('med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962 1

Nr 56

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370); given Stockholms slott den 12 januari 1962.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges på grundval av ett av skattelagssakkunndga av­ givet betänkande förslag till bestämmelser om rätt till avdrag för värde­ minskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar vid beräkning av in­ komst av jordbruksfastighet. I fråga om täckdikningsanläggningar föreslås att hela kostnaden och i fråga om skogsvägar en tredjedel av kostnaden får avskrivas med tio procent per år. De nya bestämmelserna är avsedda att tillämpas första gången vid 1963 års taxering. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 196 2. 1 samt. Nr SO

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom. samt punkt 2 och punkt 7 av anvis­ ningarna till samma paragraf kommunalskattelagen den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 mom. Från bruttointäkten 1 mom. Från bruttointäkten -------------såsom för: — — — såsom för: allt, som----------- - mera sådant; allt, som------------- mera sådant; värdeminskning, som till jordbru­ värdeminskning, som till jordbru­ ket eller dess binäringar eller till ket eller dess binäringar eller till skogsbruket hörande driftbyggnader, skogsbruket hörande driftbyggnader, däri inbegripna för driften nödiga däri inbegripna för driften nödiga bostadsbyggnader, äro underkastade; bostadsbyggnader, äro underkastade, ävensom värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar; undantagsförmåner, pensioner, undantagsförmåner, pensioner, -------- — tillhörande fördelningsled- ------------- tillhörande fördelningsledningar. ningar. Har skog--------— tidigare medgi­ Har skog-------------tidigare medgi­ vits. vits. Har växande------------ av upplåtel­ Har växande------------ av upplåtel­ sen. sen. Hemmavarande barn,------------ till­ Hemmavarande barn, —--------till­ höra arbetspersonalen. höra arbetspersonalen. Har sambruksförening — — — Har sambruksförening —• -— — nämnda gottgörelse. nämnda gottgörelse.

Anvisningar Anvisningar till 22 §. till 22 §. 2. Avdrag medgives-------- —- anvis­ 2 a. Avdrag medgives------------ an­ ningarna till 29 §). visningarna till 29 §). Såsom för------------ nödig bostads­ Såsom för------------ nödig bostads­ byggnad. byggnad. Fasta maskiner — — — första Fasta maskiner — — — första stycket. stycket. Därest inkomst--------— om jord­ Därest inkomst--------—- om jord­ bruksfastighet. 1 bruksfastighet. b. Avdrag medgives i form av årli­ ga värdeminskningsavdrag för sådan

1 Senaste lydelse av 22 § 1 mom. se 1959:127 samt av punkt 2 av anvisningarna till 22 § se 1951:790.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962 3

kostnad för täckdikningsanlåggmng

som bestritts av den skattskyldige

och avser arbete, vilket utförts un­

der tid han ägt fastigheten och vilket

icke utgjort reparation eller under­

håll. Avdraget skall beräknas enligt

avskrivningsplan och för år räknat

utgöra tio procent av kostnaden, än­

då att anläggningens varaktighetstid

är längre eller kortare än tio år. Mot­

svarande skall gälla i fråga om kost­

nad för skogsväg, dock att endast

en tredjedel av sådan kostnad må ut­

göra underlag vid beräknandet av de

årliga värdeminskning savdragen.

Har fastighet övergått till ny ägare

annorledes ån genom köp, byte eller

därmed jämförligt fång, får den nye

ägaren åtnjuta de värdeminsknings-

avdrag för tåckdikningsanlåggningar

och skogsvägar å fastigheten som

skulle hava tillkommit förre ägaren

om denne fortfarande ägt fastigheten.

I övriga fall då fastighet övergått till

ny ägare, får överlåtaren göra avdrag

för vad som i beskattningsavseende

kvarstår oavskrivet av den kostnad

för täckdikningsanläggningar och

skogsvägar, vilken må avdragas ge­

nom årliga värdeminskningsavdrag.

1 täckdikningsanläggning inbegri­

pas även täckta avlopp i direkt an­

slutning till täckdikning, dock ej hu-

vudavlopp.

Med skogsväg förstås sådan våg av

mera varaktig beskaffenhet, som hu­

vudsakligen är avsedd för skogsbru­

kets personal- och materieltranspor-

ter samt för utforsling av skogspro­

dukter från skog, ävensom till dylik

väg direkt ansluten bro eller annan

transportanläggning, som icke hänfö-

res till byggnad.

7. Till avdragsgill underhållskost­ 7. Kostnad för iståndsättande eller nad räknas, bland annat, även kost­ omläggning av förut anlagd täckdik­ nad för iståndsättande eller omlägg­ ning är icke till någon del att hänföra ning av förut anlagd täckdikning, till avdragsgill underhållskostnad. varemot avdrag icke får ske för ny­ anläggning av täckdikning. Därest omläggning av täckdikning på grund av användande av dyrbarare material än det förut befintliga är till viss del

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Skyddsdikning å skogs- Skyddsdikning å---------- — skogs­ markens försumpning m. m.---------------- markens försumpning m. m.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola äga tillämpning i fråga om 1962 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1962 och tidigare år. I samband med lagens ikraftträdande skall beträffande skattskyldig, som äger jordbruksfastighet vid utgången av det beskattningsår, för vilket taxe­ ring i första instans verkställes år 1963 eller — om den skattskyldige på grund av omläggning av räkenskapsår icke taxerats för inkomst av fastighe­ ten nämnda år — år 1964, följande iakttagas. Om den skattskyldige under de beskattningsår, för vilka taxering i första instans verkställts åren 1961 och 1962, haft kostnader för nyanläggning och förbättring av täckdikning och om han visar, att arbetena utförts under den tid han ägt fastigheten samt att kostnaderna bestritts av honom själv och att avdrag för desamma icke till någon del åtnjutits vid taxeringen, må vid 1963 års taxering eller, vid omläggning av räkenskapsår, 1964 års taxering kostnaderna med följande andel upptagas såsom oavskriven anläggnings­ kostnad, nämligen såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställts år 1961, en tredjedel och såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställts år 1962, två tredjedelar. Av­ drag för sådan oavskriven anläggningskostnad må åtnjutas i form av årliga värdeminskningsavdrag med tio procent för år räknat av kostnaden. Om fastighet sedan oavskriven anläggningskostnad beräknats övergår till ny ägare, skola bestämmelserna i punkt 2 b andra stycket anvisningarna till 22 § äga motsvarande tillämpning i fråga om värdeminskningsavdrag varom nu är fråga. Vad nu sagts skall gälla även beträffande kostnad för nyanläggning och förbättring av skogsvägar; dock att den andel, som får upptagas som oav­ skriven anläggningskostnad, skall beräknas å en tredjedel av kostnaden un­ der nämnda beskattningsår.

Kangl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962 5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 ja­ nuari 1962.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden N ilsson , S träng , A ndersson , L indström , L indholm , K ling , S koglund , E denman , J ohansson , af G eijerstam , H ermansson , H olmqvist .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­ fen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om rätt till avdrag för värdeminskning å täckdikning sanläggningar och skogsvägar vid beräk­ ning av inkomst av jordbruksfastighet och anför därvid följande.

I. Inledning

I fråga om avdragsrätten för omkostnader vid inkomstberäkningen byg­ ger vår skattelagstiftning på den i 20 § kommunalskattelagen angivna regeln att från bruttointäkterna av särskild förvärvskälla får avräknas alla om­ kostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehål­ lande. Däremot får avdrag icke ske för förvärvskällans förvärvande och icke heller för dess utvidgning eller förbättring. Sistnämnda regel, som betingas av att vinster i samband med kapitalomsättning principiellt icke tages till beskattning, innebär sålunda, att kostnad för exempelvis förvärv av en fastighet eller för förbättring av densamma icke är avdragsgill. I en­ lighet härmed stadgas med avseende å jordbruksfastighet i 22 § 2 mom. kommunalskattelagen att avdrag icke får göras för ny-, till- eller ombygg­ nad å fastigheten eller för grundförbättring därå. Beträffande annan fas­ tighet återfinnes motsvarande bestämmelse men med något annorlunda formulering i 25 § 2 mom. kommunalskattelagen, som stadgar förbud mot avdrag för ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring å fastigheten. I fråga om inkomst av rörelse har bestämmelsen utformats på i huvudsak samma sätt som beträffande jordbruksfastighet. Enligt 29 § 4 mom. kommunalskattelagen får sålunda vid rörelseinkomstens beräkning avdrag icke ske för kostnad för ny-, till- eller ombyggnad av rörelseidkaren tillhörig, i rörelsen använd fastighet eller annan anläggning eller för grund­ förbättring därå. Frågan om avdragsrätt för kostnader för olika åtgärder av grundförbätt­ rings natur har under det senaste årtiondet vid flera tillfällen behandlats i riksdagen i anledning av yrkanden i motioner. Främst har yrkandena där­

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

vid avsett grundförbättringar inom inkomstslaget jordbruksfastighet. Riks­ dagen har avslagit de i motionerna framförda yrkandena under hänvisning bl. a. till pågående utredningar.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande uppdrog jag den 14 mars 1958 åt landskamreraren C. A. Norgren, ordförande, och numera taxeringsintendenten G. Lindholm att såsom en särskild sektion inom skattelagssakkunniga utreda vissa spörsmål rörande inkomstberäkningen i förvärvskällan jordbruksfastighet, därvid även frågan om avdrag för kostnader för olika åtgärder av grundförbättrings natur skulle bli föremål för utredning. Den 18 september 1958 förordnade jag extra ordinarie byråchefen hos lantbruksstyrelsen F. L. Ericson att såsom expert biträda sektionen. Den 28 december 1960 har de sakkunniga avgivit en promemoria med förslag till bestämmelser om värdeminskningsavdrag a täckdikningsanläggningar och skogsvägar vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet (stencilerad). över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrät­ ten, riksskattenämnden, lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, skogs­ styrelsen (med bifogande av yttranden från samtliga skogsvårdsstyrelser utom de i Gotlands, Malmöhus, Älvsborgs och Skaraborgs län), domänsty­ relsen, skogshögskolans lärarråd samt statens skogsforskningsinstitut, lantbrukshögskolan samt statens lantbruksförsök (med överlämnande av inhamtat yttrande i ärendet från professorn i lantbrukets driftsekonomi L. Hjelm, professorn i agronomisk hydroteknik G. Hallgren och t. f. labora­ torn B. Hylvander), överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Sö­ dermanlands, Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västman­ lands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län (samtliga länsstyrelser utom länsstyrelserna i Söder­ manlands, Blekinge, Värmlands, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län med bifogande av yttranden från vederbörande skogsvårdsstyrelse och hus­ hållningssällskap samt länsstyrelsen i Norrbottens län med bifogande av yttranden från skogsvårdsstyrelsen och lantbruksnämnden), Svenska lands­ kommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Sveriges lantbruksforbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges yrkesfruktodlares liksförbund, Småbrukarnas riksförbund, Sveriges industriförbund, Koo­ perativa förbundet, Skogsvårdsstyrelsernas förbund och Sveriges jordägare­ förbund. Sveriges industriförbund har åberopat ett yttrande, som avgivits av dele­ gerade for förbundet, Stockholms handelskammare, Svenska bankförening­ en och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Detta yttrande betecknas i fortsättningen såsom avgivet av näringslivets skattedelegation. Sveriges lantbruksforbund och Riksförbundet Landsbygdens folk har hänfört sig till ett av lantbrukets skattedelegation upprättat yttrande. Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges hant­

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962 7

verks- och industriorganisation har förklarat sig sakna anledning avgiva yttranden i ärendet. Till promemorian fogat författningsförslag torde såsom Bihang fa fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag.

II. Huvudlinjer i förslaget

Promemorian

Bristerna i nuvarande ordning De sakkunniga konstaterar att förbudet mot avdrag för kostnader för förvärvskällans förvärvande, utvidgning eller förbättring betingas av att var skattelagstiftning principiellt endast beskattar inkomstförvärv och icke ka­ pitalförvärv. Att med hänsyn till inkomstbegreppet den ursprungliga kost­ naden för förvärv av vissa tillgångar icke är avdragsgill innebär emellertid icke att avdrag överhuvud ej kan ifrågakomma. Till en början föreligger, framliålles i promemorian, alltid avdragsrätt för underhållskostnader. I den mån tillgången under användning i den skattskyldiges förvärvsverksamhet trots underhåll förbrukas genom slitning, förtäring eller dylikt föreligger emellertid en avdragsrätt därutöver. I fråga om tillgångar med relativt lång varaktighet tillgodoser skattelagstiftningen denna avdragsrätt på det sät­ tet, att antingen tillgångens anskaffningsvärde avskrives genom avdrag för värdeminskning eller att avdrag medgives för ersättningsanskaffning, då den förbrukade tillgången ersättes med en ny. Beträffande egendom som normalt icke är utsatt för slitning eller förtä­ ring — såsom själva marken till en fastighet — föreligger, framhåller de sakkunniga, icke en dylik avdragsrätt. Skulle egendom av sistnämnda art bli förstörd genom jordras, översvämning eller dylikt eller minska i värde genom försämrade utnyttjningsmöjligheter eller genom ändrade konjunk­ turer anses förlusten utgöra kapitalförlust, som icke får avdragas vid in­ komstberäkningen. Detsamma gäller i regel också egendom som är under­ kastad förslitning, om denna förstöres eller försämras på annat sätt än ge­ nom slitning, t. ex. genom händelse av nyss angiven art eller annan hän­ delse som icke kan anses normalt påräknelig i förvärvskällan. Därefter an­ för de sakkunniga. Vad ovan i korthet anförts torde kunna sägas utgöra grundprinciper, på vilka vår skattelagstiftning uppbyggts. Då lagstiftaren sedermera av olika skäl ansett sig böra göra avsteg från dessa grundprinciper, har detta i re­ gel möjliggjorts genom en utvidgning av inkomstbegreppet och undantagen är därför icke ägnade att rubba grundtanken i lagstiftningen om avdragsrätt för intäkternas förvärvande och bibehållande. Då sålunda anskaffningskost­ nad för firmanamn eller andra rättigheter av goodwills natur i rörelse — oak­ tat rättigheterna icke kan förutses vara underkastade värdeminskning -— får avskrivas genom lika stora årliga värdeminskningsavdrag inom en period av tio år, har detta möjliggjorts genom en samtidigt genomförd utvidgning

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

av inkomstbegreppet. På samma sätt förklaras rätten till räkenskapsenlig avskrivning beträffande inventarier i rörelse och jordbruk med bokföringsmässig redovisning, vilken avskrivningsmetod tillåter att en tillgångs an­ skaffningsvärde avskrives på kortare tid än som normalt kan antagas mot­ svara tillgångens varaktighetstid. Den numera av konjunkturpolitiska skäl avskaffade rätten för aktiebolag, ekonomiska föreningar m. fl. till fri av­ skrivning å inventarier var särskilt ägnad att belysa det samband som föreligger mellan avdragsregler och inkomstbegrepp. I promemorian lämnas en redogörelse, till vilken torde få hänvisas, avsedd att belysa vad som civilrättsligt och skatterättslig! utgör fastighet och vad som är att anse såsom byggnad och tillbehör till byggnad. Genom avgränsningen av begreppen byggnad och tillbehör till byggnad underlättas, fram­ håller de sakkunniga, gränsdragningen mellan dylika tillgångar och vad som skatterättsligt brukar betecknas såsom tillgångar av grundförbättrings natur. En dylik avgränsning blir emellertid med nödvändighet svävande. Orsaken härtill förklaras, enligt promemorian, främst därav, att gränsdrag­ ningen civilrättsligt saknar intresse. Genom bestämmelserna i 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra, har lagstiftaren endast haft till syfte att draga en gräns mellan fast egendom och övriga slag av förmögenhetstillgångar, vilka betecknas såsom lös egendom. Civilrättsligt har det så­ lunda varit utan betydelse om ett föremål hör direkt till jorden eller på grund av sitt samband med en byggnad hänföres till denna och sålunda indirekt till jorden. De sakkunniga tillägger. När det gäller att avgöra vad som skall betraktas såsom eu grundförbätt­ ringsåtgärd ger emellertid också kommunalskattelagen ledning. Sålunda namns i 22 § 2 mom. som exempel på dylika åtgärder nyodling, vattenavledning och sjösänkning och av punkt 7 av anvisningarna till 22 § framgår att som en grundförbättringsåtgärd skall betraktas nyanläggning av täck­ dikning. Med grundförbättring torde på grund av det anförda helt enkelt kunna betecknas åtgärder som syftar till att varaktigt förbättra »grunden»; uttrycket »grunden» då använt i betydelsen mark, jordmån, tomt. De sakkunniga erinrar därefter om att under det senaste årtiondet i ett flertal motioner i riksdagen yrkanden framförts om rätt till avdrag vid be­ skattningen för kostnader för olika åtgärder av grundförbättrings natur. Här torde få hänvisas till den i promemorian lämnade redogörelsen. Då gäl­ lande skatteregler, som redan nämnts, tillåter avdrag för ersättningsan­ skaffning av försliten tillgång av grundförbättrings natur, får de framförda yrkandena om rätt till värdeminskningsavdrag för dylika tillgångar, enligt de sakkunnigas mening, i första hand så förstås, att ersättningsanskaffningsreglerna icke anses tillgodose nutida krav på ändamålsenliga avdrags­ regler. I det hänseendet anför de sakkunniga följande. Det kan till en början konstateras, att den omständigheten att den under ett beskattningsår erlagda kostnaden för ersättningsanskaffning skall till hela sitt belopp avdragas på en gång såsom driftkostnad leder till ojämnhet i beskattningen. Då enligt skattelagstiftningen i princip varje års resultat skall tagas till beskattning för sig, måste det ur principiell synpunkt anses stridande mot ett rationellt berakningssätt i fråga om årsavkastning att

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962 9

uppskjuta avdragsrätten för tillgångar med flerårig varaktighet till den tid­ punkt, då tillgången ersättes med en ny. Givetvis blir, framhålles i promemorian, denna olägenhet med avdragsmetoden särskilt framträdande när fråga är om mera dyrbara tillgångar. De sakkunniga erinrar om, att beträffande byggnader just storleken av de kost­ nader, som kan ifrågakomma, varit avgörande vid valet av avdragsmetod. Sålunda anfördes i proposition nr 88 till 1910 års riksdag (s. (»6—67) beträf­ fande avdragsrätten för byggnader följande. Skulle man här använda samma metod som i avseende å inventarier­ na, torde svårighet uppstå för jordbrukaren att erhålla fullt avdrag. Av­ dragen kunna nämligen ej göras å andra inkomster än dem, som influ­ tit under samma år, då utgifterna gjorts. En husbyggnad torde emeller­ tid i allmänhet, åtminstone på de mindre egendomarna, taga under den tid, densamma pågår, i anspråk belopp, som överstiga årsinkomsten från egendomen. Härigenom bleve i regel också jordbrukaren urståndsatt att göra fullt avdrag för sina omkostnader. Av dessa samt andra praktiska ävensom fiskaliska skäl, som även äga sin tillämpning å annan rörelse än jordbruks­ rörelse, har nämnda metod kommit till användning i avseende å alla i rörelse använda byggnader.

Med hänsyn till de betydande belopp som numera investeras i olika an­ läggningar av grundförbättrings natur, i synnerhet å jordbruksfastighet, synes, enligt de sakkunnigas mening, med fog kunna göras gällande, att samma skäl som föranlett införandet av regler om rätt till värdeminskningsavdrag för byggnader talar för ett avskrivningssystem för vissa tillgångar av grundförbättrings natur. De sakkunniga tillägger. En omständighet som gör ersättningsanskaffningsreglerna särskilt olämp­ liga för tillgångar av grundförbättrings natur är tillgångarnas regelmässigt långa varaktighetstid. Såsom i ett följande avsnitt om täckdikningsanläggningar närmare skall utvecklas, leder ersättningsanskaffningsreglerna just av denna anledning till stor ojämnhet i beskattningen olika skattskyldiga emellan. Härigenom överlåtes i en utsträckning som knappast kan anses lämplig på säljare och köpare av fastigheten att vid köpeskillingens bestäm­ mande taga hänsyn till skattereglernas verkningar.

Mot ersättningsanskaffningsreglerna kan, framhåller de sakkunniga, även riktas den anmärkningen, att stora svårigheter är förknippade med regler­ nas tillämpning. Det ligger i sakens natur att så måste vara förhållandet. I allmänhet har den förbrukade tillgången anskaffats för så lång tid sedan att dess ersättande med en ny av samma slag och utförande med hänsyn till teknikens utveckling, ändrade metoder in. in. regelmässigt icke kommer i fråga. Att vid sådant förhållande avgöra huruvida kostnaden för den nya tillgången får i sin helhet avdragas eller om viss del skall hänföras till ej av­ dragsgill grundförbättring är självfallet förenat med svårigheter. Även om numera en rikhaltig praxis utbildats på förevarande område är det, fram­ hålles i promemorian, uppenbart, att i flertalet avgöranden fråga är om ett bedömande av omständigheterna i det enskilda fallet och att utrymme där­

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

för finns för skilda meningar icke blott mellan de skattskyldiga och taxe­ ringsmyndigheterna utan också olika taxeringsinstanser emellan.

Möjligheterna till ändring Från teoretisk synpunkt möter, enligt de sakkunnigas mening, i och för sig inte hinder mot att utbyta ett system med avdragsrätt för slitning i efterskott (ersättningsanskaffningsavdrag) mot ett system med successiv av­ dragsrätt för värdeminskning. När det gäller tillgångar av grundförbättrings natur uppkommer emellertid speciella svårigheter för genomförandet av en dylik reform. De sakkunniga fortsätter. Till en början må erinras om att i fråga om anläggningstillgångar av fast egendoms natur vår skattelagstiftning alltjämt bygger på den huvudprin­ cipen, att vad som inflyter vid realisation av dylik egendom principiellt utgör icke skattepliktig intäkt. Det inkomstbegrepp som sålunda gäller i fråga om dylika tillgångar begränsar i hög grad möjligheterna att utbyta ersättningsanskaffmngsreglerna mot ett system med värdeminskningsavdrag. Sär­ skilt i fråga om tillgångar av grundförbättrings natur är svårigheterna härvid påtagliga. Av det tidigare anförda har framgått att dylika tillgångar i frå«a om värdebeständigheten företer stora olikheter. Förutom att vissa tillgångar, såsom exempelvis själva marken, »grunden», över huvud taget icke kan an­ ses underkastade någon förslitning förekommer sålunda anläggningar så­ som exempelvis brunnar, där förslitning, som berättigar till avdrag visser­ ligen kan förekomma men beträffande vilka det likväl är ovisst om och när denna förslitning inträffar. Såvitt angår sistnämnda typ av tillgångar synes bibehållande av nuvarande princip om avdragsrätt för kostnader tor intakternas förvärvande och bibehållande, icke möjligt att utbyta ersättningsanskaffningsreglerna mot ett system med värdeminskningsavdrag utan att samtidigt utvidga inkomstbegreppet beträffande fast egendom. I

I och for sig kan,^ framhåller de sakkunniga, flera skäl anses tala för en dylik utvidgning. Såsom vår skattelagstiftning numera är utformad upprätthålles icke den ursprungligen tämligen klart uppdragna skillnaden mel­ lan vinst å omsättningstillgångar och vinst å anläggningstillgångar. Enligt gallande ratt beskattas sålunda vid bokföringsmässig inkomstredovisning aven genom värdeökning uppkommen vinst å sådana anläggningstillgångar som inventarier. Vidare kan allmänt sägas, att ur företagsekonomisk syn­ punkt praktiskt taget all vinst, som uppstår i exempelvis en rörelse, är att anse såsom ett led i rörelsen och att någon klar åtskillnad mellan inkomst i egentlig mening och kapitalförvärv där knappast föreligger. Från teore­ tisk synpunkt synes därför numera kunna göras gällande, att den särställ­ ning tast egendom intager i det fall densamma användes i näringsverksam­ het knappast är motiverad. Uppenbarligen uppkommer emellertid, konstateras i promemorian, vid en provning av möjligheterna att utvidga inkomstbegreppet beträffande fast egendom en mängd svårlösta problem. Icke minst måste detta gälla om ett vidgat inkomstbegrepp skall omfatta även själva marken och anlägg­ ningar darå av grundförbättrings natur. Givetvis kan i och för sig över-

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962 11

vägas att begränsa utvidgningen av inkomstbegreppet till sistnämnda an­ läggningar. En dylik ordning skulle då förutsätta, att en särskild värdering av dessa tillgångar skedde i samband med överlåtelse av fastigheten. Svårigheterna att göra en sådan särskild värdering medför emellertid att tanken på en dylik lösning av spörsmålet, enligt de sakkunnigas mening, måste övergivas. Med hänsyn härtill och då den större frågan om ett vidgat inkomstbegrepp för den fasta egendomen i dess helhet uppenbarligen faller utanför utredningsuppdraget, måste det föreliggande problemet, enligt de sakkunniga, angripas med utgångspunkt från nu gällande inkomstbegrepp. Härigenom kommer emellertid, betonas i promemorian, med nödvändighet de sakkunnigas rörelsefrihet att vara begränsad och utredningsuppdraget i huvudsak att inriktas på att söka förbättra avdragsreglerna. Därefter anföres. Vad nu sagts om sambandet mellan avdragsregler och inkomstbegrepp torde särskilt böra understrykas, eftersom sambandet ofta synes ha förbisetts, bl. a. i de framställningar om rätt till värdeminskningsavdrag för till­ gångar av grundförbättrings natur, för vilka tidigare redogjorts. Enligt de sakkunnigas mening sammanhänger lösningen av alla de frågor om förmån­ ligare avdragsregler beträffande grundförbättringar och byggnader samt om vidgade möjligheter till resultatsutjämning m. in., som i olika sammanhang framförts, med spörsmålet om ett vidgat inkomstbegrepp beträffande fast egendom. Genom en utvidgning av inkomstbegreppet skulle från teoretisk synpunkt hinder ej föreligga att väsentligt vidga avdragsinöjliglieterna, var­ igenom önskemålen från de skattskyldigas sida i stor utsträckning skulle kunna tillgodoses.

Om sålunda på grund av det anförda möjligheterna att införa rätt till vär­ deminskningsavdrag för tillgångar av grundförbättrings natur måste prö­ vas med utgångspunkt från nu gällande inkomstbegrepp beträffande fast egendom, kan, enligt promemorian, till en början konstateras, att ersättningsanskaffningsreglerna icke kan utbytas mot ett system med värde­ minskningsavdrag för sådana tillgångar av grundförbättrings natur, vilka icke på förhand kan förutses vara underkastade värdeminskning. Detta gäller exempelvis brunnar, där förslitning, som berättigar till avdrag, visser­ ligen kan förekomma, men där det i förväg icke kan avgöras om eller när en sådan förslitning inträffar. Självfallet kan, framliålles i promemorian, det nu sagda vara ägnat att inge betänkligheter mot att införa regler om värdeminskningsavdrag, efter­ som därigenom två skilda avdragssystem för tillgångar av grundförbättrings natur kommer alt tillämpas. Emellertid är det enligt de sakkunnigas mening möjligt att väsentligt minska nackdelarna med en sådan ordning, om rätten till värdeminsknings­ avdrag förbehålles vissa speciella anläggningar å jordbruksfastighet, där nu­ varande regler visat sig vara särskilt olämpliga. Härigenom kan den förde­ len vinnas, att en reform icke behöver omfatta tillgångar av grundförbätt­ rings natur i annan förvärvskälla eller tillgångar av sådant slag, som före­

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

kommer såväl å jordbruksfastighet som å annan fastighet och fastighet i rörelse. Enligt de sakkunnigas mening förhåller det sig också otvivelaktigt så, att behovet av förbättringar på förevarande område är särskilt framträ­ dande i förvärvskällan jordbruksfastighet. Riktigheten av denna uppfatt­ ning synes, framhåller de sakkunniga, bekräftas av att de framställningar om rätt till värdeminskningsavdrag som gjorts i regel avsett grundförbätt­ ring å dylik fastighet. Med utgångspunkt från nu angiven målsättning framlägger de sakkun­ niga förslag till bestämmelser om värdeminskningsavdrag beträffande täckdikningsanläggningar och skogsvägar i förvärvskällan jordbruksfastighet.

De sakkunnigas förslag i huvuddrag I följande avsnitt skall mera utförliga redogörelser lämnas för de sak­ kunnigas förslag till nya skatteregler i fråga om täckdikningsanläggningar och skogsvägar, därvid även de sakkunnigas motivering till förslagen skall redovisas. Här torde endast huvudprinciperna i förslagen få angivas. De sakkunniga redovisar utförligt täckdikningsanläggningarnas betydelse för jordbruket samt beräknar med ledning av material från 1951 års jordbruksräkning och lantbruksnämndernas avslutade täckdikningsförrättningar under åren 1952—1959 täckdikningarnas sammanlagda värde till om­ kring 800 miljoner kronor, varvid dock framhålles, att den totala ursprung­ liga anskaffningskostnaden ligger betydligt lägre. I fråga om varaktigheten av en täckdikning hänvisas till ett uttalande av lantbruksstyrelsen år 1943, enligt vilket en täckdikning, som utfördes un­ der iakttagande av i yttrandet återgivna bestämmelser, kunde beräknas äga bestånd under en tid av i genomsnitt 70 år. Det framhålles emeller­ tid i promemorian att den tekniska expertisen i allmänhet numera anser, att man som ett genomsnitt — om än osäkert — bör räkna med en cirka 50-årig varaktighetstid. Då en täckdikningsanläggning i likhet med en byggnad även med normalt underhåll är underkastad slitning, har de sakkunniga ansett att hinder icke föreligger att med bibehållet inkomstbegrepp utbyta en avdragsrätt för ersättningsanskaffning för sådan anläggning mot ett system med värde­ minskningsavdrag. Vid övervägandet av olika möjligheter att utforma avskrivningssystemet har de sakkunniga funnit, att ett system med kort avskrivningstid och med i lag bunden avskrivningsprocent med utgångspunkt från gällande inkomst­ begrepp och avdragsregler för tillgångar av grundförbättrings natur har vä­ sentliga fördelar. I promemorian föreslås därför, att kostnad för anläggning a\ täckdikning skall få avskrivas genom årliga värdeminskningsavdrag, var­ vid avdraget skall bestämmas enligt avskrivningsplan och anläggningskost­ naden fördelas såsom omkostnad med lika stora belopp på tio beskattnings­ år i följd. Genom en dylik ordning blir, framhåller de sakkunniga, övergång­ en från systemet med ersättningsanskaffningsavdrag smidig och bortfaller alla tvister om avskrivningsprocentens storlek. Vidare vinnes, enligt prome­ morian, den fördelen att taxeringskontrollen underlättas. Då avdragsrätt

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962 13

medgives för första anläggningskostnaden, är systemet, enligt de sakkunni­ gas mening, ägnat att stimulera till nyinvesteringar för att höja jordbrukets lönsamhet. Rätten till värdeminskningsavdrag har enligt förslaget i princip förbehål­ lits den, som själv haft kostnad för anläggning av täckdikning. Därest täckdikningsanläggning övergår till ny ägare innan anläggningskostnaden av­ skrivits, må dock nye ägaren övertaga vad som i beskattningshänseende kvarstår oavskrivet av anläggningskostnaden. Därvid skall avskrivning för nye ägaren ske i den ordning som gällt för företrädaren. Skulle undan­ tagsvis inträffa att täckdikningsanläggning på grund av slitning eller där­ med jämförlig orsak förlorat sitt värde innan anläggningskostnaden avskri­ vits, skall detta enligt förslaget ej utgöra hinder för en fortsatt avskriv­ ning av anläggningskostnaden enligt avskrivningsplanen. De sakkunniga behandlar härefter i ett särskilt avsnitt skogsvägarna. Ef­ ter en ingående redogörelse för olika vägtyper, skogsvägbyggandets omfatt­ ning och kostnader samt utgående statsbidrag m. m., konstaterar de sakkun­ niga, att gällande ordning, enligt vilken kostnad för anläggning av skogs­ bilväg i sin helhet anses utgöra grundförbättringskostnad, icke möjliggör ett hänsynstagande till de förändringar med avseende å teknikens utveckling, vägnätets rörlighet, nedlagda biflottleder in. m., som förtjänar beaktande. Ehuru allvarliga erinringar också kan riktas mot ett system med värde­ minskningsavdrag, bl. a. med hänsyn till svårigheten att fastställa avskriv­ ningsunderlaget och att bedöma den framtida utvecklingen, har de sakkun­ niga funnit dessa svårigheter icke böra föranleda till, att de skattskyldiga går miste om en avdragsrätt, som enligt allmän uppfattning är befogad. I promemorian föreslås därför, att bestämmelser om rätt till värdeminsknings­ avdrag införes och att reglerna utformas i överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande täckdikningsanläggning, dock att allenast en tredje­ del av kostnaden för anläggning av skogsvägar skall få bli föremål för av­ skrivning. De föreslagna reglerna om värdeminskningsavdrag å täckdikningsanlägg­ ning och skogsvägar föreslås träda i kraft den 1 januari 1962 och tillämpas första gången vid 1963 års taxering. I syfte att tillgodose de skattskyldiga, som kort tid före de nya bestäm­ melsernas ikraftträdande haft kostnad för nyanläggning av täckdikning respektive skogsvägar och i överensstämmelse med gällande regler icke fått avdrag för dessa kostnader, föreslår de sakkunniga, att vissa ingångsvärden skall fastställas och att dessa värden skall få upptagas såsom oavskriven an­ läggningskostnad vid taxering för inkomst av fastigheten, som verkställes första gången efter utgången av år 1962. Därvid skall dock endast beaktas kostnader, som nedlagts under beskattningsår beträffande vilka taxering verkställts åren 1958—1962 eller sålunda inom fem år före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna. Vad vidare kostnaderna för den föreslagna reformen angår, har de sak­ kunniga med avseende å täckdikningsanläggningar framhållit, alt en över­

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

gång från ersättningsanskaffningsavdrag till ett system med värdeminskningsavdrag principiellt icke bör medföra några bestående förändringar i skatteunderlaget. Genom att avskrivningsreglerna framflyttar avdragsrätten kan dock, framhålles i promemorian, vissa förskjutningar i skatteunderla­ get inträffa, vilka kan vara av intresse vid bedömandet av förutsättningarna för förslagets genomförande. När det gäller skogsvägar erinras om, att för­ slaget innebär en vidgad avdragsrätt i förhållande till gällande rätt. Försla­ get i denna del bör därför, framhålles det vidare, i princip vara ägnat att föranleda ett bestående skattebortfall för stat och kommun. Med hänsyn till att vissa beskattningsnämnder i tillämpningen medgivit avdrag, som nära ansluter till förslaget, har dock de sakkunniga gjort viss reducering i de verk­ ställda beräkningarna över inkomst- och skattebortfallet. Enligt dessa beräk­ ningar utgör det totala inkomstbortfallet för tioårsperioden 1962—1971 cirka 112 miljoner kronor och skattebortfallet för samma period cirka 32 miljoner kronor, varav stat och kommun får vidkännas ungefär hälften vardera. De skattemässiga inkomstförändringar, som kan väntas bli en följd av att förslaget genomföres, har i promemorian sammanställts sålunda.

