angående huvudmanna¬ skapet för rådhusrätterna m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 196k

1 Nr 156

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående huvudmannaskapet för rådhusrätterna m. m.; given Stockholms slott den 23 april 1964.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna,

2) lag om ändring i rättegångsbalken,

3) lag med vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga,

4) lag angående upphävande av lagen den 5 april 1949 (nr 114) om val av borgmästare och rådman,

5) lag om ändrad lydelse av 14 g konkurslagen, samt

6) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål,

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att de kommunala domstolarna, rådhusrätterna, skall förstatligas från och med den 1 januari 1965.

Förslag framlägges om åtgärder angående rådhusrättspersonalens övergång till statliga tjänster. Dessa förslag innebär att den nya statliga organisationen så långt det är möjligt skall övertaga den nuvarande personalen. Rådhusrätternas domare blir i princip skyldiga att den 1 januari 1965 övergå till tjänster i denna organisation.

Stad med rådhusrätt föreslås även efter förstatligandet skola hålla erforderliga lokaler med inventarier för rådhusrättens behov. Kontorsutrustning,

X Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 156

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196i

som nu användes vid rådhusrätt, skall staden enligt förslaget överlämna till statsverket utan gottgörelse eller, i vissa fall, upplåta med nyttjanderätt.

Den lagstiftning som reglerar städernas inflytande vid tillsättandet av tjänster för borgmästare och rådman föreslås bli upphävd. Vidare framlägges förslag till ändrade lagregler om stads förenande i judiciellt avseende med domsaga.

Riktlinjer uppdrages för utformningen av en gemensam domarbana, med enhetlig ordning i fråga om rekrytering, utbildning, behörighet och tjänstetillsättning. I samband härmed föreslås att rådhusrätternas assessorstjänster avskaffas. Vidare föreslås att det vid häradsrätterna tillämpade systemet med rättsferier skall införas även vid rådhusrätterna. Dessa förslag föranleder ändringar i rättegångsbalken och konkurslagen.

Slutligen behandlas vissa principer för administrationen av rådhusrätterna efter förstatligandet. Förslag till personalplaner framlägges, såvitt avser i huvudsak den ordinarie domarpersonalen i de olika rådhusrätterna.

Kungl. Ma j:ts proposition nr 156 år 1964

1) Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser angående statens övertagande av

huvudmannaskapet för rådhusrätterna

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Stads skyldighet att hålla rådhusrätt skall upphöra vid utgången av år

1964 i den mån ej i lag stadgas annorlunda.

2 §.

Vid rådhusrätt anställd lagfaren tjänsteman är skyldig att den 1 januari

1965 övergå till jämställd eller högre tjänst vid underrätt.

Den som med stöd av vad sålunda sagts överföres till statlig tjänst är ej skyldig att vidkännas minskning i honom tillförsäkrade avlöningsförmåner.

3 g.

Stad med rådhusrätt skall efter den tidpunkt som angives i 1 § alltjämt hålla erforderliga lokaler för rådhusrättens behov jämte möbler och andra dylika inventarier samt svara för uppvärmning, belysning och städning av lokalerna.

Vad i lagen den 18 juli 1942 om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli är stadgat skall härvid äga motsvarande tillämpning.

4 g.

Utrustning av annat slag än som avses i 3 § första stycket, vilken anskaffats uteslutande för rådhusrättens behov, skall den 1 januari 1965 utan vederlag överlämnas till kronan.

Abonnemang å telefonanläggning, som stad ställt till förfogande endast för nyss angivet behov, skall samtidigt utan vederlag överlåtas till kronan.

Utrustning, som före sagda dag anskaffats även för annat än rådhusrättens behov, äger kronan i fortsättningen utan vederlag nyttja i den omfattning, i vilken egendomen varit avsedd för rådhusrätten.

5 g.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196)

2) Förslag till Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 10, 13 och 17 §§ samt 4 kap. 2 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 4 kap. 3 § samma balk skall upphöra att gälla.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 kap.

10 §.

För rättsskipningen i rådhusrätt skola finnas borgmästare och rådmän samt, om göromålen kräva det, en eller flera assessorer. De skola vara lagfarna.

Rådhusrätt må------

Vid rådhusrätt-------

För rättsskipningen i rådhusrätt skola finnas borgmästare och rådmän. De skola vara lagfarna.

- i avdelningar, bestämda tider.

13 Rådhusrätt skall för huvudförhandling varje vecka hålla en eller flera allmänna rättegångsdagar samt eljest sammanträda så ofta det för arbetet kräves.

Rådhusrätt skall

§•

Rådhusrätt skall för huvudförhandling varje vecka med undantag för tiden under rådhusrättens ferier hålla en eller flera allmänna rättegångsdagar. Dd det för arbetets jämna gång eller eljest finnes erforderligt, äge rådhusrätten för huvudförhandling utsätta särskilt sammanträde. För annan handläggning än huvudförhandling skall rådhusrätten sammanträda så ofta det för arbetet kräves.

— annan ort.

17 §.

Närmare bestämmelser om under- Närmare bestämmelser om underrätts organisation och verksamhet rätts organisation, verksamhet och samt domsagas förvaltning medde- förvaltning meddelas av Konungen, las av Konungen.

4 kap.

2 §•

President och lagman i hovrätt, President och lagman i hovrätt, hovrättsråd, häradshövding, borg- hovrättsråd, häradshövding, tings-

1 Senaste lydelse av 4 kap. 2 §, se SFS 1947: 616.

5 Kungl. Maj. ts proposition nr i56 år 196b

(Nuvarande lydelse)

mästare och rådinan utnämnas av Konungen. Revisionssekreterare utnämnes eller förordnas av Konungen.

Om val av borgmästare och rådman är särskilt stadgat.

3 §■

Tingsdomare utnämnes eller förordnas av Konungen.

Om tillsättning av assessor i rådhusrätt meddelas bestämmelser av Konungen.

(Föreslagen lydelse)

domare, borgmästare och rådman utnämnas av Konungen. Revisionssekreterare utnämnes eller förordnas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Även efter lagens ikraftträdande skall i rättsskipningen i rådhusrätt deltaga dessförinnan utnämnd assessor i rådhusrätten.

3) Förslag till Lag

med vissa bestämmelser angående stads förenande^med domsaga

Härigenom förordnas som följer.

Förordnande att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga meddelas av Konungen. I anslutning till sådant förordnande äger Konungen giva erforderliga föreskrifter med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande till tingslaget samt utfärda de bestämmelser i övrigt, till vilka stadens förening med domsagan må föranleda.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagen den 17 juni 1932 (nr 263) om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende skall upphöra att gälla.

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

4) Förslag till Lag

angående upphävande av lagen*den 5 april 1949 (nr 114) om val av borgmästare och rådman

Härigenom förordnas, att lagen den 5 april 1949 (nr 114) om val av borgmästare och rådman skall upphöra att gälla vid utgången av år 1964.

Blir borgmästare- eller rådmanstjänst ledig under år 1964, har magistraten att ofördröjligen göra anmälan därom hos Konungen. I fråga om åtgärder som under år 1964 böra vidtagas för tillsättande av tjänst, som skall tillträdas tidigast den 1 januari 1965, meddelar Konungen erforderliga bestämmelser.

5) Förslag till Lag

om ändrad lydelse av 14 § konkurslagen

Härigenom förordnas, att 14 § konkurslagen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

14 Då konkursansökning skall hänskjutas till rätten, varde målet av konkursdomaren utsatt att förekomma, i stad inom fyra dagar samt på landet inom tio dagar eller, om varken borgenären eller gäldenären begär att målet skall upptagas inom sistnämnda tid, senast på det ting som närmast därefter hålles. Kräves för gäldenärens kallande eller hans inställelse vid rätten oundgängligen längre tid, må tiden för målets företagande vid rätten utsträckas, dock ej utöver sex veckor från det delgivning av kallelsen kan väntas hava ägt rum. Till rätten skola parterna särskilt kallas. I kallelsen skall erinras om den i 16 § stadgade påföljden av parts utevaro.

I fråga om--— —---mo

(Föreslagen lydelse)

§■

Då konkursansökning skall hänskjutas till rätten, varde målet av konkursdomaren utsatt att förekomma inom tio dagar eller, om varken borgenären eller gäldenären begär att målet skall upptagas inom nämnda tid, senast på det ting eller den allmänna rättegångsdag som närmast därefter hålles. Kräves för gäldenärens kallande eller hans inställelse vid rätten oundgängligen längre tid, må tiden för målets företagande vid rätten utsträckas, dock ej utöver sex veckor från det delgivning av kallelsen kan väntas hava ägt rum. Till rätten skola parterna särskilt kallas. I kallelsen skall erinras om den i 16 § stadgade påföljden av parts utevaro. varande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. 1 Senaste lydelse, se SFS 1957: 97.

Ktingl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

6) Förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 4 juni 1937 om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Har, med stöd av lagen om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende, förordnats att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga, äger Konungen förordna att häradsrätten i orten skall äga upptaga sjörättsmål för vilka rådhusrätten skolat vara rätt domstol. Förordnande som sist är sagt skall ej utgöra hinder för tvistemåls instämmande till närmaste rådhusrätt samt ej heller föranleda ändring i vad eljest gäller om rätt att, efter överenskommelse mellan parterna, i sådant mål söka annan rådhusrätt.

Med sjörättsmål------

Har förordnats att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga, äger Konungen förordna att häradsrätten i orten skall äga upptaga sjörättsmål för vilka rådhusrätten skolat vara rätt domstol. Förordnande som sist är sagt skall ej utgöra hinder för tvistemåls instämmande till närmaste rådhusrätt samt ej heller föranleda ändring i vad eljest gäller om rätt att, efter överenskommelse mellan parterna, i sådant mål söka annan rådhusrätt.

av dispasch.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 mars 196b.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om huvudmannaskapet för rådhusrätterna, m. m. samt anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 18 april 1961 hovrättspresidenten Knut Elliot, ordförande, rådmannen Birger Brandt, lagmannen Olof Engqvist, häradshövdingen Eric Stangenberg, numera t. f. expeditionschefen Harriet Stangenberg och överdirektören Paul Tammelin såsom sakkunniga för att överse domkretsindelningen för underrätterna i riket. Den 29 december 1961 utvidgades de sakkunnigas uppdrag till att avse en allmän översyn av domstolsväsendet.

Såsom experter åt de sakkunniga förordnades därefter hovrättsassessorn Leif Brundin, hovrättsrådet Ingvar Henkow, byråchefen Folke Lyberg, numera lagmannen Bengt Sandström och numera byrådirektören Ivar Tiby. Till ledamöter av en rådgivande nämnd åt de sakkunniga utsågs ledamöterna av riksdagens första kammare redaktören Birger Andersson och hemmansägaren Erik Svedberg, ledamöterna av riksdagens andra kammare förbundsjuristen Astrid Kristensson, hemmansägaren Erik Larsson, expeditionslöreståndaren Eric Nelander, redaktören Olaus Nyberg och hemmansägaren Gustaf Svensson, dåvarande ledamoten av första kammaren f. d. folkskoleinspektören Ragnar Bergh ävensom professorn Per Olof Ekelöf, direktören Styrbjörn von Feilitzen, stadsfiskalen Erik Gamstedt och advokaten Holger Wiklund.

De sakkunniga, som antagit benämningen domstolskommittén, har avgivit ett den 1 oktober 1963 dagtecknat delbetänkande, benämnt »Rådhusrätternas förstatligande». Betänkandet består av tre delar, av vilka en föreligger i tryck (SOU 1963: 56) och de båda övriga är stencilerade. I betänkandet framlägges förslag om förstatligande av de kommunala domstolarna, rådhusrätterna. De föreslagna åtgärderna rör i första hand överförandet

9 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 ur 196i

av rådhusrätternas personal till statlig tjänst. I anslutning härtill framlägges förslag angående rekrytering, utbildning, kompetenskrav och befordran inom den, efter det att rådhusrätterna förstatligats, helt statliga domarkåren i riket. För rådhusrätternas del har upprättats förslag om organisation och administration samt personalplaner efter förstatligandet. Förslag framlägges också om lokalhållningen för dessa domstolar samt, vad gäller de framtida principerna, för samtliga underrätter. I betänkandet föreslås vidare att magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna skall avvecklas i samband med rådhusrätternas förstatligande. Betänkandet innehåller slutligen förslag rörande principerna för domförhet i underrätt i en kommande enhetlig underrättsorganisation och för domkretsindelningen inom denna organisation.

över betänkandet, utom såvitt rör magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionernas avveckling, har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, nedre justitierevisionen, samtliga hovrätter utom hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätterna i Södertälje, Uppsala, Nyköping, Eskilstuna, Linköping, Norrköping, Motala, Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Kristianstad, Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg, Halmstad, Varberg, Uddevalla, Vänersborg, Borås, Karlstad, Örebro, Västerås, Gävle, Sundsvall, Östersund, Umeå, Skellefteå och Luleå, kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, byggnadsstyrelsen, riksarkivet, 1961 års storstadsutredning, polisberedningen, länsindelningsutredningen, Sveriges advokatsamfund, Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler, Sveriges landsfiskaler och Sveriges kommunala förvaltningsjurister samt Sveriges juristförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet. En del av remissorganen har haft att yttra sig endast beträffande vissa i förevarande delar av betänkandet behandlade frågor. Till yttrandena har fogats utlåtanden från ett stort antal myndigheter, kommunala organ och organisationer.

Vissa ekonomiska frågor i samband med ett förstatligande av rådhusrätterna har — jämte andra spörsmål — behandlats i en inom finansdepartementet upprättad, den 20 november 1963 dagtecknad promemoria angående avveckling av vissa av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. Denna promemoria innehåller förslag, som i sin tur beaktar bl. a. innehållet i ett av 1955 års stadsutredning år 1962 avgivet betänkande i ämnet (SOU 1962: 9). Promemorian har varit föremål för remissbehandling.

Genom riksdagens bifall år 1962 till Kungl. Maj:ts proposition angående huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. (prop. 148, SU 183, rskr 387) har i princip beslutats att staten från och med den 1 januari 1965 övertager huvudmannaskapet för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet i den

It llihang till riksdagens protokoll ISCi. 1 samt. ,Vr 136

10 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196i

män huvudmannaskapet för dessa verksamhetsgrenar alltjämt är kommunalt. Domstolskommittén, liksom förslagen i nyssnämnda promemoria, förutsätter att genomförandet av rådhusrätternas förstatligande sker samtidigt med sagda reformer.

Jag anhåller nu att få upptaga vissa av de i domstolskommitténs betänkande behandlade spörsmålen. Dessa rör främst själva huvudmannaskapet för rådhusrätterna och frågor om domstolarnas personalorganisation, som föranleder eller äger samband med lagstiftning vid en reform på detta område. Jag avser att senare denna dag anmäla av kommittén behandlade spörsmål om en avveckling av magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna. I detta sammanhang vill jag nämna att jag i dag även ämnar föreslå vissa ändringar i utsökningslagen, som innebär bl. a. att magistrat eller ledamot av magistrat ej längre skall vara överexekutor. Till grund för dessa förslag ligger ett av lagberedningen den 22 april 1963 avgivet betänkande (SOU 1963: 28). Vad vidare angår de frågor som behandlats i här förut omnämnda promemoria kommer dessa, enligt vad jag erfarit, att i senare sammanhang anmälas av chefen för finansdepartementet. Slutligen bör nämnas att chefen för inrikesdepartementet, enligt vad jag inhämtat, denna dag kommer att anmäla frågorna om utformningen fr. o. m. den 1 januari 1965 av nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationer samt om vad i övrigt hänger samman med genomförandet av reformerna på dessa områden. I.

I. Allmänna ställningstaganden

De allmänna domstolarna i vårt land utgöres av underrätter, sex hovrätter och högsta domstolen. I underrätterna — härads- och rådhusrätter — dömer lagfarna domare, i vissa mål jämte lekmän, nämnden, överrätterna består alltid av flera lagfarna domare. Utöver de dömande uppgifterna omhänderhar hovrätterna administrationen av häradsrätterna och har även att sörja för domarrekryteringen och en väsentlig del av domarutbildningen. Enligt rådande grunder för instansordningen skall praktiskt taget alla mål anhängiggöras i underrätt. Underrätternas domar kan alltid underställas hovrätts prövning. I princip föreligger fullföljdsrätt från hovrätt till högsta domstolen. Beträffande flertalet mål gäller emellertid, som villkor för att talan mot hovrätts dom skall komma under högsta domstolens prövning, att högsta domstolen lämnar tillstånd därtill. De till högsta domstolen fullföljda målen beredes i nedre justitierevisionen.

Häradsrätterna handhar rättsskipningen på landet. Kostnaderna för dem bestrides av statsverket. Det åligger dock domkretsens, tingslagets, innevånare att betala utgifterna för sammanträdes- och kanslilokaler. Även vissa

11 Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 196i

städer lyder under landsrätt. Detta gäller städer, som tillkommit efter år 1904, och en del äldre städer, som i senare tid förenats med landsbygd i judiciellt avseende. I övriga städer handhas rättsskipningen av rådhusrätt, som bekostas av staden. Kostnaderna för hovrätter och högsta domstolen bestrides av statsverket.

Domsaga, som är benämningen på häradshövdings ämbetsområde, utgör i allmänhet ett tingslag. Antalet domsagor är för närvarande 117. Av dessa består 13 av mer än ett tingslag. I flertalet domsagor finns, jämte häradshövdingen, en eller flera biträdande lagfarna domare: tingsdomare, tingssekreterare eller fiskalskompetenta biträden.

För närvarande har 36 städer rådhusrätt. Av dessa, s. k. magistratsstäder, är fem nu föremål för utredning om landsrättsförläggning. De lagfarna domarna i rådhusrätt utgöres av borgmästare och två eller flera rådmän. I ett flertal rådhusrätter finns därjämte assessorer och andra biträdande domare.

Vad gäller underrätternas organisation råder vissa olikheter mellan rådhusrätter och häradsrätter. Olikheterna är historiskt betingade och sammanhänger med att rådhusrätterna är av städerna bekostade domstolar, medan upprätthållandet av domstolsorganisationen i övrigt åvilar staten. Olikheter finns bl. a. i ordningen för tillsättning och utbildning av domare samt för arbetsfördelningen inom domstolarna. Vidare råder skiljaktigheter i fråga om domstolarnas sammansättning. För häradsrätt är huvudregeln, gällande både tvistemål och brottmål, att domstolen är domför med en lagfaren ordförande jämte nämnd. Rådhusrätt har i brottmål samma sammansättning som häradsrätt. Vid särskild huvudförhandling i tvistemål däremot har rådhusrätt kollegial sammansättning med tre eller fyra lagfarna domare. I enklare mål är såväl häradsrätt som rådhusrätt domför med endast en lagfaren domare.

Rådhusrätt har att, utöver rättsskipningen i stad, såsom magistrat utöva viss förvaltningsverksamhet. Denna verksamhet omfattade tidigare såväl kommunala som statliga uppgifter. Numera är magistraten befriad från de kommunala uppgifterna. Magistraten har emellertid alltjämt att svara för en mångfald uppgifter i egenskap av lokal statlig myndighet. I Stockholm åvilar dock flertalet magistratsgöromål överståthållarämbetet.

Vår nuvarande domslolsorganisalion har i stort sett bestått oförändrad sedan lång tid tillbaka. Den stora processreform, som genomfördes med 1942 års rättegångsbalk, gällde i huvudsak själva rättegångsförfarandet. t överensstämmelse med de av statsmakterna år 1931 antagna grunderna för reformen (prop. 1931:80, Sä IT 1, rskr 308) begränsades i princip de organisatoriska åtgärderna till sådana, som fordrades för alt domstolarna skulle bli i stånd att uppbära det nya processuella förfarandet. Frågan om en mera genomgripande omorganisation av domstolarna blev härigenom skjuten på framtiden.

12 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196i

Etter processreformen, som trädde i kraft den 1 januari 1948, har flera utredningar företagits rörande domstolsorganisationen. Utredningarna har lett till bl. a. följande betänkanden: Domar tjänster i häradsrätt och hovrätt (SOU 1956: 52), Domarbanan (SOU 1959: 17), Rådhusrätts sammansättning i brottmål (SOU 1956: 28), Häradsrätts sammansättning i brottmål (SOU 1958:9) och Underrätterna (SOU 1961:6). Dessa betänkanden har avgivits, de två förstnämnda av 1955 års domarutredning och de tre sistnämnda av stadsdomstolsutredningen.

De förslag som framlagts i berörda betänkanden avser skilda, begränsade avsnitt av domstolsväsendet. Det har emellertid visat sig möta stora svårigheter att genom partiella reformer komma till rätta med hithörande problem. En fullständig översyn har framstått som ofrånkomlig för att nå ändamålsenliga och samstämmande lösningar över hela linjen. Med anledning härav har domstolskommittén fått uppdraget att företaga en allmän översyn av domstolsväsendet i riket (jfr utredningsdirektiven, riksdagsber. 1963 I Ju: 35).

Då grunderna för rättegångsreformen prövades år 1931, uttalade sig både Kung!. Maj :t och riksdagen principiellt för att rättsskipningen i städerna borde övertagas av staten. Frågan härom ansågs emellertid böra anstå i avvaktan på en omläggning av städernas förvaltning. Stadsdomstolsutredningen framlade i berörda betänkande om underrätterna principförslag om att staten skall överta kostnaderna för stadsdomstolarna. Domstolskommitténs översyn av domstolsorganisationen bör enligt de givna utredningsdirektiven taga till utgångspunkt, att huvudmannaskapet och kostnaderna för rättsskipningen i de städer, som nu har rådhusrätt, skall överföras på staten. Vid översynen har kommittén att utarbeta närmare förslag till reformens slutliga genomförande. Enligt vad som vidare bl. a. anföres i direktiven bör såsom riktmärke för utredningen gälla att underrättsorganisationen skall vara likformig och rättsskipningen därmed likvärdig i hela riket samt att sålunda den nuvarande skillnaden mellan land och stad skall bringas att upphöra.

Kommittén

Med hänsyn till omfattningen av det ganska invecklade frågekomplex, som avses med domstolskommitténs uppdrag, förutsätter kommittén att det dröjer tämligen länge, innan utredningsarbetet i dess helhet är avslutat. Kommittén framhåller att domstolsväsendet är en organisatorisk enhet. Det ena spörsmålet griper in i det andra och kan ofta icke lösas utan återverkningar på andra områden av organisationen. Det möter därför i många fall svårigheter att bryta ut och för sig behandla en speciell fråga. Med hänsyn till den långa tid, som kan beräknas förflyta innan en slutgiltig ny domstolsorganisation kan genomföras, är det emellertid angeläget att, i den mån

13 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 ur 1065

möjligheter finns att framskrida etappvis, taga till vara sådana möjligheter. Kommitténs utredning är närmast föranledd av stadsdomstolsutredningens, av en enhällig opinion understödda förslag att på staten överföra huvudmannaskapet för rättsskipningen vid rådhusrätterna i överensstämmelse med vad som av ålder varit fallet beträffande häradsrätterna. De för en sådan reform behövliga åtgärderna anser kommittén kunna vidtagas utan att en samlad översyn senare av hela domstolsorganisationen hindras. Genom att huvudmannaskapet för samtliga allmänna domstolar samlas på en hand torde genomförandet av organisatoriska ändringar av andra slag i stället underlättas.

Rådhusrätternas förstatligande är, anför kommittén, en fråga av icke blott principiell och ekonomisk räckvidd. Den är av väsentlig betydelse för domstolsväsendet genom de förutsättningar som skapas att få till stånd en enhetlig domarkår med gemensam befordringsgång och att avskaffa rådande dualism mellan å ena sidan den statliga och å andra sidan den kommunala domarbanan. Ej mindre betydelsefullt är att en enhetlig underrättsorganisation och en ändamålsenlig domkretsindelning knappast kan åstadkommas, utan att rådhusrätterna helt infogas i det statliga domstolsväsendet.

Kommittén föreslår att förstatligandet av rådhusrätterna sker som ett första led i arbetet på en ny domstolsorganisation, utan att lösningen av övriga med en sådan organisation sammanhängande frågor avvaktas. Härmed avser kommittén ej att åtgärderna nu bör begränsas endast till att huvudmannaskapet överföres på staten. En reform av denna begränsade räckvidd skulle icke medföra förut omnämnda fördelar. Kommittén anser den ej heller vara önskvärd från andra synpunkter, som beröres i det följande.

Om en gemensam domarbana skall kunna komma till stånd, måste — enligt vad kommittén konstaterar — eu enhetlig ordning utformas angående rekrytering, utbildning, behörighet, befordran och tjänstetillsättning inom domarkåren. Åtgärder av detta slag är emellertid ej tillräckliga för att rådande dualism mellan statliga och kommunala underrättsdomare helt skall undanröjas. Full enhetlighet vinnes väl först i och med att underrättsorganisationen blir i allo likformig. Detta är emellertid en fråga på längre sikt, som alltså icke kan lösas i förevarande sammanhang. Det blir nödvändigt räkna med att rådhusrätterna även efter förstatligandet under en tid består som en särskild form av underrätter vid sidan av häradsrätterna. De båda underrättstyperna bör emellertid redan nu, som förberedelse till den omstöpning i en gemensam form som är att emotse framdeles, göras så överensstämmande som i dagens situation är möjligt. Tjänster, arbetsuppgifter och grunderna för fördelning av göromålen mellan olika befattningshavare hör vara i allt väsentligt desamma vid rådhusrätt som vid häradsrätt. Även administrationen av domstolarna hör vara i stort sett ensartad. I detta sammanhang erinrar kommittén om att olikheter föreligger i fråga om lönesätlningen såväl mellan statliga och kommunala befattningshavare som mellan olika

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196'r

rådhusrätter. Det kan varken från statens eller från befattningshavarnas synpunkt vara lämpligt att statliga underrätter med avvikande principer för lönesättningen finns vid sidan av varandra. Kommittén förutsätter att frågan om erforderliga ändringar i detta hänseende löses genom förhandlingar i sedvanlig ordning och att dylika förhandlingar kommer till stånd inom sådan tid att resultatet av dem kan beaktas, då förstatligandet träder i kraft.

Den omorganisation av rådhusrätterna som bör vidtagas i samband med huvudmannaskapsreformen motiveras enligt kommitténs mening ej endast av angelägenheten att skapa en gemensam domarkarriär. För staten är det av intresse att, då den övertager det ekonomiska ansvaret, också veta vad detta övertagande innebär på längre sikt. Även från rekryteringssynpunkt och för rådhusrätternas nuvarande befattningshavare är det av vikt att den framtida organisationen åtminstone till sina huvuddrag fastställes. Ett dröjsmål måste, särskilt bland den icke slutbefordrade personalen, skapa oro och osäkerhet. Det nuvarande svävande tillståndet är icke tillfredsställande och läget förbättras ej, om rådhusrätterna skulle övertagas av staten i befintligt skick utan att det samtidigt anges, hur personaluppsättning och övrig organisation avses skola gestaltas i fortsättningen.

Underrätternas organisatoriska utformning blir enligt kommitténs åsikt i väsentlig grad beroende av vad som skall gälla angående domstolarnas sammansättning och domkretsarnas omfattning. En förutsättning för att rådhusrätterna redan nu — innan domstolsorganisationen i dess helhet blivit föremål för översyn — skall kunna ges en organisation, som kan förväntas bestå i sina huvuddrag även i fortsättningen, är att principerna för domförhet och domkretsindelning fastlägges för underrätterna. Kommittén anser därför att man i detta sammanhang, utan att ståndpunkt tages i detalj, bör uppdraga de allmänna riktlinjer efter vilka lösningen av dessa frågor skall sökas. I enlighet härmed anger kommittén i betänkandet vissa principer, enligt vilka kommittén anser domförheten i underrätt böra lösas under det fortsatta utredningsarbetet. För brottmålens del tänker sig kommittén att den nuvarande huvudregeln, att domstolen är domför med en lagfaren domare med nämnd, skall bibehållas. I fråga om tvistemålen anser kommitténs majoritet den juristkollegiala sammansättningen vara att föredraga. Då enighet icke kunnat uppnås inom kommittén, har kommittén funnit sig böra utgå från att i en blivande underrättsorganisation möjlighet skall föreligga att i tvistemål använda såväl den juristkollegiala sammansättningsformen som sammansättningen lagfaren ordförande och nämnd. Kommitténs majoritet förordar därvid att sammansättningen tre lagfarna domare uppställes som huvudregel. En minoritet har ansett att lagfaren domare och nämnd bör vara den domförhetsform som i första hand bör användas. Därutöver innehåller betänkandet riktlinjer för domkretsindelningen i en framtida enhetlig underrättsorganisation. Kommittén åsyftar bl. a. att en domkrets regelmässigt skall vara tillräckligt stor för att bereda sysselsättning

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1965 15

åt minst tre domare samt att mer än en underrätt i princip ej skall vara förlagd till samma ort.

I anslutning till vad nu anförts understryker kommittén att det ej kan uteslutas att ändringar i den rådhusrättsorganisation, som genomföres i samband med förstatligandet, kan visa sig nödvändiga vid den slutliga gestaltningen av domstolsväsendet. Också den gemensamma domarkarriären kan behöva ges annan utformning än den nu får. Möjligheten av sådana ändringar vill kommittén emellertid ej taga till intäkt för att, i avvaktan på en allmän omorganisation av domstolsväsendet, bibehalla radhusrätterna till alla delar vid den organisation de nu har. Den eftersträvade enhetligheten på domarbanan och inom domarkåren, vilken är ett av huvudsyftena med förstatligandet, skulle då inte kunna vinnas.

Den gemensamma domarbanan bör enligt kommitténs mening uppbyggas efter i stort sett det mönster som kännetecknar den nuvarande statliga sektorn. En reform enligt kommitténs förslag föranleder smärre ändringar i rättegångsbalkens bestämmelser. Gällande föreskrifter angående rekrytering, utbildning, befordringsgång och utnämningsförfarande är väsentligen utfärdade i administrativ ordning. En enhetlig reglering av domarbanan förutsätter justeringar av dessa föreskrifter. Kommittén anser att en allmän översyn av hithörande författningar, som i övrigt är erforderlig, kan anstå. Då en gemensam underrättsorganisation för hela riket, utan åtskillnad mellan land och stad, framdeles genomföres, måste nya för underrätterna gemensamma föreskrifter utfärdas.

Vid förstatligandet avses rådhusrätternas nuvarande dubbla egenskap av domstol och magistrat skola upphöra. Magistratsgöromålen skall enligt kommitténs förslag utskiftas på andra myndigheter och rådhusrätterna kommer att i likhet med häradsrätterna uteslutande vara domstolar.

Statens övertagande av huvudmannaskapet även för städernas domstolar underlättar judiciella indelningsändringar av det slag som för närvarande regleras genom särskild lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende. Kommittén förordar att denna lag nu upphäves och ersättes med ett allmänt stadgande i rättegångsbalken.

Genom förstatligandet kommer, framhåller kommittén, kommunernas skyldigheter mot rådhusrätternas personal att överflyttas på staten. För övergången erfordras reglerande bestämmelser. I samband med förstatligandet måste också frågan om lokalhållningen regleras. Kommittén framlägger förslag i dessa hänseenden.

Kommittén utgår från att de kostnader, soin reformen innebär för statsverket, får bestridas över statsbudgeten i vanlig ordning. Frågan, i vilken omfattning och på vad sätt staten skall beredas ersättning för dessa kostnader av städerna med rådhusrätt, anser kommittén falla utanför dess uppdrag. Kommittén — som hänvisar till 1955 års stadsutrednings betänkande om städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

förhållande till staten (SOU 1962: 9) — förutsätter att en lösning kommer till stånd, innan förstatligandet genomföres.

Kommittén säger sig utgå från att rådhusrätterna förstatligas den 1 januari 1965. Kommittén erinrar om att staten enligt statsmakternas beslut skall övertaga huvudmannaskapet för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet sagda dag. De problem som därvid uppkommer är i flera avseenden desamma som de vilka möter vid statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna. Även om sambandet mellan ifrågavarande verksamhetsgrenar inte är sådant att med förstatligandet sammanhängande organisatoriska ändringar nödvändigtvis behöver genomföras i ett sammanhang över hela linjen, har kommittén räknat med att så om möjligt sker.

Yttrandena

Att huvudmannaskapet för rådhusrätterna bör överföras på staten har tillstyrkts av de remissinstanser som särskilt yttrat sig i frågan. I övrigt har man i yttrandena utgått från, såsom något givet, att en sådan reform bör genomföras. I allmänhet anlägges samma synpunkter som kommittén anfört i sin motivering för reformen. Några rådhusrätter understryker att deras ställningstagande icke grundas på att städerna ej skulle ha fullgjort sina uppgifter som huvudmän för rådhusrätterna på tillfredsställande sätt. Rådhusrätten i Lund framhåller sålunda att det kommunala huvudmannaskapet för rådhusrättens del icke varit till nackdel. Tvärtom har rådhusrätten vid behov av arbetskraftsförstärkning, inventarier och litteratur kunnat påräkna en mera positiv inställning från anslagsbeviljande myndigheters sida än vad som hittills brukat vara fallet vid statliga domstolar.

I yttrandena har vidare allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran att förstatligandet av rådhusrätterna sker som ett första led i arbetet på en ny domstolsorganisation.

Svea hovrätt framhåller att en samlad och allsidig översyn av domstolsväsendet under senare tid alltmera framstått som nödvändig. Ett utredningsuppdrag av denna karaktär torde emellertid icke kunna slutföras förrän efter relativt lång tid. Det är angeläget att möjligheterna att i utredningsarbetet framskrida etappvis tillvaratages. Fördelen härmed är att vissa angelägna reformer kan förverkligas tidigare än som eljest kunnat ske samt att det fortsatta utredningsarbetet kan byggas på principer som statsmakterna på ett tidigt stadium satts i tillfälle att fatta ståndpunkt till. Till stöd för att rådhusrätterna redan nu bör förstatligas åberopar hovrätten bl. a. angelägenheten av att snarast möjligt få till stånd en övergång till en gemensam domarbana och ett förenhetligande i övrigt av de båda underrättsformerna. Motsvarande synpunkter återkommer i flera andra yttranden.

17 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

Göteborgs rådhusrätt understryker att en allmän underrättsreform i anslutning till ett förstatligande av rådhusrätterna, vilken icke leder till en enhetlig och ändamålsenlig underrättsorganisation, måste anses otillfredsställande. Rådhusrätten finner emellertid i likhet med kommittén att det slutliga ställningstagandet till utformningen av en enhetlig underrättsorganisation måste anstå med hänsyn till sambandet med vissa för domstolsväsendets allmänna struktur grundläggande spörsmål.

Åtskilliga beröringspunkter föreligger mellan rådhusrätternas förstatligande och domstolsväsendets omorganisation på ena samt förstatligandet och omorganisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet på andra sidan, framhåller polisberedningen. Beredningen beklagar att en samlad lösning för alla nämnda verksamhetsgrenar inte synes kunna komma till stånd. Beredningen understryker att omorganisationen av polis-, åklagaroch exekutionsväsendet inte kan anstå i avvaktan på utredningarna om och ställningstagandena till domstolsväsendets framtida organisation. Inte heller kan det rimligen komma i fråga att nu för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet genomföra en provisorisk omorganisation, som sedermera skulle ändras i samband med att domstolsväsendet omorganiseras. Beredningen vill därför helt allmänt slå fast, att domstolskommittén i sitt fortsatta arbete torde ha att utgå från de förutsättningar för en ny domstolsorganisation -—- särskilt då domkretsindelning — som det omorganiserade polis-, åklagar- och exekutionsväsendet utgör. Härmed är ej sagt att inte smärre justeringar i sistnämnda organisationer kan behöva ske för att en ändamålsenlig domstolsorganisation skall kunna åstadkommas. Liknande synpunkter anlägges av Föreningen Sveriges stadsfiskater.

Remissinstanserna är överlag ense med domstolskommittén om att förstatligandet av rådhusrätterna ej bör begränsas enbart till att staten övertager huvudmannaskapet och kostnaderna för stadsdomstolarna. Från flera håll understrykes angelägenheten att få till stånd en gemensam domarbana. I allmänhet godtages också kommitténs uttalanden om behovet av ändringar i rådhusrätternas inre organisation i samband med förstatligandet.

Till de remissinstanser som ställer sig helt positiva till kommitténs allmänna uttalanden i dessa frågor hör Sven hovrätt. Enligt vad hovrätten framhåller är det naturligt att en förändring av denna räckvidd i övergångsskedet rymmer en mängd problem, som svårligen låter sig säkert överblicka till sina konsekvenser men som kan antagas medföra olägenheter av skilda slag särskilt för enskilda befattningshavare inom de båda nu existerande domarkarriärerna. Enligt hovrättens mening framstår emellertid en övergång till en gemensam domarbana samt ett förenhetligande i övrigt av de båda underrättsformerna snarast möjligt som synnerligen angeläget. De framlagda förslagen i denna del visar också, bedömt i stort, att åtgärderna låter sig genomföra under skäligt hänsynstagande till be-

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196i

rörda personalgruppers berättigade intressen och utan att man i någon högre grad binder sig för utformningen av den kommande slutgiltiga domstolsorganisationen. Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar att det, då domarkarriären under lång tid varit föremål för utredningar i olika sammanhang, synes angeläget att domarbanans framtida utformning bestämmes så snart som möjligt. Länsstyrelsen tillstyrker därför att förstatligandet förenas med sådana förändringar av rådhusrätternas inre organisation som erfordras för att göra domartjänstgöring i rådhusrätt och häradsrätt mera likformig och därmed bättre anpassad till en enhetlig domarbana. Vidare gör bl. a. rådhusrätten i Malmö uttalanden, som innefattar instämmande i kommitténs synpunkter i förevarande delar.

Sveriges juristförbund understryker att det såväl från rekrvteringssynpunkt som för rådhusrätternas nuvarande befattningshavare är av vikt att den framtida organisationen åtminstone till sina huvuddrag fastställes.

Några rådhusrätter förordar återhållsamhet med ändringar av rådhusrätternas organisation i samband med förstatligandet. Sålunda anser Stockholms rådhusrätt att de organisatoriska förändringar, främst syftande till att främja åstadkommandet av en gemensam domarbana och till administrativa reformer i samband med rådhusrätternas förstatligande, bör ges så ringa omfattning som möjligt. Enligt vad rådhusrätten påpekar, antyder kommittén i olika sammanhang att risk föreligger att dess förslag till lösningar kan behöva omprövas under det fortsatta reformarbetet. Det framstår med hänsyn härtill som angeläget att stor återhållsamhet iakttages vid genomförande av förändringar. Rådhusrätten i Västerås erinrar om att det ännu i åtskilliga väsentliga hänseenden är ovisst, hur den nya organisationen av domstolsväsendet kommer att utformas. Då förslag till ändring i häradsrätternas organisation icke föreligger, kan likformighet mellan de båda underrättstyperna nu endast uppnås genom att man anpassar rådhusrätterna efter häradsrätterna, oavsett huruvida detta i och för sig innebär en förbättring eller försämring. Ett sådant förfaringssätt anser rådhusrätten olämpligt. Enligt rådhusrättens uppfattning bör ändringarna i rådhusrätternas organisation nu begränsas till vad som föranledes av tillskapandet av en gemensam domarbana. Rådhusrätten i Hälsingborg ger uttryck för liknande tankegång. Genom att rådhusrätterna anpassas efter häradsrätternas uppbyggnad kommer de fördelar som rådhusrättsorganisationen kan uppvisa, jämförd med häradsrättsorganisationen, att försvinna och det kan, anför rådhusrätten, näppeligen förväntas att de blir tillbörligt beaktade vid en framtida fullständig omorganisation. Enligt rådhusrättens mening är detta en beklaglig konsekvens av kommitténs förslag. Rådhusrätten är emellertid medveten om att kommitténs förslag grundar sig på en önskan att skapa förutsättningar för uppbyggandet av en gemensam domarbana. Med hänsyn till den tidrymd som

19 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år l!)Oi

måste åtgå för detta önskemåls genomförande vill rådhusrätten icke motsätta sig cn viss omorganisation av rådhusrätterna i samband med förstatligandet i syfte att skapa en gemensam domarbana.

En än mera avvisande hållning till ändringar i rådhusrätternas organisation intager rådhusrätten i Lund, som hävdar att kommitténs skäl för att föreslå ändringar, avsedda att anpassa rådhusrätterna till häradsrätternas nuvarande arbetssätt, ej är bärande. En provisorisk likformighet under övergångstiden är icke något eftersträvansvärt mål; tvärtom synes det vara en fördel att skilda former prövas sida vid sida i avbidan på att organisationsformen för den framtida underrätten bestämmes. Därigenom möjliggöres bedömning av funktionsdugligheten. En liknande inställning kommer till uttryck i yttrandet från rådhusrätten i Halmstad.

Statskontoret förutsätter att de rådhusrätter som skall finnas kvar efter förstatligandet tills vidare bibehålies vid sin nuvarande organisation och att förstatligandet sker utan föregripande av den allmänna översynen avdomstolsväsendet.

Stockholms stads rätts- och polis direktion åberopar i huvudsak ett yttrande av kanslichefen vid direktionen, i vilket bl. a. förordas att staten visserligen från och med den 1 januari 1965 övertager det fulla ansvaret för stadsdomstolarna men att de organisatoriska frågorna tills vidare i stort sett får vila i avbidan på ytterligare överarbetning. I yttrandet hävdas att kommitténs förslag i dessa hänseenden icke synes vara tillräckligt genomarbetade och anpassade efter storstadsförhållanden. För Stockholms rådhusrätts vidkommande föreslås den lösningen att verksamheten vid rådhusrätten, med de mindre jämkningar som under alla omständigheterna kan vara påkallade, förstatligas i oförändrad form samt att Stockholms stad, mot ersättning av staten för fulla kostnaderna, tillhandahåller erforderliga driftmedel och tillgång till den nuvarande administrativa apparaten. Detta förslag biträdes av överståthållarämbetet.

En i princip annan uppfattning kan hovrätten över Skåne och Blekinge sägas ge uttryck för. Enligt hovrättens mening bör mera omfattande organisatoriska reformer genomföras i samband med rådhusrätternas förstatligande än enligt kommitténs förslag. Hovrätten menar att kommittén icke går tillräckligt långt, då det gäller att i en första etapp samla de åtgärder som lämpligen bör vidtagas samtidigt med rådhusrätternas förstatligande. Denna etapp i reformarbetet bör taga sikte på att så långt det är praktiskt möjligt redan från början avlägsna skillnaden mellan häradsrätt och rådhusrätt. Något sakligt skäl att bibehålla rådhusrätt såsom en särskild domstolsform finns inte enligt hovrättens mening. Dess bibehållande avses inte skola ingå i de fortsatta övervägandena. Redan nu bör enligt hovrättens åsikt införas såväl likformiga domförhetsregler för häradsrätter och rådhusrätter som enhetliga benämningar för underrätterna och

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år W6i

underrättsdomarna. Hovrätten gör gällande att en sådan reform bör kunna åstadkommas, trots den tidsnöd som kan anses föreligga.

En allmänt kritisk inställning till kommitténs lösningar av de med rådhusrätternas förstatligande sammanhängande frågorna intager Stockholms stads kammarkontor, som anser att det saknas en tillräcklig penetrering av de praktiska frågor som en reform aktualiserar. Såsom icke alls lösta eller otillräckligt utredda frågor anger kammarkontoret den ekonomiska uppgörelsen mellan staten och städerna ävensom den närmare innebörden av statens övertagande av kostnadsansvaret, lokalhållningsfrågan samt den administrativa organisationen, lokalt och centralt.

Kommitténs ståndpunkt att ställning i princip nu bör tagas till frågorna om enhetliga domförhetsregler i underrätt och om domkretsindelningen för underrätterna biträdes av Stockholms rådhusrätt (majoriteten), Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö och Föreningen Sveriges stadsdomare. Av övriga remissinstanser, som berört detta ämne, har Sveriges advokatsamfund uttalat sig i samma riktning. Svea hovrätt ställer sig i viss mån tveksam till lämpligheten av att ställning tages till domförhetsprinciperna men tillstyrker att riktlinjerna för domkretsindelningen upptages till prövning. Hovrätten för Västra Sverige säger helt allmänt att hovrätten ej har någon erinran mot kommitténs avgränsning av de frågor som nu bör behandlas. Sveriges juristförbund gör liknande uttalanden. Länsstyrelsen i Stockholms län beklagar att underrättsorganisationen ej göres likformig i samband med förstatligandet av rådhusrätterna, medan hovrätten över Skåne och Blekinge förordar att enhetliga domförhetsregler, såsom förut nämnts, redan nu tillskapas och att ställningstagandet i domkretsfrågan ej begränsas till de framtida principerna.

Att ställning nu tages till nyss berörda principfrågor avstyrkes av Göta hovrätt, statskontoret och en ledamot i Stockholms rådhusrätt.

Tillvägagångssättet att bryta ut dessa frågor ur sitt större sammanhang och föreslå en separat lösning av dem inger vissa betänkligheter ur principiell synpunkt, anför Stockholms rådhusrätt (majoriteten). Det är ej möjligt att i alla hänseenden överblicka, vilka konsekvenser en lösning efter de föreslagna riktlinjerna kan komma att få på andra därmed förbundna spörsmål, såsom överrätternas sammansättning och instansordningen. Praktiska skäl talar emellertid med styrka för att principerna för underrätternas domförhet och domkretsindelningen fastlägges redan i detta sammanhang. Ett förslag till slutlig omgestaltning av domstolsväsendet torde alltjämt dröja ansenlig tid. Fortsatt ovisshet beträffande underrätternas framtida organisation skapar osäkra förhållanden på domarbanan, påverkar oförmånligt rekryteringen till denna och försvårar planläggningen av do-

21 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1961

marutbildningen. Det synes vara ägnat att påskynda det fortsatta reformarbetet, om principbeslut kunde meddelas i de av kommittén berörda hänseendena. En ofrånkomlig förutsättning för att ett beslut skall bli till gagn är dock, yttrar rådhusrätten, att beslutet i sina huvuddrag blir bestående.

Svea hovrätts berörda tveksamhet till en prövning nu av domförhetsprinciperna i underrätt grundar hovrätten på att det enligt dess mening föreligger ett sådant inre samband mellan domförhetsreglerna samt underrättsorganisationen i övrigt och förhållandet mellan instanserna att starka skäl talar för att behandla dessa frågor i ett sammanhang. Å andra sidan bör ej bestridas, anför hovrätten, att domstolskommitténs fortsatta arbete kommer att väsentligt underlättas, om den för domstolsorganisationens utformning relativt grundläggande, starkt kontroversiella frågan om underrätternas domförhet i tvistemål nu bringas till en slutgiltig lösning. Denna synpunkt gör att hovrätten ej vill motsätta sig att frågan om domförheten i tvistemål nu prövas. Vad gäller principerna för domkretsindelningen är dessa otvivelaktigt grundläggande för domstolsorganisationen i övrigt. Man lärer därför icke kunna taga ställning till domkretsindelningen utan att detta får vissa återverkningar i fråga om underrätternas utformning och instansordningen. Kommittén har emellertid i enlighet med sina direktiv utgått från att rättsskipningens tyngdpunkt även i fortsättningen skall ligga i underrätterna. Hovrätten har redan tidigare givit sin anslutning åt denna princip såsom en utgångspunkt för utformningen av domstolsväsendet i Sverige, och principen synes för övrigt icke ifrågasättas av någon. Denna grundsyn har stor betydelse, när huvuddragen för domkretsindelningen skall fastläggas. Därutöver gör sig självfallet bl. a. ekonomiska och allmänt administrativa synpunkter gällande. Dessa kan beaktas oberoende av hur domstolsorganisationen i övrigt utformas. Mot bakgrunden härav bör enligt hovrättens mening goda förutsättningar föreligga att redan på detta stadium behandla riktlinjerna för domkretsindelningen.

Göta hovrätt säger sig inte kunna finna att det är nödvändigt eller ens lämpligt att redan i detta sammanhang, före utredningens slutförande, taga ståndpunkt till och fatta principbeslut om den blivande domförheten i tvistemål och domkretsindelningen. Principbeslut kan vara icke blott svåra att nå utan också farliga till sina konsekvenser, när man icke fått se vad de innebär i praktiken. I detta fall synes det vara till direkt fördel, om statsmakterna efter den fortsatta utredningen angående hela domstolsväsendet får se allt i ett sammanhang i utformade förslag och får tillgodogöra sig även de erfarenheter som kommer att vinnas efter förstatligandet av rådhusrätterna. Vad särskilt angår domförlielsfrågan är det visserligen riktigt att en likformighet mellan alla allmänna underrätter är önskvärd och bör eftersträvas. Men kommitténs förslag innebär att olikheten beträffande tvistemålen ändock bibehålies ännu en tid efter förstatligandet. Då denna ordning torde allmänt godtagas, synes det lika litet böra

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196t

möta betänkligheter eller olägenheter, om beslut om likriktningen och formen härför får anstå till dess utredningsarbetet avslutats, även om detta skulle dröja ganska lång tid. Rådhusrätterna skulle otvivelaktigt kunna fungera väl och även kunna rekryteras väl utan inverkan av denna ovisshet. För häradsrätternas del föreligger i varje fall icke något så självständigt intresse att ändra domförhetsreglerna i tvistemål, att fördenskull utredningsarbetets avslutande icke kan avvaktas. Det må vara riktigt att domförhetsreglerna kan påverka domkretsindelningen. Men detta kan, enligt hovrättens uppfattning, icke vara ett tillräckligt skäl till principbeslut i dessa frågor redan nu. Vid de frågor om domsagoregleringar eller om rådhusrätts förenande med häradsrätter, som uppkommer före utredningens avslutande, kan det visserligen sägas vara önskvärt att känna den blivande organisationen, men hellre än att Kungl. Maj :t därvidlag skulle bli bunden av allmänna grundlinjer, vilkas genomförbarhet i framtiden kanske kan visa sig tvivelaktig, synes dessa frågor såsom hittills böra lösas fall för fall av Kungl. Maj :t efter vad som anses lämpligt på grundval av den bestående ordningen.

