Prop. 1998/99:82

Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Filippinerna m.m.

Typ: Proposition
Datum: 1999-01-01
Källa: data.riksdagen.se

Regeringens proposition 1998/99:82

Prop. 1998/99:82

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 8 mars 1999

Laila Freivalds

Erik Åsbrink (Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner ett nytt dubbelbeskatt- ningsavtal mellan Sverige och Filippinerna och antar en lag om detta avtal. Det avses bli tillämpligt från och med den 1 januari året efter det år då avtalet träder i kraft. Avtalet ersätter ett avtal från 1987. Vidare föreslås att dubbelbeskattningsavtalet mellan de nordiska länderna utvidgas till att omfatta landskapet Åland i fråga om den finska kommunalskatten. Utvidgningen tillämpas på inkomst som förvärvas den 1 januari 1998 eller senare.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut 3

2 Lagtext 4 2.1 Förslag till lag om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Filippinerna 4 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1512) om dubbelbeskattningsavtal mellan de nordiska länderna 44

3 Ärendet och dess beredning 45

4 Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Filippinerna 45

5 Översiktligt om skattesystemet i Filippinerna 47 5.1 Bolagsbeskattning 47 5.2 Investeringsfrämjande åtgärder 47 5.3 Beskattning av fysiska personer 48 5.4 Källskatter 48

6 Dubbelbeskattningsavtalets innehåll 49 6.1 Avtalets tillämpningsområde 49 6.2 Definitioner 50 6.3 Avtalets beskattningsregler 51 6.4 Metoder för undanröjande av dubbelbeskattning 57 6.5 Särskilda bestämmelser 58 6.6 Regler mot offshoreverksamhet 59 6.7 Slutbestämmelser 60

7 Ändring i lagen om dubbelbeskattningsavtal mellan de nordiska länderna 60

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 1999 62

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen 1. godkänner avtalet mellan Sverige och Filippinerna för undvikande av dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt beträffande skatter på inkomst, 2. antar regeringens förslag till lag om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Filippinerna, 3. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1996:1512) om dubbelbeskattningsavtal mellan de nordiska länderna.

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Filippinerna

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Det avtal för undvikande av dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt beträffande skatter på inkomst som Sverige och Filippinerna undertecknade den 24 juni 1998 skall gälla som lag här i landet. Avtalet är avfattat på engelska och dess innehåll framgår av bilagan till denna lag.

2 § Avtalets beskattningsregler skall tillämpas endast om dessa medför inskränkning av den skattskyldighet i Sverige som annars skulle gälla.

3 § Om en person som är bosatt i Sverige förvärvar inkomst som enligt bestämmelserna i avtalet beskattas endast i Filippinerna, skall sådan inkomst inte tas med vid taxeringen i Sverige. ____________________

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. 2. Denna lag skall tillämpas a) när det gäller källskatter: på belopp som betalas till personer med hemvist utanför källstaten den 1 januari kalenderåret efter det år då lagen träder i kraft eller senare, b) när det gäller annan skatt på inkomst: på beskattningsår som börjar den 1 januari kalenderåret efter det år då lagen träder i kraft eller senare. 3. Genom lagen upphävs lagen (1987:1183) om dubbelbeskatt-ningsavtal mellan Sverige och Filippinerna samt förordningen (1989:900) om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Filippinerna. De upphävda författningarna skall dock fortfarande tillämpas a) när det gäller källskatter: på belopp som betalas till personer med hemvist utanför källstaten före den 1 januari kalenderåret efter det år då lagen träder i kraft, b) när det gäller annan skatt på inkomst: på beskattningsår som börjar före den 1 januari kalenderåret efter det år då lagen träder i kraft. Bilaga (Översättning)

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1512) om dubbelbeskattningsavtal mellan de nordiska länderna

_________ Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

3 Ärendet och dess beredning

Den 7 maj 1987 undertecknades nu gällande dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Filippinerna beträffande skatter på inkomst. Avtalet godkändes av riksdagen (prop. 1987/88:19, 1987/88:SkU6, rskr. 1987/88:38, SFS 1987:1183) och tillämpades från och med den 1 januari 1990. Förhandlingar om ett nytt avtal fördes i Manila i december 1996 och i Stockholm i september 1997. Ett avtalsutkast paraferades den 4 september 1997. Utkastet var upprättat på engelska. Texten översattes därefter till svenska. Den engelska texten och den svenska översättningen remitterades till Kammarrätten i Jönköping och Riksskatteverket. Remissinstanserna uttryckte önskemål om att vissa avtalsbestämmelser närmare skulle förklaras i den proposition där avtalet läggs fram för riksdagen. Avtalet undertecknades i Manila den 24 juni 1998. Ett förslag till lag om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Filippinerna har upprättats inom Finansdepartementet. Förslag till lag om ändring i lagen om dubbelbeskattningsavtal mellan de nordiska länderna har också upprättats.

Lagrådet

Såsom framgår av 2 § i den föreslagna lagen om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Filippinerna skall avtalets beskattningsregler tillämpas endast i den mån de medför inskränkning i den skattskyldighet i Sverige som annars skulle föreligga. Ändringen i lagen om dubbelbeskattningsavtal mellan de nordiska länderna innebär endast att avtalet utvidgas till att omfatta landskapet Åland i fråga om den finska kommunalskatten. Regeringen anser på grund härav och på grund av förslagens beskaffenhet i övrigt att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Lagrådets yttrande har därför inte inhämtats.

4 Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Filippinerna

Regeringens förslag: Det nya dubbelbeskattningsavtalet mellan Sverige och Filippinerna godkänns. Vidare föreslås att avtalet skall gälla som lag här i landet och att progressionsuppräkning på grund av avtalets regler inte skall ske. Avtalstexten finns i bilaga till lagen.

