('med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropria\xad tion, m.m.',)

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 73 år 1966 1

Nr 73

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropria­ tion, m.m.; given Stockholms slott den 15 april 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation; 2) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro, enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i 1917 års lag om expropriation i syfte bl. a. att effektivisera expropriationsförfarandet. I fråga om den tidpunkt vid vilken rättegång i expropriationsmål tidigast kan inledas föreslås sådan lagändring, att domstolsförfarandet på initiativ av den exproprierande skall kunna påbörjas redan innan Kungl. Maj:t avgjort frågan om expropriationstillstånd. Åtskilliga ändringar föreslås i bestämmelserna om förhandstillträde och om ersättning med anledning av sådant tillträde. Bl. a. föreslås att domstol skall kunna besluta om förskott på expropriationsersättningen inte bara, såsom nu är fallet, i samband med förordnande om förhandstillträde utan också annars, när expropriationsobjektet tagits i besittning av den exproprierande. Under processens fortgång skall domstolen vidare, allteftersom ytterligare klarhet vinns i ersättningsfrågor­ na, kunna meddela nya beslut om förskott. Bestämmelserna om hur förskott skall beräknas föreslås skola förenklas i flera avseenden. Vidare föreslås, att tids­ fristen för betalning av expropriationsersättning skall förkortas för det fall att förhandstillträde ägt rum. I nära anknytning till dessa förslag står ett annat 1 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 73

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 förslag, som innebär att fastighetsägare och andra sakägare får befogenhet att själva ta initiativ till rättegång i expropriationsmål, när egendomen redan tillträtts av den exproprierande. — En väsentlig nyhet är att fastighet, som skall avstås genom expropriation, i vissa fall skall kunna få tas i anspråk med ägande­ rätt redan innan ersättningsfrågorna blivit slutligt avgjorda (s. k. kvalificerat förhandstillträde). — Vad gäller rättegångskostnaderna vid expropriation före­ slås sådan lagändring, att fastighetsägares och andra sakägares rätt till ersätt­ ning för egna kostnader i högre rätt för det fall att de själva fullföljt talan dit blir beroende på den utgång målet får i den högre rätten. — Slutligen föreslås, att kommuner och kommunalförbund —■ i likhet med vad som f. n. gäller beträf­ fande kronan — skall vara befriade från skyldighet att ställa säkerhet enligt expropria tionslagen.

Kungl. Maj.ts 'proposition nr 73 är 1966 3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation

Härigenom förordnas dels att rubriken närmast före 37 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation skall utgå, dels att 5, 21, 22, 25, 27, 32, 36—40, 48—50, 52—54, 58, 60—62, 67, 68 , 74 och 101 §§ lagen 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i lagen skola införas tre nya paragrafer, 41, 42 och 63 §§2, av nedan angiven lydelse.

Prövas särskilda------ bestämmelsers efterlevnad.

Konungen utsätte viss tid, inom Beviljas expropriationsrätt, utsät­ vilken den, som erhållit expropria­ ter Konungen den dag när saken sist tionsrätt, skall fullfölja frågan genom skall ha fullföljts genom ansökan om ansökning om stämning till domstol, stämning till domstol. Har talan då vid äventyr att expropriationsrätten ej väckts, förfaller frågan om exprop­ upphör. riation.

21 §.

Talan i expropriationsmål må väc­ kas av den som sökt eller erhållit tillstånd till expropriation. Har så­ dant tillstånd meddelats och fastig­ heten tagits i besittning av den ex­ proprierande, äger även fastighetens ägare eller annan sakägare, vars rätt beröres av besittningstagandet, väc­ ka talan.

Senaste lydelse av 21, 22, 25, 27, 32, 30—40, 48, 50, 53, 54, 58, 60, 61 och 67 §§ se 1949:663 41, 42 och 63 §§ ha upphört att gälla enligt 1949:663.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Stämningsansökan skall, utöver

vad som i övrigt är föreskrivet, inne­

hålla uppgift om namn och adress på

samtliga för käranden kända sakäga­

I stämningsansökan skall den ex­ I stämningsansökan som den ex­ proprierande uppgiva, utöver vad el­ proprierande gör skall han uppgiva jest är stadgat, även den ersättning den ersättning han bjuder i målet. han bjuder i målet. Då område som Då område som skall exproprieras ut­ skall exproprieras utgör del av fas­ gör del av fastighet, skall områdets tighet, skall områdets storlek och lä­ storlek och läge noggrant angivas ge noggrant angivas i ansökningen i ansökningen eller därvid fogade eller därvid fogade handlingar. handlingar.

22 §.

Avvisas ej stämningsansökan, ut- Avvisas ej stämningsansökan, skall färde domstolen stämning å fastighe­ domstolen, om ansökningen gjorts av tens ägare, så ock å andra ersätt- den exproprierande, utfärda stäm­ ningsberättigade, om sådana sakäga­ ning å fastighetens ägare och övriga re av sökanden uppgivas. kända sakägare samt, om ansökning­ en gjorts av annan, utfärda stämning å den exproprierande och på sätt om stämning är stadgat kalla övriga kän­ da sakägare att såsom parter inträda i rättegången. Fastighetens ägare vare pliktig att Fastighetens ägare skall, även om uppgiva övriga sakägare i avseende han icke gjort ansökan om stämning, å fastigheten. Underlåter han det uppgiva övriga sakägare i avseende utan laga skäl, och uppstår skada för å fastigheten. Underlåter han det sakägare, som saknat kännedom om utan laga skäl, och uppstår skada expropriationen, skall han hålla så­ för sakägare, som saknat kännedom dan sakägare skadeslös. Erinran här­ om expropriationen, skall han hålla om varde införd i den stämning, sådan sakägare skadeslös. Domstolen som utfärdas å fastighetens ägare. skall erinra honom härom i stämning eller kallelse eller på annat sätt. I stämning, som utfärdas å den exproprierande, skall denne anmodas att uppgiva den ersättning han bju­ der i målet. Bestämmelserna i första stycket Har, sedan stämning utfärdats, äga motsvarande tillämpning om, sakägare uppgivits eller eljest blivit

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 73 ur 1966

känd, varde han stämd i målet, om sedan stämning utfärdats, sakägare han ej ändå kommit tillstädes. uppgivits eller eljest blivit känd men ej kommit tillstädes.

25 §. Tvistas om från honom. Ny ägare må ej rubba överens­ Ny ägare må ej rubba överens­ kommelse, som förre ägaren ingått, kommelse, som förre ägaren ingått, eller annan i målet vidtagen, för den­ eller annan i målet vidtagen, för den­ ne bindande åtgärd. Har förre äga­ ne bindande åtgärd. Stämning eller ren varit stämd eller kommit till­ kallelse å nye ägaren fordras ej, om städes i målet, vare stämning å nye förre ägaren varit stämd eller kallad ägaren ej behövlig. eller ändå kommit tillstädes i målet. Vad sålunda av expropriation.

Har den exproprierande enligt med­ Har den exproprierande tagit fas­ givande av ägaren eller stadgande i tigheten i besittning innan huvud­ denna lag tagit mark i besittning förhandling i målet hållits, och kan innan huvudförhandling i målet hål­ uppskattning av expropriationsersättlits, och kan uppskattning av exprop- ningen icke lämpligen äga rum förrän riationsersättningen icke lämpligen anläggning eller företag, varför ex­ äga rum förrän anläggning eller före­ propriationen sker, längre fortskridit, tag, varför expropriationen sker, läng­ äge domstolen på framställning av re fortskridit, äge domstolen på fram­ part låta anstå med målets vidare ställning av part låta anstå med må­ handläggning. lets vidare handläggning.

§■ Ersättning må ej bestämmas läg­ Ersättning må ej bestämmas läg­ re än vad den exproprierande i målet re än vad den exproprierande i må­ erbjudit eller högre än motparten be­ let erbjudit eller högre än motparten gärt. fall då belopp nedsatts enligt begärt. Har domstol enligt bestäm­ I vad i 38 § stadgas, må ersättning ej melserna i denna lag förordnat om förskott på expropriationsersättningheller bestämmas lägre än nedsatta beloppet. en, må den slutliga ersättningen ej heller bestämmas till lägre belopp än som utgått eller kan komma att utgå på grund av sådant förordnande.

Till förfång mindre begärt.

6 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 73 år 1966

Om det är av synnerlig vikt för Om det är av synnerlig vikt för den den exproprierande att innan exprop- exproprierande, äger domstolen för­ riationen fullbordats taga i besitt­ ordna, att fastighet eller rättighet, ning den fastighet eller rättighet, som som omfattas av expropriationstilltillståndet till expropriationen om­ stånd, må tagas i besittning av den fattar, äge expropriationsdomstolen exproprierande utan hinder av att förordna därom, sedan stämning i målet ännu icke avgjorts genom dom målet utfärdats. Därvid slcall som som vunnit laga kraft. Tiden för till­ villkor för tillträde föreskrivas, att trädet skall bestämmas så, att ägare den exproprierande hos Konungens eller annan, vars rätt beröres, får befallningshavande ställer pant eller skäligt rådrum. borgen för expropriationsersättning- Såsom viUkor för tillträde skall fö­ en jämte sex procent årlig ränta från reskrivas, att den exproprierande hos tillträdesdagen. Konungens befallningshavande ställer Tiden för tillträdet skall bestäm­ pant eller borgen för expropriationsmas så, att ägare eller annan, vars ersättningen jämte den ränta som rätt beröres, får skäligt rådrum efter kan komma att utgå enligt 55 §. det han fått del av domstolens beslut. Därest å fastigheten finnes byggnad, där dess ägare eller på grund av av­ tal annan har sin bostad, må till­ trädet till bostaden icke bestämmas till tidigare dag än den fardag för avträde av förhyrd lägenhet, som först inträffar sedan tre månader för­ flutit från delgivningen. Enligt vad i 38 § stadgas slcall i Om det ej är uppenbart att exvissa fall som villkor för tillträde propriationsersättningen blir obetyd­ även föreskrivas att ersättning ned- lig, skall domstolen på yrkande av sättes. fastighetens ägare eller annan sak­ ägare, vars rätt beröres av tillträdet, 38 § (första och andra styckena). som ytterligare villkor för tillträde Där det ej är uppenbart, att ex- föreskriva, att den exproprierande propriationsersättningen blir obetyd­ i avräkning på den expropriationslig, skall domstolen på yrkande »v ersättning som slutligt fastställes i ägaren som villkor för tillträde till­ målet erlägger visst belopp som för­ lika föreskriva, att den exproprieran­ skott. de hos Konungens befallningshavande

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 ur 1 966

Har den exproprierande tagit i be­

sittning fastighet eller rättighet, som

skall utgöra föremål för expropria­

tion, må domstolen på yrkande av

fastighetens ägare eller annan sak­

ägare, vars rätt beröres av tillträdet,

föreskriva att förskott skall utgå i

avräkning på den expropriationser-

sättning, som slutligt fastställes i må­

Bestämmelserna i första stycket

äga ej tillämpning, om det är uppen­

bart att förskottet blir obetydligt.

Har beslut i fråga om förskott med­

delats på yrkande av viss sakägare,

må nytt yrkande av denne om för­

skott ej upptagas till prövning förrän

sex månader förflutit sedan det före­

gående beslutet vann laga kraft.

Beslut i fråga, som avses i 37 eller Beslut i fråga, som avses i 36 eller 38 §, må meddelas utan huvudför­ 37 §, må meddelas utan huvudför­ handling. Innan beslut meddelas, sko­ handling. Innan beslut meddelas, sko­ la parterna erhålla tillfälle att yttra la parterna erhålla tillfälle att yttra sig. sig. Mot beslut, som av expropriationsdomstol meddelats under rättegången i fråga, varom förmäles i första stycket, skall talan föras särskilt. Mot hovrättens beslut i dylik fråga må talan ej föras.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Om det år av synnerlig vikt för den

exproprierande, äger domstolen med­

giva, att fastighet som skall avstås ge­

nom expropriation övergår till den

exproprierande i den ordning JjO §

föreskriver, innan lagakraftägande

dom angående expropriationsersätt-

ningen föreligger.

I dom, varigenom medgivande en­

ligt första stycket lämnas, skall be­

stämmas tid och villkor för tillträde

av fastigheten, i den män tillträde ej

skett förut. Härvid äga bestämmel­

serna i 36 § motsvarande tillämpning.

Anmäler den exproprierande hos

Konungens befallningshavande att

han vill utnyttja medgivande enligt

39 § och visar han därvid dels att

domen vunnit laga kraft, dels att

han tagit fastigheten i besittning

samt har pant eller borgen ställts hos

Konungens befallning shav anda för

expropriationsersättningen jämte den

ränta, som kan komma att utgå en­

ligt 55 §, anses fastigheten genom an­

mälningen övergå till den exproprie­

rande med samma rätt som om ex-

propriationen fullbordats. I fråga om

betalning och uttagande av exprop-

riationsersättning, som slutligt fast­

ställes i målet, äga bestämmelserna

i 48 §, 50 § tredje stycket samt 52

och 53 §§ tillämpning.

När anmälan enligt 40 § skett, skall

Konungens befallningshavande oför­

dröjligen underrätta den domstol, där

expropriationsmålet är anhängigt.

Därjämte äger vad som är föreskri­

vet i 58 § första och tredje styckena

mo ts var ande tillämp ning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 är 1966 i)

dö §• 42 §. Så snart dom i målet vunnit laga kraft, skall genom domstolens försorg till den som för fastighetsregistret översändas det ena exemplaret av karta och beskrivning, som enligt 26 § andra stycket må hava ingivits i målet, jämte sådant utdrag av handlingarna i målet och domstolens dom, att därav framgår vilket område som avses med expropriationen. Å kartan skall tecknas bevis, att den legat till grund för expropriationen.

Har fastighet övergått till den ex­ proprierande enligt 40 §, skall expropriationsdomstolen, så snart lagakraftägande dom angående expropriationsersättningen föreligger, un­ derrätta inskrivningsdomaren om det belopp till vilket löseskillingen för fas­ tigheten slutligt bestämts.

48 §. 48 §. Expropriationsersättning skall ned­ Expropriationsersättning skall ned­ sättas hos Konungens befallningsha- sättas hos Konungens befallningshavande inom tre månader från det vande. Där fråga ej är om förskott dom, i målet vunnit laga kraft. Avser som avses i 36 eller 39 §, skall nedexpropriationen upplåtelse av sär­ sättningen äga rum inom tre måna­ skild rätt, som medför allenast ringa der eller, om fastigheten tagits i be­ men, och prövas den, om fastigheten sittning av den exproprierande, inom besväras av sökt eller beviljad inteck­ en månad från det dom eller beslut, ning för fordran eller jämlikt 11 kap. varom fråga är, vann laga kraft. 2 § jordabalken kan häfta för ogulden Avser expropriationen upplåtelse av köpeskilling, uppenbarligen icke rub­ särskild rätt, som medför allenast ba fordringsägarens säkerhet, ägc ringa men, och prövas den, om fas­ domstolen medgiva, att nedsättning tigheten besväras av sökt eller bevil­ ej behöver äga rum. Har sådant med­ jad inteckning för fordran eller jäm­ givande lämnats, göre den exprop­ likt 11 kap. 2 § jordabalken kan häfta rierande, i stället för att nedsätta för ogulden köpeskilling, uppenbar­ ersättningen, anmälan hos Konung­ ligen icke rubba fordringsägarens sä­ ens befallningshavande och styrke kerhet, äge domstolen medgiva, att därvid, att expropriationsersättning- nedsättning ej behöver äga rum. Har en guldits. Vad i denna lag är stadgat sådant medgivande lämnats, göre den om nedsättande av expropriations­ exproprierande, i stället för att ned­ ersättning skall i tillämpliga delar sätta ersättningen, anmälan hos gälla anmälan som nu sagts. Konungens befallningshavande och

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

styrke därvid, att expropriationser-

sättningen guldits. Vad i denna lag är

stadgat om nedsättande av exprop-

riationsersättning skall i tillämpliga

delar gälla anmälan som nu sagts.

Vid nedsättning eller anmälan, var­ Vid nedsättning eller anmälan, var­ om i första stycket förmäles, ingive om i första stycket förmäles, ingive den exproprierande till Konungens den exproprierande till Konungens befallningshavande domen i målet befallningshavande domen eller be­ jämte bevis att och när den vunnit slutet samt lagakraftbevis. När ned­ laga kraft. När nedsättning äger sättning äger rum, skall den exprop­ rum, skall den exproprierande tillika rierande tillika ingiva gravationsbe­ ingiva gravationsbevis rörande fastig­ vis rörande fastigheten, såframt ej heten, såframt ej förordnande enligt förordnande enligt 35 § meddelats. 05 § meddelats.

38 § (tredje stycket). Vid nedsättningen ingive den ex­ proprierande till Konungens befall­ ningshavande domstolens beslut ävensom gravationsbevis rörande fas­ tigheten.

40 §. Då nedsättning enligt 38 § skett, Då förskott nedsatts, skall uppgift skall uppgift å det nedsatta beloppet å det nedsatta beloppet av Konung­ av Konungens befallningshavande ens befallningshavande ofördröjligen ofördröjligen översändas till den dom­ översändas till den domstol, där ex­ stol, där expropriationsmålet är an- propriationsmålet är anhängigt. hängigt.

49 §. Då vad i 48 § första stycket stad­ Då vad i 48 § första stycket stad­ gas blivit fullgjort, vare expropria- gas blivit fullgjort med avseende på tionen fullbordad och nye ägaren slutlig expropriationsersättning, vare berättigad att genast taga fastigheten expropriationen fullbordad och nye i besittning. ägaren berättigad att genast taga fastigheten i besittning. Exproprierad fastighet — - genom expropriationen. Genom expropriation----- samma fastighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 11

Försummas vad i 48 § första styc­ Försummas med avseende på slut­ ket är stadgat, och har ej den exprop­ lig expropriationsersättning vad i rierande enligt medgivande av fastig­ 48 § första stycket är stadgat, och hetens ägare eller stadgande i denna har ej den exproprierande tagit fas­ lag tagit fastigheten i besittning, vare tigheten i besittning, vare expropria­ expropriationsrätten förverkad. tionsrätten förverkad. Visar fastighetens -----------om anteckningen. Varda de —------ ---------- nämnda handlingar.

Har den exproprierande enligt med­ Har den exproprierande tagit fas­ givande av fastighetens ägare eller tigheten i besittning och försummas stadgande i denna lag tagit fastighe­ med avseende på förskott enligt 37 § ten i besittning utan nedsättande av eller slutlig expropriationsersättning expropriationsersättning en, och för­ vad i 48 § första stycket är stadgat, summas vad i 48 § första stycket är må sakägare hos Konungens befall­ stadgat, må sakägare hos Konungens ningshavande påkalla uttagande av befallningshavande påkalla uttagan­ den sakägaren tillkommande ersätt­ de av den sakägaren tillkommande ning. ersättning.

§•

Vid ansökning som i 51 § andra Vid ansökning, som i 51 § andra stycket eller 52 § avses, skola fogas stycket eller 52 § avses, skola fogas domen i målet samt bevis att och domen eller beslutet samt lagäkraftnär densamma vunnit laga kraft-, och bevis ; och skola utsökningslagens skola utsökningslagens stadganden stadganden om verkställighet av laom verkställighet av lagakraftägan- gakraftägande dom i tvistemål, var­ de dom i tvistemål, varigenom betal­ igenom betalningsskyldighet blivit ningsskyldighet blivit någon ålagd, någon ålagd, äga motsvarande til­ äga motsvarande tillämpning vid ex- lämpning vid expropriationsersättpropriationsersättningens uttagande. ningens uttagande. Har expropriationsersättningen in­ Har den slutliga expropriationser­ kommit till Konungens befallnings­ sättningen inkommit till Konungens havande, vare expropriationen full­ befallningshavande, vare expropria­ bordad. tionen fullbordad. Bestämmelsen i 1,8 § tredje stycket äger motsvarande tillämpning, när förskott, som uttagits enligt 52 §, inkommit till Konungens befallnings­ havande.

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 1966

Har den exproprierande tillträtt Överstiger den slutliga expropria fastigheten efter nedsättning enligt tionsersättningen icke vad som utgått 38 §, och varder expropriationsersätt- på grund av domstols beslut om för­ ningen slutligt bestämd till högre be­ skott, göre den exproprierande, se­ lopp än det nedsatta, gälle om ned­ dan domen i målet vunnit laga kraft, sättande av det överskjutande belop­ anmälan därom hos Konungens be­ pet vad i i8 § sägs, och äge vad i fallningshavande; och vare expropria­ Jt9 §, 50 § tredje stycket samt 52 tionen fullbordad, då sådan anmälan och 53 §§ är föreskrivet motsvarande skett. Anmälan kräves dock icke, om tillämpning. Bestämmes ersättningen fastigheten förut övergått till den ex­ ej till högre belopp, göre den exprop­ proprierande enligt JfO §. rierande, sedan domen i målet vun­ nit laga kraft, anmälan därom hos Konungens befallningshavande; och vare expropriationen fullbordad, då sådan anmälan skett. Har domstolen---------- motsvarande tillämpning.

58 §. Då expropriation -----------eller inteckningsboken. Utfaller, då intecknad egendom Utfaller, då en del av intecknad tillträdes efter nedsättning jämlikt fastighet eller en eller flera av ge­ 38 § eller då en del av intecknad fas­ mensamt intecknade fastigheter ex­ tighet eller en eller flera av gemen­ proprieras eller ock då särskild rätt samt intecknade fastigheter exprop­ till intecknad fastighet genom exprop­ rieras eller ock då särskild rätt till riation förvärvas, vid fördelning av intecknad fastighet genom expropria­ ersättning likvid å intecknings hu­ tion förvärvas, vid fördelning av er­ vudstol, åligger ock Konungens be­ sättning likvid å intecknings huvud­ fallningshavande att därom, sedan stol, åligger ock Konungens befall­ fördelningen blivit godkänd eller vun­ ningshavande att därom, sedan för­ nit laga kraft, ofördröjligen göra an­ delningen blivit godkänd eller vun­ mälan enligt vad nyss sagts och till­ nit laga kraft, ofördröjligen göra an­ lika insända fördelningslängden. Gäl­ mälan enligt vad nyss sagts och till­ ler fördelningen förskott och har fas­ lika insända fördelningslängden. tigheten ej enligt 40 § övergått till den exproprierande, äger vad sålunda föreskrivits tillämpning även när i annat fall likvid utfaller på inteck­ nings huvudstol. Exproprieras del---------- för fastighetsregistret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 ur 1066 13

Har överenskommelse om exprop- Har överenskommelse om expropriationsersättning blivit av domsto­ riationsersättning blivit av domsto­ len fastställd, galle i tillämpliga de­ len fastställd, gälle i tillämpliga de­ lar vad i 48—58 §§ stadgas. Skall lar vad i 48—58 §§ stadgas. Skall enligt överenskommelsen expropria- enligt överenskommelsen expropriationsersättning ej utgå, göre den ex­ tionsersättning ej utgå och har fastig­ proprierande, i stället för att nedsätta heten ej övergått till den exproprie­ ersättning, anmälan hos Konungens rande enligt kO §, göre den exproprie­ befallningshavande; och vare, då do­ rande, i stället för att nedsätta er­ men vunnit laga kraft och sådan an­ sättning, anmälan hos Konungens be­ mälan blivit gjord, expropriationen fallningshavande; och vare, då domen fullbordad. vunnit laga kraft och sådan anmälan blivit gjord, expropriationen fullbor­ dad.

Vill den, som genom ansökning om Vill den exproprierande, sedan han stämning fullföljt anspråk på exprop­ ingivit ansökan om stämning, åter­ riation, återkalla anspråket, göre kalla expropriationsanspråket, göre han anmälan därom till domstol, hos han anmälan därom till domstol, hos vilken målet är anhängigt, och ingive vilken målet är anhängigt, och ingi­ därvid bevis att han fullgjort vad i ve därvid, om tillstånd till expropria­ 62 § andra stycket sägs, eller vare tion erhållits, bevis att han fullgjort rättigheten till återkallelse försutten. vad i 62 § andra stycket sägs, eller Över anmälan om återkallelse skall vare rättigheten till återkallelse för­ motparten höras. Vad i 23 § stadgas sutten. Över anmälan om återkallelse om anmälan till inskrivningsdomaren skall motparten höras. Vad i 23 § och anteckning av expropriations- stadgas om anmälan till inskrivnings­ mål äge, sedan domstolen skilt målet domaren och anteckning av expropfrån sig, motsvarande tillämpning be­ riationsmål äge, sedan domstolen skilt träffande återkallelse. målet från sig, motsvarande tillämp­ ning beträffande återkallelse. Återkallelse må gälla hela den fas­ Återkallelse må gälla hela den fas­ tighet expropriationsanspråket om­ tighet expropriationsanspråket omfat­ fattar, så ock någon del därav, om tar, så ock någon del därav, om ej ge­ ej genom expropriationen eller den nom expropriationen eller den exprop­ exproprierade delens användande den rierade delens användande den åter­ återstående delen skulle lida synner­ stående delen skulle lida synnerligt ligt men. Ej må återkallelse göras men. i avseende å mark, som den exprop­ Ej må återkallelse göras i avseen­ rierande tagit i besittning. de å mark, som den exproprierande tagit i besittning.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Har på grund av expropriationsan- Har på grund av expropriationsauspråket skada uppstått för sakägare, språket skada uppstått för sakägare, vare, då återkallelse skett, den ex­ vare, då återkallelse skett, den ex­ proprierande skyldig ersätta skadan. proprierande skyldig ersätta skadan. Vad nu sagts äger motsvarande tilllämpning, när domstolen skiljer må­ let från sig med anledning av att till­ stånd till expropriation vägrats. Innan återkallelse göres, ställe den Exproprierande som erhållit till­ exproprierande hos Konungens befall- stånd till expropriation skall, innan ningshavande pant eller borgen för återkallelse göres, hos Konungens be­ gäldande av skadeersättning som nu fallning shav ande ställa pant eller bor­ är sagd. gen för gäldande av skadeersättning som nu är sagd.

63 §. Beträffande återkallelse av talan om expropriation, som väckts av fas­ tighetens ägare eller annan sakägare, äger bestämmelsen i 61% tredje styc­ ket motsvarande tillämpning. Om återkallelse av ersättningsyrkande , som framställts i målet, gälla bestäm­ melserna i 32 och 59 §§.

§• Den exproprierande vare pliktig Den exproprierande vare pliktig att, i den mån ej annat föranledes att, i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rätte­ av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rätte­ gångsbalken stadgas, ersätta motpar­ gångsbalken stadgas, vidkännas å ten hans kostnader å expropriations- ömse sidor uppkomna kostnader å målet, vid expropriationsersättning- målet vid expropriaticmsdomstolen ens fördelning och eljest i anledning ävensom vid expropriationsersättav expropriationen. ningens fördelning och eljest i anled­ ning av expropriationen. Beträffande skyldigheten att svara för kostnad i expropriationsmål i hög­ re rätt gäller, med tillämpning i öv­ rigt av 18 kap. rättegångsbalken, att den exproprierande, där ej annat för-

Kunyl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 15

anledes av 18 kap. 6 och 8 §§ sam­

ma balk, alltid själv skall vidkännas

sina kostnader, så ock kostnad som

åsamkas motpart genom att den ex­

proprierande fullföljt talan.

08 §. Har exproprierad fastighet eller ge­ Har exproprierad fastighet eller ge­ nom expropriation förvärvad särskild nom expropriation förvärvad särskild rätt ej kommit till användning för rätt ej kommit till användning för det avsedda ändamålet eller dess an­ det avsedda ändamålet eller dess an­ vändande för ändamålet upphört och vändande för ändamålet upphört och är nämnda ändamål såvitt angår dy­ är nämnda ändamål såvitt angår dy­ lik fastighet eller rätt att anse såsom lik fastighet eller rätt att anse såsom övergivet, eller användes fastighet el­ övergivet, eller användes fastighet ler rätt som nyss sagts i väsentlig eller rätt som nyss sagts i väsentlig omfattning för annat ändamål än det omfattning för annat ändamål än det avsedda, må fastigheten eller den avsedda, må fastigheten eller den särskilda rätten lösas, därest talan särskilda rätten lösas, därest talan om dess avträdande instämmes inom om dess avträdande instämmes inom tjugo år från det expropriationen full­ tjugo år från det expropriationen full­ bordats. Lösningsrätt tillkomme, när bordats. Lösningsrätt tillkomme, när hel fastighet exproprierats, den, som hel fastighet exproprierats, den, som närmast före expropriationens full­ närmast före expropriationens full­ bordande var fastighetens ägare, eller bordande var fastighetens ägare, eller hans rättsinnehavare och, om en del hans rättsinnehavare och, om en del av en fastighet exproprierats, ägaren av en fastighet exproprierats, ägaren av den återstående delen samt, då av den återstående delen samt, då fråga är om särskild rätt, ägaren av fråga är om särskild rätt, ägaren den fastighet, som därav besväras. av den fastighet, som därav besväras. I fall, som avses i 40 §, gäller vad nu sagts med avseende på tiden för full­ bordande av expropriation i stället den tid, då anmälan enligt nämnda lagrum skett. Har, efter tämningen yrkas.

74 §. Vad i denna lag stadgas om ställan­ Vad i denna lag stadgas om ställan­ de av pant eller borgen gälle ej kro­ de av pant eller borgen gälle ej kro­ nan. nan och ej heller landstingskommun,

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

stad, landskommun eller köping eller

kommunalförbund mellan sådana

kommuner.

Expropriationen medföre---------- stadgade villkor. 1 fall, som avses i JfO §, gälla be­ stämmelserna i andra och tredje styckena om tiden för fullbordande av expropriation i stället den tid, då anmälan enligt nämnda lagrum skett.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966. I mål, vari stämning utfärdats före ikraftträdandet, skall vid tilllämpning av bestämmelsen i 32 § första stycket andra punkten hänsyn tagas även till belopp som nedsatts på grund av föreskrift enligt 38 § i dess förut gällande lydelse. Har expropriationsersättning fastställts genom dom, som vunnit laga kraft före den nya lagens ikraftträdande, tillämpas 48 § i sin äldre lydelse i fråga om tid för vidtagande av åtgärd som anges i nämnda paragraf. I mål, som avgjorts av expropriationsdomstol före nya lagens ikraftträdande, tillämpas 67 § i sin äldre lydelse.

Kung!. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 17 Förslag till Lag

om ändring i byggnad slagen den 30 juni 1947 (nr 383)

Härigenom förordnas, att 140 och 141 §§ byggnadslagen den 30 juni 19471 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Uppkommer i mål angående inlö­ Uppkommer i mål angående inlö­ sen av mark tvist om rätt eller plikt sen av mark tvist om rätt eller plikt att lösa, skola bestämmelserna i 37 att lösa, skola bestämmelserna i 36 och 38 §§ lagen om expropriation äga och 37 §§ lagen om expropriation äga tillämpning först sedan det genom tillämpning först sedan det genom lagakx-aftägande dom blivit avgjort lagakraftägande dom blivit avgjort att inlösen skall äga rum. att inlösen skall äga rum.

141 §. Bestämmelserna i - i stadsplan. Är fråga om att mark som ingår Är fråga om att mark som ingår i tomt skall inlösas av anledning var­ i tomt skall inlösas av anledning var­ om förmäles i 46 eller 47 §, skall i om förmäles i 46 eller 47 §, skall i stället för bestämmelserna i 26 § stället för bestämmelserna i 26 § andra stycket lagen om expropria­ andra stycket lagen om expropria­ tion gälla, att till expropriationsdom- tion gälla, att till expropriationsdomstolen skall ingivas karta med proto­ stolen skall ingivas karta med proto­ koll rörande mätning av tomten en­ koll rörande mätning av tomten en­ ligt bestämmelserna i 2 kap. lagen ligt bestämmelserna i 2 kap. lagen om fastighetsbildning i stad; och om fastighetsbildning i stad; och skall vad i 36 § lagen om expropria­ skall vad i A2 § lagen om expropria­ tion är stadgat om karta och be­ tion är stadgat om karta och beskriv­ skrivning i stället gälla karta och ning i stället gälla karta och proto­ protokoll som nu sagts. koll som nu sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

1 Senaste lydelse av 140 och 141 §§ se 1949: 666. 2 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 sand. Nr 73

18 Kungl. Maj.ts 'proposition nr 73 år 1966

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 25 mars 1966.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , L indström , L änge , K ling , E denman , J ohansson , H ermansson , H olmqvist , A spling , S ven -E ric N ilsson , L undkvist , G ustafsson .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa ändringar i expropriationslagstiftningen och anför.

Genom den år 1960 tillsatta expropriationsutredningen 1 pågår för närvarande översyn av expropriationslagstiftningen. Utredningen är enligt sina direktiv (riksdagsber. 1961:1 Ju 49) oförhindrad att framlägga delförslag. Sedan ut­ redningen år 1962 avgett ett första delbetänkande som lett till ny lagstift­ ning om expropriation för sanering av historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, har utredningen den 16 juni 1964 avlämnat ett andra delbetänkande med titeln »Förtida tillträde, expropriationskostnad m. m.» (SOU 1964:32). Sistnämnda betänkande innehåller förslag till partiella reformer i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation samt till vissa följdändringar i byggnadsla­ gen den 30 juni 1947 (nr 385). Förslagen gäller i första hand tidpunkten för in­ ledande av rättegång i expropriationsmål, förtida tillträde och preliminär ersätt­ ning i anledning av sådant tillträde, befogenhet för fastighetsägare och andra ersättningsberättigade att väcka talan i expropriationsmål, äganderättsövergång innan ersättningsfrågorna har avgjorts samt fördelningen av expropriationskostnaderna. Yttranden över betänkandet har efter remiss avgetts av Svea hovrätt, hov­ rätten över Skåne och Blekinge, bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen, försvarets civilförvaltning, järnvägsstyrelsen, kammarkolle­ giet, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, luftfartsstyrelsen, telestyrelsen, vat­ tenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens naturvårdsnämnd, statens institut för byggnadsforskning, överståthållarämbetet (efter hörande av stadsfullmäktige i Stockholm), länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmö-

1 Regeringsrådet V. Körlof, ordförande, riksdagsmannen S. Ekström (fr. o.m. den 22 februari 1965), f. borgarrådet J. Garpe, riksdagsmännen E. Grebäck, G. H. Hansson, K. Johansson och B. Lundström samt f. d. riksdagsmannen kommunaldirektören O. W. Wiklund (t. o. m. 21 februari 1965). Experter advokaten M. Hemmarck, andre förbundsordföranden Å. Lindh, civilingenjören O. Westin (fr. o. m. den 29 juni 1964) och stadsjuristen E. G. Westman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 är 1066 19

hus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs och Norrbottens län, lagberedning­ en, 1963 års markvärdekommitté, markpolitiska utredningen, Svenska kommun­ förbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Sveriges advo­ katsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Handelskamrarnas nämnd, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund, Svenska bank­ föreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska vattenkraftföreningen, Nä­ ringslivets bvggnadsdelegation, Svenska kommunal tekniska föreningen, Sveri­ ges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Svenska riksbyggen och Svenska byggherref ören ingen. Av lantmäteristyrelsen har överlämnats yttranden från överlantmätarna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs och Norrbottens län, av överståthållarämbetet yttrande från stadsfullmäktige i Stockholm, av länsstyrelsen i Gävleborgs län yttranden från stadsfullmäktige i Bollnäs och kommunalfullmäktige i Iggesunds och Valbo kommuner, av läns­ styrelsen i Göteborgs och Bohus län yttranden från stadskollegiet i Göteborg och kommunalnämnden i Stenungsunds kommun, av länsstyrelsen i Jönköpings län yttranden från lantbruksdirektören, länsarkitekten, länsbostadsnämnden, länsingenjören och vägförvaltningen i länet, drätselkammaren i Jönköping, stads­ fullmäktige i Vetlanda och kommunalfullmäktige i Rydaholms och Skärstads kommuner, av länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från länsarkitekten i lä­ net, stadsfullmäktige i Hälsingborg, Malmö, Trelleborg och Ystad samt Skånes jordägareförbund, av länsstyrelsen i Norrbottens län yttranden från länsarkitek­ ten i länet, drätselkamrarna i Boden, Kiruna, Luleå och Piteå samt kommunal­ nämnden i Gällivare kommun, av länsstyrelsen i Stockholms län yttranden från drätselkamrarna i Solna och Södertälje samt kommunalnämnderna i Märsta, Österhaninge och Österåkers kommuner samt av länsstyrelsen i Örebro län ytt­ randen från drätselkamrarna i Karlskoga och Örebro. Vid yttrandena från överlantmätarna i Göteborgs och Bohus, Jönköpings och Norrbottens län har fogats yttranden från lantmätare, verksamma såsom expropriationstekniker inom respektive län, varjämte överlantmätaren i Gävleborgs län angett, att han samrått i ärendet med de lantmätare i länet som innehar för­ ordnanden såsom expropriationstekniker. De av stadskollegiet i Göteborg, stadsfullmäktige i Hälsingborg, Kiruna, Malmö, Stockholm och Ystad samt drätselkamrarna i Karlskoga och Örebro avgivna yttrandena har i sin tur åtföljts av yttranden från skilda tjänstemän och organ inom städernas förvaltning.

20 Kungi. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Huvuddragen i nuvarande expropriationsregler

De centrala expropriationsrättsliga bestämmelserna finns i lagen den 12 maj 1917 om expropriation (ExL). Lagen har efter sin tillkomst undergått åtskilliga ändringar. Särskilt omfattande ändringar vidtogs år 1949, då bl. a. de nu gällan­ de bestämmelserna om domstolsförfarandet i expropriationsmål till stor del tillkom. ExL innehåller regler om expropriation för ett flertal ändamål. En detaljerad uppräkning görs i 1 § första stycket under 18 skilda punkter. Åtskilliga av expropriationsfallen tar sikte på de offentliga verksamhetsgrenarnas omedel­ bara behov av mark, exempelvis för rikets försvar, för den allmänna samfärdseln och för allmänna byggnader m. m. Vid sidan härav finns bestämmelser om ex­ propriationsrätt för ändamål, som syftar till att tillgodose bl. a. bostadssociala, planekonomiska, vetenskapliga och kulturella intressen. I sammanhanget kan särskilt erinras om den år 1949 under punkt 16 införda bestämmelsen, att exprop­ riation kan äga rum för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar eller för att annars i kommuns ägo överföra mark som inte är tätbebyggd för upplåtelse med tomt­ rätt. Expropriation enligt ExL kan i allmänhet ske endast till förmån för kronan, landsting, kommun eller vissa andra offentliga subjekt. I några fall föreligger expropriationsrätt även för enskilda rättssubjekt (se exempelvis 1 § första styc­ ket 13 och 18 samt 102 och 108 §§). Föremål för expropriation är enligt 1 § fastighet och särskild rätt till fastighet, dock med undantag för kronan tillhörig egendom. Expropriation kan enligt 2 § första stycket innebära, antingen att fastigheten tas i anspråk med äganderätt eller att till den exproprierandes förmån stiftas nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastigheten. Expropriation av äganderätt medför i regel, att bestående särskilda sakrätter till fastigheten faller bort (s. k. osjälvständig rättighetsexpropriation; 49 § andra stycket ExL och 24 § 1 mom. inteckningsförordningen den 16 juni 1875 nr 42 s. 12). Även vid expropriation som avser stiftande av nyttjanderätt eller servitutsrätt kan förekomma, att be­ stående särskild rätt osjälvständigt exproprieras. Enligt 49 § tredje stycket ExL äger den nybildade rättigheten nämligen företräde framför all annan rätt till samma fastighet. Bestående särskild rätt till fastighet kan också exproprieras självständigt, dvs. utan samband med att själva fastigheten avstås. Sådan ex­ propriation kan enligt 2 § andra stycket gå ut på att rättigheten skall upphöra eller begränsas eller — vilket torde vara mera ovanligt — övertas av den ex­ proprierande. Flertalet av ExL:s bestämmelser är avfattade med tanke på äganderättsexpropriation. Enligt 3 § ExL gäller dock samma bestämmelser i tillämpliga delar vid självständig expropriation av särskild rätt. Åtskilliga av bestämmelserna är

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 ur 1966 21

också tillämpliga vid osjälvständig expropriation av särskild rätt. Bl. a. skall de centrala värderingsreglerna i 7—10 §§ äga motsvarande tillämpning beträffande särskild rätt till fastighet, som avstås på grund av expropriation. Enligt ExL är det i regel Kungl. Maj:t som prövar, huruvida och i vilken om­ fattning expropriation får äga rum. Enligt 1 § får sålunda expropriation äga rum, om Kungl. Maj:t prövar det nödigt för något av de i samma lagrum uppräknade ändamålen. Angående prövningen föreskriver 5 § bl. a., att det vid meddelande av expropriationsrätt skall tillses, att ändamålet utan oskälig kostnad för den exproprierande kan vinnas med minsta olägenhet för annan. — Om expropria­ tionsrätt meddelas, skall Kungl. Maj:t enligt 5 § fjärde stycket utsätta viss tid, inom vilken den som erhållit expropriationsrätten, skall fullfölja frågan genom ansökan om stämning till domstol. Någon rätt för den, vars egendom utsätts för expropriation, att göra ansökan om stämning finns däremot inte föreskriven. Här bortses från det i 34 § ExL omnämnda fallet, att en del ersättningsfrågor ställs på framtiden. Angående domstol i expropriationsmål och rättegången i sådant mål gäller enligt 13 §, om ej annat är stadgat, vad som är föreskrivet om allmän domstol, när det är tillämpligt. Första domstol i expropriationsmål är enligt 14 § ExL expropriationsdomstol, en för varje domsaga eller stad med rådhusrätt. Expropriationsdomstol består enligt 15 § av ordförande — ägodclningsdomaren i orten — och fyra ledamöter, av vilka två skall vara särskilt utsedda expropriationstekniker och två nämnde­ män i orten. I mål av mindre betydelse är domstolen dock domför med, förutom ordföranden och nämndemännen, en expropriationstekniker. Vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan handläggning, som inte sker vid huvudför­ handling eller syn på stället, liksom vid huvudförhandling som hålls i omedelbart samband med förberedelsen är expropriationsdomstol domför med ordföranden ensam. När det är lämpligt äger domstolen enligt 28 § uppdra åt expropriationsteknikerna eller en av dem att med eller utan biträde av nämndemännen eller en av dem verkställa undersökning på stället. I enklare fall får sådant uppdrag lämnas åt nämndemännen eller en av dem. Huvudförhandling i målet skall en­ ligt 29 § hållas vid syn på stället eller, när målet kan prövas utan syn, på annan plats som ordföranden bestämmer med hänsyn till att minsta kostnader uppstår. I 20—23 §§ meddelas vidare särskilda föreskrifter angående expropriationsdomstols lokala kompetens, stämningsansökan i expropriationsmål och domstolens åtgärder med anledning av sådan ansökan. Till de viktigaste uppgifterna för domstolen hör att i enlighet med värderings­ reglerna i 7—11 §§ bestämma expropriationsersättningen. Enligt 7 § första styc­ ket kan denna bestå av tre poster, nämligen dels löseskilling, som motsvarar fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkast­ ning, dels ersättning för skada eller intrång på restfastighet, som kommer i fråga när en del av en fastighet exproprieras (s. k. delexpropriation) och återstoden av fastigheten lider skada eller intrång genom expropriationen eller den exproprie­

22 Kungl. Majds proposition nr 73 år 1966

rade delens användande, dels annan ersättning till ägaren, omfattande ersätt­ ning för sådan skada som i övrigt uppkommer för ägaren genom expropriationen. Enligt 31 § skall dessa tre ersättningsposter bestämmas var för sig. En sådan uppdelning skall i möjlig mån ske inte bara vid äganderättsexpropriation utan också vid expropriation av särskild rätt. — Expropriationsersättning skall vidare enligt 31 § bestämmas särskilt för varje sakägare, dvs. fastighetens ägare och varje annan ersättningsberättigad. Som sakägare anses ej innehavare av fordran, för vilken inteckning i fastigheten är sökt eller beviljad eller för vil­ ken fastigheten häftar enligt 11 kap. 2 § jordabalken. Bestämmelse härom finns i 24 §. Sådan rättsägare far — i motsats till fastighetens ägare och innehavare av annan särskild rätt i fastigheten — inte självständigt föra talan om ersättning i expropr ia t ionsmå 1. Han är emellertid berättigad till utdelning ur utdömda er­ sättningsbelopp. Domstolen har ålagts att till hans skydd självmant beakta, att expropriationsersättningen inte bestäms för lågt (32 § andra stycket; jfr även 59 §). Expropriationsersättningen skall enligt 34 § i regel bestämmas att utgå på en gång. Ersättning i form av periodiskt utgående belopp är således inte tillåten. I vissa fall kan dock ersättningsfrågor prövas i ett senare sammanhang. Under expropriationsmålet kan även uppkomma fråga om utvidgning av expropriationen enligt bestämmelser i 12 § ExL. Utvidgning kan komma i fråga vid delexpropriation och vid expropriation, som avser upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastighet. Yrkande om utvidgning kan framställas av fas­ tighetens ägare (12 § första stycket) eller av den exproprierande (12 § andra stycket). Av 13 § följer att rättegångsbalkens tvistemålsregler är tillämpliga i fråga om fullföljd av talan i expropriationsmål. Enligt 67 § ExL är den exproprierande skyldig att ersätta motparten dennes kostnader i expropriationsmålet, vid expropriationsersättningens fördelning och i övrigt i anledning av expropriationen. Undantag görs endast för sådana fall som avses i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken (RB). Angående fastställelse av överenskommelse mellan parterna rörande exprop­ riationsersättning är bestämmelser meddelade i 59 och 60 §§ ExL. För vissa angivna slag av expropriation finns dessutom särskilda bestämmelser — av så­ väl materiell som processucll innebörd — meddelade i 76 § och följande para­ grafer. Enligt några av dessa bestämmelser (77, 81 och 87 §§) kan Kungl. Maj:t bevilja expropriationsrätt utan att i alla avseenden fixera belägenheten av expropriationsomradet. I visst fall (89 § andra stycket) fordras över huvud inte Kungl. Maj:ts tillstånd för expropriation. Fastställd expropriationsersättning skall erläggas inom viss i lagen angiven tidsfrist och betalning i regel ske genom att beloppet nedsätts hos länsstyrelsen. Närmare föreskrifter härom finns i 48 § första stycket. Om dessa föreskrifter inte iakttas kan expropriationsrätten enligt 50 § förverkas. När domen i expropriationsmålet vunnit laga kraft och expropriationsersätt­ ningen blivit nedsatt, är expropriationen fullbordad. Bestämmelse härom är med­

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 23

delad i 49 § första stycket. Med fullbordandet är åtskilliga rättsverkningar för­ bundna. Bland de viktigaste kan nämnas följande. Vid äganderättsexpropriation anses fastigheten övergå till den exproprierande i och med fullbordandet. Den nye ägaren är enligt 49 § första stycket berättigad att genast därefter ta fastig­ heten i besittning. I enlighet med de förut nämnda bestämmelserna i 49 § andra stycket ExL och 24 § 1 mom. inteckningsförordningen bortfaller begränsade sak­ rätter i fastigheten när fastighetsexpropriation fullbordas. Såvitt gäller dclexpropriation av fastighet kan fullbordandet också tänkas få betydelse för den tid­ punkt, då den nya fastighetsbildningen skall anses komma till stånd. Nedsatt expropriationsersättning fördelas enligt regler i 57 § ExL genom läns­ styrelsens försorg bland dem som är berättigade till ersättning. Besväras fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller kan den jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling, fördelas löseskilling, ersättning för skada eller intrång på restfastighet samt ersättning för upplåtelse av särskild rätt efter i stort sett samma regler som gäller om fördelning av köpe­ skilling för utmätningsvis såld fast egendom. För att expropriations rättsverkningar i skilda avseenden skall komma till ut­ tryck i fastighetsböcker och fastighetsregister har viss underrättelseplikt ålagts domstolar och länsstyrelse gentemot inskrivningsdomare och fastighetsregister­ förare (36 och 58 §§ ExL). Som förut nämnts är den exproprierande berättigad att ta expropriationsobjektet i besittning så snart expropriationen fullbordats. Om det är av synnerlig vikt för den exproprierande att ta objektet i besittning tidigare, kan expropriationsdomstolen förordna om förtida tillträde, vanligen benämnt förhandstillträde. Bestämmelser härom finns i 37—40 §§ ExL. Som villkor för sådant till­ träde kan domstolen föreskriva bl. a. att den exproprierande nedsätter prelimi­ när ersättning. Den exproprierande kan — även utan att påkalla domstolsförordnande i tillträdesfrågan — efter medgivande av vederbörande rättsägare till­ träda expropriationsobjektet i förtid. Förhandstillträde medför inte någon för­ ändring i fråga om äganderätten till expropriationsobjektet eller dettas ansvar för begränsade sakrätter (jfr 52—54 §§ ExL).