Statskontoret hävdar att frågorna om domförhet och domkretsindelning är för tidigt väckta. Enligt statskontoret förefaller det principiellt oriktigt att taga ställning till grunderna för underrätternas sammansättning, innan klarhet vunnits om instansordningen och rättsmedelsförfarandet och därmed om de olika domstolarnas sakliga kompetens. Allmänna uttalanden av innebörd att rättsskipningens tyngdpunkt bör ligga i första instans är knappast tillfyllest som grundval för ställningstagande till underrätternas sammansättning i den framtida domstolsorganisationen. Statskontoret säger sig nödgas konstatera att inför valet mellan rådhusrätternas juristkollegiala sammansättning och häradsrätternas sammansättning — lagfaren ordförande och nämnd — är meningarna för närvarande ej så stadgade att en lösning, omfattad av en mera allmän opinion, är i sikte. Vidare erinrar statskontoret om att kommittén enligt sina direktiv har att i anslutning till prövningen av frågan om underrätts sammansättning i tvistemål överväga att inom domstolsväsendets ram åvägabringa ett processinstitut, som skulle kunna erbjuda ett alternativ till skiljemannaförfarandet. Enligt statskontorets åsikt förefaller det ej uteslutet att tillskapandet av ett sådant institut kan bringa frågan om underrätts sammansättning i tvistemål i nytt läge med ökade förutsättningar för en allmänt omfattad lösning. Statskontoret anser att det likaså bör anstå med att fastställa riktlinjerna för domkretsindelningen till dess en samlad överblick kan vinnas av alla de faktorer, som inverkar på domkretsindelningen. Till dessa frågor hör — förutom domförhetsreglerna —- spörsmål om underrätternas sammanträdesorter, indelningen i åklagar- och polisdistrikt, arbetsuppgifternas fördelning på domare i olika tjänsteställning samt den från rekryteringssynpunkt lämpliga proportionen mellan olika stadier i domarkarriären.

23 Kungi. Maj.ts proposition nr 156 år 196k

Utan att taga ställning i nu berörda frågor understryker Föreningen Sveriges häradshövdingar — i ett uttalande som synes hänsyfta jämväl på andra organisatoriska frågor än domförhetsregler och domkretsindelning — att slutlig ståndpunkt nu icke bör tagas till andra spörsmål än sådana som nödvändigtvis måste lösas redan i samband med rådhusrätternas förstatligande. Föreningen finner att det, såsom kommittén antytt, är vanskligt att till behandling utbryta vissa av de spörsmål som uppkommer vid en omorganisation av domstolsväsendet. Det föreligger onekligen många aktuella, olösta frågor, vilka i väsentlig grad inverkar på spörsmålen om t. ex. domkretsindelningen. Det är sålunda i flera delar oklart, vilka arbetsuppgifter underrätterna framdeles skall ha. Föreningen anför som exempel trafikmålskommitténs förslag till åtgärder för att från domstolarna avlasta trafikmålen. Vidare erinrar föreningen om det i skilda sammanhang framförda förslaget att överflytta prövningen av frågor rörande körkortsindragning till domstolarna, lagberedningens förslag om överförande av mål om betalningsföreläggande till utmätningsmännen samt den av domstolskommittén berörda tanken att överflytta inskrivnings- och arvsskatteärenden från underrätterna till andra myndigheter. Denna mångfald av olösta spörsmål beträffande underrätternas arbetsuppgifter visar, enligt vad föreningen anför, att den bedömning av domstolarnas organisation och domkretsar, som nu kan göras, endast kan bli av allmänt principiell natur.

Enligt den uppfattning som hovrätten över Skåne och Blekinge företräder är ett principiellt ställningstagande till den omstridda frågan om domförheten i första instans av föga värde, om det endast skall tjäna som riktlinjer för fortsatt utredning. Det kan förutses att denna fråga, även då slutligt förslag framlägges, kommer att framkalla stridiga meningsyttringar. Å andra sidan har frågan redan blivit grundligt utredd. Förutsättningar föreligger enligt hovrättens mening för ett mera definitivt ställningstagande. Det är nödvändigt att taga ställning därför att det här rör sig om en nyckelfråga, som påverkar den fortsatta planläggningen. Det är visserligen uppenbart att, om ett beslut följer kommittéförslaget, ikraftträdandet måste fördröjas i en del mindre domsagor, till dess domsagoregleringar genomförts. Å andra sidan kan den föreslagna ordningen redan nu införas i åtskilliga större och medelstora domsagor. Vad gäller domkretsindelningen uttalar hovrätten att riktlinjer för sådan indelning bör antagas, men icke allenast för kommitténs fortsatta arbete utan för att tillämpas vid cn successiv anpassning, vilken icke behöver avvakta kommitténs slutliga förslag.

Av kommittén angiven tidpunkt, den 1 januari 1965, för genomtörandet av rådhusrätternas förstatligande har godtagits i flertalet yttranden. Eu tveksam inställning till möjligheterna att till denna lid hinna förbereda reformen kommer emellertid till uttryck i de yttranden som avgivits av

24 Kangl. Maj.ts proposition nr 156 år WOi

Svea hovrätt, rådhusrätten i Malmö, överståthållarämbetet, Stockholms stads rätts- och polisdirektion och drätselkammaren i Umeå. Ett uppskov med förstatligandet till en senare tidpunkt förordas av Stockholms rådhusrätt, rådhusrätterna i Norrköping, Halmstad, Karlstad och Västerås, länsstyrelserna i Östergötlands och Hallands län samt Sveriges kommunaltjänstemannaförbund.

Frän flera håll betonas att övertagandet av rådhusrätterna bör ske samtidigt med att polis-, åklagar- och exekutionsväsendet förstatligas. Statskontoret Iramhåller särskilt att en enhetlig reglering av städernas rättigheter och skyldigheter härigenom kan erhållas. Enligt vad Stockholms stads kammarkontor anför, finns synnerligen starka skäl för städernas anspråk på att frågan om kostnaderna för stadsdomstolarna äntligen löses. Det finns också speciella skäl för en avlösning av kostnadsansvaret vid den föreslagna tidpunkten. Den nuvarande kommunala administrationen är anpassad för förvaltning av polis-, åklagar- och rättsväsen. Det är klart en fördel, organisatoriskt och driftsekonomiskt, att domstolsväsendet förstatligas samtidigt med polis- och åklagarväsendet. Den omständigheten att reformen enligt kammarkontorets mening, såsom tidigare berörts, nu icke kan sägas vara tillräckligt väl förberedd får icke föranleda att förstatligandet av rådhusrätterna ytterligare uppskjutes.

Svea hovrätt finner det från många synpunkter vara angeläget att förstatligandet sker snarast. Ett ytterligare uppskov skulle förlänga den tid av oklarhet rörande utvecklingen efter förstatligandet, som nu råder. Detta tillstånd är förenat med betydande olägenheter såväl från personalsynpunkt som för den administrativa verksamheten inom domstolsväsendet. Hovrätten tillstyrker därför i princip att huvudmannaskapet för rådhusrätterna övertages redan den 1 januari 1965 men understryker att en så kort förberedelsetid medför praktiska svårigheter, som för hovrättens del är betydande. Jämväl rådhusrätten i Malmö säger sig tillstyrka att rådhusrätterna om möjligt förstatligas nämnda dag. Tiden torde dock bli ytterligt kort för genomförandet av de åtgärder som påkallas. De tekniska möjligheterna att vid den föreslagna tidpunkten överföra huvudmannaskapet ter sig avsevärt mindre för domstolarnas del än i fråga om polis-, åklagar- och utmätningsmannaorganisationerna. Rådhusrätten nämner bl. a. att kommitténs förslag till omorganisation av rådhusrätterna förutsätter för rådhusrättens del en ny arbetsordning, vilken enligt rådhusrättens åsikt svårligen hinner utarbetas och fastställas. Huvudmannaskapets överförande på staten kräver en stor mängd tidsödande förberedelseåtgärder, bl. a. upprättande av personliga avtal med icke rättsbildad personal och inplacering av dem i det statliga löne- och pensionssystemet. Därvid måste förekommande skiljaktigheter mellan statliga och kommunala bestämmelser i löne-, pensions-, vikariats- och andra hänseenden närmare utredas och deras betydelse i det enskilda fallet beaktas, översyn av underrättspersonalens nuvarande lönesättning måste

25 Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1964

dessförinnan ha ägt ruin. Löneförteckning måste upprättas och uträkning av skatteavdrag m. in. ske i så god tid, att lönerna kan utbetalas i rätt tid sedan förstatligandet skett. Vidare skall ordnas med nyttjanderätt till rådhuset ävensom med inventarieförteckning samt deposition av staden tillhöriga konstverk och andra kulturföremål. Slutligen måste bestämmelser meddelas rörande olika av magistraten förvaltade fonder liksom om dess arkiv.

Överståthållnrämbetet anser det angeläget att ett förstatligande verkligen kommer till stånd den 1 januari 1965 men finner det osannolikt att man på den korta tid, som nu står till buds, skall hinna genomföra av kommittén föreslagna organisatoriska och administrativa reformer. Som tidigare nämnts förordar ämbetet därför, i likhet med Stockholms stads rätts- och polisdirektion, att förstatligandet av Stockholms rådhusrätt sker på så sätt att verksamheten med nuvarande organisation och administration övertages i oförändrad form.

Stockholms rådhusrätt säger sig med bestämdhet hävda att arbetet med genomförandet av förstatligandet kommer att taga minst ett och ett halvt år i anspråk. Rådhusrätten kan svårligen påbörja sitt förberedelsearbete, förrän beslut föreligger om riktlinjerna för organisationen. Om frågorna blir behandlade på vårriksdagen 1964, kan reformen därför genomföras tidigast den 1 januari 1966. Till närmare utveckling av denna ståndpunkt framhåller rådhusrätten att reformen, i den omfattning kommittén tänker sig, kommer att för Stockholms rådhusrätts del aktualisera ett omfattande detaljarbete. Som exempel anför rådhusrätten åtgärder av den art som rådhusrätten i Malmö, enligt vad förut redovisats, angivit. En del av dessa åtgärder kräver, framhåller Stockholms rådhusrätt, ett ingående samarbete med justitiedepartementet, Svea hovrätt och kommunala myndigheter. Samarbetet förutsätter att ett antal befattningshavare vid såväl rådhusrätten som övriga myndigheter kan odelat ägna sig åt frågorna. Rådhusrätten erinrar vidare om att arbetet med genomförandet av förstatligandet måste bedrivas samtidigt med förberedandet av eu annan stor reform på rättsvårdens område, nämligen införandet av brottsbalken, som träder i kraft den 1 januari 1965. Denna reform föranleder också ett omfattande organisationsarbete vid rådhusrätten. Det i brottsbalken helt omgestaltade påföljdssystemet kommer därtill att medföra en icke oväsentlig extra belastning för domare och kanslipersonal. Rådhusrätten framhåller slutligen att berörda problem i en domstol av rådhusrättens storlek får en helt annan omfattning än i andra underrätter.

Även enligt den uppfattning som Sveriyes kommunaltjänstemannaförbund företräder bör reformen anstå till den 1 januari 1966. Förbundet säger att kommittén icke åberopat några särskilda skäl för att förstatligandet av rådhusrätterna bär ske samtidigt med polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Det förefaller snarare av personalorganisatoriska skäl betänkligt att

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 196 i

så kort tid tiilmätes för genomförande av alla de beredande åtgärder som ett förstatligande av detta slag otvivelaktigt medför. Den statliga förvaltningsapparaten kommer att ha så många problem att lösa i samband med det redan beslutade förstatligandet, att det måste inge allvarliga betänkligheter att ytterligare belasta denna apparat. Samma tidpunkt föreslås av länsstyrelsen i Hallands län.

Rådhusrätten i Karlstad anser att förstatligandet bör få anstå ännu något år. Även rådhusrätten konstaterar att domstolskommittén ej anför skäl för att övertagandet av rådhusrätterna skall ske samtidigt med motsvarande reform för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. En följd av tidsnöden har blivit att en översyn av domsagostadgan och arbetsordningen för hovrätterna måste uppskjutas och att domsagostadgan, i dess nuvarande skick, av kommittén tagits till förebild för en provisorisk stadga för de statliga rådhusrätterna. Detta finner rådhusrätten otillfredsställande. Liknande synpunkter anlägges av rådhusrätten i Norrköping ävensom av rådhusrätten i Västerås, vilken också understryker bl. a. att ett förstatligande samtidigt med brottsbalkens ikraftträdande kommer att medföra en alltför stor belastning för rådhusrätterna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser det önskvärt att domkretsindelnings- och lokalhållningsfrågorna bringas närmare sin lösning, innan huvudmannaskapet för rådhusrätterna överflyttas på staten. Det är också önskvärt att man avvaktar statsmakternas ställningstagande till de för bl. a. domkretsarna och personalorganisationen betydelsefulla reformförslag, som framlagts av trafikmålskommittén (SOU 1963: 27), och lagberedningens förslag till ändrad lagstiftning angående lagsökning och betalningsföreläggande (SOU 1963: 28). Vidare synes frågorna angående städernas särskilda rättigheter och skyldigheter böra lösas, innan rådhusrätternas förstatligande genomföres. Det kan också förväntas att åtskilliga länsstyrelser kommer att få svårt att utan arbetskraftsförstärkning bemästra de ökade arbetsuppgifter som en överflyttning dit av magistratsuppgifter innebär. Fördelarna av ett uppskov med rådhusrätternas förstatligande och magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionernas avveckling synes allmänt sett överväga nackdelarna.

Departementschefen

Städernas skyldighet att sörja för rättsskipning har sitt ursprung i städernas ställning i samhället under äldre tider. Ännu i början av 1900-talet hade nästan alla rikets städer egen jurisdiktion. 1 de städer som tillkommit därefter har rådhusrätt emellertid icke inrättats. Under de senaste decennierna har ett stort antal mindre städer, som tidigare haft rådhusrätt, lagts under landsrätt, d. v. s. i judiciellt avseende förenats med domsaga. Detta

27 Knngl. Maj:ts proposition nr 156 år 1U6'i

har lett till att flertalet städer numera ingår i domsaga. För närvarande är antalet städer med rådhusrätt — ofta kallade magistratsstäder —- 36. Pågående utredningar kan väntas leda till att fem av dessa städer inom en nära framtid förenas med domsaga.

Rådhusrätt har vid sidan av domstolsfunktionerna att såsom magistrat utöva viss förvaltningsverksamhet. Magistraternas åligganden omfattar, sedan deras ställning som organ för kommunal förvaltning upphört genom 1953 års kommunallag, endast statliga förvaltningsuppgifter. I stad utan egen jurisdiktion ankommer flertalet av dessa magistratens uppgifter på kommunalborgmästare.

Samhällsutvecklingen har lett till att motiven för städernas särställning på olika områden efter hand bortfallit. Detta gäller även i fråga om rättsvården. Tanken att staten bör övertaga rättsskipningen i samtliga städer bär aktualiserats i flera sammanhang, alltsedan arbetet med omgestaltningen av vår äldre rättegångsordning påbörjades under 1800-talets förra del. När grunderna för en rättegångsreform år 1931 bestämdes, uttalade sig både Kungl. Maj :t och riksdagen principiellt för att staten borde övertaga huvudmannaskapet för rådhusrätterna. Tiden ansågs dock icke mogen för att då genomföra en sådan reform. Den rättegångsreform, som trädde i kraft den 1 januari 1948, kom därför icke att medföra någon ändring i rådhusrätternas ställning som kommunala domstolar. År 1961 framlade stadsdomstolsutredningen principförslag om att staten skulle övertaga kostnaderna för rådhusrätterna. Förslaget tillstyrktes av en enhällig remissopinion.

Det torde vara en allmänt omfattad mening att ansvaret för rättsskipningen principiellt är en uppgift, som uteslutande bör ankomma på staten. Skäl kan ej anses föreligga att göra undantag för rättsskipningen i stad. Numera torde det ej vara att betrakta som en förmån för stad att ha egen jurisdiktion. I dagens läge framstår det snarare som en orättvisa att en del städer, till skillnad från andra kommuner, skall själva helt bära den ekonomiska bördan av att hålla domstol. Det synes också vara ett önskemål bland magistratsstäderna att bli befriade från skyldigheten att hålla rådhusrätt.

Rådande ordning med olika huvudmän för rådhusrätterna och övriga domstolar har fått återverkningar på hela domstolsväsendet. Den liar varit till olägenhet i flera hänseenden. Skillnader föreligger i organisationen mellan rådhusrätter och häradsrätter. Olika regler gäller för rättens sammansättning i tvistemål. Grunderna för arbetsfördelningen mellan domarna och formerna för arbetet inom domstolen är i rådhusrätt delvis andra än de som tillämpas i häradsrätt. Ordningen för tillsättning och utbildning av domare i rådhusrätt skiljer sig från den som gäller för övriga domstolar. Detta har kommit att begränsa möjligheterna för rådhusrätternas domare att söka sig till statlig domstol. Begränsningar gäller också i fråga om över-

28 Kuntjl. Maj:ts proposition nr 156 år 1965

gång från sådan domstol till rådhusrätt. På grund härav har det bildats en statlig och en kommunal domarkår, vilka i fråga om befordringsgång och domartjänster blivit i stor utsträckning skilda från varandra. Denna dualism innebär påtagliga nackdelar såväl från allmän synpunkt som för den enskilde befattningshavaren.

Rättegångsreformen omfattade i huvudsak själva förfarandet i processen. De organisatoriska åtgärderna begränsades i princip till sådana som krävdes för att domstolarna skulle bli i stånd att bära upp det nya förfarandet. En mera genomgripande omorganisation av domstolarna blev ställd på framtiden. Domstolskommittén har nu fått uppdraget att göra en samlad och allsidig översyn av domstolsväsendet. Denna översyn berör domstolarna i alla instanser. Kommittén har haft att taga som utgångspunkt att huvudmannaskapet och kostnaderna för rättsskipningen i de städer, som har rådhusrätt, skall överföras till staten. I sitt nu framlagda delbetänkande föreslår kommittén att rådhusrätterna förstatligas som ett första led i arbetet på en ny domstolsorganisation. Kommittén har förutsatt att förstatligandet sker samtidigt med att staten, enligt vad som redan i princip beslutats, övertager huvudmannaskapet för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet, d. v. s. den 1 januari 1965.

Omfattningen av den allmänna översynen av domstolsväsendet, vilken nu inletts genom domstolskommitténs arbete, gör det angeläget att taga tillvara tillgängliga möjligheter att framskrida etappvis. Förstatligandet av rådhusrätterna är otvivelaktigt en sådan fråga som kan lösas genom en delreform. Att huvudmannaskapet för samtliga allmänna domstolar samlas på en hand synes tillika vara en förutsättning för den omorganisation av domstolsväsendet i dess helhet vartill översynen syftar. Det synes också av andra skäl angeläget att denna reform genomföres utan större dröjsmål. Vissa fördelar vinnes uppenbarligen, om reformen kan samordnas med att staten den 1 januari 1965 övertager huvudmannaskapet för polis-, åklagaroch exekutionsväsendet. Under remissbehandlingen har viss tveksamhet uttalats från några håll angående möjligheterna att till sagda dag hinna genomföra de åtgärder som reformen kräver. En given förutsättning bör vara att mera omfattande ändringar i rådhusrätternas nuvarande organisation ej skall vidtagas i omedelbart samband med reformen. Med hänsyn härtill torde hinder av antydd art ej behöva föranleda uppskov. Jag får sålunda föreslå att rådhusrätterna förstatligas den 1 januari 1965.

1 enlighet med vad kommittén funnit blir det nödvändigt att tills vidare bibehålla rådhusrätter och häradsrätter som två från varandra i viss utsträckning skilda former av underrätter. För att omorganisationen icke skall medföra allvarligare störningar i rådhusrätternas verksamhet måste utgångspunkten vara att staten, så långt det är möjligt, övertager rådhusrätterna i befintligt skick. Erforderliga förändringar torde sedan få ske sucecssivt.

29 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196b

Förstatligandet av rådhusrätterna aktualiserar i första hand åtgärder för att överföra personalen till statlig tjänst och för att rådhusrätterna även i fortsättningen skall disponera erforderliga lokaler för sin verksamhet. Därjämte måste de frågor lösas som sammanhänger med att staten övertager och magistratsstäderna avlastas kostnader för domstolarna. I det följande ämnar jag framlägga förslag, som angår personalens övergång till statliga tjänster och lokalhållningen för rådhusrätterna. Vissa ekonomiska spörsmål i samband med förstatligandet kommer, enligt vad jag inhämtat, att anmälas i senare sammanhang av chefen för finansdepartementet i anslutning till frågan om en avveckling av vissa av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten.

1 enlighet med vad här sagts bör de organisatoriska förändringarna, vad gäller rådhusrätterna, i allt väsentligt begränsas till de med huvudmannaskapsreformen förbundna åtgärderna. En angelägenhet av vikt är dock att så snart som möjligt undanröja förut omnämnda dualism mellan den statliga domarkåren och stadsdomarkåren samt att skapa tillfredsställande förutsättningar för att få till stånd en gemensam domarbana. Härför erforderliga åtgärder föranleder vissa jämkningar i domarorganisationen vid rådhusrätterna. Jag vill i det följande anmäla vissa förslag till åtgärder, som angår rekrytering och utbildning av domaraspiranter samt kompetens och befordran för domare. Dessa förslag tager sikte på att bygga upp en för samtliga domare gemensam karriär efter rådhusrätternas förstatligande. Förslagen angår således även domarpersonalen och organisationen vid rådhusrätterna. Alla dessa frågor är visserligen ej av beskaffenhet att böra underställas riksdagens prövning men jag anser mig likväl för sammanhangets skull böra beröra dem.

Eu del av de åtgärder som föreslås i det följande innefattar förslag till lag som skall underställas lagrådet för granskning. Det är min avsikt att sedan lagrådsgranskningen avslutats anmäla frågor om vissa personalplaner, gällande domarpersonalen vid rådhusrätterna efter förstatligandet, samt spörsmål rörande rådhusrätternas administration.

1 samband med att rådhusrätterna förstatligas bör magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna avvecklas och deras uppgifter utskiftas på andra organ. Jag avser att senare denna dag framlägga förslag i dessa hänseenden.

Kommittén har ansett att man redan nu bör taga ställning till principerna för domförhet i underrätt i en kommande enhetlig underrättsorganisation och för domkretsindelningen i denna organisation. Vad gäller utformningen av domförhetsprinciperna har enighet ej kunnat uppnås inom kommittén. För egen del vill jag framhålla, alt det av praktiska skäl är omöjligt att genomföra en ändring av domförhetsreglerna redan i samband med rådhusrätternas förstatligande. Det är därför icke nödvändigt att i detta sammanhang taga ställning till detta spörsmål. Vissa skäl talar också en-

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

ligt min mening för att frågan ytterligare överväges. Huruvida ett ståndpunktstagande bör uppskjutas till dess domstolskommittén hunnit närmare klarlägga frågorna om bl. a. instansordningen och domförhetsreglerna i överrätt, vill jag för dagen icke taga ställning till. Vad jag nu anfört gäller i viss utsträckning även spörsmålet om principerna för domkretsindelningen, såvitt angår den kommande underrättsorganisation som avses skola bli resultatet av pågående utredningsarbete. Anmärkas bör dock att, då lämpliga gränser för domkretsar skall uppdragas, det helt visst är lika mycket fråga om praktiska bedömanden som om principer. I detta sammanhang vill jag erinra om att andra indelningsfrågor nu står inför sin lösning. Kommu nblocksind el niagen beräknas sålunda bli slutförd inom kort. Under detta år kommer vidare distrikten för den nya polis- och åklagarverksamheten att fastställas. Det är inte uteslutet att dessa indelningsändringar befinnes böra föranleda vissa jämkningar i domkretsindelningen inom ramen för dagens underrättsorganisation. Det är dock ännu för tidigt att söka närmare pröva ändringarnas inverkan på domstolsverksamheten inom olika regioner. Jag är därför inte nu beredd att föreslå åtgärder, men jag avser att följa dessa frågor med uppmärksamhet. I anslutning härtill vill jag dock framhålla att man för överskådlig tid bör räkna med domkretsar för våra underrätter av mindre omfattning än domstolskommittén synes ha förutsatt. Jag utgår sålunda bl. a. ifrån att även i fortsättningen mer än en underrätt kan komma att finnas på en och samma ort. II.

II. Huvudmannaskapet för rådhusrätterna

Personalens övergång till statlig tjänst Personalens rättsliga ställning

§ 36 regeringsformen innehåller bestämmelser om domares rättsställning. Däri stadgas att de som bekläder domarämbeten samt alla andra ämbets- och tjänstemän — vilka icke är särskilt uppräknade i § 35 — icke kan, utan medelst rannsakning och dom, avsättas från sina innehavande sysslor och ej heller, utan efter egna ansökningar, befordras eller flyttas till andra tjänster. Dessa bestämmelser avser, enligt den uppfattning som efter hand gjort sig gällande, endast genom fullmakt tillsatta tjänster.

Ordinarie statstjänstemän, tillsatta genom konstitutorial eller förordnande på viss tid eller för begränsad anställningstid, har en tjänsteställning som står fullmaktsinnehavarens nära med avseende å oavsättlighet. Den konstituerades tjänsteställning skiljer sig från fullmaktsinnehavarens däri att han kan avsättas i administrativ väg på grund av fel eller försummelse i tjänsten. Tjänsteman, som erhållit förordnande på ordinarie tjänst för viss tid eller för begränsad tid, anses under tiden för förordnandet vara jämställd

Kungl. Maj.ts proposition nr In ti år It) (i A

med fullmaktsinnehavare i fråga om oavsättlighel. Statens icke ordinarie tjänstemän är aldrig oavsättliga. Anställningsförhållandet för extra ordinarie och extra tjänstemän samt aspiranter kan uppsägas från arbetsgivarens eller från den anställdes sida.

I rådhusrätterna är borgmästare, rådmän och assessorer med ordinarie tjänst tillsatta av Kungl. Maj:t med fullmakt på tjänsten. Vid en magistrat finns därjämte en lagfaren administrativ befattningshavare med fullmaktstjänst.

Lagfaren befattningshavare vid rådhusrätt eller magistrat är, vare sig han är fullmaktsinnehavare eller icke, skyldig att i samband med en allmän omorganisation av underrätterna eller magistraterna övergå till annan jämställd eller högre tjänst vid underrätt eller till annan jämställd eller högre administrativ befattning i staden, allt i enlighet med vad vid sådan omorganisation kan bli stadgat i lag. Bestämmelser härom återfinns i 5 § kungörelsen den 31 oktober 1947 (nr 825) med vissa bestämmelser angående rådhusrätt och magistrat, vanligen kallad magistratsknngörelsen. Befattningshavare är dock, enligt samma bestämmelser, ej pliktig att i anledning av övergång till ny tjänst vidkännas minskning i honom tillförsäkrade avlöningsförmåner. Innebär övergången till ny tjänst förflyttning till annan ort, skall ersättning för flyttningskostnaden utgå.

För lagfarna befattningshavare vid rådhusrätt, vilka icke innehar fullmaktstjänster, samt för rådhusrätternas icke rättsbildade personal gäller enligt de av städerna antagna tjänstereglementena att anställningen, vare sig vederbörande tjänsteman är ordinarie eller ej, kan bringas att upphöra genom uppsägning från stadens eller tjänstemannens sida. Ordinarie tjänsteman med viss längre anställningstid kan dock, bortsett från fall av allvarligare fel eller försummelse i tjänsten, uppsägas av staden endast om hans tjänst blivit överflödig, varvid en uppsägningstid av ett år skall iakttagas. Befattningshavarna är i allmänhet skyldiga att låta sig förflyttas till annan tjänst hos staden. Lagfarna befattningshavare är, som tidigare nämnts, under vissa förutsättningar skyldiga att övergå till statlig tjänst. För den icke rättsbildade personalen gäller motsvarighet härtill endast såvitt angår tjänstemän vid Stockholms magistrat och rådhusrätt. Enligt övergångsbestämmelse till 1947 års allmänna tjänstereglemente för Stockholms kommunalstyrelse är tjänsteman vid stadens magistrat och rådhusrätt skyldig att vid ett förstatligande av verket övergå till sådan statlig tjänst, som närmast motsvarar den han innehade omedelbart dessförinnan. Tjänstemannen är enligt berörda stadgande i sådant fall i allmänhet skyldig att underkasta sig de för den statliga tjänsten gällande löne- och pensionsvillkoren.

Rådhusrätternas personal är tillförsäkrad pensionsrätl enligt olika system. För vissa anställningshavare gäller i tillämpliga delar pensionsbestämmelserna för statliga tjänstemän. För andra gäller i princip samma pensionsbestämmelser som för kommunalanställda i allmänhet.

32 Kungl. Maj.ts proposition nr löt) år l!)G'i

Kommittén

Kommittén anför att staten i och med att rådhusrätterna förstatligas måste övertaga kommunernas skyldigheter gentemot den i rådhusrätterna sysselsatta personalen. Befattningshavarnas övergång till statlig tjänst blir icke förenad med särskilda problem i de fall någon förändring ej sker med avseende på vederbörande tjänst. Befattningshavaren blir då tjänsteman hos staten på motsvarande befattning som den han innehaft hos kommunen. Den som tillhör den rättsbildade personalen är enligt 5 § magistratskungörelsen skyldig att övergå till statstjänst under sådana förhållanden. Den icke rättsbildade personalen torde enligt kommitténs uppfattning knappast hysa betänkligheter mot övergång till statstjänst på oförändrade anställningsvillkor. Det bör kunna förutsättas att de är villiga till sådan övergång vare sig skyldighet därtill föreligger eller ej.

Enligt vad kommittén anför bör staten vid förstatligandet övertaga ej blott de befattningshavare, som enligt för dem gällande bestämmelser är skyldiga att övergå, utan även övrig personal, för vilken sådan skyldighet ej föreligger men som likväl är villig till övergång på statliga tjänster inom det verksamhetsområde som motsvarar vederbörandes tjänster före förstatligandet. I fråga om en mindre kategori av befattningshavare anser kommittén dock att ett förbehåll bör göras. Detta gäller vid rådhusrätterna anställda expeditions vakter (vaktmästare, stadstjänare), vilka tages i anspråk för göromål även vid andra myndigheter i staden. Kommittén tänker sig att städernas nuvarande förpliktelser mot dessa befattningshavare skall övertagas av staten endast i den utsträckning som de fullgör arbetsuppgifter för vilka staten skall svara.

Beträffande sättet för övergången till statstjänst uttalar kommittén att statlig tjänst, som motsvarar tidigare kommunal tjänst, synes böra få tillsättas utan ansökningsförfarande med innehavaren av den kommunala tjänsten. Denne bör därvid äga räkna tjänstår i avlöningshänseende som om den kommunala tjänsten varit statlig. Enligt kommitténs åsikt bör generellt medgivande av denna innebörd lämnas.

Kommittén förutsätter att en allmän översyn av lönesättningen för rådhusrättstjänsterna sker genom förhandlingar i sedvanlig ordning. Om ändring därvid göres i nuvarande förhållanden, uppkommer särskilda problem. Detsamma gäller det fall att nuvarande tjänst indrages. Ordinarie befattningshavare bör för sådant fall tillförsäkras rätt att bibehålla tidigare utgående löneförmåner. Detta kan ske genom att den gamla tjänsten föres på övergångsstat, innebärande rätt till generella löneförbättringar i framtiden men däremot ej generell rätt till lönegradsuppflyttning, om andra liknande tjänster höjs. Även beträffande icke ordinarie tjänster bör en försämring av den enskilde befattningshavarens löneförmåner undvikas. Personlig tjänst eller rätt att åtnjuta lön enligt högre löneklass än den, i vilken ve-

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 ur 196b 33

derbörande är placerad, bör kunna övervägas av Kungl. Maj :t i det enskilda fallet.

Beträffande pensionsfrågorna torde, enligt vad kommittén anför, något problem i fråga om pensionsnivån ej uppkomma, om den statliga tjänsten i löneavseende är högre än anställningshavarens senast innehavda kommunala tjänst eller lika hög som denna. Blir däremot den statliga tjänsten lägre än den senaste kommunala tjänsten och tillförsäkras befattningshavaren rätt att bibehålla tidigare utgående löneförmåner, bör bestämmelser meddelas, varigenom samma resultat kan uppnås som om den statliga tjänsten vore placerad i samma lönegrad som den kommunala.

I fråga om tjänstårsberäkning i pensionshänseende finner kommittén att det antal tjänstår, som befattningshavare i kommunal anställning med pensionsrätt uppnått vid övergången till statlig tjänst, med nu gällande bestämmelser i regel torde få tillgodoräknas för statlig pension. Eventuellt uppkommande speciella tillgodoräkningsfrågor torde kunna efter framställning prövas i särskild ordning. Tjänsteman vid rådhusrätt, som erhåller statlig extra tjänst eller aspiranttjänst, torde tillgodoräknas kommunal anställning vid beräkning av kvalifikationstid för att berättigas till pension.

Vad gäller rådhusrätternas organisation efter förstatligandet innehåller kommitténs betänkande förslag angående tjänster för de lagfarna befattningshavarna. För icke rättsbildade biträden anser kommittén nuvarande befattningar kunna bibehållas tills vidare. På samma sätt som skett vid domsagorna under senare år bör emellertid en översyn göras av organisationen i denna del och en reglering ske av arbetsuppgifter och arbetsfördelning.

I frågan om behovet av lagstiftning angående statens övertagande av rådhusrätternas personal utmynnar kommitténs överväganden i att bestämmelser i lag erfordras allenast såvitt gäller de lagfarna befattningshavarna. Kommittén framlägger förslag till en lagregel om överförande av de lagfarna befattningshavarna till befattningar i statlig tjänst. Förslaget utgår från det förut omnämnda stadgandet i 5 § magistratskungörelsen angående skyldighet för sådana befattningshavare att övergå till tjänst i underrätt.

Yttrandena

Vad kommittén anfört rörande rådhusrättspersonalens övergång till statlig tjänst har lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

1 anslutning till kommitténs uttalanden har några remissinstanser behandlat bl. a. frågorna om arbetstidens längd, villkoren för de befattningshavare som föres på övergångsstat samt återverkningarna på domarnas inkomstställning i anledning av begränsning i den nuvarande vikariatstjänstgöringen. Uttalanden i sistnämnda fråga göres bl. a. av Sveriges jurist-

2 llihang till riksdagens protokoll 106b. 1 samt. .Yr lss

34 Knngl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

förbund, som i detta sammanhang säger sig förutsätta att erforderliga garantier i fråga om anställningsvillkoren in. in. lämnas personalen i samband med övergången till ny huvudman. Eu närmare precisering av de aktuella frågorna torde kunna ske först vid de förhandlingar som måste komma till stånd före förstatligandet.

I frågan om den icke rättsbildade personalens övergång till statlig tjänst har kommittén mött särskild kritik i några yttranden. Sveriges kommunaltjänstemannaförbund anför att denna personals förhållanden borde ha beaktats på ett annat sätt än som skett genom ett kort omnämnande av dess existens och ett uttalande om behovet av en översyn av organisationen i denna del. Det är angeläget att denna översyn verkställes omedelbart i samband med förstatligandet, varigenom sannolikt vissa icke obetydliga rationaliseringsvinster erhålles till båtnad för båda parter. Personalfrågorna vid rådhusrätterna har nämligen enligt förbundets mening på åtskilliga håll behandlats ganska styvmoderligt av städerna. Förbundet framhåller vidare att statlig tjänst, som motsvarar tidigare kommunal tjänst, bör få tillsättas med innehavaren av den kommunala tjänsten utan ansökningsförfarande. Förbundet tillägger att det kan tänkas att en del personal vid magistraterna, liksom hos kommunalborgmästarna, blir övertalig. Denna personal bör inlemmas i den nya organisationen vid rådhusrätterna, i den mån befattningshavarna icke kan beredas annan kommunal tjänst. Förbundet förutsätter som självklart att staten övertager all expeditionsvaktspersonal, som ej önskar kvarstå i kommunal tjänst. Enligt vad hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller finns visserligen icke någon föreskrift, motsvarande 5 § magistratskungörelsen, för den icke rättsbildade personalen. Den rutinerade biträdespersonalen representerar emellertid genom sin kunnighet ett oundgängligt inslag i organisationen. Staten kan icke nyanställa personal, som genast vid förstatligandet bildar en lika duglig organisation, och kan därför icke avstå från anspråket att även biträdespersonalen i princip bör överflyttas till statlig tjänst. Detta innebär att denna personal bör vara tillförsäkrad oförändrade anställningsvillkor. Det bör därför icke möta något hinder att denna personal överföres till statstjänst utan särskilt anställningsförfarande, något som icke utesluter individuell uppsägning med iakttagande av reglerna härför. Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, huruvida icke statens skyldighet att övertaga jämväl den icke rättsbildade personalen bör, för undvikande av oklarhet, antingen kodifieras i lag eller i vart fall regleras i en särskild kungörelse. Även Svenska stadsförbundet anser att det bör uttryckligen fastläggas en skyldighet för staten att, i den mån så påkallas, jämväl övertaga den icke rättsbildade personalen inom rådhusrätterna. Det torde nämligen eljest kunna befaras diskussioner mellan statsverket och vederbörande städer angående överförande av denna personal till stats-

35 Kungl. Maj:ts proposition nr 156 År 196b

tjänst. Samma uppfattning hyser drätselkammaren i Landskrona och stadskollegiet i Hälsingborg.

Stockholms rådhusrätt uttalar farhågor för att olägenheter kan följa, om icke en översyn av lönesättningen för den icke rättsbildade personalen verkställes snarast möjligt. Det förhållandet, att lönenivån för biträden i kommunala domstolar för närvarande är påtagligt lägre än i statliga domstolar, kan enligt rådhusrättens mening leda till att ett antal befattningshavare i rådhusrätt söker sig över till nuvarande statliga domstolar. Det kan ej heller bortses från risken att befattningshavarna övergår till kommunala myndigheter eller privata arbetsgivare. Nu föreliggande rekryteringssvårigheter beträffande tjänster i de lägre lönegraderna i Stockholms rådhusrätt kan därför komma att göra sig märkbara även vid besättandet av högre tjänster. Liknande synpunkter anföres av Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Malmö.

Departementschefen

Magistratsstädernas nuvarande förpliktelser med avseende på rättsvården innefattar skyldighet att dels hålla erforderlig domar- och biträdespersonal vid rådhusrätten, dels ställa lokaler till förfogande för rättens sammanträden och för dess kansli samt i övrigt förse rådhusrätt med den utrustning som behövs för arbetets bedrivande. Förpliktelserna omfattar även personal och lokaler med utrustning för den verksamhet som avser handläggningen av de s. k. magistratsuppgifterna.

Det måste anses vara ett allmänt intresse att verksamheten vid rådhusrätterna kan fortgå utan störningar redan från början, efter det att staten övertagit ansvaret för denna verksamhet. Rättsvården får inte ens för någon tid eftersättas. Det är av vikt att tillse att allmänhetens berättigade önskemål i fråga om domstolarnas tjänster tillgodoses i den utsträckning som sedan gammalt varit brukligt vid underrätterna här i landet. För att en sådan ordning skall kunna upprätthållas är det av väsentlig betydelse att kunnig och erfaren personal finns i tillräckligt antal vid rådhusrätterna även efter förstatligandet. Från denna synpunkt bör ansträngningar inriktas på att rådhusrätternas nuvarande befattningshavare, såväl rättsbildade som andra, i största möjliga utsträckning återfinnes i rådhusrätternas statliga organisation. Det finns goda skäl antaga att personalen allmänt ställer sig positiv till dessa önskemål. Att den kommunala rådhusrättspersonalen överföres till statlig tjänst inom samma verksamhet kan sägas vara såväl ett statens intresse som, allmänt sett, ett intresse från personalens sida. I enlighet härmed bör det vara en strävan att söka ordna övergången för samtliga personalgrupper så att menliga verkningar undvikes för den enskilde befattningshavaren.

36 Kungl. Mnj.ts proposition nr 156 år 196i

Utgångspunkten för de åtgärder som skall vidtagas, då det gäller att överföra den vid rådhusrätterna sysselsatta personalen till statliga tjänster, måste bli att staten skall övertaga kommunernas skyldigheter gentemot denna personal. Beträffande de rättsliga förutsättningarna för övertagandet är lörhållandena något olika för skilda kategorier av personalen.

En personalgrupp, för vilken gäller i viss mån särskilda villkor, utgöres av de lagfarna befattningshavarna vid rådhusrätterna. För sådan befattningshavare råder enligt stadgandet i 5 § magistratskungörelsen den principen, att han är skyldig att övergå till annan jämställd eller högre tjänst vid underrätt eller till annan jämställd eller högre administrativ befattning i staden. Befattningshavare, som sålunda överföres till annan tjänst, är dock ej pliktig att vidkännas minskning i honom tillförsäkrade löneförmåner. Föreskrifter om skyldigheten att övergå till annan tjänst förutsättes i stadgandet skola meddelas i lag. Stadgandet har tillkommit med tanke på ett törstatligande av rådhusrätterna och för att underlätta genomförandet av en sådan reform. Enligt min mening bör också möjligheten att genom lagstiftning ge föreskrifter om befattningshavarnas skyldigheter i förevarande hänseende begagnas. Om det i något fall skulle finnas anledning att överföra befattningshavare till administrativ tjänst i stad, torde det kunna förutsättas att en lösning kan nås på frivillig väg. Ett lagstadgande synes därför böra avse övergång enbart till statlig tjänst. Jag vill förorda att stadgande i ämnet upptages i en särskild lag med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna. Frågan om den närmare utformningen av detta stadgande kommer att behandlas i den särskilda motiveringen till förslaget till lagen.

Gruppen av lagfarna befattningshavare vid rådhusrätterna utgöres till största delen av borgmästare, rådmän och assessorer med ordinarie tjänst. De innehar fullmaktstjänster, vilket innebär bl. a. att den s. k. oavsättlighetsprincipen är tillämplig i fråga om dem. De har i enlighet härmed att räkna med att den skyldighet för dem att övergå till statlig tjänst, varom kan stadgas i lag, från statens sida skall mötas med åtgärder, varigenom de kan bli placerade på tjänster, fasta eller på övergångsstat, inom den statliga organisationen. Detsamma gäller om innehavaren av en administrativ fullmaktstjänst i en av rådhusrätterna. Till de lagfarna befattningshavarna hör därjämte ett antal domare på rekryteringstjänster vid de största rådhusrätterna, som i allmänhet har kommunal ordinarie eller extra ordinarie anställning. Dessutom finns en mindre grupp befattningshavare på extra ledamotstjänster vid övriga rådhusrätter samt, vid Stockholms rådhusrätt, ett antal befattningshavare med extra anställning på utbildningstjänster, motsvarande domsagornas tingsnotarietjänster. Slutligen har de största rådhusrätterna några lagfarna administrativa befattningshavare med kommunal ordinarie tjänst. Vad som stadgas i 5 § magistratskungörelsen torde ej kunna anses gälla befattningshavare, som är anställda tillfälligt eller för be-

37 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196i

gränsad tid eller eljest ej är stadigvarande placerade på fast inrättade tjänster. Stadgandets bestämmelser torde allenast avse, förutom fullmaktshavare, befattningshavare med ordinarie eller extra ordinarie kommunal tjänst. En föreskrift i lag om skyldighet att övergå till statlig tjänst får således givas motsvarande tillämpningsområde. I fråga om övriga lagfarna befattningshavare innebär vad sålunda sagts icke något avsteg från vad jag tidigare uttalat angående önskvärdheten av att personalen i största möjliga utsträckning överföres till den statliga rådhusrättsorganisationen. Även dessa befattningshavare bör, i den mån de är villiga därtill, beredas anställning i den statliga organisationen.

Den icke rättsbildade biträdespersonalen vid rådhusrätterna är i allmänhet ej skyldig att övergå till statlig tjänst i samband med reformen. Visst undantag gäller dock enligt de kommunala anställningsvillkoren för personalen vid Stockholms rådhusrätt. Under remissbehandlingen har en del kritiska synpunkter anförts i frågor, som angår den icke rättsbildade personalens övergång till statlig tjänst. Det är här angeläget att framhålla att anledning ej finns att göra någon egentlig skillnad mellan denna personalgrupp och de lagfarna befattningshavarna vid övertagandet av rådhusrätterna. Olikheterna mellan personalgrupperna torde principiellt vara begränsade till att de icke rättsbildade biträdenas övergång, sett från statens synpunkt, måste bli beroende av medgivande från de enskilda befattningshavarna. Förutsättningar att i lag föreskriva en skyldighet, motsvarande den som förordats för lagfarna befattningshavare, saknas. Mot bakgrunden av vad förut anförts om intresset av att de statliga rådhusrätterna får en kunnig och erfaren tjänstemannakår är det uppenbart att staten i princip bör övertaga all personal som är tillgänglig vid rådhusrätterna, då huvudmannaskapet övertages. Detta gäller såväl personer med ordinarie kommunal anställning som andra befattningshavare, som är knutna till rådhusrätterna. I anledning av påpekanden från en remissinstans om att en del personal kan bli övertalig bör här tillfogas att ett sådant förhållande, om det visar sig föreligga, sannolikt kommer att gälla de största rådhusrätterna. Man kan dock räkna med att en utjämning mycket snart sker på grund av den normala avgång som äger rum inom förevarande personalgrupper i en större organisation av detta slag. Eu omdisposition av personalen kan givetvis på vissa håll bli erforderlig.

Kommittén har förutsatt att en översyn av organisationen av icke rättsbildade biträden vid rådhusrätterna skall göras, sedan staten övertagit huvudmannaskapet. Under remissbehandlingen har framställts önskemål om att sådan översyn skall verkställas i samband med förstatligandet. Den åsyftade översynen, som enligt min mening bör komma till stånd, avses skola inriktas på att åstadkomma en reglering av arbetsuppgifterna och arbetsfördelningen för biträdespersonalen. Åtgärderna kan dock ej begränsas till

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

att enbart avse denna personalkategori. Erfarenheterna från domsagor och hovrätter visar vidare att en sådan översyn lämpligen bör företagas successivt, vilket också gäller genomförandet av dess resultat. Med hänsyn härtill synes det vara riktigast att statens övertagande av rådhusrätterna sker med utgångspunkt från att biträdesorganisationen tills vidare bibehålies i stort sett oförändrad och att således tjänster, i flertalet fall svarande mot nuvarande biträdesbefattningar, bli knutna till dessa domstolar efter förstatligandet.

Vad angår sättet för befattningshavarnas övergång till statlig tjänst har kommittén ansett att statlig tjänst, som motsvarar tidigare kommunal tjänst, bör få tillsättas utan ansökningsförfarande. Kommittén synes avse att denna ordning skall gälla tjänster för såväl rättsbildad som övrig personal. Jag ansluter mig till denna uppfattning. Det finns skäl att räkna med att den förordade ordningen kommer att vinna tillämpning i fråga om det övervägande flertalet tjänster för icke rättsbildade biträden. Den kan även törväntas bli tillämplig för eu stor del av övriga tjänster. Enligt vad jag förut antytt i samband med de allmänna ställningstagandena till rådhusrättsreformen ämnar jag senare framlägga förslag till personalplaner, gällande domarpersonalen vid rådhusrätterna efter förstatligandet. Dessa förslag avses kunna underställas riksdagen under innevarande vår.

I fråga om anställnings-, avlönings- och pensionsvillkoren m. m. för rådhusrättspersonalen vid övergången till statlig tjänst torde förhandlingar tå töras med de berörda tjänstemännens huvudorganisationer i överensstämmelse med vad som brukar ske i samband med liknande organisationsretormer. Förhandlingarna bör föras på sådant sätt och inom sådan tid att avtal om personalens villkor kan läggas till grund för proposition till riksdagen under hösten 1964 med förslag till erforderliga anslag för tiden från årsskiftet 1964/65. Kommittén har tagit upp några punkter i löne- och pensionsfrågorna. Kommitténs allmänna målsättning är därvid att eu försämring av villkoren bör undvikas. Av vad bär förut sagts angående skyldighet för rättsbildad personal att övergå till statlig tjänst framgår, att sådan skyldighet kan åläggas befattningshavare endast under förutsättning att han ej vidkännes minskning i löneförmånerna. Även för övriga personalgrupper bör den nämnda målsättningen gälla. Av kommittén och remissinstanserna i detta sammanhang närmare berörda frågor synes vara av sådan art att de bör behandlas vid eller eljest avvakta förhandlingarna på området.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

39 Lokalhållning in. in.

Nuvarande förhållanden

Om byggande och underhåll av lokaler för häradsrätt finns uttryckliga lagföreskrifter. Beträffande lokalhållningen för rådhusrätt saknas sådana föreskrifter. Som en följd av att rådhusrätterna i sin helhet är av städerna bekostade domstolar bestrides kostnaderna för rådhusrätternas lokaler av kommunalskattemedel. Föreskrift om skyldighet för magistratsstad att hålla rådhus förekommer visserligen i åtskilliga stadsprivilegier men generella bestämmelser härom finns icke.

