Proposition

om ändring i produktansvarslagen (1992:18) m.m.

Beteckning: Prop. 1992/93:38
Typ: Proposition
Datum: 1992-12-31

Hänvisat till av

Förarbeten

Prop. 1993/94:88: Ändring i lagen (1973:1199) om ersättning från den internationella oljeskadefonden, m.m., avsnitt 4.1

Regeringens proposition 1992/93:38

om ändring i produktansvarslagen (1992:18) m.m.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har togits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 24 september 1992.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Gun Hellsvik

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny paragraf i produktensvarslagen (1992:18) som iimebär att skadeståndet skall jämkas efter vad som är skäligt, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. En motsvarande bestämmelse föreslås bli införd i lagen (1902:71 s. 1), innefattonde vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

I produktansvarslagen finns det en bestämmelse om att den som importerar en produkt till Sverige är skadeståiidsskyldig om produkten orsakar en skada. Som en följd av avtelet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) föreslås att den bestämmelsen skall ändras så att skadeståndsskyldigheten åvilar dels den som har importerat produkten till EES, dels den som har importerat produkten från en EFTA-stot till EG eller från EG till en EFTA-stot eller från en EFTA-stot till en annan EFTA-stot. Ansvaret vid import mellan länder inom EES skall dock inte gälla i vissa fall, om en dom till fönnån för den skadelidande mot den som har tillverkat produkten eller mot den som har importerat den till EES är verkställbar enligt Luganokonventionen.

De nya regleraa om jämkning på grand av den skadelidandes medvållande föreslås träda i kraft den 1 januari 1993, medan lagändringen i fråga om importörsansvaret föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 38

Propositionens lagförslag

Prop. 1992/93:38

1 Förslag till

Lag om ändring i produktansvarslagen (1992:18)

Härigenom föreskrivs i fråga om produktensvarslagen (1992.18)

dels att nuvarande 10 och 11 §§ skall betecknas 11 respektive 12 §,

deb att 6 och 7 §§ skall ha följande lydelse,

dels att rabriken närmast före nuvarande 10 § skall sättos närmast före nya 11 §,

deb att rabriken närmast före nuvarande 11 § skall sättos närmast före nya 12 §,

deb att det skall införas en ny paragraf, 10 §, och närmast före denna paragraf en ny rabrik av följande lydelse.

Nuvarande lydebe

Föreslagen lydebe

6§

Skadeståndsskyldiga enligt denna lag är

1. den som har tillverkat, frambringat eller insamlat den skadegörande produkten,

2. den som har importerat produkten för att sätta den i omlopp här i landet, och

3. den som har marknadsfört produkten som sin genom att förse den med sitt namn eller varamärke eller något

Skadeståndsskyldiga enligt denna lag är

1. den som har tillverkat, frambringat eller insamlat den skadegörande produkten,

2. den som har importerat produkten till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet för att sätta den i omlopp där,

3. den som för att sätta produkten i omlopp har importerat den från en stat som ingår i Europeiska frihan-delsorganisationen (EFTA-stat) till Europeiska gemenskapen (EG) eller från EG till en EFTA-stat eller från en EFTA-stat till en annan EFTA-stat, och

4. den som har marknadsfört produkten som sin genom att förse den med sitt namn eller varamärke eller något

Nuvarande lydebe

annat särskiljande känneteck-

en.

Föreslagen lydebe

annat särskiljande kännetecken.

Första stycket 3 gäller inte vid import mellan stater som har ratificerat konventionen den 16 september 1988 om domstob behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, om en dom i importlandet till den skadelidandes förrrtån mot någon som är skadeståndsskyldig enligt första stycket 1, 2 eller 4 är verkställbar enligt konventionen i den stat där den skadeståndsskyldige har hemvist.

Prop. 1992/93:38

7§

Framgår det inte av en skadegörande produkt som är tillverkad, frambringad eller insamlad här i landet vem som är skadeståndsskyldig enligt 6 §, är var och en som har tillhandahållit produkten skyldig att betola skadestånd enligt denna lag, om han inte inom den i tredje stycket angivna tiden anvisar någon som har tillverkat, frambringat eller insamlat produkten eller marknadsfört den som sin eller tillhandahållit den för honom.

Framgår det inte av en importerad produkt som har orsakat skada vem som har importerat den, är var och en som har fillhandahållit produkten skyldig aft betola skadestånd enligt denna lag, om han inte inom den i tredje stycket angivna tiden anvisar någon som har importerat produkten eller tillhandahållit den för honom.

Framgår det inte av en importerad produkt som har orsakat skada vem som är importör enligt 6 % första stycket 2 eller 3, är var och en som har tillhandahållit produkten skyldig att betola skadestånd enligt denna lag, om han inte inom den i tredje stycket angivna tiden anvisar en importör som anges i 6 § första stycket 2 eller 3 eller den som har tillhandahållit produkten för honom.

1* Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 38

Nuvarande lydebe Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:38

En anvisning enligt försto eller andra stycket skall ges inom en månad efter det att den skadelidande framställt krav på ersättning eller på annat sätt påkallat en sådan anvisning.

Skadelidandes medvållande

10 Skadestånd enligt denna lag jämkas efter vad som är skäligt, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.

1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 6 och 7 §§ i deras nya lydelse, den dag regeringen bestämmer och i övrigt den I januari 1993.

2. Lagen tillämpas inte beträffande någon som har satt den skadegörande produkten i omlopp före ikraftträdandet.

2 Förslag till Prop. 1992/93:38

Lag om ändring i lagen (1992:668) om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1902:71 s. 1), innefattonde vissa bestämmelser om elektriska anläggningar i paragrafens lydelse enligt lagen (1992:668) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydebe

Föreslagen lydebe

7§

Från ersättningsskyldighet, som i 4 § sägs, vare elektrisk anläggnings innehavare fri, där den, som skadan led, genom överträdelse av gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv vållade skadan, eller skadan var föranledd genom hans uraktlåtenhet att fullgöra honom jämlikt åtogande eller av annan grand åliggande skyldigheter emot den elektriska anläggningens ägare eller innehavare. I fråga om personskada gäller dock 6 kap. I § skadeståndslagen (1972:207).

Var ägaren av skadad egendom jämlikt åtagande eller av annan grand pliktig att vidkännas den från anläggningen härrörande faran för skada å egendom, vare ändock till ersättning berättigad, där skadan föranleddes av vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel.

Skadestånd enligt 4 a § jämkas efter vad som är skäligt, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.

I fråga om jämkning av skadestånd enligt 4 a på grund av medvållande på den skadelidandes sida tillämpas 6 kap. 1 § skadeståndslagen.

Justitiedepartementet Prop. 1992/93:38

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 september 1992

Närvarande: stetsministem Bildt, ordförande, och stotsråden B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Hörnlund, Olsson, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Ask

Föredragande: stotsrådet Hellsvik

Proposition om ändring i produktansvarslagen (1992:18) m.m.

1 Inledning

1 prop. 1990/91:197 Produktskadelag föreslog regeringen en särskild lag innefattande ett skärpt skadeståndsansvar för produktskador. Förslaget bygger på ett EG-direktiv om produktansvar (85/374/EEG), som omfattos av EES-avtolet. Genom detta avtal har Sverige, liksom övriga EFTA-länder, åtagit sig att anpassa sin lagstiftning till EG:s produktens varsdirekti v.

Den grandläggande principen i propositionens lagförslag var att den som tillverkar eller importerar en produkt skulle vara strikt ansvarig för skador som orsakas av en säkerhetsbrist i produkten. Ersättningsskyldigheten skulle omfatta dels personskador, dels skador på sådan egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål, om den skadelidande vid tiden för skadan använde egendomen huvudsakligen för enskilt brak. Förslaget till produktskadelag innefattade inte någon heltäckande reglering av rättsområdet. 1 sådana avseenden där inte några särskilda regler föreslogs var avsikten att allmänna skadeståndsregler skulle tillämpas, i första hand skadeståndslagen.

Den 17 december 1991 antog riksdagen propositionsförslaget med några ändringar; bl.a. beslöt riksdagen att lagen skulle benämnas produktansvarslag. Vidare gjorde riksdagen två tillkännagivanden.

Den nya produktansvarslagen utfärdades den 23 januari 1992 (SFS 1992:18) och skall träda i kraft den 1 januari 1993.

I ett av de båda tillkännagivandena tog riksdagen upp frågan om jämkning på grand av den skadelidandes medvållande. Propositionens lagförslag innehöll inte någon bestämmelse härom. Tanken var att i stället skadeståndslagens jämkningsregler skulle tillärapas vid ansvar

enligt produktensvarslagen. Dessa regler innebär att skadeståndet vid Prop. 1992/93:38 personskada inte kan jämkas i lika stor utsträckning som enligt motsvarande regler i EG-direktivet. Riksdagen anslöt sig till ett uttolande av lagutskottet (bet. 1991/92:LU14 s. 13 f.) om att produktansvarslagen inte borde avvika från EG-direktivet på denna punkt. Regeringen borde därför återkomma till riksdagen med förslag till en särskild jämkningsregel i produktonsvarslagen, om inte storka skäl tolade mot en sådan reglering.

Under förhandlingama om EES-avtolet aktualiserades en särskild fråga som rörde EG-direktivet om produktonsvar. Direktivets regel om importörens produktonsvar är konstraerad så att ansvaret åvilar den som importerar en produkt till gemenskapen men inte den som importerar en produkt från ett land till ett annat inom gemenskapen. I EES-avtolet ingår nu en överenskommelse om att undantoget från importörsansvaret skall utvidgas till att - på vissa villkor - gälla handel mellan länder inom hela EES. För att Sverige skall infria sitt åtogande i denna del måste produktonsvarslagen ändras.