Ersättnings- och förfarandereglerna i ExL är tillämpliga även på tvångsavhändelser enligt vissa andra lagar och författningar. I byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385; BL) finns åtskilliga bestämmelser om lösningsrätt för genomförande av bebyggelseplaner och tomtindelning. Enligt 18 § äger sålunda stad lösa till sig mark, som enligt fastställd generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats. Mark som är avsedd till gata eller annan allmän plats och som ingår i stadsplan äger staden enligt 41 § lösa, när staden begär det. I 18 och 41 §§ finns vidare föreskrifter om rätt för stad att lösa i fastställd generalplan eller stads­ plan ingående mark till den del den ej är avsedd för nyss angivna ändamål eller för enskilt bebyggande. Härmed åsyftas mark, som avsatts för särskilda ända­ mål, såsom för allmän byggnad, järnväg, flygplats, hamnområde, idrottsplats

24 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 73 år 1966

eller begravningsplats. Förutsättning för inlösen är i dessa fall att markens använd­ ning för avsett ändamål ändå ej kan anses säkerställd. Om mark som avses i 18 eller 41 §§ är i stadens ägo, kan staden under motsvarande förutsättningar lösa särskild rätt, som besvärar marken. Enligt 18 a och 41 a §§ kan vidare på yrkan­ de av stad meddelas föreskrift om skyldighet att, såvitt gäller mark som inte får lösas enligt 18 eller 41 §§, upplåta servituts- eller nyttjanderätt för vissa i gene­ ralplan eller stadsplan angivna trafik- och ledningsändamål. Ytterligare finns i 46 och 47 §§ bestämmelser om lösningsrätt till tomtdelar som är i olika ägares hand. Lösningsrätt tillkommer i första hand ägare av tomtdel och i andra hand staden. — Vid sidan av de nu angivna bestämmelserna som i och för sig grundar inlösningsrätt finns vissa bestämmelser om inlösen efter tillstånd av Kungl. Maj:t. Hit hör bestämmelserna i 44 § om zonexpropriation för genomförande av mera omfattande regleringsföretag inom tätbebyggt område, i 44 a § om exprop­ riation för sanering av historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och i 45 § om tomtexpropriation för det fall att mark, som ingår i byggnadskvarter, inte är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med fastställd stadsplan och stadsplanens genomförande ej kan förväntas äga rum inom skälig tid utan sta­ dens ingripande. Nu nämnda bestämmelser gäller endast till förmån för staden. — BL innehåller slutligen också vissa bestämmelser om lösningsplikt för stad. Enligt 21 och 48 §§ föreligger sådan plikt i vissa fall då mark enligt fastställd generalplan eller stadsplan inte får användas för enskilt bebyggande. Sistnämnda paragraf föreskriver också lösningsplikt för stad beträffande tomtdel. Även de förut nämnda bestämmelserna i 18 a och 41 a §§ innehåller vissa föreskrifter om lösningsplikt. — Vad som gäller för stad äger enligt hänvisningar i 88 , 90, 97 och 106 §§ motsvarande tillämpning för köping och municipalsamhälle samt i viss omfattning för landskommun. Beträffande inlösen av mark enligt BL skall enligt 137 § bestämmelserna i ExL — med vissa avvikelser — i tillämpliga delar lända till efterrättelse. När markens ägare är berättigad till inlösen, skall han enligt 138 § BL göra ansökan om stämning. Ogillas yrkande om inlösen, gäller i fråga om rättegångskostnad vad som i allmänhet är föreskrivet därom. Bestämmelserna i 37 och 38 §§ ExL om förtida tillträde och preliminär ersättning får enligt 140 § BL i det fall att tvist uppkommer om rätt eller plikt att lösa, tillämpas först sedan det genom lagakraftägande dom blivit avgjort att inlösen skall äga rum. Bland de bestäm­ melser som innefattar en från ExL avvikande reglering kan slutligen nämnas 141 och 146 §§ BL. Enligt dessa bestämmelser får vid inlösen enligt BL reglerna i 12 § första stycket ExL om utvidgning av expropriation inte tillämpas på mark som ingår i stadsplan.

När fastighet tas i anspråk för starkströmsanläggningar enligt lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anlägg­ ningar, är ExL:s regler tillämpliga praktiskt taget i sin helhet. Av övriga lagar och författningar, som helt eller i vissa avseenden hänvisar till ExL, kan nämnas

Kungl. May.ts proposition nr 73 år 1966 25 Ingen den 28 maj 1886 (nr 43) angående stenkolsjyndigheter in. in. (14 § 1 inom., 50, 52 och 57 §§), lagen den 21 december 1949 (nr 658) om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m.m., vattenlagen, såvitt gäller kronans lösningsrätt till större vattenkraftanläggningar enligt 4 kap. 9—12 §§ (jfr även 2 kap. 18 §), lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar (24, 31 c och 33 a §§), lagen den 30 juni 1947 (nr 290) om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom och natur­ vårdslagen den 11 december 1964 (nr 822; 36 §).

Slutligen bör nämnas, att ExL:s bestämmelser är tillämpliga även vid hand­ läggningen av vissa frågor utanför den egentliga expropriationsrättens område. Talan om ersättning enligt naturvårdslagen och lagen den 9 december 1960 (nr 690) om byggnadsminnen väcks sålunda vid expropriationsdomstol. I den man avvikande föreskrifter ej meddelats i dessa lagar gäller beträffande sådana mål i tillämpliga delar ExL:s bestämmelser om domstolar och rättegången i expropriationsmål. Enligt 4 kap. 24 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom skall expropriationsdomstol vidare ta upp vissa frågor angående tomträtt (mål angående omprövning eller jämkning av avgäld, klander av uppsägning eller bestämmande av löseskilling). Enligt 25 § samma lag gäller härvid angående rättegången vad som i allmänhet är stadgat om ex­ propriation, i den mån det är tillämpligt. Åtskilliga avvikelser från ExL:s regler följer emellertid av 25 § och efterföljande paragrafer. Slutligen kan erinras om bestämmelsen i 6 § andra stycket lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt till fast egendom. Enligt denna lag skall angående domstol i mål om återköpsrätt och rättegången i sådant mål bestämmelserna i lagen om expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande av vad som stadgas i lagen om återköpsrätt.

Allmänna synpunkter

Tidigare reformkrav och reformförslag

Som redan antytts innebar 1949 års ändring i ExL väsentliga nyheter beträf­ fande förfarandet i expropriationsmål. Handläggningen av dessa mål förlädes i sin helhet till domstol, som därigenom trädde i stället för expropriationsnämnd, när det gällde bestämmandet av expropriationsersättningen. Som första instans inrättades särskilda expropriationsdomstolar med bl. a. teknisk sakkunskap. Det förutsattes, att domstolarna skulle redovisa skälen för sina avgöranden, något som expropriationsnämnderna enligt lag varit förhindrade att göra. Samtidigt övergavs den tidigare principen, att expropriationsmålen inte kunde överprövas av högre rätt annat än på huvudsakligen formella grunder. Det förutsågs, att denna ändring skulle kunna medföra förlängning av den tid som krävs för att

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

genomföra expropriationer. För att minska olägenheterna härav vidgades möj­ ligheterna för den exproprierande att tillträda expropriationsobjektet, innan expropriationen fullbordats. I en motion till 1953 år riksdag (11:72) begärdes utredning om en snabbare och smidigare handläggning av expropriationsmålen. För det fall att möjligheten att fullfölja målen till högre instans behölls, påyrkades sådan ändring av ExL:s kostnadsregel att onödiga och tidsödande processer i överinstans motverkades. Huvudregeln borde vara den som gäller för tvistemål, nämligen att den part som förlorar målet skall ersätta motparten hans kostnader i överinstans. Det nya förfarandet hade, enligt vad som framhölls i motionen, blivit alltför omständ­ ligt och tidsödande, och de olägenheter som tidsutdräkten åsamkade kommu­ nerna kunde inte alltid uppvägas av möjligheten till förtida tillträde, bl. a. där­ för att sådant tillträde inte innebar att äganderätten övergick på den exprop­ rierande. Itiksdagen lämnade motionen utan åtgärd, främst med hänvisning till att de nya bestämmelserna gällt så kort tid att erfarenheten av deras verkan var begränsad (L3U 1953: 31). Kostnadsfrågan togs sedermera upp inom markvärdeutredningen. I det förslag som utredningens ordförande jämte en ledamot av utredningen framlade år 1957 — förslag I (SOU 1957:43) — anfördes sålunda bl. a., att den gällande kostnadsregeln syntes ägnad att oskäligt fördyra expropriationsprocessen. Regeln frestade till onödig och skadlig vidlyftighet i utredningen i första instans och markägare kunde, utan att behöva löpa nämnvärd risk att få betala rättegångs­ kostnader. föranledas att fullfölja målet ända till högsta instans, även om ut­ sikterna till förhöjning av expropriationsersättningen var synnerligen små eller obefintliga. Enligt förslagsställarna borde i fråga om rättegången i överinstans gälla att expropriat som tappade målet i princip blev berättigad till gottgörelse för kostnader bara i den utsträckning dessa föranletts av fullföljd talan från det allmännas sida. Förslaget ledde inte till några lagstiftningsåtgärder. Vissa frågor rörande expropriationsförfarandet uppmärksammades ånyo i sam­ band med behandlingen av två vid 1958 års A-riksdag väckta motioner (1:28 och II: 19) angående ändring av värderingsregeln i 33 § ExL. Med utgångspunkt i att det i rättspraxis (NJA 1957 s. 102 ; jfr även NJA 1954 s. 513) fick anses fastslaget, att expropriationsersättningen när förtida tillträde ägt rum skulle bestämmas med hänsyn till fastighetens värde den dag då tillträdet skedde och i då gällande penningvärde, behandlade tredje lagutskottet frågan om möjlig­ heterna att undanröja vissa olägenheter av denna värderingsprincip (L3U 1958 A: 16). Bl. a. uppmärksammades de konsekvenser som kunde uppkomma om penningvärdet förändrats under tiden mellan tillträdet och värderingen. Bland åtgärder för att råda bot på olägenheterna av att viss tid kunde komma att förflyta mellan tillträdet och den slutliga värderingen nämndes möjligheten att utvidga omfattningen av den exproprierandes nedsättningsskyldighet enligt 38 § ExL och att låta föreskrifterna om nedsättning bli tillämpliga också på det fall att förhandstillträde ägt rum efter överenskommelse. Enligt utskottet kunde

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år lf)G(i 27

<let också övervägas att införa möjlighet för fastighetsägare och annan sakägare att sedan förhandstillträde skett instämma expropriationssökanden till expropriationsdomstolen för att därigenom erhålla en preliminär värdering med åt­ följande nedsättning. Riksdagen biträdde ntskotttets förslag om en utredning av bl. a. dessa frågor (rskr 1958 A: 229). Vid 1959 ars riksdag togs frågan om kostnadsfördelningen i expropriationsmål åter upp. I två motioner yrkades, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära en översyn av ExL:s kostnadsregler (1:330 och 11:401). Motionerna be­ handlades av tredje lagutskottet, som i sitt utlåtande (L3U 1959: 19) bl. a. ansåg sig kunna konstatera, att rådande system i fråga om rätten till kostnadsersätt­ ning var förenat med allvarliga olägenheter. För det första kunde man inte bortse från att systemet uppmuntrade till överklaganden och att det endast i undantagsfall kunde fastsIas, att ett överklagande skett av sådant okynne att bestämmelserna i 18 kap. 6 § rättegångsbalken blev tillämpliga. Härigenom för­ dröjdes expropriationen. För det andra medförde det rådande systemet en för­ dyring för den expropriationsberättigade både beträffande frivilliga förvärv och i fråga om sådana där expropriation måste tillgripas. För det tredje var risken uppenbar att tyngdpunkten i rättegången försköts från underrätten till överrätterna, vilket stred mot allmänna rättegångsprineiper. Utskottet fann av dessa skäl motiverat att ExL:s kostnadsbestämmelser ändrades beträffande i första hand rättegången i överrätt. I enlighet härmed hemställde utskottet, att riksdagen måtte anhålla hos Kungl. Maj:t om en översyn av ExL:s bestäm­ melser om rättegångskostnad. I en reservation till utlåtandet avstyrkte sju av utskottets ledamöter bifall till motionerna. Reservanterna framhöll särskilt betydelsen av nuvarande kostnadsregler i ExL såsom en rättssäkerhetsgaranti. Riksdagen biföll utskottsmajoritetens hemställan (rskr 1959:229). Vid 1962 års riksdag väcktes en motion med viss anknytning till den vid 1958 års riksdag behandlade frågan om ersättning i samband med förtida tillträde (II: 222 ). Den gällde tidpunkten för utbetalning av ersättning vid expropriation av vägmark. Motionärerna påtalade att sakägare i vissa fall, särskilt när väg­ märken från början tagits i anspråk med vågrätt men väghållaren därefter ut­ verkat tillstånd att expropriera äganderätt till marken, kunde få vänta på er­ sättning lång tid efter det marken tagits i anspråk. Motionärerna hemställde därför bl. a., att riksdagen för sin del måtte besluta att väghållare i de fall då vägmark togs i anspråk genom expropriation skulle få rätt att utge ersättning innan slutligt avtal kommit till stånd eller lagakraftvunnen dom förelåg. Tredje lagutskottet fastslog i utlåtande över motionen (L3U 1962: 37) bl. a. att fastighets­ ägaren inte kunde enligt ExL:s bestämmelser utverka domstols förordnande om skyldighet att nedsätta preliminärt ersättningsbelopp när väghållaren enligt medgivande från fastighetsägaren eller på grund av vågrätt redan erhållit till­ träde till marken. I likhet med ett flertal remissinstanser, som yttrat sig över motionen, fann utskottet det från såväl allmän som enskild synpunkt otillfreds­ ställande att markägare sålunda i vissa fall kunde tvingas vänta på ersättning

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 lång tid efter det att marken tagits i anspråk. Utskottet ansåg det angeläget, att dessa missförhållanden i all möjlig utsträckning undanröjdes. Problemet var emellertid enligt utskottets mening inte begränsat till fall som avsag vägmark. Förhållandena var lika otillfredsställande vid varje expropriation, där tillträde till marken skett antingen före expropriationsförfarandets igångsättande på grund av medgivande av fastighetsägaren eller också under expropriationsrättegången efter överenskommelse mellan parterna eller — om markägaren av för­ summelse eller av annan orsak underlåtit att framställa yrkande om nedsätt­ ning — efter domstols förordnande enligt 37 § ExL. Enligt utskottets mening borde vidare en reform inte ta sikte bara på att den exproprierande skulle få rätt att utge ersättning vid förhandstillträde utan också avse att fastighets­ ägaren skulle vara berättigad att på yrkande utfå sådan ersättning, Med hänsyn till angelägenheten från såväl allmän som enskild synpunkt av att fragan fick en tillfredsställande lösning fann utskottet det önskvärt att expropriationsutredningen upptog och såvitt möjligt framlade förslag i saken utan att avvakta slutförandet av sitt uppdrag i övrigt. Samråd borde därvid ske med 1960 års vägsakkunniga. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag att hos Kungl. Maj:t hemställa om överlämnande av utskottsutlåtandet jämte motionen till 1960 års vägsakkunniga och expropriationsutredningen (rskr 1962:360). Fram­ ställningen har efterkommits genom Kungl. Maj:ts beslut den 23 november 1962. Den vid 1958 års riksdag behandlade frågan om införande av möjlighet även för den vars egendom skall tas i anspråk genom expropriation att väcka talan i expropriationsmål togs också upp i en motion vid 1963 ars riksdag (II: 670). Under hänvisning till det pågående arbetet inom expropriationsutredningen ansåg tredje lagutskottet, att något uttalande från riksdagens sida med anled­ ning av motionen inte var påkallat (L3U 1963:10). Motionen föranledde inte någon riksdagens åtgärd. I två motioner vid 1964 års riksdag föreslogs viss ändring av nedsättningsregeln i 38 § ExL men inte heller dessa motioner bifölls av riksdagen (mot. 1:224, 11:275, L 3 U:9). I en den 27 november 1962 dagtecknad skrivelse till chefen för justitiedeparte­ mentet föreslog länsstyrelsen i Östergötlands län bl. a. sådan ändring av 74 § ExL att landskommuner, köpingar, städer, församlingar, landstingskommuner och dylika samfälligheter befrias från skyldighet att ställa säkerhet för expropriationsersättning m. m. Skrivelsen har överlämnats till expropriationsutredningen för beaktande. Slutligen har önskemål om reformer av bl. a. bestämmelserna om förtida till­ träde och rättegångskostnader framförts även i den allmänna debatten (se bl. a. artiklar i Svenska Stadsförbundets Tidsskrift år 1960 nr 6 s. 181 ff och i tidsskriften Stadsbyggnad år 1960 nr 1 s. 1 f; jfr även artiklar i Förvaltningsrättslig Tidsskrift år 1961 s. 121 ff och s. 197 ff.).

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 19(i(> 29

Huvudgrunderna för utredningens förslag

Utredningen framhåller, att arbetet med översyn av expropriationslagstift ningen avser åtskilliga författningar med expropriationsrättsligt innehåll och berör såväl materiellträttsliga som processuella och organisatoriska frågor. Med hänsyn härtill är utredningsarbetet av den omfattningen, att det med nödvän­ dighet måste ta ytterligare tid i anspråk. Emellertid har utredningen med för­ tur behandlat vissa frågor, som det ansetts särskilt angeläget att bringa till en skyndsam lösning. Hit hör frågan om möjligheterna att undvika onödig tidsutdräkt i anledning av domstolsförfarandet i expropriationsmål liksom frågan, i vad mån det är möjligt att tillgodose det vid upprepade tillfällen framförda önskemålet om en reform av kostnadsreglerna i ExL. Utredningen har funnit, att dessa och ytterligare några spörsmål bör kunna lösas utan att det fortsatta utredningsarbetet binds i nämnvärd mån. I enlighet härmed har utredningen ansett sig böra redovisa resultatet av sina överväganden i dessa delar utan av­ vaktan på att uppdraget i sin helhet slutförs. Fortsättningsvis betonar utredningen, att den reform av expropriationsförfarandet som genomfördes år 1949 otvivelaktigt innebar en förbättring och mo­ dernisering av lagstiftningen. I vissa avseenden har reformen emellertid kritise­ rats. Särskilt har gjorts gällande, att hänsyn till förfarandets effektivitet inte fått bli bestämmande i den omfattning som varit önskvärt. För att få underlag för sitt bedömande har utredningen införskaffat ett stort antal uppgifter om expropriationsärenden och expropriationsmål, som handlagts efter ikraftträdandet av 1949 års reform. Utredningen har också haft tillfälle att vid sammanträden med representanter för kommunala myndigheter få del av de erfarenheter som vun­ nits på kommunalt håll. Resultatet av utredningens undersökningar redovisas i form av tabellariska sammanställningar i betänkandet (s. 113—118). I ett särskilt avsnitt av betän­ kandet (s. 36—41) redogör utredningen närmare för sina iakttagelser i samband med undersökningarna. Sammanfattningsvis anför utredningen härom följande. Vid en genomgång av vissa i kommunikationsdepartementet handlagda ären­ den — huvudsakligen sådana under tiden 1/1 1960—30/6 1963 avgjorda ären­ den som gällt expropriation för kommunikations- eller tätbebyggelseändamål — har kunnat konstateras, att flertalet ärenden avgjorts på kortare tid än ett år. Längre handläggningstider har förekommit i ungefär 20 % av hela antalet ärenden. Beträffande domstolarnas handläggning av expropriationsmålen har bl. a. framkommit, att ungefär 35 % av de under tidsperioden 1954—1958 avgjorda målen tog längre tid än ett år i första instans. År 1960 var motsvarande procent­ tal högre, eller 57,8 %. Tillgänglig preliminär statistik för åren 1961 och 1962 synes bestyrka en tendens mot längre processtider. I omkring 47 % av alla mål, som avgjordes av expropriationsdomstolarna under de båda sistnämnda åren synes sålunda processtiden i första instans ha uppgått till eller överstigit ett år.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

I fråga om mål, som fullföljts till högre rätt och där prövats i sak, redovisas genomsnittliga processtider på 1 år 3 månader i första instans, 9 månader i andra instans och 1 år 10 månader i tredje instans. Uppgifterna hänför sig till mål, i vilka första instansen meddelat dom under tidsperioden 1952—1958. Först mot slutet av 1963 hade samtliga mål från denna tidsperiod definitivt avgjorts i högre rätt. Antalet mål i vilka de nyss angivna genomsnittstiderna överskridits väger ungefär jämnt med antalet mål, i vilka tiderna underskridits, dock med någon liten övervikt för de senare målen. Drygt 70 % av de mål som behand­ lades i tre instanser tog längre tid än tre år. I ungefär 40 % av treinstansmålen uppgick den totala processtiden till fyra år eller mera. Bland målen från den senast angivna tidsperioden, 1952—1958, ingår inte något mål om zonexpropriation. Utredningen nämner, att dessa mål på senare år blivit allt vanligare. Oftast har de avsett utpräglad citybebyggelse. Målen har visat sig särskilt tidskrävande. I några av dem har sålunda förekommit process­ tider på sammanlagt mellan fem och sex år i första och andra instans. Enligt beräkningar, som utförts på grundval av de insamlade uppgifterna, skedde fullföljd i 9,5 % av hela antalet mål som avgjorts av expropriationsdomstol under åren 1952—1958. Utredningen anmärker emellertid, att det med hän­ syn till vissa särskilt angivna förhållanden finns anledning anta att fullföljdsfrekvensen i själva verket legat på en ännu något högre nivå. — Av de till hov­ rätt fullföljda målen fördes ungefär 32 % vidare till högsta domstolen. En fjärde­ del av dessa togs upp till saklig prövning; i återstående mål, dvs. i tre fjärdedelar av hela antalet till högsta domstolen fullföljda mål, vägrades prövningstillstånd. För den grupp av mål som avsett expropriation av mark för tätbebyggelse och därmed sammanhängande inrättningar och anordningar redovisas en betyd­ ligt högre fullföljdsfrekvens än för målen i allmänhet. Enligt utredningens be­ räkningar har nära nog hälften av de i första instans under tiden 1952—1958 avgjorda tätbebyggelsemålen fullföljts till hovrätt och ungefär vartannat av hovrätt avgjort mål förts vidare till högsta domstolen. Utredningen anmärker dock, att dessa frekvenstal med hänsyn till bristande kontrollmöjligheter i fråga om uppgiftsunderlaget möjligen kan vara något för höga. Fullföljdsrätten har under den aktuella tidsperioden utnyttjats oftare av expropriat än av expropriant. Medan expropriant intog ställning av vade- eller revisionskärande i knappt halva antalet fall, var expropriat vadekärande i 89 % av de till hovrätt fullföljda målen och revisionskärande i 74 % av de till högsta domstolen fullföljda målen. Sammanlagt utdömdes i de fullföljda målen från tidsperioden 1952—1958 omkring 19,6 milj. kr. i expropriationsersättning. I ungefär vartannat mål änd­ rades första instansens dom. Utöver nyssnämnda belopp utdömdes 2,0 milj. kr. i ersättning för rättegångs­ kostnader. Av detta belopp utgjorde 0,9 milj. kr. ersättning för kostnader i över­ rätt. Genomsnittligt uppgick kostnadersersättningen per mål till 4 200 kr. i första instans, 2 800 kr. i hovrätt och 1 200 kr. i högsta domstolen. De angivna

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 ur 19Gti •fl beloppen hänför sig uteslutande till mål, i vilka talan fullföljts till högre rätt, och avser enbart den ena sidans — expropriaternas — kostnader. Någon upp­ gift om storleken av exproprianternas rättegångskostnader lämnas inte i målen.

Utredningen anför, att det genom de företagna undersökningarna klarlagts att domstolsförfarandet i expropriationsmål ofta är förenat med avsevärd tidsutdräkt. Enbart i första instansen tar målen i många fall ett år eller längre tid i anspråk och i fullföljda mål är det inte ovanligt att den totala handläggningstiden uppgår till tre ä fyra år. Det torde vidare förhålla sig så, att antalet särskilt tidskrävande mål ökat påtagligt under de allra senaste åren, något som i sin tur kan förmodas bero på att domstolarna i allt större utsträckning fått att ta befattning med expropriationer av innerstadsfastigheter med därtill knutna speciella värderingsproblem. Den fortgående förnyelsen av tätorternas centrala delar och de individuella drag som flertalet värderingsfrågor företer gör det troligt, att domstolarna också framdeles kommer att få handlägga ett stort antal tidskrävande mål av detta slag. Det kan därför knappast antas, att den ökade tidsutdräkten berott enbart på tillfälligheter. De långa väntetiderna vid expropriation medför enligt utredningens mening olägenheter både från allmän och från enskild synpunkt. För kommuner och andra, som begagnar sig av expropriation, uppkommer bl. a. den konsekvensen att uppgjorda tidsplaner måste ändras. Tidsplaner kan kanske i någon mån göras elastiska, men möjligheterna härtill är begränsade. Den tidsutdräkt som för närvarande ofta är förenad med expropriation, gör att den exproprierande i många fall inte ens tillnärmelsevis kan beräkna vid vilken tidpunkt de erfor­ derliga förvärven kan genomföras. Därigenom rubbas en av grundförutsätt­ ningarna för ekonomisk planering. När det är fråga om mera omfattande stadsbyggnadsföretag, uppkommer lätt den från allmän synpunkt särskilt olyckliga konsekvensen att önskvärd kontinuitet i nybebyggelse och stadsförnyelse mot­ verkas. För kommunernas del ställer det sig under sådana förhållanden svårt att driva en rationell och förutseende markpolitik. Utredningen betonar, att nackdelarna av ett utdraget expropriationsförfarande inte helt kan undanröjas genom att den exproprierande får tillträda expropriationsobjektet i förväg. Genom förhandstillträde får han nämligen inte samma befogenheter som om han var ägare. Han kan sålunda inte få lagfart på fastigheten och han kan inte heller inteckna den. Tillämnade fastighets­ bildande åtgärder, vidareöverlåtelser och upplåtelser med tomträtt fördröjs där­ igenom och kreditgivningen till igångsatta byggnadsföretag försvåras. För att ordna kreditfrågan har man ibland t. o. m. sett sig nödsakad att använda den från många synpunkter olämpliga metoden att formellt sälja fastigheten till långivaren i stället för att pantsätta den (s. k. säkerhetsöverlåtelse). Även för fastighetsägare och andra sakägare kan enligt utredningen situa­ tionen bli bekymmersam, om förfarandet drar ut på tiden. Redan det förhål­

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

landet att frågan, om expropriation över huvud skall komma till stånd, förblir obesvarad under en längre tid inverkar störande. Särskilt påtagliga kan olä­ genheterna bli, om egendomen på ett tidigt stadium fått tillträdas av den exproprierande. Har ingen ersättning utbetalts i samband med tillträdet, kan ägaren kanske få vänta flera år på sin betalning. Har viss ersättning betalts i förväg men visar det sig senare under processens gång att ersättningen är för lågt beräknad, kan domstolen inte förordna om ytterligare preliminär ersätt­ ning. Konsekvensen härav blir särskilt stötande, om den exproprierande efter nytillkommen utredning höjt sitt bud eller det annars blivit klarlagt, att den slutliga ersättningen skall bestämmas till högre belopp än det preliminärt erlagda. Det kan invändas, att sakägare vanligen har möjlighet att vägra till­ träde annat än mot preliminär ersättning. Det är emellertid inte säkert, att han alltid påfordrar sådan ersättning. Han kanske litar på att expropriationsförfarandet skall kunna genomföras utan mera avsevärd tidsutdräkt eller kan­ ske förbiser eller är okunnig om gällande bestämmelser. Utredningen anser det föga rimligt, att sådana förhållanden skall utestänga sakägaren från varje möj­ lighet att utfå en i och för sig klar fordran, innan det tidskrävande förfarandet avslutats. Sammanfattningsvis konstaterar utredningen, att tidsutdräkten i samband med expropriationsförfarandet f. n. utgör ett allvarligt problem och att gällande bestämmelser inte förmår avhjälpa olägenheterna av detta. Utredningen anser det från såväl rättssäkerhets- som effektivitetssynpunkt angeläget, att bestäm­ melserna överses och att lagändringar snarast vidtas. Från bl. a. nu angivna utgångspunkter har utredningen granskat ett flertal bestämmelser i ExL och andra lagar. Organisatoriska frågor har dock tills vidare lämnats åsido. Utredningen framhåller, att bristerna i lagstiftningen också riktat uppmärksamheten på frågan, om det genom 1949 års reform till­ skapade domstolsförfarandet fått en i alla avseenden lämplig utformning. Även denna fråga måste givetvis övervägas ingående. Samtidigt erinras emellertid om fastighetsbildningskommitténs förslag till genomgripande reformer av domstolsorganisationen på fastighetsbildningens område (SOU 1963:68) och om de principer för domkretsindelningen såvitt angår de allmänna underrätterna som domstolskommittén redovisat (SOU 1963: 56). När det gäller frågan om organisatoriska förändringar på expropriationsväsendets område måste enligt utredningen bl. a. undersökas, i vad mån förfarandet kan anpassas efter de linjer som kommit till uttryck i dessa förslag. Ett sådant undersökningsarbete har inte kunnat medhinnas inom den begränsade tid som stått till buds efter för­ slagens offentliggörande. Å andra sidan har utredningen funnit, att konstaterade brister i mångt och mycket kan avhjälpas genom andra metoder än sådana som syftar till en förändrad organisation. Som ett resultat av sina överväganden framlägger utredningen i enlighet härmed förslag till åtskilliga partiella re­ former. Utredningen anser, att samtliga dessa förslag är av beskaffenhet att kunna genomföras oberoende av hur de materiella, processuella och organisato-

Kungl. Majtts proposition nr 73 år 196G 33

riska frågorna inom expropriationslagstiftningen kan komma att lösas under det fortsatta utredningsarbetet.

Sammanfattning av utredningens förslag

Utredningen framlägger förslag till lag angående ändring i ExL och förslag till lag om ändring i BL. Det senare avser uteslutande redaktionella ändringar, för­ anledda av ändringarna i ExL. Enligt nuvarande ordning gäller i fråga om tidpunkten för inle­ dande av rättegång i expropriationsmål, att Kungl. Maj :ts beslut om tillstånd till expropriation måste avvaktas, innan värderingsförfarandet vid domstol kan påbörjas. Utredningen föreslår, att Kungl. Maj :t får befogenhet att i brådskande fall på framställning av den exproprierande medge denne att väcka talan vid expropriationsdomstolen, redan innan Kungl. Maj:t slutligt prövat frågan om expropriationsrätt (5 § ExL; följdändring i 27 §). Vissa ändringar föreslås i bestämmelserna om förtida tillträde och preliminär ersättning med anledning av sådant tillträde. Enligt förslaget skall sålunda domstol kunna föreskriva preliminär ersättning (i förslaget benämnt förskott) inte bara såsom nu i samband med att förordnande ges om förhandstillträde utan även när sådant tillträde redan kommit till stånd på grund av avtal mellan parterna eller på annan grund. Under processens fortgång skall domstolen vidare, allteftersom klarhet vinns i fråga om befogenheten av framställda ersättningsanspråk, kunna meddela be­ slut om ytterligare förskott. Nuvarande detaljerade föreskrifter om beräkningen av förskottets storlek utmönstras såsom obehövliga. — Bestämmelserna om domstols befogenhet att föreskriva förskott föreslås inflyta i 36, 37 och 38 §§ ExL (följdändringar i 32, 48—50, 52—54 och 58 §§). Även i fråga om förutsättningarna och villkoren i övrigt för förhandstillträde föreslår utredningen vissa ändringar i ExL. Den nuvarande föreskriften om att bostadsutrymme i regel får tillträdas endast på laga fardag slopas. Nuvarande bestämmelse om att sakägarna alltid skall få skäligt rådrum behålls oförändrad och anses tillfyllest även när fråga är om bostadsutrymmen (36 § i förslaget). I nära anslutning till bestämmelserna om förskott står ett förslag om befo­ genhet för sakägare att väcka talan i expropria­ tionsmål. F. n. kan initiativ till rättegång tas endast av den exproprie­ rande. Med tanke på de inte sällan förekommande fall då egendom tillträtts av den exproprierande redan innan domstolsförfarandet inletts föreslår utred­ ningen regler, som gör det möjligt för markägare och andra ersättningsberättigade att självständigt instämma talan i expropriationsmål för att få sina ersätt­ ningsanspråk prövade. Befogenhet härtill skall föreligga, när den exproprie­ rande tagit egendom i besittning efter överenskommelse eller på annan grund. De ersättningsberättigade får härigenom också möjlighet att utverka domstols-

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 73

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

beslut om förskott. — Nu nämnda bestämmelser föreslås inflyta i 21 § ExL (följdändringar i 5, 22, 25, 61 och 63 §§). Enligt nuvarande principer övergår expropriationsfastigheten inte i den exproprierandes ägo, förrän värderingsförfarandet inför domstolen avslutats och expropriationsersättningen till alla delar betalts. Utredningen föreslår bestäm­ melser, som i vissa situationer möjliggör att fastighet tas i anspråk med ägande­ rätt, innan expropriationsersättningen slutligen bestämts (s. k. kvalificerat för handstillträde). Medgivande härtill skall kunna lämnas av domstolen genom deldom i expropriationsmålet. Har fastigheten inte förut tillträtts av den exproprierande, skall domstolen samtidigt bestämma tid och villkor för tillträde, varvid lagens bestämmelser om förhandstillträde utan samtidig äganderättsövergång (s. k. enkelt förhandstillträde) skall äga motsvarande tillämpning. Fastig­ hetsägaren och andra ersättningsberättigade skall sålunda bl. a. kunna fordra förskott på den blivande expropriationsersättningen. Vill den exproprierande be­ gagna sig av lämnat medgivande till kvalificerat förhandstillträde, har han att efter tillträdet göra särskild anmälan till länsstyrelsen. Innan anmälan sker, skall säkerhet ha ställts för blivande expropriationsersättning jämte ränta. När anmälan rätteligen skett, skall fastigheten övergå i den exproprierandes ägo med samma rätt som om expropriationen fullbordats, givetvis dock med kvarstående skyldighet för den exproprierande att erlägga den expropriationsersättning som slutligen fastställts. Att fastigheten övergår med samma rätt som om exprop­ riationen fullbordats, innebär bl. a. att eventuella panträtter faller bort. För fordringsägarnas del inträder i stället en rätt till utdelning ur den blivande ex­ propriationsersättningen. — Bestämmelserna om kvalificerat förhandstillträde föreslås få sin plats i 39—41 §§ ExL (följdändringar i 54, 58, 60, 68 och 101 §§). I fråga om expropriationskostnaderna föreslår utredningen viss ändring i den nuvarande kostnadsregeln i 67 § ExL. Den föreslagna lag­ ändringen tar sikte på det fall att den exproprierandes motpart fullföljt talan i expropriationsmål till högre rätt, och går ut på att denna parts rätt till ersätt­ ning för sina kostnader i den högre rätten i sådant fall skall bedömas enligt de allmänna bestämmelserna i rättegångsbalken, dvs. i första hand med hänsyn till målets utgång i den högre rätten. Har den exproprierande ensam fullföljt talan till högre rätt skall denne däremot liksom hittills i regel alltid ersätta mot­ parten hans kostnader i den högre rätten. Likaså bibehålls enligt förslaget gällande rätts ståndpunkt, att den exproprierande i princip är skyldig att alltid svara för sina egna kostnader i samtliga instanser och för motpartens kostnader i första instans. Bland övriga frågor som behandlas i utredningens förslag kan nämnas befogenhet för Kungl. Maj:t att medge förlängning av den tid inom vilken expropriationssaken skall instämmas till domstol, tidpunkten för betalning av expropriationsersättning och skyldigheten för den exproprierande att i vissa fall

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 73 år 1966 35

ställa säkerhet för sådan ersättning. I det förstnämnda hänseendet föreslås, att den befogenhet att medge förlängning av stämningstiden som f. n. enligt praxis anses tillkomma Kungl. Maj:t uttryckligen lagfästs (5 § ExL). I fråga om tiden för betalning av expropriationsersättning föreslår utredningen, att nu gällande betalningsfrist, tre månader, förkortas till en månad beträffande ersättning, som förskottsvis eller slutligt utdöms efter förhandstillträde (48 § ExL). Vad slut­ ligen angår skyldigheten att ställa säkerhet för expropriationsersättning före­ slår utredningen, att landsting och kommun i likhet med vad som nu gäller för kronan befrias från sådan skyldighet (74 § ExL). Formellt gäller de framlagda förslagen endast ExL. I praktiken får de dock en mera vidsträckt betydelse, eftersom bestämmelserna i ExL är tillämpliga också vid tvångsförvärv enligt åtskilliga andra lagar, bl. a. BL och 1902 års lag om elektriska starkströmsanläggningar. Utredningen har samrått med 1960 års vägsakkunniga beträffande frågorna om befogenhet för den, vars mark i förtid tagits i besittning av den exproprie­ rande, att väcka talan vid expropriationsdomstol och om rätt för domstolen att meddela förskottsbeslut.

Remissyttrandena

Förslaget att genom partiella reformer avhjälpa olägenheterna av ett tidskrävande expropriationsförfarande har — ofta i synnerligen positiva ordalag — vunnit anslutning i det alldeles övervägande antalet remissyttranden. I ett par yttranden — nämligen från lantmäteristyrelsen och överlantmätaren i Jön­ köpings län — har dock uttalats farhågor för att vissa av de föreslagna partiella reformerna kan komma att föregripa en angelägen allmän översyn av förfarande­ reglerna och de organisatoriska frågorna. Endast under förutsättning att en så­ dan översyn inte kan medhinnas inom nära förestående tid är dessa remissin­ stanser beredda att godta föreslagna partiella reformer. Lantmäteristyrelsen ut­ går därvid från att reformerna inte i något avseende kommer att binda en kom­ mande revision av de delar av expropriationslagstiftningen som reglerar förfaran­ det och organisationen. I motsats härtill hävdar hovrätten över Skåne och Ble­ kinge att det saknas skäl att anta, att partiella reformer i de hänseenden utred­ ningen behandlat skulle försvåra den allmänna översyn av expropriationslagstift­ ningen, som uppdragits åt utredningen. Såvitt hovrätten kunnat finna, kan re­ former i angivna hänseenden också utan olägenhet inpassas i gällande lag. Samma ståndpunkt intar Föreningen Sveriges häradshövdingar, som inte har något att erinra mot att utredningens delförslag behandlas särskilt före den allmänna översynen av expropriationslagstiftningen. Bland de remissinstanser som till alla delar tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat det helt utan erinringar är bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, forti­ fikations förvaltning en, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens naturvårds-

36 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 73 år 1966 nämnd, statens institut för byggnadsforskning, telestyrelsen, länsstyrelserna i Örebro och Norrbottens län, flertalet hörda kommuner, Hyresgästernas riksför­ bund, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, LO, Svenska landstingsför­ bundet, Svenska riksbyggen samt TCO. Av de allmänna synpunkter, som framkommit under remissbe­ handlingen kan i detta sammanhang återges följande. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att utredningen på ett överty­ gande sätt motiverat sitt förslag att genom partiella reformer med förtur be­ handla frågan om möjligheterna att undvika onödig tidsutdräkt i anledning av domstolsförfarandet i expropriationsmål och i samband därmed även frågan om rättegångskostnad i sådana mål. Hovrätten anser åtgärder i de hänseenden som utredningen behandlat angelägna och tillstyrker, att förslaget efter erfor­ derlig bearbetning läggs till grund för lagstiftning. Enligt bostadsstyrelsen synes de föreslagna lagstiftningsåtgärderna ägnade att göra expropriationsförfarandet till ett smidigare markpolitiskt instrument än som hittills varit fallet, antingen genom att direkt påverka tidsåtgång och kostnader eller genom att skapa gynn­ samma betingelser för överenskommelser mellan parterna. Flera kommuner ger uttryck åt en liknande uppfattning. Byggnadsstyrelsen hälsar de föreslagna partiella reformerna med stor tillfredsställelse och konstaterar, att de långa väntetiderna medfört olägenheter från såväl allmän som enskild synpunkt. Inte minst har den kommunala planeringsverksamheten försvårats av att upp­ gjorda tidsplaner inte kunnat hållas. Försvarets civilförvaltning anser att de före­ slagna lagändringarna genomgående är väl ägnade att öka snabbheten i förfaran­ det och att de på ett från allmänna rättvise- och billighetssynpunkter välgrundat sätt stärker expropriatens möjligheter att skyndsamt få ersättningsfrågan prö­ vad och vid förtida tillträde få ut förskott på expropriationsersättningen. ÖverståthåMarämbetet påpekar bl. a. att förslagets genomförande skulle få stor praktisk betydelse för Stockholms stad. Ämbetet erinrar om att staden antagit en principplan för cityområdets sanering och att det för genomförandet av denna plan erfordras inlösen av mer än 250 fastigheter. Ämbetet anför.