Remissinstanserna: Riksskatteverket och Kammarrätten har inte föreslagit några ändringar av avtalet eller i lagen. Riksskatteverket har uttryckt önskemål om redogörelse för bakgrunden till och innebörden av bestämmelsen i artikel 18.3 samt att förhållandet mellan artikel 18.3 och artikel 27.1 klargörs. Kammarrätten önskar en förklaring till artikel 8.2. Skälen för regeringens förslag: Sverige har sedan tidigare ett dubbelbeskattningsavtal med Filippinerna från 1987. Det nya avtalet har anpassats efter de förändringar som skett sedan dess, främst i den modell som Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) utarbetar. Dubbelbeskattningsavtalet från 1987 innehöll höga källskatter på utdelning, ränta och royalty. Dessa skatter har kunnat sänkas betydligt i det nya avtalet. Dubbelbeskattningsavtal reglerar svensk beskattningsrätt. För att avtalet skall kunna tillämpas i Sverige krävs därför att avtalet gäller som lag i Sverige. I förslaget till lag föreskrivs därför att avtalet skall gälla som lag här i landet (1§). Den överenskomna avtalstexten på engelska och en svensk översättning finns i bilaga till lagen. Vidare regleras i lagen frågan om hur avtalets beskattningsregler skall tillämpas i förhållande till annan skattelag (2§). Bestämmelsen innebär att beskattning inte kan ske på grund av avtalets regler. Endast om det i annan skattelag såsom kommunalskattelagen (1928:370), lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, etc. föreskrivits en skattskyldighet kan beskattning komma i fråga. I fråga om inkomst som skall undantas från svensk skatt har Sverige enligt en progressionsregel i avtalet (artikel 22.2 b) rätt att höja skatteuttaget på den skattskyldiges övriga inkomster. Av flera skäl, bl.a. förenkling av regelsystemet och för att minska arbetsbördan för skattemyndigheterna, avstår emellertid Sverige regelmässigt från att utnyttja denna möjlighet. Ytterligare ett skäl är att det bortfall av skatt som blir följden av en utebliven progressionsuppräkning är försumbar ur statsfinansiell synpunkt. Dessa skäl motiverar ett avstående av progressionsuppräkningen även i förhållande till Filippinerna. I 3 § föreskrivs därför att inkomst som enligt avtalet är undantagen från beskattning i Sverige inte skall tas med vid taxeringen. Något förordnande om progressionsuppräkning har inte föreslagits i lagen. Sådan uppräkning skall därför inte ske. Enligt artikel 28 skall de avtalsslutande staterna underrätta varandra när de konstitutionella åtgärder vidtagits som enligt respektive stats lagstiftning krävs för att avtalet skall träda i kraft. Avtalet träder i kraft trettio dagar efter den dag då den sista underrättelsen tagits emot. Det är således inte möjligt att nu avgöra vid vilken tidpunkt avtalet kommer att träda i kraft. I lagförslaget har därför föreslagits att lagen träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

5 Översiktligt om skattesystemet i Filippinerna

5.1 Bolagsbeskattning

Ett bolag anses ha hemvist i Filippinerna om det är grundat eller organiserat i Filippinerna eller enligt filippinsk lag. Den generella skattesatsen för bolag är 33 procent på nettoinkomsten för år 1999. Filippinerna tar dock ut en minimiskatt på bolag (Minimum Corporate Income Tax, MCIT), som innebär att ett bolag alltid måste betala minst två procent av bruttoinkomsten i skatt. MCIT tillämpas från och med bolagets fjärde verksamhetsår. Utländska bolag med hemvist i Filippinerna beskattas på samma sätt som filippinska bolag men bara för den del av inkomsten som har källa i Filippinerna. Utländska bolag som saknar hemvist i Filippinerna beskattas på bruttoinkomsten i Filippinerna. Skattesatsen är 33 procent för år 1999. Företag som är verksamma i internationell trafik beskattas även på bruttoinkomsten i Filippinerna. Skattesatsen är två och en halv procent. Inkomst från utländska filialer i Filippinerna beskattas på samma sätt som inhemska bolag. Om filialens vinst eller del därav överförs till utlandet beskattas beloppet, utan avdrag för annan filippinsk skatt, med en skattesats på 15 procent (”branch profits tax”). Eventuell dubbelbeskattning undanröjs med tillämpning av dubbelbeskattningsavtal eller genom avräkning av eller avdrag för den utländska skatten med stöd av intern rätt.

5.2 Investeringsfrämjande åtgärder

I Filippinerna finns speciella ekonomiska zoner. Bolag som etablerar sig i en sådan zon är befriade från skatt i 4–6 år. Därefter betalar sådana bolag en skatt på 5 procent på bruttoinkomsten. Den skatten ersätter samtliga skatter och inkluderar importavgifter. I Filippinerna finns vidare särskilda skatteregler för regionala huvudkontor. Om kontorets verksamhet består i att vara centrum för tillsyn, kommunikation eller samordning för en koncerns dotterbolag och filialer i Asienregionen är huvudkontoret befriat från skatt. Om verksamheten består i utveckling, forskning och liknande beskattas huvudkontoret med en skattesats på 10 procent, förutsatt att deras verksamhet inte omfattar försäljning av varor och tjänster. Det finns också särskilda regler för beskattning av högre tjänstemän inom en koncern (s.k. expatriatlagstiftning). De beskattas med en skattesats på 15 procent av bruttoinkomsten.

5.3 Beskattning av fysiska personer

Medborgare bosatta i Filippinerna beskattas för sin världsvida inkomst. Icke bosatta medborgare och utländska fysiska personer (oavsett om de är bosatta i Filippinerna eller ej) beskattas bara för inkomster med källa i Filippinerna. Beskattning sker enligt en progressiv skatteskala på 1–34 procent. Till och med 1997 beskattades medborgare i Filippinerna för sin världsvida inkomst, oavsett om de var bosatta i Filippinerna eller ej. En utländsk fysisk person som inte är bosatt i Filippinerna men stannar där under en period som överstiger 180 dagar anses vara verksam där. Beskattning sker då på nettoinkomsten i enlighet med den progressiva skatteskalan (utdelning beskattas dock enligt en proportionell skattesats på 20 procent). Om perioden understiger 180 dagar anses han inte vara verksam där. Beskattning sker då på bruttoinkomsten med en skattesats på 25 procent. Under förutsättning av reciprocitet medges filippinska medborgare och utländska fysiska personer som är bosatta i Filippinerna avräkning för utländsk skatt.

5.4 Källskatter

Utdelning från ett inhemskt bolag med hemvist i Filippinerna till ett annat inhemskt eller utländskt bolag med hemvist i Filippinerna är befriat från skatt. Utdelning till ett utländskt bolag som inte har hemvist i Filippinerna beskattas normalt med en slutlig källskatt på 15 procent. Ränta och royalty som betalas till ett inhemskt bolag eller till ett utländskt bolag med hemvist i Filippinerna beskattas med en skattesats på 20 procent. Ränta och royalty som betalas till ett utländskt bolag som inte har hemvist i Filippinerna beskattas med en skattesats på 33 procent. Utdelning som betalas till en utländsk fysisk person som inte är bosatt i Filippinerna men bedriver verksamhet där beskattas med en källskatt på 20 procent. Om en sådan personen inte är verksam i Filippinerna beskattas utdelningen med 25 procent. Utdelning från bolag med hemvist i Filippinerna som betalas till filippinsk medborgare eller utländsk fysisk person som är bosatt i Filippinerna beskattas med en skattesats på 8 procent. Royalty och ränta som betalas till filippinsk medborgare (oavsett om han är bosatt i Filippinerna eller inte) beskattas med en skattesats på 20 procent. En utländsk fysisk person som inte är bosatt i Filippinerna men bedriver verksamhet där beskattas på samma sätt som en filippinsk medborgare. Royalty och ränta som betalas till en utländsk fysisk person som inte är bosatt i Filippinerna och inte bedriver verksamhet där beskattas med en skattesats på 25 procent.