- 13,0 - 21,0 Summa — 20,0 + 10,0 — 30,2 — 71,5 — 111,7

De sakkunniga understryker, att de skattemässiga inkomständringarna blir osäkrare ju längre fram i tiden beräkningarna utsträckes. I den mån nyanläggningarna får mindre omfattning blir också inkomständringarna mindre. Efter den första tioårsperiodens slut försvinner den stegring av in­ komstbortfallet, som uppkommer under den tid avskrivningssystemet upp­ bygges. På grundval av de angivna skattemässiga inkomständringarna har de sak­ kunniga beräknat skattebortfallet för stat och kommun. Beräkningarna byggei pa att den totala marginalskatten utgör en tredjedel av inkomsten, var­ vid beträffande kommunalskatten räknats med en utdebitering av 14: 89, vilket utgör den genomsnittliga kommunalskatten i landskommunerna år 1959 enligt Årsbok för Sveriges kommuner 1960. För kronoskogarnas skogsbilvägar har endast räknats med kommunalskatt. Resultaten sammanfattas sålunda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962 17

växa ut och bära frukt. Härtill kominer att risken för ett misslyckande är ganska stor vid en total omympning. Om man utgår från att livslängden i en fruktodling av den typ som så­ lunda kostnadsberäknats är cirka 20 år, skulle, framhåller de sakkunniga, investeringen behöva avskrivas med fem procent per år. Med hänsyn till ojämnheten i avkastningen räknar de sakkunniga dock med, att avskriv­ ning borde ske efter tio procent eller med samma procent som föreslagits för täckdikningsanläggningar och skogsvägar. Beträffande fruktodlingar skulle, enligt de sakkunniga, emellertid därjämte erfordras regler om rätt att förskjuta avdraget, vilka borde utformas på så sätt, att avskrivningen skulle få utnyttjas när som helst under odlingens livslängd; dock att årliga av­ draget i intet fall fick överstiga tio procent av anläggningskostnaden. Den sålunda skisserade metoden skulle enligt de sakkunnigas mening ge yrkesfruktodlingen möjlighet att under odlingens livslängd utnyttja samt­ liga värdeminskningsavdrag. Om en avskrivning med tio procent skulle ge­ nomföras för fruktodling å jordbruksfastighet borde emellertid, enligt pro­ memorian, därjämte den begränsningen införas, att avdraget fick utnyttjas endast i den mån det ej översteg viss procent av den deklarerade bruttofruktintäkten, enär enligt de sakkunnigas mening det även för jordbruks­ fastighet vore rimligt att kräva en viss minimiintäkt av frukt för att värde­ minskningsavdrag skulle få utnyttjas. Därest regler om rätt till värdeminsk­ ningsavdrag skulle genomföras borde salunda enligt de sakkunnigas mening den årliga avskrivningen begränsas till tio procent att valfritt utnyttjas un­ der odlingens livslängd de år avskrivningen ej översteg fem procent av det deklarerade bruttofruktvärdet.

1 den nu diskuterade metoden har rätten till avskrivning gjorts beroende av bruttofruktvärdets storlek, medan avskrivningsunderlaget bestämts till anläggningskostnaden. De sammanlagda avdragen kan således aldrig över­ stiga anläggningskostnaden. Om man vill ge avkall på detta senare krav, kan, framhåller de sakkunniga, värdeminskningsavdraget bestämmas scha­ blonmässigt. I anslutning till vad nyss sagts om att avdragsrätten bör för­ utsätta redovisad inkomst, ligger det, enligt de sakkunnigas mening, nära till hands att pröva ett schablonavdrag knutet till bruttofruktvärdet. Ett schablonmässigt värdeminskningsavdrag bestämt till viss procent av redovisat bruttofruktvärde blir, konstateras i promemorian, synnerligen enkelt att tillämpa för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna. Visserligen förutsätter metoden, att inkomsten av frukt särredovisas, men detta gäller även för den tidigare behandlade metoden. Däremot uppkom­ mer här svårigheter vid fastställandet av den procent, efter vilken avdraget skall beräknas. Om det överlämnades åt praxis att bestämma procentsat­ sen skulle, framhålles i promemorian, antalet besvärsärenden sannolikt icke oväsentligt öka. Avskrivningsprocenten synes emellertid, enligt de sakkun­ nigas mening, ej heller kunna fastställas i lag, eftersom procenten måste variera från fall till fall, beroende bland annat på om frukten levereras till

2 Itihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. .Yr 56

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

packeri eller om den försäljes i förpackat skick. Därefter anföres i pro­ memorian.

Enligt Sveriges Yrkesfruktodlares Riksförbund kan priset per kilo vid leverans till packeri ej beräknas högre än 50 öre. Med en avkastning av 30— 40 kg per träd och år i tät plantering och en produktionstid av 20 år inne­ bär detta ett totalt bruttofruktvärde av 300—400 kronor. I dylikt fall skulle en avskrivning med en procent av det årliga bruttofruktvärdet vara i lägsta laget. Problemets svårighetsgrad belyses emellertid vidare av, att om man kan räkna med en livslängd på 40 år, vilket ej torde vara ovanligt i äldre yrkesfruktodlingar liksom i all husbehovsodling, stiger bruttofruktvärdet vid oförändrad avkastning och prissituation till 600—800 kronor. I detta fall synes en avskrivning med en procent av det årliga bruttofruktvärdet vara mer än tillräcklig. Enligt de sakkunnigas mening borde därför, om ej särskilda skäl kunde åberopas, värdeminskningsavdraget enligt denna me­ tod sättas till en halv procent av redovisat bruttofruktvärde.

De två alternativ till värdeminskningsavdrag, för vilka nu redogjorts, har enbart haft avseende å fruktodlingar. Därest reglerna skulle tillämpas även på bärodlingar borde, enligt promemorian, en avskrivning å anläggningskost­ naden för bärbuskar ske efter 15 procent och begränsningsregeln utformas på det sättet, att avskrivning fick ske endast i de fall avskrivningsbeloppet ej översteg fem procent av bruttobärvärdet. Om avskrivning på bärbuskar skulle ske efter den tidigare diskuterade schablonmetoden, skulle enligt de sakkunniga en schablonmässig avskriv­ ning med två till tre procent av redovisad inkomst vara fullt tillräcklig i nor­ malfallet.

Enligt de sakkunnigas mening utgör avdragsrätten för anläggningskost­ nad för fruktodling ett delproblem av den större frågan om vidgade möj­ ligheter till resultatutjämning för denna näringsgren. De sakkunniga fort­ sätter. Såväl detta spörsmål som frågan om ett vidgat inkomstbegrepp faller emellertid utanför det föreliggande uppdraget. Med hänsyn härtill och då de ovan inom ramen för gällande inkomstbegrepp diskuterade metoderna för värdeminskningsavdrag å fruktodlingsanläggningar icke kan anses tillgodo­ se de krav på ändamålsenliga avdragsregler, som måste uppställas för prak­ tiskt taxeringsbruk, har de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda någon av metoderna till genomförande utan funnit, att gällande regler om ersättningsanskaffningsavdrag för fruktodlingsanläggningar bör bibehållas. Det må slutligen framhållas, att det här föreliggande spörsmålet totalt sett icke kan betraktas såsom ett större problem, eftersom dels trädkostnaden i yrkestruktodlingen under de närmaste åren kan förväntas uppgå till cirka 400 000 kronor per år för att på längre sikt nedgå till cirka 320 000 kronor per år och dels en betydande del av denna kostnad enligt gällande rätt kan avdragas enligt reglerna om ersättningsanskaffningsavdrag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962 19

Remissyttrandena

Det helt övervägande antalet remissinstanser har tillstyrkt alt avskrivningsregler för täckdikningsanläggningar och skogsvägar införes i hu­ vudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Det framhålles all­ mänt att nuvarande avdragsregler måste anses föråldrade och att de leder till resultat, som mången gång framstår som otillfredsställande. Även om man i flera yttranden uttrycker betänkligheter mot att i skattelagarna infö­ ra en rätt till avskrivning å grundförbättringskostnader, har man i regel funnit att en bättre lösning än den av utredningen förordade inte står till buds. Behovet av ökade investeringar i täckdikningsanläggningar och skogs­ vägar har från många remissinstansers sida åberopats som ett avgörande skäl för införandet av avskrivningsregler. Sådana regler har ansetts böra verka i hög grad investeringsstimulerande. Till de remissinstanser som sålunda i princip tillstyrkt förslagen hör lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, skogsstyrelsen, domänstyrelsen, skogshögskolans lärarråd samt statens skogsforskningsinstitut, lantbrukshögskolan samt statens lantbruksförsök, överståthållarämbetet, länsstyrel­ serna i Södermanlands, Blekinge, Malmöhus och Västerbottens län, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges industriför­ bund, Kooperativa förbundet, Skogsvårdsstyrelsernas förbund och Sveriges jordägareförbund ävensom samtliga hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser som avgivit yttranden. Även kammarrätten, riksskattenämnden, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Hallands, Örebro, Västmanlands, Kop­ parbergs, Våsternorrlands och Jämtlands län ställer sig i huvudsak positiva till förslagen. Beträffande förslagens detaljer har dock flera erinringar gjorts, vilka skall behandlas i ett följande avsnitt. Vad i promemorian anförts angående nackdelarna med nuva­ rande system med avdrag för ersättningsanskaffning av försliten till­ gång av grundförbättrings natur har i regel bekräftats av remissinstanserna. Några remissinstanser betecknar dock uttalandena — främst såvitt avser täckdikningsanläggningar — som alltför kategoriska. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Kalmar län, att väl kan i vissa fall tvekan uppkomma, hu­ ruvida kostnaden för en anläggning skall i sin helhet 1'å avdragas eller om en viss del är att hänföra till icke avdragsgill grundförbättring, men att dessa svårigheter enligt länsstyrelsens erfarenhet inte varit större än att de något så när tillfredsställande kunnat bemästras. Länsstyrelsen i Västernorrlands län erinrar om att, i den mån avdrag för kostnader för omläggning av täckdikning inte kunnat utnyttjas från inkomst under samma år, skillna­ den numera får utnyttjas som förlustavdrag. Införandet av värdeininskningsavdrag å dylika kostnader framstår därför enligt länsstyrelsens me­ ning inte såsom särskilt angeläget. Liknande synpunkter framföres av läns­ styrelsen i Värmlands län. I det särskilda utlåtandet, som bifogats yttrandet

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

från lantbruks högs kolan och statens lantbruks försök, framhålles, att de sakkunnigas uttalande, att den omständigheten att den under ett beskatt­ ningsår erlagda kostnaden för ersättningsanskaffning till hela sitt belopp skall avdragas på en gång leder till ojämnhet i beskattningen, synes vara ett alltför kategoriskt påstående. Därefter anföres.

Det bör observeras, att till följd av varierande väderleks- och andra växtbetingelser, väsentliga växlingar föreligger i jordbrukets årsresultat. På samma sätt kan i skogsbruket till följd av skogens ålderssammansättning högsl varierande årsresultat på enskilda fastigheter föreligga. Varierande marknadsförhållanden kan likaledes medföra mera allmänna förskjutningar i inkomstnivån. Det kan sålunda framkomma önskemål om möjligheter till resultatutjämning. Många gånger sker sådan utjämning därigenom att till goda år förlägges stora reparationer eller ersättningsanskaffningar av in­ ventarier liksom ersättningsanskaffningar av grundförbättrings natur. Nu åsyftade ersättningsanskaffningar torde så gott som regelmässigt ej ske i större omfattning än att härför medgivna avdrag kan skattemässigt utnyttjas. Med det anförda har endast velat framhållas, att de gällande reglerna ej en­ bart varit till nackdel för de skattskyldiga. Ett efter bestämda principer fast­ ställt årligt värdeminskningsavdrag, som ej kan jämkas, kan i vissa lägen framstå som ogynnsammare. Det måste däremot, som de sakkunniga framhållit, för de skattskyldiga vara otillfredsställande, om avdragsrätten för värdeminskning på en anlägg­ ning uppskjutes till den tidpunkt, då tillgången ersättes med en ny. Tyvärr innehåller den framlagda utredningen inga uppgifter eller diskussioner, som kan tjäna som ledning för en bedömning av hur de nuvarande reglerna i praktiken hittills verkat och framdeles kommer att verka. Om ifrågavarande grundförbättrande åtgärder kan utföras av brukaren själv, blir givetvis nackdelarna med det tillämpade systemet mindre än om särskilda specialister anlitas. Något värde på den egna arbetsinsatsen fast­ ställs inte. Utvecklingen går emellertid mot specialisering och mekanisering. Upptagande av brunnar, anläggande av täckdiken och vägar anförtros allt­ mer åt särskilda specialister. De väsentliga tvisterna kommer därvid att av­ se frågan, huruvida eu ersättningsanskaffning föreligger eller om företaget helt eller delvis måste betraktas som en nyanläggning.

I flera yttranden framhålles att då det gäller skogsvägar nuvarande praxis för medgivande av avdrag fått icke önskvärda verkningar. Sålunda erinrar tantbruksstgrelsen om att enligt regeringsrättens praxis avdrag inte medgives för kostnad för anläggning av permanent skogsväg; däremot betraktas kostnad för rent tillfälliga vägar som avdragsgill driftkostnad och även kost­ nad för vägunderhåll får avdragas. Vid planering av väg kan man, konstaterar lantbruksslyrelsen — under i övrigt lika förutsättningar — kalkylera med en hög anläggningskostnad med lågt underhåll eller en låg anläggningskostnad med högre underhåll. De nuvarande avdragsreglerna premierar det senare alternativet. Mot nuvarande skattesystem har därför, framhåller styrelsen, anmärkts att det leder till en förskjutning i vägbyggandet i riktning mot enklare och billigare vägar, varigenom risk finnes för att hela vägnätet blir inoptimall utbyggt. Därefter anför lantbruksstyrelsen.

Även i ett annat hänseende kan anmärkning riktas mot detta system, då det föranleder till viss ojämnhet i beskattningen såtillvida att väg som

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

hveues som tillfällig väg vid en större avverkning, därefter påkostas underhå“i s& Sor utsträckning, att den så småningom blir av mera permanent karaktär När en sådan väg föreligger färdig, har den emelleitid kostat åt sldlligt mer än om den brutits på en gång Ur samhallsekononnsk synpunkl och av andra skäl måste detta förfaringssätt underkannas; " et för övrigt ha mycket svårt att komma tillratta med sadana fall, da |>ra förbättring av väg faktiskt åstadkommes genom val tilltaget undei håll..Det må nämnas, att statsbidragen visserligen verkar i motsa * " åt­ minstone för närvarande bidrag torde lamnas endast till vagar av tiog klass, men bidragsmöjligheterna är begränsade och stora grupper av skoös vägar är i praktiken uteslutna från bidrag. Liknande synpunkter anföres av skogsstyrelsen. Skogsvårdsstyrelserna ut­ talar allmänt, att gällande skatteregler lockar till vidmakthållande av aven olämpligt förlagda äldre vägar framför nyanläggning av andamalsenhga s dana. Skattesystemet är enligt styrelsernas mening ägnat att direkt motverka en rationell utbyggnad av skogsvägnätet. Flera remissinstanser betonar den allmännytta som skogsbilvägarna me för inom vårt samhälle. Enligt skogsnårdsstyrelsen i Västmanlands lan kan allmännyttan ofta beräknas ha samma storleksordning som den rent skog­ liga nyttan. Styrelsen anför. Skogsindustrierna, en hörnsten i vårt ekonomiska liv, genomgå f. n. en kraftig utbyggnad, som under 1960-talet väntas kräva ett fullt utnyttjande av våra skogstillgångar samtidigt som tillgången på skoglig arbetskraft synes minska och vara svår att rekrytera. Skogsbilvagen far härigenom en allt större samhällelig betydelse för att effektivt genomfora för samhallet nöd­ vändiga avverkningar med utnyttjande av den knappa tillgången på manuell arbetskraft och hästar. Ökad mekanisering minskar på intet satt tyngden av detta argument. . ,__ Sociala krav på ökad bekvämlighet och standard for skogsarbetarna kan knappast tillgodoses utan skogsbilvägar. Ur beredskapssynpunkt måste skogsbilvägen tillmätas största betydelse i samband med bränsleanskaffning vid en avspärrning. Även ur militär synpunkt torde de vara betydelsefulla icke endast i gränstrakter och förmodade invasionsområden. Luftlandsatta trupper måste nu kunna bekämpas nästan var som helst i vårt land. Våra motoriserade förband kräver vägar även i skogsbygderna. Skogsbrandbekämpning som nu bedrives av motoriserade brandkårer kra­ ver också vägar. Man måste hålla i minnet att snabba åtgärder äro av största vikt vid bekämpande av brand i skogen. Slutligen må nämnas skogsbilvägarnas stora betydelse för Sveriges tolk som medel att idka friluftsliv, naturstudier, bär- och svampplockning, för många viktig ur försörjningssynpunkt, och inte minst som ett medel att ute i naturen få välbehövlig rekreation. Det anförda må vara tillräckligt för att påvisa skogsbilvägarnas nödvän­ dighet ur samhällsekonomisk och social synpunkt. I

I några yttranden anföres betänkligheter mot förslaget att införa värdeminskningsavdrag för tillgångar av grundförbättrings natur en­ dast i inkomstslaget jordbruksfastighet ävensom mot att begränsa avskrivningsreglerna till att avse endast täckdikningsanläggningar och skogsvägar. På grund av dylika betänkligheter avstyrker några remissinstanser att för-

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

slaget helt eller delvis nu lägges till grund för lagstiftning. Sålunda anför lansstyrelsen i Värmlands län. Enligt gällande skattelagstiftning är fastighetsägare ej berättigad till av­ drag för kostnad för grundförbättring. Kommunalskattelagen innehåller be­ stämmelser om forbud mot dylika avdrag i fråga om såväl jordbruksfastig­ het som annan fastighet och rörelse. Genom det av de sakkunniga framlagd^ forslaget gores beträffande förstnämnda förvärvskälla avsteg8 från denna

SSKfS" ‘T'5 rf" sä“ I»**!! i allmänna rätts-

neavetandet. Ett genomforande av forslaget kommer för jordbrukarna att n edfora sa vasent ga fördelar, alt det för Övriga skattskyldiga måste f a2 stå såsom godtyckligt och orättvist, att reformen begränsas till endast o "d morian ? ej ÖVerty§ad att de av de sakkunniga l prJome- ! d!i?a,e skalen verkligen är tillräckligt starka för att motivera hr,!rf 0c'l01; av en sa Vlkti§ reforni endast i fråga om taxering av jordbruksfast^het utan att berörda problem ens synes ha diskuterats beträffan de forvarvskallorna annan fastighet och rörelse. fietraltan-

Det torde visserligen, medger länsstyrelsen, med fog kunna göras gällan­ de, att för jordbruket gällande regler om avdrag för tillgångar av grundförbältrings natur icke är tillfredsställande. Det synes därför utan tvivel önskvärt, att nya bestämmelser skapas, som på ett godtagbart sätt tillgodo­ ser både taxeringsmyndigheternas och de skattskyldigas berättigade an­ språk. Länsstyrelsen fortsätter.

Det kan dock ifrågasättas, om de avdragsregler, som föreslagits skola er­ sätta nu gällande, verkligen uppfyller rimliga krav i detta hänseende. Infö­ res regler om avskrivning enligt förslaget, kommer beträffande tillgångar av grundförbättrings natur två skilda avdragssystem att tillämpas vid sidan av varandra, då för andra tillgångar än täckdikningsanläggningar och skogsvä­ gar gällande bestämmelser om avdrag för ersättningsanskaffning fortfaran­ de ar avsedda att tillämpas. Enligt länsstyrelsens uppfattning kan en sådan reform icke anses som en lycklig lösning av hithörande problem. Att inom en och samma förvärvskälla skapa två olika avdragsmetoder för tillgångar av grundförbättrings natur måste medföra en komplicering av taxerings­ myndigheternas arbete samt öka riskerna för felaktiga avgöranden. Även för därav berörda skattskyldiga kommer reformen att medföra praktiska olä­ genheter. Vidare måste det för dessa framstå som inkonsekvent, att förslaget begränsats till att avse endast täckdikningsanläggningar och skogsvägar. I fråga om exempelvis invallningsföretag torde föreligga minst lika stort be­ hov av nya regler som beträffande täckdikningsanläggningar, då de förra som regel är mycket kostnadskrävande.

De lrågor, som beröres i förslaget, är enligt länsstyrelsens förmenande av sådan natur att de bör lösas i ett sammanhang för förvärvskällorna jord­ bruksfastighet, annan fastighet och rörelse. Samtidigt härmed bör inkomst­ begreppet för fastighet upptagas till omprövning. Länsstyrelsen hemställer därför i första hand att dessa problem göres till föremål för ny utredning. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner de sakkunnigas för­ slag från rent skattetekniska synpunkter vara ägnat att ingiva betänklighe­ ter och anser, att förslaget bör göras till föremål för ytterligare utredning innan övervägande sker, huruvida detsamma skall läggas till grund för lag­

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962 23

stiftning. Länsstyrelsen i Gävleborgs län kan inte finna att kostnader för täckdikning och skogsvägar intager en sådan särställning, som motiverar att kostnaderna skulle få avskrivas vid inkomstberäkningen. Länsstyrelsen fortsätter. Täckdikningar torde merendels medföra en mot de nedlagda kostnaderna svarande, bestående förbättring av marken även sedan täckdikningen som sådan gått till spillo, och av denna anledning synas sakliga skäl för allmän avskrivning av kostnaderna knappast föreligga. På enahanda sätt torde kost­ nader för skogsvägar vara att bedöma. Om avskrivning medges i enlighet med förslaget, synas även andra kostnader, t. ex. för stenröjning, anlägg­ ning av öppna avlopps- och skogsdiken samt annan förbättring av skogs­ mark, på lika goda grunder kunna ifrågasättas bli avdragsberättigade. Länsstyrelsen erinrar i sammanhanget även om att avdragsrätt för amortering å studieskulder icke ansetts böra införas; likväl utgöra sådana skulder liksom kostnader för täckdikning och skogsvägar — intei annat än kostna­ der för ökade inkomster i framtiden. Förslaget framstår enligt länsstyrelsen närmast som en ny form av spe­ ciella bidrag från det allmännas sida till fromma för jordbruksnäringen. Vill man med bibehållet inkomstbegrepp na sadant resultat, framstar enligt länsstyrelsens mening ett statsbidragssystem som den följdriktiga lös­ ningen. Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar att, då det inte torde råda någon större skillnad mellan en rörelseidkare och en jordbrukare, förslaget lämp­ ligen borde genomföras först i ett större sammanhang, därvid skattelagar­ na borde så ändras, att inkomsten av dessa förvärvskällor beskattas efter enhetliga grunder, bl. a. innebärande att inkomsterna beräknas efter bokföringsmässiga grunder. Länsstyrelsen anser dock att förslaget i vad det­ samma avser skogsvägar bör läggas till grund för lagstiftning. Frågan om avdrag för avskrivning å kostnader för täckdikning finner länsstyrelsen däremot böra lösas först i samband med att andra för jordbruket aktuella frågor erhåller sin lösning. Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att med det föreslagna syste­ met om rätt till avskrivning å täckdikningsanläggningar skulle man kom­ ma ifrån tvister om storleken av, å ena sidan, den avdragsgilla kostnaden för alt ersätta en utrangerad anläggning med en likvärdig och, å andra sidan, vad som utgör icke avdragsgill kostnad för förbättring. Vidare skulle nytäckdikning uppmuntras genom del föreslagna nya avdragssystemet. Länsstyrelsen tillägger. Det föreslagna systemet synes i viss mån bryta mot de principer, som ligga till grund för beräkning av inkomst av jordbruksfastighet. Det kan således inte helt gå fritt från invändningar. Emellertid torde någon lösning, som bättre kan anpassas til! de nuvarande reglerna om inkomstberäkning i förvärvskällan jordbruksfastighet, icke kunna åstadkommas. Med hänsyn härtill och till de fördelar, som det föreslagna systemet beräknas kunna medföra, anser sig länsstyrelsen kunna tillstyrka alt den av de sakkunniga föreslagna lagstiftningen i denna del genomföres.

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

Däremot anser sig länsstyrelsen inte kunna förorda att förslaget om värdeminskningsavdrag å skogsvägar genomföres. Länsstyrelsen anför härom. Till skillnad från förslaget angående täckdikningsanläggningar, vilket i stort sett kan anses innebära endast en ändring av reglerna för när ett av­ drag skall få åtnjutas vid taxeringen, så innebär förslaget beträffande skogs­ vägarna, att man för en viss grupp inför regler, som medför en förmånli­ gare inkomstbeskattning än vad som är normalt för förvärvskällan. Enligt länsstyrelsens mening inger det betänkligheter, att för en begränsad grupp skattskyldiga sålunda införa förmånligare beskattningsregler.

Även länsstyrelsen i Östergötlands län anser sig böra avstyrka förslaget i vad det avser värdeminskningsavdrag i fråga om skogsvägar. Trots att länsstyrelsen på de av de sakkunniga anförda grunderna finner starka skäl föreligga för att anläggningskostnader för skogsvägar till viss del må kunna hänföras till i taxeringshänseende avdragsgill kostnad, anser dock läns­ styrelsen förslaget icke vara tillräckligt underbyggt för att läggas till grund för lagstiftning. Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök säger sig visserligen i princip kunna tillstyrka utredningens förslag men ifrågasätter dock om inte formerna för medgivande av värdeminskningsavdrag på skogsvägar bör göras till föremål för ytterligare utredning. De sakkunnigas förslag synes inte vara tillräckligt underbyggt för att läggas till grund för en lag­ stiftning.

Flera remissinstanser uttalar betänkligheter av principiell art men anser sig dock böra tillstyrka att avskrivningsregler införes i enlighet med för­ slaget. Länsstyrelsen i Jämtlands län understryker att ett införande av den nya avdragsmöjligheten innebär ett betydelsefullt avsteg från i skattelag­ stiftningen gällande principer. Det torde enligt länsstyrelsen kunna ifråga­ sättas om inte den föreslagna reformen borde få anstå och upptagas till övervägande av den år 1960 tillsatta allmänna skatteberedningen. Länssty­ relsen anser sig dock kunna tillstyrka den avsedda genombrytningen av gällande grundsatser på hithörande område i vad avser täckdikningsanlägg­ ningar, då dylika anläggningar har en begränsad varaktighetstid. Beträf­ fande skogsvägar gör länsstyrelsen följande uttalande. När det gäller länsstyrelsens eget ställningstagande till förslaget kom­ ma de näringspolitiska synpunkterna i främsta rummet. Ett väl utbyggt skogsbilvägnät är av vital betydelse för skogsbruket i länet. Därigenom skulle ernås bättre rotvärde och gynnsammare betingelser för skogsbruket i dess helhet. Behovet av skogsbilvägar har visat sig vara synnerligen stort. Alla åtgärder, som kunna vara ägnade att främja skogsbruket, böra enligt läns­ styrelsens mening vidtagas. Med utgångspunkt därifrån anser sig länsstyrelscn böra tillstyrka införandet av rätt till värdeminskningsavdrag för skogsbilvägar i den omfattning de sakkunniga föreslagit. Enligt länsstyrelsen i Örebro län kan de av de sakkunniga framlagda för­ slagen, liksom andra punktvis insatta förändringar i skattelagstiftningen, väcka principiella betänkligheter och leda till vissa icke tillfredsställande

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962 25

olikformigheter men länsstyrelsen anser dock övervägande skäl tala för genomförandet av de föreslagna ändringarna. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att det icke torde kunna förnekas, att nu gällande regler i fråga om avdrag för kostnader för an­ läggningar av grundförbättrings natur är otillfredsställande. Sålunda med­ för desamma icke blott ojämnhet vid taxeringen mellan olika år utan även olägenheter vid tillämpningen. Det får därför, enligt länsstyrelsen, anses angeläget med nya regler av beskaffenhet att tillgodose såväl de enskilda skattskyldigas som beskattningsmyndigheternas befogade krav. Det av de sakkunniga framlagda förslaget torde, enligt länsstyrelsens mening, i stort sett få anses ägnat att undanröja dessa olägenheter, såvitt avser täckdikningsanläggningar och skogsvägar. Länsstyrelsen fortsätter. Å andra sidan synes en på föreslaget sätt begränsad reform icke kunna undgå att samtidigt väcka vissa betänkligheter. Bortsett från de praktiska olägenheter, som skulle följa med två olika avdragssystem för tillgångar av grundförbättrings natur, skulle bl. a. den hitintills rådande principiella likställigheten i förevarande avseende mellan jordbruksfastighet och annan fastighet härigenom komma att rubbas. Vidare skulle det för den skattskyl­ dige i gemen komma att framstå som svårbegripligt, att åtskillnad i fråga om rätten till avdrag skall göras mellan till exempel täckdikningsanläggningar och inval lningar, ehuru behovet av nya regler ofta kan vara större i det senare fallet med hänsyn till att invallningsföretag som regel äro mera kostnadskrävande. Det synes därför kunna ifrågasättas, om icke reformen bör utsträckas även till annan fastighet ävensom till en del andra anlägg­ ningar, som likaledes äro underkastade värdeminskning. En förutsättning härför är emellertid -— såsom av de sakkunniga jämväl framhållits — att inkomstbegreppet utvidgas i fråga om fastighet.

Länsstyrelsen i Väslernorrlands län säger sig icke helt kunna värja sig från känslan, att de synpunkter, som anförts till stöd för införande av värdeminskningsavdrag å täckdikningsanläggningar och skogsvägar, med sam­ ma styrka kan göras gällande beträffande åtskilliga andra grundförbätt­ ringsåtgärder, såsom öppna diken för vattenavledning, invallningar, sjö­ sänkning samt enskilda utfartsvägar och inägovägar. Länsstyrelsen anför därefter. Det är visserligen riktigt, att avdragsrälten för läckdikningar och skogs­ vägar för dagen framstår som det angelägnaste önskemålet. Länsstyrelsen hyser likväl viss tvekan inför förslaget att utbryta dessa — låt vara viktiga — detaljer ur ett stort problemkomplex utan att de framtida konsekvenser­ na för frågan i sin helhet kan överblickas. Det synes nämligen uppenbart, att ett genomförande av förslaget kommer att tillskapa åtskilliga svårlösta gränsdragningsproblem. Sålunda kommer det måhända att framstå som oegentligt att'kostnaden för iordningställande av öppna diken till vattenav­ ledning från täckdiken icke omfattas av avdragsrätten. Vidare lärer skattetvister icke kunna undvikas, när det gäller att bedöma, huruvida en väg, som betjänar flera ändamål, huvudsakligen skall anses avsedd för utforsling av skogsprodukter från skog. Det synes höra till vanligheten, att en skogsväg i sin sista del går över inägojord och ansluter till utfartsväg från gård. Det hade varit av värde, om dylika gränsdragningsfrågor något när­ mare hade diskuterats i promemorian.

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 56 ur 1962

Länsstyrelsen anser sig dock med viss tvekan kunna tillstyrka att avskrivningsregler införes endast för täckdikningsanläggningar och skogs­ vägar.

I regel anser sig remissinstanserna kunna godtaga att avskrivningsregler av nu ifrågasatt slag begränsas till inkomstslaget jordbruksfastighet. Så­ lunda anför t. ex. riksskattenämnden i denna fråga följande. De sakkunnigas förslag minskar ojämnheten i beskattningen mellan olika skattskyldiga inom förvärvskällan jordbruksfastighet. Å andra sidan åstadkommer förslaget enligt riksskattenämndens mening olikhet i beskatt­ ningsreglerna olika förvärvskällor emellan. En sådan olikhet synes emel­ lertid kunna försvaras med att i förvärvskällan jordbruksfastighet mark­ anläggningar hava särskilt stor betydelse, varför ekonomiskt sett en avdragsrätt för dylika anläggningar enbart i denna förvärvskälla kan vara motiverad.

I några yttranden framhålles att frågan om avdragsrätt vid taxeringen för täckdikning och skogsvägar äger ett nära samband med omfattningen av statsbidrag till dylika anläggningar. Sålunda uttalar länsstyrel­ sen i Göteborgs och Bohus län att utredningens förslag torde få anses innebära, att markägarna i det långa loppet blir gynnsammare ställda än hittills i fråga om avdragsmöjligheter. Det torde då enligt länsstyrelsens mening böra övervägas, om inte frågorna om statsbidragens storlek bör upptagas till omprövning och bedömas i ett vidare sammanhang innan en lagändring, som endast tar sikte på beskattningsreglerna, genomföres. Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att det väsentliga skälet för genomförande av de föreslagna reglerna torde vara alt stimulera investe­ ringar i täckdikningsanläggningar och härigenom öka jordbrukets lönsam­ het. Med beaktande härav kan man enligt länsstyrelsens mening knappast undgå att beröra andra åtgärder, som har samma syfte. Beträffande den statliga bidragsgivningen för skogsvägar framhåller länsstyrelsen. Den statliga bidragsgivningen för skogsvägar är — som framgår av de sakkunnigas redogörelse — relativt stor för såväl »stamväg» som »annan skogsväg». Då det förstnämnda slaget av vägar ger största allmänna nytta, synes det motiverat att höja bidragen till anläggande av sådana vägar. Vid taxeringen skulle då avdrag icke behöva medgivas för anläggande av »stam­ väg». Beträffande »annan skogsväg» torde bidragsgivningen kunna helt slopas. I stället bör vid taxeringen avdrag kunna påräknas för anlägg­ ningskostnaderna med den motiveringen, alt dylik väg presumeras avse tillgodogörandet av skogsprodukter inom ett begränsat område. Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar, att det måhända kan ifråga­ sättas om icke i stället för införande av avdragsrätt vid taxering för kost­ nader för skogsvägar en ökning av bidragen för vägbyggnader av denna art bör komma till stånd. Därigenom skulle enligt länsstyrelsen uppenbarli­ gen en mer ingående prövning av vägbehovet, vägens byggnad och kost­ naden åstadkommas, en prövning som icke kan ske på samma sätt vid taxe­ ringen. Emellertid skulle man icke genom höjning av statsbidragen och

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962 27

uppmjukning av villkoren härför inom rimlig tid kunna få den lättnad för skogsägarna, som eftersträvas. Länsstyrelsen har därför funnit övervä­ gande skäl tala för en lösning enligt det framlagda förslaget. Liknande uttalande göres av länsstyrelsen i Jämtlands län, som anför. I fråga om skogsvägar får, såsom de sakkunniga framhållit, anses gälla alt anläggningen med normalt underhåll icke är underkastad förslitning. Om det dock kan anses föreligga ett aktuellt behov att understödja skogs­ bruket, kunde detta ske i den ordningen att grunderna för statsbidragsgivningen till anläggande av skogsbilvägar ändrades. Därvid kan dock icke bortses ifrån att ett medelst skattepolitiska åtgärder genomfört stod åt skogsbruket är till sin natur smidigare, eftersom detsamma kan komma till slånd utan egentligt administrativt merarbete. Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök framhåller, att behovet av värdeminskningsavdrag på s. k. stamvägar naturligtvis kan ifrågasät­ tas. I den mån statsbidrag utgår torde, framhålles i yttrandet, än mindre något värdeminskningsavdrag vara motiverat. Lantbruks styr elsen framhåller vikten av att det allmänna beträffande det kombinerade jord- och skogsbruket — den vanligaste brukningsformen i de flesta bygder — så avväger sina åtgärder beträffande bidrag, lån, beskatt­ ningsregler, m. m. avseende jordbruket respektive skogsbruket, att en ur samhällets synpunkt önskvärd balans uppstår mellan markägarens investe­ ringar i respektive näringsgrenar.

Några remissinstanser ifrågasätter om inte de föreslagna avskrivningsreglerna bör förbehållas sådant jordbruk där inkomstredovisningen sker enligt bokför ingsmässiga grunder. Riksskattenämnden anför följande. Såsom redan framhållits i andra sammanhang då det gällt detaljändring­ ar i reglerna om beskattningen av inkomst av jordbruk är kontantmetoden en otidsenlig och materiellt ytterst otillfredsställande redovisningsform för sådan inkomst. Att för dem som tillämpa denna primitiva metod införa sär­ skilda anordningar för alt ernå mera tillfredsställande avdrag för de all­ mänt förekommande täckdikningskostnaderna synes icke böra ifrågakomma. Riksskattenämnden kan därför icke tillstyrka förslaget i denna del. Däremot har nämnden i princip intet att erinra mot att avdrag för täck­ dikning skall kunna medgivas jordbrukare, som redovisa inkomsterna en­ ligt bokföringsmässiga grunder. Länsstyrelsen i Värmlands län, som på sätt förut angivits i första hand förordar att nu ifrågavarande problem göres till föremål för ny utredning, föreslår att — om förslaget anses böra läggas till grund för lagstiftning — detta ej sker separat utan blott tillsammans med två tidigare i fråga om taxering av jordbruksfastighet framlagda skatteförslag. Länsstyrelsen åsyf­ tar härvid det av skattelagssakkunniga den 26 augusti 1959 avlämnade för­ slaget till bestämmelser om värdeminskningsavdrag å maskiner och andra dylika inventarier i jordbruk med kontantmässig redovisning samt en av skatteflyktskommittén den 19 oktober 1959 avgiven promemoria med för­

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

slag till lagstiftning rörande beskattning av djur vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt den s. k. kontantprincipen. Länsstyrelsen till­ lägger.