Till skillnad från EG-direktivet omfattar den svenska produktansvarslagen inte skador som orsakas av elektricitet. Regler om skadeståndsansvar för skador som orsakas av elektriska anläggningar finns i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen). I prop. 1991/92:135 om produktansvar för skador orsakade av elektrisk ström har regeringen föreslagit ändringar i ellagen som innebär att det införs ett produktansvar för skador som orsakas av elektrisk ström. Riksdagen har den 27 maj 1992 antogit lagförslaget (bet. 1991/92:NU31, rskr. 1991/92:287, SFS 1992:668). De beslutode ändringaraa i ellagen ansluter nära till regleringen i produktansvarslagen.

Ett utkast till lagrådsremiss som i huvudsak överensstämmer med förslagen i denna proposition har lämnats för synpunkter till ett antol myndigheter och organisationer. Utkastet har diskuterats vid överläggningar i Justitiedepartementet den 15 maj 1992, då följande myndigheter och orgamsationer var företrädda: Kommerskollegium, Konsumentverket, Finansinspektionen, Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk Handel, Företogarnas Riksorganisation, Sveriges Försäkringsförbund, Folksam, Svenska Handelskammarförbundet och Sveriges Advokatsamfund. Minnesanteckningar från överläggningarna finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Justitiedepartementets diarienummer 91-4107). Skriftliga synpunkter på utkastet har lämnats av Sveriges Köpmannaförbund.

Lagrådet

Regeringen beslutode den 4 juni 1992 att inhämto Lagrådets yttrande över förslag till ändring i produktonsvarslagen m.m. som hade upprättots inom Justitiedepartementet. Lagförslagen bör fogas till

protokollet i detto ärende som bilaga 1. Prop. 1992/93:38

Lagrådet har yttrat sig över förslagen. Yttrandet bör fogas till protokollet i detto ärende som bilaga 2.

Lagrådet har föreslagit en omformulering i den remitterade lagtexten (7 § andra stycket produktonsvarslagen) men har i övrigt godtogit förslagen. Lagrådet har också kommenterat vissa uttolanden i motiveringarna till den föreslagna jämkningsregeln i produktansvarslagen. Som framgår av det följande ansluter jag mig i allt väsentligt till Lagrådets synpunkter. Jag har i ärendet samrått med chefen för Näringsdepartementet.

2 Allmän motivering

2.1 Jämkning vid medvållande

2.1.1 Bakgrund

Gällande rätt

I 6 kap. 1 § skadeståndslagen föreskrivs att skadestånd kan jämkas under vissa föratsättningar när vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Olika regler gäller för å ena sidan personskada och å andra sidan sakskada och ren förmögenhetsskada. Det fmns också en särskild regel för vissa fall av personskada vid trafiknykterhetsbrott. Den sistnämnda regeln saknar intresse i detto sammanhang och jag skall inte behandla den i det följande. Ren förmögenhetsskada ersätts inte enligt produktansvarslagen och skall inte heller behandlas vidare.

Skadestånd med anledning av personskada kan enligt 6 kap. 1 § försto stycket skadeståndslagen jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Har personskada lett till döden, kan skadestånd till efterlevande också jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet. Enligt andra stycket i samma paragraf kan skadestånd med anledning av sakskada jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.

Jämfört med vad som gäller för sakskada är sålunda möjligheteraa att jämka skadeståndet vid personskada begränsade i två hänseenden.

Vid sakskada kan skadeståndet jämkas inte bara när den skadelidande själv är medvållande uton även när vissa andra personer som står i ett särskilt förhållande till honom - t.ex. hans anställda - har medverkat till skadan. Man talar då om passiv identifikation mellan den skadelidande och den medverkande personen. Vid personskada

kommer passiv identifikation i fråga bara på så sätt att skadestånd till Prop. 1992/93:38 efterlevande kan jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet. I andra fall av personskada är det en föratsättning för jämkning att den skadelidande själv har medverkat till skadan.

Vidare är möjligheten att jämka skadestånd vid personskada begränsad till fall där den skadelidande har medverkat till skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. I förarbetena till bestämmelsen (se prop. 1975:12 s. 133) framhålls att en vårdslöshet skall vara av mycket allvarligt slag för att den skall kunna betecknas som grov. Denna jämkningsmöjlighet får därför begränsad praktisk betydelse. Endast när den skadelidandes handling vittnar om en betydande hänsynslöshet eller nonchalans, som har medfört avsevärd risk även för andra än honom själv, eller när han har visat uppenbar likgiltighet för sitt eget liv eller sin egen hälsa, kan det enligt motiven bli aktuellt att jämka skadeståndet på denna grand.

I 6 kap. I § tredje stycket skadeståndslagen anges efter vilka grander skadeståndet skall jämkas. Jämkningen skall ske efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständighetema i övrigt. Sådana omständigheter är framför allt parteraas ekonomiska förhållanden (jfr prop. 1975:12 s. 173).

De nuvarande reglema i skadeståndslagen om jämkning vid medvållande kom till genom en lagändring år 1975. Dessförinnan gällde att, om vållande på den skadelidandes sida hade medverkat till skadan, skadeståndet skulle jämkas efter vad som var skäligt. Bestämmelsen var tillämplig såväl vid personskada som vid sakskada och ren förmögenhetsskada (beträffande skälen för förslaget att begränsa jämkningsmöjligheterna vid personskada, se prop. 1975:12 s. 130 f.).

Avsikten var att de nya medvållandereglerna skulle slå igenom även när ersättning utgår enligt speciallagstiftning, om inte storka skäl -såsom hänsyn till interaationella konventioner - tolade mot det (prop. 1975:12 s. 135). Så har också blivit fallet. Vissa speciallagar innehåller bestämmelser med samma eller liknande innebörd som skadeståndslagens bestämmelser (se t.ex. 12 § trafikskadelagen). Det finns också speciallagar som uttryckligen hänvisar till 6 kap. I § skadeståndslagen (se t.ex. 2 kap. 4 § järavägstrafiklagen). I andra fall blir skadeståndslagens jämkningsregler tillämpliga därför att speciallagen inte innehåller någon bestämmelse i ämnet (t.ex. miljöskadelagen).

I några speciallagar finns dock särskilda medverkansregler som avviker från 6 kap. 1 § skadeståndslagen (jfr Hellner, Skadeståndsrätt, fjärde upplagan, s. 194). Om en sådan specialregel innebär att skadeståndet vid personskada kan jämkas i större utsträckning än vad skadeståndslagen medger, torde det i allmänhet förklaras av att regeln grandar sig på en internationell konvention (se t.ex. 2 kap. 6 § jära-

vägstrafiklagen). Den svenska skadeståndslagen begränsar nämligen Prop. 1992/93:38 möjlighetema att jämka skadestånd med anledning av personskada mer än vad som är vanligt i många andra länder, även våra nordiska grannländer.

EG-direktivet

EG-direktivet innehåller i artikel 8 andra stycket en regel enligt vilken skadeståndsansvaret kan jämkas, om skadan beror på både en defekt i produkten och vållande av den skadelidande eller någon som han svarar för. Denna regel medger således jämkning såväl vid personskada som vid sakskada i samma utsträckning som skadeståndslagen föreskriver vid sakskada.

Härvid bör dock noteras att direktivet också innehåller en regel (artikel 13) enligt vilken direktivet inte skall påverka de rättigheter som en skadelidande kan ha enligt den skadeståndslagstiftning som gäller när direktivet blir bindande för medlemsländeraa.

Propositionen

I propositionen om produktskadelag föreslogs att den nya lagen inte skulle innehålla någon särskild regel om jämkning vid den skadelidandes medvållande. Skadeståndslagens regler om detto borde gälla även för produktskador. Härom anförde den föredragande justitieministern i huvudsak följande (se prop. 1990/91:197 s. 62 f.).

Det finns inte anledning att befara att skadeståndslagens jämkningsregler skulle bli alltför stränga mot den produktonsvarige. För ansvar enligt produktonsvarslagen krävs att produkten har satts i omlopp i en näringsverksamhet. Av en näringsidkare kan krävas att han håller sig med ett försäkringsskydd som - i den mån det är möjligt - täcker det skadeståndsansvar som kan uppkomma i näringsverksamheten. Den principen bör i allmänhet gälla också i fråga om mindre företogare, även om en mildare bedömning kan vara befogad när det gäller den som driver ett mindre jordbrak utan anställda och liknande fall (jfr prop. 1975:12 s. 176). Emellertid påpekas också i motiven till jämkningsregeln (se prop. 1975:12 s. 174) att hänsynen till de skadelidande inte får drivas så långt att resultotet ter sig obilligt mot den ansvarige. Den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen bör också någon gång kunna användas för att rätto till resultot som aimars skulle bli oskäliga.

En grandläggande tonke bakom utformningen av produktansvarslagstiftningen är att varor i det moderna samhället tillverkas och distribueras i sådana former att det är omöjligt för enskilda människor att själva undersöka och bedöma varornas egenskaper. De tvingas lito på att tillverkaren och distributören noggrant kontrollerar

sina produkter och tydligt informerar om eventuella skaderisker. Prop. 1992/93:38 Intresset av ett fullgott konsumentskydd gör sig således särskilt storkt gällande vid produktskador. Mot denna bakgrand vore det enligt justitieministem främmande för våra höga ambitioner i fråga om konsumentskydd att på just detto område göra ett avsteg från de allmänna medvållanderegleraa i skadeståndslagen och därigenom ställa större krav på den som lider skada.