6 Dubbelbeskattningsavtalets innehåll

Avtalet ansluter nära till den modell som Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) rekommenderar för bilaterala dubbelbeskattningsavtal (”Model Tax Convention on Income and on Capital”).

6.1 Avtalets tillämpningsområde

Artikel 1 anger de personer som omfattas av avtalet. Enligt artikeln, som överensstämmer med motsvarande artikel i OECD:s modellavtal, skall avtalet tillämpas på de personer som har hemvist i en avtalsslutande stat eller i båda avtalsslutande staterna. För att avtalet skall vara tillämpligt krävs dels att fråga är om sådan person som avses i artikel 3.1 c eller d, dels att denna person i enlighet med bestämmelserna i artikel 4.1 har hemvist i en avtalsslutande stat. På grund av dessa bestämmelser är avtalet endast tillämpligt i fråga om personer som enligt den interna lagstiftningen i en avtalsslutande stat är skattskyldig där på grund av domicil, bosättning, plats för företagsledning eller annan liknande omständighet. Uttrycket inbegriper endast person som är obegränsat skattskyldig, dvs. en person som är skattskyldig för hela sin världsvida inkomst och inte person som är skattskyldig i Sverige endast för inkomst härifrån. Den skattskyldighet som avses i avtalet är inte någon formell eller symbolisk skattskyldighet. Skattskyldigheten skall i princip innebära en skyldighet att erlägga skatt enligt de reguljära inkomstskattetabeller för olika inkomster som normalt tillämpas för personer som hör hemma i staten i fråga. Det är således inte tillräckligt att personen i fråga endast har en sådan anknytning till hemviststaten som normalt medför obegränsad skattskyldighet till t.ex. bolagsskatt. I artikel 4.1 föreskrivs att ”person med hemvist i en avtalsslutande stat” även innefattar staten och dess offentligrättsliga organ, politiska underavdelningar och lokala myndigheter. För att avtalet skall vara tillämpligt på inkomst som förvärvas av handelsbolag eller dödsbon gäller vissa i artikel 4.1 angivna villkor. Ett handelsbolag eller dödsbo som hör hemma i en av de avtalsslutande staterna är med tillämpning av den angivna bestämmelsen berättigat att erhålla nedsättning av t.ex. kupongskatt på utdelning i källstaten i enlighet med reglerna i artikel 10, till den del handelsbolagets eller dödsboets inkomst är skattepliktig i hemviststaten på samma sätt som inkomst som tillfaller en person som har hemvist där. Det spelar därvid ingen roll om det är handelsbolaget eller dödsboet eller dess delägare som är skattesubjekt. Har t.ex. ett handelsbolag som hör hemma i en av de avtalsslutande staterna tre delägare varav endast två har skatterättsligt hemvist i samma stat som handelsbolaget i fråga medan den tredje hör hemma i en tredje stat, har handelsbolaget – om dess inkomster såsom i Sverige beskattas hos delägarna – rätt att erhålla de nedsättningar av källskatt som följer av avtalets regler beträffande två tredjedelar av den inkomst som uppbärs från den andra avtalsslutande staten. Artikel 2 anger de skatter på vilka avtalet är tillämpligt. I artikel 2.3 räknas de för närvarande utgående skatter upp som omfattas av avtalet. Avtalet är inte tillämpligt på förmögenhet. Den svenska statliga förmögenhetsskatten omfattas således inte av avtalet. Avtalet hindrar inte att förmögenhet beskattas enligt svenska interna regler även om förmögenheten innehas av person som enligt avtalets regler har hemvist i Filippinerna. Inte heller den statliga fastighetsskatten omfattas av avtalet. Dubbelbeskattning av t.ex. privatbostad som en i Sverige bosatt person innehar i Filippinerna kan dock undanröjas med tillämpning av lagen (1986:468) om avräkning av utländsk skatt. Av artikel 2.4 framgår att avtalet skall tillämpas även på skatter av samma eller i huvudsak likartat slag som efter undertecknandet av avtalet påförs vid sidan av eller i stället för de skatter som anges i artikel 2.3.