Vad angår häradsrätternas lokalhållning gäller enligt 26 kap. 4 § byggningabalken att varje härad skall bygga och underhålla »tingsbyggning». Skyldigheten att bygga och underhålla lokaler för häradsrätter brukar kallas tingshusbyggnadsskyldigheten. Då tingslaget och icke häradet numera utgör domkrets, har skyldigheten helt övergått på tingslaget. Enligt lagen den 18 juli 1942 (nr 658) om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli skall tingslaget svara för kostnaderna för kanslilokaler jämte möbler och andra sådana inventarier. Tingslagets åligganden innefattar även skyldighet att bekosta uppvärmning, belysning och städning av lokalerna. Övriga omkostnader för domsagas kansli bestrides av statsverket. Alla som erlägger kommunalutskylder inom tingslaget deltager i kostnaderna för byggnad och underhåll av lokalerna. Därvid tillämpas de grunder som är stadgade för sådana utskylders fullgörande i allmänhet. Tingshusbyggnadsskyldigheten är att anse som ett allmänt besvär, vilket åvilar tingslagets menighet, de tingshusbyggnadsskyldige. Enligt 6 § 1. länsstyrelseinstruktionen den 30 maj 1958 (nr 333) tillkommer det länsstyrelsen att pröva och avgöra frågor om åliggande att anskaffa och underhålla allmänna byggnader med tillhörande inventarier. Det har emellertid sedan länge ansetts att de tingshusbyggnadsskyldige äger en självständig beslutanderätt i trågor, som rör tingshusbyggnadsskyldigheten, och att länsstyrelsens uppgift är begränsad till att efter besvär pröva de tingshusbyggnadsskyldiges beslut och att meddela eller vägra fastställelse därå.

Lagbestämmelser saknas rörande de former i vilka de tingshusbyggnadsskyldige skall handlägga sina angelägenheter. Beslutanderätten utövas i allmänhet genom ombud för de i tingslaget ingående kommunerna. Dessa ombud håller i regel stämma en gång om året inför häradsrätten. I flertalet tingslag finns såsom verkställande och förvaltande organ eu av de tingshusbyggnadsskyldige utsedd tingshusstyrelse, vald av de tingshusbyggnadsskyldige på stämma eller bestående av ombud för kommunerna. I de fem tingslag, som utgöres av en enda kommun, fullgör kommunala organ vad som ankommer på de tingshusbyggnadsskyldige. Det stora flertalet av rikets domsagor omkring 90 procent - omfattar för närvarande

40 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964

minst sex kommuner. Belägenheten av tingshus beror av Kungl. Maj :ts beslut enligt 1 kap. 6 § rättegångsbalken. Kungl. Maj :t bestämmer även kansliorten för domsaga, jfr 42 § domsagostadgan.

År 1962 utdebiterades i samtliga tingslag i tingshusmedel drygt 10 milj. kr. I endast åtta tingslag utgjorde utdebiteringen mer än tio öre per skattekrona. För att erhålla en jämnare utdebitering är det regel att tingshusbyggen delvis finansieras med lån, men det är icke ovanligt att viss fondbildning sker hos de tingshusbyggnadsskyldige för att kunna möta utgifterna i samband med nybyggen.

Enligt uppgifter, som domstolskommittén inhämtat, kan brandförsäkringsvärdet av de 144 tingshus som finns i riket skattas till omkring 120 milj. kr. Taxeringsvärdet är åtskilligt lägre eller omkring 40 milj. kr.; i fle- 1963 uppgick de tingshusbyggnadsskyldiges tillgångar i form av banktillra fall är dock tingshusen ej åsatta taxeringsvärden. Vid ingången av år godohavanden och andra fordringar till närmare 20 milj. kr. och deras skulder till omkring 10 milj. kr.

Rikets samtliga rådhusrätter är inrymda i lokaler som ägs av vederbörande stad. Lokalerna förvaltas av det organ som handhar stadens fastighetsväsen. På något håll, såsom i Göteborg, förhyrs dessutom lokal av privat fastighetsägare. Rådhusrätternas lokaler är, med något undantag, belägna antingen i för ändamålet uppförda rådhus eller i stadshus. I städernas rådhus finns ofta dessutom lokaler för stadsförvaltningen och för polis och åklagare. I många städer är rådhusen av kulturhistoriskt intresse. På senare tid har det hört till undantagen att särskilda byggnader uppförts enbart för rådhusrätternas behov.

I rådhusrätternas och magistraternas inkomst- och utgiftsstater är regelmässigt upptaget ett belopp för lokalhyra till stadens fastighetsförvaltning, s. k. intern hyra. Detta belopp innefattar i de flesta fall icke kostnader för städning men väl kostnader för ljus och värme. De i rådhusrätternas stater för år 1963 upptagna beloppen för lokalhyra uppgår till drygt 2,6 milj. kr. Medräknas även städningskostnader kan årskostnaden för städernas domstolslokaler uppskattas till omkring 3 milj. kr.

Kommittén

Kommittén erinrar att frågan om revision av bestämmelserna om tingshusbyggnadsskyldigheten gång efter annan varit aktuell och behandlats av olika utredningar. Vad angår tidigare utredningar och förslag torde få hänvisas till kommitténs redogörelse i betänkandet (s. 53—61).

Kommittén framhåller att, i samband med att en enhetlig underrättsorganisation - utan skillnad mellan land och stad och med staten som gemensam huvudman — genomföres, frågorna rörande lokalhållningen och därmed sammanhängande spörsmål måste få en likformig lösning. Så länge

41 Kungl. \laj:ts proposition nr 15ti år 196 i

städer med rådhusrätt i princip haft att svara för finansieringen av rättsskipningen, är det naturligt att de även bekostat lokalhållningen. För häradsrätterna tillämpas åter ett system med uppdelning av det ekonomiska ansvaret så att de inom domsagan, tingslaget, boende bekostar domstolens sammanträdes- och kanslilokaler, medan staten bestrider löner och övriga utgifter. Detta system har, anför kommittén, vid olika tillfällen uppkallat kritik. Förslag att avskaffa det kommunala besväret och överföra tingshusbyggnadsskyldigheten på staten bär dock av olika skäl avvisats. Ett av de huvudargument som åberopats har varit att staten inte lämpligen kunde övertaga tingslagens byggnadsskyldighet, så länge rådhusen bekostades av städerna. Genom förstatligandet av rådhusrätterna kommer frågan i ett annat läge. Ikläder staten sig huvudmannaskapet för rådhusrätterna i övriga avseenden, är det givetvis mest följdriktigt att även lokalhållningen överflyttas på staten. Rättsvården är en uteslutande statlig angelägenhet. Om än hållandet av domstolslokaler merendels icke är särskilt betungande för kommunerna, är det enligt kommitténs uppfattning principiellt oriktigt att på dem lägga en uppgift, som måste anses åvila staten. Endast genom att staten svarar för kostnaderna blir det för övrigt möjligt att åstadkomma den likformiga fördelning av desamma över hela landet som torde böra eftersträvas.

Även om den lokala förankringen av rättsväsendet har sitt värde, måste det, anför kommittén vidare, ifrågasättas i vad mån byggande och underhåll genom kommunernas försorg av tingshus och rådhus kan bidraga till att främja en god och med förtroende omfattad rättsvård. Skulle synpunkter av detta slag vara utslagsgivande, borde kommunerna bära det ekonomiska ansvaret för rättsskipningen i dess helhet. Det behov av samarbete med bygd och befolkning, som kan föreligga för underrätternas del, torde enligt kommitténs mening tillgodoses genom nämndinstitutionen.

Ett särskilt och vägande skäl för att staten nu bör övertaga lokalhållningen för underrätterna är enligt kommitténs uppfattning det ställningstagande som från statsmakternas sida skett i motsvarande avseende beträffande polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Administrativa och praktiska grunder, liknande dem som därvid åberopats, föreligger även då det gäller domstolslokalerna. En ny domkretsindelning kommer med all sannolikhet att föra med sig åtskilliga bvggnadsproblem. Det säger sig självt att dessa löses lättare, om en och samma huvudman svarar för all lokalhållning. Kommittén anser det vara mest ändamålsenligt, ej minst från ekonomiska synpunkter, att den som bär ansvaret för personalkostnaderna även omhänderhar arbetslokalernas planering och utformning. Till det sagda vill kommittén lägga de invändningar som, enligt kommitténs mening, icke utan fog kan riktas mot den nuvarande tingshusbyggnadsskyldighetens formella gestaltning.

Kommittén förordar således att skyldigheten att tillhandahalla lokaler

2 f Dihang till riksdagens protokoll 19Gb. 1 samt. Nr lSfi

42 Kungl. Ma j. ts proposition nr 156 år 196i

åt underrätterna avlastas kommunerna och överflyttas på staten. Med hänsyn till karaktären hos de byggnader, där rådhusrätterna merendels är inrymda, och det värde städerna ofta torde fästa vid dessa byggnadsverk, vilka för övrigt ej sällan tjänar även rent kommunala ändamål, anser kommittén att staten ej bör tilläggas rätt att övertaga dessa byggnader annat än i samförstånd med vederbörande stad. För rådhusrätternas del torde lokalfrågan i stället få lösas på det sättet att staten tillförsäkras nyttjanderätt till de utrymmen som disponeras i byggnaderna för rådhusrätternas behov. I fråga om tingshusen åter finner kommittén att de, i de fall de alltjämt är behövliga för avsett ändamål, torde böra överlåtas på staten med äganderätt. Annat förfarande skulle medföra att nuvarande specialkommuner eller annat motsvarande interkommunalt organ måste finnas — även sedan lokalhållningen i princip övergått på staten — uteslutande för förvaltningen av byggnaderna.

Det naturligaste vore kanske, anför kommittén, att nu ifrågavarande reform på såväl landet som i stad genomfördes samtidigt med rådhusrätternas förstatligande eller den 1 januari 1965. Kommittén finner emellertid tiden väl knapp för att erforderliga förberedelsearbeten skall medhinnas. Enligt kommitténs uppfattning är det ej heller i och för sig nödvändigt att lokalhållningen övertages i omedelbart sammanhang med huvudmannaskapet för rådhusrätterna i övrigt. Snarare kan det vara av värde att avvakta något eller till dess den nya underrättsorganisationen och domkretsindelningen tagit fastare form och underrätternas lokalbehov kan bättre överblickas.

Kommittén förordar alltså att med statens övertagande av lokalhållningen får anstå tills vidare. Regler om hur lokalfrågan skall ordnas i städer med rådhusrätt under mellantiden måste emellertid fastställas. Kommittén föreslår att städerna under denna tid får ha kvar skyldigheter med avseende å lokalhållningen i samma omfattning som gäller för tingslagen. Det bör alltså ankomma på stad med rådhusrätt att hålla dels erforderliga lokaler för domstolens sammanträden och kansli, dels möbler och andra dylika inventarier, exempelvis textilier och armatur. I fråga om kanslilokaler och utrustning av dessa bör bestämmelserna i lagen den 18 juli 1942 om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli kunna ges motsvarande tillämpning.

I fråga om utrustning av annat slag än nyss nämnda inventarier, som städerna ställt till rådhusrätternas förfogande — förefintliga lager av papper, pennor o. dyl., skriv- och räknemaskiner, fotoapparater, stencileringsapparater, bandinspelningsapparater och liknande samt facklitteratur — anser kommittén det vara mest praktiskt att dylik kontorsutrustning, i den mån den anskaffats uteslutande för rådhusrättens behov, överlåtes på statsverket. Ofta rör det sig här om föremål, som varit i bruk kortare eller längre tid. Värdet är svårt att beräkna men det torde ej uppgå till större be-

13 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år It)6A

lopp. Kommittén föreslår att — i överensstämmelse med vad som beslutats angående polis-, åklagar- och exekutionsväsendets förstatligande — någon ersättning för sådan utrustning icke skall utgå. I fråga om utrustning som anskaffats även för annan kommunal verksamhet, vilket kan vara fallet t. ex. med fotoapparater och stencileringsapparater, förordar kommittén att staten medges rätt att vederlagsfritt använda egendomen i den omfattning egendomen varit avsedd för rådhusrättens behov.

Yttrandena

Kommitténs förslag att staten skall utfästa sig att övertaga ansvaret för lokalhållningen för samtliga underrätter tillstyrkes eller lämnas utan erinran av det övervägande antalet instanser. Till denna grupp hör bl. a. justitiekanslersämbetet, kammarkollegiet, statskontoret, byggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna, de kommunala organ i städerna som avgivit yttrande, polisberedningen. Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges kommunala förvaltnings jurister, flertalet rådhusrätter och en mindre del av de tingshusbyggnadsskyldige som avgivit yttrande.

I allmänhet har de tillstyrkande instanserna ingenting att erinra mot kommitténs uppfattning att övertagandet bör anstå, intill dess att underrätternas lokalbehov i en framtid kan bättre överblickas. I ett antal yttranden förordas emellertid att statens övertagande av lokalhållningen skall ske samtidigt med rådhusrätternas förstatligande. Denna mening intages sålunda av polisberedningen, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Föreningen Sveriges kommunala förvaltnings jurister, några rådhusrätter och flertalet av de kommunala organ i magistratsstäderna som avgivit yttrande.

överförandet av lokalhållningen på staten avstyrkes av bl. a. Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, rådhusrätten i Borås och Föreningen Sveriges häradshövdingar samt av flertalet av de tingshusbyggnadsskyldige som avgivit yttrande. En avstyrkande inställning kommer även till-uttryck i yttrandena av Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö och Sveriges juristförbund under hänvisning till att det i vart fall för närvarande icke är lämpligt att taga ställning i frågan.

De instanser som tillstyrkt kommitténs förslag, att staten skall övertaga ansvaret för underrätternas lokalhållning, framhåller allmänt att principiella skäl talar för att staten såsom huvudman skall svara för lokalhållningen. Några av dessa instanser anför att den omständigheten, att staten övertager lokalhållningsskyldigheten för samtliga underrätter, icke behöver hindra att administrationen av underrättslokalerna blir decentralise-

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

rad. Statskontoret anser sålunda att det bör övervägas, huruvida inte även tingshusbyggnadsskyldige, om de så önskar, bör få ha kvar äganderätten till de fastigheter vari häradsrätternas lokaler är inrymda. Den lokala administrationen erbjuder enligt statskontorets mening ofta större möjligheter till en rationell och ekonomisk fastighetsförvaltning. Tingshusstyrelserna i Södra Möre domsaga och i Vättle, Ale och Kuttings domsaga uttalar sig i samma riktning.

Om tidpunkten för statens övertagande av lokalhållningen anför justitiekanslersämbetet att det i och för sig synes naturligt att staten redan nu övertager kostnaden för lokalhållningen, särskilt som staten i samband med bl. a. polisväsendets förstatligande övertager samtliga kostnader härför. Å andra sidan kan övertagandet bli förenat med komplicerade ekonomiska uppgörelser, när det gäller såväl rådhus som tingshus. Det synes därför ofrånkomligt att frågan om lokalhållningen skjutes på framtiden till dess den nya underrättsorganisationen tagit fastare form och därmed underrätternas lokalbehov bättre kan överblickas.

Av dem som förordat att staten skall övertaga lokalhållningen för underrätterna redan i samband med förstatligandet av rådhusrätterna yttrar Svenska kommunförbundet, att alltför stora organisatoriska hinder häremot ej borde föreligga med hänsyn till det relativt begränsade antal lokaler det här är fråga om. Motsvarande reform kommer vid denna tidpunkt att ske beträffande ett betydligt större antal lokaler i samband med polis-, åklagaroch exekutionsväsendets förstatligande. Det borde vara möjligt för staten att samordna dessa åtgärder med övertagandet av underrätternas lokaler och därigenom undvika den av kommittén förordade föga rationella lösningen.

Från några håll hävdas att det inte från rättvisesynpunkt synes nödvändigt att samtidigt avgöra frågan om lokalhållningsskyldigheten för såväl rådhusrätterna som häradsrätterna. Av denna mening är bl. a. stadsfullmäktige i Örebro, som anser att förstatligandet av rådhusrätterna bör innebära fullständig avlyftning av städernas kostnader redan från början. Drätselkammaren i Malmö och drätselkammaren i Landskrona förordar att staten övertager kostnaderna för lokalhållningen för rådhusrätterna på motsvarande sått som föreslagits beträffande polis-, åklagar- och exekutionsväsendet, eller således att en femårig s. k. avtrappningsregel tillämpas i fråga om städernas skyldighet atl bidraga till kostnaderna för ifrågavarande loka-

kr- _ . . •■ . ' : 1 ; 'M

Föreningen Sveriges stadsdomare och många av rådhusrätterna uttrycker farhågor för att, om staten skall övertaga lokalhållningsskyldigheten för rådhusrätterna vid tidpunkt efter förstatligandet, svårigheter kan uppkomma för dessa domstolar under övergångstiden. Göteborgs rådhusrätt påpekar att lokalfrågan för många underrätter, bland dem Göteborgs rådhusrätt, är ytterst svårbemästrad. Rådhusrätten i Hälsingborg framhåller att en ut-

45 Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år lU6b

ökning och en utvidgning av rådhusrättens lokaler redan nu är oundgängligen nödvändig. Rådhusrätten finner angeläget att städerna inte i avbidan på statens övertagande av lokalhållningen ställer sig avvaktande till sådana åtgärder som erfordras för att åstadkomma en i vart fall nödvändig upprustning i lokalhänseende. Rådhusrätten i Västerås yttrar att magistratsstäderna över lag på ett mycket förtjänstfullt sätt fullgjort sina åligganden beträffande lokalhållningen men att det vore förklarligt, om de efter rådhusrätternas förstatligande skulle komma att iakttaga stor återhållsamhet under övergångsskedet beträffande utgifter för rådhusrätternas behov. I anslutning härtill bör nämnas att tingshusstyrelsen i Södra Möre domsaga befarar att, om lösningen av frågan om ansvaret för lokalhållningen ställes på en oviss framtid, intresset från de byggnadsskyldiges sida att hålla sina anläggningar på en hög standard svalnar.

Några av städernas företrädare ifrågasätter, om städerna under en övergångstid skall vara skyldiga att anskaffa ytterligare utrymmen åt rådhusrätterna utöver vad dessa för närvarande disponerar. Stadsfullmäktige i Nyköping anser att det bör fastläggas att det ej åligger de berörda städerna att skaffa nya lokaler.

Av de remissinstanser som inte godtager förslaget att staten skall övertaga lokalhållningen anför hovrätten över Skåne och Blekinge, att det visserligen kan sägas att det ter sig mest följdriktigt att staten såsom huvudman för rättsskipningen också skulle svara för lokalerna. Detta mera teoretiska skäl har dock ej någon större tyngd. Praktiska överväganden bör fälla utslaget. Hovrätten kan inte dela kommitténs uppfattning att de byggnadsproblem som en ändrad domkretsindelning medför kommer att kunna lösas lättare, om en och samma huvudman svarar för lokalhållningen, och att det även från ekonomiska synpunkter är mest ändamålsenligt. Åtskilliga lokala myndigheter har fått göra den erfarenheten att staten har många hus att sköta och många byggnadsföretag att genomföra och att den organisation, som har att taga hand om dessa uppgifter, icke alltid räcker till. Härav uppkommer långsamhet och omständlighet i handläggningen, som stundom kan vara beklaglig. Därför måste en ytterligare centralisering till Stockholm av en rad nya byggnadsfrågor inge betänkligheter. Hovrätten har ej något att erinra mot vad kommittén föreslår såsom regler att gälla tills vidare, men hovrätten avstyrker förslaget att staten vid eu senare tidpunkt skall övertaga hållandet av lokaler för domstolarna i första instans. Svea hovrätt anser att tingshusbyggnadsskyldigheten i de former den sedan gammalt utövats har varit av stor betydelse för den lokala anknytningen mellan domstol och bygd och att den därigenom har tjänat rättsvårdens intresse. Hovrätten anser all del i första hand bör övervägas att bevara den rådande ordningen. Enligt hovrättens för övre Norrland mening framstår det som ovedersägligt att den rådande tingshusbyggnadsskyldigheten varit av stor betydelse för häradsrätternas verksamhet. För hovrätten ter det sig

46 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1965

mindre sannolikt att statens övertagande av lokalhållningen skulle medföra någon förbättring vare sig för häradsrätterna eller för rådhusrätterna. De administrativa fördelar, som angivits av kommittén, synes ej vara av sådan vikt att de motiverar att det nuvarande tillståndet ändras. Rådhusrätten i Malmö är inte helt övertygad om att de med en ny domkretsindelning förenade byggnadsproblemen kommer att lättare lösas, om en och samma huvudman svarar för lokalhållningen. Rådhusrätten förordar att med det slutliga avgörandet av frågan om lokalhållningen får anstå. Tingshusstgrelsen i Vadsbo domsaga anser att den nuvarande ordningen för tingshusbyggnadsskyldighetens fullgörande fungerat synnerligen väl och att en förändring av de hävdvunna formerna bör ske först om synnerligen starka skäl kan förebringas härför. Enligt styrelsens mening har några sådana skäl ej kunnat anföras. Även tingshusstyrelsen i Vättle, A le och Kullings domsaga finner det angeläget att den lokala förankringen bibehålies i fråga om domstolslokalerna och förordar en kommunal förvaltning förenad med statsbidrag.

Kommitténs förslag att för rådhusrätts behov anskaffad utrustning av annat slag än möbler och andra dylika inventarier skall utan vederlag överlämnas till staten vid förstatligandet tillstyrkes eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna, däribland Svenska stadsförbundet. Detsamma är förhållandet med förslaget att utrustning av nu nämnt slag, som anskaffats även för annat än rådhusrättens behov, skall få nyttjas av staten utan vederlag i den omfattning, i vilken egendomen varit avsedd för rådhusrätten. Allmänt åberopas att motsvarande principer godtagits vid förstatligandet av polisväsendet.

Flera rådhusrätter och stadskommunala organ samt länsstyrelsen i Stockholms län anser det dock vara principiellt felaktigt att staten skall äga övertaga utrustning utan vederlag och föreslår att staten skall förpliktas erlägga lösen eller hyra.

I anslutning till förslaget att staten utan vederlag skall äga nyttja utrustning, som anskaffats även för annat än rådhusrätternas behov, ifrågasätter drätselkammaren i Luleå lämpligheten av att staten skall få nyttja kommunen tillhörig utrustning (t. ex. fotokopierings- och stencileringsapparater), som visserligen använts av rådhusrätten intill förstatligandet men anskaffats även för annan kommunal verksamhet. Erfarenheten visar enligt drätselkammarens mening att sådan sambrukning inte plägar ske friktionsfritt.

I några yttranden beröres frågor om föremål av speciell beskaffenhet. Juridiska avdelningen vid Stockholms stadskansli framhåller att en stor samling huvudsakligen äldre konst och konstföremål finns i Stockholms rådhusrätts nuvarande lokaler. Huruvida denna stadens egendom skall betraktas såsom möbler eller andra inventarier, vilka staden enligt kommit-

47 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196i

téns förslag skall tillhandahålla, eller som utrustning av annat slag, vilken staden utan vederlag skall överlämna till staten, är oklart. Denna egendom bör antingen ersättas av staten till fulla värdet eller också med äganderätt behållas av staden och eventuellt utlånas till rådhusrätten. Drätsel kammaren i Växjö förklarar att staden ej är beredd att till statsverket ö\erlämna rådhusrättens bibliotek, vissa oljemålningar och vissa antika möbler, då biblioteket och de berörda inventarierna endast är deponerade i lokalerna.

Polis beredningen anför att statsverket enligt 1 § andra stycket i 1942 års lag om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli skall svara för kostnaderna för telefon, som erfordras för domsagas kansli. Med den avkommittén föreslagna lagregleringen om statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna blir staten skyldig att hålla telefon för rådhusrätternas behov efter förstatligandet. Beredningen har föreslagit att telefonabonnemang som visat sig erforderliga för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten skall överlåtas till staten utan vederlag. Motsvarande torde behöva föreskrivas för rådhusrätternas del. Beredningen framhåller också att det torde krävas föreskrifter om att drifts- och underhållskostnader, som är föranledda av att staten gemensamt med kommun nyttjar kommunen tillhörig egendom, skall gottgöras kommunen av statsmedel samt att ersättning skall utbetalas av länsstyrelsen efter utgången av varje kalenderår.

Departementschefen

Enligt domstolskommitténs mening bör staten i samband med att en enhetlig statlig underrättsorganisation skapas även övertaga lokalhållningen för underrätterna. Ett särskilt och vägande skäl härför finner kommittén i det ställningstagande som i motsvarande avseende skett beträffande polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Kommittén anser det emellertid av praktiska skäl icke möjligt att genomföra en sådan reform samtidigt med att rådhusrätterna förstatligas den 1 januari 1965. För övrigt finner kommittén det icke i och för sig nödvändigt att staten omedelbart övertager lokalhållningen. Det kan snarare vara av värde att avvakta något eller till dess att den nya underrättsorganisationen och domkretsindelningen tagit fastare form och underrätternas lokalbehov bättre kan överblickas. Under mellantiden bör tingslagens nuvarande skyldighet att bekosta sammanträdes- och kanslilokaler åt häradsrätterna besta. I fråga om städer med rådhusrätt föreslår kommittén att städerna under sagda tid får ha kvar skyldigheter med avseende på lokalhållningen i samma omfattning som gäller för tingslagen.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag blivit föremål för dela-

48 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196'i

de meningar. Många remissinstanser anser liksom kommittén att staten av principiella skäl bör övertaga lokalhållningen för underrätterna. I ett stort antal yttranden har dock en motsatt uppfattning kommit till uttryck. Enligt företrädarna för denna uppfattning talar främst praktiska skäl för att kommunerna hör bibehållas vid sin skyldighet att hålla lokaler. I några yttranden förordas att lösningen av frågan om ny underrättsorganisation och domkretsindelning bör avvaktas, innan en mera slutgiltig ställning tages till vem som framdeles skall svara för underrätternas lokaler.

För egen del är jag icke beredd tillstyrka kommitténs förslag att staten skall utfästa sig att övertaga ifrågavarande lokalhållningsskyldighet. Under remissbehandlingen har en stark opinion omvittnat värdet av den lokala förankringen av lokalhållningsskyldigheten vad gäller såväl häradsrätterna som rådhusrätterna. Förutom att praktiska och trivsamma lokaler skapats för underrätternas verksamhet, har tingshusen och rådhusen på många håll givits sådan utformning att de får räknas till bygdens eller ortens mera betydande byggnader. Den nuvarande tingshusbyggnadsskyldigheten handhas i enkla former. Rådhusrättsstäderna förfogar för sin del över särskild organisation för fastighetsförvaltning. Det torde ej finnas anledning förmoda annat än att städerna även efter ett förstatligande av rådhusrätterna skulle komma att tillfredsställande ombesörja lokalhållningen för dessa. De kostnader som kommunerna åsamkas för lokalhållning åt underrätterna är därtill av jämförelsevis ringa storlek.

Om det sålunda enligt min mening icke finns anledning att nu avskaffa den lokala förankringen av förevarande skyldighet, behöver ett sådant ställningstagande självfallet icke hindra att frågan prövas på nytt, då verkningarna av en ny underrättsorganisation och ändrad domkretsindelning i en framtid kan överblickas.

Jag föreslår alltså att tingslagens nuvarande skyldigheter i fråga om lokalhållning för häradsrätterna tills vidare skall bibehållas och att stad med rådhusrätt skall ha kvar skyldigheter rörande lokalhållning i samma omfattning som för närvarande åvilar tingslag. I enlighet härmed bör det ankomma på sådan stad att hålla erforderliga lokaler för rådhusrätts sammanträden och kansli samt möbler och andra inventarier ävensom att svara för uppvärmning, belysning och städning av lokalerna. Det torde vara erforderligt att denna skyldighet för stad med rådhusrätt inskrives i lag. Jag förordar att ett stadgande härom upptages i förut omnämnda särskilda lag, innehållande även andra bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna. Härmed sammanhängande frågor kommer att behandlas i motiveringen till förslaget till den särskilda lagen.

På sätt domstol skommittén föreslagit bör sådan kontorsutrustning m. in. som anskaffats uteslutande för rådhusrätts behov överlåtas på statsverket. Därmed åsyftas utrustning som användes eller skall användas vid bedri-

49 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196k

vandet av rådhusrätts verksamhet. Värdet av denna egendom torde vara ringa och ersättning bör därför ej utgå. Likaså bör telefonabonnemang, som avser uteslutande för rådhusrätts behov använd apparat, utan ersättning överlåtas till staten. Även dessa frågor synes kräva lagstiftning. Erforderliga bestämmelser torde få införas i nyss berörda särskilda lag. I anledning av uttalanden under remissbehandlingen bör anmärkas, att konstverk och andra liknande föremål inom rådhusrätts lokaler givetvis ej är att hänföra till kontorsutrustning som skall överlåtas på staten.

Utrustning, som anskaffats även för annat än rådhusrätts behov, bör i enlighet med domstolskommitténs förslag utan vederlag till staden få nyttjas i den omfattning, i vilken egendomen varit avsedd för rådhusrätten. Domstolen bör även i fortsättningen kunna bruka sådan egendom gemensamt med kommunalt organ. Av nyttjandet föranledda drifts- och underhållskostnader bör staten givetvis ersätta. Med hänsyn till kostnadernas ringa storlek torde det inte vara erforderligt att utfärda särskilda författningsbestämmelser om statens skyldigheter härvidlag.

III. Gemensam domarbana Nuvarande förhållanden

1. Domarorganisationen i underrätter och hovrätter

Domsagorna. Ordinarie domare i häradsrätt är häradshövding och tingsdomare. I 1 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas att domsaga skall förestås av häradshövding samt att i domsaga skall, om göromålen kräver det, som biträdande domare finnas en eller flera tingsdomare. Vid några av de största domsagorna är från och med den 1 juli 1963 inrättade tjänster för befattningshavare, benämnda biträdande häradshövdingar. Enligt föreskrifter av Kungl. Maj :t skall vad som stadgas om tingsdomare gälla även för biträdande häradshövding.

I vissa domsagor, där det föreligger behov av biträdande domare utan att det dock bedömes som motiverat att inrätta tingsdomartjänster, finns extra ordinarie tjänster som tingssekreterare. Till tingssekreterare förordnar hovrätt fiskal i hovrätten. Hovrätten äger dessutom förordna fiskal att biträda i domsaga med samma åligganden och behörighet som tingssekreterare, s. k. fiskalskompetent biträde. 1 domsaga kan även inrättas tjänst för särskild inskrivningsdomare. För närvarande finns tre sådana tjänster.

I alla domsagor finns slutligen tingsnotarier och tingsnotarieaspiranter, som tjänstgör där för utbildning under kortare tid, i allmänhet högst två och ett halvt år. Dylik s. k. tingsutbildning är en allmän förutsättning för inträde på domarbanan. Tingsnotarie förordnas av hovrätten, som jämväl antager tingsnotarieaspirant.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1965

Om de olika befattningshavarnas åligganden och behörighet är bestämmelser meddelade i domsagostadgan den 11 juni 1943 (nr 290). De egentliga domargöroinålen ankommer huvudsakligen på häradshövdingen eller, om tingsdomare eller tingssekreterare finns i domsagan, på häradshövdingen jämte den eller de biträdande domarna. Arbetsfördelningen mellan häradshövding och biträdande domare sker vanligen på det sättet att varje domare tilldelas mål och ärenden från visst geografiskt område eller viss kvotdel av samtliga mål och ärenden. Som allmän princip gäller att tingssekreteraren får fullgöra ungefär en fjärdedel av arbetet med de domargöroinål som eljest skolat tillhöra häradshövdingens arbetsområde; det skall dock ankomma på häradshövdingen att handlägga mål och ärenden av invecklad beskaffenhet.

Tingsnotarie äger i princip icke behörighet att utföra domargöromål av mera kvalificerad art. Tingsnotarie kan förordnas att tjänstgöra bl. a. som inskrivningsdomare och konkursdomare samt att handlägga s. k. bagatellmål. Reglerna i domsagostadgan är i övrigt så utformade att de mindre kvalificerade uppgifterna, som ingår i domarverksamheten i domsaga, numera nästan uteslutande kommit att omhänderhas av notarier. I viss begränsad utsträckning får tingsnotarie handlägga mera kvalificerade domaruppgifter. För tingsnotaries behörighet att mottaga domarförordnanden förutsättes viss tids tjänstgöring i domsaga. Han äger därvid till en tid av högst sex månader tillgodoräkna sig tjänstgöring under samma tid i rådhusrätt eller som biträde åt statsåklagare eller åt advokat.

Rådhusrätterna. För rättsskipningen i rådhusrätt skall enligt 1 kap. 10 § rättegångsbalken finnas borgmästare och rådmän samt, om göromålen kräver det, en eller flera assessorer. Samtliga dessa domare är ordinarie. Vid de tre största rådhusrätterna är dessutom inrättade begynnelsetjänster, vilka förutsätter kompetens som fiskal i hovrätt. Innehavarna av dessa tjänster benämnes sekreterare (Stockholm), stadsnotarier (Göteborg) och notarier (Malmö). Vid Stockholms rådhusrätt finns därjämte utbildningstjänster för domaraspiranter, motsvarande domsagornas tingsnotarietjänster.

Arbetsfördelningen mellan borgmästare, rådmän och assessorer regleras genom den av Kungl. Maj :t för varje rådhusrätt fastställda stadgan eller arbetsordningen. Grunderna för arbetsfördelningen i rådhusrätterna avviker från den som gäller i domsagorna. Även inbördes företer rådhusrätterna olikheter. Rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö är indelade på avdelningar. Varje avdelning har att svara för handläggning av mål och ärenden, tillhörande visst eller vissa rättsområden. Inom avdelningarna fördelas arbetet mellan ledamöterna i princip efter göromålens svårhetsgrad och ledamöternas inbördes tjänsteställning. Vid övriga rådhusrätter förekommer skiftande former av personaluppsättning och arbetsfördelning. Vissa gemensamma grunddrag finns dock. Vanligen är varje ledamot enligt arbetsordningen tilldelad vissa bestämda slag av mål och ärenden. Fördel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 nr 1964

ningen mellan ledamöterna göres efter kvalitativa grunder på liknande sätt som inom avdelningarna i de större rådhusrätterna. Assessorerna erhåller som regel de minst kvalificerade domargöromålen. Vid några rådhusrätter är de göromål som i arbetsordningen tilldelats assessor till övervägande del sådana som i domsagorna vanligen utföres av tingsnotarier. Allmänt bör dock anmärkas att assessorernas arbetsuppgifter i verkligheten ofta är betydligt mer kvalificerade än som framgår av arbetsordningarna. Assessorerna tjänstgör nämligen regelmässigt som vikarier för rådmännen vid semestrar och annan form av ledighet. Dessutom förekommer ej sällan att göromål genom jämkning i arbetsordningen eller annan mera tillfällig omfördelning av arbetsuppgifterna överföres på assessor. De fiskalskompetenta befattningshavarna under assessorsgraden vid de tre största rådhusrätterna anlitas i huvudsak som vikarier för assessorerna och i övrigt som biträden åt ledamöterna vid handläggningen av mål och ärenden. Tjänstgöringen för de domaraspiranter som finns vid Stockholms rådhusrätt består huvudsakligen i arbete såsom biträde åt domarna vid handläggningen av målen och endast till mindre del av sådan självständig handläggning av enklare domargöromål som i domsagorna utgör ett väsentligt inslag i tingsnotariernas uppgifter.

Hovrätterna. Ordinarie ledamöter i hovrätt är enligt 2 kap. 3 § rättegångsbalken president, lagmän och hovrättsråd.

Till hovrätterna är vidare knutna assessorer, vilka är extra ordinarie tjänstemän. Assessorernas uppgift är i första hand att tjänstgöra som vikarier för tjänstlediga hovrättsråd eller i förekommande fall som extra ledamöter i hovrätten.

I hovrätterna tjänstgör härjämte fiskaler och fiskalsaspiranter. Deras tjänstgöring är i huvudsak avpassad för att bereda utbildning och ge möjlighet till prövning av deras lämplighet som domare. Arbetsuppgifterna består främst i förberedande handläggning av målen, föredragning av mål som avgöres på handlingarna, utredningar i rättsliga spörsmål samt uppsättande av domsförslag. Fiskaler tjänstgör också, i den mån assessorer ej finns att tillgå som vikarier för tjänstlediga hovrättsråd, såsom adjungerade ledamöter i hovrätten.

2. Befordringsgången

Den statliga domarbanan. De föreskrifter som ligger till grund för utformningen av befordringsgången på den statliga domarbanan är till väsentlig del utfärdade i administrativ ordning. De återfinns huvudsakligen i domsagostadgan, arbetsordningen för rikets hovrätter den 19 december 1947 i nr 960) och arbetsordningen för nedre justitierevisioncn den 26 juni 1948 (nr 494). En del av rådande ordning bygger därtill på praxis som utvecklats under flera årtionden.

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år U)6'i

Den som önskar vinna inträde på den statliga domarbanan har att efter fullgjord tingsutbildning eller motsvarande tjänstgöring i rådhusrätt ansöka om att bli antagen som fiskalsaspirant vid hovrätt. Antages han till fiskalsaspirant, prövas hans lämplighet för domarbanan under tjänstgöring i hovrätten under en tid om i regel minst sex månader och högst ett år. Aspirant, som av hovrätten finnes lämplig för domarbanan, förordnas, under förutsättning att det tillgängliga antalet fiskalstjänster medger det, till fiskal i hovrätten. I och med antagningen till fiskal erhålles ställning som extra ordinarie tjänsteman.

Efter fiskalsgodkännandet fortsätter fiskalen till en början att tjänstgöra i hovrätten, dock vanligen med återkommande kortare avbrott för vikariatsförordnanden i häradsrätt och, i viss utsträckning, även rådhusrätt. Sedan fiskalen sålunda någon tid — vars längd kan variera mellan olika hovrätter och under skilda perioder — omväxlande tjänstgjort i hovrätt och underrätt, vidtager normalt en mera stadigvarande tjänstgöring i domsaga såsom tingssekreterare eller fiskalskompetent biträde. För förordnande som tingssekreterare krävs enligt föreskrift i domsagostadgan föregående tjänstgöring som fiskal i hovrätt under minst ett och ett halvt år, varvid med sådan tjänstgöring jämställes visst slags tjänstgöring bl. a. i häradsrätt och rådhusrätt men även som biträde åt statsåklagare eller advokat. I tjänstgöringstiden om ett och ett halvt år skall dock alltid ingå minst sex månaders tjänstgöring som fiskal eller ledamot i hovrätt.

Tiden för tjänstgöring som tingssekreterare skall som regel omfatta minst ett och högst tre år. Det är emellertid ej ovanligt att den stadigvarande tjänstgöringen i underrätt blir längre än tre år.

Efter underrättstjänslgöringen följer adjunktionstjänstgöring i hovrätten, varunder fiskalen får först kortvariga och efter hand mera stadigvarande vikariatsförordnanden som ledamot i hovrätten. Fiskal, vilken fullgjort sådana adjunktionsförordnanden om sammanlagt minst ett år, kan förordnas till assessor i hovrätten. En förutsättning härför är att han finnes lämplig för fortsatt befordran på domarbanan och att utrymme för assessorsförordnande föreligger. Förordnande till assessor meddelas av Kungl. Maj:t efter förslag av hovrätten. Till assessor kan, om ej särskilda skäl föranleder annat, föreslås endast den som efter att ha antagits till fiskal tjänstgjort dels under sammanlagt ett år i underrätt, antingen i domsaga som tingssekreterare, fiskalskompetent biträde eller vikarie för ordinarie domare eller i rådhusrätt som ledamot, dels ock som fiskal eller adjungerad ledamot i hovrätt under sammanlagt två år, varav minst ett år som adjungerad ledamot. Med tjänstgöring i underrätt likställes tjänstgöring i vattendomstol, som sekreterare i arbetsdomstolen och som biträde åt statsåklagare eller advokat.

Assessorsförordnande brukar i allmänhet erhållas 5—7 år efter antagningen till fiskal men kan stundom dröja avsevärt längre. Genom asses-

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

sorsförordnandet anses vederbörande vara slutligt godkänd för fortsatt tjänstgöring och befordran på den statliga domarbanan.

Flertalet statliga domare tjänstgör viss tid i nedre justitierevisionen, där de såsom revisionssekreterare är föredragande i högsta domstolen. Denna tjänstgöring, som regelmässigt omfattar en tid av minst ett år, brukar påbörjas några år efter förordnandet till hovrättsassessor och i allmänhet innan befordran skett till ordinarie domartjänst i hovrätt eller underrätt. Hovrättsassessor är skyldig att mottaga förordnande som revisionssekreterare.

Om den fortsatta befordringsgången och förfarandet vid tillsättning av domartjänster gäller i övrigt följande.

Från assessorstjänst kan befordran ske till ordinarie revisionssekreterare, tingsdomare eller hovrättsråd och från dessa tjänster kan befordran vinnas till häradshövding. Undantagsvis har även förekommit att assessor befordrats direkt till häradshövding.

Häradshövdingtjänst är i allmänhet slutpost. Detsamma gäller i viss utsträckning hovrättsrådstjänst. Revisionssekreterartjänst har däremot närmast blivit passagetjänst före utnämning till hovrättsråd och häradshövding. Även tingsdomartjänst har i praktiken kommit att få denna karaktär.

Enligt 4 kap. 2 § rättegångsbalken utnämnes president och lagman i hovrätt, hovrättsråd, häradshövding och revisionssekreterare av Kungl. Maj :t. Revisionssekreterare kan även tillsättas genom förordnande. Tingsdomare skall enligt 3 § i samma kapitel utnämnas eller förordnas av Kungl. Maj :t. Utnämning till nämnda domartjänster sker medelst fullmakt.

Tillsättning av ordinarie revisionssekreterartjänst föregås icke av något ansökningsförfarande. För utnämning till ordinarie revisionssekreterare fordras, enligt praxis, av högsta domstolen godkänd tjänstgöring som tillförordnad revisionssekreterare under minst ett år.

Häradshövding, hovrättsråd och tingsdomare tillsättes efter ansökan. Beträffande tingsdomartjänst gäller att till sådan tjänst företrädesvis bör utses assessor i hovrätt, som tjänstgjort såsom ledamot i hovrätt under minst två år. Vid tillsättning av tingsdomar- och hovrättsrådstjänst skall förslag till tjänstens besättande avges av vederbörande hovrätt. Utnämning till dessa tjänster sker efter en i huvudsak formell meritberäkning, d. v. s. tjänsteåldern är i regel utslagsgivande. Vid tillsättning av hovrättsrådstjänst ges enligt praxis visst försteg åt befattningshavare, som tillhör den hovrätt inom vilken utnämningen skall ske. Före tillsättning av häradshövdingtjänst inhämtar Kungl. Maj :t yttrande rörande sökandena av det s. k. presidentkollegiet, bestående av högsta domstolens ordförande och hovrätternas presidenter. Även utnämning till häradshövdingtjänst sker i stor utsträckning efter tjänsteålder. För utnämning till häradshövding har i allmänhet fordrats godkänd tjänstgöring som revisionssekreterare under minst ett år.

54 Ktingl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964

Utnämning till liögre domartjänster än de nu nämnda sker utan ansökan och utan att förslag avges.

Vad nyss sagts om företräde till tingsdomartjänst för assessor i hovrätt är föreskrivet i domsagostadgan. I övrigt finns ej någon i författning meddelad bestämmelse om viss kompetens, förvärvad genom tjänstgöring på den statliga domarbanan, som villkor för behörighet till statliga ordinarie domartjänster. Formellt hinder föreligger alltså icke mot att till sådana tjänster utnämna även domare från rådhusrätterna eller andra jurister utanför den statliga domarkarriären. Dylika utnämningar har emellertid förekommit endast i sällsynta fall och då vanligen gällt högre domartjänster, såsom lagman eller justitieråd. De domartjänster som ingår i den statliga domarkarriären, vilken leder fram till häradshövdingtjänst, har nästan undantagslöst kommit att besättas med domare som redan tillhör den statliga domarkåren.

Stadsdomarbanan. Den grundläggande utbildningen och prövningen av domaraspiranterna är gemensam för den statliga domarbanan och stadsdomarbanan. Enligt 4 § magistratskungörelsen, i dess före den 1 juli 1963 gällande lydelse, kunde till rådman eller assessor i rådhusrätt, där ej Kungl. Maj :t för särskilt fall medgav undantag, utses den vilken redan var ordinarie ledamot i rådhusrätt eller haft förordnande som ledamot eller fiskal i hovrätt och av hovrätten funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande. Kravet på hovrättstjänstgöring har numera skärpts. Fr. o. m. den 1 juli 1963 fordras enligt den av Kungl. Maj:t den 22 maj 1963 (nr 241) beslutade ändringen i magistratskungörelsen sådan tjänstgöring under minst sex månader; detta gäller dock ej den som före ändringen förvärvat behörighet enligt tidigare gällande bestämmelser. Genom ändringen, som utgör ett led i strävandena mot en gemensam domarbana, har kravet på hovrättstjänstgöring bragts i överensstämmelse med det som gäller för förordnande som tingssekreterare i domsaga.

Samma dag som Kungl. Maj:t föreskrev nämnda skärpning av kompetensvillkoren för domartjänst i rådhusrätt beslöt Kungl. Maj :t vidare dels att den som efter den 30 juni 1963 övergår från tjänst i eller under hovrätt till tjänst vid rådhusrätt, skall — under förutsättning i allmänhet att vederbörande tjänstgjort i hovrätt minst sex månader efter erhållet fiskalsgodkännande — beredas tillfälle till adjuktion i hovrätt vid den tidpunkt, då stadigvarande adjunktion skulle ha beretts honom om han fortfarande tillhört hovrätten, dels att befattningshavaren om han så önskar bör kunna ifrågakomma till förordnande såsom assessor i hovrätt, när han uppfyller stadgade förutsättningar härför.

1 fråga om tjänsterna för städernas chefsdomare, borgmästarna, finns, utöver de allmänna reglerna i 4 kap. 1 § rättegångsbalken, ej några bestämmelser om formella kompetenskrav.

Enligt stadgande i 4 kap. 2 § rättegångsbalken utnämnes borgmästa-

55 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196i

re och rådman av Kungl. Maj :t. Även assessor utnämnes av Kungl. Maj :t. Tillsättning av dessa tjänster sker efter ansökningsförfarande. Städernas fullmäktige är tillförsäkrade visst inflytande på tillsättningen av borgmästar- och rådmanstjänster. Kungl. Maj:t är nämligen enligt § 31 regeringsformen vid utnämning till sådan tjänst bunden inom ett av stadsfullmäktige genom val upprättat förslag om tre till tjänsten behöriga personer. Närmare bestämmelser om sådant val finns i lagen den 5 april 1949 (nr 114) om val av borgmästare och rådman. Stadsfullmäktige kan på förslag uppsätta även personer, som icke anmält sig som sökande. Innan val förrättas skall hovrätten yttra sig. Är det fråga om tillsättning av rådmanstjänst, skall också magistraten avge yttrande. I ärende om utnämning av assessor skall enligt föreskrift i magistratskungörelsen yttrande avges av magistraten och stadsfullmäktige.

De vid rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö inrättade begynnelsetjänsterna för fiskalskompetenta befattningshavare tillsättes, i Stockholm av en särskild antagningsnämnd samt i Göteborg och Malmö av magistraten.

Övergång från den statliga domarbanan till rådhusrätt sker i allmänhet på fiskalsstadiet i utbildningsgången, antingen till befattning under assessorsgraden vid någon av de tre största rådhusrätterna eller direkt till assessors- eller rådmanstjänst vid annan rådhusrätt. Endast i undantagsfall har det förekommit att statliga domare, som passerat fiskalsstadiet, utnämnts till rådman. Däremot har borgmästar tjänster i viss utsträckning tillsatts med domare från den statliga karriären.

Rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö har i praktiken var för sig en sluten befordringsgång, i vilken befordran till assessor och rådman i stort sett sker efter viss turordning, bestämd med utgångspunkt i allmänhet från anställningsdagen i begynnelsetjänst. Vid övriga rådhusrätter, där assessorstjänster är inrättade, har assessor i allmänhet ansetts kunna påräkna visst företräde till rådmanstjänst i den egna rådhusrätten.

För flertalet stadsdomare är rådmanstjänst slutpost.

Kommittén

1. Allmänna synpunkter

Kommitténs betänkande (s. 141—165) innehåller en redogörelse för tidigare förslag till reformer rörande de statliga och kommunala domarbanorna. Här torde få hänvisas till denna redogörelse.

En gemensam domarbana förutsätter, konstaterar kommittén inledningsvis, att en enhetlig ordning gäller i fråga om rekrytering, utbildning, behörighet, befordran och tjänstetillsättning. De bestämmelser, som nu bör utformas i dessa avseenden, måste främst taga sikte på nytillkommande årgångar av domaraspiranter. Organisatoriska och andra ändringar som er-

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 196'i

fordras kan nämligen i mycket endast genomföras efter hand som nuvarande befattningshavare avgår eller vinner befordran till annan tjänst. För reglering av nuvarande befattningshavares ställning blir det nödvändigt med övergångsbestämmelser. Skapandet av en helt likformig domarkarriär blir alltså en fråga om successivt uppbyggande på tämligen lång sikt.

