Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedel
Hänvisat till av
Regeringens proposition 1992/93:26
Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 17 september 1992.
På regeringens vägnar
Bengt Westerberg
Gun Hellsvik
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål skall fortsätta att gälla till utgången av år 1993.
1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 26
Förslag till Prop. 1992/93:26
Lag om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål
Härigenom föreskrivs att lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, som gäller till utgången av år 1992', skall fortsätta att gälla till utgången av år 1993.
Lagens giltighetstid senast förlängd 1991:1818.
Justitiedepartementet ''''■ '''''''■''
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 september 1992
Närvarande: statsrådet B. Westerberg, ordförande, och statsråden Friggebo, Johansson, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel
Föredragande: statsrådet Hellsvik
Proposition om fortsatt giltighet av 1952 års
tvångsmedelslag
1 Inledning
Bestämmelser om tvångsmedel vid beivrande av brott finns, förutom i rättegångsbalken (RB), i bl.a. lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Lagen innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till den grundläggande regleringen i RB i fråga om straffprocessuella tvångsmedel. Lagen är tidsbegränsad och gäller efter den senast gjorda förlängningen till utgången av år 1992 (prop. 1991/92:8, bet. 1991/92:JuU5, rskr. 1991/92:25, SFS 1991:1818).
Frågan om möjligheterna att föra över reglerna i 1952 års lag Ull RB har tidigare övervägts av tvångsmedelskommittén (Ju 1978:06). Kommittén föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1984:54) Tvångsmedel -Anonymitet — Integritet att den särskilda regleringen i 1952 års lag skulle behållas och att lagen liksom nu skulle ha begränsad giltighetstid och regelbundet omprövas. Kommitténs förslag i den delen föranledde ingen lagstiftning (jfr prop. 1988/89:124 s. 24). SÄPO-kommittén (Ju 1987:05) har därefter i sitt slutbetänkande (SOU 1990:51) anfört att flera skäl talar för att bestämmelserna i 1952 års lag arbetas in i RB (s. 145). Kommittén har emellertid - med hänsyn till att den föreslagit att två nya lagar om tvångsmedel införs och att dessa tills vidare bör vara tidsbegränsade — ansett att en sådan samordning med RB bör anstå till dess att det kan bedömas om samordningen kan omfatta även de två föreslagna lagarna. Vid remissbehandlingen av betänkandet har i vissa avseenden kritik framförts mot de föreslagna nya lagarna. Förslagen är alltjämt under beredning inom Justitiedepartementet. Mot denna bakgrund vill jag nu ta upp frågan om ytterligare förlängning av giltighetstiden för 1952 års lag.
2 Gällande ordning
1952 års lag gäller vid förundersökning angående vissa brott mot rikets säkerhet och vissa andra grövre brott. Den innehåller, som jag nyss nämnde, tilläggs- och undantagsbestämmelser till den grundläggande regleringen i RB i fråga om straffprocessuella tvångsmedel.
När det gäller de s.k. personella tvångsmedlen — främst häktning och anhållande — ger 1952 års lag möjlighet att i vissa fall hålla en person häktad under längre tid än vad som är tillåtet enligt de allmänna reglerna i RB. Det gäller den situationen att utredningen ännu inte nått så långt att den häktade kan anses vara "på sannolika skäl misstänkt" för brottet. Häktning kan i det fellet ske trots att vederbörande endast är "skäligen misstänkt", s.k. utredningshäktning. 1952 års lag ger utrymme för att låta sådan utredningshäktning fortgå under ca fyra veckor, medan RB:s regler bara tillåter en vecka (2 § 1952 års lag).
Enligt 1952 års lag kan ett skriftligt meddelande som avses i 27 kap. 2 § andra meningen RB tas i beslag, även om det för brottet är föreskrivet lindrigare straff än Sngelse i två år (3 §).
Förordnande om kvarhållande av en postförsändelse m.m. enligt 27 kap. 9 § RB kan enligt 1952 års lag i vissa brådskande fell meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren (4 §). Enligt RB:s regler är det alltid rätten som beslutar i dessa fall.