6.2 Definitioner

Artikel 3 innehåller definitioner av vissa uttryck som förekommer i avtalet. Innehållet i artikeln överensstämmer i huvudsak med motsvarande artikel i OECD:s modellavtal. I artikel 3.1 e definieras uttrycken ”företag i en avtalsslutande stat” och ”företag i den andra avtalsslutande staten”. Uttrycken åsyftar en person med hemvist i en avtalsslutande stat respektive en person med hemvist i den andra avtalsslutande staten som bedriver rörelse. Eftersom uttrycket ”person” avser både fysisk och juridisk person innebär detta t.ex. att om en fysisk person med hemvist i Sverige bedriver rörelse i Filippinerna så är denna fysiska person vid tillämpningen av avtalet att anse som ett företag i Sverige. När det gäller tolkning av dubbelbeskattningsavtal och då bl.a. den i artikel 3.2 intagna bestämmelsen hänvisas till vad som anförts i propositionen om 1989 års dubbelbeskattningsavtal mellan de nordiska länderna (prop. 1989/90:33 s. 42 f.). Här skall endast framhållas att Wienkonventionen om traktaträtten tar sikte på att vid tvist mellan parterna om avtalets innebörd tolka parternas, dvs. staternas, avsikt med en bestämmelse i ett visst avtal och inte att reglera förhållandet mellan skattskyldiga och staten. Dubbelbeskattningsavtal skall i princip tolkas som annan svensk lagstiftning, dvs. enligt sin ordalydelse och med stöd av offentliga förarbeten. Artikel 4 innehåller regler som avser att fastställa var en person skall anses ha hemvist vid tillämpningen av avtalet. Artikeln avviker något från OECD:s modellavtal genom den ovan nämnda regleringen för handelsbolag och dödsbon. Hemvistreglerna i avtalet har inte någon betydelse för var en person skall anses vara bosatt enligt intern skattelagstiftning, utan såsom uttryckligen framgår av avtalstexten regleras endast frågan om hemvist vid tillämpningen av avtalet. Detta innebär att avtalets hemvistregler inte är avgörande för om man vid beskattningen i Sverige t.ex. skall ta ut kupongskatt eller inkomstskatt enligt lagen om statlig inkomstskatt på utdelning som betalas från Sverige. På utdelning från ett svenskt bolag till en fysisk person som är skatterättsligt bosatt i Sverige enligt intern svensk skattelagstiftning, men som har hemvist i en annan stat enligt dubbelbeskattningsavtal, tas således skatt ut enligt bestämmelserna i lagen om statlig inkomstskatt. Reglerna i de avtalsslutande staternas interna lagstiftning inverkar däremot på avtalets hemvistbegrepp. En förutsättning för att få hemvist i någon av de avtalsslutande staterna enligt avtalet är att personen i fråga anses bosatt enligt intern rätt i någon av de avtalsslutande staterna eller i båda. Artikel 4.2 reglerar dubbel bosättning för fysiska personer, dvs. fall där den skattskyldige enligt svenska regler för beskattning anses bosatt i Sverige och enligt reglerna för beskattning i Filippinerna anses bosatt där. Vid tillämpningen av avtalet skall i sådana fall den skattskyldige anses ha hemvist endast i den avtalsslutande stat i vilken han har hemvist enligt nämnda avtalsbestämmelse. En person som anses bosatt i såväl Sverige som i Filippinerna enligt respektive stats interna lagstiftning men som vid tillämpningen av avtalet anses ha hemvist i Filippinerna skall i fråga om de inkomster till vilka Sverige har beskattningsrätten enligt avtalet, vid taxeringen i Sverige beskattas enligt de regler som gäller för här bosatta, vilket medför rätt att erhålla t.ex. grundavdrag och allmänna avdrag. Artikel 5 definierar fast driftställe. Artikeln överensstämmer i huvudsak med motsvarande bestämmelse i OECD:s modellavtal. Det viktigaste undantaget utgör artikel 5.2 g och 5.2 h samt artikel 5.4. Artikel 5.2 innehåller en uppräkning – på intet sätt uttömmande – av exempel, som vart och ett kan anses utgöra ett fast driftställe. Dessa exempel skall dock ses mot bakgrund av den allmänna definitionen i artikel 5.1. Detta innebär att de exempel som räknas upp i artikel 5.2 skall tolkas så att dessa platser för affärsverksamhet utgör fasta driftställen endast om de uppfyller villkoren i artikel 5.1. Artikel 5.2 g och 5.2 h samt artikel 5.4 är utformade enligt Förenta nationernas modellavtal (United Nations Model Double Taxation Convention Between Developed and Developing Countries, 1980). Bestämmelsen om fast driftställe i svensk lagstiftning finns i punkt 3 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen. För att ett företag i Filippinerna skall kunna beskattas för inkomst av rörelse från fast driftställe i Sverige enligt artikel 7 i avtalet krävs att företaget har fast driftställe såväl enligt intern svensk lagstiftning som enligt bestämmelserna i avtalet (jfr 2 § i den föreslagna lagen om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Filippinerna).