Enligt länsstyrelsens förmenande utgör skatteflyktskommitténs förslag ett nödvändigt komplement till skattelagssakkunnigas båda förslag. Läns­ styrelsen anser därför, alt det nu framlagda förslaget om värdeminskningsavdrag å täckdikningsanläggning och skogsvägar — liksom också förslaget om värdeminskningsavdrag å döda inventarier — icke bör läggas till grund för lagstiftning, om icke också skatteflyktskommitténs förslag lagfästes. Enligt förslagen kommer i förvärvskällan jordbruksfastighet kontantinässig och bokföringsmässig redovisning att för en och samma skattskyldig tillämpas vid sidan av varandra. Även om vissa skäl kan åberopas häremot, synes förslagen dock kunna förordas som ett steg i riktning mot en obliga­ torisk övergång för alla jordbrukare till bokföringsmässig inkomstredovis­ ning, vilket för länsstyrelsen framstår som det naturliga slutmålet. För jordbrukarnas del underlättas denna övergång därav, att den skyldighet att föra räkenskaper såsom underlag för taxeringen, som är en förutsättning för den bokföringsmässiga redovisningsmetoden, i praktiken ej synes inne­ bära någon mera påtaglig utvidgning av skyldigheten alt föra räkenskaper eller anteckningar vid kontanlinässig redovisning enligt bestämmelserna i 20 § taxeringsförordningen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län , som tillstyrker utredningens förslag i vad det avser täckdikningsanläggningar, anför.

Därest de sakkunnigas nu avgivna förslag liksom ett under år 1959 av de sakkunniga avgivet förslag till bestämmelser om värdeminskningsavdrag å maskiner och andra dylika inventarier i jordbruk med kontantmässig redovisning bli föremål för lagstiftning kommer den s. k. kontantprinci­ pen, efter vilken flertalet jordbrukare taxeras, att brytas i väsentliga hän­ seenden, vilket enligt länsstyrelsens mening får anses mindre tillfredsstäl­ lande ur rent principiell synpunkt. Med hänsyn härtill och då kontantprin­ cipen över huvud taget icke kan anses fylla moderna krav på resultatredo­ visning, synes frågan om grunderna för jordbrukets taxering böra i sin helhet snarast tagas under omprövning.

Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden framhåller att det kan ifrågasättas om inte rätten till värdeminskningsavdrag å täck­ dikningsanläggningar borde förbehållas jordbrukare, som beräknar in­ komst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grnnder. Allmänna ombudet anför.

Det skulle inte vara rimligt, om vissa jordbrukare finge favörer på avdragssidan bl. a. genom för höga avskrivningsprocenter på täckdikningsanläggningar samtidigt som de finge behålla ett inkomstbegrepp, som ger dem materiellt obefogad skattefrihet vid realisation av levande och döda inventarier. Enligt uppgift i promemorian redovisar emellertid endast om­ kring en procent av jordbrukarna sin skattemässiga inkomst enligt bok­ föringsmässiga grunder. Det torde inte vara rationellt att genomföra en täm­ ligen omfattande ändring i skattelagstiftningen, om den kan utnyttjas allenast av en så obetydlig del av jordbrukarna. Jag tillstyrker därför att de sakkunnigas förslag får omfatta alla jordbrukare, men att lagstiftningen genomföres först sedan inkomstbegreppet för jordbrukare utvidgats till

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962 29

att omfatta även belopp, som inflyter vid realisation av levande och döda inventarier. Vad utredningen uttalat angående sambandet mellan avskrivningsregler och inkomstbegreppet vid försäljning av tillgångarna har berörts i några yttranden. Länsstyrelsen i Göteborgs och Dohus län konstaterar att förslaget står i strid mot gällande principer på skattelagstiftningens område, vilka innebär att tillgång, där vinst vid försäljning icke kan beskattas annat än enligt bestämmelserna om realisationsvinst, icke ansetts böra få avskri­ vas i snabbare takt än som betingas av tillgångens fysiska eller ekonomiska livslängd. Länsstyrelsen fortsätter. De sakkunniga ha emellertid framhållit, att deras förslag icke borde ingiva betänkligheter," enär täckdikningsanläggning icke kunde separat överlåtas. De sakkunniga synes emellertid härvid icke beaktat, att skattskyldig enligt deras förslag skulle kunna inköpa jordbruksfastighet och nedlägga väsent­ liga kostnader för nyanläggning av täckdikning med ty åtföljande avdragsrätt vid inkomsttaxeringen samt efter tio år efter förvärvet försälja den sålunda förbättrade fastigheten utan beskattningskonsekvenser. Detta synes icke helt tillfredsställande. De sakkunnigas förslag synes också godtyckligt såtillvida att det endast tar sikte på vissa slag av anläggningsarbeten. Om förslaget skulle godtagas, måste det befaras att samma anspråk på snabb avskrivning utan hänsyn till varaktighetstiden kommer att framställas be­ träffande andra anläggningar, såsom byggnader m. m. Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Kopparbergs län, som tillägger att — därest icke avskrivningsprocenten begränsas i förhållande till anläggningarnas beräknade varaktighetstid — ytterligare skäl torde få an­ ses förefinnas för en omprövning av hela inkomstbegreppet. Länsstyrelsen i Kristianstads län, som enligt vad redan framhållits ej anser sig kunna tillstyrka förslaget om avdrag för avskrivning å kostnader för skogsvägar, framhåller, att förslaget innebär att avdrag skulle medgivas för kostnader, som medför en direkt och bestående höjning av en fastighets värde utan att man, utom i undantagsfall, kan beskatta ägaren för de av­ dragna kostnaderna när han återfår dem vid eventuell försäljning av fastig­ heten. Länsstyrelsen i Värmlands län anför följande exempel. Två personer inköpa samtidigt två likvärdiga jordbruksfastigheter. Den ene täckdikar för en kostnad av 10 000 kronor medan den andre tillbygger t. ex. mangårdsbyggnaden för 10 000 kronor. I övrigt brukas fastigheterna på liknande sätt. Båda sälja sina fastigheter efter 15 år, därvid köparna värdera de företagna åtgärderna såsom ekonomiskt likvärdiga. Säljarna erhålla 20 000 kronor mer än de själva erlagt, men den som täckdikat tjänar väsent­ ligt mer än den andre, då han vid tidigare års taxeringar erhållit mycket större värdeminskningsavdrag. Länsstyrelsen i Malmöhus län vitsordar de sakkunnigas uttalande, att en utvidgning av inkomstbegreppet enbart för tillgångar av grundförbättrings natur skulle medföra så avsevärda svårigheter, att vägen över en ändring av inkomstbegreppet åtminstone för närvarande ej bör följas. Länsstyrelsen fortsätter.

30 Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 56 år 1662

Möjligen kan inom en ej allt för avlägsen framtid en mera vittgående ut­ redning befinnas påkallad i syfte att söka undanröja svårigheterna för en omgestaltning av inkomstbegreppet beträffande fast egendom. Självfallet kan en sådan omgestaltning komma att innebära betydande ingrepp i gäl­ lande rätt och även förutsätta, att avsevärda hinder övervinnas. Kanske kan eu etappvis genomförd reformering visa sig bli den lämpligaste metoden. De även i andra sammanhang vitsordade olägenheter, som är förknippade med nuvarande regler om ersättningsanskaffning, är dock så betydande, att de kan anses rättfärdiggöra även tämligen genomgripande åtgärder. Såsom de sakkunniga framhåller, har de avsteg, som redan skett från eljest gällande grundprinciper, möjliggjorts genom en utvidgning av inkomstbegreppet. I sammanhanget kan även erinras om de vid 1960 års riksdag motionsvis framställda yrkandena om ändrade avskrivningsregler för byggnad i rörelse av sådan innebörd, att den avsedda ändringen torde förutsätta en utvidg­ ning av gällande inkomstbegrepp. Ehuru riksdagen ej vid detta tillfälle var beredd att följa motionärerna, rådde inom bevillningsutskottet enighet där­ om att vid en eventuell utredning borde beaktas, om och i vad mån de nu­ varande reglerna om beskattning vid försäljning av fastighet och om utrangeringsavdrag kunde behöva ändras. Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att det torde vara en allmänt ac­ cepterad princip, att en utvidgning av avdragsrätten bör åtföljas av en mot­ svarande utvidgning av inkomstbegreppet. De sakkunnigas förslag innebär elt avsteg från denna princip. Även om härför anförda motiv, sedda ur taxeringssynpunkt, enligt länsstyrelsens mening knappast kan anses bärande finnes dock, framhåller länsstyrelsen, synnerligen starka jordbruksekonomiska skäl att frångå sagda grundprincip. Man kan till och med enligt läns­ styrelsen ifrågasätta, om dessa skäl ej bort föranleda än mer långtgående förslag från de sakkunnigas sida, syftande till vidgad avdragsrätt vid taxe­ ringen jämväl för kostnader för ny-, till- och ombyggnad av jordbrukets ekonomibyggnader. Stockholms läns och stads hushållningssällskap betonar, att det är för­ åldringen d. v. s. grundförbättringens allt mindre lämplighet under de med tiden ändrade förhållandena, som ger upphov till den största värdeminsk­ ningen. Föråldrandet drabbar alla grundförbättringar och borde därför be­ rättiga till värdeminskningsavdrag. Det förhållandet, att man vill förhindra all någon enstaka person får en skattefri realisationsvinst på grundförbättringar vid en fastighets försäljning, kan, enligt hushållningssällskapet, inte vara ett tillräckligt motiv för att man skall undandraga den stora massan av jordbrukare och fruktodlare ett avdrag som de rättvisligen bör ha. Det är ej heller bara en fråga om skatterättvisa, det gäller också att stimulera fram de medel, som kan överföras från konsumtionssidan till riktigare in­ vesteringar på produktionssidan. Skogsstyrelsen uttalar att vintervägar och andra tillfälliga vägar byggda för engångsavverkningar, exempelvis av rotposter, sedermera sällan har nå­ got värde. Anläggning av permanenta vägar kan givetvis medföra höjning av fastigheternas kapitalvärde men det torde enligt skogsstyrelsens mening höra till undantagen, att den höjning väganläggningen föranlett motsvarar mera än en mindre del av anläggningskostnaden. Förhållandet kan, enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962 31

styrelsen, delvis förklaras därmed, att en skogsväg ofta bygges, när hopspa­ rade virkesförråd står inför avverkning. Sedan det avverkningsmogna för­ rådet uttagits, får vägen minskad betydelse nnder längre eller kortare tid beroende på skogens ålderssammansättning m. in. Liknande synpunkter framföres av ett flertal skogsvårdsstyrelser. Skogsvårdsslyrelsen i Kalmar län tillägger att ännu en omständighet, som är ägnad att undanröja princi­ piella betänkligheter emot en regelmässig avdragsrätt beträffande kostnader för skogsvägar, bör framhållas, nämligen det förhållandet att den växande skogen, för vars tillgodogörande en skogsväg anlägges, inte har samma kon­ stanta omfång som andra ting av fast egendoms karaktär. Stora variationer i virkesförrådets storlek kan förekomma tidsmässigt på samma egendom, vilket gör att den varaktiga kapitalvärdestegringen praktiskt taget aldrig korresponderar med anläggningskostnaden, vilken därför enligt styrelsens mening alltid måste uppdelas på en driftkostnadsandel och en grundförbättringsandel. Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att en avdragsrätt för kostnader för skogsvägar skulle medföra en rättvisare beskattning vid för­ säljning av fastighet. Styrelsen anför. Vid försäljning av fastigheter, som ej beröras av realisationsvinst, beskat­ tas som inkomst försäljningssumman för den eventuella ökning av virkes­ förrådet, som har ägt rum under ägandetiden. På grund av nuvarande ålderklassfördelning i skogarna är en dylik ökning regel. Om investering gjorts genom byggandet av skogsbilvägar höjes värdet av virkesförrådets ökning. Härigenom beskattas en inkomst som uppkommit genom investering av ej avdragsgill natur med dubbelbeskattning som följd.

Skogsvårdsstgrelsernas förbund anser, att de sakkunniga förbisett att kostnaden för vägs byggande ej alltid betyder ökning av kapitaltillgångarnas värde med motsvarande belopp, utan att en del av nämnda kostnad är förut­ sättningen för ökning av den omedelbara inkomsten. Förbundet fortsätter. Ett exempel kan belysa resonemanget. Ett skogsskifte består till betydan­ de del av awerkningsmogen skog. Det beröres ej av bilväg, men en sådan kan byggas till och genom skiftet för 50 000 kronor. Därigenom skulle utdrivningskostnaderna för den gamla skogen under de två närmaste åren minskas med 30 000 kronor. Båtnaden för vägens långsiktiga användning beräknas till 20 000. Då utgör 30 000 kronor, eller 60 %, utgifter för inkoms­ tens förvärvande och återstående belopp, 20 000 kronor, är ägnat att öka kapitaltillgångens värde. Exemplet är intet undantagsfall. Det förhåller sig snarare så, att skogsägaren helt naturligt planerar vägarnas utbyggnad med hänsyn till skogsbeståndens tillstånd i så måtto att han får utgiftsminskning som följd av nybyggda vägar snarast möjligt efter deras anläggande.

Några remissinstanser bl. a. lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök samt länsstyrelsen i Örebro län bär framhållit att frågan om avdragsrätt även rörande övriga åtgärder för vattnets avledning från jordbruksfas­ tighet bör upptagas till utredning. Enligt Småbrukarnas riksförbund borde även frågan om avdrag för kostnader för stenröjning ha utretts.

32 Kangl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

Vad utredningen anfört angående fruktodlingsanläggningar har i regel inte föranlett särskilda uttalanden från remissinstansernas sida. Av de remissinstanser, som yttrat sig i frågan, har riksskattenämnden samt länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar och Västernorrlands län förklarat sig inte ha något att erinra emot utredningens ståndpunkt. Även statens jord­ bruksnämnd säger sig dela de sakkunnigas uppfattning att detta problem bör behandlas i samband med den större frågan om vidgade möjligheter till re­ sultatutjämning för denna näringsgren. Lantbruksstyrelsen däremot uttalar en annan mening. Styrelsen anser att gällande regler om ersättningsanskaffningsavdrag icke löser avskrivningsproblemet för brukare av rationellt drivna fruktodlingar, där uttjänta fruktträd oftast ersättes genom nyplantering på ny jord. Fruktodlaren tor­ de i sådana fall icke ha rätt att göra ersättningsanskaffningsavdrag och även om sådan rätt förelåge, skulle den icke kunna utnyttjas, eftersom od­ lingen under de närmaste åren efter planteringen icke lämnar någon avkast­ ning. Fruktodlaren går därför helt miste om avdragsrätt för investeringen. Enligt styrelsens mening bör därför bestämmelser om värdeminskningsavdrag införas för nyanläggning av fruktodlingar för yrkesmässig fruktpro­ duktion. Därefter anföres. Den av de sakkunniga behandlade schablonmässiga metoden med avdrag med viss procent av bruttofruktvärdet synes mindre lämplig, då man vid denna metod frångår principen att lägga den verkliga investeringskostnaden till grund för avskrivningarna. Metoden torde icke heller bli möjlig att tilllämpa i sådana fall, då fruktodling utarrenderas. Däremot torde den först­ nämnda metoden med avskrivning med viss procent av anläggningskostna­ den kunna tillämpas. Denna metod skulle innebära, att yrkesfruktodlaren skulle få rätt att valfria år under odlingens livslängd få avskriva anlägg­ ningskostnaderna med högst 10 procent om året förutsatt att avskrivningen icke överstiger fem procent av deklarerat bruttofruktvärde. Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök anser att en förändrad form av den av de sakkunniga relaterade schablonmetoden skulle kunna ut­ göra en framkomlig väg. I yttrandet framhålles att — då i den föreliggan­ de utredningen ej finns underlag för en bedömning av schablonmetodeiys verkningar i olika avseenden — frågan snarast borde upptagas till ytterli­ gare utredning. Lantbrukets skattedelegation säger sig dela de sakkunnigas uppfattning i så måtto att ett införande av värdeminskningsavdrag för anläggningskost­ nad å fruktodling endast löser en del av de speciella problemen för frukt­ odlingsanläggningar. Delegationen fortsätter. Det är nämligen inte endast den ursprungliga anläggningskostnaden utan också de första årens direkta driftkostnader, som i princip borde få avdragas under de år, då fruktodlingen ger avkastning. Ett sätt att lösa problemet med dessa driftkostnader vore att aktivera kostnaderna som en del av an­ läggningskostnaden och införa avdragsrätt genom ett avskrivningsförfarande under produktionsperioden. Ur teknisk synpunkt är emellertid en sådan metod förhållandevis komplicerad. Problemet är samtidigt närmast en fråga om resultatutjämning och som sådant får det sägas ligga utanför den fram-

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962 33

lagda utredningen. Denna fråga torde därför få lösas i ett annat samman­ hang. I fråga om den direkta anläggningskostnaden för fruktodling har dele­ gationen den uppfattningen att de sakkunniga förebragt sådan utredning att ett införande av värdeminskningsavdrag å anläggningskostnaden är möjlig. Delegationen anser därför att alternativet med avskrivning av anläggnings­ kostnaderna med 10 procent om året med begränsningsregeln att avdrag skall få utnyttjas endast i den mån det inte överstiger viss procent av den deklarerade bruttofruktintäkten bör tillämpas. Vid övergång till ett sådant system bör i princip som ingångsvärde få upptagas de kostnader, som tidi­ gare inte avdragits.

Av de hushållningssällskap som avgivit yttranden har Stockholms läns och stads hushållningssällskap förklarat, att fruktodlarna bör vara berätti­ gade att få göra skäliga värdeminskningsavdrag på sina fruktodlingar. Kal­ mar läns södra hushållningssällskap, Hallands läns hushållningssällskap, Älvsborgs läns södra hushållningssällskap, Kopparbergs läns hushållnings­ sällskap och Västernorrlands läns hushållningssällskap understryker ange­ lägenheten av att frågan om avskrivning å fruktodlingsanläggningar göres till föremål för ytterligare utredning. Sveriges yrkes fruktodlares riksförbund säger sig tacksamt notera den av kommittén redovisade möjligheten till en planmässig avskrivning med tio procent samt med rätt att förskjuta avdraget under odlingens livslängd. Förbundet anser det dock önskvärt att även de första årens driftkostnad får medräknas vid beräkning av värdeminskningsavdraget. Förbundet säger sig föredraga en avskrivning å anläggningskostnaden framför den av de sakkunniga redovisade metoden med schablonavdrag bestämt till viss pro­ cent av bruttofruktvärdet. Förbundet anför därefter. De sakkunniga har emellertid inte velat framlägga redovisade möjlighet till värdeminskningsavdrag som ett förslag, under motivering att frågan ba­ rn utgör ett delproblem vad gäller vidgade möjligheter till resultatutjämning för näringsgrenen i fråga. Till detta vill förbundet anföra, att även om resultatutjämningen som sådan är en fråga av betydligt större omfång och värde för yrkesfruktodlingen, bör den framförda möjligheten till planmässig av­ skrivning inte undanröjas. Gentemot tveksamheten från de sakkunnigas sida att en ändrad lagstiftning skulle underlätta för fruktodlingen alt erhålla skattefria realisationsvinster vid ev. försäljning anser förbundet att de sak­ kunniga i sitt ställningstagande inte tillräckligt beaktat att en uppdelning av frågan härvid hör göras. Dels bör själva anläggningskostnaden som sådan ses för sig, dels den värdestegring som sker till följd av odlingens omsorgs­ fulla skötsel. Anläggningskostnaden undergår ingen värdestegring som kan tänkas bli skattefri vid eu ev. försäljning, och av en fastighets värde utgör denna en mycket ringa del. Värdestegringen, som sker, är i form av odlingens tillväxt på grund av omsorgsfull skötsel. Denna del är emellertid redan med de nu gällande skattereglerna fri från beskattning. Dessutom kan anföras att någon värdestegring av en modern fruktodling knappast kan anses ske efter tio år beroende på ändrad odlingsinetodik, som gör att odlingen snab­ bare bringas i full bärighet. Om nyplanteringen härvid sammanfaller med fastighetens förvärvande, gäller under denna tidsperiod lagstiftningen angå­ ende realisationsvinst vid fastighetsförsäljning. Härtill kan anföras all det är sällan som köparen vid eu fastighets förvärvande betraktar det som eu tillgång att egendomen är planterad med fruktträd i stor omfattning. F)ver-

•» Ilihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Xr 56

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

huvudtaget är omsättningen av fruktodling mycket ringa beroende på nä­ ringsgrenens hårda konkurrensläge. —-------- Slutligen vill förbundet anföra att om möjligheter inte beredes den förvärvsmässiga fruktodlingen att göra värdemässiga avskrivningar, lagstift­ ningen i varje fall ändras såtillvida att plantering av fruktträd på ny mark jämställes med plantering på förut för fruktodling använd mark vad gäller rätt till ersättningsanskaffningsavdrag.

Riksskattenämnden gör följande uttalande angående praxis i beskattnings­ hänseende i fråga om fruktodlingsanläggningar. I delta sammanhang vill riksskattenämnden framhålla att nämnden — i motsats till den praxis för vilken de sakkunniga redogjort — finner nu gäl­ lande bestämmelser om ersättningsanskaffningsavdrag icke lägga hinder i vägen för att medge avdrag för kostnad för nyplantering av fruktträd i er­ sättning för utrangerad anläggning, även för det fall att nyplanteringen sker å annan jord å samma brukningsenhet än den, där den äldre anläggningen varit belägen.

De beräkningar, som de sakkunniga gjort av det skattebortfall som ett genomförande av förslaget kan föranleda, har i några remissyttranden bedömts såsom alltför optimistiska. Sålunda anför länsstyrelsen i Älvsborgs län att — om avdragsrätten för omtäckdikning minskas och rätt till avskriv­ ningar för nyanläggningar införes — det med fog kan antagas att av netto­ kostnaderna för täckdikning inom landet en större del än för närvarande kommer att vara hänförlig till nyanläggningar. Det synes enligt länsstyrelsen realistiskt att räkna med en ökning av nyanläggningskostnaden med åt­ minstone 5 miljoner kronor per år under en relativt lång period. Det skattemässiga inkomstbortfallet kommer under denna förutsättning att för åren 1962—1971 sammanlagt uppgå till 37,5 miljoner kronor mot av de sakkun­ niga beräknade 10,0 miljoner kronor. Även beträffande skogsvägarna sy­ nes det länsstyrelsen motiverat att räkna med en ökning för kommande år. Om den årliga ökningen uppskattas till ett så blygsamt belopp som 3 mil­ joner kronor — den faktiska ökningen 1959—1960 uppgick till 7,3 miljoner kronor — kommer, framhåller länsstyrelsen, avdragen för värdeminskning för de tio första åren att medföra ett inkomstbortfall av 22 miljoner kronor utöver det av de sakkunniga framräknade.

Svenska landskommunernas förband framhåller att — även om genom­ förandet av de sakkunnigas förslag inte synes medföra något mera bety­ dande skattebortfall — detta skattebortfall dock kommer att i huvudsak drabba de mera jord- och skogsbruksbetonade och redan skattesvaga kom­ munerna. Förbundet anser därför att man vid införande av värdeminskningsavdrag bör överväga olika möjligheter att övergångsvis mildra verk­ ningarna. Svenska landstingsförbundet konstaterar att enligt de beräkningar som gjorts skulle reformen förorsaka landsting och primärkommuner eu sam­ manlagd skatteförlust om cirka 16 miljoner kronor under perioden 1962__ 1971 och tillägger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962 35

Ehuru detta belopp är relativt obetydligt i och för sig, kan styrelsen dock icke underlåta att fästa uppmärksamheten på att föreliggande förslag endast är ett i en rad reformer, som under senare år genomförts eller komina att genomföras och som varit ägnade att medföra en reduktion av landstingens skatteunderlag. Detta måste anses särskilt bekymmersamt i tider, dä en kontinuerlig överflyttning av uppgifter och kostnader från staten till lands­ tingen sker, eu utveckling som av allt att döma ej ar avslutad Redan nu är landstingens skatteunderlag otillräckligt för den okade verksamheten, vilket tagit sig uttryck i de ej oväsentliga höjningar av landstingsskatten som under senare år skett. Det är därför angeläget, att landstingen pa ett eller annat sätt, t. ex. via de enhetliga statsbidragen till kroppssjukvarden, varom utredning nu pågår, erhåller kompensation för den minskning av in­ komsterna som föranledes av reformerna på skattelagstiftningens område. I flera remissyttranden betonas att ökade investeringar i täckdikningsanläggningar och skogsvägar leder till inkomststegringar, vilka medför en ökad skatteinkomst för det allmänna, som kan förväntas överstiga det av de sakkunniga påvisade skattebortfallet. Sålunda anser lantbruksstyrelsen att, även vid mera vidgade avdragsregler i fråga om skogsbruk än de sakkun­ niga föreslagit, något inkomstbortfall sannolikt inte behöver befaras. Skogsvårdsstyrelsernas förbund, som yrkar en fördubbling av det avskrivnings­ underlag i fråga om skogsvägar som föreslagits i promemorian, anser att en stimulans genom skatteavdrag kan antagas medföra avsevärt ökade skatte­ intäkter från skogsbruket och skogsindustrien av en storleksordning, som betydligt överstiger de minskningar i skatteunderlaget som de sakkunniga beräknat. Sveriges skogsägareförbund gör följande uttalande. Förbundet betvivlar att den nödvändiga intensifieringen av vägbyggandet går att uppnå annat än genom full avskrivningsrätt för nybyggnadskostnaderna En sådan skattereform skulle i enlighet med de sakkunnigas kalky­ ler innebära ett skattebortfall av ca 9 å 10 miljoner i genomsnitt per år un­ der perioden 1962—1971. Då emellertid enbart skogsägarna for varje miljon skogskubikmeter som merawerkas torde erlägga inkomstskatt till stat och kommun med lågt räknat fem miljoner kronor skulle redan vid en merkvantitet om två miljoner skogskubikmeter det befarade skattebortfallet övergå till en ökning av skatteintäkterna. Ändock gäller detta enbart skogsägarnas beskattning. Därtill kommer givetvis vid en utökad avverkning mera skatte­ pengar från icke blott skogsbrukets arbetstagare utan även från skogsin­ dustrien, som förädlar det avverkade virket. Det måste in. a. o. vara en god affär för de statliga och kommunala myndigheterna att i nuvarande läge främja skogsvägbyggandet genom en mera långtgående skattereform.

Departementschefen

Enligt de sakkunnigas förslag skall avdrag medgivas vid inkomsttaxe­ ringen för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar. I fråga om täckdikningsanläggningar skall hela kostnaden och beträffande skogsvägar eu tredjedel av kostnaden kunna avskrivas. Avskrivningen får enligt förslaget ske med en tiondedel per år under tio år i följd.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Det helt övervägande antalet remissinstanser har tillstyrkt en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Nyanläggning av såväl täckdikning som skogsväg är enligt gällande skat­ teregler att anse som grundförbättringsåtgärd, för vilken kostnaden icke är avdragsgill vid inkomsttaxeringen. Avdrag medgives däremot för underhåll av tillgång av grundförbättrings natur. Om sådan tillgång trots underhåll förbrukas genom slitning eller dylikt medgives avdrag för ersättningsan­ skaffning, då den förbrukade tillgången ersättes med en ny. De sakkunnigas förslag beträffande täckdikningsanläggningar och skogsvägar innebär såle­ des att avsteg göres från en genomgående princip i vår skattelagstiftning, nämligen att avdrag icke medgives för avskrivning å markanläggningar. Förslaget kan sägas utgöra en skatterättslig nykonstruktion även såtill­ vida att man vid bestämmande av avdrag icke tillämpar eljest gällande grunder för fördelning av anläggningskostnad å anläggningens varaktighetstid och att värdeminskningsavdrag skall kunna ifrågakomma även beträf­ fande tillgångar, för vilka det stundom kan ifrågasättas om de alls är un­ derkastade värdeminskning. I den mån avsteg hittills gjorts i skattelagstiftningen från den angivna principen att anskaffningskostnaden fördelas till avdrag under anläggning­ ens varaktighetstid har detta skett genom en utvidgning av inkomstbegrep­ pet, och dessa undantag är därför, som de sakkunniga framhåller, icke ägna­ de alt rubba grundtanken i lagstiftningen om avdragsrätt för intäkternas förvärvande och bibehållande. De sakkunniga har emellertid icke i detta sammanhang föreslagit något ändrat inkomstbegrepp.

Jag vill först ta upp frågan om inkomstbegreppet. Vinst vid för­ säljning av fastighet, som inte utgör varulager, beskattas enligt reglerna för skattepliktig realisationsvinst, dvs. vinsten är helt skattefri efter tio år. Det torde, som de sakkunniga framhållit, vara uteslutet att införa speciella regler för beskattning av vinst vid försäljning av tillgångar av grundför­ bättrings natur. Dylika tillgångar ingår i den fastighet, varå arbetena är ut­ förda, och det kan i regel icke konstateras i vad mån och med vilket belopp köpeskillingen för en fastighet påverkats av olika vidtagna grundförbätt­ ringsåtgärder. En eventuell utvidgning av inkomstbegreppet måste därför avse försäljning av fastighet. En sådan utvidgning av inkomstbegreppet är emellertid en fråga av stor räckvidd och måste föregås av en mycket ingå­ ende utredning. Det får antagas att allmänna skatteberedningen kommer att behandla detta spörsmål. Vill man redan nu införa avskrivningsregler för tillgångar av grundför­ bättrings natur, måste det ske med bibehållande av nuvarande inkomstbe­ grepp vid försäljning av fastighet. Detta förhållande gör det nödvändigt att begränsa eventuella avskrivningsregler till sådana tillgångar, beträffande vilka det kan anses föreligga ett omedelbart behov av ändrade skatteregler. Jag kan därför i likhet med de sakkunniga icke förorda att avskrivningsreg­ ler nu införes beträffande fruktodlingar och icke heller för kostna­

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962 37

der för stenröjning och dylikt. Frågan om behov av ändrade regler i inkomstskattehänseende för dylika tillgångar kan anses föreligga torde få prövas sedan allmänna skatteberedningen framlagt sina förslag. Då det gäller täckdikningar och skogsvägar är det från så­ väl allmän som enskild synpunkt i hög grad önskvärt att dylika investe­ ringar ökar och att investeringarna verkställes på sådant sätt att den största ekonomiska nyttan vinnes. Det kan, som de sakkunniga och även flera remissinstanser framhållit, med visst fog göras gällande att nuvarande skatteregler motverkar detta önskemål. Ett omedelbart behov av ändrade skatteregler i fråga om dessa tillgångar torde därför få anses föreligga. .lag kan därför i likhet med det helt övervägande antalet remissinstanser till­ styrka att avskrivningsregler införes för täckdikningsanläggningar och skogsvägar. Därvid måste dock hänsyn tagas till att vinst vid försäljning av den fastighet, varå arbetena utförts, beskattas enligt reglerna för skatte­ pliktig realisationsvinst dvs. att vinsten är helt skattefri efter tio år. Betiäffande den närmare utformningen av avskrivningsreglerna återkommer jag i det följande. Då investeringar i täckdikningsanläggningar och skogsvägar även ur det allmännas synpunkt framstår såsom angelägna har statligt stod i olika former lämnats för dylika arbeten. En ökning av investeringarna skulle givetvis kunna uppnås genom större bidrag från det allmänna. Men bidrag bör inte lämnas i syfte att övervinna vissa icke önskvärda verkningar av skattebestämmelserna. I första hand måste dessa bestämmelser överses. Å andra sidan får behovet av stöd från det allmänna bedömas med utgångs­ punkt från gällande beskattningsregler. Flera remissinstanser har framhållit att en skattereform, som begränsas till vissa investeringar inom jordbruk och skogsbruk, kan framstå som god­ tycklig och orättvis. Å andra sidan synes emellertid, som bl. a. riksskatte­ nämnden framhållit, en sådan olikhet kunna försvaras med att i inkomstslaget jordbruksfastighet markanläggningar har särskilt stor betydelse, varför eko­ nomiskt sett en avdragsrätt för dylika anläggningar, begränsad till jordbruk och skogsbruk, kan vara motiverad. Av markanläggningar inom jordbruk och skogsbruk är vidare täckdikningsanläggningar och skogsvägar helt do­ minerande och det kan därför vara försvarligt att införa speciella regler för dylika tillgångar. Framhållas må att de regler som föreslås får anses i viss mån provisoriska i avvaktan på de förslag, som allmänna skatteberedningen kan komma att framlägga, och jag vill särskilt understryka, att det förhållan­ det att i fråga om täckdikningar och skogsvägar ett avsteg göres från gällan­ de beskattningsprinciper icke kan åberopas som skäl för liknande åtgärder ifråga om andra markanläggningar. Några remissinstanser har ansett att rätten till avskrivning å täckdik­ ningsanläggningar och skogsvägar bör förbehållas de skattskyldiga, som de­ klarerar inkomst av jordbruksfastighet enligt bokförings mäss i-

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

ga grunder. Däremot skulle nuvarande regler alltfort gälla för de skatt­ skyldiga, som tillämpar den s. k. kontantprincipen. Det är också, som bl. a. riksskattenämnden framhållit, i viss mån otillfredsställande att i en redo­ visningsform, som har sitt berättigande främst på grund av att den är jäm­ förelsevis enkel att tillämpa, införa avskrivningsregler som måste kompli­ cera deklarationsförfarandet. Det kunde därför synas önskvärt att i detta sammanhang först överse reglerna för inkomstredovisningen inom inkomst­ slaget jordbruksfastighet med beaktande av de förslag, som skattelagssakkunniga tidigare framlagt angående värdeminskningsavdrag å maskiner i jord­ bruk med kontantmässig redovisning och skatteflyktskommitténs förslag rörande beskattning av djur i dylikt jordbruk. En sådan översyn torde emel­ lertid böra föregås av en ingående ny utredning av beskattningsmetoderna för jordbruket. Ställningstagandet till frågan om en dylik utredning bör en­ ligt min mening anstå till dess allmänna skatteberedningen framlagt sina förslag. Då för närvarande endast cirka en procent av jordbrukarna torde redo­ visa inkomsten av jordbruksfastigheten enligt bokföringsmässiga grunder, skulle en begränsning av rätten till avskrivning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar till dylika skattskyldiga innebära att lagstiftningsåtgärden fick väsentligt minskad räckvidd. En sådan begränsning synes därför inte höra förordas. Jag anser mig sålunda kunna tillstyrka att avskrivningsreglerna blir tillämpliga även när inkomsten av jordbruksfastigheten beräknas enligt kontantprincipen.

Det skattebortfall som kan bli en följd av att avskrivningsregler införes å täckdikningsanläggningar och skogsvägar är i första hand bero­ ende av hur avskrivningsreglerna utformas. Under alla förhållanden torde dock vara svårt att beräkna den minskning i beskattningsunderlaget för stat och kommuner som dylika avskrivningsregler kan medföra, ökade investe­ ringar i täckdikningar och skogsvägar bör rimligtvis, som flera remissin­ stanser framhållit, medföra ökade intäkter. Avskrivningsreglernas utform­ ning får emellertid avvägas så att det inte kan befaras att skattebortfallet sär­ skilt i övergångsskedet blir betungande för berörda kommuner och lands­ ting.