Enligt av staden gjorda beräkningar torde planen icke kunna vara förverk­ ligad förrän omkring år 1980. Även om den långa utsträckningen i tiden för planens förverkligande till väsentlig del beror därpå att staden av ekonomiska eller tekniska skäl icke har möjlighet att snabbare fullfölja planen, är det enligt överståthållarämbetets mening uppenbart att det nuvarande expropriationsförfarandets omständlighet ytterligare tynger saneringens genomförande. De av utredningen nu framlagda förslagen, vilka syftar till ett snabbare och smidigare förfarande och samtidigt bereder fastighetsägare och andra sakägare vidgade möjligheter att erhålla förskott å blivande expropriationsersättning, innebär klara fördelar. Särskilt finner ämbetet utredningens förslag om kvalificerat förhandstillträde, varigenom den fastighet, som är föremål för expropriation, med äganderätt övergår till den exproprierande innan expropriationsprocessen slut­ förts, vara av stor betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1960 .'57 Som allmänt omdöme om förslaget uttalar länsstyrelsen i Örebro län, att refor­ merna är väl ägnade att väsentligt reducera olägenheterna av den tidsutdräkt man vanligen har att räkna med vid expropriation. Även länsstyrelsen i Stock­ holms län hälsar med tillfredsställelse, att åtgärder vidtas för att nedbringa tidsåtgången vid expropriation, och anser att förslaget på väsentliga punkter kommer att underlätta för kommunerna att genomföra markförvärv genom expropriation. Statens institut för byggnadsforskning — som särskilt under­ stryker betydelsen av det föreslagna nya institutet kvalificerat förhandstillträde liksom den föreslagna ändringen av kostnadsregeln — anför, att de föreslagna reformerna, sedda i sitt sammanhang med planering och samhällsbyggande, är att anse som synnerligen angelägna. 1963 års markvärdekommitté framhåller bl. a. att vissa kommuner med stor bostadsbrist och begränsad tillgång till byggnadsmark stundom ej ansett sig kunna fördröja sitt bostadsbyggande med att avvakta utgången av ett tidskrävande expropriationsförfarande utan i stäl­ let sett sig nödsakade att göra upp med markägarna på villkor, som varit sämre än dem, som tett sig möjliga att uppnå, om utgången av expropriationsförfarandet kunnat avvaktas. Sådana av tidsutdräkten vid expropriation fram­ tvingade uppgörelser fördyrar inte bara det aktuella markförvärvet utan på­ verkar också den framtida prisbildningen på mark i orten både vid frivilliga uppgörelser och vid expropriation. Även markpolitiska utredningen påpekar att risken för tidsutdräkt — i kombination med en bristande kommunal mark­ beredskap — leder till att expropriationsinstitutet inte utnyttjas i alla de fall där det är påkallat. Kommunerna befinner sig, framhåller utredningen, i en tvångssituation med hänsyn till samhällsplaneringens allmänna läge och anser sig därför av tidsskäl tvingade att betala vad säljaren begär. Svenska stads­ förbundet erinrar om att nu gällande regler om domstolsförfarandet och om rättegångskostnaderna i expropriationsmål föranlett åtskillig kritik inte minst från kommunalt håll och anser de föreslagna reformerna i allt väsentligt väl­ motiverade och ägnade att i görlig mån undanröja de påtalade olägenheterna. En tveksam inställning till frågan om behovet av lagstiftningsåtgärder kom­ mer till uttryck i yttrandet från Sveriges fastighetsägareförbund. Enligt för­ bundets mening synes de av utredningen redovisade statistiska uppgifterna rörande expropriationsärenden inte visa, att det föreligger något behov av ett enklare och snabbare expropriationsförfarande än det som nu tillämpas. För­ bundet åberopar härvid att flertalet ärenden enligt det redovisade materialet avgjorts på kortare tid än ett år. Att avgörandet i vissa fall dragit ut på tiden på grund av ärendenas komplicerade natur eller av den orsaken att sökanden funnits sakna expropriationsrätt, kan enligt förbundets mening knappast tas till intäkt för någon befogad kritik mot gällande regler. För kommunernas del synes förfarandets längd hos Kungl. Maj:t endast undantagsvis utgöra en olä­ genhet. Till belysning härav påpekar förbundet att Stockholms stad, som år 1956 erhållit tillstånd att inlösa 164 fastigheter, i början av år 1964 — då sta­

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 den begärde tio års förlängning av den utsatta fristen för anhängiggörande av talan om inlösen — förvärvat endast 55 av dessa fastigheter. Helt allmänt fram­ håller förbundet, att tvångsinlösen av egendom är ett extraordinärt och allvar­ ligt ingrepp i den enskildes rätt och att lagändringar för att främja snabbhet och effektivitet i expropriationsförfarandet därför måste företas med stor var­ samhet och under hänsynstagande till den enskildes krav på rättssäkerhet. Förbundet tillstyrker med viss reservation utredningens förslag beträffande bl.a. enkelt och kvalificerat förhand stillträde men anser dessa lagändringar fullt tillräckliga för att undanröja eventuellt förekommande olägenheter av och brister i nuvarande lagstiftning. Att ytterligare försämra expropriatens ställning är enligt förbundets mening opåkallat och innebär dessutom ett åsidosättande av befogade rättsskyddssynpunkter. Även advokatsamjundet anser, att de åtgärder som utredningen föreslagit delvis innebär ett alltför vittgående ingrepp i den enskilde markägarens an­ språk på ett skäligt rättsskydd. Samfundet syftar härvid bl. a. på förslaget att tillskapa en möjlighet att inleda rättegång i expropriationsmål, innan frågan om expropriationstillstånd avgjorts, samt de föreslagna lagändringarna beträf­ fande enkelt förhandstillträde och expropriationskostnad. Lantmäteristyrelsen befarar att de föreslagna partiella reformerna i vissa avseenden kan komma att innebära risk för cn ökad belastning i förfarandehän­ seenden. Detta är enligt styrelsens mening fallet med utredningens förslag om särskild prövning hos Kungl. Maj:t av frågan, om förfarandet vid domstol skall få inledas innan medgivande till expropriation lämnats. Detsamma anses gälla domstolens handläggning av upprepade frågor om förtida tillträde och om för­ skott. Frågor om partiellt förhandstillträde, enkelt eller kvalificerat, kan t. ex. vid samma expropriation komma att få tas upp vid flera tillfällen beträffande skilda delar av expropriationsobjektet. Styrelsen anser att man knappast kan bortse från att den belastning dessa nya prövningar medför kan verka förse­ nande i fråga om slutresultatet. I åtskilliga remissyttranden berörs frågan om ytterligare åtgärder utöver de av utredningen föreslagna kan anses erforderliga för att undvika onö­ dig tidsutdräkt. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Jönköpings län bl. a. att sådana faktorer som obeslutsamhet från kommunernas sida inför frågan om utnyttjande av expropriationsinstitutet, ineffektivitet i fråga om förhandlingar med markägarna samt personalbrist eller organisatoriska brister hos de myn­ digheter eller organ, som har att ta ställning till expropriationsfrågorna, kan an­ tas spela en inte obetydlig roll för tidsåtgången. Enligt länsstyrelsens meningär det angeläget att söka undanröja också sådana orsaker till tidsutdräkten. Föreningen Sveriges häradshövdingar påpekar, att avgörandet i expropriationsfrågor inte sällan fördröjs genom parternas egna åtgärder. Vidare anmärker för­ eningen att den administrativa behandlingen av expropriationsärenden ofta blir utdragen och föreslår att expropriationsutrcdningen undersöker om och på vad sätt denna behandling — utan att därför grundligheten eftersätts — skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 39 kunna påskyndas. Överlantmätaren i Örebro län betonar angelägenheten av en aktiv processledning från domstolarnas sida i syfte att åstadkomma en mera planmässig anordning av utredningsarbetet och att undvika undersökningar och argumentering beträffande förhållanden som inte är relevanta för bedömningen. I bl. a. yttrandet från statens institut för byggnadsforskning påpekas behovet av sådana organisatoriska förändringar som kan leda till mera enhetliga vär­ deringsnormer. Även i åtskilliga andra yttranden understryks behovet av orga­ nisatoriska ändringar i fråga om det administrativa och judiciella förfarandet vid expropriation. Uttalanden i denna riktning förekommer — förutom i de inled­ ningsvis omnämnda yttrandena från lantmäteristyrelsen och överlantmätaren i Jönköpings län — i bl. a. de yttranden som avgetts av länsstyrelsen i Stockholms län, överlantmätarna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs och Norr­ bottens län, 1963 års markvärdekommitté samt stadsf ullmäktige i Trelleborg. En i viss mån motsatt ståndpunkt intar RLF, som hävdar att det knappast före­ ligger skäl för någon mera genomgripande ändring.

Departementschefen

Samhällsutvecklingen har medfört att allt större anspråk kommit att ställas på det allmännas resurser när det gäller att trygga tillgången på mark och ut­ rymme för en rad viktiga ändamål och åtgärder, som syftar till att tillgodose betydelsefulla gemensamma intressen. Särskilt inom de expanderande tätorterna föreligger ett ständigt växande behov av mark för bostäder, affärs- och industri­ lokaler, trafikleder, skolor och en mångfald andra anläggningar och inrättningar, som hör samman med en välordnad tätbebyggelse. För de kommuner som in­ rymmer sådana orter har det blivit en alltmera angelägen uppgift att söka till­ godose dessa behov genom egna markförvärv och på så sätt bereda väg för en sund och tillfredsställande bebyggelseutveckling. Också det omfattande arbetet med att åstadkomma förnyelse av områden med äldre bebyggelse förutsätter ett synnerligen aktivt kommunalt engagemang, inte minst i form av markförvärv för att åstadkomma den nödvändiga samordningen mellan olika planerade åtgärder och skapa förutsättningar för ett fortsatt ändamålsenligt utnyttjande av de om­ råden, som berörs av åtgärderna. Även i andra avseenden än de nu angivna gör sig behovet av mark och utrymme för olika allmännyttiga ändamål gällande i allt större utsträckning. Bl. a. kräver den växande motorfordonstrafiken nya och bättre trafikleder och vidare växer behovet av utrymmen för fritidsområden och fritidsanläggningar av skilda slag. Som cn följd av bl. a. de nu angivna förhållandena har expropriationslagstiftningen fått en successivt ökande betydelse. Särskilt gäller detta i fråga om dess roll som ett instrument för samhällsbyggandet. Flera reformer har under senare år genomförts i syfte bl. a. att förbättra lagstiftningens användbarhet för detta ändamål. 1949 års ändringar i ExL innebar en väsentlig utvidgning av kommu­ nernas befogenhet att ta i anspråk mark och utrymme för tätbebyggelse och

40 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 73 år 1966 därmed sammanhängande anordningar. Den samtidigt genomförda omorganisa­ tionen av domstolsförfarandet i expropriationsmål gav bl. a. ökade möjligheter att få till stånd en jämn och tillförlitlig ersättningsbedömning. Vidare kan i sammanhanget erinras om de ändringar, som tid efter annan vidtagits i bygg­ nadslagstiftningens inlösningsregler. Genom dessa ändringar har man bl. a. ska­ pat ökade möjligheter att få till stånd en rationell förnyelse av områden med äldre bebyggelse. De sålunda genomförda reformerna har otvivelaktigt medfört en förbättring och modernisering av expropriationslagstiftningen. Hittills gjorda erfarenheter tyder emellertid på att dessa reformer inte varit tillräckliga för att tillgodose det växande behovet av ett effektivt instrument för markförvärv som ett led i samhällsbyggandet. Från flera håll har lagstiftningen kritiserats. Man har bl. a. gjort gällande, att förefintliga expropriationsbefogenheter inte är tillräckligt omfat­ tande och att värderingsreglerna brister i precision. I fråga om expropriationsförfarandet har anmärkts, att det ofta är förenat med betydande tidsutdräkt, en anmärkning som framstår som särskilt allvarlig mot bakgrund av att expropria­ tion inte sällan måste komma till användning, när det gäller att genomföra om­ fattande och kostnadskrävande företag för nybebyggelse eller stadsförnyelse. Man har vidare gjort gällande, att förfarandet medför onödiga kostnader, och att gällande bestämmelser inte är utformade så, att de uppmuntrar till frivilliga upp­ görelser. Med hänsyn till bl. a. nu anmärkta förhållanden har det befunnits nödvändigt att göra en översyn av expropriationslagstiftningen. Arbetet härmed pågår inom expropriationsutredningen. I det nu föreliggande betänkandet föreslår utred­ ningen åtskilliga partiella reformer för att avhjälpa eller mildra olägenheter, som följer av påtalade brister i lagstiftningen. Utredningen har framhållit, att de framlagda förslagen gäller frågor, som kräver en skyndsam lösning och att samtliga föreslagna åtgärder kan genomföras oberoende av hur de materiella, processuella eller organisatoriska frågorna inom expropriationslagstiftningen kan komma att lösas under det fortsatta utredningsarbetet. De föreslagna åtgärderna tar i första hand sikte på bestämmelserna i ExL om förhandstillträde och rättegångskostnad. I det alldeles övervägande antalet re­ missyttranden har förslagen bemötts positivt och framkomna invändningar har mestadels avsett detaljutformningen av de föreslagna bestämmelserna. Från några håll har dock uttryckts farhågor för att partiella reformer av den innebörd, som utredningen föreslagit, kan komma att åtminstone delvis föregripa en mera allmän reform av lagstiftningen. Frågan om dessa farhågor kan anses välgrun­ dade låter sig naturligtvis inte definitivt besvaras utan cn närmare detaljgransk­ ning av de särskilda bestämmelserna i förslaget. Redan i detta sammanhang kan emellertid konstateras, att de föreslagna åtgärderna i stort sett låter sig väl in­ ordnas i det nuvarande regelsystemet. Det är möjligt att en eller annan detalj kan komma att behöva ändras eller justeras i samband med en blivande allmän översyn av lagstiftningen. Detta bör emellertid enligt min mening inte hindra

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1960 41 genomförandet av reformer, som i och för sig framstår som angelägna och bråds­ kande. Dessutom måste beaktas, att det komplex av frågor, som hänskjutits till utredningen och som alltjämt återstår att behandla, inrymmer många kom­ plicerade problem, som fordrar ingående överväganden och delvis är av ömtålig och grannlaga natur. Det måste därför med nödvändighet dröja åtskillig tid, innan det slutliga resultatet av det återstående utredningsarbetet föreligger. Jag anser med hänsyn härtill att de på denna punkt gjorda invändningarna inte bör hindra en fortsatt prövning av de framlagda förslagen. Bakom förslagen ligger bl. a. önskemålet att i åtskilliga avseenden få till stånd en förenkling och effektivisering av expropriationsförfarandet. Vad gäller fastig­ hetsägare och andra sakägare har utredningen bl. a. eftersträvat en sådan ord­ ning, att dessa skall kunna få ut sin ersättning tidigare än som f. n. är möjligt. I vad avser kommuner och andra, som begagnar sig av expropriation, präglas förslagen av önskemålet att, så långt sig göra låter med hänsyn till befogade anspråk från motsidan, tillgodose intresset av att expropriationsobjektet får tas i anspråk utan onödigt dröjsmål. Utan att föregripa mitt ställningstagande till de särskilda förslagen vill jag redan nu framhålla, att ett konsekvent genomförande av de sålunda redovisade grundtankarna i förslaget synes mig väl ägnat att avhjälpa åtskilliga brister i expropriationslagstiftningen. Under remissbehandlingen har yppats farhågor för att nu föreslagna reformer kan komma att i vissa avseenden innebära en ökad arbetsbelastning för expropriationsmyndigheterna och därigenom försena slutresultatet. Härvid har man bl. a. hänvisat till vad förslaget innehåller om befogenhet för domstol att meddela upprepade förskottsbeslut och om förprövning i vissa fall av expropriationsansökningar. Med anledning härav vill jag framhålla, att åtgärder i den riktning utredningen föreslagit synes mig väl ägnade att avsevärt förenkla hand­ läggningen av förskottsfrågor och att dessutom skapa förutsättningar för ett ökat antal överenskommelser mellan parterna. Såsom jag i det följande kommer att närmare ange, synes det vidare möjligt att genom någon jämkning i utredningens förslag komma fram till en lösning som innebär, att något behov av förprövning av expropriationsansökningar inte uppkommer. Med hänsyn härtill finner jag att de invändningar som förslagen mött i detta hänseende inte kan tillmätas någon avgörande betydelse. Beträffande ett av de förslag utredningen lagt fram anser jag emellertid att det kan anstå med en lagändring till den slutliga översynen av ExL. Det gäller här utredningens förslag om en uttrycklig regel i 5 § ExL angående befogenhet för Kungl. Maj:t att medge förlängning av den tid inom vilken talan skalf väckas. Denna fråga har inte något direkt samband med de ändringar som nu närmast är i fråga för att förkorta handläggningstiderna för expropriationsmålen. Av vad jag nu anfört framgår, att jag anser utredningens förslag — med nyss angivet undantag — kunna efter erforderlig bearbetning läggas till grund för lagstiftning.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1966

Tidpunkten för inledande av rättegång i expropriationsmål

Gällande rätt

Expropriationsförfarandet inleds med en ansökan hos Kungl. Maj:t om till­ stånd till expropriation. Detta gäller praktiskt taget undantagslöst vid expropria­ tion enligt ExL. Samma ordning är också föreskriven beträffande inlösen enligt 44, 44 a och 45 §§ BL (zonexpropriation, expropriation för sanering av histo­ riskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse samt tomtexpropriation). Se­ dan av ansökningen berörda personer, sammanslutningar och myndigheter fått tillfälle att yttra sig (jfr 5 § ExL), avgörs ärendet av Kungl. Maj:t i statsrådet. Beviljas expropriationsrätt, utsätter Kungl. Maj :t i sitt beslut viss tid inom vilken den exproprierande skall fullfölja frågan genom ansökan om stämning till dom­ stol. Vanligen utsätts en cttårsfrist. På framställning av den exproprierande anses Kungl. Maj:t kunna medge förlängning av tiden. ExL innehåller dock inte nå­ gon uttrycklig bestämmelse härom. Fullföljs inte expropriationsfrågan inom ut­ satt tid, förfaller expropriationsrätten. Har fullföljd däremot skett i föreskriven ordning, ankommer det på domstolen att utfärda stämning och fortsättningsvis handlägga expropriationsfrågan i enlighet med de regler som gäller därom.

Utredningen

Mot bakgrund av ExL:s nu återgivna förfaranderegler konstaterar utredningen bl. a. att expropriationsdomstol f. n. torde vara hindrad att ta upp en talan, som väcks innan Kungl. Maj:t prövat frågan om expropriationsrätt, och att domstolsförfarandet och förfarandet hos Kungl. Maj:t således inte ens delvis kan pågå jämsides med varandra. Med hänsyn till tidsåtgången i ärenden angående tillstånd till expropriation, kan förmodas att det i flertalet fall inte följer några mera påtagliga olägen­ heter av att domstolsförfarandet inte kan påbörjas, medan handläggningen hos Kungl. Maj:t pågår. Detta utesluter emellertid inte att det kan förekomma fall när betydande tidsvinster skulle kunna göras med en annan ordning. Ut­ redningen erinrar härvid om att expropriationsdomstol, innan den kan av­ göra målet, skall ha hållit förberedelse, varvid målet skall beredas så, att det kan slutföras i ett sammanhang vid kommande huvudförhandling. Parternas ståndpunkter skall klarläggas och bevisningen skall uppges. Som ett led i för­ beredelsen kan vidare undersökning på platsen företas av domstolen eller av särskilt utsedda ledamöter inom denna. Den mångfald åtgärder, som särskilt i större mål kan komma i fråga under förberedelsen, gör att denna kan ta lång tid i anspråk. Det står därför enligt utredningen klart, att inte obetydliga för­ delar skulle kunna vinnas om förberedelsen, i de fall då så överhuvudtaget är

Kungl. Maj:ts •proposition nr 73 år 1966 43

möjligt med hänsyn till expropriationsfrågans läge, kunde påbörjas i ett tidigare skede än som nu är fallet. I fråga om tidsvinsten med ett system, enligt vilket domstolsförfarandet kan inledas redan under den tid, som handläggningen hos Kungl. Maj:t pågår, fram­ håller utredningen, att den verkar till fördel inte bara för den exproprierande utan också för övriga sakägare. Det torde sålunda ofta bli möjligt att avgöra ersättningsfrågorna inom relativt kort tid efter det att expropriationstillstånd getts. Till detta kommer att behovet av att utverka förordnanden om förtida tillträde antagligen skulle minska, varigenom preliminära värderingar och upp­ repade förrättningar för fördelning av nedsatt expropriationsersättning i mot­ svarande mån undviks. Man bör slutligen inte bortse från betydelsen av att parterna får tillfälle att sammanträffa inför domstolen på ett tidigt stadium i expropriationsförfarandet. Möjligheten att få till stånd ett sådant sammanträffan­ de, innan parterna alltför hårt bundit sig vid sina ståndpunkter, kan i själva ver­ ket komma att verksamt bidra till att förefintliga meningsmotsättningar minskas eller på vissa punkter helt utjämnas. Mot att rättegången inleds innan tillståndsfrågan avgjorts talar enligt ut­ redningens mening huvudsakligen skäl av processekonomisk art. Domstolar och parter kan komma att belastas med arbete och kostnader, som blir helt onyttiga om ansökningen om expropriationstillstånd sedermera lämnas utan bifall. Redan det förhållandet, att den som väcker talan i här åsyftad ordning löper risk att få betala både sina egna och motsidans kostnader för en onyttig rättegång, talar emellertid enligt utredningen för, att en möjlighet att instämma saken till domstol innan tillståndsfrågan avgjorts inte kommer att utnyttjas i andra fall än när verkligt bärande skäl föreligger. Företagna undersökningar tyder vidare på en mycket låg frekvens av sådana expropriationsansökningar, som inte till någon del bifalls. Utredningen anser att det av dessa skäl knappast finns anledning befara, att olägenheter av nyss berörd art skall behöva uppkomma i någon mera betydande omfattning. För att så långt möjligt förebygga att sådana olägenheter ändå uppkommer och för att förhindra missbruk av en be­ fogenhet att väcka talan, innan tillståndsfrågan avgjorts, bör emellertid en sådan befogenhet göras beroende av en lämplighetsprövning från Kungl. Maj:ts sida i varje särskilt fall. På grundval av dessa överväganden föreslår utredningen, att i ExL införs bestämmelser, som gör det möjligt för expropriationssökanden att i särskilda fall och efter därtill av Kungl. Maj:t lämnat medgivande inleda rättegång i expropriationsmål, redan innan frågan om expropriationstillstånd avgjorts. En­ ligt den föreslagna huvudbestämmelsen i ämnet, vilken föreslås få sin plats i ett nytt femte stycke i 5 § ExL, skall sådant medgivande kunna lämnas på framställning av den, som söker rätt till expropriation, under förutsättning att expropriationen är brådskande. Med det sist angivna kravet har utredningen avsett att markera, att möjligheten att inleda rättegång innan tillståndsfrågan avgjorts bör komma till användning bara när det föreligger ett klart uttalat

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

behov av att expropriationen genomförs med minsta möjliga tidsutdräkt. Att möjligheten inte utnyttjas annat än när verkligt bärande skäl härför före­ ligger är nämligen enligt utredningens mening angeläget bl. a. med hänsyn till önskemålet att inte onödigtvis komplicera handläggningen av expropriationsärenden hos Kungl. Maj:t. — Utredningen har övervägt huruvida förutom expropriationssökanden också fastighetsägare och andra ersättningsberättigade sakägare bör få möjlighet att utverka medgivande att väcka talan vid domstol., innan tillståndsfrågan avgjorts men av flera skäl ansett sig böra avstå därifrån. Bl. a. hänvisas till att behovet av en rätt för sakägare att på detta stadium väcka talan synes mindre framträdande och att eventuella bestämmelser i äm­ net med nödvändighet blir omfattande och komplicerade. Den lämplighetsprövning som ankommer på Kungl. Maj:t beror i allt väsent­ ligt på den större eller mindre sannolikheten för att expropriationsrätt kommer att beviljas. I själva verket torde få förutsättas, att medgivande till förtida talan inte kommer att lämnas i andra fall än då det på grundval av förefintligt mate­ rial framstår som i hög grad sannolikt, att ansökningen om expropriation kom­ mer att bifallas. Fullständig säkerhet i detta hänseende kan emellertid enligt ut­ redningens mening inte krävas. Lagstiftningen måste utgå från att den, som gör framställning om rätt att väcka talan innan tillståndsfrågan avgjorts, medvetet tar en viss risk, bl. a. risken att få betala både sina egna och motsidans kostnader för en onyttig rättegång, om utgången av det hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda ärendet blir en annan än den sökanden förutsätter. Utredningen finner det an­ geläget att betona detta, särskilt från den synpunkten att Kungl. Maj:ts ställ­ ningstagande i fråga om sådant medgivande som avses här givetvis inte får binda det slutliga avgörandet. I anslutning härtill framhåller utredningen, att en bestämmelse, som medför att huvudyrkandet i ett anhängiggjort ärende måste underkastas viss förprövning, inte är unik inom lagstiftningen. Rätte­ gångsbalkens och utsökningslagens regler om kvarstad och handräckningsåtgärder liksom bestämmelserna om s. k. interimskoncession i 1902 års lag om elektriska starkströmsanläggningar är av samma karaktär. Utredningen framhåller vidare att vissa begränsningar tydligtvis måste gäl­ la i fråga om de åtgärder, som domstolen kan vidta i expropriationsmålet, innan tillståndsfrågan avgjorts. Den bör sålunda inte kunna dessförinnan meddela dom i målet och den bör inte heller kunna meddela beslut om förhandstillträde eller förskott, innan tillståndsfrågan avgjorts. Bestämmelser i dessa hänseenden föreslås i 27, 36 och 37 §§ ExL. — Talan, som väckts innan tillståndsfrågan av­ gjorts, bör enligt utredningens mening anses förfallen i den mån ansökningen om expropriationsrätt sedermera avslås. Särskild bestämmelse härom anses inte behövlig. -— Vad gäller Kung], Maj:ts beslut om expropriationsrätt anför utred­ ningen, att bestämmelsen i 5 § fjärde stycket ExL om att viss tid skall utsättas inom vilken talan skall fullföljas till domstol bör vara tillämplig också i det fall att talan enligt de av utredningen föreslagna bestämmelserna redan väckts vid domstolen. Det är nämligen inte säkert, att Kungl. Maj:t när huvudfrågan om

Kungi. Maj:tv proposition nr 73 år 1966 45

expropriation avgörs har kännedom om huruvida saken instämts till domstol. Vidare erinras om att en vid domstol väckt talan kan komma att återkallas eller eljest förfalla.

Remissyttrandena

De flesta av de remissinstanser som särskilt uttalat sig om utredningsförslaget i nu behandlad del har tillstyrkt förslaget. Byggnadsstyrelsen anser förslaget vara av stor praktisk betydelse och hovrätten över Skåne och Blekinge anför bl. a. att den omständigheten att en i förväg inledd rättegång i vissa fall kan bli onyttig, därför att Kungl. Maj:t avslår ansökningen om expropriationsrätt, är av ringa betydelse i jämförelse med den totala tidsvinst som i åtskilliga fall kan uppnås genom att domstolsförfarandet får inledas redan under tid, när handläggningen hos Kungl. Maj:t pågår. Såsom en — jämte tidsvinsten — vär­ defull effekt av förslaget nämner överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län det förhållandet, att parterna på ett tidigare stadium än som f. n. är fallet får tillfälle att sammanträffa inför domstolen, något som i sin tur kan bidra till att missförstånd och motsättningar som uppkommit i anslutning till det inledda administrativa förfarandet kan tillrättaläggas och mildras. Föreningen Sveriges stadsdomare vill inte motsätta sig att förslaget genom­ förs men påpekar att det föreslagna systemet har sina begränsningar. För­ eningen framhåller i detta avseende, att systemet mera sällan torde böra tilllämpas i de inte ovanliga fall, när tvekan vid prövningen av frågan om expropriationstillstånd främst gäller expropriationens omfattning. Vidare framhåller föreningen, att det torde bli svårt för domstolen att förmå parterna till någon större aktivitet i processföringen så länge frågan om tillstånd till expropriation över huvud kommer att beviljas ännu är svävande. Utredningens uttalande om i vilken omfattning förberedelsen i målet i en dylik situation skall kunna be­ drivas synes föreningen alltför optimistiskt. Det torde mera sällan vara möj­ ligt att få till stånd mera än ett inledande av processen. Redan detta kan emellertid innebära en värdefull tidsvinst. Med hänsyn härtill och till att syste­ mets tillämpning föreslås bli beroende av Kungl. Maj:ts prövning i varje sär­ skilt fall vill föreningen inte motsätta sig utredningens förslag. Svea hovrätt, som likaledes tillstyrker förslaget, ger uttryck åt den uppfatt­ ningen, att de föreslagna bestämmelserna knappast torde komma att få någon mera allmän tillämpning. En mera reserverad hållning till förslaget kommer till synes i yttrandet från öv erståthållar ämbetet. Ämbetet anser det tveksamt om förslaget i denna del bör genomföras och hänvisar därvid särskilt till risken för att Kungl. Maj:ts ställningstagande till frågan om processmedgivande kan komma att binda det slutliga avgörandet, allrahelst om avsevärda kostnader redan nedlagts på dom­ stolsförfarandet. Lagberedningen, Handelskamrarnas nämnd, Näringslivets byggnadsdelegation,

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Svenska bankföreningen, Sveriges advokatsamfund och Sveriges fastighetsäga­ reförbund avstyrker förslaget. Lagberedningen hävdar att förslaget är princi­ piellt otillfredsställande och anlägger i sitt yttrande i huvudsak samma syn­ punkt som kommit till uttryck i överståthållarämbetets yttrande. Att det slutliga ställningstagandet till expropriationsfrågan kan komma att föregripas finner lagberedningen betänkligt med hänsyn till den enligt beredningens me­ ning uppenbara risken för att processmedgivandet tillkommit på grundval av en ensidig och bristfällig utredning. Väsentligen samma uppfattning kommer till synes i yttrandena från Handelskamramas nämnd, Näringslivets byggnadsdelegation och bankföreningen. Advokatsamfundet och fastighetsägareförbundet hävdar att det över huvud inte föreligger några bärande motiv att genom­ föra den föreslagna lagstiftningsåtgärden. Eventuella olägenheter av tidsåt­ gången i expropriationsförfarandets administrativa skede bör kunna i allt väsentligt elimineras genom att sökanden i tillräckligt god tid inger sin an­ sökan om expropriationsrätt. Enligt advokatsamfundets mening kan uppkom­ mande problem för övrigt enklast lösas genom att brådskande expropriationsfall, sedan erforderlig utredning förebragts, slutbehandlas och avgörs med för­ tursrätt. Härigenom uppnås åsyftat resultat utan det komplicerade, arbetstyngande och för den enskildes rättsskydd olämpliga förfarande som utredning­ en föreslagit. Bland de remissinstanser som godtagit förslaget om lämplighetsprövning från Kungl. Maj:ts sida har några gett uttryck åt den uppfattningen, att en mer eller mindre långtgående restriktivitet bör iakttas vid prövningen. Till denna grupp hör kammarkollegiet, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare samt Skånes jordägareförbund. Bl. a. med hänsyn till att ett processmedgivande åtminstone i praktiken torde komma att uppfattas som ett ställningstagande till tillståndsfrågan anser kammarkollegiet angeläget, att medgivande inte lämnas annat än när det framstår som klart att expropriationsansökningen kommer att bifallas, fastän ärendet av formella skäl inte kan avgöras omedelbart. Såsom exempel på en inte sällan förekommande si­ tuation, i vilken medgivande kan tänkas, nämner kollegiet det fall, att sak­ ägarna inte framställt erinringar mot sökandens anspråk på markförvärv i och för sig men expropriationsansökningen föranletts av olika meningar om ersättningsbeloppens storlek. Den sålunda förordade restriktiviteten i tillämp­ ningen bör enligt kollegiet komma till uttryck i lagtexten, t. ex. genom att så­ som förutsättning för förhandsmedgivande anges, att det vid preliminär be­ dömning av ärendet finnes sannolikt att ansökningen kommer att bifallas. Häradshövdingeföreningen och jordägareförbundet anser att medgivande bör läm­ nas endast i undantagsfall. Förbundet betonar vikten av att även expropriatens intresse beaktas. Medgivande bör lämnas endast om ärendet är brådskande och särskilda skäl föreligger. Även överståthållarämbetet anser att ett sådant rekvisit bör uppställas för den händelse lagstiftningsåtgärder i det nu behand­ lade hänseendet kommer till stånd. Överlantmätaren i Jönköpings län framför

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 73 år 1966 47

tanken på en begränsning av tillämpningsområdet för de föreslagna lagreglerna till sådana fall, när målet är av större betydelse, helst på så sätt att en automa­ tiskt verkande norm — anknuten exempelvis till värdet — uppställs. I några remissyttranden framförs tanken på att helt avstå från kravet på lämplighetsprövning. Hovrätten över Skåne och Blekinge, 1963 års markvärde­ kommitté och Svenska kommunförbundet anser det sålunda både möjligt och lämpligt att helt avstå från detta krav. Hovrätten menar att det uppenbarli­ gen kan vara vanskligt att företa en summarisk bedömning av ärendet innan detta kommit i det skick att det kan slutligt avgöras. Det kan på ett tidigt stadium vara oklart vilka fastigheter som bör inbegripas i ett expropriationstillstånd och vilken räckvidd detta i övrigt bör få. Det kan också vara svårt att avgöra om ett ärende skall anses brådskande eller ej. Med hänsyn till de långa tider förfarandet kräver kan alla ärenden sägas vara i den mening bråds­ kande att en förkortning av tiden är önskvärd. Det finns emellertid knappast någon anledning befara att möjligheten att inleda rättegång i förtid skulle miss­ brukas även om kravet på särskild lämplighetsprövning utesluts. Sökandens risk att få betala rättegångskostnad för en onyttig rättegång utgör här ett tillräckligt korrektiv. Motparten löper inte någon risk att inte få sina rättegångskostnader ersatta, eftersom sökanden som regel är stat eller kommun, kraftverksbolag eller annat sådant företag. — Markvärdekommittén bedömer likaledes risken för att rättegången inleds i onödan såsom obetydlig. Ett ytterligare skäl att slopa kra­ vet på lämplighetsprövning är enligt kommitténs mening, att det för markägare och andra intressenter som motsatt sig expropriation kan komma att te sig ut­ siktslöst att bestrida expropriationsansökningen, sedan Kungl. Maj:t medgett sökanden att inleda en — ofta dyrbar — rättegång. Kommittén tillägger att ett slopande av kravet på lämplighetsprövning också får den effekten, att processen kan inledas ännu tidigare än enligt förslaget och alltså utan den tidsförlust, som skulle vara förenad med den föreslagna förprövningen. Närmast med tanke på det fall att expropriation sker till förmån för ett inte offentligt rättssubjekt an­ märker kommittén slutligen, att det med den lösning kommittén förordat möjli­ gen kan bli nödvändigt att meddela föreskrift om skyldighet för expropriant att, där så finnes påkallat, ställa säkerhet för motpartens rättegångskostnad. —. Kommunförbundet slutligen avstyrker att lämplighetsprövning görs obligatorisk. Det bör dock stå sökanden fritt att om han så önskar påkalla lämplighetspröv­ ning hos Kungl. Maj:t. Förbundet anser det önskvärt att en sådan bestämmelse tas upp i lagen. I flera yttranden från remissinstanser, som i och för sig inte riktat någon invändning mot kravet på lämplighetsprövning, betonas angelägenheten av ett snabbt förfarande i ärenden angående processmedgivande. Fastighetsnämnden i Göteborg och Svenska kommunal tekniska föreningen anser bl. a. erforderligt att starkt begränsa remissbehandlingen av ansökningar om sådant medgivande. Vad beträffar tillämpningen i övrigt av det föreslagna institutet ifrågasätter 1963 års markvärdekommitté om inte möjligheten att väcka talan i förtid bör

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

stå öppen också för expropriat, när hans egendom på grund av medgivande tagits i besittning, innan frågan om expropriationstillstånd avgjorts. — Sveriges fastighetsägareförbund anser att expropriat, om den vid domstolen väckta talan förfaller, bör vara berättigad till ersättning — förutom för sina kostnader i expropriationsmålet — för den skada, som han lidit genom att rättegången inletts, innan frågan om expropriationstillstånd avgjorts. — Mot den av utredningen uttalade meningen att en i förtid väckt talan förfaller, om ansökningen om expropriationsrätt avslås, invänder hovrätten över Skåne och Blekinge att detta ingalunda följer av vare sig ExL eller RB. Den instämda talan måste anses rät­ teligen väckt och det brister sålunda ej i processförutsättningarna men väl i de materiella förutsättningarna för bifall till den väckta talan. Denna torde därför, om den inte återkallas, böra avgöras och helt eller delvis ogillas genom dom.

Departementschefen

Nuvarande ordning för expropriationsmålens behandling tillkom genom lag­ ändring år 1949. Handläggningen överlämnades då helt åt domstolar — i första instans särskilda expropriationsdomstolar — vilka således även skulle ha att bestämma expropriationsersättningen. Tidigare hade värderingsfrågan slutgiltigt avgjorts av en särskild nämnd. Dennas beslut hade karaktär av skiljedom och fick alltså inte överklagas annat än på huvudsakligen formella skäl. Enligt den nya ordningen kan expropriationsmålen fullföljas till hovrätt och högsta dom­ stolen. Mot den nuvarande ordningen har framför allt anmärkts, att målen drar långt ut på tiden. Det är självfallet ett allmänt intresse, att handläggningstiderna för dessa mål kan göras så korta som möjligt. Enligt min mening bör därför alla vägar prövas för att få till stånd en snabb handläggning utan att rättssäkerhetskravet eftersätts. Expropriationsutredningen har i detta syfte framlagt förslag till ett flertal ändringar. En av dessa ändringar innebär att den exproprierande skall kunna väcka talan vid expropriationsdomstol redan innan tillståndspröv­ ningen avslutats hos Kungl. Maj:t. För att undvika att onyttiga rättegångar i ersättningsfrågan kommer till stånd innan själva tillståndsfrågan avgjorts före­ slår utredningen, att talan skall få väckas endast efter medgivande av Kungl. Maj:t. Den tidsvinst som kan göras i ett expropriationsmål är som utredningen an­ fört till fördel inte bara för den exproprierande utan också för motparten, genom att den slutgiltiga ersättningen kan fastställas tidigare och därmed också erläggas tidigare. En annan fördel med att kunna inleda rättegången i ett så tidigt skede som möjligt anses ligga i att parterna får tillfälle att sammanträffa inför domstolen och diskutera frågor som sammanhänger med den sökta expropriationen innan de låst sig i sina ståndpunkter. Utredningens förmodan att den nuvarande ordningen i flertalet fall inte med­ för några påtagliga olägenheter kan möjligen inge föreställningen att behovet av en ändring i nu ifrågavarande hänseende inte är så framträdande. Jag vill emel­

Kungl. Maj:tx proposition nr 7-3 år 19(i(J 49

lertid framhålla — och det är tydligen också utredningens uppfattning — att varje åtgärd som kan medföra ett snabbare förfarande är av betydelse. Visser­ ligen rör det sig här om ett begränsat antal mål men målen avser ofta företag avstor betydelse, i vilka dröjsmål i förfarandet får betydande ekonomiska kon­ sekvenser. Utredningens förslag, att rättegång skall kunna inledas innan själva till­ ståndsfrågan avgjorts om Kungl. Maj:t medger det, har godtagits av fler­ talet av de remissinstanser, som uttalat sig i denna del. Av särskild bety­ delse är att förslaget vunnit stöd på domarhåll. Mot förslaget har emellertid avvissa remissinstanser anförts processekonomiska skäl. Både domstolen och par­ terna anses komma att belastas med arbete och kostnader som senare visar sig onyttiga. Såvitt jag kan finna visar emellertid de av utredningen lämnade statistiska uppgifterna, att tillstånd till expropriation i ringa utsträckning söks i andra fall än när grund för expropriation föreligger. Detta förhållande i för­ ening med risken för den exproprierande att få bekosta en onyttig rättegång ger anledning anta att det ytterst sällan kommer att inträffa att en rättegång blir onyttig, emedan expropriationstillstånd vägras. Skulle så bli fallet någon en­ staka gång får detta vägas mot den totala tidsvinst som kan göras med den föreslagna ordningen. Från processekonomisk synpunkt kan därför enligt min mening inte anföras några vägande skäl mot förslaget. Men även invändningar av principiell natur har gjorts mot förslaget. I flera remissyttranden påpekas risken för att Kungl. Maj:ts ställningstagande till frågan om processmedgivande kan komma att binda den slutliga prövningen. Detta anses särskilt betänkligt om medgivandet är grundat på en ensidig och bristfällig utredning. Dessa synpunkter förtjänar enligt min mening beaktande. Härutöver vill jag å ena sidan framhålla, att en någorlunda fullständig prövning av tillståndsärendet måste göras, om inte skyldigheten att inhämta förhandsmedgivande skall komma att framstå som meningslös. Å andra sidan finner man då att tidsvinsten med den föreslagna ordningen blir liten. Med hänsyn till det anförda bör enligt min mening inte införas en ordning som förutsätter Kungl. Maj:ts medgivande till talans väckande. I stället bör, som också förordats i några remissyttranden, möjligheten att väcka talan i förtid stå öppen utan krav på lämplighetsprövning av Kungl. Maj:t eller annan myn­ dighet. Vad jag här tidigare anfört ger enligt min mening vid handen att man inte torde behöva befara att en sådan ordning skall komma att missbrukas. Av­ står man från kravet på processmedgivande görs ytterligare en tidsvinst, efter­ som man inte behöver avvakta sådant medgivande innan talan kan väckas. Jag förordar sålunda att utredningens förslag genomförs med den modifika­ tionen. att medgivande av Kungl. Maj:t inte fordras. I ett remissyttrande har ifrågasatts om inte den exproprierande i här avsett fall bör vara skyldig att ställa säkerhet för motparts rättegångskostnad, när det finnes påkallat. Jag anser dock inte att det finns tillräckliga skäl att här avvika från vanliga regler, särskilt som det ju i flertalet fall är staten eller kommun

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 73

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 som begär expropriation. Vidare har i ett remissyttrande förordats en särskild bestämmelse om rätt för expropriat att för den händelse väckt talan förfaller få ersättning inte bara för rättegångskostnader utan också för den skada han kan ha lidit genom att rättegång inletts innan tillståndsfrågan avgjorts. Inte heller en sådan bestämmelse anser jag erforderlig. Någon befogenhet för fastighetsägare och andra sakägare att väcka talan innan tillståndsfrågan avgjorts föreslås inte av utredningen. En remissinstans har förordat en bestämmelse av sådan innebörd. Som utredningen anfört är emellertid behovet av en sådan bestämmelse mindre framträdande och jag finner mig därför inte böra frångå utredningsförslaget på denna punkt. Den av utredningen förordade bestämmelsen har föreslagits få sin plats i ett nytt femte stycke av 5 § ExL. Med det innehåll jag förordat är det inte lika naturligt att ta in bestämmelsen i denna paragraf. Den synes hellre böra få sin plats i det avsnitt av lagen som handlar om rättegång i expropriationsmål. Jag förordar att den får inflyta i 21 §, som enligt utredningens förslag får ett delvis nytt innehåll. Där bör sålunda föreskrivas, att talan i expropriationsmål får väckas av den som sökt eller erhållit tillstånd till expropriation. I anslutning till den föreslagna möjligheten att väcka talan innan tillstånd till expropriation meddelats har utredningen föreslagit en bestämmelse i ett nytt andra stycke av 27 § av innehåll att dom inte får meddelas i målet innan expropriationstillstånd beviljats. En sådan bestämmelse synes överflödig, eftersom det ändå torde stå klart att dom inte kan meddelas innan den grundläggande förutsättning föreligger som består i att tillstånd beviljats. Om expropriationsrätt inte beviljas, torde i allmänhet en vid domstol i förtid väckt talan komma att återkallas. Om det inte sker, får efter allmänna regler avgöras vilken verkan utgången i tillståndsärendet får på målet. Innan tillstånd till expropriation meddelats, bör domstolen givetvis inte kunna förordna om förhandstillträde eller om betalning av förskott på expropriationsersättningen. Detta inverkar på utformningen av bestämmelserna i 36 och 37 §§.

Kung], May.tx proposition nr 73 är 1966 51

Förhandstillträde och preliminär ersättning samt befogenhet för sakägare att väcka talan i expropriationsmål

Gällande rätt

I likhet med flertalet övriga lagar om tvångsförvärv utgår ExL från att ersätt­ ningen skall vara slutgiltigt bestämd och erlagd, innan egendomen får tas i anspråk av den exproprierande. Som nämnts förut, är emellertid denna princip inte undantagslös. Hänsyn har tagits till att behovet av att någorlunda snabbt få ta egendomen i besittning i vissa situationer kan göra sig gällande så starkt, att det rimligen inte kan komma i fråga att avvakta den tidpunkt, när ersätt­ ningsfrågorna avgjorts och förvärvet kan fullbordas i normal ordning. I sin ur­ sprungliga lydelse tillgodosåg ExL detta behov genom särbestämmelser, som tog sikte på speciella expropriationsändamål, beträffande vilka behovet av förhands­ tillträde kunde antas vara särskilt stort. Efterhand utvidgades dessa bestämmel­ ser till att avse flera expropriationsändamål och i samband med 1949 års reform öppnades möjlighet att, låt vara under speciella betingelser, tillåta förhandstill­ träde vid expropriation för i princip vilket som helst av de i lagen angivna ända­ målen. I brist på överenskommelse mellan parterna ankommer det på domstolen i expropriationsmålet att avgöra, om förhandstillträde får ske, och att i förord­ nande om sådant tillträde närmare ange de villkor, som skall gälla för tillträdet. Bestämmelser härom och om förfarandet vid handläggningen av sådana frågor finns meddelade i ett särskilt avsnitt av ExL, närmare bestämt i de under rub­ riken »Om tillträde av fastigheten före expropriationens fullbordande» intagna 37—40 §§. Enligt 37 § kräver domstols förordnande om förhandstillträde, att det är av synnerlig vikt för den exproprierande att ta expropriationsobjektet i besittning innan expropriationen fullbordats. En ytterligare förutsättning är att stämning utfärdats i expropriationsmålet. Som villkor för tillträde skall föreskrivas, att den exproprierande ställer pant eller borgen hos länsstyrelsen för expropriationsersättningen jämte sex procent årlig ränta från tillträdesdagen. Vidare gäller att tillträdestiden skall bestämmas så, att sakägarna får skäligt rådrum efter det att domstolens beslut delgetts dem. I anslutning härtill innehåller paragrafen en regel som tar sikte på det fall, att på fastigheten finns byggnad, där dess ägare eller — på grund av avtal — annan har sin bostad. Enligt denna regel får till­ trädet till bostaden inte bestämmas till tidigare dag än den fardag för avträde av förhyrd lägenhet, som först inträffar, sedan tre månader förflutit från delgivningen. Slutligen skall domstolen i vissa fall som villkor för tillträde föreskriva., att ersättning (s. k. preliminär ersättning) nedsätts hos länsstyrelsen. Detta skalf enligt 38 § ske om det inte är uppenbart att expropriationsersättningen blir obe­

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

tydlig. Vidare förutsätts att ägaren eller annan vars rätt berörs framställt yrkande om preliminär ersättning. I fråga om beloppet gäller, att det inte får sättas lägre än tre fjärdedelar av det belopp till vilket expropriationsersättningen förberedelsevis uppskattats av domstolen, och inte heller lägre än vad exproprianten erbjudit eller har att erlägga på grund av dom, som vunnit laga kraft mot honom. Nedsatt preliminär ersättning fördelas av länsstyrelsen på samma sätt som den slutliga expropriationsersättningen och utan avvaktan på slutgiltig dom i expropriationsmålet. I fråga om förfarandet gäller enligt 39 § att beslut i tillträdesfråga får med­ delas utan huvudförhandling och att parterna innan beslut meddelas skall få tillfälle att yttra sig. Mot expropriationsdomstols beslut får föras särskild talan genom besvär. Hovrätts beslut i tillträdesfråga får däremot inte överklagas. Det synes lämpligt, att i detta sammanhang erinra om de verkningar, som på grund av särskilda bestämmelser i ExL eller enligt sakens natur inträder till följd av att förhandstillträde ägt rum. Enligt 61 § ExL gäller sålunda att återkallelse av expropriationsanspråket inte får ske beträffande mark som tagits i besittning av den exproprierande. Av 55 § ExL följer att sakägare blir berättigad till viss ränta på expropriationsersättningen från tillträdesdagen. Vidare anses av 33 § ExL följa, att uppskattningen av egendomens värde när förhandstillträde ägt rum skall hänföra sig inte till tiden för domen i målet utan till tiden för till­ trädet. (Beträffande frågan om hänsynstagande till förändringar i penningvärdet se NJA 1954 s. 513 och 1957 s. 162; jfr SvJT 1964 ref. s. 11.) De nu angivna reglerna torde gälla inte bara när tillträdet skett efter domstols förordnande utan också när tillträdet grundas på överenskommelse mellan parterna eller på annan rättsgrund (jfr beträffande ränta på expropriationsersättning NJA 1938 s. 585). Vidare bör erinras om föreskriften i 32 § ExL, enligt vilken den preli­ minära ersättning, som domstol kan ha bestämt i samband med tillträdesbeslut, i så måtto får betydelse för det slutliga avgörandet i målet, att expropriations­ ersättningen inte får bestämmas till lägre belopp än det, som nedsatts enligt domstolens beslut. Slutligen skall här anmärkas det redan tidigare omnämnda förhållandet, att sakägare enligt nu gällande lagregler inte kan påkalla prelimi­ när uppskattning och nedsättning av expropriationsersättning i andra fall än när frågan om förhandstillträde hänskjutits till domstols prövning. Någon motsva­ rande rätt föreligger således inte om förhandstillträde skett t. ex. på grund av frivillig överenskommelse eller enligt lagen om allmänna vägar.

