Fakta för konsumenter

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

Fakta för

Lon

sumenter

á

Betänane

varuroigskoittén

V

._. CO O) L\D OO Q)

Statens

offentliga utredningar

wa 1982:38

w Handelsdepartementet

Fakta för konsumenter

Betänkande av garuprovningskommittén

Stockholm 1982

Omslagsfoto Lars Grönwall Omslagsarrangemang Johan Ogden Risbergs Tryckeri AB, Uddevalla

ISSN 0375-250X ISBN 91-38›07082-0 Gotab, Stockholm 1982

SODU 1982:38

Tii11 Statsrådet och chefen för hande1sdepartementet

bemyndigade den 30 augusti 1979 chefen för hande1sde- Rdegeringen att ti11ka11a en kommitté med högst åtta ledamöter med paartementet att utreda frågan om jämförande varuprovningar och markupppdrag naadsöversikter.

Tii11 1edamöter i kommittén förordnades den 21 februari 1980 borgarrrådet Lennart Rydberg, ti11ika ordförande, direktören Arvid Brandboerg (t o m 28 februari 1981), direktören Bert Ma1mgren, riksdags- 1dedam0ten Hans Pettersson, direktören Edmund Sandgren (fr 0 m 11 mars 1981), riksdags1edam0ten Sten Svensson, byråchefen Ursula wda11berg och direktören Per Na11in.

Söom sakkunniga att biträda kommittén förordnades den 21 februari 11980 chefredaktören Maja-Lisa Furusjö, konsumentsekreteraren UJ11a Ljungberg och departementssekreteraren Ann-Christin Nykvist ssamt den 27 februari 1980 p1aneringschefen Christer Gemme1 och ddepartementssekreteraren Svante Sjöberg.

PProfess0r U1f Bernitz har en1igt departementschefens förordnande dden 9 september 1981 biträtt kommittén som juridisk konsu1t i vvissa frågor avseende kapit1en 12 och 13.

TTi11 sekreterare i kommittén förordnades den 21 februari 1980 nummera avde1ningsdirektören Ewa K0h1ström och utredningssekreteraren Kkerstin P1ym F0rshe11 som biträdande sekreterare.

Kommittén har ka11at sig varuprovningskommittên.

Kommittén har nu s1utfört sitt uppdrag och över1ämnar härmed sitt betänkande. Til] betänkandet har fogats ett f1erta1 särskilda yttranden. Stockholm den 23 juni 1982 Lennart Rydberg Bert Malmgren Hans Pettersson Edmund Sandgren Sten Svensson Ursula wa11berg Per wa11in /Ewa Koh1ström Kerstin P1ym Forshe11

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Innehâ11 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förkortningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17

I INLEDNING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31

3 31 1 UTREDNINGSUPPDRAGET . . . . . . . . . . . . , . . . . Varuprovningskommittêns direktiv . . . . . . . . . . . 31 Bakgrund ti11 utredningsuppdraget . . . . . . . . . . 31 Avgränsning av utredningsuppdraget . . . . . . . . . . 37 1.3.1 Varor och tjänster som omfattas av uppdraget 37 1.3.2 0fficie11 provning . . . . . . . . . . . . . 39 1.3.3 Frivi11ig provning . . . . . . . . . . . . . 40 1.3.4 Konsumentinformation . . . . . . . . . . . . 40 1.3.5 Andra k0nsumentpo1itiska kommittéer m m . . 41 1.3.6 Finansieringsfrågor . . . . . . . . . . . . 42 1.4 Genomförande av uppdraget . . . . . . . . . . . . . . 43

I

.

i

II KARTLÄGGNING AV PROVNINGSVERKSAMHET OCH AV INFORMATION “ OM PROVNINGSRESULTATEN . . . . . . . . . . . . . . . . 45

2 PROVNINGSVERKSAMHET VAD GÄLLER KONSUMENTVAROR . . . . 45 2.1 av konsumentvaror . . . . . . _ . . . . . . . . 45 3 Provning 2.2 0fficie11 provning . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47 § 2.2.1 Bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47 å i 2.2.2 Föreskrivande . . . . . . L . . 49 myndigheter n 2.2.3 - och organisation 50 Riksprovpiatser Samordning 2.3 Frivi11ig provning . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54 2.3.1 Provning initierad av stat1iga institutioner 54 2.3.1.1 A11mänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54 2.3.1.2 Konsumentverket . . . . . . . . . . ... . . 55 2.3.1.3 Apoteksbo1aget . . . . . . . . . . . . . . . 59 2.3.1.4 Handikappinstitutet . . . . . . . . . . . . 60

2.3.2 Provning initierad av privata och kooperativa organisationer . . . . . . . . . . . . . . 62 2.3.2.1 A11mänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . 62 2.3.2.2 Främjandeorganisationer . . . . . . . . . . 63 2.3.2.3 ICA-förbundet . . . . . . . . . . . . . . . 64 2.3.2.4 Kooperativa förbundet (KF) . . . . . . . . 66 2.3.2.5 Ljudtekniska institut . . . . . . . . . . . 69 2.3.2.6 Motororganisationer . . . . . . . . . . . . 70 2.3.2.7 Postorderföretag . . . . . . . . . . . . 72

PROVNINGSLABORATORIER . . . . . . . . . . . . . . . . 73

Stat1iga och de1vis stat1iga provnings1aboratorier . . 73

3.1.1 Instanser som åtar sig provningar . . . . . 74 3.1.2 Instanser som inte åtar sig provningar . . . 78 3.2 Privata och kooperativa provnings1ab0rat0rier 83

PROVNINGSMETODER . . . . . . . . ; . . . . . . . . . 87 Standardiserade provningsmetoder . . . . . . . . . . . 87 4.1.1 Vad är standardisering? . . . . . . . . . . 87 4.1.2 Utarbetande av standard . . . . . . . . . . 88 4.1.3 Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS) 89

4.1.4 Fackorgan . . . . . . . . . . . . . . . . . 90

4.1.5 Internati0ne11 standardisering . . . . . . . 91 4.1.6 Ut1ändsk standardisering . . . . . . . . . . 93

4.1.7 Försä1jning av standarder . . . . . . . . . 94

Icke standardiserade tekniska provningsmetoder . . . . 94 Subjektiva mätmetoder . . . . . . . . . . . . . . . . 95

INFORMATION OM PROVNINGSRESULTAT FÖRE KUPTILLFÄLLET 97 Bakgrund 97 Förutvarande direktrâdgivning hos konsumentverket och a11männa rek1amationsnämnden . . . . . . . . . . . . . 97 Kommuner och 1änsstyre1ser . . . . . . . . . . . . . . 100 stat1iga myndigheter . . . . . . . . . . . . . 103 Övriga . . . . . . . . . . . . . . . . 104 Organisationer/Företag

Tidskrifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 107 5.6. 1 A11mänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . 107 2 ti11 tidskrifter - . . - . . , - 107 5.6. Rundfråga 5.6. 3 01ika typer av provningar . . . . . . . . . 108 5.6.4 Sammanstä11ning av 01ika tidskrifters varuprovningar och marknadsöversikter . . . . . 110 CN MÄRKNING OCH ANNAN EGENSKAPSREDOVISNING . . . . . . . 113 ON . -å . o a . - o o - o . . - . . . . . o . . n 0 113 Bakgrund ON . IN) Enkät . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 114 UN . LA) . 115 0b1igatorisk provning och märkning . . o . . o . . CN . -b o o . - . . . 119 Semi0b1igatorisk provning och märkning ON . U1 Konsumentverkets . . . . . . . . . . . . . 121 rikt1injer ON . U\ . . . . . . . . 123 Semi0b1igatorisk egenskapsredovisning ON . \I och egenskapsredovisning 123 Frivi11ig provning, märkning .7. 1 123 VDN dekiarationssystem

1 Varudek1arationsnämnden . . . . . . . . . . 123

1 VDN Fakta 124

00:00

1 . . . . . . . . . . . . . 125

O1U140Of\)->

N0rmframstä11ning

O\O1010\C\O5C\C\O10\

1 K0ntro11 - - . . . . . n . . . . . . . o 0 126

\I\I\I\I\I\I\I\I\I

1 Leverantörernas nyttjande av VDN Fakta 126

.1. Erfarenheter av VDN Fakta o o . - o o o 0 u 127 2 Möbe1fakta o - . . u u - . u o o a o o a o 133 3 U11märket . . . . . . . . . . . . . . . . . 133 4 övrig frivi11ig provning, märkning m m 135

7 UTLÄNDSK OCH INT5RNATIONELL KONSUMENTVARUPROVNING OCH

VARUDEKLARATION . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 139

7.1 Nordisk konsumentvaruprovning . . . . .F . . . . . . . 139

7.1.1 Danmark . . . .- . . . . . . . . . . . . . . 139 7.1.2 3Fin1and . . .“ . . . . .L . . . . . . . . . 145 7.1.3 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 148 Norge 152

7.1A.4 Is1and . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . L 153 7.2 Nordiska varudek1arationssystem . . . . . 7.2.1 ”Danmark . . .. . . . . . . . 153 . . . _.. 7.2.2 Finska Varudek1arationsförbundet r.y. (Tavarase1oste1iitto) . . . . _ . . . . . . . 158 7.2Ä3 Norska Varefakta- Komiteen . , . . _ , . , .

7.3 Övrig natione11 konsumentvaruprovning och

ut1ändsk information om provningsresu1tat o . - . . . . . . 0

8» V sou 1982:38

7.3.1 Europa , . . . . . . . . . . . . . . . . 157 7.3.1.1 Be1gien . . . . . . . . . . . . . . . . . 157

7.3.1.2 Frankrike . . . . . . . . . . . . . . . . 159 7.3.1.3 Ho11and . . . . . . . . . . . . . . . . . 170 7.3.1.4 Schweiz . . ., . . . . . . . . . . . . . . 172 7.3.1.5 Storbritannien . . . . . . . . . . . . . 173

7.3.1.6 Västtysk1and . . . . . . . . . . . . . . 174

7.3.1.7 Österrike . . . . . . . . . . . . . . . . 175

7.3.2 övriga vär1den . . . . . . . . . . . . . 175 7.3.2.1 Austra1ien . . . . . . . . . . . . . . . 175 7.3.2.2 Japan . . . . . . . . . . . . . . . . . . 178 7.3.2.3 Kanada . . . . . . . . . . . . . . . . . 179

7.3_.2.4 USA . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

131 7.4 Internati0ne11

konsumentvaruprovning . . 133

7.4.1 Nordiska ämbetsmannakommittên för konsu-

mentfrågor (NÄK) . . . . . . . . . . . . 134

European Testing Group (ETG) . . . . . . 185

7.5 Internatione11a åtaganden vad gä11er prov-

ning och märkning av konsumentvaror . . . 186

III UVERVAGANDEN OCH FÖRSLAG . . . . . . . . . . . . . 189

8 BAKGRUND TILL UVERVÄGANDEN

OCH FÖRSLAG . . . . . . 189

Grundsyn på konsumenten och marknadsekonomin . . . 189 8.2 Grundsyn på -

ansvarsförde1ningen myndigheter övriga

intressenter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 190 8.3 av

Sammanfattning . . . . . .

kart1äggningsarbetet 191

9 JAMFURANDE KONSUMENTINFORMATION - SYFTE OCH BAKGRUND 199

10 JAMFURANDE KONSUMENTINFORMATION FURE OCH I SAMBAND

MED KÖP . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .,. . 207

10.1 O1ika typer av jämförande konsumentinformation . . 207 10.1.1 O1ika

sätt att 1ösa . . 207 konsumentprob1em

10.1.2 Jämföre1ser me11an . . 209 fabrikat/mode11er 10.1.3 me11an individue11a

Jämföre1ser exemp1ar 209

10.1.4 S1utsatser . . . . . . . . . . . . . . . 209

10.1.5 Avgränsning av kommitténs förs1ag . . . . 211

10.2 Nuvarande information fore

köp . . . . . . . . . . 411

Tidigare och nuvarande information i samband med köp 10.3.1 VDN Varufakta . . . . . . . . . . . . . . 10.3.2 Möbeifakta . . . . . . . . . . . . . . . 10.3.3 Synpunkter på tidigare och nuvarande information . . . . . . . . . . . . . . . . 216 Varor och tjänster om vi1ka jämförande information u o o o . . . . . . a o . o o o - o o o . n o . u o o a n a . . o . 0 s 10.5.1 Tidigare och nuvarande information 10.5.2 Kommitténs syn på vad informationen bör innehå11a . . . . . . . . . . . . . . . .

VARUPROVNINGAR OCH MARKNADSUVERSIKTER . . . . . . . 11.1 Varuprovningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . 225 å 11.1.1 Omfattning . . . . . . . . . . . . . . . 225 11.1.2 Marknadstäckning . . . . . . . . . . . . 226 11.2 Provningsmetoder . . . . . . . . . . . . . . . .. 227

E

11.2.1 och nuvarande 227

Q Tidigare provningsmetoder

11.2.2 Probiem med hitti1Is använda

i provnings-

å metoder . . . . . . . . . . . . . . . . . 227 11.2.3 Kommitténs syn pâ provningsmetoder . . . 228

3 11.3 Utvärdering av Varuprovningar . . . . . . . . . . . 230

1 11.4 Marknadsöversikter . . . . . . . . . . . . . . . . 231

12 INFORMATION FURE KUPTILLFÄLLET . . . . . . . . . . 233 12.1 Den kommunaia konsumentvägiedningen . . . . . . . . 233 12.2 Nuvarande informationsfiöde ti11 konsumentvägiedarna 234 12.3 Probiem med nuvarande informationsfiöde . . . . . . 236 9 12.4 Information som behöver finnas hos konsumentväg- Tedarna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 237 12.5 Krav på information från konsumentvägiedarna . . . 239 12.6 Oiika sätt för informationsöverföring tiT1 konsumentvägiedarna . . . . . . . . . . . . . . . . . . 240 12.7 Administration av teiedatasystem för informationsöverföring ti11 konsumentvägiedarna . . . . . . . . 243 12.8 Inmatning och uppdatering i databasen . . . . . . . 244 Ansvar för och kontr01I av informationen . . . . .

12. Utrustning för teledataöverföring av information till konsumentvägledarna . . . . . . . . . . . . . . . . . 248 12. Databasens omfattning . . . . . . . . . . . . . . . . 249 12. Möjlig utveckling . . . . . . . . . . . . . . . . . . 254 12. Tidsplan 255 12. Resursbehov . . . L . . . . . . . . . . . . . . . . . 257

13 INFORMATION I SAMBAND MED KUPET . . . . . . . . . . . 263 13. Frivilligt informationssystem . . . . . . . . . . . . 263 13. Framtagande av informationsregler . . . . . . . . . . 267 13. Informationens utformning . . . . . . . . . . . . . . 270 13. Organisatorisk uppläggning 272

kO®\JCNLJI-D-OO|\J-*

13. Framtagande av information . . 275 13. Informationens presentation . . . . . . . . . . . . . 277 13. Ansvar och kontroll . . 278 13. Tidsplan 281 13. Resursbehov . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 282

14 INFORMATION OM LIVSLANGD OCH REPARATIONSBENÃGENHET 289 14. Synpunkter, önskemål och kritik . . . . . . . . . . . 289 14. Kommitténs förslag

15 INFORMATION OM DE NYA SYSTEMEN

16 FINANSIERING

IV SÄRSKILDA YTTRANDEN . . . . . . . . . . . . . . . . . 301 Särskilt yttrande av ledamoten Sten Svensson . . . . . . . . 301 Särskild yttrande av ledamöterna Edmund Sandgren och Per Wallin samt den sakkunnige Christer Gemmel . . . . . . . . . 303 Särskilt yttrande av ordföranden Lennart Rydberg, ledamöterna Bert Malmgren, Hans Pettersson och Ursula Wallberg samt de sakkunniga Maja-Lisa Furusjö och Ulla Ljungberg . . 306 Särskilt yttrande av ledamöterna Bert Malmgren, Hans Pettersson och Ursula samt den sakkunniga Ulla Ljungberg 307 Wallberg Särskilt yttrande av ledamöterna Hans Pettersson och Ursula Hallberg samt den sakkunniga Ulla Ljungberg . . . . 308 Särskilt yttrande av de sakkunniga Christer Gemmel och Svante Sjöberg . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 310

BILAGOR

1 direktiv . . . . . . . 311 Bi1aga Varuprovningskommitténs 2 . . . . . . . . . . . . . . . . . 317 Bi1aga Termino1ogi 3 Historik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 323 Bi1aga 4 Varudek1arationer i riksdagen åren 1973-1980 365 Bi1aga 5 och auktoriserade provp1atser 389 Bi1aga Riksprovp1atser Bi1aga 6 Stat1iga och de1vis stat1iga provnings1aborato-

. . . . . . . . o - . . o . . . . . a . o

7 Synpunkter från centra1a, regiona1a och kommuå Bi1aga na1a konsumentväg1edare . . . . . . . . . . . 431

8 Konsumentinformation i tidskrifter . . . . . . 441 Bi1aga - Bi1aga 9 Provning, märkning och egenskapsredovisning

stat1iga myndigheter . . . . . . . . . . . . . 461

E

- 10 och egenskapsredovisning

i

Bi1aga Provning, märkning och organisationer . . . . . . . . . . 503

i företag

11 Internatione11a överenskomme1ser ang tekniska

i

Bi1aga hande1shinder . . . . . . . . . . . . . . . . 513 E Bi1aga 12 Informationsreg1er i konsumentverkets rikt-

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 519 1injer 13 Te1edata . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 529 Bi1aga 14 Kommuna1 konsumentpo1itisk verksamhet . . . . 541 Bi1aga 15 Rek1amationer . . . . . . . . . . . . . . . . 553 Bi1aga

16 Hushå11ens konsumtion . . . . . . . . . . . . 559 3 Bi1aga resurser för butiksbesök i kontro11e-

1 Bi1aga 17 Stat1iga

rande . . . . . . . . . . . . . . . . . 565

1 syfte

Litteraturförteckning . . . . . . . . . . . . Bi1aga

FÖRKORTNINGAR

ACA Australian ConsumersAssociation ACL Apoteksbolagets Centrallaboratorium AFNOR Association Francaise de Normalisation AMA Allmän Material- och Arbetsbeskrivning ANSI American National Standards Institute APP Auktoriserad provplats ARN Allmänna reklamationsnämnden å I ASS Arbetarskyddsstyrelsen

f BS British Standard

BSI British Standards Institution BST Byggstandardiseringen CCA Consumer and Corporate Affairs

E CEN Comitê Europêen de Normalisation

I CENELEC Comitê Europêen de Normalisation Electrotechnique

Ä cu Civilutskottet DIN Deutsches Institut für Normung å R DTG Direction Gênêrale des Têlêcmmnunications DVN Dansk Varefakta Naevn ECE Economic Commission for Europe EFTA European Free Trade Associationa EG Europeiska gemenskapen(-erna) EHL Elektriska Hushållsapparat Leverantörer ETG European Testing Group FASS Farmaceutiska Specialiteter i Sverige FDA Food and Drug Administration FFA Flygtekniska försöksanstalten

5 FOA Försvarets forskningsanstalt

å FS Författningssamling I FSAB Försäkringsbranschens Service AB GATT General Agreement on Tariffs and Trade HFI Hemmens forskningsinstitut HiFi High fidelity IEC International Electrotechnical Commission IHF Institute for Hifi Standardization INSTA Internordisk Standardisering

Internationai Standardization Organization Stichting Instituut voor Huishoudtechnisch Advies Internationai Nooi Secretariat Statens jordbruksnämnd Jordbruksutskottet Kungiiga Automobiikiubben Kooperativa Förbundet Konsumentinstitutet (egentiigen statens institut för konsumentfrågor) Kontroilanstaiten för mejeriprodukter och ägg Konsumentombudsmannen Konsumentverket

Konsumentrådet (egentiigen statens konsumentråd)

Lantbruksstyreisen Läroplan för grundskoian iönekostnadspåsiag Landsorganisationen Motormännens riksförbund Marknadsdomstoien Marknadsföringsiag Motormännens Heinykterhetsförbund Metalinormcentraien Näringsfrihetsombudsmannen Nordiska ämbetsmannakommittên för konsumentfrågor Näringsutskottet Organisation for Economic Co-operation and Deveiopment Riksmätpiats Riksprovpiats Riksrevisionsverket Regummeringsspeciaiisternas förening riksdagens skriveise Riksskatteverket AB Statens Aniäggningsprovning Shoe & Aiiied Trades Research Association Svensk Byggnorm Statens brandnämnd Statistiska centraibyrån Svenska Eiektriska Kommissionen

SEMKO SEMKO, Svenska eiektriska materieikontro11ansta1ten AB SFS Svensk författningssamiing SIFO Statens Institutt for Forbruksforskning SIFU Statens institut för Hantverk och Industri SIK Svenska 1ivsmede1sinstitutet SIND Statens industriverk sxs Standardiseringskommissionen i Sverige sa Statens järnvägar SKB Schweizerischer Konsumentenbund SKS Stiftung für Konsumentenschutz

i

SLV Statens livsmedeisverk ; SMAK Svensk

E

matpotatiskontroii sms Sveriges Mekanstandardisering sou Statens offentliga utredningar sp Statens provningsanstait SPK Statens pris- och karteiinämnd SPRI och rationaiiseringsinstitut

E Sjukvårdens pianerings-

SRL Radioleverantörer

i

Sveriges SS Svensk standard ; S ss1 Statens stråiskyddsinstitut STU Styreisen för teknisk utveckiing SUK Statens utsädeskontr011 TCO Tjänstemännens centraiorganisation TEFO Svenska Texti1f0rskningsinstitutet TSL Tavaraseiosteliitto Tsv Trafiksäkerhetsverket TT Tidningarnas teiegrambyrå UFIDEC Union Feminine Pour 1Inf0rmation et 1a Defense du Consommateur UL Underwriters Laboratories Inc VDN Varudeklarationsnämnden VTI Statens Väg- och Trafikinstitut VU Varudekiarationsutredningen VVS Värme, ventiiation, sanitet Overstyreisen för ekonomiskt försvar

SOUN1982:38

SAMMANFATTNING

Bakgrund

En fungerande marknadsekonomi kräver väl informerade konsumenter. Kommittén delar den syn på konsumentens roll i marknadsekonomin som kom till uttryck i regeringens konsumentpolitiska proposition 1972.

Kommittén anser att konsumentvaruprovning och varuinformation bör

I

utökas och utformas så att jämförelser mellan varutyper inom samma varugrupp underlättas. i Ansvaret för informationen om varor och tjänster bör främst ligga Infonnation ! och till näringslivets på näringslivets olika delar från tillverkare/importörer ansvar 1 detaljister samt dessas organisationer eftersom oessa har de störs- J

i ta resurserna liksom de största kunskaperna om varor och tjänster.

7 ryndigheternas, främst konsumentverkets, roll bör främst vara att -analysera och lyfta fram konsumentproblem i syfte att näringslivet självt skall lösa dessa. Konsumentverket bör bl a med utgångspunkt från marknadsföringslagen (MFL) verka för att information tas fram där så är angeläget och där information inte finns. Inom aktuella ekonomiska ramar blir med nödvändighet konsumentverkets möjligheter g att självt utforma information begränsade. Om ingen annan instans i har ansvar för och möjlighet att på egen bekostnad genomföra konsumentvaruprovningar inom visst område, bör provningar genomföras i konsumentverkets regi.

Under 1970-talet har en rad förändringar genomförts på det konsumentpolitiska området. Ny lagstiftning har givit konsumenterna ökat skydd. Nya former för stöd tillkonsumenterna har införts på såväl statlig som kommunal nivå. Trots detta har konsumenterna uppenbara svårigheter att välja varor.

Syftet med konsumentinformation är enligt kommittén Syftet med produktinformation * att underlätta för konsumenten att bedöma om en varas egenskaper motsvarar de egna behoven i det aktuella fallet, * att för konsumenten att bedöma en varas underlätta prisvärde i förhållande till andra likartade varor på marknaden, både vad gäller inköpspris och eventuella driftkostnader,

* att underiätta för tiiiverkare och andra marknadsförare att motivera ett pris, såväi ett Iågt som ett högt, * att håiia tiiibaka motverka onöprisstegringarna genom att digt höga krav vad gäiier kvalitet och utförande.

Vad som i det föijande sägs om varor gäiier även tjänster som säijs i“standardiserad form, t ex försäkringar, säiiskapsresor m m.

Tre typer av Eniigt kommittén kan man skiija på tre olika typer av informainformation tion om varor/tjänster.

I. Information angående o1ika sätt att Iösa ett konsument-

probiem. Sådan genereii information Iämnas med fördei före köptiiifäiiet. 2. Information som syftar till att möjliggöra jämföreiser mei- Ian fabrikat/modeiier. Viss sådan information kan Iämnas före köptiiifäiiet i t ex form av marknadsöversikter med eiier utan tester. Annan sådan information kan Iämnas i samband med köpti11fäI1et i form av varufakta. 3. Information som syftar ti11 att möjiiggöra jämföreiser meiian enskiida exempiar av en varumodeli/fabrikat.

Endast information av den typ som Iämpar sig för marknadsöversikter eiier varufakta behandias i betänkandet.

Stort behov Nuvarande information före köp förmedias främst via butikspersoav information nai, och bekanta samt rekiam. Ett stort anta] frågor kommer

före köp siäkt

åriigen ti11 de kommunaia konsumentvägiedarna men de utgör ändå en försvinnande Iiten dei av de frågor konsumenterna sannoiikt sku1Ie viija ha svar på inför ett köp. Information Iämnas även via konsumentverkets tidskrift Råd och Rön. Även andra tidskrifter Iämnar information i form av bi a marknadsöversikter. På permanenta utstäiiningar, typ Svensk Byggtjänst, Iämnas information från branschorgan och Ieverantörer. På försäkringsområdet finns konsumenternas försäkringsbyrå.

Den information som finns ti1I hands nyttjas inte aiitid så att den kommer konsumenterna tiii godo. En effektiv och tiiiräckiig kanai tiii konsumenterna saknas för att informera om marknadsöversikter och provningsresuitat.

Information som redan finns framtagen genom t ex provning eller Information som finns mäsfaktasammanställningar bör i högre grad än för närvarande kunna te utnyttjas utnyttjas i konsumentupplysningssyfte. bättre

Sådan information kan t ex vara information om typgodkända varor, resultat från

besiktningsverksamhet, jämförande varuprovningar från organisationer eller tidskrifter, allmän varuinformation från organisationer eller tidskrifter, företagens egen informa- ! tion.

Behovet av jämförande varuinformation är stort när det gäller

nya varutyper som introducerats på marknaden. Sådan information

behöver inte alltid redovisa mätresultat från provningar utan kan t ex innehålla jämförelser med tidigare på marknaden existerande varutyper med likartat användningsområde. Ex jämförelse vann- f luftsugn vanlig ugn.

Opartisk konsumentinformation är viktig i följande fall: Kriterier för när opartisk information x det krävs speciella kunskaper eller speciell apparatur för är viktir att kunna bedöma varutypens egenskaper, x inköp av varutypen är av ekonomisk betydelse för det enskilda hushållet, antingen därför att inköpen tar stor del av hushållsbudgeten genom frekventa inköp eller genom att varutypen är en sällanköpsvara men innebär en stor utgift.

* inom varutypen finns en omfattande pris- och/eller kvalitetsspridning. x konsumenten-ställer speciella krav på varutypens prestation,

x varan kan bli dyr att underhålla.

x varan kräver speciell skötsel,

x varutypen är ny på

marknadeq

x avancerade och/eller omfattande beräkningar krävs för att avgöra vilket erbjudande som är fördelaktigast (företrädesvis tjänster).

Kommittén anser att de tre först redovisade kriterierna bör tillmätas störst vikt.

Informationen i samband med köp bör innehâiia både aiimänna uppgifter, som redovisar vad konsumenten kan förvänta sig av varutypen i fråga, och specifik information, som redovisar egenskaper för den aktue11a varumodeiien.

Kravet på exakt- Kmmnittên anser att en utgångspunkt måste vara att provningsmetohet.i.provningsder är av sådan kvalitet att en korrekt redovisning av provningsmetoderna bör inte drivas för resuitaten inte står i strid med vederhäftighetskraven i 2 5 MFL. iångt Kravet på exakthet i provningsmetoderna bör inte drivas så långt att provningsmetoder för väsentiiga egenskaper inte kan tas fram. En provningsmetod måste mäta egenskaper som är reievanta när det gäiier information om den varutyp som är aktue11. Provningsmetoder bör vidare vara reproducerbara. Vid redovisning av resuitaten behöver emeiiertid inte skiiinader anges om de inte är intressanta för vanliga konsumenter. Kommittén anser att man i viss utsträckning kan skiija meiian kraven på provningsmetoder för jämförande varuprovningar och för provningar som görs i syfte att faststäiia grundkrav e11er för att jämföra med en fast värdeskaia. Något iägre krav bör kunna accepteras pâ metoder för jämförande provningar. Praktiska provningar är angeiägna.

Viktigt prova Om det finns provningsmetoder som faststäiits av standardiseringsegenskaper som organ e11er annars är aiimänt vedertagna och som mäter de för intresserar konsumenten konsumenterna väsentiiga egenskaperna hos varan, bör dessa provningsmetoder användas. Om inte bör andra metoder kunna komma ti11 användning.Därvid kan ofta de1ar av redan befintiiga provningsmetoder användas med framgâng. Det är bättre att använda icke faststäiida metoder som mäter de för konsumenten väsentiiga egenskaperna, än att använda faststäiida metoder som mäter viktiga tekniska data, som inte är av primärt intresse för konsumenten. Man bör sträva efter att förankra arbetet hos standardiseringsorgan men i samarbete med dessa söka enkiare mode11er. Vidare bör man sträva efter internationeii harmonisering av provningsmetoderna.

Information före köpet

Kommittén föreslår att informationen till de kommunala konsument- Information till konsumentvägledarna effektiviseras genom modernare rutiner i informationsvägledare bör flödet från konsumentverket till kommunerna. effektiviseras

Det informationsmaterial som nu kommer konsumentvägledarna till del har vissa brister. Det är ofta inaktuellt och täcker inte stora delar av de varor som konsumenternas frågor avser. Eftersom informationsmaterialet distribueras med posten och förvaras i pärmar hos de kommunala konsumentvägledarna mäste omfattningen ä av materialet vara av hanterlig storlek. Den sökordlista som distribueras var fjärde månad från konsumentverket är mycket begränsad för att den inte skall bli ohanterlig. Det innebär att uppgifter tas bort i efterföljande sökordslista, även om nyare

information ännu inte tillkommit i samma ämne. I sökordslistan

hänvisas till artiklar, men artiklarna finns inte i materialet. Det innebär att vägledarna behöver tillgång till de tidskrifter man hänvisar till i sökordslistan. \

r

Marknadsöversikter som sammanställts av privata organisationer Material som eller företag t ex tidskrifter m m, utnyttjas sällan av vägledar-

§§22§a2ögä:E;e

na på grund av bristande kunskap om att marknadsöversikterna finns.

Enligt kommitténs mening bör de kommunala konsumentvägledarna ha tillgång till fler marknadsöversikter genom att man på bättre sätt nyttjar det material som finns. De bör dessutom ha tillgång till mer aktuell information. Uppdatering bör göras oftare. Utöver marknadsöversikter bör även annan information av snabbt föränderligt slag finnas tillgänglig hos vägledarna.

Kommittén förordar att den utökade och aktuellare informationen Teledata kan ge snabbare förs över från konsumentverket till kommunerna med teledata. Da- . . information tabasen bör ägas av konsumentverket, men verket bör kunna upplåta utrymme i databasen för utanför verket stående statliga och privata organisationer. Konsumentverket bör träffa avtal om sä-

dan upplåtelse och ställa upp regler för hur sådan upplåtelse skall ske. Konsumentverket bör även träffa avtal om att få använda material från utomstående i sin databas. organisationer

Det bör framgå vem som är ansvarig för informationen i teledatabasen. Ansvaret kan âvila olika organisationer när det gäller olika information. Vem som ansvarar bör anges pá varje sida i databasen.

Även om sålunda ansvarig utgivare finns angiven kan konsumentverket inte undandra sig ansvaret helt. Normala aktsamhetskrav gäller härvidlag och det är verkets att skyldighet reagera på uppenbart oriktiga uppgifter.

Erforderlig utrustning för ett teledatasysteniär en nnnidator hos konsumentverket och hos nyttjarna,

terminaler främst dekonnunala konsu-

mentvägledarna. Inmatningsterminal nástefinnas hos konsumentverket och hos andra som skall kunna mata in information i databasen.

Efter en kort övergângstid kan konsumentverket inte längre per post distribuera informationsmaterial av snabbt föränderlig karaktär till kommuner, som väljer att stå utanför datasystemet.

Initialkostnader Kostnaderna för ett teledatasystem till belöper sig sammanlagt l,9 milj - årsca 1,9 milj kr under de första fem åren vad gäller statsverket. kostnad 90 000 Under åren därefter torde kostnaderna kunna uppskattas till knappt 90 000 kr per år. Kommunerna som väljer att ansluta till sig systemet gör en investering på drygt 16 000 kr och kommer därefter att ha en driftskostnad på ca 1 000 kr per år.

Systemet kan vara utbyggt tvâ är efter det att det påbörjas men kan byggas ut ytterligare. Framtida möjligheter till utveckling av systemet finns, bl a följande.

varefter avtal om inmatning kan träffas med olika organisationer och företag bör antalet inmatare kunna öka och mängden information i teledatabasen likaså.

Det är också fuIIt möjiigt att bygga ut antaiet söktenninaier, Bibiiotek, butiker kan anså att sådana finns tiiigängiiga på t ex postkontor, bibiiotek 0 ch siutas på försäijningsstäiien. På sikt är det även tänkbart att te- Iedataterminaier finns i hushâiien.

Andra framtida möjiigheter kan vara:

x Möjiigheten tiI1 eiektronisk postfunktion kan komma att rationalisera arbetet vid konsumentverket. Det kan vara fördeIaktigt att förfrågningar från konsumentvägiedarna tiil konsumentverket matas in av konsumentvägiedarna aI1teftersom frågor uppkommer. Konsumentverket kan vid vissa tiIIfäIIen besvara de frågor som finns Iagrade i databasen genom att Iägga in svaren i databasen. Svar på frekventa frågor kan lagras permanent i databasen, medan andra svar raderas bort efter viss tid. x De kommunaia konsumentvägiedarna kan kompiettera databasen med eget materia] som är av Iokait värde.

x Inmatningsterminaier kan i framtiden finnas hos hemkonsuienterna, för inmatning av regionait intressant information.

Information i samband med köpet

Information direkt på köpstäiiet, och företrädesvis direkt på eIIer i samband med varan är, enIigt kommitténs mening, av fiera skäi ett nödvändigt kompIement tiII informationen före köptiIIfäliet.

Informationen bör vara opartisk och syfta tili att lämna en från ä konsumentsynpunkt rättvisande bild av varans egenskaper och möj- Iiggöra jämföreise meI1an enskilda fabrikat och varumodeIIer inom samma varugrupp.

att

Informationen bör eniigt kommittén vara enkeI och enhetiigt Lät?

na 1 en. ääç;

utformad så att konsumenterna känner igen den och därmed Iär att ?äga

sig fråga efter den. Gemensam Iogotyp bör finnas på de varor som förses med denna typ av information.

Konsumentverkets roll i informationssystemet bör främst vara att peka på var konsumentproblemen ligger och initiera av framtagning information.

Frivillig Denna typ av information bör ses som ett komplement till annan enhetlig mer eller mindre obligatorisk information. Den bör vara opartisk frivillig, enhetlig och opartisk. Det faktum att frivillig, och enhetlig opartisk information tagits fram och fastställts inom ett område bör leda till att konsumentverket i praktiken inte behöver ingripa med andra medel.

Näringslivet Frivilliga informationssystem har givetvis även nackdelar. Föruthar visat intresse sättningarna för att systemet skall fungera bygger på näringslivets medverkan. Företrädare för har emellertid näringslivet förklarat sig intresserade av ett frivilligt informationssystem. Det är med nuvarande statsfinansiella helt att tänka läge omöjligt sig ett informationssystem vari staten ikläder ansvaret sig för framtagning av provningsnormer, informationsregler, provningsverksamhet, kontroll m m. Kommittén vill därför föreslå ett i vilsystem ket marknadsförarna själva utför största delen av arbetet men i vilket konsumentintressen är företrädda. Att ansvaret för lägga marknadsföringen på marknadsförarna torde vara helt i linje med marknadsföringslagens anda. Det har emellertid varit kommitténs uppgift att föreslå instrument för att föra ut väsentlig information till konsumenterna.

Informationsregler, som 1 förekommande fall inkluderar provningsmetoder, bör i huvudsak tas fram av den som marknadsför varan eller av dennes organisationer. Kontakter bör under detta arbete tas med konsumentverket. Befintliga provningsmetoder och befintliga varudeklarationer från t ex Danmark och Norge bör kunna komma till användning.

Kommittén anser det önskvärt att ett brett varusortiment hamnar inom det nya informationssystemets ram. Om informationsregler för viktiga varugrupper inte utarbetas bör konsumentverket ta initiativ till sådant utarbetande.

SOU 1982:33

I vissa fall bör resultat från jämförande varuprovningar, om representativt urval av marknadens utbud testats, kunna komma till användning inom systemet. Det kan t ex anges i informationen hur den aktuella varans kvalitet är i förhållande till marknadens utbud i stort.

Information om på marknaden nya produkttyper passar ofta bättre i den databas som föreslagits än inom detta system.

I samband med informationen, på etiketten etc, skall en logotyp Logotyp måste finnas finnas. Detta igenkänningstecken skall ange att infonmationen är uppställd efter vissa regler. att den är opartisk och korrekt.

Varor, som förses med denna typ av information, skall uppfylla vissa grundkrav. Dessa bör dock inte sättas högre än att varor som uppfyller lägsta rimliga krav för normal användning kan ingå i systemet. Varans huvudsakliga användningsområde skall vidare anges på etiketten.Strävan bör vara att söka ett fåtal karaktäristiska egenskaper hos varje vara och att få redovisningen på eti- » ketten så kortfattad som möjligt.

samt revideringen Förslag om

De framtagna förslagen till informationsregler stifte1Se i en särskild stiftelse, försla9SVl$ kallad av dessa fastställs Stiftelsen bör i första hand utformas som Stiftelsen Varufakta. Arbetet med att ta fram förslag till informaett beslutsorgan. bör själva och deras orgationsregler ligga på marknadsförarna nisationer. Kontrollfunktionen ligger på stiftelsen och 1 Sista Stiftelsen skall inte vara en myndighand på konsumentverket. het. Stiftelsen bör vara innehavare av ett kollektivmärke (logotypen) som även används som styrmedel.

I Stiftelsens styrelse bör finnas representanter för näringslivet och för konsumenterna. Styrelsen bör bestå av en opartisk ordförande som utses av regeringen och av förslagsvis âttaledamötersom kan utses av exempelvis Sveriges Industriförbund, Sveriges Grossistförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Kooperativa Förbundet, NO, Konsumentvägledarnas förening, konsumentverket och allmänna reklama-

tionsnämnden. Styrelsens uppgift skall vara att: fastställa informationsregler, fastställa revideringar i informationsregler, meddela tillstånd för marknadsförare att nyttja informationssystemet, ompröva tillstånd när felaktigheter förekommit. Beredning av ärenden skall ej ske i styrelsen. Styrelsen bör eftersträva enhälliga beslut. Till stiftelsen skall vara knutet ett litet kansli. Arbetsuppgifterna skall främst vara administrativ och expeditionell karaktär men även marknadsföring av systemet, samordning av arbetet med framtagning av informationsregler med avseende på reglernas tekniska utformning och i vissa fall initiering av revideringar av informationsregler bör åligga kansliet. För dessa arbetsuppgifter erfordras en kvalificerad kanslichef och en assistent.

Marknadsföraren Ansvaret för att ta fram den varuspecifika informationen ávilar Var”som

êâgtgram

marknadsföraren. Denne skall, enligt de informationsregler ställts upp för varugruppen i fråga, ta fram mätresultat och annan egenskapsredovisning samt sammanställa dessa uppgifter pä sätt Tester bör kunna av marksådant som anges i reglerna. göras nadsföraren själv om lämpliga provningsresurser finns eller pâ annat laboratorium med lämpliga resurser inom eller utom Sverige.

Informationen bör främst finnas presenterad pâ köpstället på eller i omedelbar anslutning till varan. Även i övrig marknadsföt ex katalogmaterial, broschyrer, annonser m m bör informaring tion enligt de fastställda reglerna kunna presenteras.

av information varugruppsvis görs av stiftel- Sammanställningar sens kansli på begäran av den organisation som önskar nyttja Sådana sammanställningar lämpar sig väl för sammanställningen. den föreslagna databasen.

2 5 marknadsfö- Fastställda informationsregler måste lägst vara av sådan kvalitet ringslaqen att information som grundar sig på reglerna och är utformad i enz , V lighet med reglerna uppfyller de krav på vederhäftighet som följer av generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i 2 § marknadsföringslagen.

sou 1982:38

Även den information som lämnas av marknadsförarna inom systemets ram måste vara korrekt och uppfylla de krav på vederhäftighet som följer av generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i 2 § MFL. Vilseledande uppgifter av denna typ av information utgör en form av vilseledande marknadsföring som kan angripas enligt MFL.

Enligt kommitténs mening bör redan gällande riktlinjer som utarbetats av konsumentverket vara en utgångspunkt för de frivilliga infonnationsreglerna.

Vid missbruk av systemet bör i första hand anmälan ske till stif- Kontroll genmn . N N . 0 m N sjalvsanering telsens kansli for åtgard. Tillstandet att anvanda logotypen bor

i och konsument_

i första hand användas som styrmedel. Vidare kan konsumentverket

i verket

l alltid agera med stöd av 2 § marknadsföringslagen. Möjlighet för

konsumentverket att göra stickprovskontroller bör finnas.

Möjligheten att få efterfrågan på information enligt systemet är avhängig av en god start. Om efterfrågar systemet

konsumenterna

blir intresset större från marknadsförarnas sida. Om, å andra sidan, stor uppslutning kring systemet finns från marknadsförarna, ökar möjligheterna att snabbt få systemet känt hos och efterfrågat av konsumenterna. För att möjliggöra en effektiv sjösättning av informationssystemet bör start ske inom en begränsad sektor, t ex inom området elektriska hushållsapparater. Därvid kan varudeklarationsnormer frân Danmark och Norge liksom bedrivet arbete inom EHL användas.

Om stiftelsen startar sin verksamhet den första januari 1984 bör Start 84-01-01 de första informationsreglerna kunna fastställas under våren 1984 och informationen nå ut till konsumenterna under hösten 1984. Samtidigt bör information om det nya systemet kunna riktas till konsumenterna. Marknadsföring av informationsregler till näringsidkare bör ske så snart regler fastställs under våren 1984.

SOU 1982:33

En utvärdering av informationssystemets omfattning bör göras efter ca fem år. För att systemet skal] anses ha tiilfredsstäliande

utbredning bör man ha som riktmärke att i genomsnitt fem ti11 tio

nya informationsregier faststäils per år under ett uppbyggnads-

skede. Efter fem år bör såiedes minst 25-50

informationsregier finnas i bruk. Marknadstäckningen bör vara minst 30-40 procent. Utvärderingen bör göras av konsumentverket.

Organisations- En organisationskommittê bestående av de organisationer som avkommitté bör tiiisättas ses ingå i stifteisens styreise bör snarast tiiisättas med uppgift att utforma stadgar, arbetsordning, budget, avgiftssystem, anskaffa 10ka1er m m. Organisationskommittén bör tiiisättas av regeringen.

Nya resurser behöver tiiiskapas för stiftelsen och dess kansii, för en informationskampanj för att göra systemet känt och för en utvärdering av systemet. Stifteisekapitai bör tiliskjutas med lika deiar från staten och från näringsiivets organisationer som medverkar i stifteisens styre1se. Totaia stifteisekapitaiet bör vara 100 000 kr.

För stiftelsens verksamhet erfordras ca 480 000 kr under det första året och därefter ca 435 000 kr per år.Därutöver ti11kom-

mer en infonnationskampanj som torde medföra en kostnad av ca

en mi1j kr under det första året. Vidare kostar utvärderingen av systemet ca 35 000 kr.

Av ift bidrar Finansieringen beräknas kunna ske genom en tiiiståndsavgift som ti 1 kostnaderna utgår för de marknadsförare som önskar nyttja systemet. Avgiften föresiås vara 200 kr per tiiistånd. Avgiften beräknas inbringa 4 000 - 8 000 kr det första året och 35 000 - 70 000 kr det femte året. Därtiii bör komma en nyttjandeavgift för iogotypen. Sådan avgift bör inbringa ca 400 000 kr per år. Avgifternas storiek får avpassas härefter. Under de första åren bör statsfinansiering av deiar av verksamheten kunna komma i fråga. Erforderiiga statsmedei under de fem första åren b1ir i genomsnitt drygt 400 000 kr per år.

SOU 1932:38

Kommittén anser att livslängd och reparationsbenägenhet är vikti- Livslängd och hos varor. reparationsbega egenskaper Kommittén har emellertid inte funnit nâhov gon väg att på rättvisande sätt redovisa dessa egenskaper. Kommittén föreslår därför att dessa fragor övervägs ytterligare. Som en tillfällig lösning bör de leverantörer, som anser sig kunna redovisa livslängd och reparationsbenägenhet, kunna göra detta antingen inom eller utom informationssystemet.

De båda informationssystemenz databasen och stiftelsen, behöver Statliga medel även finansieras med statsmedel. Kommittén anser det nödvändigt med denna utvidgade information som avser att stödja konsumenterna. Kommittén har i sitt arbete med finansiella frågor funnit § det anmärkningsvärt med den obalans som föreligger mellan stat- » liga anslag till t ex funktionsprovning av jordbruksmaskiner avsedda för yrkesmässig användning och för funktionsprovning av konsumentvaror för användning i hemmen. Mycket stora summor läggs också årligen ned på statlig verksamhet att minska olycksfallsriskerna i yrkeslivet, medan motsvarande satsning för att minska olycksfallsriskerna i hemmen inte är särskilt omfattande.

En annan \ fördelning av anslag med ekonomiskt stöd till konsumentinformation, kan möjligen ge större samhällsnytta.

Medel kan också vinnas genom rationaliseringsvinster. Kommittén vill peka pâ det dubbelarbete med butiksbesök som görs på olika håll inom den regionala konsumentverksamheten. Butiksbesök görs i olika syften av bl a SCB, justerarverksamheten vid statens provningsanstalt, SEMKO, hemkonsulenterna och de lokala priskontoren. Kommittén anser att det bör utredas om en ökad samordning kunde ge vinster. Dessa borde kunna komma den av kommittén föreslagna informationsverksamheten till del.

INLEDNING

UTREDNINGSUPPDRAGET

Varuprovningskommitténs direktiv

E Den 20 augusti l979 bemyndigade regeringen chefen för handelsde-

E partementet att tillkalla en kommitté med högst åtta ledamöter

med uppdrag att utreda frågan om jämförande varuprovningar och % l marknadsöversikter. 4 Bakgrunden var de problem som möter konsumenterna när det gäller f att överblicka ett mycket omfattande utbud av varor och tjäns-

. ter. Komnittén skulle därför utreda hur den framtida verksamheten med konsumentvaruprovningar och spridning av marknadsöversikter skulle ske. Frågor som skulle belysas var bl a vem som skall ta ansvaret för och utföra provningar, vem som skall utforma och sprida information om provningar i form av marknadsöversikter, vilka egenskaper hos en produkt som bör bli föremål för provning och vilka krav som bör ställas på mätmetoderna. En kommitté tillkallades sålunda med uppgift att analysera vilka problem som finns när det gäller att tillhandahålla sammanställd information om produktutbudet. Kommittén har kallat sig varuprovningskommittên.

Kommittédirektiven återfinns i bilaga l.

l.2 Bakgrund till utredningsuppdraget

Statlig konsumentupplysning har funnits i Sverige sedan år 1940, då byrån Aktiv hushållning tillskapades. Syftet var att åstadkomma en effektivare hushållning med konsumtionsvaruresurserna under andra världskriget.

År l944 tillkom Hemmens forskningsinstitut (HFI), vilket hade Husmödrarnas samarbetskommittê och Hushållslärarinnornas samarbetsorganisation som huvudmän. Institutet erhöll statsbidrag från första verksamhetsåret. Ett villkor för bidraget var att institutet skulle samarbeta med Aktiv hushållning.

Alltsedan dess har en mängd utredningar gjorts av problem i samband med att ta fram underlag för konsumentinformation. Under hela perioden har stor enighet rått om vikten av ökad och ständigt fördjupad konsumentvaruforskning. Viktiga inslag i forskningsverksamheten har ansetts vara varuprovningar liksom arbete med att ta fram lämpliga provningsmetoder.

Vad som skiljt olika utredningar är synen på hur informationen till konsumenterna skall utformas liksom huruvida information kan anses ge tillräcklig vägledning för konsumenterna.

I det följande redovisas kortfattat de väsentliga dragen i ett antal betänkanden och rapporter angående varuprovningar som underför konsumentinformation samt angående utformningen av denna lag information. redovisning av de nedan relaterade ut- Utförligare redningarna återfinns i bilaga 3.

Även andra utredningar än de här redovisade har i sina betänkanden berört dessa frågeställningar, dock utan att primärt syssla med ämnesområdet i fråga.

År 1947 lade Hem- och familjeutredningen fram betänkandet Familjeliv och hemarbete vari föreslogs bl a (SOU 1947:46) att ett statistiskt-sociologiskt forskningsorgan med uppgift att underlag för planeringen av efterkrigstidens samhälle skapa skulle inrättas. Bland annat skulle detta organ undersöka de faktiska levnadsvanorna och betingelserna för dessa inom olika befolkningsgrupper. Hemmens forskningsinstitut (HFI), som bildats år l944, ansågs av utredningen böra ägna sig åt funktionsundersökningar och andra typer av provningar av konsumentvaror. Utredningen föreslog vidare en sammanslagning av Aktiv hushållning och Hemmens forskningsinstitut. Denna sammanslagning kom dock inte till stånd förrän år l954.

Även 1946 års utredning om kvalitetsforskninq och konsumentupplvs-_j

föreslog år l949 en sådan sammanslagning i sitt betänkande, ning (SOU l949:l8). Den allmänna konsumentupplysningen borde, enligt

utredningen, syfta till att ge konsumenterna möjligheter att bättre överväga sina behov och att hjälpa dem att tillfredsställa behoven på ett ekonomiskt och ändamålsenligt sätt, vilket skulle kunna leda till en höjning av den reala standarden för konsumenterna. Utredningen fann emellertid att den förekommande varuinformationen inte var tillräcklig härför. Man ansåg därför att uppgifter 1 i borde lämnas om varors innehåll och egenskaper i form av enhetå lig varudeklaration. Varudeklarationer,och kvalitetsmärkning § för produkter som inte lämpade sig för deklaration, borde införas på frivillighetens väg i samarbete mellan intresserade parter på : varumarknaden. Lagstiftning i form av märknings- och deklarations-

i plikt ansågs mindre lämplig. Deklarationen borde omfatta sådana

uppgifter som inte omedelbart och utan svårighet framgick av va- ; ran. Uppgifterna borde vidare ha väsentlig betydelse för det ändamål varan anskaffats för. En varumärkningsnämnd föreslogs få hand om varudeklarationerna och kvalitetsmärkningen inom samtliga konsumtionsvaruområden. På grundval av betänkandet inrättades Varudeklarationsnämnden (VDN) år l95l.

I en utredning inom handelsdepartementet år 1955 om Behov och resurser inom konsumentvaruforskningens område konstaterades ett stort behov av att samordna denna forskning. Man föreslog därför inrättandet av ett så kallat konsumentråd, med översiktliga uppgifter på konsumentområdet. Utredningen föreslog vidare att den praktiska provningsverksamheten hos HFI borde fortsätta, men att forskningen i övrigt skulle beställas hos andra institutioner. Enligt utredningen borde HFI förstatligas och ges namnet statens institut för konsumentfrågor. Ett av de främsta skälen härtill var vikten av att en upplysningsverksamhet i statlig regi som

var obunden av producentintressen antogs få en större tyngd och

H en mer auktoritativ ställning.

Konsumentupplvsningsutrgdninggn avgav två betänkanden. Det förs-

ta betänkandet (SOU 1964:4) Effektivare konsumentupplysning behandlade primärt frågor om organisationen för konsumentinstitutets ansåg emellertid att vä-

upplysningsavdelning. Utredningen

väsent1igt ökade persone11a och materie11a resurser behövdes för den undersöknings- och forskningsverksamhet som 1åg ti11 för Det var vidare, en1igt utredgrund upp1ysningsverksamheten. att man i ökad utsträckning sökte skaffa in. ningen, ange1äget och nyttiggöra ut1ändskt materia1 av värde för svenska presentera konsumenter. Inriktningen på konsumentupp1ysningen borde, en1igt utredningen, inriktas på att genom a11män konsumentfostran skapa konsumenter som var mer m0ttag1iga för en fort1öpande sak1ig pris- och varuinformation.

Konsumentupp1ysningsutredningens andra betänkande (Ds H 1966:3)

Effektivare konsumentforskning behand1ade konsumentvaruforskningens resurser, verksamhet och organisation. Utredningen fann att konsumentinstitutet, för att bredda under1aget för informationsarbetet, borde etab1era ett intensivare samarbete med andra forskningsinstitutioner och i större utsträckning än tidigare använda sig av hos dessa befint1igt materia1. Ett tretti0ta1 institutioner som konsumentinstitutet borde kunna in1eda e11er intensifiera ett samarbete med nämndes i betänkandet. Särski1t berördes samarbetet med Varudek1arati0nsnämnden vad gä11de provningar och normutveck1ingsarbete. Utredningen föres1og även en förstärkning av den tekniska sidan av institutets verksamhet. Eftersom man fann att en he1hetssyn rörande de konsumentp01itiska strävandena sakti11sattes -

nades, en ny utredning konsumentutredningen (jfr nedan).

1 1960 års radioutrednings betänkande (SOU 1964:54) Konsument-

upp1ysning i te1evisionen framhö11s att en av den moderna konsumentupp1ysningens uppgifter måste b1i att väcka intresse för upp- 1ysningen hos personer som inte frågar efter den. TV ansågs därvid vara ett 1ämp1igt medium. Som under1ag för Sveriges Radios programverksamhet på detta område tänkte sig utredningen ett intensivare utnyttjande av materia1 från b1 a institutioner med provnings- och undersökningsverksamhet, men även att Sveriges Radio sku11e kunna göra egna undersökningar av detta s1ag. Förs1agen har dock inte rea1iserats.

En arbetsgrupp inom SAP-LO, den s k §kog1undgruppen, behand1ade

i en rapport ti11 hande1sministern år 1968 b1 a varudek1arationer.

I konsumentutredningens slutbetänkande (SOU l97l:37) Konsument-

politik, riktlinjer och organisation ansågs att den splittrade organisationen, otillräckliga resurser och avsaknaden av en grundläggande konsumentpolitisk målsättning försvårat den dittillsvarande verksamheten. Man föreslog därför inrättandet av ett konsumentverk. Verksamheten vid statens konsumentråd, statens institut för konsumentfrågor och varudeklarationsnämnden skulle samtidigt upphöra. Utredningen betonade att en viktig uppgift inom konsumentverket var att vidareutveckla varudeklarationssystemet. Inom verket borde man vidare utveckla nya mera konsumentanpassade informationssystem för produkter (varor och tjänster) och produktgrupper. Utredningen ansåg att varudeklarationerna hade kommit att få en utpräglat teknisk inriktning. I stället borde, enligt utredningen, brukssynpunkter starkt skjutas i förgrunden när det gällde varudeklarationer.

Livsmedelsstadgekommittên avlämnade år l970 sitt betänkande (SOU l980:6 och 7) Ny livsmedelsstadga m m. Förslaget innebar bl a en hel rad märkningsbestämmelser för främst färdigförpackade livsmedel. Man föreslog inrättandet av ett nytt livsmedelsverk skulle kontrollera att

lagstiftningen efterföljdes. Eftersom märk-

ningsbestämmelserna i mycket liknade varudeklarationerna på livsmedel föreslogs att en samordning skulle komma till stånd när det gällde varudeklarationer av livsmedel. Varudeklarationsnämnden borde här, enligt kommittén. underställa viktiga frågor prövning av det nya centrala verket.

Varudeklarationsutredningen tillsattes år l972 med uppgifterna

att utreda vissa principfrâgor i samband med varudeklarationer och att undersöka hur VDN-systemet fyllt sin funktion. Utredningen föreslog i sitt betänkande Varudeklaration - ett (SOU l973:20) medel i konsumentpolitiken en rad åtgärder för att förbättra det

befintliga varudeklarationssystemet. Man föreslog bl a deklara-

tionsplikt när det gällde liv-hälsa-aspekter. I övrigt borde varudeklarationssystemet vara frivilligt. Endast om det visat sig omöjligt att på frivillig väg få fram tillräcklig anslutning till ett deklarationssystem borde en övergång till deklaobligatoriska

rationer ske. För att överbrygga bristen på provningsmetoder ansåg utredningen att konsumentverket borde överväga om andra än tekniska mätmetoder skulle kunna godtas som underlag för deklaration. Man avsåg här särskilt panelmätningar och resultat från jämförande varuprovningar.

Reklamutredningen lade år l974 fram sitt betänkande (SOU l974:23) Reklam V, Information i reklamen. I betänkandet behandlades frågan om reklamens användbarhet som ett medel att överbringa på visst sätt reglerad och standardiserad information från näringsidkare till konsument. Utredningens förslag innebar lagstiftning som skulle ge konsumentverket befogenhet att utfärda föreskrifter om informationslämnande i de fall informationen är av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt.

En arbetsgrupp inom konsumentverket utarbetade under år l974, mot bakgrund av varudeklarationsutredningens och reklamutredningens betänkanden.en rapport Lag om produktsäkerhet - en principskiss (l974:l2). I rapporten betonade konsumentverket att det värotillfredsställande att konsumenterna inte lagstiftningsvägen kunde skyddas mot produkter som medförde risk för skada på person eller egendom. Konsumentverket ansåg att möjlighet måste finnas att reglera produkter vilkas användning eller förbrukning kan medföra skada på person eller egendom och produkter som är otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål. Arbetsgruppen lämnade förslag till en produktsäkerhetslag.

På grundval av vad som framkommit i samband med remissbehand-

lingarna av varudeklarationsutredningens och reklamutredningens betänkanden och konsumentverkets rapport, föreslog regeringen i prop I975/76:34 med förslag till marknadsföringslag m m, som i huvudsak byggde på lagen (l970:4l2) om otillbörlig marknadsföring en viss möjlighet att påverka produktutformingen vad gällde produktsäkerhet och tjänlighet. Vissa krav skulle även kunna ställas på information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

Med stöd av bl a bestämmelserna i marknadsföringslagen utfärdar konsumentverket riktlinjer för marknadsföring och information vad gäller olika varor och tjänster. I riktlinjerna finns krav (skall-regler) och önskemål (bör-regler) om varans beskaffenhet och om information i samband med marknadsföringen av varan eller

g tjänsten. Med stöd av marknadsföringslagen kan krav endast rik-

: tas mot marknadsföraren, inte mot tillverkare/importör om inte denne är identisk med marknadsföraren. Marknadsföringslagen och konsumentverkets riktlinjesystem är för närvarande föremål för I överväganden inom riktlinjekommittên (H 1979:04).

Varudeklarationssystemet har sedan år l973,då konsumentverket bildades, legat mer eller mindre i träda. Varudeklarerade varor finns fortfarande på marknaden, men administration och kontroll av systemet har upphört sedan år 1975. Detta kommer att vidare behandlas i avsnitt 6.7.1. Ett antal motioner har lagts i riksdagen angående behov av varudeklarationer både vad gäller enstaka varor eller varugrupper och mer generella system. En sammanställning av dessa återfinns 4.

i bilaga

1.3 Avgränsning av utredningsuppdraget

l.3.l 1aror_gch

tj§n§tgr_sgm_omfatta§ gv_uppgrgggt

Enligt direktiven har kommittén haft i uppdrag att ompröva verksamheten rörande varuprovningar och marknadsöversikter i syfte att konsumenternas krav härvidlag i största möjliga utsträckning skall kunna tillgodoses. Kommittén har därvid bl a prövat

a) nuvarande insatser på varuprovningsområdet b) vem som skall ha ansvaret för och utföra varuprovningar c) vem som skall utforma och sprida information i form av marknadsöversikter d) vilka egenskaper hos en produkt som bör bli föremål för provning vilka krav som bör ställas på mätmetoderna.

Utredningsuppdraget avser provning av och information om egenskahos varor och tjänster som tillhandahålls till konsumenter, per dvs konsumentvaror och -tjänster.

Konsumentvaror

Från konsumentvaror avskiljs i detta sammanhang varor begreppet som huvudsakligen framställs för och används i yrkesmässig han- Avgränsningen är här inte helt enkel. På marknaden företering. kommer nämligen en hel del varor som egentligen är framställda för hantering men som av konsumenter köps för enskilt yrkesmässig bruk. Emellertid bör varor köpta av konsumenten för i huvudsak enskilt bruk, oberoende av för vilket användningsområde, ingå i konsumentvaror. En lämplig definition har vi därför begreppet ansett vara: sådana varor som näringsidkare saluhåller till konsumenter för enskilt bruk.

Konsumenttjänster

Samma resonemang som ovan förts gäller även beträffande tjänster. En avgränsning av uppdraget kan definieras:Sådana tjänster som

näringsidkare tillhandahåller direkt till enskilda konsumen-

ter .

Inskränkningar

finns i dag speciallagstiftning vari För en rad konsumentvaror väsentliga egenskaper hos ställs krav på från konsumentsynpunkt varan. varor är bl a livsmedel och läkemedel. Exempel på sådana Konsumentvaror, vars från konsumentsynpunkt väsentliga egenskahar vi bedömt falper redan är reglerade i speciallagstiftning, la utanför utredningsuppdraget.

1.3.2 gffigig11_prgvning

Beskaffenhet och innehå11 hos en he1 de1 konsumentvaror reg1eras i särski1da författningar. Exempe1 på sådan 1agstiftning som stä1- 1er krav på provning av konsumentvaror är 1ivsmede1s1agen (1971:511), 1äkemede1sförordningen (1962:701) och strå1skydds1agen (1958:110). Detsamma gä11er 1agen (1973:329) om mi1jö- och hä1sofar1iga varor, 1agen (1975:69) om exp1osiva och brandfar1iga varor, 1iksom fordonskungöre1sen (1979:641) och arbetsmi1jö1agen (1977:1160).

Sådan teknisk provning som är föreskriven i 1ag e11er annan författning, och som inte är egenkontro11, benämns officie11 provning. Sky1digheten att 1åta utföra officie11 provning reg1eras i 1ag. Myndigheter vi1ka har ansvar för skydd av 1iv, hä1sa och egendom ger ut föreskrifter om 0fficie11 provning. Bestämme1ser om provning av sådana egenskaper som är reg1erade på detta vis ingår inte i kommitténs uppdrag att ompröva. Formerna för den officie11a provningen ingår inte he11er i kommitténs uppdrag att pröva. Däremot anges i direktiven att kommittén ska11 ompröva möj1igheterna ti11 en samordning me11an den 0fficie11a provningsverksamheten och den frivi11iga konsumentinriktade provningen. Syftet bör, en1igt direktiven, vara att undvika dubbe1arbete och dubbe1 kompetens- och resursuppbyggnad inom den stat- 1iga provningsverksamheten.

Att utreda förutsättningarna för sådan provningsverksamhet som

innebär undersökningar som kan hanforas til1 besiktningar, certifieringar e11er ingår inte i kommitténs uppdrag.

ka1ibreringar

Däremot medger direktiven att kommittén utvärderar och 1ägger synpunkter på bearbetningar och redovisningar av resultat och erfarenheter av sådan verksamhet i de fa11 bearbetningarna och redovisningarna syftar ti11 information tiI1 enski1da konsumenter. Exempe1 på sådan information är Svensk Bilprovnings Bi1ens svaga punkter. Reg1er och provningsverksamhet som hänger samman med myndigheters och företags inköp av varor ingår he11er inte i vårt uppdrag för såvitt inte provningsresu1taton används 1 konsumentupp1ysande syfte.

l.3.3 §rivilljg_prgvning

Med hänsyn till kommitténs direktiv är den frivilliga provningen av konsumentvaror som finns vid sidan av den officiella provningen av särskilt stort intresse för utredningsuppdraget.

Fabrikanter låter ofta prova sina produkter, dels som ett led i produktutvecklingsarbetet, dels för att skaffa sig information om sina färdiga produkter, inte sällan för att kunna jämföra sin vara med konkurrentens. Tidningar, facktidskrifter, bransch- och intresseorganisationer utför, låter utföra och bekostar provningar av konsumentvaror. Resultat av dessa provningar publiceras i tidningar och i handböcker. Provningarna§ som är helt frivilliga, utförs på olika sätt och med varierande ambitionsnivåer. Konsumentverket utför, men uppdrar också åt andra att utföra, jämförande varuprovningar. Verket deltar även i en försöksverksamhet med gemensamma provningar av kapitalvaror inom Nordiska ministerrådets ram, och i gemensamma europeiska provningar t ex inom European Testing Group (ETG).

En annan form av frivillig provning bygger på av myndigheter utarbetade anvisningar för frivilliga typgodkännanden. Exempel på sådana är sjöfartsverkets frivilliga typprovning av fritidsbåtar och trafiksäkerhetsverkets regler för typprovning av bilbarnstolar.

All ovan beskriven provningsverksamhet är av intresse för kom- * mittêuppdraget.

l.3.4

Ebnsgmgntinfgrmatigg”

Målet för kommitténs arbete har enligt direktiven varit att i ökad utsträckning tillgodose konsumenternas behov av information om varuutbudet på marknaden så att deras val underlättas och köpen blir väl övervägda. För att nå detta mål, kan två typer av information komplettera varandra, information före köp och information i samband med köpet.

Information före köp kan bestå av resultat från varuprovningar och redovisning av andra egenskaper hos varan. Informationen ställs samman i en marknadsöversikt.

Informationen vid köpet kan bestå av resultat från varuprovningar och sammanställning av andra egenskaper hos varan. Informationen återfinns i nära anslutning till varan i fråga på köpstället.

å Analys av hur dessa typer av information bör vara beskaffade har ingått i kommitténs uppdrag.

I kommitténs uppdrag har också ingått att analysera vem som bör ansvara för att information finns tillgänglig och när ut till konsumenterna, liksom hur information sprids. I denna senare analys har vi ansett oss också böra diskutera vilka medier som kan komma till användning. Vi har därför funnit att det i vårt uppdrag har ingått att pröva i vad mån man kan ta till vara den nya informationsteknik som t ex teledata utgör. Informationsteknolo- 2 har av regeringen haft giutredningen (U 1978:12) i uppdrag att utreda de nya mediernas utvecklingsmöjligheter samt frågor om ansvar och finansiering (se betänkande SOU l98l:45). I våra direktiv framhålls att vi bör samråda med denna utredning.

gngrg kogsumgntpglitiska_kgmmittger m m

Riktlinjekommittén

Det arbete som bedrivs inom riktlinjekommittên har (H l979:04) många beröringspunkter med det inom varuprovningskommittên.

Regler i konsumentverkets riktlinjer som berör konsumentens skydd mot risk för skada på liv och hälsa pga felaktigt konstruerade produkter bedöms ligga utanför varuprovningskommittêns uppdrag. Däremot har det ingått i vårt uppdrag att behandla frågor rörande information om konsumentvarors och -tjänsters egenskaper vad gäller funktion, hållbarhet m m och hur sådan information bör vara beskaffad. Information om hur risker för skada på liv

och hälsa minskas genom korrekt hantering och skötsel av varan har vidare ingått i uppdraget att analysera.

Vidare har riktlinjekommittêns arbete vad gäller information i marknadsföringen varit av intresse för vårt uppdrag.

Projektgruppen Information_på säljstället

Projektgruppen, som arbetat inom konsumentverket, har haft regeringens uppdrag att pröva utformningen av konsumentinformationen på säljstället. Gruppen har gjort en kartläggning avseende såväl tidigare som nuvarande former för information på säljstället. Gruppen har även tagit fram en redovisning av tidigare skisser till nya former för varuinfonmation. Gruppens arbete har resulterat i en rapport (l982:7-0l) som överlämnats till regeringen.

finansleringsfrågor

I kommitténs direktiv framhålls att vi skall lämna förslag som utgör alternativ till nuvarande ordning. Därvid skall vi utgå ifrån de resursramar som för närvarande gäller för den statliga provningsverksamheten samt att samhället har begränsade möjligheter att avdela ytterligare resurser för konsumentpolitiska åtgärder.

Enligt de särskilda direktiv som antagits vid regeringssammanträde den l3 mars l98O gäller att alla förslag som kommittéer lägger fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom det område förslagen avser. Det innebär att om kostnadskrävande förslag läggs fram måste samtidigt visas hur förslagen kan finansieras genom besparingar i form av rationaliseringar och omprövning av pågående verksamhet inom utredningsområdet. Kostnadsberäkningarna skall vara väl genomarbetade och ta hänsyn till alla kostnader som kan uppstå oavsett om de drabbar staten, kommuner eller enskilda. Kommittêerna skall därför så omsorgsfullt som möjligt belysa de indirekta effekter i form av exempel-

vis ökad administration och ökat krångel, som försiagen kan medföra för myndigheter och enskiida.

som innebär ökade resurser för statiiga myndigheter kan Försiag inte komna i fråga.

därför

1.4 Genomförande av uppdraget

Omfattande iitteraturstudier har gjorts. Särskiit har det arbete bedömts vara mycket som iagts ned av varudekiarationsutredningen värdefuiit. Synpunkter har inhämtats under hand från berörda parter och kommittêer med uppdrag som anknyter ti11 varuprovningskommitténs.

Diskussioner har förts med b1 a företrädare för Apoteksboiaget, bostadsstyreisen, branschforskningsinstitut såsom textiiforskningsinstitutet (TEFO) och skoforskningsinstitutet m fi, fiygtekniska försöksanstaiten, försvarets forskningsanstait, handikapp- 5 institutet, kommerskoiiegium, konsumentverket, iivsmedeisverket, möbeiinstitutet, näringsfrihetsombudsmannen, SEMKO, skoiöverstystatens industriverk (SIND), statens mareisen, sjöfartsverket, statens pris- och karteiinämnd, statens provningsskinprovningar, anstait, statens väg- och trafikinstitut, statskontoret, Sveriges Standardiseringkommission, AB Svensk Bilprovning, teieverket, universitet och högskoior. Dessutom har synpunkter inhämtats från förutvarande tjänstemän på Varudekiarationsnämnden, hemkonsulenter och kommunaia konsumentvägiedare.

Samråd har fortiöpande skett med informationsteknoiogiutredningen, inom konsumentverket som riktiinjekommittên och den projektgrupp arbetat med information på säijstäilet. Underhandskontakt har även tagits med standardiseringsutredningen.

Kommittén har vidare inhämtat synpunkter från näringsiivet bi a genom diskussioner med företrädare för Svensk Industriförening, Sveriges Grossistförbund, SHIO-famiijeföretagen, Sveriges Industriförbund, Sveriges Kommunförbund , Sveriges Köpmannaförbund,

Sveriges Marknadsförbund, Sveriges Reklambyråförbund, ett anta] företag inom hushåliskapitaivarusektorn samt ICA och Kooperativa Förbundet.

Synpunkter från konsumentsidan har erhållits i diskussioner med Husmodersförbundet Hem och Samhäiie, Kooperativa Konsumentgiiiesförbundet, LO och TCO.

Diskussioner har vidare förts med företrädare för de nordiska konsumentmyndigheterna och varudekiarationsnämnderna samt med representanter från vissa utiändska konsumentorganisationer.

1982:38

KARTLÃGGNING AV PROVNINGSVERKSAMHET OCH AV INFORMA- TION OM PROVNINGSRESULTATEN

PROVNINGSVERKSAMHET VAD GÄLLER KONSUMENTVAROR

2.1 Provning av konsumentvaror

I syfte att kartlägga i vilken omfattning konsumentvaruprovningar görs inom landet, har kommittén genomfört ett antal intervjuer 1 under våren, sommaren och hösten l98O med företrädare för vissa § statliga och delvis statliga laboratorier. Till andra laboratorier har en skriftlig förfrågan sänts ut. De frågor som önskades belysta var om laboratoriet ägnar sig åt konsumentvaruprovning, vilka varor man åtar sig att prova och vilka egenskaper som kan provas. Vidare önskades en bild av omfattningen av sådan provning och en bedömning av den framtida omfattningen av konsumentvaruprovningen.

Det har visat sig mycket svårt att få en överblick när det gäller omfattningen av konsumentvaruprovning mätt i pengar eller persondagar. Att omfattningen är stor går att konstatera, men exakt hur stor låter sig svårligen bedömas. Det är tämligen vanligt att en statlig myndighet söker anslag för provning av konsumentvaror hos någon annan myndighet eller fond, medan provningen i sin tur läggs ut på en tredje institution. Vid sammanräkning av belopp som används för provning av konsumentvaror kan då en provning räknas tre Vidare skiljer redovisningen vad avser varugånger. sig åt beroende är en ren rutinprovning eller om provningar på om det

ett visst mått av metodutveckling, som kan bokföras som

det ingår Oftast metodutveckling, eftersom man forskning, i provningen. ingår från och beställares sida strävar efter att hålständigt provares aktuella. skattning kan dock göras. la provningsmetoder Följande

Statliga medel, som används för jämförande eller annan provning

av konsumentvaror med syfte att skapa underlag för konsumentupp-

och utgör en liten del av den totala lysning, är mycket begränsade inom landet. Det rör sig här främst om konsumentvaruprovningen konsumentverkets vilka sker inom eller utom verket provningar,

I detta sammanhang kan även räknas in handikappinstitutets verksamhet vad gäller konsumentvaruprovning. Konsumentverkets statsfinansierade varuprovning torde belöpa sig till omkring en milj kr per år (företagsfinansierade uppdragsprovningar ej inräknade) och den del av handikappinstitutets verksamhet som rör konsumentvaror kan skattas högst till en milj kr. Den totala statsfinansierade konsumentvaruprovningen för konsumentupplysande ändamål blir därmed högst två milj kr per år.

Den totala konsumentvaruprovningen, främst finansierad med avgifter från näringsliv, massmedia och konsumenter, är däremot mycket mer omfattande. Vid statens provningsanstalt utfördes under budgetåret l980/8l provningar för knappt 60 milj kr, varav ungefär en tredjedel gällde officiell provning. Uppskattningsvis kan hälften av återstoden bedömas vara konsumentvaror. Det innebär att provning av konsumentvaror görs för ca 20 milj kr. Största delen av dessa provningar bekostas av tillverkarna, användarorganisationer och massmedia.

Vid apoteksbolaget görs årligen provningar av konsumentvaror för ca tre milj kr. Möbelinstitutet provar möbler för Möbelfakta för drygt en milj kr per år. SEMKO provar elmateriel för ca 36 milj kr per år. Universitet tar årligen emot provningar av konsumentvaror för mellan två och tre milj kr. Svensk Bilprovning kontrollbesiktigar bilar årligen för ca 350 milj kr. Televerket provar telemateriel för ca 300 000 kr per år. Statens väg- och trafikinstitut åtar sig frivillig provning för ca 20 milj kr per år, varav konsumentvaror dock utgör en begränsad del. Provning av konsumentvaror sker på privata eller kooperativa laboratorier, på tidningsredaktioner, i tillverkarnas laboratorier och på ett antal statliga eller delvis statliga laboratorier, somwinte nämnts i texten ovan.

Den totala frivilliga provningen av konsumentvaror som årligen sker på statliga eller delvis statliga laboratorier torde därmed kunna uppskattas till omkring 30 milj kr per âr. Uvriga insatser på området inom den privata och kooperativa sektorn kan antas

vara minst lika stora. Inräknas även den officiella konsumentvaruprovningen blir beloppen avsevärt större, ca 400-500 milj kr per år.

Officiell provning

Med officiell provning avses sådan teknisk provning som är föreskriven i lag eller annan författning och som inte är egenkontroll. Skyldigheten att låta utföra provning regleras vanligen i föreskrifter från myndigheter som har ansvar för skydd av liv, hälsa och egendom på olika områden. För denna s k officiella provning finns särskilda regler som antagits av riksdagen. Riktlinjerna för provningsverksamheten antogs av riksdagen år l972 (se prop l972:54) och år l974 (se prop l974:l62).

l972 års beslut innebar att statens provningsanstalt (SP) utsågs till central förvaltningsmyndighet för officiell provning och kontroll samt för officiell metrologisk verksamhet fr 0 m den l juli l972. Riksdagens beslut år l974 innebar en författningsreglering av denna verksamhet.

l9Z2_å:s_rik§dg9§b2slu3

l972 års riksdagsbeslut innebar att ansvaret för att samordna all provning med anledning av olika myndigheters föreskrifter lades på SP, som därmed blev central förvaltningsmyndighet för den officiella provningen. Syftet var att man skulle få en klar ansvarsfördelning, ett effektivt resursutnyttjande och garantier för opartiskhet i denna verksamhet.

Den praktiska verksamheten skulle enligt prop l972:54 organiseras så, att lämpliga, redan befintliga provningsresurser utnyttjas i första hand. Ett antal organ, som vart och ett är ledande inom sitt omrâde och som i övrigt uppfyller vissa krav på kompetens

och oberoende, utsågs till s k riksprovplatser (RPP) och riksmätplatser (RMP). Dessa skulle täcka behovet av officiell provning, kontroll, mätning och kalibrering. Vidare skulle de nationellt fungera som referensorgan beträffande prov- respektive mätmetoder. En särskild uppgift för riksprovplatserna är att tillgodose olika myndigheters behov av samråd vid utarbetande och utfärdande av föreskrifter, som kräver eller förutsätter provning och kontroll.

Som ett komplement till systemet med riksprov- och riksmätplatser finns möjlighet att utse auktoriserade prov- och mätplatser. Statliga och kommunala verk med teknisk verksamhet samt industrilaboratorier och konsultföretag, som för egen eller andras räkning utför provning, kontroll eller mätning, kan på detta sätt auktoriseras av SP.

l9Z4_ärs_rik§dgg§bgslu§

År 1974 återkom regeringen till riksdagen i prop l974:l62 med förslag till lagstiftning för den officiella provningen. I propositionen görs en precisering av 1972 års riktlinjer beträffande hur samspelet skall ske mellan provningsanstalten, föreskrivande myndigheter och provande organ.

Lagen (1974:896) om riksprovplatser innehåller vissa grundläggan-

de bestämmelser om riksprovplatser och auktoriserade provplatser. Lagen trädde i kraft den l januari l975.

Lag gnLrikâproxplai-szâ:

Enligt lagen om riksprovplatser skall riksprovplats vara organ som kan antas utföra officiell provning på ett opartiskt och sakkunnigt sätt. Vid bedömningen av ett organs lämplighet som diskuteras främst ägarförhållanden, beslutsordriksprovplats vinstintressen och verksamhet utöver officiell provning. ning,

Verksamhet utöver officiell provning bör tillåtas endast om det är uppenbart att riksprovplatsens opartiskhet och oberoende inte sätts i fråga. Det bör t ex inte få förekomma att en riksprovplats eller anställd hos riksprovplats åtar sådana t ex i sig uppdrag form av konsultverksamhet som gör att man tar ett ansvar på sig för egenskaperna hos en produkt som sedan skall underkastas officiell provning hos riksprovplatsen.

Ansvaret för varje objektområde skall vid av riksuppbyggnaden provplatsorganisationen läggas på en enda riksprovplats.

I den enskilda riksprovplatsens ansvar att bedriva verksamingår heten riksomfattande och med anpassning till det totala behovet inom provplatsens objektområde. Detta kan föra med sig att riksprovplatsen får bedriva verksamhet på flera orter i landet.

2 - 2 - 2 föreskrixauds

myodigneier_

Officiell provning föreskrivs vanligen av myndigheter som har ansvar för skydd av liv, hälsa och egendom på skilda områden. Närmare ett 30-tal myndigheter ger ut sådana föreskrifter. Nedan följer en redovisning av vissa myndigheter som direkt eller indirekt föreskriver provning vid riksprovplats.

Tabell 2:1 Myndigheter som föreskriver provning vid riksprovplats

Föreskrivande myndighet Riksprovplats

Trafiksäkerhetsverket, arbetar- AB Svensk Bilprovning skyddsstyrelsen, statens industriverk, riksskatteverket, naturvårdsverket, statens kärnkraftinspektion, statens strålskyddsinstitut, statens livsmedelsverk

Arbetarskyddsstyrelsen, statens AB Statens Anlä99nin9S

kärnkraftinspektion, statens in- provning

dustriverk, sprängämnesinspektionen, sjöfartsverket, statens planverk, statens livsmedelsverk

Föreskrivande myndighet Riksprovplats

Statens industriverk, arbetar- SEMKO, Svenska Elektriska statens strål- Materielkontrollanstalskyddsstyrelsen, statens planverk ten AB skyddsinstitut,

trafik- Statens Maskinprovningar Arbetarskyddsstyrelsen, säkerhetsverket

Statens arbetarskydds- Statens provningsanstalt planverk, styrelsen, trafiksäkerhetsverket, statens industriverk, sjöfartsverket

Apoteksbolaget AB Socialstyrelsen

Trafiksäkerhetsverket Statens väg- och trafikinstitut

2.2.3 Biksprgvplgtser L Samordging_ogh_0§ggnisation

instruktionen för SP har anstalten till uppgift Enligt (l965:650) och samordna officiell provning och kontroll samt att organisera allmän och legal metrologi. Till SP är dessutom två rådgivande knutna, nämligen rådet för provning, kontroll och legal organ

(P-rådet) och rådet för allmän metrologi (M-rådet).

metrologi

SP:s huvudförvaltning består - förutom av verksledning och kans- - av två teknisk-administrativa enheter och tre tekniska avli och samordning av provning, kontroll delningar. För organisation svarar enheten Provcentrum som också utövar och legal metrologi som inte är myndigheter. Utöver tillsyn över de riksprovplatser som är lokaliserad till Borås, finns tre rehuvudförvaltningen, i Stockholm, Göteborg och Lund samt betonggionala avdelningar tekniska filialer, ädelmetallkontrollanter och justerarkontor på

ett 30-tal platser i landet.

Utseende av en ny RPP bereds inom Provcentrum och beslutas av rege- Detta förfarande har hittills även tillämpats vid utseenringen. trots att SP i sådant fall har bede av RPP som inte är myndighet

fogenhet att själv fatta beslutet. Beslut att utse riksprovplats kan förenas med olika villkor. Beslut kan återkallas.

Riksprovplatsernas avgifter för officiell provning skall täcka kostnaderna för provningar och administration. En RPP som är myndighet sätter sina taxor i samråd med riksrevisionsverket (RRV). För övriga RPP sätts taxorna antingen av SP efter samråd med RRV eller av regeringen.

Sju myndigheter och bolag är av regeringen utsedda till riksprovplatser för sammanlagt l9 objektområden enligt nedanstående.

Tabell 2:2 Förteckning över riksprovplatser och objektområden utsedda t 0 m maj l980

Riksprovplats Objektområde

Statens maskinprovningar l. Grävmaskiner och traktor- ? grävmaskiner

i Statens provningsanstalt 2. Eldningsapparater med till-

* behör Statens provningsanstalt 3. Fordonsbelysning, reflexanordningar, varningstrianglar, akustiska alarmanordningar för utryckningsfordon, färdskrivare, kilometerräknare och bilbälten Statens provningsanstalt 4. Elektriska överfyllningsskydd AB Statens anläggningsprovning U1 . Tryckkärl, cisterner och järnvägscisternvagnar, fasta och begränsat rörliga lyfftransportanordningar, mobila lyftkranar och lyftplattformar samt lyftredskap, allt med undantag av a) sådant som finns i fartyg som avses i 7 kap l5 § första stycket lagen (1965: 7l9) om säkerheten på fartyg b) öppna cisterner med tillbehör vilka utnyttjas för förvaring av brandfarliga vätskor, i den omfattning statens industriverk föreskriver

Riksprovplats Objektområde

Statens provningsanstalt 6. Redskap för bestämning av volym eller massa Statens provningsanstalt 7. Arbeten av guld, silver eller platina Statens provningsanstalt . Arkivbeständigt skrivmaterial Statens provningsanstalt . Emballage för farliga varor

Statens väg- och trafikinstitut 10. Pâskjutsbromsar Statens maskinprovningar ll. Förarhytter till lastbilar

SEMKO, Svenska Elektriska Mate- l2. Elektrisk materiel som är rielkontrollanstalten AB avsedd att anslutas till elektrisk starkströmsanläggning med en systemspänning av högst l 000 V samt elektrisk materiel som är avsedd att användas i eller vid sådan anläggning, allt med undantag av a) eldningsapparater med tillbehör, elektriska överfyllningsskydd, lyft- och transportanordningar, redskap för bestämning av volym och massa, slutna vattenmätare, explosionsskyddad materiel, stationära industrimaskiner, elektromedicinska apparater avsedda endast för klinisk användning

b) radiostörningskontroll Statens provningsanstalt . Trämaterial och träkonstrukttioner för byggändamål med undantag av sådan provning, kontroll eller besiktning som enligt byggnadsstadgan (l959:6l2) eller med stöd därav meddelade föreskrifter âvilar byggnadsnämnd Apoteksbolaget AB l4. Preventivmedel AB Svensk Bilprovning l5. Motorfordon, terrängfordon och släpfordon till motorfordon, allt med undantag av justering av redskap för bestämning av volym eller massa samt flygande inspektion och inspektion hos försäljare

Riksprovplats 0bJekt0mYåde

AB Statens Anläggningsprovning l6. Maskindrivna portar AB Statens Anläggningsprovning l7. Containrar, tankcontainrar och tillbehör till 5 dessa g i Statens - l8. vatten- och värmeprovningsanstalt El-, mätare AB Statens Anläggningsprovning 19. Verkstadsmaskiner samt § § styr- och skyddssystem * till dessa Statens provningsanstalt 20. Värmepumpssystem Statens provningsanstalt 2l. Laserutrustningar Statens provningsanstalt 22. Prefabricerade ställningar och fallskydd

Följande huvudsakliga typer av provning kan ingå i officiell provning.

a) Typgrovning bildar underlag för typgodkännande. Den kan bestå av en granskning av ritningar och beräkningar, kompletterd med en förstörande eller oförstörande provning av något eller några exemplar av produkten.

b) Tgpefterkontroll/tillverkningskontroll är en kontroll av att de serietillverkade exemplaren av produkterna fortlöpande överensstämmer med det typprovade och typgodkända exemplaret.

c) Återkommande provning av produkter som tagits i bruk och vars egenskaper kan påverkas av-t ex slitage eller åldring.

d) Första besiktning/registreringsbesiktning av alla produkter eller anläggningar av ett visst slag innan de första gången får tas i bruk.

Riksprovplatserna och systemet med auktoriserade provplatser beskrivs närmare i bilaga 5.

2.3 Frivillig grovning

2.3.l

grovnigg_initierad_av statliga_institutigngr

2.3.l.l Allmänt

Förutom att provning initieras av statliga myndigheter genom föreskrifter, s k officiell provning, initieras provningar i syfte att utreda kvalitet och funktion hos varan i fråga. Syftet med provningen kan vara att förbättra kvaliteten eller funktionen. Det kan också vara ett huvudsyfte att informera om provningsresultaten.

Vissa statliga myndigheter initierar provning av konsumentvaror i syfte att själva informera konsumenten. Sådana myndigheter redovisas i det följande. I arbetet med att kartlägga i vilken omfattning jämförande provningar av konsumentvaror görs och i vilken omfattning resultaten från provningarna delges konsumenter har kunnat konstateras att på den statliga och delvis statliga sidan endast ett fåtal av laboratorierna informerar konsumenterna om provningsresultatet. Provningar som görs på initiativ av en myndighet äger inte sällan rum på något utomstående laboratorium.

Andra myndigheter som initierar provningar initierar i själva verket ett provnings- och informationssystem, vars användning är avhängig av nyttjarnas intresse. Så är t ex fallet med sjöfartsverkets system för provning av fritidsbåtar och möbelinstitutets provningar av möbler. Denna provning redovisas under kapitel 6 och i bilaga 6.

Av statliga myndigheter som själva provar eller låter prova varor i syfte att informera och skapa underlag för jämförelser mellan olika modeller av en varutyp, ägnar sig konsumentverket, Apoteksbolaget och handikappinstitutet åt provning av konsumentvaror, medan statens maskinprovningar på eget initiativ endast provar varor avsedda för yrkesmässigt bedrivet jord- och skogs-

bruk samt trädgårdsskötsel, samtidigt som man på uppdrag kan åta sig provning även av konsumentvaror.

2.3.1.2 Konsumentverket

Konsumentverket är enligt sin instruktion den 3 juni l976 (nr 429; ändrad senast central förvaltningsmyndighet för konsument- 1980:873) frågor och har till uppgift att stödja konsumenterna och-förbättra deras ställning på marknaden.

Verksamheten är uppdelad på tre huvudprogram nämligen Er9gram_],

Marknadsinriktade aktiviteter, Erggram_g, Systeminriktade aktiviteter samt Allmän information. Därtill finns ett sär- Erggram_§, skilt intäktsfinansierat Program 4, Varuprovningar m m på uppdrag.

Program l är i sin tur uppdelat på följande delprogram: hemproduktion, boende, transporter m m, övrig konsumtion, teknisk provning och KO-sekretariatet. Målet för programmet är att för konsumenterna ange möjligheter till ett resursutnyttjande som bättre tillgodoser deras behov och att påverka producenter, distributörer och marknadsförare att anpassa sin verksamhet efter konsumenternas behov. Det är främst inom detta program interna varuprovningar finns. Även marknadsöversikter finns inom detta program.

Till Program 3 hör också information i olika former om den egna verksamheten. De uppgifter som här aktualiseras är utgivning av tidskrifter, framställning av utställningsmaterial, presskontakter m m.

Inom ramen för Program 4 äger den uppdragsprovning rum som spelar en viktig roll för kontakterna med näringslivet särskilt inom vissa produktområden.

Verkets totala budget är på omkring 40 milj kr (1979/80. Av budgeten har avsatts 400 000 kr för jämförande varuprovningar inom högst Program l. 280 000 kr för varuprovningar).

(Ar l979/80 nyttjades

Därtill kommer uppdragsprovningar för mellan 500 000 och 800 000 kr årligen (Program 4). Därutöver har nordiska ämbetsmannakom-

mittên för konsumentfrâgor i sin budget avsatt 260 000

omkring kr (kalenderåret l979) för gemensamma tekniska provningar inom Norden av hushållskapitalvaror.$verige har till dessa provningar bidragit med ca 100 000 kr. Viss del av nordiska ämbetsmannakommitténs provningsbudget ingick i konsumentverkets intäkter för uppdragsprovningar. Totalt sett torde varuprovningsverksamheten röra sig om ungefär en milj kr per år. Dessutom har verket möjlighet att hos t ex Styrelsen för teknisk utveckling (STU) eller Energisparkommittên söka anslag för och framprovningar tagning av provningsmetoder. Anslagens storlek varierar på projektens art.

Tekniska provningar som görs på konsumentverket gäller huvudsakligen tvätt- och diskmaskiner, torktumlare och köksfläktar. För fläktarna finns ett speciellt laboratorium byggt för panelbestämningar. Provningarna bekostas till största delen av tillverkare/ importörer (Program 4) och genomförs på tekniska byrån. Byrån provar även säkerhetsanordningar hos vattenanslutna apparater mot risken att förorena dricksvattnet eller vålla översvämning. Provningarna sker enligt statens planverks normer för typgodkännande av tvätt- och diskmaskiner. I samband med sådana sker provningar ofta en granskning av mekanisk säkerhet hos tvättmaskiner enligt

arbetarskyddsstyrelsens bestämmelser. Bland nyutvecklade områden kan också nämnas hållbarhetsprovning av dammsugare och säkerhetsprovning av leksaker.

Vissa provningar läggs ut till andra laboratorier såsom statens provningsanstalt, skoinstitutet, livsmedelsverket, statens vägoch trafikinstitut m fl. Sporadiskt läggs även arbete med att ta fram provningsmetoder ut. Exempel är provning av stereoanläggningar hos audiologiska institutioner på karolinska institutet.

Tester köps vidare från European både av ver- Testing Group(ETG), kets utredningsavdelningar, dess tekniska och av Råd och Rön byrå Användbarheten hos dessa tester är beroende av om sortimentet på den svenska marknaden stämmer överens med det övriga europeiska sortimentet. I vissa fall kan svenska tas produkter med i prov-

ningarna, vilka genomförs hos olika statliga och privata provningsorgan i medlemsländerna. I andra fall kan kompletterande provning av svenska produkter ske i svenska laboratorier. Utvärdering av provningsresultaten sker hos konsumentverket. Det innebär att viss arbetsinsats krävs för deltagande i eller köp av ETG-provningar men denna är avsevärt mindre än om motsvarande provningar skulle göras enbart inom landet. Kostnaden för att köpa ett ETG-test rör sig om 25-50 000 kr.

Provningar inom Program l sker till övervägande del på tekniska byrån. Där genomförs även provningar på uppdrag av övriga byrâerinom Program l och av Råd och Rön. Alla byråer och Råd och Rön kan beställa provningar utanför verket. Beställningarna görs på de institutioner som man anser har de bästa förutsättningarna i varje enskilt fall.

Vid provningarna används provningsmetoder som fastställts av svenskt, utländskt eller internationellt standardiseringsorgan och som ibland har utarbetats i samverkan med konsumentverket. Även provningsmetoder som utarbetats inom verket och ej fastställts av standardiseringsorgan används. Numera inriktas metodarbetet huvudsakligen på att hålla provningsmetoderna â jour med utvecklingen på apparatområdet och följa det internationella standardiseringsarbetet på provningsomrädet.Rationalisering av provningsförfarandet pågår kontinuerligt. Metodutveckling sker även för framtagning av tekniska funktionskrav som underlag för riktlinjer.

Information från konsumentverket vad gäller testresultat och marknadsöversikter delges konsumenterna i olika former. Tidningen Råd ochRönredovisar ofta resultat av provningar som gjorts inom verket, hos andra statliga myndigheter och institut eller internationella som genomförts provningar hos t ex ETG. Tidningen finansieras genom prenumerationsavgifter.

Provningar redovisas även i handböcker. Böckerna betalas av konsumenterna och är avsedda att vara självbärande.

Faktablad innehåller mer allmän information och mer sällan testresultat. Faktablad distribueras huvudsakligen via kommunala och regionala konsumentvägledare. Kommunerna betalar självkostnadspris för faktabladen. Dessutom utarbetas gratis informationsunderlag som vägledarna själva duplicerar.

Marknadsöversikter från konsumentverket innehåller inga provningsresultat utan endast vissa från fabrikanterna erhållna uppgifter om varorna. Uversikterna stencileras på utredningsbyråerna och lämnas inte direkt till konsumenter, utan endast till konsumentvägledare. Kostnaderna är enligt konsumentverket besynnerligen gränsade.

Totalt har verket under använt budgetåret 1979/80 550 000 kronor för information i form av marknadsöversikter m m (275 000 kronor inom Program l och 275 000 kronor inom Program 3).

Verket för statistik över de förfrågningar som görs, dels till verket och allmänna reklamationsnämnden, dels till kommunala konsumentvägledare och länsstyrelserna. I statistiken indelas konsumentkontakterna i frågor före köp, i konsumenträttsfrågor och i klagomål.

Frågor till kommuner och länsstyrelser var under år l979 omkring 255 000. Av dessa gällde l55 000 frågor före köp, 66 procent av frågorna före köp avsåg testresultat och marknadsöversikter. Av samtliga frågor rörde 40 procent testresultat och marknadsöversikter.

Under vecka l3 år 1980 antecknades inkommande telefonsamtal till konsumentverket och allmänna reklamationsnämnden. Av de samtal från enskilda konsumenter som gällde frågor före köp avsåg 73 procent marknadsöversikter och testresultat. Detta var en minskning från samma tid år l979, då motsvarande siffra var 84 procent. Se vidare kapitel 5.

2.3.l.3 Apoteksbolaget

I Apoteksbolaget ingår Centrallaboratoriet (ACL, tidigare Apotekens Centrallaboratorium). Vid centrallaboratoriet finns ungefär 65 anställda uppdelade på apotekare, kemister och ingenjörer. Laboratoriet är inriktat på analyser och mätningar av kemiskt, fysikalisk, biologisk och mikrobiologisk art. Laboratoriet är provningsinstitution för sugnappar enligt konsumentverkets riktlinjer

(KoVFS l979:l0). Laboratoriet är vidare riksprovplats för meka-

niska preventivmedel samt kemiska medel utom p-piller.

Inom bolaget bedrivs en omfattande kontroll och provning av varor. I stor utsträckning omfattar denna provning av naturliga skäl läkemedel. Denna provning regleras författningsmässigt i särskild ordning och kommer därför ej att beröras i det följande.

Utöver läkemedel har Apoteksbolaget en ganska omfattande försäljning av även andra varor, s k fria handelsvaror. Försäljningen av dessa till ca 300 milj kr per år. Hit uppgår hör varugrupper som sedan gammalt haft anknytning till apoteken såsom hud- och hårvårdsmedel, förbands- och sjukvårdsartiklar, hygienprodukter, sårvårdsmedel m m. Riktlinjer för sortimentsvalet inom detta område fastlades i början av 70-talet. Därvid inrättades särskilda sortimentsråd, som i samband med sortimentsgenomgången får ta ställning till nya produkter som är av intresse att eventuellt upptas i apotekssortimentet. Bland grundläggande faktorer för bedömning av sortimentsvalet kvaliteten ingår på varan och i det sammanhanget har stor vikt fästs vid att bolaget skall förfoga över egna tekniska resurser för Dessa kvalitetsbedömning. finns vid bolagets centrallaboratorium, som är inriktat på kvalitetsprovning av produkter som säljs inom Apoteksbolaget. Kost-

naden för denna verksamhet för fria handelsvaror

uppgår till ca tre milj kr per år.

KvaIitetsk0ntroI1er görs av nya produkter som ett Ied i att få fram underIag för sortimentsrådens stäilningstagande. Vidare mtförs kontinuerlig efterkontroii av vissa produkter en1igt upp- Iagda program. Resurser används även för undersökning av rekiamerade varor.

Biand de produkter, som underkastas stickprovsundersökningar, kan nämnas sugnappar, dambindor, tamponger, b0muII, fetvadd, febertermometrar, gasbinda, steriIa kompresser och pIåster. Dessutom utförs omfattande kvaIitetsk0ntroII på munhygieniska hjäipmedei.

I samband med att nya produkter bedöms som intressanta för apotekssortimentet utförs, förutom även dokumentationsgranskning, jämförande provning för att bedöma kvaiitetsskiiinader.

Inom områden närbesläktade med konsumentvaror som steriia engångsartikiar ex injektionssprutor (t och kanyIer).0ch vissa handi-

kapphjä1pmedeI (urinuppsamiingspåsar och stomihjäipmedel) finns

resurser för kvaIitetsk0ntro1I.

Information om sortiment och i viss mån om provningsresuitat finns tiIIgäng1ig på apoteken för konsumenterna.

2.3.1.4 Handikappinstitutet

Handikappinstitutet har ti1I uppgift att ta fram Iämpiiga hjäipmedei för handikappade. Institutet har staten och Iandstingsförbundet som huvudmän. Staten Iämnar ti11 landstingen 75 kr per invånare och år för handikapphjäipmedei. Av dessa gär tre kr per invånare vidare tiII handikappinstitutet. Det innebär att budgeten är på omkring 25 miIj kr per år. Institutets provningsverksamhet sysselsätter I5 personer och kostar ca fyra miij kr per år.

Institutet provar hjäIpmedeI som antingen är dyra e1Ier som kan innebära specieIIa säkerhetsrisker för personer med nandikapp.

Till största delen provar man varor som inte är konsumentvaror, t ex rullstolar, reglerbara sängar, personlyftar m m. Men institutet utför även viss provning av konsumentvaror. Provningarna är främst av praktisk karaktär, dvs man provar praktiskt om produkten i fråga fungerar för personer med vissa handikapp. Vartannat år provar man exempelvis kassettbandspelare för bl a synskadade. Egenskaper som provas är t ex om tangenterna är placerade på lämpligt sätt, om kassetten stannar kvar i spelaren när denna stängs av, om batterier går lätt att byta även för en penson som inte ser.

Vartannat år genomförs en provning av inställbara stolar. Provningen gäller funktionen hos reglage etc med utgångspunkt från en rörelsehindrad användare. De stolar som kommer ifråga för provning är redan provade av möbelinstitutet och uppfyller minst grundkraven.

De provningar som görs är antingen rent tekniska mätningar (t ex på hörapparater) eller praktiska bedömningar. Endast när man inte på annat sätt kan komma fram till en rimlig bedömning av varans funktion, låter man presumtiva användare prova varan.

Förutom provning finansierar man externa projekt. Institutionen för teknisk audiologi på tekniska högskolan driver ett projekt inom vilket man syftar till att utarbeta normer för framtagning av frekvenskurvor för hörtelefoner eftersom resonan- (hörlurar), sen kan vara ett problem. Dessutom intresserar man sig för vad som kan vara farlig ljudnivå i hörtelefoner. Hörtelefoner provas även från funktionssynpunkt. Olika typer har olika för- och nackdelar och lämpar sig olika bra för olika typer av hörselskador.

I handikappinstitutets hjälpmedelsförteckning förs de produkter upp som provats och som har befunnits lämpliga. Förteckningen sprids sedan till de olika sjukvårdshuvudmännen och deras organ. Institutet ger även ut produktinformation över de provade och godkända produkterna. Information som bl a behandlar vissa produktgrupper rent allmänt ges även ut.

frgvning initierad_av_prjvata_ogh_kgoperativa

grganiâaziens:

2.3.2.1 A11mänt

En mycket stor dei av den provning av konsumentvaror som görs inom iandet, genomförs på initiativ av tiiiverkare e11er ieverantörer. Syftet är primärt att utröna huruvida varan i fråga uppfyiler vissa krav vad gä11er främst det tekniska utförandet. Samma typ av provningar görs även på initiativ av återförsäljande företag, som vi11 försäkra sig om viss kvaiitetskontroii i samband med inköp.

En typ av frivi11ig provning som initieras av ti11verkare/1everantörer är den som kan leda ti11 någon form av kvaiitetsmärkning e11er godkännande. Sådan provning och märkning redovisas i kapitel 6 samt biiagorna 9 och 10.

Oberoende av vem som initierar provningarna genomförs de i många fail på utomstående statiiga e11er privata iaboratorier. Många intresseorganisationer, typ branschorganisationer, har tiiigång ti11 egna laboratorier och/e11er framtagning av provningsmetoder.

Andra intresseorganisationer, typ motororganisationer e11er främjandeorganisationer, åtar sig praktisk provning av funktionen hos vissa varor inom det egna kompetensomrâdet. I de fa11 iaboratorieresurser (t ex verkstäder) finns, genomförs tekniska provningar.

Resuitaten av de varuprovningar som sker redovisas i tidskrifter e11er via de egna organisationerna i de fa11 redovisning sker. Om varuprovningarna är avsedda att iigga ti11 grund för företagens egen information om sina e11er konkurrenternas produkter, sker oftast ingen extern redovisning.

redovisas oiika av provningsverksamhet med I det föijande typer vi1ken initieras av privata e11er avseende på konsumentvaror, Tidskrifternas provnings- och konsukooperativa organisationer; behandias dock i kapitei 5.6. mentupplysningsverksamhet

2.3.2.2 Främjandeorganisationer

e11er som de egentiigen heter Utanför Främjandeorganisationerna, stående får sina ans1ag från riksidrottsförbundet organisationer jordbruksdepartementet via riksidrottsförbundet. Dessa organisationer erhåiier i statsbidrag åriigen meiian nio och tio milj kr. Föijande organisationer ti11hör denna kategori:

Fritidsfiskarnas riksförbund Ridfrämjandet Friiuftsfrämjandet - Livräddningssäiiskapet Simfrämjandet Cykei- och mopedfrämjandet Svenska Ponnyföreningen Svenska Pistolskytteförbundet Svenska Båtunionen Lantiiga ryttares förening.

De tre största organisationerna, Friiuftsfrämjandet, Ridfrämjandet och Fritidsfiskarnas riksförbund erhåiier ungefär tre fjärdedeiar

av statsbidragen.

utrustning inom sitt fack- Många av dessa organisationer provar för information ti11 konsumenter. Huvudsakligen rör det sig område av utrustning e11er redskap. Som exempei om praktisk provning och Fritidsfiskarnas riksförbund. Men nämns här Friiuftsfrämjandet för organisationernas provningsverksamhet är ungefär principerna desamma i de oiika förbunden.

Friiuftsfrämjandet

Fri1uftsfrämjandet har en utrustningskommittê med en heitidsanstäiid konsu1ent som sekreterare. Kommittén bevakar området fri- Iuftsutrustning och ger information ti11 mediemmar och aiimänhet. Kommittén genomför praktiska provningar av sport- och friiuftsutrustning. Provningarna görs ofta i samarbete med konsumentverket. Kostnaderna för inköp av materiei och för transporter täcks då av konsumentverket och ingår i verkets provningsbudget. Provningarna kombineras ofta med tekniska prov vid KF:s textiiiaboratorium.

Av Friiuftsfrämjandet bekostas för provningsmverksamheten i genomsnitt 1/4 tjänst. Dessutom används friviiliga försökspersoner utan kostnad. Vid provningarna används fiera försökspersoner, uppemot 25 provare. Deras omdöme vägs samman i en rapport. Provningsresuitat pubiiceras i organisationens tidskrift ”I Aila Väder.

Ti11 utrustningskommittên är knutet ett utrustningsråd med representanter från andra organisationer och statiiga verk.

Fritidsfiskarnas riksförbund

Förbundet provar ruiiar, spön och andra fisketiiibehör. Ibland gör man tekniska tester, t ex beträffande iinhåiifasthet, hos statens provningsanstalt. Mest genomförs praktisk provning, varvid 4-5 försökspersoner (vana fritidsfiskare) provar redskapen under en säsong och därefter upprättas provningsprotokoii. I vissa fail, om utrustning överensstämmer med tidigare provad dyiik, provar man endast över en heig. Kostnaderna tas över tidningens budget. Förbundet bevakar redskapsmarknaden och skriver om provningar i sin tidning.

2.3.2.3 ICA-förbundet

Test- och varuprovningsverksamheten inom ICA sker genom föijande kanaierz ICA Centraiiaboratorium, ICA Provkök, kontro11- och ut-

veckiingsenheterna vid BOB Industrier, ICA Rosteri, Svea Chokiad och ICA Frukt och Grönsaker samt ICA Banan. Dessutom sker omfattande testverksamhet i tidningen ICA-kurirens regi.

Vid ICA Centraiiaboratorium, som iigger i ans1utning ti11 BOB Industrier i Kumia, sker ana1yser av främmande ämnen i 1ivsmede1 och bakterioiogisk kontro11. Laboratoriet har utrustning för bakterio1ogisk kontro11 och anaiyser av oiika meta11er, toxiner och konserveringsmede1. Möjlighet finns att skaffa utrustning när behov av andra anaiyser anses föreiigga. Importerade livsmedei, främst konserver, provtages för kva1itetskontro11. Partier som vid ankomst ej uppfyiler kraven stoppas. Kva1itetskontro11en består i bestämning av tenn-, kadmium- och b1yinnehå11 i konserver, histamin- och kvicksi1verinnehå11 i tonfiskkonserver, vattenhait i djupfrysta räkor samt bakterio1ogisk status i 1ivsmede1. (Djupfrysta kräftor ska11 t ex vara godkända av centrailaboratoriet innan de distribueras ti11 butikerna). Vattenha1ter, fett- och torrsubstanshaiter mätes, 1iksom hå11barhet hos färskvaror samt hur förpackningsmateria1 och metoder påverkar hå11barheten.

ICA Provkök, som har 18 personer anstä11da, genomför Iivsmedeisprovningar som redovisas i tidningen ICA-kuriren samt åtar sig uppdragsprovningar inom 1ivsmede1s- och husgerådssektorerna. Testavdelningen genomför sensoriska analyser, dvs bedömningar av ett 1ivsmede1s utseende, 1ukt, smak och konsistens. Ti11 hjä1p vid sådana bedömningar finns en konsumentgrupp på ca 150 personer. Bedömarna representerar o1ika yrkeskategorier och familjestor- 1ekar, även enpersonshushåii. I gruppen ingår ungdomar, män och kvinnor från 13 och upp ti11 55 år. En potentie11 provsmakare genomgår identifikationstest för att utröna om han/hon kan skiija på de fyra grundsmakerna sött, surt, salt och beskt. Meto-

den för detta är utvecklad av SIK (Svenska 1ivsmede1f0rsknings-

institutety

En mindre provgrupp, ka11ad Provköksgruppen, består av hushåiisiärarna vid Provköket. Denna grupp görs mindre omfattande bedömningar; t ex då det gä11er nya varor, sortiment och kva1itet i förhåiiande ti11 pris m m.

Vid redskapsorovninaarna kontrolleras proverna beträffande utformning, lätthet att hantera och lätthet att diska. Eventuellt provas varan även vad gäller maskindisktålighet. Tids- och arbetsstudier görs. Provköksgruppen diskuterar resultatet och provsmakar i de fall det är aktuellt. Husgeråd och hjälpmedel för handikappade provas också.

På provköket utförs även praktiska provningar av specialvaror avsedda för försäljning i ICA-butikerna, t ex hushållsredskap.

2.3.2.4 Kooperativa förbundet (KF)

Varuprovningsverksamheten inom Kooperativa förbundet ligger inom sektorerna livsmedel och specialvaror. Livsmedelssektorn har livsmedelslaboratorium och provkök. Specialvarusektorn har specialvarulaboratoriet, inom vilket alla varugrupper utom livsmedel provas. Dessutom finns laboratorier ute på producerande företag ägda av KF. I dessa laboratorier sköts produktutveckling och produktkontroll.

KF har tiostörre laboratorier på de olika industrierna och dessutom ett antal mindre på charkuterifabrikerna. Totalt arbetar ca ll5 personer med laboratoriemässig kontroll av livsmedel. Både den egna tillverkningen och varor som köps från annat håll - främst import - kontrolleras.

Verksamheten omfattar bl a kemisk, bakteriologisk och sensorisk kontroll av livsmedlen. KF:s egna produkter är näringsdeklarerade vilket medför ett stort antal analyser av näringsvärdet (protein, fett, kolhydrater, vitaminer och mineralämnen). Vidare kontrolleras förekomsten av eventuella tillsatser, vissa metaller (bly, tenn och kvicksilver) samt främmande ämnen, t ex histamin i fisk

och besprutningsrester på vegetabilier.

Den bakteriologiska kontrollen inriktas främst på färskvaror, t ex köttprodukter, samt på det djupfrysta sortimentet.

Provköket består av tre enheter; livsmedelsprovning, redskapsprovning och information.

Avdelningen för livsmedelsprovning provar livsmedel på uppdrag av KF:s industrier och inköpsavdelningar. Budgeten omfattar ca l,5 milj kr, varav ca 70 procent debiteras industrier och avdelningar inom KF. All slags livsmedel utom barnmat, kaffe och te provas. Det är huvudsakligen de sensoriska egenskaperna (dvs utseende, smak, lukt, konsistens) hos livsmedlen som mäts. För detta används en panel av provsmakare. I panelen ingår ca 150 konsumenter fråntio år och uppåt, som tränats i smakbedömningar. Vissa detaljbedömningar görs av en expertpanel bestående av anställda på KF:s provkök. Årligen bedöms ca 4 000 prover av konsumentpanelen och ca 800 prover av expertpanelen. Metodiken för provning med konsumentpanel har utarbetats av SIK. Produkttesterna kan indelas i tre grupper. Livsmedel tillverkade av KF:s industrier stickprovsmässigt och provas då

kvalitgtskgntrglleras

i jämförelse med andra på marknaden förekommande fabrikat. Egentillverkade produkter under provas även. I dylika fall

utveckling

används ofta expertpanelen förutom konsumentpanelen. En tredje typ av provning är den s k offertprovningen, vari livsmedel tillverkade av företag ej tillhöriga KF provas.

Konsumentpanelen används även för provning av kemisk-tekniska varor, vilka provas i panelmedlemmarnas hem.

Kvalitetsmärkning på livsmedel finns genom att endast varor som uppfyller vissa baskrav bl a med avseende på smak får säljas under det egna varumärket Coop.

Matinformationen inom provköket ger ut mat- och konstinformation.

Redskapsprovningen sorterar under specialvarulaboratoriet. I provningarna läggs huvudsakligen praktiska synpunkter och säker-

hetssynpunkter på varorna. Dessutom kontrolleras ändamålsenlig-

heten hos bruksanvisningarna; Varor som inte godkänns vid provningarna kan antingen konstrueras om eller uteslutas ur, alternativt inte tas in i, KF:s sortiment. Varor med varumärket Gunda uppfyller vissa baskrav.

Det har visat sig att varor som fått höga betyg i konsumentverkets provningar, haft mindre goda egenskaper i andra icke testade avseenden. Exempeivis har diskmaskiner med betyget 5 i torkeffekt

ofta - 98° - att

så hög temperatur i torkprogrammet upp ti11 diskgodset 1öper risk att skadas. Temperaturen kan jämföras med varudekiarationsnormen för provning av diskmaskinståliqhet hos porsiin.

vari anges att giasyren ska11 tåia 75-80° för att pors1inet ska11

erhå11a betyget 5. KF efter1yser bättre överensstämmeise me11an o1ika provningskrav.

Vid redskapsprovningen sker även viss produktutveckiing vad avser funktion hos hushå11sredskap.

Vid specia1varu1ab0ratoriet testas a11a varor utom 1ivsmede1 och kemisk-tekniska produkter. KF testar textilier, skor, resväskor, möbier (provningarna sker i Lammhu1t), 1eksaker m m. Av standardiseringsorgan faststä11da provningsmetoder används i den mån sådana finnas. I andra fa11, t ex vad gä11er skor, används metoder och apparatur utvecklade av fabrikanter.

KF testar varor en1igt SIS och egna Egenskapsredovis-

KF-nonner.

ningen sker genom 01ika typer av varudek1arationer och informationer. På resväskor och skor anges t ex användningsområdet. Ändamå1et med provningarna är detsamma som angetts beträffande provningarna på 1ivsmede1ssidan.

Även speciaivaruiaboratoriet arbetar med en testpane1 om 800 personer över heia 1andet, som provar KF:s basgarderob, underk1äder, barnkiäder och strumpbyxor.

Testerna ger KF en bred erfarenhet beträffande o1ika varors egenskaper. Förutom ti11 produktutveck1ing och inköpskrav, nyttjas denna erfarenhet för konsumentupplysning. KF ger ut en serie ka11ad “Tjäna på att veta. Det är fo1drar som behand1ar ett konsumtionsområde e11er en varugrupp. Foldrarna innehå11er främst a11männa köpråd.

2.3.2.5 Ljudtekniska institut

Svenska Bilradioinstitutet

Bilradioinstitutet är en ideell förening med ca l5 medlemmar, vilka är tillverkare/importör av bilradioutrustning. Institutet är knutet till Sveriges Radioleverantörer (SRL), som är en branschförening inom Sveriges Grossistförbund. Institutet bildades år l978 och arbetar i huvudsak med att ta fram mätmetoder för bil-

radioapparater. Man ger periodiskt ut en handbok som heter Bil-

stereohandboken. En testkassett för bilstereo, som innehåller tips för bättre ljud i bilen samt krävande originalmusik har tagits fram.

Institutet tar vidare fram standardiserade mätmetoder. Den IECkommittê som arbetar med normer för bilstereo informeras kontinuerligt om Bilradioinstitutets arbete.

Genom att standardiserade mätmetoder används, redovisas data om apparaterna i fabrikantens/importörens katalog på ett likformigt sätt. Konsumenten kan därigenom jämföra olika fabrikat. Institutet genomför inga tester utan varje fabrikant/importör har att själv ombesörja test enligt de gemensamma provningsmetoderna. Provningsmetoderna innefattar enbart tekniska mätningar, inga bedömningar av ljudkvalitet etc.

Fabrikanter/importörer som står utanför Bilradioinstitutet redovisar egenskaperna hos sina produkter på annat sätt eller inte alls.

Institutet använder en halv tjänst för utarbetande av mätmetoder och för konsumentupplysande funktioner.

Svenska HiFi-institutet

HiFi-Institutet inledde i början av l970-talet ett samarbete med SRL. Institutets verksamhet är sedan år 1977 integrerad i SRL.

Ungefär 25 tillverkare och importörer av HiFi-anläggningar samverkar inom institutet.

Institutet arbetar fram gemensamma redovisningsnormer för HiFifakta, har tagit fram testskivor och ger varje år ut Stere0-HiFihandboken. I handboken redovisas, i form av marknadsöversikter, egenskaper hos olika HiFi-utrustningar. Test som ligger till grund för redovisningar i handboken, bekostas av produktens leverantör, som även ansvarar för att korrekta mätresultat redovisas. För en extra kontroll tar institutet för ut tio provning procent av de apparater som redovisas i handboken samt alla apparater, vilkas mätresultat kan antas vara behäftade med fel. Varje leverantör väljer själv ut de varor i sortimentet som skall vara med i handboken, dvs varor som antas finnas kvar i oförändrat skick och som bedöms vara representativa för leverantören ifråga. Leverantören förbinder sig att även i andra sammanhang redovisa de mätta egenskaperna hos apparaterna på samma sätt som i handboken.

Särskilda kommittéer för olika HiFi-apparater ex högtalar- (t kommittén) föreslår vilka provningsmetoder som skall användas. Man strävar efter att i största möjliga använda IECutsträckning metoder, allteftersom sådana tas fram. Annars används andra metorder som fastställts av standardiseringsorgan. För högtalare har man utarbetat en provningsmetod hos statens provningsanstalt.

Kostnaderna för deltagande i handboken är för leverantören ca 3 000 kr/apparat, varav ca 2 000 kr är testkostnad och ca l 003 kr är redigeringskostnad.

2.3.2.6 Motororganisationer

I Sverige finns flera motororganisationer och/eller sammanslutningar av fordonsägare. Motormännens riksförbund (M) är den öve^lägset största organisationen av detta slag. Från årsskiftet l98l/82 har M och Kungl Automobilklubben (KAK) gått samman i aå måtto, att M tagit över KAK:s administration och service till medlemmarna_

Motormännens Riksförbunds uppgift är att bevaka bilismens intressen i alla former. En del i verksamheten är tester och tillbehörsprovningar som redovisas i förbundets tidskrift MOTOR. Vidare hedrivs en omfattande testverksamhet vid förbundets teststationer.

Ifråga om tillbehör m m hade M tidigare en betydligt mer omfattande testverksamhet. Den har inskränkts efter konsumentverkets tillkomst år 1973. För närvarande genomförs endast enklare provningar, typ torkarblad, bilschampo etc. Mer kostnadskrävande undersökningar läggs oftast ut på andra provningsanstalter.

Motormännens Riksförbund har visst samarbete med konsumentverket. Eftersom organisationen finansieras genom medlemsavgifter är det dock svårt att motivera deltagande i dylikt arbete om man inte kan marknadsföra sitt engagemang genom att t ex publicera resultaten av arbetet gemensamt med konsumentverket. Konsumentverket har valt att gå ut med egen information trots Mzs medverkan.

På de l8 teststationerna utför man årligen ca 2l 000 konditionsbesiktningar, vilket innebär en genomgång av bilen på 230 punkter. Vid genomgången upptäcks både fel som kan inverka på trafiksäkerheten och andra fel vars åtgärdande kan ställa sig dyrbara för bilägaren. Kostnaden för en s k grundtest var 162 kr i mars 1982 för organisationens medlemmar mot 27l kr för icke medlemmar. Testprotokoll upprättas vid varje grundtest. Ur dessa väljs de bilmodeller ut av vilka tillräckligt stort antal finns för en statistisk databehandling. Sammanställningen redovisas i tidningen MCTOR.

Utöver rena produkttester görs också s k stickprovskontroller av kvaliteten på verkstadsarbeten och rostskyddsbehandlingar. Både då det gäller utvärdering av M:s testprotokoll och protokoll från stickprov är konsumentverket intresserat av ett samarbete.

2.3.2.7 Postorderföretag

Fliesbergs Sport och Fritid är ett postorderföretag som säljer sport- och friluftsutrustning. Många varor som marknadsförs i företagets katalog har genomgått provning. Företaget har även viss egen testutrustning.

Provningarna syftar främst till att bedöma vilka varor som är lämpade att tas in i sortimentet. Men man provar även i syfte att få underlag för konstruktion av egna varor (t ex skidor, skridskor, fritidskläder). Provningarna är främst av praktisk karaktär, dvs man provar hur varan fungerar under normala betingelser.

Även mycket enkla tekniska provningar görs ibland. Sålunda provas termosar genom att lika varmt vatten hälls i samtliga termosar som ingår i provningen. Temperaturen avläses efter viss tid.

Resultatet av provningarna är som nämnts ovan att varor som befunnits lämpliga tas med i sortimentet. Men provningsresultaten redovisas till viss del även i katalogen. Man anger t ex till vilken kroppsstorlek de olika ryggsäckarna passar, vilka temperaturer som olika sovsäckar kan användas vid m m. Provningsresultaten redovisas i form av marknadsöversikter. Dessutom finns koncentrerade “köpråd i katalogen. Där beskrivs kortfattat vad som är viktigt att tänka på före köp av produkten i fråga.

När företaget påpekat för tillverkarna att man vid provningarna funnit brister i deras varor, har tillverkaren i allmänhet ändrat den bristfälliga detaljen. Om den bristande funktionen hela gällt varan har det hänt att tillverkaren dragit in produkten helt.

PROVNINGSLABORATORIER

3.1 Statliga och delvis statliga provningslaboratorier

Ett stort antal statliga och delvis statliga myndigheter och institutioner har tillgång till laboratorier med mer eller mindre omfattande utrustning för mätningar och analyser.

Vissa statliga laboratorier har tillkommit främst i syfte att utgöra ett provningsorgan. Så är t ex fallet med statens provningsanstalt. Det finns även andra myndigheter och institutioner som har tillgång till laboratorier i vilka man har möjlighet att göra jämförande eller andra varuprovningar avseende konsumentvaror. Exempel härpå är flygtekniska försöksanstalten (FFA), som främst ägnar sig åt forskning inom flygtekniska områden, men som även gör rutinprovningar. Ett annat exempel är FOA, som också främst ägnar sig åt forskning, men som kan åta sig uppdrag när det gäller utveckling av mätmetoder och vissa mätningar. Däremot åtar man sig inte gärna rutinprovningar. Detsamma är fallet med universitet och högskolor som ofta har tillgång till betydande laboratorieresurser. Televerket testar apparatur som är avsedd för anslutning till det allmänna telenätet. De s k branschforskningsinstituten har en unik kompetens inom sina respektive områden och har tillgång till laboratorieresurser, vilka främst är avsedda för utveckling av produkter inom den egna branschen. men som även kan användas för test av konsumentvaror.

f syfte att kartlägga i vilken omfattning konsumentvaruprovningar

görs inom landet har kommittén under våren, sommaren och hösten l980 genomfört ett antal intervjuer med företrädare för vissa statliga och delvis statliga laboratorier. Till andra laboratorier har en skriftlig förfrågan sänts ut. De frågor som önskades belysta var om laboratoriet i fråga åtog sig konsumentvaruprovning. vilka varor man i så fall åtar sig att testa och vilka egenskaper som kan testas. Vidare önskades en bild av omfattningen av dylika test och en bedömning av den framtida omfattningen av konsummentvaruprovning vid laboratoriet i fråga.

Beträffande den lediga kapacitet som finns på de olika laboratorierna, har man från flera håll uttryckt tankegångar som går ut på att ledig kapacitet är en följd av prioriteringar. Ingen anställd vid laboratoriet anses gå utan meningsfyllda arbetsuppgifter. När provningsuppdrag saknas, ägnar man sig bl a åt metodutveckling. Om uppdrag kommer in till laboratoriet kan man prioritera ned metodutvecklingen, men det är inte alltid säkert att så sker. Det måste bli en bedömning från fall till fall. Vissa av laboratorierna har dock, med nuvarande personella och utrustningsmässiga resurser, uppgett sig ha möjlighet att ta emot uppdrag i större omfattning än den nuvarande. Andra måste utöka personal och/eller lokaler för att kunna ta emot fler uppdrag.

Myndigheter och institutioner har i sina svar framhållit att man åtar sig tester inom det egna kompetensområdet. Man får då ha i minnet att detta kompetensområde kan vara bredare än det vid första påseende förefaller vara. Som exempel kan nämnas att FFA åtagit sig mätning av värmeutbredning i stekpannor, FOA har åtagit sig provning av sovsäckar, statens väg- och trafikinstitut (VTI) har provat boxningshandskar.

3.l.l instanser som §tgr_sjg_provhingar

I det följande redovisas mycket kortfattat vilka laboratorier eller typer av laboratorier som åtar sig konsumentvaruprovningar. En mer utförlig beskrivning återfinns i bilaga 6 om inte annat anges.

Apoteksbolaget har egna laboratorieresurser för testning av varor som säljs av apoteken. Testen är delvis rena leveranskontroller, men man genomför även jämförande varuprovningar för att få underlag för sortimentsvalet. Apoteksbolaget är riksprovplats för mekaniska och vissa kemiska preventivmedel. Man åtar sig även test av konsumentvaror, t ex att utröna om kraven i konsumentverkets riktlinjer för sugnappar är uppfyllda.

Apoteksbolagets verksamhet beskrivs utförligare i avsnitt 2.3.l.3 och bilaga 5.

Branschforskningsinstitut är, som namnet antyder, forskningsinstitut vars verksamhet syftar till forskning och utveckling inom den egna branschen. Många av dessa institut finansieras till lika delar av statsmedel via styrelsen för teknisk utveckling (STU), och av medel från industrin inom branschen via en intressentförening. Andra institut finanseras helt av bidrag från branschen och organisationer branschen närstående. Instituten har i allmänhet möjlighet att utanför det s k ramprogrammet, dvs den forskning och utveckling som finansieras av stat och bransch, ta emot uppdragsrrovningar i sina laboratorier.

Flygtekniska försöksanstalten (FFA) arbetar främst med forskning. utveckling och provning inom det flygtekniska området. Men man åtar sig i viss utsträckning, beroende på ledig kapacitet, även andra provningar. Man har bl a utvecklat provningsmetoder för sporthjälmar åt konsumentverket. Se vidare bilaga 6.