Om EG-direktivets regler om jämkning vid personskada införs i den svenska produktonsvarslagen, skulle det utgöra en försämring av den skadelidandes ställning jämfört med gällande rätt. En sådan försämring borde enligt den dåvarande justitieministern om möjligt undvikas. Artikel 13 i EG-direktivet erbjuder en sådan möjlighet. Med stöd av den regeln kan skadeståndslagens jämkningsregel tillämpas även i sådana fall som faller under produktonsvarslagen uton att den svenska regleringen kommer att strida mot EG-direktivet.

Riksdagsbehandlingen

Med anledning av propositionen väcktes i riksdagen ett flertal motioner. I en av dem (mot. 1991/92:L2 yrkande 4) begärdes att riksdagen skulle besluto att i produktonsvarslagen införa en särskild jämkningsregel vid medvållande som överensstämde med EG-direktivets regel härom. Vid en jämförelse mellan propositionens förslag och EG-direktivets regel framstod enligt motionären inställningen inom EG som en rimligare ståndpunkt. Motionären påpekade också att EG:s regel överensstämmer med Europarådskonventionen om produktonsvar samt med norsk och finsk lagstiftning.

I motionen begärdes vidare (yrkande 9) förslag från regeringen om en motsvarande ändring av skadeståndslagens jämkningsregel.

Lagutskottet uttolade (bet. 1991/92:LU14 s. 13) att enligt utskottets principiella uppfattning produktansvarslagen inte borde avvika från EG-direktivet på denna punkt. Också andra skäl tolade enligt utskottet för att jämkning av skadestånd vid produktskada borde ske, om den skadelidande genom vårdslöshet medverkat till skadan oavsett om det var fråga om personskada eller sakskada. Ett storkt sådant skäl var enligt utskottets mening att svenska företog skall ha möjligheter att konkurrera utomlands på likvärdiga villkor med företogen inom EG-länderaa. Utskottet kunde dock inte överblicka de konsekvenser som en jämkningsbestämmelse i enlighet med motionärens förslag kunde få för bl.a. de skadelidande. Med hänsyn till att lagen skall träda i kraft först den 1 januari 1993 fanns det dock utrymme för ytterligare överväganden i frågan, och utskottet var därför inte berett att då förorda en särskild jämkningsbestämmelse i produktansvarslagen i enlighet med EG-direktivet. Regeringen borde efter överväganden av

1" Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 38

spörsmålet återkomma till riksdagen med förslag till en särskild Prop. 1992/93:38 jämkningsregel i produktonsvarslagen, om inte storka skäl tolade mot en sådan reglering. Detto borde ske i sådan tid att bestämmelsen kunde träda i kraft samtidigt som produktonsvarslagen i övrigt.

Lagutskottets socialdemokratiska ledamöter reserverade sig till förmån för propositionens förslag i denna del. Som motivering anförde de i huvudsak samma synpunkter som låg till grand för propositionens förslag.

Riksdagen beslöt (rskr. 1991/92:78) att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört.

När det gällde den mer övergripande frågan om ändring i skadeståndslagens allmänna regel om jämkning vid personskada kunde lagutskottet i än mindre grad än på produktonsvarsområdet överblicka konsekvenseraa av en sådan lagändring. Spörsmålet måste enligt utskottets mening ses i ett större sammanhang än inom ramen för det aktuella ärendet. Det kunde dock inte uteslutas att utformningen av skadeståndslagens jämkningsbestämmelse kunde komma att aktualiseras i samband med de överväganden rörande jämkning vid produktskador som utskottet förordat.

2.1.2 En ny Jämkningsregel

Mitt förslag: I produktansvarslagen införs en ny paragraf av innebörd att skadeståndet skall jämkas efter vad som är skäligt, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. En motsvarande bestämmelse förs in i ellagen.

Skälen för mitt förslag: Lagutskottet har uttalat som sin principiella uppfattning att produktansvarslagen inte bör avvika från EG-direktivets regel om jämkning på grand av den skadelidandes medvållande (bet. 1991/92:LU14 s. 13). Också andra skäl talar enligt lagutskottet för att jämkning av skadestånd vid produktskada bör ske, om den skadelidande genom vårdslöshet medverkat till skadan, oavsett om det är fråga om personskada eller sakskada. Som exempel på ett storkt sådant skäl har utskottet nämnt att svenska företog skall ha möjligheter att konkurrera utomlands på likvärdiga villkor med företagen inom EG-länderna.

När utskottet ändå inte föreslog riksdagen att omedelbart införa en jämkningsregel av EG-direktivets innebörd var det därför att utskottet ansåg sig inte kunna överblicka de konsekvenser som en sådan jämkningsregel kan få för bl.a. de skadelidande. Av utskottets uttolande framgår dock att utskottet har den uppfattningen att den ifrågasatte regeln skall införas, om det inte finns starka skäl som tolar

mot det. Prop. 1992/93:38

Vad det nu gäller är således att undersöka vilka konsekvenser det får, om det införs en särskild jämkningsregel i produktonsvarslagen av innebörd att ersättning för personskada får jämkas - eventuellt ända till noll - när vårdslöshet på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Vid denna undersökning är det i försto hand konsekvenseraa för den skadelidande som skall analyseras. Utgångspunkten är att regeln skall införas, om inte konsekvenseraa blir oacceptobla.

I detto sammanhang finns det anledning att erinra om jämkningsbe-stämmelseraas funktion i produktansvarsregleringen. Som påpekas i propositionen (prop. 1990/91:197 s. 63) måste det vara fastslaget att skadeståndsskyldighet föreligger innan det kan bli aktuellt att överväga jämkning på grand av medvållande. Det måste alltså vara utrett att produkten är behäftod med en säkerhetsbrist och att den på grand härav har orsakat skadan. Först därefter kan det bli aktuellt att - i den produktonsvariges intresse - överväga att jämka skadeståndet på grand av den skadelidandes vårdslöshet.

Den tänkto jämkningsregeln skiljer sig från den nu gällande regeln i 6 kap. 1 § försto stycket skadeståndslagen i två hänseenden. Dels skall ersättningen kunna jämkas redan om enkel vårdslöshet har medverkat till skadan; det skall inte som i gällande svensk rätt krävas uppsåt eller grov vårdslöshet. Dels skall det inte som i gällande svensk rätt behöva vara den skadelidande själv som har varit vårdslös; det skall räcka att någon som den skadelidande svarar för i skadeståndshänseende har varit vårdslös och därigenom medverkat till skadan (s.k. passiv identifikation).

Vad först gäller frågan om passiv identifikation torde den ha begränsad betydelse vid skadestånd för personskada. Den aktualiseras i allmänhet bara när skadestånd krävs enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen för förlust av underhåll från en omkommen person som har varit medvållande till olyckan (jämför prop. 1975:12 s. 133 f.). Enligt den nu gällande bestämmelsen i 6 kap. 1 § försto stycket tredje meningen skadeståndslagen kan i en sådan situation skadestånd till efterlevande jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.

EG-direktivets jämkningsregel skiljer sig från regeln i skadeståndslagen när det gäller vilken grad av vårdslöshet hos den skadelidande som skall kunna leda till att ersättning för personskada jämkas. Denna skillnad torde ha större praktisk betydelse än regeln om passiv identifikation.

Som har nämnts i det föregående (avsnitt 2.1.1) skall en vårdslöshet vara av mycket allvarligt slag för att den skall kunna betecknas som grov. Endast när den skadelidandes handling vittnar om en betydande hänsynslöshet eller nonchalans, som har medfört en avsevärd risk även för andra än honom själv, eller när han har visat uppenbar

likgiltighet för sitt eget liv eller sin egen hälsa, kan det enligt motiven Prop. 1992/93:38 bli aktuellt att jämka skadeståndet på den granden. Denna jämkningsmöjlighet aktualiseras därför endast sällan i praktiken.

En jämkningsregel enligt EG-direktivet ger alltså de skadelidande ett sämre skydd vid personskada än regeln i 6 kap. 1 § försto stycket skadeståndslagen. Flera skäl tolar dock för att det vid produktskador bör vara möjligt att jämka på grand av medvållande i större utsträckning än vad skadeståndslagen medger (jfr SOU 1979:79 s. 89 f.).

Förhållandena är i viss mån speciella på produktonsvarets område. Det är här fråga om strikt ansvar, inte som enligt skadeståndslagen ansvar på grand av vållande. Skadans direkta orsak är ofta att den skadelidande har aktivt tagit befattning med produkten på ett klart oaktsamt sätt (om också inte oaktsamheten kan betecknas som grov). Just genom att det enda vållande som har förekommit har legat hos den skadelidande, torde skadeståndslagens lösning te sig främmande för mångas uppfattning; skadan framstår i så väsentlig grad som själv-förvållad att den skadelidande inte rimligen borde kunna kräva fullt skadestånd så snart en defekt hos produkten medverkat till skadan. Behov av att jämka skadeståndet i större utsträckning än som följer av skadeståndslagen föreligger särskilt raed hänsyn till s.k. instrak-tionsfel. Förhållandet kan exempelvis vara det att tillverkaren visserligen underlåtit att varna för vissa risker på sådant sätt att in-straktionsfel får anses föreligga men att i det särskilda fallet den skadelidande hade större möjligheter att bedöma risken. Kan i ett sådant fall den skadelidande likväl inte anses ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, skulle han få full ersättning. Inte sällan kan den rimliga lösningen i stället synas vara att parterna delar risken för den uppkomna skadan.

