Doc 1956:105
Hänvisat till av
- Prop. 1964:91: angående den framtida organisationen av upplysningsavdelningen vid sta¬ tens institut för konsumentfrågor, m. m., avsnitt 2 och 4
- SOU 1961:21: Författningsutredningen, avsnitt 2
- SOU 1964:4: Effektivare konsumentupplysning, avsnitt 86
- SOU 1968:58: Konsumentupplysning, avsnitt 9.1
- SOU 1971:37: Konsumentpolitik, avsnitt 148 och 150
- SOU 1982:38: Fakta för konsumenter, avsnitt 13.8
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956 1
Nr 105
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning, m. m., given Stockholms slott den 2 mars 1956.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över hande Isärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrå det hemställt.
GUSTAF ADOLF
Ulla Lindström
Propositionens huvudsakliga innehåll
Ett särskilt anslag för konsumentvaruforskning och konsumentupplys ning föreslås skola uppföras på riksstaten. Anslaget föreslås för nästa bud getår till 300 000 kronor. För samordning av den konsumentvaruforskning, som bedrives inom lan det, föreslås skola inrättas ett statens konsumentråd. Rådet skall även med verka vid fördelning av nyssnämnda anslag samt uppdraga riktlinjerna för konsumentupplysningen. Hemmens forskningsinstitut föreslås skola förstärkas samt ombildas till ett helstatligt institut, statens institut för konsumentfrågor, med bl. a. en livsmedels- och kemisk-teknisk avdelning, en textilavdelning, en avdelning för hushållsorganisation in. in. samt en upplysningsavdelning. Antalet be fattningshavare beräknas till sammanlagt 34. Här angivna förslag föreslås skola genomföras den 1 januari 1957.
1 Uiliang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 105
2 Kungl. Maj:ts proposition nr 105 år 1956
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 mars 1956.
N ärvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden Z etterberg , T orsten N ilsson , S träng , E ricsson , A ndersson , N orup , H edlund , P ersson , H jalmar N ilson , L indell , N ordenstam , L indström , L indholm .
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler statsrådet Lindström fråga om anslag till konsumentvaruforskning och kon sumentupplysning m. m. samt anför därvid följande. I årets statsverksproposition (X ht p. 39) har Kungl. Maj :t föreslagit riks dagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1956/57 såsom reservationsanslag beräkna till Bidrag till Hemmens forskningsinsti tut 430 000 kronor samt till Konsumentvaruforskning och konsumentupplys ning 300 000 kronor. Jag torde nu få återkomma till hithörande spörsmål.
Tidigare förslag och åtgärder
Under det andra världskriget påbörjades en statlig upplysningsverksam het på hemhushållningens område. En särskild upplysningsavdelning för hemhushållningsfrågor, Aktiv hushållning, inrättades nämligen år 1940 inom informationsstyrelsen. År 1944 överflyttades Aktiv hushållning till statens priskontrollnämnd. 1941 års befolkningsutrednings delegation för hem- och familjefrågor gav år 1942 i uppdrag åt en grupp experter på olika grenar av hushållsarbetet att lägga upp en serie arbetsstudier över vissa hemarbetsområden såsom matlagning, barnavård, strykning m. m. Experterna fann, att ett mycket stort arbete var att göra på detta forskningsområde och tog kontakt med Hus mödrarnas samarbetskommitté och Hushållslärarinnornas samorganisation och föreslog dem startandet av ett forskningsinstitut för hemarbetsfrågor. Ett dylikt institut med nämnda organisationer som huvudmän bildades år 1944 och fick namnet Hemmens forskningsinstitut. Institutets arbetsuppgifer när det gällde vissa hemarbetsområden exemplifierades i en promemoria, utarbetad i samarbete med befolkningsutredningens delegation för hemoch familjefrågor. På grund av den betydelse, som institutets verksamhet an togs kunna få, beslöt Kungl. Maj :t på framställning av nämnda organisatio
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956 3
ner bevilja institutet statsbidrag med 50 000 kronor för år 1944. För åtnju tande av statsbidraget skulle bl. a. gälla följande villkor. Kostnaderna för in stitutets verksamhet skulle till belopp, motsvarande minst statsbidragets storlek, bestridas av medel, som ställdes till förfogande av enskilda personer eller organisationer. Statens priskontrollnämnd skulle godkänna stadgarna för institutet samt ersättningen till den anställda personalen. Vidare skulle verksamheten bedrivas i samråd med Aktiv hushållning. Ett särskilt riksstatsanslag till bidrag till institutet uppfördes första gång en för budgetåret 1945/46. I detta sammanhang anförde föredragande de partementschefen bl. a. följande (elfte ht 1945, s. 56). Man hade anledning antaga, att resultatet av forskningen vid institutet kunde komma att öva ett gynnsamt inflytande på utformningen av bostäderna och bostadsområdena, på urval och utformning av hemmets utrustning och redskap, på arbetsme toderna i det husliga arbetet samt på metoderna för utbildning och träning av de inom hemmen arbetande. Departementschefen ansåg det därför önsk värt, att den påbörjade forskningsverksamheten fortsattes. För att institutet inte skulle komma att stå i ett sådant ekonomiskt beroende av enskilda före tag och organisationer, att det inte kunde handla fullt självständigt gent emot dessa, borde staten lämna fortsatt bidrag med 50 000 kronor även för budgetåret 1945/46. För bidraget borde gälla i huvudsak de villkor, som gällt för bidraget år 1944. Riksdagen gjorde inte erinran häremot. Till bi drag till institutet har därefter för varje budgetår anvisats anslag å riksstaten. Institutets verksamhet berördes av hem- och familjeutredningen i dess år 1947 avlämnade betänkande (SOU 1947: 46). Utredningen ansåg, att Ak tiv hushållning borde sammanslås med Hemmens forskningsinstitut. Vid in stitutet skulle forskning ske inom alla viktigare varuområden såsom livs medel, textil-, sko-, möbel-, porslin-, glas-, husgeråd- och hushållsmaskinom rådena. Denna forskning antogs bli av mer eller mindre permanent art, var för särskilda avdelningar för skilda varuområden borde inrättas. Sålunda förordades, att verksamheten uppdelades på sex avdelningar, varav en all män avdelning (bl. a. upplysningsverksamhet) och de övriga för respektive hushållstekniska frågor (utrustning, redskap och hjälpmedel i hushållet, metoder för hemarbetet, hemhygieniska frågor), bostadsfrågor (bostadens planering med hänsyn till dess praktiska funktioner, snickerier, möbler), livsmedelsområdet (livsmedel, matlagningsteori och praktik), textilområdet (beklädnadstextilier, bäddens utrustning, linneförrådets textilier, inredningstextilier, skodon), ekonomiska frågor (ekonomi och hushållningsorganisation, socialpsykologiska frågor m. in.). Hem- och familjeutredningen beräknade kostnaderna för de utvidgade arbetsuppgifterna till ca 400 000 kronor årligen, vilken summa föreslogs finansierad till 75 % av statsmedel och till 25 % av bidrag från näringslivet. År 1946 tillkallades särskilda sakkunniga — 1946 års utredning angående kvalitets forskning och konsumentupplysning — för afl utreda hur man lämpligen borde organisera en intensifierad forsknings- och upplysnings
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 105 år 1956
verksamhet avseende förhållandet mellan pris och kvalitet. Utredningens förslag redovisades i ett betänkande år 1949 (SOU 1949: 18). Utredningen förordade en vidgad användning av varudeklarationer; en särskild nämnd borde inrättas för att samordna och effektivisera arbetet härmed. Utredning en konstaterade vidare, att det förelåg ett stort behov av konsumentupplys ning. Ett särskilt upplysningsorgan borde inrättas med uppgift att insamla informationsmaterial om konsumtionsvaror från olika myndigheter, forsk ningsinstitut och företag inom skilda varubranscher, att verkställa under sökningar om konsumtionsvanorna och -behoven hos olika befolkningsgrup per och familjetyper samt sprida de inhämtade kunskaperna till såväl kon sumenter som producenter. Såsom lämpliga upplysningsformer rekommen derade utredningen en kontinuerlig presstjänst med distribution av tid skriftsartiklar, en egen tidning när förhållandena så medgav, broschyrer, föredrag och radio, utställningar, bilder, modeller och film. Det särskilda upplysningsorganet borde förläggas till Hemmens forsk ningsinstitut och utgöra en särskild avdelning där vid sidan om en forskningsavdelning. De båda avdelningarna skulle under institutets styrelse vara helt fristående med var sin föreståndare och var sin budget. Upplysningsavdelningen borde propagera för varudeklarationer samt lämna upplysning om hur varudeklarationerna skall läsas för att ge köparna behövlig vägled ning. Vidare borde avdelningen ägna sig åt upplysning om kvalitets- och prissambanden, reklamens metodik, skol- och annan undervisning i kon sumentfrågor m. m. Beträffande forskningen på konsumtionsvaruområdet framhöll utredning en önskvärdheten av att möjligheter skapades för mera systematiska under sökningar rörande konsumenternas behov och rörande varornas lämpliga kvalitet och utformning. Den utveckling mot centralt organiserad branschforskning och specialforskningsinstitut, som ägt rum, väntades fortgå och medföra en utbyggnad av forskningsresurserna även för ännu inte tillgodo sedda varuområden. I den mån specialforskningscentraler kom att upprättas inom flera olika branschområden och sysselsätta sig med produktionens an passning till konsumentbehoven, borde konsumentintresset och expertisen inom hemforskningen erhålla visst inflytande över forskningens bedrivande genom representation i forskningsinstituten och forskningskommittéer. Om sålunda själva undersökningsarbetena i ökad omfattning kunde för läggas till branschforskningsinstitut, borde verksamheten vid Hemmens forskningsinstitut främst omfatta metodfrågor i samband med konsumtionsforskningens bedrivande, d. v. s. hur problemen borde angripas med hän syn till hemarbetsförhållanden och till konsumenternas behov i övrigt. In stitutet skulle således inte behöva fördjupa sig i tekniska frågor rörande material, kvaliteter och tillverkningsmetoder. Utredningen hade funnit, att institutets arbetsformer syntes vara väl äg nade att ge den smidighet åt organisationen, som var nödvändig för en ra tionell anpassning till de varierande arbetsuppgifterna. Den till forskningsavdelningen fast knutna ledningen borde emellertid ha en om möjligt all
Kungi. Maj.ts proposition nr 105 år 1956 5
sidig förmåga att bedöma uppläggningen av undersökningsarbetena inom olika områden för att vara i stånd att planera och inrikta forskningsarbetet på väsentliga problem för konsumenterna. Upplysningens oavhängighet skul le garderas genom förslaget att upplysningsavdelningen skulle bekostas helt av allmänna medel. Utredningen föreslog vidare, att institutets styrelse borde begränsas men att i stället vid institutets sida skulle finnas en särskild kon sumentnämnd med ett 25-tal medlemmar; denna nämnd skulle ha rådgivan de men inte beslutande befogenheter. År 1950 gjordes den ändringen beträffande villkoren för statsbidrag till institutet, att bidraget från enskilda och organisationer skulle utgå med be lopp motsvarande minst storleken av statsbidraget med avdrag för hälften av institutets hyreskostnader. I petita för budgetåret 1951/52 tog institutet delvis upp de förslag beträf fande institutet, som framlagts av utredningen angående kvalitetsforskning och konsumentupplysning. Tanken att sammanslå institutet med Aktiv hus hållning avvisades emellertid av riksdagen i enlighet med Kungl. Mnj:ts för slag (tionde ht 1951, s. 67). I anledning av utredningens förslag inrättades däremot år 1951 Varudeklarationsnämnden (tionde ht 1951, s. 80). Nämnden, som infogats i Sve riges standardiseringskommissions organisation, har till uppgift att verka för ökad användning av upplysande varudeklarationer för konsumtionsva ror. Därvid skall nämnden särskilt tillse, att dylika varudeklarationer blir vederhäftiga och i lämplig omfattning enhetligt utformade. I nämnden ingår representanter för statens provningsanstalt, Hemmens forskningsinstitut, Kooperativa förbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaför bund, Sveriges lantbruksförbund, Landsorganisationen i Sverige, Tjänste männens centralorganisation samt Sveriges standardiseringskommission. Statsbidrag till nämndens verksamhet anvisas årligen under det särskilda anslaget på tionde huvudtiteln till Bidrag till standardiseringsverksamheten. För budgetåret 1956/57 har Kungl. Maj :t under nämnda anslag beräk nat ett statsbidrag till nämndens verksamhet på minst 150 000 kronor. År 1953 breddades huvudmannaskapet för Hemmens forskningsinstitut (tionde ht 1953, s. 63) genom att en särskild fullmäktigeinstitution bildades. I fullmäktige ingår representanter för Ingenjörsvetenskapsakademien och statens institut för folkhälsan samt 24 löntagare-, kvinno-, näringslivs- in. fl. organisationer. Samtidigt bortföll villkoret om bidrag av viss omfattning från enskilt håll för utbetalande av anslaget. I de samma år fastställda stad garna föreskrevs, att institutet skulle ha till uppgift att verka för en rationa lisering av arbetsförhållandena i enskilda hem och kollektiva hushåll genom forskning och upplysning samt verka för en inriktning av produktionen och konsumtionen på goda och ändamålsenliga bruksvaror. Enligt beslut av 1954 års riksdag (tionde ht 1954, s. 66) avvecklades by rån Aktiv hushållning inom priskontrollnäinnden den 1 juli 1954, varvid byråns verksamhet överflyttades till Hemmens forskningsinstitut. Statsbi
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 105 år 1956
draget till institutet, som budgetåret 1953/54 anvisades med 130 000 kro nor, höjdes i samband härmed för budgetåret 1954/55 till 330 000 kronor. —- För institutets nuvarande organisation och kostnadsram lämnas en närmare redogörelse i det följande. I detta sammanhang bör slutligen nämnas, att enligt beslut av riksdagen år 1953 av överskottsmedel i vissa clearingkassor till handels- och sjöfartsfonden överfördes bl. a. 400 000 kronor för att användas för forskning samt försöks- och upplysningsverksamhet av betydelse för konsumenterna. Vidare medgav 1955 års riksdag, att till samma fond av överskottsmedel i kolclearingkassan överfördes 2 milj. kronor för att användas för forskningsupp gifter samt försöks- och upplysningsverksamhet rörande frågor, som är av betydelse för de stora konsumentgrupperna i vårt land. De år 1953 avsatta clearingmedlen har i stort sett fördelats. Hösten 1955 förelåg ansökningar om bidrag från handels- och sjöfartsfonden för här angivna ändamål å sammanlagt ca 1,5 milj. kronor. Kungl. Maj:t bär den 22 september 1955 beviljat bidrag ur fonden på sammanlagt 500 000 kronor. Härav erhöll Hemmens forskningsinstitut 165 000 kronor, nämligen till stu dier rörande tvätt och renhållning av bostaden 85 000 kronor, förberedande studier rörande arbetsförhållanden inom hushåll 10 000 kronor, kontaktkon ferenser 20 000 kronor samt utbildningsverksamhet 50 000 kronor. Varudeklarationsnänmden beviljades bidrag med 155 000 kronor, varav 115 000 kro nor för forskning rörande mätmetoder för dels egenskaper hos material i skor, dels textiliers hållbarhet, samt 40 000 kronor för en informationsserie om varudeklarationer. Svenska slöjdföreningen fick bidrag med 45 000 kro nor för forskning inom möbelområdet samt 30 000 kronor till resekonsulent i bosättningsfrågor i mellersta Norrland. Till Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund anvisades 50 000 kronor för undersökningar rö rande sortimentets inverkan på priserna. Svenska vanförevårdens central kommitté fick 35 000 kronor för forskning rörande vissa konsumentvaror för vanföra och likställda, varjämte Emballagestandardiseringen erhöll 20 000 kronor för studier angående emballagets utformning efter konsumen ternas behov.
Varudistributionsutredningens förslag i ämnet
År 1953 tillkallades särskilda sakkunniga — varudistributionsutredningen — med uppgift att göra en utredning om varudistributionen och dess ra tionalisering, huvudsakligen såvitt angick prissättningen inom handeln. Utredningen avgav sitt betänkande, Pris och prestation i handeln, år 1955 (SOU 1955: 16). I betänkandet har ett avsnitt ägnats frågan om ökade an slag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning. I denna del anför utredningen i huvudsak följande. Till följd av den långtgående differentieringen av produkterna på mark naden och genom att varorna ofta är så tekniskt komplicerade har konsu
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956 7
menten numera en otillräcklig överblick över marknaden. Om man kunde få fram en bättre marknadskännedom, skulle detta kunna påverka han deln till kostnadsbesparingar och effektivisering i samhällets intresse. Teknikens framsteg har gjort vetenskaplig forskning nödvändig för att klarlägga vissa egenskaper hos varan. Forskningsresultaten skall ge kon sumentupplysningen en del av dess innehåll. Finansieringen av institutioner, som sysslar med metod- eller grundforskning, har i stor utsträckning kom mit att åvila staten. Den tillämpade forskningen, som med de av grund forskningen utarbetade metoderna gör rön och uppfinningar av praktisk nytta för tillverkare och konsumenter av vissa produkter, har däremot an setts vara parternas egen angelägenhet att bekosta. Vid sin granskning av konsumentvaruforskningen i landet har utredningen observerat hur ojämnt fördelade forskningsresurserna är mellan näringslivet och konsumentsidan och hur blygsam till omfånget den forskning är, som bedrives utanför nä ringslivets egna forskningsinstitut och laboratorier, jämförd med den forsk ning, som äger rum i företagarpartens regi. Utredningen förordar därför en väsentligt ökad statlig bidragsgivning till sådan forskning utan att dock precisera dess storleksordning. Takten i forskningsarbetet kan ju inte be dömas enbart av anslagens storlek, utan tillgången på forskare i varje sär skilt läge är här av avgörande betydelse. Utredningen framhåller emellertid, att en investering på få områden torde kunna ge så stor utdelning som i konsumentvaruforskning. I detta sammanhang understrykes önskvärdhe ten av att allt dubbelarbete undvikes; en arbetsfördelning inom forskningen mellan de nordiska länderna är därför väl motiverad. Ett avgörande om huruvida ett inköpsval är bra eller dåligt måste, fram håller utredningen, bedömas utifrån den odelade treenigheten pris—kvalitet —service. Det måste bli en av konsumentupplysningens uppgifter att klar göra det samband, som råder mellan dessa trenne ting. Vad konsument, upplysningen har att bygga på är material från varuprovningar och pris studier. Detta material är emellertid ännu dels för otillräckligt och dels ofta i behov av översättning till språk och anvisningar, som en bredare publik förstår. Konsumentupplysningen är i första hand ett intresse för bl. a. de organisationer, som har till uppgift att höja medlemmarnas lev nadsstandard och reallönenivå. Statens totala utgifter för konsumentupp lysning och bevakande av konsumenternas intressen i olika organ uppgick budgetåret 1954/55 till cirka 3,5 milj. kronor, motsvarande 50 öre per in vånare. Utredningen jämför detta med reklamkostnaderna, som uppskat tas till 50 kronor per invånare och år. Utredningen anser, att konsument upplysningen bör vara helt obunden i förhållande till sina finansiärer, bör bedrivas i ansvariga former och bör vara en gemensam uppgift för staten samt föreningar och sammanslutningar, som företräder olika konsument grupper. Anspråken på staten måste sålunda alltid svara mot ett intresse hos konsumentsammanslutningarna att själva satsa något. Som exempel på vad dessa kan satsa nämner utredningen att man i de fackliga samman slutningarnas mötesverksamhet och tidningar har eu apparat, varigenom
8 Kungl. Maj. ts proposition nr 105 år 1956
konsumentupplysningen bör kunna spridas. Utredningen utgår vidare från att både behoven och de personella resurser, varmed behoven skall mötas, kommer att växa stadigt och behöva ett i motsvarande grad växande finan siellt stöd. Två reservanter anser, att utredningen underskattat såväl konsumen tens möjligheter att påverka handelns utformning och utveckling som in dustriens och handelns egna insatser, till förmån för upplysningsverksam het i statlig regi.