Försvarets forskningsanstalt (FOA) arbetar med forskning inom totalförsvaret. FOA är indelad i fem huvudavdelningar inom vilka arbetas med: utredningar, operationsanalys, planerings- och utredningsmetodik (FOA l), vapensystem, verkan och skydd (FOA 2), teknisk informationsbehandling (FOA 3), skydd mot kemiska och biologiska stridsmedel samt radiobiologi och radioekologi (FOA 4) samt mänsklig prestation och funktion (FOA 5). Man kan inom avdelningarna 2, 3, 4 och 5 åta sig uppdrag vad gäller konsumentvaror, främst avseende kravspecifikationer och utveckling av provningsmetoder. Se även bilaga 6.

Konsumentverket provar i egen regi vissa konsumentvaror. Verket utvecklar även provningsmetoder. Verket åtar även sig uppdragsprovningar på uppdragsgivarens bekostnad. Man förbehåller sig dock rätten att publicera testresultaten om den testade apparaten kommer ut på marknaden i oförändrat skick. Uppdragsprovningen har uppgått till ca 500-800 000 kr/år. Den minskade under budgetåret l980/8l för att sedan öka kraftigt l98l/82. Vissa Varuprovningar läggs av konsumentverket ut på statliga eller privata laboratorier eller på organisationer som genomför praktiska provningar. Man deltar även i internationella och internordiska

76 sou 1982:38

provningar, Provningsresultat delges konsumenten i form av märkning (t ex flytvästar) i handböcker eller i artiklar i Råd och Rön. Marknadsöversikter innehåller inga testresultat och sprids endast till konsumentvägledare. I marknadsöversikterna redovisas

fabrikantens uppgifter om varorna. Faktablad ger allmänna råd om varor och tjänster. I dessa blad finns inga testresultat eller marknadsöversikter. Verkets varuprovningsverksamhet omfattar ca en milj kr årligen, uppdragsprovningen ej inräknad. Se vidare avsnitt 2.3.1.2.

Möbelinstitutet utvecklar provningsmetoder för möbler och åtar sig provningar. Testresultaten delges konsumenten på en etikett som talar om för vilket ändamål möbeln är avsedd samt om de uppfyller baskrav, höga eller extra höga krav i tre olika avseenden. Alla möbler som är märkta med institutets etikett uppfyller minst baskraven. Testuppdragen omfattar årligen ca 700 000 kr. Möbelinstitutets totala budget rör sig om fyra milj kr och omfattar även forskning om konsumentkrav, utveckling av provningsmetoder, standardisering och information. Se vidare bilaga 6.

Sjöfartsverket genomför frivillig provning av fritidsbåtar. Provningen är omfattande och de flesta småbåtar på marknaden är numera

typgodkända. Båtar som uppfyller verkets minimikrav vid teknisk 1

och praktisk provning får märkas med verkets godkännandeskylt.

1 Se vidare bilaga 6.

l

Statens maskinprovningar provar och informerar om maskiner avsedda Å för jordbruk, skogsbruk och trädgårdsbruk. Huvudsakligen gäller det maskoner som används yrkesmässigt. Men man kan på uppdrag som ger full kostnadstäckning även åta sig provningar av konsumentvaror. I Exempel härpå är hobbymotorsågar och gräsklippare. Statens maskinl l l både tekniska l provningar gör och praktiska provningar. Se vidare l bilaga 6. l

Statens 1

provningsanstalt (SP) är den institution som har den största provningskapaciteten inom de flesta områden. SP har laboratorier inom områdena byggnadsteknik,byggnadsfysik, elteknik, akustik, legal metrologi, fysikalisk mätteknik, VVS-teknik, meka-

sou 1982:38 77

nik, brandteknik, polymerteknik, kemisk analys, ädelmetallkontroll samt ytskydd och korrosion. Dessutom har SP filial vid textilinstitutet där tester av textilteknisk art kan göras. Officiell provning,bl a ädelmetallkontroll och regional justering, står för ca 30 procent av anstaltens provningsintäkter. Större delen av provningarna är alltså frivillig provning.

Statens väg- och trafikinstitut QVTÃ) arbetar med forskning och provning inom områden som gäller vägar, trafik och säkerhet. VTI kan åta sig provningar av teknisk karaktär, dvs tekniska mätningar efter standardiserade eller andra provningsmetoder, och provningar som gäller t ex hanterlighet hos och effekt av vissa produkter. Se även bilaga 5.

AB Svensk Bilprovning svarar som riksprovplats för föreskriven provning och kontroll av motorfordon, släpvagnar och terrängfordon. Även viss frivillig fordonskontroll utförs.

Bolaget utger en årlig rapport som heter Bilens svaga punkter och som är baserad på kontrollbesiktningsresultaten för de vanligaste bilmodellerna. Rapporten säljs till konsumenter och alla intresserade.

Provningsverksamheten omfattar ca 370 milj kr per år. Se även bilaga 5.

Televerket har monopol på tillhandahållande av basutrustning avsedd för anslutning till det allmänna telefonnätet. Utrustning som inte faller inom telemonopolet, men som ändå skall anslutas till telenätet måste först provas av televerket för typgodkännande. Sådan provning görs vid televerkets centrallaboratorium. Enligt riksdagens beslut år l98l (trafikutskottets betänkande 1980/8l:9, om vissa åtgärder på teleområdet) har telemonopolet inskränkts, vilket kan medföra ökad provning av varor för telekommunikation. Se även bilaga 6.

Vid ett anta1 universitet och högsko1or finns 1aboratoriekurser avsedda för forskning och undervisning inom det egna ämnet. Vissa institutioner åtar sig provningar som 1igger inom det egna ämnesområdet och som bedöms ti11föra institutionen kompetens. Vid ett anta1 högsko1or har man ansett denna verksamhet så viktig att man har s k kontaktsekretariat, avsedda att förmed1a kontakter me11an de o1ika institutionerna och företag. Man har även givit ut s k servicekata10ger, i vi1ka beskrivs vi1ken teknisk utrustning som finns på o1ika institutioner, vad denna utrustning kan användas ti11 och exempe1 på provningar och mätningar som man kan åta sig. Se vidare bi1aga 6.

3-1-2

lnâtânâe: 20m useita: §19_ erg/masa

Ett anta1 stat1iga e11er de1vis stat1iga instanser har tidigare genomfört jämförande e11er andra provningar av konsumentvaror e11er på annat sätt åtagit sig uppdrag inom konsumentvaruområdet, t ex ritningsgranskning, rådgivning angående konstruktioner m m. De instanser som redovisas i detta avsnitt har 1aboratorieutrustning som eventue11t sku11e kunna användas för provning av konsumentvaror, e11er sådan kunskap som sku11e kunna användas vid konsumentinformation. Samt1iga av dessa instanser uppger att man f n inte i ägnar sig åt någon konsumentvaruprovning, och man tror inte 1 1 he11er att man i framtiden kommer att göra detta. F1era av instan- 1 har 1 serna s1utat med konsumentvaruprovning, sedan systemet med riks- 1 1 provp1atser införts och statens pr0vningsansta1t byggts ut i Borås. 1 1 1 SIFU

SIFU startade år 1922 som Hantverksinstitutet och drevs av Sveriges Hantverks- och Industriorganisation. Institutet ombi1dades sedermera ti11 statens hantverksinstitut och ti11 statens institut för

hantverk och industri. År 1970 ombi1dades institutet ti11 statens 1

i

institut för företagsutveck1ing vi1ket år 1974 b1ev en enhet inom statens industriverk. I ju1i 1980 bi1dades en särski1d stat1ig stifte1se ka11ad Stifte1sen Institutet för företagsutveck1ing. i

sou 79

1982:38

Verksamheten har tidigare varit inriktad på bl a provning, besiktning och utveckling av provningsmetoder. Sålunda har i ett energitekniskt laboratorium genomförts jämförande provningar av oljeeldade villapannor. Denna verksamhet har numera överförts till statens provningsanstalt. Provning av påskjutsbromsar har överförts till statens väg- och trafikinstitut. Ett vattenlaboratorium med ett femtontal anställda har överförts till lantbruksuniversitetet i Uppsala. Livsmedelslaboratoriet, i vilket utfördes hygienisk kontroll av livsmedel, har övertagits av Stockholms kommun.

Institutet fungerade tidigare även som inofficiell reklamationsnämnd när det gällde byggnads- och måleritekniska problem. Det har också svarat för sekretariatsfunktionen åt dåvarande skoreklamationsnämnden och tvättreklamationsnämnden.

Den l juli l98l övertogs verksamheten vid SIFU av stiftelsen. SIFU:s pannlaboratorium och elektroniklaboratorium i Stockholm kommer fr 0 m den l juli l982 att i nyuppförda lokaler i Borås kompletteras med verkstadshall jämte laboratorier för process-, ytbehandlings-, kemi-, bygg-, VVS- och mätteknik samt akustik.

Enligt departementschefsuttalande i l977 års småföretagsproposition kan SIFU bedriva konsult- och provningsverksamhet i anslutning till kursverksamheten. Stiftelsen ser dock som sin primära uppgift att genom fortbildningsverksamhet stärka de små och medelstora företagens livskraft och utvecklingsförmåga. För verksamheten, som är praktiskt inriktad, krävs utrustning och tekniskt kvalificerad personal. Omsättningen budgetåret l98l/82 beräknas till 57 milj kr, varav l4 milj kr i statligt bidrag, och antalet anställda till 170.

Sammanfattningsvis kan sägas att i princip har all provning av konsumentvaror och all utveckling av provningsmetoder upphört hos SIFU.

Spri-sjukvårdens och socialvárdens planerings- och rationaliseringsinstitut

Huvudintressenter i Spri är Landstingsförbundet och staten. Spri har till uppgift att - och samordna främja samt medverka i planering och rationalisering inom hälso- och sjukvården - insamla och sprida information inom området - fastställa svensk sjukhusstandard - verka för samordning mellan hälso- och sjukvård samt socialvård.

Formellt har Spri ingen myndighetsfunktion - även om Spri:s rekommendationer många gånger i praktiken har lika stor genomslagskraft som myndighetsföreskrifter.

Spri ger ut fem publikationsserier. En av dessa, Spri specifikationer är svensk sjukhusstandard, dvs branschstandard.

Standarden anger krav avseende bl a mått, material, prestanda för olika produkter som används i sjukvården. Där så erfordras anges även de provningsmetoder som skall användas för att kontrollera att kraven är uppfyllda.

Tillämpning av standard är frivillig. Den vanligaste användningen av standard är som tekniskt underlag (kravspecifikation) vid upphandling. I och med att köpare och säljare är överens om att tillämpa standarden får den bindande kraft för parterna. I vissa fall ges en standard bindande karaktär genom att en myndighet hänvisar till standarden t ex i föreskrifter. Den myndighet som i Spri:s fall kommer i fråga är normalt socialstyrelsen.

I standarden kan utöver de tekniska kraven på den aktuella produkten även föreskrivas typprovning på närmare angivet sätt. I sådana fall räcker det inte att leverantören försäkrar att den erbjudna produkten fyller standardens tekniska krav, utan han måste kunna förete ett protokoll från typprovning utförd av en opartisk provningsinstans.

sou 1982:38 31

Om en standard. som innehåller typprovnings- eller annat provningskrav, görs bindande genom avtal eller myndighetsföreskrift, blir alltså även kravet på provning bindande.

Märkning av varor i identifieringssyfte föreskrivs i Spri specifikationer. Exempel på sådana märkningar är Spri-beteckning (ordet Spri + specifikationsnummer) i textila plagg, färgmärkning som anger dimension på injektionskanyler, färgmärkning på gasledningar och kopplingar för att ange innehåll.

För vissa medicintekniska produkter utarbetar Spri marknadsöversikter. Dessa kan någon gång ingå som textavsnitt i Sprizs publikationsserie Råd eller Rapport, men vanligen utges de separat. I det senare fallet blir köparen automatiskt abonnent på uppdaterande information om den aktuella produkten.

Spri Materialprovning AB, ett dotterbolag till Spri, utför på uppdrag granskning och provning av bl a medicinska apparater, hygienutrustning, (t ex så kallade desinfektorer), engångsartiklar och kemisktekniska produkter, med avseende på viktiga funktionella egenskaper och säkerhet. Arbetet baseras vanligen på av Spri fastställda produktgranskningsprogram (finns för vissa medicintekniska apparater) eller standarder. Någon märkning av granskade eller provade produkter sker ej. Provningsresultaten dokumenteras i protokoll.

Sprängämnesinspektionen

Sprängämnesinspektionen bedriver ingen egen provningsverksamhet. Däremot utfärdar inspektionen typgodkännande för t ex viss utrustning för tankfordon. Den provning på vilken typgodkännandet grundas sker inte vid sprängämnesinspektionen. Inspektionen är vidare föreskrivande myndighet och tillsynsmyndighet för brandfarliga och explosiva varor. Den enskilde konsumenten berörs nännast av inspektionens verksamhet när det gäller cisterner (oljetankar) och mindre behållare.

Konsumenter som kontaktar inspektionen har i allmänhet hänvisats dit av något annat utåt mer känt organ, t ex brandkåren.

AB Statens Anläggningsprovning 15A)

Konsumentvaror inom SA:s arbetsområde är automatiska portar för och besiktigas av SA, varvid 4 t ex garage. Dessa typgranskas typgranskningen underlättar besiktningen men är inte obligatorisk.

Bestämmelser om detta ingår i SBN (Svensk Byggnorm) och utfärdas

av statens planverk. Provning för frivilligt typgodkännande sker till vissa delar vid statens provningsanstalt i Göteborg.

AB Statens Anläggningsprovning beskrivs närmare i bilaga 5.

Statens Miljömedicinska Laboratorium

Statens Miljömedicinska laboratorium ingick tidigare i statens naturvårdsverk och utgjorde där den omgivningshygieniska avdelningen. Avdelningen ombildades den l juli 1980 till egen myndighet.

Omgivningshygieniska avdelningen vid naturvårdsverket har vid en- 1 staka tillfällen utfört test av vissa konsumentvaror. Man har l i bl a testat vissa kaffebryggare med avseende på kadmiumhalten i

det kaffet, man har gjort vissa vattenarmaturanalyser 1

bryggda l och viss medicinsk-hygienisk testning av vattentankfärger (främst i I vattentankar för båtar). Testen har genomförts efter förfrågningar

l

från andra myndigheter. Man anser det inom laboratoriet föga att man i framtiden kommer att rutinmässigt utföra test troligt av konsumentvaror. l

Marintekniska institutet J l Marintekniska institutet utför på uppdrag av myndighet eller enskild provningar och undersökningar av betydelse för sjöfart, och havsteknik samt, i den mån institutets utrustning i skeppsövrigt medger, även andra provningar och undersökningar. Uppskall vara självfinansierande. Ersättning härdragsverksamheten för utgår enligt priser som institutet självt fastställer i syfte _ att erhålla full kostnadstäckning. Eftersom institutet arbetar å i internationell konkurrens tas därvid hänsyn till utländska

i sou 1982:38 33

konkurrenters prisnivå. Uppdragsverksamheten uppgår till ca 34 milj kr per år. Egen forskning samt myndighetsuppgifter finansieras med ett särskilt bidragsanslag på ca fem milj kr per år.

Uppdragsverksamheten är primärt inriktad på sjöfarts, skepps- och havsteknik. Till ca 60 procent utgörs verksamheten av forskning och utvecklingsarbete, resten är rutinprovningar. Man har hittills inte åtagit sig provningar inom konsumentvarusektorn.

3.2 Privata och kooperativa provningslaboratorier

Omfattande provningsverksamhet vad gäller konsumentvaror äger rum på privata och kooperativa provningslaboratorier. Dels provar man på eget initiativ Och dels åtar man sig uppdragsprovningar från externa beställare.

Många intresseorganisationer, typ branschorganisationer, har tillgång till egna laboratorier och/eller egen framtagning av provningsmetoder. Många organisationer av den typ som redovisas nedan åtar sig praktisk provning av funktionen hos vissa varor.

Privata laboratorier för främst kemiska och elektrotekniska analyser och mätningar finns på många håll.

De större företagen, främst tillverkare av elektriska apparater

med hög teknisk precision, har omfattande laboratorieutrustning till sitt förfogande. som ett led

Provningar ingår i produktutvecklingen.

ICA-Förbundets och Kooperativa Förbundets laboratorieresurser har beskrivits i det föregående kapitel 2.3.2. Båda dessa företag åtar sig uppdragsprovningar. Inköpskontroll förekommer hos ett flertal andra företag, mestadels dock i betydiigt mindre omfattning än hos ICA och KF. Exempel är den tidigare redovisade provning som sker på Fliesbergs postorderföretag, se avsnitt 2.3.2. Även motororganisationers laboratorieutrustning har beskrivits i kapitel 2.3.2.

Ett antal provkök finns inom landet. De flesta arbetar på likartat sätt. Man åtar sig provning av livsmedel och eventuellt även a vissa redskap och apparater för matberedning. Vid de sensoriska 1 mätningarna (främst smaktest) används samma metoder vid de olika

provköken, dvs de metoder som utarbetats av SIK (Svenska livs-

medelsforskningsinstitutet).

Privata laboratorier och konsulter finns inom ett stort antal tekniska områden. Många av dessa utför besiktningar av ibruktagen materiel, dvs kontrollerar på användarplatsen om produkten i fråga uppfyller vissa krav som antingen ställts i leveranskontrakt eller som, främst beträffande säkerhet, ställts av myndigheter. Vissa laboratorier eller konsulter åtar sig leveranskontroller. Det innebär att man tar stickprov av levererad vara och kontrollerar att den både vad gäller kvalitet och kvantitet uppfyller villkoren i det kontrakt som skrivits om leveransen.

Dessutom finns direkta analys- och mätlaboratorier. Till dessa lämnas en vara för analys av viss egenskap. Det är dessa labo- 1 4 ratorier som i viss omfattning utför jämförande varuprovningar av konsumentvaror. Sådana laboratorier finns främst inom det kemiska och inom det elektrotekniska området.

l 4

Analys- och mätmetoder utvecklas och förfinas alltmer. För att l utföra mätningarna, krävs ofta dyr och specialiserad apparatur. Det innebär att laboratorierna av ekonomiska skäl blir allt mer specialiserade, eller läggs ned. Inom det elektrotekniska området har antalet fristående laboratorier/konsulter minskat starkt de senaste åren. 1 1 De kemiska laboratorierna gör i de flesta fall enstaka analyser, mer sällan 4 jämförande varuprovningar. Många kemiska laboratorier arbetar med analyser inom arbetsmiljöområdet och med vattenanaly- 1 ser. Andra speciallaboratorier inom den kemiska sektorn gör medicinska analyser, biologiska test och jordanalyser.

av konsumentvaror, främst inom mindre och medei- Många tiiiverkare stora företag använder sig av denna typ av iaboratorier och konsulter i sin produktutveckling och produktionskontroii.

Det är främst sidan man anlitar privata 1abopå den ijudtekniska ratorier för att k0ntr011era om produkten uppfyiier vissa krav, t ex hifi-normer m m.

Företagens egna iaboratorieresurser. Som ett 1ed i den egna produktutveckiingen provar tiiiverkare sina varor. Oftast gäiler det sådana varor som ska11 uppfyiia höga krav på teknisk precision. Större företag har ofta omfattande iaboratorieutrustning.

Vissa företag provar, inte bara egna produkter, utan även konkurrenternas. Vid vissa av laboratorierna finns avancerad automatik vad gäiier provningsutrustningen. Detta leder ti11 att ett stort anta] provningar kan göras ti11 begränsade kostnader.

Även mindre företag har ofta viss begränsad utrustning för enkiare provningar av egna och andras varor.

Internationeila u11sekretariatet (IWS) har ett textiitekniskt iaboratorium. Kapaciteten nyttjas dock nästan helt för k0ntr011 av att märkningsbestämmeiser uppfy11ts. Se vidare kapitei 6.7.3.

Provning för (av frivi11ig art) görs av fiera organi-

godkännande

sationer av viika vissa har tiiigång ti11 egna iaboratorieresurser. Denna typ av provningsverksamhet redovisas, iiksom de iaboratorieresurser som finns härför,under kaP1te1 6.4 och 6.7-

sou 1982:38 87

4 PROVNINGSMETODER

4.1 Standardiserade provningsmetoder

Vid kommitténs diskussioner med företrädare för näringsliv och i Sverige, har framkommit att man så långt möjligt organisationer strävar efter att använda standardiserade, svenska, utländska eller internationella, provningsmetoder vid de varuprovningar Man föredrar att använda internationellt standardisesom görs. rade bl a därför att test utfört enligt inprovningsmetoder, ternationell kan redovisas i flera olika länder. provningsmetod

Avsnitten 4.l.l - och avsnitten 4.1.5 - 4.l.7 är i huvud-

§.l.3

sak hämtade ur Standardiseringskommissionens i Sverige skrifter “Standardkalendern l98l och Standardisering inom konsumentvaruområdet.

4.l.l jag §r_standargisering_?

Standardisering är ett systematiskt uppordnings-, urvals- och regelbildningsarbete vara syfte är att förenkla och förbilliga sett från företagsekonomisk och samhällsekonomisk synpunkt.

Standardiseringen är en länk i framställningskedjan av en produkt och har starkt samband med forskning och utveckling.

Allmänt kan man också säga att en standard är en överenskommelse om att göra någonting - utforma en produkt, använda en metod eller annat - bestämt sätt. Det finns standard något på ett visst, på flera nivåer - intern (företags-) standard, branschstandard, nationell standard, internationell standard.

Svensk standard är sådan nationell standard som är fastställd av SIS - Standardiseringskommissionen i Sverige. Den har en viss bestämd utformning, och den har tillkommit enligt en viss bestämd procedur.

Svensk standard kan ses som en frivillig överenskommelse mellan de intresserade parterna - tillverkare, användare, myndigheter, institutioner eller andra intressenter. Är standardens innehåll tekniskt och ekonomiskt sunt och hållbart säkerställer detta en allmän tillämpning av den. I annat fall utnyttjas den inte.

Även om standarden i sig själv alltid är frivillig kan den bli tvingande om en myndighet hänvisar till den i en föreskrift, vilket förekommer när det gäller bestämmelser avseende hälsa, säkerhet och miljö, t ex inom bygg- och elområdena.

Den internationella standardiseringsorganisationen ISO har definierat standardisering på följande sätt:

standardizationz An activity giving solutions for repetitive application, to problems essentially in the spheres of science, technology and economics, aimed at the achivement of the optimum degree of order in a given context. Generally, the activity consists of the processes of formulating, issuing and implementing standards.

Man kan indela standarden på olika sätt och i olika typer. Man ta-

lar t ex om

Grundstandard. Standard som fastlägger allmänna data, begrepp ocñ metoder och utgör grund för fortsatt standardisering av konkreta objekt. Hit hör t ex måttenheter och matematiska symboler, terminologi, toleranser och ritregler.

Produktstandard. Standard som avser material och varor. Produktstandarden kan avse en varas dimensioner, ett materials hållfasthet eller någon annan egenskap, eller fastlägga egenskaperna hos en viss produkt.

Metodstandard. Standard som avser metoder, förfaranden 0 d. Ofta avser metodstandarden en provningsmetod, som är knuten till en kvalitetsuppgift för en produkt.

Även andra indelningar av standarder förekonmer och gränserna mellan huvudtyperna ovan är inte skarpa. Inom byggområdet används ofta begreppet ramstandard, som avser grundläggande mått för en viss produkttyp.

4.l.2

gtarbetandg av_standard

Initiativet till en ny standard kan komma från olika håll - i princip kan vilken instans som helst, enskild eller samhällelig, vända sig till ett standardiseringsorgan med förslag om att standardisering bör sättas i gång på något visst område. I praktiken tas ofta initiativet av företag eller myndigheter - ibland genom en redan bildad kommitté som i sitt arbete uppmärksamats på nya behov av standarder.

- Standardiseringsorganet standardiseringsgruppen eller ett fack- organ planerar och fördelar uppgifterna. Gäller ärendet en helt ny standardiseringsuppgift måste en ny kommitté bildas. Kommittén sätts samman av experter som representerar olika intressen inom området - det kan vara tillverkare, användare, statliga verk, organisationer eller institutioner. Man eftersträvar alltid att göra kommittén så representativ som möjligt för alla

Kommitténs tekniske sekreterare kommer från standardiseringsorganet.

Kommitténs uppgift är att arbeta fram ett till svensk förslag standard. baseras arbetet

Ofta på internationella standarder el-

ler standardforslag. Utredningar och undersökningar gjorda inom

eller företag används ofta som underlag för arbeorganisationer tet - ibland kan också kommittén initiera sådana undersökningar. under arbetet hålls kontakt med motsvarande internationella kommittéer och medlemmar i kommittén deltar även i det internationella arbetet.

När kommittén arbetat fram ett förslag till standard sänds detta ut på remiss. Remissen går till företrädare för såväl tillverkare som användare i form av företag, organisationer, myndigheter etc som berörs av förslaget men som inte finns representerade i kommittén. Samtidigt anmäls förslaget i tidskriften STANDARD och i fackpressen.

Standardförslaget bearbetas sedan av kommittén med ledning av remissvaren. Blir det många ändringar kan förslaget gå ut på remiss en gång till - annars går förslaget vidare till huvudkommitté eller fackorganstyrelse för godkännande.

Först därefter kan förslaget anmälas till SIS tekniska nämnd för fastställelse som svensk standard. Tekniska nämnden bedömer då om standarden uppfyller de allmänna, tekniska och formella krav som bör ställas på den, om den är riktigt utformad och om den är tillfredsställande samordnad med andra standarder, både nationella och internationella. Om tekniska nämnden avvisar förslaget går ärendet tillbaka till kommittén för förnyad behandling.

I särskilda fall kan SIS styrelse fatta beslut om fastställandet av svensk standard som överförts från tekniska nämnden till styrelsen.

4.l.3 Stangardisgringskommissigngn_i_Sverigg (SIS)

SIS - Standardiseringskommissionen i Sverige som bildades l922, är centralorgan för standardiseringsverksamheten i Sverige.

SIS är en förening med stadgar fastställda av regeringen, som också utser SIS ordförande. Medlemmarna är organisationer som är intresserade av standardiseringsverksamheten.

SIS och fackorganens verksamhet finansieras (fackorganen, se av-

snitt dels genom direkta från staten över bud-

4.l:42 bidrag (både

getpropositionen och som uppdragsmedel och från näringslivet, dels genom SIS försäljningsverksamhet.

Årsbudgeten baserad på dessa medel är l98l/82 ca 55 Mkr per år.

Summan motsvarar i verkligheten bara en mindre del av de faktiska kostnaderna för standardiseringsarbetet. Deltagandet i kommittéarbetet, utredningar och undersökningar som görs i samband med utformningen av standardförslag m m är i praktiken naturafrån de intressenter bidrag företag, organisationer, myndigheter osv - som är representerade i kommittén, och motsvarar ett årligt belopp om ca 73 Mkr.

Av penningbidrag och naturabidrag sammantagna kommer ca 55 procent från närings1ivet, 30 procent från staten och 15 procent från försä1jningsverksamheten.

êlêlää_§§_Uu!99k9@mi§§§n-f§r-E9n§9me0§:_9çb_§êE§rhe§§§eEniE

Inom SIS tekniska avde1ning fanns tidigare en standardkommitté för konsumentvaror. Dessutom fanns med sekretariat på SIS en samarbetskommitté me11an å ena sidan Konsumentverket och andra sidan SIS och fackorganen, den s k SIS/SAMKO vars ordförande a11tid kom från Konsumentverket. Huvuduppgifter för SAMKO var att de1s vara forum för informationsutbyte och de1s behand1a principfrågor rörande standardisering av konsumentvaror, som var av gemensamt intresse för Konsumentverket och standardiseringsorganen.

1977 ombi1dades standardkommittên ti11 en s k huvudkommitté för konsument- och säkerhetsteknik. Samtidigt 1ades SAMKO ned och såvä1 informationsutbytet som po1icyfrågorna p1acerades i den rekonstruerade kommittén som därmed fick vidgade arbetsuppgifter och

avde1ningschef från Konsumentverket, sedan 1979 Ni1s Ringstedt, och som vice ordförande direktör Iwan Ah1ström, Sveriges Grossistförbund.

HK 36 svarar för sådan standardisering inom det konsumenttekniska område, som inte natur1igen p1aceras i någon av de specie11a produktkommittêer som finns inom SIS och fackorganen. Dessutom är kommittén kontaktorgan me11an dessa andra kommittéer och berörda

För att kontinuer1igt k1ar1ägga behovet och 1ämp1igheten av att ta fram standard som under1ag för Konsumentverkets p1anerade rikt- 1injer utgör en genomgång av rikt1injep1aneringen en stående punkt på dagordningen vid kommitténs sammanträden, norma1t två gånger per år.

4.1.4 fagkgrgan

Byggstandardiseringen (BST) svarar för natione11 och internatione11 standardisering inom byggområdet.

BST:s uppgift är att utarbeta svensk standard som kan bidra ti11 ökad rationa1isering i vid mening i byggandet genom koordinering, variantbegränsning och effektivare resursanvändning inom projektering, produktion och förva1tning.

Byggstandardiseringens med1emmar är företag, myndigheter, institutioner och sammans1utningar inom branschen.Såvä1 konsument- som producentintressen är företrädda.

Metallnormcentralen år 1947 genom omorganisation av (MNC) bildades den inom SIS år l942 tillsatta Stål- och Metallnormskommittên. MNC:s organ är en styrelse, med medlemmar tillsatta av högsta styrande fem intressentorganisationerz Jernkontoret, Sveriges Mekanförbund, Sveriges Varvsindustriförening, Gränges Aluminium och Gränges Metallverken samt Svenska Järn- och Balkgrossisters Förening.

Svenska Elektriska Kommissionen (SEK) bildades år 1937 genom en sammanslagning av Svenska Elektrotekniska Kommittén (bildad år 1907) och Elektriska Standardiseringskommittên (bildad år 1919). SEK

är dels svensk nationalkommittê av IEC (International Electrotechni-

cal Commission) och av CENELEC (Comitê Europêen de Normalisation Electrotechnique), dels fackorgan för standardisering inom eltekniken och som sådant anslutet till SIS.

Sveriges Mekanstandardiserigg (§M§) svarar för nationell och internationell standardisering inom det mekanisk-tekniska området. SMS är bildat och finansierat av mekanbranschen, myndigheter, konsumentorganisationer m fk organisationer. Verksamheten startade år 1919.

Arbetsområdet omfattar bl a grundläggande system och metoder, konstruktions- och kraftöverföringselement, produktionsmedel, bilar, kärnenergi, utrustningar för lantbruk, skogsbruk, entreprenad och närtransport, gas- och vätsketeknik, kyl- och värmeteknik, energisparteknik, flygmateriel samt allmän räddningstjänst.

4.l.5 internationell_stagdardi§ering

Den övervägande delen av standardiseringsarbetet sker i direkt kontakt med motsvarande internationella arbete, och det internationella arbetet får allt större betydelse. Det internationella arbetet sker i både globala och regionala organ. Det finns tvâ globala standardiseringsorgan: ISO och IEC. Namnet ISO är en beteckning, inte en förkortning. På engelska kallas ISO International Organization for Standardization. IEC betyder Internationell Electrotechnical Commission. Både ISO och IEC har centralsekretariat i Genêve. Medlemmar i ISO och IEC är nationella standardiseringsorgan, ett från varje land.

Liksom på det nationella planet utarbetas de internationella standarderna av tekniska kommittéer. Delegaterna utses av de medlemsorgan som förklarat sig intresserade av kommitténs arbete. Ett av de deltagande medlemsorganen åtar sig sekretariatet för

kommittén, vilket betyder att det tillhandahåller teknisk sekre- l

sköter all skriver i terare, korrespondens, ut standardförslag, planerar sammanträden i samråd med ISO:s centralsekretariat etc.

En ISO-kommitté utformar först ett förslag, kallat draft proposal. Detta behandlas av de länder som deltar i kommittéarbetet. När kommittén slutbehandlat förslaget sänds det till ISO:s centralsekretariat, som registrerar det som en Draft International Standard och sänder ut det till samtliga ISO-medlemmar för omröstning. Om röstningen ger positivt utslag enligt ISO:s regler går förslaget till ISO Council, som fastställer det som International Standard.

ISO ger dels ut International Standards (som tidigare fastställdes enligt något annorlunda regler och då kallades ISO Recommendations), dels Technical Reports. De senare är dokument som av olika skäl inte kunnat fastställas som standarder, men som ändå bedömts ha allmänt intresse.

De två globala organisationerna har i stort sett samma struktur, och arbetet går till på ungefär samma sätt. Ett nära samarbete förekommer, bl a för att få ökad samstämmighet i regler och arbetsmetoder och för koordinering av det tekniska arbetet. IEC är 40 år äldre än ISO, och den internationella standardiseringen på elområdet har hunnit mycket långt.

En IEC-konmitté utarbetar först ett förslag, kallat Secretariat Draft, som via IEC:s Central Office i Genéve sänds ut till alla IEC-medlemmar (nationalkommittéer) för kommentarer. Dessa behandlas därefter av kommittén, som därefter gör ett slutförslag. Slutförslaget sänds via Central Office ut på omröstning, och kallas då Central Office Draft. Vid bifall enligt IEC:s regler fastställs förslaget som IEC Standard. I undantagsfall publicerar man i stället en IEC Report, som då har karaktär av en sammanfattning eller en redovisning av riktlinjer snarare än av en standard.

Det dominerande internationella arbetet utförs av ISO och IEC, men det finns också regional samordning av standardisering. De länder som är med i antingen EG eller EFTA samarbetar i organisationen CEN, och på elområdet i CENELEC. Dessutom ingår i CENELEC Spanien och i CEN Spanien och Grekland. Uppgifter för dessa regionala organ är att genom att fastställa europeisk standard (ENstandard) komplettera de globala resultaten och samordna tilllämpningen av de internationella standarderna regionalt genom s k harmonisering av de nationella standarderna.

Om ISO eller IEC-arbete inte pågår inom ett område som bedöms som viktigt av europeiska myndigheter kan CEN eller CENELEC självständigt utarbeta standard.

Även i Norden finns ett regionalt samarbete, som har stor betydelse för samordning av nationella standarder och för undvikande av dubbelarbete. Ofta eftersträvar man också ett gemensamt uppträdande i de internationella organen. De nordiska standardiserings- - både centralorgan och fackorgan - samarbetar inom ramen organen för ett avtal, kallat INSTA STAdardisering). INSTA

(INternordisk

utan man eftersträvar likalydande stangör inga egna standarder, darder i de nordiska länderna.

4.1.6 gtlägd§k_standargi§ering

I de flesta västeuropeiska länder är standardiseringsorganen uppsamma sätt som i Sverige - dvs som fristående byggda på ungefär organisationer med mer eller mindre stark anknytning till staten. med ett centralorgan och flera fristående organ för Arrangemanget vissa fackområden återfinns också i flera länder - bl a i några av de nordiska länderna.

I det internationella arbetet har Västeuropa hittills spelat en ledande roll. Standardiseringsorganen i Tyskland, Frankrike och Storbritannien är mycket stora och har åtagit sig en mycket stor del av sekretariaten inom ISO.

I USA har standardiseringsarbetet länge varit fördelat på ett stort antal organisationer, men på senare år har den amerikanska ISO-medlemmen ANSI, förstärkts. Man har bl a ökat insatserna på det internationella området kraftigt.

Standardiseringsorganen i öststaterna är statliga. Sovjetunionens standardiseringsorgan utgör ett eget ministerium, och har även hand om kvalitetskontrollapparatur. Standarderna i östländerna är vanligen inte frivilliga som i de allra flesta fall i väst, utan har närmast karaktär av föreskrifter. Även för Sovjetunionen gäller att man på senare år gjort kraftigt ökade insatser på internationell standardisering.

De fem standardiseringsorgan som har störst engagemang i den internationella standardiseringsorganisationen ISO är:

Association Française de Normalisation, AFNOR (Frankrike), som utger standard med beteckningen NF

British Standards Institution, BSI (Storbritannien), BS

Deutsches Institut für Normung, DIN (Tyskland) DIN

American National Standards Institute, ANSI (USA), ANSI.

Standardiseringskommissionen i Sverige, SIS (Sverige) SS

4.1.7 Försäljning av standarder Svensk standard säljs av SIS. Även utländsk nationell standard säljs av SIS. Man kan inte köpa utländsk standard direkt från det utländska standardiseringsorganet, utan måste bestämma standarden genom SIS. Detsamma gäller internationell standard från ISO och IEC. Man kan abonnera på ny svensk standard liksom också på ny utländsk och internationell standard.

4.2 Icke standardiserade tekniska provningsmetoder

Med standardiserade provningsmetoder menar man oftast nationell eller internationell standard. Företagsintern standard eller branschstandard är en typ av allmänt vedertagna provningsmetoder som inte är standardiserade av något standardiseringsorgan.

Inom textilområdet har textilforskningsinstitutet utarbetat ett stort antal provningsmetoder, s k TEFO-metoder. Dessa metoder blir ofta efter en tid svensk standard. Inom skoområdet finns dels branschstandarder från SATRA (Sh0e and Allied Trade Association), dels företagsstandarder från t ex skoföretaget Bally. Dessa företagsstandarder används allmänt inom skobranschen över hela världen.

Många institut som åtar sig uppdragsprovningar, åtar sig även utveckling av provningsmetoder. Ofta bygger dessa metoder på att standardiserade eller allmänt vedertagna provningsmetoder appliceras på nya områden. Ibland används kombinationer av olika standardiserade provningsmetoder varvid en egenskap hos provobjektet mäts enligt en standardiserad metod och en annan egenskap enligt någon annan standardiserad metod (t ex kan vissa egenskaper mätas enligt DIN-standarder och andra egenskaper enligt BS-standarder). Det händer också att standardiserade metoder används med viss modifiering.

Vissa facktidskrifter och branschorgan tar fram egna provningsmetoder för varor som är nya på marknaden. Exempel på detta finns särskilt inom elektronikområdet. Tidskriften Hifi och Musik utar-

V sou 1982:38 95 _

betar för närvarande egna provningsmetoder för videobandspelare och videokameror. Hifi-institutet bildades ursprungligen för att

ta fram mätmetoder för ljudanläggningar av hög kvalitet. (Se

även kapitel 2.3.2.5).

4.3 Subjektiva mätmetoder

Gemensamt för huvudparten av de ovan relaterade provningsmetodertekniska karaktär. En varas kan med hjälp av na är deras prestanda mätas med avseende på ett antal egenskaper. Vid provningsmetoderna används teknisk utrustning och mätresultaten uttryckt mätningarna i fysikaliska enheter.

Vissa inte att på ett meningsfullt sätt mäta tekegenskaper går niskt. Man måste då använda bedömare och metoderna är s k submätmetoder. Vissa sådana metoder är standardiserade av jektiva eller internationella standardiseringsorgan. Så är t ex nationella effekt när det gäller lås fallet med mätning av inbrottsskyddets och dörrar. den svenska standarden skall låset respektive Enligt dörren motstå inbrottsförsök under viss tidsrymd. En kvalificerad inbrottstjuv används som mätverktyg.

I andra fall finns standardiserade bedömningsmallar. Detta gäller särskilt textilier, vilka med hjälp av mallar kan bedömas med avseende pilling (noppighet) m m. Även en på skrynklighet, ovan bedömare kan med dessa mallar göra relativt säkra bedömningar.

krävs viss reproducerbarhet för Även vad gäller praktisk provning skall bli allmänt För panelprovningar finns att metoden vedertagen. för sensoriska utprovade av SIK

metoder mätningar (smaktester)

livsmedelsforskningsinstitutet). Metoderna beskriver hur

(Svenska

som skall i provpanelen, väljs ut, samt hur provpersoner, ingå skall Dessa metoder används av de svenska ningarna genomföras. provköken (t ex ICA, KF och Jordbruket).

av bruksegenskaper, såsom hanterbarhet, hos varor För bedömning finns inga standardiserade provningsmetoder.

Det vanligaste tiilvägagångssättet vid dy1ik provning torde vara att personer, som är vana vid produkten e11er i produkttypen fråga, får använda varan och avge ett omdöme. Ibland detta avges omdöme spontant (t ex när Friiuftsfrämjandet låter vana skidåkare Ä I prova skidskor), ibland används testprotokoii (som när Fritidsfiskarnas riksförbund 1åter erfarna fritidsfiskare prova spinnspön under en säsong), ibiand intervjuas försökspersonerna fiera å gånger under pågående försök (t ex när Skoinstitutet ar- j provar betsskor på byggnadsarbetare). Gemensamt är att man efter

avsiutadå

provning väger samman resuitaten ti11 någon form av gemensam bedömning. Det förekommer också att en eiier ett par personer provar användbarheten hos varor under standardiserade provningsbetinge1ser (t ex ICA provkök provar stekpannor genom att vid sama ti11fä11e steka samma maträtt i samtiiga stekpannor som ingår i provningen och stekningen sker vid samma stektempera-

tur).

INFORMATION OM PROVNINGSRESULTAT FÖRE KÖPTILLFÄLLET

5.1 Bakgrund

Det finns för närvarande e11er har ti11 för kort tid sedan funnits ett anta] oiika system för information ti11 konsumenten före köp. De mest kända systemen är den rådgivningsverksamhet som konsumentverket och hemkonsuienterna har haft och den som de kommunaia konsumentrådgivarna har. En annan känd kanai för information före köp är företagens rekiam. Viss information av väsentiig betydeise från konsumentsynpunkt kan med stöd av 3 § marknadsföringsiagen krävas i marknadsföringen, dvs i rekiambroschyrer, annonser, på varans förpackning etc. Så sker t ex genom konsumentverkets riktiinjer.

I detta sammanhang är främst informationen om provningsresuitat

i

av intresse. Sådan information iämnas av en rad andra statiiga

i

myndigheter än konsumentverket såsom AB Svensk Biiprovning, Apoteksbolaget, statens maskinprovningar, handikappinstitutet och SEMKO. Annan information om provningsresuitat lämnas av organisationer, företag och tidskrifter.

5.2 Förutvarande direktrådgivning hos konsumentverket och aiimänna rekiamationsnämnden

Konsumentverket (KOV) har tidigare iagt ned betydande resurser på

direktrådgivning ti11 konsumenter. Sedan år 1979 får det dock an-

ses vara en kommunai uppgift att svara för vägiedning ti11 enskiida konsumenter. Konsumentverket har därför strävat efter att 1 minska denna direktrådgivning och att föra över konsumenternas frågor ti11 de kommunaia konsumentvägiedarna. Mot bakgrund av den starka utbyggnaden av direktrådgivningen tiii enskiida kon- F I sumenter som skett hos kommunerna har regeringen i budgetpropo- I i sitionen 1982 angivit att direktrådgivningen hos verket ska11 avveckias. E I På aiimänna rekiamationsnämnden (ARN), som numera är en sjäivständig myndighet, har man lyckats nedbringa direktrâdgivningen.

På konsumentverket och ARN har man vid tre ti11fä11en, innan ARN b1ev sjä1vständig myndighet, fört statistik under en vecka över inkomna te1efonsamta1 i nya rådgivningsärenden. Samt1iga tjänstemän på berörda byråer har därvid under en vecka antecknat varje inkommande rådgivningssamta1 på en särski1d b1ankett. Undersökningarna har omfattat a11a rådgivningssamta1 från enski1da konsumenter, k0mnuna1a konsumentväg1edare, hemkonsu1enter, näringsidkare och andra kategorier. Registreringen har pågått he1a dagen, inte bara den 0fficie11a rådgivningstiden. Undersökningar har genomförts b1 a vecka 14 år 1979 och vecka 13 år 1980. I undersökningen år 1979 registrerades 976 samta1 från endski1da konsumenter vara 695 ti11 konsumentverket och 281 ti11 ARN. I undersökningen år 1980 kom 952 samta1 från enski1da konsumenter, varav 770 ti11 konsumentverket och 182 ti11 ARN.

Omräknas den senare statistiken ti11 he1âr (40 veckor) uppgår anta1et rådgivningssamta1 från enski1da konsumenter ti11 ca 38 000.

Under rådgivningstid brukar ca 20 personer hos KOV vara fu11t sysse1satta med rådgivningen. Ti11 detta kommer att en mängd rådgivningssamta1, trots att särski1d tid avsatts för rådgivningen, kommer in utanför rådgivningstiden och rycker sönder arbetet för Skrift1iga rådgivningsärenden är ej ink1uderade i hand1äggarna. statistiken.

Det framgår av undersökningarna att förfrågningarna ti11 konsumentverket, av vi1ka mer än hä1ften kommer från st0ckho1msområdet, trots vidtagna åtgärder i syfte att minska anta1et förfrågningar i stä11et ökat med drygt tio procent. Däremot minskade te1efonförfrågningarna ti11 ARN.

Anta1et rådgivningssamta1 ti11 konsumentverket från de k0mmuna1a har ökat. Me11an de båda undersökningarna år konsumentväg1edarna 1979 och år 1980 har ökningen varit ca 50 procent.

Konsumentverket har vid den statistiska bearbetningen av undersökningarna de1at in materia1et i frågor före köp, konsumenträtts-

frågor och k1agomå1. Frågor före köp kan anses visa på önskemåi om varuinformation av det siag varuprovningskommittên har att utreda.

Drygt 400 enski1da konsumenter frågade i undersökningen våren 1980 efter information före köp. Vid den tidigare undersökningen (våren 1979) var anta1et dyiika frågor ungefär detsamma. Från kommunaia vägiedare kom i undersökningen år 1980 ca 80 förfrågningar före köp, vi1ket var en fördubb1ing från föregående undersökning. Vad de tio vanligaste varornas förfrågningar gä11de framgår av tabe11 5:1. F1erta1et förfrågningar resuiterade enbart i muntiig rådgivning. Mer sä11an översändes skrift1igt materia1 till frågaren.

Av undersökningarna framgår dock inte i vi1ka fall konsumenten erhå11it den önskade informationen och i vi1ka fa11 adekvat information inte fanns ti11gäng1ig.

Tabe11 5:1 Frågor ti11 konsumentverket vecka 13 år 1980. Förfrågningar från enski1da konsumenter före köp, Tota1t 438 förfrågningar Vara/tjänst Anta1 Procent Anm Hushå11skapita1varor - mat 56 13 Spis, ky1, frys, diskmaskin etc. Energibesparing 56 13 Hushå11skapita1varor - texti1ier 53 12 Tvättmaskin, torktum1are, torkskåp etc. Städredskap 40 9 Ny-/ombyggnad, reparation 38 9 Heme1ektronik, foto 19 4 övriga e1ektriska apparater 13 3 Hemmets verktyg, säkerhetsutrustning 12 3 Kemisk-tekniska pro-

År 1981 har 131 av 1andets 297 kommuner konsumentväg1edning omfattande mer än tio timmar per vecka. Ytter1igare 52 kommuner har k0nsumentväg1edning av mindre än tio timmar omfattning per vecka. På varje 1änsstyre1se finns dessutom minst en hemkonsu- 1ent. Varannan månad 1ämnas ti11 konsumentverket statistik över förfrågningar från 25 kommuner och fem 1änsstyre1ser.

1982:38 101

SQU

Konsumentverket har i en rapport från kommunenheten Konsumentstatistik 1979 - rådgivningskontakter gjort en sammanstä11ning av den insam1ade förfrågningsstatistiken. Av rapporten framgår att rådgivningen ti11 a11mänheten från 1änsstyre1serna (hemkonsu1enterna) har minskat me11an åren 1978 och 1979. Sedan riksdagen våren 1979 bes1öt om en ny inriktning av den regiona1a konsumentpo1itiska verksamheten vid 1änsstyre1serna har man sökt styra över konsumenternas förfrågningar ti11 de kommuna1a konsumentrådgivarna. Uppenbar1igen har 1änsstyre1serna i viss utsträckning 1yckats med detta.

Fö1jande avsnitt är hämtat direkt ur rapporten: Anta1et rådgivningskontakter med enskilda under åren 1978 och 1979 var en11gt nedan

En mer deta1jerad statistik har under âret 1ämnats av 97 kommuner samt av a11a 1änsstyre1ser. Statistikrapporteringen har skett i fyraveckorsperioder av ett tjugota1 kommuner och några 1änsstyre1ser i taget. Samman1agt har drygt 12 000 kontakter redovisats. De redovisade kontakterna med enski1da konsumenter utgör ett representativt urva1 av samt1iga 190 000 kommuna1a (exk1 Stockho1m) och regiona1a rådgivningskontakter.

Stockh01ms kommun har deta1jrapporterat dryg 5 000 kontakter av t0ta1t 65 000 under året. Hur representativt urva1et är för tota1en kan inte faststä11as varför endast de de1ar av rapporteringen redovisas nedan.

Pådgivningskontakterna under 1979 har förde1at sig med 1/3-de1 k1ag0må1, drygt hä1ften frågor före köp och resten har varit konsumentsrätts1iga förfrågningar, se nedan.

Kommuner (exk1 Stock- Stockhoims Kontakttyper 1979 ho1m) och 1änsstyre1- kommun

ser 4

Ande1 x Anta1 Ande1 z Anta1

per teiefon och resten genom besök medan anta1et brev är försumbart. Stockho1ms kommun har reiativt sett ett större anta1 besök, 30 %.

Statistiken ovan innebär att ungefär 60 procent av förfrågningarna gä11de information före köp. Närmare 70 procent av dessa frågor, dvs över 100 000 förfrågningar, gä11de marknadsöversikter och tester.

Av rapporten framgår vidare att: De tio mest frekventa frågorna före köp under år 1979 har varit på områden en1igt nedan Ande1 % Anta1

Stä11er man rådgivningen för de mest frekventa produkterna i re1ation ti11 förså1da enheter har drygt var tionde tvättmaskinsköpare vänt sig ti11 en k0nsumentväg1edare före köpet. Före köpet av diskmaskin har var tjugonde kontaktat sin kommun e11er 1änsstyre1se men endast var femtionde dammsugarköpare.

sou 1982:38 103

På konsumentverket har man i denna undersökning indelat förfrågningarna i enskilda varor, inte i varugrupper så som man gjort vid den statistiska bearbetningen av rådgivningssamtalen till konsumentverket och allmänna reklamationsnämnden. Men tendensen vad gäller förfrågningar är densamma. Tvättutrustning och hushållskapitalvaror avsedda för matberedning och diskning, städutrustning och energisparfrågor toppar båda listorna. Av frågestatistiken att döma förefaller det som om konsumenterna ställer frågor beträffande varor man sedan gamalt vet att konsumentverket provat.

En viss del av de ovan redovisade frågorna före köp vidarebefordrades till konsumentverket, där man år l980 besvarade drygt 3 000 frågor före köp från kommunala konsumentvägledare. Konsumentverket arbetar dock med ambitionen att se till att kommunerna har underlag för vägledning till enskilda konsumenter så att telefonförfrågningarnas antal minskas så mycket som möjligt.

Ett antal hemkonsulenter och kommunala konsumentvägledare har intervjuats för att vi skulle erhålla synpunkter på antal förfrågningar från konsumenter till konsumentvägledare, frågornas art och möjlighet för vägledaren att besvara ställda frågor. De flesta tillfrågade var mycket nöjda med konsumentverkets faktablad, dvs den allmänna information som finns om olika problemområden. Däremot hade vägledarna svårt att på grundval av marknadsöversikter och testresultat besvara frågor om enskilda produkter. Svaren framgår av bilaga 7.

5.4 övriga statliga myndigheter

Apoteksbolaget använder provningsresultat, som erhålls t ex vid inköpskontroller, för att informera konsumenterna. Skrifter om sortiment och om egenskaper hos olika produkter i sortimentet utarbetas och finns tillgängliga på apoteken. Se även 2.3.1.3 och bilaga 5.

Handikappinstitutet ger ut en hjäipmedeisförteckning i viiken

bi a de produkter som provats och befunnits Tämpiiga anges. Institutet ger även ut trycksaker innehåiiande produktinformation om provade rekommenderade produkter samt trycksaker som ger mer a11män information inom ett visst område. Se även 2.3.1.4.

§§M§Q pubiicerar åriigen en förteckning över godkänd eiektrisk materiei. Man har dessutom givit ut rent konsumentuppiysande skrifter. Exempel härpå är Råd för sjäivbyggare av eiektronik- apparater eisäkerhetskrav, i viiken behandias krav från brandsäkerhets- och eisäkerhetssynpunkt och ges råd om hur dessa krav ska11 uppfylias. Se även biiaga 5.

Statens maskinprovningar har som huvuduppgift att maskiner prova för jordbruk, skogsbruk och trädgårdsbruk och att iämna uppiysningar om deras beskaffenhet genom att ge ut tryckta meddeianden.

Myndigheten ger ut en skrift Meddeianden från statens maskinprovningar i viiken resultat från tekniska och praktiska provningar meddeias. Meddeiandena kommer i ett antai av ca 50 per år och går ut i en uppiaga på ca 14 000 exempiar tiil prenumeranter.

Myndigheten har i sammanhanget dock inte bedömts vara en konsumentupplysande myndighet, eftersom man med informationen vänder sig tiil konsumenter som använder varan i fråga i sin yrkesmässiga hantering. Prenumeranter på meddelandena är huvudsakiigen jordbrukare, skogsföretag m m.

5.5 Organisationer/Företag

Vissa privata eiier kooperativa organisationer och/e11er företag

iämnar information om provade produkter ti11 konsumenter före

köp.

55 ger ut en skriftserie ka11ad Tjäna på att veta. KF redovisas i övrigt under avsnitt 2.3.2.4.

Postorderföretag (som redovisas i avsnitt 2.3.2.7) redovisar provade egenskaper i kataiogerna.

1g5

Branschorganisationerna har vissa konsumentupplysande funktioner.

Inom de flesta branscher finns i Sverige sammanslutningar av leve-

rantörer. Dessa sammanslutningar, branschorganisationer, har som uppgift att ta till vara medlemmarnas gemensamma intressen. Ofta är man t ex remissinstans och samordnare av branschvisa aktiviteter. Man företräder branschens intressen vid förhandlingar med myndigheter m m. Man samordnar även relationerna till kunderna, i form av gemensanma leveransvillkor, garantiåtaganden m m. Vissa branschorganisationer har även intresserat sig för produktinformation till konsumenter. Branschorganisationer som är specialinriktade på ett mycket smalt varusortiment kan ha en viktig konsumentupplysande funktion. Exempel härpå är Bilradioinstitutet och HiFi Institutet, vilka behandlas i avsnitt 2.3.2.5.

Ytterligare ett exempel på konsumentinriktad information från en branschorganisation, är ett planerat system för standardiserad produktionsinformation beträffande hushållsapparater. Inom Elektriska Hushållsapparat Leverantörer (EHL) planeras att för medlemmarna införa gemensam layout på faktablad över elektriska hushållsapparater, dvs tvätt- inklusive tumlare, centrifuger etc. och diskmaskiner, spisar, kylar och frysar m m. Systemet avses bli successivt infört fr 0 m hösten l982. Informationssystemet omfattar basfakta om respektive apparat såsom mâttspecifikationer, kapacitet, data för elanslutning, betjäningskomfort, energiförbrukning (i den utsträckning normer finns).

Allt eftersom allmänt accepterade internationella provningsmetoder kommer fram är man inställd på att redovisa även andra testresultat. För närvarande arbetar man med en mätmetod för buller hos hushållsapparater. När denna metod är färdig har man för avsikt att redovisa bullermätningar i de standardiserade faktabladen.

AB Svensk Byggtjänst är ett aktiebolag, som till huvuddelen ägs av ett 40-tal av byggbranschens riksorganisationer. Dessa organisationer företräder bl a byggherrar, konsulter, entreprenörer och byggvarutillverkare. Regionala, självständiga byggtjänstföretag (i vilka AB Svensk Byggtjänst har aktier) finns i Göteborg, Malmö och Umeå.

Verksamheten h0sAB Svensk Byggtjänst utgörs i huvudsak av: - Infonnation om byggvaror - Litteraturtjänst med eget föriag - av AMA Utgivning (Alimän materiai- och arbetsbeskrivning) - och tekniska Dokumentsamordning utredningar.

Man iämnar information och rådgivning om byggvaror och byggande ti11 enskilda konsumenter genom utstäiiningsverksamhet, konsuientrådgivning och utgivning av byggiitteratur för iekmän.

Antaiet besökande tiil utstäiiningen i Stockhoim har stigit kraftigt de senaste åren och var drygt 250 000 under år 1979.

Byggtjänst har under ett anta] år givit ut en skriftserie som ka11as Byggråd som handiar om vissa begränsade ämnesområden. Man har ti11 exempe1 skrifter om kökssnickerier, om väggar och g01v i badrum etc. Upplagorna är reiativt begränsade.

För att få större spridning på information av detta siag tiil enskiida konsumenter har Byggtjänst startat en ny verksamhet, - Bygga Informationstjänst för 1ekmän.I ett första steg distribueras en bok, Bygga-boken, med övergripande information om byggande ti11 enskiida konsumenter via samtiiga banker, nästan samtiiga kommuner (byggnadsnämnder, konsumentvägiedare, energisparrådgivare m fi), vissa byggvaruhandiare samt byggtjänstutstäiiningarna. I denna bok finns råd om finansiering, bestämmeiser för byggnadsiov m m. Boken är neutrai i sin framstäilning, innehåiier ingen reklam. I boken finns rekvisitionsblankett för separata byggråd inom åtta o1ika ämnesområden. I dessa nya Byggråd iigger inte tyngdpunkten på information av gör-detsjäiv-typ, utan i stäiiet på råd och tips för att konsumenten sjäiv skaii kunna bedöma 01ika fabrikanters produkter. Såväi Bygga-boken som Byggråden erhåiier konsumenten utan kostnad. Med rekvirerat byggråd föijer broschyrer i aktueiit ämne från de fabrikanter som är med och finansierar projektet. Man hoppas så småningom kunna öka intresset hos fabrikanterna för mer en-

sou 1982:38 107

information till konsumenterna. Detta intresse hoppas hetlig man frågar konsumenterna vilken informan skall öka genom att mation man saknar, tycker är dålig eller svårförståelig.

5.6 Tidskrifter

5.6.1 Allmänt

I många tidningar och tidskrifter finns artiklar i vilka görs bedömningar av olika konsumentvarors egenskaper. Oftast ingår i artiklarna någon bedömning av relation mellan pris och kvalitet. Underlaget för bedömningarna varierar mellan olika tidningar och även mellan olika artiklar inom samma tidning. Provningar kan vara olika omfattande och provningsmetoder kan variera. Även marknadsöversikter utan bedömningar av varornas egenskaper publiceras ibland, dock mera sällan. Dylika marknadsöversikter finns i allmänhet i samband med allmänna köpråd. Många tidningar eller tidskrifter lämnar bort vissa tekniska mätningar till statliga eller andra laboratorier. Ibland kan det gälla någon enkel mätning eller analys. Ibland kan det vara stora övergripande tekniska test.

Många tidningar redovisar förutom egna provningar även statliga verks provningar av konsumentvaror, såsom sammanställningar från Svensk bilprovning, mätningar och analyser som gjorts på livsmedelsverkets uppdrag eller konsumentverkets provningar.

5.6.2 Bundfrågg till_t1d§kriftgr

Under våren l98O sändes en förfrågan ut till ett nittiotal tidskrifter i syfte att utröna huruvida dessa låter genomföra provningar av konsumentvaror och i så fall i vilken omfattning. Frågan gällde även i vilken utsträckning man publicerar marknadsöversikter och andra bedömningar av utbudet på marknaden. Efter påminnelser har ungefär tvâ tredjedelar av de tillfrågade tidskrifterna svarat. Denna svarsfrekvens torde vara tillräcklig eftersom det endast gäller att undersöka om det i tidskrifter finns varuprovningar och andra bedömningar av egenskaper hos konsumentvaror, vilka skulle kunna användas för att informera

en större krets av konsumenter om marknadens utbud. Svaren på rundfrågan har visat att det är relativt vanligt att publicera provningsresultat och marknadsöversikter. Dessutom innehåller flera av de tidskrifter som inte svarat,information av den efterfrågade typen. Detta framgår bl a av löpsedlar och annonser i dagspressen. Många tidskrifter som för närvarande inte har dylikt material, eller har sådant material endast i begränsad omfattning, har genom svarande redaktör förklarat sig intresserade av att publicera testresultat i den mån dylika finns tillgängliga från statliga myndigheter.

Qlika typer av provningar

Provningarna varierar i omfattning och metodik från att den skrivande journalisten tittar på varan, klämmer på och drar i den och därefter gör sin bedömning till omfattande tekniska provningar enligt provningsmetoder som fastställts av standardise- - i den mån sådana ej finns eller ringsorgan egna provningsmetoder.

Vissa tidskrifter utarbetar - trots att provningsmetoder redan finns egna provningsmetoder, enligt vilka man godkänner eller underkänner en produkt. Ofta är provningsmetoderna varianter av andra vedertagna metoder (t ex Båt för Alla har modifierat sjöfartsverkets krav för småbåtar).

Somliga tidskrifter har utrustning för enklare mätningar på redaktionen, varför enklare rutinprovningar av teknisk karaktär kan göras på redaktionen. Andra tidningar har tillgång till provkök och laboratorier.

Vissa tidskrifter ägnar sig så gott som uteslutande åt fackmannagranskning av varor och lämnar endast undantagsvis bort varor till laboratorier för tekniska test. Andra tidningar arbetar genomgående med laboratorietester som komplement till praktiska provningar. Även praktiska provningar genomförs ibland i laboratorium, då tidskriften har tillgång till sådant.

sou 1982:38 m9*

Ett flertal tidskrifter använder ordet test för en provning genomförd på ett laboratorium och enligt vedertagna provningsmetoder.

Provning innebär i allmänhet praktisk provning. Sådan provning kan göras av journalisten själv, vissa av tidskriften anlitade provfamiljer, medarbetare på redaktionen, grannar, bekanta, daghem m m. Oftast görs praktisk provning av flera provare. Ibland fyller provaren i ett färdigt formulär, ibland inte. Ibland gör varje enskild provare sin egen bedömning, ibland samlas samtliga provare och diskuterar för- och nackdelar gemensamt. Praktisk provning kallas i vissa tidskrifter minitest.

Att tidskriften granskar eller synar innebär i allmänhet att varan utsätts för en allmän bedömning av journalisten och ofta av någon som är expert på varutypen i fråga. Vissa enkla mätningar eller analyser av teknisk art kan ingå, men det är inte fråga om något övergripande tekniskt test, inte heller någon praktisk provning av det slag som nämnts under provning ovan.

Många tidskrifter anser sig inom redaktionen ha stor erfarenhet av de varor som skall bedömas. Sålunda är det t ex vanligt att hushållslärare arbetar med provning av hushållsredskap. Vana seglare arbetar på båttidningar, fotografer på fototidningar etc. Denna bakgrund hos journalisterna leder ofta till att man anser sig enkelt kunna avgöra vilka nya varor som är direkt undermå- Däremot anser man sig ha större svårigheter när det gäller liga. att kvalitetsgradera varor som är godtagbara. Denna erfarenhetsleder till att man snabbt, medan köptrycket är stort bakgrund när det gäller en ny varutyp, anser sig kunna lämna sådana köpråd till konsumenterna att dessa undviker direkta felköp. Detta jämför man på redaktionerna med tidsödande tekniska test då många konsumenter hunnit köpa undermåliga varor i avvaktan på testresultaten.

5.6.4 âammânátâunins

2v_°li5a_tid§k:i:tgr§ FIUEVQVEUQE

2th mazknaásävsrâiktg

Dagstidningar

De fiesta dagstidningar har en avdeining för konsumentjournaiistik. I denna avdeining ges ibiand bedömningar av varor, ibiand jämförs o1ika fabrikat/m0de11er med varandra. De provningar som iigger ti11 grund för bedömningarna är i ailmänhet rätt enkia. Med den terminoiogi vi här använder oss av torde dagstidningarnas jämförande varuprovningar kunna betecknas som granskningar.

Populärtidningar (aiimänna Veckotidningar)

De a11männa veckotidningarna innehåller mycket sä11an jämförande varuprovningar e11er marknadsöversikter. Vissa undantag finns, men är mycket sparsamt förekommande. Någon damtidning kan göra bedömningar av re1ation pris-kvaiitet på skönhetsmedei, någon famiijetidning kan k0ntro11era grobarhet när det gä11er vissa fröer. Någon herrtidning kan prova lätta gardet i Bangkok. Men mestadeis återfinns inga jämförande varuprovningar e11er marknadsöversikter i dessa tidningar. Av de a11männa veckotidningarna har endast ett fåtal besvarat kommitténs rundfråqa.

Branschtidskrifter

Branschtidskrifter ingår som en underavde1ning ti11 facktidningar eniigt Tidningsstatistik AB terminoiogi. Det stora fiertaiet branschorganisationer har sin egen tidskrift. Denna typ av tidskrifter vänder sig främst ti11 med1emsföretagen. Det innebär att man inte vänder sig direkt ti11 konsumenter av de varor som säijs inom respektive bransch, utan ti11 återförsäljare av varorna.

Informationen i tidskrifterna är mycket varierande beroende på viiked

i service detaijister i olika branscher behöver. I vissa tidskrifter finns ofta marknadsöversikter, men inga testresuitat. I andra tidskrifter finns resultat av praktiska provningar (typ: granskningar ovan).

z

i

§pecialtidskrifter

Denna typ av tidskrifter återfinns i Tidningsstatistik AB termi-

nologi under fackpress. Men tidskrifterna behandlar ofta konsument-

problem inom mycket breda fackområden, t ex allmänt om hem och hushåll. I denna typ av tidskrifter återfinns de flesta varuprovningarna. Dessa tidskrifter satsar en stor del av sin verksamhet på att bedöma varor och tjänster. De flesta tidskrifter som lägger ut provningsuppdrag på statliga eller privata laboratorier återfinns i denna kategori. Journalister som arbetar på denna typ av tidning har ofta en annan bakgrund än den rent journalis-

tiska. Ofta har de yrkesutbildning inom det område de skriver

om i tidskriften.

På dessa tidskrifter har man ofta en genomtänkt policy vad gäller Före en provning är det vanligt att man provningsverksamheten. om teknisk eller praktisk provning är att föredra just överväger beträffande den aktuella varan.

Telefonrâdgivning är ganska vanlig inom denna kategori av tid-

skrifter. övriga facktidskrifter

Under denna rubrik placeras t ex tidskrifter som ges ut av olika förbund, organisationer, föreningar. I dessa tidskrifter förekommer ofta artiklar i vilka man bedömer varor med anknytning till det verksamhet. Oftast är redaktören för tidskriften egna fackets mycket erfaren inom det område det gäller. Man gör oftast praktiska I de fall man vänder sig till laboratorier provningar. gäller det mestadels att mäta en enda egenskap hos varan. Många av tidskrifterna har en omfattande rådgivning till läsarna, som oftast är medlemmar i organisationen i fråga.

Enkätsvar från de olika tidskrifterna återfinns i bilaga 8.

6 MÄRKNING OCH ANNAN EGENSKAPSREDOVISNING

6.1 Bakgrund

Många provningar e11er mätningar som görs när det gä11er konsumentvaror 1eder ti11 att en vara som uppfy11er minikraven märks med någon form av godkännandemärke e11er förses med typgodkännandecertifikat. Sådan märkning kan vara ob1igatorisk e11er frivi11ig. Många frivi11iga provningar och märkningar b1ir i praktiken ob1igatoriska eftersom godkänd produkt är en förutsättning för att ett visst avta1 ska11 gä11a e11er att ett visst ti11stånd ska11 1ämnas. Så är t ex fa11et med 1åsanordningar för att hemförsäkring i vissa fa11 ska11 gä11a, och te1efoner måste uppfy11a vissa krav för att få ans1utas ti11 te1enätet. Med märkningsförfarandet kan konsumenten - åtminstone teoretiskt - vid köpti11fä11et konstatera om varan uppfy11er stä11da krav. En förutsättning härför är att konsumenten känner ti11 gä11ande märkningsbestämme1ser och de krav på kva1itet och/e11er kvantitet av egenskaper som 1igger bakom märkningsbestämme1sen. Ett tjugota1 01ika typgodkännandemärken finns på o1ika varor.

När det gä11er egenskapsredovisning, finns i vissa fa11 krav, t ex när det gä11er BOFAKTA. BOFAKTA 1ämnas i form av en broschyr före e11er vid köpti11fä11et (motsvarande). I andra fa11 finns frivi1- 1iga system som ger utrymme för egenskapsredovisning i kombination med märkning, dvs egenskapsredovisningen anbringas på varan. Sådana system är t ex Möbe1fakta och VDN Varufakta. Det finns även system som bygger på att användningsområdet anges på varan. Bakom denna typ av märkning 1igger provning och k1assning. Exempe1 på sådana system är Nordisk mattk1assificering och KF:s märkning på skor.

Tvingande bestämme1ser om provning och märkning av varor förekommer i ett f1erta1 specia1författningar, exempe1vis 1ivsmede1s1a-

gen (1971:511), 1ivsmede1sförordningen (1971:807) och 1agen (1973:329)

om hä1so- och mi1jöfar1iga varor. Syftet med bestämme1serna är oftast att skydda konsumenten ti11 1iv, hä1sa e11er säkerhet. Syftet kan även vara en viss kva1itetskontro11 e11er att ti11god0se

ett väsentiigt informationsbehov hos konsumenter och andra för viika uppgifterna kan vara av betydeise. Liknande syften kan utläsas ur de föreskrifter, råd och anvisningar som myndigheter utfärdar. Dessa föreskrifter, råd och anvisningar innehåiier ofta tvingande resp icke-tvingande regier om pnovning och märkning. Även andra än myndigheter t ex försäkringsboiag har iiknande bestämmeiser som viiikor för att ett ingått avtai skal] gäiia.

6.2 Enkät

För att få en överblick över de bestämmeiser som finns rörande provning och märkning har kommittén sommaren 1980 ti11stä11t ett antai myndigheter och organisationer ett frågeformuiär rörande provnings- och märkningsbestämmeiser. Frågorna avser regler för av sådana produkter som konsumenter utnyttjar e11er beprovning J bruk samt sådan som direkt vänder 4 rörs av för privat märkning

i

sig ti11 konsumenterna. Här har även medtagits regier om provning rörande trots att detta område inte inne- J och märkning Iivsmedei, 1 fattas i kommitténs uppdrag. För att beiysa de områden inom viika krav stälis på provning och märkning har det dock bedömts vara av intresse att redovisa även Iivsmedeissektorn.

(ASS) utfärdar föreskrifter, råd och an- Arbetarskyddsstyrelsen visningar som berör provning och märkning endast för produkter som används i yrkesmässig hantering. Av ASS provade och godkända kan dock köpas av enskiida konsumenter för s k privat produkter bruk. Det har därför bedömts vara av intresse att ta med ASS i i kommitténs enkät.

Efter sammanstäiining och bearbetning av enkätsvaren har varje

uppgiftsiämnare i februari 1982 beretts ti11fä11e att granska

texten och göra erforderiiga kompietteringar. i i

i

Föreskrifter utfärdade av myndighet kan innebära att vara som har

viss e11er vissa egenskaper eiier innehåller visst e11er vissa i

I

i

ämnen ska11, för att få försäijas, vara provad och godkänd av i i myndighet. Andra föreskrifter kan innebära att för att använda i viss vara i visst sammanhang skal] den vara provad och godkänd. Andra tvingande bestämme1ser kan kräva provning och dekiaration

! ,_,

sou 1982:38 115

av halten/mängden av visst eller vissa ämnen i en vara för att varan skall få försäljas, alternativt användas, i visst samanhang. Reglerna kan också vara så utformade att tillverkaren måste bevisa att en vara har eller inte har visst innehåll eller vissa egenskaper för att godkännas för försäljning, alternativt för att få brukas. Föreskrift i vilken ställs krav på provning för godkännande av en viss produkt medför godkännande av enbart den provade egenskapen.

I samband med besvarande av enkäten har många uttalat att de olikartade märkningsregler och märkningssymboler som finns borde göras enklare och mer enhetliga. Från flera håll har det betonats att det ständigt sker revideringar av provnings- och märkningsbestämmelserna.

En kortfattad sammanställning över och märkning som föreprovning kommer på grundval av föreskrifter, anvisningar och frivilliga system från olika myndigheter lämnas i tabell 6.1. Observera att typgodkännanden kan vara antingen obligatoriska eller frivilliga. Märkning kan förekoma efter obligatorisk eller frivillig provning. Vad som i tabellen klassificeras som frivillig provning och/eller typgodkännande kan i praktiken vara mer eller mindre obligatorisk.

Obligatorisk provning och märkning är inte så vanlig som man vid första påseende är böjd att tro. De flesta bestämmelser om provning och märkning gäller för viss användning av varan eller för viss användare.

6.3 Obligatorisk provning och märkning

Den obligatoriska provningen kallas även för officiell provning och har tidigare redovisats i kapitel 2.2 och i bilaga 5. Mer detaljerade bestämmelser om provning och märkning utfärdade av statliga myndigheter med stöd av lag redovisas i bilaga 9. Här nedan redovisas kortfattat märkningsbestämmelser som inte omfattas av motsvarande provningsbestämmelser.

Tabe11 6.1

f s C) ä) . l- L .C .E i 4-) 0 c E E E Em r- GJ d -I- C O? r- -- U O O 0- C v- C a) E s: S. s_ x x c -ø- 44 ° ° ° p å. 8 S -âaf 5. E* u_ :n c m ch m E :0 -ø- s_ t -r- .- m E Q g ga _

ä s, i 8 s. z F 57° ?E 5 i°

T

2; å a* .s ?f .E E* êrgâ Q

Myndighet ti* å si* .i ä Lt .S Såå å

ARBETARSKYDDSSTYRELSEN 5 x x A55” ** x * även “kSPXW/Iüatsmärkn

. m -- 1, ;även .füxiw 9 .sreanêknw BOSTADSSTYRELSEN x x › T

§7:

* * Uppfy11er konsument- KONSUMENTVERKET X Ja X X verkets regler säkerf§r het och funktion ;

LANTBRUKSSTYRELSEN x* SMAK x x * statsp1ombering

RIKSSKATTEVERKET x ja x _

* _. SJIUFARTSVERKET x x x x Sjöfartsverkets emb1em Ä

Ҥ55

SOCIALSTYRELSEN x ja L x x

* STATENS BRANDNKMND avser skumvätskor

x*§

g

INDUSTRIVERK x x x x

QSTATENS i

55mm.. _ -ø

* STATENS JORDBRUKSNÄMND x ja x* runmärkning 1

* STATENS LIVSMEDELSVERK x x x* x fjäderfä §

l

STATENS NATURVÅRDSVERK ç X X X e PRODUKTKONTROLLNÄMNDEN

STATENS PLANVERK x x x x x

.14 gggäängâasgçgggggrqggäm

_ kánnanqejistor __“___4 \A] * STATENS PROVNINGSANSTALT x x , x även SVENSKT ARKIV

ä*

STATENS STRÅLSKYDDS- X X X X INSTITUT ,

TELEVERKET x x = ja

T AA . 4._

TRAFIKSÄKERHETSVERKET x x x x f ® . w 1144 SP

ann,...

,hang «.

Arbetarskyddsstyre1sen kan med stöd av arbetsmi1jö1agen kräva provning och typgodkännande av produkt samt märkning av typgodkänd produkt. Styre1sen kan även kräva viss på e11er

varningsmärkning

i ans1utning ti11 produkt.

Lantbruksstyre1sen utfärdar med stöd av utsädes1agen (1976:298) föreskrifter om statsp1ombering av utsäde. Lagen syftar ti11 att garantera b1 a utsädets kvaiitet, men även ti11 att bidra ti11 finansiering av växtföräd1ingen. Med stöd av förordningen (1977:945) om piantskoieväxters sundhet, sortäkthet och kva1itet utfärdar 1antbruksstyre1sen vidare föreskrifter för produktion, import och yrkesmässig försäijning av p1antsko1eväxter. Föreskrifterna omfattar b1 a krav på viss märkning av växterna vid yrkesmässig hande1.

Socia1styre1sen har, vad gä11er märkning av varor, ti11syn över efter1evnaden av iagen (1975:1154) om varningstext och innehå11sdek1aration på tobaksvaror och med stöd av iagen medde1ade föreskrifter samt utfärdar föreskrifter en1igt nämnda 1ag.

Naturmede1 ska11 märkas med texten Med1et har ej genomgått för 1äkemede1 föreskriven kontro11.

Statens industriverk utfärdar bestämme1ser om provning och märkning av e1ektrisk materie1 och radiostörningsskydd. Bestämme1serna syftar främst ti11 att minska riskerna för brand, expiosion e11er e1ektrisk chock. På senare tid har ti11kommit bestämmeiser om provning vad gä11er icke joniserande stråining. Sådana bestämme1ser gä11er t ex mikrovågsugnar. Provad och godkänd apparat ska11 märkas med uppgift om b1 a märkspänning, effektförbrukning, strömkä11ans art, ev uteffekt, ev frekvensområde, ti11verkarens namn e11er inregistrerade varumärke, typbeteckning e11er namn på apparaten.

Eniigt starkströmsföreskrifterna (SIND-FS 1978:6) fordras för viss e1materie1 i exp1osi0nsfar1ig miijö att materieiens exp1osionsskyddande utförande styrks genom typgodkännandebevis utfärdat

av erkänd provningsanstalt. I Sverige utförs dessa provningar av statens provningsanstalt.

Beträffande brandfarlig vara (gas eller vätska) finns bestämmelser om varningsmärkning av behållare.

Statens jordbruksnämnd har utfärdat föreskrifter i anslutning till förordningen om klassificering av kött. slaktkropp skall vid klassificering stämplas med den benämning för köttslag, klass och eventuell fettgrupp som slaktkroppen kan hänföras till. Syftet med bestämmelsen är att köparen med hjälp av kontrollstämpeln skall kunna bedöma om priset är skäligt. Köttklassificeringen utgör även underlag för prisreglering på kött.

Bestämmelser finns även om innehållsdeklaration och deklaration om tillsatta specialämnen till fodermedel.

Livsmedelsverket utfärdar med stöd av livsmedelslagen och livsmedelsförordningen bestämmelser om märkning av färdigförpackade livsmedel som väger mellan 25 gram och 25 kilogram. Dessa skall märkas med uppgift om livsmedlets slag, sammansättning, nettovikt eller nettovolym, anvisning om hur livsmedlet skall förvaras, beräknad hållbarhetstid samt förpackarens eller tillverkarens namn och hemort. Utöver dessa bestämmelser finns andra generella märkningsbestämmelser vad gäller livsmedel samt vissa särskilda märkningsbestämnelser avseende skilda varugrupper som meddelats av livsmedelsverket.

Bestämmelser har getts ut av livsmedelsverket angående köttbesiktning i samband med slakt. Besiktningen avser kontroll av om köttet är tjänligt som människoföda. Godkänd slaktkropp märks med stämpel.

Statens naturvårdsverk/produktkontrollnämnden meddelar föreskrifter med stöd av lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Preciserade märkningsföreskrifter finns i kungörelsen till lagen om hälso- och miljöfarliga varor för gifter och vådliga ämnen, bekämpningsmedel samt PCB och PCB-vara.

sou 1982:38 H9

Statens strålskyddsinstitut utfärdar bestämmelser om produkter som innehåller radioaktivt ämne eller som emitterar joniserande eller icke-joniserande strålning. Märkning i form av varningstext och/eller skötselanvisning är obligatorisk på konsumentvaror med radioaktivt innehåll. Konsumentvaror som emitterar röntgenstrålning eller icke joniserande strålning provas i regel med avseende på denna egenskap av SEMKO i samband med provning av elsäkerheten. S-märkning innebär att apparaten uppfyller gällande normer även i avseende på strålläckage. Detta gäller för närvarande t ex TV-apparater och lasrar för hemmabruk (finns t ex i TVskivspelare).

6.4 Semiobligatorisk provning och märkning

Frivillig provning och märkning kan i vissa fall i praktiken bli obligatorisk. Ofta gäller avtal med statliga eller kommunala institutioner eller med enskilda bolag endast om utrustning av viss typ används. Avtalsbestämmelserna gäller oftast för att minska skaderisker, både vad gäller risk för skada på person och på egendom. I bilaga 9 redovisas myndigheters och i bilaga 10 enskilda organisationers bestämmelser.

på sådana regler återges kortfattat nedan: Exempel

kräver och typgodkännande av vissa pro-

Bostadsstvrelsen provning

dukter för vilkas installation energisparlån (motsv) kan utgå. Sådant typgodkännande utfärdas av statens planverk. Om utrustning som inte är typgodkänd används, utgår inget lån.

Konsumentverket har provat eller låtit prova toaletter för fritidsbruk. Sådan provning är inte obligatorisk. Det har emellertid hänt att hälsovårdsnämnderna inte godkänt installation av toalett som

inte provats genom konsumentverkets försorg.

Statens pianverk utfärdar bestämmelser om provning och regler för

typgodkännande av byggprodukter och byggnadstekniska iösningar. Typgodkännande, som i regel baseras på provning, är friviiiigt och förenas i regei med krav på tiiiverkningskontroii.

Typgodkännande och tiiiverkningskontroii är av särskiid betydeise för produkter som inte tiiiföriitiigt kan kontroiieras på en byggarbetspiats utan besvärande ingrepp. Sådana produkter måste i stäiiet kontroiieras på tiiiverkningspiatsen.

Typgodkännande och godkänd tiiiverkningskontroii underiättar byggnadsnämndens granskning av ansökan om byggnadsiov.

VAV-föreningen (Svenska vatten- och avioppsverksföreningen) utfär-

dar typgodkännanden för produkter avsedda för användning i aiimän va-aniäggning och ti11 markförlagd dei av va-instaiiation. Något typgodkännandetvång föreiigger inte. VAV kräver typgodkännande av mensskydd för att dessa skaii få betecknas som spoibara.

Svenska gasföreningen kräver att utrustning som ansiuts tiil gasnätet ska11 vara provad och godkänd.

Televerket kräver i kontrakten med teieabonnenterna provning och typgodkännande av privatägd utrustning som ska11 ansiutas tiil teienätet.

försäkringsbolagen kräver i vissa faii att av dem godkända iåsanordningar används för att ersättning skaii utgå eniigt försäkring.

Handikappinstitutets hjäipmedeisförteckning upptar de hjäipmedei institutet har bedömt som Iämpiiga. En dei av förteckningen är av rekomnenderande karaktär. Institutet rekommenderar där sjukvårdshuvudmännen att Iämna ut vissa hjäipmedei kostnadsfritt efter ordination. Varje sjukvårdshuvudman beslutar dock om eventueiia avvikeiser från rekommendationen. En annan dei av förteckningen upptar hjäipmedei (kostnadsfria förbrukningsartikiar) där avsteg från förteckningen ej får göras. De fiesta av de hjäipmedei som finns på förteckningen är provade och uppfyiier då vissa krav.

§pri (sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut) har som mål för sin standardiseringsverksamhet att medverka till att sjukvårdens produktbehov blir tillgodosett med produkter som optimalt fyller kraven på ekonomi, kvalitet och säkerhet. Att följa standard (i detta fall Spri specifikation) är i princip frivilligt, men Spri specifikationen används ofta som tekniskt underlag vid upphandling och blir på så sätt i praktiken bindande. Specifikationerna används också i vissa fall som referens vid myndighetsföreskrift (Socialstyrelsen).

En annan typ av semiobligatoriska typgodkännanden kommer från specialidrottsförbunden. Typgodkännandena inom detta område syf› tar till att göra sport- och idrottsprestationer jämförbara genom att likartad utrustning används. Utan godkänd utrustning noteras inte tävlingsresultat.

6.5 Konsumentverkets riktlinjer

En särskild ställning bland de semiobligatoriska kraven på provning och märkning har konsumentverkets riktlinjer.

Enligt sin instruktion skall verket bl a söka påverka producenter, distributörer och marknadsförare att anpassa sin verksamhet efter konsumenternas behov. Verket betraktar riktlinjerna och de överläggningar som föregår dessa som ett medel härför. Riktlinjerna omfattar regler avseende information, säkerhet och andra viktiga produktegenskaper.

Riktlinjer utfärdas av konsumentverket efter beslut av verkets styrelse eller av generaldirektören. Utfärdandet av riktlinjer föregås i allmänhet av kontakter med berörda näringslivsorganisationer och/eller branschföreträdare. Normalt sker detta i form av överläggningar i anslutning till diskussionsunderlag eller utkast till riktlinjer som verket presenterar. Näringslivet bereds i princip alltid tillfälle adt lämna synpunkter på den slutliga utformningen av en riktlinje som varit föremål för överläggningar.

För att uppnå så stor efterlevnad som möjligt är det önskvärt att riktlinjerna förankras i näringslivet. Verket är därför angeläget om att överläggningarna sker på bredast möjliga bas. I särskilda fall kan riktlinjer emellertid komma att utfärdas utan “ att överläggningar ägt rum.

I de fall då det bedöms som nödvändigt eller särskilt angeläget att en regel i en riktlinje följs anges detta med något av uttrycken skall eller får ej.

Uppdelningen i skall-regler och bör-regler anger sålunda en angelägenhetsgradering. Uppdelningen innebär däremot inte ett förhandsbesked huruvida riktlinjen kan upprätthållas med stöd av marknadsföringslagen eller inte.

När det i riktlinjer står skall eller får inte är detta ett uttryck för att konsumentverket anser det nödvändigt eller särskilt angeläget att produkten eller marknadsföringen utformas enligt riktlinjerna. Om en skall-regel inte följs, kommer verket att ingripa. I normalfallet sker detta genom att verket kontaktar det företag som inte följer riktlinjerna. Verket räknar med att i de flesta fall kunna uppnå rättelse genom sådana kontakter. Om kontakterna inte leder till godtagbart resultat kan konsumentombudsmannen (KO) komma att med stöd av marknadsföringslagen föra talan mot företaget i marknadsdomstolen eller utfärda s k förbuds- eller informationsföreläggande.

När det i riktlinjer står bör eller bör inte är detta ett uttryck för att konsumentverket anser det lämpligt att produkten eller marknadsföringen utformas enligt riktlinjerna. Om en börregel inte följs prövar konsumentverket i varje särskilt fall om det finns anledning för verket att ingripa. Ett sådant ingripande sker alltid genom förhandlingskontakter i en eller annan fonn.

Systemet med riktlinjer är för närvarande föremål för överväganden inom riktlinjekommittên (H l979 04).

6.6 Semiobligatorisk egenskapsredovisning

Den för närvarande enda egenskapsredovisningen som närmar sig obligatorium gäller beträffande konsumentvaror bostäder i såväl enfamiljs- som flerfamiljshus. Kravet på egenskapsredovisning framställt i Bostadsstyrelsens författningssamling (BOFS 1980:59) BOFAKTA - är knutet till kommunens medverkan fram till och med den 3l december l982. Om kommunen så kräver och om kommunen själv lämnar viss information om bostadsområdet, erfordras BOFAKTA över nyproducerade bostäder om ett bostadsprojekt omfattar tio bostadslägenheter eller mer. Från och med den l januari l983 skall BOFAKTA alltid lämnas över projekt med tio eller fler bostadslägenheter. Om bostadsföretaget inte lämnar BOFAKTA minskas låneunderlaget (gäller vid statliga lån) med 500 kr per lägenhet, dock högst med 50 000 kr för hela projektet. Se vidare bilaga 9.

6.7 Frivillig provning, märkning och egenskapsredovisning

Den frivilliga provningen, märkningen och/eller egenskapsredovis-

ningen finns av många olika slag. Viss frivillig provning-granskning, typgodkännande och märkning finns hos statliga myndigheter. Annan frivillig provning kan äga rum hos organisation eller privat företag. Inköpsspecifikationer och -kontroller hos återförsäljare av konsumentvaror tjänar ibland som underlag för klassificering och märkning av varor. Nedan redovisas ett antal dylika system. Tonvikten har lagts vid Varudeklarationsnämndens VDN Varufakta trots att detta system alltsedan varudeklarationsnämnden upphört vid årsskiftet l972/73 varit under avveckling.

6.7.l 105 geklgratiogssystgm

6.7.l.l Varudeklarationsnämnden

Varudeklarationsnämnden (VDN) startade sin verksamhet år l95l i form av en ideell förening. Sveriges Standardiseringskommission (SIS) fick av statsmakterna ett anslag på 75 000 kronor för att bygga upp nämnden.

\

I varudeklarationsutredningens betänkande (SOU 1973:20) Varudeklarationer, ett medel i konsumentpolitiken finns ett kapitel 3 kallat Varudeklarationsverksamheten i Sverige. Följande beskrivning av nämnden och dess verksamhet är hämtad ur detta betänkande

(se sid 35).

Enligt stadgarna hade varudeklarationsnämnden till uppgift att verka för ökad användning av upplysande varudeklarationer av konsumtionsvaror och att därvid tillse att deklarationerna blev vederhäftiga och enhetligt utformade. I sådant hänseende ålåg det VDN att stödja initiativ till införande av upplysande varudeklarationer och att själv ta initiativ härtill, att föranstalta om utarbetande i första hand genom SIS av sådan standard för provningsmetoder och nomenklatur m m som var erforderlig såsom underlag för utformning av varudeklarationer, att fastställa lämpliga normer för varudeklarationer på grundval av SIS-standard eller annan av nämnden och SIS godtagen standard, att bevilja företag rätt att använda av nämnden fastställt märke för varudeklarationer, utarbetade i enlighet med nämndens bestämmelser och fastställda normer, att i lämplig omfattning ordna kontroll över att i deklarationerna lämnade uppgifter var riktiga, att bedriva och främja upplysning om varudeklarationer och att i övrigt följa utvecklingen på varumarknaden såvitt avsåg behovet och utformningen av upplysande varudeklarationer.

6.7.1.2 VDN Fakta

VDN Fakta hette tidigare D Deklaration. (se sid 36 i SOU l973:20)

Deklarationsformulär, benämnda D Deklaration, utarbetades och var tillgängliga på marknaden första gången l954. I samband därmed genomförde VDN en informationskampanj om varudeklarationernas innebörd. Beteckningen D Deklaration ändrades l96l till VDN Varufakta och i samband med att tjänster togs upp på VDN:s arbetsprogram till VDN Fakta.

Vid årsskiftet l972/73 fanns gällande VDN-normer inom områdena: livsmedel, djurföda, heminredning,kläder, husgeråd och hemapparater, sport- och fritidsartiklar, tjänster och övrigt. Totalt fanns drygt hundratalet gällande normer. VDN:s deklarationssystem var

frivilligt. (se sid 37-38)-

SOU 1982538

En deklaration skulle innehålla de uppgifter som fanns angiva i för varan fastställd norm. Deklarationen fick inte innehålla fler eller färre upplysningar än som föreskrevs i normen. önskade tillståndshavare lämna ytterligare information om varan fick det ske utanför deklarationens ram. Informationen fick dock inte strida mot i deklarationen lämnade varufakta. Deklarationen skulle även när den återgavs i reklam vara omgiven av en ram eller på annat sätt väl avgränsad från övrig text. Deklarationen skulle ha sådan typografisk utformning att den var lättläst. I deklarationen fick inte viss uppgift särskilt framhållas (genom understrykning, kursivering, fetstil, avvikande färg e d) på annat sätt än VDN bestämt. VDN kontrollerade att en varas egenskaper, sammansättning etc överensstämde med de uppgifter som lämnats i deklarationen och att varudeklarationen upprättats i överensstämmelse med VDN:s allmänna bestämmelser samt för varugruppen gällande norm.

Deklarationerna skulle ge en öppen redovisning av varje egenskap för sig. Den för konsumentens val nödvändiga sammanvägningen av olika egenskaper skulle utföras av honom själv. Genom den öppna redovisningen fanns möjlighet att ange vilka uppgifter som ej kunnat tas med i VDN Fakta på grund av brist på provningsmetoder. För att kompensera bristen på provningsmetoder introducerade VDN även s k VDN Råd som knöts till faktaredovisningen. I de fall en viktig egenskap ej kunde deklareras lämnades i VDN Råden praktiska anvisningar om hur konsumenten själv kunde bedöma egenskapen.

VDN tillämpade i princip inte kvalitetsmärkning eller minimikrav. I syfte att liv eller hälsa före- VDN gjorde några undantag. skydda kommer sålunda i ett fåtal normer minikrav för deklaration, t ex beträffande flytvästar.

6.7.1.3 Normframställning

Normframställningen skedde i form av projekt (se sid 36 i SOU 1973:20)

Behovet av och förutsättningarna för projektets genomförande undersöktes. Kontakt togs därvid med producenter och handel liksom med berörda organisationer och institutionerl De tekniska förutsättningarna bedömdes efter kontakt med tekniker och produktutvecklare. Befintliga provningsmetoder inventerades och deras användbarhet analyserades.

I de fall behov av standardiserade provningsmetoder förelåg gjordes framställning till SIS om att få metoder utarbetade. Kontrollschema med uppgift om kontroll och kontrollfrekvens jämte uppgift om företagens kostnader i samband med kontroll utarbetades.

6.7.1.4 Kontroll

Kontroll skedde periodiskt återkommande (Se Sid 38 l SOU 1973120)-

För kontroll varor skulle anskaffas erforderliga av VDN på sätt som angivits i normen för respektive vara. VDN:s kostnader för kontroll och anskaffande av varor för kontrollen skulle bestridas av tillståndshavaren. Kontroll skulle som regel omfatta fullständig undersökning, dvs undersökning av samtliga varufakta som deklarerats. Visade kontroll och därefter vidtagen förnyad särskild kontroll att avvikelser kunde VDN besluta att förelåg tillståndshavaren skulle rätta eller makulera ifrågavarande varufakta samt informera återförsäljare om rättelsen inom viss angiven tid. Vidtog tillståndshavaren inte rättelse inom angiven tid kunde VDN besluta om indragning av märkesrätten och om offentliggörande av beslutet.

6.7.1.5 Leverantörernas nyttjande av VDN Fakta

Nyttjande l972

När Varudeklarationsnämnden upphörde och gick upp i konsumentverket vid årsskiftet l972/73 fanns 377 tillståndshavare. Dessa tillståndshavare hade tillsammans 598 deklarationstillstånd. Antalet gällande normer var detta år ll0.

Varudeklarationsutredningen lät genomföra en undersökning av användningsfrekvensen när det gällde elva olika varor för vilka gällande VDN-norm fanns. 800 varor Sammanlagt granskades och ungefär en tredjedel av dessa var försedda med VDN Fakta. Vissa varugrupper såsom vardagsporslin, spjälsängar och tält hade betydligt högre andel varor försedda med VDN Fakta, över upp till 90 procent.

Nyttjande l98O

När Varudeklarationsnämndens personal i januari 1973 överfördes till konsumentverket behölls marknadsföring av VDN-normer och registrering av tillståndshavare som en särskild funktion medan den övriga personalen fördelades på verkets enheter. Ansvaret för normutvecklingen lades därmed på de olika enheterna. Kontroll av att tillståndshavarna deklarerade sina varor på rätt sätt, sköttes

av konsumentverket under viss tid. Det var sedan verkets avsikt att ersätta VDN-normerna med rikt1injer för information och säkerhet. Sedan år 1976 har varken kontro11 e11er debitering av ti11ståndshavare ägt rum. Trots detta använder ett anta1 fabrikanter med konsumentverkets ti11stånd vissa kvarvarande normer.

Konsumentverket gjorde under år 1980 en enkät b1änd t1d19aVe Ye gistrerade ti11ståndshavare för att utröna hur många som fortfarande använde VDN-systemet och vi1ka normer som fortfarande var i användning. Vid senaste registreringsti11fä11e år 1975 fanns 110 ti11ståndshavare. Av dessa har 84 besvarat enkäten. Av dessa uppger sig 27 företag fortfarande använda VDN-systemet. Vissa av dessa företag kommer dock att upphöra med VDN-märkning då kvarvarande 1ager av etiketter m m är s1ut. Tota1t var 13 normer av 29 gä11ande fortfarande i användning.

6.7.1.6 Erfarenheter av VDN Fakta

I Varudek1arationsutredningens betänkande finns ett avsnitt 3.9 (s 43) om VDN:s erfarenheter. Fö1jande text är hämtad ur detta betänkande.

Metoder för att mäta samt1iga de egenskaper konsumenten behövde information om saknades beträffande f1erta1et VDN hade projekt. att vä1ja me11an att ute1ämna för vi1ka egenskaper provningsmetoder saknades e11er att invänta ti11komsten av erforder1ig metod. Prob1emet med bristande provningsmetoder snarare ökade än minskade beroende på att normer behövdes för varor med omkomp1icerade ständ1ig provningsmetodik. Redovisningen av egenskapsgrader hos en produkt skedde i VDN:s dek1arationer van1igen med hjäip av en tre- e11er ska1a. femgradig Ti11 en början skedde redovisningen verba1t, senare med sifferbeteckningar. För produkter med stora ski11nader i fråga om kva- 1itet var inde1ningen i högst fem egenskapsgrader Ska1an grov. komp1etterades därför i en de1 fa11 med exakta mätvärden för produkten. En nackde1 härmed var att VDN Fakta b1ev svår1äsbara och svårförståe1iga för norma1konsumenten.

Intervjuer med tidigare tjänstemän vid Varudekiarationsnämnden har givit föijande bakgrund tiii att varudekiarationssystemet successivt försvunnit.

Möbeifaktas tiiikomst, i och med att Möbeiinstitutet startade sin verksamhet år 1971, minskade antalet tiiiståndshavare.

När den nya iivsmedeisiagen trädde i kraft den 1 januari 1972 minskade antaiet tiiiståndshavare drastiskt. Ungefär häiften av tiiistånden siutade användas. Eftersom vissa tiiiämpningsföreskrifter till Iagen inte hunnit bii färdiga i tid, användes emei- Iertid varudeklarationer ytteriigare en tid. Livsmedeisnormerna upphörde dock att gäiia den 31 maj 1975.

Ungefär samtidigt siutade KF i viss qtsträckning använda VDNsystemet, eftersom man ansåg att normarbetet siäpade efter. Många normer var i behov av revideringar, men sådana gjordes inte.

Sanmantaget iedde dessa faktorer tiil en ekonomisk kris för Varudeklarationsnämnden. Statens konsumentråd, som var en av finansiärerna, ansåg att Varudekiarationsnämndens iedning borde kunnat förutse den sviktande ekonomin och i god tid kunnat vidta åtgärder, såsom att ta fram nya normer och revidera gamia. Konsumentrâdet övervägde därför att temporärt dra in sitt bidrag ti11 nämnden.

Efter det att Varudeklarationsnämnden gått upp i konsumentverket, kontroii och marknadsföring av tiiistånd successivt upphörde fram till år 1975 när berörda tjänstemän övergick tiii annan

verksamhet och inte ersattes.

En åsikt som har framförts tiii oss är att probiemen för Varudekiarationsnämnden berodde på att man nonnait sett skuiie ha provfaststäiida av SIS (SIS-standard), viiket iedde ti11 ningsmetoder att normarbete och revideringar av normer var mycket tidsödande. Eftersom VDN-systemet var friviiiigt och systemet skuiie vara ekonomiskt sjäivbärande gäiide det dessutom att utarbeta normer som var säljbara ti11 leverantörerna av varorna. Det iedde ti11 att

normerna\ib1and inte mätte de för konsumenterna mest reievanta

egenskaperna.

Varudek1arationsutredningen har i ett anta1 hearings inhämtat o1ika intressenters erfarenheter av det dåvarande VDN-systemet. Konsumentsidans erfarenheter redovisas nedan (se sid 64 i SOU 1973:20).

Konsumentsidan har framhå11it att VDN gjort ett för konsumenterna värdefu11t arbete. VDN har bidragit ti11 att varumarknaden sanerats Ti11verkare har gjorts medvetna om vi1ka på många områden. krav som stä11s på deras produkter. Konsumenter har fått väg1edning vid köp. Det nuvarande VDN-systemet beaktar dock inte ti11räck1igt varornas o1ikhet och varierande användningsområden. VDN Fakta bör vara betyd1igt mer differentierade. Systemet att arbeta är och tidsödande.

fram varudek1arationer komp1icerat Det infor-

av vissa dek1arationer kan ifrågasättas. Dek1arationer-

tiva vardet

na är for tekniska och svåra att förstå. Konsumenterna nödgas på annat sätt inhämta erforder1ig information.

Statens konsumentråd och Varudek1arationsnämnden har vid ett anta1 ti11fä11en fr o m år 1959 1åtit göra utredningar av hur varudek1arationerna uppfattas av konsumenterna. Van1iga frågor i detta sammanhang har varit:

Känner konsumenten i a11mänhet ti11 varudek1arationssystemet? Vet konsumenten hur varudek1arations1appen ser ut? Förstår konsumenten den information som 1ämnas på etiketten?

Den tidigast gjorda undersökningen är från år 1959 och har gjorts av AB Marknadsbyrån. Rapporten ka11as Varudek1arationer. I undersökningen har man intervjuat 1 200 hushå11. Det visade sig att redan år 1959 visste ungefär hä1ften av respondenterna att varudek1arationer fanns. Ungefär hä1ften av respondenterna visste

också vad etiketten betydde. Endast omkring tio procent av de in-

tervjuade trodde att märket betydde en kva1itetsgaranti.

År 1965 gjorde statistiska centra1byrån en omnibusundersökning, i vi1ken statens konsumentråd de1tog med ett anta1 frågor om varudek1aration. behand1ar huvudsak1igen i Frågestä11ningarna vi1ken utsträckning a11mänheten använder sig av den information som finns att hämta i varudek1arationsetiketterna. Anta1et

intervjuade personer var i denna undersökning.ca l 200. Av de intervjuade uppgav ungefär hälften att de innan de köper en vara första gången, ser efter om varan är deklarerad. Man letar oftast efter VDN-lappen i kläder och övriga textilier, mindre ofta när det gäller livsmedel och heminredning. Tre av fyra intervjuade visste vad varudeklarationsetiketten innebar, dvs att uppgifterna i deklarationen kontrolleras av ett neutralt laboratorium eller liknande. Men var tredje respondent trodde samtidigt att varans kvalitet var högre än andra varors. Tre av fyra trodde också att varan uppfyllde vissa minimikrav.

År l966 gjordes av Hans Adolfsson och Felix Folkebo en undersökning kallad VDN-66-En undersökning av konsumenters användning av VDN-Varufakta vid ett butiksbesök. Författarna har intervjuat l94 personer i samband med att dessa besökte en butik. Bland annat har följande frågor ställts:

VDN-Varufakta har en viss innebörd. Vilka av följande påståenden anser ni vara riktiga och vilka anser ni inte riktiga? l. VDN-Varufakta är ett fabrikantmärke. - 75 procent av de tillfrågade visste att påståendet var felaktigt. 2. Uppgifterna i deklarationen kontrolleras av ett neutralt laboratorium eller liknande. 78 procent visste att påståendet var riktigt. 3. Varans kvalitet är högre än andra varors. 28 procent trodde att detta påstående var riktigt.

En annan undersökning har gjorts år l967 av sektionen för publikundersökningar på TV. VDN hade i samarbete med TV:s samhällsredaktion producerat fyra 60-sekunders upplysningsfilmer. Undersökningen gjordes i syfte att mäta filmernas uppmärksamhetsvärde och effekt. Knappt 600 personer har intervjuats före sändningen av filmerna och efter sändningen av den sista filmen.

Av undersökningen framgår att omkring hälften av de intervjuade kände till VDN-märkningens innebörd. Drygt 40 procent av de till-

frågade trodde att varan var testad och såväl goda som mindre go-

da egenskaper redovisades. Drygt tio procent trodde att varan var testad men att fabrikanten använde märket endast då egenskaperna

var goda. Ungefär 20 procent av de intervjuade trodde att VDN-märkningen garanterade hög kvalitet hos produkten.

Näringslivets erfarenheter

Näringslivets erfarenheter av VDN-systemet såsom de framgår i varudeklarationsutredningens betänkande (se sid 64-65) redovisas nedan.

VDN-systemet bidrar till att göra konsumenterna mer upplysta och underlättar för konsumenterna att förstå olika produkters användningsområden. Vissa företrädare för näringslivet har förklarat att varudeklarationer är värdefulla för företagens marknadsföring medan andra hävdar att de spelar en relativt obetydlig roll härvidlag. Företrädarna för den senare uppfattningen menar också att varudeklarationer kan väntas bli allmänt använda av företagen endast under förutsättning att företagen blivit övertygade om att konsumenterna verkligen efterfrågar sådana deklarationer.

Det har från näringslivshåll också framhållits att°deklarationerna bör vara meningsfyllda och ge konsumenterna relevant information i valsituationen. Om detta kan åstadkommas, stimuleras användning av deklarationer via efterfrågan från konsumenter och handel.Förmås konsumenterna att regelmässigt läsa varudeklarationer kommer producenterna också att mer eller mindre tvingas deklarera varorna, om dessa skall kunna säljas.

Två 3-betygsstudenter vid institutionen för företagsekonomi vid Lunds universitet har år l966 gjort en undersökning om fabrikanternas grfangnhgtgr ey yanuggk|gnatjQnen. Studenterna sände en enkät till 63 företag och fick in svar från 49 företag.

På frågan Varför sökte ert företag VDN-tillstånd, har l9 föreföretag svarat att det var i syfte att ge konsumenten objektiv upplysning om varan. Tio företag ansåg sig mer eller mindre vara tvungna att förse sina varor med VDN-Varufakta efter påtryckning från kunderna.

Av de undersökta företagen varudeklarerade 21 företag.allt. som enligt dåvarande VDN-normer gick att varudeklarera. Bland anledningarna till att företagen inte varudeklarerade allt som gick att varudeklarera, uppgavs Ul a följande!

VDN:s reklamvärde, om det är något, motsvarar inte kostnaderna.

Arbetskrävande och dyrbart.

En dei av våra produkter hâ11er inte VDN:s krav. Dekiarerar endast åt kund som fordrar VDN. Deklarerar endast flytvästar vilka på grund av TV:s granskningar är omöjliga att säija utan varudekiaration.

25 tiiifrågade företag ansåg att VDN-Varufakta haft en positiv effekt på

försäijningen.

T01v företag, främst inom gruppen husgeråd och hemapparater, på-

stod sig har skärpt tiiiverkningskontroiien vid införandet av VDN- H Varufakta.

Nio företag hade förändrat sina varor efter införandet av VDN- Varufakta. Ett företag inom tvättmedeisbranschen hade tiiisatt för specie11t känsiiga tyger och ett annat specielia ingredienser inom samma bransch hade ianserat ett tvättmedei utan opföretag tiskt vitmedei avsett för tvätt av pasteiifärgat tvättgods med eftersom det vid normens införande fanns känsliga färgnyanser önskemåi från textiifabrikanternas sida att ett dyiikt tvättmedei borde marknadsföras. Ett företag inom gruppen heminredning började undvika garner med mindre goda egenskaper ifråga om t ex krympning och färghärdighet. Ett annat företag förbättrade töjbarheten varor medan ett tredje företag inom branschen gjorde kompå sina vara. För ett inom bekläd-

pietterande ytbehandiing på sin företag

nadsbranschen 1edde införande av VDN-Varufakta ti11 att råvarorna testades före samt att konfektioneringen biev bättre. inköpen

användes som argument i rekiamen svara- På frågan om VDN-Varufakta de 33 företag företag inom huvudgrupperna hemförja, företrädesvis brukningsartiklar, husgeråd och hemapparater samt heminredning.

Anser Ni att varudekiarationsnormerna en fort- På frågan undergår iöpande justering som är ti11räck1ig med hänsyn ti11 utveckiingen svarade häiften ja och häiften nej. Det visade på Er produkt?

sig att företag inom livsmedelsbranschen samt husgeråd och hemapparater var nöjda med normerna för sina varor medan beklädnadsgruppen inte var nöjd.

Majoriteten av de tillfrågade företagen var för ett införande av mHñmkmvicmHamüomnm.

Av de tillfrågade företagen ansåg l9 att VDN-deklarationen omfattade de väsentliga egenskaperna hos varan medan 20 företag ansåg att så inte var fallet.

26 tillfrågade företag ansåg att kontrollen av varudeklarerade varor var betryggande medan tio företag var av motsatt uppfattning.

Av de tillfrågade företagen trodde l6 att konsumenten uppfattade VDN-Varufakta som en kvalitetsmärkning, medan elva av de tillfrågade företagen trodde, att konsumenten ansåg VDN-Varufakta vara en garantiförbindelse från fabrikanten. Elva tillfrågade företag trodde vidare att konsumenten hade en korrekt uppfattning av vad VDN-Varufakta är.

6.7.2 _Möbelfaktg

Möbelfakta är ett system för egenskapsredovisning och klassifice-

ring av möbler efter användingsområde. I systemet ingår grundkrav anpassade efter möbelns användningsområde. Tre kvalitetsklasser finns i systemet och tre egenskaper anges på etiketten. Möbelfakta redovisas utförligare i bilaga 6.

6.7.3 Ullmärket

Ullmärket administreras av Internationella ullsekretariatet (IMS) och är uppbyggt på internationell basis i syfte att främja användningen av ny ull och på så sätt gynna fårfarmare. Intressen i organisationen finns bl a i Nya Zeeland och Sydafrika, men organisa-

tionens verksamhet bekostas huvudsakligen av australiensiska regeringen. Huvudkontoret i Europa finns i England. Det svenska kontoret och laboratoriet ligger i Göteborg.

Sekretariatet skriver licensavtal med företag som, för att få märka sina produkter med ull-märket, förbinder att sig uppfylla vissa minimikrav. Varor som kan märkas med ullmärket är tvättmedel, tvättmaskiner och textilier.

Tvättmedel skall, för att få märkas med ull-märket, ha egenskaper som gör att färgen hos tvättade textilier bibehålls, inte bidra till kemisk nedbrytning av ull eller till att ullen filtar ihop sig.

Textilier, som märks med udd-märket, mäste bestå av ren ny ull. Definitionen på renny ull stämmer överens med EG-längernas lag om fiberinnehåll och konsumentverkets rekommendationer. Textilierna måste dessutom uppfylla vissa krav på slitagebeständighet, färgfärdighet m.m. Även tygets egenskaper vad gäller sömskridning omfattas av vissa minimikrav. För att ull-märkta textilier skall få benämnas maskintvättbara finns dessutom en särskild standard som producenterna måste leva upp till för att få använda den märkningen.

Beträffande mattor, vilka även de måste bestå av ren ny ull, finns nio klasser beroende på användningsområde. klasser om- Samtliga fattas av minimikrav vad gäller t ex brandegenskaper, slitagebeständighet, utseende m m.

Tvättmaskiner märkta med ull-märket skall krav beträffande uppfylla den mekaniska bearbetningen av tvättgodset, vilken inte får vara så hård att ull filtar ihop sig. Men man har samtidigt minimikrav på tvätteffekten.

Det är leverantören (licenstagaren) som ansvarar för att märkta varor uppfyller ställda minimikrav. En leverantör av tvättmedel eller tvättmaskin svarar själv för att låta prova sin produkt enligt INS metoder. Provningsmetoderna är oftast standardiserade ISO-metoder, men i vissa fall INS egna. En konfektionär skall, enligt avtalet med IWS, kräva intyg från tygleverantören om att varan håller IWS-standard.

Sekretariatet kan endast i mycket begränsad omfattning åta sig provning åt licenstagarna. Däremot har man en omfattande kontrollverksamhet. Två gånger per år besöker man samtliga licenstagare och tar stickprov på nya produkter, vilka sedan provas i laboratoriet i Göteborg, där fem personer arbetar med kvalitetskontrollen.

Om sekretariatet vid kontroll upptäcker att minimikraven inte uppfylls, kräver man att märket tas bort, eller att varan genast tas ur handeln. Man har dessutom möjlighet att påverka underleverantörer, i syfte att förbättra produkten (t ex tygkvalitet, även om det är en konfektionär som kontrollerats).

6- 7- 4 :rivillis ere/mg; mäzkniesgrgm mig

När det gäller många s k private brands använder inköpande detaljist- eller grossistföretag en kvalitetsspecifikation med minimikrav. Det innebär att ett visst varumärke kan stå för viss minimikvalitet. Sådan kvalitet kan gälla det rent tekniska utförandet eller den praktiska funktionen hos varan i fråga. Exempel på sådant är ICA:s privata godkännandemärkning och KF:s tidigare varumärken winner och Gunda (vilka numera heter Coop). Märkesnamnet kan därmed sägas representera vissa grundkrav vad avser kvaliteten hos varan.

KF har även ett system för klassificering av varor efter användningsområdet. Exempel härpå är resväskor och skor. Varorna provas - i princip efter VDN-normer - och beroende på provnings-

resultaten klassificeras varan. Vad gäller resväskor finns ett

antal klasser, vilka alla är olika hållbara. Lägsta klassen tål att hållas i hand och användas då och då. Bästa klassen tål att användas på flyg ofta.

Ungefär på samma sätt fungerar det nordiska mattklassificeringssystemet, som numera ersatts av riktlinjer. Olika hårda krav på slitstyrka ställs på mattorna alltefter den rekommenderade användningsplatsen. Lägsta slitstyrka har mattor avsedda för sovrum, högsta slitstyrka mattor avsedda för offentliga lokaler.

Viss frivi11ig och provning granskning äger rum i en1ighet med stat1iga rekommendationer. Vara som uppfy11er vissa minimikrav vid dessa granskningar e11er kan förses provningar med typgodkännande och/e11er märkning. Sådan verksamhet redovisas i bi1aga 9.

Egenskapsredovisning av byggvaror sker i Svensk Byggkata10g som utges av AB Svensk Byggtjänst. Egenskapsredovisningen riktar sig främst ti11 yrkesverksamma inom byggbranschen, men inom vissa varugrupper förekommer produkter som ofta inköps direkt av enski1da konsumenter. Informationen i datab1aden torde i många fa11 vara direkt användbar även för konsumenter.

Egenskapsredovisningen bedrevs under åren 1968-1975 inom den s k ER-nämnden med pub1icering av resu1taten i Svensk Byggkata1og. År 1976 överfördes nämndens verksamhet ti11 AB Svensk Byggtjänst. Ett nytt system för egenskapsredovisning har utarbetats som under våren 1983 kommer att introduceras under namnet Byggvarufakta.

I Byggvarufakta kommer i första hand att redovisas de egenskaper för vi1ka det förutsätts redovisning i Svensk Byggnorm, AMA, typgodkännandereg1er, anvisningar från Arbetarskyddsstyre1sen osv. Krav på samordning av provning och redovisning av provningsvärden i varuinformationen stä11s. Beträffande provningar sker samarbete med statens provningsansta1t.

Pub1iceringen av Byggvarufakta kommer att ske i Tekniska översikter, Produktöversikter och i Datab1ad med faktaruta.

Tekniska Översikter utgör en viktig de1 av Byggvarufakta. De utarbetas på grundva1 av utredningar, van1igen utförda inom Svensk Byggtjänst. Även i de fa11 utredningsresu1tat täm1igen direkt kan utnyttjas sker utvärdering för Byggtjänsts behov.

En teknisk översikt innehå11er genere11 information för varugruppen. Av översikten framgår b1 a: - re1evanta egenskaper re1aterade ti11 användningsområde

provningsmetoder (helst fastställda av standardiseringsorgan; som används för att verifiera uppfyllandet av provningsmetoder skall vara fastställda av provningsanstalten enmyndighetskrav ligt svensk lag) kravnivåer (samhälleliga krav och rekommenderade byggherrekrav, t ex hämtade ur AMA-komplexet, sammanställs. I undantagsfall införs även kravrekommendationer direkt ur den utredning som den tekniska översikten grundar sig på).

De tekniska översikterna innehåller även anvisningar om skötsel och underhåll, rekommendationer om varornas riktiga användning i konstruktionssammanhang 0 dyl.

Produktöversiktens syfte är att vara en snabbväljare. så att ett fåtal varianter kvarstår för det slutliga valet, som görs med ledning av mer detaljerade uppgifter i datablad.

I produktöversikterna redovisas varugruppsvis kortfattade uppgifter om enskilda varor, ofta i tabellform. För varje vara redovisas varunamn, kort teknisk beskrivning samt användningsområden, liksom eventuell uppgift om typgodkännande. Däremot redovisas endast undantagsvis några egenskapsvärden, utan dessa återfinns i datablad.

Databladen ger utförligare information om varorna än produktöversikterna. Databladen inom varugrupper där Byggvarufakta förekommer förses med en Faktaruta, som innehåller den nya egenskapsredovisningen i databladen. Faktarutor kan endast införas för varugrupper som har en teknisk översikt utarbetad. övriga varugrupper behåller nuvarande form av datablad. Antalet varugrupper med tekniska översikter och faktarutor i datablad komer efterhand att öka.

Beträffande tjänster finns frivillig eller obligatorisk auktorisation av tjänsteutövarna. Exempel på sådan auktorisation är t ex läkarnas legitimation och TV-reparatörer som kan ha SIFU-legitimation. Auktorisation finns även av vissa verkstäder. Denna typ av auktorisation innebär mestadels att företaget godkänts av tillverkare/importör av en vara när det gäller att utföra t ex gav rantireparationer.

UTLÄNDSK OCH INTERNATIONELL KONSUMENTVARUPROVNING OCH VARUDEKLARATION

7.1 Nordisk konsumentvaruprovning

I Danmark finns tre statliga (eller huvudsakligen statligt finansierade) organisationer som genomför eller låter genomföra konsumentvaruprovningar.

Forbrugerrådet är en självständig institution som är oavhängig av näringslivet och offentliga myndigheter. Verksamheten syftar till att driva en aktiv konsumentpolitik för att skydda konsumentintressen, att verka för konsumenters välbefinnande och stärka deras ställning i samhället, att representera konsumenten och att bedriva upplysningsverksamhet samt att i viss mån genomföra jämförande test av konsumentvaror och -tjänster.

Statens Husholdningsråd har som huvudsakliga uppgifter att behandla frågor om livsmedel, hygien, ekonomi och hemteknik med blicken riktad mot de danska hushållen och samhället i stort. Till Husholdningsrâdet är knutet två reklamationsnämnder; nämligen en för tvätt och en för kem-tvätt. En konsument som inte får den rättelse reklamationsnämnden föreslagit kan gå till Forbrugerombudsmanden för att ta ut stämning (motsvarande småmålsärenden hos tingsrätterna i Sverige).

Dansk Varefakta Naevn med huvuduppgift att främja varudeklarationer av konsumentvaror redovisas i kapitel 7.2.1.

Man har i Danmark inom regeringskansliet undersökt de eventuella fördelarna med en omorganisation av den statliga konsumentverksamheten, efter svensk modell, i syfte att öka effektiviteten. ungefär Man har övervägt sammanslagningar av Forbrugerrådet, Forbrugerombudsmanden och Statens Husholdningsråd i olika kombinationer, men har f n funnit den nuvarande organisationen vara den mest effektiva.

Forbrugerrådet

Forbrugerrådet bildades år l947. Medlemmar i rådet är 23 organisationer och tolv lokala konsumentgrupper samt ca 600 personer. Verksamheten finansieras till 70-80 procent med statliga anslag. Rådet genomför endast i begränsad omfattning varuprovningar.

Syftet med Forbrugerrådets jämförande varuprovningar är främst att skapa underlag för konsumentpolitiska initiativ på området samt att göra en bedömning av om behov av åtgärder över huvud taget föreligger.

-Forbrugerrådet saknar egna laboratorier och utför därför varuprovningar på erkända auktoriserade laboratorier. Då så är möjligt används standardiserade provningsmetoder. Finns inga lämpliga sådana utarbetar laboratorierna provningsmetoder i samråd med Forbrugerrådet. Forbrugerrådet avtalar med laboratoriet vilka egenskaper som skall provas. Normalt brukar rådet inte söka samråd med producenter för att avgöra vilka provningsmetoder som skall användas. Rådet uppger emellertid att det att man

händer

tar kontakt med producenter för att höra om de kan bistå med egna metoder och/eller laboratorier för att utföra viss provning.

Resultat av de varuprovningar som rådet låter utföra offentliggörs i rådets tidning Taenk, som har en upplaga på ca 30 000 exemplar och kommer ut med tio nummer per år. Innan offentliggörandet sänds resultaten för kommentarer till berörda fabrikanter/importörer.

Forbrugerrådet framhåller att det vid flera tillfällen med hjälp av laboratorier, den danska standardiseringsorganisationen m fl -arbetat för att få fram minimikrav - säkerhetskrav speciellt hos produkter. Som exempel nämns mopedhjälmar för vilka rådet i samarbete med Dansk Standardiseringsråd fick fastlagt krav som :numera ingår i en dansk standard. Som följd härav har det i den danska faerdselslov, som närmast motsvarar den svenska vägtrafiklagstiftningen, införts en bestämmelse om att endast hjälmar som uppfyller dessa krav får försäljas.

Endast en liten del av rådets totala budget används till konsumentvaruprovningar. Andelen är fallande eftersom ett fast belopp på

55 000 Dkr (Ca 40 000 SEK) har avdelats härför under de senare åren.

Beloppet har tidigare varit större.

Det är Forbrugerrådets uppfattning att många resultat kan nås genom samarbete med näringslivet om kvalitetsförbättringar inom varugrupperna. Varuprovningar är ofta nödvändiga för att bygga under konsumentargumenten inför diskussioner med branscherna. Varuprovningar måste därför ses som ett värdefullt led i rådets arbete.

I andra fall - inte minst på områden som rör hälsa och säkerhet har man bedömt att ändrad lagstiftning är nödvändig för att tillvarata konsumenternas intressen. Exempelvis är det enligt rådet inte tillräckligt att upplysa om att en hjälm är tillfredsställande eller inte tillfredsställande från säkerhetssynpunkt. Man kan inte påfrivillighetens väg hindra att farliga varor säljs på marknaden. Avtal kan träffas med branschorganisationer men huvudregeln innebär att farliga produkter inte försvinner från marknaden med mindre än att en lagstiftning gör detta möjligt.

På Forbrugerrådet menar man att det ofta är avhängigt av såväl

producenternas som konsumenternas aktuella behov, om lagstiftning eller information skall tillgripas. Den viktigaste delen av informationen anser man normalt sett vara den som finns på varan i köpögonblicket. Forbrugerrådet samarbetar med Dansk Varefakta Naevn när det gäller utarbetande av varefakta. Resultatet av rådets varuprovningar används ofta som underlag för varudeklarationer.

De senaste åren har Forbrugerrådet förhandlat med organisationer inom hantverksområdet för att få till stånd frivilliga reklamationsnämnder (klagenaevner). Sådana har inrättats på ett antal områden men rådet deltar endast i arbetet i reklamationsnämnd som godkänns av den statliga Forbrugerklagenaevnet.

Statens Husholdningsråd

Statens Husholdningsråd inrättades på initiativ av de danska hushållningsorganisationerna år l935. Rådets verksamhet är fastlagd i en särskild lag (nr l78 af 29 april 1960). Enligt denna lag har rådet till uppgift att i samarbete med andra institutioner och organisationer verka för att främja hushållens näringsmässiga, hygieniska, ekonomiska och tekniska förhållanden med hänsyn till såväl hemmens som samhällets intressen. I lagen finns inskrivet att resultaten av rådets undersökningar och försöksarbete bara får användas i marknadsföring då rådet skriftligen har givit tillstånd därtill.

Rådets verksamhet är koncentrerad till tre arbetsområden nämligen test- och undersökningsverksamhet, upplysning samt representation i råd, kommissioner, samarbetskommittêer och nämnder.

Rådets kanaler till konsumenterna är främst tidskriften Råd og Resultater, men även broschyrer, affischer, meddelanden till dagsoch veckopressen, utställningar, föredrag och mer indirekt material som framställs för användning i undervisning. I Råd och Resultater publiceras varu-, pris- och marknadsundersökningar samt artiklar om speciella konsumentproblem. Tidskriften kommer ut med åtta nummer per år i en upplaga av ca 70 000 exemplar. Tekniska Meddelelser, som är en särskild bilaga till Råd och Resultater 0 kommer ut i ca l5 000 exemplar. I Tekniska Meddelelser publiceras tekniska provningsrapporter vari redogörs för testmetoder och övriga provbetingelser. Denna tidskrifts målgrupp är fackfolk.

I en PM daterad i oktober l980 redogör Statens Husholdningsråd för sin laboratorieverksamhet. Denna består av:

a. Generella undersökningar som grund för konsumentupplysning

(näringsvärdestuder, utveckling av tillagningsmetoder,

tids- och energistudier av arbetsuppgifter i hemmen). Jämförande varuprovningar (livsmedel, redskap och maskiner m m). c. Produktutveckling i begränsad omfattning.

Samarbete med andra institutioner på områden där rådet har expertis. Samarbete förekommer bl a med livsmedelsinstitutet, socialstyrelsen och konsumentombudsmannen. Kompletterande delar av rådets undersökningar läggs ut på speciallaboratorier som t ex Dantest, Teknologisk Institut, statens provningsanstalt i Borås, Elektronikcentralen. Samnordiska provningar och nationella komplement till sameuropeiska och -nordiska undersökningar. Diverse: Provningar av nya produkter, laboratoriearbete för att besvara konsumenternas frågor, kompletterande bakgrundsmaterial till rådets broschyrer och undervisningsmaterial. Uppdragsverksamhet i mindre omfattning: undersökningar av prototyper inom det område där rådet bedriver en aktuell undersökning. Förundersökningar till grund för VARUFAKTA. Kompletterande undersökningar oftast i anknytning till jämförande varuprovningar.

På förslag inhämtade från organisationer, departement, myndigheter m fl fastställer Husholdningsrådets rådsförsamling varje år en ar-

betsplan. Om projekt inom arbetsplanen skall genomföras inom rå-

det är tillvägagångssättet följande.

Eftersom undersökningar som regel skall resultera i konsumentupplysning sker i alla faser ett nära samarbete mellan rådets informationsavdelning och den juridisk-ekonomiska avdelningen. Till varje laboratorieprojekt utses en intern projektgrupp i syfte att undersökningarna skall utmynna i för konsumenten relevant information.

Projektgruppen kan vara sammansatt av laboratoriechefen, projekt-

ledare, informationsmedarbetare, sociolog och statistiker. Projektledaren lägger fram förslag till en undersökningsplan i vilken tas ställning till bl a produktens ekonomiska betydelse för konsumenten, vilka egenskaper hos varan som skall undersökas, undersökningsmetodik etc.

Information om planerad undersökning publiceras i Statstidende (motsv Post- och Inrikes Tidningar), facktidskrifter m m med upptill intresserade att vända sig till rådet för att erhålla maning till undersökningsplan. Rådet håller därefter möte vid förslag vilket näringslivet får tillfälle att framföra kritik och lämna förslag till kompletteringar samt lämna förslag till val av fabl rikat och modeller som skall ingå i undersökningen.

utarbetas en teknisk rapport som

När undersökningen genomförts

sänds till fabrikanterna för orientering och utlåtande. Den tekniska utgör underlag för artiklar i Tekniske Meddelelser. rapporten Dessutom skrivs en mer populär artikel för Råd og Resultater i samarbete mellan medarbetare på informationsavdelningen och laboratorierna.

alltid en utvärdering av den genomförda under- Projektgruppen gör varvid i synnerhet diskuteras undersökningsmetodik etc. sökningen Vidare söker Husholdningsrådet ofta att få Dansk Varefakta Naevn att utarbeta normer för och främja VAREFAKTA för de undersökta

varugrupperna.