Även i förhållande till RB:s regler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning (27 kap. 18 - 24 §§ RB) innehåller 1952 års lag avvikande bestämmelser.
Hemlig teleavlyssning innebär att samtal eller andra telemeddelanden, som befordras av Televerket till och från viss telefonapparat eller annan teleanläggning, i hemlighet avlyssnas eller upptas genom tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet. Förutom avlyssning av telefonsamtal kan tvångsmedlet således användas också för upptagning av annan telekommunikation än muntlig sådan, såsom telex, telefex och datakommunikation. Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet lämnas av Televerket om samtal eller andra telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en viss telefonapparat eller annan teleanläggning eller att en sådan anläggning avstängs för samtal eller meddelanden.
Enligt RB Sr hemlig teleavlyssning användas om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än Sngelse i två år och även vid brottsutredningar som rör försök, förberedelse och stämpling till sådant brott. Som ytterligare förutsättning för hemlig teleavlyssning gäller att det skall föreligga skälig misstanke om brottet och att åtgärden skall vara av synnerlig vikt för utredningen. Tillstånd till hemlig teleavlyssning meddelas av domstol på ansökan av åklagaren och skall gälla viss tid, högst en månad från dagen för beslutet. Hemlig teleövervakning Sr användas om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än Sngelse i sex månader och vid narkotikabrott med enbart Sngelse i strafEskalan. I övrigt är förutsättningarna knutna till reglerna om hemlig teleavlyssning.
1952 års lag ger i förhållande till RB utvidgade möjligheter att Prop. 1992/93:26 använda hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Tillstånd till åtgärden Sr lämnas, även om det för brottet är föreskrivet lindrigare straff än vad som krävs enligt RB. Åklagaren Sr i brådskande fall själv besluta om användning av tvångsmedlen. Har åklagaren gjort detta, skall anmälan ofördröjUgen göras hos domstolen, som skyndsamt skall pröva ärendet.
Den 1 juli 1991 trädde lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll i kraft. Den ersatte lagen (1989:530) om åtgärder för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund (terroristlagen). Enligt lagen om särskild utlänningskontroll, som inte är tidsbegränsad. Sr i vissa fall tvångsåtgärd såsom t.ex. hemlig teleavlyssning tillgripas, när åtgärden är påkallad för att utröna om en utlänning eller en organisation eller grupp som han tillhör eller verkar för planlägger eller förbereder nägon gärning som innebär våld, hot eller tvång för politiska syften och som innefattar brott för vilket lindrigare straff än Sngelse i två år inte är föreskrivet. Den parlamentariska kontrollen av hur terroristbestämmelserna och reglerna om tvångsåtgärder tillämpas sker även fortsättningsvis genom att regeringen årligen lämnar en skrivelse härom till riksdagen.
3 Säkerhetspolisens skrivelse
I en skrivelse den 31 augusti 1992 till regeringen har säkerhetspolisen anfört att 1952 års lag utgör en nödvändig grund för säkerhetspolisens verksamhet för uppdagande av brott mot rikets säkerhet samt att de möjligheter som lagen ger också har utnyttjats i stor omfettning. Enligt säkerhetspolisen är det av utomordentlig vikt för dess fortsatta verksamhet att lagens giltighetstid förlängs.
4 Föredragandens överväganden
1952 års lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål tar sikte på brott som rör rikets säkerhet eller är av allmän-ferlig natur. Lagen gäller till utgången av år 1992. I likhet med säkerhetspolisen anser jag att lagen fortferande behövs. Inom Justitiedepartementet bereds för närvarande frågan om lagens bestämmelser bör permanentas och om det i så fall bör ske genom en inarbetning i RB eller på annat sätt. I awaktan därpå bör lagens giltighetstid förlängas. Liksom tidigare bör det ske med ett år eller till utgången av år 1993.
Frågan om förlängning av giltighetstiden för 1952 års lag är enligt min mening av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
„ "11 Prop. 1992/93:26
5 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen
att anta ett inom Justitiedepartementet upprättat förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.
6 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt fram.