Av de remissorgan, som yttrat sig över varudistributionsutredningens för slag i denna del, har det stora flertalet tillstyrkt det eller lämnat det utan erinran. Tillstyrkande yttranden föreligger sålunda bl. a. från näringsfrihetsrådet, ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor, länsstyrelserna i Kro nobergs, Malmöhus och Norrbottens län, Hemmens forskningsinstitut, Varudeklarationsnämnden, Svenska stadsförbundet, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Riksförbundet landsbygdens folk, Landsorganisa tionen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Svenska handelsarbetareförbundet, Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening, Sve riges socialdemokratiska kvinnoförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Fredrika-Bremerförbundet samt Hemkonsulenternas förening. Varudeklarationsnämnden anför, att en utbyggnad av forskningsresurser na är ett huvudvillkor för att nämnden skall kunna föra ut nya varudekla rationer på marknaden, ökade statsanslag till konsumentvaruforskning är därför en angelägenhet av allra största vikt. Riksförbundet Landsbygdens folk anser att frågan om statens övertagande av hela kostnaden för Hem mens forskningsinstitut bör prövas. Man bör vidare undersöka de lämpli gaste formerna för ett ökat ekonomiskt stöd från statsmakternas sida till konsumentupplysningen. Landsorganisationen understryker vikten av att en av producentintressen oberoende konsumentvaruforskning får ett vä sentligt ökat statligt stöd. Husmodersföreningarnas riksförbund betecknar utredningens förslag i denna del som det väsentligaste av de av utredningen framlagda förslagen för åstadkommande av rationalisering och besparing på längre sikt. Några remissorgan förklarar sig i princip inte ha något att erinra mot en utbyggd konsumentvaruforskning och konsumentupplysning men anmäler dock viss kritik mot utredningens argumentering eller förslagens utform ning. Statens priskontrollnämnd, som understryker behovet av konsumentupplysning, anser sålunda att ansvaret för denna upplysning bör helt åvila staten. Ett samarbete med organisationer, som företräder olika konsument grupper, är givetvis av stort värde. Sveriges industriförbund anför å sin sida att utredningen synes betrakta den privata forskningen med en viss misstro och söka konstruera ett mot satsförhållande, som i verkligheten inte föreligger. Även om forskning i pri vat regi skulle ledas av delvis andra bevekelsegrunder än konsumenternas egen forskningsverksamhet, kommer dock forskningens resultat i båda fal
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956 9
len konsumenterna till godo. Det viktiga är därför, att de totala forsknings resurserna utbygges i önskvärd takt, inte att åstadkomma någon viss balans mellan olika, i forskningsverksamhet intresserade parter. Sveriges köpman naförbund samt Svenska reklam- och försaljningsförbundet framför likarta de synpunkter. Stgrelsen för institutet för konserveringsforskning understryker betydelsen av vidgade konsumentvaruundersökningar men betonar att detta inte är liktydigt med en provnings- och kontrollverksamhet gällande färdiga han delsvaror. Det måste vara samhällsekonomiskt riktigare att biträda produk tionen i skapandet av nya och bättre varor än att genomföra en kassation i slutledet. Om samhället medverkar till en ökad konsumentupplysning kan man — anför Högerns kvinnoförbund — riskera en inte önskvärd dirigering av varuinköpen. Strävandena bör i första hand gå ut på att intensifiera den av näringslivet bedrivna informations- och upplysningsverksamheten. Kon kurrensen mellan de producenter, som är intresserade av konsumentupp lysning, lämnar enligt förbundets mening garanti för en allsidig belysning av problemen.
Priskontrollutredningens förslag om konsumentupplysning
År 1954 tillkallades särskilda sakkunniga — 1954 års priskontrollutredning — för att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga om behovet av en fortsatt statlig priskontroll och grunderna för den prisreglerande verk samhet, som kan befinnas erforderlig. Utredningen avgav sitt betänkande, Konkurrens och priser, år 1955 (SOU 1955: 45). Utredningens förslag innebär bl. a., att den hittillsvarande prisregleringen och prisövervakningen under normala tider ersättes av en prisregistrerande och prisanalyserande verksamhet, kompletterad med en särskild konsu mentupplysning i prisfrågor. Nämnda verksamhet samt konsumentupplys ningen i prisfrågor bör sammanslås med utredningsverksamheten i konkurrensbegränsningsfrågor. För detta ändamål föreslås inrättandet av en ny myndighet, benämnd statens pris- och kartellbyrå; samtidigt bör priskontrollnämnden samt kommerskollegiets monopolutredningsbyrå och prisana lysavdelning avvecklas. Pris- och kartellbyrån föreslås stå under ledning av en styrelse med representanter för bl. a. olika företagar- och konsument grupper. Den nya myndigheten bör organiseras på en planläggningsbyrå, ett kansli, tre utredningsbyråer och en statistisk byrå. Därjämte föreslås sta tens upplysningsbyrå tills vidare anknuten till det nya organet. Enligt utredningens förslag skall verksamheten inom pris- och kartellby rån bestå i att följa och analysera den inhemska och internationella prisut vecklingen samt i anslutning därtill bedriva konsumentupplysning i prisfrå gor. Byrån skall vidare övervaka konkurrensbegränsande företeelser inom näringslivet genom registrering av konkurrensbegränsande överenskommcl-
10 Kungl. Maj. ts proposition nr 105 år 1956
ser och genom särskilda undersökningar samt utföra sådana undersökning ar, som ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor och näringsfrihetsrådet finner nödvändiga för sin verksamhet. Beträffande konsumentupplysningen i prisfrågor betonar utredningen vik ten av att konsumenterna får sådana upplysningar i prisfrågor, att det blir möjligt för dem att på bästa sätt disponera sin köpkraft. En viss upplysning på detta område sker redan genom dels publiceringen av konsumentprisin dex och partiprisindex, dels priskontrollnämndens meddelanden och presskommunikéer, dels offentliggörandet i publikationen »Näringsfrihetsfrågor» av registrerade konkurrensbegränsande överenskommelser och dels i sam band med förhandlingarna inom näringsfrihetsrådet angående eventuell skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Denna upplysningsverksamhet är emellertid inte tillräcklig utan bör utvidgas. Upplysningsverksamheten i prisfrågor finner utredningen ligga helt i linje med pris- och kartellby råns övriga uppgifter. I betänkandet redovisas inte närmare vad den utvid gade konsumentupplysningen skall omfatta, men det framhålles bl. a., att resultaten av byråns undersökningar bör ges sådan form, att de med lätt het kan tillgodogöras av allmänheten. Utredningen förutsätter att konkurrensbegränsningsfrågor alltjämt publiceras i »Näringsfrihetsfrågor». Huru vida prisupplysningen bör ske i denna tidskrift eller på annat sätt bör få av göras av pris- och kartelibyrån. Det torde enligt utredningen bl. a. vara lämpligt att särskilda kommunikéer tillställes pressen, konsumentorganisa tioner och andra sammanslutningar. Förslaget om vidgad upplysning åt konsumenterna i prisfrågor är den av pris- och kartellbyråns arbetsuppgifter, som väckt största intresset vid re missbehandlingen av betänkandet. De flesta remissinstanser tillstyrker i princip eller lämnar utan erinran utredningens förslag beträffande själva spörsmålet om konsumentupplys ning i prisfrågor. Betydelsen av en dylik upplysning har särskilt understru kits av socialstyrelsen, statens priskontrollnämnd, näringsfrihetsrådet, ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor, länsstyrelserna i Älvsborgs och Vasternorrlands län, Tjänstemännens centralorganisation samt Sveriges so cialdemokratiska kvinnoförbund. Vissa remissinstanser ställer sig emellertid tveksamma till förslaget om utvidgad konsumentupplysning i prisfrågor. Sålunda anser kommerskolle gium det inte troligt, att den föreslagna konsumentupplysningen nämnvärt skulle bidraga till att för den enskilde konsumenten klargöra de invecklade och svårlösta problem, som anmäler sig på prisområdet. Med hänsyn därtill ifrågasätter kollegium, om inte tillgängliga personella och finansiella till gångar kan utnyttjas bättre än för direkt konsumentupplysning i prisfrågor. Prisorganets undersökningar kan enligt ämbetsverket liksom nu tjäna som upplysningskälla åt allmänheten. Sålunda blir det möjligt för t. ex. konsu mentorganisationerna att med ledning av undersökningsmaterialet för sina medlemmars räkning göra bedömningar och framställa kritik samt begära provning av saken hos ombudsmannaämbetet. I detta sammanhang under stryker kollegium vikten av en förstärkning av Hemmens forskningsinsti-
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956 11
till, så att den för konsumenterna avsedda upplysningen om varors egen skaper in. in. kan utvidgas. En begränsning av konsumentupplysningen i prisfrågor förordas av länsstyrelsen i Kronobergs län, Sveriges grossistförbund och Svenska bankföreningen. Inköpscentralernas aktiebolag ICA häv dar, att ett för konsumentupplysningen angelägnare mål är att bibringa all mänheten varukännedom. Beträffande förslaget att förlägga verksamheten till pris- och kartellby rån har ett flertal remissinstanser satt denna fråga i samband med det av särskilda sakkunniga framlagda förslaget att förstatliga och utvidga Hem mens forskningsinstitut. Vid bifall till sistnämnda förslag skulle institutet benämnas statens institut för konsumentfrågor och få till uppgift bl. a. att bedriva viss konsumentupplysning beträffande olika varors egenskaper och funktioner in. m. I yttrandena från statens priskontrollnämnd, näringsfrihetsrådet, länsstyrelsen i Västernorrlands län, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverksoch småindustriorganisation, Sveriges lantbruksförbund, Tjänstemännens centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Inköpscentralernas ak tiebolag ICA, Kooperativa förbundet, Svenska försäljnings- och reklamför bundet samt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund understrykes be hovet och vikten av intimt samarbete och samordning i upplysningsfrågor mellan pris- och kartellbyrån samt det föreslagna konsumentinstitutet. Där vid framhålles risken för dubbelarbete och med hänsyn därtill nödvändighe ten av att de båda organens uppgifter i nu berörda hänseenden klart av gränsas. Sveriges industriförbund ifrågasätter om den föreslagna upplysningsverk samheten inte bör anförtros någon redan befintlig institution. Svenska bank föreningen, ICemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening samt Svenska försäljnings- och reklamförbundet föreslår, att konsumentupplys ningen i prisfrågor skall åligga Hemmens forskningsinstitut eller det före slagna nya institutet för konsumentfrågor.
Kungl. Maj :t har den 23 februari 1956 beslutat avlåta proposition till riks dagen angående inrättande av en statens pris- och kartellnämnd, m. m.
Hemmens forskningsinstituts nuvarande organisation m. m.
Organisation. Institutet har en styrelse bestående av ordförande och tolv ledamöter samt tolv suppleanter. Kungl. Maj :t utser ordförande jämte halva antalet ledamöter och suppleanter. Återstående ledamöter och suppleanter utses av institutets förutnämnda fullmäktigeinstitution. Styrelsens ordfö rande är tillika verkställande ledamot och tjänstgör i denna egenskap när mast som chef för institutet. Inom styrelsen finns ett särskilt arbetsutskott. Kungl. Maj:t och fullmäktige utser vardera en revisor jämte suppleant. Institutet arbetar på tre avdelningar, en allmän avdelning, en textilavdel ning och en administrativ avdelning. Antalet fast anställda uppgår till 32.
Kungl. Maj:ts proposition nr 105 år 1956 15
Budgetår 1952/53 1953/54 1954/55 Netto inkomst 1954/55
Summa 484 500 406 500 709 700 73 400 För 1952/53 anvisades statsanslag med sammanlagt 245 000 kronor, var av 115 000 kronor på tilläggsstat. Institutet lade från och med den 1 juli 1953 om sitt räkenskapsår från kalenderår till att sammanfalla med det stat liga budgetåret. Statsanslaget för budgetåret 1952/53 avsåg därför bidrag till institutets verksamhet under ett och ett halvt år. Med hänsyn härtill har i sammanställningen för budgetåret 1952/53 endast uppförts 180 000 kronor. Av detta anslag avsågs ett belopp av 50 000 kronor som rörelseka pital, vilket belopp kvarstår i institutets budget som reserverade medel. Inkomsterna av mönster härrör från Aktiv hushållning, som överflytta des till institutet den 1 juli 1954. Då kostnaderna för uppdrag, provningar, publikationer och mönster i all mänhet varit lägre än motsvarande inkomster, har -— som framgår av sam manställningen — en nettoinkomst uppstått på dessa grenar av verksam heten. Utgifterna för institutets verksamhet har för vart och ett av budgetåren 1952/53—1954/55 uppgått till 414 900 resp. 464 700 och 675 400 kronor. Ut gifterna bestrids numera till ca 85 procent av statsmedel. För innevarande budgetår har institutet beviljats ett statsanslag av 380 000 kronor. Institutet har uppskattat de ordinära inkomsterna — in beräknat statsbidraget — till ca 520 000 kronor samt bidragen från teknis ka forskningsrådet, statens nämnd för byggnadsforskning och av clearingmedel till sammanlagt ca 188 000 kronor. Härtill kommer vissa överskotts medel samt av statsmedel äskat belopp för löneförhöjningar, varför de to tala inkomsterna för innevarande budgetår beräknats till 803 400 kronor.
Om institutet upplöses, skall enligt stadgarna de medel, som avsetts för särskilt ändamål, överlämnas till institution eller organisation, som full följer sådant syfte, vartill medlen varit avsedda. Övriga tillgångar skall dis poneras enligt fullmäktiges bestämmande. I båda fallen skall dock besluten godkännas av Kungl. Maj :t.
Hemmens forskningsinstituts beräkning av medelsbehovet
för nästa budgetår, m. m.
Hemmens forskningsinstitut (skr. 22/8 1955) hemställer att statsbidraget till institutet för budgetåret 1956/57 höjes med 127 000 kronor till 507 000 kronor.
16 Kungl. Maj. ts proposition nr 105 år 1956
Institutet framhåller, att erfarenheterna under det gångna året visat, att sammanslagningen med Aktiv hushållning varit till gagn för institutets verksamhet. Från såväl allmänhet och pedagoger som myndigheter och producenter ställs ständigt ökade krav på institutet; en förstärkning av de personella resurserna erfordras därför. Ett viktigt led i de hushållstekniska studierna är granskningen av de nya produkternas material och konstruktion. I många fall konsulterar insti tutet statens provningsanstalt eller annan fackinstitution, men inom insti tutet bör finnas teknisk expertis som kontinuerligt följer dessa frågor. F. n. har institutet för dessa uppgifter två timanställda civilingenjörer; i stället för den ene av dessa bör anställas en ingenjör på heltid med ersättning motsvarande lönegrad 17. För arbetet på livsmedelsområdet bör nyanställas ett laboratoriebiträde. Upplysningsverksamheten måste intensifieras och institutet bör på ett bätt re sätt än hittills kunna tillgodose pedagogernas behov av undervisnings material. För detta ändamål behövs två befattningshavare med pedagogisk utbildning, den ena för den allmänna och den andra för den textila avdel ningen. Härjämte behövs ytterligare ett kanslibiträde. Avlöningskostnaderna för de nya tjänsterna beräknas till 64 300 kronor. Vidare ökar medelsbehovet med 35 000 kronor för den under år 1955 ge nomförda lönehöjningen, 3 800 kronor för automatiska löneklassuppflyttningar samt 4 000 kronor för kompensation för avgifter enligt sjukförsäk ringslagen. Beträffande omkostnaderna beräknas en höjning av hyreskost naden med 5 000 kronor, varjämte för inventarier och facklitteratur uppta gits ytterligare 3 000 kronor. Omkostnaderna i övrigt beräknas öka med 14 000 kronor. Sammanlagt beräknas nettoutgifterna för budgetåret 1956/57 till 712 000 kronor. På inkomstsidan beräknas bidragen från enskilda samt nettointäkten av uppdrag och provningar till oförändrat 100 000 resp. 15 000 kronor. Netto intäkten av publikationer och mönsterförsäljning beräknas öka med 15 000 kronor till 40 000 kronor. Slutligen räknar institutet med ett belopp av 50 000 kronor, utgörande reserverade medel från tidigare budgetår. Här an givna inkomster beräknas sålunda till sammanlagt 205 000 kronor. Det erforderliga statsbidraget för nästa budgetår beräknas i överensstäm melse härmed till (712 000 — 205 000 =) 507 000 kronor. Härutöver räknar institutet med att kunna utföra vissa arbetsuppgifter genom att anlita bidrag av clearingmedel. Slutligen framhåller institutet, att frågan om de anställdas pensionering skyndsamt bör lösas. Institutet har vidare (skr. 16/9 1955) anmält att institutets styrelse träf fat överenskommelse med vederbörande personalorganisation om justering av gällande löneplan och kompensation för avgifter enligt sjukförsäkrings lagen. Överenskommelsen innebär en merutgift på ca 49 000 kronor för ti den 1 januari 1955—30 juni 1956, vilket belopp bör anvisas till institutet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 105 år 1956 17
Promemoria om inrättande av ett konsumentråd samt förstatligande av Hemmens forskningsinstitut, m. m.
Den 25 augusti 1955 förordnades chefredaktören för Teknisk tidskrift, civilingenjören G. A. Hambraeus och byråchefen G. Wiedesheim-Paul att utreda behov och resurser inom konsumentvaruforskningens område samt därmed sammanhängande frågor. Utredningen överlämnade därefter den 12 december 1955 en promemoria till statsrådet Lindström angående konsumentvaruforskning och konsumentupplysning med vissa förslag rörande organisationen och finansieringen av den statliga eller statsunderstödda verksamheten på området. I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för dess innehåll.