I enlighet med de direktiv som angivits för utredningsarbetet utgår kommittén från att rättsskipningens tyngdpunkt även i fortsättningen skall ligga i underrätterna och att som allmän målsättning skall gälla att underrätternas ställning och funktion inom domstolsväsendet stärkes. Vid utformningen av underrättsorganisationen synes, enligt vad kommittén anför — i huvudsaklig överensstämmelse med vad stadsdomstolsutredningen förordat — följande grundsatser böra vara vägledande.

Den dömande verksamheten skall i princip ankomma på domare med ordinarie tjänst. Avsteg från denna princip måste göras med hänsyn till behovet av vikarier för de ordinarie domarna samt för tillgodoseende avintresset av att bereda utbildning åt doinaraspiranter och andra befattningshavare som för utbildning tjänstgör vid underrätterna. I övrigt kan undantag ifrågakomma, då arbetsunderlaget visserligen är för stort för den ordinarie domarpersonalen men icke tillräckligt för att motivera inrättande av ännu en ordinarie tjänst. För behörighet till ordinarie domartjänster bör uppställas krav på föregående utbildning och domstolstjänstgöring som ger garantier för att dessa tjänster kommer att innehas av domare med grundlig utbildning och erfarenhet. Väsentligt är, att i princip samma kompetenskrav gäller för alla ordinarie domartjänster oavsett tjänstegrad och oavsett om tjänsten är inrättad vid rådhusrätt eller vid häradsrätt. Slutligen bör organisationen med avseende å personalbesättning och arbetsfördelning vara så beskaffad att de ordinarie domarna i största möjliga utsträckning befrias från mindre kvalificerade arbetsuppgifter. Sådana bör företrädesvis ankomma på lägre befattningshavare.

Enligt vad kommittén vidare anför aktualiserar rådhusrätternas inordnande i det statliga doinstolssystemet främst överväganden rörande rådhusrättsorganisationen och de grunder, efter vilka rådhusrätternas domartjänster bör utformas. Regleringen av dessa spörsmål är en nödvändig förutsättning för att sådant inordnande skall kunna komma till stånd. Någon översyn av domsagornas organisation avser kommittén däremot icke skola ske i detta sammanhang. Vissa detaljbestämmelser kan bli föremål för justering men kommittén förutsätter att domsagoorganisationen tills vidare i stort sett bibehålies i nuvarande skick.

Det måste tillses, framhåller kommittén, att de organisatoriska ändringarna ej får ogynnsamma verkningar från rekryteringssynpunkt. Proportionen mellan tjänster i begynnelse-, passage- och slutstadiet är härvid av betydelse. Detta spörsmål kan dock i förevarande sammanhang tagas upp endast i begränsad omfattning. Frågan måste i övrigt anstå till dess att det bättre kan överblickas, hur den framtida domstolsorganisationen i sin helhet kommer att gestalta sig. Kommittén anser dock de av kommittén i an-

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1965 57

nan del av betänkandet föreslagna ändringarna i rådhusrätternas organisation — innefattande bl. a. en ökning av antalet rådmanstjänster — som helhet, i vart fall på längre sikt, snarast innebära eu förbättring av befordringsförhållandena.

Vad angår utformningen av den gemensamma domarkarriären finner kommittén att några mera genomgripande förändringar icke kan övervägas i förevarande sammanhang i fråga om domarrekryteringen eller den grundläggande prövningen och utbildningen av domaraspiranter. Kommittén utgår således från att nuvarande ordning med en i princip sluten domarbana skall bibehållas och att domarutbildningen även framdeles skall, sedan tjänstgöring som notarie i underrätt fullgjorts, inledas med aspiranttjänstgöring och fiskalsprövning i hovrätt. Så långt är utbildningsgången redan nu gemensam för de statliga och kommunala domarbanorna. Reformerna bör alltså främst inriktas på att åstadkomma en enhetlig utbildnings- och befordringsgång efter fiskalsgodkännandet.

Enligt kommitténs uppfattning har den nu tillämpade ordningen för tjänstgöringsgången på utbildningsstadiet inom den statliga domarkarriären stora förtjänster med hänsyn till de möjligheter den ger domaraspiranterna att under en längre tids tjänstgöring växelvis i hovrätt och underrätt samla en mångsidig erfarenhet av rättsskipning och arbetsrutin vid olika domstolar. Av betydande värde från utbildningssynpunkt är tjänstgöringen såsom adjungerad ledamot i hovrätt. Vid en jämförelse med förhållandena på stadsdomarbanan, där domare och domaraspiranter efter någon tids aspirant- och fiskalstjänstgöring i hovrätt ofta har hela sin tjänstgöring förlagd till en och samma rådhusrätt, måste utbildningen för domaraspiranterna i den statliga karriären genom sin större allsidighet ges företräde. Kommittén anser också att nuvarande regler om behörighet till ledamotstjänst i rådhusrätt icke är tillfyllest med hänsyn till de krav på utbildning och erfarenhet som bör ställas på ordinarie domare i underrätt.

Kommittén förordar således att den gemensamma domarbanan tills vidare utformas i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande ordning inom den statliga karriären. Utbildningen bör alltså, efter tingstjänstgöring och prövning i hovrätt fram till fiskalsförordnande, omfatta först en tids fortsatt tjänstgöring som fiskal i hovrätt, därefter något eller några års tjänstgöring i underrätt samt som avslutning viss tids tjänstgöring som adjungerad ledamot i hovrätt. Genomgången sådan adjunktionstjänstgöring hör i princip gälla som villkor för behörighet till ordinarie domartjänst.

Även i fråga om behörighetsvillkor i övrigt, befordringsgång och tillsättningsförfarande finner kommittén den nuvarande ordningen för statliga domare kunna tagas till utgångspunkt för gemensamma bestämmelser, gällande domarkåren i dess helhet.

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

2. Domarutbildningen

Tingsnotarietjänstgöring. Kommittén finner det vara klart att tjänster även framdeles måste vara knutna till underrätterna för sådan grundläggande praktisk utbildning för nyutexaminerade jurister som den nuvarande tingstjänstgöringen i domsaga bereder. Kommittén anser det också naturligt att efter rådhusrätternas förstatligande dylika tjänster bör i mån avbehov finnas vid rådhusrätterna över huvud taget och inte såsom för närvarande endast vid domsagorna och — ehuru något annorlunda reglerade — vid Stockholms rådhusrätt.

Med ledning bl. a. av föreliggande uppgifter om antalet utexaminerade jurister per år under senare tid samt nuvarande och väntad framtida tillströmning till de juridiska fakulteterna finner kommittén att det för närvarande föreligger behov av ökade möjligheter till tingsutbildning. Kommittén erinrar om möjligheten att krav på tingsmeritering kommer att uppställas för inträde på åklagarbanan och den nya kronofogdebanan. Tager man hänsyn endast till utbildningsbehovet, finns alltså anledning till en betydande ökning av antalet tingsnotarietjänster. Emellertid måste antalet sådana tjänster i första hand anpassas efter domstolarnas arbetskraftsbehov. Det bör ej inrättas tjänster för flera tingsnotarier än som där kan beredas full sysselsättning. Vidare måste det bedömas som ovisst hur notarietjänstgöringen kommer att vara utformad i en framtid och hur stort underrätternas behov av personal för fullgörande av sådana arbetsuppgifter, som kan ombesörjas av notarier, kommer att bli. Kommittén erinrar i detta sammanhang om trafikmålskommitténs förslag till reformer i fråga om handläggningen av enklare brottmål, lagberedningens förslag angående överflyttande av mål om betalningsföreläggande till utmätningsinännen samt möjligheten av att ett överförande av inskrivnings- och bouppteckningsärendena från underrätterna till andra myndigheter aktualiseras. Därjämte nämner kommittén att det på senare tid framförts förslag, dels om inrättande av tjänster för tingsnotarier med kortare tjänstgöringstid, avsedda för blivande advokater, förvaltningsjurister och vetenskapligt verksamma jurister och dels om rätt att i fullgjord tingsutbildning till viss del tillgodoräkna tjänstgöring inom den statliga förvaltningen.

Möjligheten av framtida ändringar i ordningen för tingsnotariernas tjänstgöring liksom möjligheten av en minskning av domstolarnas behov av sådan arbetskraft bör enligt kommitténs mening redan nu beaktas såtillvida, att särskild hänsyn ej tages till behovet från utbildningssynpunkt vid inrättandet av tjänster för tingsnotarier vid rådhusrätterna. Utgångspunkt bör vara att tingsnotarietjänster tills vidare tillföres rådhusrätterna endast i sådana fall och i sådan utsträckning som motiveras av arbetskraftsbehovet. Vid bedömandet av tingsnotarieutbildningen i underrättsorganisationen efter rådhusrätternas förstatligande räknar kommittén dock med de arbets-

59 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 nr t Uti i

uppgifter som underrätterna för närvarande har. Likaså utgår kommittén från att tingsnotaries tjänstgöring vid underrätt såsom hittills i regel skall omfatta en tid av två och ett halvt år.

Kommittén finner det önskvärt att tingsnotarieorganisationen vid rådhusrätterna byggs upp efter i huvudsak samma riktlinjer som vid domsagorna. Även om tjänstgöringen för notarier vid rådhusrätt måste få en från domsagotjänstgöringen delvis avvikande utformning, torde förutsättningar finnas att bereda notarierna en med nuvarande tingstjänstgöring likvärdig utbildning vid rådhusrätterna. Kommittén anser också att det finns skäl att antaga att notarier vid rådhusrätterna skall kunna användas på ett ändamålsenligt sätt för i stort sett samma uppgifter som tingsnotarierna i domsagorna.

Vad beträffar den formella regleringen av tingsnotariernas behörighet vid rådhusrätt anser kommittén att de bestämmelser som gäller för notarie i domsaga (domsagostadgan) kan ges motsvarande tillämpning vid rådhusrätt. Enligt kommitténs förslag skall alltså notarie vid rådhusrätt vara behörig att utföra samma slag av domstolsgöromål som notarie i domsaga äger fullgöra. I anslutning därtill föreslår kommittén vissa jämkningar i utformningen av berörda bestämmelser.

Fiskalstjånstgöring. Kommittén anser att ändring ej skall göras i nu gällande ordning för aspirantprövning och antagning till fiskal i hovrätt. Antagningen till fiskal skall alltså, liksom hittills, föregås av provtjänstgöring om i regel sex månader till ett år. Kommittén avser likaså att tjänstgöringen efter fiskalsförordnandet fram till adjunktionen i hovrätt skall gestalta sig på samma sätt som i den nuvarande statliga karriären såtillvida, att den även i fortsättningen skall innefatta först en tids tjänstgöring som fiskal i hovrätt och därefter normalt något eller några års tjänstgöring i underrätt som tingssekreterare eller fiskalskompetent biträde. Denna underrättstjänstgöring bör hädanefter kunna förläggas även till rådhusrätt. Emellertid föreligger enligt kommitténs mening anledning att överväga ändring beträffande längden av fiskalernas tjänstgöring i hovrätt.

Fiskalernas tjänstgöringstid i hovrätt är för närvarande avpassad efter föreskrifterna om förordnande som tingssekreterare. Av den tjänstgöring om ett och ett halvt år efter 1’iskalsgodkännandet, som fordras för behörighet till tingssekreterart jänst, skall minst sex månader utgöras av tjänstgöring som fiskal eller, i förekommande fall, ledamot i hovrätt (5 § domsagostadgan). Kommittén erinrar om att 1955 års domarutredning (SOU 1959: 17) ifrågasatt en förlängning av den obligatoriska tjänstgöringen i hovrätt. Som motiv härför anförde domarutredningen att det är angeläget för det kollegiala arbetet i hovrätterna att de adjungerade ledamöterna före adjunktionen förvärvat en grundlig kännedom om hovrättsarbetet och dess rutin.

För att tjänstgöringen i underrätt skall kunna bereda fiskalerna en god

60 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964

och allsidig utbildning måste, yttrar kommittén, fiskalerna tå tillfälle att handlägga även domargöromål av kvalificerad beskaffenhet. En förutsättning härför är emellertid att betryggande garantier finns, dels för att fiskalen erhållit tillräcklig utbildning för sådana göromål och dels för att hans lämplighet för domarbanan blivit noggrant prövad av hovrätten, innan förordnande meddelas som domare i underrätt. Från denna synpunkt anser kommittén att nuvarande ordning för fiskalernas hovrättstjänstgöring ger anledning till anmärkningar. De betänkligheter som från olika håll anförts mot att använda fiskaler för kvalificerade domaruppgifter i underrätt torde också till väsentlig del ha sin grund däri, att den föregående tjänstgöringen i hovrätt ej ansetts tillfyllest från utbildnings- och prövningssynpunkt. En förlängning av tjänstgöringen i hovrätt är alltså påkallad med hänsyn till intresset av att fiskalerna före tjänstgöring i underrätt får en grundlig utbildning och att deras lämplighet som domare ingående prövas.

Ett annat skäl för en förlängning av hovrättstjänstgöringen är, enligt vad kommittén anför, att det måste anses angeläget att det slutliga godkännandet för domarbanan förläggs till ett tidigare skede av utbildningsgången än enligt nuvarande ordning. För närvarande betraktas ddnsom gått in på den statliga domarbanan såsom godkänd för denna först genom förordnandet som assessor i hovrätt, alltså i allmänhet 6—8 år efter inträdet på banan och i regel efter flera års tjänstgöring med kvalificerade domaruppgifter. Det torde ej finnas någon yrkesbana med motsvarande krav på teoretisk utbildning, där man får vänta så länge på slutgiltigt besked om godkännande för fortsatt tjänstgöring och befordran. Även om det endast sällan förekommer att en fiskal underkännes på adjunktionsstadiet, kan dock möjligheten av ett sådant underkännande och tvånget att ännu efter långvarig tjänstgöring på domarbanan vara underkastad prövning för den enskilde befattningshavaren utgöra en källa till osäkerhet och olust. Betydelsen av dessa förhållanden bl. a. från rekryteringssynpunkt bör icke underskattas. Med hänsyn till de ansvarskrävande uppgifter som åvilar tingssekreterare och fiskalskompetenta biträden i underrätterna ter det sig härjämte befogat att det slutliga avgörandet om vederbörandes lämplighet för domarbanan träffas, innan underrättstjänstgöringen tager sin början.

Kommittén föreslår på nu anförda skäl att som villkor för förordnande som tingssekreterare eller annat mera stadigvarande förordnande i underrätt för fiskal uppställes tjänstgöring i hovrätt under minst två år — som fiskal eller fiskalsaspirant eller, i förekommande fall, som ledamot — varvid med tjänstgöring i hovrätt får likställas högst sex månaders tjänstgöring i underrätt eller annan enligt nuvarande bestämmelser om behörighet till tingssekreterarförordnande med hovrättstjänstgöring jämställd tjänstgöring. I fråga om den nämnda hovrättstjänstgöringen om två år avser kommittén skola gälla att tjänstgöring under det första året efter antagningen till fiskalsaspirant såvitt möjligt oavbrutet och under det andra året huvud-

61 Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 196 i

sakligen skall vara förlagd till själva hovrätten. Under det andra året, då även kortare underrättsförordnanden skall kunna förekomma, hör fiskalen efter hand i så stor utsträckning som möjligt befrias från rutinarbetet och i stället anlitas för sådana mera krävande uppgifter — svårare föredragningsmål, rättsutredningar och domskrivning i kvalificerade mål — som ger möjlighet att mera ingående pröva hans juridiska kunnighet och lämplighet i övrigt för domarbanan. Sedan fiskal fullgjort den tjänstgöring som fordras för behörighet som tingssekreterare, skall hovrätten, med eller utan samband med meddelande av tingssekreterarförordnande eller annat stadigvarande förordnande utanför hovrätten, pröva huruvida fiskal bör slutligen godkännas för fortsatt tjänstgöring på domarbanan. Kommittén avser således att därefter följande tjänstgöring i underrätt och adjunktion i hovrätt icke skall syfta till ytterligare prövning utan betraktas endast som fortsatt utbildning i yrket.

Vad angår tjänstgöringen i underrätt anser kommittén, som tidigare nämnts, att denna för att bereda en god och allsidig utbildning bör ge fiskalerna tillfälle att handlägga även domargöromål av kvalificerad beskaffenhet och att det därför ej är lämpligt att i mera avsevärd grad inskränka fiskalernas nuvarande behörighet som domare i underrätt. En viss begränsning av denna behörighet finner kommittén dock påkallad. Kommittén föreslår sålunda att från handläggning av fiskal skall undantagas mål, vilkas avgörande kräver särskild erfarenhet. Kommittén åsyftar därvid, förutom de mål av invecklad beskaffenhet som enligt gällande föreskrift ej bör överlämnas åt fiskal (28 § tredje stycket domsagostadgan), även vissa mål, där det för allmänhet eller parter kan te sig stötande att handläggningen omhänderhas av en mycket ung domare, såsom t. ex. mål om mycket grova brott samt vässa familjemål. Vidare föreslår kommittén — för att garantera ett vässt mått av prövning, innan förordnande att i underrätt handlägga mera kvalificerade domaruppgifter över huvud taget ifrågakommer — att fiskal först efter ett års tjänstgöring som aspirant och fiskal i hovrätt skall äga med vidsträcktare behörighet än som tillkommer tingsnotarie fullgöra på underrättsdomare ankommande göromål.

Kommitténs förslag i fråga om fiskals behörighet som domare i underrätt innebär att kommittén icke finner det motiverat att i större utsträckning anlita befattningshavare med kompetens som hovrättsassessor för vikariatstjänstgöring i underrätt, vilket stadsdomstolsutredningen tidigare förordat. Enligt kommitténs mening torde det som regel icke vara erforderligt att förordna befattningshavare med sådan kompetens till vikarie för underrättsdomare annat än då förordnandet gäller ett mera långvarigt uppehållande av domartjänsl eller handläggning av mål av särskilt kvalificerad beskaffenhet.

Beträffande slutligen längden av fiskalernas tjänstgöring i underrätt framhåller kommittén att det, med hänsyn till vikten av att befordrings-

62 Knngl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

gången ej försenas, såvitt möjligt bör iakttagas att den föreslagna förlängningen av den inledande tjänstgöringen i hovrätt icke leder till att adjunktionstjänstgöringen försenas. Vägledande härvidlag bör vara att assessorsförordnande skall kunna erhållas inom sex till sju år efter fiskalsgodkännandet.

Adjunktion. Kommittén förordar, som framgår av vad tidigare anförts, att tjänstgöring som adjungerad ledamot i hovrätt skall principiellt ingå som obligatoriskt led i domarutbildningen på den gemensamma domarbanan och att viss tids sådan tjänstgöring alltså skall i allmänhet fordras för behörighet till ordinarie domartjänst. Adjunktionen skall emellertid icke, såsom hittills, åsyfta en slutlig prövning av domaraspirantens lämplighet för banan utan endast vara att anse som fortsatt utbildning efter godkännandet.

Enligt vad kommittén uttalar vore det önskvärt att detta led i utbildningen, liksom hittills, kunde omfatta en tidrymd av minst ett år. Kommittén — som uppskattar årskullarnas storlek till 30 eller något därunder, mot drygt 20 i den nuvarande statliga karriären — finner emellertid att hovrätternas s. k. adjunktionsutrymme icke är tillräckligt för att bereda plats för så lång tids adjunktion åt alla i den gemensamma karriären. Genom förkortning av adjunktionstiden skulle ytterligare utrymme för adjunktion kunna beredas. Kommittén anser också en viss uppmjukning av kravet på minst ett års adjunktion i hovrätt kunna godtagas. Någon mera avsevärd förkortning kan emellertid icke ifrågakomma utan att denna tjänstgörings utbildningsvärde äventyras. En begränsning av adjunktionstiden med mer än högst tre månader är i allmänhet icke lämplig. Kommittén föreslår därför att adjunktionstiden regelmässigt bestämmes till nio månader med möjlighet till avvikelser, om särskilda förhållanden föranleder därtill.

Det är emellertid osäkert, anför kommittén vidare, om den ökning av hovrätternas adjunktionsutrymme som en sådan förkortning av adjunktionstiden innebär blir tillräcklig för att bereda alla fiskaler adjunktion inom skälig tid efter fiskalsgodkännandet. Kommittén förordar därför att man anlitar även den utvägen — som domarutredningen och stadsdomstolsutredningen förordat — att låta adjunktion i hovrätt till viss del ersättas av tjänstgöring som ledamot på tvistemålsavdelning vid större rådhusrätt. Att en del av adjunktionstjänstgöringen fullgöres på detta sätt behöver ej innebära någon försämring från utbildningssynpunkt. Fastmera kan sådan tjänstgöring vid rådhusrätt utgöra ett värdefullt komplement till ledamotstjänstgöringen i hovrätt. De adjungerade fiskalernas tjänstgöring vid rådhusrätt kommer, liksom i hovrätt, att bestå av kollegialt arbete tillsammans med äldre och mer erfarna domare, med de tillfällen detta innebär att förvärva kännedom om rättstillämpning och domstolsrutin. Det vid jämförelse med andra domstolar stora antalet

63 Kimgl. Maj. ts proposition nr 156 år 196b

svåra och krävande tvistemål, som förekommer vid de större rådhusrätterna, ger tjänstgöringen där ett särskilt utbildningsvärde. Det är alltså närmast en fördel från utbildningssynpunkt att möjlighet öppnas att förlägga en del av utbildningen till de större rådhusrätternas tvistemålsavdelningar. Med hänsyn till angelägenheten av att domaraspiranterna får tillräcklig erfarenhet av arbetet som ledamot i överinstans och till kravet på allsidighet i domarutbildningen anser kommittén att merparten av adjunktionstjänstgöringen bör fullgöras i hovrätt. Kommittén föreslår i enlighet härmed att hovrättstjänstgöringen skall få till en tid av tre månader ersättas av tjänstgöring på tvistemålsavdelning vid rådhusrätt. För denna utbildningstjänstgöring bör enligt kommitténs mening ej andra rådhusrätter än de tre största, i Stockholm, Göteborg och Malmö, komma i fråga. Endast vid dessa rådhusrätter finns såväl organisatoriskt som från utbildningssynpunkt erforderliga förutsättningar.

Med de sålunda föreslagna ändringarna i fråga om adjunktionstjänstgöringen anser kommittén förutsättningar finnas för att bereda nytillkommande årgångar av fiskaler adjunktion. Marginalen förutses dock bli så knapp att kommittén bedömer det som uteslutet att nuvarande befattningshavare på stadsdomarbanan — vilka kommit in på banan före den 1 juli 1963 — skall kunna annat än i undantagsfall ges tillfälle att komplettera sina meriter med adjunktion i hovrätt.

3. Befordran och tillsättningsförfarande

Vid förstatligandet av rådhusrätterna skall, framhåller domstolskommittén, vad nu stadgas angående kommunalt inflytande på tillsättning av stadsdomartjänster i § 31 regeringsformen och lagen den 5 april 1949 om val av borgmästare och rådman upphöra att gälla. Vad gäller tillsättningsförfarandet skall enhetliga regler införas för domare i rådhusrätt och häradsrätt.

Enligt kommitténs förslag till personalorganisation för rådhusrätterna efter förstatligandet skall ordinarie domare i rådhusrätt utgöras av borgmästare och rådmän. Dessa domare och de ordinarie domarna i domsaga, häradshövding och tingsdomare, bör enligt kommittén även i fortsättningen utnämnas av Kungl. Maj :t medelst fullmakt. Vad beträffar tingsdomartjänsterna finner kommittén skäl ej föreligga att bibehålla nuvarande möjlighet att tillsätta sådan tjänst jämväl genom förordnande och föreslår således att denna möjlighet avskaffas. I denna fråga åberopar kommittén stadsdomstolsutredningen, som framlagt samma förslag under hänvisning till att sagda möjlighet numera saknar betydelse (SOU 1961 :6 s. 104). Kommittén tillägger att Kungl. Maj:t, om i något fall behörig sökande till tingsdoinartjänst ej skulle finnas, torde vara oförhindrad att

64 Kungl. Ma j. ts proposition nr 156 år 1964-

besluta att tjänsten tills vidare icke skall besättas med ordinarie innehavare.

Reglerna om tillsättning av borgmästare och rådman bör enligt kommitténs mening utformas i överensstämmelse med vad som stadgas för motsvarande domartjänster i domsaga. Förfarandet vid tillsättning av borgmästartjänst bör sålunda vara detsamma som vid tillsättning av häradshövdingtjänst (2 § andra stycket domsagostadgan) och förfarandet vid tillsättning av rådmanstjänst detsamma som vid tillsättning av tingsdomartjänst (3 § andra och tredje styckena domsagostadgan).

Kravet på kompetens som hovrättsassessor, vilket kommittén förordar såsom allmänt villkor för fortsatt befordran på domarbanan, bör enligt kommitténs åsikt komma till formellt uttryck på det sättet, att sådan kompetens föreskrives som regelmässig förutsättning för utnämning till tingsdoinar- och rådmanstjänster. Dessa tjänster kan nämligen normalt antagas ifrågakomma som första ordinarie domartjänst efter assessorsförordnandet. För behörighet till sådana tjänster skall således förutsättas att vederbörande antingen förordnats till assessor i hovrätt eller i fråga om tjänstemeriter uppfyller för erhållande av sådant förordnande stadgade villkor. Föreskrifter om formella kompetenskrav — utöver vad i rättegångsbalken stadgas om behörighet för domarämbete i allmänhet (4 kap. 1 §) — bör däremot, i likhet med vad som för närvarande gäller, ej meddelas i fråga om underrätternas chefsdomartjänster, häradshövding och borgmästare. Det bör ej vara uteslutet att till dylika högre domartjänster utnämna även jurister utanför domarkarriären.

Enligt kommitténs mening kan den normala befordringsgången i den gemensamma karriär, som uppbygges efter rådhusrätternas förstatligande, icke gestaltas på samma sätt som i den nuvarande statliga domarkarriären, där befordran i huvudsak efter anciennitet i allmänhet kan påräknas upp till och med häradshövdingtjänst. I en enhetlig domstolsorganisation kan inte, uttalar kommittén, alla domare beredas möjlighet att avancera till domstolschef. Antalet dylika chefstjänster blir nämligen, enligt kommitténs bedömande, i förhållande till antalet övriga domartjänster avsevärt mindre än för närvarande är fallet i den statliga domstolsorganisationen.

Befordringsgångens normala förlopp i den gemensamma karriären föranleder, enligt vad kommittén anför, att tillsättning efter uteslutande eller huvudsakligen formell meritberäkning i fortsättningen bör ske endast i fråga om tjänsterna under chefsdomarplanet, d. v. s. tingsdomare, rådman och hovrättsråd. Häradshövding- och borgmästartjänster bör däremot tillsättas efter en friare, av hänsyn till formella meriter mera obunden prövning av vederbörandes lämplighet för sådan tjänst. Ancienniteten bör härvid icke ensam fälla utslaget. Kommittén ifrågasätter, huruvida icke des-

Kimgl. Maj.ts proposition nr 156 år 1961

sa tjänster borde tillsättas i samma ordning som laginanstjänster, d. v. s. utan ansökan. Ett sådant tillsättningsförfarande är kommittén dock — med hänsyn bl. a. till det förhållandevis stora antalet såväl tjänster som tänkbara kandidater — icke för närvarande beredd att förorda.

Kommittén utgår från att Kungl. Maj :t i enlighet med nuvarande praxis även i fortsättningen kommer att vid tillsättning av häradshövdingtjänst inhämta yttrande från presidenterna i rikets hovrätter efter samråd med högsta domstolens ordförande liksom att detta s. k. presidentkollegium skall höras också vid tillsättning av borgmästartjänst. Så länge en viss kategoriklyvning på grund av skillnaden i merithänseende består mellan nuvarande statliga och nuvarande kommunala domare, kan det enligt kommitténs mening vara ändamålsenligt att nämnda kollegium förstärkes, förslagsvis med en representant från vardera av de hittillsvarande statliga och kommunala underrättskårerna. Ett sålunda förstärkt kollegium skulle också kunna anlitas i vissa fall vid tillsättning av rådmans- och tingsdomartjänster för avgivande av yttrande i besvärsärenden.

En fråga med anknytning till nu behandlade spörsmål är den, huruvida det principiella kravet på godkänd tjänstgöring som revisionssekreterare skall bibehållas för utnämning till häradshövding. Behålles detta krav skulle konsekvensen, enligt vad kommittén anför, fordra att detta krav utsträckes att gälla även för utnämning till borgmästare. Kommittén erinrar om att 1955 års domarutredning har föreslagit att ifrågavarande krav skall avskaffas samt att frågan härefter behandlats av särskild utredningsman, som i ett år 1962 avgivet betänkande (SOU 1962: 20) anslutit sig till domarutredningens förslag. Efter rådhusrätternas förstatligande torde det bli svårt att uppehålla kravet på revisionssekreterartjänstgöring, enär ett begränsat utrymme står till buds för dylik tjänstgöring, såvida denna ej göres så kortvarig att dess praktiska värde försvinner. Med hänsyn till den av kommittén förordade friare meritvärderingen vid tillsättning av häradshövding- och borgmästartjänst framstår ett krav på formell meritering genom visst slag av tjänstgöring som oegentligt. Kommittén utgår således från att dylikt krav icke uppställes i fortsättningen. Härav följer ej att väl vitsordad tjänstgöring som revisionssekreterare inte kan komma att få särskilt värde från meritsynpunkt. Tjänstgöringen i nedre justitierevisionen vidgar, enligt kommitténs uppfattning, erfarenhetsområdet och bidrar till en allsidig utbildning. Vid konkurrens om ledigt domarämbete mellan i övrigt ungefär jämställda aspiranter kan det vara motiverat att den som till övriga meriter kan lägga godkänd revisionssekreterartjänstgöring ges företräde.

I frågan om tillträde till tjänstgöring i nedre justitierevisionen yttrar kommittén att förordnande som revisionssekreterare i den gemensamma domarkarriären bör meddelas enligt samma grunder som nu tillämpas för de statliga domarna, d. v. s. efter turordning bestämd i stort sett efter tjäns-

3 Bihang till riksdagens protokoll 196'f. 1 samt. År 156

66 Kutigl. Maj:ts proposition nr 156 år 1965

teålder. För nuvarande rådhusrättsdomare torde dock få göras undantag. Fråga om revisionssekreterarförordnande för dem får bedömas från fall till fall på samma sätt som sker för närvarande.

4. Övergångsbestämmelser

Enligt kommitténs förslag skall i den blivande gemensamma karriären viss tids adjunktionstjänstgöring i hovrätt ingå som ett normalt led i domarutbildningen och kompetens som hovrättsassessor gälla som allmänt villkor för behörighet till ordinarie domartjänst.

För närvarande fordras icke nämnda kompetens för behörighet till domartjänst i rådhusrätt, påpekar kommittén, och de domare som nu tjänstgör i rådhusrätterna saknar, med få undantag, denna merit. Med hänsyn härtill måste övergångsvis regleras, i vad mån och under vilka förutsättningar dessa befattningshavare skall äga behörighet till ordinarie domartjänst efter rådhusrätternas förstatligande.

Den omständigheten att de nuvarande stadsdomarna i allmänhet ej genomgått den utbildning och förvärvat den merit som den obligatoriska hovrättsadjunktionen innebär för de statliga domarna medför, enligt vad kommittén vidare framhåller, svårigheter att i merithänseende jämföra tjänstgöring inom den statliga domstolsorganisationen med tjänstgöring vid rådhusrätt. Till svårigheterna bidrager rådande skiljaktigheter mellan häradsrätter och rådhusrätter i fråga om arbetsfördelningen mellan domare i olika tjänsteställning och därav föranledda olikheter i domartjänsternas innehåll med avseende å arbetsuppgifternas beskaffenhet. Under en övergångstid behövs därför också särskilda regler rörande de befordringsprinciper som skall tillämpas vid konkurrens om domartjänster mellan befattningshavare från de nuvarande statliga och kommunala domarbanorna.

Den som efter den 30 juni 1963 övergår från tjänst i eller under hovrätt till tjänst vid rådhusrätt blir — under förutsättning i allmänhet att vederbörande tjänstgjort minst sex månader i hovrätt efter fiskalsgodkännande — berättigad att erhålla adjunktion i hovrätt. Ehuru kommittén icke anser att de befattningshavare vid rådhusrätterna, som sålunda äger rätt till adjunktion, också skall åläggas skyldighet att mottaga förordnande att tjänstgöra som ledamot i hovrätt, förutsätter kommittén att flertalet kommer att begagna sig av denna möjlighet att komplettera sina meriter. De fiskaler som övergår till rådhusrätt efter nyssnämnda tidpunkt inordnas alltså i allmänhet i den gemensamma karriären som om de kvarstått i de nuvarande statliga domstolarna. För denna kategori anser kommittén därför berörda övergångsproblem beträffande behörighetskrav och befordringsprinciper i huvudsak sakna aktualitet.

Behörighetsvillkor. De problem som föranleds av kommitténs förslag till behörighetskrav berör närmast rådmans- och tingsdomartjänsterna. Endast

67 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1i)6k

beträffande ordinarie domartjänster av detta slag anser kommittén direkta föreskrifter i behörighetshänseende lröra meddelas.

Vad först angår frågan om behörighet till rådmanstjänst finner kommittén att den föreslagna skärpningen av kompetenskraven icke bör äga tilllämpning beträffande dem som vid tiden för den nya behörighetsregelns ikraftträdande förvärvat behörighet till ordinarie domartjänst i rådhusrätt enligt dittills gällande bestämmelser. Kommittén anser det ej kunna ifrågasättas att nuvarande befattningshavare, som tagit anställning i rådhusrätt i förlitande på de vid tiden föranställningen gällande behörighetsreglerna, skall tvingas underkasta sig adjunktionstjänstgöring för att bli berättigade att vinna befordran till sluttjänst i rådhusrätt. Härtill kommer att de praktiska möjligheterna att bereda nuvarande rådhusrättsdomare adjunktion i hovrätt torde bli mycket begränsade. Stadsdomare, som tillträtt tjänst vid rådhusrätt före den 1 juli 1963, kommer endast i undantagsfall att kunna ges tillfälle till hovrättsadjunktion. Kommittén föreslår därför att — på motsvarande sätt som skett när behörighetskraven för ordinarie domartjänst i rådhusrätt skärptes från och med den 1 juli 1963 (jfr kungörelsen den 22 maj 1963, nr 241) — till huvudregeln om behörighet till assessorsförordnande i hovrätt som villkor för befordran till rådmanstjänst knytes en övergångsbestämmelse, av innebörd att vad för närvarande gäller angående behörighet till rådmanstjänst alltjämt skall äga tillämpning beträtfande den som lörordnats till fiskal eller ledamot i hovrätt före förstatligandet.

I frågan om behörighet till tingsdomartjänst anser kommittén starka skäl tala för att man i samband med rådhusrätternas förstatligande och inför den förestående allmänna omorganisationen av domstolsväsendet vidgar de nuvarande rådhusrättsdomarnas möjligheter att erhålla domartjänster i häradsrätt. Det är angeläget att hittillsvarande hinder mot övergång från rådhusrättstjänst till annan domarbefattning — liksom också hindren mot övergång i motsatt riktning — avlägsnas. Genomförandet av ändringar i rådhusrätternas personalorganisation i anslutning till förstatligandet underlättas, om befattningshavare vid rådhusrätterna kan erhålla domartjänster vid häradsrätterna. Likaså torde det, framhåller kommittén, för lösandet av personalplaceringsproblem vid framtida domkretsregleringar vara till fördel att möjlighet t. ex. kan beredas rådhusrättsassessor eller rådman att övergå till tingsdomartjänst.

Betänkligheter med hänsyn till vederbörandes kvalifikationer synes kommittén i princip icke behöva föreligga mot att ordinarie rådhusrättsdomare ■—- därmed avses här innehavare av fullmaktstjänst — ges behörighet till tingsdomartjänst, oavsett att vederbörande ej har kompetens som hovrättsassessor. Erfarenhet av tjänstgöring som ledamot i hovrätt vill kommittén ej betrakta som en nödvändig förutsättning för att en rådman eller assessor i rådhusrätt skall anses kompetent att fullgöra de åligganden som ankommer på tingsdomare. Något formellt hinder föreligger ej heller enligt

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

nuvarande ordning mot att till tingsdomare utse befattningshavare vid rådhusrätt, som ej fullgjort adjunktionstjänstgöring i hovrätt. Det torde också, enligt vad kommittén anför, med fog kunna hävdas att de som nått iram till ordinarie domartjänst i rådhusrätt i fråga om kunnighet och erfarenhet av domargöromål i det alldeles övervägande antalet fall väl fyller även de krav som bör ställas på innehavare av domartjänst i häradsrätt.

Kommittén förordar sålunda att behörighet till tingsdomare skall generellt tillkomma — förutom den som förvärvat kompetens som hovrättsassessor —• envar som redan är innehavare av ordinarie domarbefattning.

Vad angår rådhusrätternas nuvarande icke ordinarie domarpersonal — assessorer med extra tjänst och fiskalskompetenta befattningshavare under assessorsgraden vid de tre största rådhusrätterna —- kommer denna grupp av befattningshavare enligt kommitténs förut berörda förslag att erhålla generell behörighet till rädmanstjänst och sålunda att formellt bibehållas vid nuvarande möjligheter till befordran till sluttjänst inom rådhusrättsorganisationen. Emellertid bör det enligt kommitténs åsikt också öppnas möjlighet för dessa befattningshavare att, i den mån de kan anses äga erforderliga kvalifikationer, befordras till ordinarie domartjänst i häradsrätt. En del av dem har, framhåller kommittén, förvärvat avsevärd erfarenhet av kvalificerat domstolsarbete. Befordringsåldern för assessorstjänster vid de tre största rådhusrätterna är för närvarande omkring 40 år eller något däröver. Åtskilliga av befattningshavarna under assessorsgraden bär sålunda långvarig domstolstjänstgöring bakom sig och de har ofta redan på ett tidigt stadium av rådhusrättstjänsten erhållit stadigvarande ledamotsförordnande. I ej få fall torde de, med hänsyn såväl till längden som till beskaffenheten av sin domstolstjänstgöring, kunna anses jämställda med ordinarie rådhusrättsdomare i fråga om kvalifikationer för domartjänst i häradsrätt. Enligt kommitténs mening bör det således för nuvarande icke-ordinarie befattningshavare vid rådhusrätterna finnas möjlighet till undantag från kravet på kompetens som hovrättsassessor för behörighet till tingsdomartjänst. Enligt vad kommittén närmare utvecklar blir det svårt att utforma någon generell bestämmelse härom. Det synes kommittén tillfyllest att Kungl. Maj :t beviljar individuella dispenser i de fall detta kan anses befogat.

Befordringsprinciper. Vad kommittén föreslagit angående nuvarande rådhusrättsdomares behörighet till tingsdomartjänst innebär, uttalar kommittén, att dessa får väsentligt större möjligheter än för närvarande att övergå till domartjänst vid häradsrätt. I och med förstatligandet av rådhusrätterna avlägsnas också nuvarande begränsningar för domare vid de statliga domstolarna att erhålla domartjänst i rådhusrätt. Kommittén räknar med som något icke alltför ovanligt att befattningshavare från de båda hittills åtskilda domarbanorna kommer att konkurrera om samma domartjänst.

Kommittén framhåller att frågan om vilka principer för befordran som

Kurtgl. Mnj:ts proposition nr 156 år 196i

i sådana fall skall tillämpas är svårlöst. Det gäller icke blott att i merithänseende jämföra tjänstgöringen vid rådhusrätt med tjänstgöring vid statliga domstolar. Ofta torde det även bli anledning att pröva, om olika slag av rådhusrättstjänstgöring bör tillmätas olika meritvärde. Befattningshavarna vid de statliga domstolarna har vidare enligt nuvarande ordning kunnat påräkna att utan konkurrens från rådhusrättsdomarna vinna befordran i den egna karriären upp till och med häradshövding i stort sett efter sin turordning i hovrätten. Rådhusrätternas assessorer har i allmänhet kunnat räkna med företräde till rådmanstjänst i den egna domstolen framför domare från andra rådhusrätter och från statliga domstolar. De tre största rådhusrätterna har var för sig haft praktiskt taget helt slutna karriärer, inom vilka befordran till assessor och rådman skett efter turordning, bestämd med utgångspunkt från dagen för anställning vid rådhusrätten. Om de spärrar som nu finns mellan de olika karriärerna helt bortfaller omedelbart vid förstatligandet av rådhusrätterna, skulle det för åtskilliga befattningshavare på båda domarbanorna kunna medföra en väsentlig försämring av de befordringsutsikter de dittills kunnat påräkna. Vid utformningen av befordringsprinciperna för tiden närmast efter förstatligandet bör nämnda förhållande enligt kommitténs mening beaktas, och det bör såvitt möjligt förebyggas att ogynnsamma verkningar drabbar de befattningshavare som inträtt på domarbanan före reformens ikraftträdande.

För att söka komma till rätta med problemet har kommittén övervägt att under en övergångstid bibehålla rådande begränsningar i möjligheterna till övergång mellan häradsrätter och hovrätter å ena samt rådhusrätter å andra sidan. Kommittén anser det emellertid icke lämpligt att ens för en övergångstid konservera rådande ordning. Man måste i och med att rådhusrätterna förstatligas tänka sig åtminstone i princip fri konkurrens om domartjänsterna.

Kommittén finner det vara praktiskt taget omöjligt att uppställa generella regler för meritvärderingen vid jämförelse mellan olika slag av domartjänstgöring. Kommittén uppdrager dock vissa riktlinjer, vilka enligt kommitténs mening bör följas vid konkurrens mellan befattningshavare från de olika domarkarriärerna.

Enligt kommitténs uppfattning är det icke motiverat att ge domartjänstgöring inom den nuvarande statliga karriären något allmänt företräde i merithänseende framför tjänstgöring vid rådhusrätt. Med domartjänsterna vid rådhusrätterna är i det övervägande flertalet fall förenade arbetsuppgifter av tillräckligt kvalificerad beskaffenhet för att tjänstgöring i dessa befattningar skall kunna jämställas med tjänstgöring vid statliga domstolar. Undantag förekommer beträffande vissa rådmanstjänster vid mindre rådhusrätter och en del assessorstjänster med arbetsuppgifter, som till mera väsentlig del utgöres av mindre kvalificerade göromål. I övrigt bör tjänstgöring

70 Kungl. Maj.ts proposition nr t.36’ ur 11HH

vid rådhusrätt och tjänstgöring vid häradsrätt vid all formell meritberäkning kunna i princip tilläggas samma meritvärde.

Svårare är det, yttrar kommittén, att väga mot varandra meriter, förvärvade som domare i rådhusrätt, och meriter från tjänstgöring i hovrätt eller i nedre justitierevisionen. Som förut nämnts finner kommittén revisionssekreterartjänstgöring kunna, då fråga är om i övrigt ungefär jämställda konkurrenter, tilläggas ett visst mervärde. På samma sätt synes det kommittén rimligt att den som, till skillnad mot konkurrenterna, kan åberopa ledamotstjänstgöring i hovrätt bör — om tjänsteåldern är i stort sett densamma —- ges det företräde som den större allsidigheten i hans domarutbildning motiverar. Någon allmän regel om meritvärderingen vill kommittén däremot ej föreslå. På den nuvarande statliga domarbanan tillämpas principiellt ej någon skillnad i meritvärdering med avsende å det ena eller det andra slaget av tjänstgöring, frånsett kravet på godkänd tjänstgöring som revisionssekreterare för att ifrågakomma till häradshövdingtjänst, ett krav som kommittén emellertid avser skola bortfalla.

Ehuru meritvärderingen blir i princip densamma för all domartjänstgöring, anser kommittén att det vid tillsättande av domar t jänster under eu övergångstid blir nödvändigt att såvitt möjligt tillgodose nuvarande befattningshavares intresse av att bibehållas vid de befordringsmöjligheter som de hittills kunnat påräkna. Vid konkurrens mellan sökande från de nuvarande båda domarbanorna bör företräde kunna ges åt domare från den statliga karriären, då fråga är om tillsättande av nuvarande statlig domartjänst, och åt rådhusrättsdomare vid tillsättning av tjänst i rådhusrätt, därest medsökande från den andra domarkarriären icke är klart överlägsen i merithänseende.

Kommittén avser inte att en regel som den sist angivna bör tillämpas undantagslöst. Av kommittén föreslagna ändringar i rådhusrätternas organisation kan innebära att möjligheterna till befordran vid vissa rådhusrätter försämras. Avsteg från regeln bör därför kunna ske exempelvis för att bereda befattningshavare vid dylik rådhusrätt kompensation genom befordran i stället till tjänst inom den nuvarande statliga karriären. Härav föranledd försämring i befordringsförhållandena för de nuvarande statliga domarna kan i sin tur behöva kompenseras genom att befattningshavare från den statliga sidan medges befordran till domartjänst vid någon rådhusrätt. Även andra fall kan tänkas, där det finns skäl att ersätta minskade möjligheter till befordran på ett håll genom att befordran i stället medges på ett annat. Över huvud taget måste en avvägning eftersträvas så att övergången till en gemensam domarkarriär kan ske utan att befordringsförhållandena för den enskilde befattningshavaren oskäligt påverkas.

Tillämpningen av de befordringsprinciper, som domstolskommittén förordat, avses skola ankomma på Kungl. Maj:t och bli beroende på omständigheterna i varje särskilt fall.

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196b

5. Domarorganisationen i rådhusrätt

Kommittén finner det, liksom tidigare stadsdomstolsutredningen, angeläget att personalorganisationen och arbetsfördelningen vid rådhusrätterna får sådan utformning att de ordinarie domarna kan befrias från mindre kvalificerade uppgifter och få möjlighet att mera odelat ägna sig åt den i egentlig mening dömande verksamheten. En ändring av organisationen i denna riktning påkallas redan av hänsyn till intresset av ett rationellt utnyttjande av domarnas arbetskraft. Men ändringen är också nödvändig för att rådhusrätternas domare skall kunna inordnas i en gemensam domarkarriär med de enhetliga befordringsprinciper som där bör tillämpas. En förutsättning härför är nämligen att nuvarande skiljaktigheter mellan rådhusrätt och häradsrätt utjämnas i fråga om beskaffenheten av domarnas arbetsuppgifter, så att domar tjänstgöringen i underrätt, oavsett till vilken domstol den är förlagd, blir att bedöma som i stort sett likvärdig. I samband härmed bör organisationen så ändras att tjänsterna blir i stort sett desamma vid båda slagen av underrätt, om än tills vidare med olika benämningar.

En omläggning av organisationen i enlighet med vad sålunda förordats aktualiserar, enligt vad kommittén anför, en omprövning av rådhusrätternas assessorsbefattningar. Kännetecknande för arbetsfördelningen vid de rådhusrätter där assessorer finns är, bortsett från Stockholms rådhusiätt, att de göromål som, ehuru av enklare beskaffenhet, likväl måste handläggas av lagfarna befattningshavare, huvudsakligen eller i stor utsträckning ankommer på assessorerna. Vid några rådhusrätter är också åtskilliga av de på assessor ankommande göromålen desamma som de, vilka i domsagorna vanligen utföres av tingsnotarier. Det kan enligt kommitténs mening ej anses försvarligt att efter en omorganisering av rådhusrätterna bibehålla som ordinarie domartjänster de assessorsbefattningar, med vilka är förenade arbetsuppgifter av huvudsakligen mindre kvalificerad beskaffenhet. I de fall åter, då assessor enligt nu tillämpad arbetsfördelning har att handlägga egentliga domargöromål i sådan utsträckning att hans arbetsuppgifter kan betraktas som likvärdiga med dem som i allmänhet ankommer på rådman, torde det vara befogat att omvandla assessorstjänsten till rådmanstjänst. Det kan vidare befaras uppstå svårigheter att rekrytera rådhusrätternas assessorst jänster, om det, såsom kommittén föreslagit, principiellt fordras adjunktionstjänstgöring i hovrätt för behörighet till ordinarie domartjänst. Flertalet assessorstjänster torde nämligen, i varje fall i sin nuvarande utformning, icke kunna lönemässigt och i övrigt ges sådan ställning att de kan locka sökande med dylik kompetens. Slutligen motiverar även hänsyn till intresset av att skapa organisatorisk enhetlighet mellan rådhusrätter och häradsrätter att ordinarie domare med ställning under rådman ej bör ingå i rådhusrätterna. Att vid domsagorna skapa en ordinarie domargrad under tingsdomare, jämförlig med asscssorstjänst i rådhusrätt, finnei kommittén

72 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964

inte vara lämpligt. Eu ordinarie domartjänst mellan tingsdomare och tingssekreterare skulle vara svår alt inpassa i systemet och torde från rekryteringssynpunkt bli förenad med än större svårigheter än de som kan befaras beträffande rådhusrätternas assessorstjänster.

Kommittén finner således övervägande skäl tala för att assessorstjänsterna vid rådhusrätterna bör avskaffas. Om så sker, måste emellertid rådhusrätterna förses med lagfarna icke-ordinarie befattningshavare, som kan fullgöra de mindre kvalificerade uppgifter som för närvarande ankommer på assessorer. Enligt kommitténs uppfattning bör ifrågavarande göromål i ej obetydlig utsträckning kunna överflyttas på tingsnotarier.

