Konsumentpolitiska styrmedel

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

k0n5ume_nt~ polzhslca styrmedel äåzäiâriäggg Saw:

å Betänkande av riktlinjekommittén

Statens offentliga *utredningar

aw 1983:40

%

Finansdepartementet

Konsumentpolitiska

t

styrmedel

- och

utvärdering förslag

Betänkande av gktlinjekommittén

Stockholm 1983

Omslag Johan Ogden ISBN 91-38-075024 ISSN 0375-250X nunaugouo Stockholm1933uses

i sou 19:33:40

Statsrådet och chefen för finansdepartementet

Regeringen bemyndigade den 30 augusti 1979 chefen för hande1sdepartementet att t111ka11a en kommitté med uppdrag att se över vissa konsumentpoiitiska mede1 för producentpåverkan m.m. En- 11gt bes1ut av regeringen gä11de bemyndigandet fr.0.m. den 22 decmber 1982 chefen för finansdepartementet.

T111 1edamöter i kommittén förordnades den 14 september 1979 professorn Solveig Wikström, ti11ika ordförande, professorn U1f Bernitz, generaidirektören Sven Heurgren, chefsjuristen Leif Josephsson, hemkonsuienten Inger Persson och jur.dr. Sten Tengelii. Josephsson ersattes den 1 januari 1981 av direktören E.0. Ho1m.

T111 sakkunniga förordnades den 14 september 1979 numera t.f. depa^tementsrådet Staffan Sandström, numera byråchefen Anita Sund›erg och direktören Lars Vine11, den 27 september 1979 hovrättsassessorn Ove Skö11erho1m och den 28 november 1979 chefsjuristen Göran Nestiund. V1ne11 ersattes den 1 mars 1980 av utredningssekreteraren Sture Larsson viiken i sin tur den 1 mars 1982 ersattes av fi1.dr. Lars Kritz.

T111 experter förordnades den 28 aprii 1980 f11.11c. Ro1and Knutsson och direktören S. 01of Vannerus samt den 2 december 1982 t.f. generaidirektören N115 R1ngstedt. Knutsson och Ringstedt har inte de1tag1t i kommitténs beslutsdiskussioner.

T111 sekreterare i kommittén förordnades den 1 december 1979 hovrättsassessorn U1f Andersson och den 1 januari 1980 byrådirektören C1aes Sonnerby.

Gun Hjertstrand och Christina Hinge har svarat för utskriften av betänkandet och annat sekretariatsarbete.

Kommittén har antagit namnet riktlinjekommittén.

Kommittén har nu slutfört sitt och överlämnar härmed uppdrag sitt betänkande.

Reservation rörande regleringen på produktsäkerhetsområdet har gemensamt lämnats av ledamöterna Bernitz, och Persson Heurgren med instämmande av sakkunnige Westlund. Reservation rörande konsumentombudsmannens förelägganden har gemensamt lämnats av ledamöterna Holm och Tengelin med instämmande av sakkunnige Kritz och experten Vannerus.

Stockholm den 29 april 1983

Solveig Wikström

Ulf Bernitz Sven Heurgren E.O. Holm

Inger Persson Sten Tengelin

/Ulf Andersson Claes Sonnerby

S()lJ 1983:40

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

FGRKORTNINGAR M.M. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . *13

SAMMANFATTNING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17

FURFATTNINGSFURSLAG . . . . .v. . .. . . . . . . . . . . . . 27

DEL I INLEDNING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35

1 UTREDNINGSDIREKTIVEN OCH ARBETETS UPPLAGGNING M.M. 37 1,1 Direktiven . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37 - - - - - - - - - - - . - . . 38 1.2 Arbetets upp1äggning 1.3 m.m. . . . . . . . . . . . . . . . 39 Remissyttranden 1.4 av betänkandet . . . . . . . . . . . . 39 Disposition

DEL II BESKRIVNING OCH UTVÃRDERING AV GÄLLANDE ORDNING . . 41

KONSUMENTPOLITIK OCH KONSUMENTPOLITISKA STYRMEDEL . 43 2.1 A11mänt om k0nsumentpo1it1ken och den konsumentp01itiska Iagstiftningen . . . . . . . . . . . . . 43 2.2 Konsumentverket/KO och marknadsdomsto1en . _ . . , 47 2.2.1 Konsumentverket/KO . . . . . . . . . . . . 47 2.2.2 Marknadsd0mst01en . . . . . . . . . . . . . 50 2.3 Styrmede1 inom k0nsumentp01itiken . . . . . . . . . 52 2.3.1 Genera1k1ausu1erna i MFL och AVL . . . . . 52 2.3.2 KOV:s rikt1injer . . . . . . . . . . . . . 55 2.3.3 KOV:s styrmede1 i övrigt . . . . . . . . . 57 2.3.4 . . . . . . . . . . . . . . 58

Ärendestatjstik

2.3.5 Jämföre1se med andra myndigheters styrmedel . . . . . . . . . . . . . y . . . . . . 59

S()lJ 1983:40

RI KTLINJESYSTEMETS TILLÄMPNING . . . . . . . . Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Statsmaktsuttalanden rörande framtagning av regler . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 64 Initiering och prioritering . . . . . . - . . . . 65 3.3.1 Förfarande . . . . . - - . . - . . . - . 65 3,3,2 Synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . 69 Utarbetande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 70 3.4.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . 70 3.4.2 Deltagarna i överläggningarna m.m. . . . . 70 3.4.3 Diskussionerna vid 72 överläggningarna 3.4.4 Synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . . 79 offentliggörande . . . . . . . . . . . . . . . . . 80 3.5.1 KOV:s informationsåtgärder . . . . . . . . 81 3.5.2 Näringslivets . . 82 informationsåtgärder 3.5.3 Företagens kunskaper . . - . . - . . . . . 83 3.5.4 Konsumenternas . . . . . . . . . 84 kunskaper 3.5.5 Synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . . 86 övervakning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 86 3.6.1 Metoder och resurser i övervakningen . . 87 3.6.2 Efterlevnaden av riktlinjerna . . . . . . 90 3.6.3 Synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . . 93 KOV:s utvärdering u o u a o o a . . . . . . . 0 o 94 Sammanfattning och slutsatser . . o o . o . . o u

KOV:S RIKTLINJER UR RÄTTSLIG OCH FUNKTIONELL SYNVINKEL o . o o o . o - o . . . a a . . - . . 0 -I5 . -r 99 -å o rx) Utformningen av riktlinjerna . . . . . . . . . . . 104 4 .—- (a) Förhållandet mellan MD:s beslut och riktlinjerna . 108 -lä 0 -b Sammanfattning och slutsatser . o n . . . a . n I 111

KONKURRENS- SAMT KOSTNADS/NYTTO-EFFEKTER . . . . . 115

U10‘! Riktlinjer och annan producentpåverkan från

konkurrenssynpunkt . . - . . . . . . . . . . . . . 115 5.1.1 - -

Konkurrenslagstiftningens syfte m.m. - 115

5.1.2 Påverkan på produktutveckling 119 5.1.3 Påverkan på konkurrensförhållandena mellan olika företag . . . . . . . . . . . 120

S()lJ 1983:40

5.1.4 Sammanfattning beträffande konkurrens. . 123 Tekniska handelshinder och riktlinjerna . . . . . 124 5.2.1 De internationella överenskommelserna m.m . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 124 5.2.2 KOV:s tillämpning av de internationella överenskommelserna 5.2.3 Sammanfattning beträffande tekniska handelshinder Kostnads/nytto-effekter av riktlinjer m.m. 5.3.1 Inledning 5.3.2 Statsmaktsuttalanden m.m. om kostnads/ . . . . . . . . . . . . . nytto-effekter (AJ OJ Effekter sektorn - - 5. 0 inom den offentliga 5. (JJ 0 u o Kov/Ko . . . . . . . . . . . . . . . . . 5. (.40 o b) c Hemkonsulenter . - - . . . - . - . - . . 5. (40 C b) c Kommuner . . . . . . . . . . . . . . . . 5. Om.) u b) c Offentliga sektorn i övrigt 5. (a) o å Effekter för företagen - - - . . - - - . 5. h) o -5 o Kostnader 5. (n) 0 å u h) 5. 00 o -b c LA) Kommentar beträffande effekter för företagen Effekter för konsumenterna Kostnader

Sammanfattning beträffande kostnads/ . . . . . . . . . . . . . nytto-effekter och slutsatser - . - - › - - - - Sammanfattning

INFORMATION . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 155 Inledning Det nuvarande framväxt - - - - - - 155 regelsystemets De producentpåverkande styrmedlen - - - . - - - - 159

5,3,1 3 § MFL . . . . . . . . . . . . . . . . . 159

6.3.2 MD:s praxis 6.3.3 KOV:s ärendehandläggning och K0:s förelägganden 6.3.4 KOV:s riktlinjer - - - - - - - - - - - -

6.3.5 KOV:s överenskommelser och andra uppgörelser .A . . . . . . . . . . . . . . 168 6Z3.6 Samspelet me1Tan styrmedlen . . . . . . . 169 informationen förbättrats? . . . . . . . . . . 169

4Har

Problemen i rikt1injearbetet . . . . . . . . . . . 172 6.5.1 Problemen i rikt1injearbetet Vi n0rmeringsprob1em . . . . . . . . . . . . 174 6.5.2 Svârigheterna att utforma genere11a

regier LV. . . . . . . . . . . . . . . . 175

6.5.3 Styrmede1sa1ternativ . . . . . . . . . . 182 6.5.4 Ändrade ekonomiska förhå11anden och värderingar . . . . . . . . . . . . . . . 183 6.5.5 Statsmakternas omprövning av ambitionsnivåh för informationsrikt1injer. . 183 Sammanfattning och slutsatser . . . . . . . . . . 184

PRODUKTSÄKERHET . . . . . . . . . . . . . . . . . 187

Lagstiftningen om produktsäkerhet . . . . . . . . 187

‘ 7.1.1 Ti11ämpningsområdet för 4 § MFL . . . . . 190 KOV:s rikt1injer . . . . . . . . . . . . . . . . . 192 MD:s bes1ut “. . . . . . . . . . . . . . ; . . . . 196 KOV:s ärendehand1äggning och produktsäkerhetsarbete i övrigt . . . . . . . . . . . . . . . . . 200 Sammanfattning och s1utsatser . . . . . . . . . . 202

FURFARANDET I MARKNADSDOMSTOLEN SAMT KONSUMENT- OMBUDSMANNENS FURELÄGGANDEN . . . . . . . . . . . 205 Talerätten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 205 c Betydelsen av medgivande i MD . . . . . . . . . . 209

oooooooooooo

cNçn-låtuh)a

K0:s före1ägganden . . . . . . . . . . . . . . . . 212 Talan om rege1väg1edning . . . . . . L . Å . . . . 214

Medverkan i rättegång . .A . . . . . . . . . . . . 218

Sammanfattning och s1utsatser . . . . . .2. . . . 221

UVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG . . . . . . . . . 2 . . . 223

RIKTLINJER OCH ANDRA KONSUMENTPOLTTISKA A STYRMEDEL .. . ; . . . . . . . . . . . . . . . . 227 Några utgångspunkter för övervägandena . . . . . . 227

S()lJ 1983:40

Våra överväganden . . . . . . . . . . . . . . . . 229 - som styr- Ökad flexibiiitet sjä1vreg1ering medeisalternativ KOV:s handiäggning av rikt1injeärenden och andra styrmedeisfrågor . . . . . . . . . . . . . . 233 9.4.1 Framtagande av normer 9.4.2 Tiilämpningen av normer 9.4.3 Utvärdering av normer

INFORMATION . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 245 3 § MFL - överväganden

Frågan om bindande föreskrifter på produktsäkerhetsområdet m.m . . . . . . . . . . . . . . . 262 Generalkiausuien 4 § MFL 276 11.3.1 KOV:s förslag till ändring i 4 § MFL . . 276 11.3.2 överväganden i övrigt 282 Sammanfattning av försiagen 283

FURTYDLIGANDEN I FRÅGA OM RIKTLINJERNAS RÄTTSLIGA KARAKTÄR Termen rekommendationer . . . . . . . . . . . . . Bemyndigandet i KOV:s instruktion att utarbeta riktiinjer Innehå11et i riktiinjerna - - . - - . . . . . . . av förslagen . . . . . . . . . . . Sammanfattning

FURFARANDET I MARKNADSDOMSTOLEN OCH KONSUMENT- OMBUDSMANNENS FURELÄGGANDEN - - - - - - - - - - - Taierätten Betydeisen av medgivande i marknadsdomstolen K0:s föreiägganden Talan om rege1väg1edning Medverkan i förfarandet

övriga frågor angående rättegången . . . . . . . . 312 13.6.1 Rätten att föra talan mot MD:s beslut . 312 13.6.2 Rättegångskostnader i MD . . . . . . . . 312 13.6.3 MD:s interimistiska beslut . . . . . . . 314 13.6.4 Förhållandet till förfarandet i konkurrensärenden . . . . . . . . . . . . . 315 13. Sammanfattning av förslagen . . . . . . . . . . . 316

14 SPECIALMOTIVERING . . . . . . . . . . . . . . . . 319 14.1 om ändring Lagen i marknadsföringslagen . . . . . 319 14.2 om ändring Lagen i avtalsvillkorslagen . . . . . . 329 14.3 om ändring Lagen i marknadsdomstolslagen . . . . . 330 14.4 om ändring Lagen i konsumentköplagen . . . . . . . 333

DEL IV RESERVATIONER OCH SÄRSKILDA YTTRANDEN . . . . . . 335

SUMMARY . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 345

x RESUME . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 355

BILAGOR . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 367

1:1 Kommittêdirektiven . . . . . . . . . . . . . . . 369 . 2:1 Instruktion och organisationsplan för KOV . . . . 379 2:2 över Förteckning riktlinjer och exempel på riktlinjer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 385 2:3 Fem myndigheters . . . . . . . . . . . styrmedel . 429 2:4 Utländska förhållanden . . . . . . . . . . . . . . 469 3:1 Företagen och riktlinjesystemet . . . . . . . . . 515 3:2 KOV:s regler för handläggning av riktlinjearbetet 585 3:3 Pågående och planerat . . . riktlinjearbete . . . 593 3:4 Resultat från

efterlevnadsundersökningar . . . . . 599

5:1 kostnads- Möjliga och nyttoeffekter av riktlinjer och andra regler . . . . . . . . . . . . . . . . . 601 6:1 Exempel på ärenden om informationsskyldighet och produktsäkerhet . . . . . . . . . . . . . . . . . 615 6:2 Vilka konsumentproblem kan lösas med riktlinjer . 647 Undersökning av MD:s beslut m.m . . . . . . . . . . 687

S()lJ 1983:40

9:1 NDM:s PM om sjä1vreg1ering . . . . . . . . . . . . 693 9:2 Köpmannaförbundets PM om självreglering 11:1 KOV:s framstä11ning om ändring 1 4 § MFL med remissyttranden

i

FÖRKORTNINGAR M.M.

AD arbetsdomstolen AF ansiagsframstäiining/ar

AML arbetsmiljolagen (1977:1160)

ARN a11männa reklamationsnämnden ASS arbetarskyddsstyreisen AVL avtalsviiikorsiagen (1971:112)

BBB Better Business Bureau (USA) BFFS Bankinspektionens och försäkringsinspektionens författningssamiing

BS byggnadsstadgan (1959:612)

CA Consumers Association (Storbritannien) CPAC Consumer Protection Advisory Committee (Storbritannien) CPSC Consumer Product Safety Commission (USA)

Dir. (kommittê)direktiv Ds departementsserien (betänkanden o.d.)

E ekonomidepartementet EFTA frihandeissammansiutningen (European Free europeiska Trade Association) EG europeiska gemenskapen

FB föräidrabaiken FDA Food and Drug Administration (USA) Fi finansdepartementet F0 forbrugerombudsmanden (Danmark), forbrukerombudet (Norge) FRL försäkringsröreiselagen (1982:713) FTC Federal Trade Commission (USA) Föl försäkringsinspektionen

GATT a11männa tu11- och handelsavtaiet (General Agreements

on Tariffs and Trade) GD generaldirektör

H handelsdepartementet

14 Förkortningar m. m. S()l) 1983:40

JK Justitiekanslern Ju justitiedepartementet

KF Kooperativa förbundet KFL

konsumentförsäkringslagen (1980:38)

KK kommerskollegium KkrL konsumentkreditlagen (1977:981) KL konkurrenslagen (1982:729) Kn kommundepartementet KO konsumentombudsmannen KOV konsumentverket KOVFS Konsumentverkets författningssamling

L0 Landsorganisationen i Sverige LPI lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. LU lagutskottet

MD marknadsdomstolen MDL lagen (1970:417) om marknadsdomstol MFL marknadsföringslagen (1975:1418)

NCC National Consumer Council (Storbritannien) NDM Näringslivets Delegation för Marknadsrätt NJA Nytt Juridiskt Arkiv NO näringsfrihetsombudsmannen NOP Näringslivets Opinionsnämnd NU näringsutskottet

OECD Organization for Economic Co-operation and Development OFT Office of Fair Trading (Storbritannien) Ot. prp. proposition i odalstinget (Norge)

program (inom KOV) prop. proposition

RB rättegångsbalken Reklam II reklamutredningens delbetänkande (SOU 1972:7) Beskrivning och analys

S§)lJ 1983:40 Förk0rnüngarrn.nL 15

Reklam V reklamutredningens siutbetänkande (SOU 1974:23) Information i rekiamen RF regeringsformen RiS Researrangörsföreningen i Sverige RRV riksrevisionsverket rskr riksdagens skrivelse

SACO Sveriges akademikers centraiorganisation SBN Svensk byggnorm SCB statistiska centralbyrån SFS Svensk författningssamiing SGF Sveriges Grossistförbund SHIO Sveriges Hantverks- och Industriorganisation SI Sveriges Industriförbund SIS Standardiseringskommissionen i Sverige SLV statens iivsmedelsverk SOU statens offentiiga utredningar SPK statens pris- och kartelinämnd SRF Svenska Resebranschens Förening STR Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund

TK Textilrådet-Konfektionsindustriföreningen (ej 0fficie11) TSV trafiksäkerhetsverket

VDN varudekiarationsnämnden

YI yrkesinspektionen

Åberopade propositioner

prop. 1970:57 med försiag ti11 1ag om 0ti11bör1ig marknadsföring, m.m. prop. 1971:15 med försiag til} lag om förbud mot 0ti11bör- 1iga avta1svi11k0r prop. 1972:33 med försiag ti11 riktiinjer för och organisation av samhäiiets konsumentpolitik m.m. prop. 1975/76:34 med försiag ti11 marknadsföringsiag, m.m. prop. 1975/761112 om kungörande av iagar och andra författningar

16 .Förkortningar m. m.

1975/76: 159 med förs1agti11 organisation av och ans1ag

för det nya konsumentverket 1976/77: 123 med förs1ag t111 konsumentkredit1ag m.m. 1976/77: 149 om arbetsmi1jö1ag m.m. 1980/81: 20 om besparingar i statsverksamheten, m.m. 1981/82: 100 med förslag til] statsbudget för budgetåret .1982/83 1981/82: 165 med förslag ti11 k0nkurrens1ag 1981/82: 180 om försäkringsröre1se1ag, m.m.

SAMMANFATTNING

Utredningsuppdraget - en utvärdering

Komnitténs uppdrag har varit att utvärdera och se över olika producentpåverkande styrmedei på konsumentpoiitikens område. Tyngd-

punkten i arbetet har iegat på att granska de_riktiinjer som ut-

arbetas av konsumentverket (KOV) för företagens ti11ämpning av

generaikiausuierna i marknadsföringslagen (1975:1418, MFL) om

otiiiböriig marknadsföring, information och produktsäkerhet. Det har varit kommitténs att värdera erfarenheter som vun-

uppgift de

nits av den gäliande ordningen för producentpåverkan och att undersöka om det finns skäl att söka förbättra systemet.

Genomförandet av utvärderingen

Komnittên har först kartlagt det aktueiia området b1.a. genom intervjuer och enkäter med företrädare för näringsiivet och KOV. Därefter har kommittén utvärderat_01ika konsumentpoiitiska styrmede1 från såväi praktiska som rättsiiga utgångspunkter. Utvärderingen har främst avsett KOV s rikt1injer_men har också berört verkets handiäggning av enskiida ärenden, marknadsdomstolens (MD:s) besiut samt konsumentombudsmannens (K0:s).före1ägqanden. Resuitatet av utvärderingen har utgjort bakgrunden tiii kommitténs överväganden och försiag.

Resultatet av utvärderingen

I slutet av 1970-talet riktades i den aiimänna debatten en deivis mycket stark kritik mot riktiinjesystemet, Kommittén har funnit att denna kritik varit överdriven. Nu när man inom KOV och näringsiivet vant sig vid systemet och iärt sig hantera det fram-

18 Sammanfattning

står kritiken inte längre som aktuell. Några grundläggande bris-

ter i den nuvarande ordningen har kommittén inte heller kunnat påvisa.

Efterlevnaden av riktlinjerna är sålunda tillfredsställande. De torde i vart fall ha lika stor genomslagskraft som formellt bindande föreskrifter skulle ha haft.

Riktlinjerna tillkonner efter förhandlingar mellan KOV och främst

företrädare för näringsidkarna (se kap. 3). Riktlinjernas innehåH är också i de flesta fall typiska förhandlingsprodukter med ett inte obetydligt inslag av kompromisslösningar. Under de första åren som riktlinjesystemet tillämpades förekom betydande svårigheter med tids- och resurskrävande framtagningsprocesser. Svårigheterna var dock inte större än att det i de flesta fallen gick att uppnå enighet om innehållet i riktlinjerna. Under de senaste åren har arbetet med att utarbeta riktlinjer löpt smidigare. Förslag till förbättringar av framtagningsprocessen har därför grundns på det nuvarande förhandlingssystemet.

Riktlinjerna har utvärderats också ur rättslig synvinkel (sekap.4L

Kommittén konstaterar att riktlinjerna har blivit ett etablerat regelsystem på konsumentpolitikens område. KOV:s instruktion (1976:429) gör det möjligt att utfärda riktlinjer även utanför MFL:s tillämpningsområde. Riktlinjerna kan därför användas för att förbättra konsumenternas positioner. I förarbetena till konsumentkreditlagen har det sagts att riktlinjerna till sin karaktär är rekommendationer. Riktlinjerna innehåller emellertid detaljerade krav som även företrädare för näringslivet står bakom. I praktiken fungerar de på samma sätt som formellt bindande föreskrifter. Riktlinjerna framträder därför i verkligheten inte som rekommendationer. överträdelse av riktlinjer kan i sista hand beivras genom beslut av MD enligt MFL. Utvärderingen visar dock att KO hittills sällan åberopat riktlinjer vid talan i MD. Beslut av MD är bara i några fall den rättsliga grunden för riktlinjerna. KOV:s ärendehandläggning utgör i stället den breda basen för normbildningen.

Sammanfattning 19

Kommitténs utvärdering har också avsett konkurrens-, kostnadsoch nyttoeffekter (se kap. 5). Kommittén konstaterar att riktiinjesystemet kan medföra vissa risker för oiikformiga konkurrensviiikor, konkurrenshämmande samverkan meiian företag m.m. Bättre information och ingripanden mot otiiiböriig marknadsföring är dock positivtfrån konkurrenssynpunkt. Kommittén har inte funnit att riktlinjesystemet i praktiken medfört några nackdelar

från

konkurrenssynpunkt.

Riktiinjerna kan liksom andra natione11a regier påverka importoch exportm6j1igheterna i vissa fa11. Hittiiis har inte riktiinjerna hävdats vara sådana tekniska handeishinder som är oföreniiga med Sveriges internationella åtaganden.

Man saknar ännu metoder för att i monetära termer utvärdera

kost:

nader och nytta av riktiinjerna. Kommittén anser dock i vart

fal]

att riktiinjesystemets effekter inte leder ti11 att systemet av det skäiet behöver ifrågasättas.

Kostnads- och nyttoaspekter bör emeliertid beaktas i det framtida arbetet med riktiinjer. Detsamma gäiier systemets verkan som handeishinder och på konkurrensen me11an företagen.

På informationsområdet konstaterar kommittén att 3 § MFL fungerat ti11fredsstä11ande som en utgångspunkt för MD:s rättsbiidning och KOV/K0:s handiäggning av enskiida ärenden.

Ibland har det emeiiertid föreiegat svårigheter att utarbeta

rjkt;

iinjer för företagens tiiiämpning av 3 § MFL (se kap. 6). Särskiit riktiinjer för information utanför sä1jstä11et har utfärdats i mindre omfattning än iagstiftaren torde ha tänkt sig. Det finns dock numera informationsriktiinjer för fiera viktiga områden, t.ex. prisinformation, säiiskapsresor, textiiier, konsumentkrediter och konsumentförsäkringar. Kommittén anser detta vara av stort värde för konsumenterna.

När det gäiier produktsäkerhet avser KOV:s verksamhet områden

som inte omfattas av speciaiiagstiftning (se kap. 7). En stor andei av produktsäkerhetsärendena hos KOV gäiler oiycksfaiisris-

20 Sammanfattning

Sou 1983:“)

ker för barn i hemmet och på fritiden. Det finns dock inget permanent system för fortiöpande skaderapportering av det s1ag som etabierats i åtskilliga andra länder. Därför går det inte att bedöma om de ärenden som anmäis ti11 KOV är representativa för det totaia antaiet produktreiaterade oiyckor som drabbar konsumemerna_

De fiesta frågor angående fariiga varor har kunnat iösas efter förhandiingar melian KOV och företagen. Riktiinjearbetet har gått iättare än på informationsområdet. Detta beror på att det finns en betydande värdegemenskap me11an statsmakterna och företagen på produktsäkerhetsområdet.

Generaikiausuien om produktsäkerhet, 4 § MFL, har f.n. en begränsad räckvidd. Förbud mot att sa1uhå11a fariiga varor kan riktas endast mot näringsidkare som saluhåller varor direkt ti11 konsumenterna. Kommittén har emeilertid funnit att KOV ofta förhand- Iar även med tiiiverkare och andra näringsidkare i bakomvarande 1ed beträffande deras marknadsföring av fariiga varor.

Kommittén har också i vissa avseenden utvärderat förfarandet i 8 ). Kommittén har funnit den marknadsdomstoien (MD) (se kap. mot att endast K0 har dikritik i viss mån befogad som riktats taierätt i ärenden 2 § MFL. Utvärderingen visar att rekt eniigt det också finns aniedning att överväga vissa andra frågorsom galler förfarandet iMD. Särskiit påfa11ande är att en hei dei näringsidkare är förhå11andevis passiva i rättegångar i MD. Kommittén anser att detta i vissa situationer kan innebära en risk för att MD:s besiut kommer att vila på ett 0fu11ständigt processmateriai. Med hänsyn tiil att domstoiens besiut ska11 vägieda rättsutveck-

iingen som prejudikat är detta en fråga som bör uppmärksammas.

överväganden och försiag

§E§9_f1§419111222-:_âiälxreslêtins_§9m-K9me1§:§erâa9§_§§xr@e9e1

Kommittén föres1år att den nuvarande ordningen för producentpåverkan behå11s. KOV:s ärendehandiäggning b1ir även i fortsättdet kvantitativt sett mest betydelsefuiia styrmediet för ningen producentpåverkan. Riktiinjerna består som det viktigaste styrmediet av normkaraktär (se 9). Näringsidkarna och deras orkap.

Sammanfattning 21

ganisationer bör stimuleras att mera aktivt engagera sig i arbetet att förbättra konsumenternas ställning. Kommittén anser det önskvärt att såsom ett kompletterande styrmedel vid sidan av riktlinjerna pröva en som innebär att näringslivets or-

självreglering

ganisationer i vissa fall tar fram normer och svarar för normövervakning under överinseende av KOV. Kommitténs förslag till självreglering är förankrat i näringslivet. Förslaget avser främst frågor om information till konsumenterna. KOV skall fortfarande ha det övergripande ansvaret för att erforderliga normer tas fram.

Erâwzâsninseneyxzittliuiernê

Kommittén har angivit en ordning för framtagning av riktlinjer och andra normer (se kap. 9). Eftersom KOV:s riktlinjearbete under de senaste åren har fungerat väl ansluter schemat nära till redan förekommande handläggningsformer. En nyhet i förhållande till det nuvarande förfarandet är dock att utarbetandet av normer enligt kommittén bör delas upp i en utredningsdel och en för- Valet av - t.ex. eller handlingsdel. styrmedel riktlinjer självsanering - bör ske först sedan utredningsarbetet är avslutat.

Information

Kommittén pekar på flera motiv för att förtydliga 3 § MFL. Av företrädesvis praktiska skäl avstår kommittén dock från att föreslå att paragrafen ändras (se avsnitt 10.1).

Under de senaste åren har informationsreglerna i riktlinjerna främst avsett sådan information som skall lämnas på säljstället eller eljest i samband med konsumentens köpbeslut. Bland annat minskade resurser för KOV:s verksamhet har lett till en markant minskning av nya regler om informationen utanför säljstället. Kommittén anser att det är realistiskt att anta att denna utveckling fortsätter. I vissa fall kan det vara angeläget med regler om information utanför säljstället (se avsnitt 10.2).

Genom en ökad flexibilitet med både KOV:s riktlinjer och näringslivets självreglering som styrmedel anser kommittén att det ändå finns goda möjligheter att förbättra näringsidkarnas information till konsumenterna (se avsnitt 10.3).

22 Sammanfattning sou 1933;4o

Produktsäkerhet

Kommittén anser att avsaknaden av ett övergripande system för rapportering av och statistik över olyckor i hemmet och på fritiden utgör en grundläggande brist i vårt nuvarande konsumentskydd (se avsnitt 11.1). KOV har visserligen påbörjat en försöksverksamhet på området. Enligt kommittén krävs dock ett permanent skaderapporteringssystem med ett tillräckligt antal rapportlämnare. Kommittén föreslår därför att KOV tillsammans med Statistiska centralbyrån beviljas ett särskilt anslag som gör det möjligt att snabbt bygga upp ett rapportsystem.

Kommittén har i enlighet med vad som sägs i direktiven övervägt

om riktlinjerna om produktsäkerhet bör ersättas med ett system

med formellt bindande föreskrifter (se avsnitt 11.2). Kommittén har funnit att produktsäkerhetsriktlinjerna som system betraktat f.n. fyller det från konsumentsynpunkt viktigaste syftet, nämligen att vara ett effektivt medel att skapa produktsäkerhet. Riktlinjerna torde i allmänhet ge ett lika gott konsumentskydd som bindande föreskrifter. Av effektivitetsskäl är det således inte befogat att välja en annan ordning. Majoriteten i kommittén anser vidare att ett system med bindande föreskrifter kan mötas med invändningar av principiell natur. Kommitténs majoritet föreslår därför att riktlinjer även i fortsättningen skall vara förstahandsalternativ vid normering på produktsäkerhetsomrâdet. Riktlinjerna bör liksom hittills utformas som grundkravsregler, kompletterade med regler om information om varorna. I vissa undantagsfall tänker sig dock kommitténs majoritet att bindande föreskrifter

(speciallagstiftning) kan visa sig vara ett mera ändamålsenligt

styrmedel än riktlinjer. En minoritet i kommittén anser att en möjlighet för regeringen att utfärda bindande föreskrifter bör finnas.

Kommittén har haft ett särskilt uppdrag att utreda om förbud enligt 4 § MFL skall kunna meddelas inte bara mot näringsidkare som saluhåller en vara direkt till konsument för enskilt bruk utan även mot näringsidkare i bakre led, t.ex. tillverkare eller importörer (se avsnitt 11.3). Det finns ett brett stöd för en x

Sammanfattning 23

med en sådan innebörd. Som redan nämnts förhandlar sålagändring ledes KOV redan nu ofta med näringsidkare i bakre led. Inom näär det vidare en utbredd uppfattning att näringsidkare ringslivet i bakre led bör ha ett formellt ansvar enligt 4 § MFL. Talan mot bakre led ger också möjlighet till ett effektivare konsumentskydd.

kommitténs bör möjligheten att meddela förbud - till Enligt mening skillnad från vad som gäller f.n. - också omfatta tjänster. Om mot vederlag tillhandahåller konsument för enskilt näringsidkare bruk en vara eller en tjänst som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom skall därför kommitténs MD kunna förbjuda näringsidkaren att enligt förslag fortsätta därmed. Detsanna bör gälla om en näringsidkare tillhan-

dahåller en sådan vara eller tjänst åt annan näringsidkare för

vidare marknadsföring till enskilda konsumenter.

På produktsäkerhetsområdet föreslår kommittén också en ändring i 8 § av innebörd att en vara som D bedömt som

konsumentköglagen

eller otjänlig alltid skall anses behäftad med fel. farlig

Eécsxélisenéeu-i-fråga-9m-E15211ni§cne§_t䧧§1i9e-kêteE§êr

rekommendationer - med ett normalt språkbruk - inte Då termen motsvarar den funktion som riktlinjerna har i praktiken bör den kommitténs inte användas som ett uttryck för riktenligt mening linjernas rättsliga karaktär (se avsnitt 12.1).

Kommittén anser det att riktlinjernas rättsliga innebörd viktigt Med det föreslår kommittén i huvudsak fölframgår tydligt. syftet i fråga om riktlinjernas redaktionella utformning jande ändringar Den hänvisning till KOV:s instruktion som f.n. och presentation. förekommer i inledningen av riktlinjerna bör kompletteras med en om att riktlinjerna bygger på 2-4 §§ MFL. Vidare bör upplysning att om de krav KOV efter förhandanges riktlinjerna ger besked lingar med representanter för näringslivet ställer på ifrågavarande Redan i ingressen bör dessutom finnas en marknadsföring. hänvisning till det särskilda avsnittet i riktlinjerna med uppom vad som händer om riktlinjerna inte följs. Med deslysningar sa förtydliganden innehåller riktlinjerna enligt kommitténs me-

›

Sammanfattning

ning tillräckliga upplysningar om den rättsliga karaktären. Det

bör då inte kunna riktas någon vägande mot att skallinvändning formen används i riktlinjerna (se avsnitt 12.3).

E§EfêEêQQ§E_i_U9

Kommittén anser att det inte finns sakliga skäl för att enskilda

näringsidkare skall ha endast s.k. subsidiär talerätt i ärenden

som otillbörliga 2 § MFL

gäller marknadsföringsåtgärder enligt

som direkt berör den egna verksamheten. Därför föreslår kommittén att en näringsidkare som berörs av en handling som avses i2 §MFL skall ha möjlighet att vända sig direkt till MD utan att först göra anmälan till K0 (se avsnitt 13.1).

K0:s förelägganden skall f.n. godkännas för att få samma verkan som ett beslut av MD. Detta krav är enligt kommittén olämpligt bl.a. därför att det kan onödigt fördröja beslutsprocessen. Kommittén är enig om att den nuvarande ordningen beträffande K0:s förelägganden inte är tillfredsställande. Kommitténs majoritet

föreslår vissa nya regler i fråga om sådana förelägganden (se av- l

snitt 13.3). Viktigast är förslaget att ett föreläggande blir gällande inte bara efter godkännande utan också om vederbörande underlåter att meddela att han motsätter sig före-

näringsidkare

läggandet.

I ärenden som förs till MD för att få fram ett vägledande prejudikat kan ibland den nuvarande ordningen som innebär att KO, eller annan sökande, måste yrka förbud eller åläggande i samband med talan i MD vara Ett sådant yrkande kan leda till olycklig. att en näringsidkare avstår från att tillräckligt aktivt delta

i förfarandet. Kommittén föreslår en specialregel om att en ta-

lan kan få begränsas till att avse en prövning av frågan huruviförfarande eller underlåtenhet kan bli föreda en näringsidkares mål för enligt någon av generalklausulerna i MFL elingripande

ler om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, AVL

lagen (1971:112)

(se avsnitt 13.4).

Sammanfattning 25

En bärande tanke bakom den narknadsrättsliga lagstiftningen är att MD:s beslut skall efterlevas även av företag som inte varit part i ett ärende. Det framstår då som berättigat att företag som inte deltar som part får möjlighet att genom sina organisationer komma till tals i processen. Detta gäller särskilt om ett företag som är svarande av en eller annan anledning deltar mindre aktivt i förfarandet. Organisationerna bör också kunna tillföra processmaterial av värde för MD:s prejudikatskapande verksamhet. Kommittên föreslår därför att en av näringsidkare under

sammanslutning

vissa få medverka i ett ärende vid sidan

förutsättningar skall

av K0:s motpart (se avsnitt 13.5).

För att särskilt farliga produkter snabbt skall försvinna från marknaden föreslår kommittén slutligen att MD i ärenden enligt 4 § MFL får möjlighet att meddela interimistiskt beslut utan föregående skriftväxling med berörd näringsidkare, om synnerliga skäl föreligger (se avsnitt 13.6.3).

FÖRFATTNINGSFURSLAG

Förslag till

Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

Härigenom föreskrivs att 4, 10, 14 och 15 §§ marknadsföringslagen

(1975:1418) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§

Saluhåller näringsidkare till Tillhandahåller en näringsidkakonsument för enskild bruk vare mot vederlag åt konsument för ra, som på grund av sina egen- enskilt bruk en vara eller en skaper medför särskild risk tjänst, som på grund av sina egenför skada på person eller medför särskild risk skaper för egendom, kan marknadsdomsto- skada eller på person egendom, len förbjuda honom att fortkan marknadsdomstolen förbjuda sätta därmed. Detsamma gäl- honom att fortsätta därmed. Detler, om varan är uppenbart samma gäller, om en näringsidkaotjänlig för sitt huvudsak- re tillhandahåller en sådan valiga ändamål. Förbud kan med- ra eller åt annan tjänst näringsdelas även anställd hos nä- idkare för vidare marknadsföring ringsidkare och annan som till konsumenter. Förbud kan medhandlar på näringsidkares delas även anställd hos näringsvägnar. idkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar. Förbud Första stycket äger motsva- mot tillhandahållande av vara rande tillämpning, om konsu- eller bör dock inte medtjänst menten erbjudes att mot ve- om det ändamål som förbudelas, derlag förvärva nyttjande- det skulle fylla kan uppnås gerätt till vara för enskilt nom ett förbud 2 § eller enligt bruk. ett 3 §. âläggande enligt

Förbud enligt denna paragraf Vad som sägs i första stycket får ej meddelas i den mån gäller även beträffande en vara det i författning eller be- eller en tjänst som är uppenbart slut av myndighet har med- otjänlig för sitt huvudsakliga delats särskilda bestämmel- ändamål. ser om varan med samma ändamål som förbudet skulle Förbud enligt denna får paragraf fylla. inte meddelas i den mån det i författning eller beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan eller tjänsten med samma ändamål som förbudet skulle fylla.

28 S()lJ 1983:40

Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §

om förbud eller åläggan- Fråga om förbud eller åläggande Fråga de enligt 2-4 §§ upptages ef- enligt 2, 3 eller 4 § tas upp ter ansökan. Sådan ansökan gö- efter ansökan. Sådan ansökan res av konsumentombudsmannen. görs av konsumentombudsmannen. Beslutar denne för visst fall Beträffande förbud enligt 2 § att ansökan, får ansö- får ansökan göras också av en ej göra som berörs av kan göras av sammanslutning näringsidkare av konsumenter, löntagare el- handlingen. ler näringsidkare eller, beträffande förbud enligt 2 §, Beslutar konsumentombudsmannen av näringsidkare som beröres för visst fall att inte göra får ansökan av av handlingen. ansökan, göras sanmanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare.

Förbudsföreläggande Förbuds- och informationsföreläggande

14 §

om förbud enligt 2 el- I fall som ej är av större vikt Fråga ler 4 § får i fall som ej är får konsumentombudsmannen genom av större vikt prövas av kon- förbudsföreläggande pröva fråga sumentonbudsmannen genom för- om förbud enligt 2 eller 4 § budsföreläggande. och genom informationsföreläggande pröva fråga om âläggande innebär enligt 3 §.

l

Förbudsföreläggande att den som antages ha föreinnebär att

tagit handling, som avses i Förbudsföreläggande a

2 eller 4 §, till godkännan- den som antas ha företagit handde omedelbart eller inom viss ling, som avses i 2 eller 4 §, tid förbud vid vi- till godkännande omedelbart elförelägges

te att fortsätta därmed eller, ler inom viss tid föreläggs för- l

i fall i 2 §, att vbud vid vite att fortsätta där-

l

som avses företaga annan liknande hand- med eller, i fall som avses i ling. 2 §, att företa annan liknande handling. Har föreläggande godkänts, gäller det som förbud som har Informationsföreläggande innemeddelats av marknadsdomsto- bär att den som antas ha gjort len enligt 2 eller 4 §. God- sig skyldig till underlåtenhet, kännande som sker sedan den som avses i 3 §, till godkännani föreläggandet utsatta tiden de omedelbart eller inom viss har gått till ända är dock tid föreläggs vid vite att lämutan verkan. na information, som anges där.

Förfauningsförslag 29

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Informationsföreläggande

15§

Fråga om åläggande enligt Har ett förbudsföreläggande el- 3 § får i fall som ej är av ler ett informationsföreläggande Större Vikt prövas av kon- godkänts gäller det som ett försumentombudsmannen genom bud eller ett åläggande som har

informationsföreläggande. neddelats av marknadsdomstolen enligt 2, 3 eller 4 §. Godkän- Informationsföreläggande innande som sker sedan den i förenebär att den som antages ha läggandet utsatta tiden gått gjort sig skyldig till un- utan till ända är dock verkan. derlåtelse, som avses i 3 §, till godkännande omedelbart Har den mot vilken ett förelägeller inom viss tid föreläggande riktats ej inom utsatt tid ges vid vite att lämna ingodkänt eller skriftligen motformation, som anges där. satt får konsig föreläggandet, sumentombudsmannen besluta att Har föreläggande godkänts, skall föreläggandet gälla på gäller det som åläggande sätt som sägs i första stycket. som har meddelats av mark- har Beslutet får verkan när det nadsdomstolen enligt 3 §. delgivits den mot vilken det Godkännande som sker sedan riktas. Denne får inom en månad den i föreläggandet ut- därefter hos marknadsdomstolen satta tiden har gått till skriftligen begära omprövning ända är dock utan verkan. av beslutet.

I ett ärende rörande omprövning kan marknadsdomstolen, för tiden intill dess att ärendet slutligt har avgjorts, förordna attbeslut enligt andra stycket ej skall gälla.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäli-

ga avtalsvillkor

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1971:112) om förbud mot

oskäliga avtalsvillkor,

dels att 6 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 6 a §, av nedan

angivna lydelse.

30 Författningsförslag S()lJ 1983:40

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6§

Fråga om förbud får i fall som I fall som ej är av större vikt ej är av större vikt prövas av får konsumentombudsmannen genom konsumentombudsmannen genom förbudsföreläggande pröva fråga att den som antages ha använt om förbud. oskäligt avtalsvillkor förelägges förbud till godkännan- Förbudsföreläggande innebär att de omedelbart eller inom viss den som antas ha använt oskä-

tid (förbudsföreläggande). ligt avtalsvillkor, till godkän-

nande omedelbart eller inom viss Har förbudsföreläggande god- tid föreläggs förbud vid vite känts, gäller det som förbud att fortsätta därmed. av marknadsdomstolen. Godkännande som sker sedan den i föreläggandet utsatta tiden har gått till ända är dock utan verkan.

Närmare bestämmelser om förbudsföreläggande meddelas av regeringen.

6 a §

Har ett förbudsföreläggande godkänts gäller det som ett förbud som har meddelats av marknadsdomstolen. Godkännande som sker sedan den i föreläggandet utsatta tiden gått till ända är dock utan verkan.

Har den mot vilken ett föreläggande riktats ej inom utsatt tid godkänt eller skriftligen motsatt sig föreläggandet, får konsumentombudsmannen besluta att föreläggandet skall gälla på sätt som sägs i första stycket. Beslutet får verkan när det har delgivits den mot vilken det riktas. Denne får inom en månad därefter hos marknadsdomstolen skriftligen begära omprövning av beslutet.

I ett ärende rörande omprövning kan marknadsdomstolen, för tiden intill dess att ärendet slutligt har avgjorts, förordna att beslut enligt andra stycket ej skall gälla.

*

Författningsförslag

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417)om mark-

nadsdomstol m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1970:41D om marknadsdom-

stol m.m.,

dels att 13, 14 och 15 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 13 a §, av nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §

Ansökan som avses i 17 § konkurrenslagen (1982:729) görs skriftligen. Detsamma gäller ansökan om förbud eller åläggande enligt 2-4 § marknadsföringslagen (1975:1418) eller 1 § lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor. Av ansökningen skall framgå de skäl på vilka ansökningen grundas och den utredning sökanden åberopar.

I ett ärende enligt 2, 3 eller 4 § marknadsföringdagen eller 1 § lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor kan marknadsdomstolen pröva en talan som är begränsad till frågan huruvida ingripande mot en näringsidkares förfarande eller underlåtenhet kan ske med stöd av någon av de nämnda bestämmelserna.

13 a §

Om en sammanslutning av näringsidkare gör sannolikt att utgången av ett ärende, i vilket konsumentombudsmannen är sökande, kan ha ett betydande intresse för medlemmarna i sammanslutningen eller är av allmän betydelse, kan marknadsdomstolen på ansökan av sammanslutningen tillåta att denna medverkar i förfarandet och åberopar bevisning vid sidan av näringsidkare som är motpart till konsumentombudsmannen. Marknadsdomstolens avgörande i ärendet riktas inte mot den medverkande.

Parterna skall beredas tillfälle att yttra sig över en ansö-

32 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

kan enligt första stycket. En sådan ansökan får inte bifallas, om konsumentombudsmannens motpart motsätter sig detta.

Vad som sägs i 13 § första gäller även en ansökan stycket om medverkan.

Sökanden och hans Sökanden och hans motpart skall motpart skall beredas tillfälle att beredas tillfälle att vid samvid sammanträde inför mark- manträde inför marknadsdomstonadsdomstolen lägga fram si- len lägga fram sina synpunkter na synpunkter och förebringa och förebringa den utredning den utredning de vill åbero- de vill åberopa. pa. Till sådant sammanträde skall ombudsmannen för frå- Är ombudsmannen för frågor av som ärendet den art som ärendet rör inte gor av den art rör kallas, även om han ej sökande, skall han ges tillär sökande. fälle att yttra sig i ärendet.

Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den utsträckning domstolen bestämmer. _ u A_ Förhandling som avses i 4 eller 5 § konkurrenslagen (1982:729) inför domstolen eller skall äga rum vid sammanträde med parterna A dess ordförande. Domstolen eller ordföranden får även överlägga enskilt skall dock alltid avslutas vid med part. Förhandlingen A_ sammanträde med parterna inför domstolen.

15 §

___ Ärende får och beslut med anledning av särskild prövning avgöras 15 a § meddelas utan sammanträde enligt 14 § första styckenligt om tillfredsställande och part inte beet, utredning föreligger sammanträde. Ansökan som uppenbart ej förtjänar avseende får gär avslås utan sådant sammanträde. A

om förbud, åläggande eller tillstånd enligt 18 § konkur- Fråga förbud enligt 21 § samma lag eller förbud renslagen (1982:729), el-

_“_M____A

eller åläggande enligt 13 § marknadsföringslagen (1975:1418) ler 5 § lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor m_ kan prövas utan sammanträde enligt 14 § första stycket.

Förbud eller som Förbud eller åläggande, som åläggande, avses i andra eller avses i andra stycket, eller stycket, återkallelse av tillstånd, återkallelse av tillstånd, som som avses där, får inte be- avses där, får inte beslutas slutas utan att den som för- utan att den som förbudet, budet, eller åter- åläggandet eller återkallelsen åläggandet kallelsen avser fått tillfäl- avser fått tillfälle att yttra i frågan, såvida det inte le att yttra sig i frågan, sig såvida det inte finns anled- finns anledning anta, att han att han avvikit avvikit eller eljest håller ning anta,

S()lJ 1983:40 Författningsförslag 33

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

eller eljest håller sig un- sig undan. I ett ärende om dan. förbud enligt 4 § marknadsföringslagen får marknadsdomstolen dock även i annat fall omedelbart besluta om förbud enligt 13 § marknadsföringslagen, om synnerliga skäl föreligger.

4 Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877)

Härigenom föreskrivs i om konsumentköplagen att

fråga (1973:877)

8 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

Säljes varan i strid mot förbud Säljs varan, trots att den enligt 4 § marknadsföringslagen enligt beslut av marknadsdom- (1975:1418) eller eljest i strid stolen på grund av sina egenmot förbud att saluhâlla A vara, skaper medför särskild risk vilket meddelats i författning för skada på person eller eller av myndighet väsentligen egendom eller är uppenbart i syfte att förebygga att den otjänlig för sitt huvudsaklisom använder varan ådrager sig ga ändamål, skall varan anses ohälsa eller drabbas av olycks- behäftad med fel. fall eller för att eljest hindra användning av vara som ej Säljs varan i annat fall i är tillförlitlig från säker- strid mot förbud att saluhålhetssynpunkt, skall varan an- la vara, som har meddelats i ses behäftad med fel. Detsam- eller författning av myndigma gäller, om varan är så het väsentligen i syfte att bristfällig att dess använd- förebygga att den som använning medför uppenbar fara för der varan ådrar ohälsa sig köparens eller annans liv el- eller drabbas av olycksfall ler hälsa. eller för att annars hindra användning av vara som inte är tillförlitlig från säkerhetssynpunkt, skall varan anses behäftad med fel. Detsamma gäller, om varan är så bristfällig att dess användning medför uppenbar fara för köparens eller annans liv eller hälsa.

DEL I INLEDNING

1 UTREDNINGSDIREKTIVEN OCH ARBETETS UPPLAGGNING M.M.

1.1 Direktiven

Direktiven, som utfärdades den 30 augusti 1979, fogas till detta betänkande som bilaga 1:1.

Marknadsföringslagen (MFL 1975:1418) innehåller bl.a. tre general-

klausuler av central betydelse inom marknadsrätten. Generalklausu-

lerna avser otillbörlig marknadsföring (2 §), informationsskyldighet (3 §) och produktsäkerhet m.m. (4 §). Bland annat för att ge företagen vägledning rörande tillämpningen av dessa generalklausuler skall konsumentverket (KOV) enligt sin instruktion (1976:429) utarbeta riktlinjer för företagens marknadsföring och utformning av varor, tjänster och andra nyttigheter m.m. Riktlinjerna är också ett av KOV:s mede1 för att påverka företagen att bättre anpassa sin verksamhet efter vad som bedöms vara konsumenternas behov. Generalklausulerna och riktlinjerna är av grundläggande betydelse i det system som avses när det i direktiven talas om en utredning av det valda systemets verkningar och då särskilt riktlinjernas betydelse i det konsumentpolitiska arbetet.

Enligt direktiven är en utgångspunkt för vårt uppdrag att det saknas fog för att överväga ändringar av hittillsvarande principer för det producentpåverkande arbetet. I stället skall översynen i huvudsak inriktas på styrmedlen för producentpåverkan. Utrednings- E arbetet har därför i stor utsträckning kommit att gälla KOV:s i ? verksamhet och då särskilt och därmed riktlinjerna sammanhängande frågor.

Det är vår uppgift att värdera de erfarenheter som hittills har vunnits av systemet för producentpåverkan och att undersöka om det finns skäl att söka förbättra systemet i olika hänseenden.

38 Utredningsdirektiven och arbetets uppläggning m. m.

vissa anvisningar om genomförandet av ut- I direktiven ges också redningen. Sålunda bör vi kartlägga om problem förekommer samt, om så skulle vara, lämna förslag om de ändringar i eller kompletteringar av det nuvarande systemet som bedöms möjliga och lämpliga. Detta innebär att vi skall ingående analysera det valda systemet och mot bakgrund av sådant studium utvärdera detta.

Med hänsyn till vad som sägs i direktiven har några punkter framstått som särskilt viktiga i utredningsarbetet. Grunden för samhällets producentpåverkan är främst önskemålet att stödja konsumenterna. Vid utvärderingen har vi därför undersökt i vilken utsträckning man med det nuvarande systemet kan tillgodose detta önskemål. En viktig fråga har härvid varit, om systemet kan anses ändamålsenligt när det gäller att tillgodose konsumenternas behov av information och produktsäkerhet.

Flera av de debattinlägg som återges i direktiven pekar på en annan viktig uppgift. I debatten har nämligen hävdats att systemet fått en del negativa effekter. Vi har särskilt undersökt i vad mån denna kritik är befogad och kan ge anledning till ändringsförslag.

1.2 Arbetets uppläggning

Till att börja med kartlade vi det aktuella området genom att samla in fakta samt upplysningar om olika gruppers syn på riktlinjesystemet. Därefter analyserade vi det insamlade materialet och gjorde en probleminventering. Härigenom fick vi grunden för att planlägga en utvärdering av olika delområden. I ett tredje

steg genomförde.vi utvärderingen. Resultaten av denna ligger tül i

grund för våra överväganden och förslag.

Under utredningsarbetet har vi haft kontakter med företrädare för KOV och vissa andra statliga myndigheter, med andra utredningar som haft betydelse för uppdraget samt med branschorganisationer och företag. Ett omfattande arbete har lagts ner på att samla material från den allmänna debatten. Ordföranden och sekreterarna har genom ett besök i London tillfört utredningen kunskaper om det producentpåverkande arbetet i Storbritannien, varjämte leda-

Utredningsdirektiven och arbetets uppläggning m. m. 39

moten Bernitz särskilt undersökt konsumentpolitiska styrmedel m.m. i vissa andra länder. Experten Knutsson och sekreterarna har i intervjuer med ett trettiotal företag behandlat företagsekonomiska aspekter på riktlinjerna. Knutsson har för kommitténs räkning också gjort en analys av vilka konsumentproblem som kan angripas med riktlinjer. Uppgifterna i betänkandet avser tiden före den 1 januari 1983.

1.3 Remissyttranden m.m.

Vi har avgett remissyttrande över en inom handelsdepartementet upprättad promemoria angående översyn av konsumentverket m.m. och

över betänkandet (Ds Ju 1982:11) Större klarhet i fråga om olika

reglers rättsliga karaktär och syfte.

1.4 Dispositionen av betänkandet

Efter denna inledning följer ett kapitel som allmänt beskriver den lagstiftning och de myndigheter som finns inom utredningsområdet (kap. 2). I de därpå följande kapitlen beskriver och utvärderar vi olika delar av utredningsuppdraget närmare. I slutet av vart och ett av dessa kapitel gör vi en sammanfattning och anger vilka frågor vi anser bör övervägas närmare (kap. 3-8). Därefter presenterar vi våra överväganden och förslag (kap. 9-14).

DEL II BESKRIVNING OCH UTVÄRDERING AV GÄLLANDE ORDNING

sou 1983:40 - 43

2 KONSUMENTPOLITIK OCH KONSUMENTPOLITISKA STYRMEDEL

Som nämnts i kap. 1 omfattar vårt uppdrag vissa konsumentpolitiska styrmedel, främst konsumentverkets riktlinjer. Detta kapitel inleds med en översikt av konsumentpolitiken och lagstiftningen på området (avsnitt 2.1). Därefter redogör vi kortfattat för de myn- digheter konsumentverket/konsumentombudsmannen (KOV/KO) och marknadsdomstolen (MD) - som tillämpar de styrmedel som vårt uppdrag gäller (avsnitt 2.2). Som en introduktion till kommande kapitel ger vi här också en allmän beskrivning av de styrmedel som omfattas av utredningsuppdraget (avsnitt 2.3). Därvid har vi lagt särskild vikt _vid en bakgrund till KOV:s riktlinjer (avsnitt 2.3.2).

Vårt uppdrag omfattar de senaste årens verksamkonsumentpolitiska het. Vi har därför inte sett det som vår uppgift att presentera en historisk redogörelse för utvecklingen inom konsumentpolitiken. Närmare redogörelse för hur samhällets konsumentpolitik har vuxit

fram finns i flera tidigare utredningsbetänkanden.1)

2.1 Allmänt om konsumentpolitiken och den konsumentpolitiska lagstiftningen

Begreppet konsumentpolitik är en sammanfattande benämning på statsmakternas insatser i syfte att ta till vara konsumenternas intressen. Konsumentpolitiken avser i första hand frågor rörande konsumenternas köp och användning av varor, tjänster och andra nyttigheter som bjuds ut på den privata marknaden eller på marknader

1) Se bl.a. SOU 1966:71, Otillbörlig konkurrens, SOU 1968:58, Konsumentupplysning, SOU 1971:37, Konsumentpolitik, riktlinjer och organisation, SOU 1972:7, Reklam II, beskrivning och analys, SOU 1973:20, Varudeklaration, ett medel i konsumentpolitiken, SOU 1974:23, Reklam V, Information i reklamen och SOU 1979:5, Konsumentinflytande genom insyn?

44 och

Konsumentpolitik konsumentpolitiska styrmedel

som arbetar enligt likartade principer. Målet för konsumentpolitiken är att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden.

Fram till 1970-talets början var samhällets direkta konsumentpolitiska insatser i huvudsak inriktade på konsumentupplysning. Syftet var bl.a. att öka konsumenternas kunskaper och därigenom göra det möjligt för dem att påverka företagens utbud av varor och tjänsür. Direkta kontakter med företagen togs i allmänhet inte från samhällets sida. Ingripanden mot olämpliga affärsmetoder skedde i huvudsak genom självsanering inom näringslivet.

Statsmakternas inställning till konsumentpolitiken ändrades i bör-

jan av 1970-talet, vilket kom till uttryck i att myndigheterna i ökad utsträckning tog direkta kontakter med näringsidkarna i syfte att påverka deras utbud och marknadsuppträdande (producentpåverkan). Fortfarande gällande principer för konsumentpolitiken antogs av riksdagen år 1972 på grundval av prop. 1972:33 angående riktlinjer för och organisationen av samhällets konsumentpolitik.

Den ändrade inriktningen av konsumentpolitiken får ses mot bakgrund av bl.a. de förändringar som under de senaste decennierna ägt rum på marknaden. Det ekonomiska välståndet har medfört ökad köpkraft. Utbudet av varor, tjänster och andra nyttigheter har ökat avsevärt. Nya eller ändrade produkter introduceras fortlöpande på marknaden samtidigt som gamla försvinner. Produkterna tenderar att bli alltmer komplicerade. Företagen utnyttjar i större utsträckning reklam och mekaniserade marknadsföringsåtgärder för att styra konsumenternas val av produkter. Bruket av standardavtal vid försäljning har blivit allt vanligare. Näringslivets struktur och formerna för produktion och distribution har ändrats, t.ex. genom utvecklingen mot storföretag, självbetjäningssystem och omfattande marknadsbearbetningar.

Samtliga dessa förändringar har ansetts motivera åtgärder som syftar till att stödja konsumenterna. Att marknaden har blivit mera svåröverskådlig har sålunda ansetts medföra att konsumenterna behöver mer information och vägledning. Det har dessutom ansetts att den enskilde konsumenten i många situationer behöver samhäl-

Konsumentpolitik och konsumentpolitiska styrmedel 45

lets stöd för att hävda sin rätt och skyddas mot oti11bör1iga affärsmetoder och iiknande företeeiser. De konsumenter som till fö1jd av svag ekonomi, bristande utbiidning m.m. har sämre möjligheter än f1erta1et att sjäiva hävda sina rättigheter anses ha särski1t behov av stöd.

Uppgiften att stödja konsumenterna och förbättra deras stallning på marknaden är i första hand anförtrodd KOV, som är central förva1tningsmyndighet för konsumentfrågor. Även andra myndigheter, t.ex. livsmedelsverket, har viktiga konsumentpo1itiska uppgifter. Konsumentp01itisk verksamhet bedrivs också på lokal och regional nivå. Den lokala konsumentpolitiska verksamheten bygger på frivi11iga åtaganden av kommunerna. De regionaia frågorna handhas av iänsstyrelsernas hemkonsulenter.

Som ett led i samhä11ets strävanden att förbättra konsumenternas stä11ning har under senare år ti11k0mmit en 1agstiftning med särskild konsumentpolitisk inriktning. Denna konsumentiagstiftning

är i huvudsak dels naringsrattslig, dels civilrattslig.1)

Den konsumentiagstiftningen syftar till att áwd-

näringsrätts1iga

da konsumenterna som ko11ektiv och kännetecknas av att myndigheter företräder konsumenterna gentemot producenterna. Hit hör främst marknadsföringsiagen (1975:1418), MFL, lagen (1971:112) om förbud mot 0skä1iga avta1svi11kor, avta1svi11kors1agen, AVL, samt vissa bestämmeiser i k0nsumentkredit1agen (1977:981), KkrL, och konsumentförsäkringsiagen (1980:38), KFL. Dessutom finns specia11agstiftning som reg1erar särski1da områden av marknaden. Som exempel på sådana lagar med viktig konsumentp01itisk funktion kan nämnas 1äkemede1sförordningen (1962:701), 1ivsmede1s1agen (1971:M1) och lagen (1973:329) om halso- och mi1jöfar1iga varor. De formalla styrmedel som den näringsrättsliga konsument1agstiftningen staller till myndigheternas förfogande har ofta karaktären av förbud e11er å1ägganden. Inom speciaiiagstiftningen förekommer i rege1 även straffsanktioner.

Den civi1rätts1iga k0nsument1agstiftningen är inriktad på att stärka den enskilde konsumentens stä11ning i ett avta1sförhå11an- 1)

Konkurrensiagstiftning behandlas i kap. 5.

46 och

Konsumentpolitik konsumentpolitiska styrmedel

delned en näringsidkare. Till denna grupp hör lagen (1981:1361) om hemförsäljning, konsumentköplagen (1973:877),större delen av KkrL och KFL samt den s.k. förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, avtalslagen. Till skillnad från den näringsrättsliga lagstiftningen reglerar den civilrättsliga direkt avtalsparternas inbördes rättigheter och skyldigheter i olika avseenden. Lagstiftningen utgår från att konsumenten normalt sett är underlägsen i ett avtalsförhållande med en näringsidkare och kompenserar denna bristande balans genom regler som är tvingande tül konsumentens förmån.

I sammanhanget bör också nämnas viss processrättslig lagstiftning, som syftar till att göra det lättare för bl.a. konsumenterna att hävda sina rättigheter genom att föra talan inför domstol. Hit hör rättshjälpslagen (1972:429) och lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, den s.k. småmålslagen. För de ofta förekommande reklamationstvisterna har allmänna reklamationsnämnden inrättats som ett komplement till de allmänna domstolarna. Nämnden meddelar rekommenderande beslut i reklamationstvister mellan konsumenter och näringsidkare. På grund av att nämndens rekommenda-

har den _,A._,

tioner i mycket stor utsträckning följs nämnden blivit A kvantitativt sett _A_ mest betydelsefulla instansen i sådana tvister.

Inriktningen av konsumentpolitiken mot ett ökat samhälleligt engagemang med flera styrmedel av olika slag har emellertid väckt debatt och kritiserats särskilt från företagarhåll. Vårt uppdrag skall ses mot bakgrunden av bl.a. denna debatt.

Jämfört med tidigare är det ekonomiska läget i Sverige nu försämrat. Detta har tagit sig uttryck i besparingar i den offentliga verksamheten. Inte minst KOV har fått känna av olika besparingsaktiviteter (se avsnitt 2.2.1). Även företagens och hushållens ekonomi har försvagats. Ett karakteristiskt drag är f.n. en försiktighet i fråga om ny lagstiftning och ytterligare kostnadskrävande reformer. På flera håll har det också uppstått tveksamhet om olika styrmedels effekter när det gäller att mana fram önskvärda beteenden. I debatten har sagts att styrningen kan medföra E oönskade sidoeffekter. Kostnads- och nyttokalkyler efterfrågas allt oftare.

Konsumempolitik och 47

konsumentpolitiska styrmedel

Det nu sagda innebär dock inte att reformarbetet på konsumentområdet har upphört. År 1981 antogs den nya hemförsäljningslagen som trädde i kraft den 1 juli 1982. Inom justitiedepartementet utarbetas f.n. ett förslag till lagstiftning om konsumenttjänster på grundval av konsumenttjänstutredningens betänkande (SOU 1979:36) Konsumenttjänstlag. Varuprovningskommittên har i sitt betänkande (SOU 1982:38) Fakta för konsumenter förordat ett databaserat informationssystem för konsumentvägledare och ett frivilligt varufaktasystem. Småhusköpskommittên har i sitt betänkande (SOU 1981:102) Fastighetsförmedlingslag föreslagit lagstiftning rörande fastighetsmäklartjänster och yrkesmässig fastighetsförmedling.

Vidare pågår ett antal konsumentpolitiska Konsumentutredningar. köpsutredningen (Ju 1977:13) skall se över lagstiftningen om konsumentköp och överväga förstärkningar av konsumenternas skydd på området. Kontokortskommittén (E 1980:13) skall kontokortsklarlägga handelns verkningar och betydelse. Utredningen om K0:s ställning (Dir.1982:12) har till uppgift att utreda frågan om en självständig K0-funktion och därvid pröva för- och nackdelar med nuvarande och alternativa lösningar beträffande K0:s i förhållande ställning till KOV (se numera Ds Fi 1983:2). Vidare har regeringen beslutat om en utredning om återkallelse av farliga varor (Dir. 1982:60).

2.2 Konsumentverket/KO och marknadsdomstolen

2.2.1 Konsumentverket/KO

KO-ämbetet inrättades år 1971 i samband med att (1970:412) lagen om otillbörlig marknadsföring trädde i kraft. KOV började sin verksamhet år 1973.

KOV och K0 slogs år 1976 samman till en myndighet. Enligt verkets instruktion (1976:429) är KOV central för förvaltningsmyndighet konsumentfrågor med uppgift att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. I anslutning härtill K0:s fullgörs uppgifter enligt MFL och AVL.

Bland de uppgifter som särskilt åligger KOV kan här nämnas att verket skall utarbeta riktlinjer för och utföretagens marknadsföring

48 Konsumentpolitik och konsumentpolitiska styrmedel

formning av varor, tjänster och andra nyttigheter samt för företagens tiiiämpning av KkrL. Vidare åiigger det verket särskiit att söka påverka producenter, distributörer och marknadsförare att anpassa sin verksamhet efter konsumenternas behov.

KOV:s instruktion samt en organisationstabiå fogas som biiaga 2:1 ti11 detta betänkande.

Medei för KOV:s verksamhet anvisas i programtermer. Föijande programindeining gälier ti11s vidare.

1 Marknadsinriktade aktiviteter 2. Systeminriktade aktiviteter 3. Allmän information 4. Varuprovningar m.m. på uppdrag.

Program 1 (P 1), marknadsinriktade aktiviteter, är av särskiit intresse för vår kommitté eftersom det är inom detta program som riktiinjerna utarbetas. Programmet är uppdeiat i deiprogrammen P 1 gemensamt, hemproduktion, boende, transporter m.m., övrig konsumtion, teknisk provning och KO-sekretariatet.

Måiet för P 1 är eniigt KOV:s ansiagsframstäiining för budgetåret 1982/83

att konsumentvaror och konsumenttjänster ges en ändamåiseniig utformning,

- att saluhåiiandet eiier varor upphör,

av fariiga odugiiga

- att och andra marknadsförs på ett varor, tjänster nyttigheter från konsumentsynpunkt önskvärt sätt,

- att information om varor, och andra i retjänster nyttigheter kiam och annan marknadsföring förbättras,

- att konsumenterna får tiil sådan information om tiiigång övrig varor och tjänster att de kan träffa rationeiia va1,

Konsumentpolitik och konsumentpolitiska styrmedel 49

att de villkor under vilka varor, tjänster och andra nyttigheter tillhandahålls blir tillfredsställande från konsumentsynpunkt, och

- att KkrL och KFL tillämpas enligt lagarnas innehåll och lagstiftarens intentioner.

De viktigaste prioriteringsgrunderna inom P 1 är:

- att

skydda konsumenternas liv och hälsa,

- att större undanröja ekonomiska risker för konsumenterna, - att stödja svaga konsumentgrupper i samhället, och - att främja energibesparande åtgärder på konsumentområdet.

Verksamheten inom P 1 består i huvudsak av projekt som rör konsumentproblem av mer långsiktig och övergripande natur, handläggning av ärenden enligt MFL, AVL, Kkn_ och KFL (jfr avsnitt 2.3.4), framtagning av informationsmaterial samt rådgivning till kommunal och regional konsumentverksamhet.

Program 2, systeminriktade aktiviteter, är uppdelat i delprogrammen distribution, utbildning samt kommunal och regional verksamhet.

Målet för programmet är att verka för en från konsumentsynpunkt önskvärd utveckling när det gäller utformdistributionssystemets ning, hushållens ekonomi, undervisning och utbildning i konsumentfrågor samt den kommunala och regionala verksamkonsumentpolitiska heten.

Program 3, allmän information, består av en gemensam funktion och de fem delprogrammen massmediekontakter, Råd och Rön, Konsumenträtt och Ekonomi, förlagsproduktion samt marknadsföring.

Målet för verksamheten inom programmet är att kännedom om sprida förhållanden av allmänt konsumentpolitiskt intresse. Det kan vara fråga om information rörande exempelvis hushållsekonomi, konsumenträtt, produktjämförelser eller verkets egen verksamhet.

50 och

Konsumentpolitik konsumentpolitiska styrmedel

4, m.m., omfattar uppdrag som verket åtar Program varuprovningar att utföra mot betalning. Verksamheten bedrivs med full kostsig och syftar till att främja en för konsumenterna gynnnadstäckning sam produktutveckling.

Riksdagen beslöt med anledning av prop. 1980/81:20 om besparingar i statsverksamheten m.m. att KOV:s förvaltningskostnadsanslag utöver det s.k. huvudalternativet skulle minskas med 2,3 milj. kr. under 1981/82 och därefter med ytterligare minst 1,7 budgetåret milj. kr. Besparingarna skulle ske genom att verksamheten i högre koncentrerades till områden av särskild betydelse för konsugrad menterna NU 1980/81:16, rskr 1980/81:134, prop.

(prop. 1980/81:20,

1980/81:100 bilaga 14, NU 1980/81:50).

utfördes därefter en översyn av KOV:s Pâ uppdrag av regeringen verksamhet. översynen har lett till att KOV:s direktrådgivning till konsumenter har avvecklats. Ärenden enligt MFL sum]

enskilda

lämnas utan Ambitionsnivân för KOV:s i ökad utsträckning åtgärd. att utfärda riktlinjer avseende information utanför säljuppdrag stället skall sänkas (prop. 1981/82:100 bilaga 14, NU 1981/82:47, rskr 1981/82:386). Förutom de nu nämnda besparingarna gäller för KOV som för andra myndigheter en generell minskning av anslaget med två procent per år.

KOV har för budgetåret 1982/83 tilldelats ett anslag på 39,2 mflj. kr. Verkets personalförteckning omfattar drygt 200 tjänster.

2.2.2 Marknadsdomstolen

med att 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring kom Samtidigt till inrättades marknadsrådet för att ha hand om de dömande uppengifterna enligt den lagen och näringsfrihetsrådets uppgifter ligt 1953 års konkurrensbegränsningslag. Den 1 januari 1973 bytte marknadsrådet namn och blev marknadsdomstolen.

MD handlägger ärenden enligt konkurrenslagen (1982t729), som ersatt

1953 års konkurrensbegränsningslag samt enligt MFL och AVL. Förfarandet i MD regleras genom dessa lagar och genom lagen (1970:1417) om

Konsumentpolitik och konsumentpolitiska styrmedel 51

marknadsdomstol m.m., MDL. MD har ställning som första och sista instans. Dess beslut kan alltså inte överklagas.

Efter mönster av arbetsdomstolen består MD av dels ämbetsmän, dels ledamöter som utses bland företrädare för de olika intressen som berörs av domstolens verksamhet. Av domstolens tolv ledamöter skall ordföranden, vice ordföranden och en särskild ledamot för konkurrensbegränsningsärenden vara jurister med domarerfarenhet. Bland de övriga ledamöterna finns två särskilda ledamöter för ärenden om konkurrensbegränsning och en särskild ledamot för ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor. Av de sex övriga ledamöterna skall tre utses bland företrädare för företagarintressen och tre bland företrädare för konsument- och löntagarintressen.

Reglerna om förfarandet inför MD gäller i huvudsak oförändrade från år 1971, då marknadsrådet tillkom. Ãrendena skall enligt motiven till 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring (prop.

1970:57 s. 167 f.) handläggas i rättegângsliknande former och i

stort efter principerna i rättegångsbalken, RB. Vissa grundläg-

gande bestämmelser om förfarandet finns men någon detaljreglering

har ansetts inte böra komma i fråga.

I ärenden inför MD enligt MFL och AVL för K0 talan. Om K0 i ett visst fall beslutar att inte göra ansökan om förbud eller åläggande enligt 2-4 §§ MFL eller enligt 1 § AVL får ansökan till MD göras av sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare. Gäller frågan förbud enligt 2 § MFL får ansökan, fortfarande under förutsättning att K0 inte väcker talan, också göras av en näringsidkare som berörs av handlingen. Dessa regler om talerätt finns i 10 § MFL och 3 § AVL. I fall som inte är av större vikt får K0 utfärda förbuds- respektive informationsföreläggande (14 och 15 §§ MFL, 6 § AVL).

MD disponerar för budgetåret 1982/83 över ett anslag på 2,2rmlj.kn

52 Konsumentpolitik och konsumentpolitiska styrmedel

2.3 Styrmede1 inom konsumentpolitiken

2.3.1 Genera1k1ausu1erna i MFL och AVL

De grundläggande regierna för den k0nsumentpo1itiska verksamhet som omfattas av vårt uppdrag utgörs av generalkiausuierna i MFL.

MFL har ti11kommit i två etapper. Genom lagen om otillböriig narknadsföring infördes den nuvarande genera1k1ausu1en om oti11bör1ig marknadsföring (2 §). År 1976 ersattes 1agen om oti11bör1ig marknadsföring av MFL. Därvid ti11kom två nya generaikiausuier, näm1igen den om information (3 §) och den om produktsäkerhet (4 §).

Viss 1agstiftning som gav möjiigheter tili ingripanden mot oheder- 1iga marknadsföringsmetoder fanns redan före 1agen om oti11bör1ig marknadsföring. Lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot i11oja1 konkurrens innehö11 regier som straffbelade o1ika slag av ohederliga e11er på annat sätt oti11bör1iga förfaranden i konkurrensen. En tanke bakom Iagen var att hindra att a11mänheten, dvs. konsumenterna, b1ev vi1se1edd (SOU 1966:71, s. 46). Ett indirekt konsumentskydd fanns i 1953 års konkurrensbegränsningslag. Ti11 J stor del skedde dock ingripanden mot oti11bör1ig marknadsföring 1 1 genom näringsiivets sjä1vsanerande verksamhet. Ti11 grund för denna verksamhet Iåg Internatione11a hande1skammarens grundreg1er för rek1am. Grundregierna, som fortfarande har vidsträckt spridning inom närings1ivet, innehå11er förhå11andevis detaljerade reg1er om hur rek1amen ska11 vara utformad för att vara fören1ig med god affärssed. Utgångspunkten för reg1erna är att rek1amen har ett sociait ansvar mot konsumenten och samhä11et samt att rek1amen ska11 v vara heder1ig, vederhäftig och fören1ig med god sed i konkurrensen näringsidkare eme11an.

Grundreg1erna ti11ämpades av Närings1ivets opinionsnämnd 09574970L

Nämnden hade ti11 uppgift att på begäran yttra sig i frågan huruvida en i näringsverksamhet vidtagen rek1am- e11er annan konkurrensåtgärd stred mot god affärssed. Nämnden bars upp av 25-30 organisationer, som företrädde näringslivs- och konsumentintressen. Rätt att begära yttrande från nämnden ti11kom företag, sammanslutningar och enskiida personer. En utför1igare redogöreise för nämn-

S()lJ 1983:40 Konsumentpolitik och konsumentpolitiska styrmedel 53

dens verksamhet finns b1.a. i det betänkande om oti11bör1ig konkurrens som föregick 1970 års lagstiftning (SOU 1966:71).

I prop. 1970:57 angående otiilbörlig marknadsföring m.m. konstaterade departementschefen att det, vid sidan av den då bedrivna konsumentuppiysningsverksamheten, fanns behov också av rättsregier

som direkt skyddade konsumenterna mot oheder1iga e11er på annat

sätt skadiiga metoder i rek1am och marknadsföring. Näringsiivets frivi11iga insatser var en1igt departementschefen visseriigen väre da ett erkännande. De var dock inte ti11räck1iga, b1.a. därför att näringsiivets opinionsnämnd dominerades av representanter för företagarintressen och saknade egentiiga sanktionsmede1. Ett a1ternativ som diskuterades var att i eniighet med traditione11 Iagstiftningsteknik på det näringsrätts1iga området deta1jreg1era under viika omständigheter vissa metoder inte fick användas. En 1agstiftning med en vidsträckt genera1k1ausu1 ansågs dock iämpiigare. En sådan rege1 sku11e näm1igen göra det möjiigt för de rättsti11- 1ämpande organen att genom sin praxis utveckia ett nyanserat normsystem och en fortgående rättsbiidning på området. De rättssäkerhetsinvändningar som i a11mänhet kan göras mot en genera1k1ausu1 ansågs inte väga tungt i detta fall. Generalklausulen fick nämiigen redan från början en betydande stadga, eftersom det utomrätts- 1iga normsystemet kunde tas till utgångspunkt i rättsti11ämpningen.

Genom 1970 års 1ag ti11kom a11tså den genera1k1ausu1 som nu utgör 2 § i MFL. Den ger möjiigheter ti11 ingripanden mot oti11bör1iga marknadsföringsmetoder. Om en näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst e11er annan nyttighet företar rek1amåtgärd e11er annan handiing, som genom att strida mot god affärssed e11er på annat sätt är oti11bör1ig mot konsumenter e11er näringsidkare, kan MD eniigt 2 § MFL förbjuda honom att fortsätta därmed e11er att företa annan iiknande hand1ing.

Tii1 grund för 1975 års Iagstiftning, då regierna om information (3 § MFL) och produktsäkerhet (4 § MFL) ti11kom, Tåg varudeklarationsutredningens betänkande (SOU 1973:20) Varudek1aration - ett mede1 i konsumentpo1itiken, rekiamutredningens betänkande (SOU 1974:23) Rekiam V - information i rekiamen och KOV:s rapport Lag

och

54 Korisumentpolitik konsumentpolitiska styrmedel

om produktsäkerhet - en principskiss (rapport 1974:12). Dessa innehöll förslag till ramlagstiftning preciserad genom detaljföreskrifter och sanktionerad med straffrättsliga regler. Vid 1975 års fick emellertid även reglerna om information och lagstiftning produktsäkerhet formen av allmänt hållna generalklausuler.

Om en näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet underlåter att lämna information som har särskild från konsumentsynpunkt, kan MD enligt 3 § MFL ålägga näbetydelse ringsidkaren att lämna sådan information. Åläggandet får innehålla att informationen skall lämnas genom märkning på vara eller tillhandahållas i annan form på säljställe. Det kan också innehålla att informationen skall lämnas i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen eller att den i viss form skall lämnas till konsument som begär det.

Enligt 4 § MFL gäller följande. Saluhåller eller uthyr en näringsidkare till konsument för enskilt bruk vara, som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom, kan MD förbjuda näringsidkaren att fortsätta därmed. Detsamma gäländamål.

ler, om varan är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar, dock inte tillverkare, importör eller annan näringsidkare som inte säljer direkt till konsument. Förbud enligt 4 § MFL får inte meddelas i den mån det i författning eller beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan med samma ändamål som förbudet skulle fylla.

Reglerna i 3 och 4 §§ behandlas mera utförligt i kap. 6 och 7. i

1 1 Generalklausulen i AVL berörs inte av vår utredning. Uppbyggnaden av AVL och tillämpningen av denna lag följer emellertid i stor utsträckning de principer som gäller i fråga om MFL. I detta sammanhang bör därför även generalklausulen i AVL omnämnas: Är villkor, som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet använder vid erbjudande av vara, tjänst eller annan nyttighet till konsument för huvudsakligen enskilt bruk, med hänsyn till vederlaget och att anse som oskäligt mot konsumenten, kan övriga omständigheter MD, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddela näringsidka-

Konsumentpolitik och konsumentpolitiska styrmedel 55

ren förbud att framdeles i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor.

MD:s förbud eller ålägganden enligt MFL och AVL skall förenas med vite, om ej detta av särskilda skäl är obehövligt.

2.3.2 KOV:s riktlinjer

I lagstiftningssammanhang är riktlinjerna för första gången omnämnda i prop. 1975/76:34 med förslag till marknadsföringslag (kallas i fortsättningen prop. 1975/76:34). I denna prop. förutsätts att KOV skall utarbeta riktlinjer som en utfyllnad av reglerna i 3 § och 4 § MFL. Före tillkomsten av 1975 års lag hade emellertid såväl K0 som KOV var för sig arbetat med riktlinjer. Bakgrunden till de nuvarande riktlinjerna är i korthet följande.

Vid tillkomsten av 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring ansågs det att åklagarna och de allnänna domstolarna inte hade tillräcklig sakkunskap på marknadsföringsområdet och att det ordinära rättegångsförfarandet var alltför tungrott. I stället inrättades KO som en särskild övervakande myndighet och MD som en dömande instans. KO skulle i första hand försöka komma till rätta med otillfredsställande förfaranden på frivillig väg. Innan KO vidtog någon åtgärd enligt MFL borde han därför i regel ta kontakt med den nä-

ringsidkare som en anmärkning riktades mot och försöka få denne

att frivilligt avstå från ett klandrat förfarande. Om en

förhand-

ling med en näringsidkare gav ett godtagbart resultat borde Kb

skriva av ärendet. En sådan uppgörelse fick i och för sig inte rättmigtbindande verkan. Om näringsidkaren åsidosatte uppgörelsen kunde han alltså inte omedelbart drabbas av någon rättslig 9 påföljd (prop. 1970:57 s. 84).

Inom K0:s kansli uppkom snart behov av övergripande riktningsvisande direktiv från KO om tillämpningen av lagens generalklausul. K0 utfärdade då skriftligen vissa hållpunkter för hur generalklausulen enligt hans bedömning skulle tillämpas i vissa definierade situationer. Från näringsidkarnas sida uttrycktes också önskemål amatt få kunskap om K0:s principiella inställning till vissasmnknadsföringsmetoder eller till viss typ av argumentation. Som en

56 Konsumentpolitik och konsumentpolitzlska styrmedel

följd av detta började K0 utfärda riktlinjer som formellt sett var riktade till den egna personalen men också lämpade sig för spridning till näringslivet. Man fann snart att detta instrument kunde byggas ut. Genom att ta upp överläggningar med representativa företrädare för näringsidkarna, vanligen en branschorganisation eller en central organisation, kunde K0 föra diskussioner inte bara om undanröjande av marknadsföringsmetoder som kunde anses strida mot generalklausulen utan också om allmänna lämplighetsregler för marknadsföringen. Även överenskommelser som träffades efter sådana diskussioner fick benämningen riktlinjer för marknadsföringen av den aktuella varan eller tjänsten. Under tiden 1971-1976 framtogs hos K0 ett 30-tal riktlinjer. Dessa berörde bl.a. områdena hälsovård, postorder, dagligvaror (särskilt pris- och veckoslutsannonsering), alkoholhaltiga drycker, tobak samt reklamidentifiering och sändarangivelse.

KOV hade före sammanslagningen med K0 ingen lagstiftning att ülllämpa i sin verksamhet. I verkets arbete med att bearbeta och inventera konsumentproblem uppmärksammades snart säkerhetsaspekter I på varor, särskilt sådana som var avsedda för barn eller för fritidsändamâl. Förhandlingar med berörda företag ledde i flera fall fram till överenskommelser om produktändringar. Från år 1975 publicerades mera omfattande utredningar och överenskommelser under rubriken riktlinjer i KOV:s serie med utredningsrapporter. De riktlinjer som på detta sätt togs fram i KOV:s verksamhet kunde sägas vara formaliserade frivilliga överenskommelser mellan verket och de berörda företagen eller den berörda näringslivsbranschen. Även om främst de företag som hade deltagit i överenskommelserna var adressater för riktlinjerna, syftade KOV till att upp- ‘ nå en mera generell producentpåverkan. Från och med år 1973 t.o.m. första halvåret 1976 framtogs hos KOV nio riktlinjer. De gällde produktsäkerhet för flytvästar, leksaker, barngrindar m.m.

När MFL kom till stånd K0:s och KOV:s arbetsmetod med ut-

ansågs 1

E redningar, förhandlingar och riktlinjer värdefull. Det var därför naturligt att lagstiftningen byggdes upp på förutsättningen att det även framgent skulle vara företagen som hade det primära ansvaret för produktutformning och information, och att uppkommande problem vanligen skulle kunna lösas genom frivilliga över-

och

Konsumentpolitik konsumentpolitiska styrmedel 57

enskommelser och utfärdande av riktlinjer. Tvångsingripanden i form

av förbud eller ålägganden enligt 2-4 §§ MFL skulle i princip kun-

na ske, dock först när frivilliga uppgörelser inte kunde nås. Rikt-

linjerna skulle tjäna till vägledning för näringslivet i fråga om tillämpningen av generalklausulerna i MFL. Enligt uttalanden i prop. 1975/76:34 räknade lagstiftaren med att riktlinjerna vanligen, bl.a.

av resursskäl, måste bli allmänt hållna och att det endast i undan-

tagsfall skulle bli möjligt att utfärda riktlinjer med mera detaljerade krav på företagens marknadsföring.

Efter sammanslagningen av KOV och K0 har KOV utfärdat 41 riktlin-

jer. I 2:2 finns en förteckning över hittills utfärdade riktbilaga

linjer samt fyra exempel på riktlinjer. Riktlinjerna utfärdas ef-

ter beslut av verkets styrelse och publiceras i KOV:s författnings-

samling (KOVFS).

Riktlinjerna tas fram i samverkan med berörda näringslivsorganisationer, representativa företag och, i vissa fall, konsumentorganisationer. Ofta deltar även andra myndigheter än KOV. Vanligen sker

kontakterna i form av överläggningar i

anslutning till diskussions-

underlag eller utkast till riktlinjer som verket

presenterar.

KOV samverkar också med Standardiseringskommissionen i Sverige

(SIS) och till sxs anslutna organ i arbetet med standarder för

provningsmetoder m.m. Verket bidrar årligen med ca 100 000 kr.

till SIS arbete. I riktlinjerna finns ofta till

hänvisningar svenska och internationella standarder. Inom SIS finns en s.k. huvudkommittê för konsument- och säkerhetsteknik (HK som bl.a.

36)

är ett forum för och

informationsutbyte policydiskussioner om

standardiseringsfrågor av gemensamt intresse för KOV och standardiseringsorganen.

2.3.3 KOV:s styrmedel i övrigt

Riktlinjer och överenskommelser med företag i enskilda fall skall

alltså vara KOV:s främsta styrmedel för Beslut

producentpåverkan.

av MD och K0:s förelägganden är de formella som kan tillstyrmedel lämpas när det inte nå resultat

går att påfrivillighetens väg.

58 och konsumentpolitiska styrmedel Konsumentpolitik

Förutom riktlinjerna och förhand]ingsöverenskommeiserna med enstaförekommer branschöverenskommeiser som gäiier för

ka företag s.k.

de företag inom en viss bransch som KOV träffat överenskommeise med.

Förhandiingsverksamheten i dess oiika former är den dei av KOV:s verksamhetsområde som närmast omfattas av vårt uppdrag. För att uppnå de konsumentpoiitiska måi som gäiier inom o1ika områden (se avsnitt 2.2.1) förfogar KOV emeiiertid också över andra medei, b1.a. föijandez

- varor och tjänster i kombination med pub- Utredningar angående iicitet angående utredningsresu1taten e11er kontakter med företag för att påverka dem med stöd av utredningsresuitaten.

- Jämförande av konsumentvaror. provningar

- Medverkan i konsumentfrågor. i utbiidning

- Stöd ti11 och samarbete med kommuna1 och regional konsumentverksamhet.

- Information tili konsumenter och företag tidgenom verkets ‘ skrifter, pressmeddeianden, böcker, broschyrer, föredrag etc.

- till och kontakter med andra för Framstäiiningar myndigheter att söka förmå dessa att vidta åtgärder på områden där det finns brister från konsumentsynpunkt och där myndigheterna i har särskiit ansvar. I i 2.3.4 Ärendestatistik

I de fiesta fa11 tiiiämpas MFL inom ramen för KOV:s ärendehandiäggning; efter anmäian från konsumenter eiier företag eiier på eget initiativ tar KOV upp förhandiingar med företag vars marknadsföring påstås ej stå i överensstämmeise med generaikiausuierna i MFL. Detta framgår av föijande uppstäiining, där antaiet MFLärenden hos KOV kan jämföras med antaiet besiut av MD, godkända före1ägganden utfärdade av K0 och riktiinjer utfärdade av KOV. Be-

Konsumentpolitik och konsumentpolitiska styrmedel 59

träffande MD:s beslut anges inom parentes hur många beslut som gäller 1953 års konkurrensbegränsningslag.

Registrerade MFLärenden hos KOV 3 027 2 762 2 979 3 128 2 502

2.3.5 Jämförelse med andra myndigheters styrmedel

Tillämpningen av MFL tar i stor utsträckning formen av förhandlingsverksamhet mellan KOV och näringslivet. Denna baseras som tidigare beskrivits väsentligen på de allmänt hållna generalklausulerna i MFL (2-4 §§) och KOV:s riktlinjer. Denna ordning är okonventionell inom den näringsrättsliga lagstiftningens område där den vanliga formen för rättslig reglering är ramlagar och därpå grundade specialföreskrifter. I sammanhanget bör dock nämnas att även konkurrenslagen bygger på förhandlingsverksanmet.

Mot denna bakgrund har vi funnit det naturligt att göra en jämförande utredning om utformningen och tillämpningen av lagstiftning enligt den vanliga modellen. Vi har undersökt hur arbetarskyddsstyrelsen (ASS), försäkringsinspektionen (FöI), statens livsmedelsverk (SLV) och statens planverk arbetar. Utredningen redovisas i bilaga 2:3.

För att belysa KOV:s styrmedel i jämförelse med en reglering av mera konventionell typ beskrivs i detta avsnitt kortfattat de styrmedel som står till förfogande för SLV.

SLV har till uppgift att bevaka konsumenternas intressen inom livsmedelsområdet och att ha tillsyn över efterlevnaden av livsmedelslagen (1975:511). Verket har ca 245 anställda och en budget om ca 50 milj. kr. Länsstyrelserna är regionala och hälsovårdsnämnderna lokala tillsynsmyndigheter.

60 och konsumentpolitiska styrmedel Konsumentpolitik

I livsmedelslagen finns grundläggande regler om livsmedels beskaffenhet, hantering, märkning, saluhållande m.m. (5-23 §§). Dessa regler, som är allmänt hållna, kan jämföras med generalklausuler-

na i MFL. Därutöver finns reglersom bemyndigar regeringen eller

myndighet som regeringen bestämmer att utfärda närmare föreskrifter. Regeringen har med stöd av dessa bemyndiganden utfärdat en tillämpningsförfattning, livsmedelskungörelsen (1971:807), som innehåller mera detaljerade regler avseende livsmedels beskaffenhet etc. (2-46 §§). Dessutom innehåller livsmedelskungörelsen bemyndiganden för SLV att utfärda ytterligare föreskrifter enligt livsmedelslagen. Med stöd av dessa bemyndiganden har SLV fram till april 1981 utfärdat ca 200 kungörelser, publicerade i verkets författningssamling (SLVFS). Bemyndigandena och föreskrifterna med stöd av dessa motsvaras inom MFL:s regelsystem av KOV:s instruktion och riktlinjerna.

I livsmedelslagen finns också regler om tillsynen över efterlevnaden av lagen (25-29 §§). Vid bristande efterlevnad kan tillsyns- - myndighet vanligen hälsovårdsnämnd ingripa med tvångsåtgärder, i allmänhet vitesförelägganden. Om KOV finner att riktlinjerna inte efterlevs, kan verket eller de regionala eller lokala konsumentmyndigheterna inte meddela några motsvarande beslut. Föreläggande eller åläggande vid vite kan däremot - vid tillämpningen av generalklausulerna - åstadkommas genom att K0 för talan i MD eller, i ärenden som ej är av större vikt, själv utfärdar förelägganden som får verkan om de godkänns av ifrågavarande näringsidkare.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vissa regler i livsmedelslagen eller mot vissa föreskrifter som utfärdats med stöd av lagen, kan enligt 30 § livsmedelslagen dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Till generalklausulerna i MFL och riktlinjerna är däremot inte knutna några straffrättsliga påföljder. (Från de speciella straffbestämmelserna i 6-9 §§ MFL bortses , här).

Livsmedelslagen innehåller ett antal regler om överklagande. MD:s beslut går inte att överklaga. Det finns inga besvärsbestännelser som anknyter till riktlinjerna.

och

Konsumentpolitik konsumentpolitiska styrmedel 61

I olika kapitel av betänkandet tar vi upp skillnaderna mellan de två styrmedelssystemen och belyser dessa med exempel från de andra myndigheternas regelbildning och rättstillämpning.

SOU 1983240 63

3 RIKTLINJESYSTEMETS TILLÄMPNING

3.1 Inledning

I föregående kapitel (2) har vi bl.a. redovisat de styrmedel som KOV/KO disponerar och de motiv statsmakterna haft för att tillskapa dem. I detta kapitel behandlas hur hanteringen av styrmedlen och då särskilt i praktiken. riktlinjerna gestaltar sig Här följs hela processen från det att ett konsumentproblem observeras till det att de regler som satts in för att lösa utvärderas. problemet Processen är uppdelad i följande faser: initiering, prioritering, (avsnitt 3.3), utarbetande (3.4), offentliggörande (3.5), övervakning (3.6) och utvärdering (3.7).

I vår utvärdering av riktlinjesystemets tillämpning beaktar vi särskilt dels de uttalanden som statsmakterna dels gjort, de synpunkter som förts fram i den allmänna debatten. Tyngdpunkten i framställningenligger på de inledande faserna initiering. prioritering och utarbetande. Det är i dessa som man formulerar kraven på produkterna och på företagens information samt söker bedöma vad som bäst ligger i konsumenternas intresse. I anslutning till genomgången av de olika faserna lämnar vi våra riktsynpunkter på hur linjearbetet hittills bedrivits.

Till grund för våra synpunkter ligger, förutom våra egna erfarenheter, ett antal undersökningar. Vi har gått KOV:s akter igenom rörande i det närmaste samtliga riktlinjer som utfärdats t.o.m. 1982. Härutöver har alla riktlinjer utfärdade t.o.m. 1979 (29 st.) särskilt undersökts. Beträffande 10 av dessa har intervjuer skett med företrädare för KOV och näringslivet som medverkat vid framtagandet. De övriga har undersökts genom enkät till KOV. Vidare har personer med ledande ställning i 30 företag särskilt intervju-

64 sou 1933;4o

Riktlinjesystemets tillämpning

ats rörande 6 av riktiinjerna (Företagsundersökningen“, se bil.

Genom undersökningar av efterievnaden av olika riktiinjer

3:1). har vi b1.a. skaffat oss under1ag för synpunkter på övervakningen m.m.

3.2 Statsmaktsuttalanden rörande framtagning av reg1er

för det arbetet är, En grundiäggande princip producentpåverkande att huvudansvaret för utformningen av

näringsidkarna sjäiva har

och informationen om de egna produkterna (se b1.a. prop.

1975/76:34 s. 94 f.). Då nuvarande Iagstiftning ti11kom utgick

man från att i a11mänhet sku11e, 1iks0m tidigare, visa företagen förståe1se för de konsumentp01itiska organens önskemåi och krav samt visa När påka11ar att

samarbetsvilja. konsunentintresset

KOV/KO agerar förutsätts att resu1tat i a11mänhet kan åstadkom-

mas genom förhandiingar med närmast berörda näringsidkare, utfärav riktiinjer De fiesta producentpåverkande direkt-

dande m.m,

KOV/KOÄs gä11er enskiida ärenden.

kontakterna från sida (Denna

verksamhet berörs närmare i kap. 6 och 7). Möjiigheterna att via

K0 vidta är ett ti11 KOV:s förhand-

tvingande åtgärder komplement

Iingsverksamhet.

har sedan lång tid ti11baka förutsatt att de konsu-

Statsmakterna

hå11er kontakt med näringsidkarna och unmentpoiitiska organen

vi1ka de har. ordningen innebär i

dersöker åsikter Den gä11ande

detta avseende inget nytänkande 1). Även fiera av de 1ag-

således förslag som låg ti11 grund för MFL speglade samma syn på förhå1-

iandet ti11 (se 2 § i rekiamutredningens Iagförsiag

näringslivet

och 3 § i KOV:s förs1ag ti11 produktsäkerhetsiag).

l

i 1

har gått ut från att riktiinjer normait ska11 utfär-

Lagstiftaren das efter samråd berörda e11er branschorganisa-

med näringsidkare

tionerz). Ti11 ski11nad mot vad som var fa11et i de nyss nämnda

förs1agen, kom MFL inte att innehâiia något författningsmässigt stöd för samrådet i rikt1injearbetet.

1) s. 84 m.f1., 1971:15 med förslag Se b1.a. prop. 1970:57 prop. ti11 om förbud mot 0ti11bör1iga avta1svi11kor s. 78 och lag prop. 1972:33 s. 65. 2) s. 10. Se b1.a. prop. 1975/76:34 s. 95 och prop. 1975/76:159 Jfr prop. 1976[77:123 s. 350.

Riktlinjesystemets tillämpning

Det har inte gjorts några särskilda statsmaktsuttalanden rörande

konsumenternas deltagande i framtagandet av regler. Man har utgått från att KOV tillvaratar konsumenternas intressen. I olika uttalanden har dock betonats vikten av att KOV skaffar sig god kunskap om konsumenternas förhållanden och om vad som ligger i deras intresse (se t.ex. prop. 1972:33 s. 70 ff.). Detta kan bl.a. ske via hemkonsulenterna (som regel en vid varje länsstyrelse) och de kommunala konsumentvägledarna (vägledning av varierande omfattning ges i ca 200 kommuner) samt genom särskilda enkäter och andra undersökningar. Med bl.a. kunskap inhämtad på dessa vägar kan KOV vid framtagningen representera konsumenterna. Utrymme finns dock för ett mer direkt konsumentdeltagande vilket den kommande framställningen visar.

3.3 Initiering och prioritering

3.3.1 Förfarande

KOV/K0 blir på många sätt uppmärksammat på konsumentproblem. Ver-

ket mottar årligen 4 000-5 000 skriftliga anmälningar och förfrågningar från konsumenter och företag. Uppgifterna i verkets lagras ADB-baserade diarium och kan därmed tämligen enkelt bearbetas om man vill undersöka antalet anmälningar beträffande olika produkttyper etc. Utöver de skriftliga framställningarna får verket ett mycket stort antal muntliga synpunkter. Verket får vidare i vissa fall rapporter om olycksfall från sjukhus. Hemkonsulenter och konsumentvägledare vidarebefordrar konsumenters synpunkter till verket. Dess medarbetare om förhållandena gör egna iakttagelser på marknaden. De kan t.ex. genom tidningar följa annonseföretagens ring samt läsa artiklar om inträffade m.m. olycksfall

Verket har att bedöma de olika problenensart och frekvens liksom möjligheterna att komma till rätta med dem. En sådan bedömning kan föranleda verket att vidta av skilda t.ex. beåtgärder slag, sluta om en informationsaktivitet, riktlinjer eller överenskommelse. Bl.a. sätt

på detta uppkommer tänkbara riktlinjeprojekt1). I

vissa fall uppdrar regeringen åt verket att utfärda riktlinjer

1) KOV har sedan 1977 haft interna regler för riktlinjearbetet, de nuvarande är från 1981 (se bil. 3:2).

66 tillämpning Riktlinjesystemets

eller sluta överenskommelser. Omarbetningar av regler kan initie-

ras av ändrad lagstiftning.

mellan olika till regelprojekt sker bl.a. Prioriteringen uppslag i samband med KOV/KO:s budgetarbete vilket resulterar i verkets (AF). Prioriteringsdiskussionerna förs främst anslagsframställning bland verkets personal och inom verkets styrelse.

Beträffande som kommit att få en viktig roll för riktstyrelsen, linjeverksamheten, kan följande nämnas.

I 1972:33 (s. 75) att styrelsen bör ha en sammansättprop. sägs som säkerställer att verkets arbete inriktas på att tillvaning rata konsumenternas intressen. I prop. 1975/76:159, genom vilken bl.a. kom att utökas, poängterades (s. 25 f.) ånyo att 4 styrelsen styrelsen bör vara så sammansatt att detta mål uppfylls. Föredraganden preciserade i propositionen styrelsens uppgifter. Viktiga frågor om inriktning och omfattning av förhandlingar med branschorganisationer och motsvarande skall behandlas av styrelsen. Styrelsen kan vidare ta ställning till viktiga riktlinjer eller branschöverenskommelser. Detta torde, enligt föredraganden, vara i linje med styrelsens allmänna uppgift att pröva inriktning och omfattning av verksamheten hos myndigheten. Normalt bör det emellertid inte ankomma på styrelsen att närmare pröva enskildheter i riktlinjer eller branschöverenskommelser. Detta skall dock, menade föredraganden, inte hindra styrelsen att på grundval av ett avslutat enskilt ärende, ta upp en mer principiell diskussion. i detta hänseende har kommit till uttryck i Styrelsens uppgifter 11 § i verkets instruktion (se bil. 2:1).

Styrelsen består av tolv ledamöter med verkets generaldirektör som ordförande. Vidare för SLV, tvâ ledaingår generaldirektören möter som representerar det parlamentariska inslaget, tre ledamöter som företräder konsumenter och löntagare, en ledamot som företräder den kommunala sektorn, två ledamöter som representerar erfarenhet från produktion och distribution samt två personalföreträdare. De tre ledamöter som företräder konsumenter och löntagare kommer f.n. från Landsorganisationen i Sverige (LO), centralorganisation (TCO) och Kooperativa förbun- E Tjänstemännens det (KF). 3

I KOV:s styrelse har företrädare för konsument- och näringslivs-

intressen möjlighet att ta upp olika konsumentproblem och framför allt att påverka vilka problem verket främst skall ägna sig ; S åt. Motsvarande f.ö. beträffande styrelserna för de andra gäller som vi särskilt har studerat (se bil. 2:3 avsnitt myndigheterna 4.1).

A Riktlinjesystemets 67

tillämpning

I de inledande faserna av riktlinjearbetet sker kontakterna med näringslivet huvudsakligen under hand. Genom t.ex. ett telefonsamtal med berörda näringsidkare eller näringslivsorganisationer kan KOV:s personal få sin bild av ett aktuellt konsumentproblem kompletterad. Även kontakter med konsumentföreträdare, kommunala konsumentvägledare och andra sker på detta stadium normalt under hand.

I den allmänna debatten har,främst från näringslivshåll, kritik riktats mot KOV för att inte ha tillräckligt undersökt om olika riktlinjer tillgodoser ett verkligt konsumentbehov. Vidare har hävdats att KOV alltför okritiskt använt just riktlinjer som styrmedel utan att närmare utreda om andra medel skulle ge bättre resultat. Vi har därför undersökt vad som i olika fall föranlett KOV att välja riktlinjer som styrmedel.

Vår tidigare nämnda (avsnitt 3.1) enkät omfattade 19 riktlinjer. En fråga gällde vilka förhållanden som föranlett att riktlinjer utarbetats. Svaren på denna fråga ger alltså vissa besked om hur olika riktlinjer initierats och varför verket bedömt det angeläget att arbeta fram dessa. Anmälningar från konsumenter - i kombination med rapporter om olycksfall eller andra förhållanden angavs i 14 fall som bakomliggande orsak. Som ett exempel på detta kan nämnas att KOV hade fått ett 30-tal anmälningar från konsumenter rörande sugnappar när riktlinjearbetet startades vilket ledde fram till riktlinjerna KOVFS 1979:10. Även rapporter om olycksfall eller skaderisker som inkommit från andra myndigheter, läkare m.fl. påverkade tillkomsten av dessa Som andriktlinjer. ra exempel kan nämnas att framställningar från trafiksäkerhetsverket (TSV) om behovet av regler för vissa reflexer föranledde riktlinjer i ämnet (KOVFS 1978:2), att statistik över antalet omkomna vid bränder i Sverige låg till grund för för riktlinjer brandvarnare (KOVFS 1978:3) och att en rapport från en barnläkare hade betydelse för framtagningen av riktlinjer för vissa lim (KOVFS 1978:8, numera 1982:3). Några riktlinjer har tillkommit i anslutning till lagstiftning. Här kan nämnas riktlinjer för tilllämpning av KkrL (KOVFS 1979:1) och riktlinjerna för marknadsföring av alkohol och tobak (KOVFS 1979:5-7). I dessa fall har det

68 Riktlinjesystemets tillämpning

i lagförarbetena förutsatts att lagreglerna skulle kompletteras med riktlinjer.

Av de 19 riktlinjerna utgör 7 omarbetningar av äldre riktlinjer eller branschöverenskommelser. Som exempel kan nämnas att riktlinjer för textilier och beklädnadsskinn (KOVFS 1979:8) ersatte ett 15-tal normer från varudeklarationsnämnden (VDN-normer) och att riktlinjer för marknadsföring inom restaurangnäringen (KOVFS 1979:9) ersatte en överenskommelse från 1973 mellan K0 och branschen.

För att få en fördjupad bild om vad som låg bakom KOV:s initiering och prioritering av riktlinjeprojekt begärde vi att få del av tillgänglig dokumentation om detta. I vissa ärenden kunde man få fram en sådan. Den ger bl.a. möjlighet för oss att studera vilket underlag KOV i dessa fall hade för att bedöma behovet av åtgärder. Ur dokumentationen kan följande nämnas:

Beskrivning av bakgrunden till riktlinjer för rullbräden (KOVFS 1977:3) finns i KOV:s rapport 1977:3-02. Sedan rullbrädêsâkning, som tidigare var populär främst i USA, introducerats i Sverige 1976, blev KOV uppmärksammat på vissa skaderisker. Dessa hängde främst samman med att sporten utövades på asfalt och på trafikerade leder. Som underlag inhämtade KOV olycksfallsstatistik från) Consumer Product Safety Commission (CPSC, se bil. 2:4 avsnitt 4) i USA. Med hänsyn bl.a. till att olycksfrekvensen var ungefär densamma som för skridskoåkning och utförsåkning m.m. fann KOV det inte vara motiverat att söka utverka ett säljförbud. KOV sammanställde de åtgärder som ansågs behövliga i en PM. Denna tillställdes berörda myndigheter, organisationer och läkare. Efter initiativ från KOV utfärdade TSV trafikföreskrifter för rullbrädesåkning.

Riktlin_er för marknadsföring av barnblögor (KOVFS 1977:4) och riktlin_er for marknadsföring av barnblögsnibbar (KOVFS 1977:5) togs fram i ett sammanhang. Till grund för detta riktlinjearbete låg - förutom en äldre överenskommelse mellan K0 och branschen en undersökning av Svenska Institutet för Opinionsundersökningar (SIFO) om konsumenternas problem vid köp och bruk av blöjor. Undersökningen utfördes 1975 och omfattade 324 föräldrar till barn i åldern 12-18 månader. 55 % av intervjupersonerna saknade någon typ av information på blöjpaketen som kunde underlätta valet av blöja. 65 % av konsumenterna hade problem med de blöjor som de använde för sina barn. Vad beträffar reklamen ansåg 50 % att den var bra, 40 % att den var mindre bra och 15 % var tveksamma. Efter undersökningen inbjöd KOV bl.a. företrädare för näringslivet till överläggningar.

Riktlinjesystemets tillämpning 69

Arbetet med rikt1injer för rid- och skidhjä1mar (KOVFS 1977:7) beskrivs i rapporten 1978:3-03. Rapporten innehå11er omfattande redogöre1ser för hur hjä1mar provats. Ut1ändska erfarenheter har tagits ti11 vara och ett f1erta1 svenska institutioner har an1itats för att få fram provningsmetoder. Tidigare fanns i Sverige kravspecifikationer för endast ett fåta1 hjä1mtyper, dock inte för rid- och skidhjä1mar. I rapporten redovisas också resu1tat av o1ycksfa11sundersökningar. Förutom med 01ika provningsinstitutioner hade KOV under arbetets gång kontakt med hjä1mfabrikanter och hjä1mimportörer. Rikt1injer för utiösningsbindningar (KOVFS 1979:12) föregicks en- 1igt KOV:s rapport 1977:3-01 av undersökningar av skidskador vintrarna 1973/74 och 1975/76. Med utgångspunkt från dessa undersökningar genomfördes en informationskampanj riktad ti11 a11mänheten. Jämte arbete med provningar och provningsmetodik 1åg o1ycksfa11sundersökningarna också ti11 grund för riktiinjearbetet.

3.3.2 Synpunkter

Fasen initiering synes, med hänsyn till de metoder för pr0b1emuppfångning som f.n. står ti11 verkets förfogande, fungera täm1igen vä1. KOV har o1ika kana1er för att upptäcka behov av reg1er. Konsumenterna spe1ar en aktiv ro11 i prob1emuppfångningen. Svårigheter kan eme11ertid uppstå ti11 fö1jd av att verkets direktrådgivning ti11 a11mänheten ny1igen avskaffats och att verket härigenom ti11 stor de1 kommer att för1ora den fort1öpande direktkontakten med a11mänheten. Detta gör det b1.a. nödvändigt att få ti11 stånd en systematisk inrapportering ti11 verket, inte minst vad gä11er produktrelaterade oiyckor. Vi återkommer ti11 denna fråga i våra överväganden och förs1ag (avsnitt 11.1).

Det är svårt för oss att genere11t avgöra om KOV prioriterat rätt genom att vä1ja just rikt1injer som mede1 för att 1ösa ett visst konsumentprob1em. Detta hänger samman med att en sådan prioritering i sig är prob1emfy11d. Av våra undersökningar framgår att de konsumentproblem som KOV va1t att 1ösa med rikt1injer ofta är vä1dokumenterade. I några fa11 kan natur1igtvis diskuteras om rikt- 1injer varit det 1ämp1igaste styrmediet, men det är samtidigt svårt att hypotetiskt bedöma vad effekterna b1ivit om annat styrmede1 i stä11et va1ts. Inom KOV anser man f.ö. att om man under rikt1injeverksamhetens första år vetat vad man numera vet om systemets funktion och krav på resurser hade man avstått från att ta fram vissa rikt1injer.

70 Riktlinjesystemets

tillämpning

Vår uppfattning är att den framförda kritiken vad gäller valet av medlet riktlinjer kan ha varit befogad i enskilda fall. Vårt huvudintryck är dock att kritiken inte längre är aktuell. Enligt vår mening har betydelsefulla förbättringar skett under senare år. Här måste också noteras att KOV och näringslivets representanter i riktlinjearbetet naturligtvis kan ha skilda uppfattningar om vilka slutsatser som bör dras från utredningsunderlaget beträffande vad som är konsumentproblem och hur dessa bäst skall lösas.

3.4 Utarbetande

3.4.1 Inledning

Efter det förberedande arbetet kallas som regel de berörda intressenterna till ett första formellt sammanträde. Tidigare var det tämligen vanligt att KOV inför eller vid det tillfället överlämnade ett utkast till riktlinjer för synpunkter. Numera ägnas normalt första sammanträdet åt att diskutera det konsumentproblem som KOV vill lösa. Detta görs utifrån material - t.ex. statistik - som KOV tagit fram. Man kan då finna att vissa frågor måste övervägas närmare och att man därför t.ex. måste tillsätta arbetsgrupper vilka får i uppdrag att undersöka lämpliga provningseller informationsmetoder som kan ligga till grund för eventuella riktlinjer. Arbetet fortsätter sedan med ett antal sammanträden och remissomgångar. Efter varje sammanträde eller remissomgång prövar KOV de inhämtade synpunkterna och arbetar fram nya utkast. Reglerna utkristalliseras oftast på så sätt efter hand.

3.4.2 Deltagarna i överläggningarna m.m.

Antalet sammanträden som föregår utfärdandet av enskilda riktlinjer och antalet deltagare vid sammanträdena varierar Unkraftigt. dersökningen av de riktlinjer som utfärdats t.o.m. 1979 visar i medeltal att 4 sammanträden hållits, att 8 personer (förutom KOVS personal) deltagit och att 6 utkast/förslag till riktlinjer utarbetats innan de enskilda riktlinjerna kunnat fastställas. Om dessa genomsnittssiffror räknas upp får man följande totalsiffror för de t.o.m. 1982 utfärdade 42 riktlinjerna: ca 170 sammanträ-

Riktlinjesystemets tillämpning 71

den, ca 340 deltagare (förutom KOV:s personal) och ca 250 utkast/ till riktlinjer. Från KOV brukar 2 eller 3 personer delta förslag vid varje sammanträde. Näringslivets företrädare kommer i stor utsträckning från branschorganisationer. Näringslivets Delegation

för Marknadsrätt (NDM)1) är mycket ofta representerad. Företräda-

re för företag deltar också vid överläggnignarna, dock inte i samma omfattning som branschorganisationer. Ibland är även myndigheter som representerar vissa speciella intressen eller viss särskild sakkunskap företrädda, t.ex. produktkontrollnämmden (PKN) eller socialstyrelsen (S05).

Representanter för konsumentorganisationer o.d. deltar också vid vissa överläggningar. Frågan om ökat konsumentdeltagande i rikt-

linjearbetet har uppmärksammats i våra direktiv (se bil. 1:1 s.7L

Det finns därför anledning att närmare belysa detta. Vid studium av samtliga riktlinjer utfärdade t.o.m. 1979 har vi sökt bedöma om det funnits några berörda konsumentorganisationer och därefter undersökt om dessa varit representerade vid överläggningarna. Vi har därvid funnit att konsumenterna inte alltid varit representerade, även när det funnits lämpliga representanter. Detta framgår av följande kronologiska genomgång.

Riktlinjer för information om nya personbilars bränsleförbrukning (KOVFS 1977:2, ändrade 1979:11) Berör i hög grad bilister. Ett antal och välorganiserade motororganisationer finns representativa i Sverige. Dessa var dock ej inbjudna att delta i riktlinjearbetet. Anledningen härtill har KOV angett vara att deras medverkan inte behövdes eftersom det inte fanns några motsättningar mellan KOV och branschen. I arbetet med riktlinjer för rullbräden (KOVFS 1977:3) var brukarna/konsumenterna företrädda genom representanter för Swedish Skateboard Association och Stockholms Skateboardklubb. Vid framtagningen av riktlinjer för rid- och skidhjälmar (KOVFS 1977:7) deltog företrädare för Ridfrämjandet och Svenska Ishockeyförbundet.

1) och samråd i marknadsrätts- NDM är ett organ för information liga frågor. Huvudmännen utgörs av ca 25 näringslivsorganisationer. NDM är remissinstans och kontaktorgan bl.a. i förhållande till KOV och MD. Delegationen bevakar samtliga viktigare riktlinjeöverläggningar och är representerad vid praktiskt taget alla sammanträden som gäller riktlinjers omfång, sakinnehåll och redaktionella utformning (se f.ö. KOV:s regler för handläggning av riktlinjearbetet, bil. 3:2 p. 3.1).

72 Riktlinjesystemets tillämpning

Däremot medverkade inga representanter för t.ex; boende och husvagnsägare vid framtagningen av riktlinjer för gasvarnare (KOVFS 1978:1) och riktlinjer för brandvarnare (KOVFS 1978:3). Representanter för boende fanns ejlheller med vid av riktframtagningen linjer för marknadsföring av material för småhus (KOVFS 1973:1). Inte heller fanns konsumentföreträdare med vid utarbetandet av riktlinjer för su na par (KOVFS 1979:10). Tänkbara sådana hade varit representanter för föräldraföreningar.

Vid framtagningen av riktlinjer för (KOVFS utlösniggsbindningar 1979:12) deltog en representant för Friluftsfrämjandet.

3.4.3 Diskussionerna vid överläggningarna

Undersökningen av de riktlinjer som utfärdats t.o.m. 1979 pekar i huvudsak på att överläggningarna förlöpte väl och att tämligen några egentliga principiella motsättningar mellan parterna inte förekom. I regel gällde diskussionerna avgränsade frågor med anknytning till respektive sakområden. om kraven Frågor på närings-

idkarnas information, särskilt utanför säljstället (annonser m.m.L

diskuterades däremot på ett mera principiellt (se vidare plan kap. 6). Vi har noterat att de meningsmotsättnmgar som förekommit inte alltid varit mellan KOV och näringslivet. Det finns exempel på delade meningar mellan KOV och annan och myndighet (KOVFS 1977:3 1978:6). Man kan också finna fall där olika funnits uppfattningar inomnäringslivet (KOVFS 1979:2). Enligt KOV:s värdering har beaktansvärda meningsskiljaktigheter i detaljfrågor förekommit i ungefär hälften av de ärenden som lett till att utfärdats. riktlinjer Detta kan jämföras med att kvarstående oenighet i överläggningarna med formell reservation mot riktlinjer vid endast förelegat två tillfällen (KOVFS 1979:3 och 1979:8). Detkan dock inte uteslutas att ibland viss oenighet kvarstått efter överläggningarna även om reservation inte avgivits. Som exempel kan nämnas att man vid överläggningarna om riktlinjer för av namarknadsföring turmedel (KOVFS 1977:8) inte kunde enas om detaljhandelns ansvar för Vid marknadsföringen. överläggningarna om riktlinjer för sugnappar (KOVFS 1979:10) kunde enighet inte nås om att Apoteksbolagets centrallaboratorium (ACL) skulle vara provningsinstitution. När oenigheten varit stor synes KOV ha sökt finna andra lösningar än att ensidigt utfärda riktlinjer.

Riktlinjesystemets tillämpning 73

för företagens tillämpning av KkrL (KOVFS 1979:1) och Riktlinjer riktlinjerna för marknadsföring av alkohol och tobak (KOVFS

1979:5-7) går tillbaka på propositionsuttalanden. Bakgrundsmaterialet var här således till stor del framtaget när KOV s arbete med riktlinjer påbörjades. Företrädare för såväl KOV som närings-

livet har påpekat att propositionsuttalandena gav KOV en starkare vid än vanligt. I dessa fall måste dessposition överläggningarna utom arbetet bedrivas mera skyndsamt än eljest.

Jämfört med åren t.o.m. 1979 har under 1980-1982 antalet utfärdade riktlinjer markant minskat. Således utfärdades 1977-1979 29 1)

riktlinjer mot 132) 1980-1982 (se bil. 2:2). Framtagningen av

vissa av dessa senare riktlinjer har förlöpt utan större motsättningar vilket följande exempel visar.

KOV och K0 hade sedan 1973 mottagit åtskilliga klagomål på leksaksförpackningar. Kontakter förekom med branschen. Överenskommelse kunde dock inte uppnås. I stället väckte KO i maj 1980 talan hos MD mot ett av de större företagen i leksaksbranschen på den grunden att förpackningar av leksaker gav en missvisande bild av innehållet. Företaget begärde då att riktlinjeöverläggningar skulle inledas. Sedan ärendet i MD förklarats vilande påbörjades överläggningarna i oktober. Efter tre sammanträden med branschen kunde ärendet avslutas i juli 1981 varvid riktlinjer för leksaksförpackningar (KOVFS 1981:4) utfärdades. Via overläggningarna var Branschen och KOV överens om att förpackningar till leksaker och hobbysatser inte skall vara vilseledande. Olika övergångsproblem fanns dock. Dessa gällde bl.a. ändrad utformning av kartonger samt möjligheterna att anpassa det importerade sortimentet till svenska krav. Under överläggningarna presenterade branschen ett motförslag till riktlinjer. Problemen löstes genom förlängd ikraftträdandetid för riktlinjerna och genom att KOV och branschen kom överens om en åtgärds- och tidsplan för anpassningen till riktlinjerna (de skall fullständigt tillämpas 1986).

Arbetet med riktlinjer för marknadsföring av varor som anges påverka energihushållningen i bostäder (KOVFS*l981:5) pågick april 1980 - oktöber 1981. I en promemoria som KOV presenterade inför överläggningarna redogjorde verket för bakgrunden till arbetet. Det var bl.a. fråga om ett regeringsuppdrag till KOV att bevaka hushållens energikonsumtion och anmälningar från konsumenter. Tre sammanträden hölls. Fyra utkast/förslag till riktlinjer togs fram. Elva företrädare för näringslivet deltog och de var, som brukligt är, aktiva vid skrivningen av riktlinjerna. Några egentliga åsiktsskillnader synes inte ha förekommit.

1) ersatte KOVFS 1977:2. I siffran ingår även KOVFS 1979:11 vilken 2) vilken ersatte KOVFS 1978:8. I siffran ingår även KOVFS 1982:3

74 Riktlinjesystemets tillämpning

Vid flera överläggningar har motsättningarna varit betydande, vil-

ket följande exempel visar.

Bakgrunden till riktlinjer för postorderförsäljning (KOVFS 1980:2) var att KOV/KO årligen mottog ca 300 anmälningar från konsumenter angående postorderköp. Behovet av riktlinjer ifrågasattes aldrig under överläggningarna, som inleddes i juni 1977. Däremot fanns det delade meningar om flera av de regler som KOV från föbörjan reslog. Skiljaktigheterna överbryggades genom att båda sidor gjorde eftergifter. Näringslivets representanter deltog vid skrivningen av riktlinjerna.

I fråga om riktlinjerna för småbarnssängar, våningssängar och höga barnstolar (KOVFS 1980:3-5) övervägde KOV ursprungligen (1977) att utfärda riktlinjer för vissa möbler, främst med hänsyn till säkerhetsrisker. Dessa riktlinjer skulle innehålla avsnitt om säkerhet, funktion och information. Vid sammanträde i januari 1978 diskuterades riktlinjernas principiella i informationsutformning avsnittet på grundval av utkast till från KOV och från riktlinjer näringslivet. Diskussionen gällde frågan hur informationen enligt riktlinjerna skulle lämnas utanför säljstället. En arbetsgrupp som skulle lösa de principiella tillsattes. informationsfrågorna

(Detta behandlas närmare i kap. 6.) KOV inskränkte de tilltänkta

informationsreglerna till att avse informationen på säljstället. Från näringslivets sida framfördes sedan att skulle riktlinjerna kunna medföra att företag avstod från Möbelinsti-” märkning enligt tutets normer (Möbelfakta) och i stället gå in för att riktfölja linjerna och hänvisa till KOV:s regler i reklamen. Invändningarna ledde till ett avbrott i förhandlingarna från december 1978 till mars 1980, då KOV tog upp frågan om att utfärda som enriktlinjer dast avsåg säkerhet och funktion. Dessa behandlades riktlinjer vid ett sammanträde i april. Flera företrädare för näringslivet accepterade riktlinjerna. Man uppnådde dock inte full enighet. Wd sammanträdet bordlades en fråga om att utfärda särskilda informationsriktlinjer avseende möbler. KOV:s styrelse fastställde i augusti riktlinjerna. En viss oenighet kvarstod dock. Detta kom till uttryck genom att en näringslivsrepresentant i KOV:s styrelse avgav ett särskilt yttrande. I yttrandet framfördes att beslutsunderlaget, med hänsyn bl.a. till den s.k. begränsningskungörelsen (1970:641, se vidare avsnitt 5.3.2), inte var fullgott.

Riktlinjer för information om vissa konsumentförsäkringar (KOVFS 1981:3) bygger på prop. 1979/80:9 om konsumentförsäkringslag m.m. I propositionen förutsatte föredraganden att KOV i samråd med FöI och efter överläggningar med försäkringsbranschen skulle utfärda riktlinjer för tillämpningen av bl.a. KFL:s regler om information före tecknande av försäkring. Företrädare för KOV, FöI och branschen träffades i februari 1980. En arbetsgrupp tillsattes. Sedan arbetsgruppen slutfört sitt arbete i september utarbetade KOV ett första utkast till riktlinjer. Vid sammanträde i november framkom att branschen inte var beredd att låta KOV:s utkast ligga till grund för riktlinjer. Branschen lade fram ett föreget slag till riktlinjer. KOV uppfattade situationen så att branschen tog avstånd från vad den gemensamt tillsatta kommit arbetsgruppen fram till. Uppenbarligen blev riktlinjediskussionen mer omfattande än vad KOV tänkt sig. På flera punkter framfördes olika krav

tillämpning 75 Riktlinjesystemets

bl.a. i riktlinjerna. Enligt tidsbeträffande detaljeringsgraden av KOV skulle riktlinjerna ha utfärdats i novemplan upprättad av diskussionen kunde riktlinjerna inte utfärdas ber. På grund i januari l981. Ärendet avslutades entill KFL:s ikraftträdande i akten först i augusti. Det förekom också ligt dagboksbladet mellan KOV och Föl. Vid ett sammanträde mellan KOV skilda åsikter

och FöI i januari 1981 förklarade inspektionens representanter att de hellre önskade diskutera ett utkast från branschen bl.a. än att detaljkommentera KOV:s riktlinjeutkast.

rörande riktlinjer för prisinöverläggningarna med näringslivet till konsumenter vid marknadsföring av varor i deta jformation handeln inleddes i december 1977. Verket utarbeta- (KOVFS 1982:1) ett vilket överlämnades till näde Härefter diskussionsunderlag för Flertalet berörda organisationer inom ringslivet synpunkter. till riktlinjer. Bland annat ansåg desnäringslivet var negativa handelns var tillfredsställande, att desa att prisinformation varor så långt det var praktiskt och ekotaljhandeln prismärkte nomiskt och att i riktlinjer omöjligt kunde tillmöjligt regler i alla branscher. Verket uttalade i en skrivelse till lämpas branschen hösten 1978 att informationen för många varugrupper

Man ansåg dock, bl.a. mot bakgrund av en unvar övervägande god. av förhållandena i drygt 1 000 butiker, att andelen dersökning enskilda butiker med otillfredsställande prisinformation i skylt-

fönster var överläggningarna återupptogs i november betydande. 1978 då näringslivet bl.a. krävde att KOV skulle göra ytterligatillsattes och i mars 1980 re undersökningar. Två arbetsgrupper sändes ett till 76 instanser. Under riktlinjeutkast på remiss hösten ett stort antal underhandskontakter. I maj 1981 skedtogs de slutförhandling. I stort uppnåddes enighet på alla punkter i skyltfönster. Olika ståndutom vad gällde prisinformationen även bland näringslivets representanter huruvipunkter intogs beträffande denna information skulle utformas som en da regeln eller (se vidare avsnitt 4.2). KOV:s styskall-regel bör-regel relse ansåg härefter att verket skulle fortsätta överläggningarmenade att skall-alternativet skulle vidhålna och en majoritet Denna hölls i februari 1982. Efter las i kommande överläggning. Köpmannaförbund att reingående diskussioner föreslog Sveriges skulle få formen av en förstärkt bör-regel. KOV:s styrelse geln bakom detta Riktlinställde sig så småningom kompromissförslag. i kraft 1982 dvs. fem år efter det att arbetet jerna trädde drygt

med dem påbörjats.

om riktlinjer för information vid reparation överläggningarna m.m. av elektriska hushållsapparater och hemelektronik (KOVFS

i novenber 1977. Inför överläggningarna till- 1982:4) påbörjades ställdes branschen ett diskussionsunderlag i vilket verket, på 80-tal ärenden som mottagits 1976/77, begrundval bl.a. av ett skrev de vanligaste konsumentproblemen i samband med debitering

Ett 10-tal överläggningar hölls. Verket m.m. av reparationer. kallade till slutsammanträde i oktober 1980. Vid detta medde-

lade näringslivsrepresentanterna bl.a. att man ej ville gå läng-

än vad förslaget till konsumenttjänstlag innebar, re i regleringar att hade låg prioritet och att riktlinjerna berörde riktlinjerna de anställdas De fackliga organisationernas medarbetsuppgifter. till riktlinjerna skulle därför inhämtas. Näringslivets givande menade att dessa organisationer skulle kunna ta representanter till intäkt för krav Verket föriktlinjerna på löneförhöjningar. reslog att riktlinjerna skulle träda i kraft i juli 1981 medan

enades om tidigast januari 1982. Efter det att två näringslivet

76 Riktlinjesystemets tillämpning

partssammansatta grupper arbetat med riktlinjeförslaget översände verket ett slutförslag till branschen för Endast en synpunkter. organisation hörde av sig. Verket skrev i februari 1981 till NDM och önskade en redovisning av resultatet av de kontakter som förekommit med arbetsmarknadens organisationer i ärendet.Kontakterna drog emellertid ut på tiden. Efter samråd under hand mellan NDM och KOV beslöt verkets styrelse i november att verket självt skulle ta kontakt med arbetstagarnas I februari organisationer. 1982 meddelade Svenska Elektrikerförbundet att man ansåg riktlinjerna vara till gagn för konsumenterna och de seriösa företagen. Man pekade dock på behovet av omfattande informations- och utbildningsinsatser. I mars beslöt KOV:s styrelse att överläggningarna skulle återupptas för att parterna om möjligt skulle enas om ikraftträdandetid samt om ett krav på att informationen om resekostnader skulle lämnas konsumenten vid av retelefonbeställning paration (ett krav man inte kunnat enas om i överläggningarna). Sammanträdet mellan KOV och näringslivet hölls i maj och verket meddelade att man önskade ikraftträdandet satt till 1983 januari medan branschen föreslog ett år senare. Ett om kompromissförslag juli 1983 lades fram. Branschen meddelade att om kravet om telefoninformation kom att föras in i riktlinjerna skulle man inte nedverka till spridningen av en broschyr som KOV och branschen utarbetat och som var avsedd att tillställas konsumenterna. Man betonade att verket och branschen måste vara överens för att branschen skulle delta i ett gemensamt informationsarbete och man meddelade att man endast kunde acceptera en reglering i riktlinjerna av detta informationskrav om tillägget om konsumenten det begär gjordes. Vid sammanträde i maj 1982 med KOV:s styrelse fastställdes kompromissförslaget rörande ikraftträdandedatum och styrelsen beslutade att branschens till förslag tilläggstext i informationskravet skulle tas in i riktlinjerna.

Hittills har vi i detta avsnitt behandlat slutförda riktlinjer. För att få en mer fullständig bild av utarbetandefasen finns an-

ledning att även beakta pågående och planerat riktlinjearbete. Detta görs med utgångspunktfrån KOV:s över sådana förteckningar arbeten.

I en förteckning som KOV upprättade i september 1979 (daterad

1979-09-01 , dvs. två dagar efter det att våra direktiv beslutats

av den dåvarande regeringen) redovisas 55 pågående eller planerade riktlinjeprojekt (se bil. 3:3). Av dessa har t.o.m. 1982 13

resulterat i riktlinjer. I 5 fall pågår och 7 överläggningar ärenden befinner sig på planeringsstadiet. De övriga 30 projekten saknas i den förteckning som upprättades av KOV 1982 och som omfattar projekt som var aktuella det året och nästföljande år. Sedan 1979 års har förteckning upprättades 11 nya projekt tillkommit och av dessa har 1 hittills resulterat i utfärdade rikt-

linjer.

Riktlinjesystemets tillämpning 77

Iden nämnda enkäten till KOV begärde vi också att få upptidigare om när KOV bedömde att arbetet med pågående eller planerade gift riktlinjer skulle bli slutfört. För 17 projekt lämnades uppgift; för endast 2 antogs att framtagningsprocessen skulle sträcka sig längre än till utgången av 1981. Till och med 1982 har dock bara 4 av de 17 projekten resulterat i utfärdade riktlinjer.

Vikanalltså notera att riktlinjeutfärdandet minskat kraftigt i förhållande till tidigare planer. Enligt uppgifter från KOV är skälen härtill flera. Då KOV/K0 startade sin verksamhet 1976 var ambitionsnivån hög när det gällde riktlinjer, som då sågs som ett nytt och viktigt konsumentpolitiskt medel. Efter hand visade sig arbetet med att ta fram riktlinjer vara mer resurs- och tidskrävande än vad som ursprungligen förutsetts, bl.a. beroende på att verket ställdes inför krav på att riktlinjer skulle innehålla förhållandevis detaljerade anvisningar om provningsmetoder m.m. Från näringslivshåll ansågs det nödvändigt att precisionsnivån i riktlinjerna var sådan att näringsidkare klart och entydigt upplystes om verkets krav på deras produkter i fråga om säkerhet och information. Andra lösningar på uppkomna konsumentproblem kom därför i ökad utsträckning att övervägas.

De resursminskningar som KOV fått vidkännas under senare år har vidare medverkat till den sänkta ambitionsnivån beträffande arbetet med riktlinjer. Riktlinjeaktiviteterna har därför på senare tid huvudsakligen inriktats på angelägna säkerhetsfrågor. KOV bedömer det numera inte möjligt att utarbeta informationsriktlinjer beträffande avgränsade varuområden, bortsett från mycket centrala sådana (t.ex. möbler och begagnade bilar).

som starkt ändrad - Näringslivets inställning som KOV betecknat till - också en viss särskilt informationsriktlinjer synes spela roll i sammanhanget. Från centralt näringslivshåll har man också påpekat att man strax efter det att KOV:s riktlinjeverksamhet inletts yrkade på att vid de enskilda riktlinjeöverläggningarna en vidare problemdiskussion skulle föras. överläggningarna blev mer krävande när näringslivet bl.a. sökte få belyst vilka effekter de planerade reglerna totalt kunde tänkas få i t.ex. ekonomiskt hänseende.

78 Riktlinjesystemets tillämpning

Från näringslivshåll hade man också invändningar mot det sätt på vilket själva överläggningarna sköttes från verkets sida och mot KOV:s dokumentation. Enligt KOV har man beaktat invändningarna och under senare är bl.a. strävat efter att presentera ett bättre underlag.

KOV har f.ö. som en förklaringsfaktor till att förseningar ibland uppstått pekat på att det i vissa fall tagit mycket lång tid för näringslivsorganisationer att reagera på utkast till riktlinjer etc. Detta torde delvis ha berott på att det inom näringslivet funnits delade meningar om sakfrågor i anslutning till riktlinjer. Förseningar och komplikationer har också uppkommit till följd av att det i några fall funnits olika meningar inom näringslivet i fråga om vilka organisationer som skulle vara representerade vid förhandlingar m.m.

Från KOV:s sida har framhållits att olika problem i samband med riktlinjearbetet i förening med resursminskningarna lett till en strängare prioritering av vilka problem som bör kunna lösas med riktlinjer. I denna process medverkar KOV:s styrelse i samband med budgetarbetet. KOV har under senare år också i ökad utsträck» ning diskuterat utformningen av riktlinjearbetet bl.a. vid centrala överläggningar med NDM. Synpunkter som därvid framkommit har beaktats då KOV reviderat sina förteckningar över pågående och planerat riktlinjearbete.

Det finns även andra förklaringar till att påbörjat och planerat arbete inte realiserats. I en del fall har planerade riktlinjer omformats till andra åtgärder. KOV har t.ex. nått enighet med näringslivet vad gäller information om kylar och frysar. KOV önskade också att vissa funktionskrav skulle bli tillgodosedda. Det ansågs inte lämpligt att sådana regler togs in i riktlinjer. I stället träffades 1981 en branschöverenskommelse.

I andra fall har behovet av riktlinjer upphört. I 1982 års förteckning saknas t.ex. tidigare aviserade riktlinjer för marknadsföring av bokklubbar och skivklubbar. Dessa former av marknadsföring expanderade under 70-talet. Nya säljformer lanserades. Ärendemängden hos KOV gav anledning överväga generella regler. För-

Riktlinjesystemets tillämpning 79

om riktiinjer angående bokkiubbar inieddes. Förhandhandiingar 1ingarna och en samtidigt skeende ändring av företagsstrukturen KOV, till en viss sanering av marknadsföringen. En ledde, enligt de] bokkiubbar kvarstår dock o1östa, men bedöms probiem angående vara så specielia att de inte bör 1ösas genom genere11a regier. Skivkiubbar kan fortfarande vå11a konsumenterna mycket bekymmer men verket anser att dessa bekymmer numera är av den arten att riktiinjer inte är ett lämpiigt mede1 för att 1ösa dem. Däremot har det visat sig effektivt att ge pubiicitet åt pr0b1emen.

Vi har i våra undersökningar även inhämtat företagens synpunkter och på KOV:s sätt att sköta överiäggningpå förhand1ingssystemet arna. Ingen anmärkningsvärd kritik framkom därvid (se bi1. 3:1).

3.4.4 Synpunkter

att riktiinjerna - he1t i en- Av den tidigare redogöreisen framgår med 1agstiftarens intentioner - utfärdas efter överiäggiighet med berörda parter. Representationen vid dessa synes i reningar ge1 vä] vald.

om riktiinjer har av KOV och närings1ivet ofta Uveriäggningarna kommit att benämnas förhandiingar. Vår genomgång av diskussionerna vid överiäggningarna visar att riktiinjerna i stor omfattning är resuitatet av förhandiingsöverenskommeiser där båda parter fått sina ståndpunkter. Det synes därför rimiigt att kajustera rakterisera som förhandiingar, 1åt vara att KOV överiäggningarna har ti11gång ti11 påtryckningsmedei eniigt MFL m.m. KOV uppträder

aiitså närmast som part1) vid förhandiingar om riktiinjer. Myndig-

hetsfunktionen markeras främst genom att det är verket som utfärdar rikt1injerna. Detta sker a11tid efter bes1ut i styreisen även om verkets har möjiighet att sjä1v fatta besiuten. generaidirektör Styreisen synes ha varit obenägen att stäiia sig bakom riktiinjer som inte är resuitatet av överenskomme1ser. Man anser att ensiutfärdade riktiinjer ej 1eder ti11 påtagiiga effekter. digt

1) över Se f.ö. KOV:s yttrande försäkringsverksamhetskommitténs deibetänkande (Ds E 1981:4) Handläggning av konsumentskyddsfrågor inom försäkringsområdet.

Riktlinjesystemets tillämpning

Vi har kunnat konstatera att tar tid. I ett förhandlingsarbetet företräder de olika ofta skilda

initialskede parterna ståndpunk-

ter vilket är naturligt eftersom de representerar olika intressen. Våra undersökningar visar dock att motsättningarna kunnat överbryggas under förhandlingsarbetet. Vår uppfattning är att den ibland något utdragna och tidskrävande förhandlingsprocessen också har fördelar. Reglerna blir accepterade av och förankrade hos näringslivet. Detta är av stort värde för reglernas genomslagskraft. Förhandlingssystemet har härutöver den fördelen att verket kan ta vara den sakkunskap som finns hos näringslivet m.fl.

till

Här är också värt att notera att man såväl från

KOV:s som näringslivets sida anser att förhandlingarna numera löper smidigare.

Vad gäller själva förhandlingsarbetet vill vi anmärka följande. KOV:s interna regler för riktlinjearbetet skapar förutsättningar för en enhetlig handläggning. I de 1981 reviderade reglerna (se bil. 3:2) kan flera noteras. Vidare förbättringar kan pekas på att verket 1978 tillsatte en särskild vars riktlinjegrupp uppgift bl.a. är att samordna riktlinjearbetet. Rutinerna har förbättrats på grundval av de erfarenheter som vunnits. En annan faktor att ta hänsyn till är att sammanslagningen av KOV och KO hade skett relativt kort tid innan de första riktlinjeförhandlingarna påbörjades. Organisationen var alltså ny och riktlinjeframtagning var för många berörda något Med hänsyn till bl.a. detta nytt. är det naturligt om problem förekommit i själva handläggningen och då särskilt under den inkörningsperiod som de första verksamhetsåren påinånga sätt kom att utgöra.

3.5 Offentliggörande

Riktlinjerna publiceras i KOVFS. I och med detta har KOV fmlgjort vad som formellt sett krävs i informationshänseende; reglerna gäller mot adressaterna (prop. 1975/76:112 s. 61 ff.). Eftersom denna publicering uppenbart inte ger näringsidkare och andra berörda intressenter den kunskap om riktlinjerna som de behöver, har vi

Riktlinjesystemets tillämpning 81 /

funnit att närmare undersöka andra förekommande inforanledning (Rättsliga aspekter på offentliggörandet redovimationsåtgärder. sas i kap. 4).

3.5.1 KOV:s informationsåtgärder

Författningssamlingen tillställs ca 1 300 abonnenter. Samtliga som deltar vid riktlinjeframtagningen erhåller också KOVFS. I regel sänder KOV ut ett pressmeddelande om riktlinjerna. Vidare presenteras riktlinjerna i verkets tidskrifter Råd & Rön och Konsumenträtt & Ekonomi. Hemkonsulenter och kommunala konsumenttillställs normalt riktlinjer när de utfärdats. I sin vägledare tur sprider de information om riktlinjerna. Bland andra informationskanaler kan nämnas trycksaker samt artiklar i dags- och fackpress. Information i radio och television förekommer ibland. Beträffande flera riktlinjer har KOV gjort särskilda informationsinsatser. Följande exempel kan nämnas.

KOV har i flera omgångar tillställt detaljhandeln broschyrer om extra-prisriktlinjerna (KOVFS 1977:1). För att ge information om riktlinjer för rullbräden (KOVFS 1977:3) deltog personal från verket i en kommunal fritidsmässa. Hemkonsulenter delade vidare ut riktlinjerna till berörda butiker. Information till skolorna gavs i en artikel i tidningen Slöjdforum. Om riktlinjer för marknadsföring av naturmedel (KOVFS 1977:8) har ett stort antal tidningsartiklar KOV har också publicerat en faktabok

rörande naturmedel1 förekommit. . Riktlinjer för textilier och beklädnads-

skinn (KOVFS 1979:8) har varit föremål för annonsering i fackpress och direktreklam till samtliga företag med textilanknytning samt presenterats vid seminarier med branschorganisationer. Broschyrer har tillställts detaljhandeln angående riktlinjer för

tillämpning av KkrL (KOVFS 1979:1). I anslutning till bl.a. rikt-

linjer leksakers säkerhet (KOVFS 1982:5) har KOV utgivit en

faktabok fä; .

I debatten har det gjorts gällande att KOV utformar sina pressmeddelanden om riktlinjerna på sådant sätt att verket ger intryck av att reglerna i dessa är bindande. Vi har gått igenom ett antal

Apressmeddelanden och funnit att kritiken delvis får anses berätti-

gad vad gäller de pressmeddelanden som distribuerades under de

) Naturmedel,KOV 1981. 2) Leksaker att lita på ..., KOV 1982.

82 Riktlinjesystemets tillämpning sou 1983:40

första årens riktlinjeverksamhet. I senare pressmeddelanden markeras dock att de aktuella riktlinjerna tillkommit i samarbete med viss branschorganisation, att KOV och branschen “kommit över-

ens om vissa riktlinjer etc. Vidare används uttryck som i rikt-

linjerna står, riktlinjerna innehåller krav. Pressmeddelandena

har alltså blivit klarare utformade även om det inte framgår av

dem vad som händer om reglerna ej efterlevs.

3.5.2 Näringslivets informationsåtgärder

Branschorganisationer och andra som deltar vid överläggningar om riktlinjer har ingen formell skyldighet att sprida information om dem. I eget intresse vidarebefordrar dock organisationerna information om riktlinjerna till sina medlemmar. Ett antal exempel på detta kan lämnas.

Information om riktlinjer för marknadsföring av naturmedel (KOVFS 1977:8) har bl.a. lämnats i trycksaker från Hälsokostrådet. Petroleumhandelns riksförbund (PRF) informerade genom sin tidning oljeföretagen om riktlinjer för vissa reflexer (KOVFS 1978:2). Golventreprenörernas branschorganisation (GEBO) har bl.a. genom broschyren Klara besked om konsumentverkets krav på heltäckande mattor bedrivit en kampanj för riktlinjer för textila golvbeläggningar (KOVFS 1979:2). Detta material har även delgivits berörda företag för vidarebefordran till konsumentrâdgivarna. Leksakshandlarna har genom tidningen Leksakshandlaren informerat sina medlemmar om riktlinjerna KOVFS 1982:5. I anslutning till riktlinjer för marknadsföring av tobaksvaror (KOVFS 1979:7) har Svenska Tobaksbranschföreningens styrelse informerat medlemmarna om riktlinjerna. Föreningen har också framställt en engelsk översättning av riktlinjerna till tjänst för utländska leverantörer. De reklambyråer medlemmarna anlitar har informerats via medlemmarna. Föreningen har inte gått ut med information om riktlinjerna till detaljhandelsledet eftersom handeln själv var representerad vid förhandlingarna.

Exempel på omfattande informationsinsatser har lämnats oss av Samordningsgruppen för konsumentverkets riktlinjeförhandlingar inom Textilrådet-Konfektionsindustriföreningen (här benämnd TK). Vad gäller riktlinjer för textilier och beklädnadsskinn (KOVFS 1979:8) har man informerat sina medlemmar enligt följande:

l

sou 1983:40 Riktlinjesystemets tillämpning 83

I november 1980 anordnade TK en riktlinjeutbildning på tre orter. TK bedömde det som ytterst angeläget att företagen i god tid före det att riktlinjerna började påverka marknadsföringen satte sig väl in i hithörande frågeställningar. Utbildningen riktade sig till personer i tillverkningsledet som är produkt- och marknadsansvariga. Vid utbildningen redogjorde företrädare för KOV för verkets riktlinjearbete. Vidare hölls anföranden om riktlinjers juridiska konstruktion och status samt om riktlinjernas innehåll och tillämpning i tillverkarledet. Utbildningen avslutades med grupparbeten. Därvid gick man igenom övningsuppgifter rörande allmänna rättsliga frågor, skötselmärkning, storleksmärkning, materialangivelse m.m. Enligt en utvärdering som gjordes efter utbildningen ansågs föreläsningarna väl genomförda och det material som presenterades ge en god bild av riktlinjerna. De som deltog i utbildningen, 250-300 personer, ansåg att den information som erhölls var tillräcklig för att riktlinjerna skall kunna tillämpas av tillverkarna. Samtliga större inhemska textiltillverkare deltog. TK har försökt nå även de företag som inte deltog i utbildningen med information. Utbildningen finansierades delvis med det anslag om totalt 20 000 kr. som TK fått från-statens industriverks (SIND) branschprogram för tekonäringen. TK har utnyttjat flera vägar för att få ut information om riktlinjerna. Som exempel kan nämnas cirkulärskrivelser, en konsumentpolitisk konferens och en särskild skötselkatalog som har utarbetats i samråd med KOV. Det bör nämnas att i informationen har inte tagits upp de reservationer som gjordes vid förhandlingarna om riktlinjerna.

3.5.3 Företagens kunskaper

I vår företagsundersökning har studerats i vad mån berörda företag känner till riktlinjerna (se bil. 3:1). Det visade sig att kännedomen om riktlinjernas förekomst i allmänhet var mycket god. Några skillnader tycks inte råda mellan små och stora företag. Information om riktlinjerna har dock nått de berörda företagen på delvis olika sätt. Bland de större företagen återfinns några av förhandlarna. Mindre företag har i regel informerats via sina

organisationer.

Att hålla kunskaper om riktlinjer - liksom andra regler- levande

kan vara ett problem. Ett exempel på detta har vi fått i anslutning till våra studier av extrapris-riktlinjerna (KOVFS 1977:1). Företrädare för Sveriges Grossistförbund (SGF) har lämnat oss följande synpunkter om dessa riktlinjer. .

84’ Riktlinjesystemens tillämpning

Problematiskt när det gäller tillämpningen av riktlinjerna är att dessa tenderar att falla i glömska. Det kan t.ex. bero på att det kommer ny personal till ett företag och att information inte v1darebefordras inom företaget. Det är ett stort problem hur man skall kunna hålla riktlinjerna levande längre tid än några månader. I och för sig är det företagens skyldighet att ombesörja att så sker. Däremot är det inte troligt att det skulle gå att tilllämpa ett system där konsumenternas roll blev att övervaka företagens tillämpning av riktlinjerna. Det är en ren slump om konsumenterna känner till riktlinjerna. Vad som kan underlätta vid tillämpningen av riktlinjerna är att över huvud taget dra ner mängden av information på säljstället. Den stora mängden av information som skall förekomma på säljstället är ett problem som man bör hålla i minnet.

Direkt dåliga kunskaper om riktlinjer har också observerats. I KOV:s rapport 1980:3-03 görs följande sammanfattning av kunskaperna inom handeln om riktlinjer för vissa lim (KOVFS 1978:8), ca ett halvår efter det att de trätt i kraft:

Vid intervjuerna framgick det klart, att kunskapsnivån var otillfredsställande låg i de flesta butiker både vad gäller lagen om hälso- och miljöfarliga varor och konsumentverkets riktlinjer. I de butiker där intervjupersonen sagt sig känna till vireglerna sade det sig vid närmare efterforskning att det i många fall endast var avdelningsföreståndare eller annan ansvarig person som visste någonting om reglerna. Den vidare informationen till butikspersonal och speciellt kassörskorna var ofta mycket dålig. I flera affärer hade mag dock efter hemkonsulenternas besök själva föreslagit att ordna kurser inom branschen eller informera all om limmen i samband med de ordinarie veckomötena för per-

personal sona en.

Det kan noteras att KOV efter denna undersökning överlagt med branschen om följsamheten till riktlinjerna. Vissa informations-

åtgärder vidtogs vilka, enligt KOV, betydligt förbättrade branschens kunskaper om riktlinjekraven. Riktlinjerna har sedermera omarbetats (KOVFS 1982:3).

3.5.4 Konsumenternas kunskaper

Konsumenterna nås av information om nya riktlinjer genom tidskriften Råd & Rön och kanske framför allt genom de artiklar i dagspress m.m. som publiciteten i Råd & Rön ofta ger upphov till. Även KOV:s pressmeddelanden kan leda till information i olika me-

Riktlinjesystemets tillämpning 85

dia. I viss mån ges information om reglerna i det allmänna utbüdningsväsendet. Information lämnas givetvis också av konsumentvägledare m.fl.

KOV:s regler riktar sig primärt till företagen. KOV söker dock även nå ut till konsumenterna med information om riktlinjernas innehåll för att göra konsumenterna medvetna om vad de kan kräva av näringsidkarna i fråga om information m.m. Riktlinjesystemet synes dock vara relativt okänt (se f.ö. uttalandet från SGF återgivet i föregående avsnitt 3.5.3) och även svårbegripligt för konsumenten i gemen. Till följd av de bristande kunskaperna kan konsumenterna ha problem med att få t.ex. fullgod information av en detaljist som inte följer de uppställda reglerna.

Enligt flera undersökningar som KOV låtit göra1) är det ibland

svårt för konsumenterna att inför köp veta vilka egenskaper de särskilt bör beakta i fråga om det aktuella produktslaget. Där-

emot kan de vara väl medvetna om hur de kan få ytterligare infor-

mation om den eller de produktvarianter som de erbjuds på ett visst köpställe. Vad de egentligen skulle behöva veta - vilka anspråk som skall ställas inför köpet - blir de emellertid ofta varse först en tid efter inköpet, då de fått erfarenheter av sin produkt. Detta problem kan dock knappast lösas genom riktlinjer om produktinformation utan får bl.a. lösas genom mer allmän konsumentinformation via KOV:s faktablad eller genom konsumentutbildning - vilken även kan vara anordnad av företag.

I det nuvarande systemet finns dock möjlighet att med stöd av 3 § MFL förmå näringsidkare att tillhandahålla konsumenterna t.ex. riktlinjer eller faktablad i vilka riktlinjekrav berörs. Denna möjlighet har hittills utnyttjats i endast ett sammanhang. Enligt riktlinjer för information om nya personbilars bränsleförbrukning (KOVFS 1979:11) skall bilförsäljare på säljstället hålla en folder med information om samtliga på marknaden förekommande personbilars bränsleförbrukning lätt tillgänglig. Denna regel kan nume-

1) Se Konsumentinformation på säljstället, bilagedelen s.38 ff” KOV 1982.

8.6 Riktlinjesystemets tillämpning

ra hävdas utgöra gäiiande rätt (se MD 1981:22, KO ./. Svenska Renauit AB).

Frågan om konsumenternas kunskaper om regier som sätts upp för konsumentinformationen m.m. berördes f.ö. av

rek1amutredningen.á

Man menade att det var viktigt att regierna pubiicerades så att b1.a. med fog kunde antas få vetskap om dem (se

konsumenterna

Rekiam V s. 72 och 78 f.).

3.5.5 Synpunkter

Våra undersökningar tyder inte på att kunskaperna om riktiinjerna skuiie vara dåiig hos företagen. Tvärtom har vi intrycket att kunskaperna är goda och att KOV med hänsyn tili sina förutsättningar på ett tiiifredsstäiiande sätt svarar för sin dei av informationsspridningen. (Jämför i bii. 2:3 avsnitt 4.3 t.ex. de förutsättningar ASS har genom b1.a. rättsiigt reglerad information.)

Inom näringsiivets organisationer synes man se positivt på uppgiften att informera sina mediemmar om riktiinjer. Detta är nycket betydeisefuiit och utgör en viktig faktor för att systemet ska11 kunna fungera väl. Det är vidare angeiäget ur konkurrenssynpunkt.

Konsumenternas kunskaper om förekomsten av regier för marknadsföring synes svaga. Det finns eniigt vår bedömning aniedning att överväga åtgärder för att förbättra situationen.

3.6 Övervakning

Uttalanden om att det åligger KOV/K0 att övervaka marknaden finns bi.a. i prop. 1975/76:34 och i prop. 1975/76:159. I förstnämnda proposition sägs (s. 109) b1.a. att verket skaii övervaka marknadsföringen och tiiise att MD:s besiut efterievs. Eniigt 3 § KOV:s

instruktion åiigger det verket särskilt b1.a. att övervaka mark-

nadens utbud samt företagens marknadsföring och säijviiikor.

Riktlinjesystemets tillämpning 87

I den allmänna debatten har anförts att framtagningen av riktlinjer tagit alltför stor andel av tillgängliga resurser i anspråk på bekostnad av övervakningen av riktlinjernas efterlevnad (se våra direktiv, bil. 1:1 s. 7). Vi har därför undersökt övervakningsinsatserna närmare. För att få en bild av övervakningsbehovet har vi även studerat efterlevnaden av riktlinjerna.

3.6.1 Metoder och resurser i övervakningen

KOV/K03 övervakning av marknaden och kontroll av efterlevnaden av riktlinjer sker på ett flertal sätt. Verkets personal kan i viss omfattning göra egna iakttagelser av hur uppställda regler följs, t.ex. vid stort upplagda marknadsföringskampanjer med annonsering i dagspress m.m. Vidare får verket rapporter från hemkonsulenter och kommunala konsumentvägledare.

Som tidigare berörts (avsnitt 2.3.5) har KOV, till skillnad från flertalet andra regelutfärdande myndigheter, inte tillgång till en tillsynsorganisation där regionala eller lokala myndigheter vid behov kan ingripa med tvångsmedel. (För en jämförelse med andra myndigheter se bil. 2:3 avsnitt 4.4.)

Näringslivets organisationer övervakar i viss utsträckning att medlemmarna iakttar regler i riktlinjer och andra normer, t.ex.

överenskommelser. I en av KOV utgiven broschyr1) deklarerar ver-

ket att man förutsätter att näringslivet genom självsanerande verksamhet i största möjliga utsträckning verkar för att riktlinjerna efterlevs. Verket får även informationer genom kontakter med företrädare för olika branscher. Det förekommer vidare att företag - i eget eller annans namn - till KOV/KO anmäler att konkurrentföretag inte efterlever regler (se bil. 3:1).

Konsumenterna spelar en undanskymd roll i övervakningen av riktlinjerna. Som vi förut påpekat känner de oftast inte till att regler har ställts upp. KOV får visserligen, vilket också tidigare be-

1) Konsumentverkets riktlinjer s. 8, KOV 1979.

Riktlinjesystemets tillämpning

88h

rörts (avsnitt 3.3), motta ett stort antal anmälningar från konsumenterna. Dessa anmälningar rör dock sällan överträdelser av riktlinjer eller överenskommelser.