6.3 Avtalets beskattningsregler

Artiklarna 6–21 innehåller avtalets regler om fördelning av beskattningsrätten till olika inkomster. Avtalets uppdelning i olika inkomster har endast betydelse för tillämpningen av avtalet och således inte vid bestämmandet av till vilket inkomstslag och vilken förvärvskälla inkomsten skall hänföras enligt svensk intern skattelagstiftning. När beskattningsrätten fördelats enligt avtalet sker beskattning i Sverige enligt svensk lagstiftning. Har rätten att beskatta en viss inkomst i Sverige inskränkts genom avtalet måste denna begränsning iakttas. I de fall en inkomst ”får beskattas” i en avtalsslutande stat enligt bestämmelserna i artiklarna 6–21, innebär detta naturligtvis inte att den andra staten fråntagits rätten att beskatta inkomsten i fråga. Beskattning får i sådant fall ske även i den andra staten, om det är möjligt enligt dess interna skattelagstiftning, men den dubbelbeskattning som uppkommer i sådant fall måste undanröjas. Hur detta genomförs framgår av artikel 22. Inkomst av fast egendom får enligt artikel 6 beskattas i den stat där egendomen är belägen. Artikeln överensstämmer med motsvarande bestämmelse i OECD:s modellavtal, bortsett från att definitionen av fast egendom uttryckligen omfattar även ”byggnader”. Bakgrunden till detta är att byggnad enligt svensk rätt i vissa fall är lös egendom. Vid tillämpningen av avtalet anses alltid byggnad som fast egendom och inkomst av sådan byggnad får alltid beskattas här om byggnaden finns i Sverige även om inkomsttagaren har hemvist i Filippinerna. Enligt kommunalskattelagen och lagen om statlig inkomstskatt beskattas inkomst som härrör från fast egendom i vissa fall som inkomst av näringsverksamhet. Vid tillämpningen av avtalet bestäms dock rätten att beskatta inkomst av fastighet med utgångspunkt i artikel 6. Detta hindrar inte Sverige från att beskatta inkomsten i inkomstslaget näringsverksamhet vid taxeringen här. Observera att artikeln endast behandlar situationen att en person med hemvist i en avtalsslutande stat har fast egendom belägen i den andra avtalsslutande staten. Inkomst av fast egendom som är belägen i den skattskyldiges hemviststat eller i en tredje stat behandlas i artikel 21. Royalty från fast egendom eller för nyttjande av eller rätten att nyttja mineralförekomst, källa eller annan naturtillgång behandlas också som fast egendom vid tillämpningen av avtalet. Annan royalty beskattas enligt artikel 12. Definitionen av fast egendom omfattar även nyttjanderätt till fast egendom och således bl.a. bostadsrätter. Artikel 7 innehåller regler om beskattning av rörelseinkomst. Sådan inkomst beskattas enligt huvudregeln i artikel 7.1 endast i den stat där företaget har hemvist. Om företaget bedriver rörelse från fast driftställe i den andra staten, får emellertid inkomst som är hänförlig till driftstället beskattas i den andra staten. Begreppet ”fast driftställe” har definierats i artikel 5 och avser att reglera när ett företag i en avtalsslutande stat skall anses ha sådan närvaro eller bedriva sådan verksamhet i den andra avtalsslutande staten att denna andra stat skall få beskatta en del av företagets rörelseinkomst. Bestämmelserna i artikel 7 är identiska med motsvarande bestämmelser i OECD:s modellavtal. Om ett företag som hör hemma i Filippinerna bedriver rörelse i Sverige från fast driftställe här, skall vid inkomstberäkningen tillämpas svenska regler men beskattningen får inte stå i strid med bestämmelserna i dubbelbeskattningsavtalet. Vid fördelningen av inkomster mellan fast driftställe och huvudkontor skall armlängdsprincipen användas, dvs. till det fasta driftstället skall hänföras den inkomst som detta driftställe skulle ha förvärvat om det hade varit ett helt fristående företag som bedrivit verksamhet av samma eller liknande slag under samma eller liknande villkor och avslutat affärer på normala marknadsmässiga villkor med det företag till vilket driftstället hör (artikel 7.2). Artikel 7.3 innehåller vissa regler för hur utgifter som uppkommit för ett fast driftställe skall behandlas. Därvid klargörs att t.ex. allmänna förvaltningskostnader för ett fast driftställe som uppkommit hos företagets huvudkontor är en utgift som får dras av hos det fasta driftstället. Ingår i inkomst av rörelse inkomster som behandlas särskilt i andra artiklar i detta avtal, som t.ex. ränta, royalty eller utdelning, regleras beskattningsrätten till sådana inkomster i dessa andra artiklar (artikel 7.7). Artikel 8 behandlar beskattning av inkomst av rörelse från internationell trafik. Sådana inkomster beskattas enligt huvudregeln i artikel 8.1 endast i den stat där det företag som bedriver verksamheten har hemvist. I artikel 8.2 har intagits en bestämmelse som innebär att inkomst från en avtalsslutande stat (källstaten) som förvärvas av ett företag i den andra avtalsslutande staten genom användning av skepp eller luftfartyg i internationell trafik även får beskattas i källstaten. Källskatten får dock inte överstiga det lägsta beloppet av en och en halv procent av de bruttointäkter som har källa i denna stat eller den lägsta skatten som får tas ut på inkomst av samma slag, förvärvad under liknande förhållanden av person med hemvist i en tredje stat. Enligt intern filippinsk skattelagstiftning beskattas företag som är verksamma i internationell trafik för den del av bruttoinkomsten som har källa i Filippinerna med en skattesats på två och en halv procent (jfr avsnitt 5). Genom bestämmelsen i artikel 8.2 begränsas detta skatteuttag till högst en och en halv procent av bruttoinkomsten. De särskilda reglerna för SAS i artikel 8.4 innebär att avtalet endast reglerar beskattningen av den del av SAS inkomst som är hänförlig till den svenske delägaren. Artikel 9 innehåller regler om omräkning av inkomst vid obehörig vinstöverföring mellan företag med intressegemenskap. Artikeln överensstämmer med OECD:s modellavtal. De i artikel 9.1 angivna reglerna innebär inte någon begränsning av en avtalsslutande stats rätt att enligt intern lagstiftning vidta omräkning av ett företags resultat utan anger endast i vilka fall den i artikel 9.2 angivna justeringen är avsedd att göras. Artikel 10 behandlar beskattning av utdelning. Definitionen av uttrycket ”utdelning” som finns i artikel 10.3 överensstämmer i huvudsak med den i OECD:s modellavtal. Definitionen gäller endast vid tillämpningen av artikel 10. Om uttrycket förekommer i andra artiklar kan det ha en annan innebörd. För att utdelning från bolag i Filippinerna skall vara skattefri för ett svenskt bolag enligt artikel 22.2 c, krävs att fråga är om sådan inkomst som hänförs till utdelning enligt svensk skattelagstiftning. Artikel 10 kan således inte användas för att avgöra innebörden av uttrycket utdelning i andra sammanhang. Anledningen till att uttrycket definieras i artikel 10 är att de betalningar beträffande vilka rätt föreligger att ta ut källskatt enligt de i artikeln angivna skattesatserna måste kunna avgränsas från andra betalningar. Samma princip gäller även för ränta och royalty (se artiklarna 11 och 12). Utdelning får enligt artikel 10.1 beskattas i den stat där mottagaren har hemvist. Enligt artikel 10.2 får utdelning även beskattas i den avtalsslutande stat där bolaget som betalar utdelningen har hemvist men om mottagaren har rätt till utdelningen får skatten inte överstiga 15 procent. Om den som har rätt till utdelningen är ett bolag (med undantag för handelsbolag) som direkt innehar minst 25 procent av det utbetalande bolagets kapital får skatten inte överstiga 10 procent. De nu redovisade begränsningarna i källstatens beskattningsrätt gäller som nämnts endast då ”mottagaren har rätt till utdelningen”. Av detta villkor, som även uppställs i fråga om ränta (artikel 11.2) och royalty (artikel 12.2), följer att den angivna begränsningen av skatten i källstaten inte gäller när en mellanhand, exempelvis en representant eller en ställföreträdare, sätts in mellan inkomsttagaren och utbetalaren. I vissa fall skall rätten att beskatta utdelningen fördelas med tillämpning av avtalets regler för beskattning av inkomst av rörelse eller av självständig yrkesutövning. Dessa fall anges i artikel 10.4. Artikel 10.5 innehåller förbud mot s.k. extra-territoriell beskattning av utdelning (beträffande detta slag av beskattning se punkterna 33–39 i kommentaren till artikel 10.5 i OECD:s modellavtal). När det gäller fasta driftställen innehåller artikel 10.6 en bestämmelse som innebär att källstaten har rätt att utöver bolagsskatten ta ut en extra skatt (en s.k. branch profits tax, se avsnitt 5.1) på högst 10 procent. Artikel 10.6 innehåller vidare en ”mest gynnad nations-bestämmelse” som innebär att om Filippinerna i ett avtal för att undvika dubbelbeskattning med en annan stat tar in en bestämmelse som undantar inkomst som avses i artikel 8 i detta avtal från beskattning eller begränsar skattesatsen till under 10 procent, skall sådant undantag eller sådan lägre skattesats automatiskt tillämpas även enligt detta avtal. Artikel 11 behandlar ränta. Enligt artikel 11.1 får ränta beskattas i den stat där mottagaren har hemvist. Vad som här avses med ränta framgår av artikel 11.4 (jfr vad som angetts beträffande utdelning under artikel 10). Även källstaten får enligt artikel 11.2 beskatta räntan, men skatten får i sådant fall inte överstiga 10 procent av räntans bruttobelopp. Ränta som härrör från tredje stat eller som härrör från den avtalsslutande staten i vilken den som tar emot räntan har hemvist beskattas enligt artikel 21.1 endast i hemviststaten. I vissa fall avstår källstaten från att ta ut skatt. Dessa fall anges under artikel 11.3 och avser bl.a. när räntan betalas på grund av skuldförbindelse