III. Täckdikningsanläggningar

Gällande rätt

Från bruttointäkt av jordbruksfastighet må enligt 22 § 1 mom. kom­ munalskattelagen avdrag göras för bl. a. kostnader för reparation och un­ derhåll av stängsel och diken ävensom kostnader för skogs vård och un­ derhåll, såsom vägunderhåll, skyddsdikning med mera dylikt. Till avdrags­ gill underhållskostnad räknas jämlikt punkt 7 av anvisningarna till 22 § bl. a. även kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut anlagd lackdikning, varemot avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdik­

Kanyl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962 39

ning. Därest omläggning av täckdikning på grund av användande av dyr­ barare material än det förut befintliga är till viss del att hänföra till grundförbättring, får avdrag ej ske för mer än vad en omläggning med ena­ handa material som det gamla skulle kostat. Av andra stycket ifiåga\ arande anvisningspunkt framgår, att med skyddsdikning å skogsmark, därför av­ drag får ske, avses sådan dikning, vars syfte huvudsakligen är att vidmakthålla skogens avkastningsförmåga och hindra skogsmarkens försumpning m. in. Enligt 22 § 2 mom. får vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet avdrag icke göras för bl. a. kostnad för grundförbättring å fastigheten, så­ som nyodling, vattenavledning, sjösänkning med mera dylikt. Nu återgivna bestämmelser äger tillämpning vid redovisning av inkomst av jordbruksfastighet såväl enligt den s. k. kontantprincipen som enligt bokföringsmässiga grunder. Av vad inledningsvis anförts i fråga om allmänna regler om avdrag har framgått, att förbudet mot avdrag för grundförbätt­ ringskostnader gäller även i förvärvskällorna annan fastighet och rörelse. Beträffande tillgångar av grundförbättrings natur medger vår skattelag­ stiftning alltså icke avdrag för värdeminskning. Såsom tidigare nämnts räk­ nas emellertid till avdragsgill underhållskostnad jämlikt punkt 7 av anvis­ ningarna till 22 § bl. a. även kostnad för omläggning av förut anlagd täck­ dikning. I motsats till vad som gäller i fråga om exempelvis byggnader med­ ges sålunda avdrag såsom för reparation även för det fall hela den förutva­ rande anläggningen ersättes med en ny. Av vad i annat sammanhang anförts har framgått, att avdrag för vidmakt­ hållande av en tillgång, som trots underhåll förbrukas, kan ifrågakomma antingen i form av värdeminskningsavdrag eller genom avdrag för ersätt­ ningsanskaffning. Enär underhållsavdraget beträffande täckdikningar ut­ formats såsom ett ersättningsauskaffningsavdrag följer härav, att avdrag för värdeminskning icke samtidigt kan ifrågakomma. Såsom av den följande redogörelsen för praxis torde framgå, äger avdragsregeln beträffande täck­ dikningar generell tillämpning beträffande alla sådana tillgångar av grund­ förbättrings natur, vilka anses kunna vara underkastade förslitning, och regeln gäller icke blott i fråga om jordbruksfastighet utan även beträffande annan fastighet och rörelse. Att med ledning av skattedomstolarnas avgöranden bilda sig en uppfatt­ ning om rättspraxis inom ett visst taxeringsområde är ofta vanskligt. Det ligger också i sakens natur att så måste vara fallet. I allmänhet är ju i må­ len fråga om en bedömning av olika omständigheter och att utan tillgång till handlingarna i målet draga bestämda slutsatser om rättsläget är regel­ mässigt icke möjligt. Särskilt i fråga om avdragsrätten för tillgångar av grundförbättrings natur torde svårigheter härvidlag vara förhanden. Detta heror icke bara på att gränsdragningen mellan vad som skall anses som bygg­ nad eller tillbehör till byggnad och anläggningar av grundförbättrings natur understundom kan vara vansklig utan förklaras också därav, att tillgångar av grundförbättrings natur sinsemellan företer stora olikheter. Självfallet är ej heller på förevarande område rättsläget eu gång för alla fixerat utan

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

linnes här som eljest utrymme för av utvecklingen betingade ändrade upp­ fattningar. Den följande redogörelsen för praxis har därför endast till upp­ gift att redovisa vissa avgöranden som kan vara ägnade att belysa rättslilllämpningen och gör icke några anspråk på fullständighet. När det gäller omläggning av förut anlagd täckdikning ligger såsom vid all ersättningsanskaffning svårigheten i alt bedöma huruvida hela kostnaden skall anses avdragsgill eller om viss del skall hänföras till ej avdragsgill ny­ anläggning. I regeringsrättens årsbok (RÅ) år 1946 not Fi 572 har redovi­ sats ett rättsfall rörande omläggning av en täckdikning, vid vilken gärdsel och trätrummor ersatts med tegelrör. Den skattskyldige erhöll avdrag för denna omläggning med yrkat belopp, 2 210 kronor, varvid synes ha beaktats att den högre kostnaden för tegelrören motsvarades av något lägre arbets­ kostnad. I RÅ 1952 not 1087 hade 2,2 hektar åker täckdikats, som förut haft oppna diken. Täckdikenas längd var 1 100 meter, varav 250 meter lagts i gamla oppna diken. Av totalkostnaden, som uppgick till 1 237 kronor, varav 737 kronor arbetskostnad, yrkades avdrag med 600 kronor, motsvarande vad det skulle kostat att rensa de öppna dikena. Avdraget medgavs. Däremot har skattskyldig, som inköpt rör för 15 048 kronor för omläggning av öppna diken till tackdiken icke erhållit avdrag för någon del av denna kostnad trots åberopande av att upprensning av de gamla dikena skulle dragit minst samma kostnad som omläggningen. Såvitt av utredningen framgick hade nämligen dikenas förseende med rör utgjort sådan förbättring, att kostna­ den för anskaffningen av rören jämlikt 2 § förordningen om statlig in­ komstskatt och 22 § kommunalskattelagen med därtill hörande anvisningar icke fick till någon del avdragas (RÅ 1956 not 351).

Det i 22 § 2 mom. kommunalskattelagen stadgade förbudet mot avdrag tor ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten eller för grundförbättring därå galler emellertid endast förbättringskostnader nedlagda å egen fastighet För kostnader av ifrågavarande art, vilka exempelvis nedlägges av arrendator å jordägaren tillhörig fastighet under sådana omständigheter att äganderätten till det utförda tillkommer jordägaren föreligger däremot avdragsrätt. I Iråga om rörelse har år 1930 sistnämnda regel kommit till uttryck i lagtex­ ts genom att stadgandet i 29 § 4 mom. erhållit sådan lvdelse, att däri medf uu - f°rrUd lu0t aVdr3g uttryckli8en angivits gälla endast rörelseidkaren tillhörig fastighet eller annan anläggning eller för grundförbättring därå. Ehuru motsvarande ändring icke skett i 22 och 25 §§, gäller enligt stadgad praxis samma regel i fråga om jordbruksfastighet och annan fastighet. V:ad nyss sagts innebär emellertid icke något avsteg från principen om toibud mot avdrag for förvärvskällans förvärvande, utvidgning eller föra tring. Av arrendator nedlagda kostnader för ny-, till- eller ombyggnad eller grundforbattnng å jordägaren tillhörig fastighet är nämligen att beträkta sasom driftkostnader vid beräkningen av arrendatorns inkomst av jordbruksfastighet och fråga är således om en kostnad för intäkternas för­ varvande, vilken enligt huvudregeln i 20 § berättigar till avdrag. Den ome­

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962 41

delbara avdragsrätt arrendator åtnjuter för kostnader av ifrågavarande slag kompletteras emellertid med regler om skatteplikt. Sålunda utgör den er­ sättning arrendator vid arrendets upphörande kan komma att uppbära av jordägaren för verkställda förbättringsarbeten skattepliktig intäkt av jord­ bruksfastighet.

Täckdikningarnas omfattning, värde och varaktighet

I promemorian framhålles, att den täckdikade arealens omfattning undersöktes senast i samband med 1951 års jordbruksräkning. I under­ sökningen redovisades täckdikad åkerjord med uppdelning efter material­ slag på dels tegelrör, dels annat material. Enligt den till grund för under­ sökningen liggande uppgiftsblanketten skulle den täckdikade arealen avse åkerjord med täckdikning i dugligt skick. I de fall dikningen ej skett efter fackmannamässig plan synes, enligt de sakkunnigas mening, de lämnade an­ visningarna emellertid ha gett utrymme för ganska varierande bedömnings­ grunder. I dylika fall torde vidare jorden ej ens vid tegelrörsdikning vara lika fullständigt dränerad som de marker, för vilka täckdikningsplaner upp­ gjorts. Mycket talar därför, enligt de sakkunniga, för att 1951 års areal­ uppgifter ej ger en rätt bild av täckdikningens dåvarande omfattning. För att kunna bedöma utvecklingen efter år 1951 har de sakkunniga i en tablå sammanställt dels den täckdikade arealen enligt 1951 års jordbruksräkning och dels den totala planlagda arealen under åren 1952—1959 enligt lantbruksstyrelsens statistik över lantbruksnämndernas avslutade täckdikningsförrättningar. Tablån torde som Bilaga 1 få fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag. I tablån har genomsnittet per år av den sistnämnda arealen ut­ tryckts i procent av den tegelrörsdikade arealen enligt 1951 års undersök­ ning och 1959 års planlagda areal uppdelats procentuellt på dels nytäckning, dels omtäckning av planenlig täckdikning och dels omtäckning av övrig täckdikning. I promemorian anföres därefter. Enligt 1956 års jordbruksräkning uppgick den totala åkerarealen i riket till 3 597 939 hektar. Om åkerarealen antages vara densamma år 1959 skulle på grundval av uppgifterna i tablån (bilaga 1) endast cirka 28 procent av åkerarealen för närvarande vara täckdikad. Förhållandena skiftar emeller­ tid väsentligt mellan olika områden. Sålunda är exempelvis i Malmöhus län icke mindre än omkring 52 procent av åkerarealen täckdikad medan mot­ svarande tal för Norrbottens län är allenast cirka 6 procent. Den procentuella fördelningen av 1959 års planlagda areal enligt tablån bygger på uppgifter inhämtade i efterhand från lantbruksnämnderna. Talen får därför endast betraktas som ungefärliga. Då de bara avser ett år, kan de ej heller av denna anledning tillmätas generell giltighet för hela perioden 1952—1959. Sedda tillsammans med procenttalen för den genomsnittliga årliga täckdikningen i förhållande till den tegelrörsdikade arealen enligt 1951 års jordbruksräkning ger de dock klart belägg för att en omfattande nytäckdikning skett i många län. Med utgångspunkt från det sålunda redovisade materialet har de sakkun­ niga verkställt eu uppskattning av nytäckdikningcn under följande förut­

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

sättningar. Omtäckdikningen har i varje län ansetts omfatta minst 20 pro­ cent av den under perioden planlagda arealen och högst 2 procent per år av den tegelrörsdikade arealen enligt 1951 års undersökning. Inom dessa gränser har 1959 års procenttal för omtäckdikning godtagits som gällande för hela perioden. Med dessa förutsättningar blir enligt promemorian den nytäckdikade arealen under perioden 1952—1959 cirka 80 000 hektar och den sammanlagda tegelrörsdikade arealen vid utgången av år 1959 cirka 900 000 hektar. En beräkning av ursprungliga anskaffningsvärden respektive återanskaffningsvärden på grundval av 1951 års arealuppgifter och hektar­ kostnaderna enligt uppgjorda planer måste, påpekar de sakkunniga, på grund av vad nu anförts rörande 1951 års undersökning leda till en över­ skattning av investeringarna i tegelrörsdiken. Täckdiken med annat ma­ terial kan på grund av den heterogena sammansättningen ej värdeberäknas. Mot en beräkning av återanskaffningsvärden kan för övrigt invändas att ändringar i dikesavstånd liksom i rördimensioner gör, att de erhållna resul­ taten blir synnerligen osäkra. Hektarkostnaderna påverkas icke bara av prisutvecklingen utan även av effektivitetsförbättrande åtgärder. Tegelrörsdikenas återanskaffningsvärde skulle, enligt promemorian, på grundval av vissa beräknade indextal bli cirka 1 300 miljoner kronor, men det framhålles, att detta tal innebär en icke oväsentlig överskattning. Om täckdikningen på den i 1951 års jordbruksräkning redovisade tegelrörsdi­ kade arealen värderas efter 1949 års priser och den därefter följande nytäckdikningen till ursprungligt anskaffningsvärde, erhålles ett sammanlagt värde av omkring 800 miljoner kronor. Den totala ursprungliga anskaff­ ningskostnaden ligger dock, enligt de sakkunnigas mening, betydligt lägre. I promemorian framhålles, att en täckdiknings varaktighet starkt va­ rierar från fall till fall. Exempel torde sålunda finnas på inemot 100-åriga anläggningar, vilka alltjämt är funktionsdugliga, men det lär också ha in­ träffat, att en täckdikning fått omläggas redan efter tio år. Givetvis beror hållbarheten i stor utsträckning på det material, som använts vid täckdikningens utförande. Numera utföres täckdikning regelmässigt med tegelrör. Annat material, som användes, är cementrör och, i fråga om mossjordar, rör eller trummor av trä, vilka visat sig ändamålsenliga för täckdikning av sådan mark. De sakkunniga erinrar om att 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga hänvisat till ett av lantbruksstyrelsen gjort uttalande att en täckdikning kan beräknas äga bestånd under en tid av i genomsnitt 70 år. Enligt vad de sakkunniga erfarit, har emellertid olika meningar gjort sig gällande beträffande genomsnittliga varaktighetstiden för täckdikningsanläggningar. Den tekniska expertisen synes dock, enligt de sakkunniga, nu­ mera i allmänhet anse, att man som ett om än ganska osäkert genomsnitt bör räkna med en cirka 50-årig varaktighetstid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962 43

De sakkunnigas förslag

Ehuru vissa svårigheter föreligger att mera exakt beräkna värdet av be­ fintliga täckdikningsanläggningar torde det i promemorian redovisade ma­ terialet, enligt de sakkunnigas mening, dock klart utvisa, att inom svenskt jordbruk ett betydande kapital finnes investerat i dylika anläggningar. Med hänsyn härtill och då i kommunalskattelagen meddelats särskilda bestäm­ melser beträffande avdragsrätten för täckdikningskostnader, ligger det, en­ ligt promemorian, i sakens natur att, vid en prövning av beskattningsreg­ lerna i fråga om grundförbättringsåtgärder å jordbruksfastighet, ändamåls­ enligheten av nu gällande regler beträffande täckdikningsanläggningar sär­ skilt prövas. De sakkunniga erinrar om att bestämmelsen i punkt 7 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen, att till avdragsgill underhållskostnad räknas bl. a. även kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut anlagd täckdikning, erhöll sin utformning efter förslag av första särskilda utskot­ tet vid 1927 års riksdag. I motion liade, under framhållande av att omlägg­ ning av täckdikning i många fall måste betraktas såsom till sina kostnader och verkningar jämställd med nyanläggning, yrkats att avdrag för sådan omläggning icke måtte medgivas. I anledning härav anförde utskottet bl. a. följande. Utskottet finner vad i motionen sålunda anförts icke böra föranleda bifall till det av motionärerna framställda yrkandet. Då avdrag icke är medgivet för nyanläggning av täckdikning, är det riktigt att då denna täckdikning repareras eller oinlägges medgiva avdrag för kostnaden härför. Sker däremot omläggningen med annat och dyrbarare material än det förut använda, före­ ligger en partiell nyanläggning, för vars kostnad avdrag icke bör medgivas. Enär även kostnad för omläggning av täckdikning får avdragas såsom underhållskostnad och rätt till avdrag för ersättningsanskaffning av hela anläggningen sålunda föreligger, i den mån densamma på grund av för­ slitning utbytes mot en likvärdig ny, kan, konstaterar de sakkunniga, av­ drag icke dessutom medges för anläggningens förslitning i form av värdeminskningsavdrag. Emellertid föreligger, enligt de sakkunnigas mening, starka skäl alt för dylika anläggningar utbyta ersättningsanskaffningsreglerna mot ett system med värdeminskningsavdrag. De tidigare påtalade bristerna i nuvarande ordning är nämligen, framhålles det i promemorian, på grund av storleken av förekommande kostnader och anläggningarnas långa varaktighetstid sär­ skilt framträdande i fråga om täckdikningsanläggningar. Att skattskyldig, som nyanlägger en täckdikning, icke erhåller något som helst avdrag för den förslitning anläggningen undergår under hans verksamhetstid, medan den, som omlägger en förut anlagd täckdikning, får avdrag med hela kost­ naden för en likvärdig ny, oaktat allenast en mindre del av den gamla an­

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

läggningens förslitning belöper på hans innehavstid, är, enligt de sakkun­ niga, uppenbarligen otillfredsställande. Vidare framhålles alt förbudet mot avdrag för nyanläggningskostnad självfallet måste verka hämmande på nyinvesteringsverksamheten, vilket får anses särskilt olyckligt i en tid, då varje möjlighet att förbättra jordbrukets lönsamhet synes böra tillvarata­ gas. De sakkunniga tillägger. Till nu nämnda olägenheter kommer emellertid också, att avsevärda svå­ righeter för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna är förenade med avdragsreglernas tillämpning. Reglernas syfte att medge avdrag allenast för återställande av anläggningen i ursprungligt skick medför i praktiken svåra avyägningsproblem. En mera noggrann uppdelning av kostnaderna för en täckdikning på arbeten för undanröjande av försämring i förut vunnen torrläggning och arbeten, som medför grundförbättring, torde sålunda, även om alla inverkande omständigheter så långt möjligt beaktas, icke alltid vara möjlig ens för expertis på området.

Om med hänsyn till det anförda nuvarande regler om avdragsrätt för er­ sättningsanskaffning av täckdikning bör utbytas mot ett system med av­ dragsrätt för värdeminskning, uppkommer emellertid, framhåller de sak­ kunniga, frågan, hur detta system skall utformas. Vid övervägande av olika möjligheter ligger det därvid, enligt de sakkunniga, uppenbarligen nära till hands att — med hänsyn till gällande inkomst­ begrepp beträffande fastighet — anknyta till de regler, som nu gäller för värdeminskning av hyggnad. Därefter anföres i promemorian. Emellertid skulle enligt de sakkunnigas mening en dylik ordning av flera skäl vara olämplig. Till en början kan sålunda konstateras, alt gällande avskrivningsregler för byggnad sedan länge varit föremål för kritik. Senast vid 1960 års riksdag yrkades sålunda i motioner under hänvisning till bl. a. gäl­ lande avskrivningsbestämmelser i våra grannländer samt de ökade krav på enskilda företags konkurrensförmåga, som det inledda handelssamarbetet ställde, att avskrivningsreglerna för byggnad i rörelse måtte utformas så, att en högre avskrivningsprocent kunde tillämpas under de första åren av byggnadens livslängd. Ehuru såsom tidigare anmärkts riksdagen avvisade kraven på utredning i syfte att ändra beskattningsreglerna i denna riktning, a isar vad som förekommit likväl, att missnöje råder med gällande regler för \ardeminskningsavdrag å byggnad. Det kan därför redan av denna anledmng knappast vara lämpligt att för täckdikningsanläggningar tillskapa nya bestämmelser, som utformas på i huvudsak samma sätt som avskrivningsreglerna för byggnad. t™*!*!^**? ta^ar också andra skäl mot att värdeminskningsavdraget för fn tackdikningsanläggning avpassas efter anläggningens varaktighetstid. Såunda skulle en sadan ordning medföra väsentligt försämrade avdragsmöilgheler for det stora antal skattskyldiga, som på grund av nu gällande reg­ ler har omedelbar avdragsrätt vid omläggning av täckdikning. Detta skulle uppenbarligen vara olämpligt och säkerligen föranleda krav från dessa skatt­ skyldiga på kompensation i samband med övergången. Med hänsvn till avs nvmngsmetodens innebörd att avpassa värdeminskningsavdragen efter yggnadens beräknade varaktighetstid, skulle avskrivningsprocentens storlek med säkerhet också bli föremål för tvist och systemet därför vara ägnat att ioran eda skatteprocesser. Slutligen må framhållas, att med ett dvlikt system sa gott som varje deklaration framdeles skulle vara försedd med en eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962 45

flera avskrivningsplaner, vilket skulle tynga taxeringsarbetet och försvåra taxeringskontrollen i samband med överlåtelser. De nu nämnda nackdelarna har övertygat de sakkunniga om, att lösningen av spörsmålet om värdeminskningsavdrag för täckdikningsanläggningar måste sökas efter andra linjer. Det synes då enligt de sakkunniga till en början böra framhållas, att ett bibehållet inkomstbegrepp beträffande tillgångar av grundförbättrings natur icke utifrån fiskaliska synpunkter nödvändiggör att värdeminskningsavdragen avpassas efter tillgångarnas livslängd. Då en täckdikningsanläggning föl­ jer fastigheten och icke kan överlåtas separat eller uttagas för privat bruk, kan från teoretisk synpunkt hinder icke föreligga att tillåta kortare avskriv­ ningstider, förutsatt att avskrivningsreglerna utformas på sådant sätt, att avdrag sammanlagt aldrig medgives med högre belopp än som svarar mot den ursprungliga anläggningskostnaden. I promemorian framhålles, att bestämmelser med sådan innebörd själv­ fallet leder till ojämnhet i beskattningen olika skattskyldiga emellan. I den mån en skattskyldig innan fastigheten övergår till ny ägare kunnat avskriva anläggningskostnaden för täckdikningen kommer någon avskrivning icke att medgivas nya ägaren, såvida denne icke själv under sin verksamhetstid an­ lägger täckdikning. I fråga om byggnader skulle med hänsyn till bl. a. de betydande belopp, som finnes investerade i dylika anläggningar, regler av antydd art, enligt de sakkunnigas mening, säkerligen inge betänkligheter, i synnerhet om en väsentlig minskning av avskrivningstiden möjliggjordes. De närmare or­ sakerna härtill anser de sakkunniga icke behöva särskilt utvecklas. De framhåller dock att av väsentlig betydelse torde vara att en sådan ordning skulle rubba den med nuvarande värdeminskningsregler i och för sig god­ tagbara likställigheten olika skattskyldiga emellan. De sakkunniga fort­ sätter. I fråga om täckdikningsanläggningar är enligt de sakkunnigas mening läget i väsentliga avseenden annorlunda. På sätt ovan närmare utvecklats medför gällande regler om rätt till ersättningsanskaffningsavdrag för dy­ lika anläggningar stor ojämnhet i beskattningen olika skattskyldiga emel­ lan och varje form för värdeminskningsavdrag måste därför innebära ett framsteg. Härtill kommer de speciella krav på enkelhet i regler och tilllämpning som måste uppställas beträffande förvärvskällan jordbruksfas­ tighet. Ehuru dessa krav främst dikteras av hänsynen till alla de skattskyl­ diga, vilka redovisar inkomsten av fastigheten enligt den s. k. kontantprincipen (99 procent), är det också av icke oväsentlig betydelse för taxerings­ kontrollen att enkla och lättillämpade regler såvitt möjligt tillskapas. En­ ligt de sakkunnigas mening är granskningen av den mängd intäkts- och utgiftsposter, som förekommer på en jordbruksbilaga upprättad enligt kontanlprincipen, för närvarande så tidsödande och krävande att alla skäl talar för att söka förenkla granskningsförfarandet, när det gäller spörsmål av här föreliggande art. Genom en dylik målsättning vinnes också på sikt ökat ut­ rymme för intäktskontroll, vilket får anses vara den mest angelägna upp­ giften vid all deklarationsgranskning.

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 56 är 1962

Enligt de sakkunnigas mening tillgodoser ett avskrivningssystem med relativt kort avskrivningstid rimliga krav på förbättringar på förevarande område. De sakkunniga föreslår därför, att kostnad för anläggning av täck­ dikning skall få avskrivas genom årliga värdeminskningsavdrag enligt av­ skrivningsplan och anläggningskostnaden fördelas som omkostnad med lika stora belopp på tio beskattningsår i följd. Rätten till värdeminskningsavdrag skall, enligt förslaget, i princip för­ behållas den, som själv haft kostnad för anläggning av täckdikning. Har täckdikningsanläggning genom köp, hy te eller därmed jämförligt fång eller har anläggningen annorledes, t. ex. genom arv, övergått till ny ägare innan anläggningskostnaden avskrivits föreslås, att nye ägaren skall få övertaga vad som i beskattningshänseende kvarstår oavskrivet av anläggningskost­ naden. Därvid föreslås, att avskrivning för nye ägaren skall ske i den ord­ ning, som gällt för fångesmannen, d. v. s. nye ägaren skall »övertaga» före­ trädarens avskrivningsplan. Därefter anföres i promemorian. På sätt framgår av avskrivningsregeln kan värdeminskningsavdraget icke förskjutas, därest skattskyldig icke kunnat utnyttja det på beskattnings­ året enligt avskrivningsplanen belöpande avdraget. Ehuru som skäl för en dylik ordning icke torde kunna åberopas vad i det hänseendet gäller för bl. a. byggnader och s. k. fasta inventarier å jordbruksfastighet, måste enligt de sakkunnigas mening praktiska skäl utesluta en förskjutningsrätt. Bestämmelser om förskjutningsrätt, vilka lämpligen borde utformas på samma sätt som skett beträffande förefintligt stadgande beträffande in­ ventarier i anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, skulle avsevärt försvåra tillämpningen och komplicera avskrivningsplanerna. Enligt de sakkunnigas mening skulle en sådan ordning omöjliggöra, att avskrivningsreglerna tillämpades vid kontantmässig inkomslredovisning av jordbruk, varigenom en reform på förevarande område blev utan praktisk betydelse. Möjligheterna till förlustutjämning och den omständigheten, att skattskyl­ dig normalt under alla förhållanden under sin verksamhetstid kommer att tillgodoföras högre avdrag än som motsvarar anläggningens förslitning, torde också kunna anföras som skäl mot en dylik förskjutningsrätt.

Med hänsyn till den korta avskrivningstid som föreslås, har de sakkun­ niga ansett, att anledning saknas att medge rätt till utrangeringsavdrag i egentlig mening. Skulle undantagsvis inträffa, alt täckdikningsanläggning på grund av slitning eller därmed jämförlig orsak förlorat sitt värde innan anläggningskostnaden avskrivits, skall detta dock, enligt de sakkunniga, ej utgöra hinder för en fortsatt avskrivning av anläggningskostnaden en­ ligt planen. De sakkunniga tillägger. Införandet av bestämmelser om värdeminskningsavdrag för täckdikningsanläggningar nödvändiggör en omarbetning av gällande punkt 7 av anvis­ ningarna till 22 § kommunalskattelagen. Det må anmärkas, att med den föreslagna nya lydelsen icke avsetts att utvidga avdragsrätten för ersätt­ ningsanskaffning enligt gällande rätt. I förfaftningsförslaget har de sak­ kunniga dock ersatt ordet »omläggning» med »utbyte», vilket bättre torde återspegla gällande praxis i fråga om exempelvis brunnar. Det må också anmärkas, att ehuru principiellt rätten till värdeminskningsavdrag bundits till jordbruksfastighet hinder enligt de sakkunnigas mening likväl ej bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962 47

föreligga att medge sådant avdrag för täckningsanläggning å annan fastig­ het, i den mån där förekommer sådan anläggning. Däremot skall av skäl som tidigare anförts rätt till värdeminskningsavdrag ej föreligga för täckta avlopp eller annan vattenavledning. Slutligen må framhållas, att därest skattskyldig erhållit statsbidrag eller annat bidrag för anläggning av täck­ dikning, avskrivningsunderlaget skall reduceras med bidraget och avskriv­ ning sålunda ske å nettokostnaden. Enligt de sakkunnigas mening innebär ett värdeminskningssystem i en­ lighet med vad nu föreslagits väsentliga fördelar för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna. Sålunda är regeln om en tioårig avskrivnings­ tid, enligt promemorian, ägnad att stimulera till nyinvesteringar för att öka jordbrukets lönsamhet. Vidare vinnes genom den korta avskrivnings­ tiden den fördelen, att övergången från ersättningsanskaffningsavdrag till avdrag för värdeminskning göres smidig och att »ärvda» avskrivningsun­ derlag blir undantag, varigenom utredningssvårigheter i samband med ägarskiften undvikes. Den i lag bundna avskrivningstiden utesluter, enligt de sakkunnigas mening, också varje tvist vid taxeringen rörande avskrivningsprocentens storlek. Genom att reglerna är enkla att tillämpa undeilättas taxeringskontrollen och avskrivningssystemets utformning möjlig­ gör ett hänsynstagande till gällande regler för kontantmässig inkomstredo­ visning av jordbruk.

Remissyttrandena

Såsom redan av tidigare återgivna remissyttranden framgår har några remissinstanser ifrågasatt om inte avskrivningsreglerna borde omfatta även andra former av vattenavledning än täckdikning. Sålunda anser bl. a. länsstyrelsen i Örebro län, Stockholms läns och stads hushållningssällskap, Örebro läns hushållningssällskap samt lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök att förslaget borde ha omfattat all vattenavledning, dikning och invallning och inte enbart täckdikning. Det framhålles att åtgärder för för­ hindrande av översvämning och skördeskador skulle vidtagas i större ut­ sträckning om avskrivningsrätt förelåge för kostnader för all vattenavledning. I flera remissyttranden framhålles, att begreppet täckdik­ ning s a n 1 ä g g n i n g måste närmare definieras. Lantbrukets skatte.delegation uttalar i detta hänseende. I författningstexten har avskrivningsunderlaget definierats som kostnad för anläggning av täckdikning. Denna definition torde kunna vålla vissa svå­ righeter vid den praktiska tillämpningen, eftersom någon närmare avgränsning av vad som är att hänföra till täckdikningsanläggning inte gjorts i för­ fattningstexten. Inte heller i promemorian har de sakkunniga närmare be­ rört detta problem. I promemorian har emellertid uttalats, alt rätt till vär­ deminskningsavdrag inte skall föreligga för täckta avlopp eller annan vat­ tenavledning. Detta uttalande i förening med formuleringen av författnings­

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

texten torde i många fall leda till svårigheter vid bestämmandet av avskriv­ ningsunderlaget. Enligt delegationens mening bör därför täckdikningsanläggning även innefatta täckt avlopp, som är direkt anslutet till läckdikningen. En komplettering av författningstexten av denna innebörd är önsk­ värd. Liknande uttalande göres av lantbruksstyrelsen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att i anläggnings­ kostnaden för täckdikningsanläggning ofta ingår jämväl kostnader för avloppstrummor o. d. Det torde bli svårt att i praktiken verkställa gränsdrag­ ning mellan själva täckdikningsanläggningen och dylika avlopp. Länssty­ relsen anser därför, att även avlopp från täckdikningsanläggning bör in­ räknas i avskrivningsunderlaget för densamma. Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län kommer förslaget att tillskapa åtskilliga svårlösta gränsdragningsproblem. Sålunda kommer det, enligt länsstyrelsen, måhända att fram­ stå såsom oegentligt att kostnaden för iordningställandet av öppna diken till vattenavledning från täckdiken icke omfattas av avdragsrätten. Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök understryker behovet av en detinition av begreppet täckdikningsanläggning och anför. I moment 3 av anvisningarna till 22 § i utredningens förslag talas om kostnad för anläggning av täckdikning samt om täckdikningsanläggning. I utredningen finns dock icke klart definierat vad som skall menas med täck­ dikningsanläggning eller vad som skall hänföras till kostnad härför och ut­ göra avskrivningsgrund. Det kan först konstateras att i den rad av anlägg­ ningar för vattnets avledande från jordbruksfastighet som är erforderliga är det mycket svart att draga gränser mellan olika kategorier. Alla sådana, från den lilla rännilen i skogen, skogsdiket, backdiket, vägdiket, vatteninta­ get (stensil, brunn), grendiket, stamdiket, täckta avloppet, öppna avloppet etc. utgör integrerande delar av systemet. Täckdikningsanläggningen kan på grund härav inte anses sluta vid en viss bestämd rördimension eller en bestämd dikessektion. Icke heller kan man räkna med att ett avlopp bär obegränsad varaktighet. I konsekvens härav synes det riktigaste vara att i täckdikningsanläggning inkluderas för täckdikningen erforderliga avlopp och att mom. 3 första meningen av anvisningarna till 22 § omformades sålunda: Kostnad för an­ läggning av täckdikning och för denna erforderliga avlopp må jämväl avdra­ gas genom årliga värdeminskningsavdrag. En dylik utformning av anvis­ ningarna skulle samtidigt eliminera riskerna för tvister rörande täckdikningsbegreppets innebörd. Sveriges jordägareförbund anser, att alla rörsystem inom den odlade area­ len bör omfattas av avskrivningsreglerna. Länsstyrelsen i Västernorrlands lön påpekar, att de sakkunniga ej berört frågan, huruvida rätten till av­ skrivning är avsedd att omfatta jämväl å nyodling anlagd täckdikning, och att tveksamhet därför kan uppkomma härutinnan vid den praktiska tillämp­ ningen av de föreslagna reglerna. Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar, att det enligt promemorian inte är avsett att rätten tdl värdeminskningsavdrag skall omfatta även täckta av­ lopp eller annan vattenavledning. Enligt länsstyrelsens mening torde ej heller skäl föreligga för en sådan utvidgning. Länsstyrelsen anför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962 49

Begreppet täckdikning i punkt 7 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen i dess nuvarande lydelse torde enligt allmänt språkbruk och gängse uppfattning inom såväl doktrin som rättstillämpning icke hittills ha ansetts inbegripa jämväl täckta avlopp eller vattenavledningsföretag. Såvitt kan ulläsas ur de motioner eller uttalanden av bevillningsutskottet, där kri­ tik framförts mot gällande bestämmelser och förbättrade regler efterlysts, har man ej avsett en sådan utsträckning av täckdikningsbegreppet. En dylik tolkning torde även få anses falla utanför det egentliga och av förslagsstäl­ larna utförligt redovisade syftet med förslaget. Skulle med den givna be­ greppsbestämningen gränsdragningssvårigheter uppkomma, torde dessa få lösas i praxis. Det vill emellertid förefalla länsstyrelsen som en välbetänkt åtgärd, om, därest förslag till lagstiftning i enlighet med promemorian kom­ mer att föreläggas riksdagen, frågan om innebörden av begreppet täckdik­ ning i det sammanhanget kunde göras till föremål för ett särskilt uttalande. Någon ändring av lagtexten synes knappast erforderlig eller ens lämplig.

Frågan om avdragsrätt för reparation och underhåll av diken beröres i det av riksskattenämnden avgivna yttrandet. Nämnden konstaterar att enligt huvudstadgandet i 22 § kommunalskattelagen, som enligt de sak­ kunnigas förslag skulle kvarstå oförändrat, må avdrag göras för reparation och underhåll av diken. Nämnden fortsätter.

Såsom objektet för värdeminskningsavdrag angiva de sakkunniga täckdikningsanläggning. Med anläggning torde de sakkunniga ha avsett såväl ny­ anläggning som omläggning. Av promemorian framgår ej, huruvida de sak­ kunniga avsett att göra åtskillnad mellan reparation och omläggning av täckdike. De föreslagna bestämmelserna kunna i dessa avseenden komma att medföra tillämpningssvårigheter. Om t. ex. öppna diken omläggas til! täck­ diken skulle kunna göras gällande, att kostnad motsvarande reparation av de öppna dikena vore att anse såsom en på en gång avdragsgill reparations­ kostnad, medan återstoden av anläggningskostnaden utgjorde underlag för värdeminskningsavdrag. Gränsen mellan omläggning av redan befintligt täckdike och reparation av dylikt dike är även svårbedömbar. Därest värde­ minskningsavdrag skall medgivas i fråga om täckdikningsanläggning, bör enligt riksskattenämndens mening — för att icke tillämpningen av beskatt­ ningsreglerna skall kompliceras — i den anläggningskostnad, som skall ut­ göra underlag för värdeminskningsavdraget, inräknas jämväl reparationsoch underhållskostnad. Härigenom skulle också i möjligaste mån risken för dubbelavdrag elimineras. En regel med nu angivet innehåll bör inflyta i lag­ texten. Flera remissinstanser ifrågasätter om inte avdrag borde medgivas på en gång, då fråga är om mindre kostnader för täckdikningsanläggningar och skogsvägar. Sålunda framhåller riksskattenämnden, att de sak­ kunniga ansett motiverat att medgiva avdrag för kostnad för täckdiknings­ anläggning i form av värdeminskningsavdrag i stället för i form av ersätt­ ningsanskaffning främst med hänsyn till investeringskostnadernas storlek. Emellertid torde det, fortsätter nämnden, icke vara ovanligt alt kostnaderna i det enskilda fallet allenast uppgår till tämligen obetydliga belopp. Så kan ofta vara fallet när eu täckdikningsanläggning berör ett flertal fastigheter eller blott en mindre del av en fastighet. Det synes nämnden uppenbart, att för dylika fall ett obligatoriskt system med värdeminskningsavdrag är ägnat

4 Ilihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Yr 56

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

att komplicera såväl deklarations- som taxeringsförfarandet utan att avsedda fördelar i beskattningshänseende åstadkommes för de skattskyldiga. Med ut­ gångspunkt från de sakkunnigas lagstiftningsförslag synes problemet, enligt nämndens mening, enklast kunna lösas på så sätt, att värdeminskningsavdrag endast medgives därest anläggningskostnaden i det enskilda fallet — varmed här avses brukningsenheten — överstiger visst belopp, under det att kostnad understigande detta belopp blir avdragsgill på en gång. Länsstyrel­ sen i Hallands län förordar att, om kostnaden understiger 2 000 kronor, densamma får avdragas på en gång. Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs lån bör gränsen sättas vid 500 kronor. Även Stockholms läns och stads hushåll­ ningssällskap anser att småbelopp bör få avdragas på eu gång. Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, om inte anläggningskostnaderna bör uppgå till ett visst minimibelopp för att desamma skall få avdragas i form av värdeminskningsavdrag.