Behovet av konsumentvaruforskning
Utredningen upplyser inledningsvis att den privata konsumtionens värde i vårt land under år 1954 kunde uppskattas till 26,4 miljarder kronor. En särskild inventering visar, att en rad olika myndigheter och institu tioner arbetar med forskning på konsumentvaruområdet. I fråga om kemisk tekniska produkter och på bränsleområdet forskar och utreder sålunda 24 olika myndigheter och institutioner, på textil- och beklädnadsområdet 17, i fråga om livsmedel 16, hem- och hushållsapparater m. m. 13 o. s. v. På livs medels- och textilområdena arbetar t. ex. — förutom Hemmens forskningsin stitut (HFI) och Varudeklarationsnämnden — de militära förvaltningsmyn digheterna, sjukvårdsmyndigheter, lantbrukshögskolan, veterinärhögskolan, statens veterinärmedicinska anstalt, statens institut för folkhälsan, post verket, statens järnvägar, statens provningsanstalt, statens hantverksinstitut, Svenska textilforskningsinstitutet och Institutet för konserveringsforskning. I vissa fall avser myndigheternas verksamhet främst provning av olika slag. På många håll har man endast otillräckliga materiella och personella resurser. Följden av dessa svagheter hos konsumentvaruforskningen har bli vit bristande djup i forskningsarbetet. Med de krav som från olika håll ställs på konsumentupplysningen och med en ständigt växande varumark nad har t. ex. HFI tvingats att syssla med många olikartade arbetsuppgif ter utan att alltid hinna penetrera dem i den omfattning och med den ve tenskaplighet som egentligen är nödvändig. De statliga direkta och indirekta kostnaderna för konsumentvaruforsk ningen har uppskattats till ett par milj. kronor per år. Med hänsyn till de mycket stora belopp, som årligen utgives för konsumentvaror, samt storle ken av de vinster för konsumenterna, som kan nås genom ett effektivt forsk nings- och upplysningsarbete, torde en inte oväsentlig ökning av den stat liga anslagsgivningen vara väl motiverad. Det ökade stödet kan lämpligen utgå dels i form av anslag till HFI för eu utbyggnad av institutet, dels i form av ett allmänt anslag på riksstaten 2 Dihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 105
18 Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning. Detta allmänna an slag bör inte understiga 1 milj. kronor per år. En omedelbar anslagsgivning av denna storleksordning ifrågasättes dock inte. Förut omnämnda clearingmedel, som avsatts för hithörande ändamål, beräknas räcka till utgång en av år 1956. Med hänsyn till forskningsresursernas etappvisa utbyggnad bör det allmänna anslaget i början kunna hållas på en lägre nivå. Med hän syn härtill föreslås för tiden 1/1—30/6 1957 ett anslag av 300 000 kronor.
Behovet av konsumentupplysning
Den marknad, som konsumenterna i dag ställs inför, uppvisar en oerhört mycket större variationsrikedom än endast för ett par decennier sedan. Be hovet av konsumentupplysning bör främst ses mot bakgrund av den ex pansion av konsumentvarumarknaden, som hittills skett och som i än högre grad kan väntas ske i framtiden. Särskilt när det gäller större och varak tigare konsumentvaror har konsumenten i allmänhet inga aktuella erfaren heter, som kan underlätta inköp. Här måste konsumentvaruforskningen träda till med att klarlägga varornas egenskaper och funktioner, varpå konsumentupplysningen får ta hand om spridningen av fakta. En första uppgift för konsumentupplysningen bör därvid vara att söka klarlägga kon sumentens behov med hänsyn till olika varuslag och de olika varuslagens funktioner i konsumentens ägo. Nästa uppgift bör avse marknadsöversik ten. Välplanerade inköp kräver kännedom om vilka olika typer av en viss vara, som finns på marknaden. Härefter — och detta måste intaga en cen tral ställning i upplysningsverksamheten —- bör konsumenten få besked om vilka egenskaper en viss vara bör äga samt genom varudeklarationer, broschyrer, artiklar eller andra informationssätt tillhandahållas en analys av det salubjudna varusortimentet från denna utgångspunkt. En fjärde upp gift är upplysningar om hur varans pris synes förhålla sig till dess kvalitet och den service, som förknippas med dess försäljning. Konsumentupplysningen bör kunna sträcka sig till ett namngivande av de fabrikat, som efter verkställda undersökningar befunnits godtagbara. Någon inbördes gradering av godtagbara produkter eller jämförande betygs sättning av dessa bör det dock inte bli fråga om. Det framhålles, att det inte torde föreligga någon principiell skillnad mellan att bekantgöra en viss produkts egenskaper genom en varudeklaration och att genom upplysning i broschyrform ange att vissa namngivna produkter motsvarar de krav, som konsumentvaruforskningen anser sig böra ställa. Det erinras om att statens maskinprovningar sedan en lång följd av år offentliggjort prov ningsresultat med ett tydligt angivande av de provade maskinernas fabrikat.
Behovet av samordning
Som förut nämnts är många olika myndigheter och institutioner syssel satta med forsknings- och upplysningsverksamhet på konsumentvaruområ dena. Risk kan föreligga för dubbelarbete. En önskvärd rationalisering av
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956 19
forskningsverksamheten skulle kunna åstadkommas, om ett samordnande organ tillskapades med i stort sett motsvarande ställning och funktion som statens tekniska forskningsråd. Detta organ — ett statligt konsumentråd — skulle skaffa sig en ingående kännedom om forskningen på konsumentvaru området samt genom att planlägga och samordna forskningsarbetet verka för denna forsknings rationalisering och vidare utveckling. Rådet borde inte självt bedriva forskning men skulle ha möjlighet att ta initiativ till forsk ning och undersökningar i speciella frågor. En av rådets främsta uppgifter skulle bli att fördela det allmänna anslaget till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning. Bidrag upp till 50 000 kronor borde kunna bevil jas direkt av rådet, medan större bidrag föreslås skola beslutas av Kungl. Maj :t på förslag av rådet eller efter rådets hörande. På rådet bör vidare ankomma att uppdraga riktlinjerna för upplysningsverksamheten. Rådet bör också främja det nordiska samarbetet på området. I detta sam manhang har utredningen berört motsvarande förhållanden inom våra nor diska grannländer. I Norge tillkom år 1953 ett statligt »Forbrukerråd», vars ordförande och sju ledamöter utses av Konungen — beträffande leda möterna efter förslag av vissa kvinnosammanslutningar och fackliga orga nisationer. Rådet, som har ett sekretariat med sju anställda, arbetar på tre sektioner: en ekonomisk sektion för priser, produktion, reklam in. in., en varuteknisk sektion för kvalitetsmärkning, varukontroll, varuforskning, em ballage, standardisering in. in. samt en upplysningssektion för varukunskap och varubehandling, publikationer in. in. Rådet har inte något eget forsk ningsinstitut men samarbetar med såväl offentliga som enskilda forsk ningsorgan. I Danmark finns ett statligt hushållningsråd med uppgift att främja de hygieniska, tekniska och ekonomiska förhållandena inom hushållsområdet. Rådet har eget laboratorium och provkök samt utövar upplysningsverksam het. Vid sidan av detta råd finns en enskild institution, de danska husmöd rarnas förbrukarråd, som bildats av kvinnoorganisationer och kooperativa samt fackliga föreningar. Rådet verkar för representation av husmödrar i styrelser och kommittéer samt vill vara en konsumenternas huvudorganisa tion, som kan förhandla med näringslivet och myndigheter. I Finland inrättades 1953 ett särskilt utskott med representanter för in dustriförbundet och husmodersorganisationerna, vars uppgift är att få till stånd ett fortlöpande samarbete mellan konsumentvaruindustrierna och husmödrarna. Utskottet, som är ett helt enskilt organ, skall även främja forskning och upplysning.
Konsumentrådets organisation
I konsumentrådet hör ingå representanter för löntagare- och kvinnoorga nisationer samt för näringslivet. Det föreslås, att rådet skall hestå av ord förande och 12 ledamöter, samtliga utsedda av Kungl. Maj:t. Av ledamö terna bör sex vara konsumentrepresentanter och tre företrädare för nä
20 Kungl. Maj. ts proposition nr 105 år 1956
ringslivet. Återstående tre ledamöter skall utgöras av teknisk och ekono misk expertis; av dessa bör en väljas bland tekniska forskningsrådets leda möter samt en från det ifrågasatta nya prisorganet. Vid utseende av kon sument- och näringslivsrepresentanter bör berörda organisationer beredas tillfälle inkomma med förslag. Härjämte framlägges ett alternativt förslag till sammansättning av rådet. Enligt detta förslag skall rådet bestå av ordförande och 18 ledamöter, var av 12 utses efter förslag av nedan angivna organisationer (varje organisa tion skulle föreslå en representant), nämligen Folkpartiets kvinnoförbund, Högerns kvinnoförbund, Kooperativa förbundet, Landsorganisationen i Sve rige, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges husmodersföreningars riks förbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges so cialdemokratiska kvinnoförbund, Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Tjänstemännens centralorganisation samt Yrkeskvinnors samarbetsförbund. Det föreslås att HFI:s nuvarande fullmäktigeinstitution upplöses i sam band med inrättandet av det nya konsumentrådet. I fullmäktige är ytter ligare ett antal organisationer representerade. För att icke konsumentrådet skall bli alltför stort borde emellertid dessas representationsfråga kunna lösas så, att en cirkulation anordnades efter varje mandattids utgång, var vid nödigt antal av de under föregående mandatperiod representerade orga nisationerna — eventuellt efter lottdragning — finge avstå sina platser under den kommande mandattiden. Utredningen förordar för sin del det förstnämnda mindre alternativet. Inom konsumentrådet bör finnas ett arbetsutskott; vidare bör rådet ha en heltidsanställd sekreterare med lön motsvarande 29 lönegraden samt ett skrivbiträde med lön motsvarande It lönegraden. Sekreteraren skall göra utredningar, föredraga ärenden inför rådet samt svara för verkställigheten av rådets beslut. Om sekreteraren inte har pensionsrätt å annan tjänst, bör en pensionsförsäkring för honom bekostas av statsmedel. Rådets ordföran de — som tillika skall vara ordförande i arbetsutskottet — föreslås få ett arvode av 5 000 kronor om året samt ledamöterna i arbetsutskottet vardera 2 000 kronor. Kostnaderna för rådets verksamhet enligt det mindre alter nativet beräknas till 66 000 kronor om året. Ett särskilt anslag för rådets verksamhet bör uppföras under tionde huvudtiteln. Då rådet är avsett att träda i verksamhet den 1 januari 1957, bör anslaget för budgetåret 1956/57 uppföras med 33 000 kronor.
Förstatligande av Hemmens forskningsinstitut m. m.
Stora områden av konsumentvarumarknaden bevakas redan av befint liga forskningsorgan, som på dem sätter in sina forskningsresurser. HFI bör därför inte byggas ut till ett institut för vetenskaplig konsumentvaruforskning över hela fältet av vår konsumtion. Institutet saknar emellertid i sin nuvarande uppbyggnad en fast stomme av teknisk expertis. Att institu tet inte har några forskningslaboratorier på vetenskaplig nivå innebär dock
Kungl. Maj. ts proposition nr 105 år 1956 21
inte, att det kan undvara fast anställd teknisk personal med höga kvali fikationer. Vid sidan av den praktiska provningsverksamheten utan an språk på djupare vetenskaplighet måste institutet nämligen i viss mån syss la med egentlig forskning på vissa avsnitt av konsumentvaruområdena, som inte täckes av specialforskningsinstitutens verksamhet. Egen expertis be hövs också för att rätt tolka forskningsresultaten och för att omsätta dem i praktiska anvisningar för upplysningsverksamheten. Vid institutet bör därför heltidsanställas två eller tre välkvalificerade civilingenjörer eller akademiker med laboratorskompetens. Dessa kan inte mer än till en del fylla institutets behov av teknisk expertis men de torde i allmänhet ha stör re förutsättningar att sätta sig in i nya forskningsfrågor —- även utanför det egna facket — än tjänstemän utan högre utbildning. För bostadsplaneringsfrågor behövs enligt de sakkunniga en arkitekt. Vidare bör en eller två civilekonomer anställas för bedömning av prisfrågor och kostnadsberäk ningar. Upprustningen av konsumentvaruforskningen påkallar en motsvarande utbyggnad av konsumentupplysningen. Vid HFI bör således finnas en sär skild upplysningsavdelning med uppgift att följa med vad som sker inom konsumentvaruforskningen inom landet .samt i lämplig utsträckning för medla forskningsresultaten till allmänheten. Det bör ankomma på konsumentrådet att söka åstadkomma en lämplig fördelning av upplysningsverk samheten mellan HFI och andra organ. Staten svarar numera för ungefär 85 procent av institutets inkomster. I samband med ett ökat statligt stöd till HFI bör institutet förstatligas. Insti tutet får därigenom en mera auktoritativ ställning, och dess upplysnings verksamhet får större tyngd än vad för närvarande är fallet. Den nuva rande samverkan med näringslivet har medverkat till att ge institutet good will bland producenter och köpmän. Det är emellertid angeläget att insti tutet får möjlighet att framträda såsom obundet av alla producentintressen. Någon sådan bundenhet torde visserligen inte ha förelegat under den gång na tiden, men ju mer omfattande institutets verksamhet blir, desto vikti gare är det att alla misstankar i sådan riktning undanröjes. Näringslivet hör i stället främst ta del av behandlingen av forskningsproblemen på konsumentvaruområdet på ett högre plan, nämligen genom sina representanter i det föreslagna konsumentrådet. Ett förstatligande av HFI anses vidare komma att underlätta rekryteringen av personalen genom att institutet kan erbjuda fasta anställningar och ordnad pensionering. Vid förstatligandet bör institutets namn ändras till statens institut för konsumentfrågor.
Organisationen av det föreslagna institutet
Genom tillkomsten av konsumentrådet och förstatligandet av HFI har institutets fullmäktige inte längre någon uppgift att fylla ulan bör — som förut nämnts — avvecklas. Även en viss del av den nuvarande styrelsens uppgifter torde komma att övertagas av konsumentrådet. Antalet ledamöter
22 Kungl. Maj. ts proposition nr 105 år 1956
i styrelsen för det nya institutet föreslås därför reducerat till en ordförande och fyra ledamöter, samtliga utsedda av Kungl. Maj:t. Härjämte bör insti tutets chef ingå i styrelsen. Chefen för institutet bör vara en direktör i Ce 37. Institutet bör ha en undersöknings- och en upplysningsavdelning; varje avdelning bör ledas av en avdelningsföreståndare i Ce 34. Föreståndaren för undersökningsavdelningen bör ha en ganska hög teoretisk utbildning på det naturvetenskapliga eller ekonomiska området. Undersökningsavdelningen bör förfoga över några laboratorier och ha spe cialsektioner för undersökningar och funktionsstudier på de viktigaste om rådena. Avdelningen föreslås indelad i fem sektioner, nämligen livsmedelsseMionen, textilsektionen, kemisk-tekniska sektionen, sektionen för hushållsorganisation och hushållsteknik samt sektionen för bostadsplanering och inredningsfrågor. Föreståndaren för livsmedelssektionen bör vara en näringsfysiolog med en assistent, utbildad på det livsmedelskemiska områ det, och en assistent med hushållsutbildning. På textilsektionen bör finnas en textilingenjör. Den kemisk-tekniska sektionen bör förestås av en kemisk ingenjör eller kemist med laboratorskompetens. En assistent på sektionen bör vara hushållsutbildad. Sektionen för hushållsorganisation och hushålls teknik bör omfatta såväl ekonomiska och organisatoriska frågor som arbetsmetodsproblem samt alla redskaps- och maskintekniska spörsmål. Sek tionens chef bör vara civilekonom eller ha motsvarande ekonomisk utbild ning. På sektionen bör vidare finnas bl. a. en civilingenjör och en assistent med hushållsutbildning. Som föreståndare för sektionen för bostadsplane ring och inredningsfrågor bör i första hand ifrågakomma en sociolog. På sektionen bör vidare finnas en arkitekt. Avdelningsföreståndaren bör tilllika kunna vara chef för en av sektionerna. Upplysningsavdelningen bör inte arbeta på sektioner. Den bör bl. a. ha tre konsulenter, som följer skeendet inom olika varuområden, tre redaktörer samt en amanuens, vilka bör svara för institutets arkiv samt dokumenta tionen. Vid sidan av nämnda båda avdelningar bör finnas ett kansli under led ning av en intendent i Ce 29, vilken bör vara civilekonom med administra tiv erfarenhet eller ha motsvarande kvalifikationer. Sammanlagda antalet befattningshavare uppgår vid full utbyggnad till 52. Härtill föreslås extra personal — teknisk expertis, juridisk rådgivare, statistik!^älp, laboratoriebiträden in. in. — för en beräknad kostnad av 50 000 kronor per år. Avlöningsstaten beräknas till 900 000 kronor. För om kostnader beräknas 220 000 kronor per år, varav för publikationstryck 100 000 kronor samt för undersökningar vid andra laboratorier 20 000 kro nor. Med sistnämnda belopp jämte förut angivna medel för extra personal syftar man till att ge institutet önskvärd rörelsefrihet beträffande forskning utanför den ordinarie verksamhetsramen. Vid beräkning av medelsbehovet för omkostnader har hänsyn inte tagits till inkomster av publikationer. I detta sammanhang har inte heller beaktats inkomster av provningsuppdrag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 105 år 1956 23
En utbyggnad och omläggning av HFI:s verksamhet bör dock äga rum i etapper. Redan under den första utbyggnadsetappen bör institutet ha sam ma organisation i stort som nyss nämnts, d. v. s. en undersökningsavdelning, en upplysningsavdelning och ett kansli. För direktören och avdelningsföreståndarna föreslås oförändrad lönegradsplacering, Ce 37 resp. Ce 34. På undersökningsavdelningen bör redan från början finnas de fem förut angivna sektionerna. Föreståndarna för livsmedels-, textil- och kemisk-tekniska sektionerna samt sektionen för hushållsorganisation och hushållsteknik bör likaledes erhålla oförändrad lönegradsplacering, Ce 31. Som före ståndare för sektionen för bostadsplanering och inredningsfrågor har före slagits en arkitekt i Ce 29. Beträffande personalen i övrigt å undersökningsavdelningen innebär för slaget följande. Var och en av livsmedelssektionen, kemisk-tekniska sektio nen och sektionen för bostadsplanering och inredningsfrågor bör ha en assi stent i Ce 20—22 samt ett laboratoriebiträde i Ce 8—11. På textilsektionen bör finnas en förste assistent i Ce 27, en assistent i Ce 20—22 och två laboratoriebiträden i Ce 8—11. Sektionen för hushållsorganisation och hushållsteknik bör ha en förste assistent i Ce 27, en assistent i Ce 20—22 samt ett laboratoriebiträde i Ce 8—11. Personalen på upplysningsavdelningen bör — utöver avdelningsföreståndaren — omfatta en förste konsulent i Ce 29, två konsulenter i Ce 27, en redaktör i Ce 27, en redaktör i Ce 25, en amanuens i reglerad befordringsgång, en kontorist i Ce 13, ett kanslibiträde i Ce 11 och ett kontorsbiträde i Ce 8. Kansliet bör även enligt detta förslag förestås av en intendent i Ce 29. Härutöver bör på kansliet finnas en kassör i Ce 15, två kontorister i Ce 13, ett kanslibiträde i Ce 11, en expeditionsvakt i Ce 10, två kontorsbiträden i Ce 8 och en telefonist i Ce 8. Enligt detta förslag skulle institutets sammanlagda personal under den första utbyggnadsetappen uppgå till 39 befattningshavare. Som förut nämnts beräknar utredningen vid full utbyggnad av institutet ett belopp av 50 000 kronor om året för extra personal. Under den första etappen bör detta be lopp kunna minskas till 40 000 kronor. Om man under ett övergångsskede vill ta större hänsyn till nu gällande arbetsfördelning och övriga förhållanden vid institutet kan — påpekar de sakkunniga -— den nuvarande textilavdelningen brytas ut ur undersök ningsavdelningen och tills vidare bestå som en kombinerad undersökningsoch upplysningsavdelning. Därvid bör en konsulent och (eller) en redaktör överföras från upplysningsavdelningen till den särskilda textilavdelningen. Med hänsyn till föreståndarens vidgade arbetsuppgifter bör övervägas ett personligt lönetillägg motsvarande skillnaden mellan lönen som sektionsföreståndare och lönen i 34 löneklassen. Under den första utbyggnadsetappen beräknas de årliga kostnaderna för avlöningar och omkostnader till 700 000 kronor resp. 178 000 kronor. Då
24 Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
det förutsättes att det nya institutet skall inrättas den 1 januari 1957, bör för budgetåret 1956/57 under tionde huvudtiteln anvisas ett förslagsanslag till statens institut för konsumentfrågor av sammanlagt 439 000 kronor, varav till avlöningar 350 000 kronor och till omkostnader 89 000 kronor.
