('med förslag till sjömans\xad lag, m. 77i.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 1

Nr 170.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till sjömans­ lag, m. 77i.; given Stockholms slott den 31 mars 1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1. sjömanslag; 2. lag om ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen; samt 3. lag om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg.

GUSTAF ADOLF.

John Ericsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Det genom propositionen framlagda förslaget till sjömanslag bygger i hu­ vudsak på gällande sjömanslag. Förslaget upptager emellertid åtskilliga änd­ ringar och jämkningar, huvudsakligen ägnade att förbättra sjöfolkets an­ ställningsvillkor och sociala förmåner. Sålunda föreslås, att nuvarande regler om befälhavares och sjömans rätt att åtnjuta skadestånd vid kontraktsstridigt avsked förenklas. En tillämp­ ning av de förenklade reglerna skulle i övervägande antalet fall medföra, att sjöfolket får en mera tillfredsställande gottgörelse än för närvarande (3 och 34 §§). I förslaget upptages en ny bestämmelse av innehåll att om sjöman, vil­ kens anställning varat sex månader, blir uppsagd från tjänst å fartyg med minst tio mans besättning, sjömannen äger påkalla samråd angående upp­ sägningen inom en nämnd, bestående av befälhavaren som ordförande och två ledamöter ur besättningen (14 §). Vidare förordas att den befälhavaren en­ ligt gällande lag tillkommande rätten att ålägga sjöman disciplinstraff skall överflyttas på en nämnd med sådan sammansättning som nyss sagts (64 §). I fråga om de sociala förmånerna må nämnas att förslaget innehåller ett nytt stadgande, enligt vilket svensk ombordanställd under vissa förutsätt­ ningar äger rätt att efter två års tjänstgöring i främmande farvatten erhålla fri resa till Sverige på redarens och statens gemensamma bekostnad (7 och 1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 170.

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

26 §§). Härjämte upptager förslaget den nyheten, att om svensk ombordanställd avlider medan han är i redarens tjänst eller ännu vårdas på dennes bekostnad, den ombordanställdes efterlevande hustru eller barn under sex­ ton år bli berättigade till understöd, motsvarande en månadslön (7 och 24 §§). Vidare ha nu utgående förmåner vid sjukdom i åtskilliga hänseenden ut­ vidgats. Jämlikt gällande lag är sjöman, som avskedas på grund av sjukdom eller skada, berättigad till sjuklön under viss tid efter tjänsteförhållandets upphörande. Enligt förslaget äger i princip varje sjöman, vilken vid avgång­ en från tjänsten är arbetsoförmögen till följd av sjukdom eller skada, rätt till sådan lön. Dessutom har den tid, under vilken sjöman av manskapsgraden erhåller sjuklön, i förslaget förlängts från en till två månader, såvitt angår utrikes fart (18 §). I fråga om ombordanställds rätt till sjukvård på redarens bekostnad gäller för närvarande bl. a., att denna förmån icke må krävas av ombordanställd, som lämnar tjänsten på egen begäran eller blir avskedad för det han i något väsentligt avseende åsidosatt vad enligt tjänste­ avtalet åligger honom. Förslaget upptager såsom huvudregel, att ombord­ anställd, som vid avgången från tjänsten är sjuk eller skadad, skall äga rätt till fri sjukvård under närmare angiven tid, oberoende av anledningen till att han lämnat tjänsten (7 och 28 §§). Slutligen må framhållas att enligt förslaget rätten till sjuklön och sjukvård icke, såsom för närvarande, går förlorad, om sjukdomen är könssjukdom (4, 18 och 28 §§). De i förslaget till lag om ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen upptagna ändringarna äro i huvudsak att anse såsom följdändringar. I den föreslagna lagen om undantag från svensk domstols behörighet så­ vitt angår vissa tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg stadgas, att Konungen under förutsättning av ömsesidighet äger förordna, att tvist mellan befälhavaren å fartyg med hemort i annat land och besätt­ ningen angående tjänsteförhållandet icke må upptagas vid svensk domstol. Stadgandet ansluter sig till föreskriften i 43 § sjömanslagen, att tvist mellan befälhavaren och någon av besättningen på svenskt fartyg icke får dragas inför utländsk myndighet, och har tillkommit närmast i anledning av den nya svensk-brittiska konsularkonventionen (jfr prop. 169/1952). Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1953.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 3

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

Sjömanslag. Förslag till sjömanslag.

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP. 1 KAP.

Om befälhavarens tjänsteavtal. Om befälhavarens tjänsteavtal.

1 §• 1 §• Det åligger redaren att sörja för Redaren skall sörja för att skrift­ att skriftligt avtal upprättas med be­ ligt avtal upprättas med befälhava­ fälhavaren om anställningsvillkoren. ren om anställningsvillkoren. 2 §. 2 §• Är ej överenskommelse träffad om Är ej annat överenskommet, skall tjänsteavtalets varaktighet, skall av­ avtalet anses slutet att tre månader talet anses slutet att tre månader efter det uppsägning å någondera si­ efter det uppsägning å någondera dan skett upphöra i svensk hamn, sidan skett upphöra i svensk hamn, som fartyget anlöper för lossning, som fartyget anlöper för lossning el­ lastning eller uppläggning; dock äger ler lastning, dock med rätt för befäl­ befälhavaren, om han varit i tjänst havaren, om han varit i tjänst på på fartyget ett år, att tre månader fartyget ett år eller i fråga om segel­ efter uppsägning frånträda avtalet fartyg ett och ett halvt år, att tre jämväl i utländsk lossnings-, last­ månader efter uppsägning frånträda nings- eller uppläggningshamn. avtalet jämväl i utländsk lossningseller lastningshamn.

3 §. 3 §. Befälhavare kan av redaren när Befälhavaren kan av redaren när som helst skiljas från sin befattning. som helst skiljas från sin befattning. Avskedas han, innan tiden för Avskedas han, innan tiden för tjänsteavtalets bestånd gått till ända, tjänsteavtalets bestånd gått till ända, utan att skäl, som i 4 eller 5 § sägs, utan att skäl som i 4 eller 5 § sägs därtill föranlett, äger han rätt till er­ därtill föranlett, äger han rätt till sättning för den förlust han därige­ lön för tre månader från det han nom lider. lämnade tjänsten samt fri resa med Varder utredning angående förlus­ underhåll till den i avtalet bestämda ten ej förebragt, är han berättigad att orten för tjänstens frånträdande el­ erhålla hyra för tre månader samt fri ler, dår 2 § är tillämplig och han av­ resa med underhåll till den i avtalet skedas i utlandet, till närmaste bestämda orten för tjänstens frånträ­ svenska hamn eller till sin hemort dande eller, där 2 § äger tillämpning här i riket. och han avskedas i utlandet, till när­ maste svenska hamn.

4 §• 4 §. Avskedas befälhavare på grund av Avskedas befälhavaren på grund sjukdom eller skada, som gör honom av sjukdom eller skada, som gör oförmögen att föra fartyget, äger han honom oförmögen att föra fartyget, rätt till hyra för tre månader efter äger han rätt till lön för tre månader avgången från tjänsten. från det han lämnade tjänsten. Har

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

Vad nu är stadgat äger ej tillämp­ han vid tjänstens antagande förtegat ning, där befälhavaren genom grovt sjukdomen eller skadan, är han dock vållande ådragit sig sjukdomen eller ej berättigad till lön för längre tid skadan, eller där han förtegat den än han förrättat tjänsten. Detsam­ vid tjänstens antagande; i sådant fall ma gäller, utom såvitt angår köns­ är befälhavaren icke berättigad till sjukdom, dår han ådragit sig sjuk­ hyra för längre tid än han förrättat domen eller skadan uppsåtligen eller tjänsten. genom grovt vållande.

5 §• 5 §• Avskedas befälhavare på grund av Avskedas befälhavaren på grund oduglighet, oredlighet, grovt fel eller av oduglighet, oredlighet, grovt fel grov försummelse i tjänsten, är han eller grov försummelse i tjänsten, är icke berättigad till hyra för längre han icke berättigad till lön för längre tid än han förrättat tjänsten. tid än han förrättat tjänsten. 6 §. 6 §. Går fartyget till följd av sjöolycka Går fartyget till följd av sjöolycka förlorat, eller förklaras det efter sjö­ förlorat eller drabbas det av annat olycka icke vara iståndsättligt, upp­ haveri, som kan antagas för en tid hör tjänsteavtalet att gälla, där ej an­ av minsten månad omöjliggöra tjänst­ nat följer av avtalets innehåll; dock göring ombord, upphör tjänsteavtalet åligger det befälhavaren att mot hyra att gälla, där ej annat följer av avta­ och underhåll bliva tillstädes och ord­ lets innehåll; dock åligger det befälha­ na de angelägenheter, som röra far­ varen att mot lön och underhåll bliva tyget och lasten. tillstädes och ordna de angelägenheter, som röra fartyget, lasten och de om­ bordvarande. Om befälhavarens rätt till hyra vid Om befälhavarens rätt till lön vid arbetslöshet, till fri hemresa med arbetslöshet samt till fri hemresa hyra och underhåll under resan samt med lön och underhåll under resan till ersättning för förlorade effekter gäller vad i 41 § är stadgat för sjö­ gäller vad i 41 § är stadgat för sjö­ man. man.

7 §• 7 §• Om hyra vid dödsfall, om vård och Beträffande befälhavaren skall föl­ fri hemresa vid sjukdom samt om be­ jande äga motsvarande tillämpning: gravning skall vad i 24, 28 och 30 §§ 1. om fri hemresa med underhåll är stadgat för sjöman äga motsva­ efter längre tids tjänstgöring vad i rande tillämpning. 26 § stadgas, såframt han icke av­ skedats jämlikt 5 §; 2. om vård och fri hemresa med underhåll vid sjukdom vad i 28 § stadgas; 3. om lön vid dödsfall, om begrav­ ning och eldbegängelse samt om kvarlåtenskap vad i 24, 29 och 30 §§ stadgas; samt 4. om ersättning för förlust av per­ sonlig egendom vad i 42 § stadgas.

8 §• 8 §. Åtnjuter befälhavaren andel av far­ Åtnjuter befälhavaren andel av far­ tygets frakt (kaplake) eller av annan tygets frakt (kaplake) eller av er­

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 5

(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

inkomst av resan eller andel av reda­ sättning för överliggetid eller av an­ rens vinst å rörelsen (tantiem), och nan inkomst av resan eller andel av upphör avtalet före resans slut eller redarens vinst å rörelsen (tantiem), räkenskapsårets utgång, äger befäl­ och upphör avtalet före resans slut havaren av den honom sålunda till­ eller räkenskapsårets utgång, äger be­ försäkrade gottgörelse erhålla så myc­ fälhavaren av den honom sålunda ket, som i förhållande till resans hela tillförsäkrade gottgörelsen erhålla så längd eller hela räkenskapsåret belö­ mycket, som i förhållande till resans per på tjänstetiden. År befälhavaren hela längd eller hela räkenskapsåret enligt 3, 4, 6 eller 7 § berättigad att belöper på tjänstetiden. erhålla hyra för längre tid än han Föreligger enligt 3, 4, 6 eller 7 § rätt varit i tjänst, skall nu nämnda gott­ till lön för längre tid än befälhavaren görelse för tiden efter det han läm­ varit i tjänst, skall nu nämnda gott­ nade tjänsten utgå med det belopp, görelse för tiden efter det han läm­ varmed dubbla beloppet av förste nade tjänsten utgå med det belopp, styrmans hyra må överstiga hans varmed dubbla beloppet av den fasta befälhavarehyra. främste styrmannens lön må översti­ ga hans fasta befälhavarlön.

2 KAP. 2 KAP.

Om besättningens tjänsteavtal. Om besättningens tjänsteavtal.

Om tjänsteavtalets ingående. Om tjänsteavtalets ingående.

9 §. 9 §• Befälhavaren äger å redarens väg­ Befälhavaren äger å redarens väg­ nar antaga fartygets besättning av så­ nar antaga fartygets besättning av så­ väl befäls- som manskapsgrad. väl befäls- som manskapsgrad. Vid antagandet av maskinpersona­ Vid antagandet av maskinpersona­ len skall han samråda med förste len skall befälhavaren såvitt möjligt maskinisten. inhämta förslag från maskinchefen. Han bör samråda med den främste av styrmännen vid antagandet av däcks personalen och med förestånda­ ren för ekonomiavdelningen vid an­ tagandet av denne underställd perso­ nal.

10 §. 10 §. Minderårig under femton år må ej I skeppst jänst må icke användas användas i skeppstjänst. yngling under femton år och ej hel­ I eldartjänst må ej användas den, ler kvinna under aderton år. som icke uppnått sexton års ålder. Den som icke uppnått aderton års Å fartyg, som huvudsakligen fram­ ålder må ej användas i eldartjänst el­ drives medelst ånga, må, då fartyget ler i tjänst såsom kollämpare. nyttjas i annan fart utanför svenskt Från stadgandet i andra stycket, farvatten än i Öresund eller å Oslo- såvitt angår den som uppnått femton fjorden intill Laurvig, i eldartjänst års ålder, äger Konungen eller den eller i tjänst såsom kollämpare ej an­ myndighet, åt vilken Konungen det vändas den, som icke uppnått aderton uppdrager, för särskilda fält medgiva års ålder. undantag.

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj ds förslag:)

.4 fartyg i fart väster om linjen Hanstholm—Lindesnäs och bortom Cuxhaven må minderårig under sex­ ton år under tiden mellan klockan 20 och klockan 8 ej användas i skepps- (Jfr 57 § första stycket.) tjänst i vidare män än att han un­ der nämnda tid erhåller en samman­ hängande vilotid av minst nio tim­ mar. Vad här sagts skall dock icke utgöra hinder för den minderåriges nyttjande till skeppstjänst av följan­ de slag, nämligen a) skeppstjänst som ovillkorligen erfordras med hänsyn till hotande fara för fartyg, liv eller gods; (Jfr 57 g andra stycket.) b) skeppstjänst som erfordras för lämnande av hjälp varom i 34 a, 223 eller 223 a § sjölagen sägs; c) deltagande i sådana övningar med bärgnings- och eldsläckningsredskap samt andra säkerhetsanord­ ningar som i enlighet med vad därom särskilt stadgas varda anställda; d) skeppstjänst som erfordras för vidtagande av åtgärd som blivit på­ bjuden av tull- eller hälsovårdsmyn­ dighet; e) skeppstjänst som föranledes där­ av att besättningen blivit under på­ gående resa förminskad. Från stadgandet i första stycket, såvitt angår minderårig som uppnått fjorton års ålder, samt från vad i tredje stycket finnes stadgat äger Konungen, eller den myndighet åt vilken Konungen må hava uppdragit prövningen därutinnan, för särskilda fall medgiva undantag.

11 §• 11 §• Sedan sjöman antagits, skall han Sedan sjöman antagits, skall han av befälhavaren förses med motbok, av befälhavaren förses med avräkupprättad enligt av kommerskollegi­ ningsbok, upprättad enligt av kom­ um fastställt formulär, vilken skall merskollegium fastställt formulär, innehålla: vilken skall innehålla: 1. sjömannens fullständiga namn, 1. sjömannens fullständiga namn, födelseår, födelsedag, födelseort och födelseår, födelsedag, födelseort och hemort; hemort; 2. befattning, vari sjömannen an­ 2. befattning, vari sjömannen an­ tagits; tagits ; 3. resa eller tid, för vilken tjänste­ 3. resa eller tid, för vilken tjänste­ avtalet gäller, eller avmönstringsort avtalet gäller, eller avmönstringsort eller uppsägningstid, som avtalats; eller uppsägningstid, som avtalats;

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 7

(Gällande lag:) (Kungl. Maj ds förslag:)

4. hyra, som överenskommits, så 4. lön, som överenskommits, så ock, där hyran är bestämd till visst ock, där lönen är bestämd till visst belopp för resa, den tid, som beräk­ belopp för resa, den tid, som beräk­ nas åtgå för resan; nas åtgå för resan; 5. övertidsersättning, som avtalats, 5. övertidsersättning, som avtalats, där sådan ersättning icke skall utgå där sådan ersättning icke skall utgå enligt lag; samt enligt lag; samt G. övriga anställningsvillkor. 6. övriga anställningsvillkor. I motboken skall anteckning ske I avräkningsboken skall anteck­ om tjänstgöringens början och slut, ning ske om tjänstgöringens början så ock om uppsägning av tjänsteav­ och slut, så ock om uppsägning av talet och dagen därför, övertidser­ tjänsteavtalet och dagen därför. Över­ sättning, som sjöman förtjänar, så tidsersättning, som sjöman förtjänar, ock vad av hyran och övertidsersätt­ så ock vad av lönen och övertidser­ ningen utbetalas eller avdrages skall sättningen utbetalas eller avdrages likaledes införas i motboken; vid ut­ skall likaledes införas i avräknings­ betalning i annat myntslag än det, boken; vid utbetalning i annat mynt­ vari hyran är bestämd, skall kursen slag än det, vari lönen är bestämd, angivas. skall kursen angivas. Är tjänsteavtalet ingånget med till- Är tjänsteavtalet ingånget med tilllämpning av kollektivavtal, skall be­ lämpning av kollektivavtal, skall be­ fälhavaren sörja för att exemplar av fälhavaren sörja för att exemplar av kollektivavtalet finnes tillgängligt å kollektivavtalet finnes tillgängligt å fartyget. fartyget. Angående sjömans på- och av­ Angående sjömans på- och av­ mönstring samt vad därvid skall iakt­ mönstring samt vad därvid skall iakt­ tagas gäller vad Konungen förordnar. tagas gäller vad Konungen förordnar.

Om tiden för tjänsteavtalets bestånd. Om tjänsteavtalets upphörande.

12 §. 12 §.

Är sjöman antagen för bestämd tid Är sjöman antagen för bestämd tid eller med förbehåll om bestämd upp­ eller med förbehåll om bestämd upp­ sägningstid, och utgår tiden under sägningstid och utgår tiden under resa, gäller tjänsteavtalet till farty­ resa, gäller tjänsteavtalet till farty­ gets ankomst till närmaste lossnings- gets ankomst till svensk hamn; dock cller lastningshamn. skall, där fartyget dessförinnan anlöper utländsk lossnings-, lastningseller uppläggningshamn, avtalet upp­ höra i den hamnen. 13 §. 13 §. Är ej överenskommelse träffad om Är ej annat överenskommet, äger tjänsteavtalets varaktighet, äger var­ vardera parten uppsäga tjänsteavta­ dera parten uppsäga avtalet att upp­ let att upphöra i envar svensk hamn, höra i envar hamn, som fartyget an- som fartyget anlöper. Detsamma gäl­ löpcr för lossning eller lastning; är ler, om sjöman antagits för bestämd sjömannen svensk och antagen här i tid eller för bestämd resa och han riket, må dock avtalet icke från nå­ stannar kvar i tjänsten, efter det ti­ gondera sidan uppsägas till upphö­ den eller resan gått till ända, utan att rande annorstädes än i svensk loss­ nytt avtal träffas. nings- eller lastningshamn. År sjömannen icke svensk eller är han icke antagen här i riket, må

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

tjänsteavtalet uppsägas att upphöra jämväl i utländsk hamn, som farty­ get anlöper för lossning, lastning el­ ler uppläggning. Uppsägningstiden vare en månad, Uppsägningstiden är en månad om sjömannen tillhör befälsgraden, för maskinchef, styrman, maskinist, och sju dagar, om han tillhör man- föreståndare för ekonomiavdelning skapsgraden. och radiotelegrafist samt sju dagar för övriga sjömän. 14 §. 14 §. Har sjöman antagits för bestämd Uppsäges sjöman, vilkens anställ­ tid eller för bestämd resa och stan­ ning varat sex månader, från tjänst nar han kvar i tjänsten, efter det å fartyg med minst tio mans besätt­ tiden eller resan gått till ända, utan ning, äger han senast tre dagar före att nytt avtal träffas, äger vardera uppsägningstidens utgång påkalla parten uppsäga avtalet att efter tid, samråd rörande uppsägningen inom som i 13 § andra stycket sägs, upp­ sådan nämnd, varom i 64 § förmähöra i envar hamn, som fartyget an- les. Sjömannen äger vid nämndens löper för lossning eller lastning. sammanträde framlägga sin sak. 15 §. 15 §. Ändå att annat följer av tjänsteav­ Även om annat följer av tjänsteav­ talet eller av bestämmelsen i 13 § om talet eller av bestämmelsen i 13 § om avtalets upphörande i svensk hamn, avtalets upphörande i svensk hamn, äger sjöman, om han efter sista på- äger sjöman, som varit i tjänst på mönstringen varit i tjänst på farty­ fartyget ett år, uppsäga tjänsteavtalet get ett år eller i fråga om segelfartyg att efter tid, som i 13 § sista stycket ett och ett halvt år, åtnjuta den upp- sägs, upphöra i envar hamn, som far­ sägningsrätt, som i 14 § sägs. tyget anlöper för lossning, lastning eller uppläggning. Vad nu stadgats gäller ej, i den mån sjömannen vid ny mönstring uttryckligen samtyckt till att kvar­ stanna i tjänst på fartyget, dock högst ett år. 16 §. 16 §. Sjöman, som på grund av tjänste­ Sjöman, som på grund av tjänste­ avtalet eller bestämmelse i detta ka­ avtalet eller bestämmelse i detta ka­ pitel äger frånträda avtalet, är plik­ pitel äger frånträda avtalet, är plik­ tig att, när fartyget kommer i hamn, tig att, när fartyget kommer i hamn, kvarstå i tjänsten för att biträda vid kvarstå i tjänsten för att biträda vid arbete, som nödvändigt måste utfö­ arbete, som nödvändigt måste utfö­ ras, dock icke utöver två eller i fråga ras, dock icke utöver två dagar eller, om segelfartyg fyra dagar efter an­ i fråga om segelfartyg som upplägges, komstdagen. fyra dagar efter ankomstdagen. Skall sjöförklaring avgivas, är sjö­ Skall sjöförklaring avgivas, är sjö­ man pliktig att mot hyra och under­ man pliktig att mot lön och under­ håll kvarstanna å orten, till dess så­ håll kvarstanna å orten, tills förkla­ dan förklaring avgivits. ringen avgivits. 17 §. 17 §. Tillåter ej myndighet å utländsk Tillåter ej myndighet å utländsk ort, där sjöman skulle avgå från ort, där sjöman skulle avgå från

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 9

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

tjänsten, sjömannen att inkomma i tjänsten, sjömannen att inkomma i det främmande landet, eller fordras det främmande landet, eller fordras för tillstånd härtill säkerhet, som han för tillstånd härtill säkerhet, som han ej kan ställa, är han pliktig att kvar­ ej kan ställa, är han pliktig och, stå i tjänsten, till dess fartyget an­ därest så utan avsevärd olägenhet kommer till ort, där sådant hinder kan ske, även berättigad att kvar­ för avmönstringen ej möter. stå i tjänsten, till dess fartyget an­ kommer till ort, där avmönstring kan äga rum.

Om hyran. Om lönen.

18 §. 18 §.

Hyra utgår från och med den dag Lön utgår från och med den dag sjömannen tillträder tjänsten ombord sjömannen tillträder tjänsten om­ eller, om han från förhyrningsorten bord. Har han dessförinnan på reda­ måst företaga resa för att komma till rens begäran överlämnat sjöfartsbok fartyget, från och med den dag resan eller andra sedvanliga handlingar el­ anträdes. ler har han måst resa från anställ­ ningsorten för att komma till farty­ get, utgår dock lönen från och med den dag handlingarna överlämnades eller resan anträddes. Hyran löper till och med den dag Lönen löper till och med den dag han avgår från tjänsten eller, om av­ sjömannen avgår från tjänsten eller, mönstring skall ske, till och med av- om avmönstring skall ske, till och mönstringsdagen, där icke hans rätt med avmönstringsdagen. Lider han till hyra på grund av bestämmelse i då av sjukdom eller skada, har han detta kapitel förut upphört. jämväl därefter rätt till lön för tid, under vilken han på grund härav är arbetsoförmögen, dock icke när han uppbär lön hos annan arbetsgivare och i intet fall utöver två månader i utrikes fart och en månad i inrikes fart. För den tid sjömannen utan laga Sjöman är ej berättigad till lön för skäl håller sig från tjänsten utgår tid, då han utan laga skäl håller sig ej hyra. från tjänsten, eller då han till följd av sjukdom eller skada, som han för­ tegat vid tjänstens antagande, är oförmögen till tjänstgöring. Ej heller äger han åtnjuta lön för tid, då han är satt ur stånd att tjänstgöra till följd av sjukdom eller skada, som han ådragit sig uppsåtligen eller genom grovt vållande. Vad sist är stadgat gäller dock ej, där sjömannen är svensk och arbetsoförmågan upp­ kommit till följd av könssjukdom. Om förlust i vissa fall av rätt till lön efter tjänstcförhållandets upphö­ rande stadgas i 33 §.

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

Vid beräkning av hyra för del av Vid beräkning av lön för del av må­ månad räknas månaden till trettio nad räknas månaden till trettio da­ dagar. gar. 19 §. 19 §. Betalning av hyra må fordras alle­ Betalning av lön må fordras alle­ nast när fartyget ligger i hamn och nast när fartyget ligger i hamn och icke oftare än en gång i veckan. icke oftare än var sjunde dag i sam­ ma land. Hyran skall betalas i reda penning­ Lönen skall betalas i reda penning­ ar, såvida sjömannen ej begär anvis­ ar, såvida sjömannen ej begär anvis­ ning å redaren. Betalning kan ford­ ning å redaren. Betalning kan fordras ras i ortens myntslag efter den kurs, i ortens myntslag efter den kurs, som som bankinrättning på platsen beta­ bankinrättning på platsen betalar för lar för det mynt, vari hyran är be­ det mynt, vari lönen är bestämd. stämd. Svensk sjöman, som vill från ut­ Svensk sjöman, som vill från ut­ landet sända hyresmedel till Sverige, landet sända lönemedel till Sverige, äger härför enligt föreskrifter, som äger härför enligt föreskrifter, som Konungen meddelar, utan kostnad Konungen meddelar, utan kostnad anlita svensk konsul; och vare staten anlita svensk konsul. För sådana ansvarig för sådana penningförsän­ penningförsändelser är staten ansva­ delser. rig.

20 §. 20 §.

Sjöman äger fordra, att viss del av Sjöman äger fordra, att viss del av hyran efter dragsedel månatligen ut­ lönen efter dragsedel månatligen ut­ betalas till bestämd person här i ri­ betalas till bestämd person här i ri­ ket eller för sjömannens räkning in- ket eller för sjömannens räkning insättes i svensk bank. sättes i svensk bank. Han må dock icke kräva utbetalning efter flera än tre samtidigt löpande dragsedlar. Utan sjömannens samtycke må Utan sjömannens samtycke må dragsedelsbeloppet nedsättas allenast dragsedelsbeloppet nedsättas allenast i den mån den övriga hyran icke för­ i den mån den övriga lönen icke för­ slår till täckande av sjömannen ålagt slår till att täcka sjömannen ålagd disciplinstraff eller redarens ersätt­ disciplinbot eller på grund av tjänsningsanspråk mot honom. teförhållandet uppkommen fordran, som av sjömannen medgives eller el­ jest är klar.

21 §. 21 §.

Av hyra, som skall kontant utbeta­ Av lön, som skall kontant utbetalas las till sjömannen, äger befälhavaren till sjömannen, äger befälhavaren att att varje gång betalning sker inne­ varje gång betalning sker innehålla hålla en tredjedel, till dess sjöman­ en tredjedel, till dess sjömannen av­ nen avgår från tjänsten. Innehållet går från tjänsten. Innehållet belopp belopp må dock icke vid någon tid må dock icke vid någon tid överstiga överstiga hyra för en halv månad. lön för en halv månad.

22 §. 22 §.

Är hyra fastställd till visst belopp Är lön fastställd till visst belopp för resa, skall den i motboken gjorda för resa, skall den i avräkningsboanteckning om resans antagliga var- ken gjorda anteckningen om resans

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 11

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Gällande lag:)

aktighet lända till efterrättelse vid antagliga varaktighet lända till efter­

rättelse vid beräkning av lön i fall, beräkning av hyra i fall, då sådan bör

då sådan bör beräknas för viss tid. beräknas för viss tid. Ändras resan, så att den kommer Ändras resan, så att den kommer

att vara längre tid än vid anställ­ att vara längre tid än vid förhyrning­ ningen antogs, äger sjömannen åt­ en antogs, äger sjömannen åtnjuta njuta motsvarande tillägg till lönen; motsvarande tillägg till hyran; för -

förlänges eljest resan, skall för den länges eljest resan, skall för den över­

överskjutande tiden utgå tilläggslön, skjutande tiden utgå tilläggshyra, be­ beräknad efter den å anställningsor­ räknad efter den å förhyrningsorten ten gängse månadslönen. Underskri­ gängse månadshyra. Underskrides

des den för resan beräknade tiden, den för resan beräknade tiden, skall

skall den avtalade lönen ändock utgå den avtalade hyran ändock utgå till

till fullo. fullo.

23 §. 23 §.

Minskas besättningen under resa, Varder besättningen under resa skall därigenom inbesparad lön för förminskad, skall därigenom inbespa­

den tid fartyget är till sjöss fördelas

rad hyra för den tid fartyget är till

mellan de kvarblivna i förhållande sjöss fördelas mellan de kvarblivna i till det ökade arbete envar fått vid­ förhållande till det ökade arbete en­ kännas, dock allenast i mån som de var fått vidkännas, dock allenast i icke åtnjutit ersättning härför såsom mån som de icke åtnjutit ersättning för övertidsarbete enligt vad därom liärför såsom för övertidsarbete en­

är särskilt föreskrivet. ligt vad därom är särskilt stadgat. Vad nu är stadgat äger, såvitt an­ går kökspersonalen, tillämpning jäm­ väl under fartygets uppehåll i hamn.

24 §. 24 §.

Dör sjöman, utgår lönen till och Dör sjöman, utgår hyran till och

med dödsdagen, där icke hans rätt med dödsdagen, där icke hans rätt

till lön på grund av bestämmelse i till hyra på grund av bestämmelse i

detta kapitel förut upphört. Förolyc­ detta kapitel förut upphört. Förolyc­ kas fartyget med man och allt, utan kas fartyget med man och allt, utan att upplysning kan vinnas om tiden, att upplysning kan vinnas om tiden, då olyckan inträffade eller måste an­ då olyckan inträffade eller måste an­ tagas senast hava inträffat, skall vid tagas senast hava inträffat, skall vid

beräknande av lönen så anses som beräknande av hyran så anses, som

om sjömannens död inträffat vid ut­ om sjömannens död inträffat vid ut­ gången av den tid som med sådant gången av den tid, som med sådant fartyg å sådan årstid skäligen bort fartyg å sådan årstid skäligen bort åtgå för resa från det ställe, där far­ åtgå för resa från det ställe, där far­ tyget sist avhördes, till bestämmelse­ tyget sist avhördes, till bestämmelse­ orten. orten.

Var sjömannen svensk och efter­ lämnade han hustru eller barn under sexton år, skall till de sålunda efter­ levande utgå tilläggslön för en må­ nad, såframt hans död inträffat me­ dan han var i redarens tjänst eller å tid, då han var berättigad till lön jämlikt IS § andra stycket andra

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:) (Kungl. Alaj.ts förslag:)

punkten. 1 sistnämnda fall mä dock avdragas vad utbetalts eller skall ut­ betalas jämlikt berörda stadgande. 25 §. 25 §. Befinnes vid sluträkning sjöman Befinnes vid sluträkning sjöman hava i förskott uppburit mer, än rät­ hava i förskott uppburit mer än rät­ teligen tillkom honom, äger han än­ teligen tillkom honom, äger han än­ dock behålla vad han uppburit, där dock behålla vad han uppburit, där tjänstgöringen upphört av sådan an­ tjänstgöringen upphört av sådan an­ ledning, som i 24 §, 32 § första stgc- ledning, som i 24, 32, 34, 38, 39, 40 ket, 34, 38, 39, 40 eller 41 § sägs. eller 41 § sägs.

Om hemresa efter längre tids tjänst­ göring. 26 §. Vill svensk sjöman, som i utlandet avgår från sin tjänst, resa till sin hemort här i riket, skall av kostna­ den för resan med underhåll hälften bestridas av statsmedel och hälften gäldas av redaren, såframt sjöman­ nen varit i tjänst å fartgget eller hos redaren två år i följd och icke haft tillfälle att lämna tjänsten i svensk hamn under det senast för­ flutna året. Beräknas fartyget inom sex månader uppnå hamn, från vil­ ken hemresan kan ordnas med av­ sevärt mindre kostnad eller omgång , är sjömannen ej berättigad till fri hemresa med mindre han kvarstår i tjänsten tills fartyget uppnår sådan hamn. Vill sjöman, som uppsäger tjänsteavtalet eller begär entledigan­ de, erhålla fri hemresa, skall han , samtidigt göra framställning därom. Hemresan skall ordnas av sven­ ske konsuln eller, om svensk konsul icke finnes å platsen, av befälhava­ ren. Ordnas hemresan av konsuln, skall befälhavaren på begäran ställa säkerhet för redarens andel. Kan åt sjömannen inom skälig tid beredas tjänst å fartyg, som är bestämt till Sverige eller till ort varifrån han bekvämligen kan resa hem, är han pliktig att antaga tjänsten, såframt hans hälsotillstånd medgiver det och han anställes i egenskap motsvaran­ de den, vari han förut varit anställd, och på lika förmånliga villkor. Om förlust i vissa fall av rätten till fri hemresa stadgas i 33 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 13

(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

Om sjukvård och begravning. Om sjukvård och begravning.

26 §. 27 §. Sjöman är pliktig att, när befälha­ Sjöman är pliktig att, när befälha­ varen så påfordrar, underkasta sig varen så påfordrar, underkasta sig läkarundersökning, dock utan kost­ läkarundersökning, dock utan kost­ nad för sjömannen. nad för sjömannen. Kan det antagas, att sjöman är sjuk eller skadad, skall befälhavaren såvitt möjligt låta ho­ nom undersökas av läkare, där sådan undersökning ej framstår såsom up­ penbart opåkallad. 27 §. Är sjöman sjuk eller skadad, skall Befälhavaren skall sörja för att befälhavaren sörja för att han er­ sjuk eller skadad sjöman erhåller behåller nödig vård ombord eller i land. trgggande vård ombord eller i land. Vården omfattar jämväl underhåll, Vården omfattar jämväl underhåll, läkarbehandling och läkemedel. läkarbehandling och läkemedel. Fin­ Finnes anledning antaga, att sjö­ nes anledning antaga, att sjöman man är behäftad med sjukdom, som lider av sjukdom, som medför fara medför fara för de ombordvarande, för de ombordvarande, skall befälha­ skall befälhavaren, såvitt ske kan, varen låta bringa honom i land, låta den sjuke undergå läkarunder­ därest det ombord icke kan träffas sökning. Där det ombord icke kan betryggande åtgärder mot smittfaran. träffas betryggande åtgärder mot smittfaran, skall befälhavaren låta bringa den sjuke i land. Kan sjuk eller skadad sjöman icke Kan sjuk eller skadad sjöman icke själv taga vård om sina tillhörighe­ själv taga vård om sina tillhörighe­ ter, skall befälhavaren draga försorg ter, skall befälhavaren draga försorg om dem. om dem. Kvarlämnas sjuk eller skadad sjö­ Kvarlämnas sjuk eller skadad sjö­ man i utlandet, skall befälhavaren man i utlandet, skall befälhavaren överlämna honom åt svenske kon­ överlämna honom åt svenske kon­ sulns försorg eller, om svensk konsul sulns försorg eller, om svensk konsul icke finnes på platsen, på annat sätt icke finnes på platsen, på annat skaffa honom lämplig vård ävensom sätt skaffa honom lämplig vård även­ underrätta närmaste svenske konsul som underrätta närmaste svenske om de vidtagna åtgärderna. konsul om de vidtagna åtgärderna. På begäran av sjömannen skall befäl­ havaren underrätta hans närmaste anhöriga. 28 §. 28 §. Kostnaden för sjömans sjukvård Kostnaden för vård av sjuk eller skall bestridas av redaren, så länge skadad sjöman skall, med de i tredje sjömannen är kvar i tjänsten. Varder stycket omförmälda undantagen, be­ sjöman, som är sjuk eller skadad, stridas av redaren, så länge sjöman­ vid tjänstetidens utgång skild från nen är kvar i tjänsten. tjänsten eller dessförinnan avskedad, Är sjöman sjuk eller skadad vid utan att skäl, som i 33 § sägs, därtill tjänsteförhållandets upphörande, äger föranlett, äger han jämväl efter an­ han, med de undantag som följa av ställningens upphörande åtnjuta vård tredje och fjärde styckena, jämväl

11 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:) (Kungl. i\laj:ts förslag:)

på redarens bekostnad, dock icke ut­ därefter åtnjuta vård på redarens över sex veckor eller, om han är bekostnad, dock icke utöver sex vec­ svensk och vårdas utom riket, tolv kor eller, om han är svensk och vår­ veckor efter avmönstringen; har av- das utom riket, tolv veckor. Tiden mönstring ej ägt rum, räknas tiden räknas från dagen för avmönstringen från det fartyget gått vidare. I nu eller, om avmönstring icke ägt rum, nämnt fall är svensk sjöman, som i från den dag fartyget gått vidare. Är utlandet avgår från tjänsten, dess­ sjömannen svensk och avskedas han utom berättigad till fri resa med un­ jämlikt 32 § eller lider han vid av­ derhåll till sin hemort här i riket; gången från tjänsten av sjukdom el­ kan åt honom beredas tjänst å far­ ler skada av beskaffenhet att kun­ tyg, som är bestämt till Sverige eller na föranleda avsked, är han dess­ till ort, varifrån han bekvämligen utom berättigad till fri resa med un­ kan resa hem, är han pliktig att an­ derhåll till sin hemort hår i riket. taga tjänsten, så framt hans hälso­ Skall resan företagas från utlandet, tillstånd medgiver det och han an- är sjömannen dock pliktig att antaga ställes i egenskap motsvarande den, tjänst å annat fartyg enligt vad i vari han förut varit anställd, och på 26 § andra stycket stadgas. lika förmånliga villkor. Vad nu är stadgat äger ej tillämp­ Har sjömannen vid tjänstens an­ ning, där sjömannen genom grovt tagande förtegat sjukdomen eller ska­ vållande ådragit sig sjukdomen eller dan, är han pliktig att själv bekosta skadan, eller där han vid tjänstens vården och år icke berättigad till antagande förtegat den; i sådant fall fri hemresa. Detsamma gäller, dår är sjömannen pliktig att själv bekos­ han ådragit sig sjukdomen eller ska­ ta sjukvården och är icke berättigad dan uppsåtligen eller genom grovt till fri hemresa. Redarens utlägg för vållande, dock icke där sjömannen kostnad, som nu sagts, må avdragas är svensk och sjukdomen är köns­ å sjömannens hyra. sjukdom. Ivvarlämnas i utlandet svensk sjö­ Kvarlämnas i utlandet svensk sjö­ man, som är behäftad med könssjuk­ man, som lider av könssjukdom i dom i smittsamt skede, skall kostna­ smittsamt skede, skall kostnaden för den för sjukhusvård, läkarbehand­ sjukhusvård, läkarbehandling och lä­ ling och läkemedel för tiden efter kemedel för tiden efter det hans an­ det hans anställning upphört bestri­ ställning upphört bestridas av stats­ das av statsmedel enligt föreskrifter, medel. som Konungen meddelar.

29 §. 29 §. Dör sjöman, skall befälhavaren Dör sjöman, skall befälhavaren un­ sörja för hans begravning och om derrätta hans närmaste anhöriga om dödsfallet underrätta hans närmaste dödsfallet ävensom sörja för hans anhöriga. begravning. Sker eldb eg ängelse, skall befälhavaren ock sörja för att urna innehållande askan hemsändes. Befälhavaren skall jämväl föran­ Befälhavaren skall snarast möjligt stalta om uppteckning av vad den av­ låta i vittnens närvaro uppteckna lidne efterlämnat å fartyget ävensom vad den avlidne efterlämnat å farty­ sörja för kvarlåtenskapens avlämnan­ get ävensom sörja för att kvarlåten­ de till delägarna i boet eller till annan skapen avlämnas till delägarna i boet för deras räkning. Inträffar dödsfallet eller till annan för deras räkning. utom riket och kan kvarlåtenskapen Har dödsfallet inträffat utom riket, icke utan skada eller olägenhet be- skall befälhavaren överlämna förteck-

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 15

(Gällande lag:) (Kungl. Maj. ts förslag:)

hållas ombord, skall befälhavaren an­ ningen till närmaste svenske konsul. tingen överlämna den till närmaste Kan kvarlåtenskapen ej utan skada svenske konsul eller på lämpligt sätt eller olägenhet behållas ombord eller låta försälja densamma ; och vare i beräknas fartyget icke anlöpa svensk sistnämnda fall befälhavaren skyldig hamn inom ett år, skall jämväl kvar­ ått efter ankomsten till svensk hamn låtenskapen överlämnas till konsuln. redovisa för försäljningssumman in­ 1 den mån egendomen är utsatt för för ombudsmannen vid sjömanshuset förskämning eller snar förstörelse, i fartygets hemort. må den dock dessförinnan av befälha­ varen säljas på lämpligt sätt eller bortskaffas. Därest försäljning sker, är befälhavaren skyldig att efter an­ komsten till svensk hamn redovisa för försäljningssumman inför om­ budsman vid sjömanshus här i riket.

30 §. 30 §. Kostnaden för sjömans begravning Kostnaden för sjömans begravning skall bestridas av redaren, om döds­ skall bestridas av redaren, om döds­ fallet inträffat, medan sjömannen var fallet inträffat, medan sjömannen kvar i tjänsten. Samma lag vare, där var kvar i tjänsten eller ännu vårda­ sjöman efter anställningens upphö­ des på redarens bekostnad. Sker eldrande dör, medan han ännu vårdas begängelse, skola jämväl därav för­ på redarens bekostnad. anledda kostnader anses såsom be­ gravningskostnad.

31 §. 31 §. När befälhavaren i utlandet över­ lämnar sjuk eller skadad sjöman åt svensk konsuls försorg, skall han för kostnad som enligt 28 och 30 §§ åvilar redaren ställa säkerhet, som kan av konsuln godkännas. Detsam­ ma gäller beträffande lön, vartill sjö­ mannen må vara berättigad jämlikt 18 § andra stycket andra punkten. Lönebelopp, som är till betalning för­ fallet, skall tillställas konsuln. I den mån beloppet icke erfordras till att täcka utgifter för sjömannens räk­ ning, skall konsuln på begäran över­ lämna detsamma till sjömannen, så­ framt denne icke befinner sig i så­ dant tillstånd, att han är oförmögen att handhava sina angelägenheter. Har i fall, där svensk konsuls bi­ Har i fall, där svensk konsuls bi­ stånd ej kunnat erhållas, befälhavare stånd ej kunnat erhållas, befälhavare nödgats för svensk sjömans sjukvård nödgats för svensk sjömans sjukvård eller begravning göra utgift, som icke eller begravning göra utgift, som icke ålegat redaren, äger denne därför ålegat redaren, äger denne därför undfå ersättning av statsmedel. undfå ersättning av statsmedel.

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

Om befälhavares rätt att avskeda Om befälhavarens rått att avskeda sjöman. sjöman. 32 §. 32 §. Är sjöman till följd av sjukdom Är sjöman till följd av sjukdom eller skada för längre tid satt ur eller skada för längre tid satt ur stånd stånd att fullgöra sin tjänst, eller li­ att fullgöra sin tjänst eller lider han der han av sjukdom, som medför fara av sjukdom, som medför fara för de för de ombordvarande, äger befälha­ ombordvarande, äger befälhavaren varen avskeda honom. 1 nn nämnda avskeda honom. fall äger sjömannen åtnjuta, utöver Om sjömans rätt till lön gäller i full hyra, så länge han kvarstår i sådant fall vad i 18 § sägs. tjänsten, hyra för två månader, om han tillhör befälsgraden, och för en månad, om han tillhör manskapsgraden. Har sjömannen ådragit sig sjukdo­ men eller skadan genom grovt vål­ lande, eller har han förtegat den vid tjänstens antagande, är han berätti­ gad till hyra allenast för den tid han varit i stånd att förrätta tjänsten. 33 §. 33 §. Befälhavare äger vidare avskeda Befälhavaren äger vidare avskeda sjöman: sjöman: 1. om han finnes vara oduglig till 1. om han finnes vara oduglig till den tjänst, för vilken han blivit an­ den tjänst, för vilken han blivit an­ tagen; tagen; 2. om han icke infinner sig ombord 2. om han icke infinner sig ombord i rätt tid och fartyget skall avgå eller i rätt tid och fartyget skall avgå eller annan man måst antagas i hans annan måst antagas i hans ställe; ställe; 3. om han gör sig skyldig till grov 3. om han gör sig skyldig till svå­ tjänsteförseelse, såsom upprepad väg­ rare tjänsteförseelse, såsom upprepad ran att åtlyda förmans befallningar, vägran att åtlyda förmans order, våld våld å överordnad, misshandel av å överordnad, misshandel av andra andra ombordvarande eller upprepad ombordvarande eller upprepad onyk­ onykterhet i tjänsten; terhet i tjänsten; 4. om han gör sig skyldig till för­ 4. om han gör sig skyldig till för­ skingring, stöld eller annat grovt skingring, stöld eller annat svårare brott eller beträdes med att hava om­ brott eller döljer obehörig person bord undanstuckit tullpliktigt eller ombord under omständigheter, som till utförsel i avgångsorten eller till kunna utsätta fartyget för äventyr, införsel i bestämmelseorten förbjudet eller beträdes med att hava ombord gods. undanstuckit tullpliktigt eller till ut­ försel i avgångsorten eller till inför­ sel i bestämmelseorten förbjudet gods; eller 5. om han drager tvist om tjänsteförhållandet inför utländsk myndig­ het. Innan sjöman, som är ombord, av­ Innan befälhavaren avskedar sjö­ skedas av nu nämnd anledning, skall man jämlikt denna paragraf, skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 17

(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

såvitt möjligt med honom hållas för­ förhör hållas enligt bestämmelserna hör, som i 64 § sägs. i 64 §. Förhöret skall äga rum, även om sjömannen är förhindrad att vara personligen tillstädes. Sjöman, som avskedas jämlikt den­ Sjöman, som avskedas jämlikt den­ na paragraf, är icke berättigad till na paragraf, är icke berättigad till hyra för längre tid än han förrättat lön för längre tid än han förrättat tjänsten. tjänsten. Avskedas sjöman enligt första stycket 2, är han dock bibe­ hållen vid rätten till lön jämlikt 18 § andra stycket andra punkten, om han var utan skuld. Avskedas sjöman enligt första stycket 1, 3, 4 eller 5, är han icke berättigad till fri hemresa enligt 26 §. Detsamma gäller, om han avskedas enligt första stycket 2 och det befinnes att han avsiktligen lämnat tjänsten. 34 §. 34 §. Avskedas sjöman, utan att skäl, Avskedas sjöman, utan att skäl som i 32 eller 33 § sägs, därtill föran­ som i 32 eller 33 § sägs därtill för­ lett, äger han rätt till ersättning för anlett, är han berättigad att erhålla den förlust han därigenom lider. lön för två månader, om han år ma­ Varder utredning angående förlus­ skinchef, styrman, maskinist, före­ ten ej förebragt, är han berättigad ståndare för ekonomiavdelning eller att erhålla hyra för två månader, om radiotelegrafist, och för en månad, han tillhör befålsgraden, och för en om han tillhör den övriga besättning­ månad, om han tillhör manskapsgra- en, så ock fri resa med underhåll till den, så ock fri resa med underhåll till den i avtalet bestämda orten för den i avtalet bestämda orten för tjänstens frånträdande eller, där be­ tjänstens frånträdande eller, där be­ stämmelsen i 13 § om avtalets upp­ stämmelsen i 13 § om avtalets upp­ hörande i svensk hamn är tillämplig hörande i svensk hamn äger tillämp­ och han avskedas i utlandet, till när­ ning och han avskedas i utlandet, till maste svenska hamn eller hemorten närmaste svenska hamn. här i riket.

Om sjömans rätt att erhålla Om sjömans rätt att erhålla entledigande. entledigande.

35 §. 35 §. Visar sjöman, att han kan få far­ Visar sjöman, att han kan få tjänst tyg att föra eller erhålla befordran av högre grad på fartyg än den han till styrman eller maskinist eller till innehar eller annan tjänst vars anta­ styrman eller maskinist av högre gande är av väsentlig betydelse för grad än den han innehar, eller att honom, äger han rätt att erhålla ent­ det efter tjänstens antagande inträf­ ledigande, om han utan ökad utgift fat omständighet, som gör det till en för redaren sätter duglig man i sitt välfärdsfråga för honom att bliva fri ställe. från tjänsten, äger han rätt att er­ Detsamma gäller, om det efter hålla entledigande, om han utan ökad tjänstens antagande inträffat omstän-

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 170.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj ds förslag:)

utgift för redaren sätter annan dug­ dighet, som gör det till en välfärdslig man i sitt ställe. fråga för honom att bliva fri från tjänsten. I fall, som nn nämnts, utgår hyra för den tid sjömannen varit i tjänst. 36 §. 36 §. Råder i hamn, till vilken fartyget Råder i hamn, till vilken fartyget är bestämt, elakartad farsot, som är bestämt, elakartad farsot, äger sjö­ vunnit större utbredning, äger sjö­ man, såframt detta kommit till hans man, såframt detta kommit till hans kännedom först efter det han anta­ kännedom först efter det han anta­ gits, rätt att erhålla entledigande, gits, rätt att erhålla entledigande, omedelbart om resan ej börjat, men omedelbart om resan ej börjat, men eljest i första hamn, som fartyget an­ eljest i första hamn, som fartyget an- löper, efter det han erhållit kunskap löper, efter det han erhållit kunskap om förhållandet. om förhållandet. I nu nämnt fall ut­ går hyra för den tid sjömannen varit i tjänst. Samma lag vare, där fara förelig­ Detsamma gäller, där fara förelig­ ger för att fartyget skall uppbringas ger för att fartyget skall uppbringas av krigförande makt eller utsättas för av krigförande eller utsättas för krigsskada, eller där fara, som nu krigsskada eller där fara, som nu sagts, väsentligt ökats. sagts, väsentligt ökats. 37 §. 37 §. Är sjöman antagen för bestämd Är sjöman antagen för bestämd resa, och varder denna väsentligt änd­ resa, och ändras denna väsentligt, rad, äger han rätt att erhålla entle­ äger han rätt att erhålla entledigan­ digande, omedelbart om resan ej bör­ de, omedelbart om resan ej börjat, jat, men eljest i första hamn, som men eljest i första hamn, som far­ fartyget anlöper, efter det han erhål­ tyget anlöper, efter det han erhållit lit kunskap om förändringen. kunskap om förändringen. Sjöman, som på grund av resans Sjöman, som på grund av resans förändring avgår från tjänsten, äger förändring avgår från tjänsten, är rätt till ersättning för den förlust berättigad till lön för en månad, om han därigenom lider, dock icke ut­ han är maskinchef, styrman, maski­ över hyra för en månad, om han till­ nist, föreståndare för ekonomiavdel­ hör befälsgraden, och för en halv må­ ning eller radiotelegrafist, och för en nad, om han tillhör manskapsgraden, halv månad, om han tillhör den öv­ samt fri resa med underhåll till för­ riga besättningen, så ock fri resa hyrningsorten, om tjänsten frånträ- med underhåll till anställningsorten, des före resans början, men eljest till om tjänsten frånträdes före resans avmönstringsorten. Varder utredning början, men eljest till avmönstrings­ angående förlusten ej förebragt, är orten. sjömannen berättigad att erhålla vad som sålunda är bestämt såsom högsta ersättning. 38 §. 38 §. Är fartyget icke i sj ovärdigt skick Är fartyget icke i sj ovärdigt skick för den resa, som därmed skall före­ för den resa, som därmed skall före­ tagas, eller är det så bristfälligt ut- tagas, eller är det så bristfälligt ut­

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 19

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

rustat eller så illa bemannat eller så rustat eller så illa bemannat eller så hårt eller olämpligt lastat eller så hårt eller olämpligt lastat eller så olämpligt barlastat, att livsfara för olämpligt barlastat, att livsfara för de ombordvarande kan antagas där­ de ombordvarande kan antagas där­ igenom uppkomma under resan, eller igenom uppkomma under resan, eller äro besättningens bostäder vid resans äro besättningens bostäder vid re­ början uppenbart hälsofarliga, och sans början hälsofarliga, och under­ underlåter befälhavaren att vidtaga låter befälhavaren att vidtaga de åt­ de åtgärder, som erfordras för un­ gärder, som erfordras för undanrö­ danröjande av förefintliga fel och jande av förefintliga fel och brister, brister, äger sjöman rätt att erhålla äger sjöman erhålla entledigande entledigande samt åtnjuta ersättning, med rätt till lön och fri hemresa med som i 34 § sägs. underhåll enligt bestämmelserna i Samma lag vare, där befälhavaren 34 §. i strid mot stadgandet i 59 § under­ låter att efterkomma framställning om sgn å fartyget. 39 §. 39 §. Visar sjöman, att han misshand­ Visar sjöman, att han misshand­ lats av befälhavaren, eller att han lats av befälhavaren, eller att han ombord misshandlats av andra, utan ombord misshandlats av andra, utan att befälhavaren givit honom påkal­ att befälhavaren givit honom påkal­ lat skydd, eller att befälhavaren för­ lat skydd, eller att befälhavaren för­ hållit honom försvarlig kost, äger hållit honom försvarlig kost, äger han rått att erhålla entledigande han erhålla entledigande med rätt till samt åtnjuta ersättning, som i 34 § lön och fri hemresa med underhåll säqs. enligt bestämmelserna i 34 §. 40 §. 40 §. Försälj es fartyget till utländsk Försälj es fartyget till utländsk man eller upphör det annorledes att man eller upphör det annorledes att vara svenskt, äger sjöman rätt att vara svenskt, äger sjöman erhålla erhålla entledigande samt åtnjuta er­ entledigande med rätt till lön och sättning, som i 34 § sägs. fri hemresa med underhåll enligt be­ stämmelserna i 34 §. Timar annan förändring av ägan­ Övergår fartyget eljest till ny äga­ derätten till fartyget eller ombytes re, har sjömannen rätt till entledi­ befälhavare, vare det ej laga skäl för gande. sjömannen att lämna tjänsten.

Om tjänsteavtalets upphörande vid Om tjänsteavtalets upphörande vid fartygets förolyckande. haveri. 41 §. 41 §. Går fartyget till följd av sjöolycka Gar fartyget till följd av sjöolycka förlorat, eller förklaras det efter sjö­ förlorat eller drabbas det av annat olycka icke vara iståndsättligt, upp­ haveri, som kan antagas för en tid hör sjömans tjänsteavtal att gälla, av minsten månad omöjliggöra tjänst­ där ej annat följer av avtalets inne­ göring ombord, upphör sjömans håll; dock åligger det sjöman att mot tjänsteavtal att gälla, där ej annat hyra och underhåll deltaga i bärg­ följer av avtalets innehåll; dock ålig­ ningen och bliva tillstädes, till dess ger det sjöman alt mot lön och un­ sjöförklaringen avgivits. derhåll deltaga i bärgningen och bli­ va tillstädes, till dess sjöförklaringen avgivits.

20 Kurtgl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:) Varder svensk sjöman arbetslös Blir svensk sjöman arbetslös till till följd av fartygets förolyckande, följd av händelse, varom i första äger han rätt till hyra för den tid stycket förmäles, äger han rätt till han av sådan anledning är utan an­ lön för den tid han av sådan anled­ ställning, dock högst för två måna­ ning är utan anställning, dock högst der utöver den tid, för vilken han för två månader utöver den tid, för enligt första stycket åtnjuter hyra. vilken han enligt första stycket åt­ njuter lön. Upphör till följd av fartygets för­ Upphör svensk sjömans anställ­ olyckande svensk sjömans anställ­ ning till följd av haveri, äger han ning i utlandet, äger han rätt att er­ rätt att erhålla fri resa med under­ hålla fri resa med underhåll till sin håll till sin hemort här i riket så ock hemort här i riket så ock hyra under lön under resan i den mån sådan ej resan i den mån sådan ej utgår en­ utgår enligt andra stycket. Kostna­ ligt andra stycket. Kostnaden för sjö­ den för sjömans hemresa med under­ mans hemresa med underhåll skall håll skall bestridas av statsmedel. bestridas av statsmedel. Sjömannen Skall resan företagas från utlandet, är dock pliktig att antaga tjänst å är sjömannen dock pliktig att an­ annat fartyg enligt vad i 28 § första taga tjänst å annat fartyg enligt vad stycket är stadgat. i 26 § andra stycket är stadgat.

Om förlust av personlig egendom.

42 §. För förlust av effekter vid farty­ För förlust av personlig egendom gets förolyckande är svensk sjöman vid fartygets förolyckande eller till berättigad att erhålla ersättning av följd av sjöröveri eller av brand el­ redaren enligt grunder, som Konung­ ler annat haveri, som drabbat farty­ en fastställer. get, är svensk sjöman berättigad att erhålla ersättning av redaren enligt grunder, som Konungen fastställer.

Om utländsk sjömans likställighet med svensk sjöman. 42 §. Konungen äger, under förutsätt­ (Jfr 87 §.) ning av ömsesidighet, förordna, att förmån, som enligt 28 och 41 §§ till­ försäkrats svensk sjöman, skall till­ komma jämväl utländsk sjöman.

Om tvist angående tjänsteförhål- Om tvist angående tjänstelandet. förhållandet.

43 §. 43 §. Åtnöjes sjöman icke med avräk­ Åtnöjes sjöman icke med avräk­ ning, som befälhavaren för avmönst­ ning. som befälhavaren för avmönst­ ring upprättat, äger han begära ring upprättat, äger han begära mönstringsförrättarens prövning av mönstringsförrättarens prövning av dess riktighet. dess riktighet. Uppstår, medan fartyget befinner Uppstår, medan fartyget befinner

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 21

(Gällande lag:) (Kungl. Maj. ts förslag:)

sig å ort utom riket, tvist mellan be­ sig å ort utom riket, tvist mellan be­ fälhavaren och någon av besättning­ fälhavaren och någon av besättning­ en angående tjänsteförhållandet, skall en angående tjänsteförhållandet, må tvisten hänskjutas till avgörande av tvisten hänskjutas till avgörande av svenske konsuln på stället eller, om svensk konsul. Tvisten må ej dragas sådan där icke finnes eller hinder inför utländsk myndighet. möter för hans anlitande, den svens­ ke konsul, som därefter under resan först anträffas. Mönstringsförrättarens eller kon­ Mönstringsförrättarens eller kon­ sulns beslut skall lända till efterrät­ sulns beslut skall lända till efterrät­ telse intill dess saken kan komma telse, intill dess saken kan komma under prövning vid domstol här i ri­ att prövas av domstol här i riket. In­ ket. nebär beslutet åläggande att gälda penningbelopp över etthundra kro­ nor, äger mönstringsförrättaren eller konsuln, där han finner saken tvivel­ aktig och omständigheterna i övrigt tala därför, bestämma, att beloppet eller del därav skall nedsättas hos honom i avvaktan på att saken prö­ vas av domstol. Nedsatt belopp skall jämte avskrift av beslutet översän­ das till kommerskollegium. Sedan sex månader förflutit efter det be­ slutet gavs, må beloppet utbetalas, såframt ej, enligt vad till kommers­ kollegium anmälts eller eljest är kol­ legium bekant, domstol annorledes förordnat eller saken är under dom­ stols prövning.

3 KAP. 3 KAP.

Om skeppstjänsten. Om skeppstjänsten.

Om befälet å fartyg. Om arbetsledningen ombord. 44 §. 44 §. Befälhavaren äger högsta myndig­ Befälhavaren äger högsta myndig­ het ombord. het ombord. Avlider befälhavaren eller blir han urståndsatt att föra fartyget eller övergiver han tjänsten, skall den (Jfr 46 § andra stycket.) främste av styrmännen träda i hans ställe, till dess befälhavare förord­ nats. 45 §. 45 §. Styrman åligger särskilt att gå be- Styrman åligger särskilt att gå be­ fälhavaren tillhanda vid navigering- fälhavaren tillhanda vid navigeringen och därtill hörande observationer en och därtill hörande observationer

22 Knngl. Maj.ts proposition nr 1/0.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

och beräkningar; att, där ej annat och beräkningar; att, där ej annat

följer av 47 §, utöva uppsikt över följer av 46 §, utöva uppsikt över

manskapet och tillsyn å fartyget med manskapet och tillsyn å fartyget med tillbehör och utrustning; att hava till­ tillbehör och utrustning; att hava syn å lastningen och lossningen även­ tillsyn å lastningen och lossningen som tillse, att därvid föres nödig an­ ävensom tillse, att därvid föres nö­ teckning över godset; samt att över­ dig anteckning över godset; samt att

vaka stuvningen av last och proviant. övervaka stuvningen av last ävensom Om styrmans skyldighet att föra av proviant, i den mån annat ej föl­ skeppsdagboken stadgas i sjölagen. jer av 47 §. Om hans skyldighet att

föra skeppsdagboken stadgas i sjöla­ gen.

46 §. Vid befälhavarens frånvaro eller Vid befälhavarens frånvaro eller

förfall äger styrmannen eller, om fle­ vid förfall för honom skall den främ­ ra styrmän finnas, den främste av ste av de tillstädesvarande styrmän­ dem, som äro tillstädes, att i fall, för nen i fall, för vilka befälhavaren icke

vilka befälhavaren icke meddelat fö­ meddelat föreskrift, i dennes ställe reskrift, i dennes ställe träffa avgö­ träffa avgörande, som ej kan tåla rande, som ej kan tåla uppskov. uppskov. Avlider befälhavaren, eller varder han urståndsatt att föra fartyget, el­

ler övergiver han tjänsten, skall styr­

(Jfr 44 § andra stycket.)

mannen eller, om flera styrmän fin­ nas, den främste av dem träda i hans

ställe, till dess befälhavare förord­ nats.

47 §. 46 §.

Maskinist åligger särskilt att leda Maskinchefen leder och är ansva­ maskintjänsten och ansvara för drif­ rig för maskintjänsten. Det åligger ten, skötseln och underhållet av far­ honom särskilt att sörja för driften,

tygets maskineri med tillhörande an­ skötseln och underhållet av fartygets läggningar och inrättningar ävensom maskineri med tillhörande anlägg­ av fartygsskrovet inom maskin- och ningar och inrättningar ävensom av

pannrum med tillhörande kolboxar, fartygsskrovet inom maskin- och tankar och tunnlar; att hava tillsyn pannrum med tillhörande utrymmen; å förråd av kol och andra maskin­ att hava tillsyn å drivmedels- och förnödenheter samt vid mottagandet bränsleförråd samt andra maskinför­

kontrollera beskaffenheten och mäng­ nödenheter ävensom vid mottagan­ den därav; samt att utöva uppsikt det kontrollera beskaffenheten och över maskinpersonalen och hålla till­ mängden därav; att mellan maski­ syn över de för denna personal av­ nisterna fördela deras åligganden; sedda bostäder. samt att utöva uppsikt över maskin­ personalen och hålla tillsyn över de för denna personal avsedda bostäder­

na. Om hans skyldighet att föra ma­

skindagboken stadgas i sjölagen. Inträffar ofall eller förmärkes fel Inträffar ofall eller förmärkes fel inom de delar av fartyget med till- inom de delar av fartyget med till­

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 23

(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

behör och utrustning, varom i första behör och utrustning, varom i första stycket förmäles, skall han ofördröj - stycket förmäles, skall maskinchefen ligen underrätta befälhavaren därom. ofördröjligen underrätta befälhava­ Om maskinists skyldighet att föra ren därom. maskindagboken stadgas i sjölagen.

48 §. Äro flera maskinister å fartyget, är förste maskinisten ansvarig för full­ görandet av allt, vad till maskin­ tjänsten hör er. Han fördelar mellan maskinisterna deras åligganden. Vid förste maskinistens frånvaro Vid maskinchefens frånvaro eller eller förfall äger den främste av de vid förfall för honom skall den främ­ övriga maskinister, som äro tillstä­ ste av de tillstädesvarande maski­ des, att i fall, för vilka förste maski­ nisterna i fall, för vilka maskinche­ nisten icke meddelat föreskrift, i den­ fen icke meddelat föreskrift, i den­ nes ställe träffa avgörande, som ej nes ställe träffa avgörande, som ej kan tåla uppskov. kan tåla uppskov.

47 §. Föreståndaren för ekonomiavdel­ ningen leder och är ansvarig för ar­ betet inom avdelningen. Det åligger honom särskilt att övervaka stuv­ ningen av proviant, som skall förva­ ras i därför särskilt inredda utrym­ men; att utöva tillsyn över provian­ ten; att svara för tillagningen och serveringen av kosten; samt att sörja för rengöringen av de utrymmen, som befälhavaren bestämmer.

48 §. Radiotelegrafisten åligger särskilt att förestå radiotjänsten. Han är in­ för befälhavaren ansvarig för drif­ ten, skötseln och underhållet av far­ tygets radiotelegrafinstallation. Om hans skyldighet att hålla vakt vid radiotelegrafapparat samt att föra dag­ bok gäller vad därom är särskilt stadgat. Förmärkes fel i radiotelegrafinstallationcn, skall radiotelegrafisten oför­ dröjligen underrätta befälhavaren därom.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

Om allmänna skyldigheter i Om allmänna skyldigheter i tjänsten. tjänsten.

49 §. 49 §. Befälhavaren och envar annan Befälhavaren och envar annan

överordnad skall behandla sina un­ överordnad skall bemöta sina under­

derordnade med välvilja och hovsam- ordnade med välvilja och hovsamhet.

het. Kroppslig aga må ej tilldelas nå­ gon.

Envar skall uppföra sig skickligt, Envar skall uppföra sig skickligt, nyktert och fridsamt, med hövlighet nyktert och fridsamt, med hövlighet bemöta överordnad samt noggrant bemöta överordnad samt noggrant iakttaga allt, som för bevarande av iakttaga allt, som för bevarande av ordning och skick ombord föreskri- ordning och skick ombord föreskri-

ves. Då underlydande mottager be­ ves. Då sjöman mottager en order, fallningar, skall han genom tydliga skall han genom tydligt och lämpligt och lämpliga svar utmärka, att dessa svar utmärka, att han uppfattat den. uppfattats.

50 §. 50 §.

Sjöman åligger att noggrant åtlyda Sjöman skall noggrant efterkomma förmans befallning angående tjäns­ förmans order angående tjänsten,

ten, sorgfälligt vårda fartyg och gods sorgfälligt vårda fartyg och gods samt i övrigt med omsorg och nit samt i övrigt med omsorg och nit fullgöra sina åligganden. fullgöra sina åligganden. Skada, som uppkommer genom Skada, som uppkommer genom sjömans fel eller försummelse i tjäns­ sjömans fel eller försummelse i ten, är han pliktig att ersätta; dock tjänsten, är han pliktig att ersätta; äger rätten med hänsyn till felets dock äger rätten med hänsyn till fe­ eller försummelsens lindriga beskaf­ lets eller försummelsens lindriga be­ fenhet, skadans storlek eller omstän­ skaffenhet, skadans storlek eller om­ digheterna i övrigt nedsätta ersätt­ ständigheterna i övrigt nedsätta er­ ningen efter ty skäligt prövas. sättningen efter ty skäligt prövas.

Om tillträde av och utevaro från Om tillträde av och utevaro från tjänsten samt om medtagande tjänsten samt om medtagande av gods. av gods.

51 §. 51 §. Sjöman skall inställa sig till tjänst­ Sjöman skall inställa sig till tjänst­ göring ombord å därför bestämd tid. göring ombord å därför bestämd tid.

Han må därefter icke utan tillstånd gå från skeppsbord.

Under fartygs uppehåll i hamn el­ Under fartygs uppehåll i hamn el­

ler eljest å säker ankarplats må sjö­ ler eljest å säker ankarplats har sjö­ man icke vägras tillstånd att under man rätt att under fritid gå i land,

fritid gå i land, såvida ej sjömannens såvida ej sjömannens kvarstannande kvarstannande ombord är av behovet ombord är av behovet påkallat med påkallat med hänsyn till fartygets, hänsyn till fartygets, lastens eller de lastens eller de ombordvarandes sä­ ombordvarandes säkerhet, fullgöran­ kerhet, fullgörandet av nödvändig det av nödvändig skeppstjänst eller skeppstjänst eller fartygets förestå­ fartygets förestående avresa eller för­ ende avresa eller förhalning. halning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 25

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

Under dylikt uppehåll skall sjö­ Under sådant uppehåll skall sjö­ man, på därom av honom gjord man på därom av honom gjord fram­ framställning, beredas tillfälle att för ställning beredas tillfälle att för eg­ egna angelägenheters ordnande en na angelägenheters ordnande en gång gång i månaden å dag då affärs- och i månaden å dag då affärs- och expe­ expeditionslokaler hållas öppna vis­ ditionslokaler hållas öppna vistas i tas i land under tiden efter klockan land under tiden efter klockan 12 12, eller under annan tid varom över­ eller under annan tid varom överens­ enskommelse träffats, överstiger icke kommelse träffats. Överstiger icke fartygets oavbrutna uppehåll fyrtio­ fartygets oavbrutna uppehåll fyrtio­ åtta timmar, må dock sådant landlov åtta timmar, må dock sådant land­ kunna påfordras allenast såvida far­ lov kunna påfordras allenast såvida tygets avgång ej därigenom fördröj es. fartygets avgång ej därigenom fördröjes.

Där så lämpligen kan ske, äger I den mån så lämpligen kan ske sjömannen rätt att i fall som avses med hänsyn till kostnaderna och öv­ i andra och tredje styckena kostnads­ riga omständigheter, skall befälhava­ fritt anlita fartygets båtar för att ren utan kostnad för besättningen komma i land. anordna sådan båtförbindelse, att be­ sättningen kan utnyttja sin rätt att i fall, varom i andra och tredje styc­ kena förmäles, vistas i land. Varder sjöman hindrad att i rätt Blir sjöman hindrad att i rätt tid

tid komma ombord, åligger honom komma ombord, åligger honom att att utan dröjsmål underrätta befäl­ utan dröjsmål underrätta befälhava­ havaren. ren. 52 §. 52 §. Underlåter sjöman, som påmönst­ Underlåter sjöman, som påmönst­ rats å fartyg, att i rätt tid tillträda rats å fartyg, att i rätt tid tillträda tjänsten, eller går han i land utan tjänsten eller går han i land utan

tillstånd, eller kommer han icke till­ att vara berättigad därtill eller kom­

baka i rätt tid efter att hava varit i mer han icke tillbaka i rätt tid efter land, äger befälhavaren, såvida farty­ att hava varit i land, äger befälhava­ get eljest icke har tillräcklig besätt­ ren, såvida fartyget eljest icke har ning, rätt att för hans inställande i tillräcklig besättning, rätt att för tjänsten anlita vederbörande polis­ hans inställande i tjänsten anlita ve­ myndighet. derbörande polismyndighet.

Vad nu stadgats gäller cj fartyg i inrikes fart.

53 §. 53 §.

Rymmer sjöman, äger befälhava­ Egendom, som sjöman vid tjänsteren på lämpligt sätt försälja hans förhållandets upphörande kvarlämombord kvarlämnade tillhörigheter. nar ombord, skall förvaras för hans räkning. För gäld, som sjömannen ådragit sig i tjänsten, äger redaren av egendomen innehålla så mycket som svarar mot gälden, till dess sjö­ mannen gör rätt för sig eller ställer säkerhet. Åtgå försäljningssumman och inne- I den mån egendomen med hänsyn stående hyran icke till täckande av till sin beskaffenhet, kostnaderna el-

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 1/0.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

redarens ersättningsanspråk, äger ler övriga omständigheter icke utan sjömannen sist inom ett år efter rym­ olägenhet kan förvaras, må den säl­ ningen utfå vad som återstår; fram­ jas på lämpligt sätt. Försäljning må ställer han ej begäran därom inom ock ske, där sjömannen icke inom nämnda tid, skola medlen av reda­ ett år från det tjänsteförhållandet ren insändas till kommerskollegium upphörde hos redaren begärt att åter­ och användas på sätt i 69 § sägs. få egendomen. Har sjömannen rymt, skall redaren efter utgången av nämnda tid insända försäljnings­ summan samt innestående lön till kommerskollegium att användas på sätt i 69 § sägs. 54 §. 54 §. Förnödenheter för personligt bruk Förnödenheter för personligt bruk äger sjöman medtaga i skälig omfatt­ äger sjöman medtaga i skälig omfatt­ ning, så framt de ej kunna utsätta ning, såframt de ej kunna utsätta fartyg eller last för äventyr eller vål­ fartyg eller last för äventyr eller vål­ la oordning ombord. Utan befälhava­ la oordning ombord. Utan befälhava­ rens tillstånd må han ej medtaga rens tillstånd må han ej medtaga handelsvaror för egen eller annans handelsvaror för egen eller annans räkning. räkning. För olovligen medtaget gods är sjö­ Har gods olovligen medtagits, är mannen pliktig att erlägga frakt; vål­ sjömannen pliktig att erlägga frakt las skada, skall jämväl denna ersät­ samt, om skada vållas, ersättning en­ tas. ligt vad i 50 § andra stycket sägs. Finnes anledning antaga, att något Finnes anledning antaga, att något olovligen medtagits ombord, äger be­ olovligen medtagits ombord, äger be­ fälhavaren låta undersöka besätt­ fälhavaren låta i vittnens närvaro ningens gömmor. Vad olovligen med­ undersöka besättningens gömmor. tagits må befälhavaren taga i förvar, Vad olovligen medtagits må befälha­ låta föra i land eller, om så är nöd­ varen taga i förvar, låta föra i land vändigt, kasta över bord. eller, om så är nödvändigt, kasta över bord.

Om skeppsarbetet, kosthållet och Om skeppsarbetet, kosten och hälsohälsovårds förhållandena. vårdsförhållandena. 55 §. 55 §. Vid skeppsarbetets anordnande Vid skeppsarbetets anordnande skall hänsyn tagas till envars ställ­ skall hänsyn tagas till envars ställ­ ning i tjänsten. ning i tjänsten samt, såvitt möjligt, jämväl till hans fortsatta utbildning. Den, som har ledningen av arbetet, Den, som har ledningen av arbetet, är pliktig tillse, att nödiga anord­ är pliktig tillse, att nödiga anord­ ningar till skydd mot olycksfall och ningar till skydd mot olycksfall och ohälsa finnas vidtagna i enlighet med ohälsa finnas vidtagna i enlighet med gällande föreskrifter. gällande föreskrifter. Sjöman är pliktig att använda fö­ refintliga skyddsanordningar samt i övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet och. i vad på honom ankommer, med­ verka till förekommande av ohälsa och olycksfall.

Kungl. Maj:Is proposition nr 170. 27

(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

56 §. 56 §. Om arbetstiden å fartyg och om Om arbetstiden å fartyg och om semester gäller vad därom är sär­ semester gäller vad därom är sär­ skilt stadgat. skilt stadgat.