KOV/KO har således tillgång till flera kanaler genom vilka man kan övervaka efterlevnaden av riktlinjerna. De uppgifter som hittills redovisats ger dock ingen klar bild av omfattningen av de resurser som sätts in i övervakningen. Säkra uppgifter häronifinns inte tillgängliga (se även avsnitt 5.3). För de fall särskilda uppföljningsprojekt bedrivs av KOV följs kostnaderna för dessa upp. Enligt en uppskattning inom KOV avdelas ca 3 årsarbetskrafter (av verkets totalt ca 200) till övervakning. Hemkonsulenterna har hittills avsatt ca 25 % av sin arbetstid till arbetsområ-

det Utredning och bevakning1). I detta ingår uppföljningen av

regler. För kommande budgetår avses hemkonsulenternas tid i ökad utsträckning tas i anspråk för en mer systematisk uppföljning av riktlinjer än hittills. Som en följd av det försämrade statsfinansiella läget är dock ca 20 % av de befintliga hemkonsulenttjänsterna vakantsatta. De kommunala konsumentvägledarna deltar ej i uppföljningsprojekten.

I vår företagsundersökning frågade vi bl.a. företagen hur de uppfattade kontrollen av att riktlinjer efterlevs. I allmänhet bedömde man inte kontrollen som dålig. Uverbetyg gavs emellertid ej. Inget företag ansåg sig negligera riktlinjerna, detta även om kontrollen upplevdes som bristfällig. Vissa påpekanden gjordes dock. Flera ansåg att de stora företagen allmänt sett var mer påpassade än de små (se bil. 3:1).

KOV genomför i viss utsträckning särskilda efterlevnadsprojekt. Vid dessa följer hemkonsulenterna i butiker, genom annonsstudium etc. hur riktlinjer och överenskommelser efterlevs. Undersökningarna ger bl.a. underlag för att bedöma i vad mån informationsinsatser etc. behövs för att stärka efterlevnaden. Omfattningen av denna verksamhet ger en viss bild av de resurser som sätts in i

1 ) . Perspektiv på en verksamhet s. 41, KOV/KO 1982.

. Riktlinjesystemets tillämpning 89 sou 19g3;4o

övervakningen. Vi har sammanstäiit uppgifter rörande efterievnadssom påbörjats e11er avrapporterats fram t.o.m. sepundersökningar tember 1980 då 27 riktiinjer utfärdats. Härvid kunde b1.a. konstateras

att för 14 av riktlinjerna (ca 50 %) undersökningar påbörjats e11er avrapporterats

att inom kortare tid än 12 månader efter ikraftträdande undersökningar hade påbörjats eller avrapporterats för 8 riktiinjer (ca 30 %).

Aniedningen tili att sådana undersökningar inte genomförts för aiia ikraftträdda riktiinjer är enligt KOV b1.a.

att riktiinjerna varit i kraft alitför kort tid för att undersökningar ska11 vara 1ämp1iga

att marknadskännedomen inom KOV är så god att systematiska undersökningar ej fordras

att ti11s vidare är till fy1mer sporadiska undersökningar iest

att branschen bedriver självkontroll

att resurser ej kunnat avsättas för undersökningar.

Vissa riktlinjer är iättare att övervaka än andra. Exempei på detta är riktiinjer som regierar information utanför säijstäiiet och som t.ex. rör i tidningar. Vidare kan regier röannonsering rande produktutformning i vissa fa11 vara lätta att övervaka. Inom t.ex. varuområdet rid- och skidhjäimar finns ett re1ativt iitet anta] märken och KOV:s persona1 har god kännedom om viika hjäimar som uppfyiier kraven i riktiinjerna. Det är svårare att övervaka information som ska11 lämnas genom skyitar i butik eftersom det fordrar besök på sä1jstä11et. I andra fa11 kan regierna

90 Riktlinjesystemets tillämpning

vara utformade på sådant sätt att det fordras eller inprovköp tervjuer med konsumenter som_köpt en viss vara e.d. Regler av denna senare typ bl.a. i riktlinjer

finns för rullbräden (KOVFS

1977:3), i riktlinjer för marknadsföring av material för småhus (KOVFS 1978:4) och i riktlinjer för vissa lini(KOVFS 1982:3). Svårigheter föreligger också att övervaka regler om förbud mot försäljning till barn under vissa åldrar. Sådana finns i regler KOVFS 1977:3 och 1982:3.

KOV/K0:s övervakning av att MD:s beslut efterlevs är främst inriktad på beslut i produktsäkerhetsfrågor. Jämförelsevis mindre resurser sätts in för uppföljningen av MD:s beslut i informationsärenden.

Enligt 10 § MFL kan konsumenter via sammanslutningar föra talan inför MD. Detta kan bidra till ökad efterlevnad av riktlinjer. Något krav på representativitet eller särskilda kvalifikationer i övrigt hos den som skall föra talan har inte ställts upp (se prop. 1970:57 s. 97). Denna möjlighet för konsumenterna har hittills utnyttjats i endast tre fall. I två av dessa avvisades ansökan och i ett ogillades talan (se vidare avsnitt 8.1).

3.6.2 Efterlevnaden av riktlinjerna

För att söka belysa efterlevnaden av riktlinjerna begärde vi hösten 1980 hos KOV att få del av resultaten av verkets efterlevnads undersökningar. I samarbete med ekonomiska institutionen vid Linköpings universitet har vi låtit företa ytterligare undersökningar. Vi är medvetna om att flera av undersökningarna har sina bris-

ter, bl.a. vad gäller metod och urval. Härtill kommer att

reglerna i vissa riktlinjer inte alltid är helt lättolkade. Ett exempel är riktlinjer för marknadsföring av tobaksvaror (KOVFS 1979:7) enligt vilka bl.a. särskild måttfullhet skall iakttas vid marknadsföringen. Olika undersökare kan då komma till olika slutsatser om efterlevnadsnivån.Här må dock noteras att säruttrycket skild måttfullhet hämtats direkt från med vissa lagen (1978:764) bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror (se bil. 2:2 ex. 4).

Riktlinjesystémets tillämpning 91

Vissa slutsatser om efterlevnaden synes dock kunna dras generella av dessa undersökningar (en mer detaljerad redovisning av vissa undersökningar återfinns i bil. 3:4).

- för utformning Efterlevnaden är jämförelsevis god när ansvaret av förpackning, annonser etc. vilar på jämförelsevis få personer. Som belysning av detta kan anföras att vid undersökning av extrapris-riktlinjerna (KOVFS 1977:1) centralt producerade annonser överensstämde betydligt bättre med riktlinjernas krav än annonser och reklamblad som producerats genom de lokala butikerna.

Riktlinjer som avser produkter vilka framställs av få producenter efterlevs jämförelsevis väl (delvis sammanhängande med ovan nämnda förhållande). I t.ex. riktlinjer för marknadsföñng av barnblöjor (KOVFS 1977:4) ges regler för varor som tillverkas av relativt få företag. Dessa regler efterlevdes väl. Motsvarande resonemang gäller för riktlinjer för sugnappar (KOVFS 1979:10).

från efter- Regler om produkters utformning säkerhetssynpunkt levs väl och bättre än informationsregler. Detta jämförelsevis bl.a. genom de resultat som framkom vid underexemplifieras sökning av efterlevnaden av riktlinjer för flytutrustning (KOVFS 1978:7).

som berör information på säljställe synes efterlevas Regler bättre än regler som berör information utanför detta. Så är fallet t.ex. beträffande lokalt producerade annonser och skyltar vad gäller extrapris-riktlinjerna. Liknande är förhållandet beträffande riktlinjerna för barnblöjor. Om informationen är centralt producerad är dock förhållandena ofta annorlunda. Sådan information synes efterlevas väl även om den avser information utanför säljstället (jämför ovan).

Även genom vår företagsundersökning har vi sökt få efterlevnaden En i hög grad samstämmig uppfattning bland de intervjuabelyst. de kan konstateras. Man är angelägen om att följa riktlinjerna och, då så är möjligt, också verka för att andra företag efter-

92 Riktlinjesystemets tillämpning

lever dem. Det egna företaget betraktas genomgående som seriöst medan detsamma inte alltid hävdas beträffande andra företag (se bil. 3:1).

Systematiska undersökningar saknas om i vad mån MD:s beslut följs av såväl berört företag som andra i branschen. Vi har därföretag för ej tillräckligt underlag för att bedöma det faktiska genomslaget av MD:s beslut. Än mindre kan vi jämföra detta med efterlevnaden av regler i KOV:s riktlinjer och överenskommelser.

Med ledning av bl.a. våra undersökningar tycker vi oss finna att ett flertal faktorer inverkar på i vad mån olika regler efterlevs. Två huvudorsaker till svag efterlevnad torde emellertid kunna urskiljas, nämligen bristande kunskap hos den som skall efterleva reglerna och bristande acceptans av reglerna. Av de många faktorerna kan följande nämnas:

Kunskapen om reglerna. Som tidigare berörts kan det vara så att t.ex. små företag eller företag utanför branschorganisationer inte alltid nås av reglerna. Det kan också vara så att kunskapen faller bort.

I vad mån reglerna anses behövliga. Anses de av företagarna mindre behövliga torde viljan att efterleva dem vara mindre. Delvis sammanhängande med detta är näringsidkarnas uppfattning om konsumenternas behov av reglerna. Har en näringsidkare inte noterat att konsumenterna den typ av tex. efterfrågar information som reglerna kräver är han/hon sannolikt mindre intresserad av att se till att den kommer fram.

Påverkan på företagets lönsamhet. Uppgifter som kan vara ofördelaktiga för företaget lämnas naturligen inte lika som gärna fördelaktiga uppgifter. Detta kan exemplifieras genom riktlinjer för information om nya personbilars bränsleförbrukning (KOVFS 1979:11). I vår företagsundersökning har bl.a. sagts att för de bilmodeller som har låg man nabränsleförbrukning turligtvis är angelägen att se till att denna information lämnas i annonser m.m. Det motsatta förhållandet torde dock inte alltid gälla.

Riktlinjesystemets 93

tillämpning

Hur framtagningen m.m. av riktlinjerna gått ti11. Har företrädarna för näringsiivet i över1äggningar med KOV aktivt ans1utit sig ti11 rikt1injekraven och funnit dem befogade är det rim1igt att anta att man i positiv anda informerar berörda företag om de reg1er som gä11er.

KOV:s information ti11 företag m.f1. Når denna information fram på ett bra sätt är förutsättningarna goda för att reg- 1erna ska11 efter1evas väl.

övervakningens intensitet, former m.m. En re1ativt intensiv övervakning torde bidra ti11 en hög efterlevnad.

Efter1evnaden kan starkt variera. KOV/K0 har inte uppställt något må1 vad gä11er rikt1injeefter1evnad. Inom verket anser man dock att efterievnadsnivån måste sättas i relation ti11 de1s typen av reg1er, de1s vem som har att efter1eva reg1erna. För produktsäkerhetsreg1er vi11 man se en 90-100 %-ig efter1evnad.

3.6.3 Synpunkter

För varje rege1system bör det finnas ti11räck1iga resurser för b1.a. övervakning. Vid bedömningen av övervakningsinsatserna måste 1ämp1ighetsavvägningar göras. Vid dessa får man b1.a. ta hänsyn ti11 befint1iga resurser men också vad som är reaiistiskt i .fråga om efterlevnad.

Vi har som nämnts inte ti11gång ti11 säkra uppgifter om den tota1a resursåtgången för övervakning av riktlinjer. Möj1igheten att närmare bedöma o1ika påståenden i debatten om för iiten resursinsats etc. saknas a11tså. Vi kan dock konstatera att KOV/KO har många övervakningskanaler och att KOV söker skaffa sig kännedom om efter1evnaden av riktiinjerna. Vi noterar särski1t KOV:s ambition att framde1es mer systematiskt än hitti11s föija upp utfärdade rikt1injer. Efterievnaden av KOV:s rikt1injer kan i många fa11 betecknas som god och i andra fa11 som åtminstone acceptabe1. F1era rikt1injer har uppenbar1igen stor genoms1agskraft.

94 Riktlinjesystemets tillämpning

Viktiga regler, särskilt sådana som tar sikte på produktsäkerhet, större ekonomiska risker och svaga konsumentgruppers situation, bör naturligtvis efterlevas väl. Det är dessutom lättare att entusiasmera övervakarna för att övervaka regler som är angelägna och förutsättningarna att få företagarna att vidta rättelser torde öka i fråga om viktigare regler.

Vissa regler är till sin natur svårövervakade. Uppställandet av sådana kräver extra noggranna överväganden. Svårigheter att kontrollera efterlevnaden kan vara ett skäl till att man ibland avstår från att ställa upp krav som i och för sig framstår som motiverade. Resursbehovet för övervakningen av reglerna sätter givetvis också en gräns för antalet regler som bör utfärdas.

Vi har tidigare noterat att konsumenterna inte har tilldelats en särskilt aktiv roll i riktlinjesystemet. De har ofta dåliga kunskaper om förekomsten av riktlinjer. Kan kunskaperna förbättras kan sannolikt efterlevnaden av reglerna påverkas Det positivt. tycks dock svårt att ge konsumenterna någon särskilt definierad roll i övervakningen. (Jämför arbetstagarnas övervakning av att ASS regler efterlevs, se bil. 2:3 avsnitt 4.4.)

3.7 KOV:s utvärdering

Utvärderingsarbete ingår normalt i alla myndigheters uppgifter (se bil. 2:3 avsnitt 4.5). Detta arbete har fått större betydelse under senare år beroende på det som staten nu arbebudgetläge tar i. Myndigheterna ges i ökad grad att effekter uppgift påvisa av den egna verksamheten. Under senare år har regeringarna betonat vikten av utvärdering. Ett exempel på detta är att myndigheterna genom regeringarnas allmänna anvisningar för myndigheternas budgetarbete bl.a. ålagts att redovisa vissa resultatanalyser i sina AF. Även särskilda anvisningar till vissa myndigheter envänds för att förmå dem att redovisa resultaten av sin verksamhet.

KOV har inte genomfört mer än ett fåtal systematiska och dokumenterade studier av effekterna av olika regler. Verket har i några

Riktlinjesystemets tillämpning 95

diskuterat sambandet mellan förekomsten av konsumentrapporter problem och riktlinjer. I rapporten Skador vid rullbrädesâkning har man således sökt relatera de tillämpliga riktlinjerna (KOVFS 1977:3) till Uttalanden om förbättrade konsuolycksfrekvensen. mentförhållanden till följd av riktlinjer förekommer ibland i verkets AF. Ett exempel på detta återfinns i AF 1981/82 (s. 55): Riktlinjer för utlösningsbindningar för utförsåkning har trätt i kraft. Antalet skidskador i samband med utförsåkning har relativt sett minskat genom att undermåliga bindningar inte längre kan säljas. Det är framför allt inom produktsäkerhetsområdet som sådana uttalanden görs (se t.ex. även AF 1980/81 s. 36). Utlåtanden om effekten av informationsregler är sällsynta.

För att kunna göra tillförlitliga utvärderingar fordras bl.a. att man kan få uppgifter om tillståndet före resp. efter det att åtgärder vidtagits. I det sammanhanget finns det anledning att ånyo notera det som en brist att KOV inte har resurser för ett tillfredsställande system för rapportering av olyckor som sker i hem och på fritid (se vidare avsnitt 11.1).

Givetvis förekommer inom verket utvärderingsaktiviteter av informell karaktär. Verkets personal skaffar sig fortlöpande, genom sina kontakter med marknaden och med den regionala och lokala konsumentverksamheten, erfarenheter av hur olika åtgärder verkar. Såär naturligtvis inte minst för det dana kunskaper mycket viktiga, framtida arbetet.

Den utvärdering som förekommer inom KOV är, enligt vår uppfattning, inte så omfattande att man av den kan dra säkra slutsatser om hur olika regler löst konsumentproblem. Man mäste dock vara medveten om att tillförlitliga utvärderingar från såväl metod-l som resurssynpunkt kan vara svåra att genomföra. Vi har erfarenheter av detta från vårt översynsuppdrag. För KOV/KO:s arbete behövs emellertid inte alltid så höga krav ställas på utvärderingsmaterialet. En systematisk sammanställning av erfarenheter som vunnits av skilda riktlinjer kan vara av stor vikt för det framtida arbetet.

Under senare år har utvärdering iforniav kostnads/nytto-analyser kommit att efterlysas. Denna typ av utvärdering behandlas i avsnitt 5.3.

96 Riktlinjesystemets

tillämpning

3.8 Sammanfattning och slutsatser

I detta kapitel har vi beskrivit och utvärderat tillämpningen av de regler som KOV/K0 arbetar med. Den övervägande delen har ägnats riktlinjerna.

Fasen initiering synes, med hänsyn till de metoder för problemuppfångning som f.n. står till verkets förfogande, fungera tämligen väl. Det är dock angeläget att få till stånd en systematisk inrapportering av produktrelaterade olyckor till KOV.

Det är svårt att rätt prioritera mellan olika konsumentproblem och att välja rätt medel för att lösa dem. Våra undersökningar visar att man inom KOV/KO är angelägen att skaffa sig ett gott underlag för sina överväganden. Möjligheter till förbättringar torde dock finnas.

Utarbetandet av riktlinjer är ofta en tidskrävande process. Skilda uppfattningar om vad som bäst tillgodoser konsumenternas intresse kan föras fram. Arbetet i denna fas kännetecknas av en stark strävan att basera riktlinjer på förhandlingsöverenskommelser. Detta står i god överensstämmelse med lagstiftarens intentioner och är också av stort värde för att reglerna skall få genomslagskraft. Det finns, som vi redovisat tidigare (avsnitt 3.4), flera skäl till varför riktlinjeutfärdandet minskat under senare år.

Informationen om riktlinjerna till företagen bedömer vi vara tülfredsställande. Kunskaperna hos företagen i gemen om förekomsten av riktlinjer synes-vara god. Förbättringar av konsumenternas kunskaper är önskvärd.

övervakningen av uppställda regler och efterlevnaden av dem kan betraktas som tillfredsställande. Vissa förbättringar synes dock möjliga och planeras även av KOV.

KOV:s utvärdering av riktlinjeverksamheten får anses godtagbar med hänsyn till metod- och resursbrister.

Riktlinjesystemets tillämpning 97

Vår utvärdering av tillämpningen visar således inte på några större brister i riktlinjesystemet och KOV/K0:s roll i detta. Den kritik som förts fram i den allmänna debatten synes ha haft visst berättigande vad gäller de första årens riktlinjeverksamhet. Verket och näringslivet m.fl. har numera dock fått erfarenheter av riktlinjearbetet. Problemen hittills kan till stor del hänföras till att det varit fråga om en inkörningsperiod där kunskap om lämpliga tillvägagångssätt vunnits.

Det system för framtagning av reglerna som tillämpas har visser-

ligen svagheter. Det är bl.a. arbets- och tidskrävande då hänsyn

måste tas till motpartens ståndpunkt. Å andra sidan har systemet också fördelar. Förhandlingarna med näringslivet kan ofta ersätta mödosamt utredningsarbete, remissbehandling m.m. Genom förhandlingarna förankras också riktlinjerna inom näringslivet vilket ökar sannolikheten för att de skall fungera i praktiken. Det synes därför lämpligt att bygga vidare på vunna erfarenheter av riktlinjesystemet och på grundval av dessa söka åstadkomma förbättringar (se vidare kap. 9).

S()IJ 1983:40

KOV:S RIKTLINJER UR RÄTTSLIG OCH FUNKTIONELL SYNVINKEL

Förarbeten m.m.

Första gügen riktlinjerna omnämndes i lagstiftningssammanhang var

vid tillkomsten av 1975 års MFL1). Därefter har riksdagen antagit

flera lagar med särskilda regler avseende företagens marknadsföring. Dessa regler har anknutits till MFL så, att den som åsidosätter reglerna kan meddelas förbud eller åläggande enligt 2 el-

ler 3 § MFL2). I förarbetena till de ifrågavarande lagarna har

förutsatts att KOV även i anslutning till dessa särskilda marknadsföringsregler utarbetar riktlinjer till vägledning för före-

tagen 3). Så har också skett. Redan i prop. 1976/77:123 framhöll

lagrådet att utfärdandet av riktlinjer syntes utgöra en väsenüig del av samhällsregleringen inom konsumentområdet. Detta intryck förstärks av de senaste årens utveckling. Tillämpning av riktlinjesystemet har sålunda föreslagits i flera utredningsbetänkanden som ännu inte blivit föremål för slutligt ställningstagande av

statsmakterna4) och av näringsutskottet i särskilda frâgors .

1) Prop. 1975/76:34 med förslag till marknadsföringslag, s. 92-96. 98-99, 103-110 och 126 samt prop. 1975/76:159 med förslag till organisation av och anslag för det nya konsumentverket, s. 10, 12 och 25-26. 2) 5-7, 8 och 15 §§ KkrL, 3 § lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker, 4 § 1agen (1978:76@ vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror samt

meg

8 KFL. Prop. 1976/77:123 med förslag till konsumentkreditlag, s. 85 ff., 89, 93, 104, 107, 349 ff. och 370 f., prop. 1977/782178 med förslag till lagstiftning om marknadsföringen av alkoholdrycker och tobaksvaror, s. 45 samt prop. 1979/80:9 om konsumentförsäkringslag, s. 45. Brand inomhus (SOU 1978:30, s. 157) ang. lös inredning i bostäder, Konsumenttjänstlag (SOU 1979:36, s. 511 f.) ang. vissa konsumenttjänster och Videoreklamfrågan (SOU 1982:8, s. 59) ang. reklam i videogram. NU 1977/78:48, s. 7, ang. försäljning av leksaker och NU 1981/82:17, s. 27, ang. direktreklam.

100 KOV:s riktlinjer ur rättslig och funktionell synvinkel

Riktlinjerna har inte fått någon uttrycklig författningsmässig reglering utöver vad som framgår av 3 § instruktionen för KOV. Enligt denna bestämmelse åligger det verket särskilt att utarbeta riktlinjer,för företagens marknadsföring och utformning av varor, tjänster och andra nyttigheter samt för företagens tillämpning av konsumentkreditlagen (1977:981). Det är denna bestämmelse jämte KOV:s ställning som central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor som utgör det rättsliga stödet för KOV:s utfärdande av riktlinjer. Av de nyss nämnda lagförarbetena framgår att det är pålagstiftarens direkta tillskyndan som riktlinjer har kommit att utfärdas för åtskilliga områden.

KOV:s uppdrag enligt instruktionen att utfärda riktlinjer är inte begränsat till den ram som bildas av generalklausulerna i MFL och de nyss nämnda bestämmelserna i andra lagar. KOV torde därför vara oförhindrat att utfärda riktlinjer för företagens marknadsföring även i avseenden, där riktlinjerna till äventyrs inte kan anses ligga inom ramen för 2-4 §§ MFL eller, i fall som avses i 15 § tredje stycket KkrL, inom ramen för den bestämmelsen och 1 § AVL. I sådana fall kan ett åsidosättande av en riktlinje inte föranleda något annat ingripande mot näringsidkaren än att KOV söker ta upp överläggningar med denne e.d. (jfr prop. 1976/77:123 s. 350). Generalklausulerna i 2-4 §§ MFL täcker dock ett så vidsträckt område, att fall av denna typ kan antas bli ganska sällsynta. Man kan dock väl tänka sig riktlinjer som ett medel att föra ut standarder för lämplig produktutformning (utanför ramen för 4 § MFL).

Under förarbetena till MFL berördes inte närmare, vilken rättslig karaktär riktlinjerna kunde anses ha. Frågan togs emellertid upp av lagrådet vid dess granskning av förslaget till konsumentkreditlag. Lagrådet synes, utifrån de synpunkter lagrådet har att beak-

ta, inte ha haft någon erinran mot riktlinjesystemet som ett styr-

medel för producentpåverkan. Däremot ansåg lagrådet att den då rådande oklarheten rörande riktlinjernas juridiska innebörd borde undanröjas. Detta ledde till åtskilliga klarlägganden av hur lagstiftaren ser på riktlinjerna från rättslig synpunkt (prop. 1976/772123 s. 350 f. och 370 f.).

KOV:s riktlinjer ur rättslig och funktionell synvinkel 101

Sålunda fastslog föredragande departementschefen, ned anledning av lagrådets yttrande, uttryckligen att riktlinjerna har karaktären av rekommendationer, som inte är rättsligt bindande på det sätt som utmärker regler i lagar och andra utfärdaförfattningar de med stöd av regeringsformens (RF) bestämmelser om normgivningsmakten (8 kap. RF). Formellt sett, framhöll departementschefen, kan riktlinjerna inte tvinga en enskild näringsidkare att handla

på ett visst sätt (a.prop.s. 370).Till sanna uppfattning hade

lagrå®tkmmü(a.pmp.s.3W).

När det gäller riktlinjernas ställning vid en process inför MD underströk lagrådet, att riktlinjerna närmast får ses som ett uttryck för den ena partens (det allmännas) Vid domstoståndpunkt. lens bedömning blir sålunda enligt lagrådets det mening avgörande inte om avvikelse har skett från en utan riktlinje om näringsidkarens handlande strider mot lag (a. prop. s. 350). Departementschefen anslöt sig till denna och framhöll att riktlinuppfattning jerna formellt sett inte kan binda MD:s prövning av t.ex. huruvida ett visst förfarande skall anses och därför lagstridigt förbjudas (a. prop. s. 370). Såväl lagrådet som departementschefen påpekade emellertid att enligt sakens natur en dock ofta riktlinje måste få en väsentlig betydelse eller en särskild auktoritet när den återspeglar även den berörda branschorganisationens uppfattning eller när den i övrigt, t.ex. genom att den faktiskt blivit normbildande i branschen, ger uttryck för vad som får anses vara god sed på marknaden (a. prop. s. 350 och 370).

Med riktlinjernas karaktär av rättsligt sett icke bindande regler sammanhänger, att de inte är förenade med några direkta rättsliga

sanktioner i form av straff e.d. Om en näringsidkare inte följer

riktlinjer kan KOV begära e.d. överläggningar med näringsidkaren för att söka förmå denne att efter de krav frivilligt anpassa sig som riktlinjerna ställer. I sista hand kan KO tillgripa sanktionen att väcka talan mot inför näringsidkaren MD eller, om förutsättningarna för detta föreligger, själv utfärda ett informationseller förbudsföreläggande. Som framgår av det anförda är innyss te riktlinjen den avgörande normen för K0 och MD, utan de lagregler - t.ex. 2-4 §§ MFL - till vilka riktlinjen hänför sig.

102 KOV:s riktlinjer ur rättslig och funktionell synvinkel

Med anledning av att systemet rättsligt sett är uppbyggt på nu angivet sätt framhöll lagrådet det angelägna i att ett handlande i strid mot en riktlinje inte föranleder andra sanktioner eller sanktionsliknande åtgärder från KOV:s sida än de nyss nämnda, eftersom detta väsentligt skulle kunna förstärka intrycket att riktlinjerna vore rättsligt bindande regler (a. prop. s. 351). Lagrådet syftade härvid främst på det förhållandet, att KOV ibland ha-

de gett publicifet åt att företag inte följer olika riktlinjer.

Departementschefen anslöt sig i princip till lagrådets uppfattning på denna punkt. Enligt hans mening måste det visserligen vara KOV obetaget att fylla sin uppgift att informera konsumenterna genom att publicera eller på annat sätt ge uttryck för verkets uppfattning om företagens uppträdande på marknaden. Publicering eller annan åtgärd på den grunden att ett företag inte följt olika riktlinjer får dock, underströk departementschefen, självfallet inte ges sådana uttryck att åtgärden rent faktiskt får samma verkan som om riktlinjerna rättsligt var sanktionerade. En sådan åtgärd bör därför inte företas i andra fall än då det föreligger ett vägledande avgörande av MD eller då den aktuella riktlinjen har bred förankring i branschen (a. prop. s. 370 f.).

Lagrådet behandlade vidare frågan, huruvida riktlinjer kan överklagas av den som berörs av dem. Såväl lagrådet som departenentschefen fann, att det av riktlinjernas karaktär av rättsligt ej bindande rekommendationer följer, att de inte torde kunna överklagas (a. prop. s. 351 och 370).

De uttalanden av lagrådet och departementschefen som nu har redovisats föranledde inte några erinringar från riksdagens sida vid dess behandling av förslaget till konsumentkreditlag (LU1977/78:5, rskr 25).

På grundval av vad som förekom i samband med tillkomsten av MFL och KkrL kan alltså beträffande riktlinjernas rättsliga karaktär sammanfattningsvis konstateras, att riktlinjerna rättsligt sett är regler som inte är förenade med omedelbara rättsliga sanktioner och som inte torde kunna överklagas av den som berörs av dem.

KOV:s riktlinjer ur rättslig och funktionell synvinkel 103

Riktlinjerna har för inte länge sedan varit föremål för en förnyad granskning från rättslig synpunkt, varvid har behandlats bl.a. förhållandet mellan riktlinjesystemet och RF:s bestämmelser om normgivningsmakten. Denna granskning har utförts av en arbetsgrupp in- T

om regeringskansliet och redovisats i betänkandet (Ds Ju 1982:11)

Större klarhet i fråga om olika reglers rättsliga karaktär och syfte. När det gäller riktlinjernas rättsliga karaktär har arbetsgruppen inte kommit till något annat resultat än det som här sammanfattningsvis har angetts. Enligt arbetsgruppen får riktlinjerna anses vara en typ av sådana rekommendationer som är avsedda att i anknytning till viss lagstiftning eller eljest påverka faktisk utveckling och rättstillämpning i en viss riktning. I betänkandet har arbetsgruppen lagt fram förslag som syftar till att bättre klargöra bl.a. riktlinjernas rättsliga status. Betänkandet har remissbehandlats och övervägsf.n. inom justitiedepartementet.

Från frågan om riktlinjernas formellt rättsliga natur bör i princip skiljas frågan om deras praktiska effekt som ett styrmedel för

producentpåverkan.

Det förhållandet att riktlinjerna från formell synpunkt inte är att betrakta som rättsligt bindande regler hindrar inte att de i praktiken har stor effektivitetasom styrmedel och är direkt avsedda att ha det. De är ju inte vilka rekonmendationer som helst och inte heller fungerar de i ett rättsligt tomrum. Riktlinjerna uttrycker en sakkunnig och i regel hos näringslivet väl förankrad uppfattning om vilka krav som enligt MFL och i övrigt kan och bör ställas på företagens marknadsföring och produktutformning m.m. Riktlinjernas effektivitet som styrmedel beror härvid till en början på deras rent sakliga tyngd, härrörande från sakkunskapen hos dem som medverkar i framtagningsprocessen och på att näringslivet har åtagit sig att följa dem. Det finns vidare all anledning att räkna med att seriösa företag lojalt medverkar till ge effek-

att

tivitet åt ett system för producentpåverkan som i så hög grad som riktlinjesystemet och den bakomliggande lagstiftningen bygger på näringslivets eget ansvar och frivilliga medverkan. Redan konkurrensmekanismen i marknadsekonomin kan bidra till en god efterlevnad. Härtill kommer naturligtvis att möjligheten av ett ingripande från K0:s sida, i sista hand genom talan inför MD, har en avse-

104 KOV:s riktlinjer ur rättslig och funktionell synvinkel

värd effekt som påtryckningsmedel för att förmå företagen att i olika hänseenden anpassa sin marknadsföring m.m. efter riktlinjerna. Därvid kan vitesföreläggande riktas mot enskilda företag som inte följer de regler som företrädarna för näringslivet har anslutit sig till. Viten av denna art kan omfatta mycket höga beloppoch kan riktas också mot juridiska personer.

I själva verket finns det anledning att understryka att skall-reglerna i KOV:s riktlinjer måste uppfattas som krav som verket ställer på företagen. Mot dessa krav står i de flesta fall åtaganden från näringslivets sida att följa dem. Det gemensamma syftet är därvid att riktlinjereglerna skall efterlevas. Om så inte sker ingriper verket med de olika medel som står till buds, bl.a. talan i MD. För en riktig bedömning av systemet med riktlinjer är det emellertid väsentligt att komma ihåg, att deras effektivitet som styrmedel inte beror på att riktlinjerna som sådana skulle vara rättsligt bindande regler.

4.2 Utformningen av riktlinjerna

I förarbetena till MFL finns inget sagt om hur riktlinjerna skall utformas i stort eller i detaljer. Före sammanslagningen mellan KO och KOV gavs flertalet av K0:s riktlinjer formen av avtalsliknande dokument som undertecknades av K0 och av berörda näringslivsrepresentanter. KOV:s tidigare riktlinjer utgavs såsom rapporter som förutom regler kunde innehålla bl.a. bakgrundsmaterial, kommentarer, tekniska beskrivningar m.m.

Enligt författningssamlingsförordningen (1977:952) skall KOV utge en författningssamling (KOVFS). Efter sammanslagningen mellan KOV och K0 har riktlinjerna getts ut i KOVFS. I enlighet med 11 § författningssamlingsförordningen har KOVFS samma format och likartad typografisk utformning som svensk författningssamling (SFS). Det förhållandet att KOV publicerar riktlinjerna i KOVFS förändrar inte riktlinjernas karaktär av rättsligt sett ej bindande rekommendationer (prop. 1976/77:123 s. 370).

Reglerna j riktlinjerna är till helt övervägande del skall-regler, se exemplen i bilaga 2:2,medan bör-regler endast sällan förekom-

KOV:s riktlinjer ur och funktionell synvinkel 105

rättslig

mer. Det har gällande att detta är ägnat att försvåra för gjorts läsaren att rätt uppfatta riktlinjernas karaktär ur rättslig synvinkel. Mot detta har att alla hittills publicerade riktpåpekats under rubriken Vad händer om riktlinjer inte följs? innelinjer håller om vilka åtgärder som kan vidtas av KOV och upplysningar KO vid bristande efterlevnad, se exemplen i bilaga 2:2.

Från och med år 1979 har KOV konsekvent tillämpat den principen att termen skall används endast för regler som verket bedömer kan hävdas med stöd av generalklausulerna i MFL.

skall utfärdas med skall-regler eller bör- Frågan om riktlinjerna har diskuterats vid riktlinjeförhandlingar, bl.a. i samregler band med förhandlingarna om riktlinjer för prisinformation till konsumenter vid marknadsföring av varor i detaljhandeln (KOVFS- 1982:1). Beträffande information i skyltfönster och liknande hade

KOV föreslagit vissa skall-regler. Från representanter för detalj-7

handeln framhölls att det fanns en stor oro för en skall-regel på denna punkt. Man uppgav att en skall-regel inom handeln uppfattas som ett påbud. Klarade handeln inte av att efterleva en sålegalt dan regel, fanns det risk för att grundtanken i riktlinjesystemet skulle skadas. Den omdiskuterade regeln i riktlinjerna utformades därefter som en bör-regel.

I det följande skall den formella uppbyggnaden av de utfärdade riktlinjerna gås igenom något mera i detalj. I detta sammanhang faller det sig naturligt att se reglerna mot bakgrund av generalklausulerna i 2-4 §§ MFL.

I ingressen till riktlinjerna anges alltid att de är utfärdade enligt KOV:s instruktion.

Daiförsta regeln anger vad riktlinjerna omfattar. Vanligen sägs att de avser marknadsföring från näringsidkare till konsumenter för enskilt bruk. I några fall framgår dock inte denna begränsning av tillämpningsområdet (KOVFS 1979:2, 1981:4 och 1981:6).

I en del förekommer under rubriker som Ansvar och riktlinjer Iakttagande av riktlinjerna bestämmelser, som kan ge intrycket

106 KOV:s riktlinjer ur rättslig och funktionell synvinkel

av att vara bindande civilrättsliga regler, dvs. regler som över huvud taget inte kan ges på annat sätt än genom en av riksdagen antagen lag, se exemplen till bilaga 2:2.

Innehållsmässigt kan riktlinjerna indelas i två huvudkategorier, dels riktlinjer som innehåller regler både om en varas utformning och om informationen om varan, dels riktlinjer som enbart innehåller informationsregler.

Regler om en varas utformning förekommer under rubriker som Säkerhet och funktion, se exempel 2 i bilaga 2:2. I dessa regler förekommer detaljerade krav på varornas konstruktion från säkerhetssynpunkt. Ofta krävs liksom i det nyssnämnda exemplet att provningsintyg, varav framgår att en vara uppfyller kraven i Hktlinjerna, kan uppvisas på begäran av KOV. Detta innebär att näringsidkaren skall kunna bevisa att varan är konstruerad så att den uppfyller riktlinjernas krav. Lydelsen av reglerna om provningsintyg kan variera mellan olika riktlinjer men innebörden i reglerna är genomgående den nu angivna. Detta beviskrav saknar motsvarighet i förbudsregeln om produktsäkerhet i 4 § MFL. I allmänhet måste KO vid en process i MD kunna bevisa en varas farlighet.

I flertalet av riktlinjerna med regler om säkerhet och funktion föreskrivs att krav avseende produktutformning även gäller tillverkare och importörer, se punkt 2.1 i ex. 2 i bilaga 2:2. Talan enligt 4 § MFL kan föras enbart mot detaljhandlare.

Till följd av riktlinjernas rättsliga karaktär är det ovan nämnda kravet på provningsintyg e.d., som ju för en näringsidkare kan medföra en extra kostnad, uppenbarligen inte rättsligt bindande för den enskilde näringsidkaren. Visserligen har ett sådant krav normalt tillkommit i fullt samförstånd med representanter för näringslivet. Det kan likväl övervägas om riktlinjerna bör innehålla bestämmelser, som är formulerade så att de lätt kan ge det felaktiga intrycket att vara rättsligt bindande krav. De riktlinjer som gäller produktsäkerhet beskrivs närmare i kap. 7.

KOV:s riktlinjer ur och funktionell synvinkel 107

rättslig

Informationsreglerna anknyter i flera riktlinjer till krav angående säkerhet och funktion. Det förekommer emellertid också riktlinsom enbart innehåller informationsregler, se bilaga 2:2 exemjer pel 2 resp. 1.

Till skillnad från de regler som gäller säkerhet och funktion har som gäller information samma uppbyggnad som den bakomde regler 3 § MFL, och ställer positiva krav på liggande generalklausulen, företagens informationslämnande.

När det sättet för informationslämnande är regler om inforgäller mation (3 § 2 st. 1 p. MFL) vanligast, bilaga 2:2 på säljstället ex. 1, p. 2.1. I något äldre riktlinjer förekommer även regler om hur informationen skall vara utformad när andra media används (3 § 2 st. 2 p. MFL), bilaga 2:2 ex. 1 p. 2.3. Regler om information när konsument särskilt begärt det (3 § 2 st. 3 p. MFL) finns endast i två riktlinjer (KOVFS 1978:4 och 1979:2).

Informationsriktlinjerna beskrivs närmare i kap. 6.

Ett antal riktlinjeregler har till syfte att hindra visst slag av marknadsföring (2 § MFL), t.ex. riktlinjerna för markotillbörlig nadsföring av varor som anges påverka energihushållningen i bostäder, se bilaga 2:2, ex. 3.

Som nämnts i inledningen till detta kapitel innehåller flera lagar särskilda om marknadsföring, vilka anknyter till MFL:s reregler De riktlinjer som ansluter till sådan lagstiftning ingelsystem. nehåller som närmast är att se som utfyllnad av lagen i fråregler se bilaga 2:2, ex. 4. Dessa regler har formellt sett samma ga, rättsliga status som reglerna i andra riktlinjer.

I förarbetena till KkrL sades att riktlinjer torde komma att spela en betydelsefull roll också vid tillämpning av AVL (prop. 1976/77:123 s. 370). I riktlinjerna för tillämpning av KkrL (KOVFS 1979:1) finns bestämmelser om återtaganderätt vid kreditköp som till 15 § KkrL, vilken bestämmelse i sin tur hänvisar anknyter till AVL. I övrigt har inte riktlinjerna använts som styrmedel i avtalsvillkorsfrågor. KOV:s förhandlingsverksamhet inom ramen för

108 KOV:s riktlinjer ur rättslig och funktionell synvinkel

AVL inriktas i stället direkt på de standardavtal som utformas inom näringslivet och syftar till att utmönstra villkor som är oskäliga mot konsumenterna.

Föredragande departementschefen utgick i prop. 1975/76:34 (s. 95) från att utfärdade riktlinjer vanligen måste bli allmänt hållna. Vid de första riktlinjeförhandlingarna efter det att 1975 årslagstiftning trätt i kraft var man inom KOV inställd på att utarbeta mera allmänt formulerade riktlinjer. Företagen ville emellertid inte ha allmänt hållna riktlinjer. De önskade någorlunda fasta och klara anvisningar om hur de skulle bete sig. Riktlinjerna måste därför vara precisa för att effekter på marknaden skulle kunna uppnås. Vid en genomgång av de utfärdade riktlinjerna kan också konstateras att flertalet av dessa innehåller regler med preciserade krav på företagen, både i fråga om information och produktutformning. Uppenbart har utvecklingen gått i en annan riktning än lagstiftaren förutsåg.

4.3 Förhållandet mellan MD:s beslut och riktlinjerna

Som tidigare sagts finns det inget formellt krav på att riktlinjerna skall ligga inom tillämpningsområdet för MFL. Uppgiften att formellt avgöra om en marknadsföringsåtgärd som strider mot riktlinjerna också strider mot generalklausulerna i MFL ankommer främst på MD. En uppfattning om det rättsliga förhållandet mellan rihñinjerna och generalklausulerna i MFL bör man därför kunna få genom att undersöka MD:s avgöranden.

Enligt förarbetena till 3 § MFL borde de fall angående paragrafens tillämpning som kom under MD:s prövning ofta bli sådana där en näringsidkare inte följt riktlinjerna (prop. 1975/76:34 s. 126). I kap. 6 kommer MD:s tillämpning av 3 § MFL att belysas närmare. I detta sammanhang kan konstateras att av de 16 ärenden i vilka MD hittills haft anledning att tillämpa 3 §, riktlinjeregler har varit aktuella i fyra fall (MD 1979:24, 1981:20-22). Av dessa var ärendena MD 1981:20-22, som gällde riktlinjerna KOVFS 1979:11, av likartad beskaffenhet. I samtliga fyra ärenden bifölls K0:s talan och företagen ålades att lämna information som var föreskriven i riktlinjerna.

KOV:s riktlinjer ur rättslig och funktionell synvinkel 109

Även MD:s beslut om produktsäkerhet kommer att behandlas utförligare senare, se kap. 7. Här kan noteras att riktlinjer har åberopats av K0 1 ett av de 16 ärenden i vilka tillämpningen av 4 § MFL varit aktuell för MD, MD 1980:8. Genom detta beslut förbjöds försäljningen av en brandvarnare som var konstruerad på annat sätt än som krävs i riktlinjerna KOVFS 1978:3. Dessutom har MD i två fall förbjudit försäljning av varor som inte uppfyllt konstruktionsregler i en av Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS) utarbetad standard för leksaker (MD 1982:7 och 1982:20). SIS standard omfattas numera av riktlinjerna KOVFS 1982:5.

Riktlinjer med regler som anknyter till 2 § MFL har varit aktuella i MD i tre ärenden (MD 1980:4, 1980:23 och 1981:1) som samtliga rört riktlinjer utfärdade för företagens tillämpning av speciallagstiftningen om marknadsföringen av tobaksvaror och alkoholdrycker. Även 1 dessa fall biföll MD K0:s yrkanden.

Det går alltså att konstatera att MD inte hittills ogillat K0:s

talan i ärenden, där riktlinjer varit aktuella. De riktlinjer som

godtagits av MD när de åberopats av K0 kan sägas ha erhållit en särskild auktoritet från rättslig synpunkt.

Det finns vidare i olika riktlinjer vissa regler som innebär ett slags omskrivning 1 regelform av beslut som MD har meddelat. Riktlinjerna för sällskapsresor (KOVFS 1979:3) anger således i anslutning till MD 1973:12, 1977:14, 1978:18 och 1978:20 att marknadsföring av sällskapsresor inte får påbörjas förrän säkerhet ställts enligt resegarantilagen (1972:204). I dessa riktlinjer finns också regler om prisangivelse som skall ses mot bakgrund av beslut i MD (MD 1972:17 och 1977:2).

I riktlinjerna KOVFS 1979:5 sägs liksom i MD:s beslut 1975:32 att marknadsföring av sprit, vin och starköl inte får ske med hjälp av pristävling. I KOVFS 1979:6 finns regler för formatet på ölannons i dagspress. Frågan om storleken på sådana annonser hade dessförinnan prövats av MD som emellertid funnit att storleken av en annons inte i och för sig borde tillmätas avgörande betydelsei spörsmålet huruvida en annons skall betraktas som otillbörlig eller inte (MD 1975:21). Reglerna i riktlinjerna torde därför sna-

110 KOV:s riktlinjer ur rättslig och funktionell synvinkel SOU 19833140

rare ha stöd i förarbetena till lagen om marknadsföring av alkoholdrycker där det sägs att annonsering för öl i tidningar måste vara starkt återhållsam och begränsad, exempelvis beträffande format (prop. 1977/78:178 s. 52). Vid marknadsföring av öl klass II får enligt KOVFS 1979:6 reklam inte användas vidsportevenemangsom är avsett för allmänheten och vid framställning av reklambild får människa inte användas. Marknadsföring av sådant slag har MD i beslutet 1973:4 funnit otillbörlig. Även i riktlinjerna för marknadsföring av tobaksvaror (KOVFS 1979:7) finns regler som kan härledas från beslut av MD.

Åtskilliga riktlinjer utgör en vidareutveckling av tidigare regler av utomrättslig karaktär. De nyssnämnda riktlinjerna om marknadsföring av tobaksvaror bygger i väsentliga delar på branschöverenskommelser från tiden före 1976 mellan K0 och tobaksbranschen, vilka i sin tur bygger på tidigare interna branschregler. Även för de nyss behandlade områdena marknadsföring av sällskapsresor och av alkoholdrycker har det funnits en bakgrund i form av tidigare riktlinjer utformade i anslutning till interna branschregler. Andra exempel på riktlinjer som helt eller delvis ersätter riktlinjer av KO eller KOV före sammanslagningen av de båda myndigheterna är KOVFS 1977:1 om information vid tillfälliga prisaktiviteter för dagligvaror, KOVFS 1978:7 om flytutrustning för fritidsbruk, KOVFS 1979:9 om marknadsföring inom restaurangbranschen och KOVFS 1980:2 om riktlinjer för postorderförsäljning. Riktlinjerna för textilier och beklädnadsskinn (KOVFS 1979:8) ersatte ett femtontal normer enligt det tidigare frivilliga VDN-systemet.

Ett belysande exempel på hur olika rättskällor ligger till grund för riktlinjerna utgör riktlinjer för prisinformation till konsumenter vid marknadsföring av varor i detaljhandeln (KOVFS 1982:1). Enligt punkt 1.1. i dessa riktlinjer skall prisinformationen avse varans aktuella kontantpris inklusive gällande mervärdeskatt. En regel med denna innebörd fastställdes redan år 1971 genom en överenskommelse mellan KO och branschen vilken i sin tur går tillbaka på ett pleniavgörande i näringslivets opinionsnämnd. Denna princip för prisangivelse har sedan fastslagits av MD i ett flertal beslut (MD 1973:21, 1974:19, 1974:21 och 1980:16). 1982 års riktlinjer har också som bakgrund en överenskommelse från år 1973 om

KOV:s riktlinjer ur rättslig och funktionell synvinkel 111

upplysningsskyldighet beträffande extra tillkonnnnde avgifter och en annan överenskommelse från samma år om prisuppgifter och mängdangivelser i detaljhandelsreklam.

I sammanhanget kan även riktlinjer för leksakers säkerhet (mekaniska och fysikaliska egenskaper, KOVFS 1982:5) nämnas. Dessa riktlinjer har samma tillämpningsområde som - och kan sägas vara - Standard SS 8700 vilken i sin tur en kodifiering av Svensk D1, innehåller normer som är framtagna genom ett internationellt samarbete.

De anförda exemplen belyser den rättsbildning som sammanhänger med riktlinjerna. MD:s beslut är förvisso en viktig komponent och har en särskild tyngd i rättsbildningen. Jämfört med det antal frågor som regleras i riktlinjerna utgör dock de frågor som MD avgör endast ett mindertal. Den breda basen i normbildningen ligger i KOV:s ärendehandläggning och de frågor som därifrån tas upp i riktlinjeförhandlingar. Riktlinjerna är visserligen icke bindande regler, men genom att de grundas på förhandlingar och att reglerna godtagits av näringslivets organisationer får de dock nycket stor rättslig tyngd. I praktiken saknar det nämnvärd betydelse att riktlinjerna som sådana rättsligt sett inte är formellt bindande föreskrifter. Rent faktiskt har riktlinjerna rättslig betydelse

genom att de kan användas som tolkningsmedel, t.ex. vid förhand-

lingar mellan KOV och enskilda företag. Härvidlag finns det knappast någon klar skiljegräns mellan vad som är rättsligt bindande och inte. Givetvis har dock regler som kan hänföras till MD:s beslut eller till uttalanden i förarbeten en extra tyngd.

4.4 Sammanfattning och slutsatser

Riktlinjerna har, som framgår av de i 4.1 åberopade uttalandena i förarbeten m.m., blivit ett etablerat instrument som en normbildning för utfyllnad av generalklausulerna i MFL. Vad som nu sagts har betydelse som en allmän utgångspunkt för våra överväganden i kommande kapitel.

Lagstiftaren har överlåtit åt KOV att avgöra vilka frågor riktlinjerna skall avse. KOV:s instruktion gör det möjligt att utfär-

112 KOV:s riktlinjer ur rättslig och funktionell synvinkel SOU 1983540

da riktlinjer även utanför MFL:s tillämpningsområde. Riktlinjerna är därför ett smidigt instrument som medger en successiv utveckling i arbetet med att förbättra konsumenternas situation. Detta förhållande bör enligt vår mening bestå.

Från rättslig synpunkt är dock av betydelse om de riktlinjer som

utfärdas faller inom tillämpningsområdet för generalklausulerna i

MFL. KOV strävar efter att skall-reglerna skall kunna upprätthållas med stöd av generalklausulerna. Generalklausulerna synes därför i enlighet med lagstiftarens intentioner normalt den utgöra rättsliga bakgrunden till riktlinjerna.

Med hänsyn till att riktlinjerna i praktiken fungerar som om de

vore bindande föreskrifter kan det mot bakgrund av 8 kap. 2, 3

och 7 §§ RF naturligtvis diskuteras om det är lämpligt att de saknar stöd i formell normgivningskompetens. Även till följd av att rikthnjerna uppställer detaljerade krav på företagens marknadsföring framträder de inte som rekommendationer. Vi finner dock att företagen själva i många fall anser det önskvärt med detaljerade anvisningar om hur de skall bete sig. Också för konsumenterna borde det vara en fördel om riktlinjerna innehåller precisa regler.

Mot bakgrund av den omfattning riktlinjesystemet fått avser vi dock att diskutera om bemyndigandet i KOV:s instruktion är tillräckligt som formellt rättsligt stöd för riktlinjerna, se kap.12.

Vi har konstaterat att riktlinjerna har en betydande styrkraft. Bl.a. detta förhållande ger anledning att diskutera i vilken utsträckning det är korrekt att beteckna riktlinjerna såsom rekommendationer, se kap. 12.

Vi har också berört förhållandet mellan riktlinjerna och MD:s dömande verksamhet. Vi har därvid konstaterat att det, trots uttalanden i förarbetena till MFL, inte är ofta som K0 åberopat riktlinjer i MD. Vi har också kunnat konstatera att endast ett fåtal riktlinjeregler bygger på MD:s beslut.Vianser det varken önskvärt eller lämpligt att detta förhållande ändras i större utnågon sträckning. Själva basen för normbildningen på området skall enligt lagstiftaren vara - och är också - den förhandlingsverksam-

KOV:s riktlinjer ur rättslig och funktionell synvinkel 113

het med näringsiivet som KOV bedriver i enski1da frågor. Det är naturligt att det främst är frågor som kan häriedas från denna verksamhet som 1igger ti11 grund för rikt1injereg1erna. Av både företags- och samhä11sek0n0miska skäl är det nuvarande systemet att föredra framför en ordning, eniigt vilken MD sku11e ha en mera central stäiining i rikt1injesystemet. Vad som nu sagts hindrar givetvis inte att principie11t viktiga frågor som har anknytning ti11 riktiinjer - iiksom andra frågor av principieli betydeise för rättsbiidningen - förs upp i MD. Tvärtom är det angeiäget att så sker. Frågor som gä11er rättegången i MD behandias särskiit i kap. 8 och 13.

Xsou 1933:40

KONKURRENS- SAMT KOSTNADS/NYTTO-EFFEKTER

I våra direktiv har flera synpunkter redovisats rörande riktiinjers inverkan på konkurrensförhåilanden i näringsiivet m.m. och deras kostnads/nytto-effekter (se bi1. 1:1 s. 7 f.). Vi har med utgångspunkt i b1.a. detta bedömt det väsent1igt att särskiit studera dessa frågor. De två första huvudavsnitten i kapitiet (5.1-2) ägnas åt konkurrensfrågorna som b1.a. behandias ur perspektivet tekniska handeishinder (5.2). Det tredje huvudavsnittet (5.3) ägnas åt kostnads/nytto-effekterna.

5.1 Riktiinjer och annan producentpåverkan från konkurrenssynpunkt

5.1.1 Konkurrens]agstiftningens syfte m.m.

Konkurrensiagen (1982:729)1), KL, syftar ti11 att främja en från

ailmän synpunkt önskvärd konkurrens i näringsiivet, dvs. en konkurrens som driver utveckiingen i den riktning som på längre sikt kan förmodas innebära det bästa utnyttjandet av samhäiiets resurser. KL tiiiämpas av näringsfrihetsombudsmannen (NO) och i sista hand av MD. Eniigt 1agen (1956:245) om uppgiftsskyidighet rörande pris- och konkurrensförhåiianden, UL, är näringsidkare skyidiga att lämna de uppgifter som erfordras för att främja a11män kännedom om pris- och konkurrensförhåiianden inom näringsiivet. Statens pris- och karteiinämnd (SPK), bankinspektionen och försäkringsinspektionen (FöI) bistår N0 med utredningar och handhar också pris- och konkurrensövervakning, b1.a. karteiiregistrering. Erforderiiga faktauppgifter inhämtas av dessa myndigheter med stöd av UL. 1) Ersatte den 1 januari 1983 1agen (1953:603) om motverkande i vissa fail av konkurrensbegränsning inom näringsiivet, KBL.

116 Konkurrens- samt kostnads/nytto-effekter

Två arter av konkurrensbegränsning är förbjudna eniigt KL, bruttopriser (13 §) och anbudskarte11er (14 §). Uvriga konkurrensbegränsningar bedöms från fall tiil faii efter en missbruksbestämmeise (2 §) som riktar sig mot skadlig verkan i det enskiida fa11et. MD ska11 därvid söka förhindra denna verkan genom förhandiing, om inte omständigheterna taiar däremot (4 §). MD kan också vid vite meddeia näringsidkare förbud e11er äiäggande i aniedning av en skadiig konkurrensbegränsning (3 och 10 §§). NO har samma möjiighet i ärende som ej är av större vikt (11 §).

Med skadiig verkan förstås en1igt missbruksbestämmeisen att konkurrensbegränsningen på ett sätt som är oti11bör1igt från a11män synpunkt påverkar prisbi1dningen, hämmar effektiviteten inom närings1ivet e11er försvårar e11er hindrar annans näringsutövning. I begreppet från a11män synpunkt 1igger b1.a. att bedömningen ska11 ske från samhä11e1ig, främst konsumentkoiiektivets, synpunkt och att hänsyn ska11 tas ti11 om konkurrensbegränsningen är motiverad eller ursäktad från samhä11e1ig synpunkt.

En effektiv konkurrens anses en1igt det konkurrenspo1itiska synsättet vara ti11 nytta för konsumenterna genom att priser, kvaiitet, urva1 m.m. påverkas positivt. Samhä11e1iga åtgärder av annan karaktär till skydd för konsumenterna kan ibiand synas verka mot konsumentko11ektivets intresse av konkurrens och avvägningar me1- 1an de o1ika intressena får då göras. Det finns aniedning att först något studera hur statsmakterna sett på denna avvägning.

I prop. 1970:57 angående oti11bör1ig marknadsföring,m.m. behandiades, i det föredragande departementschefen förebådar en mer aktiv konsumentpoiitik, förhåiiandet me11an konkurrens- och konsumentpoiitiken. Han anförde (s. 55) b1.a. att konsumenterna, genom åtgärder som främjar en effektiv konkurrens, kan få tiiigång tiil goda och ändamå1sen1iga produkter på så förmåniiga vi11kor som möjiigt. Konkurrens var dock ingen ti11räck1ig garanti för detta utan han menade (s. 56) att det också fordrades

att

konkurrensen som är av positivt

värde

inriktas på sådant för

1 forsta hand de utbjudna

konsumenterna? varornas och tjänsternas

pris och kvaiitet, samt att de konkurrensmetoder som används inte ar av sådant s1ag att de försvårar ett rati0ne11t konsumtionsvai.

Konkurrens- samt kostnads/nytto-efiekter 117

till om otillbörlig marknadsföring framlades därför. Förslag lag Den dömande funktionen lagen föreslogs bli förenad med mot* enligt svarande funktion enligt konkurrenslagstiftningen (se avsnitt av den nära kopplingen mellan konkurrens- och kon- 2.2.2) på grund och för att säkerställa en lämplig avvägning mellan sumentfrågorna de båda lagstiftningarna.

berördes inte närmare i prop. 1975/76:34 med Konkurrensfrågorna till marknadsföringslag,m4m Föredraganden betonade (5.94 förslag m.fl.) dock att ansvaret för produktutveckling och marknadsföring

i första hand ligger hos de enskilda företagen.

med förslag till konkurrenslag berör föredra- I prop. 1981/82:165 allmänt förhållandet mellan konkurrenspolitik och andra raganden mar som samhället ställer upp för näringslivet. Bl.a. framhålls

(s. 26) att en regleringslinje som inte ger företagen tillräckliga möjligheter att fatta egna beslut rubbar själva grundförutsätti den marknadsekonomiska modellen. En centralstyrning av en ningen sådan art inte utrymme för den önskvärda konkurrensen och snedger vrider det ekonomiska systemet till nackdel för konsumenterna, anförs det vidare. framhåller också (s. 41) att mark- Föredraganden nadsekonomin, om den skall kunna ge positiva effekter för konsumenterna, innefatta en hög grad av rörlighet och föränder-

måste

lighet och att företagen från effektivitetssynpunkt måste anpassa sig till marknadsläget och konsumenternas behov.

Beträffande konkurrenspolitikens förhållande till konsumentpoli-

tiken anförs (s. 29):

måste inriktas på att öka konsumenternas kun- Konsumentpolitiken dem prismedvetna och allmänt stödja och förstärka skaper, göra deras Vidare gäller det att skydda konsuställning på marknaden. menterna mot t.ex. otillbörliga marknadsföringsåtgärder, oskäliga avtalsvillkor och risker för skador på person eller egendom. Konalltså till att bidra till ett sådant utsumentpolitiken syftar bud av varor och tjänster som kvalitetsmässigt, prismässigt och till sin variation gynnar konsumenterna. Samtidigt måste man vara medveten om att samhällets åtgärder i sådant syfte i sin tur minskar möjligheter att fritt välja konkurrensmedel företagens och kan öka deras kostnader. Det finns alltså i det enskilda fallet en brytningspunkt mellan för- och nackdelar för konsumenterna.

118 Konkurrens- samt kostnads/nytto-effekter

Det är också av intresse att NO i anslutning till uttalanden i konkurrenslagspropositionen (s. 231 ff.) genom sin instruktion (1982:1048) fått ett särskilt uppdrag i fråga om övervakning av olika offentliga konkurrensbegränsningar, såsom etableringshinder av olika slag. Vikten av fritt marknadstillträde för såväl nya företag som för varor och tjänster från andra marknader betonas i propositionen. Det framhålls också att de konkurrensfrämjande frågorna långt mer än hittills måste uppmärksammas i myndigheternas verksamhet, något som understryks av det ekonomiska läget.

Statsmaktsuttalandena om förhållandet mellan konkurrens- och konsumentpolitik är ganska allmänt hållna. Några inledande resonemang från vår sida får därför komplettera dessa.

Vid en avvägning mellan olika intressen får exempelvis intresset av skydd mot betydande risker för människors liv, hälsa och säkerhet anses väga tyngre än konkurrensintresset. Olika former av regler för produktutformning som är nödvändiga för att nedbringa säkerhetsrisker av betydelse möter alltså inte invändningar från konkurrenssynpunkt på ett mera allmänt plan. Rimlig konkurrensneutralitet bör dock eftersträvas både då informations- och säkerhetskrav uppställs, även om det i praktiken ibland kan vara svårt att uppnå en sådan.

Om man däremot går in på styrning av produktutformning genom funktionsregler utan någon påtaglig anknytning till säkerhetsrisker bör andra intressen, såsom konkurrensintresset, kunna tillmätas vikt. Ett exempel på sådana är delar av riktlinjer

större regler

för textila golvbeläggningar (KOVFS 1979:2). Här finns funktionsregler, om än bör-regler, som avser produktutformning utan säkerhetsanknytning. När sådana funktionsregler utges måste det ske i medvetande om att man - Å om reglerna får starkt genomslag knappast samtidigt kan tillgodose det eventuella konsumentintresset av att kunna välja lägre kvalitet och sannolikt lägre pris.

MFL:s syften att förbättra informationen till konsumenterna och att motverka försäljningen av farliga produkter ligger i allmänhet väl i linje med konkurrenslagstiftningen. Välinformerade konsumenter är en viktig förutsättning för att konkurrensen skall fylla

Konkurrens- samt kostnads/nytto-effekter 119

sin funktion från allmän synpunkt och för att konsumentinflytandet skall kunna göra sig gällande gentemot producenterna. Långtgående detaljreglering av företagens marknadsföring och produktutformning inskränker dock företagens möjligheter att självständigt välja kon-. kurrensmedel och kan därmed ses som ett slags offentliga konkurrensbegränsningar. Även informationskrav kan i vissa fall komma att innebära en sådan belastning för många företag, och därmed ytterst för konsumenterna, att en angelägenhetsvärdering av informationen från konsumentsynpunkt är påkallad. Det finns anledning att här något närmare diskutera om, och i så fall när, skadeverkningar kan uppkomma som överväger fördelarna. Underlag härför har bl.a. inhämtats genom företagsundersökningen (se bil. 3:1) och studium av N0:s praxis.

5.1.2 Påverkan på produktutveckling

Officiellt fastställda kravnivåer riskerar att minska intresset för utveckling och konkurrens med bättre produkter och villkor. Produktutformningen kommer att styras av de krav och de provningsmetoder som myndigheten fastställt. Att utveckla andra produkter, varianter eller metoder som i och för sig tillgodoser sanna konsumentintresse blir mindre intressant för företagen, eftersom problemen med att bevisa att det finns bättre alternativ upplevs som för stora. Denna effekt har uppmärksammats vad gäller bl.a. planverkets råd och anvisningar för byggande (numera benämnda Exempel på lösningar och metoder för att bättre klargöra dessa reglers status /se bil. 2:3 avsnitt 3.3/) som inte är bindande men ändå i hög grad styrande. Riktlinjer som efterlevs i hög grad och som styr produktutformning genom krav på viss konstruktion medför att andra problemlösningar kommer i skymundan. Till exempel anges i riktlinjer för brandvarnare (KOVFS 1978:3) direkt att brandvarnare skall arbeta enligt någon av två specificerade konstruktionsprinciper. Utvecklingen av andra principer blir därmed sannolikt hämmad (jfr dock MD 1980:8, redovisat i avsnitt 4.3).

I vår företagsundersökning har ett företag beträffande riktlinjer för sugnappar (KOVFS 1979:10) uppgivit att preciserade provningsmetoder innebär en hämning för produktutvecklingen. Ett annat exempel är påpekanden från bilindustrin om att den av KOV

120 Konkurrens- samt kostnads/nytto-effekter

tillämpade provningsmetoden för bränsleförbrukning ej beaktar bilarnas luftmotstånd m.fl. bränslesparande faktorer tillräckligt. Därmed kan intresset försvagas för att utveckla andra bränslebesparande konstruktioner än sådana som ger utslag enligt metoden (se även avsnitt 5.2.2). Genomslagskraften i försäljningsargumentation byggd på riktlinjekrav är sannolikt större än annan argumentation inriktad på samma faktor. Samtidigt som provningskraven leder till en positiv produktförnyelse inriktas produktutvecklingen främst på att uppnå godkända värden enligt den bestämda provningsmetoden men mindre på att pröva nya vägar. Även provningsmetoden och kravnivån för t.ex. rid- och skidhjälmar (riktlinjerna KOVFS 1977:7) har ifrågasatts. Här inriktas provningen bl.a. på en viss typ av skada vilket kan göra att tillverkarna avstår från att förbättra säkerheten i andra hänseenden.

I arbetet med riktlinjer, liksom med regler över huvud taget, gäller det alltså för myndigheten att söka förutse utvecklingsmöjligheterna och vara beredd att justera reglerna. Men det är knappast realistiskt att förvänta sig en sådan framförhållning över lag hos en myndighet som skall bevaka ett stort samhällsområde. Det kan därför ifrågasättas om inte detaljerade regler om konstruktioner i möjligaste mån bör undvikas. I vår företagsundersökning påpekas från flera håll som positivt att riktlinjerna bidrar till att sanera bort lycksökare, oseriösa företag, osund konkurrens o.d. Det ligger dock också en risk häri såtillvida att väletablerade företag som följer gängse beteendemönster ofta betraktar s.k. frifräsare med nya idéer om prissättning, sortiment, distributionsformer, marknadsföring, service osv. som mindre seriösa åtminstone i början. Om riktlinjer leder till en stelhet som hämmar sådant nytänkande är det förvisso inte positivt för konsumenterna.

5.1.3 Påverkan på konkurrensförhållandena mellan olika företag

Riktlinjer kan direkt påverka konkurrensförhållandena mellan oli-

ka företag. Nackdelar från konkurrenssynpunkt kan befaras i flera

avseenden och vi skall här närmast redogöra för några av de risker som kan tänkas förekomma. Liknande synpunkter skulle för öv-

Konkurrens- samt 121

kostnads/nytto-effekter

rigt kunna göras gäiiande vid en bedömning av fiera andra myndigheters ibiand kanske styrmedei, i högre grad än vad gäiier KOV:s. Styrmedei av indirekt karaktär används i större av utsträckning KOV än av f1erta1et andra myndigheter. Åtgärder som riktas tili konsumenter och har uppiysande och utbildande syfte torde i regei förstärka konsumenternas möjiigheter att göra rationeiia val. Ju mer konsumenternas stäiining förstärks på detta sätt desto effektivare påverkas företagen. Sådan påverkan kan knappast ersättas men väl komp1etteras genom myndighetspåverkan direkt på företagen. Konsumenternas varierande behov och värderingar och växiingarna häri över tiden kommer normait ti11 bättre och kan tiiiuttryck godoses smidigare, om konsumenternas produktvai får styra, än om bestämda kravnivåer uppstä11s. Även om konsumentuppiysning således indirekt utgör en producentpåverkan är den i a11mänhetinte förbunden med sådana risker från och konkurproduktutveckiingsrenssynpunkt som en mera direkt och detaijerad myndighetsstyrning av företagen.

Ett för Sverige specifikt svenskt krav funktion e1på säkerhet, ier information när det gäiier visst varusiag kan motverka import och kanske också försvåra export, t.ex. genom att kostnader och priser biir icke konkurrenskraftiga. Sett från konsumentsynpunkt kan ett försvårande av importen innebära sämre urva1smöj1igheter, minskad priskonkurrens och försvagad effektivitetspress på företagen. Om exporten försvåras försvagas också företagens effektivitetsutveckiing. Hittiiis har eventue11a handeishindrande effekter av riktiinjer inte föraniett någon anmälan til] NO (se dock avsnitt 5.2 om anmäiningar tiil kommerskoiiegium /KK/). Närmaste paraiieiier i fråga om nationeiia regier som importhinder har varit faii där svenska standarder utarbetats under sådana former att importföretag ej fått samma möjiigheter som i vart faii större svenska företag. Även om en viss standard inte är rättsligt bindande kan genomsiagskraften bii så stor att aiternativa iösningar i praktiken inte kan göra sig gäiiande.

Exempei kan även hämtas från SLV:s regeisystem. En strikt ti11iämpning av 1ivsmede1s1agens märkningskrav har i vissa fa11 ansetts motverka import av iâgprisprodukter och försvåra företags möjiigheter att utnyttja stordriftsfördeiar genom att ut iägga

122 Konkurrens- samt

kostnads/nytto-effekter

tillverkning på andra företag. Undantag har fått medges. Frågan om riktlinjer som hinder för den internationella handeln utvecklas närmare i avsnitt 5.2.

Vikten av konkurrensneutralitet mellan olika företag bör beaktas även vid förhandlingarna om riktlinjer. Företag som är representerade vid förhandlingarna får sannolikt - i likhet med vad som visat kunna bli fallet vid standardiseringsarbete o.d. -lätt sig försteg i konkurrensen genom att de kan utöva inflytande på riktoch på tidpunkten för ikraftträdandet. De linjernas utformning kan också tidigt vara informerade och därigenom snabbare anpassa till Särskilt torde detta gälla riktlinjer för sig riktlinjerna. Det bör dock observeras att även informationsproduktutformning. riktlinjer indirekt kan styra produktutformningen. Så förekommer i riktlinjerna exempelvis regler om att vissa begrepp ej får användas i marknadsföringen med mindre varorna uppfyller vissa specificerade krav. t.ex. för textilier och be- Enligt riktlinjer klädnadsskinn (KOVFS 1979:8) skall varan, om det i marknadsföñngen utlovas att den är strykfri eller mangelfri eller om motsvarande uttryck används, bibehålla en viss släthet efter behandling enligt skötselråd. Grundkrav och provningsmetoder för släthet hos tyg och sömmar finns närmare preciserade i riktlinjerna.

Varken kraven övrig produktutformning eller informapå säkerhet, tion är givna på förhand utan blir i allmänhet resultatet av förhandlingar mellan KOV och näringslivsrepresentanter. Förhandlingsutrymmet är ofta relativt stort. Därmed finns också ett utrymme för snedvridning av konkurrensvillkoren för olika företag. Kravnivån kan alltså i viss mån komma att anpassas efter de företag som är representerade vid förhandlingarna och kan därmed bli svårare att uppfylla för andra. Näringslivsorganisationer har svårigheter att tillgodose alla medlemmars intressen då ju dessa kan variera. Än mindre kan de förväntas tillgodose utanförstâendes intressen. Höga kravnivåer verkar ofta fördyrande och kan också leda till utslagning av billiga produkter som många konsumenter finner tillfredsställande. Små företag kan antas ha mindresurser att avsätta för förhandlingskontakter med myndighe-

re

ter. Företagskoncentrationen ökar i vissa fall, vilket i sig kan medföra risk för försvagad konkurrens. Så har t.ex. blivit fallet

Konkurrens- samt

kosmads/nytto-effekter 123

beträffande hjälmar och sugnappar (se bil. 3:1). Risken för effekter av detta slag måste så långt beaktas vid möjligt förhandlingsarbetet och vid genomdrivandet av riktlinjerna, särskilt om det inte är fråga om påtagliga risker för människors liv, hälsa och säkerhet.

Här kan nämnas att ett mindre företag i samband med planerade riktlinjer för brandsläckare till NO framfört för att stora farhågor företag skulle kunna påverka riktlinjerna till sin fördel. Efter kontakter med KOV fann N0 inte anledning till åtgärd.

Hur riktlinjerna efterlevs påverkar givetvis konkurrensförhållandena. Det ligger vidare i riktlinjernas natur att de medför att företag i viss utsträckning beter sig enhetligt. Det bör dock observeras att det finns en risk för likformiga beteenden också i andra hänseenden än dem som riktlinjerna t.ex. berör, i fråga om priser. Näringslivsorganisationer får ökad betydelse som kontaktorgan visavi myndigheter och det kan då ligga nära till hands för dem att uppta eller förstärka centralt även agerande på prissidan med negativa effekter för konkurrensen som följd. Konkreta exempel ur N0:s praxis från områden är överenskommelser närliggande enligt AVL innefattande bl.a. minimigarantitid. Från branschhåll har denna angetts även som maximitid och hänvisats till överenskommelse med KO, vilket NO ansett kunna verka hämmande på enskilda företags vilja att konkurrera med bättre villkor. Även hänvisning till gemensamma branschprislistor har förekommit i AVL-överenskommelse, vilket NO ansett innebära risk för att prislistans konkurrenshämmande effekter förstärks.

I några fall har KOV bett N0 lämna synpunkter under arbetet med att ta fram riktlinjer. För att undvika att dessa skall kunna utgöra incitament till konkurrensbegränsningar har det förekommit att föreliggande förslag modifierats. Ett sådant fall gällde extrapris-riktlinjerna (KOVFS 1977:1).

5.1.4 Sammanfattning beträffande konkurrens

Från konkurrenssynpunkt kan riktlinjeverksamheten ses som ett av flera medel att motverka beteenden etc. olämpliga i marknadsföring

124 Konkurrens- samt kostnads/nytto-effekter SOU 1983:4).

och att förbättra informationen till konsumenter vid val mellan olika produkter. Detta bör allmänt sett vara ägnat att effektivisera konkurrensen och får därför ses som positivt. Långtgående detaljstyrning av informationens innehåll och sättet att lämna den (för-

hållanden som inte förutsatts av lagstiftaren) liksom bristande

konkurrensneutralitet vid framtagningen medför dock risker scm måste beaktas. Riktlinjearbetet kan också ge incitament till konkurrensbegränsningar i andra hänseenden. Olika företags varierande efterlevnad av riktlinjer leder till olikformiga konkurrensvillkor. Låg efterlevnadsgrad kan emellertid ibland vara ett tecken på att riktlinjer är olämpligt utformade. Det kan finnas seriösa företag med nya intressanta idéer, som understundom kan avvika något från kanske sedan länge gällande riktlinjer. Detta bör då inte till varje pris fördömas utan snarare leda till överväganden rörande riktlinjernas utformning.

Styrning av produktutformning är ofta befogad då produkternas egenskaper medför fara för konsumenternas liv, hälsa och säkerhet.D0ck bör behovet av detaljerade regler vägas mot riskerna för bl.a. låsning av produktutvecklingen. Riktlinjer för företagen måste kombineras med fortlöpande upplysning till och utbildning av konsumenterna så att deras egen påverkan kan få komma till uttryck.

Vad vi här allmänt berört rörande konkurrensaspekter ger oss inte grund för att hävda att KOV:s regelarbete bör ändras på någon väpunkt. Synpunkterna får närmast ses som några mementon vid sentlig fortsatt arbete med regler och vid överväganden om ändring eller upphävande av existerande riktlinjer.

5.2 Tekniska handelshinder och riktlinjerna

5.2.1 De internationella överenskommelserna m.m.

Under senare år har alltmer uppmärksammats att nationella före- . H . . l

skrifter och standarder kan forsvåra den internationella handeln1C

._._._:.__j. 1) Frågan uppmärksammades också i förarbetena till MFL, se varudeklarationsutredningens betänkande (SOU 1973:20) Varudeklaration - ett medel i konsumentpolitiken s. 76 f. och prop. 1975/76:34 s. 102 f.

Konkurrens- samt kostnads/nytto-effekter 125

- såväl Sverige deltar i olika internationella organisationer på området - vilka arbetar med att myndighetsnivå som på det enskilda minska förekomsten av s.k. tekniska handelshinder orsakade av olika nationella regler. Den övergripande överenskommelsen rörande dessa strävanden har slutits inom General Agreement on Tariffs and Trade (GATT) och den kan ses som en utvidgning av de åtaganden som tidigare gjorts från svensk sida på regeringsnivå inom den europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA).

1) I korthet kan konstateras att nämnda GATT-överenskommelse innebär att tekniska föreskrifter och standarder för varor inte får utarbetas, antas eller tillämpas så att oberättigade hinder för den internationella handeln skapas. En allmän undantagsklausul finns vari anges att inget land bör vara förhindrat att vidta åtgärder som är nödvändiga för att skydda människors liv eller hälsa m.m. Det får dock inte vara fråga om en förtäckt begränsning av handeln. Förslag till tekniska föreskrifter som inte överensstämmer med internationella standarder och som bedöms få väsentlig inverkan på andra parters handel, skall anmälas i en nationell publikation. Sådana föreskrifter skall också notifieras till andra parter i överenskommelsen via GATT-sekretariatet. Part kan sedan begära närmare upplysningar och lämna skriftliga kommentarer üñl sådana notifikationer. Regler finns vidare om bl.a. konsultationer och biläggande av tvister enligt överenskommelsen.

För de svenska myndigheternas del gäller kungörelsen (1973:233) om skyldighet för myndighet att underrätta kommerskollegium om vissa föreskrifter m.m. Enligt denna skall en myndighet som avser att meddela vissa föreskrifter eller allmänna råd rörande vara som är föremål för internationell handel underrätta KK i god tid innan myndigheten fattar beslut i frågan. KK har därvid att pröva om dessa föreskrifter etc. innebär eller kan komma att innebära tekniska handelshinder och hur dessa föreskrifter ställer sig i relation till Sveriges internationella handelspolitiska åtaganden. Vidare har kollegiet att för svensk del fullgöra notifikationer m.m. enligt nämnda GATT-överenskommelse.

1) i dess helhet Del B överenskommelsen framgår i prop. 1979/80:24

om de multilaterala handelsförhandlingarna inom ramen för det

allmänna tull- och-handelsavtalet (GATT), m.m. överenskommelsen trädde för Sveriges del i kraft 1980.

126 Konkurrens- samt kostnads/nytto-eflekter sou 1933;40

- Riktlinjerna tillhör i och för sig inte någon av de regeltyper föreskrifter eller allmänna råd - som anges i kungörelsen 1973:233 men i de fall de innehåller regler rörande varor som förekommer i internationell handel omfattas de ändock av rapporteringsskyldigheten. Hur riktlinjerna faller in under GATT-överenskommelsens regler om tekniska föreskrifter är generellt sett inte helt lätt att avgöra. I överenskommelsen definieras nämligen teknisk föreskrift som Teknisk specifikation, inklusive tillämpliga administrativa bestämmelser, vars uppfyllande är obligatoriskt. Som vi tidigare sett (kap. 4) är riktlinjerna inte bestämmelser vars uppfyllande är obligatoriskt i den meningen att företagen är rättsligt bundna vid att följa dem.

Beroende på komplexiteten i riktlinjesystemet har riktlinjerna i olika fall kommit att diskuteras i relationerna mellan KK, KOV samt utrikes- och handelsdepartementen varvid man närmast valt att betrakta riktlinjerna som analoga med föreskrifter vid tilllämpningen av nämnda GATT-regler. Motiveringen härtill är att de utgör myndighetsregler som har normerande betydelse på marknaden.

I praktiken torde frågan om hur man skall betrakta riktlinjekraven få lösas från fall till fall. Ställningstaganden får göras i varje situation ett land hävdar att någon riktlinjeregel utgör ett oberättigat tekniskt handelshinder.

5.2.2 KOV:s tillämpning av de internationella överenskommelserna

. KOV underrättar fortlöpande KK om fastställda riktlinjer och från hösten 1979 även om förslag till sådana. I verkets regler för handläggning av riktlinjearbetet föreskrivs hur underrättelse skall gå till (se bil. 3:2 p. 5).

Enligt överenskommelsen inom GATT skall förekommande internationella standarder läggas till grund för nationella tekniska föreskrifter och standarder. För att KOV skall ha möjlighet att kunna beakta handelsaspekterna fordras alltså att verket har goda kunskaper om förekomsten av standarder. Där verket saknar sådana kunskaper skaffar man sig dessa i samband med framtagandet av de

Konkurrens- samt 127

kostnads/nytto-effekter

olika riktlinjerna. Bland annat resulterar det nordiska samarbetet inom konsumentområdet i att sådan information erhålls.

Genom aktiv medverkan i kommittén för konsumentpolitik inom Organization for Economic Co-operation and Development (OECD; se bil. 2:4) är KOV engagerat i strävanden att få till stånd internationell samordning av åtgärder på produktsäkerhetsområdet. En av verkets avdelningschefer är f.ö. ordförande i kommitténs produktsäkerhetsgrupp. Som ett naturligt led i arbetet inom kommittén ingår information om vilka regler som gäller eller planeras i olika länder så att man i möjlig mån kan harmonisera reglerna. Man utbyter också erfarenheter som avses leda till likartade riskbedömningar. För närvarande diskuterar man hur länderna skall informera varandra om varor som förklarats farliga i det egna landet och som är eller synes kunna bli föremål för export.

Företrädare för svensk importhandel (Sveriges Grossistförbund,

SGF) har hävdat att KOV under de första åren som riktlinjer utarbetades inte var tillräckligt lyhört för önskemålen att riktlinjerna i möjligaste mån skulle utformas med internationella normer som grund. KOV hade sällan den riktiga förståelsen för detta utan

importhandeln fick själv driva frågan i överläggningarna. KOV har

för sin del anfört att verket i begynnelsen av riktlinjearbetet måhända inte helt tillfredsställande beaktade förhållandet men att man nu, sedan bl.a. GATT-överenskommelsen tillkommit, inte bedömer att problem finns på området.

Vi har i vårt utvärderingsarbete sökt efter exempel på riktlinjer som skulle kunna fungera som tekniska handelshinder. Samordningsgruppen för konsumentverkets riktlinjeförhandlingar inom Textilrådet-Konfektionsindustriföreningen har inför ikraftträdandet av riktlinjer för textilier och beklädnadsskinn (KOVFS 1979:8) till oss framfört bl.a. följande:

I förhållande till importföretag kan riktlinjerna eventuellt komma att fungera som handelshinder. När riktlinjerna träder i kraft den 1 juli 1982 kommer dock de flesta företag att ha anpassat sig till dem. Inte minst importen har en väldig förmåga att anpassa sig efter ändrade förhållanden. Flera importföretag kan rent av få en fördel på grund av riktlinjerna genom att man har större möjligheter än svenska tillverkare att bära ökade kostnader.

128 Konkurrens- samt kostnads/nytto-effekter

I vår företagsundersökning har dessa frågor berörts (se bil. 3:1). - har pe- - Sex av de intervjuade företagen samtliga importföretag kat på vissa effekter som skulle ha utlösts av riktlinjer. Informationsregler skulle sålunda ha medfört extraarbete för att kunna ge viss, för den svenska marknaden påbjuden information i katalog (riktlinjer för marknadsföring av sällskapsresor /KOVFS 1979:3/). En annan effekt ansågs vara att en för flera länder gemensam upplaga av kataloger ej längre kan användas (riktlinjer för information om nya personbilars bränsleförbrukning /KOVFS 1979:11/). En tredje effekt skulle vara att ett speciellt test måste göras för att uppgifter skall kunna lämnas (se nedan redovisade norska reaktion på de sistnämnda riktlinjerna).

Mer påtagliga handelshindrande effekter synes vissa produktsäkerhetsregler ha fört med sig. Två riktlinjer som innehåller sådana regler (riktlinjer för rid- och skidhjälmar /KOVFS 1977:7/ och riktlinjer för sugnappar /KOVFS 1979:10/)ingick i företagsundersökningen. I båda fallen har negativa effekter för handeln uppkommit. Vissa importörer har ställts inför problemet att tillverkarna i utlandet funnit den svenska marknaden med dess riktlinjer för liten för att ställa om produktionen - man har inte velat genomföra en kostnadshöjande produktionssplittring. En importör har funnit det svårt att hitta en ersättningsvara som uppfyller riktlinjekraven och då sådan återfunnits har tillverkaren krävt beställning av ett för importören alltför stort parti. Riktlinjerna har alltså medfört att de importerade varorna slagits ut frånden svenska marknaden. KOV har anfört att det på dessa områden är fråga on som verket ej vill ge avkall på. Man har också säkerhetsaspekter hävdat att marknaden nu inrättats efter riktlinjekraven.

Till och med november 1982 har KOV till KK översänt 30 utfärdade och 10 förslag till sådana av vilka kollegiet bedömt riktlinjer 18 resp. 4 vara av den beskaffenheten att de notifierats till EFTA. De fyra föreslagna riktlinjerna samt en av de utfärdade har även notifierats enligt GATT-överenskommelsen. Två riktlinjer har föranlett särskilda kommentarer (skriftliga synpunkter) från annat

land (Norge): riktlinjer för information om energiförbrukning hos

kylar och frysar (KOVFS 1979:4) och riktlinjer för personbilars

kostnadsl/nytto-eñekter

sou 1933:40 Konkurrens- samt 129

bränsleförbrukning (KOVFS 1979:11). Härutöver har olika förfrågningar förekommit från andra länder i anledning av utfärdade och föreslagna riktlinjer.

I fallet rörande kylar och frysar föranleddes kommentaren av att energiförbrukningen enligt riktlinjerna skall anges i kwh/år medan i ett förslag till riktlinjer - Council Directive - inom EG förbrukningen anges i kwh/24 tim. Som brukligt är lät KK kommentaren bli föremål för remissbehandling. SGF anförde att man föredrog EG:s modell. Ett motiv som framförts för att denna skall WHjas är att det förekommer att man i vissa länder under del av året stänger av sina kylar och frysar och därmed skulle en årsförbrukningsuppgift vara mindre relevant. KOV var berett på en inter-

nationell reaktion. Man gjorde dock den bedömningen att årsför-

brukningsuppgiften var att föredra, bl.a. för att denna medför att konsumenterna lättare kan göra jämförelser. KOV framförde emellertid senare i skrivelse till KK att man inte hade något att erinra mot att ändra riktlinjerna när väl EG fastställt sina regler på området. Detta meddelades även i det svenska svaret i anledning av den norska kommentaren.

I fallet rörande personbilars bränsleförbrukning berör kommentaren närmast det förhållandet att KOV:s regler hänvisar till en provningsmetod som används i bl.a. USA och Canada, men ej i Europa. Metoden motsvarar den metod som enligt gällande svenska föreskrifter skall användas för mätning av fordons avgaser vilket även påpekades i det svenska svaret på den framförda norska kommentaren. Även vad gäller dessa riktlinjer var KOV medvetet om att en reaktion kunde förväntas från andra länder.

5.2.3 Sammanfattning beträffande tekniska handelshinder

Allt nationellt agerande som kan förhindra eller försvåra för den internationella handeln kan hävdas vara handelshindrande. Det må gälla traditionella handelshinder som tullar och kvantitativa importrestriktioner, nationella föreskrifter som ställer krav på importvarorna eller andra typer av icke-tariffära handelshinder.

130 Konkurrens- samt kostnads/nytto-effekter sou 1933;4o

Avsnitt 5.2 tar sikte på handelshinder som kan uppkomma av myndigheters föreskrifter m.m. om produktutformning, märkning m.m. Denna typ av handelshinder betecknas tekniska handelshinder. Hindren uppkommer främst genom att nationella föreskrifter - men

även privata standarder - inte baseras på internationella normer.

Graden av handelshindrande effekt beror också på hur de nationella föreskrifterna tillämpas i praktiken. Generellt gäller, såväl för den internationella som den nationella handeln, att regler kräver att olika anpassningsåtgärder vidtas av tillverkare, distributörer m.fl. Eftersom de gamla produkterna och informationen om dem ej längre är tillfredsställande tvingas företagen - om de vill efterleva kraven - vidta förändringar.

- Av detta resonemang framgår att KOV:s riktlinjer på samma sätt som andra myndigheters regler - i vissa fall utgör tekniska handelshinder. Flera exempel på detta har visats i den tidigare redogörelsen och ytterligare exempel torde kunna uppbringas. Sådana tekniska handelshinder kan - även om de är förenliga med Sveinternationella - sikt medföra riges åtaganden på kort svårigheter för importen och på lång sikt kanske för exporten (typ omställning av produktionen eller anpassning av informationen).

Frågan om tekniska och andra handelshinder måste bl.a. ses mot

bakgrund av Sveriges stora utlandsberoende. Här står man således i vissa fall inför en avvägning mellan det intresse som - speciellt inom säkerhetsområdet - motiverar särskilda nationella föreskrifter och intresset av en fungerande världshandel. Det bör dock erinras om att nationella intressen i andra länder, bl.a. avseende säkerhet, leder till föreskrifter i utlandet som inte bygger på internationella normer eller i övrigt är harmoniserade internationellt. Existensen av internationella normer innebär inte att risken för handelshinder minskar nämnvärt om ej anslutningen från olika länder blir bred.

Vad som nu sagts gäller tekniska handelshinder i allmänhet. Våra direktiv tar närmast sikte på tekniska handelshinder oförenliga med Sveriges internationella åtaganden.

Hittills har inga riktlinjer direkt hävdats vara tekniska han-

delshinder oförenliga med Sveriges internationella åtaganden. Av

Konkurrens- samt kostnads/nytto-efiekter 131

redogörelsen i det föregående framgår att KOV bl.a. genom kontakterna med KK följer de rutiner som inom Sverige upprättats för att

söka undvika att oberättigade tekniska handelshinder skapas. KOV

bevakar således, med stöd av KK, att sådana hinder så långt möjligt inte uppstår. Givet är dock att frågan om vissa krav är han-

delshindrande eller ej kan bli föremål för meningsbrytningar såväl i riktlinjeförhandlingar som inom ramen för det internationel-

la samarbetet. Det kan t.ex. förekomma spänningar mellan importhandelns intressen och de konsumentintressen KOV har att tillvarata. Lämpliga avvägningar får göras i det enskilda fallet och

problem kan ej helt undvikas.

Vi har dock på detta område inte noterat något som föranleder

närmare överväganden eller förslag från vår sida. Vi utgår från att KOV även fortsättningsvis i sitt regelarbete tar hänsyn till intresset av att undvika handelshinder, särskilt när regler ar-

betas fram för olika krav på varor såsom t.ex. provning, märk-

ning och annan konsumentinformation.

5.3 Kostnads/nytto-effekter av riktlinjer m.m.

5.3.1 Inledning

Under senare år har - bl.a. till följd av det kärvare ekonomiska klimatet - i ökad grad diskuterats behovet av att bedöma kostna-

der och nytta av åtgärder från det allmännas sida. Det har i huvudsak varit företrädare för dem mot vilka riktar åtgärderna sig som önskat att kostnads/nytto-analyser skall göras. De konsumentpolitiska aktiviteterna har i sammanhanget kommit att uppmärksammas . Framför allt har för representanter näringslivet önskat

1) I vårt land har frågan bl.a. behandlats vid handelsdepartementets och KOV:s konsumentpolitiska konferens i KOV:s AF 1979, och i inom

1982/83 symposium föreningen för Marknadsrätt. In-

ternationellt arbete inom nordiska

bedrivs ämbetsmannakommittên (NÄK), Internationella Handelskammaren (ICC) och OECD. Arbete

bedrivs inom

också amerikanska myndigheter som CPSC, FDA och

FTC (se bil. 2:4 4). I en

avsnitt uppmärksammad rapport till

USA.s senat har att anvanda

ser möjligheterna kostnads/nytto-ana]y_

( Benefits

diskuterats of

Environmental, Health and Safety Regulation , Center for Policy Alternatives at the Massachusetts Institute of Technology, Washington 1980).

Konkurrens- samt

1132 kostnads/nytto-efiekter

att dessa aktiviteter ska11 utvärderas i kostnads/nytto-termer. Intresset har härvidiag b1.a. fokuserats ti11 rikt1injeverksamheten (se våra direktiv, bi1. 1:1 s. 8).

Det har dock satts i fråga viika möj1igheterna är att nå enighet om hur sådana analyser ska11 kunna göras och resu1tatet av dem kunna to1kas. Härvid pekas b1.a. på metodmässiga problem och på problem vi1ka är förknippade med att människor värderar o1ika förhå11anden olika. Särskiida svårigheter uppstår om man önskar göra analyser där a11a effekter skall redovisas med monetära värden. Som exempe1 på faktorer som försvårar arbetet med kostnads/ nytto-ana1yser kan nämnas

- brist på statistik och andra grunddata som t.ex. kan be1ysa förändringar i oiyckstal

svårigheter att bedöma tidsperspektiv och framtida preferenser. Detta gör det b1.a. prob1ematiskt att faststä11a de diskonteringsräntor som skall ti11ämpas vid beräkning av värdet av åtgärder som har Iångvariga effekter

svårigheter att uppskatta nyttoposter som t.ex. värdet av frihet från skador

svårigheter att avgränsa hur stort system - stor de1 av samhä11et - som t.ex. en regiering kan tänkas påverka.

Probiemen med att beiysa kostnads/nytto-effekter av o1ika åtgärder är dock inte bara knutna ti11 åtgärder från det alimännas sida. De har också noterats när man sökt göra s.k. socia1a redovisningar för företag. I sådana redovisningar vi11 man b1.a. vidga nyttobegreppet ti11 att omfatta mer än de rent företagsekonomiska intäkterna.

Vad närmare gä11er rikt1injeverksamheten och vårt uppdrag har vi på o1ika vägar sökt att få fram uppgifter vi1ka kan beiysa kostnads- och nyttoeffekterna. Så har vi t.ex. uppmärksammat detta vid vårt studium av framtagningen av tio rikt1injer och i enkä- .ten till KOV (se avsnitt 3.1) samt vid vår företagsundersökning

Konkurrens- samt kostnads/nytto-effekter 133

(se bil. 3:1). Härvid har vi - vilket inte varit helt förvånande - mött problem. Vi har t.ex. observerat att det finns otillräck-. ligt med statistik och andra grunddata över skadefall, inköpsvanor etc. Vidare saknas ofta uppgifter om kostnader - även de som direkt uppstår. Ändå får uppgifter om de direkta kostnaderna för den offentliga sektorn och för företagen bedömas vara jämförelsevis lätta att redovisa; detta till skillnad från uppgifter om de indirekta effekterna.

Syftet med kostnads/nytto-analyser är att de i första hand skall kunna utgöra ett av flera hjälpmedel i konkreta beslutssituationer. De skall så långt möjligt sammanfatta effekterna av att ett visst handlingsalternativ väljs i stället för ett annat där jämförelsealternativet kan vara att inga särskilda åtgärder vidtas. En kostnads/nytto-analys kan givetvis också göras i efterhand för att belysa effekterna av att det vid ett tidigare tillfälle träffats ett visst val i stället för ett annat. Oavsett om det är fråga om en analys inför ett beslut eller av tidigare vidtagna åtgärder gäller att en meningsfull kostnads/nytto-analys av ett visst handlingsalternativ endast kan göras utifrån ett välpreciserat jämförelsealternativ. En kalkyl över kostnader och nytta av att enskilda riktlinjer utfärdats måste ta sin utgångspunkt i ett visst bestämt jämförelsealternativ, t.ex. att KOV/K0 avstått från att ingripa mot ett förhållande som riktlinjerna avsett att påverka, att man försökt påverka företagen på annat sätt eller att man satsat på en informationskampanj riktad mot konsumenterna.

Av det ovanstående följer att en total kalkyl över riktlinjeverksamhetens kostnader och nytta egentligen är av starkt begränsat värde. Meningsfullt - om än i praktiken svårt - kan det däremot vara att försöka göra kalkyler över enskilda riktlinjers kostnadsoch nyttoeffekter utifrån preciserade antaganden om vad som skulle gjorts om riktlinjer inte utfärdats. När det gäller frågan om det över huvud taget finns anledning att ingripa på ett område. när valet står mellan att utfärda enskilda riktlinjer och att använda ett annat styrmedel eller när det gäller om de enskilda riktlinjerna skall utformas på det ena eller andra sättet, bör någon form av kostnads/nytto-överväganden ingå i beslutsunderla-

134 Konkurrens- samt kostnads/nytto-effekter sou 1933;4o

get. Motsvarande värdering avseende tidigare utfärdade riktlinjer kan ge kunskap som kan användas i framtida beslutssituationer.

Det är med tanke på framtida regelarbete av stort värde att identifiera de kostnads- och nyttoeffekter som riktlinjer och liknande regler kan ge upphov till. Detta har vi också sett som en av våra uppgifter. I sammanhanget bör nämnas att en betydligt mer de taljerad genomgång än den som görs i det följande av dessa olika effekter finns i bil. 5:1. Förteckningen däri avses bl.a. kunna utgöra check-lista vid kostnads/nytto-överväganden om nya eller ändrade regler.

Det skulle självfallet ha varit intressant att för ett antal utfärdade riktlinjer ha gjort kalkyler utifrån preciserade antaganden om vad som skulle ha gjorts om riktlinjerna inte hade utfärdats. Mot bakgrund av de tidigare berörda problemen med att få tillgång till uppgifter och våra otillräckliga resurser har detta dock inte varit möjligt. I det följande belyses emellertid effekter av de sex i företagsundersökningen utvalda riktlinjerna. Några totala sannnnställningar av deras effekter i monetära termer har vi dock inte bedömt det rimligt att söka göra.

Genomgången i detta avsnitt är strukturerad så att effekterna för den offentliga sektorn, företagen och konsumenterna studeras var för sig. Denna struktur, som vi funnit mest ändamålsenlig, medför givetvis att alla redovisade effekter ej utan vidare går att addera.

5.3.2 Statsmaktsuttalanden m.m. om kostnads/nytto-effekter

Innan vi närmare belyser kostnads- och nyttoeffekterna av riktlinjerna m.m. finner vi det angeläget att studera olika uttalanden som bl.a. statsmakterna gjort i hithörande frågor samt de krav som statsmakterna ställt på myndigheterna i deras normverksamhet.

I de förslag som låg till grund för nuvarande ordning med riktlinjer behandlades kostnads- och nyttoaspekterna, delvis med hjälp

Konkurrens- samt kostnads/nytto-ejffekter 135

av ett samhällsekonomiskt betraktelsesätt1). I prop. 1975/76:34 upptogs inte dessa aspekter närmarez). Föredraganden torde ha ut-

gått frân att nyttan av olika åtgärder i praktiken alltid skulle överstiga kostnaderna och att närmare prövningar skulle göras i KOV:s arbete. Senare har dock i statsmaktsuttalanden mer uppmärksamhet givits kostnadsaspekterna. Det finns här bl.a. anledning hänvisa till det i avsnitt 5.1.1 citerade uttalandet ur prop.

1981/82:1653).

Utöver de redovisade uttalandena om konsumentpolitikens kostnader och nytta finns anledning att rikta blicken mot mer generella uttalanden o.d. Här bör då först nämnas kungörelsen (1970:641) om begränsning i myndighets rätt att utfärda föreskrifter, anvisningar eller råd - denna får en statbegränsningskungörelsen. Enligt lig myndighet inte utan att underställa frågan regeringens prövning utfärda regler som kan påverka gällande standard eller tilllämpade normer och som i mer än oväsentlig grad kan leda till direkta eller indirekta kostnadsökningar i den av föreskrifterna m.m. berörda verksamheten. Myndigheterna skall också utreda normförslags kostnadsmässiga konsekvenser samt höra företrädare för dem som kan förutses slutligt få bära de ökade kostnaderna. Vid sidan av eller i stället för begränsningskungörelsen gäller för vissa myndigheter - dock ej KOV - särskilda underställningsskyldigheter (se bil. 2:3 avsnitt 4.2). Under senare år har, genom regeringarnas årliga anvisningar för myndigheternas AF, de myndigheter som planerar att ge ut nya eller ändrade föreskrifter etc. som kan leda till ökade eller sänkta kostnader, ålagts att dessa planer i sina AF.

.redovisa

I anslutning till dessa särskilda regler kan också redovisas ett uttalande av förutvarande chefen för budgetdepartementet i senaste kompletteringspropositionen (prop. 1981/82:150 bil. 2 s. 23):

1) Se Varudeklarationsutredningens betänkande s. 96 f. och 183 ff., Reklam V s. 45 och 65 f. samt KOV:s rapport 1974:12 s. 35, 38 f. och 52. 2) Se dock uttalandet av föredragande departementschefen i prop. 1972:33 s. 64 f. 3) I samma proposition diskuteras (s. 40 ff.) f.ö. för- och nackdelar med regleringar i en marknadsekonomi.

136 Konkurrens- samt kostnads/nytto-effekter

Jag anser att det finns anledning att ytterligare analysera de ekonomiska konsekvenserna av den statliga regleringen. Den reglering som riktar sig mot näringslivet bör därvid särskilt uppmärksammas.

I den senaste finansplanen (prop. 1982/83:100 bil. 4 s. 49) deklarerar chefen för finansdepartementet att en genomgång av statlig reglering och normgivning som riktas mot näringslivet skall initieras.

Vi kan alltså konstatera att regeringarna sett det som angeläget att kostnadskonsekvenser noggrant prövas innan regler utfärdas. Särskilt under senare år har, till följd av ett försämrat ekonomiskt klimat och en minskad tilltro till regleringar, åtgärder vidtagits för att få sådana prövningar till stånd. Detta ställer gi-vetvis också särskilda krav på KOV:s regelarbete och vi skall i följande avsnitt se hur KOV beaktar begränsningskungörelsen m.m.

5.3.3 Effekter inom den offentliga sektorn

5.3.3.1 KOV/KO

I detta avsnitt studeras de kostnader och den nytta KOV/K0 har till följd av riktlinjerna. Framställningen är relativt omfattande främst till följd av att frågan om storleken på förvaltningskostnaderna (de administrativa kostnaderna) berörts i våra direktiv. Det måste dock redan här betonas att dessa kostnader torde vara relativt försumbara om man beaktar riktlinjernas totala effekter. Det bör i stället vara kostnaderna för företagens anpassning till de krav som ställs i reglerna och olika långsiktiga effekter för konsumenterna som är av störst betydelse om än de är mer svårfångade (se vidare avsnitt 5.3.4).

Kostnader

I vår enkät till KOV fanns följande fråga:

Finns det inom KOV uppgifter om den administrativa kostnaden för KOV att ta fram riktlinjerna? V.g. bifoga i så fall dessa uppgifter. Är det bekant om kostnadsberäkningar gjorts på annat håll?

Konkurrens- samt kosmads/nytto-effekter 137

Endast i ett fall lämnades ett svar uttryckt i kronor. Riktlinjer för marknadsföring av naturmedel (KOVFS 1977:8) angavs ha kostat ca 20 000 kr. (beräknat 1980) att ta fram. Inte i något fall var man bekant med om beräkningar gjorts på annat håll.

Kostnaderna för riktlinjearbetet är svårfångade till följd av de principer KOV valt för sin kostnadsredovisning. Riksrevisionsverket (RRV) noterade också detta i sin rapport från granskningen av

Kov” . Verkets svar i anledning av rapporten?) belyser ytterliga-

re varför vår enkät ger otillräcklig information på denna punkt:

Vad gäller den totala kostnaden för riktlinjearbetet, vilken revisorerna i flera olika sammanhang i rapporten önskar redovisning av, måste man ha klart för sig att riktlinjer är ett av flera medel för att nå vissa mål. Ett riktlinjearbete startar inte på det sättet att man från början säger sig att ett visst problem skall lösas genom att man utfärdar riktlinjer på området. I stället är utgångspunkten den att man - kanske genom flerårigt utredningsarbete - kommer till slutsatsen att riktlinjer behövs på ett visst område. Därefter tar det konkreta riktlinjearbetet vid med förhandlingar, riktlinjeskrivning m.m. När riktlinjen sedan är utfärdad återstår arbetet med att följa upp densamma. Man kan fråga sig vilken del eller vilka delar av hela detta arbete som ingår i resursförbrukningen för riktlinjearbetet. Antingen menar man att redovisningen skall omfatta den totala kostnaden ända från ursprunget, vilket kan ligga långt tillbaka i tiden, fram till uppföljningsarbetet - som i regel inte är avslutat - eller också vill man särredovisa enbart resursförbrukningen för att utforma själva riktlinjen. KOV är inte övertygat om det meningsfulla i att redovisa sistnämnda förbrukning särskilt. Emellertid är de flesta riktlinjearbeten egna kostnadsbärare i verkets redovisningssystem, varför redovisning på det sätt som RRV föreslår kan erhållas.

Enkäten ger dock visst underlag för att bedöma KOV:s sammanträdeskostnader för att ta fram riktlinjer. I genomsnitt åtgick 6 överläggningar med näringslivet innan enskilda riktlinjer kunde utfärdas. Om man räknar med att sammanträdestiden uppgår till 3-6 timmar, 2 deltagande KOV-tjänstemän och en kostnad för verket om 250 000 kr. per personår (lön inkl. lönekostnadspålägg, andel av verkets gemensamma ksotnader m.m.) varierar sammanträdeskostnaderna mellan ca 5 500 och 11 000 kr. för enskilda rikt-

linjer.

1) - Konsumentverket Revisionsrapport, RRV 1979. 2) Yttrande med anledning av rapport från förvaltningsrevision av konsumentverket,1980-01-02-

138 Konkurrens- samt kostnads/nytto-effekter

Med hjälp av en undersökning som varuprovningskommittén gjort av KOV/K0:s resursförbrukning kan vissa kostnader för riktlinjeverksamheten skattas. Undersökningen baseras huvudsakligen på uppgifter som verkets medarbetare inom program 1(seavsnitt 2.2.1) lämnat genom sin tidrapportering. Arbetet med riktlinjer berör även andra program inom verket men de kostnader som där uppstår är i allmänhet ringa. I undersökningen ingår inte heller kostnaden för särskilt anlitad arbetskraft m.m. Som tidigare visats (se avsnitt 3.3) är det inte ovanligt att inför riktlinjeförhandlingar visst arbete utförs av bl.a. konsulter och provningsinstitutioner. Uppavser 1980/81 då ca 100 personår användes inom program 1. gifterna

En verksamhetstyp beskrivs i undersökningen som Förhandlingar, riktlinjer och överenskommelser. Till denna typ hör förhandling-

ar enligt AVL, KFL och KkrL, överläggningar om branschöverenskom-

melser samt riktlinjearbete som bedrivs i projektform. Drygt 6 personår förbrukades härtill. Med en personårskostnad om 200 000 kr. uppgick kostnaderna totalt till ca 1,2 milj. kr.

En annan verksamhetstyp som till viss del berör riktlinjearbetet är Utredningar, undersökningar, provning. Här ingår alla undersökningar som sker i projektform. Ca 24 personår, motsvarande ca 5 milj. kr., förbrukades till denna verksamhet. Alla utredningar m.m. som sker i omedelbar anslutning till ett riktlinjeprojekt belastar dock verksamhetstypen Förhandlingar etc..

En ytterligare verksamhetstyp som delvis berör riktlinjeverksamheten är Ärendehandläggning med stöd av lagstiftning. Till övervägande del är det här endast fråga om handläggning av enskilda ärenden men i vissa fall kan, som ovan berörts, handläggningen av ett sådant utveckla sig till ett riktlinjeprojekt. Denna post uppgick samma år till drygt 20 personår, dvs. 4 milj. kr.

Av denna genomgång framgår att det är svårt att kunna redovisa några säkra uppgifter om resursâtgången inom KOV/KO för riktlinjeverksamheten. Dock kan konstateras att riktlinjearbetet, till skillnad från vad som ibland gjorts gällande i allmänna debatten, kräver en jämförelsevis liten del av KOV:s disponibla resurser. Så

Konkurrens- samt 139

kostnads/nytto-effekter

är t.ex. arbetet med handläggningen av enskilda ärenden mer resurs-

krävande1).

Nytta

De effekter av riktlinjerna som kan tänkas hålla nere KOV/K0:s resursbehov är huvudsakligen tre.

Riktlinjer underlättar handläggningen av enskilda ärenden eftersom riktlinjerna utgör handlingsregler även för verkets personal. Ett av motiven till att K0-ämbetet började arbeta med riktlinjer i sin verksamhet var bl.a. behovet av att för egen del dokumentera praxis (se avsnitt 2.3.2).

En annan nyttopost torde utgöras av att färre ärenden förs till verket genom att riktlinjerna har en vägledande och preventiv verkan. Detta är ju också ett av syftena med riktlinjerna. I vissa fall kan dock möjligen effekten bli den motsatta: fler ärenden förs till verket till följd av att det är lättare att notera överträdelser av regler som finns fastlagda i form av riktlinjer.

Genom riktlinjearbetet tillförs KOV/KO ökad kunskap om det sakområde inom vilket riktlinjerna utfärdas. Detta kommer till nytta i bl.a. ärendehandläggningen och bidrar allmänt till en kompetensuppbyggnad inom verket.

KOV och begränsningskungörelsen

Innehållet i begränsningskungörelsen har redovisats i avsnitt 5.3.2. KOV söker leva upp till kraven i kungörelsen genom att man bl.a. i riktlinjeförhandlingarna tar upp kostnadsaspekten med de berörda parterna (se verkets handläggningsregler, bil. 3:2 p. 3.2.3 och 6). Inga riktlinjer har enligt KOV:s bedömning medfört sådana kostnadskonsekvenser att de behövt underställas regeringens prövning. Begäran om underställning har inte heller framförts från näringslivets sida.

1)

Se f.ö. betänkandet (Ds Fi 1983:2) Konsumentombudsmannens

ställning s. 39.

140 Konkurrens- samt kostnads/nytto-effekter

Hittills har KOV inte ansett det möjligt att söka värdera riktlineffekter i monetära termer. Verket arbetar dock med att förjernas bättra sina av kostnads/nytto-effekter. Man har bevilbedömningar 150 000 kr. till ett Syftet med detta är jat utvecklingsprojekt. att dels få en modell för en samhällsekonomisk k0stnads/intäktsdels pröva denna på några åtgärder som kalkyl på konsumentområdet, av verket. Undersökningsresultaten bör kunna komma till genomförts användning inom riktlinjeverksamheten.

Problemen med att kunna redovisa tillförlitliga kostnads/nyttoanalyser är dock inte specifika för KOV. Motsvarande svårigheter möter även många andra myndigheter. RRV har vid flera tillfällen

konstaterat detta och rapporterat förhållandet till regeringen1›.

totalt endast ett 40-tal för-

I sammanhanget bör också nämnas att

till föreskrifter underställts regeringens prövning under de slag

tio år som begränsningskungörelsen varit i kraftz). Resulta-

drygt tet av de åtgärder som statsmakterna vidtagit för att få noggranna till stånd vid myndigheternas normgivning kan alltså prövningar

ifrågasättasa).

5.3.3.2 Hemkonsulenter

Hemkonsulenterna är engagerade i riktlinjeverksamheten då de deltar i arbetet dels inför förhandlingarna, t.ex. genom marknadsundersökningar, dels efter t.ex. genom distribution

förhandlingarna,

av riktlinjer, genom rådgivning i anslutning till dem samt genom

övervakning (se kap. 3).

Vi har inte tillgång till kostnadsuppgifter för hemkonsulenternas arbete. En yttre ram kan dock anges. Hemkonsulenterna har hittüls

1) Se b1.a. Vägledning för myndigheters tillämpning av begränsningskungörelsen, RRV 1980. 2) Besparingar genom avregleringar s. 18, RRV 1982. 3 ) I sammanhanget kan också hänvisas till ett uttalande av stat-

kommun-gruppen (Kn 1980:03). I sitt betänkande (Ds Kn 1982:6)

Förenklade s. 112 ifrågasätter gruppen - väl byggbestämmelser bekant med begränsningskungörelsen m.m. - om inte allmänt hållna lagar kombinerade med möjligheter till omfattande normutfärdande för myndigheter medför att de politiskt ansvariga avhänder sig ansvaret för den kostnadsutveckling som kan bli följden av myndigheternas detaljreglering.

Konkurrens- samt 141

kostnads/nytto-efffekter

avsatt ca % av sin arbetstid ti11 arbetsområdet Utredning och

II1 2? . I detta

bevakning arbetsområde ingår engagemanget i riktiinje-

verksamheten.

Nyttoposterna för hemkonsuienterna är tili stor dei desamma som för KOV, nämligen

rikt1injer under1ättar rådgivning och övervakning eftersom handiingsregier finns att tiligå

färre ärenden förs ti11 konsulenterna då reg1erna har väg1edande och preventiv verkan

konsuienterna tiilförs genom riktlinjearbetet ökad kunskap om berörda sakområden.

5.3.3.3 _ Kommuner

Primärkommunernas kostnader är b1.a. knutna till konsumentv§g1edarnas rådgivning i ansiutning ti11 riktiinjerna. Kommunerna, inklusive sekundärkommunerna, kan även beröras i sin egenskap av upphandlare av produkter vi1ka reg1eras genom riktlinjer. De träffas därmed av samma kostnader som konsumenterna, typ fördyrade produkter (se avsnitt 5.3.5.1).

Nytta av rikt1injerna har den kommunala konsumentvägiedningen på samma sätt som hemkonsuienterna. Som upphand1are av produkter drar kommunerna iiksom konsumenterna nytta av riktiinjerna (se avsnitt 5.3.5.2).

5.3.3.4 Offentiiga sektorn i övrigt

KOV:s rikt1injeverksamhet föran1eder även kostnader hos andra myndigheter. I den mån riktiinjer berör andra myndigheters områ-

den ges dessa ti11fä11e att b1.a. genom remiss iämna synpunkter.

Andra myndigheter de1tar inte sä11an i förhandiingsarbetet. Vid

1) Perspektiv på en verksamhet s. 41, KOV/KO 1982.

142 Konkurrens- samt kostnads/nytto-effekter sou 19s3;40

av de 29 riktlinjer som utfärdades t.o.m. 1979 delframtagningen företrädare för andra myndigheter vid förhandlingarna om 18 tog med tillsammans Härutöver kan nämriktlinjer 31 representanter. nas MD och ARN. MD måste särskilt i ärenden där KO åberopar riktanalysera dessa och det arbete som föregått dem. linjer noggrant ARN tar ibland inför riktlinjeförhandlingar fram uppgifter om ärenden man haft i anslutning till de i det aktuella riktlinjearbetet berörda produkterna.

Nyttoeffekterna för den offentliga sektorn är många och svårbedömbara. medför att de offentliga kostnaderna Produktsäkerhetsregler för o.d. kan hållas nere. Informationsregler medför att sjukvård staten kan vältra över en del av kostnaderna för konsumentinformationen på företagen. Detta förhållande måste då ses mot bakgrund av att alternativet skulle vara att staten själv skulle svara för informationen och således få satsa stora resurser på konsumentupplysning (se avsnitt 6.2).

5.3.4 Effekter för företagen

Hur företagen påverkas av riktlinjer har vi inte - med undantag - närmare behandlat i betänkanför konkurrensaspekterna tidigare det. I och med att vi nu tar upp olika kostnads- och nyttoposter ges dock i detta sammanhang sådan beskrivning.

De effekter vi här som kan uppstå som följd av pekar på är sådana riktlinjer. Vissa effekter har belysts i företagsundersökningen har vi hämtat från andra källor. Ett antal av effekteroch några na har vi inte fått belysta men vi har ändå funnit att empiriskt de kan vara möjliga. Flertalet av effekterna är givetvis av samnär ett ma typ som de effekter vilka normalt uppstår företag som följd av t.ex. ändrad efterfrågan - ändrar sina produkter eller informationen om dem.

5.3.4.1 Kostnader

kostnader kan delas upp i kostnader för att arbeta Företagens fram riktlinjer och kostnader för anpassning till och tillämpning av riktlinjekrav.

Konkurrens- samt

kosmads/nytto-effekter 143

Kostnaderna för att ta fram riktlinjer har bl.a.i uppmärksammats våra direktiv. Som framgår av kap. 3 deltar näringslivsrepresentanter aktivt i framtagningen. Insatserna bl.a. av förbeutgörs redelser inför deltagande, närvaro vid och vid arförhandlingar betsgruppsammanträden, särskilda undersökningar, utarbetande av egna utkast och förslag till riktlinjer, bearbetning och analys av förhandlingarna samt för organisationernas vidkommande sammanträden med företagsrepresentanter, kontakter med medlemsföretag och interna informationsåtgärder av skilda slag.

Flera företag har uppgivit för oss att kostnaderna för förhandlingsarbetet varit försumbara. Andra - däribland representanter - har angivit för näringslivsorganisationer kostnaderna som beaktansvärda utan att närmare precisera dem. Man har ansett det nödatt delta vändigt i överläggningarna och därmed påverka kravnivån.

Kostnaderna för deltagande har i vissa fall varit högst betydande. Detta har bl.a. hävdats av ett företag som deltog i arbetet med framtagande av riktlinjer för sugnappars säkerhet (se företagsundersökningen). Företrädare för Textilrådet-Konfektionsindustriföreningen har för oss angivit att teko-industriernas kostnader för framtagandet av riktlinjer för textilier och beklädnadsskinn (KOVFS 1979:8) exklusive kostnader för det praktiska genomförandet uppgått till ca 1,8-2,0 kr. milj. (beräknat 1981). I kostnaderna - vilka hänför sig till ca sju års arbete - har även inräknats kostnaden för sådant arbete som utfördes innan det riktlinjeprojektet påbörjades, men där resultatet av det arbetet tidigare nyttiggjordes vid utformningen av riktlinjerna.

Genom vår enkätundersökning till KOV kan vissa om näuppgifter ringslivets deltagande i av KOV anordnade riktlinjeöverläggningar lämnas. Vid de tillsammans ca 180 sammanträden som hölls för

-att ta fram de t.o.m. 1979 utfärdade

29 riktlinjerna deltog sammanlagt 210 företrädare för Siffran näringslivet. 210 avspeglar dockiinte olika personer, eftersom det inte är ovanligt att samma personer, ofta företrädande KF, NDM, SGF, Sveriges Industriförbund (SI) och Sveriges vid Köpmannaförbund, uppträder förhandlingar om olika riktlinjer. Tyvärr har vi inte till tillgång uppgifter om det antal sammanträden företrädarna i. deltagit Om vi

samt

144 Konkurrens- kostnads/nytto-ejffekter

räknar 6 sammandock med 4 deltagande näringslivsrepresentanter, en sammanträdestid om 3-6 timmar per tillfälle och en träden, kostnad om 400 000 kr. varierar sammanträdeskostnaper personår 18 000 och 36 000 kr. för enskilda riktlinjer. I derna mellan bör framhållas att företagens kostnader för framtagsammanhanget till viss del är beroende av hur företagen väljer att lägningen ga upp sitt förhandlingsarbete.

Andra kostnader kan uppkonna vid anpassningen till riktlinjekrafall är dessa kostnader försumbara, i andra fall yen, I vissa om man redan tidigare levde upp till riktlinjernas obefintliga nämnts i praktiken äldkrav. Som tidigare är ju vissa riktlinjer K0-krav kan dock re KOV- eller i ny dräkt. Anpassningskostnaderna fall vara Dessa kostnader, vilka delvis uppi vissa betydande.

av riktlinjerna, kan delas upp i

står redan under framtagningen kostnader som är betingade av ändringar av produkt och ändringar av information samt kostnader som är betingade av båda förhållan-

dena.

kan föranleda flera slag av kostnader. Det be- Eçqquktänqriqgar vara krav som föranleder dem. Det förhålhöver inte på produkten landet att skall lämna vissa uppgifter man enligt riktlinjerna erfordras eller bedöms kan medföra att ändringar av produkten lämpliga (se bl.a. avsnitt 5.1.3).

av att företag måste utveckla Kostnader kan uppkomma till följd ändrade produktions- eller kontrollmetoder. nya eller provnings-, Vidare måste de ofta, för att kontrollera om den egna produkten överensstämmer med riktlinjekrav, prova denna. Exempel på sådana kostnadseffekter har lämnats oss från företag som tillverkar och nappar (se bil. 3:1). I vissa fall kan man få skaffa hjälmar dyrare insatsvaror i produktionen. En engångskostnad nya och ev. av själva Kontiutgörs av en ändring av utformningen produkten. effekter i tillverkningen om denna fördyras. nuerliga uppstår kan man också tänka sig att till följd av nya pro- Övergângsvis duktionsprocesser produktiviteten nedsätts.

kan effekten försämrad likviditet uppstå. För t.ex. en grossist Detta med att en importör av rid- och skidkan exemplifieras

Konkurrens- samt kostnads/nytto-effekter 145

hjälmar av sin italienske tillverkare mötts av krav om att han måste importera större partier då tillverkaren på grund av riktlinjekraven skulle tvingas att för den svenska marknadens behov ställa om sin produktion (se bil. 3:1).

I själva produktionsprocessen kan behov av extra kontroller och provningar uppstå i syfte att säkerställa att riktlinjekraven följs.

5qqringqç_av_1n{qcmatiqnen kan styras inte endast av informationskrav utan naturligtvis även av produktkrav. Det finns troligen anledning att ändra informationen om produkten ändras.

Provningar och annan insamling av uppgifter kan också få göras som följd av informationskrav. Som exempel kan anföras det extra uppgiftsinsamlandet för resebranschen. Ett annat exempel är att bilföretag fått göra separata provningar av bilars bränsleförbrukning enligt den av KOV valda provningsmetoden (se bil. 3:1 och avsnitt 5.2.2).

Informationskrav kan påverka utformningen av förpackningar, etiketter, skyltar, broschyrer, annonser och annat material som företagen använder. Kostnader uppstår för att ta fram sådant material, kanske via anlitad annonsbyrå. I stort samtliga i företagsundersökningen ingående företag har pekat på detta. Ett tämligen vanligt led i utformningen av ny information är tester av hur informationen slår på marknaden, dvs. tester av hur marknadsföringen bäst skall utformas i det nya läge som informationskraven skapat.

Kostnader uppstår vidare som följd av tryckning, distribution m.m. av det nya säljmaterialet. Exempel på sådana kostnader, i vissa fall av betydande omfattning, har lämnats i företagsundersökningen. Det kan finnas anledning att peka på att information som skall ges på säljstället kan ge upphov till större kostnader. Detta kan exemplifieras med fall där skyltar måste sättas upp i alla landets livsmedelsbutiker. Även om kostnaderna för varje butik kan vara ringa, kan de sammantagna bli högst betydande.

146 Konkurrens- samt kostnads/nytto-efiekter sou 19g3;4o

Påverkan kan variera kraftigt. Enligt ett på annonskostnaderna ofta omfattat synsätt så finns i en väl genomtänkt annons inget som ur säljarens synpunkt lika gärna kan ersätledigt utrymme tas med riktlinjetext. Om kravet på riktlinjetext leder till från säljarens synpunkt mindre effektiva layouter i annonser (och även eller till flera eller större annonser, så har på förpackningar) inneburit en kostnad för företaget. En stor bilriktlinjekravet har till oss uppgivit att kostnaderna för att i annonser importör informera om bilarnas bränsleförbrukning (enligt riktlinjerna KOVFS 1979:11) uppgår till ca 0,3 milj. kr. årligen (beräknat 1981). I vissa fall kan dock informationen föras in på tillgängligt utrymme och den är därmed kostnadsfri för företaget.

vår kan några generella slutsatser ej dras rörande Enligt mening därtill är riktlinjekraven för olikartade och annonskostnaderna, att föra in viss information - som de kanföretagens benägenhet ske redan lämnat om de bedömt att den positivt påverkar deras marknadsföring - alltför olika.

berörts är vissa kostnader av engångskaraktär medan Som tidigare andra Detta kan exemplifieras med att en förär kontinuerliga. ändras en gång för alla, medan t.ex. de krav om lämpackning nande av kalkyler vid marknadsföring av småhus som ställs upp i riktlinjerna KOVFS 1978:4 påverkar arbetet varje gång en sådan A kalkyl upprättas för en husspekulant.

‘L is_s_a_ _t.xp_e_r: _av_ _k_°_$_E1 € .1e_. .kan .u.rzP.|_<zn1n1a_ -v.1_1 _a_r11v:in_9a_r. _a.v_ _s_5_v_éi1_ _etc_dukt som information. Det kan t.ex. vara fråga om minskade intäkter för en företagare till följd av att denne måste till lägre priser utförsälja eller ur sortimentet låta utgå produkter som inte de nya kraven. Sådana effekter har bl.a. förefyller kommit som följd av hjälm- och nappriktlinjerna (se bil. 3:1).

För att söka undvika följder av det slaget kan KOV och näringslivet komma överens om långa övergångstider innan riktlinjer träder i kraft. på långa övergångstider, delvis motive- Exempel rade av ambitionen att undvika tekniska handelshinder, finns i riktlinjer för leksaksförpackningar (KOVFS 1981:4). Riktlinjerna trädde i kraft 1982 och skall fullständigt tillämpas 1986 en-

Konkurrens- samt kostnads/nytto-effekter 147

ligt en till riktlinjerna fogad åtgärds- och tidsplan. Även för flera andra riktlinjer har tillämpats övergångstidstider där kraven etappvis förväntas bli uppfyllda (KOVFS 1978:8, 1979:6,

1979:8, 1979:12 och 1981:5).

Nya eller ändrade krav kan fordra att nya maskiner och apparater måste anskaffas eller befintliga ändras för att produkten eller märkningen skall kunna ändras. I särskilda fall kan man tänka sig att arbetskraft med speciell måste anlitas. Kostnader kompetens uppstår också som följd av att anställda, m.fl. måste insäljare formeras och utbildas om de nya kraven. kostnader Betydande synes ha uppkommit inom tekoindustrin för information till om företagen riktlinjer för textilier och beklädnadsskinn (KOVFS 1979:4; se avsnitt 3.5).

Företagen samråder ofta med sina organisationer och ibland med

KOV/K0 om hur kraven skall tillämpas. I viss anli-

utsträckning tas Konsultbyrån för Marknadsrätt AB, vilken bl.a. hjälper företagen att bedöma i vad mån planerade marknadsföringskampanjer, annonser m.m. överensstämmer med MFL.

Tillämpningen av kraven kan i vissa fall medföra försämrad lönsamhet och minskad marknadsandel. Den försämrade lönsamheten kan vara betingad av att produkterna till följd av riktlinjekraven blivit dyrare och att denna att fördyring ej gått kompensera med ökade intäkter. Lönsamheten och marknadsandelen kan naturligtvis påverkas av en bristande förmåga att på ett effektivt sätt anpassa sig till de nya kraven. Man kan ha behövt ha längre tid än konkurrenten till att ändra sin Under produkt. viss tid har man kanske då inte haft någon produkt ett på marknaden; förhållande som kan ha långsiktiga effekter för den egna marknadsandelen. Vissa av de ovan nämnda effekterna har tillverkare och importörer av hjälmar och nappar mött (se bil. 3:1). Detta tämpekar på det ligen naturliga förhållandet att det är produktsäkerhetsregler som medför den största

omställningen. Det duger i allmänhet inte

att fortsätta sälja produkter som ej motsvarar riktlinjekraven.

Konkurrens- samt

148 kostnads/nytto-effekter

5.3.4.2 Nytta

stä11des ti11 berörda företag om I företagsundersökningen frågor e11er intäktsökningar ti11 de upp1evt några kostnadsminskningar av riktiinjer. Av svaren (se bi1. 3:1) framgår att företaföljd gen som rege1 anser sig ha haft ringa nytta av riktiinjer.

förmed1ar ökad kunskap ti11 företagen om de krav Riktlinjerna stä11er minskas risstatsmakter och myndigheter på dem. Därigenom kerna för av KOV/KO 1iksom för kostsamma processer i ingripande MD med ev. Riktiinjer kan ocksâ, viiåtfö1jande dåiig pub1icitet. ket resuitera i en för företapåpekats i företagsundersökningen, hantering av rek1amationer genom att dessa kan avgögen enkiare ras utifrån bör också kunna 1ede fastlagda reg1erna. Riktlinjer da ti11 att ib1and att få reklamationer. Vidare företagen siipper kan man tänka att riskerna för civi1rätts1iga anspråk från sig missbe1åtna kunder minskar. Riktiinjerna ger a11tså, på gott och - ont om man 1âser vid kraven och ej söker överträffa dem ont sig - en viss trygghet. (se avsnitt 5.1) företagen

En annan kan vara ökad konkurrensneutra1itet, t.ex. genyttopost nom att samt1iga produkter av viss typ på marknaden uppfy11er viss standard e11er att fakta i rek1amen redovisas mot 1ägsta bakgrund av samma mätmetoder etc. Ett exempei på den sistnämnda -effekten är att ett i företagsundersökningen ansåg det bilföretag värdefu11t att uppgifterna om bränsieförbrukning i marknadsföringen nu baserar och därmed b1ir mer sig på samma provningsmetod rättvisande.

Lika vä1 som effekterna kan b1i försämrad 1önsamhet och minskad marknadsande1 kan det motsatta bli förhå11andet. I intervjuerna har b1.a. framhå11its fördeien av sanering inom branschen. Detta kan to1kas så att de i branscherna kvarvarande företagen fått vissa konkurrensfördelar och kanske därmed större marknadsande1ar. av rikt1injerna för Detta kan exempiifieras med effekterna sug- Som ovan visats medförde dessa riktlinjer att vissa fabnappar. rikat försvann från marknaden. Om man antar att tota1a försä1jav nappar ej minskat som föijd av riktiinjerna, vi1ket syningen

Konkurrens- samt kostnads/nytto-effekter 149

har eller andra företag i stälnes ganska rimligt, något några let vunnit motsvarande marknadsandel (se dock berörda företags kommentarer i bil. 3:1).

Man kan också finna det lönsamt att som ett argument använda det som uppfyllelse av riktlinjekrav de facto innebär godkännande (se bil. 3:1).

5.3.4.3 Kommentar beträffande effekter för företagen

Den stora variation i kostnader som företagen anför att de har eller har haft i anledning av riktlinjer kan till stor del förklaras av att olika riktlinjer fordrar olika typer av åtgärder. Emellertid torde även variationen vara beroende av de enskilda inställning till skapandet av reglerna. Detta kan vaföretagens ra en orsak till att i vissa fall samma slag av kostnad orsakad av samma riktlinjekrav i ett företag kan vara försumbar medan den inom ett annat beskrivits som betydande. Det är rimligt att anta att om behovet av riktlinjerna i viss utsuäckuppfattningen ning styr sättet att beräkna kostnaden. Anser man sig ha vunnit konkurrensfördelar av riktlinjerna tenderar kostnadsposterna att nedvärderas. Måste man däremot i marknadsföringen t.ex. uppge för mindre säljande uppgifter kan tendensen vara den företaget motsatta (se f.ö. i avsnitt 5.3.4.1 resonemanget kring annonskostnaderna).

något av de berörda företagen anser sig ha vunnit något Knappast av riktlinjerna. Vare sig informations- eller produktsäkerhetsregler anges ha medfört att den egna marknadsandelen förskjutits trots att ibland viss sanering förekommit. Sett från företagens synpunkt kan därför riktlinjerna i viss mån beskrivas som pålagor.

noteras att företrädare för nä- I sammanhanget kan dock ingen ringslivsorganisation eller företag i riktlinjeförhandlingar krävt att KOV skall underställa föreslagna riktlinjer regeringens prövning. En delförklaring till detta kan vara att många av i förhandlingsarbetet redan de ak-

de företag som deltar innan

150 Konkurrens- samt kostnads/nytto-effekter

tuella riktlinjerna utfärdats i stort sett levt upp till de krav som de i förhandlingarna med KOV kommit överens om.

Av kanske störst intresse vad gäller påverkan på företagen är de långsiktiga effekterna. Om dessa har vi mycket begränsad kunskap. Vi har dock redovisat några sådana tänkbara effekter i avsnitt 5.1. Man kan också tänka sig system- och struktureffekter vilka innebär en minskad innovationsförmåga och -vilja från företagens sida till följd av att man genom riktlinjerna uppfattar att det allmänna delvis övertagit ansvaret för produktutveckling m.m. I den mån effekter av denna typ uppstår finns dock anledning anta att riktlinjerna endast i ringa mån bidrar därtill. Företagen är vana vid att bli styrda av regler från statsmakter och myndigheter och riktlinjerna utgör endast en liten del av denna styrning.

5.3.5 Effekter för konsumenterna

5.3.5.1 Kostnader

Konsumenternas kostnader kan bl.a. påverkas av att produkterna fördyras, att valmöjligheterna blir färre och att konkurrensen generellt sett blir mindre. Förhållandena har vi sökt få belysta bl.a. genom företagsundersökningen. Studier bland konsumenterna har vi ej haft resurser att genomföra.

I vissa fall anser representanter för de i undersökningen ingående företagen att produkternas priser ökat till följd av skilda riktlinjekrav. I andra fall har man dock menat att de egna kostnaderna varit försumbara i produktionen eller att de negativt påverkat vinsterna.

I viss utsträckning får alltså konsumenterna vara med och bära ksotnaderna för riktlinjekraven. I vilken omfattning kraven pâverkar deras ekonomi totalt sett är svårt att avgöra. Det beror bl.a. på den ev. tillväxten i ekonomin. I de fall konsumenterna kan köpa mindre av andra produkter till följd av att de produkter som omfattas av riktlinjerna fördyrats får man väga denna förlust mot nyttan av reglerna.

Konkurrens- samt kostnads/nytto-effekter 151

En annan effekt vi1ken berörts i företagsintervjuerna är att konsumenternas valmöjiigheter kan minska. I våra direktiv återges ett påstående hämtat från aiimänna debatten viiket går ut på att riktiinjekrav kan medföra att bi11iga men ändock för vissa konsumenter tiiiräckiigt bra produkter försvinner från marknaden. Härmed sku11e konsumenternas ekonomi negativt pâverkas. Detta påstående kan eniigt vår uppfattning ha visst fog för sig. Denna effekt kan genere11t uppstå av reg1er, standarder m.m. En regiering innebär en viss steihet, den kan inte anpassas till a11a utan regelutfärdaren väljer i a11mänhet en kravnivå som ti11fredsstä11er behoven hos f1erta1et av de berörda, i detta fa11 konsumenterna. Det är då givet att denna nivå är för hög för vissa konsumenter, 1ika väl som den för andra kan vara för låg. Inom riktiinjeområdet kan man i detta hänseende t.ex. peka på funktionsregierna - om än de-

ar b6r—reg1er — i riktiinjer för textiia goivbeiäggningar (KOVFS

1979:2).

5.3.5.2 Nytta

Det finns inte här aniedning att djupare gå in på nyttan för kon-› sumenterna av riktiinjerna. Denna behandias på annan p1ats i betänkandet (kap. 6 och 7 m.f1.). Här ska11 endast några nyttoeffekter framhâiias.

Informationsregier medför att konsumenternas informationsinsamiingskostnader minskas. Konkret betyder detta att riktiinjerna i vissa fa11 medför att konsumenterna enk1are kan få ti11gång ti11 viktig information genom att t.ex. för köp viktiga uppgifter 1ämnas i rekiamen. Denna post torde inte vara oviktig i ett samhä11e med ett stort utbud produkter.

av

Informationen bör ieda fram ti11 att bättre köp görs om den används på ett förnuftigt sätt. Förutom bättre märkes- och produktval kan också valet av betainingsform förbättras. Denna effekt bör riktiinjerna för tiiiämpning av KkrL (KOVFS 1979:1) ha under förutsättning att konsumenterna är förtrogna med begreppet effektiv ränta. Ett ökat energisparande bör b1i följden av att konsumenterna ges förbättrad information om olika produkters energiförbrukning (se KOVFS 1979:4, 1979:11, 1979:13 och 1981:5).

152 Konkurrens- samt kostnads/nytto-effekter

Produktsäkerhetsregler bör leda till minskat fysiskt och psykiskt lidande. Informationsregler avseende produktsäkerhet bör medföra säkrare utnyttjande av produkterna och regler för produkternas utformning bör leda till att onödigt farliga produkter inte förekommer på marknaden.

Allmänt kan widare hävdas att reglerna bör leda till minskad besvikelse över dåliga köp m.m. De bidrar också till viss trygghet. Så kan det t.ex. för föräldrar till barn som vistas på eller vid sjön kännas tryggt att veta att deras barn använder en flytväst som uppfyller av KOV uppställda säkerhetskrav.

5.3.6 Sammanfattning beträffande kostnads/nytto-effekter

Inledningsvis i detta avsnitt (5.3) behandlades olika statsmaktsuttalanden rörande kostnader och nytta av riktlinjer och andra regler. Därvid konstaterade vi att en viss förskjutning uppstått under senare år. Till följd av bl.a. det försämrade ekonomiska läget har nu starkare betonats betydelsen av att regelverksamheten bedrivs med beaktande av olika kostnadseffekter. Detta ställer också särskilda krav på KOV:s riktlinjeverksamhet.

Vi har i vår genomgång sökt belysa olika kostnads- och nyttoeffekter som kan uppstå inom den offentliga sektorn, för företagen och för konsumenterna till följd av riktlinjer. Vår genomgång - som på grund av metod- och resursbrist varit tämligen allmänt hållen - inte för att hävda att utfärdats ger fog onödiga riktlinjer eller att något annat anmärkningsvärt i kostnads/nytto-hänseende ^ varit för handen. Givetvis kan det dock vara så att vissa enskilda riktlinjers netto efter en noggrann genomgång skulle kunna sättas i fråga. Detta skulle bl.a. kunna gälla vissa av de riktlinjer som utfärdades under de första åren. Som nämnts (avsnitt 3.3.2) hävdar nu dock KOV att man i sitt tidigaste arbete med riktlinjer i några fall utfärdade sådana riktlinjer som man i dag inte skulle utfärda. Detta uttalande torde vara avhängigt av de minskade resurser verket nu har att disponera över men framför allt av att man helt naturligt efter hand fått ökade kunskaper om riktlinjernas effekter och om var resurserna bäst bör sättas in.

l

Konkurrens- samt kostnads/nytto-effekter 153

Vi ser det som värdefullt att KOV tagit initiativ för att söka öka sina om kostnader och nytta av olika åtgärder. Kostkunskaper nads/nytto-analyser tvingar verket och andra att klargöra vilka

effekter som kan uppstå. För att goda analyser av enskilda rikt-

linjer skall kunna göras är det också viktigt att de företag som är representerade i förhandlingarna bidrar med kostnads/nyttouppgifter. Härigenom skapas ett bättre beslutsunderlag. Kostnads/ är dock bara ett av flera hjälpmedel för ett ranytto-analyser tionellt beslutsfattande. Riktlinjeverksamheten liksom andra konsumentpolitiska aktiviteter måste i framtiden - som nu - också vila på skälighetsbedömningar styrda av statsmakternas ambitioner och avvägningar i olika hänseenden.

Vi vet att riktlinjeverksamheten leder till vissa kostnader och viss nytta för olika parter. Våra kunskaper om storlekarna härav är begränsade och entydiga uppfattningar om storlekarna kan bero-

ende på skilda värderingar aldrig heller åstadkommas. Vad vi vet

om systemets effekter i kostnads/nytto-hänseende medför inte någon slutsats om att systemet av kostnads/nytto-skäl behöver överges.

5.4 Sammanfattning och slutsatser

I detta har olika faktiskt noterade och tänkbara effekter kapitel behandlats bl.a. mot bakgrund av vad som anförts i av riktlinjer våra direktiv och i allmänna debatten.

Beträffande konkurrenseffekterna har vi konstaterat (avsnitt 5.1) att en avvägning mellan konkurrens- och konsumentintresset är nödvändig. Risker finns bl.a. för att riktlinjerna kan ge incitament till icke önskvärda konkurrensbegränsningar. Vår slutsats är dock att det inte finns grund för att hävda att KOV:s regelarbete bör ändras på någon väsentlig punkt givet att verket även i fortsättningen ägnar riskerna för konkurrensbegränsningar tillräcklig uppmärksamhet.

Vi har konstaterat (avsnitt 5.2) att vissa riktlinjer utgör tekniska handelshinder. Hindren är dock i flertalet fall motiverade med tanke på intresset att minska risker för liv, hälsa och sä-

154 Konkurrens- samt

kostnads/nytto-effekter sou 1933;4o

kerhet men även ekonomiska risker. Riktlinjer har hittills ej direkt hävdats vara tekniska handelshinder oförenliga med Sveriges internationella åtaganden. Utvärderingen vad gäller tekniska handelshinder leder fram till en slutsats motsvarande den som ovan togs upp vad gäller konkurrenseffekterna.

När det gäller kostnader och nytta av riktlinjerna har vi noterat (avsnitt 5.3) att det föreligger stora svårigheter att söka göra rättvisande kalkyler i monetära termer. Därför har vi inte funnit det möjligt för oss att t.ex. närmare beräkna effekterna av enskilda riktlinjer. Vi har därför i huvudsak gjort en genomgång av vilka kostnads- och nytto-effekter som kan uppstå i samband med att riktlinjer utfärdas på ett område. vår mening bör en Enligt ökad tillämpning av kostnads/nytto-analyser eftersträvas inför beslut om riktlinjer eller andra konsumentpolitiska åtgärder.

De synpunkter rörande konkurrens, tekniska handelshinder och kostnads/nytto-effekter vi här redovisat får utgöra några bland flera av de grunder vi har när vi i del III (överväganden och förslag) gör våra ställningstaganden till hur KOV:s regelarbete i framtiden bör bedrivas.

INFORMATION

Iniedning

I kap. 2-4 har vi behandlat b1.a. riktlinjesystemets uppbyggnad och funktion. I detta kapitei belyser vi mera ingående hur riktiinjesystemet fungerat och fungerar som konsumentpoiitiskt styrmedel i syfte att få fram erforderiig information om varor, tjänster och andra nyttigheter som näringsidkare marknadsför till konsumenter. Vi ser i detta sammanhang som vår primära uppgift de1s att beskriva den roii som riktiinjer hittills speiat när det gälier att förverkiiga iagstiftarens ambitioner bakom generalkiausuien om information i MFL (3 §), dels att söka utvärdera resuitaten av riktiinjeverksamheten område. på detta Vid behandiingen av riktlinjerna har vi emeliertid funnit det att vidga

nödvändigt

perspektivet och behandla även andra viktiga styrmedei som används för att förbättra konsumentinformationen. Först genom att sätta in riktiinjesystemet i ett större sammanhang är det möjiigt att bedöma dess effekter i oiika avseenden.

Det är vid utvärderingar önskvärt att precisera vad man utvärderar mot. Vi har funnit det önskvärt att vä1ja fiera o1ika förhåiianden som utgångspunkt, i främsta rummet de utta1anden statsmakterna gjort, de kritiska synpunkter som förts fram i den aiimänna debatten samt de förhåiianden som rådde före det att gäiiande ordning infördes.

Framstäiiningen berör inte bara information som 3 § MFL ytterst ger möjiighet att tvinga fram. Vi tar också upp de förbättringar av informationen som konsumenterna kan få med stöd av 2 § genom att b1.a. ovederhäftiga framstäiiningar förbjuds. Ti11ämpningen

156 Information S()lJ 1983:40

av 3 § står i fokus, eftersom det är denna regel som vållat problem. Framställningen är således inriktad främst på s.k. produktcentrerad information.

Kapitlet är disponerat på följande sätt. Efter denna inledning följer en beskrivning av hur nuvarande reglering inom informationsområdet vuxit fram (avsnitt 6.2). Därefter redovisas de viktigaste producentpåverkande styrmedlem och hur de tillämpas (6.3). De effekter styrmedlen haft för informationsutbudet bedömer vi i avsnitt 6.4. I det därpå följande avsnittet (6.5) studerar vi problemen med att ta fram riktlinjer inom informationsområdet. En sammanfattning av kapitlet görs i avsnitt 6.6 där också vissa slutsatser dras.

6.2 Det nuvarande regelsystemets framväxt

Bakom de samhällsingripanden som ägt rum på informationsområdet har legat insikten om att en väl fungerande marknad förutsätter inte bara en fungerande konkurrens utan också informerade konsumenter. Tillgång till god information underlättar för konsumenterna att göra väl övervägda val. Konsumenterna kan härigenom dels generellt öka sin behovstillfredsställelse inom de givna resursramarna, dels undvika ekonomiska risker och risker för liv,

hälsa och säkerhet. Detta gynnar hela samhällsekon0min1),

De ambitioner på informationsområdet som hävdats sedan 70-talets början speglar de förändringar av marknaden som skett under efterkrigstiden jämsides med en framväxande konsumentpolitisk medvetenhet i samhället. Konsumenterna har fått svårare att orientera sig i ett växande utbud på marknaden av alltmera komplexa produkter. Det allmänna har därför sett det angeläget att på olika sätt stödja konsumenterna (se prop. 1972:33 s. 58 ff. där målresonemangen är utvecklade). Stödet har givits inom ramen för en decentraliserad ekonomi, där besluten om produktion och kon-

1) Teorin för den marknadsekonomiska modellen och resonemang kring dess tillämplighet finns bl.a. i reklamutredningens delbetänkande (SOU 1972:7) Reklam II, avsnittet Den blandekonomiska bakgrunden s. 107 ff. och konkurrensutredningens slutbetänkande (SOU 1978:9) Ny konkurrensbegränsningslag s. 57 ff.

“

Information 157

sumtion fattas av ett stort antal individer under starkt skiftande förutsättningar och där ansvaret för produktutveckling och marknadsföring i första hand ligger hos de enskilda näringsidkarna (se prop. 1975/76:34 s. 94 f.).

Redan genom 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring togs ett viktigt steg i syfte att tillgodose konsumenternas behov av en fullgod information från företagen. Dess generalklausul om otillbörlig marknadsföring gjorde det möjligt för myndighet att effektivt ingripa mot information som är vilseledande och som därigenom försämrar konsumenternas beslutsunderlag. Genom 3 § MFL, som tillkom 1975, blev det möjligt att påverka informationens inriktning och omfång. En näringsidkare kan med stöd av denna nya generalklausul tvingas att tillföra konsumenterna viss produktcentrerad information i sin marknadsföring. I själva verket innebar dock klausulen inte någon genomgripande nyskapelse. Man kan se 3 § som organiskt framsprungen ur 1970 års lag. Redan före MFL:s tillkomst var det allmänt erkänt att avsaknaden av information kan innebära att en framställning blir vilseledande och därmed otillbörlig. Detta framhölls bl.a. av reklamutredningen (se dess

synpunkter refererade i prop. 1975/76:34 s. 55 f.) och i K0:s re-

missvar på dess betänkanden. Även MD har påpekat förhållandet, bl.a. i beslutet MD 1975:14 (KO ./. Famous Schools) där domstolen anförde att spörsmålet om tillbörlig eller otillbörlig marknadsföring i mycket stor utsträckning är identiskt med spörsmålet om tillräcklig eller otillräcklig information; informationens vederhäftighet och fullständighet är ett ytterst väsentligt element i en marknadsföring som förtjänar betyget tillbörlig.

Med stöd av såväl 1970 års lag som nuvarande MFL har MD ibland meddelat s.k. villkorade förbud. Dessa utformas så att näringsidkaren förbjuds fortsätta med sin marknadsföring såvida denna inte tillförs sådan information att den ej längre framstår som vilseledande.

Även om 3 § MFL således inte innebar något helt nytt betydde den

dock en påtaglig inskränkning i företagens tidigare, i synnerhet vid reklam utanför säljstället i stort sett oinskränkta möjlighet att själva bestämma över innehållet i reklamen.

158 Information S()IJ 1983:40

Huvudmotivet för att tillerkänna det allmänna rättsliga möjligheter att påverka innehållet i näringsidkarnas information - utanför och på säljstället - redovisades i reklamutredningen och återgavs i prop. 1975/76:34 (s. 46):

Tanken att konsumenterna genom starkt ökad tillgång på samhällelig konsumentupplysning skulle få en totalt sett väl balanserad information har inte utredningen funnit realistisk. De resurser som krävs för att ett sådant system skulle kunna tillfredsfungera ställande kommer enligt utredningens bedömning inte att stå till buds inom överskådlig framtid. Det föreslås att de resurser, som ställs till konsumentorganens förfogande, hellre används för översiktlig information, s.k. sammanhangsinformation, än för sådan produktinformation, som näringsidkarna lämpligen kan förmedla.

Reklamutredningens förslag innebar att näringsidkarna i princip skulle vara skyldiga att tillhandahålla den information om sina varor och tjänster som konsumenterna behöver. och det Förslaget betraktelsesätt det gav uttryck för var i huvudsak okontroversiellt - även inom.näringslivet. En i det närmaste enhällig remissopinion och en i hög grad enig riksdag ställde sig bakom förslaget. Föredraganden underströk i prop. 1975/76:34 (s. 98) att ett ianspråktagande av samtliga reklammedel - inte bara märkning för att konsumenternas behov tillgodose av produktinformation innebar en naturlig av de tankar utveckling som tidigare kommit till uttryck i 1970 års lag.

Regler som pâlägger näringsidkare en mer eller mindre långtgående informationsskyldighet mot konsumenterna förekommer även i annan lagstiftning än MFL. Inom t.ex. livsmedelsomrâdet ochsområdet för hälso- och miljöfarliga varor finns särskild lagstiftning (se bil. 2:3 avsnitt 3) men den reglerar i informationshänseende huvudsakligen enbart märkning av varor. MFL tar emellertid i princip sikte på reklam (kommersiell information) i alla slags reklammedel inbegripet märkning. Detta innebär att när det gäller sådana varor som omfattas av den särskilda lagstiftningen MFL i praktiken får sin största

betydelse vid reklam genom annat medium än märkning

(se prop. 1975/76:34 s. 113 f.).

Det finns också anledning att erinra om den nära förbindelsen mellan 2 och 3 §§ MFL samt 7 och 14 §§ konsumentköplagen. Enligt sistnämnda lag kan en vara anses behäftad med fel om säljaren el-

Information 159

1er en näringsidkare i bakre led iämnat vi1se1edande information rörande varans beskaffenhet e11er användning och denna information kan antas ha påverkat köpet. Vidare kan en vara anses behäftad med fe1 om säljaren e11er en näringsidkare i bakre led underiåtit att iämna sådan information om varans beskaffenhet e11er användning som han eniigt 3 § MFL har å1agts att lämna. Fe1 i varan kan medföra att köpet får hävas.

Rättsutvecklingen synes gå i den riktningen att rek1amen ti11erkänns ökad civi1rätts1ig betyde1se, dvs. företagen påiäggs även ett civilrättsiigt ansvar för rek1amens innehå11. Det finns en k1ar tendens att betrakta den information som förs fram via rek1amen som en de1 av avta1sinnehå11et e11er i vart fa11 som ett toikningsdatum vid köp och andra avtal. Detta får b1.a. ses som en föijd av att försä1jningen blivit a11t mer mekaniserad.

6.3 De producentpåverkande styrmedlen

Huvudsyftet med detta kapite1 är att beskriva och utvärdera KOV:s riktiinjer. En nyanserad framstä11ning förutsätter dock att vi också - 1åt vara något mer översikt1igt presenterar andra viktigare styrmede1 som används för att påverka företagens produktcentrerade information ti11 konsumenterna. Först behandiar vi 3 § MFL, basnormen. Därefter tar vi upp de mede1 varigenom paragrafen får sin fu11a effekt som styrmede1. Vi behandiar dessa i ordningen MD:s praxis, KOV:s ärendehand1äggning, K0:s före1ägganden samt KOV:s rikt1injer och överensk0mme1ser.

6.3.1 3 § MFL

Genera1k1ausu1en 3 § MFL anger indirekt en skyidighet för näringsidkare att vid marknadsföring av vara, tjänst e11er annan nyttighet “iämna information, som har särski1d betyde1se från konsumentsynpunkt. Den principieiia utgångspunkten är att en näringsidkare förutsätts Tämna ti11fredsstä11ande information om sina produkter (prop. 1975/76:34 s. 126). Med ti11fredsstä1lande information avses i detta sammanhang inte bara att informationen är korrekt i sak (icke viiseledande) och i övrigt ti11böriig ti11 såvä1 form som innehå11. Den ska11 också vara ti11-

160 Information

i den meningen att berörda konsumenter - informationens

iâgkljg

adressater - får tillgång till den information som de behöver för sitt beslutsfattande om köp/icke-köp av viss vara, tjänst eller annan nyttighet. Konsumenterna skall m.a.o. ha åtminstone en möjlighet att rationellt värdera utbuden på marknaden.

Bestämmelserna i 3 § MFL är mycket allmänt utformade. Vad informationsskyldigheten skall innebära i praktiken framgår inte av lagtexten. Den direkta handlingspåverkande effekten av en så vagt utformad regel är sannolikt begränsad. Vi menar dock att klausulen haft och har en påverkande effekt på ett mera allmänt plan, nämligen som en riktningsgivare för näringsidkarnas informationslämnande i marknadsföringen. Klausulen får således betraktas som ett styrmedel.

Vad som avses med information, som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt preciseras något i specialmotiveringen till 3 § MFL. Skyldighet att lämna information kan föreskrivas så snart ett inte helt obetydligt behov föreligger och inte bara i sådana fall som är särskilt allvarliga (prop. 1975/76:34 s.126). övriga uttalanden i propositionen om hur 3 § skall tolkas ger föga konkret vägledning. Lagstiftaren tänkte sig att den erforderliga vägledningen skulle komma till stånd genom praxis. Reklamutredningen synes ha haft samma uppfattning. Utredningens synpunkter härvidlag refererades i propositionen (s. 51): Den lagstiftning, varigenom samhället ges möjlighet att genomdriva krav på informationslämnande vid marknadsföring, måste .. vara utformad så, att de närmare reglerna om vilken information som skall lämnas och om hur och när den skall lämnas kan växa fram efter hand och under medverkan av företrädare för berörda intressen.

Utredningen pekade (Reklam V s. 48 f.) också på behovet att prio-

ritera när man i praktiken ställdes inför uppgiften att tillämpa ett stadgande om informationsskyldighet: Det är . .. uppenbart att det under en lång tid kommer att föreligga behov att prioritera mellan olika tänkbara informationsinsatser, varvid hänsyn måste tas främst till allmänhetens informationsbehov, men också till de krav och önskemål som kan komma att ställas från näringslivets sida.

Information 161

Ett annat skäl till den öppna skrivningen i propositionen torde ha varit att det fanns goda erfarenheter av samverkan mellan myndigheter och näringslivet på marknadsrättens område (se prop. 1975/76:34 s. 94 och s. 109).

Vi vill också peka på att man när 3 § MFL kom till inte hade va-

re sig utländska förebilder1) eller någon egentlig erfarenhet på

det nationella planet att falla tillbaka på. Situationen var alltså en helt annan än när 1 § i 1970 års lag (som nu är 2 § MFL)

tillkom. Lagstiftaren kunde då knyta an till ett såväl interna-

tionellt som nationellt väl etablerat normsystem och en omfattande inhemsk praxis (se avsnitt 2.3.1). Något motsvarande fanns

inte att bygga på inom området för 3 § MFL, bortsett från vissa

normer som K0 arbetat fram och ett antal villkorade förbud som meddelats av MD. Däremot fanns värdefullt utredningsmaterial i varudeklarationsutredningens och reklamutredningens betänkanden. Den förra hade t.ex. kartlagt varuområden som det var angeläget att reglera och den senare hade belyst olika informationsfrågor, M.a. vflka typerav uppgifter som skulle kunna föreskrivas. Reklamutredningens lagförslag innehöll en förteckning av uppgifter som kunde komma i fråga för informationslämnande, nämligen:

Varans eller tjänstens innehåll, beskaffenhet och egenskaper Lämplig användning, förvaring och skötsel av varan Priset och betalningsvillkoren Förhållandet i övrigt mellan säljare och köpare Vem som tillverkar, importerar eller saluför varan eller tillhandahåller eller utför tjänsten.

I prop. 1975/76:34 tog emellertid föredraganden bara i ringa omfattning upputredningens uttalanden och preciseringar. Reklamutredningens lagtext kommenterades ej närmare. Behovet av vägledning vid tillämpning av paragrafen skulle främst tillgodoses genom KOV:s riktlinjer.

1) Det kan noteras att en reglering av liknande typ beslöts i Norge våren 1981 (Ot. prp. nr 40). Den hann dock aldrig komma till tillämpning. I december 1981 beslutade stortinget, efter en proposition som den under hösten 1981 tillträdda regeringen lagt fram, att upphäva lagregeln i fråga.

162 bvbnnaäon

Under arbetet med en generell lagreglering av informationsskyldigheten i reklam - såväl i reklamutredningen som under den påföljande departementsberedningen - var uppmärksamheten inriktad på sådan information som syftar till att ge den enskilde konsumenten underlag för att träffa ett för honom eller henne lämpligt val av en viss vara, tjänst eller annan nyttighet (köpinformation). Denna information inbegriper, förutom uppgifter om själva varan eller tjänsten och dess egenskaper, även uppgifter i t.ex. bruksanvisningar om hur produkten skall hanteras för att ge största nytta. Uttryckt i ekonomiska termer syftar denna information till att minska de ekonomiska riskerna i vid mening för konsumenterna. I sin slutliga utformning kom emellertid generalklausulen om information, 3 § MFL, att omfatta också ett annat

slags information, som till sin natur är ganska artskild från

köpinformationen, nämligen säkerhetsinformation. Det är här fråga om information som har till syfte att hindra eller åtminstone radikalt minska särskilda risker för skada på person eller egendom. I denna del fungerar 3 § MFL som ett slags tilläggsstadgande till generalklausulen om produktsäkerhet, 4 § MFL. Härom närmare i kap. 7.