Enligt kommitténs mening bör rådhusrätterna göras jämställda med häradsrätterna jämväl i det avseendet att rådhusrätterna får bereda utbildning åt fiskaler i samma utsträckning och i samma former som vid häradsrätterna. Som förut nämnts har kommittén räknat med tjänstgöring i underrätt för fiskalerna som ett obligatoriskt led i utbildningen på den gemensamma domarbanan. Att tiskaler tjänstgör i rådhusrätterna motiveras även av arbetsoi ganisatoriska skäl, främst för att tillgodose behovet av vikarier för de ordinarie domarna där. Efter förstatligandet kommer det, i likhet med vad nu gäller för domsagoorganisationen, att ankomma på hovrätterna att tillhandahålla rådhusrätterna erforderlig personal för vikariatstjänstgöring. För sådan tjänstgöring bör i första hand ifrågakomma fiskaler. Enligt kommitténs mening bör sålunda fiskaler huvudsakligen anlitas för att tillgodose det noi malt förekommande behov av vikarier som föranledes av semester eller annan mera kortvarig ledighet eller partiella tjänstebefrielser för de ordinarie domarna. Eikasa bör fiskaler i allmänhet användas, då behov av mera tillfällig personalförstärkning föreligger ävensom då göromålen ökat så att ytterligare rättsbildad arbetskraft för kvalificerade göromål måste tillföras domstolen men arbetsunderlaget ej är tillräckligt för inrättande av ny ordinarie tjänst. Fiskalstjänstgöringen i en rådhusrätt bör ordnas i samma former som gäller för domsagorna. Vid större rådhusrätter bör sålunda stadigvarande finnas befattningshavare, motsvarande domsagornas tingssekreterare.

Kommittén anser icke att tjänster för särskilda inskrivningsdomare bör inrättas vid ladhusrätter. Enligt kommitténs mening kan det ifrågasättas, hui uvida inskrivningsärenden och ärenden angående bouppteckning och arvsskatt i fortsättningen bör upptagas vid allmän underrätt. I vart fall synes nya tjänster för särskilda inskrivningsdomare icke för närvarande böra inrättas. Kommittén framhåller även att det med all sannolikhet skulle möta svårigheter att besätta dylika tjänster med lämpliga innehavare.

I fråga om rådhusrätternas personalorganisation föreslår domstolskommittén sålunda att ordinarie domare vid rådhusrätterna skall vara borgmästare och rådmän. Assessorstjänsterna vid rådhusrätterna avskaffas och i deras ställe inrättas, i de fall då med tjänsten är förenade arbetsuppgifter

73 Kungl. Maj:ts proposition nr 156 ur 106i

som motiverar bibehållande av ordinarie domartjänst, rådmanstjänster samt i andra fall i första hand tjänster för tingsnotarier med samma arbetsuppgifter som ankommer på tingsnotarier i domsagorna. Därutöver bör vid vissa rådhusrätter finnas tingssekreterare.

Om arbetsfördelningen mellan de ordinarie domarna i rådhusrätt anför kommittén:

I likhet med stadsdomstolsulredningen anser kommittén det icke böra ifrågakomma att mera allmänt uppdela göromålen på ordinarie domare med olika kompetens och tjänsteställning. Emellertid har stadsdomstolsutredningen likväl förordat en fördelning av arbetsuppgifterna efter kvalitativa grunder såtillvida, att chefsdomaren i varje underrätt enligt utredningen borde i främsta rummet anlitas för de mest maktpåliggande rättsskipningsuppgifterna. Tanken på en uppdelning av arbetet efter mer eller mindre renodlat kvalitativa grunder har också vunnit anslutning från flera håll under remissbehandlingen. Domstolskommittén kan såtillvida biträda den uppfattning som på detta sätt kommit till uttryck, att med hänsyn till de doinarkvalifikationer som, förutom goda chefsegenskaper, måste krävas av en chefsdomare — under begreppet innefattas i detta sammanhang även ordförande på avdelning vid rådhusrätt — det kan vara naturligt att denne handlägger sådana kvalificerade mål, i vilka hans auktoritet och domarerfarenhet kan bedömas vara av särskilt värde. Härav följer dock icke att de mest kvalificerade uppgifterna bör mer eller mindre konsekvent förbehållas chefsdomaren. Med en organisation av rådhusrätterna sådan som den av kommittén förordade, med ordinarie domartjänster endast av två grader och med i princip samma behörighetskrav för båda slagen av tjänster, torde ur rättssäkerhets- eller rationalitetssynpunkter en dylik arbetsfördelning vara omotiverad. Som ovan framhållits är det för uppbyggandet av den gemensamma karriären av vikt att åstadkomma likformighet mellan domartjänster vid olika underrätter även med avseende å tjänstgöringens innehåll. En utveckling i denna riktning torde ej kunna ske utan att till rådmanstjänsterna i högre grad än vad nu vid flera rådhusrätter är fallet knytes domaruppgifter av kvalificerad beskaffenhet. Detta syftemål kan icke förverkligas enbart genom eu sådan omfördelning av de egentliga domargöromålen, som möjliggöres genom att de mindre kvalificerade arbetsuppgifterna överlämnas till lägre befattningshavare. Det fordras även att de kvalificerade göromålen — om än med beaktande av vad som anförts om lämpligheten av att vissa särskilt krävande mål handlägges av chefsdomaren — mera jämnt fördelas mellan samtliga ordinarie domare.

Vad nu sagts utesluter icke att eu viss specialisering på särskilda rättsområden kan ifrågakomma och vara önskvärd. En sådan specialisering är för övrigt ofrånkomlig vid de större, på avdelningar arbetande rådhusrätterna. Vid dessa rådhusrätter bör dock vad ovan anförts iakttagas vid fördelningen av arbetet inom avdelningarna.

Kommittén framhåller i anslutning härtill alt det under eu första tid efter förstatligandet torde bli nödvändigt att i stort sett bibehålla den arbetsfördelning, som för närvarande gäller i flertalet rådhusrätter. Uppbyggandet av eu enhetlig organisation måste ske successivt. Ändringar i personaluppsättningen torde i många fall kunna omsättas endast efter hand, i mån av

3 IHhang till riksdagens protokoll 1 samt. .Yr iar>

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 166'i

nuvarande befattningshavares avgång. Sådana omständigheter som personella förhållanden i särskilda rådhusrätter kan också bidraga till att hittillsvarande arbetsfördelning i viss utsträckning tills vidare måste tillämpas även efter förstatligandet. De av kommittén förordade principerna bör emellertid från början beaktas vid prövningen av arbetsfördelningen i rådhusrätterna. Det bör därvid särskilt tillses att alla de ordinarie domarna — även assessorer som kan finnas kvar efter förstatligandet — tilldelas egentliga domargöromål, så att icke de mindre kvalificerade uppgifterna koncentreras hos någon eller några av ledamöterna. I detta sammanhang erinrar kommittén om att de mindre kvalificerade göromålen förutsättes kunna avlyftas de ordinarie domarna på samma sätt och i samma utsträckning som i domsagorna.

Yttrandena

1. Allmänna synpunkter

De allmänna riktlinjer som enligt kommitténs mening bör följas vid uppbyggandet av den gemensamma domarbanan har genomgående godtagits av remissinstanserna. Det övervägande flertalet remissorgan har även biträtt förslaget att den gemensamma domarbanan skall utformas i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande ordning inom den statliga domarkarriären.

En avvisande inställning till vad kommittén anfört i dessa frågor kommer till uttryck endast i yttrandet från rådhusrätten i Linköping, som ifrågasätter riktigheten av kommitténs uppfattning att den nu tillämpade ordningen inom den statliga domarkarriären har stora förtjänster i fråga om rekrytering, utbildning, behörighet, befordran och tjänstetillsättning. Rådhusrätten framhåller särskilt att det skulle vara av värde om domstolspersonalen kunde knytas till ortens domstol under längre perioder än som nu är fallet inom den statliga domstolsorganisationen. Ideliga förflyttningar eller risken för sådana försvårar ett normalt liv för de yngre domarna. De hinner aldrig att växa in i det samhälle där de har sitt arbete. Deras ständiga beroende av hovrättens välvilja kan bli till hinder för rekryteringen. Rådhusrätten menar att smidigheten och rörligheten har vunnits på personalens bekostnad.

I anslutning till de av kommittén framförda synpunkterna anför hovrätten över Skåne och Blekinge att det får betecknas som en svaghet i utbildningssystemet att växelgången för domaraspiranterna från domstol till domstol kommit att, under trycket från domstolarnas ständigt växande arbetsbörda, utsträckas över en alltför lång tid. Tjänstgöring såsom tingssekreterare är, anför hovrätten, säkerligen av stort värde under en tid av ett par, tre år; efter dubbelt så lång tid kan den icke värderas lika högt såsom utbildning. Tjänstgöringen såsom adjungerad ledamot i hovrätt borde

75 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

infalla tidigare än nu sker och detsamma gäller tjänstgöringen i nedre justitierevisionen. Sveriges juristförbund betonar betydelsen av grundsatsen att den dömande verksamheten i princip skall ankomma på domare med ordinarie tjänst. Enligt förbundets mening har det tyvärr tidigare gjorts avsteg från berörda grundsats inom de statliga domstolarna i en utsträckning som icke varit försvarlig. Spörsmålet förtjänar uppmärksamhet jämväl med hänsyn till betydelsen av att åstadkomma rimliga befordringsförhållanden på domarbanan. Göteborgs rådhusrätt framhåller att gällande ordning för domarutbildningen inom den statliga karriären är anpassad efter nuvarande organisation av underrätterna och avsedd att tillgodose rekryteringen huvudsakligen till de statliga domstolarna. Kommittén synes ej ha närmare beaktat, huruvida hovrätterna har möjligheter att tillgodose det avsevärt ökade utbildningsbehov som följer av en gemensam domarkarriär. Rådhusrätten anser det därför angeläget att utformningen av den gemensamma domarbanan blir föremål för fortsatt utredning.

Kommitténs uttalande att en i princip sluten domarbana bör bibehållas har föranlett några remissorgan att beröra bl. a. frågan om rekrytering till domarbanan även från åklagar- och advokatkårerna. Riksåklagarämbetet beklagar sålunda att kommittén icke närmare ingått på spörsmålet om en friare rekrytering av domarkåren. Tiden synes nu vara inne att på allvar upptaga detta spörsmål till övervägande. Ämbetet erinrar om att uttalanden gjorts i tidigare sammanhang, bl. a. av 1943 års domarutredning, om lämpligheten av att en blivande domare skaffar sig erfarenhet om åklagarverksamheten genom tjänstgöring som åklagare och om värdet för hans domargärning av sådan erfarenhet. Dessa uttalanden har enligt ämbetets mening fullt fog. Även om förutsättningar i nuvarande läge icke föreligger för övergång till ett i princip fritt rekryteringssystem, bör det icke vara uteslutet med någon form av växelverkan i befordringsgången mellan domaroch åklagarkarriärerna. Statsåklagaren i Stockholm, som framför synpunkter av liknande slag, tillägger att åklagartjänstgöring, särskilt på fiskalsstadiet, utgör ett betydelsefullt komplement till den rena domarutbildningen. Enligt vad landsfogden i Gävleborgs län anför, skulle det för rättsvården i dess helhet vara av betydande värde, om spärrarna mellan domar-, åklagar- och advokatbanorna kunnat något genombrytas så att en ung jurist inte är nödsakad att på så tidigt stadium av sin karriär taga definitiv ståndpunkt till sin levnadsbana. Statsåklagaren i Göteborg förordar viss tids tjänstgöring hos åklagare eller advokat som ett obligatoriskt inslag i domaraspiranternas utbildning.

2. Domarutbildningen

Tingsnotarietjänstgöring. Kommitténs förslag att tjänster för grundläggande praktisk juristutbildning, motsvarande tingsutbildningen i domsaga, skall inrättas även vid rådhusrätterna har genomgående tillstyrkts eller

76 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 106't

lämnats utan erinran i yttrandena. Från flera håll understryks att det är av betydelse att de nyutexaminerade juristernas utbildningsbehov tillgodoses och att det därför är värdefullt att möjligheter till utbildningstjänstgöring öppnas också vid rådhusrätterna. Även förslaget att tjänstgöringen för tingsnotarier i rådhusrätterna skall utformas efter i huvudsak samma riktlinjer som i domsagorna har i allmänhet godtagits.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler ifrågasätter emellertid, om icke tiden nu är mogen för en omprövning av formerna för den grundläggande praktiska jurislutbildningen. Föreningen framhåller att det synes självklart att de synpunkter som eu gång föranlett att den praktiska utbildningen av un8a jurister förlagts till domstolarna inte längre gör sig gällande med tillnärmelsevis samma styrka. Även om kärnan i den praktiska utbildningen bör vara domstolstjänstgöringen, bör däri numera ingå även annan verksamhet. Föreningen är ej ense med kommittén, när den säger sig icke kunna ifrågasätta att notarierna beredes en relativt allsidig utbildning. Även juristerna inom den egentliga rättsvården bör äga viss erfarenhet av förvaltningstjänstgöring. Föreningen ger också uttryck för tanken att tjänstgöring hos åklagare, kronofogde, advokat eller förvaltningsmyndighet skall göras obligatorisk.

I några yttranden riktas invändningar mot att tingsnotarietjänster, såsom kommittén förordat, tills vidare bör inrättas vid rådhusrätterna endast i den utsträckning som motiveras av arbetskraftsbehovet utan särskild hänsyn till behovet av sådana tjänster från utbildningssynpunkt. Rådhusrätten i Linköping anser sålunda att kommitténs förfarande innebär en felaktig uppläggning av problemet. Enligt rådhusrättens mening framgår detta redan därav att det över huvud taget icke har påvisats något arbetskraftsbehov vid underrätterna, som icke skulle kunna tillgodoses på annat sätt än genom tingsnotarier. Det är sannolikt att en verkligt rationell uppbyggnad av underrätterna icke skulle lämna plats för några notarier; erfarenheterna från rådhusrätterna kan åberopas. Det är utbildningsbehovet som motiverar notarieutbildningen vid underrätterna. Hur många tingsnotarietjänster som skall inrättas, hur de skall fördelas på underrätterna samt hur utbildningen skall ordnas, måste bedömas med ledning av utbildningsbehovet.

Fiskalstjänstgöring. Kommitténs förslag, som avser en förlängning av fiskalstjänstgöringen i hovrätt, har tillstyrkts av en minoritet inom hovrätten för Övre Norrland, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätterna i Malmö och \ ästerås, Föreningen Sveriges stadsdomare, en minoritet inom rådhusrätten i Borås, Föreningen yngre jurister vid Svea hovrätt samt Sveriges juristförbund. Övriga instanser, som yttrat sig särskilt över förslaget, har gjort flera erinringar. Svea och Göta hovrätter finner det i och för sig önskvärt och välmotiverat att förlänga tjänstgöringen i hovrätt före underrättstjänstgöringens början men ställer sig tveksamma till ett

77 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 dr 1965

ovillkorligt förbud mot alt, innan tingssekreterarbehörighet vinnes, förlägga tjänstgöring utom hovrätten längre tid än sammanlagt sex månader. Ett undantagslöst iakttagande av en sådan regel skulle medföra att hovrätternas möjligheter att tillgodose underrätternas behov av vikarier och tillfällig arbetskraftsförstärkning försvåras. Svea hovrätt framhåller härjämte att det för hovrättens vidkommande skulle kunna uppstå svårigheter att förse vattendomstolarna med vattenrättssekreterare. Förordnanden som vattenrättssekreterare har, anför hovrätten, hitintills ofta meddelats kort tid efter fiskalsantagningen. Med hänsyn till att vattenrältssekreterarnas tjänstgöring är av sådan beskaffenhet att de först efter band kan anförtros att självständigt handlägga mera kvalificerade uppgifter gör sig kravet på förbättrad utbildning vid tjänstgöringens början ej så starkt gällande för vattenrättssekreterarna som för fiskaler vid de allmänna underrätterna. Möjlighet bör därför föreligga att meddela förordnande som vattenrättssekreterare vid en något tidigare tidpunkt än som följer av kommitténs förslag. Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrar att det väl kan vara lämpligt att fiskal får tillfälle till en tillräckligt lång tjänstgöring i hovrätt, innan mera ansvarsfulla självständiga domaruppgifter pålägges honom. Hovrätten kan emellertid icke biträda förslaget att genom ändrade, snävare regler beträffande denna tjänstgöring framtvinga en sådan ordning. Hovrätten framhåller att personalsituationen i hovrätten är växlande; vissa år är behovet av nyanställning betydande och antalet aspiranter är stort, andra år är avgångar från hovrätten få och nyantagningarna likaså. Härav följer att sådana snävare regler för fiskalernas tjänstgöring som kommittén vill uppställa ej alltid kan följas. Om de införes, framkallas ett oavvisligt behov att under vissa perioder begära dispenser i åtskilliga fall. Hovrätten för Västra Sverige — som delar de båda förstnämnda hovrätternas betänkligheter mot ett ovillkorligt förbud mot tjänstgöring utom hovrätten utöver viss tid — anser att kommitténs förslag icke i erforderlig grad tillgodoser kommitténs syfte med förlängningen av hovrättstjänstgöringen. Hovrätten vänder sig mot alt aspirant- och fiskalstjänstgöring helt jäinställes. Aspiranttjänstgöringen bör, understryker hovrätten, utformas som en verklig utbildnings- och provtjänstgöring så att fiskalsgodkännandet grundas på eu prövning, vilken som regel blir definitiv. Jäinställes aspiranttiden med fiskaistiden, kan del befaras att fiskalsgodkännandet kommer alt grundas endast på en preliminär bedömning, medan den egentliga prövningen uppskjutes till dess fråga uppkommer om tingssekreterarbehörighet. Hovrätten föreslår den modifikationen i kommitténs förslag att i den tid som krävs för tingssekreterarbehörighet skall ingå fiskalstjänstgöring om minst ett år, oberoende av aspiranttidens längd. Enligt hovrättens åsikt kan därvid ifrågasättas, om icke den sammanlagda tjänstgöringstiden för tingssekreterarbehörighet bör göras något längre än kommittén föreslagit. Bådhusrätten i Borås (majoriteten) finner att intresset av att fiskalernas tjänstgö-

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1965

ring i underrätt föregås av en grundlig utbildning och prövning enklast kan tillgodoses genom att minimitiden för fiskalstjänstgöringen i hovrätt, för behörighet som tingssekreterare, förlänges från sex månader till förslagsvis ett år. Enligt vad Stockholms rådhusrätt anför, kan antagas att förlängningen av fiskalernas hovrättstjänstgöring, praktiskt sett, kommer att röra sig om några få månader. Enär reformen således inte kan väntas ha någon större praktisk betydelse, avstyrker rådhusrätten förslaget.

Förslaget, av innebörd att slutlig prövning av fiskals lämplighet för domarbanan skall ske två år efter inträdet i hovrätten, tillstyrkes av en minoritet inom hovrätten för Övre Norrland, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätterna i Malmö och Västerås samt Föreningen gngre jurister vid hovrätten för Övre Norrland. I övrigt har de instanser som uttalat sig i ämnet godtagit förslaget endast med vissa förbehåll eller ställt sig tveksamma eller avvisande till detsamma. Helt avvisande är sålunda Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt och Föreningen yngre jurister vid Svea hovrätt.

Hovrätten för övre Norrland (majoriteten) tillstyrker den föreslagna ordningen men gör det förbehållet att det icke alltid är möjligt att med full säkerhet säga, huruvida vederbörande verkligen lämpar sig för domarbanan, innan han haft någon tids adjunktion i hovrätt. Det måste därför vara möjligt att i sällsynta undantagsfall på ett senare stadium än kommittén föreslagit, men före assessorsförordnande, avkoppla fiskal från fortsatt tjänstgöring på domarbanan. Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige och rådhusrätten i Borås ger uttryck för samma uppfattning.

Sveriges juristförbund uttrycker tveksamhet till förevarande förslag. Enligt förbundets mening kan aspirantens lämplighet som domare icke bedömas enbart med utgångspunkt från tjänstgöringen i hovrätt. Först genom tjänstgöring i underrätt under handläggning av mera kvalificerade mål får fiskalen tillfälle att visa om han besitter erforderliga kvalifikationer för domaryrket. Det blir därför ofrånkomligt att fiskalen blir föremål för kontinuerlig prövning även under tingssekreterartjänstgöringen. Förbundet delar kommitténs uppfattning att det icke är påkallat att bibehålla adjunktionstjänstgöringens särskilda karaktär av slutlig prövning för domarbanan. Detta utesluter emellertid icke att bristande lämplighet för domarbanan i undantagsfall kan komma till synes först på detta stadium av karriären. Även om svårigheter kan uppkomma att erbjuda vederbörande en befattning inom domstolsväsendet som ej är förenad med egentliga domargöromål, bör under alla omständigheter denna utväg föredragas framför att befordra vederbörande inom domarkarriären. Förbundet uttrycker även farhågor för att en slutlig prövning ungefär ett år efter fiskalsgodkännandet kommer att innebära en förlängning av den egentliga aspirantprövningen till två år. En sådan ordning skulle otvivelaktigt verka hämmande på rekryteringen av aspiranter. Enligt förbundets mening bör, i stället för slutlig prövning i enlighet

79 Kungl. Maj.is proposition nr 156 år 196b

med kommitténs förslag, vid den av kommittén angivna tvåårsperiodens slut ske en prövning, huruvida fiskalen skall anses skickad att mottaga fortsatt förordnande på domarbanan. Föreningen Sveriges häradshövdingar anför liknande synpunkter men hävdar att också adjunktionstjänstgöringen bör innefatta prövning av fiskalens lämplighet för domarbanan.

Justitiekanslersämbetet anser det vara av värde för rekryteringen till domarbanan, om den nuvarande, i allmänhet sex å sju år långa utbildningsoch prövningstiden på den statliga domarbanan kunde nedbringas. Emellertid har, anför ämbetet, adjunktionstjänstgöringen icke endast ett högt utbildningsvärde utan den ger också hovrätten möjlighet att skaffa sig ingående kännedom om vederbörandes lämplighet för domarbanan. Enligt ämbetets mening borde det övervägas, huruvida adjunktionstjänstgöringen eller åtminstone en viss tid av denna kunde läggas tidigare och i anslutning till fiskalstjänstgöringen, men innan fiskalen erhåller förordnande som tingssekreterare och sålunda slutgiltigt godkännes för domarbanan. Fiskalen skulle därmed även kunna bli bättre skickad att på eget ansvar handlägga mål och ärenden under sin första domartjänstgöring i underrätt.

Till utveckling av sin avvisande inställning till förevarande förslag yttrar Svea hovrätt att behovet av en ingående prövning före under rättst jänstgöringen av fiskalernas lämplighet som domare gör sig starkt gällande, därest fiskalerna vid underrätterna anförtros även relativt kvalificerade domargöromål. Hovrätten har ständigt haft sin uppmärksamhet riktad på denna fråga, och i hovrätten sker en synnerligen ingående prövning av domaraspiranterna under en aspiranttid av nio månader till ett ar. Även efter fiskalsantagningen förekommer en fortlöpande prövning av domaraspiranterna. Mot bakgrunden härav anser hovrätten det icke vara i och för sig erforderligt att ytterligare förstärka prövningsförfarandet på fiskalsstadiet i de former domstolskommittén tänkt sig. Vidare torde en slutlig prövning av en domaraspirants lämplighet för domarbanan icke kunna ske på ett så tidigt stadium som kommittén avsett. Skulle en fiskal visa sig mindre väl lämpad att vara domare, måste han självfallet skiljas från domarbanan, även om han blivit slutligt godkänd efter hovrättstjänstgöringen. Det är naturligt att det endast sällan förekommer att den som antagits som fiskal senare visar sig icke lämpad som domare. Enligt hovrättens mening torde ej heller fiskalerna själva betrakta risken att underkännas pa adjunktionsstadiet med högre grad av osäkerhet och olust. En andra fiskalsprövning efter en så kort tid som 1—1 1/2 år efter antagningen som fiskal skulle däremot verka direkt rekryteringshämmande. Hovrätten över Skåne och Blekinge delar kommitténs mening att det är otillfredsställande att det godkännande, som ligger i assessorsförordnandet, erhålles så sent som 6—8 år och stundom ända längre tid efter början i hovrätt. Detta förhållande kan dock, anför hovrätten, rättas till endast genom åtgärder för att skjuta fram adjunktionstjänstgöringen till eu tidigare tidpunkt. Den av kommittén föreslagna prövningen

80 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196 i

av fiskal för slutligt godkännande kan icke ersätta sådana åtgärder, över huvud taget synes denna slutprövning icke få något verkligt innehåll. Det är icke avsett att den skall medföra någon fastare anställningsform, en ordinarie domartjänst. Fiskalerna har vid denna tidpunkt redan erhållit extra ordinarie anställning. Det är heller icke möjligt att genom den föreslagna prövningen binda hovrätten, då denna har att vid en senare tidpunkt avgöra om en fiskal skall beredas adjunktion eller föreslås till assessorsförordnande. Den föreslagna slutprövningen kan icke upphäva de regler som gäller om uppsägning av extra ordinarie tjänsteman. Hovrätten befarar vidare att införandet av den föreslagna slutprövningen kan leda till att den vanliga fiskal sprövningen icke göres med tillräcklig omsorg och grundlighet. Det är icke möjligt att göra skillnad mellan fiskalernas arbete så alt en fiskal efter det första godkännandet, såsom kommittén föreslår, efter hand befrias från rutinarbetet och i stället anlitas för mera krävande uppgifter. En ingående prövning av aspiranternas lämplighet för domarbanan åligger hovrätten redan vid den första prövningen och får icke skjutas upp till ett senare ar. Stockholms radhusrutt framhåller bl. a. att man vid genomförandet av förslaget ej kommer till rätta med det nuvarande, av kommittén påpekade, osäkerhetsmomentet för befattningshavarna. I själva verket kommer den slutligt prövade först omkring åtta år efter prövningen att kunna erhålla ordinarie domarbefattning och intill dess att vara icke-ordinarie tjänsteman. Enligt yttrandet av Föreningen yngre jurister nid Svea hovrätt kan befaras att olägenheterna med rådande ordning ytterligare ökas. Enligt föreningens mening föreligger nämligen risk för att själva antagningen till fiskal uppskjutes till det slutliga godkännandet. Den faktiska prövotiden skulle på så sätt kunna ökas från nuvarande omkring ett år till två år, vilket otvivelaktigt skulle verka mer rekryteringshämmande än möjligheten till underkännande även på adjunktionsstadiet.

Kommitténs uttalande att det ej kan anses motiverat att i någon större utsträckning anlita befattningshavare med kompetens som hovrättsassessor för vikariatstjänstgöring i underrätt har lämnats utan erinran av flertalet instanser. Hovrätten över Skåne och Blekinge vill emellertid ej instämma i kommitténs uppfattning. Hovrätten hävdar att det måste anses självklart att, i den mån möjlighet finns att till vikarie anlita befattningshavare med kompetens för den ordinarie befattningen, denne bör i första hand ifrågakomma. Kommitténs inställning på denna punkt strider mot grundtanken i direktiven för utredningen att rättsskipningens tyngdpunkt skall ligga i underrätterna. Hovrätten anser att hovrättsassessor måste anses ur allmän synpunkt göra större nytta genom att uppehålla vikariatsförordnandet, oavsett dess längd, än genom att vara ledamot i hovrätten. Svea hovrätt anser det vara motiverat att i större utsträckning än som nu sker låta hovrättsassessorer upprätthålla ej alltför kortvariga vikariat för underrättsdomare. En sådan åtgärd skulle nämligen dels något öka

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1961 81

hovrätternas möjligheter att meddela adjunktion, dels minska behovet av tingssekreterare och fiskalskompetenta biträden.

Adjunktion. Kommittténs förslag att tjänstgöring som adjungerad ledamot i hovrätt skall ingå som ett o b 1 i g a t o r i s kt led i d o in a r utbildningen och att genomgången sådan tjänstgöring skall gälla som allmänt villkor för fortsatt befordran på domarbanan har genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sveriges advokatsamfund understryker i detta sammanhang att ett ställningstagande nu i fråga om adjunktionen icke får innebära att statsmakterna binder sig för att hovrättsadjunktion även framdeles — sedan domstolsväsendets slutliga organisation utformats — skall vara ett obligatoriskt inslag i domarutbildningen. Frågan om hovrättsadjunktionen torde, framhåller samfundet, på längre sikt erbjuda andra aspekter; den fortsatta utredningen av domstolsväsendets organisatoriska problem kan leda till sådana ändringar i hovrätternas ställning och uppgifter i instansordningen att systemet med adjungerade ledamöter i hovrätt icke kan bibehållas.

Kommitténs förslag om förkortning av ad j unktionstiden och om möjlighet att ersätta viss del av adjunktionstjänstgöringen i hovrätt med tjänstgöring på t v iste målsa v delning i rådhusrätt har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av hovrätten för övre Norrland, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Borås, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar och Föreningen yngre jurister vid hovrätten för Övre Norrland. Nedre justitierevisionen godtager förslaget om en förkortning av adj unktionstiden. Göteborgs rådhusrätt har ingen erinran mot att viss del av adjunktionen i hovrätt får ersättas av tjänstgöring på tvistemålsavdelning i rådhusrätt. Hovrätten för Västra Sverige förordar att kravet på ett års adjunktion bibehålies och att man i stället för att förkorta adjunktionstiden medger att tjänstgöring på tvistemålsavdelning i rådhusrätt får tillgodoräknas som adjunktion till en tid av högst sex månader.

Avvisande eller kritiska till båda de nu berörda förslagen ställer sig Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt Föreningen yngre jurister vid Svea hovrätt.

Hovrätten för övre Norrland framhåller att adjunktionstjänstgöringen i hovrätt har särskilt värde för domarutbildningen och att den därjämte är mycket betydelsefull för hovrätternas dömande verksamhet genom att den bidrager till alt i hovrättsavdelningarna ingår domare av olika åldrar och på olika stadier i sin karriär. Avdelningarna blir därigenom mer allsidigt sammansatta. Enligt hovrättens mening är den nu tillämpade ettåriga adjunktionstiden i och för sig lämpligt lång. Hovrätten anser sig emellertid icke kunna jäva kommitténs påstående att adjunktionsutrymmet ej medger så lång tjänstgöring för alla fiskaler. Rådhusrätten i Borås anser de regler kommittén föreslagit i fråga om adjunktion vara i stort sett väl avvägda. Rådhusrätten ifrågasätter emellertid, om icke dessa regler kunde

82 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år l!)6i

ges en utformning, som medger en något friare tillämpning. Härvid har rådhusrätten närmast i åtanke att hovrätterna under beaktande av utbildnings- och prövningssynpunkter samt de organisatoriska behoven skulle äga mera fritt avgöra hur lång adjunktionstid som fordras. Föreningen yngre jurister vid hovrätten för Övre Norrland finner den föreslagna förkortningen av adjunktionstiden nödvändig för att möta kommande adjunktionsbehov. En sådan åtgärd kan icke antagas medföra någon försämring från utbildningssynpunkt. Möjligheten att utnyttja tvisteinålsavdelningarna vid de tre största rådhusrätterna finner föreningen vara en lösning att begagna, därest utrymmet för adjunktion inom hovrätten icke skulle förslå. Enligt föreningens mening bör emellertid fiskal icke vara skyldig att fullgöra adjunktionstjänstgöring utanför sin egen hovrätt. Enligt Sveriges jurist förbund bör beaktas att väntetiden för adjunktion är mindre beroende av tjänstgöringstidens längd än av förutsättningarna för assessorerna att vinna befordran. Nedre justitierevisionen finner det beklagligt att adjunktionstiden måste förkortas. Enligt revisionens uppfattning är den föreslagna adjunktionstiden alltför kort för att kravet på domar utbildningens allsidighet skall kunna tillgodoses. Revisionen finner emellertid de skäl kommittén anfört för sitt förslag vara sådana att eu viss minskning av adjunktionstiden synes ofrånkomlig.

Svea hovrätt anser att någon väsentlig förändring i nu gällande ordning för adjunktionstjänstgöringen icke bör ske för närvarande. Fiskalerna tjänstgör nu, enligt vad hovrätten uppger, i allmänhet som ledamöter i hovrätt under avsevärt längre tid än ett år före första utnämning till ordinarie domarämbete. Den föreslagna uppmjukningen av adjunktionskravet till nio månader och för vissa fiskaler till sex månader skulle innebära en högst betydande förändring av utbildningsgången på domarbanan. Hovrätten anser det kunna ifrågasättas, om icke därmed adjunktionstjänstgöringens utbildningsvärde över huvud taget kommer i fara. Hovrätten säger sig vidare icke vilja bestrida att tjänstgöring som ledamot på tvistemålsavdelning vid större rådhusrätt, om den ej göres allt för kortvarig, i och för sig skulle ha ett betydande utbildningsvärde. Hovrätten är emellertid tveksam, om tjänstgöringen är av sådan art att den bör kunna ersätta adjunktionstjänstgöring i hovrätt. En högst betydande del av göromålen på en tvistemålsavdelning kommer, framhåller hovrätten, att avse handläggning av mål på förberedelsestadiet och tjänstgöringsperioderna måste under alla förhållanden bli kortvariga. Inslaget av kollegialt arbete tillsammans med äldre och mera erfarna domare kan därför icke bli så stort och ej alls jämförligt med förhållandena på en hovrättsavdelning. Hovrätten ifrågasätter också, om möjligheten att fullgöra del av adjunktionen vid rådhusrätt kommer att påverka det tillgängliga adjunktionsutrymmet i någon högre grad. Hovrätten anser därför att kommitténs förslag i denna del är förenat med uppenbara

83 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964

olägenheter utan att några egentliga fördelar uppnås. Hovrätten hävdar bl. a. att man för att tillgodose behovet av adjunktionsutrymme i hovrätten i första hand bör söka andra utvägar än dem som kommittén valt. Sedan rådhusrätterna förstatligats kommer, efter en övergångstid, rådmanstjänster att tillsättas från kadern av hovrättsassessorer. Effekten härav bör enligt hovrättens mening sannolikt bli en ökad cirkulation i hovrätterna och därmed ökat adjunktionsutrymme. En förkortning av adjunktionstiden ökar i och för sig icke adjunktionsntrymmet. En sådan ökning uppstår först under förutsättning att fiskalen, efter förvärvad assessorskompetens, lämnar hovrätten tidigare än han eljest skulle ha gjort. Åtgärder som är ägnade att öka cirkulationen i hovrätten på assessorsstadiet, i förening med stor återhållsamhet vid tillskapandet av tjänster på begynnelsestadiet, är därför i första hand eftersträvansvärda. Den ökade cirkulationen i hovrätten på assessorsstadiet kan åstadkommas bl. a. genom att antalet ämbeten på domarbanans slutstadium ökas och att långvariga vikariat på ordinarie befattningar i rådhusrätter och häradsrätter erbjudes hovrättsassessorerna. Även de offentliga uppdragen kan härvidlag komma i betraktande. Hovrätten erinrar vidare om att det kan antagas dröja relativt länge efter det att rådhusrätterna förstatligats, innan antalet fiskaler, som årligen skall påbörja adjunktionstjänstgöring, kommer att nå maximum. Hovrätten finner därför starka skäl föreligga att i rådande ovissa läge ej vidtaga någon väsentlig förändring av bestämmelserna för assessorskompetensen. Med hänsyn till att svårigheter likväl kan tänkas uppkomma att bereda erforderligt antal fiskaler adjunktion i hovrätterna med nuvarande bestämmelser, förordar hovrätten dock att hovrätterna medges rätt att, därest så visar sig behövligt, föreslå fiskal till assessor även om vederbörande fullgjort endast nio månaders adjunktion. Detta bör emellertid enligt hovrättens åsikt endast få ske i sådana fall då fiskalen avser att lämna hovrätten exempelvis för underrättstjänstgöring eller för fullgörande av offentligt uppdrag. Göta honrätt understryker att en förkortning av adjunktionstiden, med hänsyn till bl. a. att adjunktionstjänstgöring medför behörighet till ordinarie domartjänst, innebär en försämring. Ändringen kan enligt hovrättens uppfattning godtagas endast som en nödfallsutväg för att bereda adjunktionsutrymme i eu gemensam domarbana. Hovrätten förordar att ettårskravet kvarstår som huvudregel men att möjlighet öppnas för undantag vid behov. Hovrätten finner allvarliga erinringar kunna resas mot att adjunktionstjänstgöringen i hovrätt utbytes mot tjänstgöring i rådhusrätt. Eu samtidig förkortning av adjunktionstiden till nio månader skulle innebära att ledamotstiden i hovrätten kan inskränkas till sex månader, viIket enligt hovrättens mening vore otillfredsställande. Det skulle också vara förenat med åtskilliga svårigheter att i praktiken inpassa en tjänstgöring av detta slag i systemet. Hovrätten säger sig därför icke kunna tillstyrka tjänstgöring i rådhusrätt

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1964

annat än måhända såsom en möjlighet för undantagsfall, om erfarenheterna gör det påkallat. Rätt att tillgodoräkna sådan tjänstgöring som adjunktion skulle därvid medges genom särskilda beslut av dispenskaraktär av Kungl. Maj :t.

Hovrätten över Skåne och Blekinge hyser den uppfattningen att vad kommittén föreslår för att öka adjunktionsutrymmet är otillräckligt. Flertalet assessorer förvärvar längre tids adjunktion än ett år, innan de lämnar hovrätten. Då så är fallet medför en nedskärning av kravet på adjunktionstid för assessorsförordnande ingen effekt. Möjlighet till tjänstgöring på tvistemålsavdelning i rådhusrätt kan visserligen något minska det ökade krav på adjunktionsutrymme i hovrätt som den gemensamma domarbanan ställer. I vad mån det kommer att finnas mera omfattande möjligheter att bereda fiskaler tillfälle att tjänstgöra på dessa avdelningar är emellertid ovisst. Hovrätten ställer sig därjämte tveksam till lämpligheten av att minska adjunktionstiden i hovrätt på detta sätt. Enligt hovrättens mening är det nödvändigt att vidtaga åtgärder utöver vad kommittén föreslagit för att öka hovrätternas möjligheter att bereda fiskalerna adjunktion. Såsom lämpliga åtgärder i sådant syfte anger hovrätten, att det tillses att ett minimiantal adjunktionsplatser står till förfogande, att fiskaler genom central planering beredes adjunktion i annan hovrätt än den de tillhör samt att hovrätten får ökade möjligheter att placera assessorer i underrättsarbele.

I två yttranden föreslås vissa ändringar i befordringsgången på utbildningsstadiet i samband med att en gemensam domarbana införes. Göteborgs rådhusrätt förordar sålunda att en ny assessorsgrad, benämnd domstolsassessor, tillskapas i stället för den nuvarande hovrättsassessorsgraden. Rådhusrätten hänvisar till att det slutliga godkännandet av domaraspiranten enligt kommitténs förslag skall ske på ett betydligt tidigare stadium än nu. Assessorsförordnandet kan därför anknytas till vad som från organisatorisk synpunkt är det väsentliga, nämligen att befattningshavaren vunnit sådan erfarenhet i domaryrket att åt honom kan anförtros handläggning av även mera krävande mål. Rådhusrätten föreslår att den avsedda nya assessorsgraden infogas som ett led i en reglerad befordringsgång för domare och alt förordnande som domstolsassessor sker förslagsvis sju år efter det att tjänstgöringen i hovrätt påbörjades. Enligt vad rådhusrätten förordar skall behörigheten för utnämning till rådman och tingsdomare knytas till förordnandet som domstolsassessor. Rådhusrätten i Malmö anser att fiskal, som erhållit slutligt godkännande för domarbanan i enlighet med kommitténs förslag, bör förordnas till e. o. assessor. Vidare är rådhusrätten av den meningen att domaraspirant, sedan han förvärvat kompetens som hovrättsassessor, bör erhålla ordinarie tjänst. En sådan tjänst föreslås få benämningen domstolsassessor och, ehuru ordinarie, vara förenad med skyldighet att tjänstgöra i skilda domstolar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1961

3. Befordran och tillsättningsförfarande

Vad kommittén föreslagit i denna del har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissorganen.

Förslaget om hovrättsassessorskompetens som formellt krav för utnämning till tingsdomar- och rådmanstjänster föranleder Svea hovrätt att anmärka, att den av kommittén förordade utformningen av detta kompetenskrav i praktiken leder till att behörighet till ordinarie domarämbete i underrätt normalt uppnås före assessorsförordnandet och utan att något ställningstagande dessförinnan skett till vederbörandes lämplighet för fortsatt förordnande på domarbanan. En sådan ordning är, anför hovrätten, måhända följdriktig från den förutsättningen att en slutlig prövning av domaraspirantens lämplighet för fortsatt befordran på domarbanan skulle ske redan före underrättstjänstgöringen. Enligt hovrättens mening kan den föreslagna utformningen av assessorskompetensen dock ej godtagas. För assessorskompetens i detta sammanhang bör i varje fall krävas att den adjungerade ledamoten, efter den tjänstgöring som fordras för förordnande som hovrättsassessor, av hovrätten befunnits skickad för fortsatt tjänstgöring på domarbanan. Hovrätten för Västra Sverige anser att assessorskompetens ej bör uppställas som ovillkorligt krav för behörighet till tingsdomar- och rådmanstjänster. Hovrätten erinrar om att erfarenheten visat att en del tingsdomartjänster, särskilt i vissa delar av Norrland, ej alltid lockat sökande med adjunktion och att dylika tjänster därför besatts med yngre sökande utan adjunktion. Enligt hovrättens bedömande får man på den gemensamma domarbanan räkna med ett ökat antal tjänster, som endast lockar yngre sökande. Hovrätten förordar därför att kompetens som hovrättsassessor icke blir formellt krav för utnämning till tingsdomare eller rådman utan endast ger företräde till sådan tjänst. Rådhusrätten i Göteborg har, som tidigare berörts, förordat att behörighet till tingsdomare och rådman skall vinnas i och med att domaraspiranten, i enlighet med rådhusrättens förslag till befordringsgång, sju år efter inträdet i hovrätt förordnas till domstolsassessor.

I anslutning till kommitténs förslag att tingsdomar-, rådmans- och hovrättsrådstjänster bör tillsättas efter uteslutande eller huvudsakligen formell meritberäkning uttalar hovrätten för Västra Sverige den meningen, att man vid tillsättning av hovrättsrådstjänsterna bör tillämpa en friare meritprövning, med beaktande särskilt av vederbörandes lämplighet för tjänstgöring i överrätt.

Om förslaget att häradshövding- och borgmästart j änster bör tillsättas efter eu friare meritprövning anför Svea hovrätt att nuvarande ordning, enligt vilken den som antagits som fiskal i hovrätten och kvarstannat på den statliga domarbanan normalt kunnat räkna med att bli utnämnd till häradshövding, varit av stor betydelse för rekryteringen till domarbanan och domarbanans allmänna anseende. Att införa en friare bedömning av so-

86 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196A

kandenas lämplighet för häradshövdingämbeten i stället för rådande formella meritvärdering kommer att innebära ett betydelsefullt ingrepp i gällande ordning. Hovrätten anser det emellertid vara uteslutet att upprätthålla det nuvarande befordringssystemet på den gemensamma domarbanan. Stockholms rådhusrätt finner principen om en friare meritbedömning riktig men framhåller att en uppluckring av anciennitetsprincipen, med hänsyn till den fasthet varmed den hittills tillämpats i befordringsärenden, måste ske med stor varsamhet. Anciennitetsprincipen kan därför frångås först sedan man löst de personella och organisatoriska problem som uppkommer, innan eu helt ny, enhetlig underrättsorganisation vuxit fram. Föreningen Sveriges häradshövdingar understryker att det vid den föreslagna friare prövningen bör fästas särskild vikt vid vederbörandes lämplighet som domare. Utnämning av jurister även utanför domarkarriären till de högre domartjänsterna bör komma till stånd endast undantagsvis. Om domaraspiranterna, förutom den väntade nedgången i antalet chefsdomarbefattningar, skulle behöva räkna med att sluttjänster i någon nämnvärd utsträckning skulle komma att besättas med personer utanför domarbanan, kan svårigheter uppstå med rekryteringen till domarbanan. Även Sveriges juristförbund betonar att avgörandet vid tillsättning av häradshövding- och borgmästartjänster väsentligen måste grundas på skicklighet som domare.

Nedre justitiereuisionen ställer sig närmast avvisande till tanken på en friare meritprövning vid tillsättning av häradshövding- och borgmästartjänster. Revisionen understryker att en häradshövding eller en borgmästare först och främst bör vara en skicklig domare och att det icke får råda tvekan om att den som utnämnes till ett sådant ämbete uppfyller detta villkor. Endast i sällsynta undantagsfall bör det kunna förekomma att jurister utanför domarkarriären utnämnes till dylika högre domartjänster. Revisionen hävdar därjämte att en skicklig domare i regel torde uppfylla de krav som kan ställas på en underrättschef med avseende på förmåga att leda och organisera personalen och dess arbete. Det är ganska sällsynt att en beaktansvärd skillnad i nämnda hänseenden föreligger mellan i övrigt likställda aspiranter å tjänsten. Revisionen anser därför att anciennitetsprincipen bör vara regel vid befordran till chefsdomarämbeten; undantag bör göras endast då så är tydligt motiverat. För att få skickliga jurister till tingsdomar- och rådmanstjänster är det enligt revisionens mening av utomordentligt stor betydelse, att domare på dessa tjänster icke i praktiken avskäres möjligheten att vinna befordran till chefsdomarbefattningar. Redan nu kan, framhåller revisionen, spåras en tendens att dugande domare föredrager uppdrag inom annan verksamhet framför att tjänstgöra i domstolarna. En ej oväsentlig anledning härtill torde vara en utbredd uppfattning att uppdrag inom departement i merithänseende tillmäts större värde än domstolstjänstgöring. Därest den av kommittén förordade fria meritvärderingen godtages, finner revisionen anledning antaga att sådana meriter skjutes i förgrunden.

87 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

Kommitténs förslag, som rör det s. k. presidentkollegiet och dess medverkan i ärenden om tillsättning av häradshövding- och borgmästartjänster, har icke mött några invändningar. Att kollegiet utökas med representanter för de hittillsvarande statliga och kommunala underrättskårerna tillstyrkes uttryckligen av bl. a. Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges juristförbund.

Kommitténs uttalanden om avskaffande av det i praxis uppställda kravet på fullgjord revisionssekreterartjänstgöring för utnämning till häradshövdingtjänst har icke föranlett någon erinran från remissorganens sida. Sveriges juristförbund och Föreningen yngre jurister vid hovrätten för Övre Norrland förordar i detta sammanhang att skyldigheten för hovrättsassessor att mottaga förordnande som revisionssekreterare upphäves.

I fråga om meritvärdet av revisionssekreterartjänstgöring anför nedre justitierevisioncn som sin uppfattning att den som fullgjort en ej alltför kort tids väl vitsordad tjänstgöring i revisionen bör ges företräde till häradshövding- eller borgmästarämbete vid konkurrens med domare som icke fullgjort sådan tjänstgöring, såvida denne icke kan åberopa t. ex. väsentligt längre tjänstetid som domare eller kvalificerade utredningsuppdrag inom centrala rättsområden. Hovrätten för Övre Norrland hävdar att tjänstgöring som revisionssekreterare bör tillmätas ett betydande meritvärde. Kommittén synes uppskatta detta värde alltför lågt. Värdet torde alltid böra vara betydligt större än som tunga på vågen, när det gäller att skilja mellan i övrigt ungefär jämställda medsökande. Föreningen yngre jurister vid Svea hovrätt anser däremot att godkänd revisionssekreterartjänstgöring icke bör ges särskilt företräde framför annan likvärdig tjänstgöring vid konkurrens om domarämbete. Föreningen Sveriges stadsdomare, som ej vill bestrida att tjänstgöring i revisionen kan vara av värde, menar att allmänna erfarenheter exempelvis inom kommunal förvaltning eller genom akademisk eller annan lärareverksamhet kan vara i minst lika hög grad ägnade att vidga en domares erfarenhetsområde och bidraga till en allsidig utbildning. Vad kommittén anfört om revisionssekreterartjänstgöringens meritvärde bör därför kunna gälla även annan verksamhet av nämnd eller likartad beskaffenhet.

4. Övergångsbestämmelser

Flera remissorgan, som uttalat sig om kommitténs överväganden och förslag i förevarande del, understryker behovet av övergångsbestämmelser för att motverka de olägenheter som omläggningen till en gemensam domarkarriär måste medföra för nuvarande befattningshavare på de statliga och kommunala domarbanorna. Hovrätten för Övre Norrland anför därvid i sin motivering, som kan sägas vara representativ för denna uppfattning, att svårigheter säkerligen kommer att uppstå, innan den gemensamma domarkåren med gemensamma befordringsprinciper är verklighet. I

88 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1961

ett utsatt läge befinner sig huvudsakligen de som redan inträtt på en av domarbanorna men ännu ej nått en sluttjänst av den art, mot vilken de siktat. Det är angeläget att man på allt sätt söker mildra olägenheterna av omläggningen.

Behörighetsvillkor. Den föreslagna övergångsregeln att s. k. assessorskompetens för behörighet till rådmanstjänst ej skall krävas av de befattningshavare vid rådhusrätterna, som vid förstatligandet förvärvat behörighet till sådan tjänst enligt dittills gällande bestämmelser, har icke mött någon erinran.