Yttranden över promemorian
Yttranden över utredningens PM har efter remiss avgivits av statskonto ret, statens sakrevision, statens organisationsnämnd, kommerskollegium, ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor, statens priskontrollnämnd, statens lönenämnd, statens tekniska forskningsråd, styrelserna för Svenska textilforskningsinstitutet, Institutet för konserveringsforskning och Hem mens forskningsinstitut, Varudeklarationsnämnden, Sveriges industriför bund, Sveriges lantbruksförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges köpman naförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Tjänstemännens centralor ganisation, Landsorganisationen i Sverige, Högerns kvinnoförbund, Folk partiets kvinnoförbund, Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Sveriges so cialdemokratiska kvinnoförbund, Sveriges husmodersföreningars riksför bund, Yrkeskvinnors samarbetsförbund och Svenska slöjdföreningen. Vid kommerskollegiets remissvar fanns fogat yttranden från handelskamrarna i Stockholm, Malmö, Göteborg och Gävle, Sveriges grossistför bund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation samt Svenska hem slöjdsföreningarnas riksförbund. Vidare har i anledning av promemorian skrivelser inkommit från statens hantverksinstitut, Hushållningssällskapens förbund, Kooperativa kvinnogillesförbundet och Svenska försäljnings- och reklamförbundet. Sammanlagda antalet yttranden är 37. Slutligen har Landsorganisationens i Sverige kvinnoråd i en skrivelse ut vecklat vissa synpunkter på frågan om HFI:s förstatligande in. m.
Behovet av konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
Utredningens förslag om ökade anslag för konsumentvaruforsk ning och konsumentupplysning har i allmänhet tillstyrkts. Kommerskollegium anser det sålunda angeläget, att konsumentvaruforskningen utvidgas, inte minst för att få ett underlag för en mera allmän kon sumentupplysning. Det vore önskvärt att denna utvidgning kunde komma till stånd genom olika intresserade organisationers och företags egna åt gärder. Såvitt kollegium kunnat finna är det emellertid ofrånkomligt, att även staten lämnar sin medverkan, om eftersträvat resultat skall kunna ernås. Frågan om omfattningen och sättet för statens stöd hade bort över vägas mera djupgående och grundligare än vad som varit möjligt på grund val av utredningen och med den korta remisstiden. Statens priskontroll nämnd betonar, att en förstärkning av det ekonomiska stödet på detta
Kungl. Maj:ts proposition nr 105 år 1956 25
område i första hand har sitt värde för konsumenterna. På längre sikt kan emellertid en sådan verksamhet bli till fördel även för produktionen genom att en viss utgallring av det sämre sortimentet på varumarknaden kan ge nomföras. Tidpunkten för genomförande av utredningens förslag om för stärkning av det statliga stödet på detta område synes väl vald med hän syn till priskontrollutredningens betänkande om inrättande av en prisoch kartellbyrå. Fri konkurrens bör kunna stimuleras även genom en omfattande upplysningsverksamhet om priser och kvalitet. Statens tekniska forskningsråd erinrar om att hushållen med hänsyn till antalet där sysselsatta utgör landets utan jämförelse största arbetsoinrade; en förstärkning av det statliga stödet till den av promemorian omfattade verksamheten förefaller synnerligen angelägen. Rådet förordar att till forsk nings- och upplysningsverksamhet anvisas anslagsmedel i den omfattning, som föreslagits av utredningen. V arudeklarationsnämnden uttalar, att den hittillsvarande forskningen är helt otillräcklig. Det är nämndens förhopp ning, att de av utredningen föreslagna åtgärderna skall möjliggöra betyd ligt vidgad och effektiviserad forskning.
Landsorganisationen hälsar med stor tillfredsställelse huvudlinjerna i
förslaget om en allmän upprustning av den statliga och statsunderstödda konsumentvaruforskningen och konsumentupplysningen. Nuvarande anslag är helt otillräckliga med hänsyn till bl. a. de vinster, som kan uppnås ge nom ett effektivt forsknings- och upplysningsarbete. Landsorganisationen anför vidare, att det bör ankomma på staten, som ensam kan anses repre sentera samtliga konsumenter i landet, att finansiera en väsentlig del av ak tiviteten på detta område dels med hänsyn till att privata företag inte kan förväntas ha intresse av att tillskjuta erforderliga medel, dels med hänsyn till att forskningen och upplysningen på konsumentvaruområdet så långt möjligt bör vara obunden av speciella producentintressen. Tjänstemännens centralorganisation yttrar, att den verksamhet, som sö ker få fram en bättre kunskap om varor och köpalternativ vid ett fritt konsumtionsval, principiellt sett är ett samhälleligt intresse av rang. Detta motiverar att de medel som investeras i sådan verksamhet blir av betydligt större omfattning än tidigare. Gjorda undersökningar om den statliga och statsunderstödda konsumentvaruforskningen visar i hög grad nödvändig heten av större djup och bredd på arbetet på detta område. Kooperativa förbundet erinrar om att förbundet under en följd av år vid olika tillfällen understrukit den utomordentliga betydelse, som en vidgad konsumentvaruforskning och konsumentupplysning har för såväl hem- som samhällsekomien. Yrkeskvinnors samarbetsförbund finner en kraftig utbyggnad av konsumentvaruforskning och konsumentupplysning synnerligen angelägen. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund hälsar med stor tillfredsstäl lelse att man nu ansett tiden vara mogen att dra upp mera definitiva rikt linjer för konsumentvaruforskningen och den konsumentupplysande verk samheten. De förslag, som framlagts i den nu avgivna promemorian, kan förbundet i allt väsentligt tillstyrka. Förbundet vill emellertid betona, att
26 Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
förslagen i fråga om organisation och finansiering innebär ett absolut minimiprogram. Styrelsen för Svenska textilforskningsinstitutet ansluter sig till de syn punkter beträffande betydelsen av konsumentvaruforskning och konsu mentupplysning, som framförts i promemorian, och förordar ett ökat stat ligt stöd. Svenska slöjdföreningen — liksom även Riksförbundet landsbyg dens folk — uttalar sin glädje över det vidgade intresse från det allmännas sida, som utredningen bär vittne om och biträder utredningens uppfattning om behovet av ett ökat statligt stöd. Svenska hemslöjdsföreningarnas riks förbund anför att de föreslagna åtgärderna för ökat statligt stöd synes kun na bli av stort värde. Även Folkpartiets kvinnoförbund delar utredningens syn på forskningens och upplysningsarbetets betydelse i konsumtionens tjänst liksom de principiella synpunkter, som framförts i promemorian. Sve riges husmodersföreningars riksförbund understryker kraftigt de framförda synpunkterna om behovet av avsevärt större bidrag från det allmännas sida. Sveiiges köpmannaförbund finner behovet av ökad konsumentvaruforsk ning och konsumentupplysning uppenbart. Hushållningssällskapens för bund anför, att nuvarande åtgärder från det allmännas sida inte alls svarar mot det verkliga behovet; förbundet tillstyrker i huvudsak utredningens förslag om upprustning av konsumentvaruforskningen och konsumentupplysningen. Ett ökat statligt stöd på detta område tillstyrkes vidare av Om budsmannaämbete för näringsfrihetsfrågor, Sveriges lantbruksförbund, Kooperativa kvinnogillesförbundet och Svenska försäljnings- och reklamför bundet. De fyra handelskamrar, som yttrat sig, understryker betydelsen av konsumentvaruforskning och konsumentupplysning och tillstyrker ökat stat ligt stöd. I ett par yttranden anföres, att utredningen ej utgör tillräckligt underlag för ett bedömande av de framlagda förslagen. Statens sakrevision anför så lunda, att det behövs en konkret kartläggning icke blott av den forsknings verksamhet, som nu bedrivs och hur denna eventuellt skulle kunna effek tiveras utan även inom vilka sektorer behov av ökade resurser faktiskt fram trätt. Häremot måste svara en viss överslagsberäkning av landets tillgångar på forskningspersonal, lämpad för hithörande arbetsuppgifter, samt av den erforderliga utrustningen. Först när dessa spörsmål blivit belysta kan pla ner utformas rörande en eventuell ytterligare utbyggnad av forskningsverk samheten samt organisatoriska förändringar inom densamma. Det är så lunda enligt sakrevisionens mening icke försvarligt att redan nu fatta be slut om en ökad medelstilldelning till konsumentvaruforskningen i allmän het, innan möjligheter föreligger att med nöjaktig säkerhet bedöma beho vet av insatser inom skilda specialområden. Sakrevisionen anser att intet av de i promemorian framlagda förslagen f. n. kan eller bör förverkligas. Sve riges industriförbund konstaterar att utredningen inte gjort någon under sökning om hur det närmast aktuella konsumentvaruområdet skall bestäm
Kungi. Maj.ts proposition nr 105 år 1956 27
mas eller om den lämpligaste arbetsfördelningen inellan å ena sidan stat liga eller statsunderstödda institutioner och å andra sidan producenterna och deras egna organ. Helst borde man också bilda sig en uppfattning om vilka praktiska möjligheter allmänheten har att tillgodogöra sig en utvid gad konsumentupplysning och de lämpligaste formerna för denna. Helt all mänt tillstyrker emellertid förbundet, att konsumentupplysningen får öka de resurser till sitt förfogande och att härför erforderlig konsumentvaruforskning också får ökat stöd från det allmänna. Sveriges grossistförbund vill livligt tillstyrka en förstärkning av det statliga stödet åt konsument upplysning och konsumentvaruforskning. Utredningen är emellertid alltför bristfällig för att kunna läggas till grund för de föreslagna åtgärderna. Be hovet av ökad forskning och upplysning på olika områden borde först ha närmare utretts. Dessutom borde den verksamhet av ifrågavarande slag, som bedrivs vid högskolor och institut samt inom näringslivets organisatio ner och företag, ha utretts närmare. Det borde ha övervägts, om icke den vidgade verksamheten i viss utsträckning kunde ha anförtrotts näringsli vet. överhuvudtaget borde ett intimare samarbete i dessa frågor eftersträ vas mellan staten och näringslivet. Några remissinstanser avstyrker utredningens förslag. Statskontoret erinrar om höjningen av anslaget till HFI för innevarande budgetår samt om det belopp, 2 milj. kronor av kolclearingkassans överskottsmedel, som avsatts för konsumentvaruforskning och konsumentupplysning. I anslut ning härtill hade statsutskottet år 1955 anfört, att goda betingelser sålunda syntes föreligga för den fortsatta forsknings- och upplysningsverksamheten. Statskontoret kan därför inte undgå att finna det anmärkningsvärt, att ut redningen nu framlagt så vittsyftande förslag. Statskontoret har kommit till den bestämda uppfattningen, att några på utredningens promemoria grun dade förslag inte bör föreläggas riksdagen. Ämbetsverket har vid sådant förhållande ej funnit erforderligt att ingå på något närmare bedömande av utredningens förslag, vilket för övrigt skulle föra för långt med hänsyn till den föga realistiska syn utredningen anlagt på konsumentvaruforskningens och konsumentupplysningens problem. Högerns kvinnoförbund anser, att utredningen inte tillfredsställande belyst fragorna om konsumentvaruforsk ning och konsumentupplysning. De av utredningen behandlade spörsmålen bör bli föremål för en förnyad utredning. Styrelsen för institutet för konserveringsforskning är inte övertygad om att det behövs någon utökad provningsverksamhet på konserv- eller livs medelsområdet. Däremot finns stora brister i fråga om den egentliga konsumentvaruforskningen, d. v. s. den produktionstekniska forskningen med livsmedel. En mindre grupp experter bör under de närmaste åren granska de verkliga behoven av en vidgad konsumentupplysning. Om ytterligare statsmedel redan nu kan anvisas för en vidgad konsumentvaruforskning, hör dessa användas för att stödja redan verksamma institut. Beträffande behovet av konsumentupplysning må särskilt nämnas följande.
28 Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
Landsorganisationen uttalar, att HFI efter en väsentlig utbyggnad och omorganisation bör kunna bli ett centralt organ för allmän konsumentupp lysning. LO understryker starkt betydelsen av att konsumentupplysningen utformas efter de riktlinjer, som utredningen skisserat. Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor framhåller, att det för konsumenterna är av mycket stort värde, om deras möjligheter till ett rik tigt val av olika i marknaden förekommande artiklar i största möjliga om fattning underlättas. En förutsättning för att fri konkurrens i detaljistledet skall få för konsumenterna gynnsamma verkningar är att de enskilda kon sumenterna har möjlighet att bilda sig en åtminstone ungefärlig uppfattning om sambanden mellan pris och kvalitet. Det är därför angeläget, att åtgärder vidtages för att öka konsumentupplysningen. Pris kontrollnämnden anför, att den i sin verksamhet vid olika tillfällen påträffat produkter, som i förhållande till sin kvalitet eller sina tillverk ningskostnader icke gjort skäl för sitt pris. Konsumenterna har emellertid själva små möjligheter att bedöma relationen mellan pris och kvalitet på nya produkter — t. ex. hushållsartiklar och olika slag av kemisk-tekniska produkter — som kommer ut i marknaden. Reklamen ger ofta icke den väg ledning, som vore önskvärd, enär dess intensitet icke alltid står i lämplig proportion till den omreklamerade varans kvalitet. Därmed vill nämnden dock icke underkänna reklamens betydelse i konsumentupplysningens tjänst utan endast framhålla, att den i vissa fall kan bli vilseledande för konsu menterna. För att få största effekt bör upplysningsverksamheten riktas så väl till hemmen och skolorna som till industrien och handeln. Yrkeskvinnors samarbetsförbund ser med oro på den förslitning, som många kvinnor utsätts för genom ett krävande dubbelarbete, och anser det vara en av sina angelägnaste uppgifter att genom propaganda och informa tion få till stånd lösningar på dessa frågor. Förbundet emotser därför med största intresse en utbyggnad av upplysningsavdelningen inom HFI och un derstryker vikten av att alla vägar prövas, som kan underlätta de förvärvs arbetande kvinnornas arbetsbörda. Förbundet framhåller i detta samman hang, att institutet i sitt propagandamaterial bör rikta sig inte endast till kvinnorna utan även till männen. — Husmodersföreningarnas riksförbund anser det vara en viktig uppgift att lära konsumenten väga priset mot nyt tan i användningen eller med andra ord beräkna varans lönsamhet. Den föreslagna utökningen av HFI:s resurser på upplysningsavdelningen är ett sedan länge känt behov hos den köpande allmänheten.
I den speciella frågan om konsumentupplysningen skall sträcka sig till ett namngivande av varorna har delade meningar gjort sig gällande. Enligt ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor bör det ankomma på konsumentrådet att närmare utforma riktlinjerna för denna upplysnings verksamhet. Stgrelsen för HFI understryker, att upplysningsverksamheten ställer mycket stora krav på objektivitet och vederhäftighet. Även om den främsta
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956 29
uppgiften efter verkställd undersökning må vara att informera om produk tens positiva egenskaper, bör liksom hittills skett även negativa egenskaper kunna offentliggöras. — Det är dock i detta sammanhang anledning att be tona afl i många fall huvudfrågan, när det gäller varuupplysningen, icke kan vara att namnge fabrikat utan måste gälla andra faktorer. När det gäller enk la varor, som tillverkas av ett stort antal fabrikanter inom och utom landet, är det väsentliga icke att redovisa fabrikatet utan att inför såväl fabrikan ter som köpare slå fast vilka krav i fråga om funktionsduglighet, hållbar het etc., som man ur konsumentsynpunkt rimligen bör ställa på varan, och att utpeka typer av fabrikat, som anses ge den bästa behovstillfredsställel sen, respektive är klart undermåliga. När det gäller mer komplicerade va ror som t. ex. hushållsmaskiner, vilka tillverkas av ett fåtal fabrikanter och som regelmässigt presenteras under ett märkesnamn, är det naturligt att göra en fullständig marknadsinventering och bedömning av varje fabrikat och att redovisa denna bedömning för allmänheten. Priskontrollnämnden anför att ett namngivande av fabrikaten är en na turlig konsekvens av den utbyggda forskningen. En sådan upplysningsverk samhet bidrar att gallra ut mindre goda varor på marknaden. Tjänste männens centralorganisation anser för sin del, att namngivning av de olika fabrikaten i en undersökning är ett minimikrav. Yrkeskvinnors samarbetsförbund och Socialdemokratiska kvinnoförbundet förordar att man namn ger de fabrikat, som är godtagbara. Riksförbundet landsbygdens folk anser, att en utbyggd och förbättrad konsumentvaruforskning skulle kunna möj liggöra en upplysningsverksamhet, som redovisar forskningsresultatet med angivande av fabrikat och med pris- och servicejämförelser. Man har en ligt riksförbundets mening överdrivit farhågorna för att producenten skall bli lidande genom att ett mindre erkännsamt utlåtande om hans vara skulle »hänga med» även sedan förbättringar skett. Genom kontinuerliga medde landen från upplysningsorganet torde nämligen rättelse kunna erhållas ef terhand. Landsorganisationen uttalar, att HFI bör kunna göra vissa värde ringar med utgångspunkt från varornas bruksegenskaper och priser; en dast i undantagsfall bör dock institutet göra en inbördes gradering av va rorna. Kommerskollegium samt de näringsorganisationer, som yttrat sig på den na punkt, anser att konsumentupplysningen inte bör innefatta exempelvis godkännande av en namngiven vara. Kommerskollegium understry ker alt den allmänna konsumentupplysningen skall vara en fullständigt ob jektiv redogörelse för en varas egenskaper ur olika synpunkter; en konsu ment skall få besked inte huruvida en vara är »godkänd» utan hur den är beskaffad. Varudeklarationsnämnden (majoriteten) kan inte förorda en allmän kva litetsmärkning med någon form av godkännande av de varor, som uppfyller vissa minimikrav. Upplysningen bör utformas så att den underlättar för den enskilde konsumenten att med hänsyn till individuella behov välja lämpliga varor. Detta kan ske genom att konsumenten får en lättfattlig och
30 Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
konkret upplysning om vilka egenskaper som är av väsentlig betydelse för olika varuslag. Det är vidare önskvärt att konsumenten får en översikt av vilka typer av varor, som förekommer inom skilda varuområden. Om ett system med godkännande av varor ifrågasättes, måste det juridiska ansva ret i samband med ett sådant godkännande utredas liksom även möjlig heterna till överklagande och ev. skadestånd. Sistnämnda synpunkt har även förts fram av andra remissinstanser. Tre ledamöter av nämnden un derstryker de betydande praktiska svårigheterna att utarbeta objektiva och för dagsläget representativa marknadsöversikter, vilka alltför lätt kan re sultera i en diskriminering av vissa varumärken. En ledamot av nämnden anser däremot, att upplysningen bör innefatta en direkt kommenterande jämförelse mellan olika varumärken. Härvid bör även prisskillnaden beak tas. Endast i undantagsfall bör en inbördes gradering av märkena före komma. I översikterna bör medtagas uppgifter från tillverkarna om varor nas utformning och pris. Sådana jämförelser mellan olika märken torde kunna bli av största betydelse i fråga om varaktiga konsumentvaror. Industriförbundet framhåller, att ingen institution har kompetens att på ett auktoritativt sätt godkänna vissa varor. Minimikraven på en viss vara kan ofta variera avsevärt allt efter det ändamål, för vilket varan skall an vändas. Det av utredningen föreslagna tillvägagångssättet skulle säkerligen mången gång leda till kritik mot vederbörande institution och tvinga denna att ompröva och ändra fattade beslut av detta slag. Följden skulle lätt bli att institutionens auktoritet såväl hos näringslivet som hos allmänheten komine att bli lidande. Det föreligger en ldar principiell skillnad mellan varudeklarationer och den upplysningsforin utredningen skisserat. Den statliga upplysningsverksamheten bör avhålla sig från prisbedöm ning, för vilken inte bara tekniska provningsresultat utan också ingående ekonomisk sakkunskap behövs, anser Kooperativa förbundet. Överhuvud taget måste enligt förbundets mening möjligheterna att göra en objektiv bedömning av förhållandet mellan kvalitet och pris till vägledning för kon sumenternas olika behov anses begränsade. En rad av andra omständighe ter bör härvid beaktas. En bland dessa är behovet av varor, som inte fyller de högsta kvalitetsanspråk men tillfredsställer speciella, begränsade bruksbehov. Vidare bör beaktas nya artiklar, metoder för beredning och bevä ring av livsmedel etc., som ofta förbättras i den mån varorna vinner avsätt ning. Köpmannaförbundet vänder sig mot ett godkännande av varor. Förbun det understryker att konsumentupplysningens mål bör vara att ge konsu menten objektivt underlag för dennes bedömning, icke att göra bedöm ningen för konsumentens räkning. Grossistförbundet anför liknande syn punkter och tillägger att utredningen icke synes ha tänkt på importerade varor. Vid import av exempelvis livsmedel vore det ogörligt att först in sända provet till ett svenskt forskningsinstitut, innan produkterna inköpes. Styrelsen för institutet för konserveringsforskning framhåller, att livs medel ej kan jämföras med t. ex. maskinvaror. En kvalitetsprovning för
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956 31
livsmedel måste ske fortlöpande och den ställer sig därför mycket dyrbar, inte minst för konsumenterna. En livsmedelskontroll — såsom den är orga niserad genom statens institut för folkhälsan — för efterlevnad av gällan de livsmedelslagar är därför av vida större betydelse för allmänheten än en kostsam och osäker klassificering av varor. Den statliga upplysningsverk samheten bör begränsas till varningar för felaktiga och mindre lämpliga produkter men ej omfatta något slags »betygsättning» av vissa produkter. Mot ett godkännande av vissa varor vänder sig vidare Sveriges hantverksoch småindustriorganisation och Stockholms handelskammare. Även Svenska försäljnings- och reklamförbundet vill icke ha ett namn givande av godkända produkter. Om man emellertid inför ett sådant namn givande, bör godkännandet av en vara icke få åberopas som argument vid reklamen för varan. Förbundet hänvisar här till den praxis som utformats vid statens maskinprovningar. I anstaltens meddelanden offentliggöres provningsresultaten i sin helhet, önskar någon åberopa dessa undersök ningar i reklamsyfte innehåller meddelandet ett sammandrag — samman fattning och omdöme — som i så fall skall återgivas i sin helhet. Vill ve derbörande göra någon redaktionell bearbetning av sammandraget skall förslaget underställas anstalten för godkännande.