6.3.2 MD:s praxis

MD:s praxis är från rättslig synpunkt det mest auktoritativa styrmedlet inom ramen för 3 § MFL. Det ter sig därför naturligt att här först något belysa hur domstolen hittills tillämpat regeln.

har t.o.m. 1982 på talan av K0 meddelat beslut i 16 ärenden

MD

enligt 3 § MFL. Alla besluten har varit enhälliga. Detta kan jämföras med att i 10 av ärendena yrkanden samtidigt förekommit en-

ligt annat lagrum, vanligen 2 §1) . Vid bedömningen av dessa yr-

kanden har MD varit oenig i 4 fall. Det kan också jämföras med

1) Genom ingripande med stöd av 2 § kan uppnås att vissa påståenden inte längre används i marknadsföringen och genom samtidig tillämpning av 3 § kan uppnås att viss information tillförs marknadsföringen (se MD 1979:13, 1979:24, 1981:5, 1981:15, 1981:20, 1982:11 och 1982:13. Se även avsnitt 6.2).

Information 163

antalet reservationer i MD:s samtliga beslut enligt marknadsföringslagstiftningen under åren 1971-1978 som uppgår till ca 25 % (se NU 1978/79:6 s. 10). MD har alltså varit i hög grad enig när det gällt att tillämpa 3 § MFL.

Utgången av de 16 ärendena kan beskrivas på följande sätt. K0:s talan har bifallits i 5 ärenden och lämnats utan bifall i 5 ärenden. I övriga 6 ärenden har talan huvudsakligen bifallits (se dock MD 1981:4, KO ./. Electrolux). Av de bifallna ärendena har 4 varit medgivna. I samtliga ärenden som lämnats utan bifall har bestridande förekommit. Utgången har sålunda i väsentlig grad sammanfallit med svarandens medgivanden resp. bestridanden. Av detta kan måhända utläsas att vederbörande näringsidkare inför prövningen i MD haft ganska goda möjligheter att bilda sig en åtminstone ungefärlig uppfattning om vad som är en rimlig tolkning av informationskravet i 3 § MFL i den föreliggande situationen.

Som vi nämnt i annat sammanhang (avsnitt 4.3) har endast 4 ärenden gällt frågor som reglerats genom riktlinjer. Hittills har alltså inte den situation förelegat som föredraganden tänkte sig i prop. 1975/76:34 (s. 108), nämligen att till grund för prövningen i MD normalt bör ligga riktlinjer. Vi noterar emellertid att MD i sina domskäl i de aktuella ärendena till en början redovisar en prövning om den yrkade informationen uppfyllt kriteriet särskild betydelse från konsumentsynpunkt eller ej och först därefter uttalar att information skall lämnas i stort i enlighet med de av KO åberopade riktlinjerna. MD:s sätt att resonera framgår kanske tydligast i ärendena MD 1981:20-22 (K0 ./. Saab—Ana m.fl.). I dessa ärenden anknöts åläggandena till de aktuella riktlinjerna på så sätt att domstolen förklarade att MD:s ålägganden skall upphöra att gälla, om KOV ändrar riktlinjerna i sak.

Endast i ett ärende enligt 3 § MFL (MD 1981:6, K0 ./. Vingresor) har MD utfärdat interimistiskt åläggande enligt 13 §. Detta upphävdes dock i det slutliga beslutet som en följd av att ifrågavarande yrkande ogillades. Situationen har hittills sällan varit sådan att K0 funnit sig föranlåten att framställa yrkande om in-

164 Information

terimistiskt beslut för att snabbt tillgodose ett akut konsumentbehov av viss information.

16 ärenden utom ett (MD 1979:24, KO ./. Don George) har Samtliga rört köpinformation i tidigare angiven betydelse (se avsnitt 6.3.1). Frågan om prisinformation har berörts i 4 ärenden och i lika många fall har det varit fråga om information i samband med postorderförsäljning.

Det stora flertalet av ärendena i MD har avsett frågan huruvida viss information skall lämnas i annonser, direktreklam etc., dvs information utanför säljstället. I ett antal ärenden (MD 1978:26 m.fl.) har MD:s beslut utformats i enlighet med K0:s yrkanden om att information skall lämnas vid all annonsering. I ett ärende (MD 1979:13, K0 ./. Akademisk Brevskole) har dock MD begränsat beslutet i förhållande till K0:s yrkande på så sätt att informationsskyldigheten endast skall avse annonser i viss typ av press m.m. I ett ärende (MD 1981:4, K0 ./. Electrolux) har MD, utan särskilt yrkande av K0 i just det hänseendet, t.o.m. angett på vilken plats i en broschyr informationen lämpligen bör lämnas. Det har också förekommit att MD tagit ställning till hur pass tydlig informationen är eller bör vara i reklam av visst slag 1 1 (MD 1980:12 m.fl. , annons av viss typ). I ett ärende (MD 1981:6,

i en annons och l

KO ./. Vingresor) ansåg domstolen att uppgifter

folder visserligen inte varit helt tillfredsställande vad gäller 1

tydligheten men dock inte så otydliga att företaget kunde anses ha underlåtit att lämna den erforderliga informationen. MD:s beslut kan således gå ut på att information skall lämnas i visst medium, på visst sätt, med viss grad av tydlighet etc.

1 MD brukar i sitt beslut ganska detaljerat redovisa skälen för att informationsåläggande utfärdas eller inte. Som exempel kan anges ett ärende (MD 1982:11) där K0 yrkat att en sparbank skulle ange den aktuella räntan m.m. vid erbjudande i annons, affisch eller broschyr om inlåning på räkning av visst slag. MD lämnade yrkandet utan bifall, främst av det skälet att domstolen ansåg att konsumenterna redan har tillgång till sådan information i ändamålsenliga former och att det är allmänt känt att banker tillhandahåller informationen på sina kontor. I ett ärende

Information

(MD 1981:8) hade K0 i andra hand yrkat att ett postorderföretag vid marknadsföring av en teiefonapparat genom annonser eiier annan skriftiig framstäiining skuiie tydiigt uppiysa om att apparaten inte utan teieverkets medgivande får koppias till te1ever— kets nät. Sådan information iämnades ej. MD biföii yrkandet och förkiarade att, även om sådan information finns i de aiimänna viiikoren för teiefonabonnemang (viika återges i teiefonkataiogerna), det måste antas att en stor dei av teiefonabonnenterna saknar kännedom härom. Ett ärende (MD 1981:4) rörande märkesdifferentiering är av särskiit intresse i detta sannanhang. MD gjorde här vissa principieiia uttalanden om o1ika tänkbara effekter av ett informationsåiäggande. MD förkiarade att konsumentintresset inte är entydigt och enkeit att utskiija vid prövning av informationsfrågan i ärenden som kan ha betydeise för det ekonomiska systemets funktion. För- och nackdeiar från konsumentsynpunkt måste vägas mot varandra och det är tänkbart att denna vägning utfaiier oiika beroende på viiken utformning och omfattning en informationspiikt får. Ett åiäggandes innehåii måste bestämmaspå grundvai av en samiad bedömning av hur starkt behov konsumenterna har av informationen i fråga, hur omfattande informationen bör vara för att tiiigodose behovet samt viika verkningar, positiva och negativa, åiäggandet kan få för det ekonomiska systemets funktion och därmed ytterst för konsumenterna.

6.3.3 KOV:s ärendehandiäggning och K0:s föreiägganden

Det heit övervägande antaiet ärenden som tas upp inom KOV/KO utmynnar i en överenskommeise under hand med näringsidkaren, där denne förbinder sig att förbättra sin information. I bii. 6:1 redovisas exempei på sådana ärenden, b1.a. fa11 där viiikorat

förbud eniigt 2 § MFL skuiie kunna komma i fråga. Som vi tidiga-

re nämnt (avsnitt 6.2) iigger dessa ärenden i sak nära rena 3 §-ärenden.

Som ett andra steg i behandiingen av enskiida ärenden hos KOV/KO om informationsskyidighet kan man se K0:s handiäggning av ärenden om informationsföreiäggande. Antaiet sådana föreiägganden har hittiiis varit iitet. Under 1981/82 godkändes 7 informationsföreiägganden (1980/81 var motsvarande siffra 10). Exempei på föreiägganden återfinns i bi1. 6:1.

166 Information

5.3.4 KOV:s riktlinjer

I samband med 1975 års lagstiftning blev riktlinjer erkända även formellt som ett konsumentpolitiskt styrmedel. Deras funktion är

att fylla generalklausulerna i MFL med ett konkret norminnehåll

och därmed tillgodose näringsidkarnas - och berörda myndigheters behov av närmare vägledning om klausulernas innebörd (se prop. 1975/76:34 s. 107 f.). I enlighet med lagstiftarens intentioner har KOV:s riktlinjer fått sin största betydelse på informationsområdet, inom ramen för 3 § MFL. Så gott som samtliga gällande riktlinjer som utfärdats t.o.m. 1982 innehåller regler om informationslämnande (36 av 39). Ca hälften (18) innehåller informationsregler vilka tar sikte enbart på köpinformation (se bil. 2:2 ex. 1 och 3). Lika många innehåller regler om säkerhetsinformation. Vi kan således konstatera att informationsriktlinjer i stor utsträckning används som styrmedel för att minska risker för skador, som kan orsakas av olika konsumentvaror.

Informationsregler i riktlinjer anger den information som en näringsidkare skall lämna vid marknadsföring av en viss vara, tjänst eller annan nyttighet (t.ex. elektrisk hushållsapparat, se KOVFS 1978:5, och sällskapsresa, se KOVFS 1979:3) eller generellt, t.ex. om priser (se KOVFS 1977:1 och 1982:1), vid erbjudande av viss betalningsform (konsumentkrediter, se KOVFS 1979:1) eller vid användande av viss säljmetod (postorder, se KOVFS 1980:2). Flertalet riktlinjeregler om information tar sikte på information om varor. Vanliga krav som ställs i riktlinjer är att uppgifter skall lämnas om varuslag/benämning, om egenskaper av betydelse för bedömning av produkten från hälso- eller säkerhetssynpunkt, om lämplig användning eller skötsel av produkten samt om tillverkarens, importörens, säljarens namn eller firma och hemort (se bil. 2:2). I Vi noterar alltså att flertalet regler hänför sig till uppgifter av det slag som återfinns i reklamutredningens lagförslag (se avsnitt 6.3.1).

Frågor som gäller när, var och hur näringsidkare skall lämna viss information har vi redan behandlat i avsnitt 4.2.

Information

Ett antal riktlinjer gäller information om ett jämförelsevis betydande utbud på marknaden (t.ex. riktlinjer för textilier och beklädnadsskinn /KOVFS 1979:8/). De flesta riktlinjer har dock en betydligt mer begränsad räckvidd (t.ex. information om hushållsugnars energiförbrukning, se KOVFS 1979:13). Hur stor del av det totala utbudet på den svenska marknaden som berörs av informationsregler är naturligtvis svårt att ange mera exakt. Så mycket står dock klart att bara en begränsad del av det tota1a utbudet omfattas av informationsregler. Detta konstaterande gäller sär-

skilt regler för informationslämnande utanför säljstället1).

En i samband med riktlinjearbetet mycket uppmärksammad fråga har varit hur pass detaljerade reglerna i riktlinjer lämpligen bör vara (detaljeringsgraden). Som vi tidigare konstaterat (avsnitt 4.2) har reglerna kommit att utformas långt mer detaljerade än vad föredraganden tänkte sig i prop. 1975/76:34 (se bil. 2:2 ex. 1, 2 och 4 och i viss kontrast härtill ex. 3).

En annan fråga, som behandlades mycket ingående i reklamutredningens betänkande, gäller om och i vilken utsträckning reglerna om information också bör innehålla föreskrifter om hur informa-

tionen skall utformas. Reklamutredningen förordade (Reklam V s.

36 ff.) att den information som ställs till konsumenternas förfogande i möjligaste mån skall vara standardiserad. Utredningen betonade värdet av att informationen utformas på ett sådant sätt att konsumenterna snabbt och enkelt kan jämföra uppgifter om en viss faktor hos olika varianter av en viss produkt. Terminologi och redovisningsmetod bör enligt utredningen vara enhetlig inom varje produktsområde och uppgifterna skall i förekommande fall vara baserade på enhetligt utförda undersökningar. I prop. 1975/76:34 återfinns inte motsvarande uttalanden om standardisering av informationen.

Ambitionen om en långtgående standardisering av informationen kan svårligen förenas med ambitionen om allmänt hållna regler. En så omfattande reglering av informationslämnandet som reklamutred-

1) Jämför med uttalanden i prop. 1975/76:34 s. 107 f., s. 126 m.fl. Se även avsnitt 3.4.3.

168 Information

ningen tänkte sig finner man endast i några få riktlinjer. Ett exempel är riktlinjer för marknadsföring av barnblöjor (KOVFS 1977:4). I dessa regleras inte bara att viss information skall lämnas utan också att den skall lämnas i viss ordningsföljd på

förpackningen inom avgränsad del av dennas fram- eller baksida

och med lätt läsbar stilgrad.

Riktlinjer inom informationsområdet har i viss mån ersatt varudeklarationssystemet (VDN). KOV:s ambition har varit att efter hand i riktlinjer inarbeta de värdefulla delarna av VDN-systemet (se

KOV:s AF 1980/81 s. 8). Detta har därmed successivt avvecklats1).

6.3.5 KOV:s överenskommelser och andra uppgörelser

överenskommelser av normkaraktär mellan KOV och berörda näringsidkare om informationslämnande kan utgöra ett alternativ till styrmedlet riktlinjer. Verket synes numera välja styrmedlet överenskommelse när företagen i en bransch är få eller det problem som det gäller att lösa är mindre frekvent eller av udda karaktär. KOV har fr.o.m. juli 1976 t.o.m. december 1982 slutit ca 25 sådana överenskommelser, varav_ca 20 avser informationslämnande till konsumenter. Exempel på sådan överenskommelse finns i bil.

6:1. 7

Verket träffar också uppgörelser i andra former än överenskommelser med företrädare för näringslivet i ärenden om informationslämnande. Det kan t.ex. vara fråga om överläggningar där KOV under hand söker förmå en näringslivsorganisation eller ett företag att verka för bättre information i marknadsföringen till konsumenter. Sådana kontakter föranleds inte enbart av anmälningar utan kan vara betingade av konsumentbehov som KOV/K0 självt uppmärksammat. Det förekommer också att initiativet till kontakter av detta slag kommer från näringslivets sida, t.ex. en branschorganisation.

1) Varuprovningskommittên har i betänkandet (SOU 1982:38) Fakta för konsumenter föreslagit ett nytt system för konsumentin- . formation som har flera likheter med VDN-systemet(s. 263 ff.). z Se även rapporten Konsumentinformation på säljstället s. 89, Ä KOV 1982.

Information

6.3.6 Samspelet mellan styrmedlen

Några täta skott mellan de olika producentpåverkande styrmedel som vi här behandlat finns inte. Ett enskilt ärende kan avslutas med en överenskommelse med KOV i ärendet eller leda till ett beslut i MD, ett informationsföreläggande av K0, en branschöverenskommelse eller riktlinjer.

De olika styrmedlen har olika inriktning. Ingripandet i ett enskilt fall skall åstadkomma förbättringar i just det fallet medan t.ex. riktlinjer har till uppgift att förbättra informationen inom en bransch eller på ett produktområde. Skillnaden ligger alltså i verkningsområdet mera än i själva syftet. Det finns dock all anledning att betona att KOV genom sin omfattande handläggning av enskilda ärenden om information kan uppnå en betydande producentpåverkan, väl så betydelsefull som den vilken kan åstadkommas med riktlinjer.

Riktlinjerna har, som vi ovan berört, inte fått den utbredning som ursprungligen var tänkt. Även om en del stora och viktiga områden nu täckts in, kvarstår enligt vår uppfattning eftersatta informationsbehov på marknaden (se bl.a. bil. 6:2). Vi anser det därför vara en viktig uppgift att analysera orsakerna till svårigheterna att få fram informationsregler i riktlinjerna. Detta görs i avsnitt 6.5. Dessförinnan skall vi dock söka värdera i vad mån 3 § MFL, riktlinjerna m.m. har förbättrat informationsutbudet.

6.4 Har informationen förbättrats?

En huvudfråga vid val av styrmedel är hur effektiva de olika tillgängliga medlen kan antas vara för att uppnå önskat mål. Vid effektivitetsvärderingen måste man också beakta de negativa sidoeffekter som kan uppstå. En viktig när vi skall utgångspunkt överväga vilket eller vilka styrmedel som man bör satsa på i framtiden, är utvärderingen av hur de olika producentpåverkande medlen hittills verkat. Vi vill dock betona att en sådan utvär-

170 Information

dering är svår att göra; bra och lätthanterliga metoder saknas. De mer komplicerade metoderna skulle ha dragit mer tid och kostnader än vad vi bedömt vara rimligt att ägna denna i och för sig mycket viktiga fråga. Vi har därför valt att basera våra omdömen på egen erfarenhet. Vad gäller riktlinjerna har vi dessutom företagit en särskild undersökning bland företag.

Beträffande generalklausulen om informationsskyldighet, 3 § MFL, kan vi till en början notera att klausulens existens eller åtminstone existensen av en lagregel som föreskriver någon sorts informationsskyldighet förefaller känd inom vida kretsar i näringslivet. I synnerhet gäller detta bland personer som på ett eller annat sätt sysslar med marknadsföring. Vi kan vidare konstatera att ingen opposition mot generalklausulens rättspolitiska syfte förekom när den presenterades genom prop. 1975/76:34 och sedermera antogs. Regelns inriktning och de ambitioner hos lagstiftaren som den återspeglar godtogs tvärtom allmänt. Den konsumentpolitiska grundsyn som kommer till uttryck i 3 § torde fortfarande vara tämligen allmänt omfattad inom svenskt näringsliv. Man delar, åtminstone i princip, uppfattningen att en väl fungerande marknad kräver väl informerade konsumenter och att det i första hand åvilar företagen att prestera den erforderliga informationen.

Vi menar att 3 § MFL - trots att den ger föga konkret vägledning - har bidragit till att förbättra informationsutbudet på marknaden genom sin blotta existens; den ger i lagens form uttryck för en viljeinriktning från det allmännas sida (jfr avsnitt 6.3.1).

Förbättringar av informationen kan betydligt lättare konstateras som följd av ingripandena i de enskilda fallen genom ärenden som prövats hos KOV/KO och i MD (se bil. 6:1). Det är också rimligt att anta att ingripandena på olika sätt haft positiva spridningseffekter. Ärendenas utgång har troligen påverkat även andra än de direkt berörda näringsidkarna. Detta är givetvis också en avsedd effekt med ingripandena. Den tämligen omfattande publiciteten av utgången i olika ärenden, särskilt de som prövats i MD, torde verksamt bidra till att sådana spridningseffekter uppkommer.

Information

Vad sedan gäller riktlinjerna kan först fastslås att dessas primära syfte är att stärka konsumenternas ställning på marknaden genom att tillförsäkra dem viktig information (se & s. 92 f. och s. 95). Samtidigt styr de näringsidkarnas marknadsuppträdande genom att ge vägledning för näringsidkarnas informationsutbud (s. 107 f. nämnda prop.). Ett mycket speciellt syfte har riktlinjer vars främsta uppgift inte är att förbättra informationen utan är att skapa bättre vanor hos medborgarna. Sådana regler finns i riktlinjerna för marknadsföring av alkohol och tobak (KOVFS 1979:5-7). Främsta syftet med de reglerna är att uppnå en minskad konsumtion av dessa produkter.

Det är som vi redan framhållit ingen lätt uppgift att utvärdera informationsriktlinjernas effekter på informationsutbudet. En särskild komplikation medför det förhållandet att flera riktlinjer utgör äldre KOV- eller KO-regler som - i en del fall efter smärre modifieringar - överförts till riktlinjeform. Vi har sökt att på empirisk väg belysa effekterna i vår företagsundersökning. Härvid är att notera att två av de sex i undersökningen berörda riktlinjerna bygger på äldre KOV- och KO-regler.

Svaren på frågorna till de 30 företagen om hur konsumenternas förhållanden förändrats på de aktuella marknaderna ger en varierad totalbild av de undersökta riktlinjernas effekter (se bil. 3:1). Ca 40 % av företagen menar att konsumenternas ställning klart förbättrats som följd av riktlinjer. ca 40 % Ytterligare menar att detta delvis varit fallet (procentsatserna hänför sig till samtliga sex undersökta riktlinjer). Flertalet av de undersökta företagen menar dock att riktlinjerna inte påverkat det egna informationslämnandet. Det är framför allt de större företagen i undersökningen som menar att riktlinjerna inte förbättrat informationen, medan de mindre menar att så delvis är fallet. En förklaring kan vara att de mindre företagen fått ställa om sig till en annan kravnivå, medan de större redan lämtidigare nat i stort sett den information som senare kommit att regleras i riktlinjer. Våra studier antyder således att informationsutbudets kvalitet blivit jämnare. Företag med ett inbristfälligt formationsutbud har p.g.a. riktlinjerna varit att förtvungna

172 Information

bättra detta. De företag som redan före utfärdandet av riktlinjer till stor del uppfyllde kraven har däremot inte behövt bygga ut sin information.

Som vi påpekat skall riktlinjer om information också tillgodose näringsidkarnas behov av regler för sitt handlande. Riktlinjereglerna skall dels underlätta för näringsidkarna att anpassa sin information till konsumenternas intressen (den positiva aspekten), dels hindra dem att åsidosätta de öppna generalklausulerna och därmed hjälpa dem att undgå ingripanden från KOV/K0 (den negativa aspekten). Vi har tidigare konstaterat (avsnitt 6.3.4) att riktlinjerna täcker endast en begränsad del av marknadens utbud. Näringsidkare har ganska sällan såsom svarande kunnat åberopa riktlinjer i de ärenden inför MD (avsnitt 6.3.2). Vi har inte närmare undersökt hur ofta riktlinjer ligger till grund för KOV:s och K0:s avgöranden, men vår erfarenhet är att förhållandena här är ungefär desamma som i MD.

Vi har inte noterat någon efterfrågan från företagen på ytterligare vägledning i form av riktlinjer. Det kan ses som ett indicium på att företagen själva inte anser sig ha behov av en vägledning av detta slag.

6.5 Problemen i riktlinjearbetet

Vi har i kap. 3 konstaterat att arbetet med att ta fram informationsregler i riktlinjerna oftast varit komplicerat. Problemen har antytts också i detta kapitel. Vi söker i det följande belysa orsakerna till problemen. Vår analys bygger på tidigare stu- X

dier1), egna studier och den samlade erfarenhet som finns inom E

kommittén. å

En del av de problem som mött vid framtagningen av riktlinjer om information torde kunna föras tillbaka till inneboende spänningar i det marknadsekonomiska systemet. Detta förutsätter ju ett

1) Bl.a. reklamutredningens betänkanden, Konsumentrapporten verkets riktlinjer. Problem kring urval och överföring av information, KOV 1979 samt broschyren Hur skall företagen informera konsumenterna, KOV 1980.

Information

slags kraftspel mellan säljare och köpare-konsumenter. Deras delvis motstående intressen skall få förhållandevis fritt och obundet balansera mot varandra och det ena intresset tillåts ena gången och det andra intresset andra gången att väga över. Det får anses ligga i sakens natur att i ett sådant spel mellan motstående intressen säljarna, åtminstone i ett kortsiktigt perspektiv, kan vara benägna att eftersätta motpartens intresse av information. I synnerhet gäller detta om informationen kan förmodas försvåra och fördröja eller kanske rentav äventyra transaktionens lyckliga slutförande från säljarsynpunkt. En förhållandevis omfattande information kan också göra säljaren, och säljarens produkt, mera sårbar i konkurrensavseende. Om nämligen säljarens utbud, helt eller delvis, är mindre gynnsamt än konkurrerande näringsidkares utbud, ger informationen inte bara konsumenterna ökade möjligheter att välja något av dessa utan också de konkurrerande näringsidkarna tillfällen att i sin information framhäva sina erbjudanden som förmånligare. Eftersom marknadssituationen i det konkreta fallet ofta är sådan att en säljare inte har full överblick över sin marknad och inte heller kan någorlunda säkert relatera det egna utbudets förmånlighet till konkurrenternas, bjuder försiktigheten säljaren att inte ge ifrån sig mera information än som bedöms vara direkt, kortsiktigt säljfrämjande.

Vi vill med dessa antydningar peka på att det finns en i och för sig förklarlig kluvenhet hos näringsidkarna när det gäller att medverka till informationsåtgärder som leder till en ökad marknadstransparens. Vi menar att en realistisk utvärdering av problemen i riktlinjearbetet förutsätter att man har blicken öppen för de intressespänningar som ligger i själva det ekonomiska systemet.

I det följande tar vi upp två problemkomplex som enligt vår bedömning haft en avgörande betydelse i riktlinjearbetet hittills, nämligen:

- att utforma Svårigheter allmängiltiga regler om information som dels tillgodoser skilda konsumentgruppers behov i deras olika köpsituationer,dels kan anpassas till de olika förutsättningar som gäller för olika medier.

SOU 198340

174 Information

- samt ändrade attityder till och vär- Försämrad samhällsekonomi deringar av reglering och samhällsstyrning.

6.5.1 Problemen i riktlinjearbetet - normeringsproblem

vi observerat i riktlinjearbetet saknar motsvarig- De svårigheter hos KOV eller i vilka KO fört talan het i de ärenden som avgörs 3 § MFL. Som vi tidigare konstaterat (avsnitt 6.3.2) i MD enligt i alla rörande tillämpningen av har MD varit enhällig avgöranden inte mött alltför stora svårigheter när det 3 § och KOV/K0 har att 3 § vid handläggning av enskilda ärenden. gällt tillämpa Denna skillnad mellan å ena sidan riktlinjearbetet och å andra sidan i de enskilda fallen kräver en förklaring. ingripandena

Bedömningen av enskilda ärenden om information i MD och hos KOV/K0 knyter sig till en viss näringsidkares marknadsföringsåtgärd av en viss vara inom en avgränsad och överblickbar distributionsfunktion. Eventuella konflikter mellan konsumenters och säljares intressen kan normalt avvägas mot varandra på ett tämligen konkret sätt. I de allra flesta fall och i kontrast till vad som är förhållandet i riktlinjearbetet går bedömningen primärt ut på att ge en anvisning om hur en konkret konflikt skall lösas, inte att bilda en norm som skall vara allmängiltig för alla näringsidkare i en viss bransch. Däremot blir naturligtvis bedömningen i MD ofta normgivande såvitt gäller den aktuella begränsade typsituationen. I riktlinjeärenden, däremot, förs disi kussionerna med näringslivsorganisationer vilka har att ta andra hänsyn än den enskilde näringsidkaren. De måste noggrant beakta vilka åtaganden de kan göra för alla näringsidkare som de representerar. Deras överväganden sker på en annan nivå och deras be-

l

dömningar är ofta mera principiellt präglade och policybetonade. Till bilden hör också att ärenden som förs till MD måste avgöras; MD kan inte avstå från att fatta beslut. Enskilda ärenden som förs till KOV/K0 måste också avgöras. I båda fallen finns en auktoritativ instans som fattar beslut. I riktlinjearbetet däremot föreligger en förhandlingssituation med två i stort likvärdiga parter. Kan man inte nå överenskommelse beslutar inte nå-

Information

gondera parten vad som skall gälla. Kravens berättigande, behovet av ökad bevisning etc. blir föremål för resurskrävande diskussioner.

Erfarenheten hittills är således att normarbetet på informationsområdet varit betydligt mer komplicerat och tidskrävande än handläggningen av de enskilda ärendena. När riktlinjesystemet planerades var emellertid tanken att riktlinjerna inom en relativt kort tid skulle täcka en betydande del av marknaden. Verkligheten har hittills kommit att te sig annorlunda. Handläggningen av informationsfrågor har haft formen av ett samspel mellan omfattande handläggning av enskilda ärenden, huvudsakligen hos KOV, ochvfiktlinjeförhandlingar som baserats på s.k. problemuppfångning hos verket genom handläggningen av de enskilda ärendena. Härigenom har 3 § MFL efter hand fyllts med ett konkret norminnehåll.

6.5.2 Svårigheterna att utforma generella regler

När vi analyserat framtagningen av informationsriktlinjerna har vi funnit bl.a. följande problem och svårigheter:

- att skaffa Svårigheter kunskap om konsumenternas viktiga informationsproblem på marknaden.

— Svårigheter att ange vilket innehåll informationen till konsumenterna skall ha.

- Svårigheter att i generella regler ange hur informationen skall kommuniceras till konsumenterna.

Vi tar i detta avsnitt upp dessa frågor var för sig.

§!êEi9Ö§§§E_âEE_§Eêffê-E!D§EêE_9@_iEf9E@êEi9U§B!9§1§@§D

Våra erfarenheter från kommittêarbetet har bekräftat den allmänna uppfattningen att kunskapen om konsumenternas informationsproblem på marknaden är otillräcklig. Det är svårt att finna en objektiv grund för att avgöra vilka de viktigaste är. problemen I många fall behövs betydande utredningar för att belysa hur om-

176 Information

fattande och allvarligt ett informationsproblem egentligen är och problemets orsaker. Olika bedömare med olika värderingar och perspektiv kan ha olika uppfattningar om detta. Härtill kommer att konsumenternas kunskapsmässiga och ekonomiska förutsättningar m.m. varierar i hög grad såväl generellt som vad den enskilda situationen/produkten beträffar. Det är svårt att skapa en entydig problembild. Varken lagtexten i 3 § MFL- som ju endast allmänt talar om konsumentsynpunkt - eller motiven ger någon större vägledning när det gäller att i praktiken bestämma metoder och tillvägagångssätt för att dokumentera föreliggande informationsproblem. Det är vår uppfattning att svårigheten att rätt bedöma konsumenternas informationsproblem och metodproblemen när det gällt att dokumentera informationsbehoven är en av förklaringarna till att det varit trögt att få fram riktlinjeregler på informationsomrâdet.

Vi noterar i detta sammanhang att det i ett antal riktlinjeförhandlingar efterlysts dokumentation om informationsproblemets art och omfång vilket, åtminstone i några fall, lett till ganska i omfattande utredningar. Vi gör också den bedömningen att en del av de meningsmotsättningar som förekommit vid riktlinjeförhandlingar kan förklaras av att parterna, troligen mer eller mindre omedvetet, haft olika föreställningar om konsumenternas erfarenheter och kunskaper och därmed om vad som kan uppfattas som deras problem på marknaden.

Infermêtieneaâ_innehê11_9eb_9mfên9

Det har varit svårt att finna en för alla berörda parter godtagbar grund för att precisera vilken information som skall ges kon- , sumenterna. Kriteriet särskild från 5 betydelse konsumentsynpunkt i 3 § MFL ger i praktiken ringa eller ingen vägledning. Enligt Å ordalagen innebär detta ett ganska strängt krav på behov, nytta eller efterfrågan av information. I motiven till bestämmelsen Å sägs däremot att informationsskyldighet är för handen så snart ett inte helt obetydligt behov föreligger och inte bara i sådana fall som är särskilt allvarliga. Motiven ger alltså utrymme för krav på tämligen omfattande informationsinsatser från näringsidkaren.

Information 177

Någon säker grund finns sällan för att avgöra vilken information som är särskilt viktig för konsumenter i allmänhet på ett visst varu- eller tjänsteområde. Härtill kommer att olika konsumentkategorier har olika informationsbehov. KOV synes hittills ha tolkat kriteriet särskild betydelse ganska restriktivt. Erfarenheterna från riktlinjeförhandlingarna har även visat att parterna i regel kunnat enas om vilken information som bör prioriteras i det enskilda fallet (vilket inte behöver innebära att prioriteringen alltid är riktig från konsumentsynpunkt). När delade meningar förelegat har de i regel kunnat sammanjämkas.

Vad gäller informationens omfång måste beaktas att konsumenterna har begränsad möjlighet att ta till sig och hantera information. I riktlinjeförhandlingar under senare år har detta förhållande beaktats. Man synes numera inom KOV vara medveten om att det inte är meningsfyllt att i riktlinjer föreskriva information av den omfattning som 3 § MFL synes göra möjligt. Riskerna för informationsövergödning i annonser och annan konsumentinformation uppmärksammades mycket litet eller inte alls vare sig av reklamutredningen i Reklam V eller i prop. 1975/76:34. Detta är förklar-

ligt. Man var helt inriktad på att söka finna vägar att söka\

tillgodose vitala konsumentbehov av information. Det var först i rapporten Konsumentverkets riktlinjer. Problem kring urval och överföring av information som konsumenternas begränsade möjligheter och konsekvenserna av detta för den produktanknutna kommersiella informationens vidkommande diskuterades. I rapporten pekas på riskerna att konsumenterna, om de utsätts för mer information än de förmår tillgodogöra sig, avskärmar också från sig sådan information som de, objektivt sett, behöver för att kunna träffa ett rationellt grundat val.

Qyerfärinsen_§2_inferoêsieuêinnebållet

Om sålunda frågor som gäller urval, innehåll och omfång av information som reglerats genom riktlinjer visat sig i stort sett möjliga att lösa på ett godtagbart sätt från har konsumentsynpunkt, vi kunnat konstatera att frågan om hur den angivna tilläggsinformationen skall kommuniceras till konsumenter till gett upphov

Information

âsiktsbrytningar. Vi v111 1 detta sammanhang påpeka att vi i det föijande betecknar den kommersieiia information som en näringsidkare som medan

spontant väiáer 9§E_§i§1!!ê1éê_iOfQE@êEi9E§E

den ytteriigare kommersieiia information som påbjudits genom rikt1injereg1er benämns e11er, 1b1and, riktför§1agg_infgrmqtjgn iinjeinformation. Vi v111 också - t111 viss sk111nad mot vad man ofta förestäilt sig i debatten - framhå11a att någon inneboende motsättning inte föreiigger me11an de två begreppen. Näringsidkaren kan ofta sjäiv finna det 1ämp1igt att i sin sjäivvaida information infoga före1agd information. Erfarenheten visar också att näringsidkare spontant i sin marknadsföring 1ämnat sådan information som sedermera kommit att föreiäggas i riktiinjer.

Det är siående att samstämmighet i aiimänhet kunnat uppnås om hur informationen ska11 ges på sä1jstä11et. Vi v111 peka på två skäi t111 detta. För det första tycks spänningen me11an den sjäivvalda informationen och den föreiagda informationen ofta vara mindre på säijstäiiet, i synnerhet när det gä11er information som ska11 anbringas på varorna (märkning). Denna innehå11er av tradition i regel åtskiliig information som har påbjudits av myndighet 1agst1ftn1ng (t.ex. om 11vsmede1) e11er en1igt spec1e11 som e1jest har särskiid betyde1se från konsumentsynpunkt. Riktiinjeinformationen uppfattas b1.a. därför inte som störande för den sjäivvaida informationen, utan snarare som en förstärkning av denna. För det andra kan ofta utrymme beredas för rikt1injeinformation utan större kostnad; så t.ex. kan faktarutor och 11knande anbringas på förpackningar e11er tas in i etiketter.

Erfarenheten visar däremot att det förekommit spänningar och intressekonfiikter när det gä11er riktiinjeinformation utanför sä1jstä11et. Orsakerna ti11 detta förhåiiande är fiera och är delvis svåra att få ett grepp om. Vi V111 här särskiit peka på några en11gt vår bedömning viktiga orsaker.

När 3 § MFL trädde i kraft och förhandiingar började me11an KOV och företrädare för näringsiivet om riktiinjeregier beträffande information utanför säijstäiiet kom en11gt samstämmiga uppgifter de kommuniceringstekniska probiemen som en överraskning för båda ; V parter. Vi har också kunnat konstatera att dessa probiem uppmärk-

Information i 179

sammades mycket litet i förarbetena. Diskussionerna i reklamut- redningen så som de redovisas i betänkandet Reklam V - fördes i allmänna termer. Några försök att hur om inforbelysa regler mationsskyldighet i praktiken skulle komma att påverka näringsidkarnas marknadsföring, i synnerhet reklam av olika utanslag för säljstället, förekom inte.

Det har hävdats att det inte var förrän KOV började förhandla med näringsidkare och deras organisationer om riktlinjer som man inom näringslivet på allvar började bli medveten om vad lagstiftarens intentioner kunde leda till. Man ställdes inför uppgiften att medverka i utarbetandet av tämligen generella regler om vad informationen utanför säljstället skulle innehålla, vilka reklammedel (media) som skulle väljas och hur informationen skulle utformas. Först då - har det vidare hävdats - fick man klart för sig att det var fråga om vissa begränsningar avden fritidigare heten att reklamens innehåll gestalta och utformning. Dessa upplevdes kreativitetshämmande. Dessutom ansåg man sig ha anledning betvivla att en, som man menat, stereotypt genomförd informationsskyldighet var meningsfull från kommuniceringssynpunkt och befarade att en sådan skulle leda till onödigt resursspill. Också KOV:s handläggare ställdes inför svårigheter när det gällde att hantera problemen kring av informationsriktlinframtagning jer. Bl.a. saknade många av dem erforderliga kunskaper och erfarenheter i informationstekniska frågor. Mot den här tecknade bakgrunden är det inte att förvåna sig över att riktlinjearbetet på informationsområdet mötte svårigheter.

Även andra kom i dagen när lagstiftarens intentioner om problem information utanför säljstället skulle förverkligas.

Den kommersiella informationen utanför säljstället - t.ex. annonser i dagspressen, biografreklam och affischer - har många gån9eP som främsta att fånga uppmärksamhet. För detta används såsyfte dana medel som slagkraftiga illustrationer och rubriker. Utrymmet för information i sakfrågor anses därmed vara mindre. Vidare har det sagts att en utifrån förelagd information lätt kan komma att störa utformningen i estetiskt avseende och försämra kommuniceringseffekten. har därför av många ansetts förklar-

Det

ligt att näringsidkarna reagerar negativt.

180 bvbnnaäon

De kanske allra mest kontroversiella frågorna vid riktlinjeförhandlingarna mellan KOV och näringslivet om riktlinjer och deras innehåll har varit om näringsidkarna bör åläggas att lämna den förelagda informationen i samtliga enheter av ett visst medium, t.ex. i samtliga annonser som används under en kampanj, s.k. mediebindning. När riktlinjearbetet började var ståndpunkterna följande. KOV hävdade att det i princip var nödvändigt bl.a. av övervakningsskäl, med en mediebindning. Från näringslivets sida - saken drevs där främst på organisationsplanet - hävdades att det från informationssynpunkter och med hänsyn till kostnaderna var felaktigt och orimligt att uppställa så långtgående krav. Genom den omnämnda KOV-rapporten - vilken utarbetades gemensamt av företrädare för verket och för näringslivet - konkretiserades problemen och en mera nyanserad syn på dessa kom fram. Vår bedömning är att rapporten bidragit till att de tidigare starka motsättningarna på senaretid kunnat överbryggas i de fall då frågorna ställts på sin spets.

Det mest svårlösta problemet synes ha varit den disharmoni som lätt uppstår mellan förelagd information och den självvalda informationen när den förra avhandlar något helt annat ämne än den senare. Artskillnaden och motsatsförhållandet mellan de båda meddelandena anses försvåra kommunikationen. Det har gjorts gällande att effekten t.o.m. kan bli att konsumenterna inte tar till sig vare sig den förelagda eller den av näringsidkaren självvalda informationen.

Ett annat problem har varit att de krav som kan ställas i riktlinjeregler varierar med hänsyn till vilka reklammedel - annonser, broschyrer, affischer, film etc. - som vederbörande näringsidkare väljer att använda. Information som ges t.ex. högsta prioritet i en bruksanvisning kan mycket väl få lägre prioritet i en annons. Olika media har olika förmåga att bära information. Vissa reklammedel har mycket korta lästider, t.ex. affischering. Om informationen där blir alltför omfångsrik kan den helt förfela sin verkan. Läsaren-konsumenten avskärmar sig eller blir förvirrad. Andra reklammedel läses på annat sätt. En broschyr eller en katalog kan t.ex. i regel bära en större informations-

Information 181

mängd. Vad här sägs gäller naturligtvis informationskapaciteten

generellt oavsett informationens värde i det särskilda fallet från konsumentsynpunkt.

En_rê§E§1i9-E9@21iäê§i9n

Vi vill också peka på att enligt 3 § andra stycket MFL förutsättningarna att ålägga en näringsidkare att lämna information är olika för olika media. Möjligheten att pålägga en näringsidkare skyldighet att lämna information genom märkning på varan eller i annan form på säljstället är i princip oinskränkt (absolut). När det gäller information i annonser och andra framställningar är däremot möjligheten begränsad till sådana reklamåtgärder som näringsidkaren själv väljer att använda i sin marknadsföring (rela-

tiv). Detta innebär att beträffande annonser, affischer, film och

andra reklammedel som används utanför säljstället, varje näringsidkare själv bestämmer de totala kostnadsramarna, vilka konsumenter som man skall rikta sig till samt vilka media som skall användas. Näringsidkaren kan också helt avstå från att använda sådan media. I fråga om information på säljstället med hjälp av förpackningar, skyltar och liknande kan det däremot obetingat krävas att informationen lämnas - beslut av MD. ytterst genom ett

.Detta innebär att näringsidkarna har en starkare förhandlingsposition vid riktlinjeöverläggningar rörande information utanför säljstället än vid sådana om information på säljstället. Det har från näringslivets sida varit förhållandevis lätt att peka på möjliga nackdelar med en påbjuden relativ informationsskyldighet. Vilken betydelse detta haft i praktiken är vanskligt att avgöra. Vår bedömning är dock att förhandlingsklimatet påverkats. En ytterligare omständighet som troligen verkat i samma riktning är att bevisbördan vid tillämpning av 3 § MFL inte är omvänd som i 2 § utan ligger på KOV vid förhandlingar och på K0 i ärenden hos MD.

Sammanfattningsvis vill vi understryka att KOV och näringslivet ställts inför avsevärda metodproblem och andra oförutsedda svårigheter vid riktlinjeframtagningen. I synnerhet har detta varit

182 Information

fallet beträffande regler rörande information utanför säljstället. Flertalet av dessa problem och svårigheter av generell natur synes dock numera ha fått en lösning.

6.5.3 Styrmedelsalternativ

Som framgått av avsnitt 6.3 och även belyses i bil. 6:2 utgör riktlinjer ett av flera styrmedelsalternativ på marknadsföringsområdet.Från näringslivssidan har ibland gjorts gällande att KOV, särskilt under de första åren efter MFL:s ikraftträdande, alltför ensidigt varit inriktat på att främja de uppställda konsumentpolitiska målen med hjälp av riktlinjer. Man har menat att det i vissa fall - t.ex. när det gällt barnsängars säkerhet skulle varit mera ändamålsenligt med brett upplagda informationskampanjer. I en del sannmnhang har det hävdats, bl.a. på näringslivshåll, att man i större utsträckning än som skett borde ha drivit enskilda ärenden till MD för att på detta sätt få fram erforderlig vägledning. Å andra sidan kan vi konstatera att det 1 också förekommit att man från näringslivsorganisationers sida verkat för att redan påbörjade rättegångar i MD skulle avbrytas för upptagande av riktlinjeförhandlingar.

Enligt vår mening kan det - nu i efterhand - sägas att man under de första årens riktlinjearbete inom KOV överskattade möjligheterna och underskattade svårigheterna att ta fram riktlinjer på informationsområdet. Vi har emellertid också noterat att verket, allteftersom erfarenheter vunnits, anpassat målen för riktlinjeverksamheten till vad som varit rimligt och realistiskt.

Vad gäller alternativa styrmedel till riktlinjer och då framför allt brett upplagda informationskampanjer, vill vi här bara an- å märka att sådana ofta tar betydande ekonomiska resurser i anspråk. I de ärenden där informationskampanjer diskuterats som alternativ till riktlinjer har resurserna inte funnits och hade, såvitt kan bedömas, inte heller kunnat skaffas fram.

Information

6.5.4 Ändrade ekonomiska förhållanden och värderingar

MFL har sina rötter i en tid av ekonomisk tillväxt. Det har sagts. att man inom näringslivet då ansåg sig ha råd att vara i generös sina åtaganden. Man ställde utan större reservationer upp på olika krav från samhället, så också på informationskrav 3 § enligt MFL. I denna tillväxtmarknad fann man det inte att nödvändigt närmare överväga konsekvenser och problem som kunde uppkomma. Vid slutet av 70-talet blev det ekonomiska klimatet allt kärvare i landet. Efter hand stod det klart att det var om en allfråga varlig och djupgående ekonomisk kris med stagnerande och vikande marknader. Kampen för att överleva blev hård för många företag. Detta kan vara en förklaringsgrund till att näringsidkarna och deras organisationer till följd av det ändrade ekonomiska klimatet tvekar inför ytterligare åtaganden och är känsliga för åtgärder som de befarar kan försämra deras redan försvagade säljförutsättningar.

Parallellt med det ändrade ekonomiska klimatet och troligen under påverkan av detta började man i slutet av 70-talet på skilda håll i samhället - såväl inom den offentliga som inom den privata sektorn - samhällseffektiviteten ifrågasätta av offentliga regleringar. Det uppstod en växande kritik mot nya regleringar. Man började i den allmänna debatten tala om svag måluppfyllelse, om kostnader som inte svarar mot nyttan och om negativa sidoeffekter. Vi bedömer att denna attitydförändring har bidragit till att försvåra riktlinjearbetet. Detta gäller i synnerhet på informationsområdet, där ju även i övrigt värdemotsättningarna och intressekonflikterna varit mest påtagliga.

6.5.5 Statsmakternas omprövning av ambitionsnivån för informationsriktlinjer

Vår utvärdering av KOV:s riktlinjeverksamhet på informationsområdet har bekräftat att denna mött svårigheter som inte förutsågs vid tillkomsten av den nuvarande ordningen - med en generalklausul och mandat för KOV att efter förhandlingar med näringslivet utfärda riktlinjer. I föregående avsnitt har vi pekat på en del av de problem som uppkommit i riktlinjearbetet

184 SOU 1983140

Information

och som medfört att detta inte fått den omfattning som statsmakterna föreställde sig då 3 § MFL antogs.

Svårigheterna att i praktiken fullfölja lagstiftarens intentioner

har lett till en gradvis förskjutning av ambitionerna inom KOV när det gällt att ta fram riktlinjeregler om information utanför säljstället. Som vi redovisat i avsnitt 2.2.1 ledde också den särskilda översyn av KOV:s verksamhet, som gjordes av en särskild utredningsgrupp inom det dåvarande handelsdepartementet, till en rekommendation att ambitionsnivån för KOV:s uppdrag att utfärda riktlinjer avseende information utanför säljstället skulle sänkas. Denna rekommendation har sedermera resulterat i beslut av statsmakterna och återspeglas även i KOV:s senaste anslagsframställning (se AF 1983/84 s. 9).

Situationen är alltså f.n. den att statsmakterna av resursskäl inte anser det möjligt att låta KOV ta fram något nämnvärt antal nya riktlinjer innehållande regler om information utanför säljstället. Om och i vad mån statsmakterna kan komma att ompröva sitt ställningstagande är en öppen fråga (jfr föredragandens uttalande i prop. 1981/82:100 bil. 14 s. 62).

6.6 Sammanfattning och slutsatser

Många konsumentproblem beror på att konsumenterna har bristfälliga kunskaper, vilket i sin tur har sin grund i bl.a. avsaknaden av information. Det finns därför all anledning att betrakta tillkomsten av 3 § MFL som ett viktigt framsteg i konsumentpolitiken. Paragrafen är ett konkret uttryck för det allmännas ambition att förbättra informationen.

Vår utvärdering visar att 3 § MFL i stort motsvarat förväntningarna såvitt gäller funktionen att tjäna som utgångspunkt för MD:s rättsbildning och KOV/K0:s handläggning av enskilda ärenden.

Svårigheter har däremot förelegat att ge paragrafen ett innehåll i generella termer genom riktlinjer. Riktlinjerna - särskilt för informationslämnande i annonser o.d. - har inte fått den omfattning som ursprungligen var tänkt. Vi kan dock konstatera att,

Information

trots svårigheterna, riktlinjer utfärdats på flera viktiga områden, t.ex. för prisinformation, sällskapsresor, textilier, alkohol- och tobaksvaror, konsumentkrediter och konsumentförsäkringar. Vår bedömning är att riktlinjerna haft positiva effekter. De stora företagen hävdar visserligen i vår undersökning att de redan före riktlinjernas tillkomst uppfyllde kraven. Vi har emellertid skäl förmoda att informationsutbudet tack vare riktlinjerna över lag blivit jämnare fördelat, mera sakligt och presenterat på ett mera lättillgängligt sätt.

Framtagningen av riktlinjer på informationsområdet har ej sällan mött svårigheter på det praktiska planet. Detta har varit påtagligt i fråga om riktlinjer för information utanför säljstället. Även om näringsidkarna i princip stöder tanken att konsumenterna skall ha fullständig information för att kunna fatta väl avvägda beslut, har besvärande intressemotsättningarförekommt. Deninformation som KOV föreskrivit eller önskat föreskriva i riktlinjer har av näringsidkare befarats motverka den egna, självvalda informationen och, i vissa fall, leda till att såväl denna som den förelagda riktlinjeinformationen får liten genomslagskraft.

Framtagningen av regler för informationslämnande utanför säljstället har medfört problem också därför att det visat sig vara svårt att entydigt precisera var och hur riktlinjeinformationen skall ges. Vi har konstaterat att den situation som skall regleras Er komplex.

Vår uppfattning är att det finns eftersatta informationsbehov på marknaden och att riktlinjer i många fall utgör ett ändamålsenligt styrmedel bland flera. I våra överväganden och förslag (kap. 9 och 10) tar vi upp frågan om vad som i framtiden bör beaktas vid KOV:s arbete med att ta fram och tillämpa regler för informationslämnande. Vi överväger även om andra styrmedel kan tillskapas för att förbättra informationen till konsumenterna.

7 PRODUKTSÃKERHET

Inom konsumentpo1itiken framstår åtgärder som syftar ti11 att skydda konsumenterna ti11 1iv och hä1sa som den kanske mest ange1ägna uppgiften. Många viktiga varor omfattas av speciaiiagstiftning t.ex. 1ivsmede1 och läkemedei. I detta kapite1 redogör vi för styrmedien i produktsäkerhetsarbetet inom det område som vi utreder, hur medien ti11ämpas, samt vi1ka frågor som vi på grundva1 av denna genomgång anser att det finns skäl att överväga ytter1igare.

7.1 Lagstiftningen om produktsäkerhet

4 § MFL ger, som framgår av avsnitt 2.3.1, möjiighet att förbjuda fortsatt försä1jning e11er uthyrning av varor som på grund av sina egenskaper är far1iga för person e11er egendom e11er som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakiiga ändamåi. Detta är den regei i MFL som är särskiit inriktad på produktsäkerhet och som Iigger tfl1 grund för redogöreisen i detta kapite1. Aven övriga generaiklausu- 1er i MFL kan dock tiilämpas i produktsäkerhetsarbetet. Med stöd av 3 § kan MD åiägga näringsidkare att iämna sådan information att säkerhetsrisker kan undvikas vid användning av varor, tjänster och andra nyttigheter. Med ti11ämpning av 2 § kan MD förbjuda information som är oriktig från säkerhetssynpunkt. I fa11 som ej är av större vikt kan K0 utfärda före1ägganden eniigt samma bestämmeisen

Genera1k1ausu1erna 1igger också ti11 grund för KOV:s riktiinjeverksamhet och ärendehandiäggning.

Generaikiausuierna kan i princip tiiiämpas över hela konsumentområdet. När det gäiier produktsäkerhet får dock kiausuierna närmast betraktas som komplement ti11 näringsrättslig speciaiiagstiftning med regier om produktsäkerhet för konsumentvaror, t.ex. 1ivs-

188 Produktsäkerhet

medelslagen (1971:511), lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor samt läkemedelsförordningen (1962:701). I den mån speciär tillämplig handläggs produktsäkerhetsfrågor enallagstiftningen ligt denna.

Inom civilrätten finns regler om ersättning för skador p.g.a. bristande produktsäkerhet och om de avtalsmässiga konsekvenserna av att farliga eller otjänliga varor säljs till konsumenterna. De civilrättsliga reglerna finns i lagstiftning, t.ex. konsumentköplagen (1973:877) och skadeståndslagen (1972:207) men har också utbildats genom rättspraxis.

Som nämnts i avsnitt 2.1 har nyligen en utredning om återkallelse av farliga varor tillsatts.

Inledningsvis nämndes att samtliga generalklausuler i MFL kan tüllämpas för att åstadkomma produktsäkerhet. Vilken generalklausul som skall tillämpas beror på vilka skadebringande orsaker det gäller att ingripa emot. Det är vanligt att skilja mellan konstruktionsfel, fabrikationsfel och instruktionsfel. (Jfr SOU 1979:79 s. 28,Bernitz, Svensk Marknadsrätt, provisorisk upplaga 1979 s.103 ff., Dufwa, Produktansvar, 1975 s. 24 f. och Hellner, Skadeståndsrätt, 1973 s. 214 ff.) Konstruktionsfel beror på produktens ursprungliga utformning eller sammansättning och föreligger därför i regel i alla de produkter av samma slag som härrör från samma tillverkare. Fabrikationsfel orsakas av något missöde i tillverkningsprocessen, varför det ofta kan föreligga bara i något eller några enstaka exemplar i en serie produkter. Instruktionsfel består i felaktiga, ofullständiga eller uteblivna anvisningar och varningar om hur en i och för sig fullgod produkt skall användas.

Man talar dessutom om utvecklingsskador (utvecklingsfel) och systemskador (systemfel). Utvecklingsfel kan ses som en särskild typ av konstruktionsfel. De utmärks av att risken för skada på teknikens och vetenskapens ståndpunkt vid tillverkningstillfället inte kunde förutses ens av den främsta expertisen. Vid systemskador slutligen är det fråga om kända egenskaper hos produkten som man vet kan vålla skador men där produkten ändå accepteras av tillverkare och samhälle. Risken för skada är alltså - i motsats till vad som gäller vid utvecklingsfel - inte oväntad.

Produktsäkerhet 189

Syftet med 4 § MFL är att förhindra att varor med konstruktionsfel süuhålls eller ut till konsumenterna hyrs från produkttjänlighet (otjänliga varor) bortses här. Detta redan framgår av lagtexten vara som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom - men understryks av följande uttalande i prop. 1975/76:34 s. 128: Skaderisken skall alltså knyta sig till själva varans konstruktion eller utformning. (Jfr Bernitz a.a. s. 104 f.)

Med tillämpning av 3 § MFL går det att komma till rätta med instruktionsfel i form av ofullständiga eller uteblivna anvisningar. Av förarbetena till MFL framgår att förbud enligt 4 § MFL inte bör meddelas där åtgärder avseende produktinformationen är tillräckliga (prop. 1975/76:34 s. 101). Genom information enligt 3 § MFL är det i många fall möjligt att åstadkomma så tydliga anvisningar och varningar att konsumenten kan förväntas hantera varan utan att bli skadad.

Instruktionsfel kan föreligga också i form av felaktiga anvisningar. Sådana kan angripas med stöd av 2 § MFL.

Varor med systemfel omfattas i princip inte av 4 § MFL. Detta framgår av prop. 1975/76:34 s. 102, där det sägs att förbud inte kan komma i fråga för produkter, som samhället kan anses ha godtagit. I MD:s praxis finns dock talrika exempel på att systemskador som kan bero på marknadsföring av tobak och alkohol kan angripas enligt 2 § MFL.

Också fabrikationsfel ligger i princip utanför tillämpningsområdet för MFL. Sådana fel, som typiskt sett inte är generella utan finns hos enstaka exemplar av en vara angrips i stället genom civilrättsliga regler (f.n. köplagen, konsumentköplagen, skadeståndslagen och rättspraxis angående produktansvar, se Bernitz a.a. s. 105).

En viktig uppgift i KOV:s produktsäkerhetsarbete är att med hänsyn till en varas användningsområde, användningsfrekvens och troliga användare bedöma de risker för konsumenterna, som kan kopplas samman med varan. Det kan t.ex. gälla mekaniska risker, brandrisker, kvävningsrisker, elektriska risker och kemiska risker. Denna riskbedömning måste göras oavsett vilket styrmedel som skall användas.

190 Produktsäkerhet

En nödvändig förutsättning för en rati0ne11 riskbedömning är en säker och aktue11 om de produktreiaterade o1yckor som inkunskap träffar i samhä11et. Vi kan här konstatera att KOV inte förfogar över något särski1t ans1ag för skaderapportering beträffandecmyckor av detta s1ag som inträffar i hemmet och på fritiden, de sektorer som KOV i främsta rummet har att bevaka. Vi återkommer ti11 detta i kap. 11.

7.1.1 Ti11ämpningsområdet för 4 § MFL

4 § MFL är utformad som en hand1ingsrege1 för MD och för K0. Eftersom det inte finns några andra regler särski1t för KOV:s produktsäkerhetsarbete b1ir vad som i det föijande sägs om tiilämpningsområdet för 4 § grund1äggande även för KOV:s rikt1injeverksamhet och ärendehandläggning.

Förbud 4 § MFL kan meddelas endast beträffande varor. Även en1igt begagnade produkter omfattas av Iagstiftningen (prop. 1975/76:34 s. 100). Varor som förbjuds ska11 på grund av sina egenskaper medföra särski1d risk för skada e11er egendom. Riskerna och på person de befarade skadeverkningarna ska11 vara av viss betydenhet (prop. s. 101). Skaderisken ska11 som vi förut anmärkt knyta sig ti11 sjä1va varans konstruktion e11er utformning. Risken ska11 vara så betydande att ett förbud inte uppenbart är ett a11tför Iångtgåen-

Q mgmpp(mwo a Q8L

Omvänd bevisbörda ska11, i motsats ti11 när en fråga gä11er 2 § MFL, inte vid bedömning en1igt 4 § MFL. Huvudrege1n är ti11ämpas därför att K0 har bevisbördan i MD. I åtski11iga fa11 torde det med hänsyn ti11 varans beskaffenhet utan mera ingående utredningar stå klart att varan medför sådan skaderisk som avses i 4 § MFL. I andra fa11 kan stäilningstagandet grundas på provningar, rapporter om skadefa11 e11er annan utredning (prop. s. 128).

tar sikte på privatpersoners förvärv för enskiit Lagst1ftn1ngen bruk och omfattar inte situationer där förvärvarna är företag, institutioner o.d. (prop. s. 99 och 128). Förbud kan därför bara avse saTuhå11ande direkt ti11 konsument. Försä1jning av konsumentvaror från tiilverkare e11er importör ti11 deta1jhand1are går in-

Produktsäkerhet 191

te att förhindra eniigt 4 § MFL. Därför går försä1jning av farliga varor ti11 t.ex. daghem och fritidshem samt iotteriverksamhet inte att förhindra eniigt 4 §.

Förbud eniigt 4 § MFL är - Iiksom besiut enligt de två andra generaikiausuierna i MFL - formeiit sett bindande enbart för den näringsidkare som är svarande i MD. Lagstiftningen bygger dock på förutsättningen att övriga näringsidkare i samma distributionsied föijer MD:s beslut. Förbud innebär endast att förfarandet inte får upprepas. Något ingripande mot näringsidkare på grund av saiuhåilande som skett före förbudet kan inte ske med stöd av MFL.

Förbud kan också avse varor som är uppenbart otjäniiga för sitt huvudsakiiga ändamål. Sådant förbud ska11 endast riktas mot funktionsodugiiga varor, inte mot iågkvaiitetsvaror e11er utrangeringsvaror eller andra varor så iänge de i a11a fa11 förmår fyiia någon funktion för konsumenterna. Varans huvudsakiiga ändamåi utgör den eiier de former av användning e11er förbrukning av varan som framstår som norma1 e11er i varje faii nära ti11 hands iiggande för ifrågavarande typ av vara (prop. 1975/76:34 s. 128). En produkts energiförbrukning kan inte iigga ti11 grund för tjäniighetsbedömningen (prop. s. 102).

Förbud kan vidare riktas mot fortsatt uthyrning av fariiga e11er otjäniiga varor.

Såsom vi framhåiiit i kap. 4 beträffande förhåiiandet me11an 4 § MFL och riktiinjerna är utfärdandet av riktiinjer inte regierat i MFL utan i stäiiet i KOV:s instruktion. Denna har en mera a11män lydeise än 4 § MFL. KOV kan därför stäiia mera omfattande krav vid riktiinjeförhandiingar än när K0 för taian i MD. Detta innebär b1.a. att KOV inte behöver iaktta någon särskiid bevisbörderegei i riktlinjer. Rikt1injer kan förutom varor även avse tjänster och andra nyttigheter. Riktiinjer kan också avse andra näringsidkare än dem som säijer direkt ti11 konsumenter.

192 Produktsäkerhet

7.2 KOV:s riktlinjer

Av kap. 4 framgår att KOV enligt sin instruktion kan utfärda riktlinjer avseende produktutformning och att flera av riktlinjerna under rubriker som Säkerhet och Säkerhet och funktion innehåller regler med säkerhetsbestämmelser. Sådana riktlinjer har utfärdats avseende rullbräden (KOVFS 1977:3), rid- och skidhjälmar (KOVFS 1977:7), naturmedel (KOVFS 1977:8), gasvarnare (KOVFS 1978:1), vissa reflexer (KOVFS 1978:2), brandvarnare för bostäder (KOVFS 1978:3), flytutrustning för fritidsbruk (KOVFS 1978:7), vissa lim (KOVFS 1978:8 ersatt av KOVFS 1982:3), textila golvbeläggningar (KOVFS 1979:2), sugnappar (KOVFS 1979:10), utlösningsbindningar (KOVFS 1979:12), småbarnssängar (KOVFS 1980:3), våningssängar (KOVFS 1980:4), höga barnstolar (KOVFS 1980:5), ytmaterial i bostäder (brandrisker, KOVFS 1981:6) och leksakers säkerhet (mekaniska och fysikaliska egenskaper, KOVFS 1982:5).

I detta avsnitt behandlasfrämst innehållet i riktlinjerna. Fram- ; tagningen av riktlinjerna har vi belyst i kap. 3. Därav framgår att det inte varit några särskilda problem i samband med framtagningen av produktsäkerhetsriktlinjerna. Tvärtom synes det ha varit lättare att nå resultat här än på informationsområdet. Till exempel skulle riktlinjerna KOVFS 1980:3-5 enligt KOV:s ursprungliga planer ha omfattat både säkerhets- och informationsregler. I förhandlingarna kom man överens i produktsäkerhetsfrågorna medan man inte kunde finna en gemensam lösning vad gällde informationsdelen av riktlinjerna. Särskilda informationsregler för möbler avses bli utfärdade senare (se avsnitt 3.4.3).

Liksom 4 § MFL tar de ovan nämnda riktlinjerna sikte endast på 1 l varor. I avsnitt 4.2 har vi redan konstaterat att riktlinjernas subjektskrets - i motsats till 4 § MFL - förutom detaljhandlare omfattar tillverkare, importörer m.fl. näringsidkare i s.k. bakre led.

Trots att riktlinjerna inte är formellt bindande innehåller de, som vi också nämnt i avsnitt 4.2, regler med långtgående krav på varors konstruktion. Dessa regler kan ses mot följande bakgrund.

Produktsäkerhet 193

Eniigt förarbetena tiil MFL behövdes riktiinjer för tiiiämpningen av 4 § MFL (prop. 1976/76:34 s. 128) men där sades inget om hur dessa regier sku11e se ut. De riktiinjer som KOV hade pubiicerat före sammansiagningen med K0 innehöii säkerhetskrav avseende b1.a. ieksaker, barncykiar, barngrindar och fiytvästar. Både varudekiarationsutredningens betänkande SOU 1973:20 och KOV:s rapport 1974:12 innehöii försiag om att föreskrifter med grundkrav skuiie kunna utfärdas för varor som vid feiaktig konstruktion kunde vara fariiga. Enligt KOV:s rapport (s. 45) avsågs med grundkrav detaijföreskrifter om innehåii eiier beskaffenhet (egenskaper) som en vara sku11e uppfyiia för att få saiuföras.

I prop. 1975/76:34 (s. 105 f.) ansåg emeiiertid föredragande departementschef att en iagstiftning som förutsätter detaijerade föreskrifter för att åtgärder ska11 kunna vidtas försvårar snabba ingrepp. Detta skuiie bii av särskiid betydeise i de faii då det fanns behov av att stoppa marknadsföringen av specieiit fariiga produkter. Situationen avvek här eniigt föredraganden markant från produktkontroiien eniigt exempeivis iagen om häiso- och miljöfariiga varor, som är inriktad på egenskaper hos jämföreisevis ensartade produkter, t.ex. vad gäiier haiter av fariiga ämnen. Varor som är farliga i denna mening angrips enligt departementschefen iämpiigen med grundkrav. De fariiga egenskaper som MFL ska11 regiera var emeiiertid, fortsatte föredraganden, av mera sammansatt karaktärochhärtiii kom att behovet av ingripanden vaniigtvis endast sku11e avse enskiida produkter på marknaden. Det skuiie eniigt departementschefen te sig egendomiigt om sådana ingripanden måste ske genom utfärdande av genereiia föreskrifter med grundkrav för produktsiaget i fråga, eventueiit med möjiighet för berörda parter att föra taian mot besiutet. Departementschefen, som fann det naturiigt att produkter som medför risk för människors 1iv och häisa ska11 kunna förbjudas (s. 101), ansåg att förbud eniigt 4 § MFL var tiiiräckiigt ingripande åtgärd.

Som vi tidigare redogjort för (se avsnitt 4.2) framkom på ett tidigt stadium av handiäggningen av KOV:s nya riktiinjer att det fanns behov av mera utföriiga direktiv för företagen. I arbetet med produktsäkerhetsriktiinjer fick härvid de tankegångar som uttryckts i varudekiarationsutredningens och KOV:s försiag väsent-

194 Produktsäkerhet

lig betydelse1), De riktlinjer som tidigare räknats upp och som

innehåller krav på varors utformning är konstruerade enligt beskrivningen av författningsföreskrifter med grundkrav i rapporten

1974:122). Till skillnad mot vad som skulle ha gällt vid överträ-

delse av en sådan föreskrift med grundkrav finns dock ingen sanktion direkt vid bristande efterlevnad av riktlinjerna.

Systemet med riktlinjer förutsätter i stället att, vid behov, MD skall meddela formellt bindande beslut i ärenden enligt 4 § MFL. Därvid får MD ta ställning till om avvikelse från grundkrav också innebär att försäljningen av en vara skall förbjudas. I detta sammanhang observerar man att 4 § MFL anger under vilka förutsättningar en vara inte får säljas medan grundkraven anger vilka krav som KOV anser bör ställas för att en vara skall få säljas. I de fall riktlinjeregler med grundkrav varit aktuella har MD förbjudit försäljningen av varan i fråga (MD 1980:8, 1982:7 och 1982:20). En närmare redogörelse för MD:s beslut i produktsäkerhetsärenden följer i avsnitt 7.3.

l

Som exempel på grundkrav angående produkters utformning i riktlinjerna kan, förutom KOVFS 1978:7, se bilaga 2:2, ex. 2, följande nämnas:

- Rullbräde skall vara så konstruerat att det håller tyngden av

den person som det är avsett för vid temperaturer mellan -5°C

och +3o°c (KOVFS 1977 3).

- Ridoch skidhjälm skall ha tillfredsställande förmåga att motstå genomträngning av spetsiga föremål (KOVFS 1977:7).

- Gasvarnare skall E ha egensäkerhet dvs. den får inte kunna förorsaka explosion eller annan skadegörelse (KOVFS 1978:1).

- får Sugnapp inte innehålla ämnen som avses i 1 §, första styck-

etlagen 0973:329 om hälso- och mñjöfarliga varor(KDVFS1979n0L

1) KOV:s rapport 1978:03-03, Hjälmar, rapport med tekniskt underlag i anslutning till konsumentverkets riktlinjer för rid- och skidhjälmar, s. 3. 2) Se KOVFS 1977:3, 1977:7, 1978:1, 1978:3, 1978:7, 1978:10, 1979:12, 1980:3, 1980:4, 1980:5 och 1981:6.

Produktsäkerhet 195

- ska11 vara så utformad att Utiösningsbindning utiösningsvärdena kan instäiias individueiit (KOVFS

1979:12).

- ha sådan Småbarnssäng skaii hålifasthet att det inte kan uppstå personskador vid normai användning (KOVFS 1980:3).

Grundkraven får sitt egentiiga innehå11 genom att de kompietteras med detaijerade bestämmeiser om hur varorna från funktioneii synpunkt skall uppfyiia vissa krav som rör säkerhet. Såiedes förekommer i riktiinjerna hänvisningar ti11 svenska och internationeiia standarder med beskrivningar av hur varorna skaii vara konstruerade. Genom provningsintyg, utfärdat av en i riktiinjerna angiven provningsanstalt, institution eiier ett företagsiaboratorium som har erforderiig utrustning för att utföra provning eniigt riktiinjerna, får företagen bevisa att varorna är konstruerade eniigt riktiinjerna.

Förutom regier med grundkrav innehåiler riktlinjerna om produktsäkerhet oftast också informationsregier med innehåii som i punkt 3 i ex. 2 i biiaga 2:2. Dessa regier knyter vaniigen an till 3 § MFL men kan ibiand även avse sådana krav på marknadsföringen som föijer av 2 § MFL, se punkten 3.3 i ex. 2 i biiaga 2:2.

Beträffande riktiinjerna på produktsäkerhetsområdet kan ti11 slut konstateras att de visserligen genom grundkraven har en konstruktion som ti11 det yttre inte motsvaras av utformningen av 4 § MFL men att måisättningen för riktiinjerna och för 4 § i a11t fa11 är gemensam, nämiigen att skadiiga produkter inte ska11 förekomma på marknaden. Där MD finner ett visst beteende e11er en viss produktegenskap, som omfattas av riktiinjekrav kunna b1i föremåi för ingripande eniigt MFL koppias systemen samman. MD kan exempeivis förbjuda saiuhåiiandet av en viss produkt därför att den har en fariig egenskap som också strider mot kraven i de aktueiia rikt- Iinjerna. Samma egenskap iigger då tiil grund både för riktiinjernas krav för att produkten ska11 få säijas och för domstoiens beslut om försäijningsförbud med stöd av MFL. I sjäiva verket kan ju också KOV:s krav på denna punkt ha grundats på att ett frångående av kravet bör ieda ti11 ett säijförbud med stöd av 4 § MFL. Riktiinjerna är dessutom utarbetade i samråd med berörda organi-

196 Produktsäkerhet

sationer och företag inom näringslivet. Det finns därför, som vi också berört i avsnitt 4.1, anledning att anta att flertalet berörda näringsidkare frivilligt följer reglerna i riktlinjerna. Vår utredning visar också att efterlevnaden är

tillfredsställan-

de. (En närmare redogörelse för efterlevnaden av riktlinjerna

finns i avsnitt 3.6.2 och i bilaga 3:4.) Vid bristande efterlevnad torde rättelse i allmänhet kunna uppnås genom frivillig överenskommelse mellan KOV och vederbörande företag. 4 § MFL och möjligheten till interimistiskt förbud utgör därvid en effektiv påtryckning.

Som framgår av kap. 3 har vi gjort en förfrågan hos olika företag om deras syn på ett antal riktlinjer,på produktsäkerhetsområdet riktlinjerna om hjälmar och sugnappar (KOVFS 1977:7 och 1979:10). Enligt svaren har dessa riktlinjer medfört att säkerhetsstandarden höjts för varor som omfattas av riktlinjerna. Även från KOV har i flera sammanhang redovisats positiva effekter av riktlinjerna om produktsäkerhet.

7.3 MD:s beslut

MD har t.o.m. år 1982 meddelat beslut i 16 ärenden om produktsäkerhet enligt 4 § MFL. De varor som blivit föremål för prövning har varit barnbilstol (MD 1977:10), cykelbelysning (MD 1978:8), slangbågar (MD 1978:11), dyrkpistol (MD 1978:16), spegelset (MD 1979:5). dekorationslampa (MD 1979:6), barnvagn (MD 1980:2), brandvarnare (MD 1980:8), hushållsstegar (MD 1981:12), karatepinnar (MD 1981:18), slipvirvlar (MD 1981:23), brandsläckare (MD 1981:24), bomullströja (MD 1982:5), godisläppstift (MD 1982:7), leksakstelefon (MD 1982:20) och barnstol (MD 1982:22). K0:s tay 1 lan har ogillats i tvâ av dessa ärenden (MD 1978:8 och 1978:16). I övriga 14 ärenden har MD meddelat förbud för K0:s motpart att fortsätta försäljningen av varan eller varorna i fråga.

Förbudsbesluten har i samtliga fall motiverats med att det förelegat risk för skada på person. I tre ärenden har MD dessutom funnit att det - med hänsyn till brandrisker - varit risk för skada jämväl på egendom (MD 1979:5, 1980:8 och 1981:24).

Produktsäkerhet 197

- med hänvisning MD har ti11 se ovan avsnitt 7.1 förarbetena, i sina förbudsbesiut slagit fast att skaderisken ska11 knyta sig tili sjäiva varans konstruktion e11er utformning och att risken för skada ska11 vara så betydande att ett förbud inte uppenbart är ett a11tför Iångtgående ingrepp. Vid denna bedömning har MD beaktat de risker som varans konstruktion inneburit med hänsyn ti11 varans användningsområde. Ett f1erta1 oiika risksituationer har därvid varit föremåi för bedömning.

I två av de ärenden som gä11t brandrisker (MD 1980:8 och 1981:24) gä11de förbuden fortsatt sa1uhå11ande av säkerhetsutrustning, brandvarnare resp. brandsläckane. Ti11 säkerhetsutrustning kan också barnbilstolen (MD 1977:10) hänföras. MD har i sina besiut att förbjuda dessa varor konstaterat att de var så konstruerade att de inte fungerade för avsett ändamål utan invaggade konsumenten i en fa1sk trygghetskänsla, vi1ket medförde särski1d risk för skada. Brandrisker har föraniett förbud även mot försäijning av en särskiit iättantändiig bomuiiströja (MD 1982:5).

Utprägiade risksituationer för barn har förutom i ärendet med bi1barnstolen bedömts i ärendena med barnvagnen, godisläppstiftet, ieksaksteiefonen och barnstoien.

Risker i samband med arbete i hemmet har varit aktue11a i ärendena MD 1981:12 och 1981:23. I det förstnämnda ärendet, som gä11de förbud att sä1ja hushåiisstegar, utta1ade MD att kraven inte borde vara iägre för stegar avsedda för hushâiisbruk än för stegar avsedda för användning genere11t inom arbetsiivet.

Även om varan fungerar på sätt som köparen förväntat kan den sig enligt MD ha ett konstruktionsfei och förbjudas. Såiunda angav MD i besiutet 1978:11 att socia1medicinsk expertis intygat att, med hänsyn til] den specie11a utformning ifrågavarande s1angbâgar erhå11it, användningen av dem uppenbart medförde särskiid risk för personskada. Även karatepinnarna i MD 1981:18 kan hänföras ti11 denna kategori. Varan måste eme11ertid eniigt besiutet MD 1978:16, där K0:s ta1an ogiiiades, ha sådana egenskaper att den kan skada förvärvarens intressesfär.

198 Produktsäkerhet

MD kan enligt 4 § 3 st. MFL inte utfärda säljförbud i den mån det i författning eller beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan med samma ändamål som förbudet skulle fylla. Däremot är MD oförhindrad att meddela säljförbud om det visserligen har utfärdats bestämmelser om en vara av en annan myndighet men dessa inte tar sikte på att stoppa försäljning till enskilda konsumenter. Exempel på detta är att stegarna i ärendet MD 1981:12 inte uppfyllde arbetarskyddsstyrelsens krav för användning på arbetsplatser. Som skäl för förbudet att sälja dekorationslampan (MD 1979:6) angav MD att den var alltför bristfällig för att innehålla en vätska som av produktkontrollnämnden betecknats som vådlig. Även normer av andra organ än statliga myndigheter kan vara vägledande för MD:s beslut. Godisläppstiftet i MD 198227 uppfyllde sålunda inte de säkerhetskrav som med hänsyn till kvävningsrisker hade uppställts i en av Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS) utarbetad standard för leksaker. Detsamma gällde leksakstelefonen i MD 1982:20. SIS standard omfattas numera av riktlinjerna KOVFS 1982:5.

Förutom att MD tagit hänsyn till att varan inte uppfyllt normer av nu angivet slag, har MD också krävt att riskerna i samband med användningen av varan blivit utredda i ärendet. Brandvarnaren i MD 1980:8 uppfyllde inte kraven i KOV:s riktlinjer (KOVFS 1978:3). För att styrka riskerna åberopades dessutom särskilda sakkunnigyttranden. I ärendena om godisläppstiftet och leksakstelefonen åberopades förutom den standard som numera ingår i riktlinjerna KOVFS 1982:5 också läkarutlåtanden. Yrkandet om säljförbud avseende cykelbelysningen ogillades med motiveringen att enbart den omständigheten att typgodkännande inte förelåg icke styrkte att

belysningen kunde förbjudas,

Att det kan finnas flera varor på marknaden vars användning innebär samma risker för konsumenterna som den aktuella varans har inte hindrat säljförbud (MD 1982:7 och 1982:22).

Som tidigare sagts får inte ett förbud vara en alltför ingripande åtgärd. Mot denna bakgrund diskuterade MD i ärendet om slipvirvlarna (MD 1981:23) huruvida fortsatt försäljning kunde vara försvarlig under förutsättning att t.ex. varorna fick utbjudas en-

Produktsäkerhet 199

dast i kombination med skyddsutrustning samt i förening med tydliga anvisningar om att skyddsutrustningen måste användas. Sådana åtgärder ansågs dock inte tillräckliga. I fallet med barnvagnen (MD 1980:2) kunde alltför långtgående verkningar av förbudet undvikas genom att det gjordes villkorat; om vagnen försågs med spärr i mot ofrivillig hopfällning fick den säljas.

Enligt 13 § MFL kan säljförbud meddelas för tiden till dess slutligt förbud föreligger. Denna möjlighet har hittills endast utnyttjats i två fall (MD 1980:2 och 1981:18). Detta kan förklaras med att försäljningen i de flesta fallen redan upphört när MD prövat ärendet.

I vårt uppdrag ingår att överväga om säljförbud skall kunna meddelas för andra näringsidkare än detaljhandlare. Givetvis har MD inte meddelat något beslut som strider mot de regler som f.n. gäller i detta hänseende. Vi har dock noterat att K0:s i två motpart fall invänt att en företagare i ett bakomvarande led borde ha varit svarande (MD 1981:23 och 1982:7).

Vad som tidigare har sagts gäller förbud mot farliga varor. Vid behandlingen av 4 § MFL bör för fullständighetens skull nämnas att

frågor om produkttjänlighet (otjänliga varor) har prövats vid

två tillfällen. I det ena ärendet, MD 1978:27, biföll MD K0:s talan. MD fann att varan - som marknadsfördes som en trycktvättboll - hade en sådan av själva apparatens konstruktion betingad, Bg rengöringseffekt på tvättgodset, att den var uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. I ärendet 1981:8 därogillades emot K0:s förbudsyrkande avseende av telefonapparat. försäljning Att konsumenten vid användningen av apparaten kunde komma i konflikt med televerkets abonnemangsvillkor innebar MD inte enligt att apparaten var funktionsoduglig. I ärendet biföll dock MD K0:s andrahandsyrkanden enligt 2 § och 3 § MFL.

Produktsäkerhetsärendena i MD har hittills mest handlat om säljförbud enligt 4 § MFL. Två ärenden som gällt eller ofullständig felaktig information bör dock noteras. I det ena ärendet (MD 1975:7) fann MD det vara otillbörligt att i marknadsföringen för en brandsläckare påstå att det använda släckämnet var giftfritt

200 Produktsäkerhet

och därmed ofarligt för konsumenterna. I det andra ärendet (MD 1979:24) förbjöd MD - med hänsyn till skaderisker inom rullbrädessporten - en näringsidkare att i sin reklam använda en bild med en rullbrädesåkare som inte var försedd med lämplig skyddsutrustning. Vidare ålade MD näringsidkaren att upplysa konsumenterna om att rullbrädet inte är avsett för barn under tolv år.

7.4 KOV:s ärendehandläggning och produktsäkerhetsarbete i övrigt

Det från konsumentpolitisk synpunkt viktigaste styrmedlet är även på produktsäkerhetsområdet KOV:s ärendehandläggning.

KOV får kännedom om farliga produkter genom anmälningar från enskilda konsumenter eller från t.ex. polismän och läkare, som på eget initiativ tar kontakt med verket, ibland via en konsumentvägledare eller hemkonsulent. Giftinformationscentralens (GCI) statistik över förgiftningsolyckor kan också nämnas. Uppgifter i massmedia kan också föranleda ingripanden. Dessutom tar KOV egna initiativ som kan vara baserade på varuprovningar, utredningar rörande vissa varor, speciellt insanüad skadestatestik eller riskvärdei övrigt. Försöksverksamhet med skaderapportering har förering kommit, t.ex. under våren 1982 i Östergötlands län. Något övergñsystem för statistik över hem- och fritidsolyckor finns därpande emot som påpekats ovan under 7.1, ännu inte i Sverige.

I KOV:s databas, som även omfattar det tidigare KO-ämbetet, hade under åren 1971-1981 sammanlagt 1 681 ärenden registrerats under kodorden säkerhet eller produktsäkerhet. Av dessa rörde 771 ärenden risker för barn. En uppdelning på de viktigaste produktområdena visar att nästan en tredjedel gäller leksaker, sportutrustning och hobbymaterial:

Produktsäkerhet 201

Ett antal exempel på produktsäkerhetsärenden finns i bilaga 5:1 Exemplen är hämtade från KOV:s tidskrift Konsumenträtt och Ekonomi åren 1977-1981.

I exempel 70 i bilaga 6:1 beskrivs hur en anmälan från en konsu-

ment kan leda till att KOV sluter en branschöverenskommelse angående marknadsföringen av vissa varor, i detta fall minimotorcyklar och minimopeder. Andra branschöverenskommelser avseende produktsäkerhet gäller marknadsföring av hjälpstartkablar samt begränsning av effekten hos motorcyklar.

Av de ärenden som finns i bilaga 6:1 har det i ett tjugotal fall ansetts att produkten varit felaktigt konstruerad. Förhandlingarna mellan KOV och vederbörande företag har lett till att tillverkningen eller försäljningen upphört eller till att varan utformats mera tillfredsställande från säkerhetssynpunkt. Det har t.ex. rört sig om barnvågar (ex.37), motorrullbräden (ex.49 ), trapetser (ex. 52), smådelar på leksaker (ex. 56) och leksaksflygplan (ex. 63). Av referaten framgår att KOV fört förhandlingarna företrädesvis med företagare i bakre led, t.ex. tillverkare, importörer eller grossister. Som skäl för detta har KOV anfört att det är en effektivitetsvinst att förhandla med t.ex. tillverkaren i stället för med en eller flera detaljhandlare. KOV:s handläggare har också uppgett att tillverkarna själva önskar föra förhandlingarna angående sina produkter. Denna uppgift har bekräftats vid våra kontakter med olika företag.

I en betydande andel av ärendena har säkerhetsrisken kunnat undanröjas genom förbättrad information om varan, t.ex. varningstext på förpackningen. Särskilt i fråga om kemiska risker torde varningstexter ha betydelse.

Efter ett förbudsbeslut i MD kan likartade varor påträffas på marknaden. Det är inte ovanligt att sådana fall avslutas med att KO utfärdar förbudsföreläggande. Detta har t.ex. förekommit i fråga om stegar, liknande dem som var i fråga i MD:s beslut 1981:12.

- De styrmedel som nu har berörts riktlinjerna, talan i MD och ärendehandläggningen tillämpas i KOV:s producentpåverkande verk-

202 Produktsäkerhet

samhet, dvs. i direkt kontakt med företagen. Det bör i detta sammanhang påpekas att KOV också riktar information direkt till konsumenterna, t.ex. genom kommunala konsumentvägledare, och genom verkets tidskrift Råd och Rön. Bl.a. har KOV också ut en gett särskild skrift, Säkerhet, i form av en sommar- och en vinteredition med råd till konsumenterna om hur de skall undvika olyckor i hemmet och på fritiden. Genom att på så sätt informera konsumenterna kan KOV medverka till att används produkterna på ett säkrare sätt och att den miljö de används i förbättras, vilket kan vara lika väsentligt som de producentpåverkande åtgärderna.

7.5 Sammanfattning och slutsatser

På flera olika varuområden finns det för att speciallagstiftning främja produktsäkerhet. KOV:s verksamhet tar primärt sikte på områden och frågor som inte täcks av sådan lagstiftning. KOV:s verksamhetsområde omfattar ett betydande antal varor av skilda slag, vars användning kan medföra flera olika av risker för typer konsumenterna. Olycksfallsrisker för barn i hemmet och på fritiden utgör viktiga delområden. Risker som hör samman med otillfredsställande brandrisker säkerhetsutrustning, och otillräcklig information om kemiska risker bör också framhållas.

KOV/KO förfogar över flera olika styrmedel som kan användas i produktsäkerhetsarbetet. Vår utredning omfattar de styrmedel som tillämpas inom ramen för den producentpåverkande verksamheten. Vi har undersökt

MD:s tillämpning av 4 § MFL, som är den grundläg-

gande regeln på området. Vidare har vi undersökt KOV:s riktlinjeverksamhet och handläggning av enskilda produktsäkerhetsärenden.

Vad vi närmast har att är om styrmedlen överväga är ändamålsenliga för att uppnå en godtagbar produktsäkerhet.

Vi kan här först notera att den nuvarande ordningen i praktiken fungerar i stort sett tillfredsställande. Sålunda synes framtagningen av riktlinjerna gå lättare i fråga om produktsäkerhet än när det gäller rena informationsfrågor. En praktisk fråga är också hur riktlinjerna efterlevs av företagen. Vid bedömningen av denna fråga får man enligt vår uppfattning utgå ifrån att det

Produktsäkerhet 203

som på andra områden är orealistiskt att räkna med en hundrahär procentig efterlevnad. Mot den bakgrunden måste den höga grad av efterlevnad som vi kunnat konstatera anses vara tillfredsställande.

Talan i MD enligt 4 § MFL har i ganska liten utsträckning använts för att snabbt stoppa en pågående försäljning av en farlig vara. Vi har dock fått den uppfattningen att själva hotet om en rättegång och möjligheten att interimistiskt beslut meddelas i de flesta fall är ett tillräckligt påtryckningsmedel för att uppnå avsett resultat.

De flesta produktsäkerhetsärenden handläggs genom att förhandlingsöverenskommelse uppnås mellan KOV och vederbörande företag. När det gäller denna verksamhet, vilken är av stor praktisk betydelse, har vi inte funnit anledning att överväga förslag till förändringar.

I de frågor som vi nu har berört finns det alltså inte anledning att göra några ytterligare överväganden.

Nedan anger vi kortfattat vilka frågor som det med hänsyn till resultatet av vår utvärdering finns anledning att överväga närmare. Våra överväganden om produktsäkerhet finns i kap. 11.

Den första frågan anges redan i våra direktiv. Enligt dessa skall vi bedöma om 4 § MFL skall kunna tillämpas mot företag i de s.k. bakre leden. Även vår utvärdering visar att det finns anledning att överväga en lagändring på denna punkt. Sålunda har KOV i de flesta produktsäkerhetsärenden och riktlinjeförhandlingar kontakter med företagare i bakre led. Som närmare framgår av kap. H har vi dessutom funnit anledning att överväga vissa ytterligare ändringar i 4 § MFL.

Frågor som gäller hälsa och säkerhet framstår som särskilt viktiga i det konsumentpolitiska arbetet. Särskilt på produktsäkerhetsområdet kan ifrågasättas om riktlinjerna bör ersättas av föreskrifter som bygger på en normgivningskompetens enligt regler-

204 Produktsäkerhet _

na 1 8 kap. regeringsformen, dvs. föreskrifter som är omede1bart bindande för företagen. Denna fråga, som också berörs 1 våra direktiv, återkomer vi ti11 i våra överväganden.

S1ut1igen har vi funnit att det är en grund1äggande svaghet i det nuvarande systemet att det inte finns någon systematisk inrappor- tering av 01yckor i hemmet och på fritiden. Även till den frågan âterkommer vi i våra överväganden.

FURFARANDET I MARKNADSDOMSTOLEN SAMT KONSUMENTOMBUDS- MANNENS FURELÃGGANDEN

I avsnitt 2.2.2 har vi kortfattat beskrivit MD:s verksamhet. I fråga om förfarandet i MD konstaterade vi att detaijregier i stor utsträckning saknas. Under arbetets gång har vi funnit anledning att ta upp frågor om förfarandet i MD. Vissa av dem har också närmare be1ysts genom en skriveise tiil kommittén från Sveriges Industriförbund och Sveriges Grossistförbund. I detta kapitei redogör vi för gäliande ordning.

8.1 Taierätten

Rätten attgöra ansökan om förbud e11er åiäggande (taierätt) tiilkommer i första hand K0 (10 § MFL, 6 § AVL). Bestämmeiserna innebär att den organisation e11er näringsidkare som vi11 utverka ett förbud e11er åiäggande av MD en1igt generaikiausuierna i MFL e1- 1er AVL först måste vända sig ti11 KO, som då får vä1ja om han ska11 ta upp saken sjäiv eiler inte. Först sedan K0 besiutat att inte göra detta kan anmäiaren vända sig ti11 MD. Detta överensstämmer med vad som gä11er eniigt konkurrensiagen (1982:729).

Under senare år har från skiida hå11, inom såväl näringsiivet som andra grupperingar i samhä11et, kritik riktats mot reglerna om talerätten i fråga om ärenden eniigt 2 § MFL. I debatten har anförts att det är stötande att en näringsidkare ska11 hindras från att direkt och utan omgång vända sig tiii MD rörande marknadsföringsåtgärder som, kanske uppenbart, strider mot MFL men som KO, från sina utgångspunkter att prioritera konsumentintressen och med hänsyn ti11 sina begränsade resurser, inte ingriper mot. Antaiet ärenden i viika näringsidkare utnyttjat sin taierätt är dock förhåiiandevis få - härtiii återkommer vi i det föijande.

206 Förfarandet i marknadsdomstolen samt . . .

Från olika håll har framförts att den nuvarande medfört ordningen att många näringsidkare ansett det meningslöst att anmäla ärenden till KO eller avhållit sig från att driva ärenden till MD, även i fall där talan varit välgrundad och en prövning påkallad. Den har också påverkat möjligheterna för den drabbade näringsidkaren att genom förhandlingar direkt med motparten vinna gehör för sina yrkanden. De ärenden det här gäller hänför sig inte bara till

efterbildning av produkter m.m. utan även till t.ex. oriktig ur-

sprungsangivelse, vilseledande jämförelser och negativ säljmetod. Kritikerna mot den gällande ordningen för talerätt har vidare anfört att det med fog kan sättas i fråga om den är helt förenlig med Sveriges åtaganden enligt art. 10 bis i Pariskonventionen för industriellt rättsskydd. Det har också anförts att inga legitima intressen påvisats som skulle tala emot en rätt för enskild näringsidkare att själv direkt föra talan mot marknadsföringsåtgärd som är till förfång för honom.

1931 års lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens innehöll, till skillnad mot MFL, regler om direkt talerätt för näringsidkare, bl.a. i fall angående illojal reklam.

Utredningen om illojal konkurrens föreslog i sitt betänkande (SOU 1966:71) att rätt att vid domstol föra talan om förbud mot handling som innebar otillbörlig konkurrens skulle tillkomma av regeringen utsedd myndighet, envar som led förfång av en handling eller framställningsamt sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare.

Förarbetena till MFL innehåller emellertid inte något uttalande om varför en näringsidkare som anser sig utsatt för otillbörlig marknadsföring måste göra anmälan till K0 före ansökan till MD.

Enligt prop. 1975/76:34 skulle den subsidiära talerätten för sammanslutning av näringsidkare inte komma i fråga beträffande ärenden enligt 3 eller 4 §§ MFL. I en motion (1975/76:1753) i riksdagen framfördes dock att sammanslutning av näringsidkare med hänsyn till bl.a. sin branschs anseende, har samma legitima intresse som sammanslutning av konsumenter och löntagarorganisationer av att ordentlig information ges och av att varor skadebringande

Förfarandel i marknadsdomstolen samt . . . 207

förbjuds enligt MFL. Näringsutskottets majoritet (se NU 1975/76:27) ansåg att de nytillkomna bestämmelserna om informationsåläggande och om förbud mot skadliga och otjänliga varor motiverades uteslutande av konsumenternas intressen. Med hänsyn härtill fann näringsutskottet inte skäl för en utvidgning av den subsidiära talerätten till att omfatta också företrädare för näringsidkarnas intressen. I en reservation i utskottsbetänkandet hemställdes emellertid om bifall till motionen, och riksdagen biföll reservationen (rskr 1975/762166).

I MD:s praxis har det t.o.m. år 1982 förekommit 21 ärenden, i vilka K0 inte varit sökande. Här liksom i fortsättningen avses då ärenden enligt MFL och AVL, i vilka meddelats slutligt beslut i

sak. Det kan tilläggas att ungefär lika många ärenden avskrivits

utan slutlig sakprövning. Antalet inkommande ärenden av detta slag synes vara i stigande. Åren 1979-1982 inkom 6, 5, 7 resp. 8 ärenden och i december 1982 har domstolen 10 under handläggning (samtliga med enskilda näringsidkare som sökande).

När den subsidiära talerätten utövats har det oftast varit enskilda näringsidkare som fört talan i ärenden enligt 2 § MFL. Detta har skett i 14 fall. I dessa ärenden har det varit vanligt att saken gällt vilseledande efterbildning (MD 1972:10, 1974:5, 1976:11, 1976:19, 1977:25, 1977:28, 1981:2, 1981:13 och 1982:12). övriga ärenden med enskilda näringsidkare som sökande har gällt vederhäftigheten i påståenden som använts vid marknadsföringen (MD 1975:6, 1977:1), jämförande reklam (MD 1981:7), och vilseledande utformning av förpackning (MD 1981:14). I ett fall där enskild näringsidkare varit sökande, har talan avvisats på grund av att KO-anmälan inte gjorts (MD 1980:17). I sex av de 14 ärendena har sökandens talan ogillats av MD. I hälften av fallen har således talan bifallits av MD.

Då en näringsidkare vunnit bifall till sin talan har MD vid flera tillfällen funnit att marknadsföringen varit otillbörlig både mot konsumenter och mot andra näringsidkare (MD 1972:10, 1974:5, 1981:13 och 1981:14).

208 Förfarandet i marknadsdomstolen samt . . .

Sammanslutningar av näringsidkare har varit sökande 3 gånger. Det har varit i ärenden enligt 2 § MFL (MD 1974:15, 1977:8 och 1982:9). I samtliga dessa ärenden har MD bifallit förbudstalan. I 3 fall har ansökan gjorts av sammanslutning av konsumenter. I 2 av dessa ärenden har ansökningen avvisats av MD (MD 1977:11 och 1980:24) och i det tredje ärendet (MD 1979:10) ogillades förbudstalan.

I ytterligare ett ärende har en sammanslutning gjort ansökan (MD 1980:6). Ansökan avvisades och av beslutet framgår inte vad för slag av organisation det var fråga om.

Marknadsföringsärenden handläggs också i Norge och Finland av en

marknadsdomstol (i Norge heter domstolen markedsrådet). De norska

reglerna om talerätt har ungefär samma konstruktion som de svenska. Sålunda har en näringsidkare eller konsument som berörs av en handling subsidiär talerätt.

Lagstiftningen i Finland har fått en annorlunda utformning. De finska motsvarigheterna till MFL och AVL finns - såvitt avser handlingar som berör konsumenterna - i 2 och 3 kap. konsument— skydds1agen som trädde i kraft den 1 september 1978. Talan enligt denna lag kan i första hand väckas av konsumentombudsmannen. Subsidiär talerätt tillkommer konsumenternas och löntagarnas organisationer. Vid sidan av konsumentskyddslagen finns i Finland en lag om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet, vilken trädde i kraft den 2 januari 1979. Enligt denna lag kan vissa förfaranden förbjudas av marknadsdomstolen. Sålunda stadgas i lagens 1 § att i näringsverksamhet inte får användas förfarande, som strider mot god affärssed eller eljest är otillbörligt mot annan näringsidkare. Ansökan om förbud kan göras av näringsidkare, mot vilken ett förfarande riktas eller vars verksamhet det kan skada, eller av registrerad förening som verkar för bevakande av näringsidkarnas intressen. En sådan ansökan skall delges konsumentombudsmannen. Om denne inom 30 dagar meddelar att han ämnar vidta åtgärder i ärendet med stöd av konsumentskyddslagen eller lagen om konsumentombudsmannen, skall ärendet i marknadsdomstolen uppskjutas till dess konsumentombudsmannen meddelar att han färdigbehandlat ärendet. Om konsumentobudsmannen för upp ärendet i marknadsdom-

Förfarandet i marknadsdomstolen samt . . . 209

stolen, ska11 näringsidkarens e11er näringsidkarföreningens ansökan upptas til] behand1ing i samband därmed.

I ansiutning tiii vad som nu sagts har synpunkter inhämtats från den finiändske konsumentombudsmannenz Typiska företagsärenden kan gä11a renommêsnyltning e11er nedsättande omdömen om andra näringsidkare. Ti11 en början utnyttjade företagen ganska ofta möj1igheten att gå tiii MD. Anta1et är dock sjunkande och numera förekommer inte fier än cirka fem ärenden om året. De f1esta tvister me1lan företag handiäggs inom näringsiivets självsanerande verksamhet. Om det finns ett konsumentintresse klaras saken för det mesta upp genom konsumentombudsmannens hand1äggning. I praktiken fungerar regierna ungefär som den svenska MFL. Ur konsumentonbudsnannens synvinkei kan inte sägas att företagsärendena upptar a11tför stor dei av marknadsd0mst01ens kapacitet.

Den iniedninqsvis refererade kritiken mot nuvarande regier om taierätt har eniigt vår mening tyngd i fiera avseenden. Också mot bakgrund av de minskade resurserna för KOV:s verksamhet har vi kommit ti11 den s1utsatsen att vi i våra överväganden bör ta upp frågan om nu gä11ande regier om ta1erätt bör kompietteras på vissa punkter e11er om K0 även i framtiden ensam bör ha direkt ta1erätt.

8.2 Betydeisen av medgivande i MD

I skriveisen från Industriförbundet och Grossistförbundet har ifrågasätts om det borde finnas någon rege1 som begränsar K0:s möjiigheter att föra talan i MD i sådana ärenden där näringsidkaren har medgett K0:s ta1an e11er redan upphört med ett påtaiat förfarande e11er förkiarat sig beredd att göra detta (i fortsätt-

ningen används för sådana ärenden uttrycket medgivna ärenden etc.).

Det har gjorts gäiiande att näringsidkarna ofta är obenägna att aktivt medverka i förfarandet i dessa ärenden och att detta kan få ti11 föijd att MD:s avgörande grundas på ett otiiiräckiigt underiag.

Ti11 en början kan konstateras att medgivande är en pr0cesshand1ing som kan ha oiika betydelse beroende på i viiket slags rättegång den företas.

210 Förfarandet i marknadsdomstolen samt. . .

I ett tvistemål där parterna kan ingå förlikning och därmed disponera över tvisteföremålet (dispositivt tvistemål) skall svarandens medgivande av kärandens yrkande i huvudsaken läggas till grund för bifall av käromålet. Medgivandet gör därmed bevisning obehövlig.

I ett tvistemål där parterna inte kan ingå förlikning i saken (indispositivt tvistemål) binder ett medgivande inte domstolen. Det utgör inte formell grund för ett bifall av käromålet utan underlättar endast handläggningen genom att domstolen och käranden får upplysning om att svaranden inte ämnar framställa någon invändning. I brottmål händer det att den tilltalade säger sig medge åtalet, då han är medveten om att han begått den åtalade gärningen och denna är brottslig. På grund av intresset att förhindra oriktiga straffdomar måste domstolen ändå pröva dessa frågor. Även om medgivande många gånger underlättar handläggningen i indispositiva tvistemål och i brottmål är ett medgivande i sådana mål inte en processhandling som i och för sig gör bevisning obehövlig. Medgivande har alltså inte avgörande betydelse i indispositiva mål och i brottmål.

Processen i MD är närmast att jämföra med process i ett indispositivt tvistemål. Detta innebär att domstolen inte är bunden av medgivande från den mot vilken yrkande om förbud etc. riktas. Det anses med hänsyn till MD:s prejudikatskapande funktion viktigt att domstolen har möjlighet att göra en fri av det förbedömning farande som har underställts dess 1970:57

prövning (se prop. s.91L

K0 kan väcka talan vid MD även om den mot vilken talan riktas ti-

digare förklarat sig beredd att upphöra med det påtalade förfarandet (prop. 1970:57 s. 85). MD:s förbud eller skall åläggande i princip förenas med vite. Om vite av särskilda skäl är obehövligt kan dock MD avstå därifrån (5 § MFL). En sådan situation kan vara den nyss nämnda att vederbörande näringsidkare visserligen har förklarat sig beredd att med det förfaranupphöra påtalade det men KO ändå har tagit upp ärendet i syfte att få fram ett prejudicerande avgörande i en principiellt viktig fråga. Om en sådan förklaring från kan det vara bånäringsidkaren föreligger de onödigt och olämpligt att förena ett förbud med vite. Ibland kan det vara ett intresse för gemensamt KO samt näringsidkaren och dennes organisation att få frågan prövad av MD. Om K0 i ett sådant fall avstår från att begära torde envitesföreläggande ligt förarbetena möjligheterna att vinna samförstånd om att bringa frågan under (MD:s) prövning vara betydligt större än de annars skulle vara (se prop. 1970:57 s. 91 f.).

Förfarandet i marknadsdomstolen samt. . . 211

Ett medgivande i MD tjänar a11tså endast som en uppiysning om att svaranden inte ämnar göra någon invändning. Det ska11 inte iäggas till grund för MD:s avgörande och det gör inte bevisning obehöviig. Motsvarande gäiier då svaranden redan upphört med den påtaiade verksamheten e11er förkiarat sig beredd att göra detta. Liksom i andra ärenden som MD prövar, gäiier i dessa ärenden principen om fri bevisprövning. Detta innebär deis att a11a kunskapskäiior får användas för att få fram sanningen (fri bevisföring), de1s att MD obunden bestämmer bevisvärdet av den framiagda bevisningen (fri bevis-

värdering).1

Vi har undersökt de ärenden under åren 1971-1981, i viika K0:s mot- K0:s taian, upphört med den påtaiade verksamheten eipart medgett 1er förkiarat sig beredd att göra detta, se bilaga 8:1. Det rör sig om ett sjuttiotai ärenden. K0 har i regei vunnit bifa11 ti11 sin taian, åtminstone så ti11 vida att MD meddelat föreiäggande

e11er förbud. Endast i ett fa11, MD 1978:8, har K0:s taian ogii-

iats heit. I 44 av dessa 73 ärenden har svaranden inte gjort nâ-

gon invändning mot K0:s yrkande e11er i övrigt gått in i sakdiskussion. MD:s besiut har i dessa ärenden varit reiativt kortfattade, se exempe1 från åren 1980 och 1981 i biiaga 8:1. I fiera av de ca 30 fa11, där svaranden gått in i sakdiskussion, har invändningar gjorts om MD:s behörighet att ta upp ärendet tiil prövning. Exempei på MD:s besiutsmotiveringar i sådana ärenden finns också i biiaga 8:1. MD har hittiiis a11tid ansett sig oförhindrad att pröva ett ärende i sak oavsett medgivande etc. Även i ärenden, där svaranden inte gjort rättegångsinvändning, har det förekommit att MD yttrat sig om skäien ti11 att ansökan prövats, se biiaga 8:1. I de fiesta fa11en har dock MD tagit upp medgivna ärenden etc. tiil prövning utan någon särskiid kommentar.

I fiera ärenden har parterna hävdat o1ika meningar när taian anhängiggjorts i MD och medgivande iämnats först efter det att rättegången i MD pågått en tid (ex. MD 1973:22, 1974:12, 1976:17, 1976:33, 1979:18, 1980:4 och 1980:8).

1) 1970 5.316. Bernitz, Modig, Maiimên, Otiiiböriig marknadsföring,

21:2 Förfarandet i marknadsdomstolen samt . . . sou 1983;40

I 4 ärenden har svarandeföretaget blivit försatt i konkurs under förfarandet i MD (MD 1972:6, 1976:7, 1978:2-och 1981:9). Inte heller detta förhållande har MD ansett utgöra hinder mot en prövning i sak.

I de flesta medgivna ärenden etc. har MD förenat förbud eller åläggande med vite. Man finner dock att domstolen, i enlighet med vad som uttalats i förarbetena, i åtskilliga medgivna ärenden etc. inte förenat förbud eller âläggande med vite eller bestämt vitet till

lägre belopp än normala 100 000 kr.1)

Sammanfattningsvis kan konstateras att medgivande etc. förekommit i ett betydande antal ärenden och att företagen ofta varit obenägna att delta aktivt i sådana ärenden. Mot denna bakgrund finns det anledning att överväga om det är en lämplig ordning att MD prövar sådana ärenden i sak.

8.3 K0:s förelägganden

Som en särskild form av medgivande kan man se godkännande av K0:s förelägganden.

Möjlighet för KO att meddela förelägganden infördes ursprungligen i 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring, vars förarbeten upptar de vägledande motivuttalandena beträffande institutet. Reglerna om förfarandet är utformade med RB:s regler om strafföreläggande som förebild. Nu gällande bestämmelser återfinns i 14 och 15 §§ MFL samt i 6 § AVL. Om föreläggandet godkänns av näringsidkaren 1 fråga inom utsatt tid, får det samma effekt som ett förbud eller åläggande som har meddelats av MD. Annars är det utan verkan. I motsats till vad som är fallet vid rättegång i MD har sålunda näringsidkarens inställning avgörande betydelse för giltigheten av K0:s förelägganden.

I specialmotiveringen till 1970 års lag sägs att “om föreläggandet godkänns gäller det som ett beslut av marknadsrådet” (prop.

1) Beträffande MD:s vitespraxis, se Bernitz i Konsumenträtt & Ekonomi 1978 nr 6 s. 20 ff.

Förfarandet i marknadsdømstolen samt. . . 213

1970:57 s. 99). Sjä1vfa11et kan detta inte fattas så, att ärenden där före1äggande utfärdas ska11 ti11mätas prejudicerande betyde1se. Vad som åsyftas är i stä11et att förbudet e11er åiäggandet får samma rättsverkan mot den aktue11e näringsidkaren som om det utfärdats av MD. I den a11männa motiveringen används också en mer k1ardå det att godkänt föreiäggande får görande formuiering påpekas samma verkan som ett av rådet meddeiat förbud (a. prop. s. 84), ett uttryck som överensstämmer med 1agtexten.

Att före1äggandena inte ska11 ses som ett led 1 rättsbi1dningen framgår f.ö. redan av det förhå11andet att de en1igt Iagtextens ord endast får användas i fall som ej är av större vikt. Som i förarbetena att K0 kan utfärda föreiäggande i klaexempei anges ra och medgivna fa11, där det kan finnas behov av den garanti mot som ett vitessanktionerat förbud innebär. Däremot bör .upprepande förarbetena K0:s före1ägganden inte användas när det gä11er en1igt frågor av principie11t intresse och åtgärder av stor praktisk räckvidd (prop. 1970:57 s. 84).

En11gt som vi inhämtat från KO-sekretariatet har 278 föuppgifter relägganden utfärdats en1igt 14 och 15 §§ MFL samt 6 § AVL under tiden den 1 januari 1979-20 oktober 1982. Därav har 104, eller 37,4 procent, inte godkänts av vederbörande företag.

I de f1esta ärenden, där godkännande inte iämnats, har näringsidkaren på något sätt hört av sig ti11 KO. Näringsidkarens invändningar kan då 1eda ti11 nya förhandiingar e11er ny skriftväx1ing. Därefter kan ett nytt före1äggande godkännas, ibland efter en viss ändring av det första före1äggandet. Det har också förekommit att ärendet avsiutats med en överenskommelse i stä11et för ett nytt föreiäggande.

När en näringsidkare bestrider ett föreiäggande är det naturiigtvis inte he11er 0van1igt att K0 väcker ta1an i MD. När ärendet i sådana fa11 b1ivit avgjort av MD har K0 1 rege1 vunnit bifa11 ti11 sin ta1an. Endast två gånger har det hänt att K0:s ta1an de1v1s ogi11ats. Vid några ti11fä11en har KO återka11at sin ta1an i MD på grund av att överenskomme1se träffats e11er näringsidkaren på detta stadium förkiarat sig vi11ig att godkänna ett föreiäggande.

214 Förfarandet i marknadsdomstolen samt . . .

I 19 ärenden har näringsidkaren inte svarat på K0:s första föreläggande. I 6 fall av detta slag har K0 fört ärendet till MD och har vid samtliga dessa tillfällen vunnit bifall till sin talan (MD 1979:16, 1979:22, 1979:23, 1979:25, 1980:16 och 1980:21). I övriga ärenden av nu angivet slag har K0 utfärdat ett andra eller tredje föreläggande vilketblivit godkänt av vederbörande näringsidkare.

Gällande regler medför sålunda att en näringsidkare genom att vara passiv och inte svara på ett föreläggande från K0 kan undgå att bli bunden av detta.

I Finland har motsvarande regler en något annorlunda utformning. Där kan konsumentombudsmannen förbjuda användningen av marknadsföringsåtgärd eller avtalsvillkor i ärende som inte är av betydelse med hänsyn till lagtillämpningen eller eljest. Förbudet förfaller dock om den som förbudsföreläggandet gäller inom en viss tid skriftligen eller muntligen anmäler att han motsätter sig förbudet (7 § lagen den 20 januari 1978 om konsumentombudsmannen). Liksom i Sverige utfärdas förbud först sedan vederbörande företag fått yttra sig i saken. Till skillnad från vad som gäller i Sverige behövs det inte ett uttryckligt godkännande från företaget för att ett förbud av den finländske konsumentombudsmannen skall bli gällande. I praktiken tillämpar inte konsumentombudsmannen förbudsmöjligheten om det redan under de inledande kontakterna står klart att företaget skulle motsätta sig ett förbud.

Det finns anledning att anta att den näringsidkare som förhåller sig passiv inför KO också är obenägen att delta aktivt i förfarandet inför MD. Är fallet okomplicerat, såsom iföreläggandeärendena, kan det synas onödigt med en prövning i MD. Betydande tidsutdräkt kan ju uppstå i det enskilda fallet. Även om de praktiska problemen under den period som vi har undersökt kvantitativt sett varit av ringa omfattning finns det därför skäl att överväga om det är lämpligt att göra någon ändring i de nuvarande reglerna.

8.4 Talan om regelvägledning

I den allmänna debatten kring rättsbildningen med utgångspunkt från MFL och kring processen i marknadsföringsmål har det fram-

Förfarandet i marknadsdomstolen samt . . . 215

håiiits i det nuvarande att det såsom en ofu11kom1ighet systemet endast är K0 såsom företrädare för konsumenterna - och undantagsvis en sammansiutning av näringsidkare som taiesman för skade1idande med1emmars intressen - som har möjiighet att få ett ärende prövat i MD. Detta innebär att MD är hindrad att pröva en fråga om MFL:s om det inte föreiigger ett konkret fa11 av ti11ämp1ighet överträdeise av någon av generaikiausuierna i MFL. Man ifrågasatt har menat att detta är en oiämpiig ordning, i synnerhet med hänatt genera1k1ausu1erna i stort sett saknar konkret innesyn ti11 hå11 och att det att MD kan ges ökade möjiigheter att är angeiäget besiut fy11a ut klausulerna. Som ett tänkbart mede1 att genom sina åtminstone i viss utsträckning komma ti11 rätta med dessa problem har från oiika hall framförts tanken på något s1ags faststä11e1setaian inför MD. Vad som härvid föresvävat förs1agstä11arna synes närmast ha varit en möjiighet för en näringsidkare att understä11a MD en konkret, vidtagen e11er pianerad, marknadsföringsåtgärd för av om åtgärden faller utanför e11er inom området för en bedömning e11er flera generaikiausuier. Det har b1.a. gjorts gä11ande att en sådan ordning sku11e skapa en bättre balans i rättsbiidningsprocessen me11an K0, å ena sidan, och näringsidkarna, å andra sidan. Från har det särski1t framhå11its att det näringsidkarhåii inte minst från psyko10gisk synpunkt sku11e vara värdefu11t för den enskilde näringsidkaren att ha möjiighet att i rena prejudikatsprocesser kunna uppträda som kärande.

I vårt arbete har vi funnit an1edning att ta upp frågan om någon form av faststäiieisetaian ur en annan synvinkei. Vi har uppmärksammat att det vid handiäggning av enskiida ärenden hos KOV kan förekomma att verkets handiäggare och svaranden-näringsidkaren stannar i oiika meningar om vad som är gä11ande rätt, e11er annoriunda uttryckt om en viss åtgärd strider mot MFL e11er inte. I detta har KOV möjiighet att via KD föra frågan ti11 MD iäge medan svaranden-näringsidkaren är avskuren från denna möjiighet. I de fa11 KO inte för ärendet ti11 MD kan näringsidkaren inte he11er få sin instäiining prövad i samband med ett bestridande av att 1agen är tiiiämpiig. Inom vår kommitté har det ifrågasätts om inte detta är en obaians me11an parterna som är sak1igt omotiverad.

216 Förfarandez i marknadsdomstolen samt . . .

Som framgår av bi1aga 8:1 har vi också kunnat konstatera att det under riktlinjeförhandiingar förekommit som fått frågor iämnas o1östa. Vi har funnit att vi borde om det inte kunde överväga vara av värde att det aktue11a

spörsmålet kan hänskjutas till MD

även av näringsidkarparten, om en låsning i förhandlingsiäget sku11e inträffa. Det kunde tänkas att det ib1and även från KOV:s synpunkt sku11e vara förhandiingsmässigt att få saförde1aktigt ken auktoritativt avgjord i MD utan att KOV:s motpart tvingas in i en besvärande försvarsposition som kanske he1a föräventyrar handiingen.

De framstötar om någon sorts faststä11e1seta1an marknadspå det föringsrätts1iga området som vi omnämnt i det föregående har varit a11mänt f0rmu1erade. Såvitt vi kunnat utröna har ingen av förs1agsstä11arna närmare utveck1at hur den talerätt de tänker sig ska11 utformas närmare.

T111 en början kan noteras att MDL inte innehå11er några regler som antyder att en ta1erätt av det slag som föresvävat förs1agsstä11arna skulle vara möjiig i ärenden MFL. Man torde dären1igt för vara hänvisad ti11 att pröva om reg1erna i 13 kap. 2 § RB om faststä11e1seta1an i tvistemå1 vid a11männa d0msto1ar kan ti11ämpas i de fa11 som är aktue11a här. Då får först beaktas att reg- Ierna i RB tar sikte på vissa situationer specie11a som kan uppkomma i rena tvistemå1. Eniigt 13 kap. 2 § RB ska11 käromålet avse frågan “huruvida visst rättsförhå11ande består e11er icke består. Härav framgår att en faststä11e1seta1an kan vara antingen positiv e11er negativ. Bland de 01ika som ska11 omständigheter, vara uppfy11da för att en faststä11e1seta1an ska11 tas upp ti11 prövning, märks först att det ska11 vara fråga om visst rättsförhå11ande. Man kan inte föra ta1an enbart om en 1agto1kningsfråga, även om det sku11e finnas behov av ett i fråprejudikat gan. Ett yrkande om att domst01en måtte faststä11a att ett iag-

stadgande har viss angiven innebörd ska11 a11tså avvisas.1)

B1and förutsättningarna för faststä11e1seta1an märks också att det ska11 råda ovisshet om rättsförhå11andet. Ovissheten mås-

T)

Eke1öf, Rättegång II, 6 uppi. s. 102.

Förfarandet i marknadsdomstolen samt . . . 217

te försvåra kärandens planering av hans ekonomiska verksamhet el-

ler på annat sätt skapa en besvärande otrygghet för denne.1)

Den talan som diskuteras här_har en delvis annan inriktning än fastställelsetalan i tvistemål enligt RB. Syftet är att till ledning för parterna få klarlagt inte i första hand om vissa rättigheter och skyldigheter består utan om vad en viss lagregel - en av generalklausulerna i MFL - innebär för en konkret situation.

Regler om fastställelsetalan förekommer emellertid också inom lagstiftningen pådet innateriella rättsskyddets område. Vi vill här hänvisa till 63 § patentlagen (1967:837), 21 § namnlagen (1963:521), 44 § varumärkeslagen (1960:644), 41 § mönsterskyddslagen (1970:485), 42 § växtförädlarrättslagen (1971:392) och 23 § firmalagen (1974:156). Samtliga dessa lagbestämmelser är utformade på ett och samma sätt. Den som driver eller avser att driva verksamhet kan föra talan mot innehavare av patentet etc. om faställelse huruvida hinder föreligger mot verksamheten på grund av registreringen av patentet etc. Förutsättningen för rätten att föra talan är att ovisshet råder om hinder föreligger och ovissheten är till förför den som driver eller avser att driva verksamheten. Man fång kan konstatera att även i dessa bestämmelser är det fråga om att få fastställt om ett rättsförhållande föreligger. Situationen tycks dock praktiskt sett ha betydande likheter med en talan av det slag som här diskuteras.

En regel om fastställelsetalan finns också i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, 4 kap. 6 §. Den lyder: Talan, som ej innefattar yrkande att motparten skall förpliktas att fullgöra eller underlåta något, skall avvisas om det ej är av avsevärd betydelse för käranden eller den för vilken organisation för talan att sådan fastställelsetalan prövas.

Arbetsdomstolen (AD) har i sin praxis flera gånger uttalat att en fastställelsetalan äger avsevärd betydelse för en part först om det finns anledning att anta att en bifallande dom kommer att direkt påverka motpart i det rättsliga handlandet i förhållande till parten eller bli direkt avgörande vid en senare talan, som

1) Ekelöf, a.a. s. 105.

218 Förfarandet i marknadsdomstolen samt . . .

går ut på att motparten skulle förpliktas fullgöra eller underlåta något. Med motpart avses då både avtalsmotparten och andra, vilka kan vara bundna till avtalet. I ett par fall har målet rört en renodlad lagtolkning som inte haft anknytning till någon rätts-

tvist. Sådan talan har avvisats av AD.1) En tendens i AD:s praxis

förefaller dock vara att undvika det mera formalistiska tolkningssätt som varit vanligt vid tillämpningen av 13 kap. 2 § RB. AD tycks ha lagt stor vikt vid det större eller mindre behovet av

ett vägledande uttalande.2) Utrymmet för fastställelsetalan synes

vara något större enligt denna bestämmelse än enligt 13 kap. 2 § RB.

Frågan om en rätt till fastställelsetalan inom området för marknadsföringslagstiftningen diskuterades inte under förarbetena

vare sig till 1970 års lag eller till den nu gällande MFL, men

väl den i vissa avseenden praktiskt näraliggande frågan om bindande förhandsbesked beträffande planerade reklam- eller andra marknadsföringsåtgärder. Tanken på bindande förhandsbesked avvisades. Däremot togs fastställelsetalan upp i propositionen om AVL (1971:15 s. 78 f.). Föredragande statsrådet menade att behovet av en fastställelsetalan inte var så framträdande på avtalsvillkorsområdet men tog avstånd från idén främst under hänvisning till att någon motsvarande ordning inte fanns på MFL:s område.

Mot bakgrund av vad som förevarit under lagstiftningsarbetet på det marknadsrättsliga området får alltså vår kommitté anses oförhindrad att pröva om det kan vara påkallat att införa en regel angående något slags talan om regelvägledning eller regelutfyllnad avpassad speciellt för MFL-området. Vi återkommer till frågan i våra överväganden.

8.5 Medverkan i rättegång

Som i olika sammanhang framhâllits förutsätter MFL:s regelsystem med generalklausuler en fortlöpande rättsbildning inom dessas ram. Den egentliga rättsbildningen ligger hos MD. För att domsto-

1) Lind m.fl., Rättegången i arbetstvister, 1979, s. 178 ff. - och konkurs- Heuman, Specialprocess Utsökning s..81.

SOU L983:40 i marknadsdømstolen samt . . . 219

Förfarandet

len rätt skall kunna fylla denna uppgift fordras inte bara att ärendena och med omsorg. Det förutsätter ockhandläggs kompetent så att K0 och vederbörande näringsidkare, aktivt medparterna, verkar i processen på ett kvalificerat sätt. Från näringslivets sida har framförts att svaranden-näringsidkaren inte sällan avstår från eller underlåter att utveckla sin talan på ett sätt som för Detta förekommer kan ge MD ett belysande underlag bedömningen. ofta i medgivna ärenden etc., se avsnitt 8.2. Vidare är kostnaderna för att föra talan på ett från rättsbildningsnäringsidkaren synpunkt tillfredsställande sätt ofta betydande. Enligt gällande bestämmelser får näringsidkaren alltid stå för sina kostnader, även när K0:s talan Till detta kommer ytterligare att näogillas. i regel tycks anse det viktigaste vara att söka undviringsidkare ka den uppståndelse och negativa publicitet som ofta är förenad med en process i MD.

Även om näringsidkaren själv inte anser sig ha något eget intresse av att driva processen, kan andra näringsidkare vara angelägna om att förs kompetent sätt. De blir ju berörda av processen på ett MD-beslutets prejudikatverkan. I dessa fall kan det vara lämpligt att närmast berörda branschorganisation eller en central näringsfår medverka till en allsidig belysning av ärenlivsorganisation det. för organisationerna att göra detta har emel- Möjligheterna lertid i praktiken visat sig vara mycket begränsade.

Ett alternativ är att organisationen själv tar på sig rollen av ombud i ärendet eller anskaffar ett ombud eller rättegångsbiträde och helt eller delvis svarar för kostnaderna för processen. Erfarenheten har emellertid visat att det sällan eller aldrig är möjligt för en organisation att på detta sätt engagera sig i en rätför en viss medlem. Skälen kan variera. Ett är att organitegång sationens stadgar kanske inte medger vad som från vissa synpunkter kan uppfattas som ett ensidigt gynnande av en medlems intressen.

Ett annat alternativ, som kommit till användning i viss utsträckär att organisationen antingen på eget initiativ tillstälning, ler parterna i ärendet ett utlåtande eller på anmodan av MD eller part inger ett yttrande.

220 Förfarandet i marknadsdomstolen samt . . .

Från näringslivets sida har understrukits att det är viktigt att organisationen kan medverka i själva processen. Frågan om en nä-

ringslivsorganisation har möjlighet att genom intervention enligt 14 kap. 9 § RB medverka i rättegång inför MD var aktuell i ären-

det MD 1976:8 (K0 ./. CRC-Lafo AB) som gällde könsdiskriminerande reklam.

I ärendet hemställde Svenska Annonsörers om att få inträ- Förening da som intervenient på bolagets sida.

Som grund för sin hemställan anförde föreningen bl.a. att flera synnerligen komplicerade frågor aktualiserades i ärendet. Betydande processuella insatser krävdes inte bara från K0:s sida utan också från svarandesidan för att de principiella och juridiskt relevanta i ärendet skulle kunna principfrågorna få en allsidig belysning. Ärendet var utan praktiskt intresse för CRC-Lafo medan det hade ett mycket stort principiellt och praktiskt intresse för annonsörerna i stort dvs. för föreningens medlemmar. Föreningen angav dessutom att även frågan om intervention hos MD hade stor praktisk och principiell betydelse, varför en prövning och ett vägledande uttalande från domstolens sida var angeläget.

K0, som inte tillstyrkte föreningens hemställan, anförde bl.a. att föreningens medverkan i processen var ägnad att bidra till att frågorna i ärendet blev så allsidigt belysta som möjligt. Med hänsyn bl.a. till att KO eller K0:s motpart kunde yttrande av oråberopa ganisation inom näringslivet med sakkunskap i en fråga ifrågasatte dock KO om behov av interventionsmöjlighet för branschorganisationer förelåg. Mot att införa möjlighet till intervention i MD talade att en intervention skulle göra inför MD mehandläggningen ra tungrodd och att det torde vara vanskligt att på tillfredsställande sätt dra gränser mellan sådana för vilka organisationer, visst ärende hade sådant intresse att de borde få och intervenera, andra organisationer. Om flera organisationer skulle vasamtidigt ra interventionsberättigade och utnyttja sin rätt till intervention fanns enligt KO:s uppfattning risk för att handläggningen blev oformlig. K0 påpekade också att kunde anlita föremotparten trädare för organisationen som ombud.

.1 sitt beslut erinrade MD om att departementschefen i förarbetena till MFL uttalat att ärendena inför MD skulle i rättehandläggas gångsliknande former och i stort sett efter RB:s principer men att någon detaljreglering inte borde komma i fråga. MD hade sålunda frihet att utforma förfarandet efter vad som framstår som ändamålsenligt. Domstolen ville inte utesluta möjligheten av att fall kan förekomma där en analog tillämpning av RB:s regler leder till att intervention bör tillåtas i ärenden inför domstolen. I det nu aktuella ärendet hade föreningen emellertid inte förebringat någon omständighet av beskaffenhet att vid en analog tillämpning av 14 kap. 9 § RB utgöra grund för intervention. Föreningens ansökan lämnades därför utan bifall. I stället fick annonsörföreningen på MD:s begäran avge yttrande i ärendet.

Förfarandet i marknadsdomstolen samt . . . 221

RB:s regler om intervention synes aiitså ha en begränsad tiiiämplighet på rättegången i MD. Vi anser emeiiertid att, som angetts ovan, fiera skäi ta1ar för att näringsidkare som inte är parter i ett ärende att komma tiil tals i MD genom att deges ti11fä11e ras organisationer får medverka i förfarandet. Vi tar därför upp denna fråga i våra överväganden.

8.6 Sammanfattning och siutsatser

8.1 har vi för i viiken omfattning andra än I avsnitt redogjort KO varit sökande i MD. B1.a. mot bakgrund av den kritik som riktats mot den nuvarande ordningen och de minskade resurserna för K0:s och KOV:s verksamhet (se avsnitt 2.2.1) finns det skäi att om den direkta taierätten även i fortsättningen ska11 överväga kunna utövas endast av KO.

Av avsnitt 8.2 framgår att MD - i eniighet med förarbetena ti11 MFL - genomgående en prövning i sak i ärenden, där ett fögjort retag medgett K0:s ta1an, upphört med ett påtaiat förfarande e1- 1er förkiarat sig berett att göra detta. Biand näringslivets organisationer har man satt i fråga om denna ordning är 1ämp1ig b1.a. med hänsyn tiil att K0:s motpart ofta är förhå11andevis passiv i ärenden av denna art. Även vi anser att denna fråga bör tas upp ti11 övervägande.

Kravet att K0:s föreiägganden ska11 godkännas kan medföra försening av ärenden som är enkia och k1ara (se avsnitt 8.3). I våra överväganden diskuterar vi hur denna effekt av regierna kan undvikas.

I avsnitt 8.4 har vi konstaterat att RB:s regier om faststäiieisetaian i princip inte är ti11ämp1iga på rättegången i MD. Av skäi som redovisats där finns det anledning att överväga regier som är utformade specieiit med tanke på förfarandet i MD.

I avsnitt 8.5 konstateras att möjiigheterna tiii intervention i MD eniigt 14 kap. 9 § RB är begränsade. Det finns behov av särskiida som gör det möjiigt för oiika intressenter att medregier verka i förfarandet.

Våra överväganden i dessa frågor finns i kap. 13.

DEL III ÖVERVÃGANDEN OCH FÖRSLAG

DEL III ÖVERVÃGANDEN OCH FÖRSLAG

I dei II av betänkandet (kap. 2-8) har vi beskrivit och utvärderat de viktigaste för Därvid har styrmedien producentpåverkan. främst KOV:s riktvi, i eniighet med direktiven, uppmärksammat iinjer.

I denna dei av betänkandet (kap. 9-14) redovisar vi våra överväganden och försiag. Framstäiiningen anknyter ti11 de resuitat som vi framiagt i dei II. Utvärderingen har emeiiertid inte 1ett fram tiil entydiga siutsatser i aiia de frågor som vi funnit oss böra ta upp tili behandiing. övervägandena i dessa frågor har därför, i större eiier mindre omfattning, fått grundas på egna kunskaper och erfarenheter som de i kommittêarbetet deltagande kunnat ti11föra utredningsarbetet.

Förevarande dei III är disponerad på föijande sätt. I kap. 9, som anknyter ti11 kap. 3, redovisar vi a11männa synpunkter på de konsumentpoiitiska styrmedien, b1.a. hur normer för marknadsföring och produktutformning bör tas fram. I kap. 10, som anknyter tiii 6, framiägger vi synpunkter på normerna inom inkap. formationens område. I kap. 11, som ansiuter ti11 kap. 7, ger vi synpunkter på normerna vad gäiier produktsäkerhet. I kap. 12, som knyter an ti11 kap. 4, tar vi upp vissa rättsiiga aspekter på riktiinjerna. I kap. 13, som bygger vidare på kap. 8, behandlar vi oiika spörsmåi med anknytning tiii rättegången i MD. I ett sista 14, presenterar vi speciaimotiveringen tiil de kap. försiag om iagändringar som vi lägger fram.

RIKTLINJER OCH ANDRA KONSUMENTPOLITISKA STYRMEDEL

9.1 Några utgångspunkter för övervägandena

Enligt direktiven har vi inte till uppgift att ta ställning till de mål som statsmakterna fastställt för konsumentpolitiken, främst genom beslut i anslutning till prop. 1972:33. Vi har inte heller något uppdrag att ompröva de rättsliga ramarna för konsumentpolitiken så som dessa dragits upp genom MFL; däremot har vi som framgår av kap. 7 att överväga vissa förbättringar av konsumentskyddet på produktsäkerhetsområdet (se härom kap. 11). Vi har vidare att utgå från den organisation av den konsumentpolitiska administrationen som för närvarande råder. Frågan om organisatio-

nen av KOV/K0 har övervägts av en särskild utredare (Ds Fi1983:2L

Vårt uppdrag gäller i främsta rummet att överväga om de rättsliga styrmedel som för närvarande står till buds på det konsumentpolitiska området är ändamålsenliga och fungerar på ett tillfredsställande sätt med hänsyn till de mål som

statsmakterna

ställt upp i fråga om konsumentinformation och produktsäkerhet.

Även om alltså vår utredningsuppgift är begränsad och utgångspunkterna för våra överväganden i betydande grad är givna har vi inte kunnat undgå att ta hänsyn till att konsumentpolitikens allmänna villkor ändrats som en följd av bl.a. det ändrade samhällsekonomiska läget. En realistisk syn på vårt uppdrag kräver att vi har en uppfattning om i vilket samhällsekonomiskt, stats-

finansiellt, företagsekonomiskt och hushållsekonomiskt klimat

de konsumentpolitiska styrmedlen skall fungera framöver.

Självfallet får inte de förslag som vi lägger fram medföra nämnvärt ökade statsutgifter. Detta framgår redan av direktiven

228 Riktlinjer och andra i

konsumentpolitiska styrmedel

1980:20 till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansiering av reformer. Vi har i enlighet med detta gått ut ifrån att våra förslag skall ha som främsta syfte att inom ramen för i stort sett nuvarande resurser - inom såvälden offentliga som den privata samhällssektorn - effektivera de konsumentpolitiska styrmedlen. Detta innebär bl.a. att vi bör utgå från den ambitionsnivå som KOV i nuläget bedömer realistisk när det gäller riktlinjeregleringens totala omfattning. Enligt vad vi inhämtat anser verkets ledning att verkets administrativa kapacitet sätter en gräns kring 50-65 fungerande riktlinjer (det nuvarande antalet är ca 40).

Med denna grundsyn på vårt utredningsuppdrag finner vi det angeläget att uppmärksamma hur förekommande ofullkomligheter vad gäller styrmedlen kan elimineras. Ännu viktigare anser vi det emellertid vara att finna lösningar som innebär en aktivering av alla krafter som är eller rätteligen borde vara engagerade i det dagliga konsumentpolitiska arbetet på marknaden. Vi menar att näringsidkarna och näringslivets organisationer liksom konsumenterna och olika organisationer som på ett eller annat sätt kan ta till vara konsumentintressen bör uppmuntras att spela en mera aktiv roll. Vi tror att detta är möjligt inom ramen för tillgängliga resurser. Vi vill vidare understryka att de lokala konsumentorganen skulle kunna spela en viktig roll också när det gäller att verka för att styrmedlen fungerar på avsett sätt. Nuvarande resurser torde dock inte räcka till för några mera omfattande fortlöpande insatser av detta slag.

Vi vill slutligen framhålla ytterligare två för utgångspunkter våra överväganden. Den ena av dessa är att det är en väl etablerad grundprincip i svensk konsumentpolitik, dokumenterad bl.a. i prop. 1972:33 och prop. 1975/76:34, att näringsidkarna har ett förstahandsansvar för att konsumenternas berättigade intressen blir tillgodosedda och att de konsumentvårdande myndigheternas producentpåverkande arbete skall inriktas på att söka åstadkomma resultat för konsumenternas bästa i en nära samverkan med näringslivet och i första hand på frivillighetens väg. Den andra utgångspunkten är att en diskussion om konsumentpolitiska styr-

Riktlinjer och andra konsumentpolitiska styrmedel 229

medel måste ske med en öppen blick för det nära funktionella sambandet mellan konsumentpolitik och konkurrenspolitik - den senare nyligen manifesterad genom antagandet av den nya konkurrenslagen (1982:729). Vi har direktiven så att MD:s roll skall uppfattat förbli oförändrad. Domstolen skall ha ett avgörande ansvar för rättsbildningen inom båda områdena och skall se till att praxis inom dessa blir väl samstämd.

9.2 Våra överväganden

Utvärderingen av den nuvarande ordningen för producentpåverkan, med tyngdpunkten lagd vid riktlinjesystemet, ger vid handen att några mera fundamentala brister i detta inte synes ha förelegat. Av utvärderingen framgår också att åtskilliga svaga punkter i systemet kunnat arbetas bort under de snart sju år som detta varit i tillämpning. Vissa brister och ofullkomligheter kvarstår emellertid alltjämt.

Vi finner således att riktlinjesystemet i stort sett bestått provet och att riktlinjer kan användas som styrmedel även i fortsättningen där så är lämpligt.

Emellertid är det enligt vår mening anledning överväga en komplettering av den nuvarande arsenalen av konsumentpolitiska styrmedel inom ramen för MFL. Vi framlägger vidare synpunkter på hur tillgängliga resurser för producentpåverkan bör fördelas mellan olika styrmedel. Vi har också synpunkter på KOV:s handläggning av riktlinjeärenden och andra styrmedelsfrågor samt på möjligheterna att utvärdera resultatet av olika styrmedel mot bakgrund av uppställda mål.

Vi tar upp här nämnda övergripande och allmänna frågor i detta En fråga av denna karaktär, nämligen förtydligande av kapitel. riktlinjernas rättsliga karaktär, behandlas dock särskilt (kap. 12). Vissa frågor som gäller hur man bättre skulle kunna utnyttja tillgängliga resurser - en viss modifiering av gällande regler om rätt att föra talan och om rätt att medverka i rättegång vid MD samt en uppstramning av reglerna om förbuds- och informationsföreläggande - behandlas, närmast av framställningstekniska skäl, för sig (kap. 13).

230 Riktlinjer och andra konsumentpolitiska styrmedel

9.3 Ukad flexibilitet självreglering som styrmedelsalternativ

Som framgått av beskrivningen av gällande ordning finns det ett betydande antal styrmedel på konsumentpolitikens område sär- (se skilt kap. 2 och 3). Tyngdpunkten har hittills legat på KOV:s handläggning av enskilda ärenden. Ett tillrättaförande under hand utan användning av tvångsmedel mot den felande ses näringsidkaren såsom det normala korrektivet. Vid sidan härav har KOV - i överensstämmelse med statsmakternas anvisningar - särskilt inriktat sig på att, tillsammans med företrädare för berörda näringsidkarintressen, ta fram normer i form av riktlinjer.

Särskilt under de senaste åren har emellertid KOV, också här tillsammans med näringsidkare och deras organisationer, utarbetat normer som inte formen - liksom givits av riktlinjeregler utan under K0-tiden infogats i överenskommelser, där verket och normernas adressater uppträder som ett Även om slags avtalsparter. vi till fullo inser att skillnaden i fråga om rättslig effekt är subtil mellan å ena sidan riktlinjer som tillkommit i samverkan med näringslivsföreträdare och å andra sidan överenskommelser som framtagits på ett motsvarande sätt, har vi fått det intrycket att de två styrmedlen värderas olika inom näringslivet. Normernas adressater, näringsidkarna och deras organisationer, upplever överenskommelserna annorlunda något än riktlinjerna. Medan de senare uppfattas som myndighetskrav ses överenskommelserna såsom ett slags gentlemens agreement varigenom man frivilligt tar på sig vissa förpliktelser. Detta innebär i sin tur att goda förutsättningar finns för stor följsamhet och att förhållandevis små resurser krävs för övervakning och utvärdering från KOV:s sida.

Som vi redan framhållit i föregående avsnitt bör man vår enligt mening bibehålla den nuvarande ordningen som innebär att riktlinjerna är det viktigaste styrmedlet av normkaraktär. Vi menar emellertid att erfarenheterna av överenskommelser som styrmedel också är goda. Det finns därför att även anledning i fortsättningen använda sig av detta styrmedel samt att andra pröva likartade former för samverkan mellan frivillig KOV och näringsli-

Riktlinjer och andra konsumentpolitiska styrmedel 231

vet. Vi vill i detta sammanhang också erinra om de viktiga landför konsumenterna nätverk av vinningar som uppnåtts genom det överenskommelser på AVL-området som tillkommit efter förhandlingar mellan KO respektive KOV/KO, å ena sidan, och berörda näringsoch företag, å andra sidan. livsorganisationer

Våra studier av det marknadsrättsliga regelsystemet i ett antal länder har visat att man där är inne på liknande tankegångar (se bil. 2:4). Här kan särskilt pekas på de omfattande självregleringsaktiviteter som sedan mycket länge bedrivs i USA, såväl på det federala som på det inomstatliga planet, genom de s.k. Better Business Bureaus samt i Storbritannien via Advertising Standards och därtill knutna organ. Även i andra län- Authority der finns mer eller mindre väl utvecklade frivilliga system för självreglering inom näringslivet, t.ex. i Japan. Vi kan vidare nämna Förbundsrepubliken Tyskland, där man vidareutvecklat ett system med s.k. Nettbewerbsregeln samt Frankrike där en omfattande självreglering förekommer på reklamområdet genom Bureau de Vêrification de la Publicitê. De självregleringsaktiviteter som förekommer i våra nordiska grannländer, främst Finland och Norge, bör också framhållas.

Vi anser att det är angeläget att bättre än som hittills skett

ta till vara det marknadskunnande och den kreativitet som finns inom näringslivssektorn. Näringsidkarna och näringslivets organisationer bör därför stimuleras att mera aktivt engagera sig i arbetet med att förbättra konsumenternas ställning. Detta kan givetvis ske på många olika sätt och på olika nivåer.

Vi har alltså kommit till den slutsatsen att det är önskvärt att såsom ett kompletterande styrmedel vid sidan av KOV:s riktlinjer en självreglering liknande den som finns och är under utpröva veckling i andra länder. Det eller de system för självreglering vi efterlyser torde ha sin största utvecklingsmöjlighet på

som

informationens område. Vi antar emellertid att ett visst utrymme för kan finnas även på andra områden. Vi tänker oss självreglering i första hand att självregleringen skall innebära att näringslivet tar fram normer i vissa fall och svarar för viss normövervakning. av detta skall få verklig genomslagskraft krävs Om-åtgärder slag

232 Riktlinjer och andra konsumentpolitiska styrmedel

vissa resursinsatser från näringslivets sida. Vår bedömning är

dock att de resurser som krävs inte är större än att det är realistiskt att räkna med att man inom näringslivet skall vara beredd att ställa dem till förfogande.

För att försäkra oss om att våra bedömningar är verklighetsförankrade har vår kommitté haft kontakter med näringslivet. Dessa har bl.a. resulterat i att NDM (se avsnitt 3.4.2) på vår begäran tillställt oss en promemoria som innehåller konkretiserade för-

slag om självregleringssystem, innebärande att näringslivsorgani-

sationer etablerar normer, när KOV bedömer detta lämpligt, och eventuellt även tar på sig viss normövervakning. (NDM:s promemo-

ria är intagen som bil. 9:1). I anslutning till promemorian har

Sveriges Köpmannaförbund, i samråd med SHIO-Familjeföretagen,

för sin del gjort vissa och angivit preciseringar exempel på problemområden inom där självregleringsåtgärder borde

detaljhandeln

kunna komma i fråga (bil. 9:2).

Vi vill ytterligare understryka att vi finner det att angeläget näringslivet i ökad omfattning medverkar till att flera standarder tas fram inom konsumentvaruområdet. Det arbete som bedrivs inom Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS) i samverkan mellan bl.a. KOV och näringslivet, bör om möjligt intensifieras.

Vi vill betona att våra förslag om ökad självreglering inom näringslivet förutsätter att KOV såsom central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor även i fortsättningen har ett övergripan-

de ansvar för att erforderliga normer tas fram på marknadsföring-

ens område. Det bör således ankomma på KOV att svara för t.ex.

problemuppfångning och prioritering även vad gäller de självreg-

lerande åtgärder som vi föreslår. Däremot är det vår tanke att dessa innebära att vissa

skall resurser frigörs inom verket när

det gäller själva normframtagningen och normövervakningen. Även

beträffande den senare bör KOV ha ett övergripande ansvar och

alltså följa utvecklingen på marknaden för att kunna gripa in om detta skulle visa sig nödvändigt.

Det bör uppmärksammas att självreglering inte är problemfri från

konkurrenssynpunkter, lika litet som annan normering på marknads-

Riktlinjer och andra konsumentpolitiska styrmedel

område är det. Vi har dock kunnat konstatera att de norföringens mer i form av riktiinjer och överenskommeiser som KOV hitti11s tafram bara i några få fall fbranlett diskussioner me11an KOV git och N0. Vi förutsätter att situationen ska11 förbii densamma vad som vi nu förordar. Trots detgä11er de sjäivregierande åtgärder ta tror vi att det skuiie vara värdefuiit om NO - i samverkan med KOV/KO - kunde ägna något mera uppmärksamhet åt normarbetet än vad som hitti11s skett. på marknadsföringsområdet

9.4 KOV:s handiäggning av riktiinjeärenden och andra styrmedeisfrågor

Som redan framhåiiits i iniedningen ti11 avsnitt 9.1 har inte vår kommitté att ta stä11ning ti11 de må1 som statsmakterna faststäiit för konsumentpoiitiken. Inte he11er är det vårt uppdrag att överi stort som är vägiedande för KOV:s verkväga den prioritering samhet inom program 1, marknadsinriktade aktiviteter, och som innebär att de viktigaste uppgifterna är:

skydda konsumenters liv och häisa, undanröja större ekonomiska risker för konsumenterna, stödja svaga konsumentgrupper i samhäilet, och ___ främja energibesparande åtgärder på konsumentområdet.

I kap. 3 har vi beskrivit och utvärderat hur rikt1injesystemet hittiiis. har genomförts i fem steg: initietiilämpats Anaiyser övervakring och prioritering, utarbetande, offentliggörande, och utvärdering. Vi har funnit angreppssättet fruktbart och ning därför här an ti11 detta. Vi utgår föijaktiigen vid våra knyter från ett anta] skilda handiäggningsmoment. Dessa överväganden

kan grupperas i tre huvudkategorierz normframtagande, normtiii-

iämpning och normutvärdering. Liksom i kap. 3 iigger tyngdpunkten i framstäiiningen på styrmediet riktiinjer och på KOV:s verksamhet. Vi berör emeiiertid även vissa andra styrmedei iiksom, iåt vara mera översiktiigt, vissa andra myndigheters, organs och organisationers behandiing av styrmedeisfrågor.

234 Riktlinjer och andra konsumentpolitiska styrmedel

9.4.1 Framtagande av normer

Debatten kring och kritiken av riktlinjesystemet som vi närhar, mare redovisat i avsnitten 3.1-3.4, framför allt gällt framtagandet av normer, i synnerhet normer i anslutning till3 § MFL om information. Redan på ett tidigt stadium i kommittéarbetet sökte vi bilda oss en uppfattning om hur en process för av framtagning normer idealiskt borde gestaltas. Våra idéer om denna process kom att även speglas i utvärderingsarbetet och den nyss nämnda redovisningen av detta i fem steg.

Våra analyser av normframtagningen och vårt sätt att se på denna har också präglat de fortlöpande kontakter av skilda slag och på olika nivåer som under utredningsarbetets gång ägt rum mellan riktlinjekommittén och KOV. Dessa kontakter har medfört att verksledningen och andra tjänstemän inom verket kunnat dra nytta av vårt utredningsarbete och allteftersom detta fortskridit haft möjlighet att i sitt praktiska arbete de resultillgodogöra sig tat som vi kommit fram till. På detta sätt har vår kommittês arbete givit KOV ökade möjligheter att rätta till brister och svagheter i framtagningsprocessen som kom i dagen under de första årens riktlinjeverksamhet och som naturligtvis i betydande omfattning varit ofrânkomliga. Vi vill i detta också sammanhang notera att den delvis mycket starka som i den allmänna kritik, debatten riktades mot KOV:s handläggning av riktlinjeärenden då våra direktiv kom till, numera - betraktad med visst perspektiv - framstår som alltför och delvis tillspetsad överdriven.

När vi sålunda i det följande behandlar normframtagningen utifrån vissa föreställningar om hur en idealprocess bör vara beskaffad, är vi klart medvetna om att inte kan idealprocessen tillämpas i alla de skiftande situationer då KOV kan ha anledning att överväga att ta fram normer. förutsätldealprocessen ter att det eller de konsumentproblem som skall lösas är komplexa och har en viss vikt liksom att inte problemen är uppenbara eller redan väl kartlagda. I verket själva är idealprocessen mera en modell för hur problemen kan angripas än ett handläggningsschema som kan följas till punkt och pricka.

Riktlinjer och andra konsumentpolitiska styrmedel 235

Iniêierin9_92b_2ci9r1§er1n9

Vi har vid vår utvärdering funnit att KOV:s verksamhet när det att tycks fungera ganska väl gäller fånga upp konsumentproblem inom tre av verkets fyra prioriterade verksamhetsområden. Inom det viktigaste, produktsäkerhetsområdet, är emellertid situationen klart otillfredsställande. KOV saknar fortfarande möjligheter och resurser att få fram tillförlitliga uppgifter om olyckor som sker i hem och på fritid samt om i vilken utsträckning olyckorna kan ha berott eller svagheter i en viss vara eller på brister tjänsteprestation.

Vi finner det anmärkningsvärt att det i Sverige alltjämt saknas ett av den typ som finns i åtpermanent skaderapporteringssystem skilliga andra länder. Avsaknaden av sådant rapporteringssystem den största bristen i vårt nuvarande konsumentskydd. Denna utgör brist måste avhjälpas. Vi återkommer till detta i kaskyndsamt pitlet om produktsäkerhet (kap. 11).

vår mening är det värdefullt att KOV:s styrelse, som nu Enligt sker, tar aktiv del i planeringen av framtagandet av riktlinjer och andra och periodiskt omprövar prioriteringen melstyrmedel lan olika Vi vill också understryka att det är önskvärt projekt. att verket även i fortsättningen tar kontakt med bl.a. erfarna och kunniga företrädare för berörda företag och branschorganisationer redan innan ett tas samt att reprojekt upp i styrelsen sultatet av dessa kontakter för styrelsen. Detta torde

redovisas

nämligen i många fall vara en förutsättning för att styrelsen skall kunna bilda sig en välgrundad uppfattning om vad som är en realistisk ambitionsnivå i den aktuella och om vilket el-

frågan

ler vilka styrmedel som kan komma i fråga.

Utarbetande

kritik har riktats just mot det sätt varpå arbetet med Åtskillig att ta fram riktlinjer bedrivits från KOV:s sida. Särskilt har det att riktlinjeärenden varit otillräckligt förgjorts gällande beredda när verket tagit upp förhandlingar. Vår utvärdering vi-

236 Riktlinjer och andra konsumentpolitiska styrmedel

sar att kritiken inte alltid varit obefogad men också att handläggningsrutinerna förbättrats under den tid vår kommitté arbetat. Vi finner det trots detta önskvärt att lägga fram vissa synpunkter och förslag.

Enligt vår bedömning är det angeläget att KOV, redan då verket första gången kallar berörda intressenter till överläggningar kring ett visst konsumentproblem, redovisar en väl genomarbetad dokumentation om problemets art, frekvens och betydelse från konsumentsynpunkt. Samtidigt bör verket ange vad som är ett önskvärt och realistiskt mål för de åtgärder man tänker sig och vilka styrmedelsalternativ som kan övervägas för att komma till rätta med problemet. Helst borde också en analys presenteras av den nytta och den kostnad som olika skisserade lösningar kan antas föra med sig. Även om dokumentation inte alltid behöver eller kan förebringas på alla dessa punkter anser vi att samtliga dessa skall finnas med - i förekommande fall med uppgift varför dokumenta-

om

tion saknas.

Vi vill i detta sammanhang särskilt rikta uppmärksamheten på att det ofta inte är möjligt för KOV att redan vid den första överläggningen prestera hela det erforderliga utredningsunderlaget. Så torde t.ex. i regel vara fallet med kostnads/nytto-analyser. Därmed är det inte heller möjligt för berörda intressenter på näringslivssidan att ta slutlig ställning till om åtgärder behövs eller om vilka åtgärder som bör vidtas. Ett fullständigande av dokumentationen kräver kontakter; överläggningar och annan samverkan mellan KOV och de berörda intressenterna. Detta förhållande har lett oss in på tanken att föreslå att man delar upp utarbetandefasen i en utredningsdel och en förhandlingsdel och att formellt beslut om val av styrmedel i normalfallen får anstå till dess utredningsarbetet avslutats. Ansatser till en sådan ordning har förekommit i olika riktlinjeärenden, bl.a. sådana inom textilsektorn. Greppet har visat sig vara riktigt.

Vårt förslag innebär således att, i de fall då dokumentationen är ofullständig vid den tidpunkt då KOV inbjuder till överläggningar om att lösa ett visst, dokumenterat KOV och inkonsumentproblem, tressenterna från näringslivet vid den första överläggningen bl.a. skall

Riktlinjer och andra konsumentpolitiska styrmedel 237

konstatera om det är möjligt att lösa problemet

om intressenterna från är beredda att medutröna näringslivet verka till att problemet blir löst

för att dokumentaplanera de åtgärder som krävs komplettera tionen

fastställa en tidsplan för utredningsarbetet.

är avslutat och KOV:s verksledning, eller När utredningsarbetet kanske i vissa fall styrelsen, övervägt ärendet och funnit att detta bör tar förhandlingsdelen vid. KOV kallar berörfullföljas da intressenter till en andra överläggning. Vid denna skall

konstateras om intressenterna på näringslivssidan alltjämt är beredda att medverka till att problemet blir löst

beslut fattas om val av styrmedel t.ex. riktlinjer, överenskommelse eller självsanering

- fastställas för förhandlingsarbetet. tidsplan

har ofta kritiserats. Det har från nä- Förhandlingsverksamheten gällande att den präglats av en viss ryckigringslivshåll gjorts het och av bristande Kritiken har enligt vår mening planering. vad avser förhållandena under de försvarit befogad, i synnerhet ta åren. En orsak till bristerna är säkerligen att en stor del av den handläggande personalen hos KOV saknade förhandlingserfarenhet då verket började sin riktlinjeverksamhet. Ovana även hos företrädare på näringslivssidan att hantera frågor av detta slag verkade i samma riktning liksom otillräckliga förhandlingsresur-

ser. En annan betydelsefull omständighet var att flera praktiskt

och principiellt viktiga frågor inte närmare belysts i förarbetena till MFL. Begynnelsesvårigheterna synes numera ha övervunnits. Sedan 1981 har en av verkets avdelningschefer ett övergripande ansvar för riktlinjeverksamheten. Det har från skilda håll omvittnats att förhandlingarna numera löper i stort sett utan större friktioner.

238 Riktlinjer och andra konsumentpolitiska styrmedel

De informella kontaktmöten som sedan ett antal år tillbaka hålls ett par gånger om året mellan chefstjänstemän i KOV och olika företrädare för näringslivets organisationer via NDM har också visat sig påverka förhandlingsverksamheten och förhandlingsklimatet på ett gynnsamt sätt.

I den interninstruktion Handläggning riktlinjer som verkschefen utfärdat (se bil. 3:2), betonas att det är viktigt att näringslivet är allsidigt representerat vid förhandlingarna och att även inte organiserade företag med en betydande marknadsandel är representerade. Också vi vill understryka att detta är betydelsefullt, inte minst från konkurrenssynpunkt. En förhandlingsverksamhet av detta slag är nämligen i och för sig förenad med vissa risker i konkurrensavseende. Det gäller därför att se till att förhandlingsverksamheten bedrivs på ett sådant sätt att några olägenheter inte uppkommer.

I våra direktiv berörs också frågan om ett mera aktivt deltagande från konsumentsidan i förhandlingsarbetet. Vi har ingående övervägt frågan. Vi har därvid funnit att verket ganska konsekvent brukar inbjuda företrädare för organiserade konsumentgrupper, när förhandlingarna rör konsumentproblem inom dessasintres-

sesfär. Vad som emellertid närmast torde ha avsetts i den allmän

na debatten är något slags medverkan av konsumentkollektivet i stort. Vi känner i och för sig sympati för tanken men noterar samtidigt att de organisationer med bred förankring som lagstiftaren föreställt sig skola representera det allmänna konsumentintresset de ryms i MFL:s begrepp sammanslutning av konsumen ter (och) löntagare - hittills inte funnit anledning att ta någon aktiv del i förhandlingsarbetet. Det är vårt intryck att organisationerna föredragit att söka påverka det konsumentpolitiska skeendet på ett mera allmänt plan, inte minst genom sina representanter i KOV:s styrelse. De konkreta åtgärderna har man överlåtit till verket och till KO. Vi vill på denna punkt framhålla att gällande ordning gör det möjligt för organisationerna i fråga att ta del i förhandlingsarbetet om de så skulle önska och vi noterar med tillfredsställelse att detta varit fallet i några riktlinjeförhandlingar. Anledning saknas alltså förossatt

Riktlinjer och andra konsumentpolitiska styrmedel 239

några förslag. I debatten har emellertid också frampresentera kastats idéer om att efter förebild från USA ordna public hearings“ eller något slags öppna remisser på ett lämpligt stadjum i förhandlingsarbetet. Aven om man, mot bakgrund av erfarenheterna från USA, måste räkna med att en sådan ordning kan komma att något komplicera och fördröja förhandlingsarbetet menar vi att den är värd att pröva.

Under de första årens riktlinjeverksamhet vållade ofta den redaktionella utformningen problem. Numera innehåller den förut nämnda interninstruktionen (bil. 3:2) detaljerade anvisningar om hur riktlinjedokumenten skall utformas. Vad där anförs kan i avsevärd omfattning tillämpas på t.ex. överenskommelser och interna branschnormer (av den typ vi behandlat i avsnitt 9.3). Vissa rättsliga frågor, som också berör den redaktionella utformningen, återkommer vi till i kap. 12.

Vad slutligen gäller riktlinjernas sakinnehåll konstaterar vi att det, med få undantag, inte vållat några problem att komma överens om regler på produktsäkerhetsområdet. Däremot har svårigheter och motsättningar förekommit när det varit fråga om att fastställa regler om information. Våra överväganden i dessa spörsmål återfinns i kap. 10, Information, och kap. 11, Produktsäkerhet.

9.4.2 Tillämpningen av normer

I diskussionerna kring KOV:s riktlinjer och konsumentpolitiska styrmedel över huvud har intresset framför allt knutits till framtagningen. Frågor kring hur styrmedlen skall bringas i funktion och hur de faktiskt fungerar har inte uppmärksammats i lika hög grad. Detta kan tyda på att problemen varit mindre på detta handläggningsstadium. Våra utvärderingar antyder att så också verkligen är fallet. Vi behandlar därför tillämpningsfrågorna mera översiktligt.