Statens Husholdningsråd framhåller att det är ett ständigt problem skall tillrättaläggas så att de i vilken omfattning undersökningar blir mättekniskt och i vilken omfattning de direkt reproducerbara skall praktisk användning i hemmen. Det är därför, enligt avspegla att varor sätt och därefter finna rådet, väsentligt prova på flera ut vilka abstrakta, nöjaktiga mätningar som bäst är korrelerade Ett särskilt svårt problem i sammanhanget till praktisk användning. av accelererade som man anser är utvecklingen långtidsprovningar

vara väsentliga för att bedöma produkters livslängd och reparerbar-

het. Rådet utvecklar ofta-själv metoder och apparatur härför. En- Rådets erfarenhet krävs ett samspel av ovan redovisat slag ligt för att kunna och relevant konsumentupplysning och ge jordnära för att få sådan dokumentation att man kan föra en meningsfull dialog med näringslivet.

Hushöldningsrâdet deltar i såväl samnordiskt som sameuropeiskt arbete. Erfarenheterna från samnordiska provningar är inte odelat Rådet anser att det vid några tillfällen hade varit positiva. lättare om rådet ensamt hade genomfört undersökningen. Det eurosamarbetet inom ETG har under de senaste åren i stort sett peiska fungerat tillfredsställande. Rådet har där inriktat sig på kapitalvaruprovningar vartill krävs dyrbar apparatur och på områ-

den inom vilka baskraven för varornas funktion varit oavhängiga

av nationalitet eller på annat sätt klart kunnat definieras.

Från rådets sida är det ett önskemåi att man vid de nordiska provningarna kan ti11ämpa samma arbetssätt som förekommer vid ETGprovningarna.

Även i Finiand bedrivs en statiig konsumentpoiitik som i mycket iiknar den i Sverige före år 1973. Man har ett konsumentråd, en konsumentombudsman, en rekiamationsnämnd och ett institut för handei och konsumentintressen. Ett varudeklarationsförbund. som redovisas under hapitei 7.2.2 finns, iiksom privata konsumentgrupper. Konsumentvaruprovning sker huvudsakiigen hos Arbetseffektivitetsföreningen och i begränsad omfattning hos Centra1en för Husiig Ekonomi.

Arbetseffektivitetsföreningen (Tvötehoseura r.y.)

Arbetseffektivitetsföneningen är en riksomfattande rationaiise-

ringsinstitution med statsbidrag, som grundades år 1924. Andra

intäkter erhåiis via uppdragsprovningar.

Målsättningen för föreningens arbete är att höja arbetets produktivitet och_1önsamhet förbättra tryggheten, hä1san och trivsein i arbetet samt människans miijö och väibefinnande utveckia jord- och skogsbruksproduktionen och befrämja verksamheten inom såvä1 privata som a11männa hushå11 utvidga användningsområdet för inhemsk energi och göra användningen fördeiaktigare.

För att uppnå detta bedriver forsk-

Arbetseffektivitetsföreningen

nings-, utveckiings-, utbiidnings- och informationsverksamhet.

arbetet leds av o1ika utskott och styrgrupper för Det praktiska forskningsprojekt. Verkstä11ande direktören, biträdd av en 1ed-

sammansatt av avdeiningscheferna. svarar för verksam-

ningsgrupp heten.

Arbetseffektivitetsföreningen har ca 160 personer anstäiida, varav häiften vid kurscentraien medan resten utgörs av forskningsoch utveckiingspersonai samt av servicepersonai.

Hemhushåiiningsavdeiningen består av ca 15 personer. För specialuppdrag erhå11s ti11fä11ig hjälp från Arbetseffektivitetsföreningens övriga avdeiningar.

Verksamheten på Arbetseffektivitetsföreningens hemhushåiiningsavdeining syftar ti11 att främja hushåiisarbetets rationaiisering utreda aktue11a hushåiis- och konsumentfrågor samt och ergonomi, deiar testa för storhushåii. Undersöki tiiiämpliga utrustning och utveckiingsverksamheten gäiier arbetsekonomi, hushå11sningsmaskiner, energianvändning, ergonomi och bostäders ändamå1sen1ighet samt köks- och städutrustning för storhushå11.

och uppgifter pianeras på kort sikt (ett år) Undersökningsteman och på 1ång sikt (fem år). Brådskande, aktueiia ämnen försöker man, beroende på resurserna, utreda genast.

söker man skaffa information om hushåiismaskiner- Genom provningar nas bruksegenskaper och andra egenskaper, såsom eiförbrukning. undersöka endast ett anta] varor. På Man kan år1igen begränsat hemhushåiiningsavdeiningen undersöks främst kylskåp, kyirum, frysboxar, och spisar, men också maskiner som behövs för texfrysskåp tiiiers skötsei såsom tvättmaskiner, torkningsan1äggningar, syoch stickmaskiner. Provningarna genomförs i huvudsak som uppdrag från tiiiverkare och importörer.

Arbetseffektivitetsföreningens provningsmetoder grundar sig på internatione11 standard såsom IEC och ISO, som, om det behövs kommed nordiska och nationeiia metoder. Vid pietteras (Nordtest) behov provningsmetoderna också med tiiiäggsprovkompietteras ningar och -mätningar.

Föreningen gör praktiska och tekniska provningar, huvudsak1igen praktiska. Man undersöker bruksegenskaper, underhå11smöj1igheter, yttermått, energi- och vattenförbrukning, temperaturer osv. Man har inte möj1ighet att utföra konstruktionsundersökningar. Föreningen bes1utar sjä1v om vi1ken provningsmetod som ska11 användas och vi1ken typ av egenskaper som ska11 testas och informerar därefter producenten. Vid specie11a, större forskningsprojekt, såsom energiforskning och bostadsforskning, finns det en övervakningskommittê, sammansatt av specia1ister inom området. Ti11 denna övervakningskommittés uppgifter hör b1 a att godkänna den provningsmetod,som va1ts för provningen.

Facktidskriften Teho, som utkommer med tio nummer per år, vänder sig ti11 konsumenter. Fyra nummer av Teho omfattar hemhushå11ning. Resu1taten av märkesprovningar på hushå11smaskiner pub1iceras i serien Kotita1oustied0tuksia (Hemhushå11ningsmedde1anden utkommer med 10-15 nummer per år), men redovisas även i Teho.

Vid redovisning av pr0vningsresu1tat görs för varje provad maskin en provningsrapport så utformad att det görs möj1igt för konsumenterna att jämföra o1ika rapporter. I rapporterna redovisas bedömning av 01ika egenskaper, samt om vissa minimikrav uppfy11ts. För att under1ätta konsumenternas jämföre1se pub1iceras dessutom i form av tabe11er en gång per år provningsresu1tat i sammandrag om frys- och ky1apparater och om tvättmaskiner.

Forskningsresu1tat pub1iceras i serien Työtehoseuran ju1kaisuja och i Arbetseffektivitetsföreningens årsbok. Serien omfattar 4-8 nummer per år, ti11 vi1ka hör forskningspub1ikationer och småskrifter, 1-3 nummer av serien omfattar hemhushå11ningsavde1ningens undersökningar.

En de1 av Arbetseffektivitetsföreningens pub1ikati0ner skickas direkt ti11 årsprenumeranter såsom konsumenter, sko1or, k0nsu1enter, rådgivare osv. och en de1 sä1js i 1ösnummer.

Konsumentrådgivning per te1efon ges 19 t/vecka. Behovet är mycket större men resurserna räcker inte för mera. Genom den konsumentx

uppiysning, som sker per teiefon, kommer det dagiigen fram att konsumenterna önskar att ett större antai hushåiismaskiner skuiie provas. På grund av ansiagens storiek (det statiiga stödet är ca 50 procent av de totaia utgifterna) kan man endast undersöka ett begränsat anta] produkter per år.

Initiativen ti11 forskningen kommer från oiika hâ11; från hushå11s- och konsumentuppiysning, från privata konsumenter via Arbetseffektivitetsföreningens information, från den inhemska industrin och importörerna, från olika forskningsprojekts styrgrupper, från Arbetseffektivitetsföreningens hem- och konsumenthushåiiningskommittê, från myndigheter och genom institutets egna erfarenheter av andra forskningsresuitat.

Konsumentvaruprovningar och märkesundersökningar utgör ca tio procent av budgeten, men dess betydeise anses vara större. Föreningen betonar att konsumentvaruprovningar inte minst är ti11 stor nytta, när det gä11er andra undersökningar som t4eX bostads- och energiundersökningar.

Föreningen tror inte att den har möjiighet att utöka sin verksamhet inom den närmaste framtiden. Därför anser man att nordiskt samarbete är viktigt och att man där borde utöka undersökningsresurserna beträffande konsumentvaruprovningar och -informationsprojekt.

7.1.3 Norge

Det norska stortinget besiutade i maj 1981 om en genomgripande förändring av den norska marknadsföringsiagen. Ändringen innebar att regeringen efter förhandiingar sku11e utfärda bindande föreskrifter om information vid marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter. Arbetet med varudekiarationer skuiie därmed upphöra. Stortinget behandiade även ett försiag att Forbrukerrådet, Statens Institut för Forbruksforskning och Varefakta- Komiteen sku11e gå samman i ett nytt Forbrukerråd. Stortinget besiöt senare att ett nytt hus sku11e byggas för det nya Forbrukerrådet och Forbrukerombudet gemensamt.

hösten 1981 har emeliertid inneburit att tidi- Regeringsskiftet gare besiutad ändring av marknadsföringsiagen har upphävts. För Varefakta- Komiteens dei väntas dockvissa organisatoriska förändringar komma att ske. Utredning pågår och försiag härom kan vän-

tas sommaren 1982. Den tidigare inriktningen av arbetet med varu-

dekiarationer väntas dock bestå.

hus för konsumentinstitutionerna kvar- Besiutet om ett gemensamt av Fonbrukerombudet och Varestår. En provisorisk samiokaiisering har redan skett vintern 1982 i avvaktan på att det fakta-Komiteen nya huset biir färdigt.

Forbrukerrådet

Forbrukerrådet (FR) är en statiigt finansierad intresseorganisation biidad år 1953. Rådet styrs av ett iandsmöte där

representan-

ter för de 16 mediemsorganisationerna - mest kvinnoorganisationer - utser styrelse för rådet, dock icke ordföranden som utses av Kungen.

FR har inga egna laboratorier. Jämförande varuprovningar och andra undersökningar Iäggs ut som uppdrag ti11 Iaboratorier e11er Man aniitar t ex Det Norske Veritas när det forskningsinstitut. båtar, Institutt for forbrenningsmotorer vid Norges Tekgä11er niske Høgskoie i fråga om motorer och Norges Byggforskningsinstitutt om bostäder. FR har också ett väl etabierat sami fråga arbete med Statens Institutt for Forbruksforskning och andra nordiska och västeuropeiska konsumentinstitutioner med egna laboratorier.

Provningsmetoder som används är ti11 stor dei standardiserade och internationeiit godkända. Ofta sammansätts emeilertid provav delar av en iång rad oiika standarder och ningsprogranmen ibiand även modifierade sådana mot bakgrund av de erfarenheter som FR sjäiva eiier dess samarbetspartner har. Man avser att i större utsträckning satsa på enkäter och intervjuundersökningar

när det gäller konsumenternas erfarenheter i fråga om olika produkter. Denna typ av undersökningar tror man även kan användas för att bedöma vilka egenskaper som bör provas hos produkter. I dag görs dessa bedömningar på grundval av reklamationer och den sakkunskap FR och deras samarbetspartner har.

Beslut om vilka provningsmetoder som skall av FR tillämpas tas i samråd med den institution som skall utföra provningen. I de flesta fall föreläggs berörda det aktuella producenter provningsprogrammet för utlåtande. De producenter och importörer vars produkter har provats får också ta del av undersökningsresultaten innan de publiceras.

Resultaten av de undersökningar/provningar som FR låter utföra publiceras i Forbruker-rapporten som ges ut tio gånger per år i en upplaga av 250 000 exemplar. Publiceringen har två syften. Dels vill man informera konsumenterna om kvalitén hos produkterna och dels vill man försöka påverka producenterna till att förändra utbudet till gagn för konsumenterna. Provningsresultaten vill man därför alltid presentera på ett sådant sätt att de kan ha en produktpåverkande effekt. Det innebär att kontakten mellan

FR och producenter och importörer efter en provningsrapport all-

tid är mycket viktig men samtidigt tidskrävande. Det är emellertid

FR:s erfarenhet att denna form av kontakt ger goda resultat. Som

exempel kan här nämnas att FR i början av år l980 publicerade en jämförande varuprovning om fjällanoraker. Ett år senare lät man göra en ny sådan undersökning och det visade sig att det skett en stor kvalitetsförbättring över hela sortimentet i jämförelse med året innan. FR kommer i fortsättningen att jämförande varugöra provningar inom sådana produktområden där man kan räkna med att en sådan provning kan få en produktpåverkande effekt. Inom varugrupper där man vet att varans funktionella egenskaper är goda, kommer man att söka få fram uppgifter om reparationsfrekvenser, hållbarhet, hanterlighet samt service.

I samarbete med Statens Institutt for tas mark- Forbruksforskning nadsöversikter fram. Dessa används dock enbart i det interna arbetet pâ FR eller hos rådgivarna ute i fylkene (motsv län).

har FR haft ett fast kronbeiopp för Under de tre senaste åren viiket inneburit att ande1en relativt

varuprovningsverksamheten

varit 450-500 000 norska kr (ca 400 000 SEK) ansett sjunkande. Löner etc för personai inom FR är invänds ti11 varuprovningar. te inräknade i detta be10pp.

Statens Institutt for Forbruksforskning (SIEQl

år 1970 genom en sammansiagning av de två tidigare SIFO kom ti11 Statens forsøksvirksamhet i husste11 (biidad institutionerna i heimste11 (biidad år år 1939) och Statens veiledningskontor Institutet sorterar under Forbruker- og administrasjons- 1949). och ska1i en1igt stadgarna arbeta med forskning departementet och undersökningar inom konsumtionsområdet för att tiiivarata konsumenternas intressen.

SIFO:s arbete är indelat i föijande arbetsområden.

- Hushåiistekniska hjä1pmede1 och arbetsorganisation

- Livsmedei

- Textiiier/tvätt

- Socioiogi/ekonomi - Uppiysning - Statskontroii av gu1d- och siivervaror.

I arbetsområdena tekniska/kemiska undersökningar i ansiutingår tiil kontro11 av varufaktadekiarerade produkter, såsom ob1ining

gatorisk fiber- och skötseimärkning av textiiier och friviiiig

märkning.

SIFO utför även provningsuppdrag av o1ika siag för producenter, importörer, detaijister, institutioner och privatpersoner. Inte minst har SIFO ett etabierat samarbete med Forbrukerrådet. På eget initiativ men också i samarbete med rådet genomför SIFO jämföran-

de varuprovningar som publiceras i rådets tidning Forbruker-rapporten. I samarbete med rådet tar SIFO fram marknadsöversikter som dock inte publiceras utan används i det interna arbetet och i den rådgivningsverksamhet som SIFO och rådet bedriver. SIFO utför på uppdrag provningar av varor i anslutning till rådets reklamationsverksamhet och Forbrukerombudets ärendebehandling.

Institutets huvudsakliga arbetsområden är forskning rörande mat, textilier och bosättning. Arbetet är organiserat i arbetsgrupper där den sociologiska och ekonomiska sidan av problemen integreras med de mer tekniska sidorna. På grundval av

forsknings- och

undersökningsresultat försöker SIFO påverka produktutvecklingen. Kartläggning av olyckor i hemmen och på fritiden anses på sikt få särskilt stor betydelse i detta sammanhang.

SIFO anser att hushållens inköps- och konsumtionsvanor, näringslivets marknads- och distributionsaktiviteter, service och andra

tjänster är viktiga områden för konsumtionsforskningen de närmas-

te åren.

Institutet driver en egen upplysningsverksamhet. Detta arbete går

till största delen ut på att i mer eller mindre

populariserad form och genom olika medier förmedla och underforskningsresultat

sökningar från institutets arbetsområden. Man ger även ut fakta-

givning och information av mer generell karaktär inom alla sina ämnesområden.

Island har på grund av sitt låga invånarantal mycket begränsade resurser för Man deltar dock, men be-

konsumentverksamhet, mycket

gränsat, i det nordiska samarbetet vad gäller konsumentfrågor.

En konsumentorganisation kallad Neytendasamtokin bedriver verksamhet för att skydda och främja konsumenters intressen. Den huvudsakliga verksamheten består i klagomålsservice och konsument-

tidskrift kallad Neytendaupplysning. Man ger ut en periodisk bladid i en upplaga av ca 4 500 exemplar.

Organisationen finansieras huvudsakligen genom medlemsavgifter, men kommunala och statliga bidrag uppgår till ungefär en fjärdedel av budgeten.

7.2 Nordiska varudeklarationssystem

bildade Varudeklarationsnämnden i Sverige kom att stå Den år l95l nordiska länder. utom Island; i som förebild när man i övriga mitten bildade liknande nämnder. Den svenska Varudeklapå 50-talet rationsnämnden upphörde vid årsskiftet 1972/73 medan varudeklarationsarbetet i övriga nordiska länder har fortsatt och vidareutvecklats. I det följande lämnas en redovisning av varudeklarationsarbetet i Danmark, Finland och Norge.

I såväl Danmark som Norge har i samarbete med branschorganisationer inletts projekt som innebär standardiserad varuinformation på säljstället. I Finland har från årsskiftet 1981/82 en sammanslagning skett av Varudeklarationsförbundet och Finlands Standardiseringsförbund. Inriktningen av varudeklarationsarbetet kommer dock inte att ändras.

Dansk Varefakta Naevn (DVN)

DVN bildades år 1957 och är en självständig privat organisation. DVN fungerar som ett samarbetsorgan mellan Arbejderbevaegelsens

Erhvervsråd, Butikshandelens Faellesråd, Dansk Institut for Prov-

Dansk Standardiseringsråd, Grosserer-Societetet, ning og Justering, Forbrugerrådet, Faellesforeningen for Danmarks Brugsforeninger, Håndvaerksrådet, Industrirådet och Statens Husholdningsråd.

användningen av frivillig, upplysande märk- Nämnden skall främja ning (VAREFAKTA) av varor som säljs i detaljhandeln. Upplysningar-

na kan gä11a storiek, vikt, materiai, innehåii, bruksegenskaper. DVN:s måisättning år 1979 var att det inom fem år sku11e finnas varefakta på häiften av de varor och tjänster som förbrukas i en famiij och att varefakta sku11e användas av konsumenterna.

Provningsmetoder och vi1ka egenskaper som ska11 testas för dekiaration faststä11s i samråd med producenter och konsumenter. Oftast görs tekniska men även praktiska. provningar, Om provningsmetoder finns e11er kan tas fram provas bruksegenskaper hos varor. När det inte finns metoder för att prova t ex effekten hos ett tvättmedei faststäiis andeien aktiva ingredienser hos tvättmediet. Metoder angivna i standards ISO, IEC, DS, SS och andra används i första hand men då iämpiig standard inte finns att anti11gå vänder man sig av metoder som utveckiats vid Statens Husho1dningsråd e11er andra officie11t godtagna metoder. Man strävar 1 efter att utforma normerna så att de b1ir iätta att använda för fabrikanter och importörer.

Varudekiarationerna som är friviiiiga, bygger ofta på att vissa minimikrav ska11 vara uppfyiida. En qraderad används betygsskaia när den är nödvändig för att konsumenten ska11 förstå informationen. Minimikraven kan gä11a mängdinnehåii, funktionskrav e11er säkerhetskrav.

År 1972 ändrade DVN sin arbetsform. Numera kan producenter, som önskar DVN märka sina varor eniigt av DVN faststä11da normer, sjäiva ti11 nämnden iämna in uppgifter om att dek1arationsvi11koren för varorna är uppfy11da. Ti11stånd kan dänned iämnas snabbare från nämnden.

DVN kontr011erar kontinueriigt att dekiarerade varor uppfyiier kraven för dekiarationen. Kostnaderna härför betaias av producenterna. DVN kan återkaiia rätten att använda VAREFAKTA-märket om missbruk konstateras.

År 1981 fanns ca 125 varefaktanormer varav knappt 40 rör iivs-

medei. Omkring 275 tiiiståndshavare, varav hälften inom 1ivsmedeissektorn, DVN-märker sina varor.

SOU 1982: 38

Normer finns - förutom inom iivsmedeisområdet - för både kapitaivaror samt för varor däremeiian. Exempei och förbrukningsvaror mikrofoner, ridhjäimar, rökdetektohärpå är biöjor, biöjsnibbar, rer, sängar, eispisar, täit, torktumiare.

danska varudekiarationsetiketter kan se ut visas Exempel på hur nedan:

W*

VAREFAKTA

FOMA SKUM 030 H

v Dimensioner

Laengde . . . . . . . . . . . .cm Bredde . . . . . . . . . . . . .cm Tykkelse . . . . . . . . . . . .cm Vaegt . . . . . . . . . . . . . . . kg

Anvendelse Brugsegenskaber Lejlighedsvis . . . . . . . . G Blød . . . . . . . . . . . . . . . .D Daglig . . . . . . . . . . . . . . . U Medium . . . . . . . . . . . . .D Konstant . . . . . . . . . . . . Hård . . . . . . . . . . . . . . . .

Materialer Vedllgeholdelse Kerne: Poiyurethanskum Kan bankes (Polyether) og støvsuges Betrek: 100 % bomuld Betraekket kan ikke renholdes saerskilt Gnide-egthed Vandplet-aegthed Mindre god “D Mindre god ..|:|

Saerdelesgod Ei Saerdelesgod

Vejledning vedrørende underiag Madrassen skal anvendes på en fast og jaevn, men ikke taet sengebund. Ved lameibund má afstanden mellem iamelierne ikke vaere over 2-3 cm. Det anbefales at anvende slidstykke madras og bund.

meliem

FOLTMAR GRUPPEN Århus - Vejle - København 2005

Varefakta för tvättmedel utformas enligt följande:

i

Textilvaskemiddel - °

Lavtskummende - til alle typer maskinen Fremstühngsvegt

(u: 3 Egna-g

Maskinvask m IE W i

Forvask og iblodsaming . Hándvask Indhold: .

i

Fosfatex: Oger vaskevirkningen og gor hardt vand blodt. j Scbe og syudeten Losner snavs. fedt og _ 5°°23 olie fra tojet.

Blegemiddel. Bleger farvede pletter.

dan as. “nu”

Silikater. Beskytter aluminium og galvanisering i maskine eller vaskekar. Tilsat: Natriumsulfat. soda, CMC, optisk hvidl. parfume.

Som en försöksverksamhet har DVN lanserat en ny deklarationsord- \ ning som man hoppas skall ge konsumenterna en bättre överblick och J

möjlighet till jämförelse mellan olika varor inom en och samma va-

rugrupp. Det visade sig nämligen att de gamla

VAREFAKTA-etiketter-1

na var för omfattande för att konsumenterna skulle läsa dem i bu-

l

tikerna. 4 Det var också vanligt att etiketterna försvann från varor-

na därför att kunderna tog med sig dem hem för närmare 1 granskning och jämförelse. I diskussioner mellan DVN, Statens Husholdnings-

råd och Forbrugerrådet kom man fram till att

i

varuöversikter med

enhetlig och kontrollerad information var mest som infor-

lämpade mationsmaterial.

I samarbete mellan DVN och Radiobranschens Faellesråd (RF) har utar-

betats ett försöksprojekt med ny deklaration för elektroniska ljud-

apparater. På varje vara i butiken finns en VAREFAKTA-etikett med v

några få utvalda faktauppgifter, m a 0 en förkortad deklaration.

Som komplement finns i butiken en utförlig varuöversikt som inne-

men som också är uppstä11d så att varorhå11er fler uppgifter, Varuöversikten för stereo- och kasettbandspena kan jämföras. i två avdeiningarg en för van1iga stereoiare är t ex indeiad och en för HiFi stereokasettbandspeiare. Uverkasettbandspeiare så att man för varje vara som finns på marksikten är_uppstä11d naden inom denna varugrupp kan jämföra hur de o1ika apparaterna kraven i förhåiiande ti11 de två standards som ti11uppfy11er den västtyska DIN 45500 och iämpas för sådan apparatur näm1igen IEC 581. Därtiil redovisas även övriga varuden internationeiia Pâ baksidan av broschyren/översikten finns förfakta utföriigt. ti11 vad de o1ika uppgifterna innebär och vad man bör kiaringar tänka om ijudåtergivning, bandtyper m m. på i fråga

I siutet av år 1981 meddeiade RF ti11 DVN att deras mediemmar inte vi11e använda märkningen e11er medverka ti11 en uppföijning av översikten. Mode11en för prisinformation kommer dock branschen att använda sig av i sina egna broschyrer.

Annan dansk varumärkning

iiksom i Sverige, förekommer att myndigheter stäiier I Danmark, krav utformning m m. Om den aktue11a varan uppfyiler på varors de stä11da kraven får varan förses med myndighetens godkännande- Det förekommer även. 1iks0m i Sverige, att privata instimärke.

tutioner erbjuder tiiiverkare/importörer en godkännandemärkning

Dansk Møbeikontroi är ett exemom vissa krav på varan uppfy11s. pe1 härpå.

har till att främja god kvaiitet i Dansk Møbeikontroi uppgift För att få märka en möbei med Dansk Møbeimöbeiproduktionen. kontrois kvaiitetsmärke (med orden DANISH FURNITUREMARKERS att möbein i fråga uppfy11er en mängd kva- QUALITY CONTROL) krävs iitetskrav när det materiai och utförande samt att fabrigä11er kanten är skyidig iämna ersättning vid berättigad rekiamation. Konsulter från Tekno1ogisk Institut sköter ti11synen genom kontro11 hos fabrikanten.

Finska_yargdgklaratign§förbund§t_r;y;(Iavaraselosteliittg)

i Finland grundades år 1956. Förbundet

Varudeklarationsförbundet

har 2l medlemmar, vilka representerar industrin, handeln, konsumenterna och forskningen. Till förbundets främsta uppgifter hör att i samarbete med nämnda grupper åstadkomma vid produkten anbringade varufakta, dvs väsentlig och tillförlitlig information, som på säljstället ger konsumenten vägledning vid köp. Samarbetet med övriga nordiska varudeklarationsorganisationer är livligt. Varudeklarationsförbundet slogs i januari 1982 sanman med Finlands Standardiseringsförbund. Arbetet bedrivs dock huvudsakligen enligt tidigare principer.

TSL-varufakta (TSL är en förkortning av förbundets finska namn

T3VöPöSe10Ste1iltt0a samma förkortning används också på svenska)är

en av Varudeklarationsförbundet godkänd och med inregistrerat varufaktamärke försedd redovisning, som uppgjorts enligt fastställd ,

varufaktanorm. Av normen framgår vilka uppgifter varufakta skall 1

och kan innehålla, vilka provningsmetoder som skall användas samt hur provningsresultaten utvärderas.

Varudeklarationsnormerna arbetas fram av arbetsgrupper med representanter för tillverkare, handel, och

forskningsinstitutioner l

konsumenter.

I varufakta tillåts endast uppgifter som kan mätas eller på annat sätt kan påvisas.

Leverantörer som önskar använda TSL-varufakta ingår ett avtal med J Varudeklarationsförbundet. Tillståndshavaren förbinder sig att uppfylla varudeklarationsnormens bestämnelser och beviljas tillstånd att använda det registrerade varufaktamärket. Förbundet kontrollerar TSL-varufakta genom stickprov, varvid saluförda inprodukter köps och för kontroll till

skickas opartisk forskningsanstalt, i

första hand laboratorierna vid Statens tekniska

forskningscentral.

I s1utet av år 1981 gä11de nedanstående normer och ti11stånd:

Anta1 normer Anta1 ti11stånd 29 32 Livsmedel 38 grup- 225 Texti1ier 12 (ink1uderar per) 8 40 Möbier 33 64 övriga produkter Summa 361

av texti1ier har de f1esta ti11stånds- Normen för skötse1märkning havarna.

fö1jande normer: hundfoder, flytutrust- I gruppen övriga ingår postkort, 1eksaker (tre normer), ridhjä1mar, tapeter, speg1ar, ning, skodon, skinnhandskar, g01vvax, tvättmede1, skyddsgummiskodon, för baby. b1öjsnibbar och b1öjbyxor för handskar, engångsb1öjor bindor, keramiska mat1agningskär1, kokkär1 av meta11, baby, stekpannor och grytor av gjutjärn, dammsugare, ky1an1äggningar för hushâ11, förskärare, rensknivar och stekspadar, g1öd1ampsarmatur, ka11mang1ar, gräsk1ippare, e1spisar, e1bastuaggregat, diskmaskiner och matbestick av rostfritt stå1. jordfräsar,

Normerna för och texti1a go1vbe1äggningar är samf1ytutrustning nordiska, dvs samma krav gä11er i Danmark, Fin1and och Norge och motsvarar också kraven i konsumentverkets rikt1injer. Provningsintyg från godkänd provningsinstitution i ett nordiskt 1and god-

tas även i de övriga. Kraven i normen för ridhjä1mar motsvarar

kraven i de svenska rikt1injerna. Svenskt provningsintyg godtas i Fin1and.

När det möb1er, ridhjä1mar och texti1a gä11er f1ytutrustning, ska11, innan märkningsrätt med TSL-märke bevi1go1vbe1äggningar jas, företagaren i samband med anhå11an förete provningsintyg

över uppfy11da minimikrav från godkänd provningsinstitution.

Minimikrav finns också i normerna för texti1garn, möbe1tyger, matbestick av rostfritt stå1, förskärare, rensknivar och stekhundfoder och vissa 1ivsmede1, men provningsintyg behöver spadar, inte företes på förhand.

För produktgrupper med minimikrav ska11 det stå i varufakta, att

produkten uppfyiler Varudekiarationsförbundets kvaiitetskrav. Dessutom ingår vissa minimikrav i andra nonner. Ifa11 någon myn- 1 dighet stäiier krav på vissa varor, har dessa krav beaktats i i normen.

TSL-varufakta är frivi11iga och används i främsta rummet för konsumtionsvaror. Företagen står för kostnaderna i samband med prov-

och stickprovskontroii.

i

ning

De fiesta tiiiståndshavare är inhemska företagare, men två svens- ; ka, tre danska, ett norskt och ett franskt företag har också märkningsrätt.

Ti11ståndsavgifterna utgör Varudekiarationsförbundets huvudsakiiga p inkomstkälia. Budgeten omsiuter ca 300 000 FMK, varav tre fjärde- é de1ar utgörs av ti11ståndsavgifter. Ungefär 15 procent är statsbidrag. \

Tidigare har tyngdpunkten i varudekiarationsverksamheten iegat på livsmedel, men sedan bestämeiser om märkning av förpatkade iivs- 4 medel trätt i kraft år 1980, upphörde en stor dei av tiliverkarna J

att använda TSL-varufakta för 1ivsmede1. Nu utgör textiiierna den mest men också antaiet varufakta för möb-

l

betyde1sefu11a gruppen, 1er har ökat. Varufakta för hushåiismaskiner har inte riktigt { slagit igenom.

Särskiit den samnordiska normen för textiia goivbeiäggningar anses

vara ailtför svår att förstå och besväriig från utnyttjandesynpunkt. l

i

I fråga om texti1ier har man märkt en tendens att ti11verkare av i synnerhet kiädespiagg i a11t större utsträckning frångår varu- \ fakta med många uppgifter och nöjer sig med enbart skötseimärkning å och fiberinnehåii. Tryckning och administration av många o1ika vaj 1 rufakta har visat sig vara dyrbart och besväriigt.

Exempe1 på TSL-varufakta 1ämnas nedan:

TSL mvmg TSL varm; suosrz FAKTA linkralnoet: G5 *cpolyester: Material: 65 *epolyeslnr 35 “upuuvrlla 35 *abomull Vinnknlo-omlnolnuudal: Förnamnhindlonal: (koskee vamvamlrsra ruouerral (gallerendastkulonaplagg) (Para:arvosana 4-5! (Baslavarde4-5) pesunkeslo 4-5 m0 WR 5 hrenkeslo 4-5 m0 SVC 5 hankauksenkeslo kuwana4-5 mo!anInIQNW Dåanna! markana3 malenal vidgmdnmg Ion 4- 5 váll . Kuliuluupesussa korkerntaan 25“to Krympcr vidIvanhoqsl25% Puuohjoet: X å ® Tvännnvllnlnq: K å ® Vanenpesunkesro 1akurrsluvuus Uppgmerna om largernastvalr pnavaluarkkansa. kunDESUOMBI- harmghel ochkrympmng galler. la noudalelaan dålvananvrsnmgarna lolps Valndtllin:SOKKokkolnn lohan Hllvonun:SOKKokkolun ichdna MYVJÅ: SOKoauuuknupct SOKOS SÄLJARE: SOKhandalnløgen SOKOS YSL23-002 rsL 23-002

PÖYTÄ 150 ruokupöydän korkeus 72 cm sohvopöydön korkeus 50 cm kqnsi pyöreä ø 75 cm tai kantikas 75x75 cm

TESTITU LOSTEN Y HTEENVETO perus- korkeat erilläin korkeak \ * vaatimukael Lujuus

r ;r

L Pinrojen kesto 1 r

N m_ i

Materiaolin j* T

luutu ju valmis- l * _ 1 J . ““ ^ | J

tustarkkuus

Tr 6008

Pöydän kcrnsi ja jalat mdntyä

BORD 750 matbord höjd 72 cm soffbord höjd 50 cm rund skiva ø 75 cm eller fyrkantig 75x75 cm

SAMMA NDRAG AV TESTRESULTAT Extra Hoga höga Baskravkrav krav Hñllfasrhe: *W* Tr

I r

r

r 7

I › l-l

Ytors tålighet

_H J I

Moteriulkvcljtet 1 O. och noggrunnheti _ ..

a* ÃLI

i tillverkning å

Bordskivan och benen av furu

7.2.3 §o:ska_Varefakta;Kgmiteen

Frivi11iga har funnits i Norge sedan år 1954.

varudek1arati0ner

Arbetet har 1etts av en permanent samarbetskommittê - Varefakta- Komiteen - som består av representanter för konsumenter, närings- 1iv, forskning och standardisering. Se även in1edningen på kapitel 7.1.3

1968 års 1ag (numera 1981 års 1ag) om märkning av konsumentvaror 1edde ti11 krav på koordination av arbetet me11an frivi11ig och 1agstadgad informativ varumärkning. Sedan år 1970 sorterar Varefakta-Komiteen administrativt under Forbruker- og administrasionsdepartementet i 1ikhet med övriga konsumentinstitutioner.

Fö1jande uppgifter gä11de våren 1982:

Varefakta-Komiteen har ett sekretariat för det dag1iga arbetet. Utgifterna för verksamheten beta1as över statsbudgeten. För täckning av de externa utgifterna i samband med kontro11 av frivi11iga dek1arati0ner beta1ar berörda firmor en år1ig avgift. Avgiftsintäkterna utgör mindre än fem procent av den t0ta1a budgeten.

I princip kan varudek1arationssystemet användas på a11a varuområden. I praktiken har dock arbetet huvudsak1igen varit koncentrerat ti11 färdigförpackade 1ivsmede1, texti1ier, e1ektriska hushå11sapparater och räddningsvästar. Ti11 detta kommer ett anta1 enski1da varor texti1tvättmede1, skump1astmadrasser, rostfritt be-

såsom

stick och keramiskt gods.

Två typer av frivi11ig dekiaration finns fr 0 m år 1971:

a) Varudek1arationer utan specie11a krav på varans kva1itet. Dek1arationer av denna typ åsätts texten 0pp1ysningene er gitt etter Varefakta- Komiteens reg1er b) Varudek1arationer med faststä11da minimikrav för vissa egenskaper hos varan. Pâ dessa dek1arati0ner används Varefakta- Komiteens registrerade varumärke.

sou 1982:38 163

Minimikrav på en vara kan ibland vara knutet ti11 användningsområden e11er varubeteckningar faststälida i standard eiier i föreskrifter. Utöver detta kan eventueiia minimikrav på specieiia egenskaper hos de olika varorna faststäiias i samråd med a11a berörda parter.

I Varefakta-dekiarationer förekommer också kvaiitetsskaior. Det gäiler t ex bärigheten hos dun och fjädrar, och ljusäkthet hos textilier.

Vid va1 av arbetsuppgifter har man inom Varefakta-Komiteen tagit sikte på centraia varuområden inom vi1ka konsumenterna har behov av bättre varuinformation. I fråga om vissa varor har man också lagt vikt vid säkerhetsmässiga aspekter. Efter tiiikomsten av iagen om produktkontroii är detta primärt inte en uppgift för Varefakta-Komiteen.

Internationeiia standards används i första hand som underiag för varudekiaration. Därutöver används nationeiia standars som anses iämpa sig som underiag för provning. I Varefakta-Komiteens dekiarationsformulär finns hänvisningar ti11 norska, svenska, brittiska och tyska standarder.

Försiag ti11 nya och ti11 reviderade dekiarationsnormer sänds för yttrande ti11 a11a berörda parter men även ti11 a11a konsumentinstitutioner och statiiga organ vars verksamhet anknyter ti11 varuomrâdet. Som regei sänds försiagen också ti11 varudekiarations-

i nordiska När inkom-

organisationerna övriga iänder. yttranden

mit och beretts utfärdar Varefakta-Komiteens arbetsutskott normen.

Varefakta-Komiteen för register över firmor som har tiiistånd för dekiaration och över de varor som dekiareras. Nya etiketter/dek1arationer kontroiieras av kommitténs sekretariat före tryckning. Vid minimikravdekiarationer ska11 tiiiståndshavaren iämna provningsrapport som visar att varan minimikraven. eiuppfy11er Eget ier annat iaboratorium accepteras. Undantag är räddningsvästar (där gemensam nordisk norm gä11er) som endast får prgvas på god_ kända provningsinstitutioner.

Kontrollen av räddningsvästar och heltäckningsmattor utförs i samarbete med varudeklarationsorganisationerna (i Sverige konsumentverket) i övriga nordiska länder. Leverantörer/fabrikanter underrättas alltid om provningsresultaten.

Om det kan konstateras en avvikelse från deklarerad skall uppgift 1 antingen deklarationen eller varan ändras beroende på omständigå heterna.

I mitten på 1970-talet visade det sig att det var svårt att få anslutning till den frivilliga varudeklaration som inte innehåller några speciella krav på varans kvalitet. Varufakta-Komiteen gick därför ut i förhandlingar med branschorganisationer för att få till stånd avtal om informationslämnande. Avtal träffades t ex för rengöringsmedel, hårkosmetika-preparat, toalettpapper, radioapparater och hushållsapparater. Avsikten med avtalen var att uppnå ett större engagemang från de olika branschernas sida i arbetet med att ta fram deklarationer och att få en bättre anslutning till nyttjandet av likformig information på stora varuområden. Branschorganisationerna kan emellertid inte binda sina medlemmar vid att följa avtalen och det har därför visat sig ta lång tid att åstadkomma en efterlevnad av avtalen. Varefakta-Komiteens sekretariat fortsätter att utföra en stor del av l förarbetet 1 men gör ingen kontroll avseende de deklarationer som 4 anknyter till avtalen. På de tre förstnämnda varuområdena har

l

i avtalen i första hand tagit sikte på mängdangivelser och på an-

i

vändning av lämplig varubeteckning i förhållande till användningsområdet. I stort sett har syftena uppnåtts. För radioappa-

I

rater och andra produkter för ljudåtergivning skall det enligt 1 avtalen lämnas en mängd tekniska

specifikationer på ett särskilt sätt. Denna form av information togs i bruk för en del av branschens produkter, men fick en liten praktisk betydelse för konsumenterna, och används därför inte längre.

Avtalet om hushållsapparater har ingåtts mellan Norska Elektroleverantbrers Landsforening och Varefakta-Komiteen. Avtalet är ett ramavtal som branschorganisationen frivilligt anslutit sig till.

Som bilaga till avtalet utarbetas detaljerade riktlinjer för oliutarbetas i samarbete med branschen ka produktgrupper. Riktlinjerna och andra institutioner som berörs av avtalet. Den slutliga presentationen av upplysningarna om varorna överlåts emellertid till varje enskild leverantör. I riktlinjerna ingår att data skall lämsätt. Det blir att jämföra nas på likformigt därigenom möjligt apparater från olika leverantörer. Meningen är att informationen skall lämnas sätt. I en broschyr skall fullständig informapå två tion lämnas och på varje enskild apparat skall de viktigaste upplysningarna anges. Hösten l980 togs detta informationssystem i bruk för kylskåp, hemmafrysar och kombinationsskåp. Andra varugrupper som spisar m m står härnäst i tur. Varefakta-Komiteen samarbetar med branscherna om genomförandet av detta nya informationssystem men skall inte företa någon systematisk kontroll av att upplysningarna lämnas. Det är i första hand branscherna själva som har ansvaret för att de informationer som lämnas är korrekta. Skulle tvivel om riktigheten i upplysningarna uppstå kommer dock Varefakta-Komiteen att ta upp frågan med branschen i fråga.

På några varuområden, t ex fritidsbåtar och möbler, har speciella fackinstitutioner och/eller branscher själva etablerat kontroll som också inkluderar ett märkningssystem. På sådana områden har Varefakta-Komiteens eget engagemang begränsat sig till att följa utvecklingen med hänsyn till den varuinformation som kommer till stånd.

SOU -1 982:38

Exempe1 på Varefakta:

Slik møter du Varefakta- Komiteen

i butikkene:

Vareopplysning etter regler fra Vorefakta-Komlteen Varefakta-Komiteens navn på etiketter -Då eller brosjyrer betyr at opplysningene *Ze er gilt etter Varefakta-Komiteens regler.

_ _ Dette VAREFAKTA-merket viser at

a

Å.7.°.s.'4"7.'3°.777V varen tilfredsstiller minstekrav til en

“° ° m vorefokta Varofakla-Komitocn del viktige egenskaper. Disse er fast- . - ;________ satt av Varefaktd-Komlteen. Egenskapene og nyttige opplysninger går fram av deklarasjonen.

er etter Når det er inngått avtale med en

Opplysnin

avtale mel om bransje kan dette merket brukes. Eventuelt kan man benytte teksten «Opplysningene er gitt i henhold til avtale med Varefakta-Komiteem. Alle produsenter som følger avtalen kan bruke disse henvisningene.

Dette gamle Varefakta-merket går ut av bruk fordi det ga inntrykk av å vaere et kvalitetsstempel for varen. Den egentlige betydningen var riktige opplysninger.

sou 1982:38

7.3 övrig utländsk nationell konsumentvaruprovning och information om provningsresultat

I många andra länder finns privata konsumentorganisationer, vars verksamhet bygger på medlemsskap i organisationer. Dessa organisationer är ofta mycket aktiva när det gäller jämförande konsumentvaruprovning. Resultaten redovisas i organisationens tidskrift. Prenumeration på denna brukar ingå i medlemsavgiften; Ibland har dessa konsumentorganisationer visst statsbidrag.

De privata organisationerna åtar sig i allmänhet inte uppdragsprovning eftersom man ofta anser att sådan skulle äventyra organisationens oberoende.

I vissa andra länder finns, liksom i Sverige, en statlig konsumentverksamhet. vanligare är emellertid de privata organisationerna. Ofta finns inom varje land viss statlig verksamhet, kombinerad med någon privat konsumentorganisation, som ofta är mer känd av konsumenterna, särskilt genom den egna tidskriften. Kortfattad sammanställning finns i tabell 7:1.

guropg

7.3.l.l Belgien

Association des Consommateurs/Verbruikersunie är en organisation som bygger på enskilt medlemskap. Organisationen bildades år l957 och finanseras helt genom medlemsavgifter. Drygt 300 000 personer är medlemmar. Organisationens huvudsakliga målsättning är att informera konsumenterna om varor och tjänster som finns att köpa på marknaden. Man ägnar sig nästan uteslutande åt jämförande varuprovningar och information om dessa.

Resultaten av provningarna redovisas i organisationens tre tidskrifter, varav den största är Test Achats/Test Aankoop som kommer ut en gång per månad i en upplaga av ca 310 000 exemplar. Organisationens två andra tidningar Test Budget och Test Droite kommer ut en gång per kvartal.

Tabe1I 7:1 Utiändsk varuprovningsverksamhet

å

i §73 “i

I §5 . e 2.:,

om m nu n- 5 “ ii? S å lä g Es. man s. :n: _13 833; ;ä .á få 3 I âEE Lgölâ Små 4-7 En) .G103 LE Lä; t

t; 3.23.32 “E §5: §5

Land Institution -3 Tu 53353 .§3 å?? 55333 ä å: 32513 225 Så SE

BELGIEN Association des Cons0mmateurs/Verbruikersunie - x x x - - - UFIDEC - x x - - -

FRANKRIKE Union Federa1e des Consommateurs - x x x - - - Institut Nationaie de Ia Consommation x - x x - - -

HOLLAND Consumentenbond - x x - - x IVHA - x - x x x SCHHEIZ Konsumentinnenforum der Deutschen Schweiz und des Kantons Tessin - x x x - - - Schweizerischer Konsumentenbund x - x - - - Stiftung für Konsumentenschutz - x x - - x STORBRITANNIEN Consumers Association - x x x - - - Research Institute for Consumer Affairs - x x - x - -

VÄSTTYSKLAND Stiftung warentest x - x x - - -

ÖSTERRIKE Verein für Konsumenteninformation - - - x x x Bundesministerium für Handel, Gewerbe und Industrie x - - - - x -

AUSTRALIEN Austraiien Consumers Association - x x - - x JAPAN Kokumin Seikatsu Center x - x - - - - Japan Consumers Association - x x x - - - The Japan Housewifes Association - x x x - - - Nihon Jidosha Yuza Union - x x x - - -

CANADA Consumer and Corporate Affairs Office x - - - x x - Consumers Association of Canada - x x x - - -

USA Consumer Research Inc - - - - . x x x Consumers Union of United States - x x x - - - Underwriters Laboratories Inc x

har sökt skapa informationscentraler med konsument- Organisationen ute i landet. Vägledarna erhåller information om egna vägledare provningar via en databas (se vidare bilaga 13). Inom organisationens kansli arbetar man för närvarande på att ta fram ett system för sammanvägning av provade egenskaper för att kunna ge ett betyg

för varje vara. Det system man utvecklar är datorbaserat.

provad

I Belgien finns ytterligare ett par privata konsumentorganisationer:

Union Feminine Pour lInformation et la Defense du Consommateur Organisationen finansieras helt genom medlemsavgifter.

gUFIDEC).

Arbetet är huvudsakligen inriktat på jämförande varuprovningar och undersökningar vad gäller pris och kvalitet på viktiga varor (främst och tjänster. Tidskriften UFIDEC ingår i inom hemvårdsområdet) medlemskapet.

t i Belgien

Den statliga konsumentverksamheten är av mer övergripande Raad voor het Gebruik och har som huvud-

l karaktär. Institutet kallas

i sakliga arbetsuppgifter att genomföra forskning och undersökningar inom konsumentområdet och att samordna statliga insatser på konsumentområdet.

7.3.1.2 Frankrike

I Frankrike finns både statlig och privat konsumentverksamhet. Den mest kända organisationen är Union Federale des Consommaprivata som har omkring l75 000 medlemnar. Organisationens mål är tgurs att förse medlemmarna med neutral information grundad på opartiska och undersökningar, att utbilda konsumenterjämförande provningar na och att representera dem i olika sammanhang. Organisationen sina testresultat i tidskriften Que Choisir? som presenterar utkommer med elva nummer per år i en upplaga på ca 300 000 exem- Dessutom har prenumeranterna på denna tidskrift möjlighet plar. att båda andra tidskrifter Que prenumera på organisationens som kommer ut en gäng per kvartal i en upplaga av Choisir-Budget ca l0O OOO exemplar och Que Savoir? som ges ut varannan månad i en upplaga av 3 000 - 4 000 exemplar.

Statlig konsumentverksamhet bedrivs huvudsakligen inom Institut National de la Consommation“. Institutet finansieras till hälften med statsmedel, till hälften med inkomster från institutets tidskrift, S0 Millions de Consommateurs“, som kommer ut en gång per månad i en upplaga av ca 400 000 exemplar. Institutets uppgifter är att informera och skydda konsumenterna. Detta gör man främst genom varuprovningar och genom rådgivning. En särskild tidskrift som kommer ut en gång per vecka Consommateurs-Actualite avsedd för och konsumentrådär speciellt konsumentorganisationer

givare.

I Frankrike finns ytterligare ett antal statliga, privata, kooperativa och fackliga konsumentorganisationer. Dessa organisationer arbetar främst med konsumentinformation och konsumentskydd, samt konsumenter i olika sammanhang. Organisationer finns representerar både på centralt och lokalt plan. Även rådgivning förekommer beträffande varor, tjänster, priser och konsumentlagstiftning. Vissa organisationer behandlar reklamationer. J

7.3.1.3 Holland

I Holland dominerar de privata konsumentorganisationerna. Viss konsumentverksamhet finns inom ekonomidepartementet och statlig

inom livsmedelsverket. Dessutom finns en reklamationsnämnd som huvudsakligen finansieras med statliga medel.

Consumentenbond är den största privata konsumentorganisationen i landet. bildades år l953 och har nu nära 500 000 Organisationen medlemmar. Den mest omfattande arbetsuppgiften är jämförande provning av varor och tjänster. Man har dessutom viss reklamationsverksamhet och fungerar allmänt som konsumenternas språkrör i olika finansieras nästan helt av med-

sammanhang. Organisationen

En liten bråkdel av inkomsterna kommer från tidlemsavgifter. skriftsförsäljning till icke-medlemmar. Organisationen ger ut en tidskrift kallad Consumentengids. Aven icke medlemmar månatlig En gång i kvartalet Conkan prenumerera på tidskriften. utges 1 sumenten Reisgids.

Den näst största privata konsumentorganisationen med ca 60 000 mediemmar bär namnet Stichting Instituut voor Huishoudtechnisch Advies van de Nederiandse Vereniging van Huisvrouwen och förkortas IVHA. Institutet biidades år 1926 som en dei av The Nederiandse van Huisvrouwen och ombiidades år 1967 tiil en särskild Vereniging stifteise. Institutet provar inhemska varor med avseende på om vissa minimikrav uppfy11ts vad gä1Ier kvaiitet. Institutet arbetar också med information ti11 konsumenter om arbetsmetoder i hemmen och man fungerar som med1are i konsumenttvister.

Provade varor som uppfy11er IHVA:s krav får märkas med organisationens kvaiitetsmärkez

(grön botten med svart och vit text)

IHVA utarbetar egna provningsmetoder om sådana inte finns. Provningar Iäggs i aiimänhet ut ti11 andra Iaboratorier. Prov för godkännandemärke är deis tekniska deis praktiska. De praktiska prov-

i utförs både med testpanei i Iaboratorium och i hushåiien.

ningarna Även bedömning av bruksanvisning etc ingår i godkännandet.

Ett annat system för märkning av konsumentvaror hå11er för närvaj I rande på att byggas upp. I märkningen ingår kvaiitetsgradering.

Exempei härpå visas nedan:

dekbed pierre

pascal

TYPE BUISSTIKSEL gevuld met hollana” - 100% polyester holvezel lijk: 100% katoen maat: vulgewicht: toiaalgew. O 135 x 200 cm 1150 grs 2250 grs O 200 x 200 cm 1600 grs 3050 grs 240 x 200 cm X0M_ 1950 grs 3700 grs W warmteklasse: °x°

[Wo

O” 1 grootsle isolatie z

_l g

o 2 middel få g O 3 kleinste isolatie

3:, 4a nu* 59°

een produkt van polydaun - zevenaar

Märkningssystemet finansieras genom att ti11ståndshavare betaiar provning och årlig avgift för märkningen. Avgiften varierar beroende på tiilståndshavarens omsättning. Ett 70-tai produkter provas per år. Vara som provats och godkänts om efter två provas är.

Institutet pubiicerar sina undersökningar och förteckningar över

av institutet godkända varor i tidskriften Denken en Doen som kommer ut med tio nummer per år.

7.3.1.4 Schweiz

Begränsad stat1ig verksamhet finns i Schweiz på konsumentområdet.

Statiig prisövervakning finns, Iiksom visst stöd ti11 forskning

i konsumentfrågor. Huvudsakiigen bedrivs konsumentverksamheten

inom privata konsumentorganisationer.

Konsumentinnenforum der Deutschen Schweiz unde des Kantons Tessin ägnar sig i viss utsträckning åt jämförande Provvaruprovning. ningsresultaten 1iksom övrig konsumentinformation redovisas i tidskriften Prüf Mit som kommer ut sex gånger per år i en uppiaga av ca 35 000 exempiar. Verksamheten finansieras heit genom för-

säljningen av denna tidskrift.

är Schweizerischer Kon- En annan privat konsumentorganisation visst arbete åt jämförande varusumentenbund (SKB), som ägnar Verksamheten finansieras genom medlemsavgifter, priprovningar. Ett statsbidrag utgör ungevata stiftelser och prenumerationer. fär 30 procent av den totala budgeten.

görs tekniska och praktiska prov- Vid jämförande varuprovningar varudeklaration av t ex textilier, skor och ningar. Frivillig kontrolleras vid dessa provningar, liksom att elektriska husgeråd för livsmedel och mede obligatoriska märkningsbestämmelserna varudeklarationer är inte indicin följs. Kontroll av frivilliga

stitutionaliserad.

publicerar rik- De tidskrifter och informationsblad organisationen

tar sig främst till konsumentinformatörer.

für Konsumentenschutz (SKS) genomför också jämförande Stiftung Resultaten av dessa provningar reprovningar av konsumentvaror. i tidskriften Test som ges ut 8-9 gånger per år. dovisas

7.3.l.5 Storbritannien

konsumentverksamhet i Storbritannien bedrivs huvudsakligen Statlig Även på livsmedelssidan bedrivs viss inom handelsdepartementet. konsumentverksamhet.

drivs dock väsentligen i de privata konsument- Konsumentfrågorna Störst av dessa är Consumers Association, som organisationerna. år 1957 och för närvarande har närmare 700 000 medlembildades mar. huvudsakliga arbetsuppgift är jämförande Organisationens finansieras och varuprovning. Verksamheten genom medlemsavgifter försäljning av tidskrifter. Totala budgeten är på ca nio miljoner

pund och är i stark utveckling.

om sina önskemål vad gäller val Medlemmarna tillfrågas regelbundet för Provningarna är en av produkter och produktslag provningar. sådan, såväl i laborablandning av teknisk provning och praktisk torium som i testfamiljer. Som komplement till provningar gör

Organisationen omfattande undersökningar biand mediemmar och övrig aiimänhet för att utröna huruvida en vara eiier tjänst tiiifredsstäiier konsumentens behov.

Provnings- och undersökningsresuitat redovisas i den aiimänna tidi skriften which? som kommer ut en gång per månad och i speciaitidskrifterna Motoring which?, Money which?, Handyman which? och Holiday Nhich?, viika aiia kommer ut en gång per kvartai. i i lämnar dessutom i Teiewhich information tiii aii-

i

Organisationen mänheten via teiedata. Informationen iämnas inom ett teiedatasystem kaiiat Prestei, som administreras av det brittiska postverket och som startat sin verksamhet år 1978. Konsumenten kan

via detta system erhåiia information av aiimänt siag om varor och i

tjänster, men också besvara i

genom att frågor stegvis söka sig fram tiii information om just den typ av en viss vara som passar konsumentens i fråga behov. Mer om teiedata redovisas i biiagö 13i i En privat rekiamationsnämnd, finansierad med friviiiiga bidrag, syssiar enbart med kiagomåi från enskiida konsumenter. Nämndens namn är Nationai Consumer Protection Councii. Nämnden ger varannan månad ut ett biad med aktueiia ärenden, kaiiat Watch- | i Research Institute for Consumer Affairs ägnar sig huvudsakiigen åt jämförande varuprovning och konsumentundersökningar. Verksamheten är särskiit inriktad på att minska konsumentprobiemen biand , fysiskt eiier på annat sätt handikappade. Man samarbetar i vissa E projekt med Consumers Association.

7.3.1.6 Västtyskiand

I Västtyskiand finns ett antai privata konsumentorganisationer, men de är aiia små. Däremot har man i iandet satsat på

tämiigen *

statlig konsumentverksamhet i stor omfattning. Den statiiga verk- 1

samheten bedrivs vid Stiftung warentest och vid de regionaia kon- i

i sumentkontoren.

Narentest biidades år 1964 av den västtyska regeringen Stiftung

att informera konsumenterna om varors och tjänsters med uppgift

finansieras ti11 25 procent med statiiga kvaiitet. Verksamheten

från tidskriftsutgivning. Totaiansiag och i övrigt med intäkter

är ca 45 000 000 DM (= ca 100 miij kr). budgeten

består i att ut- Stiftung Warentestzs huvudsakiiga arbetsuppgifter

Man åtar sig inte att utföra provföra jämförande varuprovningar.

ti11verkare. Harentest har inget ningar på uppdrag av exempeivis

med ett 20-tai iaboratorier som iaboratorium utan samarbetar eget som faststäiits av man iägger ut provningar på. Provningsmetoder

viiket inte standardiseringsorgan används när så bedöms iämpiigt

satsat mycket på att ta fram aiitid är faiiet. warentest har därför

diskuteras i ett

Innan ett provningsobjekt påbörjas

egna metoder. med konsumentrepresentanter viika provningssärskiit fackutskott

användas. Utskottet har endast en rådgivande metoder som ska11

sker inom Stiftung warenfunktion. Det siutiiga stäiiningstagandet

test.

tiiiämpar warentest en fem-

Vid utvärdering av provningsresuitaten

med betyg egenskaper hos varan. Betygen gradig betygsskaia på oiika

samman tiil av varan. Narentest provar

vägs sedan gn_bedömning

samt både den tekniska funktionen och de praktiska egenskaperna

hanteriigheten hos en vara.

i tidskriften TEST som utkommer

Provningsresuitaten redovisas

vad i ca 780 000 exempiar. Provningsresuitaten en gång i månaden

redovisas iiksom gruppvis sammangäiier oiika provade egenskaper

av teknisk provning, praktisk provsiagna omdömen (t ex resuitat

Dessutom pubiiceras en s k testning etc) och ett totaibetyg.

Tanken är att kondär enbart sammanvägda omdömen anges. kompass och ta med ti11 butiken sumenten ska11 kunna kiippa ur test-kompassen

redovisas även inom när ett inköp skaii göras. Provningsresuitat

Biidschirmtext, se vidare biiaga 13. ett teiedatasystem ka11at

märknings-e11er varudekiarationssystem. warentest tiiiämpar inget

emeiiertid att tiiiverkare använder sig av provnings- Det förekommer

och som märkning på varorna. Harentest resuitaten i marknadsföring

kontroiiera att uppgifterna i marknadssöker i sådana fa11 aiitid

föringen är korrekta.

De regionala konsumentkontoren arbetar huvudsakligen med direktrådgivning och utställningar. I vissa fall har man viss reklamationsservice. Personalen representerar i vissa fall konsumenterna.

7.3Ll.7 Österrike

Konsumentverksamheten i Österrike bedrivs huvudsakligen inom den privata organisationen Verein für Konsumenteninformation. Verksamheten finansieras genom medlemsavgifter från de individuella medlemmarna, ca 50 000, och från medlemsorganisationerna. Medlemsorganisationerna lämnar dessutom bidrag till verksamheten. Av totalbudgeten på 40 milj USH, används drygt tio milj USH för jämförande varuprovningar. Övrig verksamhet är rådgivning och reklamationssservice.

Varumärkning, obligatorisk och frivillig, administreras av Bundesministerium für Handel, Gewerbe und Industrie. Även den frivilliga varumärkningen regleras genom lag. Inhemska varor kan, om de provats vid statlig eller av staten auktoriserad provningsanstalt och därvid uppfyllt vissa minimikrav, förses med ett särskilt kvalitetsmärke :

4ç$3°.I4-,

at , 4%

s e,

2 ŧJE§TF?UÄ 5

s .i.1 \.\.

g

f) Flllwnnnummu .V

o Ilusiaul a*

7.3.2 Qvrigtvärldeh *bruna*

7.3.2.l Australien

I Australien finns, liksom i de flesta övriga länder inom det brittiska Samväldet, statlig konsumentverksamhet. Den verkar dock, fortfarande i likhet med övriga samväldesländer, på det konsumentskyddande området och sysslar inte med jämförande varuprovningar eller annan Däremot finns E konsumentupplysning. många regionala l l statsfinansierade konsumentbyråer, vilka huvudsakligen ägnar sig l . åt rådgivning, främst i reklamationsfrâgor. Godkännandemärkning l J l u på grundval av lagbestämmelser förekonmer i två former. Man har obligatorisk godkännandemärkning av elektriska artiklar och av all kommer ett

gasapparatur.Därtill frivilligt märkningssystem

sou 1982:38 177

med ett standardiseringsmärke kallat A.S.Mark (se nedan).

Ausnü

43 LIFEJÅCKET 8

*e

il :ä å” m: F-

CJ 2

THEUSEOFTMSLWEMCKU “= °“°^“°VE?T 1 DOES NOT GUARANTEE THE 1, _ å SAFETY AND ULTIMATE ... “ “ä C) RESCUE OF THE WEARER.

BUT THE LTFEJACKET WILL 1ñb ä*

Y ... yr .. (5 AFFORD SUPPORT |N THE *V

0000 WATER FOR AN EXTENDED sEmALNo A 099001 PERIOD THE EFFECTIVENESS OF A LIFEJACKET IS CON- SIDERABLY REDUCED IN ROUGH OR BREAK|NG SEAS AND SURF

Den största privata konsumentorganisationen är Australian Consumers Association §ACA). ACA bildades år l959 på privat initiativ. Verksamheten finansieras med medlemsavgifter som även utgör prenumerationsavgift för ACA:s tidning Choice. Antalet medlemmar - enskilda - till ca l30 privatpersoner uppgår 000 personer. Tidningen Choice utkommer med tolv nummer per âr.

ACA genomför jämförande varuprovningar vilka redovisas i organisationens tidskrift, där även andra konsumentupplysande artiklar återfinns. ACA arbetar också som påtryckare på myndigheter och är representerad i olika kommittéer inom det australiensiska stan- Standards Association of Australia.

dardiseringsorganet

ACA har ett eget laboratorium där man utföra elektriska, elektroniska och mekaniska test. Kemiska och mikrobiologiska tester utförs hos andra oberoende, statliga eller kommersiella laboratorier.

Inhemska och internationella standards används vid ACA:s varuprovningar när så är lämpligt eller praktiskt men man

använder

även egna metoder. Den huvudsakliga inriktningen på provningsverksamheten är för närvarande energiförbrukning eftersom sådan information ännu saknas på energiförbrukande produkter. Man deltar

E

i en kommittê inom det australiensiska standardiseringsorganet, som arbetar för att få fram energimärkning.

Vid varuprovningar testas alltid om varan svarar mot de krav som ställs för godkännande enligt säkerhetsföreskrifter (typ el och gas) eller de krav som uppställs i standards. Ofta finner man felaktigheter hos godkända produkter.

7.3.2.2 Japan

Viss övergripande konsumentpolitisk verksamhet bedrivs statligt av Shodanren som motsvarar naturvårdsverket, och kartellprisnämnden och N0 men endast på det opinionsbildande planet. övrig statlig konsumentverksamhet bedrivs inom Kokumin Seikatsu Center (= statens konsumentinformationscentrum). Verksamheten inom centret består i konsumentupplysning, konsumentutbildning, forskning och undersökningar, varuprovningar och reklamationsärenden. Till centret är knutet det nationella skaderapporteringssystemet.

till vilket bl a personskador på grund av produkter med bristande

säkerhet rapporteras.

Huvuddelen av - den totalt sett mycket begränsade - konsumentverksamheten i Japan bedrivs i privat regi.

Japan Consumers Association har som huvudsaklig uppgift att genomföra jämförande varuprovningar. Verksamheten finansieras huvudsakligen genom medlemsavgifter och bidrag från organisationer, men man täcker in 40 procent av budgeten med statliga bidrag. Antalet medlemmar är 25 000. Provningsresultat redovisas i organisationens tidskrift Consumer som kommer ut en gång i månaden i en upplaga av ca 50 000 exemplar.

The Japan Housewives Association ägnar sig åt jämförande varuprovi ningar, reklamationsärenden m m. Man arbetar även för viss kon- I l bl a sumentskyddande lagstiftning a vad gäller rätten att häva köp,

och vad gäller förbud mot vissa monopol och karteller. Verksam- i 1 heten finansieras genom medlemsavgifter, tidskriftsförsäljning

l

och bidrag från andra organisationer. Medlemmar är några hundra- l

tai Resu1tat från varuprovningar redovisas i en kvinnogrupper. mânatiig tidskrift Shufuren-Dayari.

Nihon Jidosha Yuza Yunion (Bilkonsumenternas förening) bi1dades

år 1970. Man har 25 000 med1emmar, vilkas med1emsavgifter tiil finansierar verksamheten. Verksamheten består i under- 90 procent sökningar och provningar av biiar och bi1de1ar, viss rek1amationsservice, med försäkringar, trafiksäkerhetsutbiidning m m. hjäip Provningar redovisas i tidskriften JAC som kommer ut en gång per månad.

7.3.2.3 Kanada

konsumentverksamheten bedrivs i Kanada inom Consumer Den statiiga and Corporate Affairs Office (CCA) som hör ti11 konsumentdepartementet. CCA arbetar med konsumentskydd, både vad gä11er produkt- E och ekonomiskt CCA är ett me11anting me11an

E

säkerhet skydd. l svenska statens konsumentverket, statens 1ivsprovningsanstait, medeisverk, statens jordbruksnämnd och hande1sdepartementet.

både genere11t och i form av spe- Produktsäkerhetsiagstiftningen är omfattande. Produktsäkerhetsiaboratoriet konciaiiagstiftning troiierar att kraven i produktsäkerhets1agstiftningen är uppfy11da. Även märkningsbestämme1ser kontro11eras. Vidare obiigatoriska utveckiar Viss såsom skötseiman provningsmetoder. textiimärkning, och fiberdekiaration, energidekiaration på vissa hushå11smärkning

samt innehå11sdek1arati0n m m på 1ivsmede1 är ob1i-

kapitaivaror, gatorisk.

CCA arbetar med aiimän konsumentinformation av samma typ som konsumentverkets faktabiad. informationsprojekt man haft Specie11a har varit bi a Infotei, som är en automatiserad te1efonrådgivning ti11 konsumenter. Man har ca 150 inspeiade 1judband, som täcker olika ämnen som kan vara av intresse för konsumenter. Konsumenten ringer upp en teiefonväxei och begär att få 1yssna på ett visst band. På två och en ha1v månad hade man drygt 30 000 sådana från Däremot har man ingen information

förfrågningar konsumenter.

om enskilda fabrikat eller modeller av olika produkter. Man anser allmänt inom CCA att jämförande varuprovningar inte bör göras av en statlig myndighet, bl a på grund av skadeståndsansvaret vid felaktigheter i provningarna.

En särskild avdelning arbetar med lagstiftning, och policyfrâgor fältkontroll när det gäller att förhindra att konsumenten blir vilseledd och för att säkerställa att erforderlig information t ex på förpackningar kommer konsumenterna till del. På alla varor som säljs i Kanada skall uppgift finnas om tillverkare eller försäljare (en typ av ansvarig utgivare) till vilken konsumenten kan vända sig med reklamationer.

Delstatliga konsumentvårdande myndigheter finns även, t ex i Saskatchewan, British Columbia och Quebec. Dessa myndigheters huvudsakliga uppgifter är att administrera delstatlig konsumentlagstiftning och att vara konsumenterna behjälpliga vid reklamationer.

Jämförande konsumentvaruprovningar görs av Consumers Association

of Canada, som är en privat konsumentorganisation som startade sin verksamhet år l947. Organisationen har ungefär ll0 000 medlemmar. Verksamheten finansieras genom medlemsavgifter (70 procent) och bidrag från stat och delstat. Resultat från jämförande varuprovningar redovisas i organisationens tidskrift Canadian Consumer som kommer ut varannan månad.

Provningar genomförs i det egna laboratoriet. Standardiserade provningsmetoder används i den mån sådana mäter för konsumenten relevanta egenskaper hos varan. Annars tar man fram egna provningsmetoder. Provningarna görs på varor som köpts ute i

handeln.

När man testat en vara, publiceras resultaten utan att dessa först remitterats till fabrikant/generalagent. Resultaten redovisas även om varan vid provningen visat sig vara ett s k måndagsexemplar. Man menar att den vanliga konsumenten också riskerar att stöta på sådana exemplar.

7.3.2.4 USA

Ett stort antal konsumentorganisationer finns i USA. Det finns federala, delstatliga, lokala, privata och officiella organisationer.

Det finns ungegär 120 federala organisationer i USA vars verksamhet innehâller konsumentskydd och -information. De statliga organisationer som främst ägnar sig åt konsumentfrâgor är Federal Trade Commission (som arbetar med antitrustverksamhet och vilseledande reklam) och Food and Drug Administration (FDA), som arbetar, vilket namnet antyder, inom områdena livsmedel och läkemesamt även med kosmetika och gifter. FDA administrerar den om-

del

fattande lagstiftningen inom detta område.

Jämförande varuprovningar utförs av de båda privata organisationerna Consumer Research Inc. och av Consumers Union. Märkning av konsumentvaror kan göras med tillstånd av Underwriters Laboratories Inc. och enligt deras regler.

Research Inc. är en organisation vars verksamhet helt fi-

Consumer

nansieras genom tidskriftsprenumerationer. Organisationen har funnits sedan år 1929. Verksamheten består i konsumentvaruprovningar, framtagning av provningsmetoder och utveckling av utvärderingsmetoder, utbildning m m. Resultat av provningar redovisas i den egna tidskriften Consumers Research Magazine som ges ut en gång per månad i USA, Kanada och Mexico.

Consumers Union of United States Inc. som bildades år l936. är en oberoende organisation vars verksamhet finansieras genom ca tre milj prenumerationer på tidskriften Consumer Reports. Consumers Union försäljer även andra publikationer av handbokskaraktär.

Consumers Union arbetar huvudsakligen med att utföra jämförande varuprovningar. Standardiserade provningsmetoder anser man sällan vara tillämpliga vid dessa tester. Finns standardiserade provningsmetoder brukar man utgå från dessa. Man gör dock oftast tämligen omfattande revideringar varvid man eftersträvar att provningsme-

.A ,

wmrnwr

toden skall efterlikna det bruk som varan är avsedd för och den felanvändning den kan tänkas utsättas för i ett hem. Vid utformning/revidering av provningsmetoder strävar man alltid efter att ta till vara de egna medarbetarnas erfarenheter och inte minst de erfarenheter och synpunkter som medlemmarna har. Undersökningar hos medlemmarna/läsekretsen görs årligen för att få del av deras erfarenheter i fråga om varor och samtidigt få veta vilka önskemål som finns i fråga om tester och annan konsumentinformation. Det är också vanligt att medlemmarna själva hör av sig.

Consumers Union publicerar sina tester i Consumer Reports som utkommer en gång i månaden. Testerna redovisas dels i form av exakta mätvärden och dels i form av omdömen enligt en tregradig skala excellent, good, poor. Consumer Reports innehåller också artiklar med jämförande information som inte bygger på tester. Man har t ex haft jämförande artiklar om bidrag i förhållande till lev-

nadskostnader, olika inteckningslân, skilsmässogrunder i olika

delstater, individuella pensionskonton i jämförelse med ordinärt sparkonto etc.

Consumers Union producerar vidare manuskript för radioprogram, filmer och tidskrifter för barn mellan åtta och tolv år samt andra artiklar förallmän publicering för att på så sätt kunna informera så många som möjligt.

Consumers Union beviljar ingen godkännandemärkning och accepterar heller inte att fabrikanter åberopar deras tester i sin marknacsföring. Fabrikanter som gjort sådana åberopanden har framgångsrikt stämts.

Underwriters Laboratories Inc; (UL) som grundades år l894 är ett oberoende bolag utan vinstintresse som utför tester från säkerhetssynpunkt av praktiskt taget alla typer av varor. UL utarbetar egna standards för säkerhet. Vid utgången av år l979 har UL utvecklat och publicerat 424 standards varav 253 godkänts som nationella amerikanska standards av American National Ir-

Standard

stitute (ANSI). Varor, vilkas egenskaper, som kan vålla skada på

e11er har reducerats tili en acceptabel nivå, får

person egendom

märkas med UL:s inregistrerade varumärke. Se exempei nedan;

. mçb mun-å Lmkmh Cz O-r ›_“\w\\|\i-\ “mn-w NKEIS is O* “ n ;vom o! uwN m” nu C^?§u.:;c.|o w m” nu §5, .a- w V › twnmlnnnlsulolunulunf n l nu i,... m g;.*..3..u_; m. c ...nu wnol »r . ,mmm m uwsr u .mm won_ .u u uuuuu *nano m

l. l ST I D (tssuoNumber)

Förutom med märkning av varor arbetar UL via oiika media för att nå ut tiil konsumenterna med information om vad märkningen innebär och hur man rätt sköter o1ika varor för att på så sätt minska riskerna för skador.

UL har teststationer i USA och närmare 60-ta1et inspektionscenter i ett 50-ta1 1änder därib1and Sverige.

7.4 Internatione11 konsumentvaruprovning

Internati0ne11t genomförs vissa konsumentvaruprovningar av jämförande karaktär, främst för konsumentuppiysningsändamå1.

Reg1er beträffande annan provning finns också i internatione11a överenskomne1ser. En typ av dessa regier är EG:s reg1er om energideklaration på vissa hushåiisapparater och samma organisations reg- 1er om innehå11sde1aration m m beträffande 1ivsmede1. En annan

typ av reg1er gä11er produktsäkerhet. Arbete inom internatione11a

organisationer som syss1ar med konsumentfrágor berör van1igen dessa typer av frågor. Så är fa11et med OECD och med Europarådet.

Jämförande konsumentvaruprovningar genomförs av Nordiska ämbetsmannakommittên för konsumentfrâgor och av European Testing Group. Provningarna som görs i de båda organisationernas regi 1äggs ut på något 1ab0rat0rium i nåogt av de de1tagande 1änderna.

hördiska_ambgtsmangakommitteg_för kogsumentfrágor_§N§Kl

NÄK sorterar under noridska ministerrådet. Ur ministerrådets budget har sedan år 1975 mede1 bevi1jats för genomförande av jämförande varuprovningar när det gä11er o1ika typer av konsumentvaror. Under åren 1979-81 har bevi1jats i genomsnitt ca 300 000 kr/år för detta ändamå1.

Åren 1975-78 provades utombordsmotorer, regnk1äder för barn och

kokkär1 avsedda för p1ana p1att0r. År 1979 startades en mer kon-4

tinuer1ig gemensam provningsverksamhet. De första produkter som provades var dammsugare för hushå11sbruk och köksf1äktar. Provning av ky1/frys samt torktum1are avs1utas under budgetåret 1981/82 samtidigt som provning av spisar startar.

Provningsmyndigheterna i de enski1da1änderna har vid provningsti11fä11ena samarbetat och provningar har genomförts en1igt de

rikt1injer som varje Tand sku11e ha fö1jt om det gä11t en rent

natione11 provning. Provningsmetoder baserade på internatione11a standards har använts i så stor utsträckning som möj1igt.

Provningsresu1taten har stä11ts ti11 förfogande för de natione11a

konsumentorganen som utfört bearbetning och pub1icerat resu1taten.

Provningsmyndigheterna och konsumentorganen i de enski1da 1änderna är intresserade av de samnordiska provningarna. De1s betyder samarbetet att provningarna utförs mer ratione11t än vad som sku1-

1e ha gjorts vid enbart natione11t genomförande, de1s ti11förs

de rent faktiskt mede1 genom nordiska ministerrådets budget ti11 denna form av konsumentarbete.

Om framtiden kan nämnas att den samnordiska provningsverksamheten är helt iänderna önskar fortsätta med avhängig på om de enskiida Ti11s vidare har NÄK uppfattningen att provningarna provningarna. bör fortsätta.

En nordisk juristgrupp har tiiisatts med uppdrag att utreda ansvarighetsfrägor som hör samman med de nordiska provningarna. väntas publicera en rapport sommaren 1982. Gruppen

7.4.2 §uropegn_Igsting_Grogp_(§I§)

Group av ett antal European Testing (ETG) är en sammansiutning europeiska länders konsumentorganisationer. Sammansiutningen syftar tiii att samordna och på så sätt förbiiiiga konsumentvaruprovningar. ETG:s administration sköts av den s k kärngruppen, dvs konsumentorganisationerna i de iänder som har den mest omfattande provningsgemenskapen.

Test i ETG:s regi utförs vid något statiigt eiier annars aiimänt erkänt opartiskt iaboratorium. Testen betaias av deltagande organisationer. Den organisation som önskar deita betaiar för testresuitat endast för de modeiier organisationen avser att nyttja. Kostnaderna för provning av en modeii fördeias på antaiet nyttjare. Provningsmetoder bestäms gemensamt av nyttjarna av tester, men i första hand används provningsmetoder som faststäiits av standardiseringsorgan när sådana metoder finns. Testen omfattar såväi tekniska som praktiska provningar.

Utvädering av provningsresuitaten görs av nyttjande organisation.

Konsumentverket har vid ett antai ti11fä11en deitagit i ETG-test. har vid dessa ti11fä11en gjorts av verkets utred- Bestäliningar av den tekniska byrån e11er av Råd och Rön. ningsavdeiningar, Även om utvärderingen och ibiand även kompietteringar av gjorda tar tid, anser man inom konsumentverket att provningar provningar sätt biir avsevärt biiiigare än om de skuiie genomföras på detta i egen regi.

Internationella åtaganden vad gäller provning och märkning av konsumentvaror

Detta avsnitt bygger på material från Tredje utrikeshandelsbyrån på Kommerskollegium, främst en promemoria daterad den ll januari l980 kallad Översikt av internationella överenskommelser på det handelspolitiska området beträffande s k tekniska handelshinder”, men även på annat material från samma byrå. Följande citat är hämtade ur ovan angiven promemoria.

Sverige har genom olika överenskommelser t ex GATT-stadgan, EFTAkonventionen och frihandelsavtalet med EG åtagit sig att följa l vissa när det med utlandet. 1 generella regler gäller varuutbytet Uverenskommelserna omfattar förutom de traditionella handelspolitiska åtgärderna även åtgärder av annat slag, t ex tekniska föreskrifter. 4

Sådana föreskrifter som kan avse utformning, märkning, provning m m av vara kan, beroende på hur de utformas eller tillämpas, utgöra s k tekniska handelshinder. Inom ramen för samarbetet i GATT och EFTA har Sverige förutom ovan nämnda avtal dessutom vad gäller tekniska handelshinder biträtt särskilda regler och överenskomelser/rekommendationer vilka syftar till att underlätta det internationella varuutbytet.

De internationella regler på det handelspolitiska området beträffande tekniska handelshinder som Sverige anslutit sig till är följande.

GATT ALLMÄNNA TULL- OCH HANDELSAVTALET (GATTstadgan): främst artikel III ang. nationell behandling och artikel IX ang. ursprungsbeteckningar. l958 års rekommendation om ursprungsbeteckningar

UVERENSKOMMELSEN OM TEKNISKA HANDELSHINDER (ang bl a regler för den nationella före- i skriftsverksamheten och om anmälan, notifiering, publicering, uppgiftslämnande samt konsultation)

EFTA EFTA-KONVENTIONEN: främst artikel l0 ang. kvantitativa importrestriktioner och artikel l2 ang. undantagsbestämmelser - Allmänna riktlinjer antagna av EFTA-rådet l968 - Notifikationsprocedur (enligt EFTA 9/75)

- Särskilda rådsrekommendationer (ex enligt EFTA/CJC.SR ll/75 ang. eliminering av tbt och enligt EFTA/CJC.SR beträffande ursprungsmärkning)

FRIHANDELSAVTALET SVERIGE-EG: främst artikel l3 ang. kvantitativa importrestriktioner, artikel l5(2) ang. veterinära, sanitära och fytosanitära bestämmelser samt artikel 20 ang. undantagsbestämmelser

ECE REKOMMENDATIONER RURANDE DEN FURESKRIFTS- GIVANDE OCH STANDARDISERANDE VERKSAMHE- TEN (rekom. A-F och bilagorna I-III enligt ECE/STAND/l7)

Avtalens innebörd redovisas närmare i bilaga ll, som även den z material. bygger på kommerskollegiums

l

I fråga om de avtal och rekommendationer som redovisats ovan samt

!

E i bilaga ll är GATT-överenskommelsen om tekniska handelshinder

pga omfattning och detaljeringsgrad den för svensk del mest väsentliga. GATT-överenskommelsen ratificerades av riksdagen den 19 december 1979 och trädde i kraft den l januari 1980.

Inför riksdagens ratificering av GATT-förhandlingarna framhöll handelsministern i prop. 1979/80:24 följande angående resultatet

av förhandlingarna för svensk del.

Vid en allmän värdering av slutresultatet av förhandlingarna på detta område bör intresset av att tekniska föreskrifter inte tillåts hindra varuutflödet över gränserna vägas mot onödigtvis myndigheternas intresse av att reltativt fritt få agera på föreskriftsområdet i syfte att ta tillvara säkerhets-, miljö-, hälso- och konsumentintressen. Flera av de myndigheter som har yttrat under de gångna årens förhandlingar har understrukit viksig ten av att överenskommelsen inte får inverka på den skydds- och säkerhetsnivå som vi bör upprätthålla här i landet.

Genom överenskommelsens utformning och den allmänna undantagsklausul som finns intagen i inledningen torde överenskommelsen inte innebära en inskränkning av myndigheternas rätt att på sakliga grunder relativt fritt agera inom sina respektive ansvarsområden.

överenskommelsen kommer att innebära ytterligare arbetsuppgifter för svenskt vidkommande. Genom arbetet i EFTA på detta område är

Sverige väl förberett för att ta på sig dessa nya uppgifter. Det är inte möjiigt att nu bedöma i viiken utsträckning andra länder kommer att utnyttja överenskommeisens bestämmeiser om upplysningar och konsuitationer i aniedning av svenska tekniska föreskrifter, standarder e11er certifieringssystem. I iikhet med remissinstanserna finner jag att Sverige bör ansiuta sig tiii överenskommeisen, som inte kräver iagstiftningsåtgärder.

Uverenskomneisen innebar vissa åtaganden i fråga om uppföijning och administration för svensk dei. I kommerskoiiegiets instruktion (1980:56) har inskrivits att det åiigger koilegiet att i eniighet med överenskonmeise inom EFTA eiier GATT iämna meddeiande (notifikation) om sådana föreskrifter e11er ailmänna råd som överenskommeisen omfattar. Koilegiet ska11 även ombesörja pubiicering av notiser och fuligöra uppgifter i fråga om uppiysningsverksamhet i ansiutning til] överenskommeise. Notiser (anmälningar) pubiiceras i SIS:s tidning Standard. Kommerskoiiegiet fungerar som uppiysningscentrai i fråga om myndigheters tekniska föreskrifter, standarder och certifieringssystem medan SIS, i samarbete med koiiegiet, är uppiysningscentral i fråga om iiknande bestämmeiser hos enskiida organ. Myndighet har å sin sida eniigt förordning (1979:1209) skyidighet att underrätta kommerskoiiegium om vissa föreskrifter m m. Förordningen iyderz

1 § En myndighet som avser att meddeia föreskrift eiier aiimänna råd i fråga om teknisk utformning e11er beskaffenhet i övrigt, märkning, provning eller godkännande av en vara, som är föremåi för internationeii handei, skaii underrätta kommerskoiiegium om ärendet i god tid innan myndigheten fattar besiut i frågan. I brådskande fail får underrätteisen iämnas senast när besiutet fattas. 2 § Finns det aniedning anta att föreskrift e11er råd som avses i 1 § kan ha väsentiig inverkan på handein meiian Sverige och andra länder, skaii myndigheten, om ej synneriiga skäi föreiigger, samråda med kommerskoiiegium, innan myndigheten fattar besiut. 3 § Föreskrifter om verkstäiiigheten av denna förordning meddeias av kommerskoiiegium.

SOU l982:38

UVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

BAKGRUND TILL ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

8.l Grundsyn på konsumenten och marknadsekonomin

Inriktningen av samhällets konsumentpolitik fastställdes av riksdagen år l972. Beslutet innebar bl a att statens institut för konsumentfrågor, Varudeklarationsnämnden och statens konsumentråd upphörde. Verksamheten samlades inom det nya statliga konsumentverket. I prop l972:33, som låg till grund för riksdagsbeslutet, redovisade föredragande statsråd den grundsyn på konsumenternas roll i marknadsekonomin utifrån vilken konsumentpolitiken formades. Föredragande statsråd anförde bl a följande:

Konsumenterna ställs i dag inför ett mycket stort utbud av varor

I

och tjänster. Detta består av hundratusentals olika produkter och produktvarianter. Detta utbud förändras mycket snabbt. Nya eller l i olika avseenden ändrade produkter introduceras ständigt på markna- I den, samtidigt som gamla försvinner. De nya produkterna kännetecknas ofta av en ökad förädlingsgrad, vilket betyder att allt mer av hushållens arbete övertas av industriell eller liknande verksamhet.

Den här antydda utvecklingen har från många synpunkter varit av stort värde för konsumenterna. Den är ett uttryck för att den materiella nöd som utmärkte gårdagens samhälle i stor utsträckning har försvunnit. Konsumenterna har möjlighet att välja bland ett mycket varierande utbud av produkter. Det förhållandet att hushållen numera kan köpa alltmer av hel- eller halvfabrikat har vidare varit en orsak till att båda makarna nu kan förvärvsarbeta utanför hemmet.

Den ekonomiska miljö, där denna utveckling försiggår, är vad som brukar benämnas en marknadsekonomi. Enligt den ekonomiska teorin fungerar detta system så, att utbudet på marknaden visserligen initieras av producenterna men att det är konsumenternas fria val, som avgör utbudets innehåll och sammansättning. En grundläggande förutsättning för att marknadsekonomin skall fungera på det sätt som avses är att konsumenterna har full överblick över och är orienterade om de olika utbudens reella innebörd och inbördes värde samt handlar rationellt på grundval av dessa kunskaper.

Uppenbart är att påtagliga brister föreligger i dessa hänseenden. Konsumentens möjligheter att överblicka utbudet och värdera olika alternativ är nämligen begränsade.

Varuprovningskommittên instämmer i att denna uppfattning kan till grund för en bedömning av konsumentens situation i ligga marknadsekonomin. Kommittén vill dock ytterligare poängtera att välinformerade konsumenter utgör grunden för en fungerande marknadsekonomi. Kommittén anser därför att konsumentvaruprovning och varuinfonmation totalt sett bör ökas och utformas så att mellan inom samma varugrupp underlättas. jämförelser varutyper

- 8.2 Grundsyn på ansvarsfördelningen myndigheter övriga intressenter

vill med utgångspunkt från l972 års riks- Varuprovningskommittén göra följande preciseringar av hur ansvarsfördelningen dagsbeslut konsumentverket) och andra instanser mellan myndigheter (särskilt bör komma till uttryck.

x Eftersom antalet på marknadenblivit allt större samprodukter ofta blir alltmer komplicerade, ökar tidigt scm produkterna behovet av opartisk varuinformation för att det marknadsekononomiska systemet skall fungera.

* om de enskilda torde i de De största kunskaperna produkterna fall finnas Med företagen avses i detta flesta hos företagen. såväl tillverkare, agenter, handel som sammanhang importörer, dessas organisationer. Företagens kunskaper om de egna produkterna torde vara bättre än vad konsumentmyndigheternas kunskaoer om sama produkt någonsin kan bli.

x Det är inte eller möjligt för samhället att avsätta rimligt i så stor som behövs för att man skall kunresurser omfattning na bygga uppeller sammanställa lika stora kunskaper som alla tillsammans har om marknadens totala utbud. företagen

för att lämna erforderlig information måste dä^för x Ansvaret

falla (Detta har även beslutats

huvudsakligen på företagen. när den nya marknadsföringslagen antogs av av statsmakterna riksdagen år l975).

* när det konsumentinformation måste Myndigheternas roll gäller alltmer bli att för att näringslivet peka på konsumentproblem

.

självt ska11 lösa dessa och att medverka tiii att konsumentaspekterna beaktas i den information som riktar sig ti11 konsumenterna.

Som vi ser det måste konsumentverkets framtida ro11 när det gäiler konsumentvaruprovning och varuinformation, i första rummet vara probiemuppfångande, informationssammanstä11ande och -spridande samt övervakande. Endast om resurserna så medger bör verkket delta i arbete med att ta fram provningsmetoder och informationsregler.

t

x I de fa11 angeiägen information inte finns måste ti11gäng1ig, konsumentverket verka för att informationen tas fram. e i

l g

x Om ingen annan instans bedöms ha ansvar för och möjlighet att

på egen bekostnad genomföra provningar i syfte att ta fram in-

E

formationsunderlag, bör provningar genomföras i konsumentver- ; F kets regi i den utsträckning som resurserna medger. i

g_3 Sammanfattning av kartiäggningsarbetet

Kartiäggningsarbetet, som redovisas i dei II, har i korthet visat att:

x Tekniska provningar, dvs mätningar med teknisk apparatur av egenskaper hos konsumentvaror görs i mycket stor omfattning inom iandet. Friviiiig provning av konsumentvaror på statiiga e11er deivis statiiga Iaboratorier görs för me11an 30 och 50 miij kr per år. Räknar man även den officieiia provningen, dvs sådan som krävs med stöd av 1ag, b1ir siffran ungefär 300provning 500 miij kr. Av statsmedei finansierade provningar, primärt avsedda att utgöra underiag för konsumentinformation görs årligen endast för en â tvâ miij kr. Dessutom ger endast en de] omkring av de totaia provningarna av konsumentvaror sådana resuitat som på ett meningsfu11t sätt kan användas i konsumentinformation. Provningsresultat som sku11e kunna nyttjas för konsumentinformation finns dock i betydiigt större omfattning än vad som framav konsumentverkets information ti11 konsumentvägledare och går ti11 konsumenter. Detta hänger b1 a samman med att tidskrifter har räckvidd och att företagens provningar inte är begränsad ti11gäng1iga för konsumenter e11er myndigheter.

Praktiska - av hur en vara vid provningar provning fungerar praktisk hantering görs i betydande omfattning av intresseorganisationer och tidskrifter, men även av vissa statiiga institutioner.

x Kostnaderna för provningarna beiastar oiika intressenter, såsom ti11verkare, grossister och handeisbiock (dvs i sista hand konsumenter), tidskrifter, intresseorganisationer, användare (t ex den åriiga biibesiktningen, som ingår i den officieiia provningen). Provningar som bekostas av myndigheter och vars primära syfte är konsumentinformation genomförs inom konsumentområdet i mycket begränsad omfattning. De enda exempien torde vara konsumentverkets provningar (inkiusive provningar inom det nordiska samarbetet och andra provningar i internatio-

neiitsamarbeté) tiii en åriig kostnad av ca en miij kr

och delar av handikappinstitutets provningar, totait ca en ä två mi1j kr per år. H x Frivi11iga tekniska och praktiska provningar som görs av konsumentvaror håiier mycket skiftande kvaiitet vad gäller krav på provningsmetoder, provningsbetingeiser m m.

x Den officie11a provningen gäiier oftast säkerhetsfrågor och resuiterar i någon form av godkännande e11er underkännande. Ofta visar ett godkännandemärke e11er intyg att just den aktue11a varan är godkänd (t ex vid besiktning av en vara som redan är i användning) e11er att varutypen är godkänd (t ex vid typgodkännande av nya, serietiiiverkade varor) med avseende pâ viss egenskap. Ett tjugotai oiika typgodkännardemärken används.

x Provning, som inte är officieii, kan krävas av vissa orçanisationer. Av försäkringsboiagen krävs i vissa fa11 t ex godkända 3 I iåsanordningar för att hemförsäkringen ska11 gä11a, av vattenoch avioppsverksföreningen godkända âtersugningsskydd i tvätt-

maskiner för att ansiutning ti11 det kommunala vatteniecningsnätet ska11 tiiiåtas m m. Även här finns ett antai typgodkännandemärken. 3 i 2

x Andra, frivilliga provningar, görs ofta av olika hos egenskaper en vara. Provningsresultat kan då marknadsföras genom etikett på varan, genom jämförande reklam i massmedier, reklamfoldrar, artiklar i tidskrifter etc. Någon generell märkning som antyder att funktionsprovning genomförts finns inte, endast speciella märkningar, olika för olika varutyper och ibland olika för olika försäljningskanaler (Möbelfakta, SIS-märkning, KF:s och ICA:s beteckning på varor som uppfyller grundkrav, ICA:s beteckningar på provade varor). Provningsresultat kan även redovisas i mer allmän form i broschyrer (ex KF:s tjäna på att veta-serie).

l Inom landet finns kapacitet för ökad volym provningar av kon-

i sumentvaror. Problemet att anpassa kapaciteten till efterfrågan

torde vara större vid statliga eller delvis statliga laboratorier än vid privata. Som exempel kan nämnas att när viss officiell provning påbjudits, måste provningsresurser finnas inom landet, även om endast mycket begränsat antal provningar äger rum varje år. Förhållandet kan leda till viss överkapacitet.

Det förefaller som om speciallaboratorier, dvs laboratorier inriktade på viss provning, och branschforskningsinstitut är attraktivast för uppdragsgivare. Den som betalar en provning vill ofta inte bara ha en teknisk mätning genomförd av

korrekt

en skicklig mättekniker. Man vill också ha en tekniker som är specialist inom det område provningen gäller, för att kunna få

en tolkning av provningsresultat: (Vad betyder provningsresul-

tatet praktiskt för produkten i fråga?). Ofta är det också frâga om utveckling av provningsmetoder och då måste kravet på ställas högt. Varu- och branschkännedom kan därspecialkunskap för bedömas vara viktig, när det gäller provningar och utveckling av nya provningsmetoder.

Tillverkare förefaller vara mest intresserade av att vissa tekniska grundprestanda finns hos produkten, medan användare/användarorganisationer (idrottsförbund, konsument-

tidskrifter,

verket etc) dessutom söker betona den praktiska funktionen

hos produkten i fråga. Detta kan ha sin naturiiga förkiaring i att fabrikanter inte onödigtvis vill ha rekiamationer, viiket man får om vissa tekniska grundkrav inte uppfyiis. För teknisk provning finns öfta faststäiida provningsmetoder. Metoderna kan vara faststäiida av något nationeiit eiier internationeilt standardiseringsorgan e11er av någon bransch. De kan också ha utarbetats som standard av det provade iaboratoriet. Eniigt Svensk Byggnorm ska11 exempeivis statens provningsanstait faststälia provningsmetoder inom byggområdet. Om ingen faststäiid provningsmetod finns för just den aktueiia varan, kan man ofta använda provningsmetoder avsedda för mätning av viss teknisk egenskap hos en annan produkt i stäiiet.

För provning av den praktiska funktionen hos en vara, finns däremot inte 1ika ofta faststäiida provningsmetoder. Det är oftast när det gäiier sådana provningar, som tiilverkare och användare har oiika åsikter om en provningsmetods iämpiighet. Konsumentvägiedare - konsumentverket, hemkonsuienterna och de kommunaia konsumentvägiedarna - får ungefär 300 000 teiefonkontakter från enskiida konsumenter varje år, men antaiet är i stigande.

Vaniigaste frågorna från konsumenter ti11 konsumentvägiedare före köp gä11er information om tvätt- och diskmaskin e11er om dammsugare. Dessutom har frågor om nyare produkter avsedda för fast insta11ation i bostaden b1ivit a11t mer vaniiga. Det gäi- 1er t ex energi/uppvärmning, säkerhetsutrustning m m. Före köpet vänder sig var tionde tvättmaskinsköpare, var tjugonde diskmaskinsköpare och var femtionde dammsugarköpare tiii en konsumentvägiedare. När det däremot gäiier rekiamationer är det inte samma varor som dominerar. Biiar, säiiskapsresor och textiiier är vaniigast. Detta gäiier både muntiiga kiagomåi hos de kommunaia konsumentvägiedarna och hos hemkonsuienterna samt de skriftiiga anmäiningarna ti11 aiimänna reklamationsnämnden. Många

reklamationer gäller tjänster som service och reparationer. Även konsumenttvisterna inom de så kallade småmålen vid tingsrätterna rör sig ofta om reparationer av bilar och TV-apparater eller hantverkstjänster. En stor andel av småhusköp eller -byggen föranleder direkta eller indirekta klagomål hos konsumentverket.

Konsumenterna stora delar av budgeten på, förutom matlägger varor, bostäder inklusive uppvärmning av dessa, bilar inklusivi tillbehör, kläder samt inventarier till bostäder. Vitvaror 4 tvätt, disk säljs årligen för knappt 2,5 mil-

i

(kyl, frys, etc) jarder kr. Men ungefär en fjärdedel av konsumenternas frågor | till statliga och kommunala konsumentvägledare före köp gäl- V ? ler sådana varor. Bilar - nya och begagnade - säljs för nästan åtta så stora belopp, men knappt fyra procent av frågånger gorna före köp gäller bilar.

x i kommunerna har god lokal kännedom om Konsumentvägledarna företagen på orten, t ex om de lokala företagens sortiment, service och reklamationsrutiner. Den kunskapen kan givetvis inte skaffas centralt för distribution till kommunerna.

* Allmän och kunskap om de varor som ingår i de lokala

specifik

sortiment är däremot i allmänhet densamma för hela företagens landet, och bör kunna sammanställas centralt;.Stora mängder information lämnas från konsumentverket till kommunerna. Trots detta har många konsumentvägledare egna kartotek där man antecknar när-och var tester redovisats, egna marknadsöversikter upp. Vissa uppgifter skaffas till och med in av kongörs sumentvägledarna direkt från tillverkare/generalagenter.

* Tillfrågade konsumentvägledare uttalar sig spontant mycket positivt om konsumentverkets faktablad, dvs de informationsblad som ger allmän information om viss varugrupp.

x Däremot saknar många konsumentvägledare marknadsöversikter och testresultat. Man har dock genomgående förståelse för att tester inte kan göras på alla varor.

x I andra länderfinns antingen statliga konsumentpolitiska mynkonsumentorganisationer eller en kombinadigheter, privata tion av både privata och statliga organisationer. De privata

sou 1982:38 .

konsumentorganisationerna bygger mestadeis på(individue11a medlemskap eiier)tidningsprenumerationer och får i vissa fal] stat1iga bidrag. De privata organisationerna redovisar testresultat och annan konsumentupp1ysning i sina tidskrifter. Organisationerna fungerar även som opinionsbiidare.

I Danmark, som i andra avseenden följt den svenska konsumentp01itiken med i stort sett iikartad konsumentiagstiftning och organisation av de konsumentpolitiska myndigheterna, har man bibehå11it systemet med en varudek1arationsnämnd. Denna arbetar för närvarande på att i samarbete med branschorganisationerna ge ut standardiserad varuinformation i form av marknads- Översikter och kata1ogb1ad. Även i Norge pågår iiknande samarbete.

Jämförande varuprovningar, som syftar ti11 konsumentuppiysning, är i a11a ti11frâgade 1änder frivi11ig. Obiigatorisk provning sker oftast av andra organ än de som genomför jämförande varuprovningar och endast när det gä11er säkerhetskrav och i viss mån energisparkrav. Viss märkning utan redovisning av provningsresultat kan eme11ertid vara 0b1igatorisk. Det gä11er främst innehå11sdek1arationer och skötseianvisningar.

Krav på jämförande varuinformation finns endast undantagsvis. Däremot är det i vissa Iänder förbjudet att göra jämförande reklam.

I iänder med privata konsumentorganisationer bekostas varuprovningar mestadeis inom organisationens budget. I länder med stat1iga konsumentmyndigheter, utom de1vis i Sverige, bekostas jämförande varuprovningar av den stat1iga myndigheten. I de iänder varudekiarationsprovningar görs, bekostas dessa av fabrikant/ieverantör. Även i utiandet finns statiiga, deivis statiiga och privata iaboratorier som mot betalning åtar sig uppdragsprovningar av konsumentvaror.

Både stat1iga och privata konsumentorganisationer i o1ika länder utarbetar egen provningsmetodik i den mån aktue11a faststä11da provningsmetoder saknas.

x När det gäller varudeklarationer använder sig SåVä7 statliga som privata organisationer i olika länder av överenskommelser med branschorganisationer.

De internationella handelspolitiska åtaganden som gjorts står inte i strid med frivilliga överenskommelser om konsumentvaruprovning och redovisning av dessa resultat. Däremot skulle obligatoriska varuprovningar kunna verka som tekniska handelshinder.

SOU l982:38

JÄMFÖRANDE KONSUMENTINFORMATION - SYFTE OCH BAKGRUND

Som framgått av kartläggningen finns i många länder statliga eller privata organisationer som gör jämförande varutester.

De organisationer som genomför jämförande varutester syftar i allmänhet till att ge konsumenten möjlighet att jämföra marknadens utbud av varor. Man anger dock inte alltid vilken typ av jämförelse man vill möjliggöra. Troligen har olika organisationer i det- A ta avseende delvis olika uppfattningar.

ä Organisationer som gör en sammanvägning av olika mätta egenskaper, g syftar i allmänhet till att möjliggöra en bedömning av vilken vara eller vilka varor som ger mest för priset. Sådana sammanvägda betyg ges i Europa bl a av Stiftung warentest i Västtyskland och av Verbruikersunie i Belgien.

Organisationer, som inte gör någon sammanvägning av mätta egenskaper, utan som i stället redovisar betyg eller motsvarande på ett flertal egenskaper önskar troligen ge konsumenten möjlighet att jämföra testresultat på varans olika egenskaper och själv, utefter egna värderingar och behov, göra en sammanvägning för att få fram bästa köp. Denna typ av redovisning ställer större krav än den tidigare nämnda på att.konsumenten kan analysera sina behov och göra en lämplig utvärdering av de publicerade testresultaten.

Även i Sverige bedrivs, som framgår av kartläggningen, jämförande varuprovning. Denna verksamhet förefaller ha fått ökat utrymme i t ex tidskrifter under senare tid (l98l/82). Opartisk jämförande provning av konsumentvaror har tidigare i Sverige bedrivits och bedrivs i viss utsträckning fortfarande inom konsumentverket (konsumentinstitutet) eller på uppdrag av verket.

Några privata konsumentorganisationer av allmän med karaktär, främsta syfte att tillvarata konsumentintressena, finns inte i landet. Speciella organisationer som tillvaratar konsumentintressen inom VlSS sektor av varuutbudet eller konsumentspeciella

gruppers intressen finns dock. På bilsidan finns motororganisationer, som intresserar sig för motorfordon och fordonstillbehör. Villaägarförbundet och Hyresgästernas Riksförbund tillvaratar konsumenters intressen inom boendeområdet. Organisationer av den typ som ofta finns utomlands (ofta i översättning kallade Consumers Association eller Consumers Union) saknas emellertid i Sverige. Till detta bör läggas att konsumentkooperationen genom sin uppbyggnad i form av en sammanslutning av konsumenter är att betrakta som en konsumentorganisation som dock även spelar rollen som tillverkare, importör, grossist och detaljist. Kooperativa konsumentgillesförbundet kan betraktas som en konsumentorganisation, men är av mycket begränsad storlek.

Som framgått av kartläggningen testas konsumentvaror på många olika laboratorier och i betydande omfattning. Omfattningen är dock mer begränsad när det gäller jämförande provning av konsumentvaror med det primära syftet att informera konsumenterna om provningsresultaten även om exempelvis provningar, som genomförs i tidskrifters regi, inräknas. Tidskrifternas engagemang i dessa frågor förefaller emellertid vara i ökande.

Omfattningen, när det gäller statlig provning med målsättning att infomnera konsumenter, t ex provning bedriven av konsumentverket, är begränsad. Anledningarna härtill är flera. Det är självfallet en fråga om begränsade resurser, samtidigt som det är en fråga om prioritering inom givna resurser.

av konsumentvaror som görs utan syftet att skapa Några provningar kan ändå vara av sådan karaktär att resulkonsumentinformation, taten från med fördel kan nyttjas i konsumentupplyprovningarna sande syfte. Exempel på sådana provningar är bl a den årliga besiktningen av personbilar.

Från andra och fram till mitten på 1960-talet var världskriget att Hemmens Forskningsinstitut och senare statens det naturligt institut för konsumentfrågor genomförde jämförande varuprovningar. Testresultaten redovisades i Råd och Rön. Samhällets insatser på konsumentområdet var begränsat till varuprovningar och konsumentunder l960-talets senare del dominerades upplysning. Med början emellertid den konsumentpolitiska debattenav kraven på PV°dU

centpåverkan utövad av samhället.

SOU l982:38

Denna debatt inleddes samtidigt som förvärvsintensiteten bland kvinnor ökade starkt. Detta ledde till att hushållen disponerade mindre tid för hushållsarbete och inköp av varor.

Samtidigt fortskred omstruktureringen av detaljhandeln. Personaltätheten i butikerna minskade kontinuerligt. I dagens läge skulle ytterligare ca l00 000 personer behöva anställas inom detaljhandeln för att man skulle erhålla samma personaltäthet som år 1950. Detta faktum ger en naturlig förklaring till att information till kon- 1 sumenterna inte längre kan lämnas av expediten i samma utsträck- ! ning som tidigare. Det blev allt vanligare att handla i varuhus § I och stormarknader, i stället för att anlita en specialbutik. Spe- ! cialbutiker lades ned. Därmed gick tillgången till en del av personalens varukännedom förlorad. Att på detta sätt föra samman flera varuområden till en butiksenhet hade dock också positiva konsekvenser för konsumenten såsom att priserna kunde hållas på en lägre nivå än vad som annars varit fallet.

Den beskrivna utvecklingen ledde till att konsumentens möjligheter att överblicka marknadens utbud och att göra rationella val mellan produktslag och produktmodell minskade snabbt under loppet av något decennium. Samtidigt ökade antalet varor och varuvarianter samt dessasomloppshastighet 1 handeln, varorna blev mer komplicerade. Allt starkare krav på lagstiftning till skydd för konsumenter framställdes. Man menade att det inte räckte med konsumentupplysning. Det anfördes att sådan upplysning främst nyttjades av redan gynnade konsumentgrupper, medan svagare konsumenter (ofta med lägre utbildning, men även andra kriterier fanns) inte nyttiggjorde sig den information som fanns tillgänglig. märkes- och modellval på grundval av jämförande konsumentvaruprovningar, ansågs hushållen inte hinna med.

Sedan debatten började föras har ett omfattande legalt och organisatoriskt skyddsnät för konsumenter - särskilt när det gäller förhållandet mellan enskild konsument och näringsidkare - införts. Sålunda har följande ändringar, i syfte att förstärka konsumentskyddet, gjorts sedan mitten av l960-talet.

i sou 1982:38

1968 påbörjades försöksverksamhet med enrek1amationsnämnd, knuten ti11 statens konsumentråd - a11männa rek1amati0nsnämnden 1971 ti11skapades KO-ämbetet, samtidigt som 1agen (1970:412) om oti11bör1ig marknadsföring och 1agen (1971:112) om förbud

mot 0skä1iga avta1svi11k0r trädde i kraft. Marknadsrådet,

senare marknadsdomsto1en, inrättades. Lagen (1971:238) om hemförsä1jning m m trädde i kraft 1972 inrättades Statens 1ivsmede1sverk Sämt1d19t 50m 11VSm8de1$- 1agen (1971:511) trädde i kraft 1973 kom 1agen (19/3:329) om hä1so- och mi1jöfar1iga varor. Även rättshjä1ps1agen (1972:429) trädde i kraft. Konsumentverket inrättades. 1974 kom k0nsumentköp1agen (1973:877), 1agen (1974:8) om rättegången i tvistemå1 om mindre värden (den s k småmå1s1agen)

och 1agen (1975:985) om ti11fä11ig hande1

1976 ändrades 1agen om 0ti11bör1ig marknadsföring b1 a så att bestämme1ser ti11k0m om produktsäkerhet och tjän1ighet hos en vara och om näringsidkares informationssky1dighet. Den nya 1agen heter Marknadsförings1agen (1975:1418) 1979 kom k0nsumentkredit1agen (1977:981) och 1981 trädde konsumentförsäkrings1agen (1980:38) i kraft.

Ovanstående 1agar och organisationer har vidare ändrats fram ti11 år 1981 i syfte att ytter1igare stärka konsumentskyddet. Vidare har den kommuna1a konsumentverksamheten byggts ut från att ha funnits enbart som försöksverksamhet ti11 att omfatta en stor de1 av kommunerna i 1andet.

Grundutbi1dningen har b1ivit 1ängre än för bara femton år sedan. De f1esta e1ever genomgår två- e11er treårigt gymnasium, medan nioårig grundsko1a på 60-ta1et var den van1iga grundutbi1dningen. A11mänbi1dningen hos befo1kningen har därmed ökats. Under samma period har vidare undervisningen i k0nsumenträtts1iga frågor ökat i gymnasium och högsk01a. Med den nya 1är0p1anen för grundsko1an, Lgr 80, ökar utbi1dningen även i grundsko1an.

Av vad ovan anförts framgår att konsumentens ställning torde ha stärkts på flera punkter sedan debatten om konsumentskyddande lagstiftning olossade upp under senare delen av 1960-talet.

Svårigheter för konsumenterna att i samband med köpet kunna fatta rationella beslut finns dock fortfarande. Antalet modeller eller varianter inom varje produktslag har inte minskat, snarare tvärt om. Och konsumentens möjligheter att på inköpsstället finna en bransch- och varukunnig expedit har minskat. Visserligen borde sannolikheten för att köpa en direkt farlig produkt eller en pro- ”dukt som inte duger för sitt huvudsakliga ändamål ha minskat efter det att marknadsföringslagen trädde i kraft år 1976, men trots detta är konsumenternas möjligheter att göra rätt val begränsade. 5 J detta beror delvis på att konsumenterna på grund av det stora varuutbudet inte kan ha full information om alla egenskaper hos de olika varorna, vilket marknadsekonomin förutsätter.

Riktlinjer som bygger på informationsparagrafen i marknadsföringslagen har hittills huvudsakligen resulterat i information om varuursprungsmärkning, varningsmärkning och inslag/varubenämningar, formation som redovisar begränsningar i användningsområdet m.m. Olika intressenter har i vissa fall i samarbete med konsumentverket sökt utarbeta mer allmän heltäckande information på frivillig

basis som komplement till riktlinjerna.(Betr information i rikt-

linjerna, se bilaga 12.)På dagligvaruområdet bidrar jämförpriser, i den mån de förekommer, till konsumentens möjligheter att bedöma hur mycket vara som erhålls för visst pris, men inte vilken kvalitet på varan som erhålls för detta pris. Varudeklarationerna har i det närmaste försvunnit från marknaden, medan vissa andra frivilliga system, såsom Möbelfakta och KF:s märkning av resväskor och skor, finns kvar.

I en fungerande marknadsekonomi skall, som framgått tidigare, konsumenten själv, genom sina rationella val av produkter, bestämma vilka av alla produkter, som skall finnas kvar på marknaden. Men en marknadsekonomi inom vilken konsumenten skall fatta köpbeslut utan tillräckligt beslutsunderlag, dvs utan information om vara i fråga, fungerar inte på avsett sätt. Otillräckligt un-

derlag för köpbeslut medverkar vidare till en onödigt hög reklamationsfrekvens (se bilaga 15).

kommitténs mening är det väsentligt att flera olika varian- Enligt ter av ett varuslag finns att tillgå. Varje konsument bör ha möjlighet att välja den variant som passar för det aktuella behovet. En vara som bara används vid enstaka tillfällen behöver kanske inte ha så hög kvalitet, vara så slitstark som en vara som En konsument som inte använder alla tekniska ganvänds dagligen. finesser bör kunna välja en vara utan dessa finesser. på en vara,

för att en konsument skall kunna välja en vara av Förutsättningar kvalitet med färre finesser etc än normalvarianten är dels lägre att sådan vara finns dels att konsumenten får veta på marknaden, att-den finns och dels att den har fördelar framför normalvarianten, t ex än billigare. Men dessutom krävs ofta att konsumenten får tillgång till information om att den enklare varianten för hans/hennes behov. Annars har många konsumenter en tenduger dens att välja den dyrare för säkerhets skull.

Ett minst lika vanligt problem på den svenska marknaden som bristfälliga varor, torde vara att kravet på kvalitet, tekniska finesser m m trissats upp onödigt högt. Inom vissa varugrupper kan det vara så att endast de konsumenter som har mycket högt ställda krav, kan få sina behov tillgodosedda på rätt nivå. Andra konsumenter tvingas köpa en vara som uppfyller betydligt högre krav än de själva ställer. De får betala för en kvalitet eller extra finesser som de inte har någon användning för (t ex många

program på diskmaskiner, dammindikator på dammsugaren).

med jämförande och information om dessa Syftet varuprovningar samt med övrig jämförande varuinformation är därför enligt varuprovningskommittêns mening följande:

x att underlätta för konsumenten att bedöma om en varas egeni det aktuella fallet skaper motsvarar de egna behoven x att underlätta för konsumenten att bedöma en varas prisvärde i förhållande till andra likartade varor på marknaden, både och eventuella driftkostnader vad gäller inköpspris

att under1ätta för ti11verkare och andra marknadsförare att motivera ett pris, såvä1 ett 1âgt sådant som ett högt att hå11a ti11baka prisstegringarna genom att motverka onödigt höga krav vad gä11er kvaiitet och utförande.

JÄMFURANDE KONSUMENTINFORMATION FÖRE OCH I SAMBAND MED KÖP

10.1 Olika typer av jämförande konsumentinformation

Olika ambitionsnivåer kan väljas när det gäller att lämna jämförande konsumentinformation. Informationslämnaren kan vid hög ambitionsnivå aktivt söka konsumenten för att lämna information om alternativa köp för att konsumenten skall erhålla samma eller likartad funktion. Informationslämnaren kan vid en lägre ambiå tionsnivå välja att vara passiv och i stället låta konsumenten j

I aktivt söka den information som för tillfället behövs. I det

l följande talas främst

om den lägre ambitionsnivân, dvs information som får sökas av konsumenten. Information vid köptillfället har dock den högre ambitionsnivåns fördelar vad gäller chansen att nå motiverade konsumenter men belastas ändå inte ekonomiskt av att informationslämnaren aktivt skall söka upp konsumenten.

Vad nedan anförs beträffande varor och varugrupper gäller i tilllämpliga delar även tjänster. De typer av tjänster som kan komma ifråga är främst tjänster som säljs i form av färdiga paket och som säljs i likartad form till flera konsumenter, t ex försäkringar, serviceavtal, sällskapsresor m m.

Den jämförande informationen kan lämnas på olika detaljeringsnivåer från jämförelse mellan olika sätt att lösa ett problem (t ex konsumentverkets köpråd utan resultat från jämförande provning) till jämförelse mellan olika fabrikat och modeller av en

varutyp (t ex en marknadsöversikt eller varudeklaration) upp till

högsta detaljeringsnivå i vilken information lämnas om individuella exemplar av en modell (t ex information om ett av exemplar begagnad bil). Informationen kan lämnas vid olika kanaler t ex personligen av en konsumentrådgivare, skriftligen i en tidning, muntligen via radio eller TV etc.

l0.l.l glika›§ät;_att_l§sg konsumentproblem

Den typ av jämförande information som syftar till att hjälpa konsumenten att välja mellan olika sätt att lösa ett lämnas problem

i allmänhet före köptillfället. Ex: En konsument som behöver transporteras till och från sitt arbete kan välja mellan att åka kollektivt, samâka i bil med någon granne, cykla, åka egen bil som kan vara köpt ny eller begagnad eller leasad under olika former. För att få veta för- och nackdelar med dessa olika lösningar, såväl ekonomiska och tidsmässiga som andra, bör konsumenten söka information av handlingsalternativ.

förg_val

Information av hittills nämnd typ är oftast av tämligen beständig

karaktär. Den har sådan karaktär att konsumenten i lugnoch ro kan ta del av den och fatta sitt beslut om handlingsalternativ. Några detaljkunskaper behöver konsumenten inte minnas. Informa-

tionen kan därför lämnas till konsumenten rätt läng tid före köpet

utan att effekten av informationen går förlorad.

Denna typ av information, som inte huvudsakligen bygger på varuprovningar, utan mer på beräkningar och erfarenhet kan lämnas muntligen av konsumentvägledare eller i någon typ av skrift, t ex

faktablad eller konsumentverkets köpråd. Information av denna typ

lämpar sig också väl för tidningar och tidskrifter.

Att information av denna typ finns att få, samt var informationen finns, kan meddelas via andra kanaler, t ex TV, mjölkpaket, reklampelare m m.

Om konsumenten i ovanstående fall väljer att köpa en cykel måste beslut fattas om vilken typ av cykel det skall vara. Även i detta avseende kan information med allmän jämförelse mellan olika typer av cyklar (t ex flerväxlad cykel utan växel) lämnas i form av köpråd etc. Även information av detta slag kan lämnas via de kanaler som tidigare nämnts. Men det är möjligt att konsumenten måste ta med viss del av materialet till köpstället för att inte effekten av informationen skall gå förlorad.

SOU l982:38

l0.l.2 Jämförelse mellan fabrikat/modeller

Om konsumenten bestämt sig för en flerväxlad cykel, behövs information om de enskilda fabrikaten och modellerna. Denna typ av information är av mer obeständig karaktär än den mer allmänna information som beskrivits ovan. Den måste uppdateras i samma takt som marknadens utbud förändras. Sådan information kan lämnas i en marknadsöversikt eller i annan information som utformats så att jämförbarhet finns mellan olika fabrikat/modeller, t ex enhetligt utformad information om varan. Denna typ av information kan lämnas före köptillfället till de konsumenter som aktivt söker informationen. Men den bör även finnas på köpstället för att nä alla andra konsumenter. De flesta konsumenter söker inte information i förväg. Dessutom är denna typ av information till större delen av sådan karaktär - för att detaljinformation skapa jämförelsemöjligheter - att värdet av informationen snabbt går förlorat om informationen inte finns till hands vid köptillfället.

1041-3 Jämförelse: mellanjndividuella exemplar

Om konsumenten bestämmer sig för att köpa en begagnad flerväxlad cykel, är han intresserad av att få information om just det enskilda exemplar av cykel, som han funderar på att köpa. Denna information är individuell för olika exemplar inom samma modell av varan. Det är troligt att t ex slitage på just den aktuella cykeln redovisas. Information av detta slag är aktuell särskilt på begagnade varor, men även andra varor som kan uppvisa individuella olikheter, t ex pälsar, diamanter, konst m m. Sådan information måste finnas i omedelbar anslutning till varan. Kommittén behandlar inte denna typ av information.

l0.l.4 §lut§atsgr

De slutsatser som kan dras av ovanstående resonemang är följande:

x generell information kan med fördel lämnas före köptillfället

via de vanligen brukade kanalerna, dvs konsumentvägledare,

tidskrifter, annonser, direktreklam, faktablad etc

SOU l982:38

när det gäller information om fabrikat/modell av en varutyp måste bedömning göras från fall till fall om var och när i förhållande till köptillfället, informationen skall lämnas. Beslut om när informationen skall lämnas måste bli avhängig av vilken varugrupp (tjänst) informationen gäller. Merparten av informationen bör finnas på själva varan (eller på demonstrationsexemplaret om försäljningen sker på sådant sätt) eller i omedelbar anslutning till denna ju mer detaljerad informationen är desto viktigare är det att konsumenten får ta del av den så nära köpögonblicket som möj-

ligt, dvs på köpstället. För köpbeslutet viktig information

riskerar annars att glömmas bort mycket detaljerad, för det enskilda exemplaret av vara specifik information måste finnas tillgänglig vid köptillfället så att konsumenten kan ta del av den före köpbeslutet. Infonnationen måste finnas i omedelbar anslutning till själva varan att information före köpet och vid köptillfället finns att tillgå kan meddelas via vanliga reklamkanaler, t ex via etermedieY,reklampelare, mjölkpaket, annonser i dags- och veckopress vissa varugrupper lämpar sig bättre än andra för information före köp. Det gäller främst sådana varor om vilka konsumenten naturligen söker allmän information före köpet. Även tjänster hör till denna kategori. Se mer om varutyper nedan under kapitel l0.4. viss generell information om varutyper kan lämnas på köpstället i anslutning till den varugrupp informationen gäller. I de fall informationen gäller varutyper konsumenterna inte naturligen aktivt söker information om, kan detta förfarande vara att föredra andra varor lämpar mer för information direkt på varan

sig

eller i omedelbar anslutning härtill. Det gäller främst varor av sådan karaktär att varumodellens detaljutformning är avgörande för köpbeslutet. Även om allmän information lämnas om varugruppen före köp, kan detaljerad information om olika mo-

SOU l982:38

deller inom varugruppen vara befogad på köpstället. Samma resonemang kan tillämpas i fråga om vissa tjänster även den detaljerade informationen om varumodeller och tjänster kan samlas ihop i form av marknadsöversikter och via olika kanaler distribueras före köptillfället till den konsument som aktivt söker informationen i fråga. Den kan även finnas tillgängligpå köpstället i form av marknadsöversikter.

10-1-5 Avgränsning & tär-slag

till en-

i

Information av typ allmänna köpråd, som inte hänför sig . skilda varumodeller,anses inte ligga inom kommitténs uppdrag.

Information om enskilda exemplar av varor är av så speciell art in i ett av den art som att den inte passar varuprovningssystem omfattar. Inte heller information på denna nivå kommitténs uppdrag komner därför att behandlas vidare.

som föreslås i kapitel 12 och l3 behandlar De informationssystem främst information av typ marknadsöversikter och annan information på köpstället (t ex varufakta),.även om informationssyste-

met även är användbara för andra typer av-konsumentinformation.

av hur mycket information om provningar, som kan Någon bedömning krävas med stöd av 3 § MFL, görs inte av kommittén, eftersom sådant arbete bedrivs inom riktlinjekommittên. Däremot belyses förhållandet mellan å ena sidan frivilliga system som här föreslås, och å andra sidan med större inslag av obligatorium med system stöd av 3 § MFL.

l0.2 Nuvarande information före köp

För närvarande finns, som redovisas i dêl II, flera olika av information före köp och flera olika sändare av infortyper mationen via flera olika kanaler.

av den konsumenterna erhåller om varor och

Huvuddelen information

Men0m“ê$êY“9nbâYttl11 den tjänster, kommer via marknadsföringen.

SOU l982:38

information som konsumenterna själva söker

upp i syfte att erhålla underlag för ett torde köpbeslut, en mycket stor del av informationen komma från släkt, vänner, bekanta och säljare. Andra källor viktiga är konsumentverket, hemkonsulenterna vid länsstyrelserna och de kommunala konsumentvägledarna. Statsmakternas intentioner har under tid varit att längre den individuella konsumentrådgivningen skall lämnas i kommunal vilket regi, framgått av

kartläggningen. Även från konsumentverkets sida

har man sedan flera år sökt minska

telefonrådgivningen. I en promemoria

1981-06-17 från handelsdepartementet angående översyn av konsumentverket m m, föreslås att den personaliga rådgivningen till konsumenter läggs ned. har i sin Regeringen budgetproposition 1981/82:100 lagt förslag i denna del. Riksdagen har våren 1982 beslutat i enlighet med förslaget (se NU 1981/82:47, rskr 386).

Direktrådgivning på central, regional eller kommunal nivå kan bestå i besvarande av brevförfrâgningar, telefonsamtal - vilket är vanligast eller lämnas vid personligt besök. Hemkonsulenter och kommunala konsumentvägledare anordnar ofta utställningar kring olika konsumentproblem och viss del av rådgivningen sker i anslutning till dessa utställningar. Utställningarna kan vara permanenta, som fallet är i Stockholm, eller i komtillfälliga munalhuset, på något bibliotek eller liknande.

Vid personligt besök kan visst informationsmaterial delas ut. alternativt sändas till konsumenten efter telefonrådgivning. Det material som delas ut till konsumenterna är i allmänhet av generell typ, s k faktablad ocn liknande. Mer omfattande material i form av handböcker och liknande finns att köpa hos konsumentverket eller i vissa fall hos konsumentvägledaren.

Vid kommunal vägledning kan information erhållas även vad gäller förhållanden av mer lokal karaktär, såsom försäljningsställen, service på orten m m.

Testresultat som delges konsumenter kommer dels från provningar gjorda av konsumentverket eller i verkets regi, samnordiska eller internationella provningar samt vid den muntliga rådgivningen

även från tester gjorda av utländska konsumentorganisationer eller av svenska eller utländska tidskrifter.

Information lämnas även via konsumentverkets tidskrift Råd och Rön. Denna information är dels av allmän karaktär, dels modellspecifik information i form av t ex marknadsöversikter med eller utan testresultat. Tidskriften distribueras till prenumeranter vilka är privathushåll, varuhus, kommunala konsumentvägledare, 5 kommunala bibliotek m fl.

l Annan jämförande konsumentinformation före köp lämnas i tidningar,

tidskrifter, radio, TV och reklam, av branschorgan av olika myndigheter och organisationer. Även på vissa köpställen finns jämförande information.

På permanenta utställningar, av den typ Svensk Byggtjänst har i Stockholm och närbesläktade organisationer har ute i landsorten, lämnas skriftlig och muntlig information från branschorgan och från leverantörer. Vissa skrifter kan köpas på dessa utställningar.

På försäkringsområdet finns sedan år 1979 ett rådgivningsorgan, nämligen konsumenternas försäkringsbyrå. Ansvaret för verksamheten, som f n (år l982) drivs på försök, vilar på konsumentverket, försäkringsinspektionen och försäkringsbranschen.

Följande synpunkter på nuvarande informationssystem före köp har framkommit från olika håll under utredningens gång.

Många provningar av konsumentvaror både med syfte att skapa konsumentinformation och med annat primärt syfte, inom genomförs och utom landet. Även annan information om konsumentvaror finns inom många områden. Det är dock svårt för konsumenter att nå denna information om varors och tjänsters trots att egenskaper, informationen många gånger kan vara av väsentlig för betydelse konsumenten i en valsituation.

SOU l982:38

Ett bättre sätt att sammanställa och föra ut jämförande information om varor och tjänster till konsumenter saknas av konsumen-

ter och av konsumentvägledare (Se bilaga l och 7).

Konsumentvägledare menar att information ofta saknas helt när det gäller vissa betydelsefulla varugrupper inom kapitalvaruområdet. Den information som finns att få är inte alltid aktuell. Av marknadens utbud av modeller är ofta bara ett fåtal provade.

Bättre marknadstäckning önskas.(Se vidare bilaga 7.)

Från konsumentverket poängterar man svårigheterna med att finna provningsmetoder, som dels mäter de egenskaper som är väsentliga hos en produkt, dels mäter tillräckligt noggrant. Man menar också att laboratorietester är dyra att genomföra. Denna synpunkt delas med många andra konsumentupplysande organ, främst tidskrifter. Laboratorietester och utvärdering av dylika tar vidare, enligt konsumentverket och ett antal tidskrifter, så lång tid att genomföra, att resultaten ibland är inaktuella redan när de publiceras.

Även i de fall när aktuell information finns att få, krävs så aktivt informationssökandefrån den enskilde konsumenten att den konsument som bäst behöver informationen inte säkert kommer att nå eller ens söka den erforderliga informationen.

Det är tveksamt om den fina graderingen av varors egenskaper, som görs vid utvärdering av provningar alltid avspeglar för konsumenten märkbara skillnader i produkterna.

lO.3 Tidigare och nuvarande information i samband med köp

konsumenten finns att tillgå På kÖPStäl” Den information som för menas där beställning/inköp av varan görs) let (med köpställe som försäljaren lämna* °°h de är i första hand den information varan i sig - inklusive dess förpackning information som själva från försäljaren finns dock inte lämnar. Muntlig information

alltid att tillgå bl a på grund av den rationalisering och omstrukturering i detaljhandeln som tidigare diskuterats i kapitel 9. Av naturliga skäl är den av försäljaren lämnade informationen heller inte alltid tillräcklig eller neutral. Många saknar säljaren underlag för att kunna lämna information. gånger

Enhetllgtutformad information av opartisk typ, som för närvarande 2 lämnas på köpstället, är främst information som lämnas om livsmedel å › enligt livsmedelslagen, prisinformation och skötselmärkning av textilier enligt KOV s riktlinjer. Vidare finns Möbelfakta som tidigare redovisats. Även vissa VDN Fakta lever kvar, trots att systemet i fråga inte längre har någon administration. Vissa VDN Fakta har ersatts med Konsumentverkets riktlinjer, se bilaga 12. Ett antal andra system för information vid köptillfället finns: bl a KF:s system för klassificering av skor och resväskor och ett antal system för klassificering av mattor. Viss godkännandemärkning och liknande kan även i detta sammanhang anses vara information i samband med köpet. Utförligare redovisning av de olika systemen finns i del II samt i bilagor. De system, som kommittén bedömt vara av största intresse i sammanhanget, är VDN Fakta och Möbelfakta. Båda systemen har/hade likartad uppbyggnad, dvs normarbete pågick, tillstånd beviljades, kontrollverksamhet fanns m m.

l0.3.l VDN Varufakta

Systemet byggde på att intressenter inom visst varuområde utarbe-

tade ett normförslag som efter remissförfarande fastställdes. An-

vända skulle vara svensk standard. Systemet var provningsmetoder frivilligt och grundkrav fanns inte inbyggda i systemet annat än i få undantag (t ex flytvästar). Normer fanns inom ett flertal områden. Provning skedde dels genom egenkontroll, dels på av VDN godkänt laboratorium.

Deklarerade varor märktes med etikett eller på varan, t ex porslin, på vilken betyg enligt en femgradig skala redovisade provade egenskaper hos varan. Ett flertal egenskaper redovisades i de flesta fall. Leverantör som önskade märka sina varor med VDN Fakta vände sig till Varudeklarationsnämnden (senare konsumentverket) för att erhålla märkningstillstånd. Vissa bestämmelser fanns om hur etiketterna skulle utformas. Deklarationsetiketter kontrollera-

des av Varudeklarationsnämnden innan de fick användas. Viss avgift för deklarationstillstånd betalades av tillstándshavaren. bl a för registerhållning och kontroll. Att deklarerade varors egenskaper stämde överens med vad som angavs på deklarationsetiketten, kontrollerades stickprovsvis. Avsikten var att kontroll skulle ske minst en gång per år, norm och tillståndshavare.

l0.3.2.

Möbelfakta

Inom Möbelinstitutet utarbetas i samarbete med berörda intressenter förslag till deklarationsanvisning. I anvisningen ingående provningsmetoder blir så småningom svensk standard, men anvisningen kan användas innan fastställande av provningsmetoderna

hos SIS ägt rum. Även vid revidering av deklarationsanvisningar-

na används Möbelinstitutets egna provningsmetoder till dess den reviderade metoden fastställts av SIS. Systemet är frivilligt och tillståndshavare betalar viss avgift till Möbelinstitutet för bl a registerhållning och kontroll. Provning sker på Möbelinstitutet eller hos respektive tillståndshavare (två företag har tillstånd till självcertifiering). Möbelfakta finns enbart inom möbelområdet (inklusive kökssnickerier). Möbler som skall märkas med Möbelfakta, måste uppfylla vissa grundkrav. Att möblerna genomgått provning och uppfyllt grundkraven visas genom etikett på möbeln. Information om användningsområde och testresultat skall finnas att tillgå på köpstället. Att möbler försedda med Möbelfakta uppfyller ställda krav för respektive deklaration, skall kontrolleras regelbundet.

l0.3.3

§ynpunktgr_p§ tigigare_ogh_nuv5range_infgrgqgign

Följande synpunkter på tidigare och nuvarande system har framkmnnit under utredningens gång. Kritiken mot VDN-systemet riktade sig bl a mot att konsumenterna upplevde VDN Fakta som en kvalitetsgaranti. Denna kritik är, som framgått av kartläggningen. endast delvis korrekt. Även om VDN Fakta delvis uppfattades som en kvalitetsgaranti, så var detta inte helt grundlöst. De fles-

ta leverantörer som valde att på deklarationsetikett redovisa egenskaperna hos sina varor, gjorde detta på varor som erhöll relativt höga betyg vid provningarna.

En annan form av kritik mot VDN Fakta var att systemet för utveckling av nya normer och provningsmetoder var mycket tungarbetat. Kravet på att av SIS fastställda metoder skulle användas, ledde till att utarbetande av nya metoder tog lång tid och krävde stor arbetsinsats. Även revidering av gällande normer var | l mycket tidsödande. Man förmådde inte heller alltid utveckla me- I toder som mätte de för konsumenterna mest

5 väsentliga egenskaper-

na.

Den tredje huvudkritiken riktades mot varudeklarationsetiketternas utformning. På etiketten redovisades ofta betygen på ett flertal egenskaper. Dessutom fanns viss ytterligare text på etiketten. Det innebar att etiketten i vissa fall blev svår: tolkad.

Kritik riktades vidare mot systemets marknadstäckning. Bortsett från livsmedel och tvättmärkning av textilier nyttjades systemet endast av ett fåtal företag och på ett begränsat antal produkter.

Trots detta måste det anses uppenbart att systemet hade stora förtjänster. Merparten av tillfrågade konsumenter i ett flertal undersökningar, visste vad VDN Fakta innebar. VDN blev känt. Som kuriosum kan nämnas att Svenska Dagbladet våren l98l en gjorde mindre undersökning bland l6-åriga elever i grundskolan. En stor del av dessa elever visste vad VDN betydde, trots att Varudeklarationsnämnden upphörde år l973, när dessa ungdomar var åtta år. Det torde peka på att systemet hade betydande slagkraft. Till viss del kan detta bero på att samma logotyp fanns på alla varutyper. Logotypen blev så spridd att den blev känd och efterfrågad.

Kritiken mot Möbelfakta har främst varit att systemet används i

alltför ringa utsträckning. Delvis är denna kritik missvisande. Möblerna genomgår provningarna för Möbelfakta 1 större utsträckning än vad som kommer till uttryck genom märkning. Däremot saknas ofta etiketten på möbeln i butiken.

218 SOU l982:38

Tillståndshavare har ansett systemet med etiketter besvärligt att administrera. Man ansåg att man måste ha så många olika etiketter för olika möbelslag och -modeller att hanteringen blev omständig och dyr. Om antalet redovisade egenskaper och/eller antalet kvalitetsklasser kunde minskas, skulle enligt tillståndshavarna, antalet olika etiketter att hantera minska till acceptabel storlek. Etiketthanteringen har numera ändrats, se kapitel 6_

Kritik har även riktats mot systemet för att det är begränsat till att avse enbart möbler. Detta anses leda till att logotypen inte blir allmänt känd av konsumenterna och därmed inte heller efterfrågad.

Beträffande båda systemen har i viss utsträckning framförts att frivilliga system leder till dålig marknadstäckning. Eftersom endast ett fåtal av de modeller av en viss varutyp som finns på i bästa fall - förses med deklarationsmarknaden- upp mot hälften etikett, anses informationen bli skev. Konsumenterna tror lätt att just varor som försetts med deklarationsetikett är bättre än andra varor av motsvarande slag. Något reellt underlag för en jämförelse av marknadens totala utbud av varor, anses deklarationerna inte utgöra.

Kritik har även riktats mot systemen för att de trissar upp kvaliteten onödigt högt. Leverantörerna strävar efter högsta betyg med följd att konsumenten tvingas betala för en icke efterfrågad överkvalitet.

När det gäller möbelfakta har det ofta hänt att fabrikanter låtit testa sina möbler och efter provning sänkt kvaliteten så att möbeln ifråga precis uppfyller grundkraven. Syftet med att sänka kvaliteten har varit att hålla priset nere.

10.4 Varor och tjänster om vilka jämförande information behövs

Att ett konsumentbehov av vidgad och fördjupad information om marknadens utbud av varor och tjänster föreligger har varit ett av motiven för att varuprovningskommittên har tillsatts (kommitténs direktiv, bilaga 1). Detta har sålunda varit en utgångspunkt för kommitténs arbete.

Kommittén har funnit det lämpligt att föreslå att den informa-

tion som för närvarande finns tillgänglig på ett effektivare sätt förs ut till konsumenterna och att konsumentvaruprovningar i större utsträckning kanaliseras till provningar av för konsumenten väsentliga egenskaper.

Skälen härför är att sådana strävanden skulle öka möjligheterna att uppnå de syften som redogörs för i kapitel 9;

Information som redan finns framtagen genom t ex provning eller faktasammanställningar bör i högre grad än för närvarande kunna utnyttjas i konsumentupplysningssyfte.

Sådan information är t ex:

x information som finns om frivilligt eller i vissa fall obligatoriskt typkodkända varor eller varor som på annat sätt visats uppfylla vissa grundkrav, t ex förteckning över godkända sollampor, viss S-märkt elektrisk materiel, typgodkända bilbarnstolar etc x sammanställningar av resultat från besiktningsverksamhet x information, t ex i form av jämförande provningar, från organisationer och tidskrifter inom och utom landet x allmän varuinformation från organisationer och tidskrifter x företagens egen information.

Vissa varugrupper om vilka information är nödvändig för rationella köpbeslut, inkluderas inte i resonemanget i det följande.

Det gäller varor vars från konsumentsynpunkt väsentliga egenskaper,

främst i funktionshänseende, eller informationen om dessa är reglerade i speciallagstiftning. Det innebär att t ex livsmedel och läkemedel, liksom trafiksäkerhetsaspekter på personbilar, faller utanför resonemangen. Däremot inkluderas t ex byggmateriel, som köps direkt av enskilda konsumenter.

Behovet av konsumentinformation är olika stort beroende på i vilvarans egenskaper klart framgår av ken utsträckning väsentliga varan. Önskemål om opartisk information kan relateras själva till frekvensen frågor till konsumentvägledare före köp och till antalet reklamationer.

Förfrågningsstatistik från konsumentverket, hemkonsulenterna och de komnunala konsumentrádgivarna lämnar information om de varor där informationsbehovet före köptillfället är störst. Andra källor är reklamationsstatistik, försäljnings- och konsumentstatistik.

Vad gäller reklamationer(inklusive småmålsärenden) och klagomål till konsumentrådgivare förefaller bilar, textilier, hantverks-

tjänster och resor dominera. (Se vidare bilaga l5.) När det där-

emot gäller förfrågningar före köp dominerar hushâllskapitalvaror för tvätt och matlagning.

Försäljnings- och konsumtionsstatistik visar att förutom livsmedel och boende, stora belopp används för inköp av kläder, möb-

ler, sport- och friluftsutrustning.(Se vidare bilaga 16.)

Behovet av jämförande varuinformation är stort när det gäller nya varutyper som introduceras på marknaden. Vissa sådana typer av varor ligger i tiden eller marknadsförs på sådant sätt att konsumenterna snabbt investerar större belopp i varutypen i fråga. Jämförande information av enklare slag behöver finnas tillgänglig efter kort tid när nya varutyper, som kan antas leda till större investeringar från konsumenternas sida, introduceras på marknaden. Sådan information behöver inte alltid redovisa resultat från provningar utan kan t ex innehålla jämförelser med tidigare på marknaden existerande varutyper med likartat använd- Ex jämförelse ningsområde. varmluftsugn vanlig.ugn.

Ett antal kriterier,för i-vilka fall opartisk konsumentinformation kan behövas,lämnas nedan: x det krävs speciella kunskaper eller speciell apparatur för att kunna bedöma varutypens egenskaper x inköp av varutypen är av ekonomisk betydelse för det enskilda hushållet, antingen därför att inköpen tar stor del av hushâllsbudgeten genom frekventa inköp eller genom att varutypen är en sällanköpsvara men innebär en stor utgift

SOU l982:38

inom varutypen finns omfattande pris- och/eller kvalitetsspridning konsumenten ställer speciella krav på varutypens prestation varan kan bli dyr att underhålla varan kräver speciell skötsel varutypen är ny på marknaden avancerade och/eller omfattande beräkningar krävs för att avgöra vilket erbjudande som är fördelaktigast (företrädesvis tjänster).

Kommittêen anser att de tre först redovisade kriterierna bör tillmätas störst vikt.

10.5 Informationens innehåll

Vilken information som behövs för att fatta ett rationellt köpbeslut är beroende av vilken varutyp det gäller.

l0.5.l Tidigare och nuvarande information

Varor märkta med VDN Fakta var försedda med en etikett av visst utseende. Att varan märkts enligt systemet framgick av logotypen på etiketten. Därutöver angavstillstândshavaren, enligt vilken norm varan deklarerats, betyg på provade egenskaper och eventuellt ytterligare upplysningar om varan. Ingen sammanvägning gjordes av betygen för de olika egenskaper som testats. I normen angavs även om andra än de provade egenskaperna skulle redovisas på etiketten.

När det gäller Möbelfakta anges användningsområde, hållbarhet, material och utförande, samt i förekommande fall yttålighet. Provningarna omfattar flera test, vilkas resultat sammanvägs i två eller tre betyg.

sou 1982 aa

l0.5.2 §ommittegs_syn_p§ vad informationen_bor_innehallg

Informationens innehåll bör vara så beskaffat att det hjälper konsumenten att bedöma för- och nackdelar med en typ av varor eller tjänster (allmän jämförelse mellan olika varutyper i syfte att leda konsumenten till ett rationellt val vad gäller varutyp och prisnivå) eller om en specifik varumodell eller tjänst är värd sitt pris utifrån den enskilda konsumentens synpunkt.

Sådan information, som främst syftar till att analysera konsumentens behov av viss vara eller av vissa egenskaper hos varan, behandlas inte här. Kannittên vill inte generellt uttala sig om vilken information som skall finnas om varje varutyp. Detta mäste bedömas för varje enskild varutyp.

Innehållet i den mer allmänna informationen om varutypen ifråga kan emellertid vara följande: x prisnivå för varutypen, alternativt uppgift om ungefärlig vilka prisnivåer som är aktuella inom varutypen i fråga i normalvärden för varutypen, såsom på väsentliga egenskaper driftskostnader, ev anslutningsmöjligheter, energiförbrukning, uppskattad livslängd, begränsningar i användningsmöjligheterna, tillbehör.m m x om varan skall eller kan uppfylla minimikrav i något hänseende, kravställande organisation/myndighet.

Den modellspecifika jämförande informationen, som gäller den aktuella modellen av varan, kan innehålla uppgifter om x tillverkare/generalagent x om minimikrav uppfyllts och vilka dessa är x väsentliga egenskaper för varan i fråga, såsom driftskostnader, energiförbrukning, livslängd, mått, vikt, färg, begränsningar i användningsmöjligheterna, tillgång till service och reservdelar var skötselanvisningar finns att fâ, testresultat m m.

Ca-pris bör ingå i marknadsöversikter. När det gä11er prisuppgift på köpstäliet förutsätter kommittén att sådan information lämnas utan att detta särskiit behand1as vidare i föreliggande betänkande.

Ailmän och specifik varuinformation bör i vissa fail kunna kombineras, t ex genom redovisning av högsta och Iägsta värde för viss egenskap hos på marknaden befint1iga m0de11er av viss varutyp, samt information om var på ska1an den aktuelia varum0de11en återfinns.

SOU l982:38

ll VARUPROVNINGAR OCH MARKNADSUVERSIKTER

ll.l Varuprovningar

ll.l.l

Qmfattnigg

Provningar, som främst syftar till att ge underlag för konsumentinformation, utförs i mycket begränsad omfattning, jämfört med den totala omfattningen av konsumentvaruprovningar. Kommittén finnerv det beklagligt att så skall vara fallet, men inser att statliga medel för konsumentvaruprovning inte med nuvarande statsfinansiella läge kan komma att ökas drastiskt.

Konsumentverkets provningar görs delvis på uppdragsbasis. Provningar på konsumentverkets bekostnad och i dess regi är som tidigare redovisats begränsade.

De jämförande provningar som genomförts via Nordiska Ämbetsmannakommittén för konsumentfrågor har medfört vissa problem. (NÄK) Särskilt stora har problemen varit vid publiceringen, eftersom tryckfrihet och skadeståndsansvar är olika i de nordiska länderna. Detta har medfört att publiceringen i vissa fall dagit ut på tiden så att provningsresultaten hunnit bli inaktuella. De s k ETG-provningarna har rönt uppskattning bland deltagarna (se kartläggningen). När det gäller ETG-provningar görs en utvärdering

av provningsresultaten av den som skall publicera resultaten. NÄK-

provningar har däremot utvärderats gemensamt av de deltagande länderna, även om publiceringen kunnat ske på olika sätt i de olika länderna.

Det borde vara ekonomiskt fördelaktigt att samordna jämförande konsumentvaruprovningar i de nordiska länderna eftersom en stor del av provningskostnaderna är kostnader för administration av provningen. Det vore därför en fördel om problemen med NÄK-provningarna kunde undanröjas. Omfattningen av NÄK-provningarna torde därmed kunna öka.

Att delta i ETG-provningar är, enligt konsumentverket, avsevärt mindre kostnadskrävande än att på egen hand genomföra motsvarande provningar. Om NÄK-provningar får samma flexibla och smidiga utformning som ETG-provningarna redan har, torde samma omdöme komma att gälla även NÄK-provningar.

En ökning av deltagande i dylika provningar borde därför vara att föredra framför att tillgängliga statliga medel för jämförande varuprovningar disponeras för egna provningar av konsumentverket.

n.1.2

_ljarknadstäckning

Genom att konsumentverket till stor del genomfört konsumentvaruprovning på uppdragsbasis, har marknadstäckningen i det materia] som publicerats i vissa fall varit synnerligen begränsad.

Det är, enligt kommitténs mening, eftersträvansvärt att söka tillhandahålla information om så stor del av marknadens utbud som möjligt.

Detta är särskilt viktigt vid jämförande provningar som redovisas i någon form av marknadsöversikt. Vid dylika provningar måste så stor del av marknaden täckas att resultaten av provningarna blir praktiskt användbara och verkligen ger konsumenten underlag för jämförelser inom marknadens utbud. Om endast några få modeller inom ett stort urval provats, finns risk för att konsumenten bedömer just de provade modellerna som något slags positivt urval och därför passar de egna behoven bäst.

Även vid andra provningar som syftar till konsumentinformation är hög marknadstäckning ett mål att sträva efter. Men om mätningar sker mot fast värdeskala kan provningsresultaten ha högt informationsvärde, även om marknadstäckningen är begränsad.

11.2 Provningsmetoder

“ -2-1

IiEi2a:e_°sh_svaraexproxningsmeioáez

I VDN-systemet användes a11tid provningsmetoder som var svensk standard. Metoderna utarbetades i arbetsgrupper bestående av personal från VDN, SIS, statens provningsanstait, berörda organisationer och de presumtiva tiliståndshavarna.

Dekiarationsanvisningar för Möbe1fakta tas fram på iikartat sätt. måste dock inte vara svensk standard, även om man

Provningsmetoder

strävar efter detta.

Vid provningar av konsumentvaror som genomförs på konsumentverket

används i viss utsträckning metoder som faststäiis av SIS e11er andra standardiseringsorgan samtmodifieringar av sådana provningsmetoder. Även branschstandards används. Vidare används egna provningsmetoder i viss utsträckning, särski1t vad gä11er praktisk provning (dvs provningar som inte innebär tekniska mätningar). Om möjiigt eftersträvas internationeiit faststä11da metoder.

Organisationer och tidskrifter använder i viss utsträckning 1ikartade metoder som konsumentverket men i högre grad än konsumentverket egna metoder.

Företag/branschorganisationer provar i a11mänhet konsumentvaror för att utröna i vi1ken mån varorna uppfy11er krav och önskemå1 i normer faststäiida av standardiseringsorgan e11er branschorganisationer.

11.2.2 _Ergblem med Qittiils_anv§nda_provningsmetoger

som Kritik har riktats mot VDN därför att endast provningsmetoder faststä11ts av SIS fick komma ti11 användning. Det innebar att

normutveckiing och -revidering var mycket resurskrävande och tids-

ödande. Det iedde ibiand att normer var mogna för revidering

tiI1

redan när de faststä11des, ibiand tiil att normer inte faststä11-

des eftersom utveckiingen hunnit förbi normarbetet.

Med de krav på provningsmetoder som fanns, var det i vissa fa11 omöjiigt att få fram metoder för att mäta väsentiiga egenskaper.

Viss kritik har även riktats mot konsumentverkets och andra svenska myndigheters nationeiia krav och vai av provningsmetoder. Kritik gäller här främst att nationeiia avvikeiser i förgjorts håiiande tiil internatione11 standard. Det är t ex svårt för konsumenter och ieverantörer att förstå varför en eiektrisk apparat som godkänts i Tyskland inte betraktas som säker i Sverige, e11er en tvättmaskin som fått avseende högsta betyg sköijeffekt i Tyskiand inte skuiie få samma värdering här.

11.2.3 §omm1ttens_syn_på_grovning§mgtgdgr

Kommittén anser att en utgångspunkt måste vara att provningsmetoder är av sådan kvaiitet att en korrekt redovisning av provningsresuitaten inte står i strid med vederhäftighetskraven i 2 § MFL. Den som gör ett påstående om en varas egenskap måste ha använt en provningsmetod som ger så säkra mätvärden att provningsresuitatet kan användas som bevis för påståendets riktighet. Detta krav på provningsmetoder bör ses som ett riktmärke även när MFL inte är tiiiämpiig, t ex när någon myndighet genomför e11er iåter genomföra provningar e11er när provningsresuitaten används för konsumentinformation från kommunaia konsumentvägiedare. Man bör sträva efter att förankra arbetet hos standardiseringsorgan, men i samarbete med dessa söka enkiare modeiier. Vidare bör man sträva efter internationeii harmonisering av provningsmetoderna.

Resonemanget ovan bör dock inte tas ti11 intäkt för en exakthet i provningsmetoderna, som ieder tiil att väsentiig konsumentinformation inte kan tiiihandahåiias. Provningsmetoders exakthet måste i varje enskilt fa11 vägas mot konsumentnyttan av information om provningsresuitat.

Man bör i sammanhanget skiija me11an reproducerbarhet och reievans.

En provningsmetod måste mäta egenskaper som är reievanta när det gäiier information om den varutyp som är aktueii. Han bör vidare sträva efter att finna provningsmetoder som är reproducerbara, dvs som ger samma resuitat oberoende av när, var och av vem provningen görs. Redovisningen behöver emeiiertid inte vara utföriigare än att skiiinader som upptäcks vid provningar, även kan observeras av vaniiga konsumenter.

Kommittén anser att man i viss utsträckning kan skiija me11an kraven på provningsmetoder för å ena sidan jämförande varuprovningar och å den andra sidan för de provningar som görs i syfte att faststäiia vissa grundkrav vad gäiier utförande och funktion hos en vara, eiier provningar som annars görs för att jämföra med en fast värdeskaia.

Vid jämförande konsumentprovningar är inte kravet på reproducerbarhet iika stort som vid prov mot fast värdeskaia eftersom provningsbetingeiserna kan håiias konstanta under en jämförande provning. Endast de i testet ingående modeiierna av en varutyp behöver vid enkiare jämförande varuprovningar kunna jämföras med varandra och med konsumentbehoven av de provade egenskaperna. Varor som provas måste dock vid upprepade test piaceras eniigt samma rangordning om skiiinader meiian varorna konstaterats, men kraven på testmetoder behöver inte aiitid stäiias så högt att uppmätta skiiinader i egenskaper me11an provade varor kan kvantifieras. Vid utvärdering måste i så fail försiktighet iakttas när det gäiier att redovisa små skillnader me11an varor.

Givetvis är det ett starkt önskemåi att kunna jämföra testresuitat från oiika jämförande provningar. Varor som finns kvar pâ marknaden vid nästa provningstiiifäiie måste annars provas om. I den mån tiiiräckiig reproducerbarhet för sådana jämförelser kan uppnås bör detta eftersträvas.

Om en varutyp provas ofta, bör tiiiräckiig reproducerbarhet eftersträvas även vid funktionsmätningarna i de jämförande varuprov-

ningarna. Vad gäller de tekniska mätningarna bör s k referensexemplar kunna komma till användning i större utsträckning än vad som nu är fallet. Referensexemplaren med kända prestanda ingår i varje jämförande varuprovning och övriga provade varor relateras till referensexemplaren.

Vid provningar bör varans, vid normalanvändningen väsentliga egenskaper mätas. Provningsmetoderna bör vara så enkla som möjligt. Beträffande vissa varor är t ex hanterligheten viktigast. Det innebär att tekniska mätningar inte alltid är tillräckliga. Ofta är praktisk provning nödvändig för att varan skall kunna bedömas från konsumentsynpunkt. Även subjektiva mätmetoder, t ex panelprovningar bör därvid kunna användas under förutsättning att godtagbara metoder härför tas fram. Betydelsen av praktiska provningar när det gäller konsumentvaror bör inte underskattas.

I den mån provningsmetoder som fastställts av standardiseringsorgan eller annars är allmänt vedertagna finns tillgängliga och mäter de för konsumenterna väsentliga egenskaperna hos varan, bör dessa provningsmetoder användas. Om sådana metoder inte finns, eller kan tas fram inom rimlig tid bör andra metoder kunna komna till användning. Därvid kan ofta delar av redan befintliga provningsmetoder användas med framgång. Det är bättre att använda icke fastställda metoder som mäter de för konsumenten väsentliga egenskaperna, än att använda fastställda metoder som mäter viktiga tekniska data, som inte är av primärt intresse för konsumenten.

ll.3 Utvärdering av varuprovningar

Mycket små skillnader i prestation, som kan upptäckas vid provningarna torde knappast ha någon praktisk betydelse för en vanlig konsument. Spridningen i mätvärden är ofta lika stor inom en modell som mellan modeller. Därför är det kommitténs mening, att det vid redovisning av provningsresultat inte skall användas fler betygsklasser än vad som har praktisk nytta för konsumenterna.

Man bör vid utvärderingar inte söka skillnader mellan olika provade modeller om inte dessa skillnader upplevs som reella när varan används. Det kan vara lika intressant från konsumentsynpunkt med en redovisning av att inga väsentliga skillnader finns mellan olika modeller inom en varutyp på marknaden.

Mer om provningars genomförande återfinns under kapitel l2 och l3.

ll.4 Marknadsöversikter

Ett stort antal tidskrifter och organisationer genomför varuprovningar och redovisar resultaten i marknadsöversikter. Frekvensen av marknadsöversikter i olika typer av tidskrifter är i ökande. Det är kommitténs önskan att dessa marknadsöversikter skall komna fler konsumenter till del, än enbart den ursprungliga läsekretsen. Det är vidare önskvärt att marknadsöversikterna ges en längre livslängd än vad ett nummer av en tidskrift har, dvs i allmänhet tills nästa nummer kommer ut.

Kommittén anser det värdefullt att i marknadsöversikter redovisa provningsresultat. Men i många fall kan värdefull konsumentinformation komma fram via marknadsöversikter även utan provningsresultat.

Eftersom det naturligen inte ligger i enskilda företags (=leverantörers) intresse att förse konsumenterna med marknadsöversikter i vilka inte bara de egna varumodellerna utan även konkurrenternas redovisas, anser kommittén det vara av stor betydelse att de kommunala konsumentvägledarna förses med fler, utförligare och aktuellare marknadsöversikter.

Enligt kommittén bör en marknadsöversikt täcka så stor del av marknaden som möjligt. Det bör ge en god bild av större delen av marknadens utbud, se även kapitel ll.l.2.

En marknadsöversikt måste, för att fylla sitt syfte som konsumentinformativt material, vara aktuell. Det är därför viktigt att

1naktue11a de1ar i marknadsöversikter kan ersättas med aktue11are uppgifter och att nytillkomna m0de11er inom en varugrupp kan 1äggas ti11 redan bef1nt11ga marknadsöversikter. Vidare bör marknadsöversikter snarast upprättas över nya varutyper.

Kommitténs syn på möj11gheterna til] och ansvaret för dessa frågor redovisas närmare under kapitel 12 och 13.

SOU l982:38

12 INFORMATION FÖRE KUPTILLFÃLLET

12.1 Den kommunala konsumentvägledningen

Provningsresultat, bland annat i form av marknadsöversikter, kan förmedlas till konsumenter antingen före köptillfället eller i samband med detta.

Före köpet dominerar företagens egen marknadsföring som informationskälla men de kommunala konsumentvägledarna finns som alternativ informationskälla. Konsumenter som aktivt söker information inför ett köp och som önskar opartisk information söker ofta upp en kommunal konsumentvägledare.

Ett stort antal förfrågningar kommer varje år till de kommunala konsumentvägledarna (se kapitel 5). Även om antalet förfrågningar är stort, är dock andelen köp som föregåtts av förfrågning hos en kommunal konsumentvägledare i förhållande till den totala mängden köp mycket liten. Enligt kommitténs sätt att se är det knappast realistiskt att bygga ut den kommunala konsumentvägledningen i sådan utsträckning att alla konsumenters behov av opartisk information om varor och tjänster kan täckas den vägen. Kommittén har utgått från att den kommunala konsumentvägledningen så småningom kommer att byggas ut i enlighet med tidigare intentioner så att alla kommuner omfattas av verksamheten. Föreliggande förslag bygger dock på nuvarande omfattning av verksamheten. Den personliga rådgivningen till enskilda konsumenter före köpet måste snarast ses som ett komplement till annan opartisk information i samband

med köptillfället.(Den kommunala konsumentpolitiska verksamheten

redovisas i bilaga 14.)

Som framgått av kartläggningsdelen görs många provninqar av konsumentvaror, men resultaten kommer av flera skäl inte alls eller endast till begränsad del konsumenterna tillgodo. Vägar för att föra ut provningsresultat till konsumenterna behöver konstrueras. Viktigt är vidare att den information som kan erbjudas konsumenterna är aktuell. Vid överväganden om hur information skall föras ut till

konsumenterna är det naturligt att också behandla hur konsumentverkets informationsflöde till de kommunala konsumentvägledarna kan effektiviseras.

Kommittén anser att sådan effektivisering kan ske genom modernare rutiner. Det skulle innebära att mer och aktuellare informationsmaterial skulle kunna finnas tillgängligt i kommunerna. Kommitténs uppdrag stannar enligt direktiven vid att föreslå sätt att föra ut information om provningar och marknadsöversikter till konsumenter. Eftersom kommittén nu kommer att behandla effektivisering av den väsentligaste kanalen för denna typ av information, finner kommitén det emeliertid naturligt att behandla möjligheterna till förbättringar även av annan konsumentinformation som distribueras via samma kanal.

12.2 Nuvarande informationsflöde till konsumentvägledarna

som finns tillgängligt för de kommunala Det informationsmaterial kommer dem till handa från olika håll. konsumentvägledarna Största avsändare är konsumentverket. Men även flera andra myndigheter är avsändare, liksom privata och statliga organisationer Vissa myndigheter och organisationer och företag. statliga distribuerar sitt material eller delar

vissa organisationer

därav till konsumentvägledarna via konsumentverket.

Annat informationsmaterial söker konsumentvägledarna själva upp och organisationer. Materialet sammanvia kontakter med företag ställs därefter hos konsumentvägledarna.

distribueras via till de Material som för närvarande postverket är främst av följande karaktär: kommunala konsumentvägledarna

* informationsblad med allmän text av Faktablad och andra det finns på marknaden olika karaktären tänk på att..., av varor som fyller funktionen... etc. typer

SOU l982:38 ,

Handböcker med allmän information av samma typ som faktablad men även med förteckningaröver varor som kan och liknande, behövas i olika sammanhang och med prisuppgifter och eventuellt annan information om varorna-

i vilka en kort allmän text om Testresultat;böcker återges som är väsentliga för en vara samt resultat vilka egenskaper som upptar större delen av boken. från genomförda provningar Testresultat kan även âterfinnasi andra publikationer än böcker, t ex tidskrifter eller kortare informationsblad eller stenciler,

Marknadsöversikter från konsumentverket som är en så fullständig förteckning över marknadens utbud av viss vara som möjligt. I förteckningen finns olika egenskaper hos varan redovisade, dock utan testresultat.

Förteckningar som kan vara sammanställningar över varor som i något hänseende blivit godkända av myndighet eller annan organisation, eller som av någon anledning bedömts vara farliga eller på annat sätt inte uppfyller rimliga krav. Förteckningar finns även över företag inom viss bransch.

Föreskrifter, anvisningar och råd från olika myndigheter.

Sökordslista ; en förteckning över var information av olika slag finns. Det gäller hänvisningar till skrifter av tidigare nämnd natur, men även hänvisningar till artiklar i svenska och utländska tidskrifter.

Det nämnda informationsmaterialet ges ut av olika myndigheter, organisationer och företag. Det distribueras i vissa fall direkt till de kommunala konsumentvägledarna, i vissa fall via konsumentverket. Konsumentverket sänder förutom sitt eget material även ut material från t ex sjösäkerhetsrådet, SEMKO, Skoforskningsinstitutet, bostadsstyrelsen. Material sänds mestadels direkt till konsumentvägledarna från t ex livsmedelsverket, bostadsstyrelsen, statens pris- och kartellnämnd, försäkrings-

bolagens servicebolag, trafiksäkerhetsverket, handikapporganisationer, vissa branschorganisationer, Kooperativa Förbundet. Vissa företag sänder informationsmaterial i form av t ex kataloger direkt till konsumentvägledarna.

l2.3 Problem med nuvarande informationsflöde

Informationsmaterialet är mycket heterogent och det kommer från flera olika avsändare. Man kan dock urskilja två huvudtyper av informationsmaterial, nämligen allmän information som inte i större utsträckning påverkas av marknadens utbud och specifik varuinformation vars aktualitet påverkas starkt av förändringar kan en tredje typ av information urskilpå marknaden. Möjligen sådan som påverkas i sin aktualitet på grund av jas, nämligen myndigheters och organisationers agerande.

Det material som påverkas av marknadens utbud och av myndigheters och organisationers agerande blir snabbt inaktuellt och behöver uppdateras ofta för att behålla sitt informationsvärde. Mer allmän information har mestadels längre hållbarhetstid.

Information av sådan typ som ofta behöver uppdateras, kan f n i många fall inte hållas aktuell på grund av bristande resurser för uppdatering, eftersom även information som lämnas av företag distribueras via konsumentverket (t ex marknadsöversikter, i vilka av fabrikanter/importörer lämnade uppgifter inte kontrolleras av konsumentverket före publicering). Eftersom informationsmaterialet distribueras med posten och förvaras i pärmar hos de kommunala konsumentvägledarna, måste omfattningen av materialet vara av hanterlig storlek.

Sökordslistan, som distribueras var fjärde månad från konsumentverket till kommunerna, innehåller bl a hänvisningar till artiklar i olika tidskrifter, svenska såväl som utländska. Däremot finns inte tidskriftsartiklarna återgivna. Den konsumentvägledare som önskar använda de artiklar, som sökordlistan hänvisat till, måste själv skaffa den tidskrift artikeln varit införd i. Många konsumentvägledare har tillgång till ett synnerligen begränsat antal tidskrifter av ifrågavarande slag.

Det innebär att man ofta inte har tillgång till erforderligt och önskvärt informationsmaterial, inte ens på kommunens bibliotek.

För attsökordslistan inte skall bli ohanterlig på grund av sitt format, söker man från konsumentverkets sida begränsa informationen till det viktigaste. Detta har inneburit att hänvisningar till tidskriftsartiklar i olika ämnen inte införs i efterföljande sökordslista, även om nyare information i samma ämne saknas. Många konsumentvägledare för därför egna sökordsregister i form av kortlådor eller på annat sätt. Eller också behåller konsumentvägledaren den gamla sökordslistan (alternativt flera gamla listor) och arbetar med dessa listor parallellt.

Att samla in information för att sammanställa en marknadsöver-

sikt är enligt konsumentverket mycket arbetskrävande. Enskilda

tjänstemän som arbetar med sådana uppgifter har angett att det tar upp till tre månader att göra en marknadsöversikt, vilket delvis beror på svårigheter att få in uppgifter från företagen. På grund av de begränsade resurserna, finns därför inte marknadsöversikter tillgängliga inom alla de områden konsumenter och konsumentvägledare efterfrågar.

Marknadsöversikter med eller utan testresultat, som sammanställts av privata organisationer eller företag, t ex specialidrottstidskrifter m m nyttjas mera sälförbund, branschorganisationer, lan av de kommunala bl a på grund av briskonsumentvägledarna, tande informationskanaler. Viss information som finns tillgänglig hos dessa av organisationer sammanställs för närvarande typer eftersom inte någon kanal till

inte, organisationerna funnit

konsumenterna.

12.4 Information som behöver finnas hos konsumentvägledarna

Hos de kommunala konsumentvägledarna bör informationsmaterial finnas tillgängligt om sådana varu- och tjänstegrupper om vilka information är efterfrågad före köptillfället, dvs sådana varor eller tjänster vars inköp konsumenten naturligen planerar i

förväg.

För att informationen om enskilda varumodeller skall vara meningsfylld, erfordras att det inom varutypen i fråga är allmänt att de enskilda varorna märks med fabrikat, typbeteckning eller liknande så att de med säkerhet lätt kan identifieras av konsumenten på köpställena.

Informationsmaterial som skulle behöva finnas hos de kommunala konsumentvägledarna är huvudsakligen av samma karaktär som, men av större omfattning än, det material som redan finns där. Endast i viss utsträckning behöver nya slag av informationsmaterial tillkomma. Ett bättre utnyttjande av redan befintlig information i form av testresultat och övriga marknadsöversikter från tidskrifter, organisationer och företag bör dock vara eftersträvansvärt.

Marknadsöversikter över fler varutyper skulle förbättra möjligheterna att lämna relevant information till konsumenter. Även ökad redovisning av konsumentvaruprovningar skulle förbättra dessa möjligheter. Ukning av mängden sådan information bl a genom bättre nyttjande av befintlig information bör eftersträvas.

Förteckningar över varor som i något avseende blivit godkända finns när det gäller vissa varugrupper. Förteckningar över godkända varor inom andra varugrupper har man inte tillgång till hos de kommunala konsumentvägledarna. Antalet förteckningar bör utökas så att förteckningar över frivilligt godkända konsumentvaror inom alla varugrupper som kan provas och frivilligt godkännas i något avseende finns tillgängliga hos de kommunala konsumentvägledarna. Sådana förteckningar bör finnas oberoende av om godkännandet avser grundkrav som uppfyllts vid säkerhets-, vid kvalitets- eller vid funktionsprovning.

Informationsmaterial som för närvarande inte finns tillgängligt hos de kommunala konsumentvägledarna, men som det skulle vara önskvärt att ha tillgång till behandlas i det följande:

x förteckningar över av tillverkare/generalagenter godkända service- och reparationsverkstäder inom olika varuområden, främst vad gäller hushållskapitalvaror

SOU l982:38

* från konsumentsynpunkt intressanta förteckningar över hantverksföretag som av någon instans akutoriserats eller på annat sätt godkänts förteckningar över vanliga fel på olika hushållskapitalvaror, samt auktoriserad verkstadsdebitering för att åtgärda dessa fel

checklistor för felsökning när det gäller fel på hushållskapitalvaror som konsumenten själv kan förmodas avhjälpa

marknadsöversikter över tjänster av komplex art, t ex försäkringstjänster, banktjänster, sällskapsresor m m

lathundar” för beräkning av hushâllsbudgetar

lathundar för beräkning av förmånligaste sätt för ett hushåll att finansiera varu- eller tjänsteköp

standardformulär för vissa avtal m m, t ex köpeavtal, inbördes testamenten, reklamationer, besvärsskrivelser m m.

l2.5 Krav på information från konsumentvägledarna

De krav som konsumenterna har rätt att ställa på den information som tillhandahålls av de kommunala konsumentvägledarna bör kunna vara: skall vara så utformad att den är lätt att förstå informationen

skall finnas innan köpbeslut fattas informationen tillgänglig är av sådan karaktär att den påverkar konsuom informationen .mentens möjlighet att göra ett rationellt köp

informationen skall ha sådan bredd att den blir efterfrågad. inte inträffa alltför ofta att information inom sökt Det får ämnesområde inte finns att tillgå

informationen skall vara aktuell. Det innebär att information som är av sådan karaktär att den påverkas av t ex

marknadsförändringar eiier myndigheters eiier andra organisationers agerande måste uppdateras ofta

* information om oiika varor inom samma varugrupp måste vara så likformad att konsumenten får en god överbiick över marknadens utbud i de fa11 informationen är varu/tjänstespecifik. Samma egenskaper måste redovisas på samma sätt för samtiiga modeiier inom en varugrupp.

12.6 Olika sätt för informationsöverföring ti11 konsumentvägiedarna

Som i tidigare avsnitt framhåiiits är det angeiäget att i den kommunaia konsumentverksamheten ta vara på tiiigängiig information, främst om varor och tjänster, viiken för närvarande inte nyttjas. Det är vidare angeiäget att utvidga befintiig information tiii att omfatta fier varu/tjänstegrupper, att tiiiföra andra typer av information och att kunna uppdatera befintiig information oftare, iiksom att även i vissa fa11 kunna bibehåiia befintiig information iängre tid om den inte biivit inaktueii.

Den information som för närvarande hanteras av de kommunaia konsumentvägiedarna och av konsumentverket är mycket omfattande. Att utöka informationsmängden på sätt som ovan skisserats är inte möjiigt med nuvarande system för informationsöverföring från konsumentverket ti11 de kommunaia konsumentvägiedarna. Att så inte är faiiet har tvâ huvudorsaker. Deis blir pappersfiödet från konsumentverket tiii de kommunaia konsumentvägiedarna och pappershanteringen hos vägiedarna så omfattande att rent praktiska svårigheter uppkommer. Deis är en utökning oreaiistisk därför att utökade resurser för sammanstäiining och uppdatering av information eniigt de rutiner som för närvarande används (dvs konsumentverket står för informationsinsamiing, -sammanstä11nin9,.och -distribution) inte finns tiiigängiiga. Kommittén har därför stannat för att nuvarande system för informationsöverföring ti11 kommunerna måste förbättras om mer information ska11 kunna nyttjas. Någon annan informations-

SOU l982:38

överföring erfordras.

Ett för informationsöverföring bör vara av sådan nytt system art att delar av informationsbearbetningen på sikt delvis kan göras utanför konsumentverket, t ex av tidskrifter, organisationer, företag och andra myndigheter.

bör delvis kunna göras Även uppdatering av informationen på sikt utanför konsumentverket.

till de kommunala konsumentvägledarna bör inte öka Pappersflödet även om informationsutbudet ökar och kvaliteten på informationen höjs.

Kommittén har av ovan angivna skäl stannat för att en datorbaserad bör väljas. För detta ändamål bör informationsöverföring inrättas en central databas hos konsumentverket och terminaler hos de kommunala konsumentvägledarna.

dator eller med mini- En databas kan byggas upp med större dator. Den informationsöverföring det här skulle vara fråga om är av relativt okomplicerad natur. Stora datasystem är byggda för att kunna lösa svåra och kvantitativt omfattande problem. Detta gäller särskilt problem för vilka stor beräkningskapacitet eller omfattande tabellmaterial behöver kunna överbehövs mycket blickas. För lösning av sådana problem är stora datorer lämpliga.

Om man emellertid har förhållandevis enkla frågeproblem blir

det ofta onödigt dyrt att använda stor dator, särskilt om många terminaler används.

Behovet av administration inom datasystem med stora datorer kräver resurser. Det är för en dator ofta mer resurskrävande att sortera fram rätt och rätt data för att besvara en program fråga, än det är att besvara själva frågan.

I små datorer (minidatorer) är förhållandet det motsatta. De

SOU l982:38

har mer begränsad användbarhet, men det de kan göra, görs effektivt och till relativt låg kostnad. Den tekniska utvecklingen är f n sådan att allt mer datakraft kan placeras i små datasystem till oförändrad kostnad. Små datorers kapacitet räcker emellertid inte till för komplicerade problem .

Kommittén har av ovan angivna skäl stannat för att ett datasystem med minidator bör byggas upp.

Man kan välja mellan datasystem med hyrda eller uppringda förbindelser mellan databas och terminaler. Hyrda förbindelser ger större snabbhet och säkrare tillgänglighet till databasen samtidigt som kostnaden är betydligt högre än vid uppringda förbindelser. Kommittén anser inte att så snabb tillgång till databasen elleratt så stor säkerhet i systemet krävs att det är befogat att öka kostnaden för systemet avsevärt. Uppringda förbindelser förordas därför.

I konsumentinformationssammanhang har under de senaste åren försök gjorts med datorsystem bestående av minidator och terminaler som står i förbindelse med databasen via telefonnätet. Härvid har använts standardprogram för sökning och förfrågning. Vissa kompletterande sök- och redigeringsprogram kan vidare användas. Lâgpristerminaler har kommit till användning. Söksystemet har varit enkelt med numerisk sökning eller med alfabetiska sökord. Även inmatningen är tekniskt enkel. Mycket begränsad utbildning krävs av användarna. Sådana system kallas teledatasystem och försök med dylika redovisas i bilaga 13. Vissa av de redovisade försöken har övergått till permanent verksamhet.

Kommittén förordar på grund av systemets låga kostnad i förhållande till andra datorbaserade informationsöverföringssystem och på grund av systemets enkla hantering, att informationsmaterial av snabbt föränderlig karaktär förmedlas till de kommunala konsumentvägledarna via teledata.

SOU 1982: 38

Administration av teledatasystem för informationsöverföring till konsumentvägledarna

Databasen och utrustning härför bör ägas av konsumentverket. Möjlighet bör finnas för konsumentverket att upplåta utrymme i databasen för andra myndigheter och statliga och kommunala organisationer, privata organisationer, tidskrifter och enskilda företag enligt regler som konsumentverket gör upp. Avtal om sådan upplåtelse kan träffas generellt eller i särskilda fall.

De regler som konsumentverket ställer upp för upplåtelse av databasen bör avse:

* vilka egenskaper hos en vara som kan redovisas

efter vilka sökord information skall kunna sökas

efter vilka kriterier uppdatering skall ske

på vilket sätt egenskaper skall mätas (se provningsmetoder, kapitel ll).

vilken layout informationen skall ha

vem som ansvarar för att informationen är korrekt.

Reglerna bör anpassas efter den varu/tjänstegrupp som informationen avser och efter övriga omständigheter i syfte att på enklaste sätt kunna förse de kommunala konsumentvägledarna med vederhäftigt informationsmaterial inom bredast möjliga område.

Kommittén anser att kvaliteten på informationen måste präglas av den saklighet och vederhäftighet som gäller för marknadsföringsåtgärder enligt 2 § MFL oavsett om MFL är tillämplig pâ den typ av information det här gäller eller ej.

Varugrupper (tjänster) som kan beredas plats i databasen väljs enligt de prioriteringsregler konsumentverket har när det gäller att bedöma informationsbehovet.

Avtal bör även kunna träffas i motsatt riktning, så att konsumentverket bereds tillfälle att bearbeta material, t ex testresultat, från utomstående instanser och nyttja detta material databasen. Bland annat bör vissa delar av provningar som inte uppfyller kraven på mätmetoder i konsumentverkets regler efter bearbetning kunna i databasen som allmän, ej modell-

utnyttjas

anknuten, information. Man kan t ex dra slutsatser om vissa konstruktioners lämplighet. Från testredovisningar, som inte uppfyller kraven ovan, kan ibland även vissa slutsatser om de enskilda varumodellerna dras. Så kan t ex vara fallet om enskilda varumodeller är försedda med konstruktionsdetaljer som generellt befinns lämpliga eller mindre lämpliga. En ny utvärdering av testresultaten bör kunna göras av konsumentverket, så att enskilda varor som vid provningarna fått anmärkningsvärt låga resultat kan skiljas från övriga modeller.

12.8 Inmatning och uppdatering i databasen

Inmatning i databasen i enlighet med de regler som ställts upp av konsumentverket bör efter avtal, och i vissa fall efter kontroll av KOV, kunna göras av den organisation som sammanställt materialet om detta visar sig praktiskt i det enskilda fallet. I övriga fall sker inmatning av det färdigstrukturerade och bearbetade materialet avlonsumentverket.

Det kan i praktiken visa sig enklast att inmatning sker hos konsumentverket, medan uppdatering kan ske hos utomstående instanser som valt att skaffa terminal med inmatningsmöjlighet.

Terminaler hos de kommunala konsumentvägledarna bör ägas av kommunerna. Systemet kräver attkommunernaansluter sig genom att anskaffa terminal. Det är inte möjligt för konsumentverket att förse vissa komuner med snabbt föränderlig information enligt

SOU l982:38

nuvarande system när datasystemet kommit i användning. Distributionen av information med längre hållbarhetstid påverkas inte genom införande av teledata.

Teledata har varit föremål för utredning i informationsteknologiutredningen, vars betänkande (SOU 1981:45) sommaren år 1981 överlämnats till regeringen. Enligt majoriteten i informationsteknologiutredningen bör reklamförbud införas i teledatasystem som kan nå allmänheten i bostäderna. Begreppet reklam har i betänkandet givits en vid definition, varför möjligheterna att använda teledata för konsumentinformation direkt till allmänheten torde bli begränsade om förslaget antas. Varuprovningskommittên anser emellertid att jämförande varuinformation, som lämnas i enlighet med kraven i något av samhället sanktionerat informationssystem, skall kunna lämnas till konsumenterna oberoende av var dessa vistas och av vem som är informationssändare.

12,9 Ansvar för och kontroll av informationen

Databasen kommer, när den är fullt utbyggd att innehålla information från flera olika källor och blandningar av källor. Följande källor är möjliga:

* Konsumentverket matar in eget material

Konsumentverket matar i material från tidskrifter i a) obearbetat skick b) bearbetat skick

Konsumentverket matar i material från andra myndigheter eller från statliga eller kommunala instanser

Konsumentverket matar in material från andra organisationer eller från enskilda näringsidkare

Konsumentverket uppdaterar ovanstående material

* Tidskrifter träffar avtal med KOV och matar in eller uppdaterar eget material enligt verkets regler

* Andra myndigheter eller statliga eller kommunalainstanser träffar avtal med KOV och matar in eller uppdaterar material eget enligt verkets regler

* Andra organisationer eller enskilda näringsidkare träffar avtal med KOV och matar in eller uppdaterar eget material enligt verkets regler.

* Utanför konsumentverket stående statliga, kommunala eller privata organisationer eller enskilda näringsidkare träffar avtal med KOV och uppdaterar material som matats in av konsumentverket.

Några klara regler för vem som anvarar för att informationen är korrekt i det enskilda fallet torde inte finnas. Den enklaste lösningen på problemet, vilken också kommittén förordar, är att informationsansvarig instans anges på varje sida i databasen. Med denna lösning skulle vanliga skadeståndsrättsliga regler gälla.

Särskilda ansvarighetsregler som grundas på att datasystem används för informationsöverföringen torde inte gälla.

Konsumentverket har under lång tid hänvisat till informationsmaterial som sammanställts av andra myndigheter, organisationer och tidskrifter. Konsumentverket har vidare under lång tid sammanställt marknadsöversikter som bygger på uppgifter från enskilda näringsidkare. Samma ansvarighetsregler som gäller detta material torde komma att gälla i en databas.

Konsumentverket kan emellertid inte helt undandra sig ansvar för den information verket matar in i databasen oberoende av ansvarig källa. Normala aktsamhetskrav gäller härvid och det är konsumentverkets skyldighet att reagera på uppenbart oriktiga uppgifter.

fa11 angående skadeståndsansvar I Sverige har hitti11s inget tili avgörande i domstoi. konsumentupplysning gått p g a felaktig hithörande frågor mycket sä11an. I praktiken aktuaiiseras

konsumentverket eiier annan myndighet som Det är möjiigt att kommit att sprider konsumentuppiysning, som genom vårdsiöshet e11er missvisande uppgifter, kan b1i skyidig innehåiia felaktiga för den förmögenhetsskada som däriatt ersätta en näringsidkare om skadeståndsansvar för det genom våiiats hans företag. (Regier

finns i 3 kap 2-6 §§ skadeståndslagen.) Ersättningsskyi-

a11männa endast om sådana krav har biivit åsidosatdighet torde föreiigga ti11 verksamhetens art och omfattning skäiigen ta som med hänsyn

stäiias 3 kap 3 § skadeståndsiagen). Denna regei kan,

hade kunnat ti11 det bakomiiggande konsumentskyddande syftet, med hänsyn att vissa mindre brister i materiai och sluteventue11t medföra i det konsumentuppiysande materiaiet. satser kan ursäktas

Vad härefter gä11er konsumentupplysning som sprids av annan myndighet, måste observeras att marknadsföringsiagen endast

an

gaiier för marknadsföringsåtgärder som företas av näringsidkare och som innebär en marknadsföring av en vara, tjänst e11er annan nyttighet. Harmed jämstälis marknadsföringsåtgärder vidtagna av en organisation av näringsidkare för att marknadsföra mediemmarnas produkter. Konsumentuppiysning som sprids genom oavhangiga organisationer av typen institut, stifteiser etc torde dock i rege1 inte ha sådan karaktär av marknadsföring, att marknadsforingsiagen b1ir ti11ämp1ig. För sådana organisationers uppiysningsverksamhet är röreisefriheten mycket stor i hägnet av den vidsträckta tryck- och yttrandefriheten i svensk rätt. Sa iange det inte ar fråga om straffbart handiande, saknas i regel 1ega1a möjiigheter att ingripa.

SOU l982:38

För att komplettera bilden kan tilläggas att k0nsumentupp= lysning och varurecensioner, som publiceras i tidningar och tidskrifter, är tryckfrihetsrättsligt skyddade. Här är rörelsefriheten mycket stor.

Ansvarighetsregler vad gäller provningar som utförs i NÄK:s regi behandlas för närvarande inom NÄK.

Att uppgifter, som matats in i databasen av andra än konsumentverket, är korrekta måste kontrolleras av konsumentverket vid misstanke om felaktigheter. Den som är ansvarig för informationen skall kunna bevisa att uppgifterna är korrekta. Vid upprepade och/eller grova felaktigheter skall avtalet om upplåtelse av databasen kunna omprövas.

12.10 Utrustning för av information teledataöverföring

till-konsumentvägledarna

Som central utrustning, vilken bör placeras på konsumentverket, erfordras en teledatabas. Denna består av dator, programvara samt nödvändig kringutrustning för att driva systemet. Prisnivån på systemet är beroende främst av antalet ingående linjer.

I England räknar man i Prestel-systemet med att ca 25 terminaler kan dela på en ingående linje. I ett system med tio skulle linjer med samma beräkningsmall 250 terminaler kunna anslutas.

Antalet terminaler per ingående linje är beroende av bl a teledatasamtalens längd och frekvens. För system avsedda för användning inom företag, myndigheter och organisationer brukar man som tumregel räkna med att mellan tio och 20 terminaler kan anslutas per linje. En närmare analys av erforderlig linjekapacitet bör dock göras i KOV:s regi i anslutning till detaljutformningen av systemet.

En dataanläggning av det slag som här diskuterats kräver ca 20 kvm golvutrymme.

Centralt behövs även en inmatningsterminai. Sådana finns av olika siag. Enklare inmatningsterminaier kan efter hand kompietteras upp ti11 högre standard. För smärre ändringar i existerande biider kan ett vaniigt aifanumeriskt tangentbord, som även används för sökning vid terminaier, användas.

Hos de kommunaia konsumentvägiedarna krävs en teiedataterminai. Sådan terminai kan vara konstruerad för att användas enbart som terminai, e11er vara en färg-TV-mottagare med terminaifunktion.

Om ordsökning och/e11er eiektronisk postfunktion ska11 användas (se även kapitei 12.12) erfordras aifanumeriskt tangentbord av skrivmaskinstyp.

Tiii teiedataterminaien kan kopplas en skrivare, som på order skriver ut det som visas på biidskärmen. Sådana skrivare finns i oiika utföranden med avseende på ljudnivå och skrivhastighet.

Utöver nämnda utrustning erfordras modem ti11 varje termina1. Sådana modem hyrs f n från televerket.

I detaij viiken utrustning (fabrikat, modeiier, datorprogram) som ska11 komma tili användning bör utredas av KOV i samarbete med kommunförbundet och kommundata. Kommittén har här endast redovisat viika typer av teknisk utrustning som kommer ti11 användning i föreiiggande försiag.

12.11 Databasens omfattning

Databasens är av naturiiga skäi f1exibe1. Avsikten omfattning med ett datorbaserat är att mer informationsmaterial ska11 system kunna Vid beräkningarna utgår vi därför från att nyttjas.

visst materiai från t ex tidskrifter och branschorganisationer kommer ti11 användning. Omfattningen vid fiera oiika aiternativ har beräknats. (För närvarande har konsumentverket distribuerat ett 30-tai marknadsöversikter och ca tiotaiet tester ti11 konsumentvägiedarna).

Kommittén har iâtit genomföra ett teiedataförsök i syfte att utröna deis hur stor piats i en databas oiika typer av materiai tar, deis kostnaderna för inmatning av uppgifterna.

Vid försöket har inmatning av data rörande föijande varutyper/ tjänster gjorts:

* test av åtta iuftfuktare tidsåtgång för pianering av inmatningen ca en timme inmatning ca 15 minuter per inmatad sida åtta sidor uppgifter dvs totait två timmar inmatning totai arbetstid tre timmar

* test av sex diskmaskiner (totait i testet 14 maskiner) tidsåtgång för pianering av inmatningen drygt två timmar inmatning ca 15 minuter per inmatad sida 35 sidor uppgifter dvs totait ca nio timmar inmatning total arbetstid ca e1va timmar (om a11a maskiner hade matats in hade antaiet sidor b1ivit ca 85 och tidsåtgången för inmatning ca 21 timmar. Totai arbetstid hade då blivit ca 23 timmar)

uppgifter om oiika energibidrag tidsåtgång för pianering av inmatningen ca 1/2 timme inmatning ca tio minuter per inmatad sida 15 sidor uppgifter dvs totait ca 2 1/2 timmar inmatning t0ta1 arbetstid ca tre timar

jämförande information om hemförsäkringar för pianering av inmatningen ca en timme tidsåtgång ca åtta minuter per inmatad sida inmatning 80 sidor dvs totait knappt eiva timmar inmatning uppgifter t0ta1 arbetstid ca t01v timmar

Det materia] som är iämpiigt för inmatning i databasen, dvs det materiai som snabbt förändras på grund av marknadens förändringar kan vara av eiier på grund av myndigheters (motsv) åtgärder, Beroende karaktär krävs varierande omfattning. på materiaiets i databasen för varje uppgift. Nedan oiika mycket utrymme oiika uppgifter kan vara. iämnas exempei på hur utrymmeskrävande

* avseende varor. Ca tio kan Förteckning över i något godkända förtecknas Om en förteckning innehåiier 100 varor per sida. erfordras tio sidor.

* över auktoriserade företag (t ex sådana som ut- Förteckning för visst fabrikat). Minst fem företag för garantireparationer får om adress och teiefonnummer ska11 anges. piats per sida sorteras efter postnummer för enkiare Företagen iämpiigen av varje finns inom landet ersökning. Om 500 företag siag fordras 100 sidor i databasen för en förteckning.

För marknadsöversikter utan testresuitat eiier med enkiare kan en sida redovisad varumodeii vara ti11testresuitat per att i genomräckiig. Vi gör i detta sammanhang antagandet d snitt tio modeiier ingår i marknadsöversikter av detta s1ag. text erfordras. Totait åtgår 15 Iniedande på ca fem sidor sidor för en dy1ik marknadsöversikt.

av mer kompiicerad natur med e11er utan För marknadsöversikter fem sidor erfordras varumodeii. testresuitat kan upp ti11 per att 15 modeiier ingår i marknads- Man kan tänka sig igenomsnitt text kan i detta fa11 behöva vara mer översikten. Iniedande

omfattande, t ex 15 sidor. Totalt sku11e för en marknadsöversikt av denna typ åtgå 90 sidor.

I föijande tabe11 skissas ett antal exempe1 på olika tänkbar omfattning av databasen.

Tabe11 12:1

Exempel 1. I databasen ingår: 10 förteckningar över godkända varor 100 sidor 10 förteckningar över auktoriserade företag e11er hantverkare 1 000

Exempei II;I databasen ingår: 50 förteckningar över godkända varor 100 förteckningar över auktoriserade företag e11er hantverkare (även förteckningar över vaniiqaste feien hos 01ika hushå11sapparater och norma1kostnad för åtgärdande) 10 000 50 marknadsöversikter av enkeit siag 750 50 marknadsöversikter av kompiicerat s1ag 4 500 Sökordsiistan 1 000 Totait 16 750 sidor

Exempei III. I databasen ingår: 100 förteckningar över godkända varor 1 000 sidor 50 förteckningar över auktoriserade företag e11er hantverkare 5 000 marknadsöversikter av enke1t s1ag 1 500 30 marknadsöversikter av kompiicerat s1ag 2 700 Sökordsiistan 1 000 T0ta1t 11 200 sidor

Som synes av exempien kan databasens omfattning variera beroende av informationstyperna i den. Troiigen är på sammansättningen det rimiigt att räkna med att ca 4 000 - 5 000 sidor används för marknadsöversikter med e11er utan testresu1tat. Antaiet typer av förteckningar är beroende av ambitionsnivån. Anta1et avseenden som företag e11er hantverkare kan godkännas i kan vara betydande, särskiit om förteckningar görs med avseende på o1ika godkännanden (t ex godkända garantireparatörer av tvättmaskin av fabrikat x har en 1ista, fabrikat y en annan 1ista etc samtidigt som garantireparatörer av diskmaskin x har en iista och diskmaskin y en annan iista). Det är inte orimiigt att anta att antaiet dy1ika förteckningar kan komma upp mot tusenta1et när databasen utnyttjas ti11 fu11o. Det torde dock inte vara rea1istiskt att räkna med mer än ca 10 000 ti11 20 000 sidor under de första fem åren.

Antalet terminaler är svårt att uppskatta. För närvarande finns konsumentverksamhet i 190 kommuner. Totait antai kommuner är emeiiertid 279 och man kan räkna med att samtiiga kommuner förr e11er senare kommer att införa konsumentverksamhet. Möjiighet att ansiuta kommuner ti11 måste därför finnas. samtiiga systemet av terminaier hos hemkonsuienterna, som f n Därtili kommer behov har att svara för konsumentrådgivning i de fa11 kommunen inom 1änet inte har konsumentverksamhet. Vi räknar i detta exempei med att en tredjedel (åtta stycken) av iänsstyreiserna ansluter sig ti11 systemet.

När det gäiler inmatningsterminaier är det att anta att rimligt konsumentverket den första tiden sköter mesta deien av inmatningen. Möjligen kan någon eiier ett par organisationer utanför konsumentverket vara intresserad av att ha möjiigheten att ansiuta egen inmatningsterminai. Med utbyggt system kan man räkna med att inmatning kan ske från tiotaiet inmatningsterminaler.

Antaiet förfrågningar ti11 de kommunala konsumentvägiedarna uppskattas ti11 ca 400 000 per år, med stora variationer me11an olika kommuner.

12.12 Möjlig utveckiing

Varefter avta] om inmatning kan träffas med o1ika organisationer och företag, bör antaiet “inmatare kunna öka och mängden information i te1edatabasen 1ikaså.

Det är också fu11t möj1igt att ut anta1et bygga sökterminaier, så att sådana finns ti11gäng1iga på t ex postkontor, bibiiotek och på försä1jningsstä11en. På sikt är det även tänkbart att teiedataterminaier finns i hushållen. Detta kan eme11ertid komma att stä11a större krav på inmatning och sökning.

_Möj1igheten ti11 eiektronisk postfunktion via datasystemet kan komma att rationaiisera arbetet vid konsumentverket. Det kan vara fördeiaktigt att förfrågningar från konsumentvägiedarna ti11 konsumentverket matas in av konsumentvägiedarna aiiteftersom frågor uppkommer. Konsumentverket kan vid vissa ti11fä11en besvara de frågor som finns iagrade i databasen genon att 1ägga in svaren i databasen. Svar på frekventa frågor kan iagras premanent i databasen, medan andra svar raderas bort efter viss tid.

De kommuna1a konsumentvägiedarna kan kompiettera databasen med eget material som är av 10ka1t värde.

Inmatningsterminaier kan i framtiden finnas hos hemkonsuienterna, för inmatning av regionait intressant information.

SOU l982:38

l2.l3 Tidsplan

Det är av stor vikt att en fungerande databas snabbt kommer i gång. Innan databasen blivit av någon nämnvärd omfattning, kan det knappast vara av intresse för kommunerna att investera i terminalutrustning. Under uppbyggnadsfasen måste därför konsumentverket och andra myndigheter och organisationer sända sitt informationsmaterial till de kommunala konsumentvägledarna på konventionellt sätt. Det innebär dubbelarbete under ett uppbyggnadsskede. önskvärt är därför att detta uppbyggnadsskede blir så kort som möjligt.

Om endast en inmatningsterminal används och inmatning görs med en hastighet av ca 15 minuter per inmatad sida, åtgår ca l,5 arbetsår för inmatning av l0 000 sidor.

De tidigare använda exemplen (kapitel l2.ll) kan även åskådliggöra arbetsmängden för att mata in data. Vid teledataförsöket var tidsåtgången för planering av inmatning låg. Att tidsåtgången är begränsad stöds även av ICA-kurirens försök med teledata. Vissa marknadsöversikter kan emellertid vara av mer komplicerad art varför vi i våra beräkningar utgår från dubbelt så lång planeringstid.

Det antas i det följande att tidsåtgången för planering av inmat-

ningen är en tinme när det gäller förteckningar av olika slag, två timmar för enklare marknadsöversikter och fyra timmar för komplicerade marknadsöversikter.

Tidsåtgång för planering och inmatning särredovisas i exemplen därför att planeringsarbetet inte blockerar inmatningsterminalen och därför att planering och inmatning inte behöver göras av samma person. Tabell 12:2 I. Planering av 20 förteckningar 20 timmar Exempel Planering av 50 marknadsöversikter 100 -“av enkelt slag Planering av 20 komplicerade mark- 80 -“nadsöversikter Total planering 200 timmar Inmatning av 4 650 sidor knappt 1 200 timmar

Exempe1 II. P1anering av 150 förteckningar 150 timmar P1anering av 50 marknadsöversikter av enke1t s1ag 100 P1anering av 50 marknadsöversikter av komp1icerat s1ag Tota1 p1anering 450 timmar Inmatning av 16 750 sidor knappt 4 200 timmar

Exempe1 III. P1anering av 150 förteckningar 150 timmar Pianering av 100 marknadsöversikter av enke1t s1ag 200 Pianering av 30 marknadsöversikter av kompiicerat s1ag 120 Tota1 planering 470 timmar Inmatning av 10 200 sidor 2 800 timmar

Uppdatering behöver inte göras av a11a sidor i databasen. Inte he11er behöver he1a sidor revideras. I genomsnitt kan räknas med att år1igen ca40 procent av sidorna revideras, (endast egenskaps-, namnuppgifter m m behöver revideras, tabe11huvuden m m och in1edningar ti11 marknadsöversikter och förteckningar hå11er sig aktue11a). För revidering av en sida beräknas en tidsåtgång av fem minuter. Med 10 000 sidor i databasen och 4 000 sidors revidering b1ir tidsåtgången för uppdatering 300 - 400 timmar per âr.

Med förutsättningen att omfattningen av databasen b1ir någonstans me11an exempe1 II och III, förefa11er det rim1igt att ha en uppbyggnadstid på ca två år från besiutsdatum. Detta innebär inte att systemet är fu11t utbyggt efter två år, utan att det efter denna tid bör kunna fungera på ti11fredsstä11ande sätt och att de k0mmuna1a konsumentvägiedarna efter denna tid kan använda databasen som huvudsakiig kä11a ti11 information av snabbt föränder1ig karaktär. Om konsumentverket i stä11et anskaffar två inmatningstermina1er bör uppbyggnadsskedet kunna minskas ti11 ett år. Kostnaden ökar med denna Tösning med ca 30 000 kr i investering.

Kommittén förutsätter att visst systemarbete behöver göras före och under systemets uppbyggnad. Stor1eksordningen av detta systemarbete kan b1i ca tre månaders arbete av en kva1ificerad hand1äggare och ca två månaders arbete av en konsu1t.

12.14 Resursbehov

Fö1jande beräkning är ingen exakt budget, men ett system av den art som föres1ås i betänkandet bör kunna rymmas inom en ram av ungefär den stor1eksordning som här anges.

För databasen erfordras fö1jande maskine11a utrustning (priserna i pris1äge hösten 1981, exk1 moms):

dator och programvara samt erforder1ig kringutrustning,

Termina1er i kommunerna/hos hemk0nsu1enterna:

te1edatatermina1 ca 7 000 kr tangentbord 2 000 skrivare 7 000 inträdesavgift) hyra av modem) 100 ca 16 100 kr/ans1uten kommun/hemkonsu1ent

Investeringskostnaderna uppgår så1edes centra1t och regiona1t ti11 ca 920 000 kr (ink1 termina1er hos åtta 1änsstyre1ser) och för varje ans1uten kommun ti11 drygt 16 000 kr. Avskrivningstiden kan beräknas ti11 fem år. Detta gör en âr1ig kostnad för

den maskine11a utrustningen för staten på 185 000 kr, och för

kommunerna drygt 3 200 kr perans1uten kommun.

De årliga driftkostnaderna för den maskinella utrustningen hos konsumentverket belöper sig till:

drifts- och servicekostnader ca 80 000 kr lokalhyra, 20 kvm för datorn lO 000 driftskostnader för terminaler hos hemkonsulenter (jfr nedan) 7 000 Summa 97 000 kr De kommunala kostnaderna kan uppskattas till:

Servicekostnad på terminaler ca 200 kr per terminal och år.

Telefonkostnader (f n rikssamtal men lokal samtalstaxa kommer enligt televerkets planer fr 0 m år l983 att debiteras eftersom telefonlinjen endast används vid de tillfällen då sidan byts ut) i genomsnitt ca 700 kr per ansluten terminal och år. Härtill kommer papperskostnad om skrivare skall användas.

Kostnaderna för systemarbetet beräknas till 400 timmar för KOV och l00 000 kr för en konsult.

Det förutsätts här att konsumenterna debiteras viss avgift om de önskar utskrift av material ur teledatabasen (motsvarande papperskostnaden och den administrativa kostnaden för t ex bokföring m m),

Arbetsbelastningen på konsumentverket med inmatning och uppdatering torde under uppbyggnadstiden på ca två år belöpa sig till omkring en heltidstjänst, därefter till ca 400 timmar årligen för uppdatering. Eventuell uppbyggnad och utvidgning av databasen ökar arbetsinsatsen.

Administration och kontroll hos KOV bedöms erfordra en heltidstjänst när systemet är utbyggt och andra än KOV skall mata in information.

Arbetet med planering av inmatningen torde under de två uppbyggnadsåren röra sig om 200-300 timmar per år. Därefter kommer sådana insatser att vara mycket begränsade under förutsättning att databasens omfattning hålls konstant.

SOU 1982: 38

Under ett inledningsskede krävs utbildning av personal som skall hantera databasen. Fem personer kan behöva en veckolång kurs och tio personer en endagarskurs. Detta gör en arbetsinsats av 35 arbetsdagar, vilket är 280 timmar.

Även de kommunala konsumentvägledarna behöver utbildning i nyttjandet av terminaler. Endagskurser för l50 konsumentvägledare innebär en arbetstidsåtgång av l 200 timmar. Denna utbildning kan emellertid samordnas med KOV:s övriga kursverksamhet för vägledarna.

Besparingar med systemet torde kunna göras på följande sätt:

* konsumentverket behöver inte besvara lika många frågor från kommunala konsumentvägledare med ett bättre informationssystem.

Totalt får man årligen knappt 4 000 frågor av denna art till

konsumentverket från de lokala konsumentvägledarna. Antalet förfrågningar.inom denna kategori borde kunna minska med 3 000. Varje fråga tar i genomsnitt ca tiominuter att besvara och tidsvinsten är för konsumentverket 500 timmar per år.

halva tidsvinsten görs av kommunerna, som söker informationen i databasen. Det innebär en vinst på 250 timmar per år.

ett rationellare sätt att hantera förfrågningar hos de konmunala konsumentvägledarna torde kunna leda till inbesparingar när det gäller tidsåtgângen för att besvara varje fråga. Om man räknar med en tidsbesparing av en minut per fråga, vilket är mycket lågt räknat, blir den totala tidsvinsten mer än 6 500 timmar för kommunerna. (6 667 timmar beräknat på 400 000 frågor).

minskad utsändning av material till kommunerna från konsumentverket gör en tidsbesparing beräknad till 60 timmar per utsändning totalt, även om arbetet fördelas till olika inom

ställen

konsumentverket. De kommunala konsumentvägledarna som inte be-

höver packa upp och sortera in material, spar ca tio minuter inte totalt per konsumentvägledare och gång som utsändning sker,

35 timmar per gång. (Samtliga kommuners verksamhet har därvid in-

räknats. De kommuner som inte ansluter sig till databasen kommer

information

inte att få motsvarande i skriftlig form.) Om utsändning kan ske en gång per månad i stället för en gång per vecka,

260 sou l982:38

dvs tolv gånger per år i stället för 40 gånger per år blir besparingen för konsumentverkets räkning l 680 timmar och för kommunernas räkning 980 timmar.

x Minskad tidsåtgång för de kommunala konsumentvägledarna för att sköta egna kortregisterm m över provningar etc fem minuter per dag och konsumentvägledare, 2 500 timmar per år.

Som framgår av tabellerna l2:3 och 12:4 blir kostnaden för statsverket under de fem första åren ca l,9 milj kr.

För komnunerna blir kostnaderna i genomsnitt 17 000 kr det

första_

året, varefter kostnaderna blir knappt l 000 kr per ansluten kommun. Besparingarna torde bli i storleksordningen 60 timmar per ansluten kommun och âr.

Tabell 12:3 Kostnader och besparingar för statsverket under de fem första åren

511.1 Kostnader: Investering: hos konsumentverket 790 000 kr (med ytterligare en inmatningsterminal + 30 000 kr) hos länsstyrelserna l30 000 kr Systemarbete: konsult l00 000 kr Driftskostnad: konsumentverket 90 000 kr länsstyrelserna 7 000 kr

Summa 1 117 000 kr

(alt l l47 000 kr) Arbetsinsats: Systemarbete konsumentverket 400 timmar Inmatning (en heltidstjänst) l 600 timmar (alt två heltidstjänster + l 600 timmar) Planering av inmatning 300 timmar Utbildning: 300 timmar Summa 2 600 timmar (alt 4 200 timmar)

År 2 Driftskostnad:KOV kr kr 1änsstyre1serna Summa kr

Arbetsinsats: timmar Inmatning (en he1tidstjänst) (a1t uppdatering, om inmatingen skett vid två terminaler under ett år timmar + administration och kontro11 timmar)

Arbetsbesparing: (endast om inmatningen skett vid tvâ termina1er och uppbyggnadsskedet är passerat) Färre timmar frågor Minskad ti11 kommunerna timmar utsändning Summa arbetsinsats timmar (a1t arbetsbesparing timmar)

”Lä Driftskostnad 000 kr Arbetsinsats 400 timmar uppdatering administration och k0ntro11 600 timmar färre frågor 500 timmar Arbetsbesparing minskad utsändning ti11 kommunerna 1 600 timmar

Summa arbetsbesparing 100 timmar

År 4 och 5 = år 3 Tabe11 12:4 Sammanfattning av kostnader och besparingar för statsverket under de fem första åren Om inmatning sker Om inmatning sker vid Kostnad/besparing

Kostnaden för en heltidstjänst uppskattas till l50 000 kr per år, vilket ger en total kostnad under de fem första åren med ca l 870 000 kr respektive l 890 000 kr.

När systemet konmit igång och uppdatering kan göras genom informationsinsamlarna, dvs av utanför konsumentverket stående organi-

sationer eller myndigheter, kommer kostnaden för arbetstid inom

konsumentverket att minska med l00-200 timmar per år. Denna kostnad fördelas dock på de organisationer eller myndigheter som istället för KOV matar in och/eller uppdaterar material i databasen. Dessutom tillkommer för dessa organisationer/myndigheter kostnad för inmatningsterminal.

Huruvida den kommunala tidsbesparingen skall användas för kost-

nadsbesparingar motsvarande investeringskostnaderna och drifts-

kostnaderna eller för en kvantitets- och/eller kvalitetshöjning inom konsumentverksamheten måste beslutas av de enskilda kommunerna.

Den statsfinansierade delen av dataSy$temet kan inte anses vara lönsam inte samhällsekonomiska vinster räknas in. Om konsumen-

om

ten spar några kronor varje gång det förbättrade informationssys-

temet används, kan den totala vinsten anses bli större än kostna-

den. Kommittén anser det dock orimligt för konsumentverket och

kommunerna att fortsättningsvis hantera den informationsmängd

det här blir fråga om och att hålla informationen aktuell utan här föreslagna hjälpmedel.

Även om samhällsekonomisk vinst skulle göras med här föreslaget datasystem, måste medel anvisas för investering och driftskostnad. Finansieringen behandlas i kapitel l6.

SOU l982:38

INFORMATION I SAMBAND MED KUPET

Frivilligt informationssystem

direktiven skall kommittén komma med förslag om hur varu- Enligt och marknadsöversikter skall komma konsumenterna provningsresultat Eftersom endast ett fåtal konsumenter vänder sig till till del. före har kommittén funnit det ofrånkomkonsumentvägledare köpet, information varan eller i omedelbar ligt att diskutera på själva anslutning till denna (det innebär även i postorderkataloger etc). Med vara i detta sammanhang även tjänster som marknadsjämställs t ex försäkringstjänster, sällskapsresor m.m. förs i paket,

direkt och företrädesvis direkt på el- Information på köpstället, med varan kommitténs mening, av flera ler i samband är, enligt skäl ett till informationen före köptillnödvändigt komplement fället.Dessa skäl är bl a:

eller i anslutning till denna, finns Information på varan, när det köpbeslutet skall fattas. tillgänglig slutliga behöver inte sökas aktivt av konsumenten, utan Informationen finns till hands när den behövs,

Information av detta slag, torde vara den typ av information för vilka ofta som är bäst lämpad s k svaga konsumentgrupper, inte nås av information före köptillfället.

bör vara och syfta till att lämna en från Informationen opartisk

rättvisande bild av varans egenskaper. Syftet

konsumentsynpunkt att att jämföra enskilbör vidare vara ge konsumenterna möjlighet att utforma den information som da varor inom samma varugrupp, marknadsförarna redan lämnar härför lämpligt sätt och att på ett att föra och mätresultat till skapa en kanal för ut provningskonsumenterna.

kommitténs va- Information i samband med köpet bör enligt mening ra enkel utformad så att konsumenterna känner igen och enhetligt den och därmed lär fråga efter den. Med enhetlig menas i detta sig

SOU l982:38

sammanhang att information inom samma varugrupp skall ha samma utfonnning och möjliggöra jämförelser mellan olika modeller inom varugruppen. Informationen om olika varugrupper kan ha olika innehåll, men sättet att redovisa varornas bör egenskaper i möjligaste mån vara ensartat. Dessa diskuteras även i konsumentfrågor verkets rapport Information på säljstället. (KOV rapport 1982: 7-01). I rapporten slås fast att huvudansvaret för infonnationen på säljstället ligger på företagen själva. Större delen av informationen måste tas fram inom näringslivet . Man menar vidare att på områden som är särskilt angelägna från konsumentsynpunkt bör samhället aktivt medverka i informationsarbetet. Man anser att information bör vara obligatorisk när det gäller säkerhetsfrågor. Men konsumentverket bör enligt rapporten även sträva längre.

Man bör söka samordna den infonnation som utarbetas inom ramen för marknadsföringslagen med konsumentverkets egen mer allmänna konsumentinformation som är avsedd att komplettera näringslivets produktinformation. man säger vidare att I mån av resurser bör konsumentverket även ägna uppmärksamhet åt helt frivilliga informationssystem som utarbetas inom berörda branscher.

I rapporten betonas att konsumentanpassad information bör finnas på säljstället. Branschorganisationerna bör kunna utforma sådant informationsmaterial. Ett nytt övergripande informationssystem av VDN:s typ som behandlar flertalet varugrupper på i princip samma sätt kan enligt konsumentverket innebära onödiga praktiska svårigheter. Men i den utsträckning man kan använda ett inspeciellt formationssytem för flera varuområden är det naturligtvis en fördel för att sprida kännedom om systemets existens, men detta är snarare att betrakta som en positiv bieffekt till huvudsyftet att inom en och samma varugrupp underlätta direkta produktjämförelser. Man anser att konsumentinformation på säljstället kan ha olika utseende. I vissa fall kan det vara lämpligt med grundkrav för säkerhet och funktion. I andra fall är det bättre med information om huvudsakliga användningsområden och i andra fall kan likformig information vara lämplig då sådan krävs för direkta jämförelser.

Verket bör även, enligt rapporten, i mån av resurser, lämna råd och synpunkter som rör utformningen av helt frivilliga informationssystem utarbetade av t ex branschorganisationer. Man anser också att verket bör uppmuntra tendenser till likformig information över flera varugrupper, t ex användningen av termen Varufakta som en gemensam rubrik för saklig upplysning om produktfakta, gemensam layout för produktbroschyrerinom.branscher etc.

det bör betonas att kommitténs förslag inte strider mot nâgra av de syften som eftersträvats i konsumentverkets rapport. Kommittên fäster dock större avseende vid värdet av ett så långt möjligt enhetligt informationssystem.

Gemensam logotyp bör enligt kommittén finnas på de varor som förses med opartisk information av enhetligt slag. Anledning härtill är att informationen snabbt måste bli känd av konsumenterna och därmed efterfrägad. Utan gemensam logotyp är risken stor för att konsumenterna inte hittar informationen och att intresset från leverantörernas sida minskar avsevärt.

Konsumentverkets roll när det gäller ett mer omfattande informationssystem av enhetlig typ bör främst vara att för berörda näringsidkareoch deras organisationer peka på var konsumentproblemen ligger, t ex analysera vilka varor som behöver förses med information, vilka egenskaper hos varorna som behöver belysas i informationen m m. Även viss kontrollerande funktion bör åvila konsumentverket.

Information av detta slag bör ses som ett komplement till annan information av - juridiskt eller praktiskt sett obligatorisk art och bör enligt kommittén vara frivillig. Kommittén anser att behovet av obligatorisk och semiobligatorisk information kan tillgodoses inom ramen för gällande lagstiftning, men att den information som tas fram inom denna ram inte är tillräcklig utan behover kompletteras med frivilliga lösningar.

SOU l982:38

Den information som rimligen kan inrymmas i ett obligatoriskt system blir så begränsad om obligatoriet inte skall få absurda konsekvenser, att den knappast ger konsumenten den avsedda helhetsbilden av varan. Därtill kommer att kraven på perfektion och rättvisa som följer av ett obligatorium medför begränsningar. Svårigheten att på många områden få fram testmetoder som är praktiskt användbara gör detta uppenbart. Obligatorisk information av detta slag skulle vidare komma i strid med internationella handelsåtaganden. Frivilliga regler måste uformas så att de inte utgör tekniska handelshinder.

När obligatorisk information är lämplig och möjlig bör krav på sådan ställas inom andra system. Konsumentverkets riktlinjer, som anknyter till tvingande krav enligt MFL, kan vara ett av medlen härför. Inom kommittén har även diskuterats huruvida i systemets förlängning konsumentverket med stöd av 3 § MFL kan komma att kräva den frivilliga informationen även av marknadsförare som valt att inte använda sig av denna. Det kan tänkas att konsumentverket finner att den information av enhetlig typ som utarbetats och fastställts på frivillig väg är av väsentlig betydelse för konsumenten. Konsumentverket skulle då med stöd av marknadsföringslagen kunna kräva att denna information används av alla marknadsförare av produktgruppen i fråga. Kommittén vill inte kategoriskt avvisa ett sådant agerande. Det måste vara en bedömningsfråga från fall till fall och kan i undantagsfall rent av vara lämpligt. Det måste emellertid klart slås fast att det inte varit kommitténs mening att bakvägen införa ett obligatorium, med hänsyn till de problem och nackdelar ett sådant medför. Det

bör tvärtom vara så att ett frivilligt system bör minska förutsätt-

ningarna för ingripanden från konsumentverket. Det kan här räcka med att peka på att ett alltför omfattande obligatorium kan medföra att konsumenten inte får tillgång till för dem godtagbara varuvarianter.

Att frivilligt informationssystem finns inom visst varuområde utesluter inte att konsumentverket kan ingripa med stöd av 3 § MFL (se även kapitel 13.7 om ansvarsfrågor). I regeringens proposition 1975/76:34 med förslag till marknadsföringslag m m har emellertid

förutsatts att riktlinjer skall utfärdas endast om information inte går att få fram på frivillig väg. Kommittén anser att det faktum att frivillig, enhetlig och opartisk infonmation tagits fram och fastställts inom ett område, bör leda till att konsumentverket i praktiken inte ingriper mot den information som ingår i det frivilliga systemet. Finns redan riktlinjer inom varuområdet och dessutom frivillig information fastställts bör ytterligare informationskrav inte kunna riktas mot den marknadsförare som följer de frivilliga reglerna och riktlinjerna.

Frivilliga informationssystem har givetvis även nackdelar. Bland annat påverkas marknadstäckningen sannolikt negativt om informationen lämnas frivilligt. Företrädare för näringslivet har emellertid förklarat sig intresserade av ett frivilligt infonnationssystem. Det är med nuvarande statsfinansiella läge helt omöjligt att tänka sig ett statligt informationssystem vari staten på bred bas ikläder sig ansvaret för framtagning av provningsnormer, informationsregler, provningsverksamhet, kontroll m m. Kommittén vill därför föreslå ett system öppet för alla företag, i vilket marknadsförarna själva utför största delen av arbetet men i vilket konsumentintressen är företrädda. Att lägga ansvaret för marknadsföringen på marknadsförarna torde vara helt i linje med marknadsföringslagens anda. Det bör emellertid ligga på kommittên att föreslå instrument för marknadsförarna att föra ut väsentlig information till konsumenterna.

13.2 Framtagande av informationsregler

*Konsumentverkets roll bör, som framhållits på andra ställen i betänkandet, främst vara att peka på var konsumentproblemen finns. Konsumentverket kan därvid spela en viktig roll när det gäller att initiera framtagandet av informationsregler. Även branschorganisationer eller enskilda företag kan initiera framtagning av regler. Det måste ligga på KOV att bedöma vilka prioriteringar som inom befintliga resurser kan bli erforderliga härför. De avtal och överenskommelser som KOV normalt arbetar med, kan vara en viktig del i framtagandet av informationsregler. Det bör emellertid

SOU l982:38

vara marknadsförarnas uppgift att finna vägar att minska konsumentproblemen. En sådan väg bör vara att lämna god information om de varor som marknadsförs.

I ett informationssystem som här föreslås måste regler fastställas varugruppvis för vilken information som skall lämnas om varan, hur egenskaperna skall mätas samt hur och var informationen skall presenteras.

Det huvudsakliga arbetet med att ta fram förslag till sådana informationsregler måste åvila den som marknadsför varan eller dennes organisationer. I praktiken kommer emellertid sannolikt kontakter med konsumentverket att tas för att konsumentsynpunkter på informationen skall kunna beaktas. Någon större egen aktiv arbetsinsats från konsumentverkets sida kan, med nuvarande statsfinansiella läge och med konsumentverkets nuvarande budgetram i beaktande knappast påräknas utan verkets insats torde få begränsas till råd och synpunkter. Befintliga varudeklarationer från exempelvis Danmark och Norge eller andra provnings- och informationsregler av liknande art bör kunna användas inom systemet, i vissa fall efter viss bearbetning.

Om informationsriktlinjer av skall-typ inom konsumentverkets författningssamling redan finns inom varugruppen och dess riktlinjer täcker de från konsumentsynpunkt väsentliga egenskaperna, bör ytterligare informationsregler inte behöva utarbetas. Om dylika informationsriktlinjer är av bör-typ kan regler om hur inmormationen skall presenteras, utformas i det frivilliga informationssystemet. Även sådant arbete bör huvudsakligen bedrivas hos marknadsföraren och/eller dennes organisationer.

Vad ovan sagts gäller även revidering av befintliga informationsregler.

Inom VDN Fakta har funnits normer för ett antal konsumentvaror. År 1973 fanns VDN-normer för livsmedel, djurföda, möbler, textilier, husgeråd, hemapparater, leksaker, sport- och fritidsartiklar, sällskapsresor. VDN-normer som fortfarande utnyttjades år

SOU l982:38

1980 fanns inom områdena djurföda, textilier, husgeråd. VDN har således haft normer inom stora delar av konsumentvaruområdet, men antalet normer inom de olika områdena har i vissa fall varit mycket begränsat. Särskilt vad gäller hushållskapitalvaror (hemapparater) har normerna inte täckt någon större del av de varugrupper som kan vålla konsumenterna problem vid köpoeslutet.

I Danmark och Norge finns varudeklarationsnormer på fler hushållsän vad som funnits i Sverige. I dessa länder finns t ex apparater normer för tvätt- och diskmaskiner, torktumlare och ett flertal olika av ljud- och bildapparater. Livsmedels- och möbelomtyper rådena föll bort från VDN Fakta i och med att märkningsbestämmelser i livsmedelslagen tillkommit och att Möbelfakta introducerats. Information om textilier ges nu enligt KOV:s riktlinjer.

omfattar som namnet antyder enbart möbler. Möbelfaktasystemet

Textilier i stoppade möbler inte i provningarna,

som ingår ingår vilket en begränsning, som konsumenten ofta inte är medveutgör ten om.

som om antalet som omfattats av Det synes kommittén varugrupper VDN Fakta varit alltför begränsat för att ge VDN Fakta tillräcklig och genomslagskraft. I viss utsträckning har även deklaframgång rationerna omfattat varor om vilka informationen inte varit något väsentligt konsumentproblem.

till vad ovan anförts, anser kommittén det önskvärt att Med hänsyn ett brett varusortiment hamnar inom det nya informationssystemets Jämfört med VDN Fakta, när antalet normer var som störst, bör ram. informationsområdet breddas. Det är en fördel om även Möbelfakta inkluderas. Livsmedel bör dock inte inkluderas i systemet.

från viktiga varu- Om informationsregler för, konsumentsynpunkt, inte utarbetas, bör konsumentverket ta initiativ till sågrupper dant arbete. Främst bör sådan initiering ske genom att konsumentverket vänder sig till berörd branschorganisation och pekar på bör uppmanas att söka ta fram problemen. Branschorganisationen förslag till informationsregler.

Provningsmetoder som kan komma till användning vid bestämning av egenskaper hos varorna diskuteras i kapitel ll. I vissa fall bör även resultat från jämförande varuprovningar - om representativt urval av marknadens utbud testas - kunna komma till användning. Det kan exempelvis anges i informationen, den aktuella varans

kvalitet i förhållande till marknadens utbud i stort. (Ex Vid

av X st av produkt A på Z-laboratoriet, har denna vara provning placerats något över genomsnittet).

Det är viktigt att finna en metod för att kunna lämna information även på varor, som nyligen introducerats på marknaden. Att ta fram provningsmetoder för nya varor är tidsödande. Man reproducerbara bör därför inrikta sig på att snabbt ta fram information, som inte nödvändigtvis bygger på provningar. Sådant arbete kan initieras av konsumentverket. Denna typ av information passar oftast bättre i den databas som föreslås i kapitel 12-

Informationsreglerna fastställs av en särskild stiftelse, se kapitel 13.4.

13.3 Informationens utformning

Den del av informationen, som skall leda konsumenten att ta del av det budskap som lämnas, skall vara gemensam för all information inom systemet. Detta igenkänningstecken, logotypen, skall ange att informationen är framtagen och uppställd efter vissa regler, fastställda av ett opartiskt organ.

Det är kommitténs bestämda uppfattning att ett system för att informera om en vara på köpstället, direkt på varan eller i anslutning till denna, måste ha ett dylikt igenkänningsmärke. Någon form av logotyp måste finnas på varje information enligt de frivilliga reglerna. Eftersom VDN:s logotyp är så känd bland allmänheten trots att den skulle ha varit ur bruk sedan år 1974, anser kommittén det lämpligt att använda denna eller någon liknande logotyp som igenkänningsmärke på etiketterna.

SOU l982:38

Varor försedda med information av detta slag upfattas ofta av kon-

vissa kvalitetskrav. Information ensumenten som om de uppfyller

det här systemet bör därför bara kunna lämnas om ligt föreslagna

viss minimikvalitet är uppnådd. Varan måste uppfylla visst grund-

krav med avseende huvudsakliga användningsområde. Dessa på varans

grundkrav bör dock inte sättas högre än att varor som uppfyller

lägsta rimliga krav för normal användning kan ingå i systemet. Kra-

ven skall ses i relation till användningsområdet. I begreppet kva-

litet ingår här funktion, livslängd, utformning m.m.

kunna måste varans egenskaper För att grundkrav skall uppfyllas Det innebär att varans hurelateras till dess användningsområde.

bör angesi informationen. (Exempel: vudsakliga användningsområde för skor för inomhusskidor för nybörjare, matbord sex personer,

bruk).

av provade egenskaper till egenskapsklasser(betY9)

Sammanvägning klasser bör vara så stort, att konsumenten

bör eftersträvas.Antalet

till varans möjligheter att relatera egenskapsklassen ges reella så stort att skillnader mellan Antalet bör dock inte vara pris. av den vanliga konsumenten. olika klasser inte kan upptäckas

bör vidare redovisas de speciella egenskaper som I informationen för en helhetsbedömning av varan och dess funktion. har betydelse

som skall redovisas respektive provas inom varje Vilka egenskaper, i informationsreglerna. Strävan bör särskild varugrupp, bestäms hos varje vara vara att söka ett fåtal karaktäristiska egenskaper

så kortfattad som möjligt. och att få redovisningen på etiketten i en kvalitetsmärkning omfat- Att väga samman provade egenskaper

ett antal är angeläget. Vissa organisatiotande egenskapsklasser, Consumers Union ner, såsom Stiftung Narentest,Verbruikers-unie, även ett antal svenska tidskrifter redoviof America m fl, liksom

Även Möbelinstitutetgör

sar sina provningsresultat på detta sätt.

av flera testresultat till färre betyg. sammanvägningar

Eftersom dylika sammanvägningar kan vara med stora förknippade svårigheter, avstår kommittén emellertid att här förorda sammanvägningar av flera egenskapsredovisningar.

13.4 Organisatiorisk uppläggning

De framtagna förslagen till informationsregler samt revideringen av dessa fastställs av ett särskilt Det särskilda organ. organet bör ha överblick över vilka marknadsförare som nyttjar informationssystemet och bör vidare ha möjlighet att vid behov vidta korrektiva åtgärder.

Eftersom kommittén tagit för ett ställning frivilligt informationssystem bör organet ges en utformning som innebär att det inte är att anse som en myndighet. torde i så fall vara Lämpligast att utforma crganet såsom en stiftelse. Ett arbetsnamn på en sådan stiftelse kan vara Stiftelsen Varufakta.

Stiftelsen bör i första hand utformas som ett Arbebeslutsorgan. tet med att ta fram förslag till eventuella informationsregler, provningsmetoder, revideringar av regler m m ligger främst på marknadsförarna. Kontrollfunktionen ligger på stiftelsen och i sista hand på konsumentverket (se vidare kapitel 13.7). Stiftelsens styrelse är av betydelse för verksamhetens framtoning. Det är säkerligen en given förutsättning för att informationssystemet skall bli en framgång att systemets kvalitet möts med förtroende av berörda näringslivsorganisationer och företag.

Frågan huruvida den föreslagna stiftelsen blir offentlig myndighet eller ej är allt annat än självklar. Saken var mycket diskuterad vad gällde Varudeklarationsnämnden. Allmänna reklamationsnämnden betraktades redan på den tiden den bedrev försöksverksamhet såsom myndighet. Man bör dock sträva efter att ge stiftelsen en sådan utformning att den inte blir att anse som offentlig myndighet, eftersom detta har betydelse bl a när det gäller handlingars offentlighet, skadeståndsansvar och annat tjänsteansvar samt handläggningsordning.

för stiftelsens utformning är varifrån dess En grundläggande fråga och ekonomiska resurser kommer. En stiftelse är en egen kapital och här fordras för en seriös verksamhet att ett juridisk person tillskjutes. gäller de löpande kostnaderna

stiftelsekapital Vad

i vilken utsträckning man kan är givetvis en fundamental fråga räkna med att stiftelsen själv kan finansiera verksamheten genom eller andra former av ekonomiska tillskott från nyttjaravgifter En stiftelse av det slag som det här gäller och na. allmännyttiga där aktiv förutsätts kan självfallet inte myndighetsmedverkan och sätta igång en verksamhet utan en tillfredsställande grundas ekonomisk kalkyl.

om ett särskilt märke i samband med informationen har ti- Frågan digare diskuterats. Märket skulle fungera som igenkänningstecken, men kan även komma till användning som styrmedel.

Symboler av detta slag utgör juridiskt sett kollektivmärken. Ett kollektivmärke är ett speciellt slag av varumärke och härom i kollektivmärkeslagen av l960. Kollektivmärken får ges regler skydd genom registrering i patentverket eller genom inarbetning Innehavaren av ett skyddat kollektivmärke har enpå marknaden. samrätt till sitt märke. Ingen näringsidkare får använda sig av märket utan tillstånd av innehavaren, s k licens. Användning utan tillstånd innebär varumärkesintrång och medför skadestânds- och straffansvar.

Stiftelsen bör bakgrund av det sagda skaffa sig ett skyddat

mot

kollektivmärke och använda sig av detta såsom styrmedel. Så gjorde även Varudeklarationsnämnden. Vad gäller själva VDN-symbolen måste observeras att konsumentverket numera är innehavare av ensamrätten kan överlåta rätten till stiftelsen eltill detta märke. Verket en exklusiv licens att använda märket. Innehavare ler ge denna kan i detta anses vara statsverket och av ensamrätten sammanhang bestämmande. Däreöverlåtande bör kunna ske efter regeringens stiftelsen fri att åt sig välja en annan symbol. mot är givetvis

Stiftelsens stadgar bör utformas av en organisationskommitté. Stadgarna fastställs av organisationskommittên.

Kommittén anser att i stiftelsens styrelse bör finnas representanter för näringslivets huvudorganisationer och för konsumenterna företrädda bl a av statliga myndigheter. Balans bör råda mellan näringslivets representation och konsumentföreträdare. Kommittén har stannat för att styrelsen t ex kan bestå av nio varledamöter, av en är ordförande. Ordföranden bör vara en opartisk och oavhängig person i förhållande till både branschorganisationer och myndigheter.

Ordföranden utses av regeringen. övriga ledamöter utses t ex av föl-

jande organisationer:

Sveriges Industriförbund Sveriges Grossistförbund Sveriges Köpmannaförbund Kooperativa förbundet NO Konsumentvägledarnas förening Konsumentverket Allmänna reklamationsnämnden

Styrelsens uppgift skall vara att:

x fastställa informationsregler fastställa revideringar i informationsregler x meddela tillstånd för marknadsförare att nyttja informationssystemet x ompröva tillstånd när felaktigheter förekommit.

Beredning av ärenden skall ej ske i styrelsen.

Styrelsen bör eftersträva enhälliga beslut. I vissa fall när det gäller ärenden av tillståndstyp måste emellertid majoritetsbeslut kunna accepteras. När det gäller fastställande eller revidering av regler bör styrelsen i varje enskilt fall när enighet inte kan uppnås pröva om besluten kan fylla någon praktisk funktion. Reservation från representanter som utsetts av konsumentverket torde kunna innebära ingripanden mot informationen med stöd av marknads-

föringslagen. Reservation från någon av de representanter som utsetts av näringslivets huvudorganisationer kan innebära att regler som fastställs i praktiken inte kommer till användning.

Till stiftelsen skall vara knutet ett kansli. Kansliets arbetsuppgifter skall förutom sedvanliga administrativa och expeditionella uppgifter vara att:

samordna arbetet med framtagning av infonnationsregler med avseende på reglernas tekniska utformning, medverka till att reglerna anpassas till systemets krav samt granska slutliga förslag till informationsregler i vissa fall initiera revideringar av informationsregler att ta emot förslag till informationsregler eller revideringar av sådana distribuera reviderade informationsregler till tillståndshavare inom varuområdet i fråga distribuera beslut om infonnationsregler eller revidering och eventuell återremiss till den som utarbetat förslaget marknadsföra informationssystemet motta anmälningar om brister i efterlevnaden av informationsregler och vid behov hos styrelsen föreslå åtgärder sammanställningar av varuinformationer till marknadsombesörja översikter och distribuera dessa till beställare.

För dessa erfordras enligt kommitténs bedömning, arbetsuppgifter en kvalificerad och en assistent. Om verksamheten blir

kanslichef

omfattande kan kansliet behöva förstärkas. mycket

13.5 Framtagande av information

ansvaret för av vilken information av Eftersom marknadsföringen, detta är en del, åvilar marknadsförarna, bör även ansvaret slag för av den varuspecifika informationen inom det här framtagande föreslagna systemet åvila marknadsföraren.

SUU 1982:38

Marknadsföraren skall, enligt de informationsregler som ställts upp för varugruppen i fråga, ta fram mätresultat och annan egenskapsredovisning samt sammanställa dessa uppgifter på sådant sätt som anges i reglerna.

Tester bör kunna göras av marknadsföraren själv om lämpliga provningsresurser finns, eller på annat laboratorium med lämpliga re- SUFSGY”.

Sådant laboratorium kan finnas inom eller utom Sverige. Om marknadsföraren har svårt att finna laboratorium för lämpligt provningarna i fråga, bör provcentrum vid statens provningsanstalt kunna vara behjälplig med att anvisa lämpliga laboratorier. Att lägga hela ökningen av provningsverksamheten på statliga eller delvis statliga provningslaboratorier är emellertid knappast möjligt, även om viss ökning torde kunna tas emot. Se även kartläggningen. Stor del av provningen måste därför även fortsättningsvis kunna ske inom företagens egna laboratorier.

Erforderliga provningar för det här föreslagna informationssystemet kan till betydande del komma att ske med

självcertifiering.

Marknadsföraren svarar även för

utvärderingen av provningsresultaten på det sätt som anges i reglerna; Denne Svarar även för att informationen utformas sätt på det som anges i reglerna.

I kommitténs direktiv att det vore uttrycks en fördel att kunna samordna den officiella provningen med frivillig konsumentvaruprovning.

Den officiella provningen föreslås samordnas med det här föreslagna infonnationssystemet på så sätt, att varor som skall genomgå officiell provning i något avseende får förses med här föreslagen information endast om den godkänts vid den officiella provningen. Att ytterligare samordna den officiella provningen med provning för denna information, torde vara knappast genomförbart eller utgöra någon resursbesparing. Den officiella provningen bygger of-

SOU l982:38

tast vid riksprovplats, som inte behöver vara lämplig på provning för för att kunna redovisa egenskaper inom detta plats provning informationssystem.

13.6 Informationens presentation

med här föreslaget informa- Information som utformats i enlighet där konsumenten fattar sitt tionssystem skall finnas tillgänglig

köpbeslut.

att informationen främst bör finnas presenterad på Det innebär bör finnas i omedelbar an- Informationen på eller köpstället. används demonstrationsexslutning till varan. Om på köpstället informationen finnas i anslutning till av varan, skall emplar I de fall fullständiga skötselanvisdemonstrationsexemplaret. skall informationen fogas till varningar ingår i informationen je exemplar av varan.

Beträffande tjänster bör informationen ingå i det tryckta materi-

al som beskriver tjänsternas omfattning.

marknadsföring, t ex katalogmaterial, broschyrer, Även i övrig de fastställda reglerna kunna annonser m m bör information enligt

presenteras.

sammanställningar av information varugruppvis görs av Stiftelsens kansli av den organisation som önskar nyttja sammanställpå begäran

Sådana sammanställningar lämpar sig väl för den i kapitel

ningen. l3 databasen. Organisationer som önskar nyttja sammanföreslagna kan vara konsumentverket, branschorganisationer, deställningar taljistsammanslutningar m fl. Jämför med danska och norska försök med samarbete mellan varudeklarationsnämnderna och branschorgani-

sationerna i respektive land (se kapitel 7).

SOU l982:38

l3.7 Ansvar och kontroll

När det gäller juridiska ansvarsfrågor bör först påpekas att den föreslagna stiftelsen kan ådra sig ett eget ansvar för felaktigheter i sitt arbete.

Fastställda informationsregler måste vara av sådan kvalitet att information som grundar sig på reglerna och är utformad i enlighet med reglerna uppfyller de krav på vederhäftighet som följer av generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i 2 § MFL.

Även den information som lämnas av marknadsförarna inom systemets ram måste vara korrekt och uppfylla de krav som på vederhäftighet följer av generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i 2 § MFL. Vilseledande uppgifter i denna typ av information en form utgör av vilseledande marknadsföring som kan angripas enligt marknadsföringslagen. Marknadsdomstolen har t ex i ett fall förbjudit ett företag att vid av ståltråd använda marknadsföring en beteckning som stred mot Svensk Standard och därigenom ingav ett felaktigt tryck av hög kvalitet (MD l980:3, Tidbeck AB). Skärpta vederhäftighetskrav gäller generellt när företag i sin marknadsföring åberopar sig på tester och liknande.

Det centrala styrmedlet för den här stiftelsen skall föreslagna dock vara själva logotypen. får endast användas efter Logotypen tillstånd av stiftelsens styrelse. Sådant tillstånd förenas med villkor som framgår av informationsreglerna i det enskilda fallet. Möjlighet finns vidare att återkalla tillståndet i fall av missbruk.

Vad härefter relationen till gäller 3 § MFL om informationsskyldighet bör understrykas att har karaktären stadgandet av en generalklausul på konsumentinformationsfältet. Det faktum att man utfärdat frivilliga informationsregler visst omrâde medför på ett inte att detta område skulle komma att utanför räckvidden ligga för 3 § MFL utan stadgandet finns alltid ”i botten”. Det ger konsumentverket möjlighet att när det finns brister ingripa i närings-

SOU l982:38

idkares information som bedöms vara av särskild betydelse från kon- När det av varudeklarationstyp är sumentsynpunkt. gäller spörsmål räckvidden och den närmare tolkningen av 3 § MFL fortfarande en Marknadsdomstolen har dock inte tvekat att beganska öppen fråga. stridande mot konsumentverkets riktlinjer för döma marknadsföring bränsledeklaration för personbilar såsom stridande mot 3 § MFL avgöranden l98l, MD l98l 20-22). (tre

Förhållandet till konsumentverkets arbete kan dock inte begränsas till en analys av räckvidden av tvångsmedlen i marknadsföringsla- De starkaste beröringspunkterna finns med riktlinjearbetet. gen. Det kan nämnas att vissa VDN-normer delvis har transformerats till riktlinjer, t ex skötselråd för textilier. Vidare arbetar verket som komplement till riktlinjerna med överenskommelser med näringslivsorganisationer angående information.

Enligt kommitténs mening bör företag kunna följa redan gällande riktlinjer genom att lämna information enligt informationssystemet.

inte finns inom område, för vilket frivilliga in- Om riktlinjer utarbetas, bör informationsreglerna utformas så formationsregler inom området i möjligaste mån skall kunna undatt riktlinjearbete

vikas. Detta blir slutligen en fråga om marknadstäckning.

kan vidare arbeta med överenskommelser eller fria Konsumentverket eller enskilda näförhandlingar med näringslivsorganisationer om anslutning till de frivilliga informationsreglerna. ringsidkare

fanns i varje VDN-norm inskrivna regler för hur I VDN-systemet kontroll skulle ske. Kontroll skulle göras med jämna tidsintervall och på tillståndshavarens bekostnad.

När det Möbelfakta finns liknande regler. En till två gäller möbler av varje modell tas ut för kontroll gånger per år skall Om kvalitetskraven inte är uppfyllda vid denrpå möbelinstitutet. ett till dubbla kostnaden. na provning, görs ytterligare prov

Kontroll med tidsbundna intervall och med speciell inprocedur skriven i normen har vissa nackdelar. Systemet blir och tungrott resurskrävande. Uppenbara felaktigheter kan inte alltid beivras om kontrollmetoden skrivits in i normen.

Om varje enskild varumodell som ingår i systemet skall kontrolleras variê år. blir kostnaderna för kontrollverksamheten höga.

Vid missbruk av logotypen bör i första hand anmälan ske till stiftelsens kansli som får vidta åtgärd. Tillståndet att använda logotypen bör i första hand användas som styrmedel. Hur detta skall ske bör övervägas inom organisationskommittên för stiftelsen. Möjliga lösningar kan baseras på ett system med varning, erinran och indraget tillstånd.

Parallellt med stiftelsens sanktionssystem kan konsumentverket komma att med stöd agera av marknadsföringslagen. Anmälningar som kommer till KOV med anledning av vilseledande uppgifter i marknadsföring som utger sig för att följa som fastställts

informationsregler

av stiftelsen, bör behandlas på samma sätt som alla andra anmälningar om vilseledande marknadsföring.

Resurser för kontroll av, att inom informationssystemet lämnade uppgifter är korrekta, bör emellertid även finnas inom konsument-

verket. Kontroll bör ske när man misstänker felaktigheter. Även större kontroller skall kunna vid genomföras behov. Därmed behandlas information inom systemet av konsumentverket på samma

sätt som verket redan behandlar all

annan marknadsföring.

Det innebär att marknadsföraren (leverantören) svarar för att informationen inom ramen för inte informationssystemet är vilseledande. I de fall konsumentverket misstänker att så inte är fallet, kan konsumentverket kräva att marknadsföraren bevisar sina påståenden. Visar det sig vid kontrollen att felaktigheter förekommit, tillämpas vanliga regler om förbudsföreläggande, vitesbelopp och, om så erfordras, behandling i marknadsdomstolen; Kommittén förut-

sätter därvid att marknadsföringslagen komer att vara kvar med nuvarande sanktionssystem. Ändras MFL, ändras även denna del av sanktionssystemet för det här föreslagna informationssystemet.

13.8 Tidsplan

Möjligheten att få efterfrågan på information enligt systemet är anhängig av en god start. Om konsumenterna efterfrågar systemet blir intresset för systemet större från marknadsförarnas sida. Om, å andra sidan, stor uppslutning kring systemet finns från marknadsförarna ökar möjligheterna att snabbt få systemet känt hos och efterfrågat av konsumenterna.

En förutsättning för systemets genomslagskraft är att ett stort

antal varugrupper omfattas av informationsregler och att systemet

inom varje varugrupp har tillfredsställande marknadstäckning. Information av detta slag ger emellertid, till skillnad från jämförande varuprovningar, god hjälp åt konsumenten även om marknadstäckningen inte är särskilt hög. Den konsument, som önskar den trygghet i köpet som god information ger, kan välja en varumodell som är försedd med informationen.

Men det är samtidigt angeläget att inte bara högsta kvalitetsklass

förses med informationen. Utbildning av konsumenterna om vilken kvalitetsklass som kan anses uppfylla rimliga normalkrav bedöms öka förutsättningarna för att alla kvalitetsklasser av varor förses med informationen.

Så snart träder i funktion bör därför effektiva marknadssystemet föringsåtgärder sättas in (se vidare kapitel 15).

För att en sjösättning av informationssyste-

möjliggöra effektiv

met bör start ske inom sektor, t ex inom området elek-

en begränsad

triska bör varudeklarationsnormer från

hushållsapparater. Därvid

Danmark och Norge liksom bedrivet arbete inom EHL kunna nyttjas.

282 SOU l982:38

Om stiftelsen startar sin verksamhet den l januari l984 bör de första informationsreglerna kunna fastställas under våren 1984 och information inom de första varuområdena finnas på marknaden hösten 1984. Samtidigt bör infonnation om det nya systemet kunna riktas till konsumenterna. Marknadsföring av informationsregler till näringsidkare bör ske så snart regler fastställs under varen 1984.

av informationssystemets omfattning bör göras efter En utvärdering ca fem år. För att skall anses ha tillfredsställande utsystemet bör man ha som riktmärke att i genomsnitt fem till tio bredning nya informationsreglerfastställts per år under ett uppbyggnadsskede. Efter fem år bör således minst 25-50 informationsregler finnas i bruk. Marknadstäckningen bör vara minst 30-40 procent inom av informationsregler mätt i de varugrupper som omfattas andelen enskilda varor med information av detta slag av totala antalet försâlda varor inom varugruppen i fråga. Utvärderingen

bör göras av konsumentverket.

En organisationskommittê bestående av de organisationer som avses ingå i stiftelsens styrelse bör snarast tillsättas med uppgift att utforma stadgar, arbetsordning, budget, avgiftssystem, anskaffa lokaler m m. Organisationskommittên bör tillsättas av regeringen.

l3.9 Resursbehov

Arbetet med att ta fram informationsregler och erforderliga provningsmetoder härför bedrivs främst utanför konsumentverket_ 1 den mån verket finner det och möjligt att delta i detta angeläget arbete kommer det att bedrivas på utredningsbyråerna tillsammans med tekniska Arbetet ingår som naturlig del i det arbete byrån. som redan nu bedrivs inom konsumentverket. Arbetet bör även kunna bedrivas tillsammans med riktlinjearbete, övriga branschförhandlingar och annat metodarbete inom verket.

SOU l982:38

Om konsumentverkets uppgifter för informationssystemet begränsas sätt bör det vara möjligt för verket att inledningspå här angivet vis medverka i systemet inom ramen för befintliga resurser. Självfallet vore det önskvärt med en ökad medverkan av konsumentverket, men detta får bli en resursfräga som prövas i vanlig ordning i samband med budgetbehandlingen. Om systemet blir framgångsrikt torde ökade resurser hos konsumentverket bli erforderliga.

Den del av kontrollverksamheten som faller på konsumentverket ingår i den normala handläggningen av ärenden enligt marknadsförings- Även inom denna handläggning förekommer då och då områdeslagen. visa kontroller.

Kostnader för av informationsregler belastar reglerframtagning nas intressenter, dvs främst marknadsförarna och dessas organisationer.

Kostnader för av information enligt fastställda regframtagning ler, liksom erforderliga provningar härför, belastar den marknadsförare som nyttjar systemet.

Kostnader för sammanställning av marknadsöversikter på grundval av information som framställts enligt infonnationsreglerna belastar beställaren. Om möjlighet finns att sälja marknadsöversikter även till andra intressenter bör detta påverka det pris som debiteras beställaren. Dylika kostnader bör inte bli särskilt höga.

Reklamskatt bör enligt kommitténs uppfattning, inte behöva belasta denna av information, eftersom informationen är att betraktyp ta som en typ av varudeklarationer. Om den enhetliga informationen lämnas som en del av övrig reklam, t ex i annonser, broschyrer etc. kan emellertid reklamskatt utgå.

därmed i huvudsak endast för stiftelsen, Nya resurser erfordras informationssystemet känt och informationskampanjen för att göra för utvärderingen av systemet.

För stiftelsen erfordras att ett stiftelsekapital tillskjuts. Vidare erfordras medel för styrelsearvoden, löner till kansli-

personal, lokalhyra samt övriga expenser för kansliet, såsom

medel för mångfaldigande av fastställda informationsregler, por-

to, telefon; kontorsmateriel m m.

Eftersom det anses att stiftelsen inte betraktas viktigt som myn-

dighet bör stiftelsekapitalet tillskjutas till högst 50 procent

av statsverket. Uvrigt stiftelsekapital bör tillskjutas av nä-

ringslivets huvudorganisationer. Totalt bör ett stiftelsekapital

av 100 000 kr vara tillräckligt. Verksamheten i stiftelsen finansieras genom avgifter och statsbidrag.

Kostnaderna för beräknas sätt:

verksamheten på följande

Tabell 1321

Styrelsearvoden l0 000 kr/år 4 sammanträden per år, arvode 300 kr per ledamot och sammanträde. Ordförandearvode lO 000 kr/år l kanslichef, kvalificerad handläggare, 250 000 kr/år

inkl lönekostnadspåslag

l assistent, inkl lkp V l2O 000 kr/år lokalhyra 25 000 kr/år exgenser l5 000 kr/år inventarier första året 50 000 kr -därefter 5 000 kr/år

För stiftelsens verksamhet erfordras därmed ca 480 000 kr under det första och därefter året ca 435 000 kr per år.

En första

informationskampanj året torde därutöver medföra en

kostnad av ca en milj kr.

Utvärdering av systemet efter fem år beräknas vidare kräva en arbetsinsats av en kvalificerad av ca tre handläggare månader, vilket innebär en kostnad av ca 35 000 kr inkl lkp.

SOU l982:38 Erforderliga medel för introduktion av det nya informationssystemet och dess drift under de första fem åren kan uppskattas till

Finansieringen beräknas kunna ske på följande sätt:

tillskjuts för att skall anses

Stiftelsekapitalet stiftelsen opar-

tisk till hälften av statsmedel och till hälften av näringslivets

huvudorganisationer.

Tillståndsavgift utgår för de marknadsförare som önskar nyttja systemet. Sådan avgift utgår med 200 kr per tillstånd (dvs marknadsförare och informationsregel som avses utnyttjas) och år. Avgiften avses täcka kostnader för mångfaldigande och distribution av informationsregler för revideringar härav samt för förande av register över lämnade tillstånd och varor som förses med in-

formation enligt systemet. Avgiften beräknas under de första

fem åren inbringa:

Tabelll3:2 Inkomst kr

År Antal infor- Antan tillstânds- Antal

tlllstånd

mat10nSYe9leY havare per regel

4 20- 40 4 000- 8 000 l 5-10 50-100 10 000-20 000 2 10-20 90-l80 l8 000-36 000 3 l5-30 l40-280 28 000-56 000 4 20-40 l75-350 35 000-70 000 5 25-50

Därtill bör komma en nyttjandeavgift som utgår varje gång logotillståndshavare för varje typen nyttjas. Sådan avgift debiteras Huruvida förenklade schablonberäktryckt exemplar av logotypen. bör övervägas inom stifningar av sådan nyttjandeavgift kan göras Även andra än tillståndshavare kan telsens organisationskommitté. efter överenskommelse med stiftelsens styrelse mot avgift nyttja kan vara näringslivets huvudlogotypen. Exempel på andra nyttjare konsumentverket, kommunala konsumentvägledare organisationer,

sou 1982:38

m fl. Om avgiftens storlek skall vara avhängig av sammanhanget logotypen nyttjas i (t ex reklam i anslutning till varan etc), och/eller av vilken vara informationen avser bör även bedömas av stiftelsens organisationskommittê. Sannolikt bör differentierade nyttjandeavgifter komma till användning. Det är inte rimligt att ett par strumpor belastas med samma avgift som en tvättmaskin. Möjligen kan nyttjandeavgiften beräknas på omsättningen räknat på den varumodell som informationen avser. För vitvarusektorn är omsättningen varje år ca två miljarder kronor. Om man räknar med att 30 till 40 procent av antalet försålda varor förses med information av det föreslagna slaget skulle en avgift på två tredjedels promille av omsättningen täcka kostnaden för verksamheten inom stiftelsen. Totalt bör nyttjandeavgifterna efter ett uppbyggnadsskede utgöra inkomster av storleksordningen 400 000 kr per år. Avgifterna får avpassas härefter. Under de första åren bör statsfinansiering av delar av verksamheten kunna komma i fråga.

Informationskampanjen bör finansieras med statsmedel och med bidrag från näringslivets organisationer. Av statsmedel erfordras ca en halv milj kr. Detaljerad budget för informationskampanjen bör göras upp av organisationskommittên för stiftelsen.

Totalt erforderliga statsmedel under de fem första åren blir följande:

Tabe11 1323

Är T0ta1k0st- Ti11stånds- Hyttjande- Närings- Erf0rder1iga nad avgifter avgifter 1ivets statsmede1 de1 i informationskampanj och stifte1sekapita1

Summa är 1-5 3 355 000 95 000-190 000 525 000 550 000 2 090 000-2 185 000

I genomsnitt erfordras så1unda under de fem första åren 418 000-437 000 kr per år av statsmede1.

SOU l982:38

l4 INFORMATION OH LIVSLÄNGD OCH REPARATIONSBENÃGENHET

l4.l Synpunkter, önskemål och kritik

I det föregående har diskuterats hur information om för konsumenten hos varor skall kunna lämnas. I den diskuteväsentliga egenskaper rade informationen ingår resultat från mätningar och bedömningar av t ex funktion, material, utformning, anpassning till olika ändamål etc. Däremot har inte diskuterats redovisning av livslängd och reparationsbenägenhet. Kommittén har insett betydelsen av dessa och ingående diskuterat möjligheterna att redoegenskaper visa dem inom ett informationssystem. svårigheterna är dock avse« värda. Nedan diskuteras problemen samt de metoder som hittills använts för att mäta och redovisa livslängd och reparationsbenägenhet.

Egenskaper såsom livslängd och reparationsbenägenhet är enligt kommittén väl så viktiga som andra egenskaper hos en vara. En vara med kort livslängd kan bli kostsam i relation till den tid varan kan utnyttjas. En vara som ofta behöver repareras kan âsamka sin betydande kostnader. Varan fungerar dessutom inte för avsett ägare ändamål under den tid som går från det att den gick sönder till dess den är reparerad. Betydande olägenheter kan uppstå för konsumenten före och i samband med reparationen.

blir alltmer kostnadskrävande. Kostnaden för att ta Reparationer hem en reparatör ökar liksom även kostnaden för reservdelar. Viss del av kostnadsökningen för den som vill reparera själv kan bero på att allt större komponentpaket måste bytas när en detalj är trasig. Man byter t ex hela pumpen i tvättmaskin, även om enbart en viss detalj i pumpen är trasig.

Konsumenten är på grund av vad ovan anförts betjänt av att, innan avslutats, få veta hur ofta varan kan behöva repareras, hur köpet lång tid detta tar och hur mycket det kostar.

SOU l982:38

Metoder för att mäta livslängd hos olika apparater finns angivna i provningsmetoder fastställda av svenska, utländska eller internationella standardiseringsorganisationer eller av branscher. Metoderna går i allmänhet ut på ett accelererat åldrande av produkten i fråga. Man söker via laboratorieprov på kort tid utsätta produkten för de påfrestningar och det slitage den vid normal användning skulle utsättas för under lång tids användning. Efter, eller under, denna åldringsprocess och detta slitage bedöms produkten med avseende på ett antal egenskaper som bedömts vara väsentliga.

Metoder för att mäta livslängden hos varor genom accelererat slitage och åldrande, kan eventuellt ge en god bild av varans egenskaper. Men sättet är tidsödande och dyrbart och man kan inte vara helt säker på att metoden är rättvisande.

Konsumentverket har vid sina provningar ofta kompletterat eller ersatt sådana metoder med en konstruktionsgenomgång av den provade apparaten. Genomgången har gjorts efter avslutad funktionsprovning. Detaljer i konstruktionen har granskats med avseende på eventuella skador eller begynnande slitage. har därvid sökt

Man

skapa underlag för en bedömning av hur apparaten kommer att fungera under en längre tids användning, vilka detaljer som kan förslitas snabbt, vilka detaljer som inte kommer att fungera praktiskt vid normal användning, om apparaten sannolikt kommer att ha längre eller kortare livslängd än likartade apparater eller kräva dyra reparationer.

Om en konstruktionsdetalj vid genomgång befunnits ha vissa brister, så kan man trots detta endast konstatera att den antagligen inte håller så bra som övriga detaljer i samma vara eller motsvarande detalj i andra varor. Man kan inte säga något om hur lång tid detaljen kommer att hålla eller hur ofta den kommer att gå sönder. Man kan inte heller med ledning av konstruktionsgenomgång en göra bedömning av framtida reparationskostnader för varan i fråga.

SOU l982:38

När en tillverkare konstruerar en ny vara, anpassas konstruktionen för att få ungefär samma livslängd på olika komponenter. Om huvuddelen av varan har en viss genomsnittlig livslängd, söker man anandra komponenter till ungefär samma livslängd. Att ha vissa passa komponenter med avsevärt kortare livslängd vållar irritation hos kunderna och att ha avsevärt längre livslängd på vissa komponenter medför onödiga kostnader. Man har därför oftast en kalkylerad livslängd på konstruerade varor. Den verkliga livslängden kan skilja sig från den kalkylerade, men oftast mindre än tio till tjugo procent. Uppgift om den kalkylerade livslängden ingår för närvarande inte i tillverkarnas information till konsumenterna.

Tillverkare och serviceföretag kan ofta göra goda skattningar av reparationsbenägenheten hos de olika modellerna av en vara. Serviceorganisation och reservdelslager anpassas till hur ofta (genomsnittligen) en viss modell måste repareras och till vilka delar som oftast går sönder. Information om den förväntade reparationsbenägenheten lämnas dock inte till konsumenterna.

Eftersom livslängd och reparationsbenägenhet i hög grad påverkar en varas prisvärde, bör information om dessa egenskaper eftersträvas. Information om varors egenskaper, främst när det gäller varaktiga kapitalvaror, kan, enligt kommittén, inte bli rättvisande om inte hänsyn tas till egenskapernas beständighet.

Som exempel kan nämnas följande:

Två varor erhåller vid funktionsprov och övriga provningar, som erfordras för att varorna skall kunna märkas enligt det i kapitel 13 föreslagna informationssystemet, samma mätvärden. Vara A har emellertid en stabilare konstruktion och kommer sannolikt att behålla samma värden på de mätta egenskaperna under en längre tid. Vara B, däremot, har en enklare konstruktion och kan antas försämras snabbare än vara A - dock inte förrän efter garantitidens Vara B kan säljas till ett lägre pris. Eftersom vara A utgång. och B har samma deklarationsvärden förefaller vara B vara mest

prisvärd. Om livslängd och reparationsbenägenhet tas med i beräkningen är det emellertid inte säkert att så är fallet.

l4.2 Kommitténs förslag

Med stöd av 3 § MFL kan konsumentverket, och slutligen marknadsdomstolen, kräva information av väsentlig betydelse för konsumenten. kommittén är information Enligt om reparationsbenägenhet och livslängd av väsentlig betydelse för att konsumenten skall kunna göra ett rationellt val mellan olika varor. En lösning skulle därför vara att med stöd av 3 § MFL kräva information om reparationsbenägenhet och livslängd hos varor.

Emellertid har kommittén funnit det omöjligt att generellt kräva sådan information. En del leverantörer, främst mindre tillverkare och importörer, har inte kunnat göra någon skattning av sin varas förväntade livslängd eller reparationsbenägenhet. De leverantörer som har denna kunskap, kan oftast inte redovisa någon exakt livslängd eller reparationsbenägenhet. Dessutom kan endast förväntade medelvärden anges, ofta endast som grova uppskattningar. Förväntade värden för den enskilda varan kan inte anges.

Andra lösningar som diskuterats inom kommittén är utökade garantiåtaganden från företagens sida eller införande av en frivillig serviceförsäkring.

En sådan serviceförsäkring skulle:

x säljas av leverantören efter garantitidens utgång

premien skulle beräknas i förhållande till förväntade reparationskostnader för det fabrikat och den modell som försäkringen gäller den konsument som önskade köpa försäkringen kunde göra detta, andra kunde avstå från försäkringen.

SOU l982:38

Systemet med serviceförsäkring skulle ha två fördelar:

al med ledninq av premien för försäkringen kunde konsumenten sluta till hur en viss varumodell i genomsnitt är. sig reparationsbenägen genom försäkringsmodellen kunde konsumenten försäkra sig mot b) extra kostnader som är förknippade med s k måndagsexemplar.

En köpt serviceförsäkring skulle innebära att konsumenten vid servicetillfället inte betalade någonting, eller en symbolisk summa i syfte att minska okynnesservice.

Kommittén har dock funnit så stora olägenheter med en serviceförsäkring, att den inte vill föreslå en sådan lösning. Problem som uppstår är bl a:

vem beräknar premien hur skall denna kunna hållas på rimlig nivå vilka blir administrationskostnaderna hur få företagen att ansluta sig vilka serviceföretag skulle få anlitas vilka krav skall ställas på konsumenten när det gäller skötsel av varan etc.

Kommittén föreslår därför att dessa frågor övervägs ytterligare. Som en tillfällig lösning bör de leverantörer som anser sig kunna redovisa livslängd och reparationsbenägenhet, kunna göra detta antingen inom eller utom informationssystemet.

Den leverantör som önskar redovisa livslängd och reparationsbenägenhet inom informationssystemet skall ange förväntad livslängd i antal år samt förväntade reparationskostnader under den sålunda angivna livslängden.

Den leverantör som på annat sätt än ovan önskar lämna information om livslängd och/eller reparationsbenägenhet, kan göra detta utanför informationssystemets ramar.

I båda fallen bedöms informationen på samma sätt som all annan

marknadsföring. Det innebär att det i enlighet med 2 § MFL åligger leverantören att visa att påståenden är korrekta. Dessutom bör leverantörer som anger förväntad livslängd och reparationsbenägenhet beakta att sådana uppgifter kan ha köprättsliga aspekter. En vara som har kortare livslängd än vad som angivits eller högre reparationskostnader än de angivna, kan i vissa fall anses vara behäftad med fel.

SOU l982:38

INFORMATION OM DE NYA SYSTEMEN

Information om att konsumentvägledarna har ett nytt datorsystem

för information om varor och tjänster till förfogande jämförande

se även kapitel l2. behöver gå ut till konsumentvägledarna,

konsumenter inte erhålla någon informa- Däremot behöver enskilda

finns Kommittén föruttion om att ett nytt system tillgängligt.

även fortsättningsvis informerar sina medsätter att kommunerna

om att konsumentinformation finns att få hos de kommunala borgare

vägledarna.

informationsinsats när det gäller de in- Däremot krävs en massiv

som skisserats i kapitel 13. Det är av största formationssystem fortlevnad och utveckling att konsumenvikt för systemets vidare

snabbt lär känna den logotyp som finns på varornas terna sig igen

informationen och fråga efter den i de fall etiketter, nyttja

information saknas.

Den inledande som bör finansieras av beinformationskampanjen,

rörda intressenter inklusive branschorganisationer, bör främst

inriktas på:

visa och informera om att denna står för enhetlig att logotypen information om väsentliga egenskaper hos varan objektiv

vissa minimikrav relaterade till angivet

attvaranuppfyller

anvandningsområde

- i de fall - för konsumenterna betyg anges klargöra

att

som fyller normala behov, att högsta betyg endast betyg

vilket eller

den som har särskilda behov av extra hög kvalitet

ar for

sarskilt finesser och att lägsta betyg oftast många tekniska kan duga om man inte har för avsikt att nyttja varan särskilt mycket eller annars har låga krav på varan

att det är viktigast för konsumenten att först titta på logooch på varans användningsområde, därefter på tillämp-

typen

liga delar av den övriga informationen.

För att informationen skall nå sitt måste det syfte, finnas något samlingsbegrepp för informationssystemet. Detta måste vara lätt att komma ihåg. Begreppet VDN (som står för VaruDeklarations- Nämnden) lever redan bland k0nsumenterna,både äldre och yngre sådana. Men för dem som inte känner till namnet, kan ordet deklaration vara svårförståeligt. Kommittén föreslår därför att det samlande begreppet skall vara VaruFakta.

Informationskampanjen måste inledas så snart etiketter det enligt nya informationssystemet kommer ut på marknaden. Efter utvärdering av effekten av informationsinsatserna får nya sådan insatser övervägas.

I informationskampanjen bör och material ingå pressaktiviteter till hemkonsulenter och kommunala konsumentvägledare, utställningsmaterial för bibliotek m m, material för skolor, affischer som kan distribueras till arbetsplatser, annonser på mjölkförpackningar, inslag på TV:s Anslagstavla. En kampanj av likartad omfattning kallad Modekarusellen bedrevs l976-1979 av konsumentverket och kostade ca en milj kr.

16 FINANSIERING

Eniint tiiiäggsdirektiv tiii samtiiga kommittéer och utredningsmän (biiaga i) skaii i varje utredning visas hur finansiering av föresiagna reformer skaii kunna ske.

Här föresiagna reformer medför föijande kostnader:

Datorsystem för överföring av information från konsumentverket tiii de kommunaia konsumentvägiedarna beräknas medföra kostnader för statsverket på ca 1,9 miij kr under de fem första åren. Därefter beräknas kostnaderna iigga på ca 97 000 kr per âr.

För kommunernas dei beräknas kostnaden per ansiuten kommun bii drygt 16 000 kr första året och därefter i genomsnitt knappt 1 000 kr per år. Besparingen för kommunernas dei torde bii i genomsnitt ca 60 timmar per år. Kommittén anser att kostnaden per kommun är så iiten att den får anses försumbar i kommunaia budgetsammanhang.

Kostnaden för statsverket när det det gäiier föresiagna informationssystemet i samband med köpet biir under de första fem åren - 2,i 2,2 miij kr. Därefter avses statsverkets kostnad sjunka mot noii.

Kommittén viii föresiå att sätt att föijande finansiera försiagen utreds.

Kommittén har under funnit utredningsarbetet att stora beiopp åriigen sätts av för av varors provning funktion och säkerhet. En anmärkningsvärt iiten dei av dessa används beiopp emeiiertid för

konsumentvaruprovning med syfte att skapa underiag för konsument-

information. Kommittén viii här som exempei peka på områdena arbetsmiijö och jordbruksmaskiner, där statiiga insatser görs i stor omfattning.

När det gäiier arbetsmiijöfrågor genomförs provningar, även

viiket

framgår av dei II i betänkandet, för att siå fast om kraven i arbetsmiijöiagen och tiii denna

föijdförfattningar har uppfyiits.

SOU l982:38

Eftersom många varor används både yrkesmässigt och i hushållen, torde insatser på konsumentskyddets område kunna göras med små förändringar i arbetarskyddsstyrelsens verksamhet. Kommittén anser att det bör kunna övervägas om balansen mellan samhällets insatser vad gäller skydd mot produktskador i arbetslivet och i hemmiljö för närvarande är den mest lämpliga. Även en mycket begränsad överföring av medel från arbetarskyddsområdet till konsumentområdet skulle sannolikt öka samhällsnyttan.

Beträffande provningar av varor på jordbrukets område, har kommittén under utredningens gång funnit att mellan tre och sex gånger så stora belopp årligen avsätts för provning av maskiner och redskap för yrkesmässig användning i jordbruket som för provning av varor avsedda för användning av enskilda konsumenter. Kommittén ifrågasätter rimligheten i fördelningen av anslag mellan dessa båda statliga provningsverksamheter.

När det gäller möjligheten att finansiera reformer som syftar till mer informativ reklam, vill vi erinra om att i Reklam V (SOU l974:23) anfördes på sid ll0: I betänkandet Reklam I föreslog en majoritet inom utredningen en reklampâlaga i form av en punktskatt med syfte att dämpa reklamens ökningstakt. Vid utarbetandet av betänkandet diskuterades också inom utredningen olika åtgärder som syftade till att göra reklamen mer adekvat vad beträffar innehåll och utformning. Därvid övervägdes bl a möjligheten att införa ett s k befrielseinstitut, utformat så att skattereduktion skulle kunna ges för reklam, som uppfyllde vissa krav på informativt innehåll.

Eftersom sådant befrielseinstitut inte införts, borde det enligt kommitténs mening vara möjligt att via reklamskattemedel finansiera den del av förslagen i betänkandet som rör information på köpstället.

Kommittén har vidare när det gällt att analysera möjligheterna att finansiera förslagen i betänkandet, konstaterat att regional konsumentverksamhet i form av butiksbesök förekommer i flera myndigheters regi. Det bör enligt kommittén kunna övervägas om inbesparingar kan göras genom att denna verksamhet rationaliseras.

För kontrollverksamhet i butiker, främst för att utreda om riktlinjer följs eller för att följa upp anmärkningar om brott mot nyttjar konsumentverket den regionala konmarknadsföringslagen, sumentverksamheten. Det innebär att länsstyrelsernas hemkonsulenter och i vissa fall de lokala priskontoren nyttjas.

Kommittén har under utredningens gång kommit i kontakt med fler former av lokal konsumentverksamhet. Fem olika instanser genomför i varierande omfattning butiksbesök i kontrollerande syfte (se bilaga l7).

Till den offentliga provningsverksamheten är justerarverksamhet knuten. Justerarna besöker butiker och bensinstationer för att justera vågar och bensinpumpar och för att kontrollera viktangivelserna på färdigförpackade livsmedel. Totalt används inom justerarverksamheten arbetskraft motsvarande drygt 50 personår.

Kontrollverksamhet bedrivs vidare i form av butiksbesök av personal från SEMKO. Denna personal besöker i viss utsträckning samma butiker som tidigare nämnda instanser. Fyra personer är anställda på heltid med butiksbesök, medan ytterligare ett antal tjänstemän som normalt genomför provningar, även genomför butiksbesök. Totalt kan man räkna med att minst fem heltidstjänster används för butiksbesök.

Vid de lokala priskontoren finns personella resurser motsvarande ca llO heltidstjänster. År l979 var antalet arbetade personår ll2,7 därav drygt 30 biträdesâr. Den lokala prisövervakningen i Stockholm sköts av statens pris- och kartellnämnd.

i butikerna sker även via SCB. Kostnaderna för Prisuppföljning denna verksamhet är ca 2,6 milj kr årligen.

Hos hemkonsulenterna finns 35 handläggare och 27 biträden anställda. Resurserna kan beräknas till ca 35 personår av handläggare och 15-20 personår av biträden.

SOU l982:38

I följande räkneexempel antar vi att justeringsmännen använder 35 procent av sin tid till butiksbesök inklusive besök vid bensinstationer med butiker, personalen från SEMKO använder 80 procent av sin tid för butiksbesök. Motsvarande siffror för personalen vid de lokala priskontoren antas vara 25 procent, och för hemkonsulenterna tio procent.

Dessa värden framgår av nedanstående tabell: Verksamhet Personår Andel butiksbe- Personår för sök (antaget) butiksbesök Justeringsverksamhet 50 35 l7,5 SEHKO 5 80 4 Hemkonsulenter ca 50 l0 5 Priskontor ll0 25

Summa 2l5 54

Därtill kommer SCB:s prisuppföljning, vars årliga kostnader är ca 2,6 milj kr. Om de 54 personåren för butiksbesök i genomsnitt kostar l50 000 kr årligen, blir den totala statliga kostnaden för butiksbesök ca l0,7 milj kr.

Kommittén anser att betydande besparingar för det allmänna och för butikerna borde kunna göras om butiksbesöken samordnades, så att besök inte behöver företas i samma butik av flera olika instanser.

Det är fem olika instanser som besöker butikerna i kontrollsyfte. Vi anser inte att man därför kan nedbringa antalet butiksbesök till en femtedel. Däremot anser kommittén det inte att orimligt efter en samordning kunna genomföra en besparing med avseende på butiksbesöken i storleksordningen 25 procent, vilket skulle innebära ca två till tre milj kr per år. Därtill kommer besparingarna i butikerna, som inte beräknats här. Kommittén anser därför att förutsättningarna för här föreslagna besparingar snarast bör utredas.

I betänkandet föreslagna reformers kostnader till uppgår lägre belopp än de här föreslagna besparingarna.

SOU l932:38

IV SÄRSKILDA YTTRANDEN

Särskilt yttrande av ledamoten Sten Svensson

Varuprovningskommittén har som utgångspunkt framhållit vikten av en fungerande marknadsekonomi. En vital marknadsekonomi kräver_ väl infonnerade konsumenter. Kommittén har därvid understrukit den syn på konsumenternas roll i marknadsekonomin som dåvarande anförde i prop 1972:33. Från denna utgångspunkt konregeringen stateras därför med tillfredsställelse, att kommittén har enats om att det informationssystem som kommittén vill initiera skall bygga på näringslivets frivilliga medverkan. Därvid har kommittén avstånd från tankar som tidigare har skymtat i debatten om tagit lagstiftning eller någon annan motsvarande form av tvångsåtgärder mot näringslivet.

Mot bakgrund av det statsfinansiella läget är det utomordentligt väsentligt att de förslag som innefattas i det nu föreliggande betänkandet icke föranleder några nya kostnader för stat och M kommun. Enligt min uppfattning innebär det föreslagna informationssystemet en rationalisering i förhållande till den verksamhet som nu bedrivs inom olika berörda offentliga organ. Det är därför av utomordentlig vikt att kommitténs förslag genomförs på ett sådant sätt att stat och kommun på ett tillfredsställande sätt kan tillgodogöra sig dessa rationaliseringsvinster.

Således biträder jag det i betänkandet framlagda förslaget endast under den bestämda förutsättningen att det kan finansieras inom de samhällsekonomiska ramar som regering och riksdag har uppställt. Detta innebär således att de initialkostnader som kommitténs förslag kan komma att innebära måste finansieras genom en motsvarande minskning av anslaget till konsumentverket.

Det anförda ieder också tiii siutsatsen att andra frågor som i och för sig faiier utanför kommitténs direktiv måste Dit prövas. hör bi a dimensioneringen av konsumentverkets organisation. Dit-

nörande frågor utreds emeiiertid i särskiid ordning. I sammanhanget bör även påpekas att samordning bör ske med riktiinjekommitténs

försiag. Eniigt min uppfattning bör vad beträffar konsumentverkets framtida organisation, KO-funktionen brytas ut och återstående dei av konsumentverket renodias tiii en ren servicefunktion, varvid

viss regionaiisering aiternativt decentraiisering av uppgifter

tiii regionaia och iokaia organ bör kunna åstadkommas. I detta

sammanhang bör konsumentverkets egen provningsverksamhet överfiyttas tiii statens provningsanstait. Jag biträder i dessa hänseenden

provningsanstaitens yttrande över promemoria översyn av konsumentverket m m 1981-06-17 där SP anför bi a föijande:

Som ett argument för att konsumentverket bör bedriva egen provningsverksamhet har det att detta sagts är nödvändigt för att konsumentverket skaii bibehâiia sin kompetens.

SP deiar inte denna Föreskrivande uppfattning. myndigheter av typen trafiksäkerhetsverket, pianverket och industriverket har sin kompetens trots att de saknar egna provningsresurser. Dessa myndigheters verksamhet är heit jämförbar med konsumentverkets i de avseenden som har betydeise i sammanhanget. De har dock nära kontakt med den provning som deras föreskrifter tiii ger upphov och därigenom åstadkommer man en effektiv Ett erfarenhetsåterföring. sådant tiiivägagångssätt underiättar av myndigheternas bedömning viika föreskrifter som ska utgå, förändras eiier tiiikomma.

På iängre sikt bör det övervägas om inte konsumentverket och statens pris- och karteiinämnd bör siås samman tiii ett organ. Detta skuiie kunna möjiiggöra av den konsumentytteriigare samordning information som båda verken varvid producerar, ytteriigare rationaiiseringsvinster borde kunna inhämtas.

Huvudförsiaget i betänkandet har karaktären av en principskiss. Det är otiiifredsstäiiande att tiden inte medgivit en anaiys av de praktiska och ekonomiska konsekvenserna av det daföresiagna torbaserade varufaktasystemet. Dessa synpunkter utveckias ytteriigare i de särskiida yttranden som avgivits av iedamöterna Sandgren, waiiin och sakkunnige Gemmei samt det av sakkunniga Gemmei och Sjöberg, som jag hänvisar tiii och tiii viika jag i motsvarande dei ansiuter mig.

SOU l982:38

Särskilt yttrande av ledamöterna Edmund Sandgren och Per Wallin samt den sakkunnige Christer Gemmel

Allmänna synpunkter

Vi ställer oss bakom de grundläggande värderingar som bär upp övervägandena och förslagen i vårt betänkande. Liksom övriga ledamöter och sakkunniga finner vi en förbättrad jämförande varuinformation angelägen och menar att mycket talar för ett datorbaserat informationssystem. Vi stöder också tanken på ett frivilligt varufaktasystem uppbyggt branschvis och samordnat genom en stiftelse, där såväl näringslivet som konsumentvårdande myndigheter är representerade.

Vi anser emellertid att ytterligare tid och resurser borde ha avsatts för att utreda de praktiska och ekonomiska konsekvenserna av förslaget. Vårt betänkande får i föreliggande skick närmast karaktären av en principskiss. Detta är särskilt påtagligt vad gäller presentation av det föreslagna varufaktasystemet. En analys av detta system borde ha innefattat åtminstone några översiktliga studier av hur systemet skulle kunna tänkas fungera i verkligheten inom några utvalda representativa produktområden. Vi befarar att

avsaknaden av konkreta exempel med anknytning till företagens och

konsumenternas vardag kommer att göra det svårt för remissinstanserna att ta en mera bestämd ståndpunkt till våra förslag.

Vår kommitté och riktlinjekommittén har arbetat parallellt. De båda utredningarnas arbetsområden berör i hög grad varandra. Frågan om företagens informationsskyldighet enligt 3 § marknadsföringslagen, borde sålunda vara central för dem båda. Kontakter har visserligen förekommit mellan kommittêerna. Enligt vår mening hade det dock varit värdefullt med ett närmare samarbete mellan vår kommitté och riktlinjekommittên, som ännu inte slutfört sitt utredningsuppdrag.

304 SOU l982:38

ÃYEPWUELPÅ BVRVNEQE*

Resultat från varuprovningar kan i många fall innehålla väsentlig kompletterande information utöver produktfakta och egenskapsbeskrivningar som finns tillgängliga på säljstället eller i kataloger och broschyrer. Ett varuinformationssystem kan däremot aldrig baseras huvudsakligen på resultatet från varuprovningar. Bredden i den informationen är helt otillräcklig för detta.

Åberopande av tester och undersökningar i reklamen anses vara ägnade att ge ett särskilt intryck av objektivitet och därigenom väcka ett speciellt förtroende hos konsumenterna. Av detta följer att vederhäftighetskraven måste ställas speciellt när tester högt skall utnyttjas i företagens marknadsföring. Motsvarande krav måste också ställas då tester åberopas vid konsumentupplysning i samhällets regi.

En förutsättning för att resultatet från varuprovningar skall utgöra vederhäftig konsumentupplysning är att använda metoder för uttagning av provföremål, utförande av provning, utvärdering av testresultat och sättet för presentation fyller högt ställda krav på noggrannhet och tillförlitlighet. För att säkerställa detta bör man använda standardiserade eller andra publicerade och relevanta provningsmetoder. Med hänsyn till Sveriges utrikeshandelsberoende bör standardisering i största möjliga vara förankrad utsträckning i internationella standardiseringsorgan, t ex ISO eller IEC. Ett intensivt arbete pågår inom dessa organisationer för att få fram provningsstandarder för konsumentvaror. Kommittén uttalar i betänkandet att det är bättre att använda icke fastställda metoder som mäter de för konsumenten väsentliga egenskaperna, än att använda fastställda metoder som mäter viktiga tekniska data som inte är av primärt intresse för konsumenten. Uttalandet synes vara grundat på den missuppfattningen att definierade och standardiserade mätmetoder skulle vara på något sätt underlägsna improviserade förfaranden som källa för en meningsfull konsumentinformation. Pågående internationellt standardiseringsarbete är nämligen i hög grad inriktat på mätning av för konsumenten relevanta bruksegenskaper.

Tankegångarna i betänkandet att snabbhet och enkelhet i provningsförfarandet bör prioriteras framför tiiiföriitiighet och reproducerbarhet är ohåiibara och bygger eniigt vår mening på en feisyn. Vi anser nämiigen att erfarenheten visar att det går att åstadkomma meningsfuiia produktöversikter och fuiigoda varufakta även när testresuitat inte aiitid kan redovisas. Det är därför bättre att komma igång med produktöversikter och varufakta även utan testresuitat än att ti11 varje pris pressa fram tester på sakiighetens och tiiiföriitiighetens bekostnad. Aiiteftersom tiiiföriitiiga provningsmetoder kommer fram kan förekommande informationssystem kompietteras med testfakta.

Vi instämmer i de synpunkter som framförts av iedamoten Svensson i särskiit yttrande vad avser samordning av de statliga provningsresurserna för test av konsumentvaror.

Ãyüpürütâüpå QaEOLbÃSEVEdQ l“ðUâtl°E5åYåtEm_

I betänkandet konstateras fuiit riktigt att en stor mängd jämförande varuprovningar sker på skilda varuområden och att det skuiie vara av stort värde för konsumenterna om dessa skuiie komma att samias i ett system av skisserat siag och nyttiggöras i informationssystem. Den anaiys som gjorts beträffande viika krav som bör gälla för inmatning i systemet är tyvärr otiiiräckiig. Samma gäiier bedömningar av i viiken mån i dag förekommande varuprovningar är av sådan kvaiitet att de skuiie kunna tänkas ingå i systemet. Det är därför svårt att biida sig en uppfattning om hur omfattande teiedatasystemet kan tänkas bli och att beräkna kostnaderna för systemet.

De mycket kompiicerade frågorna om det juridiska ansvaret för uppgifter som inmatats i teiedatabasen borde eniigt vår mening ha beiysts betydiigt mer ingående än som skett. Såväi konsumenter som utnyttjat systemet före ett köp, som näringsidkare kan nämiigen drabbas av betydande ekonomiska skador i den mån i systemet har infiutit feiaktiga och viiseiedande uppgifter.

SOU l982:38

åmpgnktsnpå ge: irivllligajârgfâkzaâyátemât

I betänkandet föreslås ett frivilligt varufaktasystem som ett komplement till annan information av obligatorisk art. Tyvärr är emellertid den redovisning som ges av förhållandet mellan det frivilliga systemet och i dag förekommande informationssystem av såväl frivillig som obligatorisk natur otillräcklig. Analysen av varufaktasystemets förhållande till sådan information som kan krävas enligt 3 § marknadsföringslagen borde sålunda enligt vår mening ha varit mera djupgående.

Vi anser vidare att de praktiska och ekonomiska konsekvenserna av_ det föreslagna systemet inte heller är tillräckligt belysta. Utöver ett antal praktiska studier borde kommittén närmare ha undersökt vilka produkter som skulle kunna bli aktuella för informationssystemet. Utan en sådan undersökning kan man inte bilda sig en uppfattning om hur stort intresset för systemet i praktiken är.

Särskilt yttrande av ordföranden Lennart Rydberg, ledamöterna Bert Malmgren, Hans Pettersson och Ursula Wallberg samt de sakkunniga Maja-Lisa Furusjö och Ulla Ljungberg

lanuergvninger

I betänkandets beskrivande delar ges en fyllig bild av en omfattande provning av konsumentvaror som pågår i Sverige och som i icke obetydlig del möjliggörs av statliga insatser. Staten bidrar årligen med mycket stora belopp till provningsinstitutionernas (t ex statens provningsanstalts, statens maskinprovningars och branschforskningsinstitutens) verksamhet och möjliggör därmed att företagen kan erhålla sina varuprovningar till ett lägre pris än vad som skulle vara fallet om de fick svara för alla kostnader. En övervägande del av provningarna har inte en sådan inriktning att resultaten lämpar sig för information till konsumenterna. Inte heller sådana provningar som i och för sig är lämpliga som underlag för varuinformation kan utnyttjas därtill på grund av att det ofta är enskilda företag som beställer och förfogar över prov-

ningsresuitaten som inte stäiis ti11 aiimänhetens förfogande. Endast en obetydiig dei av varuprovningar är direkt uppiagda med tanke på konsumentinformation och kan användas tili detta ändamåi. Av statens totaia satsning på provningsverksamhet utgör varuprovningar för konsumentinformation mindre än en procent. Varuprovningskommittén konstaterar att konsumenterna efterfrågar information om viktiga varugrupper som det i dag inte är möjiigt att ge jämförande information om. Köpbesiuten fattas därför i stor utsträckning utan reievant underlag.

Även om det statsfinansieila iäget och ambitionen att hå11a myndigheternas utgifter ti11baka f n förhindrar kommittén att föres1å ökade resurser för varuprovningar anser vi att det är ange1äget att understryka att ett sådant resurskrav bör aktualiseras. En ailmän omprioritering av statens engagemang i provningsverksamheten bör genomföras i syfte att skapa utrymme för provningar som kan iäggas ti11 grund för konsumentinformation.

Särskiit yttrande av iedamöterna Bert Maimgren, Hans Pettersson

och Ursuia Naiiberg samt den sakkunniga U11a Ljungber§L

Erivi]liga_yarufakta

Kommittén lägger fram ett försiag tili friviiiigt system med varufakta som i huvudsak förväntas bii framtaget och initierat av näringsiivet. Tidigare försök med likartade system både i Sverige och i andra iänder har inte varit framgångsrika. systemen har utnyttjats endast i begränsad utsträckning och har i rege1 iagts ner efter viss tid.

De som i varuprovningskommittên har taiat å näringsiivets vägnar har försäkrat kommittén att förutsättningarna denna gång är bättre samt att företag och branschorganisationer kommer att stä11a upp för varufakta eniigt kommitténs försiag. Eftersom konsumenterna efteriyser mera varuinformation måste dessa iöften registreras med ti11fredsstä11e1se.

Kommittén förutsätter att huvuddelen av arbetet med varufakta kommer att genomföras av näringslivsorganisationer och att de insatser som konsumentverket måste ta på sig - vid bedömning av informationens innehåll och utformning samt vid övervakning av att systemet inte missbrukas - inte kommer att kräva utökade resurser. Detta kan vara riktigt i ett inledningsskede, men gäller på längre sikt endast om systemets utveckling bedöms pessimistiskt. Blir systemet verkligen en framgång på bred bas måste detta medföra att verket får utökade arbetsuppgifter som det i ringa utsträckning självt kan Vi anser därför att det är viktigt att

styra.

framhålla att en av förutsättningarna för det föreslagna systemet - om det blir en framgång - är att konsumentverket på längre sikt tilldelas tillräckliga resurser för medverkan i samband med framtagande av deklarationsnormer samt vid övervakning av systemet.

Särskilt yttrande av ledamöterna Hans Pettersson och Ursula Wallberg samt den sakkunniga Ulla Ljungberg

2620:1 âezâá lniormátion :ilkkemmuaal 26h 16211 anal _k9_n§ument1e:k;

samhet

Kommittén harbl :lagt fram ett förslag till datoriserad överföring av information från konsumentverket och eventuellt andra sändare till i första hand kommunal och regional konsumentverksamhet. Avsikten är att informationen, liksom den skriftliga information som verket f n ställer till dessa verksamheters förfogande, skall användas bl a vid rådgivning till allmänheten. Syftet med datoriseringen är att göra informationen aktuellare och mer lättillgänglig än det material som f n finns att tillgå.

Liksom kommittén i övrigt anser vi att (det finns skäl att) de moderna metoder som håller på att komma fram för informationsöverföring utnyttjas i konsumentinformationens tjänst. Här kan nämnas att detta också ligger i linje med det utvecklingsarbete som redan pågår inom konsumentverket. Vi anser också att den tekniska utvecklingen i dag inte möjliggör en informationsöverföring direkt till konsumenterna om man inte vill begränsa målgruppen till en liten

ande] starka, tekniskt intresserade och utredningsvana konsumenter. Den kommunaia och regionaia konsumentverksamheten kan däremot hantera den nya tekniken. I detta är vi överens med kommittén i övrigt.

som kommittén införskaffat om möjiigheterna att ge- De uppgifter nomföra datoriseringen och de mindre försök som genomförts på kommitténs är av intresse när man definitivt ska11 ta uppdrag tili hur utbyggnadsprocessen ska11 genomföras. De koststä11ning och tidsp1aner som kommittén lägger fram betraknadsberäkningar tar vi dock närmast som räkneexempei i syfte att iiiustrera i viiken kostnaderna kan komma att röra sig och storieksordning inte som definitiva förslag.

vår uppfattning är det viktigt att systemet utnyttjas på Eniigt ett maximait sätt: i hushåilsekonomisk rådgivning, vid bedömning av försäkringsfrågor, vid konsumentjuridisk rådgivning i sammanbesiut i domstoi e11er rekiamationsnämnd kan hang där tidigare vara av intresse. Därför måste ett icke obetydiigt arbete iäggas ner i samband med introduktion och utveckiing. Man bör

systemets

inte hesitera inför engångskostnader som är nödvändiga för att skail ske på sådant sätt att effektiviteten i den datoriseringen decentraiiserade konsumentrådgivningen ökar märkbart.

Det kan i detta vara viktigt att erinra om att konsusammanhang mentverket inte endast har ansvaret för information om varor och tjänster utan även för en rad andra från konsumentsynpunkt viktiga och av statsmakterna prioriterade arbetsuppgifter. Här kan nämnas utbiidning i konsumentfrågor, hushålisekonomisk produktsäkerhet, rådgivning, energihushåiining, svaga konsumentgruppers probiem samt arbete med att bl a genom tiiiämpning av avtaisviiikorsiagen, och konsumentkreditiagen stärka konsumentermarknadsföringsiagen resurser är i förhåiiande til] nas rättsiiga stäiining. Verkets dessa arbetsområden Det är därför inte möjiigt att begränsade. omprioriteringar skapa utrymme för nya e11er utökade genom interna verksamheter.

Särskiit yttrande av de sakkunniga Christer Gemmei och Svante Sjöberg

Kommitténs bedömning av kostnaderna för ett datoriserat informationssystem beaktar eniigt vår mening inte aiia kostnader för en uppbyggnad av ett sådant.

Om det föresiagna datasystemet verkligen skal] kunna ersätta informationsfiödet meiian konsumentverket och konsumentvägiedare på det avsedda sättet och medföra de besparingar som kommittén räknat med torde en avsevärt större arbetsinsats krävas i sjäiva systemuppbyggnaden än vad kommittén angett. Om denna omfattande arbetsinsats inte sätts in riskerar man att systemet redan från början inte kan bii en fuiigod ersättare för det nuvarande informationssystemet. Även vissa av de erfarenheter från andra liknande system som redovisats för kommittén pekar i denna Det är riktning. he11er inte helt sjäivkiart att det nuvarande “pappersf1ödet“ kan eiimineras i föresiagen omfattning e11er om en sådan utveckiing är önskvärd.

Kommittén borde såiedes ha gjort en mer ingående kostnadsanaiys och redovisat finansieringskäiiorna för de merkostnader, utöver de redovisade, som med stor sannoiikhet kommer att drabba konsumentverket om kommitténs förslag genomförs.

Vidare borde omfattningen av informationsfiödets datorisering anaiyserats mera ingående.

BILAGOR

BILAGA I VARUPROVNINGSKOMMITTENS DIREKTIV

Utredning om marknadsöversikter, varuprovningar och andra pro-

duktundersökningar. Dir 1979:129.

Konsumenterna ställs idag inför ett mycket omfattande utbud av 5 varor och tjänster. Antalet produktvarianter inom varje varui område är ofta betydande. Utbudet förändras vidare mycket snabbt. § I introduceras ständigt på marknaden, samtidigt som Nya produkter äldre försvinner. Kännetecknande är vidare att produkterna blir alltmer komplicerade. Den här beskrivna utvecklingen har från många synpunkter varit värdefull. Konsumenterna har numera stora möjligheter att välja ur ett omfattande och varierande utbud av varor och tjänster. Utvecklingen har dock även försvårat konsu- I Därmed kan konl menternas möjligheter att överblicka utbudet. sumenterna få problem med att välja rätt.

i Konsumentpolitikens uppgift är att stödja konsumenterna och

förbättra deras ställning på marknaden. Samhället har inom ramen för detta mål vidtagit åtgärder för att öka x övergripande l konsumenternas medvetenhet och därmed hushållens förutsättningar att mot bakgrund av sina behov planera de egna inköpen. Insatserl vid na för att erbjuda konsumenterna rådgivning och information hand ökat. Vägledning och information till konsuköp har efter menterna i de avseenden som nu har berörts anses numera i första hand vara en kommunal uppgift (jfr prop. l975:40). I avvaktan den kommunala konsumentverksamheten blir fullt utbyggd på att lämnar också konsumentverket och personalen vid länsstyrelserna råd direkt till konsumenterna.

Det har kunnat konstateras att i takt med att kommunerna bygger ut sin konsumentpolitiska verksamhet så ökar också konsumenternas medvetenhet samt deras efterfrågan på information om produkternas egenskaper. Denna utveckling överensstämmer väl med de mål som för konsumentpolitiken men ställer också ökade krav på gäller information och kvalificerad rådgivning.

Traditionellt har samhället mött efterfrågan på information om genom att göra jämförande varuprovningar och produktutbudet

ställa samman resultatet av dessa (Ofta kallade marknadsöver-

sikter).I dag ingår det i konsumentverkets uppgifter att göra och andra undersökningar. Verket utför sålunda varuprovningar men låter också utföra sådana vid varuprovningar i egen regi andra Dessutom deltar man i internationellt samprovningsorgan. arbete på området. Särskilt bör här nämnas den försöksverksamhet med gemensamma provningar av kapitalvaror som bedrivs inom Nordiska ministerrådets ram. Vidare utför verket varuprovningar m m från bl a olika företag. Resultatet av verkets provpå uppdrag ofta i form av marknadsöversikter, köpråd och ningar publiceras handböcker samt i tidningen Råd och Rön. Också vissa privata organ utför och publicerar resultat av varuprovningar. Detta främst tidningar och tidskrifter av olika slag samt gäller t ex motororganisationerna.

Genom 1975 års marknadsförings1ag (1975:1418) ökade konsumenternas möj1igheter att få ordent1ig varuinformation. En1igt bestänme1serna i 3 § kan en näringsidkare å1äggas att i sin marknadsföring 1ämna information som är av särski1d betyde1se från konsumentsynpunkt. På detta sätt kan samhä11et påverka den information företagen 1ämnar på sä1jstä11et i form av t ex märkning på den enskiida produkten och i annonser i pressen.

För sådan teknisk provning som är föreskriven i 1ag e11er annan författning och som ytterst syftar ti11 att skydda 1iv, hä1sa och egendom finns särskiida regler. Rikt1injer för sådan s k officie11 provning har antagits av statsmakterna år 1972 och år 1974 (prop. 1972:54 och 1974:162). De antagna rikt1injerna syftar ti11 att åstadkomma k1ara ansvarsförhå11anden, ett effektivt utnyttjande av ti11gäng1iga resurser och garantier för opartiskhet i den officie11a provningsverksamheten. Statens or0vningsansta1t är iandets centra1a organ för teknisk provning och kontro11 och utför på uppdrag inom ett brett verksamhetsområde provningar och undersökningar av material, produkter och konstruktioner. Uppgiften att samordna och organisera teknisk provning i en1ighet med de rikt1injer som antagits av statsmakterna 1igger hos statens provningsansta1t. Verksamheten ska11 eniigt rikt1injerna organiseras så att ett anta1 organ som vart och ett är sakkunnig inom sitt område och som i övrigt uppfy11er vissa krav utses ti11 s k r1kSPP0VP1atSeV- Hitti11s har sådana utsetts för 19 st objektområden. Även om det grund1äggande syftet med denna verksamhet inte är att utföra konsumentinriktade provningar är ändå officie11 provning och kontro11 i f1era fa11 av den arten att provningsresuitaten kan vara ti11 1edning för konsumenterna. Ett exempe1 på detta är den verksamhet som bedrivs vid AB Svensk Bi1pr0vning.

Information på sä1jstä11et och i övrig marknadsföring å ena sidan samt upp1ysningar om resu1tatet av varuprovningar och i form av marknadsöversikter å den andra är båda väsent1iga från konsumentsynpunkt. Inriktningen och omfattningen av respektive konsumentpoiitiskt mede1 påverkar dock behovet av andra sådana mede1. I detta sammanhang bör erinras om att även arbetet med riktiinjer för företagens produktutformning och marknadsföring har betyde1se för inriktningen av här behand1ad verksamhet. Marknadsöversikter, varuprovningar och andra enk1are produktundersökningar är så1unda ett ins1ag i arbetet för att stärka konsumenternas stä11ning och får avvägas mot andra mede1 i konsumentpoiitiken. De här angivna konsumentpo1itiska med1en både underiättar för konsumenterna i köpsituationer och påverkar företagens produktutformning och marknadsföring på ett för konsumenterna positivt sätt.

Under 1970-ta1et har som redan har beskrivits nya vägar prövats för att ge konsumenterna bästa möj1iga information vid köp. Under den tid nya system har byggts upp har det ansetts att varuprovningar i viss mån har kommit i bakgrunden. Efterfrågan på denna typ av information har eme11ertid visat sig stor. Samtidigt kan konstateras att varuprovningar i traditione11 mening stä11er stora krav på resurser både i den bemärke1sen att de är kostnadskrävande och att persona1en som arbetar i verksamheten måste vara specia1iserad. Mot denna bakgrund torde det inte vara möj1igt att möta den ökande efterfrågan på utvidgad provningsverksamhet och pub1icering

av marknadsöversikter inom ramen för de resurser som tilldelas de statliga organ som arbetar med dessa frågor. I detta sammanhang vill jag erinra om att det statsfinansiella läget och strävan att minska kostnaderna för den offentliga sektorn inte torde göra det möjligt att öka de resursramar som gäller för verksamheten. Jag anser det därför angeläget att man omprövar i vilka former verksamheten rörande varuprovningar och marknadsöversikter skall bedrivas för att konsumenternas krav i största möjliga utsträckning skall kunna tillgodoses. Med hänsyn härtill samt mot bakgrund av utvecklingen på andra områden inom konsumentpolitiken bör en prövning göras av nuvarande insatser på varuprovningsområdet. Därvid bör prövas alternativa ansvarsförhållanden m m som ger möjligheter till rationaliseringar och besparingar.

Det har visat sig att flera frågor i anslutning till Varuprovningar och marknadsöversikter behöver bli belysta. Det gäller bl a vem som skall ha ansvaret för och utföra provningar samt vem som skall utforma och sprida information i form av marknadsöversikter. Härvid uppkommer också frågan vilka resurser samhället och andra kan avsätta för sådan verksamhet. En annan viktig fråga är vilka egenskaper hos en produkt som bör bli föremål för provning samt vilka krav som bör ställas på mätmetoderna.

Traditionellt ställs höga krav på tillförlitligheten hos resultaten av varuprovningar. Samtidigt är provningstekniken för konsumentprodukter många gånger mindre utvecklad. Denna brist på utvecklade mätmetoder i förening med höga krav på tillförlitligheten är därför i dag ett hinder i arbetet med att ta fram provningsresultat och marknadsöversikter.

Mot den nu angivna bakgrunden förordar jag att en kommitté tillkallas med uppgift att analysera vilka problem som finns när det gäller att tillhandahålla sammanställd information om produktutbudet. Denna analys bör bl a bygga på en utvärdering av den hittillsvarande varuprovningsverksamheten samt arbetet med att ställa samman och föra ut informationen till konsumenterna. Kommittén bör lägga fram förslag om hur den framtida verksamheten med varuprovningar samt sammanställningen och spridningen av provningsresultaten bör utformas och organiseras för att konsumenterna skall ges tillgång till de data om produktutbudet som erfordras för att deras val skall underlättas och köpen bli väl övervägda. Som utgångspunkt bör härvid gälla att förslag skall lämnas som utgör alternativ till nuvarande ordning.

En annan utgångspunkt bör vara att informationsbehovet i så stor utsträcknin som möjligt skall kunna tillgodoses även då mätmetoder som upp yller de krav som traditionellt ställs inte finns tillgängliga. Det är nödvändigt att föra en diskussion om alternativa sätt att få underlag för marknadsöversikter och om alternativens för- och nackdelar från konsumentsynpunkt.

De totala resurserna för den konsumentpolitiska verksamheten är begränsade varför prioriteringar ständigt är nödvändiga. Det är därför naturligt att sådana också måste göras när det gäller varuprovningsverksamheten bl a med avseende på vilka varugrupper

som skall provas. Det är därvid en naturlig strävan att konsumenterna skall tillhandahållas aktuell information på de varuområden där sådan är mest angelägen. Vid prioriteringen bör också beaktas i vad mån det hittillsvarande arbetet med varuprovningar samt publicering av marknadsöversikter har lett till att företagen inom ett område anpassat sina produkter till de krav som ställts från konsumenternas sida.

Kommitténs arbete bör omfatta en inventering av de provningsmetoder och resurser som finns på olika håll i samhället och hur de används för konsumentinformation. Särskilt bör beaktas konsumentverkets arbete med provningar. Kommittén bör bilda sig en uppfattning om huruvida dessa metoder i princip är lämpliga eller nödvändiga för att utgöra underlag för sådana marknadsöversikter som konsumenterna behöver i framtiden.

När det gäller ansvarsfördelning bör för- och nackdelar med myndighetskontrollerande respektive företagskontrollerande provningssystem analyseras. Därvid bör möjligheterna att fördela ansvaret mellan t ex myndigheter, företag, näringslivs- och konsumentorganisationer noga övervägas. Av särskilt intresse är att pröva en modell som innebär att myndigheterna är kravställare medan ansvaret för verksamhetens genomförande främst ligger utanför myndighetsorganisationen. I detta sammanhang bör också prövas vilka krav som enligt 3 § marknadsföringslagen kan ställas på företagen vad avser varuprovningar. I de fall provningar utförs av företag bör också prövas hur arbetet med att ställa samman information och föra ut denna till konsumenterna skall ordnas. Praktiska frågor om teknisk kompetens, lämplig utrustning etc bör vidare granskas. Även frågan om samordning mellan den officiella provningen och den konsumentinriktade frivilliga provningen bör behandlas. En utgångspunkt för detta arbete bör vara att undvika dubbelarbete och dubbel kompetens- och resursuppbyggnad inom den statliga provningsverksamheten.

Mot bakgrund av denna granskning bör kommittén kunna skissera hur den fortsatta provningsverksamheten med sikte på information till konsumenterna bör vara beskaffad vad gäller ansvar, tillsyn, genomförande och finansiering. Dessutom bör kommittén lägga fram förslag om hur marknadsöversikterna bör komma konsumenterna till del.

Kommittén bör i sitt arbete utgå ifrån de resursramar som f n gäller för den statliga provningsverksamheten i här berört avseende samt att samhället har begränsade att avdemöjligheter la ytterligare resurser för konsumentpolitiska åtgärder.

Kommittén skall vidare mot bakgrund av det statsfinansiella läget

beakta tilläggsdirektiv (Dir l978:40) till samtliga kommittéer

och särskilda utredare angående finansiering av reformer.

Kommittén bör hålla sig underrättad om arbete inom andra utredningar som kan ha betydelse för uppdraget. Det kan sålunda finnas anledning att samråda med insynsutredningen (H l976:03), utredningen om vissa frågor rörande standardisering (I l977:lO), ut-

SOU l982:38

redningen om vissa frågor rörande provning inom energiområdet (I l978:06), infonnationsteknologiutredningen (U l978:l2) samt kommittén för översyn av de konsumentpolitiska medlen för producentpåverkan (H l979:04). Dessutom vill jag nämna att jag senare i dag ämnar föreslå att konsumentverket får i uppdrag att utreda frågan om infonmation på säljstället. Samråd i denna del bör därför ske med konsumentverket.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för handelsdepartementet ; att tillkalla en kommitté med högst 8 ledamöter med uppdrag att utreda frågan om jämförande varuprovningar och marknadsöver-

i

l sikter 2 att utse en av ledamöterna att vara ordförande att besluta om sakkunniga, sekreterare och annat biträde

i

experter, åt kommittén. { i l Vidare hemställer att föreskriver att kostnaderna jag regeringen skall belasta elfte huvudtitelns kommittéanslag.

Tilläggsdirektiv till samtliga kommittéer

Redan i kommitténs direktiv framgick att tidigare utfärdade tillläggsdirektiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare

angående finansiering av reformer skulle beaktas. Enligt dessa tilläggsdirektiv som utfärdades den 28 april 1978 skulle samtliga

kommittéer och särskilda utredare noga överväga hur eventuella l I kostnadskrävande skulle kunna finansieras l förslag genom ompröv-

I ning av pågående verksamhet och omfördelning av befintliga resur-

l ser inom det område kommitténs förslag avsåg.

l 1 Den l3 mars l98l bemyndigades statsrådet och chefen för budget-

l departementet att lämna nya direktiv till samtliga kommittéer

och särskilda utredare. Däri anförs bl a följande.

Utgångspunkten skall vara att alla förslag som komnittêerna lägger fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom det område som förslagen avser. Det innebär att om kostnadskrävande förslag läggs fram måste samtidigt visas hur förslagen kan finansieras genom besparingar i form av rationaliseringar och omprövning av pågående verksamhet inom utredningsområdet. Kostnadsberäkningarna skall vara väl genomarbetade och ta hänsyn till alla kostnader som kan uppstå oavsett om de drabbar staten. kommuner eller enskilda. Kommittéerna bör så omsorgsfullt som möjligt belysa de indirekta effekter i form av exempelvis ökad administration och ökat krångel, som förslagen kan medföra för myndigheter och enskilda.

I budgetförslaget för budgetåret l980/8l framhålls att regeringen för sin del är inriktad på att i större utsträckning än tidigare vara restriktiv med krav på kommunala insatser. Riksdagen har i samband därmed uttalat (FiU 1979/80:15) att en självklar utgångspunkt för riksdagens ställningstaganden bör vara att kommuner och landstingskommuner inte annat än undantagsvis åsamkas nya utgifter till följd av statliga beslut. I regeringsförklaringen i oktober 1979 betonades också att regeringen avser att noga granska de ekonomiska verkningarna för den kommunala sektorn av statliga beslut. Det är därför nödvändigt att olika reformers effekter på den kommunala verksamhetens volymutveckling och på den kommunala ekonomin klarläggs. Mot denna bakgrund måste kommittéerna noga beakta de kommunalekonomiska konsekvenserna av lämnade förslag och redovisa ett genomarbetat underlag som medger bedömningar i dessa avseenden.

De förutsättningar för utredningsarbetet som jag nu dragit upp bör gälla för samtliga kommittéer och särskilda utredare oavsett vad som har sagts i enskilda kommittêdirektiv. De kommittéer som på grund av särskilda skäl inte anser sig kunna uppfylla kravet på att alla förslag skall hållas inom ramen för oförändrade resurser skall så snart som möjligt anmäla detta till det statsråd till vars ansvarsområde den hör. Det ankommer på regeringen att besluta om undantag i något särskilt fall kan medges.

SOU l982:38

BILAGA 2 TERMINOLOGI

som förekommer i betänkandet kan kräva viss förkla- Några uttryck Vi har använt uttrycken i den betydelse som anges i det ring. följande, om det inte gäller citat ur källor, i vilka uttrycken använts annorlunda. Förklaringarna gör inga anspråk på att vara vetenskapliga eller heltäckande.

A Anvisning innebär icke tvingande regel som myndighet utfärdar Anvisning författningars tillämpning. Anvisning kan

l angående exempelvis

A också innehålla rekommendationer om produkters utformning eller märkning. Anvisningar publiceras i myndigheternas författningssamlingar. Jfr föreskrift.

Auktorisation Bemyndigande, godkännande, kompetensförklaring. Myndighet eller organisation kan meddela auktorisation för enskild perg eller för företag efter ansökan härom. .son

B Besiktning

Enligt SS 02 Ol Ol: Kontroll som utförs av riksprovplats el- 3 * ler av särskilt utsedd eller anställd Ofta förrättningsman. är förrättningsman utsedd eller godkänd av tillsynsmyndighet. Besiktning förekommer ibland som villkor t ex för att viss vara skall få användas. Uversyn skall ofta ske med vissa tidsintervaller. Besiktningstvång gäller t ex bilar som tagits i bruk. Besiktningstvång kan även föreligga innan vara tagits i bruk, t ex beträffande lyftanordningar.

E Egenkontroll Enligt SS 02 Ol Ol: Föreskriven eller frivillig kontroll som utförs i egen verksamhet på eget ansvar utan krav på ojävighet hos den kontrollerande. F ?astställd provningsmetod Se provningsmetod

füâärlü

Tvingande regel som med stöd av lag, annan författning eller verksinstruktion utfärdas av myndighet. Föreskrifter publiceras i myndighets författningssamling. Jfr Anvjsnjnq_

Frivillig provning Med detta uttryck avses sådan provning som tillverkare på eget initiativ låter sin genomgå. Frivillig provning kan produkt jämföras med officiell provning, som innebär att provningsplikt föreligger för produkten i fråga.

Jämförande varuprovning Med jämförande varuprovning förstås undersökningar genom vilka vissa bestämda varuegenskaper provas med hjälp av i förväg fastställda metoder. Undersökningen syftar till att åstadkomma en objektiv bedömning av de provade produkternas egenskaper och därigenom ge möjlighet till jämförelse mellan olika varianter av produkttyp. Reproducerbara provningsmetoder är en för-

samma

utsättning för att jämförelse mellan varianter som provats vid olika tillfällen skall kunna göras.

Konsumenttjänst Tjänst som av näringsidkare tillhandahålles enskilda konsumenter.

Konsumentvara Vara som av näringsidkare saluhålles till privatpersoner för i huvudsak enskilt bruk.

Kontroll SS 02 0l Ol: Undersökning för att fastslå om ett objekt Enligt beträffande en eller flera egenskaper fyller givna fordringar.

Kvalitet Betecknar i betänkandet nivån på egenskaper vad gäller funktion, tekniskt utförande och materialval.

M Marknadsföring Samiande begrepp för avsättningsfrämjande åtgärder som vidtas i kommersieiit syfte för att säija en vara e11er tjänst. Marknadsföring kan omfatta annonsering, direktrekiam, affischering, rekiamfiim, promotionaktiviteter och muntiig säijarargumentering.

Marknadsöversikt En jämförande och översiktiig presentation av de oiika modeiier inom en varugrupp, som finns på marknaden. En marknadsöversikt bör täcka in en representativ dei av marknaden. I en marknadsöversikt presenteras oftast värden på de egenskaper som är karaktäristiska för varutypen i fråga. Såväi kvantitet som kvaiitet hos redovisade egenskaper kan anges. Även testresuitat kan ingå.

Märkning Kortfattad information på produkten eiier i omedeibar ansiutning ti11 denna, exempeivis godkännandemärkning, varningsmärkning, skötseimärkning, innehåiisdekiaration etc.

0 Officieii provning Eniigt SS 02 01 01: Provning, kontro11 eiier besiktning som föreskrivs i lag e11er annan författning och som ej är egenkontr011 eniigt iagen (1974:896) om riksprovpiatser m m.

P Paneiprovning, -test. -mätning

utförd av en särskiit utvaid grupp människor (panei) Granskning vars samiade omdöme betygsätter varor, dvs en form av jämföranvärderingar. Pade varuprovning som grundar sig på subjektiva ibiand i provningsmetoder som faststäiits neiprovning ingår av standardiseringsorgan.

Produktundersökning för i en e11er annan form Ett aiimänt begrepp varugranskning

Provning Eniigt SS 02 01 01: Undersökning för att bestämma en eiier fiera egenskaper hos ett objekt. Med objekt avses här en mängd (t ex en enhet, ett parti). Provning kan ingå i kontroii men kan också utföras oberoende av kontroii, dvs utan att fordringar på objektet finns uppstäiida för ifrågavarande egenskaper. Begreppet används när vi avser en kombination av praktisk provning och tekniska mätningar. Praktisk provning av en vara innebär att försökspersoner använder varan och bedömer den med avseende på en eiier fiera egenskaper. Enbart teknisk provning kaiias i betänkandet för test.

Provningsmetod för att prova en vara eniigt vissa normer. Provningsme- System toder kan vara faststäiida av något natione11t eiier internationeiit Det är också vaniigt att provstandardiseringsorgan. utarbetas av provningsiaboratorier e11er av ningsmetoder åsätts aiitid branschforskningsinstitut. En provningsmetod så att den skaii kunna identifieras av t ex ett en beteckning annat iaboratorium som vi11 använda metoden i fråga. En provär reproducerbar om mätvärdena biir desamma oberoenningsmetod de av när och var testet görs eniigt metoden.

Reproducerbar Möjiig att göra om på nytt, möjiig att mångfaidiga. Se även provningsmetod.

Riksprovpiats

Eniigt SS 02 01 01: Organ som utsetts att svara för officieii PV0Vnin9 9n119t 7399 (1974:896) om riksprovpiatser m m.

sensoriska mätningar Huvudsakiigen smaktester. Utförs oftast genom en paneiprovning.

Självcertifiering Innebär att en tillverkare genom egenkontroll testar produkten och förser produkten med ett bevis (certifikat) härpå. I certifikatet anges om minimikrav har uppfyllts,alternativt erhållna mätvärden. I de fall man tillämpar självcertifiering kan i föreskrift, anvisning eller överenskommelse anges att kontroll av mätinstrument eller andra testredskap skall ske. Stickprovskontroll av egenkontrollerade varor kan även ske i syfte att säkerställa korrekta uppgifter i certifikatet.

Standard, standardisering Betyder norm, normaltyp, fastställa norm etc. Med standard avses s k svensk eller utländsk standard vilket är av nationellt eller internationellt standardiseringsorgan utarbetade och fastställda normer.

Subjektiva provningar Mätvärden grundar sig på en eller flera personers bedömningar. I fastställda provningsmetoder ingår ibland subjektiva mätningar. Jfr panelprovning.

T Test Tekniska mätningar med samma syfte som provning. Se även under provning.

Testpanel Se panelprovning.

Typprovning

Enligt SS 02 Ol 01: Provning av ett eller flera av exemplar viss produkttyp. som syftar till att för ge underlag bedömning av typens egenskaper.

Typgodkännande En1igt SS 02 01 01: Genereiit godkännande av viss typ av produkt, utförande e11er metod, utfärdat av behörig myndighet e1- Ier av i särskild ordning utsett annat organ. Typgodkännande förenas ofta med särskilda krav, t ex på typefterkontroii.

Typgodkännandekontroli, typefterk0ntr011 Eniigt SS 02 01 01: Kontro11 för att utröna om vi11kor för medde1at typgodkännande efterlevs.

V Varuprovning A11a tester och provningar som görs av en vara i syfte att utröna kva1itet hos och kvantitet av en e11er f1era egenskaper hos varan.

Varutester Se tester.

BILAGA 3 HISTORIK

1937 års hemkonsu1entutredning resu1terade i att minst en hemk0nsu1enttjänst inrättades inom varje hushå11ningssä11skaps verksamhetsområde. Under denna första tid var verksamheten främst inriktad pâ 1anthushå11en.

1939 inrättades Statens Institut för Fo1khä1san, 1 ! 1 1940 bi1dades Aktiv Hushå11ning som en fö1jd av det stora in- * formationsbehov som fanns på grund av andra vär1dskrigets 1 knappa varusituation,

1941 inrättades Statens Prisk0ntr011nämnd, å l 1944 överf1yttades Aktiv Hushå11ning ti11 Statens Priskontr011- 1 nämnd, 1 å bi1dades Hemmens Forskningsinstitut (HFI) av 1andets hus- . . modraorganisationer och hushå11s1ärarnas organisation med stöd från och vissa

staten, närings1ivet organisationer, i 1 1951 inrättades den ha1vstat1iga Varudek1arationsnämnden, 1

1954 inför1ivades Aktiv Hushå11ning med HFI, 5 inrättades Näringsfrihetsombudsmannaämbetet (NO) och Näringsfrihetsrådet,

1957 förstat1igades HFI och bytte namn ti11 institut

Statens

för konsumentfrågor - ka11at konsumentinstitutet,

biidades Statens Pris- och Karte11nämnd (SPK). Därigenom upphörde Prisk0ntr011nämnden, inrättades Statens konsumentråd,

1967 överf1yttades hemkonsu1enterna provisoriskt från hushä11ningssä11skapen tiI1 1antbruksnämnderna i med omorga-

samband

nisationen av den regiona1a verksamheten inom Jordbruket,

1968 tog Statens Konsumentråd initiativ ti11 försöksverksamhet med A11männa Rek1amationsnämnden,

påbörjades försöksverksamhet med k0mmuna1a konsumentkommittéer,

1970 stationerades hemkonsu1enterna vid 1änsstyre1serna med uppgift att betjäna a11mänheten. Samtidigt b1ev Konsumentinstitutet huvudman för verksamheten,

1971 inrättades Konsumentombudsmannaämbetet (KO) och Näringsfrihetsrâdet ombi1dades ti11 Marknadsrådet (numera Marknadsd0msto1en),

1972 bildades Livsmedelsverket, vari kom att ingå huvuddelen av Veterinärstyrelsen, livsmedelsavdelningarna vid Statens institut för folkhälsan samt del av Kommerskollegium, beslöt riksdagen att vägledning till enskilda konsumenter är en kommunal uppgift, 1973 inrättades Konsumentverket genom en sammanslagning av Statens institut för konsumentfrågor, Statens Konsumentråd samt Varudeklarationsnämnden. Konsumentverket blev som central instans huvudman för hemkonsulentverksamheten, 1976 Konsumentombudsmannaämbetet och Konsumentverket samman slogs till ett verk, Konsumentverket, vars chef tillika skulle vara Konsumentombudsman, Konsumentverket utfärdade anvisningar för hemkonsulentverksamheten. Dessa innebar förändrade arbetsuppgifter med betoning på utredningar, kontroll och kunskapsförmedling, 1981 Allmänna Reklamationsnämnden blev en självständig statlig. myndighet.

Tidigare konsumentpolitiska utredningar

Sedan 1940-talet har en mängd utredningar ägnat sig åt problem rörande konsumentinformation. Under hela tidsperioden har rått stor enighet om vikten av ökad och ständigt fördjupad konsumentvaruforskning. Ett viktigt inslag i denna forskningsverksamhet har ansetts vara varuprovningar och arbete med att ta fram provningsnormer, standardiserade provningsmetoder etc. Det som skiljer sig är synen på hur informationen till konsumenterna skall utformas samt huruvida information är det lämpligaste medlet i konsumentpolitiken.

I det följande redovisas i sammandrag vad utredningar och arbetsgrupper sedan är 1947 ansett om varuprovningar som underlag för konsumentinformation samt om hur denna information bör utformas. Det bör nämnas att även andra än de här redovisade utredningarna i sina betänkanden berört dessa frågeställningar dock utan att direkt syssla med just detta ämnesområde.

J Familjeliv och hemarbete (1947) 1 1 1 Hem- och familjeutredningen lade år 1947 fram betänkandet(SOU 1 1947:46) 1 Familjeliv och hemarbete. Utredningen föreslog bl a att ett stai tistiskt-sociologiskt forskningsorgan skulle inrättas med uppgif-

SOU l982 38

ter att skapa underlag för planeringen av efterkrigstidens samhälle. Beträffande uppgifter för detta forskningsorgan säger utredningen bl a att en grundläggande undersökning av de faktiska levnadsvanorna och betingelserna för dessa inom olika befolkningsgrupper bör göras. På så sätt skulle ges en möjlighet till överblick över sambanden mellan konsumtionen och utrustningen på olika områden och mellan dessa å ena sidan och olika levnadsvanor å den andra. Vidare skulle ges möjlighet till bedömning av behoven av olika åtgärder.

Verksamheten vid Hemmens forskningsinstitut (HFI) - bildat år - berördes även av utredningen. av utredningen l944 HFI ansågs böra ägna sig åt bl a funktionsundersökningar med avseende på hållbarhet och arbetsekonomi, översiktliga undersökningar för ett

i flertal varugrupper, provning av nya typer av produkter och ät att

dra upp riktlinjer och ge underlag för nykonstruktioner och för- ; bättringar.

Å l946 års utredning om kvalitetsforskning och konsumentupplysning (l949)

År l949 kom betänkandet (SOU 1949:18) Kvalitetsforskning och konsumentupplysning. Utredningen hade främst koncentrerat sig på frågor om varuforskning och varuupplysning, men gav även uttryck för ett något vidare synsätt på konsumentupplysningen. Den p allmänna konsumentupplysningen angavs syfta till att ge konsumenterna möjligheter att bättre överväga sina behov och att hjälpa i ä dem att tillfredsställa behoven på ett ekonomiskt och ändamålsenligt sätt. Bättre insikter antogs kunna höja den reala standarden för konsumenterna. Det var också enligt utredningen angeläget att möjligheter skapades för mera systematiska undersökningar om konsumenternas behov och om varornas lämpliga kvalitet och utformning.

HFI:s verksamhet berördes även av utredningen som betonade att till HFI:s uppgifter borde höra att formulera konsumentanspråk och att bedöma varor i funktionssammanhang.

SOU l982:38

Båda ovan nämnda utredningar föreslog i sina betänkanden en sammanslagning av Aktiv hushållning - bildad år l949 - och Hemmens forskningsinstitut. Sammanslagningen dröjde dock till år 1954.

Det varudeklarationssystem som funnits i Sverige grundar sig ursprungligen väsentligen pä förslag av l946 års utredning om kvalitetsforskning och konsumentupplysning. Utredningen betonade vikten av tillgång till sådan varuinformation som ger konsumenterna möjlighet att välja varor lämpliga för de egna behoven. Uppgifter borde lämnas om varornas innehåll, egenskaper och pris. Köparna skulle kunna göra jämförelse mellan olika typer av varuslag och göra förnuftiga inköp med hänsyn till behovens art och den ekonomiska ställningen. En vidgad användning av upplysande märkning och etikettering kunde enligt utredningen underlätta bedömningen om varors förtjänster i skilda avseenden. Utredningen framhöll också att en sådan varuupplysning skulle främja försäljningspersonalens kunnighet, medverka till utvecklingen av bättre reklam och befordra en effektivare konkurrens. Varudeklarationer och kvalitetsmärkning borde komma till stånd på frivillighetens väg och i samarbete mellan intresserade parter på varumarknaden. Däremot ville utredningen inte förorda en obligatorisk varumärkning. Man hänvisade bl a till att en obligatorisk märkning skulle kunna föra med sig faror för nivellering av olika jvarusortiment.

Utredningen föreslog att ett centralt organ - en varumärkningsnämnd - skulle få hand om varudeklarationer och kvalitetsmärkning inom samtliga konsumtionsvaruområden. I nämnden skulle finnas representanter för olika intresseparter samt experter på konsum-

tionsvaruområdet. Nämnden borde vidare vara ett centralt samar-

betsorgan med uppgifter att skapa enhetliga normer, stödja eller ta initiativ till varumärkning, beställa utredningar angående provningsmetoder, nomenklatur m m, fastställa varumärkning, bevilja rätt att använda märke samt att verkställa kontroll. Regeringen föreslogs ta initiativ till överläggningar med berörda parter om inrättandet av en sådan nämnd.

Utredningens förs1ag resu1terade i att Sveriges standardiseringskommission i sina ans1agsäskanden för åren 1951/52 begärde mede1 för att inrätta en varudek1arati0nsnämnd. Ans1aget bevi1jades. Varudek1arationsnämnden började sin verksamhet den 1 augusti 1951 i sin form i och med ti11komsten av konoch upphörde ursprung1iga sumentverket år 1973.

Behov och resurser område

inom konsumentvaruforskgjngens (19551

I promemoria den 12 december 1955 redovisade två utredningsmän inom hande1sdepartementet sitt arbete med en utredning om Behov och resurser inom konsumentvaruforskningens område. Förs1aget 1edde ti11 reformer av rikt1injer och organisation för de stat1iga in- § satserna på konsumentområdet (prop. 1956:105, rskr 1956:282). I ; promemorian gjordes en ingående ana1ys av sådana frågor som rör g den egenskapsbedömning som traditione11t hade getts namnet kon- ! sumentvaruforskning. För varje varugrupp gä11de det en1igt utredningsmännen att faststä11a de kva1itetsbi1dande egenskaperna och att finna metoder att bedöma dem. I promemorian togs samtidigt avstånd från en upp1ysningsverksamhet av den typ som då utveck- 1ats främst i USA med graderingar av o1ika varor. Man utgick från att en objektiv information en1igt de 1injer man skisserat sku11e vinna förståe1se hos a11a parter på varumarknaden. Utredningen

gick däremot inte närmare in på spridningsmetoderna för upp1ys-

ningen. Vid sidan av ditti11s använda spridningssätt nämndes dock särski1t te1evisionens stora möj1igheter att nå ut ti11 dem som efterfrågar information.

Utredningsmännen konstaterade att det fanns ett stort behov av att samordna forskningen på detta område. Därför borde en enhetinrättas - ka11ad konsumentråd - med över- 1ig institution (KR) sikt1iga på konsumentområdet. Utredningen ansåg att den uppgifter praktiska provningsverksamheten hos HFI borde fortsätta men forskningen i övrigt bestä11as hos andra institutioner. Utredningsmännen föres1og dessutom att HFI sku11e förstat1igas och ges namnet statens institut för konsumentfrågor - konsumentinstitutet (KI). Motiven för förs1aget var främst att en upp1ysningsverksamhet i

statlig regi antogs få en större tyngd och en mera auktoritativ ställning. Det ansågs viktigt att KI var obundet av alla producentintressen.

Även verksamhetens inriktning vid KI behandlades. Utredningsmännen förordade att i organisationen skulle bl a ingå tekniker med höga kvalifikationer. På dem skulle, förutom den praktiska provningsverksamheten, ankomma att kontinuerligt följa forskningen, utarbeta provningsmetodik, planera försöksapparatur, utarbeta undersökningsprogram och ge direktiv till undersökande laboratorier, granska sådana laboratoriers undersökningsresultat samt tolka resultaten och översätta dem för upplysningsverksamheten.

Effektivare konsumentupplysning (l9§§l

Konsumentupplysningsutredningens ursprungliga uppdrag gällde att granska frågor om organisationen för konsumentinstitutets upplysningsavdelning. Det bakomliggande syftet var därvid att effektivisera och bredda det statliga upplysningsarbetet beträffande konsumentvarornas användningsområden, kvalitet och funktionsduglighet. Denna del av utredningsuppdraget redovisades i betänkandet (SOU l964:4) Effektivare konsumentupplysning. Om under-

laget för upplysningsverksamheten gjorde utredningen i huvudsak

följande allmänna konstaterande. Upplysningen arbetar väsentligen med underlag från forskning, provningar och undersökningar om framför allt pris och kvalitet hos olika varor av betydelse för konsumenterna. Utredningen framhöll att konsumentvaruforskningens uppgift var att med utnyttjande av objektiva provningsmetoder fastställa de för varje varugrupp kvalitetsbildande egenskaperna. På grundval av denna verksamhet skulle upplysningen ge hjälp åt konsumenterna i deras inköpsval. Ytterst syftade verksamheten på området till att ur handelns varusortiment rensa bort undermåliga eller eljest tekniskt eller kvalitetsmässigt undermåliga eller på annat sätt olämpliga artiklar. All forskning och allt utredningsarbete för att få fram nya eller förbättrade varor kunde enligt utredningen räknas till konsumentvaruforskning i vid mening.

SOU l982:38

Största delen av arbetet på området föll enligt utredningen på näringslivets egna institutioner och laboratorier men en inte obetydlig del ägde rum i statlig regi. Verksamheten med varugransk- › ning hos hel- eller halvstatliga organ var emellertid vid denna F tid mycket begränsad. Stora delar av varumarknaden omfattades inte av någon granskningsverksamhet.

F

Det behövdes därför, enligt utredningen, väsentligt ökade personella och materiella resurser för ; den undersöknings- och forskningsverksamhet som låg till grund för upplysningsverksamheten. Utredningen framhöll också att allt 1 dubbelarbete i undersökningshänseende borde undvikas. Konsument-

l institutet borde inte ta på sig arbetsuppgifter för vilket andra

å organ hade särskilda och bättre förutsättningar. Utredningen under- 5 strök också att det var angeläget att man i ökad utsträckning söki te skaffa in, presentera och nyttiggöra utländskt material av värde för svenska konsumenter.

För själva upplysningsarbetet angav utredningen att riktpunkten borde vara att nå så stor del av konsumenterna som möjligt. Det var därför nödvändigt att använda olika vägar och former för informationen. Dittills hade - hävdar - dominerat utredningen köpråden Ä stort medan utrymmet för upplysning, ägnad att öka allmänhetens insikt i konsumentproblematiken varit ganska begränsat. En ökad genomslagskraft hos upplysningen kunde inte åstadkommas om inte konsumenterna gjordes mera mottagliga för en fortlöpande saklig pris- och varuinformation. En sådan mottaglighet kunde enligt utredningen nås endast genom en på allmän konsumentfostran inriktad upplysningsverksamhet.

Betänkandet togs efter remissbehandling till underlag för prop. l964:9l som medförde en viss utbyggnad av konsumentinstitutets verksamhet i enlighet med utredningens förslag.

Konsumentupplysning i televisionen (l964)

1960 års radioutrednings betänkande (SOU l964:54) Konsumentupplysning i televisionen lades fram år l964. Utredningen ansåg att en av konsumentupplysningens uppgifter är att väcka intresse för upp-

lysning hos personer som inte frågar efter sådan. TV ansågs ha en betydligt större genomslagskraft än det tryckta ordet särskilt vad gäller de grupper i samhället som sannolikt främst är i behov av information i konsumentfrågor och är minst benägna att söka sådan information. Utredningen lade fram en rad förslag om nur konsumentinformationen i Sveriges Radio skulle förbättras och utvidgas. Som underlag för Sveriges Radios programverksamhet på detta område tänkte sig utredningen ett intensivare utnyttjande av material från bl a institutioner med provnings- och undersökningsverksamhet men även att Sveriges Radio skulle kunna göra egna undersökningar av detta slag. Utredningens förslag blev föremål för en omfattande remissbehandling. Förslagen har dock inte realiserats enligt de intentioner som utredningen hade.

Effektivare konsumentforskning 11966)

Konsumentupplysningsutredningens andra utredningsuppdrag om konsumentvaruforskningens resurser, verksamhet och organisation redo-

visades i betänkandet (Ds H l966:3) Effektivare konsumentforsk-

ning. För forskningen använde utredningen samlingsbeteckningen konsumentforskning som innefattade såväl konsumentinriktad som varuinriktad forskning. Till den varuinriktade forskningen hänfördes forskning och undersökningar från konsumentnyttosynpunkt om funktioner och egenskaper hos varor och tjänster. Båda grenarna av konsumentforskningen betecknades som lika viktiga. Utredningen tog emellertid inte upp frågan om avvägningen mellan konsumentinriktad och varuinriktad forskning.

Utredningen fann att KI för att bredda underlaget för informationsarbetet borde etablera ett intensivare samarbete med andra forskningsinstitutioner och i större utsträckning än tidigare använda sig av hos dessa befintliga material. Utredningen nämnde ätt 30tal institutioner som KI borde kunna inleda eller intensifiera ett samarbete med. I samarbetshänseende berördes särskilt samarbetet med Varudeklarationsnämnden för provningar och normutvecklingsarbete samt med pris- och kartellnämnden och folkhälsoinstitutet. Långtgående reformer föreslogs också på möbelforskningens område.

SOU l982:38

Utredningen konstaterade att slöjdföreningens verksamhet på möbelområdet vuxit ut och alltmer kommit att omfattas av sådana uppgifter som låg inom KI:s arbetsområde. Förslag förelåg om att möbelprovningar skulle förläggas till konstfackskolan. Utredningen avvisade dock detta förslag med hänvisning till att möbelindustrin då skulle delta i undersökningsverksamhetens finansiering, vilket inte ansågs lämpligt från konsumentsynpunkt,Utredningen föreslog i stället att möbelundersökningarna skulle överföras till KI medan andra funktionsfrågor såsom frågor om formgivning m m borde kvarstå hos möbelinstitutet.

KI:s arbetsområde var enligt utredningen mycket stort. Ett omfattande forskningsarbete behövdes för planeringen av Varuprovningar. Det gällde att samla kunskaper om bl a människors sätt att leva, om vanor beträffande inköp och mathållning samt om arbetsmetoder. Vid arbetet krävdes medverkan av expertis inom områdena sociologi, psykologi, samhällsvetenskap, statistik, nationalekonomi, företagsekonomi och teknik. Verksamheten hade enligt utredningen sålunda en tvärvetenskaplig karaktär.

KI:s resurser för undersökningsverksamhet föreslogs förstärkas och

f omorganiseras i synnerhet vad gällde den tekniska sidan av

i institutets verksamhet. Institutet behövde enligt utredningen resurser för att självt göra provningar när resurser saknades på annat håll eller när provningsnormer saknades. Vidare behövde KI göra vissa rutinprovningar samt provningar vid vilka utvärderingarna måste göras parallellt med själva provningarna. Till arbetsuppgifterna för den tekniska avdelningen skulle enligt utredningen också höra att handha samarbetet med utomstående tekniska institutioner, utveckla provningsmetodik och tillse att objektiva metoder användes vid undersökningsverksamheten. Den tekniska avdelningen skulle därtill fungera som rådgivare åt andra avdelningar inom KI beträffande provningsmetodik,programmering av provningar etc.

Utredningens förslag remissbehandlades och blev sedan föremål för

riksdagens ställningstaganden år l967 (prop. l967:75), varvid be-

s1öts om ny organisation av K1:s undersokningsavde1ningar. Vid remissbehand1ing hade tanken väckts på att ny utredning sku11e

en

ti11sättas eftersom man ansåg att det saknades he1hetssyn rörande de k0nsumentpo1itiska strävandena. En sådan utredning - konsumentutredningen - ti1Isattes i juni 196/. Föreningen Möbelinstitutet

bi1dades samma år och sku1Ie bl a handha möbeiundersökningarna.

Sk0g1undgruppen (1968)

SAP-LO-gruppen i prisfrågor - den s k Sk0g1undgruppen - av1ämnade sin s1utrapp0rt ti11 hande1sministern i mars 1968. Rapporten överiämnades i sin tur ti11 konsumentutredningen för beaktande vid utredningsarbetet. I rapporten behand1ades b1and mycket annat även frågan om varudek1arati0ner. En1igt gruppens mening borde information om varor finnas ti11gäng1ig vid köpti11fä11et. En väsent1ig de1 av samhä11ets konsumentpoiitiska resurser borde därför satsas på varudek1arati0nsarbetet, varvid Varudek1arati0nsnämnden borde vara ett samhä11e1igt organ. Sk0g1undgruppen ansåg vidare att dek1arati0ner borde finnas på a11a varor, och företag som inte använde dek1arati0ner bordesha anmäiningsskyidighet härom. Dek1arationerna borde innehå11a kvaiitetsgraderingar, främst beträffande funkti0ne11a egenskaper. Ökade resurser borde användas för internatione11t varudekiarationsarbete där Sverige bordevara endrivande kraft en1igt Sk0g1undgruppen.

Skog1undgruppens rapport utta1ade sig också för en ökad direkt påverkan på pr0ducent1edet. Här sku11e varudek1arationsarbetet med faststä11ande av provningsmetoder vara ti11 hjä1p för företagen vid produktutveckiingen. Vidare rekomnenderades att prototypprovningar fick en ökad omfattning. Branschforskningsinstituten ansågs här kunna göra betyde1sefu11a insatser.

Konsumentuppiysning, principer och riktiinjer (1968)

K0nsumentupp1ysningskommittén redovisade sitt uppdrag i betänkandet (SOU 1968:58) Konsumentupplysning, principer och rikt1injer. Ett särskiit avsnitt ägnades åt a11männa synpunkter pâ konsumentupp-

i iysningens ro11 och funktion. Däri sägs b1 a att samhäiisekonomin fört med sig ett rikt differentierat utbud av varor och tjänster. Produktdifferentieringen och antaiet varuvarianter ökar. Nya materia] tilikommer. Höjda reaiinkomster ökar efterfrågan samtidigt som sjäivbetjäningsgraden i hande1n ökar. A11t fler kvinnor har förvärvsarbete utanför hemmet. Dessa och andra faktorer bidrar I tiil ett ökat behov av konsumentuppiysning. Kommittén framhöii 3 att en ökad konsumentforskning är angelägen för att avgöra vad som skal] prioriteras inom provningsverksamheten och för att utröna de iämpiigaste formerna för uppiysningsarbetet.

Eftersom det är svårt att nå a11a konsumenter borde man i större utsträckning direkt påverka producentiedet med information om bi a konsumentattityder, behovssituationer och konsumentkrav på varorna eniigt kommittén. Kommittén uttaiade sig också för ökade möjför att hos statiiga undersökningsorgan få iigheter företagen utförda - av varor som företagen utprototypprovningar provningar veckiar för att introducera på marknaden.

Kommittén väntade sig goda effekter genom en breddning och utveckav varudekiarationsverksamheten. Pâ så sätt ansåg kommittén 1ing att informationen snabbast när fram. Varudek1arationen ansågs ge en vid köpti11fä11et aktueli information, särski1t om butikspersonaien kunde bibringas en förbättrad kännedom om dekiarationssystemet. Även kostnadsmässigt ansågs varudekiarationsarbetet vara förde1aktigt eftersom kostnaderna i viss utsträckning bärs av producentsidan betonade kommittén.

I ett omfattande avsnitt i betänkandet diskuterade kommittén oiika metod- och redovisningsfrågor vid konsumentuppiysningen såsom fråom teknik, urvai, mätningar, aktuaiitet samt toikning och redogor visning av provningsresuitaten. Här konstaterades att tekniska möjiigheter saknades för provning av en he] de] varor. Eftersom provningsresurserna a11tid måste b1i otiiiräckiiga, måste prioriteringar ske, framhöii kommittén.

Biand de omständigheter som måste beaktas vid bestämmande av vi1ka varugrupper som skal] provas nämnde kommittén varornas pris,

varaktighet och betydeise i konsumentens budget, hur oumbäriiga varorna är, häiso- och säkerhetssynpunkter, risker för feiköp (tairika rekiamationer), kvaiitets- och prisspridning samt bedömningssvårigheter för konsumenterna. Dessutom framhöils att provningar kan vara motiverade beträffande nya varor eiier varutyper iiksom då goda möjiigheter finns att effektivt sprida uppiysning.

Eniigt kommittén borde jämförande varuprovningar a11tid föregås av en marknadsöversikt och av inhämtande av uppgifter i oiika hänseenden beträffande varugruppen. Vid undersökningspianeringen bör KI aniita egen och utomstående expertis samt ta kontakter med produktions- och distributionsieden.

Kommittén tog i betänkandet upp de oiika svårigheter som finns i urvaishänseende. För urvalsfrågorna borde kvaiificerad statistik och annan expertis finnas ti11 förfogande. En k1art redovisad måisättning borde finnas för hur provningarna avgränsas. Urvaisfrågorna skulle avse viika typer av varan, fabrikat och modeiier som sku11e provas iiksom hur exempiar skuiie väijas ut för provningen. När det gä11er mätningarna och mätproblem är det eniigt kommittén av grundiäggande betydeise att först faststäiia viika egenskaper som är väsentiiga från konsumentsynpunkt. Det är eniigt kommittén mycket vaniigt att tiiiräckiig kännedom saknas på detta område. Expertis på varuområdet borde därför aniitas. Det borde därtiii vara möjiigt att på fäitet undersöka konsumenternas användning av varan och deras krav på denna. Kommittén påpekade också att det ofta inte finns provningsmetoder utformade varför det är angeiäget att standardiserade metoder eftersträvas.

Kommittén uttaiade också att en effektivisering av varudekiarationsförfarandet är önskvärd för att få större möjiigheter att håiia informationen aktue11.

Rådombästaköpansågkommitténendastundantagsvisbordefåkomma i fråga. Kvalitetsmärkning som ett ied i uppiysningsverksamheten kunde däremot eniigt kommittén ha ett berättigande då säkerhetskrav aktuaiiseras, men eijest iätt föra med sig negativa effekter.

Kommittén behandlade även vissa organisatoriska frågor i sitt betänkande och uttalade sympatier för att inrätta ett konsumentverk.

Konsumentupplysningskommittêns betänkande remissbehandlades. Genom beslut i maj l969 överlämnades betänkandet och remissyttrandena till konsumentutredningen för överväganden vid utredningsuppdragets

E

fullgörande.

Lägesrapport från konsumentutredninggn Ll969)

J Konsumentutredningen, som tillsattes âr l967, presenterade i december l969 en lägesrapport med synpunkter på den framtida konsumentpolitiken (stencil H l969:5).

I lägesrapporten formulerades en ny syn på konsumentpolitiken och 5 framfördes tankar om ett delvis nytt sätt att angripa de konsumentpolitiska problemen. I lägesrapporten gör utredningen en analys

i av konsumentens situation och de faktorer som påverkar och är på-

verkade av denna.

Utredningen tar upp ett resonemang om hushållens roll i produktionssystemet varvid hävdas att hushållet på grund av sin ringa storlek saknar möjlighet att själv mobilisera de resurser som beför ett - relativt sett hövs framgångsrikt agerande på marknaden. I förhållande till företagen befinner sig hushållen styrkemässigt i ett markant underläge.

Utredningen konstaterade att det saknades en klar konsumentpolitisk syn på efter vilka principer konsumentens behovsproblem skall bedömas samtidigt som man efterlyste en målsättning för samhällspolitiken i st0rt.S0m en sammanfattande benämning för samhällets 1 mål, när det gäller individen, använde utredningen världshälsoorganisationens definition av hälsa såsom fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande.

Den diskussion om konsumentens valfrihet som ägt rum ansåg utredningen oftast hade kommit att handla om tämligen ytliga och peri-

SOU l982:38

fera valfrihetsproblem av typen smakskillnader och dylikt vid val av enstaka produkter på marknaden. Vidare betonade utredningen följande.

I verkligheten gäller att varken en enskild individ eller ett hushåll kan skaffa sig de kunskaper och insikter som krävs dels för att identifiera och prioritera alla de komponenter som tillsammans bildar de grundläggande fysiska, psykiska och sociala behoven, dels för att finna de vägar på vilka dessa behov på ett effektivt sätt kan tillfredsställas inom ramen för vårt komplexa ekonomiska system.

Utredningen använde termen behov i normativ betydelse, dvs behovet i fråga definieras av någon annan än den som har behovet medan däremot anspråk betecknar sådana krav som konsumenten själv ställer. Utredningen betonade att det var viktigt att särskilja dessa båda begrepp varvid man anförde.

Eftersom anspråksnivån är i hög grad relativ och beroende inte endast av ekonomiska faktorer utan även av tidigare erfarenheter och levnadsmiljö, behöver människans anspråk sålunda inte nödvändigtvis vara kopplade till vad som objektivt sett är hälsofrämjande, och det kan dessutom ligga på en så låg nivå, att de knappast rimmar med av samhället uppställda mål och klarlagda behov.

Vidare anförde utredningen:

Att så verkligen är fallet med stora grupper av människor är inte svårt att finna exempel på. Undersökningar av kostvanor visar t ex att stora grupper människor inte ställer sådana anspråk vid val av kostsammansättning att de får sina grundläggande näringsfysiologiska behov tillgodosedda... vilket inte hindrar att de själva kan uppleva sin koststandard som helt tillfredsställande.

I sina studier hade utredningen funnit att stora grupper av hushåll måste vara så hårt arbetsbelastade att deras tid inte kan räcka till för mycket mera än de rent tvingande aktiviteterna. Därför är det angeläget att man regelbundet utför brett upplagda undersökningar som på ett överskådligt sätt kartlägger sysselsättningsförhållandena i olika typer av hushåll. Vidare borde hushållens penningbudget granskas eftersom hushållets handlingsfrihet när det gäller penningmedlens användning begränsas av att både inkomster och utgifter i så hög grad är tidsbundna.

SOU l982:38

Konsumentutredningen hade i sin problemanalys funnit att hushållets planeringsresurser var helt otillräckliga för att tillåta en noggrann beslutsplanering i varje enskild beslutssituation. Den centrala frågan måste därför enligt utredningen gälla på vil- \ ka punkter informationssökande och andra med beslutsplanering sam- § manhängande aktiviteter i första hand bör sättas in för att den E samlade planeringsinsatsen skall ge den största utdelningen. Ut- V redningen presenterade följande slutsats av sitt resonemang.

3 ... det lönar sig dåligt att ägna tid och krafter åt informationsi insamling när det gäller de talrika småbeslut“ som ingår i hus-

l hållets dagliga verksamhet och vilkas konsekvenser är av liten

; räckvidd. I fråga om dylika beslut bör i stället principen vara, § att en långtgående rutinisering är eftersträvansvärd. Denna re- § l gel gäller oavsett om sådana beslut omfattar köp på marknaden eller inte.

Genom en höggradig rutinisering av dessa och andra högfrekventa “småbeslut kan huvuddelen av hushållens planeringskapacitet i : stället koncentreras till de strategiskt viktiga besluten dvs › till sådana beslut som på ett väsentligt sätt berör de grund- 1 läggande målen för hushållens verksamhet eller som har med väsentliga resursfördelningsproblem att göra.

Utredningen framhöll vidare att utvecklingen mot ökade kontakter med handel och myndigheter har inneburit bl a att allt fler hushållsaktiviteter består av fysiska distributionsinsatser i form av inköps- och transportverksamhet. De ökade kontakterna har också medfört att det ställs stora krav på kunskaper och på förmåga att göra bedömningar av vad som ur ett stort, men ändå relativt standardiserat varu- och tjänstesortiment, på ett rimligt sätt låter anpassa sig till hushållsmedlemmarnas anspåk och villkor.

Det av utredningen beskrivna begränsade tids- och resursläget i hushållen ansågs tala för att det finns ett begränsat utrymme för aktivt informationsinsamlande. I fråga om den direkta informationen borde därför, enligt utredningens mening, en ökad satsning från samhällets sida främst gälla sådan information som ger underlag för beslutssituationer som i första hand inte är knutna

SOU l982:39

till val mellan olika varuvarianter. Enligt utredningen framstod det också som viktigt att det även på den offentliga sidan skapas en vidgad information om varor och tjänster. Utredningen betonade även att det är av största vikt att kvaliteten och ändamålsenligheten i producentinformationen blir föremål för en fortlöpande bedömning och kontroll i den offentliga konsumentpolitiken. För att fungera som ett effektivt beslutsunderlag måste informationen enligt utredningen tillhandahållas i näraanslutning till den situation där beslutet blir aktuellt dvs i direkt samband med att varan eller tjänsten utbjuds.

Utredningen ansåg att köpinformation bör utformas med hänsyn till och därvid också ge underlag för mer överanvändningssituationen och långsiktiga beslut. En utveckling av varudeklarationsgripande borde därför komma till stånd. Även när det Qällde övriga systemet informationsåtgärder från den konmersiella sidan, t ex reklam, fanns det enligt utredningens mening plats för konsumentpolitiska insatser som positivt påverkar informationens kvalitet och ända- Utredningen ansåg det dessutom angeläget att radio målsenlighet. och TV togs i anspråk i större utsträckning när det gäller kunskapsförmedling och opinionsbildning på konsumentområdet.

Vid sidan av konsumentpolitiska insatser som direkt förstärker hushållens och kontrollresurser borde enligt utredplaneringsvara att öka inflytandet, stärka ningen en grundläggande princip människors skydd och stöd genom producentpåverkan. Sådana åtkunde utredningen bestå i producentanpassad informagärder enligt tion och opinionsbildning, samråd och förhandlingar samt utformning och övervakning av utomrättsliga normsystem exempelvis gällande varudeklarationer och information av annat slag, reklamationsfrågor och produktstandardiseringar.

I fråga om en utveckling av varudeklarationssystemet framhöll utredningen följande.

Ett för producentpåverkan för att naturligt tillämpningsområde stärka hushållens planerings- och kontrollresurser är all den information som avges från företag eller myndigheter för hushållens köp eller utnyttjande av offentlig service samt för uppföljning

av sådana hushållsaktiviteter. Det framstår för utredningen som ett viktigt första steg, att arbetet på varudeklarationssidan vidgas. Därvid är det väsentligt att deklarationernas tillämpning inte begränsas till enstaka varugrupper utan också utvidgas att gälla tjänster och system av varor och tjänster. Enligt utredningens mening bör varudeklarationernas initiering och utformning förändras betydligt. Som en följd av vårt tidigare resonemang om hushållsanpassad information bör deklarationernas innehåll utgå från brukssynpunkter på varor och tjänster, dvs inte som nu är fallet låta köparen själv ställa tekniska data i relation till funktionssätt och användningsområde. I vissa fall bör deklarationerna omfatta mer än uppgifter hur den deklarerade varan eller tjänsten fungerar ensam. Ett sådant fall är förekomsten av varandra kompletterande varor eller tjänster, t ex med avseende på matprogram. Detta krav på systemdeklarationer ter sig naturligt i mot bakgrund av... att det finns en rad beslutssituationer i husi hållen av mer långsiktig karaktär, där det i dag saknas en reell i valfrihet bl a genom bristen på relevant beslutsunderlag. Där är därför viktigt att producentpåverkande åtgärder inriktas på att ge underlag för en bättre hushållsanpassad leverantörs- och butiksinformation. En utvidgning av deklarationssystemet till handelns tjänster framstår av denna anledning som naturlig.

g Den undersökningsverksamhet som enligt utredningen skulle läggas V till grund för producentpåverkan i produktutvecklingsfrågor måste dock ha som ett vidare syfte att analysera företagens sortimentpolitik. Som särskilt intressant framstod enligt utredningens mening handelns sortimentspolitik eftersom den direkt inverkar på hushållens möjligheter att göra ändamålsenliga urval. Utredningen ansåg dessutom att en hushållscentrerad prisövervakning och prisupplysning är ett viktigt moment i den framtida konsumentpolitiken.

I lägesrapporten presenteradeutredningen vissa preliminära slutsatser när det gäller praktiskt-organisatoriska åtgärder som den anser bör vidtas på konsumentområdet. Ett nytt centralt organ för konsumentfrågor aviserades. Ansvaret för huvuddelen av de uppgifter som åvilade de dåvarande statliga organen på konsumentområdet föreslogs övertas av det nya organet. Att initiera, samordna och följa upp konsumentpolitiska aktiviteter inom en bred sektor skulle enligt utredningen bli det nya organets överordnade

uppgift.

hQL1ivsmede1sstadga (1970)

Livsmede1sstadgekommittén av1ämnade i mars 1970 betänkandet (SOU 1970:6 och 7) Ny 1ivsmede1sstadga m m. Förutom förs1ag ti11 ny 1ivsmede1s1agstiftning innehö11 betänkandet b1 a förs1ag ti11 omfattande organisatoriska förändringar på omrâdet. Lagförs1aget byggde på två huvudprinciper. Den ena var att i hygieniskt syfte skydda konsumenterna mot skad1iga e11er på annat sätt 0tjän1iga 1ivsmede1 och den andra en ekonomisk princip med syfte att främja red1ighet i hande1n med 1ivsmede1.

Kommitténs förs1ag innebar att 1ivsmede1sbegreppet utvidgades och att en högre standardnivå för 1ivsmede1 sku11e eftersträvas. Ettâ nytt stat1igt verk sku11e ges möj1ighet att faststä11a standard för 1ivsmede1. Föreskrifter sku11e kunna medde1as om sammansättning och beskaffenhet hos o1ika 1ivsmede1 för att dessa ska11 vara fu11goda från hä1so- och näringssynpunkt.

Kommitténs förs1ag innebar även en he1 rad märkningsbestämme1ser för 1ivsmede1. Åtski11iga av dessa rörde färdigförpackade 1ivsmede1. Sådana sku11e en1igt kommitténs förs1ag vara försedda med beteckning som anger vad s1ags vara det rör sig om. Dessa beteckningar ska11 faststä11as av det centra1a verket. Vidare ska11 information 1ämnas om färdigpackade produkters väsent1iga sammansättning. För vissa sådana produkter ska11 stä11as krav på näringsdek1aration. Upp1ysning ska11 vidare för f1erta1et förpackningsstor1ekar finnas om nettovikt och nett0vo1ym. Förpackarens e11er ti11verkarens samt i förekommande fa11 importörens namn ska11 vara utsatt. Förvaringsanvisning ska11 som rege1 finnas, och särski1t ömtå1iga produkter ska11 ha hâ11barhetsmärkning (sista förbrukningsdag e11er förpackningsdag jämte hå1Ibarhetstid). Viss uppgiftssky1dighet ska11 även en1igt kommittén kunna föreskrivas för oförpackade 1ivsmede1.

Den offent1iga 1ivsmede1skontr011en borde en1igt kommittén intensifieras och ti11föras ökade resurser. Dessutom föres10gs bestämme1ser om b1 a fort1öpande egenti11syn hos 1ivsmede1sföretag samt om 1äkarundersökning och 1äkarkontr011 hos särski1t käns1iga före-

SOU l982:38

Därtill att en samordning skulle komma till stånd tag- föreslogs när det gäller varudeklarationer för livsmedel. Varudeklarationsnämnden borde här enligt kommittén underställa viktiga frågor prövav det verket - i betänkandet kallat livsmedelsning nya centrala styrelsen.

ledde till inrättandet av statens livsmedelsverk och en Förslaget (prop. l97l 61). ny livsmedelslag

Konsumentpolitik, riktlinjer och organisation (l97l)

lade fram sitt betänkande (SOU l97l:37) Kon- Konsumentutredningen riktlinjer och organisation i april l97l. I sin sumentpolitik, av de insatser som gjorts på konsumentområdet under tre bedömning decennier sade att denna tid tillhör väsentligen ett utredningen och försöksskede. Den splittrade organisationen, de \ inlednings- 5 resurserna samt avsaknaden av grundläggande konsumentotillräckliga i målsättning hade försvårat verksamheten. politisk

Utredningens förslag innebar att ett konsumentverk skulle inrättas. Verksamheten vid statens konsumentråd, statens institut för konsuoch vid Varudeklarationsnämnden skulle upphöra och övermentfrågor tas av det Verksamheten skulle indelas i fem nya konsumentverket. enheter. Den tekniska enheten skulle enligt förslaget handha frågor tekniska Arbetsområdet skulle inneom hushållsproblemens aspekter. fatta tekniskt normarbete, frågor om teknik för hushållens viktigaste aktiviteter och tekniska i anslutning till produkter. Enfrågor heten föreslogs också få laboratorieutrustning för provningsarbete etc.

även att en särskild producentenhet skulle Utredningen föreslog bildas med en mängd varierande arbetsuppgifter. Ett viktigt inslag i enhetens arbete utredningen varudeklarationer vara. ansåg

Konsumentverket borde enligt utredningen handha och successivt förbättra varudeklarationssystemet samt ägna sig åt att utveckla informationssystem för produkter (vanya mera konsumentanpassade ror och tjänster) och produktgrupper.

Varudeklarationerna hade enligt utredningen kommit att få en utpräglat teknisk inriktning, både vad gällde vilka egenskaper som redovisats och utformningen av lämnade uppgifter. Deklarationerna hade därför inte i någon avsevärd mån gett konsumenterna en ändamålsenlig och lättillgänglig ledning. Det är känt - hävdade utredningen - att deklarationerna många gånger uppfattats som någon form av kvalitetsgaranti. Utredningen ansåg dock att deklarationssystemet, så långt detta var möjligt, borde användas när det gäller varuinformation. Information genom deklarationer har klara företräden framför publicering av undersökningsresultat från jämförande varuprovningar. Konsumentutredningen framhöll att varudeklarationer i ökad omfattning borde användas i det konsumentpolitiska arbetet.

Det tekniska arbetet för att lägga upp och genomföra jämförande varuprovningar och för att framställa deklarationsnormer tillhör i stort en sammanhängande arbetskedja enligt utredningen. Tillförlitliga, reproducerbara provningsmetoder är ett nödvändigt underlag för varudeklarationsarbetet. Information genom publicering av resultat från jämförande varuprovningar kan ha endast ett mera begränsat konsumentintresse. Med hänsyn till det starka konsumentintresset av ett väl fungerande infonnationssystem om produkter bör de tekniska resurserna enligt utredningen användas med inriktning på att skapa deklarationsnormer.

Utredningen ansåg att värdet av deklarationerna skulle öka avsevärt om de i vissa fall, såsom i fråga om säkerhetsaspekter, kunde innebära någon form av funktionsgaranti. I arbetet på deklarationsområdet borde man därför sträva efter att finna former för ett deklarationssystem med sådan inriktning. Det kan enligt utredningen vara tänkbart att tillåta deklarationer endast för produkter som fyller vissa minimikrav beträffande viktiga egenskaper av intresse för konsumenterna vid viss användning. För regnplagg kan exempelvis tänkas att man ställer upp vissa fordringar för täthet, på sportplagg av visst slag vissa fordringar i värmehänseende. De deklarerade egenskaperna kan sedan anges genom användning av ett överskådligt redovisningssystem.

SOU l982:38

Man skulle också - enligt konsumentutredningen - kunna låta en egenskapsredovisning bli utgångspunkt för varors klassificering i användningshänseende. För att exempelvis en sko skulle kunna deklareras som lämplig för utebruk kan anges att viktiga egenskaper skall ligga inom vissa godtagbara gränser. Brukssynpunkter måste enligt utredningen starkt skjutas i förgrunden när det gäller varudeklarationernas innehåll. Ett intresse i varudeklarationssammanhang är vidare enligt utredningen att man i någon utsträckning strävar efter att få fram deklarationer för hela sortiment, såsom exempelvis och mera komplett utrustning för viss matprogram fritidsaktivitet.

Konsumentutredningen ansåg att vissa typer av provningsverksamhet lämpligen kan förläggas utomlands. Internationell arbetsfördelning beträffande tekniska undersökningar har visat sig ge betydande fördelar, betonade utredningen, och pekade särskilt på det då inledda samarbetet mellan de nordiska ländernas konsumentorgan. Tillgången till standardiserade, reproducerbara provningsmetoder spelar också en avgörande roll för utvecklingen av deklarationssystemet. Verket måste därför enligt utredningen ständigt arbeta för standardisei olika hänseenden i samarbete med SIS och internationella ringar standardiseringsorgan. föreslog att konsumentverket skulle inrättas den Utredningen l juli 1972 (se prop. 1972:33, NU 1972:40).

Varudeklaration, ett medel i konsumentpolitiken (1973)

i januari 1972. Utred- Varudeklarationsutredningen (VU) tillsattes uppgift var att utreda vissa principfrågor i samband med ningens varudeklarationer och att undersöka hur VDN-systemet fyllt sin funktion. Utredningen presenterade sina överväganden i betänkandet (SOU 1973:20) Varudeklaration, ett medel i konsumentpolitiken, som lades fram i april l973.

fann att VDN-systemet hade åtskilliga förtjänster men Utredningen att det samtidigt led av brister i olika hänseenden. I syfte att förbättra VDN-systemet anförde utredningen bl a följande. (SOU l973:20, s. 67)

SOU l982:38

För att tillmötesgå kritiken synes det lämpligt att konsumentverket i fortsättningen företar empiriska undersökningar av konsumentens sätt att uppsöka och tillgodogöra information. Härvid sig bör reklamutredningens undersökningar vara till på området nytta. Varudeklarationens roll som informationsmedel bör undersökas för olika varuområden. Beteendevetenskaplig därvid böra expertis synes anlitas. För att underlätta det svåra utvecklingsarbetet kan metoder för förprövning av informationen liksom metoder för effektmätning komma till användning. Konsumentverket bör analysera hur konsumenternas uppmärksamhet kan väckas och hur olika av utformning deklarationen bidrar till uppmärksamhetsgraden. Förprövning gör det möjligt att ändra ett meddelande så att effekter nås. åsyftade Effektmätning klarlägger vad som faktiskt hänt och ger underlag för fortsatt utvecklingsarbete.

Vidare framhöll utredningen (s. 68).

Även i framtiden torde det komma att bli svårt att genom mätmetoder redovisa faktorer hos varor såsom livslängd, hållbarhet och reparationsfrekvens. Sådana faktorer har dock den största betydelse för konsumenten när han skall bedöma och värdera varor. För att överbrygga bristen på provningsmetoder anser VU att konsumentverket bör överväga om andra än tekniska mätmetoder skall kunna godtas som underlag för deklaration. VU tänker härvid särskilt på panelmätningar (jurybedömningar) och resultat från jämförande varuprovningar.

I fråga om panelmätningar framhöll utredningen emellertid att kravet på vederhäftighet i deklarationerna inte fick eftersättas. De

metoder som ligger till grund för en norm måste ge korrekta resultat vid upprepad tillämpning. Konsekvenserna av otillfredsställande

metoder ansåg utredningen i första hand drabba konsumenterna genom att informationen skulle bli vilseledande.

För att varudeklarationer skall få stor i ett frimarknadstäckning villigt system krävs enligt utredningen vissa åtgärder. När information om varan i form av deklarationer för konsumenpresenteras terna borde pedagogiska hjälpmedel nyttjas för att väcka intresset t ex bilder, grafiska framställningar, färgtryck. Etiketterna borde

enligt utredningen inte endast finnas häftade vid varan utan finnas tillgängliga på säljstället även i annan form. Konsumenterna

borde kunna samla in etiketter för olika varor för att ta hem och

jämföra uppgifterna. Men konsumenternas uppmärksamhet väcks inte enbart med åtgärder som rör deklarationen, etiketten och dess ut-

formning betonade utredningen. Redan innan konsumenten tar del av informationen på köpstället bör han vara medveten om vad en varu-

deklaration är, vilka områden som är deklarerade samt hur deklarationen skall läsas. För att nå detta mål krävs en rad åtgärder, som i första hand ankommer på konsumentverket (KOV) att verkställa. Utredningen framhöll att marknadsföringsexpertis därvid kan behöva anlitas. Utredningen ville också betona att även näringslivet har ett stort ansvar för att de statliga insatserna följs upp av marknadsföringsåtgärder från företagens sida.

VU ansåg vidare att företagen borde övertygas om vikten av att integrera varudeklarationer i sitt marknadsföringsprogram. Dessutom ansåg utredningen att det fanns anledning att bearbeta de stora detaljhandelskedjorna för att få dem att förstå betydelsen av VDN Fakta och VDN Råd som ett medel i marknadsföringen. För att förse konsumenten med information före köp borde KOV enligt utredningen pröva möjligheten att för respektive varugrupp ställa samma häften i vilka aktuella deklarationer redovisas. Dessa häften borde ges ut med lämpliga intervaller, finnas tillgängliga tillsammans med varan i handeln men även kunna rekvireras från KOV.

I sina överväganden framhöll utredningen att den av naturliga skäl i sitt arbete ställts inför frågan vilken relation som för framtiden borde råda mellan märkningsföreskrifterna i speciallagstiftningen å ena sidan och varudeklarationssystemet å den andra. Utredningen hade därvid kommit till den uppfattningen att det inte fanns anledning att räkna med att märkningsföreskrifterna i speciallagstiftningen inom överskådlig framtid fick en sådan omfattning att ett system för varudeklarationer skulle bli obehövligt.

VU kom i sitt förslag fram till följande principer för ett nytt märknings- och deklarationssystem.

a) produkten måste, om den deklareras, deklareras efter vissa bestämda riktlinjer (reglerad frivillig deklaration)

b) produkten måste, om den deklareras, uppfylla vissa grundkrav (reglerad frivillig deklaration med grundkrav)

c) produkter får inte saluhållas utan viss deklaration (obligatorisk deklaration)

produkten får inte saluhållas utan viss deklaration och utan att uppfylla vissa grundkrav (obligatorisk deklaration med grundkrav)

Utredningens överväganden ledde fram till den bestämda slutsatsen att det i framtiden inte var tillräckligt att arbeta med enbart frivilliga varudeklarationer. Vid sidan av de frivilliga deklarationerna borde också finnas obligatoriska deklarationer.

deklaration kunde enligt utredningen ses som ett led Obligatorisk i samhällets strävan att underlätta medborgarnas överblick av tillvaruutbud. Konsumenten skulle beredas större möjlighet gängligt att välja rationellt om adekvat information fanns beträffande alla fabrikat inom ett varuområde. Utredningen framhöll vidare att obligatorisk, adekvat information i deklarationer sannolikt för med sig förändringar i företagens marknadsföring. En effekt kan därvid vara att reklamen blir mer informativ och anknyter till uppgifterna i deklarationen. Sammanställningar i häften/broschyrer av deklarationer inom ett varuområde underlättas. Jämförelser i reklamen kan ske på ett smidigare sätt. Réklamen kan på så sätt, utredningen, till innehållet komma att påverkas till förenligt del för konsumenterna. Ett vidgat deklarationsförfarande skulle föra med sig att varuinformationen fanns lätt tillgänglig i detaljhandeln. Utbildningen av anställda med avseende på varukunskulle underlättas om varorna allmänt var försedda med dekskap larationer. framhöll även att ett obligatorium har Utredningen vissa nackdelar men menade dock att fördelarna var så stora att nackdelarna får bäras om ett obligatorium exempelvis leder till att varor med säkerhetsbrister försvinner.

att om varudeklarationer borde Utredningen ansåg en lagstiftning utformas med tanke deklarationsbehov. Utredningen föpå framtida därvid en fullmaktslag som gavs formen av en central ramreslog med allmänna och grundläggande principer för varudeförfattning klaration.

SOU l982:38

Vidare framhöll utredningen:

Ramförfattningen bör vara fri från detaljföreskrifter. Med stöd av V ramförfattningen bör i administrativ ordning kunna utfärdas sär-

i skilda tillämpningsförfattningar och föreskrifter. Tillämpnings-

i föreskrifterna bör vara efter anpassade rådande förhållanden inom produktion, distribution och konsumtion. På så sätt kan deklarationsföreskrifter snabbt och smidigt avpassas efter olika varuområden, vilket kan väntas bäst gagna konsumenten och främja utvecklingsarbetet på deklarationsområdet. Vad nu sagts utesluter självfallet inte att det även i framtiden kan visa sig nödvändigt att på olika områden gå in med speciallagstiftning som berör märkningsfrågor. Man bör emellertid då kunna utgå från att märkningsföreskrifterna samordnas med den nu föreslagna ramlagstiftningen på ett tillfredsställande sätt.

Utredningen såg en fullmaktslag av skisserat slag som ett lämpligt komplement till ett frivilligt deklarationssystem och till gällande märkningsföreskrifter i speciallagstiftningen. Lagen borde enligt utredningen administreras av KOV.

Det förslag till lag om varudeklaration som utredningen lade fram hade följande utformning.

Enligt l § i lagförslaget kan (regeringen), om det är påkallat av hänsyn till människors liv eller hälsa, föreskriva, att vara av visst slag för att av näringsidkare få saluhållas till konsument skall uppfylla bestämda krav vad gäller innehåll eller beskaffenhet (grundkrav). Varan skall, om sådan föreskrift givits, vara tydligt märkt med uppgift om att den fyller uppställda krav.

Är det av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt kan enligt

§_§ lagförslaget_(regeringen) eller myndighet som (regeringen)

bestämmer föreskriva, att vara av visst slag för att av näringsidkare få saluhållas till konsument skall vara tydligt märkt med uppgift om

a. varuslag, innehåll, mått, vikt, volym, storlek eller pris,

b. egenskaper av betydelse för bedömning av varan från hälsoeller säkerhetssynpunkt,

c. egenskaper i övrigt av betydelse för bedömning av varans kvalitet eller bruksegenskaper,

d. lämplig förvaring, skötsel eller hantering av varan,

e. tillverkarens, importörens eller säljarens namn eller firma samt hemort.

Enligt 3 § i förslaget får, i samband med att föreskrift meddelas enligt l § eller 2 §, bestämmas att märkningen skall utformas och anbringas på varan på visst sätt.

Enligt förslagets 7 § dömes den, som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av l-3 §§, till böter eller fängelse i högst ett år.

VU lämnade också exempel på varuområden för vilka det borde övervägas att tillämpa obligatoriska deklarationer, nämligen barnsängar m m, fritidsbåtar, hushållskapitalvaror, kosmetika, monteringsfärdiga hus, personbilar, räddningsvästar, skor, skyddshjälmar, textilier och tobaksvaror.

VU:s betänkande har remissbehandlats.

K0:s skrivelse till handelsdepartementet (1974)

I en skrivelse till handelsdepartementet i januari l974 lämnade Konsumentombudsmannen (KO) förslag till ändring i lagen om otillbörlig marknadsföring (MFL) och i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m m.

Beträffande MFL anförde KO, att allmän enighet torde råda om att erfarenheterna av lagens tillämpning på det hela taget var mycket goda. Vilseledande reklam och annan otillbörlig marknadsföring hade i de allra flesta fall kunnat beivras. Lagen var dock enligt K0:s bedömning i vissa hänseenden bristfällig.

Den allvarligaste bristen i MFL var enligt K0:s förmenande att lagen inte gav tillräckliga möjligheter att âlägga företagen upplysningsplikt i fråga om marknadsförda varor och tjänster. KO ansåg att det borde övervägas att införa särskilda bestämmelser om upplysningsplikt i lagen. KO avstod dock från att närmare utveckla sin ståndpunkt i ämnet, men aviserade sin avsikt att återkomma därtill i sitt yttrande över reklamutredningens betänkande.

Vidare ansåg KO att det borde vara möjligt att förhindra att en oriktig föreställning, som framkallats genom en vilseledande annonsering, utnyttjades efter det att sådan annonsering förbjudits. Behovet ansåg KO särskilt framträdande när det gällde reklam som vänder sig till mindre kritiska konsumentgrupper, exempelvis sjuka eller barn. Det var enligt KO också angeläget att en neutralisering av en vilseledande uppgift i reklam kunde tvingas fram då en felaktig uppgift kan leda till en farlig användning av en vara eller till en ekonomiskt kännbar felsatsning. KO föreslog mot denna bakgrund att i marknadsföringslagen infördes en bestämmelse som gjorde det möjligt att âlägga näringsidkare att rätta vilseledande uppgifter i reklam (s k beriktigandereklam).

K0:s skrivelse har remissbehandlats.

Reklam V, Information i reklamen (]974)

Reklamutredningen, som tillsattes år l966, slutförde sitt utredningsuppdrag år 1974 då man överlämnade sitt femte betänkande, (SOU l974:23) Reklam V, Information i reklamen. I detta betänkande behandlades reklamens användbarhet som ett medel att överbringa på visst sätt reglerad och standardiserad information från näringsidkare till konsument.

Utredningen föreslog en lag om information i reklam och annan marknadsföring. Enligt l § lagförslaget kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriva skyldighet för näringsidkare att lämna information rörande vara eller tjänst som utbjudes till konsument, om det är av väsentlig betydelse från konsu-

SOU l982:38

mentsynpunkt att sådan information tillhandahålles och det icke på grund av överenskommelse med berörda näringsidkare eller eljest finns grundad anledning att anta att informationen ändå kommer att lämnas.

Informationen skulle enligt lagförslaget kunna avse bland annat a. varans eller tjänstens innehåll, beskaffenhet och egenskaper, b. lämplig användning, förvaring och skötsel av varan, c. priset och betalningsvillkoren, d. förhållandet i övrigt mellan säljare och köpare, e. vem som tillverkar, importerar eller saluför varan eller tillhandahåller eller utför tjänsten.

Föreskrift skulle få innehålla att informationen skulle a. lämnas genom märkning på varan eller dess förpackning eller i annan form tillhandahållas hos den som utbjuder varan eller tjänsten, b. upptagas i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen, c. i viss form tillställas konsument på särskild begäran.

Enligt 2 § skulle företrädare för berörda näringsidkare beredas tillfälle att yttra sig innan föreskrift meddelas.

I §_§ föreslogs att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bröt mot föreskrift skulle kunna dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Den som överträdde vitesförbud enligt lagen om otillbörlig marknadsföring fick dock inte dömas till ansvar för gärning som omfattades av förbudet. i s l Lagförslaget var så utformat att det täckte den av VU föreslagna lagen om varudeklaration. En bestämmelse i varudeklarationslagen (l §) föll emellertid utanför ramen för den av reklamutredningen föreslagna lagen. Enligt denna bestämmelse kunde regeringen, om det var påkallat av hänsyn till människors liv och hälsa, före-

i

skriva attvara av visst slag inte fick saluhållas av näringsidkare till konsument om den inte uppfyllde bestämda krav i fråga om innehåll och beskaffenhet (grundkrav). Reklamutredningen föreslog att denna bestämmelse placerades i lagen (l973:329) om hälso- och miljöfarliga varor.

Reklamutredningen indelade den information konsumenterna behöver för att kunna fatta väl underbyggda konsumtionsbeslut i sammanhangsinformation och produktcentrerad information.

Med sammanhangsinformation avsågs översiktlig information för den enskilde konsumentens långsiktiga överväganden, t ex om konsumtionens inriktning.

Produktcentrerad information - - å andra sidan punktinformation var användbar vid enstaka köpsituationer och köpbeslut i fråga om en enstaka produkt.

När reklamutredningen talade om att ställa större krav på information från säljarna till konsumenterna avsågs produktcentrerad information.

Oavsett om produktinformationen gjordes översiktlig eller detaljerad borde den ge möjlighet till direkta jämförelser mellan olika produktvarianter.

Innehållsmässigt kunde den produktcentrerade informationen indelas i tre huvudkategorier (informationselement) avseende a) produktens beskaffenhet och egenskaper, inklusive anvisningar om hur varan bör skötas, installeras och förvaras för att kunna utnyttjas optimalt, b) produktens pris och betalningsvillkoren vid andra köpformer än kontantköp, c) den service säljaren frivilligt eller enligt lag tillhandahåller efter köpet (dvs förhållandet mellan säljare och köpare efter köpet).

SOU l982:38

Enligt utredningens mening kunde informationen genom lämplig utformning och standardisering bättre anpassas till konsumenternas behov och reklamens värde som informationskälla höjas. Intäkterna av ett lämpligt utformat och tillämpat system för informationslämnande skulle främst utgöras av resursbesparingar hos konsumenterna men skulle också kunna medföra en gynnsazn inverkan på produktutvecklingen.

Reklamutredningen framhöll vikten av en övergripande syn på infor-

mationsproblemet. Samtliga reklamnedel måste i princip kunna utnyttjas för att överföra väsentlig information på sådant sätt att bästa möjliga effekt uppnås i förhållande till resursinsatsen.

Informationen borde enligt utredningen i möjligaste mån vara standardiserad. Standardiseringen borde avse inte endast urvalet av fakta utan även presentationen.

Reklamutredningen menade att en styrning av reklamens informationsinnehåll i första hand borde åstadkommas genom ett förhandlingssystem. Förhandlingssystemet borde dock kompletteras med regler som gjorde det möjligt att föreskriva obligatorisk produktcentrerad konsumentinformation. En sådan ordning ansågs av utred-

ningen ha fördelen att stärka förhandlingspositionen för den

myndighet, som företrädde samhällets intressen i förhandlingarna.

En förutsättning för att myndigheten skulle kunna ställa krav på viss information måste vara starka skäl att fönnoda, att informationen verkligen skulle komma komma till nytta. Innan myndigheten påkallade överläggningar med näringsidkarna inom en bransch, borde det ha konstaterats att informationen var av väsentlig betydelse för ett inte alltför litet antal konsumenter. Informationen skulle ge relevant underlag för konsumentens handlande och vara så utformad och distribuerad, att de konsumenter, som den var avsedd för, hade möjlighet att tillgodogöra sig den.

I den mån förhandlingarna ledde till att näringsidkarna godtog vissa regler för informationslämnande (informationsnormer) måste

SOU l982:38

dessa komma till uttryck i någon skriflig handling, där näringsidkarnas åtaganden beskrevs på ett väl specificerat och lättolkat sätt. Utredningen ansåg dock att formen för en sådan handling hade mindre betydelse.

Med hänsyn till att utvecklingen på marknaden ibland kunde gå snabbt måste parterna på ömse sidor ha möjlighet att när som helst påkalla förhandlingar om ändring av en överenskommen norm. Ibland kunde det finnas anledning att tidsbegränsa en viss informationsnorms giltighet och därigenom markera att det rörde sig om en försöksverksamhet efter vilken parterna skulle fortsätta sina förhandlingar.

Beträffande överträdelse av förhandlingsöverenskommelser ansåg utredningen bl a att det fanns möjlighet att med stöd av lagen om otillbörlig marknadsföring göra gällande att den som tillhörde en branschorganisation handlade mot god affärssed om han âsidosatte reglerna i en överenskommelse. Detta resonemang skulle kunna äga giltighet även i fråga om företagare som stod utanför den förhandlande organisationen.

I fråga om valet av lagstiftningsteknik för det obligatoriska informationslämnandet anförde utredningen att syftet med lagreglering skulle vara att genomföra generellt verkande regler, som var bindande för de berörda näringsidkarna. Detta syfte tillgodosâgs genom en ramlag. Ett förbud med stöd av lagen om otillbörlig marknadsföring blev däremot formellt bindande endast för den näringsidkare, som förbudet direkt riktades mot. I praktiken fick visserligen ett sådant avgörande en avsevärd normerande effekt. Om en annan näringsidkare handlade i strid mot den fastslagna normen kunde dock denne inte drabbas av annan påföljd än ett förbud att framledes handla i strid mot normen.

Rekiamutredningens förslag byggde på att för vissa fail föreiåg skyidighet att använda visst informationsmedium (absoiut informationsskyldighet) medan för andra fa11 skyldighet att iämna information förelåg 1 den mån säljaren använde visst medium för sin

säljargumentering (re1ativ informationsskyidighet).

I sammanhanget påpekade utredningen bi a att en absoiut informationsskyidighet på säijstället torde vara enda utvägen att säkra konsumenternastiiigång tiil informationen vid köp på säijstäiien med höggradigt mekaniserad varuhantering och varuexpediering.

I fråga om innehâilet i informationsföreskrifter menade utredningen att det borde vara möjiigt både att meddeia reiativt a11mänt utformade föreskrifter om informationsskyidighet i ett visst hänseende för ett mycket stort anta] näringsidkare och mera föreskrifter som tog sikte på endast en viss typ av specie11a vara elier tjänst. Den första typen av kunde

föreskrifter

exempelvis hänföra sig ti11 information om pris- och betainingsvi11k0r såsom jämförprismärkning, vikt- eiier voiymangiveiser på förpackningar, av annonsörens namn vid annonsering etc. angivande Som exempei hänförliga tiil den senare typen nämndes information om viss varas egenskaper e11er användning.

I fråga om varuområden som kunde bii aktueiia för informationsföreskrifter hänvisade rekiamutredningen ti11 VU:s uppräkning.

Rekiamutredningens betänkande har remissbehandiats.

Konsumentverkets rapport - Lag om produktsäkerhet - en principskiss (1974)

Mot bakgrund av VU:s och rekiamutredningens framiagda försiag besiöt KOV den 30 augusti 1974 att tiiisätta en arbetsgrupp inom verket för att undersöka och om möjligt föresiå en principskiss ti11 en särskiid produktsäkerhetsiag. Arbetet sku11e utgå från de av de nämnda utredningarna fram1agda förslagen. Arbetsgruppens x

försiag, Rapport 1974:12 Lag om produktsäkerhet - en principskiss, överiämnades ti11 handeisdepartementet i december 1974. I rapporten framhö11 KOV att man ansåg det oti11fredsstä11ande att konsumenterna iagstiftningsvägen inte kunde skyddas mot a11a produkter som medförde risk för skada på person e11er egendom.

I rapporten presenterades följande förslag ti11 produktsäkerhetslag.

Medför användning eiier förbrukning av en vara särskiid risk för skada på person e11er egendom på grund av varans egenskaper, kan regeringen e11er myndighet som regeringen bestämmer eniigt försiagets 1 § föreskriva, att varan får sa1uhå11as av näringsidkare ti11 konsument endast om den uppfy11er bestämda krav i fråga om innehå11 eller beskaffenhet (grundkrav).

Motsvarande gä11er om varan är otjäniig för sitt huduvsakiiga ändamåi. Har föreskrift om grundkrav meddeiats, ska11 varan vid saiuhåilande vara tyd1igt märkt med uppgift om att den uppfyiier A kraven.

I 1agförs1agets 2 § föreskrivs att näringsidkare, som ti11 konsument sa1uhå11er vara, vars användning e11er förbrukning medför särski1d risk för skada på person eiier egendom på grund av varans egenskaper, ska11 vidtaga de åtgärder och iakttaga de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra e11er motverka att varan orsakar skada.

1.3 § föresiås att meddeiande av föreskrift skaii, där inte särskiida skäi taiar häremot, föregås av samråd e11er överiäggningar med berörda näringsidkare e11er näringsidkarsammansiutningar. Innan föreskrift i särskiit fa11 riktas mot viss näringsidkare, ska11 denna beredas ti11fä11e att yttra sig.

I 5 § föresiås att ti11synen över efterievnaden av iagen och med stöd av lagen meddeiade föreskrifter utövas av myndighet som regeringen bestämmer.

sou 1982 38

I 8 § föreslås att tillsynsmyndighet får meddela näringsidkare föreläggande eller förbud som behövs för att lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. I beslut om föreläggande eller förbud kan tillsynsmyndigheten utsätta vite.

Talan mot beslut enligt bl a l § och 8 § förs hos marknadsdomstolen genom besvär. Detta framgår av l2 § lagförslaget.

I KOV:s rapport sades att begreppet produktsäkerhet i sammanhanget avsåg fysiska skador på person eller egendom orsakade av varans egenskaper och uppkomna vid enskild konsuments användning eller förbrukning av varan. Avgränsningen byggde således på fyra moment nämligen skadans art, skadans orsak, skadesituationen och varans användare. Beträffande industritillverkade produkter kunde man urskilja tre typiska orsaker till att en vara blivit farlig nämligen konstruktionsfel, instruktionsfel samt fabrikationsfel, inbegripet kontrollfel.

Av primärt intresse från produktsäkerhetssynpunkt var enligt KOV konstruktionsfelen, dvs då skadebringande egenskaper var att hänå föra till varans konstruktion eller utförande i övrigt och därför vidlåder en hel serie och inte endast enstaka exemplar.

I sin rapport hade KOV gjort ett försök att klassificera produkter under olika risktyper:

A. Produkter som för konsumenten ger sken av att ha skyddseffekt eller ge ökad säkerhet men som ej har sådana

egenskaped

A A. a. Produkter som av fabrikanten avsetts vara säkerhetsutrustning men som har dålig skyddseffekt.

ex: barngrindar, framåtvända barnbilstolar.

A. b. Produkter som 1iknar skyddsutrustning och som av konsumenten uppfattas som sådan. ex: barnbi1st01ar av påhängstyp, utlösningsbindningar för utförsåkning för barn. A. c. Säkerhetsutrustning som i en nödsituation kan vara svår att hantera. ex: nedfirningsanordning, avsedd att användas vid brand i småhus. B. Produkter som i viss situation kan orsaka skada på person e11er egendom B. a. Produkter som genom o1ämp1ig utformning kan orsaka skada när de används på sätt som fabrikanten avsett e11er på annat sätt som är naturiigt. ex: dubbeleggade knivar för djupfrysta varor, biandningsbägare, handmixer, köttkvarn, passerkvarn, rivkvarn, råsaftcentrifug, rivtilisats, hopfäilbara stoiar, snorke1 ti11 cyk10pöga. B. b. Produkter som kan orsaka skada när de går sönder. ex: vissa ieksaker. B. c. Produkter som utan, e11er med feiaktig, information kan orsaka skada. ex: gungkrokar, muttrar avsedda för bi1hju1, iekpiatsutrustning, hushâ11skemika1ier, badiakanshängare. C. Produkter som i enlighet med vad som föreskrivits i författning och efter myndighets besiut ej får användas ex: cykeibeiysning (utan godkännandemärkning).

D. Produkter som av säkerhetsskäi kan typgodkännas av myndighet, men där sådant godkännande ej är obiigatoriskt

ex: oijebrännare för viilapannor.

E. Äidre produkter av sådant siag som myndighet förbjudit vid nyproduktion ex: vissa badbassänger och portar med automatisk stängning.

F. Produkter som kan våiia skada på egendom

ex: kyiskåp med automatisk avfrostning, diskmaskiner utan tiilfredsstäiiande översvämningsskydd.

G. Produkter som är otjäniiga för sitt huvudsakiiga ändamâi

ex: tvättkuia, diskapparat.

I rapporten menade KOV att grundiäggande för bedömningen och åtgärdernas inriktning från samhäiiets sida borde vara att eliminera onödiga risker. Att he1t undanröja a11a risker torde knappast kunna ske e11er vara samhäiisekonomiskt önskvärt.

ens

Risker för skada på person e11er egendom kan, fortsatte KOV, i vissa fa11 minskas genom att varan konstrueras så att den uppfyiier vissa grundkrav. I andra fa11 måstevaran för att kunna fy11a sin funktion vara utformad på visst skadebringande sätt. För att minska risken för skada med sådana varor, krävdes information i form av bruksanvisningar och varningstexter. Även varor för viika

grundkrav uppstäiits skuiie vara tydiigt märkta så att det på va-

ran framgick att varan uppfyiide stäiida grundkrav. Risken för s k instruktionsfei skuiie såiunda kunna minskas genom informationsföreskrifter utfärdade med stöd av den lagstiftning om information i reklam och annan marknadsföring som rekiamutredningen föreslagit. Konstruktionsfei däremot skuiie kunna angripas genom föreskrifter eller förbud meddeiade i eniighet med en produktsäkerhetsiag. KOV

menade att den föreslagna produktsäkerhetslagen i första hand borde ligga till grund för frivilliga åtgärder för produktsäkerhet. Om resultat inte uppnåddes vid samråd eller överläggningar med näringsidkare eller näringsidkarsammanslutningar måste dock föreläggande eller förbud kunna utfärdas för att säkerställa att lagen efterlevs.

KOV:s rapport har remissbehandlats.

Proposition 1975/76:34 med förslag till marknadsföringslag m m

På grundval av vad som framförts i VU:s och reklamutredningens betänkanden, K0:s skrivelse till handelsdepartementet och KOV:s rapport om produktsäkerhet samt i remissyttrandena över dessa förslag lade regeringen i oktober l975 fram prop. 1975/76:34 med förslag till marknadsföringslag m m.

Propositionen innehöll en annan lösning på problemen än utredningsförslagen. I stället för en ramlagstiftning utfärdades som tillägg till den förutvarande generalklausulen om otillbörlig marknadsföring två nya generalklausuler, en om information och en om produktsäkerhet m m. Dessa generalklausuler motsvarar 3 och 4 §§ i MFL.

I det följande redovisas departementschefens överväganden i sammandrag såsom de framgår av regeringspropositionen.

Departementschefen framhöll inledningsvis bl a följande.

I de avgivna förslagen behandlas frågor om påverkan på företagen i två hänseenden. Åtgärder föreslås sålunda dels för att få till stånd en produktinformation som är anpassad till konsumenternas informationsbehov, dels för att sanera marknaden från produkter som med hänsyn till konsumentintresset inte kan godtas.

360 SOU l982:38

En genomgående tanke i förslagen är att de önskvärda förändringarna så långt möjligt bör genomföras på grundval av frivilliga åtaganden från företagens sida. Förslagsställarna har emellertid inte funnit det tillräckligt att enbart lita till de resultat som på detta sätt kan uppnås utan förordar att även lagstiftning införs, som gör det möjligt att tvångsvis genomdriva särskilt viktiga krav. Tvingande åtgärder förutsätts dock endast undantagsvis behöva tillgripas. Jag kan i likhet med en bred remissopinion ansluta mig till förslagsställarnas uppfattning i dessa frågor. Synsättet knyter väl an till de uttalanden som gjordes då statsmakterna år l972 behandlade riktlinjerna för konsumentpolitiken. Företagen har också i allmänhet haft förståelse för de önskemål och krav som har framförts från de konsumentpolitiska organen och visat sig samarbetsvilliga. En lagstiftning som bygger på en förhandlingsverksamhet men som samtidigt möjliggör tvingande ingrepp bör med det redovisade synsättet närmast ses som en utveckling av och ett komplement till en verksamhet som redan i dag är ett naturligt inslag i det konsumentpolitiska arbetet.

I fråga om formerna för påverkan på producenterna m m anfördes att ansvaret för produktutveckling och marknadsföring i första hand liooer hos de enskilda företagen. De närmare formerna för de konsumentpolitiska oraanens arbete med att påverka producenterna måste allmänt bestämmas mot bakgrund härav. De producentpåverkande åtgärderna kan enligt departementschefen vara av olika slag. Åtgärder kan sålunda riktas mot enskilda näringsidkare och avse marknadsföringen av en speciell produkt. Förhandlingar kan därvid tas upp med en näringsidkare i syfte att förmå denne att i sin produktinformation ta med uppgifter, som bedöms vara väsentliga för konsumenterna. Förhandlingarna kan också syfta till att undanröja säkerhetsrisker eller andra olämpliga egenskaper hos produkten eller eventuellt till att helt stoppa marknadsföringen av denna. Åtskilliga exempel på åtgärder av detta slag kunde hämtas från den dittillsvarande verksamheten hos KOV och K0. I andra fall var åtgärderna av mer allmän karaktär och avsåg att på ett tidigare stadium påverka marknadsföringen inom ett bestämt område, exempelvis genom att allmänna riktlinjer utfärdades. Departementschefen framhöll värdet av allmänna riktlinjer för marknadsföringen. Denna typ av påverkan har den fördelen att de konsumentpolitiska önskemålen kan komma in på ett tidigare stadium i företagens planering. Detaljerade riktlinjer om hur produktinformation

bör utformas eller noggranna specifikationer rörande en produkts utformning ställer emellertid höga krav på myndigheternas utredningsresurser. Exempelvis, framhöll departementschefen, fann KOV det ej möjligt att upprätthålla fler än ett femtiotal nonmer för VDN-deklarationer. Svårigheterna att utarbeta normer för exempelvis informationslämnande i annonser eller annan marknadsföring torde vara än mer betydande. Med de resurser som inom överskådlig tid kunde stå till buds för det konsumentpolitiska arbetet kunde det inte vara möjligt att annat än i undantagsfall utfärda anvisningar som innehöll mera detaljerade krav på företagens marknadsföring. Vidare kunde detaljerade krav på företagens informationslämnande och produktutformning komma i konflikt med uppfattningen att ansvaret för produktutveckling och produktinfonnation i första hand måste åvila företagen själva. I normalfallet är det inte heller möjligt för myndigheterna att förutse och beakta alla de olika situationer, som kan uppstå i anslutning till utveckling och marknadsföring av en produkt.

I och med den nya marknadsföringslagen ansåg departementschefen att varudeklarationerna och märkningssystemen fick en något annor-

lunda roll än de dittills hade haft. Departementschefen ansåg att

avvägningar kommer att behöva göras mellan å ena sidan åtgärder i syfte att främja användningen av varudeklarationer och å andra sidan åtgärder som syftar till att förmå företagen att i eventuella annonser och annan reklam ta in den önskvärda informationen. Han var emellertid inte beredd att för tillfället ta ställning till var tyngdpunkten i detta arbete borde ligga utan det fick bli en uppgift som fick lösas i det fortsatta arbetet med dessa frågor.

Departementschefen påpekade att KOV i sin rapport framhållit det nära sambandet mellan åtgärder avseende företagens produktinformation och sådana som rör företagens produktutformning. Enligt departementschefen borde risken för att konsumenten i ett visst fall gör felbedömningar kunna minskas om produktinformationen görs bättre. I andra fall behöver produkternas utformning,

sammansättning m m ändras. Problem med bristande säkerhet hos en produkt bör alltid så långt det är praktiskt möjligt avhjälpas genom åtgärder avseende produkten som sådan. Men arbetet med att påverka producenternas utformning av och information om sina pro-

dukter bör så långt möjligt samordnas.

I fråga om vilken information företagen skall kunna åläggas att

lämna är 3 § MFL utformad i stort sett på det sätt reklamutredningen föreslog. Utredningens förslag innebar att skyldighet att lämna information skulle kunna föreskrivas om det var av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt att information lämnades. Avsikten var, anförde departementschefen, uppenbarligen att föreskrifter .skall utfärdas så snart ett inte helt obetydligt behov föreligger och inte bara i fall som är särskilt allvarliga.

sådana Departementschefen ansåg att detta kom bättre till uttryck genom formule-

ringen att informationsföreskrifter skall ha särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

Departementschefen ansåg att förbud mot farliga och otjänliga varor inte borde meddelas där åtgärder avseende produktinformationen är tillräckliga.

Som utgångspunkt för lagstiftningen angavs att den skulle möjliggöra samordning och prioritering mellan olika producentpåverkande åtgärder._

Regleringen måste enligt departementschefen vara så utformad att behovet av riktlinjer för företagens handlande tillgodoses. Till grund för marknadsdomstolens prövning av frågor enligt 3 § eller 4 § MFL bör därför normalt ligga förekommande riktlinjer. Självfallet kommer dock situationer att uppstå, där ett ingripande mot

viss marknadsföring är påkallat men där tillämpliga riktlinjer av

olika skäl saknas. Detta förhållande får då inte vara helt avgörande för möjligheterna till åtgärder. Det bör sålunda vara möjligt att stoppa saluhållandet av en produkt vars användning är förenad

SOU l982:38

med uppenbara olägenheter för konsumenterna eller föreskriva viss informationsskyldighet även om riktlinjer i det aktuella fallet inte finns att tillgå.

Den principiella utgångspunkten för regleringen enligt 3 § MFL är ä att en näringsidkare bör förutsättas lämna tillfredsställande information om sina produkter. Företagen har förstahandsansvaret för produktinformationen. Detta gäller för övrigt också beträffande produktutformningen. Riktlinjer för informationslämnandet skall i första hand meddelas av KOV. De fall som kommer under marknadsdanstolens prövning bör ofta bli sådana där en näringsidkare inte har följt verkets riktlinjer, vilka ju inte är bindande. Departementschefen utgår därför från att de meddelade riktlinjerna ligger till grund för marknadsdomstolens prövning. Departementschefen understryker dock att avgörandet ligger hos domstolen. Även på områden där inga riktlinjer har utfärdats kan domstolen meddela infonnationsålägganden.

Förutsättning för förbud enligt 4 § MFL är att skaderisken som är förknippad med en viss vara knyter sig till varans konstruktion eller utfonnning. Risken skall vidare vara så betydande att ett förbud inte uppenbart är ett alltför långtgående ingrepp. I vissa fall torde det med hänsyn till varans särskilda beskaffenhet utan närmare utredningar stå klart att varan medför sådan skaderisk. I andra fall kan ställningstagandet grundas på provningar, rapporter om skadefall eller annan utredning.

Med varor som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål avses funktionsodugliga varor. Bedömningen skall grunda sig på objektivt påvisbara förhållanden. Till grund för bedömningen bör normalt ligga resultatet av provningsverksamhet eller sammanställningar av konsumenterfarenheter. Avsikten är inte att lågprisvaror eller utrangeringsvaror skall förbjudas så länge de förmår fylla en funktion för konsumenterna. Varans huvudsakliga ändamål utgör den eller de former av användning eller förbrukning av varan som framstår som normal eller i varje fall nära liggande till hands

för ifrågavarande vara. Hänsyn skall normalt tas till upplysningar om varans hantering eller användning som näringsidkaren ger genom märkning eller genom annan information vid eller i anslutning till saluhållandet. Genom att i lagtexten anges att varans huvudsakliga ändamål skall läggas till grund för bedömningen markeras att avsikten inte är att mer speciella ändamål som komnit till uttryck i produktlöften vid marknadsföring skall beaktas. Ingrepp mot oriktiga, vilseledande eller överdrivna produktlöften i marknadsföring bör ske enligt reglerna om otillbörlig marknadsföring. Förbud enligt 4 § blir aktuellt i regel först då fråga om otjänligheten knyter sig till själva varans konstruktion eller utformning oberoende av marknadsföringen av varan.

Departementschefen fann inte anledning att förorda en närmare reglering av KOV:s utrednings- och förhandlingsverksamhet. Erfarenheterna från den dittillsvarande tillämpningen var goda, och det fanns enligt departementschefens mening all anledning att värna om de fördelar som fanns att vinna inom ramen för en förhandlingsverksamhet i obundna former.

Eftersom regler i speciallagstiftning ofta har ett mer begränsat

syfte i fråga om information till konsumenterna än MFL:s regler,

förekommer i 3 § MFL inget uttryckligt undantag i fråga om specialreglerade områden. Specialreglerna tar mera sikte på varors beskaffenhet och märkning än på marknadsföring och reklam. De generella informationsreglerna är avsedda att komplettera sådana regler. Departementschefen menade att det skulle vara otillfredsställande om de krav som kommer att ställas på information i reklam och annan marknadsföring inte skulle gälla på specialreglerade områden, framför allt som konsumenternas behov av information kan vara särskilt framträdande på dessa områden. Däremot är bestämmelserna om produktkontroll inte tillämpliga inom områden som täcks av speciallagstiftning. I praktiken gäller motsvarande begränsning av området för konsumentverkets arbete med riktlinjer.

BILAGA 4 VARUDEKLARATIONER I RIKSDAGEN ÅREN 1973-1980

Rikt1injer för samhä11ets konsumentpolitik antogs av riksdagen år 1972 (prop. 1972:33, NU 1972:40). Besiutet innebar vissa organisatoriska förändringar. Den 1 januari 1973 upphörde sâiunda verksamheten vid statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd samt varudek1arationsnämnden och överfördes i princip ti11 det nybi1dade konsumentverket.

I prop. 1972:33 med försiag ti11 rikt1injer för och organisation av samhä11ets konsumentpo1itik m.m. framhö11 departementschefen b1 a att huvudprincipen i fråga om information ti11 konsumen-

1 terna borde vara att den uppgiften ska11 å1igga företagen. Han

pekade på att härvid erbjuder varudek1arationsförfarandet en möj- Varudekiarationer har - framhö11 - 1ighet. departementschefen från konsumentsynpunkt b1 a fördeien av att vara ti11gäng1iga vid köpti11fä11et. I den hitti11svarande varudeklarationsverksamheten har det eme11ertid varit svårt att ti11räck1igt snabbt få fram dekiarationer som varit anpassade efter konsumenternas behov av information och att sprida användningen av sådana dek1arationer. Departementschefen betonade att det kommer framgent att vara en viktig uppgift inom konsumentpo1itiken att utveck1a varudek1arationssystemet och att verka för att varudekiarationer kommer ti11 användning i mera vidsträckt omfattning. Hög prioritet borde ges åt att utarbeta ändamåiseniiga varudekiarationer. Ti11 dess resu1tatet av utredningsarbetet (varudek1arationsutredningen) är k1ar borde varudekiarationsverksamheten fortsätta som tidigare.

I aniedning av nämnda proposition behandiade näringsutskottet (NU 1972:40) ett f1erta1 motioner som rörde varudek1arationsverksamheten. Utskottet utta1ade eme11ertid att riksdagen inte borde föregripa den pågående utredningens resu1tat. Utskottet vi11e dock understryka att ti11sättandet av en utredning kunde uppfattas som vittnesbörd om en positiv instä11ning ti11 ett system med i viss utsträckning obligatoriska varudekiarationer.

Frågor om varudek1arati0n och 1iknande konsumentinformation har sedan konsumentverkets ti11komst varit föremå1 för motioner i riksdagen. I det fö1jande 1ämnas en redovisning av de motioner och utsk0ttsut1åtanden som förekommit sedan år 1973 och som har anknytning ti11 vårt uppdrag. En översikt1ig sammanstä11ning av de motioner m m som här redovisas återfinns i det föijande.

1973 års riksdag

I motion 1973:343 av Hr He1ên m f1 (fp) noterades med ti11fredsstä11e1se att en utredning rörande principfrågor i samband med varudek1arationer ti11satts. Dek1arationsverksamheten bör, hävdade motionärerna, i första hand inriktas på kostnadskrävande och för den enski1da konsumenten väsent1iga varor och tjänster. En utbyggnad av dek1arati0nsp1ikt borde införas i vissa fa11. Varor och tjänster som är viktiga från konsumentsynpunkt och för med sig stora utgifter bör då i första hand komma i fråga, framhö11s det. Som exempe1 nämndes dyrbara tekniska hushå11sartik1ar, bi1ar, fritidsbåtar, monteringsfärdiga hus samt hyres- och bostadsrätts1ägenheter. Varudek1arationerna föres10gs utformade som enk1a bruksdek1arationer.

Varudek1arationerna är ett viktigt ins1ag i konsumentverkets , verksamhet, sades det vidare i motionen, och det är viktigt att dek1arationer på o1ika områden får en 1ikartad uppbyggnad. Ett kontaktorgan med ansvar för varudek1arationsverksamheten borde skapas inom konsumentverket för samordning me11an o1ika sakavde1ningar. Man rekommenderade vidare inrättandet av ett varudek1arationsrâd bestående av representanter för organisationer företrädande konsumentintressen och av viktigare organisationer inom industrin. Rådet sku11e yttra sig över förs1ag ti11 varudek1arationsnormer innan dessa faststä11s.

Att tjänstemännen hos VDN hade förde1ats på o1ika enheter inom konsumentverket var en1igt motion 1973:1449 av hr Brundin m f1 att betrakta som en misshushå11ning med ti11gäng1iga resurser

Åml

och ägnat att motverka syftet att Varudek1arationerna ska11 b1i

SOU 1982 :38

-cox

mcmumum

um;sømxLm

;mm S A M m S T| Kn |L L N TL N G A V. R I K S D A rJ S M O T I 0 N E Du Å R E MH 1. OJ 7 3 . 1 9 8 0

_mu:em:m=o_umLm_xmu:sø

lnllfgl

ovgnsaaz

u:u_um:_

:mm

n›...|\.X..\I.|

;gagna vwsgmm

mcwuuum

. Am_

^ommNm_ ^oNm_

;oo

MNQ_

.mmm_

uLwmp\m=__u=m=mm mmum_ucm;onmm_Emm mwuø_u:ø:mnmmwswx

:anv

umxLop:mE:m:ox

szv azv

.umgucmszmcox Lomwgmucmssm

wgmacun

mm.m mø_m mm_w

_ .

som

W

m mm»

aszowuz

.pwx;mu=mE=m:ox

-_s_:+s

.

_mumEmm:«gnm=m;

umxLmucmE=m:ox umxLm›u:wE=m:ox umx;mu:mE:m:ox

um;ø_xmu:sm

xwørpoaucmszmcox

sm

umosmn

m:_:um_ummm_søL

.

;mm

uxw_am:ovumsgo+c_

ømw_vwom_w;

vms ;mm

gm:o_uøLm_xou=;m

m

mvmgua

;oo

soc? soc_ Eos? Eos_

m:Lwa_u:mga mmwxmawuçwga

;w:o_umLø_xmv:gm

.

mpuwm_Fwu

:wpo:EømxLwm:o_um;ø_xmu:gø>

mpw__m;smm

-uumu

cwm:_=sgoup:

m;m.=ux gm_mm;nm

so

__øxm

uwLm:o_umLm_xmn:Lm

›m mm_ cm

umLm:owuøLøpxmu=Lm

mnLa

mm___wwLw

vw;m:omuøLm_xwv:;ø vwLm=owuøLø_xmu:gm

Lp» som

pwEmpm›mm:owpmLmFxmv:;m

.cmcowuos

som

Lw_moLpm

umxgmu:ms:m:ox

;mmmm_sm;w

_Fmxm

=owpu;m_xmv:;m

Lon=?_axwL Lmuxmx=gx

m

Low

mxm_Loummw_no

Lww:__uxwL

:mm:T:vwgp:m:owpmsmFxmu:;m zmmcwzvmsuzmcowpmgm_xmu:;ø

ø

cmmmvmxmg

mmcoumn

ppm ppm ppm

smpmxm

ppm

.pmssmxmmpxauoga

m

»um

___p

so

:mm:m=umLp:Em_xmz

m:m:mum

so E0 eo so m

pmx;wp=ws=m=ox

m

:oo

m:_:x;mE

Lwmmwnnms

upm

mzgmcowu =msm_xwL

mm_m;nu mm_m;n;

mm.mLmm mm_mgnm »Emm mmpmgmm mm_mLnm m;x møpmgmm cwmcwc umo;mm

& ;oo so

.g»Vm«m“mNm_ ^s.mme_mNm. a»VNom_“mmm_ QçVmom_«Nm_

N_

^uVmoe_mNm_ Asvmmmnqnm_

mm oq

cum_

omummm_ mmuvmm_

comuwmoaogm

who_ mmm_

muzøxcmuwm uLoaaøz

=o_poz :owpos çowpas =o_uoe =o_pos =o_uos

aogmm =o_pos.

:z :om :om

_ _ m . _ .M . _ _

NNm F m emo_

Nm_

Mmm_ vmmp

wgøzcma gmnsmumu

L mgmz _wLa mama

SOU 1982 :38

pmugx

T

muumgu

Anm Am_

.«_mN\mNm_ ^m_“mN\mNm. ^«Nm\oNm_

Ah

Aomnmum_ mxm_ oNm_ em\mNm_ NN\oNm_

=wmm_mm:w;nmmuu=x;mz

azv :uy :zv azv :zv =zV :UV

__=n

_

mø_m mm_m møFm mø_m am_m mm_m mø_m

:mv

man» A ;pøaagan _ W

.m._n

mswçøxwgcw

;w__wm

Luvwumon

:oo

m=_=ms wumngø

uuw -oga ppm

-wa

pøumnLø-zo

mvgmwuz

m:_=__mum

u

00mm

Løm:_:oLa:»m>

-mLo_xmv=Lm› :owpmêomcv

so so

uø

eocmm

mcwmc_:umgu:m:owuø;m_gmu=Lm

m =_m

Lmnmucwga

uwumLEo=Lm›u:ms:mcox

_Føxm

LM:

mu_mLnm _uu::Lm mmwu_m:m

mø_mLwm

nu

Fpøxm

cmmmuwxmg

ppm

ø_mpu=

mumxLmu=ms=m=ox

Lomwå

mm ›m

.öumumon

å» wa ;oo

=owumguFxmu=gø

msgowuz

wu=mu›_»=wp=we=m=ox

:mv

=o_pmLmFxwu=Lm

;ma

;øumumon

u_mgu=

ugmmmn

:om:_LmmmL

__mxm

mmmwu Zwuos

cwmzwzsgouuz

;oo m

muogLw›u:øs=m=ox

mmmmm_mLnm

eos_

umøgacm

»um _.

gm»

__øxm

Lp»

Lmm:_:xmmLmv==ux:voLm

mu_mm:_Lnmmvø:x;me

cmmmumxwg

Lmçgws

ume

=mm:_Lmmu;

»um

:oo

wuwaå

:owumåpxmvzgg

.mums

mcmmgwgzpmmumpmoa

;mm

xm:m›m

xmwLoummw_go

:oc

zmmøumxwg comøumxwg

»g<mom

uwuma;mm=owpøLm_xmu:;ø

umuongm

pxgmum;n$

umøgøcm

swum›mm=o_paLø_xou=Lm

;mn=__»x_L

»Emm

»pm

mumxm

umumaLmmm:_gmmwugøncmum

mo:

;mm

m=;ma_u=_La

muummpgom

se

m=om:w=umLp:em_xma

ppm una ___p

umsmumxmmcowu

»um ;oo »pm

mapmpmggøxmmuxzx mumfmåcøeamco*

se se se E0

cmvznxcwuma

.Loumpmon

.m._n

mm_mLnm

mm_mLnm mmpmgnm mmnmgmm ;on:__uxw; mmvcaxm mm_m;nL mgmsgwg

2:52_

.wwu mm_m;nm mm_m;nm mugop mm_mLn_ eo mm_mLn» vwå mmâmåm

Aaçv

.awvNmN.mNm_ .svvmoN\mNm_ ^n»VmmoN\mNm_ ^a$VmmN_”mN\mmm_ ^mvmmmNN\wNm.

em v_

^sV.momNm_ ^ovmmwmNm_ ^mVoNo_“mNm_ _mmimmxomm_

om\mmm_ oN\mNm_

=o_poe =o_uoe zowuos =oTuos

gomuosw

noga :grace 20:0.:

azw -.v...:L.,<J. . W .. . W

wmNm_

Loaopxo

wxm_ emm_ Nnm_

.

_

SOU 1982 :38

Ago Am ANN

^mN“wN\NNm_ ^N_om\mNm_ ^vmow\mNm_

mN\NNm, mm\wNm. mN\wNm_

\

:anv Dzv pzv zzv szv zzv

mm_m mm_m› mm_w mm_m mm_m mø_w

-emgm

_

.x.m ;oo

›oLa

pos

-ux_L=_

cmuxczavmcxu

›m

-pcwezmcox

ucmE__m

__mxm

:o_umLm_xmu=gm›

m:;mm=w=xuma;mmm_mvmEwwF

__wxm

-m:owpmLm_xmu:Lm

a_u=_La

cowpmsgomcw

-Eoxmm=,=oLa=Lø>

m;mm

cm

mucøgng

m=_:px_L

xfsocoxomiwsmz:

øgoum

:wLum:u:_m_mumEm__

;oo

mpmmumpou__mx

__oLu=ox

;as ;pm

wgmz

w

pan

=mmw_aEm_

...DM

_ m

ppm

Lwmcm ;mm;x

__oLu:ox

;oo

mø_m:w

mmmmmpw m;nw=_øm

pm;sømxLw

=mx_u__oau:ms:m:ox

:oo

mmumngøu:

mwu:mum__=w mupznxmgnw

:mv

ø_muu:

pmgwamga

som

wa

som

__mxm :Lun

umw_pm;:m

som ppm

m:w:u__gp:

;oo .wo

Lz; som wa

:omuøLm_xmvm_Fm:o==_

__mxm

Lm_Luma.pox;m>u=me=m:ox

4o;m

gm»

m:.Eux.r.E_

__mxw mxm_

mppmm___p

;oo

Lmuxzuoxa

ums

goLm

co_um;ø_xwv:;m

mmu:m:uLmum

gwmclpxw;

__mxm

ppm

.m=_=m›.aa= mxmw:m_m›;

umx;mp:ms:m:ox

Lmseoxmgnw

mgvzm

:V

:o_umLm_xou=;ø

m

goxmmxm_

mpmx;mp:me=m:ox

mxmxLm__wp

woman»

cmmøvmxwg

uuømcmssmm .;mummu:;m

um.: m__m

mgnwcwgouw

:›m;mn

;oo

Amonmxm.

m__m nä:

una

:m

:oo :oo sem

m_mxm 32.3

=oxmuw_oap:os=m:ox

Lm__m

=wupTseoxmw=_.pxwm

mn

ppm ppm ppm

:øwwm

so gm ppm ppm »um so se

mxgmsmpmggmxmmm

mv

mm_m

m

Lwmgammgmmçwcu

ppa

mcwcvpwnps

LoLm_muwamx,

;ma

mxmwpmemox, .m:w:xmLow_

cm

mm_m;nm uxzuoga mmpmgnm mm_mLnm

mmpmsnum mmpmgmmm mm_m;nLm

cwmcvc

Lm__mumu .sopmaww mm_m;nL. mm_mLmm, mmuogxm_ mami?”

øLm mssmm =mpu_s

;mmm xzxnm

mm_mLnmW^mvmo_um›\»mm_

Aaçv Åuv

^ovNow“wN\Nnm. ^açV_Nm“mN\NNm_ Asvowøummxwmmp ^uvmm«_“mN\mNm_ ^wV..m“mN\mnm_ ^s.mNm“ow\mNm_

m.m_”mN\NNm_ qooNumN\wNm_

_!\

1..

cowposw

:omuos =o_pos :o%uos

:o_poew

çowpos

:o_pos. cowuos. cowpos.

mNm_

wpmamzm

så re1evanta, 1ättfatt1iga och homogena som möj1igt. I motionen föres1ogs att det inom konsumentverket skapades en enhet med namnet varudek1arationsrädet med samma funktion och sammansättning som den forna varudek1arationsnämnden.

Näringsutskottet (NU 1973:50) utta1ade beträffande motionärernas yrkanden att med hänsyn ti11 att konsumentverket hade varit i funktion b1ott en kort tid var det vä1 tidigt att diskutera en ändrad organisation av varudek1arationsverksamheten. I första hand borde de organisatoriska överväganden avvaktas som kunde b1i

aktue11a i samband med den av varudek1arationsutredningen föror-

dade 1agstiftningen. Näringsutskottet, 1iksom riksdagen, avstyrkte motionsyrkandena.

I motion 1973:1502 av hr 01sson i Ki1 (fp) hemstä11des att konsumentverket måtte få i uppdrag att utreda behovet av märkning av krukväxter som kan ge upphov ti11 förgiftning e11er på annat sätt kan vara hä1sovåd1iga.

I motionen 1973:1405 av fru Jonäng (c) och fru 01sson i Hö1ö (gl hemstä11des b1 a att sådana bestämme1ser utfärdades att importörer och ti11verkare av tvätt- och rengöringsmede1 å1ades att uppge fu11ständig varudek1aration på varuförpackningarna och att åtgärder vidtogs för att få ti11 stånd en kontinuer1ig stat1ig kontro11 av innehå11et i tvätt- och rengöringsmede1.

Jordbruksutskottet (JoU 1973:19) avstyrkte motionsyrkande med mo-

tiveringen att man ansåg att de inte pâfordrade någon särski1d åtgärd från riksdagens sida. Riksdagen bes1öt i en1ighet med utskottet.

1974 års riksdag

Två motioner tog detta år upp frågan om organisationen och utformningen av varudek1arationsverksamheten.

Beträffande organisationen erinrades i motionen 1974:553 av fru Sundberg m f1 om att då konsumentverket inrättades den tidi-

gm)

gare varudek1arationsnämnden inte kom att ingå som en särski1d enhet inom verket. Det faktum att enhetens verksamhet sp1ittrades och fördes över ti11 ski1da avde1ningar inom verket innebar ett hinder i strävandena att sprida och vidareutveck1a varudek1arationssystemet, menade motionärerna. De ansåg det önskvärt att en särski1d enhet med samma sammansättning och funktion som den forna varudek1arationsnämnden inrättades inom konsumentverket.

fann det att konsumentverket - utan Motionärerna anmärkningsvärt riksdagsbes1ut i frågan 1agt upp en verksamhetsp1an som syftade ti11 att varudek1arationssystemet sku11e ändras en1igt varudek1arationsutredningens förs1ag. Bruksorienterade dek1arati0ner kräver grundkrav för vissa egenskaper hos en vara, hävdade motionärerna och pekade på de svårigheter som uppstår ti11 fö1jd av att konsumentens anspråk på användningen av en vara varierar samtidigt som f1erta1et produkter a1drig får en ensartad användg ning. Motionärerna ansåg det ange1äget att riksdagen fick ti11fä11e att ta stä11ning ti11 en så genomgripande förändring av principerna för varudek1aration som aktua1iserats. De underströk vidare att man så 1ångt möj1igt bör eftersträva att få ti11 stånd internatione11a överenskomme1ser i fråga om normer för varudek1aration för att såvitt möj1igt undvika tekniska hande1shinder. Endast mycket tungt vägande skä1, som t ex fara för 1iv och hä1sa, borde en1igt motionärerna accepteras för faststä11ande av natione11a grundkrav.

I motionen 1974:1509 av hrr Jonsson och Nykvist (båda fp) utta1ades att i samband med en kommande proposition om varudek1arationer Kungl Maj:t även borde beakta det förs1ag som förts fram vid 1973 års riksdag om inrättande av ett a11sidigt sammansatt varudek1arati0nsrâd. Detta råd sku11e verka i anknytning ti11 konsumentverket. I rådet sku11e ingå representanter för konsumentintressen samt viktigare organisationer inom hande1 och industri.

37? sou 1982:38

Behovet av k1ara rikt1injer för utformningen av varudek1arationer betonades också i motionen b1 a med hänvisning ti11 att konsumentverkets inriktning av verksamheten syntes ski1ja sig såvä1 från tidigare dek1arati0nsverksamhet som från det förs1ag varudek1arationsutredningen hade 1agt fram. Verket tycks, sade motionärerna, vara inriktat på en minskning av det varudek1arerade området och på att dek1arationerna endast ska11 ange användningsområde och inte syfte ti11 att göra det möj1igt att jämföra o1ika inköpsa1ternativ. Motionärerna påpekade dock att såvä1 strävan att åstadkomma bruksorienterande dek1arationer som en prioritering av dek1arati0nsverksamheten på för konsumenterna väsent1iga områden överensstämde med av dem tidigare framförda synpunkter. Det av varudek1arationsutredningen utarbetade förs1aget ti11 1ag om varudek1aration borde, ansåg de vidare, kunna vidgas ti11 att avse även tjänster. Konsumenternas behov av information och väg- 1edning är, betonade motionärerna, 1ika stort på tjänsteomrädet som på varusidan.

Näringsutskottet utta1ade i sitt betänkande (NU 1974:6) att det förutsatte att frågan om varudek1arationssystemets utformning sku11e komma att behand1as i samband med det förs1ag ti11 1agstiftning som kunde föran1edas av varudek1arationsutredningens förs1ag. Utskottet utta1ade vidare att det de1ade motionärernas synpunkter beträffande värdet av internati0ne11a överenskomme1ser på varudek1arationsområdet, men ansåg sig ha an1edning förutsätta att det av motionärerna påta1ade prob1emet uppmärksammades av berörda parter. Beträffande inrättandet av en varudek1arati0nsenhet inom konsumentverket hänvisade utskottet ti11 att yrkanden av samma innebörd avs1agits under 1973 års riksdag och att utskottet inte funnit an1edning att ändra detta stä11ningstagande. Riksdagen avs1og motionerna.

1975 års riksdag

I motionen 1975:631 av fru Sundberg m f1 _1m) behand1ades varudek1arati0nssystemet. Däri påpekades att försä1jningen av varudek1arationsnormer hade minskat efter det att konsumentverket

SOU l982:38

inrättades år l973 och den dittills verksamma varudeklarationsnämnden (VDN) inordnades i verket. En orsak härtill är, ansåg motionärerna, att verket inte utarbetat några normer. De anförde vidare att verket inte bidragit till en aktiv marknadsföring och rekommendation till företagen att använda sig av varudeklarationssystemet för att ge den enskilde konsumenten lättfattlig och väsentlig information.

Motionärerna erinrade vidare om att verket i sin anslagsframställning för budgetåret l975/76 tagit upp varudeklarations- och märkesfrågorna. Verket redovisade där sin verksamhet och drog upp vissa riktlinjer för inriktningen fortsättningsvis. Motionä- V rerna ställde sig allmänt kritiska härtill och menade att remiss- § 4 behandlingen av varudeklarationsutredningens betänkande inte gett verket rätt att upphöra med ett av riksdagen fastställt system för varudeklaration och ersätta det med ett nytt som utgick från helt andra grundprinciper.

Motionärerna tog även upp frågan om internationella överenskommelser i frågor om normer för varudeklaration i syfte att undvika tekniska handelshinder.

Näringsutskottet (NU l975:26) framhöll att de synpunkter som förts fram i motionen i huvudsak behandlats av föregående års riksdag. Vad avsåg motionärernas önskemål att principerna för utformningen av svensk varudeklaration skulle föreläggas riksdagen ville utskottet erinra om pågående lagstiftningsarbete. Betänkandet (SOU 1973:20) Varudeklaration - ett medel i konsumentpolitiken, konsumentverkets rapport (l974:l2) om förslag till produktsäkerhetslag och reklamutredningens delbetänkande (SOU 1974: 23) Information i reklamen bereddes vid tillfället samtidigt inom regeringskansliet. Något särskilt uttalande från riksdagens sida enligt det nämnda motionsyrkandet syntes därför inte vara påkallat. Utskottet förutsatte att i det angivna sammanhanget även frågan om det frivilliga varudeklarationssystemets utformning skulle komma att tas upp.

Frågan om varudek1arati0n av bostäder togs upp i motionerna 1975: 653 av hr Fä11din m f1. (c) och 1975:1757 av fru Fraenke1 m. f1 Civi1utsk0ttet hänvisade i sitt betänkande (CU 1975:7) ti11

Lip).

tidigare överväganden. I detta sammanhang noterade utskottet att utredningen om p1an- och bostadsmyndigheternas organisation hade i uppdrag att utarbeta sina förs1ag med beaktande av den centra1a bostadsmyndighetens verksamhet i högre grad borde inriktas på åtgärder ti11 stöd för bostadskonsumenter och bestä11are, varvid i direktiven som exempe1 på sådana åtgärder nämnts b1 a konsumentupp1ysning och varudek1aration.

I den sistnämnda motionen 1757 (fp), yrkandet 2, föres1ogs riksdagen begära förs1ag om konsumentskydd på småhusmarknaden i en1ighet med en inom konsumentverket upprättad rapport (197521).

Utskottet erinrade även i detta sammanhang om att den nämnda organisatoriska utredningen sku11e k1ar1ägga den närmare uppgiftsförde1ningen me11an den centra1a bostadsmyndigheten och konsumentverket. Utskottet hade tidigare (CU 1974:14, s. 10) gjort av riksdagen godkända utta1anden i anknytande ämne. Därmed ansåg utskottet att motionärernas syfte i väsent1iga de1ar ti11godosetts. Riksdagen avs10g motionsyrkandena.

1975/76 års riksdag

I prop 1975/76:34 med förs1ag ti11 marknadsförings1ag m m, som b1 a bygger på varudek1arationsutredningen (SOU 1973:20) och rek- 1amutredningen (SOU 1974:23) samt konsumentverkets rapport angående produktsäkerhet (1974:12) utta1ade departementschefen att med den nya 1agen får varudek1arationerna och märkningssystemen en något ann0r1unda ro11 än de tidigare haft och framhö11 fö1jande. Avvägningar kommer att behöva göras me11an å ena sidan åtgärder i syfte att främja användningen av varudek1arationer och å andra sidan åtgärder som syftar ti11 att förmå företagen att i eventue1- 1a annonser och annan rek1am ta in den önskvärda informationen. Jag är inte beredd att här ta stä11ning ti11 var tyngdpunkten i detta arbete bör 1igga. Det mäste b1i en uppgift som får 1ösas

SOU l982:38

i det fortsatta löpande arbetet med dessa frågor. Hed den roll som varudeklarationerna på detta sätt erhåller ter det sig onaturligt att bibehålla avgiftssystemet. Jag avser att återkomma till regeringen i denna fråga. Varudeklarationsutredningens övriga förslag torde få beaktas i det fortsatta arbetet med märkningsfrågorna.

I anledning av propositionen med förslag till marknadsföringslag väcktes tvâ motioner som tog upp varudeklarationsverksamheten. I motion 1975/76:54 av herr Danell m fl. (m) framhölls att arbetet med att utforma principer och riktlinjer för svensk varudeklaration borde påskyndas varför förslag härom borde föreläggas riksdagen för beslut under innevarande riksmöte. I motion

l975/76:67 av fru Fraenkel och herr Jonsson fbåda fp) yrkades

att riksdagen skulle uttala att varudeklarationsarbetet borde fortsätta och att regeringen skulle utfärda närmare riktlinjer härför.

Näringsutskottet (NU 1975/76:14) ville i detta sammanhang framhålla att ett varudeklarationssystem som är anpassat efter konsumenternas informationsbehov är en betydelsefull del av den konsumentpolitiska verksamheten. Utskottet delade handelsministerns uppfattning att ansvaret för produktutveckling och produktinformation i första hand måste åvila företagen själva och att det inte torde vara möjligt eller lämpligt att inom överskådlig framtid ta fram riktlinjer för alla de produktområden där konsumentsynpunkter erfordras. Utskottet ville också påpeka att konsumentverket arbetade med att förbättra varudeklarationssystemet. Utskottet förutsatte att denna verksamhet skulle

fortsätta och att regeringen fortlöpande följde utvecklingen på

området. Utskottet avstyrkte motionerna med motivering att riksdagen i fråga om varudeklarationernas fortsatta utveckling avvaktade de initiativ som kunde komma att tas av de ansvariga organen.

Det ökade engagemanget i konsumentpolitiska frågor har, påpekades

i motionen l975:l676 av fru Ström m fl (5), medfört att intresset för och behovet av standardisering av konsumentvaror

SOU l982:38

vuxit. Detta gäller såväl på det nationella som på det internationella planet. En viktig fråga härvidlag är hur konsumenterna skall kunna påverka standardiseringsarbetet. Motionärerna begärde

en översyn och ett klarläggande av hur samarbetet, ansvarsför-

hållandena och gränsdragningarna mellan konsumentverket, Sveriges standardiseringskommission (SIS) och de internationella standardiseringsorganen skall utformas för att ett förstärkt konsumentinflytande i vad gäller standardiseringsarbetet skall säkerställas inom konsumentvaruområdet.

Konsumentverket och Sveriges standardiseringskommission (SIS)

hade avgivit yttranden till utskottet över motionen.

Näringsutskottet (NU l975/76:l3) uttalade att det var uppenbar-

ligen en konsumentpolitisk fråga av stor betydelse och med vid syftning som motionärerna hade aktualiserat. Av remissyttrandena över motionen framgick att konsumentverket och SIS inlett ett

närmare samarbete på området och hade för avsikt att - om möjlig-

heter - detta. om standardisegavs ytterligare byggaut Frågan ringsarbetets betydelse för konsumenterna hade uppmärksammats även på det nordiska planet inom den nordiska ämbetsmanna-

kommittên för konsumentfrågor. En undersökning i denna fråga,

som kommittén tagit initiativ till, beräknades vara färdig i

januari l976. Denna undersökning förväntades ge ytterligare

underlag för en bedömning av standardisering som konsumentpolitiskt medel. Utskottet delade motionärernas uppfattning att kon-

sumenternas inflytande på standardiseringsverksamheten borde

stärkas. Därför ansåg utskottet det angeläget att det samarbete som konsumentverket och SIS hade inlett kunde intensifieras. Med hänvisning härtili konstaterade utskottet att syftet med

motionen var tillgodosett och föreslog riksdagen att avslå motio-

i nen, vilket skedde.

Varudeklarationernas framtida utformning togs upp i motionen

l975/76:l755 av fru Fraenkel (fp). Den nya marknadsföringslagen

ger påpekades det, den nödvändiga legala grunden för det fortsatta varudeklarationsarbetet. Den ger emellertid ingen

SOU l982:38

vägledning när det gäller den viktiga frågan hur varudeklarationerna i fortsättningen skall vara utformade. Motionären ställde sig tveksam inför den utformning av varudeklarationerna med s k produktprofiler som konsumentverket lanserat. Dessa produktprofiler avsågs vara en sammanvägning av lämpliga krav på produkter i olika hänseenden. Produkter som svarar mot produktprofiler skulle kunna K-märkas, dvs förses med konsumentverkets märke. Denna godkännandemärkning skulle ersätta hittillsvarande varudeklarationer. Motionären ansåg att det var oklart på vilken kvalitetsnivå produktprofilerna skulle läggas. Produktprofiler och de för-

handlingar mellan konsumentverket och producenterna som skulle

föregå fastställandet av dessa har sitt värde, sade motionären. Men det är väsentligt att slå fast, ansåg hon, att produktprofilen och K-märket endast löser en liten del av konsumenternas informationsproblem. För att den breda skaran av konsumenter i ökad utsträckning skall få tillgång till lättillgänglig informa-

tion krävs ett utvecklat varudeklarationssystem med bruksinriktad

utformning. Motionären ansåg att de tankegångar och förslag som framfördes i varudeklarationsutredningens betänkandet år l973 i stort sett borde vara vägledande. Hon hävdade att det med hänsyn till den ensidiga inriktning som konsumentverkets arbete i dessa frågor har fått framstod som motiverat att riksdagen påverkade utvecklingen genom att ge sin mening till känna.

Utskottet framhöll i sitt betänkande (NU l975/76:63) att utformningen av en deklaration av varor och tjänster hade behandlats av utskottet vid flera tillfällen och senast hösten l975. I sitt betänkande l975/76:13 gav utskottet en utförlig redogörelse för hur konsumentverket avsåg att bedriva varudeklarationsarbetet i framtiden. I detta sammanhang presenterades verkets arbete med att ta fram konsumentvarustandard grundad på s k produktprofiler, något som berörs i motionen. Utskottet ville vidare erinra om att konsumenternas ställning i fråga om produktinformation,och produktutformning väsentligen förstärkts genom den nya marknadsföringslagen, som skulle träda i kraft samtidigt med att myndighetsorganisationen på konsumentområdet ändrades.

SOU l982:38

Utskottet förutsatte att frågan om hur ett från konsumenternas synpunkt adekvat utformat system för deklarationer av varor och tjänster skall utformas noga följs av konsumentverkets styrelse. En särskild framställning från riksdagen i denna fråga ansåg utskottet inte påkallad. Riksdagen avslog motionen.

l976/77 års riksdag

I motion l976/772858 av hr Blomqvist m fl framhölls att js) behovet av resursökningar hade gjort sig märkbara inom det nya konsumentverket (KOV) under den tid som gått sedan detta bildades. Regeringens prop l976/77:l00 med förslag till anslag för bl a KOV tillgodosåg inte vissa av de väsentliga behov som verket har pekat på i sin anslagsframställning. Verket behöver kunna undersöka varors och tjänsters beskaffenhet i olika hänseenden, betonade motionärerna. Det måste därför utnyttja provningskapacitet och extern konsulthjälp. Den kommunala konsumentpolitiska verksamheten har på många håll inte tillräckliga resurser utan är hänvisad till den service som konsumentverket ger. Kraven på konsumentverket och kostnaderna för dess informationsmaterial kommer därför att öka. Motionärerna såg det som en fördel om verket kunde undvika att i alla lägen ta betalt för det material som ställs till den kommunala konsumentverksamhetens förfogande.

Näringsutskottet (NU l976/77:44)uttalade i anledning av motionsyrkandet att KOV:s medelsbehov på längre sikt fick bedömas vid kommande budgetarbete. För den händelse särskilda förhållanden skulle göra en anslagsförstärkning under löpande budgetår påkallad ansåg sig utskottet kunna förutsätta att regeringen tog erforderligt initiativ.

I motionen l976/77:l29l av hr Strömberg (fp) föreslogs riksdagen begära förslag till lämpligt styrmedel för att främja användandet av en kvalificerad och enhetlig bostadsinformation av typ Bofakta. Denna beteckning avser en av bostadsstyrelsen presenterad modell för enhetlig redovisning av bostäder i flerfamiljshus.

Byggadministrationsutredningen hade vid denna tidpunkt förordat att staten i ökad grad bistår kommuner och andra intressenter med råd, service och information. Utredningen föreslog bi a att verksamheten i högre grad inriktades på att främja konsumentuppiysning och varudekiaration, information och råd ti11 småhusköpare m m. Förslag härom bereddes i bostadsdepartementet.

Civiiutskottet hade ingen erinran mot det grund- (CU 1976/77:18) syftet med motionen men framhöii att specifika åtgärder iäggande bör anstå ti11 dess att organisationsfrågan iöstes. Pågående utveckiingsarbete ansåg utskottet böra fortsätta.

1977/78 års riksdag

motion 1977/7821403 av Catarina Rönnung m fl (s) borde Enligt a11a som Iivsmedelsindustrin framstäiier förses med produkter fuliständig varudekiaration.

Jordbruksutskottet (J0U 1977/78:25) framhöii i sitt betänkande

att om dekiaration av iivsmedeistilisatser m m har ägnats frågan särskiid uppmärksamhet från iivsmedeisverkets (SLV) sida. Utskottet erinrade om den Iagstiftning som finns på området och att SLV utfärdar föreskrifter med stöd härav. Utskottet framhö11 emeiiertid att dessa frågor har stor betydeise b1.a. från konsumentsynpunkt. Utskottet utgick från att de i motionen åsyftade om information ti11 konsumenterna m m probiemen i fråga ägnades även i det fortsatta arbetet på detta område. Motiouppmärksamhet nen borde därför inte föranieda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen besiöt i eniighet med utskottet.

på konsumentuppiysningen i alimänheten framfördes i Synpunkter 1977/78:1316 av 011e Wästberg m fi (fp). Den konsument-

motionen

diskussionen har under fiera år tenderat att mer frampoiitiska häva producentpåverkan från myndigheternas sida än uppiysning ti11 konsumenterna, hävdade motionärerna.

380 SOU l982 38

Bortsett från regleringar i säkerhetens intresse bör konsumentpolitiken vara inriktad på att ge konsumenten för att verktyg själv fatta beslut på ett rationellt sätt. Motionärerna föreslog en ökad satsning på upplysning och utbildning. Som exempel på inslag i en sådan verksamhet föreslogs bl a följande.

- Ett enhetligt varudeklarationssystem med enhetliga normer bör återinföras.

- Skötselråd för kläder bör bli obligatoriska för de flesta typer av plagg.

Näringsutskottet (NU l977/78:64) framhöll i anledning av de synpunkter som förts fram i motionen att det anslag som konsumentverket får till förvaltningskostnader anvisas i programtermer. Programen rymmer aktiviteter av mångahanda slag. Målet för verksamheten inom det första - och ekonomiskt sett största - programmet, Marknadsinriktade aktiviteter, är att påverka producenter, distributörer och marknadsförare att anpassa sin verksamhet efter konsumenternas behov och att för konsumenterna ange möjligheter till ett resursutnyttjande som tillgodoser deras behov. Som det viktigaste medlet för programmet nämns producentpåverkan genom sådana riktlinjer för företagens marknadsföring och produktutveckling som verket enligt sin instruktion har att utfärda. Så till vida - sade utskottet - har motionärerna rätt i att producentpåverkan framhävs som inslag i konsumentpolitiken.

Utskottet framhöll vidare att arbetet med riktlinjer liksom handläggningen av ärenden enligt marknadsföringslagen och (l975:l4l8) avtalsvillkorslagen (l97l:ll2) emellertid till stor del går ut på att söka få till stånd fylligare och mera korrekt information om varor och tjänster, till grund för rationella beslut av konsumenterna. Konsumentverkets aktiviteter med inriktning på producenterna och dess aktiviteter med inriktning på konsumenterna betingar varandra ömsesidigt. Det var därför enligt utskottets mening missvisande att såsom motionärerna sätta producentpåverkan

SOU l982:38

och konsumentupplysning i motsatsställning till varandra.

Utskottet ville också erinra om att insynsutredningen (H l976:03) studerade förutsättningarna för producentpåverkan. Utskottet

ansåg det naturligt att statsmakterna avvaktade denna rapport

innan de övervägde nya direktiv till konsumentverket i fråga om producentpåverkan kontra verksamhet med annan inriktning.

I motiveringen för motionsyrkandet föreslogs vissa konkreta inslag i den satsning på upplysning och utbildning som motionärerna pläderar för. Till dessa förslag lämnade utskottet bl a följande kommentar:

Arbetet med riktlinjer går i hög grad ut på att - som motionärerna önskar - få till stånd objektiv information om olika varor. I detta sammanhang åberopar motionärerna det tidigare tillämpade varudeklarationssystemet och kräver att VDN-tänkandet skall komma tillbaka. Det ingår i riktlinjearbetet att VDN-normer som bedöms ha en väsentlig funktion att fylla skall ersättas av riktlinjer som konsumentverket utfärdar. Riktlinjearbetet i anslutning till marknadsföringslagens informationsklausul ger underlag för krav på sådana råd för skötsel av klädesplagg som motionärerna efterlyser. Åtgärder som syftar till förbättrad information om beklädnad och textilier hör till de aktiviteter som konsumentverket prioriterar.

- och riksdagen Utskottet - därmed motionen. avstyrkte

l978/79 års riksdag

I motionen l977/782802 av Margit Odelsparr och Anna Eliasson (båda c) sades att Sverige inte har några bestämmelser om kontroll och varudeklaration av kosmetiska preparat. Motionärerna ansåg dessa förhållanden otillfredsställande eftersom dylika preparat kan orsaka allergiska besvär. I reklamen för vissa kosmetiska preparat uppges att de innehåller ämnen som kan påverka kroppens funktioner på olika sätt. Någon kontroll av att preparaten uppfyller vad som utlovats förekommer dock inte, betonade motionärerna.

Näringsutskottet (NU 1978/79:5) framhö11 i sitt betänkande rörande motionen att samhä11ets kontro11 över ämnen som ti11hör kosmetiska och hygieniska preparat reg1eras i 1agen (1973:329) om hä1s0- och mi1jöfar1iga varor med ti11hörande kungöre1se (1973:334). Lagen är ti11ämp1ig på 1äkemede1, desinfekti0nsmede1 samt hygieniska och kosmetiska preparat i den mån risken för skada sammanhänger med varans kemiska sammansättning. S0cia1styre1sen har utfärdat föreskrifter avseende kosmetiska och hygieniska preparat. Föreskrifterna har fått formen av en s k negativ 1ista, dvs innebär att vissa ämnen inte får förekomma i dessa produkter e11er att ha1ten av ingående substanser maximeras. Med hänvisning härti11 och att konsumentverket fort1öpande fö1jer marknadsföringen av hygieniska och kosmetiska preparat ansåg utskottet att den aktua1iserade frågan redan uppmärksammas av berörda myndigheter och avstyrkte motionen.

I motionen 1977/78:271 av Börje Stensson (fp) föres10gs att frågan om 1ivscyke1specifikation sku11e prövas av 1ämp1ig myndighet. Hed 1ivscyke1specifikation avsåg motionären att det i en varudek1arati0n anges hur en produkt är sammansatt och hur den 1ämp1igen ska11 skrotas e11er återanvändas. Motionären ansåg att ti11verkare borde å1äggas att svara för en sådan varudek1aration vars syfte sku11e vara att åstadkomma en bättre hushå11ning med naturresurser och att minska prob1emen med avfa11shantering.

Utskottet (NU 1978/79:5) avstyrkte motionen med hänvisning ti11 b1 a pågående utredningsarbete inom naturresurs- och mi1jöutredningen (Jo 1978:01) varför utskottet ansåg sig kunna förutsätta

att det som motionären tagit upp sku11e komma att beaktas

prob1em utan särski1t initiativ från riksdagens sida. Riksdagen bes1öt i en1ighet med utskottet.

i

har förändrats under 1970-ta1et, betonades i K0nsumentpo1itiken motionen 1978/79:480 av Sten Svensson m f1 (m). Medan den under 1 1 1950- och 1960-ta1en i hög grad präg1ades av information och råd- 1 givning ti11 de enski1da, inriktas den nu främst på producentpåverkan och omfattande konsumentskydd. Förändringen har föran1etts

av den nya marknadsförings1agen (1975:1418), menade motionärerna. De vi11e eme11ertid inte i första hand kritisera de nya bestämme1serna utan de konsekvenser som dessa för med sig. Motionärerna erinrade om systemet med rikt1injer för företagens marknadsföring och produktutformning, vi1ka utfärdas av konsumentverket, norma1t efter över1äggningar med branschföreträdare. Samhä11ets insatser borde i högre grad än tidigare ta fasta på möj1igheterna att ge utbi1dning och information åt konsumenterna. Konsumentverkets verksamhet bör i högre grad inriktas på hushå11sekon0misk forskning, varutester, utbi1dning och information betonade motionärerna

och begärde nya rikt1injer för konsumentverkets arbete.

Näringsutskottet (NU 1978/79:27) ansåg betr motion 1978/79:480 det vara föga ratione11t att vid sidan av den pågående insynsutredningen ti11sätta ytter1igare en utredning rörande konsumentverkets verksamhet. Utskottet menade vidare att den som vi11 påka11a styrande insatser från riksdagens sida visavi konsumentverket i första hand borde föres1å utnyttjande av ett annat instrument. Det missnöje med den nuvarande verksamheten som kommit ti11 uttryck i motionen borde en1igt utskottet i första hand föran1eda förs1ag ti11 vi11kor i samband med ans1agsgivningen. Motionens förespråkare inom utskottet hade eme11ertid inte ve1at 1ämna några sådana förs1ag påpekade utskottet och avstyrkte motionen.

I motionen 1978/7921499 av Marianne Kar1sson Lg) hävdades att a11mänheten 1ämnats i sticket genom att konsumentverket inte 1ängre är ett rådgivande organ. Varifrån ska11 testresu1taten tas när inte någon opartisk myndighet granskar varorna frågade motionären. Kommunerna har i rege1 inte haft tid och råd att sjä1va åtaga sig konsumentupp1ysningen, betonade motionären vidare. Konsumentverkets konsumentupp1ysning borde därför ha samma inriktning som tidigare. Verket borde även i fortsättningen bedriva kontr011 av s k kapita1 och andra varor som kräver stora provningsresurser.

Betr motion 1978/79:1499 framhö11 utskottet (NU 1978/79:27) att

konsumentverket genomfört och avser att även fortsättningsvis

genomföra sådana provningar, om än i begränsad omfatt-

re1ativt

ning. Av betyde1se i sammanhanget, betonade utskottet, är att marknadsförings1agen (1975:1418) har gjort det möj1igt att i stor utsträckning föra över ansvaret för genomförande av produktundersökningar i jämföre1sesyfte från konsumentverket ti11 företagen sjä1va. Utskottet åberopade därmed vad konsumentverket anfört i sin ans1agsframstä11ning för budgetåret 1979/80. Utskottet avstyrkte motionen.

I motion 1978/792511 av Catarina Rönnung (s) framhö11s att det finns f n inga uppgifter om hur många barn som âr1igen skadas av 1eksaker av undermå1ig kva1itet. Det vore en1igt motionären, angeläget att konsumentverket kva1itetstestade och säkerhetsmärkte vissa typer av 1eksaker för små barn i syfte att förhindra barn- 01ycksfa11.

Utskottet (NU 1978/79:27) betonade att konsumentverket ägnar betydande uppmärksamhet åt det prob1em som tas upp i motionen. Vidare utta1ade utskottet att motionären tycks mena att säkerhetsmärkning av en begränsad de1 av det stora och snabbt skiftande 1eksakssortimentet sku11e kunna minska anta1et 01yckor. Utskottet ansåg denna uppfattning orea1istisk och avstyrkte motionen med hänvisning ti11 att konsumentverket hå11er på att omarbeta sina rikt1injer för 1eksakers säkerhet mot bakgrund av internatione11 standardiseringsverksamhet. Riksdagen bes1öt i enlighet med utskottet.

1979/80 års riksdag 1 1 i I motion 1978/79:2004 av Berti1 Fiskesjö m f1 (c) framhö11s

det saknas innehå11sangive1ser på en rad varor som dag1igen an-

vänds av konsumenter. Detta gä11er en1igt motionärerna t ex kosmetiska och hygieniska artik1ar samt rengöringsmede1 av o1ika s1ag. För att man ska11 kunna avgöra om det i varan finns substanser som man t ex på grund av a11ergi vi11 undvika att komma i

SOU l982:38

beröring med och för att man skall kunna göra relevanta prisjäm-

förelser är det enligt motionärerna nödvändigt att det finns nog-

granna innehållsangivelser på förpackningarna. Motionärerna ansåg att alla varor som saluförs för allmänt bruk bör ha en innehållsdeklaration av i princip sama slag som förekommer på livsmedelsförpackningarna.

Näringsutskottet (NU l979/80:12) påpekade i sitt betänkande att det i olika sammanhang behandlat frågan om vidgad varudeklaration (jfr NU 1978/79:5). Utskottet förutsatte att konsumentverket fortsätter arbetet med att förbättra varudeklarationssystemet och att regeringen fortlöpande följer utvecklingen på områdets (NU l975/76:14 s. 32).

Vidare framhöll utskottet att konsumentverket i augusti l979 fått regeringens uppdrag att pröva utformningen av konsumentinformationen på säljstället. Då det tidigare VDN-systemet har visat sig inte till alla delar effektivt och f n håller på att avvecklas bör konsumentverket göra ett samlat försök att utarbeta principer för hur konsumentinformationen på säljstället kan utformas. En utgångspunkt för arbetet skall vara att konsumenterna lätt måste förstå den information som ges i olika sammanhang. Verket skall belysa vilka kriterier som bör användas för urval av de egenskaper som bör ingå i informationen och överväga hur dessa produktegenskaper bäst kan presenteras för konsumenterna. Syftet är att konsumenterna enkelt skall kunna dels tillgodogöra sig informationen avseende en särskild produkt, dels jämföra produkter inom en produktgrupp.

Konsumentverkets uppdrag borde enligt utskottets uppfattning kunna leda till ett utbyggt varudeklarationssystem av ett slag som ligger i linje med det förevarande motionsyrkandet. Utskottet ville också peka på att konsumentverket enligt sin anslagsframställning redan prioriterar information rörande skadliga ämnen inom bl a det kemisk-tekniska området. Därutöver pågår inom produktkontrollnämnden ett arbete med att bygga upp ett centralt

produktregister med uppgifter om vilka kemiska produkter som finns i landet och vilka ämnen de innehåller.

Konsumentverkets är begränsat till överväganden om konsuuppdrag mentinformation på säljstället. Utskottet ville i det sammanhanget erinra om att produkter ofta är föremål för hantering, m m, i tidigare led, sålunda innan de når konsumenförpackning terna. I den mån produkterna innehåller skadliga ämnen är det väatt man anlägger en helhetssyn på dessa problem. Konsusentligt mentverket skallvid sina överväganden samarbeta med bl a andra och forskare. Utskottet förutsatte att myndigheter, näringsliv de samordningsbehov som kan aktualiseras blir uppmärksammade så att kan förebygga risker för skador såväl man så långt möjligt hos konsumenter som hos dem som hanterar produkter i tidigare led. Med hänvisning härtill avstyrkte utskottet motionen. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottet.

I motion l979/80:975 av Sten Svensson m. fl (m) togs utvecklingen av konsumentverkets verksamhet upp.

Det får inte vara så, deklarerade motionärerna, att den statliga konsumentverket ses som konsumenternas ställföremyndigheten trädare med rätt att tala om för företagen hur konsumenterna vill ha det. En utveckling mot alltmer lagstiftning om och reglering av konsumenternas och producenternas situation kan inte vara Motionärerna l978/79:480) ett från rimlig. upprepade (se motion moderat håll framfört krav på en översyn av konsumentpolitiken och i synnerhet konsumentverkets verksamhet.

Konsumenternas krav på en allsidig och tillförlitlig information om varor och tjänster har alltmer åsidosatts, hävdade de. Därmed har konsumenternas situation försvagats. Konsumentverkets verksamhet borde därför i högre grad inriktas på hushållsekonomisk forskning, varutester, utbildning och information. Nya riktlinjer för verkets verksamhet borde alltså utarbetas.

SOU l982:38

Näringsutskottet (NU 1979/80:54) uttalade att motionärernas egentliga önskemål tycks vara att få till stånd en allmän utredning om konsumentverkets verksamhet. Liksom tidigare betonade utskottet att riksdagen har möjligheter att styra konsumentverkets aktiviteter genom att via budgeten närmare reglera de olika programmen och delprogrammen. Genom att ansluta sig till regeringens förslag beträffande förvaltningsanslaget hade utskottet föreslagit riksdagen en viss sådan styrning. Några alternativ i fråga om budgeten hade motionärerna inte framfört. När det gäller önskemålet om utredning ville utskottet en rad utred-

g peka på att

5 ningar som direkt rör konsumentverkets verksamhet Utöver pågår. insynsutredningen, som utskottet hänvisat till förra âret, har ;

5 tillkommit en utredning (riktlinjekommittên H l979:04) som ser

V över vissa konsumentpolitiska medel för producentpäverkan m m särskilt konsumentverkets riktlinjer - och en utredning (Varuprovningskommittên H 1979:05) som sysslar med frågor om jämförande varuprovningar och marknadsöversikter. Konsumentverket självt har fått i uppdrag att pröva utformningen av konsumentinfonmationen på säljstället. Dessutom framhöll utskottet att kompetensfördelningen mellan konsumentverket och andra myndigheter övervägs i olika sammanhang. Utskottet utgick ifrån att riksdagen under de närmaste åren kommer att få ta ställning beträffande sådana verksamhetsgrenar som omfattas av dessa överväganden.

Mot denna bakgrund avstyrkte utskottet motionen. Riksdagens beslutade i enlighet med utskottet.

BILAGA 5 RIKSPROVPLATSER OCH AUKTORISERADE PROVPLATSER

I det följande beskrivs kortfattat riksprovplatserna, vid vilka officiell provning utförs, samt dessas verksamhet vad gäller den officiella provningen. De flesta riksprovplatser åtar sig även frivillig provning av konsumentvaror. Beskrivning av denna verksamhet återfinns i bilaga 6.

Apoteksbolaget AB

Apoteksbolaget AB ägs till 65 procent av staten och till 35 procent av Apotekarsocieteten. Verksamheten regleras genom avtal mellan staten och Apoteksbolaget.

Till bolaget är knutet Apoteksbolagets Centrallaboratorium (ACL) med ca 70 anställda. ACL är riksprovplats för preventivmedel. Verksamheten inom laboratoriet sysselsätter i dag ungefär fyra anställda och omsätter ca 0,8 milj kr.

Vid riksprovplatsen bedrivs fortlöpande kvalitetskontroll och typprovning av kondomer och pessarer samt intrauterina och kemiska preventivmedel. Preventivmedel skall för att försäljas i Sverige vara typgodkänt av socialstyrelsen. Typprovning, dvs kvalitetskontroll och granskning av dokumentation för tillverkarens egen kvalitetskontroll görs av ACL när det gäller angivna preventivmedel. En godkänd typprovning ingår som ett delmoment för att nya preventivmedel skall bli typgodkända av socialstyrelsen.

Av ACL görs även en fortlöpande kvalitetskontroll av varje impor-

terat parti typgodkända medel. På socialstyrelsens uppdrag inspekteras även företag som förpackar preventivmedel.

SEMKO

SEMKO, Svenska Elektriska Materielkontrollanstalten AB, bildades år 1925 och ägs i dag till 5l procent av staten och i övrigt av Svenska Elverksföreningen och Svenska Brandförsvarsföreningen.

SEMKO är riksprovplats för typprovning av elektrisk materiel som är avsedd att anslutas till elektrisk starkströmsanläggning med en systemspänning av högst l 000 V samt elektrisk materiel som är avsedd att användas i eller vid sådan anläggning. Provningsplikt finns för de flesta elektriska apparater avsedda att brukas i bostäder. Dock förekommer vissa undantag, såsom vissa belysningsarmaturer.

SEMKO:s budget omfattar 36 milj kr och finansieras via provningsavgifter.

Provningar görs främst med avseende på brandsäkerhet och beröringsskydd enligt bestämmelser som fastställts av statens industriverk (SIND). Även andra provningar som gäller kontroll av andra föreskrivande myndigheters krav genomförs. Exempel på sådana myndigheter är arbetarskyddsstyrelsen, statens planverk och strålskyddsinstitutet.

Förslag föreligger om att den granskning av mekanisk säkerhet hos elektriska apparater för hushållsbruk som tidigare gjordes av arbetarskyddsstyrelsen skall överföras till SEMKO. Sedan kon-

sumentverket övertagit ansvaret_för dessa säkerhetskrav har en

arbetsgrupp tillsatts för att formulera kraven så att SEMKO kan utföra granskningen. Arbetsgruppen består av representanter för konsumentverket (ordf),arbetarskyddsstyrelsen och SEMKO. Apparater som kommer att omfattas av dessa krav är i första hand mang-

lar; matberedningsmaskiner, tvättmaskiner, skärmaskiner och gräs-

klippare. Till skillnad från tidigare, kommer barnsäkerhetskrav att finnas i normerna.

SEMKO:s provningar omfattar endast säkerhetskrav, inte funktions-

krav. En apparat kan godkännas eller underkännas vid provningar-

na. Graderade godkännanden lämnas inte. Godkänd materiel skall i de flesta fall förses med SEMKO:s godkänningsmärke, S-märket. En apparat provas bl a beträffande utförandet vad gäller extra isolering, stänkskydd, strilskydd eller sköljtäthet. Märkning avseende dessa egenskaper skall framgå av symboler tillsammans g med elmaterielens övriga märkdata.

Under verksamhetsåret 1977/78 registrerades ca 14 000 uppdrag,

varav 17 procent var förstagångsuppdrag med fullständig provning. Av dessa resulterade knappt hälften i godkännande redan efter första medan drygt hälften underkänts, men till stor provningen del godkänts efter omprovning sedan bristerna rättats.

Provningarna sker i SEMKO:s laboratorier, varvid konstruktionen och utförandet hos det provade exemplaret bedöms från säkerhetssynpunkt. De serietillverkade produkterna av sama slag granskas inte annat än stickprovsvis. Fem procent av provningskapaciteten används för sådan efterkontroll.

Problem kan uppstå när efterkontroll visar att brister finns hos den kontrollerade produkten. Ingen skyldighet finns för tillverkaren att återta de farliga varorna. En varning och instruktion till allmänheten måste föregås av beslut av SIND och förhandlingar med tillverkaren om huruvida köpen skall hävas eller om produkterna skall justeras.

Förslag föreligger om att typprovningar och efterkontroller kommed egenkontroll på tillverkningsstället. Detta skall i pletteras förslaget granskas med avseende på möjligheterna att tillverka materiel som kan godkännas, med avseende på möjligheterna att hålla jämn kvalitet på produkterna och på produktionskontrollen.

SEMKO deltar i ett omfattande internationellt samarbete som syftar till att olika länder ska tillämpa samma bestämmelser och provningsmetoder och därmed underlätta varuutbyte samtidigt som provningskostnaderna minskas.

Internationella avtal finns och CB-systemet är ett exempel härpå. Det omfattar tvâ procedurer.

Procedur I innebär att produkten ska provas av ursprungslandets materielkontrollanstalt plus en annan anstalt. Är de eniga om provningsresultatet utfärdas ett CB-certifikat med provningsrapport

som kan inlämnas till ett annat lands materielkontrollanstalt tillsammans med arkivprov eller foto av produkten för nationellt godkännande.

Procedur II är enklare än procedur I när det gäller primärprovning. Den innebär att CB-certifikat och provningsrapport efter provning utfärdas av ursprungslandets materielkontrollanstalt. Tillverkaren kan sedan på basis av dessa dokument och provexem- P16? anhålla om nationellt godkännande vid annat medlemslands materielkontrollanstalt. Tilläggsprovning på grund av nationella avvikelser och eventuella oklarheter kan förekomma. På basis av certifikatet och eventuell tilläggsprovning kan nationellt godkännande som regel utfärdas.

Inom Norden finns ett omfattande provningssamarbete. Till grund ligger Gran-avtalet som innebär att godkännande ska sökas vid hemlandets materielkontrollanstalt. Efter godkännande i hemlandet kan tillverkaren söka godkännande i övriga nordiska länder. Vid avvikelser i bestämmelserna avgör respektive materialkontrollanstalt om produkten trots detta kan godkännas på basis av i hemlandet utförda provningar eller om det behövs kompletterande provning.

Detta arbete har successivt kompletterats och byggts ut genom Helsingforsavtalet, som innebär att ett godkännande vid hemlandets provningsanstalt automatiskt leder till godkännande i övriga nordiska länder, samt Köpenhamnsproceduren, som ger ickenordiska tillverkare tillträde till de nordiska systemen.

AB Statens Anläggningsprovning

AB Statens Anläggningsprovning (SA) är ett helstatligt aktiebolag. SA är riksprovplats för tryckkärl, cisterner, containrar, lyftanordningar, maskindrivna portar och verkstadsmaskiner. Företaget har ca 530 personer anställda och omsättningen är ca l20 milj kr per år.

Verksamheten när det gä11er den officie11a provningen består i besiktningar, typprovningar och ti11verkningskontr011. En första_ pgsjktpjpg omfattar konstruktionskontroii, k0ntro11 i samband med tiiiverkning och montage samt driftprov. ])ç5qgnqU;gLe11er typ; grapskpjpg görs före besiut om typgodkännande av varor som ska11 serieproduceras. 5tgrkgmmande_bç§ik§ging görs av ibruktagen materiei med jämna tidsinterva11. kygjjtetsöygryakpjpg sker hos tiiiverkare som har tiilstånd ti11 egenkontroil. Vidare kan SA åta sig provning och besiktning av objekt som inte är besiktningspiiktiga, återkommande besiktningar med kortare interva11 än vad som är föreskrivet samt frivi11ig tiiiverkningskontroli.

_Statens maskingrovningar

Statens maskinprovningar har som huvuduppgift att maskiner prova för jordbruk, skogsbruk och trädgårdsbruk och att Iämna uppiysningar om deras beskaffenhet genom att meddelanden. ge ut tryckta Myndigheten har en totaibudget på ca 12 mi1j.kr (1979/80), varav ca fyra mi1j kr är ansiag från jordbruksdepartementet för bi a metodutveckiing. Man har 75 anstäiida. Av dessa är 22 besiktningsingenjörer, som är stationerade på oiika orter i 1andet. Statens maskinprovningar är riksprovp1ats för grävmaskiner, traktorgrävmaskiner, förarhytter tiil 1astbi1ar och motorkedjesågar.

Den officie11a av grävmaskiner provningen och traktorgrävmaskiner indeias i typbesiktning, viiken görs ur sepå ett exempiar rieproduktion, och revisionsbesiktning som regeibundet görs på ibruktagna maskiner. Den officieiia provningen omfattar enbart tekniska mätningar eniigt standardiserade metoder. Den omsätter ca sex milj kr per år.

Statens grovningsanstait ÃSP)

Statens provningsanstalt (SP) är riksprovpiats för föijande objektområdenz

- med ti11behör E1dningsapparater - F0rdonsbe1ysning. ref1exanordningar, varningstriang1ar, varnings1yktor, akustiska a1armanordningar för utryckningsfordon, färdskrivare, ki10meterräknare och bi1bä1ten - E1ektriska överfy11ningsskydd - Redskap för bestämning av vo1ym e11er massa - Arbeten av gu1d, si1ver e11er p1atina - Arkivbeständigt materia1 - för varor Emba11age far1iga - Trämateria1 och träkonstruktioner för med undanbyggändamå1 tag för sådan provning, kontro11 e11er besiktning som en1igt byggnadsstadgan (1972:776) e11er med stöd därav medde1ade föreskrifter âvi1ar byggnadsnämnd.

Den övervägande de1en av den 0fficie11a provning, som utförs vid SP, gä11er äde1meta11kontr011 och justering. Äde1meta11kontr011anter och kontro11stämp1ingsförrättare finns även på ca 90 orter i 1andet. Intäkterna för denna verksamhet var budgetåret 1980/81 ca 4,8 mi1j kr. Den regiona1a justeringen bedrivs vid 22 distriktskontor och intäkterna för verksamheten var 1980/81 ca 10,6 mi1j kr. Samman1agda intäkterna för de två verksamheterna var a11tså 15,4 mi1j kr. övrig officie11 provning inbringade knappt fem mi1j kr. Detta be1opp kan stä11as mot de t0ta1a intäkterna för provning och k0ntro11 samma âr, vi1ka var 56,6 mi1j kr. Officie11 provning bedrivs inom SP:s 1aboratorier för omrâdena byggnadsteknik, byggnadsfysik, elteknik, 1ega1 metr010gi, fysika1isk mätteknik, p01ymerteknik, mekanik, akustik samt äde1meta11aborat0riet.

Statens väg- och trafikinstitut (VTI)

Statens väg- och trafikinstitut (VTI), är en stat1ig myndighet som i huvudsak arbetar med forskning och utveck1ing inom områdena vägar, vägtrafik och trafiksäkerhet. Verksamheten bedrivs inom fyra program, näm1igen Trafiksystem, Väg, Fordon och Trafikant.

Den officie11a provningen utgör en 1iten de1 av den t0ta1a verksamheten och omsätter ca 0,2 mi1j kr per år.

VTI är riksprovplats förpåskjutsbromsar för släpvagnar. Provningen utförs i institutets laboratorium och med en specialutrustad dragbil på institutets provbana.

AB Svensk Bilprovning

AB Svensk Bilprovning är sedan den l juli l978 för riksprovplats motorfordon, terrängfordon och släpfordon till motorfordon. Bolaget svarar för den officiella provningen inom ifrågavarande objektområde. De årliga obligatoriska kontrollbesiktningarna svarar för ca 90 procent av den totala besiktningsvolymen hos bolaget. Bland övriga besiktningar ingår registreringsbesiktning, typbesiktning och myndighetskontroll av kilometerräknarapparater.

Bolaget började sin verksamhet den l januari 1965 i anslutning till att bestämmelserna om den allmänna periodiska fordonskontrollen trädde i kraft. Svensk Bilprovning 52 procent ägs till

av staten. Övriga intressenter är Svenska Taxiförbundet, Svenska

Busstrafikförbundet, Svenska Åkeriförbundet, Bilförsäkringsföre-

tagen, Motorbranschens Riksförbund samt motororganisationerna

KAK, M och MHF.

Bolaget samarbetar med ett stort antal föreskrivande myndigheter. Vad gäller t ex registrerings- och typbesiktning med trafiksäkerhetsverket, avgaskontroll med naturvårdsverket, fordon med farlig last i internationell trafik - bl a statens industriverk, arbetarskyddsstyrelsen, kylfordon - livsmedelsverket, TIR-besiktning tullverket.

Bolaget utförde under verksamhetsåret l980/8l omkring fyra milj förrättningar och hade en omsättning på ca 370 milj kr.

Av provningarna avsåg ca 7 000 frivillig trafiksäkerhetskontroll och konditionsbesiktning av fordon.

På grund av det begränsade antalet frivilligt besiktade fordon har inga statistikbearbetningar av provningsresultaten med avseende på bilmodeller gjorts.

Budgetåret 1980/81 disponerade bo1aget 171 bi1provningsstationer i 160 kommuner. Av dessa var 76 ägda, resten förhyrda. Den år1iga ti11växten av bi1beståndet är numera endast omkring en procent, varför behovet av utbyggnad av besiktningsan1äggningarna av kapacitetsskäl är mycket begränsat. Om någon form av över1åte1sebesiktning/provning b1ir 0b1igat0risk, är det dock möj1igt att utöka många befint1iga an1äggningar, t ex med ytter- 1igare provningsbanor.Varje bana har en ka1ky1erad kapacitet av ca 10 000 förrättningar år1igen. Konsumentverket utreder för närvarande frågan om ett utökat konsumentskydd på bi1området. I detta sammanhang diskuteras b1 a ob1igatorisk konditionsbesiktning av begagnad bi1 som sa1uförs, och o1ika 1ösningar kan tänkas, t ex att provning sker hos svensk bi1provning, hos motororganisationerna e11er hos försä1jarnas egna verkstäder.

På grund av bristande internatione11 överensstämme1se me11an krav, främst vad gä11er säkerhet och mi1jö, är vissa provningsmetoder specifika för Sverige. Behov finns av ökad harmonisering av bestämme1serna. En sådan sku11e på sikt kunna innebära att provningar företagna ut0m1ands inte behöver upprepas för att svenskt godkännande ska11 kunna utfärdas.

Det är inte utes1utet att svenska särbestämme1ser kan 1eda ti11 ökade underhå11skostnader för konsumenterna. Importerade bi1mode11er uppfy11er givetvis föreskrivna men särkonprestanda, struktioner för den svenska marknaden kan 1eda ti11 att tekniskt sett mindre 1yckade 1ösningar används, med fö1jd att hå11barheten inte a11tid är ti11fredsstä11ande,

När fe1 uppstår på o1ika system och komponenter och fe1en renderar i ofta förekommande anmärkningar vid den ob1igatoriska kontro11besiktningen. de1ges fabrikanten/genera1agenten dessa.

Resu1taten av den ob1igatoriska kontro11besiktningen sammanstä11s âr1igen i skriften Bi1ens svaga punkter. Skriften är avsedd både för fabrikanter/genera1agenter och konsumenter, men

är ett mycket starkt producentpåverkande mede1.

AB Svensk Biiprovning utför fö1jande typer av provning och kontro11:

a) registreringsbesiktning är en individue11 besiktning som görs på nya fordon och på fordon som ändrats,

b) typbesiktning som leder ti11 godkännande för en he) serie av i likadana fordon,

C) avgascertifiering som är en kontro11 av att nya biiar fy11er kraven i biiavgaskungöreisen.

d) exportvagnsbesiktning som motsvarar registreringsbesiktning men gälier exportvagn, dvs personbii som säijs tu11- och skattefritt i Sverige för att inom ett år föras ut ur iandet,

e) mopedbesiktning som är en registreringsbesiktning av moped.

f) kopplingsbesiktning gäiier s1äpvagnar med totaivikt över tre ton, dock inte påhängsvagnar,

g) iämpiighetsbesiktning som är en k0ntro11 av ett fordons iämpighet för ett visst ändamå1 och är föreskriven för t ex fordon i yrkesmässig trafik för personbefordran, övningsbiiar och ambuianser samt tankfordon som ska11 transportera brandfariiga vätskor,

h) kontroiibesiktning som gäiier fordons trafiksäkerhet och utsläpp av 1uftfororeningar. Registrerade motorfordon och siäpvagnar som är minst tvâ år ska åriigen genomgå kontr011besiktning, i vissa fa11 oftare,

i) TIR-besiktning som är en kontro11 av att ett fordon e11er en godsbehåiiare uppfy11er kraven för internationeiia transporter under tu11förseg1ing.

j) ADR-besiktning som gäiier fordon som används för transport av häiso- och miijöfariiga ämnen. Besiktningsintervaiien bestäms av de ämnen som ska fraktas,

k) ATP-besiktning som gä11er fordon för internationeiia vägtransporter av iättfördärviiga 1ivsmede1 (kyifordon),

1) besiktning av kiiometerräknarapparatur som sker de1s efter iñsta11ation e11er ändring, deis varje år - vaniigen i samband med kontroiibesiktning,

m) konditionsbesiktning som är en friviilig kontro11 av personbi1s trafiksäkerhet och funktion,

n) trafiksäkerhetskontroii som är en friviiiig förrättning med samma omfattning som den obiigatoriska kontroiibesiktningen.

Auktoriserade provplatser

Auktoriserad provplats (APP) utses av SP som också utfärdar föreskrifter för och utövar tillsyn över dess verksamhet. Auktorisation kan ges till företag som uppfyller vissa villkor avseende främst personal och utrustning. SP övervakar genom tillsyn att de auktoriserade provplatserna fortlöpande uppfyller de givna villkoren. Auktorisationen kan återkallas.

Möjligheterna att ge auktorisation har hittills utnyttjats restriktivt. Rådet för provning och kontroll har bl a uttalat att det bör föreligga ett allmänintresse av auktorisation inom ett visst område innan sådan etableras. Andra krav är bl a att akutorisationsområdet klart kan avgränsas vad gäller provningsobjekt och provningsmetoder samt att verksamheten kan övervakas effektivt och tillförlitligt.

SP har utsett APP för fyra objektområden, nämligen:

a) termografering av byggnader, av öppna cisterner m m för förvaring av b) besiktning brandfarlig vätska. c) tillverkningsbesiktning av öppna S-cisterner för förvaring av brandfarlig vätska, d) besiktning av yttre katodiskt skydd.

Autorisationssystemet kan karaktäriseras som ett komplement till systemet med riksprovplatser för att täcka behovet av frivillig provning. De tre sistnämnda objektområdena innefattar emellertid även tvingande provning vilken av olika skäl inte ansetts lämplig att lägga på en riksprovplats. Inom industridepartementet överväger man (våren l982) att föreslå ändringar i riksprovplatslagstiftningen som skall resultera i en klarare och ändamålsenligare gränsdragning mellan riksprovplats- och auktorisationssystemen.

BILAGA 6 STATLIGA OCH DELVIS STATLIGA PROVNINGSLABORATORIER

I denna redovisas i bokstavsordning statiiga eiier deivis biiaga viika i större eiier mindre utstatiiga provningsiaboratorier sträckning åtar sig provning av konsumentvaror.

Branschforskningsinstitut

Inom oiika branscher finns ett antai branschforskningsinstitut. Instituten arbetar med forskning och utveckling inom den egna branschen men även med viss produktutveckiing och provningsverksamhet för Verksamheten hos instituten omfatmediemsföretagen. tar även standardisering, internationeiit samarbete och dokumentation. Instituten kan dessutom, i mån av iedig kapacitet, åta bi a jämförande provningar av konsumentsig uppdragsprovningar, varor, inom det egna området.

finansieras huvudsakiigen av mediemmarna, som är fö- Instituten intressenter inom branschen. Ibiand får man statsretag och övriga för teknisk utveckiing (STU) håiier f n i 30 bidrag. Styreisen s k koiiektiva ramprogram, som bedrivs hos branschforskningsinstituten, institut för tvärteknisk forskning och på universitet De institut som drivs med STU-bidrag har i aiimänoch högskoior. en konstruktion i viiken näringsiivets dei sköts via en inhet STU:s finansieiia andei i de koiiektiva ramavtatressentförening. viika endast är en dei av branschforskningsinstitutens totaia ien, är meiian STU:s totaia ansiag tiii verksamhet, 30 och 70 procent. verksamhet var i980/8i drygt 77 miij kr. Industrins dyiik budgetåret dei i motsvarande var samma år 84 miij kr. ramprogram

av instituten med STU-bidrag har direkt konsumentinriktad Fyra forskning, nämiigen möbeiinstitutet, PACKFORSK, iivsmedeisinstitutet och textiiforskningsinstitutet. STU har i sin ansiagsframför 1980/81 föresiagit att administrationen stäiining budgetåret för denna av forskning förs över tiii konav statsbidragen typ Även andra branschforskningsinstitut har dock insumentverket. för Korrosionsinstitutet har titresse konsumentvaruprovningar.

digare gjort uppdragsprovningar angående offereiektroder för båtar, korrosion på avgassystem m m. Ytkemiska institutet har provat tensider ingående i tvätt- och sköijmedei. Giasforskningsinstitutet har provat maskindiskmedeis inverkan på krista11g1as.

Nedan redovisas konsumentvaruprovning hos skoinstitutet, som inte har något ramprogram de1vis finansierat av STU, samt hos 1ivsmedeisinstitutet och textiiforskningsinstitutet, viika har dyiika ramprogram. Möbeiinstitutets verksamhet redovisas iängre fram i denna bilaga. Svenska förpackningsforskningsinstitutet, PACK- FORSK, har hitti11s haft reiativt begränsad verksamhet vad gäl- 1er provningar av konsumentvaror eniigt den definition som här används (varor som köps av den enskiide konsumenten för användning i det enskiida hushåilet). Ett uppdrag man haft hos PACK- FORSK, avseende direkta konsumentvaror, är utveckiing av provningsmetoder för sporthjäimar för konsumentverkets räkning. Uppdrag som gäiier provning av förpackningar e11er förpackningsmateriai bedöms i detta sammanhang inte som provning av konsumentvaror.

âkâiüsülüâeâ

Skoinstitutet är en förening med ett 60-tai med1emmar. De fiesta av dem är iäderskotiiiverkare. Ti11 mediemmarna hör också skoindustrins materiai- och maskinieverantörer, Sveriges skohandiarförbund, Svenska skofabrikantföreningen, SIF/SALF/CF, Bekiädnadsarbetarnas förbund m f1. Institutet finansieras genom konsuitationsintäkter från mediemsföretagen, ansiag från DEF och ansiag från STU för specieiia projekt. Tota1a omsättningen år 1980 torde närma sig två mi1j kr.

Institutet har ett 3 iaboratorium med omfattande provningsutrustning. På iaboratoriet arbetar en he1tidsanstä11d iaboratorieingen-

jör. Provningar genomförs på uppdrag av mediemsföretag e11er myndigheter. Den huvudsakiiga provningsverksamheten syftar ti11 råvarukontroii och den utveck1ing av nya produkter, som institutet utför tilisammans med medbmsföretagen. Dessutom vissa I genomförs jämförande provningar.

Samarbete sker med det engeiska skoforskningsinstitutet SATRA (Shoe and Aliied Trades Research Association) där skoinstitutet är mediem. I de fail där det inte är iönsamt att ha egen testutrustning, kan provobjekt sändas ti11 SATRA för provning. Visst samarbete äger också rum med skoforskningsinstituten i Frankrike, Schweiz och Tyskiand. Vid iaboratorieprovningar används provningsmetoder och kravspecifikationer som utarbetats internationeiit e11er är svensk standard. Skoinstitutet har också utarbetat egna normer på basis av praktiska prov. Så iångt möjiigt använder man gemensamma provningsmetoder i o1ika samarbetande iänder. Vissa säkerhetskrav måste emeiiertid provas eniigt nationeiia normer i de Tänder med viika man har handelsutbyte. Institutet avser att hos statens provningsansta1t söka auktorisation för provning av arbets- och skyddsskor vad gäiier arbetarskyddsstyreisens säkerhetskrav.

Laboratorietestningen kompietteras i stor utsträckning med bruksprovning av skor. Det sker framföra11t i samband med utveckiing av nya produkter. Grupper av barn och vuxna används vid dessa tilifä11en, och de bruksprovade skorna granskas och bedöms. För närvarande pågår ett av STU stött projekt avseende skyddsskor för

i samarbete

byggnadsarbetare med Byggforskningen och Bygghäisan. Även här kommer de provade skorna att anaiyseras och intervjuer genomföras med försökspersonerna.

Man är på institutet ange1ägen om att få kännedom om konsumenternas erfarenheter av skor och viss provning sker i ansiutning ti11 rekiamationer, som behand1as av a11männa rekiamationsnämnden. Samarbete sker med konsumentverket beträffande varuinformation om skor, och konsumentinformationsmateriai om skor utarbetas åt skofabrikanterna.

Svenska iivsmedeisinstitutet (SIK)

Svenska iivsmedeisinstitutet (SIK) (f d Konserveringsforskningsinstitutet) är ett institut för forskning och uppdragsprovning inom 1ivsmedeisbehandiingsområdet. Den åriiga budgeten omfattar ca 17 miij kn 9Upersoner är anstäiida.

SOU l982:38

Institutets verksamhet omfattar dels ett avtalsbundet program, ett s k ramprogram, inom vilket ca 70 procent av budgeten ligger. Ramprogrammet bekostas till ungefär lika stora delar av STU och stiftelsen SIK i vilken ingår ett åttiotal intressenter inom livsmedelsbranschen.

Den totala omfattningen av uppdragsverksamheten vid SIK väntas uppgå till fyra milj kr under budgetåret l980/8l, varav 0,5l milj kr avser provning av konsumentvaror. Häri innefattas provsmakning av livsmedel, kemisk analys av livsmedel och förpackningar samt viss funktionsprovning av hemapparatur för matlagning såsom spisar etc. Institutet har utvecklat metoder för panelbedömningar av smak, lukt och konsistens hos livsmedel. Metoderna används hos de svenska provköken.

Vid SIK undervisas i livsmedelsämnen ingående i civilingenjörsutbildningen vid Chalmerstekniska högskola och i livsmedelsvetenskap och livsmedelkemi vid Göteborgs universitet.

Textilforskningsinstitutet (TEFO)

Institutet är ett branschforskningsinstitut, vars verksamhet regleras genom ett avtal mellan STU och Stiftelsen Svensk textilforskning. Antalet intressenter i stiftelsen är 45 av vilka 21 tillhör den egentliga TEKO-industrin. Av dessa är 16 medlemmar av Textilrådet.

Institutets verksamhet omfattar dels ett avtalsbundet program, s k ramprogram, som ligger till grund för avtalet mellan staten och industrin dels en viss kontraktsbunden forskning och slutligen provnings- och konsultationsverksamhet.

Provningsverksamheten omfattar årligen ca 1,5 milj kr. Kapacitet finns att utöka den till nästan dubbla omfattningen. En utökning av verksamheten skulle, enligt bedömare på institutet, kunna leda till sänkta provningstaxor.

Vid uppdragsprovningar aniitar fabrikanter institutet för råvarukontro11 och produktionskontroii, landstingen låter institutet göra inköps- och 1everansk0ntro11 och statiiga institut och privata företag 1åter prova konsumentvaror.

Provningsverksamheten iigger, som institutets namn antyder, främst inom texti1området. Men även andra varor provas, såsom tvättmaskiner, tvättmedei, hushåiispapper m.m.

Vid provningarna används huvudsakiigen standardiserade provningsmetoder, svenska e11er utiändska. Man utvecklar även egna s k TEFO-metoder för mätning och provning i de fa11 iämpiiga metoder inte finns. De egna metoderna standardiseras ofta efter en tid. Institutet bygger egen provningsapparatur i den mån dy1ik inte finns på marknaden. Viss försä1jning av apparatur sker.

Institutets verksamhet utvärderas f n.(våren 1980) av en utredare kontrakterad av STU och viss omorganisation är tänkbar, varvid provningsverksamhet och forskningsverksamhet kan komma att skiljas åt. Utredningen grundar sig på den företagna strukturrationa1iseringen inom TEKO-industrin som 1ett ti11 förändrad efterfrågan på TEFO:s tjänster.

Inom institutet anser man det o1yck1igt att VDN-normerna och varudekiarationssystemet har försvunnit. Vad gä11er mattk1assificeringen har, eniigt institutets uppfattning, en påtagiig försämring inträtt efter det att konsumentverkets nya riktiinjer ti11kommit. Eniigt de tidigare utfärdade riktiinjerna fick fabrikanterna använda konsumentverkets Iogotype på mattdekiarationen. Eniigt de nya rikt1injerna är detta inte tiiiåtet. Effekten har då b1ivit att dekiarationer inte förekommer, b1 a på grund av att konsumenterna inte vet att de finns och därmed inte frågar efter dem. En gemensam iogotype på konsumentvaror sku11e eniigt institutet underiätta marknadsföringen av konsumentinformation. Samma sak gäiier skötseimärkningen för textiiier.

Flygtekniska försöksanstaiten (FFA)

Fiygtekniska försöksanstaiten (FFA) är en statiig institution för fiygteknisk forskning och provning. Anstalten ska11 sträva efter att vara sjäivbärande. Totaibudgeten är på ca 58 miij kr varav ca två milj kr är ansiag.

FFA:s uppgift är bi a att främja utveckiingen av fiygtekniken inom iandet, att bedriva fiygteknisk forsknings- och försöksverksamhet. Anstaiten är riksmätpiats för storheten tryck. Man utveckiar och tillverkar även mätutrustning för statiiga myndigheter och svensk industri.

Dessutom åtar sig anstaiten uppdragsprovning inom sitt kompetensområde, dockmed förbehållet att fiygbestäiiningar prioriteras. Biand annat har anstaiten utveckiat provningsmetoder och utrustning för provning av sporthjäimar för konsumentverkets räkning. Man har också utfört mätningar av värmefördeining i o1ika typer av stekpannor, iivsmedelsförpackningar m m för enskiida bestäi- 1are.

Den åriiga intäkten för uppdragsprovningar kan inte urskiijas ur FFA s budget.

Försvarets forskningsanstait ÅFOA)

Försvarets forskningsanstait sorterar under försvarsdepartementet och bedriver av totaiförhuvudsakiigen forskning på uppdrag svaret. FOA har omkring 1 350 personer anstäiida, varav ca 500 akademiker. FOA är organiserad i fem huvudavdeiningar inom viika arbetas med: utredningar, och operationsanaiys, pianeringsutredningsmetodik (FOA 1), vapensystem, verkan och skydd (FOA 2), teknisk informationsbehandiing (FOA 3), skydd mot kemiska och bioiogiska stridsmedei samt radiobioiogi och radioekoiogi (FOA 4), mänsklig prestation och funktion (FOA 5).

SOU l982:38

FOA:s verksamhet har i huvudsak karaktären av tillämpad forskning för totalförsvaret. En mindre del utgörs av kunskapssökande och kunskapsuppbyggande verksamhet (riktad grundforskning). Finansieringen sker genom årliga anslag. Vidare tillförs FOA medel genom uppdragsforskning för myndigheter och civila företag. T0talbudgeten var budgetåret l979/80 ca 270 milj kr. De teknikinriktade avdelningarna och deras institutioner har kvalificerad mätutrustning som även kan användas för provningar av konsumentvaror.

fQA›1_ägnar sig uteslutande åt utredningsuppdrag. Inga laborato-

rieresurser finns.

fp5_g_har kompetens och resurser som kan utnyttjas i samband med

varuprovningar inom de flesta teknikområden som avdelningen bearbetar. Exempel på sådana områden är kemi med explosivämneskemi - av kemisk och pyroteknik till området hör även bedömningar stabilitet och förenlighet, hållfasthet, elektronik, styr- och reglerteknik, datorteknik, brandegenskaper hos olika material. Därutöver har avdelningen kompetens att prova och värdera olika slag av delsystem och hela system (jfr vapen- och fordonssystem inom försvaret). Teknikvärderingar och livslängdsfrågor för olika typer av material/materiel ingår i de uppgifter avdelningen har för totalförsvaret. Avdelningen åtar sig uppdrag som gäller provningsmetodik, kriterieval och provning av typexemplar. Rutinprovningar kan ej utföras.

§0A_§_har hittills endast i mycket ringa omfattning sysslat med provning av konsumentvaror. Som exempel på sådan verksamhet kan

dock nämnas granskning av elektriska skydds- och styrsystem med

avseende på personsäkerhet. Till statens provningsanstalt har numera överförts batteriprovning och instrumentkalibrering.

Vid FOA 3:s finns mycket goda mätresurser. I speciella rum och hallar kan mätningar utföras - alltefter behov - i väl kontrollerad miljö.

FOA 3:s kunnande och experimentella resurser kommer ofta in i utvecklingsskedet men kan i många fall lika väl användas i konsumentledet för att t ex bedöma om en vara från säkerhetssynpunkt skall få saluföras i landet.

De områden för vilka FOA 3:s mätresurser synes mest lämpade och inom vilka FOA 3 skulle kunna åta sig provningar är följande:

- elektroniska granska och elektromekaniska apparater för t ex bedömning av konstruktionen - utföra ljud- och vibrationsmätningar på apparater och maskiner - antenners funktion och mäta deras elektriska prova egenskaper - bedöma värdet av och mäta effektiviteten hos radarreflektorer för småbåtar. Här avses t ex den typ av reflektorer som används för att dessa båtar skall upptäckas (synas) bättre av större bâtars radar och därmed minska kollisionsrisken - mäta icke önskvärd (riskabel) elektromagnetisk strålning från olika apparater, såsom mikrovågsugnar, hemelektronik. I detta fall är resurserna begränsade till frekvenser över ca l GHz - undersöka och analysera härdigheten mot elektriska urladdningar (blixt) och elektromagnetisk puls (EMP) hos elektronikkomponenter och elektrisk apparatur - utföra för räckviddsprov små radiostationer, typ PR-radio, båt-radio.

FOA 3 kan också åta sig att utarbeta mätmetodik för ovan nämnda provningar. Däremot vill FOA 3 inte utföra rutinprovningar eftersom kompetensen lämpar sig bättre för typprovning.

f0A_3 utför rutinprovningar av skyddsmasker för arbetarskyddsstyrelsens räkning. Omfattningen av denna verksamhet är ca l50 000 kr per år. Vid FOA 4 bedrivs kvalificerad forskning inom bl a mikrobiologi, (analytisk) kemi, biomedicin samt strålnings-

SOU l982:38

biologi. Uppdrag utanför försvarssektorn rör till stor del olika miljöfrågor, arbetarskydd osv. För närvarande bedriver man ingen konsumentvaruprovning och förutser inte heller att göra det under de närmaste åren. En tänkbar roll för FOA 4 inom detta område kan dock vara hjälp med utformning av mätmetoder eller speciella analyser, däremot kan FOA 4 ej åtaga sig rutinprovning.

fO§_§ bedriver forskning kring samspelet mellan människan och hennes omgivning. Härvid är människans prestationsförmåga under olika yttre förhållanden av stort intresse.

FOA 5 har institutioner för naval- och flygmedicin, beteendevetenskap, bioteknologi, miljöteknik och människa-datorsystem. Verksamheten avser bl a att med utgångspunkt från människan belysa och förbättra villkoren för hennes funktion i extrem miljö, sam-

spelet människa-maskin samt samverkan inom och mellan grupper av

människor.

Inom FOA 5 finns flera klimatkammare som kan hyras för olika ändamål. De kan bl a användas för provning av t ex fordon. Inom FOA 5 har man använtklimatkamrarna bl a för provning av isoleringsförmåga och fuktresistens hos vissa typer av persedlar, såsom kläder och sovsäckar.

Inom FOA 5 finns resurser för jämförande provning av skydd mot olika typer av skadedjur, här kan nämnas provning av olika myggmedel-Vid FOA 5 har framtagits och utvärderats kemiska och fysikaliska skydd mot blodsugande och stickande insekter, fästingar etc.

Inom FOA 5 har man tagit fram en bärbar utrustning för bestämning av människans energiförbrukning i olika miljöer och under olika pâfrestningsgrad. Utrustningen skuile kunna användas för att jämföra människans energiförbrukning vid användning av olika typer av hjälpmedel (t ex cyklar med skilda utväxlingsanordningar). Kompetens finns även för provning av dykeri- och andningsutrustningar samt för värdering av instrumentpaneler och manöverutrustningar.

Möbeiinstitutet

Möbeiinstitutet är ett branschforskningsinstitut med Stifteisen för möbeiforskning (företrädare för konsumenter, producenter. designers och distributörer) och STU som huvudmän. Huvudmännen utarbetar ramprogram förMöbe1institutets verksamhet och bidrar med lika stora beiopp tili verksamhetens finansiering. Budgetåret 1980/81 tiiiskjöts från vardera huvudmännen ca 1,5 miij kr för täckande av kostnader för ramprogrammet. Därutöver bedriver institutet uppdragsverksamhet och projekt finansierade med särskiida ansiag, viika tiiisammans ger ytteriigare intäkter med ca 1,2 milj kr. Institutet har 18 anstä11da.

Möbeiinstitutet studerar möbiers funktioner och egenskaper genom studier av möbiers användbarhet, dvs ergonomiska krav, säkerhetskrav m niochmöbiers håiibarhet genom studier av möbiers användning, utveckling av provningsmetoder för bestämning av hâiifasthet, yttåiighet, formbeständighet etc. Institutet har ett 1ab0ratorium för möbeiprovning.

Det främsta instrumentet för förmediing av institutets resuitat, ti11 industrins produktutveckiare och ti11 förmediare av konsumentupplysning, är eniigt institutet varudekiarationen och kvaiitetsmärket Möbeifakta. En Möbeifakta-dekiaration är ett kort sammandrag av den provningsrapport som utfärdas efter varje provning eniigt institutets normer. För att en möbei ska11 få förses med Möbelfakta-dekiarationen krävs att den uppfyiier åtminstone de minimikrav på användbarhet, håiibarhet och väigjordhet som institutet rekommenderar.

Användbarheten redovisas genom en kort beskrivning av möbeins användningsområde, uppgifterna om hå11barhet och väigjordhet redovisas med en av kravnivåerna baskrav, höga krav och extra höga krav.

Möbeifakta-systemet har utveckiats ur det tidigare använda VDN- Fakta på möbeiområdet. Nackdeiar med VDN-systemet var, eniigt in-

SOU l982:

stitutet, att allt för mycket information gavs på etiketten - med följd att den inte blev läst. Inga minimikrav på kvaliteten ställdes annat än för vissa möbler (barnsängar). Båda dessa förhållanden ledde enligt institutet till att tillverkare kunde utnyttja förhoppningen om att konsumenten ej skulle uppmärksamma hur låga testvärden produkten hade utan ta för givet, att produkten var bra därför att den var märkt.

Möbelfakta-anvisningar som preciserar vilka krav som ställs på möbeln och hänvisar till standardiserade provningsmetoder har utarbetats för samtliga bostadsmöbler, och institutet arbetar för närvarande vidare med anvisningar för deklarationer på möbler för arbetsmiljö och offentlig miljö.

Omkring 200 företag har ansökt om rätten att använda Möbelfakta. (Det finns i Sverige ca 250 marknadsförande möbelföretag.)

Deklarationsanvisningarna utarbetas av expertgrupper, partsammansatta, som också följer erfarenheterna av systemet och tar upp förslag till revideringar. De provningsmetoder som ingår har utarbetats av institutet och sedan förts till svensk standard. När en metod snabbt behöver revideras, omskrivs den till en MI-metod som har giltighet intill dess svensk standard har reviderats. De standardiserade provningsmetoderna beskriver enbart själva prov- - de innehåller inte krav en viss ningsförfarandet på hur länge möbel skall hålla. Sådana krav finns endast i deklarationsanvisningen med anledning av att man vill hålla en god flexibilitet och möjligheter till snabba förbättringar, när erfarenheterna visar att detta är önskvärt.

Kontroll av att deklarerade möbler uppfyller kraven skall göras som en gles stickprovskontroll enligt samma regler som gällde för VDN-Fakta. Om stickprovet visar för låg kvalitet, tas ytterligare ett prov, och om även detta blir negativt kontaktas tillverkaren. Om avsiktligt missbruk upptäcks, diskuterar Möbelinstitutets styrelse vilka åtgärder som skall vidtas - förutom att företaget förlorar rätten att använda Möbelfakta.

SOU l982:38

Möbelinstitutet konstruerar provningsapparatur. En ambition är att göra den så enkel som möjligt så att många företag kan ha apparater för sin interna kontroll. Några företag har även rätt att själva göra provning för Möbelfakta, och för detta har institutet regler för övervakning och tillsyn.

Under de senare åren har flera tusen möbler testats, men Möbelfakta förekommer trots detta i ringa omfattning i handeln, med undantag för IKEA och KF-varuhusen. Orsaken till den ringa förekomsten av etiketter sägs vara bl a kostnader för hantering av deklarationer i tillverkarledet. Möbelinstitutet har många olika därför rekommenderat ett nytt sätt att använda Möbelfakta. nyligen detta skall möbel märkas med ett enkelt hänvisnings- Enligt varje om att Möbelfakta finns på annat håll, t ex märke, som upplyser eller i separata produktblad. Detta förfai tillverkarens katalog rande väntas öka användningen av Möbelfakta.

Deklarationsanvisningarna och provningsnormerna ger tillverkarna en bild av konsumentkraven och av möblernas svaga punkter. Avsevärda produktförbättringar har gjorts sedan Möbelfakta infördes. Provningsverksamheten utnyttjas även i tillverkarnas produktutveckling som ett medel att nå bästa kvalitet till lägsta kostnad.

Möbelfakta-systemet har tagits upp i Danmark och Finland, och i Norge används samma krav och metoder men med ett något annorlunda märke.

Flera av de provningsmetoder som Möbelinstitutet har utvecklat föreslås som ISO-standard.

Konsumentverket har utfärdat riktlinjer för säkerhet hos vissa möbler. Det innebär att lägsta standard enligt möbelinstitutets krav för Möbelfakta kan bli obligatoriska eller semi0bligatoriska (se vidare kap 6) för möblerna i fråga, under förutsättning att marknadsdomstolens utslag går i den riktningen.

SOU l982f38

Sjöfartsverket

Frivillig provning av fritidsbåtar görs hos sjöfartsverket. Man har för verksamheten fem handläggare och en kanslist anställda. Verksamheten skall vara självbärande och avgifter för typprovningen tillverkaren/generalagenten efter taxa. Omsättningen av erläggesav den frivilliga provningen är ca en milj kr per år. I beloppet inlöner till de sex anställda, ca 700 000 kr/år och kostnader för går resor, regelutveckling m m. Typprovningsarbetet omfattar granskning av ritningar och av rapporter över vissa laboratorieprov, belastningsprov i egna bassänger, praktiska manöverprov till sjöss m m. Dessutom undersöks produktionsbetingelserna genom inspektion hos tillverkarna. Det är viktigt att t ex hålla rätt ventilation och temperatur i tillverkningslokalerna för att plasten skall härda ordentligt. Kvaliteten på båtarna blir därmed avhängig av fabrikslokalernas status. Man följer även tillverkningen av prototypen för att kontrollera att ritningarna följs, liksom genom efterföljande stickprovskontroller.

Vidare utförs granskning av ritningar och provningsprotokoll över halonbrandsläckare för fritidsbåtar vilket syftar till frivilligt typgodkännande. Endast ett par typer har hittills enhâllit sådant.

I övrigt granskas insända provningsprotokoll och ritningar som syftar till att typgodkänna eller underkänna produkter för handelsfartyg enligt tvingande bestämnelser. Även denna provning är avgiftsbelagd.

Statens

maskinprovningar

Statens maskinprovningar åtar sig bl a så kallad konsumentupplysande provning av maskiner inom kompetensområdet vilket framgår av bilaga 5. Syftet med provningarna är att ge en allmän redovisning av egenskaper såsom avverkning, hållbarhet, arbetskvalitet och komfort. Provningar görs till en del på uppdrag av tillverkare. Det gäller maskiner som inte finns på marknaden och provningarna är ett led i företagens produktutveckling.

Huvudparten av även de frivi11iga provningarna avser sådana maskiner som används som arbetsredskap. Man har dock på uppdrag av konsumentverket provat gräsk1ippare avsedda för vi11aträdgårdar. Man har även gjort en sammanstä11ning angående hobbymotorkedjesågar, sâvä1 förbränningsmotordrivna som e1drivna.

Vid de frivi11iga provningarna använder man vid tekniska mätningar standardiserade metoder i den mån sådana finns. Man arbetar f0rt1öpande med metodutveck1ing, och reviderar gä11ande metoder. Men man gör även praktiska provningar av funktionen hos de o1ika maskinerna. Denna provning sker genom användning av maskinen i fråga och därefter en bedömning av funktionen. Man använder därvid inte standardiserade metoder.

Myndigheten åtar sig frivi11iga provningar 1 mån av ti]1gäng1ig kapacitet. Hösten 1981 hade man fu11 be1äqaninq i ungefär ett år, vi1ket innebär en väntetid på ett år för av provning-

bestä11are

ar. Om någon annan än ansvarig myndighet, t ex en organisation e11er tidskrift, bestä11er jämförande provning avseende på marknaden befint1iga m0de11er av någon maskintyp, informerar statens maskinprovningar den om att provning kommer

ansvarigaxmyndigheten

att äga rum och man redovisar även pr0vningsresu1taten för den

ansvariga myndigheten. När det gä11er konsumentvaruprovningar tor-

de medde1ande om bestä11da provningar gå ti11 konsumentverket.

Myndigheten ger ut en skrift Medde1anden från statens maskin-

provningar i vi1ken resu1tat från tekniska och praktiska prov-

ningar medde1as. Medde1andena kommer i ett anta1 av ca 50 per år och går ut i en upp1aga på ca 14 000 exemp1ar ti11 prenumeranter.

Myndigheten har i sammanhanget dock inte bedömts vara en konsumentupp1ysande myndighet, eftersom man med informationen vänder sig ti11 konsumenter som använder varan i fråga i sin yrkesmässiga hantering. Prenumeranter på medde1andena är huvudsak1igen jordbrukare, skogsföretag m f1.

Statens provningsanstalt

Myndigheten beskrivs även i bilaga 5. Den frivilliga provningen, vilken är den större delen av provningsanstaltens uppdrag, bedrivs inom områdena - inom varje område finns separat laboratorium _byggnadsteknik, byggnadsfysik, elteknik, akustik, mått och vikt, fysikalisk mätteknik, VVS-teknik, mekanik, brandteknik, polymerteknik, kemisk analys samt ytskydd och korrosion. Även ädelmetalllaboratoriet åtar sig frivillig provning (f n till en procent av budgeten).

Med nuvarande resurser i fråga om personal, utrustning och lokaler kan flertalet av laboratorierna tillgodose en kraftig ökning av efterfrågan på provningsuppdrag. Undantag utgör laboratorierna för byggnadsfysik och VVS-teknik, vilkas provningskapacitet för närvarande är fullt utnyttjad. Vid de sistnämnda laboratorierna krävs en ökning av både personella och materiella resurser för att provningskapaciteten skall kunna ökas. Regeringen har nyligen beviljat vissa medel för en sådan ökning. Vid övriga laboratorier kan provningskapaciteten öka med mer än 20 procent genom en förstärkning av de personella resurserna.

ÄYQQEÖÄSEEÃQK

Verksamheten omfattar provning och kontroll av byggnadsmaterial och byggprodukter med avseende på hållfasthet, deformationsegenskaper, nötnings- och frostbeständighet, kapillaritet, täthet, sammansättning och måttriktighet. I färdiga konstruktioner kontrolleras materialegenskaper, bärförmåga och utförande. Arbetet bedrivs både i laboratorier och i fält.

Uppgiften som riksprovplats för trämaterial och träkonstruktioner innefattar tillverkningskontroll av bl a spånskivor, board, plywood, fingerskarvat och maskinhållfasthetssorterat konstruktionsvirke, limträ, impregnerat trä och trähus.

Byggnadsfysik

Verksamheten är i stor utsträckning inriktad på byggnaders energiförbrukning. Provning i fält av färdiga byggnader utförs i syfte att undersöka värmeiso1ering, täthet, 1uftomsättning, fuktförhåiianden, radondotterha1t etc.

K1imatan1äggningar för bestämning av bi a värmemotstånd hos byggnadsde1ar finns. I provningsan1äggningen för fönster, där även dörrar och portar kan undersökas, testas iufttäthet, täthet mot regn samt förmågan att stå emot höga vindtryck. Fortlöpande ti11verkningskontro11 av fönster och dörrar görs också. Vidare utförs fortiöpande officie11 ti11verkningskontro11 av vissa värme1edningsmateria1, s k VIM-kontro11.

Skador av fukt och möge1 etc utreds.

Verksamheten är uppde1ad på tre huvudområden.

Kalibrering av a11a typer av e1ektriska mätinstrument och normaler utförs med den noggrannhet som önskas. Direkt internationeil spårbarhet säkerstä11s genom de svenska primärnormaierna.

Funktions-, mi1jö- och ti]1för1it1ighetsprovning av apparater och komponenter utförs en1igt internatione11 e11er annan standard. Kraven stä11s oftast av försäkringsbo1ag, kiassningssäiiskap och myndigheter, men även tiiiverkar- och kundkrav kan utgöra grunden för provning. Biträde kan också iämnas vid arbete med kravspecifikationer.

Exempei på objekt som provas är apparater och komponenter för

verkstads- och processindustri, fordonskomponenter, inbrotts1arm, ky1 och frys, dammsugare och heme1ektronik. Provning av strömkäi- 1or är en speciaiitet liksom av e1mätare. För de senare förekommer krav om typgodkännande.

Eisäkerhetsprovningen omfattar provning för typgodkännande av exp10sionsskyddad e1ektrisk materie1, eisprängteknisk materiei, värmepumpar och o1jebrännare.

Verksamheten omfattar iaboratorie- och fältmätningar samt utredningar inom områdena byggnadsakustik. bu11er med vibrationer, hemeiektronik och ka1ibrering.

Byggnadsakustiska mätningar utförs i internationelit standardiserade mätrum. Specieila 1aboratorier finns för mätning av 1judisoleringen hos väggar, dörrar och fönster, undertak samt för 1judabsorptionsmätningar.

Bu11ermätningar utförs på eiektriska hushå11sapparater, verkstadsmaskiner, vatten- och venti1ati0nsdon m m.

Inom hemeiektronikområdet utförs mätningar på tonband, bandspeiare, högtaiare, mikrofoner, skivspe1are, förstärkare och radioapparater.

Kalibreringsverksamheten omfattar akustiska ka1ibratorer, kondensatormikrofoner, 1judnivåmätare och buiierdosimetrar.

Må§t_pgh_yikt

Exempeivis utförs 1ängdmätning i konstantrum innefattande ka1ibrering av visningsavvikeise, planhet och para11e11itet hos mätytor samt kontro11 av mätkraft.

Kaiibrering och provning av genomströmnings- och fiödesmätare kan

utföras med fotogen e11er vatten (upp ti11 90° C) med fiöden upp

ti11 6 000 1/min.

En annan verksamhet är typprovning av vågar samt ka1ibrering av

där finns för mycket noggranna bestämmeiser vikter, utrustning upp ti11 50 ton.

Officieii k0ntro11 av b1 a bensinpumpar och vågar sker inom en fäitorganisation med regiona1a kontor på drygt 20 orter i 1andet.

I verksamheten ingår även kontro11 av vikt e11er vo1ym hos färdigförpackade varor. Kontr011en har formen av officie11 provning och sker genom stickprov i butiker.

fyâiåaliâkJätieånü

Verksamheten omfattar f1era teknikområdenc temperatur-, ijus-, strå1nings- och värmemätning samt soifångarprovningar.

Inom det 1justekniska området provas bi a bilstråikastare, cykeibeiysning, ref1exer och b1ink1ykt0r.

och termisk hå11barhet Hos soifångare provas effektverkningsgrad metoder som anknyter ti11 de senaste rönen inom detta omen1igt råde.

Värmemätare som används för debitering av förså1d värme ska11 vara Typprovning av sådana mätare utförs. typgodkända.

EVE-EEE

Inom området provas b1 a värme-, ventiiations- och sanitetsinstaiiationer i byggnader, fordon och båtar.

Säkerhet och ekonomi hos eidstäder och e1dningsapparater provas. och so1fångare med tiiihörande distributions- och Värmepumpar med inriktning på energihushå11ning och kliregiersystem provas A matpåverkan.

Vidare VA-teknisk materie1 som ventiier och biandare. En provas expanderande verksamhet är utvärdering av experimentbebygge1se 0fficie11 för och kompiicerade värmeförsörjningssystem. provning fiera VVS-produkter utförs.

Verksamheten omfattar provning av oiika materiais och produkters håiifasthet och funktion genom bi a dragprov, siagprov och hårdhetsprov. Fordons- och maskinkomponenter provas med avseende på utmattning, brottmekanik och

vibrationsegenskaper. Dynamisk prov-

ning utförs. Stötförsök på personlig skyddsutrustning såsom skyddshjäimar och biibäiten är exempel härpå.

Brandteknik

Verksamheten är huvudsakiigen inriktad på undersökning och provning av brandtekniska egenskaper hos materiai och konstruktioner samt undersökningar av medei och materiai för

brandbekämpning.

Resuitaten av de oiika provningarna ger ofta underlag för typgodkännande och fortiöpande tiilverkningskontroii av material och produkter.

Materiaiprovningarna omfattar undersökningar av antändiighet,

fiamspridning, rökaistring etc hos goiv-, vägg- och takbekiäd-

nader, isoieringsmateriai, textiiier, möbier m m.

Undersökning av konstruktioner omfattar provning av brandmotstånd hos väggar, dörrar, bjäikiag m m.

Inom brandbekämpningsområdet bi

provas a siäckningseffekt och funktion hos brandsiäckare, skumvätskor, vattenstråirör och fasta siäcksystem.

Bolvmeztekait

Här provas bi a piast, gummi, skrivmateriai, fotografiska material samt textii. Materiai och produkter av piast eiier gummi provas med avseende på bi a funktion och beständighet. Skrivma-

materiai för att bedöma materiais teriai och fotografiska provas att ge dokument som har arkivbestänoch metoders förutsättningar dighet.

Kemisk anaiys

omfattar kemiska anaiyser, bestämning av fysikaiisk- Verksamheten ka1ibrering av kemiska kemiska egenskaper, skadefaiisanaiyser, och mätningar. mätinstrument samt yrkeshygieniska provtagningar

och miijöanaiyser. Pro- De två huvudområdena är produktanaiyser och oorganiska mateduktanaiyser utförs på de flesta organiska ria1 och produkter, t ex kemisk-tekniska konsumentvaror. Miijöanaiyserna omfattar kontr011 av såväi arbetsmiijö som yttre mi1jö. Dessutom utförs termoanaiytiska undersökningar, kaiorimetriska bestämningar samt instrumentprovning.

ltâkxdé 26h torra-slog

Provningar görs i huvudsak på färg och 1ack, meta11iska beiäggningar, träskyddsmedei och rostskyddsmedei. Ytskyddsmateriaiens mekaniska och fysikaiiska egenskaper undersöks 1iks0m även rostskador på och rostskydd för bilar. Genom acceiererad provning studeras ytbehandiingsmateriaiens påverkan av den yttre miijön.

Korrosionsbenägenhet och korrosionshastighet hos o1ika materia] och materiaikombinationer undersöks. Andra viktiga verksamhetsområden är utredning av korrosionsskador och utvärdering av inhibitorer.

Ieåtiiinátiteteâ

gäiier utbildning inom textii- Institutets huvudsakiiga uppgift När det provning av textiivaror och konfektionsområdena. gä11er

är textiiinstitutet en fi1ia1 ti11 statens provningsanstait.

Textilinstitutet har tidigare varit anlitat för provning av konsumentvaror för VDN-märkning och för kontroll av att kraven för VDN-märkning uppfyllts. Man har numera deltagit i konsumentverkets arbete med att ta fram riktlinjer inom textilområdet. Institutet provar årligen konsumentvaror för ca 350 000 kr. 90 procent av provningarna gäller färdiga plagg och väv.

Statens väg- och trafikinstitut (VTI)

Statens väg- och trafikinstitut svarar för forsknings- och utvecklingsverksamhet avseende vägar, vägtrafik och vägtrafiksäkerhet, i den mån sådana uppgifter inte ankommer på annan statlig myndighet. Institutet är riksprovplats för påskjutsbromsar för släpvagnar. Denna del av provningen är en mycket liten del av den totala verksamheten och omsätter 0,2 milj kr per år. Den totala omsättningen är ca 50 milj kr per år, varav hälften är ett bidragsanslag från kommunikationsdepartementet. Det innebär externa uppdrag för ca 25 milj kr per år. Av dessa uppdrag utgör den direkta provningsverksamheten catvå milj kr per år. Man skall ha full kostnadstäckning via uppdragsverksamheten.

Institutet har goda resurser för av främst provning fordon, for-

donskomponenter och f0rdonstillbehör.Den

utrustning och kompetens som finns inom institutet kan även i vissa fall komma till användning vid provning av produkter som inte har anknytning till fordonsområdet, speciellti detta institu-

gäller utnyttjande_av

tets krockbana. Institutet åtar

sig provningsuppdrag från såväl myndigheter och organisationer som privata företag.

På den fordonstekniska sidan kan institutet utföra av provningar hela bilar eller släpvagnar avseende exempelvis energiförbrukning eller köregenskaper, liksom av enskilda provningar komponenter eller tillbehör, t ex däck, belysning och s k bränslebesparande produkter för bilar. När det gäller däck har institutet utrustning för provning av bl a hållbarhet i hög fart, friktionsegenskaper på torrt eller vått underlag samt slitage. Institutet har

för konsumentverkets räkning utfört siitageprovning av cykeidäck och en serie provningar av biitiiibehör och oijor som uppges ha bränsiebesparande effekt.

Institutet disponerar över fiera simuiatorer som gör det möjligt att prova konstruktioner redan på konstruktions- och projekteringsstadiet. Tack vare mobiia mätsystem kan fordons egenskaper och miijö provas under fäitmässiga betingelser.

Vid institutets biomekaniska iaboratorium (krockbanan) finns utför av produkter som syftar ti11 att skydda rustning provningar människor från att skada mot oiika föremåi. Detta område sig spänner över så ski1da objekt som från krockprov med kompiett 1astbi1 tili med boxningshandskar. B1and de mer konsusiagprov kan nämnas biibarnstoiar, iastmentnära produkter som provats för kombibiiar, bi1bä1ten, sporthjäimar m m. förskjutningsskydd

Många av de provningar som utförs vid krockbanan har ti11 syfte att faststäiia om vissa minimikrav är uppfyiida, men man utför även jämförande prov i konsumentupplysande syfte. Ett exempei på tänkbara sådana framtida provningar är undersökning av biistötfångares effektivitet vid krockar i låg hastighet.

Utöver rena forskningsuppdrag utför institutets vägavdeining även provning av material som ingår e11er pianeras ingå i vägkropp och vägyta. Man har goda resurser för såväi mekanisk som kemisk Även större resurser såsom provvägmaskin och materiaiprovning. provvägbassänger disponeras. Provningsverksamheten inom vägavdeiär inte officieii provning utan s k partsprovning - dvs ningen bestäiiares kontroii att kontrakterade leveranser erhåiis.

Genom den beteendevetenskapliga kompetens som finns inom institutet kan man även prova produkter vad avser handhavande och än« damâiseniighet. Exempe1 på detta är utförda provningar av o1ika typer av barncykiar, och av bi1barnsto1ar avseende svårigheter vid montering samt barnens möjiigheter att ta sig ur barnstoiens bi1bä1te.

På institutet förutser man även fortsättningsvis ett visst behov av konsumentvaruprovningar inom institutets kompetensområde. Man håller även för troligt att samarbetet med konsumentverket kommer att fortsätta. Men man påpekar samtidigt att framtida provning av konsumentvaror på institutet är helt beroende av myndigheters och företags intresse av att få provningar utförda.

Televerket

Televerket har s k telefonanslutningsmonopol, vilket innebär att endast televerket tillhandahåller de utrustningar för dubbelriktad talkommunikation som får anslutas till det allmänna telefonnätet, t ex telefoner och abonnentväxlar. Monopolet gäller också modemer för hastigheter över 50 Band. Ett antal olika typer av utrustningar som tillhandahålls av privata leverantörer är emellertid undantagna från monopolet och får anslutas till det allmänna telefonnätet efter teknisk provning och typgodkännande.

Televerkets möjlighet att finansiera utrustning, televerkets verk-

stadsrörelse och larmdivisionen har utretts inom kommunikationsdepartementet. Samtidigt har man övervägt telemonopolets omfattning.

I prop l980/tl:66 föreslogs

en

avseenden av televerkets

vissa ny inriktning policy när det

galler som får anslutas till telenätet.

vilka utrustningar Priva-

leverantorer kommer därigenom att få ökade möjligheter att

ta

tillhandahålla abonnentutrustningar vid sidan av televerket. Vidare framhålls betydelsen av att klart skilja televerkets myndighetsuppgifter från affärsverksamheten. En ny handläggningsordning för ärenden rörande provning och godkännande av abonnentutrustningar för anslutning till telenätet bör därför införas.

Riksdagen beslöt om detta våren l98l.(Trafikutskottets betänkan-

de l980/81:9 om vissa åtgärder på teleområdet.)

Tidigare har antalet varugrupper från privata leverantörer, som efter provning och-typgodkännande, fått anslutas till telenätet varit begränsat. Utanför monopolområdet har legat: datorer, terminaler m m anslutna till det allmänna datanätet, larmutrustning, utrustning för fjärrstyrning, telefaksimilutrustning, telefotoutrustning och skrivtelefoner. Efter riksdagsbeslutet ligger även följande varuområden utanför monopolet: telefonsvarare, talregistreringsapparater, uppringningsanordningar, signalorgan, upptagetmarkerare, hänvisningsdatorer, vissa akustiskt kopplade modemer.

Att en vara ligger utanför monopolomrâdet innebär, enligt Pr°P0Sltionen, att tillstånd alltid kan ges för anslutning av utrustningar som tillhandahålls av privata leverantörer även om televerket samtidigt tillhandahåller motsvarande produkter.

All utrustning som ligger utanför monopolområdet skall för att få anslutas till telenätet provas tekniskt och typgodkännas. Enligt föredragande statsråd i prop 1980/81:66 är televerkets provning i princip att betrakta som officiell provning, dvs sådan provning som är en direkt följd av statliga föreskrifter.

Provningsverksamheten omfattar ett begränsat antal varugrupper. Det gäller i första hand utrustningar som nämnts i det föregående och som ansluts elektriskt till telenätet. Men det gäller även utrustning som mekaniskt eller akustiskt ansluts till telenätet, såsom telefonunderställ, extra kåpor och handtag.

Sedan de konkurrensutsatta varuslagen utökades år l98l har provningsverksamheten ökat något och väntas öka ytterligare. Handläggningen av tillståndsärenden sker vid Televerkets kontor för godkännande av privatägd abonnentutrustning“, som dels har det administrativa ansvaret för tillståndsgivningen och dels gör en teknisk granskning, särskilt inom datakommunikationsområdet. Om laboratorieprovning bedöms erforderlig, vilket är vanligast inom telefoniområdet, överlämnas utrustningen till centrallaboratoriets kontor för teleteknik och akustik. Mätresultaten lämnas sedan från laboratoriet till det särskilda kontoret för godkännande-

sker, vilket kan inneärenden, där slutgiltigt ställningstagande bära tillstånd eller avslag.

från elektrisk materiel kontrolleras under överin- Radiostörning seende av televerkets radiolaboratorium i samarbete med SEMKO.

Universitet och högskolor

finns ett trettiotal universitet och högskolor. Elva I Sverige av dessa är av sådant slag att inom högskolorna finns laboratorieresurser för mätningar och analyser i samband med forskning och undervisning.

åtar sig uppdragsprovning inom olika om- Många av laboratorierna råden. över omfattningen av denna verksamhet finns Någon överblick inte centralt hos universitets- och högskoleämbetet eller hos de enskilda universiteten eller högskolorna.

Vid finns s k kontaktsekretariat. Kontaktsekretariasju högskolor ten till att vara en förbindelselänk mellan företag och syftar universitet eller högskola. De är knutna till högskolorna i Lund, Stockholm, Uppsala, Umeå och Luleå. Sekre- Göteborg, Linköping, tariaten samarbetar med utvecklingsfonderna i länen och med styrelsen för teknisk utveckling (STU). Sekretariaten finansieras av

STU.

Kontaktsekretariaten bistår vid utarbetandet av, alternativt uts k servicekataloger. I katalogerna anges bl a vilken arbetar, teknisk utrustning som finns på olika institutioner inom högskolan, vad denna utrustning kan användas till och exempel på provoch mätningar man vid de olika institutionerna kan åta sig.. ningar

Huruvida universitet och högskolor skall åta sig forskning på beoch industri har nyligen utretts inom ställning av myndigheter Forskningssamverkanskommittên föreslår utbildningsdepartementet. i sitt betänkande i FoU samverkan bl a (SOU 1980:46) Högskolan

att universitet och högskoior ska11 ha skyidighet att utföra forskning på bestäiining av myndigheter och industri. Uppdragsforskningen får dock inte inkräkta att bedriva på högskoiornas uppgift grundforskning och utbiidning. Därför måste nya resurser, bekostade av bestäiiarna, ti11föras universiteten och högskoiorna. Principen ska11 vara att myndigheterna ska11 ha skyidighet att vända ti11 när man vi11 sig högskolorna ha forskning utförd. Medan högskoiorna ska11 ha skyidighet att iämna anbud på forskningsuppdraget. Provning av konsumentvaror kan beröras i detta sammanhang. Det gäiier framtagning av provningsmetoder och utredningar i ansiutning härtiii som kan vara aktue11a i sammanhanget. Däremot berörs inte rutinprovningar av utredningens försiag.

Vid de eiva högskoior som har har vi valt de instituiaboratorier, tioner som antogs ha iaboratorieresurser, dvs främst institutioner inom tekniska områden. Ti11 dessa har vi sänt en förfrågan om hur vida man på institutionen hade provat konsumentvaror, i så fa11 vilka konsumentvaror och viika hos varorna egenskaper samt viiken omfattning denna provningsverksamhet har. Vi bad även om en bedömning av den framtida verksamheten avseende provning av konsumentvaror.

Totait sändes förfrågan tili ca 150 institutioner (motsvarande) vid de eiva universiteten och högskoiorna. Genom att brevet genom högskoians försorg i vissa fa11 distribuerats vidare ti11 fier institutioner har ungefär 220 institutioner berörts av frågestäiiningen. Svar har kommit från 135 institutioner (motsvarande). Det finns skäi att anta att de som inte svarat efter inte påminneise helier ägnar sig åt konsumentvaruprovning.

Av svaren kan urskiijas av institutioner: fyra kategorier

i

6) En kategori åtar sig inte uppdragsprovningar därför att man inte anser det iigga inom högskoiornas arbetsområde. Man hänvisar här ti11 andra provningsiaboratorier, såsom statens provningsanstait.

b) En kategori har aidrig provat konsumentvaror, eftersom det inte finns några konsumentvaror inom institutionens kompetensområde.

En tredje kategori har aldrig tagit emot uppdragsprovningar, men tror att dyiika kan öka personaiens kompetens och kunskap om varorna på marknaden. Man är inom dessa institutioner intresserad av frågan.

En kategori åtar sig provningar, främst industriprovningar men även konsumentvaruprovningar i den mån efterfrågan finns. Man poängterar dock att provningar av rutinkaraktär endast undantagsvis kan utföras. Huvudsakiigen gälier det mer forskningsbetonade provningsuppdrag, viika kan ti11föra institutionen ökat kunnande inom området i fråga.

Föijande institutioner, sammaniagt 45 st, är viiiiga att åta sig uppdragsprovningar inom nedan angivna områden:

Universitet/högskoia/institution Provning/mätning/analys Lunds universitet

§?5$ÅPE?D.fÖI.Xä§7_9Eh_YE$E?DPZ9§FEQ

Inst för byggnadsstatik Brandprovningar Inst för byggnadsakustik Bu11ermätningar Sektionen för arkitektur Trappforskning Fysiska institutionen Anaiyser av grundämnen. Hittiiisvarande verksamhet ca 50 000 kr/år. Kapaciteten avses öka betydiigt. Provning av biändfri beiysning. Kemiska institutionen Anaiyser av innehå11. Livsmedeisteknikz färgmätning och värmeiedningsförmåga, funktionsprövning av utrustning för 1ivsmede1sberedning.

Universitet/högskoia/institution Provning/mätning/ana1ys

Cha1mers tekniska högskoia

Sektionen för arkitektur Hittiiisvarande provning ca 50 000 kr/år. Kan ta emot ca 500 000 kr/år främst uppdrag

som gäIIer byggnader eIIer

byggnadsdetaijers funktion.

ÅBBÅOEGE fö: EELE

Inst för Iivsmedeisvetenskap Svenska Iivsmedeisinstitutet gör uppdragsprovningar avseende konsumentvaror åriigen för ca 0,5-1,0 miij kr.

Inst för p0Iymertekn010gi Har provat fritidsbåtar och förpackningsmateriai. Är intresserade av utökad provningsverksamhet.

âektioaen :ö: &

Inst för byggnadsteknoiogi 1. Husbyggnadsteknik Provar huvudsak1igen värmeiso- Iering (inki fönster), mäter fuktdiffusion och fukthaiter. Omfattning ca 100 000 kr/år.

2. Byggnadsakustik Genomför högtaiarprovning i mycket begränsad omfattning, ca 5 000 - 10 000 kr/år.

Inst för konstruktionsteknik Kan göra materiaiprovning av konstruktionselement (även Iångtids- och temperaturprovningar).

âektionen föl EaâKÅU: 9FD.åK§PB$E?EUi5

Inst för hâ11fasthets1ära Har hitti11s inte åtagit sig konsumentvaruprovningar, men har möjiighet ti11 detta inom håiifasthetsområdet.

Inst för skeppshydromekanik Kan åta sig provning av båtar och utrustning för dykning. Har trycktank för mätningar motsvarande 200 m djup.

Linköpings universitet

Inst för tema Provar inte direkt konsumentvaror men forskar angående bi a orsaker tiII smakförändringar hos dricksvatten.

Universitet/högsko1a/institution Provning/mätning/anaIys

Tekniska högsko1an, St0ckh0Im

Inst för håI1fasthets1ära Större uppdrag endast av icke rutinmässig karaktär. Mindre uppdrag avseende brott- och utmattningsegenskaper har mottagits. Har möjIighet att åta sig fIer uppdrag.

Fysiska institutionen: avd Har gjort vissa provningar anför fotografi gående hâIIbarhet hos fotografier. Intresserade av ytterIigare uppdrag inom detta område.

Inst för värme- och ugnsteknik Mycket begränsad konsumentvaruprovning. Har vid ett ti11fäIIe provat dragregu1ator tiII värmepanna.

Inst för teknisk akustik Intresserade av uppdrag som gäI1er buI1ermätningar och buIIeröverföring.

Inst för brobyggnad Ingen konsumentvaruprovning hittiIIs. Kan åta sig t ex håIIfasthetsprovning av konstruktionse1ement tiI1 byggnader.

Inst för byggnadsstatik Intresserade av håI1fasthetsprovningar på bärande konstruktioner tiII hus.

Inst för metaIIers gjutning Intresserade av håIIfasthetsprovningar av 0Iika materiaI.

Inst för kemisk teknologi Intresserade av batteriprovning

Inst för poIymertekno10gi Intresserade av utredningar och ana1yser inom pIastområdet.

Inst för mekanisk värmeteori Intresserade av bestämningar och kyIteknik av kyIeffekt, provning av värmeväxIare.

Inst för svetsteknoIogi Har ej provat konsumentvaror. Kan åta sig provning av svetsutrustningar och tiIIbehör.

Inst för e1ektr0maskinIära Har ej provat konsumentvaror. Kan åta sig provning av varor som innehåIIer en eIektrisk motor.

SOU 1082:38

Universitet/högskoia/institution Provning/mätning/anaiys

Tandiäkarhögskoian, Stockhoim

Inst för cariologi Utför provning av tandväniiga sötsakers inverkan på tänderna.

Karoiinska institutet, Stockhoim

Hygieniska institutionen Har utfört diverse anaiyser av & hov öka denna verksamhet.

Stockholms universitet

Inst för anaiytisk kemi Anaiyserar pesticider åt Iivsmedeisverket för ca 600 000 kr/ år. Kan åta sig anaiys av konsumentvaror, vi1ka tros ha far- Iig förorening eiier annan defekt som kan påvisas med ana- Iytisk kemisk metod.

Inst för fysikaiisk kemi, struk- Har inte utfört konsumentvaru-

turkemi och oorganisk kemi provning hittiiis, men åtar sig gärna t ex materiaianaiyser.

Uppsaia universitet

Inst för näringsiära Har tidigare utfört provningar av t ex barnmat, men har av ekonomiska och personeiia skäi upphört med verksamheten.

Fysiska institutionen Dragprovningar och andra håiifasthetsprov.

Inst för högspänningsforskning Kan åta sig konsumentvaruprovning med avseende på statisk eiektricitet, provning av åsk- Iedare.

Botaniska trädgården Provar krukväxter, försådda grönsaker, utpianteringsväxter, perenna prydnadsväxter och buskar med avseende främst på od- Iingsbarhet. Saknar resurser för att utöka verksamheten.

Inst för textiiiärarutbiidning Provar vävstoiar, främst praktisk provning. Är intresserade av provning av redskap som används i undervisningen.

Universitet/högskoia/institution Provning/mätning/anaiys

Sveriges Iantbruksuniversitet

Inst för husdjurens utford- Ingen direkt konsumentvaruprovring och vård ning. Ägnar sig i samarbete med mejerierna åt produktutveckiing b1 a med avseende på youghurt.

Inst för virkesiära Provar främst byggnadsdelar för 50 000 - 75 000 kr/âr. Arbetar f n med projekt om röta i fönsterkarmar.

Inst för växt- och skogsskydd Provar insekticider och fungicider, ofta på prototypstadiet. Omfattning ca 0,5 mi1j kr/år. Verksamheten kommer sann01ikt att minska.

Umeå universitet

Inst för dermat01ogi HittiI1s ingen konsumentvaruprovning. Kan teoretiskt sett ta emot provning av t ex skönhetsmedei.

Fysiska institutionen Har endast provat konsumentvaror vid ett tiI1fäI1e. Kan åta sig uppdrag som rör värmeiedningsförmåga e11er eiektrostatisk upp1addning (eventueI1t andra områden) för ca 50 000 kr/år.

Inst för hushå11s-, textii- och Har hitti11s inte tagit emot barnavårdsiärarutbiidning konsumentvaruprovningar, men är intresserade av dy1ika uppdrag.

Inst för paradontoiogi Har tagit fram testmetoder för munhygieniska hjä1pmedeI, men har inte gjort några jämförande provningar.

Universitetsverkstaden Gör ingen konsumentvaruprovning, men bygger apparatur för sådan provning.

Högskoian i Lu1eå

Inst för maskinteknik Har utrustning för vibrationsprovning. Har provat motorsågar, traktorsitsar m m för arbetarskyddsstyreisen

Inst för aniäggningsteknik Provar t ex komponenter ti11 småhus, takpiåtar etc. Åtar sig inte rutinprovningar.

BILAGA 7 SYNPUNKTER FRÅN CENTRALA, REGIONALA OCH KOMMUNALA

KONSUMENTVÃGLEDARE

antal på central- dvs konsumentverket Ett konsumentvägledare nivå har intervjuats angående tendenser regional och kommunal från konsumenter, frågornas art vad gäller antal förfrågningar möjligheter att besvara ställda frågor. och konsumentvägledarens De som intervjuats har valts utan Intervjuarna redovisas nedan. Uttalandena bör därför ses som tanke på representativiteten. på olika nivåer anser. exempel på vad vägledare

från vägledare inom konsumentverket Synpunkter

som numera finns på transportbyrån och som tidiga- En vägledare, har haft följande synpunkter. re arbetat på hemproduktionsbyrån

fallen haft möjlighet att lämna Det framgick att hon i de flesta kunnat hänvisa konsumenten vidare till någon information eller kunde lämna den sökta informationen. någon instans som sannolikt som vill ha testresultat får ofta, enligt vägleda- Konsumenter ur en marknadsöversikt, dvs en ren, nöja sig med information över marknadens utbud av en viss vaöversikt utan testresultat till tidning eller tidskrift ra. Vägledaren kan ofta hänvisa någon Däremot lämnar man från konsumentverket som testat varan i fråga. från som inte gjorts i verkets inte ut testresultat provningar får då i stället vända sig till den tidning regi, Konsumenten tidskrift som redovisat testet. Fler konsumenter frågade eller när det hemproduktion än när det gällefter testresultat gällde Antalet förfrågningar förefaller, enligt väglede transporter. ha minskat från och med hösten 1980. daren,

från länsstyrelsernas hemkonsulenter Synpunkter

beslöt, som tidigare nämnts, våren l979 om en ny inrikt- Riksdagen verksamheten vid länsstyning av den regionala konsumentpolitiska i arbetet skall ligga inom områdena utredrelserna. Tyngdpunkten ning, marknadsbevakning och kunskapsförmedling.

SOU l982:38

Från länsstyrelsernas konsumentverksamhet har man därför sökt föra över direktrådgivningen till de kommunala konsumentvägledarna. Till viss del har man lyckats med detta, men många konsumenter vänder sig ändå till med sina länsstyrelserna förfrågningar. För att utröna om länsstyrelsernas konsumentvägledare har tillgång till testresultat som konsumenterna har ett frågar efter, antal intervjuer gjorts med hemkonsulenter. Deras synpunkter redovisas nedan.

En hemkonsulent i ett skogslän har redovisat följande synpunkter

Det är klart att det vore bättre om det fanns tester på fler varuområden. Men det är förstås omöjligt att testa alla varor. Konsumenterna tror ofta att alla varor är testade och de blir förvånade när de får höra att så inte är fallet. Det är förvånande hur ödmjuka konsumenterna är, och att de nöjer sig med så allmänna svar. över lag är de tacksamma över att över huvud taget få något svar.

Det finns varuområden på vilka konsumentverket inte alls gör tester. Då finns det inget alls att gå efter. På vissa områden testar man några modeller men inte alla. Det är i sådana fall lika svårt att informera.

Däremot finns det mycket bra allmän t ex faktablad. information, Även marknadsöversikterna gör viss nytta. Men det är lättare att få grepp om en vara när tester har gjorts.

Sökordslistan som kommer från konsumentverket är bra att ha. På länsstyrelsen finns tillgång till samtliga artiklar som hänvisas till. Tester som görs av tidningar och tidskrifter är ofta mer begränsade än konsumentverkets tester. Men jag litar lika mycket på testresultaten. Det händer dock ibland att artiklarna är svårtolkade. Vissa test är därför inte användbara.

Ett område som är svårt, är heltäckningsmattor, men numera kommer

inte så många frågor på sådana. När det gäller

luftfuktare är det

svårt att lämna besked. Frågor om kyl och frys är också svåra att besvara. Användbarheten finns inte redovisad någonstans, eftersom inga tester finns. Energideklarationen kan vara till viss hjälp, men räcker inte. På spisar skulle det behövas test. Samma sak är det när det gäller tält och i viss mån sovsäckar. Fabrikanters och återförsäljares uppgifter om användningsområden när det gäller tält och sovsäckar använder jag för information till konsumenter.

I de fall jag inte själv kan lämna vettiga råd till konsumenten hänvisar jag till annan instans, främst branschorganisationer, men även till andra, t ex sportklubbar m m.

Trots att den kommunala finns, är det fler konsumentvägledningen och fler som ringer. Många konsumenter blir förvånade när de får höra att den egna kommunen har konsumentvägledare. Det är stor skillnad i antalet samtal från olika kommuner, vilket kan bero på att olika kommuner gör olika effektiv reklam för sin konsumentvägledning.

Hemkonsulenten i ett län i södra anser Sverige följande

I länet är det mycket litet Länet består av åtdirektvägledning. ta kommuner, varav fem har bra kommunal konsumentvägledning. övriga tre kommuner ligger från residensstaden långt och möjligen vet inte kommuninvånarna att det finns en statlig hemkonsulent på

länsstyrelsen. Redan i länsstyrelsens växel

har man hänvisning till den kommunala och sållar konsumentvägledningen, på så sätt bort de flesta frågorna. Under kom endast 165 budgetåret l979/80

rådgivningsärenden till hemkonsulenten, därav 50 från kommuner

som inte har direktvägledning.

Konsumenterna frågar om förfärligt många varor som inte är testade. Men det är naturligt att man inte kan testa allt. Det praktiska värdet av konsumentverkets tester är tveksamt. Om man testar 20 tvättmaskiner, men det finns ytterligare 80 modeller på marknaden så komer givetvis de flesta frågorna på maskiner som

434 sou 1982 : 38

inte är testade. Frågar konsumenten om en m0de11 som är testad är a11t frid och fröjd, men om frågan gä11er en icke testad mode11, så b1ir konsumenten väldigt besviken. Ska man testa en viss varugrupp, så bör man testa samt1iga mode11er.

Marknadsöversikter rymer ingen information som konsumenten har praktisk nytta av, men för väg1edarnas dei är det bra att ha en överblick över marknaden. Mått och färg och tiiibehör som finns angivna i marknadsöversikten står angivna i de fiesta rekiambroschyrer också.

Jag använder ofta test som gjorts av tidningar. Sådana tester samw 1ar jag på mig och registrerar. Det händer ib1and att konsumenter frågar efter t ex biitester som gjorts av TV. Men dessa finns inte dokumenterade.

De få te1efonförfrågningar som s1äpps igenom av växe1n besvarar jag och försöker hjäipa konsumenten så gått det går. Det är mycket sä11an jag hänvisar ti11 annan instans.

En hemkonsu1ent i ett Norr1ands1än har föijande synpunkter

Anta1et rådgivningsärenden har minskat kraftigt på senare tid. Det är en bra bit under 1 000 ärenden per hemkonsu1ent (det finns två i 1änet) och år. Den k0mmuna1a konsumentväg]edningen är bra utbyggd i iänet och det är mest konsumenter från residensstaden som ringer. Redan i växe1n finns en viss så11ning, man hänvisar där ti11 den kommunaia vägiedningen. Men de konsumenter som kommer fram ti11 hemkonsuienterna får a11tid veta att den kommunaia konsumentväq]edningen finns och att det är dit man ska11 vända sig. Enk1a rådgivningsärenden svarar vi sjä1va på, men mer k0mp1icerade frågor typ rek1amationer hänvisar vi a11tid tiii kommunerna. Ofta ringer k0mmuna1a vägiedare och rådfrågar 055, och V1 1 vår tur får ibiand ringa vidare ti11 konsumentverket.

Trots att antaiet rådgivningsärenden minskat, b1ir rådgivningen aiitmer betungande. Antagiigen beror det på att det inte iängre är rutin att svara på frågor.

När det gäiier test, så är det mycket ojämnt. På vissa områden, såsom tvättmaskiner och dammsugare, finns det test. På övriga områden är det sämre. Det finns en dei i danska, tyska, norska och engeiska tidskrifter. Men man sku11e behöva få dessa artikiar översatta av konsumentverket för att göra dem mer tiligängiiga för konsumenten.

Svenska tidningar som jag ofta använder när det gäiier tester är ICA-Kuriren, Vi, A11t om Mat, Vi biiägare och en dei fototidningar.

Det sökordsregister som kommer från konsumentverket kompietterar vi sjäiva med ytteriigare tester som vi ser i de tidningar vi prenumererar på.

Marknadsöversikter kan vara bra för en konsument som inte har någon överbiick över vad som finns på marknaden. Viss information i översikterna är bra, t ex prisjämföreiser. Men konsumenterna b1ir inte särskiit nöjda när de inte får veta vi1ken m0de11 som fungerar bra och viiken som inte gör det.

När det inte finns testresuitat att 1ämna brukar vi informera om konsumenträttsiiga frågor, t ex vad service- och garantiåtaganden innebär. I vissa fa11 hänvisar vi ti11 andra instanser.

Varuområden som är svåra är t ex köksfiäktar, där det inte finns några ordentiiga testresu1tat. Konsumenterna tycker ofta att en sådan produkt borde det finnas tester på. Det är samma sak när det gäiier spisar. Områden som båtar, husvagnar, gräskiippare m m är svåra, för där har jag ingen egen erfarenhet. Där har jag enbart den skriftiiga informationen att vidarebefordra.

Synpunkter från kommunaia Vägiedare

I syfte att få en, om än grov, bi1d av konsumentväg]edarnas möjiigheter, att med ti11gäng1igt materiai, 1ämna adekvat information ti]1 konsumenter, har ett anta1 intervjuer genomförts. Dess-

utom har konsumentvägiedningen i Uppsaia genomfört en undersökning under sju arbetsdagar om i viiken utsträckning informationssökande konsumenter var nöjda med den information som fanns att få.

En konsumentväg1edare i en Stockh01msför0rt har iämnat föijande synpunkter

Många konsumenter har a11tför stora förväntningar på provningar och provningsresuitat när det gä11er konsumentvaror. Ett exempei är när en konsument frågar efter testresuitat på pianon, trots att man har svårt att tänka sig vi1ka egenskaper som kan provas på ett piano. En konsument som frågar om pianotest, hänvisas dock i ailmänhet ti11 någon av kommunens musikiärare.

När det gäiier provningar som görs av konsumentverket Iämnar man ut provningsresuitat ti11 rådfrågande konsumenter. Men i övrigt hänvisar k0nSUmetVä91edn1n9en ti11 andra instanser, främst branschorganisationer.

Från konsumentverket får konsumentvägiedarna ett sökordsregister, i vi1ket hänvisas ti11 provningar som gjorts t ex av tidningar och tidskrifter. Dessa tester har man dock mestade1s inte ti11gång ti11 hos den kommunala konsumentväg1edningen. Deis av eko-

nomiska skä1 (kommunen har inte råd att prenumerera på a11a tid?

skrifter), de1s av piatsbrist (man har inte piats i rummet för a11a tidskrifter ti11 vi1ka konsumentverket hänvisar).

Oftast Iyckas k0nsumentväg1edaren iotsa konsumenten vidare, men det händer, dock inte särskiit ofta, att konsumenten inte kan få ti11fredsstä11ande svar på sin fråga. Särski1da problem har man när konsumenterna frågar om go1vmateria1. Byggtjänst har i fråga om dyiika materiai en de] information, men den räcker inte a11tid ti11.

Konsumentvägledningen i Uppsala

Konsumentnämndens i Uppsala undersökning av hur nöjda konsumenter har blivit med den information de fått redovisas nedan.

Under 7 arbetsdagar har vi på konsumentvägledningen i Uppsala noterat de konsumenter som ej varit helt nöjda efter att ha kontaktat oss för rådgivning före köp.

Under dessa dagar har vi haft l30 personer som frågat efter tester och marknadsöversikter. Av dessa är 33 stycken ej helt nöjda därför att produkterna de frågat efter ej funnits testade eller att de tester som fanns ej var aktuella eller tillräckligt utförliga. De missnöjda saknade tester enligt följande:

6 färgTV l frys

3 symaskiner l dunjacka 2 spis l diskmaskin 2 kyl l avhärdningsfilter 2 dammsugare l olycksfallsförsäkring l video l luftfuktare l fläkt l skidskor l sängvärmare l stereo l shoppingvagn l ishockeyhjälm l oljebrännare l ansåg att tvättmaskinstestet l bilar var krångligt l Våffeljärn l saknade hållbarhetstest på matberedningsmaskin De uppräknade är inte de enda som frågat efter dessa produkter. Det finns de som varit nöjda med de uppgifter de fått.

Av undersökningen framgår att sex personer som frågat om färgTV inte varit nöjda med den erhålla informationen. Förmodligen är det samtliga konsumenter som frågat om färgTV. Däremot är endast en person missnöjd med informationen om tvättmaskin, trots att normalt sett tolv procent av förfrågningarna rör tvättmaskiner. Det torde i denna undersökning ha varit ungefär 15 konsumenter som blivit nöjda med informationen angående tvättmaskiner.

En konsumentvägledare i en kommun i Västsverige anser följande

Oftast finns testresultat att tillgå i de fall konsumenten frågar efter sådana resultat. Naturligtvis saknas det ibland och det vo-

re bra om man kunde bredda registret något när det gäiier testade varugrupper. ICA-Kurirens tester är tiii stor hjäip vid vägiedningen.

Det är synd att man inte i konsumentverkets sökordsregister“ hänvisar tiii ICA-Kuriren. Däremot hänvisar man tiii andra tidningar, som kommunen ibiand inte prenumererar på. Men de fiesta artikiarna som hänvisas tiii har jag tiiigång tiii. Konsumenterna får titta i tidningarna på konsumentkontoret, någon kopia på aktueii artikei kan de inte få med sig av praktiska skäi (avsaknad av kopieringsapparat).

- - kan konsumenten få någon hänvis- I några mycket få faii inte ning tiii tidningsartikei, annan information eiier tiii annan iämpiig instans. Då får jag deia ut något faktabiad och iite aiimänna råd. Konsumenterna biir ofta besvikna då, men man måste ju förstå att det inte går att testa aiia varor som någon kan tänkas fråga efter. Faktabiaden är ofta väidigt informativa och bra, men konsumenterna biir ändå besvikna när testresuitat inte finns tiii hands.

Varuområden som är svåra att informera om är spisar och utförsåkningsskidor. Där skuiie behövas test. När det gäiier TV-apparater finns inga test, men å andra sidan är det inte många som frågar heiier. Videobandspeiare kommer det fier och fier frågor om, men där finns inte mycket information att iämna. Hittiiis har jag, på grund av de oiika systemen, varit avrådande.

En k0nSUmentVä91edäPe i en Norriandskommun har iämnat dessa synpunkter

På en dei områden finns utföriiga och bra test. Men på vissa områden saknas testresuitat heit. När det gäiier disk- och tvättmaskiner är testen bra. Däremot finns efterfrågan på test när det gäiier kyi, frys och svai. Köpråden är bra, men konsumenten frågar ofta efter testresuitat utöver energidekiarationen.

SOU 1982 38

Från ICA-Kuriren och Allt om Mat hämtar jag en del information när det gäller tester. Dessutom har jag stor nytta av den allmänna informationen i dessa tidskrifter när det gäller t ex för- och nackdelar med olika matberedningsmaskiner. Aven Vi Föräldrar är en ofta använd tidning.

Konsumentverkets sökordslista är bra, men jag har inte tillgång till alla tidningar som det hänvisas till i listan. De norska och danska motsvarigheterna till Råd och Rön finns inte här.

Dessutom gör jag upp en egen sökordslista. Ofta tar konsumentverket bort artiklar alltför snabbt. Så länge inget nytt test finns tillgängligt har jag kvar artiklarna i mitt eget register. Från vissa tidningar, t ex Vi Föräldrar, tar jag med fler sökord än vad konsumentverket gör i sin lista.

Till viss del är det bra med marknadsöversikter, helst som komplement till test. Det är bra att få en total överblick över marknadens utbud. Marknadsöversikten över dammsugare är bäst. Eftersom testresultaten för testade dammsugare är så lika mellan olika fabrikat och modeller, säger marknadsöversikten nästan mer än testet.

När inga test finns hänvisar jag till berörd instans om jag inte själv kan svara. I de fall ingen berörd instans finns ger jag allmänna råd av typen: Titta i så många affärer som möjligt för att se marknadsutbudet och prisvariationerna.

SOU 1982 38

BILAGA 8 KONSUMENTINFORMATION I TIDSKRIFTER om konsumentinformation i tidskrifter är insamlade Uppgifterna under år 1980. A. Branschtidskrifter Cykel- och sporthandlare Tidskriften ges ut av cykel- och sporthandlarförbundet. I tidibland resultat av praktiska provningar. Det ningen publiceras är främst nyheter på marknaden som provas av medlemmar i förbundet. Ofta sker provningarna under någon veckas lägervistelse då flera förbundsmedlemmar deltar. Beroende på vilken vara det gäller provning av 1-2 personer eller av samtliga deltagare i läggörs ret. Resultat av provningarna redovisas i tidskriften. Om en vara vid befunnits mindre bra, brukar man informera leveprovningarna rantören före eller i samband med publiceringen av resultatet. Man kan på så sätt påverka fabrikanten till förändringar av produkterna.

Marknads-Guid

Tidskriften finns i tre utgåvor som behandlar var för sig kontorsdatorer, ord och textbehandling samt kopiatorer. Varje kommer ut en gång per år och omfattar ca 100 sidor. Upputgåva är l03 000 ex. Tidskrifterna sänds gratis till alla kontor. lagan Tidskrifterna består av marknadsöversikter och separata annonser.

Samtliga tillverkare/generalagenter på den svenska marknaden fyller i formulär om sina produkter och sänder in dessa. Detta gör även de som inte önskar annonsera i tidskrifterna. Det innebär att marknadsöversikterna täcker hela den svenska marknaden. Fabrikanten kan inte påverka texten i marknadsöversikten.

Modern Elektronik

Tidskriften gör inga tester, men publicerar några gånger per år marknadsöversikter. Det rör sig dock inte om Översikter ämnade för enskilda konsumenter utan enbart för branschfolk inom elektronikområdet.

Bok och Papper

Tidskriften ges ut av pappershandTarnas riksförbund. Man pubTicerar marknadsöversikter i den mån det gäT1er varor som sä1js av deras medlemmar. Man återger även tester som gäT1er kontorsmaskiner samt pappersvaror i den mån sådana finns att tiligá. Är mycket positiv ti1T dylik pubTicering, men anordnar inte sjäiva tester.

Skohand1aren

Tidskriften gör inga egna tester, men har pubiicerat t ex test av ha1kskydd, vi1ket genomförts av skoinstitutet.

Svensk Färghandei

Tidskriften har Översikter som visar den svenska marknaden be- 0Tika varor, ink] försäijningsvoiym.

_träffande

Vio1a/Trädgårdsväriden

Tidskriften utkomner med 51 nr/âr och riktar sig tiT1 professione11a trädgårds0d1are och parkförva1tningar.

Publicerar varje vecka provningar som utgörs av fackmäns egna bedömningar. Hos många kyrkogårdsförvaitningar görs praktiska provningar som pubiiceras i artike1form i tidningen. De produkter det kan röra sig om är exempeivis gräskiippare, trädgårdstraktorer, bevattningsprodukter och biomkrukor.

Vår Näring

Tidskriften gör inga egna provningar, men pubiicerar resultat av test och enkäter genomförda t ex av branschorganisationer. Detta görs ej regelbundet utan bara när någon Tämpiig marknadsundersökning finns att tiiigå.

Specialtidskrifter

Allt i Hemmet

Tidskriften utkommer med tolv nummer per år. I varje nummer redovisas genomsnittligt två tester, provningar eller granskningar, vilket är beteckningarna för olika typer av varuprovningar.

Iestgr innebär att provningar enligt standardiserade provningsmetoder görs av något laboratorium, t ex statens provningsanstalt. Tester görs mycket sällan. Dels är kostnaden så hög att det inte finns möjlighet att genomföra dylika test. Dels tar testen så lång tid att man inte hinner få testresultat medan varorna är aktuella.

Provning innebär praktisk provning av ett antal familjer/personer. Den journalist som skall skriva artikeln i fråga skall ingåsom provperson. Samma provperson/provfamilj får prova flera olika modeller/fabrikat av samma vara och lämna utlåtande. På detta sätt har man provat t ex tryckkokare och minitvättmaskiner.

grgnsknjng är ett slags marknadsöversikter med bedömningar av olika egenskaper, så att man redovisar vilka modeller som är bra respektive dåliga.

Även rena marknadsöversikter utan några bedömningar av egenskaper hos varorna kan vara av intresse. Men de har inte samma läsvärde som när läsaren får en vink om vilka modeller som kan vara prisvärda och vilka som inte är det.

Man anser det mycket viktigt att kunna ge läsarna tips om vilka varor som är bra eller dåliga så snart som möjligt när en ny vara kommer på marknaden. Så var t ex fallet med braskaminer, vilka provades på ett ganska enkelt sätt, men vars provningsresultat redovisades ett år före konsumentverkets test. Vad man på Allt i Hemmet på detta sätt vill förhindra är att konsumenterna köper de allra sämsta varorna. Någon exakt och vetenskaplig bedömning av absolut bästa köp har man inte ambitionen att åstadkomma.

Man har även teiefonrädgivning när det gä11er praktiska probiem av hantverkarkaraktär.

A11t om Hobby

Tidskriften utkomner med åtta nummer per år i ca T5 000 ex.

Tidningen vänder sig ti1T dem som är intresserade av oiika hobbis inom omradet modeiibyggen av oiika sTag och behandiar huvudsakiigen modelibyggsatser och de ti1Tbehör som används.

I varje nummer av tidningen publiceras provningar. Fem sidor, dvs en sjundedei av tidningens nummer, ägnas åt sådana artikTar. Provningarna bygger på egenbedömning av medarbetare med erfarenhet av oiika saker inom produktområdet. Läsare hör ofta av sig och berättar om sina erfarenheter av vissa produkter. Dessa erfarenheter pubiiceras ofta - och i synnerhet om tidningen redovisat synpunkter på någon produkt som en Täsare anser kan bedömas även på annat sätt.

Ibland vänder sig tidningen ti1T hobbykiubbar och ber dem göra en bedömning av exempeivis en byggsats. Är det t ex sagt att en viss byggsats skaT1 vara Tämpiig för nybörjare kan man testa detta genom att Täta nybörjare i en kTubb prova om så är faT1et.

Många gånger hör fabrikanter av sig direkt ti1T tidningen och ber om ett omdöme av sin produkt. Tidningen gör ett prov och Tåter fabrikanten få ta de] av resuitatet med rätt att yttra sig. Erfarenhetsmässigt fungerar detta bra. Har omdömet varit att det är en då1ig produkt komner den inte ut på den svenska marknaden. Om omdömet varit negativt angående vissa deTar är fabrikanten mycket benägen att ändra just de detaljerna.

Vart annat,vart tredje år brukar man pubiicera större jämförande provningar. Det man framför a1Tt provar är funktionen, men man gör även en teknisk bedömning. Dessutom ko11ar man regeTbundet upp produkter mot de kataiogvärden som fabrikanterna anger. Dessa kata1ogvärden anses av tidningen ofta vara missvisande.

ATTt om Mat

Tidningen utkommer med 16 nummer per år.

I varje nummer finns en annonsfri avdeining om fem sidor, ka11ad Marknaden. På dessa sidor recenseras matvaror och smärre hushå1Tsredskap.De provningar man gör genomförs i det egna provköket av journaiister med expertbakgrund (t ex hushå1Ts1ärare, kock, köksmästare). Man granskar i stort sett aTTa nya matvaror i formen av en recension. I vissa faT1 gör man marknadsöversikter över matvaror. Det innebär att man samiar större de1en av marknadsutbudet av en vara (t ex si11inTäggningar av visst slag) och gör biindtester avseende bi a smak. Testresuitat vägs mot innehå1T och pris och betygsätts. På samma sätt genomförs praktisk provning av smärre köksredskap, t ex av de fiesta potatisskaiarna på marknaden.

Större provningar (även dessa praktisk provning i eget provkök) av t ex spisar, mikrovágsugnar etc redovisas i den vaniiga textdeien i tidningen i form av marknadsöversikt med bedömningar av praktisk funktion, buTTer etc. Inga tekniska mätningar ingår i provningen, endast praktisk provning. Större tester görs i genomsnitt åtta tili tio gånger per år.

Bike

Tidskriften är en motorcykeitidning som utkommer med sex nummer per år. Tidningen pubiicerar i varje nummer ett test av något siag. Det kan röra sig om ett entest - dvs om en produkt - e11er en jämförande varuprovning av sådant som rör motorcykiar och aTTa dess tiiibehör (inkiusive kiäder, stöviar etc).

Test utförs på SP i Borås. År 1979 Tade man ner 15-20 000 kr på sådana test. Under år I98U utökade man resurserna för detta.

Båt för alla

Tidskriften utkommer med l5 nummer per år. Upplagan är ca 40 000 exemplar. Tidningen innehåller många provningar och andra artiklar vari olika produkters egenskaper bedöms. I varje nummer finns minst ett prov av segelbåt och ett av motorbåt. Dessutom prov av ett par tillbehör (l-3 produkter i varje nummer), vilket kallas minitest.

Man provar främst i samarbete med en norsk och en dansk båttid-

skrift, proven kallas Nordiskt båttest. Huvuddelen av prov-

ningen är praktisk och genomförs av personal vid de nordiska tidskrifterna. Vid den praktiska provningen fyller provaren i protokoll som finns dels för båtar dels för olika tillbehör. Tekniska test görs på bl a tekniska högskolan i Norge, Chalmers tekniska högskola och Dansk textilinstitutt. Vissa enkla tekniska test genomförs på redaktionen där man har viss apparatur för t ex draghållfasthetsprovningar.

Minitesten görs av redaktionen och består i en säsongs användning av den provade varan. Ett betydande mått av erfarenhet finns samlat inom redaktionen. Det innebär att direkt dåliga produkter lätt kan sållas bort. Däremot kan det vara svårare att med hjälp av denna erfarenhet gradera olika bra produkter.

Speciellt intresserar man sig för sjöfartsverkets småbåtsprovning. Dels kontrollerar man att typgodkända båtar verkligen är i överensstämmelse med kraven enligt normerna, vilket inte alltid är fallet. Dels tar man i vissa fall initiativ till omprovning av båtar som underkänts vid typprovningen. Det händer då att båten godkänns. I vissa fall är man på tidskriften starkt kritisk till sjöfartsverkets normer. När det gäller smâbåtar ställer tidningen i vissa fall större krav än sjöfartsverket, särskilt på säkerheten. Av sjöfartsverket godkända båtar får ibland underkänt i tidskriftens provning. Exempel är öppna roddbåtar, där tidningen ställer krav på att när båten vält skall man kunna ta sig i den från vattnet och länsa. Detta kräver inte sjöfartsverket. I andra fall, när det gäller större båtar, anser man på tidskriften att sjöfarts-

verkets normer ibiand gått för Tångt. Ibiand ges utrymme för tycke och smak i bedömningarna. Tili exempei när det gäiier hur bekvämt

det är att stå vid rodret, viiket kan vara beroende på kroppsstor-

Tek hos den som kör båten.

Det innebär att man vid båtprovning har egna normer för godkännanden som i stor utsträckning, men inte helt, överensstämmer med sjöfartsverkets normer.

Tidskriften har teiefonrádgivning två förmiddagar per vecka. Under högsäsong, dvs på vårarna, är beiastningen stor och många kommer inte fram under teiefontid.

Båtnytt

Tidskriften utkommer med 15 nummer per år i en uppiaga av drygt 50 000 exempiar.

I varje nummer redovisas test av minst två båtar. Man lägger ut provningar på Chaimers och på FOA. Dessutom aniitar man utiändska provningsorgan såsom det i Trondheim och i Heisingfors. Vissa test sker i samarbete med utiändska båttidningar. Man genomför även praktiska provningar.

I marknadsöversikter ingår endast fabrikantuppgifter. inga provningar.

På varje bâtprovning Tägger man ned 3-4 persondagar. Totaia kostnaden för teknisk och praktisk provning är inkiusive personaikostnader ca 200 000 kr per år.

Ett probiem man uppievt vid redovisning av provningsresuitat är att det i Tandet finns 5-6 båttidningar som genomför provningar. Dessa redovisar ofta motstridiga resultat.

Foto

Tidskriften utkommer med elva nummer per är i en upplaga av drygt 46 000 exemplar (l979, upplagan har sedan dess ökat). Varje nummer läses i genomsnitt av 3,7 personer.

Man provar - tekniskt och praktiskt - kameror, projektorer, objektiv, förstoringsapparater, blixtapparater.

Tekniska test läggs ut på institutet för optisk forskning på tekniska högskolan. Tidningen är medlem i institutet och betalar årligen en medlemsavgift på l7-l8 000 kr.

Vissa mätningar kan man genomföra i eget laboratorium där man har viss mätutrustning. Man åtar sig ingen uppdragsprovning.

Vid praktisk provning av en kamera använder någon i redaktionen kameran under några veckor och tar 50-70 filmrullar. Om olika journalister provar en kamera och bedömer hanterligheten olika, redovisas de olika synpunkterna i tidskriften.

Vid vissa provningar försöker man täcka hela marknaden. Om antalet varianter på marknaden inte är alltför stort (upp till 20-30) redovisas samtliga provningar i tidskrifterna. Om det däremot finns ett hundratal varianter (t ex blixtapparater) görs ett mindre test, varefter de bästa i varje prisklass och varje typ väljs ut för att genomgå hårdare test. Endast de som genomgått båda testen redovisas i tidningen.

Resultaten av de tekniska testen redovisas i tidskriften på standardiserat sätt, så att resultat från test som skett vid olika tillfällen är jämförbara.

Vid varje ârsskifte finns en översikt över alla test under året och de närmast föregående.

Årligen provas 20-25 kameror och ca 80 objektiv. Dessutom provas annan fotoutrustning.

Provningsverksamheten sköts av tre varav personer en på heitid, en på halvtid och en på ca 1/3-tid.

Tidningen tar emot teiefonförfrågningar under en timme varje morg0n.och telefontiden är aiitid helt utnyttjad.

Hem 0 Fritid

I samband med granskningar, och tester provningar gör tidningen marknadsöversikter över varor. Tester sker i samarbete med statens provningsanstait, TEFO, Möbeiinstitutet. När tidningen provar och granskar varor aniitas ofta konsumentverkets, Friluftsfrämjandets och/eiier egna experter som konsuiter och medarbetare. I det föijande redovisas de provningar och granskningar som tidningen utför.

hus: Fortiöpande granskning av typhusmarknaden och fritidshusmarknaden. Artikelserier om byggmateriaimarknaden m m .

gökjgagrumz Åriigen återkommande granskningar med marknadsöversik-

ter av

köksinredningar,bänkmateriai, kakei, beiysning m m. Badoch duschrumsutrustningar,

våtrumsväggar, våtrumsgolv, kakei och klinker.

Irädgårdz Granskning av jord- och jordförbättringsmedei, växthus,

redskap, slangar och siangkoppiingar, fröer, piantor m m.

Mogigri textiilerz Granskning och provningar av sto1ar, bord, sof-

for, sängar och bäddsoffor, mattor, och textiiier. iampor

verktyg: Provningar och marknadsöversikter av eihyviar, eiborrar,

hobbymaskiner med tiiibehör, sågar, fräsar, yxor, mejsiar, kombi- A11t nationsverktyg. med inriktning på gör-det-sjäivaren.

fritidsvargrz Granskning av barncykiar har skett i samarbete med

konsumentverket. Granskning av fjäiitäit, ryggsäckar, vandringskängor, skidor, skridskor, vindsäckar etc sker i samarbete med Friiuftsfrämjandet.

Hemeiektronik-marknaden granskas , t ex video och stereo.

Qvrigt: t ex originaireservdeiar contra

Biitiiibehör och reparationsdeiar, i varje nummer för biiägaren som vi11/måste piratdeiar, granskas göra jobbet sjäiv.

Hifi och Musik

Press AB och kommer ut med eiva nummer Tidningen ges ut av Music redovisas resultat av tekniska test av per år. I halva tidningen I andra haivan behandias musik, såsom recensioner ijudapparater. av grammofonskivor m m.

testas av tidningen, hos statens provningsanstait Ljudanläggningar hos Du Rietz Eiectronics AB som har ett iaboratorium. Dessa eller utför även för tiiiverkare och iaboratorier opartiska mätningar t ex för Svenska Biiradioinstitutet, viiket har egna importörer, provningsnormer.

som används för standardiserade DIN-normer, De provningsmetoder eiier IHF-normer (amerikanska normer från Institute of IEC-normer Hifi m fi. Vid testen väijs den norm som bedöms Standardization) vara mest relevant för konsumenten. Dessutom gör man iyssnarprov som består av att fiera personer gör en bedömning av ijuduppieveibedömningar av hanterbarheten hos en sen. Man gör också praktiska att bruksanvisningar är skrivna så aniäggning och kontroilerar att de förstås av konsumenten.

i tidningen normait sett utan att föregås Provningarna pubiiceras men denne kontaktas i de fa11 av kontakt med fabrikant/importör, man misstänker att den provade apparaten är behäftad med något fei, e11er om den är uppenbart oanvändbar. Man påpekar i tidning-

en brister hos apparater och ofta ändras då produkten. Mätningar även utan att sedan pubiiceras annat än i form av en genomförs konsekvenserna av mätresuitaten. utvärdering av de praktiska

Vid publiceringen anges “bästa köp. Man har då vägt provningsresultaten mot priset. Som exempel kan nämnas provning av kasettoandspelare, vilka indelats i tre prisklasser. Tidningen redovisar för varje prisklass, vad konsumenten kan förvänta av en appasig rat i respektive klass. Dessutom anges för varje prisklass ett bästa köp.

Man har även börjat prova videoutrustning. För dylik finns ännu inga provningsnormer, utan man får använda tillämpliga delar i normer avsedda för provning av annan utrustning.

ICA-Kuriren

Tidskriften utkommer en gång i veckan och har en upplaga på 620 000 exemplar.

Varje nummer av tidskriften innehåller testresultat.

Provningar görs vad gäller matvaror och vissa husgeråd och mindre hushållsapparater i ICA:s provkök. Kemiska analyser görs hos ICA- Förbundets laboratorium i Kumla.

Provning av övriga varor läggs ut till främst statens provningsanstalt och TEFO vad gäller tekniska tester. Privata institut och laooratorier anlitas endast i de fall de är kända för god provningsetik. De tekniska testerna genomförs alltid enligt standardiserade provningsmetoder när sådana finns. Det är endast om viss del av provningsstandarden anger tester som mäter egenskaper utan värde för varans bruksegenskaper, som man utesluter dessa delar av testet. Man testar aldrig bara ett föremål av samma fabrikat. Oftast används tvâ eller tre exemplar.

Praktisk provning genomförs i testfamiljer eller i provköket. Testfamiljer finns i hela lander och har olika sammansättningar avseende åldrar, med och utan barn osv. Vid praktisk provning sänds anonyma exemplar i erforderligt antal ut till familjerna med protokoll och anvisningar. Samtidigt prövar en referensgrupp

i Stockholmstrakten eller provköket samma varor. Resultat från tekniska och praktiska provningar sammanställs, värderas och presenteras sedan i ICA-Kuriren. Provningar som gjorts har avsett bl a kemisk-tekniska varor såsom tvättmedel, hushållspapper, barnblöjor, tamponger etc. Hushållsredskap och hushållsmaskiner provas regelbundet. Andra varor som provats är olika textilier t ex duntäcken, kuddar, barnkläder m m. Även fritidsartiklar och möbler av olika slag provas.

Den sammanlagda provningsverksamheten, dvs både tekniska och praktiska provningar kostar årligen ca 500 000 kr.

ICA-kuriren publicerar även konsumentverkets tester. Sedan år 1982 har tidningen etablerat ett samarbete med verket och beställer provningar som utförs på verkets tekniska byrå.

Musikrevy

Tidskriften utkommer med åtta nummer/år och har en upplaga på ca 5-6 000 exemplar.

Tidningen har etablerat samarbete med Ljudtekniska sällskapet - en ideell förening med bl a ljudtekniker som medlemmar - och publicerar i varje nummer av tidskriften tester, som föreningen utfört. Tidskriften brukar innehålla 5-20 sidor tester. En person genomför sällskapets tester som publiceras i Musikrevy. Testerna, men också redaktionella artiklar, publiceras i en särskild sektion i tidningen - Vald av Ljudtekniska sällskapet. Man gör tekniska tester, funktionstester men främst ljudtester. Testerna utförs enligt IEC-normer när sådana finns i annat fall utarbetas egna, vilka redovisas i tidningen. Testerna utförs hos sådana laboratorier som anses ha lämplig ljud- och mätutrustning.

För provning används mellan 10 000 och 20 000 kr per år, arbetskraft ej inräknad.

SOU l982:38

Sällskapet har även tillverkarekontakter. Man redovisar sina testresultat och försöker påverka tillverkarna eller importörerna. Det händer också att vissa tillverkare och importörer hör av sig till sällskapet för att höra deras åsikt.

Många av artiklarna informerar konsumenten om hur man bedömer musikanläggningars kvalitet. Man varnar ofta för överkvalitet hos musikanläggningar med tillbehör.

Privata Affärer

Tidskriften publicerar i varje nummer minst en marknadsöversikt. Man har gjort marknadsöversikter på t ex: kommuner - mellan kommuner vad Sveriges jämförelse samtliga gäller service och skatt Andelshus - fritidshus i vilka konsumenten köper ett par veckor per år; jämförelse mellan kostnad och vad konsumenten får för pengarna Villor Hemförsäkringar Intensivkurser i språk Investeringar - vad förräntar sig bäst, prisutveckling på investeringsobjekt. Man har hittills inte gjort några test, men skulle kunna tänka sig att t ex kontrollera kvaliteten på diamanter, äkta mattor etc i förhållande till priset.

Man gör också jämförelser mellan olika sätt att ha bil. Tjänstebil/egen leasing/eget köp. Köpa ny/köpa begnad bil. Köpa begagnad storbil/köpa ny liten bil.

Varje marknadsöversikt kostar ca 5 000-l0O 000 kr.att göra. Marknadsöversikten över kommuner kostar ca l00 000 kr och innebar en månads arbete för fyra personer. Normal tidsåtgång är ca två veckor för en person per marknadsöversikt.

På Kryss & Till Rors

Tidskriften provar båttillbehör på så sätt att dessa lånas av tillverkaren och används av redaktionsmedlemmar under en sommar.

454 SOU 1932:38

Resultaten av dessa praktiska provningar redovisas i tidskriften under vinterhalvåret.

Radio & Television

Tidskriften började ges ut år 1929 och hette då Populär Radio. Tidskriften är ett forum för den tillämpade elektroniken inom omrâdena tonfrekvensteknik, högfrekvensteknik (radiokommunikation)och video samt transmissionsteknik i allmänhet (sändning, mottagning, överföring av information).

Journalisterna på tidskriften är kvalificerade tekniker med praktisk bakgrund från elektronikindustri.

Tidskriftens personal medverkar i utredningar (t ex videogramutredningen). Tidskriften är remissinstans för många utredningar. Dessutom anlitas tidskriften som konsult i vissa sammanhang (Sveriges radio,diverse studior, institutioner, industrier).

I varje nummer av tidskriften redovisas ett tekniskt test av konsumentkapitalvaror inom elektronikomrâdet. Exempel på testade produkter är: stereo/hifi-enheter, radiomateriel, tv-vide0materiel, smådatorer, bilradioelektronik av olika slag. Många av testen gäller materiel med vilken läsaren kan förbättra sin elektronikapparat eller bygga själv. Elektronikbyggsatser (beskrivningar av hur apparater byggs och vilka komponenter som används) finns i tidskriften.

mätningar görs till stor del i eget laboratorium där man

Tekniska

kan utföra låg- och högfrekvensmätningar och analyser. Vissa mätningar görs hos andra laboratorier såsom statens provningsanstalt, tekniska högskolor eller utländska laboratorier. Antalet fristående konsulter på elektroniksidan har enligt redaktionen minskat starkt eftersom allt mer omfattande utrustning krävs för mätningarna.

SOU l982:38

Marknadsöversikter oftare för några år sedan. Men publicerades man har en heltäckande översikt (inklusive teater) över årligen kasettmagnetband och videoapparater.

Segling

Tidskriften har enligt egen utsago ovanligt litet testverksamhet för att vara båttidning. han har två sidor i varje nummer av tidningen där man har provat segelbåtar, dvs någon seglar en säsong och ger sitt omdöne.

Dessutom har man i varje nummer 1-2 sidor minitest där båttillbehör praktiskt av erfarna seglare. Oftast gäller det beprovas vissa kläder, såsom stövlar etc. Det förekommer också att slag, man lämnar bort test till t ex Tekniska högskolan, men det är inte Man har bl a testat ett verktyg med vilket man vanligt. linor (en slags tång) och de splitsade linorna hade sesplitsar dan draghållfasthetsprovats av Tekniska högskolan.

Teknik för alla

Tidskriften kommer ut med elva nummer per år i en upplaga av ca 38 000 exemplar. Tidskriften sprids både på bibliotek och på unvarför antalet läsare är avsevärt större. dervisningsanstalter,

Särskilt stort intresse finns inom skolorna för elektronikbyggsatserna, vilka är artiklar som innehåller beskrivning av hur man olika elektroniska apparater och vilka komponenter som bygger skall användas.

Huvudsakliga innehållet i tidskriften är av rent konsumentupplysande karaktär. Enstaka artiklar handlar om bl a teknisk kuriosa, och marknadsöversikter har i övrigt stor i men provningar plats tidskriften.

Marknadsöversikter över större kapitalvaror såsom stereoangörs videoapparater, större verktyg m m. läggningar, TV-apparater,

SOU 1982:33

Prov görs inom områdena hemelektronik (radioapparater, klockor, stereoanläggningar, bilradio etc), bilar och diverse mindre varor som används i ett hushåll för andra ändamål än matlagning och övriga hushållsgöromål. Provningarna består huvudsakligen i praktiska provningar, varvid man bl a utnyttjar den erfarenhet journalisterna har inom olika tekniska områden. Rent tekniska mätningar sänds till laboratorier, men i mycket begränsad och allt mindre omfattning.

Många tillverkare ändrar sina produkter efter negativa omnämnanden i tidskriften. Man redovisar dock inte resultat för fabrikanten före publicering. Detta för att inte på något sätt riskera att låta sig påverkas.

Redaktören som besvarade förfrågan ansåg att det finns två kategorier konsumenter. En kategori som är intresserad av att få informationföre köp och som också får den, även om det är svårt att veta var informationen finns. Den andra kategorin köper direkt, utan att söka information. Det är denna kategori man skulle behöva vända sig till.

Han ansåg att man möjligen skulle kunna sammanföra samtliga tidningars omdömen (tester och marknadsöversikter) om en viss varutyp i häften en gång per halvår. Dessa häften kunde sedan finnas tillgängliga i butikerna.

;i

Tidningen Vi är en Veckotidning som utges av Kooperativa förbundet (KF). upplagan rör sig om ca 270 000 ex. Tidningen publicerar provningar av varierande slag, bl a det man kallar tester som utförs på KF:s specialvarulaboratorium eller statens provningsanstalt men också s k granskningar, dvs allmänna omdömen om varor.

Vi Båtägare

Tidskriften innehåiier marknadsöversikter över t ex bâttiiibehör, vinschar, autopiioter m m. I marknadsöversikterna ingår inga omdömen eiier tester, utan enbart beskrivning av hur produkterna fungerar (e11er enligt fabrikanten bör fungera). Man har vissa prov av båtar, varvid erfarna segiare provar t ex segiingsegenskaper och tar vissa mått etc. Dessutom görs s k mikrotester av vissa varor såsom regnstäii m m. Tio tiil får

toiv personer pro-

va produkten under en säsong och avge omdöme på standardformuiär. Man förbrukar áriigen ca 50 000 kr på provningar, varvid största delen används för inköp av varor.

Vi Föräidrar

I varje nummer av tidskriften finns bedömningar av varors egenskaper. Man skiijer me11an test, provning och granskning.

Iest

är ailtid en teknisk provning på iaboratorium, inte på den egna tidningen (man aniitar t ex KF:s iaboratorier, statens provningsanstait e11er andra en praktisk

iaboratorier)._Erovning_är

provning som genomförs på tidningsredaktionen eller i hushåli, på daghem etc. Granskning är en form av recension i vilken en expert gör en bedömning av varans egenskaper. När det gäiler textiiier kan skrivande journaiist t ex dra i sömmarna för att se om de håiier, man tvättar piagget några gånger för att se om det krymper och man kanske frågar någon expert vaddenne tycker.

Vaiet meiian test, provning eiier granskning görs på grundvai av viiken produkt det gä11er och vad man vi11 beskriva. Säkerhetsfrågor beträffande t ex mekanisk håiibarhet ieder aiitid tiil test. I andra faii kan det vara så att praktisk provning säger mer om varan än vad ett tekniskt test gör. Ett exempei är provning av biöjor som tidskriften har genomfört. Tidigare gjordes tekniskt test av uppsugningsförmåga m m. Men nu har man gjort en ny provning, då blöjorna använts, eftersom man ansåg att en sådan provning säger mer om varan än ett rent tekniskt test.

Tidskriften har teiefonrådgivning. Det innebär att man iningen för teiefonservice med någon specieli teiete gör rekiam någon .fontid etc. Men många ringer ändå och frågar, bi a på hänvisning från konsumentverket, och då svarar man på konsumentens frågor.

C. övriga facktidskrifter

I A11a Väder

Tidskriften ges ut av Friiuftsfrämjandet. I tidskriften pubiiceras resuitat från tester som görs i egen regi. Marknadsöversikter mera säiian. Tekniska test görs inte, däremot prakpubiiceras tiska Dessa görs oftast i samarbete med konsumentprovningar. verket. Kostnader för av materiei och för transporter täcks inköp av konsumentverket och ingår i verkets provningsbudget. Av Fri- Tuftsfrämjandet bekostas i genomsnitt en fjärdedeis tjänst. Dessutom används friviiiiga försökspersoner utan kostnad. Vid praktiska provningar används fiera försökspersoner. Vid en Sådan PVOV ning använde man ungefär 25 provare. Deras omdömen vägs samman i en rapport, som sedan pubiiceras i tidskriften.

Motor

Tidskriften ges ut av Motormännens Riksförbund (M). Förbundet hade

tidigare en omfattande provningsverksamhet, men denna har in-

skränkts efter konsumentverkets tiiikomst år 1973. För närvarande genomförs internt endast enkiare provningar, typ torkarbiad, biishampo etc viika publiceras i tidskriften. Större tester Täggs mestadels ut på andra provningsorgan, såsom statens provningsanstait och arméns teknikerskoia.

Budgeten för test är i genomsnitt ca T0 000 kr per år. Tiii detta kommer arbetsinsats avseende provningar motsvarande ungefär en heitidstjänst för organisationen och tidningen tiiisammans.

SOU l982:38

Svensk Idrott

Tidskriften är organ för Sveriges Riksidrottsförbund. I denna tidskrift publiceras inga provningsresultat eller marknadsöversikter men ett flertal av specialförbundens tidskrifter innehåller sådant material då och då. Totalt finns ett femtiotal tidskrifter från specialförbunden. Två av dessa redovisas nedan som exempel.

Flygrevyn ges ut av Flygsportförbundet och utkommer med åtta nummer per år i en upplaga av ca 20 000 exemplar. Tidningen provar flygplan och viss utrustning till dessa, dock inte några vanliga konsumentvaror. Provningsbudgeten är ca l5 000 kr per år.

Vid provning av flygplan används fem testpiloter som representerar olika nivåer av flygerfarenhet. Testpiloterna gör en subjektiv -bedömning av planets flygegenskaper och egenskaperna vid start och landning.Bedömningarna sammanställs i en testrapport. Testrapporten tillsammans med vissa data om planet redovisas i tidningen på standardiserat sätt i syfte att underlätta jämförelse mellan olika plan.

Vissa tillbehör,såsom navigeringshjälpmedel, provas praktiskt.

ges ut av Svenska Bordtennisiörbundet med tio nummer per Pingis år i en upplaga av ca l8 000 exemplar. Tidningen publicerar inte tester, men två gånger per år publiceras en lista över av bordtennisförbundet godkända produkter och över tillverkare av godkända bordtennisartiklar t ex pingisbord, racketar, bollar etc. Dessutom publiceras återkommande förteckningar av nya produkter som godkänts av förbundet.

Svensk Jakt

Svenska tidskrift har en journalist heltidsanjägareförbundets ställd för av vapen och fritidskläder. Journalistens provning bedömningar grundar sig på praktisk provning. Provningsresultat

meddelas inte fabrikanter/leverantörer före publicering. Journalisten i fråga har dessutom telefonrådgivning kvällar och helger. Större delen av förfrågningarna gäller köpråd avseende vapen.

Svenskt Fiske

Tidskriften ges ut av fritidsfiskarnas riksförbund. Förbundet provar rullar, spön och andra fisketillbehör. Ibland gör man tekniska test, t ex beträffande linhållfasthet, hos statens provningsanstalt. Huvudsakligen genomförs praktisk provning, varvid 4-5 försökspersoner (vana fritidsfiskare) provar redskapen under en säsong och därefter upprättar testprotokoll. I vissa fall, om utrustning överensstämmer med tidigare provad dylik, provar man endast över en helg. Kostnaderna tas över tidningens budget. Man bevakar redskapsmarknaden och skriver om provningar i tidningen. Man nar inga resurser att åta sig provningar, utan hoppas i stället på att provningar skall kunna göras i konsumentverkets regi. Man önskar i så fall publicera resultaten från dessa provningar.

VVS-Forum

Tidskriften vänder sig till fackfolk inom VVS-branschen. I tidskriften publiceras sällan resultat från varuprovningar. Bland VVS-entreprenörerna, som är en del av tidskriftens läsekrets finns dock - redaktionen - ett klart intresse för information om enligt testresultat på aktuella produkter.

Vår bostad

Tidskriften gör inga egna provningar eller marknadsöversikter. Däremot publicerar man konsumentverkets provningar i den mån dessa kan ha intresse för personer som bor i flerfamiljshus.

9 - BILAGA PROVNING, MÄRKNING OCH EGENSKAPSREDOVISNING STATLIGA MYNDIGHETER

Arbetarskyddsstyrelsen

Arbetarskyddsstyrelsen meddelar föreskrifter och allmänna råd om arbetsmiljölagens tillämpning. Lagen är övergripande i förhållande till annan lagstiftning då det gäller skyddet mot ohälsa och olycksfall i arbete, varför styrelsen har skäl att befatta sig med konsumentprodukter endast då dessa kan användas yrkesmässigt eller under liknande former. Samråd förekommer med konsumentverket för att erhålla en praktisk arbets- och ansvarsfördelning i gränsområdet. Eftersom många av de produkter som tagits upp i styrelsens föreskrifter och råd kan köpas av konsumenter för privat bruk lämnas nedan redovisning över utformningen av styrelsens bestämmelser.

Sedan den 1 juli 1978, då arbetsmiljölagen (1977:1160) ersatte

den tidigare arbetarskyddslagen, utger styrelsen föreskrifter

i en egen författningssamling (AFS). Dessförinnan utgavs anvisoch meddelanden där vissa angivna punkter har föreskriftsningar karaktär.

med lagstiftningen och tillämpningsföreskrifterna är att Syftet skydda mot ohälsa och olycksfall i arbetet.

Förutom föreskrivna krav om typgodkännande förekommer också granskning som ibland kopplas till provning.

frivillig

Enligt arbetsmiljölagen kan föreskrivas att teknisk anordning skall vara godkänd för att få användas yrkesmässigt eller för att få avlämnas för att tagas i bruk. För vissa objekt föreligger sådant krav på godkännande, vanligen s k typgodkännande. För det stora flertalet tekniska anordningar gäller dock inget sådant krav.

Med hänsyn till fördelarna med att skyddssynpunkter beaktas på

ett så tidigt stadium som möjligt av utvecklingen av eller planeringen för en teknisk anordning har arbetarskyddsstyrelsen av hävd brukat tillhandagå med s k frivillig granskning. Att bistå med sådan granskning på begäran av tillverkare, företagare eller skyddsombud anses ligga inom styrelsens allmänna uppgifter. Myndigheten kan enligt arbetsmiljölagen i samband med sådan granskning även begära att få de uppgifter m m som påkallas samt de undersökningar, som kan behövas för bedömningen. Arbetsmiljölagen ålägger däremot inte styrelsen att på begäran tillhandagå med granskning som inte är obligatorisk. Pâ grund av ansträngda resurser har styrelsen tvingats skära ned denna verksamhet under senare år.

Frivillig granskning görs normalt av tjänsteman vid styrelsen och har mestadels formen av okulär besiktning, i enstaka fall kompletterad med viss provning. Bedömning görs av tjänstemännen mot bakgrund av de regler, som kan gälla för den aktuella tekniska anordningen eller för anordning med analoga eller snarlika H säkerhetsproblem.

Av arbetarskyddsstyrelsen utfärdat utlåtande över frivillig

granskning är att anse som en information om i vad mån det grans-

kade objektexemplet under rådande omständigheter och vid den aktuella tidpunkten kunde anses stå i överensstämmelse med de regler, vilkas bedömning ligger inom styrelsens kompetensområde. Granskningsutlåtande kan vid behov förses med reservation för som inte kan bedömas vid granskningen. Det kan iomständigheter bland avse endast vissa delar eller vissa aspekter av ett objekt.

Utlåtande över frivillig granskning skall - även om inga erinringar däri riktats mot det granskade objektet - inte betraktas som ett godkännande. Detta ord används endast för att beteckna dokument, vari man fastställer att objekt, för vilket godkännande-

krav föreligger, uppfyller de krav som gäller för godkännande.

Enhetlig symbol för märkning saknas, men ofta används beteckningen ASS (för arbetarskyddsstyrelsen) och typgodkännandenummer. Även statens provningsanstalts (SP) godkännandesymbol kan

förekomma i de fa11 provning utförts på ansta1ten. I resp föreskrift eiier hur märkning ska11 ske. Oftast ska11 anvisning anges den ske direkt på produkten.

Det förekommer att tiiiverkare som uppvisat en produkt för styreisen och fått ett skriftiigt granskningsutlâtande feiaktigt märker med att den godkänts av styreisen. I de fa11 produkten har ansetts vara viiseiedande har den föranlett då märkningen från I enstaka fa11 har anmäiningar gjorts påpekande styre]$en_ tili konsumentverket.

Bostadsstyreisen

Instruktion den 3 december 1965 (nr 669) för bostadsstyreisen och iänsbostadsnämnderna.

är en centrai myndighet för den statiiga verk- Bostadsstyre1sen samheten för att främja bostadsförsörjningen. Länsbostadsnämnderna är iänsmyndigheter för denna verksamhet.

Bostadsstyreisen och iänsbostadsnämnderna arbetar med statiiga för ska11 under- 1ån och bidrag bostadsförsörjningen. Styreisen söka hur bostadsbyggande, bostadsmarknad och bostadssociala förhåiianden utveckias samt ge underiag för beslut om framtida bo- Den ska11 också bistå kommuner, byggherrar och stadsbyggande. andra som medverkar i bostadsbyggandet för att främja iångsiktig och förbättring av bostadsförsörjningen. Vidare ska11 pianering den främja konsumentuppiysning och varudekiaration samt i övrigt ta initiativ för goda bostäder och god boendemiijö.

Länsbostadsnämnderna, som tiiisammans med bostadsstyreisen ingår i bostadsverket, besiutar om bostadsiån, förbättringsiån, bostadsanpassningsbidrag samt bidrag tili förbättring av boendemiijön. De förvaitar lån och granskar kommunernas besiut om bostadsbidrag.

ieder och samordnar iänsbostadsnämndernas och Bostadsstyreisen de kommunaia förmediingsorganens verksamhet genom föreskrifter,

instruktioner och rekommendationer. Föreskrifterna kallas bostadsstyrelsens författningssamling (BOFS).

gaterjgg

Bostadsstyrelsen utfärdar inte egna provningsmetoder eller typgodkännanden. I fråga om tekniskt utförande av byggnader, installationer m m gäller reglerna i Svensk Byggnorm om bostadslån önskas. En allmän förutsättning för bostadslån boenligt stadsfinansieringsförordningen (1974:946) är att byggnadsnämnden har beviljat byggnadslov för åtgärderna. traditionella

För

byggnadsmateriel och konstruktioner saknas därför enligt bostadsstyrelsen i regel behov av att kräva typgodkännande eller provning för att bevaka viss funktion eller livslängd. För nya materiel och konstruktioner anser dock styrelsen att det finns ett klart behov av provningsmetoder och typgodkännanderegler. Detta gäller i särskilt hög grad inom energiområdet.

Som förutsättning för lån enligt förordningen (l98l:589) med särskilda bestämmelser om bostadslån till energibesparande åtgärder i bostadshus m m gäller bostadsstyrelsens tillämpningsföreskrifter (BOFS l98l:42, ENL l med ändringar). Däri är föreskrivet att för vissa låneberättigande åtgärder erfordras att typgodkända produkter eller metoder används. Typgodkännande meddelas av statens planverk i form av typgodkännandebevis för produkter, konstruktioner, metoder m m som bedöms uppfylla kraven i byggnadsstadgan och Svensk Byggnorm.

I fråga om provningsföreskrifter är följande.

föreskrivet

a) Lån medges för installation av typgodkända värmepumpar i småhus. I avvaktan på att typgodkännandeverksamheten skall få tillräcklig omfattning medges lån övergångsvis också till värmepumpar som finns upptagna i planverkets förteckning över fullständiga typgodkännandeansökningar. En förutsättning härför är att de projekterings-, monterings-, drift- och skötselinstruktioner m m som behövs för planverkets granskning har bifogats typgodkännandeansökan, samt att statens provningsanstalt lämnat uppgift om beräknad energisparfaktor. Denna beräkning grundas på uppgifterna i ansökan om provning. Erforderlig tillsatsvärme skall i möjligaste mån tillgodoses från befintlig fungerande värmeinstallation. Kostnad för värmereglering enligt l.l är innefattad i nedan angivna belopp.

ha godtagbar och funktion

Solvärmesvstem skall verkningsgrad

beraknad av solfångare

under livslangd. Egenskapsredovisning

enligt statens provningsanstalts metoder skall föreligga. Radiatorventil med termostat skall vara typgodkänd. Värmeväxlare skall vara typgodkänd och ha godtagbar verkningsgrad. Temperaturverkningsgraden kan visas exempelvis med provning enligt provningsmetod SP A03 606. Lån till i småhus endast om

medges ventilationsvärmeväxlare

luftlackningen inte overstiger 3,0 omsättningar per timme vid 50 Pa tryckskillnad, uppmätt t ex med provningsmetod SP l977:l.

Syftet med ovan nämnda provning är att säkerställa godtagbar verkningsgrad, funktion och driftsäkerhet hos anordningar för vilka energilån skall kunna beviljas.

_Iniorma tionssystem.

Frågan om varudeklaration av bostäder nämndes för första gången i bostadsstyrelsens anslagsframställning för budgetåret 1970/71. Där sägs bl a följande: Såväl bostadsbyggnadsutredningen som bostadsförmedlingsutredningen betonade vikten av ökad service åt den bostadssökande allmänheten. Vid 1967 års riksdag framhölls, att det var av vital betydelse för bostadsförsörjningen att den bostadssökande allmänheten kunde få en allsidig och saklig upplysning om bostadstillgång.

Hösten 1971 hade man tagit fram ett förslag för enhetlig redovisning av nyproducerade bostäder i flerfamiljshus. Denna första BOFAKTA-modell bestod av en folder med text och bildmaterial om kommunen, grannskapet och bostadsgruppen samt lösblad med text och bildmaterial för varje lägenhetstyp,

Efter viss utvärdering lämnade bostadsstyrelsen i maj 1979 förslag till regeringen angående modell för enhetlig redovisning av bostäder, s k BOFAKTA.

Riksdagen beslutade att BOFAKTA skulle genomföras fr o m den 1 januari 1981 och omfatta projekt med tio bostadslägenheter eller mer.

Den införda bestämmeisen i 52 § bostadsfinansieringsförordningen innebär i korthet att Iånesökanden, dvs den som har statiiga bostadslån i vissa faI1 ska11 förbinda sig att 1ämna viss information, s k BOFAKTA till de boende.

Fram till den I januari 1983 gä11er kravet på BOFAKTA endast om kommunen begär att BOFAKTA ska11 tiilämpas och om kommunen sjäiv lämnar information om service och kommunikationer i det område där bostäderna är beiägna.

I bostadsstyrelsens föreskrifter tili paragrafen anges föijande.

Informationen kan Iämnas ti11 den bostadssökande på oiika sätt. Antingen kan kommunen Iämna både bostads- och områdesinformation eI1er också kan bostadsföretaget Iämna både bostads- och områdesinformation. Eiier, som tredje aiternativ, kan kommunen Iämna områdesinformation för sig och företaget Iämnar bostadsinformationen för sig. Om bostadsföretaget, trots kommunens engagemang inte Iämnar BOFAKTA på sina nyproducerade bostadsiägenheter, minskas Iâneunderlaget, respektive den godtagbara produktionskostnaden, med 500 kr per Iägenhetsenhet, dock högst 50 000 kr per projekt. Det innebär att de statliga Iånen minskar i proportion ti11 detta. Ytteriigare ett vi11kor för det högre Iånebeioppet Iämnas normait tre månader före är att informationen i god tid, första kontraktskrivning. Informationen ska11 finnas tiiigängiig på bostadsföretaget.

Information ska11 finnas under fyra rubriker:

a) Vad finns i området och kvarteret Information om lägenheter och hustyper, tvättstuga, fritids- Iokaier, skyddsrum, gemensamma förråd, sophantering, utemiijö, trafik, parkering, Iokaier för service, kuitur och fritid. b) Hur ser bostaden ut Information om Iägenhetstyp, inredning, utrustning, materiai och färger, byggnadsbeskrivning, utepiats och förråd som hör ti11 Iägenheten. c) Kostnader, förvaitning, infiyttning

Kontro11, besiktning, garanti, försäkring (end för ägda småhus) Information om dagkontro11, besiktningsman, garanti för färdigstä11ande, särski1d ansvarsförsäkring för fe1 och brister, garantitid. Konsumentverket KOV)

Instruktion den 3 juni 1976 (nr 429).

En1igt instruktionen ska11 verket fu11göra de uppgifter, som en- 1igt marknadsförings1agen (1975:1418) och 1agen (1971:112) om förbud mot oskä1iga avta1svi11kor ti11k0mmer konsumentombudsmannen.

Konsumentverket inte föreskrifter men däremot rikt- (KOV) utfärdar 1injer. Marknadsförings1agen (MFL) förutsätter att KOV, i en1ighet med sin instruktion, utarbetar rikt1injer för företagens marknadsföring och produktutformning. Rikt1injerna vänder sig ti11 producenter, distributörer och marknadsförare och innehå11er ofta krav av funktion och/e11er att viss information i en på provning e11er annan form ska11 1ämnas ti11 konsumenterna.

En1igt sin instruktion ska11 verket b1 a söka påverka producenter, distributörer och marknadsförare att anpassa sin verksamhet efter konsumenternas behov. Verket betraktar rikt1injerna och de över- 1äggningar som föregår dessa som ett viktigt instrument för sådan påverkan. Rik1injerna omfattar reg1er avseende information, säkerhet och andra viktiga produktegenskaper.

Rikt1injer utfärdas av konsumentverket efter bes1ut av verkets

Vstyre1se e11er av genera1direktören. Såsom ovan angivits föregås

rikt1injer i a11mänhet av kontakter med berörda närings1ivsorganisationer och/e11er branschföreträdare. N0rma1t sker detta i form av över1äggningar i ans1utning ti11 diskussionsunder1ag e11er utkast ti11 rikt1injer som verket presenterar. Närings- 1ivet bereds i princip a11tid ti11fä11e att 1ämna synpunkter utformningen av en rikt1inje som varit föremå1 på den s1ut1iga för över1äggningar.

För att uppnå så stor efter1evnad som möj1igt är det önskvärt att rikt1injerna förankras i närings1ivet. Verket är därför

angeläget om att överläggningarna sker på bredast möjliga bas.

I särskilda fall kan riktlinjer komma att utfärdas utan att överläggningar ägt rum.

I de fall då det bedöms som nödvändigt eller särskilt angeläget att en regel i en riktlinje följs anges detta med något av uttrycken “skall” eller ”får ej.

Uppdelningen i “skall-regler och ”bör-regler anger således en angelägenhetsgradering. Uppdelningen innebär däremot inte ett förhandsbesked huruvida riktlinjen kan upprätthâllas med stöd av marknadsföringslagen eller inte.

När det i riktlinjer står ”skall” eller får inte är detta ett uttryck för att konsumentverket anser det nödvändigt eller särskilt angeläget att produkten eller marknadsföringen utformas enligt riktlinjerna. Om en skall-regel inte följs, kommer verket att ingripa. I normalfallet sker detta genom att verket kontaktar det företag som inte följer riktlinjerna. Verket räknar med att i de flesta fall kunna uppnå rättelse genom sådana kontakter. Om kontakterna inte leder till godtagbart resultat kan konsumentombudsmannen (KO) komma att med stöd av marknadsföringslagen föra talan.mot företaget i marknadsdomstolen eller utfärda s k förbuds- eller informationsföreläggande.

När det i riktlinjer står bör eller bör inte är detta ett uttryck för att konsumentverket anser det lämpligt att produkten eller utformas enligt riktlinjerna. Om en börmarknadsföringen regel inte följs prövar konsumentverket i varje särskilt fall om det finns anledning för verket att ingripa. Ett sådant ingripande sker alltid genom förhandlingskontakter i en eller annan form.

Krav på provning beträffande funktion (säkerhet) återfinns i riktlinjerna KOVFS l977:7 (rid- och skidhjälmar), l978:l (gasvarnare för enskilt bruk), l978:2 (fritt hängande reflexer för fotgängare), l978:3 (brandvarnare för bostäder), l978:7 (flytutrustning för fritidsbruk), l978:l0 (sugnappar), l979:l2 (utlösningsbindningar på skidor), l980:3 (småbarnssängar), 1980:4 (våningssängar) samt 1980:5 (höga barnstolar).

SOU l982:38

Krav på provning för information finns i riktlinjerna KOVFS 1979: 2 (textila golvbeläggningar), 1979:4 (energiförbrukning hos kylar och frysar), 1978:8 (textilier och beklädnadsskinn m m), 1979:11 (nya personbilars bränsleförbrukning) samt 1979:13 (energiförbrukning hos hushållsugnar).

Marknadsföraren är enligt MFL skyldig att själv bevisa att vidtagen marknadsföringsåtgärd är korrekt.

I riktlinjerna krävs att provningsintyg företes på begäran av konsumentverket. Av intyget skall framgå att varan godkänts vid provning av institution som kan godtas av KOV samt enligt de provningsnormer som verket angivit i riktlinjen. Exempel på provningsinstitutioner som kan godtas av verket är statens provningsanstalt och Apoteksbolagets centrallaboratorium.

KOV utfärdar inte rekommendation om provning, dvs frivillig sådan. I KOVFS 1979:2 finns dock en bör-regel - rekommendation om provning för information om funktion hos textila golvbeläggningar.

Krav på märkning med symbol eller myndighets logo förekommer inte i riktlinjerna. Däremot finns krav på att märkning med ordalydelsen Uppfyller konsumentverkets regler för säkerhet och funktion eller motsvarande skall lämnas på produkt eller förpackning. Sådana regler återfinns i riktlinjerna KOVFS 1977:7 (rid- och skidhjälmar), 1978:7 (flytutrustning för fritidsbruk) samt 1979:10 (sugnappar).

I riktlinjerna förekommer också krav på varningsmärkning, skötselanvisning eller annan information som bedömts som väsentlig. Sådana regler återfinns i KOVFS 1977:3 (rullbräden), 1977:4 (barnblöjor), 1977:5 (barnblöjsnibbar), 1977:8 (naturmedel), 1978:4 (material för småhus), 1978:5 (bruksanvisning för elektriska hushållsapparater), 1978:6 (tvättmedel för textilier)

samt 1978:7 (flytutrustning för fritidsbruk).

Möjlighet finns för fabrikanter att med KOV;s godkännande heit frivilligt märka sina produkter en1igt kvarvarande VDN-normer. KOV avråder dock fabrikanter från VDN-märkning eftersom VDNnormerna aiitmer ersätts av riktiinjer. Kontroii och debitering av tiiiståndshavare har inte skett sedan år 1976.

En enkät sändes av KOV under år 1980 ti11 företag som fortfarande var ti11ståndshavare.T0ta1t tiiifrågades 110 företag om huruvida man fortfarande använde sig av VDN-märkning av sina produkter. 19 företag besvarade inte enkäten. Av de företag som svarade utnyttjades fortfarande VDN-systemet av 27 stycken. Ytteriigare ett antai företag sade sig fortfarande nyttja systemet men skuiie upphöra därmed så snart kvarvarande lager av etiketter var s1ut. Kvarvarande VDN-normer återfinns nedan liksom hur många ti11ståndshavare som fortfarande utnyttjade normen i fråga år 1981.

Kvarvarande VDN-normer den 19 januari 1981.

VDN-norm Utnyttjas av 1500 Hundfoder 3 st - 1501 Kattfoder - 2005 Madrasser av skumgummi 2512 Spegiar 1 st - 2600 Giödiampsarmatur 3023 Piastbeiagd väv, papper m m 1 st 3100 Metervaror 1 st 3101 Fiitar 1 st - 3102 Frottêvaror 3150 Trikåpiagg 3 st 3151 Strumpor, strumpbyxor 1 st - 3200 Konfektion 3201 Arbetskiäder 2 st - 3210 Sportpiagg 3219 Kuddar, täcken, sovsäckar 5 st - 3230 Piagg av skumiaminat 3250 Fiaggor 1 st 4004 Keramiskt hushåiisgods 6 st

VDN-norm Utnyttjas av

4006 Termometrar st 4007 Hushå11sknivar 4501 E1ektriska kaminer 4503 Strykjärn 4504 Personvågar 4509 Dammsugare 4511 Kyl- och sva1skåp 4515 Sti11bi1dspr0jekt0rer 5002 Term0skär1 5006 Tä1t 6002 T0a1ettvadd st

Övriga normer har dragits in, s0m1iga har ersatts med rikt1injer.

Förteckning över planerade och pågående rikt1injearbete (1981-09-02) 1ämnas nedan.

Möb1er och inredningsenheter Madrasser Gardiners och draperiers brandegenskaper och 1jushärdighet Barngrindar Energibesparande varor och tjänster Stoppade möb1er Energidek1aration av småhus Barnsäkra bes1ag Begagnad pers0nbi1 lemamr Wüuka k0ntakt1inser Kontakt1insvätskor Utrymningsredskap Debiteringsprinciper vid reparation av hushå11sapparater Fastighetsmäk1ares marknadsföring E1materie1 Trädgårdsjord

Boendekostnadsredovisning för gruppbyggda småhus

Stegar Brands1äckare Förpackningar för frätande kemikaiier

Lantbruksstyrelsen (LBS)

Instruktion den 25 maj 1967 (nr 425).

Enligt LBS:s kungörelse (LSFS 1981:36) om plantskoleväxter skall vid yrkesmässig handel med plantskoleväxter dessa i detaljhandelsledet vara försedda med uppgift om art och sort samt försäljningsställets namn och adress. Art skall anges med växtens botaniska namn samt, då svenskt namn förekommer, även detta. För frukt- och bärväxter samt rosor anges endast växtslag och sortnamn. Fruktträd skall även vara försedda med uppgift om underlag. Häckväxter skall vara märkta med häck samt träd med uppgift om grupp. För de flesta plantskoleväxter skall dessutom anges härdighet enligt vedertagen zonindelning. Märkning skall ske på etiketter. För import och partihandel med plantskoleväxter gäller dessutom särskilda märkningsregler. Produktion och handel står under fortlöpande kontroll av LBS. Växter som inte uppfyller krav på märkning får inte införas till riket eller försäljas. Böter kan utdömas om växter inte uppfyller ställda krav på sundhet, kvalitet eller märkning.

Enligt utsädeslagen (1976:298)och utsädesförordningen (1980:483) gäller att vid överlämnande av vissa utsäden, potatis, strå- och trindsäd, vallbaljväxt, vallgräs, beta som inte är sockerbeta eller köksväxtutsäde, kålrot och rova som inte är köksväxtutsäde, fodermärgkâl, grönfoderraps, raps, rybs eller vitsenap krävs statsplombering, varvid vissa av LBS fastställda kvalitetsfordringar måste vara uppfyllda. Vid överlämnande av vissa andra utsäden, köksväxter, sockerbeta och lin, svartsenap, prydnadsväxter samt dessutom solros och vallmo som ej anses som prydnad ställs krav på kvalitetsdeklaration.

Statsplombering av utsäde utförs av statens utsädeskontroll (SUK) eller i fråga om annat utsäde än utsädespotatis även av sådana lokala frökontrollanstalter som LBS har förklarat behöriga. SUK utövar tillsyn över att föreskrifterna om kvalitets-

deklaration följs. Möjligheter finns att statsplombera även andra slag av utsäden än de obligatoriska.

Plomberat utsäde förses vid plomberingen med ett plomberingsbevis med SUK:s kronmärke.

Om provning/märkning inte sker enligt lag och utfärdade föreskrifter finns möjlighet till ingripanden.

Med stöd av livsmedelslagen (1971:511) och livsmedelskungörelsen (1971:807) har LBS, efter samråd med statens livsmedelsverk, föreskrivit regler för kvalitetsundersökning, kvalitetsklassificering och kvalitetsmärkning av matpotatis (avsedd att användas som livsmedel utan fabriksmässig eller därmed jämförlig beredning).

Klassificering och märkning av matpotatis får tidigast ske den 15 september det år potatisen skördats. Bestämmelserna är inte tillämpliga på färskpotatis, varmed förstås matpotatis som saluhålls före den 1 oktober det år den skördats.

Vid saluhållande av matpotatis skall uppgift lämnas om potatisens kvalitetsklass och sortnamn eller för oklassificerad matpotatis alternativt, om sortnamn ej anges, Sort okänd samt då fråga är om förpackad matpotatis uppgift om dag för packningen samt förvaringsrekommendationen Bör förvaras mörkt och svalt.

Om matpotatis är av sort som är lämplig endast som bakpotatis, skall uppgift lämnas om avsedd användning Avsedd som bakpotatis samt om matpotatis är av storleksklass som enligt gällande klassificeringsbestämmelser kan anses som stor eller liten och uppgift om avsedd användning ej lämnats, uppgift om storlek, Stor potatis respektive Liten potatis.

Matpotatis kvalitetsmärks i fyra klasser enligt följande:

Extra Prima (högsta kvalitet), Prima (bra Ordinär

kvalitet), (medelgod kvalitet), Oklassificerad (obestämd kvalitet). Upp-

474 SOU l982:38

gift om kvalitetsklass skall vad beträffar klasserna Extra Prima och Prima kompletteras med det inregistrerade SMAK-märket i direkt anslutning till kvalitetsklassen. SMAK-märket är blått för Extra Prima och rött för Prima. Den som vill använda märket och ange de två högsta klasserna måste vara ansluten till Svensk Matpotatiskontroll (SMAK).

Svensk Matpotatiskontroll (SMAK) biträder LBS vid tillsynen över kvaliteten och kvalitetsmärkningen av matpotatis enligt LSFS 1978:25. Potatiskontrollen har nyligen varit föremål för överväganden inom utredningen om kontrollen av matpotatis. Utred-

ningen överlämnade sitt betänkande (Ds Jo 1981:2) Matpotatis-

kontroll våren 1981 till jordbruksministern. Utredningen föreslår i sitt betänkande bl a att frågor om kvalitetskontrollen av matpotatis överflyttas från lantbruksstyrelsen till livsmedelsverket samt att SMAK-organisationen och dess verksamhet samordnas med regleringsföreningen Sveriges potatisintressenter.

LBS har ett frivilligt typgodkännandesystem för dräneringsrör och rördelar av plast (LSFS 1981:6). Provning sker genom egenkontroll hos fabrikanten. Statens provningsanstalt (SP) gör dock stickprovskontroller. Danska rör provas av statsprøveanstalten i Köpenhamn. Typgodkända dräneringsrör skall på en väderbeständig etikett märkas med uppgift om att varan är typgodkänd av lantbruksstyrelsen. Dentypgodkända produkten skall märkas med fabriksnamn, material m m enligt svensk standard SMS 3063.

Riksskatteverket (RSV)

Instruktion den 20 november 1970 (nr 752).

Enligt vägtrafikskattelagen (1973:601) skall ett kilometerskattepliktigt fordon ha en kilometerräknarapparatur av godkänd typ. Riksskatteverket (RSV) prövar frågor om godkännande av apparaturen och meddelar om provningen (se 31 § resp 44 §

föreskrifter

vägtrafikskattekungörelsen, 1973:776). Föreskrifterna publiceras i serien Meddelanden om kilometerräknarapparatur med beteck-

ningarna: 01-02-00, 01-02-01, 08-01-00, 08-02-00, 08-03-00, 08-04-00, 08-14-00.

Eniigt RSV:s föreskrifter ska11 provning ske vid statens provningsanstait som är riksprovpiats för kiiometerräknarapparatur. Provningsanstaiten inhämtar yttrande från statens kriminaitekniska iaboratorium i de fa11 produktens manipuiationssäkerhet skal] utrönas.

Syftet med provningen är att säkerstäiia varans fuktion, tåiighet och manipuiationssäkerhet.

Kiiometerräknare förses med märkning som anger b1 a räknarens fabrikat, typ. tiiiverkningsnummer. Märkning är också föreskriven beträffande vissa deiar ti11 kiiometerräknareapparater, nämiigen

fördeiningsväxiar vissa vinkeiväxiar räknarvajerenheter givare tiil eiektronisk kiiometerräknare givarkabeienhet ti11 eiektronisk kiiometerräknare eikabeienhet tiil eiektronisk kiiometerräknare.

Tiii räknare som är avsedd för placering i motorrum ska11 ti11verkaren tiiihandahåiia en skyit med texten ”Får ej utsättas för sp01ning“. A11 annan föreskriven märkning skaii ske direkt på produkten.

Sjöfartsverket

Instruktion den 23 maj 1969 (nr 320).

Sjöfartsverket utfärdar föreskrifter med krav av på provning eiektriska Ianternor (SJÖFS 1981:16). En ianterna - även för fritidsbåt - ska11 vara typgodkänd eiier individueiit godkänd vid någon av sjöfartsverkets provningsstationer. Typgodkännande meddeiat av norsk, dansk eiier finsk statiig sjöfartsmyndighet

kan även godtas. Syftet med provningen är att uppnå enhetiighet och kontroil av att ianternorna uppfyiier internationeiia e11er nationeiia krav.

Lanternor för fritidsbåtar, som provas eniigt sjöfartsverkets bestämmelser, skaii märkas. För ianternor utfärdas certifikat och märke med uppgift om tiiiverkare, modeii, certifikatsnummer samt NK, viiket står för att ianternan är godkänd vid Nordisk Kontroii e11er SK om ianternan är godkänd vid Svensk Kontroii. Lanterna godkänd vid svensk kontroii kan enbart marknadsföras i Sverige.

Sedan år 1972 har sjöfartsverket meddeiat regier för friviiiig typprovning av fritidsbåtar. Provningarna syftar tili att uppnå en a11män sjösäkerhetsstandard och samtidigt viss konsumenttrygghet.

I fritidsbåtsprovningen ingår ett fiertai prov. Ett av dessa är

provning av haionbrandsiäckningsaniäggning om sådan finns. Prov-

ning av dyiik aniäggning är obiigatorisk på större fartyg, men frivi11ig för fritidsbåtar.

Typgodkänd fritidsbåt ska11 förses med skyit och certifikat med uppgifter om båten. Sjöfartsverkets embiem används i skyiten.

Om haionbrandsiäckningsaniäggning finns i den typgodkända fri tidsbåten ska11 den vara märkt med namn på tiilverkare, typ samt en instruktion om sjäiva handhavandet.

Om provning/märkning inte sker eniigt utfärdade föreskrifter kan sjöfartsverket återkaiia typgodkännandet.

Sjöfartsverket utfärdar även föreskrifter om provning och märkning av produkter avsedda för byggande eiier utrustande av handeisfartyg med en bruttodräktighet av 20 registerton eiier mer.

Socialstyrelsen

Instruktion den 20 oktober 1967 (nr 606).

Socialstyrelsen utfärdar föreskrifter med krav på att vissa produkter skall provas och godkännas alternativt märkas före försäljning, nämligen

läkemedel preventivmedel tobaksvaror sterila engângsartiklar naturmedel alkoholhaltiga preparat.

Preventivmedel skall provas vid Apoteksbolagets centrallaboratorium och sterila engångsartiklar skall beträffande vissa egenskaper provas vid statens bakteriologiska laboratorium. För naturmedel och sterila engångsartiklar föreligger anmälningsplikt. Beträffande andra varor som omfattas av socialstyrelsens tillsyns- och kontrolluppgifter gäller särskilda regler för provning och märkning.

För naturmedel gäller att märkning skall ske med texten Medlet har ej genomgått för läkemedel föreskriven kontroll (SOSFS 1977:101).

Socialstyrelsen har även utfärdat föreskrifter med krav på märkning avseende andra förhållanden än provning.

I den s k märkningskungörelsen (SOSFS 1965:35) anges att läkemedel skall märkas med följande uppgifter:

Specialitetens benämning bestående av namn pch läkemedelsform samt - då så erfordras styrka; deklaration; uppgift om förpackningens storlek; tillverkarens namn eller firma - för utländsk specialitet även ombudets namn eller firma;

-SOU l982:38

e) tillverkningssatsens beteckning; f) texten Förvaras oåtkomligt för barn, såvida icke socialstyrelsen medgivit annat; som enligt av socialstyrelsen meddelad särskild g) anvisning, föreskrift skall åsättas specialiteten. Då det krävs för specialitetens rätta handhavande eller för undvikande av skada, skall märkningen omfatta även:

h) Föreskrifter om specialitetens förvaring; tekniska anvisningar för specialitetens handhavande och i) bruk; j) varningsföreskrifter.

I de fall hållbarheten är begränsad skall utgångsdatum anges.

kan medge tillstånd för fabrikanter etc att mär- Socialstyrelsen ka sina utöver vad som föreskrivits i produkter med uppgifter lag eller av socialstyrelsen.

Med stöd av lagen (1975:1154) om varningstext och innehållsdeklaration av tobaksvaror utfärdar socialstyrelsen föreskrifter samt har tillsyn över efterlevnaden av lagen.

Statens brandnämnd (Sbrn)

Instruktion den 31 maj 1974 (nr 408).

instruktionen är Sbrn central förvaltningsmyndighet och Enligt ansvarar för över brandförsvaret. Det åligger Sbrn särtillsyn skilt att bl a lämna råd och anvisningar till länsstyrelser, kommuner och enskilda i frågor rörande sådan räddningstjänst som ankommer och rörande förebyggande åtgärder mot på kommunerna brand. Inom sitt verksamhetsområde bör Sbrn också samarbeta med frivilliga organisationer.

Sbrn utfärdar råd och anvisningar i serien Meddelande från stav tens brandnämnd. Dessa råd och anvisningar riktas bl a till brandchefer och brandstyrelser avseende såväl det förebyggande

som den aiimänna räddningstjänsten innefattande det siäckande brandförsvaret.

Eftersom det bl a åiigger brandcheferna att svara för rådgivning ti11 a11mänheten kan Sbrn:s anvisningar direkt koma att beröra konsumenterna. I fråga om brandredskap rekommenderas nästan utesiutande SIS-märkta produkter viiket brandkårerna också använder. I brandstadgan (1962:91) finns regier om att s k särskiid brandsyn ska11 håiias när brandchefen (eiier iänsstyreisen) på grund av specieiia omständigheter bedömer detta erforderligt. Motiven för särskiid brandsyn kan vara av oiika slag t ex när

brandche-

fen med hänsyn ti11 den genomsnittiiga insatstiden för de olika viiiaområdena (gäiier även fritidsbebyggeise) bedömt att varje fastighetsägare bör hå11a sig med effektiva förstahandsredskap. I ett sådant fa11 bör eniigt Sbrn:s meddeiande 1971:6 vederbörande fastighetsägare skriftiigt informeras härom.

Statens industriverk (SIND)

Instruktion den 31 maj 1974 (nr 476).

Statens industriverk (och tidigare k0mmersko11egiet) har utfärdat föijande kungöreiser med krav på provning av produkter.

Kungöreise Provning utförs och godkänns av

Ang eiektrisk materieiz Kungöre1se den 12 oktober 1943 ang k0ntr011 av eiektriska stängseiapparater (KFS 1943:11, Ser A) Kungöreise den 25 november 1961 ang kontroii av viss eiektrisk ijusarmatur (KFS 1961:5) Kungöreise den 9 november 1966 ang kontro11 av vissa transformatorer, batterieiiminatorer, iaddningsiikriktare och strömförsörjningsdon (KFS 1966:3, Ser A)

480 sou 1982:38

och

Kungöre1se Provning utförs

godkänns av

5112 3

.iåâkiriså 29291121

Kungöreise den 3 juli 1967 SEMKO ang k0ntr011 av viss e1ektrisk insta11ationsmaterie1 m m (KFS 1967:2, Ser A)

Kungöre1se den 3 ju1i 1967 SEMKO ang kontr011 av vissa elektriska ky1- och värmeapparater samt bruksföremå1 med e1ektromekaniskt drivorgan (KFS 1967:3, Ser A)

- Kungöre1se den 26 juni 1969 om undantag för ko11egiets kungöre1se den 3 juli 1967 ang k0ntro11 av vissa eiektriska ky1och värmeapparater samt bruksföremål med eiektromekaniskt drivmede1 (KFS 1969:2, Ser A)

Kungöreise den 26 juni 1969 SEMKO ang k0ntro11 av viss e1ektrisk ijusarmatur (KFS 1969:3, Ser A)

Kungöre1se den 21 juni 1973 SEMKO ang k0ntr011 av viss e1ektrisk insta11ati0nsmaterie1 (KFS 1973:3)

Kungöre1se den 21 juni 1973 SEMKO ang k0ntro11 av viss e1ektrisk insta11ati0nsmaterie1 (KFS 1973:5)

Kungöreise den 11 maj 1976 SEMKO om k0ntr011 av mikrovågsugnar (SIND-FS 1976:6)

Kungöreise den 11 maj 1976 SEMKO om k0ntr011 av patronmanöverdon (SIND-FS 1976:7)

Kungöre1se den 9 november 1976 SEMKO om kontr011 av värmee1ement ti11 värmefolieaniäggning (SIND-FS 1976:12)

Kungöreise den 18 januari 1977 SEMKO om kontroii av viss teieteknisk och e1ektronisk materie1 (SIND-FS 1977:2)

SOU l982:38

Kungörelse Provning utförs och godkänns-av Kungörelse den 28 augusti 1978 SEMKO om kontroll av viss elektrisk installationsmateriel (SIND-FS 1978:5)

Kungörelse den 29 januari 1980 STATENS PROVNINGSom elmätare (SIND-FS 1980:1) ANSTALT

Kungörelse den 19 juni 1980 SEMKO om kontroll av viss elektrisk ljusarmatur och tillbehör

(SIND-FS 1980 3)*

Kungörelse den 19 juni 1981 om kontroll av vissa elektriska kyl- och värmeapparater samt bruksföremål med elektromeka- ** niskt drivorgan (SIND-FS 1981:5)

Ang_åtgärder_mgt_radio§t§rningar:

Kungörelse den 4 juni 1973 TELEVERKET om åtgärder mot radiostörningar från motorfordon med högspänningssystem (KFS 1973:2)

Kungörelse den 12 mars 1974 TELEVERKET om åtgärder mot radiostörningar från effektregulatorer med halvledare (SIND-FS 1974:1)

Kungörelse den 22 april 1974 TELEVERKET om åtgärder mot radiostörningar från högfrekvensapparater för medicinskt bruk och skönhetsvård (SIND-FS 1974:2)

Kungörelse den 17 mars 1975 TELEVERKET om åtgärder mot radiostörningar från högfrekvensapparater för värmealstring (SIND-FS 1975:1)

Kungörelse den 11 maj 1976 TELEVERKET om åtgärder mot radiostörningar från elektriska apparater med kommutatormotorer (SIND-FS 1976:8)

x Det fullständiga ikraftträdandet sker år l984 och ersätter då SIND+FS l96l:5, l969:3 och l973:5

xx Det fullständiga ikraftträdandet sker år l983 och kungörelsen

ersätter då KFS Ser A l967:3, Ser A 1969:2 samt SIND-FS l976:2 och l976:l2.

Provning utförs och Kungörelse g godkänns av

Kungörelse den 21 juni 1977 TELEVERKET

om åtgarder mot radiostörningar från TV-spelstillsatser och liknande apparater (SIND-FS 1977:4)

Kungörelse den 7 september 1977 TELEVERKET om åtgärder mot radiostörningar från TV- och FM-mottagare (SIND-FS 1977:5)

gng _brangfarligajargrz

Kungörelse med tillämpnings- STATENS PROVNINGSAN- _ föreskrifter till förordningen STALT eller AB STATENS (1961:568) om brandfarliga ANLÄGGNINGSPROVNING elvaror (SIND-FS 1979:7) ler SPRÄNGÄMNESINSPEK- TIONEN beroende på objekt

med av SIND föreskriven provning är kontroll av elsäker- Syftet het, icke joniserande strålning, explosionsskydd och (beträffande brandfarlig vara) säkerhet vid hantering och förvaring.

elektrisk materiel skall SIND-FS 1977:6, Av SEMKO godkänd enligt därest förses med -märke i godkännandebeviset föreskrivits, eller i de fall materielen godkänts enligt reglerna för Europa- H v\ U

market, få -market.

Av statens godkänd explosionsskyddad materiel provningsanstalt enligt SIND-FS 1978:8 förses med provningsanstaltens godkännan-

demärke och godkännandebevisnummer ( §5 X XX X XXX).

Godkännande enligt SIND-FS 1979:7 lämnas i form av typgodkännanför viss tid. De godkännande skall årligen de som gäller organen allmänheten lätt tillgänglig förteckning över godge ut en för kända objekt.

Ovan nämnda märkningar skall ske direkt på produkten och i prov-

ningsintyg.

SOU l982:38

Elektrisk materiel skall dessutom ha för materielsens användning nödvändiga märkdata, t ex tillverkarens namn, typbeteckning, strömkällans art, märkspänning, frekvensområde, effektförbrukning. Kravet regleras av starkströnsföreskrifter (f n SIND-FS 1978:6), provningsbestämmelser (SEMKO-bestämmelser) och materielstandard (Svenska Elektrotekniska Normer). Märkningen skall vara anbringad på produkten.

Enligt KFS 1963:5, Ser B skall viss s k varningsmärkning ske av behållare avsedd för brandfarlig vara som transporteras såsom styckegods eller yrkesmässigt saluhâlles eller försäljes. Detsamma gäller för rörledning för brandfarlig gas och rörledning för brandfarlig vätska.

Om provning/märkning inte sker enligt föreskrifter kan SIND ingripa t ex i enlighet med förordningen (1977:585) om elektrisk materiel m m. Godkännandemärkena är lagligen skyddade som inregistrerade varumärken, varför missbruk kan medföra straffpåföljd.

Statens jordbruksnämnd (JN)

Instruktion den 3 december 1965 (nr 799).

JN har utfärdat föreskrifter i anslutning till förordningen (1956:413) om klassificering av kött. Klassificering skall ske genom försorg av vederbörande offentliga slakthus, kontroll» anstalter och sådan köttbesiktningsbyrå där klassificerare finns anställd. Slaktkropp skall vid klassificering stämplas med den benämning för köttslag, klass och eventuell fettgrupp som slaktkroppen kan hänföras till (se JNFS 1979:143). Klassificeringen syftar till att möjliggöra bedömning av om åsatt pris är skäligt samt utgör även underlag för prisregleringen på kött.

Av JNFS 1981:86 om tillverkning av och handeln med fodermedel framgår att fodermedel skall innehållsdeklareras vissa enligt specificerade regler. Även vissa specialämnen som tillsätts fo-

dermede1 ska11 anges en1igt särski1da reg1er beroende på vi1ket ämne det är fråga om. Med fodermede1 avses en1igt 1 § 1agen om ti11verkning av och hande1 med fodermede1 m m: (1961:381) Sådan vara som är 1ämpad att i oförändrad sammansättning användas för utfordringsändamå1 e11er är avsedd att för sådant ändamå1 utbjudas ti11 djurinnehavare och som icke, en1igt vad därom särski1t är stadgat, är hänför1ig ti11 1äkemede1. Jordbruksnämnden har vidare utfärdat föreskrift (JNFS 1979 142) om k0htro11 och märkning vid utförse1 av fiskkonserver. Kontr01- 1en utförs endast vid export av Svenska konservkontro11ens råd och är då ob1igatorisk. Liknande föreskrift har även utfärdats för utförse1 av smör, ost och ägg.

En1igt JNFS 1978:156 får smör, ost, he1a kronägg, gräddmjö1koch vass1epu1ver, kondenserad mjö1k, k0nsumti0nsmjö1kprodukter, gräddg1ass samt ostkaka av svenskt ursprung runmärkas. För att här uppräknad produkt ska11 få runmärkas fordras - förutom att de i 1ivsmede1s1agen och i ans1utning därti11 medde1ade föreskrifter stä11da fordringarna på varan är uppfy11da - att varan motsvarar de kva1itetsvi11kor som kontro11ansta1ten för mejeriprodukter och ägg (KMÄ) efter JN:s godkännande stä11t upp.

Statens 1ivsmede1sverk (SLV)

Instruktion den 16 september 1971 (nr 808).

En1igt instruktionen â1igger det verket särski1t att bevaka konsumentintresset inom 1ivsmede1sområdet, ha ti11syn över efter- 1evnaden av 1ivsmede1s1agen (1971:511) och i ans1utning därti11 medde1a föreskrifter, råd och anvisningar inom 1ivsmede1s0mrådet.

391/2129

Livsmede1sverket utför sjä1vt ingen form av förhandsprövning av färdiga produkter. Dock förekommer en viss typprovning av utrustning m m som används i 1ivsmede1shanteringen. Det gä11er b1 a pastöriseringsapparat för mjö1k och mjö1kprodukter som efter typprovning godkänts av statens maskinprovningar.

SOU l982:38

Köttbesiktning som föreskrivits med stöd av lagen (1959:99) om köttbesiktning m m kan betraktas som en generell förhandskontroll av kött som är avsett att saluhållas. Köttbesiktningen sker i samband med slakt och avser således inte alltid konsumtionsfärdig vara. Besiktade slaktkroppar stämplas på olika sätt, bl a med hänsyn till djurslag. Besiktningen utförs vid slakterier av särskilda besiktningsveterinärer som är underställda livsmedelsverket och placerade vid de olika slakterierna. Besiktningen syftar till att kontrollera om köttet är tjänligt som människoföda. Konsumenterna får oftast köttet i berett skick, varvid kontrollstämpeln inte längre finns kvar.

Höns och kyckling slaktas i regel i fjäderfäslakterier som på frivillig väg är anslutna till ett besiktningssystem med förhandskontroll. Förpackningar med sådana fågelkroppar har som regel en särskild märkning i form av ring med ordet Statskontroll samt ett kontrollnummer.

Livsmedelsverket uppger att om livsmedelsproducent i marknads-

föring eller i liknande sammanhang påstår att en vara är godkänd eller på annat sätt prövad av livsmedelsverket utan att så är fallet, påtalas omedelbart det felaktiga i detta förfarande i syfte att få det att upphöra.

innehållsdeklaratign_ogh_annan_hgrkning

Enligt livsmedelslagen (1971:511) och livsmedelsförordningen (1971:807) skall färdigförpackade livsmedel som väger mellan 25 gram och 25 kilogram märkas med följande uppgifter:

livsmedlets slag sammansättningen nettovikt eller nettovolym anvisning om förvaring (om denna är av betydelse) beräknad hållbarhet (endast om denna är begränsad) förpackarens eller tillverkarens namn eller firma samt hemort övriga uppgifter som är av betydelse för konsumenterna och som föreskrivs av livsmedelsverket.

486 SOU l982:38

Livsmedelsverket har i särskilda varukungörelser föreskrivit att särskild skall vara förbehållen livsmedel av beteckning visst slag.

Ytterligare märkningsbestämmelser har meddelats i livsmedelsverkets allmänna tillämpningskungörelse till livsmedelslagen och Av denna kungörelse (SLVFS l979:l0) framlivsmedelskungörelsen. går att:

- vara eller skall märkas med kylkonserv, djupfryst kylvara denna beteckning om de överensstämmer med i kungörelsen angivna definitioner på sådana varor - kött, fisk, kräftdjur och blötdjur som varit frysta skall märkas med uppgift härom - innehållsdeklaration skall ange livsmedlets beståndsdelar i fallande storleksordning och i vissa fall den genomsnittliga kvantiteten av olika beståndsdelar - om livsmedlet saluhâlles under särskild uppgift att innehålla visst näringsämne skall dettas art och halt anges - art av godkända livsmedelstillsatser skall anges - skall anges för kylkonserv, kylvara och förvaringstemperatur färdigförpackat djupfryst livsmedel - livsmedel hållbarhetsmärkning av färdigförpackat djupfryst skall ange den beräknade hållbarheten i frysutrymme, köldfack, kylskåp och rumstemperatur - livsmedel, utom glass, skall märkas färdigförpackat djupfryst med upptiningsanvisning.

I samband med godkännande av konserveringsmedel, färgämnen och andra tillsatser som ingredienser i livsmedel, prövar livsmedelsverket tillsatserna från livsmedelshygieniska synpunkter.

I livsmedelsverkets tillämpningskungörelse (SLVFS l979:l0) föreskrivs beträffande färdigförpackade livsmedel bl a:

- livsmedel som tillförts spad, sås, gelé eller liknande skall märkas med hela innehållets vikt och med vikten av livsmedlet utan spad etc - i fråga om livsmedel som består av mer än en råvaruingrediens skall kvantiteten använd råvara anges var för sig ifråga om köttvara, fiskvara, vegetabilisk proteinvara, potatis och grönsaker/rotfrukter (till l00 g vara har använts) -

köttslag, fiskslag och organslag skall anges

- och vin skali i stäiiet för att ha innemaitdrycker, spritdrycker håilsdeklaration märkas med aikohoihalten, för maitdrycker i viktprocent och för spritdrycker och vin i voiymprocent.

Även särskilda märkningsbestämmeiser finns för skiida varugrupper. Såiunda finns märkningsbestämmeiser avseende ätbara fetter och oijor (SLVFS 1980:11), mjöik och vissa mjöikprodukter (SLV 1972: 22), ost, margarinost och mesvara (SLVFS 1978:9), industriskaiad

potatis (SLV 1972:33), kaffe och kaffepuiver (SLV 1976:5), socker

och honung (SLVFS 1979:9), saft, juice och syit m m samt läskedrycker (SLV 1972:37), giassvaror m m (SLV 1972:38), spannmåisoch bageriprodukter (SLV 1973:1) samt ägg och äggprodukter (SLVFS 1980:12).

Statens naturvårdsverk/Produktkontro)inämnden

Instruktion den 25 maj 1967 (nr 444).

Produktkontroiinämnden är knuten tili statens naturvårdsverk. Nämnden prövar frågor som avses i lagen (1973:329) om häiso- och miijöfariiga varor i den mån prövningen inte ankommer på annan myndighet. Med stöd av kungöreisen (1973:334) om häiso- och miijöfariiga varor meddeiar produktkontroiinämnden tiiiämpningsföreskrifter.

I iagen (1973:329) om häiso- och miijöfariiga varor stäiis inga genereiia krav på att varor skaii provas för att godkännas. I 5 § nämnda 1ag sägs dock att den som tiiiverkar e11er importerar sådan vara noggrant ska11 undersöka varans sammansättning och egenskaper i övrigt från häiso- e11er miijöskyddssynpunkt. Varan ska11 märkas tydiigt med uppgifter av betydeise från häiso- eiier miljöskyddssynpunkt.

I kungöreisen (1973:334) om häiso- och miijöfariiga varor föreskrivs att bekämpningsmedei inte får saiuhåiias e11er användas utan att vara registrerat hos produktkontroiinämnden_ I kungöreisen anges också indirekt att ett medeis effektivitet måste vara prövad.

SOU l982:38

Provning av bekämpningsmedels sammansättning sker i viss utsträck-3

ning vid statens lantbrukskemiska laboratorium (SLL).Provning av biologisk effektivitet sker dels utomlands och dels vid olika laboratorier i Sverige.

Föreskrifter om märkning rörande gifter och vådliga ämnen återfinns i 18 § kungörelsen (1973:334) om hälso- och miljöfarliga varor som lyder:

Förpackning till gift eller vådligt ämne som överlåtes skall vara tydligt och otvetydigt märkt på svenska språket med 1. varans namn och uppgift om dess karaktär av gift eller vådligt ämne, . varningstext med upplysning om de risker som är förbundna med varan samt de anvisningar i övrigt om lämplig hantering av varan som kan behövas till skydd mot skada, . uppgifter om vilket eller vilka ämnen som ger varan dess hälsofarliga egenskaper och de innehållsuppgifter eller mängduppgifter i övrigt som produktkontrollnämnden föreskriver, . tillverkarens eller beträffande i utlandet tillverkad vara importörens namn eller firma samt hemort. Vid överlåtelse av gift skall förpackningen dessutom vara märkt med säljarens namn eller firma samt hemort. Produktkontrollnämnden kan begränsa märkningsskyldigheten enligt första eller andra stycket.

I 29 § återfinns märkningsbestämmelser beträffande bekämpningsmedel:

Vid registrering av bekämpningsmedel skall produktkontrollnämnden fastställa hur förpackning till medlet skall vara märkt. Märkningen skall ge besked om 1. bekämpningsmedlets benämning och användningsområde, . namn och mängd på verksamma beståndsdelar i medlet och på övriga beståndsdelar däri av betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, . vad som i övrigt kan behövas till skydd mot skada. Produktkontrollnämnden kan vid registreringen meddela föreskrifter i fråga om spridning av bekämpningsmedlet och annat särskilt villkor till förebyggande av skada.

Produktkontrollnämnden kan vid registreringen meddela föreskrifi om spridning av bekämpningsmedlet

ter fråga och annat särskilt

villkor till forebyggande av skada.

Vidare har produktkontroiinämnden utgivit särskilda märkningsföreskrifter för vissa varor, kadmiumhaltiga iod och iödpuiver (197426), PCB och PCB-vara (197615) och vissa pennor (1976:6).

Produktkontroiinämnden har också antagit preciserade regier för märkning av gifter och vådiiga ämnen, viika f n (febr 1982) Tigger hos regeringen för faststäilande.

Produktkontroiinämndens kungörelser om transport av häiso- och miijöfariiga varor gäiier i huvudsak giftiga, vådiiga och frätande ämnen. Enligt uppgift från nämnden eftersträvar industrin i en ständigt växande omfattning att göra materiai- och viktbesparingar genom att iåta transportembaiiaget även utgöra bruksförpackning. I dessa faii berörs de enskiida konsumenterna av transportmärkningen.

I produktkontroiinämndens kungöreiser (PKFS 1976:4 och SNFS 1978:1/PK:3) om vägtransport av häiso- och miijöfariiga varor rekommenderas i en frivi11ig bestämmeise att tankar, behâiiare, säckar, dunkar, fiaskor m m av 01ika storiekar och utförande ska11 vara godkända av riksprovpiats. Varningsmärkning redovisas i separat figur.

I produktkontroiinämndens föreskrifter förekommer krav på märkning utan föregående provning. Vid vägtransport av häiso- och miijöfariiga varor föreskrivs t ex märkning med varningsetiketter av både enskiida förpackningar, koiiin och tankar.

Vissa föreskrifter gäiier skyitning av fordon. När vara är utprägiat häiso- och miijöfariig utan att formeiit fa11a under definitionen av fariigt gods i kungöreiserna ges i enskiida fa11 » rekommendationer om att ifrågavarande produkt ändå bör varningsmärkas eniigt gäiiande regier.

De varningsetiketter som vid transport föreskrivs i PKFS 1976:4 resp SNFS 1978:1 har fö1jande utseende

BRANDRISK (brandfar1ig vätska) (1åga, svart på röd botten; med ram)

FÖRGIFTNINGSRISK (dödska11e på två kors1agda knotor, svart på vit botten; med ram)

FURGIFTNINGSRISK (dock mindre än vad som avses med ovanstående) (andreaskors på sädesax, svart på vit botten; med ram)

FRÄTRISK (droppar som fa11er ur provrör ned på en p1atta samt ned på en hand; svart på vit botten, etikettens nedre hä1ft svart med vit bård; med ram)

DENNA SIDA UPP (två pi1ar, svart på vit botten; utan ram)

HANTERAS VARSAMT AKTAS FÖR STUTAR (g1as på fot, rött på vit botten; utan ram)

SOU l982:38

Beträffande sanktionsmöjligheter i de fall provning och märkning inte sker hänvisas till l3, l6 och l8 §§ lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Om märkning inte sker enligt de regler som finns kan tillsynsmyndighet utfärda föreläggande härom eller meddela förbud och därvid utsätta vite. Den som bryter mot denna lag eller mot föreskrift som utfärdats med stöd av denna lag kan kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år. För brott mot 5 § lagen om hälso- och miljöfarliga varor krävs uppsåt eller grov oaktsamhet, medan enkel oaktsamhet är tillräcklig när det gäller brott mot föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Råd och anvisningar är inte straffsanktionerade men utgör en del av underlaget när det gäller att bedöma om brott föreligger mot 5 § lagen om hälso- och miljöfarliga varor eller mot någon föreskrift som utfärdats med stöd av lagen.

Statens planverk

Instruktion den 9 juni l967 (nr 329).

Planverket utfärdar Svensk Byggnorm (SBN), som ingår i planverkets författningssamling (PFS). I denna meddelas föreskrifter och exempel på lösningar och metoder som uppfyller kraven i föreskrifterna samt de allmänna råd som behövs för tillämpningen av byggnadsstadgan (l959:6l2, omtryckt senast 1981:873). Krav på att produkt skall provas ställs för vissa produkter i föreskriftstexten i SBN. Byggmaterial och produkter skall ha vissa egenskaper för att kraven på säkerhet, god hygien och trevnad samt god energihushållning skall anses uppfyllda. Kontroll av dessa egenskaper sker enligt SBN kapitel l2 genom byggnadsnämndens tillsyn eller i vissa fall i form av typgodkännande med därvid föreskriven tillverkningskontroll.

Förteckning över typgodkända produkter finns i särskilda godkännandelistor som utges av AB Svensk Byggtjänst.

Obligatorisk provning föreskrivs även i förordningar vid sidan om byggnadsstadgan. Detta gäller t ex för vissa maskindrivna portar samt vatten- och värmemätare. Föreskrifter härom finns i

planverkets författningssamling (PFS 1979:5 resp PFS 1980:5).

Typgodkända och tillverkningskontrollerade produkter skall vara försedda med sådan märkning som gör det möjligt att vid mottagningskontroll på byggplatsen (eller motsvarande) identifiera produkterna och verifiera att tillverkningskontroll skett. För vissa produkter kan märkningen ske på förpackningen eller på följesedeln.

Typgodkända produkter skall, om inte annat anges i typgodkännanderegler för ett speciellt slag av produkter, normalt märkas med följande uppgifter:

a) Namn eller inregistrerat varumärke för det företag som svarar för produkten (tillverkare, importör/distributör). b) Typgodkännandenummer. c) Typ- eller kvalitetsbeteckning, om sådan erfordras för att undvika förväxling mellan likartade produkter.

Tillverkningskontrollerade produkter skall i regel dessutom märkas med följande uppgifter:

d) Tillverkningsställe, fabriksbeteckning eller motsvarande. e) Tillverkningsnummer-, datum eller annan märkning som kan återfinnas 1 tillverkarens kontrolljournal.

f) Planverkets kontrollmärke ( Lt ) eller kontrollorganets

inregistrerade kontrollmärke. Även vissa andra kontrollmärken kan komma ifråga.

Statens provningsanstalt (SP)

Instruktion den 3 december 1965 (nr 650)-

SP är central förvaltningsmyndighet for officiell provning och kontroll samt allmän och legal metrologi. Enligt instruktionen har SP bl a till uppgift att handha kontroll och kontrollstämpling av ädelmetallarbeten, leda justeringsväsendet och handlägga

ärenden om mått och vikt samt utföra justeringar (se även bi1agorna 3 och 4).

Med stöd av 1agen (1971:1081) och förordningen (1973:85) om bestämning av vo1ym och vikt m m utfärdar SP föreskrifter och anvisningar härom. SP utövar dessutom ti11syn över 1agens efter- 1evnad. Undersökning som sker i samband därmed ska11 i fråga om 1ivsmede1 ske i samråd med 1ivsmede1sverket.

Den regiona1a justeringen bedrivs vid 22 distriktskontor, Justerat redskap, t ex våg, bensinpump, ska11 eniigt SP:s föreskrifter förses med bevis om att det är undersökt och godkänt. Fö1jande justeringsetikett utgör information härom. Bevis i form av p1omb e11er stämpe1 kan även präg1as in.

Även annan upp1ysningsetikett förekommer.

SP är vidare ti11synsmyndighet i fråga om 1agen (1974:283) om handei med arbeten av gu1d, si1ver e11er piatina. SP utfärdar även föreskrifter för ti11ämpningen av iagen. I iagen finns inskrivet att äde1meta11arbeten ska11 stämp1as med ti11verkarens e11er importörens ansvarsstämpiar samt med kontr011stämpe1 då gu1d- e11er p1atinaarbetet väger ett gram e11er mer och si1verarbetet väger 15 gram e11er mer. Fö1jande stämp1ar ska11 finnas på arbete ti11verkat i Sverige.

emma

eeeczza

99mm

Ansvarsstämp1arna på arbeten t111verkade i Sverige består av: Ti11verkarstämpe1 registrerad hos SP, t ex ALC. Ortsmärke, t ex U för Uppsa1a. Finha1tsstämpe1, t ex 18 K för 18 karats gu1d e11er 925 för si1ver med 925 tusende1ar si1ver, en kva11tet som benämnes STERLING. Årsbeteckning, t ex D10 för år 1978, E10 för år 1979 etc.

K0ntro11stämpe1 på arbeten ti11verkade 1 Sverige utgörs av tre kronor i trepassformad skö1d kattfoten, åtfö1jd av S för si1ver och P för p1atina.

Arbeten ti11verkade utomlands ska11 stämplas en1igt fö1jande.

@750

üêsso

®®950

Importörens ansvarsstämpe1 är endast finha1tsstämpe1n som för

gu1dkva1iteten 18 karat 1b1and kan vara 750, dvs 750 tusende1ar

guld. K0ntro11stämpe1 på arbeten som importeras utgörs av tre krønor i ova1 skö1d åtföljd av S för si1ver och P för platina.

Internationeiia kontrollstämpiar är uppiysningsvis fö1jande.

@ @@

GULD SILVER PLATINA 750 tusendeiar 925 tusendeiar 950 tusendeiar guid, dvs kva- siiver, dvs platina iitet 18 karat STERLINGkva1itet

På tennarbete som inte givits utseende som 1iknar äde1meta11arbete får anbringas stämpiar i re1ief iiknande för äde1meta11arbete föreskriven ti11verkarstämpe1, årsbeteckning och ortsmärke. Bokstäverna ska11 dock utföras i frakturstii e11er förenkiad frakturstii.

Eniigt skrivmaterie1kungöre1sen (1964:504) meddeiar SP godkännanden av sådant materie1. SP ska11 dessutom åriigen i januari månad kungöra förteckning över de s1ag av skrivmaterial som är godkända.

Godkänd produkt ska11 vara märkt på föijande sätt där bokstäverna identifierar ansvarig firma och sifferbeteckningarna produkten.

*år

SVENSKT ARKIV - ABC 123

När trycketiketten inte medger denna 1090 används van1iga bokstäver för SP (t ex på ku1pennpatroner). För arkivpapper ti11iämpas vattenstämpel utan SP:s iogo e11er kod - endast SVENSKT gARKIV, tiiiverkare och tiilverkningsår anges.

Tiiiverkare e11er huvudförsäijare av träskyddsmedei som förebygger röta e11er förebygger och utrotar husbock kan efter ansökan få medlet godkänt av statens provningsanstalt. Kraven för godkännande finns pubiicerade i statens pr0vninqsansta1ts skrifter K60-1 och K60-2. Kontr011en omfattar de1s kemisk sammansätt-

SOU l982:38

ning, dels biologisk effekt. Provföremål för kontroll av biologisk effekt bereds av SP och själva provningen utförs av lantbruksuniversitetet.

Förteckning över godkända medel publiceras årligen i serien SP-GOD. En förutsättning för denna publicering är att tillverkaren respektive huvudförsäljaren inlämnar en skriftlig förbindelse till SP avseende bland annat fortlöpande kontroll av medlens sammansättning enligt ett av SP uppställt formulär.

Den årliga kontrollen innebär att SP genom uttagna stickprov kontrollerar att medlens kemiska sammansättning inte avviker från det ursprungligen godkända provets.

Träskyddsmedel som används när Svensk Byggnorm följs skall vara upptaget i SP:s godkännandelista. Denna lista upptar f n ett 40-tal medel från elva olika tillverkare.

Statens strålskyddsinstitut (SSI)

Instruktion den 17 juni 1976 (nr 481).

Med stöd av strâlskyddslagen (1958:110) och strålskyddsförordningen (1958:652) utfärdar statens strålskyddsinstitut de föreskrifter som är erforderliga från strålskyddssynpunkt. Strålskyddslagen är tillämplig på radioaktiva ämnen, tekniska anordningar avsedda att sända ut joniserande strålning samt vissa källor till icke-joniserande strålning.

Vissa konsumentartiklar innehåller radioaktiva ämnen, t ex brandvarnare och vissa typer av kikare och kompasser. Införsel, handel och användande av dessa produkter regleras med stöd av strålskyddslagen och de tillämpningsföreskrifter som utfärdas av SSI. SSI godtar inte att konsumentartiklar innehåller radioaktiva ämnen om inte

[denna beståndsdel fyller väsentliga säkerhetsfunktioner.

Vidare finns vissa konsumentartiklar, som utsänder joniserande strål ning, t ex TV-apparater, eller icke-joniserande strålning, t ex sol

1ampor och 1asrar. Även användningen av dessa med stöd reg1eras av såvä1 strå1skydds1agen som av SSI utfärdade ti11ämpningsföreskrifter.

Fö1jande av SSI utgivna bestämmelser gä11er konsumentvaror.

SSI FS 1977:1 rökdetektorer och brandvarnare som innehå11er strå1kä11a med radioaktivt ämne

SSI FS 1978:1 bäringskikare som innehå11er strå1kä11a i form av tritium1jus

SSI FS 1979:1 pej1kompasser som innehâ11er strå1kä11a i form av tritium1jus

SSI FS 1979:2 brandvarnare som innehå11er strå1kä11a med radioaktivt ämne

“ss1 FS 1930:2 1asrar

SSI FS 1981:7 tekniska anordningar i vi1ka som bieffekt a1stras joniserande strå1ning, s k parasitär röntgenstrâ1ning SSI FS 1982:1 so11amp0r

Författningarna föreskriver att typprovning ska11 ske från strå1skyddssynpunkt. Typprovning ska11 ske vid riksprovp1ats e11er vid SSI om rikspr0vp1ats inte har utsetts.

Strå1skydds1agens bestämme1ser innebär att produkt som innehå11er

radioaktivt ämne inte får med mindre sä1jas än att SSI har godkänt varan. Som fö1jd härav finns i föreskrifterna inga krav på att provade produkter behöver märkas på så sätt att det framgår att produkten är provad.

Andra märkningsbestämme1ser än sådan som direkt avser provningsgodkännande finns dock i några föreskrifter rörande s k konsu-

mentprodukter. I SSI FS 1978:1 och 1979:2 finns krav

på märkning (med sky1t) som anger att produkten innehå11er radioaktivt ämne att detta ämne är tritium (för bäringskikare resp pej1kompass) samt den aktivitet innehå11er..I

tritiumprodukten SSI FS 1979:2

finns krav på varningssymb01 för joniserande strå1ning (gä11er brandvarnare) samt SSI:s råd om hur kasserade brandvarnare bör tas om hand. Märkning ska11 en1igt bestämme1serna ske direkt på produkten.

Bestämmelser om provning och märkning av lasrar och sollampor

finns i ss1 FS 198052 resp ss: Ps 1982:1, Vad gäller kompasser

med radioaktiv lysfärg är enskilt innehav och instrumenttavlor av sådana beslut av strålskyddsmyndigheten den 29 januari enligt 1959 undantaget från tillståndstvång m m enligt strålskyddslagen.

innehåller ansvarsbestämmelser där den som inte Strålskyddslagen och tillämpningsföreskrifter som meddelats med stöd följer lagen härav kan dömas till böter eller fängelse.

Televerket

Instruktion den 3 december 1965 (nr 842).

Televerket av kommerskollegiet och numera av tillämpar tidigare statens industriverk utfärdade föreskrifter (se SIND). Televerket utfärdar dessutom egna föreskrifter med stöd av radiolagen och regeringens kungörelse (1967:446) om radiosändare. (1966:755) Televerkets föreskrifter rör två väsentligt olika delområden,

nämligen

radiostörningar, för vilka statens industriverk a) radio (utom utfärdar föreskrifter), där televerket är tillsynsmyndighet

dataöverföring m m, där televerket förb) telefoni, telegrafi, valtar de nationella telenäten.

Bland föreskrifter rörande radio kan nämnas Tekniska bestämmelser i 27 MHz-bandet (TFS 8:93 C). Här för privatradioanläggningar att all som avses tas i bruk föreskrivs ny privatradioutrustning

fr 1981 måste vara provad* och typgodkänd av te-

0 m den 1 juli leverket. Den skall dessutom vara försedd med tillfredsställande märkning som visar att apparaten är typgodkänd, anger godkännandets samt normal driftsspänning. Privatradioregistreringsnummer som tagits i bruk före den 1 juli 1981 och som uppanläggningar bestämmelser, fâr innehas och användas fram till fyller tidigare den l juli 1991.

x Provning enligt föreskrifternas bestämmelser kan även godtas ske av annan men godkännande kan enopartisk provningsanstalt dast lämnas av televerket.

SOU l982:38

Beträffande de föreskrifter som rör de nationella telenäten har televerket i föreskrift med dokumentnummer 8210-A 101 inskrivit nedanstående bestämmelse.

All som skall anslutas till televerkets apparater

utrustning

eller skall godkännas av televerket innan

ledningar anslutning

får att skall kunna lämnas fordras att det-

ske. for godkännande

ta eg strider mot televerkets policy och att utrustningen uppfyller gällande tekniska och funktionella krav.

Gällande tekniska och funktionella krav rörande de nationella telenäten återfinns i televerkets dokumentförteckning 1000-A 112 Tvingande tekniska föreskrifter. Televerkets godkännande innebär endast att utrustningen får anslutas till telenätet på angivet sätt och innefattar således inte någon bedömning av utrustningens kvalitet eller driftsäkerhet. Det får därför - föreskrift enligt ej utiyttjas i reklam eller på annat sätt som en kvalitetsgaranti.

Inom televerket har föreskrifter om märkning av privatägd utrustoch typgodkänts för till televerkets ning som provats anslutning nät utfärdats år 1981. Krav på märkning (“T-märkning“) av utrustsom säljs till abonnenterna gäller från den l juli l982. Märning ket irnehåller televerkets emblem och ett tillståndsnummer.

Vid typgodkännanden enligt televerkets olika föreskrifter förekommer inte märkning i form av symbol eller viss logo. Televerkets emblem används endast för äganderättsmärkning av verkets egen Jtrustning.

Televerket har mycket små möjligheter att ingripa då verkets föresrifter angående abonnentägd utrustning ansluten till telenäten inte följs. Verket kan informera om de villkor som gäller, koppla bort otillâtet anslutna apparater, men däremot inte ta sådana apparater i beslag eller förhindra försäljning av dem. Om däremot föreskrifter angående radioutrustning inte följs kan televerket dra in vederbörandes radiotillstånd. Som ytterligare åtgärd kan televerket anmäla förhållandet till åtal. Påföljd kan bli böter eller fängelse men följden kan också bli att radioutrustningen tas i beslag och eventuellt förklaras förverkad.

Trafiksäkerhetsverket (TSV)

Instruktion den 10 november 1967 (nr 654).

TSV har ett stort anta1 föreskrifter i vi1ka krävs provning, typoch märkning. I många fa11 kan ti11verkarintyg ergodkännande sätta myndighetsgodkännande.

I de f1esta fa11 avser godkännandet produkter (f0rdonskomponensom inte direkt av konsument utan endast av fordonster) köps ti11verkare. Kontro11 av att komponenterna är av godkänd typ genomförs van1igtvis av AB Svensk Bi1provning.

TSV har exempe1vis utfärdat fö1jande föreskrifter i vi1ka krav stä11s b1 a på att produkt ska11 provas för att godkännas.

Reg1er om skyddshjä1m (TSVFS 1980:83) Föreskrifter om ref1exmärken för skyddshjä1m (TSVFS 1978:30) Föreskrifter om be1ysnings- och ref1exanordningar på cyke1

(isvFs 1980:7)

Föreskrifter om typgodkännande av strå1kastare, bakiykta och generator ti11 cyke1 (TSVFS 1980:8) Bestämme1ser om brands1äckare (TSVFS 1977:71) Reg1er om dimbak1yktor (TSVFS 1980:84) Föreskrifter om pâskjutsbroms på s1äpvagn som drages av bi1 (TSVFS 1980:6) Föreskrifter om färdskrivare för buss och 1astbi1 (TSVFS 1980:1) Reg1er om typgodkännande av LGF-sky1tar (TSVFS 1981:31)

Provning ska11 ske vid riksprovp1ats. Syfte med provningen är att ti11se att samt1iga tekniska minimikrav är uppfy11da främst med tanke på trafiksäkerheten.

TSV har i föreskrifter bestämt att provade och godkända produkter ska11 märkas en1igt nedanstående tabe11.

produkt :Märkning

3kydd5hjä]m e11er SIS-märkt

Refiexmärken för X-V RM skyddshjäim

Strålkastare ti11 cykel X-nr C5 E119

Bakiykta tiil cykei x-nr CB eiier

Generator ti11 cykei X-nr CG 6179? 01 w Refiexanordning på cykei -markt eiier SP (:) Eidsläckningsanordning SIS-märkt + typbeteckning. vari i buss och gengasdriven går bokstaven B person- eiier iastbii

Dimbakiyktor på fordon -märkt (:) I x-nr Ps e11er TSV eller Påskjutsbroms på släpvagn som drages av bi] VoV, XnT OC P

är Färdskrivare och X-HP FS 9116 SP

dia-

Uli

grambiad ti11 färdskri-_

vare för buss och iastbii

LGF-skylt för markering av I x-nr Lf

Iångsamtgående fordon

Märkning skaii ske direkt på produkten.

Eniigt TSVFS 1978:3 kan typgodkännande meddeias för s k skyddsanordning (biibarnstoi) för barn i bi1. Typgodkännande behövs dock inte för att skyddsanordning skaii få användas. Ansökan om typgodkännande lämnas tili TSV. Ti11 ansökan ska11 fogas provningsprotokoii från statens väg- och trafikinstitut. Typgodkännandemärkningen består av T x-nr SB.

TSV utfärdar även bestämmeiser om märkning utan föregående provning. Det gä11er exempeivis viss varningsmärkning i traktorförarhytt, i husvagnar avseende ventiiation samt i bussar i yrkesmässig trafik angående bi a högsta antai förpassagerare, rökning bjuden etc.

- BILAGA 10 PROVNING, MÄRKNING OCH EGENSKAPSREDOVISNING FÖRETAG OCH ORGANISATIONER

Försäkringsbolagen - Svenska Stöldskyddsföreningen

Det förekommer att försäkringsbolag i skadeförebyggande syfte att skall använda vissa skadeförekräver försäkringstagaren eller Sådana krav ställs i förbyggande anordningar produkter. säkerhetsföreskrifter, men kan också utgöra en säkringsvillkorens vilket innebär att försäkringen gäller s k omfattningsbestämmelse, säkerhetsnivå Kraven är oftast förekomendast om viss uppfylls. mande i företags- och affärsförsäkringar, men finns även i privat-

dvs villa-hem och fritidshusförsäkringar, personers försäkringar, bil-, motorcykel- och båtförsäkringar.

som huvudsakligen finansieras via Svenska Stöldskyddsföreningen, provar och informerar om fysiska stöldskydd, försäkringsbolagen, gångjärn och andra liknande beslag. dvs främst låsanordningar, bedriver informationsverksamhet via pressmeddelanden Föreningen i olika tidskrifter. Genom samarbete med Svenska och artiklar framställs en eller ett par gånger per âr Brandförsvarsföreningen till tidningen Brandförsvar. Ett en särskild stöldskyddsbilaga nära samarbete rum med polisens brottsförebyggande enheter, äger som i stor utsträckning använder föreningens informationsmateriel vid sin information till allmänheten. Detsamma gäller försäkringsinformation från Stöldbolagen, som via sina kundtjänster sprider

skyddsföreningen.

Vissa måste användas enligt försäkringsstöldskyddsanordningar Det innebär att vid skada sänks eller uteblir ersättvillkoren. ningen från försäkringsbolaget om godkända stöldskyddsanordningar som genomförs av provningscenter vid inte använts. De provningar ligger till grund för försäkringsbolagens Stöldskyddsföreningen genom Försäkringsbolagens Service AB - FSAB). godkännande (som sker har dock frihet att i det enskilda fallet Varje försäkringsbolag ställa högre eller lägre säkerhetskrav än de som gäller enligt

FSAB:s generella regler.

Provningar görs på t ex cykellås, hänglås, billås, hela fönster inklusive fönsterkarm, hela dörrar inklusive dörrkarm, galler samt värdeskåp och dörrar till värdeskåp m m (de sistnämnda enligt gemensam nordisk standard). Vid kan inte provningarna alltid användas enbart fastställda metoder i vilka anges tekniska mätningar, utan vid laboratoriet söker man imitera en vanlig inbrottstjuv, dvs man bryter, bänder, sågar och gör en allmän bedömning av stöldskyddets effektivitet. Ibland har man satt som

minimikrav att ett stöldskydd skall tåla under angrepp minst fem minuter. Hur detta angrepp skall vara beskaffat beror på angriparens fantasi. Andra svenska laboratorier som provar stöldskyddsmaterial använder sig av standardiserade provningsmetoder, vilka man på inte

Stöldskyddsföreningen alltid anser vara tillräck-

liga i sammanhanget. Inbrottstjuven vet ju inte att han ska

arbeta efter de standardiserade metoderna.

Stöldskyddsföreningens

krav omfattar fler egenskaper hos stöldskydden än svensk standard. Produkter, som inte godkänts vid modifieras provningen, ofta av fabrikanten så att de kan godkännas vid nästa prov.

Provningarna görs på uppdrag av tillverkare och syftar till att konstatera huruvida vissa minimikrav är uppfyllda. Provningarna bekostas av uppdragsgivaren. Jämförande provningar, som syftar till att kvalitetsgradera godkända skyddsanordningar, vill man inte åta sig. Däremot kan man åta att sig prova en fabrikants sortiment av t ex säkerhetskedjor och hänglås och kvalitetsgradera de som inte uppfyller kraven.

Förteckningar ges ut över av försäkringsbolagen godkända produkter. Godkänd produkt skall vara märkt så att den kan identifieras. Vanligaste märkningen är fabrikantens namn eller varumärke samt en entydig typbeteckning. I andra fall kan föreskivas en skylt som i klartext anger att varan är godkänd.

Nedan följer nâgra exempel på text som är hämtad från vissa bolags försäkringsvillkor och från pågående utvecklingsprojekt.

êêrêSilE-!illEQr_f§r_P9§§§9

\Vid höga lösörevärden gäller att:

Alla ytterdörrar, utom terrassoch balkongdörrar, skall vara med av försäkringsbolagen godkänt lås med godkänt slutbleck.

Nyckel får inte kvarlämnas i låset.

Werrass- och balkongdörrar, som är belägna lägre än 4 m över markplan eller annat ståplan av vad slag det vara må, skall vara låsta

på samma sätt som ytterdörrar l ovan eller enligt med godkänt låsbart

spanjoletthandtag.

Förslag till gemensam norm för

villa-hemförsäkring att gälla från

år l98l

Vid stöld ur stöldskyddsskåp:

Fanns egendomen i stöldskyddsskâp kan du få ersättning för stöld

och skadegörelse om gärningsmannen brutit upp skåpet med våld.

Ett stöldskyddsskåp är ett

förvaringsskâp där det av märkning

framgår att det godkänts av

försäkringsbolagen som stöldskydds-

skåp.

YiELEXL§l§E§19=

Du kan få ersättning för cykel vid stöld

om gärningsmannen med våld brutit sig in i lokal där cykeln förvarades,

om cykeln var låst med monterat cykellås godkänt av försäkringsbolagen.

l98l-0l-0l var följande godkända:

Anchor l30, Assa-Stenman blocklås (även HCB-låset av blocklåstyp), Basta l0O E och l0O F, Optimus l45, Origolåset 8021, 8023 och 8022 (tidigare benämnt

Båstadslåset) samt Trelock l56.

Anordning som används för att värma eller torka fordonet eller del av fordonet skall vara godkänd för detta ändamål av Statens

Provningsanstalt, Sprängämnesinspektionen eller Svenska

Elektriska

Materielkontrollanstalten (SEMKO). Fabrikantens

anvisningar skall följas.

När fordonet lämnas skall det vara låst med godkänt stöldskydd. Stöldskyddet skall uppfylla de internationella ECE reglemente nr l8, vilka antagits av Sverige.

SOU l982:38

Villkor för småbåt:

Ersättning lämnas inte

« för förlust eller skada på utombordsmotor som tappats eller lossnat, för stöld av motor som inte varit fastlåst med av stöldskyddsföreningen godkänd låsanordning eller inlåst, för stöld av segel eller annan båtutrustning om föremålet i fråga inte varit fastlåst eller inlåst.

Som framgår av exemplen på villkorstext är formuleringarna inte enhetliga. Där så är möjligt hänvisar man till godkännande av myndighet eller annat statligt organ, i andra fall till godkännande av Stöldskyddsföreningen. Man strävar dock efter att på sikt få ett enhetligt förfarande och enhetlig skrivning.

Handikappinstitutet

Handikappinstitutets verksamhet grundas på ett avtal den

24 mars 1977 mellan staten och landstingsförbundet. Till avtalet

är stadgar för institutet. Enligt dessa har institutet

bilagda till uppgift bl a att

ange hjälpmedelshanteringens inriktning och därvid utfärda de riktlinjer, tillämpningsföreskrifter m m. som behövs, svara för en kontinuerlig utgivning av en hjälpmedelsförteckning och prova och egenskapsdeklarera hjälpmedel och därvid även bedöma skäligheten i olika hjälpmedels prissättning.

har således till uppgift att svara för en Handikappinstitutet kontinuerlig utgivning av en hjälpmedelsförteckning (se även kapitel 2.3.1.4). Med denna vill man bl a uppnå en enhetlig hjälpmedelsförsörjning för hela landet, så att behovet och inte

SOU l982:38

bosättningsorten blir avgörande för möjligheten att erhålla hjälpmedel.

På förteckningen uppförs i första hand de hjälpmedel som handikappinstitutet efter noggrann prövning rekomenderar landstingen att kostnadsfritt utlämna till handikappade. Landstingen har kostnadsansvaret för dessa hjälpmedel och respektive landstings politiska organ fattar beslut om att följa eller göra avwikelser från handikappinstitutets rekommendation. Förteckningen omfattar vidare vissa hjälpmedel som bekostas av den allmänna försäkringen de s k kostnadsfria förbrukningsartiklarna såsom sprutor, stomo- och urinuppsamlingspåsar. Denna del av njälpmedelsförteckningen är i sin helhet, såväl när det gäller artiklar, sortiment och ordinationsrätt, bindande.

Rätt att ordinera artiklar ur hjälpmedelsförteckningen har endast personal anställd av landstingen exempelvis, läkare, arbetsterapeut, sjukgymnast och logoped. Undantag från denna regel gäller kostnadsfria förbrukningsartiklar för vilka även privatpraktiserande läkare har ordinationsrätt.

Ett ordinerat hjälpmedel är i princip att betrakta som ett lån och ägs därför formellt av landstinget.

De flesta av de produkter som upptas av hjälpmedelsförteckningen är provade och rekommenderade av handikappinstitutet. I förteckningen anges även hela produktgrupper när det gäller enklare hjälpmedel. Dessa har dock inte alltid provats. För provning före godkännande anlitas bl a statens anläggningsprovningar (SA), Möbelinstitutet och statens provningsanstalt (SP). I vissa fall rekommenderar institutet att företag provar sina produkter vid vissa vårdinstitutioner.

Förutom hjälpmedelsförteckningen ger institutet ut produktinformation om av institutet godkända produkter.

SOU l982:38

Regummeringsspecialisternas förening

Branschorganisationen Regummeringsspecialisternas förening (RS) har som medlemmar cirka 30 företag inom regummeringsbranschen. Ett villkor för medlemskap är att företagen träffar avtal med statens provningsanstalt om tillverkningskontroll.

Kontrollen utförs enligt anvisningar och normer som utarbetats av RS i samråd med trafiksäkerhetsverket och statens provningsanstalt. Kontrollen sker genom årliga besök vid företagen varvid kontrolleras att maskinpark och arbetsmetoder uppfyller ställda krav. Dessutom uttas kvartalsvis stickprov av regummerade däck som provas vid SP:s laboratorier.

Om kravspecifikationerna är uppfyllda får företagen märka de däcken med SP-märket (SP med krona över) samt ett regummerade tresiffrigt nummer som identifierar företaget.

Cirka l5 företag som inte är medlemmar i RS har även tecknat kontrollavtal med SP. Kontroll och märkning sker på samma sätt som ovan. Utöver de här nämnda torde finnas ytterligare ett 50-tal små företag som utför regummering.

Specialidrottsförbunden

I Sveriges Riksidrottsförbund ingår närmare 60 specialförbund av dessa förbund tillämpar ett för olika idrottsgrenar_ Några med av sport- och idrottsartiklar.

system godkännandemärkning

skall vissa normer för att bli godkända. Artiklarna uppfylla

Normerna, som uppställs av de olika förbunden eller deras internationella organisationer, kan med hänsyn till artiklarnas funktion indelas i olika kategorier beroende på de krav som skall nämligen säkerhet, regelmässigt utförande och allmän uppfyllas, Godkännandet framgår i de flesta fall av ett märke lämplighet. som satts eller förpackningen. I ett fåtal fall medpå varan följer en särskild trycksak med upplysning om vad godkännandet

innebär. Godkända varor får användas vid tävlingar.

I förbundens tidskrifter lämnas med jämna eller ojämna mellanrum information om vilken utrustning som är godkänd för tävling.

En företeelse som är närbesläktad med godkännandemärkning-är att rekommenderar visst fabrikat. Det har föreidrottsorganisationer kommit att sådana rekommendationer förbehållts viss eller vissa leverantörers vanligen mot viss ersättning till orgaprodukter, har också bestämmelser nisationen i fråga. Många organisationer om att endast vissa fabrikat får användas i tävlingssammanhang.

har förekommit att en idrottsorganisation i samarbete med Tidigare en fabrikant utarbetat en viss produkt. Produkten försågs vanligen utarbetad i ett sådant samarmed ett märke som angav att den var bete. Den nuvarande tendensen är emellertid att förbunden alltmer går ifrån godkännandemärkningar och liknande företeelser.

SPRI (sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut)

Huvudmän för institutet är dels staten, dels landstingsförbundet.

har sina förutsättningar en rådgivande, rekommende- Spri enligt rande och allmänt informerande funktion gentemot sina ägare, sjuk- vårdshuvudmännen. Formellt har Spri ingen myndighetsfunktion rekommendationer i praktiken har lika även om Sprizs många gånger stor genomslagskraft som myndighetsföreskrifter.

ger ut fem publikationsserier. En av dessa, Spri specifika- Spri tioner, är av särskilt intresse i detta sammanhang. Spri specifikation är svensk sjukhusstandard, dvs branschstandard.

krav avseende mått, material, prestanda etc för Standarden anger olika som används i sjukvården. Där så erfordras anges produkter även de provningsmetoder som skall användas för att kontrollera att kraven är uppfyllda.

Tillämpning av standard är frivillig. Den vanligaste användningen av standard är som tekniskt underlag, vid kravspecifikation, upphandling. I och med att köpare och säljare är överens om att tillämpa standarden får den bindande kraft för parterna. I vissa fall ges en standard bindande karaktär genom att en myndighet hänvisar till standarden t ex i föreskrifter. Den myndighet som i Sprizs fall kommer i fråga är normalt socialstyrelsen.

I standarden kan utöver de tekniska kraven på den aktuella produkten även föreskrivas typprovning sätt. I på närmare angivet sådana fall räcker det inte att leverantören försäkrar att den erbjudna produkten fyller standardens tekniska krav, utan han måste kunna förete ett protokoll från utförd av en typprovning opartisk provningsinstans.

Om en standard, som innehåller typprovnings- eller annat provningskrav, görs bindande genom avtal eller myndighetsföreskrift, blir alltså även kravet på provning bindande.

Märkning av varor i identifieringssyfte föreskrivs i Spri specifikationer. Exempel på sådana märkningar är Spri-beteckning (ordet Spri + specifikationsnummer) i textila plagg, färgmärkning som anger dimension på injektionskanyler, färgmärkning på gasledningar och kopplingar för att ange innehåll.

För vissa medicintekniska produkter utarbetar marknadsöver- Spri sikter. Dessa kan någon gång ingå som textavsnitt i Sprizs publikationsserie Råd eller Rapport, men vanligen utges de separat. I det senare fallet blir köparen automatiskt abonnent på uppdaterande information om den aktuella produkten.

Spri Materialprovning AB, som är ett dotterbolag till Spri, utför på uppdrag granskning och provning av bl a medicinska apparater, hygienutrustning (t ex desinfektorer), engångsartiklar och kemisktekniska produkter, med avseende på viktiga funktionella egenskaper och säkerhet. Arbetet baseras vanligen fastpå av Spri

SOU l982138

ställda eller standarder. Någon märkning produktgranskningsprogram eller produkter sker ej. Provningsresultaten av granskade provade dokumenteras i protokoll.

Svenska Elverksföreningen

utfärdar bestämmelser om krav av- Svenska Elverksföreningen inga Av de el-leveransbestämmelser och seende provning och märkning. installationsbestämmelser som rekommenderas av föreningen framgår anslutna skall uppfylla de

emellertid att (ab0nnent)anläggningar

av statens industriverk utfärdade elsäkerhetsföreskrifterna.

även vissa rekomendationer om Svenska Elverksföreningen utger att teknisk utrustning av skilda slag skall uppfylla specifikationerna enligt svensk (SEN, SIS) eller internationell (IEC) standard vilket kan innebära krav på provning hos tillverkaren. dock själv vilka tekniska bestämmelser Varje föreningsmedlem avgör som skall tillämpas.

Svenska Gasföreningen

har för apparater av-

Svenska Gasföreningen typgodkännaderegler

sedda att anslutas till stadsgasnät. För att få ansluta spisar, gastorktumlare och kafé- och restaugasbrännare, gasvärmepannor, för vara typgodkänd av rangutrustning gas måste apparaten Som bevis på typgodkännandet skall produkten Svenska Gasföreningen. vara försedd med föreningens godkännandemärke.

Svenska Vatten- och Avloppsverksföreningen (VAV)

för avsedda för användning VAV utfärdar typgodkännanden produkter och till markförlagd del av va-installation. i allmän va-anläggning

har, när det gäller va-instal-

Av VAV utfärdat typgodkännandebevis

utfärdat av stalation, samma giltighet som typgodkännandebevis tens och ska därmed godtas av byggnadsnämnd på samma grunplanverk der som planverkets godkännanden.

All godkännandeprovning bör utföras av officiell provningsanstalt,

men även annan av VAV godkänd provplats kan godtas. Av VAV tyd-

godkänd materiel krävs i vissa fall för till anslutning kommunalt vattenledningssystem- och avloppsledningssystem.

Anvisningar som förordar frivillig provning utfärdas inte.

Någon enhetlig märkning som visar att produkten är provad och typgodkänd finns inte. Fabrikant är skyldig att märka typgodkända produkter så att de kan skiljas från övriga produkter.

SOU l982:38

BILAGA ll INTERNATIONELLA UVERENSKOMMELSER ANGÅENDE TEKNISKA HANDELSHINDER

Bilagan i sin helhet (till delar i sammandrag) är hämtad ur Tredje utrikeshandelsbyråns vid Kommerskollegium promemoria den ll januari l980 med titeln “Översikt av internationella överenskommelser på det handelspolitiska området beträffande s k tekniska handelshinder.

GATT

I allmänna tull- och handelsavtalet

(GATT]-stadgan) från år l947

återfinns de regler som rör tekniska handelshinder i stadgans artikel III ang. nationell behandling i fråga om intern beskattning och regleringar. Härutöver finns särskilda regler avseende ursprungsbeteckningar. Enligt dessa (artikel IX) bör de svårigheter och olägenheter som bestämmelser om ursprungsbeteckningar kan förorsaka exporterande lands handel och industri nedbringas till ett minimum. Med hänvisning till denna artikel utfärdade de avtalsslutande parterna år l958 en rekommendation vilken enligt staterna skall begränsa krav till på ursprungsbeteckning de fall då sådan märkning är oundgängligen nödvändig för den slutlige köparens information.

Utöver de regler som är upptagna i GATT-stadgan gäller fr 0 m den l januari l98O en särskild inom GATT träffad överenskommelse om tekniska handelshinder. överenskommelsen (se prop l979/80:24) gäller varor och omfattar tekniska föreskrifter, standarder och system för provning av varor utarbetade av

(certifieringssystem)

statliga och lokala myndigheter och enskilda GATT-överensorgan. kommelsen innebär endast direkta åtaganden när det gäller statliga myndigheter. I övriga fall skall regeringen vidta rimliga åtgärder som står dem till buds för att att överenskommelsäkerställa sens bestämmelser följs.

1 General Agreement on Tariffs and Trade

Enligt artikel 2 i GATT-överenskommelsen får tekniska föreskrifter och standarder inte utarbetas, antas eller tillämpas med avsikt att skapa hinder för internationell handel. Importerade varor får inte diskrimineras i jämförelse med varor av inhemskt ursprung eller varor med ursprung i olika länder. Vidare skall säkerställas att varken tekniska föreskrifter eller standarder i sig, eller deras tillämpning får till effekt att oberättigade hinder för internationell handel skapas.

När det finns behov av tekniska föreskrifter eller standarder och det finns relevanta internationella sådana skall länderna använda dessa eller relevanta delar av dem som grundval för de tekniska

föreskrifterna eller standarderna. Undantag från denna tvingande.

bestämmelse kan enligt artikel 2.2 göras mot bakgrund av

nationella säkerhetsbehov för att förhindra bedrägliga förfaranden till skydd för människors hälsa eller säkerhet djur eller växters liv eller hälsa miljöhänsyn fundamentala klimatiska eller geografiska faktorer fundamentala teknologiska problem.

Dock får sådant undantag göras endast under förutsättning att åtgärderna inte tillämpas på ett sätt som utgör en form av godtycklig eller orättvis diskriminering mellan länder i vilka det råder samma betingelser eller för att vidta en förtäckt begränsning av den internationella handeln.

överenskommelsen innehåller även en regel, som säger att de anslutna länderna inom ramen för sina resurser aktivt skall medverka till att harmonisera tekniska föreskrifter och standarder. Detta harmoniseringsarbete skall ske genom deltagande i respektive internationellt standardiserande organs utarbetande av internationella standarder för varor.

Tekniska föreskrifter och standarder under utarbetande, som inte iöverensstämmer med internationella standarder och som bedöms få ven väsentlig inverkan på andra parters handel, skall anmälas i en publikation. Uppgifter som avser tekniska föreskrifter skall också notifieras andra parter via GATT-sekretariatet. Part har därefter rätt att begära närmare upplysningar och lämna skriftkommentarer. När det gäller brådskande problem rörande liga bl a säkerhet kan en föreskrift dock sättas i kraft omedelbart. skall då ske till GATT-sekretariatet i efterhand. Notifiering av den tekniska föreskriften och standarden skall till- Kopia handahållas Samtliga tekniska föreskrifter och stanpå begäran. darder skall publiceras. Med undantag för brådskande ärenden skall skälig tid anslås mellan det att teknisk föreskrift publiceras och att den träder i kraft så att producenter ges tid att anpassa sina varor till importlandets krav.

När det gäller provning av importvaror i syfte att säkerställa att dessa överensstämmer med tekniska föreskrifter eller standarder fâr ingen diskriminering ske till förmån för inhemsk producerade varor. Provningsresultaten skall på begäran göras tillgängliga så att eventuella ändringar kan ske. Konfidentiell information skall respekteras. För att underlätta handelsutbytet skall provningsresultat i andra länder godtas när detta bedöms möjligt av importlandet.

När statliga tillämpar certifieringssystem får dessa myndigheter inte utformas eller tillämpas med avsikt att skapa handelshinder. Detta innebär bl a att utländska leverantörer skall kunna utnyttja systemet på ett sätt som inte är mindre förmånligt än vad som medges inhemska leverantörer. Även certifieringssystemets regler skall anmälas, publiceras och notifieras på samma sätt som gäller för tekniska föreskrifter. överenskommelsen innehåller dessutom vissa avseende internationella och regionala certifieregler ringssystem. Också sådana certifieringssystem skall tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt.

sou l982:38

En eller flera upplysningscentraler för tekniska föreskrifter, standarder och certifieringssystem skall inrättas i varje anslutet land. överenskommelsen innehåller också avsnitt om särskild och mer förmånlig behandling av u-länder. Hänsyn skall tas såväl till dessa länders särskilda utvecklings- och handelsmässiga behov som till deras teknologiska utvecklingsnivå. För att möjliggöra för dessa länder att ansluta sig till överenskommelsen ges möjlighet att på begäran helt eller delvis bevilja specificerade och tidsbegränsade undantag från skyldigheter enligt överenskommelsen.

EFTA

I artikel l0 i EFTA-konventionen (tillkom år l960) sägs att medlemsstaterna inte får införa eller skärpa kvantitativa restriktioner med avseende på importen av varor liksom att de skall avskaffa sådana restriktioner som fanns vid konventionens ingående. Med kvalitativ restriktion avses förbud eller restriktioner med avseende på importen från andra medlemsstater, vilka upprätthålls genom kontingenter, importlicenser eller andra åtgärder med motsvarande verkan, däri inbegripet administrera åtgärder ock bestämmelser som begränsar importen.

Avsteg från EFTA-konventionens bestämmelser om förbud mot införande och krav på avskaffande av kvantitativa importrestriktioner etc kan stödjas på de undantagsklausuler som finns i konventionen. Dessa undantagsmöjligheter gäller t ex säkerhetsföreskrifter som är nödvändiga för att skydda människors, djurs och väters liv och hälsa. En allmän regel är dock att sådana undantag skall vara nödvändiga för att förverkliga uppställda syften och får inte användas som ett medel för godtycklig eller oberättiçad diskriminering eller till en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna.

Utöver ovan nämnda generella regler enligt EFTA-konventionen finns sedan mitten av 1960-talet en procedur inom EFTA motsvarade den

SOU l982:38

GATT-överenskomelse som trätt i kraft den l januari l980. Enligt EFTA-proceduren skall medlemsländerna notifiera varandra om nya tekniska föreskrifter eller ändringar i befintliga föreskrifter. Denna informations- och konsultationsprocedur benämns INST-proce-

duren (International Standardization). Dessa notifikationer

skall bl a redovisa huruvida en föreslagen föreskrift är identisk med eller avviker från tekniska specifikationer som utarbetats av internationellt eller regionalt organ och om möjligt skall skälen till avvikelsen anges.

EFTA:s råd har antagit vissa riktlinjer och rekommendationer i anslutning till samarbetet inom EFTA med att tekniska undanröja handelshinder. Rådet har bl a i Allmänna riktlinjer (år l968) framhållit att när relevanta rekommendationer från internationella standardiseringsorgan skall medlemsländerna föreligger utan onödig tidsspillan och med endast absolut avförsvarliga vikelser låta dessa rekommendationer till för länligga grund dernas nationella tekniska föreskrifter. EFTA-rådet har vidare år l975 i rekommendationer medlemsländerna att uppmanat vidta åtgärder för att förbättra informationen om arbetet i internationella organisationer, stimulera arbetet och myndigheternas deltagande i internationella standardiseringsorgan samt förbättra konsultationen och koordinationen EFTA-länderna emellan.

EFTA har vid flera olika tillfällen behandlat frågan om ursprungsmärkning. Vid översyn av EFTA-ländernas ursprungsmärkningsföreskrifter åren l969 och l97l konstaterades att vissa sådana föreskrifter avskaffats men att ett antal fortfarande var i kraft. Rådet uppmanade därför medlemsländerna att forcera avvecklingen av återstående ursprungsmärkningskrav, varvid särskilt de som berör EFTA-handeln skulle prioriteras.

§9

I Sveriges frihandelsavtal med EG (Europeiska Gemenskapen) som trädde i kraft år l973 finns en bestämmelse om att ingen ny kvantitativ importrestriktion eller åtgärd med samma verkan skall

införas i handeln mellan Sverige och EG-länderna. Sådana restrik-

tioner som fanns vid avtalets ingående skall vidare vara avskaffade inom vissa tidsramar. I avtalet finns vissa möjligheter att göra avsteg från de aktuella bestämmelserna. Sådana undantag kan t ex göras för föreskrifter som kan motiveras av det nationella intresset att skydda människors och djurs liv och hälsa. Sådana föreskrifter får dock inte utgöra medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan de avtalsslutande parterna. (jfr GATT-avtalet.)

FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE)

Vid ECE:s (Economic Commission for Europe) tjugotredje session

år l968 inrättades Government Officials Responsible for Standardization Policies med uppdrag att överväga dels möjligheter att öka det mellanstatliga samarbetet på regeringsplanet i standardiseringsfrågor inom ramen för ECE, dels åtgärder för att ytterligare effektivisera samarbetet mellan ECE och ickestatliga standardiserande organ.

Government Officials har antagit ett antal rekommendationer beträffande standarder och tekniska föreskrifter. Rekommendationerna behandlar den fortsatta utvecklingen av det internationella samarbetet i standardiseringsfrågor, koordinering av internationellt standardiseringsarbete, harmonisering av nationella standarder och tekniska föreskrifter, hänvisning till standard, behandling av importerade produkter samt metodstudier och utbildning. ECE-regeringarna rekommenderas att när det är möjligt i lagstiftning hänvisa till nationell, internationell eller internationellt harmoniserad nationell standard. Härutöver har Government Officials antagit ett antal definitioner av termer rörande standarder och tekniska föreskrifter. Dessutom har Government Officials antagit en förteckning över varuområden o:h produkter som bör prioriteras i den internationella standardiseringsverksamheten. Denna förteckning revideras kontinuerligt.

BILAGA 12 INFORMATIONSREGLER I KONSUMENTVERKETS RIKTLINJER

Varudekiarationerna mötte i ett anta] utredningar kritik, men ingen ifrågasatte egentiigen deras existens. Konsumentutredningen ansåg t ex att varudekiarationerna måste bruksanpassas bättre, så att inte endast tekniska mätvärden redovisas. Varudekiarationsutredningen vi11e införa nya varudekiarationer, varav en del när det gälide 1iv och hälsa sku11e vara obiigatoriska. Rekiamutredningen *viiie förbättra varudeklarationerna. Även ett anta] motioner i riksdagen har behandiat varudekiarationer. Inte he11er i dessa har dekiarationernas existens ifrågasatts, men väi deras form och inriktning. Detta framgår av biiagorna 3 och 4.

I proposition 1975/76:34 med förslag om ny marknadsföringsiag uttaias av föredragande statsråd vissa tankar om varudekiarationsarbetet.

Beträffande arbetet hos konsumentverket sägs (på sid 18 i propositionen) att:

Konsumentverket har sedan verksamheten påbörjades bedrivit ett utvecklingsarbete rörande märkning, som har grundat sig bi a på erfarenheterna av tiiiämpningen av VDN-systemet. I aprii 1975 har verket faststäiit vissa principer för märkningsarbetet att gälla t v i avvaktan på att stäiining tas ti11 de olika Iagstiftningsförsiag, som har aviämnats på området. Principerna är i huvudsak föijande.

Märkning av produkter som är av betydeise för häisa och säkerhet prioriteras. Sådan märkning ska11 aiitid innehåiia grundkrav och några överbetyg kommer inte att tiiiämpas. Skuiie någon form av obiigatorium införas utgår verket från att hithörande produkter i första hand faiier under obiigatoriet.

För andra produkter kommer verket att utveckia vad man kaiiar a11männa märkningssystem. Viika produkter som ska11 komma i fråga i dessa system biir beroende av verkets aiimänna prioriteringsgrunder. B1 a kommer väsentiiga hushålisekonomiska att beaktas. aspekter Grundkrav kommer att stäiias även vid denna märkning. överbetyg kan men behöver inte utnyttjas. Verket strävar efter att minska resursbehovet genom att avstå från tunga och arbetskrävande rutiner för avtai, kontroii m m.

SOU l982:38

Det kan antas att föredragande statsråd i propositionen från utgått att regler för information i reklamen, som lämnas med stöd av marknadsföringslagen, skall vara ett komplement till de femtio varudeklarationsnormer konsumentverket upprätthåller (sid 95).

Detaljerade riktlinjer om hur produktinformationen bör utformas eller noggranna specifikationer rörande en produkts utformning ställer höga krav på myndigheternas utredningsresurser. Problemet kan åskådliggöras med det faktum, att konsumentverket f n inte finner det möjligt att upprätthålla fler än ett femtiotal normer för VDN-deklarationer. Svårigheterna att utarbeta normer för exempelvis informationslämnande i annonser eller annan marknadsföring torde vara än mer betydande. Hed de resurser som inom överskådlig framtid kan stå till buds för det konsumentpolitiska arbetet torde det inte vara möjligt att annat än i undantagsfall utfärda anvisningar som innehåller mera detaljerade krav på företagens marknadsföring.

Varudeklarationer och reklam behandlas i ett avsnitt (sid 97-98)

och återges nedan i sin helhet.

Företagens produktinformation lämnas dels i anslutning till själva produkten eller säljstället genom varudeklarationer, broschyrer, bruksanvisningar o d, dels mera fristående genom reklam i olika former.

De konsumentpolitiska organens arbete med företagens produktinformation har under tidigare år i stor utsträckning kretsat kring den information som är knuten till den enskilda produkten, i första hand varudeklarationerna. Ett exempel härpå är det s k VDN-systemet för varudeklarationer, för vilket numera konsumentverket svarar. VDN-märket kännetecknar varudeklarationer, som är uppställda i enlighet med VDN-normer. Tillstånd att använda märket kan lämnas den, som förbinder sig att följa bestämmelserna för deklarationerna. För tillståndet utgår en årsavgift.

Varudeklarationsutredningen lämnar i sitt betänkande förslag till en rad åtgärder i syfte att förbättra deklarationssystemet. Utredningen föreslår vidare att avgifterna slopas.

Genom marknadsföringslagens tillkomst blev reklamen på ett annat sätt än tidigare uppmärksammad som ett viktigt inslag i informationen till konsumenterna. Reklamutredningen har ytterligare övervägt reklamens roll härvidlag. Utredningen har funnit att en stor del av konsumenternas informationsbehov på många områden skulle kunna tillgodoses genom reklamen. Utredningen anser därför att åtgärder i syfte att främja en från konsumentsynpunkt lämplig produktinformation inte bör inskränkas till märkning. Samtliga reklammedel bör enligt utredningen kunna utnyttjas.

I likhet med så gott som samtliga remissinstanser ansluter jag mig till reklamutredningens Den innebär uppfattning. en naturlig utveckling av de tankar som har kommit till uttryck i marknadsföringslagen, vilken ju är tillämplig på alla slags marknadsföringsmetoder.

Med detta synsätt får varudeklarationerna och märkningssystemen en något annorlunda roll än de hittills har haft. kommer Avvägningar att behöva göras mellan å ena sidan åtgärder i syfte att främja användningen av varudeklarationer och å andra sidan åtgärder som syftar till att förmå att i eventuella företagen annonser och annan reklam ta in den önskvärda informationen. beredd Jag är inte att här ta ställning till var i detta arbete bör tyngdpunkten ligga. Det måste bli en uppgift, som får lösas i det fortsatta löpande arbetet med dessa frågor.

Med den roll som varudeklarationerna sätt erhåller ter på detta det sig onaturligt att bibehålla avgiftssystemet. Jag avser att återkomma till regeringen i denna fråga. Varudeklarationsutred-

ningens övriga förslag torde få beaktas i det fortsatta arbetet med märkningsfrågorna.

Innehåll i VDN-normer

En varudeklarationsnorm var ett dokument, som innehöll beskriv-

ning av de bestämmelser som omgärdade varudeklaration av viss va-

ra eller tjänst. Den som ville använda VDN:s logotyp måste för-

binda sig att följa normen för den vara som skulle deklareras.

I normen fanns angivet

x vilka provningar och mätningar varan skulle genomgå,

x hur utvärdering av provningarna skulle göras,

x hur deklarationsetiketten skulle utformas och vad den skulle

innehålla,

hur kontroll skulle företas.

Man angav dessutom att själva varudeklarationen skulle vara av-

skild från annan information genom t ex en ram eller liknande.

Inom denna ram (eller på etiketten) fick ingen annan information,

än den som angavs i normen, lämnas.

Uppgifter som skulle finnas på varudeklarationen var:

VDN:s logotyp Varans benämning (samma som i normen) Vilken nonn man använt för deklarationen Mått, vikt, volym etc Innehållsangivelse (t ex beståndsdelar, materialinnehåll, råvaror m m) Värden på testade egenskaper som kunde vara t ex hållbarhet, tålighet mot t ex värme, kyla, belastning, gnidning, slitage etc, krympning, färghärdighet etc.

Endast de tre första uppgifterna skulle finnas på samtliga deklarationer. övriga uppgifter var olika för olika varor. Inom livsmedelssektorn var varudeklarationen huvudsakligen en innehållsdeklaration. När det gällde textilier var skötselråd dominerande.

I vissa fall måste varan gå igenom tester för att kunna klassifi-

ceras som viss vara och därmed nyttja VDN Fakta (så var t ex fallet med toalettvadd).

Sammanfattningsvis kan sägas att VDN Fakta bestod av innehållsdeklaration, användningsområde och i vissa fall funktionsdeklaration och skötselanvisning. Undantagsvis fanns även varningsmärkning. Syftet var att ge en från konsumentsynpunkt relevant helhetsbild av den deklarerade varan.

Övergång till annan information

Konsumentverket syftade, när man lade ned verksamheten med varudeklarationer, åtminstone i början, till att ersätta varudeklarationsnormerna med riktlinjer. När konsumentverket påbörjade sin verksamhet år 1973 fanns ungefär 120 varudeklarationsnormer, varav knappt 50 inom livsmedelsområdet. En del av dessa har ersatts med annan information. Andra normer har inte ersatts med annan information, utan sådan saknas för närvarande. Sådana varor återfinns ofta inom grupperna husgeråd och elektriska hushållsartiklar. Hushållskapitalvaror, som i Danmark och Norge varudeklareras, men som inte har varudeklarerats i Sverige, omfattas inte av riktlinjer annat än vad avser energiförbrukningen hos vissa av varorna. Vis-

SOUgl982:38

sa VDN-normer lever kvar. Särskilt markant är detta vad gäller svensktillverkat porslin.

I tabell A görs en av vilka

genomgång varudeklarationsnormer, som

ersatts med andra typer av information direkt till konsumenterna.

Konsumentverket har emellertid utarbetat inom andra riktlinjer områden än sådana som täcktes av VDN-normer. De flesta riktlinjer innehåller bestämmelser om information. Arten av denna information redovisas i tabell B.

I en del fall reserverar man vissa för varor benämningar som uppfyller riktlinjernas krav på funktion och säkerhet (t ex rid- och skidhjälmar, brandvarnare m fl). I nästan samtliga fall skall dessutom anges tillverkare och typbeteckning (motsvarande).

Det måste emellertid poängteras att den information som meddelas

i enlighet med riktlinjerna oftast inte ger en från konsumentsynpunkt heltäckande bild av varan eller tjänsten. Oftast informeras endast om vissa av de väsentligaste egenskaperna.

Den vanligaste typen av information via riktlinjerna är att information lämnas om begränsningar hos varan vad avser användningsområde eller annat. Varningsmärkning och skötselanvisning är även vanligt förekommande. Informationen får emellertid vara utformad efter marknadsförarens eget gottfinnande om erforderligt budskap lämnas. Undantag finns dock (t ex barnblöjor, där

informationen

skall ha viss stilgrad och vara avgränsad på visst Innesätt). hållet deklareras mera sällan enligt riktlinjerna. Funktion re- -dovisas endast i undantagsfall. En helhetsbild av varan från konsumentsynpunkt lämnas i undantagsfall (textilier och tvättmedelsriktlinjer).

Möbelfakta och information enligt livsmedelslagstiftningen ger information av ungefär samma karaktär och omfattning som de tidigare varudeklarationsetiketterna. Vissa förändringar av informationens karaktär har gjorts och viss utökad information krävs enligt dessa regler.

Tabe11 A. Samband me11an VDN-norm och annan information

VDN-nonm Riktiinje, Annan Anm. likformig KOVFS information

Livsmedel, 47 st - Livsmedelslagen Djurföda, 2 st - - Möb1er (1980:3) Möbeifakta Riktlinjerna (1980:4) gäiier endast (1980:5) småbarnssängar, våningssängar och höga barnsto- 1ar och innehå11er inga informationskrav

Madrasser Skötse1 av texti1ier

Texti1ier (antänd1ig-

het) Tvättmärkning (mattor) 1979: P1astbe1agd väv etc 1979: Fi1tar 1979: Frottêvaror 1979: Väv för markiser m m 1979: Kuddar, täcken, sov- 1979: säckar m m F1aggor 1979: Biikiädselöverdrag 1979: Herr- och barnstrumpor 1979:

jersey) Tyglaminat (meter- 1979: varor och plagg)

VDN-norm Riktiinje, Annan Anm.

iikformig KOVFS information Garn - Twikåpiagg (ej jersey) 1979:8

Plagg av skumiaminat 1979:8 Bordsbestick av rostfritt ståi Keramiskt hushåiisgods VDN lever dock kvar Borstar Termometrar Hushåiisknivar och stekspadar Eiektriska kaminer Köksfiäktar Strykjärn Personvågar Hushåiisvågar Fotogen- och oljekaminer samt fotogenelement Bandspelare Hushåiisdammsugare Kyiskåp och ky1sva1skåp Stiiibiidsprojektorer Termoskäri Uppbiåsbara kuddar och madrasser - rädd- Fiytredskap ningsvästar - Fiytredskap seglarvästar Resväskor

VDN-norm Rikt1inje, Annan 1ikf0rmig Anm. KOVFS information

Tä1t Portfö1jer, bags, shoppingväskor m m Hobbybornnaskiner VDN Råd för tvätt VDN Råd för b1ötning Motorsågar Leksaker: dockor och djur Leksaker: uppb1âsbara Toalettvadd Resor VDN Råd ti11 en färg-TV-köpare

SOU 1982 :38

Lmwpwuxmp

.xm_Loum -xLmE_mmpnxm

s E

m

.mmm_oumL

.E: :o .px_› :mm m=_=

uunxm

-m_:ømx=Lm

øLxm:o_umE;om:_

.m=_= vmåwm

corpxcsm

was

Lmn=__ux_;

-m__w;m==H =o_umLm_xmu

pmmucm

m:_=Lm

.mmoz

__w:m::_m:o_pmE;ow:H

-mm:_:u:m:

um__=w

mvwgso

_pwcocc_ gagn

gono_n:;øa Fmvmsgzumc

-mu_p_L$

uwm_a:Løn

;mumpmon

Lwuø;maamm_Fw;m=:

Lm___pxmp

Amngøonumpøxmv

p__xm:m

;mm

mcocowumsgomz_

mLø ø ø m Lp*

LuEFun:uwxm

Low

La» ;mm Lo;

Lmm:_cm_=ømx:Lm

Lmxm_mm;

m:_gnwmuø=xLøz m:_Lnmmwm:xLø: m:_Lm$mum:xLøs mgcc;øucmLm m=_=pm=Lp:p›_m

ma

cwumgnypzm

;oo

;mn=__px_m mLm:Lømmø mxw_LpxmFm _mumsppmh

Lønawcm mmmw

ø;x

uvwm xzga

.m L:

._mnup mmox MHNNQ. vnxxm_ mNNm_ mamma_ mNNm_ _uwxm_ NumNm_ mumxm_ muwxm_ mamma_ Nnmmm_

SOU 1982 :38

xm_Loum

:mm

-unxm

-m_:ømx:Lm

.m=_= um;_mm

=o_“x==m

-m__m;m==H :o_pmLø_xmu

m=_=Lø

__m;m::_m:o_uøsLow:H

-mm=w:u:m:

muwxeo

x x

Lmmxgw

LoLmmxønop

-comgma

==_xmmum=um_xmn

-;mw_m;m:m -Ln+_m;m:m

Lm:m=m__m:m:;

;oo

mc_:x:LnLn»m_m:mLn

;øm:_:mmm_ma_om

m;m ax:

umcgmxmm

m

so ;m_›x so so

La»

;øm:_:u:_gmm:_:mn_u: Lmm=_cxumaLnmmxomxm4

;oo mo; mo;

m:«;n$muø:xLøz

s__

Lmn=w_px_m ø__uxm› =o_pm=co»:H m=_=x:Ln Lm___pxmh mgmaamcmzm :o_pø=cow:H co_pmELowcH mc_:x:Ln

ømm_ E.E mLm__n

L:

mmog wuwxm_ Numxm_ vumxm_ mumxm_ mmNm_ o_“mNm_ _.mNm_ N_nmNm_ m_mmm_ n_mm_

BILAGA 13 TELEDATA

Vad är teledata

Teledata ger möjlighet att överföra text och enkla bilder. Telefonnätet används för överföringen till mottagarapparaten. Inget ljud överförs. Teledata sänds inte via etern. I stället lagras uppgifter i en databas, som är kopplad till telefonnätet. Man ringer upp databasen, och hämtar de uppgifter man önskar, för presentation på en bildskärm eller på papper.

Den tekniska utrustning som behövs för att använda teledata är ett s k modem för att medge anslutning till telefonnätet.

Det erfordras vidare en nummerdosa för val av för

sidnummer

de uppgifter som skall presenteras. Denna dosa kan vara sammankopplad med en bildskärm via tråd, eller vara trådlös (t ex arbeta med infrarött ljus). Alternativt kan alfanumeriskt tangentbord av skrivmaskinstyp användas.

Någon typ av bildskärm behövs. Av praktiska skäl används ibland

en TV-apparat med inbyggd tillsats. Denna tillsats medger nytt-

jande av både text-TV och teledata. Tekniska möjligheter finns även att använda separat tillsats som kopplas till TV-apparaten. För bruk i företag, organisationer, myndigheter m m används ofta separata bildskärmar. När och om teledata blir vanligt förekommande i hushållen, kan det bli ekonomiskt fördelaktigare att nyttja sådana bildskärmar i anslutning till arbetsplats och telefon i hemmen. I Frankrike produceras en typ av bildskärmar Fabrikanten har år l98l med inbyggda modem och med tangentbord. uppgett att priset för dessa vid massproduktion kommer att ligga omkring 500 kr.

Hur används teledata

Via teienätet - ett visst - sätter genom att siå teiefonnummer sig användaren i kontakt med databasen. Denna består norma1t av en minidator e11er van1ig dator som är programmerad för ändamåiet och försedd med direktte1ef0nnummer. Från databasen överförs på användarens begäran, via teiefonnätet, information som framträder på bildskärmen så 1änge användaren önskar detta. Datorn är programmerad för sökning efter iagrade uppgifter i sitt minne, där i princip obegränsade mängder uppgifter ryms.

När användaren på teiefonen ringt upp te1edatacentra1ens nummer svarar denna genom att sända en vinjettbiid som, i de fa11 nyttjandet är avgifts- e11er sekretessbe1agt, anmodar användaren att uppge sitt användarnummer och iösenord. Dessa erfordras för behörighetskontroii och för att kunna debitera rätt användare.

Härefter kan användaren börja söka efter önskad information. Detta sker genom att i upprepade steg välja me11an ett anta1 aiternativa sökord. Pâ så vis preciseras det aktue11a informationsområdet steg för steg, ti11 dess den sökta uppgiften erhå11its.

Då varje textsida i den iagrade informationen har ett unikt nummer kan man, om man känner den önskade sidans nummer, även direkt ka11a fram just den sidan utan att gå igenom den n0rma1a sökproceduren.

Kontakten avsiutas genom att användaren trycker på en knapp, varvid, i de fa11 nyttjandet är avgiftsbe1agt, en s1utbi1d visas med uppgift om använd tid och kostnaden för nyttjandet. Därefter sker nedkoppiing automatiskt. Biiden finns dock kvar.

Aifanumeriskt tangentbord tiil den van1iga teiedata-terminaien i stäiiet för den rent numeriska teckendosan möjiiggör betydiigt mer f1exibe1 och naturiig sökning efter information. Vidare kan

därmed medde1anden sändas även me11an termina1er. En viss merprogrammering av datorn krävs om systemet ska11 nyttjas på sådant sätt.

Information iagras in i teiedatasystemets minne via specielia redigeringstermina1er.

Hittiiisvarande användning av teledata i utiandet

Storbritannien

Det brittiska teiedatasystemet, ka11at Prestei, startade på försök viss verksamhet år 1978. Sedan början av år 1979 är dock teiedata en a11män service i Storbritannien. British Post Office svarar för databasen och administrationen. Den nuvarande kapaciteten i databasen på ca 250 000 sidor kommer inom kort att fördubbias. Ca 200 000 av sidorna varår 1980 utnyttjade av olika informationsiämnare.

Verksamheten byggde från början på att de enski1da hushå11en sku11e nyttja teiedeta. Förutsättningarna för ett sådant nyttjande ansågs vara goda, eftersom 60 procent av den brittiska TV-marknaden är hyresmarknad. Detta förhå11ande underiättar konsumentens byte från TV-apparat utan teiedatamottagare ti11 TVapparat med sådan utrustning.

Verkiigheten har dock inte b1ivit den man från början avsett.

Trots att man från början riktat in sig på hushå11en, fanns i augusti år 1980 endast 574 apparater i hushå11en medan 4 000 apparater fanns ute i företagen, År 1982 finns i företagen termina1er.

Kostnaden för användaren är föijandez

* för ti11sats ti11

Anskaffningskostnad biidskärmenz en vaniig TV-

” apparat kostade ár_1981 ca.5 000 kr0n0r,.medan en TV-apparat

med utrustning för text-TV och teiedata kostade ca 2 000 kronor

mer än motsvarande TV-apparat utan. I Engiand kostade en

TV-apparat med modem (som inte ingår i den svenska modeiien) ca 900 pund.

Per beskådad sida betaiade användaren ca fem öre ti11 postverket 20 öre per minut i schabiontaxa. Dessutom tiiikommer en avpius gift tiil informationsiämnaren, viiken sjäiv bestämmer sin till- Denna varierar för närvarande (âr 1981) meiian iäggsdebitering. minus fem öre (för viss rekiam, i vi1ka fail reklamsändaren betalar användarens avgift ti11 postverket) och pius tre kronor. Samhäiisinformation är ofta gratis men kan kosta upp ti11 20 öre per sida. Vaniig teiefonavgift tiiikommer.

Informations1ämnaren som hyr 1 000 sidor betaiar en abonnemangsavgift på ca 40 000 kronor. Uppdatering via teieverkets uppdateringsservice kostar ca 160 000 kronor. Uppdateringen kan även göras i informationsiämnarens egen regi.

Consumers Association, vars verksamhet redovisats i kapite1 7, har som huvuduppgift att genomföra jämförande varuprovningar. Dessa pubiiceras i tidningen which? och i vissa speciaitidningar såsom Motoring which? etc. Organisationen abonnerar på 6 000 sidor i Prestei och har fyra personer sysseisatta med teiedatainformationen, som ka11as Teiewhich. Inmatade data hämtas från organisationens tidskrifter och böcker, som omarbetas för att passa teledata. Frankrike

Direction Gênêraie des Têiêcommunications (DGT) är det franska teieverket, som har hand om a11 teiekommunikation i iandet utom rundradion. DGT, som styrs direkt från post- och teieministern. startade under våren 1981 ett te1edataförsök under namnet Tê1ête1 i en förort ti11 Paris. Försöket skaii pågå drygt ett år och komatt utvärderas under år 1982. Syftena med förmer troligen söksverksamheten är b1 a att utröna aiimänhetens och informationsiämnarnas instäiining ti11 tekniken, att få en bi1d av föijderna på det socio-ekonomiska området och att pröva oiika

tekniska utföranden av apparatur.

Man använder tre typer av terminaier; nya färg-TV-mottagare med inbyggda tiiisatser, gamia TV-apparater med särskiid tiiisats och fristående små svartvita biidskärmar. Aifanumeriska tangentbord används.

Kostnaderna för investeringar, viika helt beiastar DGT, är ca 40 miij franc. Kapaciteten i databasen är ca 200 000 sidor och 300 samtai kan tas emot samtidigt.

Kostnaderna för användaren biir den normaia teiefontaxan pius vad informationsiämnarna önskar ta ut.

Informationsiämnarna betaiar me11an 8:50 och 25 francs per månad och sida, beroende på hur ofta uppdatering sker. Ti11 detta kommer en inträdesavgift i vissa faii.

Databasens kapacitet var i början endast ti11 mycket iiten dei utnyttjad av informationsiämnare. Avsikten var dock att information sku11e iämnas inom tre huvudområdenz

- och aktueiia även 1) Sinformer praktiska upplysningar, sådana uppiysningar som finns i uppsiagsböcker.

Sexperimer - avsändaren sänder meddeianden ti11 informationsiämnaren eiier tiil andra användare.

3) Agir - bestäiia varor och tjänster, t ex tågbiljetter.

Ett annat experiment med teiedata i Frankrike syftar ti11 att överföra teiefonkataiogen ti11 en teiedatabas. Man har från DGT:s sida för avsikt att fram ti11 och med år 1983 i Rennes deia ut 270 000 biidskärmar ti11 teiefonabonnenterna. År 1983 avses ingen tryckt teiefonkataiog komma ut i detta område.

Man anser att experimentet kommer att vara ekonomiskt Iönsamt

inom sex år, eftersom kostnaderna för den tryckta teiefonkataiogen kombinerade med de personeiia resurserna för den uppiysningstjänst man i dag ti11handahå11er, biivit a11t högre.

Även yrkesregistrets rekiam biir tiiigängiig för teiefonabonnenterna via teiedatasystemet. Rek1amen kommer dock inte att uppdateras oftare än var tredje månad.

Västtysk1and

Det västtyska teiedatasystemet Biidschimtext startade med försöksverksamhet år 1980 på två piatser i 1andet, Düsseidorf/ Neustadt och Västberiin. Ansvariga för försöksverksamheterna är Deutsche Bundepost i samarbete med deistatsregeringarna i Nordrhein-westfaien och i Beriin. Fäitförsöken ska11 pågå fram ti11 år 1982, då försöken övergår i regu1jär verksamhet.

Teiedatatiiisatserna ti11 TV-apparaterna tiiihandahåiis gratis för användarna. Postverket betaiar knappt häiften av kostnaderna för tiiisatserna, medan tiiiverkarna betalar återstoden.

Användaren betaiar dock en ny TV-apparat, som behövs för att tiiisatsen ska11 Modem hyrs av postverket för 5 DM per passa. månad och användaren betaiar även teiefon- och eventueiia sidavgifter. Sidavgifterna får i försöken vara högst 99 pfennig.

Informationsiämnarnas inmatningsutrustning kostade år 1980 ca 6 000 DM.

Teiedatasystemet används som

1) internkommunikation - informationsutbyte meiian grupper och 0 individer

2) distributionsväg - transfereringar, köp och bestäiiningar

- annonser 3) distributionsmedei produkt- och företagsinformation,

SOU l982:38

informatör - och underhåll- 4) upplysningar, nyheter ning

Mest uppskattade användningsområden har av användarna varit information (dvs politisk information och konsumentinformation etc).

I Berlin deltar Stiftung warentest i försöksverksamheten. Omkring 2 000 hushåll i Berlin har tillgång till systemet i sina bostäder. Alla hushåll som var beredda att köpa en ny TV-apparat bereddes tillfälle att ingå i försöksverksamheten. Man har vid urvalet av hushåll inte strävat efter representativitet. StiftLng warentest informerade om försöket bl a hos radio-TV-försäljare,

Den information som lämnas via teledata är huvudsakligen

densamma

som finns i Warentests tidskrift.Främst informerar man om test, men även annan information ingår i databasen. Bland annat har man lagrat in ett antal standardbrev i konsumentjuridiska frågor som konsumenten kan använda, t ex i med reklamationer m m.

samband

Anledningen till att Stiftung warentest valt att delta i försöket

är att man ser det som en möjlighet att sprida sin information

till andra konsumentgrupper än de som köper tidskriften och därmed även att öka sina intäkter.

På Stiftung warentest menar man att Bildschirmtext måste ses som ett komplement till tidskrifterna. I teledatasystemet måste informationen vara kortfattad. Man syftar till ge en

att elemenv

tär information via teledata, medan mer intresserade konsumenter hänvisas vidare till den information som tidskrifterna kan ge.

Inom sama teledatasystem finns t ex postorderföretag hos vilka varor kan beställas via teledata. Pâ Stiftung warentest menar man att konsekvenserna av sådana beställningsmöjligheter kan bli negativa. Man tror att möjligheten att sitta hemma och först titta på konsumentupplysning om en varutyp, därefter se reklam om samma varor

i samma medium och slutligen beställa varan i fråga, kan leda till

behov att se över vissa konsumentjuridiska frågor. Biand annat kan detta gäiia rätten att ångra ett köp.

Belgien

Den beigiske konsumentorganisationen, Verbruikersunie, håiier (hösten år 1981) på att bygga upp ett teiedatasystem. Man har att nå andra konsumentkategorier än tidskriftsförhoppningen prenumeranterna via datasystemet.

Systemet består av en databas ur viiken man på okompiicerat sätt kan få fram information om ett fiertai oiika ämnesområden. Ingen speciaiutbiidning behövs för att kunna nyttja systemet. Systemet är tänkt att användas i första hand hos de kommunaia rådgivningsbyråerna, som dock inte inrättats i den takt man önskat inom Verbruikersunie. Kommunerna i Belgien har hittiiis inte satsat på sådan verksamhet.

Försöksverksamhet med datorbaserad information bedrivs för närvarande informationscenter i Bryssei. Verksamheten på ett bekostas av Verbruikersunie. Kostnaden är ca 125 000 kr per år. Däri innefattas dock ett begränsat antai personer, som tiil största deien bekostas av statiiga medei.

Information som iämnas via datorsystemet är testresuitat, annan specifik varuinformation, aiimän varuinformation och annan information, t ex om konsumentens juridiska rättigheter. Vidare iämnas information om bi a serviceföretag sorterade efter postnummer.

Främsta syftet med den datoriserade informationen är att söka nå andra konsumentgrupper än de, som prenumererar på tidskriften. Deivis har Verbrukersunie iyckats med detta. Man har vid undersökningar funnit andra intressen hos de konsumenter, som besökt informationscentret, än hos prenumeranterna. Besökarna vid inforformationscentret är bi mer intresserade av prisfrågor än vad

a

prenumeranterna är.

Qvsigajänáe:

I många länder pågår eller planeras teledataförsök.

I ggnmgrk förbereder man ett försök med teledata, i Holland. Ein: försök. I

lagg, ugggg och Q§1gLn1kg_har man påbörjat begränsade

har man köpt en kopia av det brittiska systemet och páugng-Kggg börjat försöksverksamhet. Så har även skett i ggpgn.

Svensk försöksverksamhet

Två försök med teledata har avslutats i Sverige. Båda syftade främst till att utveckla teknik och användningsområden.

I televerkets provverksamhet, som påbörjades i mars år 1979 och

som ersatts med ett permanent teledatasystem avsett för företag och organisationer, deltog TT, ett antal tidningar, andra företag, offentliga institutioner och organisationer. Även informationsteknologiutredningen deltog i försöket. De flesta deltagarna var också informationslämnare, och hade väsentligen tillgång enbart till sin egen information.

Som exempel på användning av teledata kan här nämnas försök med nyhetsdistribution. SMHI har prövat distribution av speciella väderprognoser i samarbete med vägverket. Vidare har Läkemedelsstatistik bl a lagt in en bokningsfunktion för läkemedelsföre-

tagens läkemedelskonsulenter. Även FASS (Farmaceutiska specialite-

ter i Sverige) har varit aktuell för teledata.

För det andra försöket med teledata i Sverige har Svenska Philips AB svarat. En stor mängd demonstrationer har genomförts sedan provets start vid slutet av år l978. Philipssystemet användes i första hand för prov i företagsmiljö. Demonstrationerna har också primärt rört denna intressegrupp.

Ett system för internkommunikation, som huvudsakligen bygger på

teledataprincipen, finns inom FOA. Systemet medger kommunikation alla mot alla och är lämpat för information t ex inom ett decentraliserat verk. Sålunda kan man tänka sig att t ex kommunikation mellan konsumentverket, hemkonsulenter och kommunala konsumentvägledare skulle kunna ske via ett dylikt system. En informationssökande konsumentvägledare skulle i systemet kunna få information inte bara frân konsumentverket utan även från samtliga övriga konsumentvägledare.

Informationsteknologiutredningen

En av anledningarna till att informationsteknologiutredningen tillsattes var att 1974 års radioutredning rekommenderade införande av text-TV. Problemen med programregler, finansiering, föreskrifter om ansvarighet och om granskning av verksamheten, om flera än Sveriges Radio skulle sända nyheter och meddelanden i TV-kanalerna, skulle utredas av en särskild kommitté som också skulle granska frågan om teledata (även kallad data-TV). Huvudsakligen inriktades utredningen enligt direktiven på frågor såsom: Vilka skall ges makten över de nya medierna? Vilka konsekvenser har den nya tekniken för pressen i allmänhet och dagspressen i synnerhet? Utredningens uppgifter, sådana de preciseras i direktiven var att:

ingående studera de nya informationsbärarnas utvecklingsmöjligheter inom överskådlig framtid

diskutera vilka roller text-TV, data-TV och telefaksimil kan och bör få i ett större mediasammanhang

studera vilka effekter en introduktion av de nya medierna kan få på pressens, i synnerhet dagspressens, möjlighet att fylla sin samhällsfunktionv

diskutera frågorna om rätten och möjligheterna att utnyttja de nya informationsbärarna och därvid lämna förslag till hur .eventuella restriktioner Skall utformas

studera viika finansieringsmöjiigheter som finns för de o1ika medierna, och hur dessa möjiigheter påverkar användning och regelsystem

pröva frågan om kommersieii rekiam ska11 få förekomma i de nya medierna

pröva i viika sammanhang regler för innehåiiet i det som förmedias genom text-TV, data-TV och teiefaksimii bör gäiia, och även ange hur dessa regier i så fa11 bör utformas

beiysa de upphovsrättsiiga probiem som utnyttjande av de nya medierna medför.

Kommittén iade i augusti år 1979 fram ett deibetänkande ka11at Datorer - Nya vyer, och nya massmedier hot e11er›1öfte? (SOU 1979:69). Av detta betänkande framgår att utredningen anser konsumentuppiysning vara ett viktigt område där teiedata kan användas. Man skriver b1 a (se sid 50-51):

...De nuvarande formerna för konsumentinformation är emeiiertid otiiiräckiiga. Uppgifter i form av t ex egenskapstabeller för oiika varor pubiiceras i tidskrifter som Råd och Rön, ICAkuriren m fi men enbart i begränsad utsträckning. Även Sveriges Radio har på senare tid intensifierat sina ansträngningar kring varujämföreiser m m. Det finns emeiiertid tecken som tyder på att behovet från konsumenterna är mycket större än vad som kan kiaras med nuvarande möjligheter.

Svårigheterna på området består givetvis mycket i att få fram meningsfuiia och påiitiiga uppgifter om varor och tjänster. Det är ofta svårt att komma överens om viika egenskaper hos varorna som är viktiga att jämföra. Varuproducenternas namn, priser, rabatter, försäijningspiatser m m är emeiiertid redan nu tiiigängiiga.

I dag kräver sådan information tid och energi för konsumenterna. Många konsumenter väijer därför första bästa köpaiternativ. Konsumenterna har ofta inte praktiska möjiigheter att konstatera om bättre aiternativ finns. Förbättrad produktinformation bör här kunna ieda ti11 bättre möjiigheter för konsumenten att ti11fredsstäiia sina behov, och nå fram ti11 en bra vara med rimiigt pris.

Möj1igheterna är goda att håiia t ex prisuppgifter aktue11a via data-TV. Detta är svårt med andra medier t ex i tidningsannonser där uppgifter inte kan aktuaiiseras 1ika snabbt. Dessutom kan tiiifäiiighetserbjudanden, Tockpriser m m enkeit omfattas av ett varuuppiysande data-TV-system, om rim1iga uppdateringstiiifäilen väijs.

Med data-TV kan vidare varierande behov av detaijer i varuuppiysning tiiigodoses. Detta är ju ett av data-TV:s kännetecken, att kunna ge 01ika uppiysningar efter den enski1de konsumentens önskemä1.

Vem som ska11 ha ansvaret för konsumentuppiysning av här antytt siag är en synnerligen betydeisefuii fråga. Ett effektivt system kan påverka baiansen i näringsiivet, prissättning, konkurrensmöjiigheter på marknaden m m. Denna fråga måste i detaij beiysas i kommande diskussioner.

Eniigt sina direktiv ska11 utredningen överväga om, och i så fa11 hur, kommersieiia intressenskail få tiiiträde ti11 data-TV. I konsumentuppiysningssammanhang sku11e detta innebära att undersöka effekterna av att branschföreningar m fl sku11e ges ti11fä11e kompiettera konsumentverkets utbud i det nya mediet.

Informationsteknologiutredningen har i juni år 1981 lagt fram sitt siutbetänkande (SOU 1981:45). I betänkandet har man föreslagit vissa deta1jreg1eringar av teledata, anaioga med de restriktioner som omger radio och teievision. Det innebär att utredningens majoritet föresiagit rek1amförbud i databaser ti11hörande teiedatasystem som kan nå a11mänheten i bostäderna. I betänkandet ges vissa exempei på vad som är att betrakta som rekiam. Hit förs b1 a SJ:s tidtabeiier.

BILAGA 14 KOMMUNAL KONSUMENTPOLITISK VERKSAMHET

Historik

Den kommuna1a k0nsumentpo1itiska varksamheten har, med undantag för verksamheten i Stockholms kommun som startades på 1940-ta1et, vuxit fram sedan s1utet av 1960-ta1et. År 1967 inrättades på försök sex 1oka1a konsumentkommittêer samt ett centra1t råd för att 1eda och stödja verksamheten. Förutom LO de1tog TCO, ABF, TBV och Kooperativa Kvinnogi11esförbundet i verksamheten. Senare ti11kom Husmodersförbundet Hem och Samhä11e.

Ti11 kommittéernas uppgifter hörde att bistå konsumenter i o1ika konsumentfrågor, genomföra 1oka1a undersökningar samt sprida a11män information. Försöksverksamheten upphörde år 1972. Det centra- 1a rådet konstaterade i sin sammanfattning av erfarenheterna b1 a att man i högre grad än centra1a organ nådde ut ti11 de konsumenter som bäst behövde hjä1p och att man i de f1esta fa11 1oka1t lyckades 1ösa k0nsumentprob1emen.

Konsumentutredningen behandlade frågan om 1oka1 konsumentpo1itisk verksamhet i sitt betänkande (SOU 1971:37) Konsumentpo1itik - rikt- 1injer och organisation. Utredningen ti11mätte sådan verksamhet stor betyde1se i det framtida konsumentpo1itiska arbetet. Den 1oka- 1a konsumentverksamheten borde en1igt utredningen bygga på frivi11iga åtaganden från kommunernas sida.

En1igt riksdagens bes1ut år 1972 borde huvuduppgifterna för en k0mmuna1 konsumentverksamhet vara att svara på a11mänhetens frågor och 1ämna råd och anvisningar ti11 konsumenterna (se prop 1972:33, NU 1972:40). Organisationen av en sådan verksamhet sku1- 1e kommunerna sjä1va avgöra.

En arbetsgrupp med uppdrag att utarbeta förs1ag i fråga om kommunernas medverkan i k0nsumentpo1itiken ti11sattes av hande1sministern år 1974. Arbetsgruppen presenterade sitt förs1ag i betänkandet - Kommuna1 k0nsumentp01itisk verksamhet innehå11 och organisation (stenci1 H 1974:1).

sou 1982:38

Beträffande konsumentverksamhetens innehåll föreslog arbetsgruppen att en huvuduppgift skulle vara vägledning till enskilda konsumenter i syfte att ge konsumenterna underlag för en rationell fördelning av sina resurser, rådgivning före köp samt rådgivning vid tvister. Konsumentverksamhetens organisation skulle betraktas som en kommunal angelägenhet och inte bindas av beslut från statsmakternas sida. Två principlösningar diskuterades emellertid av arbetsgruppen. Den ena innebar att en särskild konsumentnämnd inrättades och den andra att konsumentfrågorna sorterades direkt under kommunstyrelsen. Det löpande arbetet skulle skötas av särskilda vägledare, förslagsvis benämnda konsumentsekreterare.

I prop l975:40 anslöt sig regeringen till arbetsgruppens förslag. Riksdagen (NU l975:26) antog vad som anförts i propositionen om kommunal verksamhet och underströk samtidigt vikten av att den konsumentpolitiska verksamheten byggs ut i kommunerna.

Utveckling

Handelsdepartementet genomförde en enkät till samtliga kommuner varigenom den kommunala konsumentverksamheten kartlades per den l juni år 1974. Då fanns konsumentnämnd i tre kommuner. Dessutom fanns fem av de sex lokala konsumentkommittêerna kvar från försökstiden. I l2l kommuner fanns en kontaktman till hemkonsulenterna medan 22 kommuner mer självständigt svarade för viss rådgivnings- och upplysningsverksamhet. I fyra av de senare fanns heltidsanställd personal. Förslag om att inrätta konsumentpolitisk verksamhet fanns i ytterligare 87 kommuner vid denna tidpunkt.

Kommunförbundet har senare följt upp denna kartläggning av den

kommunala verksamheten genom en enkät som avsåg förhållandena

den l januari l977. Denna enkät visade att l48 av landets 277 kommuner hade inrättat någon form av konsumentverksamhet. Av dessa l48 kommuner hade 52 inrättat en särskild konsumentnämnd. I 85 kommuner hade kommunstyrelsen ansvaret för konsumentfrâgorna.

År 1976 hade 22 kommuner ans1agit minst en he1tidstjänst. De1tidstjänster om 20-34 timmar per vecka fanns i 28 kommuner. 39 kommuner avsatte 5-19 timmar per vecka för konsumentväg1edning och 55 kommuner avsatte högst fyra timar per vecka.

RKV-utredningen redovisade i sitt betänkande (SOU 1978:16) Regiona1 k0nsumentp01itisk verksamhet en enkät, som gjorts år 1977, om k0mmuna1 k0nsumentp01itisk verksamhet. Av tota1t 45 ti11frågade kommuner fanns konsumentnämnd i 24 kommuner medan kommunstyre1sen ansvarade för verksamheten i 21 kommuner. 16 kommuner hade en referensgrupp för konsumentfrågor. I åtta av dessa 16 kommuner fanns både nämnd och referensgrupp.

Arbetskraften som avde1ats för konsumentp01itiska frågor förde1ade sig på fö1jande sätt.

Tabe11: Arbetskraft/benämning - anta1 kommuner

Konsumentsekreterare Konsumentväg1edare Konsumentrådgivare Kommunsekreterare Kommunassistent Kans1isekreterare Utredningssekreterare Informationssekreterare Förtroendeman i k0mmunstyre1sen Ledamot av konsumentnämnden 1

F1er än en hand1äggare 7a

ai kallas i dessa fa11 assistent, kans1ist, konsument-

rådgivare e11er konsumentsekreterare.

Förde1ning av hand1äggarnas arbetstid en1igt RKV-utredningen framgår av fö1jande tabe11.

›

Tabe11. Hand1äggares arbetstid för konsumentfrågor

År 1976 År 1977 Tim/vecka

1 4 5 19 20 34 35 40 40 20 40 40

Summa kommuner 35 42

föra statistik över den k0mmuna1a Konsumentverket började 1öpande fr verket hade konsumentverksamheten 0 m den 1 maj 1977. En1igt verksamhet den 1 ju1i år 1977. Den 155 kommuner konsumentp01itisk konsumentverksamheten en1igt konsumentverkets redoviskommunala den 1 maj 1977 och den 1 ju1i 1981 återfinns i fö1jande ning tabe11.

ESOU 1982 .o 38

S?

Fup=m.uoh gmcaseox

umcm_

_ Em_

um:emmxLm

Lo:;==ox

-ucmsamcox

msssm vas ._og R9

-so

LmFxo m:_:u»mm

R9

m

mcwcuumweo

.52

I I\1

:m:

KOIQMW www-KV:v s. .

:ä _

:U0 59 5

m .au

-

R3

mcixumâ.:

m m_ .to

.

E:

|

Em.. mm E:

m_ _ -

uøzsmwxgm;

a_ Em_ 2 ä..

mxum\E_p

m |(\1C\l

mm COr-(OMV) (\IC\J(\J#|

:wuâzmsgmç

Lmpm=mgpmuwp_mo

mm

om

xmwåpoaucøszmcov_

-

Fmu: om Em_ om

Las...

Lmcaseox

-_05

E? q

umcmnumumu

cm

.amåcøzoumm

FGCZEEOV_

umcrz _mp: Em..

mm

x_u_mm.r 2.53

m

:m4 u o m_ u_ m. x _ V_ ._ 2200.13: (hl-ZZX › N u å .så

Kommentarer till tabellen:

I några kommuner finns mer än en konsumentvägledare vilket inte framgår av tablån. Det framgår heller inte att många kommuner har samarbetsavtal i fråga om konsumentsekreterartjänster. I flera av de kommuner som har samarbetsavtal och delar på en eller två konsumentsekreterartjänster finns egna konsumentnämnder.

Statistik över antalet heltidsarbetande konsumentvägledare finns inte. Konsumentverket räknar med att man har ett utbildningsansvar för ca 250 konsumentvägledare varav uppskattningsvis endast 70 är heltidsarbetande. Av dessa återfinns ca 25 i Stockholm.

Resurserna för den kommunala konsumentverksamheten

För att få en grov uppskattning av vilka resurser kommunerna anslår för den kommunala konsumentverksamheten har kommittén munt- 22 kommuner, geografiskt spridda över landet, med ligt tillfrågat mer och mindre omfattande verksamhet, om anslaget för verksamheten. I det följande lämnas en redovisning av vad därvid framkommit. Olika kommuner budgeterar verksamheten olika.

Av följande uppställning framgår vilka budgetposter som ingår i total budget respektive begreppet för verksamheten. Där vissa budgetposter i åtföljande tabell inte kunnat urskiljas har detta angivits.

Förtroendevalda Löner, lkp, tjänstemän Varaktiga tillgångar Kontorsmaterial Lokalhyra Total budget Böcker, prenumerationer Telefon Repro, faktablad för verksamheten Annonser Resor, kurser, utbildn. Utställningsmaterial

E

Tabe11: Resurser för den kommuna1a konsumentverksamheten i ett anta1 kommuner år 1981. (Invånaranta1et är per den 31 dec 1980 en1 SCB:s statistik).

Uppsa1a kommun (146 192 inv) En konsumentsekreterare och en kans1ist på he1tid Konsumentnämnd finns Budget 1981 Tota1t 421 000 kr varav 45 000 kr för verksamheten.

Enköpings kommun (32 720 inv) En konsumentsekreterare 20 tim/vk Konsumentnämnd finns Budget 1981 Tota1t 122 000 kr (exk1 1oka1hyra) varav 19 000 kr för verksamheten.

0xe1ösunds kommun (14 120 inv) En konsumentsekreterare 17 tim/vk 44 veckor/år Sorterar direkt under kommunstyre1sens kans11 Referensgrupp finns Budget 1981 Tota1t 50 000 kr (exk1 1oka1hyra, te1efon, brevporto) varav 10 800 kr för verksamheten.

F §is1aved kommun (28 483 inv)

En konsumentsekreterare 20 tim/vk Konsumentutskott direkt under k0mmunstyre1sen Referensgrupp finns Budget 1981 Tota1t 97 400 kr varav 12 000 kr för verksamheten.

Växjö kommun (64 661 inv) En konsumentsekreterare 20 tim/vk Konsumentnämnd finns Budget 1981 Tota1t 234 000 kr varav 40 800 kr för verksamheten (exk1 te1ef0n).

L Änge1ho1ms kommun (29 813 inv) En konsumentsekreterare 20 tim/vk Samarbetsavta1 med Båstad (12 091 inv) Sorterar direkt under kommunstyre1sens kans1i Konsumentkommittê finns Budget 1981 Tota1t 89 000 kr (exk1 10ka1hyra, te1ef0n, repro, kurser) varav 0 kr för verksamheten Båstad kommun beta1ar 1/3 av t0ta1a kostnaden.

Höörs kommun (10 902 inv) En konsumentsekreterare 5 tim/vk Budget 1981 Tota1t 13 000 kr (exk1 kont0rsmateria1, hyra och te1efon) varav 1 200 kr för verksamheten.

Ma1mö kommun (233 803 inv) Två konsumentsekreterare och en kans1ist på he1tid Sorterar direkt under k0mmunstyre1sen Referensgrupp (med enbart po1itiker) finns Budget 1981 T0ta1t 560 000 kr varav 127 000 kr för verksamheten (exk1 te1ef0n)-

Lomma kommun (16 607 inv) En konsumentsekreterare 20 tim/vk Konsumentnämnd finns Budget 1981 T0ta1t 67 600 kr varav 7 000 kr för verksamheten (exk1 reprokostnader).

Kungsbacka kommun (43 536 inv) En konsumentsekreterare 20 tim/vk Lön, k0nt0rsmateria1, hyra, te1ef0n, resor, kurser och traktamenten går på k0mmunkans1iets konto Budget 1981 T0ta1t 15 000 kr för verksamheten.

P Vänersborgs kommun (34 574 inv) En konsumentsekreterare 30 tim/vk Konsumentnämnd finns Konsumentsekreteraren 1yder organisationsmässigt under kommunkans1iet men ansvarsmässigt under nämnden Budget 1981 Tota1t 169 000 kr varav 10 000 kr för verksamheten (exk1 te1efon).

Kristinehamns kommun (26 977 inv) En konsumentsekreterare, he1tid Konsumentnämnd finns i Kristinehamn Samarbetsavta1 med Storfors (5 508 inv) och Fi1ipstad (14 606 inv) I Fi1ipstad finns ett konsumentutskott Konsumentsekreteraren arbetar 1/2 dag/vk i Storfors och 1 dag/vk i Fi1ipstad. Resp kommuner hå11er med 1oka1 och materia1 dessa dagar. Budget 1981 Tota1t 140 300 kr varav 25 800 kr för verksamheten. Storfors och Fi1ipstad bidrar med 61 900 kr (inräknat i tota1be1oppet).

örebro kommun (116 969 inv) Tre konsumentsekreterare varav två på he1tid och en på ha1vtid Konsumentnämnd och referensgrupp finns Budget 1981 Tota1t 502 000 kr varav 103 000 kr för verksamheten. Konsumentnämnden driver också en systugeverksamhet vars t0ta1a budget uppgick ti11 238 000 kr år 1981.

B0r1änge kommun (46 794 inv) En konsumentsekreterare 21 tim/vk sorterar under k0mmunstyre1sens kans1i Budget 1981 Tota1t 74 000 kr (exk1 hyra och te1efon) varav 4 000 kr för verksamheten. För resor, kurser och utbi1dning kan bidrag utgå efter ansökan hos kommunen.

X Söderhamns kommun (31 186 inv) En konsumentsekreterare 16 tim/vk Sorterar direkt under komunstyre1sens kans1i Referensgrupp finns Budget 1981 Tota1t 46 000 kr (exk1 kontorsmateria1, hyra, porto, te1efon, repro, kurser) varav 12 000 kr för verksamheten.

Strömsunds kommun (17 343 inv) En konsumentsekreterare, he1tid Konsumentnämnd finns Budget 1981 Tota1t 260 000 kr (exk1 hyra, te1efon, kontorsmateria1) varav 60 000 kr för verksamheten Fr 0 m 1/1-82 utgår utökat ans1ag för verksamheten.

Umeå kommun (81 088 inv) Två konsumentsekreterare som de1ar på en he1tidstjänst Konsumentnämnd finns Budget 1981 Tota1t 189 500 kr (exk1 hyra och te1efon) varav 64 500 kr för verksamheten.

Piteå kommun (38 402 inv) En konsumentsekreterare som ti11ika är kommunfu11mäktiges ordförande och arbetar med k0nsumentväg1edning ti11 ca 70 procent av arbetstiden. Verksamheten sorterar direkt under kommunstyre1sens kans1i. Budget 1981 Tota1t 134 600 kr (exk1 hyra, te1ef0n) varav 20 000 kr för verksamheten.

Kiruna kommun (29 705 inv) En konsumentsekreterare 20 tim/vk (ti11ika föreståndare för invandrarbyrån) Konsumentnämnd finns Budget 1981 Tota1t 136 400 kr (exk1 hyra, te1ef0n) varav 28 900 kr för verksamheten.

SOU l982:38

jämförelse konsument-

Någon detaljerad mellan.resursernaför

verksamheten i går att eftersom man

olika kommuner inte göra

den kommunala konsumentverksamheten på olika sätt budgeterar

i olika kommuner. Andra faktorer som försvårar en jämförelse

varierar kommunerna och att vissa kommuär att_lönerna mellan ner har kostnader för förtroendevalda i konsumentnämnder etc. Kostnaderna för lokalhyror och telefon kan variera beroende

på om konsumentverksamheten har egen lokal eller om den dispo-

nerar något eller några rum på kommunalkontoret.

av vad den totala kommunala konsument- En försiktig beräkning verksamheten kostar, visar på siffror mellan 22 milj kr och 28 milj kr. Enligt konsumentverkets beräkningar är kostnaden ca 28 milj kr. Från KOV framhåller man dock att denna siffra väl KOV har i sina beräkningar utgått från kommuligger högt. ner med heltidstjänster och räknat ut hur anslagen ser ut. Alla kostnader såsom t ex hyror, städning m m är inräknade. I de allra flesta kommuner är detta inte budgeterade kostnader.

Kommitténs sekretariat har använt följande beräkningssätt:

Det finns 70 heltidstjänster och deltidstjänster (uppskattningar) ungefär enligt följande:

52 st x 22 tim l 144 tim 39 st x l2 468 31 st x 5 l55 24 st x 2 48 Summa : l 815 tim, vilket motsvarar ca 45 heltidstjänster.

Totalt finns motsvarande ca 115 he1tidstjänster. Gen0msnitts1önen en1igt kommunförbundets lönestatistik är 82 000 kr per år + 1kp 32 000 kr = 114 000 kr. Lön x anta1 he1tider = 13, 1 mi1j kr. En beräkning av anslagen för den kommuna1a verksamheten med hänsyn tagen ti11 de stora kommunerna visar en kostnad på tota1t 8,2 mi1j kr. T0ta1kostnaden kan med detta beräkningssätt uppskattas ti11 21, 3 mi1j kr.

SOU 1982:33

BILAGA 15 REKLAMATIONER

En anledning till reklamationer kan vara bristande information före eller i samband med köpet. Vilka varor som är vanligast förekommande i reklamationssammanhang, redovisas nedan i form av statistik över klagomål, reklamationer och s k småmål.

Klagomål per telefon från konsumenter

Eonsgmsnsvsrtet get e*lmännajeklamasigngnâmndse

Vid ett antal tillfällen har statistik förts över inkomna telefonsamtal i rådgivningsärenden. I en undersökning som genomförts av konsumentverket vecka l3/l980 över telefonrådgivningsärenden till KOV och allmänna reklamationsnämnden 382 klagomål

registrerades

från enskilda konsumenter. ünräknas denna statistik till helår (40 veckor) uppgår antalet klagomål till de båda myndigheterna från enskilda konsumenter till ca l4 000 per år. De oftast förekommande klagomålen gällde bilar, kläder, ny/ombyggnad och reparation av bostad, hemelektronik och foto samt sällskapsresor.

Klagomålen fördelades enligt följande: Antal Procent

Av de 382 klagomålen gällde drygt 40 procent funktionen eller utformningen hos varan eller tjänsten. Vart åttonde klagomål har av rådgivande tjänsteman hänvisats till annan instans och samma ärende kan därför finnas med i t ex statistiken från allmänna reklamationsnämnden när det gäller skriftliga anmälningar.

Totalt var anledningen till klagomålen brister i: Antal Procent

Märkning, Annat 35

Kommuner och länsstyrelser

Följande avsnitt om klagomål till kommuner och länsstyrelser är hämtat direkt ur konsumentverkets rapport: Konsumentstatistik l979 - Rådgivningskontakter.

De 10 mest frekventa klagomålen har varit på följande områden:

Andel Antal

Köp av begagnad bil 13 7 900 Reparation av bil 3 000 Kläder 2 600 Hantverkstjänster 2 500 Sällskapsresor 2 l00

l\3l\)l\)I\)(.-JU)-IJ>O1

TV l 700 Köp av småhus l 600 Tvättmaskin l 500 Kaffebryggare l 300 Biltillbehör l 200

varor/tjänster ON C3 37 600 Uvriga Summa 63 000

Trots att köpet av begagnad bil är den mest frekventa orsaken till klagomål är det endast var sextionde köpare som vänt sig till kommunal eller regional konsumentvägledare efter köpet.

En särskild kommentar kan krävas för klagomålsfrekvensen av kaffebryggare. De klagomålen kan i huvudsak hänföra sig till februari månad då TV hade ett inslag om kaffebryggare.

Skriftliga reklamationer till allmänna reklamationsnämnden

Skriftliga reklamationer till allmänna reklamationsnämnden består av ärenden som inte kunnat lösas vid förhandlingar med hjälp av t ex den kommunala konsumentrådgivaren. En viss del av ärendena har aldrig passerat någon konsumentrådgivare, utan överlämnats till reklamationsnämnden när privata förhandlingar med företaget misslyckats.

Allmänna reklamationsnämnden behandlar ärenden som gäller köp gjort av en enskild konsument från näringsidkare. Köp mellan privatpersoner eller mellan näringsidkare tas inte upp till behandling av nämnden. Reklamationen måste göras inom viss tid från köpet. Från och med januari l98l, då nämnden blivit självständig myndighet, tillämpas vissa lägsta belopp, olika vid olika avdelningar. Tvister om lägre belopp behandlas inte.

Ärenden behandlas vid tio olika avdelningar. Under år l980 kom totalt 8 402 ärenden till nämnden. Av dessa föll 180 utanför de tio avdelningarna och avvisades därför. Fördelningen av ärenden var följande. Allmänna avdelningen 626 ärenden - en stark ökning från föregående år

SOU l982:38

övrigt

Ärenden som inkommit till reklamationsnämnden under första halvåret år l980 har bearbetats statistiskt och fördelas på varor och tjänster som reklamationerna avsåg. Fördelningen var följande.

Vara/tjänst Antal ärenden Dagligvaror 9 Hushållskapitalvaror, elektriska hushållsapparater och övriga husgeråd Kläder Hemtextilier Tvättjänster Bostäder, inkl reparationer Möbler Bilar övriga fordon Resor Sport- och fritidsutrustning Tjänster (försäkringar, banker, flyttning) Ljud- och bildapparater. mindre elektriska hushållsapparater Ur. optik. foto övrigt

Tvister om mindre värden

År l973 lade regeringen fram ett förslag till lag om rättegång i tvistemål om mindre värden m m. Förslaget antogs av riksdagen och lagen den s k småmålslagen, trädde i kraft den l juli 1974. Syftet med det förenklade rättegångsförfarandet var att bringa ned kostnaden utan att rättssäkerhetskraven eftersattes. En för*

utsättning för 1agens ti11ämpning är att värdet av vad som yrkas ett ha1vt basbe1opp (en1igt 1agen 1962:381 om a11män överstiger för oktober månad under närmast föregående år. Yrkade försäkring) ska11 inte inräknas i detta be10pp. Förfaranrättegångskostnader det är utformat så att ska11 kunna föra sin ta1an utan parterna hjä1p av juridiskt biträde.

Domst01sverkets organisationsnämnd, och från den 1 ju1i 1975 d0msto1sverket, har gjort en undersökning av småmå1s1agens ti11under tiden ju1i 1974 - 31 december 1976. 1ämpning

Anta1et s k småmå1 var under åren 1975 7 611 1976 8 082 1977 9 009 (ingår ej i undersökningen)

Ande1en konsumenttvister. dvs tvist me11an näringsidkare och konsument rörande vara e11er tjänst som ti11handahå11its för huvudsak1igen enski1t bruk, var år 1975 och år 1976 ungefär en fjärdede1. 637 småmå1 rörde år 1975 köp av 1ös egendom medan 245 ärenden gä11de tjänster. Motsvarande siffror år 1976 var 781 respektive 380.

En intervju med småmå1srâdgivaren vid Stockho1ms Tingsrätt år 1981 ger vid handen att en mycket stor ande1 av konsumenttvisterna gä11er tjänster. framför a11t reparationer av bi1ar och TVapparater. Många tvister gä11er även hantverksarbeten, främst må1ning, tapetsering och VVS-arbeten på fast egendom och på hyres- 1ägenheter.

När det gä11er tvister om varor är bi1ar he1t dominerande. Många av må1en gä11er köp från företag som inte fö1jer a11männa rek1amationsnämndens uts1ag. I de fa11 ett uts1ag från rek1amationsnämnden inte fö1js, går ärendet ofta ti11 d0msto1 som småmå1. Även tvister me11an två privatpersoner när det gä11er en köpt vara förekommer som småmå1.

BLLAGA 16 HUSHÅLLENS KONSUMTION

I bilagan redogörs kortfattat för statistik med avseende på hushållens inköp av konsumtionsvaror.

Hushållens - och nationalräkeninköp hushållsbudgetundersökningen skaperna

År 1978 genomförde statistiska centralbyrån en undersökning av hushållens konsumtionsförhållanden kallad hushållsbudgetunderr Liknande undersökningar har gjorts vid två tidigare sökningen. tillfällen. ca l0 000, har I undersökningen ingående hushåll, under viss tid fört kassabok. En uppräkning har gjorts för att skatta den totala konsumtionen i hushållen år 1978. Vid uppräkhar att det totalt finns ca 3,5 milj hushåll i ningen antagits landet.

I nationalräkenskaperna har den privata konsumtionen i stället beräknats med utgångspunkt från statistik om produktion, försäljoch utrikeshandel. Följande ungefärliga belopp användes år ning l978 för privat konsumtion enligt de båda beräkningssätten

Hushållsbudget- Nationalundersökningen räkenskaperna tobak 46 miljarder kr 55 miljarder kr Mat, dryck,

I hushå11sbudgetundersökningen förde1ade sig konsumtionen på följande varu- och tjänstegrupper:

Hushå11sapparater för uppvärmning för mat1agning och förvaring (vitvaror) för disk och städning för tvätt och sömnad för trädgård Reparationer av hushå11sapparater

Hushâ11sartik1ar (husgeråd) Skötsel av hushå11

Musikinstrument Båtar, båtmotorer övriga större fritidsartiklar

Vintersportutrustning Mat till sällskapsdjur Grammofonskivor Leksaker BMmmr,üxmr övriga fritidsartiklar Reparation och övr. kostnader för båtar

Reparation 0. tillbehör till radio/TV Reparation 0. tillbehör till övr. artiklar

Fotoservice övrig underhållning, rekreation (tjänster) Böcker Tidningar, tidskrifter

Toalettartiklar

Smycken, ur Övriga personliga varor Utemåltider Hotellvistelse

sou 1982:38

Hushåliens inköpsplaner och innehav av vissa varor

Statistiska centralbyrån genomför varje kvartal en undersökning av hushåiiens inköpspianer. Ett av syftena med undersökningarna var fram tili aprii år 1979 att ge underiag för prognoser av efterfrågan på vissa varaktiga konsumtionsvaror. Undersökningarna var då ansiagsfinansierade vid SCB. Vid varje undersökningstiiifäiie intervjuades ca 2 000 hushåil. Undersökningarnas syfte och karaktär har därefter ändrats.

Inköpspianer vad gälier bi] och semesterresor undersöktes varje kvartai. Respondenterna fick beträffande sina inköpspianer ange hur många procents chans de ansåg det var att familjen sku11e köpa e11er byta bi1 inom t01v månader samt hur många procents chans man ansåg det vara att någon i hushå11et under den närmaste 12-mânadersperioden sku11e företa en sällskapsresa. Jämna tal meiian 0 och 100 fick anges.

Föijande uppgifter är hämtade ur de undersökningar som gjorts under april år 1979. Hushåii som angett sannoiikheten 70 % e11er högre ingår i föijande sammanstäiining.

Skattnina av hushåilens inköpspianer 12 månader framåt

Plan på köp av Skattat anta] hushåil

Ny bii 73 300 Begagnad bii 292 200 Semesterresa utomiands 1 632 200

En inköpspian innebär inte att inköp kommer till stånd men de respondenter som anger inköpspianer kan vara presumtiva informationssökare när det gä11er konsumentinfornation om ifrågavarande varugrupper.

Fram ti11 och med apri1 år 1979 har man undersökt innehav av vissa hushå11skapita1varor, vi1ka roterade under åtta kvarta1. Dessa varor var

Fritidsbåt, husvagn Diskmaskin, färgTV Tvättmaskin, svart-vit TV H0t0rcyke1/scooter, moped

CCDCDCDOCDOC)

Fritidsbât, symaskin Fritidshus Utrustning för utförsåkning, dammsugare Stereoan1äggning

Det har vid dessa undersökningar gjorts skattningar av anta1et hushå1 som innehar 01ika varor och av ande1en varor som köpts vid 01ika tidpunkter. Sammanstä11ningen i tabe11en nedan har gjorts på grundva1 av SCB:s materiai.

Tabe11. Skattning av ande1en hushå11 som innehar vissa varor

Vara Tidpunkt för Ande1 hushå11 undersökningen som innehar varan, % Husvagn okt 1977 3,1 FärgTV jan 1978 57,5 Diskmaskin jan 1978 16,9 B11 jan 1978 64,6 Svart-vit TV apr 1978 38,3 Tvättmaskin apr 1978 50,8

Mot0rcyke1/scooter ju1 1978 2,3

Moped ju1 1978 9,0 Fritidsbåt okt 1978 17,1 E1ektrisk symaskin okt 1978 50,6 Fritidshus jan 1979 17,5 Dammsugare apr 1979 Utrustning för utförsâkning apr 1979

Från och med juii år 1979 utförs undersökningarna som uppdrag finansierade av konjunkturinstitutet. Urvaiet består i undersökningarna av ca 1 300 personer. Endast bilinnehav och pianer på bilköp undersöks. Mer aktueiia värden finns därför inte att tiilgâ. Andeiarna hushå11 som innehar de aktue11a varorna kan numera ha ändrats vad gäiier fiera av varorna.

BILAGA 17 STATLIGA RESURSER FÖR BUTIKSBESÖK I KONTROLLERANDE SYFTE

Eftersom redovisning av kostnader för olika typer av verksamhet varierar mellan olika myndigheter, är nedanstående resursredovisningar inte helt jämförbara.

SEMKO:s marknadskontroll

SEMKO:s, Svenska Elektriska Materielkontrollanstalten AB, marknadskontroll är reglerad i Statens Industriverks författningssamling SIND-FS 1981:1. Härav framgår att SEMKO skall kontrollera att typgodkänd materiel överenstämmer med den materiel som godkänts efter typprovning samt att kontrollmärke används korrekt. Denna verksamhet uppgår till åtta procent av SEMKO:s budget varav fem procent är direkt hänförlig till sådan efterkontroll som sker i SEMCn:s laboratorier.

SEMkO:s budget uppgick år 1980/8l till drygt 40 milj kr och beräknas

för budgetåret 1981/82 omsluta ca 46 milj kr. Marknadskontrollen skulle således kosta ca 3,2 milj kr respektive ca 3,7 milj kr. Dessa kostnader täcks via provningsavgifter.

Kontrollen utförs av personal från marknadskontrollavdelningen (fyra personer) samt av de provare som har särskild behörighet att prova den materiel kontrollen avser.

Marknadskontrollen planeras årsvis. En princip är att varje större stad eller ort och varje materiel skall besökas/kontrolleras vart tredje år.

Av SEMKO:s verksamhetsberättelse för budgetåret 1980/81 framgår att utöver täta resor inom Stockholms-området har under året 32 resor för marknadskontroll skett till andra orter. 402 fabrikanter, elgrossister, elaffärer, järnaffärer, varuhus 0 dyl har uppsökts. SEMKO:s utskott för marknadskontrollärenden och SEMKO:s

prövningsutskott behand1ade.detta år 335 marknadskontro11ärenden där fe1aktigheter misstänktes. Fem procent av fa11en resu1terade i att typgodkännandet upphävdes. I en de1 av fa11en har SEMKO i samråd med SIND uppmanat 1everantörerna att ta ti11baka den aktue1- 1a materie1en från marknaden. 65 procent resu1terade i att rätte1 se begärts pga anmärkningar av mindre betyde1se. 30 procent var he1t utan anmärkningar. Vidare har SEMKO i några fa11 uppmanat 1everantörer att ta ti11baka g0dkännandep1iktig e1materie1 därför att den inte varit godkänd av SEMKO.

Statens pr0vningsansta1ts justerarverksamhet

SP:s justerarverksamhet tog under budgetåret 1980/81 i anspråk 54 personår. Justerarna är knutna ti11 ett 20-ta1 justerarkontor runt om i 1andet - dvs i princip ett kontor i varje 1än. Kostnaderna (mi1j kr) för verksamheten budgetåret 1980/81 förde1ade sig en1igt fö1jande.

1öner ink1 1kp rör1iga kostnader (resor m m) fasta kostnader (10ka1er m m) gemensamma kostnader (de1 i centra1 administration m m) intäkter röre1seresu1tat

§gmkonsu1enterna

Hemkonsulenttjänsterna återfinns vid 1änsstyre1sernas p1aneringsenheter.

Länsstyre1sen ska11 en1igt sin instruktion särski1t ta befattning med b1 a den konsumentpo1itiska verksamheten (se 5 §). Länsstyreisen har ansvar för pers0na1 och övriga resurser för sin konsumentp01itiska verksamhet. Rikt1injer för den regi0na1a konsumentpo1itiska verksamheten faststä11des senast år 1979 av riksdagen (se prop 1978/79:57, NU 1978/79:22). Regeringen uppdrog den 3 maj 1979 åt konsumentverket såsom centra1 huvudman att utfärda anvis-

ningar för verksamheten med ledning av riksdagsbeslutet. Dessa anvisningar gäller alltjämt.

Hemkonsulenterna utgjordes under budgetåret 1979/80 av 38 handläggare som får service (via länsstyrelsernas planeringskansli) av 27 biträden. Biträdesnivån per handläggare detta år rörde sig om 0,4 biträden per handläggare. Nivån är ojämnt fördelad över landet. Biträdespersonalen används i huvudsak och i första hand till traditionella biträdesuppgifter. Det förekomner dock att denna personal även medverkar vid vägledning till konsumenterna.

Sedan budgetåret l979/80 har en minskning av antalet hemkonsulenter skett. Den l juli l98l var antalet handläggare 37 och väntas vara nere i 34,5 tjänster den 30 juni 1982.

Kostnaderna för verksamheten har visat sig svåra att kartlägga.

Riksdagens civilutskott behandlade i december l98l bl a ett motionsyrkande rörande anslaget till länsstyrelserna för hemkon-

sulenttjänsterna. Civilutskottet (Se CU l98l/82:3) remitterade

frågan för yttrande till näringsutskottet. Motionärerna hade beräknat kostnaderna för hemkonsulentverksamheten till fyra milj kr. Näringsutskottet anförde i sitt yttrande till civilutskottet att lönekostnaderna - inkl lönekostnadspålägg - under första halvåret l982 för de 39 hemkonsulenttjänsterna torde grovt räknat kunna till 2,5 milj kr. Därtill kommer kostnader för resor och anges Ett totalbelopp av fyra milj kr kan möjligen uppnås om expenser. också kostnaderna för biträdespersonal medräknas.

Varuprovningskommittên har gjort följande chablonberäkning av vad hemkonsulentverksamheten kostar år 1982.

Vi utgår från att det finns 34,5 hemkonsulenttjänster den 30 juni 1982. Vi tar här inte hänsyn till att flera av dessa befattningshavare har reducerad tjänstgöringstid. Lönekostnaderna är ca 130 000 - 135 000 kr per tjänst och år. Lönekostnaderna

torde totalt belöpa sig till ca 4,5 milj kr. Därtill kommer biträ-

destjänster som kan uppskatts till ca 0,4 tjänster per handläggare vilket totalt ger 13,8 biträdestjänster. Kostnaderna för dessa till ca 9°°°0 kr P9? år lk1 lkp- Denna tjänster uppskattas

$0U.1982:38

totalkostnad uppskattas till ca 1,2 milj kr per år. Därtill skall läggas övriga kostnader i form av lokaler, resor och andra expenser som totalt kan uppskattas till ca en milj kr. Detta räkneexempel innebär att totala kostnaden för verksamheten kan uppskattas till mellan sex och sju milj kr.

Lokala priskontoren

Priskontoren knöts till länsstyrelserna fr 0 m den l januari 1950.

Efter länsstyrelsernas omorganisation år 1971 hör priskontoren till planeringsavdelningarna. Inom planeringsavdelningen har de fr 0 m den 1 juli 1973 fått en administrativ knytning till planeringskanslierna. Detta innebär bl a att viss biträdesservice åligger planeringskanslierna.

Priskontor finns i samtliga län utom i Stockholms län där statens pris- och kartellnämnd (SPK) utför det arbete som motsvarar priskontorens verksamhet.

Enligt länsstyrelseinstruktionen (6 §) är länsstyrelsen huvudman för priskontorsverksamheten. I regleringsbrev för budgetåret 1981/82 upprepas vidare, i likhet med budgetår att

tidigare

Länsstyrelsen skall med iakttagande av de allmänna föreskrifter som statens pris- och kartellnämnd meddelar, biträda nämnden vid inhämtande av uppgifter enligt lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden.

Priskontoren utgjordes under budgetåret 1979/80 av 77 handläggare som fick service från 39 biträden. Dessutom fanns då till kontoren knutna sju personer som avlönades med s k lönebidrag. Biträdesservicen per handläggare är ojämn över landet, men dock i genomsnitt hög jämfört med andra länsstyrelsehandläggare. I ungefär hälften av länen överstiger servicenivån 0,4 biträden/handläggare. Förhållandet är således ungefär detsamna som för hemkonsulenterna. Exakta uppgifter om kostnaderna för priskontorsverksamheten finns inte tillgängliga hos någon central instans. Kostnaderna torde

dock enligt våra beräkningar kunna uppskattas till att vara omkring dubbelt så stora som kostnaderna för

hemkonsulentverksamheten.

Vid kontakter med kommundepartementet och SPK har dessa beräkningar “ bekräftats.

Regeringen har i budgetprop 1981/82:l0O föreslagit en besparing inom priskontorens verksamhet på tre milj kr för budgetåret l982/83.

SCB:s prisundersökningar

Statistiska Centralbyrån (SCB) gör i likhet med SPK lokala prisundersökningar i syfte att få underlag för att ta fram konsumentprisindex. Skillnaderna mellan SCB:s och SPK:s är främst undersökningar olika mätperioder men också olika mätmetoder. SCB gör vissa boendekostnadsundersökningar som underlag för index vilket SPK inte gör. Verksamheterna är delvis samordnade genom att man till en mindre del - uppskattningsvis fem procent utnyttjar varandras sifferunderlag.

SCB hämtar till 50 procent in sitt underlag genom fältundersökningar varje månad. Via SCB:s intervjuorganisation tas prisuppgifter fram genom besök i l20O - l300 runt om i landet.

butiker

Kostnaderna för att ta fram konsumentprisindex för kommande budgetår l982/83 har beräknats till totalt 6,6 milj kr varav den lokala prisinsamlingen inkl administration beräknas kosta 2,6 milj kr. Diskussioner pågår f n om hur man skall få till stånd en ytterligare samordning mellan SCB och SPK vad avser prisinsamlingen.

SOU l982:38

BILAGA 18 LITTERATURFORTECKNING

»Statliga betänkanden

Familjeliv och hemarbete. Betänkande avgivet av hem- och familjeutredningen. SOU 1947:46. Kvalitetsforskning och konsumentupplysning. Betänkande avgivet av 1946 års utredning ang kvalitetsforskning och konsumentupplysning. SOU 1949:18. Effektivare konsumentupplysning. Delbetänkande avgivet av konsumentupplysningsutredningen. SOU 1964:4. Konsumentupplysning i televisionen. Betänkande avgivet av 1960 års radioutredning. SOU 1964:54. Effektivare konsumentforskning. Delbetänkande avgivet av konsumentupplysningsutredningen. Ds H 1966:3.

Konsumentupplysning, principer och riktlinjer. Huvudbetänkande

avgivet av konsumentupplysningsutredningen. SOU 1968:58. Konsumentutredningens lägesrapport. Stencil H 1969:5. Ny livsmedelsstadga m m. Betänkande avgivet av livsmedelsstadgekommittén. SOU 1970:6 och 7. Konsumentpolitik, riktlinjer och organisation. Betänkande avgivet av konsumentutredningen. SOU 1971:37. Varudeklaration - ett medel i konsumentpolitiken. Betänkande avgivet av varudeklarationsutredningen. SOU 1973:20. Reklam V, Information i reklamen. Delbetänkande avgivet av reklamutredningen. SOU 1974:23.

Regional konsumentpolitisk verksamhet. Betänkande avgivet av RKV-utredningen. SOU l978:l6. Nya vyer, datorer och nya massmedier - hot eller löfte? Rapport

från informationsteknologiutredningen.SOU l979:69.

Högskolan i FoU-samverkan. Betänkande avgivet av forskningssamverkanskommittên (FOSAM). SOU l980:46. Matpotatiskontroll. Betänkande avgivet av utredningen om kontrollen av matpotatis. Ds Jo l98l:2. V - Nya medier text-TV, teledata. Betänkande avgivet av informationsteknologiutredningen. SOU l98l:45.

Promemorior, rapporter m m

Behov och resurser inom konsumentvaruforskningen. PM handeisdepartementet den 12 december 1955.

Slutrapport. SAP-LO-gruppen i prisfrågor (s k Skogiundgruppen). Mars 1968. Kommunal konsumentpoiitisk verksamhet - innehåii och organisation. Handeisdepartementet. Stencii H 1974:1.

Lag om produktsäkerhet - en principskiss. Rapport från konsument-

verket. 1974:12. - AB Marknadsbyrån. 1959. Varudekiarationer Rapport. VDN-66 - En undersökning av konsumenters användning av VDN-Varufakta vid ett butiksbesök. Hans Adoifsson och Fe1ix Foikebo. 1966.

erfarenheter av varudekiarationer. Lunds universitet. Fabrikanters 1966. 1979 - Rapport från kon- Konsumentstatistik rådgivningskontakter. sumentverket. 1980. översikt av internationeiia överenskommeiser på det hande1sp01itiska området beträffande s k tekniska handeishinder. PH 1980.01.11. Kommersko11egium. Tredje utrikeshandeisbyrån. Standardka1endern 1981. Utgiven av Standardiseringskommissionen i Sverige. 1981. inom konsumentvaruomrâdet. Skrift utgiven av Standardisering Standardiseringskommissionen i Sverige. 1981. Biistereohandboken. av Bi1radi0institutet. 1980. Utgiven Stereo HiFi handboken 1981. av HiFi Institutet. 1980. Utgiven av konsumentverket m m. PM 1981-06-17. Hande1sdepartemen-

gvirsyn e .

på sä1jstä11et. Rapport från konsumentverket

kggäumegtinformation

Propositioner ti11 riktiinjer för och organisation Prop 1972:33 med försiag av samhäiiets konsumentpoiitik m m. av officieii provning och kon-

Prop 1972:54 ang organisationen

verksamhet m m. tr011 samt 0fficie11 metroiogisk ti11 m m. Prop 1974:162 med försiag 1ag om riksprovpiatser med försiag ti11 marknadsförings1ag. Prop 1975/76:34

1979/80:24 Del B om mu1ti1atera1a

Prop de handeisförhandiingar-

na inom ramen for det a11männa tu11- och handeisavtaiet (GATT) m m.

Prop 1980/81:66 om vissa åtgärder på teieområdet.

Prop 1981/8z:100, biiaga 14, budgetproposition

Riksdagsmotioner

1973:343 Hr Heiên m fi ang försiag om ett varudekiarationsråd inom konsumentverket samt vidgning av varudekiarationsverksamheten.

1973 1499 Hr Brundin m fi ang försiag om ett varudekiarationsrâd inom konsumentverket.

1973:1502 Hr 01ss0n i Kii ang försiag om att konsumentverket ska11 utreda behovet av märkning av krukväxter som kan vara hälsovådiiga.

1973:1405 Fr Jonäng och Fr Oisson i Hö1ö ang försiag om varudekiaration av tvätt- och rengöringsmedei.

1974:553 Fr Sundberg m fi ang förs1ag om ett varudekiarationsråd inom konsumentverket och att riksdagen ska11 pröva principerna för utformningen av varudekiarationssystemet.

1974:1509 Hrr Jonsson och Nyqvist ang försiag om ett varudekiarationsråd inom konsumentverket samt att det behövs riktiinjer för utformningen av varudekiarationerna.

1975:631 Fr Sundberg m fi ang försiag att snarast bör riksdagen få ta stä11ning tili principerna för utformningen av varudekiarationssystemet.

1975:653 Hr Fäiidin m fi ang försiag att hos regerngen begära förs1ag om ett varudekiarationssystem för bostäder.

1975:1757 Fr Fraenkei m fi ang försiag om obiigatorisk varudekiaration av bostäder.

1975/76:54 Hr Dane11 m fi ang försiag att arbetet med att utforma principer och riktiinjer för svensk varudekiaration ska11 pâskyndas och föreiäggas riksdagen.

1975/76:67 Fr Fraenkei och Hr Jonsson ang försiag att riksdagen ska11 utta1a att VDN-arbetet borde fortsätta och att regeringen ska11 utfärda närmare riktiinjer härför.

1975:1676 Fr Ström ang försiag om förstärkt konsumentinfiytande vad gä11er standardiseringsarbetet inom konsumentvaruområdet.

SOU l982:38

1975/7611755 Fr Fraenkel ang förslag om att riksdagen skall uttala sin om varudeklarationsarbetet och den ensidiga inmening riktning konsumentverkets arbete i dessa frågor fått.

1976/77:858 Hr Blomqvist ang förslag om ökade medel för konsumentverkets arbete med bl a produktundersökningar och varuprovningar.

1976/7721291 Hr Strömberg ang förslag om varudeklaration av bostäder typ BOFAKTA.

1977/78:1403 Fr Rönnung m fl ang förslag att alla produkter som livsmedelsindustrin framställer skall förses med fullständig varudeklaration.

1977/78:1316 Hr Hästberg m fl ang förslag att riksdagen skall uttala att i konsumentpolitiken skall förskjutas i tyngdpunkten mot utbildning och upplysning samt att återinföra ett riktning enhetligt varudeklarationssystem.

1977/78:802 Fr Odelsparr och Fr Eliasson ang förslag om varudeklaration och kontroll rörande kosmetiska och hygieniska preparat.

Hr Stensson ang förslag om att tillverkare skall å- 1977/78:271 att svara för en sådan varudeklaration som anger hur en läggas är sammansatt och hur den lämpligen skall skrotas eller produkt återanvändas.

1978/79:480 Hr Svensson m fl ang förslag om att nya riktlinjer utarbetas för konsumentverket med inriktning på hushållsekonomisk forskning, varutester, utbildning och information.

1978/79:1499 Fr Karlsson ang förslag att konsumentverket skall bedriva kontroll av s k kapitalvaror och andra varor som kräve 4 stora provningsresurser.

Fr Rönnung ang förslag att konsumentverket skall kva- 1978/792511 litetstesta och säkerhetsmärka leksaker för barn.

Hr Fiskesjö m fl ang förslag om att alla varor som 1978/79:2004 saluförs för allmänt bruk bör ha en innehällsdeklaration av i princip samma slag som förekommer på livsmedelsförpackningarna.

1979/80:975 Hr Svensson m fl ang förslag om översyn av konsumentoch inriktningen av konsumentverkets arbete. politiken

Utskottsutlåtanden

NU 1972:40 ang prop 1972:33 NU 1973:50 ang motionerna 1973:343 och 1499 JoU 1973:19 ang motionerna 1973:1502 och 1405 NU 1974:6 ang motionerna 1974:553 och 1509

NU 1975:26 ang motion 1975:631

CU 1975:7 ang motionerna 1975:653 och 1757 NU 1975/76:14 ang prop 1975/76:34 och motionerna 1975/76:54 och 67 1975/76:13 ang motion 1975:1676 NU 1975/76:63 ang motion 1975/7621755 NU 1976/77:44 ang motion 1976/77:858 CU 1976/77:18 ang motion 1876/77:1291 JoU 1977/78:25 ang motion 1977/7821403 NU 1977/78:64 ang motion 1977/78:1316 NU 1978/79:5 ang motionerna 1977/78:802 och 271 NU 1978/79:27 ang motionerna 1978/79:480, 1499 och 511 NU 1979/80:12 ang motion 1978/79:2004 NU 1979/80:54 ang motion 1979/802975 TU 1980/81:9 ang prop 1980/81:66 NU 1981/82:47 ang prop 1981/821100 Författningar Livsmedeisiagen (1971:511; senast ändrad 1980:210) Livsmede1skungöre1sen (1971:807; senast ändrad 1981:616) Läkemedelsförordningen (1962:701; senast ändrad 1980:942) Strå1skydds1agen (1958:110; senast ändrad 1981:291) Stråiskyddsförordningen (1958:652; senast ändrad 1978:254) Lagen (1973:329) om hä1so- och mi1jöfar1iga varor (senast ändrad 1980:217) Kungöreisen (1973:334) om hä1so- och mi1jöfar1iga varor (omtryckt 1979:348; senast ändrad 1981:200) Lagen (1975:69) om expiosiva och brandfariiga varor (ändrad 1977:424) Arbetsmi1jö1agen (1977:1160; senast ändrad 1980:428) Lagen (1974:896) om rikspr0vp1atser Lagen (1975:444) om besiutanderätt för riksprovpiats som ej är myndighet (ändrad 1978:278) Utsädesiagen (1976:298; senast ändrad 1979:298) Utsädesförordningen (1980:438; ändrad 1981:317)

Förordningen (1975:994) om införse1 av växter m m (senast ändrad 1981:713) Lagen (1975:1154) om varningstext och innehå11sdek1aration på tobaksvaror (senast ändrad 1980:232) Förordningen (1973:233) om sky1dighet för myndighet att underrätta k0mmersk011egium om vissa föreskrifter m m (omtryckt och senast ändrad 1979:1209) Bostadsfinansieringsförordningen (1974:946; omtryckt 1980:329; senast ändrad 1981:588) Marknadsförings1a7en (1974:1418; senast ändrad 1980:233) Lagen (1971:112) om förbud mot 0skä1iga avta1svi11k0r (senast ändrad 1980:526) Konsumentkredit1agen (1977:981; senast ändrad 1980:524) Vägtrafikskatte1agen (1973:601; omtryckt 1974:280; senast ändrad 1980:679) Vägtrafikskattekungöre1sen (1973:776; omtryckt 1979; ändrad 1980:764) F0rd0nskungöre1sen (1972:595; omtryckt 1979:641; senast ändrad - 1981:66) Brandstadgan (1962:91; omtryckt 1974:81; senast ändrad 1980:919) Förordningen (1977:585) om e1ektrisk materie1 m m. Lagen (1959:99) om köttbesiktning m m(senast ändrad 1977:209) Förordningen (1956:413) om k1assificering av kött (senast ändrad 1980:730)

Lagen (1961:381) om ti11verkning av och hande1 med f0dermede1 m m

(senast ändrad 1980:193) Byggnads1agen (1947:385; omtryckt 1972:775; senast ändrad 1980:166)

Byggnadsstadgan (1959:612; omtryckt 1972:776; senast ändrad

1981:592) Lagen (1971:1081) om bestämning av v01ym och vikt (omtryckt och ändrad 1978:276) Förordningen (1973:85) om bestämning av v01ym och vikt m m (omtryckt och ändrad 1978:279) Skrivmaterie1kungöre1sen (1964:504) Radiolagen (1966:755; omtryckt 1972:240; senast ändrad 1981:507) Kungöre1sen (1967:446) om radiosändare (senast ändrad 1980:808)

Tidskrifter Motor Svensk Motortidning Cykel- och sporthandlaren Marknads-Guid Modern Eiektronik Bok och papper Skonandlaren Svensk Färghandei Viola/trädgårdsväriden Vår Näring AHt iHamwt A11t om Hobby A11t om Mat Bike Båt för a11a Båtnytt Foto Hem 0 Fritid HiFi och Musik ICA-Kuriren Musikrevy Privata Affärer På kryss & Ti11 Rors Radio & Teievision Segiing Teknik för a11a Vi Vi Båtägare vi föräidrar I A11a Väder Svensk Idrott Fiygrevyn Pingis Svensk Jakt Svenskt Fiske VVS-Forum Vår bostad Råd och Rön

Statens 1982

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

. Real beskattning. B. . Real beskattning. Bilaga 1-3. B. . Real beskattning. Bilaga 4-6. B. . Tandvården under 80-talet. S. . De förtroendevalda i kommuner och landstingskommunar. Kn. . Sockernäringen. Jo. . Talböcker-utgivning och spridning. U. . Videoreklamfrågen. Ju. . Ny plan- och bygglag. Remissammanstållning. Bo. . Sanering efter industrinedläggningar. Bo. . Den långsiktiga tillgången och efterfrågan på Iäkararbetskraft. S. . Statlig fondförvaltning m. m. E. . Kommunalföretaget. Kn. . Tillväxt eller stagnation. E. . Internationella företag i svensk industri. l. . Skatt på energi. B. . Skatt på energi. Bilagor. B. . Förvärvsarbete och föräldraskap. A. . Handikappade eleveri det allmänna skolväsendet. U. . Kommunerna och näringslivet. Kn. . Ett effektivare vita. Ju. . Svensk amatörboxning och skadeverkningarna. Jo. . Fritidsboende. Bo. . Vidgad iänsdemokrati. Kn. . Översyn av rättegångsbalken 1. Processen i tingsrätt. Del A. Lagtext och sammanfattning. Ju. . Översyn av rättegångsbalken 1. Processen i tingsrätt. Del B. Motiv m. m. Ju. . Svensk industri i utlandet. l . Löntagarna och kapitaltillvâxten 9. E. . KOMVUX-kommunal utbildning för vuxna. U. . Information om arbetsmiliörisker. A. . information om arbetsmiljörisker. Bilaga 1. Värdering av risker i arbetsmiljön. A. . Information om arbetsmiljörisker. Bilaga 2. Arbetsmiljöinformation-påverkan. behov och utbud. A . Information om arbetsmiliörisker. Sammandrag. A. . Prisutveckling inom bostadsbyggandet och dess orsaker. Dal I. Bo. . Prisutveckling inom bostadsbyggandet och dess orsaker. Del 2. Bilagor. Bo. . Enklare föräldraförsäkring. S. . Kommunal planering i förändring. Kn. . Fakta för konsumenter. H.

i anno-gm. -. u.:

Statens offentliga utredningar 1982

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Industridepartementet Videoreklamfrågan.[8] Direktinvasteringskommittén. 1. Internationellaföretagi svensk Ett effektivarevite. [21] industri. [15]2. Svenskindustri i utlandet.[27] L Rättegångsutredningen.1. Översyn av rättegån, 1. Processeni tingsrätt. DalA. Lagtextoch sammanfattning.[25] 2. Översynav rättegångsbalken:1. Processeni tingsrätt. DelB. Kommundepartementet Motiv m. m. [26] Deförtroendevaldai kommuneroch Iandstingskomumna..[5] Kommunalföretaget.[13] Kommunernaoch näringslivet.[20] Socialdepartementet Vidgadlänsdemokrati.[24] Tandvårdenunder80-talet.[4] Kommunalplaneringi förändring.[37] Den långsiktigatillgången och efterfråganpå Iäkerarbetskraft. (111 Enklareföräldraförsäkring.[36]

Ekonomidepartementet Statlig fondförvaltningm. m. [12] Tillväxt eller stagnation.[14] Löntagarnaoch kapitaltillväxten9. [28]

Budgetdepartementet Realbeskaltningsutredningen. 1. Real beskattning.[1] 2. Real beskattning.Bilaga1-3. [2] 3. Realbeskattning.Bilaga4-6. [3] Energiskattekommittén. 1.Skattpåenergi.(1612.Skattpåenergi. Bilagor. [17]

Utbildningsdepartementet Talböcker-utgivningoch spridning.[7] Handikappadeeleveri det allmännaskolväsendet.[19] KOMVUX-kommunalutbildningför vuxna.[29]

Jordbruksdepartementet Sockernäringen.[6] Svenskamatörboxningochskadeverkningarna.[22]

Handelsdepartementet Faktaför konsumenter.[38]

Arbetsmarknadsdepartementet Förvärvsarbeteoch föräldraskap.[18] Utredningenrörande information om risker i arbetsmiljön. 1. Informationom arbetsmiljörisker.[30]2.Informationomarbetsmiljörisker. Bilaga1.Värderingav riskeri arbetsmiljön.[31] 3. Informationom arbetsmiljörisker.Bilaga2.Arbetsmiljö-information-påverkan,behovoch utbud.[32]4. Informationom arbetsmiljöriskar.Sammandrag.[33]

Bostadsdepartementet Ny plan-och bygglag.Remissammanställning. [9] Saneringefter industrinedläggningar.[10] Fritidsboende.[23] Byggprisutredningen.1.Prisutvecklinginombostadsbyggandet och dessorsaker.Del 1.[34]2. Prisutvecklinginom bostadsbyggandetoch dessorsaker.Del2. Bilagor.[35]

Anm. Siffrorna inom klammerbetecknarutredningarnasnummeri den kronologiskaförteckningen.