Behovet av samordning
Det stora flertalet remissorgan, som yttrat sig om behovet av en samord ning av insatserna på detta område, vitsordar detta och tillstyr ker förslaget att inrätta ett konsumentråd. Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor anför sålunda, att inrättandet av ett konsumentråd, som icke självt skall bedriva forskning men som skall samordna de olika fors kande organens arbete, synes vara ett lämpligt medel att i görlig mån und vika dubbelarbete, utan att man därför i högre grad behöver inkräkta på myndigheters och institutioners möjlighet att särskilt kunna beakta för dem speciella problem. Man vinner sålunda fördelarna av en centralisering utan att därför motverka eller förhindra en av förhållandena betingad och även av övriga skäl önskvärd decentralisering. Styrelsen för HF1 vitsordar att det för närvarande råder stor splittring i fråga om konsumentvaruforskning och konsumentupplysning. Det är av största betydelse för en effektiv användning av de medel, som ställs till förfogande av statsmakterna, att en samordnande instans skapas. Riksförbundet landsbygdens folk tillstyrker starkt utredningens förslag i denna del; en samordning av forskningen och upplysningen på detta om råde synes nödvändig för att åstadkomma effektivisering. LO betonar att det —- med hänsyn till uppsplittringen av konsumentvaruforskningen och den besvärande bristen på forskare — är angeläget att forskningen sam ordnas. Liknande synpunkter anföres av Kooperativa förbundet. Utred ningens förslag i denna del tillstyrkes vidare livligt av Tjänstemännens cen tralorganisation , styrelsen för Textilforskningsinstitutet, Yrkeskvinnors sam-
32 Kungl. Maj:ts proposition nr 105 år 1956
arbetsförbund och Folkpartiets kvinnoförbund. Förslaget biträdes också av Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Slöjdföreningen, Köpmannaförbun det och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. Industriförbundet och handelskammaren i Stockholm har intet att erinra mot förslaget. Följande remissinstanser avvisar emellertid — i vart fall f. n. — för slaget att inrätta ett särskilt organ för bl. a. samordning. Statskontoret har inhämtat, att det i åtskilliga fall förekommit, att myn digheter och institutioner samrått med HFI vid behandlingen av aktuella problem på konsumentvaruområdet. Detta samarbete bör kunna upprätthål las och utvidgas utan att fördenskull ett särskilt konsumentråd inrättas. Samordningsfrågan är — framhåller statens sakrevision ■—- mycket be tydelsefull. Sakrevisionen anser dock, som förut antytts, att en komplette rande utredning om konsumentvaruforskningens behov och resurser först bör göras innan ett samordnande organ tillskapas. Liknande synpunkter har anförts av styrelsen för Institutet för konserveringsforskning. Statens organisationsnämnd föreslår att verksamheten vid HFI under ytterligare någon tid får fortgå i samma former som hittills; det är då naturligt att även frågan om inrättandet av ett konsumentråd får vila. Kommerskolle gium förordar, att HFI får en utbyggd styrelse eller en rådgivande nämnd samt att fördelningen av medel från det allmänna anslaget till upplysning och forskning tills vidare sker av Kungl. Maj:t. Det är då f. n. inte nöd vändigt att tillsätta ett särskilt konsumentråd. Tillgängliga personella och finansiella resurser bör i stället nu utnyttjas för .att skapa ett arbetsdugligt institut för konsumentfrågor. Detta framstår för kollegium som den i da gens läge ojämförligt viktigaste uppgiften på området. En likartad uppfatt ning har framförts av Hushållningssällskapens förbund och handelskam maren i Malmö. Svenska försäljnings- och reklamförbundet ställer sig tveksamt inför för slaget om ett konsumentråd. Rådets sammansättning ger ingen anledning förmoda att det på ett ändamålsenligt sätt skall kunna samordna sin verk samhet med de ansträngningar, som görs inom näringslivet. I flera yttranden understrykes värdet av ett nordiskt samarbete på detta område.
Konsumentrådets organisation
Det övervägande flertalet av remissinstanserna förordar, att konsument rådet organiseras enligt det mindre alternativet, d. v. s. ordföran de och 12 ledamöter. I några yttranden framhålles, att i rådet bör ingå ett större antal vetenskapsmän och experter. Stgrelsen för HFI anför sålunda att rådet bör ha sakkunskap även på de samhällsvetenskapliga, hygieniska och bostadstekniska områdena. Liknande synpunkter framföres av styrel sen för Textilforskningsinstitutet, Industriförbundet och Stockholms han delskammare. Å andra sidan framhålles av Folkpartiets kvinnoförbund att man lämpligen kan adjungera ett större antal experter med rådet; samtidigt
Kungl. Maj:ts proposition nr 105 år 1956 33
bör konsumentrepresentationen ökas. Husmödrar och hushållspedagoger är viktiga grupper. Sistnämnda synpunkter har redovisats i flera yttranden, bl. a. av Riksförbundet landsbygdens folk, Husmodersföreningarnas riksför bund, Svenska landsbygdens kvinnoförbund och Yrkeskvinnors samarbetsförbund. Ombudsmannaämbete för näringsfrihetsfrågor anser det lämpligt, att kon sumentrepresentanterna får en så dominerande ställning, som förslaget in nebär. Landsorganisationen fäster likaledes stort avseende vid att konsu menter och löntagare får ett dominerande inflytande i rådet; antalet repre sentanter för dessa grupper bör inte understiga sex. De stora organisatio nerna på konsumentsidan bör erhålla en permanent representation i rådet. Lantbruksförbundet uttalar, att av principiella skäl endast representan ter för producenter och konsumenter bör ingå i rådet. Handelskammaren i Stockholm anför, att konsumenternas och producenternas representation i rådet bör vara lika stor. Handelskammaren i Gävle föreslår, att ytterligare företrädare för produktion och handel skall ingå i rådet. Svenska försälj nings- och reklamförbundet förordar starkare representation för närings livet samt företrädare för pris- och annonsbyråerna. En remissinstans — Grossistförbundet — föreslår ett mindre råd med nio ledamöter, varav en ordförande, tre företrädare för konsumenterna och tre för näringslivet samt två representanter för forskningen. Ett större råd bestående av ordförande och femton ledamöter för ordas av Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Av ledamöterna bör nio repre sentera olika konsumentorganisationer, nämligen Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation, de fyra politiska kvinnoorganisatio nerna, Kooperativa kvinnogillesförbundet, Husmoder sförbundet och Yrkes kvinnors samarbetsförbund. Fyra skulle representera näringslivet, nämligen Industriförbundet, Lantbruksförbundet, Köpmannaförbundet och Koopera tiva förbundet. Vidare bör Ingenjörsvetenskapsakademien, statens institut för folkhälsan och den samhällsekonomiska vetenskapen vara företrädda; ordföranden skall kunna vara en sådan representant. En eller ett par av konsumentrepresentanterna i rådet bör även ingå i det föreslagna prisövervakande organet. Kooperativa kvinnogillesförbundet anför att rådet med dess uppgift att förmedla upplysning och vara kontaktorgan med skilda konsumentgrup per måste vila på ett så brett underlag som möjligt. Förbundet tillstyrker därför det större alternativet med ordförande och 18 ledamöter; förbundet bör vara representerat i rådet. Det större alternativet har dock icke tillstyrkts i några andra yttranden. För den händelse detta alternativ skall genomföras, föreslår Sveriges hant verks- och småindustriorganisation att organisationen företrädes i rådet. Samtidigt ifrågasättes, om inte kvinnoorganisationerna blivit överrepresen terade. Styrelsen för HFI anser det tveksamt om de politiska organisatio nerna bör vara representerade; vidare bör i det större alternativet ingå före trädare för jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse. Lantbruksförbundet 3 Bihung titt riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 105
34 Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
anser det förkastligt att utvälja ledamöterna efter politiska grunder; kontakt med icke representerade organisationer eller institutioner får ske genom remissförfarande eller genom arbete inom specialkommittéer. I några yttranden avvisas den av utredningen framkastade tanken om lottdragning vid utväljandet av representanter i rådet. Beträffande rådets organisation i övrigt framhåller statens organisationsnämnd, att till rådets förfogande bör ställas ett effektivt arbe tande utrednings- och verkställighetsorgan. Det är med hänsyn härtill lämp ligt, att rådet och det föreslagna institutet för konsumentfrågor får samma ordförande samt att institutets styrelse fungerar som rådets arbetsutskott. Institutets intendent bör vara sekreterare i rådet; övrigt biträde till rådet bör i första hand lämnas av institutets personal. Trots denna organisatoriska anknytning till institutet kommer rådet att ha beslutanderätten obeskuren i de frågor, som utredningen föreslagit, ävensom den nödvändiga objektivi teten vid fördelningen av forskningsanslagen. Genom en dylik anknytning ernås en bättre hushållning med de personella resurserna och en minskningav statsverkets kostnader. I vissa yttranden beröres förhållandet mellan rådet och det föreslagna in stitutet för konsumentfrågor. Dessa spörsmål behandlas i ett senare avsnitt i samband med institutets verksamhet. I detta sammanhang må vidåre framhållas, att statens lönenämnd ifrå gasätter, om inte det föreslagna arvodet till konsumentrådets ordförande — 5 000 kronor — är för högt. Befattningarna som sekreterare och skrivbiträde bör inplaceras på löneplan och benämnas förste byråsekreterare och kansli biträde. En avvikande utformning av rådet föreslås av statens tekniska forsk ningsråd. Enligt detta förslag bör i stället för ett konsumentråd inrättas två nya statliga organ jämte ett halvstatligt, nämligen dels en statens nämnd för konsumentupplysning som skulle i sig inordna det som enligt sakkun nigförslaget är upplysningsavdelningen inom HFI och svara för all upplysningsverksamhet genom att insamla och bearbeta informationer från berörda institutioner såväl inom landet som utomlands; dels ett statens forskningsråd för hem och hushåll, som skulle fördela statsanslaget till forskning och upplysning, varefter den resterande forskningsavdelningen inom HFI skulle kunna organiseras som branschforskningsinstituten i halv statliga former. Nämnden för konsumentupplysning borde ha ordförande och tolv ledamöter, representerande konsumtion, produktion, distribution och upplysningsverksamhet. I statens forskningsråd för hem och hushåll borde ledamöterna utses på basis av insikt och erfarenhet av forskning, inte som representanter för olika intressegrupper. I rådet behövs även ett par konsulenter eller husmödrar. I viss mån liknande tankegångar framföres av styrelsen för Textilforskningsinstitutet, som förordar att all upplysnings verksamhet samlas till eu upplysningscentral direkt under konsumentrådet, och av handelskammaren i Gävle.
Kungl. Maj. ts proposition nr 105 år 1956 35
Förstatligande av Hemmens forskningsinstitut
Även i denna fråga har det övervägande flertalet av remissinstanserna tillstyrkt utredningens förslag. Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor anser förstatligandet vara den ur olika synpunkter lämpligaste anordningen för alt ge institutet den objektiva ställning, som är en förut sättning för att institutet skall få fullt förtroende hos såväl konsumenter som företagare. Priskontrollnämnden erinrar om att den redan vid upp repade tillfällen tidigare understrukit angelägenheten av alt forsknings- och upplysningsverksamheten på konsumentvaruområdet handhaves av ett stat ligt organ. Nämnden tillstyrker därför, att ansvaret nu övertages av staten. Styrelsen för HFI tillstyrker förslaget med bl. a. följande motivering: Även om ett enskilt institut kan ha större frihet i handläggningen av vissa frågor, i den inre administrationen och i lönesättningen, skulle ett förstatligande ge institutet en annan ställning än för närvarande och en mera tryggad existens. De enskilda medlen har haft stor betydelse för in stitutet under dess uppbyggnad, men det har under de senaste åren visat sig omöjligt att få ökade tillskott av dylika medel. Exempel från andra statsinstitutioner visar att ett gott samarbete med producenter och distribu törer är möjligt, även om dessas intresse för frågorna icke manifesterar sig i ekonomiska bidrag. HFI vill understryka, att någon bundenhet vid anslagsgivande producentintressen icke förelegat från institutets sida. Om misstankar att institutet i sin verksamhet tagit hänsyn till enskilda intres sen förefunnits, har de varit obefogade. Det har framhållits att ett statligt institut blir mera bundet i sin lönesättning och därför icke kan dra till sig kvalificerad personal i konkurrens med privata företag och organisationer. Institutet skulle sålunda få kämpa med samma svårigheter som den statliga förvaltningen överhuvudtaget. Det ta är riktigt, men möjligheten att betala de relativt höga löner, som nu inom näringslivet och dess organisationer erbjudes icke endast tekniker utan även kvalificerad, hushållsutbildad arbetskraft, är beroende av de me del som står till förfogande. Om institutet bibehåller sin nuvarande karak tär av enskilt institut, skulle dess möjligheter i detta avseende bli beroen de av att enskilda medel i större utsträckning än för närvarande ställdes till förfogande. Lantbruksförbundet anser att förstatligandet är fullt motiverat med liänsvn till de ständigt stegrade kraven på större garanterade anslag; endast staten torde kunna ge garantier för att erforderliga medel ställs till förfo gande. Landsorganisationen anser bestämt, att HFI bör förstatligas; häri genom får institutet eu mera auktoritativ ställning och misstankar om att det tar alltför stor hänsyn till speciella producentintressen kan undanröjas. Samverkan med företag och näringsorganisationer behöver därför icke upp höra. Liknande synpunkter har anförts av Landsorganisationens kvinnoråd. Även Yrkeskvinnors sanuirbetsförbund understryker, att institutet efter ett förstatligande skulle få en mera auktoritativ ställning och dess upplys ningsverksamhet större tvngd. Socialdemokratiska kvinnoförbundet tillstyr ker livligt, att institutet helt övertages av staten; denna åsikt bär förbundet.