Vidare är det ju så att det strikta produktansvaret, som införs genom produktansvarslagen, ger de skadelidande ett starkare skydd än det tidigare culpaansvaret. Ora en mer vidsträckt jämkningsmöjlighet samtidigt införs som en del i det regelsystemet, kan reformen totalt sett ändå ses som en förbättring för de skadelidande i förhållande till det tidigare rättsläget.

Slutligen noterar jag också att skadeståndslagens bestämmelse om jämkning vid personskada är närmast unik, sedd i ett internationellt perspektiv. Inte ens våra nordiska grannländer har begränsat jämkningsmöjligheteraa så snävt som vi har gjort.

Vid överläggningarna i Justitiedepartementet den 15 maj 1992 tillstyrktes förslaget till jämkningsregel av företrädare för de flesta myndigheteraa och organisationerna. Kritiska synpunkter framfördes från företrädare för Konsumentverket och Folksam, som menade att de skadelidandes intressen inte blivit tillräckligt beaktade.

Sammanfattningsvis vill jag säga att det visserligen medför en del nackdelar för de skadelidande, om man inför en jämkningsregel i

14

produktonsvarslagen med EG-direktivets innebörd, men att dessa Prop. 1992/93:38 nackdelar inte utgör så starka skäl mot en sådan reglering att den inte bör komma till stånd. Jag anser därför att produktonsvarslagen - i enlighet med riksdagens önskemål - bör kompletteras med en särskild bestämmelse om jämkning på grand av den skadelidandes medvållande.

Bestämmelsen kan lämpligen utformas efter förebild av skadeståndslagens bestämmelse om jämkning vid sakskada. Jag föreslår alltså att en ny paragraf förs in i produktansvarslagen med den innebörden att om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan, skadeståndet kan jämkas efter vad som är skäligt.

En motsvarande bestämmelse bör föras in i ellagen som komplement till de nyligen beslutode reglerna i den lagen om produktonsvar (se avsnitt 1).

När det gäller bestämmelseraas tillämpning, och särskilt bedömningen av vilken jämkning som är skälig, torde man kunna falla tillbaka på motivuttolanden till skadeståndslagens motsvarande bestämmelser (se prop. 1975:12 s. 172 f.) och den rättspraxis som har utbildats i anslutning till dem. Vad som sägs i motiven angående regeln om jämkning vid sakskada får i det nu förevarande sammanhanget intresse även för personskadornas del. Som där anförs är det särskilt två synpunkter som bör vägleda vid skälighetsbedömningen, nämligen dels i vilken mån båda parteraas beteende har påverkat skadans omfattning, dels hur en jämkning påverkar parteraas ekonomiska förhållanden.

Som Lagrådet har påpekat måste det beaktas att tillämpningen av jämkningsbestämmelsema kan påverkas av rättsutvecklingen inom EES samt att inte heller rättsläget i Sverige vad gäller jämkning i situationer som liknar dem som aktualiseras i produktonsvarssamman-hang torde vara helt klart i sina detaljer. Sålunda har olika meningar i frågan framförts i den juridiska litteraturen, se t.ex. Bengtsson, Om jämkning av skadestånd (1982) s. 108 f., och Hellner, Skadeståndsrätt, 4 uppl. s. 189 f., Svensk Juristtidning 1984 s. 148 f. och Juridisk Tidskrift 1991/92 nr 2 s. 252 f.

Den föreslagna bestämmelsen i produktonsvarslagen kommer att aktualiseras bara när ett skadeståndskrav skall bedömas med tillämpning av den lagen. Bestämmelsen blir en del av det regelsystem som skall tillämpas när produktansvarslagen åberopas som grand för en skadeståndstolan. Den skadelidande har emellertid full frihet att i stället granda sin tolan på exempelvis skadeståndslagen (se prop. 1990/91:197 s. 76 f.). Gör han det, skall skadeståndslagens bestämmelser om jämkning vid medvållande tillämpas, inte bestämmelsen i produktonsvarslagen. Om den produktansvarige har orsakat skadan genom vårdslöshet, kan den skadelidande således ha intresse av att åberopa skadeståndslagen i stället för produkt-

ansvarslagen för att undgå att mötas av en invändning om medvållan- Prop. 1992/93:38 de.

Det har inte ansetts medföra några beaktonsvärda nackdelar att regelsystemen i skadeståndslagen och produktonsvarslagen på det sättet blir parallellt tillämpliga (se prop. 1990/91:197 s. 76 f.). Den bedömningen förändras inte, om produktonsvarslagen kommer att innehålla en särskild jämkningsbestämmelse som skiljer sig från motsvarande bestämmelser i skadeståndslagen.

Det kan inte komma i fråga att inom ramen för detto lagstiftningsärende to upp spörsmålet huravida det finns anledning att ändra skadeståndslagens bestämmelser om jämkning på grand av den skadelidandes medvållande. En eventuell ändring av dessa bestämmelser griper in i centrala delar av olika ersättningsrättsliga regelsystem. Som lagutskottet har anmärkt (se avsnitt 2.1.1) måste den frågan därför ses i ett större sammanhang.

2.2 Importörsansvaret 2.2.1 Bakgrund

Skadeståndsansvarig enligt den engelska versionen av EG-direktivet om produktonsvar är "the producer" (artikel 1). Begreppet "producer" definieras i direktivets artikel 3. I försto hand avses den som har tillverkat produkten eller framträder som produktens tillverkare genom att sätto sitt namn eller varamärke eller något annat kännetecken på produkten. Även andra personkategorier kan vara skadeståndsansvariga som "producer". Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är den regel som finns i artikel 3 punkt 2. Regeln har följande lydelse:

2. Uton att tillverkarens ansvar berörs skall den som för försäljning, uthyrning, leasing eller annan form av distribution inom ramen för sin näringsverksamhet importerar en produkt till gemenskapen betraktos som tillverkare i dette direktivs mening och skall vara ansvarig som en tillverkare.

Den svenska produktonsvarslagens motsvarande regel finns i 6 § 2, som lyder: 6 § Skadeståndsskyldiga enligt denna lag är

2. den som har importerat produkten för att sätta den i omlopp här i landet,

Under förhandlingaraa om EES-avtolet uppmärksammades direktivets regel om importörens ansvar. Från EFTA-sidan gjordes gällande att regeln hade fått en utformning som kunde snedvrida konkurrensen vid import till EG:s medlemsländer. Regelns innebörd

är nämligen att det bara är den som importerar en produkt från ett Prop. 1992/93:38

land utonför gemenskapen som ådrar sig det strikto produktansvaret.

Vid handel mellan länder inom gemenskapen är importören inte

ansvarig uton endast producenten i exportlandet. En näringsidkare i

ett EG-land som behöver importera en produkt och har att välja

mellan två i övrigt likvärdiga alteraativ, av vilka det ena är en

produkt från ett annat EG-land och det andra en produkt från ett land

utonför EG, föredrar antogligen det förstnämnda alteraativet, eftersom

han då undgår det strikto produktonsvaret. På detto sätt, har man

menat, snedvrider EG-direktivets regel om importörens ansvar

konkurrensen till fördel för företogen inom EG.

Förhandlingama i denna fråga syftade till en överenskommelse som skulle iimebära att importörsansvaret togs bort vid handel mellan ett EG-land och ett EFTA-land och vid handel mellan EFTA-länder. En sådan ordning skulle dock ha kunnat medföra nackdelar för de skadelidande. Syftet med regeln om importörens ansvar är nämligen att den skadelidande skall kunna vända sig mot importören med sitt skadeståndskrav i stället för att vara tvungen att to kontakt med en tillverkare i ett annat land. Om importörsansvaret avskaffas, behövs regler om domsrätt och domsverkställighet som gör den utländske tillverkaren åtkomlig för den skadelidande.

Sådana regler finns för EG-länderaas vidkommande i Brysselkonventionen den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område. EG:s och EFTA:s medlemsländer antog i Lugano den 16 september 1988 en parallellkonvention till Brysselkonventionen. Genom Luganokonventionen har således tillskapats de regler som erfordras för att importörens produktonsvar skall kunna tas bort vid handel inom EES-området.

Bilaga III till EES-avtolet innehåller de överenskommelser som har

träffats angående direktivet om produktansvar. Punkten a handlar om

importörens ansvar och lyder:

I fråga om importörens ansvar enligt artikel 3, punkt 2, skall följande vara tillämpligt:

i) Uton att tillverkarens ansvar berörs skall den som för

försäljning, uthyming, leasing eller annan form av distribution inom ramen för sin näringsverksamhet importerar en produkt till EES vara ansvarig som en tillverkare.

ii) Detsamma är fillämpligt för import från en EFTA-stot till

gemenskapen eller från gemenskapen till en EFTA-stot eller från en EFTA-stot till en annan EFTA-stot.

Från det datum då Luganokonventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område av den 16 september 1988 träder i kraft för någon EG-medlemsstot eller EFTA-stot skall den försto meningen i denna punkt ej längre vara tillämplig mellan stoter som ratificerat konventionen i den utsträckning som en nationell dom till förmån för den skadelidande på grandval av sådana

ratificeringar är verkställbar mot fill verkaren eller im- Prop. 1992/93:38 portören enligt punkt 1. iii) Schweiz och Liechtenstein får sinsemellan avstå från att

ålägga importören ansvar.