Utredningen

Utredningen erinrar om att gällande bestämmelser om förhandstillträde kriti­ serats bl. a. därför, att de i tvistiga fall inte alltid ger den exproprierande möjlig­ het att tillräckligt snabbt komma i besittning av expropriationsobjektet. Särskilt har anmärkts på att reglerna om tillträdestid såvitt gäller bostäder utformats

Kungl. Majrtx proposition nr 73 ur 1966 53 så att tillträdet kan komma att fördröjas onödigtvis och att sådan fördröjning också kan inträffa, när fråga uppkommer om preliminär värdering i anslutning till tillträdet. För att få underlag för sitt bedömande av hithörande frågor har utredningen bl. a. gått igenom ett stort antal domstolsakter i mål, i vilka frågor om förhandstinträde behandlats. Utredningen konstaterar att vad som framkommit därvid inte gett belägg på någon mera allmän tendens till ett utdraget processuellt för­ farande i tillträdesfrågan. I första instans har avgörandet sålunda kunnat träffas relativt kort tid efter det yrkande om tillträde framställts. Samtidigt har emel­ lertid kunnat konstateras, att expropriationsdomstolarnas avgöranden i inte så få fall överklagats, vilket kunnat medföra att tillträdestiden förskjutits. Enligt utredningens mening kan den anmärkningen riktas mot bestämmel­ serna om tidpunkten för förhandstillträde, att de inte alltid medger en tillräck­ ligt smidig anpassning efter förhållandena i det särskilda fallet. Utredningen betonar emellertid att frågan, om dessa bestämmelser och de övriga regler i lagen som anger förutsättningarna för förhandstillträde kan uppmjukas något i syfte att få ökad effektivitet i förfarandet, i hög grad beror på möjligheterna att tillgodose de ersättningsberättigade sakägarnas anspråk på skydd mot oförmån­ liga verkningar av förhandstillträdet. Detta skydd är enligt utredningen redan för närvarande bristfälligt i vissa avseenden. Sakägare som frivilligt gått med på att egendomen får tillträdas innan expropriationsprocessen inför domstol in­ letts har sålunda inte befogenhet att självständigt dra ersättningsfrågan inför domstols prövning. Lagen ger honom inte heller rätt att under pågående process få ut någon del av den blivande expropriationsersättningen. I detta hänseende intar en sakägare, som vägrar att frivilligt avträda fastigheten i förtid, en bättre ställning. I samband med att tillträdesfrågan bringas under domstolens prövning kan han yrka, att nedsättning av preliminär ersättning föreskrivs som villkor för tillträde. Utredningen håller emellertid före, att skyddet inte heller i detta fall är fullt tillfredsställande. Möjlighet saknas sålunda att, innan processen slutförts, förordna om ytterligare nedsättning ens för det fall att det senare under proces­ sen visar sig att det ursprungligen nedsatta beloppet är uppenbart för lågt. Utredningen erinrar om att det enligt ExL uteslutande ankommer på den exproprierande att ta initiativ till rättegång i expropriationsmål. Som skäl härför har åberopats, att den exproprierande också efter det han fått expropriationstillstånd bör ha möjlighet att avstå från att begagna sig av sin expropriationsrätt. Till fördelarna med ett sådant system hör också, att sakägarna slipper besväret med att förebringa den ofta omfattande grundläggande utredning, som fordras för domstolens bedömande. Skyldigheten att förebringa sådan utredning åvilar nämligen i första hand den exproprierande. Enligt utredningens mening bör denna ordning alltjämt behållas såsom huvudregel. Samtidigt framhåller utred­ ningen emellertid, att det i vissa situationer kan uppkomma olägenheter av att sakägare inte självständigt äger ta initiativ till prövning av ersättningsfrågan. Det är exempelvis inte ovanligt, att den exproprierande träffar överenskommelse

54 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 73 år 1966

med sakägarna om att få tillträda expropriationsobjektet, redan innan domstolsförfarandet inletts eller t. o. m. innan expropriationstillstånd erhållits. Sak­ ägarna kan då försättas i det läget, att de under lång tid får vänta på att utfå ersättning för den ianspråktagna egendomen. ExL:s bestämmelser om ordningen för betalning av expropriationsersättning gör nämligen, att den exproprierande ofta anser sig förhindrad att i förväg utbetala ens någon del av blivande ersätt­ ningsbelopp. Det har också inträffat att expropriant, som efter medgivande av sakägare fått ta egendom i anspråk, dröjt avsevärd tid med att påkalla dom­ stolsprövning av ersättningsfrågan. Att således lång tid kan komma att förflyta mellan tillträdet och betalningstillfället är också från allmän synpunkt otill­ fredsställande. Utredningen anser att den nuvarande ordningen i själva verket är ägnad att motverka uppgörelser i godo. För att i görlig mån söka förhindra olägenheter av nyss angiven art föreslår utredningen, att ersättningsberättigad sakägare skall få viss befogenhet att själv­ ständigt ta initiativ till prövning av ersättningsfrågan inför expropriationsdomstol. Utredningen anser emellertid att en sådan befogenhet inte bör vara gene­ rell. Innan tillträde ägt rum bör det sålunda liksom hittills ankomma på den exproprierande att avgöra, om expropriationen skall fullföljas eller ej. Om den exproprierande däremot redan tagit i besittning den egendom, som expropriationstillståndet omfattar får han därigenom anses ha manifesterat sin avsikt att fullfölja anspråket. Utredningen anser att sakägaren i en sådan situation i regel har ett berättigat krav på att snarast möjligt få sina ersättningskrav prövade av domstolen. På grund härav föreslås att i 21 § ExL tas upp bestämmelser, som under nyss angivna förhållanden ger sakägare samma befogenhet som den ex­ proprierande att fullfölja expropriationsfrågan till domstol. Förslaget i denna del har dessutom föranlett utredningen att föreslå viss jämkning av ordalydelsen i 5 § fjärde stycket ExL. Den förstärkning av sakägarnas ställning, som kan åvägabringas på det nyss angivna sättet, finner utredningen emellertid otillräcklig. I så måtto är denna förstärkning nämligen av begränsat värde, att det också sedan domstolsförfarandet inletts kan ta åtskillig tid, innan expropriationsersättningen blir tillgänglig för fastighetsägaren och andra ersättningsberättigade. Utredningen har därför funnit anledning överväga i vad mån ytterligare åtgärder kan vidtas för att mot­ verka de olägenheter som uppkommer på grund härav. En reform av gällande bestämmelser om preliminär ersättning har därvid först kommit i åtanke. Utred­ ningen erinrar om, att möjligheten för domstol att meddela föreskrift om sådan ersättning enligt 38 § ExL är begränsad till fall, när domstolen samtidigt förord­ nar om förhandstillträde. En sådan begränsning finner utredningen inte sakligt befogad, utan anser det tvärtom angeläget, att möjligheten vidgas till att i prin­ cip omfatta alla de fall, när expropriationsobjekt i förtid tagits i besittning av den exproprierande, vare sig besittningstagandet ägt rum efter överenskommelse mellan parterna, efter domstols förordnande eller på annan rättsgrund. (Jfr L3U 1962:37 angående ianspråktagandc av mark med vågrätt innan expropriations­ tillstånd utverkats.)

Kun yl. Maj: tu pro position nr 7.1 är 19(1(1 55

Eu på nyss angivet sätt utvidgad möjlighet för domstol att förordna om för­ skottsbetalning av blivande expropriationsersättning aktualiserar emellertid en­ ligt utredningens mening frågan om inte bestämmelserna i 38 § ExL bör ändras också i andra avseenden. Mot dessa bestämmelser kan bl. a. invändas, att de i alltför hög grad uppfordrar både domstolar och parter till att söka få den preli­ minära värderingen utförd med sådan noggrannhet, att dess resultat så nära som möjligt sammanfaller med det slutliga värderingsresultatet. Härtill bidrar inte bara föreskriften om att ersättningsbeloppet skall motsvara lägst tre fjärde­ delar av det belopp, till vilket expropriationsersättningen av domstolen förbere­ delsevis uppskattas, utan också det förhållandet att preliminär ersättning, oav­ sett processtidens längd, kan utdömas bara en gång. Nu angivna förhållanden medför, att förfarandet i tvistiga fall kan bli omständligt och tungrott. I någon mån föreligger också risk för att tyngdpunkten i rättegången förskjuts från hu­ vudförhandlingen till det stadium av förberedelsen, när den preliminära värde­ ringen sker. Utredningen anser därför önskvärt, att förfarandet förenklas. Om det nyssnämnda önskemålet skall kunna tillgodoses, är det i första hand nödvändigt att domstolarna får relativt fria händer, när det gäller att utmäta preliminära ersättningsbelopp. Utredningen konstaterar, att det för de ersättningsberättigades del givetvis är angeläget, att en så stor del som möjligt av den blivande expropriationsersättningen blir tillgänglig inom kort tid efter det tillträde ägt rum. Detta önskemål måste emellertid vägas mot intresset av att förfarandet inte i alltför hög grad kompliceras. Utredningen har för sin del stannat för en lösning, som innebär att man å ena sidan befriar domstolarna från skyldigheten att redovisa resultat av sin preliminära uppskattning och slo­ par de i lagen angivna minimigränserna för den ersättning som skall utgå men å andra sidan kombinerar detta med regler, som gör det möjligt för domstol att under processens gång ge föreskrift om ytterligare ersättning. Härigenom kom­ mer de ersättningsberättigades ställning totalt sett, att inte oväsentligt förbätt­ ras. En möjlighet att meddela upprepade förskottsbeslut i förening med en ock­ så i övrigt utvidgad befogenhet för domstol att utdöma preliminära ersättnings­ belopp skulle sålunda för sakägarnas del medföra avgjorda fördelar från likviditetssynpunkt. Vidare skulle den i skilda sammanhang väckta frågan om hän­ synstagande till penningvärdeförändringar, som kan inträda under tiden mel­ lan tillträdet och den slutliga värderingen, få reducerad betydelse. Den an­ tydda ordningen skulle slutligen också vara till fördel för den exproprierande, eftersom den skapar gynnsamma betingelser för överenskommelser mellan par­ terna och dessutom ökar möjligheten att få till stånd snabba avgöranden i tillträdesfrågorna. Utredningen understryker att den är medveten om att ett system, enligt vilket frågor om preliminär ersättning kan väckas vid upprepade tillfällen under processens gång, är behäftat med vissa nackdelar. Även om domstolens arbets­ belastning, såvitt gäller varje enskilt värderingstillfälle, kan beräknas åtminstone i någon mån minska, kan befaras att systemet med upprepade ersättnings-

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 beslut medför en ökning av den totala arbetsbördan. Härtill kommer att åter­ kommande ersättningsbeslut också nödvändiggör upprepade fördelningsförrättningar. I sin tur följer härav ett ökat antal åtgärder för registrering av den in­ verkan fördelningarna får på inteckningsförhållandena m. m. Å andra sidan kan man enligt utredningens mening räkna med att behovet av förhandstillträde — och därmed också av förordnanden om preliminär ersättning — i någon mån minskar, om den exproprierande, på sätt utredningen också föreslagit, får viss möjlighet att väcka talan i expropriationsmål innan expropriationstillstånd läm­ nats. Vidare kan man räkna med att ett ökat antal överenskommelser kommer till stånd. Utredningen anser sig likväl inte kunna anta, att de nyss nämnda olägenheterna härigenom motverkas i tillräcklig utsträckning, och bedömer det därför som nödvändigt att åtminstone i någon mån begränsa rätten att påkalla beslut om preliminär ersättning. I sådant syfte anses lämpligt att dels behålla det nu gällande förbudet mot att utdöma obetydliga ersättningsbelopp, dels göra rätten att meddela förnyat ersättningsbeslut beroende av att viss tid förflutit från tidigare beslut i sådan fråga. Utredningen föreslår att bestämmelserna om preliminär ersättning reformeras i den riktning, som nyss angetts. Vad beträffar de villkor i övrigt, som f. n. gäller för förhandstillträde, ansluter sig utredningen till gällande rätts ståndpunkt att rätten till förhandstillträde skall vara beroende av att det för den exproprierandes del föreligger ett bety­ dande behov av att ta expropriationsobjektet i besittning, innan ersättnings­ frågorna avgjorts definitivt. En viss jämkning av författningstexten föreslås emellertid. Mot den nu gällande lagregeln kan anmärkas att den genom sitt starka framhävande av rekvisitet »synnerlig vikt för den exproprierande» i viss mån inbjuder till den tolkningen, att förhandstillträde bara skulle kunna komma i fråga i utpräglade undantagsfall. I praktiken har det emellertid visat sig att situationer, i vilka den exproprierande har ett betydande behov av att i förtid tillträda expropriationsobjektet, är mycket vanligare än vad som torde ha anta­ gits vid lagregelns tillkomst. Regeln i fråga kan således föranleda missförstånd, vilket i sin tur kan leda till att onödiga tvister uppkommer på denna punkt. Utredningen föreslår därför den utformningen av regeln, att domstol äger för­ ordna om förhandstillträde »när skäl äro därtill». Det sålunda föreslagna rekvisitet för regelns tillämpning överensstämmer i formuleringen med bestämmelsen i 17 kap. 14 § RB om förtida verkställighet av domstols dom i tvistemål. Utredningen har vidare funnit att regeln i 37 § ExL om bostadshavareS rätt till laga fardag i vissa sammanhang kommit att framstå som alltför stel. Sålunda förekommer inte sällan att den exproprierande erbjuder bostadshavaren annan lägenhet, som kan ställas till förfogande vid en tidigare tidpunkt än den som följer av fardagsregeln. Med nuvarande bestämmelser är domstolen — även om den finner erbjudandet vara sådant, att det skäligen bör godtas av bostadshava­ ren — förhindrad att ta hänsyn härtill, när den skall bestämma tid för förhandstillträdet. Detta är, framhåller utredningen, uppenbarligen inte tillfredsställande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 57 Lämpligare och rimligare är att domstolen får möjlighet att anpassa tillträdestiden efter förhållandena i det särskilda fallet, givetvis med beaktande av att bostadshavaren alltid skall få skäligt rådrum. 1 enlighet härmed föreslås att sär­ regeln angående tillträdestid beträffande bostadsutrymmen slopas. I vad mån tillträdesdagen bör anknytas till fardag blir således enligt förslaget att avgöra enbart enligt bestämmelsen om att ägare eller annan vars rätt berörs alltid skall få skäligt rådrum. Den nu gällande föreskriften, att rådrummet skall fastställas med utgångspunkt från dagen för delgivningen av domstolens beslut anses kunna undvaras. Också i detta avseende bör domstolen ha möjlighet att anpassa av­ görandet efter förhållandena i det särskilda fallet. Om exempelvis domstolen i parternas närvaro tillkännagivit, när beslut i anledning av framställt yrkande om förhandstillträde kommer att meddelas, bör vid bifall till yrkandet datum för tillträdet kunna utsättas, utan att beslutet i denna del görs beroende av att delgivning med part ägt rum viss tid dessförinnan. De nu redovisade förslagen till reformer och jämkningar i ExL:s bestämmelser om förhandstillträde och preliminär ersättning har, i förening med det samtidigt framlagda förslaget till bestämmelser om kvalificerat förhandstillträde, föranlett utredningen att föreslå en viss omredigering av bestämmelserna. Dessa bör enligt utredningen tas in i det avsnitt av lagen som handlar om domstolar och rätte­ gång i expropriationsmål. Som en följd därav bör rubriken framför 37 § »Om till­ träde av fastigheten före expropriationens fullbordande» utgå. Den f. n. i 37 § upptagna huvudbestämmelsen om förhandstillträde föreslås — med jämkad lydelse — få sin plats i 36 §. I detta lagrum tas också in de nya bestämmelserna om förskott som villkor för förhandstillträde. I 37 § upptas bestämmelser om förskottsbeslut efter förhandstillträde. Erforderliga föreskrifter om bl. a. hand­ läggningen av nu avsedda frågor, f. n. meddelade i 39 §, föreslås skola tas in i 38 §. De expeditionella föreskrifter som 36 § nu innehåller föreslås skola inflyta i en ny paragraf, 42 §, placerad som sista paragraf i avsnittet om rättegångsförfarandet. — Utöver vad nu nämnts föreslås vissa följdändringar i 32, 48—50, 52—54 och 58 §§ ExL.

Remissyttrandena

Förslaget om rätt för fastighetsägare och andra ersättningsberättigade sak­ ägare att självständigt ta initiativ till rättegång i expropriationsmål har mött kritik bara i yttrandet från järnvägsstyrelsen. Styrelsen avstyrker förslaget och hävdar att den föreslagna utvidgade talerätten kan medföra den olägenheten för statens järnvägars del, att mål som berör ett stort antal markägare och som hittills kunnat sammanföras i större grupper fortsättningsvis kan komma att få handläggas i ett stort antal rättegångar med obetydliga processföremål. Vidare anser styrelsen, att statens järnvägar om förslaget genomförs skulle löpa en viss risk att till viss del åsamkas dubbla kostnader. Bl. a. kan det befaras att mark­ ägare — i ovetskap om att karta och annan utredning enligt 11 och 26 §§ ExL

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

redan upprättats genom statens järnvägars försorg — själv ombesörjer utredningsåtgärder av nyss angiven art. Enligt styrelsens mening är det önskvärt att genom lagstiftningsåtgärder söka undanröja risken för dubbelarbete med åtföljande merkostnader för exproprianten. Föreningen Sveriges staclsdomare vill inte motsätta sig utredningens förslag men framhåller, att en del processuella olägenheter kan uppkomma, om sakägare får befogenhet att väcka talan i expropriationsmål. Om den exproprierande inte anser tiden mogen för frågans avgörande, kan det nämligen bli svårt för dom­ stolen att förmå denne att fullgöra sin skyldighet att förebringa den — ofta om­ fattande — grundläggande utredning, som erfordras för frågans bedömande. Sveriges allmänna hypoteksbank ifrågasätter om inte den föreslagna befogen­ heten för sakägare att väcka talan bör gälla också i fall när expropriationsrätt er­ hållits men fastigheten ännu inte tillträtts.

De föreslagna bestämmelserna om förskott vid förhandstillträde har prak­ tiskt taget enhälligt tillstyrkts av de remissinstanser, som gått närmare in på frågan. Med särskild tillfredsställelse hälsas den föreslagna förenklingen i fråga om beräkning av förskott. På en punkt, nämligen i fråga om lämpligheten av att införa möjlighet till upprepade förskottsbeslut har dock viss tvekan yppats i några remissyttranden. Lantmäteristyrelsen samt länsstyrelsen och överlantmätaren i Jönköpings län uttrycker sålunda, som redan antytts, far­ hågor för att en reform i denna riktning kan komma att öka den totala arbets­ bördan för domstolar och andra organ och därigenom motverka syftet med de föreslagna lagstiftningsåtgärderna i övrigt. Länsstyrelsen tillägger att det i varje fall finns anledning att överväga en något starkare begränsning av rätten till förskott än utredningen tänkt sig. I motsats till den sist återgivna uppfatt­ ningen hävdar Föreningen Sveriges häradshövdingar att den begränsningsregel, som utredningen föreslagit i detta sammanhang i vissa lägen kan framstå som alltför restriktiv. Lantbruksdirektören i Jönköpings län anser — under hänvis­ ning bl. a. till en befarad ökning av domstolarnas arbetsbörda och till att bjudet belopp kan utdömas såsom förskott — de föreslagna bestämmelserna om upp­ repade förskott onödiga och avstyrker helt förslaget i denna del. I fråga om beräkningen av förskottens storlek betonar Svenska vattenkraft­ föreningen vikten av att i lagtext eller motiv klart utsägs, att förskott utöver vad exproprianten erbjudit i vissa typsituationer inte får utdömas. Som exempel på sådana situationer nämner föreningen, att markägare vid expropriation för kraftledningsändamål kräver ersättning för förlust av tätbebyggelsevärde och tvist föreligger i frågan, om ersättning överhuvudtaget skall utgå i sådant hän­ seende. T anslutning till de föreslagna förskott sreglerna berör lagberedningen i sitt yttrande en fråga av mera allmän räckvidd, nämligen frågan i vilken utsträck­ ning det bör vara möjligt att, när den slutliga expropriationsersättningen be­ stäms, ta hänsyn till förändringar i penningvärdet under tiden mellan tillträdet

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 är 1966 59 och den slutliga värderingen. Lagberedningen erinrar om att sådan förändring enligt högsta domstolens praxis inte skall beaktas vid expropriationsersättningens bestämmande. Enligt lagberedningen står denna ståndpunkt inte i överensstäm­ melse med den allmänna principen om full ersättning till expropriaten. Stånd­ punkten har också i olika sammanhang kritiserats. I utredningens betänkande har frågan inte närmare penetrerats. Lagberedningen betvivlar att de föreslagna reglerna kan i någon mera väsentlig mån undanröja de uppenbara olägenheter för sakägarna som är förbundna med den nuvarande ordningen och hemställer därför, att frågan får en adekvat lösning. Försvarets civilförvaltning anser där­ emot att en i enlighet med utredningens förslag utvidgad befogenhet för domstol att utdöma förskott kommer att medföra, att frågan om särskilt indextillägg i praktiken begränsas till att gälla ett fåtal fall och bara avse eventuellt kvar­ stående del av totalersättningen.

Förslaget att domstol skall äga förordna om förhandstillräde »när skäl är därtill» har lämnats utan erinran i det alldeles övervägande antalet remissytt­ randen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att förslaget i denna del medför en önskvärd förbättring och Stockholms stadskanslis juridiska avdel­ ning anser förslaget välgrundat. Fastighetsnämnden i Göteborg, Svenska kom­ munal tekniska föreningen och SABO hävdar att förslaget innebär en lämplig anpassning till gällande praxis och de erfarenheter som vunnits sedan den nuva­ rande lagregeln tillkom. Föreningen Sveriges häradshövdingar anser att förhandstillträde bör kunna tillåtas bara om det kan ske utan att markägaren eller annan sakägare oskäligt betungas och att detta bör framgå av lagtexten. Svea hovrätt, Handelskamramas nämnd, Näringslivets byggnadsdelegation, RLF, Svenska bankföreningen, Sveriges advokatsamfund och Sveriges fastighets­ ägareförbund avstyrker utredningens förslag på denna punkt. Hovrätten erinrar om att utredningen inte åsyftat någon ändring i det tillämpningsområde för institutet förhandstillträde, som angavs vid den nuvarande lagregelns tillkomst. Enligt hovrättens mening föreligger inte heller några sakliga skäl för ändring av lagregeln. Mot den av utredningen föreslagna formuleringen kan invändas, att den skulle kunna föranleda en tolkning, som inte tillräckligt beaktar sakägarnas intressen i frågan. Advokatsamfundet hävdar att den av utredningen föreslagna formuleringen innebär en väsentlig uppmjukning av nuvarande regel och öpp­ nar vidsträckta möjligheter för den expropriationssökande att bara med kort varsel beröva markägaren dispositionsrätten till hans egendom. För den enskilde markägaren innebär den föreslagna omformuleringen en avsevärd minskning av hans rättsskydd och bestämmelsen kan, om den inte tillämpas restriktivt, med­ föra stora olägenheter. Detta gäller inte bara när det är fråga om ett bostads­ förhållande utan i än högre grad när det gäller intrång i rörelse. Samfundet hävdar att expropriationssökandens behov av förhandstillträde är tillräckligt väl tillgodosett med domstolarnas nuvarande tillämpning av begreppet »syn­ nerlig vikt».

60 Kungl. Majrts 'proposition nr 73 år 1966

Synpunkter av i huvudsak samma innebörd som de av Svea hovrätt och advo­ katsamfundet framförda åberopas av övriga remissinstanser som avstyrkt för­ slaget. Förslaget att utmönstra den nuvarande föreskriften om bostadshavares rätt att åtnjuta laga fardag har livligt tillstyrkts av flera remissinstanser. Svea hov­ rätt understryker att det med hänsyn till hovrättens erfarenheter framstår som särskilt önskvärt, att nuvarande bestämmelser om tillträde till bostad ändras. Det har nämligen visat sig att dessa bestämmelser är svårtolkade och därjämte medför praktiska svårigheter vid tillämpningen. Endast Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget i denna del. Samfundet hävdar att redan den nuvarande tidsfristen är otillräcklig. Ett slopande av fristen skulle kunna medföra stora ekonomiska och personliga svårigheter för bostadshavama och innebär ett allvarligt intrång i deras anspråk på rimligt rättsskydd. Med hänsyn till rådande bostadsbrist förordar styrelsen, att den nuvarande bestämmelsen kompletteras med en bestämmelse om skyldighet för expropriationssökanden att tillhandahålla bostadsinnehavaren annan till pris och beskaffenhet godtagbar bostad. Styrelsen anser vidare att tidsfristen för till­ träde liksom hittills skall räknas först från den dag expropriaten erhållit del av domstolens beslut om rätt till förhandstillträde.

Från några håll anmäls önskemål om ytterligare lagändringar eller förtydliganden i de föreslagna bestämmelserna om förhandstillträde. Vattenfallsstyrel­ sen och Svenska vattenkraftföreningen yrkar att bestämmelserna ges sådan ut­ formning, att domstols beslut om tillträde, när skäl föreligger därtill, skall sedan den som skäligt rådrum bestämda tiden utgått få utnyttjas oberoende av att beslutet inte vunnit laga kraft. Drätselkammaren i Kiruna anser att domstols­ beslut om förhandstillträde bör kunna — med giltighet från det expropriationstillstånd erhålls eller från viss bestämd tid därefter — meddelas i expropriationsmål också under tid, när handläggningen av frågan om expropriationstillstånd pågår hos Kungl. Maj:t. I yttrandet från juridiska avdelningen vid Stockholms stadskansli framhalls önskvärdheten av en regel, som ger möjlighet för expropriant att vid expropria­ tion av fastighet tillträda fastigheten och de rättigheter — exempelvis hyresrätt — som upplåtits däri vid skilda tidpunkter. Juridiska avdelningen framhallei att sådan möjlighet inte synes föreligga enligt förslaget och ger exempel på situa­ tioner, i vilka behov kan föreligga av en regel med angiven innebörd. — I samma yttrande erinras vidare om att förslaget inte innehåller någon bestämmelse om hur fastighetens inkomster och utgifter skall fördelas mellan expropriant och expropriat efter tillträdet. Ett klarläggande på denna punkt anses önskvärt.

Departementschefen

När expropriationsförfarandet inletts kan det vara mycket angeläget för den exproprierande att snabbt komma i besittning av expropriationsobjektet, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1966 61

i regel är en fastighet. Det står givetvis parterna fritt att avtala om förhandstillträde men sådana överenskommelser är ofta inte möjliga att uppnå. Eftersom expropriationsförfarandet inte sällan kräver lång tid, har regler införts som ger domstolen rätt att under vissa förutsättningar ge tillstånd till förhandstillträde. Av hänsyn till de ersättningsberättigade sakägarnas intressen kan förhandstillträde inte tillåtas utan en viss prövning och utan att domstolen upp­ ställer vissa villkor. ExL:s regler om förhandstillträde kan inte bedömas utan att man tar hänsyn till de verkningar som enligt särskilda bestämmelser eller sakens natur inträder till följd av att tillträde ägt rum. Sålunda anses att uppskattningen av egen­ domens värde skall hänföra sig till tiden för tillträdet om sådant ägt rum och inte till tiden för domen. Detta anses gälla även när tillträdet grundas på fri­ villig överenskommelse. Vidare gäller att en sakägare inte kan framställa yrkande om nedsättning av preliminär ersättning i andra fall än då frågan om förhandstillträde hänskjutits till domstols prövning. Om förhandstillträde skett på grund av frivillig överenskommelse kan expropriaten alltså inte framtvinga sådan ersättning. Reglerna om förhandstillträde har utsatts för viss kritik. Bl. a. har gjorts gäl­ lande att den exproprierandes intresse av att snabbt komma i besittning av marken inte är tillräckligt tillgodosett. Det har också riktats anmärkningar mot de regler som avser att skydda de ersättningsberättigades intressen. Utredningens förslag innefattar ett flertal ändringar i frågor som äger sam­ band med förhandstillträde, men beträffande de förutsättningar som måste vara uppfyllda för att förhandstillträde skall få ske föreslås inga nyheter av principiell innebörd. Möjligheten att erhålla förhandstillträde skall liksom f. n. stå öppen oberoende av expropriationsobjektets karaktär, och beslut i tillträdesfrågan skall meddelas av domstolen. De frågor som utredningen tar upp gäller dels befogenheten för sakägare att väcka talan i expropriationsmål, dels kravet på besittningstagande som förut­ sättning för rätt till preliminär ersättning, dels vissa frågor angående faststäl­ landet av preliminär ersättning och beloppet av sådan ersättning, dels vissa detaljfrågor rörande förhandstillträde. Som jag redan anfört kan tillträde ske på grundval av en frivillig överens­ kommelse. Denna kan träffas redan innan den exproprierande väckt talan i expropriationsmålet. Eftersom expropriaten inte har möjlighet att själv väcka talan i målet får han i en sådan situation en mycket svag ställning. Sedan den exproprierande väckt talan, har expropriaten inte heller möjlighet att un­ der rättegången få ut någon del av den blivande ersättningen. Genom att fri­ villigt ge den exproprierande tillträde kommer expropriaten alltså i ett sämre läge än om han vägrat. I det senare fallet kan han framställa yrkande om preliminär ersättning och domstolen kan då föreskriva att sådan ersättning skall nedsättas hos länsstyrelsen och att detta skall utgöra villkor för tillträdet. Utredningen anser att den nyss beskrivna ordningen är otillfredsställande och

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 föreslår att talan i expropriationsmål, när fastigheten tagits i besittning, skall få väckas inte bara av den exproprierande utan också av fastighetens ägare eller annan sakägare vars rätt berörs av besittningstagandet. Bestämmelsen här­ om tas upp i 21 § första stycket ExL. Den föreslagna bestämmelsen har fått ett mycket gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen. Enligt min mening innebär den föreslagna regeln en klar förstärkning av expropriatens ställning. Den är också värdefull genom att den uppmuntrar till uppgörelser i godo. Jag ansluter mig därför helt till utredningens förslag. Även sedan domstolsförfarandet inletts kan det emellertid ta åtskillig tid in­ nan expropriationsersättningen blir tillgänglig för de ersättningsberättigade. F. n. kan dessa inte komma i åtnjutande av någon del av denna ersättning annat än genom beslut av domstolen i samband med tillstånd till förhandstillträde. Utredningen anser att denna begränsning inte är befogad och föreslår därför att möjligheten att utfå preliminär ersättning eller, med utredningens termino­ logi, förskott vidgas så att varje besittningstagande i regel ger fastighetens ägare och andra sakägare rätt att få förskott på den blivande expropriationsersätt­ ningen. Bestämmelsen därom tas upp i 37 § ExL. Remissbehandlingen har gett ett mycket starkt stöd även åt detta förslag och jag ansluter mig till det. När det gäller fastställandet av preliminär ersättning är det i övrigt framför allt två frågor som utredningen behandlar. Den ena avser beräkningen av be­ loppet och den andra gäller det förhållandet att preliminär ersättning, oavsett processtidens längd, kan utdömas bara en gång. Det förslag som utredningen stannar för innebär att domstolen får friare händer än nu när det gäller att bestämma beloppet. Regeln om att beloppet skall motsvara lägst tre fjärdedelar av det belopp, vartill domstolen preliminärt uppskattar expropriationsersätt­ ningen slopas. Vidare föreslås att domstolen skall få möjlighet att utdöma ytterligare belopp under processens gång. I syfte att förhindra att detta leder till alltför stor olägenhet för domstolar och andra myndigheter, som har att ta befattning med dessa frågor, föreslår utredningen bestämmelser som innebär att domstolen inte får utdöma obetydliga belopp och inte heller får meddela nytt beslut i sådana frågor som här avses förrän viss tid förflutit från ett tidigare beslut. De nu återgivna reglerna tas upp i 36 och 37 §§ ExL. Förslagen har fatt ett positivt mottagande vid remissbehandlingen. Utredningens förslag i denna del medför utan tvivel stora fördelar för sak­ ägarna, inte minst från likviditetssynpunkt. En stor fråga som inte kan få sin lösning i detta sammanhang men som på grund av förslaget minskar i betydelse, är den ofta diskuterade frågan om beaktande av penningvärdeförändringar, som inträffar under tiden mellan tillträdet och den slutliga domen i målet. Förslaget är vidare ägnat att främja uppgörelser i godo mellan parterna och ger vissa möj­ ligheter till en snabbare handläggning av tillträdesfrågorna. Samtidigt kan det dock leda till upprepade framställningar om förskott och därigenom orsaka domstolar och andra myndigheter visst ökat besvär. De regler som föreslagits i avsikt att motverka sådana olägenheter synes emellertid tillräckliga.

Kanyl. May.ts proposition nr 73 ar 1966

På grund av vad nu anförts kan jag också i denna del i allt väsentligt ansluta mig till utredningens förslag. Till detaljerna i förslaget, torde jag få återkomma i specialmotiveringen. I anledning av några remissyttranden vill jag dock redan i detta sammanhang uttala att det synes varken lämpligt eller behövligt att i lagen närmare reglera när förskott kan anses befogat. En av de detaljfrågor om förhandstillträde som utredningen tagit upp är närmast av redaktionell natur. F. n. föreskrivs i 37 § ExL att tillstånd kan läm­ nas om det är av synnerlig vikt för den exproprierande att få ta fastigheten i besittning innan expropriationen fullbordats. Utredningen anser att uttrycket »synnerlig vikt» kan inbjuda till den tolkningen att förhandstillträde skall kunna komma i fråga bara i undantagsfall, f praktiken är det emellertid enligt vad utredningen framhåller mycket vanligt med förhandstillträde. I syfte att undan­ röja risker för missförstånd samt onödiga tvister föreslår utredningen att som förutsättning för tillträde anges att »skäl äro därtill». Förslaget har lämnats utan erinran av nästan alla remissinstanser. Några har dock gjort gällande att det föreslagna uttrycket ger expropriaterna ett minskat rättsskydd. Jag delar utredningens uppfattning att uttrycket »synnerlig vikt» ger eu före­ ställning om att förhandstillträde kan komma i fråga bara i undantagsfall och att uttrycket på grund därav kan missuppfattas och leda till onödiga tvister. I likhet med utredningen anser jag därför lämpligt att kravet på domstolspröv­ ning av frågan om den exproprierandes intresse att i förväg få tillträda expropriationsobjektet i stället kommer till uttryck genom en allmän regel av inne­ börd, att domstolen äger tillåta sådant tillträde, när skäl föreligger. Med hänsyn till den tämligen omfattande praxis, som numera hunnit utbildas på området, och till den innebörd uttrycket har i andra likartade rättsregler, kan enligt min mening inte befaras att omformuleringen skall misstolkas. Enligt utredningens förslag — till vilket jag ansluter mig — skall förordnande om förhandstillträde liksom hittills kunna meddelas beträffande fastighet eller rättighet som omfattas av meddelat expropriationstillstånd. Detta innebär inte, att förordnandet med nödvändighet måste omfatta hela expropriationsobjektet. Möjlighet bör naturligtvis finnas, att anpassa förordnandets omfattning och innehåll i övrigt efter vad som i varje särskilt fall finnes lämpligt och behövligt. Med den utformning bestämmelserna om förhandstillträde fått i utredningens förslag torde utan vidare stå klart, att sådan möjlighet föreligger. Den andra mera detaljbetonade fråga som utredningen tar upp i detta sam­ manhang gäller laga fardag för ägare eller annan som har sin bostad i byggnad på fastigheten. Enligt den nu gällande ordningen får tillträdet inte bestämmas till tidigare dag än den fardag som först inträffar sedan tre månader förflutit från delgivningen. Detta innebär att domstolen är förhindrad ge tillstånd till förhandstillträde till tidigare dag även om den exproprierande erbjuder bostadshavaren annan bostad som i och för sig bör godtas. Utredningen anser att regeln är alltför stel och föreslår att den helt avskaffas.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Nuvarande regel om skäligt rådrum anses tillräcklig också med tanke på denna situation. Förslaget har livligt tillstyrkts av flera remissinstanser. Endast en remiss­ instans har avstyrkt förslaget och därvid uttalat att det innebär ett allvarligt intrång i sakägarnas rättsskydd. Enligt min mening är det inte en rimlig ordning att tillträdet när den exprop­ rierande ställt en godtagbar bostad till förfogande skall behöva uppskjutas en­ bart i avvaktan på en laga fardag. Även i andra fall kan det vara olämpligt att göra tillträdet beroende av laga fardag. Den av utredningen åberopade regeln om skäligt rådrum får anses ge tillräckligt skydd. Bland de omständigheter som måste beaktas vid tillämpningen ingår också tillgången på bostäder. Att införa en uttrycklig regel om skyldighet för den exproprierande att ställa en bostad till förfogande synes varken nödvändigt eller lämpligt. Jag biträder således även i nu behandlat avseende utredningens förslag. Vid remissbehandlingen har upptagits några frågor om ytterligare ändringar när det gäller förhandstillträde. De berörda frågorna är emellertid av den spe­ ciella natur att lösningen av dem bör kunna anstå till den slutliga översynen av ExL. I enlighet med vad jag nu anfört förordar jag att ExL:s bestämmelser om för­ handstillträde och ersättning i samband med sådant tillträde ändras i överens­ stämmelse med vad utredningen föreslagit. Jag biträder också den av utred­ ningen föreslagna omredigeringen av hithörande bestämmelser och förordar i en­ lighet härmed att nu behandlade bestämmelser får inflyta i 36—38 §§ ExL. Såsom utredningen anfört föranleder förslagen också vissa följdändringar i 32. 48—50, 52—54 och 58 §§ ExL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196G 65

Kvalificerat förhandstillträde

Gällande rätt

Även om förhandstillträde skett är den exproprierande att betrakta som ägare av expropriationsfastigheten först sedan domen i expropriationsmålet vunnit laga kraft och föreskriven åtgärd för expropriationens fullbordan vidtagits. Sist­ nämnda åtgärd består vanligen i att expropriationsersättningen nedsätts hos länsstyrelsen (48 och 49 §§ ExL). Finns ingen expropriationsersättning att er­ lägga enligt domen — vare sig detta beror på att hela beloppet nedsatts i förväg enligt 38 § ExL eller på att parterna kommit överens om att expropriations­ ersättning över huvud inte skall utgå — krävs i stället för nedsättning anmälan hos länsstyrelsen (54 och 60 §§). Vad som anförts nyss om tidpunkten för äganderättsövergången gäller också i fråga om den i 49 § andra stycket ExL och 24 § 1 mom. inteckningsförordningen angivna verkan av äganderättsexpropriation, nämligen att fastigheten befrias från begränsade sakrätter. Fullbordandet av expropriation kan dessutom tänkas få betydelse för den tidpunkt, när expropria­ tion får fastighetsbildande verkan. — ExL:s regler bygger på den grundprinci­ pen att alla av expropriationen föranledda ersättningsfrågor skall avgöras i ett sammanhang. I fråga om löseskilling för exproprierad egendom medger lagen överhuvudtaget inte något avsteg från denna princip. Beträffande övriga ersättningsposter är principen emellertid något modifierad. På yrkande av part kan domstolen sålunda hänvisa sakägare att i särskild rättegång vid domstolen föra talan om ersättning för skada eller intrång, som finnes inte lämpligen kunna prövas i målet (34 § första stycket ExL). Uppkommer fråga om ersättning för skada eller intrång, som uppstått efter expropriationsmålets slutliga avgörande och inte kunnat förutses i målet, äger bestämmelserna i ExL inte alls tillämpning (34 § andra stycket ExL).

Vissa utländska förhållanden

Grundsatsen att betalning av slutligt fastställd expropriationsersättning i regel skall föregå det definitiva ianspråktagandet vid expropriation möter inte bara i svensk utan också i utländsk expropriationslagstiftning. Från Förbundsrepubli­ ken Tyskland kan nämnas att dess byggnadslag av år 1960 (Bundesbaugesetz), som bl. a. innehåller åtskilliga bestämmelser om expropriationsrätt för tätbebyggel­ seändamål, också har en regel (165 §) av innebörd, att avsteg i visst fall kan göras från den nyss angivna grundsatsen. Regeln tar närmare bestämt sikte på det fall att en vid domstol anhängig tvist gäller bara storleken av expropriations­ ersättningen. På yrkande av den exproprierande kan domstolen härvid uppdra åt viss administrativ myndighet att meddela s. k. verkställighetsförordnande (Ausfiihrungsanordnung). I och med att sådant förordnande getts, vinner ex-

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 73

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 propriationsbeslutet rättskraft, utom beträffande det omtvistade ersättnings­ beloppet. Det förutsätts att den exproprierande dessförinnan erlagt belopp, beträffande vilka slutligt avgörande redan föreligger samt i regel dessutom att han ställt säkerhet för belopp, om vilket tvist råder. — I norsk expropriationsrättslig litteratur har uttalats att en expropriant, efter det förhandstillträde skett i enlighet med bestämmelserna i 1959 års norska expropriationslag (lov om oreigning), torde kunna få s. k. grunnbokhjemmel till egendomen och därigenom bli berättigad att exempelvis pantsätta den för byggnadslån (Sandene, Oreigningsloven, s. 150, Oslo 1962).