utfärdad av regeringen i en av de avtalsslutande staterna eller när lånet för vilken räntan betalas beviljats eller garanterats av bl.a. SIDA och Exportkreditnämnden. Bestämmelserna i artikel 11.1, 11.2 och 11.3 tillämpas inte i de fall som avses i artikel 11.5, dvs. då räntan är hänförlig till fordran som äger verkligt samband med fast driftställe eller stadigvarande anordning som den som har rätt till räntan har i den andra avtalsslutande staten (källstaten). I sådant fall skall beskattningsrätten till räntan i stället fördelas med tillämpning av artikel 7 resp. artikel 14 som behandlar inkomst av rörelse resp. självständig yrkesutövning. Enligt svensk intern skattelagstiftning utgör såväl inkomst av rörelse som inkomst av självständig yrkesutövning i allmänhet inkomst av näringsverksamhet. Den här beskrivna beskattningsrätten för källstaten kan bli tillämplig i Sverige – i fråga om person som är begränsat skattskyldig enligt intern rätt – endast om räntan skall hänföras till intäkt av näringsverksamhet. Dessutom fordras att fast driftställe föreligger enligt svensk intern rätt eller att inkomsten hänför sig till här belägen fastighet (53 § 1 mom. kommunalskattelagen och 6 § 1 mom. lagen om statlig inkomstskatt). Royalty som avses i artikel 12 och som härrör från en avtalsslutande stat (källstaten) och betalas till person med hemvist i den andra avtalsslutande staten, får enligt artikel 12.1 beskattas i denna andra stat. Definitionen av uttrycket ”royalty” omfattar i likhet med OECD:s modellavtal inte leasingavgifter och andra ersättningar för nyttjandet av eller för rätten att nyttja utrustning. Enligt artikel 12.2 får också källstaten ta ut en skatt på royalty men denna skatt får inte överstiga 15 procent av royaltyns bruttobelopp om mottagaren har rätt till royaltyn. Från de redovisade bestämmelserna i artikel 12.1 och 12.2 görs i artikel 12.4 undantag för sådana fall då den rättighet eller egendom för vilken royaltyn betalas har verkligt samband med fast driftställe eller stadigvarande anordning som den som har rätt till royaltyn har i den andra avtalsslutande staten (källstaten). I sådant fall fördelas beskattningsrätten till royaltyn eller ersättningen mellan staterna med tillämpning av bestämmelserna i artikel 7 resp. artikel 14 som behandlar inkomst av rörelse resp. självständig yrkesutövning. Artikel 13 behandlar beskattning av realisationsvinst. Bestämmelserna avviker i vissa avseenden från OECD:s modellavtal. Vinst vid avyttring av skepp eller luftfartyg som används i internationell trafik resp. vinst vid avyttring av lös egendom som är hänförlig till användningen av sådana skepp eller luftfartyg beskattas enligt artikel 13.3 endast i den stat där personen i fråga har hemvist. Beträffande SAS gäller artikel 13.3 endast den del av SAS inkomst som är hänförlig till den svenske delägaren. Genom en särskild bestämmelse i artikel 13.4 får vinst vid försäljning av andelar i bolag och handelsbolag, vars tillgångar huvudsakligen består av fast egendom, beskattas i den avtalsslutande stat där egendomen är belägen. I artikel 13.6 finns en bestämmelse som möjliggör för Sverige att beskatta fysiska personer med hemvist i Filippinerna för realisationsvinst på grund av avyttring av tillgångar under tio år efter det att personen i fråga upphört att ha hemvist i Sverige. Enligt artikel 14 beskattas inkomst som fysisk person förvärvar av fritt yrke eller annan självständig yrkesutövning i regel endast där utövaren har hemvist. Utövas verksamheten från en stadigvarande anordning i den andra staten som regelmässigt står till hans förfogande eller om hans vistelse i denna andra stat varar under en tidsperiod eller tidsperioder som uppgår till eller överstiger 183 dagar under en tolvmånadersperiod får dock inkomsten även beskattas i denna andra stat. I sådana fall är dock beskattningen begränsad till den del av inkomsten som är hänförlig till den stadigvarande anordningen eller till verksamheten i den staten. Innebörden av uttrycket ”fritt yrke” belyses i artikel 14.2 med några typiska exempel. Denna uppräkning är endast exemplifierande. Det bör observeras att denna artikel behandlar ”fritt yrke eller annan självständig verksamhet”. Artikeln skall sålunda inte tillämpas när fråga är om anställning, t.ex. läkare som tjänstgör som anställd tjänsteläkare eller ingenjör som är anställd i ett av honom ägt aktiebolag. Artikeln är inte heller tillämplig på sådan självständig verksamhet som artister eller idrottsmän bedriver, utan deras verksamhet omfattas av artikel 17. Artikel 15 behandlar beskattning av enskild tjänst. Artikel 15.1 innehåller en huvudregel enligt vilken sådan inkomst endast beskattas i inkomsttagarens hemviststat. Detta gäller alltid då arbetet utförs i hemviststaten eller i en tredje stat. Enligt bestämmelsen får emellertid inkomsten beskattas i verksamhetsstaten om arbetet utförts i den andra avtalsslutande staten. Undantag från denna senare regel gäller vid viss korttidsanställning under de förutsättningar som anges i artikel 15.2. Om dessa villkor är uppfyllda sker beskattningen endast i inkomsttagarens hemviststat. I artikel 15.3 har intagits särskilda regler om beskattning av arbete ombord på skepp eller luftfartyg i internationell trafik. Inkomst vid anställning ombord beskattas i den stat där företaget som bedriver verksamheten har hemvist. Artikel 15.3 innehåller också regler för anställda hos SAS. Beskattning av SAS-anställda med hemvist i Sverige som arbetar ombord på luftfartyg som används av SAS i internationell trafik sker enligt avtalet endast i Sverige. Styrelsearvoden och annan liknande ersättning får enligt artikel 16 beskattas i den stat där bolaget som betalar arvodet eller ersättningen har hemvist. Beskattning av inkomster som artister och idrottsmän uppbär genom sin verksamhet regleras i artikel 17. Artikel 17.1 och 17.2 överensstämmer i sak med motsvarande bestämmelser i OECD:s modellavtal. Sådan inkomst får beskattas i den stat där verksamheten utövas. Detta gäller oavsett om inkomsten förvärvats under utövande av fritt yrke eller i enskild tjänst. Enligt artikel 17.2 får inkomsten beskattas i den stat där artisten eller idrottsmannen utövar verksamheten, även om ersättningen tillfaller en annan person än artisten eller idrottsmannen själv (t.ex. arbetsgivare hos vilken artisten eller idrottsmannen är anställd). Artikel 17.1 och 17.2 tillämpas dock inte om en artist eller idrottsman utövar verksamhet i en avtalsslutande stat och besöket där till avsevärd del finansieras av offentliga medel från den andra avtalsslutande staten. Sådan inkomst är undantagen från beskattning i den avtalsslutande stat där verksamheten utövas. Pension och utbetalning enligt socialförsäkringslagstiftningen behandlas i artikel 18. Enligt artikel 18.1 får pension och annan liknande ersättning, som inte omfattas av artikel 19.2, som med anledning av tidigare anställning betalas till person med hemvist i en avtalsslutande stat endast beskattas i den staten. Utbetalning enligt socialförsäkrings-lagstiftningen i en avtalsslutande stat till person med hemvist i den andra avtalsslutande staten beskattas dock endast i utbetalarstaten. Enligt artikel 18.3 utgör bestämmelserna i artikel 18.1 inte hinder för någon av de avtalsslutande staterna att beskatta sina egna medborgare. Om pension på grund av bestämmelsen i artikel 18.3 blir dubbelbeskattad skall dubbelbeskattningen undanröjas med stöd av artikel 22. Detta innebär att om en filippinsk medborgare med hemvist i Sverige uppbär pension från Filippinerna på grund av tidigare anställning i enskild tjänst så skall Sverige avräkna eventuell erlagd filippinsk skatt. Beskattning av livränta regleras inte i artikel 18 utan livränta omfattas istället av bestämmelserna om annan inkomst i artikel 21 vilket innebär att livränta som betalas från Sverige till en person med hemvist i Filippinerna får beskattas i Sverige enligt artikel 21.3. I det fallet undanröjs dubbelbeskattningen genom att Filippinerna skall medge avräkning för den svenska skatten. Inkomst av offentlig tjänst – med undantag för pension – beskattas enligt artikel 19 i regel endast i den stat som betalar ut inkomsten i fråga (artikel 19.1 a). Under vissa i artikel 19.1 b angivna förutsättningar beskattas emellertid sådan ersättning endast i inkomsttagarens hemviststat. I artikel 19.2 finns bestämmelser om beskattning av pension på grund av tidigare offentlig tjänst. Sådan pension beskattas endast i källstaten (artikel 19.2 a), om inte personen i fråga har hemvist och är medborgare i den andra staten (artikel 19.2 b). I det senare fallet sker beskattning endast i hemviststaten. Enligt artikel 19.3 beskattas i vissa fall ersättning av offentlig tjänst enligt reglerna i artikel 15, artikel 16 resp. artikel 18. Artikel 20 innehåller regler för studerande och praktikanter. Annan inkomst som inte behandlas särskilt i artiklarna 6–20 regleras i artikel 21. Sådan inkomst beskattas i regel endast i inkomsttagarens hemviststat. Finns källan i den andra avtalsslutande staten har dock denna stat rätt att beskatta inkomsten enligt artikel 21.3. Artikelns tillämpningsområde är inte begränsat till inkomst som härrör från en avtalsslutande stat, utan avser också inkomst från tredje stat. Detta innebär bl.a. att den kommer till användning vid konkurrens mellan flera dubbelbeskattningsavtal, se vidare kommentaren till artikel 21 i OECD:s modellavtal. Observera att artikelns tillämpningsområde omfattar även vissa inkomster av de slag som tidigare nämnts i andra artiklar, t.ex. inkomst av fast egendom och ränta, i fall då inkomst härrör från en tredje stat eller härrör från den stat i vilken den skattskyldige har hemvist.