Luganokonventionen har undertecknats av sexton av EFTA:s och EG:s medlemsländer. De som inte har undertecknat konventionen är Irland och Spanien. Inte heller Liechtenstein, som numera är medlem av EFTA, har gjort det. Konventionen trädde i kraft den 1 januari 1992. Den har ratificerats av Frankrike, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Schweiz och Storbritannien.

I prop. 1991/92:128 har regeringen föreslagit riksdagen att godkänna Luganokonventionen och anto förslag till lagar med anledning av Sveriges tillträde till konventionen. Propositionen antogs av riksdagen den 27 maj 1992 (bet. 1991/92:LU36, rskr. 1991/92:294; jfr SFS 1992:794-800). Regeringen har den 10 september 1992 beslutot att Sverige skall ratificera konventionen och att lagstiftningen med anledning av tillträdet till konventionen skall träda i kraft den I januari 1993 (SFS 1992:973).

2.2.2 Nya regler om importörsansvaret

Mitt förslag: Produktansvarslagens bestämmelse om importörens ansvar (6 § 2) ändras så att skadeståndsskyldigheten åvilar dels den som har importerat produkten till EES, dels den som har importerat produkten från en EFTA-stot till EG eller från EG till en EFTA-stot eller från en EFTA-stot till en annan EFTA-stot. Ansvaret enligt denna regel vid import mellan länder inom EES som har ratificerat Luganokonventionen skall dock inte gälla, om en dom i importlandet till förmån för den skadelidande mot någon annan skadeståndsskyldig enligt 6 § produktonsvarslagen är verkstollbar enligt konventionen i den stat där den skadeståndsskyldige har hemvist.

Bestämmelsen i 7 § om ansvaret för s.k. anonyma produkter ändras så att den stämmer överens med de nya reglema om importörsansvaret.

Någon regel om importörens ansvar införs inte i ellagen.

Skälen för mitt förslag: EES-avtalet undertecknades den 2 maj 1992, Avtolet skall ratificeras av EFTA:s och EG:s medlemsstoter samt EG innan det kan träda i kraft. Den svenska regeringen avser att genomföra ratificeringsprocessen för Sveriges vidkommande så snabbt som möjligt. Jag utgår från att alla övriga avtalsparter har samma inställning. Min utgångspunkt är därför att avtalet skall kunna träda

i kraft som planerat den 1 januari 1993. Prop. 1992/93:38

Till detto datum skall vi därför ha genomfört de lagstiftningsåtgärder som vi har åtogit oss genom avtolet. Bland dessa åtoganden ingår att införa lagregler om produktonsvar i enlighet med EG:s direktiv därom. Detto har vi fullgjort genom produktonsvarslagen, som kompletteras med de ändringar i ellagen som riksdagen har beslutot om efter förslag av regeringen i prop. 1991/92:135 om produktonsvar för skador orsakade av elektrisk ström (se SFS 1992:668).

På produktonsvarets område återstår nu att vidto de åtgärder som erfordras för att den särskilda överenskommelsen om importörsansvaret i EES-avtalets bilaga III skall införlivas med svensk rätt.

Överenskommelsen syftor till att utvidga det undantog från importörsansvaret som gäller vid handel inom EG till att gälla inom hela EES. I bilagan till EES-avtalet har detta uttryckts så att ansvaret skall åvila den som importerar en produkt till EES. Utvidgningen av undantoget har emellertid gjorts avhängig av att Luganokonvenfionens regler om domsrätt och om verkställighet av domar är tillämpliga. Dessa regler ger nämligen den skadelidande goda möjligheter att få sin tolan prövad i sitt eget land genom en dom som kan verkställas mot någon som är producent i EG-direktivets mening och därmed skadeståndsskyldig eller mot den som har importerat produkten till EES. Detto villkor har i bilagan formulerats så att importören är ansvarig vid import mellan EFTA-stoter och EG och mellan EFTA-stoter inbördes, varefter denna regel har försetts med ett undantog för sådana situationer där det finns föratsättningar för den skadelidande att genom Luganokonventionens regler om domsrätt och domsverk-stollighet göra sitt skadeståndskrav gällande mot den som har tillverkat produkten eller mot den som har importerat den till EES.

Regleringen har alltså blivit tämligen invecklad. Det är emellertid svårt att se hur den skulle ha kunnat göras enklare. Under alla förhållanden har vi nu åtogit oss att genomföra regleringen i vår nationella lagstiftning. Det naturliga sättet att göra det är genom att ändra bestämmelsen om importörens ansvar i 6 § 2 produktansvarslagen. Jag föreslår alltså att den paragrafen formuleras om med hänsyn fill innehållet i bilaga III till EES-avtolet.

Vid överläggningama i Justitiedepartementet den 15 maj 1992 tillstyrktes eller lämnades den föreslagna regleringen av importörsansvaret i stort sett utan erinran av samtliga företrädare för myndigheter och organisationer. Vid den fortsätto beredningen i departementet har den nya regeln utformats något annorlunda än i det utkast som då diskuterades.

Texten till bilaga III i EES-avtolet är något oklar och kan inte direkt översättas till svensk lag. I sak innebär mitt förslag den ändringen jämfört med den nuvarande lydelsen av 6 § 2 produktonsvarslagen att

en importör inom EES i vissa fall kan undgå det strikto produkt- Prop. 1992/93:38 ansvaret. En föratsättning härför är att en dom i importlandet till förmån för den skadelidande mot någon annan som är skadeståndsskyldig enligt 6 § produktonsvarslagen är verkställbar enligt Luganokonventionen i den stot där den skadeståndsskyldige har hemvist.

Först när alla länder i EES har tillträtt konventionen får undantoget från regleraa om importörens ansvar fullt genomslag. Den särskilda regleringen av importörsansvaret som jag nu föreslår är att se som en övergångslösning i avvakton på detto.

De nya regler om importörsansvaret som jag föreslår föranleder en anpassning av bestämmelsen i 7 § produktonsvarslagen om ansvaret för s.k. anonyma produkter.

Ellagen

De regler om produktonsvar för skador orsakade av elektrisk ström sora riksdagen har beslutot om efter förslag i prop. 1991/92:135 ansluter nära till regleringen i produktonsvarslagen (se SFS 1992:668). 1 fråga om vem som skall vara skadeståndsskyldig finns dock - åtminstone formellt - en skillnad. Enligt den föreslagna 4 a § ellagen skall produktansvaret åvila den som innehar en elektrisk anläggning med egen generator eller transformator. Något importörsansvar föreslås inte.

Härom sägs i propositionen bl.a. följande (prop. 1991/92:135, s. 19 f.).

Den elektricitet som frågan nu gäller frambringas genom kraftproduktion i särskilda anläggningar. Huvuddelen av den elkraft som används i Sverige produceras här. Det förekommer dock såväl export som import av elektrisk ström. I framtiden kan det interaationella utbytet väntos öka. EG har intentioner på att genomföra en fri marknad för el. I Sverige produceras el nu till störsto delen med kärnkraft och vattenkraft. Däratöver finns elproduktionskapacitet i kraft värme, industriellt mottryck, oljekondens och gasturbiner.

På elmarknaden fmns företog som huvudsakligen producerar kraft för grossistférsäljning till storförbrakare. Dessa producenter säljer sin kraft till återförsäljare och stora industrikunder. Detoljdistribution ut till slutkunderna, dvs. hushåll, mindre industrier, servicesektora m.fl., sker främst genom distributörer. Många producenter har egen distribufion och många distributörer har egen produktion, dvs. marknaden är delvis vertikalt integrerad. Det finns också industriföretog med egen kraftproduktion.

De gällande skadeståndsregleraa i ellagen innebär att skadeståndsskyldigheten i praktiken läggs på eldistributören för skador som vållas av ström från en vanlig lågspänningsanläggning. Det är från dennes anläggning med egen generator eller transformator som den skadevål-

20

lande strömmen kommer. Prop. 1992/93:38

I den utredning som låg till grand för propositionen kom man fram till att distributören måste omfattos också av produktonsvaret, om den levererade strömmen har säkerhetsbrister som vållar skada. Även i detto fall kommer den skadevållande strömmen från dennes anläggning med egen generator eller transformator. Strömmen måste anses vara satt i omlopp av honom, när den lämnar hans anläggning. Även om kraften köps från en producent, omvandlas den i transformatorn och någon möjlighet att identifiera viss elektrisk ström i nätet finns inte. Man kan därför inte se distributören som enbart återförsäljare av en tillverkad produkt.

Någon särskild regel om ansvar för importörer är inte motiverad med hänsyn till omöjligheten att identifiera viss elektrisk ström i nätet. Import av elkraft sker inte i sådana former att det kan bli fråga om enbart återförsäljning av en utomlands tillverkad produkt.

Eftersom det således inte föreslås någon regel om importörsansvar i ellagen, behöver bilaga III i EES-avtolet inte föranleda någon lagstiftningsåtgärd med avseende på skadeståndsansvaret för elektrisk ström.

2.3 Ikraftträdande m.m.

Produktonsvarslagen skall enligt riksdagens beslut träda i kraft den 1 januari 1993. Samma dag skall de beslutade lagändringaraa om produktonsvar för skador orsakade av elektrisk ström träda i kraft (se SFS 1992:668). Uppenbarligen bör samma ikraftträdandedatum gälla för de lagändringar rörande jämkning på grand av medvållande som jag nu föreslår.

De nya regleraa om importörsansvaret är föranledda av EES-avtolet och bör träda i kraft samtidigt som det avtolet.

Bestämmelser om när EES-avtolet skall träda i kraft finns i artikel 129.3 i avtolet. Paragrafen har följande lydelse:

Detto avtol träder i kraft den 1 januari 1993, under föratsättning att alla avtolsslutonde parter har deponerat sina ratifikations- eller godkännandeinstrament före den dagen. Efter nämnda dag träder detto avtol i kraft den försto dagen i den andra månaden som följer efter den sisto anmälan. Den slutliga tidpunkten för en sådan anmälan skall vara den 30 juni 1993. Etter den dagen skall de avtolsslutonde partema sammankalla en diplomatkonferens för att bedöma läget.

Det kan inte uteslutos att EES-avtolet kommer att träda i kraft senare än den 1 januari 1993. Regeringen bör därför bemyndigas att bestämma när de nya reglema om importörsansvaret skall träda i kraft.

Enligt en övergångsbestämmelse till produktonsvarslagen skall den lagen inte tillämpas mot någon som har satt den skadegörande produkten i omlopp före ikraftträdandet. En motsvarande bestämmelse

finns i den nyligen beslutode lagen om ändring i ellagen. Samma Prop. 1992/93:38 princip bör gälla även för de nu föreslagna ändringaraa i dessa lagar.

2.4 Kostnader och resursbehov

Jag kan inte föratse några nämnvärda kostnader eller resursbehov till följd av lagförslagen, vare sig för det allmänna eller för någon enskild.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag har anfört har inom Justitiedepartementet upprättots förslag till

1. lag om ändring i produktansvarslagen (1992:18),

2. lag om ändring i lagen (1992:668) om ändring i lagen (1902:71 s.I), innefattonde vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Beträffande lagförslag 2 har jag samrått med chefen för Näringsdepartementet. Lagrådet har granskat lagförslagen.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i produktansvarslagen

6§

Skadeståndsskyldiga enligt denna lag är

1. den som har tillverkat, frambringat eller insamlat den skadegörande produkten,

2. den som har importerat produkten till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet för att sätta den i omlopp där,

3. den som för att sätta produkten i omlopp har importerat den från en stat som ingår i Europeiska frihandeborganisationen (EFTA-stat) till Europeiska gemenskapen (EG) eller från EG till en EFTA-stat eller från en EFTA-stat till en annan EFTA-stat, och

4. den som har marknadsfört produkten som sin genom att förse den med sitt namn eller varamärke eller något annat särskiljande kännetecken.

Första stycket 3 gäller inte vid import mellan stater som har ratificerat konventionen den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, om en dom i importlandet till den skadelidandes förmån mot någon som är skadeståndsskyldig enligt första stycket 1, 2 eller 4 är verkställbar enligt konventionen i den stat där den skadeståndsskyldige har hemvist.

22

I 6 § har den tidigare punkt 2 ersatts av två nya punkter, punktema Prop. 1992/93:38 2 och 3, varvid den tidigare punkt 3 har blivit punkt 4. Vidare har paragrafen fått ett nytt andra stycke. Ändringama, som är föranledda av EES-avtolet, har kommenterats i avsnitt 2.2 i den allmänna motiveringen.

Paragrafen innehåller de grandläggande bestämmelseraa om vem som är skadeståndsansvarig enligt produktonsvarslagen. Ansvarig är i försto hand den som har tillverkat den skadegörande produkten. Som ett komplement till den regeln finns regler om att också den som har importerat produkten kan vara skadeståndsskyldig. Reglema om importörens skadeståndsskyldighet har tillkommit för att den skadelidande alltid skall ha någon i sitt eget land att vända sig mot med sitt krav. Han skall inte behöva leto efter en ansvarig tillverkare i ett främmande land (se prop. 1990/91:197 s. 47 f.).

Lagändringen innebär att importörsansvaret har fått en ny utformning. Den tidigare regeln härom i punkt 2 innebar att det strikto ansvaret åvilade den som hade importerat den skadegörande produkten för att sätto den i omlopp här i landet. Denna bestämmelse har nu ersatts av nya regler i första stycket 2 och 3 samt i andra stycket.

Innebörden av den nya regleringen är för det första att skadeståndsansvaret ligger på den som har importerat den skadeorsakande produkten till något land som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) från något land utanför detto område (försto stycket 2). I EES ingår dels EFTA:s sju medlemmar (Finland, Island, Liechtenstein, Norge, Schweiz, Sverige och Österrike), dels EG:s tolv medlemmar (Belgien, Danmark, Frankrike, Grekland, Irland, Itolien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Storbritonnien och Tyskland).

Även vid handel mellan två länder inom EES kan dock importören vara produktonsvarig. Föratsättningama för det framgår av försto stycket 3 och andra stycket.

Enligt första stycket 3 är en person produktansvarig, om han har importerat den skadegörande produkten från en EFTA-stat till en EG-stot eller från en EG-stot till en EFTA-stot eller från en EFTA-stot till en annan EFTA-stot. Däreraot lägger bestämmelsen inte något ansvar på den som importerar en produkt från en stat till en annan inom EG.

Från produktonsvaret enligt försto stycket 3 görs sedan undantog i andra stycket. Undantagen är avhängiga av att Luganokonventionen ratificeras. Den konventionens regler om domstols behörighet och om verkställighet av domar är så förmånliga för den skadelidande att det har ansetts inte vara nödvändigt att upprätthålla importörens ansvar i sådana situationer där en dom mot någon annan som är skadeståndsskyldig enligt 6 § produktansvarslagen är verkställbar

23

enligt Luganokonventionen. I andra stycket föreskrivs sålunda att Prop. 1992/93:38 försto stycket 3 inte gäller, om en dom i importlandet till förmån för den skadelidande mot någon annan som är skadeståndsskyldig enligt 6 § är verkställbar enligt Luganokonventionen i den stot där den skadeståndsskyldige har hemvist. Importören undgår alltså ansvar, om den skadelidande i stället har möjlighet att genom Luganokonventionens regler om domstols behörighet och verkställighet av domar göra sitt anspråk gällande mot produktens tillverkare, importören till EES eller den som har marknadsfört produkten som sin genom att förse den med sitt namn, varamärke e.d.

Kravet på att domen skall vara verkställbar innebär att de formella kraven för domens verkställighet skall uppfyllas men det betyder inte att den skadelidande i det enskilda fallet verkligen skall få full ersättning. Importören enligt försto stycket 3 undgår alltså ansvar enligt andra stycket även om t.ex. den som har tillverkat produkten eller importerat den till EES saknar tillgångar. Föratsättningama för domsverkställighet enligt Luganokonventionen utvecklas i prop. 1991/92:128 om Sveriges tillträde till Luganokonventionen.

Eftersom det är fråga om en möjlighet för importören att undgå skadeståndsskyldighet, ankommer det på honom att visa att föratsättningama i andra stycket föreligger. Om importören inte lyckas visa att det finns någon mot vilken en dom av angivet slag skulle vara verkställbar enligt konventionens regler, kvarstår hans ansvar enligt 6 § försto stycket 3.

När konvenfionen har trätt i kraft för Sveriges del, kommer Sverige att fillsammans med de andra stater som också har anslutit sig till konvenfionen bilda ett område inom vilket produkter kan föras fritt över gränseraa uton att importörerna ådrar sig strikt produktonsvar. Som har angivits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.1) har konventionen redan ratificerats av Frankrike, Luxemburg, Nederländema, Portugal, Schweiz och Storbritonnien. Konventionen kommer att träda i kraft för Sveriges del den 1 januari 1993.

De nya bestämmelserna i paragrafen syftar inte till sakliga ändringar av övriga föratsättningar för importörens ansvar enligt reglemas tidigare lydelse, t.ex. att produkten skall ha importerats för att sättas i omlopp i en näringsverksamhet. Härom hänvisas till prop. 1990/91:197 s. 113 f.

7§

24

eller insamlat produkten eller marknadsfört den som sin eller Prop. 1992/93:38 tillhandahållit den för honom.

Framgår det inte av en importerad produkt som har orsakat skada vem som är importör enligt 6 första stycket 2 eller 3, är var och en som har tillhandahållit produkten skyldig att betola skadestånd enligt denna lag, om han inte inom den i tredje stycket angivna tiden anvisar en importör som anges i 6 första stycket 2 eller 3 eller den som har tillhandahållit/7roJMÅ:fe« för honom.

En anvisning enligt försto eller andra stycket skall ges inom en månad efter det att den skadelidande framställt krav på ersättning eller på annat sätt påkallat en sådan anvisning.

I 7 § har andra stycket ändrats. Ändringen är föranledd av de nya regleraa om importörsansvaret i 6 § i lagen. Lagtexten har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Genom 7 § utsträcks det strikta produktonsvaret till senare led i distributionskedjan när det av produkten inte framgår vem som är tillverkare eller importör. I paragrafens andra stycke regleras ansvaret för sådana anonyma produkter som har importerats. Enligt paragrafens tidigare lydelse gick den som var ansvarig enligt denna regel fri från ersättningsskyldighet, om han inom den i tredje stycket angivna tiden upplyste den skadelidande om vem som hade importerat produkten eller tillhandahållit den för honom.