Förslaget att den som innehar ordinarie domarämbete skall vara behörig till tingsdo in artjänst, ehuru han ej äger assessorskompetens, har blivit föremål för anmärkningar från endast en remissinstans, Föreningen Sveriges häradshövdingar. Enligt vad föreningen anför är med vissa rådmanstjänster och assessorstjänster i rådhusrätt förenade arbetsuppgifter som i huvudsak ligger vid sidan av vanliga domaruppgifter, varför det synes vanskligt att ge innehavare av dessa tjänster generell behörighet att erhålla tingsdomarbefattning. Föreningen anser en noggrann prövning av innebörden av vederbörandes tjänst böra ske, innan övergång medges för ordinarie rådhusrättsdomare till nuvarande statlig domartjänst.

Kommitténs inställning till möjligheterna för icke-ordinarie befattningshavare vid rådhusrätt, vilka ej har kompetens som hovrättsassessor, att erhålla befordran till ordinarie domare i häradsrätt har mött kritik i flera yttranden. Hovrätten över Skåne och Blekinge finner det icke lämpligt att, såsom kommittén förordar, lita till ett system med individuella dispenser, meddelade av Kungl. Maj :t. Genom det föreslagna systemet försättes berörda personalgrupp i ett läge av ovisshet beträffande sin behörighet, som är föga tilltalande. Hovrätten föreslår därför att en generell regel uppställes. Den bör enligt hovrättens mening gå ut på att befattningshavare, som tjänstgjort så lång tid på domarbanan att han bort medhinna den adjunktionstjänstgöring som krävs för assessorsförordnande om tillfälle därtill kunnat beredas honom, i allmänhet bör vara behörig till tingsdomartjänst. För att förenkla regeln kan denna tid sättas till åtta år. Om någon på grund av speciella förhållanden, som framträtt sedan han av hovrätt erhöll fiskalsgodkännande, icke längre skulle anses lämplig att få befordran till ordinarie domartjänst, torde detta kunna beaktas i det särskilda fallet. Förslag av väsentligen samma innebörd framlägges av Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö, Föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges juristförbund. Den reglering som förordas av dessa remissorgan skiljer sig i stort sett från hovrättens förslag endast i det hänseendet att längden av den domstolstjänstgöring som förutsättes för tingsdomarbehörighet angivits till tid, varierande mellan sex och åtta år, efter inträdet i hovrätt. Göteborgs rådhusrätt vill dock i första hand anknyta även denna behörighetsregel till sitt förslag om inrättande av en ny asses-

89 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

sorsgrad, domstolsassessor, på så sätt att nuvarande fiskalskompetenta befattningshavare under assessorsgraden vid de tre största rådhusrätterna skall erhålla förordnande som domstolsassessor sju år efter inträdet i hovrätt och därmed förvärva behörighet till tingsdomartjänst. Även Svea hovrätt anser att icke-ordinarie befattningshavare i rådhusrätt bör äga behörighet till tingsdomartjänst enligt en generell övergångsbestämmelse. Hovrätten förordar i detta hänseende samma regler som kommittén föreslagit beträffande behörighet för dessa befattningshavare till rådmanstjänst. Hovrätten bedömer den praktiska betydelsen av en behörighetsgräns inom berörda kategori mellan dem som bör och dem som icke bör äga behörighet till tingsdomartjänst vara ringa. Det synes hovrätten vidare vara inkonsekvent att övergångsvis medge behörighet till rådmanstjänst och ej för tingsdomartjänst, trots att dessa befattningar efter rådhusrätternas förstatligande kommer att vara av i huvudsak samma beskaffenhet. Det är även att märka, yttrar hovrätten, att vederbörande genom utnämning till rådman automatiskt förvärvar behörighet för tingsdomartjänst. Föreningen yngre jurister vid hovrätten för övre Norrland motsätter sig icke ett dispensförfarande men anser att det bör uppställas klarare riktlinjer härför än vad kommittén gjort. Dispens bör enligt föreningens uppfattning ej meddelas, med mindre domartjänstgöringen efter inträdet i hovrätt uppgår till samma tid som åtgår för att vinna kompetens som hovrättsassessor. Med hänsyn härtill bör kortare domstolstjänstgöring än 10 år icke berättiga till dispens.

Befordringsprinciper. Vad kommittén anfört om befordringsprinciperna under övergångstiden har helt eller i allt väsentligt godtagits eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

Bland dem som uttalat sig i allmänt tillstyrkande riktning befinner sig hovrätten för Västra Sverige. Hovrätten anser att de riktlinjer som kommittén dragit upp förefaller grundligt genomtänkta och i huvudsak väl avvägda. Möjligen kan, anför hovrätten, den invändningen göras att de är tämligen invecklade och kanske i något för hög grad färgade av kompensationstänkande mellan de nu skilda domarkårerna. Med hänsyn till de motstridiga intressena mellan dessa samt de ömtåliga avgöranden som måste träffas kan det dock vara befogat att åtminstone under den första övergångstiden beakta alla de omständigheter kommittén anför.

Svea hovrätt, som säger sig i huvudsak ge sin anslutning åt de av kommittén förordade befordringsprinciperna, framhåller att det är angeläget att hindren mot eu friare cirkulation mellan de båda domarkarriärerna så snart som möjligt avlägsnas. Med hänsyn härtill anser hovrätten det icke vara godtagbart att införa eller bibehålla någon tryggad rätt till befordran inom den egna karriären eller den egna domstolen. Ej heller hör ifrågakomma att viss domartjänstgöring under övergångsskedet tillerkänncs högre formellt meritvärde vid befordran inom samma karriär eller domstol. Regler av den arten skulle endast onödigtvis fördröja en samman-

90 Kungt. Maj:ts proposition nr 156 år W6k

smältning av de båda karriärerna utan att den enskildes intressen ändock tryggas. Hovrätten understryker emellertid att det å ena sidan framstår som synnerligen angeläget att nuvarande befattningshavares anspråk på att bibehållas vid de befordringsmöjligheter, som hitintills kunnat påräknas, såvitt möjligt beaktas. Varsamhet är därför av nöden, särskilt i det första skedet efter förstatligandet, innan utvecklingen kan överblickas med någon säkerhet.

Vad angår kommitténs uttalanden om merit värdering en vid jämförelse mellan tjänstgöring i rådhusrätt och tjänstgöring som adjungerad ledamot i hovrätt eller revisionssekreterare hävdar nedre justitierevisionen att större hänsyn bör tagas till värdet av adjunktions- och revisionssekreterartjänstgöring än som kommit till uttryck i betänkandet. Huvudregeln bör enligt revisionens mening vara att fullgjord adjunktions- och revisionssekreterartjänstgöring ger företräde, i vart fall till tingsdomartjänst. Föreningen yngre jurister vid hovrätten för Övre Norrland anser att vid tillsättande av nuvarande statlig domartjänst sökande med kompetens som hovrättsassessor icke bör stå tillbaka för sökande utan sådan kompetens, med mindre den senare kan åberopa 6—7 års längre tjänstetid. Av annan uppfattning är Svea hovrätt, som anser att det icke är motiverat att vid formell meritvärdering tillmäta den ena eller andra typen av tjänstgöring ett högre meritvärde. Avsteg från den strikta tjänsteårsberäkningen kan, framhåller hovrätten, stundom vara motiverade men i sådant fall bör hänsyn ej i första hand tagas till var tjänstgöringen fullgjorts. Stockholms rådhusrätt hävdar att det icke kan anses befogat att, när det gäller tillsättning av rådmanstjänst vid rådhusrätten, tillmäta statlig domares tjänstgöring som ledamot i hovrätt något extra meritvärde vid jämförelse med befattningshavare vid rådhusrätten.

I anslutning till kommitténs uttalande om avsteg från principen att meritvärderingen skall vara densamma för all slags domartjänstgöring för att motverka en försämring av befordringsutsikterna för nuvarande befattningshavare förordar Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt och Sveriges juristförbund att sökande från rådhusrätt, där utnämning av rådmanstjänst skall ske, ges företräde icke blott framför sökande från den nuvarande statliga karriären utan även framför sökande från andra rådhusrätter. Enligt vad Stockholms rådhusrätt anför bör vid sidan av anciennitetsprincipen tjänstgöring vid den domstol, där domartjänst skall tillsättas, tillmätas ett betydande meritvärde.

Nedre justitierevisionen hävdar att principen att tillgodose nuvarande befattningshavares intresse av att bibehållas vid beräknade befordringsmöjligheter måste leda till att hittills gällande befordringsprinciper tillämpas beträffande häradshövdingämbeten under övergångstiden. Dessa ämbeten har, framhåller revisionen, hittills praktiskt taget undantagslöst förbehållits domare i den statliga karriären. Det har därför icke kunnat finnas nå-

91 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196i

gon berättigad förväntan hos stadsdoniarna att vinna befordran till sådan tjänst. Utnämning till häradshövding av eu stadsdomare, som ej tjänstgjort i hovrätt och revisionen, skulle innebära en ensidig och omotiverad försämring av befordringslaget för de statliga domarna.

Kommitténs yttrande att det i vissa fall kan vara befogat att kompensera minskade möjligheter till befordran inom en karriär genom att befordran i stället medges inom den andra karriären föranleder Stockholms rådhusrätt att framhålla att de med reformerna förbundna olägenheterna i befordringshänseende bör i görligaste mån bäras av domarkåren som helhet och ej särskilt belasta någon speciell kategori domare. Endast då någon grupp blivit klart missgynnad kan fråga uppkomma om försök att få en utjämning till stånd, och därvid bör man gå fram med största varsamhet. Föreningen yngre jurister vid hovrätten för Övre Norrland säger sig icke kunna acceptera att de försämrade befordringsutsikter, som förstatligandet kan komma att innebära för rådhusrättspersonal, kompenseras genom befordran till nuvarande statlig tjänst utan att vederbörande därvid uppfyller de krav som eljest skulle ha gällt för tjänsten. Föreningen Sveriges häradshövdingar ställer sig helt avvisande till kommitténs tankegång. Enligt föreningens uppfattning bör det ankomma på statsmakterna att tillse att sådana situationer undviks. Olägenheterna av reformen bör icke drabba enskilda befattningshavare.

Flera remissorgan har ansett det önskvärt med en fastare normering av de befordringsprinciper som skall tillämpas under övergångstiden. I denna riktning uttalar sig rådhusrätterna i Malmö och Lund samt Föreningen Sveriges stadsdomare. Rådhusrätterna i Norrköping och Västerås ifrågasätter om icke dessa principer borde komma till uttryck i författningsbestämmelser.

Förespråkare för en närmare precisering av befordringsprinciperna är också Sveriges juristförbund. Förbundet förordar som eu lösning av övergångsproblemen att tjänstetid före förstatligandet på visst sätt uppräknas för den som söker tjänst inom den egna karriären. För tillsättning av tingsdomartjänst föreslår förbundet den regeln att sökande, som tjänstgör inom den nuvarande statliga domarkarriären, får sin tjänstetid inom denna karriär, från inträdet i hovrätt fram till tiden för förstatligande, uppräknad med faktorn 1,5. Vid tillsättning av rådmanstjänst tänker sig förbundet att sökande från den rådhusrätt tjänsten tillhör skall få motsvarande uppräkning av tjänstetiden vid domstol efter inträdet i hovrätt. Dessa regler avser förbundet skola användas för normalfallen. Avsteg kan i vissa fall bli nödvändiga. Svårigheterna all i författningstext utforma förordade principer bör enligt förbundets mening icke hindra statsmakterna från att i lämplig auktoritativ form ge sin anslutning till dem. Hovrätten över Skåne och Blekinge biträder juristförbundets återgivna förslag. Enligt hovrättens mening bar de föreslagna jämförelsereglerna betydande fördelar. De ger eu för-

92 Kungh Maj.ts proposition nr 156 år 1964

hållandevis stor kompensation åt den som tjänstgjort lång tid inom en karriär och står nära befordran vid förstatligandet. Deras verkan avtrubbas efter hand och blir alltså mindre framträdande för den som har endast kortare tids tjänstgöring, då den gemensamma domarbanan skapas, och de fäster icke avseende vid tjänstgöring efter förstatligandet. Föreningen yngre jurister vid Svea hovrätt är däremot tveksam om lämpligheten av sådana regler. Helt avvisande till juristförbundets förslag ställer sig Föreningen yngre jurister vid hovrätten för övre Norrland, som befarar att tillämpningen, särskilt med en så låg uppräkningsfaktor som 1,5, skulle medföra påtagliga nackdelar för yngre statliga domare.

5. Domarorganisationen i rådhusrätt

Kommitténs förslag beträffande rådhusrätternas lagfarna befattningshavare och deras arbetsuppgifter har, såvitt angår huvuddragen, i allmänhet godtagits av remissorganen. Förslaget att ordinarie domare i rådhusrätt skall vara borgmästare och rådmän har sålunda tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det övervägande antalet yttranden. Detsamma gäller förslagen att avskaffa assessorstjänsterna och att motsvarigheter till domsagornas tingssekreterar- och tingsnotarietjänster skall inrättas.

Här må erinras om att flera remissorgan i anledning av kommitténs allmänna uttalanden i inledningen av betänkandet förordat återhållsamhet i fråga om förändringar i rådhusrätternas organisation i samband med förstatligandet. I anslutning till kommitténs nu förevarande förslag framhåller Göteborgs rådhusrätt att det av kommitténs uttalanden framgår att kommittén på längre sikt tänker sig en domstolstyp som både i fråga om storlek och arbetsformer kommer att förete stora likheter med de nuvarande rådhusrätterna. Att kommittén ändock tagit den nuvarande häradsrättsorganisationen till förebild vid utarbetandet av förslaget om rådhusrätternas organisation, framstår för rådhusrätten som mindre rationellt. Det innebär att man nu, huvudsakligen av likriktningsskäl, söker pressa in rådhusrätterna i en organisationsform, som man anser vara föråldrad och som man räknar med att snart överge. Enligt rådhusrättens mening skulle det vara mer överensstämmande med de i betänkandet uppdragna allmänna riktlinjerna för en ny underrättsorganisation att låta rådhusrätterna efter förstatligandet i större utsträckning än vad som föreslagits få behålla sin nuvarande organisation, detta så mycket hellre som rådhusrätterna för närvarande trots mängden av vidlyftiga och komplicerade mål fungerar effektivt och därför kunnat undgå besvärande arbetsbalanser. Synpunkter av liknande art framföres även av Föreningen Sveriges stadsdomare, Stockholms rådhusrätt och några andra rådhusrätter.

Flera remissorgan på stadsdomstolssidan, vilka i och för sig ej vänder sig mot att rådhusrätternas assessorstjänster avskaffas, betonar att detta

93 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196i

innebär en försvagning av rådhusrätternas organisation, i den mån assessorstjänsterna ej omvandlas till rådmanstjänster. Uttalanden av denna innebörd göres av rådhusrätterna i Linköping, Kristianstad, Malmö, Lund, Halmstad och Västerås samt Föreningen Sveriges stadsdomare. Några av dessa remissorgan har i detta sammanhang understrukit att inordnandet av tingsnotarier i rådhusrättsorganisationen icke får leda till att organisationen försvagas. Rådhusrätten i Linköping bestrider därvid riktigheten av kommitténs uttalanden att antalet notarietjänster i första hand bör anpassas efter domstolarnas behov samt att notarieinstitutionen är av stor betydelse från domstolsorganisatorisk synpunkt. Rådhusrätterna bör liksom hittills organiseras så att arbetsbördan kan bemästras oberoende av tillgången på notarier. Rådhusrätten understryker att notarietjänster icke får inrättas i syfte att hålla antalet ordinarie domar tjänster nere. Rådhusrätten i Halmstad hävdar att den nu gällande ordningen med i huvudsak ordinarie domare så långt det sig göra låter bör bibehållas. Enligt rådhusrättens mening har kommittén vida överskattat den arbetstillgång, som en tingsnotarie utgör. Kommittén har ej heller tillräckligt beaktat att den tid som åtgår för att bereda tingsnotarierna en tillfredsställande utbildning i väsentlig mån inkräktar på de ordinarie domarnas arbetsuppgifter i övrigt, önskemålet att åstadkomma en vidgad utbildning av tingsnotarier bör ej tillmätas sådan betydelse att en reform av organisationen enbart för den skull måste genomföras. Föreningen Sveriges stadsdomare säger sig vara väl medveten om svårigheterna att i en enhetlig domarkarriär bibehålla befattningar, motsvarande de nuvarande rådhusrättsassessorerna. Föreningen är därför beredd att acceptera kommitténs förslag angående ersättande av assessorer med tingsnotarier, men endast under den förutsättningen att åtgärder vidtages till motverkande av den härigenom skedda försvagningen. En försämring av lådhusrätternas höga standard vid handläggningen av de s. k. notariegöromålen bör under inga förhållanden bli en följd av förstatligandet. Rådhusrätternas organisation i fråga om de ordinarie domarna måste göras sådan att dessa får tid icke blott att väl övervaka tingsnotariernas arbete utan även i viss, ej alltför ringa omfattning själva handlägga dylika göromål.

I frågan om tingsnotariernas uppgifter i rådhusrätterna anför Göteborgs rådhusrätt bl. a. att en överflyttning av göromål på icke rättsbildad personal under senare år skett i ganska stor omfattning vid rådhusrätten. Det kan icke anses vare sig rationellt eller ekonomiskt försvarligt att överföra mera betydande del av de göromål som nu fullgöres av icke rättsbildade befattningshavare på tingsnotarier. Rådhusrätten i Västerås framhåller därjämte att behovet av enhetlig rättstillämpning och effektiv arbetsledning i inskrivnings- och bouppteckningsärenden gör att ansvaret för handläggningen av dylika ärenden bör i princip åvila en ordinarie domare.

Vad kommittén anfört om anlitande av fiskaler för vikariatstjänstgöring

94 Knngl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

och inrättande av tingssekreterartjänster vid rådhusrätterna har föranlett vissa erinringar från några av hovrätterna samt de tre största rådhusrätterna. Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge har, som förut nämnts, förordat att befattningshavare med hovrättsassessorskompetens anlitas för vikariatstjänstgöring i underrätt i större utsträckning än kommittén avsett. I förevarande sammanhang understryker Svea hovrätt att rådhusrätterna ej ens övergångsvis bör ges en utformning, som är ägnad att öka hovrätternas fiskalskadrar och därmed vidga rekryteringsbehovet och ytterligare försämra befordringsläget på domarbanan. Stor försiktighet bör iakttagas vid inrättandet av tingssekreterartjänster eller andra befattningar, vilka avses skola uppehållas av fiskaler. Enligt vad hovrätten anför innebär det av kommittén föreslagna antalet tingssekreterartjänster vid rådhusrätterna en ansvällning på det redan alltför stora begynnelsestadiet i domarkarriären, som icke kan godtagas om ej motsvarande krympning sker på annat håll. Hovrätten förordar därför att antalet tingssekreterartjänster begränsas och att i stället ytterligare ordinarie domarämbeten och tingsnotarietjänster inrättas. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det icke vara riktigt att för vikarieändamål avdela fiskaler, som för längre tider endast har denna uppgift. Därigenom skapas en isolering av rådhusrätterna från de övriga underrätterna, vilkas behov av vikarier hovrätten har att tillgodose. Inrättandet av befattningar såsom tingssekreterare vid rådhusrätt bör, framhåller hovrätten, grundas på förekomsten av göromål, som bör ankomma på tingssekreterare. Vikariatsbehovet bör täckas, icke genom särskilda befattningar utan genom vikariatsförordnanden på den lediga befattningen i vanlig ordning och eu medelsreserv av tillräcklig omfattning. Synpunkter av liknande art återfinnes även i yttrandet av hovrätten för Västra Sverige. Stockholms rådhusrätt anser att det, med hänsyn till den ansenliga frekvensen av invecklade mål vid rådhusrätten, är nödvändigt att ett antal vikarier med högre kompetens än tingssekreterare ställs till rådhusrättens förfogande. Rådhusrätten förordar därför att domare med i princip hovrättsassessorskompetens i lämplig form på ett mera stadigvarande sätt knytes till rådhusrätten för att tillgodose det konstanta behovet av kvalificerade vikarier. Göteborgs rådhusrätt och rådhusrätten i Malmö hävdar likaledes att stadigvarande behov föreligger i dessa domstolar av vikarier med högre kompetens än fiskaler.

Tjänster för särskilda inskrivningsdomare bör tillföras rådhusrätterna, enligt vad Sveriges juristförbund. Föreningen Sveriges häradshövdingar och Stockholms rådhusrätt anser. Juristförbundet yttrar därvid att det bör vara möjligt och även lämpligt att redan nu tillskapa särskilda inskrivningsdomartjänster utan att man behöver befara att eu definitiv lösning framdeles av inskrivningsväsendet härigenom föregripes. Inrättande av särskilda inskrivningsdomartjänster, som ligger utanför den sedvanliga domarkarriären, skulle möjliggöra en önskvärd och lämplig begräns-

95 Knngl. Maj.ts proposition nr 156 är l!)6i

ning av den icke-ordinarie domarpersonalen. Av kommittén befarade svårigheter att besätta dessa tjänster med lämpliga innehavare finner förbundet ha ett nära samband med lönefrågan.

I anslutning till kommitténs förslag angående de ordinarie domarnas ställning och arbetsuppgifter i rådhusrätt konstaterar Svea hovrätt att förslagen innebär att organisationen i rådhusrätterna kommer att nära ansluta sig till den rådande domsagoorganisationen och att detta, utifrån intresset av att åstadkomma likformiga underrätter, i och för sig bör anses värdefullt. Hovrätten erinrar om att hovrätten i tidigare sammanhang uttalat sympatier för eu fördelning av målen mellan domarna efter kvalitativ grund i de framtida enhetliga underrätterna och att mellantjänster av ungefär samma karaktär som hovrätternas assessorstjänster borde övervägas. Emellertid finns, framhåller hovrätten, skäl som talar i annan riktning. Utbildningen av domaraspiranter framstår som en utomordentligt viktig uppgift för underrätterna, och detta gäller såväl tingsmeriteringen som framför allt fiskalernas underrättstjänstgöring. Med en i princip sluten domarkarriär måste en väsentlig del av de blivande domarnas utbildningstid förläggas till underrätterna, och domaraspiranten måste där beredas tillfälle att såsom ensam lagfaren domare handlägga även relativt kvalificerade mål. Från denna synpunkt och med beaktande av att den dömande verksamheten i underrätt i största möjliga utsträckning bör förbehållas ordinarie domare kommer det sannolikt att visa sig svårt att i underrättsorganisationen bereda utrymme för passagetjänster. Hänsyn måste också, anför hovrätten, tagas till önskvärdheten för domarkarriärens lämpliga uppbyggnad av att antalet befattningar i slutstadiet hålles högt i jämförelse med antalet begynnelse- och passagetjänster. På den gemensamma domarbanan kan det icke undvikas all tingsdomar- och rådmansämbetena i betydande utsträckning konnner att bli sluttjänster. Även mot bakgrunden härav synes det från rekryteringssynpunkt angeläget att dessa ämbeten utformas som kvalificerade domarbefattningar. Föreningen Sveriges häradshövdingar är ense med kommittén om att det icke bör iirågakomma såsom en allmän princip att uppdela göromålen på ordinarie domare med olika kompetens och tjänsteställning, särskilt som kompetensen för erhållande av ordinarie domarämbete framdeles skall vara lika för alla. Föreningen ifrågasätter, om den nuvarande uppdelningen av målen på särskilda avdelningar för allmän civilrätt, familjerätt, brottmål, trafikmål o. s. v. är lämplig i rådhusrätterna efter förstatligandet. Sådan uppdelning av målen sker i regel icke vid de häradsrätter, som arbetar på avdelningar, eller i hovrätterna eller högsta domstolen. Föreningen, som varnar för en alltför långt gående specialisering, menar att den vid häradsrätterna tillämpade ordningen bör utan nämnvärda svårigheter kunna appliceras på samtliga underrätter. Även polisberedningen avråder från en alltför långt driven specialisering. Beredningen har, vad gäller de större åklagarmyndigheterna,

96 Knngl. Maj. ts proposition nr 156 år 196b

kommit till uppfattningen att specialisering i möjligaste mån bör undvikas. Enligt beredningens mening gäller detta även domstolsverksamheten.

Av annan uppfattning i sist berörda frågor är rådhusrätten i Malmö, som framhåller att mycket av styrkan i den nuvarande rådhusrättsorganisationen ligger däri att arbetsuppgifterna uppdelas efter sin art och att specialisering på olika rättsområden förekommer. Kommitténs uttalanden tyder på att den vid utformningen av underrätterna haft häradsrätternas organisation i tankarna. Rådhusrätten anser det därför viktigt att understryka, att en specialisering måste ske i de större domstolarna. Detta inedför med nödvändighet att även de ordinarie befattningshavarna får i viss mån olikartade uppgifter. Rådhusrätten i Borås säger, att det är riktigt att en och annan ordinarie domare vid stadsdomstolarna handlägger även vad som kan betecknas som notariegöromål. Detta organisationsdrag har emellertid överbetonats av kommittén. Det anmärkta förhållandet torde, anför rådhusrätten, icke vara vad som i första hand kännetecknar organisationen. Av större betydelse är det förhållandet att vid varje rådhusrätt, i synnerhet vid de medelstora och större, finns domare i tillräckligt antal som helt befrias från handläggning av bagatellmål och ärenden jämte rutingöromål i övrigt. Enligt rådhusrättens uppfattning kan det med fog antagas att detta förhållande gynnsamt bidragit till stabiliteten i rådhusrätternas funktion. Rådhusrätten finner det visserligen i viss mån förståeligt, att man åsyftar en mera jämn fördelning av målen mellan samtliga ordinarie domare, men vill varna för att en sådan princip drives alltför långt. Enligt rådhusrättens mening ligger det icke något orimligt bakom tanken att de mera kvalificerade domargöromålen i en domstol förbehålles de äldre och erfarnare ledamöterna. Samma tankegångar återfinnes i yttrandet av Föreningen Sveriges stadsdomare.

Departementschefen

1. Allmänna synpunkter

För närvarande är den statliga domarkarriären och karriären i rådhusrätterna i stor utsträckning skilda från varandra. Den grundläggande utbildningen och prövningen av domaraspiranterna är visserligen gemensam för båda domarbanorna; s. k. fiskalskompetens utgör numera en förutsättning såväl för fortsatt tjänstgöring på den statliga domarbanan som för behörighet till domartjänst i rådhusrätt. Rådhusrätternas domartjänster rekryteras härigenom regelmässigt från hovrätternas fiskalskår. Därutöver förekommer icke någon egentlig cirkulation mellan de statliga och kommunala domarkårerna. Övergång från högre tjänst än fiskal på den statliga banan till rådhusrätt har skett i huvudsak endast då statliga domare utnämnts till borgmästare, och övergång från rådhusrättstjänst till statlig domartjänst har varit sällsynt. Orsakerna till de begränsade möjligheterna till övergång

Kangl. Maj:ts proposition nr 156 år 1965 97

mellan de båda domarbanorna torde främst få sökas i det förhållandet att olikheter råder i fråga om utbildning, behörighetsvillkor och tjänstetillsättning. Dessa olikheter beror ytterst på att det ej är samma huvudman för alla underrätter. Det skilda huvudmannaskapet utgör därjämte i sig en hämmande faktor, enär övergång från statlig till kommunal tjänst i olika hänseenden kan medföra nackdelar för den enskilda befattningshavaren. Detsamma kan gälla vid övergång mellan tjänster i motsatt riktning.

Nuvarande olikheter mellan de båda domarbanorna och därav betingade begränsningar i möjligheterna att besätta tjänster inom domstolsväsendet framstår ej blott som principiellt ogrundade; de medför också praktiska olägenheter såväl från allmän synpunkt som för den enskilde befattningshavaren. Genom förstatligandet av rådhusrätterna skapas förutsättningar att få till stånd en gemensam och enhetlig domarkarriär. Denna reform får därför, såsom domstolskommittén framhållit, anses vara av väsentlig betydelse för domstolsväsendet.

I likhet med kommittén anser jag att en för hela domarkåren gemensam karriär, som skall byggas upp i anslutning till rådhusrätternas förstatligande, bör utformas i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande ordning på den statliga domarbanan. Den mest framträdande skillnaden mellan de två domarkarriärerna är att tjänstgöring som adjungerad ledamot i hovrätt ingår som ett led i utbildningen och utgör en förutsättning för fortsatt befordran på den statliga domarbanan men icke på den kommunala. Adjunktionstjänstgöringen i hovrätt äger obestridligen ett betydande värde från utbildningssynpunkt. Det är därjämte önskvärt att tjänstgöringsgången på utbildningsstadiet ordnas så, att domaraspiranterna får en allsidig erfarenhet av arbetet både i underrätt och överinstans. Med hänsyn härtill bör det eftersträvas att adjunktionstjänstgöring i hovrätt, i likhet med vad som nu gäller i den statliga karriären, kommer att ingå som ett led i utbildningen på den gemensamma domarbanan. Fullgjord adjunktionstjänstgöring bör tillika i princip gälla som villkor för befordran till ordinarie tjänst. Vad kommittén i övrigt anfört om de allmänna riktlinjer som bör följas vid utformningen av den gemensamma domarbanan finner jag mig kunna biträda.

Några remissorgan har givit uttryck åt uppfattningen att frågan om rekrytering till domarbanan även från åklagar- och advokatkårerna kort upptagas till behandling i förevarande sammanhang. Tanken att domartjänster skulle tillsättas även med jurister utanför den reguljära domarkarriären förtjänar onekligen uppmärksamhet. Såsom kommittén funnit torde det emellertid ej låta sig göra alt nu frångå den hittillsvarande ordningen med en i princip sluten domarbana. Spörsmålet om en friare rekrytering till banan torde komma att tagas under övervägande av domstolskommittén under dess fortsatta utredningsarbete.

Slutligen bör här anmärkas att de frågor som äger samband med utforin-

4 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr ISO

98 Kungi. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

ningen av domarbanan i väsentliga hänseenden regleras i administrativ ordning. Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att besluta om de ändrade eller kompletterande bestämmelser som kan föranledas av vad som förordas i det följande.

2. Domarutbildningen

Tingsnotarietjänstgöring. I enlighet med vad kommittén funnit har man att utgå från att tjänster för sådan grundläggande praktisk juristutbildning, som den nuvarande tingstjänstgöringen i domsaga bereder, även framdeles måste vara knutna till underrätterna. Jag delar även kommitténs under remissbehandlingen i allmänhet biträdda uppfattning att tjänster av detta slag bör i mån av behov finnas jämväl vid de statliga rådhusrätterna.

Kommittén bär förordat att tingsnotarietjänster tills vidare skall tillföras rådhusrätterna i den utsträckning som motiveras av arbetskraftsbehovet och att särskild hänsyn icke skall tagas till behovet av sådana tjänster från utbildningssynpunkt. Det synes emellertid tveksamt om utbildningsbehovet, såsom kommittén tycks mena, kan så gott som helt lämnas utan avseende. Uppgifter från de juridiska fakulteterna tyder på att antalet nyblivna juris kandidater, som önskar tingsutbildning, inom en nära framtid kommer att bli avsevärt större än för närvarande. Beaktas bör vidare att, enligt de organisationer för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet som chefen för inrikesdepartementet avser att föreslå denna dag, tingsutbildning skall gälla som villkor för behörighet till ett flertal olika juristtjänster. Ett ökat behov av tjänster för grundläggande praktisk juristutbildning kan sålunda uppkomma av olika skäl.

Enligt kommitténs förslag skall tingsnotarieorganisationen vid rådhusrätterna byggas upp efter de riktlinjer som gäller för domsagornas notarieorganisation. Vad kommittén föreslagit i denna del har godtagits av det stora flertalet remissorgan. Tingsnotarieinstitutionen vid domsagorna tillgodoser två viktiga intressen. I första hand tjänar den ändamålet att bereda praktisk utbildning åt nyutexaminerade jurister. Därjämte är den av betydelse från arbetsorganisatorisk synpunkt därigenom att den gör det möjligt att dels befria häradshövding och biträdande domare från huvuddelen av de mindre komplicerade domargöromålen, dels tillhandahålla dessa domare juridiskt skolade biträden vid handläggningen av övriga mål och ärenden. Samma syften bör vara vägledande, då det gäller att skapa en tingsnotarieorganisation vid rådhusrätterna. De organisatoriska olikheter mellan rådhusrätter och häradsrätter som kvarstår även efter rådhusrätternas förstatligande gör att tjänstgöringen för notarier i rådhusrätt i någon mån kominer att skilja sig från tingstjänstgöringen i domsaga. Såsom kommittén anfört torde dock förutsättningar finnas såväl för att bereda notarier i rådhusrätt en med nuvarande tingstjänstgöring likvärdig utbild-

99 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

ning som för att använda notarier i rådhusrätt för i stort sett samma arbetsuppgifter som notarier i domsaga.

Fiskalstjänstgöring. Enligt vad jag tidigare förordat skall den gemensamma domarbanan utformas i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande ordning inom den statliga karriären. Detta innebär bl. a. att tjänstgöringsgången, efter fullgjord tingsutbildning, skall inledas med aspirantprövning i hovrätt under en tid av sex månader till ett år. Efter fiskalsgodkännandet följer normalt först en tids fortsatt tjänstgöring som fiskal i hovrätt och därefter något eller några års tjänstgöring i underrätt. När rådhusrätterna har införlivats i den statliga organisationen, bör tjänstgöringen i underrätt, såsom kommittén förordat, regelmässigt kunna fullgöras även i rådhusrätt.

I fråga om fiskalstjänstgöringen i hovrätt har kommittén föreslagit vissa ändringar. Kommittén förordar regler som går ut på att tiden för tjänstgöring i hovrätt förlänges och att det slutliga godkännandet för domarbanan förlägges till ett tidigare skede av karriären. Som grund för beräkning av den sammanlagda längden av fiskalernas tjänstgöringstid i hovrätt tjänar för närvarande föreskrifterna om förordnande av fiskal som tingssekreterare i domsaga. För behörighet till sådant förordnande fordras ett och ett halvt års domstolstjänstgöring efter fiskalsgodkännandet, varav minst sex månader skall utgöras av tjänstgöring som fiskal eller ledamot i hovrätt. Kommittén föreslår att för behörighet till tingssekreterarförordnande eller annat stadigvarande förordnande i underrätt skall krävas två års tjänstgöring efter antagningen till fiskalsaspirant och att av denna tjänstgöringstid högst sex månader skall få bestå av tjänstgöring utom hovrätten. Slutligt godkännande för domarbanan anses enligt nu gällande ordning i den statliga karriären föreligga först i och med förordnandet till hovrättsassessor. Enligt kommitténs förslag skall en slutlig prövning, huruvida fiskal är skickad för fortsatt befordran på domarbanan, ske i anslutning till att behörighet till tingssekreterartjänst vinnes.

Mot dessa förslag har åtskilliga erinringar framförts under remissbehandlingen, bl. a. från hovrätterna. Jag ansluter mig i huvudsak till den uppfattning som härvid kommit till uttryck. De föreslagna reglerna i syfte att förlänga tjänstgöringen i hovrätt kan onekligen befaras leda till svårigheter i tillämpningen, bl. a. när det gäller för hovrätterna att vid uppkommande behov förse underrätterna med förstärkning av domarkrafterna. Reglerna torde ej heller i praktiken alltid leda till någon egentlig förlängning av själva hovrättstjänstgöringen, jämfört med nuvarande förhållanden. Vad beträffar förslaget om ett slutligt godkännande av fiskal, innan han erhåller stadigvarande förordnande i underrätt, torde det icke vara möjligt att betrakta en prövning på detta stadium som helt definitiv. Godkännandet kan icke göras bindande i den meningen att det skulle garantera befordran till ordinarie domartjänst, oavsett utfallet av den fortsatta tjänstgöringen i

4f Bihang till riksdagens protokoll l'J6b. t samt. Nr ISO

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196i

domstol. Möjlighet måste finnas att skilja den som alltjämt befinner sig i utbildningsskedet från fortsatt tjänstgöring, därest han skulle visa sig vara olämplig som domare. En prövning, som göres omedelbart före underrättstjänstgöringens början, kan således icke ges sådan innebörd att den blir ägnad att undanröja de olägenheter för domaraspiranterna som kommittén ansett vara förenade med nuvarande ordning. För övrigt torde farhågorna för olägenheter av detta slag, enligt vad som framhållits i vissa yttranden, vara överdrivna.

Jag anser mig alltså ej kunna förorda att kommitténs förslag om ändrade regler i fråga om fiskalstjänstgöringen i hovrätt följes. För denna tjänstgöring torde hittills rådande principer få gälla, även sedan rådhusrätterna förstatligats. Detta innebär bl. a. att det ankommer på hovrätterna att enligt gällande riktlinjer närmare bestämma om fiskalernas tjänstgöring i hovrätt och underrätt. Jag vill understryka att de synpunkter som kommittén framfört till stöd för förslagen i möjligaste utsträckning bör vinna beaktande. Såsom kommittén framhållit, bör fiskalernas tjänstgöring i underrätt innefatta även handläggning av domargöromål av kvalificerad beskaffenhet. Detta synes nödvändigt för att tjänstgöringen skall ge en god och allsidig utbildning. Med hänsyn härtill är det å andra sidan angeläget att deras lämplighet som domare blir noggrant prövad, innan underrättstjänstgöringen börjar. Av vad nu sagts framgår även att jag delar uppfattningen att det ej är lämpligt att nu begränsa fiskalernas behörighet som domare i underrätt.

Enligt vad kommittén förordat skall befattningshavare med kompetens som hovrättsassessor icke i större utsträckning anlitas för vikariatstjänstgöring i underrätt. Som regel skulle det icke vara erforderligt att använda befattningshavare med denna kompetens annat än då fråga är om mera långvarigt uppehållande av domartjänst eller handläggning av mål av särskilt kvalificerad beskaffenhet. Kommitténs förslag i denna del torde överensstämma med nuvarande praxis. Det må i detta sammanhang erinras om att rådhusrätternas behov av vikarier och arbetskraftsförstärkning efter förstatligandet till väsentlig del får tillgodoses enligt samma ordning som nu gäller för häradsrätterna. Detta kan förmodas komma att öka anspråken på att mera erfarna domarkrafter ställes till förfogande som vikarier. Svårigheter kan uppstå för hovrätterna att tillgodose detta behov med anlitande enbart av fiskaler. Viss jämkning i rådande praxis kan av dessa skäl befinnas påkallad. Det kan stundom bli nödvändigt att anlita hovrättsassessorer eller fiskaler, som fullgjort sin adjunktionstjänstgöring, för kvalificerade vikariat i underrätt.

Adjunktion. I det föregående har jag förordat att viss tids tjänstgöring som adjungerad ledamot skall ingå som ett led i utbildningsgången på den gemensamma domarbanan.

För närvarande fordras i princip adjunktionstjänstgöring i hovrätt under

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964 101

minst ett år för att fiskal skall kunna förordnas till hovrättsassessor. Kommittén, som funnit det i och för sig önskvärt att bibehålla det nuvarande kravet på ett års adjunktion, har kommit till det resultatet att hovrätternas adjunktionsutrymme icke är tillräckligt för att bereda så lång tids adjunktion i hovrätt åt alla i den nya, gemensamma karriären. Kommittén har därför föreslagit dels att adjunktionstiden förkortas till nio månader, dels att viss del, upp till tre månader, av tjänstgöringen i hovrätt får utbytas mot tjänstgöring som ledamot på tvistemålsavdelning vid större rådhusrätt.

Flertalet remissinstanser har godtagit kommitténs nu berörda förslag. Tre hovrätter har emellertid ställt sig avvisande eller kritiska. Enligt den uppfattning som kommit till uttryck i dessa hovrätters yttranden skulle en förkortning av tiden för adjunktionstjänstgöringen äventyra utbildningsvärdet av denna tjänstgöring. Vidare har hävdats att en sådan förkortning icke leder till att adjunktionsutrymmet ökar, såvida icke åtgärder samtidigt vidtages som gör det möjligt för fiskalerna att efter förvärvad assessorskompetens lämna hovrätten tidigare än som i allmänhet sker för närvarande. I fråga om möjligheten att förlägga en del av adjunktionen till rådhusrätt har det ifrågasatts, om tjänstgöringen i rådhusrätt är av sådan art eller kan bedrivas på sådant sätt att den kan ersätta ledamotsarbelet i hovrätt. Det har också anförts att det kan möta svårigheter att i praktiken inpassa tjänstgöringen i rådhusrätt i utbildningsgången. Två hovrätter har förordat andra åtgärder än de av kommittén föreslagna för att öka hovrätternas adjunktionsutrymme, bl. a. återhållsamhet i fråga om inrättande av tjänster på begynnelsestadiet, ökning av antalet domartjänster på slutstadiet och vidgade möjligheter för hovrätterna att placera assessorer i underrätt.

Det är svårt att nu bedöma, hur stort antal fiskaler som årligen måste beredas adjunktion efter införandet av den gemensamma domarkarriären. Något säkert underlag för beredningar härav torde icke kunna erhållas. Emellertid synes det stå klart att ökade möjligheter att bereda adjunktion erfordras, om ej väntetiden för de adjunktionssökande skall förlängas och befordringsgången därigenom försenas. Inte minst med hänsyn till rekryteringen till domarbanan är detta en angelägenhet av vikt.

En viss ökning av adjunktionsutrymmet bör kunna vinnas genom att något förkorta adjunktionstiden. De betänkligheter mot en sådan åtgärd som kommit till uttryck under remissbehandlingen synes mig överdrivna. Nio månaders adjunktion torde vara tillfyllest för att ge domaraspiranten en för utbildningen erforderlig förtrogenhet med arbetet som ledamot i hovrätt; denna tid får även anses vara tillräcklig för alt tjänstgöringen skall kunna fylla sin uppgift som avslutande prövning av domaraspirantens lämplighet som domare. Jag finner mig därför kunna biträda kommitténs förslag alt adjunktionstiden förkortas till nio månader.

Vad angår den föreslagna möjligheten att utbyta adjunktionen i hovrätt

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1964

mot tjänstgöring på tvistemålsavdelning vid rådhusrätt vill jag instämma i att sådan tjänstgöring i många fall torde kunna utformas så att den får ett ej obetydligt utbildningsvärde även för de domaraspiranter, om vilka här är fråga. De administrativa svårigheterna att anordna detta slag av tjänstgöring vid rådhusrätter, där särskilda avdelningar för tvistemål finns, kan ej heller antagas vara större än att de bör kunna övervinnas. För närvarande torde dock denna möjlighet icke behöva anlitas. Reformerna vad gäller adjunktionstjänstgöringen bör därför i dagens läge stanna vid den nyss angivna begränsningen av den obligatoriska adjunktionstiden i hovrätt.

I enlighet med vad som påpekats i några yttranden torde en förkortning av adjunktionstiden ej leda till åsyftad ökning av adjunktionsutrymmet, med mindre det därjämte sker en cirkulation i hovrätterna av personalen på assessorsstadiet. Här må anmärkas att förstatligandet av rådhusrätterna kan främja cirkulationen genom att hovrättsassessorer kommer att kunna vinna befordran även till rådmanstjänster. Det torde också kunna förutsättas att befattningshavare med fullgjord adjunktionstjänstgöring även framdeles kommer att tagas i anspråk för offentliga uppdrag i stor utsträckning. Härjämte bör beaktas vad jag tidigare anfört i fråga om hovrättsassessorers tjänstgöring för kvalificerade vikariat i underrätt. Det förhåller sig sannolikt så att ett anlitande av hovrättsassessorer eller fiskaler, som fullgjort sin adjunktionstjänstgöring, för kvalificerade vikariat i underrätt i vissa situationer kan vidga hovrätternas möjligheter att bereda adjunktion åt fiskaler samtidigt som behovet av fiskaler i underrätterna därigenom minskar.

3. Befordran och tillsättningsförfarande

Såsom kommittén anmärkt bör nuvarande stadganden om tillsättning av stadsdomartjänster i § 31 regeringsformen och lagen den 5 april 1949 om val av borgmästare och rådman upphöra att gälla vid tidpunkten för rådhusrätternas förstatligande. De lagstiftningsåtgärder som kräves härför avser jag att behandla i det följande i anslutning till övrig erforderlig lagstiftning med anledning av rådhusrättsreformen.

Borgmästare och rådman, liksom häradshövding och tingsdomare, torde även i fortsättningen böra utnämnas av Kungl. Maj :t medelst fullmakt. Jag delar likaså kommitténs uppfattning att den för närvarande föreliggande möjligheten att tillsätta tingsdomartjänst genom förordnande bör avskaffas. Något praktiskt behov av att bibehålla denna möjlighet torde icke finnas. Det synes jämväl från principiell synunkt riktigast att tingsdomare — i likhet med andra för stadigvarande tjänstgöring tillsatta domare — innehar ordinarie tjänst.

Beträffande kommitténs förslag om behörighetskrav för tingsdomar-

103 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964

och rådmanstjänster har jag tidigare förordat att kompetens som hovrättsassessor skall uppställas som principiellt krav för utnämning till ordinarie domartjänst. Jämväl vad kommittén i övrigt föreslagit angående tillsättning av domartjänster och befordringsprinciper i en enhetlig domarkarriär kan jag i huvudsak ansluta mig till. Det s. k. presidentkollegiet synes mig böra få den sammansättning och de funktioner i utnämningsärenden som förordats. Dess medverkan torde bli av stort värde i förevarande sammanhang.

Vad angår förslaget att det icke längre skall föreligga något krav på godkänd revisionssekreterartjänstgöring för utnämning till häradshövdingtjänst torde utvecklingen under de närmaste åren få avvaktas, innan det kan närmare bedömas huruvida rådande principer bör bibehållas eller jämkas. Jag är ej heller nu beredd att taga ställning till den i några yttranden berörda frågan om att upphäva nuvarande skyldighet för hovrättsassessor att mottaga förordnande som revisionssekreterare.

4. övergångsbestämmelser

Den skärpning av kompetenskraven för domartjänster i rådhusrätt, som den föreslagna utformningen av den gemensamma karriären innebär, medför behov av undantag från dessa krav för nuvarande befattningshavare vid rådhusrätterna. Det blir också nödvändigt att i utnämningsärenden göra överväganden angående värderingen av de skilda domarkategoriernas meriter vid konkurrens om samma tjänster. Såsom kommittén förordat bör under övergångsskedet vikt läggas vid de nuvarande befattningshavarnas intresse av att så långt det är möjligt bibehållas vid de befordringsutsikter de kunnat påräkna enligt hittillsvarande ordning. Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att vidtaga de åtgärder som kan befinnas erforderliga i berörda frågor.

5. Domarorganisationen i rådhusrätt

Vid häradsrätterna är de ordinarie domarna häradshövding och tingsdomare. I flera domsagor finns även tingssekreterare och fiskaler, som medverkar i rättsskipningen; deras tjänstgöring där är ett led i domarutbildningen. I alla domsagor tjänstgör därjämte tingsnotarier och tingsnotarieaspiranter.

Enligt nuvarande organisation är ordinarie domare i rådhusrätt borgmästare, rådmän och assessorer. De har ställning som ledamöter i rådhusrätten och svarar för rättsskipningen. Till rådhusrätternas domarkår hör vidare ett antal befattningshavare med fiskalskompetens på rekryteringstjänster under assessorsgraden vid de tre största rådhusrätterna. Vid Stockholms rådhusrätt finns därjämte utbildningstjänster, motsvarande domsagornas tingsnotarietjänster.

Rådhusrätternas organisation är sålunda, vad gäller domartjänsterna och

104 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964

den rättsbildade personalen i övrigt, en annan än häradsrätternas. Även i fråga om beskaffenheten av de enskilda domarnas arbetsuppgifter och grunderna för arbetsfördelningen skiljer sig rådhusrätter och häradsrätter från varandra. De ordinarie domarna i häradsrätterna, där det finns en utbyggd organisation av lägre befattningshavare på utbildningstjänster, fullgör numera i huvudsak enbart göromål, som kan hänföras till dömande verksamhet i egentlig mening. I rådhusrätterna däremot, där juristtjänster med ställning under de ordinarie domarna oftast saknas, förekommer det att ordinarie domare tages i anspråk även för de mindre kvalificerade arbetsuppgifter, som i häradsrätterna allmänt utföres av tingsnotarier. Enligt den arbetsfördelning som i regel tillämpas i häradsrätterna fördelas de ordinarie domarnas göromål, utan närmare avseende på deras art, i princip lika mellan häradshövding och andra ordinarie domare. Dessa domare i häradsrätt har således i huvudsak samma slag av arbetsuppgifter. I rådhusrätterna sker arbetsfördelningen regelmässigt efter kvalitativa grunder. Detta har medfört att assessorerna och även en del rådmän i vissa rådhusrätter kommit att i ganska stor utsträckning fullgöra domaruppgifter av mindre kvalificerad beskaffenhet. Vid sidan av denna kvalitativa uppdelning av göromålen tillämpas också i regel en specialisering så att vissa ledamöter eller avdelningar i rådhusrätt tilldelas mål och ärenden från särskilda rättsområden.

Såsom jag framhållit vid redovisningen av de allmänna ställningstagandena kan en fullt enhetlig underrättsorganisation icke genomföras redan i samband med rådhusrätternas förstatligande. Rådhusrätter och häradsrätter måste, i avbidan på resultatet av den pågående allmänna översynen av domstolsväsendet, tills vidare bestå såsom skilda former av underrätter. Emellertid bör redan nu lämpliga åtgärder vidtagas för att, utan att föregripa arbetet med denna översyn, utjämna olikheterna mellan dessa underrätter. Främst kommer härvid i betraktande ändringar i rådhusrätternas organisation, som är befogade för att få till stånd en gemensam domarbana.