Utredningen

Inledningsvis erinrar utredningen om att det i vissa fall när expropriation sker för att överföra fastighet i den exproprierandes ägo kan uppkomma sär­ skilda svårigheter till följd av att den exproprierande måste avvakta tidpunkten för expropriationens fullbordan, innan han blir ägare till fastigheten. Som exem­ pel nämns vissa fall, när fastigheten skall ingå i ett saneringsföretag eller använ­ das för ny bostadsbebyggelse. Det är då vanligt att marken skall utnyttjas för enskilt bebyggande och det förhåller sig dessutom inte sällan så, att marken ingår i ett större område som skall bebyggas i ett sammanhang. En förutsättning för att byggnadsföretaget överhuvudtaget skall kunna påbörjas kan härvid vara att erforderliga fastighetsbildningsåtgärder samt vidareöverlåtelser eller tomträttsupplåtelser dessförinnan genomförts. I regel föreligger också behov av att under byggnadstiden kunna inteckna och belåna fastigheten. Åtgärder av nu berörd art förutsätter i sin tur att den exproprierande blivit ägare av fastigheten. En förskjutning av tidpunkten för hans förvärv kan således komma att medföra att också själva byggnadsföretaget fördröjs. Det anförda ger enligt vad utredningen framhåller vid handen, att frånvaron av bestämmelser som gör det möjligt för den exproprierande att innan expropriationsprocessen slutförts förvärva äganderätt till fastighet, som skall exprop­ rieras med sådan rätt, i vissa situationer kan medföra påtagliga olägenheter. Som en följd av att bostadsbyggandet och saneringsverksamheten kraftigt ökat har behovet av att anlita expropriationsförfarande i sådana sammanhang också växt. Detta har i sin tur bidragit till att behovet av att komplettera lagstiftningen med regler av nyss angiven innebörd på senare år gjort sig allt starkare gällande. Utredningen betonar att en förutsättning för att en reform i antydd riktning skall kunna genomföras givetvis är, att fastighetsägares och andra rättsägares rimliga intressen kan tillgodoses. I detta avseende konstateras att redan ett förtida besittningstagande i många fall medför att såväl ägaren som nyttjanderättshavare och därmed jämställda rättsägare helt betages möjligheten att utnyttja fastigheten. Efter ett besittningstagande i enlighet med domstols för­ ordnande kan den exproprierande sålunda i allmänhet fysiskt förfoga över fas­

Kung!. Maj:ts proposition nr 73 ur 1966 G 7 tigheten på samma sätt som om lian var ägare till densamma. En reform som innebär att den exproprierande i här åsyftade fall också juridiskt blir att be­ trakta som ägare av fastigheten kan näppeligen anses medföra, att nu berörda rättsägares ställning försvagas i jämförelse med den situation som redan nu uppkommer vid ett totalt besittningstagande. Givetvis bör — i överensstäm­ melse med vad som funnits böra gälla vid förhandstillträde — till rättsägarnas skydd uppställas krav på att de får skäligt rådrum, innan egendomen behöver frånträdas, att ersättning i görlig mån utdöms i så nära anslutning till ianspråktagandet som möjligt och att säkerhet finns för att också återstående ersätt­ ningsbelopp kommer att erläggas. I den mån så sker kan det emellertid inte ur önskemålet att bereda nu angivna rättsägare ett rimligt rättsskydd härledas något argument, som innebär avgörande hinder mot införandet av bestämmel­ ser, enligt vilka den exproprierande när ett påtagligt behov därav föreligger kan få ta fastigheten i anspråk med äganderätt innan expropriationsmålet defi­ nitivt avgjorts. Vad beträffar eventuella panträttshavares intressen i sammanhanget an­ märker utredningen, att den omständigheten att den exproprierande övertar fastigheten med äganderätt innan expropriationsprocessen slutförts inte nöd­ vändigtvis behöver innebära att också panträtter i fastigheten bringas att upp­ höra samtidigt. Både fastighetsbildningen och kreditgivningen kan dock för­ svaras av att äldre panträtter kvarstar i fastigheten. Från denna synpunkt är det följaktligen önskvärt att fastigheten, i likhet med vad som sker när exprop­ riation fullbordas, befrias från panträtt i och med att den övergår i den exproprierandes ägo. Inte heller med ett sådant system anses några olägen­ heter behöva uppkomma för panträttshavarna. Med hänvisning till sitt förslag om vidgade möjligheter att utdöma förskott hävdar utredningen, att panträttshavamas intressen i själva verket kan tillgodoses på ett avgjort bättre sätt än som hittills kunnat ske i samband med förtida besittningstagande. I den mån fordringarna inte blir fullt betalda ur utdömda förskottsbelopp, kvarstår för fordringsägarnas del — i stället för panträtten — en rätt till utdelning ur den blivande expropriationsersättningen och för betalningen av denna ersättning skall enligt ExL:s regler alltid finnas betryggande säkerhet. Sammanfattningsvis anför utredningen, att några avgörande invändningar inte kan riktas mot ett system enligt vilket fastigheten — befriad från begrän­ sade sakrätter i samma utsträckning som vid fullbordad expropriation — kan överföras i den exproprierandes ägo, redan innan slutlig dom föreligger i ersätt­ ningsfrågorna. Utredningen konstaterar vidare, att det föreligger ett klart utta­ lat behov av ett sådant system och uttalar som sin mening, att i ExL bör infö­ ras bestämmelser som tillgodoser detta behov. När det gäller att infoga bestämmelser av den nyss angivna innebörden i ExL:s regelsystem, diskuterar utredningen skilda lösningar. En tänkbar utväg är att ändra de nuvarande bestämmelserna om förhandstillträde så, att sådant tillträde alltid får den verkan att egendomen övergår till den exproprierande

68 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 73 år 1966

med samma rätt som efter fullbordad expropriation, givetvis dock med skyldig­ het för den exproprierande att erlägga den expropriationsersättning, som kan komma att slutligt fastställas i målet. Denna lösning avvisas emellertid av ut­ redningen bl. a. av det skälet, att förfarandet ofta skulle bli alltför omständligt. Bl. a. skulle domstolen — på vilken det rimligen bör ankomma att ta upp och pröva frågor av denna art — alltid vara tvingad att hålla särskild huvudför­ handling och meddela dom i frågan. Vidare skulle omfattningen av det förtida ianspråktagandet inte kunna anpassas efter vad som i varje särskilt fall mot­ svarade föreliggande behov utan en tämligen omfattande detaljreglering av rättsförhållandet mellan parterna. Av dessa skäl anser utredningen lämpligast att det nuvarande systemet med förhandstillträde får bestå jämsides med det av utredningen förordade nya systemet. Å andra sidan anser utredningen inte heller lämpligt att utforma bestämmelserna så, att ett ianspråktagande med den rätt som nu är i fråga kan komma till stånd oberoende av om fastigheten tas i besittning av den exproprierande eller ej. En sådan lösning skulle nämligen avsevärt komplicera lagstiftningen. Bl. a. skulle det bli nödvändigt att i detalj reglera förhållandena under den tid som förflyter från äganderättsövergången till det slutliga besittningstagandet. Utredningen menar att det inte heller föreligger något praktiskt behov av att på detta sätt möjliggöra äganderättsövergång utan besittningstagande. Den lösning som utredningen slut­ ligen stannar för innebär att besittningstagande liksom nu skall kunna ske utan äganderättsövergång men att äganderättsövergång inte skall kunna ske utan att besittningstagande först ägt rum. Utredningen framhåller, att särskilda före­ skrifter om rätt för fastighetsägaren och innehavaren av särskilda sakrätter att åtnjuta skäligt anstånd innan egendomen avträds inte erfordras med en sådan lösning. Inte heller blir det nödvändigt med särskilda bestämmelser om skyldig­ het för den exproprierande att erlägga förskott i samband med ianspråktagandet. Om nämligen besittningstagande uppställs som en förutsättning för ägande­ rättsövergång innan ersättningsfrågorna definitivt avgjorts, följer redan av be­ stämmelserna om förhandstillträde, att domstolen skall bereda vederbörande sakägare skäligt rådrum och att förskottsbetalning kan föreskrivas såsom villkor för besittningstagandet. I enlighet med dessa överväganden föreslår utredningen att vid sidan av de nuvarande bestämmelserna om förhandstillträde införs regler, enligt vilka dom­ stolen när skäl är därtill skall kunna i särskild dom medge, att fastighet som skall avstås genom expropriation får övergå i den exproprierandes ägo, innan lagakraftägande dom angående expropriationsersättningen föreligger. Denna se­ nare form av ianspråktagande anser utredningen lämpligen kunna benämnas kvalificerat förhandstillträde i motsats till den nuvarande formen enkelt för­ handstillträde. I den mån tillträde inte redan skett, skall domstolen i samband med medgivandet bestämma tid och villkor för tillträde av fastigheten. Enligt förslaget skall det sedan ankomma på den exproprierande att själv bestämma, om han vill utnyttja medgivandet till kvalificerat förhandstillträde. Vill han be­

Kungl. Mujrts proposition nr 73 ur 1966 09 gagna sig av medgivandet skall han, sedan tiden för fullföljd av talan utgått och tillträde skett, göra anmälan till länsstyrelsen. När anmälan skett skall fastigheten övergå till den exproprierande med samma rätt som om expropriationen fullbordats, givetvis dock med skyldighet för den exproprierande att er­ lägga den expropriationsersättning, som kan komma att slutligt fastställas i målet. De sålunda föreslagna reglerna med därtill anslutande föreskrifter föreslås få sin plats i 3»—41 §§ ExL. Vissa följdändringar föreslås i 54, 58, 60, 68 och

101 §§.

Remissyttrandena

Huvudprinciperna i det nu aktuella förslaget tillstyrks eller lämnas utan er­ inran av nästan alla remissinstanser. RLF avstyrker förslaget. Flera remissinstanser understryker behovet av en reform i föreslagen riktning och förslaget hälsas — i synnerhet från kommunalt håll — med stor tillfreds­ ställelse. Från åtskilliga håll, bl. a. i yttrandena från överståthållarämbetet och borgarrådsberedningen i Stockholm uttalas, att betydande praktiska fördelar kan väntas av reformen. I likhet med utredningen finner bl. a. kammarkollegiet att några avgörande invändningar med hänsyn till motstående intressen inte kan riktas mot en reform av denna innebörd. RLF anser att något behov av att gå ifrån grundsatsen om betalning av slut­ ligt fastställd expropriationsersättning före det definitiva ianspråktagandet rimligen inte kan föreligga, om expropriationsmål förbereds på ett lämpligt och fullständigt sätt och vederbörande expropriant i god tid tar initiativ till förfa­ randet. En ändring av de nuvarande reglerna skulle medföra avsteg från vad som gäller enligt andra tvångsförfogandelagar. Enligt förbundets mening skulle en sådan ändring också kunna medföra onödiga motsatsställningar mellan par­ terna. Även den lagtekniska lösning som utredningen föreslår godtas i allmänhet i remissyttrandena. Från några håll riktas dock invändningar mot den föreslagna lösningen. Svenska kommunförbundet framhåller att utredningens förslag innebär att frågan om kvalificerat förhandstillträde skall avgöras av domstol genom slutlig dom eller genom deldom. Vare sig medgivandet lämnas i slutlig dom eller i del­ dom kan domen komma att överklagas. Tillämpningen av institutet kan komma att föranleda tidsödande processer i överinstanserna. Sådana konsekvenser skulle uppenbarligen motverka syftet med reformen. Förbundet anser att man bör överväga en lösning, som — utan att fördenskull åsidosätta kravet på ett rimligt rättsskydd för berörda rättsägare — på ett bättre sätt än den av utredningen föreslagna kan tillgodose den exproprierandes intresse av att när ett påtagligt behov föreligger, få ta fastigheten i anspråk med äganderätt innan expropria-

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 tionsmålet slutligt avgjorts. Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län anser förslaget ganska omständligt men betonar samtidigt nödvändigheten av att rättssäkerhetens krav tillgodoses fullt ut. Överlantmätaren anser angeläget att cn metodik utbildas, varigenom tidsåtgången för ett kvalificerat förhandstillträde i möjligaste mån nedbringas. Samma åsikt uttalas av SABO. I likhet med kommunförbundet anser Svenska stadsförbundet, att det av ut­ redningen föreslagna systemet inte i erforderlig grad tillgodoser önskemålen om ett snabbt avgörande. Stadsförbundet medger att den konstruktion som utred­ ningen föreslagit rent processtekniskt får anses vara förestavad av starka skäl, men ifrågasätter om inte bestämmelserna likväl bör överses i syfte att effektivi­ sera institutet kvalificerat förhandstillträde. I anslutning härtill framför förbun­ det tanken på att — i likhet med vad som gäller beträffande enkelt förhands­ tillträde — låta även frågan om äganderättsövergång bli föremål för beslut, som får överklagas endast till hovrätt. Från rättssäkerhetssynpunkt förefaller en så­ dan lösning enligt förbundets mening inte vara förenad med några avgörande betänkligheter. Frågan om äganderättens övergång får även vid enkelt förhands­ tillträde i realiteten anses avgjord redan i samband med domstolsbeslutet och den exproprierandes tillträde. Den exproprierande kan därefter inte för egen del återkalla expropriationsanspråket och också de facto torde en återgång av fastigheten till expropriaten som regel vara omöjliggjord. Tanken på en begränsning av fullföljdsrätten kommer till synes också i ytt­ randena fi'ån överlantmätaren i Gävleborgs län och markpolitiska utredningen. Fastighetsnämnden i Göteborg anser en sådan begränsning — ehuru i och för sig önskvärd — knappast genomförbar. För att nedbringa tidsåtgången bör emellertid bestämmelsen om skyndsamt avgörande i 16 § arbetsordningen för nedre justitierevisionen tillämpas vid fullföljd till högsta domstolen. Av samma mening är Svenska kommunal tekniska föreningen. Hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrker av principiella skäl den av ut­ redningen valda lösningen, vilken enligt hovrättens mening inte kan anses välfunnen. Syftet med bestämmelserna bör i stället tillgodoses genom en utvidgning av bestämmelser i 34 § ExL om att vissa ersättningsfrågor skall hänskjutas till särskild rättegång. Denna bestämmelse som f. n. endast avser det fall att talan gäller ersättning för skada och intrång, som finnes inte lämpligen kunna prövas i målet, bör enligt hovrättens mening ges sådan utformning, att det ock­ så i andra fall blir möjligt att under särskilt angivna förutsättningar hänskjuta talan om expropriationsersättningen eller del därav till särskild rättegång. Hov­ rätten anför.

Utredningen söker tillgodose det angivna syftet genom en bestämmelse, en­ ligt vilken domstolen äger medgiva att fastigheten må »övergå i den exproprie­ randes ägo, innan lagakraftägande dom angående expropriationsersättningen föreligger». Redan det sålunda använda uttryckssättet ter sig olämpligt. Det förekommer inte eljest i lagstiftningen någon motsvarighet därtill. Åtskilliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 ur lOGG 71

lagbestämmelser talar väl om ägaren till fastighet och de befogenheter i skilda hänseenden som kan tillkomma denne. Men några bestämmelser om fastighets övergång i någons ägo förekommer inte. Man synes numera inte vara inställd på att kunna fastställa en enhetlig tidpunkt för äganderättens övergång. De olika befogenheterna kan mycket väl successivt övergå utan att man har anledning att utmärka ett särskilt stadium såsom avgörande för äganderättens övergång (Seve Ljungman och Per Stjernquist: Den rättsliga kontrollen över mark och vatten II, s. 27 jämte hänvisningar). Det måste anses svårförståeligt och förvil­ lande att i expropriationslagen tala om både att fastigheten övergår i den exproprierandes ägo och att expropriationen fullbordas samt därvid beteckna det förra i förhållande till det senare såsom ett kvalificerat förhandstillträde. Såsom utredningen själv anger måste ett medgivande till sådant kvalificerat förhands­ tillträde vara att betrakta som ett avgörande av en del av själva den sak expropriationsmålet gäller. Utredningen har därför — enligt hovrättens mening med rätta — föreslagit att beslut om sådant kvalificerat förhandstillträde skall med­ delas i form av dom. Vad som återstår efter en sådan deldom är att bestämma en uppskjuten del av, eller eventuellt hela, expropriationsersättningen. Redan enligt gällande bestämmelser i 34 § kan bestämmandet av expropriationsersättning i vissa hänseenden uppskjutas, under det att dom i övrigt meddelas i hu­ vudsaken. Vad utredningen föreslår kan sålunda uppfattas som en utvidgning av de möjligheter som 34 § ger att hänskjuta en del av målet till särskild rättegång. Enligt hovrättens mening ter det sig mera lättbegripligt om det betraktas på det sättet och inte som en kvalificerad form av förhandstillträde. Därigenom skulle vinnas att man kan fasthålla vid en form av expropriationens fullbordan med den tolkning därav som må anses behövlig.

Frågan huruvida ett system enligt vilket expropriationsfastigheten kan bringas att övergå i den exproprierandes ägo, innan expropriationsersättningen bestämts och helt erlagts, går att förena med inteckningshavares anspråk på rimligt rättsskydd har uppmärksammats i några remissyttranden. Konungariket Sve­ riges stadshypotekskassa anser att kvalificerat förhandstillträde under de förut­ sättningar, som utredningen föreslagit, inte kommer att träda fastighetsägares eller andra sakägares intressen för när. Inteckningshavares behov av rätts­ skydd synes tillfredsställande tillgodosett genom att den exproprierande har att hos länsstyrelsen ställa säkerhet för expropriationsersättningen samt att inteckningshavaren i enlighet med de allmänna reglerna i expropriationslagen äger rätt till utdelning ur ersättningen och i eventuellt nedsatt förskott. Svenska sparbanksföreningen hyser samma uppfattning. Svenska bankföreningen — som i princip godtar utredningens förslag — påpekar emellertid, att det är av största vikt för att inteckningshavares rätt inte skall äventyras att tillräcklig säkerhet verkligen finns för betalningen av den slutliga expropriationsersättning­ en. Bankföreningen framför därför önskemålet, att i den föreslagna nya 40 § ExL orden »fullt betryggande» insätts framför »pant eller borgen». Dessutom bör inteckningshavare vid förtidstillträde i nu ifrågavarande kvalificerade form få samma rätt som sakägare att i rättegången framställa begäran om förskott. Också Sveriges allmänna liypoteksbank anser att inteckningshavarnas rätt bör tillgodoses på ett bättre sätt än som följer av förslaget. Hypoteksbankcn erinrar

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1966

om att det åligger domstolen att självmant beakta, att expropriationsersättning­ en inte till inteckningshavarnas förfång bestäms för lågt och att någon slutlig förlust för inteckningshavarna alltså inte synes behöva riskeras genom expropriationsförfarandet. Om förfarandet drar långt ut på tiden efter det att kvalificerat förhandstillträde skett och några förskott inte utdömts, riskerar emellertid lån­ givarna att annuitetsbetalningarna på inteckningslånen uteblir i ett skede när panträtten upphört att gälla. Långvariga rubbningar i fråga om betalning av räntor och amorteringar kan medföra inte oväsentliga olägenheter för långivarna, även om de får sina fordringar helt täckta vid den slutliga fördelningen av expropriationsersättningen. Enligt hypoteksbankens mening förefaller det från an­ givna synpunkter rimligt att exproprianten i samband med äganderättsövergången alltid åläggs att betala ett förskott på expropriationsersättningen, vare sig yrkande därom framställts eller inte. Det bör alltså åligga domstolen att ex officio fatta beslut om sådant förskott. Hovrätten över Skåne och Blekinge an­ ser, att man med hänsyn till såväl inteckningshavares intressen som till befarade tekniska komplikationer från inskrivningsrättslig synpunkt uppenbarligen kan ställa sig ytterst tveksam till den föreslagna reformen. De betänkligheter som möter i sammanhanget inställer sig enligt hovrättens mening vare sig man väljer den lösning utredningen föreslagit eller den lösning hovrätten — i enlighet med vad nyss redovisats — stannat för. Hovrätten fortsätter.

De praktiska olägenheter som kan uppkomma genom reformen består huvud­ sakligen i att fordringsinteckningar, som inte täcks av lämnade förskott, kan komma att efter panträttens upphörande kvarleva såsom ett med inteckningshandlingen förenat anspråk på utdelning ur den slutliga expropriationsersätt­ ningen. Det är uppenbart, att härav vållas tekniska komplikationer och att man även av sakliga skäl kan finna det betänkligt att införa regler, som leder till ett sådant resultat. I tekniskt hänseende torde det bli nödvändigt att föra anteck­ ningar i fastighetsböckerna om denna inteckningarnas fortsatta skuggtillvaro och att låta upplysningar därom inflyta i gravationsbevis, så länge anteckningar­ na är av betydelse. Denna nyskapelse ter sig invecklad och dess precisa handhavande ställer stora krav på personalen. Av större vikt är emellertid att inteckningshavarens ställning efter en deldom inte kan sägas vara riskfri. Sedan in­ teckningen upphört att gälla i fastigheten, har han, vid sidan om det personliga betalningsansvar för fastighetsägaren som kan föreligga, en kvarstående rätt till utdelning ur den framtida, slutliga expropriationsersättningen. Denna skall vis­ serligen bestämmas till fastighetens verkliga värde, men vad det innebär kan ibland vara svårt att bedöma i förväg. Han är enligt 24 § inte sakägare och han kan inte inverka på målets bedrivande. Han kan sålunda få vänta långa tider på att få sin del i expropriationsersättningen. Det är tydligt, att han under så­ dana förhållanden har små möjligheter att överlåta inteckningen eller eljest realisera dess värde. — Hovrätten anser, att möjligheten att meddela deldom un­ der alla omständigheter bör begränsas till de fall, då det är av synnerlig vikt för den exproprierande att kunna få expropriationen fullbordad, såsom då expropriationen gäller område avsett för bostadsbyggande. Vidare synes det kravet lämpli­ gen böra uppställas, att domstolen har att ingå i prövning av frågan, om det kan befaras att deldom leder till förfång för inteckningshavare. Man kan givetvis säga att i flertalet fall så inte är förhållandet. Om den summa som den exprop-

Kungl. Maj:ts •proposition nr 73 år 196G 73

lierande erbjudit täcker den mera ordinära fastighetskredit som finns på fastig­ heten och det erbjudna beloppet utdöms i deldomen eller redan lämnats såsom förskott, uppkommer inte förfång för inteckningshavaren. Man har sålunda en­ bart att beakta mera extraordinära fall, såsom då fastigheten är överintecknad. Även i sådana fall bör det kunna sägas att domstolen inte behöver räkna med att något förfång för inteckningshavaren uppkommer, om t.ex. den exproprierande genom särskild uppgörelse med denne anskaffar hans medgivande till åtgärden eller om de överskjutande inteckningarna bara är formellt fastställda och inne­ has av fastighetsägaren. I varje fall synes böra krävas att den exproprierande har ställt pant eller borgen för kvarstående inteckningar; enbart denna åtgärd kan dock inte alltid vara tillräcklig för att möjligheten av förfång för inteck­ ningshavaren skall kunna uteslutas.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i sitt yttrande erinrat om de i 112 § utsökningslagcn och 18 § inteckningsförordningen uppställda begränsningarna i fråga om rätten att ta ut ränta på intecknad fordran. Länsstyrelsen påpekar att inne­ havare av inteckning med hänsyn till nämnda begränsningar kan komma att lida rättsförlust, om avsevärd tid förflyter mellan tillträdet och dagen för för­ delningen av den slutliga expropriationsersättningen. Enligt länsstyrelsens me­ ning bör denna fråga uppmärksammas vid den fortsatta behandlingen av utred­ ningens förslag. Utredningens förslag, att medgivande till kvalificerat förhandstillträde skall få lämnas »när skäl är därtill», möter invändning i remissyttrandena från Nä­ ringslivets byggnadsdelegation och Sveriges fastighetsägareförbund. I överens­ stämmelse med den ståndpunkt, som dessa remissinstanser intar i fråga om för­ utsättningarna för enkelt förhandstillträde, anser de att nu avsett medgivande bör få lämnas endast om detta är av synnerlig vikt för den exproprierande.

Departementschefen

I det närmast föregående avsnittet behandlades förhandstillträde. Oavsett grunden för sådant tillträde är expropriaten fortfarande ägare till fastigheten. Äganderätten övergår till den exproprierande först i och med att expropriationen fullbordas. Detta sker inte förrän ersättningsfrågorna i expropriationsmålet blivit definitivt avgjorda och expropriationsersättningen nedsatts hos länsstyrel­ sen. I och med att expropriationen fullbordas befrias fastigheten också från de begränsade sakrätter — däribland panträtter — som tidigare vilat på den. Det kan ibland innebära allvarliga olägenheter — särskilt när expropriationsfastigheten skall ingå i ett saneringsföretag eller ensam eller tillsammans med andra fastigheter användas för bostadsbebyggelse — att äganderättsövergången uppskjuts och att eventuella panträtter står kvar i fastigheten till dess expropria­ tionen fullbordas. Den exproprierande kan inte få lagfart på fastigheten och detta fördröjer i sin tur tillämnade fastighetsbildningsåtgärder, vidareöverlåtelser och tomträttsupplåtelser. Vidare försvåras kreditgivningen till det byggnads­ företag, som är avsett att komma till stånd, eftersom fastigheten inte kan intecknas och belånas vare sig av den exproprierande eller av en senare ägare eller tomträttshavare.

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Mot den nu angivna bakgrunden har utredningen tagit upp frågan om en komplettering av ExL med bestämmelser som gör det möjligt för den exprop­ rierande att förvärva äganderätt till expropriationsfastigheten redan innan expropriationen fullbordats. Utredningen har funnit, att några avgörande in­ vändningar inte kan riktas mot ett system som innebär att fastigheten — be­ friad från panträtter och andra begränsade sakrätter i samma utsträckning som vid fullbordad expropriation — övergår till den exproprierande innan slutlig dom föreligger i ersättningsfrågan. Eftersom det föreligger ett klart uttalat be­ hov av ett sådant system föreslår utredningen, att ExL kompletteras med regler som tillgodoser detta behov. I fråga om den lagtekniska konstruktionen av reglerna avvisar utredningen fanken på att ändra nuvarande regler om förhandstillträde så, att äganderät­ ten alltid skulle komma att övergå redan vid förhandstillträdet. Den lösning som föreslås, innebär i stället att det överlämnas åt domstolen att på yrkande av den exproprierande avgöra om det finns skäl att låta den fastighet som skall exprop­ rieras övergå till den exproprierande med äganderätt innan lagakraftägande dom föreligger angående expropriationsersättningen. Om sådana skäl är för handen skall domstolen genom deldom lämna medgivande av nyss antydd inne­ börd. Om tillträde inte redan skett och rätt till förhandstillträde inte heller före­ ligger enligt tidigare förordnande av domstolen, skall domstolen också bestämma tid och villkor för tillträde av fastigheten. Den exproprierande får sedan själv avgöra om han vill begagna sig av medgivandet eller inte. Vill han begagna sig därav skall han anmäla detta till länsstyrelsen. Innan han får göra sådan anmä­ lan, skall han dock ha tillträtt fastigheten och, om detta inte skett redan vid till­ trädet, dessutom ha ställt säkerhet för den blivande expropriationsersättningen. När anmälan gjorts, övergår fastigheten i den cxproprierandes ägo med samma rätt som om expropriationen fullbordats. Detta innebär bl. a. att eventuella fordringsinteckningar faller bort. Inteekningshavarna får i stället en rätt till utdelning ur den blivande expropriationsersättningen. Den nya formen för ianspråktagandet benämner utredningen kvalificerat förhandstillträde, medan förhandstillträde enligt nuvarande ordning kallas en­ kelt förhandstillträde. Huvudreglerna om kvalificerat förhandstillträde ingår som 39—41 §§ i utredningens förslag till ändringar i ExL. Utredningens uttalanden om behovet av en lagstiftning av det nu aktuella slaget har fått ett mycket starkt stöd vid remissbehandlingen. Det starkaste stö­ det kommer som väntat från kommunalt håll men också de allra flesta andra remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till utredningens bedömningar i denna del. De föreslagna åtgärderna tillgodoser ett sedan länge känt behov och det är framför allt från samhällsbyggnadssynpunkt angeläget att lagstiftningen ändras i den riktning utredningen föreslagit. I fråga om den lagtekniska lösning som utredningen stannat för har vid remissbehandlingen från en del håll uttalats vissa betänkligheter. I remissytt­

Kungl. Maj:tn proposition nr 73 år 1966 75

randet från hovrätten över Skåne och Blekinge föreslås en helt annan konstruk­ tion av lagreglerna än som föreslagits av utredningen. Hovrättens förslag inne­ bär i korthet att syftet med reformen i stället skall tillgodoses genom en ut­ vidgning av bestämmelserna i 34 § ExL om att ersättningsfrågor i vissa fall kan hänskjutas till avgörande i särskild rättegång. Några remissinstanser har för­ ordat begränsning av fullföljd mot dom, varigenom kvalificerat förhandstillträde medgetts, eftersom det annars kan uppstå onödig tidsutdräkt som förringar värdet av reformen. Frågan i vad mån det är möjligt, att nå det åsyftade resultatet genom en helt ny konstruktion av reglerna — eventuellt på sätt som förordats av hovrätten över Skåne och Blekinge — beror i hög grad på resultatet av den pågående översynen av bl. a. de organisatoriska frågorna inom expropriationslagstiftningen. När detta resultat föreligger kan ett mera definitivt ställningstagande äga rum. I avbidan härpå bör utredningens förslag ligga till grund för konstruk­ tionen av reglerna. Tydligt är att en uppkommen fråga om att fastigheten skall i förtid få övergå i den exproprierandes ägo från processucll synpunkt måste betraktas som en del av själva den sak expropriationsmålet gäller. Ett bifall till en begäran om äganderättsövergång får såtillvida materiell innebörd, att det kan läggas till grund för en verkställighetsåtgärd, som innebär att expropriationen fullbordas utom i vad avser betalningen av den definitiva expropriationsersättningen. I enlighet med vad utredningen föreslagit bör därför frågor av här avsedd art avgöras genom dom, lämpligen betecknad som deldom (jfr 11 kap. 66 § 1 mom. vattenlagen). Att införa regler som — utöver vad som annars gäller — begrän­ sar parts rätt att fullfölja talan mot sådan dom är enligt min mening inte till­ rådligt. Farhågorna att en ordning enligt vilken talan kan fullföljas på vanligt sätt skall leda till olägenheter av någon betydelse synes mig överdrivna. I all­ mänhet torde de frågor som uppkommer i här åsyftade sammanhang inte bli av särskilt invecklad eller svårbedömd art och de torde mera sällan komma att bli föremål för verklig tvist mellan parterna. Med hänsyn härtill och då man vidare får räkna med att domstolarna kommer att ta tillbörlig hänsyn till den ofta brådskande karaktären av hithörande frågor, kan man enligt min mening utgå ifrån att definitiva avgöranden kommer att kunna träffas förhållandevis snabbt. Det kan vidare övervägas att i gällande arbetsordningar för hovrätterna och nedre justitierevisionen ta in särskilda föreskrifter om att mål av nu avsett slag skall behandlas som förtursmål. Även i övriga hänseenden anser jag den av utredningen föreslagna lagtekniska konstruktionen lämplig och ändamålsenlig. Särskilt förtjänar framhållas att en lösning, sådan som den föreslagna, inte gör det nödvändigt med särskilda, för nu aktuella fall avfattade föreskrifter om tillträde och förskott. Inte heller blir det nödvändigt att i övrigt detaljreglera rättsförhållandena mellan parterna. En betydelsefull fråga är i vad mån särskilda bestämmelser kan anses behöv­ liga med tanke på inteckningshavarnas intressen. I närmast föregående avsnitt

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 76 har jag förordat regler, som innebär en väsentlig utvidgning av domstolarnas befogenhet att utdöma förskott på expropriationsersättning. Om dessa regler genomförs blir följden, att inteckningshavarna framdeles kan tillgodoses på ett mycket bättre sätt än som f. n. är möjligt i samband med förhandstillträde. Genomförs utredningens förslag kommer visserligen deras panträtt i expropriationsfastigheten — i den mån den inte redan tidigare fallit bort på grund av utbetald förskottsersättning — att upphöra, när fastigheten övertas av den exproprierande men i stället får de rätt till utdelning ur blivande expropriations­ ersättning för vilken alltid skall finnas fullt betryggande säkerhet. Något mera trängande behov av bestämmelser som syftar till att även på annat sätt än som nyss angetts trygga inteckningshavarnas intressen kan inte anses föreligga. Naturligtvis har jag vid detta bedömande utgått ifrån att avgörandet av åter­ stående ersättningsfrågor inte fördröjs oskäligt. Det torde utan vidare kunna förutsättas att domstolarna beaktar detta krav och tillser att handläggningen fortgår med tillbörlig skyndsamhet. Bortsett från att en förpliktelse kan kvarstå för den exproprierande att betala expropriationsersättning innebär den föreslagna ordningen, att kvalificerat för­ handstillträde till sina verkningar blir jämställt med fullbordad expropriation. Andra fastighetsregistrerings- och inskrivningsåtgärder än sådana som normalt vidtas i samband med expropriation kommer inte i fråga. Befintliga inteckningai faller bort i samma utsträckning som vid en i vanlig ordning fullbordad ex­ propriation och inteckningshavarna har att i likhet med vad som då gäller hålla sig till utgående expropriationsersättning. Några praktiska olägenheter eller tek­ niska komplikationer torde därför inte behöva befaras med den föreslagna ord­ ningen. Vad beträffar de närmare förutsättningar, som bör gälla för att expropriationsfastighet skall få tas i anspråk med här avsedd rätt, ansluter jag mig helt till utredningens förslag. I enlighet härmed anser jag att det bör tillkomma dom­ stol att i varje särskilt fall pröva om det är av betydelse för den exproprierande att förvärvet snarast genomförs. De synpunkter, som härvid bör anläggas, överensstämmer i allt väsentligt med dem, som enligt vad jag anfört i det före­ gående, bör beaktas i fråga om enkelt förhandstillträde. I enlighet med vad jag nu anfört förordar jag, att i ExL införs bestämmelser om kvalificerat förhandstillträde och att utredningens förslag därvid i allt väsentligt läggs till grund. På sätt utredningen föreslagit bör de erforderliga be­ stämmelserna i ämnet tas upp i 39—11 §§ ExL. Förslaget föranleder därjämte vissa följdändringar i 54, 58, 60, 68 och 101 §§■

Kungl. Maj:ta proposition nr 73 år 1966 77

Expropriationskostnadema

Gällande rätt

Enligt 67 § ExL är den exproprierande skyldig att, i den mån inte an­ nat föranleds av bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 §§ RB, ersätta motparten hans kostnader i expropriationsmålet, vid expropriationsersättningens fördelning och eljest i anledning av expropriationen. Hänvisningen till RB innebär att er­ sättningsskyldigheten inte omfattar kostnad, som motparten ådragit sig genom vårdslöshet eller försummelse (6 §), och inte heller kostnad, som annars inte varit skäligen påkallad för att tillvarata partens rätt (8 §). Vid tillämpningen av sistnämnda bestämmelse anses det avgörande vara, om parten, när han vidtog den åtgärd som föranledde kostnaden, hade skäl att anse åtgärden erforderlig

(jfr NJA II 1943 s. 235).

ExL innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om den exproprierandes egna kostnader. Tydligt är att han i regel har att själv stå för dessa. I ett fall, då fastighetsägare i samband med fullföljd av talan i expropriationsmål till högsta domstolen låtit sig komma till last sådant förhållande, som avses i 18 kap. 6 § RB, har dock fastighetsägaren förpliktats att utge kostnadsersättning till den exproprierande (NJA 1955 s. 513). Kostnadsregeln i 67 § ExL är tillämplig också vid tvångsförvärv enligt vissa andra lagar, såsom 1902 års lag om elektriska anläggningar (jfr även 2 kap. 18 § vattenlagen), lagen om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksfastighet och lagen om inlösen i vissa fall av rätt till gruva in. m. Vidare är den tillämplig i de inlösningsfall som avses i 4 kap. 9—12 §§ vattenlagen samt 14, 50 och 57 §§ lagen om stenkolsfyndigheter m. m. Enligt 137 § BL skall 67 § ExL dessutom tillämpas vid inlösen enligt BL:s bestämmelser. Ogillas yrkande om inlösen skall dock enligt 138 § andra stycket BL allmänna bestämmelser om rättegångskost­ nad gälla, dvs. 18 kap. RB. Beträffande åtskilliga andra tvångsförvärv eller därmed närbesläktade ingri­ panden är frågan om kostnadsfördelningen reglerad på annat sätt än som följer av 67 § ExL. I stort sett har tre skilda lösningar kommit till användning. För det första gäller i vissa hithörande fall RB:s stadganden om rättegångs­ kostnad i tvistemål. Så är förhållandet såvitt gäller det domstolsförfarande som kan komma i fråga vid inlösen enligt ensittarlagen den 18 juni 1925 (nr 334; 18 §), gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314; 31 § 2 mom.) och uranlagen den 2 de­ cember 1960 (nr 679; 63 §). Det bör dock nämnas att kostnaderna för själva förrättningsförfarandet enligt dessa lagar skall betalas av den, till vars förmån in­ lösen sker. RB:s kostnadsbestämmelser är vidare att tillämpa i mål, som upp­ kommit i anledning av anförda besvär över vägförrättning enligt 2 kap. lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar. Detsamma gäller beträffande

78 Kungl. Maj:ts -proposition nr 73 år 1966

mål om sådan lösningsskyldighet, som avses i 10 § jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290). I en andra grupp av fall har kostnadsfördelningen lösts så, att den till vars förmån ingripandet sker förklarats skyldig att i princip vidkännas både sina egna och motsidans rättegångskostnader men med möjlighet för domstolen att förordna annat om det prövas skäligt med hänsyn till omständigheterna. Kostnadsregler av sådan innebörd förekommer bl. a. i 86 och 105 §§ lagen om en­ skilda vägar, 23 § lagen om allmänna vägar, 23 § BL, 36 § naturvårdslagen och 12 § lagen om byggnadsminnen. En tredje lösning av frågan om kostnadsfördelningen förekommer i lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m. Lagen regle­ rar bl. a. frågor om ersättning av statsmedel till ägare av vattenområde, vilket frångått ägaren enligt lagen om gräns mot allmänt vattenområde. Ersättnings­ frågorna tas i första instans upp av en särskild domstol, kallad fiskevärderingsnämnd. Talan mot nämndens dom eller beslut fullföljs till hovrätt. Mot hovrätts dom eller beslut fullföljs talan till högsta domstolen. I fråga om rättegångskost­ nader i första instans gäller i princip samma regler som enligt ExL. I överrätt skall kronan i princip svara för sina egna kostnader. I fråga om motpartens kostnader i överrätt tillämpas däremot 18 kap. RB, dock med det undantaget att kronan, om annat inte följer av 18 kap. 6 och 8 §§ RB, skall betala kostnad som åsamkas motparten genom att kronan fullföljt talan. — Genom lagändring år 1961 har en liknande reglering införts beträffande mål, som avses i 11 kap. 17 § 1—11 vattenlagen. Sådana mål kan — förutom annat — gälla tvångsförvärv av fast egendom eller särskild rätt till sådan egendom.

Utländsk rätt

I Danmark är expropriationslagstiftningen uppdelad på flera lagar. Enhetliga bestämmelser om förfarandet saknas. Vanligen föreskrivs emellertid, att ersätt­ ningsfrågorna skall avgöras av särskilt tillsatta värderingsnämnder. Den exprop­ rierande kan åläggas att ersätta motparten dennes nödiga utgifter i anledning av förfarandet inför dessa nämnder. Under vissa förutsättningar kan beslut av nämnd underkastas prövning av domstol, och beträffande kostnaderna för domstolsprocessen tillämpas då allmänna regler. I Finland ankommer det på veder­ börande länsstyrelse att avgöra bl. a. ersättningsfrågor, som uppkommer vid ex­ propriation. Det åligger den exproprierande att ersätta all undersöknings- och värderingskostnad samt annan kostnad i anledning av förfarandet. Är part miss­ nöjd med länsstyrelsens utslag, kan han instämma saken till domstol, varvid allmänna regler blir att tillämpa i kostnadsfrågan. I Norge fastställs regelmässigt expropriationsersättningen vid en judiciell eller, i enklare fall, vid en administra­ tiv förrättning, benämnd skjpn. Utgifter, som enligt lag är förbundna med skj0nnet, skall betalas av den exproprierande. Vid fullföljd till högre instans (overskj0n) får den exproprierande i allmänhet själv vidkännas sina kost­

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 7!) nader men behöver gottgöra motparten dennes kostnader endast om denne vin­ ner saken. Om saken går till domstol, gäller där allmänna regler om rättegångs­ kostnad. I Förbundsrepubliken Tyskland gäller i åtskilliga avseenden skilda expropriationsrättsliga regler för olika delstater. Emellertid finns för stora delar av förbundsrepubliken en alltjämt gällande allmän expropriationslag av år 1874. I första hand avgörs expropriationsmål — även ersättningsfrågorna — av admi­ nistrativ myndighet, varvid kostnaderna för förfarandet bärs av den exproprie­ rande. Ersättningsfrågorna kan sedan vid behov dras under domstols prövning. Några speciella regler finns inte meddelade i fråga om kostnaderna för domstolsförfarandet, vilket torde innebära att allmänna regler om rättegångskostnader gäller också i expropriationsmål. Enligt en år 1958 i Frankrike genomförd lag­ stiftning om expropriation gäller i kostnadshänseende, att den exproprierande får vidkännas processkostnaderna på ömse sidor i första instans. Däremot tilllämpas allmänna kostnadsregler i överrätt.

Utredningen

Mot bakgrund av den kritik som i olika sammanhang riktats mot kostnadsregeln i 67 § ExL och som i stort sett gått ut på, att regeln medför fördyringar och förseningar av expropriationerna och därigenom en försvagning av expropriationsinstitutet, framhåller utredningen att hänsyn till förfarandets effektivi­ tet ensamt inte kan få vara avgörande, när det gäller att utforma regler om rättegångskostnaderna i expropriationsmål. Det har i vårt land alltid ansetts självklart att den som blir utsatt för ett tvångsmässigt ingripande av expropriationskaraktär skall få ut sin ersättning ograverad och inte behöva vidkännas några utgifter för att få sin rätt. Denna grundsats bör enligt utredningens me­ ning gälla oavsett om parternas uppfattning i ersättningsfrågan i stort sett sam­ manfaller eller om meningsskiljakigheter råder mellan dem och expropriationen därför ger upphov till en mer eller mindre kostsam process. Utredningen betonar emellertid att den nyss angivna grundsatsen inte be­ höver innebära, att markägare och andra ersättningsberättigade sakägare alltid skall ha full ersättning för samtliga kostnader, som de lägger ner på en expropriationsprocess, och att de under alla förhållanden skall undgå att betala motpar­ tens kostnader. Vissa härifrån avvikande regler finns ju redan nu enligt hänvis­ ningen till 18 kap. 6 och 8 §§ RB, utan att det därför kan sägas, att man från­ falla principen om full kostnadsersättning för markägare och med dessa jäm­ ställda sakägare. Uppgiften att konstruera lämpliga regler om kostnadsersätt­ ning i expropriationsmål består i själva verket i en avvägning mellan fordrings­ ägarens intresse att få ut fordringen ograverad och det allmänna intresset att processen bör vara någorlunda snabb och billig. Utredningen håller före, att det förstnämnda intresset härvid bör tillgodoses i första hand, dock inte i den omfattning att motstående intressen helt åsidosätts. Enligt utredningens mening kräver det allmänna intresset av ett tillfreds-

80 Kungl. May.ts 'proposition nr 73 år 1966

ställande rättsskydd för den enskilde, att han utan någon ekonomisk risk skall få sin egendom värderad och sin talan i övrigt prövad i en instans. Utredningen anser sig därför sakna anledning att på allvar ingå i diskussion av frågan om de nuvarande reglernas berättigande i fråga om processen i första instans. Svaret anses inte lika givet när det gäller processen i överinstans. Vissa skäl talar onekligen för att den, som fått sin talan kostnadsfritt prövad i en instans, därigenom fått sitt behov av rättsskydd tillgodosett i sådan omfattning, att det inte framstår som oskäligt, om han vid process i högre instans får finna sig i att ta en viss ekonomisk risk för det fall att han förlorar processen där. Medan processen i underrätt är ett nödvändigt led i expropriationen, kan detsamma inte alltid sägas om en process i överinstans. Om den klagande parten vinner, är där­ med fastslaget, att han hade skäl för sin klagan och att överrättsprocessen var nödvändig för att han skulle få sin rätt. Om däremot hans klagan inte leder till någon ändring i den lägre instansens avgörande, kan överrättsprocessen i viss mening sägas ha varit överflödig. Den klagande parten har genom att inte åtnöjas med den lägre rättens avgörande vållat onödiga kostnader både för sig själv, för motparten och för det allmänna. Dessutom har han förlängt processen och kanske hindrat motparten att komma i besittning av den egendom, som avses med expropriationen. Alla dessa olägenheter kan visserligen sägas vara ofrånkomliga konsekvenser av att man i rättssäkerhetens intresse organiserat domstolsväsendet i flera instanser. Möjlighet måste givetvis finnas att klaga över domstolsavgöranden i tveksamma fall. Men detta behöver inte betyda, att reg­ lerna om ersättning för rättegångskostnad skall utformas så, att de direkt upp­ muntrar till överklaganden också när den missnöjda parten inte har någon utsikt att vinna framgång med sin talan. Från den nu angivna synpunkten finner ut­ redningen att de anmärkningar, som gjorts mot nuvarande regler om rättegångs­ kostnader i expropriationsmål inte framstår som obefogade. Beträffande den i 67 § ExL förekommande hänvisningen till 18 kap. 6 och 8 §§ RB framhåller utredningen, att denna visserligen kan sägas vara ägnad att i någon mån motverka obefogade överklaganden, men att dess effekt i sådant hänseende torde vara ganska ringa. Reglerna om rättegångskostnad i exprop­ riationsmål verkar dessutom mycket olika på den exproprierande å ena sidan och markägaren och med denne jämställda sakägare å andra sidan. Den exprop­ rierande, som har att betala både sina egna och motpartens kostnader, tvingas sålunda att av kostnadsskäl noga överväga, om han skall fullfölja talan, medan motsvarande hämsko helt saknas på den andra sidan. Med någon över­ drift kan situationen beskrivas så, att expropriaterna enligt nuvarande ordning har »allt att vinna och ingenting att förlora» på en fortsatt process efter första instansens dom. I anslutning härtill nämner utredningen, att dess genomgång av domar och domstolsakter i expropriationsmål inte klarlagt i vilken omfattning mark­ ägare och andra ersättningsberättigade sakägare otillbörligt utnyttjat sin för­ mån av kostnadsfri rättegång i överrätt. Samtidigt konstateras emellertid att

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 81

det ofta nog är omöjligt att på ett objektivt godtagbart sätt påvisa att sådant missbruk förekommit. Redan det förhållandet att gällande kostnadsregler kan fresta till ett illojalt processande iir enligt utredningens mening så otillfreds­ ställande att en ändring av reglerna är motiverad. Utredningen konstaterar vidare bl. a. att utformningen av kostnadsreglerna i ExL uppenbarligen måste påverka parternas förhandlingsläge, när det gäller att få till stånd frivilliga uppgörelser. Med nuvarande ordning föreligger otvi­ velaktigt en viss risk för att den exproprierande kommer i underläge vid för­ handlingar mellan parterna om frivillig uppgörelse. Expropriaten kan när han bestämmer sitt krav så att säga räkna sig till godo de kostnader, som hans motpart måste räkna med att få svara för i händelse av fortsatt rättegång. I stället för att uppmuntra till frivilliga uppgörelser kan den nuvarande kostnadsregeln sålunda i vissa situationer få en rakt motsatt effekt. Härav följer inte bara processekonomiska nackdelar i form av en ökad tillströmning av expropriationsmål till överrätterna utan också andra från allmän synpunkt bety­ dande olägenheter. Är företaget brådskande, kan den exproprierande ibland tvingas medge också sådana ersättningskrav, som han skulle ha motsatt sig, om han haft friare händer. Med instämmande i vad tredje lagutskottet påpe­ kade år 1959 (uti. 1959: 19), understryker utredningen, att kostnadsregeln i det nu behandlade hänseendet motverkar syftet med ExL:s värderingsregler. Kostnadsregeln i ExL är otillfredsställande också från den synpunkten att den medför en påtaglig risk för att tyngdpunkten i rättegången förskjuts från underinstans till överinstans, något som uppenbart strider mot allmänna processuella principer. Faran är att expropriaterna med nuvarande generösa be­ stämmelser inte tillräckligt beaktar sin skyldighet att redan i första instansen framlägga det material, som kan vara av vikt för bedömningen av målet. Nack­ delarna av en sådan ordning är så uppenbara att de inte behöver närmare utvecklas. Sammanfattningsvis anser sig utredningen således kunna konstatera, att det av flera skäl är motiverat att ändra kostnadsregeln i 67 § ExL i vad avser kostnader i överrätt. En lagändring, som tar sikte på att avhjälpa de påvisade olägenheterna av den nuvarande regeln måste, konstaterar utredningen, oundvikligen få till följd att expropriaten i kostnadshänseende kommer att behandlas något mera restrik­ tivt än som hittills varit fallet. Detta behöver emellertid inte betyda att rätts­ säkerhetens krav sätts åt sidan. Den svenska expropriationslagstiftningen har hittills berett expropriaterna en ovanligt gynnad ställning och denna lagstift­ ning har dessutom i kanske högre grad än lagstiftningen i de flesta länder sörjt för att värderingsfrågorna redan i första instansen skall få en så grundlig och objektiv behandling som möjligt. Enligt utredningens mening bör en ändring av kostnadsregeln ta sikte på att tillskapa en bestämmelse, som gör det nödvändigt också för expropriat att ingå-

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 73

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 ende överväga, om han för sin del skall fullfölja talan mot den lägre rättens avgörande. Vad som bör eftersträvas är framför allt ett återhållande moment som är ägnat att avhålla sakägare från att utan fog föra talan mot den lägre rättens avgörande. Utredningen konstaterar att en lagändring i angivet syfte kan åstadkommas efter flera tänkbara linjer. Det kan sålunda övervägas att i fråga om rättegången i överinstans göra RB:s allmänna bestämmelser om kostnad i tvistemål helt tillämpliga. En reform av denna innebörd skulle emellertid gå längre än som på­ kallas av syftet med lagändringen. Bl. a. skulle följden bli att en sakägare, som efter klagan av den exproprierande får sin expropriationsersättning reducerad i högre instans, regelmässigt skulle förpliktas att betala den exproprierandes kost­ nader i överinstansen. I sammanhanget erinras om att vattenlagen tidigare upp­ tog bestämmelser av denna innebörd men att dessa regler år 1961 — som det vill synas på goda grunder — ändrades till förmån för markägare och andra ersättningsberättigade såvitt angick bl. a. mål om avstående eller upplåtelse av mark för vattenkraftsändamål. En annan möjlighet som utredningen övervägt är att låta bestämmelserna i RB om rättegångskostnad gälla bara beträffande sakägarens egna kostnader i överinstansen. Detta skulle innebära att den exproprierande i princip får svara för sina egna kostnader — oavsett utgången — och att sakägaren får sina kostna­ der i den högre rätten betalda endast för det fall att han där är att anse som vin­ nande part. Också denna lösning avvisas emellertid av utredningen, som därvid bl. a. erinrar om att norrländska vattenkraftsutredningen på sin tid föreslog en sådan lösning för vattenlagens del, vilket förslag dock inte godtogs, eftersom det ansågs för restriktivt mot sakägarna (prop. 1961:13 s. 64, L3U 5, rskr 74). Åtskilliga fördelar kan vinnas genom en regel som innebär, att den exprop­ rierande i princip skall svara för samtliga kostnader i expropriationsmålet, om inte rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna annat. Denna lösning, som valts i lagen om allmänna vägar och som även återfinns i flera andra lagar, innehåller otvivelaktigt just ett sådant återhållande moment, som utredningen anser önskvärt. Utredningen anser emellertid inte heller denna lösning fullt tillfredsställande, eftersom en bestämmelse med detta innehåll läm­ nar parter och domstolar utan egentlig ledning och det säkerligen skulle dröja mycket länge, innan en fast och vägledande praxis hunnit utbilda sig. Beträffande det system, som införts i lagen om ersättning för mistad fiskerätt och som i princip innebär, att sakägaren får stå sina egna kostnader endast för det fall att han klagar och förlorar, erinrar utredningen om att det numera in­ förts också i vattenlagen. Principen har därigenom kommit att gälla för åtskilli­ ga expropriationsfall. Uppenbarligen är det önskvärt att i detta avseende söka uppnå enhetlighet i lagstiftningen. En regel av motsvarande innebörd också för ExL:s vidkommande skulle helt tillgodose det syfte som uppställts. Fastän regeln är stelare än den nyss berörda kostnadsbestämmelsen i lagen om allmänna vägar, erbjuder den i stor utsträckning samma fördelar som denna. Vid sidan

Kuntjl. Maj:tn proposition nr 73 ur 1966 83 härav har den också förtjänsten av att vara klar och entydig och det blir möjligt för parterna att förutse, hur kostnadsfrågan kommer att bedömas i skilda situa­ tioner. Expropriaten far med eu sådan kostnadsregel en av de speciella förhållan­ dena motiverad förmånlig behandling, bortsett från fall av rättegångsmissbruk o. d. behöver han sålunda aldrig betala motsidans kostnader. Sina egna kostna­ der får han ersatta inte bara när han själv klagar och vinner utan också — oav­ sett utgången av målet — när kostnaderna uppkommit genom att exproprianten klagat. Utredningen föreslår att kostnadsregeln i 67 § ExL ändras i den riktning, som angetts nu senast. Vad som framför allt kan vinnas härigenom är en från allmän synpunkt önskvärd begränsning av risken för att de förvärv, för vilkas genom­ förande expropriation måste tillgripas, onödigtvis fördröjs och fördyras. Regeln bidrar också i sin mån till upprätthållandet av principen att rättegångens tyngd­ punkt skall ligga i första instansen. Särskilt med tanke på det fall att överklagande sker beträffande värderingseller rättsfrågor av omstridd eller oklar natur, har utredningen övervägt, om en kostnadsregel av föreslagen innebörd bör kombineras med en undantagsbestäm­ melse, som gör det möjligt för överrätt att i speciella situationer utdöma kost­ nadsersättning till expropriat, fastän denne inte fått bifall till sin fullföljda talan. Att ta upp en sådan bestämmelse i ExL skulle emellertid i viss mån kunna sägas innebära, att man på ett speciellt rättsområde återinförde den i modern lagstift­ ning övergivna principen om särskild kostnadsfördelning för det fall att saken varit så »mörk och tvivelaktig» att den tappande parten haft skälig orsak till rättegång. Utredningen finner det också tydligt, att besvärliga avgränsningsproblem ofta måste uppstå vid tillämpningen av en sådan bestämmelse. Av des­ sa skäl anses inte lämpligt, att en undantagsbestämmelse av här åsyftad inne­ börd tas upp bland ExL:s kostnadsregler. I ett annat hänseende föreslås däremot en avvikelse från kostnadsreglerna i lagen om ersättning för mistad fiskerätt och vattenlagen. För det fall att talan fullföljs i högre instans innehåller dessa lagar bestämmelser som, om de överför­ des till ExL, skulle innebära att den exproprierande alltid skulle gottgöra sina motparter kostnader som åsamkas dessa genom att den exproprierande fullföljt talan i den högre instansen. Utredningen har ingen erinran mot den princip som ligger till grund för bestämmelserna men konstaterar samtidigt att bestämmel­ serna, om talan fullföljts av parterna på ömse sidor, i viss mån lämnar öppet i vad mån kostnaderna i den högre instansen skall anses föranledda av den ena eller den andra partens talan. I ett den 21 februari 1957 avgivet utlåtande över ett då föreliggande förslag till ändringar i lagen om ersättning för mistad fiske­ rätt har lagrådet visserligen uttalat, att uppdelning lärer få ske efter vad som av kostnaderna kan anses hänföra sig till den enes eller den andres fullföljda talan (prop. 1957: 129 s. 26). Inte heller detta uttalande är emellertid ägnat att skapa full klarhet i frågan. Lagtextens ordalydelse skulle sålunda kunna ge upphov till den tolkningen, att i första hand den exproprierande hade att betala samtliga de

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 kostnader, som skulle ha uppkommit, om han ensam fullföljt talan, och att mot­ parten sålunda endast borde stå för den merkostnad, som eventuellt uppkommit till följd av hans i överinstansen fullföljda talan. En rimligare tolkning är emel­ lertid att parterna anses jämställda vid kostnadsuppdelningen. För att förebygga varje anledning till missuppfattning vid tillämpningen av ExL anser utredningen lämpligt, att regeln om skyldighet för den exproprierande att svara för kostnad som åsamkas motpart genom att den exproprierande fullföljt talan, begränsas att avse fall när talan fullföljts av honom ensam och att rättegångsbalkens all­ männa regler om rättegångskostnad i överinstans görs tillämpliga när talan full­ följts å ömse sidor, dock givetvis med den inskränkningen att den exproprierande alltid skall själv bära sina kostnader å målet. I enlighet med nu angivna riktlinjer har utredningen utformat sitt förslag till ändring i 67 § ExL.

I ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande av utredningens expert Hernmarck redovisar denne både i fråga om behovet av ändrade kostnadsregler och i fråga om utformningen av nya sådana regler en annan mening än den, som kommit till uttryck i betänkandet och som omfattas av samtliga ledamöter i utredningen. Hernmarck framhåller inledningsvis, att regeln om expropriationskostnad i 67 § ExL införts till skydd för expropriaten i det speciella läge, som uppkommer genom tvångsavhändelsen. En sådan ändring av kostnadsregeln att rättsskyd­ det försvagas kan i första hand aktualiseras, om erfarenheten visar att expropriatens gynnsamma ställning i fråga om rättegångskostnad missbrukats genom obefogad fullföljd till överinstans. Hernmarck framhåller att utredningen konsta­ terat att något sådant missbruk inte kan påvisas. Ett annat skäl för ändring av den gällande kostnadsregeln skulle bestå i att exproprianten, om företaget är brådskande, ibland nödgas medge också sådana ersättningskrav, som han skulle ha motsatt sig, om han haft friare händer. Något stöd för att sådana situationer skulle förekomma mera allmänt har utred­ ningsmaterialet inte lämnat. Med hänvisning till gällande bestämmelser om förhandstillträde och den reform av dessa regler som utredningen föreslår sär­ skilt beträffande möjligheten till kvalificerat förhandstillträde i ett tidigt skede av förfarandet, konstaterar Hernmarck att exproprianten inte behöver försätta sig i det läget att obefogade ersättningskrav på grund av tidsnöd måste godtas. Hernmarck delar utredningens uppfattning, att den föreslagna kostnadsregeln kan främja det i och för sig angelägna önskemålet, att utredningen i expropriationsmål koncentreras till rättegången i första instans, men menar att detta syfte bör tillgodoses med andra medel än genom regler om rättegångskostnad, t. ex. genom en aktiv processledning. Redan på grundval av gällande bestämmel­ ser har domstolarna ofta ansett sig böra vägra expropriaten ersättning för ut­ redning, som inte bedömts erforderlig för att tillvarata hans intresse. Den föreslagna kostnadsregeln syftar till att försvaga expropriatens förhand-

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1006 85

lingsläge för att därmed »uppmuntra till frivilliga uppgörelser». Eftersom den förutsedda rättegångskostnad i överinstans, som skulle inverka vid förhandling mellan parterna, i regel måste te sig betydligt mera betungande för expropriaten än för den exproprierande, medför förslaget emellertid inte bara att exproprianten kommer ur det underläge, som med nuvarande ordning anses föreligga, och upp­ når paritet med expropriaten, utan också att han i allmänhet försätts i en star­ kare position än expropriaten vid förhandling om frivillig uppgörelse. Hernmarck konstaterar vidare, att det allmänt sett kan vara önskvärt alt kostnadsreglerna i de författningar, som innehåller bestämmelser om tvångsinlö­ sen, om möjligt blir likartade. En sådan uniformitet uppnås inte genom utred­ ningens förslag. Det är också möjligt, att en fullständig likformighet inte kan tillskapas med hänsyn till de skillnader i fråga om ändamål och föremål, som föreligger för de olika fallen. Någon analys härav har inte företagits. Innan så skett bör inte likformighetskraven uppställas som något självändamål. Till stöd för den nuvarande kostnadsregeln i ExL har i skilda sammanhang åberopats, att de värderingsproblem som förekommer till prövning i expropriationsmålen ofta är invecklade och svårbemästrade. I denna del hänvisar Hern­ marck till uttalanden av andra lagutskottet vid 1949 års riksdag och av Svea hovrätt i remissyttrande över motionerna I: 330 och II: 401 vid 1959 års riksdag (L2U 1949: 34 s. 54 och L3U 1959: 19 s. 13). I sammanhanget erinras om de svå­ righeter som på grund av oklarheter i lagstiftningen föreligger när det gäller att bedöma byggnadslagstiftningens inverkan på markvärdet. Vid avgörandet huru­ vida ett tätbebyggelsevärde över huvud föreligger eller inte kan stora värden stå på spel och ovissheten om utgången kan vara betydande. För mången torde det te sig stötande att expropriat inte skall kunna påkalla sådan prövning i över­ instans utan risk för att belastas med rättegångskostnader. I synnerhet när över­ instansens ledamöter stannar i skilda meningar, kan det komma att framstå som obilligt att expropriaten, ehuru överinstansens dom går honom emot, inte kan få ersättning för sina kostnader. Beträffande den av utredningen föreslagna kostnadsregeln anmärker Hern­ marck, att den kan bli synnerligen vansklig att tillämpa, när båda parter full­ följt talan. Avslutningsvis konstateras att en vågning mellan å ena sidan rättsskyddsintresset och värderingsfrågornas svårbedömbarhet och å andra sidan de motiv som utredningen angett för sitt förslag ger vid handen, att tillräckliga skäl för en ändrad lagstiftning inte kan sägas föreligga. Om det skulle anses att en revision inte går att undvika bör denna enligt Ilernmarcks mening, i högre grad än utredningens förslag medger, öppna möjlighet för domstolarna att tillerkänna expropriaten kostnadsersättning även om domen går honom emot. Bestäm­ melsen kunde därvid, med bibehållande av utredningens förslag som huvudregel, få ett tillägg av innebörd att exproprianten skall svara för motpartens kost­ nader även i överinstans, därest domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt att så förordna.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Remissyttrandena

Den av utredningen uttalade meningen att nu gällande princip om expropriants ersättningsskyldighet för både egna och motparts kostnader för expropriationsrättegången i första instans bör lämnas orubbad, har inte bemötts i något yttrande. I fråga om fördelningen av rättegångskostnaderna i överinstans är menings­ motsättningarna däremot mycket stora. Det stora flertalet remissinstanser deklarerar i princip sin anslutning till ut­ redningens ståndpunkt, att expropriats rätt till ersättning för rättegångskostna­ der i överinstans bör begränsas i förhållande till vad som gäller f.n. I några fall — närmare bestämt i yttrandena från stadskoUegiet i Göteborg, drätselkamrar­ na i Boden och Luleå samt SABO — har uttalats att begränsningen bör gå längre än utredningen föreslagit. Även i de yttranden, som avgetts av bostadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kommunalnämnden i Stenungsund, markpolitiska utredningen och Svenska kommunal tekniska jöreningen har ifrå­ gasatts om förslaget på denna punkt är tillräckligt långtgående. Åtskilliga av de remissinstanser, som är positivt inställda till en reform i den riktning utredningen föreslagit, understryker angelägenheten av att en sådan re­ form snarast kommer till stånd. Kommunalnämnden i Stenungsund uttalar att en ändring i angiven riktning är av synnerlig betydelse för kommunerna, särskilt med hänsyn till att nuvarande bestämmelser försätter kommunerna i ett avgjort underläge, när frågan om frivillig uppgörelse eller expropriation skall avgöras. Svea hovrätt finner det uppenbart att den nuvarande bestämmelsen i 67 § ExL är ägnad att fresta en expropriat att i onödan fullfölja talan mot lägre rätts dom. Hovrätten anser angeläget att de nackdelar som den nuvarande ordningen med­ för för kommunerna i möjligaste mån undanröjs. I yttrandet från Föreningen Sveriges stadsdomarc konstateras bl. a. att gällande kostnadsregler uppenbar­ ligen kan utnyttjas på ett otillbörligt sätt. Att i en situation när exproprianten-kommunen på grund av rådande bostadssituation befinner sig i tidsnöd meddela avsikten att fullfölja till högre instans, fastän utsikterna till ändring maste bedömas som mycket små, kan ibland innebära en påtryckning, som kan betecknas som otillbörlig. Några remissinstanser, bl. a. kammarkollegiet, anmär­ ker att en del av de skäl, som utredningen åberopat till förmån för en ändring av kostnadsregeln, visserligen får mindre tyngd om utredningens övriga förslag — särskilt förslaget om kvalificerat förhandstillträde — genomförs. I kollegiets yttrande framhålls emellertid att en ändring ändå får anses motiverad, eftersom gällande ordning kan fresta till ett illojalt processande och sålunda påtagligen inbjuder till missbruk. Några remissinstanser tar principiellt avstånd från tanken på att frångå nu gällande kostnadsbestämmelser. Hit hör bl. a. länsstyrelsen i Gävleborgs län. Länsstyrelsen framhåller att staten, så länge den i princip garanterar en enskild äganderätt, också bör tillse att den enskilde i förhållande till samhället äger obe-

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.1 Ar I96G H7 skuren möjlighet att utan eget kostnadsutlägg hävda sin rätt. Uppfattningen att nuvarande kostnadsbestämmelser bör behållas i princip oförändrade hävdas ock­ så av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Malmöhus Uin, överlantmätar­ na i Gävleborgs, Jönköpings och Örebro län, länsarkitekten och länsingenjören i Jönköpings län, Näringslivets byggnadsdelegation, RLF, Skånes jordägareför­ bund, Svenska bankföreningen, Sveriges advokatsamfund och Sveriges fastig­ hetsägareförbund liksom även av reservanter inom stadskollcgiet, borgarrådsberedningen, drätselnämnden och fastighetsnämnden i Stockholm samt tva re­ servanter inom styrelsen för Svenska stadsförbundet. Till stöd för den sålunda intagna ståndpunkten har i allmänhet åberopats synpunkter av liknande inne­ börd som de, vilka framförts i det särskilda yttrandet av utredningens expert Hernmarck. Såsom ett ytterligare skäl för att nuvarande ordning alltjämt bör behållas åberopar RLF, att någon utpräglad praxis i värderingsfrågorna ännu inte utbildats på samma sätt som exempelvis beträffande vattenmålen. I anslut­ ning härtill nämner RLF också, att det enligt förbundets erfarenhet inte är möj­ ligt att utläsa någon enhetlig praxis ur hovrätternas avgöranden. Fastighetsägareförbundet anför bl. a. att expropriaten med hänsyn till fort­ gående penningvärdeförsämring och till expropriationslagens ränteregel i kom­ bination med skattebestämmelserna i regel har lika stort intresse som den exprop­ rierande att undvika en tidsödande och långdragen process. Advokatsamfundet gör följande mera allmänna reflexion. Även om de nu gällande kostnadsreglema i enstaka fall kan antagas leda till en objektivt sett onödig fördyring och försening av expropriationsförfarandet, in­ nebär detta en väsentligt mindre olägenhet än det försvagande av den enskildes rättsskydd som skulle bli en följd av den föreslagna lagändringen. Expropriationerna drabbar i stor utsträckning villaägare och andra fastighetsägare i ganska blygsamma ekonomiska förhållanden, och för dessa är kostnaderna av mycket väsentlig betydelse. Ett genomförande av utredningens förslag skulle med all säkerhet leda till att den enskilde inte sällan såge sig nödsakad att av hänsyn till risken för kostnader avstå från fullföljd av talan, även i sådana fall där skälig­ heten av den utdömda ersättningen med fog kan ifrågasättas och där en fullföljd av talan inte vore omotiverad. En sådan följd av lagstiftningen om expropriation är inte rimlig. Också vad gäller frågan om vilken lösning som bör väljas vid utformningen av en ny lagbestämmelse rörande expropriationskostnaderna i överrätt har delade meningar framkommit under remissbehandlingen. Den lösning som utredningen stannat för godtas i sina huvuddrag av det stora flertalet av de remissinstanser, som är positivt inställda till tanken på en lagänd­ ring. Bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, fortifikationsförvcdtningen och lantmäteristyrelsen finner förslaget välmotiverat och väl avvägt. Även flertalet av de hörda kommunerna har funnit den föreslagna lösningen ändamålsenlig eller ac­ ceptabel. Flera remissinstanser, bl. a. öv erståthållarämbetet, ger uttryck åt den uppfattningen, att expropriaten även efter en reform enligt utredningens förslag får ett tillfredsställande rättsskydd, varvid bl. a. hänvisas till att den exproprie-

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 rande enligt förslaget alltid själv har att svara för egna kostnader samt att expropriaten å sin sida alltjämt får möjlighet att under rättegången i första in­ stans kostnadsfritt utnyttja erforderlig expertis. Kammarkollegiet påpekar att den i kostnadshänseende gynnade ställning som en expropriat även efter den föreslagna ändringen erhåller saknar motsvarighet i vanliga utomobligatoriska skadeståndsförhållanden. I dessa gäller — framhåller kollegiet — allmänna reg­ ler om rättegångskostnader, oavsett att den skadelidande, t. ex. en vid bilolycka skadad person, inte i någon mån föranlett rättegången och oavsett de skäl av social eller personlig natur, som kan tala till förmån för en mot den skade­ lidande välvillig behandling av kostnadsfrågan. Utan att ta ställning vare sig för eller emot utredningens förslag på denna punkt noterar Svenska sparbanksföreningen såsom en tacknämlig konsekvens, att förslaget bör medföra att utredningen i expropriationsmål kommer att kon centreras till rättegången i första instans. Å andra sidan uttrycks i några remiss­ yttranden, bl. a. i yttrandena från vattenfallsstyrelsen samt länsstyrelsen och överlantmätaren i Malmöhus län, farhågor för att den föreslagna kostnadsregeln kan komma att leda till ökade kostnader för rättegången i första instans. Vat­ tenfallsstyrelsen nämner i detta sammanhang, att det är styrelsens erfarenhet, att de hittills gällande kostnadsreglerna i stor utsträckning medfört onödig och skadlig vidlyftighet i utredningen vid expropriationsdomstolarna och att dom­ stolarna i första instans haft en mycket liberal inställning till kostnadsregeln. Det kan enligt styrelsen befaras, att den nu införda kostnadsregeln i ännu högre grad kan inbjuda till onödig och skadlig vidlyftighet i utredningen vid första domstolen, eftersom markägarna löper risk att få betala rättegångskostnader om de fullföljer målet till högre instans. Styrelsen finner därför angeläget att det i motiven uttalas, att uppmärksamhet bör riktas på angivna förhållanden så att den tilltänkta reformen i praktiken inte blir innehållslös. Stads kollegiet i Göteborg föreslår att allmänna kostnadsregler, dvs. 18 kap. helt och hållet skall tillämpas beträffande rättegången i överinstans Kollegiet hänvisar till att man genom inrättandet av expropriationsdomstolar med tillgång till särskild expertis tillskapat garantier för att värderingsfrågorna redan i första instans får en så allsidig och objektiv behandling som möjligt. Vidare hänvisar kollegiet till att utomlands i allmänhet gäller, att kostnadsför­ delningen i högre rätt bestäms efter den utgång som målet fått. Den av kolle­ giet uttalade meningen har kommit till uttryck också i yttrandet från SABO. Drätselkammaren i Luleå anser likaledes, att 18 kap. RB bör tillämpas i över­ instans, dock med modifikationen, att den exproprierande skall stå kostnad, som förorsakas motpart när den exproprierande ensam fullföljt talan. Drätsel­ kammaren i Boden anser att vardera parten bör stå sin kostnad, om exproprianten klagar och vinner, men tillstyrker i övrigt utredningens förslag. Å andra sidan föreslås i några remissyttranden lösningar, som innebär att expropriaten i kostnadshänseende behandlas mera gynnsamt än enligt utred­ ningens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 89 Längst i den nyss angivna riktningen går en reservant inom fastighetsnämnden i Göteborg — som föreslår att den nuvarande kostnadsregeln i (17 § ExL skall behållas, såvitt gäller rättegången i expropriationsdomstol och hovrätt, medan den av utredningen föreslagna kostnadsregeln får gälla beträffande rätte­ gången i högsta domstolen — samt länsstyrelsen i Jönköpings län och Ilandelskamrarnas nämnd, vilka anser att den nu gällande ordningen bör behållas som huvudregel men med möjlighet för överrätt att under vissa förutsättningar för­ ordna, att expropriaten själv skall stå sin kostnad. Länsstyrelsen tänker sig här­ vid en kostnadsregel av den typ, som f. n. förekommer i bl. a. 23 § lagen om all­ männa vägar, dvs. en regel som innebär, att den exproprierande i princip är skyldig att svara för såväl sina egna som motsidans rättegångskostnader, men med möjlighet för domstolen att förordna om annat, när så prövas skäligt med hänsyn till omständigheterna. Handelskamrarnas nämnd återigen anser att av­ vikelse från principen om expropriants ersättningsskyldighet för rättegångskost­ nad i överinstans bör få ske endast under förutsättning att domstolen finner att överklagandet skett utan skäl eller synnerlig anledning annars förekommer där­ till. Också i remissyttranden, som avgetts av länsarkitekten i Norrbottens län. Näringslivets byggnadsdclegation och Svenska bankjöreningen kommer tanken på en lagändring av denna mera begränsade innebörd till synes. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har berört frågan om lämpligheten av att utforma expropriationslagens kostnadsregel efter mönster av 23 § lagen om all­ männa vägar. Styrelsen uttalar att allmänna väglagens kostnadsregel väl rent formellt torde ge domstolarna möjlighet att, utöver de fall som åsyftas i undan­ tagsregeln i nuvarande 67 § ExL, ålägga markägaren att svara för rättegångs­ kostnader. I praktiken har emellertid sakägarna nära nog undantagslöst fått ersättning för samtliga sina skäliga kostnader inte bara i underrätten utan också i överrätterna. Det kan sålunda konstateras att kostnadsreglerna i nuvarande expropriationslag och väglag materiellt sett stämmer överens. Eftersom den konstruktion av kostnadsregeln som kommit till uttryck i väglagen sålunda knappast inneburit något återhållande moment torde detta enligt styrelsens mening utgöra en hållbar grund för att inte utforma expropriationslagens nva kostnadsregler på enahanda sätt. Inte sa fa remissinstanser ansluter sig i princip till den av Hernmarck i andra hand uttalade meningen att utredningens förslag bör kompletteras med en be­ stämmelse, som gör det möjligt för överrätt att under vissa förutsättningar till­ erkänna expropriat kostnadsersättning även om domen i sakfrågan går honom emot. Till denna grupp hör Svea hovrätt, försvarets civilförvaltning, länsstyrel­ sen i Stockholms län, överlantmätarna i Göteborgs och Bohus samt Stockholms län, Föreningen Sveriges häradshövdingar samt Svenska byggherreföreningen. Svea hovrätt föreslår, att 67 § ExL ändras på sätt utredningen föreslagit med tillägg av innebörd att domstolen må, därest omständigheterna föranleder där­ till, tillerkänna expropriaten ersättning för rättegångskostnader även i fall, då han är tappande. Hovrätten anser att en bestämmelse sådan som den av utred-

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 ur 1966 ningen föreslagna ibland kan bli för hård mot expropriaten. Enligt hovrätten torde förslaget också gå längre än som är nödvändigt för att uppnå det syfte, som utredningen uppställt som mål för en lagändring. De frågor som uppkom­ mer i ett expropriationsmål är ibland av så invecklad och för den enskilde expropriaten svårbemästrad natur, att dennes fullföljd kan anses ha varit motiverad även om han inte vinner bifall till sin talan. Hovrätten anser att det i sådana fall skulle vara obilligt att låta expropriaten själv svara för sina kostnader. Med tanke på fall av berörda art anser hovrätten motiverat med en undantagsbestämmelse, som öppnar möjlighet för överrätten att i särskilda fall tillerkänna också förlorande expropriat ersättning för rättegångskostnader. De skäl, som utredningen åberopat mot införande av en sådan undantagsbestäm­ melse anser hovrätten inte vara av den beskaffenhet, att de bör hindra införan­ det av en bestämmelse, som med hänsyn till expropriatens berättigade intressen ter sig sakligt grundad. Liknande synpunkter som de Svea hovrätt anlagt kommer till uttryck i ytt­ randena från länsstyrelsen och överlantmätaren i Stockholms län samt Svenska byggherreföreningen. En undantagsregel av antydd innebörd bör enligt över­ lantmätaren i Göteborgs och Bohus län utnyttjas »om särskilda skäl är därtill». I yttrandet från Föreningen Sveriges häradshövdingar anges att en sådan un­ dantagsregel bör komma till användning om synnerliga skäl föreligger. Även försvarets civilförvaltning anser, att en dylik bestämmelses karaktär av undan­ tagsregel bör markeras starkare än som skett i Hernmarcks yttrande. Enligt ämbetsverkets mening bör bestämmelsen tillämpas om domstolen med hänsyn till beskaffenheten av i målet förekommande rättsfrågor eller särskilda omstän­ digheter i övrigt finner detta skäligt. Uttalanden till förmån för en undantagsregel av den innebörd Hernmarck angett i sitt särskilda yttrande görs också i yttranden, som avgetts av länssty­ relsen i Göteborgs och Bohm län, övcrlantmätarna i Jönköpings och Gävleborgs län, lantbruksdirektören i sistnämnda län, RLF, reservanter inom stadskollegiet, borgarrådsberedningen, drätselnämnden och fastighetsnämnden i Stockholm samt två reservanter inom styrelsen för Svenska stadsförbundet. En ledamot av hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår att utredningens förslag kompletteras med en bestämmelse om att den exproprierande, när sär­ skilda skäl är därtill, må åläggas att utge ersättning för motparts rättegångs­ kostnad i högre rätt utöver vad som följer av 67 § ExL i dess föreslagna lydelse. Som exempel på situationer i vilka tillämpning av en sådan kompletterande bestämmelse framstår som skälig anges dels det fall att expropriat som fullföljt talan får bifall till denna endast i sådan mindre mån, att kostnaderna enligt 18 kap. 4 § RB skulle kvittas eller expropriaten skulle få jämkad ersättning, dels vissa undantagsfall, när det av sociala billighetsskäl kan anses rimligt att ersättning utgår även om expropriaten förlorat sin talan. Den föreslagna kostnadsfördelningen i överinstans när parterna på ömse sidor fullföljt talan avstyrks av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 ur I9f>(> 91

kammar kollegiet, lagberedningen och Föreningens Sveriges häradshövdingar. Enligt dessa remissinstansers mening bör kostnadsfördelningen också i den no avsedda situationen avgöras efter de grunder, som gäller enligt motsvarande bestämmelser i lagen om ersättning för mistad fiskerätt och vattenlagen. I de avstyrkande yttrandena erinras om att utredningens förslag i nu nämnt hän­ seende innebär, att expropriaten försätts i ett sämre läge än som skulle ha blivit fallet vid en tillämpning av grunderna för dessa bestämmelser. Vidare påpekas önskvärdheten av enhetliga regler inom varandra närliggande lagstiftningsområden. Kammarkollegiet framhåller också att kollegiet, såvitt gäller tillämpningen av lagen om ersättning för mistad fiskerätt, inte funnit nämnda lags kostnadsregel olämplig. I några remissyttranden anmäls önskemål om motsvarande lagändringar beträffande närbesläktade kostnadsregler inom andra lagstiftningsområden. Kammarkollegiet anser sålunda önskvärt med en översyn av kostnadsreglerna i 36 § andra stycket naturvårdslagen och i lagarna om allmänna vägar och en­ skilda vägar i syfte att om möjligt få till stånd en likformig reglering. Svenska stadsförbundet anser att utredningens förslag föranleder, att ändring också måste övervägas beträffande de bestämmelser i 23, 53, 69, 71 och 117 §§ BL, som reglerar kostnadsfördelningen i vissa ersättningsmål enligt nämnda lag. bl. a. mål om ersättning för gatumark och om bidrag till gatubyggnadskostnad. Den av utredningen uppställda huvudprincipen för fördelning av rättegångskostnaderna kan enligt förbundets mening tillämpas också beträf­ fande sådana tvister. Visserligen skulle måhända kunna göras gällande att tillämpningen av skälighetsreglerna i de angivna specialbestämmelserna kom­ mer att röna inflytande av lydelsen av den allmänna kostnadsregeln i 67 § ExL. Så har tidigare varit fallet i anslutning till den modifikation av kost­ nadsansvaret som vid 1949 års revision av expropriationslagstiftningen inför­ des genom hänvisningen till 18 kap. 6 och 8 §§ KB. På motsvarande sätt skulle då utredningens kostnadsregler om de genomfördes påverka tillämp­ ningen av de nu aktuella specialreglerna i bl. a. byggnadslagen. En sådan tolkning förefaller dock tveksam och till undvikande av varje oklarhet i detta hänseende bör enligt förbundets mening de allmänna kostnadsreglerna i 67 § ExL genom en uttrycklig föreskrift ges tillämpning även för de fall där hit­ tills en sådan särskild kostnadsreglering skett som i de nu angivna bestämmel­ serna i BL. Förslag om lagändringar av sistnämnda innebörd framförs också av stadsjullmäktige i Malmö, Svenska kommunförbundet och Svenska kommunal tek­ niska föreningen. Överlantmätaren i Örebro län anmäler önskemål om viss komplettering av 67 § ExL för att klargöra vad som är att hänföra till »kostnader å expropriationsmålet». Överlantmätaren påpekar att i rättegångskostnader ofta inbegrips kostnader, som är konstituerande för markvärdet och rätteligen ingår i löseskillingen. Såsom exempel nämns kostnader för undersökning av grundförhållanden

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 beträffande mark avsedd för tätbebyggelse, kostnader för planskisser och lik­ nande utredning. Överlantmätaren håller före att sådana kostnader i regel ersätts såsom rättegångskostnad, varigenom expropriaten tydligen erhåller dub­ bel ersättning för kostnaderna. En lagändring för att tillrättalägga berörda för­ hållande är enligt överlantmätarens mening av väsentlig betydelse från ekono­ misk synpunkt, eftersom undersökningskostnaderna ofta uppgår till relativt stora belopp. Vad överlantmätaren sålunda anfört finner länsstyrelsen i Örebro län välbetänkt och väl förtjänt att tas upp till närmare prövning.

Departementschefen

Den nuvarande regeln i 67 § ExL innebär att den exproprierande är skyldig att ersätta motparten sådana kostnader i expropriationsmålet, som inte föran­ letts av motpartens försumliga processföring, om kostnaden skäligen varit på­ kallad för tillvaratagande av partens rätt. Denna regel har, bortsett från vissa jämkningar som närmast är av redaktionell natur, gällt alltsedan tillkomsten av ExL. Regeln fick emellertid en helt annan innebörd och betydelse genom 1949 års reform av expropriationslagstiftningen. Redan då ifrågasattes också om inte expropriatens rätt till ersättning för kostnader i överrätt borde begränsas. Yr­ kanden av liknande slag har därefter framförts vid flera tillfällen. Kritiken mot den gällande ordningen går i korthet ut på att denna medför att expropriationerna fördyras. Regeln i 67 § ExL anses ägnad att försvåra frivilliga uppgörelser och uppmuntra till överklaganden. Därigenom försenas ex­ propriationerna. Processens tyngdpunkt påstås också kunna förskjutas från första instansen till överrätterna. Å andra sidan har det alltid betonats, att expropriationsförfarandets karaktär kräver en särskild reglering. Meningarna är emeller­ tid delade i frågan hur långt en sådan reglering bör gå. Expropriationsutredningen har funnit att expropriaten i kostnadshänseende bör behandlas något mera restriktivt än hittills. Utredningen har inriktat sig pa en bestämmelse som berättigar expropriaten till ersättning för rättegångskost­ naderna i första instansen oavsett utgången av målet men som gör det nödvän­ digt för honom att ingående överväga om han skall fullfölja talan mot den lägre rättens avgörande. Sålunda föreslås att den exproprierande, i den mån inte annat föranleds av bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 §§ RB, alltid skall vid­ kännas sina egna kostnader samt kostnader som åsamkats motpart till följd av att den exproprierande ensam fullföljt talan men att i övrigt bestämmelserna i 18 kap. RB skall gälla. Den kritik som under en lång följd av år riktats mot den nu gällande kostnadsregeln kan enligt min mening inte avvisas. Det synes vara en utbredd upp­ fattning att regelns innehåll är ägnat att leda till missförhållanden. Jag anser också att en reform bör göras men denna bör ske med varsamhet och under be­ aktande av de grundsatser som präglar svensk rätts inställning till tvångsavhändelser över huvud.

Kungl. May.ts proposition nr 73 år 1966 93

Det är uppenbart att expropriaten även i fortsättningen bör utan några kost­ nader få sin talan prövad i en instans. När det gäller kostnaderna i överrätt anser jag i likhet med utredningen att en ordning bör eftersträvas som avhåller sak­ ägare från att utan fog föra talan mot avgörandet i den första instansen. Enligt allmän mening torde den nu befintliga hänvisningen till 18 kap. 6 § RB inte tillräckligt effektivt fylla en sådan funktion. Den lösning som utredningen stannat för innebär i princip att expropriaten aldrig behöver betala den exproprierandes kostnader och att han får svara för sina egna kostnader enbart när han själv klagat och förlorat. Förslaget överens­ stämmer med den reglering som finns i lagen om ersättning för mistad fiskerätt och i vattenlagen. Härutöver har utredningen diskuterat andra alternativ. Av dessa torde endast ett böra allvarligt övervägas, nämligen det som förekommer i bl. a. lagen om allmänna vägar, och som innebär att den exproprierande i prin­ cip skall svara för samtliga kostnader i målet såvida inte rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna på annat sätt. Enligt vad som upplysts tillämpas den reglering som finns i lagen om allmänna vägar i praktiken på ett sätt som överensstämmer med 67 § ExL i dess nuva­ rande lydelse. I valet mellan de två nu berörda lösningarna bör avgörande vikt fästas vid att utredningens lösning är klar och entydig och ger parterna möjlig­ het att förutse hur kostnadsfrågan kommer att bedömas i skilda situationer. En sådan lösning innebär vidare stora fördelar för expropriaten. Bortsett från fall av rättegångsmissbruk o. d. behöver han aldrig betala motpartens kostnader och han får sina egna kostnader ersatta inte bara när han klagar och vinner utan även när den exproprierande ensam klagat. Regelns syfte att utgöra ett avhål­ lande moment vid övervägandena i fullföljdsfrågan framträder genom att ex­ propriaten löper risk att få stå sina egna kostnader när han klagar och förlorar. Denna risk bör också ge expropriaten anledning att inte från början räkna med en prövning i flera instanser utan koncentrera sin talan till den första instansen. På grund av vad nu anförts anser jag att utredningens lösning i princip bör accepteras. En expert inom utredningen har föreslagit en komplettering av utredningens förslag. Denna komplettering skulle innebära en rätt för överinstansen att i vissa fall tillerkänna expropriaten ersättning för rättegångskostnader också när han klagar och förlorar. Som motiv för en sådan regel åberopas, att de frågor som förekommer till bedömande ibland är av så invecklad och för expropriaten svår­ bemästrad natur att dennes fullföljd av talan kan ha varit motiverad även om den inte leder till att talan vinner bifall. En del remissinstanser har tillstyrkt detta förslag. Även jag anser att vissa skäl talar för en bestämmelse av ungefär den inne­ börd som nyss angetts. Att införa en sådan bestämmelse skulle emellertid — som utredningen antytt — i viss mån innebära en återgång till den numera övergivna principen om särskild kostnadsfördelning när saken varit »mörk och tvivelaktig». Ett sådant steg torde inte böra tas endast på ett begränsat område

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 utan frågan bör bedömas i ett större sammanhang. Jag kan därför inte biträda detta förslag. En särskild fråga gäller kostnadsfördelningen när både expropriat och expropriant fullföljt talan i högre rätt. Utredningen anser att det är i viss mån oklart hur motsvarande fråga skall bedömas vid tillämpningen av exempelvis lagen om ersättning för mistad fiskerätt. Frågan är om den exproprierande när han fullföljt talan alltid skall betala expropriatens samtliga kostnader, oavsett om denne fullföljt talan eller inte, eller om denna påföljd skall drabba den exprop­ rierande bara när han ensam fullföljt talan. Utredningen har valt det sist­ nämnda alternativet. Utredningens förslag i nyssnämnda del har mött kritik vid remissbehandling­ en. Därvid har gjorts gällande bl. a. att expropriaten kommer i ett sämre läge än den ersättningsberättigade i motsvarande situation vid tillämpning av lagen om ersättning för mistad fiskerätt. Såsom utredningen anfört lämnar kostnadsreglerna i lagen om ersättning för mistad fiskerätt och vattenlagen i viss mån öppet, hur kostnaderna skall för­ delas, när parterna på ömse sidor fullföljt talan. När den princip som kommit till uttryck i dessa kostnadsregler skall överföras till ExL, bör enligt min mening klart anges hur kostnadsfrågan för expropriationsmålens del skall bedömas i motsvarande situation. En lämplig och rimlig lösning synes mig därvid vara den, som utredningen stannat för, eller att de allmänna reglerna i RB om rättegångs­ kostnad görs tillämpliga, dock med den begränsning som följer av att den ex­ proprierande alltid skall själv vidkännas egna kostnader. Jag anser sålunda ut­ redningsförslaget böra följas också på denna punkt. Om de föreslagna ändringarna genomförs kommer detta att påverka kostnads­ fördelningen även i vissa andra mål än sådana som avses i 67 § ExL. Framför allt kommer samma regler att gälla vid inlösen av mark enligt BL. Vid remiss­ behandlingen har uttryckts önskemål om motsvarande ändringar också i vissa andra lagar, bl. a. naturvårdslagen och väglagstiftningen. Motsvarande regler anses också böra gälla för kostnadsfördelningen i vissa ersättningsmål enligt BL, exempelvis mål om ersättning för gatumark. Dessa frågor torde få tas upp i därför lämpligt sammanhang.

Kungl. Maj:tx proposition nr 73 år J966 it 5

Övriga frågor

Tidsfristen för betalning av expropriatiunsersättning

Gällande rätt

Expropriationsersättning skall enligt 48 § ExL erläggas inom tre månader från det domen i expropriationsmålet vunnit laga kraft. Denna tidsfrist gäller oavsett om tillträde ägt rum dessförinnan. Underlåtenhet att i behörig ordning erlägga ersättningen medför enligt 50 § den påföljden att expropriationsrätten förverkas, dock inte om den exproprierande tillträtt cxpropriationsobjektet. För sådant fall gäller i stället enligt 52 och 54 §§ att sakägare har rätt att efter utgången av nyssnämnda tidsfrist hos länsstyrelsen påkalla uttagande av oguldna ersättnings­ belopp. Som nämnts i ett tidigare sammanhang får återkallelse av expropriationsanspråk inte göras beträffande mark, som den exproprierande tagit i besitt­ ning (51 §).

Utredningen

Den ökade frekvensen av förhandstillträden och det förhållandet att sådant tillträde numera äger rum också vid mera omfattande expropriationer har bl. a. aktualiserat frågan, om inte en väsentligt kortare tidsfrist än den i lagen angivna tremånadersperioden bör föreskrivas för betalning av ersättning när förhandstillträde skett. Förslagsvis har framförts tanken på en förkortning av tidsfristen till en månad. Den nu gällande lagregeln i ämnet återgår på en bestämmelse i 1860 års expropriationsförordning enligt vilken expropriationsersättningen, om den inte hunnit bestämmas före tillträdesdagen, skulle utges inom tre månader efter det ersättningen bestämts. Någon närmare motivering har inte lämnats till bestäm­ melsen. I anslutning härtill redogör utredningen för motsvarande bestämmelser inom angränsande rättsområden och nämner därvid bl. a. stadgandet i 9 kap. 67 § vattenlagen. Om tillstånd till företag eller åtgärd enligt vattenlagen på grund av vattendomstols förordnande tagits i anspråk innan utslaget vunnit laga kraft eller ersättning eljest enligt vattenlagen bestämts efter det företaget utförts gäller enligt detta stadgande för sådan ersättning, som skall nedsättas hos länsstyrelsen, en betalningsfrist av 30 dagar från det crsättningsbeslutet vunnit laga kraft. Utredningen framhåller att det självfallet är angeläget att utgivandet av fast­ ställd expropriationsersättning i de fall, då expropriationsobjektet redan tagits i anspråk av den exproprierande, sker i så nära anslutning till crsättningsbeslutet som möjligt. Med visst fog skulle man kunna göra gällande att sådan ersättning — vare sig det är fråga om förskott eller slutlig ersättning — borde förfalla till betalning i och med att domstolens avgörande vinner laga kraft. Med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 96 till den ränteförpliktelse, som enligt 55 § åvilar den exproprierande när förhandstillträde ägt rum, ligger det också i dennes intresse att inte onödigtvis fördröja betalningen. Å andra sidan är att beakta att den exproprierande är skyldig att i samband med nedsättandet av ersättningen inge bl. a. gravationsbevis och vissa andra handlingar till länsstyrelsen. För anskaffande av dessa handlingar behövs visst rådrum. Om den exproprierande är juridisk person kan beslut behöva in­ hämtas från anslagsbeviljande organ, och det kan av denna orsak vara nödvän­ digt att den exproprierande efter det slutligt avgörande föreligger i expropriationsmålet får ytterligare någon tid på sig att ordna betalningen. Goda skäl talar således för att behålla rådande system med någon tids betalningsfrist efter lagakraftvunnet avgörande. Av hänsyn till de ersättningsberättigades intressen anser utredningen emellertid önskvärt att fristen inte blir längre än nödvändigt. En förkortning från tre månader till en månad från det lagakraftvunnet avgö­ rande föreligger kan knappast medföra nämnvärd olägenhet för de exproprieran­ de och utredningen anser en sådan förkortning också i övrigt lämplig. Av nu angivna skäl föreslår utredningen att i 48 § ExL tas in en bestämmelse av innebörd att expropriationsersättningen, om fastigheten tagits i besittning innan avgörandet vunnit laga kraft, skall nedsättas inom en månad från dagen för lagakraftvinnandet. Om befrielse från nedsättningsskyldighet medgetts, skall den exproprierande inom angiven tid i stället göra anmälan till länsstyrelsen och därvid styrka att ersättningen betalats. De nya bestämmelserna föreslås få sådan utformning att de kommer att avse både den slutligt utdömda expropria­ tionsersättningen och förskott, som enligt de av utredningen samtidigt föreslag­ na nya förskottsreglerna bestäms av domstol efter det förhandstillträde skett.

Remissyttrandena

Svenska kommunförbundet och Svenska vattenkraftföreningen avstyrker för­ slaget. Kommunförbundet erinrar om att ett kommunalt anslagsbeslut vinner la­ ga kraft tidigast tre veckor från dagen för tillkännagivandet på kommunens an­ slagstavla av beslutsprotokollets justering. Även om finansieringsfrågan i många fall kan ordnas förhållandevis snabbt, kan det enligt förbundets mening i andra fall vara förenat med svårigheter att med kort rådrum skaffa erforderliga medel för ändamålet. Förbundet anser under sådana omständigheter övervägande skäl tala för att en och samma frist av tre månader tillämpas för betalning av expropriationsersättning, oavsett om förhandstillträde ägt rum eller ej. Vattenkraft­ föreningen åberopar att det kan ta ganska lång tid att anskaffa för nedsättningen erforderliga lagakraft- och gravationsbevis samt avskrifter, vilket i sin tur kan innebära att nedsättningsärendet inte alltid hinner bli komplett inom den föreskrivna fristen. Olägenheterna härav måste enligt föreningen bedömas all­ varligare än att markägaren, också för de fall då tillträde ägt rum, kan få vänta något längre på själva nedsättningen. Drätselkammaren i Boden tillstyrker förslaget endast under den uttryckliga

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 196ti 97

förutsättningen att garantier lämnas för att gravationsbevis kan erhållas inom förutsatt tid. Luf tf artsstyrelsen föreslår en tidsfrist av två månader i stället för den före­ slagna tiden av en månad. Styrelsen hänvisar härvid till att svårigheter kan uppkomma att utverka erforderliga anslagsbeslut inom den av utredningen före­ slagna tidsfristen. Kommunalnämnden i Stenungsuml finner det däremot skäligt att tidsfristen minskas till en månad. Nämnden framhåller att den långa tid, som i regel för­ flyter från det kommunen får vetskap om tiden för första domstolsförhandlingen till föreslagen tidpunkt för betalning, är fullt tillräcklig för att förbereda finan­ siering av utgiften.