Vad de sakkunniga uttalat därom att — om statsbidrag utgått — avskrivningsunderlaget skall beräknas med utgångspunkt från den skatt­ skyldiges nettokostnad och sålunda efter avdrag för uppburet bidrag har i regel inte mött någon erinran från remissinstansernas sida. Kammarrätten, riksskattenämnden samt länsstyrelserna i Stockholms, Hallands och Väst­ manlands län anser, att principen bör komma till uttryck i lagtexten. Läns­ styrelsen i Älvsborgs län påpekar, att kontrolluppgifter inte lämnas för ut­ gående bidrag och att det därför ur taxeringssynpunkt vore lyckligast, om samhandet mellan avdragens storlek och bidragen kunde undvikas.

Det helt övervägande antalet remissinstanser har med hänsyn till prak­ tiska skäl tillstyrkt den av de sakkunniga föreslagna avskrivning sprocenten och avskrivningstiden. Det framhålles doek att den föreslagna avskrivningsprocenten innebär en favör för innehavare av jord­ bruksfastighet. Några remissinstanser bl. a. länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs och Västernorrlands län uttalar farhågor för att den korta avskrivningstiden kan föranleda att bestämmel­ serna i vissa fall utnyttjas för att erhålla icke skattepliktiga realisations­ vinster vid försäljning av jordbruksfastighet. Lantbruksstyrelsen anser att — då investeringarna i täckdikningsanläggningar ofta är av betydande storlek — det vore önskvärt med hänsyn till inkomstvariationerna inom jordbruket att avskrivning får ske efter en mera anpassningsbar plan så att avdraget — 1/10 av kostnaden per år __ skall kunna göras av den skattskyldige under tio valfria år av en period av högst femton år i följd. Stockholms läns och stads hushållningssällskap framhål­ ler, alt en avskrivningstid av tio år i de flesta fall torde vara lämplig. Ibland kan det dock vara bättre om, såsom nu är fallet vid ersättningsavdragen, hela avskrivningen finge göras under ett år. Enligt hushållningssällskapet borde därför den skattskyldige få välja mellan omedelbar avskrivning eller avskrivning under tio år. Några remissinstanser anser den föreslagna avskrivningsprocenten alltför

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962 51

generös. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att avdraget i prin­ cip bör bestämmas med hänsyn till den genomsnittliga varaktighetstiden. Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands och Kalmar län förordar att avskrivningstiden bestämmes till tjugu år. Länsstyrelsen i Stockholms län tillägger, att en avskrivningstid på tjugu år även skulle ge större möjligheter för de skattskyldiga att effektivt utnyttja avdragen i sådana fall, då förord­ ningen om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst icke kan tilllämpas på grund av att förlusten ej uppgår till 1 000 kronor eller då orlsavdrag icke kan helt utnyttjas. Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län skulle elt årligt värdeminskningsavdrag av fem procent vara bättre motiverat. En sådan avskrivning torde däremot, framhåller länsstyrelsen, måhända inte utgöra en tillräcklig stimulans till täckdikningar. Länsstyrelsen i Värmlands län påpekar, att man vid övervägande av för­ slaget icke kan bortse från att å jordbruksfastighet nedlagda täckdikningskostnader, vilka ofta uppgår till avsevärda belopp, skall beaktas vid fastig­ hetstaxeringen som en värdeökande faktor vid bestämmande av taxerade jordbruksvärdet. Vid inkomsttaxeringen beräknas i övervägande antalet fall avdrag för värdeminskning av driftbyggnader i denna förvärvskälla till en procent av nämnda värde, varigenom de skattskyldiga på denna väg i reali­ teten erhåller avdrag för värdeminskning även å kostnader för täckdikningsanläggningar. Om de därutöver tillerkännes värdeminskningsavdrag enligt de sakkunnigas förslag, kommer, framhåller länsstyrelsen, dubbel­ avskrivning att ske å dylika anläggningar. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att det naturligen kan vara före­ mål för delade meningar, vilken tidrymd man bör välja vid en schablon­ mässig avskrivning. Länsstyrelsen fortsätter. Med viss rätt synes kunna göras gällande att en tioårig avskrivning är välvilligare än man från de skattskyldigas sida räknat med. I de motioner till 1955 års riksdag, vari framställdes yrkanden om rätt till avskrivning av täckdikningar och andra grundförbättringar, föreslogs en 20-årig avskriv­ ningstid. För den kortare perioden talar en större enkelhet i tillämpningen och framför allt hänsynstagandet till den betydande grupp skattskyldiga, som enligt gällande rätt har omedelbar avdragsrätt vid omläggning av täck­ dikning. I

I det särskilda utlåtande som bifogats yttrandet från lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök ifrågasättes, om inte avskrivningssystemet i frå­ ga om täckdikningsanläggningar borde utformas efter delvis andra linjer än utredningen föreslagit. I utlåtandet anföres. Av utredningen framgår ej vad som skall förstås med anläggningskost­ nad, men torde väl därtill räknas direkta utgifter för material och löner. Har särskild entreprenör anlitats torde hela denna kostnad vara alt betrakta som anläggningskostnad. Har anläggningen utförts med egen lejd arbets­ kraft, skall givetvis lönekostnad medräknas till de delar, den belöper på täckdikningen. Däremot torde brukarens egen eller andre makens arbets­ kraft ej böra medtagas och ej heller hemmavarande barns, som ej anses tillhöra arbetspersonalen. I den mån produkter eller råämnen från den egna

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

fastigheten använts torde även dessa belopp, vilka skall redovisas som in­ täkt i deklarationen, vara att anse som anläggningskostnader. Rätteligen skulle väl även andel i indirekta kostnader (traktorer, specialmaskiner o. d.) medräknas, och härvidlag bleve beräkningarna olika för de fall att kontantprincip eller bokföringsmässig inkomstberäkning komme till användning. Systemet medför sålunda krav på arbets- och maskintidsredovisning.

För att åstadkomma förenklingar för de skattskyldiga vid upprättande av deklarationerna, speciellt för det stora flertalet som tillämpar kontantprincipen, och för att underlätta skattemyndigheternas kontroll, ifrågasättes i utlåtandet, huruvida icke anläggningskostnader som icke utgöres av materialkostnader, borde få med eu gång avdragas såsom omkostnad, medan materialkostnaden skulle avskrivas under en 25-års period med fyra procent per år. Detta skulle, uttalas vidare, innebära att cirka 60 procent av den totala anläggningskostnaden omedelbart bleve avskriven. Om, såsom före­ slagits, förvärvare av fastighet inte kan få annat ingångsvärde på anlägg­ ningen än företrädarens oavskrivna restvärde, kan även vid mycket snabb avskrivning stat och kommun ej undandragas skatteinkomster härigenom. För systemet talar, framhålles i utlåtandet, även den omständigheten, att olika skattskyldiga därigenom komme att få en mera likartad behandling. Den som utför arbetet genom egen arbetsinsats och med egna maskiner kommer inte att ur skattesynpunkt erhålla någon gynnsammare behandling än den som lejer arbetare och maskiner för anläggningens utförande. Där­ efter anföres.

... Soxn fi amgar av de rättsfall som de sakkunniga refererat synes avdrag för arbetskostnader tämligen allmänt medges vid omläggning från öppna till täckta diken, då de öppna dikena varit i behov av upprensning. Vid omlägg­ ning av tidigare befintliga täckdikningssystem har förutom arbetskostnaden aven materialkostnaden till största delen varit avdragsgill. För att animera till eu rationell organisation av täckdikningsverksamhetens bedrivande bör de ovan angivna reglerna kompletteras med en bestämmelse av innebörd, att om den skattskyldige så önskar, kan de kostnader som enligt huvudregeln är omedelbart avdragsgilla i stället uppföras på en avskrivningstablå att för­ delas under högst fem år med för varje år valfri andel. Det kan också ifråga­ sättas, huruvida man skulle behöva tillämpa 25-åriga avskrivningsplaner på materialkostnader av ringa storlek. För att uppnå smidighet vid taxeringsarbetet kunde i så fall materialkostnader ej överstigande förslagsvis 1 000 kr ta behandlas på samma sätt som arbetskostnaderna. I den mån statsbidrag erhållits skulle detta i första hand avräknas på det belopp som finge ome­ delbart avdragas.

De sakkunnigas förslag att värdeminskningsavdrag icke skall få för­ skjutas har i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstan­ serna. Länsstyrelsen i Kalmar län och Kalmar läns södra hushållningssäll­ skap anser dock att en förskjutning av icke utnyttjade värdeminskningsav­ drag bör tillåtas. Sveriges skogsägareförbund framhåller, att förskjutningsrätt bör medgivas jordbrukare med bokföringsmässig inkomstredovisning. Icke heller har i regel från remissinstansernas sida några erinringar gjorts

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962 53

mot förslaget att utrangeringsavdrag i egentlig mening ej skall medgivas. Enligt kammarrätten synes det dock, då utrangering verkligen konstaterats — exempelvis om anläggningen upprivits och totalt omlagts — vara riktigare att medgiva ett utrangeringsavdrag omedelbart.

De sakkunnigas förslag, att — då jordbruksfastighet byter ägare — den nye ägaren skall få övertaga vad i beskattningshänseende kvarstår oavskrivet av anläggningskostnaden, har även i regel godtagits eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Sålunda anser t. ex. kammarrät­ ten att det föreslagna systemet har betydande fördelar och säger sig i huvud­ sak inte ha något att erinra mot detsamma. Länsstyrelsen i Örebro län säger sig däremot hysa viss tvekan inför förslaget i denna del, enär en av de främsta anledningarna till att införa värdeminskningsavdrag varit att åstad­ komma en jämnare beskattning för den, som fått vidkännas anläggningskost­ naden i fråga, och detta skäl oftast inte föreligger beträffande ny ägare. Då det emellertid ej heller bör ifrågakomma att avdragsrätten skall helt eller delvis bortfalla vid överlåtelse av fastigheten och då det inte alltid torde vara möjligt för den tidigare ägaren att utnyttja avdraget under det sista beskattningsår han innehar fastigheten, säger sig länsstyrelsen dock inte vilja motsätta sig den föreslagna bestämmelsen. Länsstyrelsen i Öster­ götlands län påpekar, att det kan tänkas uppkomma sådana fall att den nye ägaren inte äger kännedom om att oavskrivet värde å täckdikningsanläggning förelegat för den tidigare ägaren av fastigheten. Enligt länsstyrelsens mening bör därför beskattningsmyndigheterna ex officio tillerkänna den nye ägaren värdeminskningsavdrag enligt företrädarens avskrivningsplan.

Några remissinstanser anför dock kritiska synpunkter mot förslaget att avskrivningsunderlaget skall få övertagas, då fastighet byter ägare. Sålunda anför riksskattenämnden.

Frågan huruvida ett värdeminskningsavdrag skall anses knutet till sub­ jektet eller till objektet torde icke vara helt klarlagd vare sig i lagstiftning eller praxis. De sakkunniga föreslå reservationslöst, att värdeminskningsavdrag för täckdikningsanläggning må kunna övergå till ny ägare vid överlå­ telse av fastighet. Rent principiellt synes det riksskattenämnden betänkligt att på de av de sakkunniga åberopade grunderna lagfästa en dylik ordning i dessa speciella fall. Även ur praktiska synpunkter synas de föreslagna be­ stämmelserna om övergång av skattemässiga restvärden å ny ägare av fas­ tighet icke önskvärda. Svårbemästrade tillämpningsproblem kunna exempel­ vis uppkomma för det fall att en fastighet en eller flera gånger övergår till ny ägare under pågående skatteprocess angående storleken av tidigare äga­ res anläggningskostnad för täckdikning. Av beskattningsnämnd för visst be­ skattningsår godkänt avskrivningsunderlag är vidare icke res judicata för senare beskattningsår. De praktiska problem, som kunna uppkomma vid tillämpningen av de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna om över­ tagande av restvärden, finner riksskattenämnden vara av den storleksord­ ningen att nämnden icke kan biträda lagstiftningsförslaget i denna del. Möjligen skulle ett övertagande av ett restvärde kunna accepteras, då fastig­

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

het byter ägare på annat sätt än genom köp, byte eller därmed jämförligt fång. Vid köp, byte eller därmed jämförligt fång synes någon form av utrangeringsavdrag för överlåtaren i stället kunna övervägas. Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Hallands och Västernorrlands län. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att den främsta anledningen till det Iramlagda förslaget om införande av ett avskrivningssystem för vissa anläggningar i jordbruk är att åstadkomma en jämnare beskattning för den, som fått vidkännas kostnaderna i fråga. Denna synpunkt är emellertid ej längre aktuell, sedan fastigheten övergått å ny ägare. Enligt länsstyrelsens mening synes det ligga närmare till hands att i ett dylikt fall låta överlåta­ ren avräkna det skattemässiga restvärdet från till exempel köpeskillingen för fastigheten vid beräkning av uppkommen realisationsvinst. Härför talar saväl rättviseskäl som önskemålet att icke onödigtvis komplicera taxeringsförfarandet med nya specialregler. Frågan om beräkningen av eventuell skattepliktig realisations­ vinst vid försäljning av jordbruksfastighet har berörts i ett par yttranden. Sålunda anför kammarrätten. Enligt anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen får vid beräkning av realisationsvinst avdrag för omkostnad ske för bl. a. förbättring av egendom. Hittills har jämlikt anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen punkt / aven total omläggning av täckdikningsanläggning icke ansetts såsom för­ bättring utan såsom underhåll i motsats till vad som gäller för byggnad, i vdket fall nybyggnad anses föreligga då byggnad rives och ersättes med n’v. Enligt de sakkunnigas förslag skall för täckdikningsanläggning tillämpas samma system som nu gäller för byggnad. Ordet »förbättring» i anvisningar­ na till 36 § kommunalskattelagen får då annan innebörd beträffande täck- ~~J^ingsanläggning än tidigare. Å andra sidan skall omkostnadsbeloppet för torbattringar minskas med åtnjutna värdeminskningsavdrag. Då saken icke berörts av de sakkunniga kan den möjligen misstolkas i det praktiska taxeringsarbetet.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Östergötlands län. Riksskattenämnden framhåller, att en fråga, som de sakkunniga över­ huvud icke synes ha berört, är huru avdragsrätten för kostnaderna för täck­ dikning skall regleras, därest arren dator bekostat anläggningen. Så­ som de sakkunniga utformat lagtexten, torde såväl arrendator som jordägare samtidigt kunna erhålla avdrag för hela anläggningskostnaden, arrendatorn i form av engångsavdrag och jordägaren i form av värdeminskningsav­ drag. Sveriges jordägareförbund anser, att en samordning med arrendelagens bestämmelser bör äga rum. De sakkunnigas uttalande att — ehuru rätten till värdeminskningsavdrag principiellt bundits till jordbruksfastighet — hinder likväl ej bör föreligga att medge sådant avdrag för täckdikningsanläggning å annan fastig­ het i den mån där förekommer sådan anläggning, har i regel godtagits eller

Kurigl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962 55

lämnats utan erinran av remissinstanserna. Kammarrätten, som säger sig dela de sakkunnigas uppfattning, ifrågasätter om saken inte bör förtydligas genom lämpligt tillägg i de bestämmelser i kommunalskattelagen, som regle­ rar beskattningen av dylik fastighet.

Departementschefen

Enligt de sakkunnigas förslag skall kostnaden för nyanläggning och om­ läggning av täckdikning få avskrivas med tio procent per år under tio pa varandra följande år. Någon rätt att förskjuta ett inte utnyttjat avdrag till ett senare år skall enligt förslaget inte föreligga. Ett avdrag som icke kunnat utnyttjas vid taxeringen ett år kan dock få atnjutas ett senare åi i foim av förlustavdrag. Vidare innebär förslaget att utrangeringsavdrag i egentlig mening icke skall få åtnjutas. Om en anläggning utrangeras innan den är tillfullo avskriven, får avdrag för avskrivning å anläggningen även efter utrangeringen åtnjutas i enlighet med den ursprungliga avskrivningsplanen. Har den skattskyldige erhållit statsbidrag eller annat bidrag för täckdik­ ning får avdrag för avskrivning åtnjutas endast å den del av anläggnings­ kostnaden, som bestritts av den skattskyldige själv. Om fastighet byter ägare, skall den nye ägaren enligt förslaget få övertaga den tidigare ägarens av­ skrivningsplan. Såsom jag redan i den allmänna motiveringen framhållit kan jag, främst med hänsyn till önskvärdheten av att stimulera till ökad täckdikningsverksamhct, tillstyrka, att rätt till avskrivning å dylika anläggningar införes i skattelagstiftningen. Självfallet kan, som några remissinstanser påpekat, samma skäl med visst fog åberopas för att medgiva avskrivningsrätt även å kostnader för andra åtgärder avseende vattenavledning in. in. Den större frågan om avskrivningsrätt å andra anläggningar av grundförbättrings na­ tur än täckdikningar och skogsvägar kan emellertid, som jag redan framhål­ lit, icke prövas på grundval av nu föreliggande utredning. Om avskrivningsregler, på sätt nu förordats, införes för en speciell form av vattenavledning, nämligen täckdikning, är det nödvändigt att i möjligas­ te mån definiera begreppet täckdikningsanläggning. Såsom några remissinstanser framhållit kan vid den praktiska tillämpningen upp­ komma vissa svårigheter att avgöra vad som är att hänföra till täckdikning. De sakkunniga har i begreppet täckdikningsanläggning endast inbegripit de arbeten som utföres på åkern men däremot inte de för denna täckdikning erforderliga avloppen. Såsom länsstyrelsen i Malmöhus län påpekat torde en sådan definition av begreppet täckdikningsanläggning överensstämma med allmänt språkbruk och gängse uppfattning. Eu täckdikningsanläggning kan emellertid, såsom framhålles i yttrandet från lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, inte anses sluta vid en viss bestämd rördimension eller en bestämd dikessektion. Det torde därför ofta vara svårt att avgöra var eu täckdikning slutar och var täckta avlopp tar vid. Möjligt är att svårigheterna att bestämma avskrivningsunderlaget skulle

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

bli mindre om man, som lantbruksstyrelsen och lantbrukets skattedelegalion förordar, låter täckdikningsanläggning även innefatta täckt avlopp, som är direkt anslutet till täckdikningen. Med hänsyn härtill och då det i viss män kan synas naturligt att dylika täckta avlopp betraktas som en del av täckdikningsanläggningen vill jag inte motsätta mig alt avskrivningsreglerna även får omfatta kostnader för täckta avlopp i direkt anslutning till täckdikning fram till huvudavlopp. Detta innebär att i den kostnad, som får avskrivas, skall inräknas kostnader för såväl sugdiken som stamdiken men däremot icke huvudavlopp även om detta är täckt. Den täckdikningsanlägg­ ning som här avses slutar således vid huvudavloppet men kan ändock i vissa fall avse täckta avlopp utanför den egna fastigheten. Det ligger i sakens natur att i täckdikningsanläggning inte skall inräknas öppna diken. Även med den av mig nu förordade bestämningen av begreppet täckdik­ ningsanläggning kan i vissa fall svårigheter antagas uppkomma, då det gäller att avgöra var täckdikningsanläggning slutar. I dylika fall synes det lämpligt att beskattningsmyndigheterna inhämtar yttrande i frågan från vederböran­ de lantbruksnämnd. Gränsdragningsproblemen torde inte vara större än att de i regel utan svårighet kan bemästras. Den kostnad, som skall kunna avskrivas, avser kostnaden för såväl ny­ anläggning som iståndsättande och omläggning av täckdikning. Här inbegripes även täckdikning som göres å nyodling. Däremot kan jag inte finna att anledning föreligger att föreslå ändring i fråga om rätten till direkt av­ drag för reparations- och underhållsarbeten å täckningsanläggning och låta även dylika kostnader omfattas av avskrivningsreglerna. Beträffande täckdikningar torde reparations- och underhållskostnader­ na i regel vara mycket obetydliga t. ex. rensning och byte av enstaka rör. Detta arbete utföres normalt av den egna arbetskraften å gården och kost­ naderna härför synes av såväl praktiska som principiella skäl böra få ome­ delbart avdragas. Några gränsdragningssvårigheter torde regelmässigt icke behöva uppkomma. Med hänsyn till vad riksskattenämnden anfört därom, att det vid omläggning av öppna diken till täckdiken skulle kunna göras gällande, att en del av kostnaden — nämligen motsvarande vad det skulle ha kostat att iordningställa de öppna dikena — vore att anse som på en gång avdragsgill reparationskostnad, vill jag framhålla, att hela kostnaden givetvis är att hänföra till nyanläggning av täckdikning. Kostnaden skall därför i sin helhet aktiveras och avskrivas. Några remissinstanser har ansett att mindre kostnader för an­ läggning av täckdikning och skogsvägar bör få avdragas på en gång. Detta förslag kan jag inte biträda. Man bör för nu ifrågavarande anläggningar inte införa en annan metod än man har beträffande andra slag av tillgångar, som göies till föremål för avskrivning. Beträffande exempelvis inventarier är del inte anskaffningskostnadens storlek utan varaktighetstiden som är avgö­ rande för om kostnaden skall aktiveras och avskrivas eller få på en gång avdragas som omkostnad. Då det gäller täckdikningsanläggningar och skogs- 'ägar är det fråga om tillgångar med lång varaktighetstid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962 57

Vad de sakkunniga föreslagit beträffande avskriv ningsprocen t och avskrivningstid har tillstyrkts av flertalet remissinstanser. Det in­ ger dock, såsom framhållits i några remissyttranden, allvarliga betänklig­ heter att medgiva avskrivning på tio år, då tillgångens varaktighet i regel överstiger femtio år. Emellertid är en betydande del av åkerarealen i vårt land redan täckdikad och de kostnader, som kommer att avskrivas enligt de föreslagna reglerna, utgöres följaktligen till icke oväsentligt del av kost­ nader för omläggning av täckdikning. Dylika kostnader är enligt nuvarande beskattningsregler avdragsgilla på en gång. Med hänsyn härtill och då det bl. a. av praktiska skäl inte bör ifrågakomma att föreskriva olika avskrivningsregler för kostnader för nyanläggning och för omläggning av täckdik­ ning vill jag inte motsätta mig att avskrivningstiden bestämmes till tio år. I regel torde en avskrivning med tio procent kunna utnyttjas vid inkomst­ taxeringen. Skulle så undantagsvis inte bli fallet, kan avdraget åtnjutas ett senare år i form av förlustavdrag. Sedan rätt till förlustutjämning införts i skattelagstiftningen bör avskrivningsregler inte kompliceras med rätt att förskjuta icke utnyttjade avdrag. Med hänsyn härtill kan jag ej helter tillstyrka lantbruksstyrelsens förslag att avskrivning skall få göras un­ der tio valfria år av en period av högst femton år i följd. Det förhållandet att värdet av täckdikningsanläggningen kan påverka det taxerade jord­ bruksvärdet och därigenom öka avskrivningsunderlaget för byggnader torde få accepteras. I

I den kostnad för nyanläggning och omläggning av täckdikning, som skall göras till föremål för avskrivning, bör i princip inräknas såväl direkta som indirekta kostnader. Till direkta kostnader hör t. ex. material, arbetslö­ ner, maskinhyror, kostnader för lejda transporter och till indirekta t. ex. an­ del i kostnader för egna maskiner, som använts i arbetet, inklusive — då in­ komsten beräknas enligt bokföringsmässiga grunder — även andel i avskriv­ ning å dessa maskiner. Det torde emellertid av praktiska skäl ofta böra godtagas att i avskrivningsunderlaget endast inräknas de direkta kostnader­ na och att de indirekta kostnaderna, som i regel är obetydliga, avdrages som omkostnad. Om arbetet med täckdikningen helt eller delvis utförts av arbets­ personalen på gården, kan det stundom vara svårt att beräkna hur stor del av lönekostnaderna, som belöper på arbetet med täckdikningen. Eu ungefär­ lig uppskattning torde här ofta få godtagas. I anläggningskostnaden skall självfallet inte inräknas något värde av den skattskyldiges egen eller andre makens arbetsinsats och ej heller hemmavarande barns, som ej anses till­ höra arbetspersonalen. Har arbetet helt eller delvis utlämnats på entrepre­ nad, skall givetvis hela ersättningen till entreprenören göras till föremål för avskrivning. I det särskilda utlåtande, som bifogats yttrandet från lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, har ifrågasatts om inte anläggningskostnad, som ej utgöres av materialkostnad, borde få avdragas som omkostnad, me­ dan materialkostnaden skulle avskrivas under en 25-årsperiod med fyra

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

procent per år. Detta förslag kan jag inte biträda. Täckdikningsanläggningar utföres numera ofta som entreprenadarbeten och det finnes ingen anled­ ning att i dylika fall göra en uppdelning av entreprenadkostnaden. Inte hel­ ler bör det ifrågakomma att ha en olika behandling i beskattningshänseende av de skattskyldiga som utfört arbetet i egen regi och de som utlämnat ar­ betet på entreprenad.

En annan fråga, som de sakkunniga inte berört, är när en kostnad för täckdikningsanläggning skall upptagas på avskrivningsbilagan och göras till föremål för avskrivning. När det gäller jordbruk med bokföringsmässig re­ dovisning synes den för beskattningsåret bokförda kostnaden böra göras till föremål för avskrivning. I och för sig skulle det vara naturligt att avskriv­ ning sker första gången det år anläggningen är färdig. En täckdikningsan­ läggning torde emellertid ofta utföras i etapper och färdigställandet av an­ läggningen kan därför i vissa fall taga flera år. Man torde i regel kunna und­ vika tillämpningssvårigheter om man låter den på varje år belöpande an­ läggningskostnaden bilda avskrivningsunderlag. Om inkomsten av jordbruket redovisas enligt kontantprincipen, bör det vara den under året betalade kostnaden för täckdikningsanläggningen, som skall upptagas på avskrivningsbilagan. Detta innebär att även kostnader för arbeten, som utförts före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna, omfat­ tas av avskrivningsreglerna, om betalningen sker under beskattningsår, då dessa regler tillämpas. Risken för dubbelavdrag torde emellertid lättast kun­ na undvikas, om man även här konsekvent tillämpar kontantprincipen. Vad nu sagts synes inte behöva komma till uttryck i lagtexten. Det får ankomma på riksskattenämnden att utfärda erforderliga anvisningar som t. ex. åter­ ges å avskrivningsbilagan. Avdrag medgives med tio procent från och med det år, då kostnaden upp­ föres å avskrivningsbilagan. Omfattar beskattningsåret kortare eller längre tid än tolv månader skall avdraget i motsvarande mån jämkas.

Avskrivningsunderlaget bör, på sätt de sakkunniga föreslagit, i förekom­ mande fall minskas med statsbidrag och andra bidrag, som den skattskyldige erhållit för utförande av anläggningen i fråga. Endast kost­ nad, som den skattskyldige själv bestritt, får avskrivas. Då kostnad för täckdikningsanläggning uppföres på avskrivningsbilaga och avdrag yrkas för avskrivning, synes det lämpligt att beskattningsmyndigheterna tar kontakt med vederbörande lantbruksnämnd för kontroll av att avskrivningsunder­ laget blir riktigt beräknat bl. a. med hänsyn till eventuella statsbidrag.

Då en fastighet byter ägare, skall enligt de sakkunnigas förslag den nye ägaren få överlaga den avskrivningsplan för täckdikningsanläggningar, som gäller för den tidigare ägaren. Ett sådant övertagande av avskrivnings­ plan synes kunna godtagas, när förvärvet av fastigheten sker annorledes än genom köp, byte eller därmed jämförligt fång. Liknande bestämmelser gäl­ ler, då inventarier i samband med förvärv av den rörelse, vari de nyttjas, er-

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962 59

hålles på dylikt sätt. Däremot kan jag av såväl principiella som praktiska skäl inte tillstyrka, att en motsvarande ordning lagfästes för de fall, då fas­ tigheten förvärvas genom köp, byte eller därmed jämförligt fång. I dylika fall bör i stället den tidigare ägaren det år fastigheten försäljes få åtnjuta av­ drag på en gång för vad som återstår oavskrivet i beskattningsavseende av an­ läggningskostnaden. För den jordbrukare, som tillämpar bokföringsmässiga grunder, uppkommer i regel sådan skattepliktig vinst vid försäljning av joidbruksfastighet med levande och döda inventarier att avdraget kan utnytt­ jas. Har inkomsten av fastigheten redovisats enligt kontantprincipen och vinsten vid försäljning av levande och döda inventarier på grund härav inte är skattepliktig, kan däremot eventuellt inträffa att avdraget överstiger skat­ tepliktiga intäkter. Bestämmelserna om förlustutjämning ger dock vissa möj­ ligheter att utnyttja avdraget ett senare år. Då de kostnader, som nedlagts å täckdikningsanläggningar, kan verka höjande på köpeskillingen för fastigheten, kunde övervägas att, som läns­ styrelsen i Kopparbergs län föreslagit, låta det skattemässiga restvärdet föi dylika anläggningar få avräknas endast från eventuell skattepliktig reali­ sationsvinst vid försäljningen. Emellertid kommer i avskrivningsunderlaget även att ingå kostnader för omläggning av täckdikning, vilka kostnader en­ ligt nu gällande beskattningsregler är avdragsgilla på en gång vid inkomst­ taxeringen. Med hänsyn härtill anser jag mig kunna tillstyrka att det vid försäljningen kvarstående skattemässiga restvärdet får avdragas vid beräk­ ningen av inkomsten av fastigheten.

Den förordade övergången från ersättningsanskaffningsavdrag till värdeminskningsavdrag i fråga om täckdikningsanläggningar påverkar inte arren d a t o r s avdragsrätt för av honom utförda täckdikningsarbelen å ar­ renderad fastighet. Arrendatorn har liksom hittills omedelbar avdragsrätt för kostnaden för dylika arbeten oavsett om fråga är om reparation och under­ håll eller nyanläggning eller omläggning av täckdikning. Arrendatorn beskat­ tas för eventuell ersättning från jordägaren för täckdikningsarbetet vid ar­ rendets frånträdande. Utgiven ersättning är för jordägaren självfallet att betrakta som sådan kostnad för täckdikningsanläggning, som får avskrivas med tio procent per år.

Om en avskrivningsrätt för täckdikningsanläggningar införes på sätt jag nu förordat, kommer, som bl. a. kammarrätten framhållit, ordet »förbätt­ ring» i anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen att få en annan inne­ börd beträffande täckdikningsanläggning än tidigare. Vid beräkning av realisationsvinst får således avdrag göras för kostnader för såväl nyanläggning som omläggning av täckdikning, dock att omkostnadsbeloppct skall minskas med åtnjutna värdeminskningsavdrag inklusive avdrag för vid försäljningen kvarstående restvärde.

De sakkunnigas uttalande, att rätt till avdrag för avskrivning bör före­ ligga även då täckningsanläggning utföres av ägare av annan fastighet

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

än jordbruksfastighet, har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Att avskrivningsrätt införes för täckdikningsanläggningar inom jordbruket är emellertid betingat av att dylika anläggningar där är av stor omfattning och kostnadskrävande. Om en täckdikningsanläggning i något undantags­ fall utföres på en fastighet, som inte är taxerad som jordbruksfastighet, torde kostnaden i regel vara relativt obetydlig. Avskrivningsreglerna skulle därför få mycken liten betydelse för ägare av annan fastighet. På grund härav anser jag mig i vart fall icke för närvarande kunna tillstyrka att man i skattelagarna uttryckligen reglerar avskrivningsrätt i fråga om täck­ dikning å annan fastighet. Gränsdragningen mellan täckdikning och annan vattenavledning å annan fastighet torde för övrigt ofta vara svår att göra.

I punkt 7 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen stadgas för närvarande att till avdragsgill underhållskostnad räknas, bland annat, även kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut anlagd täckdikning, varemot avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdikning. Vidare stad­ gas att — därest omläggning av täckdikning på grund av användande av dyr­ barare material än det förut befintliga är till viss del att hänföra till grund­ förbättring — avdrag ej får ske för mer än vad en omläggning med ena­ handa material som det gamla skulle kostat. Dessa bestämmelser synes böra utbytas mot ett stadgande av innebörd, att kostnad för iståndsättande och omläggning av täckdikning inte till någon del är att hänföra till avdragsgill underhållskostnad. Det bör understrykas att, beträffande andra markanläggningar än täck­ dikning, gränsdragningen emellan avdragsgill underhållskostnad och icke avdragsgill kostnad för grundförbättring givetvis skall ske efter samma principer som hittills tillämpats av beskattningsdomstolarna. IV.

IV. Skogsvägar

Gällande rätt

I det föregående har redogörelse lämnats för kommunalskattelagens be­ stämmelser angående rätt till avdrag bl. a. för kostnader för skogs vård och underhåll, såsom vägunderhåll, skyddsdikning med mera dylikt. Därvid har framhållits att kostnad för skyddsdikning å skogsmark är avdragsgill. Be­ träffande praxis på detta område må nämnas regeringsrättens avgörande 1956 ref 33, enligt vilket avdrag medgavs för hela kostnaden för skogsdik­ ning, enär det finge antagas att skogsdikningen delvis utgjort iståndsättan­ de av ett förut befintligt dikningssystem »och även i övrigt väsentligen tjä­ nat till skydd mot hotande försumpning av skogsmarken». Kostnad för omläggning av väg har enligt hittillsvarande praxis icke an­ setts avdragsgill. I RÅ 1947 not 894 vägrades sålunda avdrag för omläggning av infartsväg, oaktat det yrkade avdraget motsvarade det belopp som det enligt intyg av sakkunnig skulle kostat att reparera den gamla vägen. Vad

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962 Öl

skogsvägar angår synes praxis entydig. Avdrag för anläggande av skogsvä­ gar har sålunda vägrats i RÅ 1953 not 47. I regeringsrättens avgörande 1954 not 574 vägrades bolag avdrag för kostnader för anläggande av skogsvägar trots bolagets argumentering, att dels vägarna måst byggas för endast till­ fällig användning vid framforsling av brännved under kriget och att vägar­ na givits sådan sträckning att de icke gagnade bolagets anskaffning av industrivirke och dels att åtminstone en tredjedel av kostnaden utgjort över­ pris på grund av kriget. Vidare må nämnas RA 1956 not 1610, enligt vilket avdrag vägrades med 14 090 kronor för del i kostnad för nyanläggning av skogsbilväg, trots att enligt den skattskyldiges uppgift kostnaden varit nöd­ vändig för skogsintäkternas förvärvande samt att i vägarbetet ingått iståndsättande av cirka sju kilometer gammal basväg till transportdugligt skick. Slutligen må antecknas regeringsrättens utslag den 30 augusti 1960 i anled­ ning av besvär över av riksskattenämnden den 20 maj 1960 meddelat för­ handsbesked. I ärendet upplystes bl. a., att sökanden ägde vissa jordbruks­ fastigheter, vilka omfattade en total areal av 1 815 hektar, därav 979 hektar produktiv skogsmark. Enligt en år 1957 upprättad skogsvårdsplan för fas­ tigheterna hade föreslagits ett virkesuttag under en tioårsperiod av cirka 43 000 kubikmeter. Enligt skogsvårdsplanen hade 35 procent av skogen en ålder av 100—119 år, 46 procent 120—140 år och 8 procent över 140 år. Sö­ kanden, som planerade att anlägga en cirka 12 kilometer lång skogsbilväg å fastigheterna, beräknade att en enkel dylik väg skulle kunna bliva grovbruten, dränerad och nöjaktigt grusad för ett pris av 7 å 8 kronor per sträckmeter. Vägen skulle bliva fullt användbar för virkestransporter vintertid och personbilstrafik sommartid, då den vore upptorkad. Vägen beräknades kosta 90 000 ä 100 000 kronor. Sökanden anhöll om förhandsbesked, huruvida kostnaden för vägen utgjorde för honom avdragsgill omkostnad. Riksskatte­ nämnden fann i meddelade förhandsbeskedet ifrågakomna väganläggning vara att anse såsom grundförbättring. På grund härav förklarade riksskatte­ nämnden kostnaden för anläggande av vägen icke utgöra för sökanden vid inkomsttaxeringen avdragsgill utgift. Regeringsrätten fann ej skäl att göra ändring i förhandsbeskedet. För grundförbättringsåtgärder å arrenderad mark föreligger, som förut framhållits, avdragsrätt. Av senare regeringsrättsavgöranden må här endast nämnas RÅ 1959 not 1871, enligt vilket skattskyldig vid beräkning av in­ komst av jordbruksfastigheter, som han arrenderade av sin son, erhöll av­ drag med yrkade 3 308 kronor för nyanläggning av en skogsväg för virkes­ transporter.

Skogsvägbyggandets omfattning, kostnader m. m.

I promemorian framhålles, att enligt Skogsstatistisk årsbok utgjorde år 1957 den totala längden permanenta enskilda bilvägar, som framgår genom skogsmark eller så nära (200 in) dylik mark, alt virke kan släpköras fram till och uppläggas vid dessa vägar:

62 Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

Riket 122 000 km

År 1943 angavs det mest angelägna behovet av skogsvägar, såsom det be­ dömdes av skogsvårdsstyrelserna, till sammanlagt omkring 16 500 kilometer med en beräknad byggnadskostnad av 75 miljoner kronor. Under den därpå följande tidsperioden fram till år 1956 byggdes emellertid omkring 25 000 kilometer skogsvägar. Trots detta utvisade då en av skogsvårdsstyrelserna på begäran av 1955 års skogsvårdsutredning gjord beräkning ett ytterligare behov av omkring 40 000 kilometer stamvägar med en byggnadskostnad av 900 miljoner kronor. I fråga om omfattningen av skogsvägbyggandet under senare tid hänvi­ sar de sakkunniga till en sammanställning av vissa uppgifter hämtade ur förenämnda årsbok. Denna sammanställning torde som Bilaga 2 få fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag. Om man vill erhålla ett mått på skogsbrukets nettokostnader för anläggan­ det av skogsbilvägar, måste man, påpekar de sakkunniga, minska brutto­ kostnaderna med erhållna statsbidrag. Sedan flera år utgår nämligen stat­ ligt stöd till anläggning av skogsväg. Härom anföres i promemorian. År 1933 inrättades för att lindra rådande arbetslöshet ett anslag för stats­ bidrag till väg- och flottledsbyggnader i skogar i enskild ägo, det s. k. skogsvägsanslaget. Denna bidragsverksamhet hade dock under flera år en relativt blygsam omfattning. Sedermera borttogs det med bidraget förenade villkoret, att vägbyggandet skulle medverka till att minska arbetslösheten och på framställning av 1936 års skogsvårdsutredning ökades skogsvägsanslaget från och med budgetåret 1941/42 huvudsakligen för att underlätta landets bränsleförsörjning. År 1943 avgav samma utredning förslag till ändrade bestämmelser för statsbidrag till skogsbilvägar. Som följd härav genomfördes en differentie­ ring av vägarna i stamvägar och övriga skogsvägar och infördes viss under­ hållsskyldighet på statsunderstödda skogsvägar. I huvudsaklig överensstäm­ melse med detta förslag utfärdades den kungörelse (1943: 530), som sedan dess i huvudsak legat till grund för bidragsgivningen. Även från norrländska skogsproduktionsanslaget liksom från kommuner och landsting har bidrag till vägbyggnader utgått. I det följande behandlas dock endast bidrag från skogsvägsanslaget.

Bidrag kan, framhåller de sakkunniga, utgå till tre kategorier. Kategori A innefattar enskilda personer, som äger fastighet eller fastig­ heter med ett sammanlagt taxeringsvärde av högst omkring 100 000 kronor. Har ägaren väsentliga inkomster, som ej härflyter från lians fastighet, t. ex. av särskilt yrke, hänföres han dock till kategori B. Kategori B innefattar under A nämnda undantag samt övriga enskilda personer. Kategori C innefattar juridiska personer såsom kommuner, bolag, allmänningar m. fl. utom vissa allmänningar i Västerbottens och Norrbottens läns

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962 63

lappmarker, vilka är särskilt nämnda i 1947 års kungörelse (nr 287) och som skall hänföras till A. De sakkunniga återger i detta sammanhang ett utdrag ur skogsstyrel­ sens tillämpningsföreskrifter beträffande skogsvägsanslaget. Därav fram­ går bl. a. följande.

Följande procentsatser tillämpas vid bidragsgivning:

Kat. A Kat. B Kat. C

I fråga om sådan stamväg, som genom att den i båda ändar ansluter till genomfartsvägar eller på annat sätt medför stor allmännytta, liksom om and­ ra särskilda skäl föreligger, må dock även för kategori C bidrag utgå med 50 %. Bidrag till markägare av kategori C beviljas huvudsakligen endast i så­ dana fall där denne ingår som delägare i företag, vilket med hänsyn till öv­ riga delägares insats bör stödjas. Högre bidrag än 50 % för stamväg och 40 % för annan skogsväg kan be­ viljas först efter Kungl. Maj :ts prövning i varje särskilt fall.

De sakkunnigas förslag

I promemorian konstateras, att i regeringsrättens praxis avdrag icke med­ givits ägare av jordbruksfastighet för kostnad för anläggande av skogsväg å fastigheten. Icke heller har rätt till avdrag för ersättningsanskaffning av så­ dan väg ansetts föreligga. Den i punkt 7 av anvisningarna till 22 § kommu­ nalskattelagen meddelade bestämmelsen, att till avdragsgill underhållskost­ nad skall räknas bl. a. även kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut anlagd täckdikning, vilken bestämmelse i praxis icke begränsats till läckdikningsanläggningar, har sålunda, framhåller de sakkunniga, enligt hit­ tillsvarande praxis icke ansetts kunna tillämpas i fråga om skogsväg eller annan väg. De sakkunniga fortsätter.

Emellertid synes i tillämpningen en del beskattningsnämnder ha intagit en välvilligare ståndpunkt. Från 1955 års skogsvårdsutrednings betänkande angående skogsbrukets vägfrågor (s. 56) må sålunda antecknas, att enligt vad utredningen erfarit hade avdrag medgivits med upp till 30 procent av anläggningskostnaden för större skogsbilvägföretag i södra Norrland, som delvis ersatt och följt äldre, dock ej bilfarbara fäbodvägar. Vidare hade för vägar anlagda i samband med bränslekrisen under andra världskriget viss avskrivning medgivits med motivering att vägarna tillkommit för ett tillfäl­ ligt vedultag. Enligt vad de sakkunniga inhämtat genom allmänna ombudet hos Mellankommunala prövningsnämnden medger även denna nämnd visst avdrag för kostnad för skogsbilväg. På grundval av en år 1956 inom nämndens kansli verkställd undersökning rörande vissa bolags kostnader för perma­ nenta skogsbilvägar, som färdigställts under åren 1951—1955, samt våg­ längden för de olika vägsträckorna godtager sålunda nämnden, att anlägg­ ningskostnaden för permanenta skogsbilvägar avdrages intill ett belopp av 8 kronor per längdmeter. I den män statsbidrag erhålles för anläggande av

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

skogsvägar medgives dock icke avdrag för skogsägarens egen del av anlägg­ ningskostnaden. Det avdragsgilla beloppet synes ha bestämts med beaktande av att kostnaderna för anläggande av s. k. tunga skogsbilvägar enligt under­ sökningen varierade mellan 15 och 25 kronor per längdmeter och att 8 kro­ nor per meter motsvarande maximal anläggningskostnad för enklare vägar. Beträffande kostnad för vintervägar samt andra vägar, som är av så en­ kel beskaffenhet att de får växa igen sedan de utnyttjats vid avverkning av visst område, torde det, konstaterar de sakkunniga, vara eu allmän upp­ fattning att sådan kostnad utgör avdragsgill driftkostnad. I promemorian erinras om, att vår skattelagstiftning bygger på den hu­ vudprincipen, att man beskattar »inkomst» men ej »kapitalförvärv» och medger avdrag för »driftförluster» men ej för »kapitalförluster». Då över­ låtelse av fast egendom i princip betraktas såsom en skattefri kapitalomsätt­ ning följer härav, att varken den ursprungliga anskaffningskostnaden för egendomen eller kostnaden för dess förbättring kan medgivas till avdrag. En­ dast i den mån egendomen på grund av förslitning förlorar i värde medges som regel avdrag för förvärvskällans återställande i sitt ursprungliga skick. Även kostnader för åtgärder, som har till syfte att förebygga eller förhindra dylik värdeminskning, kan berättiga till avdrag. Sålunda tillätes, påpekar de sakkunniga, på sätt framgår av punkt 7 andra stycket av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen avdrag för skyddsdikning å skogsmark, där- ■\id med skyddsdikning avses sådan dikning, vars syfte huvudsakligen är att vidmakthålla skogens avkastningsförmåga och hindra skogsmarkens försumpning in. in. De sakkunniga anför därefter. Då i regeringsrättens praxis avdrag icke medgivits för kostnad för anlägfanaf, av skogsvägar synes mot bakgrunden av det nyss sagda förklaringen t.1...1.1,1 vara’ att va»ar med normalt underhåll icke anses underkastade or sotning oc" a*t därför varje kostnad för anläggande eller omläggning av vag bör betraktas såsom en kostnad för förbättring av den fasta egendo­ men och som sådan enligt kommunalskattelagens ovan angivna huvudprin­ cip icke avdragsgill. 1 Av innehållet i de motioner angående rätt till avdrag för skogsbilväg som i det föregående omnämnts, framgår emellertid, att motionärerna funnit gälaaae,.re^erI otillfredsställande och att till stöd för denna uppfattning åbero­ pats flera skäl. Sålunda har bl. a. anförts, att anläggandet av skogsbilvägar vore agnat att öka den skattskyldiges intäkter och att avdrag av denna an­ ledning borde medgivas. En dylik grund för avdragsrätt svnes emellertid icke häHbur. I den mån intäktsökningen möjliggjorts genom åtgärder, som medfört en ökning av »kapitaltillgångens» värde, kan avdragsrätt för kostnaden för åtgärderna icke föreligga. En dylik avdragsrätt måste förutsätta en utvidgning av inkomstbegreppet beträffande fast egendom och kan icke motiveras med utgångspunkt från nu gällande inkomstbegrepp. Som skäl för avdragsrätt har, framhåller de sakkunniga, vidare åberopats, att anläggandet av skogsvägar för skogsägaren hade ungefär samma bety­ delse som anskaffandet av en maskin för en rörelseidkare. Då den senare enligt gällande lagstiftning äger rätt att göra avdrag för maskinen i form av årliga avskrivningar, borde detsamma få ske för skogsägaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962 65

Icke heller denna grund för avdragsrätt synes, enligt de sakkunnigas me­ ning, tillräckligt motiverad. Att värdeminskningsavdrag medgives för maski­ ner beror på att dessa genom användning i förvärvskällan trots normalt un­ derhåll förslites och så småningom förlorar sitt värde. Eu jämförelse med maskiner synes därför förutsätta, att även skogsvägarna anses underkastade förslitning. Att så skulle vara förhållandet har, framhåller de sakkunniga, emellertid icke gjorts gällande i motionerna. Även om de anförda skälen för avdragsrätt sålunda, enligt de sakkunnigas mening, kan föranleda erinringar torde dock, framhålles i promemorian, så­ som riksdagens bevillningsutskott vid skilda tillfällen uttalat, anledning fö­ religga att ställa den frågan, huruvida gränsdragningen mellan avdragsgill driftkostnad och icke avdragsgill grundförbättring enligt nuvarande be­ stämmelser skett på ett i alla avseenden tillfredsställande sätt. I det hänse­ endet anför de sakkunniga följande. Det synes till en början böra anmärkas, att under de mer än trettio år som gått sedan gällande kommunalskattelag tillkom stora förändringar skett ifråga om driftförhållandena inom skogsbruket. Såsom av det inledningsvis anförda framgått hade under 1920-talet byggandet av särskilda skogsbilvägar knappast mer än försöksvis påbörjats. Anläggandet av skogsvägar avsedda för lastbilstransporter innebar då, såsom 1955 års skogsvårdsutredning fram­ hållit, en genomgripande förändring av driftformen, som resulterade i en höjning av skogens värde. Eftersom man då antog, att vägarna skulle ha obegränsad varaktighet, om de blott underhölls, fick skogsväganläggningen karaktär av grundförbättring av liknande slag som förbättring av produk­ tionsbetingelserna genom torrläggning. Det var emellertid fortfarande ett val mellan två driftformer. Den rikliga tillgången på skoglig arbetskraft och hästar gjorde det möjligt att driva skogsbruket på hävdvunnet sätt med långa transporter fram till avsättningsort, bilfarbar väg eller flottled. Nu är läget helt annorlunda. Något val står egentligen ej längre öppet. Bristen på arbetskraft och hästar samt arbetspersonalens fullt legitima krav på andra boendeförhållanden än förut framtvingar en utbyggnad av skogsbilvägnätet. Härmed får kostnaden för denna åtgärd mer och mer karaktären av drift­ kostnad, nödvändig för inkomstens förvärvande och bibehållande. Utan den­ na utbyggnad riskerar nämligen skogsägaren att skogens värde försämras.

Det torde vidare, framhålles i promemorian, kunna konstateras, att i de norra delarna av landet en fortlöpande övergång skett från flottning i biflottleder till virkestransport å skogsbilvägar. Förklaringen härtill är, enligt de sakkunniga, icke endast att vägtransporterna bl. a. på grund av möjlig­ heterna till direktkörning ofta är mer lönande än flottningen och ger helt andra förutsättningar för kontinuerlig virkestillförsel till fabrikerna utan är också att söka i flottledernas betydelse för el-kraftutvinningen. Att vatt­ net icke särskilt behöver avtappas under flottningsperioden utan kan ma­ gasineras och tappas vid senare behov, är sålunda av väsentlig betydelse för denna produktion. Även andra omständigheter är emellertid, enligt de sakkunnigas mening, ägnade alt ge skogsvägarna karaktär av mer eller mindre obeständiga an­ läggningar. Många vägar i skogsbygden tillkommer sålunda för exploatering

5 Ili haag till riksdagens protokoll 1i)G2. I sowl. Xr 56

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

av ett befintligt virkeskapital och icke för ett långsiktigt behov. Även om en väg efter en femårsperiod av skogsexploatering och skogsreproduktion icke blir erforderlig för virkesutdrivning på årtionden, kräver de moderna trans­ portmedlen dock ofta att vägen utföres i hög klass. Då det emellertid kan förutsättas att nästa gång virkestransporter blir aktuella en väsentlig del av vägvärdet i dylika fall gått förlorat, synes det, enligt de sakkunniga, rim­ ligt, att ett visst hänsynstagande till denna värdeminskning sker vid beskatt­ ningen. Att detta i än högre grad gäller beträffande sådana vägar, som byg­ ges för kalhyggen eller i anledning av stormfällen och där nästa avverkning kan beräknas ligga inemot 100 år framåt i liden, synes de sakkunniga up­ penbart. Det ligger vidare i sakens natur, att i ett rikt förgrenat skogsbilvägnät någ­ ra vägar av olika anledningar måste nedläggas eller givas en annan sträck­ ning. Då anläggandet av en ny väg till ersättning för en utrangerad icke be­ rättigar till avdrag, måste detta ofta, enligt de sakkunnigas mening, framstå såsom obilligt. Därefter anföres i promemorian. När det gäller rätten till avdrag för ersättningsanskaffning av inventarier vid kontantmässig inkomstredovisning av jordbruksfastighet har rättstilllämpningen intagit den ståndpunkten, att avdrag medgives för utbyteskostnad även då densamma föranletts av ändrade driftmetoder och förändringar med hänsyn till teknikens utveckling. Sålunda må erinras om, att avdrag se­ dan länge tillåtits för byte av hästar mot traktor, att skördetröska delvis an­ setts ersätta självbindare och tröskverk samt att avdrag medgivits för inköp av arbetsvagn med gummihjul, som anskaffats för att ersätta äldre arbets­ vagn med järnhjul, enär det numera kunde anses vara inom jordbruket nor­ malt att gummihjulsvagn anskaffades såsom ersättning för en eller flera äldre järnhjulsvagnar och i förekommande fall andra körredskap av äldre typ samt vid detta förhållande sådant ersättningsköp varom i målet var frå­ ga, ändå att det förutsatt viss kostnadsökning, icke till någon del kunde an­ ses hänförligt till nyuppsättning.

Med hänsyn till vad sålunda gäller beträffande avdragsrätten för ersätt­ ningsanskaffning av döda inventarier i jordbruk med kontantmässig in­ komstredovisning, synes, enligt de sakkunnigas mening, med fog kunna gö­ ras gällande, att vid beskattningen viss hänsyn borde kunna tagas till såda­ na vägbyggnadskostnader, som föranletts av den ekonomiska utvecklingen inom skogsbruket. Ehuru sålunda flera skäl kan sägas tala för en uppmjukning av gällande regler i förevarande hänseende, möter enligt de sakkunniga — när det gäl­ ler skogsvägar och andra tillgångar av grundförbättrings natur — speciella svårigheter att inom ersättningsanskaffningsreglernas ram tillgodose dylika önskemål. Den främsta anledningen härtill torde, framhålles i promemorian, vara att ersättningsanskaffningsavdraget för dylika tillgångar i motsats till vad gäl­ ler döda inventarier vid kontantmässig inkomstredovisning av jordbruk är bundet till fastigheten och icke gjorts beroende av vad ägaren haft på egen­ domen. Den omständigheten att en ny ägare av fastigheten kan göra gällan­

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1662 67

de avdragsrätt för kostnad för ersättningsanskaffning av tidigare å fastig­ heten befintlig tillgång, begränsar i hög grad möjligheterna till en uppmjuk­ ning av gällande regler och leder principiellt till att endast fysisk förslitning kan beaktas. Att fastställa tidpunkten för utrangering av skogsvägar eller att taxeringstekniskt kontrollera riktigheten av en påstådd ersättningsan­ skaffning av sådan väg måste också anses helt uteslutet. Därefter anför de sakkunniga. Uppenbarligen kan emellertid mot ett system med värdeminskningsavdrag resas allvarliga erinringar. Ett dylikt system förutsätter normalt möjlighet till en någorlunda tillförlitlig bedömning av den framtida utvecklingen. Att svårigheterna för en sådan bedömning på förevarande område är påtagliga, torde icke kunna bestridas. Även om det sålunda för närvarande icke är ovanligt att vägar, som byggts under efterkrigstiden, är oekonomiska, exem­ pelvis därför att de är för kurviga, för kuperade eller för dåligt grundade, och även om fog kan finnas för antagande att utvecklingen i framtiden kommer att leda till ändrade krav på vägtyper och vägutförande eller har andra ting att hänvisa till, synes det uppenbart, att en mera tillförlitlig be­ dömning av denna utveckling icke är möjlig. Det kan därför givetvis ifråga­ sättas, huruvida det kan anses förenligt med gällande inkomstbegrepp för fast egendom att beakta omständigheter av tidigare angivet ålag. Emellertid bör enligt de sakkunnigas mening svårigheterna att lösa in­ komstbegreppet för fast egendom icke leda till att de skattskyldiga går mis­ te om en avdragsrätt som enligt allmän uppfattning är befogad. Med hänsyn härtill och då millimeterrättvisa på detta område olika skattskyldiga emellan icke torde kunna åstadkommas, har de sakkunniga ansett sig böra föreslå ett system med värdeminskningsavdrag även för skogsbilvägar. De sakkunniga fortsätter. Emellertid möter också vid bestämmandet av avskrivningsunderlaget sto­ ra svårigheter. Ehuru vissa skogsbilvägar av skäl som ovan anförts kan för­ lora eller minska i värde och avdragsrätt för återställande av ursprungliga värdet sålunda bör föreligga, synes det icke med fog kunna påstås, att vär­ deminskning sker å alla skogsbilvägar. Uppenbarligen kan avskrivningsun­ derlaget därför icke bestämmas till belopp motsvarande den faktiska an­ läggningskostnaden för alla sådana vägar. I avsaknad av annan tillförlitlig grund för en fördelning av anläggningskostnaden på avdragsgill och icke avdragsgill del har de sakkunniga stannat för den av vissa beskattningsnämnder redan tillämpade metoden, att schablonmässigt bestämma avskriv­ ningsunderlaget till en tredjedel av anläggningskostnaden under beskatt­ ningsåret för skogsbilvägar. De sakkunniga föreslår, att det sålunda framräknade beloppet skall avskrivas inom en tidrymd av 10 år i enlighet med reglerna för avskrivning å täckdikningsanläggningar. Beträffande den när­ mare innebörden av dessa regler får de sakkunniga hänvisa till vad ovan an­ förts under avsnittet om täckdikningsanläggningar. Med hänsyn till att avskrivningsunderlaget skall fastställas till en tredje­ del av anläggningskostnaden, uppkommer frågan hur i tillämpningen skall förfaras, då skattskyldig uppburit statsbidrag eller annat bidrag för byggan­ de av skogsvägar. Då enligt de sakkunnigas mening övervägande skäl talar för att i dylikt fall avskrivningsunderlaget beräknas med utgångspunkt

Bihang till riksdagens protokoll 11)62. 1 samt. Nr 56

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

från den skattskyldiges nettokostnad och sålunda efter avdrag för uppburet bidrag, har de sakkunniga stannat för att föreslå en sådan ordning, oaktat de principer som legat till grund för statsmakternas bidragsgivning härige­ nom i viss mån rubbas. Jämlikt 1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjäm­ ning må under vissa förutsättningar investeringsfond för skogsbruk tagas i anspråk för bl. a. kostnader för anläggande av skogsvägar. Införandet av regler om rätt till värdeminskningsavdrag för skogsvägar synes, enligt de sakkunnigas mening, icke erfordra någon ändring av bestämmelserna i den­ na förordning. Emellertid framhåller de sakkunniga, att den omständigheten att sådan fond tagits i anspråk för anläggande av skogsvägar icke bör inver­ ka på rätten att beräkna avskrivningsunderlaget till en tredjedel av anlägg­ ningskostnaden; dock att avskrivningsunderlaget aldrig får överstiga den del av kostnaden som återstår efter avdrag för i anspråk tagen investerings­ fond.

Remissyttrandena

Det helt övervägande antalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan erinran utredningens förslag att en del av anläggningskostnaden för skogsvägar skall få avskrivas vid inkomsttaxeringen. Några remissinstanser förordar dock en lösning efter den metod, som tillämpats av mellankommunala prövningsnämnden, nämligen ett visst avdragsbelopp per längd in eter anlagd skogsväg. Sålunda ifråga­ sätter riksskattenämnden om icke vid val av schablonmetod för bestämman­ de av avdrag för skogsvägar den av mellankommunala prövningsnämnden tillämpade metoden, sådan den återgivits i promemorian, såväl ur materiella som praktiska synpunkter vore att föredraga framför den av de sakkun­ niga föreslagna. Ur materiell synpunkt synes denna metod, enligt nämndens mening, tillfredsställande därigenom att den skulle medföra helt avdrag för de billigare vägarna, som kan antagas ha ringa varaktighet, och förhållande­ vis mindre avdrag för de dyrare, mera permanenta vägarna. Storleken av den avdragsgilla kostnaden torde, framhålles vidare, lämpligen kunna faststäl­ las genom anvisningar av nämnden. Liknande synpunkter anföres av läns­ styrelsen i Hallands län, som tillägger, att för närvarande ett avdragsbelopp av 4—5 kronor per längdmeter synes skäligt. Kammarrätten anför i denna fråga följande. Invändningar kunna förvisso resas ur såväl principiell som taxeringstekmsk synpunkt mot införande av en avdragsrätt i fråga om kostnader för an­ läggande av skogsvägar. Med hänsyn till den av de sakkunniga berörda utvecklingen på skogsbrukets område under de senaste årtiondena anser dock kammarrätten i likhet med de sakkunniga önskvärt, att en sådan av­ dragsrätt genomföres. Då emellertid kostnaden för anläggande av skogsvä­ gar, såsom de sakkunniga även framhållit, alltmera kommit att få karaktären av driftkostnad, synes det kammarrätten vara att föredraga, att den schablonmässigt bestämda avdragsrätten utformas såsom en rätt till avdrag

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962 69

för viss del av anläggningskostnaden såsom löpande omkostnad. Den praxis, som enligt uppgift i den remitterade promemorian tillämpats av vissa beskattningsnämnder, torde därvid kunna tjäna såsom ledning. Kammarrätten hemställer därför, att förslaget i denna del omarbetas i enlighet härmed. Enligt skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut måste det be­ tecknas som riktigare att värdeminskningsavdrag får göras på sätt som tilllämpats av mellankommunala prövningsnämnden, d. v. s. med ett i absoluta tal fixerat belopp per längdmeter väg. Därefter anföres. Detta belopp bör avse den normala utbyggningskostnaden för en perma­ nent skogsbilväg, utbyggd till den för driftsformen inom ifrågavarande om­ råde lägsta standarden. Denna kostnad kan variera regionalt liksom för olika vägprojekt och torde f. n. ligga mellan 10 och 20 kronor per meter väg. Såsom de sakkunniga emellertid framhålla, kan någon millimeterrättvisa av praktiska skäl ej uppnås, varför man gått in för ett schablonavdrag. Detta schablonavdrag kan anpassas till förhållndena inom olika regioner och bör kunna bli föremål för justering med vissa tidsintervall på grund av inträf­ fade tekniska och ekonomiska förändringar. En lämplig anordning synes vara, att schablonavdraget bestämmes av riksskattenämnden. I det särskilda utlåtande som bifogats yttrandet från lantbrukshögskolan och statens lantbrnksförsök framhålles, att behovet av värdeminskningsav­ drag på s. k. stamvägar naturligtvis kan ifrågasättas. Med erforderligt under­ håll torde icke någon värdeminskning på dessa kunna förutbestämmas. Givetvis kan, framhålles vidare, genom fastighetsregleringar och ändrad transportteknik anlagda vägar lielt eller delvis förlora sitt värde, men att i förväg fixera ett belopp härför torde icke vara möjligt. I den mån statsbidrag utgår för anläggandet av sådana vägar torde än mindre något värdeminsk­ ningsavdrag vara motiverat. Därefter anföres. I fråga om andra skogsbilvägar däremot, i synnerhet sådana som tillkom­ mit för speciella drivningar framstår det motiverat att betrakta anläggnings­ kostnaden såsom driftkostnad. Den av taxeringsorganen i praktiken i all­ mänhet godkända principen, att vintervägar samt andra vägar som är av så enkel beskaffenhet att de får växa igen sedan de utnyttjats vid avverk­ ning av visst område synes fullt riktig. På samma sätt synes det vara mo­ tiverat att för vissa andra enklare vägar medge avdrag för anläggningskost­ naden dock med ett maximerat belopp per sträckmeter väg. (Sådant maximi­ belopp kunde årligen fastställas av riksskattenämnden.) För att undvika tvister till vilken grupp av vägar en viss anläggning skall hänföras kan det måhända vara lämpligt att, såsom mellankommunala prövningsnämnden f. n. tillämpar, medge avdrag på alla slags permanenta skogshilvägar med ett belopp motsvarande det maximala avdraget för enk­ lare vägar. (I den mån statsbidrag erhålles för anläggningen medgives dock icke avdrag för skogsägarnas egen del av anläggningskostnaden.) Härige­ nom animerar man också till en fortsatt rationalisering inom skogsbruket vil­ ket för landet i dess helhet är av synnerlig betydelse. Vanligtvis är det större bolag som får sina skatteärenden handlagda av den mellankommunala prövningsnämnden och får väl ifrågavarande praxis anses avpassad efter deras behov. Huruvida reglerna kan sägas vara direkt tillämpliga även på det mindre skogsbruket där kanske vägbyggnader till viss del utföres av brukaren själv med hjälp av egna maskinella hjälpmedel kan ej utan vidare avgöras. Därjämte kan det för bondeskogsbruket vara önskvärt med möjlig­

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

het till fördelning av den avdragsgilla kostnaden på flera år, t. ex. en fem­ årsperiod. Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län förordar dels att anläggningskostna­ der upp till åtta kronor per längdmeter godtages som omedelbart avdrags­ gilla, dels att hälften av resterande kostnader får avskrivas under en tid­ rymd av tio år. Genom ett sådant förfarande vinner man, framhåller sty­ relsen, att hela kostnaden för de mera tillfälliga vägarna förblir avdragsgill och att den skattemässiga behandlingen av de permanenta vägarna blir rätt­ visare. Domänstyrelsen däremot framhåller, att det av mellankommunala prövningsnämnden tillämpade schablonavdraget för vissa bolag av 8 kr./m i praktisk tillämpning kan medföra icke önskvärda konsekvenser. Det synes, enligt styrelsen, som om skattetänkandet vid planläggning och byggande av skogsvägar haft till följd, att man sökt om möjligt bygga vägarna för en kostnad som så litet som möjligt överstiger 8 kr./m. Dessa vägar har där­ efter efterhand genom »förstärkt underhåll» successivt förbättrats till för transporten nöjaktig standard. Kooperativa förbundet anser att de sakkunnigas förslag i visst hänseende är en sämre lösning av problemet än den praxis som tillämpas av mellan­ kommunala prövningsnämnden. Förbundet fortsätter. Om avdraget nämligen såsom i hittillsvarande praxis fastställes till ett be­ stämt belopp per vägmeter, innebär detta, att en relativt större andel av kost­ naden blir avdragsgill för enklare och därmed i regel mindre varaktiga vä­ gar än för dyrbarare projekt. Variationerna ifråga om anläggningskostna­ den för skogsvägar och vägarnas varaktighet torde emellertid vara mycket stora och beroende av olika faktorer, varför det måhända icke är praktiskt eller lagtekniskt möjligt att genomföra en lagstiftning av samma innebörd som den här berörda praxis. Det torde därför vara nödvändigt med en scha­ blon enligt lagförslaget. Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden anser för sin del, att de sakkunnigas förslag att medgiva avdrag med viss bråkdel av anläggningskostnaden i regel torde leda till ett ekonomiskt riktigare resultal än att medgiva avdrag för ett fast bottenbelopp. Därefter anföres. Vägbyggnad skostnaderna växlar starkt, bl. a. på grund av varierande markförhållanden. Kostnaden för skogsvägar kan även påverkas av det all­ männa vägnätets täthet. I de delar av vårt land, där det allmänna vägnätet är glest, är skogsbilvägarna ofta mycket längre än i andra delar med tätare vägnät. I landsdelar med glest allmänt vägnät ställes därför större krav på vägarnas snabbhet, vilket torde vara en bidragande orsak till att vägkostnaden pr meter är högre där än i trakter med tätare allmänt vägnät. Ett sy­ stem med avdrag för viss bråkdel av vägkostnaden torde därför leda till rätt­ visare resultat än ett system med fast bottenavdrag. Bottenavdragssystemet har emellertid den fördelen, att gränsdragningen mellan tillfälliga vägar för vilka kostnaden får omkostnadsföras och bestå­ ende vägar förenklas och att ett tröskelproblem försvinner. Tröskelproble­ met framgår av följande exempel. Anläggningskostnaden för en skogsväg kan antagas uppgå till 5 kr. pr meter. Det kan vara tveksamt, om den är en tillfällig eller permanent väg. Betraktas den såsom tillfällig väg, får hela an­

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962 71

läggningskostnaden avdragas; anses den vara permanent får allenast en tredjedel avskrivas.

Även om det helt övervägande antalet remissinstanser, som redan nämnts, tillstyrkt de sakkunnigas förslag om avdrag vid inkomsttaxeringen för av­ skrivning å kostnader för skogsvägar är meningarna om hur stor del av anläggningskostnaden, som bör få avskrivas, mycket delade. De sakkunnigas förslag att en tredjedel av anläggningskostnaden skall göras till föremål för avskrivning, tillstyrkes eller lämnas utan erin­ ran av överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Blekinge, Malmöhus, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden, Svenska landstingsförbundet, Kalmar läns norra hushållningssällskap, Malmöhus läns hushållningssällskap och Älvsborgs läns norra och södra hushållningssällskap samt hushållningssällskapen i Örebro och Koppar­ bergs län. Även kammarrätten, riksskattenämnden, länsstyrelsen i Hallands län samt lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, vilka — som re­ dan nämnts — i första hand förordar en annan lösning av frågan om avdragsrätt för kostnader för skogsvägar, lämnar i princip förslaget att en tredjedel av kostnaden skall få avdragas utan erinran. Länsstyrelserna i Ös­ tergötlands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Gävleborgs län, som antingen avstyrkt de sakkunnigas förslag i vad avser avskrivning å skogsvägar eller yrkat ytterligare utredning, har icke ifrågasatt att en större del av kostnaden än en tredjedel skulle få avskrivas.

Några remissinstanser anser att rätten till avskrivning bör avse en större andel av anläggningskostnaden än de sakkunniga föreslagit utan att närma­ re ange hur stor del av kostnaden som bör få avskrivas. Hit hör lantbruksstyrelsen, småbrukarnas riksförbund, skogsvårdsstyrelserna i Uppsala samt Göteborgs och Bohus län. Inom Östergötlands läns hushållningssällskap har olika meningar uttalats om storleken av den andel som bör få avskrivas.

Följande remissinstanser anser att hälften av anläggningskostnaden bör få avskrivas, nämligen länsstyrelserna i Stockholms och Västerbottens län, skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Värm­ lands län samt Västerbottens läns hushållningssällskap. Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län anser, som redan framhållits, att hälften av den kostnad som överstiger åtta kronor per längdmeter bör få avskrivas. Enligt Koope­ rativa förbundet bör två tredjedelar eller i vart fall hälften av anläggnings­ kostnaden få avskrivas. Följande remissinstanser anser att två tredjedelar av anlägg­ ningskostnaden bör få avskrivas, nämligen länsstyrelserna i Kalmar och Örebro län, lantbrukets skattedelegation, Sveriges industriförbund, Skogsvårdsstyrelsernas förbund, skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län samt hushållningssällskapen i Kristianstads, Hallands

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1062

och Göteborgs och Bohus län. Skogsvårdsstyrelsen i Örebro län anser att he­ la eller i vart fall två tredjedelar av kostnaden bör få avskrivas. Skogsvårds styrelsen i Hallands län och lantbruksnämnden i Norrbottens län uttalar sig för att tre fjärdedelar av kostnaden bör få avskrivas.

Följande remissinstanser slutligen anser att hela anläggningskostna­ den bör få avskrivas, nämligen skogsstyrelsen, domänstyrelsen, skogshögskolans lärarråd samt statens skogsforskningsinstitut, Sveriges skogsägare­ förbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges jordägareför­ bund, skogs vårdsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Västmanlands, Västernorrlands, Väs­ terbottens och Norrbottens län, Stockholms läns och stads hushållningssäll­ skap, Kalmar läns södra hushållningssällskap och Västmanlands läns hus­ hållningssällskap.