6.4 Metoder för undanröjande av dubbelbeskattning

Bestämmelserna om undanröjande av dubbelbeskattning finns i artikel 22. Sverige tillämpar enligt artikel 22.2 avräkning av skatt (”credit of tax”) som huvudmetod för att undvika dubbelbeskattning. Detsamma gäller för Filippinerna (artikel 22.1). Avräkningsmetoden innebär att en person med hemvist i den ena staten taxeras där även för sådan inkomst som enligt avtalet får beskattas i den andra staten. Den därvid beräknade skatten minskas därefter i princip med den skatt som enligt avtalet har tagits ut i den andra staten. Bestämmelserna i avräkningslagen tillämpas vid avräkning av utländsk skatt när inkomst beskattas i Sverige. Därvid beräknas svensk inkomstskatt på inkomsten på vanligt sätt. Artikel 22.2 c reglerar frågan om skattebefrielse i Sverige för utdelning från bolag i Filippinerna till svenskt bolag. Bestämmelsen hänvisar till de interna svenska reglerna om skattebefrielse för utdelning från utlandet i 7 § 8 mom. lagen om statlig inkomstskatt. För att sådan utdelning skall vara undantagen från svensk skatt krävs dels att vissa villkor om ägandeförhållanden m.m. är uppfyllda, dels att den inkomstbeskattning som det utländska bolaget underkastats är jämförlig med den inkomstbeskattning som skulle ha skett om inkomsten förvärvats av ett svenskt företag. Med ”jämförlig” avses en skatt på 15 procent beräknad på ett underlag beräknat enligt svenska regler för beskattning, se prop. 1990/91:107 s. 28 f.

6.5 Särskilda bestämmelser

I artikel 23 finns bestämmelser om förbud mot diskriminering vid beskattningen i vissa fall. I artikel 23.1 anges att medborgare i en avtalsslutande stat inte skall bli mindre fördelaktigt behandlad i den andra avtalsslutande staten än en medborgare i denna andra stat blir behandlad under samma förhållanden. När det gäller uttrycket ”under samma förhållanden” har detta en central betydelse och avser skattskyldig som vid tillämpningen av allmänna lagar och föreskrifter på skatteområdet både rättsligt och faktiskt befinner sig i en likartad situation som den person som är medborgare i den andra staten. Om således en utländsk medborgare hävdar att han enligt bestämmelserna i artikel 23.1 diskrimineras skall bedömningen av om så är fallet grunda sig på en jämförelse mellan hur en svensk medborgare skulle ha behandlats under i övrigt lika förhållanden. Endast om en svensk medborgare vid denna jämförelse skulle ha getts en fördelaktigare skattemässig behandling än den utländske medborgaren just på grund av medborgarskapet kan diskriminering föreligga enligt artikel 23.1. En här bosatt utländsk medborgare skall vid beskattningen behandlas på samma sätt som en här bosatt svensk medborgare, dvs. enligt de regler som gäller för en obegränsat skattskyldig person. En i utlandet bosatt utländsk medborgare behandlas som en begränsat skattskyldig person på samma sätt som en i utlandet bosatt svensk medborgare. Artikel 23.4 förbjuder en avtalsslutande stat att ge företag mindre förmånlig behandling på grund av att dess kapital helt eller delvis ägs eller kontrolleras – direkt eller indirekt – av person med hemvist i den andra avtalsslutande staten. Viktigt att observera såvitt avser denna bestämmelse är att den endast avser beskattningen av företaget som sådant och således inte omfattar beskattningen av de personer som äger eller kontrollerar företagets kapital. Bestämmelsens syfte är att tillförsäkra skattskyldiga med hemvist i samma stat lika behandling. Av artikel 23.5 framgår att dessa regler är tillämpliga endast på skatter som omfattas av avtalet. Förfarandet vid ömsesidig överenskommelse regleras i artikel 24 och bestämmelserna om utbyte av upplysningar finns i artikel 25. I artikel 26 finns vissa föreskrifter beträffande diplomatiska företrädare och konsulära tjänstemän.