36 Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
företrätt ända sedan riktlinjerna för den konsumentupplysande verksam heten första gången drogs upp i betänkandet om kvalitetsforskning och konsumentupplysning 1949. Svenska landsbygdens kvinnoförbund har ock så sedan länge varit inställt på nödvändigheten att förstatliga HFI. Känne domen om de svårigheter, icke minst av ekonomisk art, som institutet allt sedan tillblivelsen haft att kämpa med, och angelägenheten av en utvidg ning av institutets personella och materiella resurser — även efter sam manslagningen med Aktiv hushållning — har befäst förbundet i denna åsikt. Tidigare kunde man befara, att ett förstatligande skulle kunna med föra viss »stelbenthet» då det gällde att utan onödigt dröjsmål taga upp nya undersökningsobjekt. Genom inrättande av konsumentrådet med dess be fogenheter i fråga om initiativ och anslagsgivning bortfaller dessa farhå gor. Husmodersföreningarnas riksförbund anför, att ett förstatligande utan tvivel skulle ge institutet en fastare grund att stå på. TCO finner förslaget om förstatligande synnerligen välmotiverat. Sve riges hantverks- och småindustriorganisation anser det principiellt riktigt, att institutets verksamhet bekostas av allmänna medel. Svenska slöjdför eningen finner fördelarna vid ett förstatligande — inte minst med hänsyn till rekrytering av personal — uppenbara. Förstatligandet är ett logiskt led i utvecklingen inom denna för landet så viktiga institution. Riksförbundet landsbygdens folk betonar, att institutet särskilt med hänsyn till den mera konkreta upplysningsverksamheten måste vara helt fristående från närings livet. Hushållningssällskapens förbund yttrar, att i nuvarande läge någon annan väg än ett förstatligande knappast står till buds. Handelskamrarna i Malmö, Göteborg och Gävle tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget om förstatligande. I några yttranden uttalas viss tvekan inför ett förstatligande. Koope rativa förbundet motsätter sig inte förslaget men ifrågasätter, om inte den nuvarande halvstatliga organisationen ur flera synpunkter är ändamålsenligare. Förbundet anför vidare bl. a.: För all upplysningsverksamhet i statlig regi föreligger faran att nödgas balansera mellan kompromissbetingad färglöshet och en ständig press från intresserade parter i form av kritik och påtryckningar i det fall upplys ningen framträder med behövlig djärvhet och oberoende. Såsom framhållits i det föregående kommer vidare misstag inom upplysningsverksamhetens ram — vilka knappast kan undgås — att kunna få eljest onödigt stora verk ningar, då de har den statliga institutionens hela auktoritet bakom sig. Det skulle av dessa anledningar otvivelaktigt ha varit mera tilltalande, om ut redningen undersökt och framlagt även andra alternativ för det utvidgade institutets organisation än den helstatliga. Industriförbundet finner inte utredningens motiv för ett förstatligande alltigenom bärande. Ett förstatligande skulle knappast i och för sig ge in stitutet större auktoritet. Även med nuvarande status har HFI varit obun det av producentintressen. Förbundet har emellertid icke något att erinra mot ett förstatligande men förutsätter att detta icke skall inverka på sam
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956 37
arbetet med näringslivet. Liknande synpunkter har framförts av köpmanna förbundet och handelskammaren i Stockholm. Handelskammaren yttrar, att institutets auktoritet torde bli helt beroende av kvaliteten och vederhäftig heten i institutets undersökningar och upplysningsarbete. Andra statliga forskningsinstitutioner har ofta påtalat svårigheterna att få kvalificerad per sonal. Med hänsyn härtill kan man ifrågasätta riktigheten av utredningens uttalande om att förstatligandet skulle underlätta personalrekryteringen. Då staten redan nu har ett dominerande ekonomiskt inflytande i institutet och man knappast torde kunna påräkna ökade bidrag från näringslivet, vill handelskammaren inte motsätta sig institutets förstatligande. Folkpartiets kvinnoförbund känner viss tveksamhet inför ett förstatligande men anser dock övervägande skäl tala för utredningens förslag, särskilt med hänsyn till de ekonomiska förhållandena. I några yttranden a v st yrkes ett förstatligande av institutet. Stats kontoret har — som framgår av det föregående — avvisat utredningens samtliga förslag. Statens organisationsnämnd har — som likaledes framgår av det förut nämnda — förordat att verksamheten vid HFI tills vidare fort går i oförändrade former. Med hänsyn till de synpunkter utredningsmän nen anfört, kan dock — framhåller organisationsnämnden — tagas under övervägande att ersätta anslagen från det privata näringslivet med stats anslag. Statens sakrevision kan inte finna motiveringen för ett förstatligande bärande. Sakrevisionen har blivit övertygad om värdet av det samarbete mellan olika intressen, som etablerats vid HFI, och av den smidiga och icke alltför kostnadskrävande form av provningsverksamhet, som bedrivs där. Ett uppoffrande av det nuvarande samarbetet med näringslivets orga nisationer kan inverka menligt på institutets framtida verksamhet. Styrel sen för Institutet för konserveringsforskning avstyrker f. n. ett förstatligan de av HFI i avvaktan på resultaten av den utredning, vilken styrelsen före slagit. (Irossistförbundet finner det betänkligt att på så lösa grunder, som ut redningen anfört, förorda ett nytt ämbetsverk och eliminering av närings livets ansvar och samverkan. En liknande uppfattning redovisas av Svenska försäljnings- och reklam förbundet. Högerns kvinnoförbund kan inte finna, att ett förstatligande skulle ge institutet större auktoritet eller personalen tryggare anställnings villkor. Statens tekniska forskningsråd anser — mot bakgrund av rådets spe ciella förslag om eu statens nämnd för konsumentupplysning och om ett statens forskningsråd för hem och hushåll — att institutet kan organiseras på samma sätt som de branschforskningsinstitut, vilka drives av staten och näringslivet i samverkan enligt särskilt ingångna avtal.
38 Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
Det nya institutets arbetsuppgifter, organisation m. m.
Under remissbehandlingen har i åtskilliga yttranden understrukits, att verksamheten vid det blivande institutet främst bör omfatta provningar och inte grundforskning samt att den bör inriktas på hem- och hushållsfrågor. Spörsmålet om arbetsfördelningen mellan institutet, varudeklarationsnämnden och branschforskningsinstituten har berörts liksom även frågan om prisbedömning och i samband därmed gränsdragningen i förhållande till ett blivande pris- och kartellorgan. I ett antal remissutlåtanden betonas, att institutet bör ha en självständig ställning gentemot konsumentrådet. Frågan om institutets uppdelning på avdelningar och sektioner samt per sonaluppsättningen har ävenledes tagits upp under remissbehandlingen. Vissa förslag har också framlagts beträffande institutets benämning. Vad angår institutets verksa m het understryker kommerskollegium att institutet skall syssla med provningsverksamhet, tillämpning av forsk ningsresultat m. m. men inte användas som ett vetenskapligt konsumentvaruforskningsorgan. Samma synpunkter framföres av bl. a. styrelsen för HFI som förutsätter att institutet även framdeles får rätt att mottaga provningsuppdrag från enskilda, samt Landsorganisationen. Styrelsen för Tex tilforskningsinstitutet anför, att forskningen beträffande icke varaktiga kon sumentvaror — t. ex. livsmedel och kläder — lämpligen bör ombesörjas av existerande branschforskningsinstitut. En ev. utvidgad forskning om dessa varors egenskaper samt provningar bör icke ingå i arbetsuppgifterna för ett institut för konsumentfrågor. Detta institut bör däremot svara för forsk ning beträffande varaktiga konsumtionsvaror och beträffande hemarbetet och hushållsorganisationen. Härigenom ernås en naturlig arbetsfördelning. Handelskammaren i Malmö pekar på att livsmedelsforskningen bör bedrivas vid folkhälso- och konservforskningsinstituten. Kooperativa förbundet anser att institutets verksamhet bör inriktas på hushållens rationaliseringsfrågor i högre grad än vad utredningen tänkt sig. Institutet skall vara ett hemarbetets rationaliseringsorgan, inte en allmän provningsanstalt för alla tänkbara slags konsumtionsvaror. Sveriges husmo dersföreningars i-iksförbund har också tryckt på hemforskningen som det väsentliga. Priskontrollnämnden anser att sektionen för bostadsplanering och inredningsfrågor bör utgå; denna verksamhet bör tills vidare ombesörjas av sta tens nämnd för byggnadsforskning. Lönenåmnden har i denna del hänvisat till bostadsstyrelsen. Kommerskollegium avstyrker, att institutet får till uppgift att bedriva nå gon självständig upplysningsverksamhet på prisområdet; denna uppgift bör helt anförtros det organ, som kan komma att handha den prisövervakande och prisanalytiska verksamheten. I annat fall kan onödigt dubbelarbete be faras. Kooperativa förbundet anser att institutet knappast kommer att få den sakkunskap, som erfordras för sådana prisbedömningar, vilka skall
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956 39
förmedlas till allmänheten. Institutet bör således inte ha denna arbetsupp gift. Industriförbundet framhåller att gränsdragningen mellan institutet och den föreslagna pris- och kartellbyrån måste behandlas, innan HFI utvidgas. Tjänstemännens centralorganisation uttalar helt allmänt, att det är av vikt, att den del av konsumentupplysningen, som avser prisbedömning, inte underdimensioneras i förhållande till kvalitetsforskningen och kvalitetsupplysningen. Priskontrollnämnden anför att de prisutredningar, som kan komma att utföras av ett särskilt prisorgan, i många fall torde böra kompletteras med kvalitetsundersökningar på samma varor. En samordnad publicering av va rors pris och kvalitet är en önskvärd form av konsumentupplysning. Nämn den förordar, att uppgiften att göra prisundersökningar anförtros det före slagna prisorganet. Styrelsen för HFI yttrar, att upplysningsverksamheten om konsumentvarorna i största möjliga utsträckning även bör innefatta upplysningar om deras pris. Gränsdragningen mellan institutet och prisor ganet måste uppmärksammas. Landsorganisationen anser, att upplysningen om priser på olika varor i första hand bör ombesörjas av det nya institutet. En nära kontakt bör hållas med den föreslagna pris- och kartellbyrån, ex empelvis genom att chefen för institutets upplysningsavdelning får delta i byråns planläggningsarbete. Enligt Socialdemokratiska kvinnoförbundet bör prisundersökningar för HFI:s räkning förläggas till pris- och kartellbyrån; uppgiften för tjänstemännen inom institutet skulle då bli att till allmänhe ten på lämpligt sätt vidarebefordra också prisbedömningen av varorna som ett led i konsumentupplysningen. Betydelsen av samarbetet med varudeklarationsnämnden har understru kits i flera yttranden. Varudeklarationsnämnden förutsätter, att upplys ningsarbetet om varudeklarationerna skall ombesörjas av nämnden själv. Beträffande upplysningsverksamheten understryker Landsorganisationen, att den bör få tillräckliga resurser. Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser en utbyggnad av upplysningsavdelningen ytterst välmotiverad. Kooperativa förbundet föreslår, att i alla de fall, då institutet publicerar uppgifter om särskilda varumärken eller hela varuslag, skall producenteller andra marknadsintressen som berörs därav få tillfälle att samtidigt uttala sin mening. Riksförbundet landsbygdens folk yrkar att upplysnings avdelningen får eu sådan ställning, att den har de formella och reella möj ligheterna att snabbt få del av betydelsefulla uppgifter från såväl HFI som andra forskningsinstitutioner. Förbundet framhåller vidare, att den nega tiva inställning mot HFI, som stundom kommit till uttryck också från kon sumenthåll, inte torde ha berott på felaktiga upplysningar från HFI utan på att upplysningarna inte tillräckligt snabbt och konkret delgivits allmän heten. Kommerskollegium anser del svårt att göra någon skarp gränsdragning mellan undersökningsarbete och upplysningsarbete. Tyngdpunkten måste ligga på forskningen. Det kan dock vara motiverat att inrätta eu särskild upplysningsavdelning av mindre omfattning med uppgift att biträda de
40 Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
högre tekniskt utbildade tjänstemännen då det gäller att delge allmänheten resultaten av forskningar och undersökningar. Åtskilliga remissinstanser understryker vikten av att institutet får en helt självständig ställning under konsumentrådet, fullt jämför bar med andra forskningsinstituts. Sådana synpunkter har framförts av bl. a. Varudcklarationsnämnden, Landsorganisationen, Köpmannaförbundet, ett par handelskamrar och Husmodersföreningarnas riksförbund. Sistnämn da förbund föreslår i överensstämmelse härmed att institutet får disponera ett större belopp än utredningen förutsatt för specialundersökningar o. dyl. En motsatt uppfattning har — som framgår av det förut sagda — företrätts av organisationsnämnden, som bl. a. föreslagit att institutets styrelse skall fungera som arbetsutskott åt konsumentrådet. Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor ifrågasätter, om inte institutets chef eller någon från dess upplysningsavdelning bör bevista sammanträdena med konsu mentrådets arbetsutskott. Vissa remissinstanser, som velat ge institutet en starkare ställning, har samtidigt förordat en utvidgning av styrelsen. Beträffande styrelsens sammansättning framhåller priskontrollnämnden, att det vore av värde, om det föreslagna prisorganet blev representerat inte endast i konsumentrådet utan även i institutets styrelse. Handelskammaren i Stockholm anser att näringslivet även i fortsättningen bör vara företrätt i institutets styrelse. Då en vidgad verksamhet i hög grad kommer att beröra importen, vill Grossistförbundet ha en representant i styrelsen. Hushållningssällskapens förbund finner det naturligt, att någon person, som är väl insatt i sällskapens arbete, ingår i institutsstyrelsen. Socialdemokratiska kvinnoförbundet förutsätter, att styrelsen blir helt konsumentbetonad. Kommerskollegium anser att institutets chef bör vara ordförande i sty relsen. I stället för det av utredningen föreslagna konsumentrådet bör en ligt kollegiets mening det nya institutet få en rådgivande nämnd. 1 denna bör ingå representanter för de närings- och konsumentorganisationer, vilka nu utser fullmäktige. Om en dylik nämnd inte kommer att inrättas, bör institutet få en väsentligt större styrelse än utredningen föreslagit med en allsidig representation av närings- och konsumentintressena. Kooperativa förbundet har anfört liknande synpunkter. Institutet måste ha en fullt fristå ende ställning gentemot konsumentrådet. Förbundet föreslår också, att in stitutet utöver styrelsen får en rådsförsamling med representanter för hus mödrar, konsumentorganisationer och övriga berörda intresseorganisationer. Genom ett sådant råd skulle institutet kunna tillföras fortlöpande impulser för rationaliseringsarbetet. Den föreslagna uppdelningen på avdelningar och sektioner tillstvrkes i övrigt i stort sett av bl. a. ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor, priskontrollnämnden, styrelsen för HFI och Landsorganisationen. Sty relsen för HFI anför, att det kan förefalla som en överorganisation att upp dela en så fåtalig personal på olika sektioner. Arbetsuppgifterna hänger så nära samman att arbetet måste bedrivas såsom ett lagarbete mellan exper
Kurigl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956 41
terna från de olika sektionerna. Sektionsindelningen tjänar emellertid till att klarlägga vilken typ av experter, som behövs för de olika arbetsuppgif terna. Framdeles kan man behöva en mera allmän utredningssektion med ekonomisk-statistisk-sociologisk sakkunskap, som står undersökningssektionerna och upplysningsavdelningen till tjänst. Någon förändring i utred ningens förslag påyrkas inte; den kemisk-tekniska sektionen måste emeller tid huvudsakligen betraktas som en serviceavdelning till övriga sektioner. Den fjärde sektionen borde rätteligen betecknas som sektionen för hushållsteknik, då frågan om hushållsorganisationen kommer in under samtliga andra sektioner. Tjänstemännens centralorganisation efterlyser vilka arbets uppgifter, som skulle åvila den särskilda kemisk-tekniska sektionen. Till sektionen för hushållsorganisation och hushållsteknik kunde lämpligen kny tas kemisk-tekniska och mekanisk-tekniska experter. Personal vid hushållssektionen bör främst ha hushållsteknisk och hushållspraktisk utbild ning. I fråga om sektionen för bostadsplanering och inredningsfrågor understrykes behovet av sociologisk sakkunskap. En byggnadsingenjör torde behövas mer än en arkitekt; arkitekthjälp kan man få utanför institutets personal. På textilsektionen bör huvudvikten ligga på de praktiska proven, under det att de mer forskningsbetonade uppgifterna liksom hittills främst bör åvila industrien. Organisationen av upplysningsavdelningen tillstyrkes. Vad gäller kansliorganisationen föreslås endast den ändringen, att ytterli gare en telefonisttjänst inrättas. Priskontrollnämnden framhåller i anledning av förslaget att anställa en arkitekt, att bostadsplaneringen tills vidare bör ombesörjas av statens nämnd för byggnadsforskning. Samma synpunkter har framförts av Sveriges hant verks- och småindustriorganisation. Lönenämnden framhåller, att gräns dragningen mellan sektionen för bostadsplanering m. in. och bostadsstyrelsen borde ha angivits närmare av utredningen. Förslaget att textilsektionen t. v. organiseras fristående förordas av sty relsen för HF1 och Hemslöjdsföreningarnas riksförbund men avstyrkes av Riksförbundet landsbygdens folk. Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser, att textilsektionen bör utbyggas. Svenska textilforskningsinstitutets styrelse uttalar, att det nya institutet bör ha tillgång till expertis beträffande maskiner, elektriska apparater, ar bets- och metodstudier, arbetsfysiologi, sociologi och bostadsplanering. Vid institutet bör finnas sektioner för maskin- och elektroteknik, hushållsorga nisation och ekonomi, hushållsteknik och arbetsstudier samt för bostads planering och inredning. Styrelsen för Institutet för konserveringsforskning anser, att institutet bör ha en modernt organiserad dokumentationsavdelning i anknytning till biblioteket. Ett anslag på 5 000 kronor för biblio teket är helt otillräckligt. Riksförbundet landsbygdens folk ifrågasätter, om inte personalen på undersökningsavdelningen, speciellt sådan med högre kvalifikationer, är till tagen i överkant. Däremot tycks utredningen inte ha tagit tillräcklig hänsyn till att upplysningsavdelningen skall fungera som eu samordnande upplysningscentral och få mycket omfattande uppgifter. Även Kooperativa för
42 Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
bundet ifrågasätter, om det behövs så högt kvalificerade tjänstemän på de olika sektionerna. Ganska betydande besparingar kunde uppnås om sektionsindelningen förenklades. Statskontoret har fått det allmänna intryc ket, att organisation och personalplan givits en alltför spatiös omfattning. Statens sakrevision anser att institutets upplysningsverksamhet till väsent lig del kan handhas av undersökningspersonalen. Sakrevisionen avstyrker bestämt förslaget till omorganisation av HFI. Ombudsmannaumbetet för nåringsfrihetsfrågor, styrelsen för HFI, Lands organisationen och Tjänstemännens centralorganisation förordar en högre löneställning för direktören. Styrelsen för HFI föreslår sålunda, att direktören placeras i Cp 14. Lönenämnden anser att det bör övervägas om inte de göromål, som an kommer på föreståndaren för undersökningsavdelningen, kan fullgöras av institutets direktör eller fördelas mellan denne och sektionscheferna. Om sektionscheferna skall lyda direkt under direktören vill lönenämnden inte motsätta sig, att de placeras i 31 lönegraden. Nämnden har därvid beaktat angelägenheten av att befattningshavare med höga kvalifikationer inom sina speciella områden kan förvärvas till här avsedda tjänster. Mot utrednings männens förslag om inrättande av tjänster som förste assistenter i Ce 27 har lönenämnden ingen erinran. Samtliga assistenttjänster bör placeras i 21 lönegraden. I stället för en tjänst som förste avdelningsingenjör i Ce 29 (vid full utbyggnad) och en tjänst som arkitekt i samma lönegrad bör enligt lönenämndens mening inrättas ytterligare eu tjänst som förste assistent i 27 lönegraden inom vardera sektionen för liushållsorganisation och hushållsteknik och sektionen för bostadsplanering och inredningsfrågor. Föreståndaren för upplysningsavdelningen bör enligt lönenämnden pla ceras i 31 lönegraden. I stället för den i förslaget upptagna tjänsten som förste konsulent i Ce 29 bör inrättas en tjänst som konsulent i 27 lönegra den. För de göromål, som avses åvila en amanuens på avdelningen bör in rättas en tjänst som arkivassistent i 17 lönegraden. De för två kontorister i Ce 13 avsedda arbetsuppgifterna motiverar icke placering i högre lönegrad än 11 lönegraden. I avsaknad av uppgifter om göroinålen kan nämnden inte uttala sig om den föreslagna kanslibiträdestjänsten på upplysningsavdel ningen. Vad beträffar kansliet bör intendenten inte placeras högre än i 27 löne graden. Vidare synes de göromål, som är avsedda för två kontorister i Ce 13, motivera placering endast i 11 lönegraden. Beträffande de två kanslibiträdestjänsterna i Ce 11 har någon redovisning av tilltänkta arbetsuppgif ter inte lämnats i promemorian, varför lönenämnden inte kunnat bedöma förslaget rörande dessa tjänster. Styrelsen för HFI framhåller att man inte bör ha formella utbildningskrav för sektionsföreståndare och förste assistenter. Intendenten behöver inte vara civilekonom. Styrelsen anser, att utredningen underskattat den hushållsutbildade arbetskraftens betydelse för institutet. För befattningar i lö negrad 22 får man bara nyutbildade hushållslärarinnor utan praktisk erfa renhet. Hemkonsulenter står numera i lönegrad 24. Assistenterna vid insti
Kungl. Maj. ts proposition nr 105 år 1956 43
tutet bör därför placeras i 20—24 lönegraderna. Innehavaren av den före slagna tjänsten soin kontorist i Ce 13 på upplysningsavdelningen har ett kvalificerat arbete med direkt upplysning till allmänheten och bör därför placeras i lägst 15 lönegraden. Slutligen anför styrelsen, att man bör ta hänsyn till den nu anställda personalens arbetsuppgifter och tjänsteställ ning vid inplaceringar i den nya organisationen. Riksförbundet landsbygdens folk anser att den hushållsutbildade persona len getts en alltför undanskymd plats. Tjänstemännens centralorganisation finner att utredningen för vissa tjänster föreslagit anmärkningsvärt låga placeringar, t. ex. vissa assistenttjänster samt laboratoriebiträdestjänster, men förutsätter att särskilda förhandlingar kommer att äga rum rörande lönegradsplaceringen. Kommerskollegium, styrelsen för Textilforsknings institutet och Folkpartiets kvinnoförbund befarar, att åtskilliga löner satts för lågt. Vad beträffar benämningen på det nya institutet erinras i en del yttranden om att namnet HFI fått ett visst värde. Denna synpunkt anföres av bl. a. styrelsen för HFI; om en namnändring måste äga rum förordas benämningen statens institut för hemfrågor. Husmodersföreningarnas riks förbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Landsbygdens kvinnoförbund och Socialdemokratiska kvinnoförbundet anser skäl tala för att det nuvarande namnet bibehålies i stort sett oförändrat. Om det skall ändras bör i vart fall — för att understryka institutets inriktning på hemfrågor — ordet »hem» ingå i det nya namnet. Från dessa organisationer har föreslagits statens hemforskningsinstitut, statens institut för hemfrågor och hemmens statliga forsknings- och provningsinstitut. Kooperativa förbundet har — som nyss nämnts — föreslagit att vid insti tutets sida ställes en rådgivande församling; under sådana förhållanden bör institutet bibehålla sitt namn. Landsorganisationen anser däremot en ändring av institutets namn be fogad. Riksförbundet landsbygdens folk finner likaledes den av utredningen föreslagna benämningen riktigare med hänsyn till institutets uppgifter.