De skäl, som åberopas för att en större del av anläggningskostnaden än de sakkunniga föreslagit skall få avskrivas, är i huvudsak desamma som de sakkunniga andragit som skäl för införande av avskrivningsrätt. Det anföres sålunda alt skogsvägarna på grund av den tekniska utvecklingen, som synes fortgå i ett alltmer accelererat tempo, är underkastade värdeminsk­ ning och att kostnaderna för anläggande av skogsvägar numera får anses som driftkostnader. Anläggning av skogsvägar fyller samma funktion som skyddsdikning. Det betonas att bristen på manuell arbetskraft efter hand föranlett ändrade metoder för virkesutdrivningen och nödvändiggjort nya transportsystem. Arbetskraftens obenägenhet att åtaga sig dåligt belägna huggningar utom rimligt avstånd från bilvägar gör att allt större arealer blir ekonomiskt oåtkomliga om ej vägar bygges. Byggandet av vägar utgör därför en förutsättning för skogsprodukternas tillvaratagande och för tryg­ gande av råvarutillförseln till skogsindustrierna. Det svenska skogsbruket arbetar i hård internationell konkurrens. Det betonas vidare att allmännyttan av skogsvägarna är betydande och att det torde höra till undantagen att den höjning av fastighetens kapital­ värde, som väganläggningarna föranlett, motsvarat mer än en mindre del av anläggningskostnaden. En skogsväg bygges ofta när hopsparade virkesförråd står inför avverkning; sedan det avverkningsmogna förrådet uttagits får vägen minskad betydelse under längre eller kortare tid på grund av skogens ålderssammansättning. Det framhålles även att för enskilda skogs­ vägar, vilka på grund av begränsade bidragsanslag ej kommer i åtnjutan­ de av statsbidrag för skogsvägar, måste det anses stötande att avdrag vid beskattningen ej får göras ens till den del av kostnaden som motsvarar bi­ drag, vilka skulle utgått om tillräckliga anslag funnits. Från remissyttrandena må här följande återgivas. Skogsstyrelsen framhåller att skogsbilvägarnas varaktighetstid givetvis är svår att bedöma men att den, under förutsättning att de underhålles i oförändrad standard, inte torde variera mer än vad de sakkunniga angivit i fråga om täckdikningsanläggningar, d. v. s. mellan 10 och 100 år. Den

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962 73

genomsnittliga varaktighetstiden för skogsvägar torde enligt styrelsen vara kortare än som angivits för täckdikning, 50 år. Enligt domänstyrelsen vi­ sar erfarenheten att det vid kalkylering av skogsvägar är felaktigt alt räkna med längre amorteringstid än för huvudvägar 40 år och för sekundärvägar på fastmark 20 år. Styrelsen erinrar om att avdrag medgives vid taxering­ en för skyddsdikning å skogsmark, därvid med skyddsdikning avses sådan dikning, vars syfte huvudsakligen är att vidmakthålla skogens avkastnings­ förmåga och hindra skogsmarkens försumpning m. m. Styrelsen fortsätter. Enligt styrelsens uppfattning måste anläggning av skogsvägar till mycket stor del anses fylla exakt samma funktion. Skogsvägnätens utbyggnad moiiveras nämligen i hög grad av de ökade krav på förbättrade arbetsförhål­ landen för skogsarbetarna som den sociala utvecklingen medfört. Om man försummar att bygga ut skogsvägar så att rimliga gångvägsavstand erhållas, kan man ej få arbetskraft för vård och avverkning av skogen och dess varde försämras. Vidare ingår anläggning av skogsvägar som ett led i den rationa­ lisering av skogsdriften, som tar sig uttryck i mekanisering av transporter­ na. Denna fortgående rationalisering är i sin tur en nödvändig förutsättning för att skogsnäringen, som arbetar i en hård internationell konkurrens, skall kunna bibehålla sin lönsamhet i en tid, då den mänskliga arbetskraften blir allt dyrare. Man är alltså genom den fortgående sociala utvecklingen nöd­ gad att anlägga skogsvägar för att vidmakthålla skogens värde. Liknande synpunkter anföres av Sveriges skogsägareförbund som tilläg­ ger att det inte finnes anledning att i avskrivningshänseende ställa skogs­ vägarna i ett mindre gynnsamt skatteläge än täckdikning. Följden kan bland annat bli att i de kombinerade jord- och skogsbruken, d. v. s. den i särklass vanligaste brukningsformen, investeringarna i högre grad än vad nu är fallet inriktas på det mindre räntabla jordbruket till förfång for skogsbruket, en utveckling, som förbundet finner föga ändamålsenlig eller förenlig med den allmänt accepterade jordpolitiken. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund uttalar, att mot full av­ skrivning av kostnaderna för skogsbilvägar givetvis kan erinras att djlika vägar — även om deras egenskap av driftkostnader kan anses väsentligt därjämte har ett visst kvarstående nyttovärde vid skogens skötsel. Förbun­ det fortsätter. Vid diskussion härom bör uppmärksammas, att något nyttovärde för det stora antal vägar, som på grund av ändrat vägsystem icke kommer att un­ derhållas eller användas för transporter, torde vara svart alt fastslå. Dai till kommer att trafikabla skogsbilvägar även utnyttjas for turism, brandskydd och för militärt bruk, i vilka fall det allmänna utan motprestation far anses

Vid bedömningen av föreliggande beskattmngsfraga torde aven tortjana beaktas, att för biltransporterna på enskilda vägar principiellt icke borde ut­ tagas drivmedel sskatt. Då i praktiken detta icke låter sig genomfora och inte heller ett restitutionsförfarande anses möjligt, bör denna uppenbara merbeskattning på drivmedel för skogsbrukets transporter i förevarande sam­ manhang räknas skogsbruket tillgodo. Näringslivets skattedelegation framhåller att de i Norge från och med år 1953 gällande avskrivningsreglerna beträffande skogsvägar utgör exempel på alt eu fullständig avskrivningsrätt icke ansetts oförenlig med ett inkomst­

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

begrepp likartat med det i vårt land tillämpade. Delegationen anför där­ efter.

• ™edges avdrag enligt Riksskattestyrets anvisningar, vilka bär föl­ jande lydelse (enligt J. E. Thomle, Skattelov for landet, Öslo 1957). »Skogsbilveier anlagt efter 1. januar 1953 og farbare med lastebil hele året,

Traktorveier av mer varig karakter samt enklere lettbygde skogsveier som ?nCobare med Iastebl1 bare en kortere tid av året, anlagt efter 1. ianuar

Med skogsbilvei forstås en vei som er bygget för transport av skogsvirke med lastebil og som er farbar med lastebil hele året, unntatt eventuelt i fpre-

Utgifter til anlegg av enklere traktorveier samt vinterbilveier som anlegges för engangs- eller noen få års drift, forulsettes å kunne f0res direkte til utgitt. Av praktiske grunner bpr også utgifter ved anlegg av lettbygde sko*sveier av mer varig karakter tillätes utgiftsfprt når den del av anleggsomkostningene som lkke dekkes av investeringsmedler eller statsbidrag, utgipr et torholdsvis beskjedent bel0p sett i relasjon til de samlede omkostninger.»

Flera remissinstanser betecknar de sakkunnigas förslag såsom mycket förmånligt för skogsägarna. Såsom exempel kan anföras följande uttalande av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Vid bestämmande av avskrivningsunderlaget för permanent skogsväg — i de sakkunnigas diskussion betecknat skogsbilväg — föreligger uppenbarli­ gen vissa svårigheter att finna en hållbar norm. Det förhåller sig otvivelakngt så, att långt ifrån alla skogsvägar av permanent karaktär är under­ kastade någon värdeminskning. Det torde, som tidigare framhållits, snarare kunna ifragasattas, om vid normalt underhåll någon förslitning i egentlig In??1 n°r<lk°,nlmCr' Betraffande den ekonomiska varaktigheten är vidare en tillförlitlig bedömning av den framtida utvecklingen knappast möjlig. Med lansyn till de osäkra faktorer, som sålunda måste läggas till grund för ett overvagande, och då osäkerheten i ej obetydlig grad torde gälla frågan i vil­ ken män värdeminskning över huvud sker, torde knappast kunna anföras barande skal för avskrivning å mer an en tredjedel av anläggningskostnad ToiV,,an / de,tta sammanbang erinras om, att beträffande vägar av mera tillfällig karaktär eller eljest av enklare beskaffenhet, exempelvis vinkostnaden enligt allmän uppfattning torde betraktas såsom av­ drags^ driftkostnad. Såvitt länsstyrelsen kan finna, bör de sakkunnigas awagnmg betecknas såsom välvillig. ö

I detta sammanhang vill länsstyrelsen ifrågasätta, om de sakkunniga av­ sett att avskrivningsrätt skall föreligga i sådana fall, då skattskyldig är ägare till en enstaka eller ett par mindre skogsvägar, som är av förstklassig beskaffenhet. Tillräckliga skäl förefaller, enligt länsstyrelsens mening, knappast finnas att medge avskrivning i dylika situationer. Ett visst utrym­ me för prövning av omständigheterna i det enskilda fallet förefaller därför amphgen bora tillskapas genom ändring av författningstexten. Detta synes enligt länsstyrelsen, kunna ske genom att för avskrivningsrätt förut­ sattes, att särskilda omständigheter icke till annat föranleda. Några remissinstanser t. ex. länsstyrelsen i Västernorrlands län säger sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962 75

kunna instämma i de sakkunnigas förslag i medvetande om att detsamma innebär en kompromiss mellan flera motstridiga önskemål och betraktelse­ sätt.

Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms och Kristianstads län anser att som villkor för avdragsrätt bör gälla att vägens sträckning godkänts av skogsvårdsstyrelsen.

Utredningens förslag angående avskrivningsprocent och a vskrivningstid har i regel godtagits eller lämnats utan erinran. Lantbrnksstgrelsen förordar dock att avskrivning bör få ske med en tiondedel av kostnaden per år under tio valfria år under en period av högst femton år i följd. Skogshögskolans lärarråd och statens skogsforskningsinstitut anför. De sakkunniga föreslå vidare, att värdeminskningsavdraget skall avskri­ vas med lika stora belopp på tio beskattningsår i följd. Förslaget överens­ stämmer med de regler, som utformats för värdeminskningsavdrag å täekdikningsanläggning. De sakkunniga synas härvid ej ha observerat den skill­ nad, som föreligger mellan jordbruk och skogsbruk. I jordbruket komma med naturnödvändighet intäkterna från en fastighet att inflyta varje år. Så är emellertid icke fallet inom skogsbruket, speciellt beträffande mindre skogsfastigheter. Intäkterna komma här periodiskt. Det är vidare ur kost­ nadssynpunkt angeläget att engångsuttag göras på större arealer i ett sam­ manhang i stället för upprepade årliga avverkningar på mindre arealer. Av denna anledning föreslås, att värdeminskningsavdrag för skogsvägar får gö­ ras inom 10 år, men att skogsägaren själv får välja, på vilket sätt avdraget skall fördelas på de olika åren. Sålunda bör rätt föreligga att draga av hela beloppet under ett år. Liknande uttalanden göres av skogsvårdsstyrelserna i Kristianstads och Örebro län. Länsstyrelsen i Stockholms län förordar att avskrivningtiden bestämmes till tjugu år. Länsstyrelsen i Kalmar län däremot anser att — då motive­ ringen för avdraget är att anläggningskostnaden får anses som en direkt driftkostnad — avdragsprocenten bör sättas högre än för täckdikningen, som normalt är underkastad förslitning -— eller förslagsvis 10—15 procent. Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län anser att en väsentligt större del av kostnaden än en tredjedel bör få avskrivas eventuellt med en motsvarande förlängning av avskrivningstiden. Enligt skogsvårdsstyrelsen i Söderman­ lands län bör en avskrivning å hela kostnaden kombineras med en något längre avskrivningstid än 10 år. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län gör föl­ jande uttalande. Skogsvårdsstyrelsen föreslår att avskrivning må göras med 65 % av netto­ kostnaden för skogsvägar på så sätt att: Vägar av basvägsnatur, alltså ej hårdgjorda vägar, med en anläggnings­ kostnad av 4:-— — 12:—/lm väg, successivt avskrevs med 65 % under en 5-årsperiod i samband med skogsdrivning. Vägar av permanent typ, alltså hårdgjorda vägar, med en anläggnings­ kostnad av 15: — kr. och uppåt (medelpriset kanske rör sig om 25: — å 30: —

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

kr. efter 1961 års prisnivå) successivt avskrevs med 65 % under en 15-årsperiod. Härvid skulle eftertraktas en så långt möjligt jämn avskrivning. Dock torde det vara orealistiskt att räkna med jämna avskrivningar om 1/5, resp. 1/15 då det av många olika orsaker kan vara omöjligt att göra uttag ur sko­ gen varje år. Det kan vara fråga om ett samgående mellan markägare, för att få ned de fasta kostnaderna. Vissa år finns ej köpare på produkten etc. En viss jämkning skulle därför erfordras på så sätt att avskrivning, som p. g. a. ej verkställd avverkning, icke kunnat utnyttjas vid en kommande avverk­ ning, dock senast bör ske inom 15 år från vägens byggande. Ex. en perma­ nent väg = avskrivningstid 15 år sker uttag 1, 3, 7, 9, 12, 15 året. I detta fält borde avskrivningen vara: l:a drivningen 1/15, 2:a drivningen 2/15, 3:e drivningen 4/15, 4:e drivningen 2/15, 5:e drivningen 3/15 och 6:e drivning­ en 3/15 = 15/15.

Enligt skogsvårdsstyrelsens förmenande ligger en viss risk i att avskrivningsdelen av vägkostnaden sättes alltför låg. Framför allt inverkar detta på att i ett sammanhang få vägen utbyggd till önskad standard. Risken är att vägen gives ett alltför enkelt utförande vid anläggningstillfället, medan un­ derhållet, som räknas som avdragsgillt, i stället blir onormalt stort. Att det sedan totalt sett ställer sig ekonomiskt ogynnsammare att utbygga standar­ den successivt, är en sak, som, enligt styrelsens mening, förbises i samman­ hanget. Även är det, enligt styrelsen, i många fall ogörligt att erhålla en lika god väg enligt detta förfaringssätt, som om vägen i ett tempo utfördes i önskad standard. Härtill kommer en massa dolda fördyringar i samband med transporter på dessa vägar, såsom mindre lass, lägre hastigheter, dy­ rare drivmedel.

Flera remissinstanser framhåller att det är nödvändigt att begreppet skogsväg definieras så klart som möjligt för undvikande av missförstånd. Sålunda anför riksskattenämnden. Riksskattenämnden finner begreppsbestämningen i vad avser värdeminsk- I^!I1?sol,jektet °klar. I sina överväganden tala de sakkunniga endast om skogsbilvägar. I lagförslaget användes däremot det vidsträcktare begreppet skogs­ vägar. Det synes oklart huruvida denna utvidgning av värdeminskningsobjektet varit avsiktlig. Ur praktiska synpunkter synes riksskattenämnden det vidsträcktare begreppet ändamålsenligast. Åtskilliga svårigheter vid gräns­ dragning mellan skogsbilvägar och icke skogsbilvägar eller tillfälliga och permanenta vägar skulle kunna undvikas med en dylik begreppsbestämning. Den innebär emellertid att även kostnaden för rent tillfälliga vägar, som nu ar helt avdragsgill, blir avdragen endast med en tredjedel. Vill man undvika denna konsekvens måste en gränsdragning ske mellan tillfälliga och mera varaktiga vägar. Utformningen av en sådan gränsdragning torde i så fall bora narmare övervägas, varvid de norska beskattningsreglerna på området synas vara av intresse.

Skogsstyrelsen anser att eventuella skattebestämmelser rörande skogsväg även bör få gälla annan enskild väg, som av den skattskyldige användes för virkestransport. Lantbruksnämnden i Norrbottens län framhåller.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962 77

Utredningen har icke tagit upp frågan om avskrivning av kostnader för anläggning av ägovägar i jordbruket. Enligt lantbruksnämndens bestämda uppfattning gäller för lantbrukets ägovägar i många avseenden samma för­ hållande som för skogsbilvägarna. Jordbrukstekniken utvecklas, maskinerna kräver större och bärkraftigare vägar, fastigheternas storlekar ändras snabbt, varför vägar, som anlagts för relativt kort tid sedan, idag inte längre erfordras. Därtill kommer att somliga vägar ha karaktären av både skogs­ bilväg och ägoväg. En uppdelning av kostnaderna för den ena eller andra transporten måste bli mycket svår. Det synes ej heller tillfredsställande att två vägtyper av tämligen likartad karaktär ur avdragssynpunkt skall be­ handlas olika. Nämnden får därför föreslå att för jordbrukets ägovägar värdeminskningsavdrag får göras efter samma grunder som föreslagits för skogsbilvägar. Näringslivets skattedclegation betonar, att bestämningen av begreppet skogsväg bör, för att svårigheter icke skall uppstå vid tillämpningen av de föreslagna punkterna 4 och 9 i anvisningarna till 22 § kommunalskattela­ gen, vara entydig. Vägens karaktär och ändamål bör därför, enligt delegatio­ nen, i punkt 4 så exakt som möjligt komma till uttryck i ordvalet. Därefter anföres. Den svenska uppdelningen av vägtyperna överensstämmer väsentligen med vad det norska Riksskattestyret uttalat i sin ovan citerade anvisning. Den grupp, som i Sverige omfattar bästbasvägar, traktorbasvägar och bil­ basvägar, faller sålunda utanför den norska definitionen av skogsbilväg, vil­ ken senare överensstämmer med vad som här i landet brukar kallas 9-månaders skogsväg. Vi föreslår i enlighet härmed, att uttrycket »permanent skogsväg» införes i punkt 4 andra stycket. Härigenom klargöres vid tilllämpningen av punkt 9 att ersättningsanskaffningsprincipen icke skall tilllämpas beträffande vägar av sådan typ. Ett omedelbart omkostnadsförande av basvägarna skulle, såsom nu också sker, jämväl äga rum framdeles. Vä­ gens ändamål, i förslaget uttryckt genom orden »för utforsling av skogs­ produkter från skog» är något för snävt angivet. Ett tillägg förslagsvis for­ mulerat »för personal- och materialtransport för skogsbruk samt för utfors­ ling ------------ » skulle innebära en adekvatare bestämning. En definition av detta innehåll torde, enligt delegationens mening, en­ dast i enstaka fall föranleda gränsdragningssvårigheter. I det övervägande antalet fall kommer några svårigheter icke att uppstå. Redovisningstekniskt låter sig nämligen, framhålles vidare, denna fördelning på olika vägtyper väl genomföra. I sammanhanget understrykes, att den förordade defini­ tionen av skogsväg är klart begränsad gentemot andra vägtyper såsom byg­ devägar, varför något tolkningsproblem ej uppkommer i detta hänseende. Sveriges skogsägareföreningars- riksförbund säger sig förutsätta att, så­ som hittills varit fallet, kostnaderna för enklare vägar, som erfordras för virkets utdrivning med häst eller traktor, är helt avdragsgilla då de upp­ kommer, medan avskrivningsförfarande tillämpas för de mera kostsamma och varaktigare skogsbilvägarna. Ett klarläggande uttalande vid ärendets slutliga avgörande i detta avseende bör enligt förbundet vara av värde för de skattskyldiga och taxeringsmännen. Allmänna ombudet hos mellankommnnala prövningsnämnden gör följande uttalande.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Enligt utbildad praxis får kostnader för vintervägar och vägar som är av så enkel beskaffenhet att de sannolikt får växa igen sedan de använts för en hyggesavverkning avdragas som driftkostnad. S. k. stickspår av några hundra meters längd, som iordningställes från stamvägar för lastbilskörning, varigenom lunningen förkortas, är ofta sådana enklare vägar. De sakkun­ niga torde inte ha avsett att skärpa avdragsbestämmelserna för sådana vä­ gar, men definitionen på skogsvägar i lagtexten har blivit sådan, att kostna­ den för byggandet av även enklare vägar skulle bliva avdragsgill med alle­ nast en tredjedel. Lagtexten torde därför böra ändras. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att det kan diskuteras om icke begreppet skogsväg bör begränsas till vägar av någon kvalitet. För iord­ ningställande av provisoriska vägar för rent tillfälliga behov bör, enligt länsstyrelsen, avdrag medgivas såsom för löpande driftkostnad.

Vad som under avsnittet täckdikningsanläggningar återgivits från remiss­ yttrandena i frågor som gäller avdragsrätt på en gång för mindre kost­ nader och behandlingen av statsbidrag liksom frågor rörande för­ skjutning av värdemin skningsavdra g, övertagande av av­ skrivningsplan vid byte av fastighet ävensom utrangeringsavdrag har avseende även å de sakkunnigas förslag angående skogsvä­ gar. Vissa uttalanden i dessa frågor har dock direkt anknytning till skogsvä­ gar. Således framhåller riksskattenämnden att en mindre kostnad för skogs­ vägar bör till en tredjedel vara avdragsgill på en gång. Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter — med hänsyn till att en fastighetsägares andel i ett större skogsföretag med många delägare stun­ dom kan vara mycket liten, kanske mindre än 100 kronor — om ej ett visst lägsta belopp bör fastställas för avdragsrätt. En tioårig uppdelning av små belopp ter sig, enligt styrelsens mening, alltför tungrodd. Även skogsvårds­ styrelsen i Kopparbergs lån anser att en undre gräns bör sättas för uppdel­ ning av värdeminskningsavdraget, t. ex. 200 kronor. Styrelsen fortsätter. Innnebörden härav skulle då bli att en avdragsgill kostnad på 200 kr och därunder får dragas på en gång, en kostnad på 200—400 kr på 2 år, en kostnad på 400 600 kr på 3 år o. s. v. Först om kostnaden överstiger 2 000 kr träder uppdelning på tiondelar i kraft. Härigenom förenklas kontrollen avsevärt, då det stora flertalet avdragsyrkanden skulle bortfalla redan efter några få år. Riksskattenämnden framhåller, att beträffande gränsdragningen mellan underhåll och anläggning av skogsvägar kan uppkomma samma tillämp­ ningsproblem, som riksskattenämnden framhållit i fråga om täckdiknings­ anläggningar. Härjämte måste, framhåller nämnden, beaktas att — efter­ som blott en tredjedel av anläggningskostnaden för skogsväg skulle vara avdragsgill men däremot givetvis hela kostnaden för underhållsarbeten — varje felaktigt överförande av underhållskostnad till anläggningskostnad medför avdragsförlust för den skattskyldige. Lantbrukets skattedelegation anser, att avskrivningsförfarandet bör kom­ pletteras med en rätt till utrangeringsavdrag för kvarstående anläggning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962 79

Enligt allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden skulle bestämmelser om rätt till utrangeringsavdrag för skogsvägar få obetydligt praktiskt värde, bl. a. på grund av svårigheterna att förebringa utredning om avdragets storlek. Frågan om statsbidrag för byggande av skogsvägar bär berörts i några yttranden. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Västernorrlands län att de sakkunniga synes ha avsett att uppburet statsbidrag eller annat bidrag för byggande av skogsvägar skall avdragas från den totala anläggningskost­ naden och en tredjedel av nettot därefter bilda avskrivningsunderlag. Vissa omständigheter kan emellertid, enligt länsstyrelsens mening, tala för att av­ skrivningsunderlaget i stället bestämmes till belopp, som återstår, sedan en tredjedel av anläggningskostnaden minskats med hela bidraget. Ett stän­ digt återkommande argument i skattetvister är nämligen, att den som ut­ fört en skogsväg utan anlitande av statliga bidrag har starkare skäl till av­ drag vid beskattningen än den som erhållit statliga bidrag. Även om ett så­ dant resonemang kan förefalla bestickande, torde det, framhåller länsstyrel­ sen, icke äga skatterättslig relevans. Bidragen får anses proportionellt be­ löpa på »avdragsgill» och »icke avdragsgill» anläggningskostnad. Lantbrukets skattedelegation påpekar att statsbidrag till skogsvägar i vissa fall torde utgå från anslag för jordbruksväg. För det fall att vägen har hu­ vudsaklig användning för transporter av skogsprodukter bör, enligt dele­ gationen, den skattemässiga behandlingen inte påverkas av anslagsrubriceringen. Även i detta avseende synes, framhålles i yttrandet, ett klarläggan­ de uttalande vara önskvärt.

Riksskattenämnden framhåller att regler också synes böra ges för det fall att innehavare av avverkningsrätt eller arrendator bygger skogs­ väg. Skogsägaren torde, enligt nämnden, då bli skattskyldig för den ökning som fastighetens värde därigenom kan hava undergått, vilket icke behöver motsvara hela kostnaden för vägen. Han synes böra få värdeminskningsavdrag endast för en tredjedel av det belopp för vilket han blivit beskattad.

Departementschefen

De avskrivningsregler, som de sakkunniga föreslagit för skogsvägar, överensstämmer i stort sett med avskrivningsreglerna för täckdikningsanläggningar. Enda skillnaden är att allenast en tredjedel av kostnaderna för anläggning och förbättring av skogsväg skall kunna avskrivas. Nuvarande skatteregler innebär i princip att avdrag inte får göras för nyan­ läggning och förbättring av skogsväg. Endast kostnader för reparation och un­ derhåll är avdragsgilla. Om en skogsväg är av så enkel bekaffenhet att den får växa igen mellan avverkningsperioderna, medgives dock avdrag för kostnaderna på en gång såsom driftkostnad. Av den av de sakkunniga lämna­ de redogörelsen för den praxis i fråga om skogsvägar, som tillämpas av taxe­

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år i962

ringsnämnder och prövningsnämnder, framgår emellertid att man på sina håll tillämpat betydligt liberalare avdragsregler. Denna uppmjukning av praxis torde få ses som ett uttryck för att man funnit avdragsreglerna allt­ för restriktiva. Till grund för nuvarande avdragsregler i fråga om skogsvägar ligger den uppfattningen att permanenta skogsvägar, som underhålles i normal om­ fattning, inte förlorar i värde. Utvecklingen har, på sätt de sakkunniga och remissinstanserna framhållit, visat att så inte alltid är fallet. Med hänsyn härtill och med hänsyn till önskemålet att stimulera till ökade investering­ ar i skogsvägar kan jag tillstyrka, att liberalare avdragsregler införes i skat­ telagarna i fråga om dylika vägar. Vid utformningen av bestämmelserna måste emellertid hänsyn tagas till dels att skogsvägarnas varaktighet är svår att bedöma och att många skogsvägar, även med hänsyn tagen till den snabba utvecklingen på transportväsendets område, får anses ha ett bestå­ ende värde dels att nuvarande skattemässiga vinstbegrepp vid försäljning av fastighet bibehålies oförändrat. På grundval av nu föreliggande utred­ ning kan jag inte tillstyrka att avskrivningsreglerna får omfatta även andra vägar inom jordbruket än skogsvägar. Flertalet remissinstanser har godtagit de sakkunnigas förslag om infö­ rande av ett avskrivningsförfarande i fråga om kostnaderna för skogsvägar. Några remissinstanser förordar dock en lösning efter den metod, som tilllämpats av mellankommunala prövningsnämnden, nämligen att avdrag medgives för visst belopp per längd meter anlagd skogsväg. Såsom allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden framhållit torde emellertid ett avskrivningsförfarande enligt de sakkunnigas förslag i regel leda till ett ekonomiskt riktigare resultat än den av nämnden tilläm­ pade metoden. Sistnämnda metod torde för övrigt vara svår att tillämpa, då det gäller jordbrukare med kontantmässig redovisning. Jag kan således tillstyrka att avdragsreglerna utformas enligt de sakkunnigas förslag. Av den lämnade redogörelsen för remissyttrandena framgår, att mening­ arna om hur stor andel av anläggningskostnaden som bör få avskri­ vas varit mycket delade. Såsom jag redan framhållit måste emellertid vid utformningen av avdragsreglerna hänsyn tagas till att varaktigheten av skogsvägar är mycket svår att bedöma samt att nuvarande skattemässiga vinstbegrepp vid försäljning av fastighet än så länge skall bibehållas. Med hänsyn härtill talar enligt min mening övervägande skäl för att, i enlighet med de sakkunnigas förslag, låta endast en tredjedel av kostnaden bli före­ mål för avskrivning. Detta så mycket mer som de sakkunniga icke avsett att inskränka den nu gällande rätten till omedelbart avdrag för kostnaderna för tillfälliga vägar av mycket enkel beskaffenhet. Jag anser mig sålunda i likhet med ett mycket stort antal remissinstanser inte kunna på grundval av nu föreliggande utredning tillstyrka, att en större andel av kostnaden än en tredjedel får avskrivas. Avskrivningsreglerna, som främst torde få be­ tydelse för de stora skogsägande företagen, får i viss mån ses som ett pro­ visorium i avvaktan på allmänna skatteberedningens slutliga förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962 81

Ett par av skogsvårdsstyrelserna har ifrågasatt, om man inte som villkor för avskrivningsrätt skulle kräva att vägens sträckning godkänts av skogsvårdsstyrelsen. Även om en dylik prövning av väginvesteringarna skulle vara önskvärd, anser jag mig dock inte kunna förorda att ett sådant villkor för avskrivningsrätt införes i skattelagarna. Vilken avskrivningsprocent och avskrivningstid, som skall gälla, måste i viss mån bli beroende av hur stor andel av anläggnings­ kostnaden, som skall få avskrivas. Den av utredningen föreslagna avskriv­ ningstiden, tio år, är mycket kort om man tar hänsyn till skogsvägarnas varaktighet. Även om den andel av kostnaden, som får avskrivas, begränsas till en tredjedel är det synnerligen tveksamt om en så kort avskrivningstid kan godtagas. Det synes emellertid önskvärt att de avskrivningsregler, som nu föreslås skola införas för täckdikningsanläggningar och skogsvägar, ut­ formas efter så långt möjligt enahanda grunder. Vid den praktiska tillämp­ ningen är det också en fördel om avskrivningstiden är relativt kort. Jag anser mig därför kunna tillstyrka att avskrivningsreglerna utformas enligt de sakkunnigas förslag men jag vill samtidigt understryka, att den korta av­ skrivningstiden för täckdikningar och skogsvägar motiveras av helt speciella skäl och kan inte åberopas som stöd för liberalare avskrivningsregler i fråga om andra tillgångar. Med hänsyn till att rätt till förlustutjämning numera föreligger synes man inte behöva befara, att avskrivningarna med en tioårig avskrivningstid blir så stora att avdragen ej kan utnyttjas. Såsom jag redan nämnt får kostnaden för tillfälliga vägar av enkel be­ skaffenhet enligt utbildad praxis avdragas som driftkostnad. I denna praxis har de sakkunniga icke avsett att göra ändring. De föreslagna avskrivnings­ reglerna har avseende endast å de permanenta skogsvägarna. Även enligt min mening bör avdragsrätten i fråga om tillfälliga skogsvägar bibehållas men det bör understrykas att det här endast gäller vägar av så enkel be­ skaffenhet att de knappast kan kallas vägar i egentlig mening. Såsom all­ männa ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden i sitt yttrande framhållit avses här vintervägar och vägar, som är av så enkel beskaffen­ het att de sannolikt får växa igen sedan de använts för en hyggesavverkning. S. k. stickspår av några hundra meters längd, som iordningställes från stamvägar för lastbilskörning, varigenom lunningen förkortas, är ofta sådana enklare vägar. De av mig förordade avskrivningsreglerna gäller sålunda skogsvägar av mera varaktig beskaffenhet, d. v. s. de skogsvägar som inte kan betecknas som sådana tillfälliga vägar, för vilka kostnaderna, enligt vad jag nyss framhållit, är omedelbart avdragsgilla. Samma avskrivningsregler måste av praktiska skäl gälla alla varaktiga skogsvägar oberoende av deras be­ skaffenhet. Begreppet skogsvägar synes i och för sig knappast behöva närmare definieras. Det framgår redan av namnet att fråga är om vägar som i huvudsak tillkommit för att tillgodose skogsbrukets behov. .lag har dock inte något att erinra emot att vägens ändamål angives på sätt

82 Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

föreslagits i det av näringslivets skattedelegation avgivna yttrandet, d. v. s. att även personal- och materieltransport för skogsbruket innefattas i ändamålsbeskrivningen. I de fall då skogsväg i sin sista del sammanfaller med inägoväg och med utfartsväg från gård, torde vägen till denna del i regel inte vara att anse som skogsväg. Det belopp, som skall läggas till grund för avskrivning, skall, enligt vad jag nyss förordat, motsvara en tredjedel av hela anläggningskostnaden, d. v. s. kostnaden för nyanläggning och förbättring. I anläggningskostnaden skall givetvis i princip ingå såväl direkta som indirekta kostnader. Då det gäller enskilda fastighetsägare, torde man i regel bl. a. av praktiska skäl få godtaga att endast de direkta kostnaderna medräknas. Detta gäller framför allt när inkomsten av fastigheten beräknas efter kontantprincipen. Beträf­ fande tidpunkten när en kostnad skall uppföras på avskrivningsbilagan torde få hänvisas till vad jag anfört i denna fråga beträffande täckdikningsanläggning. Motsvarande gäller beträffande skogsvägar, dock att endast en tredjedel av kostnaden får avskrivas. Beträffande frågor som gäller förskjutning av värdemins kningsavdrag, omedelbar avdragsrätt för underhålls- och repa­ rationskostnader och för mindre kostnader, utrangeringsavdrag m. m. då fastighet byter ägare ävensom re­ ducering av avskrivningsunderlaget för erhållna statsbidrag och andra bidrag torde få hänvisas till vad jag anfört beträffande dessa spörs­ mål i avsnittet om täckdikningsanläggningar. Vad där uttalats har avse­ ende jämväl å skogsvägar. Tilläggas må att någon rätt till utrangeringsavdrag, då en permanent skogsväg utrangeras, bl. a. av praktiska skäl inte kan ifrågakomma. Då statsbidrag utgått för viss skogsväg skall bidraget först avräknas från kostnaden varefter en tredjedel av det överskjutande beloppet får göras till föremål för avskrivning. Det förhållandet att bidrag utgått från anslag för jordbruksväg skall givetvis inte hindra att avskrivningsreglerna blir tillämpliga, därest vägen uppfyller de angivna kraven för skogsväg. Enligt riksskattenämndens mening borde man även reglera det fall att en skogsägare blir skattskyldig för den ökning av fastighetens värde som föranledes av att innehavare av avverkningsrätt eller arrendator bygger skogs­ väg. Det torde vara mycket sällsynt att innehavare av avverkningsrätt eller arrendator bygger en skogsväg av sådan beskaffenhet att ägaren blir be­ skattad för värdeökningen. Skulle det fallet inträffa bör givetvis det belopp som beskattas anses som skogsägarens anskaffningskostnad för skogsvä­ gen, av vilken kostnad enligt de nu förordade avskrivningsreglerna en tred­ jedel får avskrivas. Den beskattade värdeökningen är att likställa med en arrendeinkomst, som fastighetsägaren använt för bestridande av kostnader­ na för vägen. Någon uttrycklig föreskrift härom i lagtexten synes inte erfor­ derlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962 83

V. Ikraftträdande bestämmelser

De sakkunniga

De sakkunniga föreslår, att bestämmelserna om rätt till värdeminskningsavdrag å täckdikningsanläggning och skogsvägar skall träda i kraft den 1 januari 1962 och tillämpas första gången vid 1963 års taxering. I samband med övergången till de föreslagna bestämmelserna uppkom­ mer, framhåller de sakkunniga, spörsmålet huruvida anledning föreligger att fastställa ingångsvärden å redan befintliga täckdikningsanläggningar och skogsvägar. I det hänseendet anför de sakkunniga följande. Spörsmålet om ingångsvärden kan sägas ha direkt samband med frågan huruvida materiella skattelagar bör ha retroaktiv tillämpning. Sistnämnda fråga diskuterades i proposition nr 79 till 1952 års riksdag med förslag till förordning om konjunkturskatt för år 1952 in. m. Däri uttalade vederbö­ rande departementschef bl. a., att retroaktivitet ingalunda, var en ovanlig företeelse inom svensk skattelagstiftning och att man i varje situation fick ställa emot varandra å ena sidan de syften, som man avsåg att nå med en tilltänkt retroaktiv lagstiftning, och de fördelar ett fullföljande av dessa syf­ ten kunde förväntas medföra samt å andra sidan de olägenheter i skilda av­ seenden, vilka onekligen i många fall kunde följa med en ny skattelag som träffade redan intjänade inkomster. Problemet blev med andra ord en av­ vägningsfråga. 1952 års bevillningsutskott anslöt sig i sitt av riksdagen godkanda be­ tänkande nr 22 till detta uttalande och tillstyrkte propositionen men yttrade därvid bl. a., att utskottet på det kraftigaste ville understryka, att utskottet i princip var av den uppfattningen, att retroaktivitet icke utan alldeles^ sär­ skilda skäl borde tillgripas. Med hänsyn till sistnämnda uttalande får såsom allmän regel anses gälla, att skattelag icke bör ges retroaktiv tillämpning. Med retroaktiv tillämpning av en författning avses, framhålles i promemo­ rian, en tillämpning som ligger i tiden efter författningens ikraftträdande, det retroaktiva momentet ligger alltså däri, att vid bedömande av förutsätt­ ningarna för författningens tillämplighet under denna fortsatta tid hänsyn får tagas även till förhållanden, liggande i tiden före ikraftträdandet. Det ligger i sakens natur att motviljan mot retroaktivitet är särskilt stor, därest en skatteförfattning, utfärdad ett visst år och innefattande ändringar till de skattskyldigas nackdel i fråga om inkomstberäkningen, göres tillämp­ lig i fråga om tidigare års taxeringar. Vad som här anses stötande är, fram­ håller de sakkunniga, givetvis, att det i detta fall är fråga om ändring av 1’örvaltningsrättsliga beslut, vilka redan vunnit rättskraft. Ehuru spörsmålet om retroaktiv tillämpning av skattelag närmast tar sikte på det förhållandet, att reglerna i ny skattelag är strängare än dittillsvarande regler, torde frågan, enligt de sakkunnigas mening, kunna bli ak­ tuell även i ett läge, då ändringar i skattelag sker till de skattskyldigas fördel. Om nya skatteregler till de skattskyldigas nackdel icke bör ges tillbakaverkande kraft bör nämligen, fortsätter de sakkunniga, detsamma principiellt gälla beträffande skatteregler till de skattskyldigas fördel.