240 Riktlinjer och andra konsumentpolitiska styrmedel

Informationsinsatser

Av hävd utgår man från att rättsliga regler som en gång publicerats av vederbörande myndighet i dess författningssamling är kända av dem till vilka reglerna riktar sig liksom av andra, som kan ha ett intresse av att känna till reglerna. Detta är uppenbart en fiktion, låt vara att den är nödvändig. Inom det konsumentpolitiska området har man tidigt öppet erkänt detta. Såväl KOV och andra konsumentvårdande myndigheter som näringslivets organisationer har ägnat betydande resurser åt att informera i första hand närmast berörda näringsidkare om de regler som gäller. I avsnitt 3.5 redovisar vi de informationsinsatser som KOV och näringslivet gjort beträffande framför allt riktlinjerna. Vi har också undersökt hur väl näringsidkarna känner till riktlinjer som de har att iaktta. Vi gör bedömningen att förhållandena är tillfredsställande.

Även om vi noterar detta, vill vi understryka att förhållandena snabbt kan ändras. I företagen träder nya befattningshavare till som saknar de erforderliga kunskaperna om reglerna. Framför allt visar erfarenheten emellertid att mängden av nya regler som fortlöpande delges näringsidkarna medför att kunskapen om tidigare delgivna regler förflyktigas. KOV och näringslivets organisationer synes vara väl medvetna om detta problem. KOV saknar emellertid resurser för i vart fall mera omfattande repetitiva informationsinsatser. Även framdeles får det därför i huvudsak ankomma på berörda näringslivsorganisationer att svara för den fortlöpande regelinformationen.

Vi har också sökt bilda oss en uppfattning om i vilken omfattning konsumenterna känner till riktlinjesystemet och vissa riktlinjer. Resultatet blev, som också framgår av avsnitt 3.5, att kännedomen synes vara obetydlig. Enligt vår mening är det inte utan vidare givet vilka slutsatser man skall dra av detta. Å ena sidan kan det med fog sägas att principen i den gällande konsumentpolitiken om producentpåverkan innebär att det är producenterna som skall i sitt handlande, inte konsumenterna. = påverkas Å andra sidan kan det, också med fog, hävdas att vissa riktlin-

Riktlinjer och andra 241

konsumentpolitiska styrmedel

jer, framför allt kanske sådana som tillförsäkrar konsumenterna viss information, även vänder sig till konsumenterna. Oavsett hur man ser på detta är det enligt vår mening orealistiskt att uppställa som mål för KOV:s, och näringslivets, informationsinsatser att konsumenterna skall känna till ens det huvudsakliga innehållet i de riktlinjer som på nyss angivet sätt berör dem mera direkt. Målet kan därför knappast sättas högre än att konsumenter i gemen bör ha kännedom om att regler finns på viktiga produktområden och om vissa marknadsföringsbeteenden. Även om detta mål vid första påseende kan tyckas blygsamt, vill vi understryka att redan en sådan kännedom skulle vara en betydelsefull landvinning från konsumentsynpunkt. Det skulle innebära att den enskilde konsumenten inför ett köp kan kräva att få reda på vad reglerna innehåller, vilket kan underlätta ett rationellt val. Samtidigt tjänar sådana krav till att göra näringsidkarna mera motiverade att hålla sina kunskaper om riktlinjereglerna levande.

ê§9êc9§r-f§c_ꧧ_§äErê-re9e1§fter1e!nê9

Vi har tidigare (i avsnitt 3.6) gjort den bedömningen att efterlevnaden av riktlinjer får anses vara tillfredsställande.

KOV har ett förstahandsansvar för att riktlinjer och andra styrmedel fungerar på ett godtagbart sätt. Verket bedriver, bl.a. med hjälp av hemkonsulenterna, en omfattande bevakning av marknaden. En viktig uppgift härvidlag fyller ärendehandläggningen. Det är vår bedömning att denna numera, sedan vissa inkörningssvårigheter övervunnits, fungerar i stort sett väl. Vi har därför inte funnit anledning att lägga fram några förslag beträffande den.

Den dominerande roll som KOV spelar när det gäller tillsynen av att riktlinjeregler och andra normer efterlevs, innebär att den praxis som utvecklas inom verket faktiskt blir en viktig rättskälla. Näringsidkarna och deras organisationer har ett intresse av att kunna ta del av denna. För närvarande är läget det att ett mindre antal ärenden publiceras i verkets tidskrift Konsumenträtt & Ekonomi men att någon regelbunden systematiserad redovisning av verkets praxis inte förekommer. Enligt vår mening bör en redovisning av detta även vara till för verket slag nytta självt.

242 Riktlinjer och andra konsumentpolitiska styrmedel

Även KO-sekretariatet fyller en uppgift när det gäller att säkra regelefterlevnad. Vi återkommer i avsnitt 13.3 med vissa förslag som syftar till att stärka K0:s möjligheter att ingripa mot näringsidkare som obstruerar mot K0.

De förslag vi lägger fram i syfte att stärka MD:s prejudikatskapande roll är, åtminstone indirekt, ägnade främja efterlevnaden också av regler i riktlinjer och andra jämförliga styrmedel. Förslagen gäller vidgad talerätt för näringsidkare, rätt att påkalla beslut utan förbud eller åläggande och rättegångsmedverkan (se kap. 13).

Vi vill avslutningsvis rikta uppmärksamheten på att det utöver KOV, KO och MD finns ett antal övervakningsmekanismer som är så att säga inbyggda i det rådande marknadsekonomiska systemet. Några skall här nämnas. I synnerhet i ett skärpt ekonomiskt klimat bevakar konkurrerande näringsidkare varandra. Branschorganisatio- 4 ner håller ett öga på sina medlemmar. Opinionsbildande konsumenter slår larm. Pressen bevakar och kritiserar. Enskilda konsumenter klagar och reklamerar när de känner sig besvikna eller illa behandlade. Sist men inte minst utövar de lokala konsumentorganen tryck på lokala näringsidkare. Betydelsen av det sociala tryck som dessa olika personer och grupperingar utövar är enligt vår bedömning mycket stor. Och när det inte fungerar står vägen öppen till de rättsliga organen.

9.4.3 Utvärdering av normer

Under det senaste decenniet har önskemålen att kunna värdera revuxit Js gelsystemen i samhället i termer av kostnad och nytta sig allt starkare. Intresset har klart manifesterats på marknadsoch konsumenträttens område. Vi hänvisar om detta till avsnitt 5.3.

En utvärdering av regler i riktlinjer och andra konsumentpolitis- - - underlätka styrmedel rättsliga lika väl som utomrättsliga tas givetvis om man i samband med reglernas tillkomst klargör mål och ambitionsnivå beträffande regelföljsamhet. Av denna anlednhu

Riktlinjer och andra konsumentpolitiska styrmedel 243

har vi i det föregående rekommenderat en sådan precisering. Enligt vår mening bör man helst gå ett steg längre och, om så är möjligt med rimliga resursinsatser, söka bilda sig en uppfattning om de förväntade effekterna av det styrmedel som övervägs, lämpligen i form av en inte alltför sofistikerad k0stnads/nytt0analys. I åtskilliga fall är en sådan nödvändig för att kraven i den s.k. begränsningskungörelsen (1970:641) skall kunna uppfyllas (jfr avsnitt 5.3.2).

Som framgår av vår redogörelse i avsnitt 5.3 har några vedertagna metoder för regelutvärdering ännu inte utbildats. Den rättsekonomiska forskningsdisciplinen befinner sig ännu i sin linda. Det kommer att ta tid innan man har tillgång till lätthanterliga analysverktyg på detta område. Enligt vår uppfattning bör dock detta inte tas till intäkt för att ingenting göra. Tvärtom finner vi det angeläget att det utvärderingsarbete som KOV bedriver, om än i blygsam skala, fullföljs. Vi anser också att det är viktigt att man skapar förutsättningar för att utvärdera såväl nuvarande som framtida styrmedel vilka utgör ett alternativ till riktlinjer. Helt allmänt vill vi framhålla att våra studier av utvärderingsproblemen övertygat oss om att det konsumentpolitiska normområdet är särskilt väl ägnat att utgöra studieobjekt när det gäller att vidareutveckla metoderna för utvärdering av rättsregler och andra normer.

10 INFORMATION

Enligt direktiven är det en huvuduppgift för vår kommitté att utvärdera hur den nuvarande regleringen på konsumentinformationens område fungerat hittills samt att överväga och eventuellt föreslå ändringar i denna. I kap. 6 har vi utvärderat den gällande ordningen. I avsnitt 9.4 har vi framlagt allmänna och övergripande synpunkter på KOV:s handläggning av riktlinjeärenden och andra styrmedelsefrågor. Framställningen i detta kapitel är inrikä tad enbart på överväganden i informationsfrågor.

Inledningsvis vill vi betona att vårt uppdrag får anses vara begränsat till det slag av information som reklamutredningen kallar punktinformation eller varucentrerad konsumentupplysning, i motsats till vad utredningen benämner sammanhangsinformation eller konsumentcentrerad konsumentupplysning (se Reklam II, avsnitten 11.2 och 11.4). Med sammanhangsinformation avses översiktlig information som kan användas för den enskilde konsumentens långsiktiga överväganden. Allmän enighet torde råda om att behovet av sådan information åtminstone i huvudsak måste tillgodoses på andra vägar än via enskilda näringsidkares marknadsföringsåtgärder för en viss vara eller tjänst. Vi vill emellertid peka på att viss sammanhangsinformation lämpligen kan spridas via detaljhandeln i form av säljställeinformation. Så sker också redan nu i begränsad omfattning. Vi anser det önskvärt att denna möjlighet tas till vara i ökad utsträckning framdeles.

Den produktcentrerade informationen är sådan information som har betydelse vid enstaka köpsituationer och köpbeslut. Som reklam-

utredningen påpekar (Reklam V, avsnitt 2.2.2) kan det vara ända-

målsenligt att skilja mellan översiktlig och detaljerad produkt-

246 Information

centrerad information. översiktlig produktcentrerad information är sådan upplysning som behövs för att ge konsumenterna underlag för bedömning av en hel produktgrupps användningsområde, av prisklass, av vilka alternativa huvudtyper som förekommer inom produktgruppen och av vad som skiljer olika produktgrupper åt etc. Vad nyss sagts om spridningen av sammanhangsinformation gäller även beträffande spridningen av den översiktliga produktcentrerade informationen.

Den detaljerade produktcentrerade informationen, å andra sidan,

har till uppgift att ge konsumenten underlag för att avgöra vilken enskild produktvariant som bäst svarar mot hans eller hennes A ‘ behov och resurser.

I centrum för vårt intresse står dels generalklausulen om infor-

mation - 3 § MFL - dels KOV:s riktlinjer som styrmedel för att

konsumenternas behov av information. Vi behandlar tillgodose

med ett mindre undantag - enbart sådan information som har till

syfte att ge konsumenten underlag för att träffa ett lämpligt val av vara, tjänst eller annan nyttighet, dvs. i främsta rummet detaljerad produktcentrerad information. För enkelhets skull talar vi här, liksom i kap. 6 (se särskilt avsnitt 6.3.1), om köpinformation. Begränsningen av framställningen till köpinformation är motiverad av flera skäl. Vi vill här särskilt peka på två. Bestämmelsens tillkomsthistoria utvisar att huvudsyftet med 3 § MFL var att tillförsäkra konsumenterna ett tillfredsställande beslutsunderlag vid köp (se avsnitt 2.3.1 och 6.2). Vidare framgår av vårt utredningsmaterial att de problem som uppkommit vid tillämpningen av det system för informationsskyldighet för näringsidkare, som etablerades genom prop. 1975/76:34, väsentligen hänfört sig till köpinformation. §

10.1 3 § MFL - överväganden

Generalklausulen om information är - i likhet med lagens tvâ öv- - allmänt formulerad. Dess närmare riga generalklausuler mycket innebörd och räckvidd är därigenom i och för sig inte alldeles lätt att mycket mera som motiven inte heller nämn-

ange,så ger

värd ledning (jfr avsnitt 6.3.1).

Information 247

Det är emellertid, som vi påpekat i kap. 6, slående att 3 § MFL visat sig inte vâlla nämnvärda problem i praktisk tillämpning när det gäller att avgöra vad som är eller bör vara tillräcklig information i enskilda ärenden. Förklaringen torde vara att man i ett konkret fall oftast kan överblicka informationssituationen. Bedömningen hos KOV eller i MD knyter i regel an till en viss säljares marknadsföringsåtgärd avseende en viss vara inom en avgränsad distributionsfunktion. Vid eventuella konflikter mellan konsumenternas och säljarens intressen kan dessa avvägas mot varandra på ett tämligen konkret sätt.

Vi anser oss alltså kunna slå fast att 3 § MFL motsvarat förväntningarna såvitt gäller funktionen att tjäna som utgångspunkt för MD:s rättsbildning och KOV:s handläggning av enskilda ärenden.

När det gällt att överföra lagens principer till generellt tilllämpliga handlingsdirektiv i riktlinjernas form har däremot tilllämpningsproblem av förhållandevis komplicerad natur uppkommit. Vi har mot denna bakgrund övervägt om 3 § MFL bör förtydligas på vissa punkter i ljuset av vunna erfarenheter, framför allt i syfte att berörda intressenter ge närmast näringsidkare, myndigheter och konsumenter - viss vägledning i fråga om stadgandets praktiska innebörd.

Vi tar i det följande upp ett antal av dessa punkter.

Huxuéktiteriet

Huvudkriteriet i 3 § MFL är ju har särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Enligt ordalagen innebär detta ett ganska strängt

krav på behov, nytta eller efterfrågan av information.

Enligt ett ofta citerat motivuttalande anger kriteriet situationer där ett inte helt obetydligt behov föreligger av informationen och inte bara (i) sådana fall som är särskilt allvarliga (jfr prop. 1975/76:34 s. 126). Med detta uttalande torde man ha velat framhålla att informationsbristen inte nödvändigt behöver hänföra sig till ett faktum som är grundläggande och vitalt för ett visst köpbeslut.

248 bqbnnaüon

Enligt vår mening är det rimligt att i lagtextens rekvisit särskild betydelse från konsumentsynpunkt tolka in även ett krav

på att informationen skall ha betydelse för en inte alltför li-

ten del av den krets konsumenter som utgör potentiell kundkrets för varan eller tjänsten.

En ytterligare fråga är vad som bör förstås med från konsumentsynpunkt, närmare bestämt vilka konsumenters informationsbehov som skall tillgodoses. Vi finner det rimligt att man utgår från föreställningen om något slags tänkt genomsnittskonsument, såvida inte i det enskilda fallet närmare utredning föreligger, el-

›ler kan förebringas med måttliga resursinsatser, om kundprofilen

för varan eller tjänsten i fråga.

För att kunna bestämma vad som är tillräcklig information enligt 3 § MFL (jfr härom avsnitt 6.3.1) är man enligt vår mening också tvungen att söka bilda sig en uppfattning om vilka erfarenheter och kunskaper konsumenterna har beträffande den ifrågavarande varan eller kategorien varor. Varken lagtext eller motiv ger emellertid någon vägledning för hur detta spörsmål skall angripas och vilken vikt det skall tillmätas. Vårt utredningsmaterial ger inte heller vid handen att frågan övervägts närmare i samband med någon enskild riktlinjeförhandling. Som vi redan framhållit tidigare (avsnitt 6.5.2) anser vi oss dock ha anledning anta att en del av de meningsmotsättningar som förekommit under riktlinjeförhandlingarna kan förklaras av att parterna, mer eller mindre omedvetet, haft olika föreställningar om konsumenternas erfarenheter och kunskaper och därmed om deras behov av information.

Vi har i främsta rummet övervägt om vi borde föreslå ett förtydligande av innebörden av kriteriet har särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Det är naturligtvis inte tillfredsställande att man kan se en bristande överensstämmelse mellan lagtextens

strikta ordalag och motivens mjukare formulering. Enligt vår me-

ning beskriver motiven bättre än lagtexten vad som bör vara stadgandets innebörd. Det finns därför i och för sig goda skäl att förtydliga lagtexten på denna punkt. Vår bedömning är emellertid att man bör avstå från en sådan lagändring, främst med hänsyn

Information

till att den nuvarande oklarheten inte synes ha medfört några allvarliga olägenheter. Det kan knappast göras gällande att en omedelbar ändring är påkallad från konsumentpolitiska synpunkter, m.a.o. att något akut konsumentskyddsbehov skulle kräva lagstiftarens ingripande. De svårigheter, som hittills visat sig, har inte uppkommit så mycket vid tolkning och tillämpning av konkreta fall som i samband med riktlinjeförhandlingar och andra normbildningsaktiviteter. Och i sådana sammanhang lär olägenheterna av en viss oklarhet i lagtexten vara förhållandevis begränsade. Man bör därför i vart fall avvakta den vidare av utvecklingen MD:s praxis på informationsområdet liksom ytterligare erfarenheter från KOV och K0.

IQf9CTê§Å9E§E§-ÅUE§U§11

I olikhet mot reklamutredningens till en särskild om förslag lag information i reklam och annan marknadsföring ger inte 3 § MFL någon vägledning beträffande vad informationen skall eller kan innehålla. Reklamutredningens lagförslag upptog en bestämning av följande lydelse:

Informationen kan avse bland annat

eller

varans tjänstens innehåll, beskaffenhet och egenskaper

lamplig användning, förvaring och skötsel av varan

U1-5(.\)fV-d ..oo.

priset och betalningsvillkoren

forhållandet i övrigt mellan säljare och köpare vem som tillverkar, importerar eller saluför varan eller tillhandahåller eller utför tjänsten.

Det kan enligt vår mening inte råda någon tvekan om att 3 § MFL ger stöd för krav på information av bl.a. de slag som särskilt exemplifieras i reklamutredningens förslag. I doktrinen (Bernitz: Svensk marknadsrätt 1981, s. 148) har f.ö. hävdats att exemplifieringen får anses vägledande vid tolkningen av 3 § MFL. En genomgång av befintliga riktlinjer visar också att åtminstone flertalet regler i dessa hänför sig till någon av de fem uppräknade kategorierna.

250 Information S()lJ 1983:40

Från pedagogisk synpunkt skulle det enligt vår mening otvivelaktigt ha varit av värde om 3 § MFL redan från början hade innehållit en sådan uttrycklig exemplifiering av vad ett informationsföreläggande kan avse som reklamutredningens förslag upptar. Vi anser emellertid att det inte finns tillräckliga skäl för att inom ramen för vårt utredningsuppdrag föreslå ett förtydligande tillägg till den nuvarande lagtexten av anfört slag.

êxgränsnin9en-@9§-é_§_MEL

I samband med översynen av 4 § MFL, se avsnitt 11.4, har vi övervägt om det kunde vara motiverat att bryta ut information i produktsäkerhetsfrågor ur 3 § MFL och reglera detta ämne i 4 § MFL. Erfarenheten visar att det för framför allt lekmän ter sig egendomligt att produktsäkerhetsfrågor regleras inte bara i den bestämmelse som återfinns under rubriken Produktsäkerhet m.m., dvs. 4 § MFL, utan också i den bestämmelse som är upptagen under rubriken Information, alltså 3 § MFL, och vars lagtext till yttermera visso inte innehåller någon som helst antydan om att . stadgandet omfattar även produktsäkerhetsfrågor.

En utbrytning av produktsäkerhetsfrågor ur 3 § MFL skulle dock kräva betydande omredigeringar av alla tre generalklausulerna i MFL. Vi har ansett oss böra avstå från att föreslå så omfattande ändringar. Ett från pedagogisk synpunkt önskvärt förtydligande kan uppnås på ett betydligt enklare sätt, nämligen genom ett förklarande tillägg i 4 § MFL. Vi återkommer till detta i avsnitt 11.3.2 och specialmotiveringen kap. 14.

10.2 - Riktlinjeproblem överväganden och förslag

I avsnitt 6.5 har vi ingående belyst de problem som uppkommit vid framtagning av KOV:s riktlinjer och utvärderat denna verksamhet. Vi tar här upp ett antal av dessa problem för att överväga behovet av åtgärder, nämligen kartläggning av inköpsmönster konsumentanpassning av informationen informationens form informationens överförande, samt medieval.

Information 251

E§rE1§99EiD9_ê!_iEE§2§@§D§E§E

Vi har i avsnitt 9.4 framlagt överväganden och förslag som gene-

rellt gäller KOV:s handläggning av riktlinjeärenden. Vi har där

bl.a. understrukit att det är viktigt att verket på ett tidigt stadium i förhandlingarna redovisar en väl genomarbetad dokumentation om det aktuella problemets art och betydelse från konsumentsynpunkt (avsnitt 9.4.1).

En förutsättning för rationell framtagning av riktlinjer om information är att man analyserar de berörda konsumentgruppernas - mönster för inköpsmönster inbegripet informationsinhämtande vid de vanligast förekommande distributionsformerna för den vara eller tjänst det gäller. Först efter en sådan analys har man möjligheter att rätt bedöma såväl konsumenternas behov av information som frågor om informationens innehåll och utformning, om rmüewlem.

Enligt vår mening är det angeläget att KOV - i samverkan med vederbörande företrädare för - vinn om att näringslivet lägger sig skaffa fram dokumentation av nu angivet slag. Mycket av den oklarhet och av de övertoner som förekommit i debatten om informationsriktlinjer har berott på att man i samtliga läger ofta diskuterat konsumenternas behov av och anspråk på information i allmänna termer och med utgångspunkt från ganska generella antaganden.

E9D§!@§E§êDBꧧEiE9_ê!-iEf9E@âEi9U§E

Av framställningen i kap. 6 kan utläsas att man under förarbetena till 3 § MFL inte nämnvärt uppmärksammade de kommuniceringstekniska problem som är förbundna med en normering på informationsområdet genom riktlinjeregler eller andra jämförbara styrmedel. Av kap. 6 framgår också att besvärliga problem uppkommit till följd av detta.

252 Information

Inom den informationspsykologiska forskningen och bland praktiskt verksamma specialister på kommunicering av information är det väl känt att konsumenterna har begränsad både förmåga och motivation att ta till sig den information som de möter på markna-

den. Detta gäller i synnerhet om informationen är mera omfattan-

de. I det här aktuella sammanhanget uppmärksammades dock frågan på allvar inte förrän vid de första riktlinjeförhandlingarna

mel-_

lan KOV och näringslivet. En arbetsgrupp med företrädare för verket och näringslivet tillsattes och utarbetade rapporten Problem kring urval och överföring av information (se avsnitt 6.5).

Förhållandet är alltså det att den enskilde konsumenten kan få

det svårt att både hitta och tillgodogöra sig den information som är av betydelse för honom eller henne i det aktuella fallet, å

om den produktcentrerade information som en näringsidkare riktar

‘ till konsumenterna är mera omfattande. Informationen förfelar då lätt sitt syfte och den paradoxala situationen uppkommer att informationen till följd av sin omfattning medför att konsumenten drabbas av brist på information. Vad nu sagts gäller naturligtvis såväl självvald information som förelagd information (jfr avsnitt 6.5.2).

Ett annat problem, som också uppmärksammas i den nyssnämnda KOVrapporten, är vad som på fackspråk kallas för negativ informationskoppling. Sådan föreligger om innehållsmässig disharmoni råder mellan olika delar i en och samma informationsenhet. Särskilt aktuellt i förevarande sammanhang är risker för negativ informationskoppling mellan näringsidkarens självvalda information och information som föreläggs med stöd av 3 § MFL. Effekten i sådana fall kan bli att konsumenten uppfattar de olika medde- Q landena som motstridiga,vilket i sin tur lätt medför att

E

syftet med informationen inte eller bara delvis uppnås.

Man saknar ännu tillräcklig systematiserad empirisk kunskap om effekterna av s.k. informationsövergödning och av negativ informationskoppling. Det är dock vår bedömning att KOV-rapporten fyllt en viktig uppgift genom att belysa de kommuniceringstekniska problem som kan uppkomma i riktlinjearbetet liksom vid an-

Information 253

nan tillämpning av 3 § MFL. Vi finner det också välbetänkt att KOV låtit utge en populär sammanfattning av rapporten i skriften Hur skall företagen informera k0nsumenterna?.

Vi har noterat att KOV numera - helt följdriktigt - tillämpar principen att i riktlinjer enbart föreskriva sådan information som är dokumenterat viktig för berörda konsumenter.

Vi vill understryka att de frågor som sammanhänger med konsumentanpassning av informationen är komplicerade och att deras lösning ofta kräver medverkan av kvalificerad expertis. Vi konstaterar emellertid att kvalificerade informationsexperter sällan medverkar vid behandlingen av informationstekniska frågor i samband med riktlinjeförhandlingar. Vi är visserligen medvetna om att sådan expertmedverkan drar vissa kostnader men föreslår trots detta en

ändrad praxis från verkets sida på denna punkt. Vi anser att det

många gånger kan ligga även i berörda näringsidkares intresse att kommuniceringsaspekterna blir genomlysta på ett kvalificerat sätt.

IJf9Ll‘§£i90 € 'J§_f9!’l‘

I sitt betänkande Reklam V förordade reklamutredningen, som tidigare nämnts, att den information som ställs till konsumenternas förfogande i möjligaste mån skall vara standardiserad. Utredningen betonade värdet av att informationen utformas på ett sådant sätt att konsumenterna snabbt och enkelt kan jämföra uppgifter om en viss faktor hos olika varianter av en viss produkt. Terminologi och redovisningsmetod bör enligt utredningen vara enhetlig inom varje produktområde och uppgifterna skall i förekommande fall vara baserade på enhetligt utförda undersökningar. I motiven till MFL - prop. 1975/76:34 - återfinns inte motsvarande uttalanden om standardisering av informationen. Det lämnas öppet i vilken utsträckning KOV i riktlinjearbetet bör eftersträva att driva fram standardiserad information.

Av vår beskrivning och utvärdering av KOV:s riktlinjeverksamhet torde framgå att KOV anlagt ett pragmatiskt synsätt vad gäller

254 Information

standardisering av informationen. Verket har således strävat ef-

ter enhetlig redovisning av information genom märkning och andra

reklammedel med anknytning till säljstället. Beträffande information utanför säljstället har verket varit mera återhållsamt med att kräva en standardiserad presentation. Vid vår utvärdering har ingen kritik riktats mot KOV:s sätt att behandla frågor som gäller informationens utformning.

I ett nyligen framlagt betänkande (SOU 1982:38) Fakta för konsumenter har varuprovningskommittén skisserat ett omfattande system för standardiserad märkning, avsett att fungera vid sidan av riktlinjesystemet. Vi finner det svårt att, på grundval av det utredningsmaterial som varuprovningskommittên lägger fram, bedöma om dess förslag är realistiska i sak och om det verkligen finns förutsättningar att uppbringa de enligt vår avbedömning sevärda resurser som krävs för att förverkliga förslagen.

Vi anser det klokt att åtminstone t.v. hålla fast vid den pragmatiska uppfattning i utformningsfrågan som KOV hittills gjort sig till tolk för och närmare beskrivit i rapporten Konsumentinformation på säljstället. bör alltså ta vara

Man på möjlighe-

terna att driva fram standardiserad information, särskilt på säljstället, när förutsättningar för detta finns. Vår huvudtes i sammanhanget är emellertid att det är mera angeläget att inom en överblickbar framtid och med begränsade resursinsatser bereda konsumenterna tillgång till en tillräcklig, låt vara ostandardiserad eller ofullkomligt standardiserad information än att långsiktigt satsa på resurskrävande system för standardiserad information om vars värde i praktikennan inte vet så mycket.

Vi vill också framhålla att det är viktigt att just i fråga om informationens utformning lämna utrymme för nytänkande och kreativitet. Från den utgångspunkten kan det finnas skäl att med en viss skepsis betrakta i vart fall en långt driven standardisering av informationens utformning. Även från konkurrenssynpunkter kan en sådan te sig tveksam. Den kan nämligen komma att inverka konserverande på befintliga strukturer och fungera som ett slags reklamkartell som sätter informationsutformningen ur spel såsom konkurrensmedel.

Information 255

Interna§i9nen§_§y§rf§ren9§

Av beskrivningen och utvärderingen i kap. 6 kan utläsas att en svårbemästrad fråga i normarbetet varit att finna rationella kriterier för val av reklambärare (medier) att sprida den

förelagda

informationen till konsumenterna.

Vi vill i detta sammanhang erinra om att den förut nämnda KOVrapporten om problem kring urval och överföring av information innehåller värdefulla preciseringar och analyser om olika reklambärares kapacitet att förmedla information. Det framhålls i rapporten att såväl informationens innehåll som dess utformning måste anpassas till de olika media som företagen använder sig av. De krav som kan ställas i riktlinjeregler varierar med hänsyn till vilka reklammedel - film annonser, broschyrer, affischer, etc. - som vederbörande näringsidkare väljer att använda. Infor-

mation som ges t.ex. högsta prioritet i en bruksanvisning kan

mycket väl få lägre prioritet i en annons. I rapporten understryks också det i och för sig välbekanta förhållandet att olika media har olika förmåga att bära information. Detta gäller naturligtvis informationskapaciteten generellt oavsett informationens värde i det särskilda fallet från konsumentsynpunkt.

Vi vill även rikta uppmärksamheten pâ den idêskiss till en analysmatris som återfinns i KOV-rapporten. Matrisen är avsedd att underlätta ett rationellt studium av frågan hur påbjuden information bör fördelas på använda reklambärare.

Vi finner de synpunkter på reklambärares kapacitet som KOV-rapporten innehåller viktiga och värdefulla. Vårt omdöme om analysmatrisen är detsamma. Vi konstaterar emellertid att rapportens synpunkter och rekommendationer hittills inte fått något avgörande genomslag i det praktiska förhandlingsarbetet. Resurser har inte avsatts för fortsatt metodutveckling. Detta torde hänga samman med den omprioritering som skett vad gäller framtagning av riktlinjer förinformation, särskilt sådana med regler för information utanför säljstället. Vi har förståelse för detta men anser det dock önskvärt att rapportens synpunkter och slutsatser tas till vara mera konsekvent i riktlinjearbetet än vad som hittills skett.

256 Information sou 19g3;4o

Vi erinrar i detta sammanhang om att det i KOV:s förut omnämnda skrift med sammanfattning av rapporten betonas att frågan hur informationen skall föras över till konsumenterna på ett effektivt sätt bör behandlas för sig vid riktlinjeförhandlingarna och utgöra ett särskilt förhandlingssteg och i princip lösas innan man börjar formulera själva reglerna. Vi ställer oss bakom den bedömningen.

Debatten kring informationsöverföring har, som belyses i avsnitt 6.5.2, framför allt kommit att gälla om det är ändamålsenligt att i riktlinjer och andra generella normer mera i detalj före- Ä skriva hur och när viss påbjuden information skall lämnas utanför säljstället eller, för att använda lagens ord, i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen (3 § andra stycket 2. pkt.).

KOV har haft uppenbara svårigheter att förhandla fram riktlinjer om information utanför säljstället. Som vi redovisat i avsnitt 6.5.5 har detta lett till en gradvis förskjutning av ambitionerna inom KOV när det gäller att driva fram detta slags riktlinjer. Som vi också redovisat i samma avsnitt har även statsmakterna beslutat om en sänkt ambitionsnivå beträffande framtagande av riktlinjer om information utanför säljstället.

Vi vill emellertid understryka att flera riktlinjer om information utanför säljstället har varit värdefulla från konsumentpolitisk Vi anser att KOV även i fortsättningen bör utsynpunkt. färda riktlinjer om sådan information om och när behov av regler visas föreligga och riktlinjer bedöms vara ett ändamålsenligt styrmedel i det aktuella fallet.

Meéieyêl

I avsnitt 6.3.1 har vi påvisat att utgångspunkten enligt gällande rätt är att näringsidkaren skall tillhandagå konsumenterna med tillfredsställande information liktydigt med tillräckliga sakupplysningar från konsumentsynpunkt - om sina produkter. I detta ligger också en skyldighet att se till att informationen sprids på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt med hänsyn till

Information 257

de, totalt sett, oftast begränsade resurser för information som står den enskilde näringsidkaren till buds. Det ligger därför nära till hands att pålägga säljaren-näringsidkaren ett förstahandsansvar för att informationsanknytningen och medievalet sker på ett godtagbart sätt från konsumentsynpunkt. Detta ter sig lika naturligt som att näringsidkaren har ett förstahandsansvar för utformningen av själva meddelandet (framställningen). Denna syn bygger ytterst på ett konstaterande av att själva grundidén bakom 3 § MFL är att även den förelagda information som skall lämnas konsumenterna till sin natur och funktion är en ren marknadsföringsinformation.

Mot den nu angivna bakgrunden och med hänvisning till KOV-rappor; tens utredningsresultat har vi närmare övervägt om det skulle vara praktiskt genomförbart att avstå från mediebindning i riktlinjer. Även om en sådan ordning av flera skäl ter sig principiellt tilltalande kan den enligt vår mening oftast inte förverkligas i praktiken, främst av tillämpnings- och övervakningsskäl. Man bör därför, i vart fall tills vidare, söka lösningen av problemen kring mediebindning på en annan väg. Om man nämligen utvecklar bättre analysinstrument både för att kartlägga konsumenter-

nas inköpsmönster och för att värdera olika mediers lämplighet

för olika slags information (jfr den ovan nämnda idêskissen till analysmatris) borde det vara möjligt att i riktlinjerna fastställa en från konsumentsynpunkt adekvat mediebindning. Möjligheterna bör givetvis lämnas öppna för att tillämpa ett friare medieval,om förutsättningarna för en sådan ordning skulle komma att ändras i framtiden.

10.3 Valet av styrmedel

I våra direktiv förutsätts att vi inte skall ompröva de rättsliga ramarna för konsumentpolitiken så som dessa dragits upp genom MFL. Detta gäller även 3 § MFL. Vi har också för vår del ansett oss kunna slå fast att stadgandet som sådant motsvarat förväntningarna. Bedömningen av enskilda ärenden om informationsskyldighet har inte vållat problem i MD. Inte heller handläggningen av enskilda ärenden inom KOV har, såvitt känt, mött alltför stora svårigheter.

Information

Styrmedlet riktlinjer har visserligen medfört problem, i synnerhet när det gällt attxeglera näringsidkarnas information utanför säljstället. Detta har vi belyst i avsnitt 10.2. Enligt vår uppfattning får dessa svårigheter emellertid inte tillåtas dölja att riktlinjer om information etablerats på flera varu- och tjänsteområden som är viktiga från konsumentsynpunkt. Vi hänvisar härvidlag till kap. 6. Såvitt vi kunnat finna fungerar dessa riktlinjer i stort sett tillfredsställande. Vi finner därför inte anledning föreslå att KOV ändrar sin nuvarande policy vad gäller användningen av riktlinjer som styrmedel på informationsområdet.

I avsnitt 9.3 har vi förordat att man som ett komplement till riktlinjer prövar självreglering som styrmedel. Vi har också uttalat att det eller de system för självreglering som vi tänker oss torde ha sin största utvecklingsmöjlighet just på informationens område. Vi vill här tillägga att det inte är otänkbart att en del av de problem som mött parterna vid framtagningen av riktlinjer på informationsområdet lättare låter sig lösas inom ett normsystem baserat på självreglering.

Vi kan också tänka oss andra frivilliga åtgärder som alternativ eller komplement till normbildning, t.ex. fortlöpande information till konsumenter organiserad av en eller flera branschorganisationer, gärna i samverkan eller efter samråd med KOV. I vissa fall kan väl system inom företagen för fortlöpande

utbyggda

informationsservice till konsumenterna (Kundkontakt) tjäna samma syfte.

ll PRODUKTSÄKERHET

Vi har i kapitel 7 beskrivit olika styrmedel på produktsäkerhetsområdet och där angivit tre frågor som det finns anledning att närmare överväga. Den första och från konsumentpolitiska synpunkter viktigaste frågan gäller en systematisk rapportering av olyckor i hemmet och på fritiden. Våra överväganden i den delen redovisas i avsnitt 11.1.

Den andra frågan, som vi behandlar i avsnitt 11.2, gäller huruvida systemet med riktlinjer bör förändras på produktsäkerhetsområdet. Som framgår av våra direktiv har i den allmänna debatt som föregick vårt arbete pekats på att man bör överväga ett alternativ med produktsäkerhetsregler som är direkt tvingande för företagen genom en straffsanktion, vad vi i fortsättningen kallar bindande föreskrifter.

Den tredje frågan avser en utvidgning av 4 § MFL, så att förbud skall kunna riktas också mot näringsidkare i bakre led, och inte som nu är fallet endast mot näringsidkare som säljer direkt till konsumenter. Denna fråga tar vi upp i avsnitt 11.3.

11.1 Olycksfallsrapportering

I avsnitt 7.4 har vi för hur KOV får redogjort kunskap om farliga produkter och om olyckor. Vi har funnit det vara en brist att det i Sverige inte finns något övergripande system för rapportering av och statistik över olyckor i hemmet och på fritiden. I detta sammanhang bör nämnas att alla skador som inträffar i arbetslivet rapporteras inom ramen för informationssystemet om arbetsskador (ISA). Ser man på utländska förhållanden har särskilda skaderap-

260 Produktsäkerhet sou 1933;4o

porteringssystem införts i USA, Japan, Storbrüanniem Nederländerna och inom EG. Även i Norge kommer ett sådant system att införas.

Frågan om skaderapportering har varit aktuell tidigare. År 1978 hemställde KOV tillsammans med statistiska centralbyrån hos regeringen om att, i samråd med uppdragslämnare och statistikanvändare, få utreda möjligheterna att införa ett system för registrering av olyckor i hemmen och deras grannskap samt utarbeta förslag till och beräkna kostnader för registreringssystemet. I en särskild skrivelse till regeringen instämde statens planverk i denna hemställan. Barnolycksfallsutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1979:28) att ett system för registrering av barnolycksfall skulle införas. I budgetpropositionen 1980/81 förklarade emellertid handelsministern att han i rådande budgetläge inte var beredd att förorda att särskilda medel anvisades för att statistik över hem- och fritidsolyckor upprättades.

På grund av att särskilda anslag inte har beviljats, har KOV bara i förhållandevis ringa omfattning kunnat samla in och bearbeta mera systematiskt skaderapporter. I samarbete med hemkonsulenter och Röda Kors-personal startade KOV en försöksverksamhet i östergötlands län under våren 1982. Under fyra veckor prövades en metod att samla in uppgifter om personskador. Försöket har följts upp med förnyad inrapportering i östergötland under två veckor hösten 1982 samt en inrapportering i Jämtland under en tvåveckorsperiod. Skaderapportering har också förekommit lokalt, t.ex. vid Umeå regionsjukhus. Inom Falköpings kommun bedrivs en skaderapporteringsverksamhet sedan några år.

Ett skaderapporteringssystem är ett nödvändigt hjälpmedel i produktsäkerhetsarbetet. Det är en förutsättning för en långsiktig rationell konsumentpolitik på produktsäkerhetsområdet, som en grund för bedömandet av vilka krav som bör ställas på hur varor skall vara konstruerade, vad de skall innehålla, vilken information som konsumenten behöver för att rätt kunna använda en produkt etc. De ärenden som på olika sätt registreras hos KOV behöver inte ge en representativ bild av vilka skaderisker som är allvarligast. Ett skaderapporteringssystem ger däremot en säker kunskap om inträffade olyckor i hemmet och på fritiden. Detta är tül

Produktsäkerhet 261

nytta inte enbart i KOV:s arbete. Även andra centrala myndigheter, t.ex. planverket, socialstyrelsen och statistiska centralbyrånhar ett behov av sådan kunskap. Också för kommuner och sjukhus har uppgifter av detta slag en väsentlig betydelse.

Vi har kunnat konstatera att förhandlingar i produktsäkerhetsärenden mellan KOV och näringslivet vid ett antal tillfällen blivit segslitna och dragit ut på tiden därför att en tillfredsställande dokumentation av behovet av den åtgärd som KOV föreslagit inte funnits att tillgå. Detta torde också ha bidragit till att framtagningen av reglerna fördyrats. Med hjälp av ett skaderapporteringssystem kan KOV inför förhandlingar om åtgärder angående produktsäkerhet ta fram ett underlag som ger goda möjligheter att fastslå behovet av den ifrågasatta åtgärden.

Vi vill med skärpa understryka att ett permanent skaderapporteringssystem som omfattar ett tillräckligt antal rapportlämnare är ett ofrånkomligt krav för ett tillfredsställande underlag för produktsäkerhetsarbetet.

Utbyggnaden av det skaderapporteringssystem som finns i Storbritannien har skett successivt. Systemet omfattade vid starten år 1976 fem sjukhus och har kontinuerligt byggts ut så att rapporter numera lämnats av sammanlagt ett femtiotal sjukhus. Även i Sverige bör det motsvarande systemet byggas ut successivt. Genom den försöksverksamhet som bedrivits av bl.a. KOV finns redan erfarenheter att dra nytta av.

Vi anser inte att det finns något behov av att här i detalj ange hur ett skaderapporteringssystem skall byggas ut. Kunskap om detta finns redan såväl hos KOV som på andra håll. Det väsentliga är att verksamheten nu tillförs särskilda resurser som möjliggör att ett rapportsystem snabbt kan byggas upp. Vi anser att detta bör ske genom att KOV och statistiska centralbyrån erhåller ett särskilt regeringsuppdrag och i samband därmed beviljas anslag för verksamheten, lämpligen i enlighet med myndigheternas ovan nämnda hemställan.

262 Produktsäkerhet

Vi vi11 dock betona att det är viktigt att de rapporter som inhämtas får en sådan inriktning att man får kunskap om viika oiyckor som beror på en defekt produkt resp. feiaktig användning av produkten. Med hänsyn tiil att uppgifterna i stor utsträckning måste inhämtas från oiika sjukvårdsinrättningar får frågor som har samband med tiiiämpningen av sekretessiagen (1980:100) ägnas särshid uppmärksamhet under uppbyggnaden av systemet.

Kostnaderna för systemet skattades i KOV:s och SCB:s hemstäiian år 1978 ti11 1,5-2 miij. kr. per år. På grund av penningvärdesförsämringen torde dessa kostnader numera ha stigit. De angivna beioppen bör dock jämföras med att en uppräkning av vård- och sjukpenningkostnaden enbart för de oiyckor som hade samband med hushåiisstegar vid den ovan nämnda undersökningen vid Umeå regionsjukhus tiil att gäiia heia landet visade att stegoiyckor i Sverige kan innebära en samhäiisekonomisk kostnad på ca 45 milj. kr. årligen. Barnoiycksfaiisutredningen beräknade samhäiiets samiade kostnader till föijd av barnoiycksfaii tiil minst 720 miij. kr. per år. Även om endast en dei av dessa kostnader kan undvikas, är det uppenbart att den samhäiisekonomiska vinsten av en tiiiföriitlig skaderapportering med de förbättrade möjligheter att vidta adekvata åtgärder som en sådan rapportering medför, vida överstiger de direkta kostnader ett sådant system drar. Dessutom bör, som vi ovan berört, förhandiingarna meiian KOV och företagen kunna förenkias med ett bättre faktaunderiag. I andra hand bör en- 1igt vår bedömning skaderapporteringssystemet finansieras genom en omfördeining av resurser hos de myndigheter som kan dra nytta av systemet i sin verksamhet.

11.2 Frågan om bindande föreskrifter på produktsäkerhetsområdet m.m.

Hanqläqqniu9en_q1-eu§Ei1éâ_ären9en

Som vi har redovisat i kap. 7 ieder handiäggningen av produktsäkerhetsärenden hos KOV i fiertaiet fall tiil en förhandiingsuppgöreise meilan verket och vederbörande näringsidkare. När det gäiier denna verksamhet, som är av stor praktisk betydelse, fann

Produktsäkerhet 263

vi inte an1edning att överväga några förändringar. Vi bedömer att systemet med överiäggningar, förbudsföreiägganden och i sista hand taian inför MD fungerar väi.

Petelistade-eller_q11wän§_bê11ne_r§91erZ

Innan vi här tar upp frågan om bindande föreskrifter vi11 vi beröra en aiimängiitig fråga, nämiigen hur pass deta1jerade reg1er om produktsäkerhet bör vara.

I förarbetena tiil MFL uttaias (prop. 1975/76:34 s. 95) att det inte torde vara möjiigt att annat än i undantagsfaii utfärda anvisningar som innehålier mer detaijerade krav. Av kap. 7 framgår eme11ertid att de riktiinjer som tagits fram på produktsäkerhetsområdet i ganska stor utsträckning kommit att bli detaijerade. Oftast innehå11er de grundkrav om konstruktion och funktion från säkerhetssynpunkt,kompietterade med regier om information om varan. Detta står i god överensstämmelse med andra uttaianden i förarbetena (prop. 1975/76:34 s. 107), där det sägs att regierna måste utformas så att behovet av rikt1injer för företagens handlande tiiigodoses.

Genom att riktiinjernas grundkrav görs detaijerade får näringsidkarna kiarare angivet vi1ka säkerhetskrav som samhä11et stäi- 1er på oiika varor. Att rikt1injerna är detaijerade medför vidare att producenter och importörer toikar regierna iikartat. För konsumenterna är det en uppenbar fördei att vissa varor, t.ex. säkerhetsutrustning och ieksaker, är tiiiverkade i eniighet med de mer detaijerade grundkraven. Konsumenterna kan iita på att varorna hå11er en godtagbar säkerhetsstandard. Systemet med detaijerade grundkrav får mot denna bakgrund anses ändamåiseniigt och synes även vara ailmänt accepterat.

Modeiien med detaljerade grundkravsregier i fråga om produktutformningen är dock inte probiemfri. Vi vi11 peka på att modeiien kan medföra iåsningar som försvårar för företagen att utveckia nya produkter m.m. baserade på nya, inte förutsedda tekniska 1ösningar e.d. Såvitt vi funnit har dock KOV:s riktiinjer inte medfört några nämnvärda i detta avseende. svårigheter En förkiaring

264 Produktsäkerhet

härtill kan vara att KOV strävar efter att formulera reglerna som krav på varors funktion vilka inte binder produktionen vid en viss teknisk lösning, en viss varuutformning eller en viss tillverkmngsmetod, utan anger att funktionen skall motsvara säkerhetskravet.

Vi anser att regler som avser produktsäkerhet även i fortsättningen bör vara detaljerade och bygga på en funktionsinriktad grundkravsmodell, om inte i det enskilda fallet vägande skäl talar häremot. Detta gäller oavsett om man använder sig av riktlinjer eller bindande föreskrifter för att föra fram kraven.

Er_riE§1inie§x§§e@e§_effsk§i2:2

Vi vill understryka att det råder en allmän enighet - också i vår kommitté - om vikten och behovet av en tillfredsställande produktsäkerhet. I vårt uppdrag ingår att överväga bl.a. om det finns anledning att helt eller delvis ersätta riktlinjerna med en ordning med bindande föreskrifter. Vi fann det redan på ett tidigt stadium av utredningsarbetet nödvändigt att, oberoende av resultaten av utvärderingen, ta fram skisser till olika tänkbara alternativ av sådana föreskrifter, bl.a. för att kunna belysa juridisk-tekniska frågeställningar av skilda slag.

Våra överväganden tar i första hand sikte på om riktlinjesystemet kan anses vara mer eller mindre effektivt än ett system av bindande föreskrifter, när det gäller producentpåverkan i fråga om produktsäkerhet. Därefter bedömer vi riktlinjerna ur rättssystemaüsk synvinkel.

När man från effektivitetssynpunkter väger riktlinjerna mot bindande föreskrifter saknar det betydelse hur de senare är utformade i sina detaljer. Vi vill här endast erinra om att system med bindande föreskrifter kan utformas mycket olika. Det kan röra sig exempelvis om en ramlagstiftning med bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att utfärda straffsanktionerade föreskrifter om att varor, som säljs till konsumenter, skall uppfylla särskilda säkerhetskrav. Givetvis kan vidare ett sådant omfattande bemyndigande begränsas i olika avseenden, exempelvis till att gälla endast vissa produktslag, särskilda situa-

Produktsäkerhet 265 sou 1933:40

tioner m.m. Ett annat alternativ är att arbeta med ett system av bindande föreskrifter direkt för en viss vara eller varugrupp Som nyss berörts bygger våra jämförelser

(speciallagstiftning).

från effektivitetssynpunkt inte på att riktlinjerna vägs mot något speciellt system med bindande föreskrifter. Jämförelsernagörs i stället på ett mer allmänt plan - mot själva styrmedlet straffsanktionerade regler, när det gäller produktsäkerhetsarbetet.

Vi vill också understryka att vi i våra jämförelser i första hand ser till riktlinjers grad av effektivitet mer generellt. Resonealternativen gäller alltså riktlinjernas användmangen om de två barhet i allmänhet som ett styrmedel i produktsäkerhetsarbetet.

av riktlinjerna som styrmedelssystem betraktat Vår utvärdering ger vid handen följande: Erfarenheternalnr visat att det varit lättare att ta fram riktlinjer på produktsäkerhetsområdet än på informationsområdet. Som det nuvarande systemet är uppbyggt kan riktlinjer utarbetas utan särskild tidspress, eftersom behovet av snabba ingripanden kan tillgodoses genom åtgärder enligt 4 § MFL. Vid utvärderingen fann vi även att näringsidkarna följer på ett tillfredsställande sätt. Vår produktsäkerhetsriktlinjerna slutsats av utvärderingen blev att det nuvarande riktlinjesystemet fungerar tillfredsställande på produktsäkerhetsområdet.

Vi vill till dessa slutsatser foga vissa kommentarer.

till att väl torde va- En viktig orsak riktlinjesystemet fungerar ra att det råder en i allt väsentligt gemensam grundsyn hos samtberörda parter i frågor som gäller produktsäkerhet. Statsliga makterna har angett åtgärder till skydd för konsumenternas liv och hälsa som den viktigaste prioriteringsgrunden för KOV:s verksamhet. Inom näringslivet är det en allmän uppfattning att farliinte skall förekomma på marknaden. Vidare är det ur ga produkter det enskilda företagets synvinkel givetvis i allmänhet en dålig metod att marknadsföra varor som inte håller måttet från säkerhetssynpunkt. Det köpmotstånd som kan byggas upp strider därvid direkt mot de företagsekonomiska intressena.

266 Produktsäkerhet

Det finns visseriigen två tekniska brister i det nuvarande systemet. Den ena är att talan i produktsäkerhetsärenden f.n. inte kan riktas mot tiiiverkare och importörer m.f1. Den andra är att MD saknar möjiighet att ingripa mot en farlig vara genom interimistiskt beslut utan att först inhämta yttrande från KO:s motpart. Dessa brister kan dock avhjäipas utan att man övergår tiii ett system med straffsanktionerade regier. Vi tar senare upp båda dessa frågor (se avsnitt 11.3 och 13.6.3).

Bakom den kritik mot riktiinjesystemet som tidigare förts fram i den aiimänna debatten kan ha iegat uppfattningen atten ordning, som innebär att en myndighet har befogenhet att utfärda straffsanktionerade föreskrifter, på produktsäkerhetsområdet skuiie vara effektivare från konsumentskyddssynpunkt än det nuvarande systemet. Skäiet skuile då vara att den ansvariga myndigheten kunde genomdriva produktsäkerhetsregierna med tvång och att såväi framtagningsprocessen som tiiiämpningen därmed skuiie underiättas. Emeiiertid visar våra iakttageiser att ett sådant antagande inte har fog för sig. Vårt utredningsarbete har gett vid handen att också de myndigheter, som har befogenheter av detta slag, på produktsäkerhetsområdet tar fram sina regier i samråd med näringsiivet. Aniedningen ti11 detta är densamma som föranieder KOV att samråda med närmast berörda intressenter, nämiigen att samrådet är en förutsättning för att regierna ska11 kunna fungera praktiskt och inte få oönskade bieffekter. Ofta rör det sig om ett förbere-

deise- och framtagningsarbete som kräver en avsevärd tid. Vi an-

ser oss kunna konstatera att framtagningen av bindande föreskrifter är i vart fa11 1ika tidskrävande som riktiinjeframtagningen. Siutsatsen b1ir för vår dei att ingetdera av de två aiternativen riktiinjer resp. bindande föreskrifter på denna punkt kan bedömas vara överlägset det andra.

I vårt utredningsarbete har inte heiier framkomit något som ty-

der på att regierna i riktiinjerna skuiie efterievas bättre, om

de i stä11et hade varit bindande. Vissa och övervakningsprobiem en dei svårigheter att hålia kunskapen om utfärdade regier ievande m.m. synes vara 0frånkom1iga, oavsett vi1ket system man väijer. Inte he11er i detta avseende bör det ena systemet ges företräde framför det andra systemet, närman aiitså ser det genereiit.

Produktsäkerhet 267

Vi anser mot denna bakgrund att riktiinjerna som system betraktat f.n. fyiier det från konsumentsynpunkt viktigaste syftet, nämiigen att vara ett i sig effektivt medei för att skapa produktsäkerhet. Genereiit sett bedömer vi systemet vara från effektivitetssynpunkt åtminstone iikvärdigt med bindande föreskrifter.

Vid denna bedömning har vi utgått ifrån hur riktlinjesystemet fungerar i dag, sedan det funnit fastare former efter en inkörningsperiod med vissa begynnelsesvårigheter. I vårt uppdrag ingår givetvis även att söka biida oss en uppfattning om hur den nuvarande ordningen kan antas fungera i framtiden. Vi vi11 därvid peka på att 1agstiftaren Iegitimerade riktiinjesystemet som ett styrmede1 på marknadsföringens område så sent som år 1975. Det område inom viiket riktiinjer kan komma till användning är vidsträckt. Det omfattar hela konsumentvarusektorn, iåt vara med viktiga undantag för betydande produktgrupper som är speciairegierade i särskiida avseenden. Dessa undantag täcker områden där man har den största riskpotentiaien. Ser man till just de riskfaktorer som möter konsumenterna totait i skilda sammanhang synes det förhåila sig så att de fiesta av dessa riskfaktorer är intäckta av bindande regier. Oavsett om man på det återstående området använder riktiinjer eiier bindande regier som styrmedel, stä11s man inför svåra avvägningar när det gä11er b1.a.frågan om var, när och hur resurserna skaH sättas in. Detta beror på att området är mycket omfattande när det gäiier antaiet produkter och att dessa sinsemeiian är mycket oiika. Det säger sig sjäivt att det kan ta iång tid innan riktiinjerna som system betraktat kan utveckias he1t och värderas mer siutgiitigt. Arbetet måste ju i första hand riktas in på att ta fram riktiinjer på de mest ange1ägna områdena.

Vi anser aiitså att det nuvarande systemet egentiigen har fått verka vä] kort tid för att man ska11 kunna med större säkerhet förutsäga utveckiingen i framtiden. Dock har det varit i funktion så iänge att vi anser oss ha god grund för en prognos. Vi har inte kunnat finna några systemfei som ej kan avhjäipas. Inte he11er har vi kunnat iaktta några tecken på förändringar ti11 det sämre utan snarare tvärtom. Omständigheterna ger eniigt vår uppfattning vid handen att riktiinjesystemet kommer att kunna förbättras ytteriigare. Mot bakgrund av detta, den tidigare nämnda samsynen i

268 Produktsäkerhet sou 1983:40

fråga om produktsäkerhet m.m., de modifieringar av systemet som kan göras i fråga om talan mot bakre led samt snabba, interimistiska ingripanden, är det vår bedömning att systemet kommer att fungera fullt tillfredsställande, så långt man kan överblicka utvecklingen. Inte heller i fråga om framtidsbedömningen anser vi att bindande föreskrifter från effektivitetssynpunkter generellt sett skulle vara ett bättre alternativ än riktlinjesystemet.

BêEtêâxêtemetiâtê_ê2er!ä9au9en l Vi har, som redan nämnts, visserligen gjort den bedömningen att l valet mellan riktlinjeroch bindande föreskrifter i första hand

I

bör ske med utgångspunkt i överväganden om vilket styrmedel som - sett - kan anses vara mest effektivt. Därvid har vi generellt funnit att riktlinjesystemet i allmänhet får anses i vart fall likvärdigt med bindande föreskrifter. I detta hänseende saknas det skäl att överväga en övergång till någon form av bindande föreskrifter. Vi har emellertid i anslutning till vissa uttalanden i direktiven - funnit att om det anledning ingående överväga av andra skäl finns anledning att gåifrån riktlinjesystemet. En naturlig utgångspunkt har då för oss varit att konstatera att det är en lagstiftningstradition i Sverige att regler om produktsäkerhet utformas som bindande föreskrifter. Det kan med hänsyn härtül hävdas vara principiellt otillfredsställande att riktlinjerna formellt sett inte är direkt bindande för näringsidkarna. Tvingande åtgärder vidtas ju först genom beslut av MD i det enskilda fallet. En annan rättsteknisk invändning mot riktlinjer som vi övervägt är att skall-regler i riktlinjerna ofta ställer långtgående krav på näringsidkarna. Reglerna framträder som om de vore tvingande ; bestämmelser och fungerar i praktiken som sådana. Det kan göras gällande att det borde finnas ettklarare rättsligt stöd för regler av denna art. För myndigheter som utfärdar straffsanktionerade regler finns ett sådant stöd i form av ett bemyndigande i eller med stöd av lag.

Enligt vår uppfattning har dessa synpunkter på den nuvarande ordningen enej obetydlig tyngd. Det kan inte bestridas att riktlinjesystemet framstår som ett okonventionellt styrmedel, vid jämförelse med den ordning som är förhärskande på produktsäkerhetsområdet

Produktsäkerhet 269

i stort. Å andra sidan är det otvivelaktigt så att den nuvarande ordningen på det här aktuella produktsäkerhetsområdet utgör resultatet av ett medvetet val mellan ett alternativ med bindande föreskrifter, baserat på ett förslag utarbetat inom det gamla konsumentverket, och ett alternativ av generalklausulmodell, anknytande till den teknik som återfanns i 1970 års marknadsföringslag. Statsmakterna träffade detta val så sent som år 1975. Man stannade för den nuvarande ordningen med en generalklausul om produktsäkerhet i MFL och riktlinjer. Orsaken var de mycket goda erfarenheter som man hade av generalklausulmodellen i 1970 års lag och det till klausulen kopplade speciella övervakningssystemet administrerat av en särskild ombudsman, KO. Statsmakterna ansåg sig kunna utgå från att modellen i praktiken skulle komma att fungera väl också på produktsäkerhetsområdet.

Vi vill vidare för vår del betona att det från rättssystematiska

utgångspunkter även kan anföras vägande skäl till stöd för det

val man gjorde år 1975. Generalklausulen om produktsäkerhet, 4 § MFL, och de till denna knutna riktlinjerna, utgör en påbyggnad av den grundläggande bestämmelsen i lagen, generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring (2 § MFL). Som framgått av kap. 10 föreligger också ett nära sakligt samband mellan 4 § MFL och generalklausulen om informationsskyldighet, 3 § MFL. Detta samband har också stor praktisk betydelse i rättstillämpningen.

Slutligen vill vi peka på att en övergång till ett system med bindande föreskrifter av hävdvunnen typ skulle innebära att MD, i större eller mindre omfattning beroende på hur systemet utformas i sina detaljer, kopplas bort från produktsäkerhetsarbetet. Som vi pekat på i avsnitt 9.1, är det av erkänt värde att domstolen samlat prövar och samordnar de viktiga lagkomplexen rörande bl.a. marknadsföring, vari inbegrips produktsäkerhetsfrågorna, och konkurrens. Det låter sig dock sägas att här aktuella produktsäkerhetsfrågor på grund av sin särart skulle kunna låta sig prövas utan en sådan samordning. Vi vill därför inte hävda att samordningsbehovet gör det nödvändigt att bibehålla MD:s roll fullt ut på produktsäkerhetsområdet, även om samordningen har betydelse.

270 Produktsäkerhet sou 19s3;4o

Sammanfattningsvis anser vi oss kunna slå fast att, bortsett från effektivitetsaspekterna, i och för sig beaktandsvärda rättssystematiska argument kan anföras såväl för ett system med bindande föreskrifter på produktsäkerhetsområdet som för det nuvarande systemet med riktlinjer knutna till en generalklausul i MFL.

En fråga för sig är om de rättssystematiska argument som anförts j till förmån för bindande föreskrifter utgör tillräckliga skäl för

att närmare N

överväga en övergång från systemet med riktlinjer till 4 ett * system med bindande föreskrifter i en situation då, som vi förut har redovisat, den år 1975 valda modellen fungerar och kan förväntas komma att fungera fullt tillfredsställande från effektivitetssynpunkt. Vi har emellertid funnit att den allmänna debatt som redovisas i direktiven - och som för övrigt fortsatt under den tid vi arbetat med frågan - bör föranleda oss att mera i detalj redovisa våra synpunkter på hur system med bindande föreskrifter skulle kunna utformas och hur de skulle fungera.

êin9enée_f§re§Er1fter_:_e1tecneziz_9§b_ä9n§eExen§§r

Som vi tidigare har berört kan ett system med bindande föreskrifter utformas på olika sätt. En modell skulle vara att knyta an till den traditionella rättsliga tekniken på näringsrättens område. Som exempel kan tas livsmedel samt hälso- och miljöfarliga varor (jfr kap. 3 och 7). Detta skulle innebära att MD:s befattning med produktsäkerhetsfrågor helt upphörde, också i fråga om information som syftar till produktsäkerhet. En lösning enligt denna modell kunde ha det innehållet att KOV med stöd av lag bemyndigades att, där så behövdes, utfärda straffsanktionerade produktsäkerhetsregler som bl.a. skulle ersätta 4 § MFL och de nuvarande riktlinjerna. I modellen kunde inrymmas en befogenhet för verket att ingripa med vitesförbud mot enskilda, farliga produktvarianter, när föreskrifter inte meddelats för varuslaget i fråga. En sådan befogenhet skulle då motsvara den som nu tillkommer MD enligt 4 § MFL.

Vi har den uppfattningen att en så långtgående förändring knappast stått i blickpunkten i den allmänna debatten eller varit aktuell då våra direktiv utformades. Direktiven får närmast upp-

Produktsäkerhet 271

fattas så att man tänkt sig att 4 § MFL ska11 finnas kvar och

att

MD även i fortsättningen ska11 ta befattning med produktsäkerhetsfrågor. Vi menar också att en sådan totai omläggning inte är verk- Iighetsanpassad eftersom, genereiit sett, inga fördeiar från effektivitetssynpunkt står att vinna. En nyordning av detta siag skuiie i praktiken innebära att man frångick statsmakternas iagstiftningsbeslut år 1975. Vi anser att detta inte bör komma i fråga, så iänge riktiinjesystemet genere11t sett fungerar tiilfredsstäiiande och ailtså är ett användbart styrmedei.

Ett mer realistiskt aiternativ sku11e i stäiiet vara en modell med bindande föreskrifter, där MD har en ro11 vid sidan av den myndighet som skuile få utfärda sådana föreskrifter. Vi har inom kommittên skisserat även en sådan ordning. Givetvis kan denna utformas på oiika sätt i sina detaljer. Vår utgångspunkt är dock att modeiien bör ges karaktär av ramiagstiftning, av samma ski} som har föraniett utformningen av 4 § MFL.

Huvuddragen i den tänkta mode11en kan sammanfattas på föijande sätt: I MFL förs in en särskiid bemyndiganderegei. Denna innebär att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får utfärda bindande föreskrifter om att varor som säijs ti11 konsumenter måste uppfyiia särskiit angivna grundkrav, uppstälida av produktsäkerhetsskäi. Bemyndigandet omfattar också en rätt att utfärda informationsföreskrifter i samma syfte. Från kompetenssynpunkt ter det sig i norma1fa11en naturiigt att KOV erh511er bemyndigandet. Modeiien förutsätter att bestämmeisen i 4 § MFL ska11 finnas kvar och kunna ti11ämpas för att stoppa marknadsföring av fariiga produkter för viika föreskrifter med grundkrav inte meddeiats, beroende på resursskäi e.d., e11er därför att varusiaget inte Iämpiigen bör omfattas av sådana krav. Eniigt modeiien skaii aiitså MD inte få tiiiämpa 4 § MFL beträffande sådana varor för viika straffsanktionerade grundskravsföreskrifter utfärdats och tili den dei produktegenskaperna omfattas av föreskrifterna. I bemyndiganderegein anges att föreskrifterna i aiimänhet bör utfärdas efter samråd med berörda näringsidkare. Regeln måste också innehåiia behöviiga avgränsningar mot andra myndigheters kompetensområden. Ti11 bemyndiganderegein skuiie erforderiiga tiiisynsbestämmeiser knyta an.

272 Produktsäkerhet sou 1933;4()

Den här skisserade modellen medför påtagliga problem från rättstekniska synpunkter. En följd av modellens konstruktion är att regeringen eller, i de delar KOV bemyndigas att utfärda föreskrift, verket skulle komma att indirekt bestämma MD:s kompetens-

område när det gäller produktsäkerhetsfrågor. Tillämpningsområdet

för nuvarande 4 § MFL skulle ju minska i samma mån som bemyndigan- 1

det utnyttjades. En på visst sätt liknande situation föreligger Å visserligen redan nu. MD får sålunda inte meddela förbud enligt

4 § MFL i den mån det i författning eller beslut av myndighet l

meddelats särskilda bestämmelser om varan med samma ändamål som förbudet skulle fylla. Ingen av dessa myndigheter har dock i uppdrag att väcka och föra talan i MD. Enligt den nu diskuterade modellen med bindande föreskrifter som utfärdas av KOV blir däremot läget ett annat, åtminstone om K0-funktionen - alltså åklagarrol- - fortfarande i KOV. Därmed skulle domstolen len är integrerad som inrättats för att leda rättsutvecklingen - få en egendomlig ställning i förhållande till åklagarfunktionen. Man får ett blandat system med två konkurrerande beslutsfattare, MD och KOV, där den senare är integrerad med åklagarrollen och den förra har den dömande uppgiften. Båda har behörighet att fatta omedelbart tvingande beslut i en och samma fråga. Oavsett om detta i praktiken skulle leda till allvarliga konflikter m.m. eller ej, anser vi en sådan ordning principiellt otillfredsställande. Vi vill i sammanhanget erinra om att varken varudeklarationsutredningens eller reklamutredningens förslag och inte heller KOV:s principskiss till en produktsäkerhetslag var uppbyggda på detta sätt. Det kan naturligtvis även i dagens läge inträffa att MD och KDV/KO kommer till skilda slutsatser i en och samma fråga. Den viktiga skillnaden i förhållande till den skisserade modellen är dock att f.n. enbart MD har befogenhet att meddela tvingande beslut i saken.

De nu berörda problem som är förbundna med den här skisserade modellen kan givetvis undvikas, om man i stället skulle välja det alternativ vi först tog upp men då avvisade. Nämnda alternativ innebär att man helt omgestaltar regleringen av produktsäkerhetsfrågor på konsumentomrâdet och därvid för bort produktsäkerhetsfrågorna från MD:s kompetensområde. Även denna långtgående lösning är dock förenad med juridisk-tekniska problem. För att inte

“ Produktsäkerhet 273

det nuvarande konsumentskyddet skall försvagas måste man i så fall införa en regel som ger KOV rätt också att stoppa marknadsföringen av sådana farliga produkter för vilka verket inte har utfärdat grundkrav, alltså en motsvarighet till 4 § MFL. Vidare måste de informationsfrågor som gäller produktsäkerhet föras över till systemet med bindande föreskrifter, eftersom informationsåtgärder utgör ett förstahandsalternativ när det gäller att komma till rätta med varor som inte håller måttet från produktsäkerhetssynpunkt. Därmed skulle omfattande och viktiga informationsfrågor föras bort från domstolsprövningen. Det är inte osannolikt att man av praktiska skäl fick överväga om i ett sådant läge MD över huvud borde tillämpa 3 § MFL. Det skulle ju kunna inträffa i fråga om en och samma vara att två förfaranden fick användas för att täcka in såväl produktsäkerhetsinformation som annan information av särskild betydelse.

!år§_§§ä1101n9§tê9ên9e-i-êsert

Mot bakgrund av vad vi anfört i det föregående finner vi att riktlinjesystemet bör bibehållas som det primära normsystemet på produktsäkerhetsområdet. Vi anser således att nu utfärdade riktlinjer bör vara kvar. I nuläget finns inget behov av att omvandla dem till bindande föreskrifter. Vi anser också att nya riktlinjer bör tas fram, där så är ändamålsenligt. Vårt förord för riktlinjesystemet innebär sammanfattningsvis att vi vill se riktlinjer som det styrmedel som i allmänhet och i första hand bör komma i fråga när det gäller att fastställa normer för produktsäkerhet på det här aktuella konsumentvaruområdet.

Skälen för vårt ställningstagande är främst att riktlinjesystemet har visat sig fungera tillfredsställande och att vi bedömer att det kommer att fungera fullt tillfredsställande framdeles. I bilden ingår att riktlinjesystemet är ett etablerat instrument för normbildning samt har en tillfredsställande styrkraft. Därtill kommer att riktlinjerna generellt sett får bedömas ge ett i vart fall lika gott konsumentskydd som bindande föreskrifter. Detta skydd förstärks ytterligare, om man inför möjligheter att föra talan också mot bakre säljled och ger MD befogenhet att meddela omedelbara, interimistiska förbudsbeslut.

274 Produktsäkerhet sou 19g3;4()

Vi vill emellertid understryka att styrmedlet riktlinjer naturligtvis också har sina begränsningar, på samma sätt som alla andra styrmedel. Vår bedömning av riktlinjesystemet har som tidigare nämnts av naturliga skäl innefattat en värdering av dess användbarhet och effektivitet på produktsäkerhetsområdet generellt sett.

Av detta framgår att vi inte utesluter att det i vissa speciella

till följd av särskilda förhållanden beträffande en viss

fall,

produkt eller varugrupp, kan te sig mera ändamålsenligt att välja bindande föreskrifter som styrmedel för att främja produktsäkerhet än att välja riktlinjer. Det kan tänkas att det kommer upp behov av produktsäkerhetsregler beträffande en marknad där man har anledning att befara att efterlevnaden av riktlinjeregler inte skulle vara tillräckligt god. Även i övrigt kan det i en enstaka situation av speciella skäl framstå som lämpligare med bindande regler än med riktlinjer. Så skulle ibland kunna vara läget när produkten i fråga omfattas av andra regler som är bindande och som har ett syfte som liknar det konsumentpolitiska. Vår bedömning är dock att behov av bindande föreskrifter i dessa och liknande fall i praktiken kommer att aktualiseras sällan och i mycket speciella situationer.

Vi vill betona att vår grundsyn på valet av styrmedel är densamma vad gäller produktsäkerhet som i fråga om t.ex. information. Det gäller att se pragmatiskt på valet av styrmedel. En viss flexibilitet som medger att hänsyn tas till det enskilda fallets speciella omständigheter är önskvärd också på produktsäkerhetsområdet. Vi kan således tänka oss att man i vissa fall i stället för riktlinjer kan välja även andra styrmedel än bindande föreskrifter, t.ex. överenskommelser eller självreglering, låt vara att dessa alternativ sannolikt kommer att ännu mer framstå som undantagslösningar.

9§_§Eê9i§11ê_fêl1§U

Som nyss framhållits kan det i speciella situationer beträffande en viss produkt eller varugrupp framstå som mer ändamålsenligt att utfärda bindande föreskrifter. Vi har alltså att ta ställning till hur dessa fall bör hanteras. Inom kommittén har vi diskuterat två alternativ.

Produktsäkerhet 275

Det ena alternativet innebär att det i MFL införs ett bemyndigande för regeringen att, om vissa särskilda skäl föreligger, meddela bindande föreskrifter om att en vara som säljs till konsumenter mäste uppfylla särskilt angivna grundkrav, uppställda av produktsäkerhetsskäl. Fullmakten skulle begränsas till de speciella situationer som har nämnts tidigare. Eftersom man inte i förväg kan veta på vilken marknad situationerna kan inträffa, är det dock inte möjligt att i själva lagtexten begränsa bemyndigandet till viss produkt eller visst varuslag. I den delen måste alltså bemyndigandet vara vidsträckt. Däremot skulle detta vara begränsat med avseende på subjekt och gälla enbart regeringen. Begränsningen är förestavad av två skäl. Dels kommer man ifrån den koppling till KOV/KO vilken, som vi framhållit tidigare, möter vägande principiella invändningar, dels markerar man den speciella karaktären av detta styrmedel i förevarande sammanhang.

Det andra alternativet för att ta hand om despeciella fallen går ut på att KOV i en sådan situation lägger fram sittundeñagsmaterial för regeringen och begär att regeringen tar initiativ till en speciallagstiftning. Detta förutsätter givetvis en proposition till riksdagen.

Skillnaderna mellan de två alternativen består till en börjani en viss om än ganska obetydlig tidsvinst till fördel för alternativet med ett tilläggsstadgande i MFL. Enligt vår mening är det reella värdet av tidsvinsten dock försumbart. Som vi tidigare framhållit finns ju möjligheterna att få till stånd ett säljförbud i MD med stöd av 4 § MFL och - i mycket brådskande fall - interimistiskt förbud. Något nämnvärt behov av en färdig bemyndiganderegel kan vi inte se i denna situation. Till detta kommer att det juridiskttekniskt ter sig egendomligt att, vid sidan av generalklausulerna i MFL och riktlinjesystemet, lämna ett normgivningsbemyndigande som såvitt gäller produktslagen har karaktär av ramlag, dvs. innebär en vidsträckt fullmakt, och detta i ett läge då uppfattningen är att bemyndigandet komer att användas mycket sällan samt riktlinjesystemet tänks bestå och vidareutvecklas.

Mot bakgrund av det anförda anser vi att man i de speciella fal-

len bör kunna ta fram en speciallagstiftning, om och när behov

av detta kommer upp. Genom det material KOV eller annan myndighet då får antas ha beträffande den aktuella marknaden bör det

i 276 Produktsäkerhet

i a11mänhet kunna finnas ett rätt gott underiag för statsmakternas bedömning. Ibiand kan det då tänkas visa sig 1ämp1igt att exempelvis KOV i en sådan speciaiiagstiftning ges befogenhet att meddeia detaijföreskrifter beträffande en viss vara e11er produktgrupp.

Våra resonemang i detta avsnitt har närmast tagit sikte på sådana säkerhetsfrâgor som gä11er varor. På sätt framgår av våra överväganden i det föijande vi11 vi dock även täcka in tjänsteområdet.

11.3 Generaikiausulen 4 § MFL

11.3.1 KOV:s försiag ti11 ändring i 4 § MFL

Vårt uppdrag omfattar också att utreda om 4 § MFL ska11 ändras så att förbud enligt paragrafen förutom också kan deta1jhand1are avse ti11verkare, grossister, importörer m.f1. i näringsidkare de s.k. bakre Ieden. i denna del har Uppdraget som bakgrund ett försiag från KOV ti11 regeringen. Försiaget har remissbehandiats.

(Försiag och remissyttranden återfinns i biiaga 11:1.) Remissin-

stanserna stäiler sig i princip bakom kravet att av försä1jning far1iga och otjäniiga varor bör kunna hindras redan i bakre 1eden. Också under utredningens det visat finnas en gång har sig bred uppsiutning bakom försiaget. I det tar vi föijande upp fråsom vi ansett att det finns särskiid att

gor an1edning beiysa.

§§b9y§§_ex_9§n-f§r§§1ê9n§-1§9än9rin9en

Vi kan ansluta oss ti11 vad JK och NDM i sina remissyttranden har anfört om att reg1erna i 4 § MFL redan nu i praktiken har en betydande genomsiagskraft i förhâiiande ti11 tiiiverkare och andra näringsidkare i bakre led. KOV åberopar som stöd för sitt förs1ag de probiem som uppkom efter det att MD förbjöd EPA AB att sa1uhå11a en viss mode11 av bi1barnst01ar (MD 1977:10). Efter besiutet fick KO genom förbudsföreläggande ingripa mot försäijning av en sto] som var snar1ik den som förbjudits. I övrigt synes bi1barnst01ar av samma e11er iiknande siag ha tagits ur markna-

»www-r

-aumwaøawn

v,

Produktsäkerhet 277

den inom en kort tid efter MD:s beslut. Vi vill emellertid även fästa uppmärksamheten på några ärenden som förekommit i MD efter remissbehandlingen av KOV:s förslag.

I beslutet MD 1980:2 förbjöd domstolen försäljningen av en barnvagn, såvida denna inte var försedd med spärr mot ofrivillig ihopfällning. Ärendet i MD hade föregåtts av flera års förhandlingar mellan KOV och tillverkaren. Förhandlingarna ledde inte till att säkerhetsrisken med barnvagnarna eliminerades. Tvärtom inträffade flera olycksfall, varav några med dödlig utgång, vilka kanske hade kunnat undvikas om det hade varit möjligt att på ett tidigt stadium med tvång ingripa mot tillverkaren. I beslutet MD 1981:12 förbjöd MD försäljning av vissa trappstegar. Vid en undersökning en kort tid efter beslutet påträffades i handeln stegar av andra fabrikat som hade samma brister som de stegar MD förbjudit. Om talan i ärendet hade kunnat föras direkt mot tillverkaren hade denne sannolikt upplyst om förekomsten av andra farliga stegar i handeln. Talan hade då kunnat utvidgas till att omfatta samtliga tillverkare och importörer av farliga stegar. Nu fick K0 i stället ingripa genom att i efterhand utfärda förbudsförelägganden mot tre olika detaljhandlare.

Det är enligt vår mening ingen tvekan om att konsumenternas berättigade krav på säkra produkter kan tillgodoses bättre om KOV:s förslag genomförs.

Vidare bör framhållas att såväl KOV:s riktlinjer som de enskilda ärendena angående produktsäkerhet har näringsidkare i de bakre leden som egentliga adressater. Detta möter, som NDM påpekat, inget motstånd inom näringslivet. Tvärtom har man där den uppfattningen att tillverkare och importörer i regel har en betydligt större möjlighet att bedöma varorna ur säkerhetssynpunkt än detaljhandeln och att de därför också formellt bör ha ett förstahandsansvar för att varorna är säkra.

Sammantaget anser vi att det finns ett klart behov av att genomföra KOV:s förslag.

i 278 Produktsäkerhet sou 1983240

&

NDM påpekar i sitt remissyttrande att det finns varor som säljs både till konsumenter och till yrkesfolk. Sådana varor kan enligt NDM vara farliga när de används av konsumenter men behöver däremot inte medföra säkerhetsrisker när de hanteras av yrkesmän. I samband med tillkomsten av MFL framförde nâgra remissinstanser att man borde överväga att utvidga lagens tillämpningsområde till att omfatta även situationer där farliga varor säljs till institutioner, t.ex. sjukhus och daghem, för att där brukas av privatpersoner. Så t.ex. kan ett barn skadas av en olämpligt konstruerad leksak vare sig den har köpts av barnets föräldrar eller av ett daghem.

Varken vårt uppdrag eller KOV:s förslag omfattar andra situationer än sådana då en farlig vara säljs eller kan komma att säljas till konsumenter för enskilt bruk. Det är i och för sig en positiv effekt, om en ändring av 4 § MFL så att det blir möjligt att föra talan även mot tillverkare m.fl. medför även ett minskat utbud av farliga varor till yrkesutövare och institutioner m.m. Vi har emellertid vid utformningen av ett förslag till ändring av 4 § MFL att ta hänsyn till den nyss angivna begränsningen av vårt uppdrag.

Det är då tydligt att det knappast är ändamålsenligt att söka avgränsa de situationer i vilka 4 § MFL i fortsättningen skall kunna komma till användning genom att knyta en begränsning till själva varans avsedda användningsområde e.d., exempelvis genom att ange att det skall vara fråga om en vara som är avsedd att användas av konsument för enskilt bruk. Som framgår av det tidigare anförda avskiljs nämligen därigenom inte fall i vilka en sådan vara även säljs till yrkesfolk för yrkesmässig användning eller till institutioner m.m. Vi föreslår i stället att begränsningen till sådana situationer då en farlig vara säljs eller kan komma att säljas till konsumenter för enskilt bruk uttrycks genom en regel om innebörden av det beslut som MD skall kunna meddela vid en tillämpning av 4 § MFL. Tillhandahâller en närings- .. idkare en farlig vara direkt åt konsumenter för enskilt bruk bör ii näringsidkaren liksom f.n. kunna förbjudas att fortsätta härmed. ä ä l

Produktsäkerhet 279

Ett förbud mot näringsidkare i bakre 1ed, t.ex. en ti11verkare eiier en importör bör avse fortsatt tiiihandahâiiande av den fariiga varan åt annan näringsidkare för vidare marknadsföring ti11 konsumenter. Vi återkommer i speciaimotiveringen tiil den närmare utformningen och innebörden av de nu berörda ändringarna i 4 §MFL.

Vad vi hittilis sagt har tagit sikte på personfariiga varor. Erfarenheterna av tiiiämpningen av 4 § MFL visar att bestämmeisen oftast tiliämpas på sådana varor. Även om behovet av ett förstärkt konsumentskydd alitså kanske inte är lika stort när det gä11er sakfariiga och säkerligen inte beträffande otjäniiga varor, anser vi iikväi att den föresiagna utvidgningen bör omfatta även varor av sådana siag.

E§EE§E§§1i9ê_E9E§§E!§D§§!

För närvarande gäiier eniigt 8 § konsumentköpiagen att en vara som såits i strid mot förbud eniigt 4 § MFL, skaii anses vara behäftad med fe] i konsumentköpiagens mening. I remissyttrandena över KOV-förslaget har efteriysts en utredning av vi1ka konsekvenser den föresiagna iagändringen sku11e få i fråga om detta samband me11an MFL och konsumentköplagen.

Om 4 § MFL ändras i eniighet med KOV:s försiag kan förbud medde- 1as mot en detaijhandiare e11er en ti11verkare eiier en importör. Om förbudet riktas mot en tiiiverkare eiier en importör kan konsumenten gentemot den detaijhandiare som säijer varan ti11 honom inte åberopa att varan är behäftad med fel på grund av att försäijning skett i strid mot ett förbud eniigt 4§ MFL. Något förbud riktat mot detaijhandiaren finns ju inte i ett sådant fa11. Eftersom 8 § konsumentköpiagen endast regierar förhåiiandet me1- 1an köpare och säijare kan konsumenten inte he11er vända sig mot någon i de bakre leden.

Det är emeiiertid inte bara varor som är så1da i strid mot förbud eniigt 4 § MFL som kan anses behäftade med fe1 enligt 8 § konsumentköpiagen. Eniigt denna paragraf gäiier dessutom att en vara kan vara feiaktig om dess användning medför uppenbar fara för köparens e11er annans iiv eiier hälsa. Med hänsyn tili de

280 Produktsäkerhet

förutsättningar som gäller för meddelande av förbud mot personfarliga varor enligt 4 § MFL torde en vara som på grund av sin

personfarlighet har förbjudits enligt 4 § MFL ofta också falla

under denna regel i 8 § konsumentköplagen. Härtill kommer att en vara som kan förbjudas enligt 4 § MFL - vare sig förbudet grundas på att varan anses farlig för person, farlig för egendom eller otjänlig - normalt också är att anse som felaktig i köprättslig mening.

Den näringsidkare som till en konsument säljer en vara som omfattas av ett förbud enligt 4 § MFL måste därför räkna med att de köprättsliga felreglerna kan tillämpas mot honom, även om förbudet inte har riktats mot honom själv utan mot t.ex. en tillverkare eller en importör eller mot en annan detaljhandlare. Den föreslagna lagändringen skulle därför i praktiken inte komma att innebära någon försämring av konsumentskyddet eller någon förändring i fråga om sambandet mellan näringsrättsliga och köprättsliga regler. Vi anser emellertid att den nu berörda reella betydelsen av ett förbud enligt 4 § MFL bör återspeglas i den tvingande regeln i 8 § konsumentköplagen. Lagändringen bör även omfatta sådana situationer som avses med vårt förslag om begränsad talan, se avsnitt 13.4. Vi föreslår därför att 8 § konsumentköplagen ändras så att en vara som enligt beslut av MD på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom eller är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål skall anses vara behäftad med fel oavsett om beslutet riktats mot säljaren eller mot någon annan näringsidkare. En så vidsträckt civilrättslig verkan av ett beslut enligt 4 § MFL bör endast tillkomma beslut som har meddelats av MD. 2

För att reglerna inte i onödan skall begränsa parternas avtalsfrihet kunde man tänka sig en möjlighet till undantag om en va-

ra säljs för ett speciellt ändamål, som ligger utanför det an-

vändningsområde som avses med MD:s beslut. Något praktiskt behov av en sådan undantagsbestämmelse anser vi dock inte föreligga.

Våra förslag syftar i första hand till ett ökat skydd för konsumenterna. Även detaljhandeln bör emellertid ha möjlighet att hävda sina rättigheter gentemot sina leverantörer. Annars kan talet

Produktsäkerhet 281

om att lägga ansvaret på de bakre ieden b1i tämligen innehåilsiöst. En detaijhandiare ska11 inte behöva komma i den situationen att han har ett lager med förbjudna varor som varken får sä1jas vidare tiii konsumenter eiier kan returneras til] ieverantörer. Frånkonsumentsynpunkt är det också väsentiigt att detaijhandlaren kan vända sig mot bakre led och inte finner aniedning att fortsätta försäijningen tiil konsumenter av varor som förbjudits. Resonemanget kan tiliämpas även på förhåiiandet me11an andra distributionsied. Detaijhandiaren torde kunna komma ur en sådan situation genom att med åberopande av köplagens felregier häva sitt inköp av varorna, förutsatt att rekiamation sker i rätt tid (52 § köpiagen). Leveransviiikoren kan dock vara så utformade att någon rätt att häva inte föreligger. Redan nu kan det finnas möjlighet att med stöd av 36 § avtaisiagen få sådana Ieveransviiikor ogiitigförkiarade. Frågan om iagstiftning mot oskäiiga vi11k0r i avtal me11an näringsidkare övervägs för närvarande inom Justitiedepartementet mot bakgrund av ett försiag av konsumentköpsutredningen (se SOU 1981:31). I resonemanget kan nämnas att vårt försiag om medverkan i förfarandet i MD ger oiika led på näringsidkarsidan möjlighet att komma tiil tals redan i samband med att MD prövar frågan om en varas fariighet e11er otjäniighet (se avsnitt 13.5).

Yi§§ê_êU9!ê_fE§99!

En positiv föijd av den föresiagna iagändringen anser vi, i 1ikhet med MD och NO, vara att den föresiagna utvidgningen av 4 § MFL innebär att förbudssanktionen blir konkurrensneutrai. Genom ett förbud mot t.ex. en tiiiverkare går det att uppnå att ti11försein av den förbjudna varan stoppas ti11 aiia detaijhandiare.

I motsats ti11 vad som gäiier eniigt 4 § MFL, kan förbud eniigt 2 § och åiäggande eniigt 3 § riktas mot näringsidkare i bakre ied. Lagändringen medför att samtliga generaikiausuier i MFL kommer att omfatta samma krets av näringsidkare. Utvidgningen tiii bakre 1ed överensstämmer också med det synsätt som prägiar annan näringsrättsiig iagstiftning, t.ex. den om iivsmedei och den om häiso- och miijöfariiga varor, där ett betydande ansvar iäggs på tiiiverkare. Även inom skadeståndsrätten iäggs ansva-

282 Produktsäkerhet

ret för farliga produkter i främsta hand på den som har tillverkat en vara. I sammanhanget kan hänvisas till rättsfallen NJA 1977 s. 538 och 788. I dessa rättsfall ansågs skadeståndsansvaret åvila en importör respektive en tillverkare.

Hovrätten över Skåne och Blekinge tar upp en fråga som gäller den territoriella tillämpningen av MFL. Formellt sett är MFL tillämplig också mot utländska företag som vidtar marknadsföringsåtgärder på den svenska marknaden (prop. 1970:57 s. 92 f.). Praktiska svårigheter kan visserligen medföra att det i det enskilda fallet inte ter sig meningsfullt att rikta en talan mot en utländsk tillverkare. I dessa fall blir den normala åtgärden att rikta talan mot den svenska importören eller agenten. I sammanhanget bör påpekas att vi inte tar ställning i den stundom diskuterade frågan om export av farliga varor.

11.3.2 överväganden i övrigt

IEf9E@â§i99-9@_§§E§!D§E§Ei§E§E

För förbud enligt 4 § MFL förutsätts att riskerna och de befarade skadeverkningarna är av viss betydenhet. Ett förbud skall avse sådana varor som på grund av sina egenskaper är farliga och där riskerna inte kan elimineras genom instruktioner eller annan jämförlig information om varans handhavande. Inte heller enligt vår mening bör förbud enligt 4 § MFL tillgripas om skaderisken kan i tillräcklig grad minskas genom produktinformation e.d. Detta bör komma till uttryck i lagtexten. Vi föreslår därför att en regel införs varav framgår att förbud enligt 4 § MFL inte bör meddelas om det ändamål som förbudet skulle fylla kan uppnås -

i

dvs. skaderisken kan undvikas - förbud 2 § elgenom ett enligt å Z ler ett åläggande enligt 3 § MFL.

E9D§9@§QE§i§E§§§E

I motsats till 2 § och 3 § omfattar 4 § MFL inte tjänster. Konsumenttjänstutredningen har i sitt betänkande (SOU 1979:36) föreslagit en.konsumenttjänstlag. Med tjänst avses enligt lagför-

SOU 1983140 Produktsäkerhet 283

slaget arbete på lös sak och arbete på fast egendom eller i övrigt på byggnad eller annan anläggning på mark eller i vatten. Utanför den föreslagna lagstiftningen faller bl.a. behandling av person och av levande djur. Konsumenttjänstutredningen föreslår också en ändring i 4 § 2 st. MFL så att MFL kommer att omfatta sådana konsumenttjänster enligt konsumenttjänstlagen, som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom eller som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål. Konsumenttjänstutredningens betänkande har remissbehandlats. De flesta remissinstanser som har yttrat sig i den här aktuella frågan är positiva. Utredningens förslag innebär att begreppet tjänst ges samma innebörd i 4 § MFL som i konsumenttjänstlagen. Tjänstebegreppet i 2 § och 3 § har emellertid en vidare innebörd. Vad som mera exakt är avsett att förstås med tjänst enligt MFL framgår ej av motiven (se SOU 1979:36 s. 107).

Liksom konsumentüänstutredningen anser vi att fortsatt tillhandahållande av farliga och uppenbart otjänliga tjänster bör kunna förbjudas med stöd av 4 § MFL. I denna grundläggande fråga ansluter vi oss till utredningens överväganden (SOU 1979:36 s. 206 f.). Till skillnad från konsumenttjänstutredningen anser vi dock inte att tjänstebegreppet nödvändigt måste få samma innebörd i 4 § MFL som i konsumenttjänstlagen. Tjänstebegreppet bör inte avgränsas snävare i 4 § MFL än i de andra generalklausulerna i MFL.

11.4 Sammanfattning av förslagen

I detta kapitel föreslår vi följande:

- ett särskilt för att inrätta ett KOV beviljas anslag permanent skaderapporteringssystem.

- med riktlinjer skall behållas Systemet på produktsäkerhetsområdet.

- 4 § MFL ändras så att förbud kan riktas mot näringsidkare i bakre led.

284 Produktsäkerhet ,

- in- En1igt en ny regel i 4 § MFL bör förbud en1igt paragrefen te meddelas om samma ändamâi kan uppnås genom ett förbud enligt 2 § e11er ett åläggande enligt 3 §.

- Förbud 4 § MFL ska11 också kunna avse enligt tjänster.

- fe1- 8 § konsumentköp1agen ändras så att en vara ska11 anses aktig inte bara när ett besiut av MD eniigt 4 § MFL riktats mot sä1jaren utan också när beslutet är gä11ande mot någon annan näringsidkare.

Kostnaderna för att införa ett system för skaderapportering har behand1ats i avsnitt 11.1. I övrigt medför våra försiag inga nya kostnader för det a11männa.

n4Inñ›VñiÄg_- .

12 FURTYDLIGANDEN I FRÅGA OM RIKTLINJERNAS RÄTTSLIGA KARAKTÃR

I kap. 4 har vi redogjort för riktlinjernas rättsliga karaktär. Vi har där konstaterat att riktlinjerna i förarbetena till KkrLvättsligt sett ansetts ha karaktären av rekommendationer. Vi har också konstaterat att riktlinjerna blivit ett etablerat instrument som en normbildning för utfyllnad av generalklausulerna i MFL.

Våra ställningstaganden i kap. 10 och 11 innebär att vi inte föreslår att riktlinjerna skall ersättas med regler av annan karaktär. Med utgångspunkt i det ställningstagandet tar vi i detta kapitel upp vissa frågor som vi uppmärksammat vid vår i kap. 4 redovisade genomgång av riktlinjerna från funktionell och rättslig synvinkel. Vi diskuterar frågor som sammanhänger med terminologien på området, med utfärdandet och publiceringen av riktlinjerna samt med innehållet i riktlinjerna. Vårt syfte är att söka åstadkomma vissa förtydliganden i fråga om riktlinjernas rättsliga karaktär. Detta har också efterlysts i den allmänna debatten.

Inledningsvis bör också påpekas att våra ställningstaganden i kap. 10 och 11 inte heller innebär att vi föreslår någon ändring av KOV:s verksamhet med branschöverenskommelser. De har inte som riktlinjerna ett standardiserat utseende utan skiftar i form från fall till fall. Vi ser ingen anledning till förändring av detta. Branschöverenskommelserna berörs därför inte i detta kapitel utan vi förutsätter att verksamheten med dessa fortsätter som tidigare.

12.1 Termen rekommendationer

Som ovan nämnts angavs i förarbetena till KkrL att riktlinjerna rättsligt sett är att anse som rekommendationer. Den främsta anledningen till att det talades om rekommendationer synes ha varit

286 Förtydliganden i fråga om riktlinjernas rättsliga karaktär sou 19s3;4o

att riktlinjerna inte är av bindande karaktär i den meningen att de vilar på en normgivningskompetens enligt 8 kap. regeringsformen. Om man enbart tar detta förhållande till utgångspunkt för bedömningen är det naturligtvis också enligt vår mening korrekt att kalla riktlinjerna rekommendationer.

Samtidigt kan dock termen rekommendationer ge anledning till antagande att det bara är KOV som står bakom kraven i riktlinjerna. Han kan också få den felaktiga föreställningen att det inte finns några sanktioner bakom reglerna.

I betänkandet (Ds Ju 1982:11) Större klarhet i fråga om olika reg-

lers rättsliga karaktär och syfte föreslås med utgångspunkt i förarbetena till KkrL att riktlinjerna skall behandlas som allmänna råd som är rekommendationer som i syfte att främja en riktig och enhetlig rättstillämpning förordar ett visst handlingssätt. Enligt

förslaget skall deti riktlinjerna klart anges att dessa är allmän-

na råd som är rekommendationer.

Enligt vår uppfattning är riktlinjernas funktion att ge besked om de krav KOV med stöd av sin instruktion och efter förhandlingar med representanter för näringslivet ställer på viss marknadsföring. Riktlinjerna kan därför i allmänhet sägas innehålla en bestämd uppmaning till företagen att följa reglerna. Också näringslivets representanter har ofta ställt sig bakom dessa krav. Reglerna i riktlinjerna är därmed uttryck för vad både KOV och representanter för näringslivet anser skall gälla på marknaden. Även om riktlinjerna inte är rättsregler enligt regeringsformen är det därför missvisande att kalla dem rekommendationer med hänsyn till det innehåll som 4 det allmänna språkbruket oftast ger åt denna term. Dessutom framgår av den upplysning som finns i slutet av riktlinjerna att den som inte följer skall-regler i sista hand får räkna med att KO väcker talan i MD. Vissa riktlinjer innehåller regler som direkt bygger på MD:s beslut, se avsnitt 4.3. Som exempel kan nämnas att i riktlinjerna för prisinformation till konsumenter vid marknadsföring av varor i detaljhandeln (KOVFS 1982:1) finns en regel som å. säger att prisinformationen skall avse varans aktuella kontantpris Ä inklusive gällande mervärdeskatt. En sådan regel är ingen rekom- å 1= å

Förtydliganden i om riktlinjernas karaktär fråga rättsliga 287

mendation. MD kommer givetvis att bifalla en talan av K0 som föranleds av överträdelse av den regeln.

I praktiken synes det endast vara de ganska fåtaliga bör-reglerna som enligt vanligt språkbruk kan betecknas som rekommendationer.

Till sin funktion är riktlinjerna nära besläktade med bindande föreskrifter men väsentliga skillnader föreligger också. En skillnad ligger i sättet att koppla sanktioner till de olika regeltyperna. Bindande föreskrifter inom näringsrätten är i allmänhet straffsanktionerade genom s.k. blankettstraffregler. Den formella sanktionen mot överträdelse av riktlinjerna är att MD kan meddela beslut om förbud eller föreläggande med stöd av generalklausulerna i MFL. I praktiken har dock denna skillnad enligt vår mening ringa betydelse. Även om det finns betydande skillnader mellan rättsregler enligt regeringsformen och riktlinjerna är det därför enligt vår mening missvisande att kalla riktlinjerna rekommendationer.

Om riktlinjerna i enlighet med förslaget i det nyss nämnda betänkandet officiellt âsätts rekommendationer i beteckningen uppstår själva verket en uppenbar risk för att företagen missuppfattar reglernas rätta innebörd. Detta skulle kunna allvarligt påverka efterlevnaden av riktlinjerna. Eftersom det finns till möjligheter tvångsingripanden - som kan aktualiseras främst vid överträdelser av skall-regler - kan också göras gällande att termen rekommendationer medför en rättsosäkerhet för företagen.

Det finns mot bakgrund av vad som nu sagts att anledning överväga vilken term som från språklig synpunkt är den mest korrekta för KOV:s ifrågavarande regler. Uttrycket rekommendationer anser vi alltså vara olämpligt. Även mot termen kan invändningriktlinjer ar riktas. Denna term används främst för mera generella uttalanden av statsmakterna om inriktningen av politiken inom ett visst område. Riktlinjer av annat slag än KOV:s syftar i allmänhet inte heller till någon detaljreglering.

Inom det konsumentpolitiska området har dock termen riktlinjer numera blivit ett inarbetat och accepterat begrepp. Internatio-

288 Förtydliganden i fråga om riktlinjernas rättsliga, karaktär sou 19s3;4o

ne11t sett är det också ett i f1era sammanhang sedan iänge använt begrepp. Som framgår av bilaga 2:4 förekommer såiunda i USA guidelines som reg1er för marknadsföring. Förståe1sen i Sverige för rikt1injernas rätta innebörd har såvitt vi kunnat finna ökat a11teftersom systemet har varit i ti11ämpning. Vi finner därför att rikt1injer även i fortsättningen bör vara den term som åsätts KOV:s regier angående företagens marknadsföring ocn produktutformning.

För att riktiinjernas rätts1iga karaktär ska11 framstå ännu kiarare föreslår vi dock en kompiettering av innehå11et i riktiinjerna. Av rikt1injerna bör såiedes framgå att de ger besked om de krav KOV efter förhandiingar med närings1ivet stäiler på ifrågavarande marknadsföring, se vidare avsnitt 12.3.

12.2 v i KOV:s instruktion att utarbeta rikt- Bemyndigandet 1injer

Våra stä11ningstaganden i kap. 10 och 11 medför att rikt1injerna även i framtiden ska11 utfärdas utan stöd i sådant bemyndigande som avses i 8 kap. regeringsformen.

Det nuvarande bemyndigandet att utarbeta rikt1injer finns i KOV:s instruktion. En1igt denna åiigger det KOV särskiit att utarbeta rikt1injer för företagens marknadsföring och utformning av varor, tjänster och andra nyttigheter samt för företagens tiiiämpning av konsumentkredit1agen.

Vi anser att det är tre frågor som kan diskuteras.

Den första frågan gä11er om riktiinjernas betyde1se som ett viktigt instrument för normbiidningen på det konsumentpoiitiska området framträder med önskvärd tyd1ighet genom bemyndigandet i instruktionen. Motsvarande regel sku11e i stäiiet kunna tas in i MFL. Regeln sku11e därigenom b1i mera känd. Bemyndigandet sku11e då kunna ändras först efter en riksdagsbehandiing, vi1ket i och för sig synes motiverat med hänsyn tili riktiinjernas betydeise. Vidare sku11e det kiarare framgå att det är generaikiausuierna i MFL som är den rättsiiga bakgrunden till riktlinjerna.

SOU 1983240 Förtydliganden i fråga om riktlinjernas karaktär 289

rättsliga

Enligt vår mening bör dock bemyndigandet att utfärda riktlinjer även i fortsättningen finnas i KOV:s instruktion. Liksom hittills bör det också framgå av riktlinjerna att de är utfärdade med stöd av instruktionen. Vi befarar att ett bemyndigande i lagtext skulle kunna ge det att felaktiga intrycket riktlinjerna är rättsregler i regeringsformens Vidare skulle mening. en praktisk konsekvens av att ge bemyndigandet formen av lagtext kunna bli att riktlinjer inte kunde utfärdas utanför MFL:s räckvidd. De utfärdade riktlinjerna synes visserligen i det väsentliga ligga inom generalklausulernas tillämpningsområde, i vart fall vad gäller riktlinjer som utfärdats under de senaste åren. Tveksamhet i detta avseende synes endast kunna råda om bör-reglerna. När behov föreligger av regler som inte kan upprätthållas med stöd av MFL förekommer det att KOV ingår branschöverenskommelser i stället för att utfärda riktlinjer. Uppenbarligen finns det trots detta ett behov av att i riktlinjer kunna ta in bör-regler som kan vara nödvändiga för sammanhanget när riktlinjer utfärdas för en viss vara även om tveksamhet kan föreligga om reglerna ryms inom generalklausulernas tillämpningsområde.

Den andra frågan om bemyndigandet att utfärda riktlinjer gäller precisering av den nuvarande regeln i KOV:s instruktion. Av instruktionstexten kan inte utläsas att generalklausulerna i MFL utgör det bakomliggande rättsliga Den nuvastödetförxñktlinjerna. rande lydelsen av instruktionen synes emellertid inte ha medfört att KOV i någon anmärkningsvärd utsträckning utfärdat riktlinjeregler utanför generalklausulernas tillämpningsområde. Därtill kommer att en närmare anknytning i instruktionstexten till generalklausulerna på samma sätt som ett bemyndigande i lagform att utfärda riktlinjer skulle kunna försvåra av sådana framtagningen bör-regler som vi nyss nämnt. Vi anser därför att det inte finns skäl för ett förtydligande av instruktionen i nu berört hänseende. Däremot anser vi att innehållet i enskilda kan riktlinjer

kompletteras med en hänvisning till generalklausulerna i MFL, se

vidare under avsnitt 12.3.

Den tredje frågan om bemyndigandet gäller den särskilda regeln i instruktionstexten att riktlinjer skall utfärdas för företagens tillämpning av KkrL. Riktlinjerna enligt KkrL (KOVFS 1979:1) byg-

290 karaktär

Förtydliganden i fråga om riktlinjernas rättsliga

i förarbetena till denna lag. Även riktlinjer ger på uttalanden av tobaksvaror och samt som gäller marknadsföring alkoholdrycker

konsumentförsäkringar grundar sig på motsvarande förarbetsutta-

landen. I framtiden kommer sannolikt ytterligare riktlinjer att uttalanden, se här avsnitt 4.1. Konsekvensen kräbygga på sådana ver att instruktionen antingen innehåller en fullständig uppräkning av samtliga särskilda lagar för vars tillämpning riktlinjer kan utarbetas eller att ingen av dessa särskilda lagar omnämns i instruktionen. Vi anser att den sist nämnda lösningen är lämpligast.

12.3 Innehållet i riktlinjerna

Vi har ovan att riktlinjerna till sin funktion är nära besagt släktade med bindande föreskrifter. Detta gäller också deras ut- I kap. 4 har vi pekat på vissa regler som ofta förekomformning. mer i riktlinjer och som kan ge läsaren uppfattningen att reglerna är rättsligt bindande.

Det är för det första i sig något motsägelsefullt att riktlinjerna i stor utsträckning är formulerade som skall-regler. En lösning som diskuterats är att samtliga riktlinjeregler skrivs som bör- Härvid måste dock fastslås att det finns ett betydande anregler. tal för vilka bör-formen framstår såsom helt främriktlinjeregler mande, t.ex. regler som direkt bygger på beslut av MD, regler som nära anknyter till förarbetsuttalanden och flertalet produktsäkerhetsregler. I ett särskilt avsnitt i slutet av riktlinjerna finns, som vi nämnt tidigare, under rubriken Vad händer om riktlinjer inte följs uppgifter om de åtgärder som KOV och KO kan förväntas vidta vid överträdelser, se exemplen i bilaga 2:2. Av detta avsnitt att riktlinjerna inte är bindande, omedelbart sankframgår tionerade rättsregler. För att den rätta innebörden av riktlinjerna skall framstå ännu tydligare kan dock enligt vår mening några

tillägg göras i inledningen tülriktlinjerna. Liksom nu bör anges t r

att riktlinjerna är utfärdade enligt KOV:s instruktion. Denna uppgift kan dock kompletteras med upplysningen att riktlinjerna bygi 2-4 §§ MFL. Vidare bör anges att i ger på generalklausulerna riktlinjerna ges besked om de krav KOV efter förhandlingar med representanter för näringslivet ställer på ifrågavarande marknads-

Förtydliganden i fråga om riktlinjernas karaktär 291 rättsliga

föring. I inledningen till riktlinjerna bör dessutom finnas en hänvisning till avsnittet med upplysningar om vad som händer om riktlinjerna inte följs. Med dessa förtydliganden innehåller riktlinjerna enligt vår mening tillräckligt klargörande upplysningar i fråga om den rättsliga karaktären. Det bör då inte kunna riktas någon vägande invändning mot att skall-regler används.

I avsnitt 4.2 har vi särskilt pekat på att reglerna om provningsintyg i riktlinjer som gäller produktsäkerhet kan ge intrycket av att vara rättsligt bindande. Beträffande dessa regler bör enligt vår mening KOV använda en mjukare formulering som bättre anknyter till riktlinjernas karaktär av inte bindande föreskrifter. Den exakta formuleringen av reglerna bör avgöras av KOV från fall till fall. Vi vill dock lämna följande synpunkter.

Det förfarande som anvisas i reglerna om provningsintyg är i och för sig lämpligt för att KOV på ett smidigt och ekonomiskt sätt skall kunna kontrollera efterlevnaden av produktsäkerhetsriktlinjerna. Enbart den orsaken att provningsintyg inte företetts innebär dock inte att en vara är farlig eller i strid med riktlinjerna. Av reglerna bör därför framgå att det angivna provningsförfarandet endast är en metod som KOV anvisar om en näringsidkare vill bevisa att en vara uppfyller kraven i riktlinjerna.

I avsnitt 4.2 har vi också pekat på regler som förekommer under rubriker som Iakttagande av riktlinjerna och Ansvar. Här bör ett förtydligande ske så att reglerna inte kan uppfattas äga civilrättslig giltighet.

I sammanhanget bör också påpekas att vi noterat att det av vissa riktlinjer inte framgår att de enbart avser marknadsföring från näringsidkare till konsumenter för enskilt bruk. För att tvekan inte skall kunna uppstå om riktlinjens räckvidd bör alltid anges att den endast gäller av detta marknadsföring slag.

292 Förtydliganden ifråga om riktlinjerna.: rättsliga karaktär a,

12.4 Sammanfattning av förslagen

I detta kapitel föreslår vi följande:

- Termen rekommendationer bör inte användas som ett för uttryck riktlinjernas rättsliga karaktär.

- att utfärda bör även i Bemyndigandet riktlinjer fortsättningen finnas i KOV:s instruktion. I fråga om instruktionstexten föreslår vi dock att denna inte skall innehålla någon hänvisning till de särskilda lagar, för vars tillämpning riktlinjer kan utfärdas.

- Vidare föreslår vi vissa främst i om införtydliganden, fråga gressen till riktlinjerna så att riktlinjernas innebörd blir lättare att förstå. Sålunda skall i riktlinjerna bl.a. anges att de bygger på generalklausulerna i MFL och att de är krav som KOV efter förhandlingar med representanter för näringslivet ställer på ifrågavarande marknadsföring.

Förslagen i detta kapitel kan genomföras efter beslut av regeringen och KOV. Några ökade kostnader för det allmänna kommer förslagen inte att medföra.

i 293

13 FURFARANDET I MARKNADSDOMSTOLEN OCH KONSUMENTOMBUDS- MANNENS FURELÄGGANDEN

I avsnitt 13.1-13.5 behandlar vi frågor som anknyter till kap. 8, se sammanfattningen i avsnitt 8.6. I avsnitt 13.6 tar vi upp vissa ytterligare spörsmål som vi ansett lämpligt att behandla i ett sammanhang i detta kapitel. Det som behandlas i detta kapitel har aktualiserats under utredningsarbetets gång och tas upp med stöd av bemyndigandet i direktiven att överväga behovet av ändringar på andra särskilda punkter än som där har berörts när det kommer upp frågor som gör detta påkallat.

13.1 Talerätten

I avsnitt 8.1 har vi redogjort för bl.a. den kritik som riktats mot gällande regler om talerätt och för ärenden som förekommit i MD. Kritiken avser främst det förhållandet att enskilda näringsidkare endast har subsidiär talerätt i ärenden enligt 2 § MFL. Vi kan för vår del i stor utsträckning instämma i de åsikter som refererats i avsnitt 8.1. De principiella skäl som där anförts väger tungt. Vår genomgång av MD:s ärenden visar också att det främst är enskilda näringsidkare som utnyttjat den subsidiära 4 talerätten.

Som vi också påpekat i avsnitt 8.1 innehöll 1931 års lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens och det lagförslag som presenterades av utredningen om illojal konkurrens regler om direkt talerätt för enskilda näringsidkare. Trots detta innehåller förarbetena till MFL ingen motivering till stöd för att frånta den näringsidkare som anser sig utsatt för otillbörlig marknadsföring hans tidigare direkta talerätt. Bestämmelsen angående anmälan till K0 före ansökan till MD har motiverats endast med en

294 Förfarandet i marknadsdomstolen och konsumentombudsmannens . . .

hänvisning till 1953 års konkurrensbegränsningslag (prop. 1970:57 s. 86).

Redan det nu anförda utgör goda skäl för att införa en direkt talerätt för enskilda näringsidkare i ärenden enligt 2 § MFL. Av betydelse är också i vilken utsträckning KOV/KO kan förväntas agera i ärenden mellan enskilda näringsidkare. Redan nu får enligt 22 § KOV:s instruktion klagomål som föranleder prövning enligt 2-4 §§ MFL lämnas utan åtgärd, om det från allmän synpunkt är av ringa betydelse att saken prövas. Minskningar av KOV s anslag får till följd att ärenden enligt MFL i ökad utsträckning lämnas utan åtgärd, se avsnitt 2.2.1. Detta framgår också av KOV s anslagsframställning för budgetåret 1983/84. Där sägs att handläggningen av ärenden kommer att inriktas främst på produktsäkerhet och på säljmetoder som bedöms särskilt otillbörliga. En större del av anmälningsärendena får sålunda skrivas av utan åtgärd i syfte att ge utrymme för egna initiativ i form av provningar, informationsaktiviteter samt nya riktlinjer, överenskommelser och förbättrade avtalsvillkor.

KOV kommer alltså - i och för sig helt naturligt - att koncentrera § i sina insatser till problem som direkt avser konsumenterna. Klago-

mål mot marknadsföring som är otillbörlig mot näringsidkare men

som bedöms inte skada konsumenterna lämnas i detta läge i större utsträckning utan åtgärd och blir avskrivna direkt. När KOV tar upp sådana ärenden till behandling får man dessutom räkna med en 4

i

längre handläggningstid än f.n. Detta gäller särskilt sådana kom- ‘ plicerade företagsärenden som kräver betydande myndighetsresurser vid handläggningen. Företagen blir med denna utveckling i större å utsträckning hänvisade till att klara upp sina mellanhavanden på egen hand. Detta behöver inte nödvändigtvis innebära att problem lämnas olösta genom att ingripande inte sker. Sålunda bör det finnas möjligheter att ta upp ärenden som gäller otillbörlig konkurrens inom ramen för den självsanerande verksamhet som vi har fö-

respråkat i kap. 9. Med hänsyn till de svårbedömbara rättsfrågor i

det här ofta rör sig om - delvis med viktiga konkurrenspolitiska inslag - är det emellertid enligt vår bedömning angeläget att det är MD som får svara för rättsbildningen.

Förfarandet i marknadsdomstolen och konsumentombudsmannens . . . 295

Ärenden enligt 2 § MFL mellan företag kommer alltså dels att föras till MD av K0 i mindre omfattning, dels att handläggas med mindre resurser i KOV:s ärendehandläggning. Därigenom försämras i själva verket det skydd mot otillbörlig marknadsföring som 2 § MFL skall tillförsäkra även näringsidkarna. I lagtexten jämställs näringsidkarnas intressen med konsumenternas. En näringsidkare som vänder sig till KOV/KO kan däremot redan nu i många fall från början räkna med att K0 inte kommer att föra hans ärende till MD. Genom denna praktiskt nödvändiga prioritering urholkas näringsidkarskyddet i otillbörlighetsklausulen. KOV/KO har ändå förstahandsansvaret för att överträdelser av lagen stävjas, oavsett vem det är som utsätts för en otillbörlig marknadsföring. Till följd av de minskade resurserna ökar spänningen mellan lagstiftarens intentioner och den praktiska tillämpningen av lagen.

Systemet med en subsidiär talerätt medför vidare, har det hävdats, i praktiken att den näringsidkare som vill ställa anspråk på en annan näringsidkares marknadsföring försätts i ett psykologiskt underläge om KOV/K0 klassificerat ärendet som mindre angeläget från allmän synpunkt. Det gäller oavsett om talan skall föras i MD eller om man vill försöka komma till rätta med situationen ge-

:.~.._..am~m.s.-:«.~an.-n-,.~.-m...—.r..‘.~..-,.—...»:..

nom förhandlingar. Vi ser inte någon anledning att ifrågasätta riktigheten av detta.

En annan nackdel med nuvarande ordning är att förfarandet hos KO W .. .A utan tvekan medför en viss för vederbörande näringsidkare inte .. sällan besvärande och från allmänna synpunkter olycklig försening .qav ett ärende jämfört med om ansökan kunde ges in direkt till MD.

Den nuvarande regleringen av talerätten har alltså flera brister.

v‘:vw.vIJl?‘(V)~\‘-‘)aI~*I~r.V,-‘«r‘v

Det har emellertid framhållits att också en direkt talerätt i ärenden enligt 2 § MFL skulle kunna vara förenad med nackdelar

12.:-.v--V‘;

av olika slag. Man har sagt att ärendetillströmningen till MD kan

mama

komma att öka. Det har vidare anförts att betydande svårigheter

föreligger att göra en avgränsning av de ärenden enligt 2 § MFL som skulle vara lämpade för en direkt talerätt. Om man avstår från ensådan avgränsning skulle en direkt talerätt kunna utnytt-

296 Förfarandet i marknadsdomstolen och . . .

konsumentombudsmannens

jas också i sådana fall då K0 själv skulle ha velat föra talan i MD.

Vi behandlar först spörsmålet om ärendetillströmningen till MD. De nuvarande reglerna om subsidiär talerätt hindrar i och för sig inte en näringsidkare från att föra talan hos MD. Åren 1971-1982 har dock endast 14 slutliga beslut meddelats i ärenden där enskilda företag fört talan (se avsnitt 8.1). Delvis kan detta förklaras med att det nuvarande tvånget att gå via KO har en avkylande effekt. Av avsevärt större betydelse är dock enligt vår bedömning ett välkänt motstånd från företagen att uppträda i processer i domstol. Även om en näringsidkare anser sig ha goda möjligheter att vinna en process föredrar han ofta att anlita andra vägar för att slita en tvist eller åstadkomma en uppgörelse i godo. Detta torde bl.a. bero på att det är förenat med avsevärt besvär och betydande kostnader att föra talan i MD. Bland annat utgår inte ersättning för kostnader i rättegången.

Som vi redovisat i avsnitt 8.1 finns i Finland en särskild lag L

om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet enligt vilken fö- 1

retagen har en direkt talerätt. Såvitt vi har kunnat finna medför den lagen inte någon anmärkningsvärt stor tillströmning av ärenden till marknadsdomstolen eller att ärendena enligt konsumentskyddslagen trängs undan.

Sammanfattningsvis ter sig farhågorna för en anhopning av ärenden till MD överdrivna.

Den andra huvudinvändningen gäller svårigheterna att avgränsa de ärenden som lämpligen bör bli föremål för direkt talerätt.

Redan nu gäller den viktiga begränsningen att en enskild näringsidkare, som vill föra talan själv, skall vara berörd av en hand-

ling som kan bli föremål för ingripande enligt 2 § MFL. Hänvis- 1

ningen till näringsidkare i 2 § avser främst konkurrenter (ex: vilseledande efterbildning) men också företag i ett senare distributionsled än det där marknadsföringsåtgärden vidtas (ex: negativ avtalsbindning). Att den som för talan faktiskt är utsatt

Förfarandet i marknadsdomstolen och konsumentombudsmannen.: . . . 297

för en marknadsföringsåtgärd som strider mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig måste framgå redan av ansökningen till MD. Enligt 13 § MDL skall nämligen skälen för en talan anges i ansökningen. Lika litet som den nuvarande subsidiära talerätten skulle därför en direkt talerätt innebära en möjlighet för vilken enskild näringsidkare som helst att föra en fråga till MD.

Bland annat MD:s praxis visar att det knappast går att finna en praktisk lösning för att skilja ut ärenden där även K0 kan ha anledning att föra talan från andra ärenden mellan näringsidkare.

Det nu berörda spörsmålet har också samband med vad som tidigare sagts om företagens ovilja att processa. I enlighet med vår bedömning i den frågan finner vi det osannolikt att andra näringsidkare än de som har ett berättigat intresse i saken gör sig omaket att hänskjuta ett ärende till MD. Någon begränsningsregel utöver vad som redan gäller anser vi därför inte motiverad i samband med en regel om direkt talerätt.

Ett ytterligare problem som diskuterats gäller KO:s ställning när företag utnyttjar sin direkta talerätt. Ett ärende enligt 2 § MFL kan beröra både företagares och konsumenters intressen. I MD:s praxis finns det flera exempel på detta. Enligt gällande ordning måste alla ärenden passera genom KO innan de kommer upp i MD. Därigenom finns det en garanti för att konsumentintressena blir bevakade. Med en direkt talerätt för företagen saknas denna gamnfi isyummt.

Som framgår av avsnitt 8.1 finns i den finländska lagen regler som ger konsumentombudsmannen möjligheter att vidta åtgärder i ärende enligt lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet. I praktiken synes konsumentombudsmannen sällan utnyttja dessa. Detta bestyrker vår uppfattning att den nuvarande spärregeln. i ärenden enligt 2 § MFL i själva verket endast har en marginell betydelse från konsumentsynpunkt.

K0 bör dock kunna bevaka konsumenternas intressen när en direkt talerätt utövas. I MDL finns redan en regel som avser ärenden i

298 Förfarandet i marknadsdomstolen och konsumentombudsmannens . . .

vilka K0 inte är sökande. Enligt 14 § skall sålunda K0 kallas till huvudförhandling, även i sådana ärenden. Detta ger KO vissa möjligheter att agera även om han inte är sökande men tillförsäkrar inte KO kännedom om en näringsidkares ansökan i ärenden som avgörs utan huvudförhandling. Om emellertid 14 § MDL ändras så att MD åläggs att ge K0 tillfälle att yttra sig i ärenden där han inte är sökande åstadkommes en sådan garanti och dessutom en ökad flexibilitet i förfarandet. Det får då mindre betydelse att man i praktiken inte kan göra en gränsdragning enligt vilken direkt talerätt föreligger endast i de fall då KO saknar anledning att själv driva saken i MD. Vid en sådan ändring kan bl.a. följande handläggningsformer tänkas.

Om KO önskar uppta förhandlingar med det svarande företaget bör MD, med kärandens samtycke, kunna vilandeförklara ärendet. En annan möjlighet är att käranden lägger K0:s synpunkter till sina egna vid den fortsatta handläggningen. Vidare kan man tänka sig att käranden återkallar sin talan på grund av överenskommelse med K0 att denne skall utfärda förbudsföreläggande. Det kan dock tänkas att KO och det sökande företaget har olika åsikter i sak. Om oenigheten gäller argumenteringen för ett förbud synes pro- Heniinte föreligga. Om såväl K0:s som den sökande näringsidka- . rens argumentering ligger inom ramen för ett framställt yrkande j

i

torde MD vara oförhindrad att beakta allt som sägs. I fråga om l bevisningen synes problem sällan uppstå eftersom det ofta är omvänd bevisbörda i ärenden enligt 2 § MFL, dvs. svaranden har att

i

styrka att påståenden i samband med marknadsföringen är vederhäftiga. Slutligen kan man tänka sig en situation då KO vill fram- A

ställa egna yrkanden med anledning av den påtalade marknadsfö- ‘ ringen. MD bör då kunna handlägga K0:s yrkanden gemensamt med en näringsidkares yrkanden.

Enligt vår mening ger den angivna ändringen av 14 § MDL goda möjligheter för KO att komma till tals när en näringsidkare har begagnat sig av direkt talerätt. Någon ytterligare regel med avseende på K0:s ställning i rättegången behövs därför inte.

Vi föreslår alltså en direkt och obeskuren talerätt för näringsidkare som berörs av en handling som avses i 2 § MFL.

Förfarandet i marknadsdomstolen och konsumentombudsmannens . . . 299

Vi har även diskuterat en direkt talerätt för sammanslutningar av konsumenter, löntagare eller näringsidkare.

K0 har som sin ämbetsuppgift att bevaka konsumenternas intressen och föra deras talan inför MD. Den möjlighet som finns för sammanslutningar av löntagare eller konsumenter att väcka talan är värdefull bl.a. därför att fristående organisationer kan vilja prioritera annorlunda än K0. Hittills har dock sammanslutningar av konsumenter eller löntagare knappast utnyttjat sig av möjligheten att föra talan i MD. Det kan dessutom finnas ett särskilt värde i att KO får ta ställning till klagomål från sammanslutningar som företräder konsumenterna innan klagomålen förs vidare till MD. Den erfarenhet och sakkunskap som finns hos KO i hithörande frågor torde vara tillräcklig för att bevaka konsumenternas intressen i MD. Mot denna bakgrund framstår nuvarande subsidiära talerätt för sammanslutningar av löntagare och konsumenter som lämpligt avvägd. (Se också avsnitt 9.4.1.)

Sammanslutningar av näringsidkare anses, som vi redovisat i avsnitt 8.1, ha ett allmänt intresse av att gällande normer upprätthålls inom marknadsföringen. Sådana sammanslutningar har därför en subsidiär rätt att föra talan enligt generalklausulerna i MFL och AVL. På denna punkt har någon kritik inte framförts mot gällande ordning. Vårt förslag om direkt talerätt för enskilda näringsidkare i ärenden enligt 2 § MFL skall ses mot bakgrund av att de är direkt angivna som skyddsobjekt i denna paragraf. Övriga generalklausuler är utformade som skyddsregler enbart för konsumenterna. Det framstår därför som naturligt att KO har en förstahandsrätt att föra talan i ärenden som inte rör 2 §. Den subsidiära talerätten för sammanslutningar av näringsidkare har hittills bara använts i begränsad omfattning och endast i ärenden enligt 2 § MFL. En förklaring till detta är att K0 synes ha agerat särskilt aktivt inom ramen för 3 och 4 §§ MFL. Anledning eller utrymme har inte funnits för näringslivets organisationer att föra talan i ärenden enligt dessa paragrafer.

Till vad som nu sagts kommer att organisationernas medverkan i rättsbildningen, i varje fall hittills, främst varit inriktad

300 Färfarandet i marknadsdomstolen och konsumerztombudsmannens . . .

på riktlinjeförhandlingarna. I sammanhanget vill vi påpeka att vårt förslag om medverkan, se avsnitt 13.5, väl tillgodoserönskemål från organisationernas sida om att kunna spela en aktivare roll i förfarandet i MD. Med hänsyn till vad som nu anförts anser vi att det inte heller finns skäl för att föreslå en direkt talerätt för sammanslutningar av näringsidkare.

13.2 Betydelsen av medgivande i marknadsdomstolen

I avsnitt 8.2 har vi tagit upp förhållandet att MD:s prövning omfattar ärenden där en näringsidkare har medgett K0:s talan eller upphört med ett påtalat förfarande eller förklarat sig beredd att göra detta (på samma sätt som i kap. 8 används här uttrycket medgivna ärenden etc.). I åtskilliga av dessa ärenden har svarandens bidrag till processen varit mycket kortfattat och har i realiteten inneburit att svarandeparten inte utvecklat sin talan i sak (se avsnitt 8.2). Detta förhållande bör ses mot bakgrund av att endast ett ringa antal av de ärenden som KOV och K0 handlägger går till MD.

Med hänsyn till att MD har en prejudikatskapande funktion är det angeläget att MD har tillgång till ett så tillfredsställande beslutsunderlag som möjligt i de ärenden domstolen avgör.

Liksom andra domstolar har MD visserligen en processledande funktion. Således torde, utan att detta är direkt utsagt i de regler som finns för förfarandet i marknadsföringsärenden, gälla att MD skall verka för att parterna anger allt som de vill åberopa. Vidare torde åligga MD att genom frågor eller erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i parternas framställningar samt att tillse såväl att ett ärende blir uttömmande behandlat som att däri ej indrages något som inte har betydelse (jfr RB 42:8, 43:4, 46:4). Det skulle därför kunna göras gällande att en svarandes obenägenhet att verka för en allsidig utredning inte behöver medföra några direkta olägenheter.

Möjligheterna för MD att agera bestäms dock i hög grad av parternas åtgärder. MD kan inte gå utanför ramen för vad som omfat-

Förjfarandet i marknadsdomstolen och konsumentombudsmannens . . .

tas av ansökningen (prop. 1970:57 s. 91). Dessutom ankommer det i första hand på parterna att införskaffa processmaterial i form av vittnesbevisning, sakkunnigutlåtanden m.m. Visserligen kan MD,

om det anses erforderligt, självmant ombesörja att bevisning blir

tillgänglig i ett ärende (jfr RB 35:6). Hur långt MD:s möjligheter sträcker sig i detta avseende har inte berörts i förarbetena. Vid rättegången i allmänna domstolar, t.ex. i mål enligt föräldrabalken, kan det finnas frågor som rätten är skyldig att utreda, oavsett om de tas upp av parterna eller ej (se FB 3:8, 6:7 och 10:15). Frågor av sådan karaktär torde dock inte förekomma i rättegången i MD. Möjligheterna för MD att självmant föranstalta om utredning gäller i stället åtgärder som är ägnade att

komplettera

parternas processhandlingar, t.ex. att begära in ett sakkunnigyttrande i en fråga som har berörts av parterna eller att företa syn av en vara som endast beskrivits muntligt av parterna. Domstolen måste dock hela tiden agera på sådant sätt att dess objektivitet inte ifrågasätts av parterna. Detta gör att domstolen i princip är förhindrad att efterforska nya bevis som inte har åberopats av parterna.

Med hänsyn till begränsningarnai MD:s möjligheter att själv införskaffa processmaterial ligger det i sakens natur att MD:s bedömning i medgivna ärenden etc. i realiteten ofta grundas på den utredning som K0 förebringar.

-7..q—

Vi har övervägt om dessa förhållanden ger anledning att begränsa MD:s möjligheter att en talan i medgivna ärenden etc. Vi

~«.r1r>vrv.Ivv.:v.-7,1~‘v.-

pröva har därvid särskilt beaktat följande omständigheter. .w ~. MD har förutom en prejudikatskapande funktion i marknadsföringsärenden också till att förbud och ålägganden

xmvvxn/VF-Qüápnñxárvv..

uppgift genom sina undanröja olämpliga marknadsföringsmetoder. För det mesta inne- .- bär naturligtvis ett medgivande etc. att vederbörande närings-

anwa* idkare korrigerar sin marknadsföring. Ett vitesföreläggande av

MD är dock en bättre garanti för att ett sådant resultat uppnås.

u.~»..-.w._u.

- I förarbetena har förutsatts att MD skall kunna pröva principiellt viktiga frågor även om medgivande etc. föreligger. I många

302 Förfarandet i marknadsdomstolen och korzsumentombudsmannens . . .

ärenden av detta slag torde utgången vara mer eller mindre given på förhand. MD har emellertid vid flera tillfällen slagit fast att det varit värdefullt att ett ärende prövats med hänsyn till frågans principiella betydelse. Medgivna ärenden etc. utgör en så stor andel av alla MD:s beslut att en inte obetydlig del av domstolens prejudikat de facto måste finnas inom detta område. Det torde inte finnas underlag för att generellt påstå att dessa avgöranden har mindre principiell betydelse än andra.

I flera medgivna ärenden har svaranden genom att redogöra för och förklara det påtalade förfarandet bidragit till att belysa frågan (se här som exempel MD 1979:18, 1980:4, 1980:8). Det finns å andra sidan exempel på ärenden i vilka svaranden genom ett Mankt bestridande inte medverkat till en allsidig utredning (se här MD 1981:12). Ett medgivande eller liknande förklaring behöver alltså inte generellt innebära att svaranden är mera passiv i rättegången än vad fallet kan vara i bestridda ärenden. För övrigt gäller att det åligger MD att obunden av partens inställning pröva framställda yrkanden. Detta kan leda till att MD ogillar K0:s talan trots ett medgivande, se MD 1978:8.

Vidare visar en genomgång av MD:s beslut, se bil. 8:1, att det möter betydande svårigheter att i en lagregel precisera ärenden som skulle kunna omfattas av en begränsad talerätt för KO eller en begränsning av MD:s möjligheter att ta upp ett ärende till prövning. n

l

Som jämförelse har nämnts hur motsvarande problem har lösts enligt konkurrenslagen. Enligt 3 § denna lag kan MD i vissa fall l meddela förbud eller åläggande. Enligt 4 § gäller dock att MD, innan förbud meddelas, skall söka förhindra den skadliga verkan av en konkurrensbegränsning genom förhandling, om inte omständigheterna talar däremot. När man har betryggande anledning att tro att ett förfarande är avbrutet och inte kommer att återupptas bör enligt förarbetena förbud inte meddelas. Denna regel, som inte har någon motsvarighet när det gäller marknadsföringsärenden, får ses mot bakgrund av att MD i konkurrensbegränsningsärenden inte enbart är en beslutsinstans utan också en förhand-

Förfarandet i marknadsdomstolen och konsumentombudsmannens . . . A303

1ingsinstans. Som påpekas i prop. 1981/82:165 s. 93, finns det också andra viktiga ski11nader me11an marknadsföringsärenden och konkurrensbegränsningsärenden.

På grund av vad som anförts bör enligt vår åsikt någon begränsavseende medgivna ärenden etc. inte nu införas. Vi ningsrege1 vi11 eme11ertid understryka att detta inte innebär att vi bagate11iserar prob1emet. Vid bedömningen av ett bes1uts prejudikatsvärde torde det ofta finnas an1edning att ta hänsyn ti11 i vii- K0:s varit aktiv i processen. I sammanken utsträckning motpart hanget bör påpekas att vårt försiag om medverkan i förfarandet, se avsnitt 13.5, öppnar möjiigheter för näringsiivets organisationer att agera även i medgivna ärenden etc. Så kan ske när det finns farhågor beträffande prejudikatseffekten av ett ärende där näringsidkaren inte aktivt bidrar ti11 utredningen.

13.3 K0:s före1ägganden

Näringsidkares passivitet är inte enbart något som vå11ar problem vid rättegångar i MD. Den kan också försvåra handiäggningen vid KOV/KO, b1.a. av K0:s före1ägganden (jfr avsnitt 8.2.1).

En1igt nuvarande reg1er ska11 K0:s föreiägganden godkännas av vederbörande näringsidkare för att få samma verkan som ett bes1ut av MD. Förfarandet är utformat med regierna i RB om strafföre1äggande som förebiid. Även om de två rättsinstituten ska11 ti11ämpas endast i juridiskt sett okompiicerade fa11, finns det en betyde1sefu11 ski11nad me11an rättsverkningarna av strafföreiägganden och av KO:s föreiägganden. Ett godkänt strafföre1äggande är direkt verkstä11bart. Den som godkänner kan åta sig b1.a. att beta1a ett i föreiäggandet angivet bötesbe1opp. K0:s före1ägganden har inte samma innebörd. Först om ett beteende e11er en under1åtenhet upprepas b1ir det i före1äggandet bestämda vitet en rea- 1itet och då efter en särski1d rättegång. Med hänsyn till rättsverkningarna synes det därför finnas starkare skäi för att kräva godkännande i samband med strafföre1äggande än vid KO:s föreiägganden.

304 i marknadsdomstolen och konsumentombudsmannens . . .

-Förfarandet

De flesta av K0:s förelägganden blir godkända. Flertalet av de företag som inte godkänner hör av sig till K0 med invändningar. Det finns dock ett litet antal ärenden i vilka näringsidkaren är helt se avsnitt 8.3. Enligt vad vi inhämtat från K0 passiv, är dock problemet större än vad som framgår av statistiken. Ända sedan reglerna trädde i kraft år 1971 har det nämligen varit praxis att förelägganden sänts ut endast till näringsidkare som man haft anledning att räkna med kommer att godkänna ett föreläggande eller i vart fall kommer att höra av sig till KO.

Flera gånger har det hänt att KD för att åstadkomma ett bindande beslut har tvingats att föra tämligen enkla ärenden till MD på grund av att ett företag inte svarat på föreläggande. Detta kan innebära att MD:s resurser måste användas i klara och okomplicerade ärenden som är utan betydelse för rättsutvecklingen. Som exempel kan nämnas MD 1979:23 som gällde underlåtenhet att vid marknadsföring iaktta hemförsäljningslagen och MD 1980:16 som gällde prisangivelse utan moms. Enligt vår mening är det ett slöseri med resurser att MD måste tas i anspråk för ärenden av denna art. Gällande regler ger också möjlighet till förhalning. Om ett föreläggande inte godkänns inom utsatt tid kan K0 i stället för att gå till MD utfärda ett nytt föreläggande.0m detta godkänns, uppnår man ett slutligt beslut snabbare än om ärendet hade förts till MD. Å andra sidan ger ett andra föreläggande en tidsfrist under vilken t.ex. en otillbörlig marknadsföring kan fortgå. Om KO i stället väljer att föra talan i MD tar det na- ;

turligtvis betydligt längre tid innan ett slutligt beslut före- l

ligger. Reglerna kan alltså antas medföra praktiska problem. Svårigheter har också förekommit. Som jämförelse kan motsvarande finländska regler nämnas, se avsnitt 8.2. Enligt dessa krävs att vederbörande näringsidkare motsätter sig ett förbud. Den finländske konsumentombudsmannen har uppgett att erfarenheterna är goda av denna ordning. Han har sagt att dessa regler rent allmänt medverkar till ett aktivt deltagande av företagen i förhandlingarna med konsumentombudsmannen.

I de flesta ärenden förekommer inte problem av nu angivet slag. Det finns dock inte något sakligt skäl för att möjligheter skall

Förfarandet i marknadsdomstolen och konsumentombudsmannens . . . 305

finnas att kunna undgå e11er försena bes1ut genom att underlåta att svara på ett föreläggande. Vi anser därför att nuvarande reg- 1er om föreiägganden bör ändras. Vad vi föresiår innebär att KO även i fortsättningen i första hand bör utverka ett godkännande eftersom detta är den snabbaste vägen til} bes1ut. Om föreiäggandet godkänns bör det iiksom hitti11s gä11a som ett förbud e11er åiäggande som har meddelats av MD. Detsamma bör gäiia, om den mot viiken före1äggandet har riktats, inte inom utsatt tid motsätter sig före1äggandet. KO bör då kunna besluta att ett före- 1äggande skall gä11a som ett besiut som har medde1ats av MD. Detta betyder att svaranden inte kan förha1a att ett besiut träder i kraft genom att vara passiv. Med vårt måste en näringsförs1ag idkare, som motsätter sig ett föreiäggande, avge något s1ags viijeyttring. Om detta sker i form av ett blankt bestridande, bör ett sådant besked i normaia fa11 vara ti11räck1igt för att K0 ska11 vända sig till MD. Något andra föreiäggande b1ir då inte aktue11t. Den näringsidkare, som på aiivar vi11 ta upp en diskussion med KO i den aktue11a sakfrågan, bör dock i n0rma1fa11en prestera något mera än ett biankt bestridande för att K0 ska11 överväga en förhand1ingsuppgöre1se i stä11et för att föra taian i MD. En konsekvent ti11ämpning av reg1erna på sätt som nu förespråkats bör på sikt bidra ti11 en effektivisering av K0:s verksamhet.

En näringsidkare som biivit bunden vid ett föreiäggande på grund av passivitet ska11 av rättssäkerhetsskä1 ha möjiighet att få KO:s föreiäggande omprövat av MD.

I specia1m0tiveringen i kap. 14 redogör vi närmare för de Tagändringar som föranieds av vårt försiag.

Vi vi11 understryka att vårt försiag inte innebär att K0 ska11 utfärda före1ägganden när det gä11er frågor av principie11t intresse och åtgärder av betydande praktisk räckvidd. Ärenden som är av större vikt bör a11tså som hitti11s avgöras av MD. Självfa11et bör före1äggandena inte he11er i framtiden ti11erkännas prejudikatverkan.

306 Förfarandet i marknadsdomstolen och konsumentombudsmannens . . .

13.4 Talan om regelvägledning

I avsnitt 8.3 har vi redogjort för olika förslag som framförts till oss om något slags fastställelsetalan på det marknadsföringsrättsliga området. Med hänvisning till förarbetena till AVL har vi konstaterat att det inte är av principiella skäl som det saknas regler om fastställelsetalan för förfarandet i MD. Vår egen uppfattning i denna fråga vill vi sanmanfatta på följande sätt.

En fastställelsetalan i den mening som avses i RB torde inte kunna förenas med MFL:s och AVL:s natur och nuvarande uppbyggnad. Det är här inte fråga om regler som grundlägger något rättsförhållande mellan två parter. I stället ger generalklausulerna i MFL och AVL möjlighet åt MD att, på ansökan, förbjuda eller påbjuda vissa förfaranden och dylikt. En fråga som kan övervägas är emellertid om näringsidkarsidan bör ges möjlighet att genom talan inför MD få fastslaget att ett visst förfarande inte innebär otillbörlig marknadsföring, att viss information inte är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt, att en viss produkt inte är farlig eller otjänlig eller att ett visst avtalsvillkor inte är oskäligt. En sådan möjlighet skulle i sak innebära en motsvarighet till den rätt K0 har att föra talan i MD i en principfråga (jfr avsnitt 13.2).

Bland annat erfarenheterna från riktlinjeförhandlingar visar att det finns ett behov av att näringsidkarsidan kan få prövat oniett visst förfarande strider mot generalklausulerna i MFL och AVL eller inte. I avsnitt 8.3 har vi beskrivit olika situationer i vilka ett sådant behov kan föreligga. I många fall har lagtolkningsfrågor som kommer upp vid riktlinjeförhandlingar och andra överläggningar mellan KOV/K0 och näringslivet sin motsvarighet i redan inträffade eller existerande marknadsföringsbeteenden. Enligt vår uppfattning torde dock det eller de företag vars marknadsföring är föremål för diskussion sällan ha intresse av att få sitt agerande prövat av MD. Antingen är frågan redan ointres- E ‘ sant för företaget därför att den aktuella marknadsföringen upphört eller också är det tillräckligt för det enskilda företaget med KOV:s besked. Intresset av att utverka vägledande uttalan-

Förfarandét i-marknadsdomstolen och konsumentombudsmannens . . . 307

den ligger snarare hos näringslivets organisationer. För att få fram ett uttalande som är tillräckligt vägledande för t.ex. pågående riktlinjeförhandlingar torde en organisation många gånger finna lämpligt att beskriva ett marknadsföringsbeteende i ganska allmänna ordalag. Förfarandet skulle sannolikt i första hand inriktas på att få fram rena prejudikatärenden.

Frågan om att åstadkomma prejudicerande avgöranden genom ett lagförklaringsinstitut eller liknande inrymmer ett flertal problem och har tidigare varit diskuterad i olika sannanhang. Det gäller bl.a. att undvika att en domstol får en rent funklagstiftande tion. Frågan utreds för närvarande av rättegångsutredningen (Ju 1977:06) enligt tilläggsdirektiv 1981:47. På grund av att generalklausulerna i MFL och AVL har ett synnerligen vidsträckt tillämpningsområde är de nämnda problemen särskilt aktuella för MD:s del. Med hänsyn till dessa omständigheter och även till vår inledningsvis redovisade syn på fastställelsetalan anser vi att det skulle föra för långt att utforma ett till en melagförslag ra allmän rätt till talan om regelvägledning. Vi vill också erinra om att våra förslag om direkt talerätt (avsnitt 13.1) och om rättegångsmedverkan (avsnitt 13.5) bereder näringsidkarna och deras organisationer möjligheter att föra upp olika i MD. frågor

K0 kan emellertid, som vi tidigare nämnt i olika sammanhang, genom talan om förbud eller utverka MD:s beslut åläggande i principiellt viktiga frågor. I MD:s praxis finns också ett flertal exempel på att K0 fört talan främst för att få en principfråga löst. I sådana ärenden förekommer att MD inte förenat sitt beslut med vite (se t.ex. MD 1981:4 och 1981:17). KO kan alltså föra upp ärenden till MD där det i realiteten är en lagtolkningsfråga som är av primärt intresse och där det inte finns anledning att räkna med att näringsidkaren fortsätter med det påtalade förfarandet om MD bifaller K0:s talan. Reglerna är dock utformade på sådant sätt att K0 måste framställa yrkande om förbud eller åläggande för att MD skall ta upp en ansökan till prövning.

För den näringsidkare som är motpart till K0 bör det naturligtvis vara av intresse att få MD:s besked i en viktig fråga som rör den

308 i marknadsdomstolen och konsumentombudsmannens . . .

Förfar/andet

egna verksamheten. För näringsidkaren kan det dock många gånger te sig stötande att ett yrkande om förbud eller åläggande riktas mot honom. Sådana yrkanden kan få näringsidkaren att känna sig utpekad, särskilt om ett påtalat förfarande redan - och kanske för ganska länge sedan - har upphört. Det är förståeligt om näringsidkaren då är obenägen att aktivt medverka i förfarandet. Han kan ju inte heller få ersättning för sina rättegångskostnader ens om MD ogillar K0:s talan. Likväl är det från allmän synpunkt av väsentligt intresse att näringsidkaren bidrar till utredningen i ärenden av principiell betydelse. Vi har diskuterat olika sätt att motivera näringsidkare att aktivt delta i ärenden av här berörd art. Även i detta sammanhang kan vi hänvisa till vårt förslag om rätt för sammanslutningar av näringsidkare att medverka i förfarandet, se avsnitt 13.5. Vi har dessutom funnit lämpligt att K0 i ärenden som är av en rent principiell natur ges möjlighet att föra talan 1 MD utan att behöva yrka förbud eller åläggande. Det innebär att K0 kan begränsa sin talan till att avse en prövning av frågan huruvida en näringsidkares förfarande eller underlåtenhet kan bli föremål för ingripande enligt någon av generalklausulerna i MFL eller AVL. Vårt förslag om en sådan begränsad talan behandlas ytterligare i specialmotiveringen.

13.5 Medverkan i förfarandet

Som vi framhållit i avsnitt 13.2 föreligger det en risk för att inte båda

i

rättegångarna inför MD kan få en slagsida, genom att parterna tillför ärendena den utredning som är önskvärd för en I allsidig bedömning. En möjlighet att komma till rätta med pro- J Nemetär som nämnts i avsnitt 8.5 att bereda sammanslutning av näringsidkare tillfälle att i ett ärende medverka på K0:s motparts sida. Detta skulle i en hel del fall kunna tillföra processmaterial av betydande värde för domstolens prejudikatskapande verksamhet.

Av MD:s beslut i ärendet K0 ./. CRC-Lafo AB (se avsnitt 8.5) angående en ansökan om intervention kan utläsas att domstolen funnit det teoretiskt möjligt med intervention i MD. I praktiken torde dock - som framgår av MD:s beslut - dessa möjligheter vara

Förfarandet i marknadsdomstplen och konsumentornbudsmannens . . . 309

ytterst begränsade. Ocksåav denna anledning är det erforderligt med särskilda regler för medverkan vid förfarandet i MD. Vi utgår från att de processuella möjligheter som finns vid intervention i princip bör vara tillgängliga också vid medverkan i förfarandet i MD.

Innan vi anger vår uppfattning om hur reglerna bör utformas vill vi dock påpeka att organisationerna redan nu på olika sätt kan medverka i ett pågående ärende. Detta kan ske genom att en företrädare för en sammanslutning av näringsidkare uppträder som ombud eller rättegångsbiträde för ett instämt företag eller genom att sammanslutningen avger skriftligt yttrande efter beslut av MD eller på initiativ av en av parterna. Dessutom finns det - ur - som hindrar att rättslig synvinkel ingenting en organisation ger ekonomiskt stöd till en näringsidkare som blivit instämd till MD. Av olika skäl kan emellertid dessa former av medverkan sällan komma till användning i praktiken. v . Grundtanken med regler om medverkan bör vara att utredningen skall tillföras ett allsidigt beslutsunderlag genom parternas försorg i

-.».»»..,,..»-.m—...w.-u.-.—-——ww.a;~..

ärenden som är av principiellt intresse. Detta har betydelse av bl.a. följande skäl. MD:s beslut har en avsevärd genomslagskraft. Lagstiftarens tanke är att avgörandena skall efterlevas inte bara av den näringsidkare som är K0:s motpart utan också av andra näringsidkare. För de företag inom en bransch, vars marknadsföring berörs av MD:s beslut är det därför viktigt hur en fråga drivs i MD. Det är naturligt om det finns ett motstånd mot att efterleva beslut, som man anser vila på en otillräcklig utredning. Därför är det ett berättigat önskemål att även företag som inte är instämda ges en möjlighet att genom sina organisationer komma till tals i principiellt viktiga frågor som i praktiken berör deras verksamhet. Det kan dessutom vara en fördel även för K0 att saken blir mera allsidigt belyst genom ett kvalificerat agerande från den andra sidan.

Vårt förslag påverkar inte MD:s nuvarande möjligheter att ex officio verka för att ett ärende tillförs en allsidig utredning, t.ex. genom att yttrande inhämtas från en fristående vetenskaps-

310 Förfarandet i marknadsdomstolen och konsumentombudsmannens . . .

man. För näringslivsorganisationernas del innebär dock medverkan - till skillnad från vad som är fallet när endast ett skriftligt - till ett vid yttrande avges möjlighet kontinuerligt deltagande handläggningen av ett ärende och till muntliga framställningar inkl. slutplädering. Med hänsyn till den öppna karaktären hos generalklausulerna i NFL och AVL synes den rättspolitiska argumentering som framför allt har sin plats i en plädering spela en viktig roll.

I och för sig kan man överväga om även enskilda skall företag kunna medverka. Tanken är dock att den som medverkar skall företräda olika företag och vara talesman för allmänna bransch- eller näringslivsintressen och alltså inte inrikta sig på frågor av mera begränsad betydelse. Ett enskilt företag torde ofta vara benäget att se saken mera snävt med hänsyn främst till egna intressen. Eftersom en medverkan bör vara motiverad av att ärendet är av särskild betydelse bör rätten till medverkan förbehållas organisationer.

Vid utformningen av regler om medverkan av organisationer är det viktigt att ta hänsyn till K0:s motpart. Bland annat kostnadsfrågor och den publicitet som en process i MD medför gör att ett företag tvekar inför att göra en process till en större sak än vad som är nödvändigt för företaget självt. Vidare kan K0:s motpart och en organisation som vill medverka ha olika uppfattning om vilka processhandlingar som skall företes, t.ex. vilken bevisning som skall åberopas. Huvudregeln måste vara att denmedven kande inte får företa processhandlingar som strider mot partens. Det är ju den som är part, som kan bli föremål för tvångsåtgärder genom MD:s beslut och som åsamkas rättsförlust genom oförmånliga processhandlingar. En organisation bedriver i de fall som avses här inte sådan verksamhet, som kan bli föremål för talan av KO eller vitesbeslut av MD. Aven när medverkan förekommer riktas MD:s beslut mot det enskilda företaget och inte mot den medverkande organisationen. Om däremot en organisation bedriver marknadsföring på vilken det kan vara aktuellt att tilllämpa de marknadsrättsliga reglerna bör organisationen naturhgtvis vara part i MD och inte medverkande. Av hänsyn till rätts-

SOU 1983240 Förfarandet i marknadsdomstolen och konsumentombudsmannens . . .

311:

tryggheten för den som är part måste som en följd av vad som nu sagts den medverkandes agerande inskränkas till sådana processhandlingar som överensstämmer med partens.

Det behövs enligt vår mening inte några detaljerade regler om vad för slag av sammanslutningar som skall kunna medverka. Strukturen bland näringslivets organisationer är tämligen komplicerad. Genom ett lämpligt ansökningsförfarande som vi föreslår torde en garanti kunna skapas för att medverkan endast kommer att utövas av organisationer vilkas deltagande framstår som sakligt befogat från de synpunkter som ligger till grund för vårt förslag i denna del. Regeln om medverkan kan därför i detta avseende ha samma allmänna utformning som reglerna om talerätt, dvs. avse sammanslutning av näringsidkare. ›. .. Det kan tänkas föreligga ett intresse hos flera organisationer att medverka i ett ärende. Möjligheten till detta behöver inte uteslutas. Utgångspunhzn måste dock fortfarande vara att detskañ

-r-.-,...,-.ue-.u;-.ç-.w .

finnas en samstämmighet mellan den medverkandes agerande och det

svarande företagets intressen. Med denna utgångspunkt är det i de flesta fall inte meningsfullt att flera än en medverkande uppträder i en process. I praktiken förutsätter vi att problem av detta slag kommer att lösas genom samråd mellan näringslivets or-

w4vvt...rv:<7»*7w

ganisationer när frågan kommer upp. Någon särskild begränsnings- « regel med avseende på antalet medverkande behövs därför inte.

/_VrpvIr‘v4rr<a9u)I\vax-<;<VV;;—'

Vi föreslår att förfarandet vid medverkan utformas enligt följande. vederbörande sammanslutning inträder i rättegången efter anh.. sökan till MD om medverkan. Parterna bör få tillfälle att yttra

V\\.:v\\›v› över ansökan. För att domstolen

sig och parterna skall kunna be-

wuqm-vnazüvw*

döma det befogade i ansökan bör i denna anges vilka omständigheter som motiverar medverkan och ev. bevisning som åberopas. Om

ma...,

det företag som är K0:s motpart motsätter sig medverkan skall MD

,MW

, avslå ansökan. Om MD bifaller en ansökan om medverkan skall som

m,.,._,,_,,

tidigare angetts den medverkande kunna utföra sådana processhandlingar som står öppna för parterna. Han skall kallas till sammanträden, får delta i skriftväxling och kan förebringa egen utredning såsom vittnesbevisning, sakkunnigyttranden m.m.

312 Förfarandet i marknadsdomstolen och konsumentombudsmannens . . .

13.6 övriga frågor angående rättegången

13.6.1 Rätten att föra talan mot MD:s beslut

MD:s beslut kan inte överklagas annat än med särskilda rättsmedel, t.ex. ansökan om resning. Detta gäller enligt 2 § MDL såväl MD:s avgöranden i huvudsaken som dess beslut under rättegången (se prop. 1970:57 s. 171). Vi anser att denna ordning som en huvudregel bör gälla även i fortsättningen. I flera fall har dock MD:s beslut inneburit att domstolen tagit ställning i frågan om gränsdragningen mellan opinionsbildande och kommersiella inslag i reklamen. I två fall har MD:s beslut i ärenden av denna beskaffenhet genom ansökan om resning kommit under högsta domstolens prövning. I NJA 1975 s. 589, där resning beviljades, ansåg högsta domstolen att MD inte borde ha tagit upp till prövning frågan om en tidnings löpsedel innebar otillbörlig marknadsföring. Frågan föll enligt högsta domstolen inom ramen för tryckfrihetsförordningens ansvarssystem. Däremot lämnades ansökan om resning utan bifall i NJA 1977 s. 751. I ärenden av nu angiven art som mera gäller gränserna för yttrandefriheten än en rent marknadsrättslig bedömning, kan det enligt vår mening anses diskutabelt att MD:s beslut inte kan överprövas av högsta domstolen annat än i de rena undantagsfall där det kan finnas grund för resning. Vi har gjort yttrandefrihetsutredningen (Ju 1977:10) uppmärksam på detta problem och förordat att utredningen överväger om MD:s beslut i tryckfrihetsrättsliga frågor skall kunna överklagas till högsta domstolen med vanliga rättsmedel.

l 1 13.6.2 Rättegångskostnader i MD

Enligt nuvarande ordning får parterna själva stå för sina rätte-

gångskostnader i MD. Inte ens om MD ogillar K0:s eller annan sökandes talan kan ett svarande företag få ersättning för sina kostnader. Denna ordning har sin förklaring i att man använde förvaltningsrättsliga kostnadsregler som förebild när marknadsrådet inrättades år 1970. Sedan marknadsrådet numera omvandlats till marknadsdomstol är MD att betrakta som en fristående specialdomstol. Man kan i detta hänseende jämföra MD med AD. I AD kan en vinnande part få ersättning för sina rättegångskostnader. De resonemang

Förfarandet i marknadsdomstolen och konsumentombudsmannens . . . 313

som år 1970 låg till grund för regleringen av kostnadsfrågan är därför inte längre aktuella.

De flesta MFL- och AVL-ärenden har KO som sökande och han för talan som det allmännas representant. K0:s ställning liknar därvid en åklagares. Numera har en tilltalad som blir frikänd i ett brottmål i princip en ovillkorlig rätt till ersättning av allmänna medel för kostnader som varit påkallade för tillvaratagande av hans försvar. En motsvarande rättighet kan övervägas till förmån för den svarande som vinner ett mål i MD i vilket K0 varit sökande. Vad som talar mot ett sådant förslag är att det i vanliga fall inte finns skäl av samma sociala karaktär för kostnadsersättning i ett ärende i MD som i ett brottmål. Inte desto mindre torde det i synnerhet för mindre företag vara en kännbar kostnad att betala sina advokatkostnader m.m. i ett MD-ärende.

Företagens passivitet i rättegångarna skulle - åtminstone till en del - kunna bero på att det inte finns möjlighet till kostnadsersättning ens om de vinner målen. Som systemet är utformat kan det finnas flera företag för K0 att välja mellan när en fråga tas upp till MD. Särskilt om KO i ett sådant fall förlorar sin talan synes det av rättviseskäl betänkligt att det instämda företaget inte kan få ersättning av det allmänna för sina rättegångskostnader. Av principiella skäl finns det därför - trots ovan redovisade be- - att som vinner ett ärende i viltänkligheter anledning företag ket K0 för talan får ersättning för sina kostnader. I sammanhanget kan påpekas att man i Norge har en ordning enligt vilken företagen kan få ersättning för sina rättegångskostnader i marknadsdomstolens motsvarighet markedsrådet.

Även i ärenden mellan enskilda företag kan finnas anledning att överväga en möjlighet för vinnande part att få ersättning för sina rättegångskostnader av motparten.

Ett förslag om ersättning för rättegångskostnader skulle också innebära förslag om vissa utgifter för det allmänna. Enligt direktiven 1980:20 till samtliga kommittéer och särskilda utredare är vi skyldiga att redovisa hur ett förslag om ersättning för rättegångskostnader skulle kunna finansieras genom motsvarande inskränkning av verksamheten inom det område som vårt uppdrag omfattar. Något sådant finansieringsförslag anser vi inte lämp-

314 Förfarandet i marknadsdomstolen och konsumentombudsmannens . § .

ligt i denna fråga. Dessutom bör enligt vår mening frågan om kostnadsersättning i marknadsföringsärenden inte lösas separat. Särskilt i denna fråga finns det anledning attöverväga en samordning med motsvarande regler vad gäller rättegången enligt den nya konkurrenslagen. Av nu angivna skäl lägger vi inte fram något eget förslag i frågan. Vi förutsätter dock att den löses av statsmakterna i ett sammanhang där detta är lämpligt.