Departementschefen

Reglerna för betalning av expropriationsersättningen bör självfallet vara så­ dana att betalningen inte onödigt fördröjs. I synnerhet är det angeläget att be­ talningen sker så snart som möjligt när egendomen i fråga redan tagits i besitt­ ning. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag om en förkortning av den nu gällande tremanadersfristen i sådant fall. Den föreslagna tiden en månad har lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Ett par remissinstanser har ansett tiden för kort när den exproprierande är juridisk person och ersättningen föranleder beslut av anslagsbeviljande organ. Jag anser det emellertid angeläget att parterna såvitt möjligt medverkar till att expropriationsförfarandet inte drar onödigt långt ut på tiden och det bör vara möjligt att i dylikt fall förbereda ären­ det så att betalning kan ske inom en månad från det domen vunnit laga kraft. Jag biträder därför utredningens förslag på denna punkt.

Skyldigheten för expropriant att ställa säkerhet för expropriationsersättning

Gällande rätt

Skilda bestämmelser i ExL ålägger den exproprierande att ställa säkerhet för ersättnings- eller skadebelopp. Sådana bestämmelser förekommer i 37, 62 och 72 §§. Den i praktiken oftast tillämpade bestämmelsen är 37 §, som föreskriver skyldighet för den exproprierande att ställa säkerhet hos länsstyrelsen för ex­ propriationsersättningen med ränta, innan erhållen rätt till förhandstillträde tas i anspråk. I utredningens förslag finns motsvarigheter till denna föreskrift upp­ tagna i 36 och 39 §§. Enligt 74 § i dess nu gällande lydelse är kronan befriad från skyldighet att ställa säkerhet. Sådan befrielse galler däremot inte för kommun eller liknande subjekt.

Utredningen

Under remissbehandlingen av det lagstiftningsärende, som utmynnade i 1949 års reform av expropriationslagstiftningen ifrågasattes om inte befrielsen från

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 73

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 skyldighet att ställa säkerhet enligt ExL borde utsträckas att avse också kom­ mun. I sammanhanget hänvisades till kommunallagarnas regler om lån och bor­ gen och till den reella betydelsen av kommunens ansvar för sina förpliktelser. Föredragande departementschefen förklarade sig emellertid för det dåvarande inte kunna förorda en lagändring av sådan innebörd. Utredningen framhåller, att denna fråga under senare år fått allt större aktualitet. Frånsett de fall, när expropriation sker för upplåtelse av kraftledningsservitut o. d., sker det alldeles övervägande antalet expropriationer för kommuns räkning. En särskilt stor grupp av fall i vilka kommun är exproprierande avser inlösen av mark enligt byggnadslagen. Förhandstillträde kommer till stånd i ett stort antal fall och det förekommer inte sällan domstolsförordnanden om sådant tillträde, varvid kom­ munens skyldighet att ställa säkerhet aktualiseras. I fråga om förutsättningarna för en reform i antydd riktning anmärker utred­ ningen till en början att kommunernas ekonomiska ställning i allmänhet avse­ värt förstärkts efter de indelningsreformer och kommunsammanslagningar, som skett på senare år. Vidare kan man räkna med att mera omfattande expropriationsföretag inte sätts igång innan exproprianten försäkrat sig om att de nöd­ vändiga ekonomiska resurserna finns för att genomföra företaget. I det nu aktuella sammanhanget aktualiseras skyldighet att ställa säkerhet betydligt oftare än i andra fall då gällande bestämmelser föreskriver sådan skyldighet. Den säkerhet som ställs består vidare i många fall av borgen från någon kom­ munens förtroendeman eller tjänsteman. Det ligger i sakens natur att det ofta är mycket svårt för kommunerna att ställa säkerhet i annan form. Med hänsyn till storleken av de belopp för vilka sådan borgen gäller saknar den varje prak­ tisk betydelse för säkerställande av sakägarnas ersättningsanspråk. Mot bakgrund av det anförda föreslår utredningen, att kommunerna helt fritas från skyldighet att ställa säkerhet enligt ExL. Med kommun avser utred­ ningen härvid borgerlig primärkommun, dvs. landskommun, köping och stad, men däremot inte municipalsamhälle. Vid sidan härav bör också landsting få motsvarande befrielse. Utredningen har också övervägt, om inte befrielse från skyldighet att ställa säkerhet borde gälla även till förmån för kommunalförbund, Med hänsyn till den oklarhet som f. n. råder om dessa sammanslutningars fram­ tida uppgifter har utredningen emellertid ansett sig inte böra avge något förslag av sådan innebörd.

Remissyttrandena

Utredningsförslaget i denna del hälsas från flera håll med tillfredsställelse. Förutom från kommunalt håll tillstyrks förslaget bl. a. av Svenska bankför­ eningen. Kammarkollegiet anser att även kommunalförbund och kyrkliga kommuner bör vara befriade från skyldighet att ställa säkerhet. Kollegiet erinrar om att det vid 1962 års kommunreform förutsattes, att behov av kommunalförbund kom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 99

mer att föreligga också framdeles. Vad angår kyrkliga kommuner framhåller kol­ legiet att det exempelvis inte sällan förekommer att församling behöver exprop­ riera mark för kyrkogårdsändamål. Kyrkliga kommuner har visserligen ofta inte samma ekonomiska tyngd som de borgerliga kommunerna men å andra sidan torde expropriationen för deras del endast kunna gälla relativt små objekt. Det bör därför inte möta betänkligheter att befria också de kyrkliga kommu­ nerna från skyldighet att ställa säkerhet. Endast lagberedningen anmäler betänkligheter mot förslaget. Beredningen fin­ ner det tveksamt om den föreslagna lagändringen bör genomföras utan samtidig ändring av andra lagar som innehåller bestämmelser om ställande av säkerhet. Genomförs förslaget på denna punkt bör dock samtidigt övervägas, om inte andra garantier fordras för att ersättningsskyldigheten fullgörs utan dröjsmål när exproprianten är landsting eller kommun. Lagberedningen anser det inte givet, att de borgensförbindelser som f. n. brukar ställas saknar varje praktisk betydelse för ändamålet.

Departementschefen

I likhet med flertalet remissinstanser ansluter jag mig till utredningens förslag att kommun befrias från skyldighet att ställa säkerhet för ersättningsbelopp enligt ExL. Bestämmelse härom bör som utredningen föreslår införas i 74 §. Något praktiskt behov av en motsvarande regel för kyrklig kommun torde ej föreligga. Bestämmelsen bör omfatta — förutom kronan — stad, köping, lands­ kommun och landstingskommun samt kommunalförbund mellan sådana kom­ muner.

I enlighet med vad förut anförts har inom justitiedepartementet upprättats förslag till 1) lag ångande ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation; 2) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385). Lagförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i expropriationslagen

5 §• Paragrafens fjärde stycke innehåller bestämmelse om att Kungl. Maj:t, när expropriationsrätt meddelas, skall utsätta en tidsfrist för fullföljande av expropriationssaken hos domstol och om verkan av att denna tidsfrist inte iakttas.

Departementschefen

Enligt vad jag anfört i det föregående föranleder den föreslagna befogenheten för fastighetsägare och andra sakägare att väcka talan i expropriationsmål viss

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 ändring i bl, a. fjärde stycket i denna paragraf. I överensstämmelse med vad utredningen föreslagit har lagrummet fått en sådan utformning att därav fram­ går, att talan som väcks av fastighetens ägare eller annan sakägare får sam­ ma verkan i fråga om expropriationsrättens bevarande som en av den exprop­ rierande väckt talan och att samma tidsfrist gäller i båda fallen.

21 § Paragrafen innehåller bestämmelser om vem som får väcka talan och när det kan ske samt vissa föreskrifter om vad stämningsansökan skall innehålla.

Departementschefen

Av skäl som jag förut angett har den föreslagna bestämmelsen om rätt att väcka talan redan innan tillstånd till expropriationen lämnats av Kungl. Maj:t placerats i denna paragraf. Bestämmelsen tas upp i första stycket, som också innehåller den föreslagna regeln om rätt för fastighetens ägare eller annan sakägare att under vissa förutsättningar väcka talan. Dessa förutsättningar är att tillstånd till expropriation meddelats och att fastig­ heten tagits i besittning. Det sistnämnda kravet är uppfyllt även om tillträdet skett innan expropriationstillståndet meddelades och oberoende av om till­ trädet grundas på överenskommelse mellan parterna eller har annan grund. Detta innebär bl. a. att fastighetsägare, vars mark tagits i anspråk med våg­ rätt är berättigad att väcka talan mot väghållaren när denne, såsom ibland förekommer, också utverkat expropriationstillstånd. I andra stycket har tagits upp en bestämmelse om att stämningsansökan, utöver vad som i övrigt är föreskrivet, skall innehålla uppgift om namn och adress på samtliga för sökanden kända sakägare. Bestämmelsen överensstäm­ mer, bortsett från en redaktionell jämkning, med utredningens förslag. Tredje stycket, som motsvarar 21 § i dess nu gällande lydelse, har jämkats på sätt utredningen föreslagit.

22 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om utfärdande av stämning m. m.

Utredningen

Som en konsekvens av att enligt 21 § även fastighetens ägare eller annan sakägare skall kunna väcka talan i expropriationsmål föreslår utredningen vissa ändringar i bestämmelserna om stämning och kallelse i 22 §. De före­ slagna ändringarna innebär bl. a. följande. Bestämmelsen om att rätten skall utfärda stämning på fastighetens ägare och övriga kända sakägare begränsas att gälla det fall att den exproprierande väckt talan. Har stämningsansökan gjorts av annan skall rätten utfärda stämning på den exproprierande. Eftersom övriga ersättningsberättigade sak­ ägare i detta fall inte är motparter till den som ansökt om stämning bör stäm­ ning inte utfärdas på dem men de bör kallas att som parter inträda i rätte­

Kungl. May.tx proposition nr 73 år 1966 101

gången. Utredningen föreslår att kallelserna delges på samma sätt som är föreskrivet i fråga om stämning. De nu berörda ändringarna avser första stycket. Genom en omformulering av nuvarande andra stycket klargörs att fastig­ hetens ägare är skyldig uppge Övriga sakägare i fastigheten även om han inte själv väcker talan. Som ett tredje stycke i paragrafen tar utredningen upp en bestämmelse om att stämning som utfärdas på den exproprierande skall innehålla en anmodan till denna att uppge den ersättning han bjuder i målet. Utredningen fram­ håller att det naturligtvis bör tillses att den exproprierande får skälig tid på sig för att bestämma sitt bud. I det nuvarande tredje stycket, som föreslås utgöra fjärde stycket, föreslås eu redaktionell jämkning.

Departementschefen

De föreslagna ändringarna är att betrakta som enbart följdändringar till förslaget om rätt för annan än den exproprierande att väcka talan i exprop­ riation små let. Jag har i sak ingen erinran mot utredningens förslag.

25 §. De ändringar som föreslås i denna paragraf är av enbart redaktionell natur.

27 §. Enligt denna paragraf äger domstolen låta anstå med målets vidare hand­ läggning i visst fall.

Utredningen

Har den exproprierande enligt medgivande av ägaren eller bestämmelse i ExL tagit mark i besittning innan huvudförhandling i målet hållits och kan uppskattning av expropriationsersättningen inte lämpligen äga rum förrän den anläggning eller det företag för vilket expropriationen sker fortskridit ytterligare, kan domstolen på framställning av part låta anstå med målets vidare handläggning. Utredningen har enligt vad som framgått tidigare uttalat sig för att bestämmelserna om befogenhet för fastighetsägare och annan sak­ ägare att väcka talan i éxpropriationsmål samt om förskott på expropriationsersättning görs tillämpliga också i det fall att mark tagits i anspråk med vågrätt enligt lagen om allmänna vägar. Eftersom detta fall av förhandstillträde sålunda föreslagits skola i övrigt jämställas med det fall, att förhandstillträde skett på grund av ägarens medgivande eller enligt föreskrift i ExL, bjuder konsekvensen att också förevarande bestämmelse görs tillämplig på sådant förhandstillträde. Även praktiska hänsyn talar i denna riktning. Därför föreslås en sådan om­ formulering av paragrafen att denna blir tillämplig i samtliga fall, då den exproprierande tagit fastigheten i besittning. Att uttrycket »fastigheten» valts

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 i stället för det nuvarande uttrycket »mark», beror på att det är önskvärt att nå terminologisk överensstämmelse med 21 § och att utmärka, att bestämmelsen är tillämplig även vid sådan rättighetsexpropriation som avses i 3 §. Däremot åsyftas givetvis inte att utesluta tillämpning av bestämmelserna i det fall att en fastighet endast delvis tagits i anspråk innan huvudförhandling hålls. ExL:s terminologi torde inte vara sådan att stöd därav kan hämtas för en sådan ej avsedd tolkning.

Departementschefen

Jag biträder utredningens förslag. Enligt vad jag anfört i samband med behandlingen av frågan om rätt för den exproprierande att väcka talan, innan tillståndsfrågan avgjorts, bör det av utredningen föreslagna nya andra stycket i paragrafen utgå.

32 §. Paragrafen innehåller vissa regler om det högsta och lägsta belopp vartill expropriationsersättningen får bestämmas.

Departementschefen

Som framgått av den allmänna motiveringen skall beslut om förskott kunna meddelas inte bara i samband med förordnande om förhandstillträde utan även i fall när förhandstillträde redan kommit till stånd. Det är därför inte ute­ slutet att föreskrivna förskott kan komma att vara obetalda, när den slutliga ersättningen bestäms. Detta har föranlett en ändring i förevarande paragraf. Dessutom har vissa jämkningar av övervägande redaktionell natur vidtagits.

36 §. I denna paragraf finns bestämmelser om befogenhet för domstol att i expropriationsmål förordna om förhandstillträde som inte medför äganderättsövergång (s. k. enkelt förhandstillträde). Paragrafen motsvarar nuvarande 37 § och 38 § första och andra stycket.

Utredningen

Yrkande om förhandstillträde bör kunna tas upp till prövning så snart talan väckts i målet, dvs. när stämningsansökan inkommit till domstolen. Gällande rätts krav på att stämning utfärdats bör därför inte behållas men parterna bör självfallet få tillfälle att yttra sig över ett framställt yrkande om förhandstillträde. Utredningen har avstått från att i detta sammanhang göra en översyn av de bestämmelser i ExL som innehåller uttrycket fastighet. I förevarande paragraf avser utredningen med detta uttryck fastighet eller del av fastighet som omfattas av expropriationstillstånd. Förhandstillträde kan alltså inte mot bestridande medges i fråga om sådant område som avses i 12 § ExL. Som förut framgått har utredningen föreslagit att de f. n. ganska detaljerade

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 73 år 1966 103

reglerna om beräkning av preliminär ersättning skall utgå. Utredningen fram­ håller att det är ett intresse att de föreslagna reglerna om förskott inte tilllämpas så att förfarandet vid bestämmandet av förskottsbelopp utvecklas till något som liknar en huvudförhandling. Givetvis bör dock parterna få tillfälle att yttra sig. En uttrycklig bestämmelse därom finns i 38 § i förslaget. Med ledning av tillgänglig utredning bör det ofta vara möjligt att bestämma ett belopp som under alla förhållanden skall tillkomma expropriaten. Detta belopp kan då i sin helhet fastställas som förskott. Möjligheten att ta upp förskotts­ frågan till förnyad prövning bör i de flesta fall kunna befria domstolarna från tvånget att ge sig in på en mera ingående behandling av olika värderingsproblem.

Departementschefen

De väsentligaste frågorna i anslutning till denna paragraf har behandlats i ett tidigare avsnitt. Jag kan därför i detta sammanhang inskränka mig till att beröra några av mer detaljbetonad karaktär. Det är uppenbart att terminologien i ExL inte är konsekvent och därför behöver överses. Såvitt gäller begreppet fastighet har detta påtalats flera gånger. En översyn bör emellertid anstå till slutfasen av utredningens uppdrag. Av den föreslagna lydelsen framgår att beslut i fråga om förhandstillträdc kan meddelas inte bara av expropriationsdomstolen utan också av högre rätt. Att sådan fråga kan tas upp endast på yrkande av den exproprierande följer av allmänna processuella regler. Utredningens påpekanden om prövningen av förskottsfrågor förtjänar att understrykas. Om tillämpningen följer de linjer utredningen dragit upp kan den nya ordningen enligt min mening komma att medföra stora fördelar för alla berörda, både parter och myndigheter.

37 §. Paragrafen behandlar förutsättningarna för beslut om förskott i fall när till­ träde redan skett.

Utredningen

Initiativet till att en förskottsfråga bringas under domstolens prövning bör komma från den ersättningsberättigade. En uttrycklig regel härom föreslås. Yr­ kandet om förskott kan framställas på vilket stadium som helst av rättegången, alltså även i överrätt om målet fullföljts dit. Som redan förut berörts har utredningen föreslagit en regel som begränsar möjligheten att erhålla upprepade förskottsbeslut. Regeln innebär att beslut om förskott inte får meddelas förrän sex månader förflutit från det ett tidigare beslut om förskott vunnit laga kraft. Innebörden av denna bestämmelse är att hinder mot förnyat förskottsbeslut föreligger vare sig det förut meddelade be­ slutet innefattat avslag på framställd begäran om förskott eller inneburit bi­ fall till en sådan begäran.

104 Kungl. Maj:ts •proposition nr 73 år 1966

Remissyttrandena

Lantmäteristyreben påpekar att partiellt tillträde av en fastighet kan inne­ bära att en begränsad rättighet i fastigheten helt faller bort. Om tillträde ändå anses kunna tillåtas bör rättighetshavaren enligt styrelsens mening få ut ett fölskott som motsvarar hela värdet av rättigheten.

Departementschefen

Paragrafen har upptagits i departementsförslaget med väsentligen samma in­ nehåll som utredningens förslag. Begränsningsregeln i fråga om nya förskotts­ beslut har utformats så att tiden sex månader skall förflyta, innan nytt yrkande om förskott får tas upp till prövning. Med anledning av lantmäteristyrelsens påpekande, som inte gäller bara fall som avses i förevarande paragraf utan även andra fall där förskott kan komma i fråga, vill jag framhålla, att det i vissa fall givetvis inte möter något hinder att bestämma förskottet så att det motsvarar hela den ersättning vederbörande kan anses berättigad till.

38 §. Paragrafen motsvarar nuvarande 39 §. De ändringar som gjorts i förhållande till den mi gällande lydelsen beror av ändringarna i nuvarande 36—38 §§.

39 §. I paragrafen, som innehållsmässigt är helt ny, har tagits upp bestämmelser om domstols befogenhet att medge kvalificerat förhandstillträde och om skyldighet för domstolen att i samband därmed bestämma tid och villkor för tillträde av expropriationsfa stigheten.

Utredningen

Begäran om medgivande till kvalificerat förhandstillträde bör enligt utred­ ningens mening inte kunna tas upp till prövning, innan rättegång inletts i expropriationsmålet. Vidare har förutsatts, att prövningen skall ankomma på den domstol, där målet är nnhängigt. Något hinder att väcka fråga om kvalificerat förhandstillträde i överinstans föreligger således inte om målet fullföljts dit. Första stycket i paragrafen reglerar domstolens befogenhet att medge kvali­ ficerat förhandstillträde. Utredningen har inte funnit anledning begränsa tillämpningsområdet för kvali­ ficerat förhandstillträde till vissa expropriationsändamål men framhåller, att be­ hovet av sådant tillträde företrädesvis torde komma att göra sig gällande vid expropriation, som sker för att genomföra saneringsåtgärder inom befintlig be­ byggelse eller för att säkerställa nyproduktionen av bostäder e. d. Vad beträffar expropriation för allmänna inrättningar, kommunikationsanläggningar e. d. an­ se! utredningen däremot att behov av kvalificerat förhandstillträde mera sällan

Kungl. Maj;ts proposition nr 73 är 1966 105 kan uppkomma och detsamma gäller också vid expropriation för åtskilliga andra ändamål. I förslaget upptagna regler om kvalificerat förhandstillträdc kan — på grund .iv bestämmelsen i 3 § ExL — i och för sig tillämpas vid s. k. självständig rättighetsexpropriation. Utredningen framhåller emellertid att för den expropricrandes del knappast något står att vinna genom att använda denna form av tillträde i stället för det enkla tillträdet. En rimlig tillämpning av 36 och 39 §§ bör enligt utredningens uppfattning i allmänhet leda till att domstolen inte finner skäl att tillämpa den senare paragrafen. Med det i författningstexten använda uttrycket »fastighet, som skall avstås genom expropriation» avser utredningen i första hand de fall, då fastigheten om­ fattas av ett av Kungl. Maj:t meddelat tillstånd till expropriation. Bestämmel­ sen är emellertid avsedd att kunna tillämpas även i fall, då Kungl. Maj:ts till­ stånd inte erfordras för förvärvet, t. ex. i vissa inlösningsfall enligt BL och vid utvidgning av expropriation enligt 12 § ExL. Utredningen finner det dock up­ penbart att bestämmelsen inte kan komma till användning beträffande område, till vilket expropriation begärs utvidgad enligt 12 § andra stycket ExL, annat än i den undantagsvis förekommande situationen, att ersättningsfrågan i expropriåtionsmålet kan avgöras samtidigt med att medgivande till kvalificerat förhandstillträde lämnas. Att fråga om utvidgning av expropriationen enligt första ellei andra stycket i 12 § ExL alltjämt står öppen, bör emellertid enligt utred­ ningen inte helt utesluta att kvalificerat förhandstillträde får ske till mark, som under alla förhållanden skall bli föremål för expropriation. En del nackdelar, företrädesvis från fastighetsbildningssynpunkt kan visserligen ibland uppkomma härav, men antalet utvidgningsfall är förhållandevis ringa. Kvalificerat förhandstilltiäde torde företrädesvis komma att aktualiseras i fall, då kommun står som expropriant. Det finns därför anledning anta, att eventuella olägenheter i fastighetsbildningshänseende inte skall bli bestående under någon mera avsevärd tid efter det expropriationen genomförts. I fråga om möjligheten att medge förhandstillträde till endast en del av det expropriationsobjekt, som expropriationstillståndet avser, anser utredningen åt­ skillnad böra göras mellan det fall. att fråga är om en för sig bestående fastig­ het, och det fall, att fråga är om endast en del av sådan fastighet. I fråga om det förra fallet hyser utredningen knappast några betänkligheter mot att kvalifice­ rat förhandstillträde tillämpas. I fråga om det senare fallet hävdar utredningen däremot, att sådant tillträde kan medföra inte oväsentliga komplikationer från fastighetsbildnings- och registreringssynpunkter. Utredningen anser visserligen möjligheten av kvalificerat förhandstillträde inte böra helt uteslutas för sådana fall, men betonar att en avvägning av den expropricrandes intresse av att för­ värva äganderätt till fastighetsdelen på ett tidigt stadium och de skäl, som talar mot att medgivande lämnas, endast i undantagsfall kan tänkas ge till resultat att kvalificerat förhandstillträde bör få äga rum. Vad beträffar de processuella frågorna framhåller utredningen att medgivande

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

till kvalificerat förhandstillträde självfallet inte bör kunna lämnas, utan att de­ finitiv ställning tagits till frågan, om det finns grund för expropriationsanspråket som sådant. I den mån denna fråga inte förut avgjorts genom mellandom. måste alltså avgörandet i den delen träffas i samband med att frågan om kvali­ ficerat förhandstillträde avgörs. Andra stycket innehåller bestämmelser om skyldighet för domstol att bestäm­ ma tid och villkor för tillträde av fastigheten i samband med medgivande enligt första stycket. Utredningen har inte ansett behövligt att i förslaget ta upp en särskild bestämmelse, som med tanke på det fall att dom angående kvalificerat förhandstillträde överklagats, ger överinstansen möjlighet att omedelbart — in­ nan saken i övrigt prövas — fatta beslut om de i domen upptagna tillträdesfrågorna. Utredningen hänvisar härvid till att den exproprierande har möjlighet att också i överinstansen begära förordnande om enkelt förhandstillträde enligt 66 § i förslaget.

Remissyttrandena

I likhet med utredningen anser kammarkollegiet, att det inte bör vara uteslu­ tet att medge kvalificerat förhandstillträde till sådan del av expropriationsobjektet, som inte utgör för sig bestående fastighet. Kollegiet utgår emellertid lik­ som utredningen från att medgivande endast undantagsvis kommer att lämnas i sådana fall. Svenska kommunförbundet hävdar däremot med skärpa att be­ stämmelserna inte bör tillämpas restriktivt i detta hänseende. En restriktiv till- Iämpning skulle nämligen innebära ett sådant uttunnande av bestämmelsernas innehåll, att deras praktiska användbarhet blev starkt reducerad. Förbundet an­ märker, att det ju inte kan komma i fråga att ta i anspråk mera mark än som fordras för att tillgodose föreliggande behov. Utredningens skäl för en restriktiv tillämpning kan inte anses tillräckligt underbyggda. Förbundet är inte övertygat om att komplikationerna kan vara så betydande, att den exproprierandes intres­ se av att förvärva äganderätt till en fastighetsdel på ett tidigt stadium bör vika vid en intresseavvägning. Lantmäteristyrelsen anmärker att det av utredningens förslag inte framgår klart på vad sätt det är avsett att på karta och på marken avgränsa område av fastighet, som skall bli föremål för kvalificerat förhandstillträde, för det fall att tillträdet avser en mindre del av fastigheten än som skall exproprieras. Med tanke på sådana situationer ifrågasätter överlantmätaren i Jönköpings län ett tillägg till 26 § ExL av innebörd, att gränsen mot återstoden av expropriationsfastigheten inte behöver utmärkas på marken. Om målet slutligen resulterar i att återstoden inte exproprieras, bör domstolen lämpligen ha att förordna om ut­ märkande av gränsen. Överlantmätaren i Gävleborgs län efterlyser klarläggande föreskrifter om för­ farandet i fastighetsbildnings- och registreringshänseende i nyss åsyftade fall och erinrar vidare om att för domen kan fordras särskild karta enligt 26 § andra stycket ExL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 107

Kammarkollegiet anmärker att den exproprierandes intresse av att få målet slutligt avgjort lätt kan komma att försvagas sedan han fått rätt att i alla av­ seenden förfoga över expropriationsfastigheten. Som en tänkbar utväg att sti­ mulera intresset för skyndsam handläggning av återstående frågor antyder kol­ legiet möjligheten av att till kvalificerat förhandstillträde knyta skyldighet för den exproprierande att utge högre ränta än annars på obetalda ersättningsbe­ lopp, förslagsvis efter 9 %, och tillägger att en sådan skyldighet kanske också skulle göra den exproprierande mera benägen att bjuda högre förskott.

Departementschefen

Frågan hur de nya bestämmelserna om kvalificerat förhandstillträde bör ut­ formas i sina huvuddrag har jag behandlat i ett tidigare avsnitt. Jag har där­ vid gett uttryck för den meningen att utredningens förslag i allt väsentligt kan läggas till grund för lagstiftning. Som utredningen framhållit talar starka skäl för att åtminstone en viss åter­ hållsamhet iakttas när det gäller att medge kvalificerat förhandstillträde till de­ lar av områden, som i sin helhet omfattas av expropriationstillstånd. Självfallet får emellertid de skäl som talar för en sådan återhållsamhet i varje särskilt fall vägas mot intresset av att den exproprierande så snart som möjligt blir ägare av fastigheten. Om så sker torde man knappast behöva befara att olägenheter av någon betydelse i ena eller andra riktningen uppkommer. Tillräckliga skäl att enbart med tanke på nyss åsyftade situationer införa särskilda föreskrifter om gränsutmärkning synes mig inte vara för handen. Om det efter någon tids erfarenheter mot förmodan skulle komma att visa sig att nuvarande ordning är förenad med någon mera väsentlig olägenhet får frågan givetvis övervägas på nytt. Jag vill i sammanhanget erinra om att bestämmelserna i 42 § (nuvarande 36 §) och 58 § om underrättelse till registerförare m. m. givetvis skall tillämpas också när det är fråga om kvalificerat förhandstillträde. Vad gäller den närmai’e utformningen av förevarande paragraf har jag ej fun­ nit anledning att i något väsentligt hänseende frångå utredningens förslag. Från­ sett en del redaktionella jämkningar överensstämmer densamma således med nämnda förslag. Skäl saknas att införa en regel om skyldighet för den exproprie­ rande att efter kvalificerat förhandstillträde utge förhöjd ränta på obetald expropriationsersättning.

40 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om den ordning i vilken dom, som inne­ fattar medgivande enligt 39 §, får verkställas och om den rättsföljd som inträder i och med att domen verkställts.

Utredningen

Som förutsättning för verkställighet av dom enligt 39 § har i förevarande paragraf bl. a. upptagits föreskrift om att säkerhet skall ställas till expropria-

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1966 tionsersättningen med ränta. Sådan föreskrift har av utredningen bedömts erfor­ derlig med tanke på situationer, när frivilligt förhandstillträde ägt rum. Enligt förslaget bör länsstyrelsen ha att på grundval av den utredning, som den exproprierande förebringar i anslutning till gjord anmälan, avgöra om för­ utsättningarna för verkställighet är uppfyllda. Om dessa förutsättningar inte uppfyllts, skall länsstyrelsen avvisa anmälningen. Utredningen anmärker att dom, varigenom medgivande enligt 30 § lämnats, bör verkställas enligt bestämmelserna i nu förevarande paragraf, innan lagakraftägande dom angående expropriationsersättningen föreligger i målet. Någon verkställighet därefter kan nämligen inte komma i fråga. Att detta gäller, fram­ går av ordalydelsen i 39 §, enligt vilken medgivandet skall avse äganderättsövergång innan lagakraftägande dom föreligger i ersättningsfrågan. För full­ bordande av expropriation efter det ersättningsfrågan slutligt avgjorts har ut­ redningen ansett att vanliga regler bör tillämpas, vilket bl. a. innebär att förverkandepåföljd kan inträda, om expropriationsersättningen inte erläggs i före­ skriven ordning.

Remissyttrandena

Kammarkollegiet anmärker, att länsstyrelsen enligt denna paragraf har att göra en sakprövning, som inte har motsvarighet vid sådan i 48 § ExL föreskri­ ven anmälan, som enligt 49 § utgör en förutsättning för expropriationens full­ bordande. Enligt kollegiets mening bör i lagtexten tas in en uttrycklig föreskrift om att länsstyrelsen skall ha att pröva om anmälan är rätteligen gjord och ge­ nom särskilt beslut antingen konstatera att så är fallet eller avvisa anmälningen.

Depa rtementschefen

Paragrafen har, bortsett från jämkningar av redaktionell karaktär, utformats i överensstämmelse med utredningens förslag. Med anledning av kammarkolle­ giets yttrande bör framhållas att länsstyrelsen givetvis skall meddela beslut med anledning av gjord anmälan. Detta torde även titan uttrycklig föreskrift framgå av innehållet i övrigt i paragrafen.

41 §. Paragrafen, som utformats i nära överensstämmelse med utredningens för­ slag, innehåller föreskrifter om länsstyrelsens skyldighet att underrätta dom­ stol, inskrivningsdomare och fastighetsregisterförare om anmälan enligt 40 §.

42 §. Paragrafen innehåller vissa föreskrifter av expeditionell karaktär.

Departementschefen

I enlighet med vad jag anfört förut har till denna paragraf överflyttats de föreskrifter som nu har sin plats i 36 §.

Kunyl. Maj:tu proposition nr 73 år 19GG 109 När lagfart beviljas enligt dom, som innefattar medgivande till kvalificerat förhandstillträde kan beslut om stämpelskatt inte meddelas samtidigt, såvida inte också löseskillingen för fastigheten slutligt bestämts. Med tanke på det fall att beslut i skatteärendet av sådan anledning behövt uppskjutas (jfr 30 § 1 mom. andra stycket och 36 § stämpelskatteförordningen) har i andra stycket av före­ varande 42 § upptagits en föreskrift om skyldighet för vederbörande expropriationsdomstol att underrätta inskrivningsdomaren om det belopp, till vilket löse­ skillingen bestämts enligt lagakraftvunnen dom.

48 §. Denna paragraf innehåller regler om expropriationsersättningens erläggande. Paragrafen motsvarar 38 § tredje stycket samt 40 och 48 §§ i gällande rätt.

I] tredningen

De föreslagna nya reglerna om förskott på expropriationsersättning innehåller inte några särskilda bestämmelser om sätt och tid för betalning av förskotten. Utredningen har i stället valt metoden att genom jämkningar i 48—58 §§ skapa i görlig mån enhetliga regler för alla former av expropriationsersättning. Under detta uttryck faller således om inte annat framgår såväl slutlig ersättning som förskott. Beträffande första stycket anför utredningen bl. a. följande. Skyldigheten att göra anmälan till länsstyrelsen i fall när nedsättning inte äger rum har, när det är fråga om förskott, inte samma funktion som när fråga är om slutlig ersättning men anses av praktiska skäl ändå böra behållas, bl. a. med hänsyn till att det ålagts länsstyrelsen att underrätta domstolen om att förskottsbelopp nedsatts. Tydligt är att, när förskott föreskrivits som villkor för förhandstillträde och medgivande lämnats till att förskottet inte behöver ned­ sättas, föreskriven anmälan skall ha inkommit till länsstyrelsen, innan tillträdesrätten får tas i anspråk. I fråga om den tid inom vilken nedsättning skall ske behålls huvudregeln, dvs. ersättningen skall nedsättas inom tre månader från det domstolens avgörande i ersättningsfrågan vunnit laga kraft. Om fastigheten tagits i besittning innan avgörandet vunnit laga kraft skall emellertid nedsättningen ske inom en månad från dagen för lagakraftvinnandet. De nu angivna fristerna gäller naturligtvis inte förskott som enligt 36 eller 39 § i förslaget föreskrivits som villkor för för­ handstillträde. Andra stycket — som motsvarar 48 § andra stycket och 38 § tredje stycket — avviker i sak inte från vad som nu gäller. Tredje stycket motsvarar med en formell jämkning 40 § i nu gällande lag.

Departementschefen

Paragrafen har upptagits i departementsförslaget utan andra avvikelser från utredningens förslag än sådana som är av rent redaktionell karaktär.

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 49 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om den tidpunkt när expropriation skall anses fullbordad.

Utredningen

Eftersom bestämmelserna om expropriationsersättning i 48 § enligt utred­ ningens förslag omfattar även förskott och nedsättning av förskott inte innebär att expropriationen fullbordas, föreslår utredningen viss jämkning i den nu gällande lydelsen. Jämkningen innebär att expropriationen är att anse som full­ bordad när den exproprierande såvitt gäller »slutlig expropriationsersättning» fullgjort sina förpliktelser enligt 48 §. Med »slutlig expropriationsersättning» avses bara sådan ersättning som utdöms i expropriationsmålet, och inte sådan ersättning som enligt 34 § ExL kan utdömas i en senare rättegång. Utredningen erinrar om att förslaget om kvalificerat förhandstillträde innebär att den fastighet, som skall avstås genom expropriation, under vissa förutsätt­ ningar kan övergå i den exproprierandes ägo redan innan lagakraftägande dom föreligger angående den slutliga expropriationsersättningen. Den situation som uppkommer genom denna form av tillträde är att jämställa med den som inträ­ der när en expropriation fullbordas i vanlig ordning med undantag av att det kan kvarstå en förpliktelse att utge expropriationsersättning. Konsekvenserna av detta utvecklas närmare (SOU 1964: 32 s. 95).

Departementschefen

Jag biträder utredningens förslag.

50, 52 och 53 §§. Paragraferna innehåller bestämmelser om påföljd av underlåtenhet att iaktta föreskrifterna i 48 § (50 och 52 §§) samt förfarandet vid indrivning av expropria­ tionsersättning (53 §). 52 § motsvarar 52 § och 54 § första stycket i gällande rätt. De föreslagna ändringarna är av övervägande redaktionell natur.

54 §. Paragrafen innehåller föreskrift om anmälan i vissa fall till länsstyrelsen när den slutliga expropriationsersättningen fastställts.

Departementschefen

I paragrafen har med en av de nya förskottsreglerna föranledd redaktionell jämkning, upptagits föreskriften i nu gällande 54 § andra punkten om att den exproprierande i och för expropriationens fullbordande har att göra anmälan till länsstyrelsen, när den slutliga expropriationsersättningen inte överstiger preli­ minära ersättningsbelopp. Eftersom frågan när expropriationen skall anses fullbordad sakligt sett är utan betydelse om kvalificerat förhandstillträde skett bör det inte krävas av den exproprierande, att han också i sådant fall skall göra anmälan till länssty­

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 111 relsen enligt denna paragraf. I en ny andra punkt av paragrafen har därför tagits upp en bestämmelse om undantag från anmälningsskyldigheten i det fall, som angetts nyss. Första punkten i nu gällande 54 § har — utom i den del bestämmelsen blivit överflödig genom den nu föreslagna lagstiftningen — motsvarighet i förslagets 48, 50 och 52 §§. 58 §. Paragrafen innehåller föreskrifter om skyldighet för länsstyrelse att under­ rätta inskrivningsdomare när nedsatt ersättning fördelats.

Departementschefen

De föreslagna ändringarna som enbart avser andra stycket i paragrafen är av övervägande formell natur. Vad gäller fördelning av medel, som nedsatts efter kvalificerat förhandstillträde, skall enligt förslaget uppgiftsskyldighet och skyldighet att insända fördelningslängd föreligga i det fall när det är fråga antingen om expropriation av del av intecknad fastighet eller om expropriation av en eller flera av gemensamt intecknade fastigheter samt likvid utfallit på intecknings huvudstol. Detta fram­ går av första punkten i andra stycket. Såvitt gäller förskott måste emellertid nyssnämnda skyldighet föreligga också i ett annat fall, nämligen då väl enkelt förhandstillträde ägt rum men kvalificerat förhandstillträde inte kommit till stånd. Av 24 § 2 mom. inteekningsförordningen följer nämligen att inteckning i sådant fall upphör att besvära expropriationsobjektet i den mån betalning ut­ fallit på kapitalbeloppet av den intecknade fordringen. Andra punkten i andra stycket tar sikte på den nu angivna situationen.

60 §. Paragrafen innehåller bl. a. föreskrift om anmälan till länsstyrelse, när över­ enskommelse träffats att ersättning inte skall utgå.

Departementschefen

Av skäl som anförts i anslutning till 54 § har en bestämmelse om undantag från anmälningsskyldighet tagits upp i paragrafen med tanke på det fall att kvalificerat förhandstillträde skett.

61 §. Paragrafen innehåller regler om återkallelse av talan, som väckts av den exproprierande.

Remissyttrandena

Sveriges allmänna hypoteksbank anser att det bör övervägas om inte i ExL bör införas ett allmänt förbud för den exproprierande att återkalla väckt talan sedan han erhållit expropriationstillstånd.

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Departementschefen

I paragrafens första stycke har gjorts en ändring av redaktionell natur. Änd­ ringen är betingad av den ändring som föreslagits i 63 §. Av den föreslagna for­ muleringen i första stycket framgår att lagrummet syftar bara på återkallelse av talan, som väckts av den exproprierande. Av lagtekniska skäl föreslås att det nuvarande stadgandet i andra stycket andra punkten bryts ut till ett tredje stycke. Den i remissyttrandet berörda frågan torde komma att behandlas under det fortsatta arbetet med översyn av ExL.

63 §. Denna paragraf, till vilken motsvarighet saknas i nuvarande författningstext, tar upp regler om återkallelse av talan i det fall att expropriationsmål enligt de föreslagna nya bestämmelserna i 21 § väckts av fastighetsägare eller annan sak­ ägare.

Departementschefen

Paragrafen har utformats i överensstämmelse med utredningens förslag. Enligt de principer som gäller för expropriationslagstiftningen avser rättegången i ett expropriationsmål samtliga av expropriationen föranledda ersättningsfrågor. Intressenter i en återkallelsefråga är således samtliga sakägare och i viss mening också de innehavare av fordringsinteckningar m. fl. rättsägare, vilkas intressen domstolen har att bevaka självmant. Med hänsyn härtill måste i princip samma regler gälla beträffande sakägares återkallelse av talan som de, vilka enligt 61 § gäller, när den exproprierande återkallar sitt anspråk. Såsom utredningen i detta sammanhang anfört skulle en naken hänvisning till nyssnämnda paragraf kunna leda till missförstånd. En sakägare som återkallat sin talan torde näm­ ligen vara benägen att i återkallelsen inlägga enbart den innebörden, att han avstår från att göra sitt ersättningsanspråk gällande inför domstol. På sätt ut­ redningen föreslagit bör därför bestämmelsen om återkallelse av talan komplet­ teras med en erinran om de bestämmelser i ExL, som anger verkan av att sak­ ägare nedsätter eller helt avstår från sitt ersättningsanspråk. I så fall kan be­ stämmelsen om återkallelse emellertid inte lämpligen tas in i 61 § utan bör i stäl­ let ta form av ett särskilt stadgande vid sidan av reglerna i 61 och 62 §§. Av dessa skäl har bestämmelsen fått inflyta i förevarande paragraf. Vid utformning­ en har beaktats den särskilda situation, som uppkommer vid tillämpning av 138 § första stycket BL.

67 §. Denna paragraf behandlar rättegångskostnaderna. Grunderna för fördelningen av dessa har behandlats i den allmänna motiveringen.

Kungl. May.ts proposition nr 73 år J966 113

Utredningen

I den nuvarande lydelsen av 67 § talas bara om kostnader som uppkommer för expropriaten. Utredningen utgår från att man ansett självklart att den ex­ proprierande själv skall svara för sina egna kostnader. Av hänvisningen till 18 kap. 6 § RB får dock anses följa att den exproprierande är berättigad till ersätt­ ning av motparten för den kostnadsökning som blivit en följd av vårdslöshet i ller försummelse vid processföringen (se NJA 1955 s. 513). Till undanröjande av all tvekan om innebörden av kostnadsregeln såvitt avser den exproprierandes kostnader föreslår utredningen en viss om formulering av paragrafen.

Departementschefen

Jag har ingen erinran mot utredningens förslag. Paragrafen har därför i sak utformats i enlighet med utredningens förslag.

68 §.

De föreslagna bestämmelserna om kvalificerat förhandstillträde har föranlett viss komplettering av första stycket i paragrafen.

74 §. Paragrafen innehåller den i ett tidigare avsnitt behandlade bestämmelsen om befrielse för vissa subjekt från att ställa pant eller borgen.

101 §.

De föreslagna bestämmelserna om kvalificerat förhandstillträde har föranlett viss komplettering av första stycket i paragrafen.

Övergångsbestämmelserna

Utredningen

I allmänhet bör enligt utredningen de föreslagna lagreglerna få tillämpas ock­ så i mål, som är anhängiga vid lagens ikraftträdande. Utredningen har dock ansett att ett par undantag härifrån bör föreskrivas. De nya bestämmelserna i 48 § första stycket om tidsfrist för nedsättning eller anmälan till länsstyrelse anses sålunda inte böra gälla för det fall, att dom i expropriationsmål vunnit laga kraft innan lagändringen trätt i kraft. Vidare anses äldre kostnadsregler böra tillämpas i mål som redan avgjorts i första instans när lagändringen träder i kraft. Enligt 32 § första stycket andra punkten i förslaget får slutlig expropriationsersättning inte sättas lägre än som utgått eller kan komma att utgå på grund av domstolsbeslut om förskott. Utredningen anser det tydligt att om tilllämpning av denna bestämmelse aktualiseras i mål, som härrör från tiden före det lagändringen träder i kraft, hänsyn också måste tas till sådan preliminär ersättning, som nedsatts enligt 38 § i dess nu gällande lydelse.

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 73

114 Kungl. Maj ds proposition nr 78 år 1966

Remissyttrandena

Drätselkammaren i Luleå anser att den nya kostnadsregeln bör få tillämpas i alla mål, som görs anhängiga i överrätt efter det lagändringen trätt i kraft. Sveriges fastighetsägareförbund anser det däremot skäligt och riktigt, att 67 § i dess nya lydelse inte tillämpas när expropriationstillstånd beviljats innan den nya lagen trätt i kraft. Förbundet framhåller att den av utredningen föreslagna övergångsbestämmelsen skulle kunna medföra att denna för den enskilde vik­ tiga fråga skulle kunna få olika utgång i två eller flera helt likartade mål, som löpt parallellt hos expropriationsdomstolen, beroende på om domstolen på grund av sin arbetsbelastning meddelar dom före eller efter den nya lagens ikraftträ­ dande.

Departementschefen

Övergångsbestämmelserna har utformats i saklig överensstämmelse med ut­ redningens förslag.

Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen

Departementschefen

Förslaget avser uteslutande ändringar av vissa i 140 och 141 §§ BL förekom­ mande hänvisningar till paragrafer i ExL, som får nya nummer om föreslagna ändringar i ExL genomförs.

Samtliga nu föreslagna lagändringar torde böra träda i kraft den 1 juli 1966.

Hemställan

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation; 2) lag om ändring i byggnadslagen den SO juni 19^7 (nr 385) för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet. Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen. Ur protokollet:

S. O. Bellskog

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1960 115

Bilaga

Förslag

till Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation

Härigenom förordnas dels att rubriken närmast före 37 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation skall utgå, dels att 5, 21, 22, 25, 27, 32, 36—40, 48—50, 52—54, 58, 60, 61, 67, 68, 74 och 101 §§ lagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i lagen skola införas tre nya paragrafer, 41, 42 och 63 §§2, av nedan angivna lydelse.

Prövas särskilda —-------bestämmelsers efterlevnad.

Konungen utsatte viss tid, inom I beslut, varigenom expropriationsvilken den, som erhållit expropria- rätt beviljas, skall utsättas viss tid tionsrätt, skall fullfölja frågan genom inom vilken saken skall fullföljas geansökning om stämning till domstol, nom ansökan om stämning till domvid äventyr att expropriationsrätten stol. Väckes ej talan inom den utupphör. satta tiden, förfaller frågan om ex­ propriation.

21 §.

Talan i expropriationsmål må väc­ kas av den som sökt eller erhållit tillstånd till expropriation. Har så­ dant tillstånd meddelats och fastig­ heten tagits i besittning av den ex­ proprierande, äger även fastighetens ägare eller annan sakägare, vars rätt beröres av besittningstagandet, väc­ ka talan. 1 Senaste lydelse av 21, 22, 25, 27, 32, 36—40, 48, 50, 53, 54, 58, 60, 61 och 67 §§ se 1949:663. s 41, 42 och 63 §§ ha upphört att gälla enligt 1949:663. 8 ’

116 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 73 år 1966

Stämningsansökan skall, utöver

vad som i övrigt är föreskrivet, inne­

hålla uppgift om namn och adress på

samtliga för sökanden kända sakäga­

I stämningsansökan skall den ex­ I stämningsansökan som den ex­ proprierande uppgiva, utöver vad el­ proprierande gör skall han uppgiva jest är stadgat, även den ersättning den ersättning han bjuder i målet. han bjuder i målet. Då område som Då område som skall exproprieras ut­ skall exproprieras utgör del av fas­ gör del av fastighet, skall områdets tighet, skall områdets storlek och lä­ storlek och läge noggrant angivas ge noggrant angivas i ansökningen i ansökningen eller därvid fogade eller därvid fogade handlingar. handlingar.