84 Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

Det är bl. a. mot bakgrunden av det nu sagda de sakkunniga bedömt frå­ gan om behovet av ingångsvärden å täckdikningsanläggningar och skogsvä­ gar vid en övergång till de föreslagna bestämmelserna om värdeminskningsavdrag för dylika anläggningar. I promemorian erinras om att 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga be­ träffande täckdikningsanläggningar föreslog, att nuvarande system med av­ drag för ersättningsanskaffning skulle utbytas mot regler om avdrag för värdeminskning å ett beräknat anläggnings- och underhållskapital. Vidare återges i promemorian följande uttalande av nämnda sakkunniga i fråga om reglerna vid övergången till av dem föreslaget system. , Vad beträffar frågan om beräkning av anläggnings- och underhållskapitaiet vid övergången till har föreslagna bestämmelser hava de sakkunniga övervägt möjligheten att fastställa ett ingångsvärde å befintliga täckdikningsanlaggmngar. Därvid ha de sakkunniga emellertid funnit att en indiprovning torde vara omöjlig att genomföra i praktiken med hänsyn 4 st01’a anta fastigheter, varom här är fråga. Att schablonmässigt fast- 8 aIla „ett. ingångsvärde torde ej heller låta sig göra med hänsyn till de olika förhållanden i fråga om täckdikning, som råda beträffande skilda fastigheter. De sakkunniga hava därför funnit, att hänsyn icke kan tagas till de kostnader för täckdikning, vilka före övergången nedlagts å en jordbruks­ fastighet. Detta torde icke innebära något ogynnsamt i förhållande till nu­ varande regler, enligt vilka icke något avdrag får ske för sådana kostnader. i aV- j ^kunniga föreslagna bestämmelserna om avdrag för underhåll och värdeminskning av täckdikningsanläggning skola följaktligen endast tilldnrdeS & Sadan anla8Sning» som utföres efter bestämmelsernas ikraftträ-

Ulider remissbehandlingen framhölls emellertid i vissa yttranden, att in­ gångsvärde borde få räknas även för äldre täckdikningsanläggningar. Så skedde, framhålles i promemorian, exempelvis i yttranden, avgivna av Stockholms och Blekinge läns hushållningssällskap. Länsstyrelsen i Krono­ bergs län fann starka skäl tala för en uppmjukning av de föreslagna be­ stämmelserna. Svenska lantarbetsgivareföreningen anförde, att det icke var mer än skäligt, att någon kompensation bereddes jordbruket för de kostna­ der, som faktiskt nedlagts på jordbrukets fastigheter i grundförbättringar i syfte att ernå lägre driftkostnader och bättre produktion; därest ingångs­ värde icke erhölles skulle detta säkerligen åstadkomma stor irritation bland jordbrukarna och även skogsägarna. Länsstyrelsen i Uppsala län samt Jön­ köpings, Västmanlands och Jämtlands läns hushållningssällskap ävensom Sveriges lantbruksförbund framhöll, att efter därom framlagd utredning skäligt ingångsvärde borde medgivas. Lantbi uksstyrelsen framhöll, att värdet av anläggning utförd med rör ef­ ter år 1938 borde beaktas. Hallands läns hushållningssällskap ansåg, att hänsyn borde tagas till anläggning som kunde styrkas vara utförd under förslagsvis de tio senaste åren. Kronobergs läns hushållningssällskap fann skäligt, att avskrivning medgavs för efter förslagsvis år 1935 nedlagda och av deklaranten styrkta täckdikningskostnader, i den mån dessa ej vid över­ gången fick anses amorterade enligt den procentsats, som därefter skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 är 1662 85

gälla. Skaraborgs läns hushållningssällskap yttrade, att ingångsvärde borde upptagas för anläggning utförd efter år 1938 enligt vederbörligen upprättad plan. I de fall kostnaderna för sådana anläggningar icke kunde styrkas, borde som ingångsvärde kunna fastställas ett visst värde per hektar. Öster­ götlands och Älvsborgs läns norra hushållningssällskap föreslog, att in­ gångsvärde skulle beräknas för anläggning utförd enligt plan under de tio senaste åren. Sistnämnda hushållningssällskap framhöll jämväl, att för de år dräneringen vid bestämmelsernas ikraftträdande redan utnyttjats en amortering av 2 procent för år möjligen syntes böra avräknas å anlägg­ ningskapitalet. Stiftsnämnden i Skara gav uttryck åt i huvudsak samma uppfattning. I promemorian anföres därefter. Ehuru sålunda jordbrukstaxeringssakkunniga övervägt att fastställa in­ gångsvärde å befintliga täckdikningsanläggningar och vissa remissinstanser föreslagit ingångsvärde å äldre anläggningar har såsom ovan framgått skä­ len härför icke närmare redovisats. Enligt de sakkunnigas mening kan emellertid ett skäl antagas ha varit, att enligt det av jordbrukstaxerings­ sakkunniga föreslagna systemet avskrivningen skulle anpassas efter an­ läggningens beräknade varaktighetstid och att förslaget därför innebar en väsentlig försämring av avdragsmöjligheterna för de skattskyldiga, vilka en­ ligt gällande regler hade omedelbar avdragsrätt för omtäckdikningskostnader. Den omständigheten, att även underhållskostnaderna skulle bli före­ mål för avskrivning, verkade självfallet i samma riktning. Enligt de sakkunnigas mening är emellertid förhållandet när det gäller det nu framlagda förslaget väsentligt annorlunda. Rätten att avskriva an­ läggningskostnaden på tio år innebär enligt de sakkunnigas mening icke någon försämring av avdragsmöjligheterna för nu nämnda skattskyldiga i förhållande till gällande regler. Genom att anläggningskostnaden får för­ delas på flera år undanröjes väsentliga nackdelar med det nuvarande avdragssystemet. Den föreslagna korta avskrivningstiden ger också normalt möjligheter för den som utfört anläggningen att draga av kostnaden för densamma under sin verksamhetstid. Med hänsyn härtill och då rätten till omedelbart avdrag för underhållskostnader bibehålies samt någon utvidg­ ning av inkomstbegreppet icke föreslås, kan, framhålles i promemorian, berättigade krav på kompensation från de skattskyldiga, som enligt gäl­ lande regler har omedelbar avdragsrätt för kostnader för omläggning av täckdikning, knappast föreligga. Därefter anföres. Om sålunda de sakkunnigas förslag får anses på ett smidigt sätt ansluta till gällande ersättningsanskaffningsregler vid omläggning av täckdikning, kan motsatsen sägas gälla beträffande behandlingen i avdragshänseende av nyanläggningskostnader. Medan enligt gällande rätt sådana kostnader icke är avdragsgilla skall ju enligt förslaget även nyanläggningskostnad få av­ skrivas inom en tidrymd av tio år. Även om, såsom inledningsvis anförts, ändrade regler till de skattskyldigas förmån principiellt icke bär ges til 1bakaverkande kraft, synes det uppenbart, att därest så förmånliga avdragsrcgler införes att gälla från en viss bestämd dag, en alltför skarp gräns dragés mot förutvarande regler. För att förhindra detta och göra övergången smidigare föreslår de sak­ kunniga, att viss hänsyn skall tagas till kostnader för nyanläggning av

(i Uiliang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 56

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

täckdikning, som nedlagts å fastigheten inom fem år före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna. Sålunda föreslås, att skattskyldig ägare till fas­ tigheten i dylikt fall skall ha rätt att, vid taxering för inkomst av fastig­ heten som verkställes första gången efter utgången av år 1962, såsom oav­ skriven anläggningskostnad upptaga följande andel av nyssnämnda nyan­ läggningskostnad, nämligen om kostnader nedlagts under beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställts år 1958, en sjättedel av nyan­ läggningskostnaden; år 1959, två sjättedelar; år 1960, tre sjättedelar; år 1961, fyra sjättedelar och år 1962 fem sjättedelar av nyanläggningskostna­ den. Enligt de sakkunnigas mening åstadkommes genom en dylik ordning en rimlig avvägning mellan de skattskyldigas intressen och de krav på kon­ trollmöjligheter, som från taxeringsmyndigheternas sida måste uppställas. I sistnämnda hänseende anmärkes i promemorian, att den valda tidsperio­ den möjliggör att ingångsvärdena kan kontrolleras mot de uppgifter om nyanläggningskostnader, som skattskyldig lämnat i tidigare deklarationer, eftersom dessa alltjämt finns i behåll hos taxeringsmyndigheterna. Vad nu sagts om ingångsvärden å täckdikningsanläggningar föreslås få motsvarande tillämpning i fråga om skogsvägar. Med hänsyn till sättet för avskrivningsunderlagets bestämmande för dylika anläggningar föreslås dock, att allenast en tredjedel av anläggningskostnaden under femårspe­ rioden skall få betraktas såsom nyanläggningskostnad. När det gäller skogsvägarna understrykes särskilt av de sakkunniga, att ingångsvärden självfallet skall vägras sådana skattskyldiga, som av vissa beskattningsnämnder tidigare erhållit avdrag vid anläggande av skogsvä­ gar efter grunder som i huvudsak överensstämmer med de sakkunnigas förslag. Det torde få ankomma på vederbörande taxeringsintendenter att bevaka, att dylika skattskyldiga icke ånyo erhåller avdrag i form av in­ gångsvärden. Vad slutligen beträffar det merarbete förslaget om ingångsvärden kan föranleda för taxeringsmyndigheterna framhålles i promemorian, att om­ fattningen av nytäckdikningen och skogsvägbyggandet visserligen varierar starkt olika län emellan men att antalet värderingsfall ändå får bedömas bli så ringa i varje taxeringsnämnd, att några mera betydande olägenheter för nämnderna icke torde behöva uppkomma. Det anmärkes vidare, att kon­ trollen av ingångsvärdena mot tidigare redovisade nyanläggningskostnader lämpligen kan ske i form av eftergranskning under taxeringsintendentens ledning och att taxeringsnämndernas arbete därför i huvudsak kan inrik­ tas på en formell granskning av avskrivningsplanerna. Exempel på av­ skrivningsplaner har fogats vid promemorian.

Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser har i princip tillstyrkt eller lämnat utan erin­ ran de sakkunnigas förslag till övergångsbestämmelser. De remissinstan­ ser som förordat, att en större andel av anläggningskostnaden för skogs­

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

vägar än de sakkunniga föreslagit skall läggas till grund för avskrivning, har i regel förutsatt att den större andelen även skall gälla i fråga om över­ gångsbestämmelserna. Några remissinstanser uttalar dock allvarliga betänkligheter mot de fö­ reslagna övergångsbestämmelserna. Sålunda ifrågasätter riksskattenämn­ den huruvida tillräckligt starka skäl kan anses föreligga för övergångsbe­ stämmelser, innebärande retroaktiv tillämpning i enlighet med förslaget. Nämnden fortsätter. Praktiska svårigheter vid tillämpningen av föreslagna övergångsbestäm­ melser skulle uppkomma i de fall fastighet bytt ägare något av overgångsåren I dylika fall skulle tillkomma komplikationer utöver dem riksskatte­ nämnden ovan framhållit i samband med sin kritik över föreslagna be­ stämmelser om överföring av värdeminsknmgsavdrag å ny agare av fastig­ het. Beträffande en retroaktiv tillämpning av lagstiftningen galler i an home grad vad ovan anförts att bestämmelserna allenast bora avse fall dar den nye ägaren förvärvat fastigheten på annat sätt än genom op, y e e ler därmed jämförligt fång. Även i övrigt torde en retroaktiv tillämpning i enlighet med de sakkunnigas förslag medföra svårigheter vid den prakt ka tillämpningen. Det torde nämligen i betydande utsträckning förekom­ ma att ofullständiga uppgifter om kostnad för nyanläggning lamnas i de­ klarationerna. , , , De sakkunniga framhålla att vid bestämmande av ingångsvärdena å skogsvägar avdrag skall vägras sådana skattskyldiga, som av vissa beskattningsnämnder tidigare erhållit avdrag vid anläggande av skogsvägar efter grunder som i huvudsak överensstämma med de sakkunnigas förslag, hhu ru materiellt sett en dylik justering av ingångsvärdena liggen sakens na­ tur, torde densamma icke kunna ske utan uttryckligt stadgande darom. L iustering av ingångsvärdena synes å andra sidan bora omfatta aven skatt­ skyldiga, som må ha erhållit avdrag enligt andra grunder an de, som överensstämma med de sakkunnigas förslag, övergångsbestämmelserna ha vidare utformats så att vid bestämmande av avskrivningsunderlaget för täckdikningsanläggning hänsyn icke tages till det avdrag, *}eräknad kostnad för reparation av befintliga oppna diken, som den skatt skyldige redan må ha erhållit. Länsstyrelsen i Stockholms län säger sig inte kunna finna att de sakkun­ niga anfört bärande skäl för de föreslagna retroaktiva övergångsbestäm­ melserna beträffande anläggningskostnaderna. Skulle desamma accepteras synes de böra kompletteras med föreskrifter om hur och under vilket antal år beräknad oavskriven anläggningskostnad skall få avskrivas. Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller att som allmän regel får anses gälla, att skattelag icke utan alldeles särskilda skäl bor ges retroaktiv tilllämpning. Sådana skäl synes, enligt länsstyrelsens mening, ej vara för han­ den i förevarande fall. Därefter anföres. De föreslagna avdragsreglerna är i och för sig så förmånliga för de skatt­ skyldiga, att redan detta talar mot att de ges retroaktiv verkan. Under alla förhållanden bör denna begränsas till kostnader, som nedlagts av agaren själv I de föreslagna bestämmelserna stadgas ej en sådan begränsning utan rätt synes enligt dem föreligga för skattskyldig att medrakna aven kostna­ der, som nedlagts av t. ex. arrendator eller tidigare agare till fastigheten.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Länsstyrelsen anser sig vidare böra påpeka, att i de säkerligen talrika fall, då de skattskyldiga underlåtit lämna uppgifter i tidigare deklarationer om före bestämmelsernas ikraftträdande verkställda nyanläggningskostnader, det icke blir möjligt eller i vart fall mycket svårt för taxeringsmyndigheter­ na att effektivt kontrollera av de skattskyldiga uppgivna ingångsvärden å anläggningarna. Även länsstyrelsen i Koppurbergs län ifrågasätter lämpligheten av att be­ stämmelserna ges retroaktiv verkan. Bl. a. måste hänsyn tagas till det merarbete, som härigenom skulle uppkomma för taxeringsnämnderna vid över­ gången. Därest det likväl anses önskvärt med övergångsbestämmelser av angiven innebörd, synes dessa enligt länsstyrelsens mening böra utformas så, att som avskrivningsunderlag icke må medräknas kostnader, som inom den angivna tidrymden nedlagts av till exempel en arrendator eller tidigare ägare till fastigheten. Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter om inte övergångsbestämmel­ sen bör begränsas till att avse de fall, då anläggning under övergångstiden varit i samma ägares hand eller övergått till ny ägare genom arv.

Lantbrukets skattedelegation anser att ytterligare ett års anläggnings­ kostnad borde kunna beaktas. Vid övergångstillfället finns nämligen till­ gängliga sex års deklarationer utöver den aktuella deklarationen. Delega­ tionen anser därför att ingångsvärdet bör fastställas med beaktande av de sex sista beskattningsårens anläggningskostnad. Delegationen tillägger. Den av de sakkunniga föreslagna avtrappningsregeln synes vara onödigt restriktiv. Enligt delegationens uppfattning vore det skäligt att med ut­ gångspunkt från den föreslagna avskrivningstiden beräkna ingångsvärdet för det första året till 40 procent av anläggningskostnaden, för det andra året till 50 procent o. s. v. Tröskeln blir visserligen mera markerad med ett dylikt förfaringssätt. Det torde emellertid sakna större betydelse, eftersom en anläggningskostnad, verkställd året före det första av"de nu aktuella åren, över huvud inte beaktas oavsett avtrappningsregelns utformning.

Liknande synpunkter anföres av Göteborgs och Bohus läns hushållnings­ sällskap. Länsstyrelsen i Malmöhus län däremot understryker vad de sak­ kunniga anfört om den betydelse den valda tidsperioden av fem år har för taxeringskontrollen och tillägger. Vid övergångstillfället finns visserligen tillgängliga ytterligare ett års deklarationer. Vid taxeringsmyndighetens granskning av begärda ingångs­ värden kan denna emellertid ej rätt gärna underlåta att jämväl undersöka, om i deklarationen för det år då anläggningskostnaden uppgives ha beta­ lats, kostnaden redovisas och uppgivna intäkter lämnar rimligt överskott till den skattskyldiges levnadskostnader, sedan hänsyn tagits även till nämnda utgift. Skulle så ej vara fallet och skäl ej yppas till underkännan­ de av det begärda ingångsvärdet, torde det få ankomma på vederbörande taxeringsintendent att yrka eftertaxering för det tidigare året. Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att en retroaktiv tillämpning efter fallande skala i vad avser kostnader för nyanläggning torde bli myc­ ket svår att bemästra ur kontrollsynpunkt. Fastän arbetet förutsättes bli

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 dr 0)62 89

överlämnat till taxeringsintendenten i länet eller till av denne delegerad personal, måste, enligt länsstyrelsen, ifrågasättas, om personalresurserna räcker till. Därefter anföres. Ehuru antalet utredningsfall måhända ej blir så stort, kommer varje sär­ skilt fall att bli betungande. Det torde nämligen vara mycket vanligt, att de skattskyldiga underlåtit eller förbisett att å jordbruksbilagan angiva nyan­ läggningskostnader för täckdikning på därför avsedd plats. Erfarenheten har vidare visat, att arbetskostnaderna i vissa fall avdragits bland löne­ kostnaderna. Även om utgifter för nyanläggningar angivits, kan av dekla­ rationen som regel icke utläsas, huruvida beloppet avser brunnar, diken, stängsel eller skogsvägar. I beloppen kan vidare ingå utgifter, vilka helt el­ ler delvis bestritts med statsmedel. I det utlåtande som bifogats yttrandet från lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök göres följande uttalande. Frågan huruvida ingångsvärden skall fastställas för täckdikningsanläggningar sammanhänger till viss del med avskrivningsunderlagets bestämning. Den metod som permanent avses bli tillämpad vid avskrivningsberäkningen innebär, att innehavaren av en fastighet övertager sin företrädares oav­ skrivna restvärde å anläggningen vartill skall läggas det belopp, han under sin egen innehavartid nedlagt på sådan anläggning. Vid övergången finns intet sådant restvärde fastställt. Ej heller finns vid övertagandet av fastighe­ ten något värde åsatt på förefintlig täckdikningsanläggning. Det torde så­ lunda bli nödvändigt att begränsa ingångsvärdena till de kostnader som nedlagts av fastighetsinnehavaren på den vid övergången innehavda fastig­ heten. Självfallet kan ingångsvärdet ej avse annat än under denna tid utförda nytäckdikningar. Det bör sålunda åligga den skattskyldige att tillfredsstäl­ lande visa omfattningen av sådan nytäckdikning. Kan den skattskyldige ej visa det belopp, varför avdrag ej medgivits vid inkomsttaxeringen, skall såsom ingångsvärde betraktas den beräknade materialkostnaden. Att endast materialkostnaden i sådant fall kan beaktas, motiveras av, att i flertalet fall även vid nytäckdikning avdrag medgivits för vissa arbetskostnader, lik­ som att i de fall, då arbetet utförts av brukaren själv, något lönebelopp för eget arbete ej upptagits som intäkt i deklarationen. Bestämmes ingångsvärdet på sätt nyss sagts, synes ej anledning föreligga att endast beakta kostnader nedlagda under de av de sakkunniga angivna åren före övergången. Att, såsom de sakkunniga föreslagit, därjämte be­ gränsa ingångsvärdet till viss del av de under dessa år som grundförbättring redovisade beloppen, synes än mindre motiverat. Bl. a. skulle detta leda till, att all nytäckdikning inställdes, till dess att de nya reglerna kommit i tilllämpning.

Departementschefen

De sakkunniga bär föreslagit, att de nya bestämmelserna skall träda i kraft den 1 januari 1962 och tillämpas första gången vid 1963 års taxering. Då av förslaget föranledd författning inte kan utfärdas förrän ett gott stycke in på år 1962 — d. v. s. vid en tidpunkt då redan en del av det beskattnings­ år gått till ända, för vilket taxering skall ske år 1963 — kan med visst fog gö­ ras gällande, att de nya reglerna icke bör träda i kraft förrän den 1 januari 1963 och sålunda första gången tillämpas vid 1964 års taxering. För ett upp­

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

skjutande av ikraftträdandet till den 1 januari 1963 talar även det förhållan­ det, att en jordbrukare, som under innevarande år redan påbörjat en om­ läggning av en gammal täckdikning, får sin avdragsrätt i viss mån begrän­ sad om bestämmelserna skall tillämpas redan vid 1963 års taxering. En­ ligt äldre bestämmelser är kostnaden avdragsgill på en gång men enligt de nya endast med tio procent per år under en tioårsperiod. Skillnaden mel­ lan en omedelbar avdragsrätt och en avskrivning på tio år synes dock inte vara större än att man kan bortse från denna konsekvens av de nya be­ stämmelserna. Då det torde vara ett önskemål att den förordade lagstiftning­ en träder i kraft snarast möjligt, anser jag mig kunna tillstyrka att den får träda i kraft dagen efter den då lagen utkommit från trycket i Svensk för­ fattningssamling och tillämpas första gången vid 1963 års taxering.

De sakkunniga har ansett att — om man inför så förmånliga avdragsregler, som nu förordats, att gälla från en viss bestämd dag — en alltför skarp gräns dragés mot förutvarande regler. För att förhindra detta och göra övergången smidigare föreslår de sakkunniga, att viss hänsyn skall tagas till kostnader för nyanläggning av täckdikning och skogsvägar, som nedlagts å fastigheten inom fem år före ikraftträdandet av de nya bestäm­ melserna. För detaljutformningen av dessa övergångsbestämmelser har re­ dogörelse nyss lämnats. De förordade nya avskrivningsreglerna innebär att man för inkomstslaget jordbruksfastighet gör ett avsteg från den i skattelagstiftningen gällande principen att avdrag icke medgives för avskrivning å markanläggningar. Detta avsteg från gällande beskattningsprinciper för en viss grupp av skatt­ skyldiga motiveras främst av en önskan att stimulera till ökade framtida investeringar i täckdikningsanläggningar och skogsvägar. Det föreligger därför, såsom de sakkunniga och vissa remissinstanser konstaterat, inte nå­ got annat skäl för en retroaktiv tillämpning av bestämmelserna än att över­ gången till det nya systemet annars kan framstå som alltför markerad. Jag vill emellertid inte motsätta mig att vissa övergångsbestämmelser utfärdas för att göra övergången mjukare. Dessa bestämmelser får dock inte medföra ett skattebortfall, som kan bli betungande för kommuner och landsting. Med hänsyn härtill och då det berättigade i övergångsbestämmelserna med visst fog kan ifrågasättas, bör hänsyn icke tagas till kostnader, som ligger längre tillbaka i tiden än två år före ikraftträdandet. Jag tillstyrker således att viss andel av kostnaderna för täckdikning och skogsvägar under beskattnings­ åren 1960 och 1961 får avskrivas. Denna andel synes för beskattningsåret 1960 kunna bestämmas till en tredjedel och för beskattningsåret 1961 till två tredjedelar. I fråga om skogsvägar skall motsvarande andel beräknas å en tredjedel av kostnaden under respektive beskattningsår. En förutsättning för att avskrivningsrätt skall medgivas även för inves­ teringar, som verkställts innan de nya avskrivningsreglerna blir tillämpliga, måste dock vara att den skattskyldige företer tillfredsställande utredning

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 ur 1962 91

som visar, att han under de år, vilka omfattas av övergångsbestämmelserna, haft kostnader för nyanläggning och förbättring av täckdikning och skogs­ vägar, att kostnaderna inte bestritts av erhållna bidrag samt att avdrag för kostnaderna inte till någon del åtnjutits vid taxeringen, övergångsbestäm­ melserna innebär en speciell förmån för de berörda skattskyldiga och det synes därför rimligt att bevisbördan helt lägges hos dessa, vilka har till­ gång till utredningsmaterialet. Framhållas må att den som erhållit avdrag för kostnad för nyanläggning av skogsvägar enligt av bl. a. mellankommunala prövningsnämnden tillämpad praxis, d. v. s. med visst belopp per längdmeter, inte får någon avskrivningsrätt för dessa vägar enligt över­ gångsbestämmelserna. Det kan emellertid inte förutsättas att den skattskyldige har tillgång till erforderligt utredningsmaterial annat än för den tid han själv ägt fastig­ heten. Då det för övrigt, som några remissinstanser framhållit, synes na­ turligt att endast kostnader, som den skattskyldige själv bestritt, bör om­ fattas av övergångsbestämmelserna, anser jag mig böra förorda att dessa bestämmelser endast skall avse sådana kostnader för anläggning av täck­ dikning och skogsvägar, som den skattskyldige själv bestritt under den tid han ägt fastigheten. Bedömandet bör vara detsamma oberoende av om fastigheten förvärvats genom arv eller pa annat sätt. Sasom ytterligare för­ utsättning skall, som redan nämnts, gälla, att han kan styrka att avdrag för kostnaderna inte till någon del medgivits vid tidigare års taxeringar. Det är här fråga endast om kostnader, som i princip icke varit avdragsgilla vid taxeringen. I kostnad för förbättring av täckdikning inbegripes således inte sådan kostnad för omläggning av täckdikning, som enligt nu gällande regler hänföres till avdragsgill underhållskostnad. Har a"\drag helt eller del­ vis åtnjutits för kostnad, som i princip icke varit avdragsgill, får icke någon del av kostnaden avskrivas enligt övergångsbestämmelserna. Dessa bestäm­ melser bör vidare bli tillämpliga endast för den, som äger fastigheten vid ut­ gången av det beskattningsår, för vilket taxering sker år 1963. Det avskrivningsunderlag, som sålunda beräknas för beskattningsåren 1960 och 1961, uppföres på avskrivningsbilagan vid 1963 års taxering och får avskrivas med tio procent för år på samma sätt som gäller för de in­ vesteringar, som göres under beskattningsåret 1962. Om den skattskyldige på grund av omläggning av räkenskapsår ej beskattas för inkomst av fas­ tigheten vid 1963 års taxering, skall avskrivningsunderlaget enligt över­ gångsbestämmelserna upptagas på avskrivningsbilagan första gången vid 1964 års taxering och avskrivas enligt samma grunder som de investering­ ar, vilka verkställes under beskattningsåret 1963. En förutsättning för alt övergångsbestämmelserna skall bli tillämpliga i detta fall är dock att den skattskyldige äger fastigheten vid utgången av beskattningsåret 1963. Det belopp, som skall inräknas i avskrivningsunderlaget enligt över­ gångsbestämmelserna, kommer att beräknas efter olika grunder beroende på om inkomsten av fastigheten under beskattningsåren 1961 och 1962 be­

92 Kungl. Maj. ts proposition nr 56 år 1962

räknats enligt kontantprincipen eller enligt bokföringsmässiga grunder. Jag torde här få hänvisa till vad jag under avsnittet täckdikningsanläggningar uttalat angående de principer, som bör gälla vid uppförande av be­ lopp på avskrivningsbilagan.

VI. Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga ett inom finans­

departementet upprättat förslag till lag om ändring i kommunalskattela­ gen den 28 september 1928 (nr 370).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­ stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta pro­ tokoll utvisar.

Ur protokollet: Gösta Smith

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962 93

Bihang

De sakkunnigas förslag

till

Lag

om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, att till anvisningarna till 22 § samma lag skall fogas två nya punkter, beteck­ nade punkt 3 och punkt 4 av nedan angiven lydelse, att hittillsvarande punkterna 3—8 i nämnda anvisningar skola erhålla nummerbeteckningar­ na 5—10 på sätt nedan angives samt att nya punkten 9 i samma anvis­ ningar skall erhålla ändrad lydelse på sätt jämväl nedan angives.

1 mom. Från bruttointäkten 1 mom. Från bruttointäkten —---------- såsom för: —- — — såsom för: allt, som — — — mera sådant; allt, som-------------mera sådant; värdeminskning, som------------ äro värdeminskning, som--------------äro underkastade; underkastade;

värdeminskning genom slitning och därmed jämförlig orsak, som täckdikningsanläggning är underkas­ tad; värdeminskning å skogsvägar;

undantagsförmåner, pensioner, undantagsförmåner, pensioner, ------------ å fastigheten; ------------ å fastigheten; arrende, som--------------av fastig­ arrende, som — — — av fastig­ heten; heten; ränta å------------ använt kapital; ränta å--------— använt kapital; speciella skatter------------- det all­ speciella skatter------------- det all­ männa; männa; anskaffning och — — — tillhö­ anskaffning och —- — — tillhö­ rande fördelningsledningar. rande fördelningsledningar. Har skog —-------- tidigare med­ Har skog------------- tidigare med­ givits. givits. Har växande-------------av upplåtel­ Har växande------------ av upplåtel­ sen. sen. Hemmavarande barn,------------ till­ Hemmavarande barn,------------- till­ höra arbetspersonalen. höra arbetspersonalen. Har sambruksförening — — — Har sambruksförening — —• — nämnda gottgörelse. nämnda gottgörelse.

1 Senaste lydelse av 22 § 1 mom. samt av anvisningarna till 22 § se 1959:127.

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

1. Såsom driftkostnad------- som 1. Såsom driftkostnad------------ som intäkt. intäkt. 2. Avdrag medgives -— — om 2. Avdrag medgives —-------- om jordbruksfastighet. jordbruksfastighet.

3. Kostnad för anläggning av täck­ dikning må jämväl avdragas genom årliga värdeminskningsavdrag. Av­ draget skall bestämmas enligt av­ skrivningsplan och anläggningskost­ naden fördelas såsom omkostnad med lika stora belopp på tio beskattnings­ år i följd. ö ver går täckdikn ing san läggning till ny ägare, skall vid beräkning av värdeminskningsavdrag och av vad som i beskattningshänseende återstår oavskrivet av anläggningskostnaden så anses som om fångesman och förvärvare utgjort en skattskyldig. Den omständigheten att anlägg­ ning, varom här är fråga, genom slit­ ning eller därmed jämförlig orsak förlorat sitt värde, utgör ej hinder för skattskyldig att avskriva anläggnings­ kostnaden i enlighet med bestämmel­ serna i första stycket. i. Avdrag medgives ock för värde­ minskning å skogsvägar; dock att al­ lenast en tredjedel av kostnaden för anläggning av sådana vägar må bli föremål för avskrivning. Beträffan­ de värdeminskningsavdrag å skogs­ vägar skola föreskrifterna i punkt 3 äga motsvarande tillämpning. Med skogsväg förstås i denna lag sådan väg, som huvudsakligen är av­ sedd för utforsling av skogsproduk­ ter från skog, ävensom till skogsväg direkt ansluten bro eller annan trans­ portanläggning, som icke hänföres till byggnad.

3. Såsom speciell — — — (se 5. Såsom speciell — — — (se

20 §). 20 §). 4. Har skog----------- det ursprung­ 6. Har skog------------ det ursprung­ liga. liga. 5. Har växande-------------skogens 7. Har växande--------------- skogens försäljning. försäljning. 6. Hemmavarande barn, ------- — 8. Hemmavarande barn,------- - — ------------ för barnet. -------------för barnet. 7. Till avdragsgill underhållsko st- 9. Avdrag må icke, i vidare mån

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 ar 1962 95

nåd räknas, bland annat, även kost­ än ovan i punkterna 3 och 4 sags, nad för iståndsättande eller omlägg­ göras för värdeminskning å markan­ ning av förut anlagd täckdikning, läggning, men skall å andra sidan varemot avdrag icke får ske för ny­ kostnad för iståndsättande eller ut­ anläggning av täckdikning. Därest byte av försliten annan sådan an­ omläggning av täckdikning på grund läggning än i nämnda punkter avses av användande av dyrbarare material räknas till avdragsgill underhålls­ än det förut befintliga är till viss del kostnad. Därest utbyte på grund av att hänföra till grundförbättring, får användande av dyrbarare material än avdrag ej ske för mer än vad en om­ det förut befintliga är till viss del att läggning med enahanda material som hänföra till grundförbättring, får av­ det gamla skulle kostat. drag ej ske för mer än vad ett utbyte med enahanda material som det gam­ la skulle kostat. Skyddsdikning å skogsmark, där­ Skyddsdikning å skogsmark, där­ för avdrag får ske, avser sådan dik­ för avdrag får ske, avser sådan dik­ ning, vars syfte huvudsakligen är att ning, vars syfte huvudsakligen är att vidmakthålla skogens avkastnings­ vidmakthålla skogens avkastnings­ förmåga och hindra skogsmarkens förmåga och hindra skogsmarkens försumpning m. m. försumpning m. m. 8. Därest inkomst----------- om jord­ 10. Därest inkomst--------------- om bruksfastigheten. jordbruksfastigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1962. I samband med lagens ikraftträdande skall följande iakt­ tagas. 1. Äldre bestämmelser skola tilllämpas vid 1962 års taxering, så ock vid eftertaxering för år 1962 eller ti­ digare år. 2. Har under beskattningsår be­ träffande vilka taxering verkställts åren 1958—1962 å skattskyldig till­ hörig fastighet nedlagts kostnad för nyanläggning av täckdikning, må den skattskyldige, vid taxering för in­ komst av fastigheten, som verkstäl­ les första gången efter utgången av år 1962, såsom oavskriven anlägg­ ningskostnad upptaga i det följande angiven andel av nyssnämnda nyan­ läggningskostnad, nämligen såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställts år 1958, en sjättedel av nyanlägg­ ningskostnaden; år 1959, två sjättedelar av nyan­ läggningskostnaden ; år 1960, tre sjättedelar av nyan­ läggningskostnaden ; år 1961, fyra sjättedelar av nyan­ läggningskostnaden; samt

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

år 1962, fem sjättedelar av nyan­

läggningskostnaden.

Vad nu sagts skall gälla även be­

träffande å fastigheten nedlagd kost­

nad för nyanläggning av skogsvägar;

dock att i dylikt fall allenast en tred­

jedel av sådan kostnad skall anses

såsom nyanläggningskostnad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962 97

Bilaga 1

Statistiska uppgifter i fråga om täckdikning

Län Täckdikad åkerjord en- Lantbruksnämndernas Procentuell fördelning av den ligt 1951 års jordbruks- avslutade täckdiknings- planlagda arealen år 1959 räkning, ha förrättningar åren 1952—1959

med tegel- med annat total- hektar per år nytäck- omtäckdikning av rör material areal, ha i procent av dikning arealen tegel- planenlig övrig rörsdikad år täckdik- täck-

1951 ning dikning

*

Hela riket 824 794 165 348 132 919 2,0 68 13 19

1 Inklusive 3 288 hektar planlagda av hushållningssällskapet.