I anslutning till förstatligandet bör det, såsom kommittén funnit, i möjligaste mån tillses att de ordinarie domarna blir befriade från mindre kvalificerade arbetsuppgifter och mera odelat får ägna sig åt den i egentlig mening dömande verksamheten. Tjänstgöring på ordinarie domartjänst i rådhusrätt bör även i övrigt vara så anordnad att den kan betraktas som likvärdig med sådan tjänstgöring i häradsrätt.

Kommittén har föreslagit att assessorstjänsterna avskaffas och att ordinarie domare i rådhusrätt i fortsättningen skall vara borgmästare och rådman. I stället för nuvarande assessorsbefattningar skall enligt kommitténs förslag inrättas i vissa fall rådmanstjänster samt i andra fall i första hand tjänster för tingsnotarier med samma arbetsuppgifter som ankommer på tingsnotarier i domsagorna. Härjämte föreslås motsvarigheter till domsagornas tingssekreterartjänster.

105 Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 196b

Kommitténs förslag i denna del har i allmänhet godtagits i yttrandena. Även jag anser mig kunna i huvudsak biträda vad kommittén förordat, övervägande skäl talar för att rådhusrätternas assessorstjänster bor avskaffas. Det kan ej anses motiverat att bibehålla särskilda tjänster för befattningshavare med rådhusrättsassessorernas nuvarande ställning och funktioner i organisationen. Beaktas bör också att det möter svårigheter att inplacera tjänster av detta slag i en enhetlig domarkarriar, dar kompetens som hovrättsassessor i princip skall gälla som villkor for behörighet tiU ordinarie domartjänst. Redan tidigare har jag förordat att tingsnotarietjanster skall inrättas även vid rådhusrätterna. Enligt min mening finns goda förutsättningar att utnyttja tingsnotarier för att avlasta de ordinarie domarna mindre kvalificerade göromål på samma sätt och i huvudsakligen

samma utsträckning som i domsagorna.

I det föregående har jag också anslutit mig till forslaget att tjänstgöring vid underrätt, som ingår i fiskalsutbildningen, skall kunna förläggas även till rådhusrätt. Fiskalernas arbete i domstolen bör ordnas i samma former som gäller för domsagorna. Fiskaler bör alltså anlitas såval för tjänstgöring under längre sammanhängande tid som för tillfälliga förordnanden på motsvarande sätt och med liknande arbetsuppgifter som tingssekreterare och fiskalskompetenta biträden i domsagorna. I anslutning till vad nu sagts må erinras om vad jag i det föregående anfört i frågan om att anlita fiskal och hovrättsassessor för kvalificerade vikariat i underrätt.

Jag delar kommitténs uppfattning att det icke för närvarande bör övervägas att inrätta tjänster för särskilda inskrivningsdomare vid rådhusratt, avsedda för befattningshavare som står utanför den egentliga domarkarriären.

I fråga om arbetsfördelningen mellan de ordinarie domarna har kommittén förordat att rådhusrätterna frångår den i allmänhet rådande principen om fördelning efter kvalitativa grunder. Enligt förslaget bör arbetet med de kvalificerade domaruppgifterna i stället uppdelas mera jämnt mellan samtliga ordinarie domare; avsteg från denna ordning forutsättes skola ske i den utsträckning som är motiverad med hänsyn till att domare i chefsställning naturligen bör handlägga de särskilt krävande och ansvarsfyllda uppgifterna. Kommittén har ej ansett denna arbetsfördelning utesluta att en viss specialisering förekommer. Enligt min mening bör strävandena inriktas på att i allt väsentligt uppnå den av kommittén forordade ordningen i förevarande hänseenden. Detta synes önskvärt bl. a. med hansyn till att, enligt vad kommittén närmare utvecklat, domartjänster vid olika underrätter höra vara likvärdiga även med avseende på tjänstgöringens innehåll. För de största rådhusrätternas vidkommande måste dock härvid behovet av en viss specialisering beaktas.

Jag vill också understryka att de nu tilltänkta jämkningarna i rådhusrätterna^ domarorganisation icke torde kunna helt genomföras omedelbart i

106 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1065

anslutning till förstatligandet. Uppbyggandet av organisationen måste ske successivt. Att så sker blir nödvändigt inte minst av det skälet att verksamheten vid rådhusrätterna skall kunna fortgå utan allvarligare störningar.

IV. Motivering till lagförslagen

I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom justitiedepartementet upprättats vissa lagförslag. Därjämte har utarbetats förslag till lagbestämmelser i några särskilda frågor, vilka ej direkt berörts här förut men som funnits böra lösas i samband med rådhusrättsreformen. Förslag har sålunda upprättats till

1) lag med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna,

2) lag om ändring i rättegångsbalken,

3) lag med vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga,

4) lag angående upphävande av lagen den 5 april 1949 (nr 114) om val av borgmästare och rådman,

5) lag om ändrad lydelse av 14 § konkurslagen, samt

6) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål.

Jag övergår nu till att behandla de särskilda lagförslagen, vilka torde såsom bilaga få fogas vid detta protokoll.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna

I det föregående har anförts att statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna föranleder viss lagstiftning i fråga om den lagfarna personalens övergång till statlig tjänst och den fortsatta lokalhållningen för rådhusrätterna samt angående överförandet av viss utrustning till staten. I huvudfrågan om rådhusrätternas förstatligande kvarstår härutöver vissa lagspörsmål som rör de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna. Såsom förut nämnts avser chefen för finansdepartementet att senare anmäla dessa frågor. Förslag kan därvid beräknas komma att framläggas om en särskild lag, innehållande bestämmelser angående den ekonomiska regleringen mellan staten och städerna i anledning av reformen. Det får här förutsättas att skyldigheterna för städerna med avseende på lokaler och utrustning kommer att vinna beaktande vid utformningen av dessa lagbestämmelser.

Det synes vara lämpligt att, i överensstämmelse med domstolskommit-

107 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196b

téns förslag, i en lag samla stadgandena med de bestämmelser som erfordras vid sidan av den ekonomiska regleringen för själva överförandet av huvudmannaskapet. Dessa bestämmelser skall behandla de nyss berörda frågorna om rådhusrätternas personal, lokaler och utrustning. Lagen kan således i rubriken sägas innehålla vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna.

1 §•

Denna paragraf innehåller huvudstadgandet om att stads skyldighet att hålla rådhusrätt skall upphöra. Den föreslagna lydelsen överensstämmer i allt väsentligt med domstolskommitténs förslag. Nämnas bör att detta förslag under remissbehandlingen mött invändning endast från en instans, polisberedningen, som ansett att lagstiftningen bör taga sikte på städernas skyldigheter efter rådhusrätternas förstatligande och att ett beslut om förstatligande ej behöver ytterligare befästas. Enligt min mening synes det, ej minst från lagstiftningsteknisk synpunkt, vara lämpligt med ett huvudstadgande i ämnet, vars föreskrift får gälla i den mån ej annorlunda stadgas i lag. Det sist sagda syftar därvid på de begränsningar som följer dels av de enskilda bestämmelserna i förevarande lag, dels av den omnämnda lag, som beräknas skola närmare reglera städernas ekonomiska skyldigheter gentemot staten i anledning av rådhusrättsreformen.

2 §•

I denna paragraf har upptagits regler angående den lagfarna rådhusrättspersonalens övergång till statlig tjänst.

Domstolskommittén. Kommittén har, enligt vad tidigare redovisats, funnit att staten bör övertaga de förpliktelser som städerna iklätt sig gentemot rådhusrätternas befattningshavare. Denna grundsats behöver inte, yttrar kommittén, komma till uttryck i lagen utom såvitt gäller den lagfarna personalen. Stadgandet i 5 § magistratskungörelsen om skyldighet för lagfaren befattningshavare alt vid omorganisation övergå till annan tjänst förutsätter nämligen att skyldigheten föreskrives i lag. Kommittén erinrar om att motsvarande stadgande fanns redan i en kungörelse den 31 december 1920, som utkom av trycket den 17 januari 1921. Någon befattningshavare, som anställts före sistnämnda dag, torde icke vara i tjänst vid rådhusrätt då förstatligandet sker. övergångsskyldigheten torde alltså gälla undantagslöst. I anslutning härtill anmärker kommittén att 5 § magistratskungörelsen också stadgar att befattningshavare ej skall vara pliktig att i anledning av övergång till ny tjänst vidkännas minskning i honom tillförsäkrade avlöningsförmåner samt att ersättning skall utgå för flyttningskostnaden vid förflyttning till annan ort.

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1964

På grund av det anförda har kommittén föreslagit ett lagstadgande, av innehåll att vid rådhusrätterna anställda lagfarna befattningshavare den 1 januari 1965 överföres till motsvarande befattningar i statlig tjänst utan minskning i dem tillförsäkrade avlöningsförmåner.

I anslutning till den föreslagna garantin för bibehållna avlöningsförmåner vid övergång till statlig tjänst hänvisar kommittén till sina, i det föregående redovisade, synpunkter om åtgärder för att undvika löneminskning om löneställningen för viss tjänst ändras. Kommittén påpekar därtill att vissa försämringar i avlöningsförmånerna kan tänkas inträffa i det individuella fallet, även om lönegradsplaceringen för tjänsten förblir oförändrad efter övergången. Skulle dessa med tjänsten förenade förmåner på någon punkt bli sämre enligt statens allmänna avlöningsreglemente än vad befattningshavaren ägt rätt till enligt de kommunala bestämmelserna, torde han på grund av stadgandet i 5 § magistratskungörelsen icke vara pliktig vidkännas sådan försämring. Stadgandet synes nämligen icke lämna utrymme för en jämförelse i stort mellan samtliga avlöningsförmåner enligt de statliga och de kommunala avlöningsbestämmelserna. Uppstår en sådan situation och vägrar befattningshavaren att underkasta sig försämringen, anser kommittén frågan bäst kunna lösas genom att befattningshavaren beredes tillfälle att kvarstå på de kommunala avlöningsbestämmelser, som gällde för honom vid övergången och som alltså får göras tillämpliga på befattningshavaren i fråga i hans statliga tjänst.

Yttrandena. Flertalet remissorgan har lämnat kommitténs förslag utan erinran.

Justitiekansler sämbetet framhåller att 5 § magistratskungörelsen föreskriver bl. a. att lagfaren befattningshavare vid rådhusrätt eller magistrat är skyldig att, i enlighet med vad som kan bli stadgat i lag, övergå till annan jämställd eller högre tjänst vid underrätt eller annan jämställd eller högre administrativ befattning i staden. Bestämmelsen tager direkt sikte på den tänkta situationen vid ett förstatligande av rådhusrätterna. Kommittén har ej framlagt förslag till lagregler i detta hänseende. Åtskilliga frågor förefaller ämbetet här otillräckligt belysta. Kommittén synes räkna med att några praktiska problem icke skall uppstå. Ämbetet fäster uppmärksamheten på att redan möjligheten att använda rådhusrättsdomare som vikarie i domsaga synes förutsätta sådan lagstiftning som magistratskungörelsen avser.

Enligt polisberedningens yttrande kan erinran inte riktas mot den föreslagna utfästelsen från kronans sida gentemot städerna att övertaga dessa tjänstemän. Förslaget innefattar emellertid även löneutfästelse gentemot de enskilda tjänstemännen, vars innebörd ej kan överblickas innan resultaten av förhandlingarna mellan staten och personalgrupperna föreligger. Beredningen ifrågasätter därför, om inte löneutfästelsen bör utgå.

109 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196b

Departementschefen. Enligt vad jag tidigare anfört vid behandlingen av de frågor som angår personalens övergång till statlig tjänst bör möjligheten begagnas att ge föreskrifter i lag om skyldighet för lagfarna befattningshavare vid rådhusrätterna att övergå till sådan tjänst. Som grund för en lagstiftning i ämnet tjänar stadgandet i 5 § magistratskungörelsen. Lagreglernas innehåll skall alltså svara mot bestämmelserna i detta stadgande. Jämlikt dessa bestämmelser är lagfaren befattningshavare skyldig att i samband med en organisationsreform av förevarande slag övergå till annan jämställd eller högre tjänst vid — varom här är fråga — underrätt i enlighet med vad som föreskrives i lag. I första hand bör följaktligen en skyldighet av angivet innehåll inskrivas i lagreglerna. Enär en befattningshavare enligt nämnda bestämmelser ej är pliktig att, då skyldigheten aktualiseras, vidkännas minskning i honom tillförsäkrade löneförmåner, synes det därjämte nödvändigt att denna förutsättning upptages i lagen. Det är således icke möjligt att, såsom polisberedningen ifrågasatt, låta denna förutsättning här utgå.

Jag vill alltså förorda att ett lagstadgande utformas i enlighet med det nu anförda. Såsom domstolskommittén anmärkt torde bestämmelser av det innehåll 5 § magistratskungörelsen har vara tillämpliga på alla dem som nu är i tjänst. Det föreslagna lagstadgandet torde i enlighet härmed också kunna givas tillämplighet utan undantag i detta hänseende. Framhållas bör att tillämpningsområdet för lagreglerna även i övrigt givetvis kommer att svara mot vad som gäller för bestämmelserna i kungörelsen. Eftersom dessa bestämmelser ej kan anses tillämpliga på andra än de ordinarie och extra ordinarie lagfarna befattningshavarna, gäller lagreglerna för samma kategorier. Jag vill här understryka att övergång till statlig tjänst ej avses skola behöva ske med stöd av lagstadgandet beträffande alla dem som tillhör dessa kategorier. Det är min förhoppning att en direkt tillämpning av stadgandet skall bli begränsad. Sker övergången till statlig tjänst med befattningshavarens eget medgivande, föreligger ju ej behov att göra bruk av stadgandet. De fall där vederbörande söker och erhåller en ledigförklarad statlig tjänst blir därför ej att hänföra under stadgandet. Den som samtycker till att bli överförd till viss tjänst, med därmed förenade löneförmåner, utan föregående ansökningsförfarande faller också utanför tillämpningen av stadgandet. Det bör över huvud taget vara stora möjligheter att ordna själva övergången på frivillig bas.

Enligt vad kommittén anfört, kan det tänkas att försämring i avlöningsförmånerna kan inträffa i det enskilda fallet, även om lönegradsplaeeringcn för befattningshavarens tjänst förblir oförändrad efter övergången. En sådan situation är tydligen tänkbar, då fråga blir om alt tilllämpa det av mig förordade lagstadgandet. Därest uppgörelse icke kan uppnås, torde den av kommittén anvisade utvägen kunna användas, näm-

no

Kangl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

ligen att låta vederbörande tjänsteman åtnjuta de villkor som gällde enligt de kommunala avlöningsbestämmelserna vid övergången.

Det må erinras om att 5 § magistratskungörelsen även innehåller den bestämmelsen att ersättning för flyttningskostnaden skall utgå, om den lagfarne befattningshavarens övergång till statlig tjänst innebär förflyttning till annan ort. Motsvarande bestämmelser i lag torde ej erfordras. I anslutning härtill bör framhållas att spörsmålet, huruvida personalen skall vara underkastad tjänstgöringsskyldighet på annan ort, ej regleras genom den lagstiftning som jag här föreslår. Spörsmålet synes vara av beskaffenhet att böra lösas vid de förhandlingar som, enligt vad förut sagts, avses skola äga rum med tjänstemännens organisationer.

3 §.

Denna paragraf innehåller regler om skyldighet för stad med rådhusrätt att hålla lokaler jämte inventarier för rådhusrättens behov, sedan staten övertagit det principiella ansvaret för domstolens verksamhet. Reglerna är utformade i enlighet med vad jag i det föregående förordat vid behandlingen av frågorna om lokalhållning för underrätterna. Städerna avses skola ha kvar en skyldighet på detta område av samma omfattning som den s. k. tingshusbyggnadsskyldigheten i domsagorna. De bestämmelser som finns om kanslilokaler och deras utrustning i förut omnämnda 1942 års lag om bestridande av kostnader för domsagas kansli bör sålunda kunna ges motsvarande tillämpning. Avfattningen av lagstadgandet överensstämmer i sak med domstolskommitténs förslag.

4 §•

I denna paragraf har upptagits föreskrifter om överlåtelse vid förstatligandet till kronan av rådhusrätts kontorsutrustning och abonnemang på telefonanläggning samt om rådhusrätts möjligheter att få nyttja viss kontorsutrustning även efter förstatligandet. Föreskrifterna avser kontorsutrustning, som användes i verksamheten före och vid förstatligandet. Nyanskaffning av utrustning, som här åsyftas, kommer därefter att göras och bekostas av statsverket. Den närmare innebörden av föreskrifterna har förut behandlats i samband med frågorna om lokalhållningen. Bestämmelsen om överlåtelse av telefonabonnemang återfinns ej i domstolskommitténs förslag till lagstiftning; i övrigt svarar paragrafens innehåll i allt väsentligt mot vad kommittén föreslagit i förevarande hänseende.

5 §•

I anslutning till de föreslagna stadgandena torde närmare föreskrifter bli erforderliga rörande lagfaren personals övergång till statlig tjänst enligt föreskriven skyldighet. Vidare kan det bli erforderligt att utfärda när-

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1964

mare föreskrifter i fråga om lokaler, inventarier och utrustning i samband med förstatligandet. Enligt förevarande paragraf skall det ankomma på Kungl. Maj :t att meddela sådana föreskrifter.

Ikraftträdande

Den föreslagna lagen torde böra träda i kraft i anslutning till att den utkommit av trycket i Svensk författningssamling.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 1 kap.

10 §.

Denna paragraf anger de lagfarna domare som skall finnas för rättsskipningen i rådhusrätt. I samband med behandlingen av frågan om en gemensam domarbana har föreslagits att assessorstjänster ej skall ingå i organisationen för rådhusrätt efter förstatligandet. I enlighet med vad domstolskommittén föreslagit bör därför gällande bestämmelser om assessorer utgå ur förevarande paragraf. Assessorer kommer emellertid att finnas kvar vid rådhusrätterna under en övergångstid efter förstatligandet. Så länge assessor, utnämnd före den 1 januari 1965, kvarstår i tjänst, har han liksom nu att deltaga i rättsskipningen som lagfaren ledamot i rådhusrätten. Erinran härom har upptagits i en övergångsbestämmelse till lagen.

13 §.

Gällande bestämmelser m. m. Enligt 1 kap. 13 § rättegångsbalken skall rådhusrätt för huvudförhandling varje vecka hålla en eller flera allmänna rättegångsdagar samt eljest sammanträda så ofta det krävs för arbetet. Rådhusrätt skall sammanträda i staden men kan, om särskilda skäl är därtill, sammanträda på annan ort. Närmare bestämmelser om antalet allmänna rättegångsdagar och om vilka veckodagar som skall vara allmänna rättegångsdagar är för flertalet rådhusrätter meddelade i den av Kungl. Maj:t fastställda stadgan eller arbetsordningen för rådhusrätten. För Stockholms rådhusrätt finns motsvarande bestämmelser i den av överståthållarämbetet fastställda arbetsordningen. I vissa andra större rådhusrätter bestämmer magistraten i dessa frågor.

Rådhusrätts allmänna rättegångsdagar motsvaras vid häradsrätterna av de allmänna tingen. Under det att rådhusrätt är skyldig att hålla minst en allmän rättegångsdag varje vecka året runt, har häradsrätt rättsferier, varunder allmänna ting ej förekommer. Enligt 1 kap. 7 § rättegångsbalken skall allmänt ting, med undantag för tiden under häradsrättens ferier, hållas

112 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196b

varje vecka, om ej annat föranledes av arbetet i domsagan, antalet tingslag eller andra omständigheter. I kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 679) om tingsordningar m. m. stadgas, att häradsrätt skall hålla ferier under tiden den 17 juni—den 21 augusti och den 19 december—den 6 januari samt från och med måndagen före påsk till och med lördagen efter påsk. Ferierna innebär endast att därunder ej hålles allmänna ting. Däremot förekommer också under ferierna, förutom s. k. tremansting, sådana särskilda sammanträden som häradshövdingen enligt 1 kap. 8 § rättegångsbalken äger utsätta för arbetets jämna gång eller för handläggning av brådskande mål eller ärende. Även i övrigt fortgår domsagoarbetet utan avbrott under ferierna.

Ehuru rättsferier ej förekommer vid rådhusrätterna, har dessa domstolar likväl möjlighet att inskränka arbetet under sommarmånaderna. För de rådhusrätter beträffande vilka Kungl. Maj :t i stadga eller arbetsordning meddelat bestämmelser om de allmänna rättegångsdagarna gäller enligt ett cirkulär den 22 april 1949 (nr 177), ställt till hovrätterna, att rådhusrätt får — utan hinder av föreskrift i arbetsordning eller stadga — under tiden den 17 juni—den 21 augusti begränsa antalet allmänna rättegångsdagar till vad som är erforderligt med hänsyn till förhållandena; dock skall iakttagas stadgandet i 1 kap. 13 § rättegångsbalken att rådhusrätt skall hålla minst en allmän rättegångsdag varje vecka. Viss inskränkning i arbetet är enligt en del stadgor och arbetsordningar också medgiven i anslutning till juloch påskhelgerna. För Stockholms rådshusrätt är liknande bestämmelser, gällande för såväl sommarmånaderna som tiden vid dessa helger, meddelade i stadgan för denna rådhusrätt.

Stadsdomstolsutredningen föreslog (SOU 1961:6 s. 121 ff) att rättsferier skulle införas även vid rådhusrätterna. Härvid anförde utredningen bl. a. att häradsrätternas rättsferier har sitt egentliga ursprung i äldre tiders arbetsförhållanden i domsagorna. Efter hand som stora grupper av befolkningen kommit i åtnjutande av längre semester och vistelse utom hemorten blivit alltmera utbredd, har rättsferierna kommit att få betydelse från allmännare synpunkter. Det har visat sig möta svårigheter att särskilt under högsommaren samla parter, ombud och vittnen till rättegång. Hänsyn till allmänheten har ansetts kräva, att domstolarna icke utan synnerliga skäl tvingar de i rättegång medverkande till inställelse under sedvanlig semestertid eller i nära anslutning till de stora högtiderna. Genom rättsferierna underlättas för domarna och övrig domstolspersonal att uttaga semester utan anlitande av vikarier i den utsträckning som eljest skulle fordras. Från rättsvårdssynpunkt är det önskvärt att i möjligaste mån begränsa vikariat på domartjänst; på senare år har tillgången på kvalificerade vikarier blivit knappare. Slutligen har rättsferier den funktionen att domarna därunder kan ombesörja tjänsteåligganden, som måste anstå under tiden för de ordinarie sessionerna. Hitintills har det mött vissa organisatoriska svårigheter

113 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196k

att tillämpa ett feriesystem vid rådhusrätt. Med de enklare domförhetsregler som numera gäller i rättegångsmål kommer emellertid förutsättningarna i organisatoriskt hänseende i ett nytt läge. För många rådhusrätter har stadgandet om en obligatorisk rättegångsdag varje vecka medfört att en större domstolsorganisation måste hållas i tjänst under semestertid än som behövs med hänsyn till förekommande arbetsuppgifter. En lämpligare och smidigare ordning synes vara att såsom i häradsrätt vissa veckor är frilagda från obligatoriska sammanträdesdagar och att det under denna tid får ankomma på rådhusrätten själv att bestämma, vilka extra sammanträdesdagar som erfordras för brådskande mål och ärenden eller eljest för arbetets jämna gång vid rådhusrätten.

Domstolskommittén nämner att stadsdomstolsutredningens förslag under remissbehandlingen genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Från några håll ifrågasattes dock, om icke införandet av rättsferier vid rådhusrätterna skulle medföra behov av arbetskraftsförstärkning. Enligt kommitténs mening är det naturligt att rådhusrätterna efter förstatligandet jämställes med häradsrätterna även i förevarande hänseende. Kommittén har upptagit lagbestämmelser om rättsferier vid rådhusrätterna i förslag till ändrad lydelse av 1 kap. 13 § rättegångsbalken. Kommittén anmärker att någon tids erfarenhet torde få avvaktas innan ställning tages till frågan om feriernas inverkan på arbetskraftsbehovet.

Yttrandena. Förslaget att rättsferier skall införas vid rådhusrätterna har i allmänhet ej föranlett invändningar i yttrandena.

Föreningen Sveriges stadsdomare har ingenting att erinra mot förslaget i och för sig men hävdar att möjligheterna att under rättsfericrna begränsa arbetet vid rådhusrätterna är mindre än vid exempelvis de mindre häradsrätterna. Förstatligandet av rådhusrätterna bör icke medföra någon försämring av rättsvården. Berättigade krav att få vissa mål, särskilt äktenskapsmål, avgjorda även under rättsferierna bör tillmötesgås. Även om rättsferier vid rådhusrätterna icke kan tillämpas i samma utsträckning som vid häradsrätterna, är det enligt föreningens mening uppenbart att införandet av rättsferier ställer större krav på organisationen under övriga delar av året. Rättsferiernas inverkan på arbetskraftbehovet bör beaktas redan från början. Rådhusrätten i Östersund framhåller att införandet av rättsferier kan vålla vissa praktiska svårigheter, bl. a. därför att brådskande tvistemål och ärenden kan nödvändiggöra en domstolssammansättning med tre juristdomare. Det torde sålunda jämväl efter förstatligandet finnas ett visst behov av sommarvikarier för ledamöterna i rådhusrätterna. Rättsferierna kommer därjämte att medföra en icke oväsentlig förskjutning av domstolens arbete från ferietid till övriga delar av året, vilket i sin tur medför ett ökat personalbehov för domstolen. I huvudsak samma synpunkter anföres av rådhus-

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1964

rätten i Halmstad. Under åberopande av liknande synpunkter motsätter sig rådhusrätten i Hälsingborg att rättsferier införes. Rådhusrätten i Kalmar anser att särskilda föreskrifter om rättsferier ej erfordras.

Rådhusrätten i Karlskrona ifrågasätter lämpligheten av att införa rättsferier vid rådhusrätten under hänvisning särskilt till att en sådan reform skulle medföra olägenheter för handläggningen av militära mål. I sådana mål är det, framhåller rådhusrätten, nödvändigt att vid utsättande av förhandling taga hänsyn till militärpersonalens tjänstgöring. Rådhusrätten är därför nödsakad att hålla förhandlingar även under de tider då rätten enligt förslaget skall hålla ferier. Rådhusrätten erinrar om att häradsrätter vid införandet av den militära rättegångslagen ansågs mindre lämpade än rådhusrätter för handläggning av militära mål, särskilt med hänsyn till häradsrätternas jämförelsevis långa sommarferier.

Departementschefen. Vid häradsrätterna har rättsferier tillämpats sedan länge. De har sin grund i den gamla tingsordningen på landet. Med samhällsutvecklingen under senare årtionden har nya bärande motiv för feriesystemet tillkommit. Sommaren har blivit semestertiden för många. Detta har medfört praktiska svårigheter att anordna rättegångsförhandlingar sommartid. Från allmänhetens sida är det som regel ett önskemål att ej nödgas medverka i rättegång under denna tid eller i anslutning till de större helgerna. Med hänsyn härtill får det anses vara en fördel, om domstolen under vissa tidsperioder ej behöver hålla huvudförhandlingar på vissa, i förväg fixerade dagar och därjämte får i möjlig utsträckning inskränka denna del av verksamheten. Därtill kommer att rättsferierna i allmänhet underlättar planeringen av semesterledighet för domstolens egna befattningshavare, såväl domare som övrig personal.

Den dömande verksamheten vid rådhusrätterna har också till viss del varit inskränkt under i stort sett samma tider som vid häradsrätterna. Det har dock skett under andra former än dem som häradsrätterna tillämpat. Nu synes förutsättningar finnas att vid rådhusrätt införa det onekligen smidigare system som rättsferierna vid häradsrätt innebär. Det framlagda förslaget om rättsferier vid rådhusrätt har också vunnit anslutning under remissbehandlingen. Även jag biträder detta förslag. I samband härmed vill jag understryka att införandet av rättsferier givetvis ej får leda till att rättsvården eftersättes. I första hand får reformen den konsekvensen för en rådhusrätts arbete att rådhusrätten icke, såsom nu är fallet, med nödvändighet måste hålla en rättegångsdag varje vecka. Under rättsferierna kan antalet huvudförhandlingar och tidpunkterna för dessa anpassas efter omständigheterna, med beaktande av allmänhetens berättigade anspråk. Den del av domstolens verksamhet, som ej innefattar måls avgörande vid särskild huvudförhandling, avses — i enlighet med vad som nu allmänt gäller för rättsferier vid häradsrätt — skola fortgå i erforderlig utsträckning. De under

115 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196'r

remissbehandlingen från några håll uttalade farhågorna för att ferierna skulle medföra ökat personalbehov vid rådhusrätterna anser jag överdrivna.

I anslutning till de förordade nya bestämmelserna i 1 kap. 13 § rättegångsbalken torde närmare föreskrifter bl. a. om tiderna för rättsferierna vid rådhusrätt få utfärdas i administrativ ordning med stöd av 17 § i samma kapitel.

17 §.

1 och med att huvudmannaskapet för rådhusrätterna överföres på staten torde det — i likhet med vad som för närvarande gäller för domsagorna — få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser om rådhusrätts förvaltning. Detta föranleder en jämkning av förevarande paragraf. Den föreslagna lydelsen av lagrummet överensstämmer med domstolskommitténs förslag, som lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

4 kap.

2 och 3 §§.

Dessa paragrafer innehåller vissa bestämmelser angående tillsättning av ordinarie domartjänster — utom såvitt rör högsta domstolens ledamöter.

2 § andra stycket innefattar en hänvisning, syftande på de särskilda reglerna i § 31 regeringsformen och lagen den 5 april 1949 om val av borgmästare och rådman. Enligt vad jag anfört i det föregående bör dessa regler upphävas. Den nämnda hänvisningen bör därför utgå.

Reglerna i 3 § berör de biträdande domarna, tingsdomare och assessor i rådhusrätt. Nämnda assessorstjänster föreslås skola utgå ur organisationen; jfr vad förut sagts i anslutning till 1 kap. 10 § rättegångsbalken. Andra stycket i förevarande paragraf med bestämmelse om tillsättning av assessor i rådhusrätt bör därför upphävas.

I 3 § första stycket stadgas att tingsdomare utnämnes eller förordnas av Kungl. Maj :t. Vid behandlingen i det föregående av frågan om en gemensam domarbana har föreslagits att möjligheten att tillsätta tingsdomartjänst genom förordnande avskaffas. Bestämmelsen om sådant förordnande skall sålunda utgå. Den kvarstående föreskriften om utnämning av tingsdomare synes därvid lämpligen kunna flyttas till 2 § i samma kapitel. Vad sålunda förordats innebär att 3 § helt upphäves.

Ikraftträdande

Samtliga nu förordade ändringar i rättegångsbalken torde böra träda i kraft den 1 januari 1965. övergångsbestämmelsen angående assessor i rådhusrätt har förut berörts i anslutning till den föreslagna ändringen i 1 kap. JO § i samma balk.

116 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1965

Förslaget till lag med vissa bestämmelser angående stads förenande med

domsaga

Gällande bestämmelser. Med stöd av 1 § lagen den 17 juni 1932 (nr 263) om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende äger Kungl. Maj :t förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga. Förordnande får meddelas på framställning av stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke. Enligt 2 § kan Kungl. Maj :t meddela sådant förordnande även utan stadsfullmäktiges samtycke, om domstols- och magistratsgöromålen i staden ej bereder sysselsättning åt, förutom borgmästaren, minst två lagfarna ledamöter i rådhusrätten. Lagen innehåller även vissa bestämmelser om kostnadsreglering mellan staten och stad, vars rådhusrätt upphör. I detta hänseende gör lagen skillnad mellan landsrättsförläggning enligt 1 § och det fall att förordnande ges utan stadens samtycke med stöd av 2 §. I förstnämnda fall innefattas kostnadsregleringen i en överenskommelse mellan staten och staden; lagen innehåller ej några regler härom. För landsrättsförläggning enligt 2 § ger lagen åtskilliga föreskrifter. Dessa går ut på att staten skall övertaga stadens ekonomiska skyldigheter gentemot befattningshavare, vilkens tjänst indrages genom rådhusrättens upphörande. Staten skall vidare i detta fall ersätta staden för de kostnader som kan bli resultatet av åtgärden i övrigt. Förordnande om landsrättsförläggning med stöd av 2 § skall föregås av utredning, som verkställes av länsstyrelsen. Enligt vad som stadgas i 5 § skall vid förordnande om rådhusrätts upphörande tillika meddelas erforderliga bestämmelser med avseende på stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten och tingslaget ävensom i övrigt meddelas de särskilda föreskrifter, vilka stadens förening med domsaga kan föranleda.

Domstolskommittén anser att Kungl. Maj :ts befogenhet att förordna om judiciella indelningsändringar av det slag som avses i 1932 års lag icke bör vara principiellt beroende av kommunalt beslut, sedan rådhusrätterna förstatligats. Huruvida stad skall förenas med domsaga eller icke, bör bestämmas uteslutande med hänsyn till rättsvården. Kungl. Maj :ts beslutanderätt bör inskrivas i rättegångsbalken. Kommittén föreslår att bestämmelse härom upptages i ett nytt andra stycke i 1 kap. 1 § rättegångsbalken. Förordnande i ämnet måste givetvis liksom nu, och på samma sätt som då fråga är om domsagoregleringar i allmänhet, föregås av utredning. Särskild föreskrift härom anser kommittén vara överflödig.

Som en följd av det anförda bör enligt kommitténs mening 1932 års lag upphävas. Kommittén har upptagit stadgande härom i övergångsbestämmelserna till sitt lagförslag om ändring i rättegångsbalken. I anslutning härtill erinrar kommittén om föreskriften i 5 § i 1932 års lag, enligt vilken vid

117 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964

rådhusrätts upphörande erforderliga bestämmelser skall meddelas med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten och tingslaget m. m. Stadgandet motsvarar de föreskrifter som givits om rätt för Kungl. Maj :t att, då uppgörelse mellan olika tingslag ej kan träffas rörande tillgångar och skulder, meddela erforderliga bestämmelser (jfr lagen den 18 april 1947, nr 153, om tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall). Enligt kommitténs mening måste befogenhet av detta slag även i fortsättningen tillkomma Kungl. Maj :t vid beslut om landsrättsförläggning av stad. Kommittén förordar att befogenheten enligt 5 § i 1932 års lag alltjämt skall gälla och föreslår att stadgande härom införes i övergångsbestämmelse till lagen om ändring i rättegångsbalken.

Yttrandena. Flertalet remissorgan har icke uttalat sig om kommitténs förslag i förevarande del.

Rådhusrätten i Malmö anser sig icke kunna biträda förslaget. Det föreslagna stadgandet om stads förenande med domsaga synes ha karaktär av övergångsbestämmelse och bör därför icke intagas i rättegångsbalken. Enligt rådhusrättens mening bör, sedan rådhusrätterna förstatligats och en enhetlig underrättsorganisation kommit till stånd, stads förenande med domsaga följa samma regler som annan ändring i domkretsindelningen. Möjligen bör i rättegångsbalken intagas en allmän bestämmelse att det ankommer på Kungl. Maj :t att vidtaga sådan ändring och meddela de föreskrifter, som därvid är erforderliga. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att, för den händelse det provisorium som nu införes blir av längre varaktighet, stadgandet i ämnet bör ha en vidare och mera generell avfattning, innefattande även möjlighet att i rådhusrätts domkrets inbegripa landsbygd. Det synes böra innehålla att om indelning i tingslag och om rådhusrätts domkrets förordnar Kungl. Maj :t.

Departementschefen. Genom lagstiftning år 1924 skapades möjligheter att föra städer med egen jurisdiktion under häradsrätts domvärjo. Särskilt efter tillkomsten av 1932 års lag har många städer lagts under landsrätt. I och med att staten övertager huvudmannaskapet över kvarstående rådhusrätter föreligger ej skäl att bibehålla denna lag. Såsom domstolskommittén framhållit torde anledning ej längre finnas att göra indelningsändringar av detta slag principiellt beroende av kommunalt beslut. Prövningen, huruvida stad med rådhusrätt skall lörenas med domsaga, torde väsentligen få ske med hänsyn till rättsvården. Det är också anledning att räkna med att ändringar av detta slag kan bli aktuella under de närmaste åren. Liksom hittills torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att träffa erforderliga beslut. Enligt förslagen i det föregående angående statens övertagande av huvudmannaskapet kommer städerna att ha kvar en lokalhållningsskyldighet beträffande rådhusrätterna. Kungl. Maj :t bör därför kunna meddela erforder-

5 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 156

118 Knngl. Maj.ts proposition nr 156 är 1961

liga bestämmelser med avseende på stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande till tingslaget vid införlivande av stad med domsaga. En sådan befogenhet för Kungl. Maj:t kräver uppenbarligen även i fortsättningen stöd i lag.

Då det gäller att utforma erforderliga lagregler i ämnet bör beaktas, atl rättegångsbalken ej nämner att vissa städer för närvarande har egen jurisdiktion. Den innehåller ej heller bestämmelser om domsagoindelningen. Man har vidare anledning att räkna med att de faktiska förutsättningarna för indelningsändringar ganska snart kommer att äudras under det fortsatta utredningsarbetet rörande domstolsväsendet. De nu erforderliga lagbestämmelserna kan således ej väntas bestå oförändrade under en längre tid. Med hänsyn härtill synes de icke böra föranleda ingrepp i rättegångsbalkens gällande reglering. De torde lämpligen kunna upptagas i en särskild lag.

Av bestämmelserna i den särskilda lag, vilken jag sålunda förordar, bör framgå att det tillkommer Kungl. Maj:t att förordna att rådhusrätt skall upphöra och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga. Att förordnande skall föregås av särskild utredning torde ej behöva närmare regleras i lagen.

I detta sammanhang torde böra beaktas att det kan befinnas lämpligt att redan i samband med statens övertagande av huvudmannaskapet överföra stad med rådhusrätt till domsaga. Beträffande några mindre städer har frågan om införlivning med domsaga redan aktualiserats. Enligt vad som förutsättes kommer staten att övertaga huvudmannaskapet för samtliga kvarvarande rådhusrätter, således även rådhusrätterna i nämnda mindre städer, den 1 januari 1965. Därmed blir städernas rättigheter och skyldigheter vad gäller rådhusrätterna reglerade i förhållande till staten. Hinder synes icke möta att förordnande om förening av stad med domsaga enligt den nya lagen meddelas att gälla redan från och med den 1 januari 1965, då lagen bör träda i kraft. 1932 års lag bör samtidigt upphävas.

Förslaget till lag angående upphävande av lagen om val av borgmästare

och rådman

Enligt § 31 regeringsformen äger stadsfullmäktige till tjänst som borgmästare eller lagfaren rådman i stad föreslå tre behöriga personer, bland vilka Kungl. Maj :t utnämner en till innehavare av tjänsten. Vidare stadgas att närmare bestämmelser om val för upprättande av förslag till borgmästare- eller rådmanstjänst meddelas genom särskild, av Kungl. Maj:t och riksdagen samfällt stiftad lag. Sådana bestämmelser har meddelats i lagen den 5 april 1949 (nr 114) om val av borgmästare och rådman. Lagen reglerar närmare de åtgärder som skall vidtagas vid uppkommen ledighet på borgmästare- eller rådmanstjänst och hur själva valet i stadsfullmäktige

119 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196'y

skall tillgå. Nämnas bör därvid att magistraten har att kungöra ledigbliven tjänst. Uppskov med tillsättandet av tjänst kan beviljas av Kungl. Maj:t, som regel endast efter ansökan därom. Sedan ansökningstiden utgått, skall magistraten överlämna ansökningshandlingarna till hovrätten, som har att avgiva yttrande i ärendet. Då fråga är om rådmanstjänst, skall magistraten överlämna jämväl eget utlåtande.

Vid 1960 års riksdag framlades proposition med förslag om upphävande av § .‘11 regeringsformen. Riksdagen antog grundlagsförslaget, vilket tillstyrkts av konstitutionsutskottet, såsom vilande. (Prop. 143, KU 22.)

I memorial vid 1961 års riksdag hemställde konstitutionsutskottet att riksdagen måtte för sin del besluta att uppskjuta prövningen av nämnda såsom vilande antagna förslag till senare riksdag under löpande valperiod till andra kammaren. Riksdagen fattade beslut i överensstämmelse med utskottets hemställan. I skrivelse till riksdagen lämnade Kungl. Maj :t jämlikt § 64 riksdagsordningen sitt samtycke till riksdagens beslut. (KU 6, rskr 101, kskr 158.)

Den slutliga prövningen av det såsom vilande antagna förslaget om upphävande av § 31 regeringsformen har ännu icke ägt rum.

I proposition, nr 19, till årets riksdag har föreslagits att den i § 31 regeringsformen stadgade bestämmelsen om städernas förslagsrätt vid tillsättning av borgmästare och rådman överföres till 1 § 1949 års lag om val av borgmästare och rådman, därest riksdagen slutligt godkänner det såsom vilande antagna grundlagsförslaget. Den förordade lagändringen föreslås skola träda i kraft samtidigt med grundlagsändringen. Denna proposition har ännu icke varit föremål för riksdagens prövning.

Departementschefen. Förslagen att upphäva § 31 regeringsformen och att överflytta bestämmelserna om städernas förslagsrätt vid tillsättning av borgmästare och rådman till 1949 års lag om val av borgmästare och rådman har tillkommit i syfte att förbereda och möjliggöra vidare lagstiftningsåtgärder, varigenom huvudmannaskapet för rådhusrätterna överföres på staten. Riksdagens slutliga prövning av det såsom vilande antagna grundlagsförslaget torde komma att företagas under våren 1964, det sista året under löpande valperiod till andra kammaren. Därest förslaget ävensom den föreslagna ändringen i 1949 års lag antages, kommer samtliga lagbestämmelser rörande tillsättning av borgmästare och rådman att bli samlade i nämnda lag. Det har varit förutsatt att lagen sedan skall upphävas i samband med rådhusrättsreformen. I och med att staten blir huvudman för rådhusrätterna föreligger ju icke längre nuvarande motiv för ett inflytande från städernas sida på tillsättningen av förevarande domartjänster. Jag vill därför nu — under förutsättning att den föreslagna grundlagsändringen slutligt godkännes och ändringen i 1949 års lag antages — föreslå att 1949 års lag upphäves i sin helhet vid utgången av år 1964. Beaktas bör att

120 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196b

det, om tjänst i rådhusrätt blir ledig dessförinnan, kan vara särskild anledning att meddela uppskov med återbesättandet med hänsyn till det förestående förstatligandet. För att ge Kungl. Maj:l tillfälle att fatta erforderligt beslut i saken, synes magistrat böra åläggas att göra anmälan om inträffad ledighet.

Såsom anförts i det föregående avses borgmästare och rådman skola utnämnas av Kungl. Maj-.t även efter det att rådhusrätterna förstatligats; jfr 4 kap. 2 § rättegångsbalken. Erforderliga bestämmelser om tillsättningsförfarandet torde få utfärdas i administrativ ordning i enlighet med vad som gäller i fråga om de nuvarande statliga domar tjänster na. Vad angår de tjänster som kommer att tillträdas tidigast den 1 januari 1965 bör reglerna i 1949 års lag givetvis ej heller vinna tillämpning på det tillsättningsförfarande som måste äga rum under år 1964. Den närmare regleringen av detta förfarande bör få ske enligt Kungl. Maj:ts bestämmande. Föreskrift härom torde lämpligen böra upptagas i lagen angående upphävande av 1949 års lag.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 14 § konkurslagen

Gällande bestämmelser. 14 § konkurslagen innehåller bestämmelser bl. a. om den tid, inom vilken borgenärs konkursansökan skall hänskjutas till rätten. Mål om ansökan, som ej medgivits av gäldenären, skall sålunda i stad med rådhusrätt utsättas till förhandling inom fyra dagar. För landet och övriga städer är motsvarande tid tio dagar. Här har emellertid konkursdomaren möjlighet att låta anstå med målet till det ting som hålles närmast därefter. Förutsättning härför är att varken borgenären eller gäldenären begär att målet skall upptagas inom tiodagarsfristen. För såväl rådhusrätt som häradsrätt gäller dessutom att angivna tidsfrister kan utsträckas, när så oundgängligen kräves för gäldenärens kallande och inställelse vid rätten.

Stadsdomstolsutredningen framlade (SOU 1961:6 s. 124 o. 125) förslag om att den för häradsrätt stadgade befogenheten att uppskjuta mål om egendomsavträde till nästa ting skulle göras tillämplig även för rådhusrätt i samband med att rättsferier införes där. Utredningen förordade även att den för rådhusrätt stadgade fyradagarsfristen utsträckes till tio dagar, varigenom fullt enhetliga bestämmelser kommer att gälla om behandlingen av ifrågavarande mål. Utredningen framhöll därvid att gällande bestämmelse om anstånd med häradsrätts prövning av konkursansökan till närmaste ting har tillkommit för att nedbringa de kostnader och besvär för nämndens kallande som ett särskilt sammanträde med häradsrätt medför bl. a. under ferierna. Även i rådhusrätter vållas olägenheter om huvudförhandling ovillkorligen måste hållas inom fyra dagar. Något hinder från allmänna syn-

121 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196i

punkter torde ej möta att prövningen av konkursansökan även i rådhusrätt får, om borgenären och gäldenären medger det, anstå till nästa ordinarie sammanträde, d. v. s. till första allmänna rättegångsdag.

Domstolskommittén, som anmärker att stadsdomstol sutredningens förslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, biträder vad utredningen anfört.

Yttrandena. Rådhusrätten i Hälsingborg anser att införandet av rättsterier ej behöver föranleda ändring av den tid inom vilken konkursansökan skall prövas av rätten. Enligt rådhusrättens mening bör den önskade snabbheten på detta område, om rättsferier införes, tillgodoses genom föreskrift om förberedelse i mål om försättande i konkurs, varigenom det övervägande antalet mål kommer att avgöras vid omedelbar huvudförhandling i anslutning till förberedelsen. Rådhusrätten i Malmö hemställer att det genom uttalande klargöres att vid rådhusrätt, som arbetar på avdelningar, med första allmänna rättegångsdag skall avses rättegångsdag vid den avdelning som har att upptaga konkursansökan.

Departementschefen. I samband med att rättsferier, såsom föreslagits i det föregående, införes vid rådhusrätterna torde regler, motsvarande dem som gäller för häradsrätt enligt 14 § konkurslagen, också böra införas för behandlingen av konkursansökan i rådhusrätt. Detta får till följd att den tid, inom vilken ansökan som ej medgivits av gäldenären skall prövas av rätten, blir i princip densamma i alla underrätter. I nu förevarande sammanhang torde en prövning av konkurslagens handläggningsregler från vidare utgångspunkter få anstå. Jag vill alltså biträda stadsdomstolsutredningens, av domstolskommittén tillstyrkta förslag till ändring i förevarande paragraf. Vad angår den i ett remissyttrande väckta frågan om allmän rättegångsdag i rådhusrätt, som arbetar på avdelningar, torde lösningen bli beroende av hur föreskrifterna om arbetsfördelningen inom den enskilda rådhusrätten blir utformade. Ställning härtill får tagas i annat sammanhang. Nu förordade lagändring torde böra träda i kraft den 1 januari 1965.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörätt smål

1 det föregående har föreslagits att lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende skall upphävas. Som följd härav skall den i 1 § lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål gjorda hänvisningen till 1932 års lag utgå.

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1961

V. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad som anförts i det föregående föreligger inom justitiedepartementet upprättade förslag1 till

1) lag med visso bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna;

2) lag om ändring i rättegångsbalken;

3) lag med vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga;

4) lag angående upphävande av lagen den 5 april 1949 (nr 114) om val av borgmästare och rådman;

5) lag om ändrad lydelse av 14 § konkurslagen; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål.

Av dessa förslag är de under 1)—3) samt 5) och 6) av den natur att lagrådets utlåtande över dem bör inhämtas.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över sistnämnda förslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet: Margit Hircn

1 Förslagen, som överensstämmer med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

123 Utdrog av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 23 april 196b.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren,

Enligt lagrådet den 22 april 1964 tillhandakominet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 6 mars 1964, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna; 2) lag om ändring i rättegångsbalken; 3) lag med vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga; 4) lag om ändrad lydelse av 1b § konkurslagen; samt 5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den b juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars Olsgren.

Förslagen föranledde följande yttranden inom lagrådet:

Justitieråden Romanus och Digman:

I 2 § av förslaget till lag med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna upptages stadgande, att vid rådhusrätt anställd lagfaren tjänsteman är skyldig att den 1 januari 1965 övergå till jämställd eller högre tjänst vid underrätt, samt att den som med stöd av vad sålunda sagts överföres till statlig tjänst ej är skyldig att vidkännas minskning i honom tillförsäkrade avlöningsförmåner.