13.6.3 MD:s interimistiska beslut

Enligt 13 § MFL och 5 § AVL kan MD, om särskilda skäl föranleder det, meddela beslut om förbud eller åläggande för tiden till dess slutligt beslut föreligger. Ett sådant beslut kan enligt 15 § 2 st. MDL meddelas utan sammanträde med parterna. Det är alltså tillräckligt med skriftligt förfarande. Ett interimistiskt beslut får dock inte meddelas utan att den som förbudet eller åläggandet avser har fått tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte finns anledning anta att han avvikit eller eljest håller sig undan.

Regeln i 15 § 2 st. MDL är i sak oförändrad sedan tillkomsten av 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring. Anledningen till att interimistiska beslut får meddelas på handlingarna är att hithörande frågor skall kunna behandlas snabbt. I samband med tillkomsten av 1970 års lag föreslog SACO i ett remissyttrande att interimistiskt förbud skulle kunna meddelas utan kommunikation med den saken rör. Föredragande statsrådet fann emellertid med hänsyn till rättssäkerhetsintresset att sådan kommunikation såvitt möjligt borde ske (prop. 1970:57 s. 187 f.). 1

Enligt den finländska lagen om marknadsdomstolen skall ansökan om interimistiskt beslut behandlas inom åtta dagar och kan tas upp till behandling oaktat kallelse inte kunnat delges den som förbudsyrkandet avser. I Norge kan forbrukerombudet själv med- _ dela beslut i brådskande fall. I

Såvitt vi har kunnat finna har regeln om att den som ett interimistiskt beslut riktas mot skall ha möjlighet att yttra sig inte

Förfarandet i marknadsdomstolen och konsumentombudsmannens . . .

medfört några olägenheter. Utan tvekan kan dock situationer tänkas uppstå, då det är viktigt att MD omedelbart stoppar en pågående marknadsföring. Vi tänker här främst på fall då försäljningen av en farlig vara måste upphöra omedelbart, t.ex. när det redan har inträffat olyckor och det föreligger en överhängande risk för ytterligare skada på person. Denna situation var inte aktuell när ställningstagandet i prop. 1970:57 gjordes. I sådana fall bör det finnas möjlighet att meddela ett interimistiskt förbud utan föregående skriftväxling. En regel med denna innebörd behövs för att stärka handlingsberedskapen i produktsäkerhetsärenden. Interimistiska beslut utan kommunikation bör dock, med hänsyn till rättssäkerheten, främst komma i fråga när särskilt tungt vägande konsumentintressen gör det påkallat. Att frågan är av sådan vikt bör också framgå av den ansökan som ligger till grund för MD:s beslut. Omständigheterna bör vidare i princip vara sådana att marknadsföringen av varan med stor sannolikhet kommer att bli förbjuden genom MD:s slutliga beslut.

.svt-racer E*

xgflwn

Med anledning av vad som ovan anförts föreslår vi en ändring av

www.. 15 § 2 st. MDL så att interimistiska beslut kan meddelas utan

föregående skriftväxling i produktsäkerhetsärenden, om synnerliga skäl föreligger.

13.6.4 Förhållandet till förfarandet i konkurrensärenden

MD handlägger förutom marknadsföringsärenden också ärenden enligt konkurrenslagen. Åtskilliga av reglerna om förfarandet är gemensamma för de två ärendetyperna men det finns också specialregler. I och för vore det önskvärt att ha gemensamma regler sig så långt detta är möjligt. Några av de förslag vi ställer torde kunna diskuteras också på konkurrensområdet. Det ligger dock utanför våra möjligheter att genomföra den utredning som skulle krävas för att pröva förslagens hållbarhet på konkurrensområdet. Detta kan emellertid enligt vår mening inte hindra att våra förslag genomförs på marknadsföringsområdet. I sammanhanget kan vi erinra om att det numera är möjligt för MD att meddela mellandom i konkurrensärenden. I prop. 1981/82:165 med förslag till konkurrenslag uttalade departementschefen att det inte fanns hinder mot att ta upp

316 Förfarandet i marknadsdomstolen och konsumentombudsmannens . . .

vissa frågor som kunde behöva lösas särskilt på det området. Vi anser alltså att motsvarande bedömning kan göras i fråga om de förslag vi ställer. Reglerna bör dock utformas så att det klart framgår att de tar sikte på marknadsföringsområdet.

Vi vill tillägga att våra förslag syftar till att skapa uttryckliga regler för vad som bör vara processuellt möjligt på marknadsföringsomrâdet. Avsikten är inte att detta skall leda till motsatsslut i fråga om MD:s handlingsfrihet utanför detta område.

13.7 Sammanfattning av förslagen

0-1 detta kapitel föreslår vi följande:

- Enskild som berörs näringsidkare av en marknadsföringsåtgärd bör få direkt talerätt i ärenden om förbud enligt 2 § MFL. För att konsumenternas intressen skall kunna bevakas bör KO beredas tillfälle att yttra sig i ärenden där han inte är sökande.

- I ärenden där det saknas att förbud eller anledning yrka åläggande bör en talan kunna begränsas till att avse en prövning av frågan huruvida en näringsidkares förfarande eller underlåtenhet kan bli föremål för ingripande enligt någon av generalklausulerna i MFL och AVL. ‘ - K0:s MFL och AVL får samma verkan som förelägganden enligt ett beslut av MD, dels - liksom tidigare - om föreläggandet godkänns, dels om den mot vilken föreläggandet riktas, inte motsätter sig föreläggandet. Den som blir bunden av ett före- 4 läggande genom passivitet kan begära omprövning hos MD.

-“ att Om en sammanslutning av näringsidkare gör sannolikt utgången av ett ärende har ett betydande intresse för branschen eller är av allmänt intresse kan MD tillåta att sammanslutningen medverkar i förfarandet vid sidan av K0:s motpart.

Förfarandet i marknadsdomstolen och konsumentombudsmannens . . . 317

- bör Om synnerliga skäl föreligger MD i produktsäkerhetsärenden kunna meddela interimistiskt förbud utan föregående kommunikation med den ett sådant beslut riktas mot.

Dessa förslag kan genomföras inom ramen för oförändrade resurser. Dessutom har vi gjort följande uttalanden.

- bör om MD:s beslut i Yttrandefrihetsutredningen pröva frågan tryckfrihetsrättsliga spörsmål skall kunna överklagas till högsta domstolen.

- för att i vissa fall Regler som gör det möjligt näringsidkare få ersättning för sina rättegångskostnader bör enligt vår uppfattning övervägas.

V

14 SPECIALMOTIVERING

I detta kapitel endast de delar återges av lagtexten som berörs av ändringsförslag. Beträffande den fullständiga lydelsen av lag-

texten hänvisas till vårt författningsförslag.

14.1 Lagen om ändring i marknadsföringslagen

4§

Tillhandahåller en näringsidkare mot vederlag åt konsument för Författningsenskilt bruk en vara eller en tjänst, som på grund av sina egen- förslag skaper medför särskild risk för skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed. Detsamma gäller, om en näringsidkare tillhandahåller en sådan vara eller tjänst åt annan näringsidkare för vidare marknadsföring till konsumenter. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares Förbud mot vägnar. fortsatt tillhandahållande av vara eller bör dock inte tjänst meddelas, om det ändamål som förbudet skulle fylla kan uppnås genom ett förbud enligt 2 § eller ett åläggande enligt 3 §.

vad som sägs i första stycket gäller även beträffande en vara eller en tjänst som är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål.

Förbud enligt denna paragraf får inte meddelas i den mån det i författning eller beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan eller tjänsten med samma ändamål som förbudet skulle fylla.

Paragrafen innehåller bestämmelser om MD:s befogenheter att för- Motivering bjuda näringsidkare att tillhandahålla varor eller tjänster som medför skaderisker för konsumenter eller som är otjänliga. De ändringar som föreslås i paragrafen har behandlats i avsnitt 11.3.1 och 11.3.2. I fråga om K0:s att befogenheter pröva frågor som avses i paragrafen får hänvisas genom förbudsföreläggande till de förslag om ändringar i 14 och 15 §§ HFL som redovisas i

det följande.

A320 Specialmotivering

I likhet med vad som gäller f.n. kan enligt paragrafen meddelas förbud mot fortsatt saluhållande m.m. av varor som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom eller som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål. Vad som avses härmed framgår av prop. 1975/76:34 s.101 E och 128.

Enligt förslaget skall förbud enligt paragrafen kunna meddelas även beträffande farliga eller för sitt huvudsakliga ändamål uppenbart otjänliga tjänster som tillhandahålls åt konsumenter. Denna utvidgning av paragrafens tillämpningsområde har behandlats i avsnitt 11.3.2. Av vad som där har sagts framgår att begreppet tjänst i förevarande paragraf avses ha samma innebörd som i 2 och 3 §§ MFL.

För att tillhandahållandet av en tjänst skall kunna förbjudas därför att tjänsten på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom bör, i principiell överensstämmelse med vad som gäller beträffande farliga varor, fordras att skaderisken knyter sig till det för tjänsten begagnade materialets konstruktion eller utformning eller till den metod e.d. som används för utförandet av tjänsten. Med tjänster som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål avses endast tjänster som är till sin art uppenbart otjänliga, dvs. tjänster som i sitt normala utförande är i det närmaste obrukbara eller saknar åsyftad effekt. Det är sålunda inte meningen att tillhandahållandet av en tjänst skall kunna förbjudas enbart därför att utförandet av tjänsten i det konkreta fallet är av I i princip med

undermålig kvalitet. Det nu sagda överensstämmer ‘ vad som är innebörden av konsumenttjänstutredningens förslag om en utvidgning av 4 § MFL till att omfatta vissa slags tjänster (jfr SOU 1979:36 s. 206 ff. och 511 f.).

Det ligger i sakens natur att utrymmet för förbud blir mycket begränsat när det gäller tjänster av immateriell art. Vidare bör framhållas att flera typer av tjänster, bl.a. en del sådana som avser behandling av personer eller levande djur, är föremål för sådan specialreglering som avses i tredje stycket av förevarande paragraf (jfr SOU 1979:36 s. 208 och 511).

Specialmotivering 321

Självfallet bör förbud inte komma i fråga för tjänster som samhället kan anses ha godtagit (jfr prop. 1975/76:34 s. 96 f. och 102).

Förbud enligt paragrafen skall, på sätt som f.n. gäller beträffande varor, kunna riktas mot en näringsidkare som vänder sig direkt till konsumenter och erbjuder en vara eller tjänst för deras enskilda bruk. Främst med hänsyn till att det i paragrafens nuvarande lydelse använda begreppet saluhållande inte passar för tjänster har detta i förslaget ersatts med begreppet tillhandahållande mot vederlag. Därmed täcks inte bara saluhållande av varor utan även erbjudanden som avser utförande av tjänster. Vidare omfattas fall där näringsidkaren enbart förmedlar en viss vara eller tjänst till konsumenter för enskilt bruk. Givetvis omfattas också bl.a. det fall som särskilt nämns i 4 § andra stycket i paragrafens nuvarande lydelse, att konnämligen sumenter av en näringsidkare erbjuds att mot vederlag förvärva nyttjanderätt till varor för enskilt bruk. Det nuvarande andra stycket kan därför utgå. I stället har i ett nytt andra stycke tagits upp den bestämmelse som innebär att förbud enligt paragrafen kan avse även varor och tjänster som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål.

Den centrala nyheten i förslaget vid sidan av inbegripandet av olika slags tjänster - är att förbud enligt paragrafen skall kunna riktas också mot näringsidkare som tillhandahåller en farlig eller otjänlig vara eller tjänst i ett distributidigare tionsled än det där varan eller tjänsten tillhandaslutligen hålls direkt åt konsumenter för enskilt bruk. Som framgår av vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.3.1) är syftet med förslaget i denna del att öppna möjlighet för främst de konsumentvårdande myndigheterna att än

effektivare

f.n. stoppa vidare spridning av exempelvis en farlig vara genom ingripande med förbud enligt paragrafen mot varans tillverkare eller importör eller mot grossistledet e.d. Den nya bestämmelse som är avsedd att möjliggöra sådana har ingripanden tagits upp som en andra mening i paragrafens första stycke i dess föreslagna lydelse.

Specialmotivering

Enligt den ifrågavarande bestämmelsen skall MD kunna förbjuda en näringsidkare, som tillhandahåller en farlig vara eller tjänst åt annan näringsidkare för vidare marknadsföring till konsumenter, att fortsätta därmed. På grund av bestämmelsen i det föreslagna andra stycket kommer motsvarande att gälla, om varan eller tjänsten är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål.

Självfallet kommer möjligheten att meddela förbud enligt paragrafen mot näringsidkare i bakre led att få sin väsentliga betydelse på varuområdet. När det gäller tjänster kan det dock vara en praktisk situation, att en näringsidkare åtar sig att ombesörja reparationer e.d. av föremål, men att arbetet faktiskt utförs av en annan näringsidkare som samarbetar med den som gentemot konsumenten åtar sig uppdraget. Om den ifrågavarande tjänsten i ett sådant fall, t.ex. på grund av metoden för dess utförande, medför särskild risk för skada på person eller egendom eller är uppenbart otjänlig. kan förbud mot tjänstens fortsatta tillhandahållande meddelas inte bara mot den näringsidkare som gentemot konsumenten åtar sig uppdrag av det aktuella slaget utan även mot den näringsidkare som utför arbetet och alltså tillhandahåller tjänsten åt den näringsidkare som är konsumentens motpart i avtalsförhållandet.

I fråga om tjänster bör vidare framhållas att ett förbud enligt paragrafen mot näringsidkare i ett bakre led också kan komma att avse material som denne tillhandahåller åt andra näringsidkare för användning vid utförande av tjänster åt konsumenter.

Med att en vara - vilket som nyss har sagts torde bli det i prak-

tiken betydelsefulla fallet - tillhandahålls åt annan närings-

idkare för vidare marknadsföring till konsumenter avses att tillhandahållandet sker under sådana omständigheter att den näringsidkare som tillhandahåller varan har anledning att räkna med att varan kommer att distribueras vidare till konsumentmarknaden. Detta skall alltså vara tillräckligt för att meddela ett förbud enligt den föreslagna bestämmelsen mot den näringsidkare som tillhandahåller varan. Det är däremot inte nödvändigt att en näringsidkare, åt vilken varan tillhandahålls, i sin tur själv

Specialmotivering

säljer eller på annat sätt tillhandahåller varan direkt åt konsumenter. Han kan utgöra enbart ett mellanled och t.ex. vara en grossist som köper varan av en tillverkare eller en importör för vidareförsäljning till konsumentdetaljhandeln. Uttrycket för vidare marknadsföring till konsumenter är alltså avsett att ges en vidsträckt innebörd och avse vidaredistribution i riktning mot konsumentmarknaden.

Det har inte ansetts nödvändigt eller lämpligt att i den nu berörda bestämmelsen tillfoga den preciseringen, att det skall vara fråga om vidare marknadsföring till konsumenter för enskilt bruk. Det ter sig främmande att använda denna bestämning såvitt gäller andra distributionsled än det som vänder sig direkt till konsumenterna. Med konsumenter avses dock i bestämmelsen, liksom i annan konsumentlagstiftning, endast enskilda medborgare i deras egenskap av privatpersoner.

När en fråga om förbud enligt paragrafen mot en näringsidkare i

ett bakre led aktualiseras torde situationen i de allra flesta

fall vara den, att den aktuella varan eller tjänsten redan tillhandahålls i det slutliga distributionsledet åt konsumenter för enskilt bruk. Om K0 i ett sådant fall med stöd av den föreslagna bestämmelsen vill rikta en förbudstalan mot en eller flera näringsidkare i ett eller flera tidigare led, bör det i allmänå het inte vålla några svårigheter att fastställa att deras tillhandahållande av varan eller sker för

E tjänsten vidare marknads-

föring till konsumenter. Som regel torde, liksom hittills, frågor om förbud enligt paragrafen komma att aktualiseras med avseende på mer utpräglade konsumentprodukter som förs genom distributionsleden med sikte direkt på slutligt tillhandahållande åt konsumenter. Detta innebär att bestämmelsen om förbud riktat mot näringsidkare i bakre led vanligen inte heller bör medföra några tillämpningsproblem för K0 eller MD, om K0 någon gång skulle få informationer om t.ex. en vara, att det anses

sådana

befogat att ingripa med en förbudstalan mot näringsidkare i bakre led redan innan varan ännu har nått konsumentmarknaden. Det bör att det alltså inte understrykas är en förutsättning för att ett förbud skall kunna riktas mot näringsidkare i bakre led, att

324 Specialmotivering

varan eller tjänsten faktiskt har tillhandahållits i konsumentledet.

Ett förbud som riktas mot näringsidkare i bakre led enligt den bestämmelsen i första stycket andra meningen kan enföreslagna dast avse fortsatt tillhandahållande av den aktuella varan - eller tjänsten - för vidare marknadsföring till konsumenter. Som har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.3.1) kan en vara, som befinns böra föranleda ett förbud enligt paragrafen, i slutledet tillhandahållas såväl åt enskilda konsumenter som åt andra avnämare, t.ex. åt olika institutioner eller åt yrkesmän för användning i yrkesmässig verksamhet. MD:s beslut enligt den här aktuella bestämmelsen skall i sådana fall givetvis formuleras på ett sådant sätt att förbudet enbart kommer att gälla varans tillhandahållande åt andra näringsidkare för vidare marknadsföring till enskilda konsumenter.

Har ett sådant förbud meddelats mot en tillverkare, en importör, en grossist eller en annan näringsidkare i ett bakre led ankommer det naturligtvis på denne, om han vill fortsätta att distribuera varan till yrkesmän e.d., att förvissa sig om att han inte bryter mot det meddelade förbudet genom sitt fortsatta tillhanda- 1 ‘ hållande av varan. I princip innebär detta att han vid försälj- ‘ ning e.d. av varan till andra näringsidkare måste vidta de åtgär-

i

der som skäligen krävs för att han skall kunna anses ha gjort vad som är praktiskt möjligt för att förebygga eller hindra att

I

varan når enskilda konsumenter.

Ett förbud som riktas mot en näringsidkare i ett bakre led kan, 3 1 om det anses lämpligt, villkoras. MD kan t.ex. besluta att en viss vara i ett sådant fall inte får tillhandahållas för vidare marknadsföring till konsumenter med mindre varan förses med särskilda skyddsanordningar e.d. eller med information som kan minska eller avvärja skaderisker. I

Ingripanden enligt förevarande paragraf bör i fortsättningen na- 1 turligtvis göras i det distributionsled, där störst effekt kan uppnås sett från konsumentsynpunkt. Detta innebär att K0 i praktiken oftast bör föra talan mot tillverkare och importörer. Det

Specialmotivering 325

kan vidare vara lämpligt att talan förs samtidigt mot t.ex. flera importörer av en farlig eller otjänlig vara. I vissa situationer torde det finnas skäl att i ett sammanhang väcka talan mot

flera tillverkare eller importörer av varor vilka visserligen in-

te är identiskt desamma men ändå så lika att i stort sett samma utredning kan förebringas om varornas egenskaper. Självfallet kan det i många fall också vara nödvändigt att väcka talan samtidigt mot t.ex. en tillverkare och mot en eller flera detaljhandlare för att få försäljningen av en vara stoppad i alla led. I sammanhanget bör påpekas att det inte torde finnas något formellt hinder mot att MD förenar - kumulerar - ärenden mot olika näringsidkare till gemensam handläggning.

I första stycket sista meningen har tagits upp en uttrycklig bestämmelse om att förbud enligt förevarande paragraf inte bör meddelas om det ändamål som ett sådant förbud skulle fylla kan uppnås genom ett förbud enligt 2 § eller ett åläggande enligt 3 § MFL. Detta överensstämmer med ett uttalande i motiven till lagen enligt vilket ett förbud enligt 4 § inte bör meddelas där åtgärder avseende produktinformationen är tillräckliga (prop.1975/7634 s. 101). Kommittén har ansett det vara av värde att detta funktionella samband mellan 4 § och de övriga generalklausulerna i lagen kommer till uttryck i lagtexten (jfr avsnitt 10.1).

10 § Fråga om förbud eller åläggande enligt 2,3 eller 4 § tas upp ef- Författningster ansökan. Sådan ansökan görs av konsumentombudsmannen. Beträf- förslag fande förbud enligt 2 § får ansökan göras också av en näringsidkare som berörs av handlingen. Beslutar konsumentombudsmannen för visst fall att inte göra ansökan, får ansökan göras av sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare.

Ändringen av paragrafen innebär att en näringsidkare som berörs Motivering

av en handling som avses i 2 § kan ansöka hos MD om förbud utan att först göra anmälan till K0 och avvakta dennes beslut. Motiveringen finns i avsnitt 13.1. Som framgår där avses inte någon ändring i kretsen av taleberättigade i förhållande till dem som f.n. har subsidiär talerätt. Vad som avses med uttrycket berörs

av har behandlats i avsnitt 13.1 (se också prop. 1970:57 s. 97

och Bernitz, Modig, Mallmên Otillbörlig marknadsföring 1970 s.323);

326 Speahhnoüvedng

14 §

Författnings- I fall som ej är av större vikt får konsumentombudsmannen genom

förslag förbudsföreläggande pröva fråga om förbud enligt 2 eller 4 § och genom informationsföreläggande pröva fråga om åläggande enligt 3§

Förbudsföreläggande innebär att den som antas ha företagit handling, som avses i 2 eller 4 §, till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs förbud vid vite att fortsätta därmed eller, i fall som avses i 2 §, att företa annan liknande handling.

Informationsföreläggande innebär att den som antas ha gjort sig skyldig till underlåtenhet, som avses i 3 §, till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs vid vite att lämna information. som anges där.

Motivering I anslutning till de nya reglerna om K0:s förelägganden, se nedan under 15 §, har nuvarande 14 § 1 och 2 st. samt 15 § 1 och 2 st. förts samman till en paragraf. I dessa delar innehåller förslaget inga ändringar i sak i förhållande till vad som redan gäl-

ler utan förslaget är endast av redaktionell natur.

15 §

Författnings- Har ett förbudsföreläggande eller ett informationsföreläggande förslag godkänts gäller det som ett förbud eller ett åläggande som har meddelats av marknadsdomstolen enligt 2, 3 eller 4 §. Godkännande som sker sedan den i föreläggandet utsatta tiden gått till ända är dock utan verkan.

Har den mot vilken ett föreläggande riktats ej inom utsatt tid godkänt eller skriftligen motsatt sig föreläggandet, får konsumentombudsmannen besluta att föreläggandet skall gälla på sätt Beslutet får verkan när det har delgisom sägs i första stycket. vits den mot vilken det riktas. Denne får inom en månad därefter hos marknadsdomstolen skriftligen begära omprövning av beslutet.

I ett ärende rörande omprövning kan marknadsdomstolen, för tiden intill dess att ärendet slutligt har avgjorts, förordna att beslut enligt andra stycket ej skall gälla.

Enligt de nya reglerna, som i den allmänna motiveringen har be- Motivering handlats i avsnitt 13.3, kan ett förbuds- eller informationsföreläggande som K0 meddelar få samma verkan som ett beslut som har meddelats av MD inte bara om det godkänns utan även om den, mot vilken föreläggandet har riktats, inte motsätter sig föreläggandet inom den tid som utsatts i detta. De nya bestämmelserna av-

ser för det första det fallet att den mot vilken ett föreläggan-

Specialmotivering

de riktas inte avger något svar på K0:s föreläggande utan förhåller sig passiv. Det kan också tänkas förekomma att han varken godkänner ett föreläggande eller är passiv men uttrycker sig otydligt så att det inte framgår att han motsätter sig föreläggandet. Även i sådana fall får föreläggandet samma verkan som ett beslut som meddelats av MD. Som en ytterligare förutsättning för att ett föreläggande, som inte blivit godkänt, skall få sådan verkan som nu sagts skall dock gälla att K0 meddelat ett särskilt beslut om detta efter den i föreläggandet utsatta tiden. Föreläggandet gäller då som ett beslut som har meddelats av MD efter det K0:s särskilda beslut har delgivits den som föreläggandet riktas mot. Beslutet bör meddelas utan dröjsmål.

De nya reglerna bör dock tillämpas med försiktighet i fall då K0 har mottagit ett meddelande från en näringsidkare men det inte klart framgår huruvida näringsidkaren motsätter sig föreläggandet eller ej. I sådana tveksamma fall kan det vara mest lämmigt

v.un~«>:.-ash-x-«gt-avno-C—I«\rvvr-Ilwrfliin

att saken förs till MD. I praktiken kan dock tolkningsproblem beträffande en näringsidkares inställning till ett föreläggande ofta undvikas genom att särskilda formulär används för K0:s före- . .w lägganden. Det är lämpligt att K0:s instruktion innehåller erfor-

›\l§›“>.> I dessa

derliga tillämpningsbestämmelser. bestämmelser bör anges arr dels att ett föreläggande skall innehålla en tydlig erinran om

-www

vIw.¢‘y verkan av en passivitet, dels vilken tid som bör sättas ut i fö-

áâ«,vv

relägganden. Liksom f.n. blir ett godkännande utan verkan om det sker efter utgången av den utsatta tiden. Har KO i ett sådant u., . fall inte redan meddelat ett beslut enligt de föreslagna bestäm-

»—..‘.«,,...r...

derbörande får ett nytt föreläggande för godkännande. ’é!| € UV- Vid tillämpningen av de nya reglerna skall ett föreläggande givetvis ses som en odelbar helhet. För att näringsidkaren skall

‘us!-\LV1Alq.:zvv~n..—r2¢-w

anses ha motsatt sig ett utfärdat är det sålunda föreläggande . tillräckligt att han till någon del har motsatt sig föreläggandet.

Den mot vilken ett föreläggande blir gällande till följd av ett särskilt beslut får inom en månad från delgivningen av K0:s beslut hos MD begära omprövning av detta. Ansökningen skall vara

328 Specialmotivering sou 1933:40

skriftlig. Några andra formella krav på denna bör inte ställas upp. Givetvis måste den dock på något sätt identifiera den som ansöker om omprövning och det beslut som avses. Om ofullständiga uppgifter lämnats i dessa hänseenden, torde MD i regel med ledning av de uppgifter som finns i ansökningen kunna inhämta ytter- 3 ligare upplysningar hos K0.

Om begäran angående omprövning har gjorts kan MD för tiden intill dess att ärendet slutligt avgjorts förordna att beslutet inte skall gälla.

Sedan tiden för ansökan om omprövning har gått ut kan en fråga prövas på nytt endast när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det. Detta framgår av 12 § MFL (se prop. 1970:57 s. 97).

finns det en garanti för Genom omprövningsförfarandet visserligen att rättsförlust undviks i fall då godkännande inte lämnas. Detta får dock inte till att föreläggande utfärdas i utgöra anledning ärenden där det står klart att näringsidkaren motsätter sig detta. Tvärtom bör liksom tidigare K0:s policy vara att föreläggande skall utfärdas företrädesvis i sådana fall då man kan utgå från att svar kommer att lämnas och det dessutom framstår som rimligt 1 att anta att godkännande kommer att avges. I Av den allmänna motiveringen framgår att det ofta kan finnas skäl för K0 att vända till MD om en näringsidkare utan att genast sig orsak blankt bestrider ett föreläggande. Detsamma bör ange någon bli fallet om K0 kan räkna med att en näringsidkare inte vill eller inte kommer att eller kommer att underlåta att svagodkänna ra på ett föreläggande för att sedan begära omprövning hos MD för att förhala I sådana fall kan det dessutom ofbeslutsprocessen. ta finnas skäl att KO framställer yrkande om interimistiskt be- › slut.

I ett blir, liksom i ett ärende som avses i omprövningsärende 12 § MFL, vederbörande näringsidkare sökande. KO uppträder som näringsidkarens motpart. Med hänsyn till de låga krav som ställs

Specialmotivering 329

om omprövning får det ankomma på K0 att precisera sin på ansökan talan på samma sätt som i andra ärenden. Detta innebär att en ansökan om omprövning inte behöver innehålla någon framställning av själva saken.

MD:s prövning avser dels det särskilda beslutet om att föreläggandet skall få verkan som ett beslut av MD, dels om själva föreläggandet är materiellt riktigt.

14.2 Lagen om ändring i avtalsvillkorslagen

6§ I fall som ej är av större vikt får konsumentombudsmannen genom

Författnings-

förbudsföreläggande pröva fråga om förbud. forslag Förbudsföreläggande innebär att den som antas ha

använt oskäligt

avtalsvillkor, till godkännande eller inom viss tid

omedelbart

föreläggs förbud vid vite att fortsatta darmed.

6 a § Har ett förbudsföreläggande godkänts gäller det som ett förbud som har meddelats av marknadsdomstolen. Godkännande som sker sedan den i föreläggandet utsatta tiden gått till ända är dock utan verkan. Har den mot vilken ett föreläggande riktats ej inom utsatt tid godkänt eller skriftligen motsatt sig föreläggandet, får konsumentombudsmannen besluta att föreläggandet skall gälla på sätt som sägs i första stycket. Beslutet får verkan när det har delgivits den mot vilken det riktas. Denne får inom en månad därefter hos marknadsdomstolen skriftligen begära omprövning av beslutet. I ett ärende rörande omprövning kan marknadsdomstolen, för tiden intill dess att ärendet slutligt har avgjorts, förordna att beslut enligt andra stycket ej skall gälla.

Bestämmelserna innebär att samma regler gäller för K0:s föreläg- Motivering 1 ganden enligt AVL som enligt 14 och 15 §§ MFL. Jämfört med de regler som nu gäller innebär ändringen dessutom att det i 6 § uttryckligen anges att K0:s förelägganden skall vara förenade med vite. Att detta inte är någon ändring i sak framgår av prop. 1971:15 s. 90 f. där det sägs att bestämmelserna i MFL om befogenhet för K0 att meddela förbudsföreläggande äger motsvarande tillämpning i fall som avses i AVL.

330 Specialmotivering SOU 1983140

Nuvarande tredje stycket i 6 § om rätt för regeringen att meddela närmare bestämmelser om förbudsföreläggande har såsom utgått överflödigt, eftersom regeringen kan meddela föreskrifter om verkställighet av lagen utan bemyndigande (se prop. 1975/76:34 s. 130 angående motsvarande ändring av reglerna om KO:s förelägganden enligt MFL).

Lagen om ändring i marknadsdomstolslagen

13 §

Författnings- Ett nytt andra stycke föreslås: förslag I ett ärende enligt 2, 3 eller 4 § marknadsföringslagen eller 1 § lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor kan marknadsdomstolen pröva en talan som är begränsad till frågan huruvida ingripande mot en näringsidkares förfarande eller underlåtenhet kan ske med stöd av någon av de nämnda bestämmelserna.

Motivering Reglerna i det nya andra stycket innebär att den som har talerätt enligt 10 § MFL och 3 § AVL kan föra talan utan att yrka förbud I eller åläggande. Den rättspolitiska bakgrunden redovisas i den

allmänna motiveringen, avsnitt 13.4. för en sökande Möjligheten 1 att begränsa sin talan är i första hand avsedd för 4 sådana situationer då det inte finns något intresse av att ett förbud eller

åläggande meddelas. Av den allmänna motiveringen att en framgår Ä begränsad talan blir aktuell främst ‘ då ett påtalat förfarande har upphört och den fråga som underställs MD:s prövning endast är av principiellt intresse för rättstillämpningen. I ett sådant fall behöver ett förbud inte fylla någon uppgift. En näringsidkare 1 kan då ha större förståelse för K0:s om ärendets agerande principiella betydelse framhävs genom att yrkande om förbud eller åläggande inte framställs.

En talan kan läggas upp på nu angivet sätt antingen i samband med att ett ärende anhängiggörs i MD eller också senare under ärendet när det är klarlagt att ett förbudrnotnäringsidkaren inte fyller något praktiskt ändamål på grund av att denne inte kommer att upprepa det påtalade förfarandet. Särskilt i ärenden enligt 4 §

Specialmotivering 331

MFL kan det vara anledning att ett förbudsyrkande framställs i inledningen av förfarandet, så länge det finns en risk för fortsatt eller återupptagen marknadsföring av en farlig vara eller tjänst.

MD kan pröva om det är lämpligt med en begränsad talan. En sådan talan kan framstå som olämplig om framställningen inte är tillräckligt konkretiserad. Ett annat skäl för avvisning kan vara att talan saknar intresse för rättsutvecklingen eller att det inte finns något beaktansvärt behov av en sådan talan. Med hänsyn till det ämbetsansvar K0 har bör det dock sällan bli aktuellt att MD motsätter sig att denne begränsar sin talan.

13 a §

Om en sammanslutning av näringsidkare gör sannolikt att utgången Författningsav ett ärende, i vilket konsumentombudsmannen är sökande, kan ha förslag ett betydande intresse för medlemmarna i sammanslutningen eller är av allmän betydelse, kan marknadsdomstolen på ansökan av sammanslutningen tillåta att denna medverkar i förfarandet och åberopar bevisning vid sidan av näringsidkare som är motpart till konsumentombudsmannen. Marknadsdomstolens avgörande i ärendet riktas inte mot den medverkande.

i att en ansökan

Parterna skall beredas tillfälle yttra sig

över

i första stycket. En sådan inte bifallas, om

enligt ansökan får

E konsumentombudsmannens motpart motsätter sig detta.

även en ansökan om med- Vad som sägs i 13 § första stycket gäller verkan.

som en bestämmelse om medverkan av sam- Motivering Det rättspolitiska syfte

av näringsidkare i förfarandet avser att tillgodo-

manslutningar se har närmare belysts i den allmänna motiveringen i avsnitt 13.2. för medverkan är att ärendet är av intresse Förutsättningar inte bara för som är svarande. Det bör vara en den näringsidkare intresse men den kan också beröra större fråga av principiellt ekonomiska värden. Oftast torde det röra sig om en fråga som inte av MD. Det kan dock tänkas att frågan visserlitidigare prövats i MD tidigare men då utan att K0:s motpart deltagen varit uppe git så aktivt i förfarandet som en medverkande sammanslutning förutsätts I ett sådant fall kan det finnas anledning att göra. tillämpa reglerna om medverkan för att ge ökad tyngd åt MD:s nya

332 Specialmotivering sou 193140

avgörande. Att det är en fråga av nu angiven karaktär bör MD kunna ta ställning till när en ansökan om medverkan prövas. Vid bedömningen får parternas yttrande tillmätas avsevärd betydelse.

Om K0:s motpart motsätter sig ansökan kan medverkan inte förekomma. Därigenom undviks i praktiken risken för motsättningar på svarandesidan.

MD är vid sin prövning av ett ärende inte bunden av medgivande från svaranden. Den medverkande kan till följd av detta agera i ärendet och förebringa utredning även om medgivande har lämnats i sakfrågan.

Uen medverkande får delta i skriftväxling och sammanträden i ären-

det. Han får vidare åberopa bevisning och företa andra processhandlingar som står öppna för K0:s motpart. Möjligheten att plädera framstår som särskilt betydelsefull. Detta innebär att reglerna om förfarandet i 14-20 §§ äger motsvarande tillämpning i fråga

l

om medverkande. Någon särskild bestämmelse om detta krävs inte. J

14 § Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid samman-

l

Författningsträde inför marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och föreförslag bringa den utredning de vill åberopa. Ar ombudsmannen för frågor av den art som ärendet rör inte sökande, skall han ges tillfälle att yttra sig i ärendet. Andra och tredje styckena ändras inte.

K0:s möjligheter f.n. att agera i ärende där han inte är part har Motivering berörts i den allmänna motiveringen i avsnitt 13.1. I anslutning till den direkta talerätten i ärenden enligt 2 § MFL öppnas här en möjlighet för KO att yttra sig i ärenden där han inte är sökande. Ändringen åsyftar att säkra att KO kan bevaka konsumenternas ärenden som avgörs

intressen även i sådana på handlingarna. Enligt E

att i ärenden en- 4 bestämmelsen får NO motsvarande rätt yttra sig

ligt konkurrenslagen. Om K0:s eller N0:s yttrande ger anledning 5

därtill. bör han givetvis liksom hittills kallas till huvudförhandling i MD. Någon särskild bestämmelse om detta synes inte behövlig.

Specialmotivering

15§ Första och andra styckena ändras inte. Tredje stycket får följan-

Författnings-

f°rS]ag de lydelse: Förbud eller åläggande, som avses i andra stycket, eller återkallelse av tillstånd, som avses där, får inte beslutas utan att den som förbudet, åläggandet eller återkallelsen avser fått tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest håller sig undan. I ett ärende om förbud enligt 4 § marknadsföringslagen får marknadsdomstolen dock även i annat fall omedelbart besluta om förbud enligt 13 § marknadsföringslagen, om synnerliga skäl föreligger.

Ändringen innebär att MD i produktsäkerhetsärenden får meddela Motivering interimistiskt beslut enligt 13 § MFL utan att först behöva inhämta yttrande från den svarande näringsidkaren, om synnerliga skäl föreligger. Som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 13}6.3) får detta ske endast när tungt vägande konsumentintressen föreligger. Sådana torde främst föreligga i fråga om varor och tjänster som är farliga för person. En situation som avses är när en vara eller tjänst visat sig orsaka allvarliga olyckor och man måste räkna med ytterligare skadefall om ett förbudsbeslut inte omedelbart meddelas. Härmed avses naturligtvis i första hand varor som är föremål för pågående distribution till konsumenterna. Som angetts i den allmänna motiveringen skall det framgå av en ansökan om ett omedelbart förbud att ett sådant verkligen erfordras. Även om omständigheterna inte är sådana som sägs i 15 § tredje stycket första meningen bör också befarade delgivningssvårigheter kunna tillmätas betydelse vid beslut om att omedelbart stoppa en marknadsföring av en farlig vara eller tjänst. När ett beslut som avses här delges vederbörande näringsidkare bör han samtidigt föreläggas att avge yttrande till MD.

14.4 Lagen om ändring i konsumentköplagen

8§ Säljs varan, trots att den enligt beslut av marknadsdomstolen på Författningsgrund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på per- förslag son eller egendom eller är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål, skall varan anses behäftad med fel. Säljs varan i annat fall i strid mot förbud att saluhålla vara, som har meddelats i författning eller av myndighet väsentligen

334 Specialmotivering

i syfte att förebygga att den som använder varan ådrar sig ohälsa eller drabbas av olycksfall eller för att annars hindra användning av vara som inte är tillförlitlig från säkerhetssynpunkt, skall varan anses behäftad med fel. Detsamma gäller, om varan är så bristfällig att dess användning medför uppenbar fara för köparens eller annans liv eller hälsa. Motivering Som angetts i avsnitt 2.1 gör konsumentköpsutredningen en allmän översyn av lagstiftningen om konsumentköp. De ändringar som gjorts här utgör endast en direkt konsekvens av kommitténs ställningstaganden i fråga om 4 § MFL.

Den allmänna motiveringen återfinns i avsnitt 11.3.1. Som vi angett där bör det av-lagtexten att MD:s beslut uttryckligen framgå i ärenden enligt 4 § MFL_har den civilrättsliga som de betydelse redan får anses ha enligt de köprättsliga felreglerna. Ändringen innebär därför att en vara,som omfattas av förbud 4 § MFL enligt eller i ärende enligt 4 § MFL varit föremål för prövning enligt de föreslagna reglerna i 13 § 2 st. MDL - och därvid befunnits vara farlig eller uppenbart otjänlig - skall anses vara behäftad med fel inte bara då säljaren varit part i rättegången i MD utan också då varan sålts av annan näringsidkare. Bestämmelsen i första stycket avser endast de fall då MD meddelat beslut och gäller inte om varan omfattas av ett förbudsföreläggande av K0. När K0 har medde1at förbudsföreläggande avseende en vara som är farlig kan i stället felreglerna i andra stycket första meningen göras gällande mot den till wlken föreläggandet riktats. Den utvidgade ci» vilrättsliga betydelsen av MD:s förbud enligt 4 § MFL torde bli ett viktigt skäl för en sammanslutning att göra ansökan om medverkan enligt den föreslagna 13 a § MDL.

DEL IV RESERVATIONER OCH SÄRSKILDA YTTRANDEN

Reservationer och särskilda yttranden 337

Reservation av ledamöterna Ulf Bernitz, Sven Heurgren och Inger Persson samt särskilt yttrande av sakkunnige Göran Westlund

På konsumentskyddets område måste produktsäkerhetsfrågorna ges en alldeles särskild prioritet, eftersom brister i produktsäkerheten medför risker för enskildas liv och hälsa och också för skador på egendom. Det är med glädje vi konstaterar att enighet råder på denna punkt inom riktlinjekommittén. I arbetet inom kommittén har vi också kommit fram till ett i huvudsak enhälligt synsätt i frågan om vilka styrmedel som bör begagnas på produktsäkerhetsområdet. Riktlinjesystemet har på det hela taget fungerat väl. KO och marknadsdomstolen har också kommit att spela en viktig roll. Vi delar uppfattningen att man i det fortsatta arbetet på produktsäkerhetsområdet i första hand bör satsa på att vidareutveckla de befintliga styrmedlen. De lagförslag som kommittén lägger fram för att tillgodose detta syfte, framför allt utvidgningen av 4 § MFL, är viktiga för att uppnå en erforderlig effektivisering och bör under alla förhållanden genomföras. Vi vill också understryka vikten av vad kommittén uttalar om behovet av ett system för skaderapportering med inriktning på konsumentvaruområdet.

Kommittén har däremot inte kunnat nå fram till en helt enhällig syn på behovet av bindande föreskrifter om produktsäkerhet såsom ett komplement i vissa fall till de övriga styrmedlen. Enligt vår mening kan man inte nöja sig med en hänvisning till att riksdagen sist och slutligen alltid har möjlighet att besluta om särskild lagstiftning för att tillgodose produktsäkerhetskrav på något visst område. Det bör finnas en bättre beredskap för sådana situationer där systemet med riktlinjer och möjlighet till talan i marknadsdomstolen kan förutses vara otillräckligt. Såsom antyds i kommittêbetänkandet är det här särskilt två typer av situationer som kommer i blickpunkten.

Den ena typen rör fall, där de faktiska förutsättningarna för utarbetande av riktlinjer för produktsäkerhet på visst område, som kan antas få erforderlig genomslagskraft, inte är tillräckligt

goda. Som exempel kan nämnas branscher med en starkt splittrad

företagsstruktur och där organisationer av tillräcklig styrka och kompetens saknas samt fall där företagen inom en bransch visar

338 Reservationer och särskilda yttranden

att de saknar erforderligt intresse av att medverka till en sanering från produktsäkerhetssynpunkt.

Den andra typen rör situationer där det ter sig ändamålsenligt att samordna föreskrifter om produktsäkerhet för konsumentvaror eller konsumenttjänster med likartade föreskrifter som har meddelats eller är avsedda att meddelas för att tillgodose andra skyddsintressen. Ett närliggande exempel är föreskrifter om arbetarskydd. Eftersom produktsäkerhetsföreskrifter på andra områden normalt har karaktären av juridiskt bindande, straffsanktionerade

specialförfattningar är det i dessa fall naturligt att anslutande

produktsäkerhetsföreskrifter på konsumentområdet ges samma rättsliga utformning, därmed inte sagt att de bör ges samma innehåll.

För att tillgodose de nu nämnda skyddsbehoven föreslår vi att marknadsföringslagen kompletteras med ett lagstadgande som ger regeringen bemyndigande att utfärda bindande produktsäkerhetsföreskrifter för konsumentvaror och konsumenttjänster där så är påkallat. Ett sådant lagstadgande kan lämpligen införas såsom 4a § i MFL under lagens nuvarande rubrik Produktsäkerhet m.m. Vi föreslår att lagstadgandet ges följande utformning:

För att förebygga att en vara eller tjänst på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom, kan regeringen föreskriva att varan eller tjänsten får tñlhandahållas üll konsumenter för enskilt bruk endast om den uppfyller särskilda krav i fråga om innehåll, beskaffenhet eller utförande

(säkerhetsföreskrift), om

1. ett ingripande enligt 2-4 §§ eller andra åtgärder framstår som otillräckliga för ändamålet eller 2. ett behov av samordning med andra säkerhetsföreskrifter för vara eller tjänst föreligger. En säkerhetsföreskrift får också innehålla krav på att sådana uppgifter om varans eller tjänstens innehåll, beskaffenhet, utförande eller hantering, som är behövliga från hälso- eller säkerhetssynpunkt, skall lämnas vid marknadsföringen. Den som bryter mot en säkerhetsföreskrift döms till böter eller fängelse i högst ett år.

Vi ser det som viktigt att statsmakterna tar ställning till hur situationer skall hanteras, där de normalt använda styrmedlen

Reservationer och särskilda yttranden 339

riktiinjer och ta1an i marknadsdomstolen visar sig oti11räck1iga från preventionssynpunkt. Med vårt förslag vinns den viktiga förde1en att en handiäggningsordning finns anvisad, när behov av att utarbeta bindande säkerhetsföreskrifter på ett visst konsumentvaru- e11er konsumenttjänstområde uppkommer. Vi räknar däremot inte med att det ska11 behöva b1i vanligt i praktiken att frângå den normait ti11ämpade ordningen och ti11gripa specia1författningar. Sjäiva existensen av ett iagfäst bemyndigande att utfärda sådana torde för övrigt under1ätta uppgöre1se i godo.

Det är regeringen som bör ges det föresiagna bemyndigandet. Det faktum att fängeise bör ingå i straffskalan talar för att normgivningskompetensen bör begränsas på detta sätt. Härigenom undviks också samordningssvårigheter med konsumentverket/K0:s befogenheter en1igt 4 § MFL. Däremot synes det naturligt att regeringen i en utfärdad specia1författning i sin tur deiegerar den närmare administrationen av författningens reg1er ti11 konsumentverket. Denna myndighet har möj1ighet att övervaka marknaden och göra erforderliga anmäiningar til] âk1agare med stöd av sin in- H struktion.

Den närmare utformningen av en speciaiförfattning med säkerhetsföreskrifter får övervägas i det enskiida fa11et. Normait torde det b1i fråga om att anknyta säkerhetsföreskrifterna ti11 fast- Iagda grundkrav.

De grund1äggande rekvisiten i bemyndigandet anknyter ti11 ordaiydelsen i 4 § MFL. Den viktiga ski11naden föreiigger att ingripande eniigt 4 § MFL tar sikte på specifika varor som redan tiT1handahåHs,medan det föresiagna bemyndigandet möjiiggör utfärdande av säkerhetsföreskrifter i preventivt syfte för ett visst flag av varor e11er tjänster. Med uttrycket annan åtgärd under punkt 1 avses i första hand utarbetande av en riktiinje. För att ingripande ska11 kunna ske en1igt punkt 1 räcker det med att regeringen vid sin bedömning av läget finner att ingripanden i enskiida fa11 en1igt marknadsförings1agen e11er utarbetande av riktiinjer inte kan bedömas utgöra ti11räck1iga åtgärder för ändamåiet att

från preventiv synpunkt säkerstäiia produktsäkerheten inom det

340 Reservationer och särskilda yttranden

ifrågavarande konsumentvaru- eller konsumenttjänstområdet. Det krävs alltså inte att sådana åtgärder faktiskt har och vidtagits därvid visat sig otillräckliga. Normalt torde det bli konsumentverket som aktualiserar frågan om meddelande av säkerhetsföreskrifter genom skrivelse till regeringen. Saken kan emellertid även tas upp till prövning i anledning av från anframställning nat håll eller självmant inom vederbörande Vid utdepartement. arbetande av säkerhetsföreskrifter bör de bedömningar som marknadsdomstolen kan ha gjort i enskilda ärenden normalt respekteras.

När det gäller säkerhetsföreskrifter, som föranleds av behov av samordning med säkerhetsföreskrifter utanför konsumentområdet, bör givetvis samråd ske med berörda I vad mån fackmyndigheter. sanna grundkrav kan uppställas på konsumentområdet som i andra sannmnhang får närmare prövas i det enskilda fallet. Problemet har berörts i kommitténs betänkande. En motsvarighet till den särskilda bestämmelsen i 4 § 3 st. MFL torde inte vara erforderlig. Vid utarbetandet av en bör tillspecialförfattning givetvis ses att erforderlig med tillämpningsområdet för andra samordning säkerhetsföreskrifter uppnås.

sou 1933;4o Reservationer och särskilda yttranden 341

Reservation av ledamöterna E.0. Holm och Sten Tengelin samt säg;

skilt yttrande av sakkunnige Lars Kritz och experten S. Olof Vannerus

E9a§_f§r§1ä99eu9en

I betänkandet föreslås att en regel införs i MFL och AVL innebärande att K0 kan besluta att ett utfärdat föreläggande, som till följd av passivitet inte godkänts inom utsatt tid, skall gälla mot den till vilken föreläggandet riktas. Regeln återfinns i författningsförslagets 15 § MFL och 6 a § AVL.

Vi ställer oss fullt ut bakom det rättspolitiska syftet med den föreslagna regeln. Vi anser emellertid att den inte löser det problem som den avses skola lösa.

Till en bör att - som också av betänbörjan understrykas framgår kandet - det vår kommitté vill komma till rätta med inte problem har någon större praktisk betydelse. Även om det är något oklart hur många passivitetsfall som förekommer och i hur många av dessa passiviteten är ett uttryck för obstruktion från svarandens sida, är det under alla förhållanden fråga om ett mycket begränsat antal fall, per år räknat.

Den föreslagna passivitetsregeln innebär enligt vår mening inte någon verklig effektivisering jämfört med gällande regelsystem vad beträffar möjligheterna att komma åt näringsidkare som vägrar svara och systematiskt håller sig undan i syfte att kun-

just

na utnyttja klart lagstridiga metoder. Vi finner dessutom att regeln är behäftad med inte oväsentliga nackdelar och svagheter.

Enligt den tänkta regeln skall två successiva delgivningar ske,

varefter föreläggandet kan överklagas. I de verkligt klandervärda fallen, de som man egentligen vill komma åt, kan det emellertid på goda grunder befaras att näringsidkaren ofta har en uppövad förmåga att undgå delgivning. Ett tillvägagångssätt enligt kommittêförslaget torde i sådana ärenden kunna leda till betydande tidsutdräkt jämfört med om K0 utverkar interimistiskt beslut

342 Reservationer och särskilda yttranden sou 1933:40

i MD. Regeln kan alltså antas inte komma att tillgodose sitt syfte i dessa fall.

Vi vill också rikta uppmärksamheten på att en regel av föreslagen beskaffenhet kan medföra att andelen obesvarade förelägganden blir större. En näringsidkare som anser sig böra godta K0:s föreläggande kan i det läget nöja sig med att avvakta fristens utgång, särskilt som han då - i motsats till vad som är förhållandet vid uttryckligt godkännande - har möjligheten att senare ångra sig och överklaga. En utveckling mot flera passivitetsfall D är givetvis olycklig.

Den aktuella regeln skulle vidare kunna öka risken för att missuppfattningar, som trots allt förekommer, rörande t.ex. huruvida l marknadsföringen riktats till konsument eller vem som rätteligen bör träffas av förbudet inte klaras upp. Vi befarar vidare att l till l den föreslagna regeln kan komma att ge upphov åtskilliga

tolknings- och tillämpningsproblem och att mycket av den grund- I

läggande enkelheten hos föreläggandeinstitutet i dess nuvarande

utformning kommer att gå förlorad.

Vi anser att nuvarande ordning, med möjlighet till interimistiskt förbud i MD, är på det hela taget effektivt utformad när J det gäller att komma till rätta med passivitet i föreläggandefall. Den utgör ett både snabbt och säkert verkande instrument,

vida snabbare än det föreslagna. Också från rättssäkerhetssyn-

punkter är den nuvarande ordningen att föredra. Det skärskådande av talan, förbudsformulering etc. som domstolsprocessen garanterar i de interimistiska fallen, och inte minst den ytter- i bör 3 ligare prövning som föregår det slutliga beslutet, enligt vår uppfattning alltid utgöra en förutsättning för ett tvångsvis meddelat förbud eller åläggande.

Vad som nu sagts får inte uppfattas så att vi skulle motsätta oss önskemålet om en förstärkt beredskap när det gäller att snabbt och effektivt ingripa i flagranta och stötande fall eller fall där K0 anser sig kunna på goda grunder anta att ett föreläggande kommer att obstrueras; och härvidlag menar vi att

Reservationer och särskilda yttranden 343

man kan förlita sig på K0:s goda omdöme. Tvärtom anser vi att goda skäl talar för att önskemålet skall tillgodoses. Detta bör dock enligt vår mening ske genom att institutet interimistiskt beslut byggs ut, t.ex. så att MD i dessa fall är beslutför med mindre antal ledamöter än eljest eller med enbart ordföranden närvarande. För detta talar också att resursbelastningen på domstolen då inte skulle öka nämnvärt. Totalt sett kan resultatet snarast förväntas bli en viss,-om än obetydlig, administrativ resursbesparing.

Det tänkbara argumentet emot den här förordade lösningen, att K0 ibland skulle tvingas föra även tämligen enkla och okomplicerade ärenden till MD väger inte särskilt tungt. Anledningen till att KO vill tillgripa föreläggande är givetvis att K0 bedömer att det är viktigt från konsumentsynpunkt att säkra ett visst framtida beteende från vederbörande näringsidkares sida. Enligt vårt sätt att se är detta motiv nog för att engagera MD på sätt som vi förordar. Saknar ärendet nämnvärd vikt från konsumentsynpunkt bör knappast heller ett K0-föreläggande komma i fråga.

SUMMARY

The purpose of the investigation - an evaluation

The Committee has been commissioned to evaluate and examine various means used to bring influence to bear on manufacturers, whithin the field of consumer policy. The emphasis has been on a review of the guidelines developed by the National Swedish Board for Consumer Policies (hereinafter referred to as the Consumer Board), for the application by businesses of the general clauses on improper marketing, information and product safety contained in the Marketing Practices Act (1975:1418). It has been the Committees task to evaluate the experience gained of the existing provisions for bringing influence to bear on manufacturers, and to consider whether there is reason to try to improve the system.

Carrying out the evaluation

The Committee has first mapped out the field in question, by inter alia interviews with, and surveys among, representatives of trade and industry, and the Consumer Board. The Committee then went on to evaluate various instruments of consumer policy from both practical and legal standpoints. This evaluation related primarily to the Consumer Board‘s guidelines, but also touched upon the Boards handling of individual cases, the decisions of the Market Court, and the injunctions issued by the Consumer Ombudsman. The results of this evaluation have formed the background to the Committees deliberations and recommendations.

Results of the evaluation

Towards the end of the 19705, what was in part very severe criticism was aimed, in the public discussion, at the guidelines system. The Committee has found this criticism to be exaggerated. Now that the Consumer Board, and trade and industry, have become accustomed to the system, and have learned to handle it, this criticism is no longer relevant. Nor has the Committee been able to find any fundamental shortcomings in the current system.

346 Summary sou 1983:40

Adherence to the guidelines has been satisfactory. The latter would seem at any rate to have as much impact as any formally binding regulations would have had.

These guidelines are developed after between the Connegotiations sumer Board and, above all, of trade representatives and industry. The contents of the guidelines are also, in most cases, typical negotiating products, incorporating not inconsiderable elements of compromise. During the initial years in which the guidelines j system was applied, considerable difficulties were experienced with costly and timeconsuming drafting processes. However, these difficulties were not so great, in most cases, as to prevent agreement concerning the content of the guidelines. In recent years, work on the of guidelines has proceeded development more smoothly. Recommendations for improvements in the system for the production of guidelines have therefore been based on the existing system.

The guidelines have also been evaluated from a legal standpoint (see Chapter 4). The Committee notes that these guidelines have become an established system of rules in the field of consumer policy. The Consumer Boards Instructions (1976:429) enable it to issue guidelines also outside the scope of the Marketing Practices Act. The guidelines can therefore be used to improve the position of the consumer. It is stated, in the legislative material preceding the Consumer Credit Act, that these guidelines have the character of recommendations. On the other hand, they contain detailed requirements, which are also supported by representatives of trade and industry. In practice, they function in the same manner as formally binding regulations. They therefore do not appear in reality as recommendations. The guidelines can, in the final instance, be enforced decisions through by the Market I Court, under the Marketing Practices Act. Our evaluation, however, shows that the Consumer Ombudsman has seldom so far referred to the guidelines in cases before the Market Court. é brought Only in a few cases have decisions by the Market Court provided the legal basis for guidelines. The broad basis for the development of norms is the Consumer Boards casework.

Summary 347

The Committees evaluation has covered also the effects on competition, and the cost and benefit effects (see Chapter 5). The Committee concludes that the guidelines system can entail certain risks of, inter alia, unequal competitive conditions, and cooperation between companies which inhibits competition. Better information, and the implementation of measures to combat improper marketing practices, are, however, positive from the competitive standpoint. The Committee has not found the guidelines system to have been, in practice, detrimental in any way from the competitive standpoint.

Like other national rules, the guidelines can in certain cases affect import and export possibilities. So far, however, no one has claimed that the guidelines constitute the sort of technical trade barriers that are incompatible with Swedens international obligations.

No methods are yet available for evaluating, in monetary terms, the costs and benefits of the guidelines. The Committee, however, considers that the effects of the guidelines system are at least not such that it should be called into question for this reason.

On the other hand, the cost and benefit aspects should be taken into account in future work on the guidelines. The same applies to the systems effect as a trade barrier, and on competition between companies.

In the field of information, the Committee finds that § 3 of the Marketing Practices Act has functioned satisfactorily as a starting-point for the Market Courts rulings, and for the Consumer Boards and the Consumer 0mbudsmans handling of individual cases.

On occasion, however, difficulties have been encountered in the working out of guidelines for the application by businesses of § 3 of the Marketing Practices Act (see Chapter 6). Above all, guidelines concerning information outside the sales premises have been issued to a lesser extent than the legislator probably intended. On the other hand, information guidelines have been

348 Summary

issued in a number of important fields, for including example price information, charter trips, textiles, consumer credit and consumer insurance. The Committee considers these to be of great value for the consumers. 1 with regard to product safety, the activities of the Consumer Board

l

relate to fields not covered by special legislation (see Chapter 7). A high proportion of the Consumer Boards product

safety cases relate to the risks of accidents to children, in the home and during their leisure time. there is no However, permanent system for the reporting of injuries, of the that type exists in many other countries. It is therefore to impossible determine whether or not the cases reported to the Consumer Board l are representative of the total number of product-related accidents suffered by consumers.

! Most of the questions arising in respect of dangerous products have been resolved in negotiations between the Board and the mäevant companies. The deve1opment of guidelines has proved easier than work on information. This is because and the comgovernment panies concerned to a large extent hold identical views on the subject of product safety.

The general clause concerning product safety, § 4 of the Marketing Practices Act, is at present limited in scope. Injunctions against the sale of dangerous products can be directed only against traders who sell products to the consumer. The directly Committee has found, however, that the Consumer Board often negotiates also with the manufacturers and wholesalers concerning their marketing of dangerous products. l The Committee has also evaluated in certain respects the pro: cedures applied in the Market Court (see It finds Chapter 8). some justification for the * criticism directed at the fact that only the Consumer Ombudsman has direct standing in proceedings in accordance with § 2 of the Marketing Practices Act. The evaluation also showed that there is reason to review certain further questions relating to procedures in the Market Court. Particu-

Summary 349

larly striking is the fact that a large number of traders remain relatively passive during trials. The Committee considers that this could in some situations involve a risk of the Market Courts decisions being based on an incomplete body of evidence. Given the fact that the Courts decisions are to serve as precedents, this is an issue to which attention should be paid.

Considerations and recommendations

Insre§§eé_f1e§i9i1i§x-:-§e1f:re9!1e£i9n-e§-e_§v9e1e@en§erx_@§en§

9f_E99§E91

The Committee recommends that the present for arrangements bringing influence to bear on manufacturers be retained. In quantitative terms, the Consumer Boards casework will continue to be the most important means of influencing manufacturers. The guidelines remain the most important instrument of a normative character (see Chapter 9). Traders and their organisations should be encouraged to participate more actively in the work of improving the consumers position. The Committee considers it desirable, as a supplementary instrument over and above the guidelines, to test a system of self—regulation, by which in trade organisations and industry would in certain cases themselves develop norms, and be responsible for adherence to them, under the supervision of the Consumer Board. The Committees recommendation is supported

by trade and industry. It relates primarily to questions of con-

sumer information. The Consumer Board would still have the overriding responsibility for ensuring that the necessary norms are developed.

Ihe_§exe199pen§_9f_9u1991ices

The Committee has submitted a procedure for the of development guidelines and other norms (see Chapter 9). Since the Consumer Boards work on guidelines has functioned well in the last few years, the system follows very closely the handling procedures already established. One innovation, however, is that the development of norms should in the Committees opinion be divided

350 Summary SOU 1983140

into two parts, name1y research and negotiation. The choice of means, for example between guidelines and self-regulation, should be made only after research has been completed.

Information

The Committee draws attention to several reasons for clarifying § 3 of the Marketing Practices Act. Mainly for practical reasons, however, the Committee refrains from recommending any amendment to this article (see Section 10.1).

During the last few years, the rules on information contained in the guidelines have related mainly to the information that must be provided at the sales premises, or otherwise in connection with the consumers decision to purchase. Owing, among other things, to reduced funding for the Consumer Boards activities, there has been a marked decrease in the number of new rules on information outside the sales premises. The Committee considers it realistic to assume that this trend will continue. In some cases, however, rules on information outside the sales premises can be a matter of urgency.

By means of increased flexibility, using both the guidelines and self-regulation as instruments of control, the Conmittee considers nonetheless that ample opportunities exist to improve the information given by traders to the consumer (see Section 10.3).

Er99!e§_§ef§£x

The Committee considers the lack of any overall system for the reporting of accidents in the home and in leisure time, and the maintenance of statistics on these, a fundamental shortcoming in . our present system of consumer protection (see Section 11.1). The Consumer Board has admittedly started an activity of this kind on an experimental basis. In the Committees opinion, however, aggrl manent system for the reporting of injuries is required, with an number of The Committee rec— å adequate reporting agents. therefore ommends the granting of a special appropriation to the Consumer

Summary 351

Board and Central Bureau of Statistics, which would make it possible rapidly to build up such a system.

In accordance with its terms of reference, the Committee has considered whether or not the guidelines on product safety should be replaced by a system of formally binding regulations (see Section 11.2). The Committee has found that the product safety guidelines, as a system, fulfil at present their most important purpose from the standpoint of the consumer, namely to serve as an effective means of creating product safety. In general, the guidelines probably provide as adequate consumer protection as would binding regulations. It is thus unnecessary to adopt another system for reasons of efficiency. A majority of the Committee further considers that a system ofbinding regulations invites certain objections in principle. The majority of the Committee therefore recommends that the guidelines continue to constitute the primary alternative when

establishing norms in the field of product safety. As previously,

the guidelines should take the form of rules on basic requirements, supplemented by rules on product information. In certain, exceptional cases, however, the majority of the Committee envisages that binding regulations (special legislation) may prove a more appropriate means of control than guidelines. A minority of the Committee considers that it should be open to the government to publish binding regulations.

The Committee has been required, as a specific task, to consider whether it should be possible to issue injunctions under § 4 of the Marketing Practices Act not only against traders selling a product directly to the consumer for private use, but also against entrepreneurs further back in the chain, such as manufacturers and importers (see Section 11.3). There is broad support for an amendment in the law to this end. As already mentioned, the Consumer Board now frequently negotiates with rear-echelon entrepreneurs of this kind. It is also broadly considered in trade and industry that such entrepreneurs should bear a formal responsibility under § 4 of the Marketing Practices Act. In addition, the possibility of proceedings against the rear echelon could also lead to more effective consumer protection.

352 Summary SOU l983:40

In the Committees opinion, the possibility of issuing injunctions should also be extended to cover services. If an entrepreneur, against payment, supplies to a consumer for his private use a commodity or service that by reason of its particular propenfies entails a special risk of personal injury or material damage, the Market Court should therefore, as recommended by the Committee, be able to prohibit continuation of this practice. The same should apply if an entrepreneur supplies such a commodity or service to another entrepreneur for further marketing to private consumers.

In the field of product safety, the Committee also recommends an amendment to § 8 of the Consumer Sales Act, to the effect that a product judged dangerous or unsuitable by the Market Court shall always be considered defective.

§1§EifiEé§i9E§-E§9§t9iD9-§h§-1§9§1-E!§E§E§§t-9f_Eh§_9!i§§1iU € §

Since the term recommendations does not in normal usage correspond to the function of the guidelines in practice, it should not, in the Committees opinion, be used to express their legal character (see Section 12.1).

The Committee considers it important the legal import of the guidelines should clearly emerge. To this end, the Committee recommends, in essence, the following changes in the editorial formulation and presentation of the guidelines. The reference at present made, in the introduction to the guidelines, to the Consumer Boards Instructions should be supplemented with a statement that the guidelines are based on §§ 2-4 of the Marketing Practices Act. It should be further indicated that the guidelines provide information concerning the requirements made of the marketing in question by the Consumer Board, following negotiations with representatives of trade and industry. Also, reference should be made even in the preamble to the specific section of the guidelines that provides information on the consequences of failure to comply with them. Given these clarifications, the Committee considers that the guidelines would contain sufficient information concerning their legal character. No serious objec-

Summary 353

tion could then be made to the use of the word shall in the guide1ines (see Section 12.3).

Er99e9ur§§-in-§be_M§rEç:_§92r§

The Committee finds no objective reason why private traders should enjoy on1y subsidiary standing in cases relating to improper marketing activities as defined in § 2 of the Marketing Practices Act, which directly concern their own operations. The Committee therefore recommends that an entrepreneur affected by an action as envisaged in § 2 of the Marketing Practices Act should be able to turn directly to the Market Court, without first filing an application with the Consumer Ombudsnan (see Section 13.1).

At present, injunctions by the Consumer Ombudsman must be approved, before they acquire the same force as a decision by the Market Court. This requirement the Committee finds unsuitable, largely because it can delay the decision process The Comunnecessarily. mittee is unanimous in stating that the situation conpresent cerning injunctions by the Consumer Ombudsman is unsatisfactory. The majority of the Committee recommends certain new rules on such injunctions (see Section 13.3). The most of these important is that an injunction should be valid not after only approval, but also if the trader in question fails to lodge an objection to it.

In cases brought before the Market Court for the of obpurpose taining precedents, the present arrangement by which the Consuner Ombudsman, or other petitioner, must plead for a prohibition or injunction in connection with his plea in the Market Court is unfortunate. Such a plea can lead a trader to refrain from taking a sufficiently active part in proceedings. The Committee therefore recommends a special rule by which a plea can be restricted to a consideration of the question whether a traders actions or omissions can be the of action based subject on one of the general clauses in the Marketing Practices Act and the Act Prohibiting Improper Terms of Contract (1971:112) (see Section 13.4).

354 Summary

An essential idea behind the marketing legislation is that a decision by the Market Court should be followed also by companies that have not been party to the case. It therefore seems reasonable that businesses not involved as parties should have the opportunity to make their voices heard in the proceedings through their organisations. This is particularly true if a business that is a defendant fails for one reason or another to participate actively in the proceedings. The organisations should also be in a position to provide trial material of value for the Market Courts activity in establishing precedents. The Committee therefore recommends that a_§ggy_of entrepreneurs be permitted, in certain conditions, to take part in a case, in addition to the party opposing the Consumer Ombudsman (see Section 13.5).

Finally, with a view to the rapid disappearance from the market of particularly dangerous products, the Committee recommends that the Market Court, in cases relating to § 4 of the Marketing Practices Act, and if special circumstances so suggest, shall be enabled to issue interim decisions without prior exchange of documents with the trader involved (see section 13.6.3).

RESUME

Mission du Comitê denquête

Le Comitê a êtê charge de porter une appreciation et de proceder 5 1a revision des differents moyens daction utiiises par 1a poiitique 5 1égard des consommateurs pour exercer une infiuence sur ies producteurs. Lessentie1 de son travaii a consiste 5 examiner 1es directives élaborees par1Administration nationaie de defense des consommateurs (Konsumentverket) (KOV) aux fins dapplication par 1es entreprises des dispositions generales enoncees par 1a Loi No 1418 de 1975 sur 1a commercialisation (MFL) en matiere de marketing indu, dinformation et de securite des produits. Le Comitê a eu 5 porter un jugement de vaieur sur 1es observations faites au sujet du regime en vigueur daction sur 1es producteurs et de rechercher si1 y avait 1ieu dessayer de 1es perfectionner.

Mise en oeuvre de cette appreciation

Le Comite a commence par eciairer cette matiére en procedant notamment 5 des interviews et 5 des enquêtes avec des representants du commerce et de 1‘industrie et de 1Administration nationale de defense des consommateurs. Puis, en partant de considerations pratiques et juridiques, i1 a procede 5 une appreciation des moyens daction relevant de ia p01itique 5 1egard des consommateurs, appreciation portant principaiement sur 1es directives emanent de 1a Konsumentverket ainsi que sur la maniére dont ce11e-ci traite 1es differentes matieres, sur 1es arrets rendus par 1a Cour du Marche (Marknadsdomstoien) (MD) et les injonctions êmanant du Médiateur 5 1a dêfense des consommateurs (Konsumentombudsman) (KO). Cest sur cette appreciation que se sont fondées les considerations et ies propositions du Comite.

Resultats de cette appreciation

Au debut des annees 70, ces directives ont parfois fait 1objet de 1a part du pubiic de tres vives critiques, que ie Comitê a

356 Résumé

jugêes exagerees. Aujourdhui, alors quau sein de Konsumentverket, du commerce et de 1industrie, on sest habitue ä ce regime et appris â sy conformer, ces critiques ne sembie pius dactua1ite et ie Comitê na pu constater des imperfections essentielies dans le systême actueiiement en vigueur.

La maniere de respecter ces directives est donc satisfaisante. En tout cas, e11es sembient assorties de 1a même autorite que celie quauraient pu avoir des prescriptions imperatives.

entre Kon- Ces directives procédent de negociations intervenant sumentverket et principaiement des representants du commerce et de 1industrie (cf. chapitre 3). Effectivement, e11es sont pour 1a plupart des resultats typiques de pourpariers, reveiant des elements non negiigeables de compromis. Au cours des premieres annees dapp1ication de ce regime, ii a surgi de notables diffi— cuites dues ä 1a iongueur et au coüt des procedes de1aboration de ces directives. Mais dans Ta piupart des cas 1unanimitê nen a pas moins pu se reaiiser au sujet de 1eur teneur et, ces dernieres annee, ies travaux en vue de ieur elaboration se sont derouies plus faciiement. Aussi 1es propositions visant ä 1amelioration de ces processus d‘e1aboration peuvent-e11es se fonder sur le systême de nêgociations actue11ement en vigueur.

I1 a egaiement ete procede ä une appreciation de ces directives au point de vue juridique (cf. chapitre 4). Le Comite constate qu‘e11es se sont transformees en un systeme étabii de regies en matiere de politique å 1êgard des consommateurs. Les instructions No 429 de 1976 êmanant de Konsumentverket permettant egalement demettre des directives en dehors du champ d‘app1ication de 1a Loi sur la commerciaiisation, ces directives peuvent servir â ameiiorer 1a situation des consommateurs. Dans 1es travaux preparatoires de cette ioi, ii a êté dit que11es presentent 1e caractére de recommendations. Toutefois e11es enoncent des imperatifs detaiiies beneficiant egaiement de 1appui du commerce et de 1industrie et, en pratique, elies ont ies memes effets que des prescriptions imperatives. Aussi ces directives n‘apparaissent—e11es pas en fait comme des recommandations. Au

i

i 5

sou 1983:40 Résumé 357

cas oü ii y est contrevenu, i1 peut y etre remedie par un arret de ia Cour du Marche rendu conformement aux dispositions de 1a Loi sur 1a commercialisation. Toutefois ii ressort des travaux du

Comite quen saisissant 1a Cour ie Mediateur å 1a defense des con-

sommateurs na jusquä maintenant que rarement invoque ces directives. Cest seuiement dans certains cas que ies decisions de cette jurisdiction pretent un fondement juridique â ces directives et cest en fait 1examen des affaires par Konsumentverket qui constitue essentieliement 1a base de 1a n0rma1isati0n.

Le Comite a egalenent fait porter son appreciation sur ies incidences en matiere de concurrence, de prix de revient et duti1ite (cf. chapitre 5). I1 constate que ce systême de directives peut comporter certains risques generateurs notamment dinega1ites en matiere de concurrence et de cooperation entre entreprises et susceptibies de mettre obstacle a cette concurrence. Mais ä cet egard une meiiieure information et des interventions contre une commerciaiisation indue constituent des eiements favorabies. Le

Comite na pas juge quen pratique ce systeme de directives com-

portait des inconvenients au point de vue de 1a concurrence.

De meme que pour dautres regies nationaies, ces directives peuvent, dans certains cas, reagir sur les possibiiites dimporta— tion et dexportation. Jusquâ maintenant, i1 na pas ete pretendu que11es constituaient pour Te commerce des empechements incompatibies avec 1es engagements internationaux assumes par 1a Suêde.

I1 nexiste pas encore de procedes permettant destimer en termes monetaires ie coüt et 1uti1ite de ces directives. En tout cas, 1e Comite n‘estime pas que, pour cette raison, ieur incidence justifierait 1a remise en question de ce systéme.

Toutefois ies travaux ä venir en matiere de directives devront tenir compte de ces considerations en matiere de coüt et duti- 1ite ainsi que des incidences de ce systéme en tant qu0bstac1es aux êchanges commerciaux et sur la concurrence entre entreprises.

358 Résunuâ

En ce qui concerne les informations, le Comité constate que les dispositions de larticle 3 de la Loi sur la commercialisation fonctionnent de maniêre satisfaisante comme fondêment de la jurisprudence élaborée par la Cour du Marché et de lexamen des différentes affaires par Konsumentverket et par le Médiateur â 1a dêfense des consommateurs.

Toutefois il a parfois êtê difficile délaborer des directives visant â lapplication par les entreprises des dispositions énon— cées ä l‘article 3 de la Loi sur la commercialisation (cf. chapitre 6). En particulier en ce qui concerne linformation en dehors des points de vente, il a été émis moins de directives que le législateur semble avoir prévu. Mais il en existe maintenant dans plusieurs domaines importants, notamment en matiêre de prix, de voyages collectifs, de textiles, de crédits ä la consommation et dassurances de consommateurs. Le Comité considére que cela est d‘une grande valeur pour ces derniers.

En matiêre de sêcuritê de Konsumentdes produits, les activités verket portent sur des domaines ne faisant pas lobjet dune législation particuliére (cf. chapitre 7). Une grand partie des affaires que cette administration traite ä cet égard concerne les risques daccidents auxquels les enfants sont exposés dans

les foyers et au cours de leurs loisirs. Mais, a la différence

de divers autres pays, il nexiste pas en Suêde un systême permanent permettant de rendre compte de façon continuelle des dommages survenus. Aussi nest-i1 pas possible de juger si les affaires portées å 1a connaissance de Konsumentverket sont représentatives du nombre global des accidents que les produits entrainent pour les consommateurs.

Le plupart des problemes afférents aux produits dangereux ont pu être résolus par voie de négociations entre cette administration et les entreprises. Les activités portant sur les directives se

sont poursuivies plus facilement quen matiêre dinf0rmations.

Ce1a sexplique du fait quen matiére de sécurité des produits, il existe une importante communauté de valeurs entre.pouvoirs publics et entreprises.

Résumé 359

La disposition gênêraie ênoncêe en matiêre de sêcuritê des produits â iarticie 4 de ia Loi sur ia commercialisation ne revét

â iheure actueiie quune portêe iimitêe. Linterdiction de mett-

re en vente des produits dangereux ne peut viser que ies commerçants vendant directement aux consommateurs. Mais ii est apparu au Comitê que souvent en matiêre de commerciaiisation de produits dangereux Konsumentverket négociait égaiement avec des fabricants et avec des nêgociants intermêdiaires.

Portant êgaiement ä certains êgards une appréciation sur ia procänremise en oeuvre par ia Cour du Marché (MD), ie Comitê a jugê fondêe dans une certaine mesure ia critique seion iaqueiie seuie ie Mêdiateur (K0) a ie droit de ia saisir directement dans ies affaires rêgies par iarticie 2 de ia Loi sur ia commerciaiisation. Ii ressort de son apprêciation quii y a êgaiement iieu de considêrer certains autres probiêmes en matiêre de procêdure au sein de ia Cour du Marchê. Fait particuiiêrement frappant, de nombreux industrieis et commerçants sont reiativement passifs dans ies instances engagêes devant ia Cour du Marchê. Le Comité y voit dans certains cas ie risque que ia Cour ne se prononce que sur un dossier incompiet. Etant donnê que ses dêcisions sont appeiêes ä faire jurisprudence, cest iâ un probiême auquei ii convient de prêter attention.

Considêrations et propositions

Elus_9reu9e_§9u21e§§e_:_eu§9r§91emeu§é:i9u-en_§eu§_9!§_w9x9n

91ee§i9n_§u2e1§@eu§§ir§

Le Comité propose ie maintien du rêgime actuei daction sur ies producteurs. Lexamen des affaires par Konsumentverket sera ä iavenir quantitativement ie principai moyen dexercer ces action. Les directives restent iinstrument normatif ie pius important (cf. chapitre 9). Les industrieis et ies commerçants ainsi que ieurs groupements doivent être encouragês â prendre une part pius active aux activitês visant ä amêiiorer ia situation des consommateurs. Outre ies directives, ie Comitê juge

souhaitabie dexpêrimenter une autorêgiementation seion iaqueiie,

360 Résumé

dans certains cas, 1es organismes du commerce et de 1industrie élaboreront des normes dont i1s surveiileront 1e respect sous 1autorité de Konsumentverket. Se rattachant etroitement au commerce et 5 1industrie, cette essentie11eproposition porte ment sur 1es problémes afférents 5 1information des consommateurs. Konsumentverket continuera a assumer 1a responsabiiité densemb1e de 1ê1ab0ration des normes 1ndispensab1es.

Elêéetêsien-9e§_9ire§§i!§§

Le Comité a mis au point un systéme dé1aboration des directives

et des normes (chapitre 9). Etant donné le bon fonctionnement

des activités dépioyées au cours de ces dernieres années par Konsumentverket en matiére de directives, ce systême se rattache étroitement aux modes actueis de traitement, tout en comportant cette innovation que, seion le Comité, 1é1aboration des normes doit inclure une phase denquéte et une phase de nêgociations. Le moyen daction définitivement diadopté, par example rectives ou autorégiementation, ne devra étre choisi quaprés 1a c1öture des travaux denquête.

ÃDf9E@ê§i9D

Le Comité indique piusieurs raisons qui1 y aurait 5 préciser 1es dispositions de 1artic1e 3 de la Loi sur 1a commercia1isation. Toutefois, pour des motifs dordre principalement pratique, i1 renonce a en proposer la modification (cf. paragraphe 10.1).

Au cours de ces derniéres années, 1es rêg1es en matiére dinformation énoncées par 1es directives ont principalement sur porté les renseignements 5 dispenser sur 1es iieux de vente ou iorsque le consommateur se décide 5 acheter. La réduction des ressources consacrêes aux activités de Konsumentverket a entrainé une raréfaction manifeste des nouve11es en matiére régies de renseignements 5 dispenser en dehors des iieux de vente. Seion 1e Comité, ii y a iieu de supposer évolution que cette se poursuivra. Dans

certains cas particuliers, ii étre naturei démettre des

peut

Résumé 361

reg1es en matiére dinformation en dehors des lieux de vente (cf. paragraphe 10.2).

De 1avis du Comitê, une plus grande s0up1esse des directives émanant de Konsumentverket ainsi que de 1autorêg1ementation du commerce et de 1industrie offrent tout de méme de grandes possibilités damé1iorer 1information que 1es producteurs et les commercants dispensent aux consommateurs (cf. paragraphe 10.3).

§§29ri§§_9e§_2r99!i§§

Selon 1e Comité, 1absence dun systéme général de compte-rendu et de statistique portant sur les accidents survenus dans ies foyers et au cours des 1oisirs constitue une iacune essentielle de notre regime actuei de protection des consommateurs (cf. paragraphe 11.1). Bien que Konsumentverket ait inauguré des activitês expérimentaies ä ce sujet, i1 estime indispensable 1instauration dun dispositif permanent de compte-rendu des domages survenus, qui soit desservi par un nombre suffisant de rapporteurs. Aussi propose-t-i1 1octroi dune subvention particuiiére ä 10ffice centra1 de statistique et ä Konsumentverket pour leur permettre daménager rapidement un systême de compte-rendu.

Examinant conformément ä ses instructions si1 convenait de rampiacer les directives en matiere de sécurité des produits par un systême de prescriptions impératives (cf. paragraphe 11.2), 1e Comité a jugê que, considérées dans leur ensembie, ces directives atteignaient leur objectif essentiei pour 1es consommateurs, ce1ui de constituer un moyen efficace dengendrer Ta sécurité

des produits. I1 semb1e quen générai ces directives assurent

aux consommateurs une protection aussi efficace que celie que pourraient 1eur dispenser des prescriptions imperatives. I1 nest donc pas justifié, pour des raisons d‘efficacité, d‘opter en faveur dun autre régime. Par ailieurs, considérant quun régime de prescriptions impératives pourrait souiever des objections de principe, Ta majorité des membres du Comité propose quä 1avenir 1es directives demeurent la possibilité preferen-

362 Résumé S()lJ 1983:40

tielle de normalisation en matiére de sécurité des produits. Aussi doivent-elles continuer a étre concues en tant que régles fondamentales assorties de régles dispositives en matiére dinformation au sujet des produits. Toutefois, la majorité du Comité juge que, dans certains cas dexception, les prescriptions impératives éconcées par des dispositions législatives particuliéres peuvent savérer un moyen daction plus efficace que des directives. Selon une minorité de ses membres, le Gouvernement devrait avoir la possibilité démettre des prescriptions impératives.

Le Comité a été chargé en particulier de rechercher si linterdiction prévue ä larticle 4 de la Loi sur la commercialisation pourrait étre prononcée non seulement contre un commerçant vendant directement une marchandise ä 1a consommation privêe mais aussi contre un intermédiaire, un producteur ou un importateur (cf. paragraphe 11.3). Un tel amendement bénéficierait dun large appui. Cest ainsi, comme il a été dit plus haut, que dês maintenant Konsumentverket négocie souvent avec des industriels et des intermédiaires. Dans les milieux du commerce et de lindust— rie, une vaste opinion serait favorable ä ce que 1es producteurs et les intermédiaires encourent une responsabilité en vertu des dispositions de cet article 4. Une action judiciaire permettrait également de protéger les consommateurs de façon plus efficace.

Selon le Comité, ä la différence du régime actuellement en vigueur, la possibilité de prononcer une interdiction doit égale— ment englober les services.ISi un industriel ou commercant offre ä la consommation privée une marchandise ou un service qui, en raison de ses propres caractéristiques, risque de causer un domage å une personne ou a un bien, 1a Cour du Marché devrait pouvoir lui interdire de continuer. Il devrait en étre de même du producteur ou commercant offrant ä un autre une telle marchandise ou un tel service en vue de leur revente ä la consommation privée.

En metiére de sécurité des produits, le Comité propose dapporter â larticle 8 de la Loi sur la vente ä 1a consommation un

Résumé 363

amendement selon lequel une marchandise que 1a Cour du Marchê aura jugêe dangereuse ou impropre ä la consommation sera toujours réputée affectée dun vice.

Erêsi§i9n2_99u2ernân§_1e-9êrâ2§êre_iuri9i92e_9§§_9ireç§ix§§

Le terme recommandations entendu dans son acception normale ne correspondant pas ä la fonction pratique des directives, il ne doit pas, selon lopinion du Comité, étre utilisée pour exprimer le caractêre juridique des directives (cf. paragraphe 12.1).

Jugeant important que ressorte clairement la teneur juridique des normes, la Comité propose essentiellement les modifications suivantes a leur conception et ä 1eur présentation rédactionelle. Le renvoi aux instructions de Konsumentverket inséré dans lintroduction ä ses directives doit être complété par un renseigne— ment indiquant que celles—ci procêdent des dispositions énoncées aux articles 2 å 4 de la Loi sur la commercialisation. Il doit également être indiqué quelles répondent aux exigences quaprês négociations avec des représentants du commerce et de lindustrie Konsumentverket impose ä cette commercialisation. Dês cette introduction,il doit étre renvoyé â 1a section particuliére des directives spécifiant les sanctions prévues pour le fait de ne pas les avoir respectées. Assorties de ces précisions, ces directives, selon lavis du Comité. renseignent suffisamment sur leur caractêre juridique. Il ne doit par pouvoir étre formulé dobjection majeure a ce que la forme devra y soit utilisée.

Er99§99r§_9§_1§_§9ur_9u-M9rsb§

Le Comité considére quil ny a pas de motifs valables pour que les industriels et commerçants agissant ä titre particulier aient seulement un droit subsidiaire dester“ dans les affaires portant sur des mesures indues de comercialisation en vertu des dispositions de larticle 2 de la Loi sur la commercialisation et concernant leurs propres activités. Aussi propose-t—il quun industriel ou un commerçant concerné par un acte tel que visé audit article ait la possibilité de saisir directement la Cour

364 Résumé S()lJ 1983:40

du Marché sans avoir a en informer préaiabiement 1e Médiateur ä 1a défense des consommateurs (cf. 13.1). paragraphe

Actue11ement 1es injonctions émanant de ce Médiateur doivent étre homoioguées pour produire 1es mémes effets quun arrét rendu par la Cour du Marché. Seion ie Comité, cette exigence est inadequate, notamment parce que11e est susceptible de retrader inutilement une décision. Aussi est-i1 unanime â considérer Comme insatisfaisant le régime actueiiement en vigueur concernant ces injonctions. La majorité de ses membres propose certaines nouvelies dispositions en cette matiére (cf. 13.3). paragraphe Seion sa proposition 1a plus importante, une injonction produira effets non seuiement aprés son homoiogation mais aussi iorsque Te commerçant concerné aura omis de déclarer qui1 y fait opposition.

Dans les affaires portées pardevant 1a Cour du Marché en vue de 1amener ä rendre un arrét faisant le acjurisprudence, régime tueiiement en vigueur, seion 1eque1 1e Médiateur ou tout autre requérant doit demander une interdiction ou une injonction en saisissant cette juridiction, peut entrainer des conséquences néfastes. Une telie requéte peut amener un industriel ou commercant å sabstenir de prendre une part suffisamment active ä 1a procédure. Le Comité propose une régie particuiiére, seion 1aque11e une action peut étre iimitée ä 1examen de 1a question de savoir si 1agissement ou 1omission dun commercant peut faire 1objet d‘une intervention en application d‘une des dispositions généraies de 1a Loi sur 1a commerciaiisation ou de ceile No 112 de 1971 portant interdiction de conditions contractuelies indues (cf. paragraphe 13.4).

Se1on une des idées fondamentaies dont cette sinspire 1égis1ation, même des entreprises qui nont pas été parties dans une affaire doivent se conformer aux arréts rendus 1a Cour du par Marché. I1 sembie 1 donc justifié que, par 1intermédiaire de 1eurs groupements, e11es aient 1a possibiiité de se faire entendre dans 1‘instance. I1 en est ainsi 1orsparticuiiérement que, pour une raison ou pour une autre, une entreprise defende-

Résumé 365

resse prend une part peu active ä la procédure. Ces groupements

doivent également pouvoir verser au dossier de 1affaire des documents présentant une va1eur pour 1es activités jurisprudentie1-

les de 1a Cour. Cest pourquoi 1e Comitê propose quun groupe-

gggt dindustrie1s ou de commercants puisse, sous certaines conditions, intervenir dans une affaire aux cötês de 1adversaire du Mêdiateur ä 1a dêfense des consommateurs (cf. paragraphe 13.5).

Enfin, pour que 1es produits particuliérement dangereux disparaissent rapidement du marché, 1e Comité propose que, dans 1es affaires régies par 1es dispositions de 1artic1e 4 de 1a Loi sur 1a commercia11sation, la Cour du Marché puisse, 1orsqui1 y aura pour ce1a des raisons particuiiérement importantes, rendre des arrêts provisoires sans êchange prêa1ab1e de correspondence avec 1es industriels ou commerçants concernês (cf. paragraphe 13.6.3).

BILAGOR

Bilaga 1:1

ä

Kommittédirektiv

EE

Dir 1979:105

Översyn av vissa konsumentpolitiska medel för produ-

centpåverkan m. m.

Dir 1979:105

Beslut vid regeringssammanträde 1979-08-30

Departementschefen, statsrådet Cars, anför. Konsumentpolitikens uppgift är att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. Under 1950- och 1960-talen var samhällets insatser på området i huvudsak begränsade till konsumentupplysning. Syftet därmed var bl. a. att öka konsumenternas kunskaper och därigenom göra det möjligt för dem att påverka Företagens utbud av varor och tjänster. Direkta kontakter med Företagen togs i allmänhet inte från samhällets sida. Ingripanden mot olämpliga aflärsmetoder skedde i huvudsak genom självsanering inom näringslivet. Vid ingången av 1970-talet vidgades kraftigt ramen för det konsumentpolitiska arbetet. Genom lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring tog samhället över ansvaret för normbildningen därvidlag. Konsumentombudsmannen (KO) fick sålunda i uppdrag att övervaka marknaden och beivra överträdelser på marknadsforingsområdet. Vidare ñck marknadsrådet,

numera marknadsdomstolemi uppgift att handha den dömande funktionen.

Senare inrättades också Konsumentverket som en central förvaltningsmyndighet för konsumentfrâgor. Utvecklingen har därefter lett till utökad lagstiftning,bl. a. marknadsforingslagen (1975:1418). Denna lag trädde i kraft den 1 juli 1976. Vidare trädde då i funktion det nya konsumentverket där verkschefen även är KO. Genom marknadsforingslagen fick myndigheterna ytterligare medel för ingripande. Lagen ger f. n. möjlighet till tvångsåtgärder mot bl. a. otillbörlig marknadsföring,bristfällig information samt saluhållande av skadliga eller otjänliga produkter. Lagstiftningen på konsumentområdet har som nyss berördes också i övrigt successivt byggts ut, bl. a. genom lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen), konsumentköplagen (1973:877) och konsumentkreditlagen(1977:981). Den sistnämnda trädde i kraft den 1 juli 1979. Nyligen har regeringen lagt fram förslag till en särskild konsumentforsäkringslag.

370 Bilaga 1.-1

Utvecklingen under 1970-talet har inneburit att samhällets konsumentpolitiska insatser har utvidgats till att gälla inte bara informationen till konsumenterna utan även direkta kontakter med företagen från de konsumentpolitiska instansernas sida. Därvid söker dessa instanser förmå företagen att anpassa sin verksamhet till konsumenternas intressen. De organ och den lagstiftning som jag tidigare har berört har inneburit en omfattande utbyggnad av detta producentpåverkande arbete. Enligt sin instruktion (1976:429)skalI Konsumentverket bl. a. söka påverka producenter, distributörer och marknadsförare att anpassa sin verksamhet efter konsumenternas behov. Vidare skall verket utarbeta riktlinjer för Företagens marknadsföring och produktutformning. Dessa riktlinjer, som är ett av medlen i det konsumentpolitiska arbetet och som är av särskilt intresse i det nu aktuella sammanhanget, har vid flera tillfällen under senare år varit Föremål för en omfattande debatt. Jag vill därför här redogöra för riktlinjernas bakgrund och tillkomst samt deras funktion i samspel med övriga medel för samhällets producentpåverkan. Vid utformningen år 1970 av lagstiftningen mot otillbörliga marknadsföringsåtgärder ansågs det (prop. 1970:57 s. 60) att en detaljreglering i lag under vilka omständigheter vissa allärsmetoder inte fick användas var förenad med nackdelar. l stället valdes tekniken att i den nya lagstiftningen vid sidan av vissa specialbestämmelser inrymma en vidsträckt generalklausul som gav möjlighet att vid vite förbjuda en näringsidkare att fortsätta med ett visst förfarande som bedömdes vara otillbörligt mot konsumenter eller näringsidkare genom att strida mot god afTarssed eller på annat sätt. Det förutsattes därvid att de rättstillämpande organen genom sin praxis skulle utbilda ett nyanserat normsystem. Regeln skulle vidare skapa förutsättningar för en fortgående rättsbildning på omradet. Det bedömdes (prop. 1970:57 s. 169) att ärendena i många fall skulle ko_mma att avslutas hos KO, bl. a. genom frivillig rättelse. Utmärkande för generalklausulen om otillbörlig marknadsföring, som numera finns i marknadsföringslagen, är att normbildningen sker först i marknadsdomstolen genom dess beslut i enskilda ärenden. Till skillnad mot detaljerade, straffsanktionerade bestämmelser utformas ett förbud i ett enskilt fall först när domstolen har funnit de allmänna normerna i generalklausulen åsidosatta av en näringsidkare. Ett vitesförbud med stöd av generalklausulen är formellt bindande endast för den näringsidkare som förbudet har riktats mot. Marknadsdomstolens beslut i enskilda ärenden har dock fått stor betydelse också som vägledning för andra näringsidkare. Seriösa företag torde sålunda frivilligt avstå från att använda affarsmetoder av en art som domstolen har funnit otillbörlig. Vidare lade KO ofta domstolens beslut i principfrågor till grund for överenskommelser med näringsidkare inom en viss bransch eller för riktlinjer som KO

-

Bilaga 1 :1 371

antog för sin granskningsverksamhet i anslutning till lagen om otillbörlig marknadsföring. Sådana överenskommelser eller riktlinjer täckte rätt ofta även förfaranden som inte prövats av domstolen. Genom detta kom de att utgöra en blandning av dels rättsligt prövade normer, dels normer av annan art, såsom frivilliga åtaganden av grupper av näringsidkare. l det sistnämnda fallet kunde marknadsdomstolen komma att bedöma åtagandena som överensstämmande med god affärssed och därmed låta dem bli vägledande för domstolen vid prövning av frågan huruvida ett företags åtgärderi ett visst ärende var att bedöma som otillbörlig marknadsföring. Nonnbildningen i anslutning till lagen om otillbörlig marknadsföring präglades sålunda av ett samspel mellan rättsregler och normer av annan art. Konkret utformade handlingsregler för skilda typsituationer växte fram i samband med marknadsdomstolens praxis och K025 verksamhet. När marknadslöringslagen utformades år 1975 konstaterades (prop. 1975/ 76:34 s. 93 f.) att den verksamhet som bedrevs inom ramen för lagen om otillbörlig marknadsföring samt avtalsvillkorslagen till stor del utgjordes av Förhandlingar mellan KO och berörda företag eller branschorganisationer. Flertalet ärenden klarades av genom att företagen eller organisationerna inför KO frivilligt utfäste sig att ändra marknadsföringen eller avtalsvillkoren. Vidare uttalades att KO utfärdade allmänna riktlinjer rörande marknadsföring och att konsumentverket svarade för det producentpåverkande arbetet i övrigt,såsom i fråga om produktutveckling och produktinformation till nytta för konsumenterna. I Här kan inskjutas att det i samband med att konsumentverket inrättades år 1972 diskuterades huruvida verket skulle utrustas med formella befogenheter att vidta tvingande åtgärder gentemot producenterna (prop. 1972:33, NU 1972:40, rskr 1972:225). Dåvarande depanementschefen framhöll därvid att det var naturligt att i första hand försöka åstadkomma resultat genom frivilligt samarbete med producenterna i obundna former. Vid tillkomsten av marknadsföringslagen år 1975 uttalades vidare att samarbetet mellan konsumentverket och företagen hade tagit olika former. Ibland hade brister hos enskilda produkter föranlett verket att ta upp överläggningar med berörda företagare. I andra fall hade diskussioner förts med Företrädare för hela branscher. Av särskilt intresse bedömdes de riktlinjer vara som konsumentverket utfärdade rörande produktutformning och produktinformation. l riktlinjerna, angavs det, lämnade verket rekommendationer som innehöll sådana krav som verket efter samråd med branschen hade funnit att man borde ställa inom området i fråga. .Som jag förut har berört innebar tillkomsten år 1975 av marknadsföringslagen att möjligheter att tillgripa tvångsåtgärder mot bristfällig information och saluhållande av skadliga eller otjänliga produkter infördes. De riktlinjer som KO och konsumentverket tidigare hade utfärdat var ju i sig inte

372 Bilaga 1 :I

bindande för näringsidkarna utan endast ett uttryck för myndighetens uppfattning om hur Företagen borde uppträda på marknaden. Som har omnämnts kunde det dock finnas inslag som hade prövats av marknadsdomstolen. Vid utformningen av den nya marknadsföringslagen beaktades särskilt de goda erfarenheterna av utrednings- och förhand]ingsverksamheten. Man ansåg att det fanns all anledning att värna om de fördelar som även i stod att vinna inom ramen för en förhandlingsverksamhet i fortsättningen obundna former. Det angavs (prop. 1975/ 76:34 s. 94 f.) som en grundtanke att myndigheterna visserligen måste ha möjlighet till tvångsvisa ingrepp men att de önskvärda förändringarna av företagens beteenden så långt möjligt borde genomföras på grundval av frivilliga åtaganden från företagens sida. Såsom en ytterligare princip angavs år 1975 att konsumentpolitiken skall bedrivas i en decentraliserad ekonomi, där besluten om produktion och konsumtion fattas av ett stort antal individer under starkt skiftande förutsättningar. I denna marknadsekonomi måste ansvaret för produktutoch marknadsföring i första hand ligga hos de enskilda företagen. De veckling närmare formerna för de konsumentpolitiska organens arbete med att påverka producenterna måste allmänt bestämmas mot bakgrund av detta. I fråga om den tekniska utformningen av tvingande bestämmelser rörande produktinformation och produktsäkerhet låg vissa förslag till grund för lagstiftningsarbetet år 1975. Dessa innebar huvudsakligen en ramlagstiftning med befogenhet för en viss myndighet att utfärda detaljerade föreskrifter som sanktionerades med stralT eller vite. En sådan ordning bedömdes (prop. 1975/ 76:34 s. 106) dock vara förenad med olägenheter när det gäller det vida område som utgörs av konsumentprodukter i stort. Statsmakternas slutsats blev i stället att den nya lagstiftningen borde byggas upp efter mönster av generalklausulen om otillbörlig marknadsföring, dvs. med formell normbildning först i marknadsdomstolen genom vitesbeslut i enskilda ärenden. Slutsatsen byggde på förutsättningen att resultat i allmänhet kan åstadkommas genom frivilliga överenskommelser och utfárdande av riktlinjer. Genom den valda formen och dess nu angivna förutsättningar grundades de bestämmelserna icke bindande riktlinjer m. m. också i i nya på att fortsättningen skulle vara ett av de främsta medlen för samhällets produ- z l centpåverkan. Riktlinjerna skulle beakta behovet av vägledning för näringslivet i fråga om tillämpningen av generalklausulerna rörande information och produktsäkerhet. Den valda lösningen byggde på att de fall som skulle komma under marknadsdomstolens prövning ofta borde bli sådana där ett företag inte följt riktlinjer som Konsumentverket lämnat för ett visst område och som ju inte är bindande. Utgångspunkten var därvid att de meddelade riktlinjerna normalt ligger till grund för marknadsdomstolens bedömning. Avgörandet skulle dock ankomma på domstolen.

Bilaga 1:1 373

För de närmare överväganden som har skett vid valet av denna lösning får jag hänvisa till vad som i övrigt sägs i propositionen 1975/76:34 med förslag till marknadslöringslag. m. m. Jag vill här endast erinra om vissa uttalanden rörande riktlinjernas utformning och förekomst. Dåvarande departementschefen anförde bl. a. att detaljerade riktlinjer ställde höga krav på myndigheternas utredningsresurser. Med de resurser som inom överskådlig tid kunde stå till buds för det konsumentpolitiska arbetet torde det inte vara möjligt att annat än i undantagsfall utfärda anvisningar som innehöll mera detaljerade krav på företagens marknadsföring. Vidare uttalades att detaljerade krav kunde komma i konflikt med uppfattningen att ansvaret för produktutveckling och produktinformation i första hand måste åvila företagen själva. Det torde i normalfallet inte heller vara möjligt för myndigheterna att förutse och beakta alla de olika situationer,som kunde uppstå i anslutning till utveckling och marknadsföring av en produkt. Bedömningen blev därför den att utfärdade riktlinjer vanligen måste bli allmänt hållna och att det av den anledningen blev nödvändigt att i inte obetydlig utsträckning ha överläggningar med näringsidkare rörande riktlinjernas innebörd i enskilda fall. Vidare ansågs det inte vara möjligt eller lämpligt att inom överskådlig framtid ta fram riktlinjer för alla de produktområden, där konsumentsynpunkter behöver föras fram. Frågan om riktlinjernas rättsliga karaktär har ånyo berörts i förarbetena till konsumentkreditlagen (prop. 1976/772123 s. 349 f. samt 370 f.) Därvid anfördes bl. a. att riktlinjerna är att anse som rekommendationer men att det ligger i sakens natur att de i praktiken måste få en väsentlig betydelse, särskilt när de återspeglar även branschorganisationens uppfattning eller i övrigt ger uttryck lör vad som får anses vara god sed på marknaden. Som har berörts tidigare skall konsumentverket enligt sin instruktion bl. a. utfärda riktlinjer lör företagens marknadsföring och produktutformning. Det kan tilläggas att begränsning därvid inte har gjorts med avseende på om rekommendationernas innehåll kan komma att upprätthållas med stöd av marknadsföringslagen, avtalsvillkorslagen eller konsumentkreditlagen eller ej. I de delar som riktlinjerna rör frågor inom dessa lagars tillämpningsområde är riktlinjerna närmast att se som konsumentverkets uppfattning om hur lagen bör tolkas på ett visst område. Men konsumentverkets riktlinjer kan även omfatta rekommendationer om sådant som inte kan framtvingas med stöd av lag. Innan riktlinjer utfärdas på ett visst område bör förhandlingar normalt ha förekommit mellan verket och berörda branschorganisationer. Men verket kan också förhandla direkt med ett visst eller vissa företag och kan utfärda riktlinjer även om enighet inte har uppnåtts med näringslivet om deras innehåll. Verket har f. n. utfärdat drygt tjugo riktlinjer. Som har framgått av min redovisning har utbyggnaden på det producent-

374 Bilaga 1 :I

påverkande området under 1970-talet skett etappvis. En grundläggande strävan har därvid varit att knyta an till vunna erfarenheter av vilka handläggningsformer som i praktiken visat sig mest smidiga och ändamålsenliga. I sådant syfte har tillkommit en ordning som skall skapa förutsättningar For samarbete mellan samhällsorgan och näringsliv utan tyngande rättslig detaljreglering men med möjlighet for dessa organ att tvångsvis genomdriva särskilt viktiga krav. Den nu angivna ordningen kan sägas vara okonventionell jämfört med den vanliga tekniken för näringsrättslig reglering. De ansvariga organen lämnas ett betydande mått av frihet att själva fastställa vilka former av producentpåverkan som bäst gagnar lagstiftningens syften samt vilka medel som är lämpligast för att genomdriva angelägna krav. Redan mot denna bakgrund framstår det som naturligt att nu söka utreda det valda systemets verkningar och då särskilt riktlinjernas betydelse i det konsumentpolitiska arbetet. Därvid saknas dock enligt min bedömning fog

för att överväga ändringar av hittillsvarande grundläggande principer for det

producentpåverkande arbetet. En översyn på detta område bör i stället inriktas mer på de tekniska formerna för producentpåverkan och på att på grundval av de erfarenheter som har vunnits se om systemet i vissa avseenden kan förbättras. Bakgrunden är då givetvis regeringens ambition att sätta konsumenternas bästa i första rummet. Vid en sådan översyn som jag här har berört lår uppmärksammas bl. a. vad som i den allmänna debatten eller på annat sätt har anförts rörande riktlinjesystemet. Utan att jag för egen del nu kan ta ställning till skilda synpunkter vill jag här peka på vissa sådana som jag menar bör prövas förutsättningslöst vid en översyn. Jag vill tillägga att de synpunkter som jag nu kommer att redovisa har mötts av skilda motargument i debatten. Det skulle föra för långt att här beröra även dessa. Givetvis är det en uppgift vid översynen att ta ställning till de olika åsikternas tyngd. Det har ifrågasatts om rekommenderande riktlinjer som producentpåverkande medel är lämpligt på produktsäkerhetsområdet även om så är fallet beträffande informationsfrågor. För vissa delområden kan, har det anförts,en detaljreglering med straffsanktion vara att föredra. Det har vidare framförts att en sådan reglering kan passa bättre inom vissa delar av informationsområdet, såsom beträffande information om priset på utbiudna varor m. m. Ytterligare invändningar tar sikte på vad som regleras i riktlinjerna och på hur regleringen sker. l det förstnämnda avseendet har på vissa håll anförts att de hittills utfärdade riktlinjerna täcker fler produktområden och företagsbeteenden än som har varit statsmakternas avsikt. l det sistnämnda avseendet har kritiken ibland gått ut på att de utfärdade riktlinjerna i vissa fall varit långt mer detaljerade än vad som förutsattes vid tillkomsten år 1975 av marknadsföringslagen, särskilt mot bakgrund av företagens förstahandsansvar lör

1:1 375

Bilaga

produktutformning och marknadsföring. Å andra sidan, framhålls det, vill åtskilliga Företag ha detaljerade och entydiga riktlinjer. Andra synpunkter gäller sättet för framtagande av riktlinjer. l överensstämmelse med statsmakternas intentioner utgörs ett underlag för dessa av med företagen. Risk finns härvid, har det framförts, att förhandlingar har konkurrenssnedvridande effekter. Detta skulle forhandlingssystemet särskilt gälla när förhandlingarna förs främst med marknadsledande företag. Stora företag och betydelsefulla branschorganisationer skulle kunna använda förhandlingarna som konkurrensmedel. Med detta hänger samman frågan huruvida utfärdade riktlinjer ibland skapar s. k. tekniska handelshinder med Sveriges internationella åtaganden. I samband med dessa oförenliga konkurrenssynpunkter har vidare uttalats att billigare men ändock för vissa konsumenter tillräckligt användbara varor kan komma i underläge genom de krav som ställs i riktlinjer som gäller produkters beskaffenhet. Vidare skulle riktlinjerna kunna begränsa produktutvecklingen. Det har även satts i fråga om inte erfarenheterna nu har visat att riktlinjerna att dessa i praktiken svårligen kan reglerar så omfattande problemkomplex lösas genom principbeslut av marknadsdomstolen. Som ett exempel har tagits frågor rörande skötsel av textilier. Därutöver har även rests frågan om inte framtagandet av riktlinjer bör också från enskilda konsumenter och göras mer öppet för direkt inflytande Man pekar härvid på det arbetssätt som det konsumentorganisationer. amerikanska organet Federal Trade Commission tillämpar och som innebär en aktiv påverkan för att få konsumenter i allmänhet att föra fram synpunkter på vad blivande riktlinjer på visst område bör innehålla. Vidare har i den allmänna debatten rests invändningar mot den juridiska konstruktionen såvitt gäller riktlinjernas status som rekommendationer samt kopplingen till marknadsdomstolens prövning av frågan huruvida innehållet i riktlinjerna kan upprätthållas med tvångsåtgärder enligt bl. a. marknadsföringslagen. Ett visst samband med detta har den kritik som riktas mot att konsumentverket i sina rekommendationer formulerar vissa krav såsom regler som skall följas trots att rekommendationerna i sig inte är bindande. Kritiken har också gått ut på att det är svårt för de enskilda företagen att rätt uppfatta vilken status skilda riktlinjer eller delar av sådana kan ha. Enligt denna kritik är alltså själva systemet och dess blandning av olika normer svårförståeligt. Det har också uttalats att riktlinjer möjligen borde utfärdas endast i den mån där reglerade förfaranden omfattar vad som ingår i marknadsföringslagens tillämpningsområde. Andra åsikter har gällt fördelningen av resurser, bl. a. mellan utformandet av riktlinjer samt övervakningen av dessas efterlevnad. Några anser att övervakningen har fått ett för litet utrymme.

376 Bilaga 1:1 SOU 19$3:40

Vidare har allmänt ställts frågan vilka kostnader respektive fördelar för

konsumenterna som systemet med styrning genom riktlinjer medför. Särskilt anför man att verksamheten lör att ta fram riktlinjer kräver att både konsumentverket och näringslivet sätter in betydande resurser, bl. a. av administrativ art. Några mer detaljerade alternativ till nu gällande ordning synes dock inte ha forrnulerats. Tankar som emellertid har framförts är bl. a. att förhandlingar med näringslivet om riktlinjer borde ske med utgångspunkt i konkreta ärenden som marknadsdomstolen kunde pröva när enighet inte uppnåddes. Mot detta har invänts att riktlinjer som skall täcka alla relevanta aspekter beträffande exempelvis produktsäkerhet inte rimligen kan ha en sådan konkret anknytning. På produktsäkerhetssidan men även i viss mån på informationssidan borde, som har berörts tidigare, enligt en uppfattning bindande föreskrifter vara befogade. l alla händelser vore det, anför några, befogat att åstadkomma ett mer differentierat system som möjliggör ytterligare åtgärder och innehåller fler styrmedel. Mot den nu angivna bakgrunden anser jag att en översyn bör göras av de nu aktuella konsumentpolitiska medlen för producentpåverkan. För översynen bör en särskild kommitté tillkallas. Kommittén bör inom den ram som jag tidigare har angivit kartlägga om problem förekommer samt, om så skulle vara, lämna förslag om de förändringar i eller kompletteringar av det nuvarande systemet som bedöms möjliga och lämpliga. Jag vill tillägga att kommittén i sitt arbete bör tillgodogöra sig de erfarenheter som på olika håll har vunnits vid framtagandet av riktlinjer samt det omfattande material som har redovisats i samband med den förda debatten. En särskild fråga som rör den tekniska utformningen av 4 § marknadsföringslagen bör vidare uppmärksammas. Saluhåller näringsidkare till konsument för enskilt bruk vara, som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen enligt vad som anges i nämnda bestämmelse förbjuda honom att fortsätta därmed. Detsamma gäller, om varan är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Regeln äger motsvarande tillämpning, om konsumenten erbjuds att mot vederlag förvärva nyttjanderätt till vara för enskilt bruk. Förbud får inte meddelas i den mån det i författning eller beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan med samma ändamål som förbudet skulle fylla. I en skrivelse till regeringen har Konsumentverket framhållit att bestämmelsen inte gör det möjligt att ingripa mot den försäljning som sker exempelvis från tillverkare till grossist eller från grossist till detaljistledet. Enligt Konsumentverkets mening är denna begränsning otillfredsställande. Verket har därför begärt att 4§ marknadsföringslagen ändras så att förbud kan riktas även mot annan försäljning än den som sker direkt till konsu-

Bilaga 1.-1 377

ment. Konsumentverkets skrivelse har remissbehandlats. Remissinstanserna är i allmänhet principiellt positiva. Vissa av dem förordar dock att frågan utreds

ytterligare, bl. a. med hänsyn till civilrättsliga konsekvenser, effekter beträf-

fande redan sålda produkter samt formen för samhällsingripande. Jag finner det lämpligt att frågan bedöms inom ramen for den översyn jag här förordar. Vid översynen bör kommittén också kunna överväga behovet av ändringar på andra särskilda punkter än som nu har berörts när det kommer upp frågor som gör detta påkallat. Kommittén bör hålla sig underrättad om arbetet inom andra utredningar som kan ha betydelse för uppdraget. Det kan sålunda finnas anledning att samråda med bl. a. konsumentköpsutredningen (Ju 1977:13). Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för handelsdepartementet att tillkalla en kommitté med högst sju ledamöter med uppdrag att se över vissa konsumentpolitiska medel lör producentpåverkan m. m., att utse en av ledamöterna att vara ordförande, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén. Vidare hemställer jag att regeringen föreskriver att kostnaderna skall belasta elfte huvudtitelns. kommittéanslag.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. (Handelsdepartementet)

Bilaga 2:1

Förordning med instruktion för konsumentverket;

SFS 1976:429, ändrad 1979:826, 1980:873 och 1981:494.

Inledande bestämmelse

1 § Allmänna verksstadgan (1965: 600) skall, med undantag av 3 § 1, tillämpas på konsumentverket.

Uppgifter 2 § Verket är central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor och har till uppgift att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. I anslutning härtill fullgöres de uppgifter, som enligt marknadsföringslagen (1975: 1418) och lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor tillkommer konsumentombudsmannen.

3 § Det åligger verket särskilt att undersöka och följa konsumenternas förhållanden, att stödja hushållen i deraspsträvan att utnyttja sina resurser så att de egna behoven bäst tillgodoses. att konsumentgrupper. som ekonomiskt, socialt eller uppmärksamma utbildningsmässigt är svaga, att övervaka marknadens utbud samt företagens marknadsföring och säljvillkor. att utföra eller låta utföra undersökningar av olika varor, tjänster och andra nyttigheter. att utarbeta riktlinjer för företagens marknadsföring och utformning av varor. och andra nyttigheter samt för företagens tillämpning av tjänster konsumentkreditlagen (1977: 981). att söka påverka producenter, distributörer och marknadsförare att anpassa sin verksamhet efter konsumenternas behov, att informera konsumenterna om för dem väsentliga fakta och förhållanden,

380 Bilaga 2:1

att bringa konsumentproblem, som kräver åtgärder av sådant slag, att verket icke kan vidtaga dem, till ansvariga organs kännedom, att främja undervisning och utbildning i konsumentfrågor, att följa utvecklingen och beakta konsumenternas intressen beträffande distributions- och varuförsörjningsfrågor samt att fullgöra uppgifter enligt förordningen (1979:638) om statligt stöd till glesbygd, att svara för centrala uppgifter i anslutning till konsumentverksamhet på regional och lokal nivå samt att utfärda anvisningar för den regionala konsumentpolitiska verksamheten. (1981:494)

4 § Undersökningar får utföras även på uppdrag av myndighet eller enskild. Uppgift om resultat av undersökning, som har utförts för uppdragsgivares räkning, får ej offentliggöras utan dennes samtycke. Ersättning för utförda uppdrag utgår enligt taxa, som verket fastställer.

5 § Verket bör samråda med andra myndigheter som handlägger konsumentfrågor. Verket bör vidare samarbeta med kommunerna och med enskild: organisationer, vilkas verksamhet omfattar konsumentfrågor.

6 § Inom sitt verksamhetsområde företräder verket staten såväl vic som utom domstol.

Organisation 7 § Verket ledes av en styrelse. Ledamöter av denna är en generaldirektör, som är styrelsens ordförande, och högst nio andra ledamöter, som regeringen utser särskilt.

8 § Generaldirektören är chef för verket och tillika konsumentombudsman. Inom verket finns två sakenheter, vilka vardera består av två enheter. Vidare finns en allmän enhet, en informationsenhet, en teknisk enhet och en administrativ enhet samt ett sekretariat med uppgift främst att biträda Konsumentombudsmannen med hans uppgifter enligt marknadsföringslagen (1975: 1418) och lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor. Varje sakenhet förestås av en avdelningschef, den tekniska enheten av en laboratoriechef och övriga enheter av byråchefer. Chef för sekretariatet är konsumentombudsmannens ställföreträdare. Chefen för sekretariatet är verkschefens ställföreträdare såvitt avser dennes uppgifter som konsumentombudsman och chefen för en av sakenheterna är verkschefens ställföreträdare såvitt avser verket i övrigt.

9 § Hos verket är i övrigt anställda tjänstemän enligt personalförteckning samt annan personal i mån av behov och tillgång på medel. I mån av behov och tillgång på medel får verket anlita experter och sakkunniga.

Bilaga 2:1 381

10 § Till verket är knuten en rådgivande nämnd. glesbygdsnämnden. med uppgift att bistå verket med råd rörande distribution och Varuförsörjning i glesbygd och därmed sammanhängande frågor. Nämnden består av åtta ledamöter, som regeringen utser särskilt. Bland ledamöterna förordnar regeringen en att vara ordförande och en att vara vice ordförande. För ledamöterna finns ersättare till det antal regeringen bestämmer. (1979:826)

11 § Av styrelsen avgöres l. viktigare författningsfrågor, 2. viktigare frågor om organisation, arbetsordning eller tjänsteforeskrifter, 3. frågor om forslag till anslagsframställning hos riksdagen och andra frågor av större ekonomisk betydelse, 4. frågor om tillsättning av tjänst i lägst lönegrad F 19, 5. frågor om disciplinansvar, avskedande, âtalsanmälan, avstängning eller läkarundersökning, 6. frågor om annat skiljande från tjänst eller uppdrag än avskedande, 7. viktigare frågor om omfattningen och inriktningen av verkets verksamhet, _ 8. andra frågor som generaldirektören hänskjuter till styrelsen. (1980:873)

12 § Styrelsen är beslutför när generaldirektören och minst fem andra ledamöter är närvarande. När ärende av större vikt handlägges, bör om möjligt samtliga ledamöter närvara. Som styrelsens beslut gäller den mening som de flesta förenar sig om eller, vid lika röstetal, den mening som generaldirektören biträder. Om omröstning i fråga som avses i 11 § 5 finns särskilda bestämmelser. Är styrelseärende så brådskande, att styrelsen ej hinner sammanträda för behandling av ärendet, avgöres detta genom meddelanden mellan generaldirektören och minst fem andra ledamöter. Kan ärendet ej lämpligen avgöras på detta sätt, får generaldirektören besluta ensam i närvaro av den föredragande, till vars uppgifter ärendet hör. Beslut, som fattas enligt detta stycke, skall anmälas vid nästa sammanträde med styrelsen.

13 § Ärende, som ej skall avgöras av styrelsen, avgöres av generaldirektören ensam.

14 § I arbetsordning eller genom särskilt beslut får överlämnas åt annan tjänsteman än generaldirektören att avgöra ärende eller grupp av ärenden som icke är av sådan beskaffenhet att prövningen bör ankomma på generaldirektören. Uppdrag att föra talan vid marknadsdomstolen får dock lämnas endast till tjänsteman som är lagkunnig.

15 § När generaldirektören är hindrad att utöva sin tjänst, utövar vardera ställföreträdaren tjänsten till den del den omfattar hans om-

382 Bilaga 2:1

råde. ställföreträdare inträder efter beslut av generaldirektören även i övrigt inom sitt område i generaldirektörens ställe vid behandlingen av visst ärende eller viss grupp av ärenden.

16 § Uppkommer hinder för såväl generaldirektören som någon av hans fullgöres generaldirektörens åligganden av den

ställföreträdare,

tjänsteman, som generaldirektören bestämmer. 17 § I generaldirektörens frånvaro får ej fattas beslut av större vikt, som kan anstå utan olägenhet, eller utan hans medgivande vidtagas åtgärd, som rubbar eller ändrar av verket eller konsumentombudsmannen meddelade föreskrifter eller tillämpade grunder. Första stycket gäller även vid ledighet på tjänsten som generaldirektör, till dess regeringen bestämmer annat. 18 § Ärende avgöres efter föredragning, som ankommer på chefen för den enhet till vilken ärendet hör, chefen för sekretariatet eller på särskilt förordnad föredragande. I arbetsordning eller genom särskilt beslut får medges, att ärende som handlägges enligt 14 § eller inom sekretariatet avgöres utan föredragning. Generaldirektören får själv övertaga beredning och föredragning av ärende. Chef för enhet eller chefen för sekretariatet får närvara när ärende som hör till hans arbetsområde föredrages av annan. 19 § Om någon som har närvarit vid den slutliga handläggningen av ärende eller föredraganden har skiljaktig mening, skall denna antecknas. 20 § Under tjänsteresa eller vid annat tillfälle, när ärende är så brådskande att föredragande ej kan tillkallas, får generaldirektören utan föredragning meddela beslut som icke kan uppskjutas utan olägenhet. 21 § Generaldirektören, chef för enhet eller chefen för sekretariatet eller, efter beslut av generaldirektören, annan tjänsteman får infordra förklaring, upplysning eller yttrande i ärende hos verket.

22 § Anföres klagomål mot viss marknadsföringsåtgärd och är fråga endast om prövning enligt 2-4 § marknadsföringslagen (1975: 1418), får klagomålen lämnas utan åtgärd, om det från allmän synpunkt är av ringa betydelse att saken prövas.

23 § Innan konsumentombudsmannen ansöker hos marknadsdomstolen om förbud eller åläggande enligt 2-4 § marknadsföringslagen (1975:1418) eller om förbud enligt 1 § lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, skall den som avses med ansökningen beredas tillfälle att yttra sig. Detta gäller dock ej i brådskande fall eller om annars särskilda skäl föreligger.

24 § Föreläggande enligt 14 eller 15 § marknadsföringslagen (1975: 1418) eller 6 § lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor avfattas skriftligen och undertecknas av konsumentombudsmannen.

Bilaga 2.-1 383

Föreläggande godkännes genom att den till vilken det riktas undertecknar och tillställer konsumentombudsmannen förklaring, att han godkänner det förbud eller åläggande som anges i föreläggandet. Godkännande som tecknas på annan handling än föreläggandet gäller endast om det klart framgår vilket föreläggande som avses.

Tjänstetillsättning 25 § Generaldirektören förordnas av regeringen för högst sex år. Styrelsens övriga ledamöter förordnas för högst tre år. Glesbygdsnämndens ledamöter förordnas för högst tre år. Tjänst i lägst lönegrad F 25 och tjänst som laboratoriechef eller byråchef tillsättes av regeringen efter anmälan av generaldirektören. Förordnande för chef för sakenhet att vara generaldirektörens ställföreträdare meddelar regeringen för tre år efter anmälan av_ generaldirektören. Övriga tjänster tillsättes och annan personal antages av verket.

Övriga bestämmelser

26 § Glesbygdsnämnden sammanträder när nämndens ordförande finner anledning föreligga.

27§ Upphörd (1980:873).

28 § Besked enligt 37 § andra stycket statstjänstemannastadgan (1965: 601) lämnas av verket i fråga om enhetschef som ej är generaldirektörens ställföreträdare.

29 § Mot konsumentombudsmannens beslut i ärende enligt marknadsföringslagen (1975: 1418) eller lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor får talan föras endast i den utsträckning som anges i dessa lagar.

Denna instruktion träder i kraft den 1 juli 1976,- då instruktionen (1972: 739) för konsumentverket och instruktionen (1970: 587) för konsumentombudsmannen skall upphöra att gälla.

384 Bilaga 2:1 SOU 1983340

Konsumentverkets

organisation

Konsumentverket leds av en styrelse med 12 ledamöter. Ordförande är verkets

generaldirektör. I styrelsen ingår företrädare för konsumenter och löntagare (3

personer), för näringslivet (2), för politiska partier (2), för kommunerna (1) och för

personalen (2) samt Livsmedelsverkets generaldirektör.

Nedanstående plan visar hur Konsumentverket är organiserat.

STYRELSE

VEHKSCHEF OCH KO

KO-SEKRETARIAT

Talan i Marknadsdomstolen GLESBYGDS- NÄMNDEN Vrtesförelâggandon Atalsärsnden

AVDELNING l AVDELNING Il !§KNI§§5 IuFQ§MATIQN§- _ exam QYRAN TIVA svaga Gemensam funktion Tekniska 4 Massmodie- Ekonomi _ kontakter och pianenng

BYR 1 A BYRA 3 undeu?:n{..- 95: m

ga, och 15,. Råd och Rön Personal HEMPRODUKTlON TRANSPORTER Mum,

MM Kmsummm . ochum dok anta non f

Mamguning. 4 ooh Ekonomi m °°° Kemisk/tama! 3°5¢‘d~ varor Hem- H”sh‘s‘ sport Hobby’ Föda gspmdum n -9 W“ e|ektr.on‘vk Foto maskiner mm Hmm Marknaostoring. sv 4 och dmgvnA 2

OVRIG me: .°““

BOENDE rustning KONSUMTDN Bostäder, - - V°°""'"°°'

Inredning. f°r.ane.'.°"‘

U__US1|in9- Huoovard. M°°,°~ Sllirnotodar. S°V‘°° m Kultur rnm

Bi1aga 2:2 1 FÖRTECKNING ÖVER RIKTLINJER UTFÄRDADE I KOVFS KOVFS Nr Datum för ikraftträdande 1977:1 Rikt1injer för information ti11 konsument vid ti11fä11iga prisaktiviteter för dag1igvaror 1978-01-01 1977:2 Rikt1injer för information om nya personbi1ars energiförbrukning 1) 1978-01-01 1977:3 Rikt1injer för ru11bräden (skate-boards) 1977-10-01 1977:4 Rikt1injer för marknadsföring av barnb1öj0r 1978-09-01 1977:5 Rikt1injer för marknadsföring av barnb1öjsnibbar 197809-01 1977:6 Rikt1injer för information ti11

vid marknadsföring av matpotatisz konsument 1978-01-02

1977:7 Rikt1injer för rid- och skidhjä1mar 1979-11-01 1977:8 Rikt1injer för marknadsföring av naturmede1 1978-01-31 1978:1 Rikt1injer för gasvarnare för enski1t bruk 1978-07-01 1978:2 Rikt1injer för vissa ref1exer 1978-10-01 1978:3 Rikt1injer för brandvarnare för bostäder 1979-01-01 1978:4 Riktiinjer för marknadsföring av materia1 för småhus. Individue11 information om kostnader och finansiering 1979-01-01 1978:5 Rikt1injer för bruksanvisningar för e1ektriska hushå11sapparater 1979-07-01 1978:6 Rikt1injer för tvättmede1 för texti1ier 1979-11-02 1978:7 Rikt1injer för f1ytutrustning för fritidsbruk 1979-01-01

1978:8 Rikt1injer för vissa 1im3) . 1979-01-03,

1979-04-01

11 Upphävd, ersatt av KOVFS 1979:11 2) Upphävd 1981-06-30 (KOVFS 1981:12) 3) Upphävd, ersatt av KOVFS 1982:3

sou 19s3=4o 386 Bilaga 2.-2

2 . KOVFS Nr Datum för ikraftträdande 1979:1 Rikt1injer för ti11ämpning av konsumentkredit1agen 1979-07-01 1979:2 Rikt1injer för texti1a go1vbe1äggningar 1979-07-01 1979:3 Rikt1injer för marknadsföring av sä11skapsresor 1979-10-01 1979:4 Rikt1injer för information om energiförbrukning hos ky1ar och frysar 1980-02-01 1979:5 Rikt1injer för marknadsföring av spritdrycker, vin och starkö1 _ 1979-07-01 1979:6 Rikt1injer för marknadsföring av ö1 1979-07-01, k1ass II 1980-01-01 1979:7 Rikt1injer för marknadsföring av tobaksvaror 1979-07-01 1979:8 Rikt1injer för texti1ier och bek1ädnads- 1979-08-10, skinn m m 1982-07-01 1979:9 Rikt1injer för marknadsföring inom restaurangnäringen 1979-07-01 1979:10 Rikt1injer för sugnappars säkerhet 1980-01-01 1979:11 Rikt1injer för information om nya personbi1ars bräns1eförbrukning 1980-01-01 1979:12 Rikt1injer för ut1ösningsbindningar 1980-01-01, 1980-10-01 1979:13 Rikt1injer för information om energiför-

1981:3 Rikt1injer för information om vissa konsumentförsäkringar 1981-07-29

1981:4 Rikt1injer för 1eksaksförpackningar 1982-01-01, 1986-01-01 1981:5 Rikt1injer för marknadsföring av varor som anges påverka energihushå11ningen i 1982-04-01, bostäder 1983-01-01 1981:6 Rikt1injer för ytmateria1 i bostäder (brandegenskaper) 1983-01-01

Bilaga 2:2 387

KOVFS Nr Datum för ikraftträdande

1982:1 Rikt1injer för prisinformation ti11 konsumenter vid marknadsföring av varor i detaljhandeln 1983-01-01 1982:3 Rikt1injer för vissa 1im för hobbybruk 1982-07-01 1982:4 Rikt1injer för information vid reparation m m av e1ektriska hushå11sapparater och heme1ektronik 1983-07-01 1982:5 Rikt1injer för 1eksakers säkerhet (mekaniska och fysika1iska egenskaper) 1983-07-01 1983:1 Rikt1injer för information vid marknadsföring av viss e1materie1 1984-01-01

sou 1983:40 Bilaga 2:2 389

Konsumentverkets

författningssamling

ISSN0347-8041

Bilaga 2:2 ex. 1

KOVFS 1979:1 1

för om

personbilars

information

nya

Riktlinjer 513:3‘; f;§;:g:f°‘;79

bransleforbruknmg

Konsumentverket utfärdar enligt sin instruktion (1976:429) följande riktlinjer.

1 . Omfattning

Riktlinjerna gäller marknadsföring av nya personbilar med en totalvikt understigande 2 500 kg.

2. Information

2.1 Information på säljstället

2.1 .I Information på bilen

Bil som är utställd på eller i anslutning till säljställe skall vara försedd med en bränsledeklaration på bilens framruta eller på annan framträdande plats. Deklarationen .skall under rubriken Bränsledeklaration innehålla tydlig uppgift om a) bilmodelllmodellvariant och årsmodell b) bränsleförbrukning vid blandad landsvägs- och stadskörning c) beräknad kostnad för bilens bränsleförbrukning vid l 500 mils blandad körning. För diesel beräknas kostnaden inkl kilometerskatt.

Bränsleförbrukningen skall anges i liter per l0 km med ,två decimaler. Uppgift om förbrukningen skall vara representativ för modellvarianten.

Vid beräkning av bränslekostnaden skall användas priset i 0-zon, Självbetjäning, per den ljuli varje år. )

Deklarationen skall även innehålla följande information:

”Denna bränsledeklaration är främst avsedd för jämförelse mellan

olika bil m0deller.Din egen bränsleförbrukning kan bli högre beroende

på bl a körsätt och körförhållanden. För information om bränsledeklarationen - efter ytterligare fråga

) Detta pris är det som flertalet oljeleverantörer tillämpar angivna dag. Uppgift om priset lämnas av Konsumentverket. l

2:2

390 Bilaga

KOVFS 1979:11 foldern Bränsleförbrukning personbilar, som utgesav i konsumentverket.

Deklarationen skall vara i minst format A 4 och utformad på sätt som framgår av bilaga l.

2.1.2 Övrig information på säljstället

På säljställe skall utöver bränsledeklarationen på bilen finnas uppsatt en för konsumenten väl synlig översikt med tydlig uppgift för g varje saluförd modellvariant om a) bränsleförbrukning vid landsvägskörning b) bränsleförbrukning vid stadskörning c) bränsleförbrukning vid blandad landsvägs- och stadskörning d) bränsleslag och i förekommande fall oktantal e) beräknad kostnad för bilens bränsleförbrukning vid l 500 mils blandad körning. För diesel beräknas kostnaden inkl kilometerskatt.

Översikten skall även innehålla följande information: är främst avsedda för jämförelse mel- Angivna förbrukningsvärden lan olika bilmodeller. Den faktiska förbrukningen kan bli högre berooch körförhållanden. För ytterligare informaende på bl a körsätt - efter foldern B rä n s l etion om bränsledeklarationen fråga förbrukning personbilar, som utges av konsumentl verket. l Oversikten skall vara i format minst 50 70 cm och bör utformas på

I

sätt som framgår av bilaga 2. N I

säljstället

På skall foldern Bränsleförbrukning per- l s o n b i l a r för saluförda årsmodeller finnas lätt tillgänglig!)

2.2 Information genom broschyrer och instruktionsböcker

l

i

Vid marknadsföring av personbil genom broschyr, instruktionsbok

liknande lämnas enligt l

och skalllinformation omg bränsleförbrukning 2.1.2. Dock behöver information i dessa fall inte lämnas om beräknad i

kostnad för bränsleförbrukningen. E

2.3 Information genom andra medier Vid marknadsföring av personbil genom annons, affisch, annan trycksak än som anges under 2.2 eller genom film skall information om bränsleförbrukningen lämnas enligt 2. l. l, första stycket b) och c).

Vid marknadsföring genom film är det dock tillräckligt att ange bränsleförbrukning vid blandad körning.

För bilmodeller som har mer än två modellvarianter med olika förbrukningsvärden för blandad körning kan information lämnas an-

2) Kravet gäller under förutsättning att foldrarna finns att tillgå hos konsumentverket.

Bilaga 2.-2 39i

tingen enligt 2.1. l, första stycket b) och c) eller alternativt anges den KOVFS 1979:11 lägsta och högsta bränsleförbrukningen vid blandad körning samt motsvarande lägsta och högsta bränslekostnad för l 500 mils körning. Väljs det senare alternativet skall det framgå för vilka modellvarianter det lägsta repsektive högsta värdet gäller. Exempel på hur sådan information kan utformas, lämnas i bilaga 3.

Skriftlig information om bilens bränsleförbrukning skall vara lätt läsbar och får inte vara mindre framträdande än huvuddelen av annan lämnad information.

Består marknadsföringen endast av att det i text och/eller bild anges bilmärke, bilmodell eller bilmodellvariant behöver information om bilens bränsleförbrukning inte lämnas. Detsamma gäller om därutöver bara förekommer kortfattad reklamslogan, vars innehåll inte hänför sig till bilens ekonomi eller bränsleförbrukning.

Provning

3.1 Provningsmetod Information enligt avsnitt 2 beträffande bränsleförbrukning skall grundas på provning enligt metoder som närmare anges i bilaga 4. - 3.2 Provningsdokumentation -- « v På begäran av konsumentverket skall tillverkare, importör och säljare kunna uppvisa provningsdokumentation som kan godtas av konsumentverket.

Iakttagande av riktlinjerna

.›«vnuaw» zmvw.

Tillverkare, importör och annan näringsidkare som marknadsför nya personbilar ansvarar för att riktlinjernas regler följs. Samma ansvar åvilar anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

Dessa riktlinjer, som ersätter motsvarande den 29 september riktlinjer 1977 (KOVFS 1977:2), träderi kraft den 1980.

ljanuari

SVEN HEURGREN Nils Ringstedt

Bilaga 2:2

KOVFS 1979:11 Vad händer om riktlinjerna inte följs? När det i riktlinjer står skall eller får inte är detta ett uttryck för att konsumentverket anser det nödvändigt eller särskilt angeläget att mark~ nadstöringen utformas enligt riktlinjerna. Om en skall-regel inte följs, kommer verket att ingripa. l normalfallet sker detta genom att verket kontaktar det företag som inte följer riktlinjerna. Verket räknar med att i de flesta fall kunna uppnå rättelse genom sådana kontakter. Om kontakterna inte leder till godtagbart resultat, kan konsumentombudsmannen (KO) komma att med stöd av marknadsföringslagen föra talan mot företaget i marknadsdomstolen eller utfärda s k förbuds- eller informationsföreläggande. När det i riktlinjer står bör eller bör inte är detta ett uttryck för att konsumentverket anser det lämpligt att marknadsföringen utformas enligt riktlinjerna. Om en bör-regel inte följs prövar konsumentverket i varje särskilt fall om det finns anledning för verket att ingripa. Ett sådant ingripande sker alltid genom förhandlingskontakter i en eller annan form. Närmare upplysningar om riktlinjer finns i konsumentverkets broschyr Konsumentverkets riktlinjer ’.

|

i

s

Postadress Gatuadress Telefon

i

BOX 503 Sorterargatan 26 08~739 01 00 162 15 VÄLLINGBY

sou 1983240 2.-2 393 Bilaga Bilaga l

Brönsledekldration

Beräknad

förbrukning

vid blandad

körning

Beräknad bränslekostnad för 1 500 mils

körning

inkl

(Diesel km-skatt)

»jämförelse Denna bränsledeklaration är främst avsedd för mellan olika bilmodeller. Din egen bränsleförbrukningkan bli beroende bla körsätt och körförhållanden. högre på

För information bränsledeklarationen ytterligare om fråga efter foldern Bränsleförbrukning personbilar, som utges av konsumentverket.

394 Bilaga 2:2 sou 19g3;4()

KOVFS l979:ll Bilaga 2

Brönsledeklaration

för personbilar

1980 års modeller

Blandad Brönslekosfn. Okfanlol/ Slods- - Bilmodell/ landsvägsmodellvarium l 500 mil Diesel körning körning körning I/mil inkl I/mil I/rnil (Diesel km-skafl)

är främst avsedda för jämförelser g Angivna förbrukningsvärden mellan olika bilmodeller. Den faktiska förbrukningen kan bli beroende på bl a körsätt och körförhållanden. högre - i För ytterligare information om bränsledeklarationen fråga efter foldern personbilar, som Bränsleförbrukning utges av konsumentverket.

Bilaga 2:2 395

SOU l983:40

KOVFS 1979:11 Bilaga 3 2.3 Information genom andra medier Exempel på annonsinformation (blandad körning) a) Högst två förbrukningsvärden

Bränsledeklaration FORD ESCORT 1.6 (L, GL, Ghia) Blandad körning (manuell) 0.89 llmil, (automat) 0.99 llmil Bränslekostnad 1.500 mil: 2.897 kr resp 3.222 kr

Mer än två förbrukningsvärden Alternativ l. Fullständig modellredovisning

Bränsledeklaration VW GOLF Blandad körning Bränslekostnad llmil 1.500 mil S/G LS (manuell) 0.74 2.409 kr GLS (automat) 0.87 2.832 kr GTI 0.81 2.709 kr GLD (diesel) 0.54 l 782 kr*) *) inkl km-skatt

Alternativ 2. Lägsta och högsta förbrukningsvärdena

Bränsledeklaration VW GOLF Blandad körning 0.54 (GLD) — 0.87 (GLS, automat) llmil Bränslekostnad 1.500 mil: 1.782 kr*) resp 2.832 kr *) inkl km-skatt

&

Ibq4›*<Vh1V

396 Bilaga 2:2

KOVFS 1979:11 Nya personbilars bränsleförbrukning: Mätmetod Bilaga 4 .. . .. . Mätning av bransletörbruknmgen skall gälla a) stadskörning enligt den CVS-cykel som tillämpas i statens trafiksäkerhetsverks bilavgasbestämmelser, F40-1974 med senare utkomna tilllämpningsanvisningar,

b) landsvägskörning enligt amerikanska EPA:s Highway Driving Cycle J (HDC), beskriven i US Federal Register, Part 600, subpart F, Septem—

ber 10, 1976, I

J i l c) blandad stads- och landsvägskörning uträknad som ett vägt medelvärde av 55 procent av resultatet från CVS-cykeln och 45 procent från HDC. i

Bränsleförbrukningen får fastställas genom s k “Carbon Balance-be-

räkning eller genom direkt bränslemätning. Vid förbrukningsproven skall

användas referensbränsle enligt F40-1974,bilaga 2 eller bränsle av motsva- l

rande täthet och av tillverkaren rekommenderade smörjoljor.

Endast mätresultat från bränsletörbrukningsprov där fordonets avgasemissioner ligger inom tillåtna gränser, kan utgöra grund för bränsledeklaration.

Förbrukningsvärdena skall överensstämma med dem som erhålls för väl inkörda produktionsfordon (3 000- 10 000 km).

Svensk: Tryclxccmnlcn A8,Stockholm 1979

sou 1983:40 Bilaga 2:2 397

Konsumentverkets

författningssamling

ISSN 0347-8041 Bilaga 2:2 ex. 2

KOVFS 1978: 7

för för fritidsbruk

Riktlinjer flytutrustning

Utkom från trycket den 20 nov. 1978 Konsumentverket utfärdar enligt sin instruktion (1976: 429) följande riktlinjer.

1. Definitioner m. m.

Med räddningsväst förstås utrustning som är avsedd att bäras påsatt på kroppen och är så konstruerad att bäraren kan flyta i stabilt ryggläge med mun och näsa över vattenytan och som även i övrigt har den säkerhet och funktion som anges i avsnitten 2.4 och 2.5 nedan.

Med flytplagg förstås utrustning som är avsedd att bäras påsatt på kroppen och som har tillräcklig flytkraft för att hålla bäraren flytande samt är konstruerad så att den även i övrigt har den säkerhet och funks u I tion som anges i avsnitten 2.4 och 2.6 nedan. I9 l Med beteckningen flytutrustning avses i riktlinjerna räddningsväst och flytplagg.

2. Säkerhet och funktion

Uppgift om provningsmetoder i anslutning till nedan angivna regler finns i bilaga l.

2. 1 Ansvar Tillverkare eller importör ansvarar mot konsument för att flytutrustning är provad och har den säkerhet och funktion som anges i avsnitt 2.4-2.6. Vid försäljning av flytutrustning till konsument har säljaren motsvarande ansvar för säkerhet och funktion.

2.2 Provningsintyg i På begäran av konsumentverket skall följande provningsintyg företes för verket: a) Intyg att tlytutrustningen godkänts vid praktisk provning av institution som kan godtas av konsumentverket (se bilaga l, punkt 2.2). beträñande Bärförmå- 1 b) Intyg från provningsanstalt egenskaperna:

(Bilaga

398 2:2 sou 19g3;4o

KOVFS 1978:7 ga (se bilaga l, punkt 2.5.3 eller 2.6.3), samt i tillämplig omfattning

Flytmaterialets beständighet (se bilaga l, punkt 2.4.2) och Uppblåsningsanordning (se bilaga l, punkt 2.4.9).

Provningskostnader Kostnader för provning bestrids av tillverkare eller importör.

Gemensamma regler for räadningsvästar och flytplagg 2.4.1 Allmänt Flytutrustning skall vara sa konstruerad att den är lätt att ta på och kontinuerligt kan bäras påsatt på kroppen utan att nämnvärt besvära.

2.4.2 Flytmaterialets beständighet Flytmaterial får ej nämnvärt minska i bärförmåga genom inverkan av temperaturväxlingar, motorbränsle eller tvättning enligt rekommenderad tvättmetod. Permanent och uppblåsbar flytutrustning skall vidare vara uppblåst lufttät och motstå rimlig mekanisk åverkan (se bilaga l, punkt 2.4.2). l 2.4.3 Materialets härdighet mot röta och bestrålning av ultraviolett l

ljus (UV) l

Materialet skall ha god härdighet mot röta och UV-bestrålning (se bilaga l, punkt 2.4.3).

2.4.4 Hållfasthet Materialet l skall ha god hâllfasthet (se bilaga l, punkt 2.4.4). l 2.4.5 Färgernas härdighet Flytutrustning skall ha god fárgbeständighet vid våt och torr gnidning l samt ha god härdighet mot saltvatten och ljus (se bilaga l, punkt 2.4.5).

i

2.4.6 Korrosion Metalldelar får ej korrodera så att funktionen nedsättes (se bilaga l, 1 I punkt 2.4.6). l

2.4.7 Funktionskrav för knäppningsanordningar Flytutrustning skall vara försedd med funktionssäker knäppningsanordning. Knäppningsanordning i flytutrustning skall vara så konstruerad att band som går i dragsko ej kan glida ur. , Knytband skall vara av sådan kvalitet att knut ej lätt går upp (se bilaga l, punkt 2.4.7).

2.4.8 Antändlighet Flytutrustning skall vara så konstruerad att bärare hinner släcka eller ta av antänd flytutrustning (se bilaga l, punkt 2.4.8).

Bilaga 2.-2 39§

2.4.9 Uppblåsningsanordning KOVFS 1978: 7 Uppblåsbar flytutrustning skall, oavsett sättet för uppblåsning i övrigt, ha en med backventil försedd anordning för uppblåsning med munnen (se bilaga l, punkt 2.4.9). 2.4.10 Reflex Flytutrustning bör vara försedd med reflexer (se bilaga l, punkt 2.4.l0). 2.4.11 Visselpipa Flytutrustning bör vara försedd med visselpipa med skarp signal (se bilaga l, punkt 2.4.ll). 2.4.12 Fäste för säkerherslina Flytutrustning speciellt avsedd för havssegling eller fritidsfiske bör vara försedd med fäste för säkerhetslina (se bilaga l, punkt 2.4.12).

2.5 Regler för räddningsvästar 2.5.1 Flytriktighet Räddningsväst skall vara så konstruerad att passiv bärare flyter bakåtlutad i ett stabilt läge med mun och näsa betryggande över vattenytan (se bilaga l, punkt 2.5.1). 2.5.2 Inverkan avfall Räddningsväst får ej vid fall från måttlig höjd glida av, orsaka skada eller förskjuta sig så att den minskar rörelsefriheten hos bäraren. Västen skall efter fall ha den funktion som anges i 2.5.1 (se bilaga 1, punkt 2.5.2). 2.5.3 Bärförmåga Räddningsvästs bärförmåga skall vara avpassad efter vikten hos den

person som den är avsedd för (se bilaga l, punkt 2.5.3).

2.5.4 Färg Räddningsväst skall ha lätt synliga, skarpa färger i fárgskalan från gult till rött (vanligtvis betecknade som säkerhetsfárger).

2.5.5 Övrigt

Utöver vad som anges i 2.5 skall räddningsväst vara konstruerad i enlighet med vad som anges i punkt 2.4.

2.6 Regler för flytplagg 2.6.1 Flytriktighet Flytplagg skall vara så konstruerat att bäraren utan nämnvärd ansträngning kan flyta i rygg- eller vertikalläge med mun och näsa över vattenytan (se bilaga l, punkt 2.6. l). lt- KOVFS1978: 7

400 Bilaga 2:2 sou 1983:40

KOVFS 1978: 7 2.6.2 Inverkan avfall Flytplagg får ej vid fall från måttlig höjd glida av, orsaka skada eller förskjuta sig så att det minskar rörelsefriheten hos bäraren. Plagget skall efter fall ha den funktion som anges i 2.6.1 (se bilaga l, punkt 2.6.2).

2.6.3 Bärförmåga Ett flytplaggs bärförmåga skall vara avpassad efter vikten hos den person som det är avsett för (se bilaga l, punkt 2.6.3).

i

2.6.4 Övrigt

l Utöver vad som anges i 2.6 skall flytplagg vara konstruerat i enlighet med vad som anges i punkt 2.4.

l

Information 3. l Ansvar

Tillverkare, importör eller annan näringsidkare som vidtager mark- l

nadsföringsåtgärd till konsument svarar för att denna stämmer över-

i

ens med riktlinjernas regler för information. Ansvar åvilar även an- l ställd och annan som handlar på marknadsförarens vägnar. J

3.2 Tillämpningsområde

Reglerna under 3.3 gäller tlytredskap för fritidsbruk. Övriga regler

gäller räddningsväst och flytplagg för fritidsbruk enligt definitionen i punkt l.

3.3 Varubenämningar Varubenämningama räddningsväst och flytplagg får i marknadsföring användas endast för flytredskap som uppfyller de regler för räddningsväst resp flytplagg som anges i punkterna 2.4.l-2.4.9, 2.5 och 2.6. Varubenämning som kan förväxlas med räddningsväst eller flytplagg får inte användas för flytredskap av något slag. Flytvästar får dock användas som samlingsbenämning för räddningsvästar och flytplagg. 1

3.4 Informationens form Information kan ske i text eller bild eller med kombination av text och bild, om annat inte anges särskilt. Informationstext skall vara på svenska.

3.5 Information på köpstället Flytutrustning skall vara försedd med följande uppgifter, som skall vara väl synliga:

Bilaga 2:2 401

utrustningens varubenämning KOVFS 1978: 7 utrustningens flytkraft uttryckt i kroppsvikt utrustningens flytfunktion —— att det på marknaden också finns räddningsvästar utformade så att bäraren kan flyta i ryggläge med mun och näsa ovan vattenytan

(gäller endast flytplagg) _ uppmaning att välja rätt storlek och prova flytutrustningen med hänsyn till passform - texten: Utformad enligt KONSUMENTVERKETS regler för säkerhet och funktion tillverkarens/importörens namn Informationen skall vara uppställd i här angiven ordningsföljd och stilgraden får ej vara mindre än vad som anges i anvisningens exempel (se bilaga 2).

3.6 Användnings- och skötselinformation

Flytutrustning skall vara märkt med uppgifter om Utrustningens användning och skötsel. Informationen skall innehålla följande uppgifter: utrustningens varubenämning utrustningens flytkrafi uttryckt i kroppsvikt uppmaning att vänja sig vid hur utrustningen fungerar i vattnet uppmaning att regelbundet kontrollera utrustningens flytegenskaper och kondition - textil skötselanvisning tillverkningsåret eller, om huvudparten av produktionen ej är avsedd att saluföras till konsument förrän närmast följande år, det senare året - texten: Utformad enligt KONSUMENTVERKETS regler för säkerhet och funktion” tillverkarens/importörens namn Informationen skall vara uppställd i här angiven ordningsföljd och stilgraden fär ej vara mindre än vad som anges i anvisningarnas exempel (se bilaga 2). Märkningen skall vara fast anbringad vid eller stämplad på utrustningen samt vara vattenbeständig och tåla tvätt (se bilaga l, punkt 3.7).

Dessa riktlinjer träder i kraft den l januari 1979 och gäller tills vidare.

SVEN HEURGREN

Nils Ringstedt

402 Bilaga 2:2

KOVFS 1978: 7 Vad händer om riktlinjer inte följs? ” står skal eller ”får inte är detta ett uttryck för att När det i riktlinjer konsumentverket anser det nödvändigt eller särskilt angeläget att produkten eller marknadsföringen utformas enligt riktlinjerna. Om en skall-regel inte följs, kommer verket att ingripa. I normalfallet sker detta genom att verket kontaktar det företag som inte följer riktlinjerna. Verket räknar med att i de flesta fall kunna uppnå rättelse genom sådana kontakter. Om kontakterna inte leder till godtagbart resultat, kan konsumentombudsmannen (KO) komma att med stöd av marknadsföringslagen föra talan mot företaget i marknadsdomstolen eller utfärda s. k. förbuds- eller informationsföreläggande. När det i riktlinjer står bör eller bör inte är detta ett uttryck för att konsumentverket anser det lämpligt att produkten eller marknadsföringen utformas enligt riktlinjerna. Om en bör-regel inte följs prövar konsumentverket i varje särskilt fall om det finns anledning för verket att ingripa. Ett sådant ingripande sker alltid genom forhandlingskontakter i en eller annan form. Närmare upplysningar om riktlinjer finns i konsumentverkets broschyr Konsumentverkets riktlinjer.

Postadress Gatuadress Telefon Fack Sorterargatan 26 08-739 01 00 16210 VÄLLINGBY

sou 1933;4o Bilaga 403

Anvisningar KOVFS 1978: 7 För att underlätta den praktiska användningen av dessa anvisningar har Bilaga I. de av riktlinjernas regler som står i direkt samband med angiven provningsmetod angivits samt samma numrering använts. Provningsstandarder till vilka hänvisas: SIS 882221 SIS 182410 SIS 705013 SIS 251237 SIS 251239 SIS 251013 CCC-T Metod 330-1971 BS 2576: 1967 BS 1391: 1952 ISO/R 105/V 1969 del 2 ISO/R 105-1959 del 18 ISO/R 105-1959 del 23 Dessa provningsstandarder kan erhållas från SIS, Standardiseringskommissionen i Sverige, Box 3295, 103 66 STOCKHOLM 3, telefon 08/230400.

Anvisningar till avsnitt 2 Säkerhet och funktion.

2.1. Det ankommer på säljare som marknadsför flytutrustning direkt till konsument att innan marknadsföring påbörjas förvissa sig om att utrustningen har den säkerhet och funktion som anges i avsnitt 2.4, 2.5 och 2.6. 2.2. Tillverkare eller importör skall vid anfordran omedelbart kunna förete föreskrivna provningsintyg. Säljare som marknadsför flytutrustning direkt till konsument skall medges skälig tid för att från tillverkare eller importör kunna inhämta föreskrivna provningsintyg. Den praktiska provningen innebär förutom provning av flytriktighet och inverkan av fall på sätt som framgår av punkt 2.5.1 och 2.5.2 samt 2.6.1 och 2.6.2 nedan även en allmän bedömning av flytutrustningens lämplighet för sitt ändamål. För närvarande godtas provningsintyg från Statens provningsanstalt, eller intyg att flytutrustningen har godkänts for märkning från Dansk Varedeklarations-Naevn, Varefaktakomiteen i Norge eller Varudeklarationsförbundet i Finland. 2.4 Gemensamma regler for räddningsvästar och flytplagg Riktlinjemas regler Provningsmetoder Anvisningar under rubriken:

2.4.2 Flytmaterialets beständighet _ - Temperatur- Enligt underbilaga l. Minskning av ursprunglig härförbeständighet måga enl SIS 88 22 21 punkt 2 får ej vara större än 5 % vid resp provning. Bärfönnågan får i inget fall underskrida vad som anges i punkt 2.5.3 och 2.6.3. 7

404 2:2 sou 1983:40

Bilaga

KOVFS 1978: 7 Bilaga l.

Riktlinjernas regler Provningsmetoder Anvisningar under rubriken:

- Beständighet mot Enl. SIS 88 22 2l punkt 7. Minskning av ursprunglig härförmotorbränsle måga enl SIS 88 22 21 punkt 2 får ej vara större än 5 % vid resp provning. Bärförmågan får i inget fall underskrida vad som anges i punkt _ 2.5.3 och 2.6.3. - Enl. SIS 88 22 21 punkt 8 med Beständighet mot tvättmedel undantag av att tvättmedlet skall väljas enl SIS 1824 10 och att flytutmstningen skall tvättas på det sätt som anges i skötselrådet. - Beständighet mot Enl. SIS 88 22 21 punkt 4.1. Vid Minsta punkteringskraft 20 N (2 kp). mekanisk åverkan provet skall uppblåsbar flytutrustning vara uppblåst till ett övertryck av l0 kPa (0.l kp/cm’) i förhållande till rådande lufttryck. Om, vid provning av flytutrustning med permanent luftfyllda flytkroppar, provspetsen når underlaget ökas trycket i flytkroppen genom att denna 1 delvis sammanpressas så att den belastade delen just förmår bära upp den angivna belastningen. - Enl. SIS 705013 punkt 3 med flyt- Uppblåsbara flytkroppar utrustningen uppblåst till 30 kPa (0.3 kp/cm’). Om uppblåsbar flytutrustning är utrustad med automatisk uppblåsniñgsanordning skall utrustningen först blåsas upp till ett övertryck av 10 kPa (0.l kp/cm’) i förhållande till rådande lufttryck. Därefter skall uppblåsnings- Efter 24 timmar får ej bristning anordningen utlösas. ha uppstått. - Permanent upp- Flytutrustningen belastas med en , blåsta flytkroppar yttre kraft som uppgår till 30 kPa (0.3 kp/cm*). Kraften skall anbringas på en så stor yta att inte flytkroppen sammanpressas helt. Provningstemperatur 20i2°C.

2.4.3 Materialets härdighet mot röta och bestrålning av ultraviolett ljus (UV). - Rötbeständighet Enl CCC-T Metod 3 30-1971 eller Vid provning enl SIS 25 12 37 får (endast naturfiber behöver SIS 25 1237. draghållfasthetsminskningen ej vara större än 25 % av ursprunglig provas) draghållfasthet då ett oimpregnerat tyg som behandlats på samma sätt uppvisar en minskning av 75 % (nedanstående krav skall dessutom vara uppfyllda). - mot Enl ISO/R l05/V 1969 del 2 punkt Härdighet UV-bestrålning 3.5.1: Normal conditions (Xenon lamp test). Belyses till klass 5-6.

sou 19g3;4o Bilaga 2:2 405

KOVFS 1978: 7 Bilaga 1.

Riktlinjernas regler Provningsmetoder Anvisningar under rubriken:

2.4.4 Hållfasthet Sträckstyrkan mäts enl BS Duk och söm (sammanfogning) i 2 S76: 1967 Provning av sträck- färdig tlytutrustning skall ha styrka skall ske efter provning av en sträckstyrka av minst 500 rötbeständighet (naturfiber) eller N/5 cm (50 kp/cm.). Enkel knäppefter UV-bestrålning (syntetfiber) ningsanordning och infastning av enl punkt 2.4.3. band skall ha en styrka av minst 200 N (20 kp) och alla knäppningsanordningar tillsammans en styrka av minst 500 N (50 kp).

2.4.5 Färgemas härdighet mot: - Gnidning (våt och torr) Enl ISO/R 105-1959 del 18. Minst klass 3 - Saltvatten Enl ISO/R 105-1959 del 23. Minst klass 4 Enl ISO/R 105/V 1969 del 2. - Ljus Normal conditions Minst klass 5

2.4.6 Korrosion Enl BS 1391: 1952. Provningstid Metalldelar får ej uppvisa 100 timmar. korrosionsangrepp.

2.4.7 Funktionskrav för Provas vid den praktiska prov- Band som går i dragsko skall vara knäppningsanordningar ningen. försett med säkring som gör att bandet ej lätt kan glida ur. Ar flytutrustningen försedd med dragkedja eller annan knäppningsanordning vars funktion bedöms kunna upphöra skall det finnas anordning (knytband eller liknande) med vilken utrustningen skall fungera vid provning enl. punkt 2.5.1, 2.5.2 eller 2.6.1 och 2.6.2.

2.4.8 Antändlighet Underbilaga 2. Efter 30 sekunders brinntid får utbredningen av förkolnat, smält eller förstört material ej vara större än 300 mm från tändpunkten.

2.4.9 Uppblåsningsanord- Enl SIS 70 50 13 punkt 4 med Minskning av ursprunglig härförning undantag av att i stället för mät- måga får (enl SIS 88 22 21 punkt 2) Backventil ning av flytutrustningens inre ej vara större än 5 %. Lufttäthet övertryck, mäts bärförmågan vid Bärförmågan får i inget fall (endast uppblåsbar provets början och slut. Vid måt- underskrida den som anges i punkt flytutrustning) ning av bärförmågan skall vattnet 2.5.3 och 2.6.3. ha samma temperatur som provrummet (20i 1°C) och mellan mätningarna skall flytutrustningenförvaras i luft. Vid provet skall flytutrustningen först blåsas upp till ca 20 KPa (0.2 kp/cm’). Därefter skall luft släppas ur till föreskrivet tryck. - E Uppblåsningssätt Provas vid praktisk provning. Uppblåsbar flytutrustning skall, a oavsett sättet för uppblåsning i övrigt, vara försedd med anordning för uppbläsning med munnen och ha backventil.

406 g Bilaga 2:2

KOVFS 1978: 7 Bilaga I.

Riktlinjemas regler Provningsmetoder Anvisningar under rubriken:

2.4. 10 Reflex Reflex bör vara så placerad på flytutrustningen att den i en nödsituation kommer över vattenytan och i så stor utsträckning som är möjligt reflekterar åt alla håll. Ar flytutrustning försedd med reflex bör denna vara av sådan kvalitet att den reflekterande förmågan ej nämnvärt minskas då den vattenbemänges.

2.4.11 Visselpipa Visselpipa skall fungera efter längre tids nedsänkning i vatten.

2.4. 12 Fäste för säker- Fäste för säkerhetslina skall tåla hetslina en dragkraft av minst 10000 N (l 000 kp).

2.5 Regler för räddningsvästar

Utöver vad som anges i denna punkt skall räddningsvästar vara konstruerade i enlighet med vad som anges i punkt 2.4.

Riktlinjernas regler Provningsmetoder Anvisningar under rubriken:

2.5.1 Flytriktighet Enl SIS 88 22 2l punkt 3 med till- Räddningsvästen skall vara så lägg av: Förtydligande och komp- konstruerad att försökspersonen lettering enl. underbilaga 3. i slutläget flyter bakåtlutad Provning skall ske i lugnt vatten. med mun och näsa minst ca 8 cm över vattenytan. Vid mätning av munnens och näsans Kroppens vinkel skall i slutläget avstånd till vattenytan skall hals- ligga mellan 20 och 70° från vertikalmuskulaturen vara avslappnad och planet. huvudet ej vridet utan vila rakt Vändningstiden (tiden från utgångsbakåt. Provning enl denna punkt läget till dess mun och näsa skall ske såväl med som utan slutgiltigt är över vattenytan) eventuella grenband. får ej överstiga 10 sekunder.

2.5.2 inverkan av fall Enl. SIS 8822 21 punkt 4 med Räddningsvästen får ej vid hoppändringar enl. underbilaga 3 av: ning (fall) från upp till 3 m Förtydligande och komplette- höjd glida av, orsaka skada, ring . . .”. Provning enl denna indikera att skada kan uppstå, punkt skall ske såväl med som utan eller förskjuta sig så att den eventuella grenband. minskar rörelsefriheten hos försökspersonen. Västen skall vara intakt efter provet och ha den funktion som anges i 2.5.1.

Bilaga 2.-2 407

KOVFS 1978: 7 Bilaga -l.

Riktlinjemas regler Provningsmetoder Anvisningar under rubriken:

2.5.3 Bärförmåga Enl. SIS 88 2221 punkt 2. Storleksklass Minsta bär- Erhållet värde rundas uppåt till för person upp till förmåga närmaste l N (0,1 kp). 10 kg 30 N (ca 3.0 kp) 10- 15 kg 30 N (ca 3.0 kp) 15-20 kg 30 N (ca 3.0 kp) 20-30 kg 40 N (ca 4.0 kp) 30-40 kg 50 N (ca 5.0 kp) 40-60 kg 65 N (ca 6.5 kp) 60-80 kg 80 N (ca 8.0 kp) över 80 kg 80 N (ca 8.0 kp) Om räddningsvästen är avsedd för två eller flera storleksklasser skall bärförmågan minst vara den som föreskrivs för den högsta.

2.6 Regler för flytplagg

Utöver vad som anges i denna punkt skall flytplagg vara konstruerade i enlighet med vad som anges i punkt 2.4.

Riktlinjernas regler Provningsmetoder Anvisningar under rubriken:

2.6.1 Flytriktighet Vertikalt utgångsläge med kropps- Flytplagget får från vertikalt ställning enl. SIS 88 22 21 punkt 3 utgångsläge ej vända försöksmed undantag av att hakan ej skall personen på mage. Vid utgångsvara indragen. Provningen skall ske läget för provet skall försöksi lugnt vatten. Provning enl. denna personens mun vara över vattenpunkt skall ske såväl med som utan ytan. eventuellt grenband.

2.6.2 Inverkan av fall Enl. SIS 88 22 21 punkt 4 med Flytplagg får ej vid hoppning ändring enl underbilaga 3 Förtyd- (fall) från upp till 3 m höjd glida ligande och komplettering . . .”. av, skada, indikera att skada Provning enl. denna punkt skall kan uppstå eller förskjuta sig så att ske såväl med som utan eventuellt det minskar rörelsefriheten hos grenband. försökspersonen. Plagget skall vara intakt efter provet och ha den funktion som anges i 2.6. l.

2.6.3 Bärförmága Enl SlS 88 22 21 punkt 2. Storleksklass Minsta bärför person upp till förmåga 30-40 kg 40 N (ca 4.0 kp) 40-50 kg 40 N (ca 4.0 kp) 50-60 kg 40 N (ca 4.0 kp) 60-80 kg 45 N (ca 4.5 kp) över 80 kg 50 N (ca 5.0 kp) Om flytplagg är avsett för två eller flera storleksklasser skall härförmågan vara den som föreskrivs för den högsta.

‘ 408 Bilaga 2.-2 sou 1983:40 KOVFS 1978: 7 Bilaga 1.

Anvisningar till avsnitt 3 Information

Riktlinjemas regler Provningsmetoder Anvisningar under rubriken:

3.6 Användnings- och SIS 25 12 39 med symboler enl. Skötselmärkning skall vara saltskötselinformation SIS 25 1013. vattenbeständig samt tåla tio tvättar enligt rekommenderad metod utan att märkningen lossnar, fransas upp eller blir oläslig. Den får inte krympa så.att varans utseende påverkas.

Underbilaga I (till bilaga I)

Metod för bestämning av temperaturbeständighet hos flytmaterial (baserad på regler utfärdade av Board of Trade).

Provstycke Dimension: l l0 l8040 mm

Provning ,Provstycket skall växelvis ligga i 7 timmar i en lufttemperatur av +65i2°C resp. —30:r2°C. Tio fullständiga cykler skall göras enligt följande schema.

Första dagen

Provstycket skall oavbrutet ligga i 7 timmar vid +65i2°C.

Provet skall därefter förvaras i rumstemperatur till nästa dag.

Andra dagen Provstycket skall oavbrutet ligga i 7 timmar vid -30i2°C. Provet skall därefter förvaras i rumstemperatur till nästa dag. Dessa prov upprepas l0 gånger.

Ändring av bärförmågan bestäms enl SIS 88 2221 punkt 2 och anges i

procent.

sou 1933:40 2:2 409

Bilaga

KOVFS 1978: 7 Underbilaga 2 (till bilaga 1) Antändlighet - krav och provning

Krav Vid provning enligt någon av de i denna bilaga angivna metoderna får efter 30 sekunders brinntid av förkolnat, smält eller förstört utbredningen material ej vara större än 300 mm från tändpunkten.

A Provning enl förenklat forfarande for bestämning av antändlighet hos flytutrustning En god bild av en flytutrustnings antändlighetsegenskaper kan erhållas med ett förenklat provningsforfarande enl följande: a) Märk och bered utrustningen enligt punkt B 2, gör även ett horisontellt kritstreck 300 mm över den i punkt 2 nämnda märkningen. b) Knäpp utrustningen och häng den på en klädhängare i dragfritt rum med rumsatmosfár. c) Antänd utrustningen med en gaständare på angivet ställe (tändarens låghöjd, när den hålls vertikalt, skall vara ca 13 mm). Håll tändaren brinnande med munstycket ca 10 mm från flytutrustningen tills den börjar brinna ordentligt eller i 30 s. (Tändlågan kan tas bort när flytutrustningen böri jar brinna ordentligt). d) Tag tid och bedöm brinnförloppet enl punkt 3. Ha eldsläckare till hands och vädra lokalen ordentligt omedelbart efter provet. Denna förenklade metod kan användas för den dokumentation som fordras i punkt 2.2 under rubriken Provningsintyg. Ligger lågfrontsutbredningen i närheten av gränsvärdet 300 mm/30 s bör provningen utföras en-

ligt nedan angiven provningsmetod.

B Provningsmetod Denna metod är avsedd för bestämning av antändligheten hos flytutrustning. Metoden bygger på TEFO:s rapport ur U 734-69, utförd på uppdrag av konsumentverket. En provkropp (flytutrustning) upphängd på en provkroppshållare antänds på framsidan med en låga. Lågutbredningen i vertikalled studeras.

I. Utrustning Provkroppshållaren utgörs av en böjd 3 mm tjock asbestskiva (se fig l). Tändlågan utgörs av brinnande butangas. Som munstycke används en injektionskanyl (Medinox nr 5 med innerdiameter 0,3 mm). Gastrycket skall vara sådant att lågans höjd då den hålls vertikalt uppgår till 13 mm. 13

410 2:2

Bilaga

KOVFS 1978:7 Underbilaga 2 (till bilaga 1) 1. Provkroppshållare för flytutrustning avsedd för personer Fig. som väger 60-80 kg. Provkroppshållaren tillverkas av 3 mm asbest. Stativet utformas valfritt.

T

i

i

Provkropps —

héllare | i

I

i

i

Siam

*i*

i

I I

L______J L._,?]I_..__

2. Provtagning och provberedning För provningen erfordras minst två flytutrustningar med storleken . 60-80 kg. Dessa skall förvaras i rumsatmosfár under minst 3 dygn före provningen. På flytutrustningen uppmärks en horisontell linje på avståndet ca 50 mm från dess nedre kant. På denna linje markeras tändpunktema (se

fig 2 s. 175).

3. Provning Provningen skall utföras i dragfritt utrymme med rumsatmosfár. Flytutrustningen hängs upp på provkroppshållaren. Samtliga knäppningsanordningar skall vara i funktion och så mycket åtdragna som man kan förutsätta att en person normalt gör för att utrustningen skall sitta stadigt på kroppen utan att genera. Tändlågan anbringas med kanylen horisontellt mot provkroppen i en av tändpunktema. Tändlågan skall vara applicerad under hela provningsförloppet. Avståndet från kanylens mynning till provkroppens yta skall vara ca 10 mm.

Tiden (brinntiden) tas från det ögonblick då tändlågan träñar provkrop-

pens yta till dess: a) lågfronten når 300 mm nivån b) lågan slocknar mäts även höjden av förintad dvs. Om förlopp b) erhålls provkroppsyta avståndet från tändpunkten till brandfronten (gränsen mellan förstörd och 14 oforstörd yta).

sou 1983:40 Bilaga 2:2 411

1978: 7 _KOVFS Underbilaga 2 (till bilaga 1) Brinnförloppet granskas och notering görs om smältning och droppning sker.

4. Rapport Provningsrapporten skall innehålla följande uppgifter för varje tändpunkt: om brinnförloppet utbreder sig förbi flytutrustningens 300 mm nivå anges brinntiden i sekunder för lågfronten att uppnå 300 mm nivån, om flytutrustningen slocknar innan lågan nått 300 mm nivån, anges brinntiden i sekunder och höjden av förstörd yta i mm. Uppgift om smältning och droppning lämnas.

Fig. 2. Tändpunktens placering

1 3 1 2 1 2 3

.markerar iändpunktens Inge

Tändpunkten placeras 50 mm från flytutrusmingens undre kan! på: I flytkroppens halva bredd 2 främre knäppkam 3 vertikala avgränsningar mellan flytblock lnträjfar att tändpunkten kommer på ett band, spânne e. d. flyttas tändpunkten 10 mm ovanför detta.

412W Bilaga 2:2 sou 1933;4o

KOVFS 1978: 7 Underbilaga 3 (till bilaga I) Förtydligande av och komplettering till provningsmetod SIS 88 22 21 punkt 3 och 4

Provning av uppblåsbara flytutrustningar Anges inte annat i flytutrustningens skötseletikett skall uppblåsbara flytutrustningar vara hårt uppblåsta vid provning. Vid hopp med automatiskt uppblåsbar flytutrustning skall automatiken utlösas efter det försökspersonen nått vattnet.

Försökspersoner Tabellen över försökspersoners vikt och längder ersattes med följande: Antalet försökspersoner skall vara minst 2 per utrustningsstorlek företrädesvis av olika kön och så valda att de representerar storleksklassens viktgränser. Räddningsvästar avsedda för personer i storleksklassen 40-60 kg skall provas med minst en kvinna och en man. Det rekommenderas att provningsledaren väljer ut mycket vattenvana personer och företrädesvis använder sig av dessa personer vid olika provningstillfállen.

Utrustningens fastsättning Utrustningen skall anbringas på försökspersonen på ett sådant sätt att alla knäppningsanordningar är i funktion och så hårt åtdragna att utrustningen sitter stadigt på kroppen utan att onödigt besvära vid längre tids användning.

Provningsforlopp Antalet försök per räddningsväst, flytplagg och försöksperson skall vara minst 3. Vänder Västen ej med fyllda lungor inom 10 sekunder göres även försök med halvfyllda lungor eller så många att provningsledaren ansett sig I ha fått ett säkert resultat. En provning kan exempelvis utföras enligt följande: En väst provas med fyllda lungor 3 gånger. Ifall Västen vänder endast 2 gånger inom föreskriven tid, utförs ytterligare 3 försök med halvfyllda lungor, varvid Västen bör vända alla 3 gångerna för att godkännas som räddningsväst. Är flytutrustningen försedd med grenband skall motsvarande antal försök också göras utan grenband. Är provningsledaren tveksam om provningsförloppet varit korrekt skall omprovning göras vid annat tillfälle eller eventuellt med andra försökspersoner. Andningsläget vid provning skall dels vara fyllda lungor” (inandning motsvarande djup suck) samt dels halvfyllda lungor (andningsmedelläge för person i vila).

Bilaga 2.-2 413

KOVFS 1978: 7 Underbilaga 3 (till bilaga I) Urgångsläget är horisontell enskild ställning. Med denna avses ett läge motsvarande nedanstående figur:

f O

Benen skall vara sammanförda och armarna hålles längs med kroppens sidor enligt figuren. Utgångsläget uppnås efter det sista av försökspersonens minst 3 mycket lugna bröstsimtag. Försökspersonen skall efter sista simtaget låta halsmuskulaturen slappna av så att huvudet faller ned. Från detta utgångsläge bestämmer Västen försökspersonens Slutställning. Personen skall vara passiv, men kroppens utgångsställning skall bibehållas under hela vändningsförloppet tills en eventuell vändningsrörelse avstannat och därefter skall han slappna av i hela kroppen så att han kan jämföras med en medvetslös person. Tiden mäts från utgångsläget tills mun och näsa slutgiltigt är över vattenytan eller om tiden är över 10 sekunder tills försökspersonen avbryter försöket. För att tidtagningen skall räknas som giltig får Försökspersonen ej

stabilisera sitt läge i vattnet t. ex. genom att ändra kroppens, benens eller

armarnas läge. Fribordet - det minsta vertikala avståndet mellan andningsorgan och vattenyta — mäts i slutläget dels med huvudet vilande rakt bakåt och dels, när utrustningens konstruktion så medger, med huvud som fallit åt sidan eller glidit ned genom utrustningens halsöppning. Kroppsvinkeln bedöms i slutläget. (Vid mätning av kroppsvinkeln skall ena vinkelbenet tangera 7:e halskotan och svanskotan).

Inverkan av hoppning Hopprovning med huvudet före utgår och hopphöjden ändras till 3 m. Hopprov skall utföras med samtliga utrustningsstorlekar för personer från 40 kg och däröver. För mindre storlek användes modifierad provning. Uppblåsbar flytutrustning skall vid hopprov ej vara uppblåst. Om provningsledaren anser modifierad hopprovning nödvändig skall denna noggrant beskrivas i provningsrapporten. Oavsett vilken metod som tillämpas skall minst ett prov per utrustningsstorlek utföras. I provningsrapporten anges alla iakttagelser av betydelse för värdering av utrustningens funktion.

Finner provningsledaren det försvarligtlföretages ett hopprov från 3 m

höjd med uppsträckta armar.

414 Bilaga 2:2 sou 1983:40

KOVFS 1978: 7 Bilaga 2 _ Exempel på väl synlig MÅRKNING (ETIKETT) för räddningsvästar

RÄDDNINGSVÄST

För person 60-80 kg

Räddningsvästen är utformad så att bäraren

kan i med mun och näsa över

flyta ryggläge

vattenytan

VÄLJ STORLEK

RÄTT

PROVA VASTEN

Utformad enligt KONSUMENTVERKETS regler för säkerhet och funktion. (KOVFS 1978:7) Tillverkarens/importörens namn 1 1

i

l Exempel på fast anbringad ANVÃNDNINGS- och SKÖTSEL- INFORMATION

RÄDDNINGSVÄST

För person 60-80 kg

Vänj dig vid hur räddningsvästen fungerar i vattnet Kontrollera regelbundet att Västen är oskadad Kontroll av luftfyllda flytkroppar: O Lägg västen på plant underlag 0 Pressa hårt med handflatorna i ca 15 sekunder * på varje flytkropp (kudde) O Kontrollera att luften inte läcker ut Punkterad väst bör lämnas in för reparation

W818i

Vattentvätt_ Ej strykning Ej kemtvätt Tillv 1975/76 HANDTVATT

Utformad enligt KONSUMENTVERKETS regler för säkerhet och funktion. (KOVFS 1978:7) Tillverkarens/imponörens namn

* Texten gäller för flytutrustning med luftfyllda flytkroppar. För flytutrustning med fasta flytkroppar skall texten lyda: Kontrollera regelbundet att räddningsvästen är oskadad (alt. flytplagget är helt) För flytutrustning med uppblåsbara flytkroppar skall texten lyda: Kontrollera regelbundet att räddningsvästen är oskadad (alt. flytplagget är helt) Kontrollera flytkroppens (flytkroppamas) täthet genom att blåsa upp den och l8 låta den ligga uppblåst i ca 12 tim.

sou 19g3;4o Bilaga 2:2 415

KOVFS 1978:7 u Bilaga 2 Exempel på väl synlig MARKNIN G (ETIKETT) for flytplagg

FLYTPLAGG

För person över 60 kg

Flytplagget har tillräcklig flytkraft för att hålla en person flytande

l marknaden finns också räddningsvästar som är utformade så att bäraren kan flyta i ryggläge med mun och näsa över vattenytan VÄLJ RÄTT STORLEK PROVA FLYTPLAGGET Utformad enligt KONSUMENTVERKETS regler för säkerhet och funktion. (KOVFS 1978: 7) TilIverkarens/importörens namn

Exempel på fast anbringad ANVÄNDNINGS- och SKÖTSEL- INFORMATION

FLYTPLAGG

För 60-80

person kg

Vänj dig vid hur flytplagget fungerar i vattnet Kontrollera att flytplagget är helt och att flyt- l

I

regelbundet kropparna är oskadade

WEE

Vattentvätt Ej strykning Ej kemtvätt Tillv 1975/76 HANDTVÄTT Utformad enligt KONSUMENTVERKETS regler för säkerhet och funktion. (KOVFS 1978:7) Tillverkarens/ importörens namn

* Se motsvarande anvisning för räddningsvästar sid 18. 19

416 Bilaga 2:2

KOVFS 1978: 7 Bilaga 2 Exempel på väl synlig MÄRKNING (ETIKETT) för flytplagg for person 30-40 kg

FLYTPLAGG

För simkunnig 30-40 kg

OBS! Flytplagget är avsett endast för användning vid övervakad båtverksamhet

Förväxla ej flytplagget med den säkrare räddningsvästen som är utformad så att bäraren kan flyta i ryggläge med mun och näsa över vattenytan.

VÄLJ RÄTT STORLEK PROVA FLYTPLAGGET Utformad enligt KONSUMENTVERKETS regler för säkerhet och funktion. (KOVFS 1978:7) Tillverkarens/importörens namn

Exempel på fast anbringad ANVÄNDNINGS- och SKÖTSEL-

INFORMATION for flytplagg for person 30-40 kg

FLYTPLAGG

För sirnkunnig 30-40 kg

OBS! Flytplagget är avsett endast för användning vid övervakad båtverksamhet

Vänj dig vid hur flytplagget fungerar i vattnet. Kontrollera regelbundet att flytplagget är helt och att l flytkroppama verkar oskadade

W818i

Tillv 1977/78 Vattentvätt Ej strykning Ej kemtvätt Utformad enligt KONSUMENTVERKETS regler för säkerhet och funktion. (KOVFS 1978:7) Tillverkarens/importörens namn * Se motsvarande anvisning för räddningsvästar sid 18.

20 NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 19’B 780022

417 Bilaga 2.-2

Konsumentverkets

författningssamling

ISSN 0347-8041

Bilaga 2:2 ex. 3

KOVFS 1981:5

för

Riktlinjer marknadsföring av varor som

Utkom från trycket

anges påverka energihushållningen i bostäder den 10 december 1981

Konsumentverket utfärdar enligt sin instruktion (1976:429) följande riktlinjer.

l. Omfattning

Riktlinjerna omfattar framställningar i marknadsföring som riktas till enskilda konsumenter och avser system/anläggningar. komponenter. material eller annat (varor) som tar sikte på energihushållning i bostäder. (Se bilaga.)

Utformning

Huvudregel Framställning i ord eller bild skall vara rättvisande och får inte genom

antydningar. utelämnanden. oklart framställningssätt eller överdrivna

påståenden ge konsumenter en felaktig uppfattning om i vilken utsträckning varan i praktiken kan påverka energihushållningen i bostaden. 2.2 Bedömning av energispareffekten 2.2.1 Anges viss energibesparing/energispareffekt utan förbehåll skall den kunna uppnås i bostäder som har normala egenskaper från energihushållningssynpunkt. 2.2.2 När energibesparing/energispareffekt anges skall allmänt kända måttenheter användas (kilowattimmar. liter. kubikmeter eller kronor per angiven tidsenhet). 2.2.3 Anges energibesparing/energispareffekt i procent skall utgångsvärdet för beräkningen av procentsatsen redovisas.

2.3 Åberopande av forskningsresultat, testresultat eller typgodkännande

Åberopas forsknings- eller testresultat skall dessa redovisas så att de

inte ger sken av att äga mer vidsträckt giltighet än de har. 2.3.2

Åberopas typgodkännande skall bevis om sådant vara utfärdat. Rele-

vanta begränsningar i typgodkännandets räckvidd (t ex att det endast

i 418 2:2 sou 1983:40

Bilaga

KOVFS 1981:5 avser viss del eller komponent i ett system) skall redovisas. Typgodkännande som inte har betydelse för energihushållningen i bostäder får inte åberopas på sådant sätt att det ger sken av att ha sådan betydelse. (Se bilaga.) Särskilda upplysningar 2.4.1 Upplyses om energisparlån eller andra särskilda låneformer skall begränsningar i möjligheten att erhålla sådana lån anges. 2.4.2 Behövs tillstånd eller föreligger restriktioner för installation eller användning av energibesparande vara skall konsumenten uppmärksammas härpå innan köpeavtal ingås.

lakttagande av riktlinjerna Tillverkare. importör eller annan näringsidkare som i marknadsföringen åberopar energisparargument ansvarar för att riktlinjernas regler följs. Samma ansvar åvilar anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

Dessa riktlinjer träder i kraft den I. 1982 vad beträffar annonser. enklare reklamblad och annat l april material med kort aktualitet. och motsvarande infor- 2. I januari 1983 vad gällerkataloger. broschyrer mation.

SVEN HEURGREN Ursula Wallberg

Bilaga 2:2 419

Vad händer om riktlinjerna inte följs? KOVFS 1981:5 När det i riktlinjer står skall eller får inte är detta ett uttryck för att konsumentverket anser det nödvändigt eller angeläget att mark-

särskilt

nadsföringen utformas enligt riktlinjerna. Om en skall-regel inte följs. kommer verket att ingripa. I normalfallet sker detta genom att verket kontaktar det företag som inte följer riktlinjerna. Verket räknar med att i de flesta fall kunna uppnå rättelse genom sådana kontakter. Om kontakterna inte leder till godtagbart resultat. kan konsumentombudsmannen (KO) komma att med stöd av marknadsföringslagen föra talan mot företaget i marknadsdomstolen eller utfärda s k forbuds- eller informationsföreläggande. När det i riktlinjer står bör eller bör inte är detta ett uttryck för att konsumentverket anser det lämpligt att marknadsföringen utformas enligt riktlinjerna. Om en bör-regel inte följs prövar konsumentverket i varje särskilt fall om det finns anledning för verket att ingripa. Ett sådant ingripande sker alltid genom förhandlingskontakter i en eller annan form. Närmare upplysningar om riktlinjer finns i konsumentverkets broschyr Konsumentverkets riktlinjer.

Postadress Gatuadress Telefon BOX 503 Sorterargatan 26 08-739 01 00 162 15 VÄLLINGBY

420 2:2 sou 1983:40

Bilaga

KOVFS 1981:5 KOMMENTARER TILL VISSA PUNKTER I RIKTLINJERNA Bilaga Avsnitt 1. Omfattning Bostad - Med bostad avses i riktlinjerna småhus eller lägenhet för permanent eller fritidsboende. Biutrymmen (t ex garage eller förråd) i bostaden eller till denna hörande sidobyggnad räknas som del av bostaden under förutsättning att de inte är gemensamma för flera bostäder.

Varor Med varor (system/anläggningar. material och komponenter) avses: l. Byggnadsmaterial, inklusive isolermateiial (även tätningslister. isolerskum och liknande) samt fönster och dörrar. eller och ventilation, t ex 2. Anläggningar system för uppvärmning solvärme- och jordväimesystem. värmepumpar. värmeväxlare. väimepannor. värmegrunder samt andra system for värmemagasi- I 1 nering.

I

3. Delar av eller komponenter till anläggningar eller system för uppvärmning och ventilation, t ex reglersystem och radiatortermostater. 4. Kemikalier, t ex tillsatser för eldningsolja eller medel för pannrengöring.

Avsnitt 2. Utformning Punkt 2.4.2 Tillståndskrav m m Om statliga eller kommunala myndigheter eller organ meddelat föreskrifter om tillstånd eller om installation eller användning av varan i fråga. innebär upplysningsskyldigheten a) att tillverkaren. importören och slutledsdistributörema är skyldiga att i kataloger och i andra i informationshänseende jämförliga reklamalster om vad föreskrifterna innebär. Är detta inte upplysa av praktiska skäl. skall konsumenterna i van fall upplysas möjligt om att föreskrifter finns eller kan finnas.

b att vederbörande sz säljare (vanligen detaljhandlare eller installatör) är skyldig att innan köpeavtal träffas med köparen/konsumenten

upplysa denne om föreskrifterna. Härutöver det säljaren att infonnera om andra gällande föreåligger skriñer än sådana som härrör från offentlig myndighet. förutsatt att det rimligen kan krävas att säljaren känner till dem.

svenska Trvckcnnuakn AB,Stockholm um

Bilaga 2.-2 421

Konsumentverkets

författningssamling

ISSN 0347-8041 2:2 ex. 4

Bilaga

for tobaksvaror KOVFS

Riktlinjer marknadsföring av

1979:7 Konsumentverket utfárdar enligt sin instruktion (1976: 429) följande rikt- Utkom från trycket linjer. den 3l maj 1979

1 . Omfattning

Riktlinjerna gäller tillämpning av lagen (1978: 764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror och omfattar näringsidkares marknadsföring av tobaksvaror till konsumenter. Lagtexten bifogas som bilaga l.

Riktlinjerna omfattar även marknadsföring av tobaksvara tillsammans med annan vara eller tjänst, tex samannonsering.

Riktlinjerna omfattar inte reklam som anger endast säljställes namn, adress eller öppettider.

2. Definition

Med tobaksvara förstås en produkt som till någon del innehåller tobak såsom cigaretter, cigarrer, piptobak, snus eller tuggtobak.

3. Grundregel

Enligt 2 § ovannämnda lag skall särskild måttfullhet iakttas vid marknadsföring av tobaksvara. Marknadsföringsåtgärd får ej företas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av tobak. Övertalande eller särskilt aktiv marknadsföring får således inte

förekomma. Särskild måttfullhet skall anses iakttagen när reglerna i

dessa riktlinjer följs.

Kravet på särskild måttfullhet gäller all marknadsföring: val av reklammedel (reklambärare), reklamens innehåll och utformning samt särskilda marknadsföringsmetoder (säljfrämjande åtgärder). Kravet gäller således bla presentation av pris samt utformning av bild och text på förpackning.

2:2

422 Bilaga

KOVFS .Reklammedel 1979: 7 4.1 Annonser - förbud .

Annons får inte förekomma: eller annan publikation som riktar sig främst till a) i veckotidning ungdom under 20 år b) på idrottssida i dagspress eller i idrotts- och sporttidning.

Annonser - format Annons i periodisk skrift eller annan jämförbar skrift för ett tobaksmärke får i ett och samma nummer av skriften inte överstiga en yta av sammanlagt

- i dagspress av normalt 1/4 sida (dvs max ca 1000 spaltmillimeter) morgontidningsformat eller - i dagspress av normalt 1/2 sida (dvs max ca 1000 spaltmillimeter) kvällstidningsformat eller - 3/4 sida i populärpress och andra publikationer.

Ovan angivna maximiytor skall rymma även varningstext och i förekommande fall innehållsdeklaration enligt avsnitt 6.

Om flera tobaksmärken samannonseras gäller angivna begränsningar för den gemensamma annonsytan. Anm. avser inte annons i sådan facktidskrift som vänder sig Reglerna huvudsakligen till näringsidkare i deras egenskap av tillverkare eller distributörer av tobaksvara.

4.3 Övriga reklambärare

Vid marknadsföring får inte användas: a) direktreklam (tex brevlådereklam) eller annan reklambärare som bygger på direkt hänvändelse till konsument Anm. Sedvanlig brevlådereklam från detaljhandeln omfattande ett flertal olika varuslag får dock innehålla uppgift om tobaksvara, under bl a den förutsättningen att reklamen innehåller varningstext. (Jämför 3., 5.1, 5.2 och 6.) exempelvis reklam på eller vid allmän plats, i eller b) utomhusreklam, trañkmedel, i vänthall eller liknande, vid allmän idrottspå allmänt plats och annan allmän arena, inbegripet reklam vid sportevenemang som är öppet för allmänheten Anm. På distributionsfordon för tobaksvara eller liknande transportmedel får dock finnas firma och varunamn. Presentationen skall ske på ett särskilt måttfullt sätt.

stillbildsreklam på biografer och teatc) reklamfilm, högtalarreklam, rar, videogram eller reklam i liknande former.

Bilaga 2:2 423

4.4 Vissa lokaler KOVFS 1979: 7 Reklam får inte förekomma inom sjukhus eller annan vårdinrättning, inom utbildningsanstalt eller i lokal huvudsakligen avsedd för eller besökt av ungdom under 20 år.

Marknadsforingens innehåll och utformning Reklambild Framställning i bild får inte omfatta annat än särskilt måttfull återgivning av den färdiga varan, enstaka förpackningar samt varumärke eller därmed jämförligt kännetecken.

Bilden får i övriga delar inte innehålla mer än en färgnyans och skall vara neutral, dvs den får inte innehålla föreställande element, dekor eller annat som kan ge associationer i något konkret avseende.

På förpackning får dock, förutom varumärke eller därmed jämförligt kännetecken, förekomma bild med annat innehåll om den är hårt stiliserad.

Reklamtext Framställning i text får, utöver den information som skall ges enligt avsnitt 6., inte omfatta annat än sakliga uppgifter om: a) varans art, sammansättning och beskaffenhet i övrigt,tillverkningssätt, egenskaper såsom smak och styrka samt användningsområde b) råvarors ursprung, tillverkare, tillverkningsort och tillverkningsland c) förpackningens utseende och egenskaper d) varans pris e) säljställe.

Som saklig uppgift anses inte personligt uttalande (intygsreklam) eller påtagligt värdeomdöme.

5.3 Åtgärder på säljställe

I lokal där tobaksvara saluhålls (tex butik, restaurang eller säljställe på terminal för internationell trafik) eller i direkt anslutning till sådan lokal (t ex skyltfönster) får reklam finnas, under förutsättning att den inte strider mot reglerna i dessa riktlinjer.

5.4 Särskilda marknadsfiiringsmetoder (säljfrämjande åtgärder) Marknadsföring får inte ske med hjälp av: a) utdelning av varuprov eller demonstration

424 Bilaga 2:2 sou 1983:40

KOVFS 19792 7 Anm. På säljställe för tobaksvara får dock varuprover lämnas ut till enstaka konsumenter som inte är ungdomar under 20 år. (Jämför grundregeln under avsnitt 3.)

b) utdelning av present, tex askkopp eller cigarettändare c) pristävling d) rabattmärkeserbjudande eller därmed jämförligt erbjudande e) kombinationserbjudande, dvs erbjudande att vid köp av en vara förvärva även annan vara. Anm. Dock får kombinationserbjudande förekomma om varorna har naturligt brukssamband och erbjudandet i övrigt är förenligt med 2 och 8 §§ marknadsföringslagen (1975: 1418).

och innehållsdeklaration i kommersiell annons Vamingstext 6. l Innehåll Vamingstext och i förekommande fall innehållsdeklaration i kommersiell annons, som avses i 3 § lagen med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror, skall ha den lydelse som socialstyrelsen föreskriver för sådan text på tobaksvarans förpackning.

6.2 Utformning 6.2.1 Vamingstext och i förekommande fall innehållsdeklaration skall ges skäligt utrymme och starkt kontrastera mot omgivande element så att texten framträder tydligt och uppmärksammas även vid en flyktig kontakt med annonsen.

Under inga omständigheter får dock varningstext uppta mindre yta eller ha mindre stilgrader än socialstyrelsen föreskriver i normalfallet för förpackningen till den annonserade tobaksvaran. l innehållsdekla-

i

ration får stilgraden inte i något fall vara mindre än den minsta stilgraden i vamingstexten på förpackningen. Anm. Ovanstående gäller även s k veckoannons för detaljhandeln. ‘ 6.2.2 Vid upprepad annonsering för tobaksvara, för vars förpackningar socialstyrelsen fastställt flera olika varningstexter, skall en ny text

användas minst varannan månad i dagstidning och minst var fjärde

månad i populärpress, så att samtliga texter som socialstyrelsen föreskriver i möjligaste mån blir använda.

6.2.3 Socialstyrelsens föreskrifter om uppställning av

innehållsdeklaratio-

nens text på förpackningen bör iakttas även vid annonsering, om inte annonsens layout i övrigt gör en annan uppställning mera ändamålsenlig.

Bilaga

2.-2 425 I annons för olika produkter får i förekommande fall innehâllsdeklara- xovrs 1979: 7 tionema i samlad form - återges exempelvis i en överskådlig tabell om detta kan ske utan att sakinnehållet ändras.

6.2.4 Om vamingstext förekommer tillsammans med innehållsdeklaration skall det klart framgå att enbart varningstexten utformats från socialstyrelsen.

Iakttagande av riktlinjerna

Ansvaret för att riktlinjernas regler följs åvilar — vad avser avsnitten 3.-5. näringsidkare som vidtar marknadsföringsåtgärd för tobaksvara, anställd hos näringsidkare, annan som handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt väsentligt bidragit till handlingen - vad avser avsnitt 6. näringsidkare som vidtar marknadsföringsâtgård för tobaksvara, anställd hos näringsidkare samt annan som handlar på näringsidkares vägnar.

Dessa riktlinjer träder i kraft den l juli 1979.

Riktlinjerna ersätter den överenskommelse som träffats den 10 juni 1975 mellan konsumentombudsmannen (KO) och Svenska Tobaksbranschföreningen om branschregler för tobaksreklam (rökverk) samt tidigare antagna branschregler för samtliga tobaksvaror.

SVEN HEURGREN Krister Johanson

426 2:2

Bilaga

Vad händer om riktlinjerna inte följs? KOVFS 1979: 7 ” När det i riktlinjer står skal eller får inte är detta ett uttryck för att konsumentverket anser det nödvändigt eller särskilt angeläget att marknadsföringen utformas enligt riktlinjerna. Om en skall-regel inte följs, kommer verket att ingripa. I normalfallet sker detta genom att verket kontaktar det företag som inte följer riktlinjerna. Verket räknar med att i de flesta fall kunna uppnå rättelse genom sådana kontakter. Om kontakterna inte leder till godtagbart resultat, kan konsumentombudsmannen (KO) komma att med stöd av marknadsföringslagen föra talan mot företaget i marknadsdomstolen eller utfärda sk förbudseller informationsföreläggande.

När det i riktlinjer står bör eller bör inte är detta ett uttryck för att konsumentverket anser det lämpligt att marknadsföringen utformas enligt riktlinjerna. Om en bör-regel inte följs prövar konsumentverket i varje särskilt fall om det finns anledning för verket att ingripa. Ett sådant ingripande sker alltid genom förhandlingskontakter i en eller annan form.

Närmare upplysningar om riktlinjer finns i konsumentverkets broschyr Konsumentverkets riktlinjer”.

Bilaga 2:2 427

Bilaga 1 KOVFS 1979: 7

Svensk @

författningssamling

&

?§51

SFS 1978: 764

Lag Utkom från trycket

den 5 dec. 1978 med vissa bestämmelser om av

marknadsföring

tobaksvaror;

utfärdad den 30 november 1978.

Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande.

l § Denna lag gäller näringsidkares marknadsföring som avser tobaksvaror och som vänder sig till konsumenter.

2 § Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av tobak skall särskild måttfullhet iakttagas vid marknadsföring av tobaksvara. Därvid gäller särskilt att reklam- eller annan marknadsföringsâtgärd ej får företagas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av tobak.

3 § Användes vid marknadsföring av tobaksvara kommersiell annons i periodisk skrift eller i annan skrift på vilken tryckfrihetsförordningen är tillämplig och som med avseende på ordningen för dess utgivning är jämförbar med periodisk skrift. skall annonsen återge sådan varningstext och innehållsdeklaration som enligt lagen (1975: 1 154) om varningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror skall finnas på varans förpackning. Har flera vamingstexter fastställts för varan, skall minst en av dem återges. Vid upprepad annonsering skall de olika varningstexterna användas omväxlande och såvitt möjligt i lika stor omfattning. Vamingstext och innehållsdeklaration skall i annonsen framträda tydligt och återges i ändamålsenlig form.

4 § Handling som strider mot 2 eller 3 § skall vid tillämpning av marknadsföringslagen (1975: 1418) anses vara otillbörlig mot konsumenter.

Denna lag träderi kraft den ljuli I979.

På regeringens vägnar

OLA ULLSTEN

HADAR CARS (Handelsdepartementet) ‘ Prop. 1977/78: 178. NU 1978/7921. rskr 1978/79: 30. NorstedtsTryckeri.Stockholm1979

SCHJ1983M0 429 RIKTLINJEKOMMITTEN Bi1aga 2:3 Sekretariatet

FEM MYNDIGHETERS STYRMEDEL

4 430 Bilaga 2:3 sou 1933;4o

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1 INLEDNING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 431

2 MYNDIGHETERNAS VERKSAMHETSOMRÅDEN M M . . . . . . . 431

3 LAGSTIFTNINGEN INOM DE UNDERSUKTA MYNDIGHETERNAS VERKSAHETSOMRÅDEN . . . . . . . . . . . . . . . . 433 3.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 433 Syften 3.2 Lagarnas innehå11 . . . . . . . . . . . . . . . . . 434 3.3 föreskrifter . . . . . . . . . . . . 436 Myndigheternas 3.4 _Ti11syn över efter1evnaden av lagstiftningen . . . 441 3.5 Sanktioner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 444 3.5.1 Uverträde1ser - - - - - - - 444 av förva1tningsbes1ut 3.5.2 Uverträde1ser av normbes1ut . . . . . . . . . . . . 445 3.6 Fu11fö1jdsreg1er . . . . . . . . . . . . . . . . . 448

4 ARBETET MED STYRMEDLET REGLER . . . . . . . . . . . 449 4.1 Initiering och prioritering . . . . . . . . . . . . 453 4.2 Utarbetande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 455 4.3 0ffent1iggörande . . . . . . . . . . . . . . . . . 459 4.4 övervakning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 460 4.5 Utvärdering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 462

5 ANDRA STYRMEDEL . . . . . . . . . . . . . . . . . . 463 5.1 Styrning med ekonomiska medel . . . . . . . . . . . 463 5.2 Information och utbi1dning ti11 producenter . . . . 464, 5.3 Konsumentuppiysning . . . . . . . . . . . . , . . 464

6 SJÄLVSANERING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 465

7 KRITIK MOT MYNDIGHETERNAS STYRNING . . . . . . . . 466

Bilaga 2:3

l INLEDNING

I denna bilaga redovisas den i kap. 2.3.5 omnämnda undersökningen av arbetarskyddsstyrelsen (ASS), försäkringsinspektionen (FUI), statens livsmedelsverk (SLV) och statens planverk.

Undersökningen är i stor utsträckning upplagd som en inventering av de styrmedel som står till myndigheternas förfogandesamtavhur styrmedlen tillämpas. Jämförelser görs med den marknadsrättsliga regleringen och KOV:s styrmedel. Beskrivning av den marknadsrättsliga regleringen och KOV:s styrmedel återfinns dock i huvudsak i själva betänkandet.

Vid undersökningen har lagtext och dokunentation som avsernwndigheternas verksamhet studerats samt representanter för myndigheterna intervjuats.

2 MYNDIGHETERNAS VERKSAMHETSOMRÅDEN M M

Statsmaktsingripandena på olika samhällsområden har kraftigt ökat

under de senaste decennierna. Ofta har ingreppen motiverats av

att en marknad eller ett samhällsområde ej ansetts fungera väl. I det alldeles övervägande antalet fall har man velat stärka svaga gruppers ställning. Svagheten kan bero på en bräcklig ekonomi. otillräckliga kunskaper eller andra svårigheter att hävda egna intressen. Mestadels har ingreppen skett genom lagstiftning.

De i denna bilaga berörda myndigheterna har bl.a.

följande-UPP

gifter.

ASS skall leda, samordna och övervaka arbetet på arbetarskyddets område och ha den centrala tillsynen över efterlevnaden av arbetsmiljölagen (AML). Syftet är att uppnå en tillfredsställande arbetsmiljö och undanröja orsaker till ohälsa och olycksfall.

432 2:3 Bilaga

FUI skall utöva tillsyn över det enskilda försäkringsväsendet; Härvid skall FOI bl.a. kontrollera att försäkringsbolagen sköts så att de kan fullgöra sina förpliktelser mot försäkringstagarna, övervaka skäligheten i försäkringsvillkoren och allmänt verka för en sund försäkringsrörelse.

SLV skall bevaka konsumenternas intressen inom livsmedelsområdet och ha tillsyn över efterlevnaden av livsmedelslagen.

Planverket skall insamla och bearbeta kunskaper avseende det egna verksamhetsområdet samt meddela regler för byggnadsväsendet. Byggnader skall utföras med tillfredsställande säkerhet, hygien och trevnad med hänsyn till människornas behov och byggnadernas funktion.

KOV skall stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden.

Myndigheterna skall inte bara tillämpa gällande lagstiftning utan också allmänt verka för förbättrade förhållanden inom sina verksamhetsområden. Myndigheternas verksamhet regleras dels i lagstiftning, dels i myndigheternas instruktioner.

ASS med den direkt underställda yrkesinspektionen (YI) har ca l 200 tjänster och en budget om ca 200 milj. kr. Till verksamhetsomrâdet kan också hänföras kommunala tillsynsmän, lokala skyddskommittêer med skyddsombud, företagshälsovård m.m. Totala antalet anställda vars intressen skall tas till vara, är ca 2,7 miljoner vid ca 225 000 arbetsställen. j

F01 har ca 45 anställda och en budget om ca 7 milj. kr. Inspek-

tionen har tillsyn över ca 650 enskilda försäkringsbolag. Totala antalet hem-, villa-, fritidshus-, motorfordons-, båt- och reseförsäkringar torde vara närmare l0 milj.

SLV, som har att tillse i stort all livsmedelshantering har ca 245 anställda och en budget om ca 50 milj. kr. För den regionala tillsynen svarar länsstyrelserna (främst länsveterinärer). Den .

Bilaga 2:3 433

1oka1a ti11synen, där tyngdpunkten av hä1so-

1igger, ombesörjs vårdsnämnderna. SLV är även chefsmyndighet för besiktningsveterinärsorganisationen som innefattar ca 180 personer, varav ett 80ta1 veterinärer.

P1anverket har ca 190 anstä11da och en budget kr. på ca 33 mi1j. För den regi0na1a ti11synen svarar 1änsstyre1serna och för den kommuna1a byggnadsnämnderna. P1anverkets reg1er inom byggnadsväsendet gä11er för i stort a11t husbyggande.

3 LAGSTIFTNINGEN INOM DE UNDERSUKTA MYNDIGHETERNAS VERKSAMHETSOMRÅDEN

Den viktigaste 1agstiftningen är för respektive myndighet: ASS arbetsmi1jö1agen (1977:1160), AML FUI försäkringsröre1se1agen FRL (1982:713), SLV - 1ivsmede1s1agen (1971:511) planverket byggnadsstadgan (1959:612), BS KOV marknadsförings1agen (1975:1418), MFL

3.1 Syften

Vid jämföre1se me11an de 01ika kan det finnas 1agarna an1edning att först ange vi1ka skyddsintressen de ska11 ti11godose.

Syftet med AML är en ti11fredsstä11ande arbetsmi1jö med hänsyn ti11 arbetets natur och den s0cia1a och tekniska utveck1ingen i samhä11et (2 kap. 1 § AML). Mot den bakgrunden stä11s krav på arbets1oka1er, maskiner, kemiska ämnen m.m. (2 kap. 2-8 §§ AML).

FRL har ti11 främsta syfte att bereda skydd för försäkringstagarna. Detta kommer ti11 uttryck b1.a. genom 1agens om principer s01iditet och skä1ighet. S01iditetsprincipen innebär att försäkringsb01agens s01iditet ska11 vara sådan att de a11tid kan fu11sina göra förp1ikte1ser mot försäkringstagarna. En1igt skä1ighets- .principen ska11 försäkringspremier och övriga vi11k0r vara skä1iga med hänsyn ti11 det skydd försäkringen är avsedd att Förge. särkingsväsendet ska11 med 1edning av b1.a. dessa principer fu11göra sina förp1ikte1ser mot försäkringstagarna.

434 Bilaga 2:3

Tanken med 1ivsmede1s1agen är att otjän1iga 1ivsmede1 inte ska11 nå konsumenterna. Därför innehå11er 1agen krav på 1ivsmede1s beskaffenhet och på de näringsidkare som hanterar 1ivsmede1.

En1igt BS ska11 byggnader utföras med ti11fredsstä11ande säkerhet, hygien och trevnad med hänsyn ti11 människornas behov och byggnaders funktion.

Genom MFL vi11 samhä11et främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter samt motverka marknadsföring som är oti11bör- 1ig mot konsumenter e11er näringsidkare.

De centra1a förva1tningsmyndigheterna ska11 en1igt sina instruktioner förverk1iga syftet med 1agarna.

3.2 Lagarnas innehå11

Den aktue11a 1agstiftningen kan i huvudsak räknas ti11 den offent1iga rätten. innehå11er - Lagarna reg1er om stat1ig och i vissa fa11 även kommuna1 - förva1tning samt om förhå11andet me11an enski1da och det a11männa. Adressaün-ärensküda personer, ofta näringsidkare. Ser man de undersökta som författningarna en enhet är reg1erna riktade mot näringsidkare i a11mänhet i deras egenskap av arbetsgivare eniigt AML och marknadsförare en1igt MFL - e11er ti11 näringsidkare verksamma inom särski1da branscher försäkringsbo1ag, 1ivsmede1shand1are och byggnadsföretag. När det gä11er p1anverkets verksamhetsområde är adressaterna också i stor utsträckning andra än de som är näringsidkare, dvs. yrkesmässigt utövar byggnadsverksamhet.

I 2 kap. samt i 3 kap. 1-11 §§AML stä11s a11männa krav på arbetsmi1jön. Där anges den a11männa ram inom vi1ken åtgärder kan vidtas för att främja arbetsmi1jön. Lagen är a11mänt hå11en. ASS har bemyndigande att utfärda ytter1igare föreskrifter. Detta är ett exempe1 på en ramiag.

sou 1933340 Bilaga 2:3 435 x En1igt AML kan krävas att arbetsprocess, arbetsmetod e11er an- 1äggning får användas endast efter ti11stånd och att maskin, redskap m.m. måste vara godkänd (3 kap. 12 §). Vidare finns reg1er om märkning av maskin, redskap och far1iga ämnen m.m. För att förebygga o1yckor kan dessutom föreskrivas att förteckska11 föras över maskiner ning far1iga och ämnen (3 kap. 13 §). Vidare kan en1igt 3 kap. 15 § medde1as förbud mot användning av arbetsprocess, arbetsmetod, anordning e11er ämne som kan vå1- 1a 0hä1sa och o1ycksfa11.

FRL innehâ11er bestämme1ser om b1.a. rätten att driva försäkringsröre1se, fonder, grunder för försäkringsverksamheten och offent1ig ti11syn samt bestämme1ser av associationsrätts1ig karaktär,t.ex. om bi1dande av försäkringsbo1ag och om aktiekapita1, bo1ags0rdning, räkenskaper, revision m.m. Dessa ska11 möj- 1iggöra kontro11 av att de principer som är grund1äggande för försäkringsväsendet, näm1igen so1iditetsprincipen, skä1ighetsprincipen, behovsprincipen m.f1.,upprätthå11s.

En1igt 1ivsmede1s1agen, vi1ken också är en ram1ag, får inte 1ivsmede1 ha sådan sammansättning e11er beskaffenhet i övrigt att det kan antas vara skad1igt att förtära, smittförande e11er e1jest otjän1igt ti11 människoföda (5 §). Endast godkänd 1ivsmede1sti11sats får användas (6 §). Livsmede1 som sa1uhå11s ska11 vara märkt med uppgifter om b1.a. s1ag, sammansättning och, i förekommande fa11, förvaringsanvisning och beräknad hå11barhetstid samt förpackarens e11er ti11verkarens namn. En1igt en a11män rege1 i 16 § får 1ivsmede1 inte sa1uhå11as om det kan antas vara otjän1igt ti11 människoföda, om det ti11förts icke godkänd 1ivsmede1sti11sats e11er om det inte är märkt på föreskrivet sätt.

En1igt BS ska11 byggnads yttre utformas och färgsättas så som stads- e11er 1andskapsbi1den fordrar och som är 1ämp1igt såvä1 för byggnaden i och för sig som för en god he1hetsverkan (38 § 1 st.). Från säkerhetssynpunkt gä11er att byggnads grundkonstruktion och stomme samt övriga byggnadsde1ar, som kan utsättas för be1astning,ska11 ha betryggande bärförmåga, stadga och

beständighet (42 §). En1igt 44 § ska11 hänsyn tas ti11 brand-

a 436 Bilaga 2.-3 sou 19:33:40

säkerhetsfrågor. Vidare kan nämnas att man i vissa fall skall ta hänsyn till handikappades behov och att en god energihushållning skall beaktas (42 a och 44 a §§). Byggnad för stadigvarande bruk, vari inrymmes bostads- eller arbetsrum, skall anordnas och inredas så att den bereder möjlighet till trevnad och god hygien. Den skall innehålla nödiga förvaringsutrymmen samt vara försedd med behövlig sanitär utrustning (46 §).

3.3 Myndigheternas föreskrifter

Lagstiftningen avser ett stort antal situationer och beteenden samt skall behålla sin aktualitet inom områden med snabb utveckling. Därför finns behov av att fylla ut allmänt hâllen lagtext med regler för olika situationer. Således har regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att utfärda ytterligare föreskrifter.

Av. 8 kap. regeringsformen (RF) framgår vilka föreskrifter som måste meddelas av riksdagen genom lag. Dit hör bl.a. sådana föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser i eningrepp skildas personliga eller ekonomiska förhållanden I (3 § l st.). vissa fall kan riksdagen bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter genom förordning (7 §). Enligt 8 kap. 7 § l st. RF kan regeringen efter sådant bemyndigande meddela föreskrifter bl.a. om föreskrifterna avser tillverkning, näringsverksamhet, utformning av byggnader, anläggningar och bebyggelsemiljö. Riksdagen kan också medge att regeringen överlåter åt en förvaltningsmyndighet att meddela bestämmelser i ämnet (ll Utan särskilt be- §). myndigande får regeringen genom förordning besluta föreskrifter för verkställighet av lag. I en sådan får förordning regeringen överlåta åt underordnad myndighet att utfärda verkställighetsföreskrifterna (l3 §).

Detta är således det konstitutionella för den hierarki underlaget av lagar, förordningar och föreskrifter som finns inom området för de här aktuella myndigheternas styrmedel.

2:3 437

Bilaga

I AML finns från riksdagen ti11 regeringen e11er bemyndiganden bestämmer i 3 kap. 12-18 i myndighet som regeringen §§ samt 2-4 dessa kan regeringen e11er 4 kap. §§. En1igt bemyndiganden ASS medde1a bestämmelser b1.a. om att arbetsmetod e11er an1äggning avsedd för arbetsprocess, verksamhet av visst s1ag får användas endast efter ti11stånd

e11er att visst s1ag av anordning endast efter godkännande får användas e11er av1ämnas för att tagas i bruk

e11er att visst ämne får användas endast efter godkännande e11er att särski1t vi11kor ska11 gä11a vid användningen av sådant ämne (3 kap. 12 §).

Vidare kan föreskrivas att visst ska11 ha sky1t e11er annan märkning s1ag av anordning ti11verkarens namn e11er annan uppgift om anordsom upptager ningen, att ämne ska11 vid användning ha märkning,

att ska11 föras över sådan anordning och sådant förteckning ämne (3 kap. 13 §).

Är det av särski1d från arbetarskyddssynpunkt kan förbetyde1se bud medde1as att använda arbetsprocess, arbetsmetod, anordning e11er ämne.

FOI har att finns reg1er med Även i den 1agstiftning ti11ämpa Regeringen e11er, efter regeringens bemyndiganbemyndiganden. F01 får om särski1da skä1 före1igger medde1a från bokföde, rings1agen (1976:125) avvikande föreskrifter om försäkringsbooch årsredovisning (11 kap. 1 § FRL). Vidare 1ags räkenskaper äger FOI en1igt 1 kap. 10 § FRL och med stöd av regeringens bemyndigande i 48 § försäkringsröre1seför0rdningen (1982:790) medge vissa undantag från ti11ämpningen av FRL. En1igt 3 § 1aom tryggande av pensi0nsutfäste1se m.m. beräknas gen (1967:531) av försäkringstekniska som kapita1värde med 1edning grunder e11er bestämmer. faststä11s av regeringen myndighet regeringen kan regeringen e11er

En1igt 14 § trafikskade1agen (1975:1410)

438 Bilaga 2:3

myndighet som regeringen bestämmer förordna att försäkringsersättning ti11svidare ska11 utgå endast med viss kv0tde1. Motsvarande bestäme1se finns i 5 § 1agen (1976:357) om m0tortäv1ingsförsäkring.

Även i 1ivsmede1s1agen finns ett anta1 bemyndiganden. Endast godkänd 1ivsmede1sti11sats får användas om inte regeringen e11er myndighet som regeringen bestämmer föreskriver annat (6 §). Är det av särski1d betyde1se från hä1so- e11er näringssynpunkt e11er e1jest för att ti11godose kan bestämd konsumentintresset, sammansättning e11er beskaffenhet i övrigt (1ivsmede1sstandard) för 1ivsmede1 av visst s1ag föreskrivas Motsvarande (7 §). reg- 1er finns avseende av vara, ämne e11er användning utrustning vid av 1ivsmede1 hantering och om förvaring av vara, ämne e11er utrustning ti11sammans med 1ivsmede1 (9 §). Om det är påka11at från hä1sosynpunkt, kan regeringen e11er SLV förbjuda e11er föreskriva vi11k0r för hantering av 1ivsmede1, som innehå11er främmande ämne e11er vari sådant ämne överstiger viss ha1t (10 §). Med hantering avses en1igt 2 § b1.a. sa1uhå11ande, försä1jning, servering e11er annat över1ämnande av 1ivsmede1 för förtäring. Bemyndiganden att utfärda föreskrifter finns vidare avseende b1.a. införse1 ti11 riket av visst s1ag av 1ivsmede1 (11 §), hantering av 1ivsmede1 utomhus e11er e1jest på annat stä11e än i 1ivsmede1s10ka1 (12 §) och märkning Föreskrifter kan (13 §). på motsvarande sätt medde1as angående persona1hygien och 1ivsmede1s1oka1 m.m. (21-23 §§)_

Regeringen kan utfärda BS i en1ighet med riksdagens bemyndigande. Under senare år har dock riksdagen bes1utat om ändsjä1v ringar i BS. Ett a11mänt för att utfär-

bemyndigande regeringen

da reg1er på området finns i 1 § byggnads1agen (1947:385): Ti11 byggande fordras 1ov (byggnads1ov) i den omfattning regeringen bestämmer.

På nivån under finns de föreskrifter ramförfattningarna som regeringen utfärdar med stöd av riksdagens bemyndiganden.

Bilaga 2:3 439

Med stöd i AML har utfärdat särskild författning, arregeringen (l977:ll66). I denna finns regler om anbetsmiljöförordningen mälan innan arbetslokal eller personalrum tages i bruk (l §), om anmälan om arbetsskada m.m. (2 §), om förvaring av handlingar om gemensamt arbetsställe (4 §), om tillgängliga författ- (3 §), ningar (5 §) och om lokal skyddsverksamhet (6-14 §§) m.m. 18 § innehåller bemyndigande för ASS dels att arbetsmiljöförordningen utfärda föreskrifter enligt bl.a. 3 kap. 12-16 §§ och l7 § 1 st. 3 § 2 st. och 4 § AML, dels att meddela samt 5 kap. 2 § 2 st., föreskrifter för verkställighet av AML. Dessa verkytterligare faller under normgivningskompetensen enställighetsföreskrifter av riksdagen för regeligt 8 kap. 13 § RF. Något bemyndigande ringen att överlåta åt ASS att utfärda verkställighetsföreskrifter finns inte. sådant bemyndigande behövs inte heller en- Något ligt 8 kap. 13 § RF.

I anslutning till FRL har utfärdats en försäkringsrörelseförord- Till förordningen har överförts detaljbestämmelser från ning. FRL om ansökan av koncession, om stadfästelse av ändrade bolagsoch ändrade hur anmälan för registrering skall ordningar grunder, samt bestämmelser om hur försäkringsinspektionen skall fullgöras handlägga ärendena m.m.

Inom SLV:s område motsvaras arbetsmiljöförordningen av livsme- (l97l:807). Förordningen innehåller av regedelsförordningen utfärdade föreskrifter angående bl.a. livsmedels beskafringen fenhet (2-6 §§), hantering m.m. (7-20 §§), märkning (21-26 §§), saluhållande personalhygien (29-34 §§) och livsme- (27-28 §§), delslokal m.m. §§). Flera paragrafer innehåller bemyndi- (35-46 för SLV att utfärda ytterligare föreskrifter. Ett vikganden tigt sådant finns i 19 § förordningen. Enligt denna paragraf meddelar SLV ytterligare föreskrifter om hantering m.m. av livsmedel 9-12 §§ 1ivsmede1s1agen. Detta innebär att SLV enligt bl.a. kan förbjuda saluhållande av livsmedel.

vid På I 5 kap. BS anges de krav som måste uppfyllas byggande. vissa kan dock byggnadsnämnd medge Planverket

punkter undantag.

således inte enskilda dispensärenden. I stället innehandlägger

440 Bilaga 2:3

håller 76 § BS ett bemyndigande för att planverket meddela när-

mare föreskrifter rörande och andra ritningar handlingar, vilka

skall fogas vid ansökan om byggnadslov, rörande arkivering och

expedition av handlingar, rörande konstruktion och utförande i

övrigt av byggnader och andra anordningar om vilka bestämmel-

ser finns i BS samt rörande byggnadsarbeten.

Dessutom sägs i 76 § 2 mom BS att planverket i anslutning till

föreskrifterna ger exempel på lösningar och metoder som upp-

fyller kraven i dessa och de allmänna råd i övrigt som behövs

för tillämpningen av BS.

Från bemyndiganden av nu angivet slag skiljer sig regler i myn-

dighetsinstruktioner. Vad som sägs i en sådan är visserligen

bindande för den myndighet vars verksamhet regleras genom in-

struktionen. Däremot kan myndighets beslut som har stöd enbart

i en instruktion inte vara bindande för enskilda medborgare.

Den tredje nivån av regler utgörs av de föreskrifter som de

centrala förvaltningsmyndigheterna utfärdar

och som publiceras

i myndigheternas författningssamlingar.

Flertalet av myndigheternas föreskrifter är formellt bindande.

Enligt 76 § BS har emellertid planverket dessutom skyldighet att

utfärda exempel och metoder på lösningar samt allmänna råd. Om

den rättsliga karaktären hos dessa regler sägs följande i Svensk

byggnorm (SBN) l980 s. 21:

SBN innehåller dels föreskrifter, dels exempel på lösningar och metoder som uppfyller kraven i föreskrifterna samt sådana allmänna råd som planverket i övrigt anser behövas för tilllämpningen av byggnadsstadgan.

Föreskrifterna innehåller tvingande krav för myndigheter och enskilda. Om inte de föreskrivna kraven kan detta följs medföra påföljder.

Exemplen på lösningar och metoder är exempel på av planverket godtagna lösningar och metoder. De har av verket bedömts uppfylla föreskrivna krav under angivna och skall förutsättningar således också godtas av byggnadsnämnderna. Det förutsätts dock att den anvisade lösningen eller metoden iakttas i sin helhet. Det står den byggande fritt att andra välja lösningar eller metoder än dem som anges i SBN. En i byggnormen anvisad lösning

sou 1933;4o Bilaga 2:3 441

eiier metod får således inte ställas som villkor för byggnadslov. Om den sökande väljer andra tekniska lösningar eller metoder än dem som anvisas i form av exempel på godtagna lösningar eller metoder, skall det av handlingarna framgå att de i föreskrifterna uppställda kraven iakttagits. De allmänna råden i SBN innehåller rekommendationer som anger hur föreskrifter eller godtagna exempel och metoder kan tilllämpas. Ett allmänt råd får inte ställas som villkor för byggnadslov.

Även ASS skall - dock endast verkets instruktion - medenligt dela råd och anvisningar om arbetsmiljö- och arbetstidslagstiftningens tillämpning.

3.4 Tillsyn över efterlevnaden av lagstiftningen

Efterlevnaden av lagar och föreskrifter övervakas på olika nivåer - centralt - - ofta med stöd av regionalt lokalt, regler om tillsyn.

Enligt AML är ASS samt under dess överinseende och ledning YI tillsynsmyndigheter. Därjämte skall kommun utse kommunala tillsynsmän att biträda YI.Tillsynsmyndighet har rätt att erhålla de upplysningar, handlingar och prov samt påkalla de undersökningar som behövs för tillsynen. Den som i sin verksamhet använder viss produkt eller har uppdragit åt annan att utföra visst arbete är skyldig att på tillsynsmyndighets begäran lämna upplysning om vem som har levererat produkten eller utfört arbetet. Tillsynsmyndighet har tillträde till arbetsställe och får där göra undersökningar och ta prov. Polismyndighet skall lämna behövlig handräckning. YI och ASS får mot arbetsgivare eller annan som är ansvarig enligt AML meddela föreläggande eller förbud som behövs för att AML eller föreskrifter som meddelats med stöd av AML skall efterlevas. Därvid kan vite utsättas. Om föreläggande inte åtlyds kan YI eller ASS förordna om rättelse på den försumliges bekostnad. Föreligger på arbetsställe förhållande som innebär risk för ohälsa eller olycksfall för någon som arbetar där kan YI eller ASS rikta föreläggande eller förbud mot den som råder över arbetsstället. För att säkerställa förbud kan ASS/YI meddela beslut om försegling eller annan avstängning av anläggningg utrymme eller anordning.

4421 Bilaga 2:3

Reglerna om tillsyn av försäkringsbolag finns i 19 kap. FRL. Enligt l9 kap. 1 § ska11 FOI genast underrättas när försäkringsbolag startar sin verksamhet. I 19 kap. 3 § finns en allmän regel om skyldighet att lämna FUI de upplysningar angående verksamheten i ett försäkringsbolag som FOI anser behövliga. FOI skall jämlikt 10 kap. 2 § förordna en eller flera revisorer i varje försäkringsbolag, om inte inspektionen med hänsyn till rörelsens ringa omfattning eller av andra skäl anser det obehövligt. Enligt l9 kap. ll § får FUI medde1a de erinringar i fråga om försäkringsbolags verksamhet som inspektionen anser behövliga. Som en yttersta följd av Fölzs tillsynsverksamhet kan koncessionen för ett försäkringsbolag förklaras förverkad. Slutligen kan nämnas att FÖI äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift enligt FRL.

Enligt livsmedelslagen utövas den centrala tillsynen av SLV och den regionala av länsstyrelsen Hälsovårdsnämnden utövar den omedelbara tillsynen enligt 25-29 §§. Därvid får hälsovårdsnämnden meddela förbud eller föreläggande som uppenbart behövs för att lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Beslut om föreläggande eller förbud kan förenas med vite. Underlåter någon att vidta åtgärd som åligger honom enligt lagen eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen eller enligt tillsynsmyndighets föreläggande, får myndigheten förordna om rättelse på hans bekostnad (25 §). Tillsynsmyndighet äger tillträde till område, livsmedelslokal eller annat utrymme och får där göra undersökning eller ta prov. Myndigheten har rätt att efter anfordran erhålla de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Polismyndighet skall lämna den handräckning som behövs för utövande av tillsynen (26 §). Tillsynsmyndighet får omhänderta vara som saluhålls eller uppenbart är avsedd att saluhållas i strid mot 16-18 §§ i livsmedelslagen. Under vissa förutsättningar har rätt att förtillsynsmyndighet störa vara som tagits om hand.

Tillsynsmyndighet har alltså enligt livsmedelslagen möjlighet att använda tvångsmedel. Enligt förarbetena bör man dock eftersträva att åstadkomma rättelse genom råd eller anvisningar (prop. l97l:6l s. 219).

I sou 1983:40 Bilaga 2:3 443

Planverket har inga tillsynsbefogenheter. Tillsynsreglerna på byggnadsområdet finns i BS. De tillämpas lokalt av byggnadsnämnd i samband med prövning av ansökan om byggnadslov och under byggnadsskedet. Med vissa undantag får byggande inte ske utan byggnadslov. Vid prövningen skall byggnadsnämnd bl.a. tillse att som planverket utfärdat har iakttagits vid

föreskrifter

upprättandet av de ritningar som skall medfölja ansökan om byggnadslov. Reglerna om byggnadslov finns i 54-59 §§ BS. Uvriga regler om tillsyn i BS gäller byggnadsarbete och tillsyn å sådant arbete (60-64 §§).

Vad som nu sagts om de andra myndigheternas tillsynsverksamhet kan jämföras med vad som gäller för KOV och KO.

Enligt ll § MFL är näringsidkare skyldig att på anmaning av K0 komma in med yttrande eller upplysning i ärende om tillämpning av 2-4 §§ MFL. I ärende där beslut om förbud eller åläggande enligt 2-4 §§ kan antas komma i fråga är näringsidkare även skyldig att på anmaning av KO tillhandahålla handling, varuprov och liknande som kan ha betydelse för utredningen i ärendet. Enligt l6 § MFL är den som avses med förbud eller åläggande enligt 2-4 §§ skyldig att på anmaning av K0 tillhandahålla upplysning, handling, varuprov och liknande som behövs för att tillsyn skall kunna ske över att förbudet eller åläggandet åtlyds.

Särskilda tillsynsregler för KOV finns i KkrL. Enligt 25 § utövar KOV - med vissa - över efterlevnaden av undantag tillsyn lagen. Tillsynen skall utövas så, att den inte vållar större kostnad eller olägenhet än som är nödvändig. Vid tillsynen har KOV rätt att företa inspektion hos näringsidkare och därvid meddela vitesföreläggande.

I sammanhanget kan också nämnas att KOV enligt sin instruktion har att övervaka marknaden.

444 Bilaga 2:3

3.5 Sanktioner

Tillämpningsreglerna brukar kompletteras av någon form av sanktion eller påföljd. Man har anledning att skilja på två slag av sanktioner.

Det ena slaget utgörs av sanktioner som är knutna till ett beslut som gäller en viss fysisk eller juridisk person. I det följande kallas dessa förvaltningsbeslut. Ett exempel är att ett förelagt vite kan dömas ut om en näringsidkare fortsätter med marknadsföringsåtgärd i strid mot förbud som MD meddelat honom. Ett annat exempel är då någon överträder ett förbud som en tillsynsmyndighet meddelat. Även då är den normala sanktionen att ett förelagt vite döms ut.

Den andra sanktionsformen är knuten till regler av generell art. Sådana regler kan finnas i själva lagen eller i en tillämpningsförfattning. Sanktion i form av bötes- eller fängelsestraff kan i sådana fall tillgripas utan att ett förbud behöver riktas mot någon viss person. I fortsättningen talas i dessa fall om överträdelse av normbeslut.

Den nu gjorda uppdelningen återspeglar vad som vanligen gäller. Inom det förvaltningsrättsliga omrâdet finns dock unåtskilliga dantag frân denna huvudregel.

3.5.l Uverträdelser av förvaltningsbeslut

ASS och SLV har vidsträckta befogenheter att i samband med tillsyn meddela vitesförelägganden. Motsvarande befogenheter har regionala och lokala myndigheter med tillsynsbefogenheter enligt AML och livsmedelslagen.

Ett vitesföreläggande innebär mestadels att någon skall göra eller underlåta något. Om något skall utföras bör i ett föreläggande anges inom vilken tid detta skall ske.

Bilaga 2:3 445

Om vitesföreläggande inte åtlyds kan tillsynsmyndigheten anmäla detta kan då vid allmän domstol föra tahos åklagare. Åklagaren lan om att vitet skall dömas ut. Domstolen prövar föreläggandets laglighet, bl.a. att myndigheten inte överskridit sin behörighet och iakttagit uppställda formkrav. Däremot anses domstolen inte de sakliga förutsättningarna för föreläggandet eller äga pröva göra någon allmän överprövning av vitesföreläggandets lämplighet eller skälighet. För att domstol skall jämka ett av förvaltningsmyndighet förelagt vite bör krävas att överträdelsen med hänsyn till speciella omständigheter kan betraktas som ursäktlig eller att ett utdömande av vitet skulle drabba orimligt hårt.

Vite som sanktionsform förekommer även inom tillämpningsområdet för MFL och inom KOV:s verksamhetsområde. Således är beslut av MD praktiskt taget alltid vitessanktionerade. K0:s förbuds- och informationsförelägganden är alltid förenade med vite. K0 kan som tillsynsmyndighet i vissa situationer använda sig av vitesföreläggande och detsamma gäller för KOV:s del vid tillsyn enligt KkrL.

I prop. l975/76:34 s. 106 framhölls att vitessanktionen är ett instrument omrâde. Den återfinns i beprövat på marknadsrättens både MFL och AVL och har där visat sig mycket verkningsfull. Vitesförelägganden kan avse stora belopp och därigenom få starkt avskräckande verkan. De kan vidare riktas mot juridiska personer.

Vitesföreläggandet kan sägas vara det vanligaste förvaltningsrättsliga verkställighetsmedlet. Samtliga undersökta myndigheter har direkt eller indirekt tillgång till detta medel.

Andra sanktioner och verkställighetsmedel som myndigheterna förfogar över framgår av redogörelsen ovan (avsnitt 3.4).

3.5.2 överträdelser av normbeslut

De straffrättsliga bestämmelserna har i författningarna i allmänhet förts in under rubriken Ansvar, Ansvarsbestämmelser eller liknande. Samtlig lagstiftning som har berörts innehåller straff-

446 Bilaga 2:3 SOU 1983:4O

bestämmelser. Straffskalorna löper från enbart böter till fängelse i högst ett år. Straffreglerna är i allmänhet s.k. blankettstraffbud. Kortfattat innebär detta att straffbestämmelsen innehåller endast straffskala jämte hänvisning till annan någon paragraf vari den brottsliga beskrivs. gärningen Som straffrättslig sanktion förekommer även förverkande, dvs. staten tar hand om och förstör vara som varit föremål för brott. I stället för vara kan värdet och utbytet av brott förklaras förverkat (se 32 § livsmedelslagen). På byggnadsområdet finns en särskild lag (l976: 666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. (LPI). Enligt denna lag är påföljdssystemet något mera differentierat än enligt övrig lagstiftning. Om det är uppenbart att byggnadsarbetet strider mot BS, fastställd plan eller förbud enligt byggnadslagen eller enligt föreskrift som har meddelats med stöd av lagen får byggnadsnämnd förbjuda att fortbyggnadsarbete sättes. Vidtages åtgärd, till vilken erfordras byggnadslov, utan att sådant lov föreligger, skall Förutom byggnadsavgift utgå. byggnadsavgift utgår i vissa fall en tilläggsavgift. Dessutom kan särskild avgift utgå vid vissa överträdelser. Vidare finns liksom i övrig lagstiftning vissa straffbestämmelser. Dessa är dock i LPI ganska få. Genom denna skedde en avselagstiftning värd avkriminalisering på byggnadsomrâdet. Beslutanderätten i första instans fördes över till byggnadsnämnderna. be- Tidigare stod påföljden mot s.k. svartbyggen av bötesstraff. Det nuvarande systemet med avgifter ansågs innebära en avsevärd skärpning av bestämmelserna.

Enligt AML har tillsynsmyndigheterna allmänna befogenheter att gentemot dem som har skyddsansvar enligt lagen meddela föreläggande eller förbud som i enskilda fall behövs för att eller lagen med stöd därav medddade föreskrifter skall efterlevas (7 kap. 7-10 §§). I beslut om föreläggande eller förbud kan tillsynsmyndighet sätta ut vite. Den som bryter mot föreläggande eller förbud som tillsynsmyndighet har meddelat kan dömas till böter ellerfängelse i högst ett år, om påbudet inte har förenats med vite (8 kap. l § AML). AML:s ansvarsbestämmelser är utformade så att straff kan ådömas såväl vid uppsåtligt brott som vid överträdelse på grund av oaktsamhet. Av ASS författningar skall klart framgå i vad mån däri meddelade föreskrifter är direkt straffsanktinnerade.

Bilaga 2:3 447

Vissa regler i AML är direkt straffsanktionerade. Som exempel kan nämnas överträdelse av minimiåldersregeln i AML, lämnande av oriktig uppgift till tillsynsmyndighet samt borttagande av skyddsanordning utan giltigt skäl (8 kap. 2 §, l, 3 och 4 st. AML).

Vidare kan nämnas att det finns bestämmelser i brottsbalken som ger möjligheter att kräva ut ansvar vid allvarliga missförhållanden i arbetsmiljön. I sammanhanget kan erinras om att den som av oaktsamhet orsakar annans död är underkastad straffansvar enligt 3 kap. 7 § brottsbalken. Andra straffregler som kan bli aktuella är 3 kap. 8 och 9 §§ brottsbalken där det stadgas straff för bl.a. vållande av kroppsskada och framkallande av fara.

Livsmedelslagen innehåller straffbestämmelser som i stora delar har samma principiella uppbyggnad som reglerna i AML. Ansvarsbestämmelserna i FRL föranleder i detta sammanhang ingen kommentar. Däremot bör noteras att även MFL innehåller straffbestämmelser. Näringsidkare som vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan uppsåtligen använder vilseledande framnyttighet ställning, vilken avser hans egen eller annans näringsverksamhet och är ägnad att påverka efterfrågan på nyttigheten dömes till böter eller fängelse i högst ett år (6 § MFL). Vidare är vissa rabattmärkes- och kombinationserbjudande straffbelagda Om överträdelse också innebär att man över- (7 och 8 §§ MFL). trätt ett vitesförbud skall dock inte dömas till straff enligt MFL. Handlingar som innebär överträdelse av 6 § MFL kan dock vara straffbara reglerna i 9 kap. brottsbalken om jämväl enligt bedrägeri m.m. Annars har man inom det marknadsrättsliga området alltsedan l97O års lag om otillbörlig marknadsföring undvikit straffbestämmelser. Den diskussion som fördes i prop. l970:57 torde därför alltjämt äga giltighet. Dä övervägde man att 1 stället för vitessanktion föreskriva straff vid överträdelse av förbud. Straffalternativet hade vissa fördelar. Dels ger det möjlighet att ådöma en gemensam påföljd när en handling innefattar både överträdelse av ett förbud och brott mot en särskild straffbestämmelse, dels står straffhotet kvar

448 Bilaga 2:3

även sedan en överträdelse har och blivit beivrad, medan

skett

ett vitesföreläggande måste förnyas. En fördel med vitessanktionen är dock att den kan riktas inte bara mot fysiska utan också mot juridiska personer. Detta har stor betydelse när det är fråga om att reglera företagens handlande. En annan fördel är att vitet kan bestämmas till ett väsentligt högre belopp än vad som skulle kunna dömas ut i form av dagsböter. Beloppet kan fastställas både med hänsyn till handlingens svårighetsgrad och till storleken av de ekonomiska intressen som berörs. Riskerna för att en företagare skulle bedöma det som ekonomiskt fördelaktigt att sätta sig över ett förbud är därför betydligt mindre om man väljer vitessanktionen.

3.6 Fullföljdsregler

Bakom varje förvaltningsrättslig lagstiftning finns ett ganska komplicerat system av fullföljdsregler. Hur dessa regler är konstruerade kan vara beroende på överväganden i de enskilda fallen.

I princip kan man dock skilja på tre olika slag av möjligheter att överklaga en myndighets beslut. Detta kan illustreras med exempel från livsmedelslagen.

l. Förelägganden i enskilda fall, t.ex. att någon skall fullgöra något vid vite överklagas i förvaltningsprocess. Beslut av lokal tillsynsmyndighet överklagas därvid till länsstyrelse medan central myndighets beslut överklagas till kammarrätten (35 § l st. livsmedelslagen). Även länsstyrelses beslut överklagas i kammarrätt. Ofta äger myndighet föreskriva att dess beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan (36 § livsmedelslagen). Mot beslut av central förvaltningsmyndighet som inte gäller enskilt fall (normbeslut) föres talan hos regeringen (35 § 2 st. livsmedelslagen) Beslut av allmän domstol - i brottmål om straff eller utdömande av vite - från till hovrätt. överklagas tingsrätt

Bilaga 2:3 449

Beslut av hovrätt och kammarrätt kan överklagas till högsta domstolen resp. regeringsrätten. Ärendet skall dock vara av för att tas upp till prövning av dessa domprejudikatsintresse stolar.

I det nuvarande systemet enligt bl.a. MFL och KkrL är det egentligen bara möjligheten att överklaga till regeringen som saknas eftersom normbeslut inte meddelas. Således finns inga fullföljdsregler anknutna till riktlinjerna.

ARBETET MED STYRMEDLET REGLER

De berörda myndigheterna använder i varierande omfattning styr-

medlet regler1). Följande siffror över antalet gällande regler

- som dock endast är mycket grova mått för att belysa omfatt- ningen pekar på detta. ASS: ca 70 kungörelser, ca ll0 anvisningar och ca 140 meddelanden (därtill kommentarer),

FUI: ca 2 författningar och ca 10 cirkulär êrligen,

SLV: ca l75 kungörelser och ca 50 meddelanden/cirkulär, planverket: ca 660 sidor byggnormer (därtill kommentarer), KOV: ca 40 riktlinjer (därtill ca 25 branschöverenskommelser).

Omfattningen av regelarbetet är en avspegling av en mängd faktorer. Flera strategiska överväganden bör ligga till grund för statsmakternas beslut om de uppdrag som ges myndigheterna och de beslut som myndigheterna i sin tur fattar. Dessa beslut avser t.ex. val mellan hur stor del av styrningen av verksamhetsområdet som skall ske genom regler jämfört med styrning genom and-

l) Med regler avses här föreskrifter, anvisningar och allmänna råd som myndigheterna låter publicera i författningssamlingar, meddelandeserier o.d. Reglerna kan grundas på såväl lagar som endast myndighetsinstruktioner. Båda typerna av regler behandlas här gemensamt eftersom de normalt arbetas fram, övervakas m.m. på samma sätt.

450 Bilaga 2:3 sou 1983:40

ra mede1. Som exempe1 på pâverkande faktorer kan fö1jande nämnas:

1agstiftningens utformning adressatkretsens kunskaper om iagstiftningen adressatkretsens om behovet uppfattning av regiering adressatkretsens storlek och homogenitet resursbehovet för att arbeta fram, övervaka m.m. regier ti11synsorganisationen intensiteten i övervakningen.

Vad gäiier 1agstiftningens utformning kan föijande anföras: Förva1tnings1agarna utformas numera ofta som ram1agar vi1ka ska11 kompietteras med bindande föreskrifter. För ett omfattande rege1utfärdande inom ett sådant system taiar b1.a. rättssäkerhetsskäi. Förekomsten av straffsanktioner, maximeravanligen de ti11fänge1se i ett år, ökar kravet på förutsebarhet om lagens tiiiämpning. Detta gä11er särski1t om 1agstiftningen avser ett nytt område. Exempei på sådan Iagstiftning är lagen (1973: om hälso- 329) och miijöfariiga varor, LMHV. Av de här berörda myndigheterna arbetar ASS och SLV med moderna även om ram1ager det i dessa fa11 nerär en fråga om utbyggnad av äidre iagstiftning. Rättssäkerhetsskä1 har b1.a. påverkat utformningen av MFL. Med tanke på de a11mänt hå11na är sanktionen genera1k1ausu1erna endast vite.

Några heit entydiga kriterier för i viika situationer vissa Iagtekniska Iösningar ska11 vä1jas framför andra dock - efter synes studium av de motiveringar som anförts för o1ika lösningar inte finnas. överväganden om lagtekniska iösningar inom marknadsrättens område redovisas b1.a. i prop. 1970:57 s. 60, prop. 1975/76:34 s. 103 ff. och prop. 1976/77:123 s. 78 och 310 ff.

Adressatkretsens kunskaper om iagstiftningen är en annan faktor att beakta. Lagar som funnits och vars intentioner iänge är a11mäntbekanta torde vara i mindre behov av precisering än nya 1agar. Förhäiianden, bland andra, som inverkar är hur den berörda branschen är organiserad och hur den ger information ti11 sina medlemmar.

sou 19g3;4o Bilaga 2:3 451

Hänsyn får också tas till adressatkretsens uppfattning om behovet av reglering på det aktuella området. En lagstiftning som har god förankring och som accepteras av adressatkretsen - men även de indirekt berörda -torde vara i mindre behov av preciserade regler än dess motsats.

Vidare får beaktas adressatkretsens storlek och homogenitet. Är många berörda ökar behovet av tillämpningsregler. Är däremot de som skall styras/påverkas relativt få och kanske välorganiserade kan informationen lättare tränga fram. I en homogen och välorganiserad bransch torde reglernas antal kunna hållas nere. Den myndighet av de här studerade som har minst antal övervaknings- FUI med sina objekt, ca 600 bolag i en relativt homogen bransch där FRL på grund av dispens i sin helhet är tillämplig endast på ca 270 , torde vara i litet behov av att utfärda tillämpningsregler. Detta visar sig också i myndighetens jämförelsevis ringa användning av detta styrmedel.

En bedömning får vidare göras av resursbehovet för att arbeta fram, övervaka m.m. regler. En fördel med regler är att mindre krävande överväganden behöver göras i det enskilda fallet till följd av att regler finns framtagna. Detta förhållande är dock inte alltid så idealt som det kan förefalla. Regelframtagning är i allmänhet resurskrävande. Ett regelsystem kräver, förutom ofta betydande framtagningsprocesser, tid att underhålla, större tid ju mer omfattande det är och ju mer detaljerade reglerna är. Myndigheter som utfärdar regler upplever ibland att de hamnat i en ond cirkel. Till följd av att de av resursskäl m.m. inte upplever sig kunna utarbeta regler i tillräcklig omfattning - och som har god kvalitet - får många ärenden avgöras där regler inte finns eller där reglerna är av sådan kvalitet att t.ex. dispenser ofta mäste prövas. För en sådan myndighet kan i det läget nya resurser eller ett stort andrum som medger regelframtagande te sig som lösningen. Risken, som ovan nämnts, är

då att man i stället får ett omfattande regelsystem som kräver

stora underhållsinsatser. Dessa insatser är då betingade av att förhållandena inom det berörda samhällsområdet är föränderliga och reglerna fort kan bli inaktuella. Man måste då i sin tur frå-

452 Bilaga 2:3

ga sig om det är meningsfullt att skapa regler om förhållandena skiftar eller snabbt ändras. Således finns här många faktorer att beakta. Ett sätt som brukar rekommenderas för att myn-

_digheterna skall kunna klara sig ur sin onda cirkel är att de

skall utfärda generella regler som kan hållas färre till antalet och vara mindre detaljerade (se vidare om “detaljeringsberoende faktorer i avsnitt 4.2).

Om är så uppbyggd att

tillsynsorganisationen möjligheten att

meddela förvaltningsbeslut finns hos många tjänstemän och därtill är fördelad på regional eller lokal nivå krävs tillämpningsregler för att säkra en någorlunda enhetlig Inom tillämpning. verksamhetsområdet för ASS, SLV och planverket svarar regionala och lokala myndigheter med tillsynsbefogenheter för förvaltningsbesluten medan den centrala myndighetens uppgift främst är att svara för normbesluten. Från denna är behovet synpunkt av regler mindreinom Fölzs och KOV:s områden eftersom förvaltningsbesluten fattas inom resp. myndighet.

En annan faktor - delvis sammanhängande med tillsynsorganisatio- .nens struktur - är intensiteten i övervakningen. En intensiv övervakning medför ett mindre behov av preciserade regler då denna innebär täta kontakter mellan den övervakande och den övervakade. Härigenom kan kunskaper om den aktuella lagstiftningen överföras. Denna faktor är dock inte helt entydig. Som ovan nämnts kan inom ett verksamhetsområde där många övervakar, och som då också kan sammanfalla med en intensiv krävas övervakning, att de övervakande har ett omfattande som stöc för regelsystem sitt agerande.

Till ledning för vissa av de här berörda har statsmyndigheterna makterna gjort uttalanden om regelarbetets Beträfomfattning. fande t.ex. ASS ställs i prop. l976/77:l49 med förslag till arbetsmiljölag m.m. omfattande krav på att ASS utfärdar regler på arbetsmiljöområdet.

Samtliga myndigheter har mer eller mindre väl dokumenterace rutiner eller åtminstone tumregler för hur regler skall arbetas fram.

Bilaga 2:3 453

Inom ASS finns en normeringshandbok. KOV har regler för handav riktlinjearbetet (se bil. 3:2). Behovet av väl läggningen dokumenterade rutiner torde öka med myndighetens storlek. Behovet torde vara mest påfallande i organisationer som är stora eller expansiva eller som i övrigt har stor personalomsättning.

4.1 Initiering och prioritering

Initiering av regler kan ske på olika sätt. Det kan vara någon intressent eller sammanslutning av intressenter (t.ex. konsumen-

ter]› eller producenter2))inom en myndighets verksamhetsområde

som ställer krav på nya eller ändrade regler. Myndigheten själv kan upptäcka ett behov av regler t.ex. genom att observera missförhållanden. Vidare kan internationella förhållanden eller den tekniska utvecklingen medföra att regelbehov uppmärksammas. Samarbetet olika myndigheter emellan kan också leda till att önskeinål om regler framställs. En ytterligare orsak kan vara ny eller ändrad lagstiftning eller att statsmakterna på annat sätt gett myndigheten i uppdrag att arbeta fram regler.

Normalt måste myndigheterna prioritera mellan olika tänkbara re-

gelprojekt. De måste naturligtvis också bedöma om det är styrmedlet regler som skall användas för att lösa ett visst problem.

Prioriteringen kan bl.a. styras av följande förhållanden:

- förväntade effekter av viss regel eller annat agerande från myndigheten - resurser för att utarbeta viss regel, övervaka erforderliga efterlevnaden av den eller för att styra genom annat medel, .t.ex. utbildning

l) För läsbarhetens skull används här och i det följande begreppet konsument även liktydigt med arbetstagare, försäkringstagare och bostadskonsument/brukare. 2) Avser även arbetsgivare, försäkringsgivare/bolag och bostadsproducent.

454 Bilaga 2:3

- intresset inom egna myndigheten, t.ex. avhängigt av handläggarnas kunskaper

- statsmakternas och önskemål inställning - externt tryck (eller till av t.ex. efterfrågan) följd debatt i massmedia.

Efter diskussioner inom myndigheterna, ibland med deltagande utifrån, fastläggs genom beslut, formella eller vilinformella, ka åtgärder som skall vidtas.

Inom ASS verksamhetsområde ges de närmast berörda intressenterna möjlighet att utöva inflytande över såväl medelsval som prioriteringar mellan de olika regler som skall arbetas fram. Detta sker i verkets

bl.a. styrelse och i årliga överläggningar med

arbetsmarknadens parter. Som underlag för sådana överläggningar görs inom ASS i vissa fall förstudier till regelprojekt.

Inom FUI och SLV utövas inflytandet genom myndigheternas styrelser. Detsamma är fallet inom planverket, men där finns ett ytterligare organ, verkets tekniska som deltar råd, i de tidiga över-

vägandena.

Här bör också påpekas att FUI, i likhet med SLV och i stark

kontrast till ASS, inte arbetar inom ett område med väl organiserade konsumentintressen.

Resultatet av prioritetsövervägandena dokumenteras i vissa

fall. Så görs t.ex. inom ASS numera med prioriteringarna på ett och fem års sikt. I vissa fall redovisas i anslagsframställningarna (AF) de regelprojekt som skall bedrivas. AF fastställs av myndigheternas styrelser.

ASS och planverket har börjat med att på ett stadium och tidigt som ett led

i prioriteringsarbetet söka göra helhetsbedömningar

av de konsekvenser, bl.a. i kostnadshänseende, som tänkbara regler kan leda till.

Bilaga 2:3 455 sou 19s3;4o

Myndigheterna håller givetvis kontakt med andra myndigheter och i sällsynta fall även det egna departementet i detta stadium av regelarbetet. KOV samarbetar regelbundet med bl.a. FUI, SLV och planverket.

4.2 Utarbetande

Utarbetandefasen inleds ibland - om det inte skett i samband med prioriteringarna - med en planering av fasen. Planen kan innehålla uppgifter om vilka som skall delta i regelutarbetandet, hur arbetet skall organiseras samt tidsplan och budget för arbetet. Bland annat inom ASS dokumenteras sådana planer inför större regelprojekt.

Samtliga berörda myndigheter låter på olika sätt intressenter delta i utarbetandet av de kommande reglerna. Konsumenterna är dock inte alltid representerade. I utarbetandet av regler inom ASS och planverket är de det medan detta inte gäller för FUI och SLV. Förhållandet torde i hög grad förklaras av förekomsten/icke förekomsten av konsumentorganisationer inom de olika verksamhetsområdena.

Formerna för hur intressenterna deltar varierar och också deras inflytande. Det är svårt att få underlag att bedöma hur stort intressenternas inflytande de facto är. Inflytandet varierar bl.a. beroende på om statsmakterna gjort uttalanden om hur deltagande skall ske och om den roll och attityd myndigheterna skall inta - och faktiskt intar - i förhållande till de berörda intressenterna. Statsmakternas styrning av inflytandeformer och hur avvägningen skall göras mellan olika intressen

synes ha varit liten]). Det ankommer därmed i hög grad på myn-

l) Uttalanden om inflytande har - förutom vad gäller KOV:s verksamhet - endast återfunnits beträffande ASS framtagning av regler, se prop. 1976/77:l49 s. 352.

456 Bilaga 2:3

digheterna att välja attityd m.m. till dem vars verksamhet man

skall reglera]).

I fråga om inflytande vid utarbetandet bör också nämnas den roll som de berörda myndigheternas styrelser - normalt bestående av företrädare för konsument- och producentintressena - har. Prak-

tiskt taget alla regler passerar styrelserna.

Utöver att således olika former av direkt kan utövas inflytande remitterar vissa myndigheter förslag till regler - främst då föreskrifter - till olika intressenter. Så görs inom ASS (alltid), SLV (ibland) och planverket (vanligen).

Utarbetandet av regler synes kräva betydande resurser och avsevärd kalendertid inom vissa myndigheter. Resursförbrukningen och kalendertidens omfattning är en avspegling bl.a. av i vilken mån myndigheten valt att styra med hjälp av regler, hur många

som deltar i utarbetandet, det samarbetsklimat som råder mellan

myndigheten och de deltagande och i vad mån myndigheten vill höja kravnivån för den aktuella produkten (motsm). Inom planverket upp-

l) Inflytandefrågorna sedda ur företagens synvinkel har behandlats i en doktorsavhandling Ingvar Perssons Företagens investeringsbeteende, påverkan och inlärning av samhällsåtgärder i några företag, Lund l980. Persson lanserar begreppet myndighetsstrategi. Om detta anför han bl.a.: Lagar,normer, låneregler m.m. kan påverka förutsättningarna för enskilda företags produkter och affärsidéer i såväl positiv som negativ riktning. Dessa förändringar kan vara mycket betydelsefulla, t.ex. genom påverkan på den totala marknadsvolymen inom produktområdet eller på det enskilda företagets relativa konkurrensläge. Därför kan det ligga i ett enskilt företags intresse att få till stånd, ändra, motverka eller påverka av åtgärderna. Ett detaljutformningen företag som engagerar sig för att åstadkomma en sådan påverkan utvecklar vad jag kallar en myndighetsstrategi. betraktar då sam- Företaget hället som en mycket viktig del av sin miljö, varför organisationen utvecklar sin förmågaatt interagera med de viktigaste samhällsinstitutionerna, lär känna de existerande tankegångarna där, fångar upp nya idêer på ett tidigt stadium och utformar svar, initierar själv förändringar samt utnyttjar sin kunskapsöverlägsenhet för att påverka - en kunskapsöverlägsenhet som helt eller delvis kan ha utvecklats med samhällets företrädare som primär målgrupp. I avhandlingen finns exempel på ett företag som bedrivit mycket framgångsrika myndighetsstrategier, medan andra företag i studien inte förstått att de har produkter eller produktområden där detta skulle vara möjligt.

sou 1983:40 Bilaga 2.-3 457

skattas att l/3 - l/5 av byggnadsavdelningens resurser går åt till framtagning m.m. av regler. Arbete med enskilda författningar över två år och längre är inte ovanligt inom t.ex. ASS och KOV.

Detaljeringsgraden i reglerna har naturligtvis betydelse för de resurser som krävs för utarbetandet. Myndigheterna har här att avväga mellan olika intressen. Inte sällan strävar konsumentföreträdarna efter att få detaljerade regler, medan producentföreträdarna ibland vill ha mer allmänt hållna regler. Detta torde bl.a. bero på att konsumentföreträdarna inte alltid har lika god sakkunskap som producentföreträdarna och därför förväntar sig att myndigheten skall ge noggrann vägledning. Typiskt synes vara att övervakare av reglerna, t.ex. yrkes-, hälsovârds- och byggnadsinspektörer, ofta vill ha detaljerade regler som de kan ha som sitt stöd vid sitt övervakningsarbete. Det förekommer dock också från producentföreträdare krav på detaljerade regler, se här förhållandena vad gäller riktlinjerna. Ambitioner att

hålla nere detaljeringsgraden finns uttryckt i flera uttalanden]).

Ett sätt som brukar rekommenderas för att hälla nere detaljeringsgraden och som inte onödigtvis påverkar produkt- och teknikutvecklingen är att ställa kraven i reglerna i form av funktionskrav i stället för i form av absoluta krav. Detta har bl.a. uppmärksammats i betänkandet (SOU 1979:65-66) Ny plan- och bygglag där det om planverkets regler bl.a. sägs (s. 27l):

Åtskilliga av de nu gällande föreskrifterna i SBN innehåller absoluta krav, t.ex. måttangivelser och liknande från vilka byggnadsnämnd i allmänhet synes kunna göra avsteg enbart efter dispensprövning. Sådana krav kan också innebära en låsning till de tekniska lösningar som är aktuella när normerna utfärdas. Man bör sträva efter att så långt möjligt utforma bestämmelserna så att de innehåller generella krav på egenskaper och prestationer (funktionskrav). Det framtida normeringsarbetet bör inriktas på att införa bestämmelser med sådan utformning. Helt kan man naturligtvis inte avstå från absoluta krav. Mot bakgrund av det nu anförda torde det bli nödvändigt att se över föreskrifterna i SBN.

l) Se bl.a. prop. l975/76:34 s. 96 m.fl. och prop. l976/77:l49 s. 353.

458 2:3 Bilaga

Kvaliteten på det underlag som myndigheterna presenterar för parterna inför överläggningar om föreskrifter m.m. har också betydelse för effektiviteten i regelframtagningen. Det är dock svårt att inom ramen för denna studie bedöma denna. Av betydelse är bl.a. om myndigheten väljer att direkt lägga fram förslag till regler för intressenterna eller om reglerna får växa fram efter hand vid överläggningarna. I vissa fall kan det vara oklokt med färdiga förslag - en risk för att intressenterna känner sig överkörda föreligger - medan i andra fall detta kan vara lämpligt för att man bl.a. snabbt skall kunna utfärda behövliga regler. Lämpligt för myndigheten är kanske att redovisa en väl genomarbetad analys men vad gäller förslag till lösning endast stanna vid allmänna överväganden.

Vid regelframta gning skall i stort alla myndigheter beakta begränsningskungörelsen (l970:64l). Detta innebär i princip att myndigheterna skall underställa regeringen nya föreskrifter, anvisningar eller råd som kan påverka gällande standard eller tilllämpade normer eller leda till direkta eller indirekta kostnadsökningar. Därmed måste alltså kostnads/nytto-överväganden göras av myndigheterna.

För två av de här berörda myndigheterna gäller dessutom särskilda regler. Enligt 56 § livsmedelsförordningen skall sålunda föreskrift som uppenbarligen har väsentlig ekonomisk betydelse eller på annat sätt är av större vikt fastställas av regeringen. SLV har hittills underställt regeringen två föreskrifter. Vidare skall enligt 76 § BS föreskrift som är av icke oväsentlig ekonomisk betydelse eller av annan orsak ... av större vikt fastställas av regeringen för att bli gällande. Planverket har underställt regeringen samtliga nu gällande föreskrifter och ett flertal andra regler.

ASS är undantagen från underställningsregeln (l §) i begränsningskungörelsen, dock ej från skyldigheten att göra kostnads/nyttoöverväganden. Emellertid gäller att om ASS styrelse inte blir enig i fråga av större samhällsekonomisk eller principiell betydelse bör frågan underställas regeringen (se prop. 1976/77:149 s. 378 och 9 kap. 4 § AML).

sou 1933:40 Bilaga 2:3 459

Samrådsskyldighet föreligger inför regelutfärdande i vissa fall

med stat-kommungruppen (Kn 1980:03) som tillkallats för att bl.a.

se över de statliga myndigheternas tillsyn och kontroll av kommunal och landstingskommunal verksamhet.

I de fall tekniska handelshinder kan uppstå till följd av regler skall samråd ske med kommerskollegium (KK) enligt kungörelsen 1973:233.

4.3 Offentliggörande

Reglerna utfärdas i de olika myndigheternas författningssamlingar (AFS, BFFS, SLVFS, PFS och KOVFS). ASS publicerar även kommentarer till sina kungörelser i författningssamlingen och planverket exempel på lösningar och metoder samt allmänna råd. I enlighet med 27 och 29 §§ författningssamlingsförordningen (l976:725) utmärker myndigheterna vad som är författningsföreskrifter och vad som är allmänna råd m.m.

FÖI publicerar vissa av sina regler i BFFS och andra delges i form av cirkulärskrivelser. Denna meddelandeform har bedömts lämplig eftersom mottagarkretsen (högst 600 försäkringsbolag) är jämförelsevis liten. Vissa av SLV:s föreskrifter kommer ut i verkets meddelandeserie.

Insatserna för att på annat sätt informera om reglerna varierar kraftigt mellan de berörda myndigheterna. Som exempel kan nämnas att ASS resurser för information - information om huvudsakligen gällande regler - är lika stora som FUI:s hela anslag, ca 7 milj. kr.

Information till producenter sker genom att de närmast berörda får eller får köpa författningssamlingarna. Information sker även genom myndigheternas tidskrifter, tex. & Ekonomi. Det förekommer också att reglerna i mer lättillgänglig form sprids till producenter. Ofta söker myndigheterna förmå den aktuella branschen att själv sprida information genom särskilda publikationer eller genom branschtidningar.

460 2:3

Bilaga

I viss omfattning förekommer information om reg1erna ti11 konsumenterna. ASS är den enda myndighet som rege1mässigt, b1.a. geom popu1ärutgåvor av kungöre1ser, ger information ti11 konsumenterna. P1anverket har genom pub1ikationen Bostadsbestämme1ser, hitti11s utgiven tre gånger, i popu1är form informerat om vissa av sina reg1er. ASS och KOV har egna tidskrifter (Arbetarskydd 120 000 ex., distribueras gratis resp. Råd och Rön) som har stor spridning b1and konsumenterna. I tidskrifterna informeras om a11a nya kungöre1ser resp. rikt1injer. Även SLV och p1anverket har egna tidskrifter som dock i huvudsak sprids ti11 övriga berörda myndigheter, branschfo1k och producenter.

I sammanhanget kan vara värt notera att inom ASS verksamhetsområde informationen ti11 konsumenterna/arbetstagarna givits en rätts- 1ig förankring. En1igt 5 § arbetsmi1jöförordningen (1977:1166) gä11er näm1igen: På arbetsstä11e ska11 arbetsmi1jö1agen (1977:1160) och denna förordning finnas ti11gäng1iga för arbetstagarna. Detsamma gä1- 1er de övriga författningar som har utfärdats med stöd av 1agen e11er förordningen och rör den verksamhet som bedrivs där.

4.4 övervakning

Beroende på hur rege1systemen är uppbyggda kan man i fråga om myndigheternas ti11synsverksamhet ski1ja me11an förhandsgranskning, k0ntinuer1ig granskning och efterhandsgranskning.

Förhandsgranskning kan i vissa fa11 ske inom ASS, FUI:s, SLV:s och p1anverkets verksamhetsområden, t.ex. då det krävs ti11stånd e11er godkännande innan viss verksamhet får påbörjas (se avsnitt 3.1). Motsvarande 1agstiftning finns inte inom KOV:s verksamhetsområde.

Kontinuer1ig granskning förekommer i form av att ti11synsobjekten

rege1bundet måste 1ämna upp1ysningar. Försäkringsbo1agen måste år- 1igen 1ämna FÖI omfattande uppgifter om sin verksamhet, sin ekonomiska stä11ning m.m. Med uppgifterna som under1ag k0ntro11erar FÖI att b01agen sköter sina åtaganden mot försäkringstagarna.

Bilaga 2:3 461 g sou 1933;4o i

Efterhandsgranskning förekommer inom alla de berörda myndigheterna. Den sker normalt genom inspektioner. KOV har dock endast möjlighet att företa inspektioner vad gäller tillämpningen av KkrL.

Bland annat olikheter i fråga om de resurser som står till mynförfogande medför olika förutsättningar att övervaka digheternas efterlevnaden av uppställda regler.

Vad gäller ASS föreligger inom det regelsystem myndigheten har att centralt svara för ett flertal övervakningsorgan. YI och de kommunala tillsynsmännen svarar för tillsynen. De inspekterar varje arbetsställe i genomsnitt vart tredje år, vissa arbetsställeiflera gånger under en sådan period. Vidare finns de lokala skyddskommittêerna, skyddsombuden (lokala och regionala) samt företagshälsovården.

FUI svarar till allra delen ensam för övervakningen inom

största

sitt omrâde. Vissa uppgifter åligger de revisorer och ombud som inspektionen förordnar och aktuarierna på försäkringsbolagen. FUI företar inspektioner på bolagen i genomsnitt vart tionde år - som ovan berörts - för en omfattande men svarar årligen granskav bolagens räkenskaper m.m. I viss omfattning vänder sig ning försäkringstagare direkt till FUI med begäran om rättelse m.m.

I fallet SLV övervakas reglerna i huvudsak av de lokala hälsovårdsnämnderna. Även här förekommer i viss omfattning anmälningar från konsumenter.

verksamhetsområde efter det att Vad gäller planverkets sker, beviljats, kontroll av byggandet dels indirekt gebyggnadslov nom ansvarig arbetsledare ( arbetsledare skall godkännas av byggnadsnämnd),dels direkt genom byggnadsinspektör.

Ett litet antal ärenden leder till åtal enligt de olika lagarna. l979 var antalet fällande domar vid de allmänna domstolarna en- AML - 4, FRL - 2 och livsmedelslagen - 14. ligt

462 Bilaga 2:3

Regelsystemens uppbyggnad och de resurser som står till förfogande för övervakning varierar således. Bästa efterlevnaden torde uppnås i de verksamheter där det dels sker en förhandsgranskning, dels finns många övervakare. Att bedriva såväl förhands-

granskning som att ha många övervakare är dock resurskrävande1).

Vad gäller antalet övervakare kan följande anföras. Situationen kan anses god inom ett verksamhetsområde där övervakningen närmast sköter sig själv. Därvid är det de som har att följa reglerna som direkt, utan större inblandning från myndighetspersoner, övervakas av dem som reglerna tillkommit för att skydda. Sådan är situationen delvis inom ASS verksamhetsområde där en övervakning sker genom arbetsstagarnas och deras ombuds försorg. Här mä dock sägas att flertalet avvägningar står att göra. Det förhållandet att många övervakar ett regelsystem kan i sig skapa behov av att det finns ett stort antal myndighetspersoner som har att hantera anmälningarna. Idealet är givetvis när frågorna kan lösas direkt på platsen mellan producent och konsumenter. Det är dock erfarenheten av att sådana ideala situationer inte alltid är för handen som medfört att det allmänna ingripit och skapat regelsystem med ty åtföljande övervakande myndigheter m.m.

4.5 Utvärdering

Med utvärdering avses att man söker ta reda på om regelföljsamhet leder till att reglerna löser de problem som de var tänkta att lösa.

De berörda myndigheterna har - liksom flertalet myndigheter låtit genomföra tämligen få systematiska och dokumenterade studier av effekterna av reglerna.

Visst utvärderingsarbete har påbörjats inom ASS. God hjälp i detta arbete bör ASS ha av sitt sedan några år tillbaka införda informationssystem ISA. Genom detta kan förändringar i antalet arbetsskador studeras och relateras till reglerna inom området.

l) s.

Se prop. l976/77:l49 356 beträffande resursbehovet

for AML.

forhandsgranskning enligt

Bilaga 2:3 463

Vidare kan avstämningar göras mot de konsekvensbedömningar som i viss omfattning görs då regier utarbetas. Inom verksamhetsområdet förekommer utvärdering även genom forskning som stöds av myndigheten.

Inom pianverket pågår vissa systematiska utvärderingsaktiviteter. Så har t.ex. bedrivits ett omfattande utvärderingsarbete av heia byggnormen där olika intressenter i byggandet deitagit. Resu1tatet av detta arbete har presenterats i fyra dokument (Rapport 54:1-4)

ANDRA STYRMEDEL

I föregående avsnitt (4) har behand1ats styrning med hjäip av regier. I avsnittet har även behand1ats information om hur reg- Ierna ska11 ti11ämpas.

Myndigheterna använder även andra styrmede1 än reg1er. För i stort samt1iga här berörda myndigheter gä11er dock att styrmedi huvudsak KOV torde eme11ertid kunna let är regier. Beträffande fastsiås att större de1en av KOV:s styrning inte sker med hjä1p av reg1er. KOV:s uppgifter kan beskrivas som informerande, upp- De berörda - KOV 1ysande och opinionsskapande. myndigheterna undantaget - bedriver så1edes, i 1ikhet med f1erta1et myndigheter en regeiutfärdande- och tiiiämpande verksamhet. Detta avspegias också i den korta beskrivning av styrningen med hjä1p av andra mede1 än regier som nedan görs.

5.1 Styrning med ekonomiska mede1

Styrning med ekonomiska medei baserar sig också på reg1er. Den är dock artski1d den styrning som ovan (avsnitt4) behandiats Viiken sker med hjäip av b1.a. sanktioner. I fråga om styrning med ekonomiska mede1 är det istä11et en stimu1ans i ekonomisk form som ska11 bidra ti11 ett önskat beteende.

Direkt styrning med ekonomiska mede1 har förekommit endast inom ASS verksamhetsområde och då med hjä1p av pengar som företa-

464 2:3

Bilaga

tagen fått avsätta till arbetsmiljöförbättrande åtgärder1›.

De övriga myndigheternas åtgärder påverkar naturligtvis producenternas ekonomi, men det här nämnda fallet är det enda där subventioner i stimulanssyfte tillämpats.

5.2 Information och utbildning till producenter

Mer omfattande information till producenter förekommer förutom inom KOV främst inom ASS och SLV. Den lämnas t.ex. genom att resultat av forskningsarbete eller annat undersökningsarbete ges till producenterna i form av publikationer, föredrag m.m.

Utbildning riktad till producenter förekommer främst inom ASS.

5.3 Konsumentupplysning

Konsumentupplysning, dvs. information till konsumenter från myndigheter, kan ses som en indirekt styrning av producenternas verksamhet. Konsumentupplysning - som kan vara ett alternativ till direkt styrning av producenterna - lämnas i olika former av alla de här berörda myndigheterna.

Sådan upplysning lämnar ASS till arbetstagare. Den alldeles övervägande delen av denna upplysning gäller dock regler. Upplysningar inom försäkringsområdet svarar FUI och KOV för. Rådgivningen till konsumenter inom detta område har emellertid numera kon-

centrerats till den branschfinansierade konsumenternas försäk-

ringsbyrå där företrädare för FUI och KOV ingår.

Konsumentupplysning om livsmedel lämnas i första hand av SLV. För en del av upplysningen inom livsmedelsområdet svarar även KOV - från hushållsekonomisk synpunkt - och socialstyrelsen (SOS)- från hälsosynpunkt. Inom planverkets verksamhetsområde är det främst byggnadsnämnderna som genom rådgivning m.m. upplyser konsumenterna/(själv)byggarna. l) Se lagen (l974:325) om avsättning till arbetsmiljöfonder.

sou 1933;4o Bilaga 2:3 465

SJÃLVSANERING

Med självsanering, som närmast förekommer inom den del av näringslivet som erbjuder varor och tjänster direkt till allmän- - i vidheten, menas åtgärder vidtagna av producenterna själva sträckt mening i syfte att reglera det egna marknadsuppträdandet. Behov har alltså uppstått av att korrigera företags bew teenden och man har därför uppställt branschregler (koder). I vissa fall kan med stöd av reglerna enskilda fall prövas i branschernas egna reklamationsnämnder (se SOU 1978:40 s. 62 ff.).

Ofta torde goda effekter kunna uppnås med sådana regelsystem, men som fallet är även med regler som utfärdas av myndigheter finns svårigheter att komma åt mindre seriösa företag. Dessa som ofta är orsaken till såväl branschregler som myndighetsregler, kan det vara svårt att få att följa reglerna.

Den största fördelen med regler uppsatta inom den egna branschen torde vara att det finns en större ambition att ansluta sig till dem jämfört med regler som lagts pâ utifrån. Den största nackdelen är att möjligheterna till effektiva sanktioner är begränsade. Det torde vara avsaknaden av effektiva sanktioner som gjort att det allmänna övertagit saneringsuppgifterna

inom vissa branscher1). Här kan f.ö. nämnas att det hävdas va-

ra de seriösa försäkringsbolagens framstötar om en sanering av branschen som ledde till tillkomsten av FUI 1904.

Inom de berörda myndigheternas verksamhetsområden kan följande icke offentliga regelsystem och organ noteras - avtal på ASS-området: om arbetsmiljöfrågor mellan arbetsgi-

vare och arbetstagare samt olika organ för samverkan arbets-

givare-arbetstagare (dessa organ är ofta stödda med statsmedel) - inom FUI:s område: bolagens gemensamma nämnder, interna bolagsnämnder samt särskilda nämnder

l) Se prop. 1970:57 s. 59

466 Bilaga 2.-3

- område: samt vissa repå planverkets standardiseringsorgan klamationsnämnder.

7 KRITIK MOT MYNDIGHETERNAS STYRNING

Den kritik mot myndigheternas styrning som återfunnits i den allmänna debatten har främst varit riktad mot styrning genom regler.

Kritiken tilltog kraftigt under senare delen av 70-talet. Numera har den måhända något avklingat. Som orsak till kritiken anförs ibland att de erfarenheter som efter hand vunnits av regelstyrning visar att de förväntade positiva effekterna överskattats och de negativa underskattats eller inte alls observerats.

Kritiken har till del kommit från övervägande producenterna de som har att följa reglerna - och i mindre omfattning från dem som skall skyddas genom reglerna - konsumenterna. En orsak till detta torde vara att näringslivet i Sverige är mer organiserat än vad förhållandet är på konsumentsidan. Vill man grovt skissera hur kritiken formulerats beroende på avsändare kan man påstå att näringslivets kritik inriktats på att det regleras för - inkräktar rörelsefrihet - medan mycket regleringar på dess konsumenternas inriktas på att de regleras för litet (om än bilden här är splittrad).

Kritik har även förts fram av kommunerna mot regler som statliga myndigheter utfärdar. I takt med ett trängre ekonomiskt läge för kommunerna har kritiken tilltagit. Regeringarna har mött den med att bl.a. tillsätta statskontrollkommittên som i sitt slutbetänkande (SOU l980:lO) lade fram en rad förslag för att minska den statliga detaljregleringen av kommunal verksamhet. l980 tillsattes stat kommungruppen (se avsnitt 4.2).

Det är en grannlaga uppgift att här redogöra för kritiken mot olika myndigheters regelverksamhet och ange kritikens avsändare.

Riktlinjekommittên har inte haft i uppdrag att granska annat än de konsumentpolitiska styrmedlen. Därför väljs att här endast

Bilaga 2:3 467

kort och allmänt presentera kritiken utan att bedöma den. Värdet av att här redovisa den ligger i att man av redovisningen kan konstatera att kritiken ofta slår mot reglering i största allmänhet, om än den i debatten varit uttalad mot viss myndighets regelverksamhet. Kritiken återfinns också till stor del i riktlinjekommittêns direktiv även om den där särskilt tar sikte på riktlinjesystemet.

Bland kritikpunkterna och förslagen till förbättringar kan följande nämnas: myndigheterna bör bättre motivera varför olika regler tillkommit konsekvenserna av reglerna, främst i kostnadshänseende, för såväl producenter som konsumenter är dåligt om ens aTlsutredda kraven i reglerna är för högt ställda reglerna låser produktutvecklingen och den tekniska utvecklingen och bör bl.a. därför göras mer flexibla reglerna är alltför omfångsrika och detaljerade reglerna är svåröverskådliga är alltför många till antalet, nya regler tillkomreglerna mer i alltför snabb takt och befintliga ändras alltför ofta den rättsliga karaktären hos reglerna är oklar eller dåligt redovisad det är alltför kort ikraftträdandetid för reglerna det framgår inte alltid klart när reglerna skall träda i kraft och i förekommande fall vilka regler de skall ersätta informationen om reglerna bör förbättras reglerna skapar tolkningsproblem övervakningen av reglernas efterlevnad är otillräcklig eller felaktigt riktad.

Bi1aga 2:4 UTLÄNDSKA FURHÅLLANDEN Rapport utarbetad av professor U1f Bernitz

470 Bilaga 2:4 __ sou 1983:40

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDANDE ORD

DANMARK, FINLAND OCH NORGE Allmänt Danmark Finland Norge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

STORBRITANNIEN Allmänt om konsumentskyddslagstiftningen Fair Trading Act Codes of Practice Reklambranschens självsanering . . . - . . - - - - - - Säkerhet till liv och hälsa Konsumentorganisationer - - - - . - - - - - - - - - - 491

FURENTA STATERNA översikt av den federala lagstiftningen . . . - . . - 492 Den federala produktsäkerhetslagen Federal marknadsföringslagstiftning - - - - - - - - - 497 Delstatliga förhållanden Frivilliga insatser . . . . . - - . - - - - - - - - -

FURBUNDSREPUBLIKEN TYSKLAND Organisatorisk inriktning . . . . . . . . . . . . . . Grundläggande lagstiftning wettbewerbsregeln (konkurrensregler) - - - . - - - - -

Bilaga 2:4 471

UTLÄNDSKA FURHALLANDEN Rapport utarbetad av professor Ulf Bernitz

INLEDANDE ORD

Som en bakgrund till kommitténs arbete har det bedömts av värde att undersöka utländska förhållanden, särskilt vad gäller konsumentpolitiska styrmedel som har beröringspunkter med riktlinjer eller eljest med riktlinjekommittêns uppdrag. Främst observeras frågor om informationsskydlighet och produktsäkerhet.

Rapporten är koncentrerad på rådande förhållanden och aktuella tendenser i Storbritannien, Förenta Staterna, Tyskland (Förbundsrepubliken) och EG. Läget i det övriga Norden berörs relativt översiktligt. Särskilt intresse ägnas det brittiska systemet med Codes of Conduct, det amerikanska systemet med Trade Regulation Rules och i viss mån de tyska wettbewerbsregeln. Det bör under-1

strykas att avsikten inte har varit att göra översikten heltäckan-

de. Viktigt konsumentpolitiskt arbete bedrivs sålunda också i internationella organ såsom OECD och Europarådet samt, inom näringslivet, i ICC (Internationella Handelskammaren).

Här kan särskilt nämnas det arbete som sker inom OECD på produktsäkerhetsområdet, främst inom ramen för OECDs särskilda kommittê för konsumentpolitik. Inom ramen för denna kommitté notifierar medlemsländerna varandra fortlöpande om utvecklingen på produktsäkerhetsomrâdet och påträffade allvarliga produktrisker. Kommittên har utarbetat rapporter bl.a. om utformningen av skade-

rapporteringssystem och återkallelse av farliga varor.1

l) Se bl.a. översiktsrapporten Safety of Consumer Products. Policy and Legislation in OECD Member Countries- OECD, Paris, l980 och Recall Procedures for Unsafe Products Sold to the Public, OECD, Paris l98l.

472 Bilaga 2:4 S()lJ 1983:40

Av stor betydelse har sedan länge varit den privata kod, Grundregler för reklam, som utarbetats och i olika omgångar omarbetats av Internationella Handelskammaren och som b1.a. 1 Sverige spelar en betydande roll som normkälla vid tillämpningen av framförallt generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i 2 § MFL. Internationella Handelskammaren har även utarbetat andra koder på marknadsföringsområdet, såsom Regler för säljframjande åtgärder (pr0m0tionk0den).

DANMARK, FINLAND OCH NORGE

2.1 Allmänt

Sett i ett internationellt perspektiv är likheterna på det här behandlade området stora mellan de nordiska länderna. I alla fyra länderna är konsumentskyddet i första hand en uppgift för det allmännas organ, medan de privata konsumentorganisationernas roll är mera begränsad. Vid utformningen av konsumentlagstiftningen har nära kontakt hållits länderna emellan, även om siktet i allmänhet inte varit inställt på att nå fram till enhetligt utformade lagar. Konsumentmyndigheterna i de nordiska länderna håller också nära kontakt inbördes och beaktar varandras praxis.

Den svenska marknadsföringslagen motsvaras 1 Danmark och Norge av markedsføringsloven och i Finland av kapitel 2 i konsumentskyddslagen. I Danmark finns en forbrugerombudsmand (F0), i Norge ett forbrukerombud (F0) och i Finland en konsumentombudsman (KO). Dessa har en organisation ungefär motsvarande den svenska KO före sammanslagningen med konsumentverket l976. Den svenska marknadsdomstolen motsvaras på konsumentskyddsområdet i Norge av markedsrådet, i Finland av marknadsdomstolen och i Danmark av en avdelning av sø- og handelsretten i Köpenhamn med särskild sammansättning, vars beslut kan överklagas till højesteret.

Däremot saknar man i de övriga nordiska länderna en direkt motsvarighet till det svenska konsumentverket, som ju är cent-

SOU 1933140 2:4 473

Bilaga

ral förvaltningsmyndighet på konsumentskyddsområdet. Organisationsstrukturen svarar närmare till den som förelåg i Sverige före de sammanslagningar som ledde till inrättandet av konsumentverket fr.o.m. årsskiftet l972/73. Forbrugerrâdet i Danmark, konsumentrådet i Finland och forbrukerrådet i Norge har sålunda i fråga om organisation och Verksamhetsinriktning många paralleller med det tidigare svenska konsumentrådet. På liknande sätt svarar, i stort sett, Dansk Varefakta Naevn (DVN), Varudeklarationsförbundet i Finland (TSL) och norska Varefakta-Komitêen till den tidigare svenska varudeklarationsnämnden. Särskilda organ finns också på provningssidan, såsom Statens Husholdningsråd i Danmark, Arbetseffektivitetsföreningen i Finland och Statens Institut for Forbruksforskning (SIFO) i Norge. Här kan en parallell dras med det tidigare svenska konsumentinstitutet.

Såsom framgår av denna korta översikt är de organisatoriska och legala förutsättningarna inom Norden tämligen likartade, såvitt gäller den verksamhet som i Sverige bedrivs på K0/marknadsd0mstols-planet, medan situationen är en annan när det gäller den typ av verksamhet som konsumentverket bedriver i sin egenskap av central förvaltningsmyndighet på konsumentområdet. Avsaknaden i de andra länderna av en liknande statsmyndighet gör att många av de spörsmål och problem som här uppkommer i Sverige och närmare behandlas i detta betänkande, inte har en direkt motsvarighet.

Då informationer om konsumentskyddet och konsumentlagstiftningen

i det övriga Norden är lätt tillgängliga]), har den fortsatta

översikten i stort sett begränsats till frågor som direkt rör motsvarigheter till riktlinjer och förekomsten av produktsäkerhetslagstiftning på konsumentområdet.

2.2 Danmark

Den danske markedsføringsloven av 1974 har som huvudregel en l) Den verksamhet som hänger samman med varuprovningar och varudeklarationer har beskrivits i Fakta för konsumenter ($OU 1982:38) s. 139 ff.

474 Bilaga 2:4 S()IJ 1983:40

brett formulerad generalklausul i § l, enligt vilken det inte får i privat näringsverksamhet och därmed likställd offentlig verksamhet företas handlingar som strider mot god markedsføringsskik. Lagens § 2 ger regler mot vilseledande marknadsföring m.m. och dess § 3 ger regler om informationsskyldighet. Här föreskrivs att det skall lämnas en efter varans eller tjänstens art forsvarlig vejledning när sådan är av betydelse för bedömningen av varans eller tjänstens karaktär eller egenskaper, särskilt bruksegenskaper, hållbarhet, farlighet och underhållsmöjligheter. Några lagstadganden som direkt avser marknadsföring av varor eller tjänster som är farliga från säkerhetssynpunkt innehåller inte markedsføringsloven.

Den danske forbrugerombudsmanden (F0) utfärdar retningslinjer. Denna verksamhet är dock inte formaliserad på samma sätt som den svenska riktlinjeverksamheten. Retningslinjerna har inga självständiga rättsverkningar utan är endast uttryck för hur F0 för sin del tolkar markedsføringsloven. Retningslinjerna utgör ofta generaliseringar av principer som framgått av tidigare ställningstaganden i enskilda fall. Den formella uppställningen av retningslinjerna är litet olikartad. Vissa retningslinjer har utfärdats utan föregående kontakter med utomstående men det normala är att dylika äger rum. F0 tar härvid i första hand kontakt med konsumentorganisationer och berörda näringslivsorganisationer. Ibland sker muntliga förhandlingar med dessa, men vid andra tillfällen har skriftliga remissvar bedömts vara tillräckliga.

Retningslinjerna avser främst frågor som rör vilseledande reklam och annan otillbörlig marknadsföring men i viss utsträckning även informationsskyldighet och oskäliga avtalsvillkor. F0s senaste verksamhetsberättelse (avser l979-80) upptar retningslinjer avseende skolfotografering, annonsering av körskolor, telefonackvisition av annonser, reklampristävlingar arrangerade av föreningar, användning av prisexempel i bilförsäkringsreklam, användning av prisjämförelser i detaljhandelsreklam, utformningen av garantibevis, ursprungsmärkning av textilvaror, marknadsföring av tennvaror, kontaktbyråers verksamhet (avser kontaktannonser),

Bilaga 2:4 475

marknadsföring av sällskapsresor, försäljning av kemilådor till barn, marknadsföring av solarier (apparater och salonger), annonsering om köp av ädelmetaller samt bedömningen av vissa typer av prisangivelser.

Mera omfattande regler om informationsskyldighet återfinns bl.a. i retningslinjerna om garantibevis och märkning av textilvaror och tennvaror. Retningslinjerna för försäljning av kemilådor till barn kräver att en varningsetikett av viss storlek, färg och innehåll skall vara anbringad på förpackningen.

F0 hävdar att generalklausulen i § l markedsføringsloven ger laga stöd för förbud mot fortsatt marknadsföring av konsumentvaror eller konsumenttjänster p.g.a. att de är farliga från säkerhetssynpunkt. F0 tillämpar också denna tolkning i sin praxis. Något domstolsavgörande i saken föreligger ännu ej. Särskild produktsäkerhetslagstiftning finns på olika områden såsom livsmedel, läkemedel, kemiska ämnen och motorfordon.

I Danmark framlades l98l en Betenkning om produktsikkerhed (nr 923, 1981). I denna föreslås att man i Danmark skulle införa

en generell produktsäkerhetslag av ramlagskaraktär med uppgift

att förebygga skada på person eller egendom. Administrationen av lagen föreslås omhänderhavd av ett nyupprättat organ, produktsikkerhedsrådet. Produktsäkerhetsarbetet föreslås i första hand inriktat på utarbetande av säkerhetsstandarder. I förslaget ges produktsäkerhetsrådet rätt att meddela förbud och påbud riktade mot en viss vara eller tjänst. I lagförslaget återfinns också regler om informationsplikt, såsom varningsmärkning, och om återkallelse av farliga varor.

Lagförslaget har inte genomförts och har varit utsatt för betydande kritik. FO har sålunda i sitt remissvar förordat att för-. slaget inte genomförs och att i stället markedsføringsloven utvidgas med en särskild bestämmelse om produktsäkerhet, som ger FO möjlighet föra förhandlingar i produktsäkerhetsfrågor och ingripa med krav på förbud i konkreta fall. F0 gör härvid en jämförelse med nuvarande svenska system.

476 Bilaga 2:4

2.3 Finland

Den finska konsumentskyddsiagen av 1978 motsvarar huvuddeien av den svenska konsumentlagstiftningen och innehåiier kapitei om marknadsföring, avtaisvilikor, generaikiausui om jämkning av oskäiiga avtai, konsumentköp, hem- och postorderförsäijning m.m. Lagens 2 kap. 1 § innehåiier en generalkiausui som föreskriver att vid marknadsföring får inte användas förfarande, som strider mot god sed eller eijest är otiilböriigt mot konsumenterna. I generaikiusuiens andra stycke stadgas vidare, att marknadsföring, vari ej ingår uppgifter, som är av behovet påkaiiade

med

hänsyn tiii konsumenternas häisa och ekonomiska trygghet, aiitid skall anses 0ti11bör1ig.

Något annat aiimänt stadgande om informationsskyidighet innehåiier ej den finska marknadsföringsiagstiftningen. Konsumentskyddsiagen 2 kap. 6 § ger dock ett bemyndigande att genom särskiid förordning utfärda föreskrifter om produktmärkning, bruksanvisningar och annan information om varors e11er tjänsters egenskaper, användning, pris m.m. Dyiika föreskrifter har ännu ej utfärdats. Den finske KO utfärdar ej riktiinjer och har heiier ej publicerat orienteringar om praxis av den typ som förekommer i Norge.

Några produktsäkerhetsbestämmeiser innehåiier ej konsumentskyddsiagen och det anses inte möjligt att förbjuda marknadsföring av varor på den grunden att de är fariiga från säkerhetssynpunkt med stöd av generaikiausuien mot otiilböriig marknadsföring. Däremot kan krav på varningsmärkning stäiias med stöd av generaikiausuien.

I rättspraxis märks finska marknadsdomstoiens avgörande 1982:22. K0 ingrep här mot en siipvirvei, från viiken nåivassa stâitrådsbitar kunde slungas ut och skada ögonen m.m. Siipvirvein motsvarade den virvei mot viiken svenska marknadsdomstoien meddeiat säijförbud i avgörandet 1981:23, Ingarö Trävaru AB. I det finska fa11et yrkade KO ej säijförbud - ett yrkande som torde ha saknat

i sou 1983:40

Bilaga 2.-4 477

laga stöd - utan krävde lämnande av information i olika hänseenden. Marknadsdomstolen fann marknadsföringen av slipvirveln otillbörlig, eftersom marknadsföraren (ett underimportföretag) låtit att lämna sådana med hänsyn till konsumenternas hälsa nödvändiga uppgifter, som avses i generalklausulens andra stycke (omnämnt ovan). Företaget förbjöds vid vite att fortsätta att marknadsföra apparaten utan att varna konsumenterna för att använda apparaten utan skall skyddsutrustning. Varningen enligt marknadsdomstolens beslut ges i all reklam för apparaten, på förpackningar och på anslag i butiker där den utställs. Dessutom förpliktades företaget att föra in rättelseannonser i dagstidningar.

Någon generell produktsäkerhetslag finns f.n. inte i Finland, däremot lagstiftning på särskilda områden. har Näringsstyrelsen härigenom rätt vidsträckta ingripandemöjligheter. Hösten 1982 har ett nytt förslag till för konsumtionsproduktsäkerhetslag varor framlagts. Denna bygger på en kombination av ramlagstiftning, inom vilken föreskrifter kan utfärdas, och möjlighet att ingripa i enskilda fall via K0 och marknadsdomstolen med säljförbud och informationsskyldighet.

Enligt förslaget ges handels- och industriministeriet befogenhet att utfärda föreskrifter om säkerhetsstandarder för konsumtionsvaror samt om märkning och bruksoch säkerhetsanvisningar. För handläggningen föreslås en produktsäkerhetsdelegation med representation för olika intressegrupper knytas till ministeriet.

Vidare förslås särskilda regler som gör det möjligt att ingripa med säljförbud mot en viss näringsidkare, som tillverkar, importerar eller saluför en farlig konsumentvara. Särskilda regler föreslås även om möjlighet att föreskriva informationsskyldighet om farliga konsumentvarors användning m.m. Vidare föreslås regler om möjlighet att meddela säljförbud mot otjänliga varor. Nu nämnda regler skall av K0 och marknadstillämpas domstolen.

2:4 SOU 1983:4O 478 Bilaga

Förslaget till produktsäkerhetslag är i början av 1983 under I vad mån förslaget kommer att genomföras torremissbehandling. de ännu stå öppet.

2.4 Norge

Den norska markedsføringsloven av 1972 har i § l en generalklauvilken det i näringsverksamhet inte får företas handsul, enligt emellan eller ling som strider mot god affärssed näringsidkare i förhållande till konsumenterna. Laär otillbörlig (urimelig) närmare om förbud mot vilseledande affärsmegens § 2 ger regler toder om viss informationsskyldighet. Där och lagens § 3 en regel under rubriken m.m., att det är föreskrivs Otillräcklig vägledning är förbjudet att använda framställning som i näringsverksamhet är ägnad att påverka efterfrågan eller utbudet på varor, tjänster och andra när framställningen inte ger försvarnyttigheter, eller eller drar in ovidkommande förlig tillräcklig vägledning hållanden och därför måste anses otillbörlig (urimelig).

Detsamma andra framställningar som utnyttjar konsumentergäller nas bristande erfarenhet och kunskaper. Någon bestämmelse som tar sikte på produktsäkerhet finns inte i norska markedsføringsloven.

Det norska forbrukerombudet (F0) utfärdar inga riktlinjer eller

liknande, eftersom laga stöd härför inte anses föreligga1). FO

emellertid vad som benämns Orientering om praksis. I såutger sammanställs de bedömningsprinciper som utdana orienteringar vecklats i ett visst hänseende genom avgöranden i marknadsrådet och F05 beslut i konkreta fall. Oriente- (där dylika föreligger) saknar självfallet någon självständig juridisk status ringarna och är att se som en information, i första hand riktad till näom hur F0 har bedömt fall som kommit upp. Orienteringslivet, ringarna, som ofta trycks i F0-bladet, torde dock i praktiken rätt mycket verka styrande på företagens agerande.

l) Se Lundgaard i Lov og Rett 1979 s. 403 ff.

i sou 1983:40 2:4 479

Bilaga

Orienteringar om praksis har bl.a. avsett prisupplysningar i marknadsföring (upptar ett stort antal relativt detaljerade regler), postorderförsäljning, marknadsföring av heltäckningsmattor, marknadsföring av schampoo, marknadsföring av tipssystem, marknadsföring av hjälpmedel för bantning, marknadsföring av ortopediska skor och liknande samt användning av reklamlotterier och pristävlingar.

Den norska generalklausulen i § l markedsføringsloven har - till skillnad från sin danska motsvarighet - inte ansetts ge laga stöd för ingripande mot produkter direkt p.g.a. dessas farlighet. I praktiken har F0 sysslat rätt litet även med frågor om varningsmärkning. Detta hänger samman med att Norge har en generell produktsäkerhetslagstiftning, administrerad av annan myndighet, som också omfattar farliga konsumentvaror.

I Norge gäller produktkontrolloven av l976 som i princip omfattar alla slags varor (ej tjänster) och har till syfte att förebygga att en produkt medför hälsoskada eller miljöförstöring i form av förorening, avfall, damm eller liknande. Lagen föreskriver i § 3 en grundläggande aktsamhetsplikt, enligt vilken envar (bl.a. näringsidkare) som brukar eller behandlar en produkt som kan medföra hälsoskada eller miljöförstöring skall visa aktsamhet och vidta skäliga åtgärder för att förebygga eller begränsa sådana verkningar. Lagen har i övrigt i huvudsak karaktär av ramlag som ger befogenhet att utfärda säkerhetsföreskrifter, föreskriva att endast godkända produkter får brukas etc. För bedömningen av olika hithörande frågor har inrättats ett särskilt sakkunnigorgan, produktkontrollrådet, och en särskild produktkontrollavdelning inom statens forurenstilsyn.

I praktiken har huvuddelen av produktsäkerhetsarbetet i Norge

varit inriktat på det kemiska området i vid mening. När det gäller mekaniskt farliga produkter som tillhandahålls konsumenter har generella förbud eller föreskrifter endast utfärdats i några fall. Mest känt är förbudet mot försäljning av rullbräden. Vidare märks föreskrifter om brandfarliga textilier och ett för-

480 2:4 S()IJ 1983:40

Bilaga

bud mot försäijning av minimotorcykiar. Ingripanden har i viss utsträckning vidtagits ad hoc mot konkreta produkter som dykt upp på marknaden. Myndigheten har härvid uppmanat ifrågavarande att upphöra med att säija produkten under hänvisnäringsidkare tiil Tagens ovan berörda aktsamhetsregei. Efterkommes ej ning kan myndigheten eftersom en dy1ik uppmaning göra poiisanmäian, aktsamhetspiikten är straffsanktionerad. Hittiiis har dock godviiiiga uppgöreiser nåtts. Konkreta fail angående krav på varningsmärkning har ännu inte varit aktueiia.

1) Storbritannien

3.1 A11mänt om konsumentskyddsiagstiftningen

på det konsumenträttsiiga området har framför a11t Utveckiingen rum under 1970-taiet. Ett Ted i utveckiingen har varit att ägt man stärkt konsumenternas stäiining i civiirättsiigt avseende, främst genom införandet av Unfair Contract Terms Act av 1977. har Tagregier införts, som gör det möjiigt för dom- Härigenom stoiarna att ogiitigförkiara kiausuier varigenom näringsidkare friskriver sig från skadeståndsansvar m.m. gentemot konsumenten i vissa hänseenden. Vidare har tvingande regler tiT1 konsumentens förmån införts såvitt gä11er konsumentköp. Civiirättsliga skyddsregier finns även t.ex.i fråga om hemförsäijning.

Konsumentskyddet har vidare byggts på Tagstiftning av straffkaraktär. på detta är Trade Descriptions Act rättslig Exempei från 1968, som gör det straffbart att använda vissa typer av påståenden i marknadsföring. Lagens räckvidd är begränsad främst

tili fa11 av feiaktig varubeskrivning och feiaktig prisangiveise.

efterievnad av Tokaia Trading Standards Offi-

Lagens övervakas

cers. Antaiet åta1 för överträdeiser av Tagen är förhåiiandevis stort.

1) Avsnittet om Storbritannien har utarbetats i samarbete med hovrättsassessor Axei Ediing, tidigare stf KO, och riktlinsekretariat. x jekommittêns

sou 19s3:4o

Bilaga 2.-4 481

Andra exempel på straffrättsliga är Unkonsumentskyddsregler solicited Goods and Services Act från 1973, som förbjuder negativ säljmetod, och lagstiftning från samma år som kriminaliserar vissa former av pyramidförsäljning.

Vid sidan av de mera traditionella metoder att lagstifta som nu nämnts har införts. näringsrättslig lagstiftning Denna gör det möjligt att inskrida på offentligrättslig bindande väg med t.ex. föreskrifter mot företeelser på marknaden som inte anses önskvärda. Från det allmännas sida söker man även stimulera näringslivet att genom egna branschregler förbättra konsumenternas situation. En central plats i den näringsrättsliga lagstiftningen intar Fair Trading Act och Consumer Act. Dessa är också Safety av särskilt intresse från denna rapports utgångspunkter.

I sammanhanget bör även nämnas Consumer Credit Act som ställer krav bl.a. på informationvid av konsumentkredit marknadsföring och enligt vilken särskild licens krävs för att få bedriva kreditförsäljning.

Något samlat dokument motsvarande prop, l972:33, vari principerna för den svenska konsumentpolitiken finns I anges, knappast. en skrift från 1976 presenteras dock i Storkonsumentpolitiken britannien och den dâvarande

regeringens syn på denna (Fair

Trading and Consumer Protection in Britain). I introduktionen till denna skrift framhålls i konsumentpolitiken nâgra inslag som särskilt angelägna. Sammanfattningsvis kan följande punkter anges.

- Genom stöd åt redlighet i handeln (fair trading) kan man gynna både konsumentpolitiska och konkurrenspoiitiska syften.

Många åtgärder vidtas för att förbättra effektiviteten i handel och produktion, eftersom detta till sist både gynnar konsumenterna och samhällsekonomin.

482 2:4 Bilaga

- med konsumentskyddande syfte har existerat länge. Regler Genom högre levnadsstandard m.m. har dock konsumentpolitiken fått ett större utrymme. Det finns ett ökat behov av skydd när det ekonomiska risker samt hälsa och säkerhet. gäller Vidare är det angeläget med organisationer som företräder konsumenternas intressen.

Vid sidan av lagstiftning litar man på frivilliga åtgärder av industri och handel. För att åstadkomma resultat inom detta område kan det vara viktigt med insatser av konsumentoch den allmänna opinionen, inte minst på organisationer det lokala planet.

3.2 Fair Trading Act

Fair Act l973 och trädde i kraft följande år. Trading antogs Den omfattar både konsumentskydds- och konkurrensbegränsningsföreskriver att det skall finnas en särskild mynfrågor. Lagen the Director General of Fair Trading, som har dighetsperson, Han har till sitt förfogande en viktiga uppgifter enligt lagen. ställföreträdare och ett kansli, Office of Fair Trading (OFT), med över 300 anställda, varav inemot 60 för konsumentskydd.

The Director har enligt lagen tvâ allmänna funktioner på konsuområde. Han skall, kort uttryckt, aktivt bevaka mentskyddets marknaden såvitt avser konsumentvaror och -tjänster för att kundär verkar mot konsumenterna upptäcka i vad mån förhållandena intressen. När det andra frågor, t.ex. om nas ekonomiska gäller har the Director inte motsvarande unhälsa och säkerhet, någon utan den mera passiva uppgiften att ta emot dersökningsplikt och studera material av intresse som på olika sätt blir tillgängligt för honom.

the Director att initiera lagstiftning i Lagen ger möjlighet en förenklad ordning. Om han finner att ett visst förfarande (trade practice) är vilseledande eller utsätter på marknaden konsumenterna för en otillbörlig press, eller att otillbörliga avtalsvillkor används vid konsumentavtal, kan han hänvända sig

2:4 Bilaga 483

till ett särskilt inrättat, the Consumer Prorådgivande organ, tection Advisory Committee (CPAC) och föreslå att CPAC rekommenderar den minister som ansvarar för att konsumentfrågor genomföra viss lagstiftning. Hänvändelsen från the Director skall publiceras i vissa Efter att tidningar. ha övervägt framställningen avger CPAC ett yttrande till ministern. Detta skall ske inom tre månader men tiden kan förlängas av ministern; hittills har CPAC:s yttrande dröjt sex månader eller Ministern längre. har.befogenhet att med stöd av Fair Act utfärda före- Trading skrifter, genom en s.k. statutory order, enligt det framställda förslaget med de ändringar som CPAC kan ha gjort i det. En statutory order förutsätter godkännande av parlamentet.

Statutory orders som utfärdats med stöd av Fair Act Trading är straffrättsligt sanktionerade. överträdelse kan leda till böter eller fängelse. På lokal nivå övervakas deras efterlevnad av Trading Standards Officers. Dessa har bl.a. rätt att företa inspektioner och beslagta varor och handlingar. Här kan nämnas tre sådana orders. En order begränsar för möjligheterna näringsidkare att i vissa fall använda avtalsvillkor som inte är civilrättsligt giltiga. En order har utfärdats för postorderförsäljmed krav information ning, på viss i marknadsföringen. En tredje order föreskriver skyldighet för att i annonsenäringsidkare ring tydligt ange att reklamen härrör från en näringsidkare.

Vissa tjänster är undantagna från lagstiftning genom statutory orders, t.ex.advokat-, lärar-, tandläkar- och konsulttjänster, gas- och elleveranser samt post- och järnvägsbefordran.

The Director har vidare att inskrida mot enskilda befogenhet näringsidkare som i sin verksamhet handlat i strid mot konsumentintresset på visst sätt. Det är att märka att det kan ske^ bara i sådana fall där företaget har åsidosatt upprepade gånger sina skyldigheter enligt lag i straffrättsligt eller civilrättsligt hänseende (breach of criminal or civil The Direcduties). tor kan i dessa fall begära en skriftlig försäkran från näringsidkaren av innebörd att denna skall med det upphöra påtalade

484 Bilaga 2:4

förfarandet. Om en sådan försäkran inte går att utverka eller den lämnas, men näringsidkaren sedan handlar i strid mot den, kan the Director väcka talan vid Restrictive Practices Court, specialdomstol för mål som hör under Fair Trading Act (i övrigt främst konkurrensbegränsningsfall), eller - i vissa fall - vid en underdomstol för tvistemål (county court). Domstolen kan beordra företaget att upphöra med det påtalade förfarandet. En överträdelse av ett sådant domstolsbeslut är straffbar som trots mot domstolen och kan leda till böter eller fängelse. Antalet fall där försäkran utverkas uppgår normalt till ca 50 om året. Domstolstalan har väckts bara i några få fall. Ett beslut av Restrictive Practices Court kan överklagas.

Systemet med försäkran från näringsidkare synes vara effektivt. Få näringsidkare lär uppträda otillbörligt mot konsumenter sedan de avgett försäkran. Det har varit nödvändigt med ingripande på grund av att försäkran inte iakttagits endast vid sju tillfällen (l98l). Bland de mest förekommande branscherna märks i sammanhanget bilar, hushållsmaskiner och postorder. Hithörande ärenden publiceras i den årsrapport som the Director är skyldig att avge enligt Fair Trading Act. I en försäkran kan näringsidkare förbinda sig att inte bryta mot en viss lag, även produktsäkerhetslagstiftning.

3.3 Codes of Practice

Enligt Fair Trading Act skall the Director uppmuntra branschorganisationer att utarbeta frivilliga uppföranderegler (voluntary codes of practice) och sprida dem bland sina medlemmar. Dylika koder är avsedda att ge vägledning när det gäller att bevaka och främja konsumenternas intresse (guidance in safeguarding and promoting the interests of consumers). En betydande del av 0FT:s resurser har inriktats på att få fram uppförandekoder. En bidragande orsak till detta torde ha varit att lagstiftning genom statutory order har visat sig vara en rätt långsam procedur. The Director har också hänvisat till att man inom näringslivet hellre godtar ett system grundat på frivillighet än lagstiftningsåtgärder när det gäller att förbättra förhållandena för konsumenterna på marknaden.

sou 1983:40 2:4

Bilaga 485

Bruket av Codes of Practice är i Storbritannien vä1 etab1erat inom många områden. Som exempei kan nämnas sådana ski1da områden som interna näringsiivsförhåiianden, köns- och rasdiskriminering, 1ivsmede1, trafik, arbetsmi1jö och försäkringar. Koder inom konsumentområdet har använts tidigare, aiitifrån sådana

som ti11ämpats av enski1da företag till Internati0ne11a Hande1s-

kammarens Grundregier för rek1am.

Genom Codes of Practice inom OFT:s verksamhetsområde vill man uppmuntra red1ighet i hande1n, ge konsumenterna re1evant information och förbättra kvaiiteten på varor och tjänster.

I koderna söker man åstadkomma om sa1uhå11ande reg1er (rekiam, information om varor och priser, garantiåtaganden , beta1ningsoch 1everansvi11kor samt ti11behör) och om säijarens å1igganden efter köpet (möjiigheterna att få varan tider reparerad, rim1iga för reparationer, information avseende t.ex. överslagsberäkningar och detaijerade fakturor, garantiåtaganden, möjligheterna att köpa reservdeiar).

Innehå11et i koderna förhandias fram me11an OFT och vederbörande organisation. OFT inhämtar synpunkter från b1.a. konsumentorganisationer. Koderna kan a11tså beskrivas som resultat av förhand]ingsöverensk0mme1ser. När the Director överväger att inieda förhandiingar om en kod har han att ta hänsyn ti11

mängden och arten av kiagomåi från konsumenter, viiken makt och viika discipiinära medei den berörda organisationen har ti11 sitt förfogande och hur stor ande] av marknaden dess medlemmar representerar.

The Director kan vägra att förhand1a om en kod om konsumentprob-* iemen inom ett område inte är av sådan att de stor1eks0rdning motiverar den resursinsats av en kod innebär. Detframtagningen samma gä11er om organisationen är för 1iten e11er saknar möjiighet tiil disciplinära e11er koden inte hå11er ingripanden en från konsumentsynpunkt ti11fredsstä11ande standard.

2:4 486 Bilaga

Koderna och publiceras av berörda organisationer. De saktrycks

nar egentliga sanktioner, frånsett möjligheten för en bransch-

att vidta t.ex. i form av böter eller organisation åtgärder, uteslutning, mot medlemmar som inte följer kodnormerna.

att en kod, som han inte The Director har möjlighet hänskjuta anser från konsumentsynpunkt, till the Restrictive godtagbar kan förklara koden olaglig om det inte är i

Practices.Court,som

allmänhetens intresse (in the public interest). Enligt en sär-

skild lag från l976 är branschorganisationernas uppförandekoder att anse som en form av restrictive agreement som skall registreras hos OFT. Domstolen har ännu inte i något fall haft att

pröva innehållet i en kod.

Hittills har l9 koder utarbetats under medverkan av OFT.

(l98l) De täcker bl.a. följande: försäljning och reparation av elektriska hushållsapparater, sällskapsresor, försäljning av nya och be-

gagnade bilar, reparation av bilar och husvagnar, försäljning möbler, beav skor, skoreparationer, tvättjänster, postorder, foto, postväsendet. Här skall ges exempel gravningstjänster, på innehållet i koder som DFT har godtagit.

Principer för service på elektriska hushållsapparater: tjänsten utford inom tre för rimlig kostnad; tillräckligt rearbetsdagar kostnadsförslag; reparationsgaranti; reklamationsservdelslager; hantering hos näringsidkaren; reklamationsprövning (conciliation & arbitration scheme).

Sällskapsresor: klara och fullständiga broschyrer; begränsning av friskrivningsklausuler; jämförbart resealternativ eller pengarna tillbaka när arrangören inställer eller ändrar resan eller överbokar; skall tydligt anges i reseavbeställningsavgiften villkoren vid bokningen; krav på vederhäftighet; reklamationsprövning.

Nya och begagnade bilar: tillverkargarantier skall vara begripoch kunna overforas till annan än den första köparen; vid liga försäljning av begagnade bilar skall åtaganden från säljaren skrivas ned och information om fordonets historia föras vidare till köparen; vid reparation skall skriftlig prisuppgift lämnas och konsumenten kontaktas vid avvikelse från priset, och vidare skall ersatta delar finnas tillgängliga för konsumenten; krav på prisargumentering i marknadsföring; reklamationsprövning.

Bilaga 2.4 487

Bilreparationer: rimligt pris; reklamationshantering hos näringsidkaren; garanti på reservdelar (6 månader/6 000 miles); reklamationsprövning. Försäljning av skor: utbildning av personal; klar redovisning av pris, storlek och material; skotestcenter bildat. Tvätt/kemtvätt; standardpriser anges klart; friskrivningsklausuler utmbnstras; ersättning för skadade eller förkomna persedlar och för icke fackmässigt utförande; utbildning av personal; reklamationshantering hos näringsidkaren; reklamationsprövning. Försäljning av radio, TV m.m.; l2 månaders garanti på arbete och material; VlSS prisargumentering utmönstras; klar redovisning av kontantpris, rabatt, transportkostnad m.m.; ersättningsapparat om garantireparation tar mer än l5 dagar; 3 månaders garanti på arbete som inte är garantireparation; servicebesök; reklamationshantering hos näringsidkaren; särskild panel för reklamationsprövning.

Undersökningar av hur koderna efterlevs och vilken verkan de har görs regelbundet av OFT. Utvärderingen sker bl.a. med hjälp av klagomål från allmänheten till konsumentrådgivare ute i landet

(Citizens Advice Bureaux, Consumer Advice Centres och Trading‘

Standard Officers). Klagomålen analyseras med hänsyn tagen till: koder som kan finnas. OFT initierar också fristående forskning rörande konsumenterfarenheter. Också klagomål till branschorganisationer studeras. Den samordnande organisationen National Federation of Consumer Groups har anlitats för att bedöma efterlevnaden på lokal nivå. OFT har mot nu angiven bakgrund funnit att tillkomsten av en kod ofta lett till att antalet klagomål från konsumenter gått ned i den berörda branschen. Resultatet av utvärderingen redovisas i myndigheternas årsrapporter.

0FT:s undersökningar har visat att branschorganisationernas medlemmar inte alltid följer koderna och vidare att det i anmärkningsvärd grad förekommit att organisationerna inte gör till-

räckliga ansträngningar för att försäkra sig om efterlevnad. Det-

ta brukar framhållas som en svaghet med systemet. En annan svaghet är att de icke anslutna företagen (outsiders) oftast är de som uppför sig sämst mot konsumenterna; detta framhålls särskilt i frâga om motorbranschen. När det gäller företag utanför organisationerna är the Director hänvisad till att försöka utver-

488 Bilaga 2:4

ka en försäkran om framtida rätteise e11er ett domsto1sbes1ut mot företaget på det sätt som tidigare har beskrivits. Han kan också vägra, e11er återka11a, en näringsidkares iicens för kreditförsäijning.

Som förde] med kodsystemet har framhå11its att det bättre än iagstiftning Iämpar sig för att stä11a upp deta1jerade regier för en viss bransch e11er ett visst siag av marknadsföringsmetod. Vidare sägs näringiivet vara mera benäget att föija sina

egna frivi11iga normer än en iagstiftning som ti11kommit mot

dess viija. Dessutom är systemet mera flexibeit än iagstiftning, eftersom en kod vid behov iättare kan ändras. Som en förde1 har också anförts att man genom en kod kan skapa en smidig ordning för rekiamationsprövning genom förhandling, något som ska11 ses mot bakgrund av att någon rek1amationsprövning i offentiig regi vid sidan av domsto1arna på det he1a taget inte förekommer.

Möjligheterna att komma ti11 rätta med konsumentprob1em genom Codes of Practice anses av the Director inte vara uttömda. Systemet ses dock över. Man undersöker b1.a. metoder för att ange prob1emområden, vi1ka reg1er man bör eftersträva i kommande koder och det mest effektiva sättet att använda resurserna. OFT synes i a11mänhet ha fått goda möjiigheter att få gehör för sina synpunkter i de förhand1ingar som föregår kodernas ti11komst, eftersom organisationerna är ange1ägna om att OFT godtar koden och därigenom ger denna en högre status.

3.4 Rekiambranschens sjäivsanering

För rekiambranschen gä11er ett särski1t friviliigt system för* självsanering, vi1ket inte har samband med Fair Trading Act e11er OFT. Grunden för verksamheten är the Code of Advertising Practice som tilikom i början av 1960-taiet. Denna kod tar främst men inte utesiutande sikte på tidningsannonsering. Framtagnings-

och uppföijningsarbetet utförs av the Code of Advertising §rac-

tice (CAP) Committee. Koden tiiiämpas av en nämnd, Advertising Standards Authority (ASA), som rekiambranschen själv ti11satt och

- 2:4 489

Bilaga

som består av 12 ledamöter av vilka 8 är fristående i förhållande till branschen. I nämnden ingår även konsumentföreträdare. Ungefär 3-4 000 anmälningar brukar komma till nämnden årligen. Besluten publiceras regelbundet i referatform. De media som har anslutit sig till koden kan vägra att införa reklam från företag som brutit mot den.

Det självreglerande systemet och the Code of Advertising Practice bygger på principen att all reklam skall vara laglig, anständig, hederlig och sanningsenlig. Koden, som bygger på Internationella Handelskammarens Grundregler för reklam, innehåller dels allmänna regler och dels regler för speciella områden som gäller hälsofrågor, reklam till barn, bantningsmedel, krediter och investeringar, postorder, cigaretter och alkohol. Enligt en undersökning av OFT följer genomsnittligt 93 % av tidningsreklamen koden. För publikationer med nationell spridning var efterlevnadstalet 87 %, vilket OFT inte fann helt tillfredsställande, dock utan att överträdelserna var särskilt besvärliga för konsumenterna.

Det finns f.ö. inte möjlighet för OFT att ingripa mot otillbörliga former av annonsering och annan reklam i någon större utsträckning. För att åtgärder skall kunna vidtas mot en näringsidkare med stöd av Fair Trading Act förutsätts att denne har handlat i strid mot i lag fastslagna och någon för-

skyldigheter

fattning som ställer krav på exempelvis vederhäftighet i reklam finns inte. The Director har föreslagit till regeringen att det genom lagstiftning görs möjligt att ingripa med förbud mot vilseledande reklam. Enligt förslaget skulle the Director kunna föra talan vid domstol för att utverka ett sådant förbud, även interimistiskt. Förslaget ledde till att regeringen tillsatte en arbetsgrupp med uppgift att överväga hur det nuvarande systemet med enbart frivillig reklamsanering skulle kunna förstärkas. Arbetsgruppen lade i början av 1980 fram en rapport, i vilken man förordade en reform väsentligen i överensstämmelse med förslaget från the Director. Frågan lär nu beredas inom Department of Trade.

490 Bilaga 2:4

3.5 Säkerhet tili 1iv och häisa

I den mån speciailagstiftning inte är tiiiämpiig, t.ex. för 1ivsmedei elier 1äkemede1, regieras produktsäkerhetsfrågorna i Consumer Safety Act från 1978. Denna 1ag ersätter en iag från 1961 som i många stycken var iikartad. Lagen är en ramlag som ger den för konsumentfrågor ansvarige ministern en rad möjiigheter att ingripa mot farliga produkter. Såiunda har denne befogenhet att

utfärda föreskrifter som avser produkters konstruktion, utformning, innehåii, förpackning etc. och vidare den information som bör åtföija en vara (safety regu1ations) förbjuda försäijning av en viss typ av varor (prohibition order) förbjuda en viss näringsidkare att säija en viss produkt (prohibition notice) föreiägga en näringsidkare att på egen bekostnad låta pubiicera varningar e11er anvisningar rörande en försåid vara (notice to warn).

Lagen föreskriver skyidighet att samråda med näringsiivet innan safety reguiations utfärdas. Sådana reguiations ska11 vidare godkännas av parlamentet (vi1ket är en procedur som i rege1 tar sex månader e11er mer). Tiiiämpningen av iagen iigger på departementsnivå, viiket ansetts 1ämp1igare än att iägga ansvaret på OFT. Produktsäkerhetsfrågorna administreras i huvudsak åtskiida från övriga konsumentangeiägenheter.

Brott mot föreskrift som har utfärdats med stöd av iagen straffas med böter eiier fängeise. Tiiisynen över efterievnaden handhas av Trading Standards Officers. Ingripande kan ske både mot ti11verkare, importörer och detaijister.

Safety regulations en1igt 1978 års iag har utfärdats i fråga om stoppade möbier (brandrisk). Med stöd av tidigare 1ag har motsvarande föreskrifter, som aiitjämt gäller, utfärdats för b1.a. eiek-

SOU 1983140 491 Bilaga 2:4

triska filtar, vissa elektriska hushållsapparater, elkaminer, leksaker, förpackningar till och märkning av farliga ämnen (dangerous substances), nappar, kosmetika och barnvagnar. Det är också möjligt att utfärda safety orders som är mindre omfattande och detaljerade. Så har skett med avseende på beståndsdelar i barns nattkläder, ballonger och tårgaskapslar.

Förhållandevis få förordningar enligt produktsäkerhetslagstiftningen har utfärdats. Detta beror på att man kunnat nå resultat på produktsäkerhetsområdet genom frivilliga åtaganden av industrin och genom att regeringen utfärdat rekommendationer med avseende på produktsäkerhetsfrågor. I förarbetena till l978 års lagstiftning framhölls att samarbete på frivillig basis även framgent var en framkomlig väg att lösa produktsäkerhetsproblem.

Man har i Storbritannien infört ett skaderapporteringssystem. 50 sjukhus rapporterar till departementet om olyckor i hemmen. Införande av ett system med recall har avvisats.

3.6 Konsumentorganisationer

I det föregående har några konsumentorganisationer nämnts. Av betydelsefulla organisationer som företräder konsumenterna i Storbritannien kan det finnas anledning att redogöra för Consumers Association och National Consumer Council särskilt.

Consumers Association (CA) utför tester, jämförande undersökningar och tjänster åt organisationens drygt 650 000 medlemmar, vilka också är prenumeranter på organisationens varje månad utkommande tidskrift which?. CA ger även ut pocketböcker i för konsumenterna relevanta ämnen. “which? innehåller inga annonser. CA får inte heller några medel från industrin eller från regeringen eller på något annat sätt som skulle rubba organisationens oberoende. CA samarbetar i viss utsträckning med lokala konsumentmyndigheter.

492 Bilaga 2:4

National Consumer Council (NCC) inrättades av regeringen l975 för att vara språkrör för konsumenterna. NCC erhåller för sin verksamhet statliga medel. Organisationens viktigaste uppgift är att representera konsumenterna - särskilt svaga grupper inför dem som fattar beslut i konsumentfrågor. NCC får kunskap om konsumenternas problem genom samarbete med landsomfattande såväl som med lokala konsumentorganisationer.

Några andra organ som sysslar med konsumentfrågor kan nämnas. Merparten av konsumentlagstiftningen administreras av lokala organ som the Trading Standards eller Consumer Protection Departments eller Environmental Health Departments. Hos vissa lokala myndigheter finns Consumer Advice Centres som bl.a. ger konsumenterna köpråd.

Det finns mer än 825 Citizens Advice Bureaux. Dessa ger konsumenterna gratis hjälp och vägledning inom alla områden och kan också förmedla kontakt mellan konsumenter och näringsidkare när det gäller t.ex. en reklamation.

FURENTA STATERNA

4.l översikt av den federala lagstiftningen

Konsumentskyddet är tämligen omfattande i USA. Bilden är emellertid betydligt mer svåröverskådligoch splittrad i detta stora, federativt organiserade land, än fallet är i Sverige. Här behandlas främst den federala lagstiftningen om produktsäkerhet och marknadsföring. Delstatliga förhållanden och frivilliga insatser tas upp avslutningsvis.

Den federala konsumentskyddslagstiftningen har väsentligen en marknadsrättslig inriktning, dvs. ställer upp ramregler av mer generell natur inom vars gränser olika transaktioner på marknaden äger rum. Lagstiftningen omhänderhas främst av särskilda federala myndigheter.

sou 1983:40 2:4 493

Bilaga

På produktsäkerhetsomrâdet finns en särskild federal myndighet med omfattande organisation och verksamhet.

The Consumer Product Safety Commission (CPSC). Denna bygger sin verksamhet framför allt på den amerikanska produktsäkerhetslagen.

The Consumer Product Safety Act av 1972, vilken behandlas nedan.

Härutöver finns omfattande federal speciallagstiftning på produktsäkerhetsområdet. Hit hör livsmedel, läkemedel och kosmetika (se nedan) samt tobak, motorfordon, miljögifter, flygplan och vissa båtar.

Livs- och läkemedelsområdena jämte kosmetika har sedan länge sitt eget regelsystem med egen administration.

The Food and Drug Administration, som tillämpar

The Federal Food, Drug and Cosmetic Act av 1938.

Det från konsumentskyddssynpunkt bredaste ansvarsområdet med inriktning på marknadsförings- och antitrustfrågor har The Federal Trade Commission (FTC). FTC:s verksamhet regleras av

The Federal Trade Commission Act (FTC Act), vars innehåll i viktiga delar behandlas i det följande. FTC handhar även åtskillig speciallagstiftning, såsom The Fair Packaging and Labeling Act av 1966. Denna uppställer informationskrav, framför allt i syfte att underlätta prisjämförelser och säkerställa information om förpackade kvantiteter. Vidare märks The Magnuson-Moss Warranty Act angående garantiutfästelser av 1975, som ger regler riktade mot användning av vilseledande eller oskäliga garantier. Välbekant är The Truth in Lending Act, som ger regler om informationsskyldighet vid konsumentkrediter och som i viss mån utgjort en förebild för de regler i ämnet som numera gäller i Sverige enligt konsumentkreditlagen.

494 Bilaga 2:4

Det har under l970-talet funnits färdiga förslag om inrättande av en federal konsumentmyndighet med bredare kompetensområde än FTC, en Consumer Protection Agency med inriktning bl.a. på avtalsvillkorsfrågor och stöd åt det civilrättsliga konsumentskyddet. Förslagen, som förekommit i delvis skilda varianter, har dock aldrig kommit igenom kongressbehandlingen. I dagens läge medför det ökade politiska motståndet mot regleringar och byråkrati att förslagen har förlorat i aktualitet.

4.2 Den federala produktsäkerhetslagen

Som underlag för Consumer Product Safety Act av l972 förelåg bl.a. en olycksstatistik, framlagd i ett betänkande l970. Av denna framgick bl.a. att 20 miljoner amerikaner varje år skadades genom produktrelaterade olyckor. Av dessa avled 30 000 personer, medan ll0 000 blev starkt invalidiserade. De ekonomiska och sociala kostnader, som dessa olyckor föranledde, uppskatta-

des i då aktuellt penningvärde till ca 5,5 miljarder dollar.1)

I Consumer Product Safety Act anges inledningsvis att produktsäkerhetsarbetet har sin bakgrund i konsumentprodukternas komplexitet, konsumenternas bristande möjligheter att förutse risker och skydda sig själva tillräckligt och allmänhetens behov av skydd mot oskäliga skaderisker som beror på marknadsförda konsumentprodukter. Lagens syften anges i sec. 2 vara: a) to protect the public against unreasonable risks of injury associated with consumer products; b) to assist consumers in evaluating the comparative safety of consumer products; c) to develop uniform safety standards for consumer products and to minimise conflicting State and local regulations; and d) to promote research and investigation into the causes and prevention of product related deaths, illnesses and injuries.

l) National Commission on Products Safety, Final Report

Presented to the President and Congress 4 (1970).

Bilaga 2:4 495

Consumer Product Safety Act omfattar i princip alla varor som tillverkas eller distribueras i avsikt att säljas till enskilda konsumenter. Lagreglerna är tillämpliga på alla led i näringslivet; tillverkare, importörer, grossister och detaljister. Undantagna är varor som normalt inte säljs till konsument samt produkter som regleras genom speciallagstiftning för särskilda varuområden (se ovan).

Consumer Product Safety Commission (CPSC) är en egen, tämligen stor,myndighet med avsevärda resurser. Verksamheten leds av en oavhängig kommission på fem medlemmar, som utnämns av presidenten. Till CPSC är knuten rådgivande kommittéer med representation för berörda producent- och konsumentintressen. CPSC:s verksamhet är inriktad på en förebyggande produktkontroll i säkerhetssyfte. I anslutning härtill bedriver myndigheten forskningsoch provningsverksamhet samt ett omfattande informationsarbete i förhållande både till näringslivet och konsumenterna. CPSC söker prioritera åtgärder som rör produkter som orsakar särskilt stora och allvarliga produktskador med hjälp bl.a. av prioriteringslistor utarbetade på grundval av den olycksstatistik som förs vid en av myndighetens avdelningar. Man har byggt upp ett databaserat skaderapporteringssystem, National Electronic Injury Surveillance System (NEISS). Häri ingår olycksfallsrapportering från akutmottagningarna vid över l00 sjukhus. Orsakerna till vissa olyckor undersöks djupare. En viktig informationskälla är också anmälningar från allmänheten, bl.a. via myndighetens varma telefonlinje.

CPSC har omfattande utrednings- och undersökningsbefogenheter och bedriver även inspektionsverksamhet. Förfarandet i ärenden som handläggs av myndigheten är ingående lagreglerat. Viktigt är även att producenter, grossister och detaljister är skyldiga att underrätta CPSC, om det framkommer att deras produkter inte uppfyller en existerande säkerhetsstandard eller utgör en betydande säkerhetsrisk. Företag som inte uppfyller denna rapporteringsskyldighet riskerar att få betala straffavgifter. CPSC kan ingripa dels genom att utfärda generella regler i förebyggande

496 2:4 Bilaga

deis i konkreta fail mot produkter som visar sig vara syfte, Det förstnämnda sker genom att CPSC utarbetar s.k. fariiga. standards, rättsiigt bindande säkerhetsföreskrifter för en viss av produkt. Dessa benämns consumer product safety stantyp dards och får införas om detta är “reasonably necessary to or reduce an unreasonable risk of injury associated prevent with such product (1agens sec. 7a p. 1). Standarderna kan bestå av minimikrav på utförande, design, varningar och instruktioner. Utfärdandet av en standard föregås av offentiiggörande av CPSC:s försiag och hearings med berörda intressenpreliminära ter. Innan CPSC utfärdar en standard måste också övervägas hur den förhåiier sig till nackdeiar från andra synpunkter, såsom kostnader, aiimänhetens behov, miljöpåverkan m.m. Ett stort anta] standarder har utfärdats.

Förbud i enskiida faii kan meddeias om en produkt befinns utgöra en unreasonabie risk of injury och utarbetandet av en standard inte sku11e innebära tiiiräckiigt skydd (iagens sec. 8). CPSC förkiarar då att produkten är en banned hazardous product dvs. en förbjuden fariig produkt. Produkten biir genom denna ban order ej iängre ti11åten för vidare försäljning.

CPSC kan besiuta om besiag och förstöreise av fariiga varor. Consumer Product Safety Act innehåiler även regier om straffansvar.

Consumer Product Safety Act innehåiier även regier om återkai-

1e1se (recaii) av fariiga pr0dukter.]) Besiut härom kan fattas

av CPSC om en produkt strider mot en standard, ban order eiier är defekt och detta innebär att produkten utgör en befara för aiimänheten. I praktiken leder vaniigen CPSC:s tydande 1) Se härom och om amerikansk produktsäkerhetsiagstiftning i aiimänhet b1.a. Marie Oisson, Recaii. Om återkaiieise av farliga produkter. Skrifter utg. av Institutet för Immateriairätt och Marknadsrätt vid Stockhoims universitet nr 16 (Liber, 1982).

sou 1983:40 Bilaga 2.’-4 497

ingripande till att berört företag snabbt beslutar om frivillig återkallelse. l974-1980 förekom nära 1 O00 återkallelseaktioner från CPSC:s sida. Vid återkallelse skall konsumenterna hållas ekonomiskt skadeslösa.

4.3 Federal marknadsföringslagstiftning

The Federal Trade Commission (FTC) inrättades redan l9l4 och har två huvuduppgifter, antitrustfrågor och marknadsföringsfrågor. FTC utgör en från åklagar- och domstolsorganisationen fristående administrativ myndighet, ledd av fem commissioners. FTC handlägger ärenden både på eget initiativ och i anledning av klagomål. Den legala grunden för verksamheten inom huvuddelen av verksamhetsområdet är The FTC Act. Dennas i stort sett enda materiella bestämmelse är en brett formulerad generalklausul (sec. 5a FTC Act), som numera lyder.

Unfair methods of competition in, or affecting Commerce, and unfair or deceptive acts or practices in, or affecting commerce, are hereby declared unlawful.

Den begränsningen gäller dock enligt USA:s konstitution för hela FTC:s verksamhet, att den är begränsad till förfaranden som rör interstate commerce. Detta begrepp tolkas vidsträckt men i vart fall rent lokala förhållanden faller utanför. Härutöver är FTC:s verksamhet begränsad till att behandla sådana förhållanden som har ett allmänt intresse. Enligt sec. 5b FTC Act får ingripande enligt generalklausulen endast ske när detta bedöms vara to the interest of the public. FTC har alltså en klar inriktning på det kollektiva konsumentskyddet. Reglerna i FTC Act kan ej åberopas i privaträttsliga tvister, t.ex. mellan näringsidkare.

FTC kan ingripa med stöd av den citerade generalklausulen dels i enskilda fall, dels genom utformning av generella regler.

i FTC:s verksamhet låg fram till 1970-talet på in4 Tyngdpunkten i enskilda fall (case by case approach). Det rörde gripanden härvid, bortsett från antitrustområdet, väsentligen om fall, sig

498 Bilaga 2:4

av vilseledande marknadsföring av skilda slag. FTC har befogen-

het att i dessa ärenden självt meddela en s.k. cease and desist

order till vilken man knyter viten. Systemet har betydande lik-

heter med den svenska ordningen med förbud vid vite enligt marknadsföringslagen. FTC:s beslut kan överklagas i allmän federal

interimistiskt

domstol. FTC kan inte självt om förbud,

besluta

men FTC har möjlighet att utverka ett sådant i allmän domstol. Några civilrättsliga sanktioner är inte direkt kopplade till förbuden. Härutöver har FTC sedan länge utfärdat juridiskt oför-

bindande riktlinjer i marknadsföringsfrågor.

En omfattande kritik mot verksamheten inom FTC framkom under

åren kring l970, bl a i en rapport från en undersökningsgrupp

knuten till Ralph Nader. FTC anklagades framför allt för ineffek-

tivitet. Metoden att angripa enskilda överträdelser ansågs otill-

räcklig och systemet med riktlinjer ineffektivt, bl a till följd

av problem följsamheten.

med

Som en konsekvens av denna kritik och den allmänna strömningen mot förstärkt konsumentskydd gavs FTC l975 genom ny lagstiftning

(FTC Improvements Act) utbyggda legala befogenheter. FTC fick nu

lagfäst befogenhet att utfärda bindande författningar, s k

trade

regulation rules. (FTC hävdar dock att man redan före l975 hade en sådan befogenhet). Efter l975 omorienterades FTC:s verksamhet så att tyngdpunkten kom att läggas vid utarbetande och genomdriav trade rules.

vande regulation

Medan de första trade regulation rules avsåg relativt begränsade problemställningar tog FTC härefter upp stora frågor. Bland annat utarbetades ett förslag till regler som skulle förbjuda TV-

reklam riktad till barn. Ett förslag avseende begravningsentreprenörernas marknadsföring uppfattades också såsom långtgående.

FTC:s aktivt verksamhet ledde till stark

drivna opposition.

År l980 antog kongressen mot Carter-administrationens önskemål en tilläggslagstiftning till FTC Improvements Act, som i viktiga hänseenden begränsat FTC:s befogenheter. När FTC utfärdat en

Bilaga 2:4 499

trade regulation rule skall denna numera omedelbart överlämnas

till kongressen för prövning. Kongressen har möjlighet att över-

pröva reglerna och även befogenhet att inom 90 dagar besluta att

reglerna ej skall träda i kraft Vidare har (vetorätt). kongres-

sen beslutat om ett moratorium när det treårigt gäller FTC:s

möjligheter att utfärda nya trade rules som rör regulation un-

fair advertising, till skillnad från deceptive advertising.

Härmed förstås marknadsföring som är otillbörlig på annan grund

än att vara vilseledande. Som typexempel kan nämnas de föreslag-

na reglerna om förbud mot TV-reklam till barn. Genom FTC Improve-

ments Act infördes också särskilda regler om möjlighet att få

redan utfärdade trade rules regulation omprövade i kongressen.

Resultatet av lagändringarna i förening med anslagsnedskärningar

och en allmän politisk har blivit omorientering en nertoning

av FTC:s ambitioner. om förbud mot TV-reklam Förslaget till barn

har avförts.

Riktlinjer som är oförbindande, kallas numer guides (tidigare

har de ofta kallats trade Innan practice rules). FTC år l975 fick

legal befogenhet att utfärda bindande en beförfattningar pågick

tydande verksamhet med utarbetande av guides. Många av dessa guides är fortfarande fullt

aktuella, men ganska få synes ha

tillkommit efter l975. Den juridiska naturen av guides beskrivs

på följande sätt av FTC i en officiell publikation:

Industry guides are administrative interpretations of laws administered by the Commission for the of the guidance public in conducting its affairs in conformity with legal requirements. They provide the basis for voluntary and simultaneous abandonment of unlawful practices by members of Failure industry. to comply with the guides may result in corrective action by the Commission under applicable statutory Guides provisions. may relate to a practice common to many industries or to specific practices of a particular industry.

Guides rör olika former av vilseledande marknadsföring. De tar

ofta sikte på terminologimissbruk, vilseledande prisangivelser och liknande.

500 2:4 Bilaga

IEꧧ_3§9!1êEi9E-B!1§§

Som redan nämnts är trade regulation rules rättsligt bindande.

De betraktas som uttolkningar av innebörden i den ovan citerade

generalklausulen i section 5 a FTC Act. Uverträder en näringsidkare en trade regulation rule kan FTC föra talan mot honom i domstol och behöver då endast åberopa innehållet i själva denna

trade regulation rule. När det gäller att påtala överträdelser

är FTC, av resursskäl, selektiv. Mindre överträdelser torde i I

praktiken ofta passera opåtalade..

Reglernas karaktär har beskrivits på följande sätt av FTC i en officiell publikation:

For the purpose of carrying out the provisions of the Federal Trade Commission Act, the Commission is empowered to promulgate trade regulation rules which define with specificity acts or practices which are unfair or deceptive acts or practices in or affecting commerce. Such rules may include requirements prescribed for the purpose of preventing such acts or practices. A violation of a rule shall constitute an unfair or deceptive act or practice in violation of section 5 (a) (l) of the Act, unless the Commission otherwise expressly provides in its rule. However, the respondent in an adjudicative proceeding may show that this conduct does not violate the rule, or assert any other defense to which he is legally entitled.

Den procedur som leder fram till utfärdande av en trade regulation rule är lagreglerad i FTC Improvements Act. Bland annat föreskrivs att det skall äga rum ett muntligt förfarande där berörda parter får företräda och utveckla sina synpunkter, varvid det också finns rätt till vittnesförhör m.m. Reglerna om förfarandet är ganska utförliga och de public hearings som förekommer har en starkt formaliserad karaktär. I l980 års lagstiftning föreskrivs ett slags tvåinstansförfarande inom FTC, så att besluten skall fattas av en speciell avdelning som är fristående i förhållande till den byrå som har omhänderhaft framtagandet av reglerna. Berörda parter har möjlighet att överklaga FTC:s beslut att utfärda en trade regulation rule. Detta sker direkt till Federal Court af Appeals. I sista hand kan saken, om prövningstillstånd erhålls, prövas av United States Supreme Court. I prak_

sou 1933:40 2.-4 501

Bilaga

tiken har ett flertal av de betydelsefullaste trade regulation rules blivit överklagade. Besvärsprövningen är inriktad på en prövning av reglernas legala grundval, däremot ej FTC:s diskretionära bedömningar.

Bland viktiga, av FTC utarbetade, bindande föreskrifter som nu gäller kan nämnas reglerna om postorderförsäljning, hemförsäljning (främst ångerperiod) och negativ säljmetod (negative options). Vidare märks reglerna om franchising, som närmast har till uppgift att ge ett småföretagarskydd.

4.4 Delstatliga förhållanden

Konsumentskyddslagstiftningen har till stor del delstatlig karaktär och varierar ofta avsevärt delstaterna emellan. Lagstiftningsarbetet har ofta tillgâtt så att de grundläggande okodifierade rättsprinciperna i common law av avtals- och skadeståndsrättslig karaktär byggts ut med speciallagstiftning rörande särskilda branscher eller typer av problem. Exempel härpâ finns bl.a. på konsumenttjänsternas område, t.ex.den särskilda lagstiftningen i vissa delstater pâ bilreparationsområdet.

Vad gäller otillbörlig marknadsföring finns delstatlig lagstiftning allmänt. Vissa modellagar har tjänat som förebild, såsom den gamla Printers Ink Statute och den 1964 framlagda Uniform Deceptive Trade Practices Act. Dessa innehåller förbud mot vilseledande marknadsföringsåtgärder m.m. Pâ delstatligt plan finns också i allmänhet lagstiftning om konsumentkrediter och hemförsäljning m.m. över huvud är civilrättsligt och processrättsligt konsumentskydd i första hand frågor för delstaterna.

Vissa delstater har inrättat egna konsumentmyndigheter, Consumer Protection Agencies. Dessa har undersökande, informerande och övervakande uppgifter m.m.men saknar i regel egna legala maktmedel utan har härvid att lita till polis- och åklagarorganisationen. Delstaten New York och, på lokalt plan, New York City, har hört till föregångarna. Den faktiska bilden, när det gäller det delstatliga konsumentskyddets resurser och resultat, före-

502 Bilaga 2:4

faller emellertid vara starkt varierande. Inte minst i många delstater i Södern och Västern med begränsade resurser har i realiteten ganska litet uträttats.

4.5 Frivilliga insatser

De privata konsumentorganisationerna spelar stor roll i USA. Den största, Consumers Union, har ca l miljon medlemmar. Tester och rådgivning är huvudpunkter i verksamheten men organisa-

tionerna är också betydelsefulla påtryckningsgrupper. Såsom

initiativtagare och påtryckare har Ralph Nader och den - numerärt dock rätt lilla organisation som denne byggt upp, Public Citizen, spelat en viktig roll alltsedan mitten av l960-talet. Det kan dock påpekas att Nader fattar begreppet konsumentskydd mycket vitt, så att det även innefattar miljöfrågor, hälsovårdsfrågor m.m.

Inom näringslivet har självsaneringsåtgärder på marknadsföringsomrâdet förekommit sedan länge och förefaller ha en relativt stor betydelse. Särskilt bekant är systemet med Better Business Bureaus (BBB) som är etablerat över hela USA. Tyngdpunkten ligger på reklamsanerande verksamhet, delvis av förebyggande karaktär, men också på verksamhet som reklamationsorgan. Under l979 handlade BBB-organisationen över l miljon reklamationsärenden.

Etiska koder på reklamområdet har utarbetats även i USA, bl a för radio- och Ett bl.a.

TV-reklam. självkontrollsystem fungerar

knutet till the National Advertising Review Board.

Stor uppmärksamhet har i USA ägnats det konsuprocessrättsliga mentskyddet. Konsumentorganisationer och konsumentgrupper har i betydande utsträckning möjlighet att processa i allmän domstol angående fordrings- och skadeståndskrav på ett konsumentkollek-

tivs vägnar, s k class action.])

l) Se bl a Eisenstein, Consumer Protection in the United States. Procedural Consumer Protection Programs and Devices. Skrifter utgivna av Institutet för Immaterialrätt och Marknadsrätt vid Stockholms universitet nr l7 (Liber, l982).

sou 1983:40 Bilaga 2:4 503

FURBUNDSREPUBLIKEN TYSKLAND

5.l Organisatorisk inriktning

Konsumentskyddsfrågorna har tilldragit sig stort intresse

också

i Västtyskland. Utvecklingen har dock delvis gått i andra banor

än i Sverige och det övriga Norden. Karakteristiskt är en stark

betoning på det indirekt verkande konsumentskydd som uppnås ge-

nom en effektiv konkurrens på marknaden. Västtyskland har den mest utbyggda konkurrensbegränsningslagstiftningen i Västeuropa

och en tämligen stor, aktivt arbetande konkurrensmyndighet, Bun-

deskartellamt, placerad i Berlin. Den tyska konkurrensbegränsningslagen Gesetz gegen Nettbewerbsbeschränkungen (GNBL har byggts ut vid en rad tillfällen, senast 1980. Reformarbetet på detta område har tilldragit sig stort politiskt intresse i Tyskland.

Under början av l970-talet övervägde man i Västtyskland att bygga upp en liknande federal myndighet för konsumentskyddsfrå-

gor, ett Bundesamt för Verbraucherschutz, alternativt att ut-

vidga Bundeskartellamt till att även behandla rena konsumentskyddsfrågor. Utvecklingen har emellertid tagit en annan väg.

Man har stannat för att inrätta någon av detta

inte myndighet

slag utan att i stället satsa på de frivilliga konsumentorga-

nisationerna (Verbraucherverbände) i förening med konsumentupplysning, bl a varutester. På det sistnämnda området pågår alltsedan l960-talet en relativt omfattande verksamhet, bl.a.inom ramen för Stiftung Narentest.

De tyska konsumentorganisationerna bedriver rådgivande verksam-

het och tar sig även an klagomål. De har givits självständig

talerätt mot näringsidkare inför de allmänna domstolarna i mål om vilseledande reklam och liknande otillbörlig marknadsföring och även i mål om tillämpning av oskäliga avtalsvillkor. Tanken är alltså att konsumentorganisationerna skall driva det kollektiva konsumentintresset av åtgärder mot otillbörlig marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor. Hur väl detta lyckas är främst

504 Bilaga 2:4

beroende av dessa organisationers styrka, kompetens och auktoritet. Uppenbart är att verksamheten ännu befinner sig i ett relativt tidigt och att det kan finnas skäl att se

uppbyggnadsskede

kritiskt på de hittills uppnådda resultaten. Samtidigt bör det framhållas att det på sina håll förekommer en omfattande aktivitet, särskilt inriktad på otillbörlig marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor från detaljhandelns sida. Konsumentorganisationerna stöds ekonomiskt av det allmänna och detta stöd utgör i realiteten i regel organisationernas huvudsakliga finansieringskälla.

5.2 Grundläggande lagstiftning

Konsumenterna stöds också genom särskild lagstiftning, främst av civilrättslig karaktär. Betydelsefull är sedan länge den tyska

lagen mot otillbörlig konkurrens (Gesetz gegen unlauteren wett-

bewerb, UNG) av l909, vars centrala bestämmelse utgörs av en bred generalklausul riktad mot alla former av konkurrensåtgärder som strider mot goda seder. Genom rättspraxis och juridisk doktrin har ett mycket detaljrikt regelsystem angående otillbörlig konkurrens byggts upp. Traditionellt har detta främst varit inriktat på skydd för konkurrerande näringsidkare mot otillbörliga konkurrensmetoder, men genom lagändring och utveckling i rättspraxis har en inriktning också på direkt konsumentskydd blivit klart markerad. Främst gäller detta vilseledande reklam samt kombinationserbjudanden och andra säljfrämjande åtgärder. I praktiken upprätthålls den tyska lagstiftningen mot otillbörlig konkurrens väsentligen genom att företagen bevakar varandra och vid behov för talan i domstol. I Västtyskland beräknas årligen ca 10 000 konkurrensprocesser anhängiggöras vid domstol.

En viktig ny lag infördes l976, nämligen den tyska standardav-

talslagen (Gesetz zur Regelung des Rechts der Allgemeinen Ge-

schäftsbedingungen, vanligen kallad AGB-Gesetz). Lagen gäller inte enbart konsumentavtal men har sin tyngdpunkt lagd vid dessa. Lagen upptar en omfattande katalog över avtalsklausuler, som på grund av sin oskäliga karaktär är ogiltiga i konsumentavtal och har också en generalklausul om möjlighet att jämka eller åsido-

sou 1983:40 2:4 505

Bilaga

sätta oskäliga avtalsvillkor. Vidare har införts särskild lagstiftning om den enskildes rättigheter vid sällskapsresor och en modernisering och utbyggnad av konsumentskyddet i samband med konsumentkrediter.

Någon generell produktsäkerhetslagstiftning, liknande t.ex.den amerikanska, finns ej i Västtyskland, Omfattande speciallagstiftning finns dock. Här märks, sett från konsumentsynpunkt, främst Lebensmittelgesetz och Maschinenschutzgesetz samt en förordning om kosmetika. Lebensmittelgesetz (livsmedelslagen) omfattar även många andra dagligvaror och deras förpackningar, såsom tvättmedel och toalettartiklar. Maschinenschutzgesetz (maskinskyddslagen) omfattar förutom egentlig maskinutrustning bl.a.verktyg, lyftanordningar och transportmedel. Till dessa lagar knyter sig ett tämligen omfattande sanktionssystem. Något skaderapporteringssystem på konsumentområdet har ej inrättats i Västtyskland.

5.3 Wettbewerbsregeln (konkurrensregler)

Mot bakgrund av vad som sagts i det föregående om konsumentskyddets organisation och inriktning står det klart att det inte finns någon motsvarighet i Västtyskland till det svenska riktlinjesystemet. Man saknar sålunda ett organ som skulle kunna utfärda sådana. Man kan dock dra en viss parallell med det tyska systemet med s k Hettbewerbsregeln (konkurrensregler).

Detta system innebär att näringslivsorganisationer kan utarbeta särskilda regler mot otillbörliga konkurrensåtgärder inom sitt område. För att uppnå en kontroll av att reglerna inte utnyttjas för otillåten konkurrensbegränsning gäller att de måste anmälas till kartellmyndigheten (Bundeskartellamt), som efter remissförfarande och granskning registrerar dem. Den tyska konkurrensbegränsningslagen ger i § 28 följande grundläggande bestämmelser angående Wettbewerbsregeln:

(l) wirtschafts- und Berufsvereinigungen können för ihren Be-

reich Nettbewerbsregeln aufstellen.

506 Bilaga 2:4

(2) Nettbewerbsregein im Sinne dieser Vorschriften sind Bestimmungen, die das Verha1ten von Unternehmen im wettbewerb regein zu dem Zweck, einem den Grundsätzen des iauteren oder der wirksamkeit eines ieistungsgerechten Nettbewerbs zuwiderlaufenden Verhalten im wettbewerb entgegenzuwirken und ein diesen Grundsätzen entsprechendes Verhaiten im wettbewerb anzuregen. wirtschafts- und Berufsvereinigungen können bei der Karteiibghörde die Eintragung von Nettbewerbsregein in das Register fur Wettbewerbsregein beantragen. Ãnderungen und Ergänzungen eingetragener Wettbewerbsregein sind de Karteiibehörde mitzuteiien.

.Det finns f.n.ett 50-ta1 registrerade Nettbewerbsregeln. Dessa

är offentiiga. Nettbewerbsregein är inte bindande utan fyiier funktionen att sätta en standard för tiiiböriigt handiande. Det kan vara tveksamt i viiken utsträckning de föijs av oorganiserade och nyetablerade näringsidkare. Vanligen torde dock handlandea i strid mot en wettbewerbsregel samtidigt utgöra en oti11bör1ig form av konkurrens. Taian kan då föras i domstoi mot näringsidkaren i fråga med stöd av iagen mot otiilböriig konkurrens. Ti11gäng1iga sanktioner är i första hand förbud och skadestånd. Det förekommer i viss utsträckning sjäivsaneringsåtgärder inom närings1ivet riktade mot oti11bör1ig marknadsföring, b1.a. inom ramen för Deutsche werbeverband.

wettbewerbsregein har i aiimänhet utarbetats av näringsiivsorganisationer i pr0ducent1edet. Konsumentorganisationer torde inte aiis ta dei i detta arbete. F1erta1et på senare år registrerade wettbewerbsregeln föijer en mode11 utarbetad av Markenverband, 1everantörsorganisationen för märkesvaruproducenter. En genomgång av innehåiiet i wettbewerbsregein visar, att de ofta innehåiier reg1er både angående konkurrensåtgärder riktade mot återförsäljare och mot konsumenter. I det förra hänseen-

det riktar sig regierna b1.a.mot vissa former av ekonomisk press

från starka köpare, såsom krav på särskiid exponeringsersättning och iiknande och krav på förmåner tili återförsäijares anstäiida. wettbewerbsregein inriktade på konkurrensåtgärder mot konsumentiedet behandlar bl a olika former av vi1se1edande produktiöften, vilseiedande priserbjudanden, terminoiogimissbruk,

Bilaga 2:4 507

kombinationserbjudanden samt reaiisationer och utförsäijningar. vad som från svensk synpunkt tiiidrar sig intresse torde närmast vara metoden att arbeta med särskiida, branschspecifika konkurrensregler. Vad gäller regiernas innehäii, bestäms detta av företagens konkurrensprobiematik och rena konsumentskyddssynpunkter kommer i regei endast in medeibart.

EG

Konsumentpoiitiska frågor är inte expiicit nämnda i Romfördraget, men EG-kommissionen är åtminstone sedan början av 1970ta1et aktivt verksam på det konsumentpoiitiska området. En särskiid byrå för konsumentfrågor fungerar inom ramen för ett av generaidirektoraten. En huvudväg i EG:s konsumentpoiitiska arbete, anvisad i Romfördraget, är utfärdande av direktiv om harmonisering (och i reaiiteten förbättring) av mediemsstaternas konsumentiagstiftning.

E9!§!T§EE§EX99§E!99Eê@@§E

EG-kommissionen antog 1975 ett särskiit konsumentskyddsprogram. Ett nytt, ganska likartat, sådant program antogs av rådet 1981, Second Community programme for consumers. I programmet fastsiås iniedningsvis fem kategorier av fundamentaia rättigheter, som ska11 ti11komma konsumenterna, nämiigen

a) rätt ti11 skydd för häisa och säkerhet, b) rätt ti11 skydd för ekonomiska intressen, c) rätt ti11 ersättning och avhjäipande av skador (gottgöreise), d) rätt tiii information och utbiidning (i konsumentfrågor) och e) rätt tili representation (rätt att b1i hörd).

Produktsäkerhet

De åtgärder som förordas i programmet knyter an ti11 denna kate-

goriuppdeining. Som synes nämns produksäkerheten först. Dess

krav understryks särskilt i programmet. Det siås fast att there

508 Bilaga 2:4

should be quick and simple procedures for withdrawing hazardous products from the market, vilket torde innebära krav på en ordning för återkallelse av farliga produkter (recall). EG arbetar på produktsäkerhetsområdet framför allt genom utarbetande och utfärdande av direktiv rörande olika typer av varor: livsmedel, kosmetika, textilier, leksaker, kemiska substanser etc. Antagna direktiv förpliktar medlemsstaterna att inom viss tid anpassa lagstiftning till direktivens krav. Direktiven utarbetas på grundval av Romfördragets regler om undanröjande av tekniska handelshinder men har också som självständigt syfte att höja kravnivån i medlemsstaterna. Ett stort antal direktiv av här antydd typ föreligger redan och många befinner sig i skilda stadier av förberedelse.

EG har försöksvis inrättat ett informationssystem på produktsäkerhetsomrâdet, byggt på fortlöpande rapportering av inträffade olycksfall. I nuvarande form rör det sig om ett pilotsystem med frivilligt deltagande, som trädde i funktion ungefär vid årsskiftet l98l/82 och som inom kort kommer att utvärderas.

Ministerrådet överväger sedan länge ett av kommissionen framlagt förslag till direktiv angående skadeståndsrättsligt produktansvar byggt på principen om strikt ansvar. Förslaget har visat sig påtagligt kontroversiellt och har vid flera tillfällen omarbetats. Motsvarande svenska lagförslag vilar f.n.i avbidan bl.a. på ställningstagandet inom EG.

§Exé§_f§r_§59n9mi§Ee_in§re§§§n

Under denna punkt slår konsumentskyddsprogrammet fast konsumentens rättigheter när det gäller skydd mot otillbörlig marknadsföring, oskäliga avtalsvillkor och liknande. De punkter som tas upp stämmer på det hela taget väl överens med vad som särskilt uppmärksammats i Sverige. För närvarande föreligger

till

behandling flera förslag till betydelsefulla direktiv angående

konsumentlagstiftning, som lagts fram av EG-kommissionen. Främst märks direktivförslag angående misleading and unfair advertising,

SOU 1933140 2:4 509

Bilaga

angående konsumentkrediter, angående hemförsäljning och det ovannämnda direktivförslaget angående skadeståndsrättsligt produktansvar.

Direktivförslaget angående vilseledande och otillbörlig marknadsföring av l979 ligger till sitt sakliga innehåll nära vad som omfattas av den svenska generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i 2 § MFL. Det är dock mer detaljerat och sträcker sig på vissa punkter längre. Såsom unfair advertising skall sålunda bl a anses advertising which promotes discrimination on grounds of sex, race or religion. Vidare föreskrivs i direk— tivförslaget att medlemsstaternas lagstiftning skall ge möjlighet för domstol eller administrativ myndighet att föreskriva rättelse, to require publication of a corrective statement. Direktivförslaget är emellertid snävare än 2 § MFL såtillvida att det inte omfattar säljfrämjande åtgärder eller särskilda säljmetoder såsom sådana. Direktivförslaget upptar inga regler om positiv informationsskyldighet.

Direktivförslaget angående konsumentkrediter är detaljerat och har många likheter med den nya svenska konsumentkreditlagen. Det är emellertid mer vidsträckt genom att fullt ut inkludera konsumenttjänster. Informationsskyldighet föreskrivs angående kreditkostnader och den effektiva räntan. Den senare skall visas med exempel. Kreditavtal måste ingås skriftligt, och i direktivförslaget uppräknas vilka uppgifter och villkor som måste finnas skriftligt dokumenterade. Tvingande regler om utformningen av avtalsvillkor ges i en rad hänseenden. Kommissionens direktivförslag av 1979 behandlas f.n.av Europeiska parlamentet. Förslaget förväntas härefter bli överarbetat på grundval av vad som framkommit vid parlamentsbehandlingen.

Direktivförslaget angående hemförsäljning är fortfarande under behandling i ministerrådet. Den centrala bestämmelsen är kravet på ångervecka. Ett tidigare direktivförslag angående korrespondenskurser har dragits tillbaka.

510 Bilaga 2:4

B§§§_§ill-99§§9§rs1§§-w;w-

Under denna punkt diskuterar konsumentskyddsprogrammet bl.a. frågor om reklamations- och förlikningsförfaranden, rättshjälp, småmålsförfaranden, särskilda reklamationsnämnder m.m. Området tillhör närmast sfären för medlemsstaternas interna lagstiftning.

59Q§!T§E§iEf9E@ê§i9E_9ED_EEPi1QQiü9

I denna del av programmet understryks konsumentens rätt till tillräcklig information, så att han kan göra ett rationellt val mellan konkurrerande varor och tjänster och utnyttja dessa säkert och så att det ger tillfredsställelse. Rådet har antagit direktiv som gäller märkning, presentation och annonsering av livsmedel. Skyldighet föreligger att ange produktens sammansättning och i regel även sista förbrukningsdag. Reglerna vänder sig särskilt mot ofullständiga eller vilseledande innehållsdeklara-

tioner. Vidrare föreligger ett direktivutkast angående prismärk-

ning av livsmedel med krav på angivande av jämförpriser.

Vad gäller märkningsbestämmelser (labelling“) för andra katego-

rier av konsumentprodukter sägs i programmet, att man ej avser att förorda generella regler utan föredrar lösningar som är specifika för särskilda produktkategorier. Man har för avsikt att främja tillkomsten och utvecklingen av frivilliga märkningssystem och liknande (såsom instruktioner för användning), bl.a. genom att ordna möten och konsultationer mellan berörda intressenter (även. konsumentorganisationer).

I konsumentskyddsprogrammet framhålls vidare bl.a. betydelsen av jämförande varuprovningar och av märkning av varor. Vidare betonar man betydelsen av undervisning i skolorna i konsumentkunskap.

&

Bmgazá sn

BêE§_§i11_rsEr9§enEê§i9n

I detta hänseende betonas i programmet framför allt konsumentorganisationernas roll. Dessa skall få hjälp och stöd. Det bör utvecklas en dialog mellan konsumentorganisationer och producent- och distributörsorganisationer. I programet finns en uttrycklig varning för att överdriven tillväxt av statliga regleringar och myndighetskontroll kan leda till byråkratisering och överinstitutionalisering.

Privata koder m.m.

Inom EG diskuteras möjligheterna att knyta an konsumentskyddsverksamheten till guidelines, eventuellt i form av privata koder eller liknande. Detta torde delvis hänga samman med kommissionens svårigheter att få igenom sina direktivförslag. Vad som sagts i konsumentskyddsprogrammet om stöd från EG:s sida till utvecklingi av frivilliga märkningssystem och liknande ger här en utgångspunkt. Fördelarna med privata koder och liknande anses särskilt ligga däri att de utgör ett smidigt instrument. Nackdelar kan särskilt visa sig däri att koder utarbetade inom näringslivet tenderar att stanna vid den minimistandard som alla medverkande kan godta. Detta torde kunna motverkas genom effektiv medverkan av konsumentorganisationer i utformningen av dylika koder.

De aktuella problemen rör särskilt reglerna för reklam i TV. Den snabba utvecklingen mot satellitsändningar över gränserna leder här till ett akut behov av internationellt uniforma bedömningsprinciper.

Hittills har dock den konkreta utvecklingen på detta område gått långsamt. Kommissionen har beslutat att inte för sin del ingå i förhandlingar med privata organisationer om utformningen av koder, guidelines och liknande utan hänvisa dessa till att förhandla med konsumentorganisationer. De senare har dock, bl.a. av resursbristskäl, ställt sig ganska kallsinniga härtill.

512 Bilaga 2.-4

NÅGRA SAMMANFATTANDE REFLEXIONER

En jämförelse mellan Sverige och de övriga länder som presenterats i denna översikt visar att vi (liksom i huvudsak övriga nordiska länder) lägger särskild vikt vid statens huvudansvar för normframtagning och normkontroll på konsumentområdet. Konsumentorganisationernas roll är väsentligt mindre än fallet är i USA, Storbritannien, Tyskland och EG-länderna i allmänhet. Näringslivsorganisationernas roll när det gäller initiativtagande till och utarbetande av normer ter sig i ett internationellt perspektiv ganska tillbakaskjuten i Sverige, inte minst vid en jämförelse med det i Storbritannien begagnade systemet för utarbetande av codes of practice. Medan i Sverige ett statligt organ utarbetar riktlinjer och förhandlar om dessa med berörda näringslivsorganisationer, är det i Storbritannien dessa organisationer som utarbetar koder i samverkan med konsumentmyndigheter och konsumenorganisationer. I de behandlade länderna spelar också i allmänhet näringslivets självsanering en mer framskjuten roll på normkontrollens område, inte minst när det gäller reklam, än fallet är i Sverige.

Man kan vidare konstatera att den nära svenska kopplingen både i marknadsföringslagen och riktlinjearbetet mellan konsumentinformation och produktsäkerhet i regel saknar motsvarighet i andra länder. Man ser där i allmänhet dessa som två i huvudsak skilda konsumentskyddsfrågor. Detta är påtagligt i USA, som har den klart mest utbyggda produktsäkerhetslagstiftningen men visar sig också i övriga behandlade utomnordiska länder och i Norge.

De grundläggande rättsliga normerna på det behandlade området har i de beskrivna rättsordningarna i allmänhet, liksom i Sverige, en ganska allmän karaktär och ev. formen av generalklausul. Det är emellertid påtagligt att man utomlands, liksom i vårt land, ofta tycks känna ett behov av att utarbeta mera detaljerade regler för olika former av marknadsföring eller typer av produkter. Bakom denna tendens torde ligga krav både från näringsidkarhåll och från konsumenthåll. Som exempel kan nämnas att

Bilaga 2:4 513

postorderförsäijning, för vi1ket riktiinjer utfärdats i Sverige, i Danmark är föremåi för retningsiinjer, i Norge för Orientering om praksis, i Storbritannien för Codes of practice och i USA för

juridiskt bindande Trade regulation rules. I Finiand har vissa

särskiida regier på området tagits in i konsumentskyddsiagen och en anslutande förordning.

Rättstekniken när det gäiier att ge sådana mer detaijerade regler om otiiiböriig marknadsföring, informationsskyidighet och produktsäkerhet, juridisk utformning och status är internatione11t sett ganska växlande och spänner från bindande, straffsanktionerade föreskrifter över 01ika siag av guide-iines ti11 praxisorienteringar och privata koder ti11komna med e11er utan aktiv medverkan av myndigheter och/e11er konsumentorganisationer. Va1et me11an oiika typer hänger, som översikten torde ha visat, intimt samman med konsumentpoiitikens uppgifter och konsumentskyddets a11männa, 1ega1a och organisatoriska utformning i respektive land. Likväl torde översikten ha påvisat intressanta, aiternativa m0de11er tili nuvarande svenska ordning.

Bi1aga 3:1

FURETAGEN OCH RIKTLINJESYSTEMET en intervjuundersökning BV Civ ekon Agneta Kar1sson F11 1ic Roland Knutsson

516 Bilaga 3:1 sou 1983:40

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

BAKGRUND OCH PROBLEM - - - - - - - - - - - - - - 519 Formerna för producentpåverkan (1) - - - - - - - 520 Marknadsföringen av riktiinjerna (1a) Riktlinjeförhandlingarna (1b) - - - - - - - - - - 521 Riktiinjernas effekter på produktsäkerhet och information (2-3) Efterievnad andra beteendemässiga reak-

oçh

tioner (4) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 522 msma®r(5) . Intäkter (5) . . . . . . . . . . . . . . . . . . 523 Konkurrensfrågor (8) . . . . . . . . . . . . . . 523

Intervjuform . . . . . . . . . . . . . . . . . . Undersökningsinstrumentet Va1 av företag och rikt1injer

RESULTAT . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Struktur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Sammanfattning av undersökningsresuitaten Konmentarer ti11 svarsförde1ningen: samt1iga företag/enskilda frågeomrâden Kommentarer till svarsförde1ningen: stora-"små" företag/enskiida frågeområden Kommentarer ti11 svarsfördeiningenz ”importörer/ - - tiiiverkare i engrossister detaijister ski1da frågeområden “Förhand1ande - icke-förhandlande företag: några kommentarer Sammanfattning av svaren: Riktiinjeområde/ enskiit frågeområde - - - - - - - - - - - - - - - Rikt1injer för information tiil konsument vid ti11fä11iga prisaktiviteter för dagiigvaror (Kovps 1977;1) . . . . . . . . . . . . . . . . . 550 Formerna för producentpåverkan - - - - - - - - - 550 Förekomsten av iiknande reg1er före rikt1injernas ti11komst

3:1 517

Bilaga

Konsekvenser för konsumenterna Efterievnad och andra reaktioner Kostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 552 I Intäkter Bredden och djupet i de producentpåverkande ingreppen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 553 Konkurrensfrâgor Riktiinjer för marknadsföring av säliskapsresor (KOVFS 1979:3) Formerna för producentpåverkan Information Konsekvenser för konsumenterna Efterlevnad och andra reaktioner Kostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Intäkter Bredden och djupet i de producentpåverkande ingreppen Konkurrensfrågor Riktiinjer för information om nya personbilars bränsleförbrukning (KOVFS 1979:11) Formerna för producentpåverkan Information

Kostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Intäkter Bredden och djupet i de producentpâverkande ingreppen

Rikt1injer för marknadsföring av materia] för småhus (KOVFS 1978:4) Formerna för producentpåverkan Information Konsekvenser för konsumenterna Efter1evnad och andra reaktioner Kostnaderna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Intäkter Bredden och djupet i de producentpåverkande ingreppen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

518 Bilaga 3:1

Konkurrensfrågor Riktlinjer för rid- och skidhjä1mar (KOVFS 1977:7) Formerna för producentpåverkan Produktsäkerhet Konsekvenser för konsumenterna Kostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . Intäkter Bredden och djupet i de producentpåverkande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 569 ingreppen Konkurrensfrâgor Riktlinjer för sugnappars säkerhet (KovF$ . . . . . . . . . . . . . . . . . 570 1979;10) Formerna för producentpåverkan Produktsäkerhet - - - - - - - - - - ~ - - - . . . 570 Konsekvenser för konsumenterna Efter1evnad och andra reaktioner Kostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . 0:0 Intäkter Bredden och djupet i de producentpåverkande ingreppen Konkurrensfrågor Attityder . . . . . . . . . . . . . . . . .

SLUTSATSER

Bilaga 3:1

BAKGRUND OCH PROBLEM

Det finns många som berörs av riktlinjesystemet och som sku11e kunna bidraga med synpunkter och erfarenheter. Den undersökning som presenteras här har som utgångspunkt att vi ska11 studera enski1da företags kunskaper, erfarenheter, synpunkter och reaktioner avseende riktlinjer. De f1esta av de behand1ade förestä11ningarna sku11e också kunna studeras utifrån intervjuer med branschorganisationer och topporganisationer. Hos dessa organsationer finns erfarenhet och överb1ick som norma1t överstiger de enskiida företagens. Denna studie kan därför med förde] k0mp1etteras med intervjuer med företrädare för organisationerna.

Det prob1em0mråde som ska11 studeras i denna undersökning omfattar - och konsumentekonomiska konsekvenser av företagsekonomiska rikt1injesystemet företagens kunskaper om och attityder ti11 rikt1injesystemet och enski1da rikt1injer företagens erfarenheter av rikt1injesystemet vad det finns för olikheter i ovanstående avseenden me11an o1ika typer av företag.

Syftet med undersökningen är att studera detta prob1emområde utifrån en specie11 informationskä11a, näm1igen företag som är verksamma på områden där rikt1injer förekommer.

För att få fram vilka frågestä11ningar som är reievanta inom problemområdet har vi gått igenom uttaiandena i den mycket omfattande debatt som förts på rikt1injeområdet. Debatten har i huvudsak dokumenterats i rapporten Konsumentpo1itik inför 80ta1et“. Ytter1igare debattin1ägg i tidningar och tidskrifter har förekommit. Vi ger här inga mera preciserade kä11hänvisningar. Vem som har sagt vad är för vårt syfte ointressant. Det väsentliga är att vi genom att ta de] av debatten har fått upp ögonen för frågestä11ningar som kan vara av intresse.

520 3:1

Bilaga

Direktiven ti11 utredningen innehå11er ett anta1 frågestä11ningar. Många av dessa hör ti11 företagsstudiens prob1em0mrådé och b1ir därför också en grund för pr0b1emana1ysen.

Som grund för sådana frågestä11ningar som gä11er kostnader och

intäkter har vi utnyttjat en uppsats från hande1shögsko1an.1)

De frågestä11ningar som genererats av ovanstående kä11or har vi sjä1va och preciserat ytter1igare, varefter riktkomp1etterat 1injekommittên har diskuterat och s1ut1igen faststä11t den uppsättning frågor som vi har använt i undersökningen.

De studerade frågestä11ningarna framgår av bifogade intervjuguider. Beveke1segrunderna för de o1ika frågestä11ningarna fram-

går av det fö1jande: (Siffrorna inom parentes överensstämmer

med dem som finns i intervjuguiderna, bi1aga 1).

1.1 Formerna för producentpâverkan (1) 1.1.1 Marknadsföringen av rikt1injerna (1a)

Det finns tecken på att informationen om rikt1injesystemet och om enski1da rikt1injer inte nått ut ti11 a11a berörda företag. Därti11 kommer att rikt1injerna kan uppfattas o1ika av dem som känner ti11 dem. En nödvändig förutsättning för att rikt1injerna ska11 fungera effektivt är att de är kända och rätt uppfattade av dem som ska11 rätta sig efter dem. Ett specie11t intressant därvid1ag är hur företagen uppfattar ski11naden me11an prob1em ska11- och börreg1er. I debatten har b1.a. framförts synpunkten att företagen uppfattar börreg1erna som 1ikvärdiga med ska11reg- 1erna eftersom båda utgör någon sorts krav från myndigheternas sida och att_man inte vi11 komma i konf1ikt med myndigheterna.

1) B1om, G. och Garberg, P. Konsumentverkets rikt1injer, seminarieuppsats vid hande1shögsko1an, Stockho1m 1980, stenci1.

sou 1933;4o Bilaga 3:1 521

l.l.2 Riktlinjeförhandlingarna (lb)

Från flera håll inom företagens organisationer har man haft synpunkter på förhandlingssystemet, såväl beträffande tidsåtgång som form för förhandlingarna. Det är därför intressant att ta reda på de enskilda företagens erfarenheter av och synpunkter på förhandlingarna. En speciell frågeställning därvidlag är huruvida de små och de oorganiserade företagen, som varken direkt eller indirekt via sina organisationer deltagit i förhandlingarna, har mera negativa erfarenheter av riktlinjer än övriga företag.

Riktlinjernas effekter på produktsäkerhet och information (2-3)

En grundläggande idé bakom riktlinjerna är att produkterna skall bli säkrare och informationen bättre ur konsumentsynpunkt. Man kan emellertid tänka sig att ansvarskännande skulle kunföretag na nå den önskade informations- och säkerhetsnivån redan utan riktlinjer, bl.a. till följd av branschkodex. Det är därför intressant att studera i vilken mån företagen menar att information och produktsäkerhet har förbättrats till följd av riktlinjekrav och, om så är fallet, varför företagen inte redan tidigare låg på samma kravnivå.

Frågeställningen gäller såväl det enskilda studerade företaget som detta företags uppfattning om kollegerna i branschen.

Kraven på produktsäkerhet och information kan givetvis skärpas utan att konsumenterna för den skull får det bättre, speciellt om kraven inte är förankrade i reella konsumentbehov. Företagens uppfattning om riktlinjerna i detta avseende bör också studeras i undersökningen.

522 3:1

Bilaga

l.3 Efterlevnad och andra beteendemässiga reaktioner (4)

Företagens beteende såsom reaktion på riktlinjerna är en central fråga i undersökningen. Reaktionerna kan vara av olika slag. - Direkt följsamhet mot riktlinjekraven (skallreglerna och eventuellt också börreglerna) - Negligering av riktlinjerna helt eller delvis pga bristfälligt kontroll- och sanktionssystem. - Förskjutning av företagets aktiviteter till områden som berörs mindre av riktlinjer.

Även i dessa avseenden är vi intresserade av det enskilda företaget såväl som dess erfarenheter av kollegerna i branschen.

l.4 Kostnader (5)

Ett argument mot riktlinjer, som framförts med kraft huvudsakligen från näringslivets organisationer, är att riktlinjesystemet medför stora kostnader för näringslivet och att dessa kostnader ytterst drabbar konsumenterna. Följande kostnadsslag kan vara aktuella i sammanhanget: - kostnader för utvidgad produktionsutrustning/extra kostnader för ersatt produktionsutrustning - kostnader för förändringar i tillverkningsprocesserna, inklusive ny personal - kostnader för kvalitetskontroller ytterligare forsknings- och utvecklingskostnader - kostnader för omdesign av förpackningar - kostnader för anpassning av annonsering och sales promotion - ökade distributions- och hanteringskostnader - kostnader för förändrad och utvidgad informationsgivning

sou 1933;4o Bilaga 3:1 523

- extra tiiikommande administrativa t.ex. förhandkostnader, iingskostnader - kostnader för juridisk granskning och toikning/rådgivning vid eventueiia tvister i MD.

Det är också tänkbart att vissa kostnader kan ha minskat tiil föijd av riktiinjesystemet.

När vi diskuterar kostnader måste vi vara medvetna om att många kostnader inte kan uppskattas i monetära tenner.

Intäkter (5)

Även intäkterna kan vara av monetär och icke-monetär art. Exempe1 på intäkter av icke-monetär art är minskad osäkerhet vid tiliiämpning av MFL. Monetära intäkter som knappast kan uppskattas i monetära termer kan vara att riktiinjesystemet iett ti11 sanering av en hei bransch med åtföijande ökat förtroende för branschen och tili åtföljande ökad försäijning.

1.6 Konkurrensfrågor (8)

Frågan om riktiinjernas effekt på är de1vis

konkurrensen kopp-

1ad ti11 de konkurrerande medverkan företagens i riktiinjeförhandiingarna, och har därför berörts redan under punkt 1b ovan.

Det har framförts farhågor att som direkt e11er indirekt företag deitar i riktiinjeförahandlingar sku11e kunna förhandutnyttja iingssitsen för att vinna konkurrensfördeiar. Så skuiie kunna ske t.ex. genom att precisera kravnivå e11er testmetoder eiier genom att påverka tidpunkten för ikraftträdandet på så sätt att konkurrenter missgynnas.

En annan frågestäiining gä11er reiationen me11an svenska och utiändska företag. Man kan b1.a. fråga sig om svenska missföretag gynnas av riktiinjesystemet därför att de juridiskt är iättare

524 3:1 Bilaga

att komma åt vid brott mot rikt1injekraven e11er därför att de känner större 1oja1itet mot riktiinjerna än utländska företag Det kan å andra sidan tänkas att utiändska företag missgör. gynnas därför att riktiinjerna kan fungera som tekniska handeishinder.

har vi en internationeii frågestäiining som deivis är S1ut1igen en konkurrensfråga. Vi1ka ekonomiska effekter har bristen på internationeila riktiinjer med gemensamma krav och testmetoder för o1ika länder?

2 METOD

Som nämnts in1edningsvis är den vaida metoden de1vis en given utgångspunkt, nämiigen att information ska11 skaffas genom intervjuer med företrädare för företag som arbetar med sådan verksamhet som regieras av riktlinjer.

2.1 Intervjuform

Det torde ha framgått av prob1emana1ysen att många frågestä11ningar är av den arten att det krävs resonemang me11an intervjupersonen och intervjuaren och att intervjuaren bör vara förtrogen med såväi företagsekonomiska som riktiinjemässiga frågor. Surveyteknik med i förväg genomarbetade frågeformulär utan möjtiil dialog me11an intervjuare och intervjuperson, sku11e iighet inte vara fruktbar för att få fram svar på de mer kompiicerade frågorna.

Den naturiiga intervjuformen i detta fa11 är s.k. jgf9[m§11a_jg-

(ib1and ka11ade kvaiitativa intervjuer, i motsats ti11 tgryjggr kvantitativa). Sådana intervjuer tar reiativt lång tid att genomföra - i detta fall visade de sig ta två ti11 fyra timmar per intervju plus kontakttid, restid, uppföijningstid och protoko11skrivningstid. Detta 1eder ti11 att antaiet intervjuer av praktiska och ekonomiska skäi måste begränsas dithän att man inte kan uppnå kraven på traditioneii statistisk representativitet.

SOU 1933;4() Bilaga 3:1 525

Därav följer också att de slutsatser man kan dra av intervjumaterialet inte kan generaliseras till att gälla företag i allmänhet. Slutsatserna gäller strängt taget bara de 30 företag som ingår i undersökningen. Vissa tendenser i materialet pekar ändå så entydigt i samma riktning att man intuitivt vågar tro på generell giltighet. Till följd av urvalsförfarandet är den statistiska inferensteorin inte tillämplig och vi kan därför inte

dra några kvantitativa slutsatser rörande andra företag än de

studerade. Som kompensation kan man säga att vi istället får en djupare förståelse för enskilda fall, dvs. för vart och ett av de studerade företagen.

Intervjuerna har genomförts som personliga intervjuer med undantag för ett fall där intervjun av praktiska skäl gjordes per telefon. I många fall har de personliga intervjuerna följts upp med kompletterande telefonintervjuer. Intervjuerna gjordes av författarna till denna rapport samt av kommitténs båda sekreterare.

2.2 Undersökningsinstrumentet

Vid informella intervjuer brukar man inte använda frågeformulär. Vi har i stället använt en s.k. intervjuguide som fungerat som checklista för intervjuarna (se bilaga l). Vid intervjuerna har frågorna ställts i den ordning och med den formulering som passat in i samtalet. Följdfrågor och kontrollfrågor av varierande slag har kommit upp under intervjuerna utanför de frågor som kan utläsas av intervjuguiden. Två varianter av intervjuguiden har använts, en för produktsäkerhetsfall och en för informationsfall.

Intervjuguiden har gjorts upp med utgångspunkt för problemanalysen i förra avsnittet. Före intervjuerna har intervjupersonerna fått ta del av diskussionspunkterna i den utsträckning det har ansetts befogat för att intervjupersonerna skulle kunna förbereda sig.

526 3:1

Bilaga

2.3 Val av företag och riktlinjer

Sex riktlinjer valdes att ingå i undersökningen. Dessa valdes med tanke vi skulle få med såväl produktsäkerhetsfall som på att informationsfall. Följande riktlinjer valdes: - för information till konsument vid tillfälliga Riktlinjer prisaktiviteter fördagligvaror (7) - Riktlinjer för marknadsföring av sällskapsresor (6) - för information om nya personbilars bränsleför- Riktlinjer brukning (5) - för av material för småhus (4) Riktlinjer marknadsföring - för rid- och skidhjälmar Riktlinjer (4) - för säkerhet Riktlinjer sugnappars (4)

Antalet deltagande företag anges inom parentes.

Valet av företag har skett med tanke på att vi skulle få med företag som representerar följande kategorier: - små företag (19) - stora företag (ll) - sådana företag som deltagit i riktlinjeförhandlingar (8) - sådana företag som inte deltagit i riktlinjeförhandlingar (22) importörer/grossister (10) - detaljister (6) tillverkare (8) Antalet deltagande företag i varje kategori framgår av siffrorna inom parentes. Totalt deltog 30 företag i undersökningen.

Såväl valet av företag som valet av riktlinjer har diskuterats och fastställts av kommittén. Vi vill än en gång betona att valet av företag inte har skett med statistisk urvalsmetod. Inom ramen för den ovan angivna kriterielistan har vi sökt efter företag som har bedömts kunna ha olika typer av erfarenheter och syn-

527 Bilaga 3:1

punkter. Vidare har Skåne och Stockholm prioriterats av undersökningsekonomiska skäl.

De deltagande företagen framgår av bilaga 2.

3 RESULTAT

3.l Struktur

Rapportens struktur följer till största delen problemanalysens frågeomrâden.Till att börja med presenteras i svarsfördelningen mer översiktlig form (med hjälp av tabeller). Denna presentation görs dels med avseende på samtliga företag/enskilda frågeområden dels utifrân vissa klassificeringar av företagen (Verksamhetsinriktning o.dyl.) och jämförelser mellan de på detta sätt uppkomna grupperna. Därefter redovisas en sammanfattning av undersökningsresultaten för de olika riktlinjeområdena/branscherna. Slutligen kommenteras helt kort vissa attityder (ej belagda påståenden) som kunnat urskiljas.

3.2 Sammanfattning av

undersökningsresultaten

Nedan presenteras undersökningsmaterialet i tabellform och de framtagna tabellerna kommenteras med hänsyn till graden av generalitet i svaren. Den första tabellen tabeller åter- (samtliga finns sist i detta omfattar den totala kapitel) svarsfördelningen. Tabell två grundar sig på en klassificering av företagen i grupperna: små och stora och på hur svaren fördelar mellan sig dessa båda grupper. Vid av materialet för bearbetningen tabell tre har en annan typ av klassificering gjorts. Denna gång utifrån företagens Härvid verksamhetsinriktning. har grupperna: importörer/grossister, detaljister och tillverkare beaktats. Slutligen kommenteras, helt kortfattat, grupperna: förhandlande och ickeförhandlande företag.

Det bör noteras att vissa kategoriseringar av intervjusvaren gjorts vid tabuleringen. Eftersom intervjuerna haft karaktären

528 Bilaga 3.-1

av informella samtal med fullständigt öppna svarsalternativ har dylika kategoriseringar i efterhand varit nödvändiga för att materialet skulle kunna presenteras 1 översiktlig form. Svaren på vissa enskilda frågeställningar har dock inte kunnat behandlas sätt, eftersom de till sin karaktär varit mycket olika. på detta I dessa fall hänvisas i stället till den genomgång av undersökningsresultaten, som återfinns i avsnitt 3.3.

kommentarer till de gjorda klassificeringarna torde dock Några här vara plats. Till exempel frågeområde lb:2. Här har på sin till riktlinjeförhandlingarna klassificerats som inställningen övervägande positiv, övervägande negativ och delvis positiv/delvis negativ. Delvis positiv/delvis negativ innebär härvid bl.a. att respondenterna anser att förhandlingarna, 1 stort, förts i en positiv anda, men att de 1 den konkreta förhandlingssistsen ibland fått gå med på vissa kompromisser, som de funnit mindre tilltalande. Detta, menar man, har vid vissa tillfällen påverkat förhandlingsklimatet. Som illustration se t.ex. resebranschens kap. 3.3.2.

Ett annat exempel är frågeområde 5:l. Klassificeringen av de med kostnadsökningarna i grupperna omriktlinjerna sammanhängande fattande, ej så omfattande, försumbara etc. har gjorts mot av respondenternas kostnadspresentation samt mot bakbakgrund av deras om hur kostnadsökningarna bör grund egna uppfattningar klassificeras. Av undersökningsmässiga skäl (dvs. det faktum att

enbart ett fåtal företag i respektive bransch finns represente-

rade i denna undersökning och att mer omfattande jämförelser mellan företag därigenom ej möjliggjorts) grundar sig på gjorda klassificeringar av kostnadsökningarna, till stor del, på respondenternas egna uppfattningar.

kommenteras löpande 1 texten i avsnitt övriga kategoriseringar 3.2 och 3.3.

3:1 529 Bilaga

3.2.1 Kommentarer till svarsfördelningen: samtliga företag/ enskilda frågeområden

Generellt kan framhållas en hög medvetenhet bland respondenterna vad gäller riktlinjernas förekomst och innehåll. Observera att enbart en av intervjupersonerna vid intervjutillfället saknade

sådan kunskap (frågeområde la: 1,2,3).

Huvuddelen av företagen har nåtts av information om riktlinjerna vid sina branschorganisationer. Åtta företag har direkt deltagit i förhandlingarna och har på så sätt fått informati0n(frågeområde la:4).

Synpunkter på förhandlingarna har lämnats av tretton respondenter, övriga har inte haft tillräcklig kännedom om dessa överläggningar för att kunna kommentera dem. Majoriteten av de förstnämnda har en positiv inställning (frågeområde lb:2)

Vad gäller frågeställningen om riktlinjerna lett till säkrare produkter/utvidgad informationsgivning (frågeområde 3:1) anser huvuddelen av respondenterna att så inte varit fallet. Detta förhållande bör dock troligtvis ses mot bakgrund av att de flesta företagen redan före riktlinjernas tillkomst arbetade efter liknande (branschinterna) regelsystem (se vidare avsnitt Så- 3.3). lunda har enbart fyra intervjupersoner (13 %) svarat ja (utan reservationer) på denna fråga.

Betydligt fler tycker dock att konsumenterna fått det bättre sedan riktlinjerna införts (frågeområde 37 % menar att konsu- 3). menternas ställning klart förbättrats, 40 % att detta delvis varit fallet. Att svarsfördelningen för denna avviker från fråga svarsfördelningen på den föregående kan kanske tyckas något märkligt. Orsakerna står dock att finna i ett uttalande, som återkommer i flera av intervjuerna, nämligen att riktlinjerna bidragit till att sanera de här berörda branscherna (man kan härvid göra antagandet att de med riktlinjerna sammanhängande, statliga kontrollsystemen varit mer effektiva än de branschinterna).

530 Bilaga 3:1

om det skett någon förskjutning till icke rikt- Frågeställningen linjebara produktområden (frågeområde 4:1) har till övervägande del besvarats nekande (enbart två intervjupersoner hävdar att man kommit att satsa på produkter vars säkerhet ej omgärdas av riktlinjekrav).

Samtliga företag säger sig också följa riktlinjebestämmelserna (frågeområde 4:2) och i de flesta fallen finner man ej heller kontrollen dålig (undantag finns dock, se t.ex. avsnitt 3.4.4).

Inte i något fall anser man att priset som konkurrensmedel av riktlinjerna (frågeområde 4:3). Ej heller förekompåverkats mer det att produkter, som kan ha värde för vissa konsumentgruphar tagits ur produktion till följd av per/konsumentsituationer riktlinjekrav (frågeområde 4:4).

För majoriteten av företag har riktlinjerna haft vissa kostnadsmässiga konsekvenser (frågeområde 5:1). Vid en klassificering av dessa (se tab. l) har dock framkommit att de till övervägande del varit så omfattande. Däremot har inte riktlinjerna initieej rat kostnadsminskningar (frågeområde 5:2). Enbart i ett några företag anser man att kostnadsminskningar uppkommit och då via en ökad säkerhet vid reklamationer.

Av intervjusvaren att döma har inte konsumenternas kostnader

(frågeområde 5:3), på ett mer direkt plan, kommit att påverkas

av riktlinjerna (de företag, som angav att de haft betydande kostnadsökningar har med andra ord av konkurrensmässiga skäl, inte kunnat föra över dessa på konsumenterna). Dock har framförts konsumenternas kostnader indirekt kan ha synpunkter på att ökat. Detta anses då ha skett via ett nu smalare utbud av vissa produkter och via färre prisalternativ.

monetära intäktsökningar har inte i något fall kunnat ur- Några skiljas (frågeområde 6:1). Däremot anser 38 % av respondenterna att riktlinjerna skapat andra fördelar, av icke-monitär karaktär. En härvid ofta förekommande motivering är den som redan tidigare

3:1 531

Bilaga

nämnts dvs. att riktlinjerna sanerat branscherna och att kundernas förtroende ökat.

Flertalet av respondenterna har den inställningen att det i dagsläget regleras mycket via konsumentverket och andra myndigheter. Det bör dock betonas att svaren till sin karaktär här skiljer sig från svaren på de flesta andra Sålunda frågeområden. har respondenterna tämligen genomgående kunnat sina svar med konbelägga kreta exempel ur de egna verksamheterna. Detta har dock inte varit fallet med avseende på denna I stället har ofta hänfråga. visats till en allmän principiell hållning av politisk/ideologisk karaktär såsom: för de fria fri konmarknadskrafterna/för kurrens (frågeområde 7:1).

Vad sedan gäller detaljeringsgraden i riktlinjerna (frågeområde 7:2) anser de flesta att denna inte är för enbart delhög eller vis för hög i dagsläget. I några fall betonar man dock att den inte bör höjas ytterligare i framtiden.

Förhandlingssitsen verkar inte ha påverkat konkurrensen i de olika branscherna (frågeområde 8:l,2). Enbart i två fall anser man sig ha haft en konkurrensnackdel av att man inte hörts vid överläggningarna. Att några mer betydande konkurrensfördelar/nackdelar inte uppkommit är dock beroende av att ett flerantagligen tal av företagen är aktiva medlemmar i sina resp. branschorganisationer och kontinuerligt erhållit information under förhandlingarnas gång.

Frågeställningen om man känner sig friare relativt riktlinjerna för att man inte deltagit i förhandlingarna (frågeområde 8:3) har med undantag för ett företag besvarats nekande.

Riktlinjernas karaktär av handelshinder har (frågeområde 8:4) diskuterats i tretton intervjuer fall (i övriga har frågeställinte varit helt relevant ningen med hänsyn till företagens verksamhetsinriktning). I sex av dessa anser man att sådana handelspåverkande effekter finns.

532 Bilaga 3:1

I motsvarande sex företag menar man också att bristen på gemensamma riktlinjer för flera länder haft (ekonomiska) konsekvenser (frågeomrâde 8:5).

3.2.2 Kommentarer till svarsfördelningen: stora-"små" företag/enskilda frågeområden

Av de i undersökningen ingående trettio företagen har nitton karakteriserats som stora och elva som små. Denna kategorisering har gjorts med utgångspunkt från ett företags storlek relativt storleken på andra företag i branschen. En storleksrangordning över branschgränserna låter sig svårligen göras i detta sammanhang.

Såsom framgår av tabell 2 råder det inte några skillnader mellan stora och små företag vad avser kännedom om riktlinjerna och deras innehåll (frågeområde la: 1,2,3). Information om riktlinjerna (frågeområde la:4) har dock nått de båda grupperna av företag på delvis olika sätt. Till exempel återfinns i gruppen stora de förhandlande företagen. Något mindre företag har inte, förutom via ombud, deltagit i dessa överläggningar. De senare har dock huvudsakligen fått riktlinjeinformation via ombuden (branschorganisationsrepresentanterna).

Några synpunkter på förhandlingarna (frågeområde lb:2) har inte de mindre företagen lämnat (de har inte haft tillräcklig kännedom om hur förhandlingarna har förts). I några fall (fyra) nämns dock (mer spontant) att man anser det viktigt att branschrepresentanter tillåts delta i sådana här överläggningar. Majoriteten

av de stora företagen har tämligen väl känt till riktlinjeför-

handlingarna. Bland dessa återfinns i huvudsak en positiv inställning.

Frågeställningen om riktlinjerna skapat säkrare produkter/vidgad informationsgivning (frågeområde 2:l) har i huvudsak besvarats nekande av gruppen stora företag. Majoriteten av svaren i den andra företagsgruppen återfinns i kategorin: enbart till viss del.

sou 193340 Bilaga 3:1 533

Vad sedan gäller frågan om konsumenterna fått det bättre till följd av riktlinjerna (frågeområde 3) går det inte att finna några större skillnader i svaren mellan de båda grupperna.

Genomgående har det ej heller skett förskjutningar till nya produktområden (med ett par undantag bland de mindre företagen) pga. riktlinjekrav (frågeområde 4:1).

Samtliga företag (oberoende av vilken grupp de tillhör) betonar också att man eftersträvar att följa riktlinjebestämmelserna (frågeområde 4:2) och att man ej finner kontrollen dålig. Någon skillnad i svarsfördelningen avseende de två övriga frågorna inom detta frågeområde (4:3 och 4:4) finns ej.

På kostnadssidan (frågeområde 5:1) har de mer omfattande kostnadsökningarna kommit att drabba de stora företagen. För majoriteten av företag i båda grupperna har kostnadsökningar/nya kostnader uppkommit, men oftast är dessa hänförbara till kategorierna: ej så omfattande och försumbara. I intet fall har kostnadsminskningarna kunnat noteras bland de större företagen, i ett fall bland de små (frâgeområde 5:2). Till övervägande del anses i de båda grupperna att konsumenternas kostnader inte kommit att påverkas (ingen skillnad således i svarsfördelningen).

För båda grupper gäller att några riktlinjeinitierade intäktsökningar inte kunnat påvisas (frågeområde 6:1). En större del av de mindre företagen menar dock att riktlinjerna inneburit andra fördelar. Denna inställning delas dock inte av företagen i gruppen stora (frågeområde 6:2).

I kategorin stora företag uppfattar man de samhälleliga regleringarna såsom mer betyngande än i den andra kategorin. Några av representanterna för de större företagen framhöll också att man fann sig vara mer påpassade från myndighetshåll än mindre företag i branschen (frågeområde 7:l).

534 3:1

Bilaga

Detaljeringsgraden i riktlinjerna har de mindre företagen i större utsträckning än de stora ansett vara för hög (frågeområde 7:2).

Förhandlingssitsen uppfattas inte generellt såsom någon konkurrensfördel (gäller båda grupper av företag). Dock kan noteras att de två företag som funnit det vara en konkurrensnackdel att man inte hörts vid överläggningarna återfinns bland de små (frågeområde 8:l.2)

Oberoende av grupptillhörighet känner man sig inte friare relativt riktlinjerna för att man inte deltagit i förhandlingarna (frågeområde 8:3).

Då det gäller riktlinjernas karaktär av handelshinder (fråge0mråde 8:4) har gruppen små i större omfattning än den andra gruppen uppfattat situationen så att riktlinjerna verkligen har sådana effekter (observera att det i denna grupp återfinns ett antal mindre importörer). Här finns också erfarenheten att bristen på gemensamma riktlinjer för flera länder har ekonomiska konsekvenser (frågeområde 8:5).

3.2.3 Kommentarer till svarsfördelningen: imp0rtörer/grossister - - tillverkare i enskilda detaljister frågeområden

I denna jämförelse ingår inte resebranschen. De övriga företagen har fördelats på de tre grupperna enl. följande: Importörer/ grossister: l0 företag, Detaljister: 6 företag och Tillverkare: 8 företag. Svarsfördelningen för de olika frågeområdena framgår av tabell 3.

Såsom tidigare påpekats vad gäller frågeområde la har samtliga företag (utom ett) kännedom om riktlinjerna och deras innehåll.

De sätt på vilka information införskaffats skiljer sig ej heller

på betydande punkter mellan de tre grupperna. Det bör dock noteras att det till största delen är tillverkare, som deltagit i

Bilaga 3:1 535

rikt1injeförhand1ingarna (frågeområde 1b). Det är också i denna grupp som man k1arast kan urski1ja en positiv instä11ning

till

rikt1injeförhand1ingarna.

Att rikt1injerna bidragit ti11 säkrare produkter/utvidgad informationsgivning (frågeområde 2:1) anser framförailt importörerna (kan kanske förefa11a något märk1igt eftersom vissa utiändska produkter ju stoppades i och med att rikt1injerna infördes). Det är också på importörssidan man tyd1igast kan notera åsikten att konsumenterna fått det bättre efter det att rikt1injerna införts (frågeområde 3).

Vidare kan konstateras att det också, vad gä11er den sistnämnda gruppen, skett viss (om än margine11) förskjutning ti11 ickerikt1injebara produktområden (frågeområde 4:1).

Såsom kunnat konstateras i tidigare sammanhang säger sig samt1iga företag satsa på att efterleva rikt1injerna varför svarsförde1ningen avseende frågeområde 4:2 är irre1evant. Detsamma gä1- 1er de övriga två frågorna inom detta frågeområde (4:3 och 4:4).

På kostnadssidan återfinner man grupperna ti11verkare och importörer bland dem som haft omfattande kostnadsökningar. Majoriteten av importörerna återfinns dock i kategorin: ej så omfattande kostnadsökningar. Deta1jisterna finns spridda på kategorierna: ej så omfattande, försumbara och inga kostnadsökningar. Ti11verkarna s1ut1igen är jämnt spridda över de fyra kostnadskategorierna (frågeområde 5:1).

För övrigt framkommer inga k1ara ski11nader i svarsfördeiningen me11an de tre grupperna vad avser de övriga frågeområdena fram ti11 frågeområde 8. Här framgår att två av importörerna anser sig ha haft en konkurrensnackde1 av att man inte de1tagit i rikt- 1injeförhand1ingarna (frågeområde 8:1). Kategorin importörer har också ti11 56 % hävdat att rikt1injerna kan ha importbegränsande effekter. I fyra av intervjuerna (observera att här ingår en grossist med övervägande inhemskt varusortiment) har dock inte frågestä11ningen uppfattats som väsent1ig.

536 Bilaga 3:1

Samman med föregående fråga hör också den som behandlar vilka effekter bristen på gemensamma riktlinjer för flera länder har (frågeområde 8:5). Även här är det importörsgruppen, som betonat sådana effekter. På tillverkningssidan har man inte i samma utsträckning uppmärksammat problematiken. Uppenbarligen är det så att svensk exportindustri inte har problem med utländska riktlinjekrav. Det har också framkommit vid en del intervjuer att de svenska riktlinjekraven är högre än de som gäller i utlandet och att de svenska produkterna s.a.s. är överkvalificerade på de utländska marknaderna.

3.2.4 Förhandlande - icke-förhandlande företag: några kommentarer

Såsom redan tidigare påpekats har åtta av de företag, som ingått i undersökningen direkt deltagit i riktlinjeförhandlingarna. Majoriteten av de övriga har s.a.s. deltagit indirekt dvs. via ombud. Skillnaderna i svaren mellan de båda grupperna avseende vissa frågeområden framgår av kommentarerna nedan (en tabelluppställning motsvarande den som presenterats ovan har inte ansetts helt relevant i detta sammanhang eftersom en del av frågeområdena måste framstå som ointressanta att göra jämförelser på).

Majoriteten av de företag som deltagit i förhandlingarna har en positiv eller delvis positiv inställning till desamma, se inledning till avsnitt 3.2.

Information om i vilken anda förhandlingarna förts har i ringa utsträckning nått de övriga företagen. Majoriteten av dem (57 %)

hade således vid intervjutillfället inte sådan kunskap att de

kunde göra någon utvärdering (eftersom det av de flesta intervjuer framgått att företagen erhållit information om riktlinjerna via branschorganisationerna och att denna information nått dem under förhandlingarnas gång kan man göra antagandet att ombuden i sin informationsgivning till företagen prioriterat upplysningar av för företagen mer konkret slag).

i

sou 1983:40 Bilaga 3:1 537

Vad gäller den kanske mest grundläggande frågan i detta sammanhang, nämligen om förhandlingssitsen erbjudit betydande konkurrensfördelar så anser majoriteten i de båda grupperna (således ingen skillnad dem emellan) att så inte varit fallet. Dock kan noteras att de två intervjupersoner, som angivit att konkurrenssituationen påverkats till följd av att vissa företag deltagit i förhandlingarna (och därigenom skaffat sig en konkurrensfördel) tillhör gruppen icke-förhandlande företag.

538 Bilaga 3:1 sou

1933;4o

Tabell 1: Svarsf6rde1ningen samtiigagföretag/enskiida frâgeomráden Det bör noteras att en av företagsintervjuerna enbart kunnat användas för de in- Iedande frågeområdena. Således varierar det tota1a meiian 29 intervjuunderiaget och 30 företag. Observera också att svaren på vissa enski1da frâgestäilningar (en1 intervjuinte kunnat v guiden) tabu1eras,

Frågeomráde en1. intervju- Procentue11 och abso1ut intervu-

guiden_ svars?ör3eining› underlag

Ia .Marknadsföringen av riktiinjerna

(RL) 1a:1 Kännedom om RL och deras innehåii Har kännedom Saknar kännedom Information om RL har erhâ11its Via branschorganisationen Via KOV Via branschorganisationen och KOV Genom eget deltagande i riktlinje- .förhandiingarna

Rikt1injeförhand1ingarna

Instäiiningen till fbrhandlingarna övervägande positiv övervägande negativ Deivis positiv/deivis negativ Synpunkter saknas (ingen information har náttföretaget 1 Produktsäkerhet/information Har RL:s tiiikomst 1ett ti11 säkrare produkterlutvidgad informationsgivning Ja Ti11 viss dei Nej

SOU 1933340 3:1 539 Bilaga

Frágeomráde eni. intervju- Procentueil och absolut intervu-

›

guiden svarsfbrdelning un3er|ag

Konsumenternas stä11ning

Har konsumenterna fått det bättre sedan RL införts? Ja 37 z (11) Deivis 40 x (121

Nej 23 z (71

Efterievnad och andra reaktioner Har det skett förskjutning ti11 icke-riktlinjerbara områden 2 Ja 7 z ( 21 Nej 93 2 (271 Neg1igeras efterlevnaden för att

kontro11en är dålig!

Ja oiz ( 0) Nej 100 % (29) Ukar betyde1sen av priset som konkurrensmedei? Ja 0 % ( 0) Nej 100 % (29) Förekommer det att vissa produkter viktiga för vissa konsumentgrupper tas ur produktion ? Ja 0 % ( 0) Nej 100 % (29) Kostnader Har RL medfört nâgra kostnadsökningar? Ja, omfattande 10 % ( 3) Ja, men ej så omfattande 41 % (12) Ja, men försumbara 28 % ( 8) Nej 14 % ( 4) Ej specificerbart 7 % ( 2)

540 Bilaga 3:1

S()lJ 1983:40

Frágeområde en1. intervju- Procentue11 och

absoiut Intervju-

guiden svars dr e ning unaerlag

Har RL medfört några kostnads- 29 minskningar? Ja 3 x ( 11 Nej 97 2 (231 Har konsumenternas kostnader påverkats? Ja io z ( 3) Möjligen (indirekt) 24 z ( 7) Nej 66 x (19) Intäkter Har det uppkommit nâgra intäktsökningar? Ja 0 x ( 01

Nej 1oo z (291

Har RL inneburit andra förde1ar (icke-monetära) ? Ja, vissa 38 2 (11)

Nej 62 % (18L

i Bredden och djupet i de producenu päverkande ingrepgen . Instä11ningen til] regleringar Positiv

21 % ( 6)

Deivis positivldeivis negativ 41 % (12) Negativ 38 z (11) Ar RL för detaijerade Ja. 17 x ( 5)

Deivis 38 z (11)

Nej 41 z (12) Ej svar 3 % ( 11

3:1 541

Bilaga

Frágeområde eni. intervju- Procentue11 och absolut intervju- L... uiden svarsfördelnin under1a __._.__J. ._.._9. 8

Konkurrensfrågor

8:1,2 Har konkurrensen påverkats av att vissa företag förhandlat och andra inte? Ja 7 % ( 2) Nu 93% Q7) Känner man sig friare gentemot RL om man inte de1tagit i förhand1ingarna ? Ja 5 Z ( 1) Nej 95 % (20) Kan RL ha karaktären av hande1shinder? Ja 21 % ( 6) Nej 23 % ( 7) Ej besvarat frågan (är i vissa fall ej reievant) 56 % (16) Har bristen på gemensamma RL för f1era länder nâgra (ekonomiska) konsekvenser? Ja 21 % ( 6) Nej % (‘IL

3 Ej besvarat frågan 75 % (22)

542 3:1 SOU 1933540

Bilaga

Tabe11 2: Svarsförde1ningen: stora - små företag /enskilda frâgeomráden

en1. intervju- rocentue11 och abso1ut intervju: Frågeomrâde

guide _svars?drdeln1ng gg§g[lgg___

stora gfsmâ

Marknadsföringen av RL

Kännedom om RL och deras innehå11 Har kännedom 100 z (191 91 % (10) Saknar kännedom 0 % ( 01 9 % ( 1) Information har erhållits: Via 32 %.( 6) 45 % ( 5)

branschorganisationen

Via KOV 11 % ( 2) 27 %(( 3) Via branschorganisation och KOV 15 % ( 3) 18 % ( 2) Genom eget de1tagande i RLförhand1ingarna 42 % ( 8) 0 % ( 01

1b Rikt1injeförhand1inoarna

Instä11ningen ti11 förhand1ingarna

övervägande positiv 0 % (

Uvervägande negativ m 0 % (

Delvis positiv/de1vis negativ 0 % (

Synpunkter saknas (ingen information har nått företaget)_ D 100 % (11)

Produktsäkerhet/information

Har RL:s ti11k0mst lett ti11 säkrare produkter/utvidgad infor* ‘ mation ?

Ja 27 % ( 3L

T1H viss de1 55 % ( 6).. Nej 18 % ( 1

Bilaga 3:1 543 en1 intervju- Procentue11 och abso1ut intervju-

Frâgeomráde

svars or e n1ng underlag gu1den II stora II

Konsumenternas stä11ning

Har konsumenterna fått det bättre sedan RL införts 2 Ja 32 % ( 6) 4sz(s) Delvis 42 % ( 8) 372(4) Nej _ 26 % ( SL 1s%(21

Efter1evnad:0chandrareaktioner

Har det skett förskjutningar till ickee riktlinjerfiara proda områden 2 Ja O Z ( 0)_ 2o%(2)_ Nej T0O.% (191 80%(8)_ Neg1igeras efter1evnaden för att kontro11en är dâ1ig 2 Ja 0 % ( 0)_ 0 % ( flL_ Nej 100 % (19)_ 100.% (101_ ökar betyde1sen av priset som konkurrensmedel 2 Ja 0.% ( UL 0 z ( 0)_

Nej 100 Z (19Q_ 100% (101

Förekommer det att vissa produkter viktiga för vissa konsumentgrupper tas ur produktion 2 Ja V O.% ( O) .Q % ( 0) 100.%

Nej mo z (19.1 (101

Kostnader Har RL medfört nâgra kostnadss ökningar? Ja, Ömfattande 16 % ( 3) 0z(01 Ja, men ej så omfattande 37 % ( 71 40%(4)_ Ja, men försumbara 2574(5) 4o%(4)

544 Bilaga 3:1

Frâgeområde en1. intervju- Procentue11 och abso1ut intervju-

guiden_ svarsfördeTniñg underlag

£3221 féflél

Nej 16 % ( 3) 10 % ( 1) Ej specificerbart 5 % ( 1) 10 % ( 1) Har RL medfört några kostnadsminskningar ?

Ja 0 2 ( 0)

Nej 100 2 (19) Har konsumenternas kostnader påverkats? Ja 11 % ( 2) Möj1igen (indirekt) 21 % ( 4) Nej 68 % (13) Intäkter Har det uppkommit nâgra intäktsökningar ? Ja 0 % ( O) A

Nej loo x (19)

6:2 Har RL inneburit andra fördelar (icke-monetära) ?

Ja (vissa) 32 % ( 6) Nej 68 % (13) Bredden och djupet i de producent-

páverkande ingreppen

Instä11ning .ti11 reg1eringar Positiv 21 % ( 4) Delvis positiv/delvis negativ 47 % ( 9) Negativ 32 % ( 6) Är RL för detaljerade ? Ja 16 % ( 3) De1vis 32 % ( 6) Nej 47 % ( 9) Ej svar 5 % ( 1)

sou 1983:40 3:1 545

Bilaga

Frågeområde en1. intervju- Procentue11 och abso1ut intervju-

guiden svars?örHeln1ng underlag

II II stora

Konkurrensfrågor

Har konkurrensen påverkats av att vissa företag deltagit i förhand1ingarna och andra inte? Ja O X ( 0) 20 % ( 2)

Nej 100 % (19) 80 % L 8)

Känner man sig friare gentemot RL om man inte de1tagit i förhand] ingarna ? Ja 8 % ( 1) 0 % ( 0) Nej 92 % (11) 100 % (10) Kan RL ha karaktären av handelshinder ? Ja 11 x ( 2) 40 x ( 4) Nej z ( 5) 20 z ( 2)

25 Ej besvarat frågan 64 % (12) 40 % ( 4) Har bristen på gemensamma RL för flera Iänder nâgra (ekonomiska) konsekvenser 2 Ja 5 Z ( 1) 50 % ( 5) Nej 0 % ( 0) 10 % ( 1) Ej besvarat frågan 95 % (18) 40 % ( 4)

i

546 Bilaga 3.-1 sou 1983:40

Tabeil 3 zsvarsfördelningenz « -

importörer/grossister detaijister

tiiiverkare / enskiida frágeomrâden

Frâgeomráde enl. intervju: Procentueii och absoiut intervju-

guiden svarsiordelning underlag

importörer/ detaijister ti11verkare” grossister (10) ( 5) ( 3 )

Marknadsföringen

av RE Kännedom om RL och deras innehåll Har kännedom 90 % ( 91 100 % ( 8) Saknar kännedom 10 % ( 1)_ 0 % ( O) Information om RL har erhållits:

Via branschorganisationen 33 %.( 3) 25 % ( 2)

Visa KOV

22 g; (2) 12 z ( 1) Via branschorganisationen A _ och KOV 22 z. ( 2.1 12 x ( 1) Genom eget deitagande i RLförhandlingarna gg % ( 21 50 % ( 4) Rikt1injeförhand1ingarna Instä11ning ti11 före handiingarna övervägande positiv 10 % ( WL 38 % ( 31

övervägande negativ 0 % ( 01 0 % ( 0)

DeTvis positiv/de1vis negativ 10 % ( 1) 25 % ( 2)

Inga synpunkter 80 % ( 8L , 38 % ( 3)

Produktsäkerhet/information Har RL inneburit säkrare produkter/utvidgad information?

Ja 44%(4)_ o%(o)

m1 viss dei 33 24 ( 3) V 75 z ( s) Nej 22 % ( 2) 25 % ( 2)

V

sou 1933:40 Bilaga_ 3.-1 547

__

Frégeomréde en1. intervju- rocentue11 och abso1ut intervju- _ «

guiden svarsföraelning unaerlag

importörer/ detaijister ti11verkare

grossister

Konsumenternas stä11ning

Har konsumenterna fått det bättre sedan RL tillkommit? Ja 33 z ( 17 2 ( 1) V 12 2 ( 1) Deivis 44 x ( 17 1 ( 11 88 z ( 71 Nej 22 % ( 57 x ( 41 0 % ( 0) Efterievnad och andra reaktioner Har det skett förskjutning ti11 icke-rikt1injerbara prod.områden ? Ja 0 % ( 0)‘ Nej 100 % ( 8) Negligeras efter1evnaden för att kontroiien är dåiig ? ä Ja 0 % ( 01 Nej 100 z ( 8) ökar betydeisen av priset som konkurrensmedei 2 Ja 0 % ( 0) Nej _ 100 z ( 8) Förekommer det att vissa produkter, viktiga för vissa konsumentgrupper tas ur proa duktion ? Ja 0 % ( 0) 100 % ( 8)

548 Bilaga 3:1 SOU 1983140

Frägeomrâde en1, intervju- Procentue11 och abso1ut intervju-

guiden svarsfor e n1ng

underlag

importörerl deta1jister ti11verkare“

grossister

Kostnader Har RL medfört nägra kostnadsökningar 2

Ja, omfattande 11 z ( 11 o 1 r o)

Ja, men ej så omfattande S5 %,( 51 17 x ( 11

Ja, men försumbara 22 x ( 21 so 2 ( 31

Nej 0 z ( ox 33 % ( 2)

Ej specificerbart 11 z ( 11 o z ( ax. Har RL medfört nâgra kostnadsminskningar? Ja o % ( 01 o % ( 0) Nej 100 % ( 91 100 % ( 61 Har konsumenternas kostnader påverkats 2 Ja 12 % ( 11 0 % ( 0)

Möj1igen (indirekt) 44 z ( 41 17 % ( 1)

Nej 44 % ( 41 83 % ( 5L

Intäkter Har det uppkommit nâgra intäktsökningar 2 Ja 0 Z ( GL 0 2 ( 01 Nej 100 % ( 61 100 z ( 81 Har RL inneburit andra förde1ar?

Ja, vissa 50% (SL 50 Z (‘4L

Nej SO % ( 3)_ 50 % ( 4) Bredden och dju et i de

producentgåverkanae 1n-

greppen

Inställning till reg1e—

ringar

Positiv ‘17 % ( 1) 25 % ( 2)

Bilaga 3:1 549 Frâgeomráde en1. intervju- Procentue11 och absoiut intervju

guide svarsfordeining

importörer/ deta1jister tillverkare

grossister

Deivis positiv/ deivis

negativ .56 % ( $1 33 % ( 2) 25z(21

Negativ 22 % ( 2) 50 % (‘31 5o%(-11

Är RL för detaijerade?

Ja o%(o1 0 Z ( 01 nun

Deivis 67%_T(6)_ 33 % ( 2) 25%(2)_

Nej 22%(21_ 67 Z ( 4)_ 542(5)

Ej svar mun

Konkurrensfrâgor

Har konkurrensen påverkats avaatt/vissa företag deltagit i förhandlingarna och andra inte ? Ja 11 % ( 1) own) 13 % ( 1) 89 Z ( 8) 100 % ( 6) 73 % Nej ( 71 Känner man sig friare reiativt RL om man inte deitagit i förhand1ingarna2

Ja o%(o1 2o%(u 0 % ( 0)

Nej 1oo%(n_ H80 % ( 41 %V( 41

Kan RL ha karaktären av handeishinder? Ja 5s%(51 13%(u Nej 0%(o1 3774(3) Ej besvarat frågan 44%(41 5o%(41 Har bristen på gemensamma RL för flera lander nâgra (ekonomiska) konsekvenser? Ja 56 % ( 5) o2(o1 Nej 0 % ( 0) nun) Ej besvarat frågan 44 Z ( 4) 10.0%(8)

550 Bilaga 3:1

Sammanfattning av svaren: Riktlinjeområde/enskilt frågeområde

Föreliggande sammanfattning göres på så sätt att vi för var och en av de enskilda riktlinjerna behandlar svaren på samtliga frågeområden enligt frågeguiderna.

3.3.1 Riktlinjer för information till konsument vid till-

fälliga prisaktiviteter för dagligvaror (KOVFS 1977:1)

3.3.l.l Formerna för producentpåverkan

I samtliga fall känner intervjupersonerna till riktlinjernas förekomst samt deras innehåll. Också medvetenheten om vad som händer om riktlinjerna inte efterföljs är hög. Information om riktlinjerna har nått företagen genom de olika organisationer de tillhör - ICA. Vivo och KF - men också via konsumentverket (explicit i tre fall). En av intervjupersonerna har direkt del-

tagit i förhandlingarna. Information har i hans fall vidareför-

medlats till de i organisationen ingående enheterna med hjälp av konsumentverkets informationsbroschyr.

Informationen om i vilken anda riktlinjeförhandTingarna förts

har inte i större utsträckning nått de företag som undersökts.

På ett av företagen angavs att man fått synpunkter på det kvan-

titativa snarare än det kvalitativa innehållet i förhandlingarna. Den intervjuperson som deltagit i förhandlingarna hade dock en positiv inställning till desamma. Han framhöll det väsentliga i att näringslivets praktiska kunskap tas tillvara i överläggningar av detta slag.

Dylika synpunkter framförs även av två andra intervjupersoner.

Dessa saknar naturligtvis förstahandskunskap om förhandlingar-

na, men betonar sin principiella inställning.

Bilaga 3:1 551

3.3.1.2 Förekomsten av iiknande regier före riktiinjernas ti11komst

Genereiit verkar det ha funnits branschorganisationsinterna reredan för riktiinjernas ti11komst. Inom samtiiga föregeisystem har man uppgivit att så varit fa11et. I två fa11, avseende tag ICA-organisationen och KF, uttaiar man expiicit att riktiinjerna enbart uppfattas som en bekräfteise på vad man redan var inne på. Nytt för de fiesta företag är emeliertid 4-veckorsgränsen.

3.3.1.3 Konsekvenser för konsumenterna

Det råder deiade meningar om i vilken utsträckning konsumenterna fått det bättre ti11 föijd av att riktiinjerna införts. Enbart en av intervjupersonerna anser härvid att konsumenteras stä11kiart förbättrats. Riktiinjerna har, eniigt denna person, ning medfört en sådan sanering av branschen att konsumenternas säkerhet b1ivit större. Fyra intervjupersoner hävdar att konsumenterna deivis fått det bättre. Vad avser de positiva effekterna poängterar man i huvudsak detsamma som ovan. När det gä11er nackdeiarna framförs o1ika synpunkter. Bland annat hävdas att 10%-gränsen satts för och att så stora prissänkningar som nu krävs tenhögt derar att driva upp de priser på vi1ka prissänkningarna ska11 ske. Detta iâter sig också göras så iänge som konsumenterna mer uppmärksammar röd färg än pris. Det senare framhå11s även av tre andra dvs. att konsumenterna förmodiigen inte intervjupersoner, är medvetna om vad den röda lappen egentiigen innebär. Därtiii framhå11s i ett fail att den 10-procentiga gränsen ej skapar nåtrygghet för konsumenterna eftersom priserna i 99% gon specieii av fa11en sänks med mer än 10 %. Riktlinjerna saknar härvid funktion.

3.3.1.4 Efterievnad och andra reaktioner

Ej i fa11 har det eniigt intervjupersonerna skett förskjut-

något

ti11 som är svåra att riktiinjera. Det har ningar produktområden med andra ord ej förekommit ett mer omfattande satsande på speciaisortimentet reiativt grundsortimentet.

552 Bilaga 3:1

Inget företag säger sig negligera riktlinjerna för att kontrollen skulle vara dåligt underbyggd. De två större hävdar företagen dock att kontrollsystemet är något orättvist, dvs. att kontrollen i större utsträckning träffar de stora än de små. företagen De förra är mer påpassade från allmänhet, massmedia och konkurrenter etc. Båda dessa anser dock att kontrollen bör företag intenför de mindre

sifieras företagen.

Någon priskonkurrens anses inte riktlinjerna ha initierat. Ej heller anger något företag att produkter, för vissa konviktiga sumentgrupper eller konsumentsituationer, skulle ha tagits ur sortimentet till-följd av riktlinjerna.

3.3.1.5 Kostnader

Till att börja med kan konstateras att de kostnader som uppkommit till följd av riktlinjerna främst varit av och

engångskaraktär

hänförbara till Enbart i ett fall

omställningstillfället. angavs

att kontinuerliga kostnader uppkommit. Härvid avsågs uppföljningen av 4-veckorsregeln. Intervjupersonen fann det dock svårt att exakt ange denna kostnads storlek.

I övrigt

kostnadsslag

nämns av engångskaraktär. Exempel är byten av och etiketter, för

prismärkningsapparater skyltar hyllkants-

märkning etc. I ett företag uppgick den totala kostnaden till en halv miljon kronor (vilket dock är att relatera till organisationens storlek). I ett annat fall nämns en totalkostnad på mellan 25 000 och 30 000 kr. Därtill tillkom i detta en kostnad företag för personalens och VD:s eget engagemang på ca 5 000 kr. I fem fall angavs emellertid att kostnaderna varit Detsmå/försumbara. ta bör ses mot bakgrund av det utbredda användandet av liknande regelsystem redan före riktlinjerna tillkom.

Inte i något fall hade riktlinjerna lett till kostnadsminskningar. Intervjupersonerna ansåg ej heller att konsumenternas kostnader påverkats i större utsträckning. I det fall ovan där kostnadsökningen angavs som betydande påfördes inte dessa kostnader konsu-

sou 1983:40 Bilaga 3.-1 553

menten utan kom i stället att påverka vinstmarginalen. I ett fall angavs mer konkret att den allmänna prisnivån troligtvis skulle kunna sänkas med l % om extraprissättningen togs bort.

3.3.1.6 Intäkter

Några intäktsökningar eller nya intäktsposter har inte riktlinjerna ansetts initiera. Dock nämns explicit, i tre fall, att riktlinjerna bidragit till en viss sanering av branschen och att detta kan ha positiva effekter via ett ökat kundförtroende.

3.3.1.7 Bredden och djupet i de producentpåverkande ingreppen

Inställningen till de konsumentpolitiska regleringarna är inte genomgående densamma i företagen. Motiveringarna till en positiv resp. en negativ inställning är tämligen olika. Ett försök till klassificering av synpunkterna har givit följande resultat: negativ inställning i tvâ fall, både positiv och negativi inställning i fem fall och helt positiv inställning i inget fall. De två som angivit en negativ inställning hänvisade till en allmän politisk hållning - man tror på marknadsekonomin och fri konkurrens. I de svar som tolkats både/och förekommer uppfattningar om att konkurrensen i branschen är tillräckligt hård för att skapa ett visst mått av säkerhet för konsumenterna. Därtill menar man att regelsystemen i dag är alltför komplexa.

Vad avser detaljeringsgraden i riktlinjerna ansågs i ett fall att det brister i densamma. Intervjupersonen hävisade i detta fall till avsaknaden av klara regler för vilka färgnyanser som är tillåtna på prisetiketter. Till övervägande del anses dock, att detaljeringsgraden är tillfredsställande.

3.3.1.8 Konkurrensfrågor

Av intervjusvaren framgår att någon konkurrenspåverkan av deltagande/icke deltagande i förhandlingarna inte förekommer. Man

A 554 Bilaga 3:1

kan inte föra någon diskussion i termerna konkurrensfördelar/ nackdelar. De som ej direkt deltagit i förhandlingarna anser inte heller att de känner sig friare relativt riktlinjerna än de som deltagit.

3.3.2 Riktlinjer för marknadsföring av sällskapsresor (KOVFS 1979:3)

3.3.2.1 Formerna för producentpåverkan

Medvetenheten om riktlinjerna och deras huvudsakliga innehåll är hög bland intervjupersonerna. Enbart i ett fall framkommer osäkerhet rörande innebörden. Samma höga medvetenhet återfinns vad gäller konsekvenserna av bristande efterlevnad.

Information om riktlinjerna (förekomst och innehåll) har i främsta hand nått företagen via branschorganisationerna - SRF och RIS. Ett företag - har deltagit i förhandlingarna. Direkt information från konsumentverket är man enbart inom ett företag säker på att man erhållit.

Vad avser riktlinjeförhandlingarna har samtliga intervjupersoner känndedom om deras förekomst. En av intervjupersonerna deltog, såsom representant för SRF-bussgruppen, medan övriga varit representerade via ombud. Dessa ombud har rapporterat om förhandlingarna vid branschorganisationernas sammankomster samt direkt till före-

tagen. Två av intervjupersonerna har emllertid inte nåtts av in-

formation om själva förhandlingarna - enbart deras resultat. För övrigt bygger de synpunkter som framförts i främsta hand (utom i ett fall) på andrahandsuppgifter, och således på hur ombuden påverkats. I två fall har man uppfattningen att förhandlingarna varit något ensidigt utformade, dvs. att branschrepresentanternas synpunkter delvis förbisetts. Den intervjuperson som deltagit i förhandlingarna framhåller också att det rått oenighet på vissa punkter, men att överläggningarna till övervägande del kännetecknats av stor samstämmighet. Det bör härtill nämnas att samma person (tillsammans med andra branschorganisationsrepresentanter) ak-

sou 1983:40 Bilaga 3.-1 555

tivt medverkade till förhandlingarnas tillkomst, eftersom det hade framkommit att det rådde bristande enhetlighet i informationsgivningen i branschen och då framför allt på bussresearrangörssidan.

Vad sedan avser de övriga punkterna på de inledande frågeområdena är dessa inte helt relevanta för de företag som här kontaktats. Samtliga företag är nämligen organiserade och etablerade sedan ett flertal år tillbaka.

3.3.2.2 Information

Redan före riktlinjernas tillkomst arbetade samtliga företag med en relativt omfattande informationsgivning, t.ex. vad avser resevillkor och resmålspresentation. Orsakerna till detta står att finna i själva produktionen av resor och i konkurrenssituationen. Omfattande och informationsrika resekataloger har kommit att bli viktiga konkurrensmedel. Därtill kommer att resekatalogen fungerar som handbok och informationskanal för återförsäljare.

Dock har information tillkommit framför allt på inkvarteringssidan och avseende bussresorna. Orsaken till att de två bussreseföretagen i undersökningen inte givit så uttömmande information tidigare i detta hänseende sades vara att bussresenärer helt enkelt inte efterfrågat sådan information. Exempel på information som tillkommit är angivandet av inkvarteringens standard (5.2.3.la) och inkvarteringens omgivning och trafikintensitet (5.2.3.ld).

3.3.2.3 Konsekvenser för konsumenterna

I samtliga fall ansågs riktlinjerna ha haft positiva effekter för konsumenterna. Bland motiveringarna fanns bl.a. den ståndpunkten (explicit uttalad i två företag) att då resorna under senare tid kraftigt stigit i pris behövs ett betydande mått av information redan på resans planeringsstadium. Nämnda prisutveckling har också lett till att det skett en förskjutning uppåt i åldrarna i resekonsumentgruppen. Enligt en av intervjupersoner-

S56 Bilaga 3:1

na efterfrågar också äldre resenärer mer information - de kräver större säkerhet. I ett fall angavs att det före riktlinjernas

tillkomst saknades vissa definitioner av värde för resenärerna,

typ vad som avses med lägenheter/lägenhetshotell, ospecificerad inkvartering etc.

3.3.2.4 Efterlevnad och andra reaktioner

Inte i något fall i de tillfrågade har det skett förföretagen skjutningar till områden som är svåra att riktlinjera. Inget fö-

retag har kommit att satsa på produktion av annat än resor och

hela resproduktionen omgärdas ju av riktlinjer.

Vad avser efterlevnaden anser sig samtliga intervjupersoner representera reseföretag med seriös profil - en profil som bl.a. konstitueras av efterlevnad av de regelsystem som finns. Generellt anser man ej heller att kontrollen är dåligt underbyggd från myndighetshåll. I ett fall angav man dessutom explicit att det utvecklats en tendens i branschen att företag så att säga bevakar varandra och anmäler otillbörliga affärsmetoder. En av de aktiva branschorganisationsrepresentanterna poängterade att man inom organisationen medvetet håller ett öga på hur riktlinjerna efterlevs. Vid sidan av den statliga kontrollen förekommer sålunda en tämligen omfattande branschintern kontroll.

Dock framkom vid intervjuerna att medvetet avbussreseföretagen viker från riktlinjerna på en punkt, nämligen beträffande programlagda uppehåll och att denna avvikelse är något man kommit överens om i branschorganisationen. Man anser att efterlevnad i detta speciella fall allvarligt skulle försämra ett av huvudsyftena med bussresan, nämligen flexibilitet och möjlighet för resenären att själv bidra till resans utformning.

Vad sedan avser frågeställningen: ökar betydelsen av priset som konkurrensmedel för produkter där informationen omgärdas av rigorösa riktlinjer? har svaret i samtliga fall varit nej. Generellt kännetecknas branschen av hård priskonkurrens, men riktlinjerna har inte bidragit till denna.

Bilaga 3:1 557

_

Nekande svar har det också genomgående varit på frågan: Förekommer det att vissa produkter som kan ha värde för vissa konsumentgrupper och konsumentsituationer tas ur produktion på grund av riktlinjekrav?

3.3.2.5 Kostnader

Huruvida kostnader uppkommit för reseföretagen har varit beroende av i viiken utsträckning man redan före riktiinjernas ti11komst givit den information som nu krävs. Om information ti11kommit har kostnadsökningen sammanhängt med storieken på resekataiogens uppiaga, varför någon enhetiig kostnad ej varit möj- 1igt att få fram. Man skattar det sidantai som direkt är beroende av riktiinjerna ti11 me11an 1-5 sidor, beroende av företag. Sidkostnaden är dock, såsom sagts, ej densamma för de oiika företagen - variationer på me11an 6 000 - 13 000 kr. förekommer. Det genereiia intrycket är eme11ertid att det rör sig om ett fåta1 anta1 sidor och att kostnaderna ej varit betungande för den ökade dokumentationen. Detta gä11er också annonseringskostnaderna. övriga kostnadsposter som nämnts är av administrativt s1ag. I ett fa11 nämndes att insamiandet av uppiysningar om de hote11 som aniitas under resorna varit tämligen omfattande. Ti11 föijd av riktlinjernas krav i detta hänseende måste nu produktionen av resekataiogen påbörjas ett par dagar tidigare än innan. Detta impiicerar en alternativkostnad enär man inte har specie11t avsatt persona1 för detta ändamål. I ett annat fa11 angavs att man specie11t inrättat en tjänst för rekiamationshantering. På ett tredje företag betonades att VD:s arbetsinsats kommit att ökas ti11 föijd av att riktiinjerna införts och att detta impiicerat en aiternativkostnad. När det dock är fråga om aiternativkost-

nader av här nänmt s1ag är det svårt för företagen att exakt an-

ge deras storiek.

Enbart i ett fa11 angavs att rikt1injerna givit upphov ti11 kostnadsminskningar. Man ansåg härvid att om man inte hade haft riktiinjerna att gå efter hade man säkeriigen haft högre reklamationskostnader.

558 Bilaga 3:1 g sou 1983:40

Vad avser effekterna av riktlinjerna på konsumenternas kostnader råder delade meningar. Ett generellt uttryck är att kostnadsökningar i produktionen naturligtvis leder till kostnadsökningar för konsumenterna. Det synes dock vara svårt att urskilja hur mycket den enskilda resan stigit i pris till följd av

riktlinjebaserade kostnadsökningar. (Under senare tid har rese-

branschen generellt varit utsatt för kostnadsökningar från ett flertal olika håll). Det egna intrycket är dock att de kostnadsökningar som uppkommit (bland de företag som uppgivit sådana) ej varit så omfattande. Därtill slås de ju ut på ett större antal försålda resor. Den enskilda resan har således ej kunnat stiga avsevärt i pris. Vad avser punkten 5.2.2.5 framkom dock i ett fall synpunkter på att denna kan ha kostnadshöjande effekter för konsumenterna (om den efterlevs). Enligt erfarenhet påverkas resans längd och därmed kostnaden. Intervjupersonen angav att en förlängning av en resa med en timme höjer resans totalpris med ca 600 kronor.

3.3.2.6 Intäkter

Inte i något fall har man angivit att riktlinjerna skulle ha intäktshöjande effekter. Med undantag för ett företag anser man dock att riktlinjerna inneburit klara fördelar. Bland annat framhålls att regelsystemet skapar en mer seriöst arbetande bransch och större förtroende från konsumentgruppen. Därtill framhålls fördelarna med nämnda regelsystem vid reklamationer.

3.3.2.7 Bredden och djupet i de producentpåverkande ingreppen

Genomgående har branschen uppfattats såsom hårt reglerad, men

enbart i ett fall angavs att dessa regleringar i nuläget är för

omfattande. Dock framhöll två intervjupersoner att ytterligare regleringar ej är att föredra. Fördelarna med nu gällande riktlinjer är att de har bidragit till en nödvändig sanering av branschen - som förekom under branschens lycksökarna tidigare utvecklingsskede har i stor utsträckning försvunnit. Dock uttalades explicit i tre fall att branschorganisationen också haft

Bilaga 559

en viktig roll i detta saneringsarbete, se t.ex. Varudeklarationsnämndens insatser. Genomgående ansåg man sig ha förståelse för behovet av konsumentskydd, men en av intervjupersonerna angav att den idag hårda konkurrensen tillika med mycket medvetna konsumenter skapar ett visst mått av trygghet för desamma.

Vad avser detaljeringsgraden i riktlinjerna framhöll man, att denna kan anses tillfredsställande (utom på vissa enskilda punkter). Bussresearrangörerna vänder sig t.ex. mot punkten 5.2.2.5 som man anser bidrar till en alltför hård detaljreglering av den enskilda bussresan. Därtill kommer kraven på klimatangivelse (5.2.l.2). På chartersidan framhölls (i ett fall) att punkten 5.2.3.1 ej kunde anses representera nödvändig detaljinformation.

3.3.2.8 Konkurrensfrågor

Enbart ett företag har direkt deltagit i förhandlingarna, de övriga har varit representerade via ombud. Vad gäller det förhandlande företaget tycker man inte att man haft en konkurrensfördel för att man direkt deltagit. Information från förhandlingarna har förmedlats vidare till de i branschorganisationen ingående företagen. övriga företag har också ansett sig få nödvändig information och upplever det inte som en konkurrensnackdel att man enbart deltagit via ombud. Ej heller har man den åsikten att förhandlande företag, på något sätt, har utnyttjat förhandlingssitsen i konkurrensen. Bland de, som inte deltagit i förhandlingarna återfanns ej heller inställningen att man är friare relativt riktlinjerna för att man inte deltagit.

Vad avser konkurrensen med utländska företag uppfattades inte denna såsom påverkad av riktlinjerna. De utländska företag som verkar på den svenska marknaden har anpassat sig efter här gällande normer. Detta bekräftades också av det danska företag som ingått i undersökningen. Bristen på gemensamma riktlinjer för flera länder har haft effekter enbart för detta företag. Man framhåller att detaljinformationen i den danska och svenska resekatalogen något skiljer sig åt (de danska bestämelserna anses

560 Bilaga 3:1

mer liberala), men man har inte uppfattningen att detta skulle haft betydande ekonomiska konsekvenser.

3.3.3 Riktlinjer för information om nya personbilars bränsleförbrukning (KOVFS l979:ll)

3.3.3.l Formerna för producentpåverkan

Samtliga intervjupersoner känner till riktlinjerna samt deras innehåll. Man är också medveten om vad som händer om de inte efterlevs. I ett par fall har man dock varit osäker på riktlinjernas rättsliga karaktär och på skillnaden mellan skall- och börreglerna. över lag är emellertid medvetenheten hög.

Information om riktlinjerna har i två företag erhållits via eget deltagande i förhandlingarna. De övriga har i främsta hand fått information via branschorganisationen SBB.

Intervjupersonerna i de företag, som deltagit i riktlinjeförhandlingarna är positiva till desamma. De framhåller också det väsentliga i att branschrepresentanter ges tillfälle att delta i överläggningar av detta slag eftersom de s.a.s. kan förmedla den praktiska kunskapen. Denna synpunkt framförs även av andra företag, som inte själva deltagit.

3.3.3.2 Information

Alla företag arbetade redan före riktlinjernas tillkomst med information om bränsleförbrukning. Informationsgivningen har dock i vissa fall ändrats. Inom ett företag t.ex. utgick man tidigare från den tyska DI-normen. Inom ett annat undvek man att ge information om bränsleförbrukningen för märken med höga förbrukningstal.

Att informationen trots allt varit tämligen omfattande sedan en längre tid tillbaka torde sammanhänga med att marknadskrafterna i och med oljekrisen kommit att arbeta mot lägre bränsleâtgâng.

Bilaga 3:1 561

Låga förbrukningstal har kommit att användas som försäljningsargument och varit av betydelse i konkurrensen.

3.3.3.3 Konsekvenserna för konsumenterna

Olika synpunkter har framförts vad gäller frågeställningen om konsumenterna fått det bättre eller inte. I tre explicita fall betonas att konsumenterna redan före riktlinjernas tillkomst varit mycket medvetna och intresserade av information om bränsleåtgång. Riktlinjerna anses därför inte ha haft någon funktion. Det kan noteras att just konsumentmedvetenheten diskuterats i ett flertal intervjuer. Respondenterna har här ofta framfört åsikten att konsumenternas ställning är starkt beroende av hur medveten han/hon är t.ex. vad gäller rätten till information. Därtill krävs att konsumenten kan översättaden information som erhållits till den konkreta körsituationen. Erfarenheten ( i tre företag) har varit den att kunderna inte klarar av sådana översättningar (att man t.ex. inte insett att körsättet påverkar bränsleåtgången). I två företag fann man det också ligga en viss fara i att bränsleförbrukningen ges för hög prioritet i köpsituationen och att andra viktiga faktorer för bilköpet förbises. I ytterligare två fall hävdades att information via bränslefoldern inte påverkar kundens märkesval. När konsumenten kommer in till återförsäljaren för att diskutera köp av ny bil har han redan gjort sitt märkesval. I denna situation har han inte behov av att göra jämförelser mellan olika bilars bränsleåtgång. Detta ansågs bekräftat av att konsumenterna inte efterfrågar foldern.

Såsom framgått ovan råder det delade meningar om huruvida konsumenterna fått det bättre eller ej till följd av riktlinjerna.

3.3.3.4 Efterlevnad och andra reaktioner

Vad gäller frågeställningen om det skett förskjutningar till produktområden som är svåra att riktlinjera har denna genomgång besvarats nekande.

5.62 Bilaga 3:1

I samtliga fall betonas också att man satsar på att följa riktlinjebestämmelserna och att man inte medvetet försökt negligera det. Dock framgår av några intervjuer att man finner efterlevnaden ute bland âterförsäljarna vara dålig. Detta beträffande både översiktsaffischering och information i broschyrställ. Man framhåller dock att information om riktlinjerna sänts till dessa återförsäljare och att man från centralt håll sökt utöva vissa påtryckningar för att förbättra situationen.

I samband med ovannämnda frågeställning har också det statliga kontrollsystemet kommit att diskuteras. Här är dock bilden mycket oklar. Man är i allmänhet överens om att kontrollen ute bland återförsäljarna är dålig. Samtidigt är man överlag negativ till en intensifierad kontroll. övriga tvâ frågeställningar under rubriken efterlevnad och andra reaktioner har genomgående besvarats nekande.

3.3.3.5 Kostnader

Enbart i ett företag säger man att de riktlinjeinitierade kostnaderna varit försumbara. I övriga fall har kostnader av olika slag uppkommit. Bland dessa återfinns bl.a. provningskostnader i fabriker utomlands, direkta materialkostnader, tekniska kostnader, (räknearbeten, uppföljningsarbeten o.dyl.), kostnader för distribution utvidgad annonsering etc.

Av intervjusvaren att döma har riktlinjerna lett till någ-

inte

ra kostnadsminskningar.

Vad slutligen avser konsumenternas kostnader har i två fall inga synpunkter på dessa lämnats. I övriga företag (med undantag av ett) anser man att de stigit.

3.3.3.6 Intäkter

Genomgående framhåller man att nâgra monetära intäktsökningar eller nya intäktsposter inte uppkommit. Ej heller finner man att riktlinjerna skapat andra, icke-monetära fördelar,

Bilaga 3:1 563

3.3.3.7 Bredden och djupet i de producentpâverkande ingreppen

De flesta av intervjupersonerna tycker att det idag regleras mycket i branschen. I tvâ företag hänvisas explicit till ett antal organisationer med insyn i densamma, bl.a. naturvårdsverket och trafiksäkerhetsverket. Och i ett par andra fall redogöra man för situtationer där man s.a.s. konfronteras med konsumentverket. Detaljeringsnivån i riktlinjerna anses dock i dagsläget generellt vara tillfredsställande.

3.3.3.8 Konkurrensfrågor

Inte någon intervjuperson tycker att deltagandet/icke deltagandet

1 riktlinjeförhandlingarna lett till konkurrensfördelar/nackdelar.

De företag som inte deltagit i förhandlingarna känner sig inte friare relativt riktlinjerna än de som deltagit. I allmänhet säger man sig ha ett stort förtroende för de ombud som deltagit i överläggningarna.

Frågeställningen om riktlinjerna kommit att fungera som handelshinder har enbart tre intervjupersoner haft synpunkter på. Två av dessa ansåg dock att riktlinjerna inte haft sådana effekter.

3.3.4 Riktlinjer för marknadsföring av material för småhus (KOVFS 1978:4)

3.3.4.1 Formerna för producentpåverkan

Genomgående har respondenterna känt till riktlinjernas existens och innehåll (1 ett företag framgick att intervjupersonen inte direkt läst igenom bestämmelserna, men visste ändå att speciella blanketter skulle användas).

Riktlinjeinformation har nått företagen dels genom aktivt medlemsskap STR (branschorganisationen) och dels genom deltagande i förhandlingarna (1 ett fall). En av intervjupersonerna angav

564 Bilaga 3.-1

dock att han först kommit i kontakt med riktlinjerna efter det att han hade uppmärksammat att ett i sin

konkurrentföretag annon-

sering framhâllit sin riktlinjeföljsamhet.

En av intervjupersonerna har som sagts deltagit i förhandlingarna. Han karaktäriserade själva förhandlingssystemet som bra, men ansåg att konsumentverket haft en alltför dominerande roll i förhandlingarna. Därtill vänder han sig emot de extra förhandlingar som han uppfattade hade förekommit utanför de regelrätta överläggningarna. övriga företag (utom ett) har inte nåtts av sådan information att de kunnat göra en utvärdering av de förhandlingar som förts.

3.3.4.2 Information

På samtliga företag säger man sig ha arbetat med informationsgivning redan före riktlinjernas tillkomst. Denna hade väsentligen samma karaktär som nu, även om formen blivit annorlunda

(den konkreta kalkyluppsättningen/uppläggningen). På företagen

motiverar man detta med att omfattande

informationsgivning sam-

manhänger med seriös profilering.

3.3.4.3 Konsekvenser för konsumenterna

Enbart i ett fall uttrycker man, utan att reservationer, konsumenterna fått det bättre till följd av att viss nu skett. I sanering övriga företag är man mer tveksam till om riktlinjerna bidragit till sådan sanering, lyckokalkyler är fortfarande i omlopp. Konsumentens trygghet anses snarare med de seriösa föresamnanhänga tagens arbetsformer än med riktlinjebestämmelserna. En av intervjupersonerna uttryckte det så att det ur konsumentskyddssynpunkt finns behov av reglering i denna fråga, men att inriktlinjerna te bidragit till någon sådan reglering.

3.3.4.4 Efterlevnad och andra reaktioner

För det första kan konstateras att det inte skett någon förskjuttill ning svår-riktlinjebara områden - man har i de undersökta

sou 1933:40 Bilaga 3.-1 565

företagen inte kommit att satsa på produktion av annat än småhus. På samtliga företag säger man sig följa riktlinjebestämmelserna

även om man tämligen genomgående funnit kontrollen dålig. Denna

borde enligt intervjupersonerna intensifieras.

3.3.4.5 Kostnaderna

Inget företag har haft betydande kostnadsökningar i samband med att riktlinjerna infördes. Kostnadsökningarna för upptryckning av kalkylmaterial har sålunda varit marginella. Att detta varit fallet hänger naturligtvis samman med att företagen använde sig av kalkyler redan innan riktlinjerna påbjöd det. En av intervjupersonerna framhöll dock att det uppstått vissa indirekta kostnader som han ansåg sammanhänga med riktlinjerna för konsumentpolitiken i dess helhet. Han framhöll vid intervjutillfället E vad han kallade den ensidiga informationen om konsumenternas rättigheter, som sprids i samhället. Många konsumenter tror sig ha obegränsade rättigheter och inga skyldigheter. Detaljerade regler i riktlinjeform kan ge sådana konsumenter möjligheter att utnyttja detaljformuleringar för att försöka åstadkomma orättmätiga fördelar. Kostnaderna för hantering av sådana företeelser tenderar, enligt intervjupersonen, att öka.

Några kostnadsminskningar anses i allmänhet ej ha uppkommit. Ej heller har konsumenternas kostnader komnit att påverkas.

3.3.4.6 Intäkter

Ej något företag har kunnat specificera intäktsökningar. I ett fall menade man dock att man haft vissa indirekta fördelar. Dessa ansågs sammanhänga med den säkerhet som riktlinjerna skapar vid reklamationer. Vid de övriga intervjuerna framgick att det också ligger vissa fördelar i att det finns gemensamma normsystem för branschen i dess helhet.

566 Bilaga 3:1 SOU 1983240

3.3.4.7 Bredden och djupet i de producentpâverkande ingreppen

Genomgående har man framfört åsikten att det regleras mycket i branschen. En av respondenterna angav som exempel att den kommunala byggnadsnämnden, länsbostadsnämnden, bostadsstyrelsen och planverket (förutom konsumentverket och andra liknande organisationer) har insyn i branschen. Samtidigt uttrycker man dock en klar förståelse för behovet av konsumentskydd.

Två av intervjupersonerna fann riktlinjerna vara för detaljerade. Såsom motivering framhölls dels (i det ena företaget) att den uppdelning som görs på produktions-, finansierings- och boendekalkyler är onödigt specificerad, dels (i det andra företaget) bl.a. att det är orimligt att nya kalkyler skall göras upp varje gång konsumenten kommer med ett ändringsförslag (det borde räcka med att man upplyser om kostnadsförändringen och dokumenterar densamma i brev - utan blankett).

3.3.4.8 Konkurrensfrågor

Majoriteten av de tillfrågade ansåg inte att det spelade någon roll för konkurrensen om man deltagit i förhandlingar eller inte. En av respondenterna antog dock att ett visst konkurrentföretag hade utnyttjat förhandlingssitsen. Situationen var den som inledningsvis nämndes. Intervjupersonen hade i en annons funnit att ett konkurrerande företag framhållit sina konsumentvänliga kalkylredovisningar och han antog härvid att detta företag haft nära kontakter med förhandlarna och på så sätt fått tidig information om det planerade innehållet i riktlinjerna. (I verkligheten hade också detta företag fått information på ett tidigt stadium genom aktivt medlemsskap i branschorganisationen).

sou 1933;4o Bilaga 3:1 567

3.3.5 Riktlinjer för rid- och skidhjälmar (KOVFS: l977:7)

3.3.5.1 Formerna för producentpåverkan

I samtliga här undersökta företag är medvetenheten om riktlinjernas förekomst och innehåll hög. Information har i två av dessa erhållits genom aktiva kontakter med konsumentverket både i och utanför förhandlingarna. I det tredje fallet har företaget fungerat som remissinstans och i det fjärde har information erhållits genom kontakter med branschorganisationen (Cykel- och Sporthandlarnas Förening) och med konsumentverket. I samtliga fall har det således varit frågan om kontakter med konsumentverket i en eller annan form. Synpunkter på förhandlingssystemet lämnades vid intervjuerna. Den person som deltagit i förhandlingarna ansåg bl.a. att konsumentverket skött dessa överläggningar mycket bra.

3.3.5.2 Produktsäkerhet

vad avser både skidhjälms- och ridhjälmssidan är intervjusvaren tämligen överensstämmande. Riktlinjerna har inneburit säkrare hjälmar. En viss reservation gjordes dock av ett av företagen i och med att man ifrågasatte om det test som skall utföras verkli-

gen motsvarar funktion. (Man bör således diskutera säkerhet re-

lativt funktion). Den tidigare förekomnande lägre säkerhetsnivån bör förstås i termer av avsaknad av definitioner av säkerhet samt i avsaknad av testmetoder.

3.3.5.3 Konsekvenser för konsumenterna

Av intervjusvaren kan man utläsa vissa tendenser vad gäller hjälmarnas användningssituationer. Till att börja med framgår att en hjälm för att passa konsumenten bör uppfylla funktionerna: bekvämlighet, snygghet och säkerhet. Uppenbarligen har vissa företag haft problem med kombinationen av dessa funktioner. I ett företag t.ex. har man en skidhjälm som man haft uppenbara svårigheter med att sälja - den ansågs för tung, varm (och dyr). Man

568 Bilaga 3.-1 S()lJ 1983:40

har också i ett flertal intervjuer betonat att det varit svårt att sälja in säkerhetsaspekten till köparna av ridhjälmar. Bland dessa prioriteras framförallt hjälmens utseende. Således, medvetenheten om den säkerhet hjälmen garanterar är låg och konframtida roll i detta har

sumentverkets sammanhang betonats av

intervjupersonerna.

3.3.5.4 Kostnader

De kostnadsposter som nämnts är delvis av olika karaktär. Naturligtvis till följd av att företagen bedriver olika verksamheter. Det tillverkande företaget har haft betydande kostnader, uppgående till ca en halv miljon per projekt. För importörerna har det uppkomit initiala kostnader för test och efterkontroll (uppgående totalt till ca 4 000 kr). importörerna sade också att

En.av

han satsat på en mindre annonskampanj i samband med att riktlin-

jerna infördes och då för att informera konsumenterna att hans hjälm nu uppfyllde säkerhetskraven. Denna annonskampanj kostade honom ca 6 000 kr. Konsekvenserna för det fjärde företaget (importör) var betydligt större eftersom man helt enkelt fick sluta upp med att sälja den utländskt tillverkade hjälmen - den uppfyllde inte säkerhetskraven och den italienska tillverkaren ansåg den svenska marknaden vara för liten för produktionsanpassning. Intäktsbortfallet har dock inte kunnat skattas i detta föb retag.

Några kostnadsminskningar har inte framkommit. Till övervägande del ansåg man ej heller att konsumenternas kostnader En stigit. respondent (vars försäljning av hjälmar nu nästan upphört) menade dock att konsumenternas kostnader troligtvis inpåverkats direkt, genom att riktlinjerna medfört en stark begränsning av antalet hjälmmärken på den svenska marknaden (har medfört färre

prisalternativ för konsumenterna).

3.3.5.5 Intäkter

Några intäktsökningar har inte uppkommit, vare sig av monitärt eller icke-monitärt slag.

sou 19:33:40 3.-1 S69

Bilaga

3.3.5.6 Bredden och djupet i de producentpåverkande ingreppen

Tämligen genomgående har framförts en positiv inställning till/

de riktlinjer som här diskuterats. Detta är kanske anmärkningsvärt eftersom vissa drabbats företag i betydande utsträckning. Uppenbarligen anser man dock att regelsystemen en sådan skapat ordning i branschen så att det har varit värt kostnaderna. Ej heller har man vänt - den anses fullt sig mot detaljeringsgraden tillfredsställande.

3.3.5.7 Konkurrensfrâgor

Tre av de företag som ingår i denna är verksamma undersökning som importörer och i intervjuerna med dessa har frågeställningen bristen på gemensamma riktlinjer för olika länder varit särskilt relevant.

Såsom redan nämnts har i ett konkret fall av en försäljningen skidhjälm fått upphöra till följd av bristande i de enhetlighet europeiska normsystemen. Detta tillika med ovilja hos den utländska tillverkaren att anpassa delar av sin till produktion de svenska kraven skapade denna situation. Även andra, i denna undersökning inte direkt representerade märken, försvann från den svenska marknaden i samband med att infördes. riktlinjerna För en importör,_som fortfarande säljer utländskt tillverkade hjälmar (och som följaktligen lyckats övertala sin utländska tillverkare) har riktlinjerna fått som konsekvens att han nu är tvungen att göra sina inköp till högre pris (sammanhängande med kortare och i större kvantiteter. serielängder) Från det tillverkande företagets sida finner man dock att det skett en tillräckligt stor anpassning vad gäller utländska tillverkare och att konkurrenssituationen ej i nämnvärd utsträckning pâverkats.

570 Bilaga 3.-1

3.3.6 Riktlinjer för sugnappars säkerhet (KOVFS l979:l0)

3.3.6.1 Formerna för producentpåverkan

På tre av de fyra företagen kände man vid intervjutillfället till riktlinjernas förekomst och innehållet. I ett fall saknades således här avsedd kännedom. Under intervjun framkom dock att företaget fått cirkulär utsänt från konsumentverket, men att detta inte hade uppmärksammats. Detta företag hade också upphört med försäljningen av sugnappar före riktlinjernas tillkomst, av just det skälet att det saknades normer för produktens säkerhet. Information har i övrigt dels kommit från konsumentverket, dels via eget direktdeltagande i förhandlingarna (i två fall).

Synpunkter på förhandlingarna har också framförts i intervjuerna. Bland annat har den åsikten presenterats att alltför många företag har deltagit i desamma och att det har varit svårt att nå överenskommelser företagen sinsemellan. Dock finner man det betydelsefullt att branschen representeras i överläggningar av denna karaktär.

3.3.6.2 Produktsäkerhet

Till största delen anser man att de märken som idag förekommer på den svenska marknaden är säkrare än de som fanns före riktlinjernas tillkomst. Riktlinjernas införande har ej heller för två av företagen haft några betydande konsekvenser. Det ena företaget har enbart behövt anpassa sina förpackningar, det andra har genomfört viss sanering av sitt sortiment och behållit ett märke. Detta märke höll och håller dock högre krav än de som anges i riktlinjerna. Situationen för de övriga två företagen är den att det ena fått sluta sin försäljning och det andra, så som sagts, inte påverkats eftersom man inte vetat om att riktlinjerna införts.

Det bör noteras att de test som riktlinjerna idag förordar bygger på det provningssystem som ett av de ovannämnda företagens laboratorier framarbetat.

sou 1983:40 3:1 571

Bilaga

Begreppet säkerhet har också varit uppe till diskussion vid intervjuerna. En av intervjupersonerna anser att den nuvarande säkerhetsdefinitionen är något missvisande och att de test som riktlinjerna implicerar s.a.s. inte motsvarar funktion (säkerhet för användargruppen barn). Samma person framhåller att det inte var med de nappar några problem han tidigare sålde. I det företag där man redan före riktlinjernas tillkomst upphörde med sin försäljning betonar man dock det väsentliga i att det finns normer att gå efter när man säljer en produkt för konsumentgruppen små barn.

3.3.6.3 Konsekvenser för konsumenterna

I majoriteten av intervjusvaren återfinns synpunkten att konsumenterna fått det bättre - det har skett en sanering av branschen och den har blivit mer seriös. En av importörerna dock att tycker valmöjligheterna för konsumenterna kraftigt beskurits då det nu existerar enbart ett fåtal märken på den svenska marknaden. Därtill är det hans erfarenhet att priserna kraftigt stigit (med det dubbla).

3.3.6.4 Efterlevnad och andra reaktioner

I ett explicit fall har det till följd av riktlinjerna skett en förskjutning till andra produktomrâden. Importörens situation är starkt beroende av att det antingen existerar gemensamma riktlinjer för olika länder eller också att de produkter han säljer inte omgärdas av riktlinjer (bekräftas delvis i ytterligare två intervjuer).

Genomgående betonas att efterlevnad av riktlinjerna eftersträ- vas, nödvändigt för de företag som vill framstå som seriösa och som satsar på att långsiktigt bedriva sina verksamheter. Det är också, såsom sagts tämligen genomgående intervjupersonernas uppfattning att det skett en nödvändig sanering av branschen. Kontrollsystemet uppfattas ej heller såsom dåligt. I detta sammanhang kan också noteras ett uttalande från en av intervjuperso-

572 Bilaga 3:1

nerna. nämligen att ansvaret för efterlevnaden skall ligga på tillverkare och importörer och ej hos detaljhandel.

För övrigt kan framhållas att riktlinjerna inte givit upphov till någon priskonkurrens och att ej heller några konsumentgrupper direkt blivit lidande av att vissa märken tagits bort.

3.3.6.5 Kostnader

Själva provningskostnaderna ansågs genomgående vara små (en provning uppges kosta ca 3 000 kr.). Förhandlingskostnaderna däremot uppgavs i ett företag ha varit betungande - det var frågan om många överläggningar och man har lagt ner ett omfattande arbete på att förbereda sig inför dessa. Det tillverkande företaget hade dock inte behövt anpassa sin produkt i samband med att riktlinjerna introducerades varför några kostnader i detta hänssende inte uppkommit. För ett av de importerande företagen uppkom kostnader i och med att den sugnapp man sålde stoppades. Man fick helt enkelt ta tillbaka de sugnappar som redan fanns ute bland återförsäljarna.

Några kostnadsminskningar har däremot inte uppkommit. Konsumenternas kostnader anses enbart i ett fall ha påverkats och då indirekt, via ett smalare utbud på marknaden.

3.3.6.6 Intäkter

Inget av företagen har noterat några intäktsökningar av monetärt slag. Man har inte heller konstaterat några icke-monitära fördelar.

3.3.6.7 Bredden och djupet i de producentpåverkande ingreppen

Genomgående framhålls förståelse för konsumentskydd och regleringar avseende de produkter man säljer. I ett företag tyckte man dessutom att myndigheterna vaknat sent i denna fråga. Detalje-

sou 1983:40 3:1 573

Bilaga

ringsgraden uppfattas ej heller vara för hög men en av intervjupersonerna framför synpunkten att de test som riktlinjerna kräver inte alltid motsvarar funktion.

3.3.6.8 Konkurrensfrågor

De företag som inte hörts i samband med riktlinjeförhandlingarna anser att man haft en konkurrensnackdel av detta. Man framhåller att de förhandlande företagen haft att möjlighet utnyttja förhandlingssitsen och att de kunnat påverka riktlinerjas utformning. Man känner sig dock inte friare relativt riktlinjerna för att man inte deltagit.

3.4 Attityder

Såsom redan tidigare påpekats har (se avsnitt 3.2.1) de intervjusvar som erhållits till övervägande del kunnat beläggas/motiveras med hjälp av konkreta exempel. Ett undantag från detta mönster utgör dock de svar som givits på frågeområde 7:l: inställningen till myndigheter och regleringar bör observeras att den (det fonnulering som återfinns i intervjuguiden inte använts vid intervjuerna).

Vid bearbetningen av undersökningsmaterialet till gjordes att börja med antagandet att inställningen till konsumentpolitiska regleringar var beroende av de konsekvenser

dessa haft för det

enskilda företaget. De mest konsekvenserna torde påtagliga kunna återfinnas i form av Eftersom en-

kostnadsökningar/minskningar.

bart en av intervjupersonerna att uppgivit kostnadsminskningar uppkommit i samband med riktlinjerna så bortsågs från sådana konsekvenser. I stället antogs att storlek hade kostnadsökningarnas påverkat inställningen. Därför gjordes en korstabulering mellan inställning och kostnadsökningar. Härvid användes de kategoriseringar av svaren som redan tidigare redovisats i denna rapport (kostnaderna har dock redovisats i färre kategorier).

sou 1933-_4o 574 Bilaga 3:1

Tabell 4. Korstabulering: inställning / kostnadsökningar

(Intervjuunderlag: 26 intervjuer)

Delvis positiv/

Inställningen

till regleringar Positiv delvis negativ Negativ

Kostnadsökn. har varit:

Omfattande 1 1 1

2 7 3 Ej så omfattande

Försumbara 2 3 2

Några kostnader 3 1 har inte uppkommit

då korstabuleringen gjordes var att Det bakomliggande antagandet kostnadsökningar kunde väntas ha en negamed betydande A företag således i tabellen återfinnas i den övre högtiv inställning (och kostnadsökningar skulle ra rutan) och att inga eller obetydliga en gruppering i den nedre leda till en positiv inställning (dvs. av tabellen har detta inte varit vänstra rutan). Såsom framgår inställning förklaras i fallet. Följaktligen bör en negativ

andra termer.

att de antaganden som gjorts ovan Det bör naturligtvis framhållas skulle man kunna anföra att det är mycket förenklade. Bland annat väl kan vara det motsatta dvs. orsakssamband som skisserats mycket faktorn och att man klassiatt inställningen är den påverkande sina kostnader utifrån vad man tycker om regleringarna. ficerar dock inte fördelningen i tabellen. Detta förhållande påverkar

man kunna ytterligare en förklarings- Härutöver skulle presentera inte velat eller kunnat grund nämligen den att intervjupersonerna de haft. Eftersom dock majoriteten presentera de kostnadsökningar

3:1 575

Bilaga

av företag specificerat en tämligen betydande del av sina (mer direkta) kostnader bortses från en analys av detta.

Vid en granskning av intervjureferaten har framgått det som redan tidigare påpekats i denna rapport nämligen att intervjupersonerna då de motiverat sina svar här aktuella på det frågeområdet snarare hänvisat till allmänna politiska/ideologiska ställningstaganden än till konkreta konsekvenser.

4 SLUTSATSER

Beträffande sammanfattning av själva undersökningsresultaten hänvisar vi till den sammanfattning som inleder resultatredovisningen, avsnitt 3.2.

Avslutningsvis vill vi kommentera undersökningsresultaten i relation till de befarade som behandlas i avsnitt l. företagsproblem

Utgångspunkten för denna studie var att det i debatten om riktlinjesystemet har framförts stark kritik mot systemet och att denna kritik till del har väsentlig gått ut på att riktlinjesystemet innebär stora nackdelar för företagen och därmed indirekt för konsumenterna.

De genomförda intervjuerna ger uttryck för en mindre innegativ ställning till riktlinjesystemet än man haft att föranledning vänta med tanke på kritiken i debatten. Som framgår av sammanfattningen är företagsproblemen överlag inte anmärkningsvärt stora och i många stycken försumbara. På de flesta problemområden finns det dock eller något några få företag som markerar avvikande uppfattning, dvs. ser nackdelar påtagliga med riktlinjesystemet. Dock är det inte samma företag som upplever negativa effekter på alla områdena.

Den omständigheten att riktlinjesystemets företagsekonomiska effekter är mindre negativa än man befarat får inte tolkas så att riktlinjesystemet är bra ur företagsekonomisk Den synpunkt.

576 Bilaga 3:1

begränsade mängden nackdelar måste vägas mot att riktlinjesystemet samtidigt endast i ringa omfattning ses som meningsfullt för det egna företaget (och andra seriöst arbetande företag). De positiva effekterna intervjupersonerna urskiljer gäller huvudsakliriktlinjerna lett till att vissa oseriösa företag fått gen att Huruvida riktlinjesystemet är den effektivaste metoskärpa sig. den för en sådan har inte diskuterats vid intervjuerna. sanering

i det diskutera diskrepansen mellan undersök- Vi skall följande och kritiken i debatten. Vi urskiljer sex olika ningsresultaten sätt skulle kunna förklara skiljaktigheten. faktorer som på olika försök till Dessa faktorer får ses som författarnas personliga

tolkning.

med en faktor som vi inte tror har någon påtaglig 0 Vi börjar för resultaten som helhet - intervjueffekten. Man betydelse att om de vill påverka unkan tänka sig intervjupersonerna, att antingen ta tillfället i dersökningsresultaten, väljer effekter som möjligt av den akt att visa så mycket negativa eller att uttala sig extra positivt svenska konsumentpolitiken för att inte framstå som konsumentovänliga.

har i några intervjuer. Den Båda företeelserna uppmärksammats diskuteras ställen i förstnämnda företeelsen på ett par olika Den andra företeelsen har rapporten, bl.a. i nästa stycke. i ett fall och därvid försökt intervjuarna bara upptäckt par den redan under intervjun. Det är denna sistnämnda förhindra kunna förklara diskrepansen mellan reföreteelse som skulle Vår bedömning är att vi har sådan sultat och debattkritik. kontroll över denna faktor att den endast kan ha marginellt

förklaringsvärde.

har i stor förts av personer med i vid 0 Debatten utsträckning bl.a. företrädare för näringslivets mening politiska syften, Kritik är delvis ett organisationer. mot riktlinjesystemet led i dessa organisationers allmänna värnande om näringsli-

frihet och rätt att slippa alltför mycket inblandning

vets

sou 1983:40 3.-1 577

Bilaga

från myndigheterna. Denna tolkning stöds av det faktum att vissa intervjupersoner gett uttryck för allmänt innegativ ställning till myndighetsreglering i samhället - och sålunda mot riktlinjesystemet - medan samma personer haft svårt att ge mer omfattande och påtaglig kritik mot riktlinjesystemets konkreta effekter på det egna företaget.

Mycket av kritiken i debatten har att göra med förhandlingssystemet, bl.a. tidsåtgången och KOV:s sätt att sköta förhandlingarna. Det är naturligt att dessa problem upplevs starkare av organisationer som deltar i ett stort antal förhandlingar än av det enskilda intervjuföretaget som inte alls eller bara sporadiskt deltar i förhandlingarna.

En del av kritiken i debatten är av makrokaraktär och gäller t.ex. riktlinjesystemets inverkan inom på produktutvecklingen näringslivet och dess inverkan på ansvarsförhållandena i samhället. Denna typ av effekter har inte behandlats explicit vid intervjuerna och finns således inte med i resultaten.

Vissa effekter av riktlinjer är svåra att för den uppskatta enskilde företagaren. Detta gäller såväl makroeffekter som berördes i förra punkten, som vissa effekter enskilda på det företaget. Sålunda kan det vara svårt att bedöma kostnadseffekter därför att företagens system för och kalkylering kostnadsuppföljning inte är uppbyggda så att alla kostnader uppmärksammas separat eller ens kan särskiljas. Sålunda har någon framfört synpunkten att kostnader som förorsakas av riktlinjer inte uppmärksammas speciellt av företagen. Företagen skulle nämligen se riktlinjekraven som ytterligare-en pålaga i mängden av myndighetskrav. Kostnaden skulle då ses som en del av den insats som krävs för att alls få delta på den svenska marknaden. Eftersom konkurrenterna drabbas tämligen lika skulle företagen inte vara observanta speciellt på denna typ av kostnader. Denna tolkning av att emotsägs företagen genomgående varit beredda att diskutera kostnadseffekterna tämligen specificerat.

578 Bilaga 3:1

Det ska11 i sammanhanget påpekas att vissa företag också uppgav kostnader av samma dignitet som de som framförts i debatten.

0 Kritiken kan i huvudsak karakteriseras som Av

nartsinlagor.

någon an1edning tycks det vara en accepterad norm på de f1esta hâ11 i samhä11et att man i partsin1agor, mot bättre vetande, får undertrycka vissa fakta och förstora andra i syfte att den egna åsikten ska11 framstå tyd1igare och riktigare. Om man ser debatten i riktlinjefrågan på detta sätt så är det naturligt att man får just den före1iggande diskrepansen me11an kritiken (partsin1agorna) å ena sidan och å andra sidan intervjuundersökningen som mera har fonnen av ett nyanserat resonemang.

SOU 1983 :40 :I

I§il¢igz1.3 579

manen

muuxxmucmeamcox

Bilaga 1 :1

:ua

u_mmu_mn

mLø_»

mocgomzmpucozgmu

:mm»*mmo:__v:m;Lmu

wmmaogmu

ox

LD»

uucm

eocam

›m

Lun:m_uxmL

:me

mxmu=n_a=

_

uu›o:oa

uwxuxe

eo

uanuaxcaa

u,mou—uv

Ln» ;nu awe

zugnmgoz.

ucguncwpuxmg gzemmcueom

m=:+u

.xo.u

muLo_uug

cømcuggaxcox

muumgmu

S_

uu:w\u_mmu_mv

nu

om_o«umLmu

.øLm›_aoz

_—mu

.m::_»

aan

uozg«u<a»zuu=ooga

å.:

nu

=oum_Lp

ovcmpvcnggmu

you

~u==_»

å

ov=o__«:Lmm

:us

so

Loumoamuxwucm

gouxmçmø

:wx—¢

mouugowpcuwv

Lu;

32%

uu»

›ø _

Lu»»onuuxwu=_

ua »ua

Loaxuuuo

.~mc_c..a.aa=

.pwnEuxu

_

a.m«=

nu

mgowgw

NJ.: :å:

gm»

Humane muuxaw›nn

›a

mu

_øaeoxo

a;wum:oe-uxum mxmveocoxo

m_m

mgmuocos

»Lona

mcLuw:.~ux_;

m=gun:__ux_L

mucgumcmgvcnsgmu

:go

§Em.m§a_ze_

:ms

mzomcuggaxcox

:as

=oa=_==sn___u

»mv

mLm»o:mvv=›s

:me gm;

xu»xpz_ ~x_m- ax~_- zunouzu gøx- gu- Lax- uccwm- Loccmx- sax- nx—_» Ngoucmp

o

»gagna »m..»u

uvp_xmc0

...mEEoL

:mv

uuguumagnu

Am

aus

cucovouesouc_

Lonaagmucoszucox

gm

~muuxLomn

.uupmusnm

:ms en

:av —

=:nLu»:m

new

uL«›m

w

›.m

conpoguzox

socom

_

«n›*=øuuu__ø›x

aa: .BL gm

av ;mv

~m._..

.sun

umuaaeo muzmvmm

==

som

mum_›

~u;xun:¢_ux_L

¢—wmm «Ego;

ac

uuo

gumman

omv

mcmmuuogmu

Løuxzvoga

»gonna

cwvugeo

La; gm.

u_ :ax som

«øw_w»Lmaua muomouogny guucaguxan

Lmugmv

som ngn;

~mcLa—omgLmn

muuc_

a=..3a..m.._._.msmu=r.uZ3m

La:

uu;w›

»av a

mm.”

~»uuxgona

gm»

ugn

ucuuwm

u

.~=Lw:nLoucm

mvanso

_

Lm»Lu›

aan»

as A

Løm=._ux_L

.uc*go—=ELo»

~goucw=xm:.smuacgmox

~x_—o

umeoum›mmm=__vcm;;m»

mac_ u.___ nano;

mvmLom_=maLoo\mem

:oo :ax

puvusmcoggagccu

uø:Lmn=__ux_;

——_u

sozmm

a

uno:

o:gow:_—uxmL

.mçvcue

=o*ux=uoga gouucuwox

aan som :ax

pm=:_»

-.__~xw

Ln» E eo :ns

u:Lon:_pux_L

:mv

Lmppø Lm__o

=o_u»eLo.:m

u›_um_mg

L:

;omn;»__oLu=ox

eo

Loøxauogn

-u=mvwL.».mLx,

mega»

;ua an

.State

mummnaogm»

~L~»:__ax_L

›a

som

=zuaz,.»xHz ncguwcmpuxpg

vas

Lmgmmm—mo:

»Lowe

qumm_xuw;u xuzo_»xu«

.m._m maa

macguucosamcox

uno:

›_wnm

La;

so :me

m:_:v;o

:o_umeLou:_

:ox_m›

›u

zg¢m<m»zuu=ao«;

muuwL ammvga

aumuvms

~mm_

:us

cumuaøgmu

Ema:

Lu:

em—noga

u=Lmn=__uxm.

Lmvcwz

:oo m

Luau: zøz<

uwumu_wv

Ln.

apa

Lucomanaummucusamcox

:ou ›u Lag

umwgoowg

n:_=u=nxmLwu ocvcxuwgamaa

ugn

zmuxmu

goo

.—:o.~:Lou=u=5m:ox

za<uz.4az<=zpmuoz.4»x_z

gm;

noe som aan»

wnmu

:oo

Luuwgcøguugo

2..;.2.S§.C

ux==nu_»

»ou

Loomgw

Lomnguswwmv

W

mF_omumnm gmvnzumox

.:;un:._ug_u

:o»_uu›»on

«pm

:o_uu5Lo»=_

Lw»Lu›

a :ns

ummmomgmm

zuuzHmoumozxz<=

:ME vu› :me

:me

mcgomugu

zo.»=«omz~ ~=o_.~e.o.=_ oz›m4mu»uu ~.Lun=__»x_L nvmmxngovza

›a »ou

=«›_=›mLx.

La:

Loeäoxogmu.

:ms

:wx_v

mmvgwaeo xuo=»mox

=mx.*›

mvcmnumcmvoz

an

zxu_aok aozcwx- Lwumgmmu

_mu:u

ax__- mx__- ux__-

_m›.

Løxm- Luxo-

.:=n›Lmu=w

E... gm: ;uo

uu›- Lax- Lax- cwo- so- _- Lu:- ..

m__wum aug m. N

580 Bilaga 3:1

Biiaga 1:1 a Bi1aga ti11 Intervjuguide, frågeområde 5, Kostnader

KOSTNADSSPECIFICERING/INFORMATION kostnader för förändrad och utvidgad informationsgivning kostnader för anpassning av annonsering och saies promotion extra tiiikommande administrativa kostnader, t.ex. förhandiingskostnader kostnader för juridisk granskning och to1kning“ rådgivning vid eventue11a tvister i MD

Bilaga 3:1 581

cue .ucma:mcoc BHága 1 2

u_mu»_wu

uvcucnc

cm»

ucu_»

~uccumcw—ucucLmu

u

ox

mmmumgmu

cmmummmmc_~ocuccm»

cm»

umococ uogumcu

mac*

eocmm

uoccuxwmo

:us

uxmucmpua cuwcmfiuxmg

u m

Ln.

uoxuxe

Eo

cue

uuxmcma

mcc_»

u+auu_wu

uunuuxcu:

zucuuuozc

gm» nus

:own:

.=Lo~=_,ux,c ucsumcmemm

uAuccmuwcm_uc»E

_

umpouumcmc

~um_onwc mmgopmog

.xu.g

comcmccaccoc

muuucmu

aa_

muc_\uwmuu—mc

na

mzwcaznxmgpu

.ucowuo:

__*a

.mcc_w uoucu

you can

uazxcu<cHzuu=uocc

cmummcc

coc~_

mn can

oucu—ucucLnu

uum—uuum

a

«cc?»

uv=u_.ucLuc

cue

cwamocmacmocw

so cu

cuucuumu

m__mu

;ag

Nouucunpuuou

._wceuxo

mu uu»

uuoxm u

goumonmuxwuc_

mo »am

cumc_cuuu.cc=

mxuucv Lwuxuuuø

~

___u.

uu

ucuuc

»mv ma

mam:

muuxcwuc

m;u_g»

;nu

uuu

humana

u

Foaeuxo

ucm»ucoE-oxu_ ~cuuucm_vc»e

m_m cue

coucccmzuucaxzox

ugw_so:ogw

~uccumc__ucuccn»

ugwuocoe

uccmn=__ux_c

egna:

Ncomcoccaxcox

ucconcw—uxwc

mc__cuuu:ocacocc

:ua cue

cue

anv

cmmc_caEc_—_u

cue gu:

cupxchzc zuooucm

cuuuucqas-

ugnen Nuucxm ~Lmu=u_

xmccwx-

ux__

ux—_- uc__- Lax. m=:_m-

_ _

cc- cam- Luz- -

m

coumccucwmucauocc

.a__uu

gmaaacmucusamcoc

mmuuogmu

vmguumccn»

cm Am

ucuvam

.au—u»sum u3e_$u._

can

Nansen:

men mn

c=wcouc_

_

cuppocacox

eocua

mw›_=mpa»_.mg

.

uuccwncmpuxuc

gm» —~_u

cc: suc ;mn

ummm

—,uau—*c

cw ac

$25.8

mvcnvmm

uu

u_wnm cases

~u;xmw:m_uc~c

couxauocc

uu»

mcuuwc

cowuusgoucm

;summa

mcwmnuwgmu

gm»

ä.. u :ao omv

som

m=guuo:mm_nmsmm:mLoFnmum

smmcwv

vm› cuc

wmwpnucuumu

mumam»mLm»

mvLw›

som man

~uccm—mucgmc

.5: umu

un—m»

u

oLummu_u

gnu

~.muu._cman

mu_m coo uc m uuu gun»

$3.8

a

.m:;o:w›Lmu=ç

cawcvpuxuc

umeuum›mmm:__u:a:

—_wu

uvucumwcuacoo\mEm ~cumc_cxmc_smuucumoc

:ax

.mzpguøzegoy

uxv—o coo vac, u____ assoc

~uccwwc_—ucmc

ac

comaxanocc

som

.mc_cms

_wnmemcmcc=4coc

seam

cuvucumoc

u

mmcccc

can

mc*—xuac:uc:coca

«wcmumcLm4wm

:ax

-.—_uxm

Lu_ ma cue

cmuxauocq

cuuz_ccc_c cucxavocc

uccowc_~ccmc

:ou

~mcmnc_—uc_c

§2» cu—Fm

cc

c_cu_uc

so L:

$E € ._.Ecut_._

cuuxwmmm mummuuocn»

cowucc__oc»coc

mn cuo u

eon

.u.—m

guzoH»xu« cuLoac.o~:

~cuwc__cx_c

axon:

=xuuz_4c¥_u m=_an=__cx_.

mummñxuozu

muccoucocsmcox

mu»

cuc »ung

:F: uficum

u cue

uczccnc mcucxwm

so

cow»usLo»c_

umm_

m=_=uco

=xxu<u»zuu=couc

ecu

Ngan; uwm_cc

cue

ucmuc

ma

ugnuvos

Lu; ._cw

empcoca

m=Lmu=__u¥_.

gmucmc ucczc

coo

32:3

...f apa

cumcmcucwxmgmu

Luau: ucmm

you u Lu:

cow

»Lona

mac_

umnLoa_c

mc_cxumcam»:

cuco_uu:»mmucme:mcoc

cwuxv»

zc<uzH4oz<=cccmuzc4»x_u

som »www

Lwumccwcuucm

å: woe ___u cue cw umv

cue

6.5.2.:

_

cunucumox

.uccuucms=mcox

ucLmnc_—ux_c cwnumuxuuc

muwccucwmucavocc

Leung»

coouc»un_m.

ucLon=v_ux_L

uF—uwumam

cu=ucucz_mu»wcoc

«cc u cue com

.c=mcmuc_

cue

taste

å...

zuuzccpcmczxc<z

vm›

ammnumgm»

cue

pmxzuxxmhxaaoxm

mm_

ozucuuccu

uccomucc

wvmmxngmuca

z awn

czcuccoc =m›_=›.Lx.

cue ;mg

muucwmeo

Laeeoxognm-

cox—_

cucz»mox

._9_:

cmuucso

ny.

coccmx- cuumcwc- uc__- mxF_. cnccu.

wucmwamccvo,

Luz.

.suga mxww.

_å_ cue

Lugn- Luxo-

Lu:

um. L:I| ._27 Lax- A. Lux- T

u__wcm uv_wxmcu

«pun can up

582 Bilaga 3:1 1933:40

sou_

Bi1aga 1:2 a Bi1aga ti11 Intervjuguide, frâgeområde 2,

Kostnader

KOSTNADSSPECIFICERING/PRODUKTSÄKERHET

kostnader för utvidgad produktionsutrustning/extra kostnader

för ersatt produktionsutrustning kostnader för förändringar i tiilverkningsprocesserna, ink1usive ny persona} kostnader för ytteriigare kva1itetskontro11er forsknings- och utveck1ingskostnader kostnader för omdesign av förpackningar kostnader för anpassning av annonsering och sa1es promotion ökade distributions- och hanteringskostnader extra tillkonmande administrativa kostnader t.ex. förhandlingskostnader kostnader för juridisk och to1kning/rådgivgranskning ning vid eventue11a tvister i MD

Bilaga 3:1 583

Bilaga 2 I intervjuundersökningen ingående företag

Besto Stormarknad_ Hässleholm

Dalby Matöppet Dalby Focus, Lund Lund ICA-Essve Stockholm Solidar Malmö Stockholm Tempo-Åhléns Vivi-Livs Stockholm Magasin Atlas Resor Göteborg Fritidsbuss-Temaresor Stockholm Intersol Malmö Stockholm Nyman & Schultz Reso Stockholm Tjäreborg Malmö Förenade Bil AB Malmö General Motors Nordiska AB Stockholm Olle Olsson Bilimport AB Stockholm Saab-Scania Norrköping Volvo Göteborg Elementhus Mockfjärd Fogelfors Hus Fågelfors Jan Emard AB Åkarp Nyckelhus AB Uppsala

584 Bilaga 3:1

ALI Industrier Ma1mö Apoteksbo1aget AB Stockho1m Bröderna Fa1k Malmö Modo Konsumentprodukter So1na Grahns Motor M0ta1a Ingerstam Trading AB Sundbyberg JOFA Malung Utab Sport Ve11inge

v. 585

Bilaga 3:2

HANDLÄGGNING, RIKTLINJER - INTERN INSTRUKTION 1981-04-07

FUR KONSUMENTVERKET

l Initiativ till nya riktlinjer

Det ankommer på delprogrammen inom P l att i det löpande arbetet bedöma om det finns anledning att ta initiativ till nya riktlinjer. Nya riktlinjer föreslås och beskrivs i anslutning till verksamhetsplaneringen. Planer på riktlinjer därutöver underställs i första hand resp. byråchef, som föredrar ärendet för generaldirektören.

2 Samråd

Vid arbetet med riktlinjer skall i möjligaste mån likartade rutiner tillämpas av byråerna. En särskild riktlinjegrupp inom verket har till uppgift att samordna riktlinjearbetet och granska utkast resp. förslag till nya riktlinjer, främst i fråga om den formella utformningen (disposition, begriplighet, ordval etc.), men även när det gäller det sakliga innehållet. Gruppen består av representanter för delprogrammen inom P l och för P 3. Gruppen sammanträder vid behov. Sammanträdet leds av en avdelningschef.

Sedan ett utkast till nya riktlinjer utarbetats och godkänts inom sakbyrån, skall utkastet underställas riktlinjegruppen för granskning, innan det tas upp till diskussion med näringslivet. Handläggaren föredrar utkastet för gruppen. Gruppens sekreterare och handläggaren arbetar därefter, om så erfordras, om utkastet med beaktande av framförda synpunkter och de allmänna direktiven för riktlinjers utformning.

När endast slutförhandling med näringslivet återstår skall föreliggande riktlinjeutkast på nytt granskas av gruppen innan förslag till riktlinjer upprättas.

Förslaget skall underställas stf KO och ansvarige utgivaren av KOVFS för granskning och därefter föredras för generaldirektören, innan slutförhandling sker.

3 överläggningar med näringslivet

3.1 Kallelse

När en organisation eller ett företag kallas till en första överläggning om behovet av nya riktlinjer skall kallelsen åtföljas av verkets skrift Konsumentverkets riktlinjer och broschyren Hur skall företagen informera konsumenterna. Kopia av kallelsen tillställs samtidigt Näringslivets Delegation för Marknadsrätt (NDM), Ansgariegatan l0, ll7 26 STOCKHOLM för kännedom när det gäller riktlinjer som berör någon av medlemsorganisationerna. Detsamma gäller kallelse till sammanträde, vid vilket arbetet med riktlinjer är avsett att slutföras.

586 3:2

Bilaga

Det är viktigt att näringslivet blir allsidigt representerat. Till bör därför kallas inte bara berörda näöverläggningarna utan även inte organiserade företag med ringslivsorganisationer marknadsandel. NDM kan kontaktas vid osäkerhet när det betydande gäller näringslivets representation.

eller organisation som inte är medlem i NDM, men vars Myndighet arbetsområde i betydande utsträckning berörs av planerade riktskall inbjudas till överläggningarna. Finns andra myndiglinjer som kan bedömas vara berörda av frågan, kan de också ges heter, möjlighet att följa överläggningarna.

Kallelsen bör skickas ut i god tid före jämte underlagsmaterial normalt minst tre veckor före sammanträdet. varje överläggning,

3.2 Sammanträden

3.2.l Allmänt

om nya riktlinjer första gången äger rum bör Då överläggningar i erforderlig utsträckning upplysa om inverkets representanter nehållet i verkets skrift Konsumentverkets riktlinjer.

och slutförhandling om nya riktlinjer skall ske överläggningar med förbehåll om godkännande av KOV:s styrelse eller generaldirektören.

3.2.2 Minnesanteckningar och protokoll

Vid sammanträde som inte avser slutförhandling förs minnesanteck- De skall undertecknas av protokllföraren och hållas till- .ningar. gängliga för motparten.

Vid förhandling om riktlinjer förs protokoll. Protokollet slutlig skall undertecknas av protokollföraren och justeras av ordföranden samt av den eller dem som utsetts till justeringsmän.

3.2.3 Invändningar m.m.

Invändning vid slutlig förhandling mot innehållet i riktlinjeförtas till eller fogas som bilaga till detta. slag protokollet

I protokollet skall vidare antecknas huruvida kostnadsaspekten under påtalats som något väsentförhandlingarnas gång särskilt ligt problem (se avsnitt 6).

4 Riktlinjedokument

4.l Allmänt

Riktlinjer skall utformas med ett enkelt och lättfattligt språk. Även tekniskt invecklade regler bör ges klar och begriplig form. skall undvikas. Vid tveksamhet i termi- Komplicerade fackuttryck kan råd erhållas från Tekniska nomenklaturcentranologiska frågor len (TNC).

sou 1983:40

Bilaga 3-2 537

4.2 Utkast och förslag

Utkast benämns sådana versioner av riktlinjer som är underlag för diskussioner och förhandlingar.

Den versionen av nya riktlinjer som tas fram för den slutliga förhandlingen benämns förslag.

Utkast och förslag som behandlas vid överläggningar med näringslivet skall vara försedda med diarienummer och datum. De bör också numreras i löpande följd.

4.3 Disposition och utformning

4.3.1 Allmänt

I riktlinjer bör vissa rubriker så långt möjligt göras enhetliga. En viss praxis har utbildats när det gäller rubriksättning och huvudrubrikernas inbördes Först behandlas placering. produktsäkerhet, därefter information och sist som kan hänföras frågor till otillbörlig marknadsföring (Övrigt). Riktlinjernas huvudrubriker och disposition bör därför i den omfattning rubrikerna är aktuella, normalt vara följande:

l. Omfattning 2. Definitioner 3. Säkerhet (och funktion) 4. Information 5. övrigt 6. Iakttagande av riktlinjerna

4.3.2 överrubrik (namn)

Något krav på att överrubriken skall vara uttömmande ställs inte. överrubriken skall alltid inledas

4.3.3 Omfattning

Under denna rubrik om det bedöms skall, som erforderligt, närmare klargöras t.ex. vilka produkter som riktlinjerna omfattar och vilka ev. undantag från tillämpningen av riktlinjer som gäller:

4.3.4 Definitioner

Här definieras innebörden av ord eller uttryck som används i riktlinjerna med inskränkt eller utökad betydelse mot vad som är allmänt vedertaget. I riktlinjerna avses

Om ord eller uttryck endast enligt riktlinjer får användas i viss betydelse eller för viss produkt är detta en regel som hänför sig till stadgandet i 2 § MFL. En sådan regel hör därför hemma under rubriken övrigt.

588 Bilaga 3:2

4.3.5 Säkerhet (och funktion)

Om säkerhetsreglerna är få kan i stället annan rubrik användas, som direkt aknyter tiil sakinnehållet eller funktionen, t.ex. Försäljningsförbud i vissa fall, Låsanordning, etc.

I riktlinjerna kan ställas krav på att produkt skall undergå typprovning och att intyg om sådan provning på begäran skall kunna företes för KOV. Av intyget skall framgå att produkten uppfyller i riktlinjerna eller i särskilda normer angivna krav på säkerhet och funktion. Anvisningar om provningsmetoder tas in i bilaga till riktlinjerna.

4.3.6 Information

Här samlas regler grundade bl.a. på 3 § MFL. Någon rekommendation om enhetlig disposition av reglerna i detta avsnitt kan inte lämnas. -

Informationsregler kan avse informationens innehåll, utformning och/eller presentation. Reglerna kan i förekommande fall uppdelas med hänsyn till vilka reklambärare (medier, kanaler) som kan förekomma på resp. utanför säljstället.

Uppställs krav på viss provning för att verifiera uppgifter i den föreskrivna informationen bör reglerna för sådan provning brytas ut ur informationsavsnittet och placeras under särskild rubrik efter detta. Anvisningar om provningsmetoder tas in i bilaga till riktlinjerna.

4.3.7 övrigt

Här samlas i första hand regler som hänför sig till otillbörlig marknadsföring. Förutom regler om försäljningsmetoder m.m. skall under denna rubrik t.ex. tas in regler om att ord eller uttryck i marknadsföringen endast får användas i viss betydelse för att inte vilseleda, exempelvis; Ordet säker eller uttryck med motsvarande innebörd får inte användas vid marknadsföring av sugnapp.

4.3.8 Iakttagande av riktlinjerna

I förekommande fall införs under denna rubrik s.k. ansvarsregler, som med utgångspunkt från MFL:s generalklausuler anger vilka som bär ansvaret för att riktlinjernas regler följs, och mot vilka verket kan tänkas ingripa om så inte sker.

För att största möjliga enhetlighet skall erhållas skall tills vidare formuleringen av ansvarsreglerna i KOVFS l979:l0 i tilllämpliga delar tjäna som mall vid utformning av ansvarsregler i nya riktlinjer.

4.3.9 Bilagor

I bilagor skall endast tas in t.ex. anvisningar/kommentarer till riktlinjernas regler. Det kan gälla provningsmetoder, väg-

3.-2

Bilaga 589

ledande förteckningar över produkter, rekommendationer om viss terminologi m.m. Materiella regler skall ingå i riktlinjetexten.

5 Tekniska -

handelshinder kungörelsen (l973:233, ändr.

1979:1209), för

om skyldighet myndighet att underrätta

kommerskollegium om vissa föreskrifter m.m.

Myndighet, som avser att meddela föreskrift m.m. om teknisk utformning eller beskaffenhet i eller övrigt, märkning, provning godkännande av produkt, som är föremål för internationell handel, skall enligt 1 § rubr. underrätta kungörelse kommerskollegium om föreskriften i god tid innan beslut fattas i ärendet.

Frågor rörande tillämpning av inom P l Gem kungörelsen handläggs (Avd. 1). Det har i komentaren till kungörelsen förutsatts att myndighet normalt skall underrätta kollegiet om nya föreskrifters innehåll 2-3 månader innan beslut i slutligt fattas ärendet.

Så snart slutförhandling rörande nya åriktlinjer genomförts, ligger det vederbörande att till P 1 Gem överbyrå/handläggare lämna två exemplar av föreliggande riktlinjeförslag jämte uppgift om det under riktlinjeförhandlingarnas att gång ifrâgasatts riktlinjerna skulle medföra sådana tekniska handelshinder som avses i kungörelsen.

Begränsningskungörelsen (SFS 1970:641, ändr.

1977:269)

Nya eller ändrade föreskrifter, anvisningar eller råd som kan påverka gällande standard eller tillämpade normer (dvs. kvalitetsnivån) och som i mer än oväsentlig grad kan leda till direkta eller indirekta i den av föreskrifterna kostnadsökningar berörda verksamheten skall l enligt § begränsningskungörelsen underställas regeringens prövning. KOV:s riktlinjer sådana utgör föreskrifter m.m. som omfattas av begränsningskungörelsen.

Myndigheterna har i l § begränsningskungörelsen även att ålagts utreda normförslags konsekvenser samt höra kostnadsmässiga företrädare för dem som kan förutses få bära de ev. ökade slutligt kostnaderna.

När det gäller verkets riktlinjer torde det vara huvudsakligen konsumenterna som slutligt får bära de ökade kostnaderna som kan föranledas av riktlinjernas Verket har också för regler. riksrevisionsverket framhållit att det i de flesta fall inte är möjligt att värdera eller beräkna riktlinjernas effekter i monetära termer och således att göra meningsfulla kostnadsberäkningar.

Riksrevisionsverket framhåller i sin vägledning för myndigheternas tillämpning av bl.a.: begränsningskungörelsen

Vid prövning av om ett medför en mer normförslag än oväsentlig kostnadsökning skall myndigheten utgå från berörda parters uppfattning. Om t.ex. Svenska kommunförbundet eller näringslivets branschorganisationer anser att en norm kommer att bli ekonomiskt

590 Bilaga 3:2

betungande skall frågan alltid underställas regeringens prövning. Däremot i allmänhet inte underställningsskyldighet om föreligger enstaka kommuner eller företag motsätter sig ett normförslag. Vid av underställningsfrågan bör dessutom beaktas att en prövning konkurrensfördelar och att kostnadsöknorm kan ge vissa företag ningen övervältras på andra.

av begränsningskungörelsens bör myndigheterna Mot bakgrund syfte utsträcka den finansiella analysen till att omfatta en systematisk av normens alla positiva och negativa effekter av bedömning dvs. även sådana effekter som är svåra att väsentlig betydelse, värdera i kronor. Dessa bedömningar bör utgöra en integrerad del i arbetet med att ta fram nya och ändrade normer. Berörda parter bör stadium att påverka normens utpå ett tidigt ges möjlighet med skilda ambitions- och kostformning. Om möjligt bör förslag nadsnivåer tas fram och utvärderas.

I särskilda föreskrifter för myndigheternas tillämpning av bemyndighet är skyldig att senast gränsningskungörelsen sägs att sju dagar efter det beslut fattats om att utfärda en ny föreskrift m.m. sända in kopia av föreskriften jämte uppgifter enligt bifogade formulär (bilaga l).

För att så långt möjligt uppfylla uppgiftsskyldigheten enligt skall kostnadsaspekten särskilt behandlas vid riktkungörelsen I protokollet som förs vid slutlig förhandlinjeförhandlingarna. skall också antecknas huruvida kostnadsaspekten under förling handlingarnas gång särskilt påtalats som något väsentligt problem.

Sedan riktlinjerna fastställts skall kopia av dessa samt föredrag-

nings-PM och slutprotokoll snarast tillställas P l Gem (Avd.l)

det ev. underlag som tagits fram för bedömning av riktlinjämte konsekvenser. P l Gem svarar därefter för jernas kostnadsmässiga att erforderliga uppgifter tillställs riksrevisionsverket.

7 Antagande av nya riktlinjer

Beslut om att utfärda fattas av KOV:s styrelse elnya riktlinjer ler av generaldirektören.

Vederbörande byråchef skall efter slutförhandling anmäla nya riktför Om generaldirektören beslutar att linjer generaldirektören. riktlinjerna skall underställas styrelsen skall genom sakbyråns tas fram följande beslutsunderlag senast l4 dagar före försorg styrelsens sammanträde:

l. PM med bakgrundsbeskrivning och motivering till riktlinjerna samt redogörelse för de bedömningar av riktlinjernas kostnadskonsekvenser som gjorts (se avsnitt 6).

Förslaget till riktlinjer.

Slutförhandlingsprotokoll jämte ev. invändningar.

i sou 1983:40 3-2 591

Bilaga

8 och publicering Tryckning av riktlinjer

Sakbyrån upprättar snarast efter det att nya riktlinjer antagits fullständigt manus för tryckning och publicering av riktlinjerna i KOVFS. Materialet tillställs enheten för förlagsproduktion.

Sakbyrån är huvudansvarig för granskning av korrektur från såväl saklig som formell synpunkt.

Korrektur på nya riktlinjer tillställs dessutom generaldirektören, ansvarige utgivaren av KOVFS samt sekreteraren i riktlinjegruppen för granskning.

9 Information om riktlinjer

Kopia av nya riktlinjeF(manus) skall genom sakbyrâns försorg snarast efter antagandet tillställas enheten för massmediekontakter.

I de fall nya riktlinjer innehåller regler om produktsäkerhet svarar P l Gem för överenskommen notifiering av riktlinjerna med Nordiska ministerrådet och 0ECD:s konsumentpolitiska kommitté och därmed sammanhängande åtgärder.

vederbörande beslutar byråchef om nya riktlinjer skall översättas till främmande språk. Sakbyrån svarar för att översättningen blir utförd. Manus jämte uppgift om upplagestorlek tillställs därefter enheten för för förlagsproduktion tryckning.

l0 Riktlinjeproduktion

Gången i riktlinjeproduktionen framgår av följande översiktliga schema.

Atgäré êD§!êEi9

Probleminventering/dokumentation Sakbyrå

Förberedande överläggning med branschföreträdare om ev. riktlinjer

Föredragning för GD

Principbeslut om nya riktlinjer GD

PM rörande riktlinjernas allmänna utformning och sakinnehåll Sakbyrå

Första överläggning med näringslivet

Riktlinjeutkast I

Granskning av riktlinjeutkast I Riktlinjegruppen

Riktlinjeutkast II (ev.) Sakbyrå/sekr. riktlinjegruppen

3:2

592 Bilaga

åtgärd ênäyeris

överläggningar med näringslivet slutförs Sakbyrå Riktlinjeutkast III Kopia av riktlinjeutkast till P l Gem (1973:233) Granskning av riktlinjeutkast III Riktlinjegruppen Riktlinjeförslag Sakbyrå/ev. sekr. riktlinjegruppen Granskning av riktlinjeförslag stf K0, ansv. utgivare KOVFS Föredragning för GD Sakbyrå Slutförhandling med näringslivet, protokoll Rapport om slutförhandling till GD Meddelande till KK Föredragningspromemoria, riktlinjeförslag och protokoll till KOV:s styrelsen Godkännande av nya riktlinjer KOV:s styrelse/GD Kopia till enheten för massmediakontakter Kopia av riktlinjerna, protokoll föredragningspromemoria med underlag för kostnadsberäkning (begränsningskungörelsen) till P l Gem Sakbyrå Manus till förslagsenheten Korrektur för granskning till GD, sakbyrå, ansvarig utgivare KOVFS, sekr. riktlinjegruppen Förlagsenheten

3:3 Bilaga 593

RIKTLINJEKOMMITTEN Bilaga 3:3 Sekretariatet

PÅGÅENDE OCH PLANERAT RIKTLINJEARBETE

Vi har jämfört två pågående1) förteckningar över och planeratz)

arbete hos KOV med riktlinjer. Den ena förteckningen är upprättad i september 1979 och den andra i oktober l982. En jämförelse mellan dessa två förteckningar ger en uppfattning om hur riktlinjearbetet har utvecklats de senaste åren. De understreckade riktlinjerna har av KOV bedömts som särskilt angelägna.

Eöztscåningen 192.9_ âisuetionen 2k£°2e: 19:33

Byrån för hemproduktion

Eêaående

. Riktlinjer för marknadsföring av cigarrettändare Saknas i förteckningen

Riktlinjer för

debiteringsprinci-

ggr_vid reparation av us å sapparater KOVFS l982:4

. Riktlinjer för marknadsföring av hushållsgods av plast Saknas 1 förteckningen

. Riktlinjer för märkning av keramiskt Saknas hushållsgods i förteckningen

. Riktlinjer för prisinformation i

butiker, skyltfönster, annonser, broschyrer KOVFS 1982:1

. Riktlinjer för information om tvättmaskiner Saknas i förteckningen Planerade

. Diskmaskiner Saknas i förteckningen . Kyl och frys Saknas i förteckningen . Pälsar Saknas i förteckningen . Symaskiner Saknas *

förteckningen

Tillfälliga prisaktiviteter, allmänt Saknas förteckningen

överläggningar har påbörjats Beräknas av KOV bli föremål för inom det förhandlingar närmaste året

3:3 594 Bilaga

Eö§tS°E1l29SJ373 ålluâtlbüeâ 2k£°E9I_ l9§3

I l982 års upptas under rubriken planerade förhandförteckning lingar också - Revidering av KOVFS l977:l - Revidering av KOVFS 1979:8

Boendebyrån

Eêsêenée

l. Riktlinjer för barnsängar och våningssängar KOVFS 1980:3-4 2. Riktlinjer för barnstolar KOVFS 1980:5

Riktlinjer för brandfarlighet.

hos ytmaterial för den inretñostaden KOVFS l98l:6 Riktlinjer för boendekostnadsredovisning för färdiga småhus Redovisas som planerade Riktlinjer för marknadsföring av damsugare Saknas i förteckningen Riktlinjer för fastighetsmäklares marknadsföring Pågår fortfarande Riktlinjer för liggmöbler och madrasser Saknas i förteckningen . Riktlinjer för gardiners och draperiers brandtå .9 e Saknas i förteckningen Planerade Barngrindar Fortfarande planerade Bostad. Byggsatsens omfattning för prefabricerade småhus Saknas i förteckningen Bostad. Informationss stem med utgångspun t från ;a;BOFAKTAsystemet. Bostadsutformning, inredning, utrustning Saknas i förteckningen Barnsäkra beslag Fortfarande planerade El-radiatorer Saknas i förteckningen Energideklaration av småhus Förhandlingar pågår

S()lJ 1983:40

Bilaga 3.-3 595

förteckningen 192.9_ §£§_’°i°fle_1 2£°b_ef_

19.3.2.

7. Installationsmaterial för el Förhandlingar pågår (numera KOVFS 1983:1) 8. Kranar för kök och badrum Saknas i förteckningen 9. Köksinredningar Saknas i förteckningen 10. Stop ade möbler

(brandsäkerhet) Förhandlingar pågår

11. Terminologifrågor inom möbelområdet Saknas i förteckningen 12. Trädgårdsjord Saknas i förteckningen 13. Uthyrning av stugor Saknas i förteckningen 14. Åberopande av energisparätgärder KOVFS 1981:6

I l982 års förteckning upptas

under rubriken pågående förhand-

lingar också

Riktlinjer för marknadsföring av möbler - Stegar och under rubriken planerade också förhandlingar -

Revidering och komplettering av KOVFS 1978:4

Byrån för transporter _

Eêsêenée

1. Riktlinjer för marknadsföring av

fritidsbåtar med längd upp till l2 meter Saknas i förteckningen . Riktlinjer för utlösningsbindningar KOVFS 1979:12

. Riktlinjer för nya fritidsbåtars

bränsleförbrukning Saknas i förteckningen . Riktlinjer för barnvagnar Saknas i förteckningen . Revidering av riktlinjer för information om nya personbilars bränsleförbrukning KOVFS 1979:11

596 3:3 SOU 1933340 Bilaga

Förteckningen 1979 gigugtiogefl gkgoheg l9_8£

EIQESIESE

1. pågår

Begagnade bilar Förhand1ingar

2. Leksaker KOVFS 1981:4, 1982:5

I 1982 års förteckning upptas rubriken förhand-

under p1anerade

1ingar också - av KOVFS 1979:11 Revidering

- för av 1eksaker och

Rikt1injer marknadsföring (Brännskador kemiska risker) - för och fritidshjä1mar Rikt1injer sport- Sedan 1979 års förteckning upprättades har fö1jande ti11kommande riktlinjer utfärdats - KOVFS 1982:3 (revidering av KOVFS 1978:8)

Byrån för övrig konsumtion

Eêsêenés

1. Rikt1injer för p0storderförsä1jning KOVFS 1980:2

2. Rikt1injer för marknadsföring av kontakt1inser/vätskor pågår

Förhand1ingar

3. Rikt1injer för marknadsföring av bokk1ubbar Saknas i förteckningen 4. Rikt1injer för marknadsföring med ‘ direktrek1am Redovisas som p1anerade och särski1t ange1ägna 5. Rikt1injer för försä1jning för idee11t ändamå1 Saknas i förteckningen 6. Rikt1injer för information vid direktförsä1jning Redovisas som

p1anerade

Eléuerêés

1. Kommersie11t ursprung Saknas i förteckningen 2. Skivk1ubbar Saknas i förteckningen 3. Konsumentförsäkringar KOVFS 1981:3

3:3 597

Bilaga

Ebrtgcknjngen lagg Situationen oktober 1982

I 1982 års förteckning upptas rubriken förhand-

under planerade

1ingar också - Revidering av KOVFS 1979:1

Tekniska byrån Eêsêenée 1. Rikt1injer för marknadsföring av ut-

rxmningsredskap Saknas i förteckningen

2. Rikt1injer för hushå11sugnars energiförbrukning KOVFS 1979:13

Elensreés

1. Brands1äckare Fortfarande

p1anerade

2. Ljudåtergivningsapparater Saknas i förteckningen 3. Tätnings1ister Saknas i förteckningen 4. 01jepannors energieffektivitet Saknas i förteckningen 5. Utformning av förpackningar för frätande kem1ka1ier Fortfarande p1anerade

I 1982 års förteckning upptas under rubriken

p1anerade förhand-

1ingar också - Motorsågar

Bilaga 3:4 599

RIKTLINJEKOMMITTEN Bi1aga 3:4 Sekretariatet

RESULTAT FRÅN EFTERLEVNADSUNDERSUKNINGÅR

Fö1jsamheten ti11 rikt1injer för information ti11 vid

konsument

ti11fä11iga prisaktiviteter för dag1iqvaror (KOVFS 1977:1) har

KOV b1.a. undersökt 8 och 24 månader efter deras

ikraftträdande.

Efter1evnaden var ungefär densamma vid de båda undersökningsti11fä11ena. Reg1erna avseende annonser och rek1amb1ad fö1jdes i mycket hög utsträckning (ca 90 %) beträffande materia1 som producerats centralt inom butikskedjorna. Vad däremot gä11de materia1 som producerats inom de 01ika butikerna 1åg efter1evnaden vid ca 50 %.

Efter1evnaden av rikt1injer för information om nya personbi1ars bräns1eförbrukning (KOVFS 1977:2, ersatt av KOVFS 1979:11) under-

sökte KOV b1.a. 10 månader efter det att rikt1injerna_1977:2i

trätt i kraft. Man fann då att reg1erna om bräns1edek1aration på bi1ar och på sä1jstä11e fu11ständigt efter1evdes ti11 drygt 50 %. På ca 30 % av sä1jstä11ena fanns dock inte någon bräns1edek1arerad bi1. Vid en annan undersökning, genomförd 2 månader efter det att rikt1injerna 1979:11 trätt i kraft och 30 månader efter det att rikt1injerna 1977:2 trätt i kraft, fanns bräns1edek1aration på ca 65 % av de utstä11da bi1arna. Den fu11ständiga efter- 1evnaden, om reg1erna strikt beaktas, uppgick dock ti11 ca 30 %. Drygt 20 % av sä1jstä11ena ti11ämpade inte a11s reg1erna om bräns1edek1aration.

Vid en undersökning av rikt1injer för ru11bräden (KOVFS 1977:3) fann KOV, 12 månader efter ikraftträdandet, att i knappt 40 % av butikerna fö1jdes förbudet mot att sä1ja ru11bräden ti11 barn under 12 år. Drygt hä1ften av brädena så1des med föreskriven varningstext.

Efter1evnaden av rikt1injerför marknadsföring av barnb1öj0r

(KOVFS 1977:4) 1ät vi undersöka 28 månader efter ikraftträdandet. Vid undersökningen befanns att de stora producenterna, som har en marknadsande1 på ca 90 %, i mycket hög grad fö1jde rikt-

600 3:4

Bilaga

linjerna. Vissa avvikelser från reglerna förekom, men dessa kan ej bedömas som väsentliga. Som exempel på avvikelser kan nämnas att i vissa fall föreskriven information placerats på fel ställe på förpackningen.

Vid en undersökning 24 månader efter ikraftträdandet fann KOV_ att information enligt reglerna i riktlinjer för information till konsument vid marknadsföring av matpotatis (KOVFS 1977:6) endast gavs i ca l5 % av undersökta annonser och reklamblad. Dessa riktlinjer har sedermera upphävts (KOVFS 1981:2).

Vad gäller riktlinjer för flytutrustning för fritidsbruk (KOVFS 1978:7) fann KOV, l8 månader efter deras ikraftträdande, att antalet västar som inte uppfyllde riktlinjernas krav på säkerhet och funktion uppgick till högst 5 %. Däremot observerades att antalet felaktigt märkta västar vid undersökningstillfället uppgick till fler än 95 %. Det rörde sig då nästan uteslutande om formfel. Orsaken härtill synes vara att fabrikanterna funnit det mer lönsamt att bibehålla en äldre märkning av västarna genom vilken KOV:s godkännande av dem tydligare framträder.

Följsamheten till riktlinjer för vissa lim (KOVFS l978:8) undersökte KOV 5 månader efter deras ikraftträdande. Efterlevnaden var mycket dålig. Efter undersökningen framkom att en orsak till att riktlinjerna efterlevdes dåligt kan ha varit att KOV och branschen haft olika uppfattningar om vilka lim som riktlinjerna egentligen avsåg. Riktlinjerna har sedermera ändrats (KOVFS 1982:3).

Efterlevnaden av riktlinjer för sugnappárs säkerhet (KOVFS

l379:l0) lät vi undersöka 12 månader efter deras ikraftträdande. Riktlinjerna efterlevdes i mycket hög grad.

Efterlevnaden kan givetvis variera över tiden. Efterlevnaden

av de riktlinjer (KOVFS l977:l och 1977:2/l979:ll) som varit fö-

remål för undersökningar vid två tillfällen har dock, som framgår ovan, inte nämnvärt förändrats mellan de båda tillfällena.

RIKTLINJEKOMMITTEN Bi1aga 5:1 sekretariatet

MÖJLIGA KOSTNADS- OCH NYTTOEFFEKTER AV RIKTLINJER OCH ANDRA REGLER

602 Bilaga 5:1

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING

2 OFFENTLIGA SEKTORN 2. -› KOV/K0 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 604 2 °-› Kostnader 2. -- 2. m Hemkonsu1enter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 606 2. m .. Kostnader 2. m 2 E» MD och ARN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 2 Lo Ä. Kostnader 2 Lo Nytta . 2. .b Regering och riksdag . . . . . . . . , . . . . . . . 2. -l Kostnader 2. -Ch 2. m Kommuner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 608 2. 0-: _. Kostnader 2. 01 2. o: 0ffent1iga sektorn 1 övrigt 2 En Kostnader 2 ö»

FURETAGEN Kostnader

KONSUMENTERNA msmamr

sou 1933:40 Bilaga 5:1 603

INLEDNING

I denna bilaga görs en uppräkning av de kostnads- och nyttoeffekter som kan tänkas uppstå som följd av riktlinjer. Förteckningen anknyter till avsnitt 5.3 i betänkandet. Den gör inte anspråk på att vara helt uttömmande. Så beskrivs inte, för att förteckningen ej skall bli helt ohanterlig, alla tänkbara smärre kostnads- och nyttoeffekter.

I förteckningen behandlas först den offentliga sektorn inom vilken effekterna är tämligen lätta att identifiera. Därefter behandlas effekterna för företag och konsumenter. Förteckningen är tämligen detaljerad vad gäller KOV/K0:s verksamhet. Den är i allmänhet mer detaljerad beträffande kostnadsposterna än nyttopcsterna. Detta är närmast en avspegling av möjligheterna att närmare specificera olika effekter. För säkerhets skull bör påpekas att antalet poster som redovisas under resp.intressent inte behöver återspegla den monetära storleken på kostnader och nytta för berörd intressant.

Samma effekter kan uppstå hos flera intressenter. Så t.ex. utgörs en kostnad för företag och konsumenter av de skatter och avgifter dessa betalar för att finansiera den offentliga sektorn, däribland riktlinjeverksamheten. Också för den offentliga sektorn utgör verksamheten en kostnad. Vidare kan vad som är nackdel för ett företag, t.ex. minskad marknadsandel till följd av anpassning till riktlinjekrav, vara fördel för ett annat företag som får ökad marknadsandel. Dessa och andra likartade förhållanden medför att de olika effekterna ej utan vidare går att addera.

Förteckningen är i hög grad tillämplig även för generella styrmedel som branschöverenskommelser och i viss mån även för selektiva styrmedel som överenskommelser med enskilda företag.

604 Bilaga 5:1

sou 1933:40

2 OFFENTLIGA SEKTORN

2.1 KOV/KO

2.1.1 Kostnader

Kostnaderna kan delas upp beroende på när i tiden de uppträder. En indelning görs här i faserna före förhandlingar, under förhandlingar, offentliggörande och tillämpning.

Före förhandlingar

analys av uppkommet konsumentproblem överväganden om riktlinjebehov, prioriteringar mellan tänkbara riktlinjeprojekt - särskilda undersökningar för att fastställa riktlinjebehov, t.ex. undersökningar av konsumentbehov, marknadsundersökningar och undersökningar av provningsmetoder bearbetning och analys av insamlat material - utarbetande av utkast till riktlinjer - kontakter med myndigheter, företag, organisationer m.fl.

Under förhandlingar - förberedelser inför förhandlingar - i och ledande deltagande av förhandlingar - i och ledande deltagande av arbetsgrupper - utarbetande av utkast och förslag till riktlinjer - utarbetande av minnesanteckningar och protokoll från olika överläggningar bearbetning och analys av undersökningar, förhandlingsresultat m.m. - underhandskontakter med myndigheter, företag, organisationer m.fl. - andra externa kontakter, t.ex. genom remittering av riktlinjeutkast behandling i KOV:s riktlinjegrupp behandling i KOV:s styrelse.

5.-1

Bilaga 605

Offentliggörande sättning och tryckning av riktlinjer distribution av riktlinjer utarbetande och distribution av skriftlig information i anslutning till riktlinjer, t.ex. pressmeddelanden och faktablad muntlig information, t.ex. vid konferenser.

Tillämpning övervakning av att riktlinjer följs genom t.ex. ärenden inom KOV, hos K0 och MD särskilda efterlevnadsundersökningar rådgivning till hemkonsulenter, företag m.fl. om tillämpningen av riktlinjer prövningar av dispens från riktlinjekrav omarbetningar av riktlinjer förnyade informati onsinsatser.

Tillkommer administrativt i anslutning till ovanstående såsom ut-

arbete

formning av kallelser, upphandling av konsulter, utskrifter m.m. andel av KOV/K0:s gemensamma kostnader.

2. 1.2 Nytta

De effekter av riktlinjer som kan tänkas hålla nere re- KOV/K0:s sursbehov är bl.a.

riktlinjer underlättar handläggningen (rådgivning, övervakning

m.m.) av enskilda ärenden eftersom de utgör handlingsregler även för KOV/K0:s personal riktlinjer medför att färre ärenden förs till KOV/KO då reglerna har vägledande och preventiv verkan arbetet med riktlinjeframtagning ger verkets ökad personal kunskap om sakområdet ett antal vilande ärenden kan skrivas av med hänvisning till att riktlinjer utfärdats.

606 5:1

Bilaga

Tillkommer - intäkter för försäljning av riktlinjer (KOVFS).

2.2 Hemkonsulenter

2,2.1 Kostnader

Hemkonsulenternas kostnader kan delas upp på samma sätt som KOV/K0:s kostnader.

Före förhandlingar deltagande i KOV-överväganden om riktlinjebehov m.m. - i särskilda inför deltagande undersökningar riktlinjeframtagningen.

Under förhandlingar deltagande i KOV-överväganden om planerade riktlinjers innehåll m.m. - i särskilda deltagande undersökningar.

Offentliggörande - studium av riktlinjer - distribution av riktlinjer och annan skriftlig information, t.ex. faktablad.

Tillämpning - till kommunal förådgivning konsumenter, konsumentvägledning, retag m.fl. i anslutning till riktlinjer övervakning av riktlinjer deltagande i efterlevnadsundersökningar.

Tillkommer - administrativt arbete i anslutning till ovanstående.

S()lJ 1983:40 5:1 607

Bilaga

2. 2.2 Nytta

De effekter av riktlinjer som kan tänkas hålla nere hemkonsulenternas resursbehov är liknande de som gäller för KOV/KO, nämligen riktlinjer underlättar rådgivning och övervakning eftersom handlingsregler finns att tillgå även för hemkonsulenterna riktlinjer medför att färre ärenden förs till konsulenterna då reglerna har vägledande och preventiv verkan arbete med riktlinjeframtagning ger berörda konsulenter en ökad kunskap om sakområdet.

2.3 MD och ARN

2.3.1 Kostnader

Hos MD studium av riktlinjer . analyser av riktlinjer som K0 åberopar i ärenden inför domstolen.

Hos ARN deltagande i framtagningen av riktlinjer, t.ex. genom lämnande av uppgifter om ärenden i ARN, lämnande av synpunkter på utkast och förslag till riktlinjer studium av riktlinjer analyser av riktlinjer som berörs i ärenden hos ARN.

2. 3.2 Nytta Riktlinjer underlättar avgörandet i ärenden eftersom genom riktlinjerna och det arbete som föregått dem olika organ bedömt konsumentbehov. utvecklat provningsmetoder etc.

608 Bilaga 5:1

Regering och riksdag

Kostnader

regeringskansliet handläggning, överläggningar m.m. i samband med behandlingen av KOV:s anslagsframställningar yttranden över motioner som berör riktlinjeverksamheten särskilda undersökningar såsom riktlinjekommittên, översyn av konsumentverket.

riksdagen överväganden i utskott i anledning av motioner och KOV:s anslagsframställningar.

2.4.2 Nytta

Riktlinjesystemet underlättar propositions- och lagstiftningsarbete i regeringskansliet. Genom systemet kan man oftare tilllämpa lagstiftningsteknik med generalklausuler kombinerad med riktlinjer utarbetade av KOV och näringslivet m.fl. Nyttoposten utgörs dock bara av en omfördelning inom den offentliga sektorn.

Se även offentliga sektorn i övrigt (2.6).

2.5 Kommuner

2.5.1 Kostnader

Primärkommunerna berörs av riktlinjer främst genom den kommunala konsumentvägledningen - studium av riktlinjer deltagande i övervakningen - till konsumenter rådgivning och företag i anslutning till riktlinjer administrativt arbete i anslutning till ovanstående.

SOU.1983:40 Bilaga._5:1 609

2.5.2 Nytta

De effekter av riktlinjer som kan tänkas hålla nere kommunernas resursbehov är liknande de som gäller för KOV/KO och hemkonsulenterna, nämligen - underlättar och eftersom

riktlinjer rådgivning övervakning

handlingsregler finns att tillgå även för vägledningen - medför att färre ärenden förs till riktlinjer konsumentvägledningen då reglerna har vägledande och preventiv verkan.

Kommunerna kan vidare beröras i sin egenskap av upphandlare av

produkter vilka regleras genom riktlinjer. I sådana fall kan de

betraktas som konsumenter (se 4).

2.6 Offentliga sektorn i övrigt

2.6.1 Kostnader

övriga kostnader inom den offentliga sektorn är bl.a. - kostnader som uppstår hos andra myndigheter, t.ex. till följd av besvarande av remitterade utkast och förslag till riktlinjer, deltagande på annat sätt i riktlinjeframtagningen, studium av riktlinjer.

2.6.2 Nytta

De effekter som främst torde kunna bidra till att hålla nere resursbehovet för den offentliga sektorn är - för bort från marknaden och biriktlinjer farliga produkter drar till ökad säkerhet i hanteringen av produkter vilket bl.a. medför lägre sjukvårdskostnader - medför att staten kan hålla nere kostnaderna för riktlinjer konsumentupplysning-genom att information i ökad grad ges konsumenterna direkt av producenterna.

Vidare påverkar KOV:s riktlinjearbete andra myndigheters arbets-

insatser då verket ibland arbetar fram regler på uppdrag av

610 Bilaga 5:1

dem. Denna nyttopost utgörs dock bara av en omfördelning inom den offentliga sektorn.

Offentliga sektorn i övrigt kan vidare beröras i sin egenskap av upphandlare av produkter vilka regleras genom riktlinjer. I sådana fall kan sektorn betraktas som konsument (se 4).

FURETAGEN

3.1 Kostnader

Företagen bekostar till del den offentliga sektorn och därmed även viss del av riktlinjeverksamheten - skatter och avgifter.

Företagens kostnader i övrigt kan delas upp i tre huvudgrupper utgående från de (tids-) sammanhang i vilka kostnaderna uppstår.

Kostnader Kostnaderna kan bäras

f§r_att_arbçta_fram_rjktljnjer.

antingen direkt av deltagande företag eller indirekt av dem genoniatt de svarar för sina representanters (branschorganisationer m.fl.) kostnader - förberedelser inför förhandlingar, såsom sammanträden med näringslivets förhandlingsrepresentanter deltagande i förhandlingar deltagande i arbetsgrupper särskilda undersökningar utarbetande av egna utkast och förslag till riktlinjer bearbetning och analys av undersökningar, utkast, förhandlingsarbete m.m. kontakter med - information till andra företag, myndigheter m.fl. administrativt arbete i anslutning till ovanstående.

Agpg§§njng_tj11_gga_krav. Denna anpassning kan pågå under för-

handlingsarbetets gång. Kostnaderna som uppstår kan huvudsakligen vara.av engångskaraktär (e) eller av kontinuerlig karaktär (k).

Bilaga 5:1 611

av erfordras gäiier (ändringarna kan även

_ Om ändringar produkter

vara betingade av informationskrav som indirekt leder tili produktändringar) utveckiing av nya e11er ändrade provningsmetoder (e) utveckiing av nya e11er ändrade produktionsmetoder (e) utveckiing av nya eiier ändrade kontroiimetoder (e) ny e11er ändrad utformning av produkt (e) provning av egna produktens överensstämmeise med uppstäiida riktlinjekrav (e) anskaffning av nya (och dyrare) insatsvaror i produktionen (e. k) föriorad produktivitet (e) fördyrad ti11verk1ing i övrigt (k) försämrad iikviditet t.ex. till föijd av att större partier måste inköpas av importör från utiändsk tiiiverkare (k) extra provningar och kontroiler i produktionen (k).

Om ändringar av informationen erfordras gäiier (ändringarna kan vara betingade av ändringar i produkten) - och annan provning anskaffning av uppgifter för att få för informationsiämnandet nödvändiga fakta om produktens innehåii, beskaffenhet och egenskaper (e, k) ny eller ändrad utformning av förpackningar, etiketter, skyitar, broschyrer, annonser m.m. (e, k) provning av hur den nya informationen s1år på marknaden (e) tryckning och distribution ink1. uppsättning av nytt e11er ändrat säijmateriai (e, k).

Gemensamt för båda gä11er - minskade intäkter ti11 föijd av att produkter som inte iever upp ti11 de nya kraven måste utförsäijas ti11 iägre priser e1- 1er utgå ur sortimentet (e) anskaffning av nya eller ändring av befintliga maskiner och apparater för att möta nya produkt- e11er märkningskrav (e) aniitande av arbetskraft med specie11 kompetens (e, k) information ti11 och utbiidning av anstäiida, säijare m.f1. om nya krav (e)

612 Bilaga 5:1 S()IJ 1983:40

- kontakter med branschorganisationer, Konsultbyrån för Marknadsrätt, KOV/K0 m.fl. för att få kunskap om hur kraven närmare skall tillämpas (e, k) - administrativt arbete i anslutning till ovanstående (k).

Vid §il1§TEEiQ9_ê!-EEê!§E kan bl-a- uppstå

- försämrad lönsamhet och försämrad marknadsandel till följd av minskad försäljning, beroende på t.ex; dyrare produkt och svårigheter att anpassa sig till nya krav.

3.2 Nytta

Följande effekter, varandra delvis överlappande, kan uppstå för företag

~ ökad kunskap om de krav statsmakter och myndigheter ställer på

företag vilket kan leda till enklare hantering eller undvikande av reklamationer, minskad risk för ingripande av KOV/KO, minskad risk för processer i MD, minskad risk för civilrättsliga anspråk och minskad risk för dålig publicitet o.d. ökad konkurrensneutralitet genom att t.ex. samtliga produkter uppfyller viss standard eller att uppgifter i reklamen redovisas mot bakgrund av samma mätmetod o.d. billigare produktion genom standardisering minskat arbetstidsbortfall genom att den egna arbetskraften drar nytta av riktlinjer med bl.a. produktsäkerhetsregler.

Vid försäljningen av produkten kan bl.a. uppstå - förbättrad lönsamhet och förbättrad marknadsandel till följd av försäljning och god förmåga att anpassa sig till nya krav.

KONSUMENTERNA

Kostnader

Konsumenternas kostnader kan delas upp i två grupper.

Dels har de kostnader i sin egenskap av samhällsmedborgare - skatter och avgifter till offentliga sektorn.

sou 19:33:40 Bilaga 5.-1 613

De1s har de kostnader i sin egenskap av just konsumenter fördyrade produkter - färre va1möj1igheter ’ - minskad konkurrens.

4.2 Nytta

Nyttoeffekterna för konsumenterna utgörs framför a11t av förbättrad ekonomi och minskade risker för 1iv, hälsa och säkerhet. Som exempel kan nämnas - minskat informationsinsamlingsarbete - bättre va1 av produkter, minskad besvike1se över ev. då1iga köp - bättre val av betalningsform energisparande - bättre och säkrare utnyttjande av produkter, minskat fysiskt iidande - ökad trygghet.

6:1 ärenden

på

om

Bilaga Exempel

och

informationsskyldighet

som

produktsäkerhet handlagts

av KOV/KO

De exempel som finns i denna bilaga har hämtats från KOV:s tidskrift Konsumenträtt & Ekonomi åren 1977-1981 och har sammanställts inom riktlinjekommitténs sekretariat. Exemplen i avsnitten a-c hänför sig till

kapitel 6 om information och exemplen i avsnitt d till kapitel 7 om

produktsäkerhet. Det bör påpekas att vissa exempel i avsnitt c berör säkerhetsfrågor och att det i avsnitt d finns exempel på hur säkerhetsproblem kan lösas med informationsåtgärder.

616 Bilaga 6:1

a. Informationsärenden som

avgjorts genom KO:s

förelägganden

Annonsens antika telefon televerket får anslutas till tele-

fonnätet endast efter tillstånd från

fick inte in

kopplas televerket - som

enligt de villkor

på telefonnätet gäller för telefonabonnemang i

Sverige. Den abonnent som bröt Vilseledande postorderannonsering för telefønapparat. lnformationsplikt, mot bestämmelsen kunde avstängdnr 76/K270l. as av televerket.

Annonsören upplystes om att te- . I en postorderannons för tele- leverket inte gav tillstånd till in-

fonapparater från århundradets koppling av apparater av det slag begynnelse som publicerats av en som firman marknadsförde. Dessa dansk firma stod bl a: Apparater- apparater kunde enligt KO:s me-

na kan användas som vanlig tele- ning endast användas på interna

fon. Beställ i dag och gör en guld- linjer, men inte kopplade till telekantad investering. (Se foto.) verkets ledningar.

KO ansåg det vara av särskild

betydelse från konsumentsynpunkt

Grknodsiörings-

att information om detta gavs i

marknadsföringen (3 § marknads-v _

ogen föringslagen).

Mot bakgrund av detta utfärda-

Annonsen anmäldes till KO av :i:

de KO informationsföreläggande en konsument som köpt telefonap- för annonsören. Wolfgang Blasch-

paraten, men som vid begäran hos ke med firma Wobaco Scan-Proteleverket om inkoppling av appaducts V/ Wolfgang Blanschke måsraten blev upplyst om att appara- te vid annonsering av telefonap-

ten inte fick kopplas in på teleparater klart ange att apparaterna fonnåtet. inte får kopplas till televerkets led- KO underrättade annonsören ningar”. Föreläggande! var förenat Den här telefonen århundfrån om att apparater som inte tillhör med ett vite på 10000 kronor. radets begynnelse fick inte kopplas

in pa telefonnätet - vilket annon-

sören ocksa âlades att upplysa om i

reklamen.

2 Kunden skall uppgifter till enskilda konsumenter tydligt upplysa denne om avgiften

upplysas enligt 2§

marknadsföringslagen och dennas storlek. om

faktureringsavgift måste vara fullständiga och rättvi- KO underströk att det var av sär-

sande. KO anförde att konsumen- Underlätenhet att lämna tøtalpris, skild betydelse från konsumentsyninformationsplikt, dnr 76/K2503 ten måste ha möjlighet att i förväg punkt att näringsidkare informebedöma vilket ekonomiskt åta- Firma rade sina kunder i enlighet med Backlunds El-service har gande han gör genom att tex beöverenskommelsen. För att säkerv till min överraskning på två räk- ställa en viss vara eller tjänst. Där- ställa att företaget iakttog vad som ningar till mig tagit upp fakture- vid hänvisades till ett beslut av anförts utfärdade KO informaringsavgift á 5 kr + moms. Jag lin- marknadsdomstolen (MD nr tionsföreläggande. ner firmans förfarande principiellt 1973:22) där domstolen fastslagit AB Backlunds På detta Elservice och förkastligt... sätt kan att det totala priset måste anges i dess innehavare Kurt Åke Backkonsumenten belastas med allett företags marknadsföring. lund ålades därigenom att vid sköns godtyckliga oaviserade av- KO erinrade vidare företaget om marknadsföring av reparationsgifter av. varierande storlek, och den överenskommelse som träffats tjänster i fall där faktureringsavgift jag har svårt att tänka mig att detta mellan KO och näringslivets orgakan vara förenligt med god mark- eller annan liknande särskild avgift nisationer beträffande prisuppgif- tillkommer nadsföring i lagens mening hette utöver priset för tjänster till konsumenter. Överenskomdet i en anmälan till KO där en ten, på tydligt sätt upplysa konmelsen innebär att näringsidkare, sumenten om den tillkommande konsument anmärkte på att han som vid försäljning av vara eller avgiften och dennas storlek senast fått en räkning på högre belopp än tjänst tar ut expeditionsavgift, fak- när avtal träffas vad som överenskommits med konsumenmed fö- tureringsavgift eller annan sådan ten. Föreläggandet var förenat retaget. särskild avgift utöver priset på själ- med vite på 10 000 kronor. I KO erinrade ——AB företaget va varan eller tjänsten, skall, senast Backlunds Elservice - om att prisnär avtal träffas med konsumenten,

Bilaga 6:1 617

3 Endast felfri TV - pekande från KO utfäst sig att upp- gällde för erbjudandet att köpa in höra med annonseringen. begagnade TV-apparater.

annonsörens krav på KO vidarebefordrade innehållet För att säkerställa att detta sked-

i anmälan till annonsören. KO rik- de i fortsättningen utfärdade KO

inbytesapparat

tade därvid kritik mot att denne, informationsföreläggande. Ute/ämnad uppgift vid rabatter- trots Sven-Olof utfästelsen, fortfarande an- Ervallius med firma bjudande, informationsplikt, dnr 77/ vände sig av annonsering där man ERWA radio och tv-service ålades K2199. utelämnat om att er- därmed att då han i samband med upplysning ”l.000:—— för er färg-TV. 500:- bjudandet gällde under vissa för- skriftlig eller muntlig marknadsföför svart/vit vid byte till ny Färg- utsättningar. ring-?gentemot konsument av TV- TV stod det i en annons som an- KO framhöll att det var av stor apparater erbjudit sig att till visst mäldes till KO. vikt att annonser förmedlade sådan angivet pris köpa in begagnade TV- Anmälaren påpekade att han vid information att konsumenten kun- apparater - tydligt upplysa om de kontroll hos affären fått upplysning de göra en riktig bedömning av ett förutsättningar som gällde för erom att erbjudandet gällde under erbjudandes förmånlighet. Enligt bjudandet t ex att apparaterna förutsättning att inbytesapparaten K0:s mening var annonsören, i det måste vara i visst skick eller av viss var hel. Han uppgav vidare att fö- aktuella fallet, skyldig att i skriftlig årsmodell. Föreläggandet var förretaget tidigare annonserat på sam- och muntlig marknadsföring upp- enat med vite på 15 000 kronor. I ma vilseledande sätt och efter på- lysa om de förutsättningar som

Trollhättan fått upprepade kla- av marknadsföringslagen ålades gomål på försäljning och installa- Gustavsson att vid marknadsfötion av s k kondensrör till skorste- ring av s k kondensrör till skorstenar gjorde konsumentsekreteraren nar och monteringsarbeten för in- Lisbeth Tinderholt en anmälan till stallation av sådana rör KO. Enligt Tinderholt var infor- l) tydligt_ upplysa konsumenten mationen vid köpetillfället högst om att behovet av kondensrör i det. bristfällig och vilseledande. enskilda fallet lämpligen bör be- Efter utredning konstaterade dömas av skorstensfejarmâstare el- KO att de människor som fick er- ler annan fackman på området bjudandet att köpa kondensrör 2) skriftligen ange sitt namn, sin

Svårt avgöra behovet

kunde antas ha svårt att ta ställning adress och sitt telefonnummer av kondensrör till behovet av ett sådant rör. Efter- 3) i fall där lämnas garanti som denna bedömning är av vä- skriftligen ange samtliga villkor för Ofullständig information vid markav s k kondensrör till sentlig betydelse för konsumenten garantin. nadsföring utfärdade KO ett informations- Gustavsson godkände informaskorstenar, dnr 77/K3375. föreläggande för montören Leif tionsföreläggandet, som var för- Sedan konsumentnämnden i Gustavsson i Uddevalla. Med stöd enat med ett vite på 10 000 kr. I

iBetala med ränta KO erinrade‘ om att annonsen

stred mot marknadsföringslagens

för resa med plastkort

bestämmelse om att reklam ska in- Information, resor. dnr 80/K3733 nehålla information som är väsent- Enligt 5 § konsumentkreditlagen lig från konsumentsynpunkt. ska information om den effektiva För att säkerställa att kommande räntan för krediter lämnas vid an- marknadsföring inte skulle komma nonsering, skyltning och liknande att utföras i strid mot gällande regmarknadsföringsåtgärder. ler utfärdade KO ett informationsl Trivselresors annons för vin- föreläggande. Trivselresor AB filatersäsongens skidresor fanns ingen des där att vid ett vite av 50 000 kr uppgift om effektiv ränta, trots att att lämna tydlig uppgift om den efman puffade ordentligt för att an- fektiva räntan vid marknadsföring vända kontokort vid köp av resa av kontokredit. under rubriken “Aka skidor på Föreläggande godkändes och plastkort. ärendet av/skrçy;

618 Bilaga 6:1 SOU 2983:40

bildmaterial. som anger eller anty- socker. Resten är i stort sett smak-

der att Tang är apelsinjuice. Såvitt ämnen. KO framhåller, att det gäller Tang-förpackningen har bo- avgörande är vilket intryck uppgif-

Tang måste redovisa laget skriftligen förbundit sig att ten ger. Uttrycket naturliga in-

frånvaro ändra den till att inte längre ge in- gredienser” leder i det här samtryck av att den innehåller fruktrå- manhanget tankarna till apelsiner av fruktråvara Gamla får vara. förpackningar och är därigenom vilseledande och Informationsplik! ochfärbudsföre- dock distribueras och finnas i lager otillbörligt mot konsumenterna. läggande, pulverdryck, dnr 79/ under en övergångsperiod i höst. förstärks av bl a en Intrycket K4358 Detta är resultatet av förhandlingar där en ung veckotidningsannons, Att Tang inte innehåller fruktrå- mellan konsumentverket och Ge- familj avbildas vid frukostbordet. vara ska hädanefter tydligt redovi- neral Foods AB. Drycken associerar till apelsinsas vid annonsering och annan lik- Bakgrunden till förhandlingarna juice. nande marknadsföring av General var bl a en anmälan från en skol- Med stöd av 3 § marknadsfö- Foods pulverdryck med apelsin- klass, som reagerat på den soliga ringslagen framhåller KO att det är smak. Det har bolaget förbundit sig annonseringen av Tang. Konsu- ett väsentligt konsumentintresse, efter informationsföreläggande. mentverket höll med om att mark- att det tydligt framgår att fruktrå- Vidare har bolaget godkänt ett för- nadsföringen kunde bedömas som vara inte ingåri Tang. Särskilt bebudsföreläggande att inte vid nå- otillbörlig mot konsumenten. Vis- träffande livsmedel ska inte konsugon marknadsföring använda ut- serligen framhålls i annonsema menterna genom reklam få felaktitryck som naturliga ingre- och på förpackningen att Tang be- ga föreställningar. dienser eller annan liknande for- står av artificiella och naturliga Bägge föreläggandena har förenmulering samt att inte använda ämnen. Det naturliga ämnet är ats.med vite på vardera 50 000 kr.

medföra en reduktion av lokal an- gur - och behålla den.

Förbud mot fagra löften

samling av fettvävnad. Den veten- Förbudet omfattar också angi-

om bantning skapliga utformningen av broschy- vanden eller antydningar att appa-

Färbudsföreläggande och infor- ren liksom hänvisningar till ett ut- raten kan påverka tigurförändringmalionsföreläggande. muskellrä- ländskt forskningsföretag bidrar ar som uppkommer genom lokala nare dnr 80/K2840 till att påståendena ger sken av att ansamlingar av fettvävnad. Vidare För Slendertone-metoden. ve- vara vederhäftiga. förbjuds formuleringar som anger KO medger att Slendertone eller antyder att Slendertone har tenskapligfigurkontrollochansiktsvård, AB Anita Kin- eventuellt kan ge en viss muskel- effekt på muskelstyrka och muspropagerar men däremot inte att kelkonsistens utan att samtidigt inderby i Orbyhus i broschyr. sälj- stimulering. brev och veckotidningsannonser. l metoden ökar energiåtgången (som formera om att effekt kan förvänkorthet består metoden av en i sin tur eventuellt medför reduk- tas endast så länge behandlingen elektronisk apparat. som påstås tion av fettdepåer) eller förbättrar pågår. Bolaget får heller inte påstå stimulera musklerna genom signa- konditionen. Därför är det felaktigt att det är fördelaktigare att använler. All aktiv fysisk träning blir att påstå att användningen av Slen- da apparaten än att idka aktiv fyonödig genom att man passivt app- dertone skulle vara fördelaktigare sisk träning. än aktiv fysisk träning. Med stöd av 3 § marknadsfölicerar apparatens gummiplattor på valda kroppsdelar. Slendertone Med vederhäftighetskravet i 2 § ringslagen ålägger KO bolaget att i kan kosta upp till 3 500 kr och bo- sin marknadsföring av kredit för marknadsföringslagen som grund Slendertone lämna tydlig uppgift laget erbjuder också apparaten att har KO lämnat bolaget förbudsföom den effektiva räntan och kreköpas på kredit. reläggande att i marknadsföringen Reklamen för Slendertone ka- ditkostnaden. använda formuleringar som det inraktäriseras Bägge föreläggandena förenades av en mängd ostyrkta te finns täckning för, t ex den om mätbara resultat mest effektiva metoden för total f- med vite. påståenden för figurkontroll. Bl a sägs de fles- gurkontroll som någonsin varit tillta minska ända upp till 3 cm redan gänglig för allmänheten och efter första behandlingen. Meto- Vårt lätta rörelseprogram (utan den påstås t o m vara mer effektiv ansträngning) och unika nutritioän gymnastik. Vissa formuleringar nalprogram är den mest erkända antyder att metoden skulle kunna metoden att snabbt få en bättre fi- \

Bilaga 6:1 619

b. Informationsärende som avgjorts genom bransch-

överenskommelse

även hur lång speltid den filmen Bilder som används i marknads-

Bort med

har. föringen för en film får inte längre Det ska också klart framgå hur vilseleda om filmens innehåll och

halvsanningar

stor del av programmet som har de ska självklart vara hämtade ur

i bioreklam svenskt tal, då uppgift nämns i re- filmen. Det gäller också s k film-

klamen om att sådant förekommer. trailers. Om filmen har betydligt Bioannonsernas löften ska bli ska det En matinéföreställning med filmen kortare speltid än normalt mer sanningsenliga i fortsätt- också anges i annonsen. Lucky Luke rensar stan och Karlningen. Att döma av anmäl- Alfred i högform annonserades Citat ningarna till konsumentver- med tillägget Hela gänget talar svenska. Av filmtiden visades Recensioner ska citeras på ett ket har det tidigare funnits en Karl-Alfred under ca 20 minuter sätt som avspeglar recensionens del problem. Framför allt är innehåll. Här har och till anmälarens förvåning tala- huvudsakliga det många barn som klagat på de han bara engelska. dock branschen redan sanerats geatt inte nom en överenskommelse med matinéprogrammen Svenska Kritikerforbundet. Kritimotsvarat vad som utlovats i

Renommésnyltning kerna ser själva till att deras recen-

reklamen. Många anmälningar rör s k re- sioner citeras och presenteras på Konsumentverket och Film- En ett rättvisande sätt. Om ett bolag nommésnyltning. publikdrabranschens samarbetskom- gande skådespelare slås upp stort i bryter mot detta, har Kritikerförmitté har enats om vissa prin- annonsen, men ibland visar det sig bundet möjligheter att kräva 1 000 hur få att han bara har en liten biroll. I en kronor i straffavgift. Det får alltså ciper för filmer ska film skulle biobesökarna enligt an- inte förekomma annonser med texmarknadsforas. nonsen få skratta med Rolv Fleks- ten Årets film!” om det i recensio- Ett fyrtiotal anmälningar har un- nes Wesenlund. men den glädjen nen stod Årets filmfiaskol der årens lopp kommit in till kon- blev inte långvarig för hans med- Därmed har verket fått igenom sumentverket/KO från besvikna verkan inskränkte sig till 15 minu- samtliga punkter med undantag av biobesökare. Många av dessa an- ter. Hädanefter får reklam inte ge- kravet på att annonsören också mälningar har gällt matinéprogram nom bild eller text vilseleda om måste upplysa om hur mycket Staför barn. Matinén Rosa Pantern.: arten eller graden av en viss skå- tens Biografbyrå, populärt kallad snurriga gäng visade sig t ex inne- despelares medverkan. censuren, eventuellt har klippt i en hålla bara fyra stycken 5 minuters Andra bioannonsörer åker snål- film. Exempelvis: 234 m klippt av inslag med Rosa Pantem. skjuts på tidigare filmsuccéer. En Statens Biografbyrå. Det har näm- Några elever som gick på filmen film marknadsfördes med Börjar ligen hänt att filmen visats i klippt Scooby D00 reagerade mot att ba- där Närkontakt av 3:e graden slu- skick där sammanhanget gått förra hälften av tiden ägnades åt tade, men hade inget som helst lorat genom att scenerna inte läng- Scooby Doo. Resten var reklam samband med den filmen. I de re hänger ihop. Detta krav ville och förspel. Om fiera olika filmer principer som ‘nu antagits sägs dock branschen inte gå med på. ingår i programmet ska detta an- klart ifrån att reklam inte får före- Konsumentverket ansåg dock att nonseras tydligt. Huvudfilmen i spegla att den utgör en fortsättning denna fråga inte var speciellt matinéprogrammet ska anges en- på en annan film om så inte är fal- angelägen från konsumentsynligt denna överenskommelse och punkt och den lämnades därför. CR

mnnnénunir ‘Fifi .1 .

l

.BIO III...

1.34m use. sum: oss no; Rosa Pantern: Tel113850 Idmach; gång Bnn15_ snurrgga wntroisugps Wm W

llJu

w

620 6:1

Bilaga

c. Informationsärenden som annat sätt

avgjorts på

Waideles svarade att det i prak- branschen eller i övrigt hade skäl

tiskt taget alla branscher är praxis att anta, att detta arbete skulle ske. att kunden får betala för kostnads- utan vederlag. Detta innebär en förslaget om det inte blir aktuellt formalisering av den praxis som

Kostnadsförslaget

med reparation. Enligt Waideles utbildats. får kosta om Konsumentverket anser att nähade kunden också informerats detta. ringsidkaren har informationsskyl- Avgift för kostnadsförslag, infor- Konsumenttjänstutredningen dighet. I det aktuella fallet uppger mation, dnr 76/K290 att de lämnat sådan inhar i sitt förslag till konsument- Waideles En anmälare berättade att hon tjänstlag (SOU 1979:36) formulerat formation, anmälaren påstår motlämnat in sin miniräknare en regel om avgifter för förbere- satsen. Uppgift står mot uppgift för reparation till AB Waidele i Göteborg. dande undersökningar på följande och det kan inte slås fast att anmä- Ef- sätt (2 kap 15 §): laren inte informerats om debite- Hon begärde kostnadsförslag. ter en tid meddelade firman att de Har konsumenten uppdragit åt ringen för kostnadsförslaget. inte förde detta märke av miniräk- att företa förbere- Konsumentverket fann därför näringsidkaren eller liknande att det anmälda förfarandet inte nare och inte hade de reservdelar dande undersökning som behövdes för att kunna repa- arbete för att utreda omfattningen kunde anses stå i strid med markrera. För att få tillbaka den fortfa- av en tjänst eller kostnaden för nadsföringslagen eller på annat sätt rande trasiga miniräknaren kräv- densamma, är konsumenten skyl- bedömas som otillbörligt, och avdes anmälaren dig att betala för detta, såvida han skrev ärendet. på en undersökningsavgift på 15 kr. inte på grund av sedvana inom

10 Firma Hushållstjänst i Umeå an- en; lägre bullemivå än Zanussi

Många fel

nonserade uten diskmaskin tillver- 612. l konsumentverkets sammani annons till Nu fattande omdöme om maskinen påkad av Zanussi endast om diskmaskin l 875:-. I annonsen stod vidare pekades att den har högt buller. Du ska veta att konsumentverket Vid åberopande av testresultat i Diskmaskin, åberøpande av test, gav den högsta betyg på diskresul- marknadsföringen ställs höga krav dnr 79/K4270 tatet och den tyska motsvarigheten på vederhäftighet. Att enbart hingav den berömmet som EUROPAS visa till den Tyska motsvarighe- TYSTASTE DISKMASKIN. ten (... till konsumentverket?), Annonsen anmäldes till konsu- kan inte anses uppfylla dessa krav.

DISKMASKIN mentverket. Handläggaren av Eftersom Hushållstjänst vid tidi-

ärendet skrev till Hushållstjänsr gare tillfällen fått anmälningar mot O Golvmodoll och påpekade att den på tre punk- sitt sätt att utforma annonser, be- O 10-12 personer ter stred mot marknadsföringsla- gärde konsumentverket en skriftlig O Holt l rostfritt gen: förbindelse från företaget att i fort- 0 Iamslkor ut - satt annonsering: det framgick inte vilken disk- O Gvorsvlmnlngsskydd - märke och maskin som avses ange vilken vara, - det framgick inte av annonsen modell som avses - vid formuleringar av typen Nu vilket som är det ordinarie priset.

nu ENDAST 1.875:- Priset l 875:- framställs som för- endast i samband med prisned-

månligt, men för att konsumenten satt vara även ange det ordinarie Dunkollvouanlnovmunonlvorkotguvdollhogoh ska kunna bedöma detta fordras att priset på varan botygpCd:n|rlIu.I|hfil.Odt¢lIITyIkIlnMIvIlIa- hämnd som - DIV det ordinarie priset anges vid åberopande av testresultat_ EURQPASTYSTASTEDISKMASKIN - den enda diskmaskin av Zanus- återge dessa på ett vederhäñigt In aulan :omdin Mariann-r. sis tillverkning som ingår i konsu- sätt, så att de ej kan missförstås av mentverkets senaste test är Zanus- konsumenten. °*°"""“" HUSHAlLSTJANST i -e w w si 612. Av de golvmaskiner som l-lushållstjänst undertecknade Yvlttkyloehfrya. ingick i testen hade samtliga, utom förbindelsen och ärendet avskrevs.

Bilaga 6:1 621

infört information om samhällets

ll att försäkringserbjudandet utsänts

försäkringsskydd för bam och ung- till de av bolagets kunder som re-

domar i sin broschyr. dan hade bilförsäkring. Verket an-

Grumligt om

Det andra ärendet avsåg ifråga- såg att marknadsföringen var dis-

satt negativ försäljningsmetod. kutabel ur olika

grundskydd aspekter. Dels

Från Holmia-Hand i Hand hade en kunde en Holmia-kund i av misstag

fiirsiikringsbroschyr konsument fått sig tillsänt ett för-

tro att det var en pågående försäk-

Oklar redovisning av samhällets säkringsbrev för trañkolycksfalls- ring som skulle betalas. Dels stred

grundskydd vid marknadsföring av försäkring samt två påminnelser texten på baksidan av erbjudandet

barnförsäkring, dnr 79/K2375. om betalning av premien, trots att (där det angavs att handlingen var

Marknadsföring av rrafikolycks- han inte hade beställt någon för- ett försäkringsbrev) mot texten på

fallsförsäkring, dnr 79/K2850. Er- säkring. Det visade sig att bolagets framsidan (där det angavs att

försäljare vid en telefonkontakt var ett erbjudande om bjudande om trafikolycksfallsfär- handlingen med konsumentens fru av misstag försäkring). Och slutligen hade insäkring, dnr 79/K3105. uppfattat att hon beställt försäk- betalningskortet text som ingen Anmälningar mot försäkringsbola- ringen som ombud för sin man. Ef- visade att det endast tillhörde ett

get Holmia-Hand i Hand har kom- ter ett sammanträde med verket försäkringserbjudande. mit in från tre konsumentsekrete- har bolaget meddelat att försäkrare. Bolaget utfáste sig i ett brev till ringsavtal normalt ska ingås direkt verket att vid en eventuell framtida Det första ärendet rörde en bro- med försäkringstagaren och att beanvändning av liknande marknadsschyr om barnförsäkring. Enligt talningspåminnelser efter telefonföring låta det framgå av själva inanmälaren saknades en redogörelförsäljning i fortsättningen ska in- betalningskortet att det var fråga se för samhällets grundskydd, t ex nehålla uppgift om att försäkringen om ett erbjudande att teckna flirvilken ersättning och andra förmågrundas på telefonbeställning och säkring. Vidare skulle man använner som försäkringskassan ger och att den kommer att annulleras om da ett mera neutralt säljbrev, som vad man få genom skolans olycks- konsumenten inte betalar. kunde förvandlas till ett gällande fallsförsäkring. I ett brev till ver- Den tredje anmälan rörde ett erförsäkringsbrev om kunden genom ket hänvisade bolaget till att infor- bjudande om trafikolycksfallsfören inbetalning önskade utnyttja ermation fanns i bl a försäkringskas- säkring, som var utformat som ett bjudandet.

sans broschyr Förtidspension. försäkringsbrev nied vidhängande Med hänvisning till bolagets ut- Efter förhandlingar med verket inbetalningskort. Vid ett samman- fástelser avskrevs ärendena utan meddelade bolaget att man nu hade träde med verket uppgav bolaget ytterligare åtgärder. Vänd

12 Varken innehållsdeklaration eller ge styren. Halten styren över smålt

hanteringsföreskrifter fanns på för- plast hade vid prov endast uppgått

packningarna, som marknadsför- till 10 ppm. Det hygieniska gräns-

des av Panduro Hobby. värdet för styren ligger enligt arbe-

Konsumentverket påpekade för

Styrenhaltig smältplast tarskyddsstyrelsens anvisningar på

Panduro Hobby att produkter som 40 ppm.

bör ha varningstext

innehåller eller kan ge upphov till Med tanke på att småltplasten

lnformationsplikr- varningstext, hälsofarligt ämne ska märkas enligt var avsedd att användas av barn

smdltplast, dnr 78/K4269 produktkontrollnämndens anvis- och att risker fanns för att det givna

ningar. I 3 § marknadsföringslagen gränsvärdet under vissa förhållan- Till konsumentverket kom flera stadgas att näringsidkare har att den kunde tänkas överskridas ansåg förfrågningar, bl a från fritidshem, lämna sådan information som är av konsumentverket, efter kontakt

angáende innehållet i s k smält- särskild betydelse för konsument. med arbetarskyddsstyrelsen, att plast, ett hobbymaterial som an- Panduro Hobby svarade att enprodukten borde förses med varvänds för gjutning av småföremål. ligt de tester av smältplasten som ningstext. Panduro Hobby medde- Smältplasten består av plastkorn, gjorts vid Jydsk Teknologisk Instilade att man i fortsättningen skulle som smälter ihop när de upphettas tut var den inte att betrakta som förse förpackningarna med den var-

till 200°, vilket alltså kan ske i van- hälsofarlig. Smältplasten består po- ningstext som föreslogs, och årenlig ugn. lystyrol och kan vid upphettning av- det avskrevs.

622 6:1

Bilaga

13 Anmälama vägrade att betala Car-Park i och med att fordonet

Parkeringstaxa beloppet med hänvisning till att de passerar in på parkeringsområdet

ska anges vid infart varken genom anslag eller på annat kan det inte accepteras, att föraren sätt blivit informerade om att den får ta del av de villkor som gäller Information, parkeringsplats dnr de löst endast först när han/hon köper parkeringsbiljett parke- 79lK3823 gällde en begränsad tid. ringsbiljett inne på stationen. Två tågresenärer parkerade sina Konsumentverket kan ej avgöra Car-Park uppmanades att ändra bilar på Car-Park AB:s parkerings- enskilda tvister, men kan enl 3 9 sin text på skyltarna vid parkeplats vid stationen i Nyköping. De marknadsföringslagen ålägga nä- ringsplatsen, och att meddela konlöste parkeringsbiljett för 10 kr på ringsidkare att lämna sådan infor- sumentverket hur och när man hastationen, placerade den på synlig mation som har särskild betydelse de för avsikt att göra detta. Företaplats i bilen och reste i väg. Vid från konsumentsynpunkt. Enligt get meddelade att man omgående återkomsten nästa dag fann de var- Car-Park får de som köper parke- skulle komplettera sina skyltar sin felparkeringslapp på vindru- ringsbiliett samtidigt en upplysning med en upplysning om att parketan. En särskild avgift på 55 kr de- om att avgiften är 10 kr per dygn. ringsavgiften var 10 kr per dygn. biterades, därför att parkeringsti- Men eftersom ett- civilrättsligt avtal Arendet avskrevs. den gått ut. ingås mellan fordonsföraren och

“ — att barn under 6 år inte alltid

Alla tågbiljetter

åker gratis utan att färdbiljett i vis-

blev inte billigare sa fall erfordras.

Konsumentverket fann att an- Information, SJ-resør, dnr 79/ mälarnas kritik var berättigad. Att K275Im fl i reklam tex påstå att man sänkt Konsumentverket har behandlat priset på alla resor, rätt över måste anses som vilseledande då flera ärenden som rör SJ :s lågpriskampanj. Anmälarna anser att SJ :s priset för pensionärer i vissa fall information i annonser och i bro- faktiskt blivit högre. Prissänkningschyrer varit vilseledande, efter- arna gäller inte heller kortare som den bl a inte upplyst om sträckor. Också på de två sist- - i nämnda punkterna ansåg verket att att priset på pensionärsresor vissa fall stigit SJ gett ofullständig information. - att kortare resor inte omfattas av SJ utfáste sig att vid fortsatt prissänkningen marknadsföring sträva efter att ge - att tid sgränserna för s k spärrda- en tydligare information. och ärengar förskjutits det avskrevs.

lmportören, Årestedts Bröderna

Varning på

AB. meddelade att förpackningar-

ballongmassa: na till varje tub numera har var-

Håll andan! ningstext med texten: Information, ballongmassa dnr VARNING! 79/K5008 Massaninnehållerace-ton1 småmangderVid lek med En skola på Gotland rapportera- massanl:or manvdda 0rde till hemkonsulenten att eleverna tlentlngtsamtundvikamandnmqdåánçiorna kanorsaka blivit illamående och fått huvud- huvudvärkoch yrsel Losr-uwqsmr-dlo! aaomnn!!):.‘mEvärk efter att ha använt ballong- ftuhqi massa. Enligt § 3 marknadsföringslagen Ärendet avskrevs. är näringsidkare skyldig att lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

Bilaga 6:1 623

16 Fick ingen rabatt

när maken var med

Information, restaurang, dnr 79/K2543 — Får man annonsera så här?

undrade två kvinnor som besökt restaurang Blå Aveny i Umeå och syftade på en annons där texten löd: PLAY GIRLS damerna väljer bland tre lätträtter och vin för 15:- kr exkl servis. De två kvinnorna ville utnyttja erbjudandet om en billig måltid och gick på restaurangen i sällskap med sina män. Men när de fick notan visade det sig att de fått betala fullt pris - det annonserade erbju-

PLA”

dandet gällde endast ensamma kvinnor. Restaurang Blå Aveny beklagade annonsens otydliga utformning och förklarade att den ska omarbe-

tas och ärendet avskrevs. GIRLS

Danioma välja- bland m mutteroch drickor on ._

gin rött eller 15 O

vitt rör bara exkl. sorvls (exkl. oorvlu)

SVlNTOZ

sköna orkester Kavaj.

i

WI

17 Besvikna barn Verket översände anmälarens texten

Smurffigur ingår ej. KF synpunkter till marknadsföraren,

lurade smurf upplyste om att förslaget skulle ses

på Kooperativa Förbundet

(KF). som en provisorisk lösning. För- Förpackningsdekor, barn, infor- Verket upplystes om att KF tillju- packningar med påklistrade etiketmationsplikt, dnr 80/K66 len 1979 köpt in ett parti smurfar- ter skulle inte användas efter mars - tiklar När det är barn som vilseförs från den svenske importö- månads utgång. Från verkets sida känns det angeläget att försöka få ren, Harald Swedberg AB. Miss- underströks att förslaget kunde actill stånd ändringar, skrev den för- förstånd i fråga om märkningen av cepteras endast under denna förutälder som anmälde en smurfför- innehållet i förpackningarna hade sättning. packning till konsumentverket. emellertid uppstått. Sedan KF ta- Verket informerade Harald Hennes 5-årige son hade på ett Do- git del av verkets skrivelse hade_ man dock meddelat alla av koopemusvaruhus Swedberg AB om överenskommelköpt en smurfbåt som sen med KF. Verket framhöll vivar förpackad i en pappkartong. På rationens försäljningsställen, som kartongen fanns en bild av båten sålde smurfartiklama, att tills vida- dare att en förpackning med fönster re inte sälja den kritiserade som visar innehållet måste använmed en smurñigur som passagera- förre. Någon smurffigur fanns emel- packningen. das för smurfartiklar från och med april 1980. Importören lertid inte i själva kartongen. Det KF meddelade att de flesta för- åtog sig att var därför befogat med tydlig in- meddela detta till det tyska företag packningarna sannolikt redan sålts som sålde formation på svenska vad som varan. Arendet avi julhandeln. På kvarvarande för- skrevs. fanns i förpackningen, ansåg an- packningar förklarade KF sig bemålaren. redd att låta klistra etiketter med

6:1

624 Bilaga

man översatt foldem från engel- Domstolen motiverade sitt be-

18 slut med att konsumenter får den

ska. Där förekom ordet ‘designed’. l den svenska versionen har man felaktiga föreställningen att uttavelat undvika ordet ‘de- landena i annonsen är autentiska tydligen

Obefintliga personer signad och därför ersatt detta med och de kommer härigenom att upp-

sig att i leva reklammeddelandet som får inte gj0rt. Företaget förband

åberopas inte starkt övertygande. Marknads-

kommande marknadsföring Geografisk! ursprung, åberopan- lämna oriktiga eller vilseledande domstolen fann därför att ifrågavade. direktreklam. dnr 79/K53I0 uppgifter om varans geografiska rande marknadsföring var vilseledande och klart otillbörlig enligt En kvinna beställde en handväs- ursprung. ka efter att ha fat! hem en reklam- Vid handläggningen av ärendet marknadsföringslagen. framkom att Nancy Kean inte exi- Verket uppmanade företaget att folder från Ateljé Nancy i Helsingsterar i verkligheten. Konsument- förbinda sig att inte åberopa uttaborg. I foldem. som var understod bl a: verket ansåg att den som läser fol- landen av personer som inte exitecknad Nancy Kean. dem får uppfattningen att Nancy sterar i verkligheten utan att dettai Jag har gjort den själv. här på Atel- Kean är en verklig person. och att så fall framgår tydligt. jé Nancy. inte När hon öppnade sin väska fann hon har provat väskan som hon Företaget ansåg visserligen i Helsingborg. att deras åberopande av Nancy hon en fastsydd lapp med texten själv tillverkat Konsumentverket hänvisade till Kean överensstämde med det Made in Taiwan”. Detta var vilsebeslut i mark- nämnda fallet i marknadsdomstoledande marknadsföring. ansåg ett prejudicerande nadsdomstolen där ett försäkrings- len. men förband sig ändå att beakkvinnan. och gjorde en anmälan till att vid marknads- ta verkets påpekande och ärendet konsumentverket. bolag förbjudits avskrevs. - Formuleringen Jag har gjort föring åberopa uttalanden av perden själv är olyckligt vald. fast- soner som inte existerar i verklig-

slog den advokat som företrädde heten. utan att detta i så fall fram- Ateljé Nancy. Han förklarade att går tydligt.

Bara modernt

på gammeldansbanan

ln forma tion . näjesan nonsering, dnr 79/K344 9 - Min fru och jag åkte till Ärendet avskrevs därefter med

Åseda Folkets Park efter att ha läst hänvisning till att det är av ringa annonsen om gammeldans. skrev betydelse för allmän synpunkt att

en anmälare till konsumentverket. denna marknadsföringsåtgärd prö- Det var en resa på 2 X 82 km. vas. Inträdet kostade tillsammans 50:kr. Klockan 21.45 lämnade paret festplatsen efter att förgäves ha

väntat på den utlovade gammel- Åseda Folkets Park

dansen. Här spelades endast mo- lördagen den Zl _iulikl. 20-01 dern dans —— foxtrot, slowfox och En annons om dans bör Rondellen.

tango. Gammaldans på

vara varudeklarerad. tyckte anrnä- Kurts Kvinlctl Iaren. som också bifogat annonser -med exempel på detta. och _Izmdf-HS. Konsumentverket påpekade for Damernastimma 23-~24. Åseda Folkets Park att det är att skriva Buss avgår Vetlanda _jvgs-t.19.-I0.Korsberga H55: olämpligt “gammel- Lindshammar 20.10. Klavreström 20.20. Norrhult* dans om det är huvudsakligen 20.25. modem dans som spelas.

Bilaga 6:1

kumentation som bevisade att fö- det är praktiskt att köpa dem till-

retaget vid annonseringstillfállet sammans. Stereo TV Marknaden tillämpade lägre priser än alla and- uppgav i sitt svar att påståenden

Inga bevis ra skivförsäljare i staden. om lägsta skivpriser” inte skulle

l fråga om rabatterbjudanden användas i fortsättningen samt att

för lägre pris

påpekade verket att annonserna man skulle ange varans totalpris Prisjämförelse. rabatt, kombina- saknade upplysning om priset på vid rabatterbjudanden. . tionserbjudande, information, ste- den utbjudna varan. Detta försvå- bestred emellertid a Företaget reo TV, dnr 79/K5356 rade enligt verkets mening för kon- deras kombinationserbjudande LP-skivor Sundsvalls lägsta sumenterna att bedöma erbjudan- stred mot marknadsföringslagen skivpriser. l 200:- rabatt och dets värde. Dessutom fanns det eftersom erbjudandet om TV-spel Vid köp för minst 3 000:- får du risk för att läsaren vid ett flyktigt endast gällde de kunder som köpett TV-spel utan extra kostna “ studium av annonsen uppfattade te TV-apparater. Företaget var lockade en TV- och radiofirma rabatten som det totala priset. Fö- dock införstått med att avstå även med i sin annonsering. Reklamen retaget anmodades därför i fort- från denna typ av annonserbjudananmäldes till konsumentverket av sättningen, att i anslutning till ra- de om verket hade motsatt uppfatten konkurrent. batterbjudande, tydligt upplysa om ning. Verket upplyste annonsören, priset på varan. I det beslut som meddelades fö- Stereo TV Marknaden Sundsvall Verket riktade även kritik mot retaget uttalade konsumentverket AB, om marknadsföringslagens erbjudandet om ett TV-spel vid att kombinationserbjudandet var krav att den som ansvarar för köp av varor för 3000 kronor. otillbörligt eftersom det inte frammarknadsföringen ska kunna styr- Verket hänvisade till förarbetena gick av annonsen att erbjudandet ka att alla utfástelser och påståen- till marknadsföringslagen enligt endast gällde vid köp av TV-appaden som görs i reklamen är riktiga. vilka det ska föreligga ett funktio- rat och p g a att tilläggsvarans vär- Beträffande påståendet om lig- nellt betingat brukssamband mel- de inte angivits. Med hänvisning sta skivpriser“ måste Stereo TV lan utbjudna varor. Det innebär att till detta samt till företagets utilis- Marknaden följaktligen lämna do- varorna behövs samtidigt och att telser i övrigt avskrevs ärendet. E]

stora bitar.

21 En av anmälarna upp- som talar om att benbitar kan före-

lyste om att hon vid kontakt med komma och att konsumenten bör marknad sföraren. Marketex AB, vara observant vid utfodringen. Benbitar fått reda på att företaget fått unge- En tid Idärefter meddelade Markei hundmaten fär tio klagomål om ben i varan tex emellertid att företaget skulle under det halvår den sålts. sluta marknadsföra produkten. Fö- Förpackningstext, hundfoder, dnr Marketex förklarade att produk- retaget anhöll därför om att få sälja 79/K622 ten bestod av frystorkat slakteriav- resterande Dessa förpackningar. l två anmälningar till verket rea- fall. Eventuella benbitar sortera- skulle i så fall förses med varningsgerade konsumenter mot hundfod- des bort manuellt vid packningen. text. Företaget uppgav att lagret ret Hundens sovel som de hittat Företaget beklagade att det trots skulle vara slutsålt till första juli i benbitar i. På förpackningen till detta förekommit benbitar i för- år. varan angavs att den innehöll packningarna. Marketex uppgav att Verket godtog detta och ärendet färskt kött och inälvsmat från nöt man vid nytryckning av förpack- avskrevs. och svin som frystorkats i lagom ningen avsåg att förse den med text

- Rubriken för tanken till acce-

22 den varit extremt låg, men denna

lerationsresurser, men gäller beri- egenskap torde knappast vara av- _sinförbrukning Jag anser det fel görande för en normalbilists val av att medvetet skapa ett missför- bil.

Acceleration

stånd. Bedrägligt, skrev en anmä- Bilens bränsleförbrukning, däreller lare. emot, torde ha stor, kanske avgö- Konsumentverket granskade an- rande betydelse för normalbilis-

bränsleförbrukning? nonsen och fann att anmälarens tens bilval. Det är_från samhällelig

Bränsleförbrukning, personbil, dnr i sak var korrekta. önskvärt uppgifter Med synpunkt att egenskaper 80/Kl375 m fl om framhålls avsevärt mindre stil, längre ned i bränsleförbrukning Noll till hundra på 7,8! var annonsen berättades att på bekostnad av uppgifter om nämligen rubriken i en annons för Citroen bilen ifråga drog 7,8 liter bensin på prestanda. CX Athena, införd av Automobiles Hade Eftersom så faktiskt skett i detta 100 km landsvägskörning. Citroen AB. siffran 7,8 gällt acceleration hade fall, avskrevs ärendet.

626 6:1

Bilaga

eller vådlighetsmärkning fanns inte lfo Sportartiklar svarade att man

23 före- kände till att freoner som drivme-

på förpackningen. Däremot kom råd om att inte bita på naglar- del var förbjudet och att man där-

Varningstexten na och att dricka mycket mjölk! för skulle övergå till ren butan pro-

Konsumentverket anmodade pan med lösningsmedlet 1.1.1 tri-

skulle följa

marknadsföraren, lfo Sportartiklar kloretan som drivmedel i DeIay-X. internationella normer inne- Förpackningen skulle då också AB, att lämna en fullständig Krav på innehållsförteckning och hållsdeklaration för produkten. förses med vådlighetsmärkning. ‘vzidlighetsmiirkning, kemisk-!ek- Den visade bl a att drivmedlet i Verket upplyste om att förpack-

nisk produkt, dnr 79/K3006 Delay-X var en freon. Verket erin- ningen enligt de regler som gällde Sommaren 1979 vidarebefordra- rade marknadsföraren om att pro- inom Europeiska Gemenskapen de hemkonsulenten i Kalmar en dukter som innehåller freoner var- (EG) måste märkas på följande förfrågan från en konsument, som ken får tillverkas i eller importeras sätt: 1.1.1 trikloretan. Farligt att undrade vad som ingick i Delay-X, till Sverige sedan juli 1979. Pro- inandas och förtäras. Förvaras ett kemiskt som används duktkontrollnämnden kan emeller- oåtkomligt för barn. Undvik konpreparat på frisbee-skivor för att uppnå tid ge dispens för vissa produkter takt med ögonen. Verket ansåg bättre resultat vid olika fristil- där freoner ingår. Marknadsföra- att samma text borde användas i

tricks. Hennes son använde medlet ren uppmanades ange om det fått Sverige. blev kon- i annat fall, om han Marknadsföraren meddelade att som gjorde att katten dispens eller, vissna- var beredd att upphöra med pro- texten skulle tryckas på förpackstig och balkongväxterna de. Någon innehållsförteckning dukten. ningen, varefter ärendet avskrevs.

Anmälaren yrkade nu på att sko-

affáren antingen skulle sälja EC-

CO-skon för 195 kr eller dementera annonsen.

Företaget beklagade att de under semestertid varit tvungna att an- Fel sko fotad vända en färdig kliché på en snarlik i annonsen . skomodell för att vinna tid. I fram-

Renommésnyltning, skor, dnr 80/ tiden ska de använda original- K3824 klichéer. Med hänvisning till denna utfástelse avskrevs ärendet. Åströms Skoaffár i Umeå an-

nonserade om en sko för 195 kr. Det visade sig att priset dock inte gällde för den sko som avbildats i annonsen - en ECCO-sko - utan PISSAMSÅMHILIIMTIIMER för en snarlik norsk sko. ECCO- Onur um-one IN-I7 har en rutmönstrad dekor- LUM 9.30-I3 skon _ söm, på den norska modellen är Valmd-CtlyUmeAT.Ho493

sömmen kryssmönstrad.

de mopeder på allmän väg, genom

att märka varje trimningsdetalj med en informationstext.

Varning för

Postorderföretagen Alvar An-

trimning av mopeder dersson Motor AB och AB Hob-

bex är emellertid inte medlem- Säkerhet. märkning av trimnings- Kon- DENNA mar i branschföreningarna. detaljer, dnr 80/K2077 har därför träffat se- TRIMNINGSsumentverket l avvaktan DELFÅRENLlGT på de åtgärder som parat överenskommelse med dessa LAGINTEANVÅNDAS Trafiksäkerhetsutredningen före- Vid och företag. marknadsföring VID MOPEDKÖRNING PÅ slår för att förhindra olaglig an- av s k trimningsdetaljer ALLMÄNVÄG. försäljning vändning av trimmade mopeder till mopeder ska de förses med en har konsumentverket träffat över- informationstext som ska 1yda:-› enskommelse med Svenska Cykelfabrikant- och grossistföreningen Med trimningsdetalj avses i denna Riksförbund. överenskommelse effekthöjande DETTA Ål ENMOYORDEL FOR TÅVUNGSoch Cykelhandlarnas BRUK. DET ÅRFORD-IJDET ATTKOIÅEN De ska vid marknadsföring av tillbehör såsom exempelvis förga- TRIMMÅD MWED PÅALLMÄN VÄG. GÖR DUDET KNOX KAN DUFÅIOTER OCH HIStrimningsdetaljer till mopeder in- sare, cylinder och specialkolv. KERÅR ATTINTE FÅLÅMPLIGNETSINTVG Overenskommelserna trädde i FOIKORKORY. formera om de lagliga konsekvenserna av att köra med trimma- kraft den l september 1980.

Bilaga 6:1 627

Konsumentverket svarade att inte är helt fylld.

enligt marknadsföringslagen kan När det gäller chipspåsar har luft man angripa förpackningar som in- konsumentverket tidigare varit i

Mycket

te är tillräckligt fyllda. Som en all- kontakt med en tillverkare som

i påsar med chips

män princip gäller att en förpack- förklarade att man inte kunde fylla F(irpaCkning, fyllnadsgrad. chips ning inte ska göras större än vad chipspåsarna helt. Man måste ha dnr 80/K I782 innehållet kräver. Man anser att luft i påsarna som skydd för de “Hej KO! Vi vill klaga på att cirka 85 procent ska fyllas. spröda chipsen som annars skulle chipspåsarna innehåller bara hälf- Om någon förpackning av spe- gå sönder när man distribuerar ten chips. Den andra hälften är ciella skäl inte kan fyllas så mycket demz_ Detta skäl har verket godtaluft. skrev två besvikna chipsäta- måste det finnas en markering på git. Arendet avskrevs. re. förpackningen som visar att den

Jönköpings läns Sparbank anför- annonsen stod i strid med den lo-

de till verket att det belopp som en kala sparbankens prioritetsbedömperson erhöll genom sparlån givet- ningar. vis fick disponeras efter eget gott- Konsumentverket gjorde följan-

Lånad slant

fmnande. Om pengarna skulle an- de bedömning:

mindre värd än sparad vändas för att finansiera ett fastig- Det framgår inte av annonsen att

hetsköp, och om personen (hos prioritetsbedömningar kan komma Information, sparlán, dnr 79/ att leda till att sparlånebeloppet inbanken) ansökte om ytterligare lån K2213 te jämställs med sparade medel ide för fastighetsköpet, kunde _sparlå- - Sparar du till kontantinsatsen nebeloppet dock inte jämställas fall ytterligare medel kan behöva för eget hus eller lägenhet? med en kontantinsats, som bestod lånas från banken. Annonsens ut- . . . Sparlånet är ett bra sätt att för- av helt på egen hand sparade me- formning kan på grund därav ge korta vägen till en bättre bostad del. I ett läge då utlåningsmöjlighe- läsaren den uppfattningen att man Du sparar till en del av terna var begränsade prioriterades regelmässigt får använda sparlånekontantinsatsen och lånar resten, följaktligen låneansökan från en beloppet som kontantinsats och att stod det i en annons från Sparban- person som själv kunde prestera prioriteringar aldrig kommer i fråkerna. i hela kontantinsatsen. ga. Annonsen kan därför verka vil- Anmälaren uppgav att han vid Jönköpings läns Sparbank ansåg seledande pâ konsumenterna. Verkontakt med den lokala sparban- att annonsen från den synpunkten ket förutsätter_ därför att Sparfrämken, Jönköpings läns Sparbank, fått en alltför kategorisk utform- jandet beaktar de påpekanden som fått veta att sparlånebeloppet inte ning. Sparfrämjandet, som svarar gjorts om man i framtiden vidtar alltid kunde användas till kontant- för sparbankernas gemensamma någon marknadsföringsåtgärd av insatsen vid husköp. reklam, ansåg emellertid inte att liknande slag.

plaststruten. Företaget var ändå

villigt att ytterligare förtydliga att

glassen innehöll tuggummi om så information skulle behövas. i

Skriftlig

Livsmedelsverket ansågdet inte når inte små barn

fly/le!

tillräckligt att upplysa om tuggumikulan på skyltmaterial och för- Säkerhet, glass, dnr 80/K4322 mfl packning, eftersom glass ofta köps Triumf-glass sålde under 1980 av barn som inte kan läsa. Barn kan inte heller bedöma riskerna _tuggummi glassen Bubbel Topp, en plaststrut botten som var fylld med glass och med med att det i glasstrutens botten len tuggummikula i botten på stru- ligger ett tuggummi. Enligt livsten. medelsverket var det överhuvud- En upprörd förälder ringde kon- taget högst olämpligt att livsmedel sumentverket efter ett tillbud. då förpackades så att det kunde förehans son höll på att kvävas när han ligga risk av något slag. Det gällde satte tuggummit i halsen. i synnerhet livsmedel som före- Triumf glass förklarade att skyl- trädesvis konsumeras av barn. tarna som användes vid försälj- Konsumentverket avskrev ären-

Bubbel

Topp

ningen tydligt visade att glasstru- det sedan Triumf glass meddelat ten innehöll tuggummi. Förpack- att de slutar tillverka Bubbel beräknades vara vanilj med jordgubbsrippel ningen var dessutom genomskinlig Topp. Lagret tuggummi i botten och tuggummikulan syntes genom slutsålt maj I98I.

628 Bilaga 6:1

TMX Svenska AB förklarade att dykning med syrgasutrustning och

urfabrikanter över hela världen en- kunde inte förstå att deras ageran- - ats om att använda beteckningen de kunde vålla olyckor.

Dykarur Efter med fack-

Vattenskyddad på vanliga överläggningar endast klockor. Det innebär att klockan män konstaterade konsumentvervid normalt inte tar in vatten ner till ca ket att ett dykarur ska

diskbaljan

25 meters djup. En vattentät O vara försett med en tidring Terminologi. information, säker- klocka avsedd för dykning med O ha en förslutbar krona het. ur. dnr 79/K737 måste tillverkas syrgasutrustning O boetten ska ha en täthet ej un- Ett par som gått en dykarkurs med sådan precision på uppdrags- De derstigande 5 atö. letade efter lämplig utrustning. kronan att luft inte tränger in och informerades i affärer om att Ti- kondens uppstår på insidan av gla- Beteckningen dykarmodell avser mex dykarur inte var sämre än set. En vanlig uppdragsklocka slits däremot ur som inte uppfyller vanliga dykarur trots att de var fle- vid kronan när den dras upp och de samtliga dessa krav. men som ser ra hundra kronor billigare. l rekla- rekommenderade den därför inte ut som dykarur. Eftersom uttryckmen fanns uttrycket dykarmodell som dykarur, däremot sålde de et dykarmodell kan missförstås bör samt att klockan var vattentestad. vattenskyddade ur i dykarmodell. det helst undvikas. l de fall det än- Timex serviceverkstad upplysle Anmälama som besökt flera av då används i marknadsföring måsparet om att klockan var vatten- Timex försäljningsställen, konsta- te det enligt verkets mening klart testad och tålde att bäras när man terade att försäljarna inte hade anges att uret saknar dykarurets An- Deras diskar eller badar i badkaret. fackkunskap. okunnighet egenskaper. mälarna ansåg att reklamen var vil- jämte den olyckliga beteckningen TMX Svenska AB förband sig seledande och påpekade att en dykarur ökade risken för olyck- att rätta sin marknadsföring efter klocka som gick sönder under dyk- or. dessa krav och ärendet avskrevs. ning kunde få ödesdigra konse- TMX ansåg inte att de utgivit sig kvenser. för att sälja klockor lämpliga för

Tillstånd krävdes Däremot sades ingenting om att för att rävsnara det fordras personligt tillstånd från

köpa

länsstyrelsen för att snaran ska få Information, rävsnara. dnr användas. 79/K55l3 Varuhuset Ugglan förband sig I en anmälan till konsumentver- att i fortsättningen lämna sådan inket påpekades att Varuhuset Ugg- formation vid marknadsföring och lan. Åsnäset, i en annons påstått ärendet avskrevs. att den rävsnara de säljer är tillåten att använda i de fyra nordligaste länen.

Bilaga 6:1 629

31 O City-Bostäder (denna motpart tydligt ange firmanamn, och ären-

har istället uppgivit att verksamhe- dena møt dem har därför kunnat

Mäklare annonserar ten upphört i februari -81) avskrivas. De tre återstående fal-

O Percy Gustafson Fastighetsby- len har överförts till KO eftersom

som privatpersoner rå AB inte inkommit

näringsidkarna med

om bostadshandel O Alfa Mâklarbyrå något yttrande till konsumentver-

O Bymako Bygg- och markkon- ket. KO kan besluta om vitesföre- Vilseledande annonsering av mäksult AB läggande för att få dem att yttra lare, dnr 8l/K8l8-834, 1271 O K Emtéus Fastighetsförsäljning sig.

En lång rad mäklare har annon- o förvaltning

serat med enbart telefonnummer O Rins Fastighetsförmedling I INsA1sLAsEuH£rEn

trots att de är näringsidkare inom O Hem & Fritidskonsult Mäklar- Dyna bostadsbranschen. Detta framkom service AB JlvKvvv¢lllDIG6V n a-a Ludwö ?mur-n bymot vaguImnnynsan.- 3.4IwmouiuEj vid konsumentverkets O Erik Jonasson AB ISOBvIoImmndignD1a#J Sv.IS-IYM §6 DN24woo granskning rot stammarannu; av Dagens Nyheters annonser un- 1:ahyrunWW-/m llumdi OIrlnIodom1l,lpuI,hUu. O Danderydsmäklaren AB bylumoH.aboI1r.21 I Nwrllidtnqé 47I107dl I7

der rubriken Insatslägenheter kö- O Doris Gramer Affärs- & Fastig- inomStor-Stockholm igen. pes under november 1980. hetsförmedling

Näringsidkare är skyldig att O Svedlunds Fastighets & Juridis- :as .aa ett .Siw

u, ,,,,,,,.I,,,, m, v, Kom Intmamas omg uppge firmanamn vid all annonse- ka Byrå Br-lgh urmnoon. Ai m 50°° och annan "°”° ”°°°°“"‘ ring marknadsföring. O Sven Strindberg AB ungbasin»-mg och «mung

där ett utelämnande kan vilseleda

Beträffande följande fem mäk- .\_Ir_\_+u k: Nåt; ÖNSKAS:

konsumenten om vemsom annon- vin larföretag pågår förhandlingar: I.a_boc1 serar - en privatperson eller nä- an mnensrm Konsumentverket har O Nils Johansson k: m:omdenna ruvadar ; hvvullooot-ox ringsidkare. .. m swam“ u kvm, Oblong. I mgum 1000100 MI 59ao Pmllt 507090 I hum grundat sin bedömning på, förutom O Lindblad och Elfving Bygg AB l.2fl’-/min nu 50. 17DI01

marknadsföringslagen. de normer O Erik Windstedt Mark- och Hus- Förkundersräkning ALLALÃGENHETEH ;dinvnNSI-HIF iSöderort som inom Auktoriserade Fastig- invest RMAU-2014G1 BR köpomg347600

hetsmäklares Riksförbund och O Helmuth Trulph HT Fastig- JohnMiklnro497070 Aktiva ALLA LÃGENHETER uppuusooooo-tom banta Sveriges Fastighetsmäkla- hetsbyrå 107094 vinli forErbv-Q‘ Owl _anKÖPES res Riksförbund är vägledande för O Maria Mäklare AB BONVTIAB493770 ANGELÃGETH! bedömningen av s k god mäklar- n:I 2--minst :I tmnom. v-minz:u:bponh.-wwma m.. . . .must SM . ,. n: sed. _—‘ *WN* -Ilnllr De inringade annonserna ger in- » . om Sedan mäklarföretagen utfást sig att vid fortsatt trycket att en rad privatpersoner

annonsering tydligt 1-noFrsMAxLAnuA få

söker insatslägenheter. Men så är .I u,r u °5T‘”-”""§

ange firmanamn har följande ärenden kunnat avskrivas: det inte - isjälva verket är det sju

näringsidkare, som ligger bakom om| - - t A _ m_ - g IovI‘Io||2-3Ivnom§£n§l0$1‘ O Everts Fastighetsbyrå, Evert telefonnumren. Fyra av dem har o:ensokvm muVnul4n ;:‘_,':,‘;‘:"', °°°""°"' Nilsén att i fortsättningen ons1nw.mO¢Ihv1nW-D5707utfäst sig

korven i bolagets sortiment. Det l ett brev till Hemglass AB häv-

Extrapris uppgivna ca-priset baserades på. dade konsumentverket att påstå-

får inte vara uppgifter från bolagets leverantör. endet om det nedsatta priset är vil-

Enligt konsumentverkets riktlinjer seledande enligt marknadsförings-

ordinarie pris beträffande

extrapriser (KOVFS lagen. Eftersom korven inte ingick

Rabatterbjudande, prisjämförelse 1977: 1) får termen extrapris an- i bolagets nonnala sortiment, mås-

med ea-pris i handeln, dnr 80/ vändas bara under förutsättning: te det uppgivna rabattpriset be-

K5352 ...att varan i ordinarie ingår traktas som ordinarie pris. Bolaget Som månadens kap erbjöd sortiment och överensstämmer förband sig att i fortsättningen följa l-lemglass AB i ett flygblad sina med den ordinarie varan, riktlinjerna för extrapriser i sin

kunder att köpa smörgåskorv till ...att varan har ett ordinarie reklam.

35% rabatt. Normalt ingår inte pris.

Enrisrokt A20 gr.

9/0 RABA1T!

0 22 cm lang!

i Ca-prisi handeln33:- kg. Vartextrapris21:42kg.

SMORGASKORV St Hags!3korvarperkund.

630 6:1

Bilaga

serna intrycket, att Husqvamas Förhandlingar resulterade i att

produkter i alla avseenden är bätt- bolaget förband sig: re än samtliga andra märken på - att i de fall man i fortsättning- Jämförelser marknaden. intrycket förstärks av en använder den påtalade formulei framtiden påståenden om Husqvarnas för- ringen Om några år kanske alla vilseleder språng och att andra märken an- hushållsapparater. . .“ kommer stränger sig för att bli lika bra. man tydligt att ange vilken eller Vilseledande annonsformulering- Konsumentverket bedömde for- vilka produkter som avses. Denna ar, hushållsapparater, dnr 80/ muleringama som vilseledande en- eller dessa produkter ska i jämfö- K1069 ligt 2 § marknadsföringslagen. Av- relse med konkurrerande produkter görande är inte bara frågan om en ha erhållit höga omdömen eller i .0m några år kanske alla hus- framställning objektivt är korrekt. förekommande fall betyg. hållsapparater är lika bra som - inte an- Otillbörlighetsregeln gäller varje att i fortsättningen Husqvamas är nu, löd annons- marknadsföringsåtgärd som är äg- vända formuleringar som geniala rubriken. I en serie annonser jim- nad att vilseleda mottagaren, påpe- bamsäkerheten, som fungerar i alförde Husqvama sina hushållsma- kade konsumentverket i ett brev la lägen. _ skiner med konkurrentemas. En- till bolaget. Bolaget anmodades att Därmed avskrev konsumentverligt konsumentverket gav annon- styrka sina påståenden. ket ärendet.

gen att förklara innebörden av ett alltför vidlyftigt bruk av specialut-

34 som fö-

tjugutal av de fackuttryck tryck i syfte att imponera på konrekommer i annonserna. sumentema. Sedan företaget begärt och fått Vid en sammankomst med re- Fakta och nonsens - för SRL. National extra lång betänketid kom svaret presentanter

i olycklig definitionerna. Panasonic och konsumentverket

utan de efterlysta Den som önskade fylligare infor- enades man om att det vore olyck-

blandning

mation hänvisades i stället till före- ligt för såväl konsumenterna som Ordmissbruk, dnr 78/K3232 tagets katalog “då det skulle kräva branschen om den påtalade typen Det vimlade av uttryck som oändliga textmassor att i detalj för- av marknadsföring skulle bilda akustiska boostkontroller, våg- klara och popularisera varje enskilt skola. Man enades bl a om följanformsriktighet, spegelströmskopp- ord och uttryck i tidningsannon- de punkter: lingar och densiteti texten när Na- sema. _ O Tekniska begrepp ska i första tional Panasonic Svenska AB här- Företaget förklarade också att hand användas enligt intematioomåret publicerade helsidesannon- terminologin i annonema överens- nella normer. I andra hand får väl ser i dagspressen för receivers och stämde med språkbruket i konsu- etablerade nationella normer anskivspelare av märket Technics. mentfackpress, och att annonserna vändas. Och genast hörde ett antal konsu- riktade sig till personer med kun- O Vid användning av begrepp menter av sig med frågan om an- skaper om och intresse för kvalifi- som är specifika för företaget ska nonser verkligen får vara hur obe- cerade Hifi-utrustning. dessa vara tekniskt korrekta. Sågripliga som helst. Eftersom det fortfarande fanns dana begrepp bör förklaras. Aven den sakkunniga persona- oklarheter beträffande en del ut- O De tekniska uppgifter som lämlen vid Konsumentverkets tekniska tryck bad konsumentverket om ett nas bör vara av betydelse för appabyrå stod undrande inför ett och yttrande från Sveriges Radioleve- ratens bruksegenskaper. annat i den omfattande blandning- rant6rer*(SRL), som tidigare till- Sedan National Panasonic utfást en av fakta och nonsens. National sammans med branschorganisatio- sig att följa dessa rekommendatio- Panasonic ombads därför skriftli- nen Hifi-institutet agerat mot ett ner avskrevs ärendet.

pengar avsågs att man vid gire- konto innebär ekonomiska fördelar

ring från eget konto sparar in den för kontohavaren. som tex inbe-

Ingen ränta avgift som måste erläggas om en sparing av avgifter. utan att samti-

räkning betalas via inbetalning- digt upplysa om att ränta inte er-

på postgiro

skon på ett postkontor. hålles på kontot. O Information i postgirokampanj, Konsumentverket I annonser. foldrar och broschyansåg emeldnr 81/ K852 lertid att uttrycket ”spara pengar” rer ska alltid klart utsägas. på ett Postgirot hade i början av året en kunde vara vilseledande eftersom sätt som uppmärksammas av läsareklamkampanj för att stimulera någon ränta icke erhålles på post- ren, att ingen ränta erhålles på hushåll och enskilda konsumenter girokonto som innehas av enskilda postgirokonto. Denna uppgift kan att skaffa sig postgirokonto. Bl a personer (endast företag, närings- emellertid utelämnas på affischer. ingick en affisch på vilken förekom idkare och föreningar kan få ränta Affischema i den kampanj som avpåståendet att man sparar peng- under vissa förutsättningar). Kon- slutades i början av mars har maar genom att betala räkningar via sumentverket har därför träffat en kulerats, men broschyren Skaffa sitt postgirokonto och en broschyr överenskommelse med Postgirot digpostgiro får användas så länge som på framsidan har texten om att vid marknadsföringen inte den nuvarande upplagan räcker. _ Skaffa dig postgiro! Ett sätt att använda uttrycket spara pengar Efter denna överenskommelse spara tid och pengar. Med spara och inte heller påstå att postgiro- har ärendet avskrivits.

Bilaga 6:1 631

36 starkt tjut. Det sker genom att gas nâgra minuter får man trycket att

med övertryck pressas mot ett stiga och nödlarmet fungerar, an- Skrik-Alarm fungerar inte i kyla. membran. förde företaget. I och med löfte att uppgav en anmälare till konsu- Företaget medgav att nödlarmet komplettera förpackningstexten mentverket. Skrik-Alarm mark- inte fungerar om apparaten lämnas med uppgift om avtagande funknadsförs av Dabi Chem Ltd AB i sträng kyla. På förpackningstex- tion i kyla ansåg inte konsumentoch är en liten lannapparat i fick- ten rekommenderas Skrik-Alann verket ytterligare åtgärder nödvänformat. När man trycker på den att tas med på t ex skidturer. Ge- diga. (dnr 80. Kl370) åstadkommer man ett mycket nom att värma apparaten i handen

d. Produktsäkerhetsärenden

är det möjligt att förbjuda farliga Elnas barnvåg. Apoteksbolaget AB

produkter eller produkter som år som mottagit konsumentverkets uppenbart otjänliga för sitt ända- skrivelse från det apotek som hyrt

Från säkerhetssynpunkt mål. Anmälan aktualiserade ut den kritiserade

frågan vågen. anförde otillfredsställande om konstruktionen av barnvågen att bolaget .delade uppfattningen var tillfredsställande från kon- att barnvågsmodellen inte var sä-

konstruktion av barnvåg

sumentsynpunkt samt om mark- ker. Apoteksbolaget meddelade att Konsumentverket blev genom nadsföringen av den var förenlig man omedelbart skulle upphöra en konsument uppmärksammad på med den 4 §. I skrivelsen erinrades med uthyrning av Syster Elnas marknadsföringen av en barnvåg särskilt om att 4 § även är tillämp- barnvåg och ersätta den med en av märket Syster Elna”. Kon- lig vid uthyrning av varor. modell som bolaget fann säkrare. sumenten, som hade hyrt vågen vid Efter att ha inhämtat synpunkter Med hänvisning till dessa utett apotek, undrade om inte vägens från samarbetskommittén mot barn- fästelser avskrevs ärendet från vikonstruktion var otillfredsställande olycksfall påpekade konsument- dare handläggning. från säkerhetssynpunkt. verket för Nynäshamns vågfabrik (dnr 76/K 445) l en skrivelse till dels tillverka- att Syster Elnas barnvåg hade en ren, Nynäshamns vågfabrik. dels konstruktion som var otillfredsstäldet apotek där anmälaren hyrt lande från säkerhetssynpunkt, efvågen erinrade konsumentverket tersom _vågmodellen saknade verom bestämmelserna i- den utvid- tikal nackstopp och fast förankring gade marknadsföringslagen. Enligt av vågskålen. lagen är det möjligt att med stöd av Nynäshamns Vågfabrik- uppgav 3 § ålägga företagare och andra att företaget med anledning av marknadsförare att lämna infor- konsumentverkets skrivelse bemation som är av särskild betydel- slutat att med omedelbar verkan se för konsumenten. Enligt den 4 § lägga ned tillverkningen av Syster_

632 Bilaga 6:1

från den nyköpta skallran trillat ut. de denna försetts med för stora hål, Esskaskallran marknadsförs av dels hade den packats i fel för-

Vilseledande

AB Robert Schmitz i Stockholm. I packning. Felaktigheterna hade

marknadsföring brev till företaget framhöll kon- upptäckts i början av maj 1976. Då

av skallra, sumentverket att marknadsföring- hade företaget stoppat utleveran-

en av skallran kunde bedömas en- serna och ca 2000 skallror hade

ifrågasatt säkerhet

ligt 2, 3 och 4 §§ marknadsf6rings~ återlämnats från försäljningsstäl- Jag vill klaga över Esskas sä- lagen. lena. Endast ett fåtal skallror kunkerhetsskallror, då jag tycker varu- Konsumentverket refererade till de finnas kvar hos återförsäljare deklarationen är felaktig. Jag köp- det faktum att plastbitarna hade som inte hörsammat uppmaningen. te en sådan skallra till barnvagnen, ramlat ur under transporten. Mot Esska meddelade också att man då jag tyckte att det var bra att det denna bakgrund var det anmärk- upphört att tillverka skallror. var sockerpiller som åstadkom lju- ningsvärt att det på förpackningen Beträffande påståendet Esskadet. Tyvärr visade det sig snabbt angavs att ”Skallereffekten åstad- säkerhet medgav företaget att att det inte är sockerpiller utan kommes av sockerpiller som är texten var olämplig eftersom man gröna plastbitar som kan vara myc- helt ofarliga för barn. Vidare aldrig kan garantera hundraproket farliga för små barn att få i hal- ifrågasatte verket vederhäftigheten centig säkerhet. Formuleringen sen . . . Det fordras bara ett par i de omdömen som fanns på för- var, enligt företaget, till 90 procent slag så ramlar dessa sockerpiller packningen: Esska-säkerhet, Ni borta från företagets produkter. ut. kan känna Er lugn. Slutligen Målsättningen var att den helt Så skrev en anmälare till kon- ifrågasattes om skallrans konstruk- skulle avlägsnas. sumentverket i september 1976. tion uppfyllde verkets säkerhets- Med hänvisning till det anförda Till anmälan bifogades en nyinköpt krav på leksaker. avskrevs ärendet från vidare hand,skallra av samma typ som den an- Företaget svarade konsument- läggning. vända. verket att två olyckliga omständig- (dnr 76/K 876! Under transporten till kon- heter samverkat i samband med sumentverket hade flera plastbitar tillverkningen av skallran. Dels ha-

fört måste reflexbrickor uppfylla se att man vid uppläggningen av

testvärdet 125 med/lux (millican- marknadsaktiviteterna för 1976 dela/lux) för att fungera tillfreds- bla valt de av verket kritiserade

Billiga piratreflexer

ställande. Reflexbrickorna av fin- brickorna eftersom de syntes iden-

var otjänliga

ländskt fabrikat hade värden på ca tiska med de finländska men var

Kördes till tippen 1.000 mcd/lux, medan motsvarande ganska mycket billigare. Företaget

siffror för plagiaten låg på ca 20 betonade att man inte känt till de Produktsäkerhet. dnr 77/K8I mcd/lux. provningar som gjorts mellan olika Genom tidningsartiklar blev l skrivelse från konsumentverket fabrikat och att valet av reflexbricu Konsumentverket uppmärksam- till marknadsföraren Texaco Oil kor var ett olycksfall i arbetet. mat på försäljningen av reflexbric- AB, framhölls att reflexbrickorna Man meddelade också att kvarkor, som inte reflekterade ljus på enligt statens provningsanstalts test varande lager av reflexbrickor haett tillfredsställande sätt. framstod som uppenbart otjänliga de körts till soptippen och att man De i artiklarna kritiserade re- och farliga. Verket erinrade om in- numera sålde de finländska bric- flexbrickorna var plagiat av fin- nebörden av 4§ marknadsförings- korna. ländska brickor, som enligt testre- lagen enligt vilken produkter som Med hänvisning till vad företaget sultat från statens provningsanstalt är farliga eller uppenbart otjänliga anfört avskrevs ärendet. hade bästa testvärden. för sitt ändamål kan förbjudas. Enligt den test som anstalten ut- Texaco anförde i sin svarskrivel-

Bilaga 6:1 633

40 Säker Lek till attack

mot docka med gjutskägg

Produktsäkerhet, docka. dnr 79/K5237, 80/K327 En konsument anmälde i slutet av förra året till verket att hon köpt en docka till sin 7-månaders dotter. Barnet hade lyckats slita loss dockhuvudet från kroppen. Där fanns en tunn ojämn kant. gjutskägg. kvar från gjutningen av dockhuvudet. Mamman fann barnet med små bitar av gjutskägget i munnen. Konsumentverket tog upp överläggningar med lCA AB. som im-

.\M~I-()I()

porterat dockan och lät testa ett antal dockor. Det visade att huvu- H det lätt lossnade på en del av dock» RP orna. På några av dessa fanns gjutskägg av sådan storlek att det Huvudet lossnar lätt på lCA-dockan. I riszvzt/iiI/_ñinrrx vassa. lost .ritninkunde rivas eller bitas av. lCA för- de bitar kvar längst u! på (lac/\‘(m.s /m/.s. s k gjutxkiigg. Dana bilar kan klarade sig beredd att ta tillbaka rurufurligu om de kommer ner i Iunynrrzzi på burn. alla dockor om verket bedömde det som nödvändigt. inköp förbättra kvalitetskontrol- Enligt verkets mening var dock- Verket överlät dockorna för len. Med hänvisning till detta av- ans konstruktion inte sådan att den granskning av ett läkarteam på skrevs ärendet. (dnr 79/K5237) innebar en så betydande risk för barnkirurgen vid St Görans sjuk- En tid därefter inkom Konsu- barn under tre år. att ett försäljhus i Stockholm. De ansåg dock- mentgruppen Säker Lek — som ningsförbud med stöd av 4§ markan vara olämplig för små barn med bildats på initiativ av den förälder nadsföringslagen var motiverad. tanke på att det alltid förelåg risk som anmält försäljningen av dock- Den bristande produktionskontrolför att dockhuvudet lossnade. All- an - med begäran om att KO skul- len vid tillverkningen hade dock varligast var dock de fall då det le föra ärendet till marknadsdom- haft till följd att det på vissa exfanns gjutskägg som kunde lossas stolen. Konsumentgruppen ansåg emplar av dockan fanns gjutskägg så att bitar av det i värsta fall ham- att det var befogat att med stöd av som blev åtkomligt om huvudet nade i lungorna. där de kunde vålla 4§ marknadsföringslagen kräva att lossnade. lnga skador hade dock allvarliga skador. Då emellertid så- försäljningen förbjöds. vållats av de cirka en kvarts miljon dana olyckor är sällsynta bedömde l den nya anmälan hävdades att dockor av detta slag som sålts. läkarna det som en alltför kraftig dockhuvudet lätt lossnade och att Konsumentverket avskrev ärenåtgärd att totalt förbjuda försälj- bitar av gjutskägget kunde vålla det (dnr 80/K327). Konsumentningen av dockan. De föreslog allvarliga skador om de kom ned i gruppen Säker Lek har emellertid istället attt dockan skulle säljas till- lungorna. De skumplaststycken därefter fört ärendet till marknadssammans med en upplysning till som dockkroppen var fylld med domstolen. föräldrarna om riskerna med att ge var lättantändliga och innebar även dockan till små barn. i övrigt risker för små barn. lCA utfáste sig att se till att de Verket lät göra brandprov på handlare som sålde dockan satte skumplastfyllningen. Det visade upp varningsskyltar där det stod sig att den inte var särskilt lättanatt den inte skulle köpas till barn tändlig. Verket framhöll också att under tre år eftersom den innehöll skumplaststyckena i storlekshänsmådelar. l framtida försäljning seende väl fyllde säkerhetskraven skulle dockförpackningarna förses enligt gällande internationella normed samma varningstext. lCA ut- mer. Vidare erinrades om de utfásfáste sig också att vid kommande telser som lCA gjort.

634 Bilaga 6:1

förgiftningsfall i framtiden. Livs- förpackningarna, att de vid ny-

Varningstext på

medelsverket delade giftinforma- tryckning av dessa skulle placera

bittermandelpåsar tionscentralens bedömning. varningstexten avskild från övrig

efter I skrivelser till de företag, som

olyckstillbud förpackningstext.

bittermandel förpackar Koope- De övriga marknadsförarna an- Krav pa varningstext på förpack- rativa Förbundet (KF), United förde att de vid tryckning av nytt ning, lnformationsplikt. dnr 2361/76 Nordic AB, General Foods AB, förpackningsmaterial skulle införa Genom en tidningsartikel upp- Nordfalks AB och Bohlins Kryd- varningstext på förpackningarna. märksammades verket på att för- dor AB - vidarebefordrade verket Texten skulle placeras avskild från giftningsfall inträffat på grund av utlåtandena från livsmedelsverket övrig förpackningstext. förtäring av bittermandel. Bak- och giftinformationscentralen. Var- De nya förpackningarna införs grunden var att några barn fått tag i ningstexten måste enligt verket ges successivt under en övergångstid av en påse med bittermandel, som de en utformning som gjorde den lätt ett år. Med hänvisning till vad åt upp. l tidningsartikeln ifrågasat- läsbar. Den måste också placeras marknadsförarna anfört avskrevs tes om det inte var motiyerat att avskild från övrig förpackningstext ärendet. förse påsarna med varningstext så att den lätt kunde uppmärksammed tanke på att inte alla konsu- mas av konsumenten. Verket unmenter kände till att förtäring av derströk att informationen var av bittermandel i större mängder var särskild betydelse från konsumentfarligt. synpunkt och hänvisade därvid till Med anledning av tidningsarti- 3 paragrafen i marknadsföringslakeln tog verket kontakt med gift- en. Marknadsförarna anmodades informationscentralen och livsme- meddela verket om de var beredda delsverket. På giftinformations- att förse de aktuella förpackningarcentralen bekräftade man att na med varningstexten och att lämolyckstillbud pågrund av förtäring na förslag på utformning och plaav bittermandel förekommit och cering av den. I att förpackningarna borde förses l sina svar uppgav två marknadsmed texten Bör förvaras oåt- förare, - KF och General Food komligt för barn” för att undvika som redan hade varningstext på

saksbilen tippade framåt av barnets la hela sin tyngd över ratten. tyngd. Svenska Galanite uppgav att man Leksaksbil ändrades Tillverkaren — Svenska Galani- om möjligt skulle förbättra säkerte lndustri AB — som anmodats

efter olyckstillbud heten på leksaksbilen.

yttra sig över anmälan, anförde att En tid därefter meddeladetill- Produktsäkerhet, leksak, dnr man vid konstruktionen av bilen verkaren att man gjort en kon- 77/K608 försökt att ta hänsyn till alla fakto- struktionsändring, vilken medförde Genom en tidningsartikel upp- rer för att göra bilen så säker som att bilen inte välte, som tidigare, märksammade konsumentverket möjligt för barn att leka med. Efter om barn la tyngden på ratten. en leksaksbil, konstruerad så att att ha tagit del av tidningsartikeln Med hänvisning till den åtgärd små barn kunde åka på den. l tid- konstaterade tillverkaren dock att som tillverkaren vidtagit avskrevs ningsartikeln uppgavs att ett barn det fanns möjligheter för ett barn ärendet. vält med bilen och slagit sig då lek- att få bilen att tippa framåt om de

sou 1983:40 Bilaga 6:1 635

farliga vid skidåkning. Ett nödvän- att skidåkning på glaciär kan in-

digt försiktighetsmått var att de nebära livsfara för den åkande på som beträder glaciärer är samman- grund av dolda sprickor i isen och knutna i replag. von Sydow på- att åkarna därför måste vara sam-

Livsfarligt pekade vidare att det är mycket manbundna i replag samt enbart

skidor svårt att staka ut garanterat ofarli- åka utefter märkta nedfarter. att åka då ismassorna är i rö- att ogynnsamt väder ofta förega nerfarter

på glaciär relse och nya sprickor alltid kan kommer i dessa områden och att

Säkerhet vid helikopterresør till uppstå. Särskilt mot slutet av sä- resorna till Sulitelma därvid måste blir tunnare inställas samt att likvärdigt alterglaciär, bristande information om ris- songen då snötäcket ker, dnr 77/K25l7 innebär detta stora risker. nativ då ej kan erbjudas, samt Polismästaren i Arvidsjaur Bengt Nordkalottresor lämnade i sin alt bristande snötillgång kan för- Enander gjorde i somras en an- marknadsföring inte sådana upp- korta utförslöpornas längd eller att mälan om bristande säkerhet och gifter om säkerhetsanordningarna resorna måste inställas då snötäcbristande information om riskerna och lämnade inte heller sådan in- ket blivit för svagt. vid de resor till Salajeknaglaciären formation om riskerna med gla- Nordkalottresor uppmanades viinom Sulitelmamassivet av Nord- ciäråkning att arrangemangen kun- dare att i fortsättningen inte ankalottresor AB i Luleå. de anses tillfredsställande från sä- vända uttrycken Åkning hela gla- Anmälan fick stöd av Svenska Konsumentver- ciären respektive Åkning varje kerhetssynpunkt. fjällklubben som hänvisade till ar- ket föreslog därför att Nordkalott- dag” eller uttryck med liknande intiklar och expertutlåtanden om sä.- nebörd eftersom dessa löften inte resor helt skulle upphöra med denkerhetskrav vid glaciärbestigning. na typ av resor. alltid kunde uppfyllas på grund av Det aktuella området Om Nordkalottresor inte var be- bristande säkerhetsanordningar besiktigaredda att helt med re- respektive dåligt flygväder, vilket des av bl a Ulf von Sydow från gla- upphöra vid sorna anmodades företaget med var ofta förekommande. ciologiska forskningsgruppen Stockholms Universitet, som i ett stöd av 2 och 3 §5 marknadsfö- Sedan företaget förbundit sig att utlåtande hävdade att glaciärer i beakta konsumentverkets synringslagen att ändra sin marknadspunkter avskrevs ärendet. allmänhet och Sulitelmas glaciärer föring. l broschyrer och vid _muntlig i synnerhet måste betraktas som information skulle upplysas om

lysning om detta. förpackningar till Remol skulle

44 Verket anmodade marknads- förse dessa med upplysningen beföraren - A W Herdins Färgverk träffande astmatiker. AB i Falun - att lämna prov på I sitt svar framhöll verket att

Varningstext saknades

det förpackningsmaterial och den även den andra varningstexten till som användes till

på förpackning bruksanvisning måste anges på förpackningen.

medel Remol. Verket hänvisade därvid till l8§ i kemisk-tekniskt Vid granskningen av detta fram- kungörelsen om hälso- och miljö- Informationsplikt. Otillräcklig vargick att endast bruksanvisningen farliga varor. Företaget anmodades ningxmdrkning på förpackning fär innehöll upplysning om att astma- ange när nytryckning av förpackfläckborttagningsmedel, dnr 77/ skulle Herdins tiska personer borde undvika att ningar äga rum. K2839 andas in ångorna från medlet. Färgverk AB uppgav att detta l en anmälan till konsument- Dessutom förekom i bruksanvis- skulle ske i november 1977. l slutet verket hävdades att konsumenter ningen varningstexten VådligL av denna månad insände företaget att förtära. Förvaras oåtvid köp av fläckborttagningsmedlet Farligt prov på de nya förpackningarna, Remol inte fick tillfredsställande komligt för barn. Innehåller natri- som då var försedda med såväl varinformation om att medlet inte umhydrosulfit. Bägge texterna ningstext som upplysning för astskulle användas av astmatiker ef- var tryckta på färgplattor och skil- matiker. tersom det kunde framkalla all- de sig från övrig text. Med hänvisning till företagets åtvarliga astmaanfall. Enligt an- Företaget medgav att det fanns gärd avskrevs ärendet. mälaren måste förpackningen till fog för anmälarens krav och medförses med tydlig upp- delade att man vid nytryckning av produkten

636 Bilaga 6:1

45 I skrivelse till den svenska mark- Verket erinrade om att flera av

Engelsk varningstext

nadsföraren. Wentzels Hobby AB, säkerhetsföreskrifterna i den engelsi

bruksanvisning vidarebefordrade verket anmäla- ka bruksanvisningen saknades i

till rens synpunkt. Enligt verket måste den svenska versionen. Marknads-

modellflygplan

information som avsåg säkerheten, föraren utfäste sig därvid att kom- Bristande information i brukstex att modellflyget drevs med ett plettera den svenska texten med anvisning, barnsäkerhet, dnr 78/K82 brandfarligt bränsle, finnas angivet varnings- och säkerhetsföreskrif- Genom en telefonanmälan från utanpå förpackningen. Dessutom ter. Vidare skulle förpackningen en konsument uppmärksammades skulle lämplig åldersgräns för anutvändigt förses med en varningskonsumentverket på försäljningen vändningen av modellplanet sättas text som hade följande lydelse: av ett modellllygplan, vars motor ut. Drivs med brandfarligt och viddrevs med glödstiftsbränsle. l den l_ sitt svar uppgav marknads- ligt bränsle. Olâmpligt för barn engelska bruksanvisning, som var föraren att det fanns en bruksanvis- utan tillsyn av vuxen. bifogad inne i den plastade för- ning på svenska, men eftersom mo- Ärendet avskrevs. packningen, fanns flera varnings- dellplanet levererades i inplastade och säkerhetsföreskrifter beträf- kartonger lämnades den separat fande både hanteringen av bränslet med varje förpackning. I det fall och planet. Dessutom .tod angivet som givit anledning till anmälan att tillsyn av vuxen var nödvändig hade butikspersonalen glömt bort speciellt för barn under 12 är. An- att lämna med den. Marknadsmälaren ansåg att dessa uppgifter föraren tillställde verket en kopia borde finnas även på svenska. - av bruksanvisningen.

*46

Rutschbana kunde vara säkerhetsrisk

Säkerhet, rutschbana, dnr 78/ vänds utomhus av barn när de le- På sikt har Esselte Studium K15l5 ker ensamma. åtagit sig att konstruera om banan. l en skrivelse till konsument- Esselte Studium har åtagit sig att Den kommer då att förses med vid marknadsföring av resterande plattform. skyddskanter som är verket i april i år bad Lekmiljörådet att få ett lager av rutschbanan anbringa en minst l5 cm höga samt konstrueras utlåtande om en rutschbana som marknadsfördes text på varje produkt. Texten ska på sådant sätt att farten ytterligare i innehålla upplysning om att pro- minskas vid banans slut. Esselte Studiums katalog (Rutschdukten är avsedd för inomhusbruk Med hänsyn till detta åtagande bana 64524-00)._ Banan såldes hutill institutioner men och ska användas under uppsikt av avskrevs ärendet. I vudsakligen vuxen. även till enskilda. Banan kunde vara farlig, skrev. Lekmiljörådet, eftersom man från stegen hamnar direkt i rutschen. Banan saknar plattform högst upp samt saknar även de l5 cm höga skyddskanter vid glidytan som föreskrivs för fristående rutschbana i konsumentverkets rapport Lekredskap, riktlinjer för säkerhet och information. l ärendet har konsumentverket Esselte Studium har hört Nic Nilsson, Lekmiljörådet, åtagit sig att konstruera som anförde att mindre stränga om denna rutschbana. krav kan ställas på lekredskap av- Bl a kommer den att sedda att användas inomhus i för- förses med skyddskanter skolan under personalens över- som är minst I5 cm vakning än på redskap som an- höga.

Bilaga 6:1 637

otillfredsställande översvämnings-

skydd på en diskmaskin innebären klar risk för relativt omfattande diskmaskiner egendomsskador. Enligt verkets

Dåliga

uppfattning borde därför disk-

avslöjade i test maskiner utan tillfredsställande

översvämningsskydd inte få säljas Produktsäkerhet, dnr 78/K637 på marknaden. Verket hänvisade Vid test av diskmaskiner upp- därvid till 4 paragrafen i marknadsmärksammade verket att några föringslagcn. maskiner som marknadsfördes av N K Kristensson uppgav i sitt AB N K Kristensson inte uppfyllde svar att den diskmaskinsmodell, de krav på översvämningsskydd som kritiserats av verket, i princip som ställts upp av Statens Plan- var slutsåld och att man för tillverk. De kritiserade diskmaskiner- fället inte avsåg att introducera nåna - samtliga av samma modell - gon ny modell. Ärendet avskrevs. hade bcteckningarna General (Testresultatet finns publicerat i Electric SD 620, SH 621 och SD KOV:s skrift Diskmaskiner, köp- 520. råd - testresultat, I978, 4:e re- Från verkets sida framhölls att viderade upplagan.)

48 denna hamna i luftstrupen eller

sväljas. Verket erinrade om de säker-

Kvävningsrisk av

hetskrav för l_eksaker som utarbe-

karamelläppstift tats i samråd med representanter

för bla socialstyrelsen, KF, till- Produktsäkerhet dnr 78/K546 och verkare och importörer. Enligt 78/K1583 dessa måste leksaker avsedda för I två anmälningar. bla från en små barn uppfylla vissa minimimått hemkonsulent, riktades kritik mot för att minimera svälj- och kvävett godisläppstift (Candy Lip- ningsriskerna. Leksaker som inte sticks), som bestod av en karamell i uppfyller minimimåtten, men är läppstiftsform fastsatt på en plast- avsedda för större barn skall förses hylsa. Enligt anmälarna medförde med varningstext. Med hänsyn till användning av läppstiftet stor risk detta anmodades importören att för kvävningsolyckor, speciellt omedelbart sluta importera och lebland små barn. För att få ut den verera produkten. sista biten av karamellen måste I sitt svar begärde importören att man suga intensivt vilket kunde le- den leverans av produkten som reda till att plasthylsan sögs in i mun- dan beställts skulle få säljas om nen och fastnade i halsen. En av Iäppstiften försågs med varningsanmälarna påpekade att något text. Man sade sig vara beredd att mäste göras för att få bort detta arbeta på en förändring av pro- (läppstiftet) så fort som möjligt, in- dukten varigenom den plasthylsa nan alltför många olyckor händer. som läppstiftet var fastsatt vid erl skrivelse till det företag som sattes med en bottendel av kaimporterade produkten till Sverige, ramell eller att den gjordes större. Erik Eriksson AB, anfördes från En tid därefter meddelade imverkets sida att läppstiftet genom portören emellertid att ändringarsin utformning och konstruktion na inte kunde genomföras och man medförde risk för kvävning, såväl utfäste sig att upphöra med import beträffande plasthylsan som själva och försäljning av Candy Lipsticks. karamelläppstifteLAvEnligt den__be- Företaget meddelade också att dömning som verket gjort kunde man inte skulle återuppta importen nämligen karamelldelen lossna av läppstiftet förrän verkets krav från plasthylsan och i likhet med tillgodosetts. Ärendet avskrevs.

638 Bilaga 6:1

49 Stoppad import

av motorrullbräda Produktsäkerhet, motordriven rullbrdda. dnr 78/K802. l mars i år fick konsumentverket en telefonanmälan från trafiksäkerhetsverket (TSV) som gällde en motordriven rullbräda (skate board). Rullbrädan såldes i Skåne. TSV påpekade att en rullbräda med motor är att betrakta som ett fordon och får därför enligt 9 § körkortskungörelsen endast framföras av person över 18 år som innehar körkort. Undantag från detta gäller endast då rullbrädan framförs inom inhägnat område. Konsumentverket har åberopat § 4 marknadsföringslagen (produktsäkerhet) och i en skrivelse till importören uppmanat firman att upphöra med försäljningen av de motordrivna rullbrädorna, då de inte är tillförlitliga från säkerhetssynpunkt eller i övrigt lämpade för trafik. i sitt svar Enligt trajiksäkerhetsverket ska rid/bråda med motor betraktas som ett fordon. Företaget framförde För att fa åka pa den mäste man vara 18 år och ha körkort. att man avstår från att importera rullbräden och ej längre kommer att ha produkten i sitt sortiment. De ville dock inte förbinda sig att inte i framtiden försälja motordrivna rullbrädor, eftersom de ville ha möjlighet att sälja sådana om särskilda tävlingsbanor för dessa skulle byggas. Ärendet avskrevs.

50 — Den kunde lätt ha letats fram direktreklamkampanjen riktade sig

av något av mina minderåriga till arkitekter, konsulterande in-

Reklamstickor barn, skrev anmälaren till kon- genjörer och ingenjörsfirmor. Fö-

sumentverket. Vi gör naturligtvis retaget hade köpt adressregistrét i brevlådan allt som står i vår makt att se till att av posten. Posten hade angivit att

farliga för barn barnen inte får tag i tändstickor i en del adresser till arkitekter var

hemmet. bostadsadresser men detta hade in- Säkerhet u_ direktreklam innehåll KO, som bl a åberopade artikel te företaget observerat. tåndstickor. dnr 78/K868 127 i Internationella handelskam- Företaget delade KOzs uppfatt- Anmälaren hade fått direktre- marens grundregler för reklam, ning om riskerna med att sända klam från Stora Kopparbergs krävde att Stora Kopparberg ome- tändstickor i direktreklam. Ingen Bergslags AB för brandskydd hem- delbart skulle upphöra med mark- ny utsändning skulle i framtiden ma i brevlådan. Försändelsen in- nadsföringen. ske. Ärendet avskrevs därför. nehöll bl a en tändsticksask. Stora Kopparberg förklarade att

Bilaga 6:1 639

vidare vara registrerad och trafik- föreställning om att skotern kun-

försäkrad. Undantag från den re- de köras utanför inhägnat område. geln görs bara om skotern körs Verket hade också noterat att inom inhägnat område. skotern kunde förses med hjul. Pâ en bild i broschyren, där Man ifrågasatte om en skoter Barn bort från med hjul verkligen var lämplig för skotern presenteras, fanns ingen-

skoterreklam ting som tydde på att skotern kör- barn under I2 år.

des inom inhägnat område. Maskin och Motor utfäste sig att Informationsplikt och produktsd- informera om allt detta vid sin l ett brev till företaget krävde kerhe! vid marknadsföring av barn- verket att det vid marknadsföring- marknadsföring. De skulle i fortsnäskoler och minimoped, dnr 77/ inte använda liknande en klart skulle framgå att skotern sättningen K1856, 76/K857 bilder. En dekal med texten ”0BS! bara fick köras inom speciellt in- Trafiksäkerhetsverket anmälde hägnat område. Sådana områden Får endast köras inom inhägnat dels Maskin och Motor Östersund är tränings- och tävlingsområden område och under överinseende AB för marknadsföringen av Kitty- för fordon. inhägnade villatomter skulle fästas på varje skoter. Fö-

Cat minisnöskoter dels Tan är inte inhägnade områden i trafik- retaget ville dock inte gå med på Trading AB för Bat Baby mini- kungörelsens mening. Det skulle en åldersgräns på l2 år, bl a därför moppc. också klart framgå att om skotern att maxhastigheten - l0 km/tim —- Trafiksäkerhetsverket ville att kördes på annan plats gäller kravet var långsammare än en springande konsumentverket skulle påtala för på registrering och åldersgränsen människa. företaget Maskin och Motor att l6 år.. Trafiksäkerhetsverket godkände enligt lag måste man vara över 16 Vid marknadsföringen fick det detta och konsumentverket kunde år för att köra skoter. Den ska inte förekomma bilder som gav en avskriva ärendet.

av Origoverken AB —— släppte från Företaget svarade att man änd-

52 rat konstruktionen. Bl a hade man

dörrposten. Trapetsen sattes upp i februari i år av säljaren hemma hos satt kraftigare gummiringar i änkvinnan. l slutet av mars inträffade darna. Origoverken lämnade vidaolyckan. re extra monteringsanvisningar

Trapets ändrad

Troligtvis hade trapetsens ex- med trapetsen. I den medföljande

efter olycka

panderanordning skruvat upp sig broschyren uppmanades _konvid användning. Konsumentverket sumenten att före varje användning Säkerhet. därrtrapets, dnr 78/ skrev därför till företaget och frå- kontrollera att trapetsen satt sta- Kl 744 gade vilka åtgärderde skulle vidta digt. Med hänvisning till att pro- En kvinna skadades svårt i ryg- för att liknande olyckor skulle kun_- dukten förbättrats avskrevs årengen när en dörrtrapets -tillverkad na förhindras. det.

mousserande vin. Hans mor skrev

till konsumentverket och frågade för om det inte vore lämpligt med en

Varning

varningstext på sådana flaskor. smällande kork förkla- Vin- och Spritcentralen OBSI Var försiktig nir ni öppnar an flaska rade att de i prislistan nr 2/78 skul- mousseruuu. vin. Dan kraftiga kolsyran le ta in en varningstext med be- i vinn gör att korlion kan skjuta iväg Information, risk vid öppnande av av riskerna i samband och i vlrsu fall träffa en 59a. Håll skrivning därför emot med on: tummon nit sthlmousserande vin, dnr 78/K25l8 med öppnande av mousserande vi- glimmlnlosses. Pl så sätt undviker ni En l8-åring skadades i ett öga av ner. också anvin går till spille. en kork som flög ut från en flaska Ärendet avskrevs.

640 6:1

Bilaga

kade små barn att stoppa dem i tion i syfte att undvika felanvänd-

munnen. Vad innehåller de för ning av produkter. färgåmne - kan det dessutom vara Verket ifrågasatte om inte rader- Små barn trodde har sådafarligt att förtära för barn? gummi med ”godislukt” var Konsumentverket kontaktade en na egenskaper att det fanns risk för

gummi godis

importör, Tinto AB, som köpte ra- förväxling eftersom de också ser ut dergummina från Japan. Verket som godis. Från barnsäkerhets- Barnsäkerhet, förväxlingsrisk, dnr hänvisade till en överenskommelse synpunkt kunde det vara aktuellt 76/K2384 med kemisk-tekniska branschens med försäljningsförbud. Radergummin som ser ut som producenter (KTF) Produktsä- Efter förhandling med kongodis, en glasspinne, en chokladbit kerhet-hushållskemikalier. För- sumentverket upphörde företaget eller ett tuggummi, kan utgöra en växlingsrisk 1976, där parterna Tinto AB med försäljningen av raför barn. En an- bestämt att artiklar skulle utformas dergummi med godislukt från kvävningsrisk mälan inkom till konsumentverket så att de inte förväxlas med livsme- årsskiftet 77/78. om dessa suddgummin. Anmälaren del. Annars finns risk att barn loc- Ytterligare två företag, Ballograf kas smaka på kemisk-tekniska me- Bic AB och deras danska leveranhade prövat att visa dem för två barn, l/z och 3 år gamla. Barnen del och att personer med nedsatt tör, har efter påpekande från konsyn tar miste på användningen. I sumentverket upphört med förstoppade utan vidare in dem i munett principuttalande från KTF står säljning av dessa radergummin från nen, skrev hon. Dessutom hade radergummina bl a att ”företagen aktivt ska verka den l april l978. som ytterligare loc- för förbättrad konsumentinforma- Ärendet avskrevs. godislukt

stoppat i munnen. Pappan kon- dessutom information bifogas om

55 - AB La- att knoppen kunde vara farlig för

taktade då importören ra-Produkter — som skickade ho- små barn. hamnade nom nya stoppar, men dessa gick Lara-Produkter försäkrade då

Dörrstopp fler

lika lätt att dra loss. att de inte skulle importera i

harnmun - De är livsfarliga för ett litet dörrstoppar.

barn, ansåg pappan. Verket tog också kontakt med Barnsäkerhet. dörrstøpp, dnr 77/ Konsumentverket kontakt Nordiska AB som tilltog Stanley K209 med som förbättrade en liknande dörrstopp.

företaget verkar

men inte heller den Aven de försäkrade att de skulle En pappa skrev till konsument- dörrstoppen med importen och ärenverket om dörrstoppar med gum- nya versionen var säker. Verket re- upphöra miknopp. Han hade köpt sådana kommenderade då ett mycket kraf- det avskrevs. Båda företagen uppdörrstoppar som hans tio månader tigare lim vid fastsättning av knop- gav att försäljningen av dörrstoppen. l varje förpackning skulle par var av ringa betydelse för dem. gamle son sedan hade slitit loss och

ett barn. Leksaken bestod av en att de inte ville slänga alla dessa

vagn med hjul samt sex figurer som kartonger i soptunnan, när vi tror skulle plockas av och på vagnen. att vagnen kan bli till glädje för

Smådelar på leksak öron, nosar m m loss- De hävdade också

Figurernas många barn. var riskabla nade efter bara nâgra veckors an- att leksaken sålts i flera år utan att vändning. Leksaken var tänkt för någon klagat: Det återstående lagbarn under tre år. Den var till- ret skulle dock försäljas till ett ned- Siikerhet, barn, dnr 78/K277l verkad i Bulgarien och salufördes satt pris. Konsumentverket fick en an- av Bulleribock i Stockholm. Grossisten fabriks AB Eber drog mälan om en träleksak där småde- Företaget meddelade att de inte in restlagret hos Bulleribock och lar lätt lossnade och kunde kväva tänkte importera fler vagnar men ärendet avskrevs.

Bilaga 6:1 641

57 Undemilns-massage tur reumatikere

Livsfarligt koppla

dammsugaren

till badkaret Nysensasjonelioppfinnelse-ta undervuunsmassage hjemmei ditt eget bade- Sdkerhet, vattenmassageapparal. kar.En heriigtøieisesomsamtidigtrimmer dnr 77/K4541, 78/K1177 muskulaturen,stimulerarbiodomløpetog virkeravstressende. En konsument uppmärksam- NB!Detteproduktkankunkjøpesvia made en annons i Reumatikerför- denneannonse. Apparatettilkoblesstavsugerensutblâsning. bundets tidskrift Reuma för en ap- 10dagarsreturrett- 2 årsgaranti. til AA nubullllunerna :IIumamnnr parat för undervattensmassage. Vennligstoppgistøvsugerens masnguppuu ulu lSQ- 0-pom) mod zlr: |

merkeog modell. um: rouiwmi- outonagon mumn

Apparaten skulle kopplas till en I dammsugare. Annonsen vidarebe-

Kupongan

nam | fordrades av konsumentvägledaren DESIGN TRADING Lmunm-on 40. om2 Adrlsu l i Kumla till konsumentverket. | l annonsen påstods att apparaten J var en ny sensasjonell oppfinnelse — ta undervannsmassage hjem- Såväl dammsugaren som slangen och röret kan bli livsfarliga an beröra om me i dm eget badekar_ En herug man gär sa som föreslås i annonsen_förklarade SEMKO.

fölelse som samtidig trimmer muskulaturen. stimulerar blodomlöpet og virker avstressende. en varning skulle publiceras i tid- isolationen. Man kan avmisstag Apparaten marknadsfördes av ningen: koppla slangen i insugningsöpp- Design Trading, Oslo. Konsument- och ningen många dammsugare verket krävde att företaget skul- SEMKO varnar för användning saknar kopplingsbar utbläsningsle styrka sina påståenden samt av dammsugare för detta ändamål. öppning. i_ påpekade att användning av Såväl dammsugare som slang dammsugare i badrum är förbjudet och rör kan bli livsfarliga att berö- Varningen publicerades i Rei Sverige. Företaget besvarade ra. Dels får hushållsdammsugare i uma. Enligt uppgifter från norska dock inte de brev som skickades. likhet med andra vanliga elektriska Forbrukerombudsrnannen var det SEMKO, som också anmält hushållsapparater ej användas i tveksamt om firman, som var oremarknadsföringen till verket, skrev badrum. lsolationen kan skadas av gistrerad, fanns kvar. till Reuma att det kunde vara livs- fukt, bad- och duschvatten. Dels Ärendet avskrevs eftersom det farligt att använda dammsugaren i kan slangen kopplas så att vatten föreföll som marknadsföringen habadrummet. SEMKO föreslog att sugs in i dammsugaren och förstör de upphört.

ningsrisker, skrev KO till företaget. använda uttrycket säker.

58 Ord som ”säker” -

och ”trygg ger Ordet trygg” ger läsarna intryck av att det är fråga om en samma intryck som ordet säker, helt säker produkt. Det finns risk menade KO. KO ansåg att före-

Nappar kan inte vara att säkerhetsargument av detta slag utfästelsen och ut-

taget överträtt säkra eller i reklamen bidrar till att den som färdade ett förbudsföreläggande

trygga har hand om barnet inte kontrol-

mot den aktuella annonsen. lerar nappens hållfasthet eller att KO förbjöd MoDo Konsument- Scfkerhet, nappar, dnr 78/K3429 han/hon på annat sätt blir mindre produkter AB vid- vite av 25000 Den tryggaste napp Bambino försiktig vid nappens användning. kronor att vid marknadsföring av någonsin gjort var rubriken i en an- Tidigare hade företaget använt sugnappar .använda beteckningen nons från MoDo Konsumentpro- Q_r_muleringer_1~’fQ:n sikgstc ggg säker, formuleringen den trygdukter. Annonsen var införd i Vi Bambino någonsin gjort. Även då gaste napp Bambino någonsin Föräldrar. uppmärksammade KO annonse- gjort” eller motsvarande uttryck. — Användandet av sugnappar ringen. Ärendet avskrevs sedan Mo- och Föreläggandet godkändes är alltid förenat med vissa kväv- Doutfäst sig att i fortsättning inte ärendet avskrevs.

642 6:1

Bilaga

pell. flaskor med 25-procentig sprit små barn eller varna föräldrar som

och en spetsig syl. På lådan fanns köper.

Alkohol och vass syl en varningstext på engelska. Anmälarna påpekade att en låda

Göteborgs-Tidningen anmälde som innehåller vassa instrument

i biologilåda för barn detta till konsumentverket och an-

och flaskor med 25-procentig sprit såg att leksaken var klart olämplig kan vara farlig när den säljs utan Information, dissektiønssats. dnr att sälja utan ordentlig informa- varningstext på svenska. 78/K3147, 78/K3709 tion. “Expediten i affären visste in- All-Lagret, som hade sålt bilogi- Hösten -78 såldes i Göteborg en te vad lådan innehöll, skrev GT. lådan, meddelade att de i fortsättbiologilåda. Det var en dissek-- lnte heller hade de fått några in- ningen inte längre skulle saluföra tionssats som bl a innehöll en skal- struktioner om att inte sälja den till lådan och ärendet avskrevs.

60 ändå få in handen i en UPO-mangel marknadsföring olämplig. Uppgif-

och skadade två fingrar. terna om mangelns säkerhet kan Vid ett sammanträde på konsu- bidra till att föräldrarna håller Löfte om säkerhet mentverket förklarade en repre- mindre uppsikt över barnen än de mot sentant för AB UPO att olyckan normalt skulle göra.

byts varningstext

berott på att mangelns inmatnings- Bolaget förband sig att inte anbord kommit ur sitt läge så att en vända argumenten om barnsäker- Säkerhet. mange], dnr 78/K26l7 springa uppstod som var stor nog he_t i kommande marknadsföring I UPO Mangel kan inte nyfikna för att ett barn skulle kunna sticka samt att i bruksanvisningen i stället fingrar komma in mellan valsarna, in fingrarna mellan mangelbrädan införa en varning för att lämna vare sig framifrån, bakifrån eller och valsarna. lnga fel fanns på minderåriga barn utan tillsyn vid underifrån försäkrades i rekla- mangeln vid olyckstillfállet. mangeln när den är igång. Arendet men. Men en liten flicka råkade Konsumentverket fann bolagets avskrevs.

En tonårsflicka skar av sig se- kens utformning så att innerkanten