22 §.

Avvisas ej stämningsansökan, ut­ Avvisas ej stämningsansökan, skall förde domstolen stämning å fastighe­ domstolen, om ansökningen gjorts av tens ägare, så ock å andra ersätt- den exproprierande, utfärda stäm­ ningsberättigade, om sådana sakäga­ ning å fastighetens ägare och övriga re av sökanden uppgivas. kända sakägare samt, om ansökning­ en gjorts av annan, utfärda stämning å den exproprierande och på sätt om stämning är stadgat källa övriga kän­ da sakägare att såsom parter inträda i rättegången. Fastighetens ägare vare pliktig att Fastighetens ägare skall även om uppgiva övriga sakägare i avseende han icke gjort ansökan om stämning, å fastigheten. Underlåter han det uppgiva övriga sakägare i avseende utan laga skäl, och uppstår skada för å fastigheten. Underlåter han det sakägare, som saknat kännedom om utan laga skäl, och uppstår skada expropriationen, skall han hålla så­ för sakägare, som saknat kännedom dan sakägare skadeslös. Erinran här­ om expropriationen, skall han hålla om varde införd i den stämning, sådan sakägare skadeslös. Domstolen som utfärdas å fastighetens ägare. skall erinra honom härom i stämning eller kallelse eller på annat sätt. I stämning, som utfärdas å den exproprierande, skall denne anmodas att uppgiva den ersättning han bju­ der i målet. Har, sedan stämning utfärdats, Har, sedan stämning utfärdats, sakägare uppgivits eller eljest blivit sakägare uppgivits eller eljest blivit

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 1966 117

känd, varde lian stämd i målet, om känd, varde han stämd eller kallad i han ej ändå kommit tillstädes. målet, om han ej ändå kommit till­ städes.

25 §. Tvistas om från honom. Ny ägare må ej rubba överens­ Ny ägare må ej rubba överens­ kommelse, som förre ägaren ingått, kommelse, som förre ägaren ingått, eller annan i inålet vidtagen, för den­ eller annan i målet vidtagen, för den­ ne bindande åtgärd. Har forre äga­ ne bindande åtgärd. Stämning eller ren varit stämd eller kommit till­ kallelse å nye ägaren jordras ej, om städes i målet, vare stämning å nye förre ägaren varit stämd eller kallad ägaren ej behövlig. eller ändå kommit tillstädes i målet. Vad sålunda av expropriation.

27 §. Har den exproprierande enligt med­ Har den exproprierande tagit fas­ givande av ägaren eller stadgande i tigheten i besittning innan huvud­ denna lag tagit mark i besittning förhandling i målet hållits, och kan innan huvudförhandling i målet hål­ uppskattning av expropriationsersättlits, och kan uppskattning av exprop- ningen icke lämpligen äga rum förrän riationsersättningen icke lämpligen anläggning eller företag, varför ex­ äga rum förrän anläggning eller före­ propriationen sker, längre fortskridit, tag, varför expropriationen sker, läng­ äge domstolen på framställning av re fortskridit, äge domstolen på fram­ part låta anstå med målets vidare ställning av part låta anstå med må­ handläggning. lets vidare handläggning.

32 §. Ersättning må ej bestämmas läg­ Ersättning må ej bestämmas läg­ re än vad den exproprierande i målet re än vad den exproprierande i må­ erbjudit eller högre än motparten be­ let erbjudit eller högre än motparten gärt. I fall då belopp nedsatts enligt begärt. Ilar domstol enligt bestäm­ vad i 38 § stadgas, må ersättning ej melserna i denna lag förordnat om heller bestämmas lägre än nedsatta förskott på expropriationsersättningbeloppet. en, må den slutliga ersättningen ej heller bestämmas till lägre belopp än som utgått eller kan komma att utgå på grund av sådant förordnande. Till förfång mindre begärt.

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Om det är av synnerlig vikt för När skäl föreligga, må domstolen den exproprierande att innan exprop- förordna, att fastighet eller rättighet, riationen fullbordats taga i besitt­ som omfattas av expropriationstillning den fastighet eller rättighet, som ständ, må tagas i besittning av den tillståndet till expropriationen om­ exproprierande utan hinder av att fattar, äge expropriationsdomstolen målet ännu icke avgjorts genom dom förordna därom, sedan stämning i som vunnit laga kraft. Tiden för till­ målet utfärdats. Därvid skall som trädet skall bestämmas så, att ägare villkor för tillträde föreskrivas, att eller annan, vars rätt beröres, får den exproprierande hos Konungens skäligt rådrum. befallningshavande ställer pant eller Såsom villkor för tillträde skall fö­ borgen för expropriationsersättning- reskrivas, att den exproprierande hos en jämte sex procent årlig ränta frän Konungens befallningshavande ställer tillträdesdagen. pant eller borgen för expropriations- Tiden för tillträdet skall bestäm­ ersättningen jämte den ränta som mas så, att ägare eller annan, vars kan komma att utgå enligt 55 §. rätt beröres, får skäligt rådrum efter det han fått del av domstolens beslut. Därest å fastigheten finnes byggnad, där dess ägare eller på grund av av­ tal annan har sin bostad, mä till­ trädet till bostaden icke bestämmas till tidigare dag än den fardag för avträde av förhyrd lägenhet, som först inträffar sedan tre månader för­ flutit från delgivningen. Enligt vad i 38 § stadgas skall i Om det ej är uppenbart att exvissa fall som villkor för tillträde propriationsersättningen blir obetyd­ även föreskrivas att ersättning ned- lig, skall domstolen på yrkande av sättes. fastighetens ägare eller annan sak­ ägare, vars rätt beröres av tillträdet, 38 § (första och andra styckena). som ytterligare villkor för tillträde Där det ej är uppenbart, att exföreskriva, att den exproprierande propriationsersättningen blir obetyd­ i avräkning på den expropriationslig, skall domstolen på yrkande av ersättning som slutligt fastställes i ägaren som villkor för tillträde till­ målet erlägger visst belopp som för­ lika föreskriva, att den exproprieran­ skott. de hos Konungens befallningshavande

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 119

Har den exproprierande tagit i be­

sittning fastighet eller rättighet, som

skall utgöra föremål för expropria­

tion, må domstolen på yrkande av

fastighetens ägare eller annan sak­

ägare, vars rätt beröres av tillträdet,

föreskriva att förskott skall utgå i

avräkning på den expropriationser-

sättning, som slutligt fastställes i må­

Bestämmelserna i första stycket

äga ej tillämpning, om det är uppen­

bart att förskottet blir obetydligt.

Har beslut i fråga om förskott med­

delats, må nytt yrkande om förskott

ej upptagas till prövning förrän sex

månader förflutit sedan det föregåen­

de beslutet vann laga kraft.

Beslut i fråga, som avses i 37 eller Beslut i fråga, som avses i 36 eller 38 §, må meddelas utan huvudför­ 37 §, må meddelas utan huvudför­ handling. Innan beslut meddelas, sko­ handling. Innan beslut meddelas, sko­ la parterna erhålla tillfälle att yttra la parterna erhålla tillfälle att yttra sig. sig.

Mot beslut, som av expropriationsdomstol meddelats under rättegången i fråga, varom förmäles i första stycket, skall talan föras särskilt. Mot hovrättens beslut i dylik fråga må talan ej föras.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

När skäl föreligga, äger domstolen

medgiva, att fastighet som skall av­

stås genom expropriation övergår till

den exproprierande i den ordning

40 § föreskriver, innan lagakraft-

ägande dom angående expropriations-

ersättningen föreligger.

1 dom, varigenom medgivande en­

ligt första stycket lämnas, skall be­

stammas tid och villkor för tillträde

av fastigheten, i den mån tillträde ej

skett förut. Härvid äga bestämmel­

serna i 36 § motsvarande tillämpning.

Anmäler den exproprierande hos

Konungens befallningshavande att

han vill utnyttja medgivande enligt

39 § och visar han därvid dels att

domen vunnit laga kraft, dels att

han tagit fastigheten i besittning

samt har pant eller borgen ställts hos

Konungens befallningshavande för

expropriationsersättningen jämte den

ränta, som kan komma att utgå en­

mälningen övergå till den exproprie­

rande med samma rätt som om ex-

propriationen fullbordats. 1 fråga om

betalning och uttagande av exprop-

riationsersättning, som slutligt fast­

ställes i målet, äga bestämmelserna

i 48 §, 50 § tredje stycket, 52 och

53 §§ tillämpning.

När anmälan enligt 40 § skett, skall

Konungens befallningshavande oför­

dröjligen underrätta den domstol, där

expropriationsmålet är anhängigt.

Därjämte skall vad som är föreskri­

vet i 58 § första och tredje styckena

äga motsvarande tillämpning.

Kungl. May.ts proposition nr 73 ur 1966 121

Så snart dom i målet vunnit laga kraft, skall genom domstolens försorg till den som för fastighetsregistret översändas det ena exemplaret av karta och beskrivning, som enligt 26 § andra stycket må hava ingivits i målet, jämte sådant utdrag av handlingarna i målet och domstolens dom, att därav framgår vilket område som avses med expropriationen. Å kartan skall tecknas bevis, att den legat till grund för expropriationen.

Har fastighet övergått till den ex­ proprierande enligt 40 §, skall expropriationsdomstolcn, så snart lagakraftägande dom angående expropriationsersättningen föreligger, un­ derrätta inskrivningsdomaren om det belopp till vilket löseskillingen för fas­ tigheten slutligt bestämts.

48 §. 48 §. Expropriationsersättning skall ned­ Expropriationsersättning skall ned­ sättas hos Konungens befallningsha- sättas hos Konungens befallningsha­ vande inom tre månader från det vande. Dår fråga ej är om förskott dom i målet vunnit laga kraft. Avser som avses i 36 eller 39 §, skall nedexpropriationen upplåtelse av sär­ sättningen äga rum inom tre måna­ skild rätt, som medför allenast ringa der eller, om fastigheten tagits i be­ men, och prövas den, om fastigheten sittning av den exproprierande, inom besväras av sökt eller beviljad inteck­ en månad från det dom eller beslut, ning för fordran eller jämlikt 11 kap. varom fråga är, vanm laga kraft. 2 § jordabalken kan häfta för ogulden Avser expropriationen upplåtelse av köpeskilling, uppenbarligen icke rub­ särskild rätt, som medför allenast ba fordringsägarens säkerhet, ägc ringa men, och prövas den, om fas­ domstolen medgiva, att nedsättning tigheten besväras av sökt eller bevil­ ej behöver äga rum. Har sådant med­ jad inteckning för fordran eller jäm­ givande lämnats, göre den exprop­ likt 11 kap. 2 § jordabalken kan häfta rierande, i stället för att nedsätta för ogulden köpeskilling, uppenbar­ ersättningen, anmälan hos Konung­ ligen icke rubba fordringsägarens sä­ ens befallningshavande och styrke kerhet, äge domstolen medgiva, att därvid, att expropriationsersättning- nedsättning ej behöver äga rum. Har en guldits. Vad i denna lag är stadgat sådant medgivande lämnats, göre den om nedsättande av expropriations­ exproprierande, i stället för att ned­ ersättning skall i tillämpliga delar sätta ersättningen, anmälan hos gälla anmälan som nu sagts. Konungens befallningshavande och

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 1966

styrke därvid, att expropriationser-

sättningen guldits. Vad i denna lag är

stadgat om nedsättande av exprop-

riationsersättning skall i tillämpliga

delar gälla anmälan som nu sagts.

Vid nedsättning eller anmälan, var­ Vid nedsättning eller anmälan, var­ om i första stycket förmäles, ingive om i första stycket förmäles, ingive den exproprierande till Konungens den exproprierande till Konungens befallningshavande domen i målet befallningshavande domen eller be­ jämte bevis att och när den vunnit slutet samt lagakraftbevis. När ned­ laga kraft. När nedsättning äger sättning äger rum, skall den exprop­ rum, skall den exproprierande tillika rierande tillika ingiva gravationsbe­ ingiva gravationsbevis rörande fastig­ vis rörande fastigheten, såframt ej heten, såframt ej förordnande enligt förordnande enligt 35 § meddelats. 35 § meddelats.

38 § (tredje stycket). Vid nedsättningen ingive den ex­ proprierande till Konungens befall­ ningshavande domstolens beslut ävensom gravationsbevis rörande fas­ tigheten. 40 §. Då nedsättning enligt 38 § skett, Då förskott nedsatts, skall uppgift skall uppgift å det nedsatta beloppet å det nedsatta beloppet av Konung­ av Konungens befallningshavande ens befallningshavande ofördröjligen ofördröjligen översändas till den dom­ översändas till den domstol, där ex­ stol, där expropriationsmålet är an- propriationsmålet är anhängigt. hängigf.

49 Då vad i 48 § första stycket stad­ Då vad i 48 § första stycket stad­ gas blivit fullgjort, vare expropria- gas blivit fullgjort med avseende på tionen fullbordad och nye ägaren slutlig expropriationsersättning, vare berättigad att genast taga fastigheten expropriationen fullbordad och nye i besittning. ägaren berättigad att genast taga fastigheten i besittning. Exproprierad fastighet----------- genom expropriationen. Genom expropriation — — — samma fastighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 123

Försummas vad i 48 § första styc­ Försummas med avseende på slut­ ket är stadgat, och har ej den exprop­ lig expropriationsersättning vad i rierande enligt medgivande av fastig­ 48 § första stycket är stadgat, och hetens ägare eller stadgande i denna har ej den exproprierande tagit fas­ lag tagit fastigheten i besittning, vare tigheten i besittning, vare expropria­ expropriationsrätten förverkad. tionsrätten förverkad. Visar fastigheten: -----------om anteckningen. Varda de--------- ---------nämnda handlingar.

§• Har den exproprierande enligt med­ Har den exproprierande tagit fas­ givande av fastighetens ägare eller tigheten i besittning och försummas stadgande i denna lag tagit fastighe­ med avseende på förskott enligt 37 § ten i besittning utan nedsättande av eller slutlig expropriationsersättning expropriationsersättningen, och för­ vad i 48 § första stycket är stadgat, summas vad i 48 § första stycket är må sakägare hos Konungens befall­ stadgat, må sakägare hos Konungens ningshavande påkalla uttagande av befallningshavande påkalla uttagan­ den sakägaren tillkommande ersätt­ de av den sakägaren tillkommande ning. ersättning.

Vid ansökning som i 51 § andra Vid ansökning, som i 51 §. andra stycket eller 52 § avses, skola fogas stycket eller 52 § avses, skola fogas domen i målet samt bevis att och domen eller beslutet samt lagakraftnär densamma vunnit laga kraft ; och bevis; och skola utsökningslagens skola utsökningslagens stadganden stadganden om verkställighet av laom verkställighet av lagakraftägan- gakraftägande dom i tvistemål, var­ de dom i tvistemål, varigenom betal­ igenom betalningsskyldighet blivit ningsskyldighet blivit någon ålagd, någon ålagd, äga motsvarande tilläga motsvarande tillämpning vid ex- lämpning vid expropriationsersättpropriationsersättningens uttagande. ningens uttagande. Har expropriationsersättningen in­ Har den slutliga expropriationser­ kommit till Konungens befallnings­ sättningen inkommit till Konungens havande, vare expropriationen full­ befallningshavande, vare expropria­ bordad. tionen fullbordad. Bestämmelsen i J)8 § tredje stycket äger motsvarande tillämpning, när förskott, som uttagits enligt 52 §, inkommit till Konungens befallnings­ havande.

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

54 §. Har den exproprierande tillträtt Överstiger den slutliga expropriafastigheten efter nedsättning enligt tionsersättningen icke vad som utgått 38 §, och varder expropriationsersätt- på grund av domstols beslut om för­ ningen slutligt bestämd till högre be­ skott, göre den exproprierande, se­ lopp än det nedsatta, gälle om ned­ dan domen i målet vunnit laga kraft, sättande av det överskjutande belop­ anmälan därom hos Konungens be­ pet vad i Jj.8 § sägs, och äge vad i fallningshavande; och vare expropria­ 4-9 §, 50 § tredje stycket samt 52 tionen fullbordad, då sådan anmälan och 53 §§ är föreskrivet motsvarande skett. Anmälan kräves dock icke, om tillämpning. Bestämmes ersättningen fastigheten förut övergått till den ex­ ej till högre belopp, göre den exprop­ proprierande enligt J)0 §. rierande, sedan domen i målet vun­ nit laga kraft, anmälan därom hos Konungens befallningshavande; och vare expropriationen fullbordad, då sådan anmälan skett. Har domstolen ----------- motsvarande tillämpning.

58 §. Då expropriation — — — eller inteckningsboken. Utfaller, du intecknad egendom Utfaller, då en del av intecknad tillträdes efter nedsättning jämlikt fastighet eller en eller flera av ge­ 38 § eller då en del av intecknad fas­ mensamt intecknade fastigheter ex­ tighet eller en eller flera av gemen­ proprieras eller ock då särskild rätt samt intecknade fastigheter exprop­ till intecknad fastighet genom exprop­ rieras eller ock då särskild rätt till riation förvärvas, vid fördelning avintecknad fastighet genom expropria­ ersättning likvid å intecknings hu­ tion förvärvas, vid fördelning av er­ vudstol, åligger ock Konungens be­ sättning likvid å intecknings huvud­ fallningshavande att därom, sedan stol, åligger ock Konungens befall­ fördelningen blivit godkänd eller vun­ ningshavande att därom, sedan för­ nit laga kraft, ofördröjligen göra an­ delningen blivit godkänd eller vun­ mälan enligt vad nyss sagts och till­ nit laga kraft, ofördröjligen göra an­ lika insända fördelningslängden. Gäl­ mälan enligt vad nyss sagts och till­ ler fördelningen förskott och har fas­ lika insända fördelningslängden. tigheten ej enligt Jfi § övergått till den exproprierande, äger vad sålunda föreskrivits tillämpning även när i annat fall likvid utfaller på inteck­ nings huvudstol. Exproprieras del-----------för fastighetsregistret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 125

Har överenskommelse om exprop- Har överenskommelse om expropriationsersättning blivit av domsto­ riationsersättning blivit av domsto­ len fastställd, galle i tillämpliga de­ len fastställd, gälle i tillämpliga de­ lar vad i 48—58 §§ stadgas. Skall lar vad i 48—58 §§ stadgas. Skall enligt överenskommelsen expropria- enligt överenskommelsen expropriationsersättning ej utgå, göre den ex­ tionsersättning ej utgå och har fastig­ proprierande, i stället för att nedsätta heten ej övergått till den exproprie­ ersättning, anmälan hos Konungens rande enligt Ifi §, göre den exproprie­ befallningshavande; och vare, då do­ rande, i stället för att nedsätta er­ men vunnit laga kraft och sådan an­ sättning, anmälan hos Konungens be­ mälan blivit gjord, expropriationen fallningshavande; och vare, då domen fullbordad. vunnit laga kraft och sådan anmälan blivit gjord, expropriationen fullbor­ dad.

61 §. Vill den , som genom ansökning om Vill den exproprierande, sedan han stämning fullföljt anspråk på exprop­ ingivit ansökan om stämning, åter­ riation, återkalla anspråket, göre kalla expropriationsanspråket, göre han anmälan därom till domstol, hos han anmälan därom till domstol, hos vilken målet är anhängigt, och ingive vilken målet är anhängigt, och ingi­ därvid bevis att han fullgjort vad i ve därvid bevis att han fullgjort vad 62 § andra stycket sägs, eller vare i 62 § andra stycket sägs, eller vare rättigheten till återkallelse försutten. rättigheten till återkallelse försutten. Över anmälan om återkallelse skall Över anmälan om återkallelse skall motparten höras. Vad i 23 § stadgas motparten höras. Vad i 23 § stadgas om anmälan till inskrivningsdomaren om anmälan till inskrivningsdomaren och anteckning av expropriations- och anteckning av expropriationsmål mål äge, sedan domstolen skilt målet äge, sedan domstolen skilt målet från från sig, motsvarande tillämpning be­ sig, motsvarande tillämpning beträf­ träffande återkallelse. fande återkallelse. Återkallelse må gälla hela den fas­ Återkallelse må gälla hela den fas­ tighet expropriationsanspråket om­ tighet expropriationsanspråket om­ fattar, så ock någon del därav, om fattar, så ock någon del därav, om ej genom expropriationen eller den ej genom expropriationen eller den exproprierade delens användande den exproprierade delens användande den återstående delen skulle lida synner­ återstående delen skulle lida synner­ ligt men. Ej må återkallelse göras ligt men. i avseende å mark, som den exprop­ Ej må återkallelse göras i avseen­ rierande tagit i besittning. de å mark, som den exproprierande tagit i besittning. 9 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 73

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Beträffande återkallelse av talan

om expropriation, som väckts av fas­

tighetens ägare eller annan ersätt-

ningsberättigad sakägare, äger be­

stämmelsen i 61 § tredje stycket mot­

svarande tillämpning. Om återkallel­

se av ersåttningsyrkande, som fram­

ställts i målet, gälla bestämmelserna

i 32 och 59 §§.

Den exproprierande vare pliktig Den exproprierande vare pliktig att, i den mån ej annat föranledes att, i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rätte­ av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rätte­ gångsbalken stadgas, ersätta motpar­ gångsbalken stadgas, vidkännas å ten hans kostnader å expropriations- ömse sidor uppkomna kostnader å mådet, vid expropriationsersättning- målet vid expropriationsdomstolen ens fördelning och eljest i anledning ävensom vid expropriationsersättav expropriationen. ningens fördelning och eljest i anled­ ning av expropriationen. Beträffande skyldigheten att svara för kostnad i expropriationsmål i hög­ re rätt gäller, med tillämpning i öv­ rigt av 18 kap. rättegångsbalken, att den exproprierande, där ej annat för­ anledes av 18 kap. 6 och 8 §§ sam­ ma balk, alltid själv skall vidkännas sina kostnader, så ock kostnad som åsamkas motpart genom att den ex­ proprierande ensam fullföljt talan.

§• Har exproprierad fastighet eller ge­ Har exproprierad fastighet eller ge­ nom expropriation förvärvad särskild nom expropriation förvärvad särskild rätt ej kommit till användning för rätt ej kommit till användning för det avsedda ändamålet eller dess an­ det avsedda ändamålet eller dess an­ vändande för ändamålet upphört och vändande för ändamålet upphört och är nämnda ändamål såvitt angår dy­ är nämnda ändamål såvitt angår dy­ lik fastighet eller rätt att anse såsom lik fastighet eller rätt att anse såsom övergivet, eller användes fastighet el- övergivet, eller användes fastighet

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 1966 127

ler rätt som nyss sagts i väsentlig eller rätt som nyss sagts i väsentlig omfattning för annat ändamål än det omfattning för annat ändamål än det avsedda, må fastigheten eller den avsedda, må fastigheten eller den särskilda rätten lösas, därest talan särskilda rätten lösas, därest talan om dess avträdande instämmes inom om dess avträdande instämmes inom tjugo år från det expropriationen full­ tjugo år från det expropriationen full­ bordats. Lösningsrätt tillkomme, när bordats. Lösningsrätt tillkomme, när hel fastighet exproprierats, den, som hel fastighet exproprierats, den, som närmast före expropriationens full­ närmast före expropriationens full­ bordande var fastighetens ägare, eller bordande var fastighetens ägare, eller hans rättsinnehavare och, om en del hans rättsinnehavare och, om en del av en fastighet exproprierats, ägaren av en fastighet exproprierats, ägaren av den återstående delen samt, då av den återstående delen samt, då fråga är om särskild rätt, ägaren av fråga är om särskild rätt, ägaren den fastighet, som därav besväras. av den fastighet, som därav besväras. I joll, som avses i 40 §, gäller vad nu sagts med avseende på tiden för full­ bordande av expropriation i stallet den tid, då anmälan enligt nämnda lagrum skett. Har, efter stämningen yrkas.

74 §. Vad i denna lag stadgas om ställan­ Vad i denna lag stadgas om ställan­ de av pant eller borgen gälle ej kro­ de av pant eller borgen gälle ej kro­ nan. nan och ej heller landstingskommun, stad, landskommun eller köping eller kommunalförbund mellan sådana kommuner.

101 §.

Har mark-----------------och tomtindelning. Vill ej----------------------------om skiljemän. Vad ovan------------------------ av området. Expropriationen medföre----------stadgade villkor. I fall, som avses i 40 §, gälla be­ stämmelserna i andra och tredje styckena, om tiden för fullbordande av expropriation i stället den tid, då anmälan enligt nämnda lagrum skett.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966. I mål, vari stämning utfärdats före nya lagens ikraftträdande, skall vid till­ ämpning av bestämmelsen i 32 § första stycket andra punkten hänsyn tagas även till belopp som nedsatts på grund av föreskrift enligt 38 § i dess förut gällande lydelse. Har expropriationsersättning fastställts genom dom, som vunnit laga kraft före den nya lagens ikraftträdande, tillämpas 48 § i sin äldre lydelse i fråga om tid för vidtagande av åtgärd som anges i nämnda paragraf. I mål, som avgjorts av expropriationsdomstol före nya lagens ikraftträdande, tillämpas 67 § i sin äldre lydelse.

Förslag

till

Lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas, att 140 och 141 §§ byggnadslagen den 30 juni 19471 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Uppkommer i mål angående inlö­ Uppkommer i mål angående inlö­ sen av mark tvist om rätt eller plikt sen av mark tvist om rätt eller plikt att lösa, skola bestämmelserna i 37 att lösa, skola bestämmelserna i 36 och 38 §§ lagen om expropriation äga och 37 §§ lagen om expropriation äga tillämpning först sedan det genom tillämpning först sedan det genom lagakraftägande dom blivit avgjort lagakraftägande dom blivit avgjort att inlösen skall äga rum. att inlösen skall äga rum.

Bestämmelserna i i stadsplan. Är fråga om att mark som ingår Är fråga om att mark som ingår i tomt skall inlösas av anledning var­ i tomt skall inlösas av anledning var­ om förmäles i 46 eller 47 §, skall i om förmäles i 46 eller 47 §, skall i stället för bestämmelserna i 26 § stället för bestämmelserna i 26 §

1 Senaste lydelse av 140 och 141 §§ se 1949:666.

Kungl. May.ts 'proposition nr 73 är 1966 129

andra stycket lagen om expropria­ andra stycket lagen om expropria­ tion gälla, att till expropriationsdom- tion gälla, att till expropriationsdomstolen skall ingivas karta med proto­ stolen skall ingivas karta med proto­ koll rörande mätning av tomten en­ koll rörande mätning av tomten en­ ligt bestämmelserna i 2 kap. lagen ligt bestämmelserna i 2 kap. lagen om fastighetsbildning i stad; och om fastighetsbildning i stad; och skall vad i 36 § lagen om expropria­ skall vad i 42 § lagen om expropria­ tion är stadgat om karta och be­ tion är stadgat om karta och beskriv­ skrivning i stället gälla karta och ning i stället gälla karta och proto­ protokoll som nu sagts. koll som nu sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Protokoll, hullet i lagrådet den 15 april 1966.

Närvarande

f. d. justitierådet L ind , justitierådet Y. SÖDERLUND, regeringsrådet ÅB J ÖRN SSON, justitierådet B runnberg .

Enligt lagrådet den 4 april 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 25 mars 1966, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation och 2) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 19)7 (nr 385). Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsrådet Lars Landh.

Lagrådet, som vid sin granskning av de nu remitterade förslagen beaktat att expropriationslagstiftningen är föremål för en allmän översyn, fann förslagen föranleda följande yttranden.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om expropriation

21 §.

Genom det föreslagna stadgandet i första stycket av 21 § införs den nyheten att även annan än den exproprierande skall få väcka talan i expropriationsmål. Såsom förutsättning härför uppställs att den exproprierande skall ha tagit fas­ tigheten i besittning. Det kan vara tveksamt huruvida förutsättningen är upp­ fylld när endast en del av den fastighet som expropriationstillståndet omfattar tagits i besittning och om i sådana fall talan endast kan avse denna del eller får utsträckas till att gälla hela fastigheten. Lagtexten i första stycket, jämförd med tredje stycket, kan ge anledning till uppfattningen att stadgandet är tilllämpligt endast om hela fastigheten tas i besittning. I betänkandet har emeller­ tid gjorts ett uttalande, som departementschefen torde ha godtagit, av innebörd att stadgandet äger tillämpning även beträffande förtida tillträde avseende en­ dast en del av den fastighet som enligt Kungl. Maj:ts beslut skall exproprieras. Det för sakägare uppställda villkoret att hans rätt skall beröras av besittningstagandet åsyftar just ett besittningstagande delvis. Man torde därför vara berättigad utgå från att stadgandet äger den ovan angivna, mera vidsträckta

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 131

omfattningen. Lagrådet har icke någon erinran häremot. I och för sig kunde det vara önskvärt att den angivna oklarheten undanröjdes genom en modifiering av lagtexten. I remissprotokollet har emellertid i åtskilliga sammanhang fram­ hållits att expropriationslagens terminologi med avseende å begreppet fastig­ het finge bli föremål för senare översyn. Liknande tolkningsspörsmål som det förut antydda kan bli aktuella även eljest, exempelvis i fråga om 27, 36, 37 och

39 §§.

I förevarande lagstiftningssaminanhang torde med hänsyn till det anförda det nu ifrågavarande stadgandet i 21 § kunna godtagas i den föreslagna lydel­ sen.

36 §. Enligt gällande bestämmelser i 37 § ExL krävs för domstolsförordnande om förtida tillträde (enkelt förhandstillträde) att det är av synnerlig vikt för den exproprierande att ta expropriationsobjektet i besittning innan expropriationen fullbordats. Vid bestämmelsernas tillkomst framhölls att det måste föreligga ett betydande behov för den exproprierande att tillträda marken genast för att han skall kunna tillerkännas rätt till förtida tillträde. I det till lagrådet nu remitterade lagförslaget upptas regler om enkelt förhands­ tillträde i 36 § och om kvalificerat förhandstillträde i 39 §. Domstolen skall här­ vid pröva vilken betydelse som kan tillmätas den exproprierandes intresse att i förväg få tillträda expropriationsobjektet. Detta kommer i båda lagrummen till uttryck genom en regel av innebörd att domstolen äger tillåta sådant tillträde när skäl föreligger. Det tidigare uttrycket »synnerlig vikt» har sålunda utbytts mot ett mera allmänt hållet stadgande. Förslaget överensstämmer på denna punkt i huvudsak med ett av utredningen framlagt författningsutkast. Enligt utredningens uppfattning kan den nuvarande formuleringen i 37 § ExL i viss mån inbjuda till den tolkningen att förhandstillträde endast skulle kunna kom­ ma i fråga i utpräglade undantagsfall. I praktiken vore det emellertid mycket van­ ligt med förhandstillträde. Regeln i fråga kan således, menar utredningen, i sin nuvarande utformning föranleda missförstånd vilket i sin tur kan leda till att onödiga tvister uppkommer. Under remissbehandlingen avstyrktes utredningens förslag på denna punkt av Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund och ytterligare några remissinstan­ ser. Hovrätten erinrar om att utredningen icke åsyftat någon ändring i det tilllämpningsområde för institutet enkelt förhandstillträde som angavs vid den nuvarande lagregelns tillkomst. Mot den av utredningen föreslagna formule­ ringen kan invändas, framhåller hovrätten vidare, att den skulle kunna föran­ leda eu tolkning som inte tillräckligt beaktar sakägarnas intressen i frågan. Ad­ vokatsamfundet hävdar att utredningens förslag innebär en väsentlig uppmjuk­ ning av nuvarande regel och öppnar vidsträckta möjligheter för den expropriationssökande att bara med kort varsel beröva markägaren dispositionsrätten till hans egendom.

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Såvitt lagrådet kan finna råder enighet om att vid båda formerna av förhandstillträde tillbörlig hänsyn till expropriatsidans intressen kräver att rätten till sådant tillträde — i överensstämmelse med vad som nu gäller — görs bero­ ende av att det för den exproprierande föreligger ett betydande behov av att överta besittningen eller äganderätten innan ersättningsfrågorna definitivt av­ gjorts. Enligt lagrådets uppfattning kommer denna förutsättning för reglernas tillämpning icke till klart uttryck genom den i det remitterade förslaget valda allmänna formuleringen »när skäl föreligger». Det i nuvarande lagtext förekom­ mande uttrycket »synnerlig vikt» täcker enligt lagrådets mening ganska väl kravet på att ett betydande behov skall föreligga. I varje fall talar för ett bibe­ hållande av den nuvarande formuleringen att en tämligen omfattande praxis utbildats på detta område varigenom lagregelns tillämpning i olika situationer blivit närmare klarlagd. Det synes betydelsefullt att sambandet med denna praxis bibehålls. Av särskild vikt torde detta vara, när man nu inför ett nytt institut, kvalificerat förhandstillträde, som komplement till reglerna om enkelt förhandstillträde. Det har nämligen i olika sammanhang understrukits att vid domstolens prövning av frågan om förutsättningarna för kvalificerat förhands­ tillträde är för handen de synpunkter som härvid bör anläggas i allt väsentligt överensstämmer med dem som bör beaktas i fråga om enkelt förhandstillträde. I enlighet med det anförda föreslår lagrådet att det nuvarande uttrycket »av synnerlig vikt för den exproprierande» bibehålls i fråga om enkelt förhandstill­ träde (36 §) och att samma formulering används beträffande kvalificerat för­ handstillträde (39 §).

37 §. I 36 § av förslaget behandlas bl. a. villkoren för enkelt förhandstillträde. Där­ vid kan föreskrivas att den exproprierande skall erlägga av domstolen bestämt förskott å expropriationsersättningen. Motsvarande gäller enligt 39 § vid kva­ lificerat förhandstillträde. I 37 § åter behandlas det fall att tillträde redan skett och beslut därefter påkallas om att få ut förskott å den blivande ersättningen. Den situationen kan alltså inträffa att sakägare som fått visst förskott i sam­ band med tillträdet sedermera begär ytterligare förskott. Avsikten lär vara att den i 37 § intagna regeln som begränsar möjligheten att erhålla upprepade för­ skottsbeslut skall innefatta även nyss angivna fall. Någon omformulering av lagtexten torde emellertid ej erfordras. Det genom regeln stadgade förbudet får antas avse endast sakägare som tidi­ gare framställt yrkande om förskott. Det torde alltså stå en sakägare, som inte tidigare påyrkat förskott, fritt att när som helst under rättegången påkalla för­ skottsbeslut, oavsett att sådana på yrkande av andra sakägare tidigare medde­ lats under rättegången. Med hänsyn härtill skulle det enligt lagrådets mening vara en fördel om i begränsningsregeln uttryckligen angavs att det skall vara fråga om yrkande av samme sakägare. Lagrådet föreslår att lagtexten jämkas i enlighet härmed.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 är 1966 I 33 fil och 62 §§. Det kan tänkas att expropriationssökanden väcker talan vid domstol innan ännu tillstånd meddelats samt att tillstånd sedermera vägras. Fråga uppkommer då huruvida markägaren och andra sakägare bör vara berättigade till ersätt­ ning för skada som uppkommit genom att expropriationsanspråket sålunda anhängiggjorts vid domstol. I ett remissyttrande har gjorts gällande att rätt till skadestånd borde föreligga och förordats att en särskild bestämmelse härom in­ förs. Departementschefen har emellertid ansett att ett sådant stadgande icke är erforderligt. Angående förfarandet har departementschefen uttalat att, om expropria­ tionsrätt icke beviljas, en i förtid väckt talan i allmänhet torde komma att återkallas. Och departementschefen har tillagt att, när så ej sker, efter allmänna regler får avgöras vilken verkan utgången i tillståndsärendet får på målet. För den händelse återkallelse sker, torde bestämmelserna i 62 § första stycket om skyldighet att ersätta sakägares skada bli tillämpliga. Såväl stadgandets ly­ delse som de skäl som föranlett detsamma synes nämligen kunna åberopas till stöd för ersättningsrätt även då skada vållats av målets anhängiggörande ehuru expropriationstillstånd ej givits. En tillämpning av 62 § första stycket torde in­ nebära att sådan ersättningsfråga kan upptas och prövas i själva expropriationsmålet, innan detsamma avskrives. Om däremot käromålet icke återkallas är bestämmelsen i 62 § första stycket ej tillämplig. För sådant fall kan väl av all­ männa rättsgrundsatser tänkas följa att sakägare är berättigad till ersättning för skada på grund av talans väckande, men yrkande härom torde icke kunna upptas annat än efter stämning. Att sakägares ställning i ersättningshänseende sålunda skall vara beroende av om käranden återkallar sin talan eller ej är en­ ligt lagrådets mening icke tillfredsställande. I 62 § bör därför upptas ett stad­ gande om skyldighet för den exproprierande att ersätta sakägares skada även då domstolen, utan att återkallelse skett, skiljer målet från sig med anledning av att tillstånd till expropriation vägrats. I andra stycket av 62 § stadgas att den exproprierande, innan återkallelse görs, skall ställa pant eller borgen för gäldande av skadeersättning till sakägare, och fullgörande av denna skyldighet är enligt 61 § en förutsättning för att åter­ kallelse skall få ske. Föreligger expropriationstillstånd, medför sålunda under­ låtenhet att ställa säkerhet vanligen att expropriation kommer till stånd och sakägare som lidit skada får då gottgörelse i form av expropriationsersättning. Om emellertid expropriationssökandens talan instämts innan tillståndsfrågan av­ gjorts och tillstånd därefter vägras, synes skäl ej finnas att som villkor för åter­ kallelse kräva att säkerhet ställts för skadeersättning. Även om ej återkallelse sker kommer nämligen i sådant fall målet att avslutas utan att expropriations­ ersättning utdöms; i stället bör i enlighet med det nyss sagda möjlighet föreligga att i målet fastställa skadestånd åt sakägare. Lagrådet förordar att den i andra stycket av 62 § stadgade skyldigheten begränsas till att avse den expropriant som erhållit tillstånd till expropriation. En mindre jämkning av ordalagen i 61 § första stycket torde då böra ske.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 Godtas vad lagrådet föreslagit beträffande 62 § bör denna paragraf anmärkas i ingressen. 67 §. Den ändring som nu föreslås beträffande rättegångskostnaderna gäller väsent­ ligen expropriatens egna kostnader i högre instans. När expropriaten har att ta ställning till om han skall fullfölja målet, kan ekonomiska hänsyn tala i olika riktning. Har förhandstillträde skett — något som enligt utredningen ofta förekommer — kan en fullföljd innebära att en del av löseskillningen kommer att stå ute mot en marknadsmässigt låg ränta och att den slutliga utbetalningen sker i ett försämrat penningvärde. Å andra sidan har expropriaten möjlighet att genom att utan egen kostnad fördröja processen uppnå en överenskommelse med motparten, som denne eljest icke skulle ha biträtt. Avgörande lär emellertid i regel bli vilken utgång av själva saken som expropriaten anser sig kunna förvänta av en ytterligare domstols­ behandling. Huruvida de nuvarande bestämmelserna utnyttjats otillbörligt har ej kunnat klargöras. Obestridligen kan emellertid finnas viss risk härför. Den jämkning av bestämmelserna som av denna anledning kan vara motiverad bör emellertid såsom departementschefen framhållit äga rum med varsamhet. Förslaget anknyter till den reglering som 1957 genomfördes i lagen om ersätt­ ning för mistad fiskerätt och 1961 i vattenlagen. Enligt denna ordning skall den ersättningsskyldige vidkännas den kostnad som åsamkas motparten i överinstan­ sen genom att den ersättningsskyldige fullföljt talan. I den nu föreslagna lag­ texten har detta ersatts med »ensam fullföljt talan». Lagtexten överensstäm­ mer härutinnan i sak med utredningens förslag. Anledningen till denna avvikelse från förebilderna synes ha varit att utredningen eljest befarar en tolkning som den icke vill biträda. Härmed åsyftar utredningen det fall att talan fullföljts å ömse sidor. År 1957 uttalades av lagrådet att en uppdelning då får ske efter vad som av kostnader­ na kan anses hänföra sig till den enes eller den andres fullföljda talan. Uttalandet torde ha godtagits. Utredningen finner emellertid att uttalandet ej är ägnat att skapa full klarhet. Enligt utredningen skulle en ordalydelse motsvarande lag­ texten i de nämnda båda lagarna kunna ge upphov till den tolkningen att i första hand den exproprierande har att betala samtliga de kostnader som skulle ha uppkommit om han ensam fullföljt talan och att motparten endast bör stå för merkostnaden. Det är angeläget att framhålla att lagrådsuttalandet avser uppdelningen av kostnaderna, dvs. om en viss kostnad som den ersättningsberättigade haft skall anses orsakad av hans egen eller av motpartens fullföljd av talan. Uppdelningen får ske efter mera allmänna överväganden och lagtexten lämnar ingen ledning härvidlag. Vilken part som därefter skall bli ålagd att vidkännas kostnad som sålunda funnits orsakad av den enes eller den andres fullföljd av talan är där­ emot en annan fråga. För att komma till rätta med det tolkningsproblem som

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 1966 135

utredningen anser föreligga har utredningen emellertid funnit nödvändigt att ingripa reglerande i denna senare fråga. Enligt regelsystemet i de lagar som stått som förebild kan den ersättningsberättigade, när talan fullföljes å ömse sidor, i princip få viss rättegångskostnadsersättning även om han förlorar och motparten vinner, nämligen i den mån hans kostnad är orsakad av motpartens fullföljd av talan. Enligt förslaget kan där­ emot icke utgå någon ersättning i sådant fall även om orsakssammanhanget är fullt klart. Och detta gäller oavsett om expropriaten själv tagit initiativet till att målet dragits under hovrättens prövning eller om han endast efter anslutningsvad fullföljt talan. Lagrådet anser att det saknas anledning att nu införa en annan reglering än den som tidigare genomförts i de angivna lagarna. De omnämnda problemen med kostnadsuppdelning — som icke torde vara på något sätt ovanliga när fråga är om att bestämma rättegångskostnader — kan överlämnas till rättstil­ lämpningen. I varje fall beträffande lagen om ersättning för mistad fiskerätt lär ha utbildat sig en viss praxis i hithörande hänseenden och kammarkollegiet har i sitt remissyttrande framhållit att kollegiet icke funnit nämnda lags kostnadsregel olämplig. Enligt lagrådets mening skulle även en på detta sätt utformad regel om ersättningsskyldighetens fördelning tjäna det avsedda syftet att mot­ verka opåkallade överklaganden i expropriationsmål. Lagrådet hemställer därför att ordet »ensam» utgår ur paragrafens sista stycke.

Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet: Stig Granqvist

136 Kungl. Maj:is proposition nr 73 år 1966

Utdrag av protokollet över justitieärenderi, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 15 april 1966.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , L indström , L änge , K ling , E denman , J ohansson , H ermansson , H olmqvist , A spling , P alme , S ven -E ric N ilsson , L und ­ kvist , G ustafsson .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets denna dag avgivna utlå­ tande över de till lagrådet den 25 mars 1966 remitterade förslagen till lag angåen­ de ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation och lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385). Föredraganden redogör för innehållet i lagrådets utlåtande och anför.

I fråga om förutsättningarna för enkelt förhandstillträde liksom för kvalifi­ cerat förhandstillträde användes i departementsförslaget uttrycket »när skäl föreligga». Lagrådet har föreslagit, att det i nuvarande 37 § ExL förekomman­ de uttrycket »av synnerlig vikt för den exproprierande» i stället skall användas. Vid remissen till lagrådet framhöll jag i anslutning till reglerna om enkelt för­ handstillträde, att det med hänsyn till bl. a. den tämligen omfattande praxis, som numera hunnit utbildas på området, inte kunde befaras att den på föreva­ rande punkt vidtagna omformuleringen skulle komma att misstolkas. Någon ändring av hittillsvarande praxis, vilken befunnits lämplig, var således inte åsyftad. Jag delar lagrådets uppfattning om önskvärdheten av att sambandet med hittillsvarande praxis upprätthålls beträffande såväl det enkla förhandstillträdet som det föreslagna institutet kvalificerat förhandstillträde. Eftersom det, såsom lagrådet antytt, kan vara tveksamt om detta samband tillräckligt tydligt kommer till uttryck i den remitterade lagtexten anser jag mig kunna godta lagrådets förslag beträffande 36 och 39 §§ ExL. I enlighet med lagrådets uttalanden bör viss jämkning vidtas i 37 § i för­ slaget. De synpunkter, som lagrådet anlagt i anslutning till återkallelsereglerna i 61 och 62 §§ ExL, torde likaledes böra beaktas. Med anledning härav föreslår jag att 62 § ändras i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets förslag. Detta förslag föranleder, som lagrådet anfört, också viss jämkning av ordalagen i 61 § första stycket. Kostnadsreglerna i 67 § ExL anknyter i den utformning de fått i det remitte­

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 137

rade förslaget nära till den reglering som förekommer i lagen om ersättning för mistad fiskerätt och som också i viss utsträckning gäller enligt vattenlagen. Så­ tillvida föreslogs emellertid en avvikelse från nämnda reglering, att frågan om sakägares rätt till ersättning för kostnader i högre rätt skulle bedömas helt efter bestämmelserna i 18 kap. RB i det fall att talan fullföljts på ömse sidor. Som jag anförde vid remissen till lagrådet ansåg jag den föreslagna avvikande regleringen motiverad med hänsyn till att kostnadsreglerna i de båda lagar som tjänat som förebild i viss mån lämnade öppet hur kostnadsfrågan skall bedömas i den nyss angivna situationen. Med hänsyn till den belysning detta spörsmål fått genom lagrådets uttalanden anser jag mig emellertid kunna frånträda min tidigare ut­ talade uppfattning på denna punkt. Vad lagrådet anfört i fråga om utformning­ en av 67 § bör sålunda godtas. Utöver vad som framgår av det anförda torde i lagtexten böra vidtas vissa redaktionella jämkningar.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj:t jämlikt 87 § regeringsformen ge­ nom proposition föreslår riksdagen att anta förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation; 2) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 19J±7 (nr 385). Föredraganden tillägger att, om riksdagen skulle uppskjuta behandlingen av förslagen till höstsessionen, tiden för ikraftträdandet torde böra flyttas till den 1 januari 1967.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Per Bylén

Ivar Hteggströms Tryckeri AB • Stockholm 1966 66047S