Enligt domstolskommitténs förslag skulle genom själva lagstadgandet vid rådhusrätterna anställda lagfarna befattningshavare den 1 januari 1965 överföras till motsvarande befattningar i statlig tjänst utan minskning i dem tillförsäkrade avlöningsförmåner. Det till lagrådet remitterade förslaget har, såsom framgår av dess lydelse, erhållit en något mer begränsad räckvidd, och det lärer för varje särskilt fall fordras besked om tillsättningen av de statliga befattningarna fr. o. m. den 1 januari 1965. I fråga om sättet för befattningshavarnas övergång till statlig tjänst har departementschefen anslutit sig till den av domstolskommittén uttalade uppfatt-

124 Knngl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

ningen att statlig tjänst, som motsvarar tidigare kommunal tjänst, bör få tillsättas utan ansökningsförfarande. Departementschefen har vidare, i anslutning till det i 2 § upptagna stadgandet, uttalat, att de fall där vederbörande söker och erhåller en ledigförklarad statlig tjänst ej bli att hänföra under stadgandet, och att den som samtycker till att bli överförd till viss tjänst, med därmed förenade löneförmåner, utan föregående ansökningsförfarande också faller utanför tillämpningen av stadgandet.

I anledning av de nu återgivna uttalandena må framhållas, att enbart den omständigheten att befattningshavaren samtycker till att bli överförd till viss statlig tjänst icke medför att stadgandet i 2 § ej äger tillämpning. Sålunda får t. ex. i det fall att, utan att särskilt ansökningsförfarande anordnats, lagfaren befattningshavare samtycker till att den 1 januari 1965 bli överförd till den statliga tjänst, som motsvarar hans tidigare befattning, den i 2 § upptagna garantin rörande bibehållna löneförmåner anses gälla. Rättsläget kan vara detsamma också i fall, då den nya tjänsten tillsättes efter ansökan. Det förutsättes i båda de här åsyftade fallen att befattningshavaren enligt 2 § i och för sig är skyldig att övergå till den nya tjänsten; hans samtycke till att bli överförd till denna resp. hans ansökan till tjänsten kan då ej utan vidare uppfattas som ett avstående från den honom genom 2 § tillförsäkrade rätten till oförminskade löneförmåner.

Det kan förutsättas att hithörande spörsmål komma att lösas vid de förhandlingar som skola ske med tjänstemännens organisationer.

Lagrådet:

Den i 2 § föreslagna lagregeln åsyftar att till sitt innehåll svara mot stadgandet i 5 § magistratskungörelsen; i båda lagrummen avses, förutom fullmaktshavare, allenast befattningshavare med ordinarie eller extra ordinarie kommunal tjänst. Med hänsyn härtill synes det vara att föredraga att, liksom i 5 § magistratskungörelsen, i det nya stadgandet användes ordet befattningshavare och icke tjänsteman. Lagrådet hemställer om sådan ändring av lagtexten.

I övrigt lämnas de remitterade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 196b

125 Utdrag av protokollet över jnstitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 april 196b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson,

Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, till fortsatt behandling fråga om huvudmannaskapet för rådhusrätterna m. in., vilken fråga tidigare anmälts i statsrådet den 6 mars 1964.

Lagrådet har den 23 april 1964 avgivit utlåtande över de till lagrådet den 6 mars 1964 remitterade förslagen till

1) lag med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna;

2) lag om ändring i rättegångsbalken;

3) lag med vissa bestämmelser angående stads förenande med domsa-

ga;

4) lag om ändrad lydelse av lb § konkurslagen; samt

5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den b juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

De spörsmål som sammanhänger med den av två ledamöter i lagrådet berörda frågan om den lagfarna rådhusrättspersonalens övergång till statliga tjänster har förutsatts bli behandlade vid de kommande förhandlingarna med personalorganisationerna. Närmare bestämmelser, som kan visa sig erforderliga i ämnet, torde få upptagas i de tillämpningsföreskrifter som Kungl. Maj :t har att utfärda.

Lagrådets anmärkning angående avfattningen av det föreslagna stadgandet i 2 § första stycket lagen med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna torde ej föranleda ändring i det remitterade förslaget.

I detta sammanhang anhåller jag att få upptaga vissa frågor angående administrationen av rådhusrätterna och vissa personalplaner m. m. för dessa efter förstatligandet.

5f Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 156

126 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

Administrationsfrågor

Kommittén

I direktiven för kommittén ifrågasattes en mer ändamålsenlig ordning beträffande den inre administrationen av domstolsväsendet än den som nu gäller. Kommittén har emellertid inte funnit det möjligt att i förevarande sammanhang granska problemet i hela dess vidd utan har nu endast tagit ställning till hur rådhusrätterna i administrativt hänseende tills vidare skall infogas i det statliga systemet.

Enligt kommitténs (majoritetens) uppfattning kan det inte ifrågakomma att rådhusrätterna efter förstatligandet bibehålies vid den administrativa självstyrelse, som de hittills haft i betydande utsträckning. Kommittén finner det i stället lämpligt och naturligt att hovrätterna, som omhänderhar administrationen av domsagorna, också blir rådhusrätternas chefsmyndighet i administrativt hänseende. Detta behöver ej betyda, framhåller kommittén, att hovrätternas handhavande av de administrativa och ekonomiska trågorna beträffande rådhusrätterna i alla hänseenden ordnas på samma sätt som nu gäller i fråga om domsagorna. Vad särskilt angår större underrätter — såväl häradsrätter som rådhusrätter — kan praktiska skäl anföras för att en icke obetydlig administrativ självständighet tillerkännes dem. Då någon omprövning av de administrativa frågorna för domsagornas del icke kan ske i förevarande sammanhang, bör enligt kommitténs mening från likformighetens synpunkt de principer som nu tillämpas för domsagoorganisationen tills vidare i stort sätta sin prägel även på administrationen av rådhusrätterna. Kommittén anför att likformighetssträvandena väl icke behöver drivas så långt att de fördelar, som den nuvarande relativa självstyrelsen innebär för åtminstone de större rådhusrätterna, helt går förlorade. Det är emellertid angeläget att under den tid som står till förfogande, innan en enhetlig underrättsorganisation genomföres, så goda förutsättningar som möjligt skapas för jämförelse såväl mellan de olika domstolstyperna, deras arbetssätt, arbetsresultat och medelsbehov som mellan de olika rådhusrätterna inbördes. Hovrätterna måste därför beredas möjlighet till en samlad överblick och insyn även i rådhusrätternas arbetsförhållanden. En självständig administration inom rådhusrätterna eller inom vissa av dem skulle medföra en isolering av dessa och motverka utvecklingen mot en enhetlig organisation.

Hovrätterna bör enligt kommitténs mening ha möjlighet att i betydande utsträckning delegera sin beslutanderätt. Omfattningen av sådan delegation bör avgöras av hovrätten särskilt för varje rådhusrätt inom hovrättens verksamhetsområde. För att nå en tillfredsställande lösning av de stora domstolarnas dagliga administrativa rutinproblem kan särskilda organisa-

Kuixgl. Maj. ts proposition nr 156 år 196b 127

tionsåtgärder behöva vidtagas. Åtminstone i Stockholms rådhusrätt torde sålunda eu administrativ chefstjänsteman böra finnas.

Kommittén föreslår att de bestämmelser som i administrativt hänseende gäller för domsagorna ges motsvarande tillämpning för rådhusrätterna. Emellertid framhåller kommittén att administrationen, särskilt vad avser beviljande av ledigheter och förordnande av vikarier, torde kunna avsevärt underlättas genom att man utnyttjar den möjlighet till delegation av beslutanderätten från hovrätt till rådhusrätt, som kommittén förordat. Åtskilliga frågor av detta slag bör hovrätten kunna överlämna åt vederbörande rådhusrätt att — i förekommande fall enligt de generella anvisningar hovrätten kan finna anledning meddela — själv avgöra. En betydande decentralisering kan på detta sätt åstadkommas. Den kontroll och överblick av rådhusrätternas arbets- och personalförhållanden, som enligt vad förut anförts måste tillförsäkras hovrätterna, behöver härigenom icke gå förlorad. Den kan erhållas dels genom anvisningar i samband med delegationen av beslutanderätten, dels genom att uppgiftsskyldighet föreskrives beträffande beviljade ledigheter och meddelade förordnanden.

Kommittén erinrar om att arbetsfördelningen mellan ledamöter i rådhusrätt för närvarande regleras genom stadgor eller arbetsordningar, fastställda av Kungl. Maj :t. Då rådhusrätterna enligt kommitténs förslag i administrativt hänseende skall underordnas hovrätterna, finner kommittén naturligt att hovrätten även får befogenhet att — i likhet med vad som gäller inom domsagoorganisationen — besluta om arbetsfördelningen mellan de ordinarie domarna vid rådhusrätterna. Kommittén ifrågasätter, huruvida detta alltid behöver ske på samma sätt som för närvarande genom stadga eller arbetsordning med detaljerade föreskrifter om uppdelning av skilda grupper av mål och ärenden på de olika ledamöterna. Vid i vart fall de tre största rådhusrätterna torde enligt kommitténs mening arbetsordningar av praktiska skäl bli nödvändiga. I övrigt anser kommittén att möjlighet bör finnas att i något enklare form reglera förhållandena vid vissa mindre och medelstora rådhusrätter. Förutsättningar kan där föreligga att meddela beslut om arbetsfördelning i en ordning, liknande den som tilllämpas för häradsrätterna. Kommittén finner det kunna överlämnas åt hovrätterna att närmare bestämma Ailken form erforderliga föreskrifter om arbetsfördelningen skall ges.

En ledamot av kommittén har gentemot majoritetens uppfattning hävdat att det måste vara en betydande fördel, om en och samma myndighet utfärdar de bestämmelser som närmare reglerar underrätternas arbetsformer. Därmed erhålles garantier för en större likformighet i bestämmelserna än om sex olika hovrätter verkställer ifrågavarande reglering. Åtminstone så länge en central administrativ chefsmyndighet för domstolarna inte finns, bör enligt denne ledamots mening Kungl. Maj :t utfärda arbetsordningarna för domstolarna. Endast för de mycket stora domsto-

128 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196i

larna torde särskild arbetsordning erfordras för varje domstol. För mindre domstolar med likartad personaluppsättning torde däremot kunna ges gemensamma arbetsordningar. Reservanten menar vidare att rådhusrätt, då det gäller ledighet för annan lagfaren befattningshavare än borgmästare, bör få bevilja ledighet i större utsträckning än kommitténs majoritet förutsatt, dock under villkor att befattningshavare vid rådhusrätten kan förordnas till vikarie.

Yttrandena

Kommitténs förslag att rådhusrätterna i administrativt hänseende skall inordnas i den statliga organisationen på liknande sätt som nu gäller i fråga om domsagorna har väckt delade meningar hos de remissinstanser som särskilt yttrat sig i frågan.

Förslaget tillstyrkes i huvudsak av bl. a. Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland och Föreningen Sveriges häradshövdingar.

Till dem som förklarat sig icke kunna godtaga kommitténs förslag hör statskontoret, Sveriges juristförbnnd, Föreningen Sveriges stadsdomare och flertalet av de rådhusrätter som yttrat sig.

Av dem som tillstyrker kommitténs förslag betonar hovrätten över Skåne och Blekinge vikten av att hovrätternas ställning i administrativt hänseende icke försvagas genom en vidsträckt självstyrelse för rådhusrätterna. Med en sådan ordning skulle rådhusrätternas isolering konserveras och den tillämnade reformen till stor del förfelas. En rättvis och riktiu behandling av personal- och befordringsfrågor förutsätter enligt hovrättens mening att hovrätterna tar aktiv del i viktigare ärenden om ledigheter och förordnanden. Även Göta hovrätt understryker betydelsen av att hovrätterna får möjlighet till en samlad överblick och insyn i rådhusrätternas arbetsförhållanden, Föreningen Sveriges häradshövdingar ansluter sig till kommitténs uttalanden i fråga om administrationen av rådhusrätterna med hänsyn till att en decentralisering av beslutanderätten föreslås och till att en granskning av den inre administrationen för hela domstolsväsendet avses skola ske framdeles. Föreningen förutsätter att den föreslagna delegationsrätten utnyttjas i största möjliga utsträckning.

I motsats till kommittén anser statskontoret att rådhusrätts inre organisation och administration bör framgå av klara och fasta regler i en för alla stadsdomstolar gemensam rådhusrättsstadga samt i en av Kungl. Maj :t utfärdad instruktion för varje rådhusrätt eller för större rådhusrätt. I vart fall de större rådhusrätterna bör därvid tillerkännas rätt att så långt möjligt själva besluta om sina inre angelägenheter, t. ex. i fråga om indelning på avdelningar, vikariatsförordnanden, tjänstledighet, disciplinära åtgärder

129 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1961

in. in. Denna rådhusrätternas självstyrelse får dock ej sträckas längre än att hovrätterna äger rätt att i viss utsträckning vid behov disponera över rådhusrätternas icke ordinarie domare. Icke heller Sveriges juristförbnnd är övertygat om nödvändigheten av att nu företaga så förhållandevis genomgripande förändringar som domstolskommittén föreslår. Karaktären av ett provisorium bör föranleda alt ändringar vidtages endast i den utsträckning detta kan vara påkallat med hänsyn till ändrat huvudmannaskap och etablerande av en gemensam domarkarriär. Målet för den framtida administrationen bör enligt förbundets mening vara en långt driven decentralisering. Föreningen Sveriges stcidsdomare anser att de av Kungl. Maj :t fastställda arbetsordningarna varit av största betydelse för arbetets behöriga gång vid rådhusrätterna. Det finns enligt föreningens uppfattning ingen som helst anledning att på denna punkt frångå gällande ordning. Rådhusrätten i Jönköping uttalar sig i samma riktning.

För Stockholms rådhusrätt framstår det som riktigast att ansvaret för administrativa beslut får åvila rådhusrätten. Genom att rådhusrätten under årens lopp åtnjutit ett betydande mått av självstyrelse har, anföres i domstolens yttrande, den nuvarande, smidigt fungerande organisation, som rådhusrätten i dag utgör, kunnat byggas upp. Skulle denna självstyrelse i väsentlig mån gå förlorad, kan man befara att domstolen icke skall kunna fullgöra sina uppgifter i rättsvårdens tjänst på ett tillfredsställande sätt. Enligt rådhusrättens mening bör självstyrelsens omfattning klart fastslås i en stadga för rådhusrätterna. Även rådhusrätten i Södertälje motsätter sig bestämt kommitténs förslag att upphäva den relativt fria ställning i interna administrativa angelägenheter som rådhusrätterna hittills haft. Rådhusrätten föreslår att en utredning omedelbart igångsättes för att finna en smidigare och lämpligare lösning av de administrativa frågorna än den av kommittén framlagda.

Departementsch ef en

Förstatligandet av rådhusrätterna och avvecklingen av magistraterna medför ändringar i fråga om administrationen av rådhusrätternas verksamhet. Ändrade bestämmelser erfordras bl. a. rörande medelsförvaltning och handläggning av personalärenden. Vidare aktualiseras föreskrifter i sådana frågor som arbetsfördelningen inom eu rådhusrätt, vilka frågor berörts i samband med att omnämnda lagrådsremiss beslutades.

I likhet med kommittén och de hörda hovrätterna anser jag del givet afl hovrätterna bör ha motsvarande möjlighet att följa rådhusrätternas arbetsoch personalförhållanden som de nu har i fråga om häradsrätterna. Hovrätterna bör med andra ord vara chefsmyndighet även för rådhusrätterna

130 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964

och i sådan egenskap i princip ha avgörandet i viktigare administrativa frågor.

Beroende bl. a. på de enskilda rådhusrätternas storlek och skiftande arbetsföihållanden varierar möjligheterna för dem att självständigt handlägga administrativa ärenden inom ramen för den statliga doinstolsorganisationen. Om eu tillfredsställande samordning av underrätternas samlade personalresurser skall kunna erhållas, torde man icke kunna — såsom en reservant inom kommittén föreslagit — meddela generella föreskrifter om de fall, i vilka rådhusrätterna själva skall äga besluta. I anslutning till vad kommitténs majoritet föreslagit bör hovrätt i stället få möjlighet att delegera sin beslutanderätt i administrativa ärenden till viss rådhusrätt. Såvitt gäller de stora rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö torde en delegation bli nödvändig redan av praktiska skäl. Med hänsyn till omfattningen av de da§I'§a rutingöromålen torde man även få räkna med behov' av viss administrativ personal vid dessa domstolar. Det torde ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare föreskrit ter i nu berörda hänseenden.

Även frågor om bestämmande av arbetsfördelning mellan ledamöter i rådhusrätt bör, såsom allmänt gäller för häradsrätternas domarpersonal, i princip avgöras av hov rätt. Härvid bör emellertid undantag göras för Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt och rådhusrättten i Malmö med hänsyn till de speciella förhållandena vid dessa domstolar. Bestämmelser om arbetsfördelning inom dessa rådhusrätter synes lämpligen i vart fall till en början, böra meddelas i särskilda, av Kungl. Maj:t fastställda arbetsordningar.

Personalplaner in. in.

Kommittén

Vid beräkningen av den behövliga domarpersonalen för rådhusrätterna utgår kommittén från att antalet ordinarie domare i varje rådhusrätt även efter förstatligandet skall vara minst tre eller således borgmästare och två rådmän. När kommittén upprättat sina förslag till personalplaner har den valt att i första hand göra jämförelser mellan de olika rådhusrätterna inbördes. Kommittén framhåller att personalbehovet vid de olika rådhusrätterna efter ett förstatligande får överses från tid till annan på sätt som är brukligt inom det statliga domstolsväsendet. Det har ej varit möjligt för kommittén att närmare pröva ändamålsenligheten av nuvarande arbetsfördelning mellan ledamöterna eller, i förekommande fall, indelningen på avdelningar.

131 Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1964

I de av kommittén upprättade personalplanerna redovisas tjänster för domare och tingsnotarier. När det gäller att uppskatta den inverkan på personalorganisationen som införandet av tingsnotariesvstemet innebär, har kommittén utgått från att — då med nuvarande organisation underlaget för sådana uppgifter som avses tillkomma tingsnotarier är tillräckligt för full sysselsättning åt en domare — mot en tjänst som domare bör anses svara två tingsnotarietjänster. Hänsyn har härvid tagits dels till att viss tid kräves, innan en tingsnotarie är insatt i arbetet, dels till att handledningen av tingsnotarierna förutsätter en ej oväsentlig arbetsinsats från den äldre personalens sida.

Vid sin bedömning av personalbehovet har kommittén funnit att rådhusrätterna i Nyköping, Motala, Varberg, Vänersborg och Skellefteå har alltför litet arbetsunderlag för att bestå i nuvarande form vid en ny domkretsindelning. Kommittén förutsätter att en domkretsreglering för dessa domstolar sker vid första tillfälle. I avvaktan härpå föreslås ej någon ändring i deras nuvarande personalbestånd. Vid inträffande ledighet på domartjänst bör denna emellertid ej återbesättas, innan beslut i domkretsfrågan meddelats.

Rådhusrätterna i de städer, om vilka utredning rörande landsrättsförläggning verkställts eller pågår, har ej medtagits i personalplanerna. Kommittén utgår från att så länge rådhusrätterna är kvar i dessa städer — Växjö, Alingsås, Kristinehamn, Söderhamn och Härnösand — nuvarande ordning tills vidare får tillämpas där.

Kommitténs förslag till personalplaner i övriga 31 rådhusrätter framgår av följande sammanställningar, därvid till jämförelse angivits personaluppsättningen den 1 juli 1963.

Stockholms rådhusrätt

Nuvarande

organisation

Borgmästare .................. 1

Rådmän ...................... 46

Extra rådmän.................. 3

T. f. rådmän .................. 4

Assessorer .................... 30

Extra assessorer................ 5

Sekreterare.................... 33

122 Domaraspiranter .............. It)

132 Förslag

Borgmästare .................. 1

Rådmän ...................... 76

Tingssekreterare .............. 24

101 Tingsnotarier.................. 38

132 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

Därest den nuvarande arbetsbelastningen vid rådhusrätten består vid förstatligandet, erfordras enligt kommittén — utöver det föreslagna antalet lagfarna befattningshavare — fem extra rådmän och två extra tingssekreterare.

Under förutsättning att nuvarande indelning på avdelningar bibehålies har kommittén tänkt sig föreslagen personal, vari jämväl inräknas de extra befattningshavarna, fördelad på i stort sett följande sätt.

1 varav 2 extra.

2 varav 1 extra.

3 varav 5 extra.

Göteborgs rådhusrätt

Nuvarande

organisation

Borgmästare .................. 1

Rådmän ...................... 24

Assessorer .................... 16

Extra assessor................ 1

Stadsnotarier.................. 13

55 Förslag

Borgmästare .................. i

Rådmän ...................... 35

Tingssekreterare................ 9

45 Tingsnotarier.................. 18

63 Under förutsättning att nuvarande indelning på avdelningar bibehålies har kommittén tänkt sig föreslagen personal fördelad på i stort sett följande sätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196i

133 Tre avdelningar för konkursmål, expropriationsmål och allmänna tvistemål ..............................

Till en av dessa avdelningar bör hänföras dels inskrivningsärenden och mål om lagsökning och betalningsföreläggande................................

och dels bouppteckningsärenden och

konkursdomargöromål..............

Tre avdelningar för allmänna tvistemål

och familj erättsmål ................

Fem avdelningar för brottmål ........

Vikarier för ordinarie ledamöter........

Vikarier för tingsnotarier..............

Summa

Rådhusrätten i Malmö

Nuvarande

organisation

Borgmästare .................... 1

Rådmän ........................ 15

Assessorer ...................... 11

Extra assessor .................. 1

Notarier ........................ 8

36 Förslag

Borgmästare .................... 1

Rådmän ........................ 20

Tingssekreterare.................. 6

27 Tingsnotarier.................... 15

42 Under förutsättning att nuvarande indelning på avdelningar bibehålles, har kommittén tänkt sig föreslagen personal fördelad på i stort sett följande sätt.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1964

Vad angår övriga 28 rådhusrätter föreslås personalplanerna för dem få följande innehåll.

Kommittén anmärker att de upptagna personalplanerna inte omedelbart kan i sin helhet omsättas i praktiken. I samband med genomförandet av den av kommittén föreslagna statliga personalorganisationen blir vissa övergångsanordningar nödvändiga. Domartjänst, som enligt kommittéförslaget skall utgå ur organisationen, kan sålunda komma att behöva bibehållas övergångsvis, om innehavaren kvarstår i tjänsten vid förstatligandet. Om tjänsten är ordinarie fullmaktstjänst, bör den föras på övergångsstat i den statliga organisationen. I den mån tjänster övergångsvis bibehålies utöver den reguljära personalorganisationen bör, såvitt möjligt, motsvarande antal tjänster på den reguljära personalstaten hållas vakanta. De föreslagna nya rådmanstjänsterna anser kommittén böra tillsättas omedelbart vid förstatligandet. Däremot bör föreskrivas att förordnanden som tingssekreterare får meddelas utan tillstånd av Kungl. Maj:t endast i den mån det sammanlagda antalet domartjänster vid vederbörande rådhusrätt — däri inräknade tjänster som bibehållits övergångsvis utöver den reguljära personalorganisatio-

135 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

nen — nedgått under det antal domartjänster, som rådhusrätten efter införandet av den nya organisationen avses skola ha. Det avsedda antalet tingsnotarier skall minskas med i princip två för varje domare utöver det sammanlagda antalet domartjänster på reguljär stat vid rådhusrätten. Beträffande Stockholms rådhusrätt bör, med hänsyn till nuvarande doinaraspiranter i denna rådhusrätt, en jämkning i angivna principer göras så att antalet tingsnotarier aldrig behöver understiga tio.

Som nämnts redovisas tjänster för domare och tingsnotarier i kommitténs personalplaner. I de större städerna finns härutöver för närvarande ett begränsat antal tjänster för annan rättsbildad personal. Så är förhållandet vid den administrativa avdelningen inom Stockholms rådhusrätt, vilken förestås av en byråchef. I Göteborg och Malmö åvilar administrativa uppgifter en rådman jämte viss kanslipersonal. I Norrköping handhar en särskild tjänsteman, som dessutom är aktuarie, dylika uppgifter. Enligt vad som anförts vid behandlingen av rådhusrätternas administration räknar kommittén med att den möjlighet till delegation av beslutanderätten i administrativa frågor, som föreslås skola tillkomma hovrätterna, kommer att utnyttjas i betydande omfattning. Särskilt gäller detta i förhållandet till de tre största rådhusrätterna. För Stockholms rådhusrätts del torde till följd av sådan delegation rådhusrättens nuvarande administrativa avdelning behövas för i stort sett samma arbetsuppgifter som för närvarande. Den bör därför tills vidare upptagas oförändrad i den nya organisationen. Även vid andra större rådhusrätter torde få avdelas särskild personal för handhavande av de administrativa göromålen.

Vid envar av rådhusrätterna i Stockholm och Malmö finns liksom i Norrköping en aktuarietjänst, för vilken såsom kompetenskrav uppställts juris kandidatexamen. I Stockholm är tjänsten för närvarande vakantsatt, och möjligheterna att överföra arbetsuppgifterna på icke rättsbildad personal bör undersökas. I Malmö och Norrköping bör tjänsterna föras på övergångsstat, och vid inträffande vakans bör liknande undersökning företagas.

Antalet icke rättsbildade biträden i rådhusrätterna uppgick enligt uppgifter, som kommittén inhämtat, den 1 juli 1963 till 610. Kommittén anser att de nuvarande befattningarna bör kunna bibehållas tills vidare. På samma sätt som under senare år skett vid domsagorna bör emellertid en översyn av organisationen i denna del göras och en reglering ske av arbetsuppgifter och arbetsfördelning, motsvarande den som ägt rum i fråga om domsagobiträdena.

Kommittén räknar härjämte med behov av viss expeditionsvaktspersonal. Till arbetsuppgifter, som bör ankomma på denna, räknar kommittén att medverka vid påropning av mål, att visa allmänheten till rätta inom domstolens lokaler, att utföra arkivering, stencilering, kopiering och budskickning samt att handha förråd av blanketter och annan materiel. Kommittén framhåller att expeditionsvakt vid några rådhusrätter härutöver utför göro-

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1965

mål av karaktär att böra hänföras till arbete för icke rättsbildat biträde, såsom att bestyrka fonogram, föra delgivningsförteckning, utbetala vittnesersättningar, handha enkla beläggningsstämplar och vara kommissionär. Förhållandena vid sistnämnda rådhusrätter varierar betydligt och i allmänhet ankommer det på expeditionsvakt att utföra allenast enstaka göromål av sådant slag. Från arbetsbördesynpunkt torde detta kansliarbete endast undantagsvis ha någon betydelse. Vidare förekommer att expeditionsvakt har förordnande som stämningsman och verkställer delgivning av domstolens stämningar, kallelser in. m.

Kommittén föreslår att ej heller för expeditionsvakternas del någon ändring för närvarande sker. Statsverket bör dock icke svara för de med denna personal förenade kostnaderna i vidare mån än den sysselsättes med arbetsuppgifter, som ankommer på staten efter förstatligandet.

I Stockholm och Göteborg finns särskilda delgivningscentraler, vid vilka tjänstgör stämningsmän och kanslipersonal. Dessa centraler ombesörjer delgivning, utom för domstolarna, även för polisens och andra myndigheters räkning. Kommittén har ej funnit det ingå i sitt uppdrag att framlägga förslag om hur denna verksamhet efter förstatligandet av rådhusrätterna skall ordnas.

Slutligen erinrar kommittén om att administrationen av rådhusrätterna, sådan den föreslagits av kommittén, kan påkalla förstärkning av den inom hovrätterna med administrativa ärenden sysselsatta personalen. Kommittén har ej ingått i prövning av det behov, som kan finnas i sådant avseende.

Kommittén beräknar statsverkets årliga kostnader, om rådhusrätterna den 1 januari 1965 övertages i befintligt skick, till i runt tal 26 milj. kr.; däri är ej kostnaderna för pensions- och sjukvårdsförmåner medräknade. Den av kommittén föreslagna omorganisationen beräknas, fullt genomförd med tillämpning av nuvarande lönesättning vid rådhusrätterna, medföra en årlig kostnadsökning av i runt tal 800 000 kr.

Kostnaderna för pensions- och sjukvårdsförmåner till rådhusrätternas personal beräknas med utgångspunkt från lönekostnaderna under år 1962 till 6 550 000 kr.

Yttrandena

Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten för Västra Sverige lämnar i huvudsak de av kommittén föreslagna personalplanerna utan erinran. Hovrätten för övre Norrland anser att personaltillgången vid rådhusrätterna i allmänhet synes något rikligare än vid häradsrätterna. Hovrätten finner det sannolikt att, om häradsrätterna skulle tilldelas domare enligt samma principer som många rådhusrätter, åtskilliga tvådomardomsagor skulle erhålla en tredje domare.

137 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

Kommitténs förslag till personalplaner har mött erinringar från flertalet berörda rådhusrätter.

Stockholms rådhusrätt finner angeläget att fasta tjänster inrättas på rådhusrättens boupptecknings- och inskrivningsavdelningar. Två rådmans^ tjänster och fyra tingssekreterartjänster, som enligt kommitténs förslag är avsedda för nämnda avdelningar, bör utbytas mot sex fasta inskrivningsdomartjänster. För närvarande är två assessorsbefattningar knutna till lagsöknings- och betalningsföreläggandegöromål. Rådhusrätten anser att en nedskärning av antalet kvalificerade rättsbildade befattningshavare, som sysslar med dessa göromål, till en tingssekreterare inte är möjlig och hemställer att en inskrivningsdomartjänst inrättas i första hand för lagsökningsgöromål. Enligt rådhusrättens mening bör, med hänsyn till behovet av vikarier för kvalificerade domargöromål, sex befattningshavare med i princip liovrättsassessorskompetens knytas till rådhusrätten. Behovet av vikarier i övrigt för domarpersonalen beräknas till sju tingssekreterare. Genom de nu angivna förslagen till ändringar i kommitténs personalplan inbesparas två tjänster.

Göteborgs rådhusrätt förmodar att någon omedelbar minskning av antalet befattningshavare inte är avsedd och att de förändringar beträffande den lagfarna personalens sammansättning och numerär, som för rådhusrättens del kan bli en följd av förstatligandet, kommer att genomföras successivt och taga lång tid i anspråk. Med hänsyn till dessa faktorer anser sig rådhusrätten inte böra närmare beröra den för rådhusrätten uppgjorda personalplanen. Rådhusrätten vill dock framhålla att, för den händelse denna plan skulle omedelbart tillämpas i stället för den nuvarande organisationen, varken effektiviteten eller rättssäkerheten skulle bli tillgodosedd i tillbörlig grad.

Rådhusrätten i Malmö anser att kommittén inte tagit hänsyn till det ökade behov av arbetskraft, som blir följden av införandet av rättsferier i rådhusrätterna. Rådhusrätten finner att den föreslagna ökningen av rådrnanstjänsterna i Malmö är otillräcklig, även om man bortser från den inverkan rättsferierna kan utöva på arbetet. En ökning med två rådmanstjänster anser rådhusrätten vara ofrånkomlig, om de föreslagna allmänna principerna om målens fördelning skall kunna tillämpas. Rådhusrätten finner vidare, med hänsyn till vikariebehovet vid rådhusrätten, att tre hovrättsassessorer bör tjänstgöra vid rådhusrätten. Utöver dessa bör sammanlagt minst fem tingssekreterare ingå i organisationen. Detta är särskilt motiverat av inskrivningsärendenas mängd och beskaffenhet.

Rådhusrätten i Södertälje anser att såväl organisatoriska skäl som den stigande arbetsbördan nödvändiggör en ökning av antalet tingsnotarier vid rådhusrätten till två.

Rådhusrätten i Uppsala föreslår att, med hänsyn till rådande arbetsbörda, antalet rådmän ökas från fem till sex. Skulle detta förslag inte vinna bifall, anser rådhusrätten att en av de nuvarande assessorsbefattningarna övergångsvis bör föras på övergångsstat såsom rådmanstjänst intill dess sådan ledighet uppstår, att den föreslagna tingssekreterarbefattningen skall tillsättas.

Rådhusrätten i Eskilstuna framhåller att de föreslagna rättsferierna torde medföra att semestervikarier utifrån inte längre kan påräknas. Med hänsyn härtill bör eu av de för rådhusrätten föreslagna två tingsnotarietjänsterna utbytas mot eu tingssekreterartjänst.

138 Kungl. Mnj. ts proposition nr 156 år 196'r

Rådhusrätten i Örebro anser den av kommittén föreslagna organisationen för rådhusrätten innebära en påtaglig försvagning av den nu gällande. Rådhusrätten begär ytterligare en rådmanstjänst och en tingsnotarietjänst.

Rådhusrätten i Västerås jämför med den föreslagna organisationen för rådhusrätten i den jämnstora staden Uppsala och den avsevärt mindre staden Linköping samt begär ytterligare en rådmanstjänst. Särskilt åberopas att kommittén inte tillräckligt beaktat konsekvenserna av att rättsferier införes.

Rådhusrätten i Gävle framhåller att de båda nuvarande assessorerna sysselsattes med egentliga domargöromål i sådan utsträckning att deras tjänster bör omvandlas till rådmanstjänster. Antalet rådmän bör således bestämmas till fem. Som vikarie erfordras en fiskal.

Rådhusrätten i Linköping finner den föreslagna organisationen innebära att ordförandena inte längre kan få hjälp av rutinerad assessor och att vikarier i fortsättningen inte kan förordnas under semester för ordinarie domare. Om dessa båda omständigheter beaktas, bör ytterligare eu rådmansbefattning tillföras rådhusrätten.

Rådhusrätten i Norrköping är övertygad om att den föreslagna organisationen redan från början kommer att visa sig klart otillräcklig och nödvändiggöra en förstärkning. Rådhusrätten finner att ytterligare en rådmansbefattning och en tingsnotariebefattning bör ingå i organisationen.

Rådhusrätten i Jönköping anser, med hänsyn särskilt till den stora arbetsbördan vid inskrivningsavdelningen, erforderligt att tillföra rådhusrätten två tingsnotarietjänster.

Rådhusrätten i Kalmar finner, bl. a. med hänsyn till kommande inkorporering av vissa områden med Kalmar stad, oundgängligen nödvändigt att utöver de föreslagna ordinarie domarna en fiskal tjänstgör vid rådhusrätten. Därjämte framhåller rådhusrätten att det framdeles kan visa sig erforderligt att byta ut fiskalen mot ytterligare en rådman.

Rådhusrätten i Kristianstad begär att den nuvarande assessorstjänsten utbytes mot en rådmanstjänst i stället för en tingsnotarietjänst, som kommittén föreslagit. Rådhusrätten finner olämpligt att en domstol tillföres en enda tingsnotarietjänst och föreslår att det minsta antalet tingsnotarier vid rådhusrätten skall vara två.

Rådhusrätten i Hälsingborg anser att införandet av rättsferier måste föranleda förstärkning i personalhänseende. Med hänsyn härtill samt till vikten av kontinuitet i fråga om tillgången på kvalificerade tingsnotarier bör antalet sådana befattningshavare ökas från två till tre.

Rådhusrätten i Landskrona anser att det förutom borgmästare och två rådmän bör finnas en fjärde kvalificerad befattningshavare (rådman eller tingssekreterare). Därjämte föreslår rådhusrätten att antalet tingsnotarier ökas till två.

Rådhusrätten i Lund bedömer kommitténs förslag som orealistiskt. Enligt rådhusrättens uppfattning är en avsevärd expansion, som redan påbörjats, att förvänta under de närmaste åren för Lunds stad. Ytterligare en rådmanstjänst bör tillföras domstolen.

Rådhusrätten i Halmstad framhåller att vid uppgörande av personalstat för rådhusrätten hänsyn bör tagas till att kommande kommunindelningsändringar inom ej alltför avlägsen framtid med stor säkerhet kommer att tillföra staden en eller flera landskommuner. Rådhusrätten anser att antalet ordinarie domare bör bestämmas till fyra.

139 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1961

Rådhusrätten i Uddevalla anser att arbetsmängden och målens art vid domstolen väl motiverar att den föreslagna tingsnotarietjänsten utbytes mot en tjänst för fiskal. Något yrkande härom framställes dock inte, då rådhusrätten förutsätter att omprövning skall ske efter samma grunder som nu tillämpas, när fiskalskompetent biträde eller tingssekreterare tillföres domsaga.

Rådhusrätten i Borås anser att ytterligare en rådmanstjänst bör tillkomma. Skulle så inte bli fallet, uppkommer behov av icke ordinarie arbetskraft i en utsträckning, som enligt rådhusrättens mening är i princip felaktig.

Rådhusrätten i Karlstad finner kommitténs förslag om att den nu befintliga assessorstjänsten skall bytas ut mot två tingsnotarietjänster vara en beklaglig försvagning i organisatoriskt hänseende. Dessutom föranleder det ökade kostnader för det allmänna. Den assessor som nu finns vid rådhusrätten har att enligt nu tillämpad arbetsfördelning handlägga egentliga domargöromål i sådan utsträckning att hans arbetsuppgifter kan betraktas som likvärdiga med dem som i allmänhet ankommer på rådman. Assessorstjänsten bör därför utbytas mot en rådmanstjänst.

Rådhusrätten i Sundsvall finner att arbetsbördan vid domstolen motiverar att två tingsnotarietjänster bör tillkomma.

Rådhusrätten i Umeå anför att arbetsbördan efter Umeå landskommuns förening med Umeå stad den 1 januari 1965 torde bli sådan att, utöver den föreslagna personalen, även en tingssekreterare bör tjänstgöra vid rådhusrätten i vart fall större delen av året. Även hovrätten för Övre Norrland framhåller att arbetskraftsförstärkning kan visa sig påkallad vid rådhusrätten.

Rådhusrätten i Luleå anser att arbetsbördan vid rådhusrätten motiverar, utöver tjänster för borgmästare och tre rådmän, en tingsnotarietjänst. Hovrätten för övre Norrland anser att en tredje rådman i Luleå — liksom den nuvarande assessorn — huvudsakligen skulle erhålla mindre kvalificerade arbetsuppgifter, delvis rena notariegöromål. Hovrätten finner därför riktigast att assessorstjänsten ersättes med två notarietjänster.

Vad kommittén anfört och föreslagit om den icke rättsbildade personalen vid rådhusrätterna har i princip godtagits av de hovrätter och rådhusrätter som särskilt yttrat sig härom.

Departementschefen

Tidigare har jag anslutit mig till kommitténs uppfattning att lämpliga åtgärder bör vidtagas i samband med förstatligandet av rådhusrätterna för att, utan att föregripa resultatet av den pågående allmänna översynen av domstolsväsendet, utjämna olikheterna mellan rådhusrätter och häradsrätter. Av de åtgärder, som kommittén föreslagit i sådant syfte, har jag tillstyrkt att rådhusrätternas assessorstjänster avskaffas och att ordinarie domare i rådhusrätt skall vara borgmästare och rådmän. Vidare har jag, i lik-

140 Kungl. Maj.is proposition nr 156 år 1964

het med kommittén, förordat att fiskaler och tingsnotarier skall kunna tjänstgöra vid rådhusrätt. Jag har även ansett mig böra räkna med möjlighet att anlita hovrättsassessorer för kvalificerade vikariat eller andra särskilda uppgifter i sådan domstol.

Kommittén har vid upprättandet av sina förslag till personalplaner för domare och tingsnotarier i rådhusrätterna valt att i första hand göra jämförelser mellan de olika rådhusrätterna inbördes i avseende på arbetsunderlag, nuvarande personalbestånd m. m. Enligt min mening bör ordningen lör arbetet i domsagorna och deras personaluppsättningar beaktas i högre grad än som skett med hänsyn till angelägenheten att göra de båda underrättstyperna så överensstämmande som i dagens situation är lämpligt och möjligt. Såvitt jag kunnat finna har kommittén vid sin bedömning av personalbehovet icke tagit tillräcklig hänsyn till de möjligheter som torde föreligga att, liksom under senare år skett i domsagorna, även i rådhusrätterna åstadkomma en mera ändamålsenlig arbetsfördelning mellan de ordinarie domarna samt att överföra mindre kvalificerade uppgifter från dessa domare till fiskaler och tingsnotarier samt i sista hand till icke rättsbildad personal. De rådhusrätter som yrkat personal, utöver vad kommittén föreslagit, synes som regel icke heller ha räknat med dylika möjligheter. I sammanhanget torde vidare böra uppmärksammas att vissa uppgifter, nämligen de som nu åvilar magistrat, kommer att avlastas personalen i samband med förstatligandet.

I fråga om de tre största rådhusrätterna — i Stockholm, Göteborg och Malmö — föreligger särskilda förhållanden. Såsom kommittén framhållit torde vid dessa domstolar, vilka arbetar på avdelningar, en viss specialisering av domaruppgifterna vara ofrånkomlig även framdeles. Det hade givetvis varit önskvärt, om kommittén haft möjlighet att närmare pröva ändamålsenligheten av gällande arbetsfördelning och indelning på avdelningar. Jag har emellertid för avsikt att snarast föranstalta om en undersökning i dessa hänseenden. Resultatet av en sådan undersökning, vilken bör omfatta även andra större rådhusrätter, torde icke kunna föreligga redan den 1 januari 1965. Med hänsyn härtill torde det bli nödvändigt att tillse att i den statliga personalorganisation, som fastställes att gälla från nämnda dag, utrymme finns för vissa rationaliseringsåtgärder. Detta synes bl. a. böra ske på så sätt att ett visst antal rådmanstjänster i de tre största rådhusrätterna tills vidare inrättas endast som extra. Vad nu sagts innebär bl. a. att bestämmelserna om arbetsfördelningen inom rådhusrätterna — vilka bestämmelser förut berörts — till en början får provisorisk karaktär.

Mot bakgrunden av vad jag nu anfört föreslår jag att från och med den 1 januari 1965 följande antal tjänster inrättas för borgmästare och rådmän.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1961

1 vad mån nuvarande befattningshavare på borgmästar- och rådmanstjänster kan överföras till den statliga organisationen redan vid förstatligandet utan att övergångsanordningar behöver tillgripas blir bl. a. beroende av resultatet av de förhandlingar, som måste upptagas med personalorganisationerna angående tjänsternas löneställning. Enligt vad jag förut framhållit bör förhandlingarna föras på sådant sätt och inom sådan tid att avtal om personalens villkor kan underställas riksdagen samtidigt med att proposition hösten 1964 framlägges med förslag till anslag för rådhusrätterna från årsskiftet 1964/65. Emellertid kommer under alla förhållanden den föreslagna statliga domarorganisationen att medföra, att ett mindre antal rådmän samt flertalet av rådhusrätternas assessorer måste föras på övergångsstat. Detta kan även bli fallet beträffande rådhusrätternas nuvarande fiskalskompetenta personal i sekreterar- eller notarieställning.

Förverkligandet av den avsedda gemensamma underrättsorganisationen förutsätter att rådhusrätternas assessorstjänster, i den mån de icke omvandlas till rådmanstjänster, vid behov ersättes med fiskaler och tingsnotarier med liknande arbetsuppgifter som lingssekreterare, fiskalskompetenta

142 Kungl. M<tj:ts proposition nr i56 år 196 i

biträden eller tingsnotarier i domsagorna. Den nyss nämnda personalen i sekreterar- och notarieställning vid rådhusrätterna förutsättes skola ersättas på motsvarande sätt. Då man sannolikt får räkna med en relativt lång övergångstid, innan den nya organisationen kan genomföras fullt ut, synes anledning icke föreligga att i förevarande sammanhang taga ställning till kommitténs förslag att inrätta särskilda tjänster för tingssekreterare eller att bestämma något antal fiskaler eller tingsnotarier. Behovet av dylik personal bör, på samma sätt som nu sker i fråga om häradsrätterna, prövas årligen i samband med att anslag äskas till verksamheten vid domstolarna.

Inom de statliga domstolarna har, som förut framhållits, under senare år skett en översyn av organisationen för icke rättsbildade biträden, varvid arbetsuppgifterna närmare reglerats. Åtskilliga göromål av mindre kvalificerad natur har därvid kunnat överföras från rättsbildad till icke rättsbildad arbetskraft. Jag anser i likhet med kommittén att en motsvarande reglering av arbetsuppgifter och arbetsfördelning bör ske i fråga om rådhusrätternas biträdespersonal. En utredning härom torde även böra omfatta expeditionsvaktpersonalen. I avbidan på resultatet av en sådan utredning torde den berörda personalen tills vidare få övertagas av staten.

Utöver de rådhusrätter, som angivits i den förut redovisade sammanställningen, finns rådhusrätter i Växjö, Alingsås, Kristinehamn, Söderhamn och Härnösand. Personalorganisationen i var och en av dessa domstolar består av borgmästare och två rådmän samt icke rättsbildad personal. Det finns anledning räkna med att nämnda städer inom en nära framtid kommer att förenas med domsaga. Härmed sammanhängande frågor är för närvarande beroende på Kungl. Maj :ts prövning. I den mån landsrättsförläggning icke hinner ske före eller samtidigt med huvudmannaskapsreformen den 1 januari 1965, torde staten få övertaga rådhusrätterna med tills vidare oförändrad organisation.

Vad angår de av kommittén omnämnda särskilda delgivningscentralerna i Stockholm och Göteborg pågår för närvarande särskild utredning om hur delgivningsverksamheten skall ordnas efter rådhusrätternas förstatligande.

Kommitténs beräkningar av statsverkets årliga kostnader vid ett förstatligande av rådhusrätterna föranleder, från de utgångspunkter kommittén haft, icke någon erinran från min sida. Kostnaderna för övertagandet i enlighet med de riktlinjer jag angivit i det föregående torde få närmare preciseras i samband med att anslag till verksamheten äskas.

I detta sammanhang vill jag slutligen endast understryka vad jag förut anfört om angelägenheten av att verksamheten vid rådhusrätterna kan fortgå utan störningar redan från början efter det att staten övertagit ansvaret. Det bör vara en strävan att söka ordna övergången för samtliga personalgrupper vid rådhusrätterna så att menliga verkningar undvikes för den enskilde befattningshavaren.

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1064

143 Departementschefens hemställan

Under förmälan, att intet torde vara att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas först under dess höstsession, hemställer föredragande departementschefen, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga förenämnda förslag till

1) lag med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna,

2) lag om ändring i rättegångsbalken,

3) lag med vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga,

4) lag om ändrad lydelse av 14 § konkurslagen, samt

5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjöråtlsmål,

dels antaga inom justitiedepartementet upprättade, i statsrådsprotokollet den 6 mars 1964 omnämnda förslag till

6) lag angående upphävande av lagen den 5 april 1949 (nr 114) om val av borgmästare och rådman,

dels ock godkänna de grunder, som angivits i det föregående för personalorganisationen i rådhusrätterna efter förstatligandet.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

144 Kangl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Lagförslag ........... 3

Förslag till

lag med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna ................. 3

lag om ändring i rättegångsbalken . ........................ 4

lag med vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga 5 lag angående upphävande av lagen den 5 april 1949 (nr 114) om val

av borgmästare och rådman ............................. 5

lag om ändrad lydelse av 14 § konkurslagen .................. 6

lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål .......... 7

Utdrag av statsrådsprotokollet den 6 mars 1964 ...................... 8

I. Allmänna ställningstaganden ............... 10

Kommittén .................................... 12

Yttrandena .............................................. 10

Departementschefen ...................................... 26

II. Huvudmannaskapet för rådhusrätterna . ....................... 30

Personalens övergång till statlig tjänst...................... 30

Personalens rättsliga ställning .......................... 30

Kommittén ............................................ 32

Yttrandena ............................................ 33

Departementschefen .................................... 35

Lokalhållning m. m....................................... 39

Nuvarande förhållanden ................................ 39

Kommittén ............................................ 40

Yttrandena ............................................ 43

Departementschefen .................................... 47

III. Gemensam domarbana ...................................... 49

Nuvarande förhållanden .................................. 49

1. Domarorganisationen i underrätter och hovrätter........ 49

2. Befordringsgången .................................. 51

Kommittén .............................................. 55

1. Allmänna synpunkter ................................ 55

2. Domarutbildningen .................................. 58

3. Befordran och tillsättningsförfarande .................. 63

4. övergångsbestämmelser .............................. 66

5. Domarorganisationen i rådhusrätt...................... 71

Yttrandena .............................................. 74

1. Allmänna synpunkter ................................ 74

2. Domarutbildningen .................................. 75

145 Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 196 4

3. Befordran och tillsättningsförfarande .................. 85

4. övergångsbestämmelser .............................. 87

5. Domarorganisationen i rådhusrätt .................... 92

Departementschefen ...................................... 96

1. Allmänna synpunkter ................................ 96

2. Domarutbildningen .................................. 98

3. Befordran och tillsättningsförfarande .................. 102

4. övergångsbestämmelser .............................. 103

5. Domarorganisationen i rådhusrätt .................... 103

/V. Motivering till lagförslagen .................................. 106

Förslaget till lag med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna ........ 106

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken ............ 111

Förslaget till lag med vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga .................................. 116

Förslaget till lag angående upphävande av lagen om val av borgmästare och rådman .................................. 118

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 14 § konkurslagen .... 120 Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål .......... 121

V. Departementschefens hemställan ............................ 122

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd .................. 123

Utdrag av statsrådsprotokollet den 23 april 1964 .................. 125

Administrationsfrågor ...................................... 126

Kommittén .............................................. 126

Yttrandena .............................................. 128

Departementschefen ...................................... 129

Personalplaner m. m....................................... 130

Kommittén .............................................. 130

Yttrandena .............................................. 136

Departementschefen ......,................................ 139

Departementschefens hemställan ............................ 143

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640271