Bestämmelsen har nu anpassats till de nya reglema om importörsansvaret i 6 §. Den som har tillhandahållit en anonym produkt som importerats har möjlighet att befria sig från produktonsvaret enligt lagen genom att anvisa antingen den som har importerat produkten till EES (6 § försto stycket 2) eller någon importör som har importerat produkten mellan länder som avses i 6 § försto stycket 3. Liksom enligt den tidigare lydelsen kan han gå fri från eget ansvar även genom att anvisa den som har tillhandahållit produkten för honom.

Skadelidandes medvållande

Skadestånd enligt denna lag jämkas efter vad som är skäligt, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.

I paragrafen har införts en ny bestäraraelse om jämkning på grand av den skadelidandes medvållande. Närmast före paragrafen har införts en ny mellanrabrik. Tidigare reglerades i 10 § ett särskilt fall av regressrätt. Den regeln har nu förts över till 11 §. I 11 § fanns tidigare bestämmelser om preskription, som nu återfinns i en ny 12 §.

Av den nya bestämmelsen framgår att skadestånd enligt produktansvarslagen - såväl på grand av personskada som på grand av

25

sakskada - skall jämkas efter vad som är skäligt, om någon på den Prop. 1992/93:38 skadelidandes sida har medverkat till skadan uppsåtligen eller genom oaktsamhet. Bakgranden till att bestämmelsen har införts framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1).

Om en särskild regel angående jämkning vid den skadelidandes medvållande inte hade funnits i produktonsvarslagen, skulle motsvarande bestämmelser i skadeståndslagen (6 kap. 1 §) ha varit tillämpliga på produktonsvaret enligt produktonsvarslagen. Som har framgått av den allmänna motiveringen överensstämmer den nya regeln med skadeståndslagens bestämmelser såvitt avser jämkning vid sakskada, medan det finns två avgörande skillnader när det gäller jämkning vid personskada. Enligt skadeståndslagen kan jämkning ske vid personskada endast om den skadelidande har medverkat till skadan genom uppsåt eller grov vårdslöshet. Vidare kan skadeståndet jämkas bara om den skadelidande själv - och inte någon annan på hans sida -har medverkat till en personskada.

I den förevarande bestämmelsen görs ingen skillnad mellan personskada och sakskada. Föratsättningaraa för jämkning är desamma i båda fallen.

Till en början skall det vara klarlagt att skadeståndsskyldighet föreligger. Det skall alltså föreligga en skada och skadan skall vara orsakad av en produkt därför att denna varit behäftad med en säkerhetsbrist. När det är fastställt att föratsättningama sålunda är uppfyllda för den skadelidandes rätt till skadestånd, kan frågan aktualiseras huravida skadeståndet skall jämkas därför att någon på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.

Den medverkan som kan föranleda jämkning skall ha skett antingen uppsåtligen eller genom vårdslöshet. Varje grad av vårdslöshet kan komma i fråga. Som framgår av det följande är emellertid graden av vårdslöshet en av de viktigaste faktorerna vid den skälighetsbedömning som skall göras.

Jämkning kan föranledas inte bara av den skadelidandes egen vårdslöshet. I regeln tolas om "vållande på den skadelidandes sida". Det betyder att skadeståndet kan jämkas också ora den som har varit vårdslös är någon annan person som den skadelidande svarar för, t.ex. bam eller anställda. Vid personskador (till skillnad från vid sakskador, jfr 6 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen) torde jämkning på grand av vållande på den skadelidandes sida av annan än den skadelidande själv dock i praktiken bara komma i fråga när skadestånd krävs enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen för förlust av underhåll av en omkommen person som har varit medvållande till olyckan (jfr prop. 1975:12 s. 133 f).

1 ordet "medverka" ligger att beteendet på den skadelidandes sida skall ha varit en bidragande orsak till skadan. Den skadelidandes vårdslöshet skall stå i ett orsakssamband med skadan på motsvarande

sätt som det skall finnas ett orsakssamband mellan säkerhetsbristen i Prop. 1992/93:38 produkten och skadan.

Om dessa föratsättningar är uppfyllda kan skadeståndet jämkas. Jämkningen skall ske efter vad som är skäligt.

Som har angivits i den allmänna motiveringen är det framför allt två faktorer som skall beaktos när man bedömer hur stor jämkning som är skälig, nämligen dels i vilken mån parteraas beteende har inverkat på skadans omfattning, dels vilken betydelse en jämkning fär för parteraas ekonomiska förhållanden.

Eftersom produktonsvarslagen bygger på strikt ansvar, är den ansvariges beteende normalt uton betydelse för skadeståndsskyldigheten. När det gäller parteraas beteende är det därför i försto hand den skadelidande som kommer i blickpunkten. Man får då granska den skadelidandes handlande och efter en skälighetsbedömning '>estämma hur stor del av skadan som han skall få ersatt. Ju allvarligare hans vållande är, desto mer reduceras ersättningen. Ibland kan det hända att den skadelidandes vållande är så stort att han får bära skadan ensam; skadeståndet jämkas till noll. Å andra sidan behöver den skadelidandes medvållande inte leda till att skadeståndet sätts ned över huvud teget. Hans oaktsamhet kan ha varit så obetydlig att den skadeståndsskyldige får betala full ersättning för skadan.

Föratom graden av vållande är det främst de ekonomiska förhållandena på ömse sidor som har betydelse för hur skadeståndet skall jämkas. Men förhållanden av detta slag bör beaktos bara i sådan utsträckning att klart oskäliga jämkningsresultot undviks. Reglema bör fillämpas så att domstolen först bedömer hur mycket skadeståndet skall sättos ned med hänsyn till graden av vållande och därefter tor ställning till om en sådan nedsättning är oskäligt hård mot den skadelidande.

I den mån den skadelidande skyddas av en försäkring kan det inte anses oskäligt att skadeståndet sätts ned. I andra fall får de ekonomiska förhållandena inverka på jämkningen bara om skadan är så stor att nedsättningen annars skulle få allvarliga följder för den skadelidandes försörjningsmöjligheter eller levnadsförhållanden. Se vidare prop. 1975:12 s. 174 f.

1 9 § i lagen finns en regel om avdrag för en "självrisk" vid sakskador. Bestämmelsen innebär att ansvaret för sakskador är begränsat så att den del av skadan som inte överstiger 3 500 kr inte ersätts. Det innebär att jämkningsregeln i förevarande paragraf skall tillämpas på det belopp som återstår efter avräkning av "självrisken" (jfr den danska produktonsvarslagen, Lov om produktonsvar, § 9 stk. 2).

27

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Prop. 1992/93:38

/. Denna lag träder i kraft, i fråga om 6 och 7 §§ / deras nya lydebe, den dag regeringen hestämmer och i övrigt den 1 januari 1993.

2. Lagen tillämpas inte beträffande någon som har satt den skadegörande produkten i omlopp före ikraftträdandet.

Den ikraftträdandebestämmelse som finns i produktonsvarslagen gäller, om inget särskilt sägs, även den föreslagna jämkningsregeln som tes in i lagen innan denna ännu har trätt i kraft. Eftersom avsikten är att jämkningsregeln skall träda i kraft samtidigt med lagen i övrigt behövs i och för sig inte någon särskild bestämmelse om ikraftträdandet av den regeln.

De nya reglema om importörsansvaret skall emellertid träda i kraft den dag regeringen bestämmer och påkallar därför en särskild bestämmelse om ikraftträdandet. I förtydligande syfte har angetts också när jämkningsregeln skall träda i kraft.

Övergångsvis skall gälla samma princip som beträffande produktensvarslagen, nämligen att de nya reglema inte skall tillämpas beträffande någon som har satt den skadegörande produkten i omlopp före ikraftträdandet (se prop. 1990/91:197 s. 126).

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen om ändring i lagen, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

7§

Från ersättningsskyldighet, som i 4 § sägs, vare elektrisk anläggnings innehavare fri, där den, som skadan led, genom överträdelse av gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv vållade skadan, eller skadan var föranledd genom hans uraktlåtenhet att fullgöra honom jämlikt åtegande eller av annan grand åliggande skyldigheter emot den elektriska anläggningens ägare eller innehavare. I fråga om personskada gäller dock 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).

Var ägaren av skadad egendom jämlikt åtogande eller av annan grand pliktig att vidkännas den från anläggningen härrörande faran för skada å egendom, vare ändock till ersättning berättigad, där skadan föranleddes av vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel.

Skadestånd enligt 4 a jämkas efter vad som är skäligt, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.

I denna paragraf, som innehåller olika bestämmelser om jämkning på grand av medvållande, har nyligen införts ett nytt stycke om jämkning i fråga ora produktansvar (prop. 1991/92:135, bet.

1991/92:NU31, rskr. 1991/92:287, SFS 1992:668). Det nya stycket Prop. 1992/93:38 föreskriver att jämkning skall ske enligt bestemmelsema i 6 kap. I § skadeståndslagen.

Detto nya tredje stycke har nu ändrats så att det överensstämmer med den motsvarande jämkningsregeln i 10 § produktonsvarslagen. Skälen för ändringen har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1).

Beträffande bestämmelsens närmare innebörd hänvisas till specialmotiveringen till 10 § produktonsvarslagen.

De ikraftträdande- och övergångsbestämmelser som finns i den föreslagna lagen om ändring i ellagen gäller även den nya jämkningsregeln, eftersom den regeln tes in i lagen innan denna ännu har trätt i kraft.

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om ändring i produktansvarslagen (1992:18),

2. lag om ändring i lagen (1992:668) om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattende vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

6 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutor att genom proposition föreslå riksdagen att anto de förslag som föredraganden har lagt fram.

29

Lagrådsremissens lagförslag

Bilaga 1 Prop. 1992/93:38

1 Förslag till

Lag om ändring i produktansvarslagen (1992:18)

Härigenom föreskrivs i fråga om produktonsvarslagen (1992:18)

deb att nuvarande 10 och 11 §§ skall betecknas 11 respektive 12 §,

deb att 6 och 7 §§ skall ha följande lydelse,

deb att rabriken närmast före nuvarande 10 § skall sättos närmast före nya 11 §,

deb att rabriken närmast före nuvarande 11 § skall sättas närmast före nya 12 §,

dels att det skall införas en ny paragraf, 10 §, samt närmast före denna paragraf en ny rabrik av följande lydelse.

Nuvarande lydebe

Föreslagen lydelse

6§

Skadeståndsskyldiga enligt denna lag är

1. den som har tillverkat, frambringat eller insamlat den skadegörande produkten,

2. den som har importerat produkten för att sätta den i omlopp här i landet, och

3. den som har marknadsfört produkten som sin genom att förse den med sitt namn eller varamärke eller något

Skadeståndsskyldiga enligt denna lag är

1. den som har tillverkat, frambringat eller insamlat den skadegörande produkten,

2. den som har importerat produkten till Europebka ekonomiska samarbetsområdet för att sätta den i omlopp där,

3. den som för att sätta pro dukten i omlopp har im porterat den från en stat som ingår i Europebka frihan- delsorganisationen (EFTA- stat) till Europeiska gemenska pen (EG) eller från EG till en EFTA-stat eller från en EFTA- stat till en annan EFTA-stat, och

4. den som har marknads fört produkten som sin genom att förse den med sitt namn eller varamärke eller något

30

Nuvarande lydebe

Föreslagen lydebe

Prop. 1992/93:38

annat särskiljande kännetecken.

Första stycket 3 gäller inte vid import mellan stater som har ratificerat konventionen den 16 september 1988 om domstob behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, om en dom i importlandet till den skadelidandes förmån mot någon som är skadeståndsskyldig enligt första stycket 1, 2 eller 4 är verkställbar enligt konventionen i den stat där den skadeståndsskyldige har hemvist.

7§

Framgår det inte av en importerad produkt som har orsakat skada vem som har importerat den, är var och en som har tillhandahållit produkten skyldig att betala skadestånd enligt denna lag, ora han inte inom den i tredje stycket angivna tiden anvisar någon som har importerat produkten eller tillhandahållit den för honom.

Framgår det inte av en importerad produkt som har orsakat skada vem som är skadeståndsskyldig som importör enligt 6 §, är var och en som har tillhandahållit produkten skyldig att betala skadestånd enligt denna lag, om han inte inom den i tredje stycket angivna tiden anvisar den som är ansvarig som importör enligt 6 § eller den som har tillhandahållit produkten för honom.

31 Nuvarande lydebe Föreslagen lydebe Prop. 1992/93:38

En anvisning enligt försto eller andra stycket skall ges inom en månad efter det att den skadelidande framställt krav på ersättning eller på annat sätt påkallat en sådan anvisning.

Skadelidandes medvållande

10 §

Skadestånd enligt denna lag jämkas efter vad som är skäligt, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.

1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 6 och 7 §§ i deras nya lydelse, den dag regeringen bestämmer och i övrigt den 1 januari 1993.

2. Lagen tillämpas inte beträffande någon som har satt den skadegörande produkten i omlopp före ikraftträdandet.

32

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1992:000) om ändring i lagen

(1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska

anläggningar

Prop. 1992/93:38

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1902:71 s. 1), innefattende vissa bestämmelser om elektriska anläggningar i paragrafens lydelse enligt lagen (1992:000) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydebe

Föreslagen lydebe

7§'

Från ersättningsskyldighet, som i 4 § sägs, vare elektrisk anläggnings innehavare fri, där den, som skadan led, genom överträdelse av gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv vållade skadan, eller skadan var föranledd genom hans urakfiåtenhet att fullgöra honom jämlikt åtegande eller av annan grand åliggande skyldigheter emot den elektriska anläggningens ägare eller innehavare. I fråga om personskada gäller dock 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).

Var ägaren av skadad egendom jämlikt åtegande eller av annan grand pliktig att vidkännas den från anläggningen härrörande faran för skada å egendom, vare ändock till ersättning berättigad, där skadan föranleddes av vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel.

Skadestånd enligt 4 a jämkas efter vad som är skäligt, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.

Ifråga om jämkning av skadestånd enligt 4 a % på grund av medvållande på den skadelidandes sida tillämpas 6 kap. 1 § skadeståndslagen.

'Lydelse enligt beslut av riksdagen den 27 maj 1992 (prop. 1991/92:135, NU 31, rskr. 287)

33

Lagrådet Bilaga 2 Prop. 1992/93:38

Utdrag ur protokoll vid sararaanträde 1992-09-15

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-Gunnar Solerad, regeringsrådet Anders Swartling.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 4 juni 1992 har regeringen på hemställan av stotsrådet Laurén beslutet inhämte lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i produktansvarslagen (1992:18), m.m.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessom Per-Anders Broqvist.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i produktansvarslagen (1992:18) 7§

Enligt 7 § vilar produktensvaret för s.k. anonyma produkter på den som har tillhandahållit produkten. Denne har emellertid möjlighet att befria sig från ansvaret genom att inom viss tid anvisa bl.a. den som har importerat produkten. Som en anpassning till den föreslagna förändringen av produktensvaret för importörer i 6 § föreslås den ändringen i 7 § andra stycket att tillhandahållaren för att uppnå ansvarsbefrielse skall anvisa den som är skadeståndsskyldig som importör enligt 6 §. Med hänsyn till det föreslagna andra stycket i 6 § föreligger svårigheter för den som har tillhandahållit en anonym produkt att avgöra vem som slutligt blir att anse som ansvarig importör enligt 6 §. Hänvisningarna i 7 § andra stycket till ansvarig enligt 6 § bör därför i stället avse importör som anges i 6 § försto stycket 2 eller 3.

10 §

Enligt den artikel i EG-direktivet som föranlett lagrådsremissen (art. 8.2) skall vid bedömandet av huravida ansvaret skall begränsas eller bortfalla på grand av vållande på den skadelidandes sida hänsyn tas till samtliga omständigheter. I remissförslaget till lagtext anges helt kortfattot att skadeståndet skall jämkas efter vad som är skäligt.

I den allmänna mofiveringen (avsnitt 2.1.2 i remissen) och i specialmotiveringen till paragrafen lämnas en del synpunkter på vilka faktorer som skall beaktos vid bedömningen av jämkningens storlek. Dessa tor sin utgångspunkt i uttalanden i prop. 1975:12 men synes också vara påverkade av senare utveckling inte bara i rättspraxis uten också i doktrinen. Enligt vad som framkommit under föredragningen av remissen har en del ordval i specialmotiveringen förestevats av

34

en önskan om att ge utrymme för ett hänsynstagande till den framfida Prop. 1992/93:38 utveckling som skadeståndsrätten i allmänhet kan komma att undergå i Sverige.

Varken lagtexten eller motiveringarna ger måhända den konkrete ledning för tillämpningen av jämkningsbestämmelsen som från praktiska synpunkter skulle kunna anses önskvärd. Samtidigt kan det förefalla osäkert vilket utrymme som här bör skapas för en vidareutveckling som helt grandar sig på svenska förhållanden inom andra områden. I vart fall måste beaktos att tillämpningen av förevarande bestemmelse kan påverkas av rättsutvecklingen inom EES, men vidare att inte heller rättsläget i Sverige vad gäller jämkning i situationer som liknar dem som aktualiseras i produktonsvarssammanhang torde vara helt klart i sina detoljer. Uttolandena i motiveringama får således enligt lagrådets mening läsas mot denna bakgrand men påkallar inte några ytterligare kommentorer från lagrådets sida.

Den föreslagna lagtexten har inte utformats i särskilt nära anslutning till texten i art. 8.2 i direktivet. Lagrådet anser emellertid att den tillräckligt väl svarar mot direktivet samtidigt som den ger det tolkningsutrymme som erfordras.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:668) om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestänunelser om elektriska anläggningar

Förslaget lämnas uton erinran.

35

INNEHÅLL Prop. 1992/93:38

Regeringens proposition...................................... ... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .................. ... 1

Propositionens lagförslag..................................... 2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 septem ber 1992.......................................................... 6

1 Inledning ................................................. 6

2 Allmän motivering ..................................... 8

2.1 Jämkning vid medvållande....................... 8

2.1.1 Bakgrund.................................... 8

2.1.2 En ny jämkningsregel..................... 12

2.2 Importörsansvaret................................ 16

2.2.1 Bakgrund.................................... 16

2.2.2 Nya regler om importörsansvaret..... 18

2.3 Ikraftträdande m.m............................... . 21

2.4 Kostnader och resursbehov ................. . 22

3 Upprättode lagförslag.................................... 22

4 Specialmotivering......................................... 22

4.1 Förslaget till lag om ändring i produktansvarslagen 22

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen om ändring i lagen, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar... 28

5 Hemställan ............................................... 29

6 Beslut ..................................................... 29

Bilaga 1 Lagrådsreinissens lagförslag................. 30

Bilaga 2 Utdrag ur protokoll vid lagrådets samman träde den 15 september 1992................. 34

gotal» 42044, Slockholm 1992 36