Föredraganden
Behovet av forskning och upplysning
En god folkhushållning bygger på en god hushållning inom hemmen. l>etta underströks särskilt av varuknappheten under det senaste världs kriget. Statsmakterna inledde då en informationsverksamhet, vars syfte var att stimulera husmödrarna till sparsamhet med de gemensamma resurserna. År 1940 tillkom ett statligt organ för ändamålet — Aktiv hushållning. Erfa renheterna var goda, och man insåg snart alt en rätt bedriven vägledning om varuinköp och varuvård inte blott var motiverad under krisförhållanden utan god ekonomi för samhället även under normala tider. Fyra år senare inrättades Hemmens forskningsinstitut (HFI), där staten till en början sva rade för hälften av del ekonomiska stödet men i dag bidrar med omkring 85
44 Kungi. Maj. ts proposition nr 105 år 1956
procent. År 1951 inrättades med statligt stöd den s. k. Varudeklarationsnämnden. Vidare har av överskottsmedel i vissa clearingkassor åren 1953 och 1955 ställts sammanlagt 2,4 milj. kronor till förfogande för sådan forskning och upplysning, som är av betydelse för konsumenterna. Den utveckling, som här antytts och som innebär, att staten efterhand kommit att lämna allt större bidrag till konsumentvaruforskning och kon sumentupplysning, framstår som naturlig. Under de senaste decennierna bär varumarknaden blivit allt rikhaltigare, alltmer differentierad och därmed svåröverskådligare för konsumenterna. Det sammanhänger givetvis med den stigande levnadsstandarden, som ökat köpkraften. Till belysning härav kan nämnas, att den privata konsumtionen i vårt land har uppskattats till 27,8 miljarder kronor för år 1955. Betydelsen av rådgivning vid inköpsvalet har samtidigt accentuerats. Den uppfattningen har mer och mer trängt igenom att samhället bör vara konsumenterna behjälpligt med informationer som underlättar ett klokt och ekonomiskt inköpsval. En konsumentvaruforsk ning och konsumentupplysning, som medverkar till att få fram goda och prisbilliga varor, måste innebära betydande vinster för både den enskilde och samhället. Därifrån är steget långt till en dirigering av konsumenter na. Självfallet är detta helt främmande för syftet med konsumentupplys ningen: upplysningen skall vara rådgivande och vägledande, aldrig diri gerande. Under hösten 1955 företogs en särskild utredning om behov och resurser på konsumentvaruforskningens område och därmed sammanhängande frå gor. Utredningen föreslog i en promemoria att ett årligt anslag anvisas för konsumentvaruforskning och konsumentupplysning, att ett statens konsu mentråd inrättas för att samordna verksamheten härvidlag samt att HFI bygges ut och förstatligas. Dessa olika förslag är nära sammanhängande. Innan jag närmare går in på enskildheterna, vill jag därför redan här näm na, att jag i stort sett biträder utredningens förslag. Under senare år har av flera kommittéer och i andra sammanhang behandlats frågan om konsu mentvaruforskning och konsumentupplysning. Någon ytterligare utredning utöver den nu föreliggande promemorian finner jag därför inte erforderlig. Utredningens förslag om ökat stöd till konsumentvaruforskning och kon sumentupplysning genom ett särskilt årligt riksstatsanslag har tillstyrkts av så gott som samtliga remissorgan. Statskontoret har avstyrkt förslaget med hänsyn till de möjligheter för ökad verksamhet på detta område, som de för ändamålet avsatta clearingmedlen — 2,4 milj. kronor — innebär. Dessa medel är emellertid engångsbidrag, av vilka hittills disponerats ca 1 milj. kronor. Man har anledning räkna med, att en avsevärd del av åter stoden kommer att beviljas som bidrag innevarande år för fullföljande av undersökningar, som påbörjats med en första insats clearingmedel. Inte minst de ansökningar, som gjorts om bidrag av dessa medel, visar klart, att behov finns av ett kontinuerligt statligt stöd. Med anledning av sakrevisio nens anmärkning, att man först med nöjaktig säkerhet bör ha kartlagt be hoven — nuvarande och kommande — av insatser inom skilda specialom
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956 45
råden, kan framhållas, att de redan kända och vitsordade behoven är mång faldigt större än vad som kan tillgodoses med det av de sakkunniga före slagna statsanslaget. Jag finner förslaget att föra upp ett årligt anslag på riksstaten för ökat stöd till denna verksamhet välgrundat och det av utred ningen angivna beloppet, 300 000 kronor under budgetåret 1956/57, föran leder ingen erinran från min sida. Jag tillstyrker således att det för nästa budgetår under tionde huvudtiteln uppföres ett reservationsanslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning av 300 000 kronor. Genom ett sådant anslag ges möjligheter att fortsätta den verksamhet för befrämjande av forskning, undersökningar och upplysning till gagn för kon sumenterna, som temporärt kunnat ske med tillhjälp av clearingmedel. Från rikssstatsanslaget bör bidrag således kunna lämnas till olika statliga och halvstatliga forskningsinstitut och provningsanstalter — däribland HFI i dess förordade nya utformning — liksom även till näringslivets och kon sumentorganisationernas egna utredningsorgan. Som exempel på verksam het, som bör kunna komma i åtnjutande av bidrag, må nämnas undersök ningar som rör konsumtionsvaror i egentlig mening, d. v. s. varor som den enskilde inköper för sitt eller sin familjs behov. I första hand gäller detta förbrukningsartiklar, men även i fråga om konsumentkapitalvaror, som har direkt anknytning till hushållet såsom dammsugare, kylskåp, tvättmaskiner o. s. v. och som representerar stora kapitalutlägg för familjen, behövs forsk ning och upplysning, vartill bidrag bör kunna lämnas. Däremot finner jag det självklart, att bidrag från anslaget icke skall lämnas till undersökningar om varor av mera exklusivt eller mindre nyttobetonat slag som exempelvis bilar och televisionsapparater. Vidare bör anslaget kunna disponeras för främjande av undersökningar i distributionsfrågor och för bidrag till upp lysningsverksamhet i skilda former — varudeklarationer, utställningar, broschyrer, kurser etc. — rörande konsumtionsvaror, inköpsvanor in. in. Enligt utredningens mening bör den här nämnda konsumentupplysningen kunna sträcka sig till ett namngivande av de fabrikat, som efter verkställda undersökningar befunnits kunna godtagas. Under remissbehandlingen har denna synpunkt starkt framhållits främst från konsumenthåll. Å andra si dan har från kommerskollegiets och näringsorganisationernas sida beto nats, att konsumentupplysningen inte bör innefatta godkännande av eu namngiven vara. Styrelsen för HFI framhåller i sitt remissyttrande, att i åtskilliga fall del väsentliga i varuupplysningen inte är att namnge fabri katet utan att peka på olika typer av varor, som kan anses lämpliga och värda alt rekommenderas för angivna ändamål. För egen del vill jag under stryka, att en bestämd förutsättning för att ett namngivande av undersökta varor skall äga rum är att det bygger på vederhäftiga forskningsresultat. Upplysningen måste utgöra resultatet av eu forskning, som omspänt alla betydande varor, avsedda för en viss funktion, och som haft till sitt förfo gande mätmetoder, som gör forskningsinstitutionen berättigad att göra säk ra värderingar. En vanlig svårighet vid värderingar varom här är fråga
46 Kungl. Maj:ts proposition nr 105 år 1056
är att de egenskaper hos varan, som är bra för det ena ändamålet, kan vara olämpliga för en annan funktion, om varan har flera användningsområden. Konsumenten måste då själv göra hopkopplingen av de informationer, som lämnas, med sin planerade användning av varan. Upplysningen bör därför tillhandahålla mer av objektiva fakta än av värderingar. Jag delar utred ningens uppfattning, att det bör ankomma på konsumentrådet att — med beaktande av vad jag här anfört — närmare ange riktlinjerna för upplys ningsverksamheten.
Statens konsumentråd
F. n. pågår konsumentvaruforskning i en eller annan form inom en rad olika institutioner, myndigheter och enskilda företag. En inventering av den statliga och statsunderstödda verksamheten på detta område gjordes 1954; dess resultat, som bifogades förenämnda utredningspromemoria, pekar starkt på behovet av en samordning av resurserna. Genom en sådan sam ordning skulle man sannolikt kunna uppnå en effektivare arbetsfördelning med bättre utnyttjande av tillgängliga forskare och anslagsmedel, så alt risken för dubbelarbete undvikes. Utredningen har i viss analogi med norska förhållanden — föreslagit ett särskilt organ, ett statens konsument råd, som skall befrämja en bättre samordning på konsumentvaruforskningens område, medverka vid fördelning av det allmänna anslaget och uppdraga riktlinjerna för upplysningsverksamheten. I ett dylikt samarbetsorgan med företrädare för de tongivande konsumentorganisationerna får konsumenterna ett vidgat inflytande på den forsknings- och upplysningsverksamhet, som är avsedd att betjäna deras intressen. De får även ett forum, där de reguljärt kan överlägga med representanter för näringslivet och den tekniska exper tisen om verksamhetens utformning och utveckling. Då härtill kommer, att inrättandet av ett statens konsumentråd innebär, att man delegerar på en representativ grupp av fackkunniga och intressenter en stor del av de ini tiativ och beslut, som hittills ankommit på Kungl. Maj :t ensam — en enligt min mening önskvärd decentralisering — vill jag i likhet med det stora flertalet remissorgan förorda utredningens förslag om inrättandet av ett konsumentråd för de förut angivna uppgifterna. Enligt utredningens förslag skulle detta råd följa och samordna forsk nings- och upplysningsverksamheten på konsumentvaruområdena samt be sluta om fördelning av sådana bidrag, som inte överstiger 50 000 kronor, i rån det särskilda anslaget för nämnda ändamål. Under remissbehandlingen har den tanken framförts, att rådet inte endast borde uppdraga riktlinjer för upplysningsverksamheten utan självt ombesörja hela upplysningsverksam heten i stället för det institut för konsumentfrågor, vartill HFI ombildas. Till stöd härför har anförts, att upplysningsverksamheten ju bör avse hela konsumentvaruområdet, inte blott HFI:s arbetsfält. Ehuru denna synpunkt förtjänar all uppmärksamhet, talar enligt min mening övervägande skäl för utredningens förslag, att upplysningsverksamheten förlägges till det insti
Kungl. Maj. ts proposition nr 105 ar 1956 47
tut för konsumentfrågor, vars forskningsavdelning omspänner flera av de viktigaste delarna av konsumentvaruforskningen och som redan — i gestalt av HFI — har kontakt med forskningen på de kompletterande områdena. Härtill kommer att institutet har knutit till sig personal, som börjat ge upp lysningsarbetet en uppläggning med goda utvecklingsmöjligheter. Mitt ståndpunktstagande i denna fråga innebär, att jag inte biträder den av tekniska forskningsrådet framförda tanken, att man bör inrätta två nya statliga organ på detta område, dels en nämnd för upplysningsverksamhet och dels ett forskningsråd, vid sidan om ett tredje organ, ett halvstatligt HFI. Beträffande rådets sammansättning har utredningen fört fram två al ternativ, det ena att rådet skall omfatta ordförande och tolv ledamöter, det andra att det skall bestå av ordförande och aderton ledamöter. Bland leda möterna skulle i båda fallen främst ingå representanter för konsumenterna men därjämte företrädare för näringslivet samt teknisk och ekonomisk ex pertis. Helt naturligt bör i det organ, som skall samordna forskning och upplysning till förmån för konsumenterna, ingå en stark representation för konsumenterna. Men det är av vikt, att även produktionens och handelns obestridliga intresse för tillverkning och spridning av bättre varor tillvaratages; jag förordar därför, att i rådet även ingår representanter för närings livet. I sin egenskap av organ, som beviljar bidrag till forskning, bör rådet också ha tillgång till vetenskaplig och allmän expertis. Med hänsyn till Önskvärdheten av att i rådet erhålla tillräckligt antal representanter för så inånga skilda intressen bör antalet ledamöter inte begränsas för myc ket. Ett mellanalternativ har förordats i ett remissyttrande och starka skäl talar härför. Jag föreslår, att rådet skall bestå av ordförande och fjorton leda möter. Härvid förutsätter jag, att det såsom föreslagits inom rådet organi seras ett arbetsutskott. Rådet bör även ha möjlighet — om så befinnes praktiskt — att arbeta på delegationer och med sig adjungera utomstående expertis, när mer kom plicerade forskningsfrågor skall bedömas. Under remissbehandlingen har pekats på tvättforskningen som ett sådant område, vilket är särskilt i be hov av samordning och rationalisering. Bostadskollektiva kommittén har i sitt betänkande Tvätt (SOU 1955:8) givit exempel på den splittring, som föreligger inom tvättforskningen, och framfört förslag om ett särskilt organ för överblick och effektivisering av nämnda forskning. Även styrelsen för HFI har vitsordat det speciella behovet härvidlag. För egen del har jag blivit övertygad om behovet av samordning på detta område. Jag förutsät ter att konsumentrådet kommer att ta sig an denna uppgift i en eller an nan form. Såväl ordföranden som ledamöterna i rådet bör utses av Kungl. Maj :t för en tid av två år i sänder. Av ledamöterna bör sju företräda konsumenter na --- löntagare- och kvinnosammanslutningar — minst tre representera de olika leden inom näringslivet och de återstående ha vetenskaplig och all män expertis. Ordföranden i rådet bör även vara ordförande i arbetsutskottet och upp
48 Kungi. Maj. ts proposition nr 105 år 1956
bära ett årsarvode av tillsvidare 2 400 kronor. Till envar av tre andra leda möter i arbetsutskottet bör utgå ett årligt arvode av 1 000 kronor. Rådets öv riga ledamöter torde, som utredningen föreslagit, få åtnjuta ersättning enligt kommittékungörelsen. Rådets kansli bör bestå av en sekreterare jämte biträde. För sekreteraren bör inrättas en tjänst i Ce 29, vilken under tjänstebenämningen sekreterare bör uppföras i personalförteckningen för rådet. För biträdeshjälp jämte expenskostnader beräknar jag 6 000 kronor. Medel bör vidare beräknas för resekostnadsersättningar och traktamen ten. De sammanlagda årskostnaderna för rådet uppskattar jag till 43 200 kronor. Jag förutsätter, att erforderliga lokaler för rådet kan ställas till förfogande i Stockholm. Rådet bör inrättas från och med den 1 januari 1957, vid vilken tidpunkt även den föreslagna omorganisationen av HFI bör genomföras. För budgetåret 1956/57 torde få uppföras ett förslagsanslag till 43 200 Statens konsumentråd av 9---- = 21 600 kronor.
Institutet för konsumentfrågor
Jag övergår härefter till frågan om förstatligandet av HFI. Utredningen har erinrat om att staten redan nu — sedan institutet år 1954 sammanslogs med det statliga Aktiv hushållning — svarar för ungefär 85 procent av kostna derna för institutets verksamhet och utredningen förordar att institutet i samband med en ökning av det statliga stödet helt förstatligas. Någon ökad medelstilldelning från näringslivet är inte att påräkna. I remissyttrandena från näringslivet bekräftas detta. Såväl utredningen som flertalet remissin stanser framhåller emellertid, att institutet är i trängande behov av ökade resurser för att kunna tillgodose de växande anspråk på dess tjänster, som allmänheten ställer. Med ökade statliga anslag skulle näxdngslivets engage mang i institutet krympa till en procentuellt mycket liten andel. Genom att man tar steget fullt ut och förstatligar institutet skulle vidare enligt utred ningens uppfattning institutet få större auktoritet, det skulle komma att framstå som mera oavhängigt och rekryteringen av personalen skulle un derlättas. Utredningen har visserligen framhållit, att institutet även med sin nuvarande status torde ha varit obundet i sitt arbete av de enskilda fi nansiärerna, men att det när institutets verksamhet ökar framstår som ange läget att varje misstanke om beroende av producentintressena undanröjes. Även i fråga om förstatligandet har utredningens förslag tillstyrkts av det övervägande flertalet remissinstanser. I några yttranden har emellertid understrukits, att auktoriteten inte beror på organisationsformen utan på vederhäftigheten i undersökningarna och upplysningarna. Vidare har av några remissorgan framhållits, att erfarenheten snarast tyder på att kvali ficerad arbetskraft lämnar statstjänst samt att pensionsfrågan för institu tets personal kan lösas genom vanlig pensionsförsäkring.