Å fartyg, för vilket sådan lag icke Å fartyg, för vilket lag om arbets­ gäller, må besättningen ej å sönda­ tid icke gäller, må besättningen ej å

gar eller här i riket brukliga helgda­ söndagar eller här i riket brukliga gar åläggas arbete, som kan tåla upp­ helgdagar åläggas arbete, som kan skov. tåla uppskov. Envar av besättningen, som så öns­ Envar av besättningen, som så öns­ kar, bör såvitt möjligt beredas till­ kar, bör såvitt möjligt beredas till­ fälle till bön och gudstjänst å sön- fälle till bön och gudstjänst å sönoch helgdagar. och helgdagar. 57 §.

Sjöman under sexton år må ej un­

der tiden mellan klockan 20 och

klockan 8 användas till arbete i vi­

dare mån än att han under nämnda tid erhåller en sammanhängande vi­ lotid av minst nio timmar. Vad nu sagts utgör dock ej hinder för minderårigs nyttjande till skepps-

(Jfr 10 § fjärde stycket.) tjänst, därest detta ovillkorligen er­

fordras med hänsyn till hotande fara för fartyg, liv eller gods eller för lämnande av hjälp, varom i 34 a, 223 eller 223 a § sjölagen sägs.

Från stadgandet i första stycket äger Konungen eller den myndighet, åt vilken Konungen det uppdrager, medgiva undantag, såvitt angår far­ tyg med en bruttodräklighet under­ stigande 500 registerton.

57 §. 58 §. Befälhavaren skall tillse, att besätt­ Befälhavaren skall tillse, att besätt­ ningen erhåller god och tillräcklig ningen erhåller god och tillräcklig kost i enlighet med föreskrifter, som kost i enlighet med föreskrifter, som Konungen meddelar. Konungen meddelar. Finner befälhavaren under resa Finner befälhavaren under resa nödvändigt att nedsätta kosten, äger nödvändigt att nedsätta kosten, äger besättningen därför undfå skälig er­ besättningen därför undfå skälig er­ sättning. sättning.

Befälhavaren äger att med avseen­ de å klimat och hälsoförhållandcn fö­ reskriva lämplig omväxling i kosten, dock må besättningens rätt icke där­ igenom inskränkas. Äger utvikt av proviant rum, må befälhavare ej förvägra besättningen att kontrollera vikten.

Befälhavaren må icke övertaga be­ Befälhavaren må icke övertaga Be­ sättningens kosthåll på entreprenad. sättningens kosthåll på entreprenad.

28 Kangl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

58 §. 59 §. Befälhavaren skall hava tillsyn å Befälhavaren skall hava tillsyn å hälsovården, bostäderna och renlig­ hälsovården, bostäderna och renlig­ heten ombord samt tillse, att de före­ heten ombord samt tillse, att de före­ skrifter, som härutinnan meddelas, skrifter, som härutinnan meddelas, noggrant iakttagas. noggrant iakttagas.

Om rätt att påkalla syn å fartyget.

59 §. Gör mer än halva antalet av be­ sättningen hos befälhavaren fram­ ställning om syn för utrönande av något av de i 38 § omförmälda för­ hållanden, eller gör förste maskinis­ ten sådan framställning i fråga om de delar av fartyget med tillbehör och utrustning, som stå under hans tillsyn, åligger det befälhavaren att anhålla om förrättande av syn, inom riket hos vederbörande tillsynsmyn­ dighet och utom riket hos svensk konsul; finnes icke svensk konsul på platsen, skall befälhavaren göra an­ sökning om syn hos närmast varan­ de svenske konsul eller ock hos ve­ derbörande myndighet på orten be­ gära förordnande för besiktningsmän att förrätta syn. Göres hos befälhavaren framställ­ ning om syn först efter det lastning påbörjats och måste last lossas för att synen skall kunna äga rum, är befälhavaren icke pliktig att efter­ komma framställningen, med mindre någon styrman eller maskinist del­ tager i framställningen eller den gö­ res av förste maskinisten i vad av­ ser hans verksamhetsområde. Befinnes vid anställd syn , att skä­ lig anledning till klagan saknats, sko­ la de, som begärt synen, ersätta där­ igenom orsakad kostnad och förlust. När syn enligt denna paragraf hål­ lits utom riket, skall vederbörande konsul, om han haft befattning med synen, men eljest befälhavaren ofördröjligen insända rapport därom till kommers kollegium.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 29

(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:) Om tvångsmedel. Om tvångsmedel.

60 §. 60 §. När det prövas erforderligt för När det prövas erforderligt för upprätthållande av ordning och skick upprätthållande av ordning och skick ombord, äger befälhavaren eller, vid ombord, äger befälhavaren eller, vid

hans frånvaro eller förfall, den som hans frånvaro eller vid förfall för i hans ställe förer befälet, medelst honom, den som i hans ställe förer

tvång skaffa sig lydnad. Är fartyget befälet medelst tvång skaffa sig lyd­ statt i fara eller utbryter myteri om­ nad. Är fartyget statt i fara eller ut­ hord eller eljest när nöden kräver, är bryter myteri ombord eller eljest när han berättigad att bruka varje me­ nöden kräver, är han berättigad att del, som är nödvändigt för fram­ bruka varje medel, som är nödvän­ tvingande av lydnad eller återställan­ digt för framtvingande av lydnad el­ de av ordningen; och åligger det en­ ler återställande av ordningen; och var av besättningen att i ty fall, jäm­ åligger det envar av besättningen att väl utan särskild anmaning, lämna i ty fall, jämväl utan särskild anma­ befälhavaren nödigt bistånd. ning, lämna befälhavaren nödigt bi­ stånd. Får den, som vägrade lydnad, ska­ Får den, som vägrade lydnad, ska­ da, vare gärningsmannen saklös, där da, är gärningsmannen saklös, där ej prövas, att större våld brukats än ej prövas, att större våld brukats än nöden krävde. nöden krävde.

61 §. 61 §. Begår någon av besättningen, när Begår någon av besättningen, när fartyget icke befinner sig i svensk fartyget icke befinner sig i svensk hamn, brott av den art, att svårare hamn, brott av den art, att svårare straff än fängelse därå kan följa, är straff än fängelse därå kan följa, är befälhavaren, där icke brottet av or­ befälhavaren, där icke brottet av or­

tens myndighet beivras, pliktig att, tens myndighet beivras, pliktig till­ så snart ske kan, med den brottslige se, att så snart ske kan med den hälla förhör, som i 6å § sägs. brottslige hålles förhör enligt bestäm­ melserna i 6å §.

Befälhavaren skall tillse, att den Befälhavaren skall tillse, att den brottslige icke lämnar fartyget, och brottslige icke lämnar fartyget, och äger för sådant ändamål, där det prö­ äger för sådant ändamål, där det vas nödigt, hålla honom i fängsligt prövas nödigt, hålla honom i fängs­ förvar ombord till dess han kan över­ ligt förvar ombord till dess han kan lämnas till svensk konsul eller till överlämnas till svensk konsul eller polismyndighet här i riket; befälha­ till polismyndighet här i riket; be­ varen är dock ansvarig, att den fälhavaren är dock ansvarig, att den brottslige ej behandlas strängare än brottslige ej behandlas strängare än nödigt är. nödigt är.

4 KAP. 4 KAP.

Om disciplinstraff. Om disciplinbot.

62 §. 62 §.

Befälhavaren äger ålägga sjöman Disciplinbot, innebärande mistning bestraffning genom mistning av hyra av lön för högst sju dagar, må åläg­ för en till och med sju dagar: gas sjöman i följande fall:

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

1. om han underlåter att i rätt tid 1. om han underlåter att i rätt hd

tillträda tjänsten, eller om lian utan tillträda tjänsten eller utan att vara tillstånd går i land, eller om han icke därtill berättigad går i land eller icke

kommer tillbaka i rätt tid efter att kommer tillbaka i rätt tid efter att hava varit i land; hava varit i land; 2. om han försummar att anmäla 2. om han försummar att anmäla förfall, som hindrar honom att i rätt förfall, som hindrar honom att i rätt tid komma ombord; tid komma ombord; 3. om han genom försummelse i 3. om han genom försummelse i tjänsten åstadkommer skada eller tjänsten åstadkommer skada eller fara; fara; 4. om han är berusad i tjänsten; 4. om han är berusad i tjänsten; 5. om han förslösar eller eljest på 5. om han förslösar eller eljest på otillbörligt sätt behandlar proviant; otillbörligt sätt behandlar proviant; 6. om han låter obehörig person 6. om han låter obehörig person

hålla sig dold ombord, eller om han hålla sig dold ombord eller oaktat

oaktat förbud låter någon komma förbud låter någon komma ombord; ombord; 7. om han olovligen skaffar om­ 7. om han olovligen skaffar om­ bord rusdrycker eller annat, som kan bord rusdrycker eller annat, som kan föranleda oordning eller äventyr, el­ föranleda oordning eller äventyr, eller ler om han olovligen förer sina till­ om han olovligen förer sina tillhörig­ hörigheter från bord; heter från bord; 8. om han uppför sig oskickligt 8. om han uppför sig oskickligt mot överordnad eller underlåter att mot överordnad eller underlåter att

hörsamma förmans befallningar an­ hörsamma förmans order angående

gående tjänsten; eller tjänsten; eller 9. om han ombord eller eljest i 9. om han ombord eller eljest i tjänsten yppar gräl eller annan ofred tjänsten yppar gräl eller annan ofred eller annorledes bryter mot ordning eller annorledes bryter mot ordning och skick. och skick.

Bestraffning, som nu sagts, må Disciplinbot må dock ej åläggas å

dock ej åläggas å fartyg, som nytt­ fartyg, som nyttjas i inrikes fart el­ jas i inrikes fart eller i fart i Öre­ ler i fart i Öresund. sund.

63 §. 63 §.

Bestraffning må ej åläggas tidigare Disciplinbot må ej åläggas tidigare än tolv timmar eller senare än sju än tjugufgra timmar eller senare än

dagar efter det förseelsen begicks, så­ sju dagar efter det förseelsen be­ vida ej särskild anledning till annat gicks, såvida ej särskild anledning förekommer. till annat förekommer.

64 §. 64 §.

Innan bestraffning ålägges, skall ut­ Fråga om åläggande av disciplin­ redning om förseelsen och de närma­ bot skall prövas av en disciplin­ re omständigheterna därvid ske vid nämnd bestående av befälhavaren så­ förhör. Förhöret hålles av befälhava­ som ordförande samt två av denne ren i närvaro av två gode män, som för varje särskilt fall utsedda leda­ befälhavaren utser bland de mest er­ möter. Nämnden sammankallas av farna. Såvitt möjligt skall en av dem befälhavaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 31

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

vara styrman eller maskinist och den Angår saken sjöman, som tillhör andra tillhöra manskapet; är den, befälsgraden eller är föreståndare som skall förhöras, själv styrman el­ för ekonomiavdelningen eller radioler maskinist, skola dock om möjligt telegrafist, skola de båda ledamöter­ båda gode männen tillhöra befälet. na såvitt möjligt vara maskinchefen och den främste av styrmännen eller annan av befälsgraden. Rör saken an­ nan sjöman, skola om möjligt den ene ledamoten tillhöra manskapsgraden och företrädesvis vara en av manskapet utsedd förtroendeman samt den andre vara antingen ma­ skinchefen, den främste av styrmän­ nen eller föreståndaren för ekonomi­ avdelningen, allteftersom sjömannen tillhör maskin-, däcks- eller ekono­ mipersonalen. Såsom nämndens beslut gäller den mening varom flertalet i nämnden enar sig eller, om alla tre äro av olika mening, den som är för sjömannen näst lindrigast. Under förhöret höras sjömannen Innan nämnden fattar beslut, skola och de personer, som antagas kunna sjömannen och de personer, som an­ lämna upplysning i saken. Såväl sjö­ tagas kunna lämna upplysning i sa­ mannen som gode männen äga få ken, höras inför nämnden. Vid för­ frågor framställda angående sådant, höret äger sjömannen få frågor fram­ som kan bidraga till sakens utred­ ställda angående sådant som kan bi­ ning. Avgivna förklaringar, så otk draga till sakens utredning. Avgiv­ det beslut, befälhavaren träffar, in­ na förklaringar samt nämndens be­ föras i skeppsdagboken och uppläsas slut införas i skeppsdagboken och för sjömannen och gode männen. uppläsas. Jämväl från beslutet avvi­ Riktigheten av det antecknade be­ kande mening antecknas i skepps­ styrkes av befälhavaren och gode dagboken. Riktigheten av det anteck­ männen genom deras underskrifter, nade bestyrkes av ordföranden och och äga gode männen därvid foga de ledamöterna genom deras underskrif­ erinringar, vartill förhöret kan giva ter. anledning. Har befälhavaren icke iakttagit Har vad sålunda är föreskrivet om vad sålunda är föreskrivet rörande handläggningen av disciplinärende formerna för förhöret, vare beslut icke iakttagits, är beslut om disci­ om bestraffning utan verkan. plinbot utan verkan. Vill sjöman enligt vad nedan sägs På begäran äger sjömannen erhål­ klaga över befälhavarens beslut, vare la avskrift av det vid förhöret an­ han berättigad erhålla avskrift av tecknade och av beslutet. det vid förhöret antecknade och av beslutet.

05 §. 65 §. Bestraffningen skall lämpas efter Disciplinbot skall lämpas efter förseelsens mer eller mindre svåra förseelsens mer eller mindre svåra

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

beskaffenhet, de omständigheter, var­ beskaffenhet, de omständigheter, var­ under förseelsen begåtts, samt den under förseelsen begåtts, samt den felandes tidigare uppförande. Finnes felandes tidigare uppförande. Finnes förseelsen vara ringa och är anled­ förseelsen vara ringa och är anled­ ning att antaga, att den felande skall ning att antaga, att den felande låta sig rättas allenast genom var­ skall låta sig rättas allenast genom

ning, bör till straff ej dömas. varning, bör disciplinbot icke åläggas, Befälhavaren äger ej vid domstol Befälhavaren äger ej till åtal an­ åtala eller till åtal angiva förseelse, giva förseelse, som varit föremål för för vilken han ålagt bestraffning, disciplinnämnds prövning, med mind­ med mindre han i beslutet om straf­ re han i anslutning till nämndens fets åläggande gjort uttryckligt för­ beslut gjort uttryckligt förbehåll

behåll därom. därom.

66 §. 66 §. Befälhavaren äger, när skäl därtill Befälhavaren äger, när skäl därtill äro, före sjömans avgång från tjäns­ äro, före sjömans avgång från tjäns­ ten helt eller delvis efterskänka ten helt eller delvis efterskänka

straffet. ålagd disciplinbot. Beslut härom Beslut om straffets efterskänkan­ skall införas i skeppsdagboken samt de skall införas i skeppsdagboken underskrivas av befälhavaren och två samt underskrivas av befälhavaren vittnen; sker det ej, år beslutet utan och två vittnen; sker det ej, vare verkan.

beslutet utan verkan.

67 §. 67 §.

Nöjes ej sjöman åt beslut, varige­ Är sjöman missnöjd med disci­ nom befälhavaren ålagt honom be­ plinnämnds beslut, äger han begära straffning, äger han begära prövning prövning av beslutet antingen vid

av beslutet antingen vid avmönst­ avmönstringen av den mönstrings­ ringen av den mönstringsförrättare, förrättare, som verkställer denna, som verkställer denna, eller ock före eller ock före avmönstringen av avmönstringen av mönstringsförrät- mönstringsförrättaren i första hamn taren i första hamn under resan, där under resan, där sådan finnes och sådan finnes och där fartyget väntas där fartyget väntas ligga minst två

ligga minst två dagar. Mönstrings- dagar. Mönstringsförrättaren skall förrättaren undersöke, huruvida be­ undersöka, huruvida disciplinboten straffningen må anses vara laglig må anses vara laglig och skälig, samt och skälig, samt meddele däröver be­ däröver meddela beslut. Beslutet skall

slut. Beslutet skall införas i skepps­ införas i skeppsdagboken, och av­ dagboken, och avskrift därav skall skrift därav skall på begäran medde­ på begäran meddelas sjömannen. las sjömannen.

Har prövning av befälhavarens be­ Har prövning av disciplinnämnds

slut ej skett i den ordning, nu är beslut ej skett i den ordning nu är stadgad, äger sjömannen utföra sin stadgad, äger sjömannen utföra sin talan vid domstol här i riket inom talan vid domstol här i riket inom ett år efter avmönstringen eller, om ett år efter avmönstringen eller, om avmönstring ej ägt rum, efter det han avmönstring ej ägt rum, efter det lämnat tjänsten. han lämnat tjänsten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 33

(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

68 §. 68 §. Är i fall, som i 67 § första stycket Är i fall, som i 67 § första stycket sägs, befälhavaren eller sjömannen sägs, befälhavaren eller sjömannen missnöjd med mönstringsförrättarens missnöjd med mönstringsförrättarens beslut, äger han, om beslutet med­ beslut, äger han, om beslutet medde­ delats av mönstringsförrättare i stad, lats av mönstringsförrättare i stad,

där rådstuvurätt finnes, hos rådstu- där rådhusrätt finnes, hos denna vurättens ordförande begära pröv­ rådhusrätt begära prövning av be­

ning av beslutet. Har beslutet med­ slutet. Har beslutet meddelats av delats av mönstringsförrättare utom mönstringsförrättare utom riket eller

riket eller här i riket å ort, där råd- här i riket å ort, där rådhusrätt ej stuvurätt ej finnes, må sådan begä­ finnes, må sådan begäran göras hos ran göras hos rådstuvurättens ord­ rådhusrätten vid fartygets ankomst förande vid fartygets ankomst till till första hamn, där rådhusrätt fin­ första hamn, där rådstuvurätt finnes nes och där fartyget väntas ligga

och där fartyget väntas ligga minst minst två dagar. Begäran, som nu två dagar. Begäran, som nu sagts, sagts, skall göras så snart ske kan skall göras så snart ske kan och i och i god tid före fartygets avgång.

god tid före fartygets avgång. Pröv­ Vid prövningen skall rådhusrätten ningen skall företagas av rådstuvu- hava den sammansättning som i rät­ rättens ordförande eller annan lag­ tegångsbalken är i allmänhet före­ faren ledamot av rätten, som rätten skriven för domförhet vid huvudför­ för ändamålet förordnar. handling.

Då prövning, som här avses, på­ Då prövning som här avses påkal­

kallats, inkalie domaren ofördröjli- lats, skall rätten ofördröj ligen in kal­ gen befälhavaren och sjömannen samt la disciplinnämnden och sjömannen

övriga personer, som antagas kunna samt övriga personer, som antagas lämna upplysning i saken, därvid be­ kunna lämna upplysning i saken, fälhavaren skall förständigas att fö­ därvid befälhavaren skall förständi­ rete skeppsdagboken; finnes mönst- gas att förete skeppsdagboken; finnes ringsförrättaren på platsen, må jäm­ mönstringsförrättaren på platsen, må väl denne inkallas. Den, som ej hör­ jämväl denne inkallas. Den som ej sammar kallelsen, må dömas till bö­ hörsammar kallelsen må dömas till

ter och vid vite, som tillika må ut­ böter, ej överstigande trehundra kro­ dömas, åläggas att iakttaga instäl­ nor, och vid vite åläggas att iakttaga lelse. Sedan domaren hört klaganden inställelse. Sedan rätten hört klagan­ och de övriga, vilkas hörande han den och de övriga, vilkas hörande finner nödigt, meddele han utan upp­ rätten finner nödigt, skall den utan skov beslut i saken. Beslutet skall uppskov meddela beslut i saken. Be­

införas i skeppsdagboken. Talan mot slutet skall införas i skeppsdagboken. beslutet må ej föras. Talan mot beslutet må ej föras.

Finner domaren till följd av far­ Finner rätten till följd av fartygets

tygets avgång från orten sig icke avgång från orten sig icke kunna

kunna avgöra saken, äger han av­ avgöra saken, äger den avskriva sa­ skriva densamma från vidare hand­ ken från vidare handläggning.

läggning. Har prövning av mönstringsförrät­ Har prövning av mönstringsförrät­ tarens beslut ej skett i den ordning, tarens beslut ej skett i den ordning

nu är stadgad, vare om befälhava­ nu är stadgad, gäller om befälhava­

rens och sjömannens rätt att kland­ rens och sjömannens rätt att klandra ra beslutet vid domstol här i riket beslutet vid domstol här i riket vad lag, som i 07 § andra stycket sägs. i 67 § andra stycket sägs.

,‘S IS i han g till riksdagens protokoll It) Öl. t samt. Nr 170.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 1/0.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

69 §. 69 §.

Hyra, som på grund av bestraff­ Lön, som på grund av disciplin­ ning frångått sjöman, skall befälha­ bots åläggande frångått sjöman,

varen vid sjömannens avmönstring skall befälhavaren vid sjömannens överlämna till mönstringsförrättaren avmönstring överlämna till mönst­ mot kvitto, som tecknas i eller fogas ringsförrättaren mot kvitto, som vid skeppsdagboken; äger avmönst­ tecknas i eller fogas vid skeppsdag­ ring ej rum, skall redovisning ske boken; äger avmönstring ej rum, till ombudsmannen vid sjömanshu­ skall redovisning ske till ombuds­ set i första svenska hamn, som far­ mannen vid sjömanshuset i första tyget anlöper, efter det sjömannen svenska hamn, som fartyget anlöper, lämnat tjänsten. Därvid skall tillika efter det sjömannen lämnat tjänsten.

överlämnas avskrift av beslutet an­ Därvid skall tillika överlämnas av­ gående bestraffningen, så ock vad vid skrift av disciplinnämndens beslut,

förhöret jämlikt 64 § antecknats. så ock vad vid förhöret jämlikt 64 § Medlen jämte avskriften skola insän­ antecknats. Medlen jämte avskriften das till kommerskollegium. skola insändas till kommerskolle­ gium.

Hyresmedel, som nu sagts, skola Lönemedel, som nu sagts, skola an­

användas till understöd åt sjömän vändas till understöd åt sjömän och och deras anhöriga enligt föreskrif­ deras anhöriga enligt föreskrifter, ter, som Konungen meddelar. som Konungen meddelar.

5 KAP. 5 KAP.

Om personer ombord, som icke till­ Om personer ombord, som icke till­ höra den egentliga besättningen. höra den egentliga besättningen.

70 §. 70 §. Beträffande de å fartyg anställda Beträffande de å fartyg anställda personer, som äro antagna av reda­ personer, som äro antagna av redaren ren eller befälhavaren men icke till­ eller befälhavaren men icke tillhöra höra den egentliga besättningen, skall den egentliga besättningen, skall vad vad i denna lag är stadgat för sjö­ i denna lag är stadgat för sjöman man äga motsvarande tillämpning. äga motsvarande tillämpning.

71 §. 71 §• Med avseende å de ombord anställ­ Med avseende å de ombord anställ­ da personer, som icke äro antagna da personer, som icke äro antagna av redaren eller befälhavaren, skall av redaren eller befälhavaren, skall

vad i 10, 26 och 27 §§, 28 § tredje vad i 10 och 27 §§, 28 § fjärde styc­ stycket samt 29, 31, 49, 50, 54, 57, 58, ket, 29 §, 31 § andra stycket, 49, 50,

60 och 61 §§ är stadgat äga motsva­ 54 samt 57— 61 §§ är stadgat äga mot­

rande tillämpning. svarande tillämpning. De äro pliktiga att efter förmåga De äro pliktiga att efter förmåga förrätta det arbete, som befälhava­ förrätta det arbete, som befälhava­ ren för fartygets säkerhet finner nö­ ren för fartygets säkerhet finner nö­ digt att ålägga dem. digt att ålägga dem.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 35

(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

72 §. 72 §.

Å sjömän, som hemsändas genom För sjömän, som av befälhavaren försorg av konsul enligt vad i sjöla­ medtagas enligt vad i 37 § sjölagen gen stadgas, skola de i 71 § första sägs, gäller vad i 71 § är stadgat. stycket omförmälda stadgandena äga motsvarande tillämpning. Där så påkallas, äro de pliktiga att, mot skälig gottgörelse, efter för­ måga biträda vid skeppstjänsten, därvid nödig hänsyn skall tagas till envars tidigare tjänsteställning.

6 KAP. 6 KAP.

Ansvarsbestämmelser, Ansvarsbestämmelser.

73 §. 73 §. Befälhavare eller den, som är satt Befälhavare eller den, som är satt

i befälhavares ställe, straffes med bö­ i befälhavares ställe, straffes med ter: dagsböter:

1. om han i strid mot stadgande i 1. om han i strid mot stadgande

10 § använder någon i skeppstjånst; i 10 eller 57 § använder minderårig till arbete;

2. om han vägrar förse den, som 2. om han vägrar förse den, som

antagits, med motbok; antagits, med avräkningsbok;

3. om han åsidosätter skyldighet, 3. om han åsidosätter skyldighet, som enligt denna lag åligger honom som enligt denna lag åligger honom mot sjuk eller skadad person eller mot sjuk eller skadad person eller till undanröjande av smittfara för de till undanröjande av smittfara för de ombordvarande; ombordvarande; 4. om han underlåter att iakttaga 4. om han underlåter att iakttaga vad i denna lag stadgas om hållande vad i denna lag stadgas om hållande av förhör, innan någon avskedas; av förhör, innan någon avskedas; 5. om han underlåter i fall, som 5. om han underlåter i fall, som 43 § omförmäler, att ställa sig till 43 § omförmäler, att ställa sig till efterrättelse mönstringsförrättares el­ efterrättelse mönstringsförrättares el­ ler konsuls beslut; ler konsuls beslut; 6. om han vägrar någon utan laga 6. om han utan laga skäl vägrar

skäl tillstånd att gå i land enligt be­ någon att gå i land eniigt bestämmel­

stämmelserna i 51 §; serna i 51 §; eller 7. om han bryter mot vad i denna 7. om han bryter mot vad i denna lag är föreskrivet om kosthållet; el­ lag är föreskrivet om kosthållet. ler

8. om han underlåter att fullgöra, vad honom enligt 59 § sista stycket åligger i fråga om däri omförmäld rapport.

Lika med befälhavare straffes re­ Lika med befälhavare straffes re­ dare, där förseelse, varom i 1, 5 el- dare, där förseelse, varom i 1, 5 eller

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

ler 7 förmäles, skett med hans vet­ 7 förmäles, skett med hans vetskap skap och vilja. och vilja.

Har i fall, varom i 1 sägs, använ­ Har minderårig i fall, varom i 1 dandet av minderårig skett med den sägs, använts till arbete, är jämväl minderåriges faders eller målsmans den som har vårdnaden om den min­ vetskap och vilja, vare jämväl fa­ derårige, där användandet skett med dern eller målsmannen förfallen till hans vetskap och vilja, förfallen till

böter, högst femtio kronor. böter, högst femtio kronor.

74 §. 74 §. Missbrukar befälhavare eller den, Missbrukar befälhavare eller den, som är satt i befälhavares ställe, den som är satt i befälhavares ställe, den tvångsrätt eller den rätt att taga nå­ tvångsrätt eller den rätt att taga nå­ gon å fartyget anställd i förvar eller gon å fartyget anställd i förvar, som

den bestraffningsrätt, som tillkom­ tillkommer honom enligt denna lag,

mer honom enligt denna lag, eller be­ eller behandlar han någon ombord handlar han någon ombord anställd anställd med onödig hårdhet, straffes

med onödig hårdhet, straffes med med dagsböter eller med fängelse i böter eller med fängelse i högst sex högst sex månader, där ej gärningen

månader, där ej gärningen efter all­ efter allmän lag bör beläggas med män lag bör beläggas med strängare strängare straff. straff. Äro omständigheterna synnerligen Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må han tillika för viss försvårande, må han tillika för viss tid eller för alltid dömas förlustig tid eller för alltid dömas förlustig sådan rättighet att föra fartyg, för sådan rättighet att föra fartyg, för vars utövande särskilda villkor äro vars utövande särskilda villkor äro stadgade. Om sådan påföljd skall stadgade. Om sådan påföljd skall domstolen ofördröj ligen underrätta domstolen ofördröj ligen underrätta kommerskollegium. kommerskollegium.

75 §. Underlåter sjöman i avsikt att un­ dandraga sig tjänsten att inställa sig ombord, då det honom åligger, eller avviker han i avsikt, som nu sagts, olovligen från fartyg, straffes, om (Jfr 76 §.) rymningen sker under sådana om­ ständigheter, att fartyg eller männi­ skor därigenom utsättas för fara, el­ ler eljest under synnerligen försvå­ rande omständigheter, med fängelse

i högst ett år eller med böter.

Gör sjöman, som är påmönstrad å fartyg, sig eljest skyldig till rymning,

dömes till böter.

75 §.

Åsidosätter ordförande eller annan ledamot av disciplinnämnd sin skyl­ dighet att med ovåld och noggrann­ het pröva till nämnden hänskjutet ärende, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 37

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

76 §. Underlåter sjöman i avsikt att un­ dandraga sig tjänsten att inställa sig ombord, då det honom åligger, eller avviker han i avsikt, som nu sagts, (Jfr 75 §.) olovligen från fartyg, straffes, om rymningen sker under sådana om­ ständigheter, att fartyg eller män­ niskor därigenom utsättas för fara, eller eljest under synnerligen försvå­ rande omständigheter, med fängelse

i högst ett år eller med dagsböter.

Gör sjöman, som är påmönstrad å fartyg, sig eljest skyldig till rym­

ning, dömes till dagsböter.

76 §.

Var, som förleder sjöman att rym­ ma eller med råd eller dåd främjar rymningen, straffes med böter eller fängelse i högst ett år.

77 §. 77 §. Sätter sig någon å fartyget anställd Sätter sig någon å fartyget anställd upp mot befälhavaren eller den, som upp mot befälhavaren eller den, som i hans ställe förer befälet, och väg­ i hans ställe förer befälet, och vägrar

rar honom lydnad, straffes med böter honom lydnad, straffes med dagsbö­ eller, där omständigheterna äro syn­ ter eller, där omständigheterna äro

nerligen försvårande, med fängelse i synnerligen försvårande, med fängel­ högst ett år. se i högst ett år. överfaller han med våld eller hot överfaller han med våld eller hot om våld befälhavaren eller annan för­ om våld befälhavaren eller annan för­ man i tjänsten eller för att honom man i tjänsten eller för att honom till någon tjänsteåtgärd tvinga eller till någon tjänsteåtgärd tvinga eller därifrån hindra eller för att å honom därifrån hindra eller för att å honom för sådan åtgärd hämnas, dömes till för sådan åtgärd hämnas, dömes till fängelse eller, där omständigheterna fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, till äro synnerligen försvårande, till straffarbete i högst två år. Äro om­ straffarbete i högst två år. Äro om­ ständigheterna synnerligen mildran­ ständigheterna synnerligen mildran­

de, må till böter dömas. de, må till dagsböter dömas.

78 §. 78 §. Göra ombord anställda myteri, dö­ Göra ombord anställda myteri, dö­ mes anstiftare eller anförare till fäng­ mes anstiftare eller anförare till else eller till straffarbete i högst två fängelse eller till straffarbete i högst år och annan deltagare till fängelse två år och annan deltagare till fäng­ i högst sex månader eller, där om­ else i högst sex månader eller, där ständigheterna äro synnerligen mild­ omständigheterna äro synnerligen

rande, till böter, övas vid myteriet mildrande, till dagsböter, övas vid

våld å person eller egendom, må an­ myteriet våld å person eller egendom, stiftare eller anförare dömas till må anstiftare eller anförare dömas straffarbete i högst sex år och an- till straffarbete i högst sex år och

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

nan deltagare till straffarbete i högst annan deltagare till straffarbete i två år. högst två år. För våld eller annan brottslig gär­ För våld eller annan brottslig gär­

ning, som vid myteri begås, varde ning, som vid myteri begås, skall ock gärningsmannen straffad, enligt ock gärningsmannen straffas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen skils. vad i 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen sägs.

79 §. 79 §. Är någon å fartyget anställd ge­ Är någon å fartyget anställd ge­ nom vårdslöshet eller försummelse i nom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten vållande till sjöolycka, straf­ tjänsten vållande till sjöolycka, straf­

fes med böter eller med fängelse i fes med dagsböter eller med fängelse

högst ett år, där ej gärningen efter i högst ett år, där ej gärningen efter allmän lag bör beläggas med stränga­ allmän lag bör beläggas med stränga­ re straff. re straff.

Är den skyldige styrman eller ma­ Är den skyldige maskinchef, styr­ skinist, må han, där omständighe­ man, maskinist eller radiotelegraf ist,

terna äro synnerligen försvårande, må han, där omständigheterna äro tillika förklaras för viss tid eller för synnerligen försvårande, tillika för­ alltid förlustig rättigheten att i dylik klaras för viss tid eller för alltid för­ beställning nyttjas, där för sådan rät­ lustig rättigheten att i dylik beställ­ tighets utövande särskilda villkor äro ning nyttjas, där för sådan rättighets stadgade. Om sådan påföljd skall utövande särskilda villkor äro stad­ domstolen ofördröj ligen underrätta gade. Om sådan påföljd skall dom­ kommerskollegium. stolen ofördröj ligen underrätta kom­

merskollegium eller, i fråga om radiotelegrafist, telegrafstyrelsen.

80 §. 80 §. Medtager någon å fartyget anställd Medtager någon å fartyget anställd utan befälhavarens tilfstånd gods, utan befälhavarens tillstånd gods, vars förande utsätter fartyg eller last vars förande utsätter fartyg eller last

för äventyr, straffes med böter eller för äventyr, straffes med dagsböter

fängelse i högst sex månader. eller fängelse i högst sex månader.

81 §.

Den, som mot bättre vetande för­ anleder syn, på sätt i 59 § sägs, dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

82 §. 81 §. Har någon å fartyget anställd på Har någon å fartyget anställd på annat sätt, än här ovan är sagt, gjort annat sätt, än här ovan är sagt, gjort sig skyldig till förseelse i tjänsten, sig skyldig till förseelse i tjänsten, eller har han brutit mot ordning och eller har han brutit mot ordning och

skick, straffes med böter. skick, straffes med dagsböter.

83 §. 82 §. Har den, som begått brottslig hand­ Har den, som begått brottslig

ling, varom i 75 — 82 §§ förmäles, för handling varom i 76 — 81 §§ förmä­ samma handling undergått bestraff- les, för samma handling ålagts dis-

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 39

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:) ning enligt 62 §, skall rätten vid brot­ ciplinbot enligt 62 §, skall rätten vid

tets bedömande därå fästa skäligt brottets bedömande därå fästa skä­ avseende; och må i ty fall, efter om­ ligt avseende och må i ty fall, efter ständigheterna, straffet nedsättas un­ omständigheterna, straffet nedsättas der vad eljest bort följa å gärningen under vad eljest bort följa å gärning­ eller ock alldeles bortfalla. en eller ock alldeles bortfalla.

84 §. 83 §.

Brott, som i 73 § 6, 75 §, 76 §, Brott, som i 73 § 6, 76 §, 77 §

77 § första stycket, 81 eller 82 § om- första stycket eller 81 § omförmäles,

förmäles, må ej åtalas av allmän må ej åtalas av allmän åklagare,

åklagare, utan att målsägande angi­ utan att befälhavaren, eller målsägan­

vit brottet till åtal; skall brottet straf­ de angivit brottet till åtal; skall brot­

fas efter allmän lag, lände till efter­ tet straffas efter allmän lag, gäller rättelse vad sådan lag stadgar i fråga vad sådan lag stadgar i fråga om rätt

om rätt till åtal. till åtal. * 85 §.

1 avseende å straff, vartill efter denna lag dömes, gälle, där ej här ovan är annorlunda stadgat, vad all­ män lag föreskriver.

7 KAP. 7 KAP.

Om laga domstol och rättegång. Om laga domstol och rättegång.

86 §. 84 §.

Rådstuvurätt vare första domstol Rådhusrätt är första domstol i

i mål, som skall bedömas efter denna mål, som skall bedömas efter denna lag. lag. Att sådant mål i visst fall må upp­ Att sådant mål i visst fall må upp­ tagas av häradsrätt är särskilt stad­ tagas av häradsrätt är särskilt stad­ gat. gat.

87 §. 85 §.

Om rådstuvurätts behörighet att Om rådhusrätts behörighet att upp­

upptaga tvistemål enligt denna lag taga tvistemål enligt denna lag gäller gälle i tillämpliga delar vad angående i tillämpliga delar vad angående laga laga domstol i tvistemål i allmänhet domstol i tvistemål i allmänhet är är stadgat. Talan må ock väckas vid stadgat. Talan må ock väckas vid

rådstuvurätten i den ort där fartyget rådhusrätten i den ort där fartyget finnes. Finnes ej rådstuvurätt å ort, finnes. Är ej rådhusrätt å ort, där

där svaranden enligt vad sålunda är svaranden enligt vad sålunda är fö­ föreskrivet må sökas, äge käranden reskrivet må sökas, äger käranden in­

instämma tvisten Ull den rådstuvu­ stämma tvisten till den rådhusrätt, rätt, som är närmast den orten. som är närmast den orten. Finnes ej behörig domstol efter vad nu är sagt, må tvisten upptagas av rådhusrätten i fartygets hemort eller, om där ej är rådhusrätt, av den rådhusrätt, som är närmast.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

Äro flera redare i ett fartyg, skall Äro flera redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses som rederiets fartygets hemort anses som rederiets hemvist. hemvist.

88 §.

(Lagrummet har upphört att gälla i följd av lag den 20 december 1946.) 89 §. 86 §.

Om rådstuvurätts behörighet att Om rådhusrätts behörighet att

upptaga brottmål enligt denna lag upptaga brottmål enligt denna lag gäl­ gälle i tillämpliga delar vad angåen­ ler i tillämpliga delar vad angående de laga domstol i brottmål i allmän­ laga domstol i brottmål i allmänhet

het är stadgat. Finnes ej rådstuvurätt är stadgat. Finnes ej rådhusrätt å

å ort, vid vars domstol den tilltalade ort, vid vars domstol den tilltalade enligt vad sålunda är föreskrivet har enligt vad sålunda är föreskrivet har att svara, må åtal väckas vid den att svara, må åtal väckas vid den

rådstuvurätt, som är närmast den rådhusrätt, som är ‘närmast den

orten. orten.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser. 87 §. Konungen äger under förutsätt­ ning av ömsesidighet förordna, att

vad enligt 18, 24, 26, 28, 41 och 42 §§ gäller till förmån för svensk sjöman (Jfr 42 §.) skall tillämpas jämväl beträffande

utländsk sjöman.

88 §.

Närmare föreskrifter för de fall, där i denna lag omförmäld kostnad skall helt eller delvis bestridas av statsmedel, meddelas av Konungen.

90 §. 89 §. Befälhavaren skall tillse, att ett Befälhavaren skall tillse, att ett ex­

exemplar av denna lag och av lagen emplar av denna lag och ett av lagen

om semester finnas tillgängliga å om semester finnas tillgängliga å far­ fartyget. Åsidosätter han skyldighet, tyget. Åsidosätter han skyldighet, som som nu sagts, straffes med böter, nu sagts, straffes med böter, högst högst etthundra kronor. etthundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1923. nuari 1953. Genom denna lag upphäves sjö­ manslagen den 15 juni 1922 (nr 270). Utan hinder av vad i 10 § första och andra styckena finnes stadgat må den, som i där omförmäld tjänst

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 41

(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:) vid tiden för lagens ikraftträdande användes i enlighet med äldre lag, fortfarande användas i samma tjänst. Där i lag eller särskild författning Där i lag eller författning hänvisas förekommer hänvisning till lagrum, till lagrum, som ersatts genom be­ som ersatts genom bestämmelse i nya stämmelse i nya lagen, skall den be­ lagen, skall den bestämmelse i stället stämmelsen i stället tillämpas. tillämpas.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen.1

Härigenom förordnas, att 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen skola, 36 och 287 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

Befälhavaren vare pliktig att till Befälhavaren vare pliktig att till sådant antal och mot den betalning, sådant antal och med rätt till den som av Konungen fastställes, till be­ gottgörelse, som av Konungen fast­ stämmelseorten eller annan hamn, ställes, till bestämmelseorten eller som fartyget under resan skall an- annan hamn, som fartyget under re­ löpa, medtaga svenskt sjöfolk, vars san skall anlöpa, medtaga svenskt hemsändande det åligger konsulerna sjöfolk, vars hemsändande det ålig­ att besörja. Konungen äge ock, un­ ger konsulerna att besörja, eller som der förutsättning av ömsesidighet, äger rätt till fri hemresa jämlikt förordna, att samma förbindelse skall 26 § sjömanslagen. Utan betalning äga rum i avseende å sjöfolk från vare befälhavaren pliktig medtaga annat land. urna innehållande askan efter avli­ den svensk befälhavare eller sjöman, så ock hans efterlämnade effekter, såvitt de utan olägenhet kunna med­ tagas. Konungen äger under förutsätt­ ning av ömsesidighet förordna, att förpliktelse som i första stycket sägs skall gälla jämväl i avseende å be­ fälhavare eller sjöman från annat land, hans aska eller efterlämnade effekter. 36 §. 36 §. Skeppsdagboken föres av befälha­ Skeppsdagboken föres av befälha­ varen eller, under hans tillsyn och varen eller, under hans tillsyn, av ansvar, av styrmannen; maskindag­ styrmannen. Maskindagboken föres, boken föres, likaledes under befäl­ under befälhavarens tillsyn, anting­ havarens tillsyn och ansvar, av ma­ en av maskinchefen eller, under den­ skinisten. Anteckningarna i dagboken nes tillsyn, av maskinisten. Anteck­ skola göras efter tidsföljden, i hamn ningarna i dagboken skola göras ef­ för varje dygn och till sjöss för varje ter tidsföljden, i hamn för varje vakt; vad under en vakt förekom­ dygn och till sjöss för varje vakt; mer må tills vidare upptecknas å en vad under en vakt förekommer må kladd, men det antecknade skall före tills vidare upptecknas å en kladd, dygnets utgång införas i dagboken. men det antecknade skall före dyg­ nets utgång införas i dagboken. Dagboken skall-------------—-------- i dagboken.

1 Beträffande 34 och 295 §§, jfr SFS 1922:271.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 43

Försummar befälhavare------------ ---------- fyra år.

Samma lag vare, där styrman eller Samma lag vare, där maskinchef.

maskinist så förbrutit sig, som i den­ styrman eller maskinist så förbrutit na § sägs. sig, som i denna § sägs. 295 §. 295 §. Vägrar befälhavare utan lagligt Vägrar befälhavare utan lagligt hinder att i sådant fall, som i 34 § hinder att i sådant fall, som i 34 § omförmäles, å sitt fartyg medtaga omförmäles, å sitt fartyg medtaga

sjöfolk, straffes med böter. befälhavare eller sjöman, hans aska eller efterlämnade effekter, straffes

med böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.

Förslag

till

Lag om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg.

Härigenom förordnas som följer. Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att tvist mel­ lan befälhavaren å fartyg med hemort i annat land och besättningen angå­ ende tjänsteförhållandet icke må upptagas vid svensk domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

8 februari 1952.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden S köld , D anielson , Z etterberg , T orsten N ilsson , S träng , E ricsson , A ndersson , L ingman , N orup , H edlund , P ersson , H jälmar N ilson , L indell .

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt che­ ferna för justitie- och socialdepartementen anmäler chefen för handelsdepar­

tementet, statsrådet Ericsson, fråga rörande ny sjömanslag och vissa änd­ ringar i sjölagen m. m. samt anför därvid följande.

Inledning.

Den 23 februari 1864 utfärdades vårt lands första moderna sjölag. Den utgjorde en sammanfattning av bestämmelser rörande de viktigaste av de ämnen, som omedelbart hänförde sig till sjöfarten. Bland bestämmelserna funnos föreskrifter, som avhandlade sjöfolkets anställningsvillkor och tjänsteförhållanden i övrigt. 1864 års sjölag upphävdes genom sjölagen den 12 juni 1891. Också denna lag, som tillkom efter samverkan med Danmark och Norge, upptog stadganden om sjöfolkets arbetsförhållanden. Sjöfolkets sociala ställning blev genom lagen i åtskilliga hänseenden förbättrad. Vid tiden för det första världskrigets slut överenskoms mellan Danmark, Norge och Sverige att samarbetet på sjörättens område skulle återupptagas för revision av den gällande sjölagstiftningen. Till detta samarbete anslöt sig sedermera även Finland. Från svensk sida deltog den s. k. sjölagskommittén.1 Samarbetet ledde bl. a. därtill, att de stadganden i 1891 års sjölag, som rörde besättningen samt befälhavarens tjänsteavtal och förhållande till besättningen, utbrötos ur sjölagen och sammanfördes till en särskild lag, benämnd »sjömanslag». De fyra ländernas sjömanslagar utfärdades, den svenska år 1922, de danska och norska år 1923 samt den finska år 1924. Lagarna voro i stort sett överensstämmande. Den nya lagstiftningen innebar ytterligare framsteg för sjöfolket på det sociala området. Det är emellertid icke endast det nordiska samarbetet, som utövat in­ flytande på sjömanslagen. Det må erinras om att Sverige genom att ansluta sig till Nationernas förbund inträdde såsom medlem i Internationella arbets­

1 Ordf. häradshövdingen K. Dahlberg, sekr. numera justitierådet .1. Alsén.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 45

organisationen i Geneve. Denna organisation har vid olika tillfällen behand­ lat frågor angående sjöfolkets arbetsförhållanden och i anslutning därtill antagit konventioner i ämnet, vilka därefter underställts medlemsstaternas lagstiftande församlingar. Från svenskt håll har eftersträvats att så långt möjligt ratificera dessa konventioner. Denna strävan har under årens lopp lett till en del ändringar i sjömanslagen. Sålunda infördes år 1925 före­ skrifter om minimiålder för eldare och kollämpare ombord å fartygen (prop. nr 15/1925; r. skr. nr 39) och år 1934 tillkommo regler, som tillförsäkrade sjöfolket viss ersättning vid arbetslöshet på grund av fartygets förolyckande (prop. nr 137/1934; r. skr. nr 216). I samband med tillkomsten av 1938 års sjöarbetstidslag upptogos slutligen bestämmelser om nattvila för minder­ åriga sjömän under sexton år (prop. nr 224/1938; r. skr. nr 304). Från norskt håll framfördes vid slutet av 1930-talet förslag om nordisk samverkan för att utreda frågan om anslutning till tre av arbetsorganisa­ tionen antagna förslag till konventioner om sjömäns anställningsavtal och om hemförskaffning av sjömän samt angående redares förpliktelser, då sjö­ man drabbas av sjukdom, olycksfall eller döden. Bl. a. i anledning härav tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet, med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande, genom beslut den 2 april 1938 en särskild utrednings­ man1 att såsom sakkunnig utreda frågan om Sveriges anslutning till de tre konventionerna. Efter överläggningar med delegerade från Danmark, Fin­ land och Norge framlade den sakkunnige (1938 års sjömanslagsutredning) den 27 april 1939 ett betänkande med förslag till vissa ändringar i sjömans­ lagen (SOU 1939: 21). I betänkandet uttalades att ingen av de nordiska dele­ gationerna ansett sig böra förorda ratifikation av berörda konventioner, men att delegationerna ändock funnit skäl föreslå ett antal av konventionerna föranledda ändringar i gällande sjömans- och sjölagar. Ändringarna åsyf­ tade bl. a. att förbättra sjöfolkets förmåner vid sjukdom och skada, att ut­ sträcka rätten för svensk sjöman att få ersättning av redaren för förlust av personliga tillhörigheter ävensom att berättiga svensk sjöman att efter längre tids tjänstgöring få bidrag av staten och redaren till hemresa från ut­ rikes ort. Till följd av det andra världskrigets utbrott blev sjömanslagsutredningens förslag aldrig prövat av statsmakterna. Icke heller i Danmark eller Finland ledde förslaget till någon åtgärd. I Norge däremot lades för­ slaget till grund för lag om ändring i vissa delar av sjömanslagen, vilken lagändring trädde i kraft den 1 oktober 1939. Kort tid efter det andra världskrigets slut uppkom ånyo frågan om ändringar i sjömanslagen. Den 18 januari 1946 tillkallade Kungl. Maj :t ut­

redningsmän — 7946 års sjömanskommitté — för att verkställa utredning

och avgiva förslag om sjöfolkets levnads- och arbetsförhållanden. Enligt di­ rektiven skulle därvid även sjömanslagen upptagas till revision. Härom an­ förde departementschefen, att utredningen borde skyndsamt överväga, huru­ vida det av 1938 års sjömanslagsutredning avgivna förslaget borde, utan att eventuellt nya förslag till ändringar avvaktades, underställas riksdagens pröv-

1 Numera riksmarskalken B. Ekeberg.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

ning, ävensom att utredningen beträffande sjömanslagens bestämmelser i övrigt borde överväga möjligheten att för sjöfolket skapa större trygghet i anställningen. Vidare framhölls i direktiven, att enighet mellan de nordiska staterna borde eftersträvas i fråga om ändringar av lagen samt att utred­ ningen i förekommande fall borde inkomma med förslag till sådana för­ handlingar med övriga nordiska stater, som åsyftade en sådan lösning. Slut­ ligen uttalades att utredningen borde behandla frågan om Sveriges anslut­ ning till de förslag till konventioner, vilka kunde komma att antagas av Internationella arbetsorganisationen vid en blivande konferens i Seattle år 1946, samt utarbeta de förslag till ändringar i svensk lagstiftning, som kunde erfordras för sådan anslutning eller i samband därmed eljest kunde anses behövliga. I november 1948 anmälde sjömanskommittén att skäl ej syntes föreligga att underställa riksdagen det av 1938 års sjömanslagsutredning avgivna förslaget separat. I anslutning härtill sade sig kommittén förutsätta, att åtgärder vidtogos för att få frågan om sjömanslagens revision behandlad i samråd med övriga nordiska länder, samt att kommittén därefter skulle få avgiva slutligt förslag till ändringar i sjömanslagen. Med anledning härav inbjöd den svenska regeringen representanter för Danmark, Finland och Norge att tillsammans med en svensk delegation1 dryfta frågor, som ägde samband med sjömanslagens revision. Konferensen hölls i Rättvik under hösten 1949. Därefter hölls i april 1950 på inbjudan av den danska rege­ ringen ett möte i Köpenhamn, där slutgiltiga överläggningar i ämnet ägde rum mellan en representant1 2 för envar av de fyra ländernas regeringar. Vid detta möte fastslogs inledningsvis att det, med hänsyn till de många änd­ ringsförslag som framkommit, vore mest ändamålsenligt att utarbeta utkast till en helt ny sjömanslag; härvid borde dock gällande lags uppställning i möjligaste mån följas. Vidare rådde enighet därom, att mötet icke skulle behandla de avsnitt av sjömanslagen, som upptaga ansvarsbestämmelser eller andra föreskrifter av offentligrättslig karaktär. Vid mötets slut förelåg ett av de fyra regeringsrepresentanterna utarbetat utkast till ny sjömanslag i fyra parallelltexter. Utkasten voro i flertalet frågor överensstämmande, men i en del avseenden hade enighet om en gemensam linje icke uppnåtts. Sedan det vid mötet i Köpenhamn utarbetade utkastet till ny sjömanslag jämte en kortfattad redogörelse för de föreslagna ändringarna i maj 1950 överlämnats till mig, blevo utkastet och redogörelsen i september samma år av mig tillställda sjömanskommittén för att beaktas vid och tjäna såsom ledning för kommitténs fortsatta arbete med sjömanslagens revision. Kommittén har sedermera den 10 augusti 1951 avgivit betänkande (SOU 1951: 22) med förslag till 1) ny sjömanslag; samt 2) ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen. Betänkandet är undertecknat av kommitténs nuvarande ledamöter, nämli­

1 Ordf. f. d. justitierådet E. Sandström. 2 Svensk representant E. Sandström.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 47

gen f. d. ordföranden i Landsorganisationen i Sverige A. Lindberg, tillika ordförande, ombudsmannen i Svenska sjöfolksförbundet E. Berggren, kom­ merserådet G. Böös, sjökaptenen D. Forssblad, direktören i Sveriges redareför­ ening H. F. Reuterskiöld, ordföranden i sjöfolksförbundet, riksdagsmannen J. Svensson, ordföranden i Svenska maskinbefälsförbundet A. Söre och di­ rektören i Sveriges fartygsbefälsförening N. H. Åkesson, jämte sekretera­ ren, hovrättsassessor A. Lindstedt. Kommitténs förslag är icke enhälligt. Särskilda yttranden ha på en rad punkter avgivits av kommittéledamöterna Böös, Forssblad och Reuterskiöld. över betänkandet ha yttranden avgivits av hovrätten för västra Sverige, so­ cialstyrelsen, delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet, medicinalstyrelsen, statskontoret, kommerskollegium, Stockholms rådhusrätt, Sveriges fartygsbefälsförening, Inrikessjöfartens befälsförening, Sveriges radiotelegrafistförening, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksför­ bundet, Svenska stewartsföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges redareförening, Kanalflottans rederiförening, Sveriges segelfartygsförening och Svenska arbetsgivareföreningen. Vid kommerskollegii yttrande ha fogats utlåtanden från sjömanshusen i riket. Till arbetsgivareföreningens yttrande ha fogats utlåtanden från sågverksförbundet, Norrlands stuvareförbund och Stockholms Transport- & Bogseringsaktiebolag. Vidare har chefen för utrikes­ departementets arvs- och ersättningsbyrå överlämnat en promemoria i ämnet. Vid denna ha fogats utlåtanden från beskickningarna i Helsingfors, Mexiko och Rio de Janeiro samt från generalkonsulaten i London, New York och San Francisco. Skärgårds- och mälarflottornas rederiförening samt Föreningen Sveriges inrikessjöfart, vilka organisationer erhållit tillfälle att yttra sig över betänkandet, ha icke inkommit med yttrande. I anledning av en tillämnad svenskbrittisk konsularkonvention (jfr prop. nr 169) har ansetts erforderligt att få till stånd bestämmelser, enligt vilka Konungen under förutsättning av ömsesidighet äger förordna om undantag från stadgandena om svensk domstols behörighet såvitt avser tvist mellan befälhavare och besättning på utländskt fartyg angående tjänsteförhållandet. På grundval av vad som sålunda förekommit ha inom handelsdepartemen­ tet förslag upprättats dels till ny sjömanslag, dels till lag om ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen och dels till lag om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa tvister mellan befälhavare och be­

sättning å utländskt fartyg. Förslagen torde som Bihang få fogas till stats­

rådsprotokollet för denna dag.

Allmänna synpunkter.

Sjömanskommitténs betänkande. Kommittén har i sitt förslag inarbetat de av 1938 års sjömanslagsutredning föreslagna ändringarna. Kommittén har därvid företagit en del jämkningar, huvudsakligen till sjöfolkets förmån. Vad angår den i direktiven omnämnda konferensen i Seattle år 1946 må

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

erinras därom, att Internationella arbetsorganisationen då antog förslag till nio konventioner på sjöfartens område. Av dem beröra två sjömanslagen, nämligen konventionen (nr 70) angående social trygghet för sjömän samt konventionen (nr 76) angående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg. Genom proposition nr 321/1947 anhöll Kungl. Maj :t om riksdagens yttrande angående bl. a. dessa båda konventioner. I skrivelse nr 477 sade sig riksda­ gen anse, att med avgörandet av frågan om konventionernas ratificering bor­ de, såsom i propositionen uttalats, tills vidare anstå. Riksdagen tillfogade emellertid, att i det fortsatta lagstiftningsarbetet borde eftersträvas att ska­ pa sådana bestämmelser att konventionerna efter hand skulle kunna ratifi­ ceras. Konventionen nr 76 behandlades ånyo å en konferens, som hölls med arbetsorganisationen år 1949 i Geneve. Där beslöts att konventionen skulle ändras i vissa avseenden och i stället antogs en reviderad konvention (nr 93) angående hyror, arbetstid och bemanning. Även denna konvention har förelagts riksdagen för prövning av ratifikationsfrågan (se prop. nr 207/ 1950 och r. skr. 238). Det befanns emellertid, att förutsättningarna för en svensk ratificering fortfarande icke förelågo. Beträffande Seattlekonventionen nr 70 om social trygghet för sjömän framhåller sjömanskominittén, att beröringspunkter föreligga mellan kon­ ventionen och sjömanslagen bl. a. i fråga om de föreskrifter, som tillför­ säkra de ombordanställda särskilda förmåner, då de till följd av oavsikt­ ligen ådragen sjukdom eller skada kvarlämnas utomlands. Enligt konven­

tionen skall sjöman i sådant fall vara berättigad dels till sjukvård tills han blivit återställd eller dessförinnan hemsänts, dels till kost och logi tills det

är möjligt för honom att erhålla passande arbete eller han dessförinnan

hemsänts och dels till full hyra under viss tid, vilken i närmare angivna

fall icke må understiga 12 veckor. Sjömanslagens bestämmelser äro i jäm­ förelse härmed i åtskilliga hänseenden avsevärt mindre förmånliga för de ombordanställda. Kommittén framhåller, att den eftersträvat att avpassa sitt förslag efter konventionens föreskrifter, men att kommittén icke funnit möjligt att bringa förslaget helt i överensstämmelse med konventionen. Så­ som huvudsakligt skäl härför andrager kommittén, att sjöfolket i så fall skulle komma i en alltför gynnsam ställning i förhållande till andra arbets­ tagare. Sålunda har kommittén icke velat föreslå, att den tid, under vilken en i utlandet kvarlämnad sjöman äger på redarens bekostnad åtnjuta sjuk­ vård, skall utsträckas utöver nu gällande 12 veckor. I anslutning härtill framhåller emellertid kommittén, att frågan om obligatorisk sjukförsäk­ ring för sjöfolk utreddes av kommittén och att det vore sannolikt att denna utredning skulle utmynna i förslag, som skulle komma att ytterligare närma svensk lagstiftning på detta område till konventionen. Vidare omtalar kom­ mittén, att den icke ansett sig böra föreslå, att hyran till en i utlandet kvar­ lämnad sjuk eller skadad sjöman skall kunna utgå under längre tid än två månader från tjänsteförhållandets upphörande. I fråga om Genévekonventionen nr 93 om hyror, arbetstid och beman­ ning å fartyg (Seattlekonventionen nr 76) erinrar kommittén därom, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 49

konventionen, såvitt angår sjömanslagen, har betydelse beträffande bestäm­ melserna i 10 § om nattvila för minderåriga, ävensom att en jämförelse mellan konventionens och sjömanslagens bestämmelser härutinnan visar, att konventionen icke kan ratificeras förrän lagen ändrats. Kommittén har emellertid utformat hithörande bestämmelser så, att i detta avseende hinder för ratifikation icke längre föreligger. Beträffande det i direktiven uttalade önskemålet om enighet mellan de nordiska länderna lämnar kommittén en redogörelse för de överläggningar i ämnet, som förekommit mellan länderna. Av redogörelsen framgår att det gemensamma målet varit att försöka få så likalydande lagar som möjligt. En granskning av de fyra ländernas Köpenhamns-utkast giver också vid han­ den, att de föreslagna lagtexterna i huvudsak äro överensstämmande, men att ej så fåtaliga skiljaktigheter finnas såväl i mindre väsentliga hänseenden som i frågor av större vikt. En jämförelse mellan det svenska Köpenhamnsutkastet och sjömanskommitténs förslag visar, att kommittén i stort sett följt utkastet. Kommittén har dock i en del betydelsefulla avseenden före­ slagit jämkningar och tillägg. De av sjömanskommittén föreslagna ändringarna äro så gott som undan­ tagslöst till fördel för de ombordanställda. Kommittén har uppenbarligen strä­ vat efter att skapa lagregler, som äro ägnade att för sjöfolket öka trygg­ heten i anställningen. Sålunda må nämnas att lagförslaget upptager en ny bestämmelse (14 §) om rätt för sjöman, som blivit uppsagd från sin tjänst, att begära samråd angående uppsägningen. De regler, som i gällande lag lämnas angående sjömans rätt till skade­ stånd vid lcontraktsstridigt avsked, ha i förslaget förenklats. En tillämpning av de förenklade reglerna skulle i övervägande antalet fall medföra, att sjö­ folket skulle få en mera tillfredsställande gottgöx-else än för närvarande. Kommittén föreslår en ny bestämmelse (55 § andra stycket) av innehåll, att sjöman, i vars sedvanliga arbetsuppgifter lossnings- eller lastningsarbete icke ingår, ej skall kunna beordras utföra sådant arbete i hamn, där strejk råder. Kommitténs förslag upptager vidare den nyheten, att den befälhavaren enligt gällande lag tillkommande befogenheten att ålägga sjöman disciplin­ straff överflyttas på en nämnd, bestående av befälhavaren och två av denne inom besättningen utsedda ledamöter. Kommittén föreslår dessutom åtskilliga bestämmelser, vilka innebära av­ sevärt utvidgade sociala förmåner för sjöfolket. Sålunda må framhållas att enligt kommitténs förslag (26 §) de ombord­ anställda skulle bli berättigade till fri hemresa med underhåll efter längre tids tjänstgöring i främmande farvatten. — De sjöfolket tillkommande för­ månerna vid sjukdom ha förbättrats i åtskilliga hänseenden. Sålunda före­ slås att sjöman, som vid tjänsteförhållandets slut är sjuk eller skadad, i princip skall vara berättigad till sjuklön och sjukvård, oberoende av anled- 4

4 Biliang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 170.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

ningen till att han lämnat tjänsten. Enligt kommitténs förslag skola dessa förmåner utgå jämväl då fråga är om könssjukdom. Slutligen har beträffan­ de sjöman av manskapsgraden den tid, under vilken sjuklön må utgå, för­ längts från en till två månader. — I lagförslaget återfinnes vidare en ny be­ stämmelse (24 § andra stycket) av innebörd, att om svensk sjöman avlider medan han är i redarens tjänst eller ännu vårdas på dennes bekostnad, sjö­ mannens efterlevande hustru eller barn under 16 år skall vara berättigad till understöd, motsvarande en månadslön. Till sist må omnämnas att enligt kommitténs förslag statens ekonomiska förpliktelser ej oväsentligt utvidgats.

Kommittéledamoten Böös har i sitt särskilda yttrande framhållit angelä­

genheten av att den nordiska gemenskapen upprätthålles på förevarande rättsområde och anser det vara önskvärt att ytterligare försök till samman­ jämkning av de skilda nordiska förslagen göres, innan slutgiltiga lagstift­ ningsåtgärder vidtagas. Böös tillägger, att det synes honom som om det danska förslaget, vilket i flertalet punkter ansluter sig till Köpenhainnsutkastet, är bäst ägnat att tagas till rättesnöre i sådana avseenden där ej rent nationella skiljaktigheter motivera olikheter.

I sitt gemensamma särskilda yttrande erinra kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld inledningsvis därom, att kommittén i ett flertal frå­

gor — däribland de flesta av betydelsefull natur — icke kunnat enas, vilket medfört att kommittén i dessa frågor stannat för majoritetsbeslut. Innebör­ den av dessa beslut får ses mot bakgrunden av att de ombordanställda haft fyra representanter i kommittén, medan rederinäringen haft endast två. Enligt de båda reservanternas mening skulle, därest intressegrupperna företrätts av lika antal representanter, majoritet inom kommittén icke ha före­ legat för åtskilliga av de förslag, vilka nu formellt framstå såsom kommit­ téns förslag. I forsättningen av sitt yttrande anföra Forssblad och Reuterskiöld, att redan gällande sjömanslag upptager föreskrifter av» den art, att deras skä­ lighet måste ifrågasättas — detta gäller framförallt övervältrandet av det ekonomiska ansvaret på redaren i fall, då detta enligt Forssblads och Reuterskiölds mening rimligen borde ha burits av den ombordanställde eller sta­ ten. Särskilt redarens långvariga vårdnadsplikt mot sjuka sjömän vilar på synnerligen lösa grunder. Under tider, då tjänsteförhållandet till sjöss hade annan karaktär, fanns måhända visst fog för att låta arbetsgivaren betala sjukvårdskostnaderna för sjöfolket, men i dagens läge äro förhållandena annorlunda. Sjöfolket har nu i de flesta hänseenden uppnått likvärdiga — i flera fall bättre — förmåner än arbetstagaren i land. Eftersom sjöfolkets organisationer strävat efter detta, borde de också taga den konsekvensen, att likställighet åvägabringas i lagstiftningshänseende även beträffande sådana sociala förmåner, där sjömännen nu ha företräde. Avvikelser från denna princip böra få ske endast i de enstaka fall, där sjöfartens säregna natur därtill föranleder. Det synes därför obilligt att redaren, då sådant fall ej är för handen, skall genom lagstiftning ställas i ett särläge i förhållande till

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 51

andra arbetsgivare. Slutligen anse reservanterna, att det ej går att bortse från de ekonomiska följderna för sjöfartsnäringen, vilken redan nu är över hövan belastad med lagar och förordningar av skilda slag, något som i tider av nedåtgående konjunkturer måste leda till ett försämrat konkurrensläge med ty åtföljande uppläggning av fartyg och arbetslöshet bland sjöfolket. Remissyttrandena. De hörda myndigheterna och organisationerna tillstyrka i allmänhet, att sjömanskommitténs förslag lägges till grund för en ny sjö­ manslag. I de hänseenden, som beröras av de utav herr Böös samt herrar Forssblad och Reuterskiöld anmälda skiljaktiga uppfattningarna, bryta sig emellertid också i remissvaren meningarna starkt. I fråga om Seattlekonventionen nr 70 om social trygghet för

sjömän fastslå socialpolitiska delegationen, sjöfolksförbundet och landsorga­ nisationen, att kommittén icke utformat bestämmelserna om rätt till sjuk­ lön och sjukvård på sådant sätt, att denna konvention kan ratificeras. Sjö­ folksförbundet säger sig förutsätta att, om konventionen blir ratificerad i

sådan utsträckning att den träder i kraft, även den svenska lagstiftningen bringas i överensstämmelse med konventionens stadganden i förevarande hänseenden, så att jämväl Sverige kan ratificera densamma.

Landsorganisationen beklagar, att kommittén icke funnit möjligt att i fråga

om sjukvård och lön till utomlands kvarlämnad sjöman bringa förslaget i överensstämmelse med konventionen; dock tillägges att, eftersom förslaget i denna del biträtts av de ombordanställdas representanter i kommittén, landsorganisationen icke för sin del vill yrka sådan ändring att omedelbar ratifikation möjliggöres. Landsorganisationen understryker emellertid sjöfolksförbundets uttalande i saken. Beträffande Genévekonventionen nr 93 om hyror, arbetstid och

bemanning å fartyg anmärker socialpolitiska delegationen, att ett antagande

av kommitténs förslag i fråga om nattvila för minderåriga visserligen skulle medföra att ett hinder för ratificering av konventionen bortfölle, men att densamma ändock icke torde kunna ratificeras eftersom den upptager be­ stämmelser om viss minimilön för matroser; i Sverige gäller ju den grund­ satsen att lagstiftning på löneområdet icke bör ske. Delegationen omtalar i detta sammanhang, att fråga väckts om att ur konventionen utbryta de be­ stämmelser som röra minimilönerna. Enligt delegationens mening skulle, om en sådan utbrytning sker, hinder cj längre föreligga att ratificera konven­ tionen.

Landsorganisationen är däremot av den åsikten, att Sverige efter antagan­

de av kommitténs förslag om nattvila för minderåriga omedelbart kan rati­ ficera konventionen; ratifikation kan ju ske jämväl på grundval av kollek­ tivavtal och de svenska kollektivavtalen tillförsäkra matroserna en omkring dubbelt så hög minimilön som konventionen.

I fråga om det nordiska samarbetet understryka rådhusrätten och redareföreningen samt sjömanshusen i Kalmar och Strömstad angelä­

genheten av att de nordiska ländernas sjömanslagar bringas i största möj­

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

liga inbördes överensstämmelse med varandra samt anse därför att ytterli­ gare försök till sammanjämkningar böra göras, innan den nya sjömanslagen slutgiltigt antages.

Även hovrätten finner det vara av vikt, att överensstämmelse nås mellan

de nordiska länderna.

Kommerskollegium har samma uppfattning men anför, att — med hänsyn

till vad som är för kollegium känt beträffande frågans behandling på andra håli och det framskridna stadium på vilket saken befinner sig — kollegium icke funnit sig böra förorda ytterligare försök till sammanjämkning.

Socialstyrelsen anser, att hinder icke i och för sig möter mot att de nor­

diska länderna i vissa avseenden gå utöver den gemensamma ramen; eljest skulle det resultat, varom enighet skulle kunna nås, komma att bestämmas av den stat, som följer den mest restriktiva linjen. Enligt styrelsens mening bör sålunda, därest omständigheterna i ett visst fall skapa bärande motiv för avvikelse från den gemensamma normen, ingen av staterna känna sig bunden därvid. Beträffande de i förslaget upptagna bestämmeiser, som syfta till säkra­ re anställningsvillkor samt till utvidgade sociala för­ måne r för sjöfolket, anläggas olika synpunkter av remissinstanserna. De ombordanställdas organisationer godtaga sålunda i huvudsak ifrågavarande bestämmelser, under det att arbetsgivarorganisationerna i stort sett ställa sig avvisande. De hörda myndigheterna biträda förslaget på en del punkter men avstyrka detsamma i andra hänseenden.

Av sjömanshusens utlåtanden framgår bäst huru splittrade meningarna

äro i dessa frågor. Sjömanshusen i Landskrona, Malmö, Nyköping, Sö­ derhamn, Umeå och Ystad tillstyrka, att förslaget antages i oförändrat skick, därvid dock redarerepresentanten i direktionen för Landskrona sjömanshus ansluter sig till de av kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld re­ servationsvis framförda synpunkterna. Kristianstads sjömanshus har ingen annan anmärkning att framställa, än att kommitténs förslag om att inrätta en disciplinnämnd ombord icke bör godtagas. Häremot reserverar sig emel­ lertid manskapsrepresentanten. Visby sjömanshus har endast ett fåtal in­ vändningar att göra mot förslaget. Ett förhållandevis stort antal sjömanshus har anslutit sig till kommittéledamoten Böös’ avvikande mening och åtskil­ liga av dem biträda kommittéledamöterna Forssblads och Reuterskiölds re­ servation. Härvid har dock i de flesta fallen manskapsrepresentanten och i några fall jämväl representanten för maskinbefäls- och styrmansklasserna anmält avvikande mening och tillstyrkt kommitténs förslag i befintligt skick. En del av sjömanshusen ha förklarat, att de av hänsyn till de intresse­ motsättningar som finnas inom sjömanshusens direktioner funnit sig för­ hindrade att alls avgiva något yttrande i sak eller i allt fall icke velat uttala sig beträffande andra punkter än sådana där enighet uppnåtts inom kom­ mittén (Stockholms sjömanshus).

Sjöfolksförbundet anför, att kommittén otvivelaktigt i åtskilliga avseen­

den tillmötesgått de framförda önskemålen om en lagstiftning, som på ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 53

bättre sätt än gällande sjömanslag svarar mot de genomgripande förändring­ ar, som under de senaste årtiondena genomförts på det sociala området in­ om det svenska samhället i övrigt. Enligt förbundets åsikt synes förslaget bl. a. kunna komma att skapa större trygghet för sjömannen i anställningen samt skänka honom bättre skydd vid inträffad sjukdom m. in.

Även fartygsbefälsföreningen, inrikcssjöfartens befälsförening och radiotelegraf ist f öreningen uttala sin tillfredsställelse över det framlagda försla­

get. Föreningarna anse emellertid, att kommittén icke tillräckligt beaktat befälets ställning ombord och dess i många avseenden svåra och påfrestan­ de arbetsuppgifter.

Maskinbcfälsförbundet har intet att erinra mot de av kommittén föreslag­

na ändringarna, men förbundet anmärker att det förefaller som om kom­ mittén icke kunnat frigöra sig från gällande lagstiftning, vilken var lämplig under föregående århundrade med den då förekommande typen av fartyg. Enligt förbundets mening kvarstå i förslaget bestämmelser, vilka, om de efterlevdes, skulle komma att medföra stora svårigheter i såväl disciplinärt som driftstekniskt avseende. Förbundet är övertygat om att, därest tidigare lagstiftning icke funnits, förslaget till ny sjömanslag skulle fått ett helt an­ nat utseende i vad gäller befälet och dess ställning ombord i fartygen.

Redareföreningen framhåller, att gällande sjömanslag i flera hänseenden

är betungande för rederinäringen och att denna näring därför ofta framfört yrkanden om lättnader i vissa sjömanslagens långtgående föreskrifter, där­ vid åberopats bl. a. att näringarna i land icke genom lagstiftning ålagts mot­ svarande förpliktelser. Föreningen anför vidare, att det visserligen bör er­ kännas att förhållandena inom yrkena till lands och sjöss vid tillkomsten av den maritima sociallagstiftningen i mångt och mycket voro olikartade, men att det icke kan bestridas att dessa olikheter undan för undan utjämnats, beroende framförallt på den oerhörda utvecklingen inom fartygs teknikens område. Sålunda har sjömännens arbete ombord i hög grad underlättats, varjämte bostadsförhållandena och de sanitära anordningarna på fartygen snabbt förbättrats. Enligt föreningens uppfattning intaga de svenska farty­ gen härutinnan en ledande ställning. Sammanfattningsvis anför föreningen, att sjöfolket numera icke står tillbaka för arbetstagarna i land, då det gäl­ ler sociala förhållanden, och att sjöfolket i flera avseenden har betydande fördelar, som icke tillkomma nämnda arbetstagare. På grund härav ifråga­ sätter föreningen, om det verkligen kan vara riktigt att lagstiftningsvägen fastställa nya förmåner, som sakna motsvarighet då det gäller arbetstagaren i land. Enligt föreningens mening äro undantagsstadganden berättigade en­ dast i sådana fall där sjöfartens särskilda förhållanden motiverar särlagstiftning. I samband därmed vänder sig föreningen mot strävandena att lag­ fästa genom enskilda kollektivavtal överenskomna förmåner. Föreningen framhåller, att villkoren i dessa avtal i hög grad äro konjunkturbetonade och därför icke böra fastlåsas i lag, något som under dåliga konjunkturer verkar särskilt hämmande på näringens förmåga att hålla fartygen i gång och därmed trygga sysselsättningen för sjöfolket.

54 Kangl. Maj.ts proposition nr 170.

Kanalflottans rederiförening framhåller särskilt, att de av kommittén före­

slagna förmånerna skulle innebära en ökad ekonomisk belastning och där­ för utgöra en allvarlig fara för åtminstone kanalsjöfarten; denna driver sin näring under så ytterst beträngda betingelser, att möjligheten att fortsätta driften allvarligen kan ifrågasättas.

Rådhusrätten uttalar såsom sin mening, att då det gäller att tillförsäkra

sjöfolket särskilda förmåner av ekonomisk innebörd, vilka sakna motsva­ righet i den allmänna sociallagstiftningen i fråga om yrkesverksamhet utom sjöfartens område, man icke bör gå längre än som kan anses klart motive­ rat av de särskilda betingelser, under vilka sjöfartsnäringens folk arbetar. Rådhusrätten tillägger, att i de fall då sådana hänsyn nödvändiggöra sär­ regler för sjöfolk frågan om vem som skall ekonomiskt belastas därav bör lösas på ett sådant sätt, att sjöfartsnäringen icke i strid mot allmänt hyl­ lade rättsprinciper ställes i ett ogynnsammare läge än andra näringar. En­ ligt rådhusrättens mening kan avsteg från denna princip godtagas endast i sådana fall då med fog kan göras gällande, att kostnaden för sjöfolkets sär­ skilda förmåner bör likställas med sådana allmänna kostnader i rederiets verksamhet, vartill hänsyn vanligen tages vid beräknandet av frakterna. Slutligen anför rådhusrätten, att lagstiftaren bör yara särskilt återhållsam, när det gäller sådana sociala undantagsförmåner, som ännu icke vunnit allmänt insteg i sjömanslagstiftningen i konkurrentländerna.

Även hovrätten understryker vikten av att icke låta de särregler, som

kunna vara motiverade med hänsyn till sjöfartsnäringens egenart, sträcka sig längre än som betingas av sjömännens speciella arbets- och Övriga lev­ nadsförhållanden. Hovrätten framhåller, att man sålunda bör undvika att lagstifta på det område, som avser rena löneförhållanden och som plägar regleras medelst överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Socialstyrelsen påpekar, att varken gällande sjömanslag eller kommit­

téns förslag till ny sjömanslag innehåller någon bestämmelse, som begrän­ sar lagens tillämplighet till vissa fartyg och att lagen sålunda är avsedd att tillämpas på både in- och utrikesfart, kust- och insjöfart, fraktfart och passagerarefart, bogsering, isbrytning, bärgnings- och dykeriföretag, fiske och annan sjöfart i förvärvsavsikt. Härav följer att lagen har ganska stor räckvidd vid sidan av storsjöfarten, som man eljest gärna bär i blickpunkten och som av kommitténs sammansättning att döma blivit främst beaktad vid kommittéarbetet. Enligt styrelsens mening är det utan vidare klart, att en lag, som avpassats efter stor sjöfartens förhållanden, icke i allo kan vara så lätt att tillämpa beträffande inrikesfarten, vilken i många fall är mycket lokalt betonad och därigenom står i nära samband med näringarna i land. Styrelsen påpekar, att omständigheterna till och med kunna vara sådana, att arbetstagare inom samma företag icke äro be­ rättigade till samma förmåner. Sålunda gälla exempelvis sjömanslagens bestämmelser om sjukförmåner för den arbetare, som tjänstgör å en före­ taget tillhörig hamnbåt, under det att den arbetare i företaget, som tjänst­ gör i land, får nöja sig med de förmåner hans organisation lyckas genom­

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 55

driva avtalsvägen. Sammanfattningsvis anför styrelsen, att det i fråga om sjömanslagens tillämpning kunde finnas visst fog för en differentiering mellan storsjöfart och sjöfart under väsentligen andra förhållanden. Styrelsen säger sig emellertid icke ha något yrkande på denna punkt till följd av de uppenbara svårigheterna att åstadkomma en tillfredsställande gränsdragning, även om det måhända kunde ligga närmast till hands att skilja mellan inrikes- och utrikesfart. Mot en uppdelning på inrikes- och utrikesfart kan enligt styrelsens mening invändas att den i så måtto skulle kunna leda till orättvisa resultat, som att tjänstgöringsförhållandena på in­ rikes trader i vissa fall torde få anses jämförbara med exempelvis dem på linjer i utländsk östersjöfart.

Såguerksförbundet anser — i huvudsak på de av socialstyrelsen anförda

skälen — att åtskilliga av lagens bestämmelser äro inaktuella eller opå­ kallade, åtminstone såvitt angår bogseringstrafiken. Enligt förbundets mening borde därför, i likhet med vad som skett i sjöarbetstidslagen, den typ av fartyg, som användes i bogseringstrafik, generellt undantagas från sjömanslagens tillämplighetsområde. Vad slutligen angår frågan om statens skyldighet att gälda

vissa kostnader anför statskontoret, att det i princip bör åligga reda­

ren att betala utgifterna för de förmåner, vilka till sjömannens skydd och fromma tillerkännas honom. Endast där särskilda skäl föreligga synes en­ ligt statskontorets uppfattning staten böra övertaga de förpliktelser som eljest ankomma på redaren. Departementschefen. Sedan århundraden har svensk sjölagstiftning upp­ tagit bestämmelser, som reglera sjöfolkets anställningsvillkor och övriga tjänsteförhållanden. Enligt dessa bestämmelser, vilka alltsedan år 1923 äro sammanförda i sjömanslagen, har det bl. a. ålegat redären att i olika avseenden sörja för de anställdas välfärd. Ofta är det vanskligt att finna någon allmängiltig rättsgrund för denna redarens skyldighet. Omfånget av hans förpliktelser synes vanligen ha bestämts av hänsyn till billighet och skälighet samt till sjömansyrkets egenart. Från slutet av 1800-talet ha revisioner av sjölagstiftningen skett i samverkan med övriga nordiska länder. Sålunda är gällande sjömanslag, som innebar ett stort framsteg på det sociala området, i huvudsak gemen­ sam för Danmark, Finland, Norge och Sverige. Efter det första världs­ krigets slut har även det internationella samarbetet i viss mån satt sin prägel på den del av sjölagstiftningen, som rör sjöfolkets sociala för­ hållanden. Efter hand ansågs tiden mogen för att revidera sjömanslagen och i slutet av 1930-talet återupptogs det nordiska samarbetet på förevarande område. Från svensk sida deltog här 1938 års sjömanslagsutredning. Såsom förut anmärkts gällde det närmast frågan om de nordiska ländernas anslutning till tre av internationella arbetsorganisationen antagna förslag till kon­ ventioner. Samarbetet utmynnade i ett gemensamt förslag till vissa änd­ ringar i sjömanslagen. Endast i Norge lades förslaget till grund för en

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

lagändring. I övriga nordiska länder sköts saken till följd av andra världs­ kriget på framtiden. Såväl under som efter kriget framfördes emellertid från sjöfolkets sida krav att frågan om revision av sjömanslagen åter skulle upptagas till behandling. Bl. a. med anledning härav tillsattes 1946 års sjömanskommitté med uppdrag att utarbeta de förslag till ändringar av sjö­ manslagen, som kunde anses påkallade för att förbättra sjöfolkets sociala villkor. Det av kommittén framlagda förslaget till ny sjömanslag bygger i stor utsträckning på det s. k. Köpenhamns-utkastet, vilket tillkommit efter in­ gående överläggningar med övriga nordiska länder. Vid förslagets utar­ betande har hänsyn tagits icke endast till sjömanslagsutredningens förslag utan även till Seattlekonventionen nr 70 om social trygghet för sjömän och Genévekonventionen nr 93 om hyror, arbetstid och bemanning på far­ tyg. I enlighet med direktiven har kommittén eftersträvat att skapa bestäm­ melser, som äro ägnade att giva sjöfolket säkrare och bättre anställnings­ villkor. Ingen av de hörda myndigheterna och organisationerna har något att in­ vända mot att kommittéförslaget lägges till grund för en ny sjömanslag. Emellertid ha en mångfald anmärkningar och erinringar framställts mot olika stadganden i förslaget. Generellt har från några håll framförts önske­ mål om fortsatta nordiska överläggningar innan förslaget upptages till slut­ lig behandling. Med hänsyn till att den nordiska sjömanslagstiftningen sedan gammalt vilar på gemensam grund är det givetvis angeläget att så långt möjligt här upprätthålla den nordiska enigheten. Därmed är emellertid icke sagt att de fyra lagarna skola vara likalydande. Sålunda må erinras om att redan gällande sjömanslagar skilja sig från varandra på flera punkter. En av anledningarna härtill är, att de nordiska ländernas offentligrättsliga stad­ ganden och ansvarsbestämmelser icke överensstämma. Vidare ha skilda allmänsociala rättsregler bidragit till att sjömanslagarna icke fått samma innehåll. Även skiftande geografiska förhållanden ha medverkat härtill. Det är huvudsakligen nu nämnda omständigheter som medfört, att de fyra Köpenhamns-utkasten skilja sig från varandra i åtskilliga avseenden, även­ som att det svenska kommittéförslaget och de slutgiltiga förslag till ny sjömanslag, vilka i Danmark och Norge under våren 1951 överlämnats till vederbörande departementschefer, avvika från varandra. Det må emellertid framhållas, att de nordiska överläggningarna trots allt lett till att en hel del skiljaktigheter länderna emellan undanröjts. I betraktande av om­ ständigheterna framstår det som föga sannolikt att ytterligare sammanjämkningsförsök skulle leda till större resultat. Härtill kommer att nya för­ handlingar skulle uppskjuta det slutliga avgörandet på obestämd tid, vilket —- såsom kommerskollegium antytt — icke kan anses önskvärt. Tillräck­ liga skäl kunna därför ej anses föreligga att från svenskt håll taga initiativ till nya nordiska överläggningar. Detta utesluter självfallet icke att vid den

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 57

nya lagens utformning största hänsyn tages till önskemålet att den nor­ diska sjömanslagstiftningen blir så enhetlig som möjligt. I frågan om Sveriges anslutning till Seattlekonventionen nr 70 har kom­ mittén, såsom förut omtalats, icke ansett sig böra föreslå att de förmåner, som enligt gällande sjömanslag tillkomma sjuk eller skadad sjöman, skulle utvidgas i sådan mån att ratificering av konventionen bleve möjlig. Yrkande i denna riktning har ej heller framställts av någon av remissinstanserna. I likhet med kommittén finner jag att, därest konventionens föreskrifter i förevarande hänseende överfördes till sjömanslagen, sjöfolket skulle komma i en mera gynnsam ställning i förhållande till de enskilda arbetstagarna i land än som kan anses tillrådligt. Det må även framhållas att icke heller de övriga nordiska ländernas lagförslag upptaga sådana regler att ratifikation av konventionen kan ske. Denna konvention torde alltså för närvarande icke böra ratificeras. Beträffande Genévekonventionen nr 93, med vilken sjömanslagen har en beröringspunkt såvitt angår nattvila för minderåriga sjömän, har, såsom tidigare omnämnts, kommittén föreslagit sådana bestämmelser att sjömans­ lagen icke längre skulle komma att strida mot konventionen. Landsorgani­ sationen har i anslutning härtill såsom sin mening uttalat, att hinder ej längre skulle föreligga för en ratifikation. Emellertid kvarstå i konventio­ nen föreskrifter om viss minimilön för matroser och dessa föreskrifter måste anses lägga hinder i vägen för en svensk anslutning till konventionen. Härutinnan må hänvisas till vad som anförts i prop. nr 207/1950. Då det gäller att allmänt bedöma i vilken mån kommittéförslaget bör läg­ gas till grund för en ny sjömanslag, är det slående, hur starkt meningarna bryta sig angående lämpligheten eller skäligheten av att lagstiftningsvägen ut­ vidga sjöfolkets sociala förmåner. Otvivelaktigt äro åtskilliga frågor syn­ nerligen svårbedömliga och lösningen av dem fordrar en ingående prövning. Till en början är det uppenbart att hänsyn måste tagas till de interna­ tionella konkurrensförhållandena inom sjöfarten. Vid en revision av sjö­ manslagen måste därför tillses att sådana ekonomiska bördor icke läggas på sjöfartsnäringen att denna får svårt att hävda sig mot sjöfarten i and­ ra länder. I dylikt fall skulle säkerligen menliga återverkningar uppstå för näringslivet i dess helhet och för sjömännen själva. Emellertid är det ur nu nämnda synpunkter också av vikt, att sjöfolkets berättigade krav på ökad trygghet i anställningen bli tillgodosedda. Eljest kan nämligen inträffa att rekryteringsförhållandena, vilka redan nu äro svåra alt bemästra, bli så vanskliga att den svenska sjöfartsnäringen icke kan få yrkeskunnigt folk. Från flera håll har framhållits att det icke är rikligt att tillerkänna sjö­ folket större förmåner än de som gälla för arbetstagarna i land, såvida icke sjömansyrkets särart föranleder därtill. Samtidigt har, framförallt från redarnas sida, gjorts gällande, att den senare tidens utveckling på ifråga­ varande område medfört alt den tidigare skillnaden mellan sjömännens och andra arbetstagares arbetsförhållanden så gott som försvunnit. Jag vill

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

ingalunda förneka, att sjömannen av i dag har en i många hänseenden minst lika förmånlig ställning som arbetstagaren i land, men å andra sidan är det uppenbart — åtminstone i fråga om den utrikes sjöfarten — att sjömannens arbets- och levnadsförhållanden fortfarande äro vitt skilda från övriga ar­ betstagares. Sjömansyrket är hårt och krävande. Livet ombord i fartygen är vanligen enformigt och sjömannens möjligheter till avkoppling äro för­ hållandevis begränsade. Han lever oftast långt från sitt hemland och skild från sin familj. Särskilt påfrestande är hans belägenhet, om han drabbas av sjukdom eller olycksfall. I anslutning härtill må framhållas att sjöman­ nen under sina sjöresor och besök i olika hamnar på ett helt annat sätt än arbetstagaren i land är utsatt för risken att ådraga sig sjukdom. Under senare år har erfarenheten visat, att tillströmningen till sjömansbanan vis­ serligen är tillfredsställande, men också att årligen omkring hälften av sjö­ manskåren avgår. Härav kan dragas den slutsatsen, att sjömansyrket väl lockar den manliga ungdomen men i förvånansvärt ringa utsträckning för­ mår kvarhålla nybörjarna i yrket. Denna utveckling är icke till fördel för den svenska handelsflottan. Det framgår bäst av det förhållandet att för närvarande besättningarna å svenska fartyg till icke mindre än 25 procent utgöras av utlänningar. Enligt min uppfattning är det sannolikt, att en förbättring av sjöfolkets anställningsvillkor skulle åtminstone i viss mån underlätta rekryteringen till sjöss. Med hänvisning till det sagda synes det mig med fog kunna hävdas att sjömansyrket alltjämt uppvisar sådana särdrag att det är naturligt att tillerkänna sjöfolket förmåner som icke all­ tid åtnjutas av de enskilda arbetstagarna i land. En ofta återkommande invändning mot bestämmelserna i kommittéför­ slaget är den, att föreskriften i fråga avser ett spörsmål, som lämpligen icke bör avhandlas i lag utan överlämnas till parterna att av dem lösas genom avtal. Denna invändning kan synas ha fog för sig. Frånsett utövarna av hembiträdesyrket gäller i huvudsak efter legostadgans upphävande för de enskilda arbetstagarna i land den grundsatsen, att anställningsvillkoren skola bestäm­ mas genom frivilliga avtal och sålunda icke genom föreskrifter i lag. Emel­ lertid har denna grundsats aldrig godtagits såvitt angår sjömansyrket. Mig veterligt har icke gjorts gällande att åt parterna inom sjöfartsnäringen bor­ de överlåtas att helt efter eget skön bestämma anställningsvillkoren. Ej hel­ ler torde beträffande sjöfolkets arbetsavtal tidigare ha ifrågasatts att be­ gränsa det område, inom vilket sjömanslagen bör vara tillämplig, i vidare mån än att lagen sagts icke böra upptaga bestämmelser av lönereglerande natur. I det hela har, såsom inledningsvis antytts, lagens räckvidd kommit att bestämmas av billighets- och lämplighetsskäl. Det må i detta samman­ hang understrykas att sjömanslagens föreskrifter ingalunda uteslutande äro till sjöfolkets förmån. Sjömännen få även underkasta sig regler, som äro till deras nackdel och sakna motsvarighet för arbetstagarna i land. Hittills framförda synpunkter äga sin giltighet huvudsakligen i fråga om den större utrikes sjöfarten. Såsom socialstyrelsen påpekar, förhåller det sig emellertid otvivelaktigt så, att den mindre sjöfarten och då fram­

Kungl. Maj. ts proposition nr 170. 59

förallt den inrikes farten arbetar under andra betingelser. Beträffande vår inrikes sjöfart äro förhållandena i mångt och mycket desamma som för näringslivet i övrigt. Här föreligga obestridligen i och för sig vägande skäl för att inskränka lagens tillämplighetsområde och sålunda överlämna till parterna att avtalsvägen bestämma anställningsvillkoren. I likhet med so­ cialstyrelsen finner jag det emellertid ytterst vanskligt att åstadkomma en tillfredsställande gränsdragning mellan den sjöfart som skulle omfat­ tas av sjömanslagen och den som skulle lämnas utanför. Ett särskiljande av den mindre sjöfarten skulle vidare innebära en stark brytning med hit­ tillsvarande svensk och nordisk lagstiftningstradition. I så måtto synes det emellertid möjligt att beakta den mindre sjöfartens särläge som hänsyn därtill kan föranleda till varsamhet på punkter som ha särskilt stor bety­ delse just för denna sjöfart. Vad slutligen beträffar spörsmålet om statens skyldighet att gälda vissa kostnader har statskontoret med rätta framhållit, att det i princip bör ålig­ ga redaren att svara för alla utgifter, som uppkomma i hans näring, samt att sålunda staten endast då särskilda skäl finnas bör träda emellan. Detta är desto angelägnare som det i dagens läge är ofrånkomligt att återhållsam­ het iakttages i fråga om statsutgifterna. Det av sjömanskommittén framlagda förslaget till ny sjömanslag och till vissa ändringar av sjölagen synes i stort sett uppfylla de krav, som enligt nu anförda synpunkter böra ställas på en lagstiftning om sjöfolkets an­ ställningsvillkor och övriga sociala förhållanden. I vissa hänseenden torde dock förslaget gå längre än som kan anses lämpligt och bör därför under­ kastas motsvarande jämkningar. Jag övergår härefter till en närmare redogörelse för förslagets särskilda bestämmelser och de sakliga jämkningar däri, som av mig ansetts nödvän­ diga. Vidare kommer jag att närmare utveckla de synpunkter, som varit bestämmande vid utarbetandet av den föreslagna lagen om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg.

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Förslaget till ny sjömanslag.

1 KAP.

Om befälhavarens tjänsteavtal.

1 §•

Enligt 1 § gällande sjömanslag åligger det redaren att sörja för att skrift­ ligt avtal upprättas med befälhavaren om anställningsvillkoren.

Sjömanskommittén förordar en mindre jämkning av ordalagen.

Remissyttrandena. Enligt segelfartygsföreningens åsikt bör ansvaret för att

skriftligt avtal upprättas mellan redare och befälhavare icke åvila redaren ensam utan båda parterna. Föreningen föreslår, att lagrummet ändras i enlighet därmed.

Departementschefen. Kommittén har icke föreslagit ändring i nuvarande ordning, enligt vilken det ankommer på redaren att såsom arbetsgivare tillse att skriftligt avtal upprättas med befälhavaren. Denna ordning synes ändamålsenlig och skäl torde alltså ej föreligga att tillmötesgå segelfartygsföreningens önskemål om ändring av lagrummets innehåll.

2 §.

I lagrummet stadgas för närvarande att, därest överenskommelse icke träffats om tjänsteavtalets varaktighet, avtalet skall anses slutet att tre månader efter det uppsägning å någondera sidan skett upphöra i svensk hamn, som fartyget anlöper för lossning eller lastning. Befälhavaren är dock berättigad att, om han varit i tjänst på fartyget ett år eller i fråga om segelfartyg ett och ett halvt år, tre månader efter uppsägning frånträda av­ talet jämväl i utländsk lossnings- eller lastningshamn.

Sjömanskommittén framhåller, att den i lagrummet lämnade särbestäm­ melsen om segelfartyg numera saknar betydelse, och föreslår därför att den borttages. Vidare påpekas, att lagen saknar föreskrift för det fall att fartyget anlöper hamn, där det skall uppläggas. I anslutning därtill omnämnes att från flera håll det önskemålet framförts, att lagen måtte ut­ tryckligen jämställa sådan hamn med lossnings- och lastningshamn. Kom­ mittén finner det ovisst, huruvida lagrummet i sin nuvarande avfattning tillåter befälhavaren att lämna tjänsten i uppläggningshamn, och har an­ sett sig böra beakta de framkomna ändringsönskemålen. Slutligen föreslås en redaktionell ändring av ordalagen i paragrafens inledande sats.

Kungl. Maj. ts proposition nr 170. 61

Departementschefen. Mot kommitténs ändringsförslag, vilka icke föranlett något uttalande från remissinstansernas sida, synes icke vara något att erinra.

3 §. Enligt 3 § första stycket gällande lag är redaren berättigad att när som helst skilja befälhavaren från dennes befattning. I anslutning därtill stad­ gas i andra stycket att, därest befälhavaren avskedas innan tiden för tjänste­ avtalets bestånd gått till ända och utan att han själv givit anledning där­ till, han äger rätt till ersättning för den förlust han därigenom lider. I tredje stycket lämnas en hjälpregel för det fall, att utredning angående för­ lusten ej förebringas. Befälhavaren blir då berättigad till en standarder­ sättning, motsvarande hyra för tre månader jämte fri resa med under­ håll till den ort, där tjänsten rätteligen skolat frånträdas. Det må i detta sammanhang erinras att uppsägningstiden för befälhavaren enligt 2 § är tre månader. Samma uppsägningstid gäller vanligen enligt avtalen. Bestämmelserna i 3 § motsvaras för besättningens del av reglerna i 34 §. Sakligt skiljer sig 3 § från 34 § endast såtillvida, att det skadestånd, som utgår enligt hjälpregeln i sistnämnda paragraf, bestämts till hyra för två månader, om sjömannen tillhör befälsgraden, och för en månad om han till­ hör manskapsgraden. Av 13 § framgår att uppsägningstiden för befälet är en månad och för manskapet sju dagar. De för sjömännen gällande tjänsteavtalen stadga i huvudsak samma uppsägningstid.

Sjömanskommittén framhåller inledningsvis, att den i 3 och 34 §§ lämnade huvudregeln överensstämmer med gällande principer på skadeståndsrättens område, men att den saknar motsvarighet i 1864 och 1891 års sjölagar, en­ ligt vilka ersättningen vid kontraktsstridigt avsked utgick med standard­ belopp. Kommittén hänvisar till motiven till 1891 års lag, vari anföres att det principiellt riktiga visserligen vore, att den avskedade tillerkändes var­ ken mer eller mindre än full ersättning för den skada som åsamkades ho­ nom genom kontraktsbrottet, men att — med hänsyn till svårigheten eller omöjligheten att uppskatta skadan, särskilt med de former under vilka tvister därom åtminstone i första hand prövades — det vore nödvändigt att välja en i viss mån godtycklig utväg. Kommittén erinrar därjämte om att i motiven till gällande sjömanslag framhålles, att denna synpunkt vis­ serligen vore värd synnerligt beaktande, men att den syntes kunna nöj­ aktigt tillgodoses genom att regeln om standardersättning bibehölles såsom en hjälpregel att användas i de fall då ersättningsfrågan icke utreddes. Kommittén påpekar även, att den norska sjömanslagen icke föreskriver annan form för gottgörelse vid kontraktsstridigt avsked än standardersättning, samt att den danska lagen intager samma ståndpunkt såvitt angår besättningen. I fortsättningen omnämner kommittén, att under de nordiska överlägg­ ningarna önskemål framkommit från danskt och finskt håll om att de

62 Kungl. Maj. ts proposition nr 170.

övriga länderna skulle ansluta sig till den norska ståndpunkten. Därvid hade från norsk sida vitsordats att regeln om standardersättning visat sig synner­ ligen praktisk och uppenbarligen bidragit till att förhindra tvister, varför den avgjort vore att föredraga framför en regel, vars tillämpning förut­ satte prövning av omständigheterna i varje särskilt fall. Kommittén tillägger, att de nordiska överläggningarna även utmynnade i att samtliga fyra län­ ders Köpenhamns-utkast upptogo den norska lagens regler om standarder­ sättning. Kommittén övergår därefter till att redogöra för huvudgrunderna i svensk rättspraxis på förevarande område. Det framhålles, att en sjömans tjänste­ avtal vanligen torde vara slutet att efter viss uppsägningstid upphöra i svensk hamn. Kommittén anför härefter följande. »Tvekan torde icke råda därom, att sjömannen till följd av avtalets inne­ håll i princip är förhindrad att lämna fartyget annorstädes än i svensk hamn och att han förty gör sig skyldig till icke endast kontraktsbrott utan även rymning, om han lämnar fartyget i utländsk hamn. Saken ställer sig emellertid annorlunda ur arbetsgivarens synpunkt. Från redarhåll har med skärpa hävdats, att kontraktsbrott icke föreligger från arbetsgivarens sida, om sjömannen avmönstras i utlandet, blott han får ersättning, motsva­ rande fri resa med underhåll till svensk hamn samt hyra under den tid, som normalt kan beräknas åtgå för hemresan, dock minst under tid som svarar mot den avtalade uppsägningstiden. Från arbetstagarnas sida har lika bestämt gjorts gällande, att ett avskedande föreligger, så snart sjöman­ nen blir avmönstrad i utlandet. Till en början intog svensk rättspraxis sam­ ma ståndpunkt som redarna (jfr ex. NJA 1931:91), men genom arbets­ domstolens dom nr 19/1934 får anses vara slutgiltigt fastslaget, att en i utlandet verkställd avmönstring, när avtalet föreskriver frånträdande i svensk hamn, är att betrakta såsom ett sådant avskedande ur tjänsten, som enligt 34 § sjömanslagen medför skyldighet för redaren att utgiva ersättning för sjömannens förlust. Norsk rättspraxis är så sträng på denna punkt, att sjömannen anses vara avskedad, om fartyget lämnar den norska hamn där sjömannen ilandsatts, innan uppsägningstiden gått till ända.» Kommittén påpekar vidare, att enligt arbetsdomstolens tolkning av den svenska sjömanslagens nuvarande skadeståndsregler det sjömannen tillkommande skadeståndet icke kan bestämmas till högre belopp än som erfordras för att försätta sjömannen i samma ställning som om han snarast möjligt efter den tidpunkt, då avskedandet ägde rum, blivit med fartyget förd till den i avtalet bestämda orten för tjänstens frånträdande och till­ lika fått åtnjuta uppsägningstid. I anslutning därtill anmärker kommittén att, även om sålunda grunden för skadeståndets beräknande får anses klar, omständigheterna i det särskilda fallet kunna vara sådana att de inbjuda till tvister. Sålunda ha parterna måhända olika uppfattning om storleken av det belopp, som erfordras för att försätta sjömannen i nyssnämnda ställ­ ning, eller ock kan från arbetsgivarens sida exempelvis påstås, att det är möjligt för sjömannen att resa med den eller den lägenheten, under det att sjömannen gör gällande, att tiden är för knapp för detta. Vidare kan tvist uppstå angående i vad mån särskilda omständigheter, såsom tillstötande sjukdom, inverka på ersättningens storlek.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 63

Avslutningsvis anför kommittén, att den ingalunda vill förneka att det ur principiell synpunkt vore riktigast att i lagen bibehålla nuvarande regler angående sättet för skadeståndets beräknande, men att kommittén å andra sidan icke kunnat bortse från de praktiska fördelar som otvivelaktigt följa med en regel om standardersättning. En avvikelse från vedertagna rätts­ grundsatser måste anses vara försvarad med hänsyn till sjöfartsnäringens särart. En sådan regel har, påpekar kommittén, tillämpats i Sverige under lång tid före tillkomsten av gällande sjömanslag och i Norge även för tiden därefter, utan att obilliga eller eljest stötande följder kunnat påvisas. Vid övervägande av vad sålunda anförts och med beaktande av angelägenheten att söka upprätthålla den nordiska enigheten har kommittén beslutat före­ slå, att den befälhavaren och sjöman tillkommande ersättningen vid kontraktsstridigt avsked alltid skall utgå med standardbelopp. I fråga om skadeståndets storlek föreslår kommittén, att detta för befäl­ havaren bestämmes till hyra för tre månader med rätt till fri resa med underhåll till den i avtalet bestämda orten för tjänstens frånträdande eller, där 2 § är tillämplig och han avskedas i utlandet, till närmaste svenska hamn eller till hemorten här i riket. Möjlighet att resa till hemorten i riket innefattar en nyhet. Det må redan här anmärkas att kommittén i fråga om besättningen före­ slår, att skadeståndet såväl beträffande befäl som manskap skall utgå med belopp motsvarande hyra för två månader.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld vilja bibehålla nuvaran­

de skadeståndsregler. De anse, att tillämpningen av dessa regler icke gi­ vit anledning till särskilda svårigheter, samt att icke heller i övrigt bäran­ de skäl förebringats för ett avsteg från allmänt vedertagna principer på skadeståndsrättens område. Ett sådant avsteg är enligt deras åsikt desto mindre berättigat som man på andra områden, där sjömansyrkets särart icke föranleder till annat ståndpunktstagande, strävar efter att få de till sjöss gällande bestämmelserna i samklang med motsvarande föreskrifter i land. Reservanterna kunna icke heller finna det riktigt, att befälhavare eller besättningsmän, som efter avsked erhålla ny anställning —• vilket då det gäller allt befäl åtminstone för närvarande kan ske utan tidsutdräkt — skola intill en tid av tre respektive två månader uppbära dubbel hyra. I den prak­ tiska tillämpningen av den norska sjömanslagen synas också reglerna om standardersättning enligt reservanternas mening ofta ha lett till stötande resultat och den förenkling av skadeståndsberäkningen, som vinnes genom dylika regler, torde sålunda icke uppvägas av betydande olägenheter ur rätt­ visesynpunkt.

Remissyttrandena. Kommerskollegium, befälsorganisationerna, sjöfolksförbundet och landsorganisationen ansluta sig till kommitténs förslag i vad

avser principen om standardersättning vid kontraktsstridigt avsked.

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Kommerskollegium understrj7ker emellertid, att man genom en återgång

till standardersättningen släppt själva grunden för att ersättning i förelig­ gande fall skall utgå, nämligen att vederbörande skall gottgöras för en verk­ lig och oförskylld förlust. I allmänhet torde standardersättningen överstiga denna förlust; i vissa fall kanske förlust icke föreligger. Givet är dock att i undantagsfall den verkliga förlusten kan vara större än nämnda ersättning. Kollegium har emellertid med hänsyn till att den av kommittén föreslagna regeln måste bidraga till att förhindra tvister mellan parterna och sålunda visa sig praktisk, särskilt med de former under vilka dylika tvister i första hand prövas, funnit sig icke böra avstyrka regelns återinförande i sjömans­ lagen.

Även fartygsbefälsföreningen anser, att ifrågavarande regel är ägnad att

förhindra tvister.

Maskinbefälsförbundet framhåller, att 34 § i sin nuvarande lydelse i stort

sett är utan betydelse för sjömännen. Enligt förbundets uppfattning är det ytterst sällan som en jämlikt nämnda lagrum avskedad sjöman erhåller er­ sättning för den förlust han lider genom avskedandet. Framförallt gäller detta, då sjömannen avskedas i utländsk hamn. Förbundet hänvisar till den av kommittén lämnade redogörelsen för gällande rättspraxis och anmärker i anslutning därtill att sjömannens förlust vanligen icke täckes av den er­ sättning som sålunda tillerkännes honom. Förbundet understryker emellertid, att nämnda praxis icke medfört att tvister kunnat undvikas. Så blir fallet endast om i lagen föreskrives, att ersättningen vid kontraktsstridigt avsked skall utgå med standardbelopp.

Också sjöfolksförbundet hyser den åsikten, att nuvarande skadestånds­

regler äro utan betydelse för sjöfolket och att kommitténs förslag skulle innebära en avsevärd förbättring samt giva sjömännen ett relativt gott skydd i anställningen.

Hovrätten, socialstyrelsen, rådhusrätten samt redare- och övriga arbets­ givareorganisationer ansluta sig till reservanternas uppfattning, att nuvaran­

de skadeståndsregler böra bibehållas.

Rådhusrätten kan icke finna en avvikelse från vedertagna principer på

skadeståndsrättens område motiverad med hänsyn till sjöfartsnäringens sär­ art. Enligt rådhusrättens mening tager nuvarande hjälpregel tillbörlig hän­ syn därtill. Rådhusrätten tillägger emellertid, att det uppenbarligen många gånger kan te sig svårt att i det ögonblick, då anställningen upphör och där­ med frågan om skadeståndets utbetalande aktualiseras, bedöma i vad mån den avskedade kommer att lida ekonomisk förlust genom avskedandet. Det kan då givetvis rent praktiskt ligga nära till hands att ansluta sig till prin­ cipen om standardersättning för att undvika anledning till eventuella tvister. Oaktat denna lösning valts i samtliga fyra nordiska länders Köpenhamnsutkast, anser sig rådhusrätten böra avstyrka att dylika överväganden läg­ gas till grund för en lagstiftning, som berör skadeståndsrätten.

Icke heller enligt hovrättens och socialstyrelsens mening är det berättigat

att säga, att en avvikelse från vedertagna rättsgrundsatser på denna punkt är försvarad med hänsyn till sjöfartsnäringens särart.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 65

Kanalflottans rederiförening anser kommitténs förslag innebära en sum­

marisk rättskipning, som strider mot svensk rättsåskådning. I frågan om storleken av den befälhavaren tillkom­

mande standardersättningen anmärker fartggsbefälsförening­ en, att kommittén torde förbisett att den föreslagna gottgörelsen icke täcker

förlust för sådan befälhavare som har längre uppsägningstid än tre månader och att den icke heller kan anses skälig för befälhavare som anställes för viss tid (seglation, ett år eller dylikt). Föreningen hemställer därför om sådan utformning av 3 §, att i intet fall standardersättningen för befälhavare må vara mindre än hyra under hans uppsägningstid eller kvarstående tid enligt tjänstgöringskontrakt. Vidare yrkar föreningen, att ersättningen i allt fall skall bestämmas till hyra för sex månader.

Även Visby sjömanshus uttrycker farhågor för att kommitténs förslag

innebär en försämring för befälhavaren.

Segelfartygsföreningen föreslår, att ersättningen skall begränsas till hyra

för en månad.

1 anslutning till detta lagrum bör ett av maskinbefäls- och sjöfolksförbunden under It § väckt spörsmål omnämnas. Dessa förbund yrka nämligen,

att ordet »hyra» såsom varande ålderdomligt skall utbytas mot ordet »lön». Maskinbefälsförbundet tillägger att ordet »lön» nyttjas såväl i de ombordanställdas kollektivavtal som i alla andra anställningsförhållanden.

Kommerskollegium invänder häremot, att ordet »hyra» i fråga om sjöfol­

kets anställningsförhållanden har speciell hävd och att någon förändring därför icke är påkallad.

Departementschefen. Vad först angår yrkandet att ordet »hyra» skall ut­ bytas mot ordet »lön» torde häremot icke kunna åberopas annat än tradi­ tionella skäl. Enligt min mening äro dessa icke tillräckligt vägande. Det är obestridligt, att ordet »hyra» i vanligt svenskt språkbruk har en annan bety­ delse än i sjömanslagen. Härtill kommer att ordet »lön» i de mellan par­ terna gällande kollektivavtalen i viss utsträckning ersatt ordet »hyra». Vad härefter beträffar de föreslagna ändringarna i sak må inledningsvis framhållas, att hänsynen till sjöfartssäkerheten sedan gammalt ansetts fordra att redaren skall vara berättigad att när som helst skilja såväl befäl­ havaren som sjöman från tjänsten. Denna rätt föreligger sålunda även om avskedandet skulle stå i strid med tjänsteavtalet. Lagen har alltid upp­ tagit föreskrifter, som ålagt redaren att utgiva skadestånd till den obehö­ rigen avskedade. Skadeståndsreglerna ha icke hela tiden varit uppbyggda på samma sätt. Enligt 1864 och 1891 års sjölagar fick den avskedade en på förhand skönsmässigt bestämd ersättning, motsvarande viss tids lön, varjämte han hade rätt till fri hemresa med underhåll på redarens be­ kostnad. I gällande sjömanslag däremot är huvudprincipen den, att ersätt­ ningen till den avskedade skall motsvara varken mer eller mindre än den förlust han lidit genom avskedandet. Principen står i överensstämmelse med allmänt tillämpade skadeståndsregler. Den förut gällande föreskriften 5 Jlihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 170.

66 Kungl. Maj.ts proposition nr t70.

om standardersättning har bibehållits som en hjälpregel i så måtto, att om utredning angående förlusten ej förebringas, den avskedade skall vara berät­ tigad att erhålla lön för viss tid samt fri hemresa med underhåll. Tiden är för befälhavaren tre månader, för sjöman av befälsgraden två månader samt för sjöman av manskapsgraden en månad. Kommittén förordar nu med hänvisning huvudsakligen till lämplighetsskäl en återgång till förut tillämpade skadeståndsregler. Enligt kommitténs åsikt bör sålunda ett avsteg göras från allmänt gällande principer på skadeståndsrättens område. Uppenbart är att ett sådant avsteg kan rättfärdigas endast av hänsyn till de säregna förhållandena inom sjöfartsnäringen. I så­ dant hänseende må framhållas att flertalet av de tvister, som kunna uppstå angående storleken av den sjöman tillkommande ersättningen vid kontraktsstridigt avsked, till följd av stadgandet i 43 § i första hand bli prövade av mönstringsförrättaren. Eftersom denne sällan torde vara juridiskt skolad, är det av särskild betydelse att lagens regler äro lätta att tillämpa. För en regel om standardersättning tala även andra synpunkter. Såsom av maskinbefälsoch sjöfolksförbundens yttranden framgår är det bland sjömännen en ut­ bredd uppfattning, att de enligt nuvarande skadeståndsregler i allmänhet erhålla en otillbörligt låg ersättning. För den enskilde sjömannen framstår det som en orättvisa att redaren är lagligen berättigad att, i strid mot det mellan parterna ingångna avtalet, avskeda sjöman utan annan påföljd än skyldighet att betala honom den ersättning som skulle utgått vid upp­ sägning i vanlig ordning; sjömannen däremot är förfallen till ansvar för rymning, om han lämnar tjänsten i strid mot avtalet. Det synes mig icke kunna bestridas att ett sådant betraktelsesätt har ett visst fog. Skall lagen upptaga en regel om standardersättning, fordrar billigheten uppenbarligen att regeln så utformas, att den avskedade i övervägande antalet fall blir or­ dentligt gottgjord. Därvid kan det av lätt insedda skäl ej undgås att den avskedade ofta kommer att erhålla större gottgörelse än som motsvarar hans verkliga förlust. Denna omständighet synes dock ej ägnad att ingiva allvar­ ligare betänkligheter. Det må erinras att beträffande den enskilda arbetsanställningen i land utvecklingen i viss mån går i den riktningen att arbets­ givaren har svårt att avskeda en arbetstagare utan att kunna åberopa något i arbetsavtalet särskilt angivet skäl. Såsom inledningsvis antytts är det av hänsyn till sjöfartsnäringens särart uteslutet att ifrågasätta något liknande beträffande anställning å ett fartyg. I betraktande bland annat härav ter det sig knappast obilligt om den ombordanställde, som utan vidare måste finna sig i ett kontraktsstridigt avsked, kan påräkna en ej alltför snävt tilltagen ersättning. Till stöd för förslaget om standardersättning må slutligen också framhållas att samtliga nordiska utkast upptaga en dylik regel. Vad härefter angår frågan om storleken av befälhavarens ersättning finner jag i likhet med kommittén, att den bör motsvara lön för tre månader med rätt för befälhavaren att erhålla fri resa med underhåll till den i avtalet bestämda orten för tjänstens frånträdande eller, därest 2 § är tillämplig

och han avskedas i utlandet, till närmaste svenska hamn eller hemorten i

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 67

riket. Skäl synes ej föreligga att ge ersättning för längre tid än enligt gäl­ lande hjälpregel. Gentemot fartygsbefälsföreningens yttrande vill jag slut­ ligen framhålla, att 3 § endast såtillvida torde vara av tvingande natur, som befälhavaren icke på förhand kan avsäga sig rätten att vid kontraktsstridigt avsked erhålla den i lagen angivna ersättningen. Det är sålunda intet som hindrar att befälhavaren genom avtal med redaren tillförsäkrar sig en högre ersättning.

4 §• I lagrummet lämnas för närvarande regler angående hyran för det fall, att redaren avskedar befälhavaren därför att denne till följd av sjukdom eller skada är ur stånd att föra fartyget. Huvudregeln är att befälhavaren äger rätt att av redaren erhålla hyra för tre månader efter avgången från tjänsten (sjukhyra). Lagrummet upptager emellertid vidare det stadgandet att, om befälhavaren ådragit sig sjukdomen eller skadan genom grovt vållande eller förtegat den vid tjänstens antagande, han icke är berättigad till hyra för längre tid än han förrättat tjänsten. I huvudsak likartade regler för besättningen återfinnas i 32 § gällande lag. 1 detta sammanhang må anmärkas att såväl befälhavaren (se 7 och 28 §§) som sjöman (se 28 §) är berättigad till sjukvård på redarens bekost­ nad under närmare angiven tid. Även här gäller dock den begränsningen, att förmånen icke utgår där vederbörande ådragit sig sjukdomen eller ska­ dan genom grovt vållande eller förtegat den vid tjänstens antagande. Slutligen må tilläggas att enligt 28 § sjömanslagen gäller att, då fråga är om svensk sjöman som kvarlämnas i utlandet och är behäftad med köns­ sjukdom i smittsamt skede, kostnaden för sjukhusvård, läkarbehandling och läkemedel för tiden efter anställningens upphörande hestrides av stats­ medel.

Sjömanskommittén anmärker inledningsvis att, ehuru lagen saknar ut­

trycklig föreskrift därom, det är självklart att även uppsåtligen ådragen

sjukdom eller skada medför förlust av rätten till sjukhyra och sjukvård. Kommittén förordar, att detta direkt utsäges i lagen, eftersom därigenom överensstämmelse skulle uppnås med övriga nordiska sjömanslagar. Kommittén övergår därefter till frågan om könssjukdomarnas ställning. Det påpekas, att gällande sjömanslag icke lämnar särbestämmelser för dessa sjukdomar, men att enligt rådande rättsuppfattning en könssjukdom är att betrakta såsom självförvållad intill dess vederbörande visat, att han oför­ skyllt ådragit sig sjukdomen. Såsom kommittén anmärker följer därav så gott som undantagslöst att en ombordanställd, vilken ådragit sig en köns­ sjukdom, icke kan kräva sjukhyra och ej heller sjukvård på redarens be­ kostnad. Kommittén hävdar, att uppfattningen om könssjukdomarna tidi­ gare torde varit en annan. Därvid hänvisas till att redaren under den tid 1864 års sjölag gällde ansågs pliktig att bekosta vården av könssjuk sjö­

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

man, oaktat jämväl denna lag befriade redaren från skyldigheten att be­ strida vårdkostnader, uppkomna på grund av sjukdom som sjöman ådragit sig genom grovt vållande. Beträffande 1891 års sjölag anför kommittén, att lagen visserligen stadgade rätt för redaren att å sjöinans hyra avkorta vad redaren utgivit för dennes räkning för vård som föranletts av könssjukdom, men att varken av lagens ordalydelse eller av förarbetena till lagen med säkerhet kan utläsas, huruvida anledningen till denna lagens inställning var att sådan sjukdom ansågs vara självförvållad. Kommittén understry­ ker emellertid, att i varje fall vid tiden för tillkomsten av gällande sjömans­ lag den allmänna uppfattningen blivit den, att en könssjukdom — därest icke motsatsen bevisades— vore att anse såsom ådragen genom eget grovt vållande. Vid sin prövning av förevarande spörsmål anför kommittén följande: Kommittén hävdar till en början, att det icke är förenligt med vår tids uppfattning att utan vidare fastslå, att en könssjukdom skall vara att be­ trakta såsom ådragen genom eget grovt vållande. Enligt kommitténs mening bör tvärtom utgångspunkten — liksom beträffande alla andra sjukdomar —■ vara den, att sjukdomen icke är att anse såsom självförvållad. Vad sär­ skilt angår sjömansyrket måste i denna fråga hänsyn tagas till yrkets sär­ art och de förhållanden varunder vederbörande lever. Kommittén har vi­ dare beaktat, att gällande praxis måste fresta den, som ådragit sig en köns­ sjukdom, att i det längsta söka dölja sin sjukdom, eftersom han eljest riske­ rar att själv få bekosta erforderlig vård samt förlora sina löneförmåner. En sådan ordning dr icke till fördel vare sig för den sjuke eller hans om­ givning. Det är kommittén bekant, att det stora danska rederiet »Det 0stasiatiske Kompagni» i Köpenhamn ändrat inställning till könssjukdomarna. Från och med år 1947 har detta rederi såsom ett led i kampen mot köns­ sjukdomarna i fråga om sjukvård jämställt dem med andra sjukdomar. Rederiet anser nämligen, att härigenom större säkerhet vinnes för att sjuk­ domsfallen skola komma under behandling i rätt tid. Rederiet har vidare funnit, att den nya ordningen icke blivit särskilt kostsam för rederiet, fram­ förallt beroende därpå att en i tid behandlad könssjukdom numera endast i undantagsfall blir så elakartad att arbetsoförmåga uppstår eller sjukhus­ vård i land erfordras.

Med stöd av vad sålunda anförts finner kommittén det böra lagfästas, att den rätt till hyra och fri sjukvård som enligt sjömanslagen tillkommer sjuk befälhavare eller sjöman icke skall gå förlorad av den anledningen att sjuk­ domen är en könssjukdom. Enligt kommitténs mening är det skäligt att sjöfartsnäringen och icke den enskilde får bära de utgifter som kunna upp­ komma i sådant sammanhang. Kommittén anser emellertid, att en lagbe­ stämmelse därom icke bör göras undantagslös. Sålunda synes det kommit­ tén naturligt, att bestämmelsen blir tillämplig endast i fråga om svenskt sjöfolk. Detta sammanhänger med det förhållandet att svenska sjömän, som äro anställda å utländska fartyg, torde få avstå från hyra samt själva be­ kosta vården, då fråga är om könssjukdom. De sålunda föreslagna reglerna överensstämma med dem, som upptagits i de fyra Köpenhamns-utkasten. Härutöver bör emellertid enligt kommitténs mening utsägas att, där den

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 69

ombordanställda ådragit sig könssjukdomen avsiktligen, han icke äger kräva hyra eller sjukvård på redarens bekostnad. Slutligen har kommittén förordat ett par redaktionella jämkningar i lag­ texten, närmast föranledda av de nya bestämmelserna om könssjukdomar.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld förklara sig icke kunna

biträda kommitténs förslag i fråga om könssjukdomarna. Enligt deras me­ ning är det stötande mot rättskänslan att stadga så långt gående förmåner för sjömännen i fall, där de ha särskild anledning till försiktighet. Reser­ vanterna framhålla, att könssjukdomarna äro mycket vanliga bland sjö­ männen och att desamma ofta äro föx-orsakade av vårdslöshet från deras sida. De föreslagna reglerna äro enligt reservanternas åsikt uppenbarligen ägnade att motverka alla de försök till förbättring å detta område, som se­ dan lång tid tillbaka gjorts från skilda håll.

Remissyttrandena. Befålsorganisationerna, sjöfolksförbundct och lands­ organisationen ha helt anslutit sig till kommitténs förslag i fråga om köns­ sjukdomarna. Sålunda finner maskinbefäls förbundet det vara på tiden, att

den nuvarande, helt förlegade inställningen till könssjukdomarna ändras. Enligt förbundets mening föreligger icke någon rimlig anledning till att en könssjuk sjöman skall försättas i sämre ställning än sjöman, som ådragit sig annan sjukdom. Det kan icke vara riktigt att låta moraliska värdeom­ dömen vara avgörande för frågans lösning. Förbundet framhåller vidare, att enligt de engelska kollektivavtalen (särskild lagstiftning saknas) de vene­ riska sjukdomarna icke äro att likställa med självförvållade sjukdomar. Enligt förbundets åsikt innebär kommitténs förslag ett viktigt framsteg i kampen mot könssjukdomarna.

Jämväl medicinalstyrelsen biträder kommitténs uppfattning, att köns­

sjukdomar böra jämställas med övriga sjukdomar och att utgångspunkten bör vara den, att könssjukdomarna icke äro att anse som självförvållade. I anslutning härtill anför styrelsen följande. Genom behandlingsmedlens utveckling under senare år är det numera möjligt att behandla könssjukdomar i färskt stadium så snabbt, att dessa sjukdomar knappast behöva medföra arbetsoförmåga under mer än något

dygn. Gonorré behöver sålunda som regel blott behandlas med en injektion

av penicillin, och syfilis i färskt stadium under några dagar, ehuru det vid brådskande fall även vid syfilis är möjligt att giva en så stor engångsdos, att vidare behandling kan undvaras eller givas vid ett senare tillfälle. Kom­ plikationer (t. ex. gonorroisk bitestikelinflammation, »nedslag») eller äldre stadier av sjukdomarna kräva längre tids behandling men inträda mycket oberäkneligt och i fråga om syfilis kanske först 3—50 år efter smittans ådragande. De två övriga könssjukdomarna, ulcus molle och lymfogranuloma inguinale, vilka sjukdomar äro synnerligen sparsamt förekommande i Sverige, kräva längre behandling (4—7 dagar) men då behandlingen består i inta­ gande av tabletter kan den utan större olägenhet försiggå ombord och med­ för endast i undantagsfall arbetsoförmåga. Av det ovan sagda framgår, att färska fall av könssjukdomar numera kunna behandlas med en engångsdos eller under några få dagar. Komplika­

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

tioner inträda oregelbundet och efter lång tid blott i fall, som ej behand­ lats, varför man ur praktisk synpunkt kan bortse från dem. Avsiktligt ådragna könssjukdomar torde sålunda i praktiken komma att bli utan be­ tydelse som anledning till avmönstring. På grund av det anförda finner styrelsen ej skäl att föreslå annan änd­ ring i de av kommittén föreslagna reglerna än att bestämmelsen om av­ siktligen ådragen könssjukdom skall utgå.

Kommerskollegium förklarar sig icke vilja taga ställning till frågan huru­

vida könssjukdom utan vidare bör anses förvärvad genom grovt vållande eller ej. Kollegium anser emellertid, att enahanda rätt till ersättning vid så­ dan sjukdom som vid annan sjukdom torde vara ägnad att gagna sjukdo­ mens bekämpande. Med hänsyn till den försvinnande ringa betydelse, undan­ taget för avsiktligen ådragen könssjukdom torde kunna få, och oklarheten om gränsen mellan uppsåt och avsikt anser kollegium lagrummet böra er­ hålla sådan lydelse, att därav framgår att sjömannen, därest könssjukdomen är uppsåtligen ådragen, förlorar rätten till sjukhyra och sjukvård på reda­ rens bekostnad.

Socialstyrelsen — som inledningsvis understryker att en könssjukdom en­

ligt gällande praxis i regel är att betrakta såsom självförvållad — finner de av kommittén anförda sociala skälen för att jämställa könssjukdomarna med andra sjukdomar i och för sig värda allt beaktande men ifrågasätter om fog föreligger att ålägga redaren att utge sjukhyra i sådant fall. Styrelsen erin­ rar därvid om att en i utlandet kvar lämnad sjöman, som lider av könssjuk­ dom i smittsamt skede, får sina sjukvårdskostnader ersatta av staten.

Hovrätten ställer sig mycket tveksam till de av kommittén föreslagna sär­

reglerna vid könssjukdom och förklarar sig icke kunna uttala någon upp­ fattning i frågan huruvida reglerna äro ägnade att underlätta de försök till förbättring av hygienen på detta område, som hittills gjorts, eller ej. Enligt hovrättens mening synes det emellertid vara att gå väl långt att ålägga reda­ ren att betala sjukhyra och sjukvård även vid grovt vållande. I anslutning härtill ifrågasätter hovrätten, att man skulle kunna tänka sig en bevisregel som medförde viss säkerhet för att icke könssjukdom i varje fall ansåges ådragen genom grovt vållande. Häremot kan emellertid lätt invändas, att ett sådant schematiskt bedömande icke bör ifrågakomma, utan att verklig ut­ redning måste fordras. Samtidigt framhåller hovrätten, att de praktiska svå­ righeterna att förebringa dylik utredning av värde äro uppenbara, varför man torde få avstå från att uppställa en bevisregel. Till sist anmärker hov­ rätten — i likhet med kommerskollegium — att i allt fall ordet »avsikt­ ligen» bör utbytas mot ordet »uppsåtligen». Hovrättens yttrande, som avgivits av presidenten och tre av hovrättens ledamöter, är icke enhälligt. Två av ledamöterna förklara sig icke ha något att erinra mot de av kommittén föreslagna reglerna.

Rådhusrätten kan icke finna, att bärande skäl förebragts för förslaget att

tillerkänna könssjuk sjöman sjukhyra även i det fall, att det kan bevisas att han ådragit sig sjukdomen uppsåtligen eller genom grovt vållande. En­

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 71

ligt rådhusrättens mening har tillbörlig hänsyn till sjöfartsnäringens särart tagits, om man — i strid med vad tidigare ansetts vara riktigt -—- lägger be­ visbördan på redaren, då det gäller att bedöma huruvida grovt vållande före­ ligger eller ej. Däremot anser rådhusrätten att av humanitära skäl sjukvård knappast kan förvägras en könssjuk sjöman. Avslutningsvis anmärker råd­ husrätten att det ter sig såsom något för sjömanskåren nedsättande att man på allvar skall behöva beakta det fall, att någon med avsikt ådrager sig könssjukdom.

Generalkonsulatet i New York hyser starka betänkligheter mot kommit­

téns förslag såsom icke ägnat att befordra försiktighet hos sjöfolket. Konsu­ latet ifrågasätter om det icke vore mera praktiskt med en regel, enligt vilken rätten till sjukhyra och sjukvård vid könssjukdom förlorades i fall där ve­ derbörande sjöman underlåtit att följa lämnade anvisningar för profylaktisk behandling.

Samtliga redare- och övriga arbetsgivarorganisationer motsätta sig kom­

mitténs förslag i fråga om könssjukdomarna.

Redareföreningen framhåller, att förslaget i verkligheten innebär, att re­

daren blir skyldig att utgiva ersättning till envar sjöman, som lider av vene­ risk åkomma. Enligt föreningens åsikt är kommitténs förslag på denna punkt absurt och vilar på en tyvärr mycket nedsättande bedömning av sjöfolkets moraliska kvalifikationer. Föreningen frågar sig om det verkligen kan vara meningen, att sjömännen, som mycket väl känna till riskerna av sexuella eskapader i hamnarna, skulle medgivas laglig rätt att övervältra de ekono­ miska följderna därav på sin arbetsgivare utan att behöva iakttaga någon som helst varsamhet. Föreningen måste bestämt rikta sig mot detta förslag, som står i strid med gängse uppfattning om rätt och billighet och som sä­ kerligen skulle i hög grad medverka till spridningen av könssjukdomarna. Tvärtom hade man bort rekommendera åtgärder ägnade att motverka över­ föringen av dessa sjukdomar. Enligt föreningens åsikt skulle det vara lämp­ ligt om fartygen i sådant syfte ombord medförde preparat, avsedda för detta ändamål, och att preparaten mot skälig ersättning tillhandahölles sjömännen.

Departementschefen. Enligt gällande lag är såväl befälhavaren som annan i redarens tjänst å fartyget anställd person i princip berättigad till lön, så länge han kvarstår i tjänsten. Så är fallet även om han skulle vara arbetsoförmögen på grund av sjukdom eller skada. Därjämte äger den ombord­ anställda rätt till sjukvård på redarens bekostnad under den tid tjänsteförhållandet består. Lagen berättigar emellertid redaren att avskeda ombordanställd, som till följd av sjukdom eller skada för längre tid är ur stånd att fullgöra tjänsten. Den avskedade har då rätt till lön ävensom till fri sjukvård under i lagen närmare angiven tid. Sistnämnda förmån utgår jäm­ väl då ombordanställd av annan anledning måste lämna tjänsten. Allmänt gäller emellertid det undantaget, att den ombordanställda icke äger rätt till sjuklön eller fri sjukvård, om han ådragit sig sjukdomen eller skadan ge­ nom grovt vållande.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Såsom kommittén framhållit är rättsuppfattningen för närvarande den, att könssjukdom är att betrakta såsom självförvållad, såvida icke den sjuke kan visa att sjukdomen är oförskyllt ådragen. Eftersom detta endast i un­ dantagsfall torde vara möjligt, blir följden att ombordanställd som lider av könssjukdom får avstå från lön om han skulle bli arbetsoförmögen eller avskedad på grund av sjukdomen, och vidare får han, med undantag för det i 28 § tredje stycket omförmälda fallet, själv bekosta sjukvården. Denna praxis måste anses klart otillfredsställande. Såsom kommittén påpekat, med­ för den, att den sjuke frestas att dölja sin sjukdom till skada både för sig själv och andra. Det är även naturligt, att sjukdomens art — jämte den om­ ständigheten att ett avskedande icke medför några ekonomiska uppoffringar — hos redarna kan skapa en benägenhet att välja denna utväg för att slippa behålla den sjuke ombord. Nu angivna omständigheter måste i viss mån verka hämmande på den kamp, som sedan flera år inom vårt land förts mot könssjukdomarna. Detta är desto mera betänkligt som erfaren­ heten visar, att könssjukdomarna äro särskilt vanliga bland sjöfolk, fram­ förallt bland unga sjömän, och att smittan införes i landet huvudsakligen genom sjöfolket. Det är ingalunda en tillfällighet, att utövarna av sjömansyrket äro sär­ skilt utsatta för könssjukdom. Härtill bidraga åtskilliga av yrkets särart betingade omständigheter, på vilka det icke torde vara nödvändigt att när­ mare ingå. Det ligger därför ingenting orimligt i tanken, att kostnaderna i samband med dessa sjukdomar skola bäras av sjöfartsnäringen och icke av den enskilde sjömannen. Det må erinras om att 1864 års sjölag intog denna ståndpunkt. En ändring skedde visserligen i och med tillkomsten av 1891 års lag, men den huvudsakliga anledningen härtill torde ha varit, att köns­ sjukdomarna ansågos åsamka rederierna alltför betungande utgifter. Såsom medicinalstyrelsen framhållit har läkarvetenskapens framsteg un­ der senare år medfört, att könssjukdomarna numera äro ganska lätta att bota. Behandlingsmetoderna äro enkla och kostnaderna äro förhållandevis små. Endast i undantagsfall tager en i tid behandlad sjukdom sådan vänd­ ning, att arbetsoförmåga uppstår. Ur kostnadssynpunkt torde det alltså icke vara betänkligt att införa en lagbestämmelse, som ålägger redaren att be­ strida dessa utgifter. Om nu anförda omständigheter väsentligen stödja kommittémajoritetens förslag, kan det emellertid ej förnekas, att de häremot gjorda invändningar­ na äga en viss tyngd. Såsom bl. a. socialstyrelsen och hovrätten framhållit, är det en långtgående ändring, om man ålägger redarna att betala sjuklön och sjukvård ej blott i fall, då sjömannen utan eget vållande eller trots van­ liga profylaktiska åtgärder drabbas av könssjukdom, utan också i fall, då han utan vidare underlåtit vidtaga varje som helst försiktighetsmått och sedan blivit sjuk. Jag har därför — i anslutning till hovrättens yttrande —övervägt möjligheterna att uppställa en bevisregel, som å ena sidan, till skill­ nad från rådande praxis, ger säkerhet för att könssjukdom icke i alla eller ens flertalet fall betraktas som självförvållad men å andra sidan berövar den, som försummat vidtaga alla försiktighetsåtgärder och därför själv har

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 73

ansvaret, från åtminstone förmånen av sjuklön. Det har emellertid visat sig, att en sådan gränsdragning möter avsevärda svårigheter; att uppställa en helt schematisk bevisregel är för övrigt ur flera synpunkter mindre till­ talande. Den av kommittén föreslagna regeln är, såsom kommerskollegium funnit, ägnad att underlätta kampen mot könssjukdomarna. Den ombordanställde skulle med denna regel icke längre ha anledning att dölja sin sjukdom, och det torde därför kunna antagas, att han omedelbart efter det symptomen framträtt kommer att anmäla sig för att erhålla lämplig behandling. Denna omständighet får anses avsevärt väga över den i vissa yttranden påpekade ris­ ken att vetskapen om ovillkorlig rätt till sjukhyra och fri sjukvård skulle avtrubba sjöfolkets intresse att iakttaga varsamhet, använda profylaktiska preparat etc. Med hänsyn till det anförda och med understrykande av att här är fråga om ett yrke med alldeles särskilda förhållanden har jag ansett mig böra för­ orda kommitténs med övriga nordiska utkast överensstämmande förslag, att det undantag, som lagen stadgar beträffande självförvållad sjukdom, i princip icke skall gälla könssjukdom. Endast i så måtto synes förslaget icke böra godtagas som den av kommittén uppställda särregeln för »av­ siktligt» ådragen könssjukdom — ett föga praktiskt fall — torde kunna utgå. På de av kommittén anförda skälen bör den föreslagna utvidgningen av sjukförmånerna icke gälla utländska sjömän. I övrigt har en redaktionell jämkning av ordalagen i kommitténs förslag vidtagits. 5 §. Lagrummet upptager den bestämmelsen att befälhavare, som avskedas på grund av oduglighet, oredlighet, grovt fel eller grov försummelse i tjänsten, icke är berättigad till hyra för längre tid än han förrättat tjänsten.

Sjömanskommittén föreslår icke någon ändring i lagrummet.

Remissyttrandena. Enligt scgelfartijgsföreningens åsikt bör orden »grovt»

och »grov» utgå.

Departementschefen. Anledning att ändra lagrummet på sätt segelfartygsföreningen föreslagit synes ej föreligga. 6 §. I lagrummets första stycke stadgas för närvarande att, om fartyget till följd av sjöolycka går förlorat eller förklaras efter sjöolycka icke vara iståndsättligt, befälhavarens tjänsteavtal upphör att gälla, där ej annat följer av avtalets innehåll. Befälhavaren är emellertid pliktig att mot hyra och underhåll bliva tillstädes och ordna de angelägenheter, som röra far­ tyget och lasten. Motsvarande bestämmelser för besättningen återfinnas i 41 § första stycket. Enligt 6 § andra stycket skall vad i 41 § är stadgat för sjöman i fråga

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

om rätt till hyra vid arbetslöshet, till fri hemresa med hyra och underhåll under resan samt till ersättning för förlorade effekter gälla jämväl för be­ fälhavaren. I 41 § andra stycket föreskrives att svensk sjöman, som blir arbetslös till följd av fartygets förolyckande, äger rätt till hyra för den tid han av sådan anledning är utan anställning, dock högst för två månader utöver den tid han enligt första stycket åtnjuter hyra. Enligt 41 § tredje stycket är svensk sjöman, vars anställning upphör i utlandet till följd av fartygets förolyckande, berättigad att erhålla fri resa med underhåll till sin hemort här i riket, så ock hyra under resan, i den mån sådan icke utgår enligt andra stycket. Kostnaden för sjömans hem­ resa med underhåll skall bestridas av statsmedel. Sjömannen är dock plik­ tig att under närmare angivna förutsättningar antaga tjänst å hemvän­ dande fartyg. Slutligen stadgas i 41 § fjärde stycket att svensk sjöman för förlust av effekter vid fartygets förolyckande äger rätt till ersättning av redaren enligt grunder, som Konungen fastställer.

Sjömanskommittén understryker inledningsvis, att 6 och 41 §§ icke äro tillämpliga i andra fall än där fartyget gått under eller efter sjöolycka förklaras ej vara iståndsättligt (kondemnerats). I anslutning härtill om­ talar kommittén, att från de ombordanstälidas representanter inom kom­ mittén påpekades att stadgandet om rätt till hyra vid arbetslöshet på grund därav kommit att få ringa betydelse för befälhavaren och sjömännen. Vid en sjöolycka tedde det sig nämligen ofta ovisst huruvida olyckan vore av sådan beskaffenhet att nämnda båda lagrum kunde tillämpas och det kunde dröja avsevärd tid innan denna fråga bleve slutgiltigt avgjord. Detta medförde att, ehuru sjöolyckan gjort en fortsatt tjänstgöring ombord å fartyget omöjlig, de ombordanställda vid arbetslöshet icke erhölle den i 41 § angivna ersättningen. I stället bleve de av redaren skilda från tjänsten och finge tillsvidare nöja sig med hyra under uppsägningstiden eller, om olyc­ kan inträffat å annan ort än där tjänsten skulle frånträdas, för den längre tid resan dit kunde räcka. Skulle det sedermera befinnas, att fartyget vore iståndsättligt, vore de avskurna från möjligheten att kräva ytterligare er­ sättning. På grund av det anförda ifrågasatte de ombordanstälidas represen­ tanter den utvidgningen av lagrummet, att därunder skulle inrymmas alla de fall, där skeppstjänsten icke kan fortgå till följd av olyckan. Kommittén säger sig vid prövningen av denna fråga icke ha funnit skäl föreslå ändring i nu gällande regler. Då redarens skyldighet att vid arbetslöshet utgiva ersättning till befälhavaren och besättningen saknar motsvarighet inom andra arbetsförhållanden, har kommittén ansett, att skyldigheten icke bör utvidgas. Det framhålles emellertid att, därest för­ slaget till ändring av skadeståndsreglerna i 3 och 34 §§ lagfästes, de om­ bordanstälidas önskemål ändock skulle bli tillgodosedda i avsevärd mån. Beträffande 6 § första stycket anför kommittén att, ehuru uttrycklig bestämmelse saknas därom, det torde ligga i sakens natur, att befälhavarens

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 75

•skyldighet att bliva tillstädes gäller även då så är påkallat med hänsyn till de ombordvarande. För tydlighetens skull bör föreskrift härom inflyta i lagrummet. I fråga om rätten till fri hemresa med underhåll på statsverkets bekost­ nad framhåller kommittén, att denna förmån enligt den norska sjömans­ lagen utgår oberoende av om anställningen upphört i utlandet eller i hem­ landet. Enligt kommitténs uppfattning är denna ståndpunkt riktig, varför det föreslås att den svenska lagen här bringas i överensstämmelse med den norska. Slutligen föreslås av redaktionella skäl, att stadgandet om ersättning för förlorade effekter skall bilda en 42 § samt att hänvisningen i 6 § till detta stadgande skall flyttas till 7 §.

Remissyttrandena. I fråga om tillämplighetsområdet för 6 och

41 §§ yrkar sjöfolksförbundet, att den ersättning, varom stadgas i 41 §

andra stycket, skall utgå till sjöman, som blir arbetslös på grund av far­ tygets haveri, oavsett om fartyget efter haveriet visar sig vara iståndsättligt eller ej. Förbundet säger sig kunna påvisa konkreta fall, där fartyg gjort haveri och sjunkit men där arbetslöshetsersättning icke utgått, där­ för att fartyget bärgats och iståndsatts lång tid — i vissa fall mer än ett år — efter haveriet. Enligt förbundets mening kan en sådan tillämpning av lagrummet knappast vara överensstämmande med lagens andemening.

Maskinbefälsförbundet erinrar om att förbundet sedan länge ansluter

sig till den uppfattningen, att 6 och 41 §§ böra vara tillämpliga, så sna;rt fartyget drabbas av haveri, som omöjliggör tjänstgöring ombord.

Ersättningsbyrån finner det beklagligt att kommittén icke kunnat följa

de ombordanställdas förslag om förenklade regler, vilkas ändamålsenlighet kan vitsordas av de tjänstemän, som inom utrikesförvaltningen ha att syssla med hithörande spörsmål. Byrån framhåller, att nuvarande bestämmelser icke äro ägnade att underlätta handläggningen av dessa ärenden.

Kommerskollegium tillstyrker däremot kommitténs förslag.

Beträffande rätten till ersättning vid arbetslöshet i

samband med fartygets förolyckande anför segelfartggsföreningen, att det icke kan anses riktigt att redaren skall betala sådan

ersättning. Redaren har ingalunda makt att avvärja olyckan och vanligen gör han en stor förlust genom förlisningen. Föreningen påpekar dessutom, att motsvarande förmån icke utgår till någon arbetstagare i land. På grund härav yrkar föreningen, att stadgandet skall utgå ur lagen. Angående rätten till fri h em resa med underhåll på

statsverkets bekostnad anför statskontoret, att bakom det nu­

varande stadgandet torde ligga den tanken att redaren, när hans fartyg förolyckas, ofta nog icke mäktar betala de ombordanställdas hemresa. Vi­ dare påpekas alt antalet totalhaverier numera är obetydligt i fredstid även­ som att redarna i stor utsträckning torde ha sina fartyg försäkrade eller ändock ha ekonomiska resurser alt bestrida utgifterna för hemresan. Enligt

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

statskontorets mening bör det därför övervägas, om icke redaren i stället för staten borde gälda resekostnaderna eller staten i vart fall tillerkännas regressrätt mot redaren för havda utgifter. Slutligen säger sig statskontoret icke kunna tillstyrka, att denna förmån utvidgas till att gälla jämväl den inrikes farten.

Ersättningsbyrån ansluter sig till kommitténs förslag om utvidgning av

bestämmelsen såvitt angår den utrikes farten och vidsträcktare inrikes fart. Däremot ställer sig byrån tveksam till frågan, om rätten till fri hemresa skall föreligga exempelvis i skärgårds- och insjötrafik.

Departementschefen. Vårt lands sjölagstiftning har sedan länge upptagit den bestämmelsen, att befälhavarens och besättningens tjänsteavtal förfalla, därest fartyget till följd av sjöolycka går förlorat eller efter sådan olycka förklaras icke vara iståndsättligt. Uppsägning av tjänsten är följaktligen icke erforderlig i sådant fall. För parterna å ömse sidor är det nämligen klart, att fortsatt tjänstgöring å fartyget omöjliggjorts genom förlisningen. Efter­ som avtalets upphörande icke har sin grund i kontraktsbrott från redarens sida, skulle en tillämpning av allmänna rättsgrundsatser leda till att befäl­ havaren och besättningen själva finge svara för sin skada och att sålunda redaren icke hade någon förpliktelse gentemot dem. Det har emellertid icke ansetts skäligt att till fullo tillämpa dessa grundsatser i förevarande fall. Det har framhållits att rimlig hänsyn måste tagas till sjöfartsnäringens sär­ art. Redan i 1864 års sjölag stadgades att redaren beträffande svenskt sjö­ folk, vars anställning upphört i utlandet till följd av fartygets förolyckande, vore pliktig att bekosta hemresan. Alltsedan ikraftträdandet av 1891 års sjö­ lag gäller att denna utgift skall bestridas av allmänna medel. I samband med införandet av gällande sjömanslag utvidgades förmånerna för svenskt sjö­ folk vid fartygets förlisning. Det föreskrevs nämligen att redaren skulle be­ tala hyra under hemresan. Vidare stadgades att han skulle vara pliktig att utgiva ersättning för de sjöfolkets personliga tillhörigheter, som förlorats vid förlisningen. År 1934 tillfogades den föreskriften att svensk sjöman, som blir arbetslös till följd av fartygets förolyckande, äger rätt till hyra för den tid han av sådan anledning är utan anställning, dock för högst två månader. Föreskrif­ ten tillkom närmast för att möjliggöra ratifikation av en internationell kon­ vention i ämnet, till vilken ett stort antal länder anslutit sig. Såsom grund för ifrågavarande förmån åberopades att befälhavaren och besättningen, vilka utan eget förvållande genom fartygets förolyckande helt oförberedda ställdes utan anställning, skäligen hade anspråk på att erhålla den hjälp som en viss ersättning vid uppkommande arbetslöshet utgjorde. De skäl, som sålunda åberopats för att befälhavaren och besättningen vid fartygets förolyckande skola åtnjuta de i lagen angivna förmånerna, torde alltjämt vara lika vägande. Enligt min mening är det uteslutet att nu in­ skränka dessa förmåner. Jag kan följaktligen icke förorda bifall till segelfartygsföreningens yrkande i denna del.

Kungl. Maj. ts proposition nr 170. 77

Icke heller synes mig tillräckliga skäl föreligga att, såsom statskontoret ifrågasatt, på redaren överflytta den statsverket alltsedan år 1892 åvilande skyldigheten att bestrida utgifterna för sjöfolkets hemresa. För redaren tor­ de det vara en tillräcklig belastning att han får betala sjöfolkets lön under resan. Såsom inledningsvis antytts förutsättes för tillämpning av de i 6 och 41 §§ lämnade bestämmelserna, att fartyget till följd av sjöolycka går förlorat eller med andra ord totalhavererar. Drabbas fartyget däremot av annat haveri, förfaller icke tjänsteavtalet, även om fortsatt tjänstgöring ombord är omöj­ lig för en längre tid. Enär redaren vanligen icke torde vara villig att betala lön åt en befälhavare och besättning, som äro förhindrade att fullgöra skeppstjänst, blir följden att han uppsäger dem från tjänsten. Då den gängse uppsägningstiden för sjöman är betydligt kortare än två månader, blir denne — i varje fall när konjunkturerna inom sjöfartsnäringen äro ogynnsamma — avsevärt sämre ställd än om tjänsten upphört till följd av att fartyget totalhavererat. Såsom sjöfolksförbundet antytt måste detta förhållande i sin tur leda till att redaren vid flertalet sjöolyckor av ekonomiska skäl är benä­ gen att göra gällande att totalhaveri ej föreligger. För sjöfolket torde det i praktiken vara svårt att gendriva detta redarens påstående och till följd härav kan rätten till lön vid arbetslöshet ej åberopas. Av det anförda torde framgå att de i 6 och 41 §§ lämnade bestämmelserna icke giva de ombordanställda det skydd som från början varit avsett och måste anses skäligt. Enligt min mening böra lagrummen vara tillämpliga så snart fartyget drabbats av en olycka som för längre tid, förslagsvis minst en månad, omöjliggör tjänstgöring ombord. Jag har därför funnit mig böra för­ orda en lagändring i enlighet härmed. Enligt kommitténs förslag är även sjöman, vars anställning upphört i hem­ landet, berättigad till fri hemresa med underhåll och hyra under resan. För­ slaget grundar sig uppenbarligen på den uppfattningen att det — liksom i fråga om rätten till lön vid arbetslöshet — är oriktigt att försätta sådan sjö­ man i mindre gynnsam ställning än sjöman, vars tjänst upphört i utlandet. Med hänsyn härtill och då den av kommittén föreslagna utvidgningen icke torde komma att medföra särskilt stora utgifter för vare sig statsverket eller rederinäringen har jag ansett mig kunna biträda kommitténs förslag. Icke heller mot kommitténs förslag i övrigt har jag något att erinra.

7 §• I lagrummet föreskrives att i åtskilliga fall (hyra vid dödsfall, vård och hemresa vid sjukdom, begravning) de för besättningen gällande bestämmel­ serna skola äga motsvarande tillämpning i fråga om befälhavaren. I enlighet med kommitténs förslag har lagrummet fått en mera överskåd­ lig uppställning än för närvarande. Därjämte förordas att ytterligare några för besättningen lämnade bestämmelser skola bli tillämpliga å befälhavaren. Härom må hänvisas till den följande framställningen.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

8 §.

Lagrummet upptager föreskrifter om huru befälhavaren tillkommande an­ del i fartygets frakt eller i annan inkomst av resan eller i redarens vinst å rörelsen skall beräknas i närmare angivna fall. Saklig ändring föreslås icke. Däremot har i enlighet med kommitténs för­ slag jämkningar av huvudsakligen redaktionell natur vidtagits.

2 KAP.

Om besättningens tjänsteavtal.

Om tjänsteavtalets ingående.

9 §. I lagrummets första stycke stadgas att befälhavaren äger å redarens väg­ nar antaga fartygets besättning. I andra stycket föreskrives att befälhavaren vid antagandet av maskinpersonalen skall samråda med förste maskinisten.

Sjömanskommittén föreslår icke någon ändring i första stycket. Vid behandlingen av andra stycket redogör kommittén till en början för bakgrunden till stadgandet om befälhavarens skyldighet att vid antagandet av maskinpersonalen samråda med förste maskinisten eller — såsom den rätta beteckningen numera är — maskinchefen. Därvid erinras att av för­ arbetena till sjömanslagen kan utläsas, att det med hänsyn till förhållan­ dena i maskindrivna fartyg, där maskinchefen ansvarar för maskineriets drift och skötsel, ansetts naturligt att han även skulle få framlägga sina synpunkter vid antagandet av honom underställd personal. Kommittén fram­ håller därefter, att teknikens framsteg sedan sjömanslagens tillkomst med­ fört att maskinpersonalens arbete ombord blivit alltmera invecklat och an­ svarsfullt. Det i lagrummet anbefallda samrådet sker numera vanligen på det sättet att befälhavaren överlåter åt maskinchefen att utvälja sin personal. På grund av det anförda har kommittén funnit, att lagen bör tillerkänna maskinchefen större inflytande än för närvarande vid antagandet av ma­ skinpersonalen. Det föreslås därför den ändringen, att befälhavaren vid an­ tagandet av denna personal såvitt möjligt skall inhämta förslag från ma­ skinchefen. Beträffande orden »såvitt möjligt» anmärker kommittén, att de inskjutits för att möjliggöra undantag för sådana fall, där maskinchefen är förhindrad att avgiva förslag till befälhavaren. Kommittén säger sig vidare ha funnit det vara av viss betydelse, att även den främste av styrmännen, vilken närmast under befälhavaren utövar upp­ sikt över den till däcksavdelningen hörande personalen, samt stewarden, som förestår ekonomiavdelningen, bli i tillfälle att vid antagandet av dem underställd personal framlägga sina synpunkter. Med hänsyn till arten av arbetet inom dessa avdelningar har kommittén emellertid ansett det vara till­ fyllest med en föreskrift om samråd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 79

Remissyttrandena. Kommerskollegium finner de av kommittén föreslagna

stadgandena vara väl avpassade till de förändringar som den tekniska ut­ vecklingen och den därmed sammanhängande specialiseringen av arbets­ uppgifterna medfört. Beträffande befälhavarens skyldighet att inhämta för­

slag från maskinchefen anför maskinbefälsförbundet, att alla sak­

liga skäl tala för att rätten att antaga maskinpersonalen borde helt tillkom­ ma maskinchefen. Förbundet tillägger emellertid, att det förmodligen av formella skäl anses olämpligt, att mer än en person i ett fartyg äger laglig rätt att å redarens vägnar anställa personal. Förbundet räknar emellertid med att den föreslagna bestämmelsen i verkligheten får den betydelsen, att maskinchefen kommer att få avgöra vilka personer som skola anställas i maskinavdelningen. Vad angår samråd mellan befälhavaren och den främste av styrmännen vid antagandet av däckpersona1en

finner sågverksförbundet det vara onödigt och olämpligt att föreskriva så­

dant samråd, eftersom befälhavaren är minst lika beroende av denna perso­ nals karaktär och kvalifikationer som styrmannen. Vidare framhåller för­ bundet, att befälhavarens mening rimligtvis måste bli avgörande, för den händelse han och styrmannen stanna i olika omdömen om en person. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen är enligt förbundets åsikt ägnad att onödigtvis skapa irritation.

Departementschefen. I likhet med kommerskollegium finner jag de av kom­ mittén föreslagna ändringarna vara väl avpassade efter nuvarande förhål­ landen till sjöss. Med anledning av maskinbefälsförbundets yttrande må framhållas att — såsom förbundet antytt — det ligger i sakens natur att det bör ankomma på befälhavaren att i hans egenskap av redarens ombud antaga all personal på fartyget. Med hänsyn härtill och då det också är befälhavaren som i sista hand har ansvaret för säkerheten ombord är det icke möjligt att över­ låta åt maskinchefen att med uteslutande av befälhavaren bestämma vilken personal som skall anställas å maskinavdelningen. Stadgandet att befälha­ varen vid antagandet av maskinpersonalen såvitt möjligt skall inhämta för­ slag från maskinchefen torde böra så tillämpas att befälhavaren icke utan tvingande skäl bör underlåta att antaga den personal maskinchefen föreslår. I anslutning till de av sågverksförbundet framförda betänkligheterna mot föreskriften om samråd mellan befälhavare och den främste av styrmännen må erinras att fartygsbefälsföreningen, vilken företräder såväl befälhavare som styrmän, icke haft något att invända mot föreskriften. Förbundets far­ hågor torde därför vara överdrivna.

10 §.

I lagrummet lämnas för närvarande föreskrifter om minimiålder för sjö­ man. Huvudregeln är att minderårig under femton år ej må användas i

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

skeppstjänst. Efter särskild prövning må dock undantag medgivas beträf­ fande minderårig, som uppnått fjorton års ålder. Vidare stadgas att i el­ dartjänst icke må användas den som ej fyllt sexton år. Beträffande ång­ fartyg, som nyttjas i viss vidsträcktare fart, föreskrives att varken eldare eller kollämpare må vara yngre än aderton år. Även i detta fall må emel­ lertid undantag medgivas efter särskild prövning. Slutligen upptager lag­ rummet bestämmelser om nattvila för sjöman under sexton år.

Sjömanskomxnittén anser att, såvitt angår användning av män i skepps­ tjänst i allmänhet, åldersgränsen bör behållas vid femton år. Däremot fin­ ner kommittén de säregna förhållandena ombord å ett fartyg böra föranleda förbud mot att kvinna, som ej fyllt aderton år, tager anställning å fartyg. Ett sådant stadgande får, påpekar kommittén, sin egentliga betydelse för de kvinnor, vilka tjänstgöra såsom uppasserskor, städerskor och dylikt. Enligt kommitténs mening bör undantagsbestämmelsen för den som upp­ nått fjorton års ålder icke behållas, eftersom sjömansyrket måste anses vara för hårt för minderåriga under femton år. Kommittén framhåller att en­ ligt gällande ordning svensk ungdom lämnar folkskolan först vid femton års ålder. Ej heller beträffande kvinna, som icke uppnått aderton års ålder, föreslås någon dispensmöjlighet. Beträffande minimiåldern för eldare och kollämpare anser kommittén, att åldersgränsen bör vara aderton år, oavsett i vilket farvatten fartyget använ­ des. Kommittén framhåller, att å koleldade fartyg arbetet såsom eldare och kollämpare även i inskränkt fart torde vara för hårt för den, som icke upp­ nått nämnda ålder. I fråga om eldartjänsten å oljeeldade fartyg påpekas, att denna visserligen icke är särskilt ansträngande; å andra sidan är arbetet så ansvarsfullt, att det icke bör anförtros åt någon under aderton år. Kom­ mittén förordar därför, att åldersgränsen för såväl eldare som kollämpare å alla fartyg bestämmes till aderton år. För att emellertid rekryteringen till dessa yrkesgrupper icke onödigtvis skall försvåras föreslås, att Konungen eller den myndighet Konungen förordnar skall kunna medgiva undantag för den som uppnått femton års ålder. Kommittén har härvid tänkt när­ mast på sådana fall, där vederbörande är tillräckligt utvecklad för att utan fara kunna användas i sådan tjänst. Slutligen föreslår kommittén, att bestämmelserna om nattvila för minder­ årig sjöman skola överföras till ett särskilt lagrum, benämnt 57 §, i den del av lagen som bl. a. behandlar skeppsarbetet.

Remissyttrandena. Sjö folksförbundet hyser den uppfattningen, att minimi­

åldern för eldare borde vara högre än aderton år, eftersom eldartjänsten till sjöss såväl i fysiskt som psykiskt avseende är för krävande för en adertonåring. Förbundet vill emellertid med hänsyn till att enighet uppnåtts inom kommittén icke yrka, att minimiåldern skall höjas, och ansluter sig därför till kommitténs förslag, dock endast under den förutsättningen att undantagsbestämmelsen borttages. Enligt förbundets mening kan eljest den

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 81

ytterst betänkliga konsekvensen befaras, att en femtonårig pojke avdelades till att sköta den i fysiskt avseende synnerligen ansträngande tjänsten så­ som kollämpare eller eldare i koleldat fartyg.

Kommerskollegium ansluter sig till sistnämnda yrkande och omnämner

därvid att, kollegium veterligt, dispens från gällande sjömanslags före­ skrifter om minimiålder för eldare eller kollämpare aldrig lämnats.

Sågverksförbundet finner de föreslagna ändringarna i åldersgränserna

vara omotiverade såvitt angår förhållandena inom bogseringsfarten. För­ bundet framhåller, att höjningen av minimiåldern för eldare och kolläm­ pare är klart olämplig ur rekryterings- och utbildningssynpunkt. Enligt förbundets mening är arbetet ombord å en bogserbåt ej så hårt att icke re­ gelmässigt även pojkar på 16 och 17 år väl kunna klara arbetet. Kommitténs förslag skulle vidare medföra, att den för vissa examina erforderliga prak­ tiska tjänstgöringen såsom eldare icke skulle kunna fullgöras förrän efter fyllda 18 år med påföljd att examen blir avsevärt försenad. Vidare omtalar förbundet, att för närvarande kvinnor under 18 år an­ vändas såsom restauratrisbiträden i bogseringsfarten. I anslutning härtill anföres, att på så små fartyg, som det här gäller, dessa flickor stå under den äldre restauratrisens ständiga uppsikt. På grund härav och då förhål­ landena på bogserfartygen icke kunna anses speciellt »säregna», kan för­ bundet icke finna det olämpligt att kvinna under 18 år tager anställning å sådant fartyg.

Departementschefen. De av kommittén förordade åldersgränserna synas vara väl avvägda med hänsyn till de särskilda förhållandena inom sjöfarts­ näringen. Enligt min mening föreligger sålunda ej skäl att bifalla sågverksförbundets yrkande att den föreslagna minimiåldern för kvinnor måtte sän­ kas. Det kan knappast anses lämpligt att så unga kvinnor anställas å fartyg. Vad sågverksförbundet anfört om den föreslagna minimiåldern för el­ dare och kollämpare kan icke lämnas å sido. Fall kunna isannolikt före­ komma, där de med hänsyn till vederbörandes utveckling, tjänstgöringsför­ hållandena ombord eller annan omständighet måste anses naturligt att till­ låta en yngling, som icke fyllt aderton år, taga anställning som eldare eller kollämpare. Enligt min mening ha emellertid nu angivna synpunkter blivit tillräckligt tillgodosedda genom stadgandet att undantag i särskild ordning må meddelas såvitt angår den som fyllt femton år. Härav följer å andra sidan att jag ej kan biträda sjöfolksförbundets och kommerskollegii hem­ ställan att dispensmöjligheten skall uteslutas.

11 §• Enligt lagrummet i dess nuvarande lydelse åligger det befälhavaren att, sedan sjöman antagits, förse denne med motbok, upprättad enligt ett av kommerskollegium fastställt formulär. Motboken skall upptaga vissa när­ mare angivna uppgifter om sjömannen, däribland rörande hans födelseort, samt om anställningsvillkoren. (5 Iiihang till riksdagens protokoll 19C>2. 1 samt. Nr 170.

82 Ilungl. Maj:ts proposition nr 170.

Sjömanskommittén anför, att i samband med fastställande av nytt formu­ lär till motbok hos kommerskollegium föreslagits att uppgiften om sjömans födelseort skulle utgå ur formuläret. Kollegium hade hänskjutit frågan till kommitténs avgörande. Då uppgiften enligt kommitténs mening vore utan praktisk betydelse, hade kommittén icke velat motsätta sig förslaget.

Remissyttrandena. Generalkonsulatet i London har ansett, att uppgiften

om sjömannens födelseort bör behållas i motboken. Konsulatet framhåller, att så snart det gäller att identifiera en sjöman eller göra förfrågningar om honom exempelvis hos pastorsämbeten, det är av betydelse att födelse­ orten är känd.

Maskinbefäls- och sjöfolks förbunden yrka, att ordet »motbok» måtte ut­

bytas mot ordet »avlöningsbok». Såsom skäl härför åberopas att först­ nämnda ord omedelbart för tanken till en helt annan slags motbok, näm­ ligen den som avser alkoholhaltiga drycker. Förbunden tillägga, att i åt­ skilliga fall förväxlingar förekommit vilka icke varit särskilt angenäma för den enskilde sjömannen.

Departementschefen. Det av maskinbefäls- och sjöfolksförbunden uttalade önskemålet om att ordet »motbok» måtte utgå ur lagen är förståeligt och torde böra tillmötesgås. Dock är enligt min mening ordet »avräkningsbok», som återfinnes i såväl den danska som norska sjömanslagen, att föredraga framför »avlöningsbok». Beträffande kommitténs förslag att utesluta uppgiften om sjömannens födelseort finner jag i likhet med generalkonsulatet i London att uppgiften fortfarande försvarar sin plats. Den bör därför enligt min mening bibe­ hållas.

Om tjänsteavtalets upphörande.

12 §• Enligt lagrummet skall beträffande sjöman, som är antagen för bestämd tid eller med förbehåll om bestämd uppsägningstid, tjänsteavtalet gälla till fartygets ankomst till närmaste lossnings- och lastningshamn, därest tiden utgår under resa.

Sjömanskommittén föreslår två mindre jämkningar i lagrummet, den ena innebärande att uppläggningshamn skall jämställas med lossnings- och lastningshamn, samt den andra att tjänsteavtalet, för det fall att fartyget anländer till Sverige efter den avtalade tidens utgång, skall upphöra vid fartygets ankomst till första hamn, även om denna icke anlöpes för lossning, lastning eller uppläggning. I fråga om förstnämnda ändring hän­ visar kommittén till sitt förslag vid 2 §. Beträffande den andra ändringen anför kommittén, att den ansetts följdriktig med hänsyn därtill att mot­ svarande föreskrift sedan ett tjugutal år återfunnits i de mellan redareför­ eningen och de ombordanställdas organisationer gällande kollektivavtalen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 83

Departementschefen. Mot de av kommittén förordade ändringarna, som lämnats utan erinran av de hörda myndigheterna och organisationerna, synes ej vara något att invända.

13 §. I 13 § gällande sjömanslag stadgas att, där överenskommelse ej är träffad om tjänsteavtalets varaktighet, vardera parten äger uppsäga avtalet att upphöra i envar hamn, som fartyget anlöper för lossning eller lastning, dock att, där sjömannen är svensk och antagen här i riket, avtalet må uppsägas endast i svensk lossnings- eller lastningshamn. I anslutning här­ till föreskrives att uppsägningstiden skall vara en månad för sjöman av befälsgraden och sju dagar för sjöman av manskapsgraden. 14 § i nuvarande sjömanslag reglerar det fall att sjöman antagits för bestämd tid eller för bestämd resa och han stannar kvar i tjänsten efter det tiden eller resan gått till ända, utan att nytt avtal träffas. Vardera parten äger då uppsäga avtalet att upphöra i envar hamn, som fartyget anlöper för lossning och lastning. Uppsägningstiden är densamma som enligt 13 §.

Sjömanskommittén framhåller inledningsvis, att svensk sjöman på grund av stadgandet i nuvarande 14 § kan komma i ett av honom ej förutsett läge. Kommittén anför därvid det exemplet, att en sjöman i Göteborg antages för resa till London å ett fartyg, som därifrån skall fortsätta till New York och sedan över London återvända till Göteborg. Stannar sjö­ mannen i tjänsten efter fartygets ankomst till London utan att nytt avtal träffas, är redaren enligt gällande rätt oförhindrad att uppsäga avtalet att upphöra vid fartygets ankomst till New York. Kommittén anser, att en sådan uppsägning torde kunna innebära en oangenäm överraskning för sjömannen. Visserligen kan invändas att denne för att skydda sig bör, innan han bestämmer sig för att kvarbliva i tjänsten, försöka få ett nytt anställningsavtal till stånd, men enligt kommitténs mening bör det an­ komma på redaren såsom varande arbetsgivare att föranstalta om nytt avtal. Om redaren underlåter detta är det enligt kommitténs åsikt icke obilligt, om han sedan icke äger uppsäga avtalet att upphöra i utländsk hamn. Å andra sidan kan kommittén icke finna att sjömannen i nu nämnt fall bör ha vidsträcktare rätt än redaren att uppsäga avtalet. Såvitt kommittén kan bedöma, är ett tjänsteavtal, som uppkommit på sält i 14 § sägs, att jäm­ ställa med sådant avtal, varom i 13 § förmäles. Kommittén anser därför, att enhetliga regler böra gälla för de båda fallen, och föreslår att 13 och 14 §§ sammanslås till ett lagrum. Vidare förordar kommittén, alt i lagrummet uppläggningshamn skall jämställas med lossnings- och lastningshamn, samt att, då fråga är om svensk hamn, avtalet skall kunna uppsägas till upphörande i vilken svensk hamn som helst. Kommittén hänvisar därvid till vad den anfört vid 2 respektive 12 §. Beträffande uppsägningstidens längd anför kommittén, all av förarbetena till gällande lag framgår att tiden bestämts i anslutning till gängse anställ­

84 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

ningsvillkor. Kommittén framhåller vidare, att enligt fast utbildad praxis inga andra sjömän än maskinchef, styrman och maskinist tillhöra befälsgraden, samt att följaktligen varken föreståndare för ekonomiavdelning eller radiotelegrafist kan hänföras till denna grad. Härav följer att en­ ligt lagen uppsägningstiden för dem blir sju dagar. Jämlikt de för dem van­ ligen gällande anställningsavtalen äga de emellertid åtnjuta en månads uppsägningstid. Kommittén har därför funnit skäl föreslå, att lagen ändras i enlighet därmed.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld avstyrka kommitténs

förslag i vad detta avser ändring av de nuvarande reglerna i 14 §. Enligt reservanternas mening framstår det nämligen såsom obilligt att ålägga re­ daren att sörja för att nytt tjänsteavtal ingås i det med lagrummet avsedda fallet. Det är lika mycket ett intresse för den anställde att så sker.

Remissyttrandena. Redareföreningen ansluter sig till reservanternas stånd­

punkt.

Segelfartygsföreningen vänder sig mot kommitténs förslag i vad angår

avtalets upphörande i svensk hamn. Föreningen framhåller att en sådan bestämmelse skulle medföra att sjömannen kan lämna fartyget även i hamn, som under resan anlöpes vid otjänlig väderlek eller för kort uppehåll i samband med anskaffande av förnödenheter för resan.

Departementschefen. Såsom kommittén framhållit måste de nuvarande reg­ lerna i 14 § anses otillfredsställande, såvitt angår svensk sjöman som an­ tagits här i riket. Han torde oftast ha sådan anknytning till Sverige, att det för båda parter ter sig naturligt, att ett mellan dem tyst förlängt avtal icke må uppsägas att upphöra i utländsk hamn. Vill redaren (eller till äventyrs sjömannen) hålla möjligheten härtill öppen, står det vederbörande fritt att sätta regeln ur kraft genom att tillse att nytt avtal slutes, sedan det gamla utlöpt. På grund av det anförda synes kommitténs förslag att jäm­ ställa de med 14 § avsedda fallen med det fall, som regleras i nuvarande 13 §, böra godtagas. Vad angår segelfartygsföreningens invändning är det icke osannolikt, att utvidgningen av uppsägningsrätten att avse envar svensk hamn kan medföra olägenheter för den mindre sjöfarten. Denna omständighet bör dock enligt min uppfattning icke hindra genomförandet av kommitténs för­ slag, vilket av övriga partsorganisationer lämnats utan erinran. Det må erinras att lagrummet icke är av tvingande natur och att det sålunda är parterna obetaget att i avtalet intaga bestämmelser, som begränsa lagens räckvidd. Icke heller i övrigt synes något vara att invända mot de av kommittén föreslagna ändringarna. 14 §. Sjömanskommitténs förslag upptager under detta lagrum ett nytt stadgande av innebörd att sjöman, som blir uppsagd från sin tjänst, äger rätt att före

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 85

uppsägningstidens utgång påkalla samråd angående uppsägningen inom en nämnd ombord. Angående bakgrunden till detta stadgande, som icke förekommer i det svenska Köpenhamns-utkastet, anför kommittén följande: Inom svensk arbetsrätt gäller sedan länge den grundsatsen, att envar av parterna i ett tjänsteavtal äger bringa tjänsteförhållandet till upphörande när som helst, blott överenskommen eller eljest skälig uppsägningstid iakttages. Utvecklingen har emellertid gått därhän att den enskilde arbetsta­ garen, som vanligen på ett helt annat sätt än arbetsgivaren är beroende av tjänsteavtalets bestånd, anses böra vara i viss mån tryggad mot sådana uppsägningar från arbetsgivarens sida, vilka icke äro sakligt grundade. I det mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige år 1938 ingångna s. k. huvudavtalet bar denna fråga ingående behandlats. Enligt detta avtal åligger det — utom i vissa närmare angivna undantagsfall — arbetsgivaren att vid uppsägning eller permittering av arbetare, vars an­ ställning varat minst nio månader, senast fjorton dagar i förväg under­ rätta arbetareorganisationens representant på arbetsplatsen om den till­ tänkta åtgärden. Om av denne eller arbetsgivaren så begäres, skall samråd mellan dem äga rum rörande åtgärden. Arbetareparten äger vidare hänskjuta frågan till undersökning inom den s. k. arbetsmarknadsnämnden, som av arbetsgivareföreningen och landsorganisationen gemensamt tillsatts för handläggning av frågor av allmän eller eljest större betydelse för arbets­ marknaden. Nämnden skall söka komma till en samstämmig uppfattning i bedömandet av dit hänskjuten fråga och finna utvägar för utjämning av motsättningarna mellan parterna. Nämndens beslut delgives respektive för­ bund, på vilka det ankommer att i samråd med arbetsgivareföreningen res­ pektive landsorganisationen vidtaga de åtgärder, vartill beslutet må giva anledning. Nämndens beslut är icke juridiskt bindande för berörda parter men avses vara ett moraliskt förpliktande värdeomdöme.

Kommittén återger härefter delar av en utav arbetsgivareföreningen läm­ nad redogörelse för huvudavtalet, det s. k. saltsjöbadsavtalet; av denna framgår att föreningen å ena sidan funnit uppenbart att arbetsgivaren icke är skyldig att rätta sig efter de önskemål, som vid ett samråd kunna kom­ ma till uttryck från arbetaresidan, men å andra sidan ansett lika klart, att arbetsgivaren bör söka efterkomma eller bevilja framställningar i den mån detta kan ske utan att äventyra arbetets effektivitet. Ytterligare anför kom­ mittén :

Enligt kommitténs mening bör hinder ej möta att låta den av de ledande parterna på arbetsmarknaden godtagna principen om samråd vid uppsäg­ ning komma till uttryck i sjömanslagen. Föreskrifterna härom måste dock avpassas efter förhållandena till sjöss. Särskild hänsyn måste tagas till säkerheten ombord. Samråd bör därför icke förekomma i samband med att sjöman avskedas. Om lian sålunda skiljes från tjänsten, därför att han är oduglig eller gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, kan i princip intet invändas häremot. Enahanda är förhållandet då sjöman avskedas, därför att han på grund av sjukdom är ur stånd att sköta tjänsten. Mera tvek­ sam blir frågan, när sjöman jämlikt 34 § avskedas utan att något av de skäl, som nyss nämnts, därtill föranlett. I dessa fall är emellertid sjöman­ nen berättigad till skadestånd och bäri ligger en viss säkerhet mot avske­ danden, som icke äro sakligt grundade. Kommittén bar funnit huvudsaken

86 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

vara att skapa sådana regler, som äro ägnade att förhindra förhastade samt i och för sig oberättigade uppsägningar utan att därför friheten att genom uppsägning bringa tjänsteavtalet till upphörande inskränkes. Enligt kom­ mitténs övertygelse skulle detta mål vinnas, om befälhavaren kunde tvingas att inför ojäviga personer redogöra för anledningen till en uppsägning samt den uppsagde sjömannen få möjlighet att samtidigt framlägga sina syn­ punkter. Vidare anför kommittén, att den icke funnit skäl föreslå, att uppsägning skall föregås av varsel från arbetsgivarens sida eller att samråd alltid skall ske efter en uppsägning. Enligt kommitténs uppfattning hör det ankomma på sjömannen att avgöra huruvida uppsägningen skall dryftas av utomstå­ ende eller ej. Den nämnd, inom vilken samråd föreslås skola äga rum, skall enligt kommitténs förslag ha enahanda sammansättning som den nämnd vilken skall träda i verksamhet, då fråga uppkommer att ålägga sjöman disciplin­ bot. Kommittén föreslår — såsom framgår av redogörelsen vid 64 § — att denna nämnd skall bestå av befälhavaren såsom ordförande samt två av denne för varje särskilt fall utsedda personer ur besättningen, nämligen två sjömän av befälsgraden, om den uppsagde sjömannen tillhör arbetsledning­ en ombord, samt eljest en sjöman av befälsgraden och en sjöman av manskapsgraden.

Kommittéledamoten Böös framhåller att det av kommittén föreslagna

stadgandet saknar motsvarighet i Köpenhamns-utkasten. Det förefaller re­ servanten ovisst, om det kan vara klokt att på detta sätt lagfästa en från industriens avtalsområde hämtad idé som dels icke blivit knäsatt av de avtalsslutande parterna på sjöfartsområdet, dels i icke oväsentlig mån bal­ ett annat innehåll än kommitténs förslag. Vidare anför reservanten att — även om den föreslagna proceduren formellt sett icke skulle inskränka be­ fälhavarens rättsenliga frihet att genom uppsägning bringa tjänsteavtal till upphörande — den dock i verkligheten kan komma att få sådan verkan, och detta förefaller så mycket mera betänkligt som det icke lärer kunna göras gällande att »förhastade samt i och för sig oberättigade uppsägningar» före­ komma i sådan utsträckning att ett ingripande i lagstiftningsväg på den grund skulle kunna anses vara av nöden.

Icke heller kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld kunna god­

taga kommitténs förslag. Till stöd härför anföra de bl. a. följande: Även om förhållandena på arbetsmarknaden i land äro sådana, att arbets­ givareföreningen och landsorganisationen kunnat på avtalsväg träffa över­ enskommelse om vissa bestämmelser rörande samråd före uppsägning av anställda, kan detta icke åberopas i avseende å tjänsteförhållandet till sjöss. Att i lag fastställa en föreskrift härom torde över huvud taget få anses orik­ tigt och ha karaktären av ett ensidigt gynnande av ena parten i ett fritt avtalsmellanhavande, baserat på ömsesidiga uppsägningsregler. — Vid bedö­ mandet av tjänsteavtalet å ett fartyg kan man icke bortse från säkerheten till sjöss. Befälhavarens möjligheter att från tjänsten skilja en sjöman, som han icke anser lämplig att behålla ombord, få icke inskränkas. Visserligen kan det sägas, att förslaget icke utgör ett absolut hinder härför, men eu-

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 87

bart ett ifrågasättande av denna befälhavarens rätt genom alt såsom skett i förslaget förelägga ärendet en bland besättningen utsedd nämnd, måste be­ stämt avrådas, särskilt som det skulle verka allt annat än i disciplinfräm­ jande syfte. Ett undergrävande av befälhavarens auktoritet, vilken är nöd­ vändig för upprätthållande av disciplinära förhållanden ombord, får helt en­ kelt icke ske. Sistnämnda reservanter anse vidare, att kommitténs motivering icke är hållbar. Enligt deras uppfattning ligger det i sakens natur att befälhavaren icke gör sig av med en sjöman utan särskilda skäl. Vidare lärer samman­ hållningen ombord mellan sjömännen ofta medföra, alt deras uppfattning ej kommer att sammanfalla med befälhavarens, även i sådana fall då befäl­ havaren har goda skäl att avmönstra en sjöman.

Remissyttrandena. Maskinbefälsförbundet samt sjöfolksförbundet — med instämmande av landsorganisationen — biträda kommitténs förslag. Sjöfolksförbundet anför, att förhastade och omotiverade uppsägningar av

sjömän varit vanligt förekommande, naturligen mest vid lågkonjunkturer med stor tillgång på arbetskraft. Sjömannen har hittills stått försvars- och rättslös gentemot dylika omotiverade uppsägningar, som kunna medföra års­ lång arbetslöshet för dem. Enligt förbundets uppfattning tillgodoser förslaget icke helt sjömannens krav på större trygghet i anställningen men torde dock kunna anses utgöra ett visst skydd.

Maskinbefälsförbundet finner det vara av största betydelse, att kommit­

téns förslag godtages. Förbundet är övertygat om att stadgandet skulle bi­ draga till att giva sjömannen en tryggare ställning i tjänsten. Säkerligen skulle flertalet i och för sig obefogade uppsägningar försvinna. Förbundet hänvisar till det norska förslaget, som under rubriken »Vern mot oppsiing» upptager ett nytt stadgande, benämnt 70 §, enligt vilket sjöman som blir uppsagd eller avskedad utan att detta har »saklig grunn i rederens eller sjpmanncns forhold» under närmare angivna förutsättningar är berättigad till ersättning av redaren. Övriga hörda myndigheter och organisationer avstyrka kommitténs för­ slag, i den mån de särskilt yttra sig över denna paragraf.

Sålunda yrka fartggsbcfälsföreningen, inrikessjöfartens bcfälsförening och radiotelegraf ist föreningen bestämt alt det av kommittén föreslagna stadgan­

det skall utgå. Föreningarna kunna icke vitsorda, att förhastade och i och för sig oberättigade uppsägningar skulle förekomma i avsevärd omfattning. De framhålla att övervägande antalet uppsägningar komma från sjömän­ nen själva, ävensom att befälhavaren av många skäl helst vill behålla sitt folk. Vidare påpeka föreningarna, att kommittén icke uppställt det i saltsjöbadsavtalet intagna villkoret, att arbetstagaren skall ha varit anställd i minst nio månader hos arbetsgivaren för alt samråd må äga rum. Detta inne­ bär, att även de »allra flyktigaste arbetstagarna» skulle kunna påfordra samråd. Ett genomförande av kommitténs förslag skulle enligt föreningar­ nas åsikt menligt inverka på befälhavarens auktoritet och därmed under­ gräva hans möjligheter att upprätthålla disciplinen ombord.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Jämväl samtliga redare- och arbetsgivareorganisationer yrka, att den före­

slagna bestämmelsen skall borttagas.

Redareföreningen ansluter sig därvid till de synpunkter som anförts av

reservanterna Forssblad och Reuterskiöld. Föreningen understryker särskilt att den omständigheten, att de ledande parterna på arbetsmarknaden i land ansett sig kunna godtaga en princip om samråd, icke utgör något skäl för att låta principen komma till uttryck i sjömanslagen. Förhållandena ombord äro nämligen icke lämpade härför. Vidare betona föreningarna, att de utta­ landen, som skulle komma att göras inom den ifrågasatta nämnden, i många fall skulle bli påverkade av en missriktad kollegialitet ombord. Okynnesuppsägningar torde av naturliga skäl vara mycket sällsynta från redarens sida. Däremot äro sådana uppsägningar mycket vanliga från sjömännens sida. Enligt föreningens åsikt skulle det därför ur säkerhetssynpunkt snarare vara skäl att införa någon restriktion till förhindrande därav.

Kommerskollegium anför att, i den mån ett samrådsinstitut befinnes på­

kallat för sjöfartens del, bestämmelser härom synas icke böra lagfästas utan — såsom skett beträffande övriga arbetsområden — få ingå i avtalen. Vidare understryker kollegium, att det föreslagna stadgandet icke är begränsat till fall där arbetstagaren varit anställd längre tid ävensom att stadgandet är olämpligt med hänsyn till förhållandena ombord, framförallt därför att det­ samma skulle inverka menligt beträffande befälhavarens ställningstagande i frågor som kunna röra fartygets bästa. Icke heller utgör formen för det ifrågasatta samrådet någon garanti för en objektiv handläggning. Dessutom skulle befälhavarens auktoritet råka i fara. Slutligen framhåller kollegium att det med hänsyn till den fåtaliga besättningen å mindre fartyg kan er­ bjuda svårigheter att tillsätta en på lämpligt sätt sammansatt nämnd.

Socialstyrelsen har i huvudsak samma invändningar som kommerskolle­

gium mot kommitténs förslag. Styrelsen understryker, att förslaget i åtskil­ liga hänseenden skiljer sig från de i saltsjöbadsavtalet upptagna bestämmel­ serna om samråd vid uppsägning. Vidare frågar sig styrelsen om syftet med samrådet är trygghet i anställningen. Styrelsen menar, att i så fall 14 dagars varsel före uppsägning bort föreskrivas eller, om detta med hänsyn till sjö­ fartens särart ej ansetts möjligt, att vissa allmänna normer för nämndens bedömande lämnats, t. ex. såsom enligt huvudavtalet, att vid lika skicklig­ het och lämplighet anställningstidens längd eller särskilt stor försörjnings­ plikt skall tagas i betraktande. Slutligen anmärker styrelsen på utformningen av kommitténs förslag. Enligt styrelsens mening framgår icke, huruvida nämnden har beslutande­ rätt i saken eller ej. Dessutom saknar förslaget straffbestämmelse för den befälhavare, som vägrar att efterkomma begäran om samråd.

Icke heller hovrätten och rådhusrätten anse sig kunna biträda kommitténs

förslag.

Generalkonsulatet i London befarar, att förslaget skall medföra större olä­

genheter än fördelar. Framför allt skulle befälhavaren få svårigheter vid personalombytena i hamn. En befälhavare, som ämnar uppsäga en sjöman,

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 89

önskar nämligen som regel ogärna göra detta utan att vara helt säker på att kunna finna ersättare och härom vet han ofta intet förrän fartyget anlänt till den hamn, där personalombytet skall ske.

Departementschefen. Såsom kommittén framhållit gäller sedan länge inom svensk rätt den grundsatsen, att såväl arbetsgivare som arbetstagare äro oförhindrade att — med iakttagande av vederbörlig uppsägningstid —- när som helst bringa ett ingånget arbetsavtal till upphörande. Under senare tid ha emellertid hos arbetsmarknadens parter tänkesätten om denna ömse­ sidiga handlingsfrihet i så måtto modifierats som den uppfattningen vunnit insteg och erkännande, att arbetstagaren bör äga ett särskilt skydd mot oberättigade och förhastade uppsägningar från arbetsgivarens sida. En dylik åsikt har, såvitt angår den enskilda arbetsmarknaden i land, stadfästs i det mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisationen år 1938 ingångna s. k. saltsjöbadsavtalet; i detta lämnas föreskrifter bl. a. om samråd i när­ mare angiven ordning mellan representanter för arbetsgivare och arbetsta­ gare vid ifrågasatt permittering eller uppsägning av arbetstagare, vars an­ ställning varat minst nio månader. Icke någon av de hörda myndigheterna eller organisationerna har bestritt riktigheten av önskemålet, att arbetstagare icke skall utsättas för oberät­ tigad eller förhastad uppsägning. Däremot ha ej blott redarorganisationerna utan även många myndigheter samt flera befälsorganisationer bestämt av­ styrkt kommitténs förslag att i sjömanslagen införa bestämmelser i ämnet. Sålunda har till en början gjorts gällande att dylika bestämmelser icke höra hemma i lag utan att det bör överlåtas åt parterna att lösa frågan avtalsvägen. I betraktande av att arbetsavtalet till sjöss till skillnad från arbetsavtalet i land är utförligt reglerat i lag, synes denna invändning icke i och för sig avgörande. Mera vikt måste enligt min mening tillmätas farhågan att det föreslagna samrådet i uppsägningsfrågor indirekt kunde komma att inkräkta på be­ fälhavarens handlingsfrihet i ämnen, som röra sjöfartssäkerheten och far­ tygets bästa, samt över huvud skada befälhavarens auktoritet. Det vill dock synas, som vid en varsam utformning av den tänkta samrådsbestämmelsen dylika risker skulle kunna undvikas. Och över huvud måste detta och andra argument mot samrådet vägas mot vad den största personalorga­ nisationen med styrka hävdat rörande förekomsten, särskilt vid lågkon­ junktur, av obefogade uppsägningar, gentemot vilka manskapet reser be­ gripliga trygghetskrav. Vid övervägande av skälen för och emot synes det mig väl befogat alt i så måtto tillmötesgå sjöfolkets önskemål, att man, i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag, ger den uppsagde rätt att inför en samrådsnämnd framlägga sin sak och få den dryftad också med och av andra personer än befälhavaren. Det må understrykas att enligt kommitténs förslag samråd icke skulle ifrågakomma i annat fall än där sjömannen blivit uppsagd och alltså icke när han blivit avskedad.

90 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Enligt min mening utgör detta en viss borgen för att befälhavaren icke av den nya bestämmelsen skall bringas eftersätta hänsynen till sjöfartssäkerheten. Det må dessutom framhållas att befälhavaren ej skulle vara skyldig att tillmötesgå de önskemål, som kunna framkomma vid ett samråd — endast att låta den uppsagde inför nämnden framlägga sin sak och sedan med nämndens övriga ledamöter dryfta frågan. Såsom i åtskilliga remissyttranden understrukits är saltsjöbadsavtalet icke tillämpligt å annan arbetstagare än den, vars anställning varat minst nio månader. Denna princip grundar sig uppenbarligen på den uppfatt­ ningen, att rätten till samråd skall förbehållas sådan arbetstagare, som har en fastare anknytning till företaget och därför har särskilt stöd för ett anspråk på trygghet i anställningen. I varje fall innan närmare erfaren­ het vunnits av det föreslagna samrådet synes det mig naturligt att en mot­ svarande begränsning får komma till uttryck i sjömanslagen. Avgörande för sjömans rätt att begära samråd bör därför vara, att han varit anställd hos samma redare eller å samma fartyg viss tid. Anställningstiden torde lämpligen böra bestämmas till sex månader. När tiden alltså avses bli kortare än enligt saltsjöbadsavtalet, har det avgörande för mig varit den större rörlighet som utmärker arbetsmarknaden inom sjöfarten. Vad angår de av kommittén förordade formerna för samrådet synas de i huvudsak väl avpassade efter förhållandena till sjöss. Det kan sålunda icke anses lämpligt att ålägga befälhavaren att i förväg lämna underrät­ telse om tilltänkt uppsägning. Vidare ligger det närmast till hands att låta uppsagd sjöman själv avgöra, om uppsägningen skall bli föremål för samråd eller ej. Däremot synes det vara ändamålsenligt att föreskriva, att begäran om samråd skall göras viss tid, förslagsvis tre dagar, före uppsägningstidens utgång. Härigenom skulle befälhavaren beredas erforderligt rådrum för nämndens sammankallande. De regler, som förordats angående nämndens sammansättning, förefalla mig väl avvägda. Jag delar kommitténs uppfatt­ ning, att sjömannen bör ha rätt att framlägga sina synpunkter inför nämn­ den, men lagrummets ordalag torde böra så jämkas, att icke det missför­ stånd uppkommer att sjömannen har anspråk på att övervara också dis­ kussionen ledamöterna emellan. Invändningen att åtskilliga fartyg icke ha tillräcklig besättning för att samråd skall kunna äga rum är riktig. På grund härav och då en särskilt reglerad ordning för samråd av lätt insedda praktiska skäl blir mindre be­ hövlig ju mindre den berörda personkretsen är, har jag ansett mig böra föreslå, att fartyget skall ha minst tio mans besättning för att samråd skall kunna påkallas. Till sist må i anledning av socialstyrelsens yttrande omtalas att, enligt vad jag inhämtat, kommittén enhälligt avstyrkt ett inom densamma dryftat förslag att i lagen införa bestämmelse om ansvarspåföljd för befälhavare, som underlåter att tillmötesgå begäran om samråd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 91

15 §. I sin nuvarande lydelse tillerkänner lagrummet sjöman rätt att, oavsett om annat följer av avtalet eller 13 §, efter viss tids tjänst uppsäga avtalet till upphörande i varje lossnings- eller lastningshamn. Rätten föreligger, -om sjömannen efter sista påmönstringen varit i tjänst på fartyget ett år eller, i fråga om segelfartyg, ett och ett halvt år.

Sjömanskommittén omnämner till en början, att stadgandet, som kan spå­ ras tillbaka till 1864 års sjölag, tillkommit därför att det ansetts önskvärt att förebygga de olägenheter, som en alltför långvarig anställning å samma fartyg stundom kan medföra för sjömannen. I anslutning härtill framhålles, att även om det vid tiden för tillkomsten av 1864 års lag var naturligt att låta den i 15 § angivna tiden löpa från den sista påmönstringen, utveck­ lingen på sjöfartens område medfört att så numera icke kan anses vara fallet. Sjömans på- och avmönstring synes nämligen ursprungligen ha skett endast i samband med att sjömannen till- eller avträdde anställ­ ning ombord, under det att mönstring numera verkställes även av huvud­ sakligen formella skäl. Såsom exempel härpå anför kommittén den påoch avmönstring, som äger rum då den för sjömansrullans giltighet be­ stämda tiden utlöpt eller sjöman befordras till högre tjänst ombord eller som kan komma att ske i samband med semester eller tillfällig sjukdom, lin sträng tolkning av lagrummets ordalag leder sålunda till att en sjöman, vilken varit anställd på samma fartyg under den i lagrummet angivna tiden men därunder till följd av någon formell anledning ommönstrats, icke kan göra sin rätt gällande, förrän han varit i tjänst å fartyget ett år respektive ett och ett halvt år efter ommönstringen. Kommittén föreslår, att särbestämmelsen om segelfartyg skall utgå. Vi­ dare föreslås, då nyssnämnda tolkning icke anses förenlig med andemening­ en i lagrummet, att detta får sådan lydelse att därav tydligt framgår, att avgörande för sjömannens uppsägningstid är att han varit anställd på far­ tyget ett år. Kommittén anser emellertid, att en på detta sätt tvingande bestämmelse stundom skulle vara obillig mot redaren; till följd härav för­ ordas den uppmjukningen, att vid ommönstring en ny lid om ett år må börja löpa, därest sjömannen uttryckligen samtycker därtill. Slutligen förordar kommittén, att uppläggningshamn skall likställas med lossnings- och lastningshamn (se 2 §).

Enligt kommittéledamoten Böös’ mening bör den i lagrummet stadgade

uppsägningsrätten ha till förutsättning, att sjömannen tillbragt den föreskriv­ na tiden i en och samma tjänst, enär övergång från en tjänst till en annan, även om det är fråga om tjänst å samma fartyg, innebär att ett nytt tjänste­ avtal kommer till stånd och därmed ny mönstring. Reservanten framhåller, att sjömannen i anslutning därtill har möjlighet att begränsa avtalets gil­ tighetstid eller förbehålla sig kortare uppsägningstid eller annan uppsägningsrätt än som varit överenskommet i det föregående avtalet. Stadgandet bör därför enligt reservantens åsikt angivas gälla »sjöman som varit i

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

tjänsten ett år». Slutligen framhåller reservanten, alt ordet »ommönstring» icke är författningsenligt och ej heller till sin innebörd entydigt.

Remissyttrandena. Endast rådhusrätten har något att invända i sak mot

kommitténs förslag. Rådhusrätten ansluter sig nämligen till reservantens ståndpunkt.

Fartygsbefälsf öreningen, inrikessjöfartens befälsförening och radiotelegrafistföreningen förklara sig däremot icke kunna dela reservantens upp­

fattning. Föreningarna framhålla, att man med lagrummet velat tillför­ säkra sjömannen att bli fri från fartyget efter ett års tjänst. Denna hans rätt bör icke utan vidare inskränkas därför att han inom den angivna ti­ den blir befordrad och erhåller ny tjänst ombord.

Kommerskollegium framhåller, att enligt kommitténs förslag tillfälle tor­

de finnas för befälhavaren att vid befordran av sjöman med denne över­ enskomma att ett nytt år skall räknas från den av befordringen föranledda mönstringen. Kollegium har därför ingen annan erinran mot förslaget än att ordet »ommönstring» bör utbytas mot orden »ny mönstring».

Departementschefen. Lagen upptager sedan gammalt en bestämmelse, som berättigar sjöman att efter viss tids längre anställning ombord frånträda tjänsten, även om annat följer av avtalet eller stadgande i lagen. Såsom kommittén påpekat har bestämmelsen tillkommit för att förebygga de olä­ genheter, som ett alltför långvarigt tjänsteavtal kan medföra för sjöman­ nen. Ur denna synpunkt är bestämmelsens nuvarande avfattning icke fullt tillfredsställande. Avgörande för bestämmelsens tillämplighet är nämligen huruvida han efter sista påmönstringen tjänstgjort på fartyget under an­ given tid. Detta uttryckssätt kan föranleda till den tolkningen, att även en mönstring, som under pågående tjänst verkställes av formella skäl, av­ bryter tiden. Uppenbart är att en sådan tolkning står i strid med lagens andemening. I likhet med kommittén anser jag att av stadgandet otvetydigt bör framgå, att detsamma i princip är tillämpligt så snart sjömannen va­ rit anställd ett år på samma fartyg. Av hänsyn till redaren bör emellertid, såsom kommittén föreslagit, vad nu sagts icke gälla i den mån sjömannen i samband med ny mönstring uttryckligen samtyckt till att kvarstanna i tjänst på fartyget, dock högst ett år. Däremot föreligger enligt min mening ej skäl att bifalla det av reservanten inom kommittén gjorda yrkandet. I detta hänseende tillåter jag mig att hänvisa till vad fartygsbefälsföreningcn samt kommerskollegium anfört.

16 §. Enligt lagrummet är sjöman, som äger frånträda avtalet, pliktig att vid fartygets ankomst till hamn kvarstå i tjänsten för att biträda vid arbete, som nödvändigt måste utföras, dock icke utöver två dagar eller, i fråga om segelfartyg, fyra dagar efter ankomstdagen. Vidare föreskriver lag­ rummet skyldighet för sjöman att, då sjöförklaring skall avgivas, kvar­ stanna å orten till dess förklaringen lämnats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 93

I enlighet med kommitténs förslag förordas den ändringen att, då fråga är om segelfartyg, plikten att kvarstå i tjänsten under fyra dagar skall före­ ligga allenast då fartyget upplägges.

17 §. Lagrummet lämnar föreskrifter för det fall, att sjöman skall avmönstras å utländsk ort men myndigheterna i det främmande landet icke tillåta ho­ nom att inkomma eller för tillstånd härtill fordra säkerhet, som han icke kan ställa. I lagrummet stadgas att sjömannen är pliktig att kvarstå i tjäns­ ten till dess fartyget ankommer till ort, där avmönstring kan ske.

Sjömanskommittén framhåller, att lagrummet tillkommit för att förebygga krav från sjömannen att i avvaktan på avmönstring få medfölja fartyget så­ som passagerare, alltså utan plikt att arbeta. Av ordalagen, vilka äro desam­ ma i de danska och norska sjömanslagarna, vill det synas som om sjömannen icke skulle ha en ovillkorlig rätt att kvarstå i tjänsten, utan att härför ford­ ras befälhavarens medgivande. Enligt uttalanden av danska och norska sak­ kunniga på sjörättens område bör lagrummet tolkas på detta sätt. Kommit­ tén hävdar emellertid såsom sin mening, att lagstiftaren såsom självklart utgått från att sjömannen under alla förhållanden i det med lagrummet av­ sedda fallet skulle äga kvarstå i tjänsten och sålunda icke behöva nöja sig med att stanna ombord såsom passagerare — utan rätt till lön. Kommittén hänvisar därvid till den finska lagen, där orden »är han pliktig kvarstå i tjänsten»' ersatts med orden »fortfar arbetsavtalet att gälla». I fortsättningen anför kommittén att, ehuru tvist angående lagrummets innebörd icke torde ha förekommit i Sverige, kommittén ansett sig böra före­ slå att lagrummet för tydlighetens skull erhåller den finska lydelsen. Kommit­ tén vill emellertid icke underlåta att framhålla, att stadgandet kan medföra ej så obetydliga nackdelar för redaren. Framförallt är detta fallet, då ny man antagits i stället för den, som skulle avgå ur tjänsten, och redaren blir plik­ tig att betala dubbel hyra. Stadgandet avser emellertid händelser, som icke varit av någondera parten förutsedda, och kommittén har därför ansett, att sjöfartsnäringen såsom sådan bör ansvara för de utgifter, som kunna upp­ komma i förevarande sammanhang. Slutligen anmärker kommittén, att dess förslag avviker från de danska, norska och svenska Köpenhamns-utkasten. Enligt dem har lagrummet samma lydelse som i gällande lag, dock med det tillägget att sjömannen är berätti­ gad att kvarstå i tjänsten, där så utan avsevärd olägenhet låter sig göra.

Kommittéledamoten Böös anser det vara föga troligt, att gällande lagbe­

stämmelse har den innebörd som hävdats av kommittén. Enligt hans mening är den danska och norska tolkningen mera välgrundad. Då kommitténs för­ slag sålunda icke kan betraktas såsom allenast ett förtydligande av vad som skulle kunna antagas vara gällande lag, synes den utformning lagrummet erhållit i det svenska Köpenhamns-utkastet vara att föredraga.

Icke heller kommittéledamöterna Forssblad och Renterskiöld anse sig kun­

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

na biträda kommitténs förslag. De yrka att nuvarande lydelse behålles. Re­ servanterna anföra därvid, att mången gång varken befälhavaren eller re­ daren kan förutse eller förvissa sig om att sjömannen icke får gå i land i utländsk hamn. I de flesta fall är det nödvändigt för redaren att ersätta avmönstrad befälsperson med en från hemlandet utsänd ersättare. Detsam­ ma gäller i viss utsträckning även andra grupper ombordanställda. Skulle det inträffa, att befälsperson, vilken krävt avmönstring, nekas inkomma i det främmande landet, blir rederiet skyldigt att låta denne person kvarstå i tjänsten med full lön, trots att ersättare anställts.

Remissyttrandena. Enligt kommerskollegii mening torde knappast åt gäl­

lande stadgande kunna givas den innebörd som kommittén antagit. Kolle­ gium anser i likhet med reservanten Böös, att det svenska Köpenhamns-utkastet, under vederbörligt hänsynstagande till att redaren ej oskäligen belastas, tillgodoser sjömannens intresse.

Även hovrätten underkänner kommitténs tolkning och anbefaller det svenska Köpenhamns-utkastets text. Jämväl rådhusrätten förordar en avfatt­

ning i överensstämmelse med detta utkast.

Generalkonsulatet i San Francisco framhåller, att åtminstone beträffan­

de hamnar i Amerikas förenta stater det på grund av gällande immigrationslagstiftning torde vara omöjligt för befälhavaren att i förväg förvissa sig om, huruvida sjöman får komma in i landet eller ej.

Redareföreningen ansluter sig till reservanterna Forssblads ocji Reuter-

skiölds ståndpunkt.

Departementschefen. Stadgandet i 17 § infördes första gången i gällande sjömanslag. Om anledningen härtill säges i förarbetena till lagen icke an­ nat än att det i transatlantiska hamnar stundom förekomme, att avmönst­ ring av utländskt sjöfolk vore förbjuden eller tillåtlig endast under det vill­ koret, att säkerhet ställdes till förhindrande av att den avmönstrade skulle falla ortens fattigvård till last. Såsom lagtexten för närvarande är avfattad ligger det nära till hands att tolka stadgandet så, att sjömannen väl är plik­ tig att kvarstå i tjänsten men att han icke har rätt härtill. Detta är också den gängse tolkningen, ehuru kommittén synes vara övertygad om att den icke överensstämmer med lagstiftarens tanke. Oavsett huru härmed förhåller sig torde emellertid icke kunna förnekas att det i övervägande antalet fall skulle vara obilligt mot sjömannen, om denne till följd av en omständighet över vilken han icke äger råda skulle berövas möjligheten att skaffa sig arbetsinkomst, å andra sidan är det obestridligt, att en undantagslös rätt för sjömannen att kvarbliva i tjänst stundom skulle framstå såsom en obillighet mot redaren. Särskilt är detta fallet, där sjömannen själv begärt att få frånträda tjänsten och redaren hunnit anskaffa annan man, innan det blir klarlagt att hinder för avmönstring föreligger. På grund av det anförda finner jag i likhet med kommittén, att sjöman­ nen i princip bör ha rätt att kvarbliva i tjänsten i det med lagrummet av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 95

sedda fallet. Däremot kan jag icke dela kommitténs uppfattning, att denna rätt bör göras ovillkorlig. Såsom en av reservanterna inom kommittén samt kommerskollegium och två andra myndigheter framhållit torde det svenska Köpenhamns-utkastet — innebärande att sjömannen å ena sidan är plik­ tig att kvarstå i tjänsten och å andra sidan har rätt därtill om så låter sig göra utan avsevärd olägenhet — innefatta en skälig avvägning mellan reda­ rens och sjömannens intressen. Jag får därför förorda, att 17 § utformas i enlighet med utkastet.

Om lönen.

18 §. Lagrummet upptager föreskrifter om den tid under vilken hyra skall utgå. I första stycket stadgas att hyra utgår från och med den dag sjö­ mannen tillträder tjänsten ombord eller, om han från förhyrningsorten måst företaga resa tör att komma till fartyget, från och med den dag resan anträdes. Enligt andra stycket löper hyran till och med den dag sjömannen avgår från tjänsten eller, om avmönstring skall ske, till och med avmönstringsdagen, där icke hans rätt till hyra på grund av bestämmelse i andra kapitlet förut upphört. I tredje stycket stadgas att hyra ej utgår för den tid sjömannen utan laga skäl håller sig från tjänsten. Jämlikt fjärde styc­ ket skall vid beräkning av hyra för del av månad denna räknas till trettio dagar. I anslutning till 18 § må framhållas att 32 § upptager en särbestämmelse om hyra. Där stadgas nämligen att sjöman, som avskedas på grund av sjukdom eller skada, äger åtnjuta, utöver full hyra så länge han kvarstår i tjänsten, hyra för två månader om han tillhör befälsgraden och för en månad om han tillhör manskapsgraden. Vidare må erinras om att sjöman jämlikt 32 § icke äger rätt till hyra, om han är arbetsoförmögen eller avskedas på grund av sjukdom eller skada, som han ådragit sig genom grovt vållande eller förtegat vid tjänstens an­ tagande.

Sjömanskommittén föreslår beträffande IS § första stycket den utvidg­ ningen att, där sjömannen före resans anträdande på redarens begäran överlämnar sjöfartsbok eller andra sedvanliga handlingar (t. ex. pass eller ransoneringskort), hyra skall utgå från och med den dag handlingarna överlämnas. I fråga om andra stycket förordar kommittén den redaktionella änd­ ringen att orden »där icke hans rätt till hyra på grund av bestämmelse i detta kapitel förut upphört» skola utgå ur lagen. Härefter framhåller kommittén, att sjömanslagen för närvarande saknar en allmän bestämmelse om ersättning åt sjöman, som vid avgången från tjänsten är arbetsoförmögen till följd av sjukdom eller skada. I anslutning härtill anför kommittén följande:

96 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Såsom lagrådet framhöll i sitt utlåtande över gällande sjömanslag följer av lagens uppbyggnad, att befälhavaren i de fall, då viss uppsägningstid gäller, kan välja mellan att avskeda sjuk eller skadad sjöman och utbetala sjukhyra till honom (= fallet i 32 §) eller att uppsäga avtalet samt på lämpligt sätt föra honom till hamn, där avtalet efter uppsägningstidens utgång upphör. Det har också visat sig, att 32 § endast sällan kommit till användning. Eftersom den för besättningen gällande uppsägningstiden — till skillnad från vad som gäller beträffande befälhavaren — så gott som undantagslöst är betydligt kortare än den tid, vilken ligger till grund för sjukhyrans storlek, blir det vanligen för redaren fördelaktigare, om sjö­ mannen icke avskedas utan uppsäges. Såsom 1938 års sjömanslagsutredning påpekar i sitt betänkande med förslag till ändringar i vissa delar av sjö­ manslagen in. in. är lagens ståndpunkt föga tillfredsställande. Det må även framhållas att lagens regler blivit väsentligen uppmjukade i kollektivavtalen. Av nämnda betänkande vill det emellertid synas som om sjömanslagsutredningen tänkt sig, att sjömannen skulle bli berättigad till sjuk­ hyra allenast i det fall att han utan egen begäran frånträder sin tjänst. Kommittén anser emellertid att, eftersom här är fråga om eu social för­ mån, betingad av sjömansyrkets särart, rätten till sjukhyra bör vara obero­ ende av anledningen till ‘tjänstelörhållandets upphörande. Sålunda bör i princip även den sjöman, som själv uppsäger tjänsteavtalet eller på eg.en begäran erhåller entledigande, vara berättigad till sjukhyra. Detsamma bör gälla, därest tjänsteavtalet upphör till följd av sjöolycka enligt 41 §. Endast då sjöman avskedas enligt 33 §, eller sålunda därför att han väsentligen åsidosatt vad enligt tjänsteavtalet åligger honom, kan icke med skäl göras gällande att han skall ha rätt till sjukhyra. Kommittén har emellertid fun­ nit, att denna regel icke bör göras undantagslös. Därest försenad inställelse föranlett avskedandet och det sedermera visar sig, att sjömannen var utan skuld, skulle det enligt kommitténs mening vara obilligt mot honom, om han skulle förlora rätten till sjukhyra. Särskilt tydligt framträder detta, om uteblivandet förorsakats just därav, att sjömannen insjuknat eller skadats. I fortsättningen omnämner kommittén, att sjömanslagsutredningen mot avfattningen av 32 § anmärkte att en sjöman som avskedades jämlikt detta lagrum ägde rätt till två respektive en månads sjukhyra, även om arbets­ oförmågan icke varade motsvarande tid. I likhet med utredningen anser kommittén, att en sådan regel är mindre välgrundad och att regeln bör änd­ ras därhän, att sjukhyra icke skall utgå för längre tid än sjömannen är arbetsoförmögen. Kommittén finner i likhet med sjömanslagsutredningen, att bestämmel­ serna om sjukhyra lämpligen böra upptagas i 18 § andra stycket. I fråga om bestämmelsernas närmare utformning anför kommittén: Till skillnad från sjömanslagsutredningen anser kommittén, att sjöman­ nen bör vara berättigad till sjukhyra icke allenast om han är satt ur stånd att tjänstgöra i det ögonblick han lämnar tjänsten, utan även om han sedermera blir arbetsoförmögen till följd av sjukdom eller skada, varmed han var behäftad då han frånträdde tjänsten eller avmönstrades. Sjukdo­ men kan vara av den art, att den yppar sig först efter någon tid och vidare kan en till synes obetydlig skada sedermera förvärras så, att arbetsoför­ måga uppstår. För att bestämmelsen icke skall bli alltför betungande för redaren och för att sjömannen icke skall kunna kräva hyra å två håll har

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 97

emellertid kommittén funnit den begränsningen nödvändig, att sjukhyra icke må fordras för tid, då sjömannen äger uppbära hyra eller lön hos annan arbetsgivare. Kommittén har därvid avsett exempelvis det fallet, att sjömannen under inkubationstiden tagit tjänst å annat fartyg eller erhållit anställning i land, med vilken följer rätt att vid sjukdom uppbära full lön eller lön med sjukavdrag. Det må framhållas att Köpenhainns-utkastet icke upptager denna begränsning. Kommittén övergår härefter till frågan under vilken tid rätten till sjuk­ hyra skall föreligga. Därvid framhålles att i vårt land den grundsatsen numera gäller, att i fråga om sociala förmåner åtskillnad icke må göras mellan olika grupper. Kommittén kan därför — oaktat de fyra Köpenhamns-utkasten behållit den nuvarande olikheten mellan sjöman av befälsgraden och annan sjöman — icke finna annat än att den längsta tid under vilken sjukhyra må utgå skall vara densamma för alla sjömän. På anförda skäl förordar kommittén, att denna tid bör vara två månader. Kommittén har därvid varit medveten om att likhetsregeln dock i så måtto åsidosättes, som befälhavaren jämlikt 4 § är berättigad till sjukhyra för tre månader. Detta sammanhänger med befälhavarens särskilda anställningsförhållanden. Enligt kommitténs förslag skulle stadgandet, att hyra ej utgår för den tid sjömannen utan laga skäl håller sig från tjänsten, kvarstå i 18 § tredje stycket. Vidare föreslår kommittén, att stadgandet sammanfogas med den nu i 32 § upptagna föreskriften om att sjömannen förlorar sin rätt till hyra, där han ådragit sig sjukdomen eller skadan genom grovt vållande eller för­ tegat den vid tjänstens antagande. Kommittén förordar därvid, att före­ skriften utformas på samma sätt som i 4 §. I fråga om könssjukdomarna hänvisar kommittén till denna paragraf. För fullständighetens skull må omnämnas, att sjömanslagsutredningen förordade den begränsningen i rätten till sjukhyra, att sjöman icke i något fall skulle vara berättigad till sådan hyra för flera dagar än han varit i tjänsten, med mindre han avskedades enligt 32 §. Nämnas må även att det danska förslaget stadgar att sjukhyra ej må krävas för längre tid än sjö­ mannen varit anställd, såvida ej bestämda tecken på sjukdom eller skada kunna påvisas.

Kommittéledamoten Böös erinrar om sistnämnda båda förslag och ifråga­

sätter om det kan vara välbetänkt alt låta en hur kortvarig anställning som helst grunda rätt till full sjukhyra. Enligt reservantens mening skulle det vara synnerligen frestande för personer utan fastare anknytning till fartyget att skaffa sig dylik hyra genom alt simulera sjukdom. Dessutom synes det reservanten föga rimligt att giva sådana personer rätt till full sjukhyra efter några få dagars tjänst.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld anföra liknande syn­

punkter. De framhålla vidare att, på sätt kommittén utformat sitt förslag, sjukhyra skulle komma att utgå även i de fall då redaren icke är skyl­ dig att utgiva sjukvårdsersättning, d. v. s. åt sjöman, vilken är behäftad med sjukdom av sådan art att sjömannen mycket väl kan vårdas ombord. Sjömannen kan nämligen i sådant fall begära avmönstring efter egen upp- 7 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 170.

98 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

sägning och får, om förslaget antages, sjukhyra efter avmönstringen. För den, som har kännedom om hithörande förhållanden, står det klart, att de föreslagna bestämmelserna komma att inbjuda till missbruk i mycket stor omfattning. Mot kommitténs uppfattning att i fråga om sociala förmåner åtskillnad ej må göras mellan olika grupper invända reservanterna, att för andra yrkesutövare regler rörande lön vid sjukdom icke finnas upptagna i lag. Om nu förhållandena till sjöss anses vara sådana, att en särlagstiftning på detta område är nödvändig — en ståndpunkt som reservanterna icke obe­ tingat kunna dela — följer härav icke, att den höga ersättning, som för närvarande utgår till befäl, jämväl skall tillkomma manskapet. Slutligen anse reservanterna kommitténs motivering härutinnan vara haltande, då en kategoriklyvning i vissa avseenden likväl måste bibehållas, t. ex. då det gäller befälhavare och i fråga om uppsägningstiden.

Remissyttrandena. Befälsorganisationerna, sjöfolksförbundet, landsorga­ nisationen samt socialpolitiska delegationen ansluta sig till kommitténs för­ slag. Icke heller rådhusrätten har något att invända mot förslaget. Sjöfolksförbundet hälsar med tillfredsställelse, att förslaget icke uppta­

ger den nuvarande ytterst orättvisa kategoriklyvningen.

Maskinbefälsförbundet anser det vara självklart, att sjömanslagen skall

stadfästa principen att åtskillnad ej bör göras mellan olika kategorier i fråga om sociala förmåner. Förbundet erinrar emellertid om att kommit­ tén frångått denna princip eftersom den föreslår, att sjukersättningen skall vara tre månaders hyra för befälhavaren men endast två månaders hyra för övriga ombordanställda. I anslutning härtill hävdar förbundet att, eftersom det torde vara uteslutet att inskränka en redan utgående förmån, sjukhyra bör bestämmas till tre månaders lön för samtliga ombordanställda. En sådan bestämmelse skulle för övrigt vara i överensstämmelse med Seattlekonventionen nr 70.

Fartggsbefälsföreningen vänder sig framförallt mot den av Böös häv­

dade meningen, att sjukhyra i allt fall icke bör löpa flera dagar än sjö­ mannen varit i tjänsten. Föreningen framhåller därvid, att utan denna in­ skränkning skyldigheten att gälda sjukhyra visserligen skulle kunna bli betungande för den enskilde redaren, men att denna sak måste ses ur hela sjöfartsnäringens synpunkt. Den av Böös föreslagna regeln skulle medföra, att en sjöman, som efter en längre tids tjänstgöring på ett fartyg övergår till ett annat fartyg och kort tid därefter drabbas av sjukdom, skulle vara berättigad till sjukhyra endast under så lång tid han tjänstgjort å det se­ nare fartyget. Avslutningsvis anför föreningen, att farhågan för att de av kommittén föreslagna reglerna kunna inbjuda till missbruk från sjömän­ nens sida icke utan vidare kan avfärdas och föreningen vill icke motsätta sig införandet av föreskrifter med ändamål att stävja missbruk.

Generalkonsulatet i New York anser, att kommitténs förslag kommer att

göra en noggrann läkarkontroll erforderlig för att skydda redaren mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 99

följderna av okynnesavmönstringar från sjömännens sida under förebäran­ de av sjukdom.

Kommerskollegium anför, alt den föreslagna utvidgningen av rätten till

sjukhyra givetvis får antagas medföra kännbar ökad belastning för redar­ na. Kollegium finner sig emellertid med hänsyn till sjömansyrkets särart icke böra framställa erinran mot förslagets genomförande. Därvid vill kol­ legium särskilt framhålla, att upphävandet av kategoriklyvningen synes kollegium i avseende å en förmån av så renodlat social karaktär som sjuk­ hyran vara av rättvisehänsyn motiverat. I likhet med reservanten Böös vill kollegium dock föreslå en bestämmelse, liknande det danska förslaget, att sjukhyra ej må löpa flera dagar än sjöman varit i tjänsten med mindre bestämda tecken på sjukdom eller skada kunnat påvisas.

Även hovrätten förordar, att maximitiden för sjukhyran göres enhetlig

för alla sjömän och sättes så lång som till två månader. Hovrätten finner dock rimligt, att sjukhyran i intet fall löper under flera dagar än sjöman­ nen varit i tjänsten.

Socialstyrelsen lämnar inledningsvis en redogörelse för det huvudsak­

liga innehållet i de för sjöfolket gällande kollektivavtalen i vad avser er­ sättning vid sjukdom. Det framhålles att av redogörelsen framgår, att par­ terna varit i stånd att kollektivavtalsvägen komplettera den minimistan­ dard som beträffande sjukförmåner fastställts genom sjömanslagen såväl med ytterligare förmåner som med kontrollföreskrifter, vilka ansetts på­ kallade och rimliga med hänsyn till förhållandena inom respektive arbets­ områden. I fortsättningen uttalar styrelsen såsom sin mening, att kravet på en viss anställningstid såsom villkor för åtnjutande av den vidgade sjukför­ månen icke synes oberättigat. Vidare anser styrelsen kommitténs förslag, att sjukhyra må utgå även om sjukdomen utbrutit först efter tjänsteförhållandets upphörande, vara ägnat att medföra talrika tvister angående tidpunkten för sjukdomens ådragande. Framför allt för den lokalt betonade sjöfarten med dess nära beröringspunkter med industrien skulle en sådan regel verka främmande. Avslutningsvis anför styrelsen, att redarens ekonomiska ansvar för de anställda skulle genom förslaget komma att i ej oväsentlig mån utökas, vilket skulle — särskilt för den mera lokalt betonade sjöfarten — vidga skillnaden i standard beträffande sjukförmåner mellan sjöfolket och andra ganska närstående grupper av anställda i land. Enligt styrelsens mening är det en avvägningsfråga vad som i detta avseende kan vara ekonomiskt rimligt och socialt skäligt med hänsyn till sjöfartens särart. Styrelsen finner det vara lämpligt att avvakta sjömanskommitténs förslag i frågan om obli­ gatorisk sjukförsäkring av sjöfolk, innan definitiv ställning till ifrågava­ rande delar av förslaget till ny sjömanslag tages.

Redareföreningen — med instämmande av arbetsgivareföreningen, sågverksförbundet, stuf vare förbundet och bogseringsaktieboluget — yttrar till

en början, att sjöfartsnäringen numera icke är så särpräglad, att sjömän­

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

nen i dag skäligen kunna göra anspråk på att bli behandlade i särskild ordning, när det gäller förmåner i samband med sjukdom. Än mindre före­ ligger skäl att utvidga befintliga förmåner. Sjömannen får skydda sig mot de ekonomiska riskerna av sjukdom genom att ingå som medlem i sjuk­ kassa. Vidare anför föreningen, att erfarenheten visat att sjömännen i ej ovä­ sentlig utsträckning missbruka rätten till förmåner vid sjukdom. I anslut­ ning härtill yttrar föreningen följande: Det förekommer särskilt ofta, att sjömän, då tjänsteavtalet gått till ända och i synnerhet efter uppsägning från befälhavarens sida, utan skäl an­ mäla sig sjuka. Härvid åberopas i allmänhet symptom, vilka äro svåra att kontrollera, särskilt för en främmande läkare vid ett tillfälligt besök. Van­ ligt är också, att en sjöman, som erhållit tillrättavisning i tjänsten, anmäler sig sjuk under liknande omständigheter. — I icke så få fall förtiga sjö­ männen sjukdom vid påmönstring. Sjömännen äro visserligen skyldiga att efter tillsägelse låta läkarundersöka sig före påmönstringen. Det säger sig emellertid självt, att det vid dylik undersökning icke är möjligt att alltid konstatera, huruvida sjukdom föreligger. Att underkasta envar sjöman ingående läkarundersökning är icke möjligt. Att bevisa hurusom sjukdom förelegat redan före påmönstringen ställer sig givetvis i dylika fall mycket svårt. — Vidare ådraga sig sjömän speciellt under vistelse i land d. v. ,s. vid tillfällen då någon kontroll icke kan utövas, icke sällan skador och sjukdomar, som orsakats av grovt vållande, ofta i samband med spritför­ täring. Att bevisa sådant vållande är i de flesta fall omöjligt för redaren. — Det har också konstaterats, att sjömännen ofta anmäla sig arbetsdugliga, så snart tiden för redarens underhållsskyldighet upphört. — Det har visat sig synnerligen svårt för redarna att komma till rätta med missbruk från sjöfolkets sida av här avsedd art. Sjömannen vet till fullo, att bevis­ bördan åligger redaren, därest denne gör gällande, att exempelvis förtigan­ de eller grovt vållande föreligger. Föreningen tillägger slutligen, att åtminstone en del fall av missbruk skulle kunna förhindras, om lagen upptog en bestämmelse om att sjukhyra icke i något fall skulle kunnat krävas för längre tid än sjömannen varit i tjänsten.

Kanalflottans rederiförening understryker, att någon i lag reglerad er­

sättning vid sjukdom icke föreligger för arbetstagarna i land samt att, i den mån rätt till sjukersättning tillförsäkrats dem i kollektivavtal, det förutsatts en viss, i allmänhet ganska långvarig anställningstid hos arbets­ givaren, oftast sex månader. Föreningen finner det därför icke opåkallat att rikta uppmärksamheten på lämpligheten av att en viss anställningstid utgör förutsättning för erhållande av sjukhyra eller att denna bestämmes i förhållande till anställningstidens längd. Slutligen påpekar föreningen, att de föreslagna bestämmelserna gå längre an de för sjömännen gällande kollektivavtalen. Enligt dessa får sjöman sjukhyra under en sjuktid av upp till en månad, om han vårdas på sjukhus, men däremot icke vid vård i hemmet, under förutsättning dock — i vad gäller annan sjukdom än sådan som uppenbarligen ådragits efter anställningen ombord — att sjö­ mannen tjänstgjort hos vederbörande rederi minst en månad.

Kungl. Maj. ts proposition nr 170. 101

Segelfartygsföreningen föreslår, alt maximitiden för sjukhyra bestäm­

mes till en månad för alla sjömän.

Departementschefen. Sedan gammalt förutsättes i vårt lands sjölagstift­ ning att ombordanställd, som.till följd av sjukdom eller skada är oför­ mögen att fullgöra sin tjänst, må av redaren skiljas från denna. Enligt 1864 och 1891 års sjölagar var redaren icke pliktig att utgiva lön eller annan sjukersättning för tid efter det den ombordanställde lämnat fartyget. I gällande sjömanslag infördes emellertid den bestämmelsen, att ombord­ anställd, som avskedades på grund av sjukdom eller skada, skulle vara be­ rättigad till sjuklön under tid, som för befälhavaren bestämdes till tre månader, för sjöman av befälsgraden till två månader och för sjöman av inanskapsgraden till en månad. Bestämmelsen grundar sig uppenbarligen på den uppfattningen, att det —- framför allt med hänsyn till sjöfartsnä­ ringens särart — är skäligt, att redaren i någon mån bispringer ombord­ anställd, som i hans tjänst drabbats av sjukdom eller skada och på grund därav satts ur stånd att förtjäna sitt uppehälle. Under de senaste trettio åren torde intet ha inträffat som föranleder till annat bedömande. Tvärt­ om torde utvecklingen på det sociala området ha medfört, att den ombordanställdes krav på att bli skäligen tillgodosedd vid iråkad sjukdom anses ännu mera berättigade än tidigare. I detta sammanhang må erinras om bestämmelserna i Seattlekonventionen nr 70 om social trygghet för sjömän, vilken föreskriver skyldighet för redaren att i vissa fall utgiva en ej så ringa sjukersättning. Ur nu angivna synpunkter måste det anses otillfredsställande, att sjöman jämlikt gällande lag icke äger rätt till sjuklön under annan förutsättning än att han blivit avskedad på grund av sjukdom eller skada. Särskilt fram­ träder detta, när redaren i stället för att avskeda sjuk eller skadad sjöman, väljer den utvägen att låta uppsäga honom och därefter föra honom till ort, där avtalet i vanlig ordning upphör. Den för sjömannen vanligen gäl­ lande uppsägningstiden är nämligen så kort i förhållande till den tid, under vilken han äger åtnjuta sjuklön, att det i övervägande antalet fall blir fördelaktigare för redaren att uppsäga honom. Det må emellertid fram­ hållas, att vad nu sagts icke är tillämpligt å befälhavaren, eftersom hans uppsägningstid i regel är tre månader och sålunda sammanfaller med den tid, under vilken sjuklön utgår. På grund av det anförda har jag funnit mig böra biträda kommitténs förslag, alt sjöman som vid frånträdandet av tjänsten är oförmögen till arbete på grund av sjukdom eller skada i princip skall vara berättigad till sjuklön, oberoende av anledningen till att han lämnat tjänsten. I likhet med kommittén anser jag emellertid, att undantag bör göras för det fall att sjöman avskedas jämlikt 33 §, dock ej om avskedsgrunden är för sen inställelse och sjömannen var utan skuld. Av betänkandet framgår att enligt kommitténs uppfattning sjöman, som icke uppbär lön hos annan arbetsgivare, bör vara berättigad till sjuklön,

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

också om han blir arbetsoförmögen efter det han lämnat tjänsten, givetvis under förutsättning att arbetsoförmågan uppkommit till följd av en under anställningen ådragen sjukdom eller skada. De mot denna grundsats gjorda invändningarna synas mig ej övertygande. Sjömannen bör i princip icke gå miste om denna förmån endast av den anledningen, att sjukdomen eller skadan är sådan, att dess verkningar framträda först efter någon tid. Fa­ ran för missbruk torde vara ganska ringa, eftersom det blir sjömannens sak att visa, att sjukdomen eller skadan härrör från anställningstiden. Uppenbarligen finnes det ej någon anledning till erinran mot kommitténs förslag, att sjuklön icke i något fall skall få krävas för längre tid än arbets­ oförmågan faktiskt varar. Även kommitténs tanke att grundsatsen om likhet mellan olika grupper i fråga om sociala förmåner bör stadfästas i sjömanslagen, såvitt angår sjuklönen, kan av mig biträdas. Däremot är det svårare att avväga den längsta tid, under vilken sjöman må kunna kräva sjuklön. Kommittén har i denna fråga hänvisat till Seattlekonventionen nr 70, enligt vilken en i utlandet kvarlämnad sjöman i prin­ cip är berättigad till tre månaders sjuklön. Samtidigt framhålles emellertid, att konventionen icke upptager föreskrift om sjuklön åt sjöihan som vistas i hemlandet, uppenbarligen beroende därpå att konventionen förutsätter att sådan sjöman icke bör vara mera gynnad än annan hemmavarande sjuk medborgare. Efter att ha anmärkt att lagregler om lön vid sjukdom visser­ ligen icke finnas för den enskilde arbetstagaren i land, påpekar kommittén emellertid, att 32 § gällande sjömanslag icke skiljer på sjöman, som kvarlämnas i utlandet, och på sjöman, som vistas i Sverige. Under hähsynstagande till dessa olika synpunkter har kommittén stannat för att alla sjö­ män skola vara berättigade till sjuklön för en tid av högst två månader. Enligt min mening är kommitténs förslag väl avvägt, såvitt angår den ut­ rikes sjöfarten med dess säregna förhållanden. Det torde icke kunna förne­ kas, att sjöman i dylik fart är mera utsatt för sjukdoms- och olycksfallsrisker än flertalet andra arbetstagare. Däremot synes det, såsom särskilt socialstyrelsen betonat, vara synnerligen ovisst, om även sjöman i inrikes fart bör komma i åtnjutande av en så vidsträckt förmån. Dennes lev­ nadsvillkor skilja sig nämligen i betydligt mindre grad från arbetstagarens i land och det torde därför icke vara lämpligt att ställa honom i en alltför gynnsam ställning. På grund härav har jag ansett mig böra förorda, att sjö­ man i inrikes fart icke skall vara berättigad till sjuklön för längre tid än en månad. Av det sagda framgår att jag icke anser tillrådligt följa det av en organisation uttalade önskemålet att eftersom befälhavaren enligt förslaget alltid har rätt till tre månaders sjuklön, också andra kategorier skulle få räkna sjuklön lika lång tid. Mot den föreslagna utvidgningen av rätten till sjuklön har invänts, fram­ för allt från redarhåll, att den skulle komma att leda till avsevärt missbruk. I varje fall vore det lämpligt att föreskriva viss tids längre tjänstgöring hos redaren såsom villkor för åtnjutande av förmånen eller åtminstone införa

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 103

den begränsningen att sjuklön ej får krävas för längre tid än sjömannen varit i tjänsten. Det torde icke kunna förnekas att här liksom på andra områden missbruk kan förekomma, men enligt min uppfattning får denna omständighet icke vara avgörande. Det kan ej vara riktigt att neka det stora flertalet sjömän en social förmån endast av den anledningen att rätten kan missbrukas av ett fåtal. Härtill kommer, att redaren har betydlig makt att stävja miss­ bruk. Sådant kan icke gärna ifrågakomma i andra fall än när fartyget ligger i hamn och då har redaren möjlighet att låta sjömannen undergå läkarun­ dersökning. Icke heller torde sjömannen mot redarens vilja kunna kräva att på grund av sjukdom eller skada få lämna tjänsten, med mindre läka­ ren finner så vara nödvändigt för att sjömannen skall få betryggande vård. Ett stadgande, innebärande att rätten till full sjuklön skulle vara beroende av viss tids anställning, är ägnat att för den enskilde sjömannen i så avse­ värd mån minska värdet av förmånen att jag icke kan förorda en sådan begränsning. Icke heller kan jag biträda socialstyrelsens åsikt att ett ifrågasatt förslag om sjukförsäkring för sjöfolk bör avvaktas. Dels är det osäkert om och när ett sådant förslag blir genomfört och dels torde avsikten icke vara att even­ tuella lagbestämmelser i ämnet skulle ingripa på sjömanslagens område, men väl bl. a. att möjliggöra för redaren att återfå en del av de utgifter han måst göra på grund av sistnämnda lag. Mot kommitténs förslag i övrigt har jag icke någon erinran att framställa. I fråga om könssjukdom må hänvisas till vad jag anfört vid 4 §.

19 §. I lagrummets första stycke stadgas för närvarande, att betalning av hyra må fordras allenast när fartyget ligger i hamn och icke oftare än en gång i veckan. I övrigt upptager lagrummet regler om i vilken form hyran må utgå och om rätt för sjöman att kostnadsfritt anlita konsul för att få hyresmedel hemsända. I enlighet med kommitténs förslag förordas att lagrummets första stycke får sådan ändrad lydelse, att därav framgår att lön icke må i samma land fordras oftare än var sjunde dag.

20 §.

Enligt lagrummets första stycke äger sjöman för närvarande fordra, att viss del av hyran efter dragsedel månatligen utbetalas till bestämd person här i riket eller för sjömannens räkning insättes i svensk bank. I nuvarande andra stycket stadgas att utan sjömannens samtycke må -dragsedelsbeloppet nedsättas allenast i den mån den övriga hyran icke förslår till täckande av sjömannen ålagt disciplinstraff eller redarens ersättnings­ anspråk mot honom.

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Sjömanskommittén omnämner beträffande stadgandet i första stycket, att detta tillkommit för att undanröja de svårigheter, som föreligga för en sjö­ man att till sina anhöriga eller andra personer regelbundet lämna viss del av hyran ävensom att för egen del göra besparingar. Kommittén framhåller emellertid, att erfarenheten visat, att sjöfolket utnyttjat rätten att få hyra ut­ betald efter dragsedel även för ändamål, som ursprungligen icke voro avsed­ da t. ex. för gäldande av varu- och avbetalningsskulder. Till följd härav kan antalet dragsedlar bli ganska stort och en icke oväsentlig arbetsbörda påläg­ gas befälhavaren. Kommittén föreslår därför den inskränkningen i gällande bestämmelse, att sjömannen icke må fordra utbetalning efter flera än tre samtidigt löpande dragsedlar. I fråga om andra stycket anför kommittén att stadgandet, som infördes i gällande sjömanslag, innebar en nyhet på arbetsrättens område. Den grund­ satsen gällde nämligen beträffande såväl arbetsavtal till sjöss som andra en­ skilda arbetsavtal, att arbetstagarens krav på att utfå förfallen lön var un­ derkastat de kvittningsregler som voro tillämpliga rörande fordringar i all­ mänhet. Arbetsgivaren kunde sålunda vägra att utbetala förfallet lönebe­ lopp under påstående att han hade en motfordran å arbetstagaren, och om denne ansåg att arbetsgivaren saknade fog för en sådan åtgärd, hade han ingen annan utväg än att gå till domstol. Kommittén påpekar vidare, att denna grundsats fortfarande torde gälla i fråga om andra arbetsavtal än så­ dana, som träffas mellan redare och sjömän. Fortsättningsvis framhåller kommittén, att stadgandet i andra stycket i vissa hänseenden är oklart. Efter att ha redogjort för de olika tolkningar som kunna givas åt stadgandet förklarar kommittén, att enligt dess mening innebörden är, att dragsedelsbeloppet utan sjömannens samtycke må ned­ sättas allenast i den mån den övriga hyran icke förslår till att täcka sjöman­ nen ålagd disciplinbot eller på grund av tjänsteförhållandet uppkommen fordran, som av sjömannen medgives eller eljest är klar. Kommittén före­ slår, att för tydlighetens skull stadgandet utformas i enlighet härmed. Vidare yttrar kommittén, att den övervägt att föreslå att stadgandet skulle vara tillämpligt jämväl å den del av hyran, som kontant utbetalas till sjömannen men att kommittén funnit att stadgandet i så fall skulle ställa sjömannen i en alltför gynnsam ställning i förhållande till arbetstagaren i land, varför tanken fått falla. I detta sammanhang må omnämnas, att stadgandet enligt de danska och norska Köpenhams-utkasten är tillämpligt jämväl å den kontanta delen av hyran.

Remissyttrandena. Beträffande kommitténs förslag om begräns­

ning av antalet dragsedlar anföra fartggsbef ålsföreningen, inrikessjöfartens befälsförening och radiotelegrafistföreningen, att — med hän­

syn till den stora arbetsbörda, som pålägges befälhavaren och honom under­ ställt befäl i samband med utbetalningar efter dragsedel, ävensom till det alltmer ökade kamerala arbetet ombord — det varit riktigare om antalet dragsedlar begränsats till en.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 105

I fråga om avfattningen av de bestämmelser, som röra redarens kvitt-

ningsrätt anser maskinbefäls förbundet, att lagen bör ha samma innehåll

som de danska och norska Köpenhamns-utkasten; visserligen skulle sjöman­ nen därigenom komma i fördelaktigare ställning än arbetstagaren i land, men det bör icke förglömmas att sjömannen vanligen icke har den senares möjlighet att vända sig till myndigheterna för att få rättvisa, därest arbets­ givaren skulle begagna sig av sin kvittningsrätt på ett oriktigt sätt.

Departementschefen. De skäl, som fartygsbefälsföreningen m. fl. åberopat för sitt yrkande att antalet samtidigt löpande dragsedlar skulle minskas till en, synas mig icke tillräckligt vägande. Icke heller kan jag biträda maskinbefälsförbundets hemställan, att redarens rätt att genom kvittning tillgodo­ göra sig fordran å sjömannen skulle inskränkas också såvitt avser den kon­ tanta delen av hyran. Detta skulle, såsom kommittén framhållit, sätta sjö­ mannen i en alltför gynnsam ställning i förhållande till arbetstagaren i land.

21 §.

I lagrummet lämnas föreskrifter om rätt för befälhavare att under när­ mare angivna förutsättningar innehålla sjöman tillkommande lönebelopp. Saklig ändring föreslås ej.

22 §.

Paragrafen upptager föreskrifter om lönens beräknande i vissa fall. I förslaget är lagrummet i sak oförändrat.

23 §. I lagrummet stadgas för närvarande att, därest besättningen under resa blir förminskad, därigenom inbesparad hyra skall för den tid fartyget är till sjöss fördelas mellan de kvarblivna i förhållande till det ökade arbete envar fått vidkännas, dock endast i mån de icke fått ersättning härför såsom för övertidsarbete enligt sjöarbetstidslagen.

Sjömanskommittén yttrar inledningsvis, att den princip som sålunda kom­ mit till uttryck i lagen icke bör ändras. Därvid betonas vikten av att lag­ rummet tillämpas på sätt är åsyftat och att sålunda endast de, som verk­ ligen vidkänts ökat arbete, skola ha rätt till inbesparad hyra. I fortsättningen erinrar kommittén om att redan i samband med till­ komsten av gällande lag från olika håll hemställdes, att lagrummets tillämp­ lighet icke borde begränsas till den tid, då fartyget är till sjöss. Enligt kom­ mitténs mening är det obestridligt, att även under fartygets uppehåll i hamn en förminskning av besättningen kan medföra ökat arbete för sjömännen i form av strängare sysselsättning under den ordinarie arbetstiden. Detta gäller i första hand beträffande sådant arbete, som måst utföras oberoende av om fartyget är till sjöss eller ligger i hamn, och då framför allt kökspersonalens arbete. Eftersom kosten skall serveras på bestämda tider, kan det icke alltid bli tal om övertidsarbete för denna personal, utan den tvingas

106 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

stundom att arbeta hårdare under den ordinarie arbetstiden. Kommittén har därför stannat för det förslaget, att gällande föreskrifter om fördelning av inbesparad hyra skall, såvitt angår kökspersonalen, vara tillämpliga jämväl då fartyget ligger i hamn. Kommittén framhåller, att förslaget icke återfin­ nes i Köpenhamns-utkastet.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld yrka att 23 § skall helt

utgå ur lagen. De framhålla därvid, att man vid tillkomsten av gällande sjö­ manslag ville ha en fast gräns för hyresfördelningen och därför begränsade rätten till inbesparad hyra att avse tid, då fartyget är till sjöss. Enligt reser­ vanternas mening föreligger ej skäl att frångå denna begränsning. De fram­ hålla vidare, att en inskränkning av kökspersonalen regelmässigt torde med­ föra att längre tid behövs för måltidernas beredande, ävensom att övertids­ ersättning utgår, om den ordinarie arbetstiden överskrides. För övrigt in­ bjuder begreppet »kökspersonal» till tvister och tolkningssvårigheter.

Remissyttrandena: Kommerskollegium finner på de av kommittén anförda

skälen den föreslagna utvidgningen ha fog för sig samt tillägger, att beträf­ fande den övriga besättningen reglerna angående övertidsersättning torde vara tillfyllest i sådant fall, när fartyget ligger i hamn.

Hovrätten däremot finner det tveksamt, huruvida ej det av kommittén

föreslagna stadgandet bör utgå. Enligt hovrättens mening föreligger ej nämn­ värt behov av stadgandet och praktiska svårigheter torde ofta komma att uppstå vid tillämpningen.

Segelfartygsföreningen yrkar, att stadgandet skall utgå. Övriga redare- och arbetsgivareorganisationer ansluta sig till reservanter­

nas uppfattning, att hela lagrummet bör borttagas.

Sjöfolksförbundet uttalar — med instämmande av landsorganisationen —-

att rätten till inbesparad lön, då fartyget ligger i hamn, bör tillkomma icke endast kökspersonalen utan hela besättningen. Enligt förbundets åsikt är det obestridligt, att även däcks- och maskinpersonalen vid minskning av an­ talet sjömän inom dessa grupper får vidkännas ökat merarbete jämväl under fartygets uppehåll i hamn.

Departementschefen. Redan 1864 års sjölag upptog en bestämmelse om rätt för sjöman att få del i lön, som redaren inbesparat genom att besätt­ ningen minskats. Det vill synas som om bestämmelsen var tillämplig såväl då fartyget var till sjöss som när det befann sig i hamn. Tanken bakom bestämmelsen var uppenbarligen den, att redaren icke skulle frestas att underbemanna fartyget. Alltsedan ikraftträdandet av 1891 års sjölag har be­ stämmelsen varit uttryckligen begränsad till tid, då fartyget är till sjöss. I samband med tillkomsten av gällande sjömanslag yrkades från flera håll, att bestämmelsen skulle göras tillämplig också då fartyget befunne sig i hamn. Av förarbetena till lagen framgår att förslaget avvisades under hänvisning till de bestämmelser, som gällde beträffande ersättning för övertidsarbete. Väl är det riktigt, såsom från redarhåll påpekats, att sjöman jämlikt sjö­

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 107

arbetstidslagen är berättigad till särskild ersättning för övertidsarbete, men med hänsyn till förhållandena å ett fartyg torde det vara ofrånkomligt att en undertalig besättning, medan fartyget befinner sig till sjöss, får under­ kasta sig icke endast övertidsarbete utan även ökat arbete under den ordina­ rie arbetstiden för att skeppstjänstens behöriga gång icke skall rubbas. På grund härav anser jag mig icke kunna biträda yrkandet att 23 § skall utgå ur lagen. Vad nyss anförts är icke i motsvarande mån tillämpligt, när fartyget lig­ ger i hamn. Sjöfartssäkerheten ställer då icke lika höga krav på sjömannen och åtskilligt arbete kan anstå eller utföras på övertid. Vidare torde det me­ rendels vara svårt att avgöra, huruvida ett ökat arbete beror på att sjömän­ nen under fartygets uppehåll i hamn utnyttja sin rätt att vistas i land eller på att besättningen har minskats. Enligt min mening är det därför i prin­ cip icke lämpligt att utvidga rätten till inbesparad lön att avse tid då fartyget ligger i hamn. Såsom kommittén anfört kan emellertid särskilt kökspersonalen, d. v. s. besättningsmän som taga del i tillagningen och serveringen av kosten ombord, åberopa att de äro nödsakade att utföra sina sysslor obe­ roende av om fartyget är till sjöss eller ligger i hamn, ävensom att en minsk­ ning av deras antal stundom måste leda till ökat arbete under den ordina­ rie arbetstiden för de återstående. Med hänsyn härtill har jag funnit mig böra biträda kommitténs förslag, att fördelning av inbesparad lön, såvitt an­ går kökspersonalen, skall ske också då fartyget ligger i hamn.

24 §. I sin gällande lydelse upptager lagrummet regler angående hyra vid sjö­ mans död. Huvudregeln är, att hyra utgår till och med dödsdagen, såvida icke hans rätt till hyra på grund av bestämmelse i andra kapitlet förut upphört. Vidare lämnas en bestämmelse om beräknande av hyra för det särfall, att fartyget förolyckas med man och allt, utan att upplysning kan vinnas om tiden för olyckan. Det skall då anses som om sjömannens död inträffat vid utgången av den tid, som med sådant fartyg å sådan årstid skäligen bort åtgå för resa från det ställe, där fartyget sist avhördes, till bestämmelseorten.

Sjömanskommittén anmärker inledningsvis, att Kungl. Maj :ts förslag till gällande sjömanslag under 24 § upptog en bestämmelse av innebörd att vid svensk sjömans död dennes efterlevande hustru eller minderåriga barn un­ der närmare angivna förutsättningar skulle vara berättigade till en månads tilläggshyra; bestämmelsen borttogs under riksdagsbehandlingen och kom därför icke att inflyta i lagen. I fortsättningen förklarar sig kommittén anse, att den nya sjömanslagen bör upptaga en liknande bestämmelse. Kommittén redogör därvid för de skäl, som enligt dess mening kunna åberopas för en sådan ståndpunkt. För närmare kännedom angående nu angivna frågor må hänvisas till kom­ mitténs betänkande s. 50 ff. Kommitténs förslag innebär alt, där den avlidne sjömannen var svensk

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

och han efterlämnade hustru eller barn under sexton år, de sålunda efter­ levande skola vara berättigade till tilläggshyra för en månad, såframt sjö­ mannens död inträffade medan han var i redarens tjänst eller å tid, då han var berättigad till sjukhyra jämlikt 18 § andra stycket andra punkten. I sist­ nämnda fall må dock avdragas vad utbetalats eller skall utbetalas jämlikt berörda stadgande. Av 7 § framgår, att 24 § avses bli tillämplig även å be­ fälhavaren.

Remissyttrandena. Ingen av de hörda myndigheterna och organisationerna har haft något att invända mot det av kommittén föreslagna stadgandet.

Ersättningsbyrån anser emellertid, att reglerna i 24 § om beräknandet av

hyran, då fartyget försvunnit med man och allt, böra avpassas efter de all­ männa bestämmelserna i 8 kap. 5 § lagen om boutredning och arvskifte; där stadgas bl. a. att dödförklarad skall anses död vid utgången av den månad, då livsfaran inträffade.

Departementschefen. Såsom framgår av kommitténs betänkande voro vid tiden för sjömanslagens tillkomst meningarna delade om lämpligheten av att i lagen införa en bestämmelse om skyldighet för redaren att vid svensk sjömans frånfälle utgiva tilläggshyra till sjömannens närmaste anhöriga. Kungl. Maj :ts förslag upptog en sådan bestämmelse, men riksdagen beslöt, sedan kamrarna först stannat för olika beslut, att bestämmelsen skulle utgå. Sjömanskommittén, som upptagit frågan till förnyad prövning, har ansett att förhållandena ändrats sedan sjömanslagens tillkomst och att tiden nu vore mogen för att införa en bestämmelse av angiven innebörd i lagen. Re­ missinstanserna ha icke haft något att erinra mot kommitténs förslag. Ej heller enligt min mening finnes numera anledning att motsätta sig införan­ det av en lagbestämmelse som skulle ålägga redaren att under närmare an­ givna förutsättningar utgiva tilläggslön till avliden svensk befälhavares eller sjömans anhöriga. För tydlighetens skull må framhållas att innebörden av sista meningen i det föreslagna lagrummet är att, därest den avlidne var berättigad till sjuklön under t. ex. tio dagar, de efterlevande ej kunna kräva tilläggslön för längre tid än tjugu dagar och att rätten till sådan lön helt bortfaller, om den avlidne åtnjutit sjuklön under minst en månad.* Gentemot ersättningsbyråns anmärkning må erinras att den av byrån åbe­ ropade föreskriften i boutredningslagen avser dödförklarad person, under det att den i 24 § sjömanslagen upptagna bestämmelsen om beräknande av sjö­ mans lön icke har annat syfte än att lämna en praktisk ordningsregel för ett av de särskilda förhållandena till sjöss betingat undantagsfall.

25 §. I lagrummet stadgas att, därest det vid sluträkning befinnes att sjöman i förskott uppburit mer än rätteligen tillkom honom, han ändå äger behålla vad han uppburit, där tjänstgöringen upphört av närmare angiven anled­ ning. Saklig ändring föreslås ej.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 109

Om hemresa efter längre tids tjänstgöring.

26 §. Sjömanskommitténs förslag upptager under denna paragraf ett nytt stad­ gande av innehåll att svensk sjöman, som efter längre tids tjänstgöring läm­ nar fartyget i utlandet, under närmare angivna villkor skall vara berättigad till fri hemresa med underhåll. (Innehållet i nuvarande 26 § —■ angående sjömans plikt att undergå läkarundersökning — har flyttats till nya 27 §.) Kommittén hänvisar inledningsvis till det av 1938 års sjömanslagsutredning avgivna betänkandet, vari föreslås att en liknande bestämmelse måtte införas under 25 a § i sjömanslagen. I anslutning härtill anför kommittén följande: Såsom sjömanslagsutredningen påpekade förutsätter lagen, att en sjöman, som efter slutad anställning önskar fara hem, antingen själv får bekosta hemresan eller ock försöka erhålla tjänst på ett hemgående fartyg. Ofta blir sjömannen i väntan på lägenhet kvar i den utländska hamnen, till dess hans hopsparade hyresmedel blivit förbrukade, varefter han kan bliva nödsakad att ånyo taga hyra på ett fartyg i utrikes fart, eller också måste han såsom nödlidande omhändertagas av konsul och hemsändas på statens bekostnad. Enligt kommitténs mening bör det eftersträvas att skapa lagregler, som kun­ na bidraga till att knyta sjömannen fastare såväl till den redare i vars tjänst han är som till hemlandet. Det gäller emellertid att avväga dessa regler, så att de å ena sidan icke bli alltför betungande för redaren och staten och å andra sidan verkligen bli till glädje och nytta för sjömannen. Utredningen ansåg, att staten, redaren och sjömannen skulle bidraga med vardera en tredjedel av kostnaden för hemresan jämte underhåll. Kommit­ tén har emellertid funnit, att förmånen i de allra flesta fallen skulle bli utan värde för sjömannen, om han skulle behöva bidraga till hemresan med egna medel. Kommittén har därför stannat för det förslaget, att kostnaden för hemresan jämte underhåll skall bestridas av staten och redaren med hälften vardera. Vidare förordar kommittén — i huvudsak i enlighet med sjömanslagsutredningens förslag — att sjömannen för att komma i åtnjutande av fri hemresa skall ha varit anställd hos samme redare eller å samma fartyg två år i följd och icke haft tillfälle att lämna tjänsten i svensk hamn under det senast förflutna året. Dessutom har kommittén såsom förutsättning för rätten till fri hemresa uppställt det villkoret att sjöman, om fartyget beräknas inom sex månader uppnå hamn från vilken hemresan kan anordnas med avsevärt mindre kostnad eller omgång, skall vara pliktig att kvarstå i tjänsten tills fartyget uppnår sådan hamn. I likhet med sjömanslagsutredningen föreslår kommittén ytterligare, att sjöman, som själv uppsäger tjänsteavtalet eller begär entledigande, samti­ digt skall göra framställning om fri hemresa för att icke gå miste om för­ månen. Därtill biträder kommittén utredningens förslag att sjömannen skall vara pliktig att antaga tjänst som kan beredas honom på fartyg, bestämt till Sverige eller till ort varifrån han bekvämligen kan resa hem, under förut­

no Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

sättning att han anställes i tjänst motsvarande den vari han förut var an­ ställd och på lika förmånliga villkor. Enligt kommitténs mening bör emel­ lertid sådan skyldighet åvila sjömannen endast om hans hälsotillstånd med­ giver det. Kommittén hänvisar därvid till 28 och 41 §§ gällande sjömanslag, vilka lagrum upptaga motsvarande föreskrift. Slutligen ansluter sig kommittén till sjömanslagsutredningens förslag att hemresan skall anordnas av svensk konsul eller befälhavaren. Kommittén an­ märker, att syftet med denna föreskrift är att möjliggöra tillämpning av 34 § sjölagen och förordningen den 12 april 1907 angående gottgörelse för svenskt sjöfolks hemförande från utrikes ort. Härigenom skulle säkerhet skapas för att resan anordnades på bästa och minst kostsamma sätt. I detta sammanhang hänvisar kommittén till sitt ändringsförslag beträffande 34 § sjölagen. Till skillnad från sjömanslagsutredningen anser kommittén, att icke en­ dast sjöman av manskapsgraden utan även befälhavaren och sjöman av befälsgraden böra vara berättigade till förmånen av fri hemresa. Kommittén åberopar därvid sin förut angivna ståndpunkt, att i fråga om sociala för­ måner åtskillnad ej bör göras mellan olika grupper. Till sist kommer kommittén in på spörsmålet i vilken utsträckning en en­ ligt 33 § avskedad sjöman bör vara berättigad till fri hemresa enligt 26 §. Kommittén anmärker, att enligt sjömanslagsutredningens förslag sådan sjö­ man över huvud icke skulle äga åtnjuta motsvarande förmån, ehuru utred­ ningen fann en viss tvekan råda i fråga om sjöman, som avskedats jämlikt 33 § första och andra punkten. Därefter yttrar kommittén följande: Beträffande första punkten, som är tillämplig då sjömannen finnes vara oduglig till den tjänst för vilken han blivit antagen, torde spörsmålet sakna större praktisk betydelse. Det torde nämligen höra till undantagsfallen, att fråga om sjömans oduglighet skulle uppstå först efter två års tjänstgöring. Därest ett sådant fall inträffade, skulle det dock enligt kommitténs mening vara föga tillfredsställande att frånkänna sjömannen förmånen av fri hem­ resa. Beträffande andra punkten, vilken såsom avskedsgrund upptager för­ senad inställelse, blir frågan mera tveksam. Sjömanslagsutredningen uttala­ de såsom sin mening, att det icke vore skäligt att sjöman, som genom för­ senad inställelse gåve anledning till avskedande, skulle bibehållas vid för­ månen. Enligt utredningens uppfattning borde bl. a. beaktas, att befälhava­ rens ur kostnadssynpunkt i vissa fall betydelsefulla rätt att kräva sjöman­ nens kvarstående i tjänst till dess för hemresans anordnande lämplig hamn uppnåtts skulle bliva illusorisk, i fall fartyget måst avgå utan sjömannen. Kommittén kan till fullo ansluta sig till denna uppfattning då fråga är om sjöman, som avsiktligen lämnat tjänsten eller med andra ord rymt. Där­ emot kan kommittén icke finna annat än att den sjöman, som eljest ute­ bliver från fartyget och därför avskedas, skulle bli väl strängt behandlad, om han i och med avskedandet skulle förlora rätten till fri hemresa en­ ligt 26 §. Det må i anslutning härtill framhållas att en sjöman, som va­ rit i samme redares tjänst eller anställd å samma fartyg så länge som två år, vanligen torde tillhöra den skötsamma och pålitliga sorten, varför hans uteblivande kan förutsättas vara en engångsföreteelse eller bero på

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 111

omständigheter över vilka han icke ägt råda. Vid övervägande av vad så­ lunda förekommit har kommittén stannat för det förslaget att till 33 § skall fogas ett stycke av innehåll, att därest sjöman avskedas enligt tredje, fjärde eller femte punkten, han icke är berättigad till fri hemresa enligt 26 § samt att detsamma skall gälla, om han avskedas enligt andra punkten och det befinnes att han avsiktligen lämnat tjänsten. Beträffande befälhavaren förordar kommittén att 7 § första punkten, vari stadgas att för befälhavaren gäller vad i 26 § är föreskrivet om fri hemresa med underhåll efter längre tids tjänstgöring, får sådan lydelse att därav framgår att förmånen icke skall utgå, där befälhavaren avskedats jämlikt 5 §. Med hänsyn till den förtroendeställning befälhavaren intager har kom­ mittén ej funnit skäl föreligga att göra undantag för det fall att befälhava­ ren avskedas på grund av oduglighet.

Remissyttrandena. Flertalet av de hörda myndigheterna och organisatio­ nerna har lämnat kommitténs förslag utan erinran. Ersättningsbyrån jämte två konsulat och en beskickning ävensom statskontoret ha emellertid fram­ ställt en del anmärkningar.

Ersättningsbyrån anmärker att det här mest blir fråga om sjömän av be-

fälsgrad, vilka enligt gällande kollektivavtal efter så lång tjänstgöring som den av kommittén föreslagna redan nu äro berättigade till fri hemresa. I många fall skulle hemresor komma att ske från utländska hamnar, varest Sverige har endast oavlönade konsuler. Enligt byråns uppfattning är det icke ändamålsenligt att åt dem anförtro ombesörjandet av hemresan. Oftast måste denna ske med utländska fartygslinjer eller kanske med flyg. Det synes därför byrån bättre att låta redarens agenter ombesörja resorna, med rätt för redaren att från utrikesdepartementet utfå ersättning med hälf­ ten av kostnaderna för det med hänsyn till resemöjligheterna billigaste färd­ sättet till hemorten.

Beskickningen i Rio de Janeiro ifrågasätter om praktiskt behov av tving­

ande regler om fri hemresa verkligen föreligger, eftersom sjöman i de allra flesta fall skulle kunna tillförsäkra sig denna förmån vid tjänsteavtalets in­ gående. Icke heller kan beskickningen finna skälen för att staten skall bi­ draga till hemresan tillräckligt vägande. — Den i 34 § sjölagen föreskrivna skyldigheten för befälhavaren att medtaga svenskt sjöfolk har enligt be­ skickningens mening till stor del kommit att bliva illusorisk, enär befäl­ havaren i regel åberopar att extra sovplatser icke finnas ombord. På grund härav har det i många fall visat sig nödvändigt att låta sjömannen företaga hemresan icke såsom »konsulatpassagerare» utan såsom fullt betalande pas­ sagerare. Därtill komma kostnader under väntetid. På grund av nu angivna omständigheter är det ur ekonomisk synpunkt ofta bättre att hemsända sjö­ mannen med flyg.

Även gcneralkonsulatet i London ställer sig tveksamt till lämpligheten av

att ålägga statsverket att bidraga till hemresor av förevarande slag. Konsu­ latet anmärker vidare på att utredning ej gjorts angående de kostnader, som.

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

kunna uppslå för statsverket. Det vore mera rimligt, om hemresekostnaderna delades mellan sjömannen och redaren. Ytterligare anför konsulatet, att rätten till fri hemresa uppenbarligen är avsedd att vara en uppmuntran eller belöning för sjömännen. Ur denna syn­ punkt synes det konsulatet varken tilltalande eller rimligt, att sjömännen skulle resa på konsulatförpassning i likhet med nödställda eller efterseglade sjömän. Enligt konsulatets åsikt böra de färdas såsom vanliga passagerare. Vederbörande konsul bör ha frihet att ordna hemresan på lämpligaste sätt och icke behöva tillämpa 1907 års förordning, med mindre så i något un­ dantagsfall skulle visa sig ändamålsenligt.

Generalkonsulatet i New York yttrar, att det av kommitténs förslag icke

framgår, huruvida kostnaderna för underhåll under väntetiden på reselägenhet skola bestridas av staten/redaren. Enligt konsulatets uppfattning bör det vidare klart utsägas, att då hemresan anordnas av konsuln, färdsättet skall vara förpassning. Eljest skulle säkerligen sjöman undantagslöst begära att få bli hemsänd såsom vanlig passagerare å pasagerarefartyg.

Statskontoret understryker till en början, att sjömän av befälsgraden re­

dan enligt gällande kollektivavtal äro berättigade till fri hemresa efter två års tjänstgöring. Enligt statskontorets mening torde en utvidgning av denna förmån till att avse även manskapet vara en fråga, varom i första hand organisationerna ha att träffa överenskommelse. Skulle det emellertid anses att fri hemresa bör vara en lagfäst rätt, torde de därmed förenade kostna­ derna böra bestridas av redaren som har påtagligt intresse av att behålla duglig personal i sin tjänst. Statskontoret avstyrker därför, att staten åtager sig att bekosta en del av hemreseutgifterna. Beträffande lagrummets utformning framhåller statskontoret, att efter or­ den »Kan åt sjömannen» orden »inom skälig tid» böra tilläggas. Vidare bör enligt statskontorets åsikt sjöman vara pliktig att taga tjänst å hemvän­ dande fartyg, om han erbjudes anställning, som med hänsyn till sjöman­ nens tidigare tjänst prövas skäligen kunna ifrågakomma. Icke heller kan statskontoret finna, att en enligt 33 § avskedad sjöman bör ha rätt till fri hemresa i annat fall än där sjömannen icke kunnat råda över de omstän­ digheter som förorsakat avskedande enligt andra punkten.

Departementschefen. Det föreslagna nya stadgandet innebär i huvudsak att svensk befälhavare eller sjöman, vilken lämnar tjänsten i utlandet, är berättigad till hemresa med underhåll på redarens och statens gemensamma bekostnad, såframt han två år i följd varit anställd hos samme redare eller på samma fartyg och under det senast förflutna året icke haft tillfälle att lämna tjänsten i svensk hamn. Varken redare- eller sjöfolksorganisationerna ha haft något att erinra mot förslaget. Däremot ha anmärkningar mot detsamma riktats från en del myn­ digheter. Sålunda har gjorts gällande att en förmån av detta slag över hu­ vud icke borde stadfästas i sjömanslagen utan regleras av parterna själva genom avtal. Såsom framgår av vad jag i liknande sammanhang förut an­

Kangl. Maj.ts proposition nr 170. 113

fört lorde eu sådan invändning icke vara tillräckligt vägande. Avgörande hör vara huruvida förmånen kan anses skälig eller ej. 1 likhet med kom­ mittén finner jag så vara fallet. Mot invändningen att kostnaden borde bestridas antingen av redaren eller möjligen till en del av sjömannen själv må till en början framhållas att, ehuruväl redaren bär fördel av att sjöman stannar i hans tjänst så länge som två år, det också måste vara ett allmänt intresse, att svenska sjömän ha fasta arbetsförhållanden och kvarstå på svenska fartyg så länge som möjligt samt icke helt förlora förbindelsen med hemlandet. Praktiskt bör vidare beaktas att en i utländsk hamn avmönstrad sjöman ej alltför sällan blir blottställd, med påföljd att han får omhändertagas av konsuln och på statens bekost­ nad hemsändas. Vad angår tanken på en bidragsplikt för sjömannen själv må erinras att förmånen med hänsyn till de vanligen dryga resekostnaderna skulle bli utan större värde för sjömannen om han själv skulle bidraga till hemresan. Såsom kommittén föreslagit bör en så utpräglad social förmån, varom här är fråga, åtnjutas av såväl befälhavaren som sjöman av befäls- och manskapsgraderna. Det är omöjligt att närmare beräkna storleken av de utgifter som skulle falla på staten vid ett genomförande av kommittéförslaget. Med hänsyn till de förhållandevis stränga villkor som föreslås bli förknippade med förmå­ nen torde dock utgifterna icke bli särskilt betungande för statsverket. Så­ lunda må uppmärksammas att enligt kommitténs förslag sjömannen ej blir berättigad till fri hemresa med mindre han kvarstår i tjänsten tills fartyget uppnår hamn, dit fartyget beräknas anlända inom sex månader och var­ ifrån hemresan kan anordnas med avsevärt mindre kostnad eller omgång. Avgörandet i denna sak kommer givetvis att ligga hos befälhavaren. Vidare må särskilt avseende fästas vid den omständigheten att hemresan förordas bli anordnad av svensk konsul eller, om sådan icke finnes på platsen, av befälhavaren ävensom att hemresan om möjligt skall ske en­ ligt bestämmelserna i 1907 års förordning angående gottgörelse för svenskt sjöfolks hemförande från utrikes ort. Härigenom skulle säkerhet skapas för att utgifterna för hemresan bleve så låga som möjligt. På grund härav torde det icke — såsom från några håll ifrågasatts — vara lämpligt att överläm­ na åt annan att anordna hemresan eller att alltid låta sjömannen färdas så­ som vanlig passagerare. Endast om det visar sig omöjligt att anordna resan jämlikt berörda förordning, får sålunda annat färdsätt användas och då na­ turligen det som bedömes vara det minst kostsamma. Därjämte må framhållas att enligt kommitténs förslag sjömannen, för den händelse, tjänst å ett licmvändande fartyg kan beredas honom, är plik­ tig att antaga tjänsten, såframt hans hälsotillstånd medgiver det och han anställes i egenskap motsvarande den, vari han förut varit anställd, och på lika förmånliga villkor. Även ett sådant stadgande är uppenbarligen ägnat att nedbringa kostnaderna. Såsom statskontoret påpekat torde dock stad­ gandet böra utformas så, alt därav framgår alt sjömannen är pliktig att under skälig tid avvakta att anställning av nyss nämnt slag erbjudes bo- S Bihang till riksdagens protokoll 1052. 1 sand. Nr 170.

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

nom. Givetvis blir han under väntetiden berättigad till underhåll på sta­ tens och redarens bekostnad. Däremot torde tillräckligt vägande skäl ej fin­ nas för ett bifall till statskontorets yrkande,- att sjömannens plikt att an­ taga tjänst å hemvändande fartyg skulle föreligga så snart lian erbjudes anställning som med hänsyn till sjömannens tidigare tjänst prövas skäligen böra ifrågakomma. Det må erinras att stadgandet i kommitténs förslag har samma lydelse som motsvarande föreskrift i 28 och 41 §§ gällande sjömans­ lag. Den del av hemreseutgiften, som enligt förslaget skall bestridas av stats­ medel kan — om riksdagen icke har något att erinra däremot — utgå från det under tredje huvudtiteln upptagna förslagsanslaget, benämnt »gottgörelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare». Beträffande slutligen frågan i vilken utsträckning en enligt 33 § avskedad sjöman bör vara berättigad till fri hemresa enligt 26 § torde det icke vara tillrådligt att helt godtaga kommitténs förslag. Det synes sålunda icke lämp­ ligt att sjöman, som skilts från tjänsten på grund av oduglighet, skulle kun­ na kräva fri hemresa. Han bör i detta avseende ej vara förmånligare ställd än befälhavaren. — Däremot torde anledning ej föreligga att motsätta sig kommitténs förslag, att sjöman, som avskedas för det han icke infunnit sig på fartyget i rätt tid, ej bör förlora rätten till fri hemresa enligt 26 §, med mindre det befinnes att han avsiktligen lämnat tjänsten. — I likhet med kommittén anser jag, att stadgandet om förlust av rätten till fri hemresa vid avsked enligt 33 § har sin rätta plats i detta lagrum. Dock torde en hän­ visning till 33 § böra upptagas i 26 §.

Om sjukvård och begravning.

27 §. Nuvarande 26 § föreskriver skyldighet för sjöman att, när befälhavaren så påfordrar, underkasta sig läkarundersökning, dock utan kostnad för sjö­ mannen. Enligt 27 § första stycket i dess gällande lydelse skall befälhavaren, när sjöman är sjuk eller skadad, sörja för att denne erhåller nödig vård ombord eller i land. Vården omfattar jämväl underhåll, läkarbehandling och läke­ medel. I samma lagrums andra stycke föreskrives för närvarande att, när anledning finnes att antaga att sjöman är behäftad med sjukdom som med­ för fara för de ombordvarande, befälhavaren skall, såvitt ske kan, låta den sjuke undergå läkarundersökning. Om det är omöjligt att vidtaga betryg­ gande åtgärder mot smittfaran, skall befälhavaren låta bringa den sjuke i land. I tredje stycket stadgas att befälhavaren, där sjuk eller skadad sjö­ man icke själv kan taga vård om sina tillhörigheter, skall draga försorg om dem. Enligt paragrafens fjärde stycke i dess gällande lydelse åligger det befälhavaren att, när sjuk eller skadad sjöman kvarlämnas i utlandet, överlämna honom åt svenske konsulns försorg eller, om sådan icke finnes på platsen, på annat sätt skaffa sjömannen lämplig vård ävensom under­ rätta närmaste svenske konsul om de vidtagna åtgärderna.

Knngl. Maj.ts proposition nr 170. 115

Sjömanskommittén föreslår till en början den redaktionella ändringen, att de nuvarande reglerna i 26 och 27 §§ skola sammanföras under ett lagrum, benämnt 27 §. I fortsättningen omnämner kommittén, att anmärkning framställts mot avfattningen av reglerna. Det vill synas som om den befälhavaren ålagda skyl­ digheten att föranstalta om läkarundersökning skulle föreligga allenast, då anledning föreligger till antagande att sjömannen är behäftad med smittsam sjukdom, och sålunda icke när det kan antagas att han lider av annan sjukdom. Enligt samma tolkning skulle beträffande ej smittsamma sjuk­ domar läkare behöva anlitas först sedan det blivit uppenbart att läkarbe­ handling är erforderlig. Enligt kommitténs mening giver lagens nuvarande lydelse visserligen icke stöd för en sådan tolkning, men kommittén har dock för tydlighetens skull ansett sig böra föreslå ett stadgande av innehåll att, när anledning finnes till antagande att sjöman är sjuk eller skadad, befäl­ havaren såvitt möjligt skall låta honom undersökas av läkare. I anslutning till detta sitt förslag förordar kommittén ett par redaktionella ändringar av lagtexten. Slutligen föreslår kommittén, att till fjärde stycket fogas den bestäm­ melsen, att då en i utlandet kvarlämnad sjöman så begär befälhavaren skall underrätta hans närmaste anhöriga.

Kommittéledamoten Böös anser, att utformningen av stadgandet angående

befälhavarens skyldighet att låta läkarundersöka sjöman, som kan antagas vara sjuk, icke bör godkännas. Reservanten framhåller, att denna skyldig­ het skulle komma att föreligga även när det gällde ett sjukdoms- eller olycksfall som uppenbarligen icke påkallade särskild undersökning av läkare för diagnos eller ordination, t. ex. då en rad sjukdomsfall av enahanda art inträffade i en följd (dysenteri, angina etc.). Icke heller synes läkarunder­ sökning erforderlig, när det gäller exempelvis en sjukdom med lätt igen­ kännliga symptom med vars rätta behandling befälhavaren är väl förtrogen. Reservanten förordar därför sådan avfattning av stadgandet att därav fram­ går, att befälhavarens skyldighet att föranstalta om läkarundersökning in­ träder när detta med hänsyn till omständigheterna kan anses påkallat.

Remissyttrandena. Maskinbefälsförbundet finner det vara av största vikt,

att av lagrummet otvetydigt framgår att befälhavaren är skyldig att för­ anstalta om läkarundersökning, när anledning finnes till antagande att sjö­ man är sjuk eller skadad. Förbundet understryker, att befälhavaren enligt nuvarande regler är oförhindrad att vägra sjöman sådan undersökning, så snart objektiva symptom på sjukdom icke kunna upptäckas. Förbundet anser sig ej böra underlåta att omnämna, att en dylik tolkning av gällande lag visst icke är främmande. Gentemot de av reservanten inom kommittén anförda synpunkterna in­ vänder förbundet, att även då en rad sjukdomsfall av enahanda slag in­ träffar det kan vara nödvändigt med läkarundersökning från fall till fall.

Även sjöfolksjorbundet uppehåller sig vid reservantens yttrande och anföi

därvid liknande synpunkter som maskinbefälsförbundet

116 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Fartygsbefälsföreningen, inrikessjöfartens befälsförening och radiotele­ graf istf öreningen samt hovrätten och kommerskollegium biträda däremot reservantens ståndpunkt. Sålunda framhåller kommerskollegium att det —

med hänsyn till det missbruk som torde vara att befara — är välbetänkt att förse stadgandet med det av reservanten föreslagna tillägget. Det förefaller dessutom kollegium osannolikt, att befälhavaren skulle obehörigen utnyttja ett sådant tillägg, eftersom en försummelse från hans sida kan medföra be­ svärliga följder både för honom själv och fartyget.

Medicinalstyrelsen anser det av kommittén föreslagna stadgandet i prin­

cip vara riktigt. Stadgandet bör dock enligt styrelsens mening icke tolkas så, att med »sjuk och skadad» skall menas varje opasslighet eller dylikt. Styrelsen vill därför föreslå den ändringen, att läkarundersökning icke skall behöva ske, då sådan undersökning uppenbarligen icke är påkallad.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna, vilka i huvudsak överensstämma med de nuvarande reglerna i 26 och 27 §§, ha lämnats utan erinran utom såvitt angår stadgandet, att befälhavaren skall vara pliktig att om möjligt låta läkarundersöka sjöman, som kan antagas vara sjuk eller skadad. Från åtskilliga håll har sålunda framhållits att stadgandet fått en alltför snäv utformning och att detsamma i stället borde utformas så, att befälhavarens skyldighet att föranstalta om läkarundersök­ ning skulle inträda endast när det med hänsyn till omständigheterna kunde anses påkallat. Spörsmålet synes mig vanskligt. Sålunda är det å ena sidan obestridligt att, med hänsyn till de särskilda förhållandena under vilka sjöfolket lever, starka skäl tala för att läkarundersökning ej må underlåtas, när det är an­ tagligt att sjöman är sjuk eller skadad. Omständigheterna kunna vara så­ dana, att en i och för sig ursäktlig felbedömning från befälhavarens sida medför allvarliga följder för den enskilde sjömannen. Å andra sidan kan det icke förnekas att ett så långt gående lagbud som det av kommittén före­ slagna mången gång helt i onödan skulle föranleda befälhavaren att tillkalla läkare. Detta gäller framförallt i sådant fall, där det är uppenbart att sjö­ mannens sjukdom är helt obetydlig eller befälhavaren väl känner till huru sjukdomen skall behandlas. Dessutom torde en dylik bestämmelse i viss mån inbjuda till missbruk. I anslutning till den av medicinalstyrelsen an­ visade lösningen vill jag därför förorda den ordalydelsen, att befälhavaren skall vara pliktig att, när det kan antagas att sjöman är sjuk eller skadad, såvitt möjligt låta honom undersökas av läkare, där sådan undersökning ej framstår som uppenbart opåkallad. I övrigt har jag intet att erinra mot kommitténs förslag.

28 §.

I lagrummet lämnas regler angående vem som skall bekosta vården av sjuk eller skadad sjöman.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 117

Enligt första stycket i dess nuvarande lydelse åligger det redaren att be­ kosta sjukvården, så länge sjömannen är kvar i tjänsten. I anslutning härtill föreskrives att — därest sjuk eller skadad sjöman vid tjänstetidens utgång varder skild från tjänsten eller dessförinnan avskedad utan sådan grund som i 33 § sägs — han också efter anställningens upphörande äger åtnjuta vård på redarens bekostnad, dock icke utöver sex veckor eller, om han är svensk och vårdas utom riket, tolv veckor efter avmönstringen; har avmönst­ ring icke skett, räknas tiden från det fartyget gått vidare. I nu nämnda fall är svensk sjöman, som i utlandet avgår från tjänsten, dessutom berätti­ gad till fri resa med underhåll till sin hemort här i riket, dock med skyldig­ het att under närmare angivna förutsättningar taga tjänst å hemvändande fartyg (jfr 26 § i förslaget). I andra stycket stadgas för närvarande, att vad i första stycket är före­ skrivet ej äger tillämpning, där sjömannen genom grovt vållande ådragit sig sjukdomen eller skadan, eller där han vid tjänstens antagande förtegat den; i sådant fall är sjömannen pliktig att själv bekosta sjukvården och är ej be­ rättigad till fri hemresa. Redarens utlägg för dylik kostnad må avdragas å sjömannens hyra. Slutligen upptages i tredje stycket den regeln, att om sjöman som lider avkönssjukdom i smittsamt skede kvarlämnas i utlandet, kostnaden för sjuk­ husvård, läkarbehandling och läkemedel för tiden efter anställningens upp­ hörande skall bestridas av statsmedel.

Sjömanskommittén framhåller, att enligt gällande lag sjöman icke äger rätt till sjukvård på redarens bekostnad, om han lämnar tjänsten på egen begäran, och ej heller om han blir avskedad enligt 33 § (åsidosättande i något väsentligt avseende av förpliktelser enligt avtalet). Kommittén erinrar om att den finska lagen intager samma ståndpunkt, men att de danska och norska lagarna ha en annan inställning. Enligt de senare båda lagarna har nämligen sjömannen rätt till sjukvård på redarens bekostnad, så snart han är sjuk eller skadad vid tjänsteförhållandets upphörande. Enligt kommitténs mening är denna sistnämnda ståndpunkt riktig. Såsom i förarbetena till 1891 års sjölag uttalas, måste omfånget av redarens skyldighet att bekosta sjukvård åt sjöman bedömas enligt billighetshänsyn. Kommittén kan för sin del icke finna, att det överensstämmer med billigheten att från förmånen av fri sjukvård utestänga sjöman, som frånträder tjänsten på egen begäran. Mera oviss ställer sig saken, därest sjömannen avskedats enligt 33 §. Kom­ mittén har emellertid funnit det vara en väl sträng påföljd för sjömannen, om han genom avskedandet skulle förlora rätten till fri sjukvård. På grund av det anförda föreslås att 28 § bringas i överensstämmelse med de danska och norska lagarna. Vidare uttalar kommittén, att stadgandet om rätt för svensk sjöman att på redarens bekostnad erhålla hemresa jämte underhåll till hemorten här i riket skäligen bör vara tillämpligt icke endast då sjömannen lämnar tjäns­ ten i utlandet utan även när han avgår från tjänsten i svensk hamn. För att

118 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

rätten till hemresa på redarens bekostnad icke skall bli alltför vidsträckt föreslår kommittén, att sjömannen ej skall vara berättigad till denna för­ mån i andra fall än när han lämnar tjänsten på grund av sjukdom eller skada, eller när han vid avgången från tjänsten lider av sjukdom eller skada av beskaffenhet att kunna föranleda avmönstring. Kommittén vill sålunda fö­ rebygga, att en sjöman skall kunna kräva hemresa på redarens bekostnad, om han t. ex. efter avgången från tjänsten under en kortare tid står under läkares tillsyn för någon obetydlig krämpa. Föreskrifterna om sjömans skyldighet att själv bekosta sjukvården, då han ådragit sig sjukdomen eller skadan genom grovt vållande eller förtegat den vid tjänstens antagande, föreslås av kommittén utformade på motsva­ rande sätt som i 4 och 18 §§. Detta innebär bl. a. att redaren i princip är skyl­ dig att bestrida kostnaden för sjukvård i samband med könssjukdom. Vidare anser kommittén, att stadgandet om redarens rätt att i vissa fall göra av­ drag å hyran för sina utlägg för sjukvård bör utgå. Kommittén hänvisar till att det redan av 20 § framgår, att denna avdragsrätt föreligger. I fråga om stadgandet i 28 § tredje stycket påpekar kommittén, att det­ samma utgör ett tillägg till lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. Denna lag är icke tillämplig å andra än dem, som vistas här i riket. Stadgandet skulle nu kunna borttagas, eftersom hu­ vudprincipen föreslås bli den, att redaren skall vara pliktig att bekosta vår­ den av könssjuk sjöman icke blott så länge tjänsteförhållandet består utan jämväl för viss tid därefter. Å andra sidan finner kommittén det med hän­ syn till dessa sjukdomars natur icke vara mer än rimligt, att staten övertager redarens förpliktelser i vad avser tiden efter tjänsteförhållandets upphöran­ de. Enligt kommitténs mening föreligger ej heller skäl att skilja mellan köns­ sjukdom i smittsamt skede och annan könssjukdom. På grund härav för­ ordas att i sjömanslagen införes den regeln att, där svensk sjöman vid tjäns­ teförhållandets upphörande lider av könssjukdom, statsverket skall över­ taga de utgifter för sjukvård och hemresa, vilka eljest skulle åvila redaren. Kommittén framhåller, att samma regel återfinnes i samtliga fyra Köpenhamns-utkast. Kommittén påpekar ytterligare, att utkasten upptaga enahanda föreskrift beträffande inhemsk sjöman, som vid tjänsteförhållandets upphörande lider av tuberkulos. I anslutning härtill anföres, att mot ett sådant förslag visser­ ligen från svenskt håll kan invändas att statsverket icke i fråga om någon enskild arbetstagare i land bekostar vården vid tuberkulos. Ur samhällets synpunkt måste det dock anses lika viktigt att bekämpa denna sjukdom som könssjukdomarna. Vid sådant förhållande och då det icke med fog kan gö­ ras gällande att tuberkulos är en sjukdom, som drabbar särskilt sjömän, har kommittén funnit statsverket böra framför sjöfartsnäringen bära de ut­ gifter som kunna uppkomma i anledning av att svensk sjöman vid tjänste­ förhållandets upphörande lider av tuberkulos. Kommittén har emellertid ytterligare ansett, att samma regel bör gälla beträffande utländsk sjöman.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 119

som vid avgången ur tjänsten lider av tuberkulos i smittsamt skede. Före­ skriften återfinnes i det norska Köpenhamns-utkastet. Enligt kommitténs förslag är 28 §, liksom för närvarande, tillämplig å be­ fälhavaren.

Kommittéledamöterna Forssblad och Renterskiöld kunna icke finna det

rimligt, att redaren skall åläggas vittgående förpliktelser mot en sjöman, som avskedats enligt 33 § på grund av t. ex. våld å överordnad, misshandel, upp­ repad onykterhet i tjänsten. Reservanterna anföra därvid, att det är ett känt förhållande, att sjömän icke sällan, då de på grund av grov misskötsel skiljas från tjänsten, uppsöka läkare och erhålla intyg om sjukdom av ett eller annat slag, som anses fordra vård. Det är ej här fråga om verkliga sjukdomar utan oftast någon obetydlig krämpa.

Remissyttrandena. I stort sett lämna de hörda myndigheterna och organi­ sationerna kommitténs förslag utan erinran.

Sålunda framhåller kommerskollegium att, ehuru de föreslagna ändring­

arna givetvis komma att medföra ökad belastning för redaren, förslaget dock synes befogat av de sociala hänsyn som över huvud taget utgöra grunden för sjöfolkets särskilda förmåner vid sjukdom eller skada. I detta samman­ hang erinrar kollegium om det förslag angående obligatorisk sjukförsäk­ ring för sjömän, som är under utarbetande inom kommittén. Förslaget är avsett att ansluta till nu föreslagna bestämmelser om vård m. in. i anledning av sjöfolks sjukdom och torde komma att innehålla föreskrifter, vilkas tilllämpning kan förutses betydligt minska redarens kostnader för sjukvård m. m.

Samtliga redare- och övriga arbetsgivareorganisationer motsätta sig kom­

mitténs förslag att även en enligt 33 § avskedad sjöman skall

vara berättigad till sjukvård på redarens bekostnad. Re­ dareföreningen understryker därvid de synpunkter som anförts av reservan­

terna inom kommittén.

Icke heller hovrätten finner det vara skäligt att ålägga redaren så vittgå­

ende förpliktelser som de av kommittén föreslagna, då fråga är om sjöman som avskedats exempelvis för våld mot överordnad, misshandel av andra ombordvarande m. in. Å andra sidan synes man ej böra gå så långt att reda­ rens förpliktelser skulle upphöra vid varje avskedande enligt 33 §. Enligt hovrättens mening är det skäligt att draga gränsen så, att sjöman, som av­ skedas enligt 33 § tredje, fjärde eller femte punkten, själv får bekosta vår­ den och eljest redaren. Beträffande kommitténs förslag, att statsverket skulle över­ taga den redaren eljest åvilande skyldigheten att be­ kosta vården av svensk sjöman, som vid t jäns teförhål­

landets upphörande lider av könssjukdom, finner kom­ merskollegium förslaget vara välbetänkt med hänsyn till det allmänna in­

tresset av alt könssjukdomar effektivt bekämpas. Kollegium framhåller där­ vid, att genom kommitténs förslag visserligen den tid, under vilken en i ut­

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

landet kvarlämnad svensk sjöman finge vård på statsverkets bekostnad för könssjukdom i smittsamt skede, skulle bli kortare än för närvarande; detta torde dock sakna betydelse med hänsyn till de i allmänhet korta vård­ tiderna och till att sjömannen efter fri hemresa får kostnadsfri vård här i riket.

Enligt statskontorets mening föreligger icke något skäl, varför staten

skulle bekosta hemresa eller behandling, då fråga är om könssjukdom i ej smittsamt skede. Å andra sidan synes ej heller anledning finnas att på sätt kommittén föreslagit inskränka den nuvarande bestämmelsens räckvidd.

Även ersättningsbyrån betonar, att kommitténs förslag i viss mån inne­

bär en försämring för sjöfolket. Enligt byråns mening är det lämpligt att staten utan tidsbegränsning bekostar vården för en på grund av könssjuk­ dom avmönstrad svensk sjöman. Byrån anser, att staten borde påtaga sig det ekonomiska ansvaret för vård av sådan sjukdom, medan sjömannen ännu är i tjänst, detta för att likställa honom med andra svenska medborgare i Sverige. Däremot kan byrån icke finna det motiverat, att sjöman, som ådra­ git sig könssjukdom, härigenom skulle vinna rätt mot statsverket till fri hemresa. Varken medicinska eller humanitära skäl synas kunna åberopas härför. \ I fråga om förslaget att statsverket i vissa fall skulle be­ kosta vården av sjöman som lider av tuberkulos anför

kommerskollegium, att förslaget bör godtagas med hänsyn till vikten av att

denna sjukdom effektivt bekämpas.

Statskontoret anser däremot, att några skäl för att staten skulle åtaga sig

kostnader för behandling av tuberkulos icke finnas.

Ersättningsbyrån har samma uppfattning. Byrån anmärker därvid, att tu­

berkulosen synes befinna sig på stadig tillbakagång i Sverige ävensom att förslaget skulle gynna särskilt de redare, som tillåta dåliga sanitära för­ hållanden i sina fartyg.

Departementschefen. Kommitténs förslag om rätt för sjöman att åtnjuta fri sjukvård bygger i huvudsak på gällande bestämmelser. För närvarande är huvudregeln i 28 § att redaren skall bekosta erforderlig sjukvård -— utöver den tid, sjömannen kvarstår i tjänsten — under närmare angiven tid där­ efter, dock icke för den händelse sjömannen lämnat tjänsten på egen begä­ ran eller avskedats jämlikt 33 §. Med förmånen av fri sjukvård följer, om sjömannen är svensk och lämnar tjänsten i utlandet, rätt att på redarens bekostnad resa till hemorten här i riket. Såsom kommittén framhållit äro de nuvarande reglerna icke fullt till­ fredsställande. Skäl torde nämligen icke föreligga att göra undantag för sjö­ man, som själv säger upp sig eller i laga ordning begär entledigande. Mera vansklig ter sig frågan i fall, där sjömannen avskedats med stöd av 33 §. I likhet med kommittén anser jag det emellertid vara en väl sträng påföljd för den enskilde sjömannen, om han i och med avskedandet skulle berövas möjligheten att få sina utgifter för nödvändig sjukvård och hemresa ersatta av redaren. Det må erinras om att gällande danska och norska sjömanslagar

Kungl. Maj. ts proposition nr 170. 121

intaga den ståndpunkten, att dessa förmåner skola utgå oberoende av anled­ ningen till att sjömannen lämnat tjänsten. Icke heller liar jag något att erinra mot att rätten till fri hemresa skall löreligga även när sjömannen lämnar tjänsten i Sverige. Riktigt synes ock­ så förslaget att begränsa denna rätt till sådana fall, där sjömannen efter avsked enligt 32 § avmönstrats på grund av sjukdom eller skada eller vid avgången från tjänsten lider av sjukdom eller skada av beskaffenhet att kunna föranleda avsked. Vad angår undantag från nu återgivna regler då fråga är om självförvållade sjukdomar må i första hand hänvisas till 4 §. Vid behandlingen av 28 § uppkommer emellertid ett med könssjukdomarna sammanhängande spörsmål, som kräver särskild prövning. Enligt 1918 års lag angående åt­ gärder mot utbredning av könssjukdomar har staten åtagit sig att beträf­ fande envar här i riket vistande, som lider av sådan sjukdom i smittsamt skede, betala kostnaderna för sjukhusvård, läkarbehandling och läkemedel. I anslutning till detta stadgande infördes i gällande sjömanslag den be­ stämmelsen, att staten skulle bestrida samma utgifter då fråga vore om en i utlandet kvarlämnad svensk sjöman. Från ett håll har nu ifrågasatts om icke staten borde ha enahanda förpliktelse gentemot en utom landet vistande svensk sjöman, som fortfarande är i redareqp tjänst. Med hänsyn till vad under 4 § anförts om könssjukdomarnas utbredning bland just sjömans­ yrkets utövare torde emellertid anledning i vart fall icke föreligga att till förmån för redaren ytterligare utvidga statens skyldighet att bekosta sjuk­ vården för utomlands varande sjöfolk. Ännu mindre torde tillräckliga skäl kunna åberopas för den av kommittén intagna ståndpunkten, att staten skulle bestrida kostnaderna för könssjuk sjömans hemresa eller för vården, då fråga är om könssjukdom som icke är i smittsamt skede. Det ligger i så fall närmare till hands att borttaga gällande bestämmelse i sjömanslagen om statens plikt att betala sjukvård vid sådan sjukdom, men med hänsyn till att bestämmelsen funnits i trettio år har jag ansett mig icke böra ställa något förslag i dylik riktning. Vad slutligen angår den föreslagna skyldigheten för staten att bestrida vissa utgifter i samband med att sjöman drabbats av tuberkulos finner jag mig på de av statskontoret och ersättningsbyrån anförda skälen icke kunna biträda förslaget.

29 §. I lagrummet lämnas föreskrifter om befälhavarens särskilda åligganden i samband med sjömans död. I första stycket stadgas att befälhavaren skall sörja för den avlidnes be­ gravning samt om dödsfallet underrätta dennes närmaste anhöriga. Enligt andra stycket skall befälhavaren föranstalta om uppteckning av den avlidnes efterlämnade tillhörigheter å fartyget ävensom sörja för att kvarlåtenskapen avlämnas till delägarna i boet eller annan för deras räkning. Inträffar dödsfallet utom riket och kan kvarlåtenskapen icke utan skada eller olägenhet behållas ombord, skall befälhavaren antingen överlämna den

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

till närmaste svenske konsul eller på lämpligt sätt försälja densamma. I sistnämnda fall är befälhavaren skyldig redovisa för försäljningssumman inför ombudsmannen vid sjömanshuset i fartygets hemort.

Sjömanskommittén förordar att till första stycket fogas en bestämmelse av innehåll att, där eldbegängelse sker, befälhavaren skall sörja för att urna innehållande askan blir hemsänd. I fråga om befälhavarens skyldighet att låta uppteckna den avlidnes till­ hörigheter föreslår kommittén det tillägget, att uppteckningen skall ske sna­ rast möjligt och i vittnens närvaro, ävensom att, där dödsfallet inträffat utom riket, uppteckningen skall lämnas till närmaste svenske konsul. Beträffande befälhavarens befattning med avliden sjömans kvarlåtenskap förordar kommittén, att befälhavaren skall vara berättigad att överlämna kvarlåtenskapen till konsuln också i det fall, där fartyget icke beräknas anlöpa svensk hamn inom ett år från dödsfallet. Å andra sidan föreslår kommittén, att befälhavarens rätt att försälja egendomen skall inskränkas såtillvida, att försäljning må ske allenast i den mån egendomen är utsatt för förskämning eller snar förstörelse. I anslutning härtill föreslås emel­ lertid att befälhavaren i sådant fall må i stället bortskaffa egendomen. Ytter­ ligare föreslår kommittén, ^tt redovisning av försäljningssumman skall kunna ske inför ombudsmannen vid vilket som helst av rikets sjömanshus. Slutligen påpekar kommittén att av 7 § framgår, att 29 § skulle bli till­ lämplig jämväl beträffande avliden befälhavare. Kommittén anmärker där­ vid, att det vanligen torde ankomma på den styrman, som jämlikt lagför­ slagets 44 § träder i den avlidne befälhavarens ställe, att vidtaga de i an­ slutning till dödsfallet föreskrivna åtgärderna.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna ändringarna, varemot re­ missinstanserna icke haft något att invända, synas välgrundade.

30 §. I gällande sjömanslag stadgar lagrummet, att kostnaden för sjömans be­ gravning skall bestridas av redaren, om dödsfallet inträffat, medan sjöman­ nen var kvar i tjänsten eller ännu vårdades på redarens bekostnad.

Sjömanskommittén anser, att stadgandet bör utökas med en föreskrift om skyldighet för redaren att i förekommande fall bestrida utgifterna för eld­ begängelse. Såsom lagrummet nu är avfattat torde enligt kommitténs upp­ fattning redaren vara pliktig att bestrida de utgifter, som kunna uppkomma i samband med nedsättande av askan (— begravningskostnad) men där­ emot icke kostnaden för själva eldbegängelsen. Enligt vad kommittén er­ farit brukar emellertid redaren betala denna kostnad, om eldbegängelsen sker å utrikes ort. Vidare förordar kommittén, att till lagrummet fogas ett andra stycke, innehållande den bestämmelsen att, därest svensk sjöman avlider under tid

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 123

då statsverket enligt 28 § fjärde stycket bekostar hans sjukvård, utgifterna för begravning och eldbegängelse skola utgå av statsmedel. Slutligen föreslås, att 30 § liksom för närvarande skall vara tillämplig å befälhavaren (se 7 §).

Remissyttrandena. Gentemot kommitténs förslag bär annat icke invänts än

att statskontoret anmärker, att utgifter för eldbegängelse torde höra till be­

gravningskostnader, varför tillägget härutinnan synes kunna utgå ur för­ slaget.

Departementschefen. Det är möjligt att en sträng tolkning av begreppet »be­ gravningskostnad» skulle kunna leda till att därunder fördes också utgift för eldbegängelse. Med hänsyn till att redaren hitintills icke ansetts vara pliktig att bestrida sådan utgift torde det dock vara lämpligt, att lagen upp­ tager en uttrycklig föreskrift härom. Vad angår det i kommittéförslaget under 30 § andra stycket upptagna stad­ gandet må erinras att jag under 28 § avstyrkt bifall till förslaget om vidgad skyldighet för staten att bestrida utgifterna för sjömans sjukvård. Denna min ståndpunkt leder naturligen till att jag finner det av kommittén förordade andra stycket i 30 § böra utgå.

31 §. I lagrummet stadgas för närvarande att — därest befälhavaren i fall, där svensk konsuls bistånd ej kunnat erhållas, nödgats för svensk sjömans sjuk­ vård eller begravning göra utgift, som icke ålegat redaren — denne äger där­ för undfå ersättning av statsmedel.

Sjömanskommittén förordar, att till lagrummet skall såsom ett första stycke fogas ett stadgande av innebörd att befälhavaren, när han i utlandet överlämnar sjuk eller skadad sjöman åt svensk konsuls försorg, skall för kostnad som enligt 28 och 30 §§ åvilar redaren ställa säkerhet, som kan av konsuln godkännas. Detsamma skall enligt kommitténs förslag gälla be­ träffande hyra, vartill sjömannen må vara berättigad jämlikt 18 § andra stycket andra punkten. Hyresbelopp, som är till betalning förfallet, skall av befälhavaren tillställas konsuln. Enligt stadgandet åligger det vidare kon­ suln att, i den mån beloppet icke erfordras till att täcka utgifter för sjö­ mannens räkning, på begäran av sjömannen överlämna detsamma till den­ ne, såframt sjömannen icke befinner sig i sådant tillstånd, att han är oför­ mögen att handha sina angelägenheter. Kommittén anmärker, att stadgan­ det bygger på en liknande föreskrift i 1938 års sjömanslagsutrednings för­ slag samt att detsamma återfinnes i samtliga Köpenhamns-utkast. Vidare förordar kommittén, att den nuvarande bestämmelsen i 31 § skall bilda lagrummets andra stycke. Angående denna bestämmelse anför kom­ mittén, att förutsättningen för dess tillämplighet enligt gällande praxis (jfr NJA 1949: 330) torde vara den att det icke enligt svensk lag ålegat redaren

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

att bestrida den av befälhavaren gjorda utgiften. Härutöver torde emellertid fordras att befälhavarens förpliktelse att göra utgiften grundat sig på svenska rättsregler. Grundar sig däremot utgiften på främmande lands lagstiftning (t. ex. immigrationsbestämmelser), blir utgiften att betrakta såsom en slags driftskostnad för rederiet och är därför icke av beskaffenhet att ådraga sta­ ten betalningsskyldighet jämlikt 31 § sjömanslagen. Kommittén omnämner i anslutning härtill, att spörsmålet ingående be­ handlades vid de nordiska överläggningarna. Allmänt ansågs det icke vara rimligt, att redare, som för inhemsk sjömans sjukvård eller begravning för­ skjutit mer än enligt hemlandets lag ålegat honom, icke skulle kunna vän­ da sig mot staten för att få ersättning härför. Enighet rådde därom att den i 31 § stadgade skyldigheten för staten att gottgöra redaren borde vara för handen, även om befälhavaren nödgats göra utgiften på grund av främ­ mande lands lagstiftning och då oberoende av huruvida bistånd av konsul kunnat erhållas eller ej. Kommittén har ansett sig böra i princip biträda det gemensamma nor­ diska förslaget. Kommittén finner det emellertid vara av största vikt, att säkerhet skapas för att ersättningsskyldighet för staten icke inträder i annat fall än där utgiften verkligen varit oundviklig. Eljest skulle kunna befaras att redaren kommer att finna det tämligen likgiltigt om utgiften göres eller ej, eftersom han kan räkna med att alltid bli gottgjord av staten. På grund härav föreslår kommittén den ändringen, att redaren skall er­ hålla ersättning av statsmedel där befälhavaren i utlandet nödgats för svensk sjömans sjukvård eller begravning göra utgift, som icke enligt svensk lag ålegat redaren och som befälhavaren ej med biträde av svensk konsul kun­ nat undvika. Ersättningsskyldighet för staten skulle sålunda inträda i fall, där utgiften måst göras oaktat konsul biträtt befälhavaren, eller där det visas att gjord utgift ej kunnat undvikas ens om konsul anlitats.

Remissyttrandena. Enligt statskontorets mening möter ett utsträckande av-

statens betalningsansvar att avse utgifter, som befälhavaren nödgas göra på grund av utländsk lagstiftning, allvarliga betänkligheter. Spörsmålet om sta­ tens ekonomiska förpliktelser enligt 31 § torde böra lösas i anslutning till frågan om obligatorisk sjukförsäkring för sjöfolk i utrikes fart. Statskon­ toret anser, att i avbidan på förslag i detta ämne det nuvarande stadgandet i 31 § bör utgå ur lagen.

Ersättningsbijrån har samma uppfattning. Byrån anmärker därvid, att

från utrikesdepartementets sida tidigare gjorts gällande, att här är fråga om utgifter, som redaren bör beakta vid beräknandet av fraktsatserna. Det är icke påkallat, att statsverket ställer sig som garant för dessa ibland myc­ ket betydande kostnader.

Departementschefen. Mot de av kommittén föreslagna bestämmelserna i första stycket, vilka icke återfinnas i gällande lag, torde icke vara något att erinra.

Kungl. Maj.ts proposition nr 110. 125

l fråga om andra stycket, som i viss mån motsvaras av nuvarande stad­ gande i 31 §, må erinras att befälhavaren enligt 27 § skall tillse, att sjuk eller skadad sjöman erhåller erforderlig vård. Jämlikt 29 § skall befälhava­ ren, om sjöman avlider, också sörja för hans begravning. Vad nu sagts gäl­ ler, även om det icke åligger redaren att slutgiltigt svara för vård- eller begravningsutgifterna. Denna fråga regleras i 28 och 30 §§. I fall där kostna­ den enligt sistnämnda lagrum skall bäras av sjömannen själv eller av hans dödsbo, t. ex. i samband med självförvållad sjukdom, får redaren sålunda en fordran på sjömannen eller boet. Sådan fordran torde huvudsakligen upp­ komma endast, då sjömannen kvarlämnas i utlandet och av en eller annan anledning icke kan omhändertagas av svensk konsul, vilken — i den mån icke redaren jämlikt 28 eller 30 § har att bestrida utgiften — enligt särskilda bestämmelser är pliktig att förskjuta nödiga medel för svensk sjömans vård eller begravning. Intet torde vara att erinra mot att staten gottgör redaren för vad denne sålunda enligt svenska lagbestämmelser nödgats utgiva. En­ ligt min mening bör denna princip vara stadfäst i sjömanslagen, oavsett vad som kan komma att stadgas i författning om obligatorisk sjukförsäkring för sjöfolk. Det må emellertid uppmärksammas att befälhavaren utöver vad nu nämnts kan bliva tvungen att för svensk sjömans räkning göra utgift, för vilken redaren icke svarar enligt svensk lag. Exempelvis kunna myndig­ heterna i det land, där sjöman avmönslras på grund av sjukdom, under hot om kvarstad kräva att befälhavaren skall förskjuta vårdkostnader för längre tid än i 28 § stadgade tolv veckor. I sådant fall göres utgiften på grund av främmande lands lagstiftning. Såsom statskontoret och ersättningsbyrån framhållit torde tillräckliga skäl icke kunna åberopas för, att staten skulle ikläda sig betalningsansvar för en dylik utgift. Den blir att bedöma såsom en slags driftskostnad. Det nuvarande stadgandet i 31 § torde därför böra kvarstå med oförändrad lydelse.

Om befälhavarens rätt att avskeda sjöman.

32 §. Såsom anmärkts under 18 $ upptager lagrummet för närvarande bestäm­ melser om rätt för befälhavaren att avskeda sjöman, som till följd av sjuk­ dom eller skada för längre tid är salt ur stånd att fullgöra sin tjänst eller som lider av sjukdom, medförande fara för de ombordvarande. Vidare åter­ finnas regler om sjömans rätt till ersättning i sådant fall. I enlighet med kommitténs förslag förordas, att förstnämnda stadgande skall kvarstå i 32 §, samt att övriga regler flyttas till 18 §.

33 §. 1 lagrummets första stycke stadgas för närvarande alt befälhavaren i vissa under punkt 1—4 uppräknade fall äger avskeda sjöman, oaktat tjänsteavtalet beslår. I samtliga fall grundar sig befälhavarens rätt därpå, att sjömannen

12G Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

i ett eller annat avseende åsidosatt vad enligt avtalet måste anses åligga honom. Enligt nuvarande andra stycket skall, innan sjöman som är ombord av­ skedas, förhör såvitt möjligt hållas med honom. Förhöret äger rum enligt bestämmelserna i 64 §. I tredje stycket föreskrives, att sjöman som avskedas enligt 33 § icke är berättigad till hyra för längre tid än han förrättat tjänsten.

Sjömanskommittén erinrar om att gällande danska sjömanslag till skill­ nad från den svenska lagen såsom avslcedsgrund upptager, att sjöman döl­ jer obehörig person ombord. Enligt kommitténs åsikt bör visserligen den omständigheten, att sjöman handlar på sådant sätt, icke i och för sig med­ föra rätt för befälhavaren att avskeda sjömannen. Det kan dock icke bestri­ das, att handlingssättet stundom kan medföra ej önskvärda följder för far­ tyget eller de ombordvarande. Kommittén har tänkt särskilt på det fallet, att sjömannen i främmande hamn söker dölja en för brott eller illegal politisk verksamhet efterspanad person i avsikt att smuggla honom ut ur landet. Upptäckes förhållandet av det främmande landets myndigheter, blir påföljden måhända den, att fartyget tages i beslag, de ombordvarande kvarhållas eller dryga böter åläggas rederiet. Enligt kommitténs uppfattning skulle det säkerligen verka återhållande på sjömannen, om han riskerade avsked i dylikt fall. Kommittén förordar därför, att en bestämmelse i så­ dan riktning införes i lagen. Vidare framhåller kommittén, att den svenska sjömanslagen saknar den i de danska och norska lagarna upptagna bestämmelsen om rätt för befäl­ havaren att avskeda sjöman, som drager tvist om tjänsteförhållandet inför utländsk myndighet. På anförda skäl anser kommittén, att denna bestäm­ melse bör införas också i den svenska lagen. Härom må ytterligare hän­ visas till vad anföres under 43 §. Beträffande föreskriften om förhör i samband med avsked enligt 33 § anmärker kommittén, att föreskriften för närvarande icke ålägger befäl­ havaren en ovillkorlig skyldighet att hålla förhör. Enligt kommitténs me­ ning bör emellertid befälhavaren icke i något fall kunna vidtaga en för sjö­ mannen så allvarlig åtgärd som att avskeda honom för begången förseelse, utan att saken dessförinnan i görligaste mån blivit utredd. Förhör bör så­ lunda äga rum, oberoende av om sjömannen kan närvara eller ej. Genoin förhör med övriga ombordvarande framkomma måhända sådana upplys­ ningar, att sjömannens skuld eller oskuld blir klarlagd. Kommittén före­ slår därför den lydelsen att, innan befälhavaren avskedar sjöman jämlikt 33 g, förhör skall hållas jämlikt bestämmelserna i 64 § (jfr detta lagrum), samt att förhöret skall äga rum, även om sjömannen är förhindrad att vara personligen tillstädes. I fråga om det under tredje stycket upptagna stadgandet, att en en­ ligt 33 § avskedad sjöman icke är berättigad till hyra för längre tid än han förrättat tjänsten, förordar kommittén, att stadgandet behålles såsom liu-

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 127

vudregel i den nya lagen. Enligt kommitténs förslag skulle härtill fogas den under 18 § berörda undantagsbestämmelsen, att sjöman, som avske­ das för det lian icke infunnit sig i rätt tid å fartyget, skall vara bibehållen vid sin rätt till sjukhyra, om han var utan skuld. Enligt kommitténs mening bör emellertid ytterligare en undantagsregel till sjömannens förmån införas. Kommittén framhåller, att sjömans utevaro kan ha berott därpå att han mot sin vilja blivit kvarhållen av myn­ digheterna på platsen. Såsom exempel angiver kommittén, att sjömannen blivit ålagd att inställa sig vid en allmän läkarundersökning eller att han icke kunnat komma till hamnområdet, därför att detta blivit avspärrat. Särskilt om sjömannen befinner sig i utlandet blir lians belägenhet svår. Enligt kommitténs mening bör staten i sådant fall ingripa till sjömannens förmån. Kommittén föreslår därför ett stadgande av innehåll att, därest sjömannen är svensk och hans uteblivande från fartyget föranletts av ut­ ländsk myndighets påbud, han skall vara berättigad att av statsmedel er­ hålla fri resa till sin hemort här i riket ävensom hyra för den tid han av sådan anledning varder arbetslös, dock icke utöver två månader. Vidare före­ slås att, vad i 26 § stadgas om sjömans plikt att i samband med hemresa an­ taga tjänst å annat fartyg skall äga motsvarande tillämpning. Slutligen upptager kommitténs förslag det i anslutning till 26 § omnämn­ da stadgandet, att en enligt 33 § avskedad sjöman ej är berättigad till fri hemresa enligt 26 § i annat fall, än där han skilts från tjänsten på grund av oduglighet eller av för sen inställelse och han icke avsiktligen lämnat tjänsten.

Remissyttrandena. I fråga om förslaget att befälhavaren skall vara berättigad åt t avskeda sjöman som döljer obe­

hörig person ombord anser generalkonsulatet i London, att den­

na rätt bör föreligga även om sjömannens handlingssätt icke sker under omständigheter, som kunna utsätta fartyget för äventyr. Enligt konsulatets erfarenheter ha missförhållanden förekommit, vilka icke äro ägnade att ställa det svenska sjöfolket i gynnsam dager. Döljande av obehörig person är rent principiellt en så allvarlig och stötande förseelse, att befälhavaren bör ha en obeskuren rätt att avskeda sjömannen. Förslaget om statens skyldighet att bispringa sjöman, som till följd av utländsk myndighets påbud blir k v a r-

1 ä in n a d i lan d, avstyrkes av statskontoret, som framhåller att bevis­

svårigheterna många gånger måste 1)1 i betydande. Ej heller är det möjligt att beräkna kostnaderna. Avgörande för statskontorets ståndpunkt är dock, att bestämmelsen synes taga sikte främst på de extraordinära förhållan­ dena under krig eller vid eif spänt internationellt läge. Otvivelaktigt kunna under oroliga tider särskilda åtgärder eventuellt med statsbidrag böra vid­ tagas till sjömannens skydd och ekonomiska bistånd samt för tryggande av landets försörjning med förnödenheter av olika slag. Bestämmelser i angiven riktning böra emellertid icke meddelas i den för normala fredliga förhållanden avsedda sjömanslagen.

128 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Ersättningsbyrån har i denna fråga samma uppfattning som statskon­

toret. Byrån framhåller, att sjöman jämlikt 51 § i princip är berättigad att gå i land under fritid. Det får därför förutsättas ett visst omdöme hos sjö­ mannen, som i vissa länder måste vara beredd att taga följderna. Dess­ utom påpekar byrån, att det torde vara okänt inom svensk rätt, att sta­ ten åtager sig skadeståndsplikt för utländsk myndighets åtgärd. En annan sak är att Kungl. Maj :t borde äga möjlighet att i ömmande fall på ansö­ kan av svensk sjöman bereda honom gottgörelse för obehag och förlust, som åsamkats honom genom utländsk myndighets beslut.

Departementschefen. Kommittéförslaget upptager i huvudsak samma be­ stämmelser som i gällande lag. Ett par utvidgningar av befälhavarens rätt att avskeda sjöman ha emellertid förordats. Den ena utvidgningen avser det fall, att sjöman döljer obehörig person ombord under omständigheter, som kunna utsätta fartyget för äventyr. I anslutning härtill har frän ett håll föreslagits att befälhavaren skulle vara berättigad att avskeda sjömannen, även om sistnämnda förutsättning ej vore för handen. Enligt min mening skulle det dock innebära ett väl kraftigt ingripande mot sjömannen om en­ bart den omständigheten, att han döljer en obehörig person å fartyget, berät­ tigade befälhavaren att skilja sjömannen från tjänsten. Det må uppmärk­ sammas att, för den händelse sjömannen mot befälhavarens order upprepade gånger gör sig skyldig till sådant förfarande, möjlighet torde föreligga att avskeda honom jämlikt 33 § tredje punkten. Den andra utvidgningen åsyftar sådant fall, då sjöman i strid mot stad­ gandet i 43 § drager tvist om tjänsteförhållandet inför utländsk myndighet. Mot eu dylik bestämmelse torde icke vara något att erinra. I detta ämne må hänvisas till vad anföres under 43 §. Icke heller synes vara något att invända mot ändringsförslaget i anslut­ ning till reglerna om förhör. Vad slutligen angår förslaget om att staten i viss utsträckning skulle bi­ springa sjöman, som till följd av utländsk myndighets påbud förhindrats inställa sig å fartyget i rätt tid, torde det, såsom ersättningsbyrån framhål­ lit, vara något för svensk lagstiftning främmande, att staten helt allmänt skulle åtaga sig ersättningsskyldighet för skada, åsamkad svensk medbor­ gare till följd av utländsk myndighets åtgärd. Härav följer självfallet icke att staten skulle vara förhindrad att i dylikt fall — när omständigheterna äro särskilt ömmande — ingripa till förmån för svensk medborgare, vare sig han är sjöman eller ej.

34 §. Enligt lagrummets första stycke i dess gällande lydelse äger sjöman, vil­ ken avskedas utan att skäl som i 32 eller 33 § sägs därtill föranlett, rätt till ersättning för den förlust han därigenom lider. I andra stycket lämnas en hjälpregel för det fall att utredning om förlusten icke kan förebringas. Sjö­ man av befälsgraden blir då berättigad till två månaders hyra och sjöman

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 129

av manskapsgraden till en månads hyra, allt jämte fri resa med underhåll till den ort där tjänsten rätteligen skulle frånträtts.

Sjömanskommittén föreslår — under åberopande av de skäl som återgivits under 3 § — att ersättningen vid kontraktsstridigt avsked enligt 34 § alltid skall utgå med standardbelopp. I fråga om beloppets storlek anser kommittén, att åtskillnad mellan olika grupper av sjömän icke bör göras. Kommittén förordar därför, att alla sjö­ män skola äga rätt till hyra för två månader eller sålunda samma ersätt­ ning som enligt kommitténs förslag må liögst utgå såsom sjukhyra. Det måste anses vara i överensstämmelse med billighetens krav att skälig gottgörelse lämnas den sjöman som — utan att själv ha givit anledning därtill — av arbetsgivaren tvingas lämna tjänsten under andra förhållanden än han haft att räkna med. Vidare föreslår kommittén att sjöman, för den hän­ delse tjänsteavtalet rätteligen skulle upphört i svensk hamn, skall vara be­ rättigad till fri resa ända till hemorten här i riket. Det må nämnas att Köpenhamns-utkasten behållit den nuvarande skill­ naden mellan sjömän av befälsgraden och övriga sjömän.

Kommittéledamoten Böös kan icke biträda kommitténs förslag, såvitt an­

går föreskriften att alla sjömän skola vara berättigade till ersättning mot­ svarande två månaders hyra. Att på detta sätt likställa olika grupper av sjö­ män är måhända riktigt när det gäller s. k. sociala förmåner, t. ex. rätt till sjukhyra. Föreskrifterna i 34 § däremot innefatta en ren skadeståndsreglering, beträffande vilken lika litet som i fråga om löneförmåner sociala jäm­ likhetskrav kunna åberopas. Enligt reservantens mening finnes ej skäl an­ taga, att ersättningen åt sjöman av manskapsgraden enligt den nuvarande hjälpregeln i 34 § skulle vara för låg. På grund av vad sålunda anförts före­ slår reservanten, att standardersättningen bestämmes till två månaders hyra för sjömän av befälsgraden och en månads hyra för annan sjöman.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld vilja, såsom framgår av

vad under 3 § anförts, behålla 34 § i dess nuvarande lydelse.

Remissyttrandena. I frågan huruvida 34 § skall upptaga en föreskrift om standardersättning eller ej intaga de hörda myndigheterna och organisationerna samma ståndpunkt som till motsvarande bestämmelse i 3 §.

Beträffande standardersättningens storlek anse maskinbe- (edsförbundet och sjöfolksförbundet — med instämmande av landsorganisa­ tionen — att kommitténs förslag bör godtagas. Enligt maskinbefäls förbundet tala skäligheten och rättvisan för att stan­

dardersättningen skall bestämmas till två månaders lön för alla sjömän. Denna ersättning kan icke anses vara för hög.

Partygsbefälsföreningen, inrikessjöfärtens befälsförening och radiotelegrafistföreningen biträda reservanten Böös’ ståndpunkt. Enligt föreningarnas

mening skulle likställighet i skadeståndshänseendc svårt missgynna befäls- 9 Bihang till riksdagens protokoll 1952. i samt. Nr 170.

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

grupperna. Dessa äro nämligen på ett helt annat sätt än manskapsgrupperna beroende av sina befattningar. Manskapet har till skillnad från befälet lätt att få lika god anställning på annat fartyg. Därest sjöman av manskapsgraden berättigas till skadestånd motsvarande två månaders hyra, bör sjö­ man av befälsgraden tillerkännas åtminstone fyra månaders hyra.

Även hovrätten, socialstyrelsen, kommerskollegium och rådhusrätten an­ sluta sig till Böös’ förslag. Kommerskollegium framhåller emellertid, att före­

ståndare för ekonomiavdelning samt radiotelegrafist i skadeståndshänseende böra jämställas med sjöman av befälsgraden, eftersom de enligt 13 § skulle komma att åtnjuta en månads uppsägningstid.

Departementschefen. Av vad anförts i anslutning till 3 § framgår att det skadestånd, som jämlikt 34 § tillkommer en i strid med tjänsteavtalet av­ skedad sjöman, föreslås utgå med standardbelopp. Det återstår emellertid att taga ställning till frågan om beloppets storlek. Enligt kommitténs förslag skulle alla sjömän bli berättigade till lön för två månader jämte fri resa med underhåll till närmare angiven ort. Från olika håll har emellertid häremot invänts att skadeståndet skulle bli för högt, i allt fall beträffande sjöman i manskapsgraden, och att anledning ej funnes att frångå den nuvarande hjälpregeln, enligt vilken sådan sjöman äger rätt till — utöver fri resa med underhåll —- lön för en månad. Såsom framhållits under 3 § kan det icke komma i fråga att bestämma skadeståndet så lågt, att sjömannen i över­ vägande antalet fall skulle lida förlust. Å andra sidan bör skadeståndet själv­ fallet icke sättas så högt, att sjömannen i regel skulle göra en otillbörlig vinst på redarens bekostnad. Ur nu angivna synpunkter synes det ligga när­ mast till hands att anpassa skadeståndet, som ej är att betrakta såsom en social förmån, efter den för sjömannen gällande uppsägningstiden. Av för­ slaget till 13 § framgår att maskinchef, styrman, maskinist, föreståndare för ekonomiavdelning och radiotelegrafist skulle åtnjuta en uppsägningstid av en månad samt övriga sjömän sju dagar. Med hänsyn härtill torde det inne­ bära en skälig avvägning att bestämma skadeståndet till två månaders lön för nämnda fem grupper av befattningshavare samt till en månadslön för övriga sjömän, allt jämte fri resa till den av kommittén angivna orten. Detta överensstämmer för övrigt i princip med Köpenhamns-utkastens ståndpunkt.

Om sjömans rått att erhålla entledigande.

35 §. Enligt lagrummets första stycke i dess gällande lydelse må sjöman er­ hålla entledigande, om han visar, att han kan få fartyg att föra eller er­ hålla befordran till styrman eller maskinist eller till styrman eller maski­ nist av högre grad än den han innehar, eller att det efter tjänstens anta­ gande inträffat omständighet, som gör det till en välfärdsfråga för honom att bli fri från tjänsten, allt under förutsättning att han utan ökad utgift

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 131

för redaren sätter annan duglig man i sitt ställe. I nuvarande andra styc­ ket stadgas, att i de med lagrummet avsedda fallen hyra skall utgå för den tid sjömannen varit i tjänst.

Sjömanskommittén. Beträffande första stycket föreslår kommittén ett par ändringar av i huvudsak redaktionell art. Sålunda bör enligt kommitténs uppfattning av lagrummet otvetydigt framgå, att detsamma är tillämpligt icke blott, då sjömannen kan erhålla befordran till de i lagrummet upp­ räknade befälstjänsterna, utan så snart han kan få tjänst av högre grad på fartyg än den han innehar. I anslutning härtill bör vidare stadgas att sjömannen har rätt till entledigande när han eljest kan få en tjänst, vars antagande är av väsentlig betydelse för honom, t. ex. då en maskinist erbjudes en välavlönad maskinisttjänst i land eller en styrman kan bli lots. Vidare förordar kommittén, att föreskriften om sjömans rätt till ent­ ledigande, när det är en välfärdsfråga för honom att bli fri från tjänsten, skall behållas. I fråga om andra stycket föreslår kommittén, att detsamma skall utgå; stadgandet är onödigt eftersom 18 § lämnar uttömmande regler i ämnet. Kommittén påpekar därjämte, att stadgandet i viss mån skulle komma att strida mot de föreslagna reglerna om sjukhyra. Av vad under 18 § anförts framgår nämligen att även sjöman, som begär entledigande enligt 35 §, skulle ha rätt till sådan hyra.

Departementschefen. De av kommittén förordade ändringarna, som lämnats utan erinran av remissinstanserna, synas mig böra godtagas.

36 §. Lagrummet berättigar för närvarande sjöman att under närmare angiv­ na förutsättningar erhålla entledigande, då elakartad farsot soin vunnit större utbredning råder i hamn, dit fartyget är bestämt, eller när fara före­ ligger för att fartyget skall uppbringas av krigförande makt eller utsät­ tas för krigsskada. Härjämte stadgas att hyra skall utgå för den tid sjö­ mannen varit i tjänst.

Sjömanskommittén föreslår under åberopande av de vid 35 § anförda skä­ len, att sistnämnda stadgande skall utgå. Vidare föreslås att orden »som vunnit större utbredning» skola borttagas. Härigenom skulle överensstäm­ melse uppnås med övriga nordiska lagar. Slutligen förordar kommittén, att uttrycket »krigförande makt» skall ändras till »krigförande». Kommittén har nämligen funnit det böra klart utsägas, att lagrummet skall vara tilllämpligt icke endast om krigstillstånd råder mellan suveräna stater utan även då fråga är om inbördeskrig av sådant slag som exempelvis det spanska under 1930-talet.

Remissyttrandena. Medicinalstyrelsen finner den av kommittén föreslagna

formuleringen »elakartad farsot» ändamålsenlig endast om med farsot av­

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

ses de i internationella hälsovårdskonventionen upptagna karantänsjuk­ domarna pest, kolera, gula febern, smittkoppor, fläckfeber och återfallsfeber och om med nämnda uttryck åsyftas att sådan karantänsjukdom uppträtt i större antal fall än normalt för respektive orter. Styrelsen vill dock som sin mening framhålla, att här avsedda föreskrifter blivit för­ åldrade. Genom det internationella hälsovårdsarbetets utveckling förelig­ ger nämligen numera möjlighet att begränsa uppträdande epidemier, och sådana riskmoment finnas knappast som kunna motivera en rätt för sjö­ man att erhålla entledigande.

Departementschefen. Begreppet »elakartad farsot» torde ha den innebörd som enligt medicinalstyrelsens mening bör tilläggas detsamma. Det är vis­ serligen riktigt, att de epidemiska sjukdomarna numera förekomma endast i begränsad omfattning, men denna omständighet torde icke utgöra ett till­ räckligt vägande skäl för att borttaga lagrummet. Detsamma har sin upp­ gift att fylla, därest en elakartad farsot trots allt skulle uppstå. På grund av det anförda och då anledning att motsätta sig kommitténs förslag i öv­ rigt icke torde föreligga synes förslaget böra godtagas i sin helhet.

37 §. I sin gällande lydelse upptager lagrummet regler om rätt för sjöman att i vissa fall erhålla entledigande vid förändring av resan. Vidare stad­ gas att sjöman, som på grund av resans förändring avgår från tjänsten, äger rätt till ersättning för den förlust han därigenom lider, dock icke utöver hyra för en månad, om han tillhör befälsgraden, och för en halv månad, om han tillhör manskapsgraden, ävensom fri resa med under­ håll till förhyrningsorten eller, om resan börjat, till avmönstringsorten. Slutligen stadgas att, om utredning angående förlusten ej varder förebragt, sjömannen skall vara berättigad att erhålla vad sålunda är bestämt såsom högsta ersättning.

Sjömanskommittén föreslår även här, att den sjömannen tillkommande er­ sättningen skall utgå med standardbelopp. Kommittén förordar, att belop­ pet bestämmes till hyra för en månad jämte fri resa med underhåll.

Kommittéledamoten Böös anser, att standardersättningen bör vara en

månads hyra för sjöman av befälsgraden och en halv manads hyra för annan sjöman.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld vilja behålla lagrum­

met i dess gällande lydelse.

Remissyttrandena. De hörda myndigheterna och organisationerna intaga samma ståndpunkt till de av kommittén under 37 § föreslagna ändring­

arna som till ändringsförslagen i anslutning till 3 och 34 §§. Kommerskollegium vill dock icke direkt motsätta sig den föreslagna utjämningen

mellan befäl och manskap. Kollegium framhåller därvid, att maximibelop­

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 133

pet för sjöman i manskapsgrad är endast en halv månads hyra ävensom att i de ej så vanliga fall, där sjöman träffar avtal om bestämd resa, skälet härför är att sjöman önskar komma till den för resan bestämda slut­ punkten.

Departementschefen. Det synes mig lämpligt att även i 37 § införa en regel om standardersättning. Däremot torde ■— av samma skäl som anförts un­ der 34 § — anledning ej finnas att frångå gällande lags ståndpunkt att den sjöman, som är anställd med sju dagars uppsägningstid, erhåller lägre ersättning än den som åtnjuter en månads uppsägningstid. Kommitténs förslag synes därför böra ändras i så måtto, att maskinchef, styrman, maskinist, föreståndare för ekonomiavdelning samt radiotelegrafist skola vara berättigade till en månads lön och övriga sjömän till en halv må­ nads lön.

38 §. Lagrummet berättigar för närvarande sjöman att erhålla entledigande med ersättning enligt 34 §, när fartyget icke är i sjövärdigt skick eller eljest är behäftat med allvarlig brist av närmare angivet slag. Samma rätt förelig­ ger för sjömannen, om befälhavaren i strid mot stadgandet i 59 § underlåter att efterkomma framställning om syn å fartyget. Enligt sistnämnda lagrum i dess nuvarande lydelse åligger det befälha­ varen att — därest de ombordvarande i närmare angiven ordning göra fram­ ställning om syn för utrönande av något av de i 38 § omförmälda förhål­ landena — anhålla om förrättande av syn. Denna anhållan skall göras, inom riket hos vederbörande tillsynsmyndighet och utom riket hos svensk konsul eller, om sådan icke finnes på platsen, hos närmaste svenske konsul eller vederbörande myndighet på orten.

Sjömanskommittén anmärker inledningsvis, att enligt dess uppfattning 59 § numera saknar betydelse. Den kontroll staten utövar i fråga om sjövärdig­ heten måste anses fullt betryggande. Bl. a. kan vem som helst, antingen han är anställd ombord eller icke, inom riket hos vederbörande tillsynsmyndig­ het (fartygsinspektören) och utom riket hos svenske konsuln anmäla att missförhållande ombord föreligger i det eller det avseendet. Framgår icke av omständigheterna att anmälningen är ogrundad, blir saken prövad. På grund av det anförda föreslår kommittén, att 59 § skall utgå ur lagen och som en följd härav jämväl andra stycket i 38 §. Däremot har kommittén funnit, att första stycket i sistnämnda lagrum bör kvarstå i oförändrat skick, frånsett en mindre redaktionell ändring.

Remissinstanserna ha lämnat kommitténs förslag utan invändning.

Departementschefen. Icke heller enligt min mening finnes anledning till er­ inran mot förslaget.

134 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

39 §. I lagrummet upptagas bestämmelser angående rätt för sjöman att erhål­ la entledigande, om han misshandlats av befälhavaren eller av andra om­ bordvarande utan att befälhavaren givit honom påkallat skydd, eller om be­ fälhavaren förhållit honom försvarlig kost. Blott en redaktionell ändring föreslås.

40 §. I lagrummets första stycke stadgas för närvarande att, därest fartyget försäljes till utländsk man eller annorledes upphör att vara svenskt, sjöman äger rätt att erhålla entledigande samt åtnjuta ersättning som i 34 § sägs. Enligt andra stycket i dess gällande lydelse utgör den omständigheten, att annan förändring av äganderätten till fartyget sker eller att befälhavare ombytes, ej laga skäl för sjömannen att lämna tjänsten.

Sjömanskommittén anför inledningsvis följande: Av de ombordanställdas representanter inom kommittén har framhållits, att stadgandet i lagrummets första stycke är utan större värde för sjömän­ nen. De kunna nämligen åberopa stadgandet endast i det fall, att tjänsteav­ talet ännu består, då fartyget övergår i utländsk ägo. Väljer sålunda redaren den utvägen att uppsäga besättningens tjänsteavtal i god tid före ägande­ rättens övergång, kan besättningen icke kräva gottgörelse, även om den skulle bli arbetslös genom försäljningen. Sjömännen ha emellertid föga glädje av stadgandet ens för det fall, att redaren skulle underlåta uppsäga avtalet. På sätt skadeståndsreglerna för närvarande äro utformade få nämli­ gen sjömännen -— såsom under 34 § framhållits —- nöja sig med en ersätt­ ning motsvarande hyra under uppsägningstiden samt, därest entledigande erhålles å annan ort än där tjänsten skall frånträdas, hyra för den längre tid, som kan beräknas åtgå för resan till nämnda ort. De ombordanställdas representanter ha ifrågasatt sådan ändring av 40 § första stycket, att sjö­ man vid fartygets försäljning till utlandet skulle ha rätt till hyra för viss tid, om han varder arbetslös till följd av försäljningen, och detta oberoende av huruvida han blivit uppsagd eller själv begärt entledigande. Vid sin prövning av detta spörsmål har kommittén stannat för att icke föreslå ändring i nuvarande regler. Enligt kommitténs åsikt är det uteslu­ tet att inskränka den vardera parten tillkommande rätten att utan ekono­ misk påföljd i laga ordning uppsäga tjänsteavtalet till upphörande. Kom­ mittén påpekar emellertid att sjömannen — under förutsättning att kom­ mitténs förslag till ändring av skadeståndsreglerna i 34 § godtages — i över­ vägande antalet fall skulle få skälig gottgörelse, om han i samband med far­ tygets försäljning tvingas lämna tjänsten i utlandet. Beträffande andra stycket föreslår kommittén den ändringen, att därest fartyget eljest byter ägare, sjöman skall vara berättigad till entledigande, dock utan rätt till ersättning. Visserligen kan mot förslaget invändas att det för den enskilde sjömannen oftast torde vara likgiltigt, om fartyget äges av det ena eller det andra svenska rederiet, men enligt kommitténs uppfattning

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 135

kan det vara av väsentlig betydelse för sjömannen att omedelbart få lämna sin tjänst, om fartyget övergår till annat rederi. Så torde exempelvis vara fallet, om fartyget äges av ett rederi, inom vilket befordringsutsikterna äro goda, men säljes till ett mindre rederi, där dessa utsikter äro ogynnsamma. —- Samtliga fyra Köpenhamns-utkast upptaga ifrågavarande stadgande.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld motsätta sig kommit­

téns ändringsförslag. Enligt deras mening är den omständigheten att svenskt fartyg byter ägare utan att dock fartygets nationalitet ändras utan praktisk betydelse för sjömannen, som alltjämt är bibehållen vid de förmåner, vilka äro honom tillförsäkrade enligt svensk lag och gällande avtal. Vad kommit­ témajoriteten anför till stöd för förslaget om rätt att även i dylika fall er­ hålla entledigande är rent teoretiskt. Reservanterna veterligen ha gällande bestämmelser icke i praktiken föranlett klagomål. Vidare framhålla reser­ vanterna, att enligt förslaget skulle varje förändring i äganderätten till far­ tyget giva sjöman rätt att erhålla entledigande. Inskränkning har icke före­ slagits beträffande de fall, då äganderättsförändringen avser endast del i fartyget. En dylik inskränkning skulle för övrigt icke kunna vidtagas på ett praktiskt tillfredsställande sätt till följd av omöjligheten att draga en gräns mellan äganderättsskiften av olika art och omfattning. Slutligen anföra re­ servanterna, att förslaget ur redaresynpunkt är till betydande olägenhet, eftersom den tilltänkte köparen alltid skulle riskera att få övertaga ett far­ tyg, vars besättning lämnat fartyget.

Remissyttrandena. I fråga om sjömans rätt att begära entledi­ gande vid fartygets försäljning till utländsk man an­

ser maskinbefäls förbundet att sjömannen skall vara berättigad till åtmins­

tone två månaders lön för den händelse han blir arbetslös till följd av fartygets försäljning till utlandet; avgörande bör därvid icke vara huruvida sjömannen är i tjänst just i det ögonblick fartyget övergår i utländsk ägo, utan huruvida försäljningen var orsaken till att han måste lämna sin tjänst. Vidare understryker förbundet att de ombordanställda äro missnöjda med nuvarande regler jämväl av den anledningen, att redaren kringgår stadgan­ det i 40 § genom att låta besättningen föra fartyget till den hamn där den utländske köparen övertager fartyget, samtidigt som besättningen uppsäges och sändes tillbaka hem med lön under uppsägningstiden eller den längre tid hemresan kan räcka. Härtill kommer att sjömannen får nöja sig med samma låga gottgörelse även om han skulle kunna åberopa 40 § och själv begära entledigande.

Sjöfolks förbundet -—- med instämmande av landsorganisationen — anläg­

ger samma synpunkter och anför ytterligare, att redaren vid fartygets för­ säljning till utlandet i sina kalkyler bör räkna med att få viss ersättnings­ skyldighet till de sjömän, som på grund av försäljningen bli arbetslösa. En­ ligt förbundets mening verkar det stötande för modern samhälls- och rätts­ uppfattning att redaren genom fartygets försäljning måhända gör en god vinst under det att de ombordanställda få nöja sig med den ersättning de kunna erhålla från eu arbetslöshetskassa.

136 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Kommerskollegium anser, att maskinbefäls- och sjöfolksförbundens yr­

kanden icke böra bifallas.

Kanalflottans rederiförening framhåller, att på grund av den bristande

lönsamheten för kanalsjöfarten det tonnage, som användes i denna fart, un­ dergår en fortlöpande och därjämte snabb minskning genom försäljning. En bestämmelse om ersättning till sjömännen, då fartyget försäljes till utlan­ det, försvårar i hög grad eller helt omöjliggör en kanske annars fördelaktig överlåtelse. Föreningen yrkar därför, att bestämmelsen utgår. I fråga om sjömans rätt till entledigande då fartyget

övergår till annan svensk ägare ansluta sig befälsorganisationerna, sjöfolks förbundet, landsorganisationen och kommerskollegium till kommitténs förslag. Kommerskollegium finner stadgandets införande vara

av praktisk betydelse för de ombordanställda. Enligt kollegii mening torde svårigheter av det slag, redarerepresentanterna i kommittén ansett kunna bli följden, knappast vara att befara.

Icke heller hovrätten har i princip något att invända mot kommitténs

förslag. Enligt hovrättens mening väga emellertid, då partrederi föreligger och en partiell förändring av äganderätten sker, sjömannens intressen att kunna lämna sin tjänst regelmässigt vida lättare än rederiets intresse av att få behålla sin besättning fulltalig.

Samtliga redare- och övriga arbetsgivareorganisationer ävensom rådhus­ rätten biträda reservanternas ståndpunkt, att rätt till avsked ej skall före­

ligga då fartyget övergår till annan svensk ägare.

Departementschefen. Sjöman, som tagit anställning på ett svenskt fartyg, har ett berättigat anspråk att icke behöva kvarstå i tjänst för den händelse fartyget genom övergång i utländsk ägo skulle bli underkastat främmande lag. Därmed får en av förutsättningarna för tjänsteavtalet anses ha brustit. Med hänsyn härtill är det naturligt, att sjömannen äger rätt att omedelbart erhålla entledigande samt åtnjuta skäligt skadestånd. Redan 1864 års lag intog denna ståndpunkt. Enligt bestämmelserna i den föreslagna 34 § skulle skadestånd utgå med två respektive en månads lön jämte i förekommande fall fri hemresa med underhåll. Att, såsom kanalflottans rederiförening ifrågasatt, borttaga bestämmelsen i 40 § första stycket kan icke anses över­ ensstämma med billigheten. Det må emellertid betonas att sjömannens rätt, ur de synpunkter som föranlett stadgandet i 40 §, icke trädes för nära, om han på föranledande av redaren får lämna tjänsten innan fartyget överlämnas till den utländske förvärvaren. Blir sjömannen därvid skild från tjänsten i strid med anställ­ ningsavtalet, är han givetvis berättigad till ersättning enligt 34 §. Skulle däremot redaren uppsäga sjömannens tjänsteavtal att upphöra i enlighet med avtalets föreskrifter, torde av allmänt gällande rättsgrundsatser följa att sjömannen icke med rätta kan kräva ersättning utöver den avtalsenliga, blott därför att redaren sedermera ämnar försälja fartyget till ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 137

ländsk man. Enligt min mening kunna i detta fall några av sjöfartsnä­ ringens särart betingade skäl icke åberopas för ett avsteg från nämnda grundsatser. Vad angår förslaget att sjöman skall vara berättigad att erhålla entle­ digande, om fartyget övergår till annan svensk ägare, finner jag i likhet med kommittén att sjöman i princip bör ha denna rätt. Såsom kommerskolle­ gium framhållit torde de från redarehåll anförda betänkligheterna vara överdrivna. Däremot synes påpekandet att stadgandet icke bör vara tilllämpligt, då endast del av fartyg överlåtes till annan, böra beaktas. Orda­ lagen i kommitténs förslag ha jämkats med hänsyn härtill. Slutligen torde gällande regel att ombyte av befälhavare icke utgör laga skäl för sjömannen att lämna tjänsten böra såsom överflödig utgå ur lagen.

Om tjänsteavtalets upphörande vid fartygets förolyckande.

41 §. I lagrummet lämnas vissa bestämmelser i samband med fartygets för­ olyckande. Härutinnan må hänvisas till vad anförts under 6 §.

Om förlust av personlig egendom.

42 §. I gällande sjömanslag föreskrives under 42 § att Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, förordna att förmån, som enligt 28 och 41 §§ tillförsäkrats svensk sjöman, skall tillkomma jämväl utländsk sjöman. Enligt 41 § fjärde stycket är svensk sjöman berättigad att för förlust av effekter vid fartygets förolyckande erhålla ersättning av redaren enligt närmare angivna grunder. Ersättningen utgår för närvarande med vissa standardbelopp.

Sjömanskommittén förordar, att stadgandet i nuvarande 42 § skall flyttas till kapitel 8, vilket skulle upptaga olika stadganden under rubriken »Sär­ skilda bestämmelser», samt att i stället reglerna i nuvarande 41 § fjärde stycket skola bilda ett nytt lagrum med beteckningen 42 §. I fråga om sistnämnda paragraf föreslår kommittén på anförda skäl, att rätten till ersättning för förlust av personlig egendom skall föreligga också när fartyget drabbats av sjöröveri, brand eller annat haveri.

Remissyttrandena. Segelfartygsföreningen anser, alt lagrummet bör förses

med det tillägget, att sjöman vid påmönstring skall lämna förteckning över effekter som han medför ombord. Förteckningen skall ligga till grund för värdering av sjömans effekter vid fartygets eventuella förlisning.

Kommerskolleginm invänder häremot, att föreningens förslag knappast

torde vara ägnat att medverka till en praktisk lösning av ersältningsfrå-

138 Knngl. Maj.ts proposition nr 170.

gorna. Dessa torde även i framtiden i regel kunna lösas genom föreskrifter om standardersättning.

Departementschefen. Mot kommitténs ändringsförslag synes icke vara nå­ got att erinra. Såsom kommerskollegium framhållit torde skäl ej heller föreligga att bifalla segelfartygsföreningens yrkande om att i sjömanslagen intaga föreskrift om skyldighet för sjöman att lämna förteckning över sina ägodelar ombord.

Om tvist angående tjänst eförhållandet.

43 §. I lagrummets första stycke stadgas för närvarande att sjöman, därest han icke åtnöjes med avräkning som befälhavaren för avmönstring upprättat, äger begära mönstringsförrättarens prövning av dess riktighet. Enligt nuvarande andra stycket skall, för den händelse tvist mellan befäl­ havaren och någon av besättningen uppstår angående tjänsteförhållandet medan fartyget befinner sig å ort utom riket, tvisten hänskjutas till avgö­ rande av svenske konsuln på stället eller, om sådan där icke finnes eller hinder möter för hans anlitande, den svenske konsul, som därefter under resan först anträffas. Jämlikt tredje stycket i dess gällande lydelse föreskrives att mönstrings­ förrättarens eller konsulns beslut skall lända till efterrättelse intill dess saken kan komma under prövning av svensk domstol.

Sjömanskommittén föreslår ej ändring av första stycket. Beträffande stadgandet i andra stycket anmärker kommittén inlednings­ vis, att detsamma i första hand har den innebörden att tvist angående tjänsteförhållandet icke får dragas inför utländsk myndighet. Anledningen härtill är den, att vårt land vill försöka hindra främmande länder från att få domsrätt över svenska fartyg och därmed göra sina lagbestämmelser om tjänsteförhållandet tillämpliga å dem. I anslutning härtill framhåller kom­ mittén, att de danska och norska sjömanslagarna under 33 § femte punk­ ten upptaga en bestämmelse om rätt för befälhavaren att avskeda sjöman som hänskjuter tvist om tjänsteförhållandet till utländsk myndighet. Vi­ dare omnämner kommittén, att lagrådet vid sin behandling av förslaget till gällande sjömanslag hemställde, att samma bestämmelse måtte införas i den svenska lagen, enär eljest överträdelse av 43 § icke skulle kunna beivras. Dåvarande chefen för justitiedepartementet lämnade emellertid lagrådets hemställan utan åtgärd under hänvisning till att sådan överträdelse skulle kunna straffas med böter såsom förseelse i tjänsten enligt 82 §. Departe­ mentschefen ansåg vidare, att den ifrågasatta bestämmelsen under alla för­ hållanden skulle bliva icke blott mindre lämplig utan även föga effektiv,

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 139

eftersom ett avskedande givetvis icke skulle kunna verkställas inom det lands territorium, där tvisten anhängiggjorts, ävensom vara utan all bety­ delse, om sjömannen redan lämnat tjänsten, då han påkallade utländsk myn­ dighets prövning av tvisten. Vid sin behandling av denna fråga anför kommittén, att det torde vara av största betydelse att tvister angående svenska rättsförhållanden icke dragas inför utländska myndigheter. Det synes kommittén uppenbart, att åtminstone en i tjänst varande sjöman skulle noga betänka sig innan han vände sig till utländsk myndighet, om han visste att han i så fall kunde bli avskedad. Den omständigheten, att avskedandet måhända icke skulle kunna verkstäl­ las inom det land, där tvisten anhängiggjorts, kan enligt kommitténs upp­ fattning icke tillmätas avgörande betydelse. Sjömannen torde nämligen, om befälhavaren vidhåller sitt beslut att avskeda honom, bli nödsakad att läm­ na fartyget i första hamn, där hinder för avmönstring ej möter. På grund härav har kommittén förordat, att också den svenska sjömanslagen under 33 § skall upptaga en bestämmelse om rätt för befälhavaren att avskeda sjö­ man som brutit mot stadgandet i 43 § andra stycket. Beträffande sistnämnda stadgande påpekar kommittén, att detsamma i sin nuvarande utformning kan tolkas så, att parterna icke blott ha en ovill­ korlig rätt att få tvisten prövad av konsuln utan även skyldighet att hänskjuta tvisten till honom. Det senare kan givetvis icke vara meningen med stadgandet. Intet hindrar parterna att låta med prövningen anstå tills tvis­ ten exempelvis kan hänskjutas till svensk domstol eller avgöras genom för­ handlingar mellan de organisationer parterna tillhöra. För tydlighetens skull föreslår kommittén —- förutom en mindre väsentligen redaktionell jämk­ ning — den ändringen, att orden »skall tvisten hänskjutas etc.» utbytas mot orden »må tvisten hänskjutas etc.», varjämte tillägges: »Tvisten må icke dragas inför utländsk myndighet.» I fråga om 43 § tredje stycket framhåller kommittén, att i gällande norska sjömanslag detta stycke upptager den föreskriften att, därest mönstringsfönättarens eller konsulns beslut avser skyldighet att gälda penningbelopp över etthundra kronor, nedsättning av beloppet eller del därav kan påford­ ras i avvaktan på att saken prövas av domstol. Härjämte föreskrives huru med beloppet tills vidare skall förfaras. I likhet med 1938 års sjömanslagsutredning föreslår kommittén, att motsvarande bestämmelser skola införas i den svenska sjömanslagen.

Remissyttrandena. Denna paragraf har berörts endast av gencralkonsulatet i Neiv York som omnämner, att vad denna stad beträffar inblandning från

amerikanska myndigheter sällan förekommit i fråga om tjänsteförhållandena på svenska fartyg. Ännu har generalkonsulatet veterligt utslag i tvist mellan befälhavare och besättning icke meddelats av amerikansk domstol. Risken för att i framtiden tvist kommer att dragas inför sådan domstol är dock stor. Advokater med tvivelaktiga metoder hota ideligen redarna och

140 Knngl. Maj.ts proposition nr 170.

deras agenter med stämningar till domstol. Hittills ha dock domstolarna i New York vägrat att upptaga tvister såvitt angår svenska fartyg. Enligt vad generalkonsulatet erfarit ha emellertid flera norska redare blivit av ameri­ kansk domstol ålagda att utbetala avsevärda summor till sjömän.

Departementschefen. Anledning till saklig erinran mot de av kommittén under 43 § första och tredje styckena föreslagna bestämmelserna torde icke föreligga. I tredje stycket ha emellertid ett par redaktionella ändringar vid­ tagits. Vad angår kommitténs förslag i övrigt må erinras att vår sjölagstiftning alltsedan tillkomsten av 1891 års lag upptagit en bestämmelse av innebörd, att prövning av tvist mellan befälhavaren och någon av besättningen an­ gående tjänsteförhållandet skall vara förbehållen svenska myndigheter och sålunda icke få överlämnas åt utländsk myndighet. Såsom kommittén an­ fört är motiveringen den, att vårt land om möjligt vill förhindra att svens­ ka fartyg bli underkastade främmande stats lagstiftning och domsrätt. Särskilt må framhållas att, om sjöman vänder sig till utländsk myndighet för prövning av ett mot redaren riktat krav, ej önskvärda följder kunna upp­ stå för denne. Måhända belägges fartyget med kvarstad eller nödgas reda­ ren ställa borgen för att fartyget skall få lämna landet. I fråga om de stater, som taga hänsyn till den svenska lagen och alltså vägra att befatta sig med tvister mellan befälhavaren och sjöman på svenskt fartyg, uppstå naturligen icke några svårigheter. Förhållandet är emellertid ett annat beträffande stat, som anser sig oförhindrad att med stöd av egna rättsregler upptaga sådan tvist till prövning. Gällande svensk sjömanslag stadgar icke någon påföljd för ombordanställd, som anhängiggör tvist vid utländsk myndighet, och icke heller eljest torde det vara möjligt att ingripa mot honom. Måhända skulle han kunna fällas till böter för tjänsteförseelse. Enligt såväl den danska som den norska sjömanslagen (33 § punkt 5) är befälhavaren berättigad att avskeda sjöman, som bryter mot bestämmelsen i 43 § andra stycket. Sjömanskommittén har föreslagit, att en dylik föreskrift måtte intagas i den svenska lagen. Det är visserligen riktigt, att föreskriften icke är tillämplig på sjöman, som redan lämnat tjänsten, och att den i sådant fall blir helt utan värde, men såsom kommittén framhållit är det icke otänkbart att föreskriften åt­ minstone skulle medverka till att avhålla en i tjänst varande sjöman från att anhängiggöra tvist hos främmande myndighet. Det må även framhållas, att föreskriften återfinnes i samtliga fyra Köpenhamns-utkast. På grund av det anförda torde kommitténs förslag om att foga denna föreskrift till 33 § böra bifallas. Icke heller synes något vara att erinra mot kommitténs ut­ formning av 43 § andra stycket.

Kungi. Maj.ts proposition nr 170. 141

3 KAP.

Om skeppstjänsten.

Om arbetsledningen ombord.

44 §.

I 44 § stadgas för närvarande att befälhavaren äger högsta myndighet ombord. I nuvarande 46 § andra stycket föreskrives att, därest befälhavaren avli­ der eller blir urståndsatt att föra fartyget eller övergiver tjänsten, styrman­ nen eller, om flera styrmän finnas, den främste av dem skall träda i befäl­ havarens ställe, till dess sådan förordnats. I enlighet med sjömanskommitténs förslag förordas, att med nuvarande 44 § skall sammanföras 4b § andra stycket, varjämte en mindre redaktio­ nell ändring föreslås.

45 §. I sin gällande lydelse upptager 45 § regler angående styrmannens befo­ genheter och skyldigheter i tjänsten. Bl. a. åligger det honom att övervaka stuvningen av proviant. I nuvarande 46 § första stycket lämnas bestämmelser om rätt för styr­ man att vid befälhavarens frånvaro eller förfall i viss utsträckning utöva denne tillkommande befogenheter.

Sjömanskommittén förordar den redaktionella ändringen, att berörda stadganden sammanfogas till ett lagrum, betecknat 45 §. I fråga om föreskriften att styrmannen skall övervaka stuvningen av .pro­ viant anmärker kommittén, att den uppenbarligen tillkommit av säkerhets­ skäl. Emellertid förekommer ofta, att fartyget har särskilt inredda pro­ viantrum och i sådant fall brukar stuvningen av provianten övervakas av föreståndaren för ekonomiavdelningen. Kommittén anser, att denna praxis bör lagfästas och föreslår därför den ändringen, att styrmannens skyldig­ het att övervaka stuvningen av proviant skall föreligga endast då denna icke stuvas i därför särskilt inredda utrymmen.

Remissyttrandena. Icke någon av de hörda myndigheterna och organisatio­

nerna har i princip något att invända mot förslaget. Hovrätten påpekar

emellertid, att stadgandet om stuvningen av proviant torde böra omformu­ leras, så att syftet vinnes. Avgörande för frågan om styrmannens övervakningsplikt torde icke böra vara det förhållandet, huruvida proviant stuvas i därför särskilt inredda utrymmen, utan huruvida annan person enligt sär­ skilt bestämmande har övervakningsplikten.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Departementschefen. Mot de av kommittén föreslagna bestämmelserna tor­ de icke vara något i och för sig att erinra. Med anledning av hovrättens påpekande ha emellertid ordalagen jämkats.

46 §. I nuvarande 47 och 48 §§ lämnas bestämmelser om maskinchefens (förste maskinisten eller maskinisten) skyldigheter och befogenheter i tjänsten. Bl. a. stadgas att han skall ansvara för driften, skötseln och underhållet av fartygets maskineri med tillhörande anläggningar och inrättningar.

Sjömanskommittén föreslår icke någon ändring i sak utan endast en del smärre redaktionella jämkningar.

Remissyttrandena. Maskinbefälsförbundet erinrar om att lagrådet vid sin

granskning av förslaget till gällande sjömanslag fann ordalagen »fartygets maskineri med tillhörande anläggningar och inrättningar» mindre tillfreds­ ställande med hänsyn till maskinchefens åligganden (se prop. nr 13/1922, s. 100). Sedan lagen antogs, ha framstegen på det tekniska området allt­ mera kommit att utnyttjas ombord. Fartygens maskinstyrka har mång­ dubblats och på alla områden ombord användas tekniska hjälpmedel. För­ bundet anser därför, att nämnda uttryck bör ersättas med orden »farty­ gets maskinella och tekniska utrustning».

Departementschefen. Med ett bifall till maskinbefälsförbundets hemställan skulle följa, att maskinchefen i första hand komme att sörja för skötseln av bl. a. de nautiska instrumenten. För närvarande är det styrmannen som under befälhavarens tillsyn har ansvaret härför. Det synes mig icke tillrådligt att genom en lagbestämmelse ändra denna praxis. Icke heller i övrigt torde vara något att erinra mot lagrummets avfatt­ ning i sak.

47 §. Sjömanskommitténs förslag upptager under denna paragraf ett nytt stad­ gande, vari föreskrifter lämnas om föreståndarens för ekonomiavdelningen skyldigheter och befogenheter i tjänsten. Han skall leda och vara ansvarig för arbetet inom ekonomiavdelningen. Särskilt skall åligga honom att svara för tillagningen och serveringen av kosten samt utöva tillsyn över provian­ ten ävensom sörja för rengöringen av de utrymmen, som befälhavaren be­ stämmer.

Remissyttrandena. Stewartsföreningen framhåller, att bland maskinche­

fens åligganden ingår att utöva uppsikt över maskinpersonalen och hålla tillsyn över de för denna personal avsedda bostäderna. Kommittéförslaget saknar emellertid motsvarande bestämmelse, såvitt angår föreståndaren för

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 143

ekonomiavdelningen. Enligt föreningens åsikt bör emellertid 47 § upptaga en föreskrift, varav klart framgår att föreståndaren har samma rättigheter och skyldigheter såvitt angår honom underställd personal.

Kommerskollegium påpekar, att uppsikten över manskapet bör ligga hos

befälet. Det synes ej påkallat att göra undantag från denna regel i fråga om ekonomipersonalen. Givet är att den ledning, som föreståndaren för ekonomiavdelningen utövar, också innefattar en viss uppsikt över persona­ len, men detta torde icke behöva särskilt utsägas. Enligt kollegii mening har lagtexten fått en lämplig avfattning.

Icke heller fartygsbefälsföreningen finner den ifrågasatta utvidgningen

lämplig.

Departementschefen. I likhet med kommerskollegium finner jag stewartsföreningens hemställan icke böra föranleda till ändring av den föreslagna lagtexten. Med anledning av hovrättens under 45 § gjorda anmärkning har till texten dock fogats den föreskriften, att föreståndaren för ekonomiavdel­ ningen skall övervaka stuvningen av proviant, som skall förvaras i därför särskilt inredda utrymmen.

48 §. I enlighet med sjömanskommitténs förslag förordas att ett stadgande om radiotelegrafistens åligganden och befogenheter skall införas under 48 g.

Om allmänna skyldigheter i tjänsten.

49 §. Lagrummet upptager regler angående ordning och skick ombord. Endast redaktionella ändringar föreslås.

50 §. Lagrummets första stycke avhandlar sjömannens plikt att i tjänsten åtlyda förmans order samt att väl vårda fartyg och gods ävensom omsorgsfullt fullgöra sina åligganden. I andra stycket upptagas bestämmelser om sjömans skyldighet att ersätta skada, som uppkommer genom hans fel eller försum­ melse i tjänsten. Saklig ändring föreslås ej.

Om tillträde av och utcvaro från tjänsten samt om medtagande av gods.

51 §. I första stycket stadgas för närvarande att sjöman skall inställa sig till tjänstgöring ombord å därför bestämd tid, samt att han därefter icke utan tillstånd får gå från skeppsbord. I nuvarande andra stycket föreskrives att

144 Kungl. Mcij.ts proposition nr 170.

under fartygs uppehåll i hamn eller eljest å säker ankarplats sjöman ej må vägras att under fritid gå i land, såvida icke hans kvarstannande ombord är påkallat med hänsyn till fartygets, lastens eller de ombordvarandes säker­ het, fullgörandet av nödvändig skeppstjänst eller fartygets förestående av­ resa eller förhalning. Enligt tredje stycket äger sjöman rätt att under dylikt uppehåll en gång i månaden vistas i land efter klockan 12 för egna angelägenheters ordnande. Jämlikt fjärde stycket i dess nuvarande lydelse är sjömannen berättigad att, där så lämpligen kan ske, kostnadsfritt anlita fartygets båtar för att komma i land, då landlov beviljats honom. I femte stycket stadgas slutligen, att sjöman, som varder förhindrad att i rätt tid komma ombord, är skyldig att utan dröjsmål underrätta befälhava­ ren därom.

Sjömanskommittén anför beträffande första och andra styckena, att be­ stämmelsen om skyldighet för sjöman att begära särskilt tillstånd för att komma i land under fritid strider mot den i land allmänt gällande grundsat­ sen att varje arbetstagare utan inskränkning må förfoga över sin fritid efter eget skön. Enligt kommitténs åsikt är det intet som hindrar en sådan av­ fattning av 51 §, att därav framgår att berörda grundsats i princip gäller ock­ så för arbetstagaren till sjöss. Sjömannens rätt att gå i land under fritid bör vara ovillkorlig i den meningen, att endast ett uttryckligt meddelande att han icke får lämna fartyget kan betaga honom rätten. Kommittén föreslår därför, att ordalagen jämkas i enlighet härmed. Härefter framhåller kommittén, att sjöman, som beordras att utföra arbete på övertid, enligt sjöarbetstidslagen äger rätt till särskild ersättning härför. Ålägges honom sådant arbete under fartygets uppehåll i hamn, kunna emel­ lertid förhållandena vara sådana att, ehuru övertidsarbetet måhända pågår endast någon timme, han icke kan utnyttja sin rätt att gå i land under fri­ tiden. Det oaktat är han icke berättigad till annan gottgörelse än för själva övertidsarbetet. Kommittén finner därför rimligt föreslå att, för den händelse sjöman beordras stanna ombord för att utföra arbete, som icke är betingat av hänsyn till fartygets säkerhet eller förestående avgång, han skall ha rätt till skäligt vederlag för väntetid. Ett liknande stadgande återfinnes i gällan­ de kollektivavtal, och kommitténs förslag innebär därför endast ett lagfäs­ tande av gällande praxis. Kommittén förordar, att ifrågavarande stadgande skall bilda lagrummets tredje stycke. I fråga om nuvarande fjärde stycket yttrar kommittén, att det för sjöman­ nen, som icke har samma möjligheter som arbetstagaren i land att utnyttja sin fritid, är av största betydelse att han verkligen kan komma i land under fartygets uppehåll i hamn. Detta kan bli svårt om fartyget ligger förankrat på redden. Fartygets båtar äro måhända icke lämpliga för färd in till land, och för den enskilde sjömannen kan det visa sig vara omöjligt eller alltför dyrbart att hyra båt. Bl. a. löper han risken att bli uppskörtad, då han skall hyra farkost för återfärden. För befälhavaren torde det vanligen vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 145

lättare att till ett rimligt pris ordna båtförbindelse med land i de fall, där fartygets egna båtar icke lämpligen kunna användas. På grund härav för­ ordar kommittén den bestämmelsen, att i den mån så lämpligen kan ske med hänsyn till kostnaderna och övriga omständigheter, befälhavaren skall utan kostnad för besättningen anordna sådan båtförbindelse, att besättningen kan utnyttja sin rätt att vistas i land.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld yrka, att den nuvaran­

de bestämmelsen i tredje stycket om rätt för sjöman att vistas i land en gång i månaden efter klockan 12 skall utgå. Med tillkomsten av 1948 års sjöarbets­ tidslag ha sådana regler för arbetstiden och vederlag tillkommit, vilka göra det möjligt för sjömannen att på ett helt annat sätt än tidigare erhålla fritid för egna angelägenheters ordnande. Beträffande den föreslagna föreskriften om sjömans rätt till skäligt veder­ lag för väntetid anse reservanterna det vara principiellt felaktigt att i lag in­ föra en bestämmelse av lönereglerande natur. Det är parternas sak att träffa överenskommelse i ämnet.

Även kommittéledamoten Böös anser, att föreskriften strider mot den en­

ligt svensk arbetsrätt vedertagna principen att undvika lagstiftning på löne­ området. Visserligen upptager sjöarbetstidslagen ett stadgande om övertids­ ersättning, men detta är grundat på behovet av korrektiv mot utnyttjandet av övertidsarbete, vilket lagstiftaren velat i möjligaste mån inskränka.

Remissyttrandena. I frågan om sjömans rätt att under fritid gå

i land anföra fartygsbefälsföreningen, inrikessjöfartens befälsförening och radiotelegrafistföreningen, att de icke ha något att erinra mot den av kom­

mittén föreslagna utformningen av reglerna. Föreningen framhåller emel­ lertid, att trots reglernas nuvarande restriktiva avfattning det är mycket vanligt, att sjömän rymma ur tjänsten eller bli »akterseglade», därmed åsam­ kande fartygen dryga kostnader och svårigheter. Enligt föreningarnas åsikt är det anledning befara, att den av kommittén föreslagna uppmjukningen skulle medverka till att ytterligare uppluckra sjömännens pliktkänsla. Lag­ rummet borde därför kompletteras med en uttrycklig föreskrift att det ålig­ ger sjöman, som gar i land under fritid, att alltid göra sig underrättad om fartygets avgång och den tidpunkt han senast har att inställa sig ombord.

Kommerskollegium tror för sin del icke, att den av fartygsbefälsförening-

en m. fl. föreslagna föreskriften skulle tjäna som korrektiv mot rymningar eller efterseglingar. Beträffande förslaget om rätt för sjöman att åtnjuta skäligt veder­

lag för väntetid anser mnskinbcfälsförbundet, att kommitténs förslag

bör godtagas. Enligt förbundets åsikt är här icke fråga om eu löneförmån i vanlig mening. Det är nämligen icke sagt, att vederlaget skall utgöras av penningar. Måhända avtala parterna att detsamma skall utgå i form av ut­ vidgad fritid. Icke heller angives vederlagets omfattning. Slutligen fram­ håller förbundet, att sjöarbetstidslagens bestämmelser om övertidsersättning äro mera ingående än den av kommittén föreslagna regeln. 10 Tlihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 170.

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Samtliga redare- och övriga arbetsgivareorganisationer ävensom hovrätten och kommerskollegium ansluta sig till reservanternas uppfattning, att frå­

gan om vederlag bör avgöras avtalsvägen och icke bli föremål för lagstift­ ning.

Samtliga redare- och arbetsgivareorganisationer instämma också i reser­

vanterna Forssblads och Reuterskiölds yrkande, att den nuvarande bestäm­ melsen om sjömans rätt att en gång i månaden vistas i land för egna angelägenheters ordnande måtte utgå ur lagen. Val slutligen angår förslaget om befälhavarens skyldighet att anordna

båtförbindelse med land säger sig generalkonsulatet i New York

befara, att besättningen kommer att missbruka förmånen, om den göres obe­ gränsad. Generalkonsulatet ifrågasätter huruvida icke befälhavaren får an­ ses ha fullgjort sin skyldighet genom att meddela, att båtar för transport till fartyget skola finnas tillgängliga på bestämda tider och i viss begränsad utsträckning.

Departementschefen. Enligt 51 § gällande lag får sjöman icke under far­ tygets uppehåll i hamn lämna fartyget utan tillstånd. Föreskriften, som är betingad av de särskilda förhållandena inom sjötjänsten, leder till att sjö­ mannen även under fritid måste begära tillstånd om han önskar gå i land. Såsom kommittén framhållit strider detta mot den allmänt vedertagna grundsatsen, att arbetstagare äger förfoga över sin fritid efter gottfinnande. Enligt min mening är det önskvärt att denna grundsats kommer till uttryck i sjömanslagen. Hänsynen till sjöfartssäkerheten torde icke eftersättas, om lagrummet får den av kommittén föreslagna innebörden, nämligen att sjö­ mannen är berättigad att under fritid lämna fartyget, såvida han icke be­ ordras kvarstanna ombord för att utföra visst arbete. Det blir sålunda be­ fälets sak att genom anslag å särskild tavla eller annorledes underrätta sjö­ man om att han icke får gå i land eller när han senast skall vara tillbaka. Såsom kommerskollegium betonat torde en föreskrift om skyldighet för sjöman att, innan han lämnar fartyget, göra sig underrättad om fartygets avgångstid m. in. icke vara ägnad att minska antalet rymningar och efterseglingar. Beträffande sjömans rätt till skäligt vederlag för väntetid finner jag i likhet med flertalet remissinstanser att sådant vederlag är att betrakta när­ mast såsom en löneförmån. Inom svensk arbetsrätt gäller den principen, att lagstiftning om löner icke bör ske. Sjöarbetstidslagen upptager visserligen en bestämmelse om övertidsersättning, men av förarbetena till denna lag fram­ går att särskilda skäl föranlett därtill. Sådana skäl torde icke kunna åberopas i detta sammanhang. Vad angår bestämmelsen om rätt för sjöman att en gång i månaden vistas i land för egna angelägenheters ordnande må framhållas, att bestämmelsen har sin uppgift att fylla även om sjömannens rätt till fritid blivit utvidgad genom 1948 års sjöarbetstidslag. Det är nämligen ingalunda säkert, att fri­ tiden kan förläggas till sådant klockslag att sjömannen blir i tillfälle att be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 147

söka affärs- och expeditionslokaler. Bestämmelsen torde följaktligen böra behållas i lagen. Icke heller torde det vara något att erinra mot stadgandet om skyldighet för befälhavaren att under närmare angivna förutsättningar anordna båt­ förbindelse för besättningen. I anledning av påpekande från ett av general­ konsulaten må understrykas att stadgandet torde fått sådan avfattning att därav otvetydigt framgår, att besättningen icke kan utnyttja rätten till båt­ förbindelse på sätt som konsulatet befarat.

52 §. I lagrummet stadgas för närvarande att, därest sjöman som påmönstrats å fartyg underlåter att i rätt tid tillträda tjänsten eller går i land utan tillstånd eller icke kommer tillbaka i rätt tid efter att ha varit i land, befälhavaren äger anlita polismyndighet för att inställa sjömannen i tjänsten, dock endast under den förutsättningen att fartyget eljest skulle sakna tillräcklig besätt­ ning.

Sjömanskommittén understryker inledningsvis, att bestämmelsen utgör ett undantag från den allmänt gällande regeln att uppfyllandet av ett civilt tjänsteavtal icke kan framtvingas under medverkan av myndighet. Vidare erinrar kommittén om att bestämmelsen, som återfinnes redan i 1864 års sjölag, i samband med tillkomsten av gällande sjömanslag var föremål för ingående behandling med anledning av yrkanden från flera håll att be­ stämmelsen måtte borttagas. (Jfr första lagutskottets utlåtande nr 9/1922.) Kommittén anmärker nu, att stadgandet genom utvecklingen på arbets­ rättens område uppenbarligen kommit att i ännu högre grad än vid tiden för sjömanslagens tillkomst framstå såsom en undantagsbestämmelse. Det oak­ tat ha övervägande skäl ansetts tala för att stadgandet behålles i lagen. Dock föreslås att det begränsas till att gälla utrikes fart. Kommittén vill ej bestrida, att det också för den inrikes sjöfarten kan vara av synnerlig vikt att ha arbetsstyrkan å fartygen fulltalig, men motsvarande torde gälla icke endast beträffande det inhemska kommunikationsväsendet i övrigt utan även beträffande åtskilliga andra näringsgrenar inom landet.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld anse, att lagrummet

hör behållas i oförändrat skick. Enligt deras mening kan den inrikes sjö­ farten i detta hänseende icke jämställas med övriga inhemska kommunika­ tionsmedel. De ekonomiska följderna av en eller flera sjömäns avvikande bli genomgående mer kännbara och förorsaka större olägenhet än om mot­ svarande inträffat beträffande transportväsendet till lands. Det är även ett samhällsintresse, att kostnader för omhändertagande av avvikna sjömän icke i onödan övervältras på stat och kommun. Vidare ligger det i sjömännens eget intresse att möjlighet finnes att inställa dem å fartyget, innan detta avgår.

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Remissyttrandena. Kommerskollegium finner det ovisst om kommitténs

förslag är välbetänkt men vill icke direkt motsätta sig att undantag göres för den inrikes sjöfarten.

Sjöfolksförbundet har lämnat förslaget utan erinran. Samtliga redare- och övriga arbetsgivareorganisationer, fartygsbefälsför­ eningen, inrikessjöfartens befälsförening, radiotelegrafistföreningen samt hovrätten ansluta sig till reservanterna i kommittén. Sålunda framhåller ka­ nalflottans rederiförening att, med hänsyn till den föreliggande svårigheten

att erhålla ersättare med erforderlig utbildning, en rätt för befälhavaren att

låta hämta en avviken sjöman ej saknar betydelse. Sågverks förbundet under­

stryker, att befälhavaren endast i trängande och berättigade fall utnyttjar rätten att anlita polismyndighet. På grund härav och med hänsyn till ut­ vecklingen på arbetsmarknaden synes det förbundet som om ett bibehållande

av rätten också i inrikes fart är angeläget. Hovrätten anser de speciella för­

hållandena kring sjöfartsnäringen i detta hänseende vara så framträdande och de aktuella fallen så ofta förekommande, att en särregel om rätt för be­ fälhavaren att låta inställa avviken sjöman ombord är i det närmaste lika motiverad beträffande inrikes fart som annan sjöfart.

Fartygsbefälsf öreningen m. fl. anföra, att skillnaden mellan de landan-

ställda yrkesutövarna och de sjöfarande är betydlig. De förra arbeta i regel efter en fastare och lugnare rytm än sjöfolket, som vistas på en rörlig arbets­ plats och har sin arbetstid indelad i vakter även å fartyg i inrikes fart. Denna rörlighet och vistelse till sjöss gör att sjömännens landbesök icke sällan få en intensiv prägel, varav följer att de ofta försumma att inställa sig å fastställd tid. Detta kan i sin tur föranleda att fartyget försenas med åt­ följande dryga ekonomiska förluster. Vidare framhåller föreningen att polismyndighet anlitats för att återföra lagligen strejkande sjömän beträffande vilka tvist uppstått rörande anställ­ ningsavtalets bestånd. Enär stadgandet icke torde tillkommit för detta ända­ mål, bör till detsamma fogas ett tillägg, att det ej må tillämpas då sjöman un­ danhåller sig tjänsten på grund av laglig arbetskonflikt.

Maskinbefålsförbundet upptager samma fråga till behandling och yrkar i

anslutning därtill att 52 § skall utgå ur lagen. Enligt nutida rättsåskådning borde det vara självklart att sjöman, som utebliver från tjänsten i anled­ ning av en i laga ordning utlyst strejk, icke skall kunna tvingas att tjänst­ göra även om den i hans enskilda tjänsteavtal bestämda uppsägningstiden icke hunnit utgå. Förbundet erinrar emellertid om att Kungl. Maj:t i ett år 1932 avkunnat utslag dömt sjöman, som efter vederbörligen varslad strejk uteblivit från tjänsten, till ansvar för rymning, därför att det en­ skilda tjänsteavtalet icke upphört att gälla (se N.J.A. 1932: 11).

Departementschefen. Bestämmelsen om rätt för befälhavaren att anlita po­ lismyndighet för att föra ombord sjöman, som håller sig undan från tjäns­ ten, är icke ny. Den återfanns redan i 1864 års sjölag. Den utgör ett undan­ tag från den allmänt vedertagna grundsatsen, att uppfyllandet av ett civil-

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 149

rättsligt tjänsteavtal icke må framtvingas med myndighets hjälp. Undan­ taget är självfallet betingat av de säregna förhållandena inom sjöfartsnä­ ringen. Bestämmelsen behandlades synnerligen ingående i samband med tillkomsten av gällande sjömanslag. Det befanns därvid, att övervägande skäl talade för att bestämmelsen skulle behållas i lagen. Samtidigt fastslogs emellertid att den icke borde komma till användning i större omfattning än som vore oundgängligen nödvändigt. På grund härav begränsades bestäm­ melsens tillämplighetsområde till att avse endast sjöman, som påmönstrats å fartyget, ävensom till det fall att fartyget utan sjömannen skulle sakna fulltalig besättning. De överväganden, som för trettio år sedan ledde till att bestämmelsen bi­ behölls, torde i dag äga i stort sett samma vikt. Framför allt gäller detta den utrikes sjöfarten. Det synes därför icke tillrådligt att helt borttaga bestäm­ melsen. Spörsmålet blir emellertid mera vanskligt i fråga om den inrikes sjöfarten. Såsom kommittén och flera remissinstanser framhållit är det obe­ stridligt, att bestämmelsen i och för sig är av stor betydelse för denna sjö­ fart. önskemål om ett dylikt stadgande skulle emellertid med nästan lika goda skäl kunna resas från åtskilliga näringsgrenar i land, där en hämtningsregel dock knappast skulle godtagas. Särskilt äro beröringspunkterna mellan den inrikes sjöfarten och det övriga transportväsendet inom lan­ det ganska framträdande. Med hänsyn härtill och då det, såsom nyss an­ tytts, framstår som angeläget att inskränka hämtningsrätten, vill jag till­ styrka förslaget att undantaga den inrikes sjöfarten. I anledning av befälsorganisationernas yttranden må framhållas att 52 § icke är tillämplig under annan förutsättning än att sjömannen på grund av ett alltjämt gällande tjänsteavtal är pliktig att inställa sig ombord. Frå­ gan huruvida tjänsteavtalet kan anses ha upphört att gälla av den anled­ ningen att sjömannens organisation i vederbörlig ordning varslat om strejk och varseltiden utgått torde icke böra lösas i sjömanslagen. Ej heller lärer det vara tillrådligt att från detta lagrums tillämplighetsområde uttryckligen undantaga det fall att sjöman håller sig från tjänsten under åberopande av att strejk utbrutit. Hithörande frågor torde böra avgöras i större sam­ manhang.

53 §.

Enligt lagrummets första stycke i dess gällande lydelse äger befälhava­ ren, om sjöman rymmer, på lämpligt sätt försälja hans ombord kvarlämnade tillhörigheter. I nuvarande andra stycket stadgas att sjömannen sist inom ett år från rymningen äger utfå vad av försäljningssumman ävensom av innestående hyra återstår, sedan redaren täckt sina ersättningsanspråk mot sjömannen. I anslutning därtill föreskrives alt, om sjömannen icke låter sig avhöra inom nämnda tid, medlen skola av redaren översändas till kommerskollcgiuin och användas till understöd åt sjömän och deras anhö­ riga. Enligt en i administrativ ordning utfärdad författning skola medlen

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

tillfalla sjömanshuset i det distrikt inom vilket fartygets hemort är belägen; sjömanshuset fördelar medlen.

Sjömanskommittén understryker inledningsvis, att lagen — frånsett stad­ gandet i 29 § om huru med avliden sjömans egendom skall förfaras — sak­ nar bestämmelser för de fall, där tjänsteförhållandet upphört av annan anled­ ning än rymning. Enligt kommitténs uppfattning bör denna lucka i lagen fyllas. Vidare anser kommittén att erforderliga bestämmelser böra vara i möjligaste mån enhetliga och att sålunda rymd sjöman i princip icke skall komma i sämre ställning än andra sjömän, vilkas tjänsteavtal upphört. Kom­ mittén föreslår, att 53 § såsom huvudstadgande skall upptaga den bestäm­ melsen att egendom, som sjöman vid tjänsteförhållandets upphörande kvarlämnar ombord, skall förvaras för hans räkning. Härtill fogas en föreskrift att redaren för gäld, som sjömannen ådragit sig i tjänsten, äger av egen­ domen innehålla så mycket som svarar mot gälden, till dess sjömannen gör rätt för sig eller ställer säkerhet. Kommittén anser emellertid, att reda­ rens skyldighet att förvara av sjöman kvarlämnad egendom icke skäligen bör göras obegränsad; skyldigheten skulle då bli alltför betungande. Det föreslås därför, att i den mån egendomen med hänsyn till sin beskaffenhet, kostnaderna eller övriga omständigheter icke utan olägenhet kan förvaras, den må säljas på lämpligt sätt, och vidare att försäljning under alla förhål­ landen må ske, där sjömannen icke inom ett år från det tjänsteförhållan­ det upphörde hos redaren begärt att återfå egendomen. Av allmänna rätts­ grundsatser torde följa, att redaren äger av försäljningssumman tillgodo­ räkna sig klara och till betalning förfallna fordringar å sjömannen samt att överskott — i den mån redaren icke kan åberopa reglerna om tioårig preskription — skola utbetalas till sjömannen eller hållas avskilda för hans räkning. Beträffande sjöman som rymt förordar emellertid kommittén, att redaren må, sedan ett år förflutit från rymningen utan att sjömannen låtit sig avhöra, insända försäljningssumman samt möjligen innestående hyra till kommerskollegium för att användas till understöd åt sjömän och deras anhöriga. Även i detta fall torde av allmänna rättsregler följa, att redaren dessförinnan äger tillgodogöra sig klara och förfallna motfordringar.

Remissyttrandena. Kommerskollegium finner till skillnad från kommit­

tén, att rymd sjömans tillgodohavande liksom för närvarande bör vara för­ verkat efter ett års förlopp och då slutgiltigt tillfalla sjömanshuset. Vidare anför kollegium, att det länge tett sig som en onödig omgång att tillgodo­ havandet skall tillställas kollegium för vidarebefordran till sjömanshuset. Kollegium förordar därför, att i 53 § skall föreskrivas att tillgodohavandet skall av redaren insändas till sjömanshuset.

Departementschefen. Gällande lag saknar ett allmänt stadgande om vad befälhavaren har att iakttaga för den händelse sjöman, som lämnat tjäns­ ten, kvarlämnat egendom på fartyget. För att avhjälpa denna brist har kom-

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 151

mitten lämnat uttömmande regler i ämnet under 53 §, vilket lagrum för närvarande behandlar det särfall, att den kvarlämnade egendomen tillhör rymd sjöman. Det torde ej kunna förnekas, att de föreslagna reglerna ha en uppgift att fylla. De synas vara väl avpassade efter de särskilda förhållandena till sjöss. Reglerna ha också lämnats utan erinran av partsorganisationerna. Med anledning av kommerskollegii yttrande må anföras, att det knappast finnes tillräckliga skäl att i vidare mån än kommittén tänkt meddela särbe­ stämmelser för rymd sjöman. Anser sig redaren böra behålla egendomen eller försäljningssumman eller innestående lön för den rymdes räkning, torde intet vara att erinra häremot. Med hänsyn till att frågan om sjömanshusens bestånd för närvarande är under utredning torde det ej heller vara tillrådligt att — såsom kommerskollegium ifrågasatt — i sjömanslagen införa nya bestämmelser om sjö­ manshusens verksamhet.

54 §.

I lagrummets första stycke stadgas för närvarande att sjöman äger med­ taga förnödenheter för personligt bruk i skälig omfattning, såvida de ej kun­ na utsätta fartyg eller last för äventyr eller vålla oordning ombord. Vidare föreskrives att sjömannen icke utan befälhavarens tillstånd må medtaga handelsvaror för egen eller annans räkning. Enligt nuvarande andra styc­ ket är sjömannen skyldig att erlägga frakt för olovligen medtaget gods även­ som att, därest skada vållas, ersätta denna. Enligt lagrummets tredje stycke i dess gällande lydelse äger befälhavaren bl. a. låta undersöka besättningens gömmor, där skäligen kan antagas, att något olovligen medtagits ombord.

Sjömanskommittén erinrar i anslutning till andra stycket, att enligt 50 § sjöman är pliktig att ersätta skada uppkommen genom hans fel eller försum­ melse i tjänsten; dock att ersättningen med hänsyn till närmare angivna för­ utsättningar må nedsättas efter ty skäligt prövas. Vidare påpekar kommittén, att av förarbetena till gällande sjömanslag tydligt framgår att denna jämkningsregel är tillämplig också såvitt angår skada, varom förmäles i 54 §. En­ ligt dansk uppfattning är det emellertid icke möjligt att nedsätta ersättningen vid dylik skada. Från danskt och norskt håll har därför föreslagits att en hänvisning till jämkningsregeln i 50 § borde intagas i 54 §. Kommittén har icke velat motsätta sig detta önskemål och förordar därför att den svenska sjömanslagen ändras i enlighet därmed. Vidare föreslår kommittén, att vittnen skola vara närvarande vid under­ sökning av besättningens gömmor.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna ändringarna, vilka äro av huvudsakligen redaktionell natur, torde böra godtagas.

152 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Om skeppsarbetet, kosten och hälsovårdsförhållandena.

55 §. I lagrummets första stycke stadgas för närvarande att vid skeppsarbetets anordnande hänsyn skall tagas till envars ställning i tjänsten. I nuvarande andra stycket stadgas att den, som har ledningen av arbetet, är pliktig tillse att nödiga anordningar till skydd mot olycksfall och ohälsa finnas vidtagna i enlighet med gällande föreskrifter.

Sjömanskommittén förordar, att den svenska lagen, liksom den danska, i första stycket skall upptaga en uttrycklig föreskrift om att befälhavaren vid skeppsarbetets anordnande såvitt möjligt skall taga hänsyn till sjömans fortsatta utbildning. Härefter övergår kommittén till ett spörsmål som väckts av de ombordanställdas representanter inom kommittén. De ha nämligen yrkat, att i sjö­ manslagen måtte införas en bestämmelse av innehåll, att sjöman, i vars ålig­ ganden lossnings- eller lastningsarbete icke regelmässigt ingår, ej må åläggas sådant arbete. Bakgrunden till yrkandet är önskemålet, att de sjömän, som eljest aldrig befatta sig med lossnings- och lastningsarbete, icke skola kunna beordras att utföra detta slags arbete i hamn, där stuveriarbetarna strejka. Kommittén erinrar, att Kungl. Maj :t i två domar, givna den 8 februari 1932, avgjort denna fråga såvitt angår sjömän, som påmönstrats å fartyg såsom smörjare eller steward, eller sålunda sjömän, i vilkas åligganden lossningseller lastningsarbete regelmässigt icke ingår (se N. J. A. 1932: 1). Högsta domstolen fann den omständigheten, att hamnarbetarstrejk rådde i den hamn varom fråga var, icke ha varit av beskaffenhet att fritaga vare sig smörj aren eller stewarden från skyldighet att på befälhavarens order bi­ träda vid lossningen av lasten. Enligt kommittén berodde utgången på att domstolen ansåg stadgandet i 55 § om att hänsyn skall tagas till envars ställning i tjänsten böra vika för bestämmelsen i 50 § om sjömans plikt att åtlyda förmans order i tjänsten. Trots den utveckling arbetsrätten ge­ nomgått under senare tid finner kommittén det icke med säkerhet kunna antagas, att en rättegång i samma fråga skulle få en annan utgång nu än år 1932. Därest de ombordanställdas önskemål skola tillgodoses, torde det där­ för bli nödvändigt att införa ett särskilt stadgande härom i lagen och då lämpligen under 55 §. Ytterligare anför kommittén, att rättsuppfattningen för närvarande torde vara den att vid strid på arbetsmarknaden en utomstående arbetstagare har ett berättigat anspråk på att icke bli indragen i striden. Härav följer i prin­ cip att arbetstagaren, så länge striden pågår, icke bör beordras att utföra annat arbete än det som regelmässigt ingår bland hans göromål och alltså icke sådana utanför hans vanliga åligganden fallande arbeten, som äro föremål för striden. Enligt kommitténs mening är det helt naturligt, att en bestämmelse av den utav de ombordanställda föreslagna innebörden fogas

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 153

till 55 §. Kommittén anser emellertid att av lagtexten bör tydligt framgå, att bestämmelsen icke gäller i annat fall än där arbetsinställelse (lockout eller strejk) vidtagits i fråga om lossnings- eller lastningsarbete. Än vidare bör klart utsägas, att arbetsinställelsen ej får strida mot lag, avtal eller föreningsstadgar. Enligt kommitténs förslag skulle ifrågavarande bestämmelse bilda lagrummets andra stycke. Det påpekas att bestämmelsen icke återfin­ nes i Köpenhamns-utkasten. Slutligen förordar kommittén, att nuvarande andra stycket skall bilda lagrummets tredje stycke.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld erinra om att 1935 års

riksdag avslog en motion vari hemställdes att till sjömanslagen måtte fogas en bestämmelse med samma innehåll som den i kommittéförslaget under andra stycket upptagna. Enligt reservanternas mening är det oriktigt att lagstiftningsvägen gynna en av arbetsmarknadens parter på detta sätt. Med hänsyn till allmänna intressen såsom sjöfartssäkerheten ävensom nödvän­ digheten av att under vissa förhållanden kunna lossa eller lasta gods är det icke möjligt att lagfästa en inskränkning i skyldigheten att utföra lossningsoch lastningsarbete. Ett avbrytande av sådant arbete kan komma att med­ föra osäkerhet för de ombordanställdas liv och egendom samt för fartyget. Vidare kan lasten vara så ömtålig, att den icke kan kvarligga i fartyget utan att förstöras. En fartygslast representerar mestadels mycket stora värden.

Remissyttrandena. I fråga om kommitténs förslag att sjöman i vissa fall icke skall kunna åläggas att utföra lossnings- eller lastningsarbete äro me­ ningarna delade hos de hörda myndigheterna och organisationerna.

Samtliga befålsorganisationer, sjöfolksförbundet, landsorganisationen och socialstyrelsen ansluta sig till förslaget. Fartygsbefälsföreningen framhåller

därvid, att vid flertalet arbetskonflikter vådor av olika slag kunna uppstå om lossnings- eller lastningsarbete avbrytes. Därvidlag står sjöfartsnäring­ en icke i särklass. Härav följer dock ej, att utomstående arbetstagare skall kunna tvingas att utföra arbete, varigenom de skulle bli indragna i pågå­ ende konflikt. Sjömännen böra tillföräkras undantagsregel från lydnads­ plikten i skeppstjänsten för att i detta avseende bli likställda med andra ar­

betstagare. Sjöfolksförbundet anser det vara kränkande för den allmänna

rättskänslan att man med stöd av lag skall kunna tvinga en person att mot

hans vilja utföra strejkbryteriarbete. Maskinbefälsförbundet tillägger, att

om arbetsdomstolen i dag skulle förelagts den rättsfråga som år 1932 var under Kungl. Maj :ts prövning, utgången säkerligen skulle blivit den mot­ satta. För säkerhets skull bör dock ett uttryckligt stadgande i ämnet inflyta

i sjömanslagen. Socialstyrelsen framhåller, att svårigheter kunna uppstå

vid konflikt i utländsk hamn, där man ej har så klara organisationsförhållanden som i vårt land.

Enligt hovrättens mening bör den föreslagna bestämmelsen icke införas i

lagen utan ytterligare grundliga överväganden. Hovfrätten är ej beredd att taga ställning till spörsmålet. Emellertid erkännes gärna att, därest dom­ stolarna alltjämt skulle ha samma uppfattning som år 1932, resultatet icke

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

ter sig tillfredsställande. Nästan undantagslöst torde nämligen sjömannen vägra att utföra arbetet, och följden blir — vid enahanda uppfattning hos domstolarna som tidigare — att han dömes till straff. Slutligen framkastar hovrätten, att det kan tänkas att spörsmålet blir löst lagtillämpningsvägen.

Kommerskollegium anför till en början, att den princip som kommit till

uttryck i kommitténs förslag numera torde i viss utsträckning vara allmänt vedertagen. Kollegium finner det emellertid icke vara klart, huru arbets­ domstolen skulle ställa sig till den fråga som prövades år 1932. Även om kollegium med hänsyn till arbetsrättens utveckling utgår från att sjöman i all­ mänhet kommer att vägra att utföra lossnings- och lastningsarbete vid strejk och att befälhavaren ej heller kommer att påfordra sådant arbete, hyser kollegium tvekan om lämpligheten av att genom principens införande i lag för sjöfartens del fastslå en ovillkorlig rätt till arbetsvägran.

Rådhusrätten och ersättningsbyrån anse bestämt, att man icke bör i lagen

införa den av kommittén förordade bestämmelsen.

Samtliga redare- och arbetsgivareorganisationer ansluta sig till reservan­

ternas synpunkter.

Departementschefen. Anledning till erinran mot den redaktionella änd­ ringen i lagrummets första stycke torde icke finnas. Däremot är det vanskligt att taga ställning till förslaget att i sjömans­ lagen införa en uttrycklig föreskrift om begränsning av sjömans skyldig­ heter såvitt angår lossnings- och lastningsarbete under arbetsinställelse (lockout eller strejk). De ombordanställdas organisationer ha enhälligt stött förslaget. Bakgrunden är den av högsta domstolen år 1932 meddelade do­ men, enligt vilken en steward och en smörj are — alltså sjömän i vilkas arbetsuppgifter lossnings- och lastningsarbete vanligen ej ingår — ansågos pliktiga att på order av befälhavaren biträda vid lossning av lasten i hamn, där stuveriarbetarna strejkade. De ombordanställda äro av den uppfatt­ ningen, att därigenom fastslagits att sjöman är lagligen förpliktad att utföra s. k. strejkbryteriarbete. Häremot må till en början invändas, att av domen framgår att sjöman genom avtal kan försäkra sig om att ej behöva utföra lossnings- eller lastningsarbete i hamn, där arbetskonflikt pågår. Mot in­ förande av en uttrycklig lagbestämmelse talar vidare, att det många gånger kan bli vanskligt att avgöra huruvida ett visst arbete verkligen är att be­ trakta som strejkbryteriarbete liksom — särskilt vid konflikt i utlandet —att bedöma om arbetsinställelsen är laglig. Ytterligare torde, oavsett från­ varon av skriven lag, den grundsatsen numera ha vunnit vidsträckt erkän­ nande att en arbetstagare vid konflikt ej bör vara pliktig att utföra arbete, som faller utanför ramen för hans sedvanliga arbetsuppgifter. Det är därför ej osannolikt att, därest arbetsdomstolen nu komme att pröva spörsmålet i renodlad form, utgången skulle bliva en annan än för tjugu år sedan. Dess­ utom torde man kunna våga det påståendet, att i våra dagar varken redaren eller befälhavaren finna det förenligt med sina intressen att beordra sjö­ man att utföra lossnings- eller lastningsarbete i hamn, där strejk pågår.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 155

Härtill kominer — och det synes mig vara det tyngst vägande av skälen för och emot — att spörsmålet har en räckvidd långt utöver sjömanslagens gränser. Konfliktsituationer, liknande den av sjömanskommittén berörda, kunna tydligen uppstå i andra yrken och på andra arbetsområden. Det har emellertid hittills icke förekommit, att sådana fall reglerats i lag, och det kan knappast påstås, att lagstiftarens underlåtenhet att här ingripa vållat allvarlig olägenhet inom arbetslivet. I sammanhanget må erinras att det ej ansågs lämpligt att i 1940 års förordning om yrkesmässig automobiltrafik upptaga ett stadgande, som uttryckligen befriade trafikutövare från skyldig­ heten att utföra körning vid strejk- eller blockadfall (se SOU 1938: 59 s. 238 och prop. nr 115/40 s. 154 och 155). Just beträffande sjömanslagen har f. ö. förslag om en liknande bestämmelse år 1935 avvisats av riksdagen (II lagutsk. nr 29 s. 102 ff.). På grund av det anförda har jag kommit till den uppfattningen, att det är riktigast att även i detta fall avstå från att införa en bestämmelse, varige­ nom man, på sätt kommittén avsett, skulle söka lösa frågan om motsätt­ ningen mellan en tjänsteplikt hos arbetstagaren och dennes intresse av att vara neutral vid arbetskonflikt. Jag är benägen antaga — och denna me­ ning vinner visst stöd även i remissyttranden, vari kommitténs förslag till­ styrkts — att det praktiska behovet av en reglering i lag för närvarande ej är starkt. I varje fall torde den vidare utvecklingen på arbetsrättens område böra avvaktas, innan man skrider till en reglering av hithörande vansk­

liga spörsmål. Under tiden torde lösningen av uppkommande fall kunna över­

låtas åt parterna själva samt åt rättspraxis. Vid detta lagrum må slutligen omnämnas, att arbetarskyddsstyrelsen i yttrande över ett av 1938 års arbetarskyddskommitté våren 1951 avgivet be­ tänkande om arbetarskyddet ombord å fartyg m. m. hemställt, att sjölag­ stiftningen måtte kompletteras med det i 7 § andra stycket arbetarskydds­ lagen upptagna stadgandet, att arbetstagare är pliktig att använda förefint­ liga skyddsanordningar samt i övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet och, i vad på honom ankommer, medverka till förekommande av ohälsa och olycksfall. Denna hemställan synes välbefogad. Stadgandet bör lämpligen inflyta i 55 § sjömanslagen såsom ett tredje stycke.

56 §. Lagrummet upptager bestämmelser, som anknyta till arbetstiden om­ bord. Saklig ändring föreslås ej.

57 §. I nuvarande 10 § lämnas under fjärde stycket bestämmelser om nattvila för minderårig sjöman. Huvudregeln är att å fartyg, som användes i nordsjöellcr vidsträcktare fart, minderårig under sexton år icke må under tiden mellan klockan 20 och klockan 8 användas i skeppsarbete i vidare mån än

156 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

att han under nämnda tid erhåller en sammanhängande vilotid av minst nio timmar. I anslutning härtill föreskrives att stadgandet icke skall utgöra hinder för den minderåriges nyttjande till sådan skeppstjänst som a) ovill­ korligen erfordras med hänsyn till hotande fara för fartyg, liv eller gods eller b) är påkallad för lämnande av hjälp varom i 34 a, 223 eller 223 a § sjölagen sägs eller c) avser deltagande i vissa övningar eller d) är nödvändig för åtgärd, påbjuden av tull- eller hälsovårdsmyndighet, eller e) föranledes därav att besättningen blivit under pågående resa förminskad. Gällande 57 § upptager vissa föreskrifter om kosten ombord.

Sjömanskommittén förordar, att de nuvarande bestämmelserna i 57 § skola överföras till 58 § och att föreskrifterna om minderårigs nattvila skola bilda ett särskilt lagrum, betecknat 57 §. Beträffande sistnämnda föreskrifter erinrar kommittén, att de strida mot Genévekonventionen nr 93 angående hyror, arbetstid och bemanning å far­ tyg; enligt konventionen skall nattvila beredas den minderårige, oavsett i vilken fart fartyget nyttjas. Vidare torde de i gällande sjömanslag under 10 § fjärde stycket a)—e) angivna undantagen icke i allo vara förenliga med konventionen. Jämlikt denna synes föreskriften om nattvila för minderårig kunna åsidosättas endast i sådant fall där den minderåriges medverkan kräves för skeppstjänst, som har samband med fartygets säkerhet. Å andra si­ dan äro konventionens föreskrifter icke tillämpliga å fartyg med en bruttodräktighet understigande 500 registerton. Enligt kommitténs uppfattning är det intet som hindrar, att sjömansla­ gens regler om nattvila för minderåriga avfattas så att de icke strida mot konventionen. Kommittén anser det vara angeläget tillse, att de unga sjö­ männen — för vilka sjömansyrket är särskilt krävande — beredas tillfälle till erforderlig nattvila. Det föreslås därför, att sjömanslagen skall upptaga den huvudregeln, att sjöman under sexton år icke må användas till arbete nattetid i vidare mån än att han under tiden mellan klockan 20 och 8 er­ håller en sammanhängande vilotid av minst nio timmar. Enligt kommitténs mening är det självklart att denna regel må åsidosättas då så finnes på­ kallat av hänsyn till fartygets säkerhet, och kommittén har funnit särskilt stadgande härom icke vara erforderligt. Med tanke på den mindre skepps­ farten har kommittén emellertid ansett sig böra föreslå, att beträffande far­ tyg med en bruttodräktighet understigande 500 registerton Konungen eller den myndighet, åt vilken Konungen det uppdrager, skall kunna medgiva undantag från huvudregeln.

Kommittéledamoten Böös anser det ligga i sakens natur, att befälhavaren

måste kunna — utan att befara straffpåföljd (jfr 73 §) -— använda en min­ derårig sjöman i sådan skeppstjänst som erfordras för räddande av liv, fartyg och last, för hjälp åt fartyg eller personer i sjönöd etc. Härför kräves emellertid uttrycklig undantagsbestämmelse i lagen, och reservanten för­ ordar därför, att även den nya sjömanslagen skall upptaga undantagen i nuvarande 10 § fjärde stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 157

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld ansluta sig till Böös’

uppfattning. De påpeka dessutom, att det skulle bli uteslutet att å fartyg i östersjöfart för vakttjänst använda sjöman som fyllt femton men ej sexton år. Tjänsten å dylikt fartyg kan icke betraktas som hård, och därför är ett förbud mot nattarbete för minderåriga icke motiverat. Den föreslagna regeln skulle försvåra rekryteringen till sjömansyrket, enär ynglingar mellan fem­ ton och sexton år icke skulle kunna antagas till däcks- eller maskintjänst å fartyg, där förbud mot nattarbete gäller. Det är fara värt, att sjösinnad ung­ dom härigenom i icke ringa omfattning skulle tvingas att slå in på andra yrkesbanor och icke heller sedermera söka sig anställning till sjöss.

Remissyttrandena. Socialstyrelsen, socialpolitiska delegationen, landsor­ ganisationen och maskinbefälsförbundet understryka vikten av att lagrum­

met får sådan avfattning att det icke kommer att strida mot konventionen.

Icke heller kommerskollegium vill motsätta sig förslaget att minderårig

sjöman beredes erforderlig nattvila. Däremot förordar kollegium, att de för närvarande i 10 § fjärde stycket a)—e) angivna undantagen införas också i den nya lagen, dock ej undantaget enligt e) med mindre den minder­ åriges användning till följd av besättningsminskning kräves för fartygets säkra och effektiva drift.

Hovrätten ansluter sig till Böös’ uppfattning. Hovrätten framhåller sär­

skilt, att utan uttryckliga undantagsbestämmelser olika meningar kunna uppkomma i situationer då tid ej finnes för att slita tvisten.

Samtliga redare- och arbetsgivareorganisationer biträda Forssblads och

Reuterskiölds synpunkter.

Departementschefen. Bestämmelserna om nattvila för minderårig sjöman torde ha sin rätta plats i kapitlet om skeppstjänsten, och det synes även lämpligt att de upptagas under särskilt lagrum med beteckningen 57 §. Då frågan om ratifikation av Genévekonventionen nr 93 prövades av stats­ makterna betonades med rätta vikten av att bestämmelserna i sjömanslagen icke strida mot konventionen. I och för sig torde väl intet vara att erinra mot den uppfattningen, att sjöman under sexton år icke bör nyttjas till skeppstjänst nattetid. I vanliga fall torde fartygets besättning vara så stor att minderårig sjömans arbetskraft kan avvaras under natten, utan att där­ för tjänstens behöriga gång rubbas. Endast då så finnes påkallat av hänsyn till sjöfartssäkerheten bör undantag ifrågakomma. Enligt min mening skulle en föreskrift härom icke strida mot konventionen. Till den av kom­ mittén förordade huvudregeln bär därför fogats en undantagsbestämmelse enligt vilken befälhavaren må kräva att den minderårige även nattetid del­ tager i skeppstjänst som ovillkorligen erfordras med hänsyn till hotande fara för fartyg, liv eller gods eller för lämnande av hjälp, varom i 31 a, 223 eller 223 a § sjölagen sägs. Eftersom konventionen icke är tillämplig å fartyg med en bruttodräktighet understigande 500 registerton, möter intet hinder att låta lagen upp­

158 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

taga ett stadgande, som medgiver Konungen eller viss myndighet att med­ dela undantag från huvudregeln, såvitt angår dessa fartyg. Med ett dylikt stadgande torde tillräcklig hänsyn ha tagits till den mindre skeppsfartens särskilda betingelser samt till önskemålet att ej försvåra rekryteringen.

58 §. Lagrummet upptager för närvarande bestämmelser om hälsovårdsförhål- 1 andena ombord. I enlighet med kommitténs förslag förordas att bestämmelserna flyttas till 59 § samt att de nuvarande reglerna i 57 §, vilka avhandla kosten ”om­ bord, bilda 58 §. Därvid ha på kommitténs hemställan ett par föreskrifter, vilka numera sakna betydelse, borttagits.

59 §. I sin gällande lydelse lämnar lagrummet föreskrifter om rätt till syn i vissa fall. Såsom framgår av vad som anförts vid 38 § föreslås att stadgandet skall utgå ur lagen. I överensstämmelse med kommitténs förslag förordas att 59 § i stället skall upptaga de nuvarande bestämmelserna i 58 §.

Om tvångsmedel.

60 §. Lagrummet upptager bestämmelser om rätt för befälhavaren att i vissa fall använda tvång för att skaffa sig lydnad. Saklig ändring föreslås ej.

61 §. I lagrummet återfinnas föreskrifter om skyldighet för befälhavaren att i vissa fall hålla förhör med sjöman, som begått grovt brott, ävensom att hålla denne i fängsligt förvar. Lagrummet är i sak oförändrat.

4 KAP.

Om disciplinbot.

62—64 §§. I 62 § stadgas för närvarande att befälhavaren äger ålägga sjöman be­ straffning genom mistning av hyra för en till och med sju dagar, om sjö­ mannen gör sig skyldig till någon av de förseelser, som finnas uppräknade i lagrummet. Bestraffning må dock ej åläggas å fartyg, som nyttjas i in­ rikes fart eller i fart i Öresund.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 159

Nuvarande 63 § upplager den bestämmelsen att bestraffning ej må åläg­ gas tidigare än tolv timmar eller senare än sju dagar efter det förseelsen begicks, såvida ej särskild anledning till annat förekommer. 64 § föreskriver i sin gällande lydelse, att befälhavaren, innan bestraff­ ning ålägges, skall hålla förhör i saken i närvaro av två gode män ur be­ sättningen. I lagrummet lämnas vidare närmare föreskrifter rörande for­ merna för förhöret, varjämte stadgas att, om dessa föreskrifter icke iakt­ tagas, beslut om bestraffning skall vara utan verkan. Slutligen föreskrives att sjöman är berättigad att få avskrift av det vid förhöret antecknade och av befälhavarens beslut.

Sjömanskommittén anmärker inledningsvis, att bestraffningsbestämmelserna, vilka i huvudsak äro gemensamma för de nordiska länderna, äro delvis hämtade från 1891 års sjölag; där voro dock bestämmelserna i åtskil­ liga hänseenden strängare för sjömannen. Vidare framhåller kommittén, att hithörande frågor blevo allsidigt belysta och ingående behandlade i sam­ band med tillkomsten av gällande sjömanslag. Sjömanskommittén återgi­ ver därvid huvuddragen av de uttalanden som gjordes av sjölagskommittén. Härom må för närmare kännedom hänvisas till sjömanskommitténs betän­ kande s. 85 och 86. I fortsättningen omnämner kommittén, att frågan ingående dryftats så­ väl vid de gemensamma nordiska överläggningarna som inom kommittén. I anslutning härtill anföres: Bl. a. har övervägts att helt borttaga det disciplinära förfarandet ombord å fartyg. Det har nämligen framkommit att manskapet hyser den största misstro mot de i deras tycke godtyckliga och många gånger orättvisa dis­ ciplinstraffen. Enligt deras uppfattning strider den nuvarande ordningen mot allmänna rättsgrundsatser. Motsvarande bestämmelser gälla icke i fråga om de enskilda arbetsavtalen i land. De anse, att disciplinära frågor bäst lösas av en nämnd i land, sammansatt av företrädare för de olika parter­ na och med en opartisk jurist såsom ordförande. Vid de nordiska överlägg­ ningarna var emellertid den övervägande uppfattningen den, att en viss disciplinär och dömande myndighet alltjämt måste finnas ombord å far­ tygen. Kommittén ansluter sig till denna uppfattning. Vad angår frågan huru berörda myndighet lämpligen bör utövas har från manskapets sida bestämt hävdats, att nuvarande ordning vore synnerligen otillfredsställande, framför allt därför att det strede mot allmänt vedertagna rättsgrundsatser, att en och samme person ensam vore åklagare, domare och domsverkställare. Enligt deras mening borde rätten att beivra discipli­ nära förseelser anförtros åt en särskild nämnd, i vilken besättningen skulle vara företrädd. Från åtskilliga håll ha invändningar rests mot en sådan ord­ ning. Därvid ha huvudsakligen de synpunkter, som sjölagskommittén andragit i sitt betänkande, åberopats. De nordiska överläggningarna utmyn­ nade i ett förslag, enligt vilket den disciplinära och dömande myndigheten skulle överflyttas från befälhavaren till en s. k. disciplinnämnd, samman­ satt av befälhavaren och två på visst sätt utsedda ledamöter ur besätt­ ningen. Vid övervägande av denna fråga har sjömanskommittén till en början funnit, att den befälhavaren tillagda befogenheten att ensam utöva ifråga­

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

varande myndighet obestridligen i princip är oförenlig med vår tids rättsåskådning, samt att ett bibehållande av nuvarande regler därför skulle kun­ na rättfärdigas endast i den mån de ansågos påkallade av hänsyn till de säregna förhållandena till sjöss. Vid bedömande härav kan kommittén icke undgå att taga ställning till de synpunkter, som vid sjömanslagens tillkomst androgos mot tanken på att inrätta en disciplinnämnd ombord å fartyg. Det må då först beaktas att enligt 64 § i dess gällande lydelse förhör skall hållas med vederbörande sjöman, innan befälhavaren äger ålägga honom disciplinstraff. Vid förhöret skola två av befälhavaren på visst sätt utsedda gode män ur besättningen närvara. Därest förslaget om disciplinnämnd godtages, skulle den egentliga skillnaden bli den, att gode männen skulle deltaga jämväl i avgörandet av saken. Kommittén kan icke för sin del fin­ na, att en sådan ordning skulle bli särskilt tyngande. -— Enligt kommit­ téns uppfattning torde det icke vara att befara, att de båda bisittarna i en disciplinnämnd skulle fatta sin uppgift så, att det ålåge dem att till varje pris tillvarataga sin grupps intressen. Kommittén är tvärtom övertygad om att bisittarna skulle känna sitt ansvar och sålunda icke låta sig påverkas av ovidkommande synpunkter utan handla efter bästa förstånd och sam­ vete. — Icke heller hyser kommittén oro för att befälhavarens auktoritet skulle undergrävas, därest avgörandet i disciplinärenden anförtroddes åt en nämnd. Kommittén finner det icke ens uteslutet, att befälhavarens ställ­ ning snarare skulle bli starkare. Enligt den nuvarande ordningen kan näm­ ligen ständigt befaras, att besättningen — med rätt eller orätt -— bibringas den uppfattningen att befälhavaren förfarit godtyckligt eller orättvist vid åläggande av disciplinstraff med påföljd att besättningen förlorar förtro­ endet för befälhavaren, allt till men för disciplinen ombord. Däremot finnes all anledning antaga att sjömännen med större jämnmod skulle böja sig för ett avgörande, som träffats under medverkan av företrädare för dem själva. Härtill kommer att det för befälhavaren säkerligen skulle vara vär­ defullt, om han vore nödsakad att före avgörandet taga ställning till syn­ punkter, framförda av personer, som ha samma ansvar för beslutets rik­ tighet som han själv. På grund av vad sålunda anförts har kommittén anslutit sig till det ge­ mensamma nordiska förslaget att överflytta den disciplinära myndigheten på en disciplinnämnd.

(Angående nämndens sammansättning må hänvisas till den följande framställningen.) Vidare föreslår kommittén, att ordet »disciplinstraff» skall ersättas med ordet »disciplinbot». I fråga om de särskilda reglerna i 62 § förordar kommittén ett par mindre ändringar. Sålunda föreslås att den nuvarande undre gränsen för disciplinbotens storlek (hyra för en dag) skall borttagas och att alltså hur liten bot som helst kunna åläggas sjömannen. Dessutom anser kommittén, att den svenska lagen bör upptaga den i gällande danska och norska sjömanslagar lämnade föreskriften, att disciplinstraff icke må åläggas å fartyg under uppehåll i inhemsk hamn eller för förseelser, som begåtts i sådan hamn och kunnat angivas till åtal före fartygets avgång. Beträffande 63 § föreslås den ändringen, att tidsfristen om tolv timmar skall utsträckas till tjugufyra timmar. Vad härefter angår bestämmelserna i 64 § anmärker kommittén till en

Kungl. Maj:ta proposition nr 170. 161

början, att förslaget om disciplinnämnd nödvändiggör en prövning av frå­ gan vem som skall anhängiggöra ett ärende hos nämnden. Kommittén an­ märker därvid, att enligt nuvarande ordning befälhavaren ensam har av­ görandet i denna sak. Eftersom befälhavaren äger högsta myndighet om­ bord, bör det naturligen även i fortsättningen ligga i hans hand att besluta, huruvida ett disciplinärt förfarande skall inledas eller ej. Kommittén före­ slår därför, att 64 § skall inledas med det stadgandet att befälhavaren, därest han iinner disciplinbot böra åläggas sjöman, skall hänskjuta saken till en disciplinnämnd. Beträffande nämndens sammansättning förordar kommittén, att den skall bestå av befälhavaren såsom ordförande och två av denne för varje sär­ skilt fall utsedda ledamöter. Då befälhavaren utser dem, skall han taga hänsyn till vederbörande sjömans ställning ombord. Sålunda skola, där sa­ ken angår sjöman som tillhör befälsgraden eller är föreståndare för eko­ nomiavdelningen eller radiotelegrafist, de båda ledamöterna vara maskin­ chefen och den främste av styrmännen eller, om någon av dem är förhind­ rad, annan av befälsgraden. Därest icke någon av befälsgraden finnes att tillgå, må ledamöterna utses bland manskapet. Rör saken annan sjöman, skall om möjligt den ene ledamoten tillhöra manskapsgraden och företrä­ desvis vara den av manskapet utsedde förtroendemannen samt den andre ledamoten vara maskinchefen, den främste av styrmännen eller förestån­ daren för ekonomiavdelningen, allteftersom sjömannen tillhör maskin-, däcks- eller ekonomipersonalen. Reglerna skola enligt kommitténs förslag bilda första och andra styckena i 64 §. Vidare påpekar kommittén, att dess förslag nödvändiggör omröstningsregler. Kommittén anser, att reglerna böra ha samma innebörd som rätte­ gångsbalkens föreskrifter angående omröstning till dom i brottmål. Det föreslås därför att tredje stycket i 64 § skall upptaga det stadgandet, att såsom disciplinnämnds beslut skall gälla den mening, varom flertalet enar sig eller, om alla tre äro av olika mening, den som är för sjömannen näst lindrigast. Övriga av kommittén förordade ändringar av bestämmelserna i 64 § äro av huvudsakligen redaktionell natur.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld godtaga icke förslaget

om inrättande av en disciplinnämnd. De anföra, att sammansättningen av en sådan domstol ingalunda lärer komma att uppfattas såsom en säker bor­ gen för oväld och sträng saklighet. Fastmera ligger det nära till hands att de två bisittarna komma att betraktas såsom representanter för särskilda gruppintressen. Icke heller kunna reservanterna biträda förslaget, att disciplinbot ej må åläggas under fartygets uppehåll i svensk hamn eller för förseelse, som be­ gåtts i sådan hamn och kunnat av befälhavaren angivas till åtal före far­ tygets avgång. Enligt reservanternas mening skulle i många fall en polis­ anmälan med åtföljande åtal framstå såsom ett alltför kraftigt ingripande mot den felande. Vidare är det fara värt att ärendena icke skulle bli behand- II Hiharuj till riksdagens protokoll l.niml. AV 170

162 Kungl. Maj.ts proposition nr tiO.

lade av åklagarmyndigheten inom rimlig tid. Dessa omständigheter skulle säkerligen leda till att förseelser i stor utsträckning icke bleve påtalade, vil­ ket i sin tur komme att medföra allvarliga vådor för disciplinen ombord.

Remissyttrandena. Beträffande frågan om inrättande av disciplin­ nämnd ombord äro meningarna delade också bland remissinstanserna.

Maskinbefäls förbundet säger sig visserligen hysa den principiella uppfatt­

ningen, att det disciplinära förfarandet borde försvinna från fartygen, men tillägger att förbundet icke har något att erinra mot kommitténs förslag i och för sig. Det skulle säkerligen bidraga till att förbättra förhållandet mel­ lan befälhavaren och besättningen. Sjömännen känna nämligen en stark olust inför det faktum att det ligger i befälhavarens makt att ensam ådöma dem bestraffning; de ha en mer eller mindre berättigad känsla av att vara utlämnade till befälhavarens godtycke.

Även sjöfolksförbundet — med instämmande av landsorganisationen —

ansluter sig till förslaget. Förbundet anför därvid att, även om nämnden ut­ ses av befälhavaren, det torde finnas garantier för att disciplinärendena i fortsättningen komma att bedömas mer objektivt än för närvarande.

Fartygsbefälsföreningen, inrikessjöfartens befålsförening och radiotele­ graf istf öreningen äro synnerligen tveksamma. Föreningarna framhålla, att

befälhavarna äro fullt objektiva och avväga straffet med tanke på att den felande skall låta sig rättas och taga varning därav. Felet är blott, att sjö­ männen helt själviskt finna strafformen obehövlig och ledande till godtyck­ liga och orättvisa resultat. Det torde vara sällsynt, att en felande erkänner sig ha blivit rättvist behandlad. Vidare anföres att det föreningarna veterligt aldrig förekommit, att sjömän som ålagts disciplinstraff begärt pröv­ ning av saken inför rådhusrätt (se 68 §). Föreningarna understryka emel­ lertid, att kommittén uppenbarligen önskat skapa en ordning varigenom be­ fälhavaren befriades från att bära hela ansvaret för åläggande av disciplin­ bot. Kan detta anses vara en hjärtesak för manskapet, skola föreningarna icke motsätta sig reformens genomförande. Avslutningsvis anföra förening­ arna att, om bisittarna känna sitt ansvar och icke låta sig påverkas av falsk solidaritetskänsla eller andra ovidkommande synpunkter, befälhavaren icke borde ha svårt att uppnå enighet om ett rättvist bedömande.

Jämväl kommerskollegium finner sig böra anföra starka betänkligheter

mot förslaget. Enligt kollegii mening åtnjuta sjömännen tillräckligt skydd mot godtyckliga disciplinstraff redan genom de nuvarande föreskrifterna. Det synes kollegium föga troligt, att disciplinfrågornas bedömande av en nämnd skulle komma att leda till ett objektivt sett bättre resultat än för när­ varande. Om kollegium dock icke vill motsätta sig inrättandet av en nämnd, så sker detta i den förhoppningen att den olust, med vilken befälhavarens exklusiva bestraffningsrätt numera ovedersägligen synes omfattas av sjö­ männen, därigenom skall undanröjas och att detta skall befrämja det för­ troendefulla samarbetet ombord.

Ej heller rådhusrätten vill direkt motsätta sig förslaget. Enligt rådhusrät-

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 163

lens uppfattning är det emellertid tvivelaktigt, om den praktiska vinsten uppväger de olägenheter, som sannolikt skulle bli en följd av att befälhava­ ren här fråntages sin oinskränkta befälsrätt.

Hovrätten däremot avstyrker bestämt förslaget. Hovrätten anför, att det­

samma otvivelaktigt skulle innebära en betydande fara för befälhavarens auktoritet och därmed för disciplinen; detta utan att säkerhet vunnes för ett rättvisare avgörande.

Samtliga redare- och övriga arbetsgivareorganisationer ansluta sig till re­ servanternas avvikande mening. Redar ef öreningen understryker därvid vik­

ten av att befälhavarens möjlighet att upprätthålla disciplinen ombord icke beskäres. Vad angår förslaget att disciplinbot icke må åläggas då

fartyget ligger i svensk hamn in. in. anför kommer skollegium,

att förslaget synes vara mindre välbetänkt. Begränsningen är ägnad att för­ svåra beivrandet av smärre förseelser ombord å fartyg i utrikes fart även­ som att undergräva disciplinen på dessa fartyg.

Hovrätten och rådhusrätten ha samma uppfattning och åberopa därvid de

synpunkter som anföras av reservanterna inom kommittén.

Ä\en redare- och arbetsgivareorganisationerna biträda reservanternas me­

ning.

Rådhusrätten ifrågasätter lämpligheten av att ordet »disciplin­

straff» utbytes mot »disciplinbot». Rådhusrätten erinrar om att sistnämnda uttryck återfinnes i lagen om disciplinstraff för krigsmän och där tillagts närmare angiven innebörd. I fi agan huru ett ärende bör anhängiggöras hos nä in n-

den anför maskinbefälsförbundet, att befälhavaren icke bör undandraga

sig att sammankalla nämnd, om maskinchefen begär att ett ärende måtte prövas av nämnden. Lagen bör icke vara så avfattad, att befälhavaren i skydd av denna kan gynna den ene eller den andre. Enligt kommitténs förslag är det intet som hindrar befälhavaren att vägra prövning av ett aldrig så up­ penbart och inför honom av vederhäftig person påtalat brott mot disciplinen ombord. Förbundet hemställer, att 64 § får sådan lydelse att därav framgår att befälhavaren på begäran av maskinchefen skall sammankalla nämnd för prövning av disciplinärende.

Häremot invänder kommerskollegium, att förseelser redan nu i de flesta

tallen komma till befälhavarens kännedom genom anmälan från befälet. Vid sin granskning av inkomna handlingar i disciplinärenden har kollegium icke heller kunnat märka något behov av att lämna maskinchefen bemyndigande att begära sammanträde med nämnden.

Även fartygsbefålsföreningen avstyrker maskinbefälsförbundets hemstäl­

lan. Föreningen framhåller, att det icke kan vara lämpligt att skapa förut­ sättningar för ett angivarsystem ombord.

Rörande disciplinnämndens sammansättning anför hov­ rätten, att det är viktigare, att utse bisittarna bland de klokaste och mest er­

farna sjömännen än att taga dem bland vissa grupper ombord.

164 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Även fartygsbefälsföreningen, inrikessjöfartens befälsförening och radio­ telegraf istf öreningen göra invändningar mot förslaget. Sålunda framhålla

föreningarna, att benämningen »förtroendeman» icke återfinnes ombord. Vi­ dare anse föreningarna det vara olämpligt, att företrädesvis en av manska­ pet utsedd representant alltid skall medverka i nämnden. Det kan icke an­ ses tillfredsställande, att det av manskapet utsedda ombudet tillkallas i fall denne tillhör däcks- eller ekonomiavdelningen, under det att sjömannen är exempelvis eldare. Det är ej troligt, att ombudet kan bedöma eldarens yrkesprestationer eller hans uppförande i tjänsten mot överordnade. Föreningarna föreslå därför, att i lagen skall stadgas att manskapsrepresentanten företrä­ desvis skall vara av samma kategori som den sjöman saken gäller.

Departementschefen. Bestämmelser om rätt för befälhavaren att utöva disciplinär bestraffningsrätt ha sedan länge funnits i vår sjölagstiftning. Med hänsyn till sjöfartssäkerheten har det befunnits nödvändigt att kunna snabbt och utan att anlita eljest vanlig procedur ingripa mot den som bry­ ter mot ordning och skick ombord. Eftersom befälhavaren äger högsta myn­ dighet å fartyget, har det ansetts naturligt att lägga bestraffningsrätten i hans hand. Under senare tid har bland sjömännen den uppfattningen fram­ trätt, att det disciplinära bestraffningsförfarandet borde försvinna från far­ tygen och ärendena i stället handläggas av myndighet i land eller, om detta icke ansågs möjligt, att bestraffningsrätten skulle utövas av en nämnd om­ bord. Denna fråga blev föremål för ingående prövning i samband med till­ komsten av gällande sjömanslag. Det ansågs emellertid då icke lämpligt att ändra dittillsvarande ordning. Hithörande frågor äro onekligen vanskliga. Å ena sidan kräver hänsynen till sjöfartssäkerheten att möjligheten att upprätthålla disciplinen ombord icke äventyras. Å andra sidan är det svårt att bortse från den påtagliga ovilja, varmed sjömännen betrakta den nuvarande bestraffningsformen. Denna ovilja är icke i och för sig anmärkningsvärd. En noggrann prövning av de motsatta synpunkterna torde, såsom kommittén funnit, böra leda till att den disciplinära bestraffningsrätten i princip bör behållas på fartygen. Här­ med är dock icke sagt att de gällande reglerna böra ha sin nuvarande ut­ formning. Sålunda ter det sig naturligt att borttaga bestraffningsrätten i fall, där saken utan olägenhet kan hänskjutas till domstols avgörande. På grund härav synas övervägande skäl tala för ett bifall till kommitténs för­ slag, att bestraffning icke skall kunna åläggas å fartyg, som nyttjas i inrikes fart eller i fart i Öresund (= gällande lag) och icke heller på annat fartyg under uppehåll i svensk hamn eller för förseelser, som begåtts i svensk hamn och kunnat av befälhavaren angivas till åtal före fartygets avgång. De betänkligheter som från en del håll framkommit mot förslaget synas överdrivna. Motsvarande bestämmelse har funnits i de danska och norska sjömanslagarna alltsedan deras tillkomst. Vidare har kommittén ansett sig böra tillmötesgå sjömännens krav på att bestraffningsrätten skall överflyttas från befälhavaren på en nämnd om­ bord. En sådan ordning överensstämmer bättre med allmänt vedertagna

Kungl. Maj. ts proposition nr 170. 165

rättsgrundsatser än den nuvarande, där en person är ensam avgörande. Vis­

serligen har sjömannen möjlighet att sedermera vända sig till domstol för att få saken omprövad, men på grund av förhållandena till sjöss — för öv­ rigt desamma som ansetts böra föranleda till den särskilda bestraffnings­ rätten — torde sjömannen ha föga glädje därav. Enligt min mening bör förslaget avböjas endast om det kan befaras, att befälhavarens auktoritet skulle bli lidande och därmed också disciplinen ombord. Härvid må till en början beaktas att sjömännens negativa inställning till den nuvarande ordningen ingalunda är ägnad att främja disciplinen. Redan sjöfolkets in­ ställning utgör följaktligen ett skäl för en reform. I åtskilliga remissvar framskymtar den tanken, att sjömännen som ledamöter av nämnden icke skulle bedöma dit hänskjuten fråga med saklighet och oväld utan låta leda sig av missriktad kamratkänsla till men för disciplinen. Dessa farhågor torde knappast vara befogade. Erfarenheten visar att eu person, som i offentligt sammanhang nödgas att jämte andra taga ansvaret för ett beslut, oftast efter bästa förstånd och samvete strävar efter att träffa ett riktigt avgörande. Särskilt om nämnden får den av kommittén förordade samman­ sättningen torde säkerhet vinnas för att nämndens beslut icke påverkas av ovidkommande synpunkter. Befälet torde regelmässigt tillhöra de mest er­ farna och omdömesgilla ombord, och vidare kan förväntas att den sjöman av manskapsgraden, som i vissa fall skulle tjänstgöra i nämnden, kommer att utses från de pålitligaste bland manskapet. Det synes mig även som om reglerna för nämndens sammansättning, sådana de utformats i förslaget, ut­ göra tillräcklig borgen för ett sakkunnigt bedömande. Också omröstningsreglerna torde vara väl avvägda. Till sist må framhållas att de båda leda­ möterna torde kunna straffas jämlikt 81 §, därest de missbruka den rätt att ålägga disciplinbot, som den föreslagna 64 § tillerkänner dem. För befäl­ havaren gäller i detta hänseende vad i 74 § stadgas. Maskinbefälsförbundets hemställan att föreskrifterna måtte utformas så att befälhavaren skulle vara pliktig att på begäran av maskinchefen sam­ mankalla nämnd torde icke böra godtagas. Härutinnan må hänvisas till vad anförts av kommittén, kommerskollegium och fartygsbefälsföreningen. Kommitténs förslag att utbyta ordet »disciplinstraff» mot »disciplinbot» synes mig böra bifallas. Den omständigheten att sistnämnda uttryck åter­ finnes i lagen om disciplinstraff för krigsmakten torde icke utgöra hinder härför. Sjömanslagen har ej någon beröringspunkt med denna lag. I fråga om övriga stadganden i 62—64 §§ torde anledning till erinran i sakligt hänseende icke föreligga. Avslutningsvis må framhållas att nämnda paragrafer i sal< ha samma innehåll som i de fyra Köpenhamns-utkasten.

65 §. I lagrummets första stycke stadgas för närvarande att sjöman ålagd be­ straffning skall lämpas efter förseelsens natur samt andra omständigheter ävensom att, där iörseelsen finnes vara ringa och anledning är att antaga att den felande skall låta sig rättas allenast genom varning, till straff ej

166 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

bör dömas. Enligt andra stycket äger befälhavaren ej vid domstol åtala eller till åtal angiva förseelse, för vilken han ålagt bestraffning, med mindre han i beslutet om straffets åläggande gjort uttryckligt förbehåll därom. I enlighet med kommitténs förslag ha endast sådana ändringar vidtagits, som äro ur redaktionell synpunkt betingade av förslaget om inrättande av disciplinnämnd och av nya rättegångsbalkens regler om åtals väckande. 66 §. Enligt lagrummet äger befälhavaren under närmare angivna förutsätt­ ningar efterskänka ålagd bestraffning. Saklig ändring föreslås ej. 67 och 68 §§. Paragraferna upptaga regler om rätten till fullföljd i disciplinärenden samt formerna härför. Annan saklig ändring föreslås ej än att rådhusrätt vid prövning av disci­ plinärende icke såsom nu skall vara domför med endast en domare utan med tre. 69 §. I lagrummet lämnas regler om huru med hyra, som på grund av be­ straffning frångått sjöman, skall förfaras. Bl. a. stadgas att medlen skola insändas till kommerskollegium för att därefter såsom understöd tillställas sjömän och deras anhöriga enligt närmare angivna föreskrifter.

Sjömanskommittén förordar endast smärre redaktionella ändringar.

Remissyttrandena. Kommerskollegium föreslår liksom vid 53 §, att hyres-

medlen i fortsättningen skola insändas till sjömanshuset i det distrikt inom vilket fartygets hemort är belägen.

Departementschefen. Av samma skäl som anförts under 53 § kan jag ej biträda kommerskollegii hemställan.

5 KAP.

Om personer ombord, som icke tillhöra den egentliga besättningen.

70 §. I lagrummet föreskrives att vad i sjömanslagen stadgas för sjöman skall äga motsvarande tillämpning beträffande sådana å fartyg anställda per­ soner, som äro antagna av redaren eller befälhavaren men icke tillhöra den egentliga besättningen. Ändring föreslås icke. 71 §■ Enligt lagrummets första stycke skall vad i närmare angivna bestäm­ melser i sjömanslagen är stadgat äga motsvarande tillämpning med avse­

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 167

ende å de ombord anställda personer, som icke äro antagna av redaren eller befälhavaren. I andra stycket föreskrives, att dessa personer skola vara pliktiga att efter förmåga förrätta det arbete, som befälhavaren för farty­ gets säkerhet finner nödigt ålägga dem. Saklig ändring föreslås ej. 72 §. Jämlikt lagrummets första stycke skola de i 71 § första stycket omförmälda stadgandena äga motsvarande tillämpning å sjömän, som genom konsuls försorg hemsändas enligt vad i sjölagen (34 §) stadgas. Enligt nuvarande andra stycket äro sjömännen pliktiga att, där så påkallas, mot skälig gottgörelse efter förmåga biträda vid skeppstjänsten, därvid nödig hänsyn skall tagas till envars tidigare tjänsteställning.

Sjömanskommittén anser det i princip stridande mot billighetens krav, att sjöman vilken färdas såsom passagerare enligt 34 § sjölagen skall vara pliktig att på order utföra skeppsarbete. Enligt kommitténs mening bör han ha samma ställning ombord som varje annan passagerare. Det må även beaktas att tvister lätt kunna uppstå mellan befälhavaren och sjömannenpassageraren, om och i vilken mån den senare är i stånd att biträda vid skeppstjänsten. Kommittén är övertygad om att, när fråga är om arbetsför sjöman, denne i de flesta fallen kommer att frivilligt ställa sin arbetskraft till förfogande mot skälig gottgörelse. Kommittén föreslår därför, att den sjömannen-passageraren för närvarande åvilande skyldigheten att biträda vid skeppstjänsten skall inskränkas till att avse arbete, som befälhavaren för fartygets säkerhet finner nödigt att ålägga honom.

Enligt kommittéledamöterna Forssblads och Reuterskiölds mening är det

icke obilligt, att sjöman-passagerare, som är fullt frisk, förpliktas deltaga i skeppsarbetet mot skälig gottgörelse och efter förmåga. Fastmer torde del ligga i hans intreses att genom arbete under en många gånger lång sjöresa förskaffa sig medel till sitt uppehälle efter resans slut. Därigenom skulle också, anföra reservanterna, det allmänna undgå att åtminstone till en bör­ jan få draga försorg om dessa personer, som mestadels sakna medel vid åter­ komsten till Sverige.

Remissyttrandena. Redareföreningen ansluter sig till reservanternas

ståndpunkt.

Departementschefen. Den omständigheten, alt det av konstnadsskäl funnits lämpligt att genom särbestämmelser möjliggöra för konsul att hemsända svenska sjömän i särskild ordning, bör enligt min mening i princip icke för­ anleda, att sjömännen skola behandlas annorlunda än andra passagerare ombord; enligt den nya 26 § skall ju f. ö. också sjöman, vilken efter längre tids tjänstgöring är berättigad till fri hemresa, färdas i denna ordning. Så­ som kommittén förordat torde det räcka, om sjömannen-passageraren är pliktig att utföra det arbete befälhavaren för fartygets säkerhet finner nö­ digt ålägga honom.

168 Kungl. Maj:is proposition nr 170.

6 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

73—84 §§. 73—85 §§ i gällande lag upptaga bestämmelser om ansvar för förseelser av närmare angivna slag. I enlighet med kommitténs förslag ha samma bestämmelser — med un­ dantag för den i nuvarande 81 § lämnade föreskriften om straff för den som mot bättre vetande föranleder syn enligt gällande 59 § — upptagits i lagför­ slaget. Därvid ha dock åtskilliga jämkningar, föranledda av förslaget i öv­ rigt samt av ändringar i strafflagen, vidtagits.

7 KAP.

Om laga domstol och rättegång.

85—87 §§. I nuvarande 8G, 87 och 89 §§ (88 § är upphävd genom lag den 20 decem­ ber 1946) lämnas bestämmelser om laga domstol och rättegång i mål som skola bedömas efter sjömanslagen. I lagrummen hänvisas till den allmänna rättegångsordningen. Därjämte återfinnas regler, som äro föranledda av de sjörättsliga målens egenart.

Sjömanskommittén framhåller, att 43 § uppenbarligen förutsätter att varje tvist mellan befälhavare och besättning angående tjänsteförhållandet skall kunna prövas av svensk domstol. Ur denna synpunkt äro emellertid de nu­ varande forumreglerna icke till fyllest. Sålunda torde utländsk sjöman, om fartyget befinner sig utom riket, icke kunna sökas vid svensk domstol under annan förutsättning, än att han antingen äger känt hemvist här i riket eller härstädes har egendom. För att den berörda luckan skall fyllas föreslår kommittén lika med 1938 års sjömanslagsutredning, att till 86 § första styc­ ket skall fogas en bestämmelse, att där annat i lagrummet angivet forum icke står till buds, tvisten skall upptagas av rådhusrätten i fartygets hemort eller, om där ej är rådhusrätt, av den rådhusrätt som är närmast.

Departementschefen. De under detta kapitel föreslagna bestämmelserna motsvaras — frånsett en mindre utvidgning av redarens möjlighet att söka utländsk sjöman vid svensk domstol — av nu gällande regler. Anledning till erinran mot bestämmelserna synes icke föreligga.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser.

Detta kapitel, som saknar motsvarighet i gällande sjömanslag, föreslås i enlighet med vad kommittén förordat omfatta tre paragrafer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 169

88 §.

Enligt nuvarande 42 § äger Konungen under förutsättning av ömsesidig­ het förordna, att förmån, som enligt 28 och 41 §§ tillförsäkrats svensk sjö­ man, skall tillkomma även utländsk sjöman. I överensstämmelse med kommitténs förslag förordas, att stadgandet skall bilda 88 §. Vidare föreslås att Konungen skall kunna meddela förord­ nande även beträffande förmåner, som svensk sjöman åtnjuter jämlikt 18 § tredje stycket (sjuklön vid arbetsoförmåga på grund av könssjukdom), 24 § (tilläggslön vid sjömans död) och 26 § (fri hemresa efter längre tids tjänstgöring). 89 §. I enlighet med kommitténs förslag förordas ett nytt lagrum, betecknat 89 §, med stadgande om att Konungen äger utfärda närmare föreskrifter för de fall, där i lagen omnämnd kostnad skall helt eller delvis bestridas av statsmedel. 90 §. Lagrummet föreskriver skyldighet för befälhavaren att tillse, att exemplar av sjömanslagen och lagen om semester finnas tillgängliga ombord. Ändring föreslås ej.

Förslaget till vissa ändringar i sjölagen.

34 §. I lagrummet stadgas för närvarande att befälhavaren är pliktig att till sådant antal och mot den betalning, som av Konungen fastställes, till be­ stämmelseorten eller annan hamn, som fartyget under resan skall anlöpa, medtaga svenskt sjöfolk, vars hemsändande det åligger konsulerna att be­ sörja. Närmare föreskrifter i ämnet ha av Konungen lämnats i förordningen den 12 april 1907 angående gottgörelse för svenskt sjöfolks hemförande från utrikes ort.

Sjömanskommittén föreslår — i anslutning till vad kommittén förordat vid 26 § sjömanslagen — sådan ändring av 34 § sjölagen, att befälhavarens skyldighet att mot betalning medtaga svenskt sjöfolk skall avse också sjö­ folk med rätt till fri hemresa enligt 26 § sjömanslagen. Vidare föreslår kommittén i likhet med 1938 års sjömanslagsutredning, att i 34 § sjölagen införes en bestämmelse om skyldighet för befälhavaren att utan ersättning medtaga urna med aska efter avliden svensk befälhavare eller sjöman ävensom hans efterlämnade effekter, om dessa utan olägenhet kunna medtagas. Slutligen har till prövning upptagits en fråga, som ursprungligen väckts inom utrikesdepartementets nämnd för konsulära sjöfolks- och sjöfartsärenden, nämligen i vilken mån statsverket bör ersätta skador, förorsakade av sjöfolk

170 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

som medtagits å fartyget jämlikt 34 § sjölagen. Kommittén påpekar, att jämlikt grunderna för detta lagrum och 1907 års förordning befälhavare, som nödgas medtaga sådant sjöfolk, icke äger av statsmedel utfå annan ersättning än som beräknas motsvara kostnaden för själva resan, kosten däri inräknad. Enligt kommitténs uppfattning fordrar billigheten, att staten gentemot fartygets ägare skall svara också för skada, som sjömannenpassageraren tillskyndar ägaren; det bör vara staten och icke ägaren, som får kräva sitt åter hos den skadevållande. Kommittén föreslår därför, att bestämmelserna ändras i enlighet därmed. Enligt kommitténs bedömande är det nödvändigt icke endast att ändra 1907 års förordning utan även att jämka ordalagen i 34 §. Kommittén förordar därför, att orden »och mot den betal­ ning, som av Konungen fastställes» utbytes mot orden »och mot den rätt till gottgörelse, som av Konungen fastställes».

Remissyttrandena. Hovrätten anser, att föreslagen lydelse av ersättnings­

bestämmelsen i 34 § icke fullt täcker vad kommittén avsett. Enligt hovrätten torde nämligen avsikten vara att stadga ovillkorlig rätt till skälig gottgö­ relse och att åt Kungl. Maj :t överlämna att närmare fastställa gottgörelsen.

Departementschefen. Kommitténs ändringsförslag, vilka icke föranlett nå­ gon principiell erinran från remissinstansernas sida, synas vara välgrundade. I anledning av hovrättens påpekande ha emellertid ordalagen i 34 § jäm­ kats. 36 §. I lagrummet lämnas föreskrifter om skeppsdagbokens och maskindag­ bokens förande. I första stycket stadgas sålunda att skeppsdagboken föres av befälhavaren eller, under hans tillsyn och ansvar, av styrmannen. Ma­ skindagboken skall föras, likaledes under befälhavarens tillsyn och ansvar, av maskinchefen (maskinisten).

Sjömanskommittén framhåller, att det för närvarande icke tillräckligt tyd­ ligt framgår av lagen att styrman respektive maskinchef vid dagboks fö­ rande också är ansvarig för dess riktighet. Kommittén förordar därför, att ordalagen i lagrummet jämkas så att detta otvetydigt blir fastslaget. Vidare föreslår kommittén sådan ändring av lagrummet, att det skulle bli möjligt för maskinchefen att överlåta förandet av maskindagboken på en honom underställd maskinist.

Remissyttrandena. Fartygsbefäls föreningen, inrikessjöfartens bef ålsför­ ening och radiotelegrafistföreningen avstyrka sistnämnda förslag såsom va­

rande en lagteknisk oformlighet. Icke heller tala några sakskäl eller hänsyn till tjänsten för en dylik uppdelning beträffande maskindagbokens förande.

Departementschefen. Enligt min mening är förslaget att maskinchefen skall kunna överlåta förandet av maskindagboken på någon av maskinisterna

Kangl. Maj:ls proposition nr 170. 171

välbefogat. — Det ligger i sakens natur, att icke endast befälhavaren utan även styrmannen, maskinchefen och maskinisten vid förande av dagbok även är ansvarig för dess riktighet. Detta framgår för övrigt otvetydigt av 287 §. På grund härav torde det vara överflödigt att, såsom kommittén förordat, belasta 36 § med utförliga bestämmelser härom. Ordalagen ha därför jämkats. 287 §. Paragrafen upptager regler om straff för befälhavare, styrman eller ma­ skinist, som gjort sig skyldiga till försummelse eller felaktighet vid dagboks förande. I enlighet med kommitténs förslag förordas en redaktionell ändring, för­ anledd därav, att maskinisten numera benämnes maskinchefen. 295 §. Lagrummet stadgar bötesansvar för befälhavare, som utan lagligt hinder vägrar att i sådant fall varom i 34 § förmäles å sitt fartyg medtaga sjöfolk. I anslutning till den föreslagna utvidgningen av sistnämnda lagrum före­ slås — i överensstämmelse med vad kommittén förordat — att vad i 295 § stadgas skall gälla även då befälhavaren vägrar medtaga askan efter avliden svensk befälhavare eller sjöman eller ock hans efterlämnade effekter.

Förslaget till lag om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg. I

I 43 § andra stycket sjömanslagen föreslås ett stadgande av innehåll att tvist, som medan fartyget befinner sig å ort utom riket uppstår mellan befäl­ havaren och besättningen angående tjänsteförhållandet, må hänskjutas till avgörande av svensk konsul. Härtill fogas den föreskriften, att tvisten ej må dragas inför utländsk myndighet. Om sjöman bryter mot denna föreskrift, skall befälhavaren enligt en föreslagen ny bestämmelse i 33 § sjömanslagen äga avskeda honom. Av vad som anförts till stöd för sistnämnda bestämmelse framgår att den­ samma ingalunda utgör någon säker borgen för att en sådan tvist icke kommer alt anhängiggöras. Sålunda är bestämmelsen icke tillämplig på sjöman som redan lämnat tjänsten. Säkerhet för att stadgandet i 43 § andra stycket blir verkningsfullt torde kunna vinnas endast genom ömsesidiga överenskommelser. Såsom i inledningskapitlet antytts har fråga om sådan överenskommelse uppkommit i samband med en tillämnad svensk-brittisk konsularkonvention. Vid de överläggningar som i ämnet förekommit har från brittiskt håll framhållits, att enligt gällande brittiska rättsregler hinder ej förelåge för brittisk myndighet att pröva tvister mellan befälhavaren och sjöman på svenska fartyg, även om tvisten rörde tjänsteförhållandet. Sam­ tidigt förklarades emellertid att man på brittisk sida vore beredd att, under förutsättning av ömsesidighet, i konventionen införa sådana stadganden, att domsrätten över svenska fartyg i nämnda hänseende undandroges de brit-

172 Knngl. Maj.ts proposition nr 170.

tiska myndigheterna. Då detta ansågs sammanfalla med svenska intressen, beslöts att i förslaget till konvention upptaga stadganden i sådan riktning. Vidare må omnämnas att förhandlingar äro avsedda att upptagas med Amerikas förenta stater om en svensk-amerikansk konsularkonvention. Det är sannolikt att frågan i samband därmed ånyo väckes. Såsom framgår av ge­ neralkonsulatets i New York vid 43 § sjömanslagen återgivna yttrande, måste det anses vara angeläget, att få en sådan ordning till stånd att ame­ rikanska domstolar bli förhindrade att pröva tvister, avseende tjänsteförhållandet på svenska fartyg. Även beträffande andra stater kan frågan bli av betydelse. Enligt bestämmelserna i 10 kap. rättegångsbalken är emellertid svensk domstol oförhindrad att under närmare angivna förutsättningar (se sär­ skilt 3 §) upptaga bl. a. tvist mellan befälhavaren och besättningsman på utländskt fartyg angående tjänsteförhållandet. För ratifikation av en kon­ vention av innehåll som den ifrågasatta svensk-brittiska erfordras alltså en lagregel som gör det möjligt att undandraga svensk domstol behörigheten att upptaga sådan tvist. På grund av det anförda torde en lag böra utfärdas, varigenom Konungen bemyndigas att efter överenskommelse med främmande stat och under för­ utsättning av ömsesidighet förordna att svensk domstol icke må upptaga tvist mellan befälhavaren å fartyg från den främmande staten och någon av besättningen angående tjänsteförhållandet.

Hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom handelsdepartemen­ tet upprättats förslag till

1. sjömanslag; 2. lag om ändrad lydelse av 3i, 36, 287 och 295 §§ sjölagen; samt 3. lag om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de tre förslagen, av den lydelse bihang1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av proto­ kollet. i Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­ lan bifaller Hans Maj:t Konungen. Ur protokollet: *

Lennart Groll. 1

1 Detta bihang har här i sin helhet uteslutits såvitt avser de under 2 och 3 nämnda försla­ gen, vilka äro likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen i samma ämnen. Be­ träffande förslaget under 1, vilket i såväl sakligt som redaktionellt hänseende på åtskilliga punk­ ter avviker från det propositionen bifogade förslaget till sjömanslag, ha av bihanget här ute­ lämnats de avsnitt, där överenstämmelse föreligger eller avvikelserna äro av redaktionell natur.

Kungl. Majsts proposition nr 170. 173

Bihang.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

Sjömanslag. Förslag till sjömanslag.

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP. 1 KAP.

Om befälhavarens tjänsteavtal. Om befälhavarens tjänsteavtal.

1 §• 1 §•

53 §. 53 §. Rymmer sjöman, äger befälhava­ Egendom, som sjöman vid tjänsteren på lämpligt sätt försälja hans förhållandets upphörande kvarlämombord kvarlämnade tillhörigheter. nar ombord, skall förvaras för hans räkning. För gäld, som sjömannen ådragit sig i tjänsten, äger redaren av egendomen innehålla så mycket som svarar mot gälden, till dess sjö­ mannen gör rätt för sig eller ställer säkerhet. Åtgå försäljningssumman och inne- I den mån egendomen med hänsyn stående hyran icke till täckande av till sin beskaffenhet, kostnaderna el­ redarens ersättningsanspråk, äger ler övriga omständigheter icke utan sjömannen sist inom ett år efter rym­ olägenhet kan förvaras, må den säl­ ningen utfå vad som återstår; fram­ jas på lämpligt sätt. Försäljning må ställer han ej begäran därom inom ock ske, där sjömannen icke inom nämnda tid, skola medlen av reda­ ett år från det tjänsteförhållandet ren insändas till kommerskollegium upphörde hos redaren begärt att åter­ och användas på sätt i 69 § sägs. få egendomen. Har sjömannen rymt, må redaren efter utgången av nämn­ da tid insända försäljningssumman samt innestående lön till kommers­ kollegium att användas på sätt i 69 § sägs.

62 §. 62 §. Befälhavaren äger ålägga sjöman Disciplinbot, innebärande mistning bestraffning genom mistning av hyra av lön för högst sju dagar, må åläg­ för en till och med sju dagar: gas sjöman i följande fall: 1. om han underlåter att i rätt tid 1. om han underlåter att i rätt tid tillträda tjänsten, eller om han utan tillträda tjänsten eller utan att vara tillstånd går i land, eller om han icke därtill berättigad går i land eller icke kommer tillbaka i rätt tid efter att kommer tillbaka i rätt tid efter att hava varit i land; hava varit i land; 2. om han försummar att anmäla 2. om han försummar att anmäla förfall, som hindrar honom att i rätt förfall, som hindrar honom att i rätt tid komma ombord; tid komma ombord;

174 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

3. om han genom försummelse i 3. om han genom försummelse i tjänsten åstadkommer skada eller tjänsten åstadkommer skada eller fara; fara; 4. om han är berusad i tjänsten; 4. om han är berusad i tjänsten; 5. om han förslösar eller eljest på 5. om han förslösar eller eljest på otillbörligt sätt behandlar proviant; otillbörligt sätt behandlar proviant; 6. om han låter obehörig person 6. om han låter obehörig person hålla sig dold ombord, eller om han hålla sig dold ombord eller oaktat oaktat förbud låter någon komma förbud låter någon komma ombord; ombord; 7. om han olovligen skaffar om­ 7. om han olovligen skaffar om­ bord rusdrycker eller annat, som kan bord rusdrycker eller annat, som kan föranleda oordning eller äventyr, el­ föranleda oordning eller äventyr, el­ ler om han olovligen förer sina till­ ler om han olovligen förer sina till­ hörigheter från bord; hörigheter från bord; 8. om han uppför sig oskickligt 8. om han uppför sig oskickligt mot överordnad eller underlåter att mot överordnad eller underlåter att

hörsamma förmans befallningar an­ hörsamma förmans order angående

gående tjänsten; eller tjänsten; eller 9. om han ombord eller eljest i 9. om han ombord eller eljest i tjänsten yppar gräl eller annan ofred tjänsten yppar gräl eller annan ofred eller annorledes bryter mot ordning eller annorledes bryter mot ordning och skick. och skick.

Bestraffning, som nu sagts, må Disciplinbot må dock ej åläggas å

dock ej åläggas å fartyg, som nytt­ fartyg, som nyttjas i inrikes fart el­

jas i inrikes fart eller i fart i Öre­ ler i fart i Öresund, och icke heller å sund. annat fartyg under uppehåll i svensk hamn eller för förseelser, som begåtts i svensk hamn och kunnat av befäl­ havaren angivas till åtal före farty­ gets avgång.

74 • §. 74 §. Missbrukar befälhavare eller den, Missbrukar befälhavare eller den, som är satt i befälhavares ställe, den som är satt i befälhavares ställe, den tvångsrätt eller den rätt att taga nå­ tvångsrätt eller den rätt att taga nå­ gon å fartyget anställd i förvar eller gon å fartyget anställd i förvar eller

den bestraffningsrätt, som tillkom­ den rätt att ålägga disciplinbot, som

mer honom enligt denna lag, eller be­ tillkommer honom enligt denna lag, handlar han någon ombord anställd eller behandlar han någon ombord med onödig hårdhet, straffes med anställd med onödig hårdhet, straffes

böter eller med fängelse i högst sex med dagsböter eller med fängelse i

månader, där ej gärningen efter all­ högst sex månader, där ej gärningen män lag bör beläggas med strängare efter allmän lag bör beläggas med straff. strängare straff. Äro omständigheterna synnerligen Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må han tillika för viss försvårande, må han tillika för viss tid eller för alltid dömas förlustig tid eller för alltid dömas förlustig sådan rättighet att föra fartyg, för sådan rättighet att föra fartyg, för vars utövande särskilda villkor äro vars utövande särskilda villkor äro stadgade. Om sådan påföljd skall stadgade. Om sådan påföljd skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 175

(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

domstolen ofördröjligen underrätta domstolen ofördröjligen underrätta kommerskollegium. kommerskollegium. 75 §. 75 §. Underlåter sjöman i avsikt att un­ Underlåter sjöman i avsikt att un­ dandraga sig tjänsten att inställa sig dandraga sig tjänsten att inställa sig ombord, då det honom åligger, eller ombord, då det honom åligger, eller avviker han i avsikt, som nu sagts, avviker han i avsikt, som nu sagts, olovligen från fartyg, straffes, om olovligen från fartyg, straffes, om rymningen sker under sådana om­ rymningen sker under sådana om­ ständigheter, att fartyg eller männi­ ständigheter, att fartyg eller männi­ skor därigenom utsättas för fara, el­ skor därigenom utsättas för fara, el­ ler eljest under synnerligen försvå­ ler eljest under synnerligen försvå­ rande omständigheter, med fängelse rande omständigheter, med fängelse

i högst ett år eller med böter. i högst ett år eller med dagsböter.

Gör sjöman, som är påmönstrad å Gör sjöman, som är påmönstrad å fartyg, sig eljest skyldig till rymning, fartyg, sig eljest skyldig till rymning,

dömes till böter. dömes till dagsböter.

76 §. 76 §. Var, som förleder sjöman att rym­ Den, som förleder sjöman att rym­ ma eller med råd eller dåd främjar ma eller med råd eller dåd främjar

rymningen, straffes med böter eller rymningen, straffes med dagsböter

fängelse i högst ett år. eller fängelse i högst ett år.

84 §. 83 §. Brott, som i 73 § 6, 75 §, 76 §, Brott, som i 73 § 6, 75 §, 76 §,

77 § första stycket, 81 eller 82 § om- 77 § första stycket eller 81 $ omför-

förmäles, må ej åtalas av allmän mäles, må ej åtalas av allmän åkla­ åklagare, utan att målsägande angi­ gare, utan att målsägande angivit vit brottet till åtal; skall brottet straf­ brottet till åtal; skall brottet straffas

fas efter allmän lag, lände till efter­ efter allmän lag, gäller vad sådan lag rättelse vad sådan lag stadgar i fråga stadgar i fråga om rätt till åtal.

om rätt till åtal. 85 §. 84 §. I avseende å straff, vartill efter I avseende å straff, vartill efter denna lag dömes, gälle, där ej här denna lag dömes, gäller, där ej här ovan är annorlunda stadgat, vad all­ ovan är annorlunda stadgat, vad all­ män lag föreskriver. män lag föreskriver.

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 20 mars 1952.

Närvarande:

justitieråden E kberg , S trandberg , L junggren , regeringsrådet B jörkholm .

Enligt lagrådet den 7 mars 1952 tillhandakonnnet utdrag av protokoll över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 8 feb­ ruari 1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) sjömanslag; 2) lag om ändrad lydelse av 3i, 36, 287 och 295 §§ sjölagen; samt 3) lag om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av e. o. hovrättsassessorn A. Lindstedt.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till sjömanslag.

Lagrådet:

Förslaget åsyftar företrädesvis att bereda sjöfolket icke blott säkrare an­ ställningsvillkor utan jämväl avsevärt utvidgade sociala förmåner. Det inne­ fattar många betydelsefulla ändringar i nu gällande lagstiftning. Angående befogenheten och lämpligheten av dessa ändringar ha på flera punkter såväl inom 1946 års sjömanskommitté, vars förslag närmast ligger till grund för departementsförslaget, som bland de sammanslutningar och myndigheter, vilka yttrat sig i lagstiftningsärendet, förekommit delade meningar. Jämväl inom lagrådet har beträffande åtskilliga bestämmelser tvekan rått, i vad mån de föreslagna avvikelserna från gällande rätt kunna anses grundade på fullgoda skäl och innebära ett rättvist avvägande av de intressen, som här stå mot varandra. Liksom flera av de hörda remissinstanserna har lagrådet ställt sig frågande, huruvida lagstiftningen icke här liksom på många andra områden av rättslivet bör begränsas till uppställande av vissa allmänna väg­ ledande regler och minimikrav, medan åt kontrahenterna överlämnas att

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 177

genom avtal närmare reglera rättsförhållandena. Möjlighet skulle då föreligga att lättare anpassa rättigheter och skyldigheter efter tidsläget och väx­ lande förhållanden. Ett särskilt skäl för att välja denna väg utgör den av bland andra socialstyrelsen framhållna skillnaden mellan den mindre, hu­ vudsakligen inrikes sjöfarten och den större utrikes sjöfarten, efter vars för­ hållanden förslaget huvudsakligen anpassats. Vad som ter sig ändamåls­ enligt och billigt, när det gäller förhållanden inom storsjöfarten, kan verka opåkallat och oskäligt betungande för ena parten, när fråga är exempelvis om kustfart, bogserbåtsrörelse eller fiske. Den omständigheten att förslagets bestämmelser i stor omfattning äro tvingande gör att möjlighet ej finnes att genom avtal åstadkomma modifikationer, där förhållandena kräva det. De särdrag, som sjömansyrket alltjämt uppvisar, torde knappast heller kunna på alla punkter motivera att såsom i förslaget skett tillerkänna sjö­ folket överlag väsentligt längre gående förmåner än enskilda arbetstagare inom andra yrken åtnjuta. Betänkligheterna framträda särskilt i fråga om de mindre bärkraftiga delarna av rederinäringen. Fara är att de bördor, som läggas på redarna, bliva alltför tunga för de små företagen, särskilt under vikande konjunkturer. I vad mån dessa farhågor komma att besannas är emellertid vanskligt att förutse. De spörsmål, som särskilt väcka tvekan, äro till övervägande del att betrakta såsom lämplighets- och billighetsfrågor av social natur. Enighet i dessa frågor synes i de flesta fallen ha förelegat hland de delegerade, som haft att utarbeta gemensamt förslag i ämnet för de nordiska länderna. Då den nordiska lagstiftningen på sjörättens område sedan länge vilat på ge­ mensam grund, är det tydligen angeläget, att överensstämmelse med grann­ ländernas sjömanslagar såvitt möjligt skapas även i nu ifrågavarande av­ seenden. Lagrådet har därför icke velat ställa sig avvisande mot förslaget utom på några punkter, där modifikationer funnits vara påkallade. Lagrådet vill emellertid tillägga följande. Departementschefen har själv vitsordat, att i och för sig vägande skäl till inskränkning av lagens tillämp­ lighetsområde förelåge, men funnit det vanskligt att åstadkomma eu till­ fredsställande gränsdragning mellan den sjöfart, som skulle omfattas av sjömanslagen, och den som skulle lämnas utanför. Emellertid erbjuder sig en annan möjlighet att vinna bättre anpassning efter skiftande förhållanden, nämligen införande av bestämmelser om dispens från tvingande regler. Den­ na möjlighet synes lagrådet vara värd att närmare överväga. Härigenom skulle en stor del av de betänkligheter, som förslaget väcker, väsentligen förlora i styrka. Ett dispensförfarande är ju ingen nyhet i lagstiftningen. Bestämmelser av denna art ha sedan länge förekommit såväl inom den so­ ciala arrendelagstiftningen som inom arbetstidslagstiftningen och äro ej heller ovanliga inom andra områden av rättslivet. Enligt lagrådets mening bör dispens särskilt komma i åtanke, när en viss eller vissa bestämmelser äro onödiga, olämpliga eller oskäligt betungande för viss gren av sjöfarten, såsom kust- eller insjöfart, eller vissa grupper av fartyg, såsom bogserbåtar eller fiskefartyg. Ha vederbörande organisationer 12 Bihang Ull riksdagens prootkoll 1952. i samt. Nr 170.

178 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

i kollektivavtal enat sig om en från lagen avvikande ordning, lärer som regel ur allmän synpunkt hinder ej böra möta mot tillämpning av denna ordning. Härutinnan hänvisas till 10 § 2 mom. lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning. Möjligen bör också dispens kunna medgivas i fall liknande det som angives i 3 mom. av nämnda lagrum.

Såsom redan antytts, äro förslagets bestämmelser i stor omfattning till sin natur mer eller mindre tvingande d. v. s. begränsa kontrahenternas av­ talsfrihet. Huruvida sådan frihet förefinnes är emellertid ej alltid lätt att avgöra. I vissa paragrafer visar väl stadgandets avfattning, att det skall tilllämpas allenast när annat ej avtalats. I en del fall framgår, att ett lagbud är tvingande, därav att dess åsidosättande är belagt med straff. Ofta giver emel­ lertid lagen ej tydligt besked i vad mån avtalsfrihet föreligger. Ej heller inne­ håller förslaget någon allmän regel i detta ämne. I överensstämmelse med nu gällande sjömanslag lämnar förslaget i dessa fall åt rättstillämpningen att beträffande varje särskilt stadgande med ledning av dess syfte och de grun­ der, varå detsamma vilar, samt av allmänna rättsprinciper avgöra, i vad mån föreskriften är tvingande. Den oklarhet, som sålunda råder rörande ett av de viktigaste spörsmålen i lagen, är tydligen mindre tillfredsställande. Lagrådet har övervägt möjlig­ heten att avhjälpa denna brist. Stora svårigheter möta dock här. Vissa be­ stämmelser, framför allt sådana som ha sin grund i ett allmänt intresse, ex­ empelvis hänsyn till säkerheten till sjöss, äro av den beskaffenhet, att de över huvud ej kunna sättas ur kraft genom avtal. Andra, som äro av över­ vägande social natur, medgiva väl överenskommelse, som utvidgar den lag­ fästa förmånen, men ej avtal, som utesluter eller inskränker denna. Det före­ kommer att bestämmelser, vilka i nu berörda hänseende äro av olika be­ skaffenhet, äro sammanförda i en paragraf. Att finna en uttömmande, klar och kortfattad lagregel i detta ämne torde därför knappast vara möjligt. Väl lärer ett förtydligande jämväl kunna ske på annat sätt, men härför torde krävas en ganska omfattande överarbetning av förslaget. Vid sådana förhållanden och då frånvaron av klargörande bestämmelser i ämnet till synes icke vållat någon större olägenhet vid tillämpningen av den gällande sjömanslagen, anser lagrådet sig icke böra göra någon framställ­ ning om fullständigande av förslaget i nu berörda hänseende.

4 §•

Lagrådet:

Enligt detta lagrum är befälhavare, som avskedas på grund av sjukdom eller skada av beskaffenhet att göra honom oförmögen att föra fartyget, be­ rättigad till lön allenast för den tid han förrättat tjänsten, därest han vid tjänstens antagande förtegat sjukdomen eller skadan. Detsamma skall, utom såvitt angår könssjukdom, gälla för det fall att han ådragit sig sjukdomen eller skadan uppsåtligen eller genom grovt vållande. Vad angår sjöman åter­ finnas bestämmelser av motsvarande innehåll i 18 §. I kommitténs förslag hade, för att förebygga tolkningssvårigheter, före orden »ådragit sig» in-

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 179

skjutits orden »efter tjänstens antagande». Kommittén anförde härom, att därest sistnämnda ord saknades, den tolkningen skulle kunna göras, att sjö­ man, som blir arbetsoförmögen på grund av en självförvållad sjukdom, skulle förlora honom eljest tillkommande rätt till lön, även om han icke förtegat sjukdomen vid tjänstens antagande. I det remitterade förslaget ha emeller­ tid, utan att nagot skäl därför anförts, de ifrågavarande orden icke medtagits. I anledning härav vill lagrådet framhålla, att även utan direkt stad­ gande uppenbarligen måste gälla, att därest vederbörande vid tjänstens an­ tagande icke förtegat en sjukdom, som han ådragit sig uppsåtligen eller genom grovt vållande, den omständigheten att sjukdomen är självförvållad icke medför, att vid avskedande på grund av sjukdomen rätt saknas till lön för tid efter avgången från tjänsten.

6 §.

Lagrådet:

Enligt 63 § tredje stycket i 1891 års sjölag skulle — därest fartyg för­ olyckades eller efter timad skada förklarades icke vara iståndsättligt eller uppbringades och prisdömdes eller toges av sjörövare — befälhavarens tjänsteavtal upphöra att vara gällande och befälhavaren erhålla hyra till och med den dag då tjänstgöringen upphörde. Beträffande besättningen upptog 91 § en bestämmelse av samma innehåll. Enligt 66 och 98 §§ ägde befälhavaren och besättningen i nu avsedda fall rätt till hemresa med under­ håll på statens bekostnad. Motsvarande stadganden återfinnas i 6 och 41 §§ av 1922 års sjömans­ lag. Enligt det sistnämnda lagrummet skall, om fartyget till följd av sjö­ olycka går förlorat eller efter sjöolycka förklaras icke vara iståndsättligt, sjömans tjänsteavtal upphöra att gälla, där ej annat följer av avtalets in­ nehåll. Detsamma gäller enligt 6 § för befälhavaren. I sin motivering till 6 § anförde sjölagskommittén, att praktiska skäl föranlett att berörda be­ stämmelse i 63 § sjölagen funnits böra bibehållas i väsentliga delar. Vid­ kommande fartygets uppbringning och prisdömning hade dessa händelser icke ansetts vara av den säregna beskaffenhet, att de i och för sig borde betinga avtalets upphörande; fartygets tagande av sjörövare hade förme­ nats icke vara ett fall av tillräckligt praktisk betydelse för att fordra sär­ skild reglering. Vad åter anginge fartygets förolyckande eller kondemnation hade redarens intresse ansetts kräva regelns bibehållande. Ganska avse­ värd tid kunde nämligen förflyta, innan redaren erhölle kunskap om olyc­ kan och bringades i tillfälle att, därest han efter fartygets undergång icke hade anledning att behålla befälhavaren i sin tjänst, vidtaga åtgärd för av­ talets upphörande. I 41 § andra stycket sjömanslagen i dess ursprungliga lydelse stadgades vidare bland annat alt, därest till följd av fartygets förolyckande svensk sjömans anställning upphörde i utlandet, han ägde rätt att erhålla fri hemresa till sin hemort här i riket med hyra och underhåll under resan. Kostnaden för resan med underhåll skulle bestridas av statsmedel. Nämnda

180 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

stadgande ägde på grund av hänvisning i 6 § andra stycket tillämpning även beträffande befälhavaren. Sjölagskommittén föreslog i betänkande år 1921, att i 41 § skulle såsom ett andra stycke upptagas en bestämmelse av följande innehåll: Blir sjö­ man arbetslös till följd av fartygets förolyckande, äger han rätt till ersätt­ ning, motsvarande hyra för den tid han är utan anställning, dock högst för två månader utöver den tid, för vilken han enligt första stycket åtnju­ ter hyra. Detsamma skulle enligt hänvisning i 6 § gälla i fråga om befäl­ havaren. Kommittén anförde rörande förslaget i denna del bland annat: Vid den internationella sjömanskonferensen i Genua sommaren 1920 an­ togs bland annat förslag till en internationell konvention angående ersätt­ ning för arbetslöshet på grund av fartygs förolyckande. Förslagets 2 och 3 §§ stadga att, då fartyg förolyckats, redaren eller den, med vilken sjö­ mannen slutit avtal om anställning på fartyget, skall vara pliktig att betala envar å fartyget anställd sjöman skadestånd för arbetslöshet pa grund av fartygets förolyckande. Detta skadestånd skall utgå med så mycket, som motsvarar den avtalade hyran för de dagar, varunder sjömannen är verkligt arbetslös; dock må hela det skadestånd, som på grund av denna konven­ tion skall betalas till en sjöman, begränsas till hyra för två månader. Dele­ gerade för de nordiska kommittéerna ha ansett sig böra föreslå till uppta­ gande i lagen Genuakonventionens bestämmelser såväl för befälhavaren som för besättningen. Den svenska kommittén har — om ock på något håll med tvekan — anslutit sig härtill och i enlighet härmed avfattat andra stycket i 41 §. Vid förslagets granskning i lagrådet år 1921 (se NJA 1922 avd. II s. 355 f.) yttrade tre av dess ledamöter, att den vid sjömanskonferensen i Genua godkända principen att redaren vid fartygets förolyckande skulle vara pliktig ersätta för sjöman uppkommande arbetslöshet syntes innebära ett föga billigt betungande av redaren, vilken i sådant fall som regel själv lede avsevärd förlust, en förlust som i allmänhet icke torde täckas, även om han i följd av försäkring utbekomme fartygets fulla värde. Stadgandet i andra stycket av 41 § kunde därför icke tillstyrkas. Skulle sedermera av internationella hänsyn anses påkallat, att Sverige biträdde förberörda kon­ vention, syntes stadgande härom helst böra utfärdas såsom säl skild, un­ der konventionens giltighetstid vid sidan av sjömanslagen gällande författ­ ning. __ Den fjärde lagrådsledamoten anförde bland annat: Mot bestäm­ melsen i andra stycket måste anmärkas, att den stode föga i överensstäm­ melse med principerna i förslaget i övrigt och i allt fall icke syntes i den föreslagna utsträckningen kunna godtagas. Avskedades sjöman utan giltigt skäl, vore han enligt 34 § berättigad till ersättning för den förlust han ge­ nom avskedandet lede. Denna förlust kunde högst uppgå till belopp, mot­ svarande löneförmånerna under återstående delen av den avtalade tjänste­ tiden jämte för visst fall fri hemresa. Vore, såsom förhållandet torde vara i det övervägande antalet fall, avtalet ingånget för obestämd tid med rätt för vardera parten att uppsäga avtalet till upphörande i svensk hamn efter

Kungl. Maj. ts proposition nr 170. 181

7 eller 8 dagar, kunde, om fartyget ginge i inrikes fart eller fart på grann­ länderna, ersättningen vid dylikt avskedande i allmänhet ej uppgå högre än till vad som svarade mot löneförmånerna under 10 å 12 dagar. Någon skyldighet att svara för den skada sjömannen kunde lida därav, att han även efter den beräknade avtalstidens slut nödgades gå arbetslös, innefat­ tade icke förslaget, och sådan skyldighet torde väl svårligen kunna ifråga­ sättas. Att den ersättning sjömannen under sådana omständigheter bekomme för det obefogade entledigandet bleve relativt ringa ATore en ofrånkomlig konsekvens av den löslighet i avseende å anställningstiden, som i praxis genomförts och av förslaget sanktionerats. Enligt det föreslagna andra stvcket i 41 § skulle i där omförmälda fall hyra utgå för den tid sjöman vore utan anställning, dock högst två månader utöver angiven tid. Stadgandet torde vara avsett att tolkas sålunda, att redaren vore skyldig att — under förutsättning givetvis att sjömannen ej kunde erhålla ny anställning -— be­ tala hyra för dessa två hela månader, även om den avtalade anställnings­ tiden skulle tidigare utlöpa. Att stadgandet måste så tolkas framginge av en jämförelse med avfattningen av 34 §. Såge man saken djupare, kunde man dock knappast säga, att i dylikt fall arbetslösheten för tiden efter det den avtalade anställningstiden utlupit vore att anse såsom en följd av far­ tygets förolyckande. Detta framträdde särskilt klart för det fall, att sjö­ mannens anställning gällt viss resa eller fix tid, som redaren ej ämnat förlänga. Stadgandet i dess förberörda tolkning innebure, såsom av det an­ förda framginge, att redaren hade mera omfattande skadeståndsskyldighet gent emot sjöman, som entledigats på grund av fartygets förolyckande, så­ ledes i fall av casus, än gent emot sjöman, som han utan laga skäl avske­ dat, och detta utan att omständigheter av ömmande beskaffenhet kunde mera åberopas i det förra fallet än i det senare. Denna ståndpunkt måste anses mindre rimlig. Det kunde för övrigt knappast anses billigt att med utgivande av arbetslöshetsunderstöd betunga redare, som måhända själv genom olyckan förlorat en stor del av sin egendom. Denna omständig­ het spelade kanske praktiskt mindre roll, då risken för utgivande av sådant understöd torde kunna genom försäkring täckas. Det vore dock att märka, att redare för fartyg, som ginge i kortare fart, ej sällan torde un­ derlåta att helt täcka sina risker. Ett ordnande av frågan om arbetslöshets­ understöd för sjömän vore otvivelaktigt synnerligen påkallat. Men att, så­ som i förslaget skett, upptaga till behandling endast en del, för övrigt rela­ tivt oviktig, av denna fråga måste i och för sig anses mindre tillfredsstäl­ lande; och då den föreslagna lösningen knappast kunde anses lycklig, syn­ tes den ifrågavarande bestämmelsen icke böra tillstyrkas. I den för 1922 års riksdag framlagda propositionen uteslöts omförmälda bestämmelse. Departementschefen anförde därvid bland annat, att han med hänsyn till önskvärdheten alt främja det internationella lagstiftningsarbetet på förevarande område helst sett, att Sverige redan då biträtt Genuakonventionen. Såvitt departementschefen kunnat inhämta, hade ännu icke någon stat ratificerat densamma, och det ville synas, som om man från dansk,

182 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

finsk och norsk sida vore mest benägen att för det dåvarande ställa sig av­ vaktande. Vid sådant förhållande och då ett ratificerande enbart från Sve­ riges sida skulle medföra, att utländska sjömän å våra fartyg erhölle arbetslös­ hetsunderstöd utan att motsvarande förmån tillkomme svenska sjömän å utländska fartyg, syntes försiktigheten bjuda att låta frågan om Sveriges anslutning till förevarande konvention anstå ännu någon tid, intill dess man kunde få en överblick över i vilken utsträckning konventionen komme att ratificeras av de större sjöfarande nationerna. Förslag till ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen, upptagande bland annat de nu gällande, av sjölagskommittén år 1921 föreslagna be­ stämmelserna om rätt för befälhavare och sjöman till hyra vid arbetslöshet till följd av fartygs förolyckande, upprättades sedermera inom socialdeparte­ mentet. Vid förslagets remitterande till lagrådet år 1934 erinrade departe­ mentschefen (se NJA 1934 avd. II s. 587), att icke mindre än 20 stater, däribland flera betydande sjöfartsidkande nationer, med vilka Sverige stode i ganska livlig förbindelse, dåmera biträtt Genuakonventionen. Denna om­ ständighet utgjorde enligt departementschefens mening ett vägande skäl att även i vårt land söka förverkliga konventionens föreskrifter och där­ igenom bereda skeppsbrutna det bistånd i deras svåra belägenhet, som före­ skrifterna innebure. Tre av lagrådets ledamöter yttrade vid förslagets granskning (se NJA 1934 avd. II s. 592), att de invändningar, som år 1921 inom lagrådet riktades mot en lagstiftning enligt konventionen, alltjämt torde äga fog. Med hänsyn till det mellanfolldiga samarbetet kunde det måhända ändock anses lämpligt att Sverige biträdde konventionen, till vilken dåmera tjugu stater redan anslutit sig. För det fall att så funnes böra ske, föranledde det föreliggande lag­ förslagets utformning ingen erinran. — Jämväl den fjärde ledamoten i lag­ rådet ansåg de betänkligheter mot en lagstiftning som den ifrågavarande, varåt man inom lagrådet år 1921 gav uttryck, alltjämt äga giltighet. På närmare angivna skäl ansåg emellertid denne ledamot berörda betänklig­ heter och under remissbehandlingen framförda invändningar icke böra få utgöra hinder mot konventionens biträdande och den därav föranledda lagstiftningens genomförande. Han ifrågasatte dock, om icke reformen borde anstå till en ur ekonomisk synpunkt lämpligare tid, men ville icke bestämt påyrka det. Sedan förslaget förelagts riksdagen och bifallits av denna samt Kungl. Maj :t den 18 maj 1934 förordnat, att konventionen skulle av Sverige biträdas, utfärdades samma dag lag om ändrad lydelse av ifrågavarande paragrafer i sjömanslagen. Sjömanskommittén har i sitt betänkande anfört, att av de ombordanställdas representanter inom kommittén påpekats, att stadgandet i 41 § andra stycket (vilket enligt 6 § andra stycket gäller även beträffande befälhavaren) kommit att få ringa betydelse för befälhavaren och sjömännen. Förutsätt­ ningen för stadgandets tillämplighet vore ju i första hand, att fartyget gått under eller kondemnerats. Denna fråga vore emellertid ofta tveksam, och

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 183

det kunde dröja avsevärd tid, innan den bleve slutligen avgjord. Detta medförde att, ehuru sjöolyckan gjort en fortsatt tjänstgöring ombord omöj­ lig, de ombordanställda vid arbetslöshet icke erhölle den i 41 § angivna ersättningen. I stället bleve de av redaren skilda från tjänsten och finge tills vidare nöja sig med hyra under uppsägningstiden eller, om sjöolyckan in­ träffat å annan ort än där tjänsten finge frånträdas, för den längre tid resan kunde vara. Skulle det sedermera befinnas, att fartyget vore iståndsättligt, vore de avskurna från möjligheten att kräva ytterligare ersättning. De ombordanställdas representanter inom kommittén hade ifrågasatt den utvidgningen av 41 §, att därunder skulle inrymmas alla de fall, där skeppstjänsten icke kunde fortgå till följd av olycka, som drabbat fartyget. Kom­ mittén hade övervägt denna fråga men ej funnit skäl föreslå ändring i nu gällande regler. Med hänsyn till att den redaren enligt 41 § åliggande skyl­ digheten att vid arbetslöshet utgiva ersättning till befälhavaren och besätt­ ningen saknade motsvarighet inom andra arbetsförhållanden hade kom­ mittén ansett, att skyldigheten icke borde utvidgas. Det finge emellertid upp­ märksammas att, därest kommitténs förslag till ändring av skadestånds­ reglerna i 3 och 34 §§ lagfästes, de ombordanställdas önskemål ändock skulle bliva tillgodosedda i avsevärd mån. Befälhavaren och besättningen komme nämligen i de flesta fallen att få högre ersättning än för närvarande, om redaren valde att skilja dem från tjänsten i de fall, där den olycka, som drabbat fartyget, icke vore av den art att 41 § bleve tillämplig. Under remissbehandlingen har sjöfolksförbundet yrkat, att den ersättning, varom stadgas i 41 § andra stycket, skall utgå till sjöman, som blir arbetslös på grund av fartygets haveri, oavsett om fartyget efter haveriet visar sig vara iståndsättligt eller ej. Maskinbefälsförbundet har anslutit sig till den uppfattningen, att 6 och 41 §§ borde vara tillämpliga, så snart fartyget drab­ bas av haveri, som omöjliggör tjänstgöring ombord. Jämväl från utrikes­ departementets arvs- och ersättningsbyrå har uttalats liknande mening. Kom­ merskollegium har däremot tillstyrkt kommitténs förslag. Departementschefen har anfört att, om fartyget drabbas av annat haveri än som avses i 6 och 41 §§, tjänsteavtalet icke förfaller, även om fortsatt tjänstgöring ombord är omöjlig för en längre tid. Enär redaren vanligen icke torde vara villig att betala lön åt en befälhavare och besättning, som äro för­ hindrade att fullgöra skeppstjänst, blir följden att han uppsäger dem från tjänsten. Då den gängse uppsägningstiden för sjöman är betydligt kortare än två månader, blir denne — i varje fall när konjunkturerna inom sjöfarts­ näringen äro ogynnsamma — avsevärt sämre ställd än om tjänsten upphört till följd av att fartyget totalhavererat. Såsom sjöfolksförbundet antytt måste detta förhållande i sin lur leda till att redaren vid flertalet sjöolyckor av ekonomiska skäl är benägen att göra gällande att totalhaveri ej föreligger. För sjöfolket torde det i praktiken vara svårt att gendriva detta redarens påstående, och till följd härav kan rätten till lön vid arbetslöshet ej åberopas. Av det anförda torde framgå, att de i (i och 41 §§ lämnade bestämmelserna icke giva de ombordanställda det skydd, som från början varit avsett och

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

måste anses skäligt. Enligt departementschefens mening böra lagrummen vara tillämpliga så snart fartyget drabbats av en olycka, som för längre tid, förslagsvis minst en månad, omöjliggör tjänstgöring ombord. Departe­ mentschefen har därför funnit sig böra förorda en lagändring i enlighet därmed. De anmärkningar mot bestämmelserna om rätt för befälhavare och sjöman till lön under viss tid då han på grund av fartygets förolyckande är arbetslös, vilka på sätt i det föregående erinrats vid två olika tillfällen framställts inom lagrådet, äga enligt det nuvarande lagrådets mening i allt väsentligt fort­ farande giltighet. Sedan Sverige numera ratificerat Genuakonventionen samt därav föranledda bestämmelser införts genom 1934 års lagändringar, torde det dock, såsom departementschefen i anledning av ett remissyttrande utta­ lat, vara uteslutet att nu inskränka de förmåner, som därigenom beretts befälhavare och sjömän. Däremot finner lagrådet starka betänkligheter möta mot att i enlighet med det remitterade förslaget utvidga rätten till arbets­ löshetsunderstöd till att gälla även det fall att arbetslösheten har sin grund däri att fartyget — utan att ha gått förlorat — drabbats av sådant haveri, som kan antagas för en tid av minst en månad omöjliggöra tjänstgöring ombord. Förslaget går i detta hänseende vida längre än Genuakonventionen och har ej heller någon motsvarighet vare sig i det s. k. Köpenhamnsutkastet eller i de danska och norska kommittéförslagen. Inom sjömanskoinmittén ifrågasattes visserligen införande av bestämmelser i förevarande hänseende, men något yrkande i denna riktning har till synes icke framställts, oaktat kommittén bland sina ledamöter räknade även flera representanter för sjö­ männen. Ett lagfästande av de i förslagets 3 och 34 §§ upptagna skade­ ståndsreglerna torde medföra, att de ombordanställdas intressen bliva i avse­ värd mån tillgodosedda, därest redaren skulle välja den utvägen att skilja besättningen från tjänsten vid ett sådant haveri, som enligt gällande bestäm­ melser ej medför tjänsteavtalets upphörande. Att märka är att nämnda regler i 3 § beträffande befälhavaren samt i 34 § rörande maskinchef, styr­ man, maskinist, föreståndare för ekonomiavdelning eller radiotelegrafist i själva verket äro förmånligare för dem än den föreslagna nya bestämmelsen. Även beträffande sjömän av manskapsgrad torde alla rimliga anspråk på redarna vara uppfyllda genom reglerna i 34 §. Härtill kommer, att det för redaren kan medföra avsevärda olägenheter att förlora hela fartygsbesättningen blott därför att tjänstgöringen ombord genom haveri omöjliggöres under en så relativt kort tid som en månad. Stadgandets avfattning kan också lätt föranleda tvistigheter angående den tid, som kan antagas åtgå för fartygets iståndsättande. På nu anförda grunder anser sig lagrådet icke kunna tillstyrka förslaget i denna del. Ifrågavarande paragrafer ha i övrigt enligt kommitténs av de­ partementschefen godkända förslag undergått mindre jämkningar av hu­ vudsakligen formell natur, mot vilka intet är att erinra.

Kungl. Maj ris proposition nr 170. 185

8 §•

Lagrådet:

Förslaget innehåller i 24 § andra stycket en ny bestämmelse om rätt för hustru eller barn under 16 år till avliden svensk sjöman att under vissa be­ tingelser utfå tilläggslön för en månad. Jämlikt 7 § skall detta stadgande äga motsvarande tillämpning, om sådan efterlevande till avliden befälhavare fin­ nes. Äro villkoren för tilläggslön uppfyllda och åtnjöt den avlidne jämte lön eller i stället för lön tantiem eller annan gottgörelse, som avses i första styc­ ket av förevarande paragraf, bör tydligen hans efterlevande hustru eller barn erhålla ersättning för dylik förmån under en månad enligt den grund, vilken angives i andra stycket. Till förebyggande av missförstånd härutinnan synes en omredigering av den inledande satsen i sistnämnda lagrum vara önskvärd. Förslagsvis kan denna sats erhålla följande lydelse: »Före­ ligger enligt 3, 4, 6 eller 7 § rätt till lön för längre tid än befälhavaren varit i tjänst.»

15 §.

Lagrådet:

Förutsättning för den sjöman enligt detta lagrum tillkommande uppsägningsrätten är, att han »varit i tjänst» ett år. Då emellertid av remissproto­ kollet framgår, att för stadgandets tillämpning skall fordras, att sjömannen

under tiden i fråga varit anställd å samma fartyg, torde i tydlighetens in­

tresse detta sistnämnda villkor böra angivas i lagen. Det är självklart, att om så sker detta icke kan föranleda den tolkningen, att lagrummet icke skulle bliva tillämpligt, därest en sjöman, vilkens tjänsteavtal varat det sistförflutna året, därunder för längre eller kortare tidsperioder på grund av sjukdom eller semester faktiskt icke varit i tjänstgöring å fartyget.

20 §.

Lagrådet:

I andra stycket föreslås vissa bestämmelser, som inskränka redarens rätt att verkställa kvittning å dragsedelsbelopp för inotfordringar hos sjöman­ nen. Utan dennes samtycke må dragsedelsbeloppet nedsättas allenast i den mån den övriga lönen icke förslår till att täcka sjömannen ålagd disciplin­ bot eller på grund av tjänsteförhållandet uppkommen fordran, som av sjö­ mannen inedgives eller eljest är klar. Lagrådet har intet att anmärka mot denna bestämmelse men vill till före­ byggande av missförstånd framhålla, att densamma icke innebär ett eftergi­ vande av de villkor, som enligt allmänna obligationsrättsliga regler gälla för kvittning, även om dessa icke kommit till uttryck i lagtexten. Exempelvis måste sålunda krävas att motfordringen, såsom i regel lärer vara händelsen, är förfallen till betalning. Detta följer av sakens egen natur.

186 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

26 §.

Lagrådet:

För att sjöman, som i utlandet avgår från sin tjänst, skall erhålla fri hem­ resa med underhåll, har i det remitterade förslaget i överensstämmelse med kommitténs förslag uppställts bland annat det villkoret, att sjömannen »va­

rit i tjänst» två år i följd och icke haft tillfälle att lämna tjänsten i svensk

hamn under det senast förflutna året. Enligt 1938 års sjömanslagsutrednings motsvarande förslag skulle såsom villkor gälla, att sjömannen viss tid »varit i redarens tjänst». Sjömanskommittén fann emellertid, att detta uttryck bor­ de utbytas mot »varit i tjänst». Därvid hade kommittén tänkt på det fallet, att sjömannen väl varit anställd på samma fartyg i två år men att under denna tid fartyget bytt ägare. Det skulle då icke vara rimligt, om sjömannen till följd av denna omständighet skulle förlora sin ifrågavarande rätt. Kom­ mittén ansåg därför, att sjömannen skulle kunna kräva fri hemresa, därest han antingen varit i samma redares tjänst två år eller varit anställd å sam­ ma fartyg under nämnda tid. Med utgångspunkt från det nu sagda vill det synas lagrådet, som om den föreslagna formuleringen »varit i tjänst» icke vore fullt tydlig. Därunder skulle möjligen kunna hänföras även det fall, att sjömannen under den be­ rörda tiden varit i tjänst å två eller flera fartyg, tillhöriga olika redare. För att förebygga en sådan tolkning torde en något utförligare avfattning vara att förorda, förslagsvis »varit i tjänst å fartyget eller hos redaren».

28 §.

Lagrådet:

Enligt 27 § andra stycket skall befälhavaren sörja för att sjuk eller ska­ dad sjöman erhåller betryggande vård ombord eller i land. Vidare stadgas, att vården omfattar jämväl underhåll, läkarbehandling och läkemedel. Då i 28 § talas om skyldighet för redaren att bestrida kostnaden för sjö­ mans sjukvård, kan någon tvekan uppstå angående innebörden av sistnämn­ da uttryck. Avsikten torde väl vara, att under sjukvård skall inbegripas allt, som enligt 27 § andra stycket omfattas av begreppet vård. I tydlighetens in­ tresse synes önskvärt, att avfattningen av 28 § första stycket jämkas så att stadgandet kommer att avse kostnaden för sjuk eller skadad sjömans vård. Iakttages detta, torde i andra stycket ordet »sjukvård» böra utbytas mot »vård» samt i tredje stycket ordet »sjukvården» mot »vården».

30 §.

Lagrådet:

Jämlikt den gällande lagen skall kostnaden för sjömans begravning be­ stridas av redaren, om dödsfallet inträffat, medan sjömannen var kvar i tjänsten eller ännu vårdades på redarens bekostnad. Härutinnan föreslås nu ingen ändring, men i överensstämmelse med kommitténs förslag har i före­

varande lagrum därjämte intagits en bestämmelse, att om eldbegängelse sker

jämväl därav föranledda kostnader skola bestridas av redaren. Häremot har

Kungl. Maj. ts proposition nr 170. 187

statskontoret anmärkt, att utgifter för eldbegängelse torde höra till begrav­ ningskostnader, varför tillägget syntes kunna utgå. Departementschefen har emellertid —- under uttalande att det visserligen vore möjligt, att en sträng tolkning av begreppet begravningskostnad kunde leda till att därunder för­ des också utgift för eldbegängelse — med hänsyn till att redaren hitintills icke ansetts vara pliktig att bestrida sådan utgift funnit det lämpligt, att la­ gen upptager en uttrycklig föreskrift härom. Lagrådet finner väl lika med statskontoret, att utgifter för eldbegängelse äro att anse som en begravningskostnad. Då emellertid vid eldbegängelse den sammanlagda begravningskostnaden i regel lärer bliva icke oväsentligt högre än då annat begravningssätt användes, torde av den allmänna regeln att re­ daren skall betala begravningskostnaden icke utan vidare följa, att även den kostnadsökning, som ifrågavarande dyrbarare begravningssätt föranleder, skall vidkännas av honom. Ett stadgande om sådan skyldighet för redaren torde därför i tydlighetens intresse erfordras och skulle lämpligen kunna gi­ vas den avfattningen att, om eldbegängelse sker, jämväl därav föranledda utgifter skola anses som begravningskostnad.

31 §.

Justitieråden Ekberg och Strandberg:

Den bestämmelse, som förevarande lagrum för närvarande innehåller, har i förslaget bibehållits oförändrad såsom ett andra stycke i paragrafen. Sjömanskommittén hade emellertid föreslagit den lydelsen av stadgandet, att redaren skulle äga undfå ersättning av statsmedel, därest befälhavaren i ut­ landet nödgats för svensk sjömans sjukvård eller begravning göra utgift, som icke enligt svensk lag ålegat redaren och som befälhavaren ej med bi­ stånd av svensk konsul kunnat undvika. Ersättningsskyldighet för staten skulle sålunda enligt detta förslag inträda i fall, där utgiften måst göras, oaktat konsul biträtt befälhavaren eller där det visas att utgiften ej kunnat undvikas, även om konsul anlitats, allt såframt redaren enligt 28 eller 30 § i förslaget ej är skyldig att svara för densamma. Kommitténs förslag skiljer sig framför allt så till vida från departementsförslaget, att staten skulle vara skyldig att gottgöra redaren även utgifter, som denne nödgats göra på grund av främmande lands lagstiftning. Under de nordiska överläggningarna rådde enighet om rimligheten av att staten skulle vara ersättningsskyldig i nu nämnt fall, och kommittén har i princip biträtt det gemensamma nordiska förslaget i detta ämne, varvid kommittén dock gjort sådan jämkning däri, att säkerhet skapats för att er­ sättningsskyldighet för staten icke skulle inträda i annat fall än där utgif­ ten verkligen varit oundviklig. Då enhetlighet i de nordiska ländernas lagstiftning på förevarande område såvitt möjligt bör eftersträvas och bärande sakliga skäl jämväl tala för den av kommittén föreslagna lösningen, förorda vi, att andra stycket ändras i enlighet med kommittéförslaget.

188 Kungl. Maj:ts proposition liv 170.

33 §.

Lagrådet:

I första stycket av förevarande paragraf föreslås bestämmelser om att be­ fälhavaren i vissa under fem punkter uppräknade fall äger avskeda sjö­ man. Avskedande skall kunna ske, om sjömannen bland annat gör sig skyl­ dig till grov tjänsteförseelse (punkten 3) eller till förskingring, stöld eller annat grovt brott (punkten 4). Härutinnan överensstämmer förslaget helt med vad som för närvarande gäller. Strafflagen upptager numera beträffande åtskilliga brottstyper en sträng­ are straffskala än den för den normala brottsgraden bestämda för det fall att brottet med hänsyn till omständigheterna därvid är att anse som grovt, t. ex. beträffande tjänstefel och grovt tjänstefel, stöld och grov stöld samt förskingring och grov förskingring. Beteckningen »grov» måste anses ha i viss mån olika innebörd i sjömans­ lagen och i strafflagen. Med hänsyn härtill synes nämnda ord icke böra bi­ behållas i förslaget utan utbytas mot annat ord med samma betydelse som »grov» i gällande sjömanslag, exempelvis »svårare».

Tredje och fjärde styckena innehålla vissa bestämmelser om sjömans rätt till sjuklön och fri hemresa, när han avskedas av anledning, som sägs i första stycket. Beträffande lön gäller, att han i allmänhet icke är berättigad till sådan för längre tid än han förrättat tjänsten. Avskedas han enligt första stycket punkten 2 — d. v. s. därför att han icke infunnit sig ombord i rätt tid och fartyget skolat avgå eller annan måst antagas i hans ställe — skall han dock enligt tredje stycket vara bibehållen vid rätten till sjuklön jämlikt 18 § andra stycket andra punkten, om han var utan skuld. Vad angår fri hemresa, skall sjömannen jämlikt fjärde stycket i föreva­ rande paragraf icke vara berättigad till sådan enligt 26 §, om han avskedas av anledning, som sägs i punkterna 1, 3, 4 eller 5. Detsamma skall gälla, om han avskedas enligt punkten 2 och det befinnes, att han avsiktligen lämnat tjänsten. I detta sammanhang är jämväl att uppmärksamma stadgandet i 28 § and­ ra stycket tredje punkten. Enligt detta är svensk sjöman, som vid avgången från tjänsten lider av sjukdom eller skada av beskaffenhet att kunna för­ anleda avsked, med vissa i lagrummet angivna undantag berättigad till fri hemresa med underhåll. Den omständigheten att han avskedas av anledning, som sägs i 33 §, betager honom ej denna rätt. Enligt gällande lag äger sjöman, som skiljes från tjänsten av någon i sistnämnda lagrum angiven grund, icke rätt till vare sig sjuklön eller fri hemresa. Lagrådet hyser väl tvekan, huruvida tillräckliga skäl förefinnas att avvika från vad nu gäller. Detta är emellertid ytterst en av sociala hänsyn betingad billighetsfråga. Lagrådet vill därför ej ställa sig avvisande till förslaget. Vad angår utformningen av bestämmelserna i förevarande paragraf är först och främst att märka, att villkoren för en enligt första stycket punkten

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 189

2 avskedad sjömans rätt att erhålla fri hemresa — bortsett från de i för­ slagets 26 § angivna särskilda förutsättningarna — äro mindre stränga än villkoren för hans rätt att åtnjuta sjuklön. Under begreppet »avsiktligen lämnat tjänsten» kan nämligen enligt gängse juridiskt språkbruk endast det fall hänföras, att sjömannen haft ett direkt uppsåt att olovligen hålla sig undan eller med andra ord att han rymt. För att sjömannen skall anses vara »utan skuld» fordras däremot, icke blott att han ej gjort sig skyldig till rymning utan även att hans utevaro från fartyget icke förorsakats av s. k. eftersegling eller annan omständighet, över vilken han ägt råda. Med hänsyn till olikheten mellan de båda förmånerna torde den angivna skill­ naden beträffande villkoren för deras tillgodonjutande kunna försvaras. Lagrådet har vidare beaktat, att med den utformning, som nämnda be­ stämmelser erhållit, viss olikhet jämväl i processuellt hänseende kan kom­ ma att föreligga mellan det fall, då en jämlikt punkten 2 avskedad sjö­ man fordrar sjuklön, och det fall, då han yrkar ersättning för hemresa. I det förra fallet torde nämligen bevisbördan beträffande frågan, huruvida sjömannen var utan skuld, vila å honom själv, medan i det andra fallet redaren lärer ha att styrka, att sjömannen avsiktligen lämnat tjänsten. Om sålunda en av förutnämnd anledning avskedad sjöman fordrar sjuklön samt redaren invänder, att sjömannen rymt eller i allt fall haft skuld till utebli­ vandet, ogillas käromålet, därest sjömannen ej kan vederlägga invändning­ en. Yrkar däremot sjömannen ersättning för hemresa enligt 26 §, bifalles käromålet för den händelse redaren ej kan styrka, att sjömannen lämnat tjänsten med avsikt. Denna skillnad sammanhänger emellertid med de båda fallens i viss mån olika beskaffenhet. Sålunda fordras för tillämpning av 26 §, att sjömannen varit i tjänst å fartyget eller hos redaren minst två år i följd. Ett sådant villkor uppställes däremot ej i 18 §. En så lång tjänst­ göring som två år skapar en presumtion för att sjömannens uteblivande från fartyget skett oavsiktligt och kan följaktligen motivera, att han får en för­ månligare ställning i fråga om bevisskyldighet än eljest. Härtill kommer, att jämväl i det fall, då fråga är om sjuklön, en sådan omständighet som att sjömannen tjänstgjort å fartyget eller hos redaren en så avsevärd tid som två år i följd utan att någon mera allvarlig anmärkning förekommit mot honom tydligen utgör ett starkt indicium för att han varit utan skuld till uteblivandet och förty underlättar fullgörandet av hans bevisskyldighet. Praktiskt sett torde därför den sist anmärkta skillnaden mellan de båda lag­ rummen icke bliva av någon större betydelse. Hinder mot förslagets lagfäs­ tande synes följaktligen ej heller möta av denna anledning.

41 §.

Lagrådet:

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad lagrådet anfört under 6 §.

190 Kungi. Maj.ts proposition nr 170.

53 §.

Lagrådet:

Enligt detta lagrum skall egendom, som sjöman vid tjänsteförhållandets upphörande kvarlämnar ombord, förvaras för hans räkning. I den mån egendomen med hänsyn till omständigheterna icke utan olägenhet kan för­ varas, må den säljas på lämpligt sätt, och försäljning må ock ske, där sjö­ mannen icke inom ett år från det tjänsteförhållandet upphörde hos reda­ ren begärt att återfå egendomen. Slutligen stadgas, att om sjömannen rymt

redaren efter utgången av nämnda tid må insända försäljningssumman samt

innestående lön till kommerskollegium att användas på sätt i 69 § sägs. Av nämnda paragraf framgår, att de insända medlen skola användas till un­ derstöd åt sjömän och deras anhöriga enligt föreskrifter, som Konungen meddelar. I särskild författning har stadgats, att medlen skola tillfalla sjö­ manshuset i det distrikt, inom vilket fartygets hemort är belägen. Jämlikt 53 § gällande lag, som endast avser rymd sjömans kvarlämnade tillhörigheter, föreligger icke blott rätt utan även skyldighet för redaren att till kommerskollegium insända medel, varom nu är fråga, såframt sjöman­ nen ej inom ett år från rymningen begärt att utfå medlen. Sjömanskommittén, med vilkens förslag det remitterade överensstämmer, anförde i sin motivering bland annat, att erforderliga bestämmelser borde vara i möjligaste mån enhetliga och att sålunda rymd sjöman i princip icke skulle komma i sämre ställning än andra sjömän, vilkas tjänsteavtal upp­ hört. För att emellertid bereda redaren möjlighet att efter en ej alltför lång tid bliva fri från sina förpliktelser gentemot en rymd sjöman föreslog kom­ mittén, att redaren skulle få rätt att efter ett år från rymningen insända den behållna försäljningssumman och innestående lön till kommerskolle­ gium. I sitt yttrande över kommittéförslaget fann kommerskollegium till skillnad från kommittén, att rymd sjömans tillgodohavande liksom för när­ varande borde vara förverkat efter ett års förlopp och då slutgiltigt tillfalla sjömanshuset. Med anledning av detta yttrande framhåller departements­ chefen, att det knappast funnes tillräckliga skäl att i vidare mån än kom­ mittén tänkt meddela särbestämmelser för rymd sjöman. Ansåge sig reda­ ren böra behålla egendomen eller försäljningssumman eller innestående lön för den rymdes räkning, syntes intet vara att erinra häremot. Redan den föreslagna bestämmelsen om redarens rätt att insända rymd sjömans tillgodohavande innebär en avvikelse från regeln att sådan sjöman i fråga om sina tillhörigheter icke skall vara sämre ställd än annan sjöman, vilkens tjänsteavtal upphört. Lagrådet vill ifrågasätta, huruvida man icke borde gå ett steg längre och, såsom kommerskollegium föreslagit, bibehålla gällande lags föreskrift om skyldighet att insända medlen, sedan ett år för­ flutit från rymningen. Då det väl nämligen torde förhålla sig så, att en rymd sjöman endast i undantagsfall låter sig avhöra hos redaren för att utfå sitt tillgodohavande, vilket vanligen icke lärer uppgå till mer än ett obetydligt belopp, skulle de föreslagna bestämmelserna i så gott som alla de fall, då redaren underläte att insända medlen, resultera i att dessa efter preskrip­

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 191

tionstidens utgång tillfölle redaren. Därmed skulle man i sak hava kommit ganska nära den regel, som gällde enligt 106 § i 1891 års sjölag, att rymd sjömans innestående hyra och ombord kvarlämnade tillhörigheter skulle vara förbrutna till redaren, en regel som upphävdes vid gällande sjömans­ lags tillkomst.

62 §.

Lagrådet:

Paragrafens sista stycke innehåller i sin nu gällande lydelse viss begräns­ ning i den disciplinära bestraffningsrätten. Där stadgas, att disciplinbe­ straffning icke må åläggas å fartyg, som nyttjas i inrikes fart eller i fart i Öresund. Alla försummelser av sjömän å sådant fartyg skola följaktligen beivras jämlikt någon av 75—81 §§ inför domstol. Enligt sjölagskommitténs den 5 februari 1921 avgivna förslag skulle den disciplinära bestraffningsrätten få utövas allenast å fartyg, som nyttjades i fart bortom linjen Skagen—Lindesnäs eller bortom Cuxhaven. Som skäl för denna begränsning anförde kommittén bland annat: Enligt 102 § sjö­ lagen ägde befälhavaren ålägga bestraffning å fartyg såväl i utländsk som i inrikes fart. Då bestraffningsrätten ombord i huvudsak vore betingad av att fartyget vore avskuret från tillgång till landets rättsmedel och myndig­ heter, syntes emellertid bestraffningsrättens tillämpningsområde kunna be­ tydligt inskränkas. Verkställd utredning visade, att bestraffningsrätten tilllämpats i betydligt större omfattning inom ocean- och nordsjöfarterna än inom övriga farter. Med hänsyn härtill torde knappast någon anledning förefinnas att bibehålla bestraffningsrätten ombord å fartyg vare sig i öster­ sjöfart eller i kust- och inre fart. Inom lagrådet, som hade att yttra sig över kommitténs förslag, uttalades vissa betänkligheter i anledning av den föreslagna inskränkningen. Dessa beaktades av riksdagen, och stadgandet erhöll sin nuvarande lydelse. Det remitterade förslaget upptager i anslutning till sjömanskommitténs förslag ytterligare begränsningar i den disciplinära bestraffningsrätten. Dis­ ciplinbot skall sålunda ej få åläggas — förutom i fall, som gällande lag stad­ gar — å fartyg under uppehåll i svensk hamn eller för förseelse, som begåtts i svensk hamn och kunnat av befälhavaren angivas till åtal före fartygets avgång. Till stöd för denna lagändring anförde kommittén, att de danska och norska sjömanslagarna upptoge motsvarande bestämmelser och att kom­ mittén funne denna inskränkning i den disciplinära bestraffningsrätten be­ fogad. Kommittén var emellertid ej enhällig på denna punkt. Två ledamöter bi­ trädde ej förslaget. Betänkligheter uttalades jämväl på flera håll under re­ missbehandlingen. Bland andra ställde sig kommerskollegium, hovrätten för västra Sverige och Stockholms rådhusrätt avvisande mot förslaget. Departementschefen har emellertid funnit det te sig naturligt <itt borttaga bestraffningsrätten i fall, där saken utan olägenhet kunde hänskjutas till domstols avgörande. De betänkligheter, som från en del håll framkommit

192 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

mot förslaget, syntes överdrivna. Motsvarande bestämmelser hade återfun­ nits i de danska och norska sjömanslagarna alltsedan deras tillkomst. Lagrådet erinrar om att disciplinärenden enligt förslaget skola handläggas av en disciplinnämnd. Denna skall bestå av befälhavaren såsom ordförande samt två av denne för varje särskilt fall utsedda ledamöter. Angår saken sjöman, som tillhör befälsgraden eller är föreståndare för ekonomiavdel­ ningen eller radiotelegrafist, skola de båda ledamöterna såvitt möjligt vara maskinchefen och den främste av styrmännen eller annan av befälsgraden. Rör saken annan sjöman, skola om möjligt den ene ledamoten tillhöra manskapsgraden och företrädesvis vara en av manskapet utsedd förtroendeman samt den andre vara antingen maskinchefen, den främste av styrmännen eller föreståndaren för ekonomiavdelningen, allteftersom sjömannen tillhör maskin-, däcks- eller ekonomipersonalen. Såsom nämndens beslut skall den mening gälla varom flertalet i nämnden enar sig eller, om alla tre äro av olika mening, den som är för sjömannen näst lindrigast. Är sjöman, som dömts till disciplinbot, missnöjd med nämndens beslut, äger han draga frågan inför antingen mönstringsförrättare eller domstol. Den som är missnöjd med mönstringsförrättarens beslut får begära prövning av beslutet hos domstol. Genom dessa bestämmelser synes det vara väl sörjt för att sjömannen icke skall vid den disciplinära bestraffningsrättens utövande bliva utsatt för godtycke eller orättvisa. Enligt lagrådets mening föreligger därför icke någon anledning att begränsa omfattningen av den disciplinära bestraffningsrätten på sätt i förslaget skett och i vissa delar ersätta denna med domstolsbehand­ ling. Sett ur manskapets synpunkt borde fast hellre en utvidgning av denna rätt framstå såsom önskvärd. Lagrådet vill väl ej påyrka en sådan lagänd­ ring, även om åtskilligt talar därför, men finner den anförda omständig­ heten utgöra ett beaktansvärt skäl mot ytterligare inskränkning av disciplin­ förfarandets användning. För en felande sjöman lärer det nämligen vara att föredraga, att hans förseelse blir behandlad i disciplinär ordning framför att densamma föranleder polisundersökning och domstolsbehandling samt han riskerar att bliva utsatt för det obehag och den uppmärksamhet från all­ mänhetens och pressens sida, som kan vara förenad därmed. Disciplinnämn­ dens beslut kan ju för övrigt, såsom av det föregående framgår, alltid av sjömannen dragas under domstols prövning, om han är missnöjd med det­ samma. Det är följaktligen enligt lagrådets mening uppenbart, att den före­ slagna lagändringen ej är påkallad av ett verkligt behov. Att den j ämväl kan ha menliga verkningar lärer framgå av det följande. Såsom reservanterna inom kommittén framhållit, framstår en anmälan till polisen med åtföljande åtal för en disciplinär förseelse många gånger så­ som ett alltför kraftigt ingripande. Lagrådet finner det därför antagligt, att en polisanmälan understundom av såväl den felande själv som hans kamrater ombord uppfattas såsom ett utslag av trakasseringslusta från be­ fälhavarens sida. Med allt skäl lärer det alltså kunna befaras, att befäl­ havaren för att undvika uppkomsten av misstanke härom underlåter att

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 193

påkalla ingripande från åklagaren jämväl i många fall, då förseelsens beivran är synnerligen önskvärd för disciplinens upprätthållande. Ur allmänpreventiv synpunkt är det av stor vikt, att förseelser mot ordning och skick ombord bliva snabbt beivrade och att de tendenser till olydnad och bristande disciplin, som yppas bland manskapet, omedelbart stävjas. Sjölagskommittén framhöll sålunda, att denna grundsats vore av den avgörande betydelse, att densamma icke kunde eftergivas, utan att möj­ ligheten att upprätthålla disciplinen ombord äventyrades. Säkerheten till sjöss kräver, att lydnad och ordning ombord ej eftersättes. Det är där­ för, såsom samma kommitté betonat, icke minst ett allmänt intresse, att befälet icke saknar tillräckliga möjligheter att vidmakthålla disciplinen. En av den disciplinära bestraffningsrättens stora fördelar är att reaktio­ nen mot en begången förseelse kan ske omedelbart och utan den omgång ett domstolsförfarande alltid måste medföra. Det synes därför betänkligt att utan mycket tungt vägande skäl begränsa användningen av detta enkla och effektiva disciplinmedel och ersätta detsamma med den långsammare och mera komplicerade domstolsbehandlingen. Av reservanterna uttalad farhåga, att ärendena icke skulle bliva behandlade av åklagarmyndigheten inom rimlig tid, saknar icke fog. Särskilt i vissa större städer, varest en dryg arbetsbelastning åvilar polis och åklagare, torde det lätt kunna hän-, da, att förundersökning ej medhinnes, innan fartyget lämnar orten. Det är därför att befara, att åtal i många fall ej kommer att väckas samt att, när detta sker, så lång tid förflyter, innan dom faller, att straffet förlorar en stor del av sin allmänpreventiva verkan. Av vad nu anförts framgår, att lagrådet hyser starka betänkligheter mot det föreslagna tillägget till paragrafens sista stycke. Det synes dessutom vara mindre välbetänkt att öka den stora arbetsbörda, som för närvarande på vissa orter tynger såväl polis- och åklagarmyndigheterna som domstolar­ na och vilken redan i nuvarande omfattning väcker farhågor beträffande rättsskipningens behöriga upprätthållande. Vad angår den omständigheten att bestämmelser med samma innebörd som de nu ifrågasatta redan finnas i vissa grannländers sjömanslagstiftning må framhållas, att det här gäller ett område, där önskvärdheten av överensstämmelse i lagarnas innehåll icke synes vara så framträdande som beträffande flertalet andra i lagarna reglerade frågor. Lagrådet kan där­ för och med hänsyn till det förut anförda icke tillmäta berörda förhållande avgörande betydelse. Av skäl, som nu angivits, finner lagrådet sig böra avstyrka den ifråga­ satta ändringen i sista stycket.

65 §.

Lagrådet:

Enligt andra stycket av förevarande paragraf i gällande lag äger befäl­ havaren ej vid domstol åtala eller till åtal angiva förseelse, för vilken han lii Bihang till riksdagens protokoll 195 2. 1 samt. Nr 170.

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

ålagt bestraffning, med mindre han i beslutet om straffets åläggande gjort uttryckligt förbehåll därom. Stadgandet har tillkommit i sjömannens in­ tresse, enär det ansetts, att han borde ha rätt att snarast möjligt få veta, huruvida han kunde komma att för förseelsen jämväl åtalas vid domstol. Sjömanskommittén har förklarat, att den funnit bestämmelsen böra bibe­ hållas, samt därjämte tillagt, att den ej föreslagit andra ändringar än sådana, som vore ur redaktionell synpunkt betingade av förslaget om in­ rättande av disciplinnämnd och av nya rättegångsbalkens regler om åtals väckande. I kommittéförslaget var nu ifrågavarande stycke så utformat, att befälhavaren ej ägde till åtal angiva förseelse, som varit föremål för disciplinnämnds prövning, med mindre han i anslutning till nämndens beslut gjort uttryckligt förbehåll därom. Detta stadgande, som oförändrat upptagits i det remitterade förslaget, innefattar emellertid icke blott redaktionell utan även saklig ändring avgällande lag, i det att därunder är att hänföra icke blott det fall att disci­ plinnämnd ålagt disciplinbot utan även det fall alt nämnden frikänt sjö­ mannen. Lagrådet kan emellertid godtaga den föreslagna lydelsen med hänsyn till sjömannens förut omförmälda intresse av att snarast möjligt få besked, om befälhavaren ämnar angiva sjömannen till åtal eller ej.

73 §.

Lagrådet:

Tredje stycket innehåller att, där i fall varom i punkten 1 av första stycket sägs — d. v. s. om befälhavare i strid mot stadgande i 10 eller 57 § använder minderårig till arbete — detta skett med den minderåriges faders eller målsmans vetskap och vilja, jämväl fadern eller målsmannen är för­ fallen till straff. Förslaget är likalydande med gällande sjömanslag. Uttrycket »fader eller målsman» förekom redan i 42 § första stycket lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd, vilket lagrum därefter länge tjänade såsom mönster för författningar innehållande arbetarskyddsbestämmelser av den art, varom nu är fråga. Enligt den familjerättsliga lagstiftningen gäller emellertid, att det åligger den, som har vårdnaden om ett barn — vare sig det är fråga om barn i eller utom äktenskap eller adoptivbarn — att tillse, att barnet erhåller en lämplig arbetsanställning. Uttrycket »fader eller målsman» måste fördenskull tolkas såsom avseende den, vilken har vårdnaden om barnet. Inom den nyare arbetarskydds- och arbetstidslagstiftningen har uttrycks­ sättet bringats i överensstämmelse med den familjerättsliga lagstiftningen (se 62 § andra stycket arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 samt flertalet arbetstidslagar). Lagrådet hemställer på grund av det anförda om sådan jämkning av lag­ texten i tredje stycket av nu förevarande paragraf, att straffansvaret kom­ mer att drabba den, som har vårdnaden om den minderårige.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 195

74 §.

Lagrådet:

Straff för befälhavare, som missbrukar den honom tillkommande rätten att ålägga sjöman disciplinbot, stadgas i första stycket av förevarande para­ graf. Enligt 64 § i förslaget skall emellertid befogenheten att ålägga disciplin­ bot icke såsom hittills tillkomma befälhavaren ensam utan utövas av en disciplinnämnd, bestående av befälhavaren och två andra ledamöter. Vid sådant förhållande synes det oegentligt att här tala om befälhavarens rätt att ålägga disciplinbot. I remissprotokollet har framhållits, att disciplin­ nämndens båda övriga ledamöter torde kunna straffas jämlikt 81 §, därest de missbruka den rätt att ålägga disciplinbot, som den föreslagna 64 § till­ erkänner dem. Att sistnämnda straffbestämmelse kan tillämpas i det sålunda angivna fallet må väl vara riktigt. Det synes dock lämpligast att samman­ föra hithörande bestämmelser under ett gemensamt stadgande om straff för missbruk av rätten att ålägga disciplinbot. Sådant straff bör naturligen drabba envar ledamot av disciplinnämnden, som med sin röst bidragit till nämndens beslut. Lagrådet hemställer därför, att bestämmelsen om straff för befälhavaren i nu avsett fall måtte utgå ur 74 § samt att stadgande om straff för ledamot av disciplinnämnd upptages såsom en särskild paragraf närmast efter 74 §. Därest, på sätt lagrådet kommer att förorda, 76 § utgår, kan bestämmelsen i 75 § flyttas till 76 §. 76 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen i detta lagrum om straff för den, som förleder sjöman att rymma eller med råd eller dåd främjar rymningen, torde vara överflödig. Anledning synes nämligen saknas att beträffande rymning ha en särskild bestämmelse om straff för medverkan till brottet. Såsom straffrättskommittén i sitt den 30 november 1944 avgivna betänkande med förslag till lagstift­ ning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944:69) framhållit, äro be­ stämmelserna i strafflagens allmänna del merendels analogiskt tillämpliga även beträffande specialstraffrätten, i den mån ej annat framgår av veder­ börande specialförfattning. Ansvar för medverkan i rattfylleri har också ådömts i flera rättsfall, ehuru hänvisning till strafflagen i detta hänseende oj förekom i den då gällande lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon. (So NJA 1947 s. 321 och 323 samt 1949 s. 689.) i likhet med vad fallet torde vara i fråga om flertalet övriga i sjömanslagen omförmälda brott, böra följaktligen även i fråga om rymning strafflagens regler om straff för medverkan kunna vinna analogisk tillämpning. Den om­ ständigheten alt här är fråga om brott med s. k. specialsubjekt d. v. s. brott, som enligt gärningsbeskrivningen förutsätta, att brottet förövats av någon i särskild ställning, lärer icke hindra, att ansvar kan inträda även för med­ hjälpare, som ej intaga eu sådan ställning. Det erinras, att jämlikt den nya lydelsen av 3 kap. 4 § strafflagen straff, som är stadgat för gärning av syss­

196 Kungl. J\Icij:ts proposition nr 170.

loman, gäldenär eller annan i särskild ställning, skall ock drabba den, som jämte honom medverkat till gärningen. Härutinnan hänvisas vidare till NJA 1948 avd. II s. 210 och 215. Av skäl, som nu anförts, göres ofta i nyare lagar på specialstraffrättcns område icke någon hänvisning till strafflagen uti ifrågavarande ämnen. Så­ som exempel må nämnas allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939, skallestrafflagen den 11 juni 1943 och lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott. Någon fast praxis har emellertid till synes ännu ej ut­ vecklat sig. Se 3 § lagen den 18 juni 1949 om straff för olovlig varuutförsel. Frågan var föremål för övervägande vid skattestrafflagens tillkomst. I det sakkunnigförslag, som låg till grund för nämnda lag, upptogs ett stadgande därom, att den som vore delaktig i brott mot lagen skulle straffas efter tv i 3 kap. allmänna strafflagen för varje fall vore stadgat. Denna bestämmelse uteslöts emellertid i det förslag, som remitterades till lagrådet. Vederbörande departementschef anförde härom: »I likhet med de sakkunniga anser jag att delaktighet i brott, som avses i skattestrafflagen, bör bestraffas i den om­ fattning, som anges i 3 kap. allmänna strafflagen. För vinnande av detta resultat lärer det emellertid icke vara erforderligt att, på sätt de sakkun­ niga föreslagit, i skattestrafflagen intaga någon bestämmelse därom, efter­ som allmänna strafflagens delaktighetsregler det oaktat torde bliva tillämp­

liga. Vid sådant förhållande och då det kan verka vilseledande att i en spe­

cialförfattning intaga en dylik hänvisning, medan den saknas i andra, har jag ansett den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen härom böra utgå.» Häremot framställde lagrådet i yttrande den 16 februari 1943 ingen anmärk­ ning. Även det nuvarande lagrådet anser, att praxis bör gå i den riktningen alt bestämmelse i ämne, tillhörande den allmänna straffrätten, icke meddelas i specialförfattning, med mindre avvikelse erfordras från de allmänna regler­

na. En hänvisning i en dylik författning till sagda regler kan, såsom vid

skattestrafflagens tillkomst antyddes, lätt leda till det missförståndet, att dessa icke vore tillämpliga på specialstraffrättens brott, därest så icke ut­ tryckligen angåves. Lagrådet anser följaktligen, att förevarande bestämmel­ se bör utgå ur förslaget. Det må tilläggas, att strafflagens regler om medverkan däremot icke kunna ersätta vad i 78 § stadgas om straff för anstiftare av myteri, enär cn sådan anstiftare icke är att likställa med en vanlig anstiftare av brott utan är att jämställa med anförare och straffas strängare än andra deltagare i myteriet. Härmed kunna jämföras bestämmelserna ill kap. 1 § strafflagen om upplopp. I detta sammanhang vill lagrådet fästa uppmärksamheten på ytterligare ett spörsmål rörande medverkan. De förseelser, som avses i förslagets 81 §, ha sin motsvarighet, när fråga är om brott av ämbetsman eller krigsman som ej är underkastad ämbetsansvar, i stadgandena i 25 kap. 4 § respektive 26 kap. 18 § strafflagen. För medverkan i brottsliga gärningar, som avses i sistnämnda båda lagrum, må emellertid jämlikt 25 kap. 10 § andra stycket

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 197

och 26 kap. 19 § andra stycket strafflagen allenast den som därigenom åsi­ dosatt tjänsteplikt dömas. Lagrådet har övervägt, huruvida liknande in­ skränkning borde införas beträffande ansvar för medverkan i sjömans för­ seelse, varom i 81 § sägs, men funnit detta vara obehövligt. En dylik be­ stämmelse torde nämligen få ytterst ringa praktisk betydelse. Det synes där­ för böra överlämnas åt rättstillämpningen att i förekommande fall, med led­ ning av de grunder varå sist omförmälda strafflagsstadganden vila, avgöra i vad mån ansvar för medverkan må ifrågakomma.

83 §.

Lagrådet:

Brott, som omförmäles i 73 § punkten 6, 75 eller 76 §, 77 § första stycket eller 81 §, får enligt förevarande stadgande som regel ej åtalas av allmän åklagare utan att målsägande angivit brottet till åtal. Denna bestämmelse är i viss mån oklar. Målsägande är jämlikt 6 kap. 8 § strafflagen den, emot vilken brott är begånget eller som därav blivit för­ närmad eller lidit skada. Härav följer, att såsom målsägande är att betrakta exempelvis redare, därest genom sjömans förseelse skada uppkommit å fartyget, eller ägare till fraktat gods, som skadats genom sådan förseelse. Likaledes är en sjöman, som befälhavaren utan skäl förvägrat att gå i land, behörig att anmäla befälhavaren till åtal för förseelse, som avses i 73 § punkten 6. Befälhavaren torde emellertid enligt ordalagen i omförmälda strafflagsstadgande näppeligen kunna personligen anses såsom målsägande i fråga om rymning eller ett olydnadsbrott eller en förseelse, som faller un­ der 81 §, såvitt skada därigenom ej uppkommit för honom. Som sjölagskommittén framhållit, är en förseelse av den beskaffenhet, varom här i regel är fråga, icke ett mot befälhavaren personligen riktat brott utan ett brott mot disciplinen, mot lydnaden och ordningen ombord, vars upprätthållande ej minst är ett offentligt intresse. Möjligen skulle en sådan förseelse kunna an­ ses riktad mot redaren, eftersom den innebär ett eftersättande av en i tjänste­ avtalet inbegripen förpliktelse, och såväl denne som befälhavaren i egenskap av representant för honom skulle då vara behörig att angiva förseelsen till åtal. Detta får antagligen anses vara meningen i den nuvarande sjömans­ lagen, varifrån det föreslagna stadgandet är hämtat. Konsekvensen skulle eljest vara, att vid det stora flertalet av brotten mot lydnad och ordning om­ bord ej skulle finnas någon målsägande och att åtal följaktligen ej heller skulle kunna väckas för dessa brott. Oavsett huru gällande lag är att tolka, är emellertid tydligt, att befälhavaren bör vara befogad att under alla för­ hållanden anmäla samtliga i sjömanslagen upptagna brott till åtal och detta även i sådana fall, där målsägande finnes. Detta är en så viktig princip, att den bör komma till klart uttryck i lagen. Lagrådet hemställer därför om sådan ändring av stadgandet, att mellan orden »utan att» och »målsägande» inskjutas orden »befälhavaren eller». Därest lagrådets anmärkningar vid 74 och 76 §§ beaktas, föranledes härav en redaktionell jämkning i förevarande lagrum.

198 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

84 §.

Lagrådet:

Ifrågavarande stadgande är likalydande med 85 § gällande lag. Sistnämn­ da bestämmelse har oförändrad överflyttats från 312 § sjölagen. Innebörden av stadgandet torde jämte annat vara att böter, som ådömas för någon i lagen med sådant straff belagd gärning, skola tillfalla kronan. Efter tillkomsten av lagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser om böter och viten är emellertid särskild föreskrift i detta ämne onödig. Vidare får bestämmelsen anses avse, att vad i allmänhet är stadgat rö­ rande strafförvandling, preskription m. m. skall äga motsvarande tillämp­ ning i fall, varom är fråga i sjömanslagen. Av skäl, som närmare utvecklats under 76 §, erfordras icke särskild bestämmelse i dessa ämnen. Under hänvisning till vad lagrådet vidare anfört i anledning av sistnämn­ da paragraf hemställer lagrådet, att nu ifrågavarande stadgande icke upp­ tages i lagen.

Övriga lagförslag.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 199

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

31 mars 1952.

Närvarande:

Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden S köld , Z etterberg , T orsten N ilsson , S träng , E ricsson , A ndersson , L ingman , H ammarskjöld , H edlund , P ersson , H jälmar N ilson , L indell .

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt che­ ferna för justitie- och socialdepartementen anmäler chefen för handelsde­ partementet, statsrådet Ericsson, lagrådets den 20 mars 1952 avgivna utlå­ tande över de till lagrådet den 8 februari 1952 remitterade förslagen till

1. sjömanslag; 2. lag om ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen; samt 3. lag om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande. Lagrådet har i huvudsak godtagit den föreslagna lagstiftningen. De av lagrådet förordade ändringarna och jämkningarna, vilka uteslutande hän­ föra sig till förslaget till sjömanslag, avse mest detaljfrågor. Inledningsvis berör emellertid lagrådet ett spörsmål av stor principiell betydelse. Lagrådet ifrågasätter nämligen, om icke sjömanslagen med hän­ syn framför allt till den mindre sjöfartens svårigheter borde upptaga be­ stämmelser om dispens från tvingande regler. Särskilt borde dispens komma i åtanke, när en viss bestämmelse eller vissa bestämmelser te sig onödiga, olämpliga eller oskäligt betungande för någon särskild gren av sjöfarten. Ha vederbörande organisationer i kollektivavtal enat sig om en från lagen avvikande ordning, torde som regel ur allmän synpunkt hinder ej böra möta mot tillämpning av denna ordning, och Kungl. Maj :t borde därför ha möjlighet att godtaga en sådan avvikelse. Lagrådet hänvisar till att ett sådant dispensförfarandc lagfästs bl. a. inom den sociala arrendelagstift­ ningen samt arbetstidslagstiftningen. Ehuru åtskilliga skäl tala för lagrådets ståndpunkt, torde det för närva­ rande icke vara tillrådligt att i sjömanslagen införa bestämmelser om dis­ pens. Det må framhållas att gällande sjömanslag icke upptager sådana be­ stämmelser ävensom att frågan ej varit på tal vare sig under de nordiska överläggningarna eller under det fortsatta utredningsarbetet eller vid re­ missbehandlingen. På grund härav saknas tillräckligt underlag för bedö­ mande av frågan, huru bestämmelser av den ifrågasatta innebörden skulle

200 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

komma att verka i praktiken. Vidare torde böra uppmärksammas att i den män stadganden i den föreslagna sjömanslagen äro tvingande till sjöfolkets nackdel, det med hänsyn till sjöfartssäkerheten är uteslutet att medgiva dis­ pens från dem. Det synes då mindre tilltalande att ensidigt öppna möjlighet för redarna att bli befriade från skyldighet att till de ombordanställda ut­ giva förmåner, som lagstiftaren i princip ansett böra tillkomma dessa. Även ur lagteknisk synpunkt skulle det vålla vissa svårigheter att införa dispens­ regler. Såsom lagrådet framhållit torde det vara praktiskt ogörligt att av­ fatta sjömanslagens bestämmelser så, att därav otvetydigt framgår, om de äro tvingande eller ej, eller att införa en allmän föreskrift i ämnet. Ett stad­ gande om att viss eller vissa bestämmelser finge sättas ur kraft genom av­ tal skulle därför komma att sakna anknytning till lagtexten i övrigt. I fråga om 6 och 41 §§, vilka lagrum upptaga bestämmelser bl. a. om rätt för ombordanställd att efter fartygets haveri under viss tid åtnjuta lön vid arbetslöshet, har lagrådet på anförda skäl ansett sig icke kunna till­ styrka den utvidgning av förutsättningarna för rätten, som i förhållande till gällande lag skett i det remitterade förslaget. Ehuru lagrådets argument, som delvis anknyta till uttalanden i kommittébetänkandet, i och för sig äro tänkvärda, väga dock enligt min uppfattning de starka billighetsskäl, som i remissen till lagrådet åberopats för utvidgningen, tyngre. Det må understrykas att det föreslagna stadgandet får sin egentliga betydelse, när arbetstillfällena inom sjöfartsnäringen äro knappa. Enligt min mening är det angeläget tillse, att de ombordanställda verkligen få det ekonomiska stöd som var förutsatt vid tillkomsten av föreskriften om sjöfolkets rätt att åtnjuta lön vid arbetslöshet i samband med fartygets förolyckande. De av lagrådet gjorda erinringarna beträffande avfattningen av 8, 15 och 26 §§ avse förtydligande av lagtexten och torde därför böra iakttagas. Beträffande 28 §, vilket lagrum innehåller stadganden om redarens skyl­ dighet att bestrida kostnaden för sjömans sjukvård, har lagrådet funnit önsk­ värt, att lagrummet får sådan utformning att därav tydligt framgår att un­ der begreppet »sjukvård» inbegripes allt, som enligt 27 § andra stycket om­ fattas av begreppet »vård». I anslutning härtill må framhållas att av för­ arbetena till gällande sjömanslag otvetydigt framgår, att avsikten varit att de båda begreppen skulle täcka varandra. Med hänsyn till det anförda sy­ nas ordalagen i 28 § böra jämkas på sätt lagrådet föreslagit. Även lagrådets erinran mot avfattningen av 30 § torde böra beaktas. Lagrådets anmärkning angående avfattningen av 33 § torde böra iakt­ tagas.

Enligt 53 § i det remitterade förslaget må redaren, då fråga är om rymd

sjömans tillhörigheter, ett år efter rymningen till kommerskollegium in­ sända vad som influtit vid en försäljning av tillhörigheterna ävensom innestående lön. Lagrådet har emellertid uttalat sig för ett bibehållande av den

i gällande lag upptagna föreskriften, att redaren i fall som nu nämnts skall

tillställa kommerskollegium berörda medel. Vad lagrådet anfört till stöd för detta sitt förslag synes mig så vägande, att detsamma bör biträdas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 201

Lagrådet har avstyrkt det i förslaget under 62 § sista stycket upptagna stadgandet, att disciplinbot icke må åläggas å fartyg under uppehåll i svensk hamn eller för förseelser, som begåtts i svensk hamn och kunnat av befälhavaren angivas till åtal före fartygets avgång. Redan vid remissen till lagrådet har från min sida framhållits, att de frågor som stå i samband med det disciplinära förfarandet ombord äro vanskliga. Då nu lagrådet enhälligt avstyrkt den ifrågasatta inskränkningen i rätten att ålägga disciplinbot, fin­ ner jag mig ej böra vidhålla förslaget i denna del. I enlighet med lagrådets förslag synas ordalagen i 73 § tredje stycket böra jämkas. Jämlikt 74 § gällande lag skall befälhavare, om han missbrukar den be­ straffningsrätt som enligt lagen tillkommer honom, straffas med böter eller fängelse i högst sex månader. I det remitterade förslaget har ordet »be­ straffningsrätt» utbytts mot uttrycket »rätt att ålägga disciplinbot». I an­ slutning härtill har i motiven framhållits att, därest de båda övriga ledamö­ terna i den disciplinnämnd som enligt förslaget skall handlägga disciplin­ ärenden missbruka rätten att ålägga disciplinbot, de skulle kunna straffas jämlikt 81 §. I denna fråga har lagrådet anfört att, eftersom befogenheten att ålägga disciplinbot icke såsom hittills skulle tillkomma befälhavaren en­ sam utan utövas av en nämnd, det synes oegentligt att tala om befälhava­ rens rätt att ålägga disciplinbot. Vidare har lagrådet uttalat, att det väl må vara riktigt att nämndens båda övriga ledamöter i fall av missbruk skulle kunna fällas till ansvar enligt 81 §; det synes dock lämpligast att sammanföra hithörande bestämmelser under ett gemensamt stadgande om straff för missbruk av rätten att ålägga disciplinbot. Sådant straff bör enligt lagradets mening naturligen drabba envar ledamot av disciplinnämnden, som med sin röst bidragit till nämndens beslut. Vad lagrådet sålunda an­ fört torde böra beaktas. Enligt min mening bör emellertid straff drabba icke endast den ledamot, som medverkat till nämndens beslut, utan envar leda­ mot, som åsidosätter sin skyldighet att med oväld och noggrannhet pröva till disciplinnämnden hänskjutet ärende. Ett sådant stadgande, som torde stå i samklang med bestämmelserna i 25 kap. 4 § strafflagen, synes vara val ägnat att hos ledamöterna i nämnden inskärpa vikten av afl taga sin upp­ gift med tillbörligt allvar. Stadgandet torde lämpligen bilda 75 § i den nya lagen. De i det remitterade förslaget under 75 § upptagna reglerna böra i samband därmed flyttas till 76 §. I fråga om den i samma förslag under 76 § införda bestämmelsen har laglådet ansett, att densamma bör utgå ur lagen. Anmärkningen torde höra beaktas. Likaså torde lagrådets erinran i anslutning till det remitterade förslagets 83 § böra iakttagas. Slutligen har lagrådet hemställt, att 84 § borttages ur lagen. Denna hem­ ställan synes mig böra bifallas. Härav följer att 85—90 §§ i förslaget i stäl­ let erhålla beteckningarna 84—85) §§.

14 Bihang till riksdagens protokoll 1952. lsantl. Kr 170.

202 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Utöver vad som framgår av det anförda ha vissa redaktionella jämkning­ ar skett i det till lagrådet remitterade förslaget till sjömanslag. Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom propo­ sition föreslå riksdagen att antaga i enlighet med det föregående omarbetade för­ slag till

1. sjömanslag; 2. lag om ändrad Igdelse av 34, 30, 287 och 295 §§ sjöla­ gen ; samt 3. lag om undantag från svensk domstols behörighet så­ vitt angår vissa tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg.

Med bifall till denna av statsrådets samtliga ledamö­ ter biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konung­ en, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bengt Augustinsson.

518180. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.