6.6 Regler mot offshoreverksamhet

Enligt artikel 27.1 utgör bestämmelserna i avtalet inte hinder för Filippinerna att beskatta sina egna medborgare som är bosatta i Sverige. För beskattning som sker enligt denna punkt medger Sverige dock ingen avräkning. Den filippinska skattelagstiftningen byggde tidigare på nationalitetsprincipen, dvs. Filippinerna beskattade sina medborgare för deras världsvida inkomster oavsett om de var bosatta i Filippinerna eller inte. Från och med 1998 har Filippinerna upphävt denna lagstiftning (se avsnitt 5.3). Bestämmelserna i artikel 27.2 är avsedda att förhindra att avtalsförmåner ges för offshoreverksamhet, coordination centres, huvudkontor eller liknande verksamhet, vars uppbyggnad huvudsakligen styrs av skatteskäl. Offshoreverksamhet m.m. är verksamhet som typiskt sett inte bedrivs av bolag som utövar näringsverksamhet i en avtalsslutande stat i egentlig mening, utan av bolag vars inkomster så gott som uteslutande härrör från verksamhet utanför en avtalsslutande stat. Bolagen är formellt bildade enligt en stats lagstiftning men registreras i allmänhet i speciella register och deras verksamhet begränsas ofta av särskilda regler. Oftast får endast personer som hör hemma i utlandet vara delägare i sådant bolag. Bolagen får normalt inte bedriva verksamhet på den inhemska marknaden i den stat där de är bildade. Avsikten är att bolagen endast skall bedriva sin verksamhet och konkurrera på marknader utanför staten i fråga. Skatt utgår i form av en fast årlig avgift eller med en mycket låg skattesats ofta på en helt schablonmässig bas. Den grundläggande tanken bakom tillhandahållandet av dessa speciella register och lagstiftning är att attrahera utländska investerare som bedriver den egentliga verksamheten någon annanstans att göra formella bolagsetableringar i denna andra stat. De utländska investerarna får härigenom ett instrument för att undgå skattskyldighet i de stater där de hör hemma. De typer av ”verksamhet” som är vanligast förekommande i detta sammanhang är internationell sjöfart, försäkrings- och finansverksamhet och annan liknande verksamhet som inte är bunden till någon speciell plats för verksamhetens bedrivande. Staternas intresse av att få dessa utländska verksamheter knutna till den egna staten är dels skatteintäkterna, dels arbetstillfällena genom att bolagen för att erhålla registrering ibland tvingas anställa ett visst antal personer bosatta i staten. Ett annat slag av offshoreverksamhet som bestämmelserna avser att motverka är verksamhet i form av ”operational headquarters” och ”coordination centres” och liknande. Den verksamhet som bedrivs av dessa enheter är tillhandahållande av finansiella, administrativa eller andra tjänster åt bolag inom samma koncern. Ersättningen för dessa tjänster är avsedd att vara avdragsgill i utbetalarstaten och beskattas inte alls eller mycket lågt i mottagarlandet. Förfarandet har som viktigaste syfte att omvandla beskattningsbar inkomst i den egentliga verksamhetsstaten till låg- eller ickebeskattad inkomst i den stat där offshorebolaget är beläget. Dubbelbeskattningsavtal syftar bl.a. till att eliminera eller minska de skattehinder som finns för ett fritt utbyte av varor, kapital och tjänster. Genom regler för att undvika dubbelbeskattning, reducera hög beskattning på betalningar från källstaten (utdelning, ränta och royalty) samt förhindra diskriminerande beskattning kan avtalen på ett verksamt sätt bidra till ökade investeringar och ett ökat utbyte av varor och tjänster mellan de avtalsslutande staterna. Avtalen är däremot inte avsedda att användas som instrument för att med konstlade metoder åstadkomma total skattefrihet eller mycket låg skattebelastning för inkomster som rätteligen bör ingå i beskattningsunderlaget och beskattas i den avtalsslutande stat där investeraren hör hemma. Flera medlemsstater i OECD har genom intern lagstiftning infört bestämmelser som tar udden av sådan verksamhet som redovisats i det föregående. Majoriteten av medlemsstaterna är liksom Sverige inte beredda att medge förmåner i dubbelbeskattningsavtal till bolag som bedriver verksamhet på sådana villkor.

6.7 Slutbestämmelser

Artiklarna 28 och 29 innehåller bestämmelser om avtalets ikraftträdande och upphörande. Enligt artikel 28 träder avtalet i kraft trettio dagar efter den dag då de avtalsslutande staterna underrättat varandra att de åtgärder vidtagits som enligt resp. stats lagstiftning krävs för att avtalet skall träda i kraft. Avtalet tillämpas i Sverige på inkomst som förvärvas resp. beskattningsår som börjar den 1 januari året närmast efter ikraftträdandet eller senare.

7 Ändring i lagen om dubbelbeskattningsavtal mellan de nordiska länderna

Regeringens förslag: Dubbelbeskattningsavtalet mellan de nordiska länderna utvidgas till att omfatta landskapet Åland i fråga om den finska kommunalskatten.

Enligt artikel 3.1 a i dubbelbeskattningsavtalet mellan de nordiska länderna omfattar avtalet inte landskapet Åland i fråga om den finska kommunalskatten. Genom notväxling med stöd av artikel 30.1 i avtalet har Finland föreslagit att avtalet utvidgas till att omfatta landskapet Åland i fråga om den finska kommunalskatten. Utvidgningen är avsedd att tillämpas retroaktivt fr.o.m. tidpunkten då avtalet började tillämpas. Förslaget föranleder en ändring i 1 § lagen (1996:1512) om dubbel-beskattningsavtal mellan de nordiska länderna. Finland kommer att underrätta övriga avtalsslutande stater när samtliga stater godkänt utvidgningen. Det är därför inte möjligt att nu avgöra vid vilken tidpunkt detta kommer att ske. I lagförslaget har därför föreslagits att lagen träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 1999

Närvarande: statsrådet Freivalds, ordförande, och statsråden Åsbrink, Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Pagrotsky, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén

Föredragande: statsrådet Åsbrink

Regeringen beslutar proposition 1998/99:82 Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Filippinerna m.m.