Kungl. Maj:ts proposition nr 105 år 1956 49
För egen del vill jag betona, att förtroendet för institutets arbete givet vis i första hand måste grundas på verksamhetens resultat och inte på in stitutets organisatoriska ställning. EU förstatligande innebär emellertid, att institutets arbete i viktiga hänseenden underlättas. Att på tillfälliga forsk ningsanslag söka förvärva och behålla kvalificerad personal för forsknings arbete har ofta berett institutet stora svårigheter. Även ovissheten om de en skilda bidragens storlek och tidpunkten för utbetalningen har tidvis förryckt arbetet vid institutet. Mot bakgrund av de osäkra villkor, som institutet hit tills kunnat bjuda kvalificerad personal, torde också statliga lönegradsplacerade tjänster bli attraktivare än nuvarande tjärtsteförhållanden vid in stitutet. Den del av institutets personal, som härrör från den tidigare stat liga delen av institutet — Aktiv hushållning — har redan nu förmånen av pension, vilket den övriga personalen saknar. Ett jämbördigare förhållande mellan de olika personalkategorierna synes önskvärt. Av här anförda skäl biträder jag utredningens förslag om ett förstatli gande och en viss utbyggnad av HFI fr. o. in. ingången av år 1957. Jag för utsätter därvid, att kontakten och samarbetet med näringslivet kommer att fortsätta. Genom representanter i konsumentrådet får produktionen och handeln tillfälle att följa verksamheten vid institutet. Vidare finns det aniedning antaga, att institutet även i fortsättningen kommer att utföra prov ningar på uppdrag av tillverkare av sådana varor, varmed institutet närmast sysslar. Institutets huvuduppgifter bör i fortsättningen som hittills vara konsumentvaruforskning och konsumentupplysning. Med konsumentvaruforskning bör i detta sammanhang förstås en målbetonad forskning — prov ningsverksamhet och praktiska undersökningar av betydelse för konsumen terna. Institutet skall däremot i regel icke bedriva egentlig grundforskning — för detta saknar institutet resurser. Det måste emellertid slås fast, att även för en effektiv målbetonad forskning och undersökningsverksamhet krävs både kvalificerade personella och materiella resurser. Jag delar alltså utredningens uppfattning, att en förstärkning av institutet i dessa hänseen den bör ske. Såsom utredningen framhållit bör ramen för verksamheten efterhand vidgas med hänsyn till de arbetsuppgifter, som tränger på, och de forskarresurser, som kan komma att stå till förfogande. I det föregående har jag framhållit, att konsumentrådet bör ha sin upp märksamhet riktad på att dubbelarbete undvikes. När institutets verksam het utformas, bör därför tillses, att institutet inte påtager sig arbetsuppgif ter, för vilka andra forskningsorgan har särskilda och bättre förutsättning ar. Jag syftar härmed på forskning vid specialinstitut av olika slag, folkhälsoinstitutets undersökningar, Ingenjörsvetenskapsakademiens försöksverk samhet, av Varudeklarationsnämnden dirigerade undersökningar och av statliga myndigheter bedriven forskningsverksamhet på speciella avsnitt av varumarknaden. Konsumentvaruforskning på livsmedels- och textilområde na bör t. ex. i stor utsträckning äga rum vid andra institut. Även på övriga områden bör institutet beakta alla möjligheter till samarbete och arbets- 4 Ilihantj till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 105
50 Kungl. Maj. ts proposition nr i05 år 1956
fördelning med andra fackorgan. Jag förutsätter sålunda, att undersökning ar rörande höstadens planering och inredning i huvudsak bör ombesörjas av statens nämnd för byggnadsforskning, av allmännyttiga och andra bo stadsföretag samt övriga på bostadsfrågor specialiserade. Såsom framhål lits i flera remissyttranden bör forsknings- och provningsverksamheten vid HFI även efter omorganisationen närmast omfatta varor, arbetsredskap och funktionsstudier med anknytning till hushållsorganisationen. Institutets upplysningsverksamhet bör däremot — som förut antytts — i möjlig mån omfatta även de avsnitt av konsumentvarumarknaden av all männare intresse, som inte är föremål för institutets egen forskningsverk samhet. Givetvis erfordras här ett mycket nära samarbete med en rad and ra institutioner. Institutets upplysningsavdelning bör sammanbringa och förmedla informationer, som specialforskningsinstituten inte själva har tid eller arbetskraft att ge en för allmänheten lättillgänglig form. En översättning av tekniska och vetenskapliga data i praktiska slutsatser, av värde för hus mödrar och vanliga konsumenter över huvud taget, kräver både journalis tisk kompetens och stora allmänna insikter i inköps- och konsumtionsva nor. I detta sammanhang bör även den prisupplysande verksamheten något beröras. I annan ordning kommer årets riksdag att taga ställning till ett för slag om inrättande av en statens pris- och kartellnämnd med uppgift bl. a. att göra prisstudier och till allmänheten sprida upplysning om resultaten av dessa studier. Vid remissbehandlingen av förslaget härom har åtskilliga re missorgan påpekat behovet av en gränsdragning mellan HFI efter dess om organisation och det nya pris- och kartellorganet i vad angår prisinforma tioner till allmänheten. Beträffande denna gränsdragning har chefen för handelsdepartementet i förslaget rörande verksamheten vid pris- och karlellnämnden utgått från att nämnden skall svara för sådan konsumentupp lysning, som kan grundas på resultaten av dess prisregistrerande och prisanalyserande verksamhet. Nämnden skulle i enlighet härmed svara för upp lysning om exempelvis prisspridningen inom eu ort eller ett område eller skäligheten av prismarginalerna inom olika distributionsled. I överensstämmelse med denna principiella gränsdragning kan jag inte förorda, att inom HFI skall göras prisanalyser o. d. Jag kan följaktligen inte heller biträda utredningens förslag, att HFI för prisupplysningsverk samhet bör anställa civilekonomer. Institutet bör givetvis kunna förknippa sina upplysningar om varukvaliteter o. d. med prisuppgifter, som inhäm tas på marknaden och som kan tjäna konsumenten till vägledning vid jämförelser mellan olika kvalitets- och prisnivåer. Om HFI därvid tyc ker sig finna påfallande skillnader mellan ett varuslags kvalitets- och pris nivå, bör institutet fästa pris- och kartellnämndens uppmärksamhet här på, varefter nämnden kan göra en närmare undersökning. För det samar bete, som förutsättes härvidlag, kan det emellertid vara av värde att prisoch kartellnämnden är representerad i styrelsen för institutet. Jag förutsätter vidare, att institutet kommer att nära samarbeta med
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 är 1050 51
Varudeklarationsnäinnden i frågor som avser konsumentupplysning. Liksom hittills bör upplysningen om själva varudeklarationerna i första hand om besörjas av nämnden. Konsumentrådet, som får till uppgift att följa all forskning och upplys ningsverksamhet av betydelse för konsumenterna, måste självfallet vara nära insatt i institutets verksamhet. Som förut nämnts bör rådet även kun na taga initiativ till främjande av sådan forskning och upplysning och bör uppdraga de allmänna riktlinjerna för upplysningsverksamheten. Detta skall dock icke innebära, att rådet fungerar som en slags överstyrelse för institutet. Jag delar den uppfattning, som framförts i flera remissyttranden, att institutet principiellt bör ha en självständig ställning i förhållande till rådet. Den kostnadsram för institutet, som jag kommer att föreslå i det följande, är avpassad efter den löpande verksamheten. Jag förutsätter, att institutet kan vara i behov av ytterligare medel för särskilda undersökning ar. Härvid bör institutet kunna ansöka om bidrag från det särskilda ansla get till forskning och upplysning. Vid prövning av dylika ansökningar inom rådet bör institutet intaga samma ställning som andra institutioner och or gan, vilka gjort framställningar om bidrag. Med hänsyn till den självstän dighet, som institutet sålunda avses skola ha, kan jag inte biträda organisationsnämndens förslag, att institutets styrelse skall fungera som arbetsut skott åt rådet. För alt trygga den ömsesidiga förmedlingen av synpunkter på upplysningsarbetet bör dock rådet ha en representant i institutets styrelse. Utredningen har föreslagit, att institutets styrelse skall bestå av ordföran de och fyra ledamöter, samtliga utsedda av Kungl. Maj :t, samt institutets direktör. Med hänsyn till inrättandet och omfattningen av det föreslagna konsumentrådet finner jag inte skäl föreligga att göra styrelsen för institu tet alltför stor eller behålla någon slags rådsförsamling vid sidan av sty relsen. Som jag nyss nämnt bör emellertid i styrelsen ingå eu representant för pris- och kartellnämnden samt eu representant för konsumentrådet. Vi dare bör staten som huvudman vara representerad och några platser i sty relsen reserveras för olika berörda intressen. Jag förordar därför en sty relse bestående av ordförande och fem ledamöter. Institutets direktör skall vara föredragande inför styrelsen men inte tillhöra denna. Vad härefter beträffar institutets organisation bör vissa förenklingar vid tagas i förhållande till det av utredningen framlagda förslaget. Någon seklion för bostadsplanering och inredningsfrågor torde tills vidare inte behöva inrättas. Undersökningar, som rör bostad och inredning och inte ombesörjes av andra institutioner, bör kunna handläggas tillsammans med frågor om hushållsorganisation. Spörsmål som berör livsmedel och kemisk-tekniska varor torde även kunna sammanföras. Jag föreslår, att institutet organiseras med en livsmedels- och kemisk-teknisk avdelning, en texlilavdelning, eu avdelning för hushållsorganisation in. m., eu upplysningsavdelning och ett kansli. I många fall kommer en och samma arbetsuppgift alt beröra flera avdelningar; det är därför av vikt, att dessa nära samarbetar och att upp delningen inte är för strikt avgränsad.
52 Kungl. Maj. ts proposition nr 105 år 1956
Jag övergår härefter till frågan om personalens antal och löneställning'. Institutet har nu 32 fast anställda befattningshavare, av vilka dock tre arbetar på deltid. I promemorian föreslogs att institutet till en början skulle ha 39 fast anställda tjänstemän. För egen del är jag f. n. inte beredd förorda, att medel anvisas för mer än 34 heltidsanställda befattningshavare. Såsom utredningen föreslagit bör emellertid till tillfällig personal beräknas ett årligt belopp av 40 000 kronor. En förteckning över de av mig föreslag na tjänsterna torde som bilaga få fogas till detta protokoll. Institutets chef bör ha tjänstebenämningen direktör och i enlighet med utredningens förslag placeras i Ce 37. Varje avdelning bör ledas av en förste intendent i Ce 31. Kansliet bör förestås av en intendent i Ce 27. I anledning av vad som anförts i remissyttrandet av styrelsen för HFI förordar jag, att lör assistenter med hemkonsulentutbildning eller motsvarande kompetens inrättas två konsulentbefattningar i Ce 25. För laboratoriebiträdespersonalen bör inrättas tre tjänster som laboratoriebiträde i Ce 11 samt tre tjänster som tekniskt biträde i Ce 8. Beträffande lönegradsplaceringen för övriga befattningar som väsentligen utformats i enlighet med lönenämndens yttrande ' torde jag få hänvisa till nyssnämnda bilaga med förteckning över före slagna tjänster. De sammanlagda avlöningskostnaderna för helt budgetår för den av mig föreslagna personalen kan — med utgångspunkt från näst högsta löneklassen inom varje lönegrad — beräknas till 531 200 kronor. Härtill bör för vikariatsersättningar m. m. uppföras 3 500 kronor samt för tillfällig perso nal — som förut nämnts — 40 000 kronor. I enlighet med utredningens för slag bör ordföranden i institutets styrelse uppbära ett årsarvode av 1 200 kronor. Till var och en av de övriga ledamöterna i styrelsen torde böra utgå ersättning enligt kommittékungörelsen. Till arvoden m. m. åt styrelsen be räknar jag sammanlagt 2 000 kronor. Institutet kommer att uppbära vissa inkomster av uppdrag samt genom försäljning av broschyrer och mönster m. m. Dessa inkomster, som jag för tiden 1 januari—30 juni 1957 uppskat tar till 25 000 kronor, bör inlevereras till statsverket och redovisas å riksstatens inkomstsida. För institutets avlöningskostnader bör anvisas ett särskilt förslagsanslag. Eftersom det nya institutet skall träda i funktion först med ingången av år 1957, erfordras för nästa budgetår endast medel för avlöningskostnader un der ett halvt år. I övensstämmelse med vad jag här anfört bör avlöningsanslaget sålunda för budgetåret 1956/57 uppföras med 531 200 + 3 500 + 40 000 + 2 000 ----------------------------------------------- --- 288 400 kronor.
z
Beträffande anslagets fördelning på olika poster in. in. torde jag få hänvisa till en sammanställning i det följande. I personalförteckningen för institu tet bör uppföras följande tjänster, nämligen en direktör Ce 37, fyra förste intendenter Ce 31, 2 förste assistenter Ce 27 samt 1 intendent Ce 27.
Kungl. Maj:ls proposition nr 105 år 1956 53
För institutets omkostnader bör anvisas ett särskilt förslagsanslag. För tiden 1 januari—30 juni 1957 beräknar jag till sjukvård m. in. 1 000 kro nor, till reseersättningar 4 000 kronor, till expenser 22 500 kronor samt till publikationstryck 40 000 kronor. För övriga utgifter bör uppföras 18 000 kronor, därav till apparater, verktyg, förbrukningsartiklar, provningsanordningar in. in. 8 000 kronor, till bibliotek 2 000 kronor samt till undersök ningar vid andra laboratorier 8 000 kronor. Det sammanlagda medelsbeho vet för omkostnader uppgår sålunda till (1 000 + 4 000 -f- 22 500 -|- 40 000 + 18 000 = ) 85 500 kronor. I fråga om benämningen av institutet efter förstatligandet har skilda för slag framlagts. Utredningen har föreslagit statens institut för konsument frågor. I några yttranden förordas ett bibehållande av det hittillsvarande namnet eller att i ett nytt namn bör ingå ordet »hem» för att betona insti tutets inriktning på hemfrågor. Namnet Hemmens forskningsinstitut har utan tvivel förvärvat en vitt spridd goodwill under den förhållandevis korta tidrymd, som institutet varit verksamt. Stor goodwill hade även institutio nen Aktiv hushållning, som förlorade sitt inarbetade namn, när den år 1954 uppgick i HFI. Dess fortsatta verksamhet som en textilavdelning inom HFI har emellertid lyckats väl bevara konsumenternas intresse. I likhet härmed bör verksamheten vid det förstatligade HFI, då den kommer att innebära en förstärkning av de bästa traditionerna i institutets tidigare arbete, kunna behålla konsumenternas, enkannerligen husmödrarnas, förtroende oberoen de av en namnändring. Erfarenheten visar att en goodwill främst följer verk samheten, om den är uppskattad, och att namnet på verksamheten blir av mer underordnad betydelse. Att behålla beteckningen forskningsinstitut på en institution med uppgift att företrädesvis prova varor och sprida upplys ning om varor är, såsom utredningen påpekat, oegentligt. Att sätta in pre fixet »hem» i namnet innebär vidare, att man begränsar verksamheten i all mänhetens föreställning. En stor del av de varor, som provas vid institutet och varom institutet skall vägleda konsumenterna — textilier, kemisk-tekniska artiklar o. d. — nyttjas både i hemmen och i andra miljöer, både av konsumenter med sin närmaste förankring i hemmet och av konsumenter på andra arbetsplatser. De rena hem- och hushållstekniska problemställ ningarna får sin särskilda avdelning inom institutet. Den rekrytering, som kommer att ske framdeles, av kvalificerad både kvinnlig och manlig per sonal torde sannolikt komma att underlättas, om institutsnamnet mer ade kvat anknyter till de verkliga arbetsuppgifterna. Jag förordar alltså det av utredningen föreslagna och av flertalet remissorgan tillstyrkta namnet sta tens institut för konsumentfrågor. Vid avvecklingen av HFI i samband med inrättandet av det nya institu tet bör självfallet hänsyn tagas till HFI:s nuvarande personal. Om riksda gen inte anför erinran häremot, torde Kungl. Maj:t få befogenhet alt vidtaga behövliga övergångsanordningar.
54 Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
Anslag till Hemmens forskningsinstitut
Slutligen bör här upptagas frågan om anslag till det nuvarande HFI för tiden 1 juli—31 december 1956. Med hänsyn till den omorganisation av in stitutet, som vid bifall till mitt förslag i det föregående skall komma till stånd från och med den 1 januari 1957, saknas anledning att anslå medel för en förstärkning av organisationen redan dessförinnan. Det för inneva rande budgetår anvisade anslaget till bidrag till institutet uppgår till 380 000 kronor. Med hänsyn till främst lönehöjningen under 1955 bör till bidrag till institutet under första hälften av nästa budgetår anvisas 215 000 kronor. Institutet har vidare hemställt om tilläggsanslag å 49 000 kronor med an ledning av att institutet inte erhållit ersättning för merutgifter under tiden 1 januari 1955—30 juni 1956 för dels nyssnämnda lönehöjning, dels kom pensation för sjukförsäkringsavgifter. Jag föreslår, att institutet tillerkännes bidrag av statsmedel härför med sammanlagt 35 000 kronor, vilket be lopp torde få ingå i anslaget för nästa budgetår. Till bidrag till HFI under tiden 1 juli—31 december 1956 bör alltså för budgetåret 1956/57 anvisas ett anslag av sammanlagt (215 000 -f- 35 000 =) 250 000 kronor. I enlighet med beslut av 1953 års riksdag skall av de till institutet anvi sade anslagsmedlen ett belopp av 50 000 kronor reserveras som rörelseka pital för institutet. Efter förstatligandet föreligger inte behov av rörelseka pital; detta bör därför vid omorganisationen återbetalas till statsverket.
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att I. godkänna det av mig framlagda förslaget om inrättan det från och med den 1 januari 1957 av ett statens konsu mentråd och ett statens institut för konsumentfrågor; II. bemyndiga Kungl. Maj :t att, i enlighet med i det före gående framlagda förslag, fastställa personalförteckningar för statens konsumentråd och statens institut för konsu mentfrågor; III. godkänna följande avlöningsstat för statens institut för konsumentfrågor, att tillämpas under tiden 1 januari—30 juni 1957:
Avlöningsstat 1. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av
Summa kronor 288 400
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956 55
IV. å driftbudgeten under tionde huvudtiteln för budgetåret 1956/57 anvisa till a) Bidrag till Hemmens forskningsinstitut ett reserva tionsanslag av 250 000 kronor; b) Statens konsumentråd ett förslagsanslag av 21 600 kro nor; c) Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning ett reservationsanslag av 300 000 kronor; d) Statens institut för konsumentfrågor: Avlöningar ett förslagsanslag av 288 400 kronor; e) Statens institut för konsumentfrågor: Omkostnader ett förslagsanslag av 85 500 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet: Rune Lindquist
56 Kungl. Maj:ts proposition nr 105 år 1956
Bilaga
Statens institut för konsumentfrågor
Styrelse: ordförande + 5 ledamöter Direktör Ce 37 Livsmedel s- Textil Avdelningen för Upplysningsavdelningen och kemisk-tek- avdelningen hushållsorganisaniska avdelningen tion m. m.
1 förste inten 1 förste inten 1 förste inten 1 förste intendent Ce 31 dent Ce 31 dent Ce 31 dent Ce 31 3 konsulenter Ce 25 2 assistenter Ce 21 1 förste assistent 1 förste assistent Ce 27 Ce 27 1 redaktör Ce 25 2 laboratorie- 1 assistent 1 assistent Ce 17 2 konsulenter biträden Ce 11 Ce 21 Ce 25 1 kanslibiträde Ce 11 1 laboratoriebi- 1 tekniskt bi 1 biträde för skriv- och konträde Ce 11 träde Ce 8 torsgöromål 2 tekniska bi träden Ce 8
Kansli
1 intendent Ce 27 1 vaktmästare Ce 11 1 kassör Ce 15 4 biträden för skriv- och kontorsgöromål (av vilka en telefonist) 2 kanslibiträden Ce 11 (förestånda re för skrivcentral resp. registrator)
Tillfällig personal Beräknad årlig kostnad: 40 000 kronor
Summa 34 tjänstemän
560346. Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag