Betänkande med förslag till lag angående kulturminnesvård samt organisation av kulturminnesvården. 1, Historik, memorial angående minnesvårdens nuvarande ståndpunkt, utländsk lagstiftning samt bilagor

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1922:11 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

BETANKANDE MED FORSLAG TILL

LAG ANGÅENDE KULTURMINNESVÅRD SAMT

ORGANISATION AV KULTURMINNESVÅRDEN AVGIVET AV

EN DÄRTILL FÖRORDNAD KOMMITTÉ

I HISTORIK, MEMORIAL ANG. MINNESVÅRDENS NUVARANDE STÅNDPUNKT, UTLÄNDSK LAGSTIFTNING SAMT RILAGOR

S T O C K H O L M 19

2 2

Statens

offentliga

utredningar

K r o n o l o g i s k

f ö r t e c k n i n g .

1 9 2 2.

Januari—Mars. 1. Skolkommissionens betänkande. 4. Det högre skolväsendet i utlandet (tr? 1921). Norstedt. 387 s. E. 2. Betänkande och förslag till förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner^ samt till nya reglementariska bestämmelser för samma för* valtning. Hseggström. 106 s. Jo. 3. Städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten. Av T. Nothin. Marcus. 246 s. Fi. 4. Betänkande med förslag till livsmedelslag m. m. (tr. 1921). Almqvist & Wiksell. xij, 295 s. S. 5. Bihang 1 till betänkande med förslag till livsmedelslag m. m. Förslag till föreskrifter rörande undersökning av smör och margarin, ost och margarinost, ättika och vatten (tr. 1921). Almqvist & Wiksell. 52 s. S. 6. Bihang 2 till betänkande med förslag till livsmedelslag m. m. Biologiska och kemiska undersökningar och andra utredningar. Av H. Huss och T. Sandberg (tr. 1921). Almqvist & Wiksell. 101 s. S. 7. Förslag till om- och tillbyggnad av Kungl. biblioteket. Handlingar 1918—1921 (tr. 1921). Almqvist & Wiksell. (4), 72 s. 18 pl. E. 8. Jordkommissionens betänkande. 1. Förslag till lag med bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta fast egendom. Thule. (6), 425 s. 4 kart. Ju. 9. Utredning och förslag rörande beredande av understöd åt änkor efter manskap vid armén och marinen. Beckman. 29 s. Fö. 10. 1921 års pensionskommittés betänkande. 1. Betänkande med förslag till författningar ang. dyrtidstillägg och pensionstillägg åt vissa pensionärer (tr. 1921). Hseggström. 83 s. Fi. 11. Betänkande med förslag till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker m. m. Hseggström. 96 s. Fi. 12. Belänkande 2, avg. av 1919 års sakkunniga för Chalmerska institutets omorganisation. Omorganisation av Chalmers tekniska instituts högre avdelning till teknisk högskola och dess lägre avdelning till tekniskt gymnasium med tekniska fackskolor samt förslag till nybyggnader för högskolan. Norstedt, ix, 122 s. 11 pl. E. 13. Till herr statsrådet och chefen för k. finansdepartementet. [Utlåtande från sakkunniga för utredning ang. kontrollen över sockertillverkningen.] Marcus. 30 s. Fi. 14. Betänkande och förslag angående officerskårens vid flottan rekrytering och utbildning m. ra. 4. Antagning och utbildning av befäl i flottans reserv. Beckman. 192 s. Fö. 15. Kommunalförfattningssakkunnigas betänkande. 3. Ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag. Norstedt. 162 s. S.

April 1. Några iakttagelser från 1921 års riksdagsmannaval. Av E. v. Heidenstam. Norstedt. 20 s. Ju. 2. Byggnadsarbetarsakkunnigas betänkande. 2. Arbetsstatistisk undersökning rörande husbyggnadsverksamheten i Sveriges städer och stadsliknande samhällen. Av B. Nyström. Norstedt. 208 s. S. 3. Järnvägsstyrelsens skrivelser till Kungl. Maj:t den 28 april 1922 med förslag till taxeändring samt den 5 maj 1922 med yttrande över Tull- och traktatkommitténs utlåtande m. m. Sv. Tr.-aktieb. 22 s. K. 4. Klimatets inverkan på byggnader vid västkusten. Kungl. Byggnadsstyrelsens meddelande n:r 1. Marcus. 13 s. K. 5. Betänkande med förslag till förändrad kyrklig indelning och organisation inom de till Kristianstads och Malmöhus län hörande delarna av Lunds stift. Hseggström. 392 s. E.

16. Bilaga till kommunalförfattningssakkunnigas betänkande. 3. Statistisk redogörelse för utgående ersättningar åt innehavare av förtroendeuppdrag inom primärkommunerna. Norstedt, ij, 80 s. S. 17. Förmögenhetsbrotten. Andra delen. Förberedande utkast till strafflag. Speciella delen. 4. Av J. C. W. Thyrén. Lund, Berling. vj, 217 s. Ju. 18. Betänkande i fråga om plan för utförande av ostkustbanan m. m. Beckman, ix, 315 s. 1 kart. K. 19. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 8. Utlåtande i valutafrågan. Marcus. 24 s. Fi. 20. Underdånigt betänkande rörande lönereglering för befattningshavare vid lots- och fyrstaten m. m. Marcus. 71, 14 s. H. 21. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 9. Utlåtande ang. järnvägsfrakternas reglering. Tullberg. 46 s. Fi. 22. Ortnamnen i Värmlands län. 7. Karlstads härad. Uppsala, Appelberg. (4), 35 s. E. 23. Järnvägsstyrelsens skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 mars 1922 med yttrande över ostkustbanekommitténs betänkande. Beckman. (2), 36 s. K. 24. Utredning angående inrättandet av ett svenskt statslotteri. Av C. V. L. Charlier. Malmö, Röhr. (4), 109 s. H. 25. Lekmannaelementets användande och ställning inom civilprocessen i skilda länder. Av G. Fahlcrantz. Norstedt, vij, 583 s. Ju. 26. Betänkande och förslag rörande internering av farliga återfallsförbrytare. Lund. Berling. 115 s. Ju. 27. Ostkustbanekommitténs promemoria med anledning av järnvägsstyrelsens yttrande den 9 mars 1922 över kommitténs betänkande den 3 februari 1922. Beckman. 23 s. K. 28. Belänkande angående statens övertagande i viss omfattning av förädlingsverksamheten beträffande avkastningen från statens skogar. Centraltr. (10), 243 s. Jo. 29. Skolkommissionens betänkande. 2. Historiska översikter och särskilda utredningar. Norstedt. 309 s. E. 30. Utredning och förslag angående vården av blinda. Hseggström. ix, 184 s. E. 31. Järnvägsstyrelsens erinringar med anledning av ostkustbanekommitténs promemoria av den 23 mars 1922. Beckman. 21 s. K. 32. Skolkommissionens betänkande. 3. Statistiska utredningar. Av E. Göransson. Norstedt, vj, 244 s. E. 33. Skolkommissionens betänkande. 1: 1—2. Grunder för en ny läroverksorganisation. Norstedt, xxvij, 803 s. E. 34. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 10. Utlåtande med förslag till förordning om åtgärder till skydd mot så kallad valutadumping. Marcus. 135 s. Fi.

-Juni. 6. Tillägg till betänkande med förslag beträffande förrådsverksamheten vid marinen. Tullberg, vj, 92 s. Fö. 7. Betänkande rörande fiskerinäringens främjande. Hseggström. 95 s.. Jo. 8. Utredning angående statsunderstöd för idrottens främjande. Tullberg, vj, 124 s. 1 kart. E. 9. Patentlagstiftningskommitténs betänkande. 7. Förslag till lag om rätt till tidnings eller tidskrifts titel m. m. Marcus. 54 s. H. 10. Om lappskattelandsinslitutet och dess historiska utveckling. Av Åke Holmbäck. Almqvist & Wiksell. 95 s. S. 11—12. Betänkande med förslag till lag angående kulturminnesvård samt organisation av kulturminnesvården. 1. Historik, memorial ang. minnesvårdens nuvarande ståndpunkt, utländsk lagstiftning samt bilagor, viij, 483 s. 3 kart. 2. Förslag och motiv, xxiij, 197 s. Centraltr. E.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. — jordbruksdepartementet. Från den 1 april, då kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) trädde i kraft, utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

1 9 2 2 : 11

BETÄNKANDE MED

FÖRSLAG TILL

LAG ANGÅENDE KULTURMINNESVÅRD SAMT

ORGANISATION AV KULTURMINNESVÅRDEN AVGIVET AV

EN DÄRTILL FÖRORDNAD KOMMITTÉ

I HISTORIK, MEMORIAL ANG. MINNESVÅRDENS NUVARANDE STÅNDPUNKT, UTLÄNDSK LAGSTIFTNING SAMT BILAGOR

CENTRALTRYCKERIET,

S T O C K H O L M 1922

TILL

KONUNGEN.

Genom nådigt brev den 21 november 1913 fann Eders Kungl. Maj:t gott uppdraga åt en kommitté att under samarbete, i den mån frågan berörde överintendentsämbetet, med av Statsrådet och Chefen

IV

för finansdepartementet tillkallade personer för att inom departementet efter verkställd utredning avgiva förslag till omorganisation av överintendentsämbetet jämte lönereglering för befattningshavarne i sagda ämbete, avgiva utlåtande och förslag till omorganisation av fornminnesvården i riket samt att undersöka möjligheten av och, i den mån omständigheterna därtill föranledde, avgiva förslag till ekonomiskt stödjande av fornminnesmuseerna i landsorten; och förordnade Eders Kungl. Maj:t till ordförande i denna kommitté undertecknad Salin samt till ledamöter undertecknad Curman, dåvarande majoren sedermera överstelöjtnanten Ernst Gustaf Hellgren, undertecknade Janse och Nilsson, häradshövdingen juris doktor Ludvig Kristian Valfrid Sandberg och undertecknad Wijk. Uppå därom gjord underdånig ansökning fann Eders Kungl. Maj:t den 23 mars 1917 gott på grund av sjukdom entlediga Sandberg från det honom lämnade uppdraget samt förordnade samma dag undertecknad Giertta att vara ledamot i omförmälda kommitté. Sedan Salin i underdånighet anmält, att han på grund av sjukdom vore tills vidare förhindrad att deltaga i kommitténs arbete, fann Eders Kungl. Maj:t den 24 maj 1918 gott förordna Wijk att under den tid, Salin av berörda anledning vore oförmögen att bestrida ordförandeskapet i kommittén, såsom vice ordförande leda densammas förhandlingar. Salin har icke varit i tillfälle att efter sistnämnda dag deltaga i kommitténs arbete. Ledamoten i kommittén Hellgren har uti december månad 1920 avlidit. Någon ledamot i hans ställe har emellertid icke förordnats. Genom nådigt brev den 1 maj 1914 fann Eders Kungl. Maj:t på därom av kommittén gjord underdånig framställning gott med-

v giva, att vid de tillfällen, då konsthistoriska spörsmål förekomme till behandling inom kommittén, denna skulle äga att till sitt biträde kalla i detta hänseende sakkunnig person. I anledning härav tillkallade kommittén överintendenten Richard Bergh, vilken deltagit i kommitténs överläggningar i omförmälda del. Därjämte har Eders Kungl. Maj:t den 19 juni 1919 bemyndigat kommittén att tillkalla professoren vid nordiska museet fil. dr. Nils Lithberg att biträda vid utarbetande av en sammanställning av de fakta, som hava betydelse för de särskilda landsdelarnas ställning i minnesvårdsavseende, ävensom av de förslag, som därav kunde föranledas. Till sin sekreterare antog kommittén juris kandidaten John Gustaf Johnsson. Kommittén sammanträdde första gången in pleno den 8 december 1913 och har därefter varit samlad till plenarsammanträden under följande tider, nämligen från och med den 8 december 1913 till och med den 15 maj 1914, från och med den 15 februari till och med den 30 mars samt den 15 juli 1915, från och med den 6 till och med den 23 juni 1916, från och med den 10 till och med den 28 maj 1918, från och med den 3 till och med den 8 juni samt från och med den 4 november till och med den 11 december 1919, från och med den 14 till och med den 17 juni samt den 20 oktober 1920 och slutligen från och med den 13 januari till och med den 6 februari samt från och med den 15 mars till och med den 28 april 1921. Under mellantiderna mellan ifrågavarande sammanträdesterminer hava vissa av kommitténs ledamöter i form av subkommitté varit sysselsatta med att närmare utarbeta kommitténs be-

VI

tänkande i enlighet med de beslut, som av kommittén in pleno fattats. På grund av Eders Kungt. Maj:ts ovannämnda nådiga föreskrift om samarbete i vissa avseenden mellan kommittén och förut omförmälda sakkunnige inom finansdepartementet hava två sammanträden hållits gemensamt med nämnda sakkunniga. Därvid utformades vissa riktlinjer för behandlingen av ärenden rörande kulturhistoriskt märkliga byggnader, vilka riktlinjer sammanfattades uti ett protokoll, som finnes bilagt det nu framlagda betänkandet. Med undantag för vid berörda sammanträden fattade beslut tog kommittén under sina överläggningar under åren 1913—1918 icke definitiv ställning till frågan om själva organisationen av minnesvården, men slutförde däremot under nämnda tid, under Salins ordförandeskap, i allt väsentligt arbetet med de förslag till minnesvårdslagstiftning, som ingå i föreliggande betänkande. På grund av särskilda remisser från Eders Kungl. Maj:t har kommittén avgivit underdåniga utlåtanden dels den 13 maj 1914 angående en ifrågasatt nybyggnad för statens historiska museum; dels den 15 juli 1915 angående underdånig ansökning om tillfälligt statsunderstöd till föreningen Gotlands fornvänner; dels den 5 juni 1919 angående kulturhistoriska föreningens för södra Sverige ansökning om ett förskott; dels likaledes den 5 juni 1919 angående ett av riksmarskalksämbetet avgivet förslag till bestämmelser om inventarisering och behandling av samtliga inom de till Eders Kungl. Maj:ts disposition ställda slotten befintliga till dessa slotts fasta dekoration hörande föremål;

VII

dels den 6 juni 1919 angående det inbördes förhållandet mellan statens historiska museum, nationalmuseum, livrustkammaren och nordiska museet; dels den 24 november 1919 angående underdånig ansökning från Västergötlands fornminnesförening om beviljande av ett anslagav 50,000 kr. för konserveringsändamål; dels den 25 november 1919 angående lämpliga föreskrifter rörande offentliga inskrifter; dels likaledes den 25 november 1919 angående underdånig ansökning från Norrlands kulturhistoriska museum om ett statsanslag av 17,000 kr. dels den 20 oktober 1920 angående underdånig ansökning från styrelsen för Västergötlands fornminnesförening om ett statsanslag av 2,000 kr. Sedan kommittén numera avslutat sitt arbete, får kommittén härmed i underdånighet avlämna sitt betänkande. Detsamma innehåller förutom historik och motivering förslag till en hela riket omfattande organisation av minnesvården ; förslag till lag angående kulturminnesvård; förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser angående jordfynd med mera, vartill ägare ej finnes; förslag till lag angående fredande av sådana områden och till fastighet hörande naturföremål, vid vilka märkliga åldriga sägner eller bruk äro fastade; förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 75 §§ i lagen den 12 maj 1917 om expropriation. Vid betänkandet finnas fogade dels en av professoren Lithberg

VIII

utarbetad redogörelse för minnesvårdsförhållandena i landsorten dels ock en av sekreteraren verkställd sammanfattning av den utländska minnesvårdslagstiftningen. Underdånigst BERNHARD SALIN. SIGURD CURMAN. OTTO JANSE. AXEL NILSSON. HJALMAR WIJK. ADAM GIERTTA.

John Gustaf Johnsson.

Stockholm den 28 april 1921.

HISTORIK. En av de viktigaste källorna till vår kunskap om forna tider utgöra de Jj£™"£börd alster av mänsklig verksamhet, som i mer eller mindre fullständigt och bi- oc /, betydelse. behållet skick bevarats till våra dagar. I fråga om de äldsta kulturepokerna, från vilka inga skriftliga urkunder finnas, bilda minnesmärkena det så gott som uteslutande underlaget för vår föreställning om dessa tiders människor och det liv, de levat. Vår kunskap om senare tidsperioder, från vilka skriftliga urkunder föreligga, härrör väl förnämligast från dessa, men bredvid denna kunskapskälla hava minnesmärkena alltjämt en betydelsefull uppgift att fylla, i det att de förmå på ett väsentligt intimare och mera omedelbart sätt än beskrivningen i ord lämna inblick uti tidsförhållandena och därigenom bilda den kompletterande illustrationen till dessa. Det är ur insikten om minnesmärkenas nu antydda stora betydelse för det allmänna, som minnesvården uppstått, d. v. s. den verksamhet, som har till syftemål att tillvarataga de föremål från äldre tider, som här och var kunna finnas kvar, att bereda möjlighet och utvägar för fortsatt bevarande av dessa föremål samt att genom undersökning av dem och de omgivningar, uti vilka de påträffats, tillgodogöra forskningen det kunskapsmaterial, som i dem finnes förborgat. Att vetskapen om, att ett visst föremål härleder sig från en länge sedan svunnen tidsepok, samtidigt måste framkalla en känsla av pietet för föremålet självt och, bortsett från det kunskapsinnehåll, av vilket det är bärare, skapa en önskan att skydda föremålet, är helt naturligt. Denna pietetskänsla utgör också vid sidan av minnesmärkenas vetenskapliga betydelse den bärande grunden för minnesvården. Minnesmärkena själva hava emellertid, såsom jämväl av det föregående framgår, icke samma inbördes betydelse. De föremål, som härstamma från senare tider, hava företrädesvis intresse i den mån de kunna tjäna såsom typiska illustrationer till den historiska framställningen eller utgöra synnerligen pregnanta uttryck för vad den tid, under vilken de tillkommit, velat och kunnat åstadkomma. Detta innebär, att på dessa föremål måste ställas 1. K. Fornminnesvårdskommitiéns belänkande.

vissa kvalitetsanspråk, för att de skola befinnas värdiga särskild uppmärksamhet ur minnesvårdssynpunkt. Men ju avlägsnare de tidsepoker äro, från vilka föremålen stamma, och ju sparsammare de skriftliga kunskapskällorna från dessa epoker flöda, desto mera träda kvalitetsanspråken tillbaka, så att slutligen i fråga om epoker så avlägsna, att minnesmärkena själva utgöra vår enda kunskapskälla om dem, varje alster av mänsklig verksamhet dragits inom minnesvårdens intressesfår. På grund av minnesvårdens i det föregående antydda stora betydelse för det allmänna är det helt naturligt, att statsmyndigheterna redan tidigt kommit att intressera sig för och omhändertaga densamma. Ett första tecken till en statlig minnesvård i vårt land framträder redan under senare delen av 1500-talet. Det är framför allt mrksamhet konung Johan III, som fäst sitt namn vid denna mi minnes- epok. Under hela sin regering verkade han nämligen för, att gamla äreV fo?drandl~ v ö r d i g a byggnader icke skulle av okunnighet och vinningslystnad förstöras. Däremot sträckte sig, så vitt känt är, hans intresse för minnesvården icke till de förhistoriska minnesmärkena. råehus"min- Ä v e n d e s s a minnesmärken blevo dock snart, åtminstone till någon del förenesvårdande mål för statlig uppmärksamhet. Så uppdrogs redan år 1599 åt Johan Buraeus, verksamhet denne märklige banbrytare för antikvitetsstudiet i Sverige, att på statens bekostnad »dragha kring om hela rijket at afskrifva rimestenar» och att således i viss mån vårda sig om en del av landets antikviteter, varmed man den tiden förstod allt, *»om kunde giva historiska upplysningar, sålunda i främsta rummet gamla handskrifter och gravskrifter m. m. samt runstenar och mynt, men även sagor och traditioner. Buraens med sin för renässanstiden betecknande mångsidighet har visserligen ock förtecknat en del märkligare gravhögar, men synes, då dessa icke kunde giva honom några omedelbara historiska upplysningar, ej hava omfattat dem med något synnerligt intresse. Han stod i stor ynnest hos såväl Karl IX som Gustaf II Adolf och visste att intressera dem för sin minnesvårdande verksamhet. I S i m S " . U t i n y s s n ä m n d a å t Buraeus givna uppdrag torde vara att söka uppuppkomst. rinnelsen till den av Gustaf II Adolf inrättade, för den svenska minnesvården så betydelsefulla riksantikvarieinstitutionen. Buraeus ^"den^o ' uppfattning om den statliga minnesvårdens medel och mål maj 1630. återfinnes säkerligen i huvudsak uti det tydligen på hans tillskyndan tillkomna, av Gustaf II Adolf den 20 maj 1630 utfärdade memorialet för dem, »som antagne äro att wara rijkzens antiquarij och häfdesökiare». Mom. 1. i detta memorial hade följande lydelse: »Först will H. K. Maij:t, att dhe

allehanda gamble monumenter och saker sökia skole och sambla, som fädherneslandet kan blifwa illustrerat medh, förnembligasth alle gamble runaskriffter, så wäl i böcker som af stenar, bådhe söndrughe och heela, och derhoos vptächna, huru the äru fatte, huru månge i hwar sochn grannelighen upspana, och hwadh gamble sagur om hwar sten finnes, vpskrifwa etc.» Till minnesvårdens främjande torde även hava syftat memorialets sjätte moment, vari såsom en särskild uppgift för antikvarierna angavs att »Allehanda gammalt mynt och peninngar vpspöria och samka». Av allt det, som numera utgör föremål för fornminnesvård, riktade detta memorial uppmärksamheten huvudsakligen på runstenar och mynt. Av anteckningar utav dem, som i sammanhang med memorialets utfärdande erhöllo uppdrag att utöva den verksamhet, memorialet var avsett att reglera, finner man emellertid, att de, utöver vad memorialet ålade dem att utföra, sysselsatt sig jämväl med uppresande av kullfallna runstenar m. m. och därvid i viss mån utövat minnesvård i modern bemärkelse. Den yttre politiken och krigstillståndet synas dock under en följd av år hava utövat ett hämmande inflytande på de antikvariska intressenas utveckling. Väl visade Kristina lust att låta fortsätta det arbete, Gustaf II Adolf genom Buraeus påbörjat, men det var emellertid först under Karl XI:s förmyndarregering, som något mera betydelsefullt steg togs till ytterligare utveckling av minnesvården. Detta skedde genom utfärdande den 28 november 1666 av » Kongl. Mayst:s Placat och Påbudh om Gamble Monumenter och Antiquiteter i Rijket». Plakatet, som betecknade det första försöket att reglera minnesvården i dess förhållande till de enskilda samhällsmedlemmarna och i överensstämmelse med mera modern uppfattning, angav sig själv vara tillkommet för att skydda dels vissa föremål, som man med nutida terminologi skulle kalla fasta fornlämningar, dels ock i kyrkorna befintliga minnesmärken. Den förra gruppen omfattade enligt plakatet de »uhrgambla Antiquiteter, quarlefwor och effterdömen, som alt ifrån Hedendomen, uthaff framfarne Sweriges och Götha Konungar, sampt andre theras förnämblige Mäns och Undersåtares Manlige Bedriffter, som för thetta öfwer heele Wårt Rijke, dels uthi store Borger, Skantzar och Steenkumbel, dels uthi Stöder och andre Stenar medh Runaskriffter ingrafFne, deels uthi theras Griffter och Ättebacker uthi temmeligh myckenheet bestådt hafwa» ävensom »alle stoore hoopburne Jordhögar». Det skydd, plakatet avsåg att bereda dessa föremål, gavs genom ett förbud för envar, eho han vore, att nedbryta, förstöra, förspilla eller rubba dem, »ehuru ringa ock thess aflefwor wara mage», varhelst de än befunne sig. Samtidigt uttalades emellertid i plakatet, att ifråga om sådana föremål, belägne

i666 pa

års a

'

/

4 å jord av krono- eller skattenatur, Kungl. Maj:t ville dem från all självviljande åverkan, »icke annars än woro the Wår enskylte Egendom», alldeles frikalla och låta anamma dem i sitt konungsliga hägn och beskydd, under det att Kungl. Maj:t i det övriga försåge sig till sina trogna undersåtare av ridderskapet och adeln, att, om några sådana antikviteter vore belägna på någon deras urminnes egna frälsejord, de icke dess mindre ville om deras konservation draga den försorg, som Kungl. Maj:ts i plakatet uttryckta intention, sakens viktighet och deras egen heder kunde vara likmätig. Denna sist omnämnda passus i plakatet torde böra så förstås, att Kungl. Maj:t, med insikt därom att det genom plakatet stadgade förbudet mot skadligt ingripande å minnesmärkena endast innebure ett ganska ofullkomligt skydd för dem och att för ernående av en verkligt effektiv vård fordrades framför allt en intresserad uppmärksamhet å fornlämningarna, beträffande minnesmärken å krono- och skattejord lade på sig själv bördan av denna uppmärksamhet men rörande de å frälsejorden belägna antikviteterna tilltrodde sig kunna överlämna tillsynen till jordägarna av ridderskapet och adeln själva, vilka kunde förutsättas dels hava mer förståelse för minnesvården än jordägarna av övriga klasser, dels ock i regel vara i den ställning, att den ifrågavarande tillsynen icke skulle komma att bliva dem en alltför tung börda. Orden »icke annars än woro the Wår enskylte Egendom» rörande å krono- och skattejord belägna fornlämningar innebära följaktligen icke, såsom en del kommentatorer velat göra gällande, en förklaring, att berörda föremål vore kronans tillhörighet, något som för övrigt uttryckligt motsäges av själva ordalydelsen, utan angiva endast graden av den intensitet, vilken Kungl. Maj:t ansåg vara av nöden vid tillsynen av fornlämningarna. Om också således de nyss citerade orden icke innefatta något proklamerande av kronans äganderätt till fornlämningarna, visa de dock, att redan vid tiden för plakatets tillkomst Kungl. Maj:t principiellt ställt sig på den ståndpunkten, att staten vid utövande av sin minnesvårdande verksamhet skulle äga att med de enskilda ägarnas undanskjutande — det i plakatet gjorda undantaget för fornlämningar å frälsejord kom sedermera att sakna varje betydelse — behandla fornlämningarna på samma sätt som kronans enskilda egendom. Den andra gruppen av föremål, som genom plakatet blevo delaktiga av ett särskilt skydd, omfattade »the Monumenter som både aff Konungar, Drottningar och Förstår, sampt andre förnähme aff Ridderskapet och Clerkeriedt uthi Wåre Christne Kyrckior til theras Heder och åminnelse, hafwe warit lämbnade». Härom hette det i plakatet: »Sedan biude Wij och, at ingen Högh eller Lågh, Andeligh eller Werldzligh, aff hwad Stånd eller wil-

5 to then och wara må, skal wara loff- eller tillåteligit at röfwa eller råna the Konungzlige, Försllige eller andre Förnehme Persohners Griffter, som ännu antingen uthi the ödelagde eller än stående Kyrckior och Clöster kunne qwarze finnas, mycket mindre them til sine egne Grafwar at förbyta, eller på något sätt tilfoga theras gamble och rätte ägander ther widh något meen eller intrång. Effter som Wij ther hoos wele at alle Kyrckior och Clöster sampt theras Tygh, Redskap, Prydnat på Wägger och Fönster, Målningar eller hwariehanda innandöme, som något tänckwärdigt kunna innehålla, tillika medh alla the dödas och aflidnas Grafwar och Graffställen in uthi Kyrckior eller uthe på Kyrckiogårdarne, then Wårdnat, Frijd och Säkerheet bewijses må, som medh theras Christelige Instichtelser, Bruuk och Öffning enligit är, så at sluteligen alla the Ting, the wari sigh så ringa som the för någons ögon synas kunna, som lijkwäl til stadfästelse eller åminnelse aff någon Historisk Bedrifft, Person, Orth eller Släckt lända kan, mage granneligen tagas i acht och skiötzel, och icke gifwas någrom tilstånd thet ringeste ther aff at spilla eller förderfwa». Att plakatet var avsett att med all kraft tillämpas framgår av följande däri meddelade bestämmelser: »Och ther någon skulle understa sigh här emoot i någon måtto at giöra och Wår Befalning öfwerträda, wele Wij at thensamme icke allenast therföre, som för all annor Wår Budz föracht och olagligh åwerckan plichta uthan och Wår höga Onåde undergifwin wara skal; Skulle och något Missbruuk, Oreda eller Åwerkan aff någrom tilförende föröfwat wara emoot något aff the Ting som i thetta Wårt Placat ihugkomne finnas, tå befalle Wij alfwarligen, at alt sådant behörligen och uthan någons anseende rättas, och uthi förrige tillstånd sättias må. Hwarföre Wij och i synnerheet befalle icke allenast Wår Öfwer Ståthollare i Stockholm, GeneralGouverneurer och Landzhöffdingar, Ståthållare, Borgmästare och Rådh i Städerne, Befalningz- Lähns- Fierdingz- och Sexmän å Landet, at the öfwer detta Wårt Placat noga och alfwarligen hand hålla; Uthan och Erchiebiskopen, Biskoparne, Superintendenterne, Prowesterne och Kyrckioherderne öfwer heele Wårt Rijke, at the hwar å sin Orth thet Almenneligen förkunna och jemwäl wackta på the Ting som i theras Stiffter, Contracter och Församlingar finnes, och aff ofwanberörde Art bestå, til hwilken ände Wij och befalle alle i Gemeen som om slijke saker någon Kunskap hafwa, eller och til äfwentyrs någre gamble Skriffter, Böcker, Breeff, Mynt eller Insegel kunne hafwa om händer, at the sådant hoos sine Kyrckioherder eller och Wåre Befälningzmän angifwa, på thet Wij igenom them ther om kungiorde, mage •wijdare om thess Communication beställa låta».

antikvitets- Redan året efter plakatets utfärdande eller alltså år 1667 skapades ett nytt fast organ för minnesvården i det nyinrättade antikvitetskollegiet, i vilket Buraeus' medhjälpare och lärjungar fingo säte. Själen i kollegiet, vars åliggande i första hand var att taga vård om landets antikviteter och minnesmärken, blev från början den bekante fornforskaren Johan Hadorph. Denne erhöll den 28 april 1676 Kungl. Maj:ts »fullmakt och pass» med avseende på sina antikvariska resor och sin minnesvårdande verksamhet i övrigt. Den för Hadorph utfärdade handlingen innehöll en märklig promemoria över vad Hadorph hade att under sina resor efterforska och iakttaga. Av denna promemoria framgår, huru en förskjutning i uppfattningen av minnesvårdens innehåll började göra sig gällande. Promemorian är avfattad i nio punkter, och först i den sjunde namnes vad förut hos antikvarierna tillvunnit sig så gott som allt intresse, nämligen handskrifter och dylikt, medan promemorian i främsta rummet upptager vad vi nu kalla fasta fornlämningar och naturföremål, vid vilka åldriga sägner eller bruk äro fastade. Vidare hänvändes i promemorian uppmärksamheten på lösa föremål i högre grad än förut varit fallet, i det att bland föremål, som böra efterforskas, särskilt upptagas »Swärd och Strijdztygh». Promemorians nionde punkt, som fäster uppmärksamheten vid gamla mynt, likställer därmed, anmärkningsvärt nog, »annat tänkwärdigt uthi Jorden funnit, eller och elliest aff förnähmt Folck samblat och förwarat», anmärkningsvärt därför, att här, för första gången, den statliga minnesvårdens intresse för de jordfunna föremålen kommit till officiellt uttryck. I detta sammanhang torde också förtjäna att anmärkas, att Hadorph veterligen är den förste, som anställt undersökning i fast fornlämning i och för vinnande av kunskap om förgångna tider, i det att han genom grävning i marken vid den portöppning, som ledde in till Birkas borg å Björkö i Mälaren, sökte bekräftelse på sin teori, att Ansgarius' Birka legat på denna plats. Den Hadorph till efterrättelse ländande promemorian avslutades med följande, för den allmänna uppfattningen om statens rätt att tillgodogöra sig vissa fornminnen betecknande ord: »Hwad som uthi Num. 7 och 9 förmähles om gamble Skriffter, Sigiller och Mynt, etc. Thet är så förståendes, at Hans Kongl. Mayst. icke begärar något Äganderne emot theras willia aff hända; Uthan alt hwad således til Fäderneslandzens tienst meddelat warder, skal hwariom och enom troligen igen lefwereras, eller betalas». Antikvitetskollegiet undergick omedelbart en hastig och storartad utveckling, så att det redan år 1670 bestod av ett stort antal ledamöter och tjänstemän. Det bör emellertid här anmärkas, att kollegiet hade att, utom åt de egentliga

7 antikviteterna, ägna sin uppmärksamhet och sitt arbete åt den gamla isländska och norska litteraturen, källorna till Sveriges äldre historia och rättsvetenskap samt åt kyrkohistorien och genealogien. Till en början utvecklade ock kollegiet en livlig verksamhet inom alla de arbetsområden, som blivit åt detsamma anförtrodda. Bland annat lade det sig vinn om insamlandet av fornsaker; och härigenom byggdes grunden till de enastående samlingar, som nu tillhöra statens historiska museum, vars tidigast katalogiserade föremål bär årtalet 1670. Ett ytterligare steg framåt mot en mera effektiv statlig minnesvård togs Fgndpiakatet genom utfärdandet den 5 juli 1684 av »Kongl. May:tz Placat, Angående Allehanda Gammalt Hittemynt, och Fynd, Uthi Guld, Sölff, Koppar och MetallKäril, sampt andra rare Stycker, som myckit upfinnes och undandöllies». De i plakatets rubrik omförmälda föremålen angivas närmare i plakatet såsom föremål, vilka »fordom, anten widh infallne Feigdetijder, eller andre wådelige händelser i Jorden nidsatte äro at förwaras, men sedan antingen genom ägandernes Dödzfall, eller aff hwariehanda annor orsak förgätne, och i Jorden qwarståendes lempnade warda», och härmed likställas »Botnfynd i Siöar och Siöstrander». I plakatet heter det vidare, bland annat: »—» » w e i e wij här med och i detta wårt Påbudz Krafft alfwarligen befallat och åthwarnat hafwa, alla dem som » » » » slijkt som förberördt är, upfinna, at dhe ingalunda sigh fördrista, något der uthaff at undandölia, förskingra, försmälta, eller på annat sätt förwandla, uthan så snart dhe sådant uphitta, strax anten Oss sielfwe eller Wåre Gouverneurer och Landzhöftdingar det tilkänna gifwa; Skolandes dhesse strax på sådan ärhållen kundskap förplichtade wara, Oss uthi underdånigheet tilskrifwa, och en omständig berättelse göra både om sielfwe Fyndet och Orten dher dhet funnit är, då Wij uthan drögzmål dhen anstalt wele låta göra, at deras andeel må dhem aflöst blifwa, men Wår och Cronones efter Lagh förbehållen. Wij wele och, dher Wij dhen uprichtigheten hoos Finnaren förspörie, at han ingenting undandölier, uthan alt redeligen uptäcker, uthom den anpart, som honom effter Lagh tilkommer, honom jämväl medh något Nådetekn ihugkomma: Äfwen som dher emot dhen, hwilken så förgäten aff sin plicht finnes, att han sådant hittat Godz, anten aldeles förtijger, försmälter, eller annorstädes här och der i Rijket försällier eller och Uthrijkes förskickar, skal » —» » achtas och hållas för en sådan, som Oss och Cronan Wår rätt söker at försnilla, och fördenskull, såsom dhetta Wårt Påbudz Öfwerträdare, strängeligen effter Lagh straffat warda.» Plakatet anknöt sig således till allmänna lagens bestämmelser om fynd

8 av ifrågavarande slag. Dessa bestämmelser återfinnas i Konung Christoffers Landslag Tjuvabalken kapitlen 32 och 36, däri det hette: »Huar som findh hitter a wsegh eller wtan wasgh, hwat fynd thet helzt a?r, han seger hona lysa a wseghenom wte fore waegfarande mannom the honom fölgia eller möta; aeru ey the til, tha lyse j naesta by oc fore sinne Sokn oc heredz tinge och landztinge. Komber then mist hauer för am lyst aer, oc sigher til merke oc Sau iertekne, tha Swaeri til sin meth twem mannam sielfwir tridi oc taki sitt ather wtan lösn; komber ey then epter som widher kennis jnnan nath oc aar, taki konungen twa luti oc tridiungh then som hitte» samt »Hitter man butn findh oc lyser laghlica, tha aeghir han halua findh; komber engen then som viderkaennis laglica som för aer sagt, tha aeghe konunger halfft widh han.» Plakatet avsåg att i fråga om de däri angivna arterna av fynd bringa landslagens bestämmelser i erinran samt inskärpa angelägenheten av deras efterlevande. Att därvid i viss mån ett fiskaliskt intresse varit bestämmande för Kungl. Maj:t, är uppenbart, men att Kungl. Maj:t även och uppenbarligen till väsentligaste delen låtit sig leda av omsorgen om minnesvården framgår ej mindre av beskrivningen på de utav plakatets bestämmelser omfattade föremålen, vilken beskrivning direkt framhäver deras egenskap av minnesmärken (gammalt hittemynt, föremål, som fordom nedsatts i jorden, »rare stycker» etc.) än även av plakatets slutord, som angiva syftemålet med plakatet vara, bl. a., att »sådane gamble och loflige ting til Fäderneslandetz heder, så och för curiositet skull, bijbehåldne warda», ävensom slutligen av, bland annat, de tillägg till landslagens bestämmelser angående behandlingen av fynd, som uti plakatet införts. Det viktigaste av dessa tillägg bestod uti proklamerandet av rätt för Kronan att göra sig helt till godo fyndets materia, mot det att Kronan tillhandahölle hittaren värdet av den andel utav fyndet, som efter lag tillkomme honom. Annorlunda torde nämligen icke kunna förstås plakatets stadganden, att hittaren icke finge någon del av fyndet undandölja, förskingra, försmälta eller på annat sätt förvandla utan skulle strax tillkännagiva fyndet, varefter Kungl. Maj:t ville vidtaga anstalt, för att hittarens andel måtte bliva honom avlöst, men Kronans efter lag förbehållen. En annan nyhet i detta avseende, på sätt och vis en konsekvens av den förra, utgjordes av den nyss antydda föreskriften, att hittaren skulle tillkännagiva fyndet för Kungl. Maj:t eller dess underlydande myndigheter. Uti dessa båda tillägg till landslagens stadganden om fynd har man att söka upprinnelsen till det rättsinstitut, hembudet, på vilket den följande lagstiftningen om fornfynd uppbyggts.

9 Såsom åtminstone i någon mån ett utslag av det minnesvårdande intresset

IM? dr« kurJcolcto*

måste även betraktas följande bestämmelse i kap. 26 § 6 av 1686 års kyrkolag: Finnes något rörligt gods kyrkan tillhörigt, såsom guld, silver, böcker, brev etc. eller något annat, som till de urgamla tiders ihågkommelse tjänar, det skall ingalunda till någon privat avlåtas; och om sådant allaredan vore skett, skall Kungl. Maj:ts arkiv därom berättas, att det med ägarens goda nöje kan tillbakaskaffas. Ser man till början av samma paragraf, som stadgar, att ingen må föryttra kyrkans fasta jordagods utan högsta nödtorft eller nytta samt Kungl. Maj:ts vetskap och tillåtelse, torde av sammanhanget framgå, att nyss omnämnda bestämmelse angående kyrkans rörliga gods för sin tillkomst väl haft att tacka i främsta rummet administrativt-ekonomiska intressen, nämligen omsorgen om församlingarnas ekonomi och farhågan, att församlingarna för en omedelbar vinst skulle förspilla stora reella värden, men uppenbarligen har bestämmelsen tillkommit jämväl för att skydda kyrkligt rörligt gods av ideellt-antikvariskt värde. Märkligt är emellertid, att även stadgandet i paragrafens första del om kyrkans fasta jordagods i tillämpningen kommit att tjäna antikvariska intressen, ehuru ingenting i stadgandets avfattning tyder på, att sådant vid dess tillkomst varit förutsatt eller ens förutsett. Ju mera minnesvårdens stora allmänna betydelse blivit uppenbar, desto mera har nämligen Kungl. Maj:t vid utövandet av den befogenhet, som uti ifrågavarande stadgande förbehållits Kungl. Maj:t, tagit hänsyn till de antikvariska intressen, som i olika fall kunnat vara bundna vid kyrkliga byggnader och i främsta rummet kyrkor, som varit ifrågasatta till avyttring. Jämnsides med den utveckling, lagstiftningen på minnesvårdens område under senare hälften av 1600-talet undergick, tillväxte det vetenskapliga intresset för minnesmärkena, och de senaste årtiondena av 1600- samt de första av 1700-talet utmärkte sig genom en betydande vetenskaplig verksamhet på ifrågavarande område. Genom brist på kritisk skärpa och allt för stor fantasirikedom hos en del av vetenskapsidkarna bragtes dock fornstudiet så småningom i misskredit, och den följande tidens rationalism var ej någon gynnsam jordmån för hithörande intressens sunda utveckling. Redan år 1692 hade antikvitetskollegiet ombildats på en blygsammare fot Antikvitet och såsom ett antikvitetsarkiv ställts vid sidan av kungl. biblioteket och riksarkivet under kanslikollegium. Antikvitetsarkivet, vars närmaste chef var en sekreterare, som på samma gång var riksantikvarie, kom efter hand att föra en allt mer tynande tillvaro; dess arbetskrafter reducerades och dess

10 betydelse för den statliga minnesvården blev allt mindre och mindre, tills slutligen arkivet längre fram i tiden uppgick uti vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. års lag. Lagstiftningen angående fornfynd hade emellertid undergått vissa förändringar genom 1734 års lag, som i 48 kapitlet 2 § Missgärningsbalken innehöll följande, för effektiviteten av bestämmelserna om hembudsskyldigheten synnerligen betydelsefulla stadganden: »Af nedgrafven skatt, botnfynd, eller annat slikt, ther ej fins ägare till, tage jordägaren hälft, och hälft then som hitte. Är thet gammalt mynt, gull, silfver, koppar, metall eller andra konststycken, då bör han thet Konungen biuda. Löser Konungen thet in, gifve honom fulla värdet, och en åttonde del ther till; then lösn behålle han, som hitte.» Medan således med avseende på rätt till jordfynd i allmänhet jordägaren trätt i Konungens ställe, stadgades, beträffande sådana jordfynd, som med hänsyn till sin ålder och sitt material eller beskaffenhet i övrigt (»andra konststycken») borde såsom ur minnesvårdande synpunkt värdefulla hembjudas Konungen och vilka av Konungen inlöstes, att hittare av dylikt fynd skulle i lösen erhålla fyndets fulla värde med en åttondels förhöjning. Att full lösen skulle lämnas för sådana jordfynd, var ju endast en konsekvens av regeln, att Konungen (= kronan) icke längre hade någon andel i jordfynd i allmänhet. Ett utslag av det minnesvårdande intresset var däremot stadgandet, att hela lösenbeloppet skulle tillfalla hittaren och icke uppdelas mellan honom och jordägaren, samt att hittaren därjämte skulle erhålla en åttondel utöver fyndets värde. En förändring av fornfyndslagstiftningen i den riktning, som sålunda vunnit de lagstiftande myndigheternas godkännande, hade redan år 1707 påyrkats av dåvarande sekreteraren vid antikvitetsarkivet och riksantikvarien Johan Peringskiöld. I en till Kungl. Maj.t samma år avlåten underdånig skrivelse hade denne nämligen fästat uppmärksamheten på behovet av en för hittaren mera gynnsam lagstiftning än den, som kommit till uttryck i 1684 års fyndplakat, vilket ej verkat tillfredsställande. Erfarenheten hade ock givit vid handen, att hittare synnerligen ofta icke ställde sig bestämmelserna i fyndplakatet om hembudsskyldighet till efterrättelse, utan, där fyndet var av mera värdefullt material, undandolde detsamma för att dymedelst kunna tillgodogöra sig dess hela värde. Den förändrade lagstiftningen hade också sin grund i den övertygelsen, att enda vägen, på vilken verklig effektivitet kunde vinnas åt stadgandena om hembudsskyldigheten, vore att bereda hittaren sådan ersättning, att varje frestelse att undanhålla fyndet undandroges honom.

11 Efter tillkomsten av 1734 års lag ökades väl så småningom antalet av hembjudna jordfynd, men ännu länge levde dock den stora allmänheten i den tron, att kronan ägde tillösa sig dylika fynd mot endast en del av deras värde, och följden blev, att mången fortfarande sökte undandölja av honom anträffade dyrbarare jordfynd. För att sprida allmännare kännedom om gällande bestämmelser i ämnet Kungl. cirkulåret den 20

oeh göra desamma mer effektiva utfärdade ock Kungl. Maj:t, med anledning augusti 1755. av ett till Kungl. Maj:t från domstol i Finland fullföljt mål rörande ett fynd av gamla silverpenningar, den 20 augusti 1755 till landshövdingarna i Finland ett cirkulär, i vilket Kungl. Maj:t under erinran om 1684 års fyndplakat och allmänna lagens stadganden föreskrev, att från predikstolarna borde en gång om året allmänneligen kungöras: »att om någon finner gammalt mynt, Gull, Silfwer, Koppar eller andre Konst-Stycken, thet ware sig uti eller på jorden, i Sjöar eller Sjöstränder, så skall han thet straxt antingen genom Krono Betjente eller ock sjelf, Wåra Befallningshafwande tillkännagifwa, hvilka straxt på sådan erhållen kunskap skola förplichtade wara, Oss therom i underdånighet tillskrifwa och berättelse göra, både om sjelfwa fyndet och orten ther thet funnit är; tå WI Oss utan drögsmål i Nåder utlåta wele, om WI wilja thet inlösa, i hvilken händelse then som hitte kommer att undfå fulla wärdet, och en Åttondedel ther-till. Men then som sådant fynd icke således angifwer, utan försmälter, undandöljer, eller till andre bortsäljer, så att WI icke förr än långt therefter komma i kunskap theraf, tå thet anten är förskingrat, så att litet hos en eller annan öfrigit finnes, eller och aldeles borta och ur wägen; En sådan skall utan lösen mista thet han hitte, samt bota dubbelt så mycket, som han theraf förtegat eller försnillat hafwer.» Bestämmelserna i detta cirkulär, som ju närmast tillkommit med anledning av förhållandena i Finland, vunno emellertid allmän tillämpning jämväl i det egentliga Sverige. Ett nvtt organ för den statliga minnesvården av den allra största betydelse vmerhets-, "

liistoriC' oclx

skapades år 1786, då Gustaf III återupplivade den av Lovisa Ulrika år 1753 antikvitetsstiftade vitterhetsakademien och ombildade densamma till vitterhets-, historie- akademien. och antikvitetsakademien, vilken i sig upptog det på avskrivning ställda antikvitetsarkivets verksamhet. Riksantikvariens ämbete blev samtidigt förenat med sekreterarskapet inom akademien, vilken förening av tjänster alltjämt ägt och fortfarande äger bestånd. Från 1700-talets lagstiftning torde här böra erinras om Kungl. förordningen Kungl. för,. i*-*' i i. f? i i ordmngenden den 31 juli 1776 »Angående Hwad hädanefter wid Pubhque Byggnader kom- 3i juii m&.

12 mer at iakttagas,» vilken förordning i tillämpningen blev av stor vikt för den kyrkliga minnesvården. Förordningen är av följande lydelse: »Wi GUSTAF med Guds Nåde, Sweriges, Göthes och Wendes konung etc. etc. etc. Arfwinge til Norrige, samt Hertig til Schlesswig Hollstein etc. etc. Göre wetterligit, at såsom Wi med missnöje förnummit, huruledes, oaktadt the skyldigheter, som wid Publique Byggnaders upförande uti Wårt Rike böra i akt tagas, genom flere Förordningar tilförene blifwit utstakade, men i synnerhet medelst Rescriptet til Wår Öfwer-Ståthållare uti Stockholm och samtelige Landshöfdingarne af then 8 September 1752, samt 1 §. uti Förordningen om Kyrko-byggnader af then 22 Martii 1759 påbudits, at inga Kyrkor eller andre allmänna Byggnader få upbyggas å nyo, eller til någon betydande del repareras, innan desseinerne tillika med Kostnads-Förslagen blifwit til Oss i underdånighet ingifne, och, sedan the genom Wårt Öfwer-Intendents Embetes åtgärd äro granskade och rättade, af Oss Sielfwe i Nåder gillas: Så har likwäl thenna Wår Nådiga wilja icke altid blifwit i akt tagen, och thymedelst Byggnader ofta tilkommit, som sakna både waraktighet, beqwämlighet och anständigt utseende, utom thet, at genom Handtwerkares okunnoghet, wederbörande blifwit inledde i öfwerflödige och illa anwände utgifter; altså och til förekommande af thylika missbruk i framtiden, wele Wi icke allenast härmed å nyo bekräfta förenämde Wåre Nådige Påbud af then 8 September 1752 och 22 Martii 1759, utan ock ytterligare stadga och förordna, som följer: 1- §• Alla Kyrkor, Hus, Broar och flere Publique Byggnader i Städerne och på Landet, som antingen för Wår och Kronans räkning, eller ock af andre allmänna medel byggas, böra icke werkställas, innan ordenteligen författade Desseiner, så wäl som kostnads-förslager blifwit af Wåre Befallningshafwande til Oss i underdånighet insände, at, sedan the genom Wårt Öfwer-Intendents Embete äro öfwersedde, gillade eller omgiorde, af Oss Sielfwe i Nåder approberas och stadfästas. Hwilket äfwen bör i akt tagas wid betydeliga Reparationer, som göra någon ändring uti thesse Byggnaders indelning eller utwärtes anseende. På the orter, ther förfarne Byggmästare icke äro at tilgå, må wederbörande hafwa frihet, at directe wända sig til Wårt Öfwer-Intendents Embete om Desseiner, sedan alla the omständigheter blifwit upgifne, hwarpå sådane Desseiner böra sig grunda.

13 2. §. Inga Kyrkor, Residence-hus, Rådstufwor, Förrådshus, Hospitaler, Broar eller andre Byggnader, som för publique medel upföras, må hädanefter byggas af träd, utan böra the, efter tilgången på orterne, werkställas af Murtegel, Marmor, Sandsten, Tälgsten eller Gråsten. Skulle någon gång omständigheter sig förete, som göra Träbyggnad oundwikelig, wele Wi, uppå underdånig anmälan, Oss serskildt i Nåder utlåta, huruwida ändring eller inskränkning uti thenna Wår allmänna Författning må kunna bewiljas. 3. §. Wid Kyrkors inredning med Altare, Predikstolar, Orgwerk och andre hufwudsakeliga prydnader, hvartil ofta betydelige penninge-summor i brist af kunskap illa anwändas, bör hädanefter i akt tagas, at inga sådane Kyrkoprydnader förfärdigas, innan Desseinerne blifwit hos Oss i underdånighet företedde, at på sätt, som förut om Byggnader stadgat är, af Wårt ÖfwerIntendents Embete öfwerses, och sedermera med Wår Egen Nådiga approbation til werkställighet befordras. 4- §• Enär Grafwårdar eller andre Minnes-märken i Kyrkorne af enskildte personer upresas, wele Wi äfwen i Nåder hafwa förordnat, at Ritningarne theröfwer til Wår approbation i underdånighet upwisas, på thet at sådane Monumenter icke må, som ofta skedt, wanställa Kyrkorne, i stället för at pryda the samma, utan fast häldre wara et minne för efterwerlden om Wårt tidehwarfs insigt i Konster och Handaslögder. Och på thet thenna nyttiga Författning icke må wara Wåre trogne Undersåtare til tunga, wele Wi i Nåder tillåta, at Wårt Öfwer-Intendents Embete med Desseiner och goda råd, utan någon afgift, går Private til hända, som sig anmäla, tå the wid handen gifwa omständigheterne, hwilka therwid komma att i akt tagas, och kostnaden, som the wilja anwända. 5. §. Om thet af Oss i Nåder påsyftade ändamålet, att förse Riket med beständige och prydlige Byggnader, skal winnas, så är thet icke nog, at behörige goda Desseiner thertil författas; the måste äfwen af skickelige och förfarne Mästare werkställas. Wår Nådige wilje är therföre, at til förfärdigande af the prydnader uti Architecture, Måleri och Bildthuggeri, som til Publique Byggnader göras för Wår och Kronans räkning, icke andre Konstnärer mage an-

14 tagas och nyttias, än the, som äro ledamöter af Wår Målare- och Bildthuggare-Academie, eller åtminstone af bemälte Academie agréerade och godkände: hwilket äfwen bör i akt tagas wid the ornamenters och målningars exequerande, hwarmed Wåre Örlogs-Fartyg decoreras. Hwad Epitaphier och flere Kyrko-prydnader widkommer, som på Privatorum kostnad beställas, wele Wi wäl icke hafwa någon betagit, at efter behag anwända thess thertil ämnade medel; men som Wi förmode, at en hwar lärer finna nyttan af ofwanbemälte Wårt Nådiga Förordnande, och Wi jämwäl förunne alle som thet åstunda, at genom Wårt Öfwer-Intendents Embete, utan wedergällning bekomma wackra Desseiner; så förmode Wi ock, at the, som i så måtto gagnat sig af thenna förmon, äfwen lära för egen heder och båtnad skill nyttia the skickelige Mästare, som them af bemälte Wårt Öfwer-Intendents Embete warda anwiste. Thet alle, som wederbör, hafwe sig hörsammeligen at efterrätta. Til yttermera wisso hafwe Wi thetta med Egen hand underskrifwit och med Wårt Kongl. Sigill bekräfta låtit. Ekolsund then 31 Julii 1776. GUSTAF. E. Schröderheim.» Den franska revolutionens idéströmningar, de napoleonska krigen och de utilistiska tider, som följde närmast efter fredssluten, voro onekligen rent fientliga mot minnesvårdens idé. Genom att man gick till överdrifter i såväl åskådning som handling framtvingades likväl snart en reaktion, vilken fordrade skydd för allt gammalt, som vittnade om förfadrens konstskicklighet och kunde bidraga till förståelse av forna tiders kulturförhållanden. Romantikens känslighet, som växt upp ur ruinerna av allt, som blivit förstört, bidrog ock till att i vida kretsar sprida pietet och vördnad för de gamla minnesmärkena. I vårt land togo sig dessa till nytt liv väckta gamla tankar offentligt uttryck dels i 1828 års fornminnesförordning och dels i den kyrkoinventering, som under åren 1828—1830 genom vederbörande kyrkovårdares försorg utfördes. 1828 års forn- Fornminnesförordningen den 17 april 1828 eller, såsom dess fullstänmn ningr°T diga rubrik lydde, »Kongl. Maj:ts Nådiga förordning, angående forntida Minnesmärkens fredande och bewarande» var i främsta rummet märklig därigenom, att i densamma minnesvårdsintresset första gången uppträdde enhetligt. I förordningen gjordes nämligen till föremål för en i viss mån systematisk behandling samtliga de områden, å vilka inriktat sig de tid efter

15 annan i minnesvårdens intresse i olika sammanhang tillkomna föreskrifter, för vilkas väsentligaste innehåll i det föregående redogjorts. I förordningen återfunnos såsom föremål för skydd först och främst fasta minnesmärken, motsvarande de i 1666 års plakat avsedda. Berörda föremål, vilka i 1828 års förordning upptogos under benämningen ålderdomsminnesmärken, angåvos i förordningen, i likhet med vad fallet var i 1666 års plakat, genom en uppräkning. Jämföras dessa uppräkningar med varandra, befmnes, att förordningen, utöver de i plakatet uppräknade, under minnesvården indragit jämväl vissa andra föremål såsom ruiner av gamla kyrkor, kloster, kapell »och andra märkliga byggnader» samt bautastenar och domarringar ävensom »andre större eller mindre föremål, som till åminnelse af forntidens heliga bruk eller någon märklig historisk bedrift, person eller ort kunna bidraga». Vissa av de tillkomna föremålen ådagalade i själva verket en betydelsefull förskjutning hos själva minnesvårdsintresset, ty under det att den psykologiska grunden för det skydd, som plakatet berett de däri uppräknade föremålen, onekligen var att söka i en känsla av stolthet över de minnesmärken, som vittnade om förfädrens dådkraft, hade denna känsla trätt tillbaka i 1828 års förordning, vilkens uppräkning av skyddsvärda fasta minnesmärken tydligen var baserad på den uppfattningen, att skyddsvärda vore alla gamla minnesmärken, som på ett eller annat sätt ägde förmåga att i allmänhet bidraga till ökad kunskap om svunna tider. Med denna uppfattning sammanhängde f. ö. hela tendensen uti 1828 års förordning, som å samtliga de föremål, åt vilka skydd var ämnat att genom förordningen beredas, uppställde det allmänna kravet, att de skulle kunna tjäna »till uplysning för Rikets Historia». En annan olikhet emellan förordningen och plakatet bestod däri, att det senares starkt framhävda krav på synnerligen hög ålder hos minnesmärkena, för att de skulle anses skyddsvärda, i förordningen avsevärt mildrats. En följd av de nämnda olikheterna blev givetvis, att förordningen kom att äga tillämplighet å ett väsentligt större antal fasta minnesmärken än plakatet omfattat. Denna omständighet torde i sin ordning hava föranlett, att i förordningen (2 §) intogos vissa bestämmelser, som gingo ut på tillgodoseende av vederbörande jordägares eller jordinnehavares intressen. De väsentligaste av dessa bestämmelser hade följande lydelse: »Åstundar ägare eller innehafware af jord å Landet eller i Stad, för tillämnadt byggnads- eller odlingsföretag eller af andra orsaker, borttaga eller förändra sådant Minnesmärke, som i nästföregående § nämndt är (förordningens 1 § innehöll en uppräkning av de »Ålderdoms-minnesmärken», som i förordningen avsågos);

16 tillkännagifwe det å Landet hos närmaste Kronobetjent och i Stad hos Magistrat, hwilka det åligger, att genast hos Wår Befallningshafwande i Länet derom göra anmälan; och föranstalte Wår Befallningshafwande, att noggrann afteckning och beskrifning öfwer Minnesmärket blifwer werkställd, och till Wår Witterhets-, Historie- och Antiquitets-Academie insänd. Finner bemäldte Academie Minnesmärket, såsom af synnerlig historisk märkwärdighet, icke böra få borttagas eller förändras, göre derom hos Oss underdånig anmälan då Wi i Nåder wele förordna, om detsamma må bibehållas, i hwilken händelse, när jorden icke då är af Krono-natur, skälig ersättning för den werkliga förlust eller olägenhet, ägaren af jorden derigenom kan anses lida, må honom, der han sådant yrkar, af Oss och Kronan tilldelas. Anser åter Wåv Witterhets-, Historie- och Antiquitets-Academie Minnesmärket icke förtjena att bibehållas, gifwe Academien Wår Befallningshafwande sitt swar och yttrande i ämnet, hwarefter Wår Befallningshafwande tillstånd till Minnesmärkets borttagande eller förändring ägaren eller innehafwaren af jorden, utan någon hans kostnad, låter meddela. Will Wår Witterhets-, Historie- och Antiquitets-Academie, innan borttagande eller förändring af Minnesmärket werkställes, detsamma låta besigtiga och widare afteckna, eller wid borttagandet eller förändringen deraf låta någon person, å Academiens wägnar, när wara, äge Academien dertill rätt; dock må icke ägaren eller innehafwaren af jorden oskäligt uppehåll eller olägenhet deraf tillskyndas». Dessa i jordägarens eller jordinnehavarens intresse tillkomna bestämmelser innefattade en fullständig nyhet och betecknade ett rent avsteg från de principer, vilka kommit till uttryck i 1666 års plakat, som ej under några förhållanden tillstadde borttagande eller förändring av i plakatet avsedda minnesmärken Det skydd, som genom 1828 års förordning bereddes de fasta minnesmärkena, bestod, i likhet med vad fallet var i plakatet, uti ett förbud att förändra, rubba eller förstöra desamma. Däremot hade i förordningen uteslutits den i plakatet förekommande bestämmelsen, att Kungl. Maj:t ville hålla sin hand över minnesmärkena, och den av denna bestämmelse härflytande rätten för det allmänna att även mot ägarens bestridande å varje minnesmärke vidtaga för dess iståndsättande och bibehållande nödiga anordningar. I verkligheten torde dock denna rätt, ehuru icke direkt i förordningen uttalad, hava alltjämt fortlevat. Det nya innehåll, minnesvårdsintresset efter tillkomsten av 1666 års plakat erhållit, och som kom till uttryck i 1828 års förordning, vars grundåskådning ju var, att minnesmärkena skyddades huvudsakligen av den anledning att de kunde lämna upplysningar om

17 förgångna tider, föranledde för övrigt en ny art av ingripanden å minnesmärkena från statens sida, nämligen vetenskapliga undersökningar av desamma. 1828 års förordning beaktade ock denna sida av minnesvården, i det den tillerkände vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien en allmän rätt att, efter skedd tillsägelse åt ägaren eller innehavaren av jorden, låta undersöka minnesmärken samt öppna ättehögar och griftrör. Förordningen giorde dock, i överensstämmelse med sin åskådning i övrigt, denna rätt beroende därav, att skada eller olägenhet av undersökningen eller öppnandet icke förorsakades ägaren eller innehavaren av jorden, och att, om denne sådant yrkade, fornlämningen återställdes i dess förra skick. 1828 års förordning skilde sig även därutinnan från 1666 års plakat, att den i plakatet inryckta allmänna straffbestämmelsen borttogs och i förordningen ersattes med ett stadgande, att Kungl. Maj:ts befallningshavande på förekomna anledningar ägde för vissa bestämda minnesmärkens ofredande fastställa särskilda viten från tio till femtio riksdaler, angivarens ensak. I övrigt ålåg det, enligt 1828 års förordning, den, som obehörigen förändrat, rubbat eller förstört fast fornlämning, att återställa densamma i dess förra skick. Vid tiden för tillkomsten av 1828 års förordning gällande bestämmelser angående fornfynd undergingo ej genom förordningen några mera väsentliga förändringar. Förordningens bestämmelser i ämnet, vilka upptogos i förordningens 6 §, voro av följande lydelse: »En hwar, som finner gammalt mynt, eller äldre arbeten i guld, silfwer, koppar, metall, sten och trä eller andre konststycken, det ware sig i jorden eller wattnet, ware, jemlikt 48. Cap. 2. §. MissgerningsBalken, och Wårt Nådiga Bref den 20 Augusti 1755, sk}ddig Oss och Kronan det fynd hembjuda, samt i sådant afseende antingen sjelf eller genom KronoBetjent, med uppgift om stället, der fyndet blifwit anträffadt och sättet huru sådant skett, detsamma till Wår Befallningshafwande ofördröjligen öfwerlemna. Wår Befallningshafwande göre hos Oss skyndsamt härom anmälan, och insände sjelfwa fyndet der det lämpligen ske kan. Wilje Wi fyndet inlösa, undfår uphittaren dess fulla wärde och en åttondedel derutöfwer; i annat fall kommer fyndet att till uphittaren, såsom dess tillhörighet, återställas. Den som sådant fynd, på sätt nu sagdt är, icke angifwer, utan nedsmälter, undandöljer eller till andra föryttrar, skall, då sådant uptäckt warder, utan lösen mista hwad af fyndet kan wara i behåll, samt bota dubbelt så mycket, som han deraf nedsmält, undandöljt eller föryttrat. Orkar han ej bota, 2. K. Fornminnesvåvdskommilléns

betänkande.

18 straffes »

— —

— —

— — —» med kroppsplikt »—

Till bevarande av minnesmärken i kyrkor och å kyrkogårdar föreskrev 1828 års förordning, bland annat, att en allmän inventering skulle företagas i rikets kyrkor, vid vilken noggrann och omständlig förteckning och beskrivning skulle upprättas å varje kyrkas byggnadstid, innanrede, bildhuggeriarbeten, målningar, inskrifter, gamla bilder, skrudar, klenoder, kärl, redskap och klockor, skrivna eller tryckta böcker och handlingar, så ock å gravar, gravkor, gravvårdar, epitafier, baner, sorgfanor, vapen, rustningar, run- och likstenar med mera, som, i egenskap av kyrkans tillhörighet, där eller å kyrkogårdar borde finnas eller händelsevis förvarades. En sådan inventering kom ock till utförande under åren 1828—1830. Angående kyrkliga minnesmärken stadgade vidare 1828 års förordning, bland annat: att, då, enligt kapitlet 26 § kyrkolagen, de kyrkorna tillhöriga lösören, som tjänade att förvara minnet av forntiden, icke finge till enskilda försäljas, församling icke ägde utan Kungl. Maj:ts tillstånd avyttra i dess kyrka varande sådana skrudar, bilder, klenoder, kärl eller icke väggfasta målningar, och att, om församling ville dem avlåta, de först skulle Kungl. Maj:t och Kronan hembjudas, på sätt om fynd i förordningen sades. För omgjutning av klockor lade förordningen ej något hinder i vägen, sedan de blivit vederbörligen beskrivna i inventarieförteckning och jämväl noga avtecknade. Enligt förordningen skulle kyrkoherde och kyrkovärdar ansvara för, att kyrkans ovannämnda tillhörigheter och andra där varande minnesmärken vårdades och bibehölles samt icke i annan måtto eller på annat sätt, än i förordningen sades, avhändes, och sådant vid äventyr att det felande genast upprätta och ersätta. Sistberörda stadgande liksom vissa i förordningen meddelade föreskrifter om inventering vid ombyte av präst i pastorat med mera inneburo i själva verket ej några avvikelser från förut i dessa ämnen gällande bestämmelser. Ifrågavarande förordning innehöll slutligen vissa, till vad nu förstås med fornminneslagstiftning ej hänförliga stadganden, vilka antingen rörde offentliga handlingars förvarande eller ock gingo ut på uppdagandet av enskilda tillhöriga »gamla ännu okända Skrifter och Handlingar, deraf Rikets Häfder kunna uplysas». Såsom i det föregående antytts, låg den förnämsta förtjänsten hos 1828 års förordning däri, att genom densamma den statliga minnesvårdens hela innehåll första gången i viss mån systematiskt ordnades. En annan förtjänst

19 låg givetvis däri, att den utveckling, själva minnesvårdsintresset undergått, i vissa avseenden kom till uttryck i författningen. Utom i dessa hänseenden medförde emellertid den nya författningen inga mera väsentliga uppslag till minnesvårdens utveckling. I vissa delar, särskilt ifråga om fasta minnesmärken, betecknade den rent av ett steg bakåt, då den icke fullföljde de tendenser eller drog konsekvenserna av de principer, som redan i 1666 års plakat kommit till uttryck. Då härtill kom, att intresset för minnesvården under den följande tiden befann sig i stadigvarande kraftig tillväxt, var det endast helt naturligt, att krav på en mera tidsenlig och mera effektiv författning snart började framträda. Redan år 1857 avläto också rikets ständer till Kungl. Mai:t en underdånig Rikets stanskrivelse angående åtgärder till skyddande av fäderneslandets fornlämningar. e^n$g"-J5" I denna skrivelse, dagtecknad den 6 juli 1857, anfördes huvudsakligen föl- 1857. jande: Erfarenheten hade visat, vad hos rikets ständer även blivit andraget, att det ej sällan inträffat, att vårt fäderneslands dyrbara fornlämningar undergått sådan förstörelse, som, där icke egennytta eller okynne densamma föranlett, syntes hava sitt ursprung dels i allmänhetens bristande kännedom om forntida minnesmärkens betydelse och vikten av deras bevarande, dels ock i bristfälligheten utav de i ämnet gällande författningar, i vilket sistnämnda avseende särskilt förekomme, att icke alla i 1828 års förordning givna föreskrifter vore fullt verkställbara, ävensom att de stadgade förbuden, utan tillika bestämt ansvar eller med alltför obetydliga bötesbelopp, saknade erforderlig kraft. Ofullständigheten av ifrågavarande stadganden röjde sig bland annat därutinnan, att fasta fornlämningars kringgrävning eller höljande med jord, utan att de för övrigt förändrades eller skadades, blivit med tystnad förbigånget, de i vårt land talrikast förekommande lösa fornlämningar av järn icke blivit omnämnda likaså litet som de av ben, glas med flera beståndsdelar, vilka för kännedomen av Sveriges forntida förhållanden syntes lika upplysande som de i författningen omförmälda fornsaker av sten och trä, vilka dock jämväl syntes böra närmare till art och beskaffenhet bestämmas. Även i avseende å erforderligheten av noggranna och fullständiga förteckningars upprättande över sådana minnesmärken, som borde från rubbning och åverkan fredas, sättet för anmälandet, besiktningen och hembjudandet av jordfynd, felande ansvar å olovligt köp därav, tjänligheten av ny inventering utav kyrkornas antikviteter med flera omständigheter, vilka med detta ärende ägde sammanhang, hade anmärkningar hos rikets ständer blivit framställda, jämte förslag till vinnande av nödiga rättelser, så ock att vid lantmäteriskiften, när därvid fornlämningar förekomme

av den vikt, att de borde bibehållas, den plats, där de stode, skulle från skifte undantagas och såsom samfälld tillhörighet anses, vartill skäl förefunnes i den uti svenska lagstiftningen från äldre tider uttryckta grundsats, det den enskilde icke ägde över fornlämningar förfoga, utan tillhörde de det allmänna; ävensom det vid förestående järnvägsarbeten syntes böra varda förbjudet att, annat än i högsta nödfall, rubba fornlämningar av värde. Däremot finge jordägaren, sedan förteckning över dylika fasta fornlämningar upprättats och desamma blivit för åverkan och rubbning allmänneligen fridlysta, åtnjuta fördelen av att i ganska många fall, där de å bördig jord befintliga minnesmärken ansåges vara av mera vanlig och obetydlig art och sålunda med skäl kunde uteslutas ur antalet av de fredade, draga nytta av sin mark, och envar vara i tryggad kunskap om gränsen för sin befogenhet i förevarande avseende. Rikets ständer, som ansåge angeläget vara, att åt landets minnen måtte beredas det fullständiga skydd, varav de, enligt ovan uppgivna förhållanden, befunnits vara i saknad, finge alltså, jämväl i ändamål av fornforskningens befrämjande, anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes utfärda ny författning till skyddande av landets fornlämningar, med stadgande av tjänliga ansvars- och vitesbestämmelser för förstöring av desamma, samt låta upprätta och sprida förteckningar å dessa minnesmärken ävensom i övrigt vidtaga de åtgärder, som för deras bevarande kunde anses lämpliga, och, där rikets ständers medverkan för sådant ändamål funnes nödig, i ämnet avlåta nådig proposition. I skrivelsen framskymtade således registreringsprincipen, en princip, som emellertid ej skulle komma till beaktande i den sedermera utfärdade fornminnesförordningen. Vitterhets-, Sedan Kungl. Maj:t anbefallt vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien historie- och a t t j anledning av rikets ständers berörda skrivelse avgiva underdånigt utClTltlKVltctS-

akademiens låtande ävensom till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till ny fornminnesutiåtande den förordning, hemställde akademien i utlåtande den 27 oktober 1857 om till27 oktober

1857.

,

, ., ,

-, <,,.

i

-, ,

....

r..

*

i

sättande av särskilda tjänsteman, med åliggande att dels upprätta torteckningar och beskrivningar över landets fornlämningar dels ock vaka över deras vård och efterlevnaden av de författningar, som till deras fredande och bevarande vore eller kunde bliva utfärdade m. m. En sådan tjänsteman, benämnd antikvitetsintendent, blev ock sedermera, år 1861, tillsatt. Befattningen upphörde dock redan efter få år, varefter antikvitetsintendentens åligganden i stort sett övertogos av hos akademien anställda amanuenser. (Se vidare den särskilda redogörelsen för de periferiska organen för den statliga minnesvården sid. 63).

21 Förslag till ny fornminnesförordning hade emellertid överlämnats till Kungl. b£*jj£j!et%& Maj:t av akademien med underdånig skrivelse den 12 juli 1859. De ledande antikvttet$tankarna uti förslaget funnos angivna uti ett detsamma bilagt utlåtande &\ ^^"tmng dåvarande riksantikvarien Bror Emil Hildebrand. I detta utlåtande hette fomminnesdet, bland annat: Onekligt vore, att 1828 års fornminnesförordning haft etl d6™T!$l]*lt välgörande inflytande, företrädesvis på de rörliga fornlämningarnas eller 1859. fordfyndens tillvaratagande och hembjudande åt Kungl. Maj:t och Kronan. I denna del ansåge Hildebrand ej, att några mera ändamålsenliga föreskrifter kunde meddelas. För de fasta fornlämningarnas skydd hade däremot nämnda förordning föga eller intet kunnat uträtta, huvudsakligen av det skäl, att förordningens stadgande i avseende på dessa mera hade formen av en önskan eller uppmaning än av en lag, enär fornlämningarnas förstörande väl förbjödes, men icke något straff bestämdes för överträdelsen, så framt man ej som sådant ville anse föreskriften att det förstörda minnesmärket skulle återställas i sitt förra skick. Den ringa plikt, som åverkaren, på grund av något för ett visst monument utfärdat vitesförbud, kunde bliva dömd att erlägga, betydde för honom föga, då materialierna i den förstörda fornlämningen måhända lämnat en vinst vida överstigande ett sådant bötesbelopp, som ej kunde utfästas högre än femtio riksdaler. Dylika vitesförbud kunde dessutom icke på en gång utsträckas till en större samling av fornlämningar, t. ex. en hel sockens, utan måste särskilt begäras för varje särskilt minnesmärke. Erfarenheten hade även visat, att dessa partiella förbud vanligen efter få år råkat i glömska och sålunda förlorat sin skyddande kraft. Om den städse mera tilltagande förödelsen av våra fasta fornlämningar skulle kunna stävjas, måste de alla, utan undantag, av lagen fridlysas medelst ansenliga vitesförbud. Åtskilliga lagstiftare hade hyst och torde ännu hysa betänklighet vid att stadga ett sådant allmänt vitesförbud, huvudsakligen på grund därav, att man icke hos allmogen kunde förutsätta säker kännedom om vad som vore fornlämning eller icke, måhända ock av någon tvekan huruvida icke ett sådant stadgande kunde vara ett ingrepp i jordägarens rätt. Med avseende på dessa betänkligheter tilläte Hildebrand sig, på grund av 20-årig erfarenhet, nämna, att våra fornlämningar förstördes icke blott av allmogen utan även, och icke sällan, av personer, vilkas högre bildning eller tjänstebefattning förutsatte, att de kunnat urskilja det förstörda monumentets betydelse och antikvariska värde. Vid de undersökningar och åtal, som på akademiens eller Hildebrands begäran blivit anställda, hade dock städse visat sig, att åverkaren rätt väl känt det olagliga i sitt förfarande och således icke av okunnighet överträtt lagens förbud. Föreställningen, att allmänt be-

22 stämda böter skulle vara ett ingrepp i jordägarens rätt, stode i strid mot 1666 års plakat, vilket, enligt Hildebrands förmenande, förklarade fornlämningarna vara statens och icke den enskildes egendom. Då vitesförbud kunde utsättas för åverkan å en särskild fornlämning, så bevisade ju detta, att jordägaren icke hade dispositionsrätt däröver; och då detta gällde för enskilda fall, måste väl samma skyddsåtgärd kunna lagligen erhålla en allmännare utsträckning. De åsikter, Hildebrand sålunda uttalat, delades av akademien, som i sitt förslag till ny fornminnesförordning intog, bland annat ett uttryckligt stadgande, att alla fasta fornlämningar — dessa ord syntes akademien bättre angiva det avsedda begreppet än det i 1828 års förordning förekommande ordet ålderdomsminnesmärken — vore statens egendom. Då det sedan gällde att angiva, vilka föremål skulle till fasta fornlämningar hänföras, lät icke akademien registreringsprincipen, som ju framskymtat i ständernas förberörda skrivelse, komma till beaktande, utan nöjde sig akademien med ett fullständigande och förtydligande av den uppräkning, som förekom i 1828 års förordning. I likhet med vad fallet var i denna, avslutades ock akademiens uppräkning med ett allmänt uttryck. Under det att detta i 1828 års förordning lydde: »eller ock andre större eller mindre föremål, som till åminnelse av forntidens heliga bruk eller någon märklig historisk bedrift, person eller ort kunna bidraga», föreslog akademien, att det allmänna uttrycket skulle erhålla följande lydelse: »samt i öfrigt alla af menniskohand i fordna tider upförda minnesmärken». I akademiens vid dess förslag fogade motiv hette det uti ifrågavarande avseende allenast, att beskrivningen på fasta fornlämningar måste erhålla större utförlighet och bestämdhet än i 1828 års förordning, där åtskilliga slag av dylika »ålderdomsminnesmärken» vore förbigångna. Enligt akademiens förslag skulle de fasta fornlämningarna icke få, utan akademiens tillstånd, av jordens ägare eller innehavare eller annan person användas, rubbas eller förstöras. Förslaget gick således längre än 1828 års förordning därutinnan, att det innehöll ett generellt förbud även mot användande av fasta fornlämningar. Förslagets stadgande i denna del var ju endast en direkt konsekvens av akademiens förut angivna uppfattning om vem äganderätten till de fasta fornlämningarna tillkomme. I fortsättningen av förslaget intog emellertid akademien ännu längre gående föreskrifter, som ej kunde anses äga sin grund i akademiens berörda principiella uppfattning. Sålunda föreslogs införande av en förpliktelse för ägare eller innehavare av jord att själv omsorgsfullt vårda och tillse, att ingen annan ofre-

23 dade de fasta fornlämningar, som på ägorna funnes; jordens ägare eller innehavare skulle emellertid icke äga rätt att vägra någon fritt tillträde till foralämning, såvitt ej växande gröda lade hinder däremot. Den, som genom sprängning, nedrivning, grävning, plöjning eller på annat sätt, utan därtill i vederbörlig ordning erhållet tillstånd, rubbade, undandolde, förstörde eller på annat sätt ofredade någon fast fornlämning, skulle enligt förslaget straffas med böter från 50 till 500 riksdaler riksmynt, eller, ifall han ej orkade bota, med motsvarande fängelsestraff efter lag; och skulle han vara pliktig att, såvitt möjligt vore, med samma eller liknande materialier återställa fornlämningen i dess förutvarande skick. Till dessa stadganden fogade akademien den synnerligen egendomliga bestämmelsen, att, där åverkan skett av annan person än jordens ägare eller innehavare och gärningsmannen icke kunde ertappas eller åt saken fällas, jordens ägare eller innehavare dock skulle vara pliktig att fornlämningen till det yttre i sitt förra skick återställa, om han icke kunde styrka, att åverkan skett utan hans vetskap, eller att han varit oförmögen att densamma hindra. I motiveringen till sistnämnda bestämmelse hette det: Kunde jordens ägare eller innehavare förbjudas vid ansvarspåföljd att själv skada eller förstöra å hans jord befintliga fornlämningar, borde honom även kunna åläggas att ansvara för deras skydd mot andras åverkan. I annat fall skulle han genom att åt annan person uppdraga förstörelsearbetet kunna undandraga sig allt ansvar och ändå skörda frukterna av fornlämningens ödeläggande. Akademiens förslag innehöll vidare, till utveckling av 1828 års förordnings bestämmelser i ämnet, ett stadgande om rätt för det allmänna att, efter skedd tillsägelse åt jordens ägare eller innehavare, låta uppresa och iståndsätta kullfallna runstenar och andra minnesmärken samt uppteckna eller medelst grävning eller på annat sätt undersöka fasta fornlämningar av alla slag, men gjordes denna rätt beroende av, att icke genom vårdnads- eller undersökningsåtgärderna skada eller kostnad förorsakades jordens ägare eller innehavare; och skulle efter slutad undersökning fornlämningen, såvitt möjligt vore, i det yttre återställas i sitt förra skick. Förslagets bestämmelser i övrigt rörande fasta fornlämningar voro huvudsakligen av följande innehåll: Åstundade ägare eller innehavare av jord för tillämnat byggnads- eller odlingsföretag eller av annan orsak begagna, förändra eller borttaga någon fast fornlämning, ägde han tillkännagiva det hos lokal myndighet, vilken det skulle åligga att genast därom göra anmälan hos Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet, som borde ärendet till akademiens handläggning insända. Akademien ägde avgöra, huruvida ansökningen

24 finge fullständigt eller under vissa villkor bifallas, eller densamma avslå. Vid anläggning av vägar, kanaler samt vid andra offentliga arbetsföretag finge icke sten, grus, jord eller annat byggnadsämne hämtas från fasta fornlämningar. Om någon märkligare fornlämning skulle vara belägen i vägens eller kanalens riktning, skulle den undvikas, om sådant utan stor olägenhet kunde ske. — Funnes fasta fornlämningar å oskiftad jord, skulle, när laga skifte förrättades, fornlämningen med den mark, den upptoge, från skiftet undantagas såsom en allmän Kronans och hela skifteslagets tillhörighet. — Ville Kungl. Maj:t av någon anledning till Sig och Kronan inlösa marken, vara en eller flera fasta fornlämningar vore belägna, skulle, om icke frivillig överenskommelse kunde uppgöras, sådan jord, med tillämpning av gällande expropriationsförordning, åt Kungl. Maj:t och Kronan upplåtas. Särskilt anmärkningsvärt är, att akademien — för övrigt i överensstämmelse med dess principiella ståndpunkt — ej, såsom 1828 års förordning, tillerkände jordägare, som fått avslag å ansökning om tillstånd att borttaga eller förändra fast fornlämning, rätt till ersättning för den förlust eller olägenhet, han därigenom kunde anses lida. Anmärkningsvärt är även, att akademien ej kraftigare än som skett betonade minnesvårdsintresset, när detta kom i konflikt med intressen, förenade med offentliga arbetsföretags utförande. I fråga om fornfynd tillgodosåg akademien i sitt förslag i vissa avseenden minnesvårdsintresset kraftigare och i större omfattning än fallet var i 1828 års förordning. Förslagets bestämmelser i ämnet voro huvudsakligen av följande innehåll: En var, som på eller i jorden, gamla byggnader, vatten eller annorstädes funne forntida mynt, vapen, rustningar, redskap, prydnader, kärl av guld, silver, koppar, brons, järn eller annan metall, glas, ben, trä, flinta och annan sten, tyg, läder eller andra lämningar av kläder och ridtyg, krukor av bränd eller obränd lera eller annat ämne, konstarbeten, lämningar av båtar och andra farkoster eller andra lösa fornsaker av vad slag de vara kunde, skulle Kungl. Maj-.t och Kronan sådant fynd hembjuda och för detta ändamål de funna mynten eller fornsakerna, utan att desamma genom brytning, filning eller på annat sätt skada, omsorgsfullt förvarade ofördröjligen inlämna antingen till närmaste kronobetjänt eller omedelbart hos Kungl. Maj:ts befallningshavande med noggrann uppgift om fyndstället, sättet huru fyndet blivit anträffat, om någon fast fornlämning funnes i grannskapet med vad mera kunde till upplysning i ämnet tjäna. Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle ofördröjligen besörja fyndets insändande eller, om detta icke lämpligen kunde ske med posten, göra skriftlig anmälan till akademien. Funne akademien hela fyndet eller någon del därav böra för statens sam-

25 lingar inlösas, skulle den erlägga för vad som inlöstes av guld eller silver fulla metallvärdet med en åttondels förhöjning därutöver samt för fornsaker av ringa materiellt värde lösen, efter omständigheterna större eller mindre, i den mån de hembjudna fornsakerna vore väl bevarade och i övrigt ansåges äga värde för de offentliga samlingarna. — Den, som undandolde, nedsmälte, förskingrade, bortskänkte eller föryttrade sådant fynd, innan det varit Kungl. Maj:t och Kronan hembjudet, skulle utan lösen mista vad han av fyndet kunde äga kvar och därjämte bota dubbla värdet av vad han därav nedsmält, förskingrat, bortskänkt eller föryttrat och i alla fall minst 20 riksdaler. Föryttrade eller skänkte någon dylikt fynd åt utländsk person eller till utländsk samling, innan hembud i laglig ordning förutgått, skulle han bota fyrdubbla värdet av vad han bortskänkt eller föryttrat, dock i intet fall under 40 riksdaler. Bleve någon övertygad att hava gjort sådant fynd men detsamma icke hembjudit, utan att likväl bestämd upplysning kunde vinnas om det gjorda fyndets värde, skulle han straffas med böter, efter omständigheterna från 50 till 500 riksdaler. Om vid av det allmänna företagen undersökning av fast fornlämning anträffades fornsaker av guld eller silver, skulle jordägaren för dem åtnjuta lösen, beräknad till fulla metallvärdet. Beträffande kyrkor föreslog akademien, att äldre sådana, utmärkta genom ovanligt byggnadssätt eller åldriga arkitektoniska prydnader, vid vilka något historiskt minne eller någon folksägen vore fastade, eller försedda med målningar och inskrifter å valv och väggar, icke skulle få nedbrytas, förändras eller till annat ändamål användas, samt att icke heller målningarna och inskrifterna skulle få genom rappning eller nymålning utplånas, innan anmälan om dylik ifrågasatt åtgärd ingivits till Kungl. Maj:t, som skulle äga avgöra vad som borde bibehållas eller åtminstone genom avteckning och beskrivning åt eftervärlden bevaras. Akademien föreslog yttermera, att denna bestämmelse skulle utsträckas att gälla jämväl övriga kyrkan tillhöriga byggnader samt äldre gravvårdar och andra fasta minnesmärken, som i kyrkor eller på kyrkogårdar förefunnes. Angående kyrkors rörliga gods av kulturhistoriskt värde innehöll akademiens förslag bestämmelser, som i sak i stort sett överensstämde med 1828 års förordnings stadganden i ämnet. Förslaget hade dock råkat erhålla en avfattning, som, genom att den blev bestämmande för den blivande lagtexten i ämnet, skulle komma att medföra den ödesdigra konsekvensen, att församlingarna ansåge sig kunna utan vidare avhända sig sina kyrkors lösa kulturskatter, om staten, oaktat de blivit staten hembjudna, ej tillöste sig desamma. Från akademiens förslag kan till sist anmärkas, att däri stadgades, att, om

26 Kungl. Maj:t ville till Sig och Kronan inlösa till omsmältning bestämd kyrkklocka, densamma skulle av församlingen utlämnas mot ersättning av fulla metallvärdet, samt att förslaget, i likhet med 1828 års förordning, innehöll vissa stadganden rörande offentliga handlingars förvarande. J Över akadem ierfåmbetnets i e n s berörda förslag till fornminnesförordning infordrade memorial den Kungl. Maj:t utlåtande av justitiekanslersämbetet. I underdånigt memorial 8 november 1859. """ den 8 november 1859 anförde ämbetet, bland annat: Beträffande förslagets förklarande, att alla fasta fornlämningar vore statens egendom, torde det ingalunda vara överensstämmande med gällande begrepp om äganderätt, att den ena eller båda statsmakterna helt enkelt förklarade sådant vara statens egendom, som enskilda personer innehade och ansåge sig tillhörigt; fråga, om fast fornlämning skulle för statens egendom anses, borde bedömas efter vad ditintills varit antaget och stadgat, och yppad tvist angående vad som vore eller icke vore statens egendom måste för varje fall underkastas domarmaktens prövning; de föreskrifter, äldre författningar innefattade till domarens ledning i detta avseende, torde även finnas tillräckliga, och 1828 års förordning innehölle stadganden i detta ämne, vilka syntes mera varsamma och mindre tvetydiga än en del av de utav akademien föreslagna. Det vore visserligen möjligt, att en allmän beskrivning angående vad med fast fornlämning menades skulle kunna göras så tydlig, att man, utan undersökning för varje fall av de särskilda fornlämningarna och vilka av dem, som borde åtnjuta det åsyftade skyddet, skulle kunna försäkra sådant åt alla fasta fornlämningar, men, då stora svårigheter otvivelaktigt härvid mötte, torde det vara lämpligast att, innan dessa svårigheter blivit övervunna, i den ordning dittills skett, fridlysa vissa bestämda fornlämningar. Justitiekanslersämbetets memorial innehöll för övrigt en mängd anmärkningar mot vissa delar av förslagets bestämmelser rörande fasta fornlämningar. Bestämmelserna härom vore antingen överflödiga, olämpliga eller bättre uttryckta i 1828 års förordning. Särskilt avstyrktes vad förslaget innehöll angående skyldighet för jordägare att i förut befintligt skick återställa av annan okänd person förstörd fornlämning, om jordägaren ej kunde styrka, att åverkan skett utan hans vetskap, eller att han varit oförmögen att densamma hindra. Beträffande förslagets bestämmelser i övrigt, vilka icke syntes justitiekanslersämbetet innehålla några nyheter av särdeles viktig beskaffenhet, ansåg sig ämbetet så mycket mindre böra upptaga Kungl. Maj:ts tid med framställande av de vidare erinringar, vartill anledning kunde förefinnas, som ämbetet på grund av vad ämbetet redan anfört i fråga om förslagets

27 bestämmelser rörande de fasta fornlämningarna ansåg sig icke kunna tillstyrka gillande av förslaget. Enligt ämbetets mening vore det för ernående av det önskvärda målet mest lämpligt, att åtgärder ofördröjligen vidtoges till upptecknande och noggrann beskrivning av alla ovan jord befintliga fasta fornlämningar, att därefter av vederbörande urskildes, vilka av dessa fornlämningar, som borde bibehållas, samt vite äskades emot deras förändring, rubbning eller borttagande, ävensom att upprättade förteckningar å sådana fornlämningar avlämnades till vederbörande församlings kyrka för att därstädes socknemännen tillhandahållas samt uppläsas jämte de vitesförbud, som för dessa fornlämningars bibehållande blivit utfärdade. Sedan Kungl. Maj:t den 17 maj 1861 till akademien överlämnat justitiekanslersämbetets berörda memorial med befallning, att akademien, efter övervägande av memorialets innehåll och med ledning av vad senare tiders erfarenhet kunde giva vid handen i avseende på ändamålsenligaste sättet för fornforskningens befrämjande och förekommande av fornsakers förstöring, skulle till Kungl. Maj:t inkomma med förnyat förslag till de stadganden i ämnet, vilka kunde finnas lämpliga och av behovet påkallade, överlämnade akademien till Kungl. Maj:t med underdånig skrivelse den 14 februari 1865, ^J^Jf'*^ vari akademien förmälde, att den ansett sig förpliktad att ytterligare inhämta antikvitetsnågon tids erfarenhet och särskilt att tillgodogöra sig de upplysningar, som ^^mrkunde bliva en frukt av den år 1861 tillsatte antikvitetsintendentens resor i si„g den it landsorterna, ett nytt förslag till fornminnesförordning, vilket förslag i vissa februari 1865. avseenden, särskilt i fråga om fornfynd, avvek från det av akademien förut avgivna. Uti sin underdåniga skrivelse anförde akademien, bland annat: Av antikvitetsintendentens för åren 1861—1863 inkomna berättelser ävensom av de meddelanden, akademien fått emottaga från flera bland de i landsorterna bildade fornminnesföreningarna samt från enskilda forskare, hade akademien inhämtat alltför många bevis på den vanvård och den förstörelse, för vilka landets forntida minnesmärken fortfarande vore blottställda, att akademien skulle kunna underlåta att i sitt förslag till ny fornminnesförordning intaga föreskrifter, som kraftigare än 1828 års förordnings kunde bereda skydd åt fornlämningarna och förekomma deras förstöring utan giltiga skäl och utan att tillfälle bereddes att låta sakkunniga personer, när sådant funnes nödigt, därvid vara närvarande för att iakttaga och anteckna vad som kunde bidraga till den historiskt-antikvariska vetenskapens befrämjande. Av dessa skäl hade akademien icke kunnat i sitt nya förslag frångå den grundsats i avseende på dispositionsrätten över de fasta fornlämningarna, som innehölles

28 i 1666 års plakat och genom alla senare till ämnet hörande författningar blivit upplivad. Akademien hade likväl, i fråga om imputabiliteten, ansett sig böra föreslå en mera utsträckt prövningsrätt åt domaren, på det icke någon måtte oskyldigt bliva lidande genom grundsatsens tillämpning. Att emellertid akademiens egen uppfattning om innebörden av berörda grundsats efter avgivandet av akademiens förra förslag undergått vissa förskjutningar, framgick av det senare förslagets avfattning. I det senare förslaget proklamerades nämligen icke längre satsen, att de fasta fornlämningarna vore statens egendom, utan uttalades endast, att de vore, fortfarande som dittills, ställda under lagens hägn och således icke finge av jordens ägare eller innehavare eller annan person användas, rubbas eller förstöras annat än under vissa i förslaget angivna villkor, i allt huvudsakligt överensstämmande med de av akademien förut föreslagna. Trots den i viss mån förändrade principiella utgångspunkten och vissa skiljaktigheter i form var det nya förslaget, i vad det avsåg fasta fornlämningar, i stort sett av samma innehåll i sak som det föregående. I likhet med detta senare angav det vilka föremål som skulle anses såsom fasta fornlämningar genom en uppräkning, men innehöll det nya förslaget en annorlunda formulerad generalklausul, så lydande: »Andra likartade minnesmärken af den ålder, att de numera icke kunna anses tillhöra enskild egare». I akademiens motivering hette det bland annat: Lika med justitiekanslersämbetet hade akademien insett vikten av fullständiga förteckningars upprättande över landets fornlämningar och för detta ändamål under flera år, så vitt akademiens tillgångar medgivit, vidtagit nödiga åtgärder medelst utsändande av särskilda forskare samt genom uppmaningar och understöd till åtskilliga fornminnesföreningar, men då en lång tid erfordrades, innan dylika förteckningar kunde hinna upprättas över hela vårt vidsträckta fädernesland, och erfarenheten visat förnyade forskningar vara behövliga för att få de redan upprättade förteckningarna fullständiga, och då det även för den mest erfarne fornforskare vore omöjligt att utan närmare undersökning med visshet avgöra vilka fornlämningar borde anses företrädesvis äga märkvärdighet, enär detta icke alltid berodde på yttre beskaffenhet och storlek, ansåge akademien nödigt, att lagens allmänna skydd måtte fortfarande bibehållas, samt att medgivandet av vissa fornlämningars borttagande finge, såsom dittills, för varje fall, då tillstånd därtill begärdes, bero på särskild prövning. På huvudsakligen dessa grunder fann akademien registreringsprincipen ej böra komma till uttryck i den nya förordningen.

29 Det i det äldre förslaget intagna stadgandet angående expropriation av mark, på vilken fornlämningar äro belägna, utelämnade akademien i det nya förslaget, »alldenstund den gällande Kongl. Förordningen om jords eller lägenhets avstående till allmänt behof icke torde kunna för det här afsedda ändamålet tillämpas». I akademiens senare förslag uttalades uttryckligen, att den, som ofredade fast fornlämning, kunde straffas härför, allenast om det befunnes, att han känt eller antagligen bort känna, att det var en fornlämning; och utelämnade akademien nu vad den tillförne föreslagit angående skyldighet för jordägare att i förut befintligt skick återställa av annan okänd person förstörd fornlämning, om jordägaren ej kunde styrka, att åverkan skett utan hans vetskap, eller att han varit oförmögen att densamma hindra. Om således, beträffande fasta fornlämningar, bestämmelserna i akademiens senare förslag ej så väsentligt avveko från det äldre förslagets, var förhållandet ett annat i fråga om fornfynd. I denna del föreslog nu akademien stadganden, baserade på principer, angivna i akademiens underdåniga skrivelse, vari det hette, bland annat: I avseende på föreskriften om fynds hembjudande åt Kungl. Maj:t och Kronan hade akademien ansett sig böra föreslå en väsentlig avvikelse från vad som i 1828 års förordning funnes stadgat och i akademiens förut avgivna förslag blivit hemställt, i det akademien ansett den ovillkorliga skyldigheten att hembjuda anträffat fynd böra inskränkas till fynd av guld, silver, koppar och metall (brons). Däremot hade akademien i avseende på andra tillfälligtvis anträffade fornsaker av ringare materiellt värde föreslagit, att det måtte bero på innehavarens gottfinnande, om han ville sådant fynd hembjuda åt staten, utom i den händelse han skulle vilja avyttra de funna fornsakerna till utländsk person eller samling eller till uppköpare för sådana. Denna förändring hade blivit föranledd dels av vunnen erfarenhet, att fynd av denna art jämförelsevis sällan och i ringa antal blivit till Kungl. Maj:ts befallningshavande avlämnade att Kronan hembjudas, dels ock av övertygelse, att dessa fornsaker, vilkas värde hittaren vanligen icke förstode att uppskatta, säkrast bleve tillvaratagna och komme vetenskapen till gagn, om enskilda forskare bleve lagligen berättigade att av dem bilda samlingar, vilka dock förr eller senare komme att i de offentliga museerna ingå. Övriga delar av akademiens ifrågavarande förslag överensstämde i allt väsentligt med motsvarande delar av det äldre förslaget. Sedan jämväl akademiens senare förslag överlämnats till justitiekanslersämbetet, vilket hade att med underdånigt utlåtande i ämnet till Kungl.

30 Justitiekans- Maj:t inkomma, avlät ämbetet den 14 november 1865 till Kungl. Mai:t sådant lersämbetets

O

J

förslag den utlåtande, vid vilket var fogat ett av ämbetet uppgjort nytt förslag till fornlk n .Viember minnesförordning. Ämbetets förslag, som var upprättat med huvudsaklig ledning av akademiens senare förslag, men skilde sig därifrån i vissa avseenden, särskilt i fråga om fasta fornlämningar och fornfynd, var redigerat i överensstämmelse med åsikter, som av ämbetet uttalats i dess underdåniga utlåtande. I samma utlåtande anförde ämbetet, bland annat: Uttrycket fast fornlämning syntes väl bättre än ordet ålderdomsminnesmärke passa till den beskrivning, som i 1828 års förordning lämnades å vad som där menades med begreppet i fråga. Däremot vore det ytterst betänkligt att ändra denna beskrivning, då många rättsfrågor angående dessa fornlämningar torde komma att efter densamma bedömas. Det kunde ock vara tvivel underkastat, om den i akademiens förslag lämnade beskrivning ägde något företräde, i avseende å tydlighet och bestämdhet vid sådana frågors avgörande, framför den äldre, som därför borde bibehållas. — Genom vissa i ämbetets förslag ifrågasatta åtgärder borde inom kort bestämd tid alla, åtminstone mera märkliga, fasta fornlämningar i hela riket kunna bliva antecknade och kännedom därom allmänt spridd. Det torde, med förutsättning av tillbörligt nit hos dem, åt vilka sådant anförtroddes, icke bliva svårt att finna personer, vilka åtoge sig att inom en socken eller annat mindre distrikt anteckna där befintliga fasta fornlämningar, särdeles om formulärer meddelades dem till lättnad och ledning vid anteckningarna. För kommunerna vore saken av den vikt, att man kunde vänta, det kommunalstyrelserna däråt ägnade nödig omtanke. Å ena sidan torde nämligen böra antagas, det alla vore måna att bibehålla historiska minnen och märkvärdigheter i den ort, där de vore födda och uppfödda eller valt sin bostad. Å andra sidan vore det först då, när tillförlitlig underrättelse lätt kunde erhållas därom, vad som borde såsom ett dylikt minne eller märkvärdighet bevaras, som jordbrukaren kunde plöja sin teg utan dels fara att ofrivilligt kunna skada eller förstöra saker, angående vilkas tillvaro eller värde han saknade all kännedom, och dels fruktan att oskyldigt bliva utsatt för åtal eller chikan av någon okunnig åklagare eller fanatisk forndyrkare. Det vore först sedan man vidtagit dylika registreringsåtgärder eller andra, ledande till samma mål, som lagstiftaren syntes kunna rättvist med verkande straffbestämmelser hota och belägga dem, som förstörde fäderneslandets dyrbara minnesvårdar. Den paragraf i ämbetets förslag, som handlade om fornfynd (14 §), var av följande lydelse:

31 »Finner någon gammalt mynt, forntida arbete af guld, silfver, koppar eller annan metall eller af sten eller trä, eller ock forntida konststycke, skall den som fynd af dylik fornsak gjort, utan att genom brytning, filning, skurning eller annorledes ändra eller skada den funna fornsaken, densamma, omsorgsfullt förvarad, ofördröj ligen (sednast inom — dagar derefter), inlämna å landet till Kommunal Nämnden, i stad till Magistraten, med noggrann skriftlig eller muntlig uppgift om fyndstället, sättet huru fyndet blifvit anträffadt, om fast fornlemning var belägen i grannskapet, med hvad mera, som kan till upplysning i ämnet tjena. Sedan anmälan derom skett hos Vår Befallningshafvande och vederbörlig kungörelse blifvit i allmänna tidningarne införd, skall, derest icke någon inom i lag bestämd tid visar sig vara rätt ägare till den funna fornsaken, densamma insändas till Vår Vitterhets-, Historie- och Antiquitets Akademi genom Vår Befallningshafvande, eller, om sådant icke lämpligen kan ske, skriftlig underrättelse Akademien meddelas. Finner Akademien hela fyndet eller någon del deraf böra för Statens samlingar inlösas, erlägge då, för hvad som inlöses af gammalt mynt eller forntida arbete af guld eller silfver, fulla metallvärdet med en åttondedels förhöjning, samt för forntida arbete af koppar eller annan metall eller af sten eller trä, eller för konststycke, dess, af ojäfvige sakkunnige personer, bestämda vetenskapliga fulla värde, med en åttondedel derutöfver. Kan bemälda Akademi icke af de för sådant ändamål på Stat uppförda medel lösen bestrida, göre då hos Oss underdånig anmälan, hvarefter Vi vilje pröfve, huruvida fyndet må af andra medel inlösas eller ägaren återställas. Tills vidare eller intilldess Vi annorlunda förordna, må dock den, som hittat eller blifvit innehafvare af funnen fornsak, som icke är af guld, silfver, koppar eller brons, befrias från skyldighet att från sig lemna och till inlösen hembjuda sådan fornsak, derest han, när anmälan angående fyndet hos Kommunal Nämnden eller Magistraten sker, tillkännegifver sin önskan att åtnjuta dylik befrielse, hvarom Vår Befallningshafvande då underrättas.» I justitiekanslersämbetets motivering till berörda paragraf hette det, bland annat: Sedan ämbetet senast avgivit yttrande i detta ämne, hade ny allmän strafflag blivit antagen. Statsmakterna hade därvid, i överensstämmelse med de av lagberedningen hyllade grundsatser, i strafflagen endast stadgat straff å den, som icke läte så lysa fynd och hittegods, som i lag stadgat vore, samt å den, som förtege fynd och hittegods, men däremot ansett övriga stadganden uti 48 kapitlet 1, 2 och 3 §§ Missgärningsbalken angående fynd och hittegods böra från strafflagen uteslutas. Dessa stadganden, otvivelaktigt till-

32 hörande civillagen, vore dock tills vidare införda i promulgationslagen till strafflagen. Ehuru sådant då varit nödigt, torde det dock icke finnas fortfarande lämpligt, att man i en dylik författning måste eftersöka berörda, civillag tillhörande föreskrifter; men dessutom vore av stor vikt att undanröja den villrådighet, som i flera avseenden förut ägt rum vid tillämpning av 48 kapitlet Missgärningsbalken, jämfört med 1828 års förordning och åtskilliga äldre stadganden, särdeles i avseende å ej mindre skyldighet att låta lysa angående nedgraven skatt, bottenfynd m. m., såsom angående annat hittegods än ock jordägarens rätt till nedgraven skatt, bottenfynd m. m., en villrådighet, vilken sannolikt skulle bliva ännu större efter den genom nya strafflagen skedda lagförändringen. Justitiekanslersämbetet ansåge under sådana förhållanden, att en revision borde företagas av alla civillagsstadganden angående fynd och hittegods, på det att dels stridigheterna dessa emellan måtte undanröjas och dels de nya civillagstadgandena måtte passa till 22 kapitlet 19 § Strafflagen. Justitiekanslersämbetet, som hemställde, att Kungl. Maj:t täcktes framlägga proposition till rikets ständer angående antagandet av lag om fynd och hittegods i huvudsaklig överensstämmelse med av lagberedningen avgivet förslag i ämnet, anförde vidare i sitt ifrågavarande utlåtande: Skulle ämbetets berörda hemställan vinna bifall, torde i författningen angående forntida minnesmärkens bevarande endast böra meddelas de speciella föreskrifter, som, för verkställighet av skyldigheten att hembjuda fornsaker, dessas bevarande och inlösen funnes av nöden. I fråga om vad i detta avseende innefattades uti akademiens ifrågavarande förslag ansåge ämbetet sig därför för det dåvarande endast böra vidare yttra: att, då tankarna ännu vore mycket delade därom, huruvida det för bevarande av fornsaker skulle befinnas ändamålsenligt att i mer eller mindre mån eftergiva hembudsskyldigheten och statens lösningsrätt till funna fornsaker, det torde vara lämpligast, att denna rätt i lagen tills vidare bibehölles, helst densamma, en gång eftergiven, svårligen torde kunna återfås; att emellertid, om Kungl. Maj:t så för gott funne, det kunde förklaras, att försöksvis under viss bestämd tid eller intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnade, i överensstämmelse med akademiens ifrågavarande förslag, endast fornsak, som vore av guld, silver, koppar eller brons, ovillkorligen skulle till inlösen i stadgad ordning hembjudas, men att, i avseende å annan funnen fornsak, därtill ägare sig icke inom i lag stadgad tid anmält, det finge bero å den, som fyndet gjort, huruvida han ville fornsaken till staten hembjuda eller icke; att det likväl torde befinnas enklare och mera ändamålsenligt att bibehålla hembudsskyldigheten i hela dess vidd, men också, sedan alla hittade

fornsaker således en gång blivit staten hembjudna, fortfarande lämna innehavare av sådan fornsak fri dispositionsrätt däröver, än att, såsom akademiens ifrågavarande förslag innefattade, eftergiva en del av hembudsskyldigheten för den, som funnit, men sedermera inskränka dispositionsrätten för alla samlare och innehavare av inhemska fornsaker och utsätta dem för ansvar, i händelse de avyttrade fornsak till uppköpare för utländsk räkning (akademiens förslag); att, till förekommande därav, att fäderneslandet berövades viktiga föremål för dess forskare och historiska minnen, andra utvägar syntes böra sökas än föreskrifter, vilka, om de än icke ansåges alltför vexatoriska och emot andan av den övriga lagstiftningen stridande för att kunna antagas, likväl efter all sannolikhet oftast skulle kringgås av den mindre samvetsgranne men lätt bliva en snara för den enfaldige och i allmänhet så sällan vinna tillämpning, att de för det goda ändamålet bleve föga verksamma; att det snarare torde vara på belöningarnas och uppmuntringarnas väg än genom hot med stundom kanske nog oförskyllt straff och förluster som efterforskning, för samling nödiga köp eller utbyten av fornsaker och dessas bevarande åt fosterlandet kunde vinnas; samt att exempelvis beredande av medel för inköp icke blott åt museum i huvudstaden utan även åt undervisningsanstalter i landsorterna, noggrannt urval, men frikostig ersättning för det valda, offentliga utmärkelser för samlare, särdeles dem, vilka överläte eller hembjöde det samlade till allmän inrättning eller uppläte detsamma till allmänhetens begagnande, torde vara att anlita för vinnande av det mål, vilket såsom mest betryggande mot bortförande av fornsaker borde sökas, nämligen det att för svenska fornsaker den svenska marknaden bleve den bästa, där de bäst betalades. Ansåges — fortsatte justitiekanslersämbetet — icke ens temporär eftergift av skyldigheten att hembjuda vissa fornsaker kunna ske annat än i sammanhang med stadgande att, innan fornsak såldes till utländsk man eller uppköpare för utländsk räkning, densamma skulle hembjudas, så syntes bättre att stadga hembud av alla fornsaker genast, efter det fyndet skett. Särskilda bevakningsanstalter å innehavare och samlare av fornsaker skulle eljest, då ingen kontroll vid export funnes, av behovet påkallas, om lagen icke skulle bliva endast en död bokstav. Från den av ämbetet föreslagna 14 § borde då uteslutas den sista punkten. Till sist anmärkte justitiekanslersämbetet, att fornminnesförordningen icke borde innehålla föreskrifter angående andra allmänna handlingar än sådana äldre, som för fornforskningen ägde värde. 3.

K. Fornminnesvårdskommitléns

betänkande.

34 Riksanhkva- Anmodad yttra sin mening rörande justitiekanslersämbetets förslag, övermtdebrands lämnade förutnämnde Hildebrand till Chefen för Ecklesiastikdepartementet yttrande ropromemoria av den 23 mars 1866, däri det hette, bland annat: Just darrande justitie- e n «. « i fl kansiersämbe-ior att rättsfrågor rörande angrepp å fasta fornlämningar skulle komma att tets förslag, bedömas efter den nya liksom dittills skett efter den gamla ännu gällande fornminnesförordningen, hade akademien trott, att en kort uppnämning och beskrivning på de vanligast förekommande fasta fornlämningarna, med anförande av deras i skrift antagna eller bland allmogen kända benämningar, skulle för en var, och särskilt för parter och domare, bliva mera upplysande än de av justitiekanslersämbetet bibehållna uttrycken i 1828 års förordning, vilka i de flesta delar vore så svävande och obestämda, att de näppeligen torde kunna förstås och i förekommande fall tillämpas av annan än den, som gjort speciella antikvariska studier, och alltså kunde giva anledning till svekfullt ursakande, å ena, samt godtycklig, kanske någon gång obillig dom, å andra sidan. Vad justitiekanslersämbetet föreslagit i fråga om upprättande av förteckningar å landets fasta fornlämningar och urskiljande genom vederbörande (akademien), vilka av dessa fornlämningar, som borde bibehållas och för all åverkan fredas, funne Hildebrand icke leda till det åsyftade målet. Om ock för dylika förteckningars upprättande lämpliga personer funnes i varje socken eller härad, vilket erfarenheten icke gåve anledning förmoda, kunde man icke vänta, att dessa personer skulle kunna och vilja åtaga sig, med betydlig uppoffring av tid och penningar, det mödosamma uppdraget att ströva genom skog och mark för att inom en socken — stundom av flera kvadratmils innehåll — uppsöka, anteckna och beskriva där befintliga fornlämningar. Och huru beskaffade skulle dessa förteckningar och beskrivningar bliva? Utan tvivel de flesta, om icke alla, mycket ofullständiga, i många fall oriktiga och vilseledande, även om ett formulär kunde sättas i hand på dessa upptecknare. För inhämtande av uppgifter om föga kända förhållanden och i ämnen, som förutsatte ej blott allmän bildning utan vetenskapliga specialstudier, bleve formulärer varken tjänliga eller ens möjliga. I vårt land funnes åtskilliga slag av fasta fornlämningar, vilka ännu icke blivit med nödig omsorg och insikt undersökta och vore allt för litet kända, att en bestämd beskrivning skulle kunna uppsättas i formulär- eller tabellform. Andra åter, ehuru mera kända, företedde inom olika provinser, stundom inom samma trakt, flerfaldiga variationer eller hade genom tidens eller människors åverkan blivit svåra att igenkänna, andra, ehuru till det yttre lika, vore i det inre väsentligt skiljaktiga. Att iakttaga och bestämma dessa olika slag

35 av fornlämningar vore stundom svårt för den kunnige forskaren och bleve omöjligt för den oerfarne. Dessutom fordrades vid forskningar av denna art ett genom lång erfarenhet vant öga och ett genom grundlig och mångsidig vetenskaplig underbyggnad utbildat omdöme för att alltid med säkerhet kunna skilja vad som vore människoverk från vad som vore naturbildning. Huru dessa förväxlades, kände en var, som försökt att bland allmogen, ja även hos personer med högre bildning begära upplysning om ortens fornlämningar. De utskickade formulären skulle således på många, på de flesta ställen komma att fyllas med mycket tvetydiga anteckningar, ofta utan allt värde, medan från andra håll de skulle återställas tomma eller med högst ofullständiga uppgifter. Det vore väl onekligen av stor vikt att få upprättad en fullständig och tillförlitlig antikvarisk topografi över fäderneslandet, emedan härpå berodde möjligheten att kunna bestämma utbredningen av de olika folkstammar, som i forntiden bebott vårt land, samt utforska, på vilka vägar och vid vad tid eller åtminstone i vilken tidsföljd de hade hit inkommit, men om detta ändamål skulle vinnas, måste forskningar anställas och förteckningar upprättas av sakkunniga personer. Åtgärder i denna syftning hade ock under flera år blivit av akademien vidtagna i så utsträckt omfattning, som tillgången på tjänliga personer och användbara medel sådant medgivit. Anslag hade för detta ändamål blivit lämnade åt flera bland de i landsorten stiftade fornminnesföreningarna, och särskilda forskare hade årligen med understöd av staten eller av akademien blivit utsända. Akademien hade sålunda fått emottaga åtskilliga sockenförteckningar av stort värde, men det låge i sakens natur, att dessa förteckningar ännu icke kunde anses fullständiga, och att de icke heller kunde omfatta vidsträckta områden av fäderneslandet. Det vore ock för en var, som hade någon kännedom om saken, tydligt, att upprättandet av dylika antikvariska förteckningar och beskrivningar, om desamma skulle äga någon tillförlitlighet och något värde, ej kunde hinna över hela vårt land utföras på långliga tider. En fornlämnings värde för vetenskapen berodde för övrigt icke på dess yttre betydenhet och kunde i de flesta fall icke bestämmas allenast efter en yttre besiktning. Det vore icke möjligt för någon, även den mest skarpsynta och erfarne forskare, att på förhand avgöra, vilka fornlämningar på grund av deras inre beskaffenhet borde framför andra bevaras. Ville man därför, att de upplysningar, som av fornlämningarna kunde inhämtas, skulle komma vetenskapen till godo, måste de alla, liksom dittills varit fallet, åtnjuta skydd av lagen utan någon godtycklig klassindelning och deras undanrödjande endast medgivas efter särskild anmälan, på grundade skäl och sedan tillfälle blivit berett att,

36 där så prövades nödigt, låta sakkunnig person, före eller vid förstörandet av fornlämningen, anställa en närmare undersökning av densamma. Vidkommande de av justitiekanslersämbetet föreslagna bestämmelserna rörande fornfynd anmärkte Hildebrand, bland annat: Akademien hade i sitt senare förslag tillstyrkt, att hembudsskyldigheten måtte inskränkas till fynd av guld, silver, koppar eller brons (s. k. metall), i överensstämmelse med det gamla stadgandet i 1734 års lag (Missgärningsbalken, 48 kap. 2 §). Skyldigheten att hembjuda även fynd av sten och trä hade införts först genom 1828 års förordning. Anledningen varför akademien ansett sig böra utesluta detta senare tillägg hade varit en allmänt uttalad önskan, att enskilda personer måtte berättigas att av sådana materiellt värdelösa fornsaker bilda samlingar för egna studier samt den antikvariska forskningens befrämjande och spridande. Erfarenheten hade också visat, att nämnda tillägg i 1828 års förordning varit tämligen kraftlöst, emedan dylika fornsaker jämförelsevis mera sällan blivit på officiell väg Kungl. Maj:t och Kronan hembjudna, utan tvivel av det skäl, att hittaren icke ansett det löna mödan, att besvära Kungl. Maj:ts befallningshavande med inlämnandet av dylika fynd, vilka dessutom icke bekvämligen kunde försändas med posten. En stor mängd av sådana fornsaker hade emellertid blivit från förstöring räddad genom enskilda personer, som därav bildat egna samlingar, av vilka många, efter hand, blivit sålda eller skänkta till statens eller andra offentliga museer inom landet. Akademiens förslag avsåge således att legalisera ett förhållande, som länge ägt rum, och vars förhindrande skulle varit omöjligt och därjämte i hög grad skadligt; ty utan de enskilda samlarnas nit att var i sin ort tillvarataga dylika fornsaker skulle de flesta antagligen blivit tanklöst förstörda eller bortförda av främmande uppköpare och måhända dragit med sig många fynd av guld, silver eller brons, som dock dittills vanligen blivit i laglig ordning åt staten hembjudna. Det hade därför synts akademien vara ändamålsenligast att icke hålla på en rättighet, som varken vore gammal eller för staten medfört någon väsentlig direkt fördel, men vars eftergivande däremot beredde fornsakernas tillvaratagande, vetenskapliga studiers befrämjande'och slutligen det säkraste medlet att i stor skala rikta de offentliga museerna, på samma gång en välförtjänt uppmuntran lämnades åt den enskilde samlaren. Men skulle detta ändamål vinnas, så vore nödigt likasom det vore billigt att Kungl. Maj:t såsom villkor för den ifrågasatta eftergiften förbehölle sig rättigheten att i första rummet erhålla anbud att inlösa den samling, en enskild person fått, för tillfredsställande av sitt kunskapsbegär, bilda men icke längre ville behålla — ett villkor, som icke kunde anses vara någon inkräktning på den

37 enskilda äganderätten. Utan tvivel skulle genom denna av akademien föreslagna anordning av fyndlagen beredas såväl de offentliga samlingarna och den vetenskapliga forskningen som enskilda samlare större fördelar än om man, på sätt justitiekanslersämbetet föreslagit, fasthölle skyldigheten att direkt hembjuda även fynd av annan materia än guld, silver, koppar eller brons, men på samma gång uppreve detta stadgande genom ett medgivande tillsvidare, att det icke behövde iakttagas, om hittaren eller innehavaren icke så ville. Sistnämnda tillvägagångssätt skulle nämligen vara säkraste sättet att uppmuntra enskilda spekulanters kommers med dylika fornsaker och hava till följd, att dessa endast undantagsvis skulle komma de svenska offentliga museerna till godo. Justitiekanslersämbetet förutsatte ju icke ens, att hittaren eller innehavaren av fyndet skulle hava eller åberopa någon avsikt att bilda en enskild samling, utan, sedan han tillkännagivit sin önskan att befrias från den bestämda hembudsskyldigheten, skulle han kunna, när det honom behagade, föra fyndet ur landet eller avyttra det till förstkommande uppköpare för utländska samlare eller samlingar. Värdigare för lagstiftaren och gagneligare såväl för fäderneslandets museer som för hittaren vore det då att, såsom akademien hemställt, obetingat eftergiva skyldigheten att hembjuda dylika fornsaker av ringare materiellt värde, men med förklarande, att den som ville hembjuda även sådana fynd, kunde påräkna, i fall de ansåges böra för statens museum behållas, en lösen motsvarande deras vetenskapliga eller raritets värde. Hildebrand anmärkte vidare: Då justitiekanslersämbetet föresloge, att fynd icke blott av guld, silver och koppar utan även av »annan metall eller af sten eller trä eller ock forntida konststycke» skulle hembjudas, så väckte det förvåning, att dessa materier, sten eller trä, speciellt anfördes, men icke ben eller horn, glas, bärnsten, bränd lera, tyg, läder m. m., ehuru fornsaker av dessa ämnen vanligen vore av långt större vikt för vetenskapen och museerna än fornsaker av sten, som vore mycket allmänna, och av trä, vilka naturligtvis ytterst sällan kunde förekomma. Att man vid utfärdandet av 1828 års förordning ej kommit att tänka härpå vore förklarligt och ursäktligt, men i en förordning, utgiven på 1860-talet, skulle en slik uraktlåtenhet vittna om alltför stor obekantskap med den fråga, för vilken man lagstiftade. Enligt 1828 års förordning kunde dock fornsaker även av ben m. fl. icke uppgivna ämnen förstås under orden: »eller andra konststycken» (intagna ur K. Cirk. d. 20 aug. 1755), och så hade även vid författningens tillämpning skett, men i justitiekanslersämbetets förslag medgåve ordalagen icke en sådan tydning. Tvärtom visade ordställningen— »eller ock forntida konststycke» —

38 att där med »konststycke» menades något helt annat än »forntida arbete». Akademien hade, utan tvivel på goda skäl, i sitt förslag undvikit begagnande av ordet »konststycke», vilket vore otjänligt, antingen man, såsom ordalagen i 1828 års förordning antydde, därmed förstode allt, som av människohand blivit arbetat, eller ock, såsom förhållandet tycktes vara i justitiekanslersämbetets förslag, därmed åsyftade vad man i egentlig mening kallade konstalster. Om fynd av sådana skulle förekomma i svensk jord, inbegreps det otvivelaktigt under den allmänna benämningen: forntida arbete eller fornsaker. Ansåge Kungl. Maj:t hembudsskyldigheten av även andra fynd än de av guld, silver, koppar och brons böra i förordningen bibehållas, så torde bliva nödigt att intaga den specifikation på dylika fynd, som förekomme i akademiens äldre förslag av den 12 juli 1859. Att, på sätt justitiekanslersämbetet alternativt föresloge, bestämma ett visst antal dagar, inom vilka hittaren skulle till hembud avlämna sitt fynd, vore, enligt Hildebrands förmenande, olämpligt, emedan denna föreskrift skulle i många fall icke kunna fullgöras eller åtminstone kunde föranleda särskild kostnad för hittaren. Det torde således vara tjänligare att fortfarande använda det i 1828 års förordning begagnade och även i akademiens förslag intagna ordet »ofördröjligen». För justitiekanslersämbetets förslag, att hittare skulle inlämna fyndet till kommunalnämnden eller till magistraten, hade icke något skäl blivit av ämbetet anfört. Förslaget syntes icke vara ändamålsenligt, då det endast föranledde en onödig omväg och tidsförlust samt skulle betunga de nämnda myndigheterna med ärenden, som icke kunde anses tillhöra området för deras verksamhet och i avseende på vilka något annat åtgörande icke kunde komma i fråga än att till Kungl. Maj:ts befallningshavande fortskaffa fyndet jämte de upplysningar, hittaren avgivit. Vida enklare och fullkomligt lika betryggande vore, att hittaren själv besörjde detta, antingen direkt hos Kungl. Maj-.ts befallningshavande eller genom närmaste kronobetjänt, såsom dittills skett och varav någon olägenhet aldrig varit förspord. Beträffande justitiekanslersämbetets förslag, att funnen fornsak skulle först efter det vederbörlig kungörelse blivit i allmänna tidningarna införd och endast under förutsättning att icke någon inom i lag bestämd tid visade sig vara rätt ägare till densamma insändas till akademien, anmärkte Hildebrand bland annat: Om här vore fråga om vad som i äldre lagar kallades vägafynd eller i allmänhet fynd av sådana saker, som inom kort tid förlorades och återfunnes, så skulle en kungörelse i tidningarna vara gagnelig, på det ägaren måtte erhålla underrättelse, var han kunde återfå det han förlorat. I avseende på

39 sådana fynd föreskreve 48 kap. 1 § Missgärningsbalken, vilken paragrafs stadganden bibehållits genom promulgationslagen till strafflagen (16 § 2 mom.), bland annat, att hittaren borde genast kungöra fyndet och låta lysa tre söndagar å rad i närmaste kyrka å landet eller i alla stadens kyrkor så ock å häradsting eller rådstuva, på det den, som mist hade och visade, att det hörde honom till, måtte, mot erläggande av skälig hittelön, få sitt åter. Men helt andra föreskrifter meddelades i den ävenledes bibehållna 2 § av samma kapitel (promulgationslagen 16 § 3 mom.) rörande sådana fynd, om vilka nu vore fråga att lagstifta, nämligen nedgraven skatt, bottenfynd eller annat slikt, där ej finnes ägare till. I denna paragraf likasom i 1684 års fyndplakat, Kungl. Cirkuläret den 20 augusti 1755 och 1828 års förordning funnes icke ifrågasatt någon lysning eller något kungörande av sådant fynd, naturligtvis av det skäl att en dylik åtgärd skulle vara utan ändamål, då ingen kunde finnas, »som mist hade». Tvärtom föreskreves i de nämnda fornminnesförfattningarna, att dylika fynd skulle strax (ofördröjligen) av hittaren inlämnas och strax (skyndsamt) av Kungl. Maj:ts befallningshavande till Kungl. Maj:t insändas eller anmälas. — Vore justitiekanslersämbetets mening, att offentligt kungörande av fynd av ifrågavarande slag borde ske av det skäl, att hittaren möjligtvis icke skulle förstå att skilja mellan de olika slag av fynd, som i de nyss omförmälda lagparagraferna omnämndes, så hade erfarenheten visat, att en dylik farhåga vore fullkomligt ogrundad. Under de 33 år Hildebrand haft tillfälle att granska alla åt Kungl. Maj:t och Kronan i offentlig väg hembjudna fynd hade ännu aldrig förekommit något, till vilket någon skulle kunnat anmäla sig som ägare, och icke vittnade handlingarna vid statens museum, att något sådant fall under föregående år inträffat. Det sätt, på vilket fornsaker vanligen anträffades, måste dessutom förtaga all tvekan i detta avseende. Det torde väl även kunna förutsättas, att Kungl. Maj:ts befallningshavande icke mottoge, för att åt staten hembjudas, sådana saker, som på grund av deras ålder, utseende eller bestämmelse kunde antagas tillhöra en senare tid. Men det föreslagna kungörandet av dylika fynd vore icke blott obehövligt, det skulle även bliva i hög grad skadligt. En av hittaren inlämnad fornsak skulle, enligt justitiekanslersämbetets förslag, icke av Kungl. Maj:ts befallningshavande hembjudas till inlösen, förrän, sedan kungörelse varit i allmänna tidningarna införd, det visat sig, att inom i lag bestämd tid ingen annan styrkt sin äganderätt till densamma. Hittaren skulle således nödgas vänta natt och år, innan han kunde bekomma lösen för sitt fynd eller ens få veta, huruvida det av staten inlöstes eller icke. Det vore klart, att de flesta hittare, hellre än att underkasta sig en slik lång

väntan, skulle bemöda sig att för vederbörande myndigheter dölja sitt fynd och försöka att i tysthet, om också långt under värdet, föryttra detsamma till någon guldsmed eller vem som helst, som ville genast lämna betalning. — Kungörandet skulle naturligtvis vara förenat med kostnad. Av vem skulle denna bestridas? Icke torde väl Kungl. Majt:s befallningshavande vara berättigad att därtill anvisa allmänna medel. Skulle kostnaden av hittaren bestridas, antingen genast vid inlämnandet, då han ännu icke visste, om fyndet bleve av kronan inlöst, eller medelst avkortning på lösesumman, när denna sent omsider utfölle, så bleve detta ett nytt skäl för honom att på annat håll i smyg försälja vad han funnit. Ifrågasatta stadgande skulle således hava till säker följd, att månget dyrbart fynd skulle för statens samlingar gå förlorat, och att hittaren skulle icke blott frestas att bliva lagbrytare utan jämväl draga mindre fördel, än han enligt gällande bestämmelser hade att påräkna, av den skatt, lyckan fört i hans händer. — Justitiekanslersämbetets förslag innehölle vidare, att, när fynd av forntida arbete av koppar eller annan metall (än guld eller silver) eller av sten eller trä, eller konststycke blivit hos akademien hembjudet och av akademien ansåges böra inlösas, så skulle fyndets av ojäviga sakkunniga personer bestämda vetenskapliga fulla värde med en åttondel därutöver erläggas. Därvid uppstode frågan: Av vem skulle det vetenskapliga värdet bestämmas? Ansåges akademiens ledamöter ojäviga och sakkunniga. Förmodligen icke, ty i sådant fall hade naturligtvis förslaget innehållit, att det vetenskapliga värdet skulle, såsom dittills skett, av akademien bestämmas. Således måste dessa ojäviga sakunniga personer sökas utanför akademien. Men var? Och i vad form skulle ett officiellt yttrande från dem inhämtas? Och vad säkerhet hade man att deras omdöme skulle vara tillförlitligare och mera opartiskt än det, som avgåves av akademiens ledamöter, vilka onekligen måste i avseende på dylika frågor hava en större erfarenhet och genom en närmare bekantskap med samlingarnas innehåll vore i tillfälle att säkrare bedöma vad som vore sällsynt och ägde vetenskapligt värde? Och varför skulle akademiens ledamöter anses jäviga? Statens museum tillhörde icke akademien; de medel, som till inlösning av fynd användes, vore statens, icke akademiens. Någon egen nytta kunde således icke antagas inverka på akademiens omdöme. Allmänt hade ock erkänts, att akademien även för mindre sällsynta fornsaker utan materiellt värde betalade mera än vad enskilda inhemska samlare vanligen ville erlägga. Även för fynd av guld eller silver betalade akademien, så snart fyndet ägde särskilt raritets värde, mer eller mindre utöver den lagligen bestämda en åttondels förhöjningen. Att betala utomordentliga så kallade

41 amatörpriser torde icke vara möjligt för en offentlig samling, allraminst med de anslag, som till ökande av statens historiska museum vore anvisade. Akademien hade således icke uraktlåtit vad som i justitiekanslersämbetets motiver rekommenderades som bästa medlet att hindra fornsakernas utförande ur landet. Men detta medel att förekomma fynds bortförande vore icke så ofelbart som ämbetet förmenade, ty först och främst kunde det icke vara för alla hittare bekant, huru staten betalade, icke heller kunde varje hittare bedöma värdet av det fynd han anträffat, vartill komme den starka lockelsen för en fattig person att hellre av förstkommande uppköpare taga en kontant penning, om också vida under fyndets värde, än att, oviss om utgången, hembjuda fyndet åt kronan, även om han kunde hava anledning hoppas att därifrån efter någon tid (enligt justitiekanslersämbetets förslag, efter mycket lång tid) få en högre lösen. Sådana uppköpare funnes redan i stor mängd, vilka lockade hittare att för en obetydlig ersättning avyttra funna fornsaker, dem dessa köpare sedan med vinst försålde till utländska samlare. Utan tvivel skulle deras yrke bliva ännu mera riktande, om den av justitiekanslersämbetet föreslagna fyndlagen bleve antagen, och följden härav bliva förlust för hittarne och förlust för staten, som, ifall den ville förvärva ett sådant föryttrat fynd, skulle nödgas underkasta sig dessa obehöriga affärsmäns godtyckliga prejerier. Efter den behandling frågan om förändrad minnesvårdslagstiftning sålunda 1 s^inå^Jf°örT undergått utfärdade Kungl. Maj:t den 29 november 1867 ny förordning angående ordning. forntida minnesmärkens fredande och bevarande. Genom denna förordning, som i huvudsakliga delar ännu är gällande, upphävdes 1828 års förordning ävensom övriga i ämnet meddelade föreskrifter, såvitt de stredo emot vad som stadgades i den nya förordningen. Denna utfärdades liksom alla föregående minnesvårdsförfattningar av Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande, men angavs i ingressen till den nya förordningen, att densamma tillkommit, sedan rikets ständer hos Kungl. Maj:t anhållit om utfärdande av ny författning till skyddande av fäderneslandets fornlämningar med stadgande av tjänliga ansvars- och vitesbestämmelser för förstöring av desamma. I alla mera väsentliga delar överensstämde 1867 års förordning med akademiens senare förslag. Sålunda angavs i fråga om fasta fornlämningar förordningens utgångspunkt genom en förklaring i dess 1 §, att alla fasta fornlämningar, bevarande minnet av fäderneslandets inbyggare i forntiden, vore ställda under lagens hägn och alltså icke finge av jordens ägare eller innehavare eller annan person förändras, rubbas eller förstöras annat än under vissa i förordningen bestämda villkor. Då förordningen således avsåg att

42 bereda skydd åt alla fasta fornlämningar, måste tydligen, såsom ock skedde, i förordningen utförligt angivas innebörden uti och omfattningen av begreppet fast fornlämning. Enligt förordningens 2 § utgjordes fasta fornlämningar av: ättehögar och gravkullar från hednisk tid, av jord eller grus, stundom försedda med stenkrets kring foten, någon gång med sten på toppen; griftrör (kummel) av hopförda stenar; gravar eller andra byggnader, uppförda av resta stenar och hällar, täckta med hällar eller stenblock, fristående eller omgivna av jordkullar eller rör, i vissa orter med täckt ingång från sidan (jättestugor, dyrhus, hällkistor, gånggrifter); stensättningar och stenläggningar av stenar, resta eller lagda i bestämd form, runda, avlånga eller ovala, mot ändarna avsmalnande, fyrkantiga, trekantiga med utlöpande uddar o. s. v. (domarringar, domarsäten, offerkretsar, skeppsformer, treuddar m. m.); resta stenar, antingen enstaka stående eller flera spridda utan bestämd ordning sinsemellan (bautastenar, vårdhällar); stenar och klippblock med runskrift (runstenar); inskrifter och bilder av människor, djur m. m., inristade på berg och hällar, (runeberg, hällristningar); ringmurar av sten, jordvallar eller andra märkligare kvarlevor av forntida borgar, slott och fästen; lämningar av fordom övergivna kyrkor, kapell, kloster, bönehus och andra märkliga offentliga byggnader; stenkors och andra vårdar, under avlägsen tid uppresta för andaktsövningar eller till minne av någon tilldragelse, samt andra likartade minnesmärken av den ålder, att de numera icke kunde anses tillhöra enskild ägare. Såsom ovan antytts kunde emellertid under vissa i förordningen bestämda villkor fasta fornlämningar få förändras, rubbas eller förstöras. Undantagsbestämmelser voro ju också tydligen av nöden, då förordningens allmänna utgångspunkt var, att alla fasta fornlämningar skulle åtnjuta skydd. Dessa undantagsbestämmelser återfunnos i förordningens 3, 4 och 5 §§. Det i praktiken mest omfattande av dessa undantag behandlades i 4 §, som i sin ursprungliga lydelse var av följande huvudsakliga innehåll: Åstundade ägare eller innehavare av jord, för tillämnat byggnads- eller odlingsföretag eller av annan orsak, begagna, förändra eller borttaga någon fast fornlämning, skulle han tillkännagiva det, med bilagd noggrann beskrivning över fornlämningen, å landet hos närmaste kronobetjänt och i stad hos magistrat, vilka det ålåge att genast därom göra anmälan hos Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet, som borde insända handlingarna till vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. Akademien ägde därefter avgöra, huruvida ansökning kunde med eller utan villkor bifallas eller icke. I händelse bifall lämnades att förändra eller borttaga sådan fornlämning, ägde

43 akademien förut låta närmare besiktiga och avteckna densamma eller vid förändringen eller borttagandet låta någon person å akademiens vägnar närvara; dock finge icke ägaren eller innehavaren av jorden oskäligt uppehåll eller olägenhet därav tillskyndas. Vidare stadgades i samma paragraf, att, om i sådan fornlämning lösa fornsaker anträffades, desamma skulle Kungl. Maj:t och Kronan hembjudas, samt att, om någon annan önskade för vetenskaplig undersökning öppna en eller annan viss uppgiven fornlämning, han ägde därtill begära tillstånd av akademien, som, i händelse av bifall, närmare bestämde, huru därvid skulle förfaras. Från motsvarande bestämmelse i 1828 års förordning företedde nyss refererade paragraf, bland annat, den olikheten, att jordens ägare eller innehavare icke längre under några omständigheter berättigades till ersättning, därest gjord ansökning om tillstånd till borttagande eller förändring av en fast fornlämning icke bifölls. Genom denna ändring sattes stadgandet mera i överensstämmelse med den gamla principen, att det enskilda jordägarintresset borde under alla omständigheter vika, när det i fråga om fasta fornlämningar råkade i kollision med ett verkligt betydelsefullt fornminnesintresse. Ett annat undantag från stadgandet, att fasta fornlämningar ej finge förändras, rubbas eller förstöras, gjordes genom de nytillkomna bestämmelserna i förordningens 5 §, som föreskrev, att, om vid anläggning av väg, järnbana, kanal eller vid annat offentligt arbetsföretag någon märkligare fast fornlämning skulle vara belägen i vägens eller kanalens riktning eller för arbetets utförande hinderlig, och fornlämningens rubbning icke kunde utan stor olägenhet undvikas, så skulle, innan sådan rubbning skedde, ritning av fornlämningen jämte beskrivning till vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien insändas och tillfälle beredas akademien att, om så ansåges behövligt, genom därtill förordnad person undersöka densamma, utan att likväl arbetet finge därigenom obehörigt uppehållas. Under det att således 4 § reglerade minnesvårdsintressets ställning till det enskilda jordägareintresset och genomförde detta reglerande så, att ett avgjort försteg lämnades åt det förstnämnda intresset, inneburo bestämmelserna i 5 § ett skiljande mellan minnesvårdsintresset och andra offentliga intressen, nämligen sådana av mera praktisk natur, ett skiljande, som emellertid innefattade ett långt gående medgivande åt de praktiska intressena på minnesvårdsintressets bekostnad. Såsom ett tredje undantag från det allmänna förbudet mot vidtagande av åtgärder, varigenom fasta fornlämningar förändrades eller rubbades, intogs

44 i förordningens 3 § en bestämmelse om rätt för vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien att genom riksantikvarien eller särskilt utsedd person, efter skedd tillsägelse åt jordens ägare eller innehavare, låta uppresa och iståndsätta kullfallna runstenar och andra forntida minnesmärken samt avteckna och medelst grävning eller på annat sätt undersöka fasta fornlämningar. Ehuru denna bestämmelse till formen innebar ett undantag från omförmälda allmänna förbud, stod den i sak i full överensstämmelse med den princip, som låg till grund för detta förbud, nämligen principen om företrädesrätt till de fasta fornlämningarna för det allmänna framför de enskilda jordägarna, i det att genom ifrågavarande bestämmelse jämväl rätten till positiva ingrepp å fornlämningarna i minnesvårds- eller vetenskapligt syfte erkändes. En sådan rätt hade för övrigt proklamerats redan uti 1666 års plakat, ehuru den där icke blivit i detalj reglerad. I 1828 års förordning hade motsvarande bestämmelse utrustats med en inskränkning, som betecknade ett avsteg från den angivna principen, i det att i samma förordning akademiens undersökningsrätt gjorts beroende därav, att ägaren eller innehavaren av jorden icke förorsakades skada eller olägenhet av undersökningen. Uti ifrågavarande 3 § återinfördes nu för det allmänna (akademien) en oinskränkt vårdnads- och undersökningsrätt, varvid dock, såsom naturligt var, det medgivandet åt jordägarintresset gjordes, att ägaren eller innehavaren av jorden skulle åtnjuta ersättning för honom genom det offentliga ingripandet möjligen förorsakad skada eller kostnad; och stadgades vidare, att fornlämningen efter slutad undersökning skulle, såvitt möjligt vore, i det yttre återställas i sitt förra skick. I 1867 års förordning (6 §) inflöt jämväl, i huvudsaklig överensstämmelse med vad akademien i sitt senare förslag hemställt, ett stadgande att, då skifte av jord, vara funnes fast fornlämning, skulle företagas, det skulle åligga skiftesförrättaren att uppmana samtliga delägare att låta den mark, fornlämningen upptoge, såsom en skifteslagets gemensamma tillhörighet från skiftet undantagas. Rörande förordningens bestämmelser ifråga om fasta fornlämningar torde ytterligare böra framhållas, att i förordningen (7 §) stadgades straff för olovliga ingrepp å alla fasta fornlämningar, och att förordningen alltså även i detta hänseende innehölle en avvikelse från 1828 års förordning, som ju gjorde inträdandet av straff beroende av att särskilt vite blivit fastställt för ofredande av den fornlämning, å vilken olovligt ingrepp skett. I den nya förordningen betonades dock, att straff skulle följa, allenast om det befunnes,

45 att gärningsmannen känt eller bort känna, att det var en fornlämning, som han ofredat. — Såvitt möjligt vore skulle fornlämningen av den, som ofredat densamma, återställas i dess förutvarande skick. — I den nya förordningen intogos ock (12 §) bestämmelser om, att vissa eller viss orts fornlämningar kunde offentligen fridlysas, samt att, där åverkan å sålunda fridlyst fornlämning ändock skedde, sådant skulle som försvårande omständighet vid sakens bedömande anses. I fråga om fornfynd stadgade den nya förordningen (8 §), i enlighet med akademiens senare förslag, hembudsskyldighet allenast beträffande fynd av guld, silver, koppar eller brons (s. k. metall). Däremot upptog förordningen icke vad akademien föreslagit i fråga om hembudsskyldighet beträffande andra tillfälligtvis anträffade fornsaker av ringare materiellt värde, vilka innehavaren ville avyttra till utländsk person eller samling eller till uppköpare för sådana. I förordningen intogs emellertid, jämlikt akademiens hemställan, ett förklarande, att, om innehavare av tillfälligtvis anträffade fornsaker av ringare materiellt värde önskade hembjuda desamma Kungl. Maj:t och kronan, sådant kunde ske genom Kung. Maj;ts befallningshavande, samt att akademien skulle för vad av sådana fynd ansåges böra för statens museum behållas erlägga lösen, efter omständigheterna större eller mindre, i den mån de hembjudna fornsakerna vore väl bevarade och i övrigt ansåges äga värde för nämnda museum och för vetenskapen. Beträffande förordningens bestämmelser om fornfynd är vidare att märka, att förordningen icke anknöt sig till det genom 16 § 3 mom. promulgationslagen till strafflagen bibehållna stadgandet om fornfynd i 48 kapitlet 2 § Missgärningsbalken, utan helt allmänt förklarade, att hembudsskyldig vore envar, som i jorden, i vatten, i gamla byggnader eller annorstädes funne forntida mynt, vapen, redskap, prydnader, kärl eller andra fornsaker av guld, silver, koppar eller brons (s. k. metall). Då nyssberörda stadgande i promulgationslagen emellertid föreskrev, att av nedgraven skatt, bottenfynd eller annat slikt, därtill ej funnes ägare, skulle hembjudas icke allenast gammalt mynt, guld, silver, koppar och »metall» utan även »andra konststycken», kom samma stadgande ej att stå i full överensstämmelse med den nya förordningens bestämmelser i denna del. Ej heller i fråga om sättet för beräknande av lösen för hembjudna fynd rådde full överensstämmelse mellan ifrågavarande stadgande i promulgationslagen och den nya förordningens föreskrifter i ämnet, i det enligt promulgationslagen för varje inlöst föremål skulle erläggas dess fulla värde och en åttondel därtill, medan 1867 års förordning föreskrev, att i lösen skulle erläggas för föremål av guld eller

46 silver fulla metallvärdet med en åttondels förhöjning samt för föremål av koppar eller brons vad utöver metallvärdet kunde anses motsvara föremålets vetenskapliga värde. Vidkommande tillvägagångssättet vid fynds hembjudande och påföljden för underlåtenhet att vederbörligen fullgöra hembudsskyldighet gjordes genom 1867 års förordning ej några väsentliga avvikelser från vad 1828 års förordning härom stadgade. Vad akademien föreslagit till skyddande av vissa äldre kyrkor och därmed likställda fasta minnesmärken vann i den nya förordningen (9 §) i allt huvudsakligt beaktande. Likaså upptog den nya förordningen (10 och 11 §§) i oförändrat skick det mesta av vad akademien föreslagit till skyddande av kyrkors rörliga gods av kulturhistoriskt värde. Särskilt är att märka bestämmelsen i 10 § första stycket i förordningen, att dylikt gods finge, »i överensstämmelse med kyrkolagens stadgande i 26 kap. 6 §, icke till enskilda personer, inhemska eller utländska samlingar avlåtas, utan att förut hafwa warit Oss och kronan hembjudna, wid answar » —». Såsom förut antytts kom denna formulering av ifrågavarande bestämmelse att medföra den ödesdigra konsekvensen, att församlingarna ansågo sig kunna utan vidare avhända sig sina kyrkors lösa kulturskatter, om staten, oaktat de blivit staten hembjudna, ej tillöste sig desamma. Till sist kan anmärkas, att i den nya förordningen ej inflöto några stadganden rörande offentliga handlingars förvarande. Kungl. för- Såsom förut nämnts är 1867 års förordning i huvudsakliga delar ännu gälordmngen

,

,

.

,

,

.

i

o

i

den 30 maj lande. Av de andringar, den under arens lopp emellertid undergått, gjordes 1873 och d e n första, som angick bestämmelserna om fynd, år 1873. Kungl.

kun-

v

i •

n

i i i

i

T.

-~ .

göreisen Andringen föranleddes av en hos Kungl. Maj:t av svenska fornminnessammadag. föreningens styrelse gjord framställning, däri styrelsen anhöll att Kungl. Maj:t, för att göra det fornforskare möjligt att i vidsträcktare mån än dittills kunnat ske lagenligt verka för de svenska fornminnenas bevarande och tillgodogörande för den allmänna odlingen, måtte vidtaga den förändring i 1 mom. av 8 § i 1867 års förordning, att även bronsfynd, liksom nedan enligt förordningen fynd av sten och järn samt andra fornsaker av ringa materiellt värde, måtte av finnaren få fritt disponeras. Till stöd för framställningen anfördes huvudsakligen följande: Dittills gällande stadgande, som förhindrade vetenskapsidkare och samlare i landet att bilda fornsakssamlingar ej blott av guld och silver utan även av brons, hade lett till, att sådana fornsaker efterforskades och förvärvades av utländska kringresande uppköpare, så att t. o. m. en systematisk transitohandel med dylika saker ägde

47 rum över Danmark till England och andra främmande länder. Enahanda skäl, som föranlett upphävandet av den i äldre författningar stadgade skyldigheten att hembjuda fornfynd av mindre värdefullt material, gällde även i avseende å sådana av brons. Sammanförandet på ett enda ställe av bronsfynd till obegränsat antal vore onödigt och för den vetenskapliga forskningen menligt. För att höja och liva intresset för fornforskningen vore det nödvändigt, att fornfynden vore forskaren lätt tillgänliga och att han själv finge anlägga samlingar därav. Förbudet att göra detta med avseende å bronsfynd förhindrade forskaren från studiet av den viktiga period i vår utvecklingshistoria, som kallades bronsåldern. Hade avsikten med bronsens undantagande varit, att statens historiska museum skulle erhålla den möjligast fullständiga samling från bronsåldern, så hade detta sannolikt lättare uppnåtts, om förbudet aldrig funnits, ty en stor del av bronsföremålen i museet hade erhållits från enskilda samlingar, som oaktat lagens förbud blivit bildade och som utan tvivel skulle funnits i större antal, om något hinder ej varit för deras anläggande. Fornforskarna hade ock allmänt uttalat den önskan, att lagstiftningen måtte ändras så, att med bevarande av möjligheten för statens historiska museum att inrymma de fornsaker, som företedde ett allmännare intresse, landskapsmuseer och enskilda samlingar av fornsaker kunde bilda sig. Omförmälda framställning av fornminnesföreningens styrelse remitterades till vitterhets- historie- och antikvitetsakademien, som i ärendet infordrade yttrande från riksantikvarien. Denne sökte i ett vidlyftigt utlåtande ådagalägga: att den ifrågasatta förändringen i förordningen skulle tillintetgöra möjligheten att fortfarande giva statens historiska museum, som just i följd av hembudsskyldigheten i rikedom och vetenskapligt värde stode långt framom likartade samlingar i andra länder, med undantag av den i Köpenhamn, en större och för vetenskapens främjande önsklig utveckling; att erfarenheten visat, att dittills gällande lag icke hindrat bildandet av andra offentliga och även enskilda samlingar inom fäderneslandet och icke heller i ringaste mån verkat menligt för den arkeologiska vetenskapens utbildning och spridande; att förändringens genomförande skulle hava till följd, att våra fornsaker skulle i större mängd och mera obehindrat än dittills av uppköpare föras ur landet; samt att förändringen skulle för hittaren medföra betänklig skada, enär den gällande förordningen tillförsäkrade honom för bronsfynd vad som utöver metallvärdet kunde anses motsvara fyndets vetenskapliga värde, vilket

48 akademien otvivelaktigt bestämde med större säkerhet än kringströvande uppköpare. På grund av vad han sålunda anfört ansåge riksantikvarien, att styrelsens anhållan borde lämnas utan avseende. Akademien anförde i underdånigt utlåtande: Samlingen av bronsantikviteter uti statens historiska museum vore ännu jämförelsevis fattig och behövde fortfarande ökas. Erfarenheten hade visat, att dittills gällande bestämmelser icke medfört någon olagenhet för den arkeologiska vetenskapens befrämjande och spridande och icke heller lagt hinder i vägen för bildandet av andra offentliga och även enskilda samlingar. Den ifrågasatta ändringens genomförande skulle ofelbart få till följd, att våra fornsaker mera än dittills skulle bortföras ur landet. — På dessa skäl avstyrkte akademien bifall till styrelsens hemställan om ändring i 1867 års förordning, under erinran tillika att ändringen ej kunde genomföras utan att 16 § 3 mom. av promulgationslagen till strafflagen samtidigt ändrades, vilken senare ändring ej kunde ske i annan ordning än § 87 regeringsformen bestämde. Uti sedermera till 1873 års riksdag avlåten proposition angående förändrad lagstiftning i ämnet anfördes, bland annat: Frågan, huruvida föreskriften om bronsfynds hembjudande borde upphävas, vore att bedöma med avseende å den arkeologiska vetenskapens eget bästa. I detta hänseende torde det vara klart, att, om en var berättigades, utan hembud till staten, samla även inhemska bronsfynd, allt flera personer inom landet skulle fatta intresse för bildande av samlingar av fornsaker, vilka de ägde ostört behålla, föröka och studera, utan fruktan för anspråk från statens sida att därur bekomma de måhända värdefullaste föremålen. Med visshet torde det ock kunna antagas, att de allra flesta sådana samlingar i sinom tid, antingen genom gåva eller genom köp, komme att övergå till statens historiska museum, vilket just på detta sätt skulle vinna den största förkovran. Om ock lagens stadgande angående hembudsskyldigheten och påföljderna för dess underlåtande icke i verkligheten skulle tillämpas, syntes det dock mindre riktigt att bibehålla ett lagbnd, vars blotta tillvaro måste för en samvetsgrann medborgare göra betänkligt att förvärva sig dylika fynd, även om därigenom kunde förhindras deras avyttrande till utländsk man. Kungl. Maj:t funne således goda skäl tala för upphävande av skyldigheten att hembjuda bronsfynd; och då denna skyldighet grundade sig å stadgandet i 16 § 3 mom. av promulgationslagen till strafflagen, varav 8 § 1 mom. i 1867 års uti administrativ väg utfärdade fornminnesförordning endast utgjorde en tillämpning, ville Kungl. Maj ^föreslå riksdagen antagandet av förordning av i propositionen angiven lydelse

49 angående nedgraven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, vartill ägare ej finnes. Till Kungl. Maj:ts omförmälda framställning lämnade riksdagen sitt bifall, och den 30 maj 1873 utfärdades den nya förordningen. Genom denna, som ännu är gällande, upphävdes 16 § 3 mom. av promulgationslagen till strafflagen. Samtidigt med den nya förordningen utfärdades ock en Kungl. kungörelse angående ändring i 8 § 1 mom. av 1867 års fornminnesförordning. Utom det att genom 1873 års lagstiftning hembudsskyldighet bibehölls allenast beträffande fornfynd av guld, silver eller koppar, ordnades genom samma lagstiftning på ett mera otvetydigt sätt än förut varit fallet rättsförhållandet mellan upphittare av nedgraven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, vartill ägare ej finnes, och vederbörande jordägare, varjämte fornminnesförordningens bestämmelser om fynd och den nya förordningens stadganden i ämnet anknötos till och gjordes fullt överensstämmande med varandra. Härigenom undanröjdes således den förut påpekade oegentlighet, som legat däri, att vissa föreskrifter om fynd i 16 § 3 mom. av promulgationslagen till strafflagen ej hade fullt samma innehåll som motsvarande föreskrifter i 1867 års förordning. År 1886 gjordes för andra gången ändringar uti 1867 års förordning. Till Kungl kundessa ändringar, som angingo bestämmelserna om fasta fornlämningar, hade o?^™ ÅZ initiativet tagits av dåvarande riksantikvarien Hans Hildebrand, vilken i en a P " den 23 oktober 1885 avlåten underdånig promemoria hemställt om viss ändrad lydelse av förordningens 2 §. Berörda promemoria synes närmast hava föranletts därav, att på Hildebrands föranstaltande väckt talan om ansvar för otillbörliga grävningar i den bekanta så kallade svarta jorden å Björkö genom Kungl. Maj:ts utslag den 27 augusti 1885 ogillats av det skäl, att samma jord icke, såsom Hildebrand förmenat, innefattades bland de i nyssnämnda paragraf omförmälda föremål, vilka vore att såsom fasta fornlämningar anse. I Hildebrands promemoria föreslogs, att åt paragrafen i fråga måtte givas följande lydelse: Fasta fornlämningar äro: av människor under forntiden uppförda högar av jord eller sten (gravhögar och stenrösen o. s. v.); gravbyggnader av stenar med deras hölje av jord och stenar, när sådant finnes; andra forntida gravar och gravplatser; lagda eller resta stenar, enstaka eller förekommande i rader eller grupper, med eller utan viss inbördes ordning; stenar och bergytor med inskrifter och bilder; stenkors och andra vårdar; lämningar av forntida bostäder och sådana bildningar, som genom mänskligt åtgörande uppkommit å eller i närheten av äldre boplatser; lämningar av borgar, slott, kyrkor, kloster, kapell samt andra offentliga byggnader och i.

K. Fornminncsvårdskommitténs

betänkande.

50 anläggningar; övriga minnesmärken, som på grund av vetenskapliga iakttagelser befunnits vara fasta fornlämningar. I tvistiga fall äger riksantikvarien att avgöra, vad som är en fast fornlämning eller ej. Den sig ej nöjer med hans utlåtande må inom den i Vår nådiga förordning av den 14 december 1866 bestämda tid i Vårt ecklesiastikdepartement däröver inlämna underdåniga besvär. I dessa fall skola besluten sökanden kostnadsfritt meddelas. Om vissa av de i förslaget använda ordalagen yttrade sig Hildebrand i sin promemoria på följande sätt: Av människor uppförda: Detta drag vore regelbundet uppmärksammat av allmogen och vore dessutom i och för sig så viktigt, att det förtjänade intagas i förordningen. Högar: Ordet gravhögar såsom huvudord torde böra undvikas, emedan vid åtal regelbundet svarades, att man ej visste, att högen innehölle en grav. Andra forntida gravar och gravplatser: Det senare ordet vore tillkommet med särskilt avseende på underjordiska gravar, som icke vore på jordytan utmärkta. Sådana av stor märklighet funnes, hörande till viktiga delar av såväl brons- som järnåldern. Som de ej vore genom något märke ovan jord angivna, kunde de endast genom en tillfällighet upptäckas. Som upptäckaren icke »känt eller bort känna» tillvaron av en sådan gravplats, kunde han för dess första skadande ej åtalas. Men om en sådan underjordisk grav upptäckts, fordrade det vetenskapliga intresset, att förödelsen ej sträckte sig vidare, utan att vetenskaplig undersökning företoges. Gravplatser av detta slag kunde innehålla hundraden av gravar. Lämningar av forntida bostäder och sådana bildningar, som genom mänskligt åtgörande uppkommit å eller i närheten av äldre boplatser: Lämningarna av vårt lands forntida bostäder kunde tydligen vara av samma intresse för forskningen som ruiner av kyrkliga och andra offentliga byggnader. Den svarta jorden på Björkö vore en bildning, som genom mänskligt åtgörande tillkommit å eller i närheten av en äldre boplats. Om någon kjökkenmödding lik de danska, d. v. s. hörande till stenåldern, upptäcktes i Sverige, innefattades även en sådan under det här föreslagna uttrycket. Man kunde väl skriva: Sådana bildningar, som genom mänskligt åtgörande uppkommit å eller i närheten av äldre boplatser och bevara minnet av forntidens dagliga liv, men ett sådant tillägg syntes mindre behövligt. Övriga minnesmärken, som på grund av vetenskapliga iakttagelser befunnits vara fasta fornlämningar: Det torde vara nödigt att avsluta uppräknandet med en allmän kategori, avsedd förnämligast för sådana fornlämningar, som framtida forskningar kunde upptäcka, i någon mån för säker-

51 hets skull även för sådana, som, redan förut kända, möjligen syntes icke kunna lämpligen hänföras till någon av förut uppräknade grupper. Dessa vore dock, enligt Hildebrands uppfattning, i förslaget så betecknade, att det näppeligen funnes någon fornlämning i vårt land, som ej kunde hänföras till någon av grupperna. Hildebrand anförde vidare: De i gällande formulering förekommande detaljbeskrivningarna och delvis numera utdömda namnen vore överflödiga och hade snarare skadat än gagnat. Någon utvidgning i sak av paragrafen hade enligt Hildebrands förmenande ej skett. De tillägg, som blivit gjorda, tillhörde egentligen formuleringen av paragrafen och omfattade intet, som icke måste antagas från början hava räknats som fasta fornlämningar. Då frågan om något vore en fast fornlämning eller ej vore av uteslutande vetenskaplig natur, och då staten krävde fornlämningarnas vård, syntes det nödigt, att föreskrift funnes om vem, som skulle officiellt avgöra, om något vore en fornlämning eller ej. I sådant hänseende syntes det lämpligt, att riksantikvarien, såsom varande en fackman, fällde det avgörande ordet. Bleve hans förklaring överklagad, inträdde den fördel, att Kungl. Maj:t kunde av vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien infordra utlåtande, d. v. s. icke blott av riksantikvarien, vars uppfattning i förevarande fall väckt missnöje. Till sist anmärkte Hildebrand i sin promemoria, att någon föreskrift, att svarta jorden å Björkö eller liknande fornlämning finge brukas i ytlagret, ej torde böra i förordningen förekomma — 4 § föreskreve ju, huru jordägare eller innehavare skulle förvärva sig tillåtelse att för byggnads- eller odlingsföretag »begagna» fast fornlämning; och någon ansökan om rätt att begagna t. ex. ytlagret av den svarta jorden å Björkö torde för övrigt ej behöva komma, då sådan rätt aldrig varit bestridd. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, som anbefalldes avgiva underdånigt utlåtande i anledning av omförmälda förslag till ny lydelse av fornminnesförordningens 2 §, tillstyrkte förslaget med allenast den jämkning, att den punkt i detsamma, som började med orden »lämningar av forntida» och slutade med orden »äldre boplatser», måtte utbytas mot en punkt av följande lydelse: lämningar av forntida och sedan äldre tider övergivna bostäder samt sådana bildningar, som i forntiden genom mänskligt åtgörande uppkommit å eller i närheten av boplatser. Uti infordrat underdånigt utlåtande över förslaget anförde därefter justitiekanslersämbetet, bland annat: Enligt 1828 års fornminnesförordning hade vederbörande jordägare eller jordinnehavare varit tillförsäkrad rätt till ersättning, i händelse mot hans tillkännagivna önskan förordnades, att forntida

52 minnesmärke å hans ägor icke finge borttagas eller förändras. Genom 1867 års förordning hade förbjudits att utan särskilt vederbörligt tillstånd rubba, undanröja, förstöra eller på annat sätt ofreda sådana minnesmärken, som denna förordning hänförde till fasta fornlämningar; men i samma förordning saknades stadgande om rätt till ersättning åt jordens ägare eller innehavare för den händelse att sådant tillstånd skulle förvägras honom. Redan vid utfärdandet av 1867 års förordning torde väl, efter vad ämbetet antoge, någon betänksamhet hava förefunnits mot att, på sätt därigenom skedde, till förmån för det allmännas och vetenskapens intresse, inskränka den enskilda äganderätten. De föremål, vilka genom denna författning såsom fasta fornlämningar undandrages jordägarens eller jordinnehavarens disposition, torde dock vara av det ringa omfång och den beskaffenhet i övrigt, att något avsevärt ekonomiskt intresse icke kunde anses vara trätt för nära genom författningens bestämmelser. Vissa av de i förslaget upptagna stadgandena syntes ämbetet däremot skola, om de upphöjdes till lag, i detta avseende medföra väsentliga förändringar, vilka, om de än lände till fromma för vetenskapen, dock torde befinnas vara för den enskildes rätt alltför mycket kränkande. Utöver de minnesmärken, vilka, enligt gällande föreskrifter, vore såsom fasta fornlämningar ställda under lagens hägn, skulle, efter vad förslaget innehölle, till fasta fornlämningar vidare räknas, bland annat, även forntida »gravplatser». Med detta ord syntes riksantikvarien förstå platser, å vilka underjordiska, på jordytan ej utmärkta forntida gravar förekomme. Då, enligt vad riksantikvarien upplyste, gravplatser av detta slag kunde innehålla hundraden av gravar, torde de väl även kunna omfatta nog betydliga jordområden för att ej den enskilde jordägaren eller jordinnehavaren torde böra till förmån för ett allmänt intresse utan ersättning berövas sin dispositionsrätt däröver. Detta syntes ämbetet i ännu högre grad gälla om ett följande stadgande i förslaget eller att till fasta fornlämningar jämväl skulle räknas sådana bildningar, som genom mänskligt åtgörande uppkommit å eller i närheten av äldre boplatser. Till dylika bildningar hänförde riksantikvarien, utom kjökkenmöddingar från stenåldern, om sådana skulle i Sverige anträffas, även den så kallade svarta jorden å Björkö, vilken jord i domstols väg förklarats icke innefattas bland de i 1867 års förordnings 2 § omförmälda föremål, vilka vore att såsom fasta fornlämningar anse. Om denna svarta jord hade riksantikvarien upplyst, att den omfattade omkring 18 tunnland, att det översta lagret till ett djup av Va till 1 fot, som utgjordes av gammal åker och genom odlingsarbeten blottats på fornsaker, vore utan särskilt intresse för vetenskapen, men att däremot under detta

53 lager förekomme flera lager, innehållande kol och aska samt en myckenhet av ben och fornsaker. Dessa sistnämnda lager av jorden, vilka i allmänhet tillhopa hade en mäktighet av 4 till 6 fot, hade ej blivit rubbade genom odlingsarbetena i ytan; och det vore denna del av jorden, som riksantikvarien ville med det föreslagna stadgandet skydda. Han ansåge, att jordägarna borde fortfarande såsom dittills få, utan att särskild ansökan därom erfordrades, bruka ytlagret av svarta jorden å Björkö eller en liknande fornlämning, men funne någon bestämmelse om denna jordägarens rätt ej böra i lagen förekomma. Ifrågavarande föreslagna stadgande skulle således, beträffande svarta jorden på Björkö, innebära, att på ett område av omkring 18 tunnland vederbörande jordägare eller jordinnehavare icke skulle utan särskilt tillstånd få bearbeta sin jord djupare än r/2 till 1 fot och således ej heller utan särskilt tillstånd få tillgodogöra sig de undre lagren, vilka, efter vad upplyst vore, innehölle, bland annat, ben av ej obetydligt värde. Ett så allvarsamt ingrepp i äganderätten, som förslaget därutinnan innebure, syntes ämbetet ej böra ifrågakomma. Vare det allmännas intresse att för framtida forskning bevara svarta jorden på Björkö orubbad nog stort för att motsvara erforderliga kostnader, torde utväg finnas att, utan förnärmande av enskild rätt, därutinnan tillgodose det allmännas och vetenskapens intresse. Förslagets bestämmelse, att till fasta fornlämningar skulle räknas övriga minnesmärken, som på grund av vetenskapliga iakttagelser befunnits vara fasta fornlämningar, syntes ämbetet vara alldeles för obestämd och uttänjbar samt för den enskildes rätt lämna alltför ringa trygghet mot de resultat, vartill vetenskapliga iakttagelser kunde komma, för att böra såsom lag påbjudas. I fråga slutligen om det föreslagna stadgandet, att riksantikvarien skulle i tvistiga fall äga avgöra vad som vore en fast fornlämning eller ej, anförde justitiekanslersämbetet, att detta stadgande, varigenom riksantikvarien, som ägde till åtal angiva överträdelser av föreskrifterna i 1867 års förordning, jämväl skulle bliva domare i första instans i frågor om ett föremåls egenskap av fast fornlämning, ingalunda syntes lämpligt, utan att det torde vara bättre, att, såsom dittills, jämväl denna fråga hörde till domstols bedömande, därvid riksantikvarien ju ägde låta för domstolen framlägga de skäl, som kunde stödja påståendet, att det ifrågavarande föremålet borde såsom en fast fornlämning anses. På grund av vad justitiekanslersämbetet sålunda anfört ansåg sig ämbetet förhindrat tillstyrka, att 2 § i 1867 års förordning förändrades i överensstämmelse med vare sig riksantikvariens eller akademiens förslag. I anledning av justitiekanslersämbetets yttrande avgav på nådig befallning

54 vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien förnyat utlåtande, däri det hette bland annat: Om den gällande förordningens föreskrift, att ättehögar, gravkullar, stensättningar och stenläggningar skulle vara fredade, icke ansåges innebära kränkning av något avsevärt ekonomiskt intresse, gällde detta i ännu högre grad om de underjordiska gravplatserna. Ättehögar, gravkullar, stensättningar och stenläggningar förekomme regelbundet i större och mindre flockar, vilka ofta innehölle flera hundrade av högar eller stensättningar. Högen eller stensättningen upptoge av jordytan dels det utrymme, som själva graven hade, dels ock det utrymme, som den graven omslutande jordfyllnaden, stenröset eller stensättningen upptoge. Mellan gravkullarna och stensättningarna funnes en mindre eller större öppen yta, vilken dock regelbundet vore för liten för att kunna för något jordägarens eller jordinnehavarens ändamål användas, utan att de bredvid liggande fornlämningarna rubbades. Inom den underjordiska gravplatsen däremot saknade gravarna skrymmande jordhölje och stensättning; de förekomme därför regelbundet närmare intill varandra. Om en samling gravkullar och dylikt ovan jord och en underjordisk gravplats innehölle lika många gravar, intoge den senare regelbundet ett mindre utrymme. Då genom gällande förordning samlingar av gravkullar vore ställda under lagens hägn, vore det en stor inkonsekvens, därest icke detsamma gällde en samling av underjordiska gravar från förhistorisk tid, enär dessa kunde vara av lika stort värde för den arkeologiska forskningen, då det icke kunde vara den graven omslutande jorden eller stenmassan, som enbart gjorde gravhögen eller roset till en fornlämning, utan det i högen eller roset förekommande gravinnehållet, vilket vore utmärkande även för den underjordiska graven. Ytterst betydelsefulla underjordiska gravplatser kunde anträffas, och det vore i högsta måtto beklagligt, därest dessa ej skulle vara tagna under lagens hägn, i synnerhet då i detta fall jordägarens eller jordinnehavarens intresse i vida mindre grad kränktes, än vad händelsen skulle varit, därest gravarna varit anlagda på jordytan samt omslutna av sten- eller jordhölje, icke blott därför att — såsom nyss framhållits — den underjordiska gravflocken regelbundet upptoge ett mindre utrymme än den på jordytan liggande, utan även därför att den senare med dess kullar och stensättningar alltid vore igenkännbar, nu och för all framtid genom lagens bud fritagen från åverkan, under det att däremot å den plats, där en underjordisk gravflock funnes, jordägaren eller jordinnehavaren icke vore på ringaste sätt hämmad i sin dispositionsrätt över jorden, intill dess den underjordiska gravflocken av en tillfällighet blivit upptäckt. Hade en sådan upptäckt skett, och jordägaren eller jordinnehavaren av omtanke

55 för sitt eget intresse därom gjort anmälan, måste akademien, av omtanke för de vetenskapliga intressena, se till, att den underjordiska gravflocken bleve fullständigt undersökt. Skulle genom undersökningen större olägenhet vållas jordägaren, gåve 1867 års förordning honom rätt till ersättning. Sedan undersökningen blivit fullbordad, funnes ingen möjlighet att för framtiden bevara den underjordiska gravflocken, från vilken efter en uttömmande undersökning allt, som gjort platsen till en gravplats, försvunnit. I detta fall finge således jordägaren eller jordinnehavaren efter en kort tid åter inträda i full disposition av sin jord, vilket däremot icke vore händelsen, därest en flock av högar eller rosen blivit genomsökt, ty av högen eller roset skulle, enligt lagen, det yttre efter gjord undersökning återställas för att åt framtiden bevaras. Akademien kunde därför icke finna, att de föreslagna bestämmelserna skulle bereda jordens ägare eller innehavare någon verklig olägenhet, ännu mindre en sådan, som kunde berättiga vårdslösandet av ett ytterst stort vetenskapligt intresse eller en inkonsekvens i fornvårdsförordningens bestämmelser. Justitiekanslersämbetet syntes hava fäst sig vid, att den svarta jorden å Björkö hade en så stor utsträckning, att den uppskattades till ungefär 18 tunnland. Akademien ansåge sig på grund därav böra framhålla, att den jord å Björkö, som upptoges av gravhögar och andra ovan jord synliga fasta fornlämningar, hade betydligt större utsträckning än den svarta jorden. Även därest lagen, på grund av vetenskapens förklaring att denna svarta jord vore en fornlämning, uttryckligen intoge den grupp av fornlämningar, till vilken den hörde, lände detta vederbörande jordägare till mindre förfång än som vållades dem genom förbudet att rubba fasta fornlämningar i övrigt, alldenstund det icke rimligen kunde förmenas dem att fortfarande med plog eller spade bearbeta det av gammalt odlade översta lagret till det djup, som vore för åkerbruk fullkomligt tillräckligt, varemot en jordägare icke kunde under plogen lägga ens den största och mest skrymmande gravhög. Akademien kunde icke finna det så betänkligt, att jordägaren eller jordinnehavaren behövde anhålla om tillstånd för att bearbeta jorden i fråga djupare än vad dittills skett eller för att tillgodogöra sig de undre lagren, vilka innehölle ben av ej obetydligt värde. Någon egentlig olägenhet kunde nämligen ej vållas jordens ägare eller innehavare genom skyldigheten att på förhand begära tillstånd till den tillämnade rubbningen av de undre jordlagren. Även därutinnan åtnjöte innehavarna av den svarta jorden en fördel framför dem, som å sina ägor hade andra fasta fornlämningar av skrymmande omfång, att en ansökan om tillstånd till djupgrävningar inom den svarta jorden svårligen torde komma att vägras, allenast

56 arbetet verkställdes under sådan kontroll, att vetenskapens intressen tillgodosåges, under det däremot det mycket lätt hände, att tillstånd vägrades, när det vore fråga om rubbande av en annan icke blott genom sin tillkomst och sitt innehåll utan även genom sin yttre form märklig fornlämning. Vid akademiens utlåtande var fogat ett särskilt av riksantikvarien avgivet yttrande, däri denne, gent emot justitiekanslersämbetet, sökte ådagalägga befogenheten och lämpligheten av förslagets bestämmelser, att till fasta fornlämningar skulle räknas även »övriga minnesmärken, som på grund av vetenskapliga iakttagelser befunnits vara fasta fornlämningar», samt att i tvistiga fall riksantikvarien skulle äga avgöra vad som vore en fast fornlämning eller ej. Kungl. Maj:t utfärdade sedermera — den 21 april 1886 — kungörelse om ändrad lydelse av 2, 4 och 7 §§ i 1867 års förordning. Vid angivandet i 2 § av vilka föremål vore att hänföra till fasta fornlämningar följde Kungl. Maj:t nästan ord för ord riksantikvariens förslag med däri av akademien gjord jämkning; dock att paragrafens uppräkning av fornlämningsgrupperna avslutades, ej, såsom riksantikvarien och akademien hemställt, med uttrycket »övriga minnesmärken, som på grund av vetenskapliga iakttagelser befunnits vara fasta fornlämningar», utan med följande redan enligt paragrafens ursprungliga lydelse i detta sammanhang brukade ord »andra likartade minnesmärken av den ålder, att de numera icke kunna anses tillhöra enskild ägare». Förslaget, att riksantikvarien skulle i tvistiga fall äga avgöra vad som vore en fast fornlämning eller ej, vann icke beaktande. Den ändring, 4 § undergick, bestod i, att till densamma fogades ett nytt moment (mom. 1) av följande lydelse: »Fast fornlämning, som redan nyttjas till åker, äng eller betesplats, må fortfarande för sådant ändamål brukas, dock ej till större djup än hittills skett», varjämte i sammanhang härmed i paragrafen vidtogos några obetydliga formella ändringar utan betydelse i sak. Det nya momentets tillkomst berodde uppenbarligen på den utsträckning, som — i motsats till vad riksantikvarien förklarat sig anse — genom den nya formuleringen av 2 § faktiskt givits åt begreppet fasta fornlämningar. Momentets omfattning gjordes dock så vid, att momentet i själva verket — även om sådant måhända ej var avsett — kom att gälla även i fråga om en del fasta fornlämningar, som förut ingått bland de grupper av fornlämningar, vilka omförmälts i 2 § enligt dess ursprungliga lydelse.

57 Ändringen i 7 § bestod väsentligen allenast i en obetydlig omformulering, som betingades av tillkomsten av det nya momentet i 4 §. I 1867 års förordning gjordes slutligen en ändring år 1911. I januari Kungl. kunsamma år hade vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien uti en till ^september Kungl. Maj:t ingiven skrivelse anhållit, bland annat, att samma förordning i9ti. måtte så ändras, att kyrkliga antikviteter ej finge till enskilda personer, inhemska eller utländska samlingar avlåtas, utan att Kungl. Maj:t, där särskilda omständigheter sådant föranledde, därtill givit tillstånd, men däremot finge av vederbörande församling, om akademien det medgivit, i svensk offentlig samling deponeras med villkor, att de till församlingen vid anfordran återställdes. Vid denna akademiens framställning till Kungl. Maj:t var fogad en skrivelse till akademien från riksantikvarien, vilken däri anfört, att en omarbetning av fornminnesförordningen även i andra punkter visat sig önskvärd, samt att akademien också beslutat utarbeta ett förslag till ny redaktion av nämnda förordning. En händelse, som på sista tiden inträffat — nämligen ett förslag av en norsk biskop, att ett dyrbart, Köpings stadskyrka tillhörigt altarskåp skulle förvärvas till Trondhjems domkyrka, även om det skulle betalas med 100,000 kronor — ävensom amerikanska strävanden att från Europa förvärva värderika äldre konstverk hade emellertid visat nödvändigheten av, att åtgärder så fort som möjligt vidtoges för att åt landet bevara bland annat dess kyrkliga konstskatter från äldre tid, och riksantikvarien hade därför föreslagit akademien att ingå till Kungl. Maj:t med ovannämnda framställning utan att avvakta omarbetandet av fornminnesförordningen i dess helhet. Sedan frågan om undanröjande av faran för kyrkliga antikviteters förskingring och av olägenheterna av det s. k. depositionssystemet sålunda redan av akademien dragits under Kungl. Maj:ts prövning, gjordes uti särskilda vid 1911 års riksdag väckta motioner framställning om att en utredning genom Kungl. Maj:ts försorg måtte komma till stånd rörande huru vården av vårt lands fornsaker bäst borde ordnas för att motsvara sitt ändamål. Motionerna, i vilka framhölls behovet av ändrade bestämmelser rörande, bland annat, de kyrkliga minnesskatternas bevarande, utmynnade i en den 20 maj 1911 av riksdagen till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse, däri riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huru vården av rikets fornsaker borde för att motsvara sitt ändamål bäst ordnas, samt, i den mån riksdagens medverkan därför erfordrades, för riksdagen framlägga de förslag, vartill en sådan utredning kunde föranleda.

58 För innehållet i skrivelsen, däri riksdagen förklarade sig anse ändrade bestämmelser rörande vården av våra fornminnen vara i åtskilliga i skrivelsen angivna hänseenden av verkligt behov påkallade, skall framdeles närmare redogörelse lämnas. Här må endast anmärkas, att riksdagen i skrivelsen uttalade, att de ändringar i fornminnesförordningen beträffande kyrkliga antikviteters bevarande, varom akademien gjort framställning hos Kungl. Maj:t, syntes riksdagen vara av den brådskande beskaffenhet, att deras genomförande i administrativ väg, så fort ske kunde, vore önskvärt, medan åter, beträffande ordnandet av fornminnesvården i övrigt, närmare utredning om därutinnan påkallade åtgärder först syntes vara erforderlig. Med anledning av akademiens ifrågavarande framställning samt nyssberörda uttalande i riksdagens skrivelse utfärdade Kungl. Maj:t den 29 september 1911 en kungörelse om ändrad lydelse av 10 § första stycket i 1867 års förordning. Den vidtagna ändringen bestod i att uttryckligt förbud meddelades mot avlåtande till annan än statens historiska museum av i författningsrummet avsedda kyrkliga minnesskatter, utan att Kungl. Maj:t, där särskilda omständigheter sådant föranledde, därtill givit tillstånd. A w n * ™ * l d e t t a sammanhang må anmärkas, att genom en Kungl. kungörelse den juli 1913. 4 juli 1913 förordnades, att kyrka tillhörig lös egendom, varom i 10 § av 1867 års förordning förmäldes, icke finge avföras ur det inventarium över befintlig lösegendom, som efter lag skulle finnas vid varje kyrka, med mindre riksantikvarien sådant medgåve. Här må till sist erinras om, att genom den nya lagen om expropriation stadgats, att fastighet, som tillhör annan än Kronan, må, om Konungen prövar det nödigt, tagas i anspråk genom expropriation, bland annat, för att i Kronans ägo överföra synnerligen märklig fast fornlämning, vars bevarande ej kan på annat sätt tryggas, jämte därför erforderlig mark. De minnesJämsides med de åtgärder från statsmakternas sida till utveckling av minvårdande mgndignesvårdslagstiftningen, för vilka i det föregående redogjorts, gjorde sig gällande helerna. jämväl strävanden att närmare utbilda och fullända de former samt förbättra

de villkor, varunder de statsorgan, vitterhets-, historie- och antikvitets akademien samt riksantikvarien jämte statens historiska museum och dess tjänstemän, åt vilka vården om landets minnesmärken anförtrotts, hade att verka för att fylla sitt ändamål. Sedan akademien, på sätt i det föregående antytts, år 1786 övertagit den befattning med avseende på nämnda vård, som dittills tillkommit antikvitetsarkivet, hade nämligen någon ytterligare utveckling av de minnesvårdande

59 organen icke ägt rum. Förutom av akademien själv, som under de närmaste årtiondena efter år 1786 inriktade sin verksamhet huvudsakligen på de övriga uppgifter, som enligt dess instruktion överlämnats åt densamma samt dessutom på grund av hela sin organisation icke var ägnad att omedelbart lägga hand vid den minnesvårdande verksamheten, omhänderhades denna ensamt av riksantikvarien, vilken samtidigt var akademiens sekreterare och föreståndare för statens historiska museum. Då emellertid riksantikvarien, som alltså skulle vara det verkställande organet för minnesvården, på grund av den obetydliga ersättning, som för hans ifrågavarande arbete bestods honom, tvingades att söka sin utkomst även på annat håll, är det förklarligt, att ett visst stillestånd uti det från statsorganens sida bedrivna minnesvårdande arbetet måste göra sig gällande. Detta tillstånd varade ett gott stycke in på 1800-talet. Först genom Götiska Förbundets stiftande i början av nämnda århundrades andra decennium, framför allt genom Geijers, Adlerbeths, Tegnérs och flera andras i förbundets tidskrift »Iduna» intagna skrifter, samt genom riksantikvarierna Hallenborgs och Liljegrens verksamhet åstadkoms en brytning uti den alltför långvariga kallsinnigheten för Nordens minnesmärken, en förändring, vars följder snart visade sig, bl. a. genom en något hastigare tillväxt av statens historiska museum. Antalet av de för detta museum erhållna fynd, vilket under århundradets två första decennier sällan översteg ett eller två på året, höjde sig så småningom till 10 å 15. Den egentliga brytningen inträffade dock först med Bror Emil Hildebrands utnämning till riksantikvarie år 1837. Från denna tid kan man datera museets uppblomstring. Förut hade huvudvikten lagts vid myntkabinettet, men efter Hildebrands tillträde kom den egentliga fornsaksavdelningen att intaga en allt mer framstående plats, utan att därför myntkabinettet försummades. Denna utveckling visas bäst med följande siffror: År 1837 innehöllo samlingarna omkring 200 fornsaker från stenåldern och 60 från bronsåldern. År 1875 utgiorde antalet fornsaker av sten 16,000 och antalet bronsföremål 1,350. Av de i Sverige till ett betydligt antal funna och för kännedomen om den äldre järnåldern i så hög grad viktiga romerskbyzantiska mynten hade före år 1837 icke mer än 210 blivit inlösta, under det att år 1875 omkring 4,000 sådana i svensk jord anträffade mynt voro med samlingarna införlivade. Samma förhållande kan iakttagas i fråga om fornsaker av guld och silver, i det att år 1837 endast 130, men år 1875 upp till 600 dylika funnos inordnade uti samlingarna. Före Hildebrands tid hade visserligen vid museet funnits anställd en ordinarie amanuens, men, då denne icke hade något arvode, betraktade han be-

60 fattningen mer som en hedersanställning och ägnade intet eller endast obetydligt arbete åt museet. Under Hildebrands tid anställdes däremot två amanuenser, först på extra stat men så småningom i ordinarie befattning. Genom det energiska arbete, Hildebrand nedlade å minnesvården, drogs jämväl akademiens intresse allt mera åt denna sida av dess verksamhet. Vid den betydelsefulla nydaning av minnesvårdslagstiftningen, som på Hildebrands initiativ år 1867 tillkom, lämnade akademien ett i hög grad värdefullt bistånd åt riksantikvarien liksom också senare vid 1873 och 1886 års ändringsförslag. Det arbete, som Hildebrand samtidigt igångsatte för åstadkommande av en beskrivning ur minnesvårdssynpunkt av de olika orterna av vårt land och som fann sitt mest pregnanta uttryck uti tillsättande av de s. k. antikvitetsintendenterna (se därom sid. 64), fann också en intresserad och inflytelserik befrämjare uti akademien. Detta växande intresse för minnesvården återspeglades jämväl uti de av Kungl. Maj-.t den 17 oktober 1890 fastställda förnyade stadgarna för akademien samt uti samtidigt utfärdad instruktion för riksantikvarien och akademiens tjänstemän ävensom reglemente rörande vården av de under akademiens inseende ställda samlingarna. Till upplysning om akademiens nuvarande ur nyssberörda stadgar, instruktion och reglemente framgångna organisation samt dess och riksantikvariens åligganden jämte därmed sammanhängande förhållanden må här lämnas följande summariska redogörelse för vad nämnda stadgar, instruktion och reglemente, sådana de lyda efter däri genom kungl. kungörelsen den 10 december 1909 gjorda ändringar, härom innehålla Akademien, som har till bestämmelse alt främja studiet av historien, arkeologien och numismatiken, med särskilt avseende på fäderneslandet; att hava högsta tillsyn över landets fornlämningar samt över de statens samlingar, som äro eller varda åt akademiens vård anförtrodda; att granska förslag till medaljer, som skola präglas å Kungl. Myntet, ävensom förslag till offentliga inskrifter; samt att i frågor, som höra till området för akademiens verksamhet, avgiva utlåtanden, när sådana av Kungl. Maj:t infordras eller av offentlig ämbetsmyndighet begäras, utgöres av högst tio hedersledamöter, tjugufem arbetande ledamöter, högst tjugu utländska ledamöter samt korrespondenter till obestämt antal, vilka eke äga rätt att deltaga i akademiens överläggningar och beslut. Akademien väljer årligen bland sina inländska ledamöter en preses att föra ordet vid akademiens och dess förvaltningsutskotts sammanträden.

(il

Akademiens ordinarie tjänstemän äro sekreteraren, vilken befattning ständigt uppehälles av riksantikvarien, och fyra antikvarier. Sekreterarens åligganden äro: att emottaga till akademien inkommande handlingar samt att i akademien föredraga dem såväl som övriga förekommande ärenden; att utfärda kallelse till akademiens och dess förvaltningsutskotts sammanträden; att föra protokoll vid akademiens sammanträden; att uppsätta, kontrasignera och avsända akademiens utgående skrivelser samt ombesörja såväl akademiens brevväxling som dess registratur; att ombesörja verkställandet av akademiens beslut; att före den 1 mars till justitiekanslersämbetet avlämna balansförteckning angående de hos akademien förekomna mål och ärenden, som vid närmast föregående kalenderårs utgång icke blivit slutligen handlagda; att under sin vård och tillsyn hava akademiens handlingar och övriga tillhörigheter; samt att i övrigt ägna omsorg åt de ärenden, som höra till akademiens verksamhet. Sekreteraren biträdes i sina göromål av antikvarierna. Akademiens förvaltningsutskott består av preses, sekreteraren, äldste antikvarien samt två av akademien valda ledamöter. Utskottet åligger, bl. a., att å akademiens vägnar hava inseende över akademiens egendom samt att fatta beslut i frågor om utbetalningar för samlingarna, om rubbande eller borttagande av fornlämningar samt om åtgärder till fornlämningars vård ävensom att avgiva förslag till akademiens utlåtanden i alla frågor, som ej enligt akademiens beslut på annat sätt handlägges, samt bereda de ärenden, som av akademien till utskottet hänskjutas. Akademien utser årligen inom sig en historisk och en antikvarisk nämnd, vardera bestående av tre personer. Dessa nämnder, var för sig, skola, bland annat, behandla de vetenskapliga frågor och andra ärenden, som till dem av akademien hänskjutas. Ordinarie sammanträde hålles av akademien första helgfria tisdag i varje månad. Extra sammanträde kan äga rum, när preses prövar sådant nödigt. Riksantikvarien är föreståndare för de under akademiens inseende ställda samlingarna, och är han Kungl. Maj:t ansvarig för dessas noggranna vård. Honom åligger i denna egenskap: att sörja för samlingarnas tillväxt, varvid han i fråga om inköp har att förfara, på sätt reglementet för nämnda samlingar föreskriver; att efter en bestämd plan leda och kontrollera arbetet för samlingarnas förtecknande, ordnande och vård; att tillse, att samlingarna i så vidsträckt mån, som omständigheterna medgiva, göras tillgängliga för allmänheten; att verka därför, att kunskap om dem sprides genom tryckta arbeten och avbildningar; samt att verkställa de beslut, som rörande samlingarna av akademien eller dess förvaltningsutskott fattas.

62 Riksantikvarien har vidare att utöva tillsyn och vård över landets fornlämningar. I sådant avseende åligger honom: att företaga besiktningar och verkställa undersökningar av fornlämningar; att då hos akademien ansökning göres om tillstånd att undersöka, rubba eller borttaga fast fornlämning, utlåtande i ämnet avgiva; samt att, då han finner gällande föreskrifter angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande vara överträdda, sådant till åtal hos vederbörande anmäla. Är riksantikvarien hindrad att företaga besiktning eller undersökning, som han finner nödig, äger han att uppdraga åt annan person att verkställa densamma. Å akademiens vägnar äger riksantikvarien att efter tillsägelse hos kyrkoherde och vederbörande kyrkoföreståndare anställa inventering i landets kyrkor för att förvissa sig om den vård, som ägnas de kyrkliga fornlämningarna. Slutligen äger riksantikvarien att hos Kungl. Maj:ts befallningshavande till fridlysning anmäla vissa bestämda eller viss orts fornlämningar, varjämte det åligger honom att till Kungl. Maj:t avgiva årsberättelse över de under akademiens inseende ställda samlingarnas tillstånd samt över åtgärder vidtagna för fornlämningars förtecknande och vård. Var och en av de hos akademien anställda fyra antikvarierna har såsom avdelningsföreståndare närmaste vård om viss del av samlingarna på det sätt, att två av de på stat uppförda antikvarierna äro avdelningsföreståndare för de delar av statens historiska museum, som omfatta hednatiden, den tredje för den del av museet, som omfattar medeltiden och nyare tid, samt den s. k. Hjertbergska antikvarien för myntkabinettet. I fråga om den sistnämnda befattningen bör märkas, att densamma för sin tillkomst har att tacka ett testamentariskt förordnande, upprättat den 15 oktober 1881 av E. G. Hjertberg, varigenom denna förordnat, att vid hans död all hans egendom, fast och lös, av vad beskaffenhet den vara månde, odelad skulle tillfalla vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien att användas till förmån för det under akademiens vård ställda myntkabinettet och statens historiska museum, på sätt akademien funne gott att bestämma. Utav avkastningen av denna fond har akademien anslagit ett årligt belopp av 5,800 kr. till avlöning åt en antikvarie, som skall vara föreståndare för myntkabinettet, varjämte ur donationen dessutom skall utgå två ålderstillägg till innehavaren av befattningen å 500 kr. vardera efter respektive 5 och 10 års anställning. För fullständighetens skull bör emellertid samtidigt framhållas, att vid denna anordning icke bundits någon ovillkorlig bestämmelse, att den med medel ur fonden avlönade antikvarien uteslutande skall sysselsättas med de

63 uppgifter, som komma i fråga vid myntkabinettet. Bredvid dessa uppgifter kan han handlägga även ärenden, som beröra statens historiska museum i dess helhet. Det åligger avdelningsföreståndarna att för ett inventarium utarbeta beskrivning över de föremål, som införlivas med eller tillhöra avdelningen, att för densamma upprätta den i reglementet för samlingarna nämnda förteckning över de i varje skåp eller annat förvaringsrum befintliga föremål, samt att inom avdelningen utställa föremålen och hava närmaste tillsyn över dem. Ändringar i anordningen av större omfattning eller av principiell natur äger han ej företaga utan medgivande av riksantikvarien, som bestämmer föremålens fördelning mellan de olika avdelningarna. Finner riksantikvarien nödigt att inom någon avdelning av samlingarna ändringar företagas, verkställas dessa först, sedan han om dem överlagt med avdelningsföreståndaren. Antikvarie skall varje år, under den tid och inom den del av landet som akademien bestämmer, företaga arkeologiska forskningar. Över iakttagelserna under resan skall han utan dröjsmål avgiva skriftlig berättelse. Extra ordinarie tjänstemän antagas av akademien. Tjänsteman är skyldig att biträda riksantikvarien i de göromål, vilka åligga denne såsom akademiens sekreterare. De under akademiens inseende ställda samlingarna omfatta följande fyra avdelningar: 1. Statens historiska museum, som är avsett att bevara minnen av kulturutvecklingen i Sverige och omfattar en samling av svenska arkeologiska och historiska föremål jämte en mindre samling främmande fornsaker, tjänande till jämförelse med och belysning av de svenska; 2. Kungl. myntkabinettet eller statens samling av mynt och medaljer, svenska och utländska; 3. Det i samband med statens historiska museum stående antikvariskt topografiska arkivet, som är avsett att genom avbildningar och beskrivningar lämna en så fullständig bild som möjligt av landets kulturhistoriska topografi, och vari inordnas anteckningar om och bilder av förhistoriska och historiska minnen; 4. Biblioteket, innehållande företrädesvis arkeologisk, konsthistorisk och numismatisk litteratur. Därest de för samlingarnas ökande avsedda anslag visa sig otillräckliga, skall därom ofördröjligen göras anmälan hos akademien, vilken äger vidtaga de åtgärder, som omständigheterna föranleda. De periferiska organen for

Allt eftersom minnesvårdsintresset ute i bygderna fördjupades, uppstodo <*en statliga för akademien och riksantikvarien svårighet att erhålla en överblick över minidie,nvåT'

hela landets kulturminnesbestånd och att på ett mera effektivt sätt kunna följa dess vårdande. Dessa svårigheter insågos väl av dem själva, liksom det också stod klart för dem, att den enda utväg, som stode till buds för uppnåendet av en verkligt effektiv vård, vore att ute i bygderna erhålla organ, som kunde hålla centralmyndigheten underrättad om, vad där försigginge. Antikvitets- i ) e i l första ansatsen i denna riktning gjordes år 1860 genom inrättandet mtenden-

terna.

. . . .

„

?,

av en antikvitetsintendentsbefattning. Efter motion av professor F. Carlson hade Rikets Ständer, såsom jämväl i det föregående (sid. 19) anmärkts, i skrivelse av den 6 juli 1857 hos Kungl. Maj:t anhållit, att förteckningar över rikets minnesmärken måtte upprättas och spridas. I sitt den 27 okt. samma år till Kungl. Maj:t ingivna yttrande i ärendet föreslog vitterhetsakademien i detta avseende att »tvenne ordinarie tjänstemän med benämningen antikvitets-intendent måtte antagas och förses med en fast årlig lön av 2,000 Rdr riksmynt vardera, samt att dessutom måtte på ordinarie stat, till bestridande av resekostnader och andra extra utgifter för dem, uppföras årligen 2,000 Rdr samma mynt, ställda till akademiens disposition att efter hand användas». Under förklaring, »att mycket kunde redan anses vunnet, om en tjänsteman funnes med de av akademien antydda åliggandena tillsatt och att någon erfarenhet borde samlas, innan större kostnader gjordes» avlämnades till 1859 års riksdag proposition med begäran om upptagande på ordinarie stat av 2,000 Rdr riksmynt till lön åt en antikvitetsintendent, »vars åliggande skulle vara att vaka över vården av fornlämningar m. m.» samt av 1,000 Rdr. »till bestridande av resekostnader och andra extra utgifter, som med Intendentens åliggande ägde gemenskap». Detta anslag beviljades av ständerna förtiden 1861 — 1863. I skrivelse av den 29 december 1860 underrättades akademien om detta ständernas beslut. Den 4 juni 1861 förordnades också adjunkten Per Arvid Säve i Visby till antikvitetsintendent och innehade denna befattning till år 1865, då han efterträddes av N. G. Djurklon, vilken i sin ordning bestred befattningen till år 1870. instruktion Enligt den instruktion, som den 7 maj 1861 av akademien utfärdades för tetsintendln- antikvitetsintendenten, skulle det åligga denne att årligen företaga resor inom ten den 7 landet och varje år inom någon viss landsort anställa noggranna specialmaJ T ' forskningar samt avfatta socknevis upprättade förteckningar över där befintliga fornlämningar. Skulle intendenten finna, att fornlämning vore blottställd för rubbning eller förstöring eller att förordningen om forntida minnesmärkens fredande och bevarande överträtts, skulle detta av honom anmälas. Fornlämning, som av tidens åverkan eller av annan orsak skadats,

65 skulle genom antikvitetsintendentens försorg återställas. Vidare skulle han äga rätt att anställa grävningar, därvid fynd, som anträffades, skulle inlämnas till statens historiska museum. Han skulle bland allmänheten sprida kunskapen om fornlämningars betydelse och värde, om det skydd, lagen för dem stadgat, samt om plikten att till kronan hembjuda anträffade jordfynd. Kyrkor och andra äldre monumentalbyggnader samt ruiner av sådana skulle undersökas jämväl med avseende på målningar och inventarier samt förslag upprättas på sådana föremål, som kunde förtjäna intagas i statens samlingar. Slutligen skulle han ägna sin uppmärksamhet åt »sådana forntidsminnen, som ännu kvarleva hos folket i form av sägner, folkvisor, vallsånger och lekar med tillhörande melodier, vidskepelser, huskurer, märkedagar, ordspråk o. s. v.» samt åt »dokumenter på pergament eller papper från medeltiden och andra i något avseende märkvärdiga handskrifter». Under sin intendentstid bereste Säve huvudsakligast Öster- och Västergötland, varemot Djurklou till största delen förlade sin verksamhet till mellersta Sverige. Då Djurklous intendentstid år 1870 utgick, hade frågan om ökning av de arbetskrafter, som skulle stå till akademiens förfogande blivit aktuell. Det hade samtidigt gjorts gällande, att, därest två ordinarie amanuensbefattningar, vilka i sådant hänseende ansågos nödvändiga, bleve inrättade, de nya befattningshavarna skulle kunna övertaga jämväl antikvitetsintendentens verksamhet. I följd härav tillsattes vid Djurklous avgång ingen ny intendent och, då år 1871 de tvänne amanuenstjänsterna inrättades, indrogs samtidigt antikvitetsintendentsbefattningen. Beräkningen, att amanuenserna skulle kunna ersätta intendenten, visade sig emellertid felaktig, i det att hela deras kraft togs i anspråk för det centrala arbetet i akademien och historiska museet. Behovet av lokala minnesvårdande organ gjorde sig därför alltfort gällande. RiksantikvaMan tillgrep då under den följande tiden utvägen att på frivillighetens väg n e n s ombud. tillgodose detta behov genom inrättande av de s. k. »riksantikvariens ombud i orterna», vilken institution allt fortfarande äger bestånd. Det karaktäristiska för densamma är, att enskilda för minnesvården intresserade personer åtaga sig att inom sina respektive hemtrakter tillhandagå riksantikvarien med utförande av de mindre uppdrag, som inom samma områden komma ifråga ävensom med överbringandet av upplysningar angående vad som i minnesvårdsavseende i trakten tilldrager sig såsom anträffandet av ett jordfynd, upptäckten av en fast fornlämning e. d. Sedan år 1906 hava de för övrigt utrustats med skriftliga fullmakter, vari deras åliggande sålunda angivits: 5.

K. Fornminncsvårdskommitténs

belänkande.

66 »att hos ortens befolkning sprida kunskap om och väcka intresse för fornminnen och deras bevarande; att till riksantikvarien göra anmälan om skedd åverkan å fasta fornlämningar samt inlämna meddelanden om eljest gjorda iakttagelser, särskilt rörande förut okända fornminnen; att verka för att fynd av guld, silver och koppar samt fynd, som anträffats vid rubbande av fasta fornlämningar (även gravar under flat mark), bliva lagenligt hembjudna åt staten till inlösen; samt slutligen att för statens historiska museums räkning söka förvärva fornsaker av andra slag, med möjligast noggranna uppgifter om fyndort och fyndomständigheter». Fullmakten skall varje år förnyas. Det lider icke tvivel, att den tanke, som legat till grund för inrättandet av ifrågavarande ombudsinstitution, är riktig och att institutionen inom sig bär möjligheter att i avsevärd mån verka till befordrande av minnesvården i riket. Institutionen har dock, ehuru redan nu genom densamma i vissa avseenden beaktansvärda resultat ernåtts, hittills varit alltför outvecklad och, framför allt, i sin organisation alltför ojämn, för att man skall kunna räkna med densamma annat än som en periferisk hjälp vid minnesvården vid sidan av de ordinarie institutionerna. Utöver de befullmäktigade ombuden i enskild ställning har riksantikvarien emellertid i de olika bygderna erhållit en värdefull hjälp genom föreståndarna för flertalet därvarande kulturhistoriska museer, vilka museiföreståndare, oavsett om de ägt fullmakt såsom ombud eller icke, alltid villigt ställt sig till riksantikvariens förfogande. Dessutom har denne anlitat ett stort antal enskilda personer, framför allt bland den stora skara av för de arkeologiska och konsthistoriska studierna intresserade studerande, som under de senare årtiondena uppvuxit vid rikets universitet och högskolor. Framställ- Utöver de framställningar, som lett till de efter tillkomsten av 1867 års Kung9LrMaj:t förordning på fornminneslagstftningens område vidtagna, i stort sett föga med förslag genomgripande förändringarna ävensom till att de minnesvårdande myndig2 ^ * 2 * heterna fått sin organisation bestämd och sin verksamhet reglerad på sätt reformer in- n u a r fallet, hava vid olika tillfällen gjorts även andra framställningar om om minnes " ändringar i och tillägg till gällande minnesvårdsbestämmelser, vilka framvården ställningar huvudsakligen föranletts därav, att genom den kraftiga och omfattande utveckling, själva minnesvårdsintresset under årens lopp undergått, samma intresse kommit att omfatta allt flera och större, delvis helt nya

67 områden, i sammanhang varmed på de minnesvårdande myndigheterna ställts krav, som enligt sakens natur ej kunna av dem med deras nuvarande organisation fyllas. Bland dessa framställningar är först att märka en av akademien för de Akademiens fria konsterna i skrivelse den 21 mars 1902 gjord underdånig hemställan om ftndsLfnria ändrade bestämmelser angående vården av landets historiska byggnadsminnen framställning I skrivelsen meddelades till en början, hurusom framställning gjorts h o s d m ? L i n a " akademien av en dess ledamot, arkitekten Ferdinand Boberg, att akademien måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande huruvida icke skäl förefunnes att i högst väsentlig grad skärpa gällande bestämmelser och förordningar rörande restaurering och underhåll av gamla byggnadsverk av någon betydelse i landet, i syfte att deras ursprungliga ofta frän flera perioder stammande karaktär måtte så vitt möjligt och i alla'händelser på ett långt mera genomgående sätt än dittills skett bibehållas varjämte i sammanhang därmed skulle tillses, att sådana, nämnda byggnader tillhörande äldre detaljer, anordningar, byggnadspartier o. d, vilka genom senare tillsatser och andra förändringar blivit under tidernas lopp dolda matte framdragas i sitt ursprungliga, låt vara ofullständiga skick, med ett ord att dessa gamla minnesmärken, som förfäderna lämnat oss i arv, måtte så vitt möjligt vore, få tala sitt eget språk utan att förvanskas av pietetslösa restaureringar Da - fortsatte akademien — erfarenheten särskilt från de närmast förut gångna årtiondena visade, att fara vore å färde, och att de gamla byggnadsverken trots gällande författningar stode tämligen försvarslösa gentemot den sig alltmera kringgripande restaureringsmanien, hade akademien ansett Bobergs framställning vara ett ord i sinom tid — vilket för övrigt framginoe därav, att under denna frågas behandling adresser med ett flertal namnunderskrifter tillställts akademien i samma syfte från konstnärliga och vetenskapliga kretsar — varför akademien velat begagna det givna tillfället att för Kungl. Maj:t såväl framlägga sina betänkligheter mot ett ostört fortgående på den inslagna vägen som ock framhålla några synpunkter i fråga om avhjälpande av de rådande missförhållandena. Sedan akademien härefter lämnat en kort redogörelse för den svenska lagstiftningen i hithörande frågor, konstaterade akademien, att våra gamla minnesmärken, trots vad som funnes stadgat rörande deras bevarande" icke vant tillräckligt skyddade för följderna av en överdriven och ofta pietetslös restaurering. Beträffande uppkomsten av denna pietetslösa och över nästan hela Europa utbredda restaureringslust, framhöll akademien, att den utan tvivel innerst

68 hade sin grand just i pietet, i vördnad för det äldsta, det ursprungliga i de gamla byggnadsverken. Man hade nämligen ansett senare tiders tillsatser i en gammal byggnad i de flesta fall vara ett förgripande på densammas helgd, en vandalism' ett misstag, som tillkommit av okunnighet och bristande pietet och som man ansett sig skyldig att snarast möjligt gottgöra. Då det gällt att göra nya, mer eller mindre nödvändiga tillsatser, hade man ryggat tillbaka* för att i dessa inlägga något individuellt för att icke göra sig skyldig till samma brist på pietet som förgångna tider. Så hade man börjat plocka bort från den gamla byggnaden först alla tillsatser från mitten av förra århundradet — de hade i allmänhet ansetts sakna konstvärde eller hade dolt de äldre delar, som synts värdefullare och intressantare. Så hade turen kommit till de närmast äldre tillsatserna — och så hade empiren och framför allt rokokon fått giva vika, till dess så småningom allt borttagits, som ansetts främmande för byggnaden, sådan den från början framstått. I detta utplundrade skick hade byggnaden naturligtvis icke kunnat lämnas. Nu hade restaureringen vidtagit, varefter upphjälpandet av ett parti snart givit anledning till att taga itu med ett annat. Därmed hade man helt varit framme vid målet, den stilrena rekonstruktionen. Numera syntes emellertid få betraktas såsom självklart, att denna stilrenhet vore av minst sagt underordnad betydelse, då det gällde ett från äldre tider stammande och genom århundraden av förfädren använt byggnadsverk, i vilket tvärtom de under olika tider och av olika skäl gjorda tillsatserna, som ju alltid hade sitt givna intresse och berättigande ur kulturhistorisk synpunkt, i många fall just utgjorde charmen. De fyra a fem senaste (intill 1902) årtiondenas pietet för landets minnesmärken syntes alltså omfatta endast de äldsta delarna hos dessa, under det att den, då det gällde senare århundradens tillsatser, förkvävts och övergått till fullständig vandalism. Avsikten, viljan hade nog från början — och med hänsyn till den tidens uppfattning — varit god, ehuru de uttryck, den under senare årtionden tagit sig, måste anses vara i många fall synnerligen förkastliga. Men icke heller yttringarna av pietet för de äldsta delarna av ett byggnadsverk vore, enligt akademiens förmenande, helt lyckliga, då det gällde restaureringar. I stället för att hava till ögonmärke att utföra restaureringen på ett sätt, som bevarade monumentets äkthetsprägel, restaurerade man för restaureringens egen skull och ginge i allmänhet därvid så tillväga, att man med anslutning till något eller några förnämligare byggnadsverk från samma tid i större eller minde grad omskapade byggnaden, som i sitt nyrestaurerade skick miste sin historiska prägel och ensamt bleve en för övrigt högst

69 ointressant illustration till den resta urera ndes uppfattning och tillämpning av en viss konsthistorisk stilart. I korthet sagt, byggnaden bleve en modern efterbildning i sin helhet eller i sina detaljer. Dess egenskap av historiskt originalverk hade därmed ohjälpligen försvunnit. På den vägen vore det som förstörelsen hotade de gamla byggnadsverk, som ännu skonats av restaureringsmanien. Här gällde det att gripa in, medan tid ännu vore, att söka bibringa det allmänna medvetandet en annan uppfattning än den för närvarande gängse av vårt ansvar och våra skyldigheter i detta hänseende. Huru sådana frågor icke sällan behandlades av vederbörande i de olika landsdelarna, framginge bland annat av en i akademiens skrivelse omförmäld underdånig framställning av överintendentsämbetet, ur vilken akademien tilläte sig att framdraga några belysande exempel: Enligt gällande föreskrifter hade församling, som önskade i större eller mindre omfattning restaurera eller förändra sin kyrka, att för prövning och stadfästelse till Kungl. Maj:t överlämna för ändamålet uppgjort ritningsförslag. Sedan Kungl. Maj:t därefter genom remiss infordrat överintendentsämbetets yttrande öfver detsamma, syntes, enligt vad ämbetet anfört, oftast vara händelsen, att ämbetet av anförda skäl antingen läte upprätta nya ritningar eller ock underkastade de underställda ritningarna en efter omständigheterna väsentligare eller ringare omarbetning, varpå Kungl. Maj:t nära nog utan undantag plägade gilla det ifrågavarande ritningsförslaget, sådant detsamma blivit av ämbetet nyritat eller i vissa delar förändrat. Nu inträffade emellertid icke så sällan, att vederbörande församling, utan avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut i ärendet, redan påbörjade det tillärnade restaureringsarbetet efter de av församlingen uppgjorda ritningarna eller åtminstone för arbetets utförande efter samma ritningar vidtoge förberedande åtgärder till den utsträckning, att någon förändring i arbetsplanen icke utan avsevärda kostnader eller andra svårigheter sedermera läte sig genomföra. En följd härav bleve den, att, då i sinom tid de av överintendentsämbetet omarbetade och av Kungl. Maj:t stadfästade ritningarna blivit församlingen tillställda till efterrättelse vid arbetets verkställande, församlingen nödgades att, under åberopande av nyss angivna förhållanden, hos Kungl. Maj:t anhålla att få till större eller mindre del följa det ursprungliga ritningsförslaget, därvid ett avslag oftast befunnes för församlingen medföra olägenheter av den betydande art, att Kungl. Maj:t funne sig böra, på sätt som skett, om än med uttalande av sitt misshag över vad sålunda blivit åtgiort, likväl låta därvid bero. Huru de gamla byggnadsverken, fortsatte akademien, skulle lida av ett sådant sakernas tillstånd särdeles i en tid, då känslan av pietet gent emot

70 det gamla undertrycktes av den härskande restaureringslusten, vore i ögonen fallande; och förhållandena bleve så mycket beklagligare, som det ofta hände, att vederbörande anlitade oförfarna personer ej mindre för upprättande av de för stadfåstelse avsedda huvudritningarna än även för verkställande av själva arbetet. Av vad akademien sålunda tillåtit sig anföra framginge otvetydigt, att gällande lagstiftning visserligen sökte skydda en del gamla byggnadsverk från vanvård och förstörelse, men att densamma långt ifrån visat sig vara tillräckligt effektiv. En var, som haft sin uppmärksamhet riktad på denna angelägenhet, måste med smärta vidgå, att månget byggnadsverk, som tiden jämförelsevis skonat under århundraden, i mångt och mycket blivit ohjälpligt förstört just på grund av ett missriktat restaureringsnit. Det vore därför mot detta, som man i främsta rummet och strängare än dittills skett hade att vända sig. Detta hade insetts flerstädes i det övriga Europa, där förhållandena varit och voro likartade och varifrån för övrigt restaureringslusten kommit över till oss. För fornminnen intresserade krafter hade där sammanslutit sig, hållit möten och kongresser samt diskuterat och framlagt förslag till förbättrde bestämmelser, vilka förslag omhändertagits av de lagstiftande myndigheterna. Sedan akademien härefter meddelat en kort redogörelse för den kulturhistoriska byggnadsvården i vissa främmande länder, i vilka lagstiftningen särskilt haft sin uppmärksamhet fästad på bevarandet av äldre byggnadsverk, fortsatte akademien: Av vad anförts rörande lagstiftningen i förevavande frågor i utlandet kunde inhämtas, att en bestämd rörelse därstädes påginge i syfte att åvägabringa en allmännare uppskattning av det värde, som gamla byggnadsminnen ägde, och en tendens att i möjligaste mån bibehålla dem i oförändrat skick. Och då akademien funne i högsta grad beaktansvärd den rörelse i samma riktning, som otvetydigt förefunnes även i vårt land, hade akademien icke tvekat att ställa sig som tolk för denna rörelse och att föreslå vidtagandet av lämpliga åtgärder i syfte att i vidsträcktare mån bibehålla och vårda äktheten i vårt lands gamla byggnadsminnen. Det första, som enligt akademiens mening borde åtgöras i denna viktiga fråga, vore upprättandet av en fullständig förteckning över landets alla gamla byggnader av något konstnärligt, arkeologiskt eller historiskt värde. Över många av dessa byggnader funnes visserligen både ritningar och beskrivningar uppgjorda. Så förekomme t. ex. i överintendentsämbetet såväl uppmätningar av som restaureringsprojekt eller ombyggnadsplaner rörande en mängd av de byggnader runt om i landet, med vilka under förra år-

71 hundradet mer eller mindre genomgripande förändringar vidtagits, eller beträffande vilka omdaningsförslag varit ifrågasatta. I vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien funnes likaledes uppmätningar och beskrivningar av särskilt många intressanta kyrkor och av andra gamla byggnader; så även i arkiven hos de fornminnesföreningar, som uppstått i landsorten, i nordiska museet i Stockholm samt undantagsvis måhända även hos hushållningssällskapen samt i flera kyrkors arkiv. Dessutom funnes åtskilliga uppmätningar och teckningar samt framför allt fotografier i enskilda personers ägo. Skulle emellertid allt detta material bliva till verklig nytta, måste man förutsätta, att det redan befintliga på lämpligt sätt hopsamlades, katalogiserades och beskreves, samt att medel ansloges till ett fortsatt uppmätande och uppritande av alla gamla byggnader, på det så småningom måtte finnas samlade hos vederbörande centralmyndighet systematiskt ordnade, uttömmande dokument rörande landets alla byggnadsminnen av något värde. Som detta arbete dock av många skäl toge en betydande tidrymd i anspråk, syntes man ej kunna hoppas på att i närmaste tid se denna tanke realiserad, så viktigt akademien än ansåge det vara att snarast möjligt nå detta mål. Det som däremot kunde göras för jämförelsevis ringa kostnad och på mycket kort tid vore upprättandet av en med beskrivningar och fotografiska avbildningar fullständigad förteckning över alla värdefullare, staten, kommun eller enskilda tillhörande gamla minnesmärken (byggnader, monument m. m.). Dessa skulle därmed i likhet med vad fallet vore flerstädes i utlandet förklaras för historiska monument och vara ställda under liknande skydd, som för närvarande vore berett åt rikets fornlämningar, och med motsvarande ansvarspåföljd, därest sådan lag överträddes. Den frågan, huruvida detta arbete lämpligen skulle utföras av någondera av de nu befintliga institutioner, som ägde taga befattniug med våra minnesmärken, eller huruvida vid sidan av dessa borde inrättas ännu en fackmyndighet, åt vilken då skulle överlämnas icke blott ovannämnda arbeten utan ock uppdraget att övervaka lagarnas efterlevnad vad våra byggnadsminnen beträffade, ansåge sig akademien icke behörig att inlåta sig på. En sådan eventuell myndighet kunde åläggas dels att söka intressera enskilda ägare av värderika byggnadsverk o. d. att med aktning och omvårdnad förfara med dem visserligen enskilt tillhöriga men för den svenska konsthistorien allmänt betydelsefulla ägodelar, dels att tillhandagå vederbörande ägare med alla de råd och anvisningar, som i vart enskilt fall av förändringsåtgärder kunde vara påkallade, dels ock att hos vårt folk söka väcka

I

72 och vidmakthålla insikten om nödvändigheten att noga vårda minnen av förflutna tidevarvs konst och konstfärdighet. Redan förefintligheten på centralt håll av ett av Kungl. Maj:t stadfäst register över landets »historiska monument» skulle, enligt akademiens tanke, vara ägnad att i väsentlig mån öka vördnaden för alla dessa minnen, vilka i olika riktningar lärde oss att känna skilda tiders och trakters kultur. Vid upprättandet av en sådan förteckning och vid byggnadernas inregistrering såsom »historiska monument» framträdde i förgrunden bland andra två faktorer, som även vore av största betydelse vid eventuella ombyggnadseller ändringsförslag, nämligen frågan om äganderätten till de olika minnesmärkena samt, vad byggnaderna beträffade, dessas karaktär av, som det tekniska språket kallade det, »döda» eller »levande». Rörande den förra kategorien av byggnadsverk, varmed skulle förstås sådana, vilka blivit till den grad förfallna, att de övergått till vad man i dagligt tal kallade ruiner, eller sådana, om vilkas användande det aldrig kunde bliva fråga, ansåge akademien det vara ställt utom allt tvivel, att dessa borde lämnas fullständigt orubbade i det skick, vari de befunnes, eftersom de i sitt, låt vara förfallna, tillstånd dock vore av kulturellt intresse och skulle förvanskas av även de bäst utförda rekonstruktioner. Endast i de fall, då sådana byggnader vore till den grad angripna av tidens tand, att de helt eller delvis hotade att förgås, finge, enligt akademiens åsikt, åtgärder vidtagas till deras försättande i sådant skick, att deras framtida bestånd bleve tryggat, men likväl endast i den utsträckning, som vore oundgängligt nödvändig för ernåendet av sagda mål, och med iakttagande därav, att de vidtagna anordningarna bleve så utförda, att de tydligen framträdde såsom tillkomna uteslutande i nämnda syfte och icke med några som helst anspråk att ingå som arkeologiskt eller arkitektoniskt kompletterande delar av byggnaden. Mera komplicerad bleve frågan, då det gällde »levande» byggnader, med vilka menades sådana, som fortfarande helt eller delvis användes för sitt ursprungliga ändamål eller för något helt nytt. Som regel ansåge akademien det vara i högsta grad önskvärt, att även dessa i möjligaste mån bibehölles i det skick, vari de befunne sig, och att man aldrig borde skrida till några ändringar eller omdaningar inom ett gammalt byggnadsminne, om icke tungt vägande skäl förelåge för ett inskridande. Emellertid förekomme ofta verkliga anledningar till förändringar och omeller tillbyggnader av gamla byggnader, bland andra särskilt de gamla landskyrkorna. Det gällde då att för varje särskilt fall finna det lämpligaste

73 tillvägagångssättet för omdaningens verkställande. Självklart kunde härvidlag ingen generell regel uppställas, men akademien ansåge obetingat, att ett långt försiktigare förfarande borde användas än ofta tyvärr varit fallet, och att man, som sagt, borde vara angelägen att till det minsta möjliga inskränka de omändringar, som vore oundgängliga, i stället för att, som ej sällan hänt, utan verklig anledning riva gammalt och ersätta det med nytt. Utan tvivel vore en av orsakerna till de många i vår tid företagna genomgripande restaureringsarbetena den, att respektive byggnad under en lång följd av år dessförinnan saknat den omvårdnad och tillsyn, som genom ofta återkommande pietetsfulla reparationsarbeten sökte bevara byggnaden. Men även under förutsättning av sådant omsorgsfullare underhåll kunde t. ex. genom förändring av en byggnads bestämmelse eller genom ur praktisk synpunkt nödvändiga tillbyggnader mera genomgripande förändringar bliva nödvändiga. Och i de fall, då tillsatser eller förändringar icke kunde undvikas, borde dessa, enligt akademiens tanke, företagas på sådant sätt, att de i konstnärligt hänseende kunde sägas stå i harmoni med förut befintliga anordningar, men utan att därför slaviskt behöva ansluta sig till den eller de i byggnaden härskande historiska stilarna, och så att någon förväxling av gammalt och nytt ej behövde ifrågakomma, utan att det gamla borde få förbliva ostört med sin karaktär vid sidan av det nya. Akademien ansåge dock, att, om gamla intressanta detaljer och anordningar eller dekorationer befunnes dolda under senare tiders tillsatser, desamma finge undantagsvis bringas i dagen och bibehålla den plats, de från början haft. Den frågan, huruvida dylika framdragna, oftast fragmentariska dekorationer borde fullföljas och färdigkomponeras i samma anda, vore naturligtvis ytterst delikat och svår att för alla fall besvara. Akademien uttalade dock som sin åsikt, att sådana detaljer måtte, om möjligt, lämnas orörda, sådana de framkommit, icke restaureras eller fullföljas i de delar, som gått förlorade, utan omsorgsfullt bevaras såsom ett dyrbart historiskt dokument. I flera fall syntes det dock möta oöverstigliga praktiska hinder att bibehålla dylika fragment orörda, och det sade sig självt, att i sådana fall arbetet med deras fullföljande måste efter noggrannaste studium anförtros åt de bästa och hänsynsfullaste krafter, som för ändamålet stode till buds, varvid fragmenten dock före kompletteringen borde noggrant kopieras och kopiorna hos central myndighet förvaras. Till sist ville akademien framhålla det önskvärda däri, att alla hithörande frågor underkastades en ur såväl konstnärlig som arkeologisk och historisk synpunkt allsidigare och grundligare utredning än dittills varit fallet. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke vid grannlaga eller mera komplicerade fall

74 det kunde vara rådligt eller nödvändigt att, såsom någon gång redan förekommit, vid sidan av eller i samarbete med den eller de myndigheter, som vore eller bleve sysselsatta med kontrollen över hithörande åtgärder, tillsätta en särskild kommission med jämförelsevis stort antal ledamöter inom olika hit gränsande bildningsområden, just för att ernå den mogna och allsidiga granskning, som dessa problem ovillkorligen krävde. Häremot syntes möjligen kunna anmärkas, att ett alltför betydligt antal medlemmar i en kommission för studium av en dylik fråga kunde vålla ett uppskjutande av problemets lösning. Ett sådant uppskov med eventuella åtgärders vidtagande kunde dock ej annat än gagna saken ur de synpunkter, som här ovan framhållits. Att märka vore ju, att just ett alltför brådstörtat tillvägagångssätt varit orsaken till de resultat, som man flerstädes beklagade. Vad beträffade frågan om äganderätten till olika byggnadsverk, vore det givet, att densamma vore förknippad med stora, ofta kanske oövervinneliga svårigheter, då det t. ex. kunde hända, att en privatperson, som vore ägare av ett intressant slott, ville, för att kunna fördelaktigt använda detsamma, omskapa hela dess inredning i fullt modern anda, måhända med borttatagande av äldre värdefulla dekorationer eller byggnadspartier, eller att en församling ansåge sig nödsakad ändra eller ombygga sin kyrka, med uppoffrande av forna, intressanta anordningar. Också insåge akademien mycket väl, att genom de åtgärder, som akademien ville föreslå i meranämnda syfte, vidrördes problem, som både ur lagstiftningssynpunkt och särskilt med hänsyn till den ekonomiska sidan uppställde betydande svårigheter. Akademien vågade dock hoppas, att det för vår gamla konst och kultur så behjärtansvärda ändamålet måtte även i så måtto vinna uppmärksamhet, att även ur ekonomisk synpunkt söktes en utväg till säkert ordnade förhållanden härutinnan, och det vore i denna förhoppning, som akademien hemställde, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida icke skäl förefunnes att skärpa och precisera förut befintliga bestämmelser och förordningar samt, där så behövdes, låta utfärda nya sådana rörande reparation och underhåll av gamla svenska byggnadsminnen av konstnärligt, arkeologiskt eller historiskt intresse, i syfte att deras ursprungliga, ofta från flera perioder stammande karaktär måtte så vitt möjligt och i alla händelser på ett långt mera genomgripande sätt, än dittills skett, bibehållas samt i sammanhang därmed vidtaga de åtgärder, som i ekonomiskt avseende funnes erforderliga för ändamålets vinnande. Vad akademien i sin skrivelse anfört sammanfattade akademien i följande önskemål, nämligen

75 först och främst att en fullständig systematisk förteckning upprättades över landets alla gamla minnesmärken av intresse eller värde ur ovan nämnda synpunkter, och att desamma därmed förklarades vara inregistrerade såsom »historiska monument» och vederbörligen skyddade; samt att, då det mestadels vore landets kyrkor, som vore i fara, det måtte utarbetas och på lämpligt sätt över land och rike spridas cirkulär, innefattande anvisningar och råd i enlighet med ovan anförda synpunkter att beakta vid uppgörande av eventuella ändrings- eller reparationsförslag; att vidmakthållandet av gamla byggnader måtte med yttersta försiktighet och pietet successivt fortgå, på det att mera genomgripande reparationer eller eventuellt restaureringar icke behövde ifrågakomma; att vid grannlaga eller mera komplicerade fall kommissioner måtte, på sätt ovan nämnts, tillsättas; att förändringar eller om- och tillbyggnader av våra minnesmärken måtte, så vitt möjligt, undvikas och ej företagas i andra fall, än där tungt vägande skäl förelåge; att, då förändringar i vissa fall befunnits oundgängligen nödvändiga, de måtte företagas i minsta tänkbara utsträckning och så, att tillsatserna utfördes i harmoni med, men utan att därför slaviskt behöva ansluta sig till den eller de i byggnaden härskande »historiska stilarna»; samt slutligen att åtgärder vidtoges för upprättande, där så icke redan skett, av fullständiga uppmätningar, ritningar och beskrivningar av alla ifrågavarande minnesmärken, på det att såvitt möjligt fullständiga dokument måtte föreligga rörande deras utseende och historia. Över akademiens för de fria konsterna ifrågavarande skrivelse avgav vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, på grund av remiss, den 2 juni 1903 utlåtande, vari akademien åberopade en av riksantikvarien den 30 därförutgångna maj till akademien avgiven promemoria i ämnet. I nämnda promemoria anförde riksantikvarien, efter att hava redogjort för de allmänna principer, som uttalats i konstakademiens skrivelse, huvudsakligen följande: Ordet restaurering hade i nyare tid alltför ofta blivit använt på ett tvetydigt Riksantisätt. Man måste noga skilja mellan konservering och restaurering. I fråga om ruiner vore det konservering, som behövdes. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien hade alltid i fråga om behandling av ruiner hållit på konservering, på det nuvarande släktets plikt att åt sina efterkommande lämna vad vi mottagit som arv från gångna tider. Men även när det gällde att konservera en ruin, måste stundom tillsatser göras, naturligtvis med den största försiktighet, varpå riksantikvarien nämnde två konkreta exempel, det

76 ena från S:t Katarinas kyrkoruin i Visby och det andra från Bohus fästningsruin. Beträffande de byggnader, som ännu användes, borde desamma, när de vore gamla, konserveras, men här inträdde frågan om restaurering. Med avseende å de restaureringar, som företagits å en del mera betydande kyrkobyggnader, hade vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien och riksantikvarien vidkommande vissa ej alls fått tillfälle att uttala sig och beträffande en del andra åter tillfrågats, dock endast angående vissa detaljer. Genom riksantikvariens initiativ bleve emellertid numera akademien tillfrågad rörande förslag till rivning eller ändring av varenda kyrka i Sverige. Lika litet som akademien för de fria konsterna godkände riksantikvarien den purism, som ville omskapa varenda kyrka efter den ursprungliga anläggningens stil. Men han ansåge, att frågan om restaurering av en kyrka eller annan offentlig byggnad måste underkastas en något mera ingående analys än den, som nämnda akademi gjort i den föreliggande skrivelsen. Flera fall kunde icke blott tänkas, utan förelåge faktiskt. Därest ett århundrade icke mäktat fullborda en större byggnad, utan fortsättandet och avslutandet av uppförandet överlåtits åt följande generationer och århundraden, då måste vart tidevarvs arbete av oss röna erkännande och bevaras. Redan det faktum, att ett tidevarv icke mäktat åstadkomma den planlagda byggnaden, måste tydligt framträda. Detta vore ur kulturhistorisk synpunkt av största betydelse. För att grundligt känna de förgångna tidevarven måste vi veta såväl vad de velat göra som vad de förmått göra. Att reformera det senare byggda — vilket icke vore någon godtycklig tillsats, utan en nödvändig fortsättning av något ofullbordat — till överensstämmelse med den ursprungliga anordningen vore utom all fråga en barbarisk kränkning av de fortsättandes arbete och innebure en förfalskning av ett historiskt minnesmärke, ty här gällde absolut den regel, som uttrycktes i orden suum cuique. Men annorledes ställde sig förhållandena, när en senare tid företagit ändringar av en byggnad, uppförd under en föregående tid; smaken växlade under tidernas lopp; vad en tid ansåge skönt ansåge en annan tid för oskönt. Det vore för alla bekant, att den smak, som började göra sig gällande under 1700-talet, var i yttersta grad fientlig mot de byggnadsstilar, som under föregående tider varit gällande. Vad man under denna sena tid gjort för att godtyckligt ändra äldre byggnader eller byggnadsdelar borde icke respekteras, därest det ursprungliga k u n d e återställas, så att det bleve verklligen återställt icke nygjort i ungefärlig överensstämmelse med den ursprungliga stilen. Till

77 vårt tidevarvs heder hörde, att det mycket noggrant studerat de tidigare stilarterna, men forskningen fortginge alltjämt, och uppfattningen om de äldre stilarna kunde i följd därav undergå betydande skiftningar. Vi finge akta oss för att nu göra restaureringar, som möjligen av nästa generations sakkunniga, vilka helt säkert visste mer än vi, ansåges felaktiga och som de därför ville ändra. Därigenom framkallades ett ändrande och ett ändrande, som icke innebure någon trygghet för framtiden men med nödvändighet framkallade dryga utgifter; och nämnde riksantikvarien för att närmare klargöra sin mening åtskilliga exempel. Under den senaste tiden, fortsatte riksantikvarien, hade överintendentsämbetet och vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, utan någon dem emellan träffad överenskommelse, samstämmande yrkat på bevarande icke blott av predikstolar utan även av andra kyrkornas konstnärligt utförda inventarier, och hade dessa i huvudsak lika lydande framställningar blivit av Kungl. Maj:t godkända. Vida mera invecklat bleve problemet, när man ginge över till själva byggnaderna, såsom av ett anfört exempel framginge. I skrivelsen från akademien för de fria konsterna yrkades, att de spår av äldre förhållanden, som vid en restaurering uppdagades, endast undantagsvis skulle bibehållas, samt att en komplettering av dessa spår icke borde annat än undantagsvis, på grund av tvingande skäl, företagas. Riksantikvarien ansåge, att akademien för de fria konsterna i detta avseende gått för långt. Ett konstföremål i ett museum borde bibehållas sådant det vore vid intagandet i museet, med avlägsnande av godtyckliga tillsatser. Annorledes ställde sig förhållandet med kyrkor, som fortfarande användes för gudstjänst och som icke vore att anse som museilokaler. Att rester av äldre konstruktioner bibehölles, hade flera århundradens hävd för sig. Vår tid, som studerade konstens utveckling, hade så mycket större skyldighet att bevara alla rester av de ursprungliga anordningarna, som uppdagades, till nytta för vår egen tids och för kommande tiders forskare. Rester av ursprungliga anordningar borde därför i regel bibehållas. Vad komplettering av sådana rester beträffade, kunde somliga bevaras utan att det väckte uppseende av eller minsta anstöt hos den menighet, som besökte sin kyrka. Men i vissa fall behövdes kompletteringsåtgärder, för att resterna icke skulle väcka störande uppmärksamhet. Sådana fall inträffade så ofta, att riksantikvarien icke ville underskriva det nyss anförda uttrycket »undantagsvis». Om på en kyrkas mur anträffades en återstod av en målning, som fordom täckt murar och valv, och denna återstod ansåges så viktig,

78 att den borde bevaras, fordrades en omramning av denna rest, så att prydlighet vunnes. Om rester av en målad eller skulpterad list anträffades, och det vore tydligt, att denna list fortgått så eller så långt, borde en komplettering vidtagas. Det vore klart, att detta kompletteringsarbete borde företagas med allra största försiktighet och av en person, som grundligt satt sig in i förhållandena. Hos många av våra arkitekter visade sig ett ytterst lovvärt intresse för bevarande av det gamla i byggnader, med vilka de hade att taga befattning. Men å andra sidan uppenbarade sig alltför ofta begäret att förbättra, vilket innebure ändringar eller tillägg; och framhöll riksantikvarien även i detta avseende exempel. Inom hela den civiliserade världen hade arkitekterna en stor uppgift att lösa, särskilt med avseende på forntida byggnadsverk, som tarvade restaurering, och våra arkitekter hade i många fall visat det mest lovvärda intresse att verka i god anda. Men brister förekomme ännu. För att avhjälpa dessa funnes endast ett medel, vilket icke berörts i den underdåniga framställningen från akademien för de fria konsterna, och det vore den undervisning, som borde meddelas blivande arkitekter och övriga konstnärer. De borde uppfostras icke blott till kunskap om konstens lagar och konstens historia utan ock till insikt om den grannlagenhet, som erfordrades för att företaga en restaurering. Detta vore likväl en kärnpunkt i hela denna fråga. I detta sammanhang ansåge riksantikvarien sig skyldig att framhålla en detalj. När det vore fråga om att restaurera en svensk kyrka, vore det icke nog att känna de principer, som i den allmänna konstutvecklingen gjort sig gällande inom de olika tidevarven. Erfarenheten hade visat, att konsten uppträdde i vårt land i olika former inom de olika områden, som bestämdes av stiftgränserna — ja även inom samma stift kunde olika delar hava en väsentligen skild utveckling i avseende på konsten. Riksantikvarien ville i detta avseende påminna om Linköpings stift under medeltiden, till vilket Gottland hörde: den gottländska byggnadskonsten hade en helt annan karaktär än den, som vore bestämmande för kyrkorna inom Östergötland. Detta måste noga beaktas, men det hade ingalunda alltid beaktats. På grund av det ansvar, som vilade på riksantikvarien såsom den officielle vårdaren av Sveriges fornminnen, hade han velat klargöra sin ställning med avseende på denna viktiga fråga. Han överginge därefter till de förslag, i vilka den underdåniga skrivelsen utmynnade.

79 Det första gällde upprättande av en fullständig förteckning över landets alla gamla byggnader av något konstnärligt, arkeologiskt eller historiskt värde. Dessa skulle förklaras som historiska minnesmärken, vilka icke finge utan vidare rubbas. Akademiens för de fria konsterna skrivelse gåve vid handen, att denna akademi icke kände till, vad i detta avseende redan blivit i Sverige uträttat. Visserligen nämndes antikvarisk-topografiska arkivet, men mera i förbigående. Under en mycket lång följd av år hade vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien insamlat dels uppgifter från äldre tider om offentliga och enskilda byggnader, dels fotografier, teckningar, uppmätningar o. s. v. av sådana. Det under akademiens inseende ställda antikvarisk-topografiska arkivet hade under de senaste åren fått en ytterligt stor och glädjande tillväxt. Det ökades icke allenast genom vad tillfälligtvis erbjödes till inköp eller som gåva utan genom systematiska undersökningar av landets olika delar, genom kopior av de teckningar, som funnes i överintendentsämbetets förvar och inom andra offentliga verk. Detta samlande arbete fortginge ytterst energiskt inom måttet av de ekonomiska tillgångar, som stode akademien till buds. Det antikvarisk-topografiska arkivet vore i dåvarande stund synnerligen rikt och ökades alltjämt. De i arkivet förekommande teckningarna med mera vore katalogiserade på ett för alla forskare lätt åtkomligt sätt. I katalogen vore antecknad varenda bild av en offentlig byggnad, som förekomme i samlingen, men i katalogen vore även intagna hänvisningar till teckningarna i de många manuskript, som förekomme i akademiens förvar. Ett omfattande förarbete vore gjort för antecknande i katalogen av de bilder, som förekomme i tryckta arbeten. Riksantikvariens mening vore, att man i denna katalog skulle finna allt, som blivit tecknat eller på annat sätt avbildat i ifrågavarande hänseende. Denna samling vore utan fråga den rikaste, som funnes i Sverige, och den vore tillräckligt rik för att utgöra en grundval för forskningen. Man skulle således med begagnande av denna samling kunna upprätta en förteckning över historiskt märkliga byggnader, vilka skulle ställas under ett alldeles särskilt skydd. Men låt vara, att man till exempel i Danmark vidtagit en dylik åtgärd, riksantikvarien måste på det bestämdaste avråda från något sådant. Vårt land vore stort och alla dess minnesmärken hade ännu icke hunnit uppsökas, beskrivas och avbildas. Så länge man icke kunde med full trygghet försäkra, att förteckningen vore fullständig, dömde man de minnesmärken, som ännu icke blivit upptagna i förteckningen, till en ganska säker undergång — dem skulle vederbörande anse sig hava rätt att

80 behandla efter gottfmnande. Det vore vida bättre att bibehålla vad i förordningen den 29 november 1867 föreskreves med avseende på äldre, på ett eller annat sätt märkliga kyrkor. Då föreskriften vore formulerad på detta allmänna sätt, ägde riksantikvarien att ingripa överallt, vilket han icke kunde göra, därest skada drabbade en byggnad, som icke vore upptagen i förteckningen. Akademien för de fria konsterna önskade, att det redan befintliga materialet hopsamlades, katalogiserades och beskreves — vad med »beskreves» avsåges, förstode riksantikvarien icke — och att medel ansloges till fortsatt arbete i denna riktning. Vad denna akademi sålunda önskade vore ju redan i full gång, och det behövde allenast fortsättas. Att fortsätta det hörde till de uppgifter, som Kungl. Maj:t satt för vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. Akademien för de fria konsterna sade sig visserligen i en punkt icke behörig att göra ett uttalande, men det framginge dock ganska tydligt, att akademien tänkte sig upprättandet vid sidan av vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien och överintendentsämbetet av en centralmyndighet, som skulle systematiskt samla och ordna dokument rörande landets alla byggnadsminnen av något värde, och som skulle övervaka lagarnas efterlevnad särskilt vad byggnadsminnena beträffade, det ville säga till denna nya myndighet skulle överflyttas en del av de uppdrag, som av gammalt varit anförtrodda åt vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien och riksantikvarien. Riksantikvarien ansåge detta förslag synnerligen opraktiskt. Att föreslå upprättandet av ett nytt ämbetsverk med anslag och löner syntes icke kunna leda till någon påföljd. Och varför skulle detta nya verk upprättas? Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien och riksantikvarien hade under lång tid fullföljt samlandet, ordnandet och katalogiserandet. Riksantikvarien övervakade lagens efterlevnad och han hade så ofta gripit in, att till sist en biskop vid ett prästmöte förklarat, att kyrkoherdarna icke behövde fästa sig vid vad riksantikvarien yrkade. Detta akademiens och riksantikvariens verksamhetsområde och den inom detta utförda verksamheten syntes nästan hava varit okända för akademien för de fria konsterna. I nämnda akademis skrivelse talades även om sådana forntida märkliga byggnader, som tillhörde enskilda personer. Sådana byggnader stode dessvärre icke under lagens skydd, men riksantikvarien kunde icke inse, att de efter de rättsprinciper, som vore i vårt land gällande, kunde ställas under ett sådant utan ingrepp i äganderätten. Det enda botemedlet låge däri, att man sökte hos allmänheten allt djupare ingjuta insikten, att de gamla minnesmärkena vore dyrbara och därför måste bevaras.

81 Riksantikvarien avslutade sin promemoria till vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien sålunda: »Den underdåniga skrivelsen från kungl. akademien för de fria konsterna utmynnar i följande hemställanden: Att en fullständig systematisk förteckning upprättas över landets alla minnesmärken av intresse, och att desamma förklaras inregistrerade som historiska monument; Jag har redan utförligt visat, att det förra redan skett och sker och att det andra medför stora vådor. Att vidmakthållandet av gamla byggnader måtte med yttersta försiktighet och pietet successivt fortgå, på det att mera genomgripande reparationer eller eventuellt restaureringar icke behöva ifrågakomma; Vad kyrkorna angår, visiteras de allt emellanåt av kyrkliga myndigheter, vilka göra anmärkningar mot all vanvård. Rikets äldre slott visiteras regelbundet av kungl. överintendentsämbetet. Riksantikvarien och hans ombud hava tillträde till minnesmärken av båda slagen. Att vid grannlaga eller mera komplicerade fall kommissioner tillsättas; Ärenden av denna art behandlas i regel först av en ortkommitté, sedan av kungl. överintendentsämbetet och kungl. vitterhets-, historieoch antikvitetsakademien var för sig eller i direkt samverkan, såsom t. ex. med avseende på Borgholms slottsruin och Simris kyrka har skett. När ärendet är av större vikt, nedlägges därpå inom båda ämbetsverken ett synnerligen grundligt arbete. Att utöver detta tillsätta särskilda kommissioner synes mig onödigt. Att ändringar, om- och tillbyggnader av våra minnesmärken må, såvida möjligt är, undvikas; Detta är något, om vilket svårligen en allmän bestämmelse kan givas. Man måste i vart särskilt fall pröva, huruvida de tillämnade åtgärderna äro lämpliga eller icke. Att, då ändringar befunnits nödvändiga, de måtte företagas i minsta tänkbara utsträckning samt utföras i harmoni med, men ej i slaviskt beroende av de i byggnaden förekommande historiska stilarna; Detta framkallar samma svar, som givits å den föregående punkten. Jag tycker icke om uttrycket »slaviskt», ej heller uttrycket »utföras i harmoni med» i denna sammanställning av motsatser. Ändringar böra utföras i så fullständig harmoni med det bestående som möjligt. 6.

K. Fornminnesvårdskommittcns

betänkande.

82 Vad i främsta rummet behöves är följande: Det längesedan började arbetet med avbildande och beskrivande av minnesmärkena fortsattes under samma ledning som hittills. Önskligt är, att ökade penningtillgångar möjliggöra ett påskyndande av fortsättningsarbetet. Resultaten av detta arbete böra göras för allmänheten tillgängliga i skrifter, som helst böra utgivas för landskap eller delar av ett landskap. Även detta är ytterst en penningfråga. Av synnerlig vikt är, att de personer, som utbildas till arkitekter, från början få sin uppmärksamhet fäst vid vikten av det gamlas bevarande och vid den pietet, med vilken det bör behandlas. Att inom allmänhetens alla lager upplysning om minnesmärkenas betydelse sprides genom skrifter och föredrag. Livligt övertygad om den stora betydelsen av denna åtgärd, har jag åtagit mig att innevarande sommar hålla för prästmän en serie föreläsningar rörande kyrklig konst. På grund av denna min framställning får jag yrka, att kungl. vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien ville hos Kungl. Maj:t hemställa, att ifrågavarande underdåniga skrivelse från kungl. akademien för de fria konsterna för närvarande icke må föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Framledes skall jag inkomma med framställningar rörande skärpta lagbestämmelser till fornlämningars skydd samt rörande andra åtgärder, som kunde främja arbetet för deras bevarande.» Vitterhets-, Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien anslöt sig i sitt förenämnda historic- och

antikvitets- utlåtande i allt huvudsakligt till riksantikvariens ovan nämnda promemoria akademien. o c n framhöll dessutom för sin del med åberopande av vad riksantikvarien i ärendet anfört, ej minst ifråga om äganderättens betydelse i avseende å historiska minnesmärkens vård, att, om förut befintliga bestämmelser och förordningar skulle skärpas och preciseras samt nya sådana utfärdas rörande reparation och underhåll av gamla svenska byggnadsminnen av konstnärligt, arkeologiskt eller historiskt intresse, arbetet härmed måste bliva av den omfattning och betydelse, att, innan lagbestämmelser meddelades, en grundlig undersökning, icke minst från andra håll än det ensidigt konstnärliga, sådant det för dagen framträdde, bleve nödig. I alla händelser syntes de önskemål, som av akademien för de fria konsterna sammanfattningsvis angivits, svårligen kunna få form i en fullständigt och i detalj utarbetad lagtext, åtminstone så till vida, att de för framtiden icke finge lägga band på den prövnings- och bestämmanderätt, som Kungl. Maj.t dittills utövat och alltjämt antoges komma att utöva, efter inhämtande av

83 upplysningar från fullt kompetenta myndigheter. Då det gällde frågor av sådan art som de nu förevarande, borde uppenbarligen de särskilda fallen noga prövas, om ock deras inordnande under de mera allmänna regler, som redan funnes eller därutöver ansåges kunna meddelas, kunde och borde äga rum så, som befunnes bäst passa för vart och ett. Utan tvivel innefattade de nu framställda önskemålen uppslag till ändamålsenliga föreskrifter i både ett och annat, ävensom ledning för omdömet om vad som borde göras, då speciell fråga förelåge och i behörig ordning skulle skärskådas till sin konkreta och egendomliga beskaffenhet. I avseende på de åtgärder, som kunde anses böra vidtagas för åstadkommande av systematiska förteckningar över samt ritningar och beskrivningar av landets i fråga varande gamla minnesmärken, ville akademien, likaledes med hänvisande till riksantikvariens upplysningar om vad som redan i den vägen vore vidgjort, fästa uppmärksamheten på den stora omfattningen, även ekonomiskt sett, av förslaget härutinnan, vilket före avgörandet genom statsmakterna uppenbarligen förutsatte en genomgående behandling. I likhet med riksantikvarien finge akademien på anförda grunder hemställa, det akademiens för de fria konsterna underdåniga skrivelse ej för det dåvarande måtte lända till någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Vad i skrivelsen anförts om behovet av förändrade bestämmelser med avseende å vården av landets historiska byggnadsminnen har delvis vunnit beaktande vid överintendentsämbetets omdanande till det nya ämbetsverket, byggnadsstyrelsen. För denna styrelses befattning med hithörande frågor skall redogörelse framdeles lämnas i annat sammanhang. Bland framställningar om ändringar i och tillägg till gällande minnesvårds- Riksdagens skrivelse

den

bestämmelser är vidare att märka förberörda, av riksdagen den 20 maj 1911 20 maj 1911. till Kungl. Maj:t avlåtna skrivelse, däri riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huru vården av rikets fornsaker borde för att motsvara sitt ändamål bäst ordnas, samt, i den mån riksdagens medverkan därför erfordrades, för riksdagen framlägga de förslag, vartill en sådan utredning kunde föranleda. I skrivelsen, däri riksdagen förklarade sig anse, att 1867 års förordning i väsentliga delar icke längre motsvarade tidens krav och därför vore i behov av omarbetning, berördes först den brist i förordningen, som sedarmera blivit avhjälpt genom här förut refererade kungl. kungörelse den 29 september 1911 om ändrad lydelse av 10 § första stycket i förordningen. Riksdagen, som även berörde de olägenheter, som följde med det i stor skala bedrivna systemet, att i museer och andra samlingar deponera kyrkorna

84 tillhöriga konstskatter, yttrade vidare i skrivelsen till stöd för sin däri framställda anhållan huvudsakligen följande: I de motioner, som föranlett skrivelsen, hade påpekats, bland annat, att rörande en särskild grupp av kyrkornas tillhörigheter, klockorna, vilka ofta vore av det allra största antikvariska, konstnärliga och vetenskapliga intresse, 1867 års förordning icke ens stadgade rätt för Kungl. Maj:t att hindra deras omgjutning genom att till deras värde inlösa desamma. Enligt vad riksdagen inhämtat torde gällande föreskrifter om omgjutning av ringklockor och därmed förenad anmälningsskyldighet i praxis i allmänhet tillämpas så, att anmälan om alla till omsmältning bestämda klockor gjordes till vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, således även då de ej vore försedda med inskrifter eller bilder av ovanlig beskaffenhet. I en blivande ny fornminnesförordning syntes emellertid anmälningsskyldigheten med avseende å till omsmältning bestämda ringklockor böra utvidgas så, att den i enlighet med ovannämnda praxis komme att omfatta alla sådana ringklockor. Likaledes torde stadgande böra inflyta i fornminnesförordningen angående rätt för staten att i varje fall inlösa dylik klocka. I fråga om anmälningssättet beträffande fornfynd och fornlämningar ansåge riksdagen, att, i samband med omarbetning av fornminnesförordningen, lämpligen borde stadgas, att kronobetjäningen skulle direkt insända dylik anmälan till vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien och Kungl. Maj:ts befallningshavandes mellanhand därigenom undvikas. Det syntes dock jämväl böra stå hittare öppet att direkt göra anmälan till nämnda akademi eller till riksantikvarien, men i så fall borde, till kontroll över att anmälan verkligen gjordes, det åligga hittaren att genast om dylik anmälan underrätta närmaste kronobetjänt, som det torde tillkomma att befordra meddelande i därom till akademien eller riksantikvarien. Vidare syntes, ehuru, enligt vad riksdagen inhämtat, gällande föreskrift i fornminnesvårdsförordningen, att för guld- och silverfynd hittaren skulle vid inlösen erhålla fulla metallvärdet med 1/8 förhöjning, i praxis tolkats så, att hittaren skulle bekomma minst Vs över metallvärdet, uti en ny fornminnesförordning uttryckligt stadgande i sådant hänseende böra inflyta. I motionerna hade jämväl ifrågasatts lämpligheten dels av att på ett museum, statens historiska museum i Stockholm, koncentrera alla grävningsfynd, i stället för att, såsom förhållandet exempelvis vore i Norge, uppdela landet i arkeologiska intressesfärer, dels ock av att chefskapet för statens historiska museum fortfarande vore förenat med riksantikvariebefattningen. Detta vore emellertid en fråga av stor räckvidd, vilket bäst torde framgå därav, att, under det vid

85 fornminnesförordningens tillkomst år 1867 i vårt land knappast funnits något annat museum av ifrågavarande art att tala om än statens historiska museum, sedan dess med anlitande huvudsakligen av den enskilda offervilligheten uppvuxit ett stort antal museer, vilka med hus och samlingar hade ett högst betydligt värde. Riksdagen ansåge sig emellertid icke böra inlåta sig på något som helst bedömande av frågan, huruvida och på vad sätt en sådan organisation, som här antytts, borde komma till stånd, utan syntes densamma böra bero på en närmare undersökning genom Kungl. Maj:ts försorg. Även de i gällande fornminnesförordning upptagna föreskrifter om fasta fornlämningar syntes — yttrade riksdagen till sist — vara i behov av ändring i så måtto, att ersättning borde beredas den, som i god tro förvärvat mark, å vilken fornlämning funnes, för förlust, som tillskyndats honom genom av vederbörande myndighet för fornlämnings skyddande utfärdat förbud mot bearbetande av sådan mark. Över riksdagens ifrågavarande skrivelse avgavs, på grund av remiss, underdånigt utlåtande av vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien den 3 september 1912. Uti sitt utlåtande hänvisade akademien först till följande av vissa dess ledamöter, nämligen förre riksantikvarien Oskar Montelius, riksantikvarien Bernhard Salin och antikvarien Emil Ekhoff, med biträde av akademiens tjänstemän utarbetade förslag till ny författning rörande minnesvården: § l. »Alla fasta fornlämningar äro, såsom bevarande minnet av fäderneslandets in- Vitterhets-, byggare i forntiden, ställda under lagens hägn. De få icke av jordens ägare eller historie- och innehavare eller annan person förändras, rubbas eller borttagas under annat ^aldeVmiem] villkor, än h ä r nedan i §§ 5—8 stadgas. kommitterades förslag o r,

till

ng

min-

° ' nesvårdsförFasta fornlämningar, som i § 1 avses, äro lämningar av forntida bostäder och fattning. sådana bildningar från äldre tid, som tillkommit genom människohand eller som vittna om, att människor i äldre tider där uppehållit sig; ruiner och andra lämningar av forntida befästningar och borgar, slott, kyrkor, kapell och kloster samt andra forntida byggnader och anläggningar; kult- och offerplatser, j ä m t e älvkvarnar, stenkors och andra minnen av äldre religionsbruk; forntida gravar, antingen de äro synliga ovan jord eller icke; lagda eller resta stenar (bautastenar och andra vårdar, domarringar och andra stensättningar), stenar och bergytor med inskrifter och bilder (runristningar, hällristningar o. d.) Till fasta fornlämningar räknas även sådana naturföremål (stenar, träd, källor, jättegrytor m. m.), vid vilka märkligare åldriga bruk eller sägner äro fastade.

86 § 3.

K. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien har högsta tillsyn över landets fornlämningar. Vård och tillsyn av dem utövas av Riksantikvarien med biträde av Akademiens tjänstemän, varjämte de ombud, vilka Riksantikvarien äger att utse, var i sin ort härvid medverka. § 4.

Riksantikvarien äger rätt att, efter skedd tillsägelse åt jordens ägare eller innehavare, vidtaga nödiga åtgärder för fornlämningarnas behöriga vård. Om det visar sig, att ett fornminne av synnerligen märklig beskaffenhet icke på annat sätt kan skyddas, må Akademien vidtaga åtgärder för att genom expropriation bereda nödigt skydd. § 5. Riksantikvarien samt den, som av honom därtill förordnats, äger rätt att, efter skedd tillsägelse åt jordens ägare eller innehavare, avbilda, uppmäta, iståndsätta och medels grävning eller på annat sätt undersöka fornlämningar. Ägaren eller innehavaren av jorden skall åtnjuta ersättning för honom möjligen därigenom förorsakad skada eller kostnad, såvida ej undersökningen företagits i följd därav, att han gjort sådan ansökan om fornlämningens förändring eller borttagande som i § 7 säges. Det, som vid sådan undersökning anträffats, skall utan annan ersättning till jordens ägare eller innehavare, än den i mom. 2 nämnda, överlämnas till Statens Historiska Museum, varvid det beror på Akademiens prövning, om det skall där förbliva, eller om och på vilka villkor det kan avlåtas till annat museum i landet. Önskar någon av vetenskapligt intresse undersöka fornlämning, må han därtill begära tillstånd av Akademien. Bifalles ansökningen, gälle om undersökningen och det, som därvid kan anträffas, vad ovan är sagt. § 6.

Om mark, där fornlämning ligger, redan nyttjas till åker, äng eller betesplats, må den fortfarande därtill brukas, dock ej på sådant sätt, att fornlämningen därav tager skada. §• 7.

Om vid jordarbete anträffas i viss ordning lagda stenar, fornsaker, lämningar av bearbetat trä, kol, ben eller annat, vilket visar tillvaron av en sådan fornlämning som i § 2 omtalas, skall arbetet genast avbrytas och anmälan ofördröjligen göras till Riksantikvarien, som äger att fortast möjligt låta undersöka förhållandet, så att arbetets fortsättande ej må oskäligt uppehållas.

87 § 8. Åstundar ägare eller innehavare av jord, för tillämnat byggnads- eller odlingsföretag eller av annan orsak, att förändra eller borttaga någon fornlämning, göre därom skriftlig ansökan, som insändes till Riksantikvarien, antingen direkt eller genom hans ombud i trakten. Ansökan kan ock inlämnas genom närmaste kronobetjänt, om fornlämningen ligger på landet, eller genom magistraten, om fornlämningen ligger i stad, varefter det åligger dem att genast därom göra anmälan hos Konungens Befallningshavande i länet, som bör handlingarna till Riksantikvarien insända. Finner Riksantikvarien att fornlämningen bör, innan ansökningen kan prövas, undersökas, skall detta ske på sådant sätt, att ärendets avgörande ej oskäligt fördröjes. Jordägaren vare skyldig att utan kostnad för statsverket lämna så stor del av den för undersökningen nödiga arbetskraften, som finnes skäligt. Anträffas fornsaker, förfares med dem såsom i § 5 stadgas. Ansökningen föredrages av Riksantikvarien i Akademien, som äger avgöra, h u r u vida den må med eller utan villkor bifallas eller icke. Akademiens beslut meddelas den sökande jämte hänvisning att, där han åt beslutet ej nöjes, inom den i Kungl. förordningen den 14 december 1866 bestämda tid i Kungl. Ecklesiastikdepartementet däröver anföra underdåniga besvär. Besluten skola sökanden kostnadsfritt meddelas. § 9. Om vid utstakande av gata, landsväg, järnbana eller kanal eller vid annat offentligt arbetsföretag fornlämning befinnes vara belägen i vägens eller kanalens riktning eller för arbetets utförande hinderlig, så skall, innan planen för arbetets utförande fastställes, anmälan göras till Riksantikvarien. Finner han fornlämningen vara av den art, att den icke bör få rubbas, men företagets ledning anser dess rubbande icke kunna undvikas, anmäler Akademien saken för Kungl. Maj:t. Måste fornlämningen borttagas, skall tillfälle beredas Riksantikvarien att låta undersöka densamma utan att likväl arbetet må härigenom obehörigt uppehållas. De för undersökningen nödiga kostnaderna bestridas av företagets ledning. Anträffas vid sådan undersökning fornsaker, skola de utan ersättning överlämnas till Statens Historiska Museum. § 10. Skall skifte av jord företagas och finnes därå fast fornlämning, åligge det skiftesförrättaren att uppmana samtlige delägare att låta den mark fornlämningen upptager, såsom en skifteslagets gemensamma tillhörighet, från skiftet undantagas. Kan sådan överenskommelse icke frivilligt träffas, gälle dock om fornlämningen, vad rörande sådanas vård här ovan är stadgat. § 11. En var, som genom sprängning, nedrivning, grävning, plöjning eller på annat sätt olovligen förändrar, r u b b a r eller borttager fornlämning, straffes, om det

88 befinnes, att han bort känna, att det var en fornlämning, med böter från till kronor eller vid synnerligen försvårande omständigheter med fängelse intill månader, och vare pliktig att, såvitt möjligt är, återställa densamma i dess förutvarande skick. Tredskas han att sådant fullgöra, må återställandet på hans bekostnad verkställas. Såsom försvårande omständighet anses: dels om åverkan ägt rum, oaktat fornlämningen varit fridlyst, eller jordens ägare eller innehavare på annat sätt blivit underrättad om att det är en fornlämning, dels om gravar plundrats i syfte att för vinnings skull åtkomma däri befintliga fornsaker. Om vid olovlig rubbning av fornlämningen fornsaker anträffats, skola dessa till Statens Historiska Museum avlämnas, och ankomme på prövning, huruvida någon ersättning för desamma må givas. Har sådant fynd inkommit till annan samling i landet, skall anmälan ofördröjligen göras till Akademien. Fyndet må förbliva i nämnda samling, såvida ej Akademien finner det vara synnerligen viktigt för Statens Historiska Museum. § 12. En var, som i jorden, i vatten, i lämningar av övergivna byggnader eller annorstädes finner forntida mynt av guld, silver eller koppar eller andra fornsaker, vilka helt eller delvis äro av guld eller silver, skall till fullgörande av den honom åliggande skyldighet att fyndet till Staten hembjuda, de funna föremålen, utan att desamma genom brytning, filning, skurning eller på annat sätt skada, omsorgsfullt förvarade ofördröjligen till Akademien inlämna, antingen direkt eller genom Konungens Befallningshavande med noggrann uppgift om fyndstället, sättet h u r fyndet blivit anträffat, med vad mera kan till upplysning i ämnet tjäna. Konungens Befallningshavande besörjer ofördröjligen fyndets insändande, eller om detta icke lämpligen kan ske med posten, avgive skriftlig anmälan till Akademien. Finner Akademien hela fyndet eller någon del därav böra för Statens Historiska Museum eller K. Myntkabinettet inlösas, erlägge då för det, som inlöses av guld eller silver, fulla metallvärdet med minst en åttondedels förhöjning, samt för kopparmynt, vad utöver metallvärdet kan anses motsvara fyndets vetenskapliga värde. Kan Akademien icke av de för sådant ändamål på hennes stat uppförda medel lösen bestrida, göre då hos Kungl. Maj:t anmälan, varefter Kungl. Maj:t vill pröva, huruvida fyndet må av andra medel inlösas. Den som undandöljer, nedsmälter, bortskänker eller föryttrar sådant fynd, som ovan omtalas, eller del därav, innan fyndet varit till Staten hembjudet, straffes med böter från till kronor; för det som av honom till staten inlämnats, erhåller han ej större lösen, än som motsvarar metallvärdet. Önskar innehavare av andra tillfälligtvis anträffade fornsaker desamma till Statens Historiska Museum hembjuda, må sådant kunna på det sätt, som i mom. 1 säges, ske genom Konungens Befallningshavande; och skall Akademien för vad

89 av sådana fynd anses böra för Statens Historiska Museum förvärvas erlägga lösen efter omständigheterna större eller mindre, i den mån de hembjudna fornsakerna äro väl bevarade och i övrigt anses äga värde för nämnda museum och för vetenskapen. § 13. Kyrkor äldre än 50 år, må ej nedbrytas eller förändras innan anmälan i vederbörlig ordning blivit hos Kungl. Maj:t gjord, på det Kungl. Maj:t efter vederbörandes hörande må efter omständigheterna kunna avgöra, h u r u förfaras skall. Samma lag gälle även äldre kyrkogårdsmurar, samt kyrkogårdsportar, klockstaplar och övriga kyrka tillhöriga byggnader. För förändring av ett med kyrka sammanbyggt, enskild släkt tillhörigt gravkor fordras dessutom ägarens medgivande. Fråga om ny kyrkas uppförande för en församling, som redan äger en kyrka, får ej av vederbörande myndigheter behandlas annat än i samband med en undersökning om den nuvarande kyrkans lämplighet att fortfarande användas till gudstjänst. Om församlingen icke vill underhålla kyrka, som ej längre användes för forsamlingens behov, skall Akademien, om kyrkan är av den ålder och det kulturhistoriska värde, att den bör åt framtiden bevaras, hos Kungl. Maj:t göra framställning om, att byggnaden må på Statens bekostnad underhållas, mot villkor att församlingen till Staten överlåter äganderätten till kyrkan med förpliktelse för församlingen att låta kyrkan stå kvar, så länge Kungl. Maj:t prövar lämpligt. § 14. Om i kyrka äldre målningar påträffas under putsen, får denna borttagas endast av person, vars kompetens av Riksantikvarien godkännes, och på sätt som den senare bestämt. För åtgärder till målningarnas restaurerande lämnar Riksantikvarien föreskrifter. § 15. Finnes i kyrka, på kyrkogård eller eljes i kyrkas vård rörligt gods, som tjänar att bevara minnet av forntidens bruk och konstfärdighet och icke tillhör nu levande enskild person eller släkt, såsom gamla skrudar, antependier, altardukar och andra vävnader, kalkkläden, bilder, altartavlor, kors, klenoder, kärl, dopfuntar, rökelsekar, avlatsskrin, fattigbössor, primklockor, icke väggfasta målningar och andra konstarbeten, minnesvårdar och gravstenar, epitafier, baner, vapensköldar, sorgfanor, vapen och rustningar, gamla brev, skrifter och tryckalster m. m., må sådana icke förstöras eller till annan än Statens Historiska Museum avlåtas, utan att Kungl. Maj:t, ifall särskilda omständigheter sådant föranleda, därtill givit nådigt tillstånd, vid ansvar för dem, som däröver böra å ämbetets vägnar hava vård, såsom för tjänstefel. I kyrka eller i ett med kyrka sammanbyggt gravkor förvarat föremål av nu nämnda slag tillhörande nu levande person eller släkt, må icke från kyrkan eller

90 gravkoret utan såväl ägarens som Akademiens och församlingens medgivande avlägsnas. Åtgärder för iståndsättande av sådana i kyrka förvarade föremål, som i mom. 1 omtalas, få endast utföras under ledning av person, vars kompetens av Riksantikvarien godkännes. Finnes runsten inlagd i kyrkas golv eller mur, äger Riksantikvarien rätt att, såvida ej kyrkan därigenom tager skada, låta uttaga stenen för att uppställa den på lämplig plats. Vill församling låta omgjuta ringklocka, skall skriftlig anmälan därom jämte avbildning av klockan insändas till Akademien, vilken äger att avgöra, huruvida klockan får omgjutas, eller om klockan bör bevaras genom att för Statens Historiska Museum eller för annan offentlig samling inköpas, i vilket fall i lösen erlägges, vad malmen enligt gängse pris skulle hava betingat. Om församlingen vill på annat sätt avyttra ringklocka, gäller härom vad i mom. 1 säges. § 16. Över det i kyrka förvarade rörliga gods, som i § 15 omnämnes, skall särskilt inventarium finnas. Däri upptages allt det, som förvaras i kyrkan eller kyrkans hus, såväl det, som tillhör församlingen, som det, som tillhör nu levande enskild person eller släkt. Vid kyrkoherdeombyte och vid visitation skall noggrant undersökas, att allt finnes efter detta inventarium i god ordning. Riksantikvarien äger rättighet att själv eller genom utsedd person anställa sådan inventering efter förut skedd tillsägelse hos vederbörande pastor. Kyrkoherde och kyrkovärdar skola vid ansvar efter, vad härom särskilt är stadgat, tillse, att sådan ovan nämnd lösegendom icke av vanvård fördärvas; och skall åt dylika saker, där de icke mera för kyrkans bruk användas, tjänligt förvaringsrum i kyrkan eller dess hus beredas. Finner Riksantikvarien, att sådana föremål, som i § 15 omtalas, ej äro på lämpligt sätt förvarade i kyrkan, och om tillfälle ej gives att där bereda dem en skyddad plats, äger Riksantikvarien rätt föreskriva, att de skola deponeras i Statens Historiska Museum eller en av de andra offentliga samlingar, som av Akademien förklarats berättigade att mottaga deposita. § 17. Profana byggnader och andra profana kulturminnesmärken.

§ 18. Konungens Befallningshavande och Konsistorierna samt vederbörande prästerskap och kronobetjänte skola, i allt vad på dem kan ankomma, tillse att, vad i denna lag stadgat är, noga iakttages.

91 Konungens Befallningshavande äge att, på anmälan av Riksantikvarien låta offentligen fridlysa vissa bestämda eller viss orts fornlämningar; och skall, där åverkan å sålunda fridlyst fornlämning ändock sker, sådant såsom försvårande omständighet vid sakens bedömande anses. Om denna lag befinnes i någon måtto vara överträdd, äge Riksantikvarien sådant till åtal hos vederbörande anmäla.» Till motivering av förslaget h a d e k o m m i t t e r a d e anfört: Enligt de av Kungl. Maj:t fastställda statuterna äger Akademien att utöva högsta tillsynen över landets fornminnen. Akademien har också under årtionden sökt verka för att minnena från gångna tider i så stor utsträckning som möjligt blivit bevarade orubbade åt eftervärlden. Så småningom har det härunder vid tolkningen av 1867 års förordning utbildat sig en praxis, som i stort sett kan sägas hava följt med de förändringar av grundsatserna för forminnesvården, vilka efter hand utvecklat sig, och långt innan de motioner framställdes i Riksdagen, vilka föranledde Riksdagens till Akademien remitterade skrivelse, har Akademien varit betänkt på att kodifiera denna under årens lopp utbildade och hävdvunna praxis. Men, då Riksdagen utan att vilja angiva några grundlinjer uttalat, att en ny lagstiftning ej vore obehövlig, torde det ej vara skäl att inskränka sig endast till en kodifiering av den praxis, som 1867 års förordning möjliggjort, utan riktigast, att taga steget fullt ut och angiva, vad den nu rådande uppfattningen kräver av en modern lagstiftning i fornminnesvård i dess vidsträcktaste betydelse. Fornminnesvården lik all övrig verksamhet i vår tid har benägenhet att specialisera sig, uppdela sig i mindre verksamhetsområden, vilket väl är mindre att undra på, då dess intressesfär alltjämt vidgas på grund av det alltjämt stigande intresset för minnena från svunna tider. Det blir därför allt mer och mer omöjligt för en person att såsom i första handen sakkunnig kunna handlägga mål från alla delar av fornminnesvårdens så vittomfattande fält. Överallt i de mer framskridna europeiska staterna har man redan organiserat sig eller håller man för närvarande på att organisera sig i förhållande härtill, och även vårt land behöver i hög grad en utsträckt specialiserad fornminnessvård. Just den grupp av föremål, som i de stora kulturstaterna nu äro det allmänna intressets skötebarn, de profana byggnaderna av konst- och kulturhistoriskt värde, de falla helt utom den ram, som 1867 års förordning uppdrager, och dock äro dessa byggnaders bevarande av en synnerligen stor betydelse. Vad våra förfäder tänkt och utfört bäst i skrift, i toner, målning eller skulptur, det bevara vi som våra dyrbaraste skatter, men vad de utfört som bäst inom profanarkitekturen och konsthantverket, det lämna vi utan något som hälst skydd, och dock äro just dessa minnesmärken framför allt utsatta för fara att förstöras genom deras ständiga kontakt med det praktiska livets krav. Övriga minnesmärken från svunna kulturepoker äro ej mindre i behov av skydd och vård än byggnaderna, och överallt i utlandet har man insett detta, och offrar ej obetydliga medel för detta ändamål. För vidmakthållande av valvoch väggmålningar i kyrkor (kalkmalerier) och kyrkoinventarier offrar Danmark, som endast har hälften av Sveriges folkmängd, av offentliga medel mer än 12,000

92 kronor årligen. I svenska statens budget finnes ingen motsvarande årlig utgiftspost upptagen, och dock äro en stor del av våra kyrkor lika rika om ej rikare än de danska på kulturminnesmärken, väl förtjänta att tillvaratagas. Nödvändigt är det därför, att staten under sitt skydd tager i så vidsträckt mån som möjligt alla dessa minnesmärken från förgångna tider, under förutsättning att de äro av den betydelse, att deras bevarande bör anses vara ett allmänt intresse, oberoende om de härleda sig från senare kulturepoker, från medeltiden eller förhistorisk tid, fasta lika väl som rörliga föremål, vilka alla, de må nu hänföras till de bildande konsterna, till arkitekturen eller till hantverket med ett gemensamt namn kunna betecknas som kulturminnesmärken. Fornminnesvården skulle staten således utsträcka till en kulturminnesvård. Efter det material denna kulturminnesvård har att arbeta med, uppdelas den på helt naturligt sätt i trenne grupper: 1) den förhistoriska, 2) gruppen med rörliga föremål yngre än hednatiden samt 3) byggnadsgruppen. Dessa grupper böra motsvaras av var sin avdelning i den blivande lagen om kulturminnesvård. Där det i de två senare avdelningarna framställes förslag för utvidgning av kulturminnesvårdens intressesfär utöver 1867 års förordning, hava vi endast i stora drag och utan att ingå i någon som hälst detalj behandling kunnat angiva de önskvärda riktlinjerna för en kommande lagstiftning. För att kunna ingå i någon mer detaljerad behandling kräves en mångsidigare belysning av frågorna än den en kommitté av uteslutande kulturhistoriska fackmän kan giva. Första avdelningen borde således omfatta endast förhistorisk tid, men det h ä r bilagda lagförslaget innesluter bestämmelser om fynd i allmänhet och således även om fynd från senare tider än hednatiden, samt därjämte föreskrifter om ruiner från medeltiden och senare tid. Förslaget är avfattat i paragrafform, men dessa paragrafer göra ingalunda anspråk på att vara slutgiltigt formulerade. Vid utarbetandet av förslaget ha strävandena gått ut på att tillgodose de krav, som de senaste årtiondenas erfarenhet och vetenskapens utveckling givit vid handen, varjämte till förmån för fornminnesintresset införts tillämpning av den alltmer framträdande rättsåskådning, att när den enskildes och det allmännas intresse stå i strid med varandra det förra får vika. Såsom motivering för en del viktigare ändringar få vi i korthet anföra följande. Förordningen av den 29 november 1867 och de till denna fogade tillägg syssla huvudsakligen med skyddandet av de materiella minnesmärkena av förgångna tider. Under de senare årtiondena har emellertid uppmärksamheten i synnerligen hög grad blivit riktad på det förhållande, att även mycket av våra förfäders andliga egendom ännu kan räddas undan förintelsen. Man h a r nämligen konstaterat det sakförhållande, att hos företrädesvis allmogen kvarlever eller har ända intill det sista kvarlevat åskådningssätt och föreställningar, som från generation till generation fortplantats ända ifrån kulturens allra mest primitiva stadier. Män sådana som Dybeck, Säve, Hyltén-Cavallius, Djurclou m. fl. hava nog i viss mån haft ögonen öppna för dessa sakförhållanden, men det är först under de senare årtiondena, framför allt genom engelska vetenskapsmäns forskningar, som detta kulturhistoriska material blivit på ett fullt vetenskapligt sätt bearbetat, och har därigenom blivit fastslaget dess ofantliga betydelse för förståendet av folkens

93 utvecklingshistoria. Dessa kvarlevor försvinna dock snabbt även hos oss, allt för snabbt. Industrialismen i hela dess omfattning och folkupplysningen i ett visst skede äro de makter, som nedriva dessa minnesmärken, de kunna ej genom något lagbud skyddas. Men då urgamla åskådningar eller bruk äro fastade vid något naturföremål såsom vid heliga träd, boträd, heliga källor (offerkällor) eller dylikt, eller urgamla sägner äro anknutna till vissa stenar (t. ex. att en viss sten vid återkommande tillfällen höjer sig upp på guldpelare m. m.), så har det synts lämpligt, att dessa i materiellt avseende i allmänhet ganska värdelösa föremål måtte komma under lagens skydd. De äro därför införda under lagförslagets paragraf 2. Då dessa föremål till det yttre föga eller intet skilja sig från dylika i deras omgivning, vore det praktiskt, att sagda föremål, i den mån sådant kan ske, försågos med anslagstavlor, som angåve, att de äro av lagen skyddade minnesmärken. Av de föremål, som genom denna utvidgning av fornminnesvårdens intressesfär skulle dragas in under den blivande lagens hägn, sammanfalla till äventyrs några med en del, som genom lagen angående naturminnesmärkens fredande av den 25 juni 1909 måhända redan äro ställda under lagligt skydd, men, då det endast är i några enstaka punkter de båda lagarnas områden kunna komma att täcka varandra, bör detta ej på något sätt kunna hindrande inverka på nu föreliggande lagförslag. En del av de fornlämningar, som i paragraf 2 omtalas, äro av den natur, att de ofta nog numera kunna vara i större eller mindre grad betäckta av jord; sådana fornlämningar äro boplatser, kultplatser, offerplatser m. m., under det andra fornlämningar, såsom gravar, understundom äro nedgrävda i jorden, utan att något märke är satt att beteckna platsen eller åtminstone numera å denna finnes kvar. Dessa fornlämningar anträffas självfallet endast tillfälligtvis under jordarbeten, och äro gravar av denna beskaffenhet, vad innehållets vikt och betydelse beträffar, fullt att jämnställa med sådana gravar, som på något sätt äro betecknade ovan jord. Bo-, kult- och offerplatser redan tidigt betäckta av jord eller av mossbildning äro sannolikt av större betydelse än de, som måhända legat blottade intill nu och således under längre tid varit utsatta för möjligheten av störande påverkning. Det är därför av största betydelse, att, när dylika fornlämningar anträffas, anmälan därom göres och arbetet genast avbrytes, till dess platsen av sakkunniga blivit undersökt. Dylik anmälningsskyldighet är redan i nu gällande förordning föreskriven, när det gäller gravar och, då dessa fornlämningar utan jämförelse äro de talrikaste — de torde kunna räknas i hundraden när övriga här åsyftade fornlämningar räknas i enheter — så torde den nu föreslagna utvidgningen ej verka i någon märkbar grad betungande, men i vetenskapligt avseende vara av allra största värde. Den allmänna uppfattningen av fornlämningarnas vikt och betydelse har sedan 1867 undergått en betydande förändring, i det att de allt mer och mer uppskattats till sitt verkliga kulturhistoriska värde, och fornminnesvården har blivit ett intresse, för vilket staten gör allt större uppoffringar. Det kan därför ej anses annat än olämpligt, att vid utförande av offentliga arbeten Akademiens rätt att

94 bestämma över formlämningar helt och hållet dispenseras, såsom förhållandet är enligt nu gällande forordning. Det har visserligen någon gång lyckats att genom ett personligt samarbete mellan den fornminnesvårdande myndigheten och den arbetsutförande på frivillighetens väg åvägabringa överenskommelser, som skydda en hotad fornlämning, men det principiellt riktigaste vore att, såsom i förslagets paragraf 9 föreslås, Akademien sattes i tillfälle att uttala sig om hotad fornlämning, innan det offentliga arbetets plan fastställdes, och att, när Akademien och det offentliga arbetsföretagets ledning ej kunde enas om behandlingen av ett fornminne, d. v. s. då tvänne offentliga intressen stode i strid mot varandra, avgörandet av frågan lades hos Kungl. Maj:t. Då det numera enligt den allmänna uppfattningen finnes vissa fornlämningar, som äro av den betydelse för hela landet, att de måste anses vara omistliga, är det nödvändigt, att det finnes ett medel att tillgripa för att rädda ett sådant hotat fornminne, om övriga bestämmelser i detta förslag till äventyrs skulle visa sig vara otillräckliga. Ett sådant medel är expropriation och borde Akademien äga rätt att hos Kungl. Maj:t föreslå expropriation av ett med undergång hotat omistligt fornminne jämte så mycket av den kringliggande jorden, som anses nödvändigt för dess effektiva skydd. Benägenheten att bilda smärre samhällen i närheten av större städer har på ett alldeles ej fördelaktigt sätt återverkat på våra fornminnen. Mer än en gång h a r det hänt, att på de i regel mycket små tomter, i vilka ett dylikt samhälles område är uppdelat, fornlämningar förekommit på ett sådant sätt, att det varit alldeles omöjligt att, förrän det där belägna fornminnet blivit borttaget, använda tomten till det ändamål, för vilket den inköpts. För att om möjligt förekomma dylika situationer h a r föreslagits, att, om tomt av nu omtalad art blivit försåld, utan att köparen meddelats, att fornlämning förefanns, ehuru säljaren bort äga kännedom om fornlämningens tillvaro, bör köpet återgå, om köparen så fordrar. Men, då detta stadgande mera torde höra hemma i lagen om köp än i denna lag, vore önskligt, om något stadgande i den här angivna riktningen kunde i lagen om köp inflyta. Medgiver Akademien, att en fornlämning efter ansökan av jordens ägare eller innehavare må borttagas, sedan den blivit undersökt, förefaller det endast rimligt, att jordens ägare eller innehavare, som säkerligen gjort ansökan om fornlämningens borttagande, emedan han därigenom skulle vinna någon direkt fördel, även i skälig mån deltager i kostnaden för undersökningen. Han blir ju befriad från ett servitut, som det allmänna intresset lagt på hans jord, och att han då något bidrager till, att det allmännas uppoffring till förmån för hans enskilda intresse blir så ringa som möjligt, förefaller vara uteslutande rättvist. Om fornminnet genom undersökning visat sig vara av så omistlig natur, att Akademien ej kan medgiva fornminnets borttagande, borde det åligga Akademien att ersätta jordens ägare eller innehavare för den hjälp, han vid undersökningen eventuellt h a r lämnat, emedan han ju under sådant förhållande ej haft någon fördel av den företagna undersökningen, som då endast varit till gagn för det allmänna. Stadgandet om hembud av i jorden etc. funna föremål av guld eller silver är så till vida ofullständigt, att det ej lämnar föreskrift om, h u r u förfaras skall, då

95 t. ex. föremålet till äventyrs är gjort av en legering av 45 % guld och 55 % koppar, eller om föremålet är sammansatt av guld och annat ämne, varvid guldet utgör den mindre delen. Till undvikande av varje missförstånd och för att rädda ett större antal föremål har därför föreslagits, att utvidga hembudsskyldigheten till alla i jorden etc. funna föremål, som helt eller delvis äro av guld eller silver. Vid förarbetena till nu framlagda förslag hava vid flera tillfällen diskuterats, huruvida ej det rationellaste vore, att alla jordfunna föremål av kulturhistoriskt intresse — vilket i praktiken väl skulle betyda alla i jorden funna föremål, då man ej kan tillerkänna flertalet av hittare det omdöme, att de kunna avgöra, om det funna kan vara av intresse eller ej — skulle hembjudas staten eller åtminstone anmälas, på det att vederbörande myndighet måtte bliva i tillfälle att avgöra, om det skulle stanna i statens historiska museum eller erbjudas något provinsmuseum av de eventuellt statsunderstödda till inlösen. Verkningarna av ett sådant stadgande är svårt att beräkna, och var och en torde ej komma längre än till subjektiva förmodanden. I Österrike har en specialkommission i det österrikiska Herrenhaus framlagt lagförslag, vari anmälningsskyldighet av funna föremål ålagts såväl hittaren som jordägaren. I Frankrike har likaledes ett lagförslag under 1911 behandlats, i vilket är intaget anmälningsskyldighet för alla funna föremål av kulturhistoriskt intresse. Föremålen behandlas olika, allteftersom de äro funna i jord tillhörig offentlig eller enskild ägare. I Norge, där i lag anmälningsskyldighet påbjudits för alla funna föremål, vilken lag utfärdats 1905, säger man sig ej hava märkt någon som helst ändring vare sig i frekvensen av inkommande fynd eller med avseende å prisen. I Danmark förefinnes ingen hembudsskyldighet, och likväl torde i intet land de förhistoriska fynden blivit bättre tillvaratagna än just där. Skulle emellertid ett dylikt påbud införas i svensk lag och skulle verkningarna härav i någon mån motsvara förslagsställarnes förhoppningar, räcka de arbetskrafter ej till, vilka Akademien för närvarande har till sitt förfogande. Dessutom bör framhållas, att, åtminstone under tiden mellan 1828 års plakat och till dess nu gällande bestämmelser trädde i kraft, fanns ej blott anmälningsskyldighet utan hembudskyldighet för allt av antikvariskt intresse, som hittades i svensk jord. Helt säkert verkade denna hembudsskyldighet ej till de arkeologiska intressenas fördel, eftersom den för flera årtionden sedan borttogs. En annan sida av saken är, huruvida det i själva verket skulle lända de antikvariska intressena till fördel att helt avstänga eller åtminstone göra det synnerligen besvärligt för enskilda att kunna bilda fornsakssamlingar. Det enskilda samlarintresset har onekligen hitintills i ej ringa grad bidragit till att sprida intresse i vida kretsar för kulturhistorisk forskning, på samma gång som det undan förstörelse räddat ofantligt mycket och däribland många av de mest värdefulla fynd, som vi nu äga. Ovisst torde även vara, om de i detta lagförslag införda Riksantikvariens ombud skulle i dessa hänseenden kunna komma att utveckla samma energi och arbetsintensitet som en för sin sak intresserad samlare. I de fall, där hittaren enligt lag är skyldig att hembjuda ett funnet föremål till staten, ligger en stor fara för effektiviteten av detta lagbud däri, att, om hittaren

96 försäljer det hembudspliktiga föremålet till annan person under sådana förhållanden, att denne kan anses vara i god tro, köparen går fri från laga ansvar. Ännu betänkligare är, att, även om köparen ej är i god tro, han likval ej kan straffas enligt den tolkning nu gällande förordning fått. Utgångspunkten for hittarens hembudsskyldighet torde väl numera få anses vara den, att det funna ar av vikt för det allmänna, och att därför hans fria dispositionsrätt av hittegodset inskränkes, om ock lagen tillförsäkrar honom god betalning för fyndet. Men ar hittegodset av intresse för det allmänna, när det befinner sig i hittarens hand, är det väl det även, om annan person innehar det, varför rätteligen hittarens hembudsskyldighet bör överföras på innehavaren. Då penningvärdet betydligt sjunkit sedan 1867, och då fornlämningarna numera på helt annat sätt hotas av merkantila och industriella företag med så stora kapital till sitt förfogande, att, även om böterna äro ganska avsevärda, ett sådant företag kan anse det vara för sig fördelaktigt att borttaga fornlämningen och betala böterna, så har föreslagits, dels att böterna för förseelse mot lagen skulle betydligt höjas 1 }, dels att vid försvårande fall även fängelsestraff skulle kunna ådömas. Samma straff borde även kunna tillämpas mot personer, som på egen eller annans mark utplundra gravar för att direkt försälja gravgodset och därigenom bereda sig vinning. Önskligt vore, om åtminstone de, som uppköpa dylikt gravgods till återförsäljning, kunde ställas till laga ansvar.

Andra avdelningen i lagförslaget behandlar rörliga föremål yngre än hednatiden och av den kulturhistoriska betydelse, att deras bevarande bör anses vara ett allmänt intresse. I nu gällande fornminnesförordning äro föremålen av denna art som befinnas i kyrkorna, skyddade, och är i bifogade i paragrafform avfattade lagförslag §§ 15 och 16 ytterligare åtgärder föreslagna till deras betryggande. Paragraf 15 är, vad de uppräknade föremålen beträffar, något utförligare an förut framför allt med avseende på textilföremål. Erfarenheten h a r nämligen givit vid handen, att våra kyrkor understundom äro i besittning av ytterst värdefulla textilalster, ofta nog i följd av oförstånd och likgiltighet utsatta för synnerlig vanvård. Vidare är i lagförslaget infört senaste av Kungl. Maj:t utfärdade förordning avsedd att förhindra otillbörlig avsöndring från kyrka av rörligt gods. De föremål, förvarade i kyrka eller med kyrka sammanbyggt gravkor, vilka tillhöra nu levande person eller släkt, intaga i rättsligt avseende onekligen en egendomlig ställning. Dylika föremål hava i regel kommit till kyrka eller gravkor i samband med någon persons begravning och hava lämnats där i avsikt att de för evärdliga tider skulle minna om den person, som begravts. Synnerligen ofta torde det hava inträffat, att dylika föremål under flera generationer ej blivit på något sätt vårdade av dem, som härstamma från den avlidne. Däremot måste man anse, att församlingen, som står i ansvar för kyrkan, även i viss mån ar ansvarig för det, som inom hennes kyrka finnes inrymt, och, då dessa föremal ej så sällan torde hava bidragit att giva åt kyrkan en viss prägel, kan det val *) Till vilket belopp hava vi ej velat yttra oss om.

97 näppeligen anses olämpligt att församlingen får något att säga om dem, då hon länge hyst dem i sin kyrka. Därför är föreslaget, att dylika föremål ej skulle få från kyrkan avlägsnas utan medgivande av såväl ägaren som församlingen och Akademien. Härigenom är jämväl förebyggt, att församlingen utan vidare från kyrkan avlägsnar dylika föremål, vilket säkerligen mer än en gång skett. Övriga ändringar och tillägg äro huvudsakligen endast kodifiering av hävdvunnen praxis. För det allmänna medvetandet står det likväl sedan länge klart, att alla kulturhistoriska föremål av ovan omtalade betydelse böra vara i möjligaste mån skyddade, oberoende var de befinna sig. När staten erkänt behov av skydd, då det gäller de kyrkliga föremålen, fordrar konsekvensen, att detta skydd utsträckes även till profana föremål av sagda betydelse, ty det är j u ej den omständigheten, att de förvaras i kyrka, som giver dem kulturhistoriskt värde. Alla dylika föremål av här omtalade beskaffenhet böra därför, när de befinna sig i statens ägo eller tillhöra kommuner, församlingar, landsting, universitet och akademier d. v. s. i offentlig ägo, vara underkastade bestämmelser, som så vitt görligt trygga deras bestånd. Förteckningar böra upprättas över dem, vilka förteckningar skola av Kungl. Maj:t godkännas. På dessa förteckningar upptagna föremål få sedermera ej till annan lokal förflyttas, renoveras eller restaureras, försäljas eller från befintlig inventarielista avföras utan medgivande av vederbörande övervakande myndighet. Huru vid meningsskiljaktighet mellan innehavaren och den vårdande myndigheten förfares, omnämnes senare. För att fortast möjligt få en överblick över antalet dylika föremål borde respektive innehavare åläggas att i samråd med en sakkunnig, som av den vårdande myndigheten godkänts, upprätta dylika förteckningar och dem till respektive vårdande myndigheter insända. Synnerligen lång tid torde ej åtgå för upprättandet av dessa provisoriska förteckningar, som skulle vara gällande intill dess från centralmyndigheten den officiella förteckningen blivit uppsatt och av Kungl. Maj.t fastställd. Största svårigheten erbjuder naturligtvis de i privat ägo befintliga föremålen av den vikt och betydelse, att de böra räknas till nu ifrågavarande kategori. I de allra flesta lagar angående dessa förhållanden har man ej vågat mot ägarens vilja ingripa i den enskildes fria dispositionsrätt över sin egendom. Det är, så vitt vi hava oss bekant, endast i Italien man gått så långt, att man, när ett konstverk är av allra största betydelse, även mot ägarens vilja påtvingat honom ej obetydliga inskränkningar i hans handlingsfrihet med avseende på konstverket. I allmänhet nöjer man sig med att på övertygelsens väg söka förmå en ägare att frivilligt underkasta sig vissa inskränkningar. Såsom h ä r nedan, när det gäller privatbyggnader, vidlyftigare utföres, torde det få anses lämpligt att erbjuda den enskilde någon fördel, när han för det allmänna bästa uppmanas att underkasta sig begränsning av sin handlingsfrihet. Vad det allmänna intresset strävar till är, att dylika i privat ägo befintliga föremål ej på något vis skadas eller förstöras. För att i möjligaste mån undvika detta är det därför nödvändigt, att den vårdande myndigheten ständigt hålles au niveau med, varest dessa föremål befinna sig, samt att de ej på ett för föremålen fördärvbringande sätt underkastas renovering eller restaurering. K. Fornminnesvårdskommitténs betänkande.

98 Genom att efter anmälan lämna den vårdande myndigheten tillträde till det registrerade föremålet tillförsäkrar sig ägaren kontroll att föremålet ej tager skada, där det förvaras, och därigenom, att den vårdande myndigheten måste förutsättas äga den största erfarenhet i renoverings- och restaureringsfrågor, vinner han att, när dylik åtgärd är av nöden, han då är tillförsäkrad att genom den anvisning den vårdande myndigheten avgiftsfritt giver och genom dess övervakande av arbetets utförande föremålet tager minsta möjliga skada. Att föremålets livslängd genom dessa åtgärder ökas liksom att härigenom dess kommande värde höjes är onekligt. Uteslutande till föremålets fördel är ägarens skyldighet att, om han försäljer föremålet, omedelbart underrätta den vårdande myndigheten, till vem han avyttrat det. * * Den tredje avdelningen i lagförslaget omfattar byggnader av den betydelse, att deras bevarande bör anses vara av ett allmänt intresse. Av dylika äro redan de kyrkliga väl skyddade genom nu gällande förordning, som även framgent skulle äga giltighet med de förändringar, som här bilagda i paragrafform avfattade lagförslag innehåller. Dessa förändringar innebära i allmänhet endast en kodifiering av redan nu befintlig praxis. Då de myndigheter, som i första hand hava att göra med kyrkorna, ej äro kompetenta att avgöra, huruvida en kyrkobyggnad är av kulturhistoriskt intresse eller ej, har föreslagits, att alla kyrkor äldre än 50 år skola för den kulturminnesvårdande myndigheten anmälas, när någon som helst ändring av dem blivit föreslagen och av församlingen antagen till utförande. Samma tidrymd av 50 år förekommer i liknande lagbestämmelser även i andra länder. Mer än en gång har det visat sig, att en församling, sedan den byggt sig ny kyrka, i hög grad ångrat detta och helst velat hava den gamla kvar. Till förebyggande av att en gammal kyrka utan stort nödtvång övergives, och att ett kulturminnesmärke därigenom utsattes för förstörelse, har föreslagits, att fråga om ny kyrkas uppförande för en församling, som redan äger en kyrka, ej får av vederbörande myndigheter behandlas annat än i samband med en ingående undersökning, huruvida ej kyrkan genom ändringar kan bringas att motsvara de anspråk, församlingen ställer på sin gudstjänstlokal. Vad i § 13 mom. 4 föreslås med avseende på ödekyrkor är ett fastslående i lag av vad förut mera än en gång kommit till tillämpning. Men frågan om landets ödekyrkor är därmed ej slutbehandlad. Bliva de ej av staten underhållna eller kunna de ej till något praktiskt ändamål apteras, lämnas de att gå en långsam undergång till mötes på ett sätt, som är allt annat än tilltalande. Med ett ojämnt förmultnande tak instörtat, med utslagna fönsterrutor och öppna d ö r r a r prisgives denna byggnad, som förr endast med vördnad beträddes, allt för ofta åt ungdomens tanklöshet, för att ej säga, att ungdomen där låter sina mindre goda böjelser få fritt spelrum. Detta kan ej vara vår tid värdigt. — Om det förfaringssätt som i § 13 mom. 4 föreslås blir lag, är det att hoppas, att alla ödekyrkor av kulturhistoriskt värde bliva räddade, d. v. s. nödtorftigt underhållna. De övriga ödekyrkorna, som ej hava kulturhistoriskt värde undandraga sig häri-

99 genom den kulturminnesvårdande myndighetens omsorg. Men vi kunna ej undgå att framhålla det önskvärda däri, att de myndigheter, som denna sak närmast vidkommer, ålades tillse, att kyrkobyggnaden även under sitt förfall holies så, att den ej väckte anstöt. Genom indragande under allmänt skydd av profanbyggnader skulle den kulturhistoriska intressesfären få sin betydelsefullaste utvidgning erkänd såsom ett statsintresse. I flertalet av de europeiska kulturstaterna äro numera lagar stiftade till skydd för dylika byggnader. När staten redan erkänt, att de kyrkliga byggnadernas vård är statsintresse, där de kulturhistoriska synpunkterna böra få göra sig fullt gällande, fordrar konsekvensen som en nödvändighet, att samma kulturhistoriska intresse får komma till sin fulla rätt, när det gäller statens egna profana byggnader, likaväl som när det gäller byggnader, tillhöriga landsting, kommuner, universitet och akademier. Alla dylika kulturhistoriskt värdefulla byggnader skulle genom den fornminnesvårdande myndighetens försorg förtecknas, vilken förteckning skulle av Kungl. Maj:t fastställas och finge därefter inga förändringar eller reparationer vare sig det gällde en sådan byggnads yttre eller inre företagas, utan att den fornminnesvårdande myndigheten bleve i tillfälle att tillvarataga de kulturhistoriska intressena. Där den fornminnesvårdande myndigheten och den byggnadsarbetet utförande ej kunde enas, skulle Kungl. Maj:t avgöra frågan. Vid tillfällen, då det från konserveringssynpunkt vore av nöden att vissa konserveringsarbeten företogos, skulle dessa av den byggnadsarbetet utförande myndigheten verkställas på rekvisition från den fornminnesvårdande myndigheten. Svårare blir frågan, när det gäller i enskild ägo befintliga byggnadsminnesmärken av nu omtalad art. Såsom enskilda byggnader betraktas även sådana som tillhöra stiftelser och samfund. I andra länder har man gått synnerligen långt i inskränkning av ägarens fria dispositionsrätt över en byggnad av kulturhistoriskt intresse. I länder med sådana traditioner som England och Sverige torde det likväl bliva synnerligen svårt att genomföra lagbestämmelser, som allt för mycket ingripa i den enskildes rätt att fritt förfoga över sin egendom. Nödvändigt synes vara, att, om ett allmänt intresse, i detta fall kulturminnesvården, vill införa restriktioner i en privatmans fria förfogande över sin egendom, det allmänna i så fall giver den enskilde någon ersättning för detta intrång, det vill i nu förevarande fall säga, att det allmänna framträder och hjälper den enskilde just i det ögonblick, denne känner sig bunden i sin rörelsefrihet genom det tvång det allmänna intresset pålagt honom. Tillvägagångssättet skulle vara följande. Av den fornminnesvårdande myndigheten i samråd med någon lokal statsmyndighet upprättas en förteckning på sådana privatbyggnader, vilka på grund av kulturhistoriskt värde böra helt eller delvis i så orubbat skick som möjligt bevaras. Ägaren och även innehavaren meddelas, att byggnaden blivit uppförd på förteckningen och samtidigt, vilka fördelar som kunna beredas honom, om han i tid anmäler tilltänkta ändringar på densamma. Önskligt vore, om ägaren eller innehavaren kunde lagligen åläggas att anmäla, när han tilltänkte en förändring av byggnaden eller dess nedrivande.

100 När den kulturminnesvårdande myndigheten erhållit kunskap om, att förändringar skola vidtagas å registrerad byggnad, skulle det åligga denna myndighet att söka åvägabringa sådan överenskommelse med ägaren, att helst ingen eller åtminstone den minsta möjliga rubbning av kulturhistoriskt intressanta partier behövde förekomma, Till underlättande av en sådan uppgörelse skulle den kulturminnesvårdande myndigheten äga rätt att av medel, för detta ändamål ställda till dess förfogande, bestrida kostnaderna dels för utarbetande av ritningar till det, som avser bevarande av det kulturhistoriskt intressanta, dels för det arbete, de genom den kulturminnesvårdande myndighetens ingripande vidtagna åtgärderna kunnat föranleda, utöver vad eljest varit nödvändigt. Några så synnerligen betydande belöp]) torde för dessa ändamål ej vara av nöden. Dessa medel böra hälst ställas till den fornminnesvårdande myndighetens omedelbara disposition, så att denna ej för varje gång behöver gå till Kungl. Maj:t eller Kungl. Maj:t och Riksdag. Dylika privata byggnadsföretag äro nämligen i regel av brådskande natur och säkerligen skulle dröjsmål verka därhän, att den enskilde skulle känna sig ovilligare att ingå på den kulturminnesvårdande myndighetens förslag, vilket i hög grad skulle verka menligt för de intressen, som avsikten vore att skydda. Skulle det förtecknade minnesmärket rivas, borde den kulturminnesvårdande myndigheten äga rätt att dessförinnande låta uppmäta och avbilda detsamma, och skulle byggnaden vara av sådan utomordentlig betydelse för kulturhistorien, att den anses vara omistlig, skulle den fornminnesvårdande myndigheten äga hos Kungl. Maj:t anhålla om dess inköpande för statens räkning och eventuellt om dess exproprierande. * * Det är säkerligen av stor vikt, att de här i lagförslaget införda ganska stränga bestämmelserna finnas att tillgripa, om ett effektivt skydd av kulturminnesmärkena skall kunna åvägabringas, men å andra sidan kunna en del överträdelser hava skett av okunnighet och utan att i synnerlig hög grad tillfoga fornminnesintressena någon betydande skada. Att i lagstiftningen kunna draga några fasta gränser mellan det straffbara och det, som man möjligen kan hava överseende med, torde vara vara omöjligt. I stället har tillgripits den utvägen att föreslå, det Riksantikvarien ensam skulle äga befogenhet att låta åtala överträdelser av denna lag. Likaså skulle det vara Riksantikvarien ensam, som genom Konungens Befallningshavande har att låta fridlysa fornminnen, ty det är honom det åligger att taga närmaste vården om landets fornminnen. För att här föreslagna restriktioner i kommuners och enskildes åtgöranden ej skall kännas tyngre än nödigt är, måste en hel del ärenden snabbt kunna expedieras. Det ligger i sakens natur, att en Akademi med tolv sammanträden om året ej lämpligen kan vara den beslutande myndigheten, om det gäller frågor, som snabbt måste avgöras och expedieras. Med tanke härpå h a r till Biksantikvarien överflyttats alla rent expeditionella avgöranden, under det att hos Akademien kvarstår avgörandet av sådana frågor, där det gäller att i sista hand väga

101 mellan det rena sakintresset och andra intressen, som kunna resa sig mot detta. Rätt till klagomål hos Kungl. Maj:t över Akademiens beslut bibehålies. I sak är förändringen ej så stor, då Riksantikvarien även förut väl i själva verket varit den avgörande för alla frågor, som här åsyftats, ehuru väl den formella rätten att besluta legat hos Akademien. Det torde väl näppeligen i Akademiens protokoll från de senare årtiondena kunna uppletas ett enda exempel, då Akademien mot Riksantikvariens förslag avgjort något sådant ärende, som nu föreslagits att Riksantikvarien skall äga att avgöra. Men det är icke lagen i och för sig, som verkar till förmån för de intressen, den är tillkommen att skydda, det är nödvändigt att tillse, det den efterleves. När det gäller ett så stort land som vårt, är det ogörligt för en Riksantikvarie med tillhjälp av tre eller fyra ordinarie tjänstemän att räcka till, även om de ej hade annat att göra och ägde obegränsade medel för sina resor. Enligt nu gällande förordning skall visserligen kronobetjäningen biträda vid fornminnesvården; det är dock nästan orimligt begära, att den på något verkligt effektivt sätt skall kunna ingripa, då den ju är överhopad med en mängd andra uppdrag, som i allmänhet mer intressera den än fornminnesvården. I nu framlagda lagförslag h a r man sökt råda bot för dessa svårigheter, därigenom att man infört medhjälpare åt Riksantikvarien. Redan tillförene har Riksantikvarien ägt s. k. Riksantikvariens ombud, vilka frivilligt åtagit sig att på grund av sitt intresse för fornminnesvården biträda honom. Genom att omnämna dessa Riksantikvariens ombud i lagen h a r man velat sanktionera en förut prövad anordning, som funktionerar till lättnad för såväl Riksantikvarien som allmänheten, i det att allmänheten direkt kan vända sig till dem för att få de råd och upplysningar, som den eljest genom brev eller direkta samtal med Riksantikvarien måste inhämta. Dessa ombud skulle av Riksantikvarien utses på sådana platser och i så stort antal, som han kunde finna lämpligt. De böra vara personer som hava intresse för sin hembygds minnesmärken, och böra inrapportera sådant, som kan vara för fornminnesvården fördelaktigt att Riksantikvarien får kännedom om. Vidare böra de äga rätt att på statens bekostnad utföra de fornminnesvårdande uppdrag, som Riksantikvarien kan giva dera. Med deras tillhjälp torde det bliva möjligt att på ett långt effektivare sätt, än nu är fallet, kunna övervaka landets fornminnen, men säkerligen fordras härtill större anslag för resor och undersökningar än vad, som nu står till förfogande.»

Av de kommitterade hade antikvarien Eckhoff samt av de i utredningen deltagande tjänstemännen antikvarierna Arne, Janse och Frödin uttalat i vissa avseenden från kommitterades majoritet avvikande meningar i olika hänseenden. Antikvarien Eckhoff anförde:

An ikv T m

i "L

Eckhoffs »Till h e r r a r O. Montelius' och B. Salins samt undertecknads skrivelse till Aka- skiljaktiga demien med motivering av det inlämnade förslaget angående ny fornminneslag niemng. samt till nämnda förslag får jag härmed foga följande avvikande mening.

1. Angående i privat ägo befintliga föremål av den kulturhistoriska betydelse, att deras bevarande bör anses såsom allmänt intresse. De inskränkningar i äganderätten, ägare till dylikt föremål skulle efter föremålets inregistrering vara underkastad, angivas böra vara följande: — ägare äger ej rätt att vägra den vårdande myndighetens tjänsteman tillträde till det förtecknade föremålet; — ägare äger ej rätt att låta verkställa renovering eller restaurering på annat sätt än vårdande myndighet medgiver och under dess kontroll; — ägare skulle slutligen vara skyldig underrätta den vårdande myndigheten, när och till vem han försålt det förtecknade föremålet, omedelbart efter försäljningen. Förtecknande eller inregistrering av föremål skulle visserligen ske endast efter medgivande av ägaren och då synes därom vara mindre att invända, nämligen under förutsättning, att föremålet vid ombyte av ägare upphör att vara inregistrerat. Skulle åter, såsom av sammanhanget synes framgå, ett en gång inregistrerat föremål, även sedan det genom arv eller köp eller på annat sätt övergått till annan ägare, fortfara att vara inregisterat, inträda helt andra förhållanden. Genom ingreppet i sin dispositionsrätt kan den nya ägaren tillskyndas ej allenast obehag utan även ekonomisk förlust t. ex. genom svårighet vid försäljning, vid förpantning ra. m. Hela lagbestämmelsen synes mig vidare fullkomligt sakna fast grund. Var skall gränsen dragas mellan sådana föremål, som äro önskvärda att inregistrera, och andra till äventyrs även kulturhistoriskt viktiga. Denna gräns måste bliva ej allenast fullkomligt godtycklig utan även mycket föränderlig efter de inregistrerande myndigheternas rent subjektiva tycken på olika tider. Dragés gränsen för snäv, så att endast ett fåtal föremål faller inom densamma, synas bestämmelser därom i allmän lag ej vara på sin plats. Utvidgas åter gränsen, inträda däremot lätt sådana förhållanden, som lägga oöverstigliga hinder i vägen för lagens efterlevnad. Var skall gränsen dragas mellan t. ex. svenska konstnärers verk? Skall gränsen bestämmas av den tid konstverket tillhör eller av dess inre värde? Skall ett medelmåttigt konstverk, som innehar en viss ålder, inregistreras, under det ett nyare konstverk av högsta rang ej bör ifrågakomma? Huru skall förfaras med en antikvitetshandlares lager, där första klassens verk förekomma? Eller vid en auktion, i stad eller på land, där även monument av verkligt kulturhistoriskt värde kunna förekomma? Dessa frågor och säkerligen ännu andra måste, innan lagen blir verklighet, finna sin lösning, men en dylik lösning möter säkerligen oöverstigliga hinder. Ägarens fullkomliga rättslöshet vid ett inregistrerat föremåls renovering eller restaurering är även ägnat att väcka stor betänklighet. Den får nämligen ej ske på annat sätt än den vårdande myndigheten medgiver och under dess kontroll. Någon högre instans medgives icke. Vid en kyrkas och dess inventariers reparation och renovering h a r det varit praxis att så långt som möjligt tillmötesgå församlingens uttalade önskningar; såväl Akademien som Kungl. Överintendentsämbetet ha som regel handlat därefter. I förslaget tillmätes emellertid ej den enskilde ägaren av inregistrerat föremål något som helst inflytande på frågan om renovering av hans lagliga egendom. Detta synes dock vara att driva förmyndarskapet allt för långt.

103 Ej fullt konsekvent synes vidare vara att ett inregistrerat föremål, så länge det befinner sig i inhemsk ägo, skall stå under så noggrann kontroll, men att å andra sidan ägaren när som helst och utan inskränkning kan försälja det till utlandet. Det följdriktigaste borde väl vara att lagen förbjöde sådan försäljning. Av skäl, på vilka jag h ä r ej torde behöva ingå, kan ett dylikt stadgande dock ej ifrågasättas. Slutligen synes mig hela lagförslaget så att säga sväva i luften, enär ingen straffpåföljd för lagens överträdande är stadgad. Enär en dylik väl näppeligen torde kunna tänkas, blir således lagens bud endast en from önskan, som ägare av inregistrerat föremål när som helst utan äventyr kan ignorera. På grund av vad jag sålunda anfört, får jag anmäla min reservation mot ifrågavarande punkt i motiveringen samt yrka att ifrågavarande bestämmelser utgå ur förslaget. 2. Angående i enskild ägo befintliga byggnadminnesmärken av kulturhistorisk betydelse. Enligt skrivelsen skulle tillvägagångssättet med avseende på sådana byggnader vara bland annat följande: »Av den fornminnesvårdande myndigheten i samråd med någon lokal statsmyndighet upprättas en förteckning på sådana privatbyggnader, vilka på grund av kulturhistoriskt värde böra helt eller delvis i så orubbat skick som möjligt bevaras. Ägaren och även innehavaren meddelas, att byggnaden blivit uppförd på förteckningen, och samtidigt vilka fördelar, som kunna beredas honom, om han i tid anmäler tilltänkta ändringar på densamma. Önskligt vore, om ägaren eller innehavaren kunde lagligen åläggas anmäla, när han tilltänker en förändring av byggnaden eller dess nedrivande». Då de »lokala statsmyndigheterna» ej såsom sådana hava någon som helst kompetens att bedöma hithörande frågor, är det svårt att inse betydelsen av deras samverkan med den fornminnesvårdande myndigheten. Lika litet som den lokala statsmyndigheten äger kompetens att bedöma, att en byggnad bör inregistreras, lika litet kan han bedöma, att den icke bör inregistreras. En dylik myndighet äger nämligen ej någon överblick över de byggnadsverk i landet i dess helhet, som böra komma ifråga till inregistrering, och kan således ej tänkas utgöra någon lämplig hämsko på tilläventyrs för långt drivet nit att inregistrera. Vilka synpunkter det skulle vara den lokala statsmyndighetens uppgift att beakta, synes därför svårt att inse. Inregistreringen bör ju ske endast på grund av byggverkets egen beskaffenhet. Några härav oberoende allmänna grunder synas ej böra ifrågakomma. Enär lokal statsmyndighet är nämnd som deltagare i inregistreringen, är det tydligen meningen, att förrättningen skall ske efter på platsen skedd undersökning av byggnaden, vilket ju ock är självfallet, enär avbildningar av alla de byggnadsverk, vilka kunna komma ifråga till inregistrering, ingalunda förefinnas. Efter undersökning och inregistrering underrättas ägaren, alt byggnaden blivit uppförd på förteckningen. Om ägarens tillstånd till undersökningen namnes intet. Ett dylikt tillstånd synes dock h ä r som i fråga om kulturhistoriskt viktiga föremål böra anses nödvändigt. Skrivelsen framhåller, att det vore önskligt, om ägare eller innehavare kunde lagligen åläggas att anmäla, när han tilltänker en förändring av byggnaden eller

104 dess nedrivande. Enär intet äventyr för uraktlåtenhet föreslås, torde lagbudet bliva en död bokstav. Skulle åter straffbestämmelse stadgas, och lagen därigenom bliva effektiv, samt inga åtgärder få vidtagas förr än efter underhandlingar och överenskommelser med vederbörande myndighet, torde det vara lätt att inse, till vilken tidsutdräkt och andra svårigheter detta skulle leda för den enskilde ägaren. En av de för forskningen otvivelaktigt viktigaste grupperna av byggnadsverk aro allmogehusen; nämligen genom de konstruktionsdetaljer och andra motiv från flydda tider, som finnas hos dem. Och detta gäller kanske ej förnämligast boningshusen, vilka mest undergått modernisering, utan uthusen, lador, bodar m. m Dessa borde således företrädesvis förtecknas. Men är det troligt, att en allmogemän i t. ex. ett avlägset landskap skulle känna sig förpliktad att vid förändring av någon sådan byggnad, härom göra anmälan och avvakta resultat av kanske ganska långvariga underhandlingar? Slutligen är det h ä r som i fråga om inregistreringen av kulturhistoriskt viktiga föremål givet, att gränsen måste bliva ej allenast fullkomligt godtycklig, beroende på den inregistrerandes subjektiva tycke, utan även svävande d^ v s' föränderlig från tid till tid. På anförda grunder får jag därför härmed anmäla reservation mot skrivelsens motivering och yrka, att ifrågavarande punkter måtte ur lagförslaget utgå. 3. Angående övergivna kyrkor (öde kyrkor) utan kulturhistoriskt intresse vilka ej underhållas. Beträffande dylika kyrkor yttras i skrivelsen: »De övriga ödekyrkorna, som ej hava kulturhistoriskt värde, undandraga sig härigenom den kulturminnesvårdande myndighetens omsorg. Men vi kunna ej underlåta att framhålla det önskvärda däri, att de myndigheter, som denna sak närmast vidkommer, ålades tillse att kyrkobyggnaden även under sitt förfall holies så, att den ej väckte anstöt»! Såvitt jag känner, finnes emellertid ingen myndighet »som denna sak närmast vidkommer» och under det förhållandet, att församlingen ej h a r någon underhållningsskyldighet, torde ingen myndighet kunna »tillse, att kyrkobyggnaden även under sitt förfall ej väcker anstöt». Att staten skulle vidkännas kostnaden för underhållet av dessa kulturhistoriskt icke viktiga byggnader kan ju ej förutsättas. Dessa så att säga självdöende kyrkor äro emellertid en verklig skamfläck för vår kultur. Lika sannt torde ock vara, att var och en utomstående, som betraktar ett sådan halvraserat ofta om ytterlig råhet vittnande kyrkligt minnesmärke, gör den fornminnesvårdande myndigheten ansvarig för det sorgliga tillståndet. Det synes därför önskligt att genom en bestämmelse i fornminneslagen råda bot härför. Denna bestämmelse borde innehålla, att sådan övergiven kyrka, som ej underhålles, skall, om den är av trä, rivas och, om den är av sten, antingen rivas eller efter allt trävirkes borttagande lämnas att kvarstå som ruin. Kostnaden härför, som ej kan bliva betydlig, enär en del därvid vunnit material kan hava ett visst värde, torde kunna åläggas församlingen. Möjligen bör stadgas att övergiven kyrka av den beskaffenhet, varom nu är fråga, ej skall rivas förr an efter viss tid, exempelvis fem år, efter den nya kyrkans uppförande »

105 Antikvarien Arne uttalade: »I fråga om § 12 anhåller undertecknad att få framföra en avvikande mening. I det föreliggande förslaget till lagstiftning rörande fornlämningars vård stadgas skyldighet för hittaren att till statens samlingar hembjuda alla guld- och silverfynd samt myntfynd och att inlämna alla gravfynd (mot ersättning eller icke, allt efter omständigheterna). Dessa skyldigheter åligga hittaren även enligt nu gällande Kungl. Förordning, som i det nya lagförslaget blott underkastats de förändringarna, att begreppet guld- och silverfynd utvidgats att omfatta även föremål av delvis guld eller silver, under det att den nuvarande kategorien: föremål av koppar inskränkes till att omfatta blott kopparmynt. I själva verket kan det starkt ifrågasättas, om ej det 1873 borttagna stadgandet om skyldighet att hembjuda kopparregleringen brons borde återinsättas i lagen. I fråga om den måhända övervägande mängden av fornsaker stadgas ingen hembudsskyldighet. I den Kungl. Förordningen av 1828 var hembudsskyldigheten utsträckt till snart sagt alla fornsaker. I princip torde också alla (jordfunna) fornsaker böra betraktas som statsegendom. De ha intet direkt samband med nutida kultur, med nu levande personer eller institutioner, till vilka de knappast någonsin — åtminstone i vårt land — kommit genom arv eller på annat sätt, släktled efter släktled alltifrån de ursprungliga innehavarna. Jordägaren h a r som bekant ingen rätt till de lösa fornsakerna, utan denna h a r efter 1828 års förordnings upphävande överlåtits åt hittaren, som dock i vissa fall h a r hembuds- eller avlämningsskyldighet. Det ökade allmänna intresset för våra fornlämningar och den under de senare decennierna vunna insikten om alla fornsakers vetenskapliga betydelse liksom även den allmänna strävan att mer än förr tillvarataga samhällets rätt synas tala för, att skyldigheten att hembjuda det funna åt staten utsträckes till att omfatta alla fornsaker. Vore en fullständig organisation av vårt lands museiväsen genomförd, så att provinsmuseerna ägde statsanslag och stode under statskontroll samt befunne sig i bestämda relationer till centralmuseet, skulle jag obetingat rösta för en dylik utsträckning av hembudsskyldigheten. De inkomna fynden skulle då kunna fördelas på de olika museerna, och blott privatsamlarna, men framför allt antikvitetshandlarna och gravplundrarna skulle bli lidande på ett sådant stadgande. De privata samlarna av förhistoriska fornsaker äro emellertid relativt få och deras betydelse i vetenskapligt avseende numera ringa. Skulle en privatperson av vetenskapligt intresse vilja ägna sig åt fornsakssamlande, kan den utvägen tänkas, att han under vissa villkor av Riksantikvarien erhåller en koncession att samla, gällande för livstid eller så länge hans intresse varar, varefter samlingen hembjudes till inlösen åt staten efter en viss betalningsnorm. Vore den förut omnämnda museiorganisationen genomförd, synes mig alltså en allmän hembudsskyldighet böra inträda. För att emellertid ej överhopa centralmuseet eller riksantikvarien med arbete och ej heller lamslå provinsmuseernas företagsamhet, men dock tillföra centralmuseet det vetenskapligt värdefullaste materialet, borde i detta fall hembuden ske så, att de kategorier av fornsaker, som redan nu tillfalla Statens Historiska Museum fortfarande sändas dit, under det att de övriga, möjligen med undantag av de s. k. depåfynden, hembjudas

Ä S * tl9a

menin

9-

106 antingen till Statens Historiska Museum eller det landsortsmuseum, inom vars rayon fyndet gjorts (de statskontrollerade provinsmuseernas intressefärer i detta avseende borde vara på förhand bestämda). För centralmuseet måste en möjlighet skapas att genom byte och gallring ur provinsmuseerna övertaga särdeles viktiga fynd. Då tillämpandet av den allmänna hembudsskyldigheten under nuvarande omständigheter synes mig stöta på praktiska svårigheter — genom densamma skulle blott centralmuseet komma att riktas, och man finge ytterst svårt att övervaka lagens efterlevnad, enär man sannolikt ej längre kunde räkna med provinsmuseernas intresse — bör emellertid det mesta möjliga göras för att åt vetenskapen rädda det viktigaste fornsaksmaterialet. Till detta höra ovillkorligen j ä m t e gravfynden (och i viss mån guld- och silverfynden) de s. k. depåfynden, till vilka jag ej blott räknar de föremål, som funnits lagda i varandras omedelbara närhet, utan även sådana, som fördelats på en större yta, t. ex. mossfynden. Ett depåfynd A-an visserligen bestå av ett enda föremål men torde i regeln utgöras av 2 eller flera och har i ett eller annat, vanligen religiöst, syfte nedlagts i jorden. Antalet depåfynd, som årligen göres i Sverige, torde ej vara synnerligen stort — till Statens Historiska Museum inkommer högst ett 30-tal. Men ett enda fynd — t. ex. ett mossfynd — kan innehålla en mångfald föremål, och i vetenskapligt avseende äro depå- och mossfynden ofta de intressantaste och värdefullaste. Ett särskilt skydd behöva även de fynd, som göras på forna boplatser, av vilka numera ofta intet annat spår än de lösa sakerna synes — jag tänker särskilt på stenåldersboplatser med fynd av keramik, vapen, benföremål o. s. v. Då det är känt, att åtskilliga av dessa depå-, moss- och bostadsfynd förskingrats utan att komma vetenskapen till godo och f. n. intet med lagens hjälp kan göras häremot utom möjligen i fråga om den sistnämnda kategorien, synes det helt naturligt att i den föreslagna lagen införa ett stadgande av ungefär följande lydelse: »Om två eller flera fornsaker av trä, sten, ben, horn, metall, glas, vävnader eller dylikt anträffas i jord eller vatten på samma plats (under omständigheter, som tyda på, att de antingen nedlagts samtidigt eller vid upprepade tillfallen efter varandra på grund av en till platsen knuten tradition eller fortsatt användning i visst syfte) skola de till Statens Historiska Museum hembjudas. Om inlösen sker, bör betalningen motsvara fulla vetenskapliga värdet. Inlämnas dylikt fynd genom enskild samlare eller annat offentligt museum, som önskar detsamma förvärva, göre denne eller detta samtidigt härom framställning till Akademien, som äger i ärendet avgöra.» Genom ett dylikt stadgande skulle åtskilliga gravfynd (t. ex. ensamgravfynd från stenåldern) komma vetenskapen till godo, under det att de eljes lätt förskingras, emedan inga ben på grund av förmultning eller bristande iakttagelser hittats tillsammans med fornsakerna. Det torde även kunna påstås, att skillnaden mellan ett avsiktligt nedlagt s. k. votivfynd och ett gravfynd under flat mark ofta är nästan ingen. Långt ifrån att genom en dylik utsträckt hembudsskyldighet något allvarligt intrång skulle ske i den personliga äganderätten — som, enligt vad jag ovan

107 anfört, i fråga om fornsaker torde vara av synnerligen chimärisk beskaffenhet — skulle' hittaren tvärtom genom densamma få sin honom av staten medgivna rätt till ersättning för fyndet fullt tryggad. Hittaren av dylikt fynd, som i regeln ej själv torde vara samlare, önskar naturligtvis framför allt få väl betalt för fyndet. Vid denna art fynd blir också det vetenskapliga, ej det materiella värdet utslagsgivande. Att överväga är också, huruvida något slags skiljedomare bör utses i de fall, då hittaren och statssamlingen ej kunna enas om priset. I den norska lagen finnes h ä r o m ett stadgande. Genom det föreslagna stadgandet är det fortfarande sörjt för möjligheten, att provinsmuseerna och t. o. m. privatsamlarna få i sin vård mottaga fynd av den h ä r nämnda kategorien. Emellertid synas vetenskapligt värdefulla fynd i regeln blott böra h a m n a i Statens Historiska Museum eller i universitetsstädernas museer, där möjligheten till vetenskaplig bearbetning föreligger. Provinsmuseerna i övrigt synas ha den dubbla uppgiften att tjänstgöra å den ena sidan som uppsamlingsställen och förvaringsplatser, å den andra som folkbildningsanstalter. Från dessa båda synpunkter torde också deras insamlingsarbete böra bedrivas. Jag får alltså föreslå att vid redigeringen av § 12 särskild hänsyn tages till depå-, moss- och boplatsfynd, ungefär i överensstämmelse med den av mig ovan angivna formuleringen. Vid försummelse att efterkomma stadgandet torde antingen samma straffpåföljd böra bestämmas som för försummelse att hembjuda guld- och silverfynd, eller ock förlust av rättigheten till ersättning för det funna.»

Antikvarierna Janse och Frödin förenade sig om följande mening:

^^"0™

»Beträffande § 12 anhålla undertecknade på följande grunder att få anföra Frödins skiljaktiga meavvikande mening. ninq Enligt nu gällande Kungl. Förordning föreligger hembudsskyldighet blott beträffande dels fynd, som gjorts vid rubbande av fast fornlämning, dels »forntida mynt, vapen, redskap, prydnader, kärl eller andra fornsaker av guld, silver eller koppar». Bestämmelsen angående jordfynd av koppar h a r aldrig tillämpats annat än i fråga om mynt och har i det nu uppgjorda förslaget blott bibehållits för denna kategori. Däremot har uttrycket »helt eller delvis av guld eller silver» föreslagits i st. f. det nu gällande. Visserligen innebär denna formulering någon utvidgning av hembudsskyldigheten, men även om detta förslag bleve lag, skulle blott en mindre del av de fornfynd, som årligen komma i dagen i vårt land, bliva indragna under lagens skydd och därmed komma den vetenskapliga forskningen till godo. Och ändock äro dessa så att säga rättslösa fynd i vetenskapligt hänseende fullt likvärdiga med de av lagen skyddade kategorierna. Det bör ihågkommas, att guld-, silver- och myntfynden ej sällan representera föga mer än det materiella värdet. Bland de fynd, som nu — därest de ej äro av guld eller silver eller bestå av mynt — ej på något sätt beröras av lagen, är det särskilt en klass, som enligt vår mening framför allt är vanlottad, nämligen de i vetenskapligt hänseende så betydelsefulla depotfynden. Vi behöva naturligvis ingalunda för Akademien framhålla dessa fynds stora vetenskapliga värde, men vilja blott nämna, att de hittills anträffade depotfynden i anförda hänseende icke blott äro jämställda med, utan

108 i många fall överlägsna de fynd, som nu enligt lag till staten hembjudas. En omständighet, som även bör tagas i betraktande, är vidare, att dessa depotföremål av sina ursprungliga ägare med full avsikt nedlagts i jorden (ev. vattnet) och ofta äro att betrakta som minnen av en religiös akt, varför dessa depoter, synes det oss, egentligen hava karaktären av fast fornlämning. Följaktligen böra beträffande depotfynden — oberoende av deras i regel stora vetenskapliga betydelse — samma bestämmelse gälla som beträffande fynd från fast fornlämning i allmänhet, d. v. s. hembudsskyldighet. Slutligen bör framhållas, att föremålen i en skelettgrav, där alla spår av skelettet försvunnit, vanligen av lekmännen tolkas — och även av fackmännen i flera fall hava tolkats — som ett depotfynd, vilket naturligtvis visar, att en brist förefinnes i nu gällande bestämmelser om hembudsskyldighet för gravfynd, en brist, som enligt vår mening endast kan avhjälpas på så sätt, att denna hembudsskyldighet utsträckes till att gälla även depotfynden. Att emellertid i lag på ett sådant sätt definiera uttrycket depotfynd, att det avsedda ändamålet med den nya bestämmelsen vunnes, torde vara synnerligen svårt. Så h a r intet av de inom kommittén diskuterade förslagen visat sig tillfredsställande; ett sådant uttryck som »två eller flera föremål, som anträffas på samma plats», el. dyl. är ej lämpligt, ty dels kan ett av flera föremål bestående depotfynd anträffas i olika repriser med ett föremål för varje gång, dels blir hittarens uppfattning av uttrycket »på samma plats» ofta i sista hand beroende på det inbördes avståndet mellan de i fyndet ingående objekten, och dels bestå depotfynden ej sällan av blott ett enda föremål, ja, flera av vårt museums allra märkligaste depotfynd tillhöra just denna kategori. En i allo tillfredsställande lösning på dessa svårigheter vinnes enligt vår uppfattning endast på det sättet, att hembudsskyldigheten utsträckes till att omfatta alla lösa fornsaker av vad slag och material de än vara må. En sådan lagbestämmelse skulle vi dessutom vilja föreslå även av andra skäl. Enligt vår mening äro de tillfälligt förekommande fornsakerna, de s. k. lösa fynden, i vetenskapligt hänseende synnerligen betydelsefulla, en åsikt, som under de senaste decennierna gjort sig alltmera gällande. Ett stort antal av vårt museums intressantaste föremål tillhöra just denna kategori, och t. o. m. sådana till det yttre så oansenliga fornsaker som exempelvis stenyxor av enklare former kunna, om möjlighet finnes att förvärva eller åtminstone erhålla kännedom om ett i möjligaste mån rikhaltigt material lämna ovärderliga upplysningar om t. ex. befolkningsförhållanden o. d. under stenåldern. Då varje fast fornlämning i vårt land är ställd under lagens hägn, synes det oss även följdriktigast och i princip rättast, att bestämmanderätten över alla i svensk jord funna fornsaker tillkommer staten. Om sålunda det enskilda intresset i detta fall finge vika för det allmänna, skulle detta ingalunda betyda ett otillbörligt ingrepp i den enskilda äganderätten, snarare tvärtom, i det att den enskilde hittaren genom en sådan bestämmelse, som ovan föreslagits, bleve tillförsäkrad fyndets fulla ej blott materiella, utan även vetenskapliga värde, vilket nu som bekant långt ifrån alltid är förhållandet. I förbigående må nämnas, att de flesta lösa fynd, som museet köper, inkomma genom mellanhänder. En sådan

109 generell hembudsskyldighet skulle endast innebära ett servitut på äganderätten, fullständigt analogt med, men ofantligt mindre kännbart än det servitut, som f. n. vilar på äganderätten till fast fornlämning. En lagstiftning i nu antydda riktning skulle så mycket mindre innebära ett ingrepp i den privata äganderätten, som hembudsskyldighet redan förut och av ålder funnits i vårt land och således är ett uttryck för en urgammal svensk rättsuppfattning. Såväl Östgötalagen som Magnus Erikssons och Kristofers landslagar stadga hembudsskyldighet till konungen av alla »jord- och bottenfynd», ett stadgande, som ytterligare preciseras i Kungl. Maj:ts den 5 juli 1684 utfärdade »Plakat angående allehanda gammalt hittemynt, och fynd, uti guld, sölff, koppar och metallkäril, sampt andra rare stycker, som myckit uppfinnes och undan döllies». I 1734 års nya allmänna lag är ingen annan ändring företagen än att hittaren, som förut varit tillförsäkrad blott en tredjedel eller hälften av värdet, nu skall erhålla fulla värdet jämte en åttondel därav. Genom Kungl. Förordningen av den 17 april 1828 förtydligas ytterligare de äldre bestämmelserna på så sätt, att de äldre författningarnas uttryck »sampt andra rare stycker» — »eller andra konststycken» utbytas mot »sten och trä» (mynt samt fornsaker av guld, silver, koppar och »metall» nämnas uttryckligen i den allmänna lagen). Först genom Kungl. Förordningen av den 29 november 1867 borttages hembudsskyldigheten rörande fornsaker av järn, sten och trä m. m. (i det att hädanefter endast fornsaker av guld, silver och koppar eller brons behöva hembjudas), en eftergift, som tiilstyrkes av Akademien på den grund, att Statens Historiska Museum nu anses äga »högst betydliga förråd av fornsaker av ringa materielt värde, särdeles av sten, och sålunda inom denna avdelning icke vidare behöver annan tillökning, än av enstaka pjeser, som i avseende på form eller fyndort eller av annan orsak ega särskild märkvärdighet» (B. E. Hildebrand i Antiqvarisk Tidskrift IV, sid. 269). En dylik uppfattning om de materiellt mindrevärdiga föremålens vetenskapliga betydelse var vid denna tidpunkt ganska naturlig, men torde väl numera av ingen kunna förfäktas. Genom Kungl. Förordningen av den 30 maj 1873 borttages slutligen hembudsskyldigheten rörande föremål av brons, detta trots dåvarande Riksantikvarien Bror Em. Hildebrands den 6 juni 1871 dagtecknade, utförligt motiverade avstyrkande, vari Akademien i sitt beslut den 12 juli samma år instämt. Till ytterligare stöd för vår uppfattning, att en återgång till förhållandena före år 1867 är av behovet synnerligen påkallad, vilja vi anföra, att i Norge, där man så sent som år 1905 erhållit en ny fornminneslag, vilken ju får antagas vara utarbetad med hänsyn till vad en modern fornminnesvård kräver, införts — i form av anmälningsskyldighet — bestämmelsen om hembudsskyldighet beträffande alla lösa fornfynd från den förkristna tiden och medeltiden. Den tid, denna lag varit gällande, kan anses tillräckligt lång, för att en uppfattning om nämnda bestämmelses värde bör hava kunnat bildas. I avsikt att erhålla ett utlåtande h ä r o m h a r undertecknad, Frödin, tillskrivit cheferna för de historiska avdelningarna vid Bergens och Stavangers museer. Föreståndaren för Oldsamlingen i Bergen, d:r H. Schetelig, h a r med anledning härav meddelat, att han »gjennemgaaende h a r meget gunstige erfaringer med hensyn til den gjennemförte pligt til at anmelde

110 alle forhistoriske og middelalderske fund», trots det att lagen i denna punkt ej utövas rigoröst; »vor lovbestemmelse medförer ogsaa at privat handel med norske oldsaker er förbudt og at museene er uavhsengige av enhver markedspris paa oldsaker»; av synnerlig vikt är vidare det stöd museerna äga i polismyndigheterna, som äro skyldiga att anmäla, tillvarataga och insända samt anskaffa upplysningar om anträffade fynd; »forholdene er blit sikrere og fastere, og museenes arbeide i höi grad lettet derved at statens myndigheter direkte arbeider for os naar det behoves»; d:r Schetelig anför slutligen, att »det antal fund og oldsaker som museene faar fat paa er i det hele omtrent det samme nu som for vi fik loven og museene betaler gjennemgaande omtrent de samme priser». Denna uppgift, att priserna — som före år 1905 tydligen ej varit oskäligt höga och således ej behövt nedpressas — kunnat bibehållas, är värd det största beaktande. Fortsätter nämligen i Sverige den prisstegring, för vilken genom mellanhänders och utländska konkurrenters framfart museerna under de senaste åren varit utsatta, är det uppenbart, att lämpligt arkeologiskt material ej utan de allra största ekonomiska uppoffringar för staten skall kunna förvärvas av statssamlingarna och därmed komma vetenskapen till godo. Vad åter beträffar uppgiften, att förvärvens antal ej ökats, visar detta blott, synes det oss, att man i Norge — eller åtminstone vid Bergens museum — redan före 1905 kunnat överkomma de flesta av de tillfälliga fynden, något som naturligtvis underlättats därav, att dessa till numerären h ä r äro betydligt färre än hos oss. Upplysningen, att lagen ej tilllämpas rigoröst, bör dessutom i detta sammanhang ihågkommas. Att den norska lagen varit av den största betydelse, framgår även av d:r A. W. Broggers i Stavanger meddelande. Han säger: »Det kan ikke vaere mere end én mening om at bestemmelsene i § 6 og 7 av vor lov er av en saerdeles betydning, og at de allerede i den korte tid loven har virket har vseret overmaade gavnlige. Jeg tror jeg h a r alle vore samlingsbestyrere med naar jeg sier, att loven vilde bare gjore halv nytte hvis icke bestemmelsene om paabudt anmeldelse av hvilketsomhelst lose oldsaksfund hadde eksistert». Slutligen må nämnas, att prof. G. Gustafsson i Kristiania om den nya lagen i dess helhet säger (Norges Oldtid, sid. 149): »Ved disse lovbestemmelser er en lamge onsket beskyttelse givet för oldtidsminderne, en beskyttelse, som allerede har vakt glsede inden landet og tiltrukket sig anerkjendende opmerksomhed i udlandct». Även i Danmark förefinnes en vidsträckt hembudsskyldighet, den gamla bestämmelsen om Danefse. I de medeltida lagarna omfattar Danefas blott föremål av guld och silver; år 1737 utvidgas emellertid hembudskyldigheten genom en förordning, i vilken det heter: »Guld, Solv, Metal og al anden Skat, som findes enten nedgravet eller forborget i Jord, Skov, Mark, Hus eller andensteds, og ingen kender sig ved, det kaldes Danefas og hörer Kongen til og ingen anden». I ett plakat av den 7 aug. 1752 understrykes denna bestämmelse ytterligare och hittaren tillerkännes en fyndets värde motsvarande ersättning. Detta plakat, som fortfarande har gällande kraft, motsvarar således i fråga om hembudsskyldighetens omfattning 1684 års plakat i Sverige. Med »Kongen» menas naturligtvis staten, och de hembjudna fynden komma nu (sedan det Kungelige Kunstkammer upphört att existera) till Nationalmuseet i Köpenhamn.

Ill Hur Danefas-bestämmelsen f. n. tillämpas framgår av Sophus Mullers framställning i »Nationalmuseet 100 år efter grundlasggelsen», Köpenhamn 1907, sid. 77 f., där det heter: »Som alt nasvnt må ikke blot Vasrdimetal og egentlige Kostbarheder, men også sjasldne og masrkelige Säger fra Oldtiden og fra gammel historisk Tid henregnes til Danefas. Dog har Museet kun överfor den förste Art af Säger hasvdet Lovens Bestemmelser, og det fuldt ud, også med Hensyn til Genstande, der kun for en ringe Del består af Guld og Solv, anvendt som Belasgning eller til Ornamenter. Ingen andre Säger er blevet krasvet som Danefas, men dette nasrmest fordi det aldrig har vasret nödvendigt. Man har foretrukket ikke at anvende Loven, idet Sägen altid under den almindelige Velvilje överfor Museet har kunnet ordnes ved, at Fundet skasnkedes eller overgaves til Museet mod en Godtgörelse eller ved Köb. Der er imidlertid nasppe Tvivl om, at Museet vilde anvende Loven i sin fulde Udstraskning, dersom det skulde hasnde, at der ikke kunde trasffes en Ordning ad Frivillighedens Vej. I to Tilfaslde, i 1865 og 1889, har det vasret nasrved, at det kom hertil, idet sasrlig betydningsfulde Bronzesager var kommet i Hasnderne på Handelsmasnd, der vilde udbyde dem til Salg i Udlandet. Begge Gange var dog en Meddelelse om, at Danefas-Loven i fornödent Fald vilde blive anvendt, tilstraskkelig til att foranledige en Afståelse ved rimeligt Köb». Härav framgår således, att staten (d. v. s. Nationalmuseet) har i sin makt att infordra alla fynd av vetenskaplig betydelse. Lagen tillämpas ej rigoröst. Men detta behöves ej heller på grund av vissa för Danmark speciella förhållanden. Muller framhåller det stora allmänna intresse, varmed Nationalmuseet omfattas, ett intresse, som bl. a. tagit sig uttryck i provinsmuseernas ställning till detsamma. De mer betydande av dessa (detta gäller åtminstone 12 st.) hava nämligen i sina stadgar förbundit sig att i form av byte till centralmuseet avstå sällsynta och vetenskapligt värdefulla föremål. Tack vare denna organisation, landets ringa utsträckning, som gör att märkligare fynd snart bliva kända, samt allmänhetens intresse för hithörande frågor torde den illojala trafiken med fornfynd i huvudsak kunna stävjas och det i vetenskapligt hänseende värdefulla materialet komma forskningen till godo. Lagens stora betydelse ligger däri, att den fastslår principen om statens rätt till fornfynden och ger myndigheterna befogenhet att vid behov ingripa.

*

* *

På de skäl vi ovan anfört få vi således föreslå, att såsom mom. 2 av nu ifrågavarande § följande mom. införes (varvid mom. 4 naturligtvis bör utgå): »Anträffas fornsaker av annat material än i mom. 1 angives, såsom av koppar brons, järn och annan metall, trä, ben, horn, bernsten, glas, tyg, läder m. m., göre hittaren ofördröjligen anmälan härom till Akademien antingen på sätt ovan stadgas eller genom Riksantikvariens ombud i orten, med noggranna uppgifter om fyndstället, sättet huru fyndet blivit anträffat samt vad mera kan till upplysning i ämnet tjäna. Finner Akademien, att fyndet eller någon del därav bör för statens samlingar inlösas, erlägge då för det, som inlöses, fulla vetenskapliga värdet.»

112 Såsom tillägg till det av kommittén föreslagna mom. 3, vilket i tillämpliga delar även bör gälla det nu formulerade momentet, föreslå vi följande: »Befinnes hittare av sådant fynd som i mom. 2 angives, hava underlåtit detsamma till Akademien anmäla, ankomme på Akademiens prövning, huruvida någon lösen för detsamma må givas». En dylik bestämmelse om allmän hembudsskyldighet skulle enligt vår mening bringa reda och system i behandlingen av de lösa fornfynden. Den skulle i möjligaste mån förhindra den illojala handeln med fornsaker ävensom inskränka det dilettantmässiga samlande, som blott eller huvudsakligen går ut på att åstadkomma största möjliga antal föremål, men däremot föga eller intet tar hänsyn till att en samlings förnämsta värde ligger i de upplysningar, som kunnat erhållas om de i densamma ingående objekten, m. a. o. vad man vet om dessa. Det positiva resultatet bleve, att staten finge dispositionsrätt över de fornsaker, som vore värda att för framtiden bevaras. När vi nu föreslå ett sådant stadgande, är det ingalunda vår mening, att alla de lösa fynd, som h ä r närmast avses, skulle hamna i de under Akademiens vård ställda statssamlingarna; detta vore av praktiska skäl varken möjligt, ej heller önskligt. En dylik bestämmelse skulle varken få lägga hinder i vägen för, än mindre döda det berättigade samlarintresset, vare sig detta representeras av museer eller privatsamlare. Vårt förslag avser att för sådana samlingar (statens eller icke statens), som äro grundade på en riktig uppfattning om samlandets egentliga uppgift, m. a. o. där de vetenskapliga principerna äro ledande, reservera det vårdefulla vetenskapliga material, som de lösa fynden representera. De museer och enskilda, som visa sig äga de härför nödvändiga förutsättningarna böra således erhålla rättighet såväl att mottaga anmälan om, som att inlösa de nu ifrågavarande fyndkategorierna. Det h a r framhållits, att i fråga om dessa den fria konkurrensen bör få råda. Detta är ej vår uppfattning. Konkurrens, som naturligtvis alltid måste medföra prisstegring, bör ej råda mellan de kulturhistoriska samlingarna, vilka ju hava samma stora mål, att tjäna den kulturhistoriska forskningen. Här är i stället en sammanslutning på sin plats, ett i system satt gemensamt insamlingsarbete med en exempelvis årligen återkommande fördelning av de inkomna fynden, varvid de olika intressena böra få komma till sin rätt. Än mindre böra de samlingar, som väl i en nära framtid komma att erhålla statsunderstöd, konkurrera inbördes och med statens museer. Att staten med sina medel skulle understödja ett större eller mindre antal sinsemellan rivaliserande samlingar, kan ingalunda vara förenligt med en sund ekonomi. I detta fall bör saken ordnas t. ex. så, att de anmälda fynden av de därtill berättigade museerna inlösas för statens medel och således betraktas som statens egendom, tills den årligen återkommande fördelningen ägt rum, varvid de särskilda intressena (centralsamlingarnas, universitetsmuseernas, provinsmuseernas o. s. v.) här liksom i förra fallet behörigen böra tillgodoses.» Vitterhets-, E f t e r a t t h a v a a n m ä r k t att o v a n i n t a g n a u t r e d n i n g a v d e k o m m i t t e r a d e anUkviteu- t i l l k o m m i t f ö r e r i k s d a g e n s o v a n å t e r g i v n a s k r i v e l s e o c h a t t g e n o m d e n n a h e l a akademien, f r å g a n d e l v i s k o m m i t i ett a n n a t l ä g e , a n g a v v i t t e r h e t s - , h i s t o r i e - o c h a n t i k v i t e t s a k a d e m i e n , s o m s a d e sig s a k n a a n l e d n i n g a t t i n g å i g r a n s k n i n g a v d e

113 u t a v d e s s k o m m i t t e r a d e f ö r e s l a g n a s t a d g a r n a s a v f a t t n i n g , i sin f ö r u t o m f ö r m ä l d a s k r i v e l s e e n d a s t i k o r t h e t sin u p p f a t t n i n g i v i s s a u t i k o m m i t t e r a d e s förslag b e r ö r d a frågor av principiell n a t u r , i vilket h ä n s e e n d e a k a d e m i e n anförde: »Den i § 2 mom. 2 angivna utsträckning av fornminnesvården till naturföre- Vitterhets-, mål, vid vilka åldriga sägner eller bruk äro fästa, finner Akademien riktig. I historie- och anil viteis fråga om skyldigheten att hembjuda fynd anser Akademien, i likhet med kom^ ~ mitterade, denna skyldighet väsentligen böra vara så begränsad, som gällande utlåtande den författning bestämmer eller till föremål som helt eller delvis äro av guld eller 3 september silver. En utsträckning av denna skyldighet utöver denna gräns skulle av den 1912. allmänna meningen icke uppfattas såsom berättigad och en sådan föreskrift skulle därför antingen bliva en död bokstav eller, om den skulle bliva effektiv, föranleda ett ständigt ingripande från åtalsmyndigheternas sida, vilket vore allt annat än önskvärt. Med stigande intresse hos allmänheten för fornfyndens bevarande och ökad uppskattning av statsmuseernas betydelse för fornkunskapen och fornminnesvården skola enligt Akademiens tanke utan dylikt tvång statens samlingar kunna med sig förena sådana fynd, som för dem äro av verklig betydelse. Beträffande borttagande av fasta fornlämningar ansluter sig Akademien till, vad kommitterade i § 8 mom. 2 föreslagit angående kostnaden för undersökning av fornlämning, som blivit ifrågasatt att borttagas, samt i § 9 angående sättet att förfara, när fornminne beröres av ett till utförande ifrågasatt allmänt arbete. Akademien instämmer jämväl i kommitterades uppfattning, att, där en fornlämning må anses vara särskilt märklig och därför omistlig, det må vara det allm ä n n a öppet att genom expropriation inlösa densamma; och hemställer därför Akademien att vid utarbetande av ny expropriationslagstiftning denna fråga må vinna behörigt beaktande. Föreskriften i § 5 mom. 3, angående rätt för Akademien att till andra offentliga samlingar avlåta vid undersökning av fasta fornlämningar gjorda fynd, finner Akademien lämplig såsom utryck för det naturliga sambandet mellan statens museum och övriga offentliga samlingar i landet av detta slag. Vidkommande påföljden för överträdelser av de till fornminnens bevarande givna föreskrifter anser Akademien, lika med kommitterade, en skärpning av straffet till fängelse vara under särskilt försvårande omständigheter påkallad, liksom också Akademien delar kommitterades mening, att den, som tillhandlar sig föremål av beskaffenhet att böra till inlösen hembjudas, när han handlat i samråd med hittaren eller eljes med vetskap om det olagliga i transaktionen, också bör vara underkastad straffpåföljd. Akademien anser den omvårdnad, som från fornminnessynpunkt nu ägnas kyrkor och där förvarade föremål, lämpligen böra utsträckas till profanbyggnader av kulturhistorisk betydelse, även där dessa icke kunna räknas till fornlämningar, jämte där förvarade föremål, och finner därför önskligt att dessa bliva under former, som kunna finnas lämpliga, underkastade uppsikt och kontroll. Detta dock endast såvida byggnaden är av publik natur och står under statens eller annan offentlig myndighets vård. Att söka utsträcka denna uppsikt och kontroll 8.

K. Fornminnesvårdskommitténs

betänkande.

114 till bj'ggnader eller föremål i enskild ägo anser Akademien icke vara förenligt med den i vårt land rådande uppfattningen av äganderätten och ägarens frihet att förfoga över vad som tillhör honom. Beträffande särskilt kyrkorna finner Akademien den i § 13 mom. 3 intagna föreskriften om en förberedande undersökning, innan beslut fattas om ny kyrkas uppförande, vara välbetänkt. Därest ny kyrka uppföres och den gamla kyrkan icke finnes böra för statens räkning övertagas, synes det böra åligga församlingen att genom lämpliga åtgärder sörja för att icke den övergivna kyrkan kommer att kvarstå i ett skick, som är ägnat att väcka anstöt. Slutligen vill Akademien för sin del tillstyrka förslaget i vad det innefattar befogenhet för Riksantikvarien att vidtaga vissa åtgärder, vilka nu ankomma på Akademien. Denna anordning är ägnad att befordra den skyndsamhet vid behandlingen av dessa ärenden, vilken helt naturligt är önskvärd, men nu icke alltid kunnat iakttagas.»

Fornminne*- Riksdagens meromnämnda skrivelse ävensom anförda utlåtande från vitterJfedJ^SnJfjhets-, historie-och antikvitetsakademien föranledde tillsättandet den 21 novemvembcr 1913 ber 1913 av den kommitté, vars betänkande här föreligger.

Kungi. Maj.ts Under den tid, kommittén arbetat, hava, en del åtgärder i minnesvårdande okto'ba- diTi9. syfte från statsmakternas sida tillkommit, bland vilka den mest anmärkningsvärda torde vara fastställandet av insamlingsområden för centralmuseerna i Stockholm genom Kungl. Maj:ts brev av den 1 oktober 1919. I en till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet ingiven skrivelse av den 25 maj 1915 hade nämligen riksantikvarien hemställt om verkställande av utredning i fråga om det inbördes förhållandet mellan statens historiska museum, nationalmuseum, livrustkammaren och nordiska museet. Efter härå erhållen remiss hade riksantikvarien, chefen för nationalmuseum, föreståndaren för livrustkammaren och styresmannen för nordiska museet i gemensamt, den 6 december 1915 dagtecknat utlåtande dels redogjort för sagda museers dåvarande verksamhetsområden, sådana de gestaltat sig på grund av gällande bestämmelser och praxis, dels avgivit förslag till närmare reglering av gränserna för museernas respektive områden, dels ock föreslagit, att åt de fyra museicheferna skulle uppdragas att i samråd övervaka, det vart museum för sig ej överskrede sitt område, samt att museicheferna och föreståndaren för kungl. husgerådskammaren skulle erhålla uppdrag att vid gränsregleringens genomförande gemensamt bestämma depositionen inom museerna av förefintliga samlingar. Infordrade yttranden i ärendet, dagtecknade respektive den 11 januari,

115 den 26 april och den 28 juni 1916, hade inkommit från vitterhets-, historieoch antikvitets akademien, nordiska museets nämnd och riksbibliotekarien, varefter förnyade sådana yttranden avgivits den 18 april 1917 av de fyra museicheferna, den 5 juni 1917 av akademien och den 11 oktober 1917 av nordiska museets nämnd. I sistberörda yttrande hade nordiska museets nämnd förklarat, att nämnden ansåge sig oförhindrad av museets stadgar att, för den händelse Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter rörande gränserna för de tre statsmuseernas verksamhet m. m., i instruktion för nordiska museets styresman intaga dels följande förtydligande av grundstadgarna för nordiska museet: »Nordiska museet omfattar dels svensk allmogesamling, innefattande även en avdelning för de svenska lapparna samt norsk, dansk, isländsk och finsk dylik samling med tyngdpunkten förlagd till svenska föremål, dels samling belysande den profana kulturen hos de högre stånden i Sverige, dels föremål belysande de borgerliga yrkena i Sverige, dels slutligen komparativa samlingar av utländska föremål inom ovan angivna grupper. Kyrkliga föremål, i den mån förvärv av dylika kan ifrågakomma, må inköpas endast när de anses behövliga för inredningen av till Skansen överflyttad kyrka. Likaledes må inköpas sådana i kyrka förvarade föremål, som kunna anses mera belysande för den profana än den kyrkliga kulturen. I fråga om alster av konsthantverk gäller som allmän regel, att för nordiska museet må förvärvas föremål av övervägande kulturhistoriskt intresse, under det att föremål med övervägande konstnärligt intresse böra förbehållas nationalmusei avdelning för konsthantverk, vilket dock icke utesluter att estetiskt och konstnärligt fullödiga föremål må av nordiska museet förvärvas, när så visar sig för samlingarnas fullständigande önskvärt. Alster av de inhemska keramiska fabrikerna från 1700-talet må av nordiska museet förvärvas endast i den mån de icke kunna anses behövliga för kompletterande av nationalmusei avdelnings för konsthantverk samling av dylika föremål. Vidkommande förvärvande av vapen o. d. till nordiska museets samlingar må, på sätt överenskommelsen mellan staten och nordiska museet av den 20 november 1905 bestämmer, endast förvärvas sådana föremål som begagnats av allmogen. Oberoende av ovan angivna begränsningar må föremål av vad slag det vara må mottagas i form av gåva eller deposition;»

dels ock följande föreskrift: »Styresmannen åligger att vid inköp till samlingarna tillse, att de sålunda angivna gränserna för nordiska museets samlande, där dessa beröra statens historiska museums, nationalmuseums och livrustkammarens samlingsområden, icke överskridas, samt att på områden, som nordiska museet h a r gemensamma med något av dessa museer, söka samarbeta med dessa museers chefer för undvikande av konkurrens; och åligger det därför även styresmannen att söka till

116 förmån för rätt samling avböja erbjudna gåvor och depositioner utan att därigenom föremålets övergående i offentlig ägo äventyras.»

Slutligen hade infordrade underdåniga utlåtanden i ämnet avgivits den 17 december 1917 av justitiekanslersämbetet och den 21 juni 1919 av fornminnesvårdskommittén. Uti sitt ovannämnda brev hade Kungl Maj:t med fäst avseende å, vad nordiska museets nämnd i omförmälda yttrande den 11 oktober 1917 förklarat, funnit gott föreskriva, att vid tillämpning av gällande bestämmelser rörande statens historiska museums, nationalmuseets och livrustkammarens verksamhetsområden och uppgifter följande skulle tills vidare lända till efterrättelse: ^Statens historiska museum bör, jämte en mindre, jämförande samling, omfatta allenast föremål från Sverige, d. v. s. dels sådana som äro funna i svensk jord, dels ock sådana som antingen äro gjorda i Sverige eller varit i b r u k här. Frånsett den jämförande samlingen skall museet omfatta föremål från den förhistoriska tiden och från medeltiden av såväl kyrklig som profan art ävensom föremål från nyare tid av kyrklig art. Med. statens historiska museum är myntkabinettet förenat. Nationalmuseet bör innehålla samlingar av konst och konsthantverk. Konstsamlingarna omfatta måleri, plastik, handteckningar, mångfaldigande konst, allt oberoende av ursprungsort dock med tyngdpunkten förlagd till inhemska alster samt ur synpunkt att föremålen skola vara estetiskt eller konsthistoriskt värdefulla. Konsthantverksamlingen omfattar alster av konstindustri och handaslöjd från olika länder ur synpunkt att de skola äga utpräglade skönhets- och stilvärden och endast vad beträffar inhemsk keramik från 1700-talet även på grund av föremålets tekniskt-historiska betydelse. Med nationalmuseet äro förenade statens konstsamlingar å de kungl. slotten, så framt de ej äro ställda under annan myndighets vård. Livrustkammarens samlingsområde omfattar föremål, som belysa samhällets främste jämte dessas omgivning och tjänare (svit) med avseende å deras yttre uppträdande, under nyare tid och inom det indoeuropeiska kulturområdet. Livrustkammarens samlingar fördela sig i två avdelningar, en kunglig, statslig och historisk avdelning med företrädesrätt till föremål, som tillhört kungl. personer eller som belysa kröningar, stats- och andra profana ceremonier eller som äga utpräglad historisk karaktär, samt en allmänt vapenhistorisk avdelning, i fråga om vilken gäller att livrustkammaren ej h a r företrädesrätt till föremål av utpräglad allmogekaraktär eller till föremål av för armé och flotta fastställd modell. Utan hinder av dessa föreskrifter skall nordiska museet äga att genom köp förvärva dels sådana föremål av inhemsk keramik, som ej behövas för att fullständiga nationalmuseets keramiska samlingar, dels kyrkliga föremål från nyare tiden, avsedda för en eller flera kyrkor inom friluftsmuseet å skansen eller ägnade att belysa den profana kulturen i högre grad än den kyrkliga, dels ock alster av karaktäristisk konst, erforderliga för att tillgodose vissa av museets behov.

117 Nu givna föreskrifter skola ej utgöra hinder för vederbörande museer att genom donation eller deposition förvärva besittningen av föremål, som enligt föreskrifterna rätteligen tillhöra annat museums verksamhetsområde; dock skola de tre statsmuseernas chefer i likhet med vad nordiska museets nämnd förväntas komma att ålägga detta museums chef, museets styresman, söka till förmån för rätt samling avböja erbjuden gåva eller deposition, såvitt ej föremålets övergående i offentlig samlings besittning därigenom äventyras.»

Vidare föreskrevs av Kungl. Maj:t, att cheferna för de tre statsmuseerna skulle låta sig angeläget vara att under samverkan med nordiska museets chef tillse, det vederbörande föreskrifter rörande statsmuseernas och nordiska museets omfattning vid tillämnade nyförvärv tillbörligen upprätthölles. För ändamålet borde, då fråga uppkommit om förvärv för något museums räkning av föremål, som ej otvetydigt tillhörde museets område, vederbörande museichefer meddela sig med varandra, och om någon av dem så fordrade, borde de fyra museicheferna, nordiska museets styresman jämlikt detta museums nämnds förständigande, på kallelse av den, som vore äldst i tjänsten, sammanträda till personliga förhandlingar i frågan. Vid dessa sammanträffanden borde museicheferna i övrigt samråda angående angelägenheter i allmänhet, som kunde befrämja de intressen, de representerade. Minst en gång om året borde ett sammanträffande, där sådana allmänna angelägenheter avhandlades, äga rum.

Den redogörelse för minnesvårdens hittillsvarande utveckling här i landet och De minnesde önskemål, som framställts med avseende på de riktlinjer, efter vilka denna vgåardeanVanför utveckling synts böra framgå, har så gott som uteslutande berört de åtgärder, vitterhets-, hisom från statsmakternas sida vidtagits, och av dessa endast dem, som stått antikliteui sammanhang med själva den centrala vården, representerad av akademien, akademien, riksantikvarien och statens historiska museum. Även om härmed den statens rZn^och^averksamhet, som betingats av minnesvårdande syften, uttömmande angivits, tens historiska museum förtjänar i detta sammanhang att anmärkas, att staten inom andra områden utövar en verksamhet, uti vilken minnesvårdande moment ingå, även om dessa icke ursprungligen varit avgörande för verksamhetens upptagande. Härmed åsyftas förefintligheten av vissa statssamlingar såsom nationalmuseum, kungl. husgerådskammaren, livrustkammaren, artillerimuseum, marinmuseum, postmuseum, musikhistoriska museet och de båda universitetsmuseerna i Uppsala och Lund. Under det att de båda senares tillkomst och utveckling beröres i sammanhang med den följande redogörelsen för utvecklingen av den kultur-

118 historiska museiverksamheten i landet utanför statens historiska museum, torde det vara lämpligt att här angiva de huvudsakliga karaktäristika rörande de övriga ovannämnda samlingarna. National- Nationalmuseum, som egentligen är en konstnärlig kvalitetssamling, men museum. g o m s å d a n i i e l t n a m r i i g t med avseende på i densamma ingående konstverk från äldre tider har ett stort kulturhistoriskt intresse, härleder sitt ursprung från de samlingar av inländsk och utländsk konst, som konungarna av Holstein-Gottorpska ätten, främst Gustaf III, men även Adolf Fredrik, hopbragt. Vid den senares död inköptes större delen av hans samlingar av Gustaf III, som jämväl för statens räkning år 1777 från sin moder änkedrottning Lovisa Ulrika förvärvade besittningsrätten till Drottningholms slott med alla där förvarade av drottningen hopbragta konstskatter. De ifrågavarande två samlingarna bildade sedan stommen till det tavelgalleri, som Gustaf III inrättade. Men även för åstadkommandet av en skulptursamling var han verksam och inköpte för sådant ändamål under sin vistelse i Italien en samling antika skulpturverk. Vid Gustaf III:s död förklarades med några få undantag för tavelsamlingen samtliga ovannämnda samlingar, som då voro inrymda dels på Stockholms slott och Fredrikshof dels ock på de kungliga lustslotten, för kronans egendom. Det hade utan tvivel varit Gustaf III:s avsikt att av samlingarna bilda ett offentligt museum, ehuru han själv aldrig kom i tillfälle att realisera denna tanke. Detta blev i stället förbehållet förmyndarregeringen för hans son, som genom ett kungl. brev av den 28 juni 1792 av samlingarna upprättade ett museum. Till lokal för detta utsågs till en början hela nedre våningen i nordöstra flygeln av Stockholms slott. Genom ovannämnda kungl. brev hade jämväl särskild föreståndare för museet tillsatts. Till hans biträde förordnades vissa tjänstemän, som skulle handhava den närmaste vården av samlingarna. Dessa voro en garde des tableaux, en garde des marbres och en garde des médailles. Den förstnämnde hade till åliggande att rengöra, restaurera och i övrigt vårda de väggfasta som de lösa målningarna, under det att garde des marbres skulle vårda och alltid i gott stånd underhålla samt, då de tarvade upphjälpande, utan särskild kostnad restaurera de »ålderdomens konststycken», som i form av antika marmorarbeten ingingo i samlingarna. Vad slutligen garde des medailles'-sysslan beträffar, är att märka, att då år 1793 Johan David Flintenberg förordnades till sekreterare vid vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, i hans fullmakt insattes, »att han och hans efterträdare hädanefter alltid komma att tillika vara Gardes des médailles vid Wårt museum,

119 under dess intendents överinseende»; »Och är det Wår vilja», heter det vidare, »att de der ock på Drottningholm härtills förvarade medaljkabinettena numera sammanslås och utgöra en del av till Wårt museum hörande samlingar.» Sannolikt hava dock dessa samlingar aldrig varit inordnade med Kungl. museum, vilket var museets officiella benämning, ehuru Garde-desmédailles-ämbetet fortfarande och ända till år 1817 kom att upptagas såsom tillhörande detsamma. Allt efter som historiska museet, som sorterade under vitterhetsakademien och därför omhänderhades av dess sekreterare, vilken samtidigt var riksantikvarie, utvecklades, måste sekreterarens huvudsakliga verksamhet förläggas till detta, i följd varav jämväl garde-des-médaillesbefattningen så småningom allt mera erhöll karaktären av ett snarare med nämnda museum än med kungl. museum sammanhörande ämbete. Kungl. museum, som ursprungligen upptagits under kungliga hovstaten, kom redan år 1795 i nära förhållande till överintendentsämbetet. Från nämnda år var nämligen chefen för detta ämbete självskriven föreståndare för kungl. museum. Först år 1863 skedde i samband med uppförandet av en särskild byggnad för museet jämte statens övriga kulturhistoriska samlingar, historiska museet, myntkabinettet, livrustkammaren och klädkammaren, en utbrytning av kungl. museum såsom självständig institution. Byggnaden, som avsåg att vara ett nationalmuseum i ordets egentliga mening och också erhöll denna benämning, stod år 1866 färdig att mottaga de samlingar, som voro avsedda att där inrymmas. I sammanhang härmed ändrades därför kungl. musei ställning i administrativt hänseende, i det att detsamma, som numera benämndes nationalmusei konstavdelning, genom en kungl. stadga av den 31 december 1868 ställdes under ecklesiastikdepartementet. Vid samlingarna anställdes en intendent och två amanuenser, varjämte ledningen av museet anförtroddes åt en av Kungl. Maj:t förordnad nämnd, bestående av fem utav Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, av vilka dock preses i akademien för de fria konsterna och museets intendent alltid skulle vara självskrivna. Intendenten utövade tillika föreståndarskapet för livrustkammaren intill år 1907, då denna samling överflyttades till nordiska museet. Den 20 december 1880 utfärdades en ny museistadga för nationalmusei konstavdelning, jämlikt vilken denna skulle vara uppdelad i tre huvudavdelningar; nämligen I. samlingar, hörande under bildhuggarkonst, omfattande skulpturverk i marmor och metall, originalarbeten i gips, modeller och skisser, plastiska efterbildningar ävensom samlingarna av egyptisk-orientaliska och av grekiskromerska fornsaker.

120 II. samlingar, hörande under målarekonst och omfattande målningar i olja, vattenfärg och kritor, handteckningar samt gravyrer samt därmed besläktade konstalster; och III. samlingar av konstslöjdföremål, såsom snidade, keramiska, textila m. fl. arbeten. Till museet hörde dessutom en boksamling, omfattande arbeten rörande bildande konst och därmed i närmare sammanhang stående ämnen. Museets personal utgiordes av en intendent, två amanuenser och en konservator, de tre förstnämnda utnämnda och den sistnämnde förordnad av Kungl. Maj:t. Museinämnden bibehölls och undergick endast den förändringen, att, i stället för akademiens preses, museets konservator skulle vara självskriven ledamot. År 1912 den 31 december utfärdade emellertid Kungl. Maj:t nya stadgar för museet. Det förtjänar att anmärkas, att i dessa museet första gången officiellt benämnes national museum och icke endast nationalmusei konstavdelning. Uti stadgarna, vilka fortfarande gälla, angives museets ändamål vara att verka för konstsinnets väckande och fostrande hos folket samt för konstens och konstvetenskapens främjande. Museets indelning har genom dessa stadgar även i så måtto förändrats att museet visserligen är uppdelat på tre avdelningar, men dessa omfatta en bildhuggare- och målarekonst, en annan handteckningar och gravyrer samt en tredje konsthantverk. Till avdelningen för bildhuggarekonst höra jämväl samlingarna av egyptiska och grekisk-romerska fornsaker samt till gravyravdelningen fotografisamlingen. Museets ordinarie personal består av en överintendent och chef samt tre intendenter (avdelningsföreståndare), varförutom vid museet finnes anställd en konservator. Senare har därjämte tillkommit en särskild intendent med uppdrag att öva inspektion över museets å olika platser i landet deponerade föremål samt att verka för utbredning av konstintresset utanför själva museet. Den förutvarande museinämnden har numera ersatts av en annan nämnd, bestående av intendenterna under ordförandeskap av överintendenten. Denna nämnds befogenheter äro emellertid väsentligt mindre än den förutvarandes, i det att nämnden, som på kallelse av ordföranden sammanträder minst en gång i månaden, endast har att yttra sig i frågor rörande inköp, utgallring av dupletter, mottagande av gåvor och testamenten, restaureringar av föremål i samlingarna samt skrivelser till Kungl. Maj:t rörande avsöndring av föremål ur samlingarna genom byte, försäljning eller i form av deposition. Vid

121 handläggning av konserveringsfrågor skall jämväl konservatorn närvara i nämnden. Den egentliga bestämmanderätten i museet utövas emellertid numera av överintendenten, vilken det i främsta rummet åligger tillse, att museet motsvarar sin bestämmelse, och som är Kungl. Maj:t ansvarig för samlingarnas vård och förkovran samt göromålens jämna gång. I sådant hänseende åligger det honom, bl. a., att efter museinämndens hörande uppsätta förslag till besättande av lediga intendents- och konservatorsbefattningar; att antaga amanuenser och andra extra ordinarie tjänstemän samt övriga biträden ävensom betjäning; att handhava den ekonomiska förvaltningen, inom gränsen av därför tillgängliga medel bestämma arvoden och gratifikationer åt extra ordinarie befattningshavare, ombesörja inköp av brännmaterial, bohagsting och dylikt samt ansvara för redovisningen av de för museet anslagna medlen; att i enlighet med särskilda föreskrifter i instruktionen besluta om inköp för samlingarna, om utgallring av dupletter samt om mottagande av gåvor och testamenten, vid vilka ej fästs något särskilt för staten betungande villkor, ävensom till Kungl. Maj:t ingiva framställningar i frågor angående avsöndring av föremål ur samlingarna genom byte, försäljning eller i form av deposition; att efter vederbörande intendents hörande besluta rörande mottagandet av depositioner av konstverk i museet, när därav ej föranledes någon för staten betungande förpliktelse; att i överensstämmelse med av Kungl. Maj:t fastställd grundplan för samlingarna efter samråd med vederbörande intendent besluta om föremålens anbringande och ordnande i för dem avsedda lokaler; samt alt, efter nämndens och konservatorns hörande, besluta angående restaureringar av föremål i samlingarna och att låta till protokollet anteckna, i vilka hänseenden restaurering bör ske och huru densamma utfallit. Beträffande nyförvärv till museet äger överintendenten att av tillgängliga medel, dock icke sådana som äro upptagna på det å museets stat uppförda reservationsanslaget till inlösen av levande konstnärers arbeten, själv eller genom sakkunnig person, som av honom utses, verkställa inköp. Inköp för medel från nyssnämnda reservationsanslag beslutas däremot av Kungl. Maj:t på förslag av överintendenten. Vid ifrågavarande stadgar finnes tillagt ett särskilt bihang, avseende samlingarna i de kungl. slotten, uti vilket bestämmes, att under överintendentens överinseende skola stå jämväl de staten tillhöriga samlingarna av konst- och

122 konstvärdeföremål å kungl. slottet i Stockholm och Drottningholms, Gripsh o l m s , Rosersbergs, Strömsholms, Haga och Ulriksdals slott samt statens i a n d r a offentliga inrättningar befintliga konstverk, för såvitt d e s a m m a ej ä r o ställda u n d e r a n n a n myndighet, ävensom att i avseende på handläggningen av frågor r ö r a n d e förvärv för ifrågavarande samlingar genom köp, gåva eller på a n n a t sätt samt r ö r a n d e restaureringar, avsöndring av föremål och inventarieförteckningars förande i tillämpliga delar skall gälla vad som är stadgat för nationalmusei samlingar. Kungl. Kungl. h u s g e r å d s k a m m a r e n omfattar alla de staten tillhöriga föremål å de mmaren. kungl. slotten — Stockholm, Drottningholm, Gripsholm, Haga, Strömsholm, Tullgarn och Ulriksdal — som disponeras av den regerande k o n u n g e n och a n v ä n d a s av konungen, drottningen och kronprinsen (delvis) samt — efter vissa bestämmelser — av vid hovhållningen anställda personer. Bland dessa föremål ingår ett avsevärt antal, som h a r ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde. D å dessa emellertid äro avsedda att användas uti hovhållningen, k u n n a i kungl. h u s g e r å d s k a m m a r e n befintliga m i n n e s m ä r k e n icke jämställas m e d museiföremål i egentlig mening, i fråga o m vilka just deras frihet från a n v ä n d n i n g är ett h u v u d k ä n n e t e c k e n . Samlingarna förvaltas, såsom n ä m n t , av k o n u n g e n genom h a n s riksmarskalksämbete och u n d e r detta omedelbart av en överintendent. Såväl uti den för denna fastställda instruktionen som även vid v å r d e n i a l l m ä n h e t h a v a åtminstone u n d e r senare tid tillämpats de principer, som k ä n n e t e c k n a den m o d e r n a minnesvården. Anslag till samlingarnas vård utgår på första huvudtiteln. F ö r överintendenten, som n ä r m a s t ä r ansvarig för samlingarnas vård, h a r riksmarskalksämbetet den 30 december 1915 fastställt en av k o n u n g e n gillad instruktion av följande innehåll: »§ 1. Överintendenten utövar i egenskap av chef högsta överinseendet över kungl. husgerådskammaren. § 2.

De under överintendentens vård ställda samlingarna utgöras av vad i kungl. husgerådskammarens inventarium 1914 finnes upptaget ävensom av senare till dessa samlingar gjorda förvärv. Under överintendentens vård och ansvar äro likaledes ställda deras majestäter konungen och drottningen enskilt tillhöriga föremål, konung Oscar II:s stiftelse etc. enligt därom särskilt utfärdad instruktion.

123 § 3.

Överintendenten åligger: a) att över samtliga kungl. husgerådskammarens samlingar föra accessionsinventarium som fortsättning av 1914 års huvudliggare; b) att över kungl. husgerådskammarens samlingar föra särskild beskrivande och med avbildningar försedd förteckning; c) att efter bestämd plan vetenskapligt bearbeta de under hans vård ställda konstsamlingarna, särskilt inriktande sitt arbete på utförandet av ett fullständigt beskrivande och illustrerat, för publicering avsett inventarium över samtliga, kungl. husgerådskammaren tillhöriga konstföremål; d) att ansvara för det metodiskt fortsatta underhållet och den fackmässiga vården av kungl. husgerådskammarens samlingar, som årligen böra undersökas och vid behov under tillsyn av fackbildad person ofördröjligen repareras, så att de ständigt hållas i gott stånd; att personligen bestämma, leda och övervaka inom kungl. husgerådskammarens samlingar förekommande konserveringsarbeten; é) att vid tillfällen av inom de kungl. slotten förekommande fester, rengöringar etc. efter avtal med förste hovmarskalken och vederbörande ståthållare låta vidtaga sådana anordningar, eventuellt bortflyttningar av kungl. husgerådskammarens dyrbarare konstföremål, som vården av dessas bevarande kräver; f) att ansvara för och leda de olika kungl. slottens, respektive slottsrummens möblering med bestämd hänsyn till byggnadens eller rummets historiska k a r a k t ä r ; g) att minst tvenne gånger årligen besöka de av hans maj:t konungen disponerade, men ej bebodda slotten, de övriga så ofta deras skötsel sådant kräver; h) att årligen före mars månads utgång till riksmarskalksämbetet inkomma med årsberättelse; i) att, såvida hinder ej möta, varom i så fall anmälan till riksmarskalksämbetet bör ske, vart femte år anställa inventering av kungl. husgerådskammarens samlingar och om sådan inventering till riksmarskalksämbetet avgiva berättelse; j) att i ämbetsrummet finnas för besökande på bestämd tid tillgänglig. § 4.

Överintendenten åligger vidare: a) att planlägga och leda arbetet inom kungl. husgerådskammaren och dess verkstäder; b) att bland kungl. husgerådskammarens betjänte söka i möjligaste mån utbreda kunskap om vården av dyrbarare föremål samt att bland betjäningen särskilt utbilda en för vården av konstföremål lämpad person, åt vilken dylikt arbete företrädesvis bör anförtros, och åt vilken platsen som husgerådsvaktmästare bör reserveras; c) att för den dagliga skötseln av de i kungl. slotten utställda konstföremål till resp. oldfruar lämna tydliga, kortfattade instruktioner. Beträffande oldfruar å Drottningholms, Gripsholms och Strömsholms slott, vilkas avlöning fortfarande utgår från vederbörande slottskassor (jämf. § 8), gäller den bestämmelse, att anmärkningar, som göras av chefen för kungl. husgerådskammaren mot deras

1 sätt att sköta tjänsten, och vilka ej beröra de åligganden instruktionen omfattar, skola av honom anmälas till vederbörande ståthållare. § 5. Överintendenten äger rätt att med hans maj:t konungens medgivande i offentlig samling för tillfällig eller längre utställning deponera för kungl. husgerådskammaren obehövliga föremål, som äga vetenskapligt intresse. Anmälan h ä r o m göres till riksmarskalksämbetet. Om avskrivning av för kungl. husgerådskammaren obehövliga föremål skall noggrant motiverad begäran av honom hos riksmarskalksämbetet göras. § 6. överintendenten äger ensam rätt att lämna tillstånd till eller neka tillstånd till kopiering, avbildning eller dylikt av kungl. husgerådskammaren tillhörigt föremål, av vad slag det vara må. För slotten erforderliga inträdeskort undertecknas av förste hovmarskalken, eventuellt resp. ståthållare samt chefen för husgerådskammaren. § 7. Överintendenten äger antaga och avskeda för kungl. husgerådskammaren behövlig personal samt fastställa löner inom de gränser, som nedan i § 8 angivas. § 8. Överintendenten äger att inom de av hans maj:t konungen bestämda titlarna disponera över användningen av kungl. husgerådskammarens årliga anslag. Räkningarna, av överintendenten attesterade, betalas av kamreraren. § 9. Överintendenten äger att jämte förste hovmarskalken och vederbörande ståthållare deltaga vid bestämmandet av sättet för visning av de kungl. slotten och därvid göra sådana dispositioner, att minsta risk för föremålens skadande eller borttagande uppstår; att på uppdrag av förste hovmarskalken eller vederbörande ståthållare och mot särskild ersättning författa och låta trj T cka för besökande avsedda kataloger över de kungl. slott, som för allmänheten visas, och låta utföra lämpliga, till försäljning avsedda vykort. § 10. Överintendenten äger rätt till sex veckors semester årligen, om tiden för vilken han har att överenskomma med hans maj:l konungens förste hovmarskalk och göra anmälan till kungl. riksmarskalksämbetet.»

125 Stommen i den nuvarande livrustkammaren bildas i stort sett av trenne Livrustmed varandra nära besläktade äldre institutioner, stora och lilla rustkam'ammarer rårna samt klädkammaren, samtliga ursprungligen förvarade på Stockholms slott. Till en början och in på 1500-talet synas gränserna dem emellan och mellan andra kungl. förrådskamrar, t. ex. skattkammaren och husgerådskammaren, hava varit ganska obestämt fixerade, och även under senare tider inkommo ofta till den ena eller andra av dessa kamrar föremål, som snarare hörde hemma i någon av de andra. Ofta förekommande regleringar dem emellan visa dock, att man strävat efter naturliga gränser, för vilket ändamål dittills administrativt skilda men till arten samhörande delar ofta hava lokalt sammanförts, innan de funnit sin slutgiltiga, naturliga förening. Äldsta ännu i samlingen befintliga föremål (en hjälm med krona) upptogs 1548 i förteckningen över Gustaf Vasas klädkammare. I samma förteckning upptogos även, bland andra rustningar, vapen, kläder och sadlar, de båda svärd, som nu ingå bland regalierna i skattkammaren. I förteckningen över den fångne konung Erik XIV:s tillhörigheter antecknades däremot rustningar och vapen för sig såsom ingående i en särskild rustkammare. Från och med år 1630 finnas fullständiga förteckningar över den stora rustkammaren i Stockholms slott. I denna, som väsentligen utgjordes av kronans vapenförråd och sorterade under militär myndighet och på 1500talet hade sin motsvarighet i Archliet, förvarades då även såsom orörliga persedlar en del kungl. rustningar, vapen, fanor, troféer och riksbaner. I lilla rustkammaren, vilken hade sin lokal i omedelbar närhet till den stora, förvarades materiellt dyrbara vapen, sadlar m. m., som använts och användes av de kungl. personerna. Att rustningar, baner m. m skiljts från de övriga kungl. vapnen, torde sannolikt berott på, att de såsom mera skrymmande icke fått plats i den lilla rustkammaren. Denna, som sannolikt redan då liksom på 1670-talet stod under vård av hovmyndighet, nämligen riksmarskalksämbetet, ägde redan karaktär av historisk samling, på den grund att äldre konungars vapen kvarblivit i densamma. År 1627 fick den en än mera medvetet bestämd historisk karaktär genom inlämnandet dit av de vapen och dräkter, som burits av Gustaf II Adolf vid olika tillfällen, då han varit utsatt för livsfara under det preussiska fälttåget. Härmed blev denna rustkammare landets äldsta historiska samling. Är 1640 avsöndrades en hel del mindre föremål från stora rustkammaren, såsom pistoler, klubbor, armborst m. m., vilka torde överförts i lilla rustkammaren, då några av dessa vapen kunna igenkännas i äldsta befintliga inventarier över denna (antagligen från tiden strax före 1670).

126 Någon gång före nämnda år flyttades lilla rustkammaren, Kungl. Maj:ls livrustkammare, till lusthuset vid Kungsträdgården, (nuvarande lantmäterikontorets hus), medan stora rustkammaren torde hava stannat kvar i slottet. År 1671 överfördes till livrustkammaren en del märkligare rustningar och vapen ävensom rena troféer ur det polska bytet från Karl X Gustafs krig, vilket byte ursprungligen i sin helhet år 1656 hamnat i husgerådskammaren. Lilla och stora rustkammaren flyttades år 1691 till Arsenalen, medan klädkammaren fortfarande stannade kvar i slottet. Rustkamrarna förde dock fortfarande skilda inventarier samt stodo under skild förvaltning, varemot de av besökandes beskrivningar att döma varit lokalt så förenade, att de för allmänheten framstått såsom en samling. Samtidigt med slottsbranden år 1697 flyttades den räddade klädkammaren till kungshuset. År 1752 överlämnades från skattkammaren de praktfulla beslagen till Gustaf II Adolfs kröningssadel, som inlagts i skattkammaren, emedan de icke blevo färdiga i tid och sålunda aldrig kommo till användning. De hörde samman med i livrustkammaren förvarade aigretter. Jämte dessa överlämnades även ett tartariskt båg- och bilkoger, liksom tidigare under 1700-talet ännu ett dylikt samt betslet till Gustaf II Adolfs diamantsadel likaledes erhållits från skattkammaren. Under 1700-talet gingo en stor del livrustkammaren tillhöriga kungl. begravningssirater, möbler samt porträtt över kungl. personer till husgerådskammaren, varjämte efter år 1803 den stora serien med Karl XI:s av Ehrenstrahl målade hästar bortlämnades. År 1783 beslöts att från de båda rustkamrarna i Arsenalen avskilja alla arméns förråder och blott låta de historiska föremålen kvarstanna. Redan år 1785 träffades emellertid ett nytt förfogande, i det att då bestämdes, att Arsenalen helt skulle utrymmas och båda rustkamrarna i sin helhet flyttas till Fredrikshof. Lilla rustkammaren hade år 1778 ställts under riksstallmästareämbetet. Med upphörande av detta ämbete år 1803 förlades lilla rustkammaren åter under riksmarskalksämbetet, dock under närmare tillsyn av överhovstallmästaren. Samma år beslöts, i sammanhang med båda samlingarnas förflyttande till orangeribyggnaden, att de skulle ställas under gemensam vård av en person. Vid denna flyttning medföljde ej den rent militära delen av stora rustkammaren (arméns förråd). Sedan det emellertid visat sig, att fukten i orangeribyggnaden ingåve fara, att de där förvarade samlingarna skulle fördärvas, beslöts år 1816, att den

127 för fukt mest ömtåliga delen, nämligen trofésamlingen, skulle flyttas till Riddarholmskyrkan och utredning företagas om anskaffandet av lokaler för den övriga delen. Denna utredning resulterade i, att förutom troféerna jämväl de mera historiska rustningarna och vapnen redan år 1817 kommo till Riddarholmskyrkan, under det att först år 1823 de båda sammanslagna rustkamrarna, numera kallade livrustkammaren, fördes till ny lokal, nämligen confidencen vid Ulriksdal. I början på 1820-talet hade en mindre del skjutvapen från livrustkammaren överlämnats till krigsakademien på Karlberg. 1823 sändes även en del till Gripsholms slott. Samtidigt med flyttningen till confidencen ställdes samlingen under krigscollegium; dock synas de dyrbaraste föremålen nu hava överflyttats till klädkammaren på kungl. slottet, med vilken då redan var förenad den stora samling av pretiosa m. m., som tidigare ingått i skattkammaren och husgerådskammaren. I samband med reorganisationen av statens historiska museum år 1843 överfördes till detta icke endast från klädkammaren den nyssnämnda pretiosaavdelningen utan jämväl en del livrustkammare- och klädkammareföremål. Den större delen av klädkammaren samt de dyrbarare sakerna i livrustkammaren stannade dock fortfarande kvar på slottet. Redan tidigare hade för övrigt statens historiska museum eller dess föregångare mottagit en del föremål från skattkammaren. År 1850 överflyttades livrustkammaren från Ulriksdal till arvfurstens palats, och år 1851 införlivades klädkammaren med de där förvarade föremålen med densamma. * Dock sorterade den egentliga livrustkammaren fortfarande under krigscollegium, under det att klädkammaravdelningen stod under riksmarskalksämbetets överinseende. Från och med denna reorganisation av livrustkammaren kan samlingen börja betraktas som ett museum i mer modern bemärkelse. Den började nu även utvidgas genom nyförvärv, huvudsakligen genom gåvor och testamenten, men även genom inköp av såväl enskilda vapen som större samlingar. Dessutom återlämnades redan år 1853 de rustningar och historiska vapen, som följt med troféerna till Riddarholmskyrkan, samt år 1858 de till Gripsholm översända vapnen. År 1858 överflyttades livrustkammaren till hyrd lokal i Brunkebergs hotell.

128 Här stannade den dock icke länge, ty redan år 1863 förordnade Kungl. Maj:t, att livrustkammarsamlingen skulle beredas plats i den då nyuppförda nationalmuseibyggnaden, något som också år 1865 ägde rum. I samband med denna flyttning avsöndrades från samlingen ett icke obetydligt antal, väsentligen förhistoriska föremål, men även en hel del föremål från senare tider, som icke hade livrust- eller klädkammarekaraktär, såsom möbler, dryckeskärl m. m., vilka överlämnades till statens historiska museum. Nästan alla dessa föremål hade inkommit till livrustkammaren med skänkta samlingar. År 1866 förändrades livrustkammarens administrativa ställning, i det att den ställdes under överintendentsämbetet och därmed under finansdepartementet, till vilka myndigheter följande år även klädkammaren förlades. Redan år 1868 skedde emellertid en ny förändring, i det att, samtidigt med vården över nationalmusei konstavdelning, även överinseendet över livrustkammaren uppdrogs åt nationalmusei intendent och samlingen följaktligen därmed »såsom en för vetenskapliga ändamål och konstodlingens främjande inrättad anstalt», blev förlagd under ecklesiastikdepartementet. År 1881 erhöll livrustkammaren en särskild föreståndare, sorterande under nationalmusei nämnd. År 1884 överflyttades samlingen till f. d. kungl. bibliotekets och stenmusei lokaler i kungl. slottet. Under denna tid började samlingen alltmera antaga karaktären av en vetenskaplig institution, under det att den tidigare kunnat betraktas mera som blandat konstindustrien och personhistorisk samling. Inköp för besparade medel bedrevos numera planmässigt till samlingens kompletterande ur instruktiv och vetenskaplig sjnipunkt. Därjämte indrogos till samlingen en del rester av den äldre rustkammaren, exempelvis svenska fanor, som av misstag kommit med till Riddarholmskyrkan, vissa av de på sin tid till Gripsholm översända föremålen, samt en del av de livrust- och klädkammareföremål, som år 1843 lämnats till statens historiska museum m. m.; därjämte överlämnades från detta museum, i olika repriser, vapen från nyare tiden, som hamnat i dess samlingar. I samband med 1884 års flyttning reglerades samlingens område, i det att man överlämnade till nationalmusei konstavdelning en del konstindustriella föremål, till det nybildade artillerimuseet en avsevärd samling armévapen och för armén fastställda modeller, av vilka en del ingått i den gamla större rustkammarens bestånd, en del inkommit med dit skänkta samlingar, samt till etnografiska museet större delen av samlingens exotiska vapen, även dessa ur skänkta samlingar.

129 Sista skedet i livrustkammarens utveckling ingick år 1906, då samlingen deponerades i nordiska museet; allt fortfarande står den dock under en av Kungl. Maj:t förordnad föreståndare. Nordiska museets nämnd har övertagit nationalmusei nämnds funktioner, varjämte Kungl. Maj:t förordnar en inspektor. I samband med denna flyttning företogs åter en reglering, i det att till etnografiska museet avsöndrades återstående utomeuropeiska vapen med undantag av dem, som avsågo den europeiska kulturen i Amerika och den till Europa närmast gränsande islamitiska kulturen; med artillerimuseet företogs en reglering, varvid i stort sett den grundregeln tillämpats, att jaktoch praktvapen borde tillkomma livrustkammaren, för armén fastställda modeller däremot artillerimuseet. Återförvärvandet av föremål, som tillhört den äldre rustkammaren, har dessutom fortsatts. År 1906 överflyttades troféerna från Riddarholmskyrkan till nordiska museet, varjämte år 1907 föreståndaren för livrustkammaren förordnades att hava närmaste vården och uppsikten över troféerna samt inspektor för livrustkammaren överinseendet över desamma. Trofésamlingen sorterar likväl fortfarande under försvarsdepartementet. Undantager man troféernas förläggande under detta departement samt att ett fåtal äldre livrustkammarsaker ännu icke blivit förda tillbaka till livrustkammaren, äro sålunda de gamla rustkamrarnas och klädkammarens samlingar återförenade till en enhet och ställda i vetenskapens och undervisningens tjänst. Den ställning, livrustkammaren för närvarande i administrativt hänseende intager, torde bäst belysas genom en hänvisning till innehållet uti den, i sammanhang med samlingarnas deponerande i nordiska museet, mellan svenska staten och nordiska museet träffade överenskommelsen, vilken är av följande lydelse: »1. Livrustkammarens samlingar magasineras i nordiska museets nya byggnad å Lejonslätten från den tid, då samlingarna hinna dit överflyttas, och intill dess nordiska museet hunnit inventera till sig dessa, vilket senast bör hava skett till den 1 juni 1906. Nordiska museet övertager vården av samlingarna, allt efter som dessa inventeras över till museet. De föremål, som museet ej inventerat till sig, förvaras i slutna lårar eller montrar, och förbinder sig museet att åt dem bereda en året om jämn temperatur och låta dem komma i åtnjutande av de allmänna skyddsåtgärder mot eldfara och inbrott, som vidtagits för museets egna samlingar, men ansvarar museet i övrigt icke för dessa föremål. Såväl de nedpackade som de till museet överlämnade föremålen stå under närmaste vård av livrustkammarens föreståndare. Först sedan inventeringen i sin helhet avslutats, överlämnas förvaltningen av livrustkammarens medel till nordiska 9. Ar. Fornminnesvårdskommitténs betänkande.

museet, och härifrån räknas depositionstiden, alltså senast från och med den 1 juli 1906 och till den 1 juli 1931. Inpackning och flyttning av livrustkammarens samlingar ombesörjas och bekostas av staten, varemot nordiska museet anordnar och bekostar samlingarnas uppställning i museet och därför erforderliga montrer samt övrig utställningsmateriel. Önskar staten eller nordiska museet, att depositionen skall upphöra före den 1 juli 1931, må det tidigast ske tre år efter uppsägning från statens sida och fem år efter uppsägning från nordiska museets sida. Om depositionen i följd av uppsägning från statens sida upphör före den 1 juli 1931, skall staten ersätta vad nordiska museet visar sig hava i enlighet med gängse pris utgivit för samlingarnas installering i museet. Har uppsägning ej skett från nordiska museets sida minst fem år eller, från statens sida, minst tre år före utgången av den ursprungligen bestämda depositionstiden, anses denna förlängd med tio år och sedermera under motsvarande förutsättningar med ytterligare en tioårsperiod i sänder; dock att depositionstiden även då kan förkortas genom uppsägning på sätt förut nämnts. 2.

Livrustkammarens samlingar skola, så snart sig göra låter, ordnas i de för dem särskilt upplåtna lokaler i nordiska museet, där de under depositionstiden skola utan sammanblandning med nordiska museets egna föremål vara uppställda och hållas för allmänheten avgiftsfritt tillgängliga under vissa timmar en söckendag i varje vecka samt dessutom de sön- och helgdagar, då museet i övrigt hålles öppet. De ifrågavarande lokalerna äro den genom museibyggnadens hela längd gående centralhallen med undantag av utrymmet mellan huvudingången och absiden, vidare den över huvudingången belägna, utåt hallen öppna avdelning, som ursprungligen avsetts till museets vapensal, och, om så erfordras, någon del av mittpartiet i södra flygelns bottenvåning.

För depositionstiden ställer staten till förfogande av nordiska museets nämnd ett anslag av 6,200 kronor, för år räknat, vilket anslag skall användas till vård, bevakning, underhåll och förökande av livrustkammarens samlingar. Av detta anslag skola för år räknat avses: till arvode åt livrustkammarens föreståndare s » » > inspektor » samlingarnas ökande

kr. 2,000: — » 600: — s 1,400: —

Den nettovinst, som under depositionstiden uppkommer genom försäljning av kataloger över samlingarna, skall jämväl, i mån av behov, användas för livrustkammaren, men tillfaller i övrigt nordiska museet, vilket även äger förfoga över de medel, som under depositionstiden inflyta för samlingarnas förevisning.

Under depositionstiden stå livrustkammarens samlingar under förvaltning av nordiska museets nämnd, som, utan anspråk på vidare bidrag från statens sida

131 än här ovan sägs, ansvarar för samlingarnas behöriga vård och underhåll samt inför kammarrätten redovisar för förvaltningen av livrustkammarens medel, i den mån de ej på grund av särskilda bestämmelser handhavas av annan institution eller myndighet. Frågor om avsöndring eller lån av föremål från livrustkammaren ävensom angående väsentligare ändringar i avseende å de för livrustkammarens samlingar bestämda lokalers användning skola underställas Kungl. Maj:ts prövning och avgörande. 5.

Vid inköp av föremål till livrustkammaren och nordiska museet bör konkurrens mellan samlingarna undvikas. Såsom regel gäller, att för livrustkammaren inköpas huvudsakligen vapen och av andra föremål sådana, som tillhört kungliga personer eller äga utpräglad historisk karaktär, samt att nordiska museet endast inköper sådana vapen, som begagnats av allmogen. 6.

Närmaste vården och tillsynen över livrustkammaren utövas av dess föreståndare, som utses av Kungl. Maj:t efter förslag av nordiska museets nämnd. Denne föreståndare må tillika vara anställd såsom tjänsteman vid nordiska museet. 7.

Kungl. Maj:t äger förordna en inspektor att övervaka förvaltningen av livrustkammarens angelägenheter. Denne inspektor har att hos nordiska museets nämnd göra de framställningar, han kan finna av omständigheterna påkallade, samt, ifall han anser nämnden hava vid berörda förvaltning giort sig skyldig till fel eller försumlighet, därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t, som äger meddela de föreskrifter, vilka kunna finnas erforderliga; dock att nordiska museet ej därigenom må tillskyndas några särskilda kostnader utöver vad som kan anses skäligt på grund av vad museet i allmänhet åtagit sig beträffande livrustkammaren. Skulle inspektor finna ett av museinämnden fattat beslut kunna medföra svårare äventyr för livrustkammaren, äger han förbjuda beslutets verkställighet, varmed då skall anstå, i avvaktan på vad Kungl. Maj:t kan finna skäligt i frågan bestämma. 8.

Nordiska museet övertager i sin tjänst nuvarande ordinarie vaktbetjäning vid livrustkammaren, nämligen en vaktmästare och en elda re, vilka fortfarande, så länge de kvarstå i sina befattningar, skola avlönas med minst 800 kronor om året vardera. För den vaktbetjäning, som erhåller avlöning från det av riksdagen beviljade anslaget till livrustkammaren, åtager sig nordiska museet ej att bereda pensioner.

132 9. Kungl. Maj:t äger att efter hörande av nordiska museets nämnd meddela närmare instruktioner för livrustkammarens inspektor och föreståndare. 10. Denna överenskommelse utgör ej hinder för Kungl. Maj:t att i anledning av därom nu väckt fråga förordna om överförande till artillerimuseum av en del av livrustkammarens samlingar; dock bör nordiska museets nämnd bliva satt i tillfälle att över detaljerat förslag i detta ärende yttra sig, och är nordiska museet fritaget från fullgörandet av denna överenskommelse, därest Kungl. Maj:t mot museinämndens uttalade mening medgiver överflyttning av föremål till artillerimuseet i en sådan utsträckning, att livrustkammarsamlingarnas nuvarande karaktär enligt nämndens före frågans avgörande tillkännagivna uppfattning skulle därigenom förryckas. På det att nordiska museets öppnande för allmänheten ej må bliva försenat genom denna fråga, är det nödvändigt, att densamma varder avgjord i så god tid att den för livrustkammarens uppställande nödiga utstall ningsmaterialen kan beställas redan under hösten 1905.»

Artillerimuseum.

£ n a n n a n statssamling av huvudsakligen kulturhistoriskt innehåll är artillerimuseet. Redan vid mediet av 1700-talet hade översten vid artilleriet, generaltalttygmästaren Thomas Cunningham (—1759), inrättat en »modellkammare för artillerivetenskapen» i Stockholm och senare beslöt Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 4 maj 1807, att, samtidigt med bildandet av en artilleristah, en artillerimodellkammare skulle inrättas å artillerigården i Stockholm samt ställas under inseende av chefen för det även då nybildade artilleriarkivet. Båda här omnämnda modellkammare utgjordes huvudsakligast av artillerimodeller samt modeller av handvapen m. m. De voro ej avsedda för besök av allmänheten, utan tjänade väl huvudsakligen såsom åskådningsmatenel vid undervisningen inom Svea artilleriregementes s. k. informationsverk. Artillerimodellkammaren i Stockholm synes emellertid småningom nästan hava råkat i glömska och var väl okänd t. o. m. för flertalet artilleriofficerare, ehuru dess inventarier regelbundet upptogos å tygmästarens i Stockholm behållningslistor. Den 5 september 1877 anbefallde emellertid generalfälttygmästaren och chefen för artilleriet, friherre C. G:son Leijonhuvud, dåvarande löjtnanten vid Svea artilleriregemente sedermera majoren F. A. Spak att uppgöra förslag till ordnande av en historisk vapen- och modellsamling vid artillerigården. Sedan härmed ett dylikt förslag — grundat på behållningen av

133 äldre, inom rikets alla artilleriförråd för handen varande och för ändamålet passande materiel och modeller av alla slag — blivit uppgjort och därför avsedda lokaler i tyghuset iordningställda, påbörjades hösten 1878 under Spaks ledning ordnandet av ett artillerimuseum, såsom den tillämnade vapenoch modellsamlingen numera officiellt benämndes. Samlingarna tillökades snart med värdefulla gåvor eller depositioner från konung Oscar II, artillerioch ingeniörshögskolan, krigsskolan, livrustkammaren, de flesta svenska regementen och kårer, kungl. flottan, norska och danska artilleristyrelserna samt ett stort antal enskilda personer och korporationer. Av de på artillerigården liggande pjäserna bibehöllos samtliga troféer, varemot av de svenska kanonerna så många utgallrades, att endast ett exemplar av varje sort återstod. De i tyghuset inrymda avdelningarna invigdes den 1 juni 1879. Museet, vilkets samlingar omfatta all slags till krigsmakten hörande beväpning, ammunition och utredning, lyder omedelbart under artilleristyrelsen (kungl. arméförvaltningens artilleridepartement) och benämnes till följd därav Artillerimuseum, men är på grund av samlingarnas rikhaltiga omfång i själva verket ett fullständigt armémuseum, omfattande, vad artilleriet beträffar, tiden från krutets allmännare införande, alltså tiden från slutet av 1300-talet, intill nuvarande tid och beträffande övriga grupper tiden från 1500- å 1600talet likaledes intill vår tid. Till artillerimuseet hör även ett bibliotek, omfattande böcker, handskrifter och ritningar, belysande såväl artilleriets som handvapnens historiska utveckling. Denna samling, som är katalogiserad, står, efter anmälan hos museets föreståndare, till tjänst för forskare å förenämnda områden. Artillerimuseums ordinarie anslag, upptaget under »fjärde huvudtiteln», utgör kronor 4,500:—, varjämte emellertid för vartdera av åren 1919 och 1920 ett extra anslag av kronor 1,500: — beviljats. Museets personal består av en föreståndare och ett biträde åt denne, vilket biträde emellertid tillika är tygskrivare vid Stockholms tygstation, samt en förste vaktmästare, vilken därjämte är vaktmästare vid artillerigården. Dessutom tjänstgöra vid vissa tillfällen, såsom då museet är öppet om onsdagarna, 3 extra vaktmästare. Under visningstiden på söndagarna bestrides vakthållningen av 1 konstapel och 9 man ur Kungl. Svea artilleriregemente. I ersättning till ovannämnda museipersonal utgår, förutom till vaktpersonal, till föreståndaren och biträdet vardera ett årligt arvode om respektive 600 och 400 kronor, vilka arvoden, som upptagas under fjärde huvudtiteln, utgått oförändrade sedan år 1887, men fr. o. m. den 1/1 1920 t. o. m. den 31/i2 1921 ökats genom tillfälliga dyrtidsanslag till respektive 1,200 och 800 kronor:

134 statens En samling av synnerligen stort kulturhistoriskt värde utgöra statens historiska sjökrigshistoriska samlingar, i dagligt tal vanligen benämnda marinmuseet. samlingar. Dessa samlingar äro f. n. fördelade på tre olika avdelningar, av vilka de två förnämsta äro inhysta dels på Kastellholmen i den paviljong, som förut begagnats till klubbhus för svenska segelsällskapet, dels ock i gamla riksbankhuset vid Järntorget. Den förra samlingen består av ett 20-tal vackra fartygsmodeller av äldre och moderna typer jämte åtskilliga tavlor och gravyrer. Lokalutrymmet är emellertid så trångt, att allmänheten ej kan lämnas tillträde. Den senare samlingen består av ett 40-tal fartygsmodeller av olika slag och värde i historiskt hänseende, bland vilka dock finnas sådana dyrbara och vackra modeller som femtiokanonskeppet »Amaranthe» (1650), sextiokanonskeppet »Kronprins Gustaf Adolf» (1782), fyrtiokanonfregatten »Bellona» (1780-talet) samt ett sextiokanonskepp från 1780-talet, en holländsk ostindiefarare »Welvaren» (1780), modeller av kanonslupar och kanonjollar, modell av ett vikingaskepp (Gokstadskeppet) jämte några galerer och båtar, uniformspersedlar, medaljonger, medaljer och tavlor m. m. I denna lokal är en verkstad inrymd, där reparationsarbeten av gamla modeller ständigt pågå. Är utrymmet trångt på Kastellholmen, så äro i lokalen vid Järntorget förhållandena ännu mycket värre. Föremålen äro packade tillsamman och de större skeppsmodellerna kunna, till följd av att rummen äro så låga, ej fullständigt riggas upp. Att verkställa nödiga reparationer och hålla föremålen fria från damm är förenat med de största svårigheter. Alla större montrer jämte gamla kanoner och lämningar efter det gamla danska skeppet »Enigheden» äro förvarade i källare under gamla bankhuset. För att i någon mån minska trängseln i dessa två nu nämnda lokaler hava några modeller blivit deponerade som prydnadsföremål dels i sjökrigsskolan, dels i det förutvarande sjöförsvarsdepartementets lokaler i arvfurstens palats. Den tredje avdelningen slutligen är förvarad i ett stort eldfarligt skjul på kungl. skeppsvarvet i Stockholm. Den består av skeppsornament, galjonsbilder, flygbåtar, kanoner, torped- och minmaterial, maskiner ra. m. På kungl. skeppsvarvet i Stockholm finnas dessutom en hel mängd föremål, som framdeles böra införlivas med statens sjökrigshistoriska samlingar. Däribland märkas den rikt ornerade akterspegeln av Gustaf III:s »Amphion», den av amiralen H. av Chapman konstruerade »Vasa Orden», som vanligen går under benämningen »Kungsslupen», Gustaf IILs roddslup, Zar Peters båt med hans egenhändiga skulptur m. fl. Dessa äro ej modeller utan original.

135 På kungl. skeppsvarvet i Karlskrona finnas flera modeller av fartyg och andra maritima föremål samlade i den s. k. Chapmanssalen. Från denna samling är det för övrigt, som en stor del av de i Stockholm befintliga modellerna härstamma, i det att de med anledning av 1897 års konst- och industriutställning i Stockholm utbrötos och fördes till Stockholm för att där utställas. I det nya tyghuset i Karlskrona förvaras en vacker samling av vapen, modeller till kanoner, lavetter, skeppsbatterier, mörsare m. m. På samma varv finnes å Lindholmen en vacker samling galjonsbilder, som tillhört linjeskepp och fregatter, såsom »Äran», »Försiktigheten», »Wladislaff», »Dristigheten», »Fäderneslandet», »Camilla», »Fröja», (alla från 1700-talet), samt »Carl XIII», »Carl XIV Johan», »Göteborg» och »Thor» (från 1800-talet). Dessa bilder äro utförda i ek av verkliga konstnärer. De i Karlskrona förvarade föremålen böra naturligtvis införlivas med statens sjökrigshistoriska samlingar för att ingå i ett blivande verkligt marinmuseum. Vad administrationen av samlingarna beträffar, hava alla förenämnda föremål ursprungligen lytt under respektive varvschefer och således under marinförvaltningen i första hand. Från och med maj 1907, då den avdelning, som nu finnes i gamla riksbankshuset, flyttades från Karlskrona till arvfurstens palats, erhöllo de samlingar, som nu gemensamt bilda »Statens sjökrigshistoriska samlingar», en särställning i administrativt hänseende, i det att de såsom en självständig avdelning förlades direkt under marinförvaltningens nautiska avdelning, i sammanhang varmed en särskild tillsyningsman för dem tillsattes. Museets utgifter bestridas från ett av Kungl. Maj:t beviljat årligt anslag av 7,550: — kronor. Medlen rekvireras och redovisas månadsvis i kungl. marinförvaltningen. Några andra inkomster finnas icke. Personalen utgöres av tillsyningsmannen, vilken förordnas av marinförvaltningen, en flaggunderofficer som biträde åt tillsyningsmannen med skyldighet att även egenhändigt utföra restaureringsarbeten samt slutligen en riggare. Uti raden av de statssamlingar, som hava en kulturhistorisk karaktär, in- Postmuseum. går även postmuseet. Detta museum, som anordnades år 1906 och sorterar under generalpoststyrelsen, är inrymt i posthuset Lilla Nygatan 6, Stockholm, där detsamma disponerar 14 rum. Föreståndare för museet är en posttjänsteman, som för detta bestyr icke åtnjuter någon särskild ersättning. Vid museet är dessutom anställt ett extra kvinnligt biträde, som handhar vården och ordnandet av den i museet ingående frimärkssamlingen. Vid ytterligare behov av biträde förordnas någon posttjänsteman att tillfälligtvis på kortare tid tjänstgöra i

136 museet. För inköp av föremål till museet finnes ett årsanslag av tvåtusen kronor, som utgår av postverkets driftkostnader. Museet omfattar föremål av alla slag, som använts för postbefordringen eller på ett eller annat sätt hava sammanhang med postväsendet. Den enskilda Vid sidan av den minnesvårdande verksamhet, staten utövat, har på enskilt dande mrk- biitiativ uppkommit och utvecklat sig en minnesvård av aktningsvärda mått. samheten. Det ligger endast i sakens natur, att denna verksamhet i främsta rummet inriktat sig på de områden, som hittills icke varit genom statens ingripande reglerade. Nordiska Ett rum för sig uti denna enskilda verksamhet intager nordiska museet ""fansen0. rneo ^ skansen, vilket f. ö. står på övergången till statssamling. Grunden till detta museum lades av dr. Artur Hazelius, som hösten 1873 kunde öppna dess första avdelning under namn Skandinavisk-etnografiska samlingen i den s. k. södra paviljongen, Drottninggatan 71, i Stockholm. Samlingarna ökades hastigt och redan 1874 öppnades den s. k. norra paviljongen; under följande årtionden inhystes museets samlingar i andra fastigheter vid Drottninggatan, huvudparten i husen n:o 77 och n:o 79. Redan 1874 testamenterade dr. Hazelius de då hopbragta samlingarna till svenska staten, och i skrivelse den 30 september 1879 framställde han till Kungl. Maj:t förslag om, att staten skulle övertaga museet utan annan skyldighet än att ikläda sig ansvaret för museets skulder samt garantera dess framtida vård och utveckling. Sedan regering och riksdag avböjt detta anbud, gjorde Hazelius genom ett överlåtelsebrev den 18 april 1880 sitt museum till en självständig institution under namn av nordiska museet, vilken såsom y>svenska folkets egendom» ställdes »under en särskild styrelse för att under all framtid och i alla väsentliga delar orubbad uti Sveriges huvudstad förvaras, vårdas och förevisas»; till denna institution överlät Hazelius äganderätten till hela museet och alla dess tillhörigheter. Den 28 april 1880 underskrevos nordiska museets stadgar av de fem personer, som Hazelius tillkallat för att jämte honom utgöra museets styrelse (sedermera kallad nordiska museets nämnd). Själv antog han befattningen som nordiska museets styresman och styrelsens sekreterare. Under hela sin livstid var Hazelius den ledande för museiarbetet i alla detaljer, och anställde, alltefter som samlingarna tillväxte och nya lokaler tillkommo, medhjälpare, såväl manliga som kvinnliga. Samlingarna, som ursprungligen omfattade föremål, belysande endast allmogens levnadssätt, utvidgades snart att omfatta även övriga samhällsklasser; till grund för deras uppdelning lades den gamla fördelningen av svenska

137 folket i fyra stånd, varvid allmogeavdelningen bildade den ena, avdelningen för de högre stånden den andra stora huvudavdelningen; till dessa slöto sig skråavdelningen samt de norska, danska och finländska avdelningarna, som huvudsakligen omfattade föremål, belysande dessa länders folkliga (allmoge-) kultur. Med avseende på de i samlingarna ingående föremålens ålder begränsades samlingarna till att omfatta tiden från och med nyare tidens början (renässansen) intill vår egen tid. Detta program har sedermera obrottsligt följts och nordiska museet därigenom blivit centralinstitutionen för föremål, belysande de nordiska folkens, i främsta rummet det svenska folkets, liv under nyare tiden. Den största utvidgningen i yttre avseende ägde rum i och med grundandet av nordiska museets friluftsavdelning å skansen, som öppnades inom sitt första anspråkslösa område den 11 oktober 1891. Skansenområdet utvidgades emellertid under 1890-talet genom förvärv av det ena området efter det andra, så att nordiska museet den 29 april 1901, en knapp månad före Hazelii död (27 maj 1901), kunde tillträda besittningsrätten till hela det område — några smärre gränsregleringar oräknade — som skansen nu omfattar. Samtidigt ökades museets samlingar oavlåtligt och pågingo arbetena med anskaffandet av ett värdigt hem för dessa växande samlingar. Redan i april 1882 erhöll nordiska museet besittningsrätten till den tomt å Lejonslätten å kungl. djurgården, där museets byggnad nu reser sig. Arbetet med uppförandet av museibyggnaden började år 1889, men först den 8 juni 1907 kunde museets portar öppnas för allmänheten, sedan samlingarna från de olika lokalerna vid Drottninggatan blivit dit överflyttade och uppställda. Efter åtskilliga förändringar, som museets organisation undergått under institutionens utveckling, ter sig densamma nu sålunda: Enligt de för museet fastställda stadgarna utövas den högsta ledningen av museet av en styrelse, nordiska museets nämnd, som numera består av sju ledamöter. Nämnden äger enligt stadgarna att komplettera sig själv med undantag för en ledamot, som skall tillsättas av Kungl. Maj:t. Styresmannen, som tillika är nämndens sekreterare, handhar ledningen av institutionen i dess helhet med chefskap över dess samtliga tjänstemän och befattningshavare. Under styresmannen handhavas museets angelägenheter närmast av fyra intendenter, vilka äro föreståndare var och en för en av museets huvudavdelningar, nämligen: allmogeavdelningen,

138 avdelningen för de högre stånden, skansens kulturhistoriska avdelning, och skansens naturvetenskapliga avdelning. Vid museet äro anställda 4 manliga och 9 kvinnliga amanuenser med tjänstgöringsskyldighet inom de tre första av ovannämnda avdelningar. Därjämte har vid museet fästats en professur i nordisk och jämförande folklivsforskning, till vilken medel utgå från en av greven och grevinnan W. von Hallwyl år 1919 upprättad donation. Nordiska museet är, i enlighet med sina stadgar, en självständig institution under egen styrelse samt »svenska folkets egendom»; styrelsen (nämnden) äger, såsom redan nämnts, att komplettera sig själv med undantag för en ledamot, som tillsättes av Kungl. Maj:t. Styrelsens förvaltning och museets räkenskaper granskas, likaledes enligt stadgarnas föreskrift, av revisorer, som årligen utses av kungl. vetenskapsakademien. Nordiska museet är sålunda icke statsinstitution. Genom sin verksamhet fyller detsamma dock en museal och vetenskaplig uppgift, för vilken staten icke har egna organ och som i själva verket uppvuxit med och utvecklats genom museet, nämligen såsom den museala och vetenskapliga centralinstitutionen i vårt land för kunskapen om nyare tidens kulturhistoria. Denna dess uppgift har för övrigt länge varit erkänd av statsmakterna, vilket erkännande de facto tagit sig uttryck uti de tid efter annan ökade anslag, som riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag årligen beviljat museet, samt uti Kungl. Maj:ts på riksdagens föranledande såsom förutsättning för anslaget meddelade föreskrift, att museets tjänstemän skola vara avlönade i likhet med motsvarande befattningshavare i statens tjänst. Anslaget uppgick år 1920 till i runt tal 260,000: — kr. Därjämte har genom Kungl. Maj:ts ovan (sid. 114) återgivna brev museets förhållande till de övriga huvudstadsmuseerna med avseende på deras insamlingsområden reglerats. Museets stadgar, som fingo sin ursprungliga avfattning i sammanhang med instiftandet år 1880 av museet såsom en självständig stiftelse, kunna ändras endast genom nämndens samstämmande beslut vid två på varandra följande ordinarie sammanträden — nämnden är pliktig att årligen hålla två ordinarie sammanträden, ett i april och ett i november — samt under förutsättning av revisorernas godkännande av ändringen. Musikhisto- TJH samma typ av museer som nordiska museet hör det s. k. musikm see " ' historiska museet. Detta tillkom på enskilt initiativ år 1899 och har till syfte att samla äldre musikalier, instrument, musikhistoriska verk, manu-

139 skript till kompositioner o. d. Museet besitter för närvarande en synnerligen intressant samling instrument. Därjämte är museet innehavare av en ganska fullständig samling föremål, som tillhört den svenska skalden och kompositören Gunnar Wennerberg. Sedan ett tiotal år tillbaka åtnjuter museet statsunderstöd. De institutioner, kring vilka det enskilda minnesvårdsintresset i övrigt Den ^skilda huvudsakligen samlat sig, äro fornminnesföreningarna, landsortsmuseerna dande verkoch museiföreningarna. samhetens Flera år, innan antikvitetsintendentsbefattningen genom statens försorg in- övrigt. rättades, hade kulturhistoriskt intresserade personer i landsorten insett nödvändigheten av att ute i bygderna erhålla en fast organisation av korresponderande organ åt vitterhetsakademien ävensom önskvärdheten av att i de större städerna erhålla museer, ägnade att dels underlätta akademiens insamlingsarbete dels ock stärka det historiska intresset och den fosterländska känslan i allt vidare kretsar bland folket. Den förste, som gav form åt denna tanke, var Nils Gabriel Djurklou. Redan år 1854 hade han med Bohusläns hävdatecknare Axel Em. Holmberg dryftat möjligheten för upptagandet i landsorten av dylik verksamhet. Holmberg ställde sig avböjande, men trots detta stiftade Djurklou två år senare den första av de nu så talrika fornminnesföreningarna, vilken erhöll namnet »föreningen till samlande och ordnande av Nerikes folkspråk och fornminnen». Redan under andra året av sin verksamhet påbörjade föreningen insamlandet av fornsaker. De svenska fornminnes- och hembygdsföreningarna kunna sålunda räkna sin tillkomst från år 1856 och våra landsortsmuseer i 4 r 1*56' sin nuvarande gestalt från år 1857. Året därefter gick Djurklou ett steg tui° samlande vidare. Hans planer rörde sig nu om att i varje svenskt landskap få till oc/l ordnande stånd föreningar av samma slag som den ovannämnda, vilka föreningaiYo/fcfprdJt och skulle i förhållande till vitterhetsakademien intaga samma ställning som fornminnen. hushållningssällskapen till lantbruksakademien. Här föreligger sålunda för första gången ett förslag till ett planmässigt organiserande utanför statsorganen av landets antikvariska utforskande och vården om dess minnesmärken. Djurklou dryftade sitt förslag med, bl. a., Leonh. Fr. Rääf i Ydre. Rääf ställde sig emellertid avvaktande, då han fruktade, att statssamlingarna uti de många landsortssamlingarna skulle erhålla farliga konkurrenter, varigenom de förra icke skulle erhålla den fullständighet, som ur vetenskaplig synpunkt vore önskvärd. Nerikesföreningen fullföljde emellertid Djurklous tanke och inordnade sig under vitterhetsakademien; exemplet följdes av flera under det följande årtiondet tillkomna sammanslutningar av motsvarande art. Kon-

140 Ar 1805. Lunds universitets historiska museum.

Gymnasiesamlingar.

sekvent genomfört blev visserligen icke Djurklous uppslag, men så mycket större betydelse fick det såsom inledning till en självständig minnesvårdande verksamhet runt om i landet utan samband med den statliga minnesvården. Det torde emellertid för klarläggande av det historiska sammanhanget vara lämpligt att före redogörelsen för denna verksamhet närmare undersöka de förutsättningar för densamma, som även före nerikesföreningens tillkomst förefunnos. Denna förenings fornsakssamling var visserligen den första, som uppstod inom en fornminnesförening, men den första museisamlingen utanför Stockholm var den däremot icke. Under det första halvseklet av sin tillvaro — sedan 1670 — hade statens historiska museums samlingar oupphörligt vuxit. De inre politiska svårigheterna under 1700-talets första årtionden medförde, att vetenskapen måste inrikta sig på andra uppgifter än de historiska storhetsdrömmarna under Karl XII:s tid. Ännu fram till 1740 kan emellertid en icke obetydlig tillväxt i de historiska samlingarna iakttagas, men då synes ett långvarigt stillastående hava inträtt, samtidigt som den Rudbeckianska historieuppfattningen, vilken haft samma grunder som de tidigare antikvariska forskningarna, förhärligandet av Svea rikes uråldrighet, förlorade sitt välde över sinnena. Rudbecks tidevarv efterföljdes i vår bildningshistoria av Linnés, och ur detta senare kan vårt andra historiska museum, Lunds universitets historiska museum, sägas ha vuxit. Detta museum kan nämligen som sin grundläggare räkna Linnés lärare Kilian Stobaeus, vilken år 1735 vid universitetet inrättade en s. k. naturaliekammare. Denna institution inriktade nämligen sin verksamhet även på insamlandet av förhistoriska föremål. Under hela 1700-talet sammanhöllos de historiska samlingarna med naturaliesamlingarna, men år 1805 hade de förra vuxit till en så betydande omfattning, att de måste skiljas från naturaliekammaren och hädanefter bildade en fristående institution vid universitet. Dennas första föreståndare var Nils Henrik Sjöborg. Under tiden hade även de mindre bildningshärdarna i landsorten — gymnasierna — anlagt samlingar av antikviteter, ofta i anslutning till gymnasiebiblioteket. Den första av dessa gymnasiesamlingar synes hava varit Skara, som kan räkna sin tillkomst från omkring år 1750. Närmast i ordningen kom Härnösands gymnasiesamling år 1793. År 1797 grundades genom gåva av biskop Vallqvist en liknande samling i Växiö, vilken samling under en lång följd av år var inrymd i ett rum i domkyrkan. Året därefter grundlades gymnasiesamlingen i Kalmar. Den ännu i Visby kvarlevande gymnasiesamlingen tillkom omkring år 1830, från vilket tidsskede även en liknande samling i

141 Karlstad räknar sin födelse. Ehuru säkra uppgifter därom icke kunnat erhållas, kan det anses såsom sannolikt, att även samlingarna vid våra andra äldre gymnasier såsom Västerås, Strängnäs och Örebro äro av hög ålder. Samma år som nerikessamlingen påbörjades, erhöll också Uppsala universitet sitt museum, i det att vid Joh. Henr. Schröders död år 1857 hans rika fornsakssamling genom testamente övergick till universitetet. Utom dessa vid universiteten och gymnasierna knutna samlingar voro redan före 1800-talets mitt två stora stadsmuseer under danande, museerna i Göteborg och Malmö. Båda dessa museer hade från början ett uteslutande naturhistoriskt program. Det förra kan leda sitt ursprung tillbaka till ett under 1770-talet med Göteborgs gymnasium förenat naturaliekabinett. År 1838 stiftades naturhistoriska museet i Göteborg och år 1860 vidgades dettas program till att omfatta även kulturhistoria, varvid namnet ändrades till det nuvarande, Göteborgs museum. År 1841 grundades en naturhistorisk samling i Malmö i förbindelse med den nyinrättade Nya skolan därstädes. Museiverksamheten upphörde efter två år, men 1851 återupptogs den på nytt i skånskt naturhistoriskt museum, vilket redan under sina första verksamhetsår vidgade sitt program till att omfatta även kulturhistoriska, framför allt förhistoriska föremål. Ansatser till de av Djurklou föreslagna landsortsmuseerna förefunnos sålunda redan före 1850-talets mitt. Djurklous tanke, hur god den för övrigt än var, skulle dock icke burit frukt, om icke andra utanför liggande om ständigheter medverkat till dess utveckling. I främsta rummet kommer härvid i betraktande, att den impuls till kulturhistorisk verksamhet, som Djurklous initiativ innebar, med entusiasm upptogs och knäsattes av landsorten självt, där ett livligt intresse för tillvaratagande av minnesmärkena gjorde sig märkbart. Av ännu större betydelse blev emellertid, att detta intresse möttes av en motsvarande större livaktighet från centralmuseets sida. Vid detta, som under avsevärd tid legat i dvala, hade nämligen år 1833 Bror Emil Hildebrand erhållit anställning närmast för att ordna museets myntsamling. Hildebrand hade då några år varit anställd vid museet i Lund, vilket under Sjöborgs ledning utbildats till en plantskola för en hel rad unga arkeologer, samt dessutom under någon tid erhållit utbildning vid dåtidens främsta museum, Oldsagssamlingen i Köpenhamn. Då han år 1837 blev riksantikvarie, stod han fullt färdig att uti den statliga minnesvården tillämpa de idéer, han under sin förutvarande verksamhet insupit. Centralmuseets samlingar voro vid denna tid inrymda i två små rum i den s. k.

142 kommendantsflygeln av Kungl. slottet. Inga anslag funnos till deras förkovrande. Redan år 1839 begärdes och erhölls emellertid av riksdagen ett anslag på 1,000 Rdr. banko till nyanskaffningar. Genom den starka ökning, samlingarna nu erhöllo, blev ett större utrymme nödvändigt. År 1845 uppläts också översta våningen i gamla Ridderstolpeska huset för museets ändamål, och här kunde föremålen nu ordnas överskådligt och i överensstämmelse med tidens vetenskapliga fordringar. Dessutom upptog Hildebrand det i Köpenhamn tillämpade tillvägagångssättet med offentliga demonstrationer av samlingarna, vilka demonstrationer tillvunno sig starkt intresse hos allmänheten. Denna begynnande livaktighet från centralmuseets sida påverkade givetvis synnerligen förmånligt det spirande intresset i landsorten. Detta intresse erhöll dessutom en betydande näring från den av Rickard Dybeck vid ungefär samma tid grundade tidskriften Runa, som på ett synnerligen förtjänstfullt sätt väckte och spridde lusten för antikvarisk verksamhet även bland lekmännen. Åren närmast efter nerikesföreningens tillkomst höra till de livaktigaste i den svenska kulturforskningens annaler, i det att från denna tid finnes att anteckna tillkomsten av ett flertal dylika föreningar på skilda håll i landet Den första av dessa var Helsinglands fornminnessällskap, till vars bildande upprop utsändes redan år 1859. Innan sällskapet den 17 december 1860 hann konstitueras, hade redan en tredje förening, föreningen för Södermanlands läns fornminnen, hunnit stiftas den 24 september 1860. Denna följdes av motsvarande sammanslutningar i Västmanland (1861), Gästrikland och Dalarna (1862), Värmland och Västergötland (1863), Östergötland (1864), Skåne och Halland (1865), samt Uppland (1869). Sistnämnda år är för övrigt ett märkesår för den enskilda minnesvården, i det att från detsamma den första hela landet omfattande sammanslutningen i minnesvårdande syfte, svenska fornminnesföreningen, räknar sin upprinnelse. Med undantag för Helsinglands fornminnessällskap, vars första uppgift var att vårda »Enångers gamla kyrka och den samling av fornsaker, som där komme att sammandragas» samt dessutom att föranstalta om en antikvarisktopografisk beskrivning av landskapet — således ett rent antikvariskt program — hade de övriga av de nämnda föreningarna lagt sin verksamhet efter samma linjer som nerikesföreningen. Deras stadgar följde i allt väsentligt en och samma förebild, och deras program var i överensstämmelse härmed mycket mångsidigt. Främst upptog detsamma ett antikvariskt-topografiskt utforskande av landet med uppmätningar och beskrivningar av dess

143 fornlämningar. Vidare upptog det förvärvande i original eller teckning av fornsaker av alla slag samt likaledes i original eller avskrift gamla handlingar och permebrev. Slutligen skulle enligt planen uppteckningar verkställas dels rörande folkspråket, upptagande »ord och talesätt, ordspråk, sagor och sägner, folkvisor med melodier m. m. med uppgift på stället, där de äro gängse», dels ock rörande »seder och brak vid alla slags samkväm, egenheter i utseende, lynne, klädedräkt, vidskepliga bruk och fördomar m. m.» Det material, som genom dessa föreningar, särskilt under de första åren av deras verksamhet, hopbragtes är för folklivsforskningen och den topografiska forskningen, stundom även för dialektforskningen, av ett betydande värde. Den icke minst betydelsefulla sidan av föreningarnas verksamhet var, att de påbörjade utgivandet av flera utav de ännu existerande tidskrifterna för minnesvård. I stort sett kan om dessa 1860-talets fornminnesföreningar fällas det omdömet, att de angivit riktlinjerna för den minnesvårdande verksamhet av enskild natur, som ännu i dag består. Skulle någon kritik drabba deras verksamhet, vore det den, att man väl mycket förbisåg vikten av det rent museala arbetet. Detta sammanhänger emellertid med, att vid tiden för deras uppkomst under begreppet museiverksamhet innefattades endast samlandet av förhistoriska och kyrkliga minnesmärken och att detta samlande så gott som uteslutande var förbehållet statens historiska museum. Redan år 1872 stiftades emellertid i Kalmar en museiförening, uti vars program museisynpunkten väsentligt kraftigare betonades, liksom också uti denna förenings program ordet »etnologiskt» första gången förekom; såsom föreningens uppgift angavs nämligen, bl. a., insamlandet av »sådana fornlämningar, som äro av betydelse i etnologiskt, kulturhistoriskt eller konsthistoriskt hänseende». I själva verket innebar detta, att den svenska kulturforskningen och den svenska museihistorien höll på att inträda i ett nytt skede. Vändpunkten hade inträffat år 1867, då C. O. Hyltén-Cavallius i en skrivelse till Växjö domkapitel hade överlämnat en samling svenska allmogeföremål med föreskrift, att de skulle förenas med de Vallmarkska samlingarna från år 1797 och tillsammans med dessa utgöra ett museum för den småländska folkkulturen. Hyltén-Cavallius' skrivelse torde vara den första programskrift i världen, där planen till ett museum för det egna landets etnografi medvetet angivits. Växjömuseet blev dock blott en ansats. Sitt fulla förverkligande fick däremot tanken fem år senare genom grundandet av de »de skandinavisktetnografiska samlingarna» i Stockholm, det nuvarande nordiska museet.

144 Genom att man fått ögonen öppnade för det museala värdet av även sådana saker, som icke tillhörde hednatiden och medeltiden, öppnades ett nytt och vida större arbetsfält för fornminnesföreningarna. Kalmar fornminnesförening var årsbarn med nordiska museet; dess program gav också, såsom nyss antytts, ett fullödigt uttryck för de strömningar inom minnesvården, som gjorde sig märkbara i tiden. Tre år efteråt stiftades föreningen Gotlands fornvänner i Visby (1875). Kalmarföreningen hade vid sidan om sitt museala syfte även uppgiften att »efterforska, undersöka och bekantgöra» fornlämningar. Gotlandsföreningen, som efter sin stiftare P. A. Saves plan tillkom helt på nordiska museets program, tog nu steget fullt ut till att endast »vårda och i Gotlands fornsal i Visby samla öns fornminnen». I följdriktig överensstämmelse med den nya riktningen inom kulturforskningen angav också en några år senare, år 1877, tillkommen sammanslutning, föreningen för Smålands fornminnen och kulturhistoria, redan genom sitt namn en vidare uppgift för sin verksamhet än den rent antikvariska. Samma år tiftades fornminnesföreningarna i Karlskrona och Kristianstad. Fem år därefter tillkom åter en förening med ett av den nya riktningen genomsyrat program, nämligen kulturhistoriska föreningen för södra Sverige (1882). Museiför Innan sistnämnda förening kom till, hade emellertid uppfattningen om den minnesvårdande verksamhetens uppgifter och mål ernått en ytterligare pregnans och utformning, i det att det museala inslaget i densamma med större skärpa betonats. Detta kom redan år 1880 till uttryck genom stiftandet nämnda år av Västernorrlands läns museisällskap, som redan i sitt namn antydde den ifrågavarande begränsningen av sin uppgift. Samma tendens kunde även på andra håll under 1880-talet konstateras. Förutom de nyssnämnda föreningarna samt Västerbottens (1885), Göteborgs och Bohusläns (1886) och Jämtlands (1887) fornminnesföreningar samt sällskapet för gotländsk forskning i Visby (1884) stiftades nämligen under detta årtionde Östergötlands museiförening (1884), Hallands museiförening (1886) och Norrbottens museiförening (1886). Av sistnämnda föreningar var en, hallandsföreningen, ingen nybildning i egentlig mening utan endast en förnyelse under delvis andra former av den gamla Hallands fornminnesförening. Den första livaktigheten under 1860talet hade nämligen icke blivit så långvarig, som man hoppats, vadan man redan 20 år efteråt befann sig på förnyelsens stadium. Den första fornminnesföreningen, som slutade sina dagar, var följdriktigt den äldsta, nerikesföreningen, vilken upplöstes redan 1873. Den var också den första, som återuppstod, i det att år 1878 Nerikes fornminnesförening konstituerades.

145 Samma år, nerikesföreningen upplöstes, uppgick Hallands fornminnesförening i de de skånska landskapens historiska och arkeologiska förening, en utvidgning av den gamla skånska fornminnesföreningen. År 1886 förnyas den sålunda under namnet Hallands museiförening. En annan av de första fornminnesföreningarna, som på 1880-talet levde upp på nytt, var Gästriklands, vars verksamhet upphört år 1877, men jämnt 10 år senare återupptogs. En mycket kort tillvaro fick Blekinge fornminnesförening (1877—1883); först år 1899 återuppstod en ny förening i Blekinge, nämligen Blekinge musei förening i Karlskrona. Med år 1887 inträdde en långvarig stagnation i den förra livaktigheten. Frånsett den nyssnämnda Blekinge museiförening hade under åren 1887— 1901 endast en fornminnesförening tillkommit, nämligen i Funäsdalen i övre Härjedalen (1894). Denna förening var till en början rent lokal, men utvidgades senare till den nuvarande Härjedalens fornminnesförening. Det är en händelse, som ser ut som en tanke, att först vid denna tid den livliga minnesvårdande verksamheten från landets övriga delar hunnit sprida sig till de avlägsna bygderna kring Kölen. — Men nere i landet låg intresset fölen tid i lägervall. Två ytterligare data i svensk museihistoria äro emellertid att anteckna från 1890-talet. Det är skansens grundande år 1891 och Lunds kulturhistoriska museums inflyttning i sina nuvarande lokaler år 1892. Härmed har nämligen den nya museityp, friluftsmuseet, skapats, som sedan skulle få en så stor betydelse för formen av museianläggningar såväl här hemma som i främmande land. Såvitt det varit möjligt att därom erhålla upplysningar, funnos vid sekelskiftet, förutom gymnasie- eller andra skolsamlingar, 33 landsortsmuseer i Sverige, därav 23 tillhörande fornminnes- och museiföreningar samt 10 tillhörande kommuner eller institutioner. De senare äro Lund, Malmö, Uppsala, Göteborg, Uddevalla, Åmål, Vänersborg, Köping, Bergslagets museum i Falun samt Trelleborg. Dessutom funnos två mindre bygdesamlingar, nämligen i Vrigstad i Småland och i Marby i Jämtland, vilka bägge tillhörde de kommuner, inom vilka de upprättats. Utom de 23 föreningar, som ägde museisamlingar, funnos fyra, som icke ägde sådana. Dessa voro de skånska landskapens historiska och arkeologiska förening i Lund, Upplands fornminnesförening, Göteborgs och Bohusläns fornminnesförening samt sällskapet för gotländsk forskning i Visby. 10. K. Fornminnesvårdskommilténs

belänkande.

146 Tillkomsten Det nya seklet inleddes med stiftandet av norra Smålands fornminnesmulee^ocii förening och kulturhistoriska museet i Jönköping den 25 november 1901. deras aviäg- Redan under sitt första verksamhetsår förvärvade museet Bäckaby gamla ga T 0 rten, ^em- kyrka och en timrad marknadsbod, för vilken plats upplåts i Jönköpings bygdsgårdar stadspark. Idéerna från skansen och kulturhistoriska museet i Lund hade Vijg^för- nu burit frukt och jönköpingsmuseet betecknade inledningen till en hel rad eningar. a v museiföretag landet runt, anlagda efter mönster av de stora förebilderna i Stockholm och Lund. Det ligger emellertid i sakens natur, att, även om den bakomliggande tanken var densamma som för dessa förebilder, de väsentligt mindre resurserna måste medföra, att vid planens realiserande formerna merendels blevo blygsammare. Så uppstod den form av friluftsmuseer, som benämnes »hembygdsgårdar» och som skiljer sig från förebilden »hembygdsmuseet» därutinnan, att uppgiften begränsats till att anordna en eller ett fåtal byggnader med inventarier av den för orten karaktäristiska typen. De första exemplen på denna museiform voro Funäsdalens museum samt det år 1902 tillkomna västbomuseet vid Smålandsstenar. Från år 1901 daterar sig dessutom grundandet av två museer av en från de tidigare behandlade avvikande typ, röhsska konstslöjdmuseet i Göteborg och Linköpings stads museum för skön konst. År 1902 grundades museet i Hälsingborg och året därpå »de sju häradernas» museum i Borås, vilket redan från början upplades helt och hållet efter friluftsmuseets plan. Härmed erhöll museitanken nytt liv och knappast ett år förflöt utan att nya föreningar och museer tillkommo. Antalet föreningar, som i syfte att främja den arkeologiska och etnografiska forskningen stiftats under åren 1901—1919, utgjorde, såvitt man känner, minst 100. Av dessa ägde minst 75 museisamlingar. Dessutom hava under samma tid 14 museer och hembygdsgårdar, vilka äro kommunal egendom, tillkommit. Utvecklingen har under de senare åren gått i en ständigt ökad takt, varom följande siffror för nybildade föreningar, om vilka kommittén kunnat införskaffa upplysningar, bära vittne. År ... 1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 Antal föreningar... 5 31 3 82 2 8 4 8 12 11 8 Att det ständigt växande intresse, varur denna utveckling härflutit, haft och alltjämt har en mycket stark och allmän bärvidd, därom vittnar även den 1

Därav dock föreningen Örebro länsmuseum genom sammanslagning av länets museiförening

och fornminnesförening. 2 Därav Östergötlands fornminnes- och museiförening seiförening och fornminnesförening.

genom sammanslagning av länets mu-

147 ständigt ökade sympati, varmed samlingarna, såsom i det följande skall påvisas, omfattats från det allmännas sida. Ett tecken i samma riktning är även tillkomsten av tvenne nya centralgrupperingar bredvid den förut existerande svenska fornminnesföreningen för hithörande syftens främjande, nämligen samfundet för hembygdsvård (1916) och föreningen för svensk kulturhistoria (1918). De flesta av de ovan berörda under de två sista årtiondena tillkomna föreningarna äro fornminnes- och kulturhistoriska föreningar. Ett par museiföreningar, i Hälsingborg och Kristianstad, hava efter därvarande museers grundande tillkommit för att stödja dessa, en motsvarighet sålunda till de i Stockholm bildade nationalmusei- och nordiska museets vänner. En rent lokal uppgift för att utforska en viss orts historia och kulturhistoria hava sådana föreningar som samfundet S:t Erik i Stockholm, S:t Ragnhilds Gille i Söderköping och föreningen det gamla Lund i Lund. Ännu en ytterligare kategori utgöra de s. k. folkminnesföreningarna, folkminnesföreningen i Lund och västsvenska folkminnesföreningen i Göteborg, vilka i sin planläggning kommit de äldsta fornminnesföreningarna av nerikes-typen mycket nära, i det att deras huvudsakligaste uppgift är antecknandet av folkliga traditioner och andra kulturföreteelser, varemot föremålsinsamling endast undantagsvis ingår i deras program. De skilja sig emellertid från fornminnesföreningarna därutinnan, att deras uppgift icke är antikvarisk utan helt och hållet etnologisk. Till dessa mera specialiserade föreningar kan i viss mån även räknas skånska föreningen för byggnadskultur. Huvudparten av föreningarna och den typ, som i detta sammanhang har intresse, fornminnesföreningarna, har som sin uppgift ställt insamlandet och bevarandet av kulturhistoriska föremål. Vid sidan om denna museala uppgift hava de dock mycket ofta även inriktat sig på att uppteckna sådant, som kan vara belysande för traktens historia, folkspråk och seder. År 1909 har för första gången den nya riktningen inom kulturvården kommit till uttryck uti själva namnet på en förening. Härmed åsyftas föreningen för norrländsk hembygdsforskning. Detta innebär emellertid vida mer än en namnfråga, i det att det betecknar, att hembygdsforskningen och hembygdsvården medvetet inrymts bland de kulturhistoriska intressena. Därifrån var emellertid steget icke långt till att inom ramen för föreningarnas verksamhet innesluta jämväl vården om den natur, varur den gamla kulturen vuxit. Första gången detta moment beaktades i ett kulturhistoriskt föreningsprogram, var, då Norrbottens museiförening i Luleå år 1886 bildades. Då riktade sig emellertid intresset för naturen ännu enbart å dess egenskap att kunna utgöra föremål

148 för forskning och insamling. Först med det nya seklet vaknar begreppet naturskydd. Hembygdsföreningarna fullfölja emellertid samtidigt ett rent praktiskt syfte genom att medverka till, att vid nydaningar så vitt möjligt de för orten gängse traditionerna tillämpas,, så att det nya bygges på det gamlas grund, att denna grund lägges stark och säker genom en allsidig kännedom om den gamla odlingens art och att i överensstämmelse därmed de nedärvda traditionerna i materialets behandling o. d. vid nybyggnader komma till heders. Dessa nya strävanden kunna icke belysas bättre än genom att redogöra för det program, någon av de under senare tid tillkomna föreningarna uppställt för sin verksamhet. Tunabygdens fornminnes- och hembygdsförening har sålunda som sin uppgift satt att i Stora Tuna i Dalarna anordna ett bygdemuseum, att uppteckna och bevara i bygden kvarlevande sagor, säöner, berättelser och minnesvärda händelser, visor och låtar, byars och släkters historia, gamla namn, bomärken o. dyl., vilka skriftligen upptecknade jämte gamla dokument sammanföras till ett för forskning tillgängligt bygdearkiv, liksom samlingarna i övrigt ställas till skolornas förfogande för undervisning i hembygdskunskap, samt att verka för skyddande av ortens kultur och naturminnen och väcka intresse för återupplivande av den för bygden säregna byggnadsstilen, i den mån den låter anpassa sig efter nutidens fordringar. Slutligen vill föreningen »genom föredrag, samkväm och fester underhålla intresset för hembygdsvård och forskning samt bereda tillfälle för hembygdens befolkning ur skilda klasser och partier att lära känna varandra och den bygd och kultur, de tagit i arv.» Man har stundom kunnat påträffa den uppfattningen, att fornminnesförening och museum i grunden vore ett och samma begrepp, beroende på att den museala sidan av föreningarnas verksamhet var den, som vid ytligt betraktande först föll i ögonen. Det torde av hela den föregående framställningen hava framgått, att den kulturhistoriska föreningsverksamheten ligger på ett mycket högre och bredare plan. Ännu vidare perspektiv öppnas emellertid genom det nyss anförda föreningsprogrammet och, efter hand som dessa nya fördjupade synpunkter hinna genomtränga även de äldre föreningarna — i flertalet av dessas program äro ju redan förutsättningar därför givna , kan av de nu skildrade landsortsorganisationerna förväntas en kulturell verksamhet av den allra största räckvidd och betydelse i den kulturhistoriska forskningens och minnesvårdens, i skolornas och folkbildningens och även i det sociala arbetets tjänst. Det är helt visst ett betydande arbete i denna riktning, som utförts av

149 våra fornminnesföreningar. Genom sina tidskrifter — sådana utgivas av de flesta större föreningar — och andra publikationer, genom föredrag vid sammankomster och vid de åtminstone av de mindre föreningarna årligen anordnade hembygdsfesterna samt genom exkursioner till minnesrika platser har vid sidan av den museala gärningen hembygdskunskap spritts bland folkets alla klasser. Så har sedan ett flertal år tillbaka exempelvis Upplands fornminnesförening årligen anordnat en större utflykt till någon kulturminnesrik bygd och därvid på olika platser stämt möte med ortsbefolkningen samt genom föredrag och demonstrationer av viktigare kulturminnen till sina egna medlemmar och till folket i trakten spritt kännedom om landskapets historia. Flera av dessa föreningar hava även ställt sina krafter till den populära föreläsningsverksamhetens disposition. Så är bl. a. fallet med Västmanlands fornminnesförening. Man har på flera håll med ett visst misstroende följt den stora tillväxten Hembggdsförbund av de mindre hembygdsföreningarna och museerna, i det att man menat, att densamma varit resultat av en plötsligt uppflammande entusiasm, som snart skulle svalna, varefter hela byggnaden skulle falla sönder. I många avseenden kan ett sådant tvivel oförnekligen vara berättigat, så länge varje förening står isolerad för sig och stundom existerar genom en eller ett par personers intresse för saken, ett intresse, som av ett nytt släktled måhända icke kommer att upprätthållas. Tendenser till en fastare organisation hava emellertid icke saknats. Främst hava dessa gjort sig gällande i Dalarna genom det år 1915 stiftade Dalarnas hembygdsförbund. Detta har tillkommit i syfte att vara den sammanhållande och ledande kraften bland alla de små ortsföreningarna. Utom dessa äro till hembygdsförbundet anslutna alla landskapets hemslöjdföreningar samt andra föreningar i hembygdsvårdande eller nationellt syfte såsom Dalarnes djurskyddsförening, Dalarnes jaktvårdsförening, Dalarnes trädgårdsodlareförbund, Västmanlands-Dala nation i Uppsala och dalaföreningen i Stockholm. Samtliga uppteckningar rörande folklivet och anteckningar rörande kultur- och naturminnen, som göras inom lokalföreningarna, liksom de fotografier och avbildningar, som insamlas bland dem, dubbleras, varefter ett exemplar förvaras i ortsföreningens arkiv och ett annat överlämnas till hembygdsförbundets arkiv i Falun. Härigenom erhålles ett stort generalarkiv för kännedomen om Dalarnas kulturhistoria, och den svårighet för forskningen, som splittringen på ett flertal händer skulle medföra, har sålunda upphävts, samtidigt som varje ortsförening dock har kvar sin förstahandsbesittning av materialet. Genom sin sekreterare kan förbundet överblicka hela det forskningsarbete, som bedrives i

150 landskapets olika delar, och genom dennes besök vid de olika ortsföreningarna erhålla dessa råd och upplysningar rörande ordnandet av arkiv och samlingar, uppläggning av museikataloger, etiketteringar av föremålen o. s. v. En annan sammanslutning av i någon mån närbesläktad art, nämligen hembygdsförbundet för Dalsland, stiftades år 1918 och erhöll omedelbart tillslutning från sex lokalföreningar inom landskapet. Hemslöjds- Till sin verksamhet besläktade med hembygdsföreningarna äro hemslöjdsföremngama. f o r e n m g a r n a Främst har detta tagit sig uttryck inom föreningen Jämtslöjd eller som dess fullständiga namn lyder, »Jämtslöjd, förening för hemslöjd och kulturella mål i Jämtlands län». Denna förening har invid Östersund anlagt en präktig fornby, »Jamtli», vilken äger en samling av omkring 6,000 föremål, huvudsakligast från jämtländsk allmoge. Även hemslöjdsföreningarna hava ställt som sin uppgift vårdandet av ärvda traditioner och uppbyggandet av en ny kultur på gammal nedärvd grund. För detta ändamål hava också flertalet av dem grundat smärre samlingar av allmogeslöjd, vilka samlingar närmast hava till syfte att tjänstgöra såsom mönstersamlingar. Bland de främsta av dylika mönstersamlingar torde kunna räknas hemslöjdens i Leksand, Malmöhus läns och övre Helsinglands hemslöjdsföreningars ävensom Mora hemslöjdsförenings samlingar. En mellanställning mellan raönstersamling och ren museisamling intar, förutom Jämtslöjds samlingar, föreningen Härjedalsslöjds samlingar i Sveg. Kulturhisto- j d e t föregående har om också endast antydningsvis anmärkts, att landets g'^vidTiro-vid sidan om de två universiteten uti gångna tider så gott som enda högre anstalter, bildningsanstalter, gymnasierna, ofta utgjort centralpunkter för den på enskilt initiativ bedrivna minnesvården. Allt efter som det kulturhistoriska intresset spritts bland en större allmänhet och uppkallat denna till självverkan för minnesvårdens befrämjande genom stiftandet av föreningar och anläggandet av museer, hava väl gymnasiernas betydelse för minnesvården förflyktigats. Helt upphört har den dock icke. Dessutom hava gymnasiernas efterföljare bland högre läroanstalter av annan typ upptagit traditionen. Flertalet gymnasiesamlingar hava dock helt eller delvis uppgått i fornminnesföreningarnas museer. Så är fallet med samlingarna i, bl. a., Kalmar, Nyköping, Skara, Visby och Örebro, varest alla förhistoriska och allmogeföremål överlämnats till därvarande museer; mynt- och medalj samlingar hava dock som regel kvarstannat vid läroverket, liksom detta även understundom behållit en del förhistoriska föremål och etnografica för att användas vid undervisningen. Ännu finnas dock läroverk, som under sin vård hava kvar betydande samlingar, såsom läroverken i Ystad och Landskrona, av vilka det

151 förra äger en fornsakssamling, som uppgår till 3,500 huvudsakligen förhistoriska föremål och minnesmärken av skånsk allmogekultur, stundom av högt vetenskapligt värde. Landskrona läroverks museum upptager omkring 6,400 föremål, varav dock 4,300 äro mynt och medaljer. Till denna art av museer kan även räknas Aug. Fribergs museum i Lidköping, omfattande c:a 1,200 fornsaker och c:a 1,000 mynt; museet är ställt under Lidköpings realskolas förvaltning. Sammanlagda antalet kända läroverkssamlingar är 16. Slutligen komma folkhögskolornas samlingar. Antalet sådana äro, såvitt upplysningar därom kunnat erhållas, 8, nämligen Bollnäs (Gävleborgs län), Gamleby (N:a Kalmar län), Hemse (Gotlands län), Herrljunga (Älvsborgs län), Katrineberg (Halland), Sjögestad (Östergötland), Tomelilla (Sydöstra Skåne) och Tärna. En av de äldsta torde vara Gävleborgs läns folkhögskoleelevförbunds fornsakssamling i Bollnäs, vilken grundades redan år 1885. Flertalet folkhögskolesamlingar hava en ringa omfattning och torde huvudsakligast vara avsedda att tjäna undervisningens behov. Men även betydande samlingar finnas knutna till vissa av folkhögskolorna. Den främsta är Älvsborgs läns folkhögskolas lantbruksmuseum i Herrljunga, grundat hösten 1908. Samlingen upptager 1,700 nummer, varav omkring x/4 utgör lantbruksredskap och Y4 omfattar hemslöjd och hantverk. Folkhögskolan äger utom denna museisamling även en del förhistoriska föremål och mynt, vilka ingå i skolans undervisningsmaterial. Efter denna allmänna redogörelse för de olika institutioner, som arbeta i den svenska kulturforskningens tjänst, lämnas här nedan en förteckning på dem, ordnad efter landskap. Vid förtecknandet av hemslöjdsföreningarna har hemslöjdskommitténs år 1918 avgivna betänkande följts: Blekinge : Karlshamns och Bräkne härads fornminnesförening, stiftad ,16/3 1914, med fornsamlingen i Karlshamn. Blekinge museiförening, stiftad 21/j 1899, med Blekinge museum, Karlskrona. Sölvesborgs och Listers härads fornminnesförening, stiftad 19 okt. 1913, med fornstugan i Sölvesborg. Bohuslän: Göteborgs och Bohus läns fornminnesförening, stiftad 22/G 1886. Föreningen Vikarfvet, stiftad 14/8 1915. Norra Bohusläns hembygdsförbund. Västsvenska folkminnesföreningen, stiftad 30/5 1919.

152 Lysekils vänners fornminnnesförening, stiftad 28/8 1907, med Lysekils vänners fornminnesförenings museum i Lysekil. Strömstads museum, grundat på 1870-talet. Uddevalla museiförening, med Uddevalla museum, grundat 1861. Göteborgs och Bohusläns hemslöjdsförening, stiftad 1913. Dalarna: Dalarnas fornminnesförening, stiftad 31/8 1862 med Dala fornsal, Falun. Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolags museum, Falun, grundat 1894. Dalarnas hembygdsförbund, stiftat 4/7 1915. Bjursås fornminnesförening, stiftad juli 1907 med Bjursås fornstuga. Gagnefs minnesstuga, grundad 1905. Grytnäs hembygdsförening, stiftad 6 / 1 1919, med Grytnäs gammelgård. Föreningen Hedemora gammelgård, stiftad 16/c 1908, med Hedemora gammelgård. Järna hembygdsförening, stiftad 1/J 1910, med Järna hembygdsmuseum. Leksands hembygdsmuseum. Lima fornminnesförening, stiftad 1916, med Lima fornstuga. Ludvikabygdens fornminnes- och hembygdsförening, stiftad 21 / a0 1920. Malungs hembygdsförening, stiftad 19/4 1919, med Malungs hembygdsmuseum. Orsa Skattunge hembygdsförening, stiftad °/3 1910. Rättviks hembygdsförening, med Rättviks hembygdsmuseum. Sollerö hembygdsförening, stiftad 1916, med Sollerö hembygdsmuseum. Tunabygdens fornminnes- och hembygdsförening, stiftad december 1915, med Tunabygdens hembygdsmuseum i Stora Tuna. Särna fornminnesförening, stiftad 1G/C 1908, med fornsamlingen i Särna gammelkyrka. Föreningen för hembygdsvård i Säters stad och socken, stiftad 1/6 1918, med Säters hembygds- och planteringssällskaps museum. Åls fornminnesgård med Åls minnesgård. Älvdalens hembygdsförening, stiftad 3/10 1911, med Rot skans, Älvdalen. Leksands hemslöjdsförening, stiftad sommaren 1904. Morahemslöjdens vänner, stiftad 1905. Rättvik—Boda hemslöjdsförening, stiftad 1908. Dalsland: Dalslands fornminnesförening, stiftad i början av 1870-talet,

upptagande

153 Eds med omnejd lokalförening med fornsamlingen i Dals-Ed, Östra kretsen med Åmåls museum, Västra kretsen, stiftad 10/12 1906, med Dalslands fornsal i Ödeborg. Dalslands hembygdsförbund, stiftat 13/3 1918, upptagande lokalföreningar i Bengtsfors, Brålanda, Bäckefors, Ed, Mellerud, Åmål. Gotland: Föreningen kulturhistoriska museet i Bunge, stiftad 1911, med kulturhistoriska museet i Bunge. Torsborgs hembygdsförening, stiftad 16/10 1919, med strandridarebostället i Ljugarn. Hoburgs hembygdsförening, stiftad 1918, med Bottarvegården i Vamlingbo. Föreningen Gotlands fornvänner, stiftad 22/6 1875, med Gottlands fornsal i Visby. Sällskapet för gotländsk forskning i Visby, stiftad 1884. Visby h. allm. läroverks samlingar grundade omkring år 1830. Gottlands läns folkhögskolas i Hemse samling. Gästrikland: Gästriklands kulturhistoriska förening, stiftad 9/5 1862, med Gävle kulturhistoriska museum. Hedesunda fornminnes- och hembygdsförening, stiftad 1 7 / n 1912, med Hedesunda fornminnes och hembygdsförenings minnesstuga. Föreningen för hembygdsvård, Öster Färnebo, stiftad 20 / 6 1918, med Koverstastugan i Öster Färnebo. Gästriklands hemslöjdsförening, stiftad hösten 1912. Halland: Hallands museiförening, stiftad (1865) 24/4 1886, med Hallands museum, Halmstad. Nordhallands hembygdsförening, stiftad 28/4 1917 med hembygdsmuseet i Kungsbacka. Södra Hallands hembygds- och fornminnesförening, stiftad 14/9 1917, med Södra Hallands hembygdsmuseum, Laholm. Norra Hallands kulturhistoriska förening, stiftad 2l / 7 1916, med Varbergs museum i Varberg. Halländska hemslöjdsföreningen Bindslöjden, stiftad 1908. Hallands folkhögskolas å Katrineberg samling.

154 Hälsingland: Arbrå hembygdsförening, stiftad 1920. Bollnäs hembygdsförening, stiftad 1920. Hälsinglands fornminnessällskap, stiftat 17 / ]2 I860, med Hälsinglands museum i Hudiksvall. Ljusdals fornminnesförening, stiftad 6 / 10 1910. Ovanåkers hembygdsförening, stiftad september 1920, med hembygdsmuseet i Edsbyn, Ovanåker. Föreningen södra Hälsinglands fornminnesvänner, stiftad **/u 1912, med hembygdsmuseet, Söderhamn. Arbrå hemslöjdsförening, stiftad 1911. Bollnäs hemslöjdsförening, stiftad 1909. Föreningen Hälsingeslöjd, stiftad 1911. Övre Hälsinglands hemslöjdsförening, stiftad 1911. Söderhamns läroverks samlingar. Gävleborgs läns folkhögskoleförbunds fornsakssamling, Bollnäs, grundad 1885. Härjedalen : Härjedalens fornminnesförening, stiftad .(1/1 1894) 3/12 1899, med Funäsdalens fornminnesmuseum i Funäsdalen. Älvros gamla kyrka. Föreningen Härjedalsslöjd, stiftad 30 / 3 1913, med Föreningen Härjedals slöjds minnesstuga i Sveg. Jämtland: Bräcke hembygdsförening, stiftad 1920. Marby gamla kyrka, samlingen grundad 1885. Mörsils fornstuga, grundad 1 / ] 0 1903. Jämtlands läns fornminnesförening, stiftad 12/x 1887, med Jämtlands läns fornminnesförenings museum i Östersund. Jämtslöjd, Förening för hemslöjd och kulturella mål i Jämtlands län, stiftad 20 /, 0 1908, med fornbyn Jamtli i Östersund. Jämtlands läns konstmuseum i Östersund. Medelpad: Medelpads fornminnesförening, stiftad 10/'i 1907, med Medelpads fornhem, Sundsvall.

155 Medelpads hemslöjdsförening, stiftad 1909. Sundsvalls h. allm. läroverks historisk-etnografiska samlingar. Nerike : Gällersta forngårdsförening, stiftad 1918, med Gällersta forngård. Laxå bruks museum. Föreningen Sköllersta forngård, stiftad ll/7 1918, med Sköllersta forngård. Föreningen Örebro läns museum, stiftad (1856, 1878, 1906) l/t 1911, med Örebro läns museum, Örebro. Örebro läns slöjdförening, stiftad (maj 1883) 1908. Karolinska läroverkets i Örebro samlingar. Skåne; Eslövs museum, grundat 1917.. Hälsingborgs museum, grundat 30/5 1902. Hälsingborgs museiförening, stiftad 1/li 1908. Kristianstads museum, grundat 1908. Kristianstad museiförening, stiftad 29/8 1915. Landskrona museum, grundat (orakr. 1910) 31/3 1920. Lunds universitets historiska museum, grundat (1735) 1805. Lunds universitets konstmuseum. De Skånska landskapens historiska och arkeologiska förening, Lund, stiftad (1865) 1873. Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige, stiftad 1 5 / u 1882, med kulturhistoriska museet, Lund. Etnologiska föreningen, Lund, stiftad 27 / 10 1903. Folkminnesföreningen, Lund, stiftad 1913. Föreningen det gamla Lund, stiftad 27 / 4 1918. Skånska föreningen för byggnadskultur, stiftad 1915. Malmö fornminnesförening, stiftad 1911. Malmö museum, grundat (1841) 26/2 1851. Malmö sjöfartsmuseum. Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne, stiftad 1917, med föreningens för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne museum i Simrishamn. Trelleborgs fornminnesförening, grundad 3/n 1896. Ystads fornminnesförening, stiftad 28/5 1907, med Ystads fornminnesförenings samlingar i Ystad.

156 Fröken Charlotte Berlins i Ystad stiftade museum, grundat 1916. Ängelholms museum. Önnestads hembygdsförening. Ö. Göinge hembygdsförening, stiftad 1920 med Östra Göinge hembygdsmuseum i Östra Broby. Malmöhus läns hemslöjdsförening, stiftad 1905. Kristianstads h. allm. läroverks historiska museum, grundat på 1850-talet. Landskrona läroverks museum, grundat 30/2 1859. Trelleborgs samskolas samlingar. Ystads h. allm. läroverks museum. Sydöstra Skånes folkhögskolemuseum, Tomelilla, grundat 1 7 / n 1908. Småland: Alseda sockenmuseum, grundat 30 / 3 1914. Eksjö och Vedbo fornminnesförening, Eksjö med museum i Eksjö. Fornminnesföreningen Njudung, stiftad 13/9 1910, med fornminnesföreningen Njudungs museum i Vetlanda. Norra Smålands fornminnesförening, stiftad 2 6 / n 1901, med kulturhistoriska museet, Jönköping. Kalmar läns fornminnesförening, stiftad 6/7 1872, med Kalmar museum. Nässjö hembygdsvårdsförening. Mellersta Kalmar läns hembygdsförening Döderhultsgården, stiftad 1915. Rumskulla hembygdsförening, stiftad 20 / 10 1918, med Rumskulla hembygdsmuseum. Västbo fornminnesförening, stiftad 2Y1 1902, med Västbo fornstuga, Smålandsstenar. Holavedens fornminnes- och hembygdsförening, Tranås. Vissefjärda hembygdsförening. Vrigstad sockens fornminnessamling, grundad 28 / 10 1886. Tjustbygdens kulturhistoriska förening, stiftad 2Y2 1918, med Tjustbygdens kulturhistoriska museum, Västervik. Föreningen för Smålands fornminnen och kulturhistora, stiftad 9/i 1877, med Smålands fornsal, Växjö. Hyltén-Cavalliusföreningen för hembygdskunskap och hembygdsvård, Växjö, stiftad n / n 1919. Ålems hembygds- och naturskyddsförening, stiftad 2Y6 1918. Jönköpings läns hemslöjdsförening, stiftad fi/4 1909. Kronobergs läns hemslöjdsförening, stiftad 4/6 1915.

157 Norra Kalmar läns hemslöjdsförening, stiftad 1910. Södra Kalmar läns hemslöjdsförening, stiftad 1908. Jönköpings h. allm. läroverks samlingar. Kalmar h. allm. läroverks samlingar, grundade 1795. Norra Kalmar läns folkhögskolas i Gamleby samling, grundad på 1880-talet. Södermanland: Rademachersmedjan i Eskilstuna, grundad 12/ 1903. Eskilstuna museum i Eskilstuna, grundat 1920. Föreningen Södermanlands länsmuseum, stiftad 30/5 1913, med Södermanlands länsmuseum, Nyköping. Södermanlands fornminnesförening, stiftad 24/9 1860, med Södermanlands fornminnesförenings kyrkomuseum i Strängnäs domkyrka och Strängnäs fornsaksmuseum i Strängnäs. Östra Södermanlands kulturhistoriska förening, stiftad 13/1 1918, med Östra Södermanlands museum i Södertälje. Södermanlands läns hemslöjdsförening, stiftad 1916 Nyköpings h. allm. läroverks samlingar. Uppland: Sydvästra Upplands kulturhistoriska förening, stiftad ls/9 1908, med sydvästra Upplands kulturhistoriska museum, Enköping. Roslagens fornminnes- och hembygdsförening, stiftad 17/3 1918, med Roslagens fornminnes och hembygdsförenings museum i Norrtälje. Sigtuna fornhem, grundat 1915. Solna hembygdsmuseum, förberett våren 1920. Söderby-Karls fornminnes- och föreläsningsförening, stiftad 10/a 1918, med Söderby-Karls fornminnesmuseum i Söderby-Karl. Museet för nordiska fornsaker, Uppsala, grundat 1857. Uppsala universitets konstsamlingar, grundade år 1834. Uppsala domkyrkas skrud- och silverkammare, ordnad 1908—1909. Upplands fornminnesförening, stiftad 26/x 1869, med upplandsmuseet i Uppsala. Föreningen Urd, Uppsala, stiftad 1902. Föreningen Uppsala läns hemslöjd, stiftad november 1914. Värmland: Västra Värmlands fornminnesförening, stiftad y

1904, med Arvika museum.

158 Värmlands naturhistoriska och fornminnesförening, stiftad 14/2 1863, med Värmlands museum i Karlstad. Värmlands hembygdsvårdsförbund, Karlstad. Fornminnes- och slöjdföreningen Nordmarksstugan, stiftad 1 6 / n 1911, med Nordmarksstugan i Töcksfors. Föreningen Värmlands hemslöjd, stiftad hösten 1907. Filipstads hemslöjdsförening, stiftad 1916. Kristinehamns realskolas samlingar. Väster- och Norrbotten: Norrbottens museiförening, stiftad 20 / 9 1886, med Norrbottens museum, Luleå. Västerbottens läns fornminnesförening, stiftad 2Y12 1885, med Västerbottens läns fornminnesförenings museum i Skellefteå och Västerbottens läns fornminnesförenings museum i Umeå. Västerbottens läns hembygdsförening, stiftad 22 / 3 1919 med hembygdsmuseet i Umeå. Västerbottens läns hemslöjdsförening, stiftad 2 9 / u 1909. Västergötland: Kullings härads hembygdsförening, Alingsås, stiftad juni 1920, med hembygdsmuseet i Alingsås. De sju häradernas kulturhistoriska förening, stiftad 1/1 1904 med de sju häradernas kulturhistoriska museum i Borås. Åse och Viste hembygdsförening, Grästorp, stiftad oktober 1919, med Ase och Viste hembygdsmuseum i Grästorp. Kållandsö hembygds- och fornminnesförening, stiftad 12/j 1919, med Läcköstugan, Kållandsö. Hembygdsmuseet i Larv, grundat våren 1920. Vadsbo hembygds- och fornminnesförening, stiftad 2G/9 1917, med Vadsbo hembygds- och fornminnesmuseum, Mariestad. Svältornas fornminnesförening, stiftad : / 8 1905, med Svältornas museum, Ornunga. Rackeby fornminnesförening, stiftad 25/T 1915, med Rackeby skol- och hembygdsmuseum. Västergötlands fornminnesförening, stiftad 11/6 1863, med Västergötlands fornminnesförenings museum i Skara. Tråvads fornminnesförening, stiftad jan. 1915, med Tråvads fornminnesförenings samlingar i Travad.

159 Ulricehamns hembygdsförening, stiftad augusti 1917, med Ulricehamns fornhem. Vänersborgs museum, grundat 1884. Skaraborgs läns hemslöjdsförening, stiftad januari 1909. Alingsås allm. läroverks historiska samlingar. Aug. Fribergs museum, Lidköping (realskolan), grundat l5j. 1912. Älvsborgs läns folkhögskolas lantbruksmuseum, Herrljunga, grundat hösten 1908. Museer och föreningar i Göteborg: Göteborgs museum, grundat (1833) 2Y12 1861. Röhsska konstslöjdmuseet, Göteborg, grundat y 1901. Röhsska konstslöjdmuseets vänner, stiftad 1 3 / n 1917. Föreningen Göteborgs sjöfartsmuseum, stiftad 2/8 1917, med Göteborgs sjöfartsmuseum i Göteborg. Västmanland: Fellingsbro hembygds- och fornminnesförening, stiftad G/G 1920, med Fellingsbro hembygdsmuseum. Fläckebo hembygdsförening, stiftad april 1913, med Fläckebo hembygdsmuseum. Kila hembygdsförening, stiftad 1919. Köpings museum, grundat omkr. 1890. Möklinta hembygdsförening, stiftad 19 / 10 1919, med hembygdsmuseet i Möklinta. Bergslagernas fornminnesförening, stiftad 10/4 1909, med Bergslagernas fornminnesförenings museum i Lindesberg. Salabygdens fornminnesförening, stiftad 20/1 1913, med Salabygdens fornminnesförenings museum i Sala. Hembygdsmuseet i Surahammar. Väster Färnebo hembygdsförening, stiftad 2 8 / n 1915, med Väster Färnebo hembygdsförenings museum i Väster Färnebo. Västmanlands fornminnesförening, stiftad M ^ 1861, med Västmanlands fornminnesförenings museum i Västerås. Västmanlands hemslöjdsförening, Västerås, stiftad 1915. Norbergs hemslöjdsförening, Norberg, stiftad 1915. Västerås h. allm. läroverks samlingar. Tärna folkhögskolas samlingar.

160 Ångermanland: Föreningen för norrländsk hembygdsforskning, stiftad (1880) 1909, med Norrlands kulturhistoriska museum i Härnösand. Norra Ångermanlands fornminnesförening, stiftad l / 7 1910, med norra Ångermanlands fornminnesförenings museum i Örnsköldsvik. Ångermanlands hemslöjdsförening, stiftad 1909. Härnösands h. allm. läroverks myntsamling, grundad 1793. Öland: Ölands kulturminnesförening. ©• Östergötland: Kisa museum med Kisa museiförening. Östergötlands fornminnes- och museiförening, stiftad (1864, 1884) 3/6 1913, med Östergötlands museum i Linköping. Linköpings stads museum för skön konst, grundat 1901. Motala museiförening, stiftad 2 / n 1911, med Motala museum. Norrköpings konstmuseum, grundat 22 / 10 1913. Risinge museiförening, stiftad 12/1 1916, med Risinge hembygdsmuseum. S:t Ragnhilds Gille, stiftat 7/8 1918, med gillets samlingar i Söderköping. Föreningen för Birgittamuseet i Vadstena, stiftat 1910, med Birgittamuseet Östergötlands läns hemslöjdförening, stiftad 20/8 1910. Norrköpings h. allm. läroverks samlingar. Östergötlands folkhögskolas samlingar, Sjögestad.

Efter denna redogörelse för den enskilda minnesvårdens s. a. s. geografiska utsträckning och rent programmatiska system torde det vara betingat att övergå till en granskning av själva museisamlingarna, deras omfattning, museala vård och ekonomi. Samlingar- Vad först samlingarnas omfattning angår, kan man endast i ett fåtal fall nas omfatt- ^ a i a o m S p e c i a m i u s e e r . Såsom sådana äro emellertid i främsta rummet att ning

ur sgn-

r

punkten av betrakta konstmuseerna i Linköping, Norrköping och Östersund samt Uppsala föremålens j Lunds konstsamlingar, om de överhuvud kunna hänföras till museer i art. ° ' här berörda mening. Vad Norrköpingsmuseet vidkommer, äger detsamma dock vid sidan om konstsamlingarna även en mindre samling föremål från förhistorisk tid samt från de högre samhällsklasserna i nyare tid. En annan kate-

161 gori bilda Rademacher-smedjan i Eskilstuna och Bergslagsmuseet i Falun, vilka var på sitt sätt illustrera vår yrkes- och brukshistoria. Bergslagmuseet omfattar dels en samling av mynt och medaljer, tillverkade vid Falu gruva, och dels en samling porträtt utav till de svenska konungahusen hörande medlemmar ävensom av personer, vilkas verksamhet varit knuten till gruvan. I Uppsala skrud- och silverkammare samt i Birgittamuseet i Vadstena äga vi tvenne kyrkliga specialsamlingar. Till denna grupp kan också räknas Strängnäs kyrkomuseum, ehuru detta icke enbart omfattar domkyrkans föremål utan kyrkliga föremål från hela stiftet, vilka insamlats genom Södermanlands fornminnesförening. Röhsska museet i Göteborg utgör vårt lands enda konstindustrimuseum. Att detta även rymmer en betydande samling svenska allmogetextilier beror på, att dessa äro av högt konstindustrielit värde. En avsiktlig begränsning av samlingsområdet efter de linjer, som följas av statens historiska museum och nordiska museet i Stockholm, kan konstateras hos de två stora museerna i Lund, där universitetets historiska museum samlar föremål från tiden före år 1500 samt efter samma tid endast kyrkliga föremål, under det att kulturhistoriska museets huvudsakliga intresse är förlagt till nyare tid. För att komparativt belysa senare tiders material har sistnämnda museum även upptagit europeiska och utomeuropeiska föremål i sina rika keramiska och textila avdelningar. Slutligen äger detta museum i sin samling av jordfynd från Lunds stad den sannolikt rikaste samling av medeltidsarkeologi, som något europeiskt musem besitter. Ett museum för en viss tidsepoks historia är slutligen Sigtuna fornhem, upptagande huvudsakligast jordfynd från Sigtuna stad. Alla övriga landsortsmuseer — här inräknas icke hemslöjdsföreningarnas och skolornas samlingar — fullfölja i sitt samlingsarbete intet specialprogram, utan äro kulturhistoriska samlingar i detta ords vidaste mening. Har ett museum i sitt samlingsarbete lagt tyngdpunkten vid den förhistoriska kulturen och ett annat vid allmogekulturen, beror detta på, att det förra museets samlingsområde fallit inom en trakt rik på förhistoriska minnen, medan det senares ligger inom en trakt, där svensk etnografi är rikt företrädd. Det är alltså den kulturhistoriska jordmånens beskaffenhet, som i regel präglat de olika museernas skaplynne, och att denna beskaffenhet i olika delar av landet är mycket olika, torde vara allmänt känt. I avseende på anläggningstypen kunna däremot tre huvudtyper av museer Museernas särskiljas, nämligen sådana, som endast samla lösa föremål, vilka de in- gruppering rymma i museisalar, sådana, som dessutom äga större eller mindre frilufts- ef%n™typ9 11. K. Fornminnesvårdskommitténs betänkande.

162 avdelningar, innehållande historiskt trovärdigt inredda allmogebyggnader i original, och slutligen sådana, där samtliga föremål äro inrymda i från trakten ditflyttade byggnader eller på platsen kvarstående gårdar. Av dessa är den sistnämnda typen den yngsta, samtidigt som den kan sägas vara normaltypen för de små bygdemuseerna. Exempel på större museer, som äro helt byggda på friluftmuseets plan, utgöra museerna i Borås och Sundsvall. Antalet sådana museer är trettiofem. I de allra flesta fallen äro byggnaderna flyttade till platsen från andra orter. I några fall har man varit nog lycklig att icke behöva tillgripa en sådan utväg. Så har varit fallet med Bottarvegården i Vamlingbo på Gotland. I hela gårdsanläggningen i trädgården med de gamla fruktträden och de gamla örtagårdssängarna har man här åt framtiden kunnat konservera en hel äkta gotlandsgård. Liknande är förhållandet med den gamla ryggåsstugan i Vippentorp, Ysby socken, ehuru här flera av de till den tidigare gårdsanläggningen hörande byggnaderna äro rivna. Till samma grupp hör också »Fröken Charlotta Berlins i Ystad stiftade museum», bestående av ett borgarhus i Ystad med inredningen kvarstående i orubbat skick i huvudsak sådant det lämnades vid ägarinnans död. I de flesta fallen har man emellertid måst nöja sig med några få stugor, uppställda utan hänsyn till en gårdsplan och sålunda endast bildande stycken av den organism, som gården i sin helhet utgör. På många håll har man emellertid börjat inse, att även andra byggnader än de egentliga bostadshusen hava sitt historiska värde och att det är gårdsanläggningen i sin helhet, man bör åt eftervärlden dokumentera. Särskilt har detta varit fallet i Dalarna. I ett fall har en ny form av kulturminnesvård inletts genom Stora Kopparbergs Berslags aktiebolags beslut att till sin anläggning och sina byggnader bevara en hel by, Koversta by, i Östra Färnebo i Gästrikland. Antalet museer, tillhörande den andra typen, som vid sidan av en stomsamling i en särskild museibyggnad hava större eller mindre friluftsavdelningar, är fjorton. Härunder räknas då även kulturhistoriska museet i Lund, med samlingarna i »Herrehuset» och »Ystadshuset» som den egentliga museistommen, kring vilka övriga byggnader och utställningsrum gruppera sig såsom friluftsavdelning. Till de förnämsta museerna inom denna grupp kunna jämväl föras samlingarna i Jönköping och Härnösand, det förra med huvudsamlingen inrymd i stadens gamla rådhus vid torget samt friluftsavdelningen i stadsparken utanför staden, det senare likaledes med huvudsamlingen förlagd till en äldre byggnad inne i Härnösand samt friluftsavdelningen å det s. k. Murberget. Redan i flera år har Hälsingborgs museum i sin trädgård haft uppställda en kvarn och några nordskånska stugor. Sedan museet för om-

163 kring två år sedan fick i gåva emottaga Fredriksdahls herregård invid staden, har man förhoppning på att här erhålla en sällsynt storstilad museal anläggning. Planer för denna äro redan uppgjorda. Vid Västmanlands fornminnesförenings museum i Västerås har sedan några år ett friluftsmuseum planerats; även för detta föreligger planen nu helt utarbetad. Likaledes kommer den lilla friluftsavdelningen vid Skara museum att under de närmaste åren betydligt utvidgas. Bland andra museer, som genom flyttning av hela byggnader gjort början till friluftsavdelningar, må nämnas museerna i Karlskrona, Halmstad, Linköping, Örebro, Hudiksvall m. fl. Slutligen kan på visst sätt även hit räknas museet i Östersund, om man som en helhet får uppfatta Jämtlands läns fornminnesförenings museum och Jämtslöjds samlingar. Det förra är inrymt i stadens biblioteksbyggnad och de senare till största delen i den ståtliga fornbyn Jamtli, som ännu delvis står under uppförande, varjämte de kyrkliga samlingarna förvaras i gamla bibliotekshuset å Frösön samt en del av de till allmogekulturen hörande föremålen äro deponerade och utställda i fornminnesföreningens samlingar. Båda samlingarna hava numera gemensam föreståndare. De museer, som icke ännu upptagit friluftsanläggningar i någon form, äro sålunda den mindre delen av hela antalet museer. Av dessa planera dock museerna i Västervik, Gävle, Karlstad, Umeå och Luleå friluftsanläggningar. För Umeå föreligger till och med redan en så gott som definitiv plan. I några fall kan gränsen mellan nu ifrågavarande museer och friluftsmuseer av exempelvis Bottarvegårdens typ vara flytande, då samlingarna inrymts i kulturhistoriskt värdefulla byggnader, men samtidigt stå under museiledningens vård, såsom fallet är med det lilla bygdemuseet i Fläckebo i Västmanland, vars samlingar äro uppställda i ett gammalt sockenmagasin invid kyrkan. Liknande kan förhållandet sägas vara i Särna i Dalarna och Ornunga i Västergötland, där vederbörande föreningars samlingar äro uppställda i den äldre nu övergivna sockenkyrkan. Skillnaden mellan dessa museer och friluftsmuseerna blir den, att inom de förra alla interiöruppställningar äro uteslutna; likheten åter är, att båda tagit kulturhistoriskt värdefulla byggnadsminnen under sin vård. Uppställda i kulturhistoriskt värdefulla byggnader äro även de samlingar, som erhållit lokaler upplåtna i slott eller andra staten tillhöriga byggnader, såsom museerna i Nyköping, Kalmar, Varberg, Mariestad, Luleå, eller, bland de förut nämnda museerna, Örebro, Västerås och Halmstad. Men i dessa fall äro museerna endast gäster mot en mindre hyra eller hyresfritt och

164 utan inflytande på lokalernas vård och underhåll. Ett flertal museer äga dessutom egna fastigheter med äldre till museum inredda byggnader såsom fallet är med museerna i Göteborg och Visby, eller med helt för museumsändamål uppförda nybyggnader, såsom museerna i Malmö, Kristianstad, Växjö, Vänersborg och Falun. Slutligen äro en del — särskilt mindre — samlingar såsom de i Arvika och Umeå inhyrda i privata byggnader. I viss mån en särställning bland nu anförda museer intager Gotlands fornsal i Visby. Dess huvudsamlingar äro inrymda dels i egen byggnad — det gamla kronobränneriet — dels ock i ett angränsande kronan tillhörigt medeltidshus. Vidare äro en del föremål ordnade som interiörer i det s. k. Burmeisterska huset med bevarad inredning från 1600-talets början. Slutligen äger museiföreningen tre byggnader på Gotlands landsbygd, ruinerna av medeltida bondgårdar vid Vällings i Fole, Lauks i Lokrume och Bunges i Norrlanda, resterna av en hustomtning från vikingatiden vid Levida i Vall samt ett större område med rester av byggnader från romersk järnålder det s. k. Vallhagar i Fröjel. På visst sätt ligger häri en tendens i riktning mot museum med huvudsamling och friluftsavdelning. Men sistnämnda museityp kan åtminstone på södra och mellersta Gotland aldrig komma till stånd i den form, som på fastlandet är den vanliga, då gårdarna i regel här äro byggda av sten och sålunda icke kunna flyttas. Det enda museum utom Gotlands fornsal, som äger dylika »utgårdar», är museet i Örebro med bergsmansgården »Siggebohyttan» i Linde socken i Västmanland. En enskildhet ifråga om arten av själva samlingarna, som icke bör förbigås, är, att icke mindre än 15 landsortsmuseer begagnat sig av förmånen att få från nationalmuseum emottaga depositioner av konstföremål, en förmån som, allteftersom den blir alltmera känd, utan tvivel kommer att utnyttjas på allt flera håll. Därmed har ytterligare en uppgift lagts till de andra kulturella syften, landsortsmuseerna med deras föreningar företräda. De museer, som emottagit dylika depositioner, äro museerna i Härnösand, Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Kristianstad, Malmö, Norrköping, Nyköping, Sölvesborg, Uddevalla, Visby, Vänersborg, Växjö, Örebro och Östersund. Museernas Tje medel, museerna för att kunna fullfölja sin verksamhet behövt, hava ekonomi: ^ o l i k a y ä g a r hopbragts. Inkomstkällorna hava utgjorts av offentliga anslag, enskilda donationer, inkomst av inträdesavgifter och försäljning av publikationer samt medlemsavgifter till förening, som tillkommit för att stödja museets verksamhet. I detta sammanhang skola endast de offentliga anslagen beröras.

165 De offentliga anslag, de kulturhistoriska museerna och föreningarna åt- Offentliga njutit, hava utgått från staten, landstingen, hushållningssällskapen samt de kommuner, inom vilka museerna äro förlagda. Av dessa hava understöd till rent minnesvårdande ändamål från hushållningssällskap utgått endast till Göteborg och Bohusläns fornminnesförening under tiden 1886—1905 för att sätta denna i stånd att fortsätta det beskrivande av länets fornminnen, som igångsattes av hushållningssällskapet redan år 1874. I övrigt hava anslag *) Hushåiifrån hushållningssällskapen beviljats endast under förutsättning, att en för- "skapen. ening vid sidan av den rent museala drivit en praktisk ekonomisk verksamhet, såsom fallet varit med kulturhistoriska föreningen i Lund, som erhållit sådant anslag för att kunna förverkliga sina strävanden för den skånska hemslöjdens återupplivande. Konstant statsanslag utgår endast till kulturhistoriska föreningen i Lund, 2) Staten. sedan 1903 års riksdag för följande år beviljat sådant anslag att utgå med 5,000 kr. År 1908 höjdes anslaget till 10,000 kr., med villkor att vetenskapligt och musealt kvalificerade amanuenser skulle vid museet anställas. Anslaget har sedan dess i olika repriser höjts. Dessutom hava tillfälliga statsanslag beviljats visby- och härnösandsmuseerna. Såsom statsunderstöd äro jämväl att räkna de fall, då ett museum utan eller mot en ringa ersättning erhållit lokaler för sina samlingar upplåtna i statens byggnader. Dylika fall äro: Gotlands fornsal i Visby, delvis inrymd i kronans hus hyresfritt; Varbergs museum, i Varbergs fästning, årshyra 100 kr.; Örebro läns museum i Örebro slott, hyresfritt; Kalmar läns fornminnesförenings samlingar i Kalmar slott mot ersättning till slottskassan av Y3 av inträdesavgifterna; Södermanlands länsmuseum i Nyköpings slott, hyresfritt; Norrbottens museum i Luleå, gamla landsstatshuset, hyresfritt; Vadsbro hembygds- och fornminnesmuseum i Mariestad, kansliflygeln vid Marieholm, årshyra 100 kr.; Västmanlands fornminnesförenings museum i Västerås slott, hyresfritt. Slutligen har understundom hjälp beviljats från statens sida för vissa särskilda ändamål såsom till Närkes fornminnesförening med 500 kr. till iordningsställande av museilokalen i Örebro slott. De institutioner, som lämnat den regelbundnaste hjälpen, äro landstingen. 3) LandsFrän alla Sveriges landsting utom Göteborgs och Bohusläns samt Norrbottens "'gen' läns utgå i närvarande stund anslag till kulturhistoriska föreningar och museer ehuru med rätt olika belopp, växlande mellan 250 kr. (Södermanlands län) och 4,300 kr. (Kopparbergs län) per år. För att erhålla en samlad översikt över dessa understöd hava uppgifter

166 rörande anslagets form och nuvarande storlek infordrats från de olika landstingens förvaltningsutskott. Såsom alldeles fullständiga kunna dessa uppgifter icke betraktas; de torde dock vara tillräckliga för ett tecknande av de stora konturerna av denna landstingens verksamhet. Uppgifterna hava sammanställts uti en särskild vid betänkandet fogad tablå (bilaga I). Landstingsanslag utgå för närvarande till 36 föreningar, vilka alla, med undantag av etnologiska föreningen i Lund, äro förbundna med museal verksamhet. I regel åtnjuta dessa föreningar anslag endast från ett landsting; undantag härifrån äro Södermanlands fornminnesförening med anslag från Stockholms och Södermanlands län, Upplands fornminnesförening med anslag från Stockholms, Uppsala och Västmanlands län samt Västergötlands fornminnesförening med anslag från Skaraborgs och Älvsborgs län. Intill år 1918 åtnjöt även Kalmar läns fornminnesförening anslag från länets såväl norra som södra landsting, men med detta år överflyttades norra landstingets anslag till den nybildade Tjustbygdens kulturhistoriska förening i Västervik. Beträffande tidpunkten för anslagets första beviljande hava de från landstingen erhållna uppgifterna i regel visat sig icke tillfredsställande. För flertalet äldre föreningar föreligga emellertid tryckta redogörelser och med hjälp av dessa hava oriktiga uppgifter kunnat rättas. Endast för Gotlands läns landsting samt, i vad angår Hälsinglands fornminnessällskap, för Gävleborgs läns landsting hava inga upplysningar kunnat erhållas. Det första anslagsbeviljandet ägde rum år 1872, då ej mindre Kalmar läns södra än även Kopparbergs och Västmanlands läns landsting beviljade sina respektive föreningar ett anslag på 300 kr. var. Året därpå följde Kalmar läns norra och Uppsala läns landsting, det förra med 300 kr. till Kalmar läns fornminnesförening och det senare med 500 kr. till Upplands fornminnesförening. 1876 uppbar den senare föreningen sitt första anslag å 250 kr. från Stockholms läns landsting och 1879 har Södermanlands fornminnesförening erhållit 500 kr. av Södermanlands läns landsting. Under sin korta tillvaro 1878 —1882 uppbar Blekinge fornminnesförening 1880—1882 ett anslag av 500 kr. från landstinget, vilket anslag vid Blekinge museiförenings stiftande 1899 förnyades till förmån för denna förening och nu med 600 kr. om året. På 1880talet inträdde i kretsen av anslagsbeviljande landsting Örebro läns landsting år 1882 till Närikes fornminnesförening. Malmöhus läns landsting år 1886 till kulturhistoriska föreningen i Lund och Kronobergs läns landsting år 1889 till föreningen för Smålands fornminnen och kulturhistoria i Växjö. Med 1880-talets första år synes Västmanlands läns landsting hava indragit sitt anslag, vilket då utgick med den aktningsvärda summan av 1,000 kr.;

167 när anslaget sedan ånyo beviljades, är icke känt. Under 1890-talet följa Stockholms läns landstings anslag å 200 kr. till Södermanlands fornminnesförening (1890), Skaraborgs och Älvsborgs läns landsting med vardera 300 kr. till Västergötlands fornminnesförening (1890) samt Hallands läns landsting med 500 kr. till Hallands museiförening (1892). År 1899 uppbär Blekinge museiförening som nämnt sitt första anslag från länets landsting med 600 kr. Slutligen har Hälsinglands fornminnesförening åren 1882 och 1894 uppburit 500 kr. av Gävleborgs läns landsting. År 1900 uppbära sålunda 10 föreningar anslag från 13 landsting. Under 1900-talets första årtionde tillkommer Värmlands läns landsting med anslag till Värmlands naturhistoriska och fornminnesförening (1904), Västerbottens läns landsting till Västerbottens fornminnesförening (1904), Värmlands läns landsting till Västra Värmlands kulturhistoriska förening (1907). Jämtlands läns landsting till Jämtlands fornminnesförening (1908), Jönköpings läns landsting till Norra Smålands fornminnesförening (1909), Västernorrlands läns landsting till kulturhistoriska museet i Härnösand (1909), samt samma landsting till Medelpads fornminnesförening (1910), så att år 1910 anslag utgå från 18 landsting till 17 föreningar, samtidigt som en del av de äldre anslagen höjts. Härmed är man emellertid mitt uppe i den nybildningsepok, som medfört det stora antal föreningar och museer, som för närvarande existera inom landet. Detta nyvaknade intresse avspeglas även i anslagsbeviljandet. Under den 10-årsperiod, som nu följer, tillkomma nämligen flera anslag än under någon motsvarande tidigare tidrymd. De nya anslagen äro: Älvsborgs läns landsting till Vänersborgs museum (1911), till de sju häradernas kulturhistoriska förening (1912), och till Svältornas fornminnesförening (1913), Malmöhus läns landsting till etnologiska föreningen i Lund (1912), Västernorrlands läns landsting till n:a Ångermanlands fornminnesförening (1913), Älvsborgs läns landsting till Dalslands fornminnesförening (1914), Östergötlands läns landsting till Östergötlands fornminnes- och museiförening (1914), Kristianstads läns landsting till Kristianstad museum (1916), Västmanlands läns landsting till Upplands fornminnesförening (1917), Gävleborgs läns landsting till Gästriklands fornminnesförening (1918), Norra Kalmar läns landsting till Tjustbygdens kulturhistoriska förening (1918), Kristianstads läns landsting till etnologiska föreningen i Lund (1918), Kopparbergs läns landsting till Dalarnas hembygdsförbund (1919), Gävleborgs läns landsting till södra Hälsinglands fornminnesvänner (1920), Hallands läns landsting till norra Hallands kulturhistoriska förening (1920), Skaraborgs läns landsting till Vadsbro hembygdsförening (1920) samt Stockholms läns landsting till östra

168 Södermanlands kulturhistoriska förening (1920). Under dessa 10 år hava sålunda 17 nya anslagsbevillningar från landsting tillkommit, av vilka dock en, till Tjustbygdens förening, endast flyttats från Kalmar läns fornminnesförening. Sedan 1918 utgår till Västmanlands fornminnesförening ett anslag å 2,500 kr. från länets landsting; huruvida detta anslag då är nybeviljat eller endast höjt från en lägre summa, har dock icke kunnat utrönas. Samtidigt hava anslagen i väsentlig mån höjts, så att en sammanställning av siffrorna för de sista åren visar följande ökning: 191111,250:— 1916 19,250:—

1912 12,250:— 1917 20.450:—

1913 13,400:— 1918 24,200:—

1914 15,600:— 1919 28,950:—

1915 16,450: — 1920 34,550: —

Det är emellertid icke beloppen i och för sig, som härvid hava största intresset. De många nytillkomna föreningarna sedan 1900-talets början visa, att bland folkets bredare lager intresset för kännedomen och vården om hembygden befinner sig i en ständig tillväxt. Det är detta ständigt stigande intresse, som nu avspeglar sig även i den alltjämt ökade omsorgen om dessa organs utveckling genom ett frikostigt tillmötesgående från de anslagsbeviljande myndigheternas sida. Granskar man de områden, som rymma de flesta föreningarna, kan konstateras, att från exempelvis Älvsborgs läns landsting anslag utgå till icke mindre än fyra institutioner, liksom att från det landsting, inom vars område det största antalet föreningar och museer finnes, nämligen Kopparbergs läns, anslag utgå till ett flertal föreningar, därav med 300 kr. till Dalarnas fornminnesförening, men därjämte med 4,000 kr. till den centralorganisation för samtliga småföreningar, som skapats i Dalarnas hembygdsförbund. Slutligen visar en granskning av bilagda tabell (Bil. 1), att anslagens höjande endast i ett fåtal fall kan sammanhänga med de sista årens minskade penningvärde. Allt detta ger sålunda oförtydbart vid handen, att i bredd med det ständigt ökade antalet av de lokala föreningarna går ett i bästa mening bärkraftigt allmänt inresse för svensk kulturforskning och för vården om hembygdens minnen. Samma resultat ger även en granskning av de understöd, som utgå från städerna. I likhet med vad förhållandet varit i fråga om landsting, har nämligen kommittén från samtliga stadsfullmäktige i riket — landskommuner såsom anslagsbeviljande för minnesvårdsändamål torde icke i något fall komma i fråga — infordrat uppgifter angående anslag av ifrågavarande slag. De i anledning härav kommittén tillställda uppgifterna, vilka icke torde få betraktas såsom i alla avseenden fullständiga (se bilagda tablå nr II), giva följande resultat:

169 Av landets den 1 juli 1920 till ett antal av 109 stycken uppgående städer äro 44 stycken i avsaknad av såväl museum för kulturhistoriskt ändamål som även sammanslutningar, som arbeta i dylikt syfte. Några anslag från dessa städer hava därför givetvis icke kunnat påräknas eller kommit i fråga. Av de återstående 65 städerna saknas uppgifter från Eskilstuna, Hedemora, Kalmar, Sundsvall, Säter, Sölvesborg, Umeå, Ulricehamn, Vänersborg, Åmål, Örebro och Örnsköldsvik. Därjämte hava följande städer meddelat, att trots tillvaron i desamma av museum eller i minnesvårdande syfte arbetande sammanslutning anslag från staden för meromnämnda ändamål icke utgår, nämligen: Vetlanda, Karlshamn, Kungsbacka, Lidköping, Lindesberg, Luleå, Lysekil, Mariestad, Norrtälje, Nyköping, Sala, Sigtuna, Strängnäs, Uddevalla, Uppsala och Västervik. Återstående antal städer understödja i en eller annan form den minnesvårdande verksamheten, i den mån den är förlagd till eller har sitt säte inom deras område. En relativt ofta förekommande form för dylikt understöd består uti upplåtande av lokal vare sig utan någon som helst avgift eller mot en synnerligen blygsam sådan uti något av stadens hus. Understundom låter sig detta hänföra till det förhållandet, att fornsakssamlingar från början delvis i undervisningssyfte hopbragts av någon intresserad lärare vid stadens läroverk, som då skaffat plats för desamma uti någon av läroverkets lokaler, där den sedermera fått förbliva. Andra fall äro, då någon av stadens dittills för praktiskt ändamål använda monumentala byggnader blivit för berörda ändamål otillräcklig, varför nya lokaler måst beredas och den gamla i stället kunnat tagas i bruk för kulturminnesändamål. Exempel på städer, som på detta sätt berett fritt utrymme åt inom desamma befintliga kulturhistoriska samlingar, äro Jönköping i stadens gamla rådhus, Halmstad i norra stadsmuren, Laholm, Motala, Skellefteå, Strömstad och Ängelholm, varjämte Arvika år 1913 för därvarande fornminnesförening upplåtit fri byggnadstomt och yttermera medgivit föreningen rätt till sten- och tegeltäkt från förut å tomten befintliga byggnader ävensom till museibygget anslagit ett belopp av 5,000 kr. Borås har åt de sju häradenas kulturhistoriska förening inrymt rättighet att utan avgift i stadens idrottspark disponera plats för ett antal byggnader. Staden Gävle har år 1918 till en byggnadsfond för Gästriklands fornminnesförening anslagit ett belopp av 50,000 kr. Sedan genom en donation möjliggjorts tillkomsten av det s. k. Röhsska

170 konstslöjdmuseet, har staden Göteborg för nämnda museums nybyggnad upplåtit fri byggnadstomt. Jämväl Göteborgs museum har inrymts uti en fastighet, som åtminstone till viss del ställts till förfogande av staden. Likaledes har Malmö genom utanordnande av ett byggnadsanslag på 285,600 kr. möjliggjort byggande av en egen lokal för museet i staden. Vad Norrköping beträffar, har denna stad år 1919 beviljat ett tillfälligt anslag på 3,500 kr. till hjälp vid ordnandet av museets lokalfråga. Sålunda hava tretton av rikets städer helt eller på ett verksamt sätt bidragit till beredande av lokaler för inom desammas områden befintliga kulturhistoriska samlingar. Stadsfullmäktige i vissa städer hava emellertid även lämnat mera stadigvarande pekuniärt understöd åt landsortsmuseerna. Det första anslag, som i sådant hänseende beviljats, är understödet från Lunds stad till Kulturhistoriska föreningen för Södra Sverige, vilket utgick redan från och med år 1887, under de första åren med 1,000 kr. per år, men därefter under några år vid slutet av förra seklet med endast 500 kr. för att omkring sekelskiftet åter höjas till en början till 1,500 kr. och efter år 1905 till 2,500 kr. Anslaget har därefter ånyo höjts, så att det år 1910 utgjorde 3,000 kr., vid vilket belopp det sedan bibehållits. Den stad, som närmast efter Lund vidtog åtgärder för understödjande av den museala verksamheten, var Malmö, som år 1890 till museet i staden beviljade ett anslag av 1,000 kr. om året, vilket därefter vid olika tillfällen höjts, så att det utgjort år 1895 2,000 kr., år 1900 3,280 kr., år 1905 15,860 kr., vilken senare höjning torde hava föranletts av den väsentliga utvidgning av museets verksamhet, som kom till stånd i sammanhang med fullbordandet av museets nybyggnad, år 1910 22,340 kr., år 1915 32,070 kr., år 1918 60,052 kr., år 1919 71,891: 20 kr. och år 1920 87,370: 80 kr. Från 1890-talet är även att anteckna bland de städer, som tagit sig an den museala verksamheten, Köping, vilken stad år 1892 anslog ett årligt belopp av 50 kr. till museet i staden. År 1895 hade detta anslag ökats till 75 kr., vid vilket belopp det förblev till år 1910, då det höjdes till 100 kr., för att år 1916 och följande år fördubblas. Staden Göteborg har under åren 1861—1865 av den s. k. hundskatten åt det år 1861 bildade Göteborgs museum anslagit ett sammanlagt belopp av 2,146:38 riksdaler. Det första verkliga anslaget utgick emellertid år 1866 med 7,000 riksdaler. Från år 1880 har anslag årligen beviljats. Sålunda utgick nämnda år 23,000 kr., år 1885 34,500 kr., år 1890 41,500 kr., år 1895

171 41,000 kr., år 1900 37,500 kr., år 1905 44,750 kr., år 1910 70,750 kr., år 1911 71,925 k r , år 1912 72,130 k r , år 1913 78,650 k r , år 1914 81,000 k r , år 1915 113,034: 07 kr., år 1916 111,840 k r , år 1917 144,352:12 k r , år 1918 170,426: 25 kr, år 1919 233,310: 65 k r , samt år 1920 283,295:17 kr. Dessutom åtnjöt museet i byggnadsanslag år 1918 160,000 kr. och år 1919 419,400 kr. Det sistnämnda år 1919 beviljade byggnadsanslaget har fördelats på de följande åren. Uti denna stad finnes för övrigt ytterligare ett museum, som fullföljer kulturhistoriska uppgifter, nämligen det ovannämnda på grundval av en donation utav år 1905 uppförda år 1916 fullbordade s. k. Röhsska konstslöjdmuseet. Till detta beviljade staden redan år 1905 ett anslag av 9,000 kr. Sedermera har beloppet av detta anslag växlat, så att det år 1910 uppgick till endast 4,000 kr. och år 1911 till 6,000 k r , men därefter avsevärt steg och år 1915 utgjorde 37,600 kr., år 1916 47,000 k r , år 1917 53,900 k r , och år 1920 97,318: 75 kr. Bland de städer, som under 1900-talets första år ingrepo till museernas understöd, är jämväl att anteckna Karlskrona, vars stadsfullmäktige redan år 1902 tillerkände den år 1899 bildade Blekinge museiförening ett tillfälligt understöd av 500 kr. Detta, ursprungligen anslaget endast för ett år, förnyades först år 1910, men då med 1,000 k r , vilket belopp även följande år utgick. Sedan indrogs anslaget under några år, till dess detsamma år 1918 på nytt utanordnades med 2,000 k r , med vilket belopp det därefter konstant utgått. I tiden närmast efter Karlskrona kom Hudiksvall, som år 1904 till det år 1860 bildade Hälsinglands fornminnessällskap anslog 150 kr. Detta anslag förnyades emellertid först år 1920, men då med 1,000 kr. År 1908 uppträdde en annan norrländsk stad, nämligen Härnösand, såsom anslagsbeviljande och utanordnade till den år 1880 stiftade föreningen för norrländsk hembygdsforskning ett belopp av 400 kr. Detta anslag har därefter konstant förnyats, de första åren med samma belopp, som första gången utanordnades, men sedan år 1913 med 500 kr. och från och med år 1915 med 1,500 kr. Under århundradets första decennium inträdde ytterligare två städer i raden av understödjande, nämligen Ystad och Enköping. Den förstnämnda staden beviljade nämligen år 1904 till den år 1901 tillkomna Ystads fornminnesförening ett belopp av 200 k r , som därefter utan avbrott varje år utgått. Första anslagsåret för Enköping var 1909. Anslaget utgjorde då och år 1910 300 k r , men har därefter varje år utgått med 200 kr. Det är emellertid det20:de århundradets andra decennium, som sett den väsentliga uppblomstringen av den minnesvårdande verksamheten. Detta har

172 även kommit till uttryck uti de särskilda stadsfullmäktigekorporationernas intresse för denna verksamhet. Det är sålunda icke mindre än 13 städer, som under denna tioårsperiod manifesterat sitt intresse för minnesvärden genom att pekuniärt understödja densamma. Upptagna i tidsföljd efter första anslagsåret, fördela sig dessa understöd sålunda : Hälsingborg beviljade år 1910 5,000 k r , vilket anslag successivt höjts och numera utgår med 22,360: 95 kr. Landskrona anslog år 1911 500 kr. och lämnar för övrigt ett tillfälligt understöd av 1,500 kr. Trelleborg och Visby följa därefter år 1912, den första med 200 k r , sedermera höjt till 400 k r , men år 1917 indraget, och den andra med 500 k r , år 1917 ökat till 750 k r , och numera utgående med 1,500 kr. År 1912 beviljade även staden Östersund första gången anslag till den år 1887 stiftade Jämtlands fornminnesförening. Anslaget, som ursprungligen utgjorde 500 k r , har sedermera höjts och utgår nu med 1,000 kr. År 1914 utanordnade Linköping till den år 1913 tillkomna Östergötlands fornminnes- och museiförening 600 kr. och har sedermera ökat detta anslag till 1,000 k r , Kristianstad anslog år 1915 till museet i staden 1,500 k r , vartill år 1920 kommit ett extra anslag på 287 kr. Sedan år 1915 uppträder också Norrköping såsom anslagsbeviljande, till en början med ett årligt belopp av 3,000 k r , sedermera successivt höjt till 7,500 kr. Härefter följa år 1917 Varberg med 2,500 kr. och Eslöv med 200 k r , år 1920 höjt till 300 k r , samt Gävle med 250 k r , år 1918 Simrishamn med 200 k r . Skara med 700 k r , vilket anslag år 1919 utgick med 1,200 kr. och 1920 med 800 k r , år 1919 Växjö med 6,400 k r , vilket följande år sänkts till 1,200 k r , samt år 1920 Söderhamn med 1,000 kr. De nu anförda siffrorna visa i sammandrag, alt vid slutet av förra seklet endast 4 städer mera konstant med penninganslag understödde minnesvården med ett sammanlagt årligt belopp av 42,355 k r , att år 1910 antalet anslagsbeviljande städer utgjorde 9 samt den årliga anslagssumman 106,090 kr. För närvarande, år 1920, utgå ordinarie anslag från 24 städer med ett sammanlagt belopp av 516,611:72 kr. Ehuru alltså, såsom ovan visats, en allt större tendens frän det allmännas sida till understödjande av den lokala minnesvården låtit sig förspörjas, lärer det icke kunna anses för orättvist att påstå, att, trots denna tendens, berörda verksamhet ännu icke erhållit det stöd från det allmänna, som den kunde förtjäna. I detta avseende har dock på de senare åren en ljusning inträtt därigenom att landsting och stadsfullmäktige visat en allt livligare välvilja mot

173 den ifrågavarande verksamheten. Det oaktat torde denna likväl ännu i närvarande stund kunna anses såsom den från det allmännas sida mest styvmoderligt behandlade, om den jämföres med två andra ideella rörelser, vilkas verksamhet den på sitt sätt tangerar, nämligen hemslöjdsföreningarnas och föreläsningsföreningarnas. Ehuru till sitt antal långt underlägsna de kulturhistoriska föreningarna och museerna, hava hemslöjdsföreningarna hos landstingen dock ständigt åtnjutit de större anslagen. Och jämföras de kulturhistoriska institutionerna med föreläsningsföreningarna, faller det i ögonen, att de förra endast mera undantagsvis understötts av statsmakterna, under det att till den populära föreläsningsverksamheten sedan många år stora statsanslag utgå. För år 1919 utgjorde sistnämnda anslag 270,000 k r , varav 250,000 kr. voro avsedda för direkt understöd åt föreningarna.

174 Bil, I.

FÖRTECKNING ÖVER ANSLAG FRÅN LANDSTING]

B e v i

För-

L ä n

N a m n

eningen Första gången stiftad

år

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

k

)

80 ^500

—

—

—

» Gästriklands fornminnesförening

—

—

—

—

—

-

Hälsinglands fornminnessällskap

—

^500

—

—

—

—

-

S:a Hälsinghs fornminnesvänner

—

—

—

—

—

-

—

*)

Norra Hallands kulturhist. fören.

:

—

> Jämtlands läns fornminnesfören. —

—

—

Blekinge

län Blekinge museiförening

Gottlands

»

Gävleborgs

Göteb. o. Bohus » Hallands

Jämtlands

» Hallands museiförening

— i

—

Föreningen Jämtslöjd 5>

Norra Smålands fornminnesfören.

—

—

—

—

—

Kalmar läns norra

Kalmar läns fornminnesförening

—

240 Tjustbygdens kulturhist. förening

—

—

—

—,

—

Kalmar läns fornminnesförening

— (1873\ !) 300

3Ö0

-

— /1873\

—

—

—

—

-

—

—

—

—

-

_

— 1500 _

_

_

—

—

—

—

—

300 Jönköpings

Kalmar läns södra Kopparbergs

län Dalarnes fornminnesförening Dalarnes hembygdsförbund

Kristianstads

» Kristianstads museum Etnologiska föreningen, Lund ...

Kronobergs

\l876j

(1916J

_

» Fören. för Smålands fornminnen och kulturhistoria

-

175 KULTURHISTORISKA FÖRENINGAR OCH MUSEER. e

a n s l a g 1917

kr.

1916 kr.

kr.

kr.

kr.

1920 kr.

2000 2•) Åren 1880—82 till Blek. fornm.-för.

kr.

kr.

kr.

kr.

2000 A j1

s 1 a g

Anmärkningar

1915 kr.

)250

) 1900—1902.

f1) 500 kr. för 1882 och 1894 de e n d a 12 intill år 1901. 250 | ) H a d e då utgått u n d e r en följd \ av år.

250 D 3) 1000 1000

») 1892-1901. 2) 1904-1905. 1912.

) 1908-

1500 500

500 A

A

A i1 S 1 ii

n

n

s

s

a

a

g 2

)300

1500 K)

x

g

!)300

g

)200

') Under en följd av år.

500 11

300 O) Sedan anslagets beviljande h a r det i regel utgått m e d 300 kr., någon gång m e d 200, år 1878 m e d 600, t 1910 extra anslag å 1000 kr. O) Dessutom till nationaltigurer och u n d e r s , av Dalarne 1100 samt ny 300 < byggnad 1000 kr. 2) Till u n d e r s . av sv. folkmål 1915-1919 3000 kr. t årligen.

176 B e v i

För-

Län

eningen

län Kulturhistoriska fören. för södra Sverige

)100C1 3)5I

50C ^500

fornminnesfören.

—

11890 (1914

Vadsbo hembygds- och fornminnesförening Upplands fornminnesförening

—

—

)200

—

—

—

—

250 CO

—

250 ^250

Södermanlands fornminnesfören.

—

300 Västra Värmlands fornminnesför.

500 Västerbottens läns fören. i Umeå

(1873 [1918

300} 1000/

Södermanlands

»

Södermanlands

Värmlands

»

Värmlands naturhist. och minnesförening

fornminnesfören.

—

)200

)5(

5(

, 2

)2C

~~

"

fornminnes-

fornminnesförening...

Norra Ångermanlands nesförening

—

"

"

—

—

fornmin-

Upplands fornminnesförening Västmanlands

forn-

Kulturhist. museet i Härnösand Medelpads

)30C

...

Östra Södermanlands kulturhist. förening

—

Oi

Västergötlands

190 kr.

—

»

»

kr.

...

Skaraborgs

Västmanlands

kr.

—

Upplands fornminnesförening

Västernorrlands »

^SOC

kr.

kr.

50C

»

»

1912 Uppsala

Västerbottens

kr.

—

»

»

år

1885 Etnologiska föreningen, L u n d ... Norrbottens

Stockholms

Första gånger 1880

o o o o

Malmöhus

Namn

...

fornminnesfören...

—

—

-

—

177 i d e

a n s l a g Anmärkningar

1919 1 1920

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

2000 | 2000

3000 it

—

—

—

—

—

—

—

—

0) För år.1886 och 1891, för å r 1893 1000 kr. 2) 1895-97. 3) 1898—1901. 4 ) 1902-09. (Dessutom till Skånska l a n d s m å l s { föreningen 1917—19 1000 kr., 1920 750 t 1500 kr.

') 1880—85. "-) 1886-90. 3) 1896—1920. 0) Av landssekreteraren uppgives 1 anslaget hava utgått sedan 1914. föreningens redogörelserfram800 )1 Av går att anslaget 1896 sedan några å r från bägge landstingen utgått m e d 1 600 kr. var, troligen h a r det bevilt jats samtidigt. Jfr Älvsborgs län.

— 200

') 1876.

') 1893-97. 2) 1900—20 (anslaget utgick m e d detta belopp 1890).

) 1877-88, 1890, 1903-14.

— 250

)500

>) 1904-05. =) 1906—20.

x

)500

') 1907-17.

') 1904—13.

-

!)400

') 1909-13.

-

2500 \

250 300 — 150

Fornminnesvårdskommitténs

betänkande.

(1873—75 300, 1876-78 500, 1879-81 I 1000 kr., synes då hava indragits. Dessutom 1916 t. h e m b y g d s k u r s e r t för lärare och l ä r a r i n n o r 1000 kr.

178 B e v i

FörLän

Älvsborgs

N a m n

fornminnesfören.

300 De sju häradernas kulturhistoriska förening

län Vänersborgs museum Västergötlands

Örebro

»

»

—

Dalslands fornminnesförening ...

—

300 Svältornas

—

fornminnesförening...

Närkes fornminnesförening Örebro läns

Östergötlands

eningen Första gången 1880 stiftad år kr. kr.

fornminnesförening

—

^ÖOO

Föreningen Örebro läns museum

—

600 Östergötlands fornminnes- o. museiförening

—

1895 | 190

kr.

kr.

kr.

—

kr

—

—

—

—

—

-

—

—

179 a d e

a n s l a g Anmärkningar

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

300 | samt för 1920 500 kr. till »Västgöta

(Dessutom för 1918—22 500 kr. till 1 »Beskrivning över Västergötland» t

x

) 500 2

)750

*) 1250

folkmålskommitté».

1000 C1) 1882—1905. Föreningen antager < år 1906 namnet »Örebro läns fornt minnesförening». (») För 1906 samt 750 kr. för 1907-08. -J2) Utgick 1909-11 till »Örebro läns t 1 museum». f ) Föreningen 1911 sammanslagen 1250 < med Örebro läns fornminnesfört ening.

180 Bil. II.

FÖRTECKNING ÖVER ANSLAG FRÅN STADSFULLMÄKTIGE B e V i 1

För-

Stad

Förening eller museum

eningen Första gången stiftad

år

kr.

kr.

kr.

kr.

kr. j kr.

—

—

—

.—

• Alingsås Arboga Arvika

Västra Värmlands fornminnesfören. 1904

1913 Askersund Boden Borgholm Borås

De sju häradernas kulturhist. fören.

Djursholm

Enköping

Sydv. Upplands kulturhist. fören. 1908

Eskilstuna

1903 1917

Falkenberg

^300

Falköping Falsterbo Falun

Dalarnes fornminnesförening

1863 Filipstad Gävle

fornminnesförening...

1917 Gästriklands kulturhistoriska fören

1919 Gästriklands

—

181 TILL KULTURHISTORISKA FÖRENINGAR OCH MUSEER. a d e

a n s 1 a g

1911 i 1912

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

! kr.

kr.

Anmärkningar

Intet anslag. Intet anslag. Fri byggnadsplats jämte 5,000 kr. till byggnad. Fri sten- o. tegeltäkt. Intet anslag. Intet anslag. Intet svar. Rätt att i idrottsparken disponera plats för ett antal byggnader. Intet svar. Intet anslag.

200 Intet svar.

—

200 ') Till undersökning av den gamla kyrkan.

300 Intet anslag. Intet anslag. Fråga om anslag under omprövning. Intet anslag.

250 ') En gång för alla till byggnadsfond.

B e v i l

För-

Stad

Förening eller museum

eningen stiftad

Första gången 1880 kr. år kr.

1885 kr.

1890 kr.

1895 kr.

1900 kr.

Gränna Göteborg Röhsska konstslöjdmuseet

(7000 23000 34500 41500 41000 37501 l rdr

1886 Hedemora

Föreningen Hedemora Gammelgård —

Hio Hudiksvall

Hälsinglands fornminnessällskap... 1860

—

—

Huskvarna H vetlanda

Härnösand

—

Fornminnesföreningen Njudung ... 1910 1902

1910 För. för norrl. hembygdsforskning 1880

1908 —

Hässleholm Jönköping

Norra Smålands

fornminnesfören. 1901

—

Kalmar

Kalmar läns fornminnesförening... 1872

—

Karlshamn

Karlshamns o. Bräkne härads fornminnesförening 1899

Karlskrona

—

—

— —

Karlstad

—

Katrineholm 1915 Kristinehamn Kungsbacka

500 Nordhallands hembygdsförening..

183 a d e

a n s l a g

1905 1910 1911

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

—

—

—

kr.

kr.

Anmärkningar

Intet anslag. C1) Därjämte 160000 kr. i byggnads1 anslag. 4750 70750 71925 72130 78650 81000 113034 111840 144352 170426 233310 283295:17 y) Därjämte 419400 kr. i byggnadst anslag. 9000 4000 6000 8000 31750 23750 37600 47000 53900 77520 75736 97318:75 Jämte fri tomt för museets byggnad. —

—

—

—

—

—

—

,1

o)

Fri bostad. Intet anslag. Intet svar. Intet anslag. 1000 Intet anslag. Intet anslag. —

5000 5000

9500 12900 13600

anslag: 1919 500, 1920 22360: 95 21670 Extra kr. 1500 Intet anslag. Fri lokal. Intet svar.

Intet anslag. 1000

2000 Intet svar. Intet anslag.

1787 Intet anslag. Intet anslag.

B c v i

FörStad

Förening eller museum

eningen Första gången 1880 stiftad kr. år kr.

1890 i 1895 '[ 190

kr.

kr.

kr.

kr.

Kungälv Köping

Köpings museum

1892 Laholm

Södra Hallands hembygds- o. fornminnesförening 1917

1919 Landskrona

Landskrona museum

500 Lidköping

Aug. Fribergs museum

Lindesberg

Bergsl. fornminnesförening

Linköping

Östergötlands fornminnes- o. musei1913 förening

/1886\ \1917J Kulturhist. fören. f. Södra Sverige 1882 1887

1000 Luleå Lund

Norrbottens museiförening

Lysekils Vänners fornminnesfören. (Vikarvet) 1907

Malmö

Malmö museum

(18411 1890 \1851J

Vadsbo museum

1917 Motala museiförening

1912 Norrköping

Norrköpings stads museum

1915 Norrtälje

Roslagens fornminnes- o. hembygdsförening 1918

Nyköping

Länsmuseum

Mariefred

Marstrand Motala

1912 Lj^sekil

Mariestad

50 Nora

—

—

15(

32*

185 l a d e

a n s l a g

1905 1910 1911 1912 1 1913 1914i 1915 kr. kr. i kr. i kr. kr. kr. kr.

kr.

kr.

1 1918 kr.

kr.

kr.

Anmärkningar

Intet anslag. 75

10C

300 Fri byggnadstomt. 500

500 1000 1000

1500 Intet anslag. Intet anslag.

1000 Intet anslag. Intet anslag.

2500 3000 3000 3000 3000 3000

3000 1920 extra anslag 2000 kr.

Intet anslag. 15860 22340 21920 24078 25078 31420 32070 33170 40766 60052:50 71891:20 87370: 80 Dessutom ett byggnadsanslag å 285601 kr. Intet anslag. Intet anslag. Intet anslag. Fri lokal. Intet anslag. 3000

7520 Jämte ett tillf, anslag 1919 A 3500 kr.

Intet anslag. Intet anslag.

186 B e v i l

För-

Stad

Förening eller museum

eningen Första gången stiftad ar 1 ikr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

Nässjö Oskarshamn Piteå Bonnebv 1913

Sala

Sala fornminnesförening ...

Sigtuna

Sigtuna fornminnesförening

Simrishamn

Föreningen f. fornminnes- o. hembvgdsvård i sydöstra Skåne , 1917

1918 Skara

Västergötlands

fornminnesförening 1863

1918 Skellefteå

Skellefteå

1920 Skanör

fornminnesförening

Skenninge

Sollefteå

Strömstad

Södermanlands fornminnesförening 118601 \l870J Strömstads museum

Sundsvall

Medelpads

Säter

Föreningen för hembygdsvård Säters stad och socken

Strängnäs

Söderhamn

fornminnesförening

1906 i 1918

Södra Hälsingl. fornminnesvänner 1912

1920 Söderköping Södertälje Sölvesborg

Sölvesborgs- o. Listers härads forn1919 minnesförening

—

187 a d e

a n s l a g Anmärkningar

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr. Intet svar.

Intet anslag. Intet svar. Intet anslag. Intet anslag.

200 Intet anslag.

800 Fri lokal. Intet anslag. Intet anslag. Intet anslag. Intet anslag.

—

—

—

—

—

Kostnadsfri lokal.

—

Intet svar.

Intet svar. 1000 Intet anslag. Intet svar.

Intet svar.

188 B e v i l

För-

Stad

Förening eller museum

eningen Första gången stiftad

år

Tidaholm

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

—

—

—

—

Torshälla Tranås Trälleborg

Trälleborgs fornminnessamling

... 1896

1912 Trollhättan Trosa Uddevalla

Uddevalla museum

Umeå

Västerbottens läns ening

fornminnesför1885

Ulricehamn

Ulricehamns

Uppsala

Uppsala fornminnesförening

fornminnesförening... 1917

Vadstena Varberg

Norra

Hallands

fornminnesfören. 1916

1917 Vaxholm Växjö

Fören. för Smålands och kulturhistoria

fornminnen 1885

1912 Vi mm er by Visby

Gottlands fornvänner

1874 Vänersborg

Vänersborgs museum

1884 Västervik

Tjustbygdens

kulturhist.

Västerås

Västmanlands

fornminnesförening 1861

Ystad

Ystads fornminnesförening

Åmål

Dalslands

förening 1917

fornminnesförening

1917 1907

/1901\ \1906J

189 a d 3

a n s 1 a

CI

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

|

Anmärkningar 1916

kr.

kr.

kr.

kr.

kr. Intet anslag. Intet anslag. Intet anslag.

—

—

—

—

—

—

— Intet anslag.

—

Intet anslag.

—

—

Intet svar.

—

—

Intet svar. Intet anslag. Intet anslag. Intet anslag.

2500 Intet anslag.

1500 Intet svar.

750 Intet svar. Intet anslag.

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

200 Intet svar.

190 B e v i l

FörStad

Förening eller museum

eningen Första gängen stiftad

Ängelholm ..

Hantverksmuseum

Örebro

Föreningen Örebro läns museum 1911

år

öregrund Örnsköldsvik

Norra Ångermanlands fornminnesförening 1910

Östersund

Jämtlands läns fornminnesförening 1887 Jämtslöjd

Östhammar.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

191 a d e

a n s l a g

:910

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

Anmärkningar

Fri lokal. Intet svar. Intet anslag.

—

1000 Intet svar.

Intet svar.

MEMORIAL. TILL

KUNGL. FORNMINNESVÅRDSKOMMITTÉN. Vid planläggandet av en organisation, avsedd att sätta den högsta fornminnesvårdande myndigheten i stånd att åt alla våra historiska minnesmärken, fasta som lösa, bereda en tryggad vård, måste hänsyn tagas till dels de olika landsdelarnas beskaffenhet i minnesvårdsavseende och dels de redan befintliga lokala organ, som riksantikvarien kan för sina ändamål taga i anspråk.

I.

DEN ANTIKVARISKA VÅRDENS UPPGIFTER, GEOGRAFISKA FÖRDELNING OCH NUVARANDE HANDLÄGGNING.

Den redogörelse i först berörda hänseende, som i det följande skall lämnas, borde rätteligen i första hand varit grundad på en översikt över landets fasta minnesmärken av kulturhistoriskt värde från såväl äldre som nyare tider. Men då en sådan översikt just skall bliva frukten av framtida antikvariska, konsthistoriska och andra kulturhistoriska forskningar, måste andra möjligheter tillgripas, om man vill erhålla någon föreställning om, vilka delar av vårt vidsträckta land, som äro de i kulturminnesavseende viktigaste och rikaste, samt varest kulturminnena äro av en allt hastigare framträngande nutida odling mest hotade av förintelse. Till minnesmärkena från andra tider skall jag återkomma efter att först hava granskat de olika landsdelarna ur synpunkten av de minnesmärken, som vanligen förstås under beteckningen fornminnen, de förhistoriska minnesmärkena. Till en stor del bestå de av ovan jord liggande lämningar, men många av dessa minnesmärken ligga helt dolda under jorden och blottas först av plogen eller spaden. Sådana äro främst avlagringar efter forntida boplatser och gravar under flat mark, men hit torde även kunna räknas depotfynd, nedlagda i jorden som skatter eller som offer. 13.

K. Fornminnesvårdskommitténs

betänkande.

194 Av denna grund är det icke tillräckligt att granska endast förekomsten av de synliga minnesmärkena. Här måste hänsyn tagas även till förekomsten av de s. k. lösa fornsakerna, allra helst som dessa till en mycket väsentlig del härröra från avsiktligt eller oavsiktligt förstörda fornlämningar. Jag har av denna grund dels genomgått de förvärv, som under åren 1913 —1915 inkommit till statens historiska museum, dels med ledning av museets diarier de skrivelser till riksantikvarien åren 1913—1917, som beröra fornminnen i landet, dels ock slutligen med ledning av de i kammarrätten och i vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien befintliga räkenskaperna över statens historiska museum de resor för undersökning eller besiktning av fornlämningar, som företagits av akademiens tjänstemän eller på riksantikvariens uppdrag jämte de i nämnda räkenskaper tillgängliga uppgifterna rörande vidtagna åtgärder för fornminnens konservering och vård. Detaljerade redogörelser häröver lämnas i här bifogade bilagor 1 och 2. För överskådlighetens skull har över de platser, som härvid ifrågakommit, upprättats en karta, bilaga 11. Perioden 1913—1917 för skrivelser och handlagda uppdrag har valts med hänsyn härtill, att vissa förändringar i museets diarier vidtogos i och med riksantikvarien Salins övertagande av föreståndareskapet över museet förstnämnda år. Redogörelsen omfattar sålunda de fem första åren av hans riksantikvarietid. Att redogörelsen för förvärven begränsats till åren 1913— 1915 beror därpå, att redogörelsen för museets förvärv från och med år 1916 ännu icke föreligger i tryck. Dessutom hava de viktigaste förvärvsområdena under de tre genomgångna åren synts mig så kongruenta, att en till de följande åren utsträckt undersökning icke skulle hava givit några nya synpunkter av betydelse. För att erhålla en uppfattning om, vilka trakter av landet, där intresset för fornlämningarna varit så stort, eller som i fornminnesavseende varit av den betydelse, att särskilda åtgärder ansetts böra vidtagas till fornminnenas skyddande, har från riksantikvarien begärts en förteckning över fridlysta fornlämningar. Denna förteckning, bilaga 3, upptager dels de fridlysningar och förbud mot rubbning, som under de sista 15 åren av akademien och riksantikvarien begärts, dels de fridlysningar, om vilkas verkställande riksantikvarien underrättats. Att fullständig förteckning på fridlysta fornlämningar icke kunnat lämnas beror, efter vad riksantikvarien meddelat, därpå att Konungens befallningshavande visserligen äga rätt att efter skedd ansökan, vare sig av vitterhetsakademien eller av jordägaren eller på grund av annan anledning, utfärda s. k. fridlysning men icke hava skyldighet att till vitterhets-

195 akademien insända meddelande om att fridlysning blivit utfärdad. Akademien har därför under de gångna åren, såsom erfarenheten visat, långt ifrån alltid blivit underrättad om sådant utfärdande och kan sålunda ej lämna fullständig förteckning på särskilt fridlysta fornlämningar. Vidare har likaledes från riksantikvarien begärts dels en förteckning på sådana fornlämningar, som äro statsegendom och vilka ställts under riksantikvariens särskilda vård, bilaga 4, dels en förteckning på fornlämningar och historiska byggnader, som ägas av kungl. vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, bilaga 5, dels slutligen en förteckning på ödekyrkor samt ruiner, så vitt dessa äro av riksantikvarien kända, bilaga 6- Över dessa fornlämningar har likaledes en karta upprättats, bilaga 12. Innan jag går till en granskning av kartorna torde några anmärkningar rörande deras uppställning och allmänna karaktär behöva förutskickas. A kartan II, bil. 11, har följande beteckning använts: 1) en punkt = fynd. 2) en fylld triangel = skrivelse rörande rubbning. 3) en öppen triangel = skrivelse rörande fridlysning. 4) triangel med nedåtvänd spets = åtgörande för konservering. 5) en krets = anhållan om borttagning eller undersökning av fornlämning. 6) kors = andra skrivelser rörande fast fornlämning. 7) krets med kors = verkställd undersökning. Beteckningen för fynden anger icke fyndantalet utan endast fyndplats. Hava från samma socken flera fynd gjorts under den genomgångna treårsperioden, hava dessa likväl markerats med en enda punkt. Denna åtgärd har sin grund däri att huvudsyftet icke varit fyndens frekvens utan deras utbredning. För fyndfrekvensen hänvisas till bil. 1. I överensstämmelse härmed har ett ärende, som behandlats flera år å rad, endast en gång markerats. Däremot hava ärenden rörande rubbning, fridlysning och borttagning markerats var för sig även om samma fornlämning avses. Har fornlämningen markerats med någon av sist nämnda beteckningar hava andra skrivelser rörande densamma icke särskilt betecknats. Särskild markering av andra skrivelser har gjorts endast i det fall att intet av nyss angivna särskilda ärenden förekommit. Undersökning, som pågått flera år å rad, har endast en gång markerats. Har besiktning av annan akademiens tjänsteman under pågående undersökning ägt rum har sådan icke angivits. Tecknen för besiktning avse sålunda endast besök i inspektionssyfte av fornlämning, som icke undersökts eller som efterbesiktigats i samband med av tidigare undersökning föranledda återställnings- eller konserveringsarbeten. I detta sammanhang bör också nämnas, att gränsen mellan undersökning och besiktning ofta kunnat vara rätt

196 flytande. Såsom undersökning har sådant besök vid fornlämningen upptagits, som varit förbundet med förrättning, som fordrat särskild handräckning. Vid sidan om markering för fornminnesrubbning o. s. v. har även markering av undersökning, besiktning o. dyl. gjorts för en och samma plats. Så att t. ex. en fylld triangel vid sidan om en öppen och en krets med en punkt i mitten beteckna att fornlämningen rubbats, fridlysts och besiktigats; en krets och en krets med ett kors betyda att en fornlämning anmälts till undersökning och även undersökts o. s. v. Tecknens täthet markera sålunda icke egentligen frekvensen av fynd, ärenden och förrättningar utan endast förekomsten och den geografiska fördelningen av desamma. Å den andra kartan, bil. 12, har följande beteckning använts: en triangel betecknar fridlysningar och förbud, en krets sådan fornlämning, som äges av staten och som ställts under vitterhetsakademiens särskilda vård, en krets med ett kors inuti sådan fornlämning, som äges av akademien, ett kors ödekyrka och en punkt ruin. De fridlysta fornlämningarna å denna karta äro avsedda att komplettera kartbilden å den första kartan i vad beträffar uppfattningen av de i förhistoriskt avseende viktigaste områdena i landet. Ruiner och ödekyrkor avse att giva en ungefärlig föreställning om frekvens och spridning av antikvariska lämningar yngre än hednatiden. Jag återkommer framdeles till en närmare granskning av de källor till kännedom om de olika landsdelarnas ställning i antikvariskt avseende, som här meddelas. Redan nu må emellertid framhållas, att på grund av materialets ojämnheter ingen av dessa kartor gör anspråk på att vara det sista ordet i här föreliggande frågor. Kartorna äga sitt värde endast så till vida, att de markera en viss tendens beträffande de i fornminnesavseende viktigaste områdena. Vi övergå nu till en redogörelse för varje enskilt landskap, sådant detta på grundvalen av det här sammanförda materialet ter sig i fornminnesavseende. Men även för denna redogörelse vill jag förutskicka en anmärkning. De här nedan omnämnda konserveringsåtgärderna avse enbart fornlämningar och profana byggnader från senare tider. Konserveringsarbeten ä kyrkor hava icke medtagits, enär kyrkorna utgöra ett på visst sätt levande material, som fordrar en tillsyn av helt annan art än sådana kulturminnesmärken, som upphört att fungera i samhället. Då gränsen mellan i bruk varande kyrka och ödekyrka icke alltid kunnat med det material, som för den ifrågavarande redogörelsen stått mig till buds bestämmas, hava alla åtgärder i fråga om kyrkliga byggnader, även kyrkoruiner, lämnats åsido.

197 Blekinge. Antalet till statens historiska museum inkomna ortsbestämda fynd är 6, fördelat på 3 socknar. De ärenden rörande fasta fornlämningar under tiden 1913—1917, som fordrat riksantikvariens ingripande, hava varit: Anmälda fornminnesrubbningar: 1, en grav i Ysane (1917). Ärendet handlagt brevledes. Anhållan om fornlämnings borttagande: 1, Torkö klosterruin (1914). Fornminnet undersöktes 1915. Ansökan om fridlysning har gjorts rörande Sölvesborgs slottsruin (1913 och 1914) samt rörande stenåldersboplatsen vid Siretorp i Mjällby socken (1917). Sammanlagda antalet av riksantikvarien kända fridlysningar och förbud inom landskapet är 3. Under den ifrågavarande femårsperioden hava andra skrivelser rörande 13 fornlämningar ingått. Under samma tid hava 19 fornlämningar undersökts genom sammanlagt 23 förrättningar samt 9 besiktningar verkställts, därav 3 å undersökta fornlämningar. En runsten vid Lösens kyrka har genom riksantikvariens försorg återupprests. Antalet ruiner av kyrkliga byggnader inom landskapet är 1. Bohuslän. Antalet till statens historiska museum inkomna ortsbestämda fynd under tiden 1913—1915 är 116, fördelat på 26 socknar. De ärenden rörande fasta fornlämningar under tiden 1913—1917, som fordrat riksantikvariens ingripande, hava varit: Anmälda fornminnesrubbningar: 6, varav 4 undersökts, 1 besiktigats och 1 föranlett fridlysning. En år 1917 gjord anhållan om borttagande av fornlämning vid Hvitsten i Solberga socken hade vid årets slut endast hunnit brevledes behandlas. En fridlysning har, som ovan sagts, verkställts. Sammanlagda antalet av riksantikvarien kända fridlysningar och förbud inom landskapet är 10. Dessutom hava skrivelser rörande 19 fornlämningar ingått. Under samma tid hava 26 fornlämningar undersökts genom sammanlagt 33 förrättningar samt 6 besiktningar utförts, därav 3 å undersökta fornlämningar.

198 En bautasten vid Ingetorp i Solberga och 2 bautastenar vid Tolleby i Stenkyrka hava återupprests, en hällkista i V. Löstorp, Kareby socken återställts, en hällristning vid Åseby Sörgården i Solberga fridlysts samt Bohus ruin konserverats. Antalet ödekyrkor och ruiner av kyrkliga byggnader inom landskapet är 6. Dalarna. Antalet till statens historiska museum inkomna ortsbestämda fynd under tiden 1913—1915 är 21, fördelat på 7 socknar. De ärenden rörande fasta fornlämningar under tiden 1913—1917, som fordrat riksantikvariens ingripande, hava varit: Anmälda fornminnesrubbningar: 2, varav Anundshögen i Husby (1913) fridlystes och sedermera av jordägaren återställdes i ursprungligt skick, den andra, gravfältet å Vindförberg i Ore (1915) omedelbart undersöktes. En år 1915 gjord anhållan om borttagande av fornlämning i Skattungebyn har av akademien behandlats. Ansökan om fridlysning har gjorts rörande Anundshögen i Husby och en offersten i Utby, Rättvik socken. — Sammanlagda antalet av riksantikvarien kända fridlysningar och förbud inom landskapet är 1. Dessutom hava skrivelser rörande 13 fornlämningar ingått. Under samma tid hava 12 fornlämningar undersökts genom lika många förrättningar samt 3 besiktningar utförts. Utom återställandet av Anundshögen i Husby hava inga åtgärder i konserveringssyfte vidtagits. Antalet ödekyrkor och ruiner av kyrkliga byggnader inom landskapet är 3. Dalsland. Antalet till statens historiska museum inkomna ortsbestämda fynd under tiden 1913—1915 är 50, fördelat på 12 socknar. De ärenden rörande fasta fornlämningar under tiden 1913—1917, som fordrat riksantikvariens ingripande, hava varit: Anmälda fornminnesrubbningar: 5, varav 2 omedelbart undersökts och 1 besiktigats. Av anmälningarna om rubbning av Karl XII.s vallar vid Dals Ed och av fornlämning i Rösäter, Högsäters socken, har den förra brevledes handlagts, därvid Konungens befallningshavande i länet anlitats. Den senare föranledde icke någon riksantikvariens åtgärd. En år 1914 till borttagande anmäld fornlämning i Gillanda, Rölanda socken besiktigades följande år.

199 Intet fridlysningsärende har förekommit. — Sammanlagda antalet av riksantikvarien kända fridlysningar och förbud inom landskapet är 2. Dessutom hava skrivelser rörande 14 fornlämningar ingått. Under samma tid hava 9 fornlämningar undersökts genom lika många förrättningar samt 4 fornlämningar besiktigats genom 5 förrättningar. En grind har uppsatts för en hällkista vid Gummenäs i Torrskog socken. Antalet ödekyrkor och ruiner av kyrkliga byggnader inom landskapet är 6. Gotland. Antalet till statens historiska museum inkomna ortsbestämda fynd under liden 1913—1915 är 185, fördelat på 65 socknar. De ärenden rörande fasta fornlämningar under tiden 1913—1917, som fordrat riksantikvariens ingripande, hava varit: Anmälda fornminnesrubbningar: 9, nämligen Smiss och Alfskogs i Eke socken, Suderbys i Bro, Kallings i Follingbo och Vikarve i Viklau (1914), gravar vid Visby (1915), Sudervange i Lärbro och Svie (1916) samt Gålrum i Älskog (1917). Av dessa hava Suderbys i Bro och Kallings i Follingbo senare anmälts till borttagande, varefter den sistnämnda år 1914 besiktigats. Rörande gravarna vid Visby gjordes år 1915 ansökan om fridlysning. I övrigt hava dessa ärenden skötts brevledes, därvid, förutom beträffande Svie, Konungens befallningshavande i länet anlitats. Anhållan om fornlämningars borttagande: 13, varav 6 undersökts och 1 besiktigats; 1 anhållan har senare återtagits. De återstående, Suderbys i Bro, Barlingbo, Hägulds i Gärda (1914) samt Bjergebacken i Lärbro och Rolex i Vall (1917) hava handlagts brevledes. Ansökan om fridlysning har gjorts rörande Svenskens i Endre, Stånga slott i Loj sta och ett gravfält vid Visby. — Sammanlagda antalet av riksantikvarien kända fridlysningar och förbud inom landskapet är 15. Dessutom hava skrivelser rörande 46 fornlämningar ingått. Under denna tid hava 40 fornlämningar undersökts genom 50 förrättningar samt 21 fornlämningar besiktigats, därav 3 i samband med undersökning. 3 medeltida byggnader hava konserverats, Vendtska källaren i Visby, källare vid Angelbos i Lärbro och Munkhuset i Bunge; ett 1300-talskors vid Grens i Mästerby har upprests. Dessutom hava konserveringsåtgärder vidtagits å Visby ruiner. Under akademiens särskilda vård äro ställda följande staten tillhöriga områden och byggnadsverk i Visby: s. k. Kvarntornet och Tjärkokeriet i Visby stadsmur samt S:t Görans betning och Korsbetningen. Dessutom har sedan

200 ett flertal år tillbaka ett årligt statsanslag anvisats till vitterhetsakademien för vården av ringmuren och övriga ruiner i Visby. Slutligen innehar akademien följande fastigheter i Visby: Gamla Apotekshuset samt S:t Hansrotens 2:a kvarter n:r 1 del av n:r 2 (norra och västra sidorna av S:t Drottens ruin). Antalet ödekyrkor och ruiner av kyrkliga byggnader på ön är 30. Gästrikland. Antalet till statens historiska museum inkomna ortsbestämda fynd under tiden 1913—1915 är 8, fördelat på 4 socknar. De ärenden rörande fasta fornlämningar under tiden 1913—1917, som fordrat riksantikvariens ingripande, hava varit: Anmälda fornminnesrubbningar: 1 vid Wij bruk i Ockelbo (1914). Anhållan om borttagande har gjorts rörande 3 fornlämningar, vilka undersökts. Intet fridlysningsärende har förekommit. — Sammanlagda antalet av riksantikvarien kända fridlysningar och förbud inom landskapet är 2. Dessutom hava skrivelser rörande 7 fornlämningar ingått. Under samma tid hava 4 fornlämningar undersökts genom lika många förrättningar samt 1 fornlämning besiktigats. Ingen åtgärd i konserveringssyfte har förekommit. Inom landskapet finnas inga ödekyrkor eller ruiner av kyrkliga byggnader. Halland. Antalet till statens historiska museum inkomna ortsbestämda fynd under tiden 1913—1915 är 11, fördelat på 10 socknar. De ärenden rörande fasta fornlämningar under tiden 1913—1917, som fordrat riksantikvariens ingripande, hava varit: Anmälda fornminnesrubbningar: 3, varav Limmanäs i Fjärås (1913) samma år undersöktes samt Särö i Släp (1916) och Tyludden vid Halmstad (1917) under anmälningsåret besiktigades. Ingen anhållan om fornlämnings borttagande har förekommit. Ansökan om fridlysning har gjorts rörande Hagbardshögen i Årstad, Limmanäs i Fjärås, Glumstenen i Morup samt en boplats i L. Okome, Okome socken. — Sammanlagda antalet av riksantikvarien kända fridlysningar och förbud inom landskapet är 9. Dessutom hava skrivelser rörande 15 fornlämningar ingått.

201 Under samma tid hava 13 fornlämningar undersökts genom 16 förrättningar samt 4 fornlämningar besiktigats, därav 2 i samband med undersökning. Kullfallna bautastenar mellan Årstad och Asige socknar hava upprests och Hagbardshögen i Årstad inhägnats. Antalet ödek}Tkor och ruiner av kyrkliga byggnader inom landskapet är 3. Hälsingland. Antalet till statens historiska museum inkomna ortsbestämda fynd under tiden 1913—1915 är 3, fördelat på 2 socknar. De ärenden rörande fasta fornlämningar under tiden 1913—1917, som fordrat riksantikvariens ingripande, hava fördelat sig så, att ingen anmälan om rubbning och ingen anhållan om borttagande förekommit. Ansökan om fridlysning har gjorts rörande kyrkoruinen i Skog. — Ingen fridlyst fornlämning är av riksantikvarien känd inom landskapet. — Andra skrivelser hava ingått rörande 4 fornlämningar. Under samma tid har 1 fornlämning undersökts. Inga besiktningar och inga konserveringsåtgärder hava förekommit. Antalet ödekyrkor och ruiner av kyrkliga byggnader inom landskapet är 3. Härjedalen. Antalet till statens historiska museum inkomna ortsbestämda fynd under tiden 1913—1915 är 1, från Tännäs socken. Under tiden 1913—1917 har 1 skrivelse rörande fornlämning ingått. Ingen anmälan om rubbning, ingen anhållan om borttagande, ingen anhållan om fridlysning har förekommit. — Ingen fridlysning av fast fornlämning är av riksantikvarien känd inom landskapet. Under samma tid hava 3 fornlämningar undersökts. Inga besiktningar och inga konserveringsåtgärder hava förekommit. Inom landskapet finnes 1 ödekyrka. Jämtland. Antalet till statens historiska museum inkomna ortsbestämda fynd under tiden 1913—1915 är 2, fördelat på 2 socknar. De ärenden rörande fasta fornlämningar under tiden 1913—1917, som fordrat riksantikvariens ingripande, hava varit: Anmälda fornminnesrubbningar: 1, vid Gusta i Brunflo. Samma år gjor-

des framställning om fornlämningens borttagande, vilken föranledde omedelbar besiktning. År 1916 gjordes dessutom ansökan om borttagande av fast fornlämning i By, Rödön socken; fornlämningen undersöktes samma år. Ansökan om fridlysuing har gjorts rörande Dufved skans. Fridlysningen har verkställts och är den enda av riksantikvarien inom landskapet kända. Dessutom hava skrivelser rörande 3 fornlämningar ingått. Under samma tid hava 15 fornlämningar undersökts genom 16 förrättningar. Så gott som alla undersökningar hava utförts med understöd av Jämtlands läns fornminnesförening. 1 fornlämning, Gusta i Brunflo, har besiktigats i samband med anmälan om rubbning. Inga konserveringsåtgärder hava förekommit. Antalet ödekyrkor och ruiner av kyrkliga byggnader inom landskapet är 10. Lappland. Antalet till statens historiska museum inkomna ortsbestämda fynd under tiden 1913—1915 är 8, fördelat på 5 socknar. Under tiden 1913—1917 har 1 skrivelse rörande offerplats vid Uima Saivva i Gellivare socken ingått. Ingen anmälan om fornminnesrubbning, ingen anhållan om borttagande, ingen anhållan om fridlysning har förekommit. — Ingen fridlysning av fast fornlämning är av riksantikvarien känd inom landskapet. Under samma tid hava offerplatserna vid Uima Saivva och Vidja Kuoika i Kvikkjok socken undersökts samt en stenåldersboplats i Simmanäset i Tärna besiktigats. Inga konserveringsåtgärder hava förekommit. Antalet ödekyrkor och ruiner efter kyrkliga byggnader inom landskapet är 8. Medelpad. Antalet till statens historiska museum inkomna ortsbestämda fynd under tiden 1913—1915 är 1, från Hässjö socken. Under tiden 1913—1917 hava skrivelser rörande 3 fornlämningar ingått. Ingen anmälan om rubbning, ingen anhållan om borttagande, ingen ansökan om fridlysning har förekommit. Antalet av riksantikvarien kända fridlysningar och förbud inom landskapet är 1. Under samma tid har 1 fornlämning undersökts.

203 Inga besiktningar och inga konserveringsåtgärder hava förekommit. Antalet ödekyrkor och ruiner av kyrkliga byggnader inom landskapet är 8. Närke. Antalet till statens historiska museum inkomna ortsbestämda fynd under tiden 1913—1915 är 29, fördelat på 16 socknar. De ärenden rörande fasta fornlämningar under tiden 1913—1917, som fordrat riksantikvariens ingripande, hava varit: Anmälda fornminnesrubbningar: inga. Anhållan om borttagande gjordes år 1914 för fornlämning i Hardemo och är 1916 för fornlämning i Glanshammar. Båda undersöktes under anmälningsåret. Ansökan om fridlysning har gjorts rörande gravfält i Sköllersta, fornlämning å Urvalla ägor i Götlunda samt fornlämning i Björnabro, Lerbäck socken. — Sammanlagda antalet av riksantikvarien kända fridlysningar och förbud inom landskapet är 5. Dessutom hava skrivelser rörande 22 fornlämningar ingått. Under samma tid hava 21 fornlämningar undersökts genom 26 förrättningar och 9 besiktningar utförts, därav 5 i samband med undersökning. Glottrastenen vid Svennevad har upprests och en bautasten i Hovsta socken har renoverats. Antalet ödekyrkor och ruiner efter kyrkliga byggnader inom landskapet är 3. Skåne. Antalet till statens historiska museum inkomna ortsbestämda fynd under tiden 1913—1915 är 38, fördelat på 29 socknar. De ärenden rörande fasta fornlämningar under tiden 1913—1917, som fordrat riksantikvariens ingripande, hava varit: Anmälda fornminnesrubbningar: 7, nämligen Balkåkra (1913), N:r 3 Norra Toarp och N:r 19 Ö. Vemmerlöv (1914), Kiviksgraven, Jelles dös i Mellanköpinge och Karlshögen i Ö. Hoby (1915) samt fornlämning i St. Köpinge (1917). Av dessa har Kiviksgraven besiktigats, de övriga hava handlagts brevledes, varvid i 5 fall Konungens befallningshavande anlitats och i 1 fall skriftväxling förts med jordägaren och kronolänsmannen i distriktet. Anhållan om fornlämningars borttagande hava gjorts rörande Målen i Båstad och Glädjebacken vid Trelleborg. Bägge hava under anmälningsåret undersökts. Ansökan om fridlysning har gjorts rörande kungagraven i Kivik och upp-

204 hävande av fridlysning har begärts för gamla stadsmuren i Åhus. — Sammanlagda antalet av riksantikvarien kända fridlysningar och förbud inom landskapet är 7. Dessutom hava skrivelser rörande 57 fornlämningar ingått. Under samma tid hava 55 fornlämningar undersökts genom 73 förrättningar samt 20 besiktningar verkställts, varav 8 å undersökta fornlämningar. Stängsel har uppsatts kring kungagraven i Kivik. En forngrav i Balsby, Nosaby socken har övertäckts och stenar i Kåseberga skeppssättning hava återupprests. Dessutom hava reparationer utförts å Uranienborg och Åhus slottsruin. Under akademiens särskilda vård har ställts den staten tillhöriga Kungsstugan i Åhus. Vidare äger akademien utängen Simbrislund av hemmanet 19x/4 mantal Simbris. Antalet ödekyrkor och ruiner av kyrkliga byggnader inom landskapet är 26. Småland. Antalet till statens historiska museum inkomna ortsbestämda fynd under tiden 1913—1915 är 45, fördelat på 31 socknar. De ärenden rörande fasta fornlämningar under tiden 1913—1917, som fordrat riksantikvariens ingripande, hava varit: Anmälda fornminnesrubbningar: 2, av vilka den ena angående en resesten vid Alvesta (1913) handlagts brevledes och den andra, en fornlämning i Hamneda (1915), under anmälningsåret undersökts på grund av senare ingången ansökan om borttagande. Anhållan om borttagande har gjorts rörande ytterligare 8 fornlämningar, av vilka 7 undersökts och 1 behandlats brevledes. Upphävande av fridlysning har begärts för ett gravfält i Målilla. — Sammanlagda antalet av riksantikvarien kända fridlysningar och förbud inom landskapet är 5. Dessutom hava skrivelser rörande 35 fornlämningar ingått. Under samma tid hava 18 fornlämningar undersökts genom lika många förrättningar samt 16 besiktningar verkställts å 13 fornlämningar. En runsten vid Sunneränga, Flisby socken samt Rörebostenen i Nöttja hava återupprests. Stängsel har uppsatts kring gravfältet i Målilla och konserveringsarbeten hava utförts å Kronobergs och Visingsborgs ruiner. Under akademiens särskilda vård hava ställts Visingsborgs slottsruin och Dädesjö ödekyrka, bägge tillhöriga staten. - Antalet ödekyrkor och ruiner av kyrkliga byggnader inom landskapet är 20.

205 Södermanland. Antalet till statens historiska museum inkomna ortsbestämda fynd under tiden 1913—1915 är 257, fördelat på 73 socknar. De ärenden rörande fasta fornlämningar under tiden 1913—1917, som fordrat riksantikvariens ingripande, hava varit: Anmälda fornminnesrubbningar: inga. Anhållan om borttagande gjordes år 1913 rörande en fornlämning i Västerhaninge och en i Husby Rekarne. Av dem undersöktes den förstnämnda samma år. Den senare behandlades skriftligen. Intet ärende rörande fridlysning har förekommit. — Sammanlagda antalet av riksantikvarien kända fridlysningar och förbud inom landskapet är 6. Dessutom hava skrivelser rörande 23 fornlämningar ingått. Under samma tid hava 16 fornlämningar undersökts genom 17 förrättningar, samt 19 besiktningar verkställts, därav 1 i samband med undersökning. Stängsel har uppsatts kring Sigurdsristningen å Ramsundsberget, fyra runstenar hava återupprests och konserveringsarbeten hava utförts å Nyköpings hus. Antalet ödekyrkor och ruiner efter kyrkliga byggnader inom landskapet är 8. Uppland. Antalet till statens historiska museum inkomna ortsbestämda fynd under tiden 1913—1915 är 75, fördelat på 40 socknar. De ärenden rörande fasta fornlämningar under tiden 1913—1917, som fordrat riksantikvariens ingripande, hava varit: Anmälda fornminnesrubbningar: 10, av vilka 5 föranlett omedelbar undersökning och för 1 har senare ansökan gjorts om borttagande. De återstående, Golfsta i Alunda (1914), Ostlunda borg i Hvittinge och Stenhamra borg vid Sånga (1916) samt en fornlämning vid Björklinge i Tierp (1917) hava brevledes handlagts, varvid för de tre förstnämnda Konungens befallningshavande i de olika länen anlitats. Anhållan om borttagande har gjorts rörande 18 fornlämningar, vilka alla undersökts eller besiktigats. Ottarshögen i Vendel har fridlysts. — Sammanlagda antalet av riksantikvarien kända fridlysningar och förbud inom landskapet är 8. Dessutom hava skrivelser rörande 36 fornlämningar ingått.

206 Under samma tid hava 61 fornlämningar undersökts genom 73 förrättningar och 24 besiktningar verkställts, därav 12 å fornlämningar, som samtidigt varit föremål för undersökning. 15 runstenar hava återupprests och konserveringsarbeten hava utförts å Upsala ruiner. Under kungl. vitterhetsakademiens särskilda vård har ställts det område av den staten tillhöriga norra delen av Björkö, som utgör platsen för staden Birka (»bystans») med borgen och omgivande gravfält. Närmast angränsande, samtidigt till staten inköpta område förvaltas av domänstyrelsen med iakttagande av av riksantikvarien ur minnesvårdssynpunkt gjorda bestämmelser. Antalet ödekyrkor och ruiner av kyrkliga byggnader inom landskapet är 10. Värmland. Antalet till statens historiska museum inkomna ortsbestämda fynd under tiden 1913—1915 är 7, fördelat på 7 socknar. De ärenden rörande fasta fornlämningar under tiden 1913—1917, som fordrat riksantikvariens ingripande, hava varit: Anmälda fornminnesrubbningar 3, Västanholm i Trankil, Sandbol i Kila (1915) samt Hvitsands kyrkogård (1916). Samtliga hava brevledes handlagts, varvid för den förstnämnda Konungens befallningshavande anlitats. Anhållan om borttagande har gjorts rörande en fornlämning i Runnevål, St. Kil socken, vilken omedelbart undersökts. Inget fridlysningsärende har förekommit. — Ingen fridlyst fornlämning är av riksantikvarien känd inom landskapet. Dessutom hava skrivelser rörande 7 fornlämningar ingått. Under samma tid hava 13 fornlämningar undersökts och 3 besiktigats. Stängsel har uppsatts å ett gravfält i Grums. Under kungl. vitterhetsakademiens särskilda vård har ställts den av staten år 1859 inköpta S. Råda ödekyrka. Antalet ödekyrkor och ruiner av kyrkliga byggnader inom landskapet är 3. Väster- och Norrbotten. Antalet till statens historiska museum inkomna ortsbestämda fynd under tiden 1913—1915 är 14, fördelat på 9 socknar. Under tiden 1913—1917 har ingen skrivelse rörande fast fornlämning ingått till riksantikvarien. — Ingen fridlyst fornlämning är känd inom landskapet. Under samma tid hava 7 fornlämningar undersökts.

207 Inga besiktningar och inga konserveringsåtgärder hava förekommit. Antalet ödekyrkor och ruiner av kyrkliga byggnader inom landskapet är 7. Västergötland. Antalet till statens historiska museum inkomna ortsbestämda fynd under tiden 1913—1915 är 257, fördelat på 135 socknar. De ärenden rörande fasta fornlämningar under tiden 1913—1917, som fordrat riksantikvariens ingripande, hava varit: Anmälda fornminnesrubbningar 14, av vilka 3 undersökts och 2 besiktigats. De återstående, Toretorp i Sävared (1913), Starrkärrs prästgård (1915), Skårs by i Sparlösa, Mobacken i Velinge och Ryet i Fässberg (1916) samt Skar i Levene, Forsåker i Fässberg, Annestads grustäkt och Gullspång i Amnehärad (1917), hava brevledes handlagts, därvid i 7 fall Konungens befallningshavande i länen anlitats. Beträffande Skandia i Tuve gjordes 1917 anhållan om borttagande, varefter den under samma år undersöktes. Utom denna hava ytterligare 5 ansökningar om borttagande gjorts, av vilka fyra föranlett undersökning, den femte Hästeryd i Hemsjö socken (1913) har med akademiens tillstånd borttagits. Ansökan om fridlysning har gjorts rörande fornlämning å lägenheten Björkäng, Borgstena socken samt å Nittorps gamla kyrkogård. — Sammanlagda antalet av riksantikvarien kända fridlysningar och förbud inom landskapet är 21. Dessutom hava skrivelser rörande 42 fornlämningar ingått. Under samma tid hava 42 fornlämningar undersökts genom 49 förrättningar, samt 21 besiktningar verkställts, därav 8 i samband med undersökning. En runsten har framtagits ur Gösslunda kyrkvägg och upprests, en dörr har uppsatts för hällkistan i Skogsbo, N. Säm. Antalet ödekyrkor och ruiner av kyrkliga byggnader inom landskapet är 38. Västmanland. Antalet till statens historiska museum inkomna ortsbestämda fynd under tiden 1913—1915 är 39, fördelat på 14 socknar. De ärenden rörande fasta fornlämningar under tiden 1913—1917, som fordrat riksantikvariens ingripande, hava varit: Anmälda fornminnesrubbningar 2, av vilka den ena vid Herrevad i Kolbäck undersökts efter att anhållan om dess borttagande inkommit, den andra,

208 Anundshögen i Badelunda, har med Konungens befallningshavandes anlitande skriftligen handlagts. Anhållan om borttagande gjordes rörande den ovannämnda fornlämningen i Kolbäck. Intet fridlysningsärende har förekommit. — Sammanlagda antalet av riksantikvarien kända fridlysningar och förbud inom landskapet är 1. Dessutom hava skrivelser rörande 8 fornlämningar ingått. Under samma tid hava 8 fornlämningar undersökts och 1 besiktigats. En runsten i Ås, Romfartuna socken har framtagits och upprests. I samråd med akademien förvaltar domänstyrelsen den staten tillhöriga Anundshögen med kringliggande fornlämningar i Badelunda socken. Antalet ödekyrkor och ruiner av kyrkliga byggnader inom landskapet är 5. Ångermanland. Antalet till statens historiska museum inkomna ortsbestämda fynd under tiden 1913—1915 är 7, fördelat på 5 socknar. De ärenden rörande fasta fornlämningar under tiden 1913—1917, som fordrat riksantikvariens ingripande, hava varit: 1 anmäld fornminnesrubbning å Hotingsåsen i Tåsjö. Dessutom hava skrivelser rörande 7 fornlämningar ingått. Ingen anhållan om borttagande och intet fridlysningsärende har förekommit. — 1 fridlyst fornlämning är av riksantikvarien känd inom landskapet. Under samma tid hava 6 fornlämningar undersökts och 2 besiktigats. En ödebro har restaurerats. Antalet ödekyrkor och ruiner av kyrkliga byggnader inom landskapet är 6. Öland. Antalet till statens historiska museum inkomna ortsbestämda fynd under tiden 1913—1917 är 20, fördelat på 12 socknar. De ärenden rörande fasta fornlämningar under tiden 1913—1917, som fordrat riksantikvariens ingripande, hava varit: Anmälda fornminnesrubbningar: 1, fornlämning i Segerstad (1916). Fornminnet besiktigades under anmälningsåret. Ingen anhållan om borttagande och intet fridlysningsärende har förekommit. — Sammanlagda antalet av riksantikvarien kända fridlysningar och förbud inom landskapet är 20. Dessutom hava skrivelser rörande 8 fornlämningar ingått.

209 Under samma tid hava 7 fornlämningar undersökts genom 8 förrättningar och 7 besiktningar utförts, varav 1 i samband med undersökning. Konserveringsarbeten hava utförts å Gråborg samt å Tingsflisan i Köpings socken. Antalet ödekyrkor och ruiner av kyrkliga byggnader är 3. Östergötland. Antalet till statens historiska museum inkomna ortsbestämda fynd under tiden 1913—1915 är 63, fördelat på 36 socknar. De ärenden rörande fasta fornlämningar under tiden 1913—1917, som fordrat riksantikvariens ingripande, hava varit: Anmälda fornminnesrubbningar 10, av vilka 6 föranlett omedelbar undersökning och 2 besiktning. De återstående, Biskopsberga Brunnegård (1916) och Fylla by i St. Per socken (1917) hava handlagts genom överenskommelse med jordägaren. Anhållan om borttagande har framställts rörande 3 fornlämningar, varav en, L. Åby i Slaka, undersökts, en vid Snippen i Ö. Edslösa fridlysts samt en vid Odensgöl i Björsäter handlagts brevledes. Ansökan om fridlysning har gjorts rörande gravfältet och pålbyggnaden vid Alvastra samt ett gravfält i Solberga, Askeby socken. — Sammanlagda antalet av riksantikvarien kända fridlysningar och förbud inom landskapet är 8. Dessutom hava skrivelser rörande 46 fornlämningar ingått. Under samma tid hava 54 fornlämningar undersökts genom 63 förrättningar och 38 besiktningar utförts å 33 fornlämningar, av vilka 5 samtidigt varit föremål för undersökning. En runsten i Vikingstad och en bautasten i Väderstad hava återupprests samt konserveringsarbeten utförts å Stegeborgs slottsruin. Under akademiens särskilda vård är ställd den staten tillhöriga Risinge ödekyrka, varjämte Vadstena munkträdgård i samråd med riksantikvarien förvaltas av byggnadsstyrelsen. Antalet ödekyrkor och ruiner av kyrkliga byggnader inom landskapet är 14. Den här lämnade landskapsöversikten är i första hand ägnad att belysa dels arten och omfattningen av de fornminnesvårdande uppgifter, som påvila riksantikvarien, dels vilka delar av vårt land, som genom sin större rike1_.

K. Fornminnesvårdskommitténs

belänkande.

210 dom på fornlämningar erbjuda de större fornminnesvårdande arbetsuppgifterna. I ett flertal fall råder nämligen en regelbunden överensstämmelse mellan antalet inkomna fynd, ingångna ärenden och utförda fornminnesuppdrag. Så finna vi exempelvis för

Gotland Motsvarande siffror bliva för Småland Nerke .

ortsbestämda fynd 1913 — 1915

ärenden 1913—1915

förrättningar 1913—1915

45 29

37 17

34 22

Den rent geografiska uppfattningen blir emellertid enbart genom siffrorna mycket vag, då dessa hänföra sig till landskapet i dess helhet, men detta ofta inom sina gränser rymmer områden, vilka till sin naturliga och geografiska beskaffenhet äro vitt skilda. Den bifogade översikten, bil. 1, över fynden inom de olika häradena ger — även om denna har samma felkällor i smått som siffrorna för landskapen i stort — en mera distinkt bild av fornlämningarnas fördelning. Utgående från landets södra delar bildar Skåne med västra Blekinge och södra Halland ett sammanhängande fornminnesrikt område, där särskilt södra och östra Skåne samt Listerhalvön i Blekinge lämnat ett stort utbyte av fynd. I Småland fördela sig fynd och ärenden huvudsakligast till Värend och Finveden eller med andra ord till de delar av landskapet, som närmast gränsa till det nyssnämnda sydsvenska fyndområdet. Övriga delar av SmåTand, hela det småländska höglandet såväl som smålandsdelen av Kalmar län visa däremot en påfallande fyndfattigdom, och detta fyndfattiga område sträcker sig vidare upp i södra Östergötland. Däremot har sistnämnda landskap över den bördiga slättbygden mellan Linköping och Vättern samt å Vikbolandet att uppvisa mycket fyndstarka områden. Gå vi till västra Sverige, blir fornminnesrikedomen efter någon depression i mellersta Halland i samma landskaps nordliga delar starkare och bildar här ett sammanhängande område med de rika fornminnesbygdernä i Bohuslän och Dalsland för att i södra Värmland avtunnas på nytt. Västergötland sönderfaller ungefär utefter gränsen mellan Skaraborgs och Älvsborgs län i två delar, av vilka den förra hör till de fornminnesrikaste bygderna i landet från Falan i söder ända upp till Gullspångsälven i norr. En granskning av fyndöversikten, bil. 1, ger här den bästa föreställning om motsättningen mellan exempelvis Kinnefjärdings och Skånings härader på slättbygden i

211 norr, å den ena sidan, och Kind och Mark i skogsbygden i söder, å den andra. Över Närkesslätten vidtar ett nytt fyndområde, som sträcker sig över Västmanland upp i södra Dalarna samt över Uppland och Södermanland, därvid särskilt de två sistnämnda landskapen utmärka sig för stor fyndrikedom samt det förra av dessa, Uppland, även har att uppvisa en mångfald ärenden och förrättningar. Norr om Dalälven vidtar det glest befolkade och i fornminnesavseende likaledes glest besatta Norrland. Endast Jämtland har här att uppvisa någon tätare frekvens än de övriga norrlandslandskapen, huvudsakligast genom ett flertal grävningar, till vilka jag nedan skall återkomma. Återstå till sist de bägge Östersjööarna, av vilka Gotland med hänsyn till sin ringa areal ter sig som det avgjort fornminnesrikaste landskapet i Sverige, en karaktär, som ytterligare betonas genom förekomsten av ett flertal akademien tillhöriga eller staten tillhöriga och under akademiens förvaltning ställda fornminnen i och invid Visby. I motsats härtill är Öland fattigt såväl i avseende på fynd som ärenden, en fattigdom, som är så mycket mer iögonenfallande som landskapet har att uppvisa en av de största siffrorna för fridlysningar och förbud, en siffra, som endast överträffas av det till arealen mångdubbelt större Västergötland. Den bild av landets i antikvariskt avseende viktigaste områden, som här i stora drag tecknats huvudsakligast på grundval av de under en viss tidsperiod förekommande fynden och ärendena, torde i huvudsak motsvara verkligheten. Det må emellertid redan här framhållas, att en närmare granskning av de nu använda källorna visar, att dessa delvis äro av rätt tillfällig beskaffenhet, och att i ett flertal fall uppenbara felkällor föreligga. Innan vi gå till denna granskning, torde här vara platsen för ett vidrörande av de grenar av kulturminnesvården, som falla utanför lämningarna från hednatiden. Främst komma då kyrkorna, vilkas antal i hela landet uppgår till omkring 2,630. Om omfattningen av denna del av kulturminnesvården giva följande siffror över under åren 1915—1918 av riksantikvarien behandlade ärenden en föreställning: År Antal ärenden

1915 361

1916 296

1917 261

1918 316

Tidsperioden har valts så, att den omfattar de tre sista åren före överintendentsämbetets omorganisation samt det första året av den nuvarande byggnadsstyrelsens verksamhet. De anförda siffrorna röra endast kyrko-

212 byggnadsärenden, vilka behandlas av riksantikvarien och byggnadsstyrelsen gemensamt. Alla ärenden rörande kyrkliga inventarier behandlas däremot av riksantikvarien ensam, och om dessas omfattning lämna följande siffror en föreställning. Av under året 1918 av riksantikvarien behandlade 316 kyrkliga ärenden hänförde sig 125 till kyrkobyggnader och de återstående 191 till kyrkliga inventarier. Härtill kommer ytterligare vården om de många ruinerna och ödekyrkorna, bil. 6. De i samband med landskapsöversikten anförda siffrorna över dessas förekomst giva också en adekvat föreställning om vilka trakter, som ställa de största kraven på den kyrkliga minnesvården med Skåne, Västergötland och Gotland som de avgjort viktigaste. Inom södra och mellersta Sverige faller vården om de många ruinerna av profana byggnader samt vården om konst- och kulturhistoriskt värdefulla byggnader, både staten tillhöriga, såsom Kalmar slott, och byggnader tillhörande enskilda ägare, i den utsträckning en sådan vård kan utövas genom att råd och vägledning för deras underhåll eller vid deras reparationer lämnas. Sist kommer en gren av kulturminnesvård, som hitintills endast undantagsvis utövats, vården om sådana kulturminnen, som tillhöra vår folkliga odling. Dessa äro 'dels sådana, som intaga en central plats i folkets seder och tro, såsom offerkällor, träd, platser för majbål och midsommareldar, stenblock, vid vilka folktro och folksägen äro förbundna o. s. v., dels sådana, som äro att räkna till folkets dagliga liv, främst då allmogens byggnadssätt, sådant detta ter sig i gårdar, bysamhällen, fäbodar, kyrkbodar m. m. Av dessa bägge kategorier stå de förra på gränsen till dels den antikvariska vården — i ett flertal fall torde de rent av böra anses falla helt inom denna — dels naturskyddet. • Att genom siffror eller på annat sätt belägga de områden av landet, som i senast anförda fall ställa de största kraven på kulturminnesvården, låter sig icke göra. Här måste vi lita till den allmänna erfarenhet om beskaffenheten av Ö allmogekulturen i landets olika delar, som vinnes genom Nordiska museets samlingar och dess topografiska arkiv. Den kartbild, vi härav erhålla sammanfaller i många avseenden icke alls med den kartbild, som förekomsten av fornfynd och antikvariska ärenden gav. Många trakter, som visat sig antikvariskt fattiga, inträda nu som komplementområden för kulturminnesvårdens uppgifter. Sålunda förete de fornsaksrika områdena i Västergötland ett mindre etnografiskt intresse, under det att de fornminnesfattiga delarna av Älvsborgs län ha att uppvisa en rik allmogekultur. Där fornsakerna tunnas av i norra Dalsland och södra Värmland, där tar ett ålder-

213 domligt och för kulturforskningen värdefullt etnografiskt område vid. Landet norr om Dalälven, som under synpunkten av den förut behandlade kulturminnesvården erbjuder ett fåtal uppgifter, lämnar i gengäld det rikaste material till kännedomen om vår folkliga byggnadskultur med övre Dalarna och Härjedalen som de måhända viktigaste områdena. Stundom sammanfaller dock etnografisk och antikvarisk fattigdom, såsom på småländska höglandet, eller antikvarisk och etnografisk rikedom såsom i södra Skåne. I många fall torde vården om denna sista kategori av kulturminnen bliva av samma beskaffenhet som i fråga om de i privat ägo befintliga herrgårdarna och slotten, men i andra fall, såsom beträffande kronodomänerna och prästgårdarna, torde ett offentligt skyddande även av de folkliga kulturminnena kunna förutsättas. Härtill kan även läggas vården om de kulturminnen, som samlas till de många s. k. gammelgårdarna, där dessa ägas av föreningar eller äro kommunal egendom. Genom nu senast anförda uppgifter för kulturminnesvården har denna väsentligt vidgats, och de krav, som ställas på de myndigheter, som skola omhänderhava densamma, ytterligare ökats. Efter denna allmänna översikt återgå vi till en förnyad granskning av den antikvariska vården och dennas uppgifter, sådana de tedde sig genom den lämnade landskapsöversikten. Källorna för denna voro dels de under 1913 —1915 till statssamlingen inkomna ortsbestämda jordfynden, dels under 1913—1917 förekommande ärenden och förrättningar. Det är dessa källor vi nu skola närmare skärskåda. I fråga om inkomna fynd företedde Södermanland en överväldigande rikedom gentemot kringliggande landskap, en rikedom, som blir så mycket mer överraskande, sedd i samband med de jämförelsevis fåtaliga ärendena. — Det stora antalet besiktningar sammanhänger med amanuensen Sune Lindqvists runstensundersökningar under förarbetena till hans år 1915 utgivna doktorsavhandling. — Vid närmare granskning finner man att den höga fyndsiffran för Södermanland nästan uteslutande är grundad på inköpta stenyxor anträffade som lösa fynd. Under år 1913 är antalet från landskapet förvärvade föremål 128 och av dessa utgöras 113 av stenyxor. Enligt upplysning från statens historiska museum beror detta på, att en tillfällig uppköpare under dessa år varit i flitig verksamhet för att uppsamla och till museet i Stockholm försälja sörmländska fornsaker. En i viss mån liknande bild förete Västergötland och Småland, därvid under år 1913 mot 8 förvärv från brons- och järnåldern inom det förra landskapet svara 98 lösa stenåldersfynd och från det senare 2 fynd från

214 brons- och järnåldern svara mot 58 stenåldersfynd. Av museets samtliga 610 förvärv under året utgöras 407 av lösa stenåldersfynd. En grankning av de följande årens siffror skulle otvivelaktigt giva liknande resultat. Det är sålunda huvudsakligast tack vare stenyxorna som den ovan tecknade bilden av fyndkartan erhållits. Denna kartbild kan emellertid på intet vis betecknas som fullständig, och därmed ha vi kommit in på de ovan berörda felkällorna. Särskilt de fornminnesrika trakterna i Skåne och Göteborgs stift äga i Lunds universitets historiska museum och i Göteborgs museum egna betydande uppsamlingsställen, varigenom ett stort antal — om icke rent av huvudparten — av de hittade fornsakerna inom dessa områden gå till därvarande museer. Fullständigheten skulle därför hava fordrat, att uppgifter om förvärv i här berörda avseenden hade för perioden 1913—1915 infordrats från alla landets museer, en sak som helt naturligt var omöjlig att ifrågasätta. De felkällor, som förefinnas beträffande förvärven, neutraliseras i någon mån genom siffrorna över ärenden och förrättningar, då dessa, även om de icke alla handlagts från den centrala myndigheten i Stockholm, dock måste förutsättas vara för denna bekanta. Disproportionen mellan å ena sidan fynd och å den andra ärenden och förrättningar för Skånes vidkommande är ett slående bevis härpå. Men icke heller ärenden och förrättningar lämna oss någon adekvat föreställning beträffande fornminnestäthet och skyddsbehov. Vid en granskning av exempelvis fördelningen av ansökningar om fornlämningars borttagande finna vi, huru denna är synnerligen ojämn. Uppland och Gotland visa här de högsta siffrorna med resp. 18 och 13, under det att Skåne och Bohuslän med sina 2 ansökningar komma i samma ordning som Nerke och Jämtland varjämte Halland, där ingen sådan ansökan förekommit, visar sig stå i jämnbredd med Härjedalen, Lappland med flere landskap. Dylika ansökningar utgå i de flesta fallen från ortsbefolkningen, men de högre eller lägre siffrorna få helt visst icke uppfattas som ett utslag för dennas större eller mindre intresse för fornminnena utan snarare som en index för den större eller mindre kännedom om lag och förordning, som finnes bland de olika landskapens bredare folklager. Denna kännedom har i Uppland uppenbarligen spritts genom de många exkursionerna från universitetet och på Gotland genom att i denna fornminnesrika bygd åtal för fornminnesrubbningar då och då anhängiggjorts, vilka sålunda blivit ett giv-akt för den mera laglydige medborgaren. Även i fråga om anmälningar av rubbning av fast fornlämning måste dessa

215 givetvis sammanhänga med de personliga synpunkter, som härvid varit de bestämmande såväl för enskilda intresserade som för Konungens befallningshavande i de olika länen, då det som regel kan sägas, att det är härifrån som dylika anmälningar utgå. Då de enda officiella fornminnesvårdande. organen i landsorten utgöras av Konungens befallningshavande, kommer det alltså an på dessa, om de anse en fornminnesrubbning vara en så stor förbrytelse, att det är värt att befatta sig med den eller icke. Och därvid blir givetvis en högre eller lägre grad av rent personligt historiskt intresse den grundläggande. Ett gott exempel på bristfälligheten i det nu gällande systemet utgör Öland. I detta fornminnesrika landskap äro de antikvariska ärendena ytterst få. Under den genomgångna femårsperioden har en rubbning anmälts, ingen ansökan om att få en fornlämning borttagen eller undersökt har inkommit. Under åren 1913—1915 hava statssamlingarna från samma landskap ökats med 20 fynd, därav från 1913 9, från 1914 2 och från 1915 9. Dessa uppenbara missförhållanden kunna icke hava sin grund i annat än att vad som händer på Öland endast undantagsvis kommer till vederbörande myndigheters kännedom. Till samma slutsats berättiga även de rätt fåtaliga kyrkoärendena från landskapet. Å andra sidan visar Älvsborgslänsdelen av Västergötland, vilken i fornminnesavseende kan betecknas som relativt fattig, en jämförelsevis stor procent ärenden, utan tvivel beroende på att riksantikvarien i rektor S. Welin i Herrljunga och d:r G. Blomgren i Borås äger intresserade medarbetare. Det stora antalet undersökningar i Jämtland sammanhänger med att länets fornminnesförening sedan ett antal år av landstinget utverkat ett anslag åt föreningens sekreterare för arkeologiska utgrävningar. De 2 anmälningarna om fornminnesrubbningar i Västmanland liksom den enda ansökan om fornlämnings borttagande inom landskapet inkommo år 1917 eller ungefär samtidigt med att Västmanlands fornminnesförening gick i författning om att anställa en fackbildad intendent vid föreningens samlingar. På samma sätt stå de från övre Dalarna, Ore, Särna och Lima, inkomna ärendena i ett otvivelaktigt sammanhang med de starka hembygdsintressen, som under de senare åren framvuxit i dessa trakter. Den erhållna kartbilden ger även anledning till andra iakttagelser. Den överensstämmelse inom ett flertal landskap mellan antalet fynd och ärenden, som ovan påpekats, är stundom endast skenbar — genom siffror på papperet. Granska vi exempelvis förekomsten av ärenden, undersökningar och besiktningar i Västergötland och jämföra den med förekomsten av fynden, skola

216 vi finna, att de förra huvudsakligast falla inom det fyndförande områdets södra och östra delar, under det att inom det ej mindre fyndrika området mellan Skara och Vänern egentligen ingenting annat inträffat än att tre fornlämningar rubbats. Den bild, landskapsöversikten gav, och som vid första påseendet kunde tyckas hava en mycket fast och riktig gestalt, visar sig sålunda vid en närmare granskning bit för bit falla i stycken. Men just detta ger oss i sin tur ett av de bästa bevisen för ofullkomligheten i den nuvarande organisationen av den antikvariska vården i landet, där bristen på arbetskrafter ständigt måste förrycka planmässigheten i arbetet och medföra så stora ojämnheter i fråga om dettas resultat, att en klar överblick över hela arbetsuppgiften och ett målmedvetet genomförande av densamma icke blott försvåras utan omöj liggöres. Det återstår oss nu att granska förhållandet mellan anmälda och handlagda ärenden. De ärenden, som i första hand fordrat en direkt verkställighet, hava varit sådana, som röra rubbning av fast fornlämning eller ansökan om dess borttagande. Rubbning av fast fornlämning hemfaller under lagen, och därest ett sådant ärende icke skyndsamt handlägges, kan allmogen lätt bibringas den uppfattningen, att en sådan förbrytelse icke är av mera allvarlig beskaffenhet. På samma sätt fordrar en ansökan om att få en fornlämning undersökt eller borttagen en skyndsam verkställighet, därest icke ett sådant ärende, om dess handläggande fördröjes, skall tvinga odalmannen att icke invänta det officiella tillståndet till borttagandet och sålunda genom myndigheternas egen försorg lagbrottet provoceras. Undersöka vi nu huru dessa ärenden handlagts, skola vi för de sistnämnda finna följande fördelning. Av 66 till borttagande eller undersökning anmälda fornlämningar hava 53 undersökts eller genom fackmän besiktigats samt 13 ordnats brevledes. I de flesta fall har sistnämnda tillvägagångssätt erhållit formen av brevväxling mellan riksantikvarien och jordägaren. Att förloppet understundom kunnat bliva mera invecklat visar följande exempel: 16 /u 1914 inkom genom ortens länsman en ansökan från jordägaren att få en fornlämning borttagen vid Hägulds i Gärda, Gotland. Ansökan avslogs av akademien. Beslutet överklagades av jordägaren hos Kungl. Maj:t, och ärendet överlämnades 20/i 1915 till akademien för yttrande. 29/i inkom ett från rektor Hans Hansson infordrat utlåtande i saken, varefter akademien 4/3 1915 underrättades om Kungl. Maj:ts beslut. Av de 78 anmälningarna om fornminnesrubbning hava 34 handlagts i samband med undersökning eller besiktning av fackmän och de övriga genom

217 skriftväxling; därvid har i 23 fall Konungens befallningshavande anlitats och i 21 fall skriftväxlingen förts mellan riksantikvarien och jordägaren direkt. För de sistnämnda hava förhandlingarna i 7 fall resulterat i att jordägaren efteråt inkommit med ansökan att få fornlämningen borttagen. Ansökan om borttagning har i 1 fall och anmälan om rubbning i 3 resulterat i att fornminnet fridlysts. En särskild uppmärksamhet måste här ägnas rubbningsärendena. Det normala tillvägagångssättet vid dessas behandling torde väl vara att, så fort rubbningen kommit till vederbörandes kännedom, ett besök på platsen göres för att dels konstatera rubbningens beskaffenhet, dels göra de vetenskapliga iakttagelser och tillvarataga de fynd eller de upplysningar om fornlämningens tidigare utseende, som kunna vara av värde för den historiska forskningen. En sådan besiktning bör helt naturligt i första hand utföras av sådan person, som har de vetenskapliga förutsättningarna för ett dylikt uppdrag. En annan utväg är att låta verkställa besiktningen genom kronobetjänte. Redan då 1867 års förordning tillkom, måste helt visst från vetenskapligt håll ett sådant tillvägagångssätt hava betraktats som en nödfallsutväg, då såsom regel kan förutsättas att dessa sakna de nödiga vetenskapliga kvalifikationerna. Sedan dess har utgrävningstekniken framför allt genom Hjalmar Stolpe, Bernhard Salin och Oscar Almgren gått framåt med jättesteg och de problem, arkeologen ur ett fornminne söker lösa, så mångfaldigats, att ur den antikvariska forskningens synpunkt en lekmannabesiktning är nästan likvärdig med ingen besiktning alls. Av här ovan förtecknade rubbningsärenden har knappast hälften undersökts eller besiktigats av vetenskaplig fackman och nära en tredjedel har handlagts genom Konungens befallningshavande enbart. Då 7 av de återstående 21 rubbningsärendena fullföljts genom ansökan från jordägaren om att få fornlämningen borttagen, kan sålunda antalet privat handlagda rubbningsärenden reduceras till 14. Men då kvarstår likväl att 34 rubbningsärenden behandlats med anlitande av fackmän och att 37 handlagts utan anlitande av sådana. Att icke en fackkunnig besiktning i varje enskilt fall är avgjort av nöden, får väl tagas för givet, men å andra sidan kan naturligtvis icke riksantikvarien i Stockholm på förhand säga, i vilka fall en rubbning är av det ena eller andra slaget. Det är alldeles uppenbart, att här påpekade svårigheter i fråga om ett rationellt vårdande av landets historiska minnesmärken har sin grund däruti, att riksantikvarien icke till sitt förfogande äger det nödiga antalet arbetskrafter. I vilken utsträckning statens historiska museums tjänstemän tagits

218 i anspråk för de antikvariska fältuppgifterna översikt.

t-.

tio

too C

So

«

1916 ta

i-.

03 Förrättnings platser

u ca

av nedanstående

framgår

'3

.

»

Janse

»

Arne

—

—

7 7

Oi

_o

.5 « C

<"

jj £

b&

•o b Antikvarien Eckhoff

teC S

'3 •o b

03 toO

.3 u fc ft

o

b

'3 in)

k _, O

_H

CS

.a H _ j <" _>

•*••

•3 2,

t ft

••o

too a

'3 .«<-> ! c£ o b

a to c -H>

"C u o b

b

too .3 H

et too c

u

:"b_

B _ >_ «

__

•0

10 Schnittger ...

7 Amanuensen Hallström ...

4 . 23

»

Frödin

> >

Lindqvist ...

»

Lindblom ...

11 Konservator Sörling

12 De uppdrag, som av tjänstemännen utförts, fördela sig i regel så, att antikvarierna Eckhoffs och Janses samt amanuensen Lindbloms resor avsett kyrkor och profana byggnader samt de övriga tjänstemännens avsett förhistoriska minnesmärken. För de återstående under de här ifrågavarande åren utförda uppdragen har riksantikvarien anlitat tillfälliga medhjälpare uppgående till ett antal av 61, av vilka 46 ägt fackmässig utbildning som arkeologer eller konsthistoria och de återstående 15 varit intresserade lekmän. Nu kunde man invända: om rubbningsärendena nödvändigt fordra ett sådant fackkunnigt effektuerande som det nyss beskrivna, varför har då detta fått träda tillbaka för det stora antal andra undersökningar, som årligen verkställts? Vid besvarandet av denna fråga skall det först erinras om, att ett flertal undersökningar aldrig hinna slutföras under ett år, då undersökningen på en gång är av den omfattning och den vetenskapliga betydelse, att dess fortsättande måste balanseras över från år till år. Så har exempelvis varit fallet med de vid Alvastra anträffade resterna av vår enda pålbyggnad från stenåldern, vilkas undersökande påbörjades år 1909 och alltjämt pågår. Här torde också vara platsen att erinra därom, att statens historiska museum vid sidan om sina administrativa uppgifter även måste fylla kravet på

219 en vetenskaplig anstalt, som skall såväl inåt som utåt företräda svensk kulturforskning, ett krav som icke kan fyllas utan att nytt forskningsmaterial ständigt bringas i dagen och bearbetas. De grävningar, som skola utföras inom landet, kunna därför lämpligen delas i två grupper, den ena bestående av sådana, som föranledas av anmälningar av ett eller annat slag, som sålunda äro ett led i en expeditionell handläggning av ett ärende, och sådana, som företagas i vetenskapligt syfte. Arten av de till sistnämnda kategori hörande grävningarna klargöres bäst genom några exempel från de sista årtiondenas forskningar: Ar 1906 hade ett kulturlager anträffats inom en fornborg på Vikbolandet med fynd från folkvandringstiden. Någon tidsbestämning av fornborgarna hade man förut icke ägt. Fyndet föranledde ett systematiskt undersökande under de följande åren t. o. m. 1913 av ett flertal liknande borgar i Östergötland, varigenom man lyckades fastställa den ungefärliga tiden för deras tillkomst. Ar 1914 påbörjades en undersökning av Ottarshögen i Vendel, vilken gav till resultat, att högen dolde resterna efter en förnämlig man, som levat vid samma tid som konung Ottar, och att den efter allt att döma uppkastats över konungen själv. Genom jämförelser med byggnaden av denna hög och Kungshögarna i Gamla Upsala samt den under sommaren 1919 utgrävda Ingjaldshögen i Södermanland hava viktiga resultat vunnits till kännedomen om en grupp av fornminnen, som är begränsad till ett visst område av landet och en viss tid av den svenska kulturens historia. Under de senaste åren hava ett antal skeppssättningar på Gotland undersökts, varigenom det fastställts, att dessa icke — såsom man kunnat vara benägen antaga — tillhöra hednatidens slut utan måste dateras nära 2,000 år tidigare, till den senare bronsåldern. De här anförda exemplen visa, huru man genom undersökningar av ett flertal liknande lämningar erhåller möjligheter att urskilja allt flera arter av fornminnen och att närmare fixera dem till utseende, uppbyggnad och ålder, ett klassificeringsarbete sålunda, som ännu icke på långt när är avslutat. De systematiska undersökningarna hava dessutom ett annat syfte, ett topografiskt, som avser att utreda en viss bygds historia. Som exempel på sådana undersökningar kunna anföras: De sedan nära 20 år pågående undersökningarna vid Alvastra ha visat, huru där redan under stenåldern legat en betydande kulturbygd; huru förhållandet, genom anträffande av stora gravfält från äldre järnåldern varit detsamma vid vår tideräknings början; och huru här under vår första kristna

220 tid legat den svenska stormansgård, ur vilken den Sverkerska konungaätten utgått; ännu kvarstå ruinerna av det ännu senare Cistercienserklostret därstädes. På den gamla överfartsplatsen mellan Öster- och Västergötland kunna vi sålunda under en tidrymd av 4,000 år följa en oavbruten kedja av intensiv bebyggelse och hög civilisation. I det nu anförda exemplet hava icke grävningarna fullföljts genom någon på förhand uppgjord plan. Här har det ena problemet givit det andra genom att ständigt nya upptäckter gjorts. Det klassiska exemplet på en topografisk undersökning efter en föresatt plan är undersökningen av det forna Birka i Mälaren. Ett liknande exempel från våra dagar kan anföras från de nu i samband med utställningen i Göteborg bedrivna undersökningarna i västra Sverige, framför allt i Nya och Gamla Lödöse men även av andra fornlämningar i norra Halland och närmaste delar av Västergötland och Bohuslän. Hit kan även räknas det sedan 1907 pågående systematiska förtecknandet av bostadslämningar och andra minnen från Gotlands forntid. Ett beskärande på någon enda punkt av dessa fältarbeten skulle bliva en tvångströja, som skulle kväva den forskning, som kanske mer än någon annan under det sista halvseklet gjort svensk vetenskap känd och frejdad över världen. De uppgifter i fältet, som skola lösas av tjänstemännen vid statens historiska museum och av de tillfälliga medhjälpare, riksantikvarien kan erhålla, äro sålunda av tvefaldig art, dels vad vi kunna kalla expeditionella grävningar, dels vetenskapliga undersökningar. Därutöver kommer så bearbetandet och offentliggörandet av de vunna resultaten samt ordnandet av alla de vid ett stort museum förekommande rent museala angelägenheterna. Kunde procenten av de med fackkunnig hjälp handlagda ärendena rörande fornminnesrubbningarna till en början synas låg, måste den mot bakgrunden av den senast tecknade arbetsbördan te sig som motsatsen. Men liksom icke alla expeditionella grävningar kunnat företagas i den utsträckning, som varit önskvärd, så torde man ur kulturforskningens synpunkt kunna säga detsamma om de vetenskapliga undersökningarna. Men nu kommer härtill, att antalet av de på papperet kända rubbningarna av fast fornlämning icke alls motsvaras av verkligheten. Under år 1913 inkommo till riksantikvarien anmälningar om 9 fornminnesrubbningar, av vilka 3 blevo föremål för fackkunnig undersökning eller besiktning, för 1 utfärdades fridlysning, varefter den av jordägaren återställdes i ursprungligt skick, de övriga handlades brevledes. Enligt en vid statens historiska museum

221 upprättad översikt över under samma år till museet inkomna fynd, bil. 17, utgjordes dessa av 610. Därav voro 480 s. k. lösfynd, under det att de övriga kunde antagas härstamma från fasta fornlämningar. Antalet fyndplatser för dessa var 102 och fördelade sig så att 107 fynd med säkerhet härstammade från 26 gravar och 53 boplatser samt 23 fynd sannolikt härstammade från 11 gravar och 12 boplatser. Den mer detaljerade fördelningen framgår av nedanstående tabell:

Säkra gravfynd »

boplatsfj'iid

Sannolika gravfynd »

Stenålder

Brons o. Järnålder Medeltid och Summa nyare tid

46(24)

26 ...

boplatsfynd

27(21) 73(45)

—

9 12

2 11(11) 84(56^

fynd

Summaa fyndplatser

59 107

23 130

Lösfynd

| 34

480 Summa

23 102

102 Siffrorna inom parentes angiva antalet fyndplatser.

Varje inkommet fynd, som kan antagas härstamma från fast fornlämning, innebär i realiteten en anmälan om, att fornlämningen förstörts eller är på väg att förstöras. Vi hava sålunda i de under år 1913 till statens historiska museum inkomna fynden att i verkligheten se anmälningar om 79 säkert och 23 sannolikt rubbade fornlämningar. Till dessa 102 »anmälningar» måste en bred marginal tillmätas dels för liknande till landsortsmuseerna inkomna fynd, dels för sådana fynd — en krukskärva, en nitnagel, ett stycke bränd lerklining eller dylikt — som finnaren icke ansett värt att taga till vara eller ens observerat. Lågt skattat torde antalet förstörda fornlämningar under året kunna sättas till c:a 200, varigenom sålunda antalet av skriftligen anmälda rubbningar skulle motsvara c:a 5 % av verkligheten. De här anförda siffrorna hava visat, i vilken förfärande utsträckning minnena från vårt lands forntid skövlas. Men då sammanlagda antalet av alla under år 1913 verkställda undersökningarna och besiktningarna var 144, har det på samma gång med en matematisk klarhet, som lämnar intet övrigt att önska, ådagalagts omöjligheten för den nuvarande organisationen att ens tillnärmelsevis kunna vetenskapligt tillvarataga materialet under dess spolierande. Vad som här är av nöden är i första hand ökad tillgång till arbetskrafter,

222 men dessutom arbetskrafter, som kunna ingripa i det rätta ögonblicket, med andra ord en större effektivitet och en snabbare slagkraft hos de olika organen. Detta kan icke i ett land med så stora avstånd som vårt vinnas genom ens en tiodubbel ökning av det nuvarande antalet tjänstemän hos Kungl. vitterhetsakademien och statens historiska museum. Här måste andra utvägar sökas.

II.

KULTURHISTORISKA FÖRENINGAR OCH SAMLINGAR UTANFÖR STOCKHOLM.

I avsikt att erhålla en översikt över vilka organ i den svenska landsorten, som sysslade med kulturminnesvård och kulturhistorisk forskning, utsändes under sommaren 1919 för ifyllande avsedda cirkulär till de av kommittén kända kulturhistoriska föreningarna och museerna, ävensom till rikets läroverk och till folkhögskolorna. På grundval av de därvid erhållna uppgifterna och med ledning av de olika institutionernas publikationer har den här följande redogörelsen författats. Huvudsyftet har givetvis varit en översikt över de ifrågavarande institutionernas rent kulturminnesvårdande, framför allt museala, verksamhet, men med denna är deras allmänna verksamhet genom publikationer, föredrag, undersökningar och föreläsningar i bygderna m. m. så nära förknippad, att bilden av det stora kulturarbete, som här utförts under de 75 år, som förflutit, sedan den första landsortsföreningen stiftades, skulle bliva misstecknad, därest icke för varje institution en något utförligare översikt lämnades över densammas öden och det sätt, på vilket den sökt förverkliga sina syften. Jag är fullt medveten om de brister, som vidlåda denna redogörelse, framför allt genom ojämnheten i den utförlighet, med vilken de olika institutionerna behandlats. Detta har emellertid sin grund i svårigheten att erhålla alla för en sådan redogörelse nödvändiga förstahandsuppgifter. Dessa institutioners verksamhet har nämligen i stor utsträckning varit begränsad till orterna, men skall någon gång en samlad bild erhållas av det kulturarbete, som ofta i det tysta här nedlagts, då måste även den, som gör det första försöket att teckna en sådan, taga risken av en framtida detaljkritik. För att underlätta överskådligheten hava de från de kulturhistoriska föreningarna och museerna erhållna uppgifterna rörande deras samlingars omfattning sammanställts i en tabell (bil. 8), varjämte en karta över ifrågavarande

föreningar och museer upprättats (bil. 10). — De beteckningar, som här använts, äro följande: en krets: kulturhistorisk förening utan museisamling; ett kors: museum, som ej äges av kulturhistorisk förening; en krets med ett kors inuti: kulturhistorisk förening med museum. Dessa beteckningar avse för museernas vidkommande sådana samlingar, som omfatta alla tider och kulturyttringar. Utom dessa finnas även specialmuseer sådana som förhistoriska, konstindustriella, sjöfartshistoriska m. fl. samlingar. Dessa utmärkas, därest de äro fristående institutioner, av en punkt, därest de ägas av föreningar, av en punkt inom en krets. Slutligen har för de fåtaliga konstsamlingarna använts en triangel. För att ytterligare fullständiga bilden av här ifrågavarande institutioner har en sammanställning gjorts av de erhållna uppgifterna om deras stadgar (bil. 9). Beträffande den ordning efter vilken de olika samlingarna återfinnas må nämnas att inom varje landskap först anföras i bokstavsföljd efter orterna — utom för Göteborgsmuseerna som anförts sist inom Västergötland — de fristående museerna och museer anknutna till kulturhistoriska föreningar jämte föreningar utan museum, därefter följa läroverkssamlingar och sist folkhögskolors samlingar. De till hemslöjdsföreningarna knutna samlingarna hava utelämnats.

BLEKINGE. Karlshamns och Bräkne härads Fornminnesförening med Fornsamlingen i Karlshamn.

Föreningen. Stiftad 16 mars 1914. Föreningens syfte är »att från förstörelse och glömska rädda fornlämningar och minnen från gångna tider samt att åt kommande släkten bevara en så fullständig bild som möjligt av bygd och folk, sådana de varit och nu äro». För detta ändamål vill föreningen förteckna, beskriva och, där så kan ske, samla inom verksamhetsområdet befintliga fornlämningar, allmogebyggnader, herrgårdar och bruk, redskap, husgeråd och bohag, folkdräkter och hemslöjd, folktraditioner, rörande äldre vardagsliv, nöjen, tro och sed, sagor, sägner, visor m. m., namn på byar, gårdar, ägor, källor, stenar o. s. v. och slutligen gamla handlingar av alla slag. »Vad som enligt denna plan åstadkommes samlas i Karlshamn för att hållas intresserade tillhanda.»

224 Museet. Detta består av en samling äldre föremål förvarade i Tekniska skolan därstädes. Föreståndare: Teckningslärare Emil Törnbom, Karlshamn. Blekinge Museiförening m e d Blekinge Museum i K a r l s k r o n a .

Föreningen. Stiftad (1877) 21 januari 1899. >Föreningens ändamål är: att samla bidrag till kännedom om Blekinge och dess historia; att dels från Blekinge och dels från andra orter inom eller utom landet samla föremål, som i etnologiskt eller historiskt hänseende äro av betydelse och att åstadkomma ett museum för bevarande och förevisande av sålunda samlade föremål.» Då Blekinge museiförening stiftades den 21 januari 1899 hade den föregåtts av en annan förening i liknande syfte. Den 29 september 1877 hade nämligen i Karlskrona bildats en Blekinge Fornminnesförening, vilken dock upphörde redan 1882. Under första åren av sin verksamhet utgav museiföreningen ett par häften Meddelanden. Museet. Grunden till museets samlingar lades redan av Blekinge Fornminnesförening, vilken ägde en obetydlig genom köp förvärvad fornsakssamling. Så inköptes under föreningens första verksamhetsår de av folkskolläraren C. O. Thomson och stud. P. Lagerstedt bildade samlingarna, innehållande huvudsakligen fynd från Listerby socken, samt 1879 en av hyrkoherden Axel Lundh bildad samling av omkr. 400 nummer, ävenledes till största delen bestående av fynd gjorda inom länet. Vidare ägde Karlskrona läroverk sedan gammalt en mynt- och medaljsamling jämte en samling etnografiska föremål från utomeuropeiska länder. Vid museiföreningens stiftande överlämnade kvarlevande medlemmar av fornminnesföreningen genom beslut av 14 mars 1899 dennas samlingar till museiföreningen, och vid samma tid deponerade läroverket sina samlingar i det nybildade Blekinge museum. Även det enskilda intresset för museets tillkomst var starkt, och redan under påskdagarna 1899 kunde en utställning av museiföremålen anordnas i en affärslokal i staden.

225 Genom tillmötesgående av Tekniska yrkesskolans styrelse upplätos under juli och augusti månader s. å. två salar i skolans lokaler för samlingarna där dessa öppnades för allmänheten den 16 juli. I slutet av augusti flyttades de till förhyrd lokal i nr 23 Ö. Köpmangatan och öppnades den 6 nov Har forblevo de, tills föreningen den 1 april 1901 förhyrde en lokal i huset Amiralitetstorget 27, och här öppnades de s. å. i juni: Samlingarna växte raskt, och redan i maj 1902 uppgingo de till ej mindre än 3,756 nr, utom samlingen av mynt och medaljer. Den 12 jan. 1906 inköpte föreningen för en summa av 62,000 kr det hus vari samlingarna redan sedan 1901 varit uppställda, ett hus, som är en av stadens äldsta och värdefullaste byggnader. Sedan 1910 har vid sidan av museet funnits en friluftsavdelning i Vemöparken utanför Karlskrona. Första förvärvet till denna utgjordes av en ryggåsstuga från Hölje med loft och bakhus skänkt av Olofströms aktiebolag vilket även bekostade stugans nedtagande och en del av transporten 191? skänktes en annan liknande stuga från Holmamåla och följande år en ladubyggnad, som senast varit uppförd å Rydsgård vid Johannishus. Senare hava ytterligare några byggnader förvärvats och hitförts. Samlingarna omfattade år 1919: 10,770 föremål, varav de viktigaste grupperna voro förhistoria 1,170, kyrkliga föremål 395, allmogekultur 1 940 de högre samhällsklassernas odling 2,450, tavlor och konstverk 203, mynt och medaljer 3,845. Dessutom ägde föreningen en samling arkivalia och böcker uppgående till 2,019 nummer. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i liggare och numreras i överensstämmelse med denna, sammanhörande föremål förses med ett nummer och undersigna a, b, c etc. För myntsamlingen föres särskild katalog Konservering: Särskilda anstalter för konservering äger museet icke. Vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: Egen byggnad (2:a klassens stenhus), varest samlingarna äro tillgängliga söndagar 1 2 - 3 och onsdagar 1 1 - 1 mot en avgift av 25 öre för vuxna och 10 öre för barn, dessutom efter tillsägelse hos vaktmästaren Utom samlingarna i museibyggnaden i staden friluftsavdelning i Vemöparken Foreståndare: Intendent Gustaf Qviding, Karlskrona. Publikationer. Blekinge museiförening, Årsberättelse, sedan år 1902. Karlskrona 190? ff Blekinge Museiförenings Meddelanden I, K. Nilsson. Ord och talesätt från Sydöstra Blekinges strandbygd och skärgård. Karlskrona 1900. 15.

K. Fornminnesvårdskommitténs

betänkande.

226 K. v. Feilitzen och G. M. Liljeberg. Blekinge museum. Kort beskrivning till vägledning för de besökande. Karlskrona 1902. Sölvesborgs och Listers härads Fornminnesförening med Fornstugan vid Sölvesborg.

Föreningen. Stiftad 19 okt. 1913. Föreningens program är till alla delar överensstämmande med programmet för Karlshamns och Bräkne härads Fornminnesförening. Museet. Öppnat för allmänheten den 23 juni 1919. Samlingarna omfattade år 1919: ett antal förhistoriska och allmogeföremål, jämte mynt, böcker och arkivalia. Registrering och numrering: Förvärven införas inom olika grupper i katalogen och numreras inom de olika grupperna i löpande följd. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: En ryggåsstuga, varest samlingarna äro tillgängliga dagligen. Föreningen hyser' dessutom förhoppning att förvärva dispositionsrätten till ett stenhus, beläget i samma park som ryggåsstugan. Föreståndare: Löjtnant Tage v. Gerber, Sölvesborg. BOHUSLÄN. Göteborgs och Bohusläns Fornminnesförening.

Stiftad 22 juni 1886. Föreningens ändamål är »att verka för en närmare kännedom om länet i arkeologiskt, historiskt, etnografiskt och språkligt avseende», ett syfte, som föreningen vill förverkliga genom undersökning, beskrivning och vård av länets fasta fornlämningar, genom upptecknande av »sägner, folkvisor och andra bidrag till flydda tiders kulturhistoria» samt genom utgivande av skrifter. År 1874 hade genom länets hushållningssällskap börjat utgivas publikationen Bidrag till Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia. Då hushållningssällskapet 12 år senare gav till känna, att detta icke kunde fortsätta med arbetets utgivande, stiftades för att kunna förverkliga den ursprungliga planen, den 22 juni 1886 Göteborgs och Bohusläns fornminnesförening, vilken till sin förste sekreterare erhöll kamreraren Villi. Berg och

samtidigt övertog utgivandet av Bidragen såsom föreningens tidskrift. De antikvariska uppgifterna fördelades till att upptaga dels förtecknande av länets fasta minnesmärken från förhistorisk tid, dels undersökning av inom länet befintliga lämningar från medeltiden. För förverkligandet av den förstnämnda uppgiften har föreningen huvudsakligast anlitat Statens historiska museums tjänstemän, och de synnerligen grundliga undersökningarna i detta hänseende hava successivt publicerats i Bidragen. Den senare uppgiften har fyllts genom en rad systematiska medeltidsgrävningar: Kastellgården vid Kungahälla, Dragsmarks kloster, Karlsborgs, Gamla Älvsborgs och Olovsborgs slottsruiner m. fl. Dessutom har föreningen genom att på olika ställen i bygderna förlägga sina årsmöten samt genom att taga initiativ till eller understödja konserveringen av fornlämningar, bl. a. skansarna Lejonet och Kronan i Göteborg, kraftigt bidragit till kulturminnesvården inom länet. Under åren 1897—1902 utfördes genom föreningen ett antal undersökningar av folkspråk och folktraditioner i Bohuslän. Sekreterare: Intendent G. Sarauw, Göteborg. Publikationer. Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia (Stockholm 1874 ff.) sedan år 1890 (Göteborg 1890—1913) utgiven av föreningen. Meddelanden från Göteborgs och Bohus läns Fornminnesförening I, 1—5. Göteborg 1893, 94, 1905, 08, 14. Göteborgs och Bohusläns Fornminnesförenings Tidskrift, Göteborg 1914 ff. Vilh. Berg, Bohusläns forntid, Göteborg 1906. Fornminnessällskapet Vikarvet.

Stiftat 14 augusti 1915. Sällskapets ändamål är att underhålla intresset för Bohusläns forntid. I detta syfte har sedan år 1916 utgivits publikationen Vikarvet och sedan år 1917 årliga sommarfester — hembygdsting — avhållits på olika platser i landskapet. Slutligen har sällskapet även planerat upprättandet av ett bohuslänskt museum. Sällskapets ledare är förf. Fredrik Nycander. Publikationer. Vikarvet 1916, 1917, 1918. Göteborg 1916 ff.

228 Norra Bohusläns Hembygdsförbund.

Om föreningens verksamhet är intet närmare känt. Föreningens sekreterare är rektor Sven Rosén, Grebbestad.

Västsvenska Folkminnesföreningen.

Stiftad 30 maj 1919. Föreningen »vill verka för tillvaratagande av folkminnen i västra Sverige och sammanföra till gemensamt arbete och ömsesidigt stöd alla dem, som intressera sig för detta syfte». Under folkminnen förstår föreningen i första hand sådana folkliga traditioner, som hänföra sig till allmogens andliga odling, men även uppgifter om ålderdomliga föremål i allmogens inventarium jämte traditioner om deras tillverkning och användning, uppteckningar rörande forna byggnadssättet, samfärdseln o. s. v. Föreningen lämnar råd och ledning åt intresserade folkminnessamlare, anordnar kurser i folkminnessamling jämte föredrag över hithörande ämnen vid hembygds- och föreningsmöten, vid ungdomsskolor o. s. v. samt vill genom publicerande av insamlat material eller av mera vetenskapliga undersökningar väcka intresse för folkminnesforskning. Föreningens verksamhetsområde omfattar Bohuslän, Halland, Västergötland, Dalsland och Värmland. Till föreningen kunna även lokalföreningar inom detta område ansluta sig. För att sprida intresset för föreningens verksamhet hava ett flertal föredrag rörande allmogekulturen hållits vid hembygdsfester och i folkhögskolorna; föredragshållare hava varit fil. kand. David Arill, lektor Cederschiöld och apotekare Lundqvist, alla i Göteborg. Under våren 1920 anordnades dessutom i Göteborg tvenne utbildningskurser för upptecknare. Föreningens folkminnesarkiv innehåller redan betydande samlingar. Sekr.: Fil. kand. David Arill, Munkedal. Publikationer. Västsvenska Folkminnesföreningen, Redogörelse för första arbetsåret. Uddevalla 1920. Västsvenska Folkminnesföreningens småskrifter, I. Riktlinjer för folkminnesinsamlingen av David Arill. Göteborg 1920.

229 Lysekils Vänners Fornminnesförening med Lysekils Vänners Fornminnesförenings Museum i Lysekil.

Föreningen. Stiftad 28 augusti 1907. Föreningens ändamål är att »tillvarataga minnen av alla slag ägnade att belysa Bohusläns befolknings liv och verksamhet under gångna tider», i vilket syfte föreningen vill anskaffa äldre byggnader, tillvarataga landskapets fornsaker, såsom fiske- och åkerbruksredskap, husgeråd och möbler m. m., samla och uppteckna allt, som kan vara upplysande för landskapets historia, folkspråk, sägner och seder, samt uppsöka och beskriva inom Lysekil och närmast därintill liggande landsbygd befintliga fasta minnesmärken av olika slag. Museet. Samlingarna omfattade år 1919: Allmogeföremål utgörande inredning i en möblerad fiskarstuga, en sjöbod och en ladugård. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i en 1iggare och numreras i överensstämmelse med denna. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: De ovannämnda byggnaderna, varest samlingarna äro sommartiden tillgängliga varje söndag mot en inträdesavgift av 25 öre. Föreståndare: f. d. fotograf M. Jacobson, Lysekil. Publikationer. A. Wide, Lysekils Vänners Fornhem. Lysekil 1908. Ernst Hörman, Ruinerna på Skeppsholmen. Lysekil 1908. Underhandlingar hava förts om föreningens sammanslagning med föreningen Vikarvet. Strömstads Museum.

Grundat på 1870-talet. Ägare, Statens Samskola i Strömstad. Museet grundades på 1870-talet av dåvarande stadsläkaren frih. Carl Cederström. Samlingarna omfattade år 1919: förhistoria 50 st., allmogekultur 61 st., de högre samhällsklassernas odling 82 st., en ursamling med bl. a. gamla ståndare, 100 st. fynd från Strömstad och i Strömstadsfjärden av gammal ar-

230 tillerimateriel, föremål från Andrées Spetsbergsexpedition 1896, mynt och medaljer 542, div. äldre böcker och handlingar samt en mindre etnografisk samling. Registrering och numrering: Samlingarna införas i löpande följd i ligga re. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: Samskolans byggnad (trähus), varest samlingarna äro tillgängliga söndagar 1—2 mot en avgift av 10 öre, vid andra tider efter tillsägelse hos vaktmästaren mot en avgift av 25 öre. Föreståndare: Rektor Per Gust. Berggren, Strömstad. Uddevalla Museiförening med Uddevalla Museum.

Föreningens äldre namn var Musei Gynnare och Vänner. Museet. Grundat år 1861. Samlingarna omfatta en historisk avdelning med förhistoria, utomeuropeisk etnografi och mynt samt en zoologisk avdelning. Registrering och numrering: Förvärven införas i en liggare. Lokal: Stadens gamla skolhus. Föreståndare: Konsul Thorburn, Uddevalla. Publikationer. Uddevalla Musei Historiska Samlingar.

Uddevalla 1869.

DALARNA. Dalarnas Fornminnesförening med Dala Fornsal i Falun.

Föreningen. Stiftad 31 augusti 1862. Föreningens uppgift är »att söka skydda Dalarnas fasta minnesmärken, samla och bevara inom provinsen förekommande fornsaker, låta undersöka de provinsiella dialekterna, låta uppteckna meddelanden om dalabefolkningens liv och seder samt främja kännedomen om Dalarnas historia, särskilt dess konst- och kulturhistoria; att hålla samlingarna tillgängliga i för-

231 eningens fornsal och, såvitt möjligt, av trycket utgiva lämpliga publikationer i hithörande ämnen». Föreningen, som under de första åren bar namnet Dalarnes Fornminne Förening stiftades den 31 augusti 1862 på initiativ av professorn vid dåvarande högre bergsskolan i Falun J. S. Bagge och rektorn vid läroverket A. Th. Broman. En av föreningens första åtgärder var att inom sig utse s. k. distriktsledamöter, vilka skulle insamla uppgifter för provinsens beskrivande i antikvariskt hänseende, och för detta ändamål utsände föreningen en frågelista upptagande 10 punkter till besvarande. Då föreningen år 1867 utgav första häftet av sin tidskrift hade sådana uppgifter inkommit från 14 socknar. Utom antikvariskt topografiska undersökningar upptog föreningen redan under sina första arbetsår undersökningar av Dalarnas folkmål, därvid intill år 1867 hade inkommit ordlistor och språkliga anteckningar från Orsa, Rättvik, Tyngsjö, Mora, Ore och Nås. Med sistnämnda år inträdde emellertid en stagnation i språkundersökningarna beroende på att föreningen hos Vitterhetsakademien anhållit om understöd åt stipendiater för forskningar inom provinsen och i den promemoria, som åtföljde akademiens beviljande av understödet, yttrar B. E. Hildebrand, »att fornminnesmärkenas uppsökande borde bliva mål för den blivande stipendiatens forskning och ej så mycket språket såsom redan förut av prof. Säve noga undersökt». För de av akademien anslagna medlen utfördes av denna grund under åren 1867 och 1869 antikvariskt topografiska undersökningar, för vilka redogörelse är lämnad i föreningens tidskrift år 1873. År 1873 synes emellertid folkmålsforskningen hava upptagits på nytt och från år 1876 utrustade föreningen under några år stipendiater för detta ändamål. Den ene av dessa var d:r A. Steffenburg, vilken undersökte Älvdalen och Orsa samt granskade äldre uppteckningar från Ore, Nås och Våmhus. Samtidigt studerade Karl Karlsson Siljestrand ordböjningsformerna i Österdalarna. 1878 utnämndes stud. Johan Carlsson till stipendiat för forskningar rörande dialekterna i Orsa och Våmhus. Med år 1880 kan det första skedet i föreningens historia sägas vara tillryggalagt. Detta år utverkade föreningen hos landstinget ett anslag av 500 kr. såsom bidrag till A. Noreens sedermera utgivna Ordlista över Dalmålet i Ovansiljans fögderi, vilken till en betydande del byggde på föreningens tidigare hopbragta material. Förutom de rent språkliga uppteckningarna hade helt naturligt även folkloristiskt material insamlats, och dessutom hade Joh. Carlsson inlämnat en uppsats betitlad Upplysningar om Husby socken

i Dalarna, sedermera utgiven i utvidgat skick, samt en avskrift förvärvats av prosten Boethii, Relation om Grangerdets Allmoges sinnelag, seder, lefnadssätt m. m. Genom att föreningens fornsakssamlingar nu vuxit till den omfattning, att anskaffandet av en lokal för dessa blivit ett trängande önskemål, upptages föreningens verksamhet under 1880-talet huvudsakligast av det museala arbetet, men med år 1901 upptagas dialektforskningarna ånyo. Detta år lämnar föreningen för detta ändamål ett mindre penninganslag, och några år senare erhåller den av Orsa skogsmedelsfond för samma syfte 600 kr. Fr. o. m. 1905 lämnade även landstinget årliga anslag av 600 kr. till dalmålets utforskande. Detta anslag indrogs år 1915, och i stället beviljades av landstinget 3,000 kr. under fem år till Undersökningen av svenska folkmål i Uppsala. De socknar, inom vilka genom föreningens försorg undersökningar under tiden 1901—1914 bedrevos, äro Orsa, Våmhus, Mora, Ore, Leksand, Älvdalen, Bjursås, Nås, Enviken, Rättvik, Malung, Djura och Hedemora. Museet. Redan under sina första verksamhetsår började Fornminnesföreningen anläggandet av egen museisamling, och den förteckning över densamma, som finnes intagen i föreningens tidskrift år 1873, upptager 129 nummer, därav 13 nummer (23 st.) hela folkdräkter från olika socknar. Under 1880-talets början hade, som ovan nämndes, samlingarna vuxit så, att åtgärder måste vidtagas för att åt dem bereda en särskild förvaringsplats. Dessa strävanden blevo en verklighet genom den år 1890 uppförda Fornsalen, varest samlingarna nu äro utställda. Då lokalen sedan dess blivit alldeles för trång samt dessutom, då byggnaden är uppförd av trä, icke erbjuder betryggande säkerhet mot eldfara, ingick föreningen den 16 febr. 1915 till Kungl. Maj:t med anhållan att få för en kostnad av 18,000 kr. övertaga folkskollärarinneseminariets i Falun gamla byggnad. Ärendet synes ännu vara oavgjort. Samlingarna omfattade år 1919: omkr. 1,600 föremål, därav omkr. 300 förhistoriska föremål samt resten huvudsakligast allmogeföremål från Dalarna, åt vilka man ägnat sitt egentligaste intresse. Registrering och numrering: Förvärven införas i löpande följd i liggare och numreras i överensstämmelse med denna. Konservering: Endast skydd mot mal för textilierna. Vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: »Fornsalen», bestående av ett envånings reveterat trähus, fritt be-

233 läget, omgivet av en mindre plantering. Samlingarna äro här tillgängliga efter tillsägelse hos vaktmästaren mot en avgift av 50 öre, för skolor enligt överenskommelse. Föreståndare: Major G. Nordin, Falun. Publikationer. Dalarnes Fornminneförenings Årsskrift I. 1867. Falun 1867. Dalarnes Fornminnesförenings Tidskrift II. 1873. Falun 1873. Meddelanden från Dalarnes Fornminnesförening, sedan 1913. Falun 1913 ff. Stora Kopparbergs Bergslags A.-Bol:s Museum i Falun.

»Bergslagets Museum». Grundat 1894. Ägare, Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag. Samlingarna omfattade 1919: Brukshistoriska samlingen med redskap, modeller m. m. från Falu gruvas historia — omkr. 500 nr; Mineralkabinettet med allmän stuffsamling samt speciella samlingar från Falu gruva och järngruvorna — omkr. 10,000; Myntkabinettet med mynt präglade av Falukoppar, -silver och guld, minnes- och belöningsmedaljer — omkr. 1,000 nr; Porträttoch tavelsamlingen med porträtt av svenska konungar och personer, som stått Bergslaget nära, — omkr. 125 nr. Registrering och numrering: Över förvärven föres protokoll indelat efter år och med angivande av förvärvsdatum för varje föremål samt med angivande av dess benämning. För närvarande upprättas en huvudliggare över samlingarna efter Nordiska museets mönster; här antecknas ock alla de upplysningar, som kunna erhållas om föremålens historia eller användning. — Föremålen äro onumrerade. Konservering: Textilierna hava sakkunnigt konserverats; porträtt- och tavelsamlingen har nyligen sakkunnigt restaurerats. Vetenskaplig beskrivning: Ännu ej påbörjad. Lokal: Brukshistoriska samlingen, Mineralkabinettet och Myntkabinettet inrymda i Falu gamla Kopparvåg (hus av tegel under koppartak), varest även bolagets bibliotek och historiskt kommunala arkiv finnas. Porträttoch tavelsamlingen till större delen inrymd i bolagets festvåning (hus av sten under tegeltak). Samlingarna mot frivillig avgift tillgängliga efter tillsägelse hos vaktmästaren. Dessutom förvaltar museet den bolaget tillhöriga Kovesla by, Öster Färnebo,

234 Gästrikland, vilken bevaras såsom kulturminnesmärke i sin gamla karaktär. En av stugorna i byn är upplåten såsom lokal åt Öster Färnebo sockens hembygdsmuseum. Bergslagets museum kommer att inom den närmaste framtiden betydligt utvidgas, främst på det rent brukshistoriska området. Från att hittills huvudsakligen hava belyst Falu gruvas historia är det avsett att en gång omfatta samtliga Bergslagets verksamhetsgrenar — skogsskötsel, järngruvedriften, sågoch järnverken, trämasse- och pappersfabrikationerna m. m. Denna utvidgning kommer att ske i samband med museets överflyttning till ny lokal, den gamla gruvstugan (gravkyrkan) vid Falu gruva, som för detta ändamål restaurerats. Byggnaden är av slaggsten och tegel och lägges under skiffereventuellt tegeltak; elektrisk uppvärmning och elektriska ledningar i stålpansarrör. Hela byggnaden skall disponeras av museet. I samband med denna överflyttning skola föremålen monteras och katalogiseras efter moderna principer, och nya vägledningar tryckas. Över tavelsamlingen är ett vetenskapligt inventarium under utgivande. Bolaget har i samband med insamlandet av material för sin planerade historik låtit företaga byggnadsundersökningar omfattande, under år 1918 bruks- och allmogekultur på Bergslagets egendomar i Dalarna, under år 1919 bergsmanskulturen kring Falun. De fortsatta forskningarna äro avsedda att omfatta de östra egendomarna, »Dannemoraverken», och eventuellt Falu stads byggnadshistoria. Dessa undersökningar skola bl. a. framläggas i en byggnadshistorisk avdelning av nyssnämnda historik. Föreståndare: Dr Alvar Silow, Falun. Dalarnes Hembygdsförbund.

Stiftat 4 juli 1915. Förbundets syfte är att »sammanföra de i olika bygder spridda, självständigt och på skilda vägar verksamma och intresserade personliga krafterna; utgöra den stödjande, med råd och dåd hjälpande förmedlaren och förbindelsen mellan föreningar och grupper, som arbeta inom mindre delar av landskapet eller inom särskilda grenar av hembygdsvården; medverka till igångsättande av dylikt lokalt eller speciellt arbete — till upprättande av bygdemuseer, vidmakthållande av säregna uttryck för materiell och andlig bygdekultur, räddning och fridlysning av märkliga kulturoch naturminnen av alla slag m. m.;

235 vid behov ingripa, om redan påbörjade strävanden eller uppslag i denna riktning av ena eller andra orsaken hota att avbrytas eller nedläggas; utgiva en tidskrift med största möjliga spridning bland länets befolkning samt på alla sätt sprida upplysning om och väcka intresse för allt, vad till hembygdsvård hörer; anskaffa största möjliga ekonomiska stöd från enskilt och offentligt håll samt sörja för att dessa medel fördelas och användas just där och när de bäst behövas.» Ett mera medvetet arbete för hembygdsvården i Dalarna inleddes med omvårdnaden av den gamla allmogeslöjden. Åren 1902 och 1903 hade konstnären G. Ankarcrona i Leksand och angränsande trakter gjort studier och samlingar av gamla slöjdalster. Sommaren år 1904 anordnades en utställning av sådana i Leksand, men för att förhindra, att dessa prov på bygdens gamla handaskicklighet skulle bliva ett lättfånget byte för besökande turister, gjordes en penninginsamling, förmedelst vilken hela kollektionen före utställningens öppnande köptes. I anslutning härtill stiftades redan samma år Leksands Hemslöjdsförening, under vilkens vård denna, en av våra intressantaste samlingar av gammal hemslöjd fortfarande står. Året därpå bildades föreningen Morahemslöjdens vänner, och samtidigt grundade fröken Ottilia Adelborg i Gagnev den samling, som sedan kom att bilda »Gagnevs Minnesstuga». År 1907 bildas så den första lokala fornminnesföreningen, i Bjursås och följande året Föreningen Hedemora Gammelgård och fornminnesföreningen i Särna. Nu komma nya föreningar slag i slag, och år 1915 funnos i Dalarna, förutom de nyssnämnda föreningarna samt den gamla Dalarnes fornminnesförening, lokalföreningar i Järna, Orsa, Älvdalen och Ål samt Minnesstugan i Gagnev och Hembygdsmuseet i Leksand. Behovet av ett organ, som kunde samla dessa många krafter till en enande samverkan, blev allt mer kännbart, och vid ett sammanträde å Ankarcronas Holen i Tallberg, Leksand, med ett tjugutal representanter för olika dalasocknar och hembygdsföreningar bildades så den 4 juli 1915 Dalarnes Hembygdsförbund, och den 3 okt. s. å. konstituerades förbundet vid möte i Falun. Hembygdsförbundet vill i första hand vara ett sammanbindande organ mellan alla de olika föreningar, som i ena eller andra avseendet verka för hembygdsvård och hembygdsforskning inom provinsen. Vid 1919 års ingång voro till förbundet anslutna följande föreningar: Bjursås fornminnesförening, Dalaföreningen, Stockholm. Dalarnes Djurskyddsförening, Falun, Dalarnes Fornminnesförening, Falun, Dalarnes Jaktvårdsförening, Falun, Dalarnes Skogvaktareförbund, Falun, Dalarnes Trädgårdsodlareförbund, Falun, Falu

236 Planteringssällskap, Gagnevs Minnesstuga, Grytnäs Hembygdsförening, Föreningen Hedemora Gammelgård, Järna Hembygdsförening, Leksands Hembygdsmuseum, Leksands Hemslöjdsförening, Leksands Planteringssällskap, Lima Fornminnesförening, Mora Hembygdskör, Mora Hemslöjdens vänner, Mora Planteringssällskap, Orsa-Holens Planteringssällskap, Orsa-Skattunge Hembygdsförening, Rättviks Hembygdsförening, Sollerö Hembygdsförening, Särna Fornminnesförening, Föreningen för Hembygdsvård i Säters stad och socken, Södra Dalarnes Hemslöjdsförening, Tunabygdens Fornminnes- och Hembygdsförening, Västmanlands-Dala nation, Uppsala, Åls Fornminnes- och Planteringssällskap, Älvdalens Hembygdsförening. Genom sin sekreterare skall Hembygdsförbundet hålla sig underrättat om det arbete, som utföres inom de olika hembygds- och fornminnesföreningarna, tillhandagå dem med råd rörande deras insamlingsverksamhet, katalogisering och vård av deras samlingar samt, därest någon förening skulle visa tecken till avmattning eller upphöra, träffa åtgärder för verksamhetens återupptagande eller i annat fall för omhändertagandet och säkrandet för framtiden av de samlingar, som av föreningen hopbragts. I ett planerat centralarkiv i Falun, vilket skall stå under sekreterarens vård, skola samlas de uppteckningar och avbildningar, som utföras inom förbundet men dessutom avskrifter och kopior av de olika lokalföreningarnas hithörande material, liksom även avskrifter av deras kataloger. På så sätt bibehåller varje förening innanför förbundet självständigheten i sin verksamhet, men från förbundets sekretariat kan upplysning erhållas rörande allt det material för hembygdsforskningen, som åvägabringas i Dalarna. År 1918 ingångsattes förbundets folklivsforskningsarbete, och resultatet härav var i sept. 1919: 140 accessionsnummer uppteckningar, varibland ett flertal accessioner uppgingo ända till 100 sidor 4:o. Dessutom ingingo i arkivet omkr. 1,000 fotografiska kopior utan motsvarande negativ, 600 fotografier samt 400 skioptikonbilder. Under sommaren 1919 kunde planen att allsidigt undersöka en gammal Dalaby genomföras. Härför valdes byn Finngruvan i Vänjans socken, där Öster- och Västerdalarnas kulturer mötas. Undersökningen berörde byns bebyggelse och historia, dess byggnads-, bostadsoch befolkningsförhållanden, dess åkerbruk, slöjder, språk, folkseder etc. Arbetet utfördes i form av skriftliga uppteckningar, uppmätningar, teckningar, fotografier o. s. v. Samma år påbörjades även av G. Ankarcrona en undersökning av de gamla dalmålarnas verk och levnadsförhållanden, och i samband härmed anordnades en representativ utställning av dalmålningar i Hemslöjdens lokaler i Leksand.

237 Till föreningens verksamhet hör vidare anordnandet av byggmästarkurser i Hedemora och Mora 1916, understöd till utforskandet av Dalarnas sockenmål samt till utgivande av Malungs elevförbunds årsbok, vilken innehåller ett rikt folklivsmaterial, samt inrättandet år 1919 av en namnbyrå, avsedd att stå allmänheten till tjänst med råd och upplysningar vid väljandet av nya tillnamn. Slutligen har på förbundets initiativ ett flertal fridlysningar av naturminnesmärken verkställts, bland vilka särskilt må nämnas Källslättens gamla trädgård med anor från 1600-talet. Sekreterare: Fil. mag. Ola Bannbers, Holsåker. Publikationer. Meddelanden från Dalarnes Hembygdsförbund, sedan 1916, tryckt i Landtbrukstidskrift för Dalarna; även separat. Hedemora 1917 ff. Dalarnes Hembygdsförbunds Skrifter: I. Karl-Erik Forsslund, Till budom och sommarens glädje. Stockholm 1916. II. Richard Dybeck, Om Dalarne. Stockholm 1918. Bjursås Fornminnesförening med Bjursås Fornstuga.

Föreningen. Stiftad juli 1907. Föreningens syfte är att giva »intresserade i kommande släkten åskådningsmateriel» för studier rörande äldre tiders folkliv i bygden, »och för detta ändamål särskilt för Bjursås socken ihopsamla från socknen härstammande fornsaker samt draga försorg om deras vårdande för framtiden». Museet. Samlingarna omfatta huvudsakligast allmogekultur och förvaras i en äldre stuga, varest de äro tillgängliga varje söndag samt dessutom efter tillsägelse hos vaktmästaren. Utom stugan har inköpts ett bärbre från 1600-talet i Sörskogs by. — Inventarieförteckning över samlingarna är under utarbetande. Gagnevs Minnesstuga i Gagnev.

Grundad 1905. Början till museet gjordes genom uppförande år 1905 av en s. k. parstuga,

238 vilken jämte ett senare uppfört härbre och en klädstuga den 9 sept. 1909 överlämnades till Gagnevs socken såsom gåva från Ottilia Adelborg, minnesstugans grundläggarinna. I det gåvan åtföljande gåvobrevet äro införda vissa bestämmelser angående sammansättningen av den styrelse, som förvaltar densamma, jämte förbud emot stugornas användande som föreningslokaler. Någon förening har man ej ansett sig böra bilda, då var och en i socknen anses som meddelägare. Samlingarna omfattade år 1919: 650 allmogeföremål från orten jämte friluftsavdelning bestående av parstuga, klädstuga, härbre, fäbodstuga och sommarfäjs. Största intresset har ägnats klädstugan. Registrering och numrering: Föremålen införas i huvudliggare i löpande följd och numreras i överensstämmelse med denna. Vetenskaplig beskrivning: Lappkatalog innehållande beskrivning av föremålet — delvis illustrerad — samt uppgifter rörande användning, förre ägare, fyndort, tillverkare m. m. Lokal: Byggnaderna i friluftsavdelningen. Föreståndare: Fröken Ottilia Adelborg, Gagnev. Grytnäs Hembygdsförening med Grytnäs Gammelgård.

Föreningen. Stiftad 5 jan. 1919. Föreningens uppgift är »att verka för att kärleken till hembygden höjes och kunskapen därom vidgas, att dess säregna natur och kultur skyddas, och så vitt möjligt att underhålls-, omdanings- och nybyggnadsarbeten utföras i samklang därmed, samt att sådana gångna tiders kulturalster, som kommit ur bruk, bevaras. Till förverkligande av dessa syften skall föreningen, i den mån dess tillgångar medgiva, främja hembygdsforskning, anordna föreläsningar och hembygdsfester, utgiva tryck, lämna råd och anvisningar samt upprätta och underhålla en kulturhistorisk samling för orten». Museet. Enligt den plan, som uppgjorts för samlingarna, skola dessa upptaga: 1. Bibliotek, omfattande anteckningar om folkliv, sägner och folkmål, handskrifter, såsom handlingar, brev, manuskript, tryck, såsom topografiska arbeten, kartor, litografier, fotografier, vykort, målningar. 2. Etnografisk samling, omfattande föremål, belysande allmogens kultur,

239 anordnade dels i typiska byggnader, dels i särskilda grupper för industri, hantverk, kommunalförvaltning, hemslöjd, lantbruk, bergsbruk och skogsbruk m. m. 3. Typ- och mönstersamling, huvudsakligast avsedd till ledning för nybildning inom hantverk och hemslöjd, omfattande möbler, redskap och andra föremål av trä, lås, beslag och övrigt smide samt vävnader och andra textilarbeten. Samlingarna inrymmas i den mitt emot prästgården belägna gamla Målarsgården eller Gammelgården, vilken tillhör Grytnäs kommun och av denna är upplåten till Hembygdsföreningens disposition. Förvärvade föremål införas i löpande följd i inventarieförteckning och förses, i den mån detta är lämpligt och möjligt, med etiketter, angivande nummer och ursprungsort samt benämning och givare. Föreningen Hedemora Gammelgård med Hedemora Gammelgård.

Föreningen. Stiftad 16 juni 1908. Föreningens syfte är »att upprätthålla och underhålla en samling äldre föremål från orten till belysande av gångna tiders liv, samt att i övrigt verka för bevarandet av varje spår av äldre tiders kultur inom orten». Museet. Samlingarna omfatta bygdens allmogekultur. Förvärven införas i löpande följd i huvudliggare, varest även anteckningar göras om föremålens användning och historia. Museilokalen utgöres av en hel allmogegård av äldre träbyggnader, varest samlingarna äro mot avgift tillgängliga varje dag; under söndagarna mot nedsatt avgift. Föreståndare: Karl Trotzig, Hedemora. Järna Hembygdsförening med Järna Hembygdsmuseum.

Föreningen. Stiftad 1 januari 1910. Föreningens ändamål är att tillvarataga och i en s. k. hembygdsstuga ordna Järna sockens alster av hembygdskultur samt att i övrigt verka för

240 upplivandet och bevarandet av allt med nuvarande förhållanden förenligt i gamla seder och bruk. Museet. Föreningen utvecklade under de första åren av sin tillvaro stor livaktighet. På jämförelsevis kort tid insamlades inemot 200 föremål, huvudsakligast allmogekultur, vilka i avvaktan på egen lokal inrymdes i en Korsnäs bolag tillhörig gammal stuga. Sedan de driftigaste styrelsemedlemmarna övergått till affärsverksamhet, har arbetet sedan några år tillbaka avstannat, och då samlingarna hösten 1919 av den hittillsvarande lokalens ägare utrymdes och överflyttades till ett uthus, återtogos, i avvaktan på bättre tider, en del av de värdefullaste föremålen av givarna. Underhandlingar hava dock inletts om tomtinköp av en s. k. gammelgård, för vilken föreningen redan äger en avsides liggande loftsbyggnad. Inom Dalarnes Hembygdsförbund har man gått i författning om att försöka få föreningens verksamhet återupprättad. Över föreningens samlingar finnes fullständig förvärvskatalog. Med museet är förbundet ett arkiv omfattande en mycket god samling uppteckningar av olika slag (165 bl. 4:o), gamla familjepapper, bomärken (300—400 st.). Leksands Hembygdsmuseum.

Egen självägande anstalt. Museet grundades ursprungligen av hemmansägaren Jones Mats Persson, vilken på den nuvarande museiplatsen lät uppföra fyra äldre träbyggnader och där uppställa sina rika samlingar av allmogeföremål från bygden (Leksand och Siljansnäs). År 1914 inköptes museet av Leksands socken, och enligt de den 27 maj samma år fastställda stadgarna skall detta »i all framtid utgöra en självständi.; anstalt inom Leksands socken. Det skall vara ett hem för minnen från livet under gångna dagar i Leksand och närliggande bygder, och därmed ett värn för arvet från fäderna på samma gång som för kommande släkten en källa till kunskap om detta deras eget arv och ursprung. Hembygdsmuseets samlingar få aldrig i sin helhet eller till någon del avyttras eller annorledes förskingras.» Museet står under ledning av en nämnd bestående av 6 personer och en av dessa utsedd styresman. Den första nämnden utsågs av Leksands kommun; framdeles utser kommunalstämman två av nämndens ledamöter; avgår

241 annan nämndledamot, utses hans efterträdare av nämnden. Museets räkenskaper granskas av två av kommunalstämman utsedda revisorer. Över museets samlingar finnes upprättad en förteckning; en tryckt vägledning har sedan några år förberetts. Med museet är förbundet ett arkiv omfattande uppteckningar av sägner, folktro, visor m. m. (50 blad), gamla handlingar, brev m. m., gammal notskrift o. s. v. Lima Fornminnesförening med Lima Fornstuga i Lima.

Stiftad 1916. Föreningens ändamål är »att tillvarataga, förvara och undan förskingring eller förstörande söka rädda fornsaker, alster av gammal hembygdskultur och minnesmärken inom Lima socken, att härför förvalta och underhålla den genom föreningens försorg uppbyggda s. k. Lima fornstuga samt att möjligen idka därmed i sammanhang stående ekonomisk verksamhet». Ludvikabygdens Fornminnes- och Hembygdsförening.

Stiftad 21 okt. 1920. Föreningens syfte är att, »i den mån dess tillgångar det medgiva, främja hembygdsforskning, anordna föreläsningar och hembygdsfester, ombestyra laglig fridlysning av märkliga naturminnen, anlägga ett arkiv av handlingar rörande orten (Västerbergslagen och särskilt Ludvika socken) av sägner och berättelser, visor och melodier och andra uppteckningar gjorda i trakten, fotografier o. dyl., samt upprätta och underhålla en kulturhistorisk samling för bygden, såvitt möjligt genom tillvaratagande och skyddande av dess äldre byggnader med tidstrogen inredning och dithörigt bohag (husgeråd, redskap, möbler m. m.)». Ävenledes vill föreningen verka för att underhålls-, ombyggnads- och nybyggnadsarbeten utföras i samklang med bygdens traditioner. Föreningens ordförande: Dr Karl-Erik Forsslund, Storgården, Sörvik. Malungs Hembygdsförening med Malungs Hembygdsmuseum.

Föreningen. Stiftad 19 april 1919. Föreningens uppgift är att tillvarataga och skydda ortens äldre byggnader 16. K. Fornminnesvårdskommitténs

belänkande.

242 och fornminnen, uppteckna sägner och berättelser, sånger och melodier, främja hembygdsforskning, anordna hembygdsfester och föreläsningar samt upprätta och underhålla en kulturhistorisk samling för orten, belysande forna dagars liv i helg och socken och inrymd om möjligt i en för bygden typisk, av föreningen anskaffad gammelgård. Museet. För dettas inrättande ligger föreningen i underhandling om inköp av en gammal stugubyggnad från 1600-talet med inredning delvis från 1700-talet samt tomtplats för anläggning av fullständig »gammelgård» och fäbod m. m. Samlingarna utgöras tillsvidare endast av en rumsinredning från början av 1800-talet. Orsa-Skattunge Hembygdsförening.

Stiftad 6 mars 1910. »Föreningens ändamål är att genom och bland befolkningen själv väcka aktning för och kärlek till hembj^gden, dess minnen från gångna tider såväl som dess nutida och framtida utveckling på fäderneärvd grund, samt desslikes att även ekonomiskt tillvarataga och höja hem- och hemslöjdsarbetet i bygden.» Om föreningens verksamhet i övrigt hava inga uppgifter erhållits. Bättviks Hembygdsförening med Bättviks Hembygdsmuseum.

Föreningen. Föreningens syften är att, 1. söka åstadkomma och på lämpligt sätt vårda en samling föremål, som kunna belysa äldre tiders liv och seder, såsom byggnader, möbler, husgeråd, redskap och klädespersedlar, 2. stödja och utveckla hemslöjden i våra bygder genom att dels anskaffa och öka en mönstersamling i egen lokal, dels anordna kurser i olika hemslöjdsgrenar för ortens befolkning, dels förmedla inköp av material och försäljning av hemslöjdsalster för hemslöjdsidkares räkning». Ävenledes vill föreningen verka för »räddandet och pånyttfödandet av nedärvda kultur- och naturvärden inom orten». Museet. För inrättande av ett hembygdsmuseum inköptes år 1919 en gammal s. k. parstuga.

243 Sollerö Hembygdsförening med Sollerö Hembygdsmuseum.

Föreningen. Stiftad 1916. Föreningens uppgift är »att sammansluta samhällsmedlemmar inom Sollerö socken till gemensamt arbete för väckande och underhållande av kärleken till hembygden, dess språk, natur och kultur, historia och minnen samt för övrigt arbeta i upplysande, bildande och förädlande syfte». Museet. För dettas inrättande har föreningen inköpt enstaka byggnader, men saknar ännu tomtplats för den tilltänkta gårdsanläggningen. Av samlingarna äro ännu endast 50 nummer katalogiserade. De förvaras i förhyrd lokal (årshyra 50 kr.), varest de hållas tillgängliga vissa dagar och dessutom efter tillsägelse. Den plan, som uppgjorts för museet, överensstämmer till alla delar med den för Grytnäs Hembygdsförenings museum. Föreningens arkiv omfattar anteckningar rörande folklivet (156 blad), en samling bomärken samt ett hundratal fotografier. År 1919 utgav föreningen tillsammans med Sollerö bokstuga tidningen Budkavlen. Tunabygdens Fornminnes- och Hembygdsförening med Tunabygdens Hembygdsmuseum i Stora Tuna.

Föreningen. Stiftad dec. 1915. Föreningens ändamål är att i Stora Tuna anordna ett bygdemuseum, att »uppteckna och bevara i bygden kvarlevande sagor, sägner, berättelser och minnesvärda händelser, visor och låtar, byars och släkters historia, gamla namn, bomärken o. d., vilka skriftligen upptecknade jämte gamla dokument sammanföras till ett för forskning tillgängligt bygdearkiv, liksom samlingarna i övrigt ställas till förfogande för skolornas behov vid undervisning i hembygdskunskap, samt att verka för skyddande av ortens kultur- och naturminnen och väcka intresse för återupplivande av den för bygden säregna byggnadsstilen, i den mån den låter anpassa sig efter nutidens fordringar». Slutligen vill föreningen »genom föredrag, samkväm och fester underhålla intresset

244 för hembygdsvård och forskning samt bereda tillfälle för hembygdens befolkning ur skilda klasser och partier att lära känna varandra och den bygd och kultur, de tagit i arv». Föreningen omfattar Stora Tuna med Borlänge köping och angränsande socknar, Gustavs, Silvberg, Torsång och Aspeboda. Museet. För detta museum funnos år 1919 betydande samlingar av husgeråd, bohag och redskap, avsedda att belysa bygdens äldre allmogekultur, sammanförda och bekostade av bergslagsläkaren K. E. Hällsjö, Stora Tuna. Lokal saknades ännu. Under den följande vintern uppfördes emellertid, delvis med understöd från Stora Kopparbergs Bergslags A.-B. i Älvbyn vid Domnarvet en hembygdsgård bestående av en större tvåvåningsbyggnad, en mindre stuga om tre rum, en uthuslänga med stall och foderskulle m. m., portlider, härbren m. m. Vidare komma att på samma ställe uppföras en skvaltkvarn från Grimsbärke, en badstu m. fl. mindre hus. Museet invigdes i juni 1920. Till museet är anslutet ett arkiv innehållande gamla handskrifter och anteckningar samt tryck. Föreståndare: Dr K. E. Hällsjö, Stora Tuna. Särna Fornminnesförening med Fornsamlingen i Särna Gammalkyrka.

Föreningen. Stiftad 16 juni 1908. Föreningens syfte är »att tillvarataga och vårda Särna församlings gamla kyrka, att skydda och tillvarataga samt samla och ordna ortens fornsaker, att samla och uppteckna allt, som kan vara upplysande för Särna och Idre församlingars historia, folkspråk och seder, samt att hos allmänheten söka väcka intresse för föreningens syften». Museet. Samlingarna uppgå till omkr. 300 nummer allmogeföremål och förvaras i den av föreningen för detta ändamål disponerade Särna gammalkyrka (träbyggnad), varest de äro tillgängliga dagligen mot en avgift av 25 öre. Till museisamlingen är anslutet ett mindre arkiv innehållande ett antal folklivsuppteckningar jämte gammalt tryck.

245 Föreningen för Hembygdsvård i Säters stad och socken med Säters Hembygdsmuseum.

Föreningen. Stiftad 1 juni 1918. »Föreningens uppgift är att verka för att kärleken till hembygden höjes och kunskapen därom vidgas, att dess säregna natur och kultur skyddas och så vitt möjligt att underhålls-, omdanings- och nybyggnadsarbeten planläggas i samklang därmed samt att sådana gångna tiders kulturalster, som kommit ur bruk, samlas. Till förverkligande av dessa syften skall föreningen, i den mån dess tillgångar det medgiva, främja hembygdsforskning, anordna föreläsningar, utgiva tryck, lämna råd m. m. samt vårda och öka stadens kulturhistoriska samlingar, hembygdsmuseet.» För att främja föreningens syften anordnades redan under dennas första verksamhetsår en serie föreläsningar i byggnadskultur och hembygdsvård av arkitekten M. Dahlander. Föreläsningarna, som huvudsakligast voro avsedda för byggnadsyrkets utövare, pågingo under sex aftnar och avslutades med en studiefärd till Stora Tuna kyrka och bergslagsbyn vid Domnarvet. Vidare har styrelsen tagit första steget till upprättande av ett inventarium av kulturhistoriskt märkliga bygnader och föremål, av märkliga naturföremål m. m. inom staden och socknen, i det den uppdragit åt fröken E. Hult att utföra en del fotografier. Genom borgmästare Ulrichs uppteckningar rörande förhållandena i det gamla Säter m. m. äger föreningen en grundstomme till ett blivande bygdearkiv. Den 19—20 juli 1919 hade föreningen anordnat en hembygdsfest i Sätersdalen invid staden. Museet. Enligt den plan, som finnes uppgjord för museet, skall detta avse att giva en möjligast fullständig bild av hembygdens kultur. Stommen utgöres av föremål, insamlade av f. borgmästaren Ä. Ulrich och skänkta av redaktören Axel Pettersson och fru L. Hallmodin. Samlingarna fördelas på följande avdelningar: 1. Biblioteket, omfattande anteckningar om folkspråk, folksägner och folkliv m. m., handskrifter, såsom topografiska arbeten, kartor, litografier, fotografier, vykort, målningar.

246 2. Etnografisk samling, omfattande föremål, belysande borgarnes och allmogens kultur, anordnade dels i typiska byggnader eller uppdelade i ett borgarrum och en allmogestuga, dels i särskilda grupper för industri, hantverk, stadsförvaltning, hemslöjd, lantbruk, bergsbruk och skogsbruk m. fl. 3. Typ- och mönstersamling, huvudsakligast avsedd till ledning för nybildning inom hantverk och hemslöjd, omfattande möbler, särskilt stolar, belysande äldre historiska stilar, lås, beslag och övrigt smide samt vävnadsprov och andra textilarbeten. Arbetet med museet vidtog omedelbart, och för samlingarnas förvarande uppläto stadsfullmäktige lämpliga lokaler i rådhusets vindsvåning. Här öppnades museet den 15 dec. 1918 genom en fest, till vilken stadens och socknens honoratiores inbjudits; den 22 dec. s. å. öppnades museet för allmänheten. För uppförande av ett friluftsmuseum hava stadsfullmäktige upplåtit mark i Sätersdalen. Samlingarna omfattade år 1919: 1,102 föremål fördelade på följande avdelningar: 1. Stadens rum, föremål belysande dess historia, förvaltning, näringar m. m. ävensom typsamlingar, arkiv; 2. Borgarerummet, föremål, som ge en bild av ett boningsrum i staden omkr. år 1810; 3. Socknens rum, föremål, belysande lantbruket, skogsbruket, bergsbruket m. m.; 4. Allmogerummet, föremål, som ge en bild av ett allmogerum från 1800-talets början; 5. Byggnadsrummet, beslag, kakelugnssmide, dörrar och fönstertyper m. m. Huvudintresset är förlagt till stadens kulturhistoria. Registrering och numrering: Föremålen införas, med de uppgifter, som kunna inhämtas om dem, i löpande följd i en liggare och numreras i överensstämmelse med denna. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: Vindsvåningen av stadens rådhus (av tegel under plåttak), varest samlingarna äro tillgängliga för allmänheten helg- och söndagar kl. 1—3 mot en avgift av 25 öre, vid andra tider efter tillsägelse mot 35 öres inträdesavgift. Skolbarn, åtföljda av lärare, äga fritt tillträde. — Under år 1920 träffades preliminärt köpeavtal med ägaren av Elfdahlska gården för att där inrymma museets samlingar och på samma gång bevara en typisk hantverksgård från staden. Ävenså har en i staden befintlig loftsbod tillförsäkrats museet. Föreståndare: Länsarkitekten Magnus Dahlander, Säter.

247 Åls Fornminnes- och Planteringssällskap med Åls Minnesgård.

Föreningen. Sällskapets syfte är »att efter erhållen betryggad upplåtelse av den gemensamma undantagsmarken å Vattberget i Åls socken, därstädes uppföra en s. k. Minnesgård i gammal stil, för alt inom denna sammanföra och bevara socknens från gamla tider ännu förefintliga kulturföremål, såsom klädedräkter, husgeråd och redskap m. m. samt att genom röjning, plantering, väg- och stiganläggningar å nämnda undantagsmark, ävensom genom plantering av såväl denna som jämväl övriga allmänna och öppna platser inom socknen söka verka för ortens förskönande». Museet. Minnesgården å Vattberget invigdes den 3 sept. 1916 och bestod då av boningshus och parbod, dessutom hade en lada inköpts. Meningen är att erhålla en hel gårdsanläggning. Samlingarna äro lappkatalogiserade och delvis fotograferade av fil. lic. Gerda Boéthius.

Älvdalens Hembygdsförening med Bot Skans, Älvdalen.

Föreningen. Stiftad 3 okt. 1911. Föreningens syfte är »att samla och värna om Älvdalens sockens fornminnen samt att i mån av förmåga väcka och stärka känslan för hembygden och fäderneslandet». Föreningen har sökt förverkliga sina syften genom avhållande av årliga hembygdsfester, genom grundandet av ett bygdearkiv av uppteckningar, gamla anteckningar, däribland soldaten Tigers dagbok 1808—1809 m. m. Museet. För museets räkning har upplåtits den tomt, vara den år 1677 uppförda Rot Skans var belägen, och varav ännu vallarna äro synliga. Här invigdes museet sommaren 1915, och hit hava sammanförts följande gamla byggnader: stuga från Ramma (1913), stuga från Väsa (1916), härbre från Näset, dat. 1611, lada från samma plats dat. 1615, loftbyggnad från Evertsberg dat. 1655, stall från Näset, sommarladugård från Risberg, skvaltkvarn från Garberg,

248 eldhus från fäboden Klitten, lövlada från Rotendalen, ängesbod från Rotendalen, fiskarbod från Lövnäs dat. 1610, fiskarhärbre från Billirigsbodarna, vadmalsstamp från Lövnäs och delar av vadmalsstamp från Brunnsberg, torkstuga från Risberg dat. 1799. Samlingarna omfattade år 1919: omkr. 2,000 föremål, huvudsakligast allmogeföremål från Älvdalens socken. Registrering och numrering: Förvärven införas i löpande följd i en liggare, varefter föremål av samma slag sammanföras i grupper och numreras i följd från ena gruppen till den andra. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: Friluftsavdelningen, varest samlingarna äro tillgängliga dagligen under sommartiden, och avgiftsfritt för insocknes folk. Föreståndare: L. Hansback, Älvdalen. Publikationer. Levander, Livet i en Alvdalsby, Stockh. 1914. Tidningen »Skansvakten», utkommer med 1 nr årligen (vid sommarfesten) sedan 1916. DALSLAND. Dalslands Fornminnesförening.

Föreningens ändamål är att vårda och skydda Dalslands fornlämningar, att sammanföra och ordna dess fornsaker samt att tillvarataga och anteckna sådant, som kan bidraga till kännedom om landskapets språk och historia. Föreningens verksamhet är uppdelad på tre kretsar: Eds med omnejd lokalförening med F o r n s a m l i n g e n i Dals Ed. Grundat för några år sedan. Samlingarna omfattade år 1919: omkr. 400 föremål huvudsakligast förhistoria och allmogekultur. Registrering och numrering: Liggare kommer att upprättas. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: Ingen egen lokal. Hitflyttning av en gammal dalslandsgård såsom lokal för samlingarna planerad. Föreståndare: Intendent Th. Langer, Ed.

249 Östra kretsen med Åmåls museum. Detta museum grundades redan under 1870-talets början, men dess samlingar förstördes till största delen vid stadens brand år 1901. Sedermera ha nya föremål så småningom börjat anskaffas. Samlingarna omfattade år 1919: omkr. 2,000 föremål, därav förhistoriska fynd 150, redskap och husgerådssaker 250, vapen och skjutverktyg 50, glas och porslin 100, dräkt och smycken 100, mynt 800, diverse 500 samt ett 50tal böcker. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i förvärvskatalogen och numreras i överensstämmelse med denna. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: Två mindre stenhus fritt belägna, varjämte en del mindre värdefulla föremål förvaras i ett magasin. Samlingarna äro avgiftsfritt tillgängliga en dag i veckan sommartiden. Dessutom har i närheten av museiområdet uppförts en kölna. Föreståndare: f. d. rektor J. O. Sundberg, Åmål. Västra kretsen med D a l s l a n d s F o r n s a l i Ödeborg. Grundad den 10 dec. 1906. Samlingarna omfattade år 1919: 2,705 föremål, därav förhistoriska fynd 750, kyrkliga föremål 20, allmogeföremål 1,640, mynt 200, medaljer 15, böcker 50, skrivna och tryckta handlingar 30. Huvudintresset är förlagt vid allmogekulturen. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i en huvudliggare, varest även angives den grupp, till vilken föremålet hör. Grupperna äro: stenålder (S), bronsålder (Br.), järnålder (J), kyrkoföremål (K), vapen och rustningsdelar (V), möbler, bohag o. d. (M), husgeråd, verktyg, redskap (H), dräkter och textila föremål (D), musikinstrument (I), byggnadsdelar, kartor, vyer (B), instrument för tid, mått och vikt (T), lyxföremål (L), skrivna handlingar, böcker, tryck o. d. (P). Intill år 1914 numrerades föremålen i löpande följd, senare hava de omnumrerats efter grupper med gruppbokstäver. Vetenskaplig beskrivning: Lappkatalog över den förhistoriska samlingen. Lokal: Trähus, i vars andra våning vaktmästarebostaden är inrymd. Samlingarna hållas här mot avgift tillgängliga efter anmälan hos vaktmästaren. Dessutom äger museet ett till detta skänkt område utan byggnader, benämnt Ättehögsbacken i Håvesten, Ödeborg. Föreståndare: Folkskollärare Anders Linder, Ödeborg.

250 Dalslands Hembygdsförbund, Åmål.

Stiftat 13 mars 1918. Förbundets syfte är »att åstadkomma samling av alla för hembygden intresserade samt hjälpa och stödja alla enskilda eller förenade krafter, som i olika bygder arbeta för hembygdsvård, att verka för en lycklig lösning av Dalslands museifråga, att söka skydda och bevara alla för provinsen säregna uttryck av andlig och materiell bygdekultur genom insamling av gamla folksånger och låtar, ordspråk och gåtor m. m., uppteckning av gamla seder och bruk, sagor och sägner, bevarandet av gamla danser och folklekar, fridlysning av ur natur, historisk eller kulturell synpunkt märkliga föremål, byggnader eller platser, att väcka intresse för begravningsplatsers skötsel och pietetsfulla vård, att ivra för djurskydd samt på lämpligt sätt motarbeta vandalisering av den levande eller döda naturen, att bidraga till nyttig och bildande underhållning åt särskilt landsbygdens befolkning, att ge anvisning på stöd åt allmännyttiga företag inom provinsen, att anordna hembygdsmöten, att utgiva en publikation eller årsberättelse, att söka från enskilt och offentligt håll anskaffa ekonomiskt stöd för ett framgångsrikt hembygdsvårdsarbete». Förbundet har till dryftande upptagit frågan om ett landskapsmuseum för Dalsland samt har tagit initiativet till en undersökning av de dalsländska bygdemålen och Dalslands folktraditioner att utföras i samarbete med »Undersökningen av svenska folkmål» i Uppsala. I juni 1918 anordnade förbundet under stor tillslutning sin första hembygdsfest i Åmål. Ordförande: Läroverksadjunkt Axel Härnelius, Åmål. Till förbundet äro anslutna följande lokalföreningar: Bengtsfors, Brålanda, Bäckefors, Ed, Mellerud, Åmål. Publikationer. Dalslands Hembygdsförbunds Årsskrift 1918, 1919.

GOTLAND. Föreningen Kulturhistoriska Museet i Bunge med Kulturhistoriska Museet i Bunge.

Föreningen. Stiftad 1911. »Föreningens huvudändamål är att till ett kulturhistoriskt museum i Bunge,

251 grundat år 1907, sammanföra vad som ännu kan finnas kvar, ägnat att illustrera den gottländska allmogens liv under gångna tider, samt att hålla samlingarna tillgängliga för allmänheten.» Museet. Grundat 1907. Initiativet till museet togs genom en artikel i tidningen Gotlands Allehanda 18 sept. 1906 av folkskolläraren i Bunge Th. Erlandsson, varest han föreslog anläggandet av ett friluftsmuseum för att dit flytta en av socknens äldsta gårdar, Biskops, vilken efter det nu avslutade laga skiftet var dömd till utflyttning och rivning. Förslaget vann livlig sympati, och i januari 1907 utsändes ett upprop, undertecknat av landshövding Aug. Wall m. fl., för insamling av pengar till planens förverkligande. För erhållande av tomt för museet begärdes hos Kungl. Maj t. avsöndring från Bunge annexhemman av en invid kyrkan belägen äng, kallad Storåker, mot viss årlig avgäld, en begäran, som den 31 dec. samma år bifölls av Kungl. Majt. År 1908 började uppförandet av anläggningarna, och museet invigdes den 6 aug. 1911. År 1914 voro på tomten uppförda följande byggnader: Gammelgården av brygghus, stall, kohus, lada, vagnbod, oxhus och bod från Biskops i Bunge samt manbyggnad från Lunderhage i Fleringe, vidare lambgift, vattensåg, fiskarkoja, tjärdal — s. k. sojde — m. fl. anläggningar jämte kopior av gotländska fornlämningar. De icke obetydliga samlingarna förvaras i de gamla byggnaderna. Föreståndare: Folkskollärare Th. Erlandsson, Bunge, Fårösund. Publikationer. Kulturhistoriska Museet i Bunge, Stockh. 1914. Torsborgs Hembygdsförening med Strandridarebostället i Ljugarn.

Föreningen. Stiftad (12 okt. 1918), 16 okt. 1919. Föreningen, som omfattar socknarna inom Kräklinge ting, avser att, i den omfattning, krafter och tillgångar medgiva, taga vård om hembygdens kultur och natur i och för vidgad kunskap om och kärlek till hembygd och fosterland. Sitt syfte vill föreningen främja »genom att förvärva som gåva eller köp sådan egendom, husgeråd, redskap, fotografier, handlingar m. m., som kunna

252 åskådliggöra skilda tiders liv och sedvänjor inom orten; genom att bereda skydd för naturminnesmärken och natursköna platser; genom att insamla, ombesörja och bekosta uppteckningar, beskrivningar, redogörelser och avbildningar över hembygden, dess natur och kultur, över dess befolkning från fordom med dess liv och gärning i helg och socken, dess minnen, sägner och språk, genom att anordna fester, möten, föredrag m. m., där hembygdsforskning och hembygdskunskap livas och göras fruktbärande för samtid och eftervärld». Museet. Byggnaden har med nyttjanderätt överlåtits till föreningen av Kungl. Generaltullstyrelsen och har under senare delen av år 1920 till det yttre restaurerats. För detta arbete har föreningen i statsbidrag erhållit 2,700 kr. Föreningen äger en ännu helt obetydlig samling föremål, avsedd att inrymmas i det blivande museet. Föreståndare: Folkskollärare K. A. Hall, Kräklingbo. Hoburgs Hembygdsförening med Bottarvegården i Vamlingbo.

Föreningen. Stiftad 1918. Föreningens uppgift är att »till sin egendom Bottarvegården i Vamlingbo samt andra lägenheter, som kunna förvärvas, sammanföra och ordna vad som kan belysa den sydgotländska befolkningens liv och arbete sedan äldsta tider» samt att i övrigt »taga vård om och belysa hembygdens natur och kultur i och för vidgad kunskap om och kärlek till hembygd och fosterland». Första uppslaget till föreningens bildande var att en av södra Gotlands mest karaktäristiska bondgårdar, Bottarvegården i Vamlingbo, hotades att säljas och rivas. På initiativ av arkivföreståndaren O. V. Wennersten i Visby föranstaltades en penninginsamling, vilken ledde till att gården för en summa av 3,500 kr. den 26 febr. 1918 inköptes för att bevaras som kulturminnesmärke. På våren samma år stiftades föreningen, närmast i syfte att omhändertaga gården. Den 14 juli 1918 höll föreningen sitt första årsmöte i samband med en hembygdsfest för Hoburgs ting, därvid föredrag höllos bl. a. av prof. Sernander och dr Wennersten; dylika sommarfester ha under de följande åren upprepats.

253 Museet. Samlingarna: År 1919 hade föreningen ännu icke hunnit anlägga egna samlingar; inventarier å gården voro för museets räkning uttagna men ännu icke inköpta. Lokal: Gården Bottarve i Vamlingbo med tillhörande åbyggnader och gammal trädgård; åbyggnaderna äro av sten och utgöras av manbyggnad under flistak, ladugård under agtak och tröskhus under spåntak. Föreståndare; Kyrkoherde K. P. A. Österberg, Öja, Burgsvik. Föreningen Gotlands Fornvänner med Gotlands Fornsal i Visby.

Föreningen. Grundad 22 maj 1875. Föreningens syfte är »att vårda och, där omständigheterna sådant medgiva, förvärva gotländska forntidsminnen samt särskilt att i sin lokal, Gotlands Fornsal, bevara för Gotlands kulturutveckling upplysande fornsaker och urkunder». Efter ett besök i de »skandinavisk-etnografiska samlingarna» (nuv. Nordiska Museet) i Stockholm sommaren 1874 framlade antikvitetsintendenten P. A. Säve i ett par artiklar, med titeln En Gotlands Fornsal, i Gotlands tidning på hösten s. å. förslaget till grundandet av ett museum och en fornminnesförening i Visby. Föreningen kom till stånd den 16 okt. samma år och konstituerades vid sammanträde den 22 maj följande året. I enlighet med sitt ursprungliga syfte har föreningens verksamhet huvudsakligast varit av museal beskaffenhet. Under de senare åren har den dock vidgats till att omfatta vården av Gotlands äldre kulturminnesmärken, framför allt genom att i form av köp eller gåvor erhålla äganderätt till mera betydande fornlämningar. De lämningar av detta slag, föreningen nu äger äro: ett område, Vallhagar i Fröjel sn med omkr. 15 husgrunder (s. k. Kämpgravar) från järnåldern, inköpt för 1,553:50 kr. år 1912; lämningar av ett hus från vikingatiden vid Levide, Vall sn, inköpt med anslag av Kungl. Vitterhetsakademien år 1915; ett medeltida stenhus vid Vatlings, Fole sn, inköpt för 933 kr. år 1918; liknande hus vid Lauks, Lokrume sn, gåva till föreningen år 1918 samt ett liknande hus vid Bringes, Norrlanda sn, gåva till föreningen år 1919. Museet. Föreningens första samlingar inhystes i förhyrd lokal i Visby.

År 1879

254 beslöts emellertid inköp av Gamla Kronobränneriet, varest samlingarna därefter uppställdes. Sedan Gotlands Turistförening år 1904 blivit ägare till det s. k. Burmeisterska huset i Visby, överläts en del av detta till föreningens disposition, varefter en del högreståndsmöbler överflyttades hit. Nästa utvidgning av museilokalen ägde rum 1910. Det söder om Fornsalen belägna medeltidshuset hade sedan år 1834 tillhört Gotlands tygstation, år 1902 hade det blivit obehövligt för detta ändamål, men användes till i maj 1909 för förläggning av ett batteri av Artillerikåren, varefter det stod obegagnat. Den 1 okt. 1909 begärde föreningen hos Kungl. Maj:t, att byggnaden skulle på vissa villkor upplåtas för utvidgande av museilokalerna, vilken anhållan den 21 jan. 1910 bifölls. År 1912 var installeringen i de nya lokalerna avslutad. År 1907 införlivades delar av Visby läroverks samling av förhistoriska och medeltida föremål med samlingarna i Fornsalen. Samlingarna omfattade år 1919: omkr. 11,550 föremål från förhistorisk, medeltid och nyare tid, varav den medeltida samlingen är den mest betydande. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i huvudliggare och numreras i överensstämmelse med denna. Konservering: Föremål av järn behandlade med svavelsyrebad samt paraffin och schellack; träföremål behandlas efter omständigheterna med paraffin, limvatten eller andra medel, mot trämask användes ättiksyra; textilföremålen hava så gott som alla konserverats hos föreningen Pietas i Stockholm; medeltida och en del andra målningar hava år 1909 konserverats av särskilt sakkunnig. Vetenskaplig beskrivning saknas, dock har fotografering av föremålen påbörjats; ett stort antal föremål äro i huvudliggaren tecknade för hand. Lokal: Gotlands Fornsal (stenhus) samt Burmeisterska huset, varest samlingarna sommartiden mot avgift hållas öppna, i huvudbyggnaden sön- och helgdagar två timmar, övriga dagar tre timmar dagligen, i Burmeisterska huset sju timmar dagligen. Länets skolor äga fritt tillträde. Föreståndare: Vakant efter Överstelöjtnant Ernst Hellgren. Publikationer. Årsberättelser för åren 1908—1911. Sällskapet för Gotländsk Forskning.

Stiftat 1884. Sällskapets verksamhet omfattar kännedom om Gotlands »natur, fornkunskap och historia; konst och byggnadsverk; handel och näringar; befolkningens levnadssätt, språk och seder m. m.».

255 Sällskapet stiftades 1884 på initiativ av lektor M. Klintberg i Visby. Sedan sällskapets grundfond uppnått sitt minimibelopp, 20,000 kr., har räntan av denna kunnat för första gången år 1919 disponeras till undersökningar av Gotlands folkmål. Sällskapets sekreterare: f. lektor M Klintberg, Visby. Visby Högre Allmänna Läroverks samlingar.

Grundade omkr. år 1830. Initiativet till grundandet av en fornsakssamling vid Visby läroverk synes hava tagits av gymnasierektor Johan Eneqvist omkr. år 1830. År 1836 omnämnes samlingen som några år gammal och omfattar ännu endast mynt och medaljer. År 1839 inkommo de första fornsakerna och från år 1851 räkna de etnografiska samlingarna sin tillvaro. De icke obetydliga samlingar av framför allt förhistoria och medeltid, som under årens lopp kommit i läroverksmuseets ägo, överlämnades delvis år 1907 till Gotlands Fornvänner för att förvaras i Gotlands Fornsal. Det nuvarande läroverksmuseet omfattar huvudsakligen endast mynt och medaljer samt utomeuropeisk etnografi. Publikationer. M. Klintberg, Katalog över Visby allmänna läroverks Etnografiska Samling, Visby 1893. Dens., Förteckning över Visby högre allmänna läroverks Medaljsamling, 1,1902, II, 1905. Gotlands Läns Folkhögskolas i Hemse Samling.

Vid Gotlands läns folkhögskola finnes sedan ett flertal år en mindre samling fornsaker, huvudsakligen avsedd som åskådningsmateriel vid undervisningen. Föreståndare: Rektor R. Löfvenberg, Hemse. GÄSTBIKLAND. Gestriklands Kulturhistoriska Förening med Gävle Kulturhistoriska Museum.

Föreningen. Stiftad 9 maj 1862. Föreningens ändamål är att »upprätthålla ett kulturhistoriskt museum i

256 Gävle; till detta skola insamlas föremål av alla slag, som belysa allmogens liv i Gästrikland, föremål, som härröra från de övriga samhällsklasserna, kyrkliga föremål, förhistoriska föremål, sådana föremål, som äga intresse för staden Gävle, dess fiskes-, sjöfarts-, handels- och övriga näringars historia». Vidare vill föreningen »insamla bilder, skildringar och arkivalier, som belysa Gästriklands historia; i mån av tillgång befordra till trycket resultaten av samlings- och forskningsarbetet; samarbeta med lokala sammanslutningar för besläktade ändamål inom landskapets socknar eller olika delar.» Den 9 maj 1862 bildades på inbjudan av lektor C. F. Wiberg, landskamrerare P. A. Södermark och boktryckaren A. P. Lundin Gästriklands Fornminnesförening. Sedermera tillkom även en Museiförening, som hade intimt samarbete med Fornminnesföreningen. De samlingar, som inom de båda föreningarna kommo till stånd, förstördes vid Gävle stads brand 1869, och vid ett den 18 maj 1874 å läroverkets museum hållet sammanträde beslöts att de föreningarna tillhöriga kulturhistoriska föremålen, varav endast 12 st. härrörde från tiden före branden, skulle införlivas med de rätt betydande samlingar som läroverket ägde. Samtidigt beslöts att Museiföreningens fond skulle till läroverksmuseet överlämnas för att av detta användas. Därmed hade Museiföreningen upphört att existera, och år 1877 följdes den härutinnan av Fornminnesföreningen. Efter en 10-årig vila uppstod emellertid Fornminnesföreningen på nytt den 21 dec. 1887 och har sedan dess varit i oavbruten verksamhet. År 1919 ändrades namnet till Gästriklands Kulturhistoriska förening. Under den första perioden av sin tillvaro, 1862—1877, lät föreningen verkställa antikvarisk-topografiska undersökningar inom landskapet. Efter återupplivandet 1887 inskränktes föreningens verksamhet huvudsakligast till utgivandet av en årsskrift innehållande bidrag till Gästriklands kulturhistoria. Omkr. år 1910 återupptog man det museala insamlingsarbetet. År 1916 planerades återupptagandet jämväl av utforskandet av landskapets antikvariska topografi, och i samband härmed lyckades man genom föreningens bemedling erhålla understöd för arkeologiska grävningar, vilka under åren 1916 och 1917 leddes av fil. kand. Hanna Rydh. Museet. Grundstommen till detta utgöres, som ovan antytts, av Gävle Högre Allm. Läroverks samlingar, vilka till större delen förvärvats genom köp från Gävle arbetarförening, och med vilka Fornminnesföreningens samlingar bl. a. införlivades år 1874. Som rest av denna första period i museiverksamheten

257 kvarstod även den vid samma tillfälle överlämnade museifonden, vilken ställdes under förvaltning av en direktion bestående av läroverkets rektor och två av kollegiet utsedda ledamöter, och varav avkastningen skulle användas för samlingarnas ökande. För ett 10-tal år sedan återupptog, som nämnt, Fornminnesföreningen sin tidigare museala verksamhet, och såsom ett led i denna gjordes den 27 nov. 1909 en hemställan till stadsfullmäktige, att ett område av marken omkring de kvarstående byggnaderna å Stenebergs sockerbruk invid staden måtte upplåtas till en »folk- och minnespark» med dispositionsrätt för föreningen av vissa lokaler inom området, vara även ett friluftsmuseum med tiden skulle grundas. Plats för friluftsmuseum reserverades även av staden, och under några år använde föreningen en del av byggnaderna för förvarandet av sina samlingar. Med läroverksbyggnadens ombyggnad kom museifrågan i delvis nytt läge, och år 1915 träffades avtal mellan läroverket och föreningen rörande gemensamma museilokaler i läroverksbyggnaden, varefter samlingarna uppställdes här samma sommar. Planerna på ett friluftsmuseum äro alltjämt aktuella. Samlingarna omfattade år 1919: omkr. 2,500 föremål, varav förhistoria 200, allmoge och högre stånd 1,250, kyrkliga föremål 150, mvnt och medaljer 800. Registrering och numrering: Förvärven införas i löpande följd i en huvudliggare för läroverket och en för föreningen. För numreringen äro föremålen fördelade i olika grupper, den arkeologiska, mynt- och medaljsamlingen, handskriftssamlingen och den »kulturhistoriska avdelningen», börjande med nr 1 för läroverkets och nr 1000 för föreningens samlingar samt nr 5001 för samlingar tillhörande enskilda och kommuner. Konservering: Samtliga föremål från brons- och järnåldern konserverade vid Statens hist, museum. Vetenskaplig beskrivning: Lappkatalog med fotografier planerad men ännu ej påbörjad. Lokal: Högre Allm. Läroverkets byggnad, stenhus, varjämte ett antal föremål av obetydligt värde förvaras å platsen för det tilltänkta friluftsmuseet i Stenebergsparken. Samlingarna i läroverket tillgängliga utan avgift 2 gånger i veckan. Föreståndare: Lektor Wilh. Carlgren. Publikationer. Gestriklands Fornminnesförenings Årsberättelse I—II. 17.

K. Fornminnesvårdskommitiéns

betänkande.

Gävle 1865, 1867

258 Meddelanden från Gestriklands Fornminnesförening 1889—1918. Gävle 1889 fl. Meddelanden från Gestriklands Kulturhistoriska förening 1919. Gävle 1919 if. Förteckning över föremål tillhörande Kulturhistoriska Museet i Högre Allmänna Läroverket i Gävle. Gävle 1916. Hedesunda Fornminnes- och Hembygdsförening med Hedesunda Fornminnes- och Hembygdsförenings Minnesstuga.

Föreningen. Stiftad 17 nov. 1912. »Föreningen har till ändamål att bevara minnet av gångna tiders levnadssätt inom Hedesunda genom att samla och för allmänheten hålla tillgängliga sådana föremål, som åskådliggöra våra förfäders liv och arbete, samt för övrigt på lämpligt sätt verka för hemb)Tgdskänslans stärkande.» Museet. Samlingarna omfattade år 1919: omkr. 150 allmogeföremål från Hedesunda socken. Registrering och numrering: Förvärven införas i löpande följd i en liggare och numreras i överensstämmelse med denna. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: En gammal bondgård av trä med tegeltak, där samlingarna äro tillgängliga dagligen utan avgift utom vid hembygdsfester och utställning, då en mindre inträdesavgift erlägges. Föreståndare: Anders Hilding, Sevalbo, Hedesunda. Föreningen för Hembygdsvård öster Färnebo med Koverstastugan i öster Färnebo.

Föreningen. Stiftad 20 maj 1918. Föreningens syfte är att »verka för att ortens egna natur- och kulturvärden skyddas samt för spridandet av kunskap om dessa och i övrigt arbeta för höjandet av känslan för hembygden». Museet. Museets grundande möjliggjordes genom att Stora Kopparbergs Bergslags A.-B. inom Koversta by, som bolaget beslutat att i sin helhet bevara som

259 kulturminnesmärke, upplät en lägenhet, bestående av en bondgård med mangård, källare och bod till hembygdsföreningens disposition. Byggnaderna äro på 50 år förhyrda av bolaget och avsedda att på föreningens egen bekostnad tillökas med uthusbyggnader samt inredas och möbleras. År 1919 hade ännu endast några obetydliga förvärv gjorts, men sommaren 1920 stod gården färdig för invigning. Föreståndare.- Arkitekten Axel Eriksson, Stockholm. HALLAND. Hallands Museiförening med Hallands m u s e u m i Halmstad.

Föreningen. Stiftad (1865) 24 april 1886. Föreningens uppgift är att i Hallands Museum i Halmstad samla, förvara och offentligen utställa föremål från äldsta till senaste tider, som belysa i synnerhet provinsens folkliv och odlingshistoria; vidare porträtt, konstalster, handlingar, litterära arbeten och andra minnen av personer, som äro födda i Halland eller gagnat landskapet genom sin verksamhet samt slutligen naturhistoriska och etnografiska föremål jämte »varjehanda föremål, som kunna anses förtjäna att i museum förvaras». Redan 25 år innan Hallands Museiförening tillkom hade en liknande förening varit planerad. I Halmstadbladet för den 13 juni 1861 återfinnes ett upprop till bildande av Föreningen för beskyddande av Hallands fornlämningar, och på hösten samma år förelåg ett av Bror Emil Hildebrand uppgjort förslag till föreningens stadgar. Först den 1 april 1865 blev denna plan förverkligad, och föreningen erhöll namnet Hallands fornminnesförening. Den drivande själen var ryttmästaren P. v. Möller på Skottorp. Föreningens syfte var »att befrämja vårdandet av de inom Halland befintliga fornminnen samt i behörig ordning förvärva och besitta samling av fornsaker och andra föremål bidragande till belysning av Hallands historia». Föreningens livaktighet visade sig bl. a. genom utgivande av egen tidskrift år 1868. Redan följande året har emellertid tanken väckts på anslutning till Föreningen för Skånes fornminnen och historia, med vilkens tidskrift Hallandstidskriften kunde sammanslås. 1873 blev denna sammanslagning en verklighet, och den nya föreningen antog namnet De skånska landskapens

historiska och arkeologiska förening. Den gamla föreningen bibehöll dock alltjämt sina böcker, handlingar, samlingar, kontanta medel m. m., vilka, sedan museiföreningen stiftats, överlämnades till denna den 21 dec. 1887 av då ännu kvarlevande medlemmar av fornminnesföreningen. Museet. Öppnat för allmänheten den 14 juli 1889. Den nya föreningens första omsorg blev att anskaffa lokaler åt sina samlingar. Detta lyckades också redan året efter föreningens stiftande, i det att staden den 13 maj 1887 till föreningens disposition överlät dispositionsrätten av den gamla Norre Port. Den 21 dec. samma år överlämnades, som nämnts, den tidigare fornminnesföreningens tillhörigheter till museiföreningen, och sedan lokalerna reparerats kunde samlingarna uppställas här, varest de sedan 14 juli 1889 varit offentligt tillgängliga. År 1899 hade samlingarna vuxit till omkr. 3,700 nummer, de voro emellertid icke tillfredsställande ordnade, och katalog över dem saknades. Då åtog sig intendenten vid Kulturhistoriska museet i Lund att utan ersättning verkställa uppordnandet, ett arbete, som följande år avslutades av dåvarande amanuensen vid samma museum Axel Nilsson, vilken även upprättade liggare och lappkatalog över samlingarna. Samtidigt inflyttades en gammal ryggåsstuga till den s. k. Norrekatts park invid museet. Sedan dess hava samlingarna vuxit i den utsträckning, att lokalerna blivit fullständigt otillräckliga. Denna svårighet löstes emellertid 1917 genom att föreningen då lyckades förvärva egen fastighet i staden, och 1918 inköptes dessutom en korsvirkesbyggnad, det s. k. Christine Munks hus, avsedd att framdeles jämte Norre Port inrymma museets samlingar. Samlingarna omfattade är 1919: 7,900 nr, därav förhistoria 1,950, medeltid 10, allmogekultur och de högre samhällsklassernas odling 3,250, textilier och dräkter 530, vapen med tillbehör 160, mynt och medaljer 1,650 samt böcker, arkivalier m. m. 350. Registrering och numrering: Förvärven införas i löpande följd i liggare och numreras i överensstämmelse med denna; mindre föremål av samma slag och från samma fyndort erhålla samma nummer. Konservering: Föremålen rengöras och hållas såvitt möjligt fria från mask, mal och rost. Särskilda konserveringsapparater saknas. Vetenskaplig beskrivning: Lappkatalog med avbildningar och beskrivningar, varest även särskilda uppgifter om föremålens historia och användning m. m. införas.

261 Lokal: Norreport i Halmstad (av sten under skiffertak), samt ryggåsstuga i Norre Katts park. Samlingarna i Norreport hållas under sommarmånaderna tillgängliga för allmänheten tre dagar i veckan och samlingarna i ryggåsstugan dagligen året om, alltid mot inträdesavgift. Skolungdom från Hallands län åtföljd av lärare har fritt tillträde alla tider på året. Föreståndare: Fabrikör A. W. Wallberg, Halmstad. Publikationer. Hallands Fornminnesförenings årsskrift, 1868, 1869, 1872. Halmstad 1868 ff. Meddelanden från Hallands Museum. Halmstad 1893. Axel Nilsson. Hallands Museum i Halmstad. Vägledning för besökande. Lund 1902. Nordhallands Hembygdsförening med Hembygdsmuseet i Kungsbacka.

Föreningen. Stiftad 28 april 1917. »Föreningens syfte är att på hembygdsvårdens olika områden verka för räddande och pånyttfödande av bygdens nedärvda kultur och naturvärden.» Föreningen stiftades den 28 april 1917 på initiativ av faktor B. Johansson, folkskollärarne E. Lindälv och G. Ahlberg samt lantbrukaren Rob. Ohlsson, varigenom det hembygdsintresse, som tidigare funnits i bygden, erhöll en fastare organiserad form. Utom de enskilda personer, som tidigare intresserat sig för bygdens utforskande, bland dem den grundlige kännaren av Nordhallands folkmål, P. N. Pettersson i Valida, hade nämligen traktens studiecirklar under de närmast föregående åren anordnat möten på märkligare platser inom bygden och därigenom spritt intresset för dennas natur och odlingshistoria. Och redan på 1880-talet hade Martin Lindbäck i Lindome bildat en förening, »Viljan Framåt», för att inom Lindome socken bl. a. verka för hembygdsforskning och hembygdsvård. Det är också ett icke obetydligt arbete föreningen under sin jämförelsevis korta tillvaro hunnit igångsätta. Huvudintresset har varit förlagt vid insamlande av fotografier av bygdens natur- och kulturminnen samt vid insamling av folkminnen (sagor, sägner, folkmusik m. m.). I detta syfte har föreningens verksamhet uppdelats på 14 avdelningar, nämligen: för naturminnen, fornminnen, lantbruk, fiske, manlig slöjd, kvinnlig slöjd, möbler och husgeråd, byggnader, tro och sed, folkdiktning, folkmusik, folkmål, personhistoria och bygdelitteratur. Dessutom anordnade föreningen år 1919

262 dels en vävkurs, dels en hembygdsvecka 16—27 april, med ambulerande föredrag inom 10 av Nordhallands socknar över socknens fornminnen och över hembygdsvården i Nordhalland, varvid även utfördes folkmusik av bygdespelmän. Veckan avslutades i Kungsbacka. Samtidigt utsändes ett av ett flertal märkesmän i bygden undertecknat upprop till insamling av medel för erhållande av ett hembygdsmuseum. Museet. För detta hade år 1919 insamlats 135 föremål samt dessutom omkr. 200 fotografier, 200 folkminnesuppteckningar och 100 nr personhistoria samt början gjorts till ett hembygdsbibliotek. Samlingarnas vårdare: Faktor Birger Johansson, Kungsbacka. Publikationer. Vår Bygd, sedan 1917 utgiven av föreningen och Nordhallands studiecirklar. Södra Hallands Hembygds- och Fornminnesförening med Södra Hallands Hembygdsmuseum i Laholm.

Föreningen. Stiftad 14 sept. 1917. »Föreningens ändamål är att på hembygdsvårdens olika områden verka för bevarandet åt bygden av dess gamla minnen och kulturvärden. Denna sin uppgift vill föreningen söka främja i första rummet genom att i Laholm upprätta ett ortsmuseum, däri skulle sammanföras de minnen från en gången tid, som kunde giva en inblick i framfarna släktens liv och verksamhet samt belysa hembygdens utveckling tiderna igenom.» Föreningens verksamhetsområde omfattar Laholms stad samt Höks och Tönnersjö härader. Museet. Samlingarna omfattade år 1919: 200 nr därav stenålder 10, husgeråd 59, vapen 10, hantverk 9, slöjd och husflit 11, kyrkliga föremål 4, jordbruk och binäringar 8, jakt och fiske 2, möbler 2, förvaringsrum, lås och nycklar 9, kläder 3, textilföremål 6, brandredskap 2, mått och vikt 9 samt litteratur 6. Registrering och numrering: Förvärvskatalogen är uppdelad i 18 avdelningar, inom var och en av vilka föremålen införas i löpande följd, varefter de numreras med gruppbokstav och katalogens nummer. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen.

263 Lokal: Förutvarande skolsal (stenhus) tills vidare gratis upplåten av stadsfullmäktige, varest samlingarna voro avsedda att under senare delen av sommaren öppnas och hållas tillgängliga för allmänheten en dag i veckan. Under vintern 1919—1920 förvärvade föreningen för sina samlingars förvarande en ryggåsstuga, vilken numera är uppförd i Laholms stadspark. År 1920 vidgade föreningen sin verksamhet till att även omfatta insamling av folkminnen, för vilket ändamål anslogs en summa av 200 kr. Föreståndare: Per Lundblad, Laholm. Publikationer. Sydhalländsk Bygd.

Laholm 1920.

Norra Hallands Kulturhistoriska Förening med Varbergs Museum.

Föreningen. Stiftad 21 juli 1916. »Föreningen skall verka för ett Norra Hallands Hembygdsmuseum i Varberg, i syfte att såmedelst väcka och nära känslan för hembygden.» Föreningen omfattar Fjäre, Viske, Himle, Faurås och Årstads härader med därinom belägna städer. Museet. Samlingarna omfattade år 1919: något över 1,000 nr, huvudsakligast förhistoria och allmogekultur, jämte några kyrkliga föremål. Registrering och numrering: Huvudliggare med förvärvsnummer i löpande följd är under uppläggning,föremålen numreras i överensstämmelse med denna. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: Portbyggnad i Varbergs fästning, varest samlingarna äro tillgängliga onsdagar och lördagar kl. 1—3 mot en avgift av 50 öre för vuxna och 25 öre för barn under 15 år. Föreståndare: Dr Erik Uddenberg, Varberg. Hallands Folkhögskolas å Katrineberg Samling, Vessigebro.

Samlingarna omfattade år 1919: omkr. 200 föremål bestående av stenåldersfynd, etnografica (bl. a. från Tornedalen och Sydamerika) samt naturalier. Man har huvudsakligast sökt förvärva föremål belysande den halländska kulturen. Förvärven katalogiseras. Föreståndare: Rektor Ludv. De Vylder.

264 HÄLSINGLAND. Arbrå

Hembygdsförening.

Stiftad 1920. Initiativ har tagits till stiftande av en hembygdsförening i Arbrå, och en kommitté har tillsatts med uppgift att i första hand få till stånd en gammelgård för bygden. Bollnäs Hembygdsförening.

Stiftad 1920. Om föreningens verksamhet hava inga närmare upplysningar erhållits. Föreningen har sitt säte i Bollnäs. Helsinglands F o r n m i n n e s s ä l l s k a p med Helsinglands Museum i Hudiksvall.

Föreningen. Stiftad 17 dec. 1860. Sällskapets syfte är i första hand »vården om Enångers gamla kyrka och den samling av fornsaker, som där kommer att sammandragas». Därnäst ombesörjer sällskapet en utförlig avteckning och beskrivning av alla i provinsen befintliga fornminnen, varjämte varje ledamot bör tillse, »att de personer i hans ort, som förstöra eller skada fornminnen, varda till laga ansvar befordrade». Närmaste anledningen till föreningens tillkomst var den, att Enångers gamla kyrka med sina rika medeltidsmålningar efter att församlingen uppfört ny kyrka, stått oanvänd sedan 1850 och när som helst kunde vänta att bliva riven. På framställning av dåvarande kyrkoherden i Delsbo Lars Landgren hade församlingen emellertid förmåtts att genom sockenstämmobeslut av den 22 maj 1859 överlämna kyrkan i Antikvitetsakademiens vård, varefter på Landgrens initiativ inbjudan till stiftande av Helsinglands Fornminnessällskap utfärdades den 15 dec. samma år. Föreningens första omsorg blev att iståndsätta kyrkan, framför allt genom att förse den med nytt spåntak och golv, vilket gjordes för en kostnad av 900 kr., varefter den kunde apteras såsom lokal för föreningens museum. Vid sidan om den museala verksamheten upptogos även utforskandet av landskapets antikvariska topografi samt dialektforskningen på museets program. De antikvarisk-topografiska forskningarna påbörjades 1864 inom Delsbo och Norrbo samt socknarna utefter kusten. I detta syfte utarbetades

265 kartor över Hälsinglands samtliga socknar, upptagande byarnas namn och hemmanens nummer med alla ättehögar, stenkummel och andra fornminnen utsatta och genom olika färger utvisande, vilka som utgrävts för undersökning och vilka som ännu voro orörda. Med ledning av dessa specialblad upprättades en särskild generalkarta över hela provinsen. Kopior av samtliga kartarbeten jämte beskrivning över fornlämningarna hava insänts till Akademien. Genom överlämnande av kopior av de olika fornminneskartorna till kommunen för uppsättande i respektive kyrkor, sockenstugor, sockenbibliotek eller andra för allmänheten tillgängliga platser, genom kungörelser från predikstolarna och genom uppsättande av anslagstavlor vid av grustäckt eller på annat sätt hotade fornlämningar har sällskapet verkat för spridande av kännedom om och vården av landskapets fornminnen. Sällskapets intresse för dialektforskningen avsatte redan 1862 ett synligt resultat i den då av Landgren författade och av sällskapet utgivna Uppränning till en grammatik över Delsbospråket. Vidare utgavs år 1870 Allmogeord i Hälsingland av Fr. Wennberg. En av Landgren författad avhandling om Hälsinglands gamla kyrkor, deras historik, inredning och prydnader, om vilkens utgivande beslut fattades inom sällskapet år 1861, har dock förblivit otryckt. År 1913 anordnades på sällskapets initiativ i Hudiksvall en utställning av landskapets äldre kyrkliga konst, över vilken en katalog utgavs av dr Erik Salvén. Museet. I olikhet med de flesta andra av våra äldsta fornminnesföreningar upptog Helsinglands Fornminnessällskap redan under de första åren av sin verksamhet på sitt program ett ivrigt musealt samlande, vilket dessutom icke riktade sig på fornsakerna utan på minnena av vår medeltida kyrkliga konst. De första gåvorna till museet lämnades den 23 aug. 1861, Sedan tillstånd av domkapitlet i Upsala utverkats för landskapets kyrkor att överlämna äldre inventarier m. m. till sällskapet, fördes dessa till Enånger, och redan 1862 uppgick samlingen därstädes till 129 nummer. De övriga fornsaker, som sällskapet förvärvade, uppställdes i läroverket i Hudiksvall, och till föreningens tidigaste förvärv räknas bland dessa icke blott förhistoriska föremål utan även etnografiska, de senare representerade av klädespersedlar tillhörande den gamla Delsbodräkten. Efter hand som samlingarna växte, blevo lokalerna i läroverket för trånga,

266 varför önskan uppstod att erhålla egen lokal för samlingarna. I detta syfte bildades år 1898 en museibyggnadsfond, vilken redan vid slutet av år 1900 i inbetalda och garanterade belopp uppgick till 20,300 kr. Samlingarnas inrymmande i egen byggnad blev en verklighet, sedan föreningen år 1912 för en summa av 14,000 kr. lyckats förvärva stadens gamla lasarettsbyggnad. Denna är dock icke ur säkerhetssynpunkt fullt tillfredsställande, varför föreningens önskan om en fullt tillfredsställande lokal för sitt museum fortfarande står ouppnådd. I samband med 1913 års kyrkliga utställning infördes till museet i Hudiksvall från museet i Enånger ett trettiotal deposita från landskapets kyrkor, däribland de kyrkliga textilierna, då dessa icke ansågos kunna erhålla en fullt tillfredsställande vård i Enånger. Sedan juni 1918 äger museet dessutom en mangårdsbyggnad från Tjärnmyra by i Delsbo med fullständig inredning uppförd i folkparken å det s. k. Köpmanberget invid Hudiksvall. Samlingarna omfattade år 1919: i Enångers kyrka omkr. 200 föremål, i museet i Hudiksvall omkr. 10,500 föremål, varav det vida större antalet utgöres av allmogeföremål; minst har museet av mynt och medaljer, även avdelningen för de högre samhällsklassernas odling är föga betydande. Registrering och numrering: Förvärven införas i löpande följd i liggare och numreras i överensstämmelse med denna. Dock äro de äldre kyrkliga föremålen numrerade i överensstämmelse med den av J. A. Wiström år 1890 utgivna katalogen över samlingarna i Enånger, samt de år 1913 utställda kyrksakerna numrerade i överensstämmelse med den detta år utgivna katalogen. Konservering: I samband med 1913 års utställning blevo de kyrkliga textilierna konserverade av föreningen Pietas och de viktigaste träskulpturerna av renovator Ch. Ehrnsten. Dessutom vidtogos omsorgsfulla åtgärder för skyddande av museiföremålen mot mal och rost. Vetenskaplig beskrivning: Ingen; utom tryckta redogörelser, för fornsakerna av O. Montelius i sällskapets årsskrift 1901 och för de kyrkliga samlingarna i utgivna kataloger. Lokal: I Hudiksvall, Gamla lasarettsbyggnaden (reveterad, med undantag av trapphusen på gavlarna), varest samlingarna äro tillgängliga söndagar V2I—2 under den blidare årstiden mot en avgift av 50 öre för vuxna och 25 öre för barn samt utan avgift för allmänheten en gång om året och för skolor och studiegrupper efter anmälan. Samlingarna i Enånger tillgängliga efter anmälan. Föreståndare: Fil. Dr. Frans Rodenstam, Hudiksvall.

207 Publikationer. Helsinglands Fornminnessällskaps Årsskrift 1901. Stockh. 1902. J. A. Wiström, Beskrivande katalog över Fornminnen i Enånges gamla kyrka i Helsingland. Stockholm 1890. Erik Salvén, Utställning av äldre kyrklig konst. Katalog. Hudiksvall 1913. Lars Landgren, Uppränning till grammatik för Delsbomålet 1862. Fr. Wennberg, Allmogeord i Hälsingland. 1870. Ljusdals Fornminnesförening.

Stiftad 5 okt. 1910. Om föreningens syfte och verksamhet hava inga närmare uppgifter kunnat erhållas. Helt nyligen har emellertid inom köpingen initiativet tagits till räddandet av den gamla, för sina utmärkta målningar kända Per Arvidsgården i Sunnanås. Denna gård skänktes för ett 10-tal år sedan av Östernäs ångsågsaktiebolag till Ljusdals köping men har senare på grund av vanvård till ytterlighet förfallit. Byggnadsnämnden i Ljusdal har nu behandlat frågan om gårdens flyttning till lämplig plats och stannat vid den s. k. Stenhamreparken, varjämte åt ett par personer uppdragits att utreda kostnadsfrågan för flyttningen. i

Ovanåkers Hembygdsförening med Hembygdsmuseet i Edsbyn, Ovanåker.

Stiftad sept. 1920. År 1919 öppnades i Edsbyn i Ovanåker ett hembygdsmuseum, varom inga närmare uppgifter erhållits. Vid sammanträde därsammastädes i sept. 1920 konstituerades, närmast i syfte att omhändertaga museet med dess byggnader, Ovanåkers Hembygdsförening. Föreningen Södra Hälsinglands Fornminnesvänner med Hembygdsmuseet i Söderhamn.

Föreningen. Stiftad 29 nov. 1912. »Föreningen har till ändamål att förvärva och vårda forntidsminnen, framför allt från Hälsingland, ävensom andra föremål, som kunna vara för ortens kulturutveckling upplysande.»

268 Museet. De första inköpen för föreningens museum gjordes hösten 1913, och detta inrymdes till en början å allmänna läroverkets vind. Sedan borgmästaren N. Sonesson i gåvobrev av den 15 aug. 1915 till staden överlämnat en av dess märkligaste historiska byggnader, Statens gevärsfaktoris borrhus, uppfört år 1747—1749, vilket omedelbart förut genomgått en grundlig restaurering, upplåts detta hösten samma år hyresfritt till lokal för föreningens samlingar, dock med vissa förpliktelser för föreningen, såsom underhåll, renhållning m. m., varpå inflyttningen av museet omedelbart ägde rum. Samlingarna omfattade år 1919: omkr. 2,400 föremål, därav förhistoriska 10, sjöfartens och stadens historia 100, allmogekultur från södra Hälsingland 1,400, föremål från Söderhamns kyrka samt mynt och medaljer 775; dessutom en större boksamling. Registrering och numrering: Förvärven införas i löpande följd i liggare och numreras i överensstämmelse med denna. Konservering: Ingen. Vetenskaplig beskrivning .• Lappkatalog påbörjad. Lokal: f. d. Statens gevärsfaktoris borrhus (stenhus), varest samlingarna hållas tilllgängliga lördagar 2—3 och söndagar 1—2 mot en avgift av 25 öre för vuxna och 15 öre för barn; skolungdom under lärares ledning fritt. Föreståndare: Adjunkten Elias Tiselius, Söderhamn. Publikationer. Elias Tiselius, Föreningen Södra Hälsinglands fornminnesvänners samling av allmogeföremål. Vägledning. Stockh. 1916. Söderhamns Läroverks Samlingar.

Samlingarna omfattade år 1919: 622 föremål därav förhistoria 34, allmogekultur 5, utländsk etnografi 1, mynt och medaljer m. m. 575 samt pergamentsbrev m. m. 7. Registrering och numrering: Föremålen äro ordnade i askar och kuvert med påskrift. Katalog saknas. Konservering och vetenskaplig beskrivning.- Ingen. Lokal: Läroverksbyggnaden, varest samlingarna äro tillgängliga efter anmälan. Föreståndare: Läroverksadjunkten Elias Tiselius, Söderhamn.

269 Gävleborgs läns Folkhögskoleförbunds Fornsakssamling, Bollnäs.

Grundad 1885. Samlingarna omfatta huvudsakligen allmogekultur. Föremålen äro okatalogiserade och förvaras i folkhögskolebyggnaden. Samlandet, som under de första åren bedrevs med stor rätt iver, måste redan i början av 1890-talet avbrytas av brist på medel. Föreståndare: Rektor Hjalmar Dahm. HÄRJEDALEN. Härjedalens Fornminnesförening med Funäsdalens Fornminnesmuseum.

Föreningen. Stiftad (1 jan. 1894) 3 dec. 1899. Föreningens uppgift är att »uppsöka och vårda inom Härjedalen befintliga fasta minnesmärken, att skvdda och tillvarataga samt samla och ordna provinsens fornsaker samt att samla och uppteckna allt som kan vara upplysande för Härjedalens historia, folkspråk och seder». Den 1 jan. 1894 bildades, på initiativ av Erik Fundin, i Funäsdalens skolhus en fornminnesförening omfattande Tännäs och Storsjö socknar av Härjedalen, en förening, som redan från början omfattades med så livligt intresse, att man den 6 aug. samma år fann sig kunna utvidga den till att omfatta även övriga socknar av Hede pastorat, därvid namnet Västra Härjedalens fornminnesförening antogs. Vid årssammanträde den 3 och 4 dec. 1899 utvidgades föreningen ytterligare till att omfatta hela landskapet, i följd varav föreningens namn ändrades till Härjedalens Fornminnesförening. Museet. Idén till museet erhöll föreningens grundare genom besök i Trondhjems museum år 1893. Ett flertal föremål började nu insamlas, och redan under första året av sin verksamhet erhöll föreningen såsom gåva en ryggåsstuga från 1600-talet, vilken med Funäsdalingarnas hjälp av timmer för reparationer m. m. flyttades till den år 1708 anlagda »Skansen», dit allt virket av museets grundläggare måste bäras upp för den branta sluttningen. Här stod museet färdigt att öppnas för allmänheten i juli 1895. Senare har även förvärvats en gammal stabur från slutet av 1600-talet. Enligt det av

270 föreningen uppgjorda programmet äro följande föremål begärliga för insamling: minnen från stenåldern, minnen från järnåldern, husgeråd och bohagsting, redskap tillhörande näringarna i forna tider, klädespersedlar, högtidsminnen (rörande bröllop, gravöl, julfirande m. m.) minnen från ofredstider, dokument och handlingar rörande bygden, äldre tryckt litteratur och kartor rörande provinsen, mynt och sedlar, uppteckningar rörande folkminnen, fotografier rörande härjedalskt folkliv, märkligare naturföremål med djur- och fågelsamling. Förvärven införas i löpande följd i huvudliggare och numreras i överensstämmelse med denna. Konservering förekommer för järnföremål, vilka behandlas med linolja. Vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: De gamla träbyggnaderna, varest samlingarna äro tillgängliga sommartiden efter tillsägelse samt mot frivillig avgift. Föreståndare: Handlanden Erik Fundin, Funäsdalen. Älvros Gamla Gyrka.

I Gamla kyrkan i Älvros förvaras en fornminnessamling av ett 100-tal föremål, hitlämnade dels såsom deposition, dels såsom gåva till kyrkan. Samlingen äges av kyrkan och vårdas av intresserade inom kommunen. Föreningen Härjedalsslöjd med Föreningen Härjedalsslöjds Minnesstuga i Sveg.

Föreningen. Stiftad 30 mars 1913. »Föreningens syfte är att väcka känslan av att det hem blir kärt och värdefullt, där familjemedlemmarna själva i högsta möjliga mån genom eget arbete tillverka de alster, som för hemmet erfordras, att tillvarataga vad som kan vara av värde av våra fäders hemslöjd och konsthantverk, och som kan giva föreställning om seder och bruk under gångna tider eller tjäna till efterdöme för vår tid, att å en tomt, som för ändamålet skänkts av Svegs kommun, anordna en gård avsedd att i möjligaste mån utgöra en avbild av ett allmogehem i Härjedalen, sådant detta tett sig i äldre tider, samt att där samla föremål av äldre och nyare hemslöjd och konstalster samt

271 att i övrigt genom samarbete med föreningen Jämtslöjd verka för hemoch yrkesslöjdens utveckling och förädling samt söka främja avsättningen av alster av dylik verksamhet.» Museet. Samlingarna utgöras av allmogekultur, med särskilt intresse förlagt vid den kvinnliga slöjden i orten. Katalog över samlingarna föres icke, och dessa äro onumrerade. Föremål, som ansetts ha särskilt värde hava försetts med anteckning — å fastsatt papper — om förutvarande ägare, användning m. m. Samlingarna äro inrymda i två gamla trähus uppförda å föreningen tillhörig tomt samt äro tillgängliga efter anmälan och förestås av landsfiskal Olof Bromée, Sveg. JÄMTLAND. Bräcke hembygdsförening.

Stiftad 1920. På initiativ av föreläsningsföreningen bildades under våren 1920 Bräcke hembygdsförening med syfte att i ett hembygdsmuseum samla och åt eftervärlden bevara gamla föremål från Bräcke sn. Ett önskemål är även att kunna åter uppbygga Bräcke gamla kyrka. M a r b y Gamla Kyrka.

Samlingen grundad 1885. I Marby Gamla Kyrka förvaras en mindre samling redskap, möbler, husgeråd, böcker och handlingar m. m. Kyrkan och samlingarna äro mot 50 öres inträdesavgift tillgängliga efter tillsägelse hos vaktmästaren. Mörsils F o r n s t u g a .

Grundad 1 okt. 1903. Ägare: Mörsils kommun. Samlingen är grundlagd av f. hemmansägaren Elias Larsson i Åsom och omfattade 1919: 739 föremål, huvudsakligast allmogekultur från trakten, dock finnas även några stenverklyg från Västra Jämtland. Samlingen är katalogiserad samt förvaras i ett av hemmansägaren Erik Zitström, Österuppland, skänkt härbre från år 1675, vilket senare erhållit en tillbyggnad av bräder. Samlingen är här tillgänglig efter tillsägelse och mot inträdesavgift. Föreståndare: Elias Eliasson, Mörsil.

272 Jämtlands Läns Fornminnesförening med Jämtlands läns Fornminnesförenings Museum i Östersund.

Föreningen. Stiftad 12 jan. 1887. Föreningens uppgift är att »uppsöka och vårda inom länet befintliga fasta minnesmärken, såsom gravhögar, runstenar, hällristningar, skansar m. m. dyl., skydda och tillvarataga samt samla och ordna länets fornsaker, samla och uppteckna allt, som kan vara upplysande för länets historia, folkspråk och seder». Vid Östersunds stads sekularfest den 23 okt. 1886 hölls i läroverkets samlingssal ett möte för bildande av en fornminnesförening för Jämtlands län. En mängd personer ur olika samhällsklasser hade hörsammat den till mötet utfärdade inbjudningen, en kommitté tillsattes för uppgörande av stadgar, och föreningens konstituerande sammanträde hölls 12 jan. 1887, varvid till intendent för de planerade samlingarna utsågs lektor P. Olsson samt till sekreterare lektor S. J. Kardell. Föreningen började redan under sitt tredje verksamhetsår utgivandet av en tidskrift, och föreningens årsmöten hava erhållit karaktären av högtidssammanträden med föredrag över ämnen berörande Jämtlands kulturhistoria, därvid P. Olsson från år 1888 och till 1905, då han avflyttade från staden, var den obligatoriske festtalaren. Till den kulturminnesvårdande verksamhet, föreningen utövat, är även att räkna inhägnande av karolinergraven vid Vallan samt resande av en minnessten över densamma år 1899, ävensom resandet av Adlersparremonumentet vid Hovermo 1903. Sedan 1908 åtnjuter föreningen anslag av Jämtlands läns landsting för utförande av arkeologiska undersökningar. Dessa leddes 1908—1909 av dr Knut Kjellmark och voro förlagda till trakten närmast Östersund. Sedan 1910 hava utgrävningarna letts av Intendenten Erik Festin och varit förlagda till Jämtland och Härjedalen. Museet. Museisamlingen påbörjades redan under föreningens första verksamhetsår och i likhet med vad fallet är i andra städer, bereddes den under sina första år en fristad i läroverksbyggnaden, till en början på läroverksvinden, sedermera i läroverkets slöjdsal. Hösten 1912 flyttades samlingarna till den då nyuppförda byggnaden för Jämtlands Bibliotek, varest de nu äro uppställda och för-

273 enade med ett mera representativt urval av de samlingar av jämtländsk allmogekultur, som ägas av Föreningen Jämtslöjd. Samlingarna omfattade år 1919: omkr. 13,500 föremål, varav förhistoria omkr. 500 lösa fynd samt omkr. 1,000 föremål härstammande från ett 50-tal systematiskt undersökta gravar; medeltid 50, allmogekultur 3,000, de högre samhällsklasserna 50, mynt 8,000, sigill och medaljer 200, vapen, en mindre samling utomeuropeisk etnografi m. m. Dessutom arkivalier 500, avskrifter och fotografier av urkunder från bygden 300, några hundra fotografiplåtar, ritningar, kartor teckningar m. m. från arkeologiska undersökningar, av fasta fornlämningar, från etnografiska exkursioner etc., en del manuskript, uppteckningar, anteckningar m. m. Registrering och numrering: Förvärven införas jämte anteckningar om deras historia m. m. i löpande följd i en liggare och numreras i överensstämmelse med denna. Dessutom registreras föremålen å lösa lappar. Konservering: De förhistoriska föremålen konserveras av Statens Hist. Museums konservator, därvid detta museum kostnadsfritt tillhandahåller material m. m. men konservatorn för sitt arbete erhåller ersättning från fornminnesföreningen. Vetenskaplig beskrivning: För fynden från de förhistoriska grävningarna föreligga särskilda berättelser med kartor, fotografier och teckningar. Av övriga föremål fotograferas de viktigaste. Lokal: Jämtlands biblioteks byggnad (stenhus), varest samlingarna hållas tillgängliga lördagar och söndagar mot 25 öres entré; skolungdom under lärares ledning fritt. Föreståndare: Intendenten Eric Festin. Publikationer. Jämtlands läns Fornminnesförenings Tidskrift, utg. sedan 1889. Jämtslöjd. Förening för hemslöjd och kulturella mål i Jämtlands län med Fornbyn Jamtli i Östersund.

Föreningen. Stiftad 20 okt. 1908. »Föreningen skall i fosterländsk och konstnärlig riktning arbeta för höjandet av länets andliga och materiella kultur. Detta skall från föreningens sida ske genom att arbeta för hem- och 18. K. Fornminnesvårdskommitténs

betänkande.

274 yrkesslöjden utveckling och förädling inom Jämtlands län och för avsättande av alster av dylik verksamhet genom att för sagda ändamål anordna slöjdoch yrkesskolor samt genom att samla och ordna kulturföremål från gångna tider ävensom i samband därmed bedriva och uppmuntra hembygdsforskning.» Föreningen stiftades i Östersund den 20 okt. 1908 på initiativ av fru Ellen Vidén med syfte att på grundvalen av kännedomen om den gamla kulturen bygga upp en ny och göra dess alster kända samt skaffa avsättning för desamma. För utforskande av länets gamla kultur begärde och erhöll föreningen år 1909 av Hushållningssällskapet ett reseanslag åt dekorationsmålaren Paul Jonze, vilken under kortare tider de två följande åren bereste bygderna och där insamlade ett värdefullt kulturhistoriskt material. Redan 1909 hade på föreningens initiativ anordnats en utställning av Härjedalsföremål i Östersund, och år 1911 avhölls en utställning av äldre kyrkliga föremål därsammastädes. Samtidigt hade föreningens samlingar redan vuxit till omkr. 1,000 nummer, och i slutet av året inköptes tre gamla byggnader avsedda att bilda en fornby, där samlingarna kunde musealt utställas. Följande året upplät staden kring villa Bjökhem vid Östersund mark för den planerade fornbyn, vilken omedelbart började bebyggas. Sedan år 1915 har intendenten Erik Festin gjort resor inom länet för att studera den gamla allmogekulturen, med särskilt avseende fast vid det gamla byggnadsskicket. Samarbete har vidare inletts med Undersökningen av svenska folkmål i Upsala, och en inventering av länets allmogekultur i sin helhet är påbörjad. Sedan år 1915 hava årliga hembygdsfester anordnats i Östersund. Samma år anordnades även en hembygdskurs och år 1919 en byggmästarekurs därstädes. Genom föreläsningar i bygderna har föreningen sökt främja intresset för hembygdsvård och hembygdskunskap. Vid sidan härom har föreningen på ett synnerligen resultatrikt sätt verkat för den jämtländska allmogeslöjdens återupplivande och höjande, varom dess dellagande redan vid 1914 års Baltiska utställning bar ett gott vittnesbörd. År 1916 grundades i Östersund Jämtslöjds kvinnliga slöjdskola för utbildning av lärarinnor. År 1912 övertog föreningen en tidigare utgiven hembygdstidskrift Jämten, vilken sedan år 1913 är dess organ. Museet. Detta grundades som nämnts år 1912, och omedelbart därefter började uppförandet av de året förut inköpta byggnaderna från Sikås i Hammerdals sn.

275 Under år 1913 berestes Härjedalen för att till uppförande å Jamtli rädda någon äldre Härjedalsgård, som eljest kunde efter nyss inom landskapet avslutade laga skifte bliva raserad, och år 1916 började flyttningen av den nu i Fornbyn uppförda präktiga Lillhärdalsgården. Fornbyn, vilkens anläggande stått under ledning av bankdirektör Carl Lignell, omfattar för närvarande utom Lillhärdalsgården ett flertal byggnader, samtliga av högt kulturhistoriskt värde. En del av föreningens samlingar, som icke kan rymmas i Fornbyn, är deponerad i Jämtlands läns Fornminnesförenings museum, en del i den s. k. Skansenbyggnaden å Frösö gamla lägerplats och en del (de kyrkliga samlingarna) i gamla bibliotekshuset vid Frösö kyrka. Samlingarna omfattade år 1919: omkr. 6,000 föremål, därav medeltid 200, allmogekultur 4,000, högre stånd 100, mynt m. m. 200, byggnadsdetaljer 100, senare kyrkliga föremål 150. Vapen, fanor, militärutrustning förvarade i den s. k. Skansenbyggnaden (övertages först efter byggnadens införande till Fornbyn), samt lantbruksredskap 600. Dessutom omkr. 200 böcker och arkivalier jämte en del manuskript. Registrering, numrering, konservering och vetenskaplig beskrivning: som Jämtlands läns Fornminnesförenings. Lokal (utom för annorstädes deponerade samlingar, se ovan): Byggnaderna å Jamtli, varest samlingarna äro tillgängliga alla dagar mot 25 öres inträdesavgift. För skolor under lärares ledning fritt inträde. Föreståndare: Intendenten Eric Festin, Östersund. Publikationer. Jämten, Föreningen Jämtslöjds årsbok, sedan år 1913. Östersund 1913 ff. Utställning av äldre kyrkliga föremål från Jämtland och Härjedalen i Östersund 1911. Katalog. Östersund 1911. G. J:son Karlin, Över-Hogdalstapeteh, Lund 1920. Dessutom skrifter i hemslöjdsfrågor. Jämtlands läns konstmuseum i Östersund.

Äges av Jämtlands läns konstförening. Samlingarna utgöras av målningar i olja och akvarell samt etsningar och skulpturer, huvudsakligen av nutida svenska konstnärer. Museet har emottagit depositioner från Nationalmuseum. Lokal: Östersunds Rådhus. Föreståndare: Bankdirektör Carl Lignell, Östersund.

276 MEDELPAD. Medelpads Fornminnesförening med Medelpads Fornhem i Sundsvall.

Föreningen. Stiftad 10 april 1907. Föreningens ändamål är »att anskaffa äldre byggnader karaktäristiska för Medelpad samt lämpligt område för deras uppförande efter förebild av »Skansen» i Stockholm, att tillvarataga landskapets fornsaker, såsom redskap, husgeråd, möblering, kläder m. m. och ordna dem i och invid ovan omtalade byggnader, att samla och uppteckna allt, som kan vara upplysande för landskapets historia, folkspråk, sägner och seder, att uppsöka, vårda och beskriva inom landskapet befintliga fasta minnesmärken, skansar, ättehögar, runstenar o. d.». Föreningen bildades på initiativ av prof. Anders G. Wide den 28 sept. 1906 och konstituerades den 10 april följande år. Den har genom fester och föredrag samt genom utgivna småskrifter verkat för spridande av intresse för hembygden och hembygdskunskapen. Även den gamla folkmusiken har föreningen ägnat sin uppmärksamhet genom anordnande av spelmanstävlingar; den första tävlingen avhölls år 1908. Museet. De verksammaste krafterna för bildandet av en museisamling inom föreningen voro prof. A. Wide och författaren Olof Högberg. De första samlingarna förvarades i Tekniska skolan, varest de redan sommaren 1907 voro offentligt utställda. Under hösten samma år flyttades de till vindsvåningen i Sundsvalls läroverk för flickor. Den 15 april 1908 beslöto stadsfullmäktige att till föreningens disposition upplåta ett område på Norra Stadsberget, och på nyåret 1909 börjades där uppförandet av den första byggnaden, Bredsjöstugan, varefter samlingarna i september samma år hitflyttades. Sedan dess hava ett flertal byggnader tillkommit, bland vilka främst må nämnas »Trampmangeln» från Wideska gården, vilken tjänar till huvudbyggnad för samlingarna. Ett önskemål att kunna uppföra en kyrka — och för vilken sedan ett flertal år en fond bildats — har ännu icke kunnat förverkligas. Samlingarna omfattade år 1919: 19,081 föremål, huvudsakligast allmogekultur, jämte nära ett 20-tal byggnader i friluftsavdelning; en del byggnader hava dessutom förvärvats men kvarstå på ursprunglig plats i avvaktan på medel till flyttningen.

277 Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i liggare och numreras i överensstämmelse med denna. Konservering: Metall- och träföremål ha i nödiga fall konserverats med vaselin, olja o. s. v. Vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: Friluftsavdelningen, varest samlingarna äro tillgängliga mot avgift dagligen 10 f. m.—8 e. m. under månaderna juni—aug. samt söndagar 12—3 e. m. under övriga månader. Skolor och kulturella föreningar ha fritt tillträde. Föreståndare: Kapten C. E. Hammarberg, Sundsvall. Publikationer. Medelpads Fornminnesförenings årsberättelser, sedan år 1907. Sundsv. 1908 ff., vilka även innehålla mindre uppsatser av kulturhistoriskt innehåll. Skrifter utgivna av Medelpads Fornminnesförening: I. Anders Wide, Magnus Huss. Stockh. 1908. II. Dens. Några upplysningar till ledning vid insamlandet för Medelpads fornhem. Stockh. 1910. III. Knut Ångström, Anders Johan Ångström. Stockh. 1907. IV. Hulphers, Beskrivning över Medelpad. Stockh. 1910. V. Olof Högberg, Från Medelpads förtider. Stockh. 1910. VI. Gösta Skunk, Friarehistorier från Medelpad. Stockh. 1911. VII. Anders Wide, Johan Severin Axell. Stockh. 1912. VIII. E. Edström, August Edström. Stockh. 1916. IX. Medelpads Fornminnesförenings 10-årsberätttelse. Stockh. 1916. Wide, Om Väderkvarnsbacken, Västerstan och Fornminnesverksamheten i Sundsvall. Stockh. 1915. Sundsvalls Högre Allmänna Läroverks historisk-etnografiska samlingar.

Samlingarna omfattade år 1919: 3,460 föremål, därav förhistoria 16, allmogekultur 14, de högre samhällsklassernas odling 7, föremål från naturfolk i främmande världsdelar 223, samt mynt och medaljer 3,200, samtliga tillkomna genom gåvor. Registrering och numrering: Förvärven införas i löpande följd i en förteckning upptagande alla sådana uppgifter, som kunna erhållas, samt numreras i överensstämmelse med denna. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: Myntsamlingen i bibliotekslokal inrymd i privat byggnad. Övriga

278 samlingar i läroverksbyggnaden. Samlingarna äro efter tillsägelse fritt tillgängliga. Föreståndare: Lektor Th. Blomqvist, Sundsvall. NÄBKE. Gällersta Forngårdsförening med Gällersta Forngård.

Föreningen. Stiftad 1918. Föreningens uppgift är »att ge det nuvarande och de kommande släktena en åskådlig bild av huru livet gestaltat sig i socknen under gångna tider. För ändamålet samlar och vårdar föreningen allt, som kan tjäna att belysa likaväl den materiella som den andliga kulturen. En permanent utställning ordnas i form av en forngård, men även tillfälliga utställningar böra äga rum, då sådant kan ske. Skildringar av livet i helg och socken, gångna tiders arbetssätt och arbetsredskap, uppteckningar av karaktärsdrag av märkligare personligheter, sagor, sägen, folkvisor, ordspråk, ordstäv, talesätt, folkhumor o. s. v. samlas i ett arkiv. Likaså alla slags gamla handlingar eller nySL sådana, kartor, teckningar, vyer, personporträtt o. s. v., som äro ägnade att belysa socknens historia.» Museet. Sedan kommunen åt föreningen upplåtit en stuga, Frisagårdens gamla mjölnareboställe, började samlingarna på hösten 1919 överföras dit, varest de ordnades av föreståndaren för Örebro folkhögskola dr Gunnar Norlander. Museet invigdes sommaren 1920. Laxå Bruks Museum.

Ägare: Laxå Bruks Aktiebolag. Samlingarna utgöras av föremål belysande bruksrörelsen, lanthushållningen, hantverk och slöjd, personhistoria samt förhistoria, allt från Ti vedstrakterna. Lokal: Ena flygeln vid Laxå herrgård; för båtsamlingen särskild byggnad. Föreståndare: Bruksförvaltningen. Föreningen Sköllersta Forngård med Sköllersta Forngård.

Föreningen. Stiftad 11 juli 1918. Föreningen har för avsikt att, så fort möjligheter därtill yppa sig, uppföra en

279 forngård, i vilket syfte 1919 ett portsköve inköpts, avsett att flyttas till den planerade museitomten och där användas till provisoriskt förvaringsrum för samlingarna, vilka huvudsakligast utgöras av ett antal allmogeföremål. Föreståndare: Rektor D. M. Blomqvist, Kävesta, Sköllersta. Föreningen Örebro läns Museum med Örebro läns museum i Örebro.

Föreningen. Stiftad (1856) 1 jan. 1911. Föreningens syfte är »att sammanbringa och vårda och för allmänheten tillgänglighålla en samling av sådana föremål, som äro ägnade att belysa dels länets kulturutveckling från äldsta till närvarande tid och dels samma läns forna och nuvarande naturbeskaffenhet; samt att, i den mån tillgångarna det medgiva, uti en särskild tidskrift offentliggöra avhandlingar och uppsatser inom bygdeforskningens område samt meddelanden rörande föreningens verksamhet, allt i syfte att hos dem, som bygga och bo inom detta län, höja kunskapen om och kärleken till hembygden». Ehuru på papperet en av våra yngsta, har Föreningen Örebro läns Museum på en gång den längsta och den mest skiftande historien bland våra fornminnesföreningar. Sin nuvarande form erhöll den med ingången av år 1911 genom sammanslagning av Örebro läns Fornminnesförening och Föreningen Örebro länsmuseum, av vilka den förra kan räkna sin tillkomst tillbaka till år 1856, till den första av våra nu så talrika fornminnes- och hem-. bygdsföreningar. Initiativet till denna förening och därmed till fornminnesföreningarnas tillkomst över huvud togs av Nils Gabriel Djurklou. I ett föredrag, betitlat Några ord om svenska landskapsmålen, hållet vid Närkes präst- och lärareförenings sammankomst i Örebro den 7 juni 1856, framkastade han tanken på bildandet av en förening för tillvaratagande av de närkingska bygdemålen. Redan då föreningen den 1 okt. samma år konstituerades, hade programmet för dess verksamhet vidgats så, att det namn, den erhöll, blev »Föreningen till samlande och ordnande af Nerikes folkspråk och fornminnen», med uppgift att göra insamlingar av folkspråket, folklivet, folksånger, fornlämningar, fornsaker och gamla handlingar. Vid föreningens första allmänna sammankomst den 28 jan. 1857 föreslogs, att föreningens arbete skulle inriktas på insamlande av folkord, beskrivning av fornminnen, bildandet av en fornsakssamling och ett arkiv för provinsen samt utgivandet av en tidskrift, och i anledning härav beslöts, att en handledning för dylika insamlingar skulle

280 utarbetas, samt att s. k. tillsyningsmän för fornlämningarna skulle utses för varje socken, vilka skulle i tre exemplar upprätta förteckningar över sina distrikt; av dessa exemplar skulle tillsyningsmannen behålla det ena, det andra skulle lämnas till sockenkyrkan och det tredje till föreningens arkiv i Örebro. Utarbetandet av handledningen uppdrogs åt Djurklou. Arbetet utkom av trycket 1860 under titeln Ur Närikes folkspråk och folkliv samt omfattade, såsom titeln anger, folkspråket, seder och bruk, sånger och sägner; handledningen rörande fornlämningar och fornsaker hade under tiden uppdragits åt A. E. Holmberg. Samma år, 1860, upptogs inom föreningen frågan om ett omarbetande av stadgarna i den riktningen, att föreningen skulle komma att till Antikvitetsakademien intaga samma ställning som hushållningssällskapen till Landtbruksakademien. Sedan skulle Kungl. Maj:ts stadfästelse sökas å de så förändrade stadgarna, varigenom lagens helgd skulle kunna givas åt föreningens åtgöranden. Vid möte den 2 dec. 1861 antog föreningen detta förslag och anslöt sig till Akademien. Under de första 10 åren av föreningens tillvaro innehades sekreteraresysslan av Djurklou; vid hans förordnande till antikvitetsintendent 1866 efterträddes han av Herm. Hofberg, vilken innehade sysslan till sin avflyttning från orten 1873. Efter Hofberg återbesattes tjänsten icke. Intresset för föreningen hade slappnat, och med år 1873 kan Föreningen för Nerikes folkspråk och fornminnen sägas hava avsomnat. Men redan fem år senare återuppstår den under namnet Nerikes Fornminnesförening. Det är emellertid ett synnerligen vackert bokslut, denna vårt lands första fornminnesförening efterlämnar. För att giva en föreställning om det arbetsfält, föreningen föresatt sig, må här några uppgifter om dess samlingar anföras. I avseende på folkspråket hade ordlistor inkommit från Götlunda, Ramsbergs, Ljusnarsbergs, Kils, Fellingsbro och Järnboås socknar förutom Herm. Hofbergs uppteckningar rörande Väster-Närkes bygdemål. Inom folklivets område falla Hofberg, Ordspråk och sägner m. m. från Väster Nerike (1860) Blumenberg, Anteckningar från Ramsberg och Ljusnarsberg (1861—63), Skogvaktaren P. E. Eriksson och hans son Pehr Pehrsson, Anteckningar från Järnboås (1864—67), Fallqvist, Anteckningar från Kil (1864), Wahlfisk, Fellingsbrodräkten (1864), Johansson, Besvärjelser från Hjulsjö (1864), Sagor, visor och lekar från Fellingsbro (1864—66), Maja Kajsa Berglund, Forna tiders klädedräkt och bruk i Knivsta (1865—67) m. fl. Dessutom hade avskrifter tagits av äldre kyrkorådsprotokoll m. m. De antikvariska forskningarna hade bedrivits så, att sockenförteckningar

281 hade uppgjorts för Närkes alla socknar, varjämte samtliga runstenar avtecknats. Dessutom hade avskrifter tagits av de under Karl XI:s tid gjorda antikvitetsransakningarna, av det i Fantska samlingarna i Uppsala befintliga Archivum Nericiense, af Åkerbergs (f 1794) beskrivning över Sköllersta sn och C. M. af Robsons (f 1855) samlingar till beskrivning över Lerbäcks sn m. m. Till den rent museala verksamheten återkomma vi framdeles. Föreningens årsberättelser för 1859—61 utgåvos av trycket i Örebro, årsberättelserna för 1862—65 finnas tryckta i Antikvarisk tidskrift för Sverige, I och II. Den 8 dec. 1878 utfärdades i stadens båda tidningar ett av G. Djurklou och C. Stenberg undertecknat upprop till bildande av Nerikes Fornminnesförening, vilken konstituerades den 18 dec. samma år. Den förra föreningens tillhörigheter överlätos till den nya. Programmet förblev i stort sett detsamma, men verksamheten skulle nu utsträckas till att insamla »äldre slöjdsaker, vävnader, bonader, husgeråd, bohag, dräkter, smycken och prydnader m. m. till belysande av äldre tiders slöjdskicklighet, bruk och levnadsvanor m. m.». Den nya föreningen, som liksom den gamla under begreppet Närke innefattade hela Örebro län, inriktade sin huvudsakliga uppgift på förverkligandet av ett kulturhistoriskt museum i Örebro. År 1896 påbörjade den utgivandet av egen tidskrift. Tanken på en sådan hade redan diskuterats vid den första föreningens tillkomst och återupptogs inom denna år 1869 med avsikt att skapa en tidskrift för »den fria forskningens vänner». Med tillkomsten av Svenska Fornminnesföreningens tidskrift förföll frågan, då man ej ville »framkalla en onyttig och antagligen omöjlig konkurrens». År 1880 upptogs planen på nytt, man tänkte sig då till en början ett samarbete med Södermanlands fornminnesförenings tidskrift, men då detta visade sig svårt att ordna, fattades äntligen 1894 definitivt beslut om utgivande av egen tidskrift i tvångsfria häften. En annan av föreningens uppgifter blev att återställa det arkiv, som Föreningen för Nerikes folkspråk och fornminnen anlagt, vilket vid denna förenings upphörande kvarstannade hos ordföranden dr G. W. Gumaelius och efter hans död delvis förkorn. Detta lyckades även i det stora hela, men flera av de gamla uppsatserna äro dock för alltid förstörda. Slutligen har föreningen fortsatt arbetet med insamlande av avskrifter, bl. a. A. Mörners Kort oekonomisk Beskrifning öfver Nerike författad år 1762. Den 25 febr. 1904 ändrades namnet till Örebro läns fornminnesförening utan att detta i övrigt inverkade på föreningens stadgar och arbetssätt. Denna förening existerade till och med utgången av år 1910.

282 Under mellantiden hade en helt ny förening tillkommit, Föreningen Örebro Länsmuseum, vilken på initiativ av folkhögskoleföreståndaren J. V. Jonsson stiftades den 12 maj 1906 med uppgift »att söka så fullständigt som möjligt skapa en bild av livet inom Örebro län, såväl naturens i alla dess former som människans i hennes verksamhet och id» samt att för detta ändamål »bilda ett museum, som skulle bliva en utvidgning av det redan befintliga fornmuseet och med tiden med detta sammansmälta». Det upprop till föreningens bildande, som utfärdades i april 1906, innehåller ett storstilat museiprogram, uppgiort av disponenten Carl Sahlin och initiativtagaren, och upptager för det blivande länsmuseet följande grupper: länsbibliotek, mineralriket, växtriket, djurriket, lantbruket med vad dit hör, skogshushållning, jakt och fiske, hemslöjd, bergsbruk och bergshantering, övrig storindustri samt fabriker och hantverk, kommunikationsväsen, de stora sjösänkningarna, vattenkraftens användning, folkrörelser och föreningsväsen, undervisningsanstalter, stadssamlingar, gamla byggnader. Den av föreningen redan vid dess tillkomst i utsikt ställda sammanslagningen av dess samlingar med dem, som tillhörde Örebro läns fornminnesförening, ägde rum vid årsmötet 1911. Sedan den 1 jan. 1911 existerar sålunda Föreningen Örebro läns Museum, sammanslagen av Örebro läns fornminnesförening och Föreningen Örebro länsmuseum. Museet. Grundat 1857. Öppnat för allmänheten 29 aug. 1887. Början till den nuvarande museisamlingen gjordes inom Föreningen för Nerikes folkspråk och fornminnen redan år 1857. Vid föreningens årsmöte 25 maj 1858 kunde en stensakssamling från Närke på 28 nummer anmälas, och redan år 1860 framkastades tanken på att för samlingarna skaffa lämplig lokal, då Karolinska läroverket i brist på utrymme ej kunde emottaga dem. Därav blev dock intet, och år 1864 förenades fornsakssamlingen, som nu omfattade 96 nummer, med »läroverkets förut ägande samlingar av samma slag». Museiverksamheten var emellertid härmed icke slut. År 1867 utfärdade föreningen tvenne upprop för bildande av ett arkeologiskt provinsmuseum i samband med läroverkssamlingen, och vid sammanträde den 10 dec. 1870 väcktes förslag om inrättande av ett provinsmuseum i Örebro slott, vilket enligt Djurklous tillägg även borde omfatta föremål, upplysande yngre tiders odling och seder. Tre år senare upphörde föreningens verksamhet, men med nystiftandet av Nerikes fornminnesförening 1878 blev museiplanen åter aktuell.

283 I början av år 1880 lät föreningen verkställa en utredning rörande anskaffande av lämplig museilokal, och sedan man därvid enat sig om att söka erhålla sydvästra tornet av Örebro slott, uppläts detta åt föreningen genom Kungl. Brev av 29 okt. 1881. Inredningsarbetena bestredos av föreningen för en kostnad av 7,855: 88 kr.; till insättande av nya fönster i museets övervåning erhölls dessutom av K. Överintendentsämbetet ett anslag av 500 kr. Under den tid inredningsarbetena pågingo, växte samlingarna avsevärt. Det första större tillskottet erhölls genom att läroverket den 30 mars 1885 överlämnade sin fornsakssamling på 305 nummer, däri inräknade de 96 jordfynd, den äldre föreningen hade skänkt detsamma. Följande år inköptes en privatsamling på 359 nummer, och året därpå deponerade kammarjlinkaren A. Coyet i museet sin samling av äldre slöjdalster m. m. omfattande 325 nummer. Samma år avslutades samlingarnas installerande i de nya lokalerna, och öppnandet för allmänheten ägde rum den 29 aug. 1887. Museet har sedermera vid olika tillfällen erhållit dispositionsrätt till allt större utrymme i slottet, och med fornminnesföreningens lokaler sammanslogos år 1911 de tre rum, som Föreningen Örebro länsmuseum erhållit upplåtna för sina samlingar. Samtidigt genomgingo samlingarna ett fullständigt omordnande, vilket verkställdes av amanuensen Sigurd Wallin. En av fornminnesföreningens sista åtgärder var att hos Örebro stad utverka tillstånd att få i parken vid Lars Bohms udde, dit staden förut låtit flytta den s. k. Kungsstugan, återuppföra ett till rivning dömt 1600-talshus från tomten Nr 4 Kyrkogatan, vari museets samlingar av byggnadsminnen från Örebro stad numera äro inrymda. Därmed har ett steg tagits till erhållande av ett friluftsmuseum. En annan särdeles beaktansvärd åtgärd i samma riktning har Föreningen Örebro länsmuseum under sin korta tid som självständig institution vidtagit genom inköpet av den gamla bergsmansgården Siggebohyttan i Linde socken, vilken därstädes kvarstår i ursprungligt skick. Samlingarna omfattade år 1919: 17,391 föremål, varav de viktigaste avdelningarna voro: den förhistoriska inemot 2,200 föremål förutom ett boplatsfynd från stenåldern (Körartorpet), allmogeinventarier omkr. 1,630, avdelningen för näringar 972, yrken och industri 2,870, kyrkliga inventarier 523, tavelsamling 179. Dessutom böcker och arkivalia omkr. 8,000 nr. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i huvudliggare och numreras i överensstämmelse med denna. Äldre samlingar få behålla sina en gång åsatta nummer. Konservering: För träföremål fotogen, för järn olja, för textilier naftalin. Vetenskaplig beskrivning: Ingen.

284 Lokal: Örebro slott, varav sydvästra tornet, hela södra sidan och en del av den östra i tredje våningen äro kostnadsfritt upplåtna åt museet. Samlingarna äro här tillgängliga onsdagar och lördagar 12—2 samt söndagar 1—3 mot 25 öres entré; dessutom efter tillsägelse. Dessutom Kungsstugan och Borgarhuset, av vilka det senare hyser samlingen av Örebrominnen (omkr. 200 nr), på Lars Bohms udde invid staden, samt bergsmansgården Siggebohyttan i Linde rymmande ett 100-tal föremål. Föreståndare: Intendent Hugo Hedberg, Örebro. Publikationer. Föreningens för Nerikes Folkspråk och Fornminnen verksamhet, år 1860, 1861. Örebro 1861, 1863 (årsberättelser för följande år tryckta i Antikvarisk Tidskrift för Sverige. Stockholm 1864 ff.). Örebro Läns Fornminnesföreningars verksamhet 1856—1888. Örebro 1888. Meddelanden från Nerikes Fornminnesförening I—II. Örebro 1896, 1901. Meddelanden från Örebro Läns Fornminnesförening, III—IV. Örebro 1905, 1909. Meddelanden från Fören. Örebro Läns Museum V—VI. Örebro 1912, 1916. Meddelanden från Örebro Läns Museum VII. Örebro 1918. Förteckning över föremålen i Örebro läns museum till ledning för besökande. Örebro 1887. Örebro läns museum, Vägledning. Örebro 1911 (1 uppl.). Katalog över Historiskt-topografiska utställningen från Örebro län, i Örebro sept. 1902. Örebro 1902. N. G. Djurklou, Ur Nerikes Folkspråk och Folkliv. Örebro 1860. Herm. Hofberg, Förteckning över Nerikes Fasta Fornlämningar. Örebro 1871. Bilder från stad och land. Historiskt-topografiska studier. Örebro 1905. Karolinska Läroverkets i Örebro samlingar.

Läroverket äger en genom gåvor av enskilda och institutioner tillkommen samling av mynt och medaljer, över vilkens tillväxt årliga uppgifter lämnas i läroverkets årsredogörelser. Föremålen äro numrerade efter länder. Samlingen förvaras i läroverket och hålles tillgänglig efter tillsägelse. Föreståndare: Rektor Josef Lind, Örebro. T r y c k t k a t a l o g finnes över förvärv t. o. m. 1881, senare finnes accessionen angiven i årsredogörelserna.

285 SKÅNE. Eslövs Museum.

Grundat 1917. Alltsedan sin tillkomst har museet erhållit ett årligt anslag från Eslövs stad å 200 kr. Om museets verksamhet hava inga uppgifter kunnat erhållas. Hälsingborgs Museum.

Grundat 30 maj 1902. Ägare: Hälsingborgs stad under överinseende av Hälsingborgs Museiförening. Tanken på ett museum i Hälsingborg hade redan långt innan dess tillkomst vaknat hos konsul Oscar Trapp, vilken genom att följa i staden och trakten däromkring företagna grävningar och rivningar av gamla byggnader tillvaratagit en hel del föremål, som belyste stadens och ortens äldre kulturhistoria. Den direkta anledningen till museets tillkomst var nödvändigheten att åt Hälsingborgs stad rädda den stora fågelsamling, som hopbragts av den i sept. 1901 avlidne possessionaten Carl Möller i Vedelsbäck. För detta ändamål sammanträdde ett antal representativa män i staden den 30 maj 1902 för att diskutera möjligheten av att grunda ett museum i Hälsingborg, och en kommitté tillsattes med uppdrag »att föra museifrågan framåt». Ett upprop utfärdades, och en del penningmedel och föremål började inflyta, för vilka senare plats under våren 1905 upplåts i stadens gamla, på 1840-talet av Brunius uppförda latinskola. I okt. samma år (1905) beviljade stadsfullmäktige ur den Tornerhjelmska fonden ett anslag för museiändamål på 43,764 kr., och sedan museet följande år av dir. M. Som melius erhållit en gåva på 10,000 kr. för inköp av svensk målarkonst, började även allmänhetens blickar livligare riktas på företaget. Frågan om den Möllerska fågelsamlingen var dock fortfarande vilande, men då i slutet av mars 1906 underrättelse erhölls, att samlingen antingen kunde av museet på förmånliga villkor förvärvas eller också komme att föras till Lund, blev köpet av densamma avslutat redan den 27 mars, och därmed var även Hälsingborgs museum en verklighet. Med anslag av staden erhöll nu skolbyggnaden en genomgripande nyinredning, och i juni 1908 var museet färdigt. Under året 1910 grundades i museets trädgård en mindre friluftsavdelning genom hitflyttande av den gamla, år 1763 uppförda kantorsstugan i Brunnby, av den vid utställningen 1903 till Slottshagen i Hälsingborg flyttade ryggåsstugan från V. Karup samt av en gammal »stabbemölla» från Hälsingborgs stad.

286 År 1918 inträder museets historia i ett nytt skede genom donation från konsul Trapps efterlämnade maka fru Gisela Trapp av större delen av landeriet Fredriksdahl, beläget helt nära staden. Det område, som här är avsett atl tagas i anspråk för museianläggningen, har ett ytinnehåll av omkring 35 hektar, övrig med gåvan följande jord skall utarrenderas. Medelpunkten i anläggningen bildar den gamla herrgårdsbyggnaden med parken, vilka skola bevaras i ursprungligt skick. Detaljerad plan för den nya anläggningen har uppgjorts av museets intendent och dr Sigurd Wallin vid Nordiska Museet. Samlingarna omfattade år 1919: omkr. 20,000 kulturhistoriska och 40,000 naturhistoriska föremål. De förra fördela sig sålunda: arkeologiska 10,000, senare tiders odling 6,000, mynt och medaljer 3,000, dessutom samlingar av modern konst, etnografica m. m. Huvudintresset är förlagt vid Hälsingborgs stads historia. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i diarium och därefter i accessionskatalog, där anteckning göres om inventarienummer, förvärvssätt, plåtnummer i museets fotografisamling m. m., varjämte föremålet beskrives och historiska uppgifter antecknas i därför avsedd kolumn. Före 1910 äro föremålen numrerade med specialkatalogens bokstav och ordningsnumret inom katalogen (ex. P. 124); efter 1910 numreras efter år med ordningsnummer innanför detta (ex. 195—13, 195—14, 195—19). Konservering: Omfattar huvudsakligen föremål av trä, textilier samt jordfynd. Vetenskaplig beskrivning: Lappkatalog med teckningar och fotografier. Lokal: Den s. k. Centralskolan, gamla latinskolan, jämte en del byggnader i friluftsavdelning. Samlingarna äro tillgängliga endast mot inträdesavgift. Under museets vård och förvaltning står dessutom Hälsingborgs Kärna. Föreståndare: Intendenten Torsten Mårtensson, Hälsingborg. Publikationer. Hälsingborgs Museum, Årsberättelse 1909—1917. Hälsingborg 1910 ff. Hälsingborgs Museum, Redogörelse för verksamheten under år 1918 ff. Hälsingborg 1920. Utredning rörande Hälsingborgs Musei förflyttning till Fredriksdahl. Hälsingborg 1919. Kulturhistoriska Hälsingborgsstudier. Hälsingborg 1918. Retrospektiv utställning av äldre svenskt porträttmåleri, 3—17 nov. 1912. Hälsingborg 1912.

287 Hälsingborgs Museiförening.

Stiftad den 1 dec. 1908. Föreningens uppgift är att stödja Hälsingborgs museums verksamhet. Kristianstads Museum.

Grundat (1877) 1908. Ägare: Kristianstads stad. I okt. 1908 väcktes av konsul C. J. F. Ljunggren förslag om grundandet vid Tekniska skolan i Kristianstad av ett »handels- och industrimuseum», vilket ett halvår senare öppnades för allmänheten vid skolans avslutning den 25 april 1909. Namnet ändrades senare till »Yrkesmuseum», och planen för museets verksamhet utvidgades till att omfatta även föremål av kulturhistoriskt och konstnärligt värde. En viktig fråga blev härigenom lokalfrågan. Denna erhöll emellertid en oväntat snabb lösning. På våren 1911 hade änkefru Mariana Pilo testamenterat halva sin förmögenhet till uppförande av nybyggnad åt Tekniska skolan och dess museum, och vid hennes död under sommaren samma år erhöll museiföretaget den första stora hjälpen — den 1 jan. 1915 uppgick den av henne testamenterade byggnadsfonden till 85,000 kr. 1911 på hösten erhöll byggnadsfonden en ny donation på 50,000 kr., och den 15 dec. s. å. donerade änkefru Angelica Svanberg 100,000 kr., varav 30,000 skulle få användas i byggnadssyfte och 70,000 fonderas till upprätthållande av ett konstnärligt och kulturhistoriskt museum i närmaste förening med Tekniska skolans yrkesmuseum. Härmed var museets framtid tryggad. 30 år innan detta museum tillkom, hade emellertid redan en museisamling grundats i staden av länets fornminnesförening. Den 7 jan. 1877 hade nämligen inbjudan utfärdats till bildandet av Kristianstads läns fornminnesförening, och den 27 sept. s. å. konstituerades denna. Föreningens uppgift skulle vara »att samla och förvara alla slags minnesmärken och muntliga överlämningar från äldre tider, som äro av intresse i arkeologiskt, etnologiskt, kulturhistoriskt och konsthistoriskt hänseende i allmänhet och särskilt för Kristianstads län». Samlingarna inrymdes till en början i sekreterarens, lektor A. Ahlins bostad och flyttades sedan på olika platser i staden, till dess stadsfullmäktige 1885 uppläto plats i Tivoliparken för att där uppföra en museibyggnad, vilket skedde under följande år, och den 6 nov. 1886 stod föreningens museum färdigt. Samlingarna omfattade då över 3,000 föremål förutom mynt och arkivalia. I fru Svanbergs donationsbrev av 15 dec. 1911 uttalades förhoppningen, att

288 fornminnesföreningens samlingar skulle sammanslås med det nya museets. Beslut härom fattades av föreningen den 2 jan. 1912, och den 21 juni 1913 överlämnades samlingarna jämte museipaviljongen och föreningens kontanta tillgångar, varefter Kristianstads läns fornminnesförening upplöstes. Under de nu följande åren fullbordades Tekniska skolans nybyggnad och museets uppställande i denna. Museet invigdes den 29 aug. 1915. Samlingarna omfattade år 1919: tre huvudavdelningar: yrkesmuseum, kulturhistoriskt museum och konstmuseum (däribland deponerade tavlor från Nationalmuseum). Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i förvärvskatalog och numreras i överensstämmelse med denna. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen, i avvaktan på ökade ekonomiska resurser för anställande av intendent för museet. Lokal: Tekniska skolan i Kristianstad (uppförd 1914—1915), varest samlingarna äro mot 25 öres entré tillgängliga onsdag och söndag, för skolbarn under lärares ledning fritt tillträde. Föreståndare: Erik Skärman, Kristianstad. Publikationer. Kristianstads Läns Fornminnesförening, Meddelanden I. Kristianstad 1886. Meddelanden från Tekniska skolans i Kristianstad Handels- och Industrimuseum. Kristianstad 1911. Meddelanden från Tekniska skolans i Kristianstad Yrkesmuseum. Kristianstad 1912. Meddelanden från Kristianstads Museum. Kristianstad 1915, 1916. H. Berg, Tekniska skolans i Kristianstad Handels- och Industrimuseum. Kristianstad 1909. Kristianstads Museiförening.

Stiftades vid Kristianstads museums invigning den 29 aug. 1915. Föreningens ändamål finnes i stadgarna uttryckt så, att den skall »verka till fromma för det år 1908 grundade och sedermera vidare utvecklade Kristianstads museum, tillhörigt nämnda stad, ävensom att detsamma genom föreningens medel understödja.» Landskrona Museum.

Ägare: Landskrona stad. Den 31 mars 1920 överlämnade Landskrona museiförening sina samlingar

289 till Landskrona stad för att bilda ett Landskrona museum. Föreningen, som stiftades omkr. 191*0, har sedan 1911 åtnjutit anslag av staden, till en början med 500 kr. År 1913 höjdes anslaget till 1,000 kr. och år 1917 till 1,500 kr. Om föreningens verksamhet eller dess samlingars beskaffenhet hava inga andra upplysningar än de här anförda kunnat erhållas. Lunds Universitets Historiska Museum.

Grundat (1735) 1805. Ägare: Lunds Universitet. Såsom sin förste grundläggare räknar detta vårt lands äldsta landsortsmuseum Lunds universitets förste professor i naturkunnighet Kilian Stobaeus, vilken år 1735 donerade sina samlingar till universitetet. Denna s. k. »Naturaliekammare» omfattade såväl naturalier som »curiosa och skånska antiqviteter», och det äldsta inventariet — från år 1759 — upptager bland »lapides arte elaborati»: 15 flintviggar, 7 flintknivar, 6 olika redskap av andra stenarter samt dessutom 109 yngre föremål. Snart nog framträda tendenser till ett skiljande av de naturhistoriska och de kulturhistoriska samlingarna i »Museum Stobaeanum». I ett inventarium av 1780 talas redan om det »Historiska och Konstkabinettet» och år 1788 väcker Anders Johan Retzius såsom naturaliekammarens dåvarande föreståndare ett förslag att avskilja de historiska samlingarna som särskild avdelning, varvid han utfäster sig att, därest ett sådant museum kommer till stånd, dit avlämna sina egna samlingar. Därvid förblev saken dock tills »nya academie-huset», det senare s. k. Kuggis, stod färdigt 1802. Nu upptog Retzius saken på nytt och understöddes därvid av professorn i historia Nils Henrik Sjöborg. Förslaget godkändes, och sedan Retzius den 20 sept. 1805 och Sjöborg den 6 nov. s. å. överlämnat sina samlingar till universitetet, stod dess Historiska museum färdigt. Samlingarna räknade härigenom redan omkr. 350 föremål, utom mynt och medaljer. Till förvaringsrum upplåts konsistoriets förra sessionsrum i det s. k. Lundagård. På 1820-talet flyttades museet härifrån till vinden i bibliotekshuset, och här blevo dess samlingar de första i Sverige, vid vilkas uppställande treperiodssystemet tillämpades. Det var under Bror Emil Hildebrands tjänstetid som amanuens vid museet 1830—1833. Samlingarna ökades alltjämt, och under 1840-talet började genom biskop Faxes och professor Brunius' försorg även föremål från skånska lantkyrkor i stor utsträckning inkomma. År 1846 flyttades samlingarna ånyo, till bibliotekets bottenvåning, varest de 19. K. Fornminnesvårdskommitténs

betänkande.

290 förblevo till år 1882, då de uppställdes i det nyuppförda universitetshusets källarvåning. De hade nu ökats till verklig betydenhet, framför allt genom inköp av ett flertal privatsamlingar, av vilka den, som hopbragts av Sven Nilsson (slutligen omfattande inemot 4,400 föremål), är den förnämsta. Ännu en gång skulle samlingarna återvända till »Lundagårds» bottenvåning. Det var sedan nya Universitetsbiblioteket blivit färdigt 1908. Samlingarna överfördes nu från Universitetshuset hit och stodo i sin nya uppställning färdiga i maj 1910. Vistelsen här blev dock icke lång. 1917 hade Zoologiska institutionen erhållit nya lokaler, och dennas gamla byggnad upplåts nu helt och hållet såsom museibyggnad. Efter en genomgripande ombyggnad stod den sommaren 1918 färdig att emottaga samlingarna, och vid Lunds Universitets jubelfest i september s. å. invigdes det nya museet. Samlingarna omfattade år 1919: 20,065 nummer, antalet föremål är dock vida större, då samtliga vid en och samma grävning anträffade fornsaker ofta sammanförts under ett nummer. Samlingarna innehålla föremål från förhistorisk och medeltid samt, i fråga om kyrklig konst, även från nyare tid. Till museet äro anslutna ett betydande antikvariskt-topografiskt arkiv samt en boksamling på 700—800 nummer. Registrering och numrering: Föremålen införas i förvärvskatalog i löpande följd och numreras i överensstämmelse med denna; numreringen utföres med oljefärg eller bläck, i enstaka fall å vidfåstade lappar. Särskilda uppgifter om föremålen införas i huvudliggaren. Konservering: För trä alunkokning, för järn behandling med syra och kalk, i senare tid elektrisk metod. Vetenskaplig beskrivning: Under senare år har sådan i regel gjorts i förvärvskatalogen. Dessutom lappkatalog omfattande en del av de förhistoriska och medeltida samlingarna. Lokal: Tegelbyggnad, hyresfritt upplåten av Lunds Universitet, varest samlingarna alla dagar utom måndagar äro avgiftsfritt tillgängliga. Föreståndare: Professor Otto Rydbeck. Vid sidan av museiarbetet utföra föreståndaren och tjänstemännen årligen omfattande arkeologiska och konsthistoriska undersökningar i Skåne. Föreståndaren, som tillika är professor i arkeologi vid universitetet, åligger undervisningsskyldighet inom museet för universitetets studerande. Publikationer. Otto Rydbeck. Lunds universitets historiska museum. Lund 1910. Från Lunds Universitets Historiska Museum, skrift utgiven med anledning

291 av museets inflyttning i dess nya hem 1918. — Ur Lunds universitets Årsskrift, Lund 1918. Lunds Universitets Konstmuseum.

Ägare: Lunds Universitet. Samlingarna utgöras av målningar, skulptur (huvudsakligast avgjutningssamling), gravyrer, fotografisamling. Lokal: Universitetet. Föreståndare: Professorn i Konsthistoria. De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening.

Stiftad (1865) 1873. Föreningens ändamål är »att vårda De skånska landskapens fornlämningar: att anteckna, beskriva och genom tryckta skrifter bekantgöra sådant, som kan sprida ljus över deras forntid, folkliv och landskapsmål, samt att väcka och underhålla intresset för De skånska landskapens historia genom utgivande av arbeten och handlingar, äldre och nyare, som belysa deras politiska, kyrkliga och kulturhistoriska förhållanden». Den första sammanslutning i denna riktning i Lund var det av biskop W. Faxe år 1844 bildade Sällskapet för Skånes historiska beskrivning. På initiativ av en av detta sällskaps mest intresserade medlemmar, prosten Ernst Rietz, stiftades, i likhet med vad fallet nu var i många andra landskap, 12 jan. 1865 Skånes fornminnesförening, vilken år 1867 med ett även till Skånes senare historia utsträckt program ombildades under namnet Föreningen för Skånes fornminnen och historia. Sedan år 1873 Hallands Fornminnesförening anslutit sig till Skåneföreningen och de båda föreningarnas tidskrifter sammanslagits, antogs namnet De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening med uppgift att bedriva sin forskningsverksamhet inom hela det gamla Skåneland omfattande Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm. Föreningens verksamhet har huvudsakligen varit av litterär beskaffenhet. Under sina första arbetsår intresserade den sig emellertid synnerligen livligt för praktisk kulturminnesvård, såsom genom att sammanföra ett antal rubbade runstenar till den s. k. Runstenskullen vid Lundagård, genom att övervaka och understödja antikvariska grävningar m. m., och redan under det första året av föreningens tillvaro beslöts anläggandet av en samling folkdräkter från Skånes olika härader. Den museala verksamheten har inskränkts till stödjande av Universitetets historiska museum och till medverkan vid

292 bildandet av Kulturhistoriska föreningen för Södra Sverige och Kulturhistoriska Museet i Lund. Sekreterare: Prof. Lauritz Weibull, Lund. Publikationer. Samlingar till Skånes historia, fornkunskap och beskrivning (1868—73). Lund 1869 ff. Samlingar utgivna för de skånska landskapens historiska och arkeologiska förening (1874—80). Lund 1874 ff. Skånska samlingar 1891—95. Lund 1893 ff. Historisk Tidskrift för Skåneland sedan 1901. Lund 1903 ff. Dessutom hava av föreningen utgivits följande arbeten: Linnés Skånska Resa, 1874; Bondeson, Halländska sagor, 1880; Eva Vigström, Skånska visor, sagor och sägner, 1880; M. Weibull, Lund och Lundagårds minnen, 1882; Corylander, Berättelse om Lunds Domkyrka, 1884; Sv. Wägner, Skånska kommissionen av 1669—1670, 1886; K. Enghoff, Tillståndet i Skåne under Magnus Stenbocks guvernörstid år 1707—1711, 1889; C. O. Arcadius, Gumlösa kyrka, 1891; Tidströms Resa i Halland, Skåne och Blekinge år 1756, 1892; L. Weibull, Thomas Thorild, 1896; Sthen Jacobsen, Den Nordiske Kriigs Kronicke, 1897; samt förteckning å Skrifter utgivna av De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening, 1905. Kulturhistoriska Föreningen för Södra Sverige med Kulturhistoriska Museet i Lund.

Föreningen. Stiftad 15 nov. 1882. Föreningens ändamål är »att samla och i Kulturhistoriska Museet i Lund förvara sådana föremål, som tjäna till belysning av företrädesvis sydsvenskt folkliv och odlingshistoria. I samband därmed har föreningen även till uppgift att arbeta för ett allmänt höjande och främjande av konstindustri och hemslöjd.» I det upprop till stödjande av föreningens verksamhet, som utfärdades till allmänheten i december 1882, uppgives föreningen vara stiftad av »De skånska landskapens historiska förening och Landsmålsföreningarna i Lund jämte Föreningen för Smålands minnen». Den närmaste anledningen till föreningens tillkomst just nu var dock uppenbarligen den, att under sommaren 1882 ett betydande antal skånska allmogeföremål insamlats huvudsakligast i Gärds härad i Skåne, och dessa hade under hösten jämte andra i Lund

293 förvarade liknande samlingar utställts i Universitetshuset. Denna samling blev grundstommen till Kulturhistoriska museet i Lund, och det var snarast för att stödja detta som föreningen stiftades. Föreningens verksamhet kom också allt framgent att träda i bakgrunden för Museets. Den verksamhet, vid sidan om den museala, åt vilken föreningen främst ägnat sig, är att väcka och underhålla intresset för den gamla slöjden. En strävan i denna riktning finnes antydd redan i det ovan anförda uppropet 1882. Ett mera positivt uttryck erhöll denna uppgift genom den utställning av skånsk konstvävnad, som anordnades i Kristianstad i sept. 1885, och genom utställningen i Köpenhamn 9 sept.—5 okt. 1886 beredde föreningen den skånska textilkonsten den auktoritet, den sedan alltfort bibehållit. Följande året ^bereddes tillfälle åt hemslöjdare i Skåne till lån av mönster från museet, och '1897 organiserades i anslutning till detta Sydsvenska Konstslöjdanstalten, vilken sedan 1899 redovisas som särskild institution i föreningens årsredogörelser. Helt naturligt har föreningen även arbetat för vårdandet av de skånska kulturminnena, profana såväl som kyrkliga. Av de undersökningar, som utförts må, förutom grävningar i Falsterbo, i första hand nämnas de som utförts i anslutning till i staden Lund pågående gatu- och grundgrävningsarbeten, varigenom bl. a. ett material till kännedomen om vår profana medeltids kultur bragts i dagen, vilket torde sakna motsvarighet i världen. Museet. Grundat 24 juni 1882, öppnat för allmänheten 21 okt. 1882. Redan 1868 hade inom Föreningen för Skånes fornminnen och historia tanken väckts på anläggandet av en samling folkdräkter från Skånes olika härader, och vid ett sammanträde inom föreningen 1879 framfördes av adjunkten C. Schweder i Lund på nytt planen på att utvidga de huvudsakligast förhistoriska och allmänt-etnografiska samlingarna vid universitetet till att omfatta även skånsk etnografi, vilket hade till följd, att en kommitté i detta syfte tillsattes 7 juni 1880. Dessa strävanden, som närmast få betraktas som ett led i det under 1870-talet vaknade intresset för svenskt folkmål och folkliv med de samtidigt stiftade landsmålsföreningarna, blevo emellertid en verklighet genom dåvarande studeranden vid universitetet G. Karlin. På våren 1882 — och såsom det vill synas, oberoende av de tidigare hysta planerna — hade inom Skånska landsmålsföreningen i Lund förslag väckts om anskaffande för landsmålsarbetets räkning av en s. k. reqvisitasamling,

294 en samling föremål, som bl. a. skulle tjäna till illustrationer av orduppteckningarna. Nu blev det sålunda den akademiska ungdomen, som tog upp saken, och denna insats blev bärig. Förslagsställaren var G. Karlin, och vid ett sammanträffande i hans hem, Huaröds prästgård, mellan landsmålare från Lund midsommaren 1882 utformades tanken på en etnografisk Skånesamling ytterligare. Under den följande delen av sommaren hopbragte Karlin i sin hemtrakt i Gärds härad en samling allmogeföremål omfattande 250 nr, vilkas inköpande huvudsakligast möjliggjorts genom av hans fader kyrkoherden L. P. Johansson förskotterade medel. Sedan samlingen i aug. 1882 i Huaröds prästgård varit utställd till beskådande av ortsbefolkningen, avfördes den till Lund, varest den jämte ett hundratal föremål tillhörande De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening utställdes i gamla universitetsbiblioteket 21 okt. 1882. Under Karlins energiska ledning vaxte samlingen raskt. Den 1 juni 1884 omfattade den redan 2,150 nr med omkr. 2,500 föremål, och då samtidigt den tidigare lokalen måste disponeras för biblioteket, flyttades museet samma sommar till det gamla s. k. Kuggis, där det ett par år erhöll cn fristad. Då även denna lokal måste tagas i anspråk för universitetet i juli 1886, blevo samlingarna fullständigt husvilla, och planer voro t. o. m. å bane att förflytta dem till Malmö. Genom Lunds stadsfullmäktiges mellankomst undveks detta, och den 28 febr. 1888 öppnades museet på nytt i förhyrd lokal vid Gråbrödersgatan, efter att samlingarna legat nedpackade l 1 /. år. I april 1890 avslöt föreningen köpekontrakt på f. d. Tollska gården vid Adelgatan, och härmed hade museet erhållit ett eget hem. De möjligheter till museets framtida utveckling, som härigenom öppnades, uttrycker föreningens styrelse i sin y 7 1890 avgivna årsberättelse i följande ord: »utom det att museets närvarande behov av utrymme äro fullt tillgodosedda genom den trenne våningar höga av Per Henr. Ling en gång uppförda huvudbyggnaden, erbjuder den stora trädgården med en areal av 62,000 kv.-fot, belägen i centrum av staden, tillfälle att förverkliga planer, som med ett rationellt skött folkmuseum måste vara förbundna, detsammas ordnande efter paviljongsystem. Inflyttandet av gamla byggnader, som var för sig kunna bilda ram för likartade samlingar, planterandet av en arkeologisk trädgård o. s. v., inrättandet av ett slöjdmagasin och skola för konstslöjd äro tankar, som här under för Föreningen lyckligare ekonomiska förhållanden en gång kunna förverkligas.» Då museet den 14 juli 1892 öppnades och den 7 sept. samma år invigdes i sina nya lokaler, hade redan så mycket av det sist anförda programmet

295 hunnit realiseras, att »borgarhuset», en bondgård från Blekinge och två smålandsbodar inflyttats till museitomten. Två år senare förvärvades den gamla träkyrkan i Bosebo sn, Småland. Genom inköp av ett par angränsande tomter hava museilokalerna senare utvidgats; av inflyttade hus äro att anföra det gamla Kalendehuset samt två andra byggnader från Lund. Samlingarna omfattade år 1919: omkr. 125,000 föremål fördelade på 27,211 nr jämte bibliotek, 2,127 nr, och arkiv 774 nr. Museet »samlar utan inskränkning allt, som belyser kulturens historia, särskilt inom Södra Sverige», med huvudintresset förlagt vid staden Lunds arkeologi, vapenhistoria, textilkonst med dräkthistoria samt keramik. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i förvärvskatalogen, varest uppföras dels förvärvsnumret, med vilket föremålet numreras, dels det för lappkatalogen gällande »realkatalogsnumret». Utförligare uppgifter om föremålen förvaras, därest de icke införas i förvärvskatalogen, i särskilda kapslar. Konservering: Museet äger egen konserverings- och reparationsverkstad, som även tillhandagår andra museer och enskilda samlare med konservering. Vetenskaplig beskrivning: Lappkatalog upplagd redan vid museets första grundande och sedan alltjämt fortsatt. Lokal: Ett flertal byggnader av sten och trä jämte särskilda byggnader för expedition, fackskolor, konserveringsanstalt, bostäder m. m. Samlingarna äro tillgängliga alla dagar, under vinterhalvåret 11—3 och under sommarhalvåret 10—skymningen; fritt för studenter, uniformerad militär samt skolungdom från Malmöhus län, eljest mot 10—50 öres entré. Föreståndare: Intendenten G. J:son Karlin, Lund. Publikationer. Redogörelse för Kulturhistoriska föreningens för Södra Sverige verksamhet, sedan 1884. Lund 1884 ff. Kulturhistoriska Meddelanden, 1894—1911. Lund 1894 ff. G. J:son Karlin, Kulturhistoriskt Museum i Lund, Vägledning. Lund 1888. Dens. Kulturhistoriska Museet i Lund 1882—1910. Lund 1910. Dens. Kulturhistoriska Museet i Lund, En handbok för besök och självstudium. Lund 1918. Kulturhistoriska Föreningens för Södra Sverige i Lund Konstvävnadsturné. Stockh. 1900. Dens. Vägvisare genom den skånska historiska textilutställningen på Kulturhistoriska Museet i Lund, 11 okt.—2 nov. 1913. Lund 1913.

296 Dens. Kulturhistoriska Museets utställning av Gobeliner och mattor samt annan textilkonst. Lund 1919. G. J:son Karlin, Skånsk Textil Konstslöjd, Lund 1886. Etnologiska Föreningen i Lund.

Stiftad 27 oktober 1903. Föreningens syfte är att »vara ett föreningsband mellan dem, som i södra Sverige hysa vetenskapliga intressen för någon av de kunskapsgrenar, som tillhöra etnologiens område. Föreningen söker främja denna uppgift företrädesvis genom sammankomster i förening med föredrag och meningsutbyten, genom anordnande av exkursioner och eventuellt genom från trycket utgivna skrifter». Föreningen stiftades den 27 okt. 1903 efter ett förberedande sammanträde den 23 sept. och har sedan dess årligen avhållit minst fem sammanträden med föredrag i kulturhistoriska ämnen samt anordnat utflykter till minnesvärda platser i Skåne. Dessutom har föreningen understött eller genom sina medlemmar låtit utföra vetenskapliga arbeten. Början till sistnämnda verksamhet gjordes genom tillsättande den 7 april 1905 av en kommission för tillvaratagande av de fynd, som göras i de av den snabbt framträngande industrien hotade torvmossarna i Skåne med angränsande delar av Blekinge, Småland och Halland. Torvmossekommissionen har sedan 1905 varit i oavbruten verksamhet för tillvaratagandet av fynd eller uppgifter om sådana ur sydsvenska torvmossar. Den 7 december 1907 tillsattes en kommission för antikvarisk-topografisk beskrivning av Skåne, vilken varit verksam sedan sommaren 1908. Dessutom har föreningen låtit utföra uppmätningsarbeten vid grundgrävningar i Lund samt har sedan 1913 understött uppmätningsarbetet av skånska borgar och sedan 1914 undersökning och beskrivning av svenska korsvirkeshus. Årsberättelser publiceras årligen i tidskriften Ymer. Folkminnesföreningen i Lund.

Stiftad hösten 1913. År 1910 inrättades vid Lunds universitet en docentur i Folkminnesforskning med C. W. v. Sydow som innehavare. För ett mera systematiskt insamlande av folktraditioner beviljade 1912 års riksdag ett anslag å 4,500 kr. att fördelas mellan v. Sydow, docenten Tobias Norlind och häradshövding Nils Andersson i Lund. Och för att bättre kunna bland den akademiska

297 ungdomen organisera insamlingsarbetet stiftades följande året Folkminnesföreningen i Lund. Resultaten av föreningens arbete finnas nedlagda dels i det s. k. Folkminnesarkivet i Lund, dels i den av föreningen sedan år 1914 utgivna tidskriften »Folkminnen och Folktankar.» Sekreterare: Docent C. W. v. Sydow. Publikationer. Folkminnen och Folktankar årg. 1 ff. Malmö 1914 ff.; flera uppsatser även separat i »Folkminnen och Folktankars Skriftserie». Sed och Sägen. Månadsskrift 1917. Malmö 1917. Frågeformulär rörande julseder, vårhalvåret m. m. Ur Folkminnesföreningens samlingar: I. Folkminnen från Skytts härad. 1—3. Malmö 1915. II. Folksagor från Halland. Malmö 1915. Föreningen Det Gamla Lund.

Stiftad 27 april 1918. Föreningens ändamål är »att verka för bevarandet av staden Lunds historiska minnesmärken samt att genom utgivandet av skrifter och handlingar eller på annat lämpligt sätt öka och utbreda kännedomen om stadens historia.» Publikationer. Kartor över staden Lund och dess jordar från tiden före 1705, utgivna av Lauritz Weibull. Lund 1919. Otto Rydbeck, Lund och Dalby. Lund 1920. Skånska föreningen för byggnadskultur.

Stiftad 1915. Föreningen tillkom i samband med en vid Vilans Folkhögskola sommaren 1915 anordnad s. k. lantb}^ggmästarekurs. Föreningens mål har varit att på grundval av den gamla byggnadskulturen skapa en stilenlig och sund utveckling av byggnadsverksamheten på den skånska landsbygden. Syftet sammanfaller sålunda till väsentliga delar med hembygdsvårdens, men för att kunna förverkliga denna uppgift har det blivit nödvändigt att först erhålla kännedom om landskapets gamla byggnadstraditioner och genom uppmätning och fotografering utforska dessa.

298 Främst på programmet för föreningens verksamhet står fortsättandet av lantbyggmästarekurserna. Sådana ha också årligen hållits, vid Vilan 1916, Önnestad 1917, Fridhem 1918 och Tomelilla 1919. De härvid utförda uppmätningarna ha delvis publicerats i den av föreningen utgivna serien Skånska gårdar och hus. I samband med uppmätningarna och avbildandet av de skånska gårdarna har även igångsatts en systematisk undersökning av de gamla prästgårdarna och i anslutning härtill utarbetandet av mönsterritningar till skånska prästgårdar. Slutligen har föreningen genom anordnande av studieutflykter inom landskapet verkat för en grundligare och mångsidigare kännedom om dess olika byggnadstraditioner. Föreningen äger ett icke obetydligt uppmätnings- och avbildningsarkiv. Publikationer. Karl Berlin och Fritjof Hazelius, Skånska Gårdar och Hus. H. 1 ff. 1916 ff. Skånsk Hembygdsvård, årg. 1 ff. Lund 1917 ff. Karl Berlin, Handledning i uppmätning och beskrivning av mindre byggnader. Småskrifter I. 1918. Malmö Fornminnesförening.

Stiftad 1911. Om föreningens verksamhet hava inga upplysningar erhållits. Malmö Museum.

Grundat (20 febr. 1841) 26 febr. 1851. Ägare: Malmö stad. På initiativ av komminister P. Ax. Hultman avhölls den 20 februari 1841 ett sammanträde, varvid beslöts, att i förbindelse med den av honom inrättade Nya skolan i Malmö skulle upprättas ett naturhistoriskt museum, för vars underhåll ett antal garanter tecknade sig. Detta museum synes hava existerat endast i två år, och då Nya skolan efter en kort tillvaro upplöstes, överlämnades samlingarna till lärdomsskolan, där de inpackades och bortglömdes. År 1851 upptogs tanken på nytt av lektor M. C. J. Eurenius, vilken sedan 1847 varit anställd vid läroverket i Malmö och sedan höstterminen 1849 lämnat kostnadsfri undervisning i naturalhistoria åt abiturienter. Avsikten var bildandet av ett »Skånskt naturhistoriskt museum», vilket också kom till stånd den 26 februari s. å.; från denna dag kan sålunda det nuvande Malmö museum räkna sin tillvaro.

299 Redan under de närmast följande åren vidgades museets program till att omfatta även historiska föremål, i främsta rummet sådana från sten-, bronsoch järnåldern. Genom överlämnande till museet 1880 av avlidne juveleraren C. B. Lyxdorphs samling av silver, keramik m. m., grundades dess konstindustriella avdelning, och 1896 giordes det första förvärvet till museets tavelsamling, varigenom museet fick sin nuvarande plan i huvudsak fastställd. De äldsta samlingarna voro uppställda i läroverkets gamla byggnad vid Västergatan, och då läroverket 1879 flyttades till den nya byggnaden i Rörsjöstaden, följde museet med. Detta ägdes nu ännu av en museiförening, men med samlingarnas ständiga tillväxande uppstod snart önskemålet att för deras underhåll erhålla bidrag av staden. Ansökan härom ingavs 1889, och stadsfullmäktige tillsatte en kommitté för frågans utredande, vilket hade till följd, att fullmäktige den 18 december 1890 fattade beslut om att museet från ingången av år 1891 skulle övertagas av staden och samtidigt erhålla ett årsanslag på 2,000 kr. Härmed inträder museets historia i ett nytt skede, som så småningom ledde till att museet erhöll egen byggnad. Frågan härom upptogs redan 1893, och då läroverket 1897 framställde krav på disposition av de åt museet upplåtna lokalerna, blev den akut. Den 3 maj 1897 utfärdades inbjudan till pristävling för nybyggnad åt museet, för vilken plats redan föregående året anvisats i nuvarande Slottsparken. I den nya byggnaden, som uppfördes av arkitekten J. Smedberg, invigdes museet den 12 oktober 1901. Samlingarna omfattade år 1919: omkring 29,700 föremål, därav naturhistoria 2,977, förhistoria 4,646, senare tiders kulturhistoria jämte konstindustri 7,764, mynt och medaljer 12,300 samt boksamling omkring 2,350. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i för de olika avdelningarna, de naturhistoriska, den förhistoriska, den kulturhistoriska och konstsamlingen samt mynt och medaljsamlingen, avsedda huvudliggare samt numreras i överensstämmelse med dessa, därvid särskilda signa beteckna den respektive liggaren. För särskilda samlingar föras dessutom specialkataloger liksom gåvor och depositioner införas i särskild gåvobok. Konservering: För trä, tvättning med fotogen eller rökning med kolsvavla eller formalin; för järn, tvättning i svag svavelsyrelösning, stark torkning, parafinbad; för textilier, rökning i kolsvavla eller formalin; för naturalier särskilda anordningar. Vetenskaplig beskrivning: Sedan 1914 lappkatalog med fotografiska avbildningar, omfattande konst och konstindustri, historiska föremål m. m. Lokal: Tegelbyggnad, Malmö museum, varest samlingarna äro tillgängliga

300 fritt sön- och helgdagar 1—4 (nov.—febr. 1—3) samt mot 10—25 öres entré övriga dagar 12—3. Skolklasser under lärares ledning, uniformerad militär, studenter och konstnärer hava fritt tillträde. Föreståndare: Intendent Hans Emil Larsson, Malmö. Publikationer. Malmö museums förvaltning och tillväxt, årsberättelser sedan år 1902. M. C. J. Eurenius, Katalog över de naturhistoriska och kulturhistoriska avdelningarna av Malmö museum. Malmö 1887. Densamme, Katalog över den kulturhistorisk-etnografiska avdelningen i Malmö museum. Malmö 1888. Hans Emil Larsson, Vägledning genom Malmö museum, Malmö 1909. A. U. Isberg, Katalog över historisk-topografiska utställningen för Malmö stad å Malmö museeum juli—augusti 1907. Malmö 1907. Hans Emil Larsson, Malmö museum 1851—1901, en minnesskrift. Malmö 1901. Malmö Sjöfartsmuseum.

För åstadkommande av ett sjöfartsmuseum i Malmö har därvarande Sjöfartsförening sedan några år tillbaka varit sysselsatt med insamlande av maritima föremål, för vilkas uppställande staden upplåtit lokaler. Föreningen för Fornminnes- och Hembygdsvård i sydöstra Skåne med Föreningens för Fornminnes- och Hembygdsvård i sydöstra Skåne Museum i Simrishamn.

Föreningen. Stiftad år 1917. Föreningens syfte är: »att efterforska, undersöka, bekantgöra och vårda sådana fornlämningar, äldre byggnader, lösa fornsaker etc, som äro av betydelse i arkeologiskt, etnologiskt, kulturhistoriskt och konsthistoriskt hänseende; att i skrift uppteckna, samla och bevara sagor, sägner, seder och bruk samt insamla litteratur och arkivalier, som beröra bygden; att vårda och utveckla en byggnadskultur i landskapets och traditionens anda samt att bevara de egendomligheter och minnesmärken, som sydöstra Skånes natur erbjuder.» Föreningens verksamhet har, utom på museet, varit riktad på hembygds-

301 vården, i vilket syfte bl. a. helt nyligen en pristävlan utlysts i syfte att erhålla goda typritningar till modärna, praktiska och billiga byggnader, som harmoniera med gängse byggnadsmetoder i sydöstra Skåne. Museet. Öppnat för allmänheten i april 1917. Samlingarna omfattade år 1919: 2,434 föremål, därav förhistoria 1,186, allmogekultur 612, mynt och medaljer 636, dessutom böcker rörande — speciellt sydöstra — Skåne, böcker, som tillhört allmogehem, arkivalia, fotografier av allmogemän och allmogekvinnor samt av platser, allt inom sydöstra Skåne, vilket enligt föreningens arbetsplan omfattar Ingelstads, Järrestads och Albo härader. Registrering och numrerirg: Föremålen införas i löpande följd i förvärvskatalogen och numreras i överensstämmelse med denna. Särskilda uppgifter införas vid föremålets nummer i katalogen. Över mynt och medaljer särskild katalog, för arkivalia särskild katalog under upprättande, fotografier ännu ej katalogiserade. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen, endast skydd mot mal. Lokal: Staden tillhörigt stenhus, hyresfritt, varest samlingarna mot 10—25 öres entré äro tillgängliga lördagar och söndagar; för skolor under lärares ledning fritt tillträde. Föreståndare: Stadsläkare Joh. Bring, Simrishamn. Trelleborgs Fornminnessamling.

Grundad 3 sept. 1896. Ägare: Trelleborgs stad. Samlingarna omfattade år 1919: 3,114 föremål, upptagande förhistoria, medeltid, allmogekultur, mynt och medaljer samt böcker. Särskilt har museet intresserat sig för äldre belysningsföremål. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i en »konceptkatalog» med datum, givarens namn m. m. och numreras i överensstämmelse med denna. För mynt och medaljer särskild katalog. Konservering: Träföremål indränkas med en blandning av terpentin och kolväte, textilier uttagas och vädras varje förvår. Vetenskaplig beskrivning: Lappkatalog för myntsamlingen påbörjad. Lokal: Statens Samskola i Trelleborg, hyresfritt, varest samlingarna 3—6 dagar om året äro offentligt tillgängliga, eljest efter tillsägelse; ingen inträdesavgift. Föreståndare: Axel Andersson, Trelleborg.

302 Ystads Fornminnesförening med Ystads Fornminnesförenings samlingar i Ystad.

Föreningen. Stiftad 28 maj 1907. »Föreningens ändamål är att inom staden och orten efterforska, undersöka och bekantgöra sådana fornlämningar, äldre byggnader o. d., som äro av betydelse i etnologiskt, kulturhistoriskt eller konsthistoriskt hänseende, och verka för deras bevarande samt att, i samarbete med Ystads allmänna läroverks museum, genom inköp eller på annan väg samla och tillvarataga lösa fornsaker och kulturföremål, som äga ett liknande intresse. Föreningen vill tillika, på sätt ske kan, arbeta för stadens yttre förskönande.» Ystads Fornminnesförenings uppkomst sammanhänger med det nit, som inom staden utvecklades för räddandet av det gamla Franciskanerklostret. Detta kom i stadens ägo 1876, och byggnaderna voro då mycket förfallna. I samband med förslaget om ny stadsplan beslöto stadsfullmäktige år 1887, att klostret skulle rivas, men beslutet blev lyckligtvis icke verkställt. 16 år senare erbjöd sig godsägaren J. Lachman att med 20,000 kr. understödja klostrets restaurering, och stadsfullmäktige upphävde nu sitt tidigare beslut samt anslogo för restaureringen 10,000 kr., varpå riksdagen följande året — 1904 — beviljade ett anslag för samma ändamål av 15,000 kr. Efter förberedande undersökningar verkställdes restaureringen 1909—1910, varvid för densammas genomförande ytterligare betydande penninggåvor erhöllos. Redan innan klosterrestaureringen kunde sättas i verket, hade behovet av en mera rationell fornminnesvård i Ystad erhållit ökad aktualitet genom att det s. k. Borgmästarhuset vid St. Östergatan hotades att rivas eller flyttas. Ägarna skulle på platsen uppföra en större modern byggnad och stodo i begrepp att nedriva den gamla, och som spekulanter på denna uppträdde Nordiska museet och Kulturhistoriska museet i Lund. Nu ingrepo några av stadens fornminnesvänner, och i februari 1907 utfärdades i ortstidningarna ett upprop till bildande av en Ystads Fornminnesförening, vilken efter förberedande åtgärder kunde konstitueras den 28 maj samma år. Under mellantiden hade till stadsfullmäktige avlåtits en skrivelse med anhållan, att plats måtte upplåtas invid klostret för att där uppföra Borgmästarehuset, en anhållan, som även beviljades, och föreningens första omsorg blev att förvärva och på den nya platsen återuppföra byggnaden, ett arbete, som redan i mars 1908 var avslutat.

303 Vid sidan om sin museala verksamhet har föreningen utvecklat ett livligt intresse för tillvaratagande av i första hand stadens gamla kulturvärden men även för vården av fornminnena å den kringliggande landsbygden. Så har föreningen verkat för att vid fastställandet av ny stadsplan för Ystad den gamla stadsplanekaraktären måtte i vidaste mån bibehållas, ett flertal äldre byggnader hava på föreningens försorg konserverats eller restaurerats, minnestavlor hava uppsatts på för stadens historia märkligare byggnader o. s. v. Vidare har föreningen tagit initiativet till och delvis bekostat undersökningen av en borganläggning i Vitaby socken samt låtit återställa en delvis förstörd skeppssättning vid Kåseberga, varest föreningen även för ett årligt arrende av 9 kr. förvärvat dispositionsrätten till marken. Museet. Redan från början av sin verksamhet upptog föreningen arbetet på att i samverkan med det redan befintliga Läroverksmuseet i Ystad skapa ett större kulturhistoriskt museum. Såsom lokal för detta var Borgmästarhuset givet. Hösten 1910 skulle ytterligare en av stadens äldre byggnader, Jens Jacobsens hus, vid St. Östergatan rivas. Genom stora ansträngningar lyckades det föreningen att även förvärva denna byggnad, för vilken stadsfullmäktige likaledes uppläto plats å Klosterområdet, och 1912 stod den återuppförd där. Dessa byggnader hava nu inretts till lokaler för samlingarna. Det i början planerade samarbetet med Ystads Läroverks museum har sedermera avbrutits, och den tilltänkta sammanslagningen av de båda samlingarna har ännu icke kommit till stånd. Samlingarna omfattade år 1919: 850 föremål, därav förhistoria 350, allmogekultur 300, husbyggnadsrester 100. Dessutom äger museet en samling av omkring 1,400 mynt och medaljer jämte diverse brev, böcker och trycksaker. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i liggare och numreras i överensstämmelse med denna. Konservering: Ingen, endast textilierna bliva vår och höst vädrade. Vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: Borgmästarhuset och Jens Jacobsens hus (korsvirkesbyggnader), uppförda invid Gråbrödraklostret, varest samlingarna äro tillgängliga söndagar kl. 1—3 e. m. mot 10 öres avgift, vid andra tider efter tillsägelse hos Gråbrödraklostrets vaktmästare. Museet är stängt 1 oktober—1 april. Föreståndare: Viktor Fredborg, Ystad.

304 Publikationer. Skrifter utgivna av Ystads Fornminnesförening: I. 1907—1917. skrift. Ystad 1917. II. Den 7 augusti 1918. Fästskrift. Ystad 1918. Gamla och Nya Ystad. Ystad 1911.

Minnes-

Fröken Charlotte Berlins i Ystad stiftade museum.

Stiftat 1916. Ägare: Ystads stad. I ett år 1912 upprättat testamente hade fröken Charlotte Berlin till staden Ystad överlämnat sin egendom, Dammgatan 23, att jämte där förvarade inventarier efter hennes död utgöra en särskild museisamling. Gåvan gick i fullbordan efter hennes år 1916 timade frånfälle. Samlingarna utgöras av möbler, husgeråd, smycken m. m., till största delen härstammande från stiftarinnans föräldrahem, rådmannen Johan Theodor Berlins och Anna Marie Elisabeth Ahlgrens hem i Ystad. Det hus, där de nu äro uppställda, inköptes av Charlotte Berlin 1881, och den uppställning, föremålen då erhöllo, har i stort sett förblivit orubbad. Museets uppgift är att utgöra en illustration av ett svenskt borgarhem från 1800-talets mitt. Föreståndare: Konsul C. O. Borg, Ystad. Ängelholms Museum.

Ägare: Ängelholms hantverksförening. Om museet hava inga närmare uppgifter erhållits. önnestads Hembygdsförening.

Från den i önnestad sedan några år tillbaka existerande hembygdsföreningen har meddelats, att dennas verksamhet ännu icke utsträckts till musealt insamlingsarbete. östra Göinge Hembygdsförening med östra Göinge Hembygdsmuseum i östra Broby.

Stiftad 1920. Föreningen räknar sin tillkomst från den den 1 maj 1918 stiftade Brobyortens hembygds- och vandrareförening. Från att från början ha omfattat endast Östra Broby socken med omnejd ombildades den 1920 till att omfatta hela häradet, varvid den även antog sitt nuvarande namn.

305 Föreningens avsikt är bl. a. att i Östra Broby grunda ett hembygdsmuseum, lör vilket nämndemannen Emil Jepsson i Haraberga skänkt en ryggåsstuga. Dessutom har föreningen gått i författning om att förvärva det ännu kvarstående boningshuset i Kviinge gamla, omkring 1730 uppförda prästgård. Kristianstads Högre Allmänna Läroverks Historiska Museum.

Enligt en av Abraham Åhlén i Läroverkets inbjudningsskrift för år 1879 intagen illustrerad Beskrivning över Kristianstads högre allmänna läroverks historiska museum, Christianstad 1879, ägde läroverket vid denna tid en till över 300 nummer uppgående samling, huvudsakligast förhistoriska föremål. Samlingen lär hava grundats på 1850-talet. Om samlingens nuvarande beskaffenhet hava inga uppgifter erhållits. Landskrona Läroverksmuseum.

Grundat 30 februari 1859. Samlingarna omfattade år 1919: Omkring 6,400 föremål, därav förhistoria 650, allmogekultur 250, mynt och medaljer 4,300, ett fåtal medeltidssaker jämte en biologisk samling av 1,200 föremål. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd iförvärvskatalog samt överföras därefter med utförlig beskrivning jämte uppgift om användning, fyndomständigheter o. s. v. i specialkataloger för de särskilda grupperna. Numreringen sker gruppvis. Konservering: Endast för de biologiska samlingarna. Vetenskaplig beskrivning: För större delen av myntsamlingen. Ingen lappkatalog. Lokal: Läroverksbyggnaden, uppförd 1915, varest samlingarna efter anmälan hos rektor äro fritt tillgängliga två dagar i veckan. Föreståndare: Rektor P. K. Svensson, Landskrona. Trelleborgs samskolas samlingar.

Skolan äger en samling omfattande cirka 300 stenåldersfynd. förvaras i skolans byggnad.

Samlingen

Ystads Högre Allmänna Läroverks Museum.

Grundat av rektor N. G. Bruzelius omkring 1860. Samlingen omfattade år 191h<•: 3,532 föremål från förhistorisk tid, medeltid 20. A'. Fornminncsvårdskommilténs

betänkande.

306 och nyare tid jämte allmogekultur. Dessutom har samlingen i deposition från kyrkor mottagit två gamla offerskålar av trä. Registrering och numrering: Förvärven införas i en katalog med uppgift om fyndort och om föremålets art och beskaffenhet samt numreras i regel med ett nummer för varje. En allmogedräkt t. ex. erhåller dock endast ett nummer, i fråga om flintskärvor och ofullbordade föremål, som funnits tillsammans med färdiga flintföremål, numreras endast de senare. Lokal: Gamla läroverksbyggnaden, varest samlingarna äro tillgängliga för allmänheten fritt 1 timme i veckan, eljest mot 10 öres avgift, som tillfaller vaktmästaren. Publikationer. Katalog över Ystads femklassiga allmänna Läroverks museum, samlat under åren 1865—84 av Nils G. Bruzelius. Malmö 1885. S y d ö s t r a Skånes Folkhögskolemuseum, Tomelilla.

Grundat 17 november 1908. Samlingarna omfatta omkring 2,000 föremål, därav 150 förhistoriska föremål och 200 mynt, i övrigt huvudsakligast naturalier, samt äro avsedda som åskådningsmateriel vid undervisning. Föreståndare: Rektor Dav. Jakobson. SMÅLAND. Alseda sockenmuseum.

Grundat 30 mars 1914. Ägare: Alseda socken. Den 30 mars 1914 inlämnade kantor M. M. Granström till Alseda församlings kyrkostämma ett förslag om inrättande av ett hembygdsmuseum, för vilket ändamål vinden i gamla sockenmagasinet, en äldre stenbyggnad kallad Alseda kloster, skulle upplåtas. Förslaget bifölls samma dag av stämman. Förutom insamling av kulturhistoriska föremål ingår i museets plan samlande av naturalier, ävensom av fotografier, särskilt av gamla personer och hem, samt insamling av ortstraditioner. Samlingarna omfattade år 1919: omkring 800 föremål, huvudsakligast allmogekultur.

307 Registrering och numrering: Föremålen införas i en katalog i olika grupper, varvid efter varje grupp plats lämnas för nyförvärven; numreringen sker i överensstämmelse med katalogen. Konservering: Järnföremålen insmörjas med vaselin eller linolja. Vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: De två övre våningarna i gamla sockenmagasinet, varest samlingarna äro efter tillsägelse avgiftsfritt tillgängliga. Föreståndare: Kantor Matts M. Granström. Eksjö och Vedbo Fornminnesförening med Museet i Eksjö.

Om föreningens verksamhet hava inga närmare upplysningar erhållits. Fornminnesföreningen Njudung med Fornminnesföreningen Njudungs museum i Hvetlanda.

Föreningen. Stiftad 13 september 1910. »Föreningen har till uppgift att åstadkomma ett hembygds- och fornminnesmuseum, förlagt till Hvetlanda köpings område och avsett att förvara föremål av kulturhistoriskt, arkeologiskt och bibliografiskt värde, som i ett eller annat avseende ha gemenskap med Östra härad och kringliggande orter, och som genom gåvor, köp eller byte kunna förvärvas.» Museet. Samlingarna omfattade år 1919: 932 föremål från förhistorisk tid, medeltid och nyare tid, med intresset huvudsakligast vid Östra härads allmogekultur. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd jämte uppgifter om härkomst och förvärvssätt samt numreras i överensstämmelse med denna. Uppgifter om härkomst och, eventuellt, tillverkare lämnas dessutom på vid föremålen fästa etiketter. Konservering: För föremål av tyg och pergament naftalin. För metallföremålen äro inga åtgärder vidtagna, men insmörjning med vaselin påtänkt. Vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: Kommunalhusets vind, hyresfritt upplåten, varest samlingarna mot en avgift av 10 öre förevisas efter tillsägelse. Föreståndare: Folkskollärare Erik Eliasson, Vetlanda.

308 Norra Smålands Fornminnesförening med Kulturhistoriska Museet i Jönköping.

Föreningen. Stiftad 25 nov. 1901. »Föreningens syfte är att från förstörelse rädda minnesmärken av kulturhistoriskt intresse och att helst i därtill lämpliga byggnader förvara sådana lösa föremål från äldre och senare tid, som belysa ortens folkliv och odlingshistoria. I dessa strävanden böra ock ingå efterforskning, beskrivning, avbildning och vård om allt, som rör flydda tiders förhållanden i våra bygder samt, i mån av tillgångar, dessa forskningars offentliggörande i tryck». Föreningen stiftades den 25 november 1901 på initiativ av ingenjör Algot Friberg, som allt sedan dess varit föreningens sekreterare och vårdare av hennes samlingar. Redan under de första åren grundade föreningen ett antikvariskt-topografiskt arkiv för Småland, vilket under föreningens snart 20-åriga tillvaro ständigt vuxit i omfång. Genom sin sekreterare har föreningen utfört en mängd fornminnesvårdande uppdrag, bland vilka särskilt må nämnas åtgärderna till räddandet av den gamla konungaborgen Näs på Visingsö. Ävenledes har sekreteraren för Vitterhetsakademiens och för fornminnesföreningens egen räkning utfört ett flertal arkeologiska undersökningar, därav främst undersökningarna av det år 1435 uppbrända Piksborgs fäste i Bolmen, samt tillsammans med prof. Otto v. Friesen sedan flera år varit sysselsatt med undersökningar av Smålands runstenar. Sedan år 1907 har föreningen utgivit en egen tidskrift. Museet. Insamlingsarbetet upptogs av den nybildade föreningen med den iver, att den redan i sin den 15 september 1902 avgivna första årsberättelse kunde inregistrera över 4,200 museiföremål. Samtidigt hade ett antal enskilda personer garanterat beloppet för årshyran av lokal åt museet, vilken erhölls i en stor sal i »Viktoria» Nygatan 20. Inom kort blev denna lokal för trång, och år 1908 flyttades museet till rymligare lägenheter i huset nr 102 vid Ö. Storgatan. Samlingarnas ständiga ökning gjorde emellertid alltjämt lokalfrågan bekymmersam. Genom Jönköpings stadsfullmäktiges beslut 1914 att från och med 1915 på 25 år upplåta det gamla efter ritningar av Erik Dahlbergh år 1692 uppförda Rådhuset vid Hovrättstorget till lokal åt museet erhöll byggnadsfrågan sin slutliga lösning, och sedan samlingarna här över-

309 skadligt ordnats, kunde museet i sitt nya skick högtidligen invigas den 23 september 1916. Jämsides med förverkligandet av museet inne i staden har föreningen sedan sin tillkomst arbetat på grundandet och förkovrandet av en särskild friluftsavdelning. Redan under sitt första arbetsår förvärvade den Bäckaby gamla kyrka och en timrad marknadsbod, vilka, sedan stadsfullmäktige till föreningens disposition upplåtit område i Jönköpings stadspark, inflyttades hit under sommaren 1902. Följande året uppsattes här N. Solbergas av församlingen som gåva överlämnade klockstapel samt ett tråddrageri från Gnosjö, år 1904 en spannmålsbod från Flisby och en ryggåsstuga från Sjöaryds by vid Hallandsgränsen, dessutom restes nu och följande år en del milstenar, en runsten, äldre förrådsbyggnader m. m. samt anlades kopior av monumentala fornlämningar, så att anläggningen i Stadsparken redan efter 10 års tillvaro kunde räknas såsom ett av landets förnämsta friluftsmuseer. Samlingarna omfattade år 1919: Omkring 19,750 föremål, därav förhistoria 2,600, medeltid 2,400, allmogekultur 8,000, de högre samhällsklassernas odling 1,100, mynt och medaljer 2,450, böcker och arkivalia 400, fotografier 2,500, porträttarkiv 300; dessutom 33 fasciklar antikvarisk topografi jämte friluftsavdelningen. De områden, museet särskilt intresserat sig för, äro förhistoria och medeltida profankultur (medeltidsfästen), fotografering av Jönköpings stad, av de småländska kyrkornas äldre inventarier (i det närmaste fullt genomförd) samt granskning och fotografering av Smålands runstenar. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd jämte uppgift om tillkomt- eller fyndort, säljarens eller givarens namn och hemort o. s. v. i en förvärvskatalog och numreras i överensstämmelse med denna. Numret anbringas direkt på föremålet medelst vit eller mörk oljefärg eller bläck. På textilier fastsys numrerade tyglappar. Fotografierna numreras i enlighet med det tillvägagångssätt, som tillämpas vid Nordiska Museet. Konservering: Vid museet finnes särskild anställd amanuens som erhållit utbildning i konservering vid Statens historiska museum i Stockholm. Tills dato hava i särskild förhyrd konserveringslokal alla Piksborgsfynden (2,400 st.) behandlats och arbetet numera fortsatts även med övriga föremål. Vetenskaplig beskrivning: Fullständig lappkatalog med handteckningar eller fotografier över Piksborgsfynden; fortsattes nu till övriga föremål. Fullständig lappkatalog över böcker och arkivalia. Lokal: Stadens gamla rådhus, omfattande 15 salar, upplåtet av staden under 25 år från 1915 mot en årshyra av 100 kr., därjämte friluftsavdelning. Samlingarna i huvudbyggnaden tillgängliga sön- och helgdagar 1—3 och

310 lördagar 12—3; i friluftsavdelningen under 5 månader av året dagligen från kl. 11 till skymningen, under vintertiden sön- och helgdagar 11—12. — Inträdesavgiften är 25 öre samt för skolbarn och militärer 10 öre; under ledning av lärare eller för de senare befäl, från länet fritt tillträde, från andra orter mot halv avgift. Föreståndare: Ingenjör Algot Friberg, Jönköping. Publikationer. Norra Smålands Fornminnesförenings årsberättelser 1902—1903. Jönköping 1903. Norra Smålands Fornminnesförenings verksamhet 1903—1904. Jönköping 1904. Meddelanden från Norra Smålands fornminnesförening, 1907, 1910, 1914, 1915, 1919. Jönköping 1907 ff. Jönköpings stads tankebok 1456—1548, publ. som bilaga till Meddelanden. Kalmar Läns Fornminnesförening med Kalmar Museum.

Föreningen. Stiftad 5 juli 1872. »Föreningens ändamål är att inom länet efterforska, undersöka och bekantgöra samt, för så vitt ske kan, samla sådana fornlämningar, som äro av betydelse i etnologiskt, kulturhistoriskt eller konsthistoriskt hänseende.» Föreningen stiftades den 5 juli 1872 på initiativ av landskamreraren J. A. Södermark. Verksamheten riktades redan från första stund på bildandet av ett provinsmuseum för Kalmar län, men vid sidan om detta arbete har föreningen även drivit antikvariskt-topografiska forskningar. Sålunda företog fyrmästaren H. Siden under 1870-talet resor i syfte att uppsöka och beskriva fasta fornlämningar inom länet samt överlämnade såsom resultat härav till föreningens arkiv ett digert band omsorgsfullt utförda teckningar av fornlämningar i Tjust och på Öland. Sedan 1886 har vidare lektor F. Bamrendtz utfört ett flertal arkeologiska undersökningar inom länet, till största delen understödda av Kungl. Vitterhetsakademien. Genom artiklar i de dagliga tidningarna har föreningen sökt liva intresset för länets äldre kulturhistoria, och sedan 1897 utger den en egen tidskrift. Museet. Samlingarna grundades samtidigt med föreningen av J. A. Södermark, vilken med outtröttligt nit verkade för deras förkovrande, tills han år 1882

311 avflyttade från orten. Flera enskilda samlingar hava under årens lopp inköpts, och bland mera betydande depositioner märkas: Kalmar domkyrkas epitafier och vapensköldar (1874), Läroverkets år 1795 grundade samling av fornsaker och etnografiska föremål (1875) samt tavlor från Nationalmuseum (1887—1901). För samlingarnas förvarande upplätos redan under de första åren Grå salen, Gyllene salen, Gröna salen och Margaretarummet i Kalmar slott. En del kungliga porträtt äro dessutom inrymda i Rutsalen, varjämte några gravstenar fått sin plats i Vattentornets källarvåning. Samlingarna omfattade år 1919: Omkring 10,000 föremål, därav förhistoria 3,500, allmogekultur 3,000, de högre samhällsklassernas odling 1,500, mynt m. m. 1,500, böcker 500 och dessutom talrika arkivalia. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i en förvärvskatalog med uppgifter om härkomst och förvärvssätt, samt numreras i överensstämmelse med denna, fyndgrupper av smärre föremål erhålla gemensamt nummer. Mynt, böcker och arkivalia numreras icke; för de förstnämnda har uppgiorts en förteckning efter regenterna, för de senare är lappkatalog påbörjad. Konservering: Före kristiden nedlades träföremål, som hemsökts av trämask, i en tät zinklåda och fingo ligga där någon tid i ångor av kolsvavla; andra behandlades med mortalin, formalin eller fotogen. Dessa behandlingssätt komma med det snaraste att återupptagas. Vetenskaplig beskrivning: Från förvärvskatalogen överföras föremålen i en stor liggare (folio) med 1,000 nummer i varje band, där de utförligt beskrivas med hänvisning till tillgängliga planschverk, varjämte inhämtade upplysningar om fyndomständigheter m. m. noggrant angivas. Lokal: Kalmar slott, varest samlingarna äro tillgängliga söckendagar 10—3 mot 50 öres entré samt sön- och helgdagar 1—4 mot 25 öres entré; vid andra tider 75 öres entré, för skolungdom under lärares ledning är tillträdet fritt. Föreståndare: Vakant efter på nyåret 1920 avlidna lektor F. J. Bserendthz. Publikationer. Meddelanden från Kalmar läns fornminnesförening I ff. Kalmar 1898 ff. Dessutom spridda äldre årsberättelser. Kalmar läns fornminnesförenings historiska och etnologiska samlingar på Kalmar slott. Kort beskrivning till ledning för besökande. H. 1—3. Kalmar 1879—1882.

312 Fabian Bamrendtz, Kalmar museum. Vägledning för- besökande. Kalmar 1892. (l:a uppl.). Fabian Baehrendtz, Teckningar ur Kalmar museum I. Kalmar 1890. Nässjö Hembygdsvårdsförening.

Om föreningens verksamhet hava inga närmare upplysningar erhållits. Mellersta Kalmar läns Hembygdsförening, Döderhultsgården, Oskarshamn.

Stiftad 1915. »Föreningens syfte är att på hembygdsvårdens olika områden verka för räddande och pånyttfödande av bygdens nedärvda kultur-och naturvärden.» Under år 1915 anordnade föreningen en spelmanstävlan i Oskarshamn och våren 1916 en hemslöjdsutställning i samma stad. Vid sistnämnda tillfälle planerades även ett hembygdsmuseum för mellersta Kalmar län. Upplysningar, huruvida denna plan kommit till utförande, hava icke kunnat erhållas. Bumskulla Hembygdsförening med Bumskulla Hembygdsmuseum.

Stiftad 20 okt. 1918. I avsikt att grunda ett hembygdsmuseum har föreningen låtit till från Rumskulla kyrkoherdeboställe mot en årlig planskatt av 5 kr. upplåten plats invid församlingens kyrka flytta en gammal stuga av trä från förra hälften av 1700-talet. Insamling av inredningsföremål påbörjad. Föreståndare: Hj. Westrin, Rumskulla. Västbo Fornminnesförening med Västbo Fornstuga i Smålandsstenar.

Föreningen. Stiftad 28 januari 1902. »Föreningens syftemål är att tillvarataga och åt eftervärlden bevara sådana fornsaker, som framställa särskilt allmogelivet inom häradet, sådant det av våra föder levats under svunna kulturperioder i helg och socken.» Museet. Samlingarna omfattade år 1919: omkr. 1,000 föremål från förhistoriska och senare tider med huvudintresset förlagt vid allmogekulturen.

313 Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i en inventarieförteckning, med uppgift om härkomst och förvärvssätt. Vid numreringen har föremålets plats i de olika rummen varit bestämmande. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen, — endast skydd mot fukt och damm. Lokal: En år 1902 till Smålandsstenar från Burseryd flyttad stuga, ursprungligen uppförd 1772, varest samlingarna mot särskild entré äro dagligen tillgängliga. Å museitomten, som äges av föreningen, äro dessutom uppförda ett portlider och en skvaltkvarn — samt vaktmästarstuga. Föreståndare: Herr M. A. Haraldsson, Smålandsstenar. Holavedens Fornminnes- och Hembygdsförening, Tranås.

Om föreningens verksamhet hava inga närmare upplysningar erhållits. Föreningen har sitt säte i Tranås. Vissefjärda hembygdsförening.

I Vissefjärda har för en tid sedan bildats en kulturhistorisk förening, om vilkens syften och verksamhet inga uppgifter erhållits. Vrigstads sockens fornminnessamling.

Grundad enligt kyrkostämmoprotokoll den 28 okt. 1886. Ägare: Vrigstads socken. Samlingen innehåller ett 40-tal stenåldersföremål samt en del andra fornsaker och en del mynt, samtliga funna i Vrigstads socken och förvarade i Vrigstads sockens sakristia. Föremålen äro katalogiserade och numrerade efter förvärvstid, och samlingarna vårdas av f. d. folkskollärare K. A. Hultkvist. I flera skolor i trakten lära liknande fornsakssamlingar finnas, av vilka en av de vackraste förvaras i Öggestorps skolas lärosal och skänkts dit av avi. riksdagsman Johan Andersson i Tenhult. Tjustbygdens Kulturhistoriska Förening med Tjustbygdens Kulturhistoriska Museum i Västervik.

Föreningen. Stiftad 26 febr. 1918. Föreningens syfte är att i Västervik upprätta ett kulturhistoriskt museum

314 av föremål från såväl förhistorisk som senare tid jämte »särskilt sådana föremål, som äga intresse för staden Västervik, dess sjöfarts- och handelshistoria». Vidare vill föreningen »insamla bilder, skildringar och arkivalier, som belysa Tjustbygdens historia», samt »i mån av tillgångar befordra till trycket resultaten av samlings- och forskningsarbetet». Föreningens arbetsområde är Kalmar läns norra landstingsområde. Inbjudan till föreningens bildande utsändes den 5 nov. 1917 och den 26 febr. 1918 skedde konstituerandet. Museet. Öppnat för allmänheten den 28 dec. 1918. Samlingarna omfattade år 1919: omkr. 400 föremål från förhistorisk och senare tid, jämte en myntsamling. Huvudintresset vill museet lägga vid föremål, belysande borgerliga yrken, sjöfart och skeppsbyggnad samt vid anläggandet av ett friluftsmuseum. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i en huvudliggare, efter formulär av S. Ambrosianis Museivård, och numreras i överensstämmelse med denna. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen tillsvidare. Lokal: Källarlägenhet i ett stenhus — mot 800 kr. i årshyra — varest samlingarna hållas tillgängliga 2 dagar i veckan mot avgift och 1 dag fritt. Friluftsavdelning planerad. Föreståndare: Kammarskrivare A. Kihlberg, Västervik. Föreningen för Smålands fornminnen och kulturhistora med Smålands Fornsal i Växjö.

Föreningen. Stiftad 9 jan. 1877. Föreningens första och huvudsakligaste omsorg efter hennes stiftande har varit åstadkommandet och vården av dess museum. Museet. Det nuvarande Växjömuseet kan leda sina anor tillbaka till år 1794. Detta år hade biskop Olof Vallqvist grundlagt en »konstkammare», som inrymdes i ett tornrum i Domkyrkan vid sidan av gymnasiebiblioteket. Vid Vallqvists död räknade denna samling 102 nummer, men härmed avstannade även i stort sett dess förökning. Den 3 febr. 1867 ingick den frejdade folklivsforskaren G. O. Hyltén-Cavallius till domkapitlet i Växjö med en anhållan att

315 få till Växjö läroverk överlämna 300 småländska fornsaker, vilka tillsammans med de i domkapitlets vård befintliga Vallqvistska samlingarna skulle bilda grundstommen till ett småländskt museum. Den skrivelse, som åtföljde gåvan är märklig framför allt därigenom att den torde vara den äldsta programskrift för anläggandet av samlingar för inhemsk etnografi, som över huvud taget existerar. Efter att hava erinrat om »den icke blott vetenskapliga, utan ock rent nationella betydelsen av allt som sprider ljus över våra fäders enskilda och offentliga liv», tillägger författaren: »Den gamla svenska landskapsindelningen, ursprungligen grundad i den långt äldre gotiska stamförfattningen, har nämligen mångenstädes tjänat till skydd för lokala folkegenheter, ofta härrörande ur den avlägsnaste tid, och det är från specialstudiet av dessa egenheter, som den svenska etnologien säkrast leder sig fram till allmänna vetenskapliga resultat.» Det tidigare museala insamlandet hade huvudsakligast varit riktat på de förhistoriska föremålen. Nu var ordet etnologi utsagt i ett musealt sammanhang, och det var detta, som skulle bliva en lösen för det svenska museiarbetets införande på nya banor och rikare arbetsfält. Det av Hyltén-Cavallius planlagda Smålands Museum blev en verklighet och skulle snart visa sitt inflytande även på andra liknande institutioner. Härtill bidrog helt visst i icke ringa grad att museet stod färdigt, då Svenska Fornminnesföreningen, som vid denna tid hade långt rikare etnologiska intressen än senare, höll sitt första årsmöte i Växjö i juni 1870. Redan den 10 dec. samma år, då N. G. Djurklou på nytt i Föreningen för Nerikes folkspråk och fornminnen upptager planerna på ett museum i Örebro, gör han till det tidigare framlagda programmet för ett sådant museum det tillägget, att museet borde omfatta även föremål upplysande yngre tiders odling och seder. Då Kalmar läns fornminnesförening stiftas den 5 juli 1872, upptages i dess program insamlandet även av sådana föremål, som kunna vara av »etnologiskt» intresse, och samma år grundas i Stockholm De skandinavisketnografiska samlingarna — det nuvarande Nordiska museet. Smålands museums första tillvaro blev lysande och kort. År 1873 skrives att museet, som vid Svenska Fornminnesföreningens möte 1870 företedde en glädjande anblick och då kunde tjäna som mönster för hela vårt land, nu av brist på utrymme är klädståndsmässigt hopvräkt och magasinerat. Det är påtagligen lokalfrågor, som vålla dessa svårigheter, och i den år 1874 utgivna katalogen över samlingarna framhävas också de olägenheter, som just härav vållas. Det är därför helt naturligt att, då Föreningen för Smålands fornminnen och kulturhistoria stiftas, en av dennas första omsorger

316 måste bli beredandet av lämpliga lokaler för en framtida museisamling. Vid föreningens första konstituerande sammanträde valdes också vid sidan av styrelsen en särskild byggnadskommitté med uppgift att anskaffa lämplig tomtplats för uppförande av en i värdig stil hållen museibyggnad samt att skaffa pengar till byggnaden. Under sommaren 1877 upplät Växjö—Alvesta järnvägs A.-B. tomtplatsen belägen vid södra sidan av Växjö stations område, samtidigt började genom offentliga och enskilda understöd rikliga penningmedel inflyta, och den 29 maj 1884 kunde kontrakt avslutas om uppförande av en museibyggnad för en kostnad av 37,000 kr. Byggnaden uppfördes efter ritningar av F. WT. Scholander och stod färdig den 23 sept. 1885. Genom skrivelse den 11 maj 1885 till Kungl. Vitterhetsakademien hade tillstånd erhållits att emottaga kyrkliga deposita. Den 24 aug. samma år hade dels ett upprop genom ortstidningarna utfärdats till Smålands innevånare med vädjan att bidraga till museets samlingars förkovrande, dels en skrivelse avlåtits till domkapitlet med anhållan att få till förvaring emottaga läroverkets samlingar (det forna Smålands Museum) utom myntsamlingen, vilken anhållan beviljades av domkapitlet den 23 sept. Sedan ytterligare inredningsarbeten i den nybyggda »fornsalen» slutförts och samlingarna uppmonterats, stod denna färdig den 10 maj 1890. Samlingarna omfattade år 1919: Föreningens egna, 3,660 föremål, Växjö Läroverks 2,168, deposita 160 samt böcker och arkivalia omkr. 350; samlingarna innehålla föremål belysande förhistorisk och medeltid, allmogekultur och de högre samhällsklassernas odling jämte mynt och medaljer. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i en accessionskatalog och numreras i överensstämmelse med denna. Konservering: Små försök gjorda med föremål av trä och järn. Vetenskaplig beskrivning: Ingen; lappkatalog planerad. Lokal: Stenhus, den s. k. Fornsalen, fritt belägen i park, varest samlingarna äro fritt tillgängliga under en del av febr. och under mars en dag i veckan, under april—sept. två dagar i veckan samt under okt.—nov. en dag i veckan. Under dec.—mitten av febr. är museet stängt. Föreståndare: f. d. adjunkten fil. dr Gust. Södergren, Växjö. Över det första museets samlingar finnes utgiven: Södergren och Norlander, Katalog över Smålands Museum, Växjö 1874. Ett vid föreningens konstituerande sammanträde fattat beslut om utgivande av en tidskrift har icke kommit till utförande.

317 Hyltén-Cavalliusföreningen för Hembygdskunskap och Hembygdsvård, Växjö.

Stiftad 11 nov. 1919. Föreningens uppgift är »att inom de småländska bygder, vilka sedan gammalt haft Växjö till kulturell medelpunkt, verka för hembygdskunskap och hembygdsvård. I detta syfte vill den i mån av krafter och tillgångar, under samverkan med andra sammanslutningar, genom föredrag, möten, utställningar och förevisningar samt utgivna skrifter väcka uppmärksamhet och skapa intresse för småländsk natur såväl som kultur, samt uppspana, beskriva, anteckna eller taga till vara, vad som kan visa kommande släkten, hur man i dessa bygder känt och tänkt, talat och levat. Den söker därför främja undersökningen och bevarandet av Smålands talrika fornlämningar, av säregna eller för en viss ort typiska byggnader, av ålderdomliga eller egenartade husgeråd och inredningsföremål, redskap och verktyg. Den söker samla och taga vara på allt, som ännu kan räddas av gammal småländsk kultur i saga och sägen, språk och tro, sed och skick.» Föreningen har igångsatt insamling av småländska folktraditioner. Pingstafton 1920 avhölls en hembygdsfest i Dädesjö, och i dec. samma år anordnades en hembygdskurs i Tjureda. Sekreterare: Lektor Eric Elgqvist, Hov, Växjö. Publikationer. Hyltén-Cavalliusföreningens Årsbok 1920. Ålems Hembygds- och Naturskyddsförening.

Stiftad den 26 maj 1918. Om föreningens verksamhet är endast känt, att den har för avsikt att i Ålem grunda ett hembygdsmuseum. Föreståndare: Josef Dalhoff, Ålem. Jönköpings Högre Allmänna Läroverks Samlingar.

Läroverket äger dels en större myntsamling, dels en arkeologisk samling. M y n t s a m l i n g e n synes vara grundad omkring år 1860 och omfattade år 1900 1,242 typer, av vilka inånga representerades av 2 eller flera ex. Samlingen förvaras i Gymnastikhuset. A r k e o l o g i s k a s a m l i n g e n , av vilken huvudstommen bildas av domprosten Wetters samling, uppgick vid samma tid till inemot 700 föremål, huvudsakligast från stenåldern. Samlingen förvaras i Läroverksbyggnaden.

318 Publikationer. Katalog över Jönköpings läroverks arkeologiska och historiska samlingar; i Årsredogörelsen år 1894. Förteckning över Jönköpings högre allmänna läroverks samling av mynt och minnespenningar m. m. upprättad av Algot Friberg, I Myntsamlingen; i Årsredogörelsen år 1900. Kalmar Högre Allmänna Läroverks Samlingar.

Grundade 1795. Samlingarna omfatta, sedan en del böcker och mynt samt föremålen tillhörande förhistorisk tid, medeltid, allmogekultur m. m. deponerats i Kalmar läns fornminnesförenings museum, endast en värdefull samling mynt och medaljer. För nyförvärven lämnas berättelse i Läroverkets årsredogörelse. Lokal: Läroverksbiblioteket. Föreståndare: Rektor Carl Ernst Göransson. Norra Kalmar Läns Folkhögskolas i Gamleby Samling.

Grundad på 1880-talet. Folkhögskolan äger ett 60-tal förhistoriska föremål jämte en mindre myntsamling. Föreståndare: Rektor Natan Risberg. SÖDEBMANLAND. Bademachersmedjan i Eskilstuna.

Grundad 12 nov. 1903. Ägare: Eskilstuna stad. På framställning av drätselkammaren beslöto Eskilstuna stadsfullmäktige den 12 nov. 1903 att för stadens räkning inköpa den nordost om Rademachergatan belägna delen av tomten n:r 298, vara är uppförd en av de åldriga smedjor, som tillhört Reinhold Rademacher, grundläggaren av stadens smidesindustri. De här uppställda samlingarna hava ordnats av bankdirektören Fredrik Grönberg och öppnades för allmänheten den 14 juni 1906. Samlingarna omfattade år 1919: omkr. 450 föremål, huvudsakligast belysande Eskilstunas industri, jämte brev och handlingar av lokalhistoriskt intresse.

319 Registrering och numrering: Anteckningar göras om fyndort m. m. samt om föremålens historia, där sådan kan erhållas. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: Envånings trähus under tegeltak uppfört av Reinhold Rademacher år 1656, varest samlingarna dagligen äro fritt tillgängliga. Föreståndare: Gottfrid Carlsson, Eskilstuna. Publikationer. Knut Hellberg, Rademachersmedjan, vägledning för besökande, Eskilstuna 1914. Eskilstuna Museum.

Grundat 1920. Grundstommen till museet bildar en sommaren 1920 av lantbrukaren Erik Andersson på Gultbrunn till Eskilstuna stad skänkt samling av fornsaker från äldre och nyare tider. Staden har tacksamt emottagit gåvan och gått i författning om uppförande i Djurgården av en äldre sörmlandsgård, i vilken samlingarna skola inrymmas. Föreningen Södermanlands Länsmuseum med Södermanlands Länsmuseum i Nyköping.

Föreningen. Stiftad 30 maj 1913. »Föreningens uppgift är att främja ökad kunskap om och väcka förståelse för Södermanlands och dess folks kulturella utveckling under gångna tidsskeden». Föreningens första uppgift är att i Nyköping upprätta och underhälla ett kulturhistoriskt museum innefattande »alster av äldre och nyare tiders konst och hantverk, redskap, dräkter, avbildningar, manuskript m. m.» Museet. Samlingarna omfattade år 1919: 4,600 nummer, därav stenålder 1,800, allmogekultur och hantverk 1,400, högre stånd 600, mynt och medaljer 800 samt tavlor i deposition från Nationalmuseum. Huvudintresset är förlagt vid allmogekulturen och de högre samhällsklassernas odling. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i förvärvskatalogen med kort beskrivning jämte uppgift om härkomst och förvärvssätt samt numreras i överensstämmelse med katalogen. Uppgifter om föremålens historia m. m. förvaras särskilt för att användas vid blivande utförligare beskrivning.

320 Konservering: Rengöring och skydd mot mal. På en del möbler har gammal färg tagits fram genom bortskrapande av övermålning. Vetenskaplig beskrivning: Ej ännu påbörjad. Lokal: Nyköpings slott, till vilket staten överlåtit nyttjanderätten åt staden, som i sin tur hyresfritt upplåtit detsamma till museiföreningen. Samlingarna äro här tillgängliga för allmänheten alla dagar i veckan, under viss tid på söndagarna avgiftsfritt. Föreståndare: Adjunkten Martin Nilsson. Södermanlands Fornminnesförening med Södermanlands Fornminnesförenings Kyrkomuseum och Strängnäs Fornsaksmuseum i Strängnäs.

Föreningen. Stiftad 24 sept. 1860. Föreningens uppgift är att »mäta, beskriva, till läget bestämma och om möjligt avteckna» alla slags fornlämningar, att förvärva eller, om detta icke kan ske, beskriva och avteckna fornsaker av alla slag, att tillvarataga gamla handlingar och pärmebrev i original eller bestyrkta avskrifter, att göra uppteckningar rörande folkspråket upptagande »ord och talesätt, ordspråk, sagor och sägner, folkvisor med melodien m. m. med uppgift på stället, där de äro gängse» samt att uppteckna »seder och bruk vid alla slags samkväm, egenheter i utseende, lynne, klädedräkt, vidskepliga bruk och fördomar m. m.» Inbjudan till föreningens stiftande utfärdades på lektor H. Aminsons initiativ, och efter ett första sammanträde den 16 maj 1860 stiftades föreningen den 24 sept. s. å. En av föreningens första omsorger blev vården om länets fornminnen. I överensstämmelse med de andra fornminnesföreningarna från 1860-talet fördelades detta arbete på distriktsombud, och elt ivrigt uppsökande och beskrivande av fornlämningarna igångsattes. Resultatet härav var, att ett flertal antikvariska sockenbeskrivningar inkommo till föreningens arkiv, sammanlagda antalet på detta sätt beskrivna socknar är över 20. Dessutom inkommo även större avhandlingar, bland vilka må nämnas kapten Levins på Ludvigsberg, Försök till antikvarisk beskrivning över Södertörn. Sär-

321 skild uppmärksamhet ägnade föreningen åt runstenarna, av vilka ett flertal som genom odling förstörts eller på annat sätt försvunnit, återuppsöktes och restes på nytt. Redogörelser för sistnämnda åtgöranden inom föreningen finnas publicerade i dess tidskrift Uppgiften av gamla handlingars tillvaratagande fylldes framför allt genom anskaffande i avskrift av viktigare kyrkoarkivalia, av Richard Dybeck överlämnade avskrifter av de antikvitetsrannsakningar, som enligt Kungl. Brev av 1667 och 1682 utfördes av prästerskapet, anskaffande av en avskrift av L. Hallmans Beskrifning öfver Blacksta och Vadsbro socknar m. m. Redan vid föreningens stiftande kallades till dess ledamot och till ombud lör fem socknar i Strängnäs grannskap metallarbetaren G. Ericsson i Härad, vilken började sin verksamhet inom föreningen med att kort efteråt inlämna en antikvarisk beskrivning över Barva socken, samtidigt började han även göra de språkliga och folkloristiska anteckningar, genom vilka han senare skulle komma att räknas bland våra främsta upptecknare. Hans språkuppteckningar äro till största delen gjorda inom mellersta delen av norra Södermanland och hava delvis tryckts i föreningens tidskrift. Bland andra bidrag till kännedomen om landskapets folkmål, som inlämnats till föreningen, må nämnas: J. E. Rietz, Anteckningar över allmogespråket i Södermanland under hans språkfärder under åren 1859 och 1860, jämte uppteckningar från Blacksta och Forssa av sedermera prosten B. A. Kjellmark samt från Björkvik av sedermera borgmästaren O. Lundberg. Bland det material till kännedomen svenskt folkliv, som insamlats genom föreningen, stå metallarbetaren Ericssons anteckningar främst. Förutom vad som av dessa tryckts i föreningens tidskrift må nämnas: Anteckningarom de större helgernas firande, seder och bruk därvid, inom Åkers och Rekarnes härad vid tiden för 1830, folklekar inom Åkers och Rekarnes härader dansnöjen och allmogelekar inom Åkers härad, husgeråd. klädedräkter vardagslivet inom Åkers och Ö. Rekarnas härader m. m. Men även andra bidrogo, såsom E. Ödberg med äldre och nyare folkvisor, inspektor Hake med Beskrivning över allmogens i V. Vingåker sedvanor och klädedräkt baron O. Thott med färglagda ritningar över folkdräkten i V. Vingåker och Österåker, m. fl. Kyrkomuseet. Redan vid mitten av 1860-talet hade föreningen börjat emottaga till förvaring kyrkliga föremål från provinsen. Större fart erhöll insamlandet emellertid, sedan föreningen vid sammanträde den 1 juli 1871 beslutat hos dom21.

K. Fornminnesvårdskommitténs

betänkande.

322 kapitlet anhålla om utsändande av cirkulär till prästerskapet med vädjan att till ett museum i Strängnäs deponera sina kyrkors äldre tillhörigheter. Domkapitlet villfor denna begäran, och för det nya museet upplåts plats i domkyrkan. Intill 1890 voro samlingarna inrymda i Oljeqvistska gravkoret och det s. k. al-fresco-kapellet, men då dessa lokaler blivit för trånga, flyttades museet till sydvästra hörnkapellet, vilket för detta ändamål på föreningens och enskildas bekostnad blev restaurerat. I samband med domkyrkans restaurering och med den genom föreningens bistånd år 1910 anordnade utställningen av äldre kyrklig konst i Strängnäs omordnades samlingarna vintern 1910—1911 och äro nu uppställda dels i sydvästra hörnkapellet, dels i koromgången. Samlingarna omfattade år 1911 enligt då utgiven kalalog: 339 nr, huvudsakligen medeltida föremål, men även kyrkliga föremål från senare tider. Registrering och numrering: Fullständig accessionskatalog saknas, en sådan kan emellertid upprättas med ledning av föreningens protokoll och publicerade förteckningar över förvärvens ökning. Protokollen och föreningens arkiv innehålla dessutom uppgifter om föremålens fyndomständigheter och historia. Konservering: Nödtorftigt verkställd i samband med samlingarnas omordnande 1910—1911; några föremål ytterligare konserverade 1919. Vetenskaplig beskrivning: Tryckt katalog utgiven år 1911 av C. R. af Ugglas. Lokal: Domkyrkans sydvästra kor, varest samlingarna äro dagligen tillgängliga mot en inträdesavgift av 1 kr. för 1—4 personer samt 15 öre för varje person därutöver, dessutom från juni till mitten av sept. söndagar 1 x/-> å 2 timmar mot 25 öres entré pr person. För studerande och skolor fritt eller mot en avgift av 5—10 öre. Föreståndare: Lektor Isak Fehr, Strängnäs. Fornsaksmuseet. Begynnelsen till detta museum kan räknas från början av 1800-talet genom gåvor till Strängnäs gymnasium. Då fornminnesföreningen redan under första åren av 1860-talet började emottaga och insamla fornsaker, förenades dessa med de tidigare gymnasiesamlingarna, så att Fornsaksmuseet äges av föreningen och gymnasiet gemensamt. Museet är därför också inrymt i läroverkets lokaler, varest för dess ändamål tre rum äro upplåtna i biblioteksbyggnaden. Samlingarna omfattade år 1919: 1,380 föremål, därav 210 stenåldersföre-

323 mål, dessutom övrig förhistoria samt allmoge jämte en samling egyptiska saker (413 st.) Registrering och numrering: Se motsvarande rubrik under kyrkomuseet! Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen, endast damning och vädring av lokalerna. Lokal: Läroverkets biblioteksbyggnad, varest samlingarna äro efter tillsägelse fritt tillgängliga. Föreståndare: Lektor Johan Palmer, Strängnäs. Publikationer. Bidrag till Södermanlands äldre historia, I ff, Strängnäs 1877 ff. Förteckning över kyrkosaker förvarade i Södermanlands Fornminnesförenings Museum i Strängnäs Domkyrka, Örebro 1877. Fredrik Lilljekvist, Strängnäs och dess Domkyrka jämte katalog över Kyrkomuseet, Stockholm 1891. Isak Fehr, Strängnäs Kyrkomuseum. Notiser om Staden och dess Domkyrka samt Gravarna i Domkyrkan, Strängnäs 1892 (1 uppl.). Carl R. af Ugglas, Katalog över Södermanlands fornminnesförenings Kyrkomuseum i Strängnäs, ingår i Bidrag XV. Strängnäs 1911. Östra Södermanlands Kulturhistoriska Förening med östra Södermanlands Museum i Södertälje.

Föreningen. Stiftad den 13 jan. 1918. Föreningens ändamål är »att verka för studium av traktens kulturhistoria och bevarandet av dess minnen.» Initiativet till föreningens stiftande togs i okt. 1917 av stadsläkaren Dr. V. Sjögren. Den 13 jan. 1918 konstituerades densamma. Sedan 1918 har föreningen uppburit anslag av Södertälje stad för systematisk avbildning av dennas äldre byggnader. Museet. Redan under första arbetsåret fick föreningen mottaga en hel del föremål för det blivande museet. Genom en insamlingsresa till Grödinge och Sorunda socknar sommaren 1919 och genom ett flertal under detta år erhållna gåvor växte samlingarna så hastigt, att de vid årets slut redan omfattade 1,500 föremål. Sedan museet för sin räkning erhållit en lokal upplåten i

324 badhusets bottenvåning, började inredningen därstädes i sept. 1919, och vid årsmötet den 14 mars 1920 ägde det högtidliga öppnandet rum. Föreståndare: Konstnären Torgny Dufwa. Publikationer. Årsberättelse för verksamhetsåret 1919. Södertälje 1920. Nyköpings Högre Allmänna Läroverks Samlingar.

Läroverket äger en icke så liten mynt- och medalj samling, ett tiotal flintoch stenredskap samt en del etnografica; föremålen hava nästan utan undantag erhållits genom gåvor. Myntsamlingen är — med undantag av några få mynt, som ännu icke blivit bestämda — katalogiserad; flint- och stensakerna äro förtecknade. Samlingen förvaras i läroverket. En del föremål hava deponerats till Södermanlands läns museum. Samlingen är icke tillgänglig för allmänheten utan användes endast för undervisningen. Föreståndare: Lektor K. G. Grandinson, Nyköping. UPPLAND. Sydvästra Upplands Kulturhistoriska Förening med Sydvästra Upplands Kulturhistoriska Museum i Enköping.

Föreningen. Stiftad den 16 sept. 1908. Föreningen har till uppgift »att taga vara på och vårda fornminnen och kulturhistoriska föremål» inom Enköpings stad, samt Åsunda, Trögds, Håbo, Bro, Lagunda, Torstuna och Simtuna härader. Den 20 maj 1908 sammanträdde ett antal intresserade för att överlägga om stiftande av en kulturhistorisk förening för sydvästra Uppland, varpå densamma konstituerades den 16 sept. Museet. Kort efter föreningens stiftande lyckades den för sina samlingar förhyra jordvåningen av sparbankens hus i Enköping, där de första förvärven utställdes i nov. 1908. Dessutom har föreningen låtit flytta och i Skolparken i Enköping uppföra en visthusbod och en källare. Samlingarna omfattade år 1919: 1,944 nummer, därav förhistoria 160, medeltid (depositioner från kyrkor ej medräknade) 40, kyrkliga föremål 120,

325 allmoge- och borgareavdelningen 1,600, mynt och medaljer 240. Huvudintresset är riktat på allmoge- och borgarekulturen. Registrering och numrering: Föremålen införas i en liggare i den ordning, de förvärvas, samt numreras i överensstämmelse med denna. I liggaren införes även uppgift om fyndort, givare eller depositor samt, om föremålet är köpt, inköpspriset. Anteckning om föremålets användning göres ej, »då den torde framgå av benämningen». Vid varje föremål fästes en kartong, å vilken nedskrivas samma uppgifter som i liggaren. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: Förhyrda rum i sparbankens hus. Föreståndare: Herr August Magnusson, Enköping. Publikationer. Sydvästra Upplands Kulturhistoriska Museum i Enköping 1908—1918, Enköping 1918. Dessutom offentliggöras årliga berättelser över föreningens verksamhet i Upplands Fornminnesförenings tidskrift. Boslagens Fornminnes- och Hembygdsförening med Boslagens Fornminnes- och Hembygdsförenings Museum i Norrtälje.

Stiftad den 17 mars 1918. För samlingarna, som ännu under sommaren 1919 förvarades hos de olika styrelsemedlemmarna, har föreningen senare inköpt den s. k. Gamla banken, ett hus, som anses vara ett av stadens äldsta, och som uppfördes under Gustav II Adolfs regering i samband med det år 1620 till Norrtälje förlagda gevärsfaktoriet. Samlingarna omfatta: 300 å 400 föremål med huvudintresset förlagt till allmogekulturen. Registrering och numrering: Skall utföras i samband med samlingarnas sammanförande till den nya lokalen. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: Gamla banken i Norrtälje. Föreståndare: Borgmästare W. E. Hallin, Norrtälje. Sigtuna Fornhem.

Grundat 1915. Under sommaren 1915 igångsattes av Dr. Olof Palme i Sigtuna, vilken under en följd av år gjort anteckningar och samlat bidrag till belysande av

326 stadens äldre arkeologi och historia, en systematisk grävning å en tomt i stadens västra del. Härvid anträffades vidsträckta byggnadsgrunder, gravar och kulturlager från den äldre medeltiden. För att tillförsäkra de utgrävda fornlämningarna framtida vård, inköpte han med flera mecenaters hjälp hela tomten med dess åbyggnader och grundade stiftelsen Sigtuna Fornhem med uppgift att inom nämnda egendom bilda ett stadens museum samt att fortsätta de arkeologiska undersökningarna. Dessa planer hunno aldrig avslutas; den 3 april 1918 stupade Palme vid Tammerfors. Stiftelsen existerar emellertid alltjämt och förvaltas av en särskilt tillsatt nämnd. Solna Hembygdsmuseum.

För utredande av frågan rörande ett hembygdsmuseum i Solna tillsattes av kommunalfullmäktige en kommitté under våren 1920. Söderby Karls Fornminnes- och Föreläsningsförening med Söderby Karls Fornminnesmuseum.

Stiftad den 10 febr. 1918. Samlingarna omfattade år 1919: 900 föremål, huvudsakligast förhistoria och allmogekultur. Registrering och numrering: Föremålen införas i en särskild anteckningsbok med uppgift på givare, tid för förvärvet m. m. Meningen är att senare sammanföra föremålen i olika grupper och numrera dem inom dessa. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: Ett av församlingen som gåva överlämnat sockenmagasin, vilket skall flyttas till likaledes av församlingen upplåtet eget tomtområde. Tillsvidare hava föremålen förvarats i en skollokal, där de vid årsfesten 1 söndagen i juli varit tillgängliga mot 50 öres entré, eljest efter tillsägelse. Föreståndare: Hemmansägare E. Eriksson, Söderbykarl. Museet för Nordiska Fornsaker i Uppsala.

Grundat 1857. Ägare: Upsala Universitet. Redan den 15 febr. 1823 hade professorn vid Uppsala Universitet J. H. Schroder till universitetet testamenterat sin rika fornsakssamling. Vid hans död 1857 övergick samlingen till universitetet och ordnades under de följande åren av professor Carl Säve. Sedan 1862 har museet åtnjutit ett mindre årligt anslag av universitetet.

327 Sitt värdefullaste tillskott har museet erhållit i den samling runstavar, som tidigare förvarats i Uppsala Observatorium. Denna samling hade till sin huvudsakligaste del hopbragts av universitetskanslern Greve Carl Ehrenpreuss på 1730- och 1740-talen. Sedan samlingarna förvarats på olika platser i staden, inrymdes de år 1897 i det efter ritningar av Hårleman uppförda växthuset i Linneanska trädgården i hörnet mellan Svartbäcks- och Linnégatorna. Samlingarna omfattade år 1919: omkr. 6,000 föremål, därav förhistoria 4,500, medeltid 200, allmogekullur 1,000, runstavar 120; dessutom handbibliotek på omkr. 500 nr. Museets huvudintresse är förlagt till de förhistoriska samlingarna. Registrering och numrering: Nyförvärv införas i ett diarium med uppgift om fyndort, pris o. s. v. samt numreras i överensstämmelse med detta, därvid iakttages, att varje föremål erhåller sitt nummer, men undantag göres för större slutna fynd (boplatsfynd m. fl.), inom vilka de olika föremålen erhålla samma nummer. Konservering: Har för metallföremål verkställts vid Statens historiska museum och för träföremål vid Nordiska museet. Vetenskaplig beskrivning: Från diariet överföras föremålen i ett löpande inventarium, där de förses med utförlig beskrivning och inhämtade uppgifter om fyndomständigheter m. m. noggrant angivas. Lappkatalog endast för böckerna. Lokal: Det universitetet tillhöriga gamla linneanska växthuset i Svartbäcken, varest samlingarna äro fritt tillgängliga för allmänheten en gång i veckan; vid andra tider efter tillsägelse. Samlingarna komma inom den närmaste framtiden att flyttas för att tillsammans med Upplands fornminnesförenings samlingar uppställas i nyinredda lokaler i Gustavianum. Föreståndare: Professor Oscar Almgren, Uppsala. Publikationer. Oscar Almgren, Kort vägledning för besökande i Upsala Universitets Museum för Nordiska Fornsaker, Uppsala 1910. Uppsala Universitets Konstsamlingar.

Grundade 1834. Första början till Uppsala universitets konstsamlingar kan räknas från år 1688, då Magnus Gabriel de la Gardie till universitetet överlämnade sex av kungaporträtten i universitetes samlingssal. Under årens lopp ökades anta-

328 let porträtt avsevärt, men först år 1834 upptogs frågan om bildandet av ett konstmuseum vid universitetet. I ett den 5 mars nämnda år till konsistorium inlämnat betänkande föreslog dåv. ritläraren vid universitetet professor J. Way, att genom ritsalens utrustning med gipser och kopior efter målningar grunden skulle läggas till ett museum, vari universitetets äldre konstsaker skulle ingå. Förslaget vann konsistorii gillande men blev av brist på pengar vilande. Samma år den 20 okt. överlämnade emellertid generalmajor Carl Hård genom testamente sina samlingar till universitetet, och vid hans död blev konstmuseet sålunda, våren 1840, en verklighet. De donerade tavlorna voro till antalet 106. Under den följande tiden ökades konstsamlingarna väsentligt framför allt genom donationer av A. Stjerneld 1835, J. H. Schroder 1857 och Bernhard v. Beskow 1868. Samlingarna förvarades från början i Gustavianum, under 1900-talets första år voro de uppställda i det intill liggande Aurivilliska huset och hava sedan delvis varit upphängda i universitetets lärosalar. Vid det nu planerade installerandet av universitetets och Upplands fornminnesförenings kulturhistoriska samlingar i Gustavianum har plats utsetts för återuppställandet därstädes av samlingens viktigare delar. Samlingarna omfatta målningar, skulptur (huvudsakligen gipsavgjutningar) samt fotografier. Föreståndare: Professorn i konsthistoria. Publikationer: C. R. Nyblom, Uppsala Universitets konstsamlingar, 1898. Upsala 1902. Aug. Hahr, Tavlor och skulpturer i Uppsala Universietshus, Uppsala 1906. Uppsala Domkyrkas Skrud- och Silverkammare.

Skrudkammaren färdigordnad 1908, silverkammaren 1909. Ägare: Uppsala Domkyrka. De liturgiska dräkter, som av ålder varit i domkyrkans ägo, och av vilka somliga möjligen tillhört det ärkestift, som hade sitt säte i Gamla Upsala, jämte de s. k. Sturekläderna och de av Karl X Gustav efter freden i Roskilde 1658 från domkyrkan därstädes hemförda s. k. Margaretaminnena förvarades sedan gammalt i trånga och svårtillgängliga skåp på orgelläktaren i kyrkan. År 1906 beslöt Uppsala Domkapitel att vidtaga åtgärder för föremålens konservering och bättre utställande, varefter en särskild lokal efter ritning av Agi Lindegren iordningställdes i domkyrkan. År 1908 var skrudkammaren färdig. Följande året hade även den s. k.

329 silverkammaren ordnats, och för närvarande pågår arbetet med ordnandet av Domkyrkans librarium. Samlingarna omfatta: Skrudkammaren 100 nr och silverkammaren 61 nr; dessutom några få deposita, dock avses egentligen endast sammanförande och vårdande av domkyrkans egna tillhörigheter från olika tider. Registrering och numrering: Det hör icke till uppgiften att förvärva föremål från andra håll, utom att till librariet mottagas och väl även någon gång inköpas böcker och manuskript, som höra till den kyrkliga kulten i Sverige och företrädesvis ärkestiftet. Även avbildningar (fotografiska) av kyrkliga föremål från ärkestiftet samlas till librariet och upptagas i domkyrkans inventarium. Från domkyrkans inventarium föras nyförvärven vid inventeringar in under resp. rubriker i nytt inventarium. Föremålen äro numrerade efter den användning, vartill de äro eller varit avsedda. Konservering: Textilierna äro konserverade av Licium och föreningen Pietas. Biträde har även erhållits från Nordiska museet och i ett fall av konservatorn vid Statens historiska museum. Vetenskaplig beskrivning: Tryckta förteckningar till ledning för besökande författade över skrudkammaren av Agnes Branting och över silverkammaren av Gustaf Upmark. Lokal: Särskilda rum i Domkyrkan, varest samlingarna dagligen äro tillgängliga för allmänheten mot en avgift av 10 å 30 öre. Föreståndare: Domkyrkosyssloman N. J. Söderberg, Uppsala. Publikationer: Agnes Branting, Förteckning över föremål i Upsala Domkyrkas Klädkammare, Upsala 1908 (1 uppl.). Gustaf Upmark, Uppsala Domkyrkas silverkammare. Vägledning. Uppsala 1909 (1 uppl.). Upplands Fornminnesförening med Upplandsmuseet i Uppsala.

Föreningen. Stiftad 26 jan. 1869. »Föreningen söker framkalla och mottager med tacksamhet: förteckningar och beskrivningar över fornlämningar och fornsaker, samlingar ur folkspråket, sånger, sägner, ordspråk, skrock, skildringar av gamla sedvanor och bruk samt meddelanden och uppsatser rörande landskapets topografi och historia. Dylika bidrag offentliggöras, i den mån de befinnas värdefulla och

föreningens tillgångar det medgiva. Föreningen söker ock i mån av tillgångar tillvarataga föremål, som bidraga till belysning av Upplands forntid och historia.» Föreningen stiftades den 26 jan. 1869, och hennes förste sekreterare blev ryttmästaren Carl Arvid Klingspor. En av föreningens första uppgifter blev förtecknande av Upplands fornlämningar, för vilket ändamål ett anslag a 200 kr. utverkades av Kungl. Vitterhetsakademien. Detta anslag utgick sedan år 1869 under en följd av år och innehades av Klingspor, för vilkens omfattande undersökningar redogörelse lämnats i de två första banden av föreningens tidskrift. Den livaktighet, som utmärkte de första arbetsåren, mattades och synes med år 1890 hava fullständigt upphört. Den 17 febr. 1894 upplivades föreningen på nytt och erhöll nu till sekreterare amanuensen fil. lic. R. Arpi. Bland de antikvariska undersökningar, som ombesörjts eller understötts av föreningen under detta senare skede, må nämnas undersökningen av Läby bro (1901, 1902), undersökning av vägen vid Mora stenar (1904), undersökningar av Upplands geografiska utsträckning under förhistorisk tid (sedan 1908), undersökningar av Upplands förhistoriska bebyggelse (sedan 1908), förtecknande av Alunda sockens fornlämningar m. m. Under de sista åren har även en undersökning av landskapets äldre allmoge- och bruksbyggnader igångsatts. En annan uppgift för föreningen har varit spridandet av kännedomen om och intresset för Upplands fornminnen bland folkets bredare lager. I detta syfte hava vid flera tillfällen skrifter i dessa ämnen genom föreningens försorg spritts till landsbygdens befolkning, första gången genom inlösen och utdelning 1898 av ett antal exemplar av B. Salins Våra minnen från hednatiden. Vidare hava demonstrationer av museisamlingarna i Uppsala ordnats, framför allt vid sommarkurserna därstädes, och slutligen har föreningen sedan 1910 ordnat årliga sommarmöten på olika platser, där föreningen stämt möte med bygdens folk och traktens historiska minnesmärken gemensamt besetts och demonstrerats. Redan vid ett av sina första sammanträden upptog föreningen även frågan om utgivande av en tidskrift, vilkens första häfte utkom år 1871. Museet. Enligt föreningens äldsta stadgar skulle sådana fornsaker, som inkommo till densamma, överlämnas till Museet för Nordiska Fornsaker. Detta tillvägagångssätt följdes också alltifrån föreningens första verksamhetsår. I de

331 stadgar, som vid föreningens återupplivande 1894 delvis omarbetades och den 3 april 1897 antogos, kvarstod den gamla bestämmelsen men med den inskränkningen, att överlämnandet skulle fortgå, »till dess föreningen ser sig i stånd att anordna ett provinsmuseum». Ehuru tanken på ett föreningens eget museum först nu officiellt uttalas, var den ingalunda ny. Redan under första arbetsåret uttalas önkvärdheten av att föreningen måtte bliva i tillfälle att emottaga sådana föremål, som tillhörde kyrkor och där icke erhöllo tillfredsställande vård, och i årsberättelsen 1876—1877 väckes förslag om att lokal för dylika samlingar måtte beredas i Uppsala slott. En verklighet blevo museiplanerna först år 1909. Vid årsmötet 1907 hade förslag väckts om föreningens initiativtagande till ett kulturhistoriskt museum för Uppland, och sedan följande året en kommitté tillsatts för att föra frågan vidare, utfärdades 1909 ett upprop till museets bildande. Museet skulle till sin huvuduppgift hava insamlandet av föremål från senare tider, framför allt föremål tillhörande den uppländska allmogekulturen. För samlingarna bereddes tillfälliga lokaler i Uppsala slott. Insamlandet av förhistoriska föremål skulle allt framgent omhänderhavas av Museet för Nordiska Fornsaker, och till detta har Fornminnesföreningen senare helt överlämnat sina samlingar från förhistorisk tid. År 1916 väcktes förslag om gemensamt historiskt museum för båda institutionerna i det sedan zoologiska institutionens flyttning numera lediga Gustavianum. Kontrakt mellan fornminnesföreningen och Universitetet rörande disponerande av den nya byggnaden avslutades 1917, och samlingarna vänta nu på sin flyttning hit från de lokaler i slottet, där de sedan sitt grundande varit provisoriskt uppställda. Om samlingarnas omfattning 1919, samt om deras registrering, konservering m. m. hava inga upplysningar erhållits. Vid utgången av 1917 omfattade de enligt då avgiven årsberättelse 1,483 nummer. Publikationer. Upplands Fornminnesförenings tidskrift I. Stockholm 1871 ff. — III ff. Uppsala 1894 ff. Föreningen Urd, Uppsala.

Stiftad hösten 1902. Föreningens syfte är att befrämja kulturhistoriska studier och att uppmuntra svensk kulturhistorisk forskning bland de studerande. Föreningen

332 sammanträder i regel en gång i månaden under terminen för föredrag och diskussioner inom olika områden av kulturhistorien. Sekreterare: Docent N. Lindqvist. Publikationer. O. Almgren, Sveriges fasta fornlämningar från hednatiden, Stockholm 1904. Sune Ambrosiani, Medeltida kyrklig byggnadskonst i Sverige. Sthlm 1904. VÄRMLAND. V ä s t r a V ä r m l a n d s Fornminnesförening Arvika Museum.

med

Stiftad 1 nov. 1904. Föreningens syfte är att verka för kännedomen om västra Värmlands kultur under gångna tider, dess fornminnen och historia, och att så vitt möjligt samla och åt Värmland bevara den rest av äldre kulturföremål, som ännu kan finnas kvar i dess västliga bygder. Föremål för insamling äro förhistoriska föremål, alla slags äldre husgerådssaker, seldon, dräkter, skriftliga underrättelser om fornlämningar, uppteckningar av sagor, sägner, folkvisor och ordspråk m. m. Även som deposition mottagas och vårdas saker av här angivna art. „ Museet. Samlingarna omfattade år 1919: 2,000 nr, därav förhistoria 500, kyrkliga föremål från medeltiden 15, nyare tiden 50, allmogekultur 1,000, jämte finnkultur, mynt m. m. Särskilt intresse har ägnats värmlandsfinnarnas historia: hithörande samlingar hava inrymts i en år 1914 till Sågudden vid Arvika flyttad rökstuga från Lekvattnets finnskog. Registrering och numrering: Föremålen införas jämte uppgifter om fyndort, historia, givarens eller depositörens namn m. m. i löpande följd i en accessionskatalog och numreras i överensstämmelse med denna. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: 4 rum, mot en årshyra av 525 kr., i en stenbyggnad i staden, varest samlingarna äro tillgängliga lördagar 1—2 och söndagar 2—3 mot 25 öres entré. Finnsamlingarna i rökstugan öppna söndagar 1—3 samt å andra tider efter tillsägelse. Helt nyligen har föreningen gått i författning om inköp och flyttning till Sågudden av en bondgård från Ny sn. Föreståndare: A. E. Hedenskog, Arvika. Publikationer. Katalog över Västra Värmlands Fornminnesförenings samlingar. Arvika 1912.

333 * Värmlands Naturhistoriska och Fornminnesförening med Värmlands Museum i Karlstad.

Stiftad 14 febr. 1863. »Föreningens ändamål är att genom samlandet av naturalster, företrädesvis värmländska, liva hågen för naturkunnigheten och underlätta dess studium, ävensom att dels samla, dels befrämja vårdandet av inom föreningens verksamhetskrets befintliga fornminnen». År 1858 hade i Karlstad stiftats en Naturhistorisk förening för Värmland. Genom beslut av den 14 febr. 1863 utvidgades föreningens program till att omfatta även kulturhistorisk forskning, och föreningen antog namnet Värmlands naturhistoriska och fornminnesförening. Museet. Grunden till museets samlingar lades redan på 1830 genom den bekante fornforskaren, kontraktsprosten i Kila And. Lignell. För samlingarna, som tidigare varit inrymda i olika hus i staden, upplätos hösten 1913 fem rum i det gamla, på 1750-talet uppförda gymnasiehuset i Karlstad. Samlingarna omfattade år 191 h<-: omkr. 4,000 föremål, därav förhistoria omkr. 1,000, nyare tid omkr. 1,000 samt mynt och medaljer omkr. 2,000. Särskilt intresse har ägnats åt tillvaratagande av den utdöende finnkulluren i Värmlads skogsbygder. Registrering och numrering: Föremålen införas i katalog under olika grupper: Ex. förhistoriska fynd, a) knackstenar och slipstenar, b) föremål av flinta (mejslar, dolkar o. s. v.), c) föremål av sten (yxor utan och med skafthål o. s. v.), d) bronsfynd, e) järnfynd o. s. v., samt numreras i överensstämmelse härmed. I katalogen införes även uppgift om fyndort, fyndomständigheter, historia innan det kom i museets ägo m. m. Under de sista åren synes katalogiseringen ha legat nere och nyförvärven endast försetts med etiketter upptagande tid och sätt för förvärvet. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: Gamla gymnasiehuset, varest samlingarna äro tillgängliga söndagar kl. 1—2 e. m. mot en avgift av 10 öre. Föreståndare: Lektor John Börjesson, Karlstad. Publikationer. Värmland förr och nu, Meddelande från Värmlands naturhistoriska och fornminnesförening, I ff. Karlstad 1905 ff.

» Värmlands Hembygdsvårdsförbund.

Om förbundets syften och verksamhet hava inga underrättelser erhållits. Fornminnes- och Slöjdföreningen Nordmarksstugan med Nordmarksstugan i Töcksfors.

Föreningen. Stiftad den 16 nov. 1911. Föreningens ändamål är att inom Nordmarks härad insamla och förvara sådana fornsaker, som kunna vara av kulturhistoriskt intresse, ävensom all uppsöka och beskriva inom orten befintliga fasta fornlämningar. Samlingarna skola ordnas så att de bliva »idégivande och väckande för den nutida slöjden. Vidare skall föreningen genom utställningar, pristävlingar och försäljningar söka uppmuntra ortens hemslöjd. Museet. Samlingarna omfattade år 1919: omkr. 1,000 föremål huvudsakligast allmogekultur. Registrering och numrering: Föremålen uppföras i en katalog i bokstavsordning efter begynnelsebokstäverna i föremålens namn och numreras inom dessa grupper. Ex under B: Nr 1 b. Betsman, nr 8 b. Bläckhus o. s. v.: dessutom lämnas i katalogen uppgifter om material, fyndort, förvärvssätt jämte andra upplysningar. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: En lillstuga (nattstuga), nybyggd efter förebild av gammal nordmarkstyp; samlingarna äro här alla dagar avgiftsfritt tillgängliga. Föreståndare: Folkskollärare Karl A. Östlind, Töcksfors. Kristinehamns Realskolas samlingar.

Vid Kristinehamns Realskola finnes en mindre fornsamling. VÄSTER- OCH NORRBOTTEN. Norrbottens Museiförening med Norrbottens Museum i Luleå.

Föreningen. Stiftad 20 sept. 1886. Föreningen har till ändamål att »uppsöka och vårda Norrbottens fornlämningar

335 samla och ordna fornsaker samt etnografiska och naturhistoriska föremål, företrädesvis från Norrbottens län, anteckna och bevara samt om möjligt i tryck utgiva vad som kan bidraga till kännedom om detta landskaps språk, historia, etnografi och natur.» Museet. Samlingarna omfattade år 1919: 6,000 föremål, därav förhistoria 30, allmogekultur 2,000, mynt och medaljer 2,000, naturalier 1,910 samt fotografier från Lappland 100; dessutom en mindre samling böcker. Museets huvudintresse är förlagt vid den norrbottniska allmogekulturen. Registrering och numrering: Förvärven publiceras genast i ortstidning, varur urklipp uppklistras i en liggare, särskilda uppgifter om föremålen meddelas här och å vid desamma fastade etiketter. Föremålen äro numrerade efter platsen i lokalen. Sommaren 1919 påbörjades uppläggandet av verklig huvudliggare, efter vilken föremålen framdeles skola numreras. Konservering: Endast av de uppstoppade djuren. Vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: Gamla lantstatshuset, träbyggnad, hyresfritt upplåten för samlingarna, vilka äro tillgängliga en timme varje söndag, de etnografiska avgiftsfritt, de biologiska mot 25 öre för vuxna och 10 öre för barn. Under år 1919 har koncession begärts å ett lotteri, vars behållning skulle tillfalla museet och framför allt användas till anläggandet av ett friluftsmuseum å Giiltzau-udden invid staden. För uppförandet här av en kopia av stadens år 1690 uppförda och under 1860-talet rivna rådhus har en insamling påbörjats. Föreståndare: Skriftställare David Törnqvist. Publikationer. Norrbotten 1919.

Några hembygdsminnen.

Luleå 1919.

Västerbottens läns fornminnesförening med Västerbottens läns fornminnesförenings museum i Skellefteå och Västerbottens läns fornminnesförenings museum i Umeå.

Föreningen. Stiftad 28 dec. 1885. Föreningen har till ändamål att »uppsöka och vårda samt sprida kännedom om länets fornminnen» samt att samla »bidrag till kännedom om

336 Västerbottens läns bygdemål, forntida seder och bruk, sånger, sägner, ordspråk, skrock, vidskepelse o. s. v.» Den 10 nov. 1882 grundades i Skellefteå ett västerbottniskt museum. Under år 1885 upptogs frågan om ett museum även i Umeå och stiftandet av en länets fornminnesförening, delad i två särskilda kretsar, under motivering av att det »i anseende till länets stora areal visat sig vara särdeles obekvämt att från södra delarna av detsamma insända fornsaker till Skellefteå. Det vore även i sin ordning, att föreningens förnämsta verksamhet koncentrerades i Länets residensstad, då föreningen handhaver en Länets angelägenhet.» Till följd härav beslöts den 28 dec. s. å., att föreningen med början av år 1886 skulle arbeta på två av varandra oberoende avdelningar, den Södra i Umeå, med ett museum i samma stad för länets södra och lappmarksfögderiet, och den Norra i Skellefteå för länels norra fögderi. Museet i Skellefteå. Samlingarna omfattade år 1919: omkr. 3,000 föremål, därav stenålder 169, järnålder 12, medeltid 29, vapen 59, allmogeföremål av trä 274, av metall 158, av ben och horn 44, textilföremål 39 samt porslin och lergods 11; föremålen till största delen gåvor. Registrering och numrering: Föremålen införas i liggare och numreras i överensstämmelse med denna. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: Av staden förhyrd särskild byggnad av trä, varest samlingarna äro tillgängliga söndagar 1—3 e. m. samt vid andra tider efter tillsägelse. Föreståndare: Alfr. B. Levin, Skellefteå. Museet i Umeå. Museets äldsta samlingar, vilka år 1888 utom en mängd böcker och mynt upptogo 397 nr fornsaker, vilka ordnats och katalogiserats av adjunkten G. Norlander, förstördes så gott som fullständigt genom stadens då timade brand. Endast en del metallsaker kunde efter branden tillvaratagas bland ruinerna. Samlandet började ånyo, men ökades nu icke med samma hastighet som under de första åren, och år 1903 omfattade museet förutom böcker och mynt 241 föremål. Under detta år inköptes emellertid från dr A. Lagerman en fornsamling på 198 nr och följande året intendenten M. Schurer von Waldheims samling på 288 nr. Tack vare dessa ökningar, omfattade samlingarna år 1905, enligt en då utgiven katalog, 819 nr jämte mynt och bok samlingar.

337 Samlingarna omfattade år 19U: 1,728 föremål. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i en liggare, varest även kortare notiser om desamma göras, samt numreras i överensstämmelse med denna medelst vidfästade etiketteter. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen; lappkatalog för ett flertal år sedan påbörjad. Lokal: Förhyrd lägenhet i en magasinsbyggnad, varest samlingarna äro fritt tillgängliga söndagar 1—2 e. m. Föreståndare: Adjunkten Victor Sam. Hellström. Publikationer. Berättelse om Westerbottens läns Fornminnestoreningsverksamhet för år 1885. Skellefteå 1886. G. Norlander och C. N. Pahl, Förteckning över Samlingarna i Fornminnesmuseet i Umeå. Umeå 1905. Ferdinand Laestadius, Studier i Umeå Museum. Umeå 1914. Västerbottens läns Hembygdsförening med Hembygdsmuseet i Umeå.

Föreningen. Stiftad 22 febr. 1919. Föreningens syfte är »att anordna en Västerbottnisk fornvall, bedriva och uppmuntra hembygdsforskning samt anlägga idrottsplats och folkpark m. m.» Den 30 okt. 1918 beslöt Umeå stadsfullmäktige att till folkpark och idrottsplats upplåta visst område å den s. k. Stadsliden — även Gammel-liden, »Gam-lia» — invid staden samt att uppdraga åt en för ändamålet bildad förening att ombesörja utförandet av anläggningarna. Föreningen kom till stånd den 22 febr. 1919 och erhöll namnet Västerbottens läns Hembygdsförening. Föreningen arbetar i särskilda utskott: för utgivande av en hembygdsbok över Västerbotten; för hembygdsvård och kulturhistorisk museisamling; för naturhistoriska samlingar och naturskydd; samt för ett hembygdsbibliotek. Museet. För sitt blivande Hembygdsmuseum äger föreningen redan en avsevärd samling föremål. Dessutom hava för uppförande på »Gam-lia» förvärvats Sävars gamla herregård samt Tärna ödekyrka och prästkammare, varjämte ritningar till särskild museibyggnad finnas uppgjorda. Under sommaren 22. K. Fornminncsvårdskommitténs

betänkande.

338 1920 företogs gemensamt med Nordiska Museets byggnadsundersökningar en expedition i länet bl. a. för att träffa urval rörande karaktäristiska byggnader till friluftsmuseet. Det därvid erhållna avbildnings- och uppteckningsmaterialet är avsett att bilda grundstommen för ett till museet anslutet folklivsarkiv. Intendent: Fil. mag. Ragnar Jirlov, Umeå. Publikationer. Västerbotten. Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1920. 1920.

Umeå

VÄSTEBGÖTLAND. Kullings härads hembygdsförening med Hembygdsmuseet i Alingsås.

Stiftad juni 1920. Vid möte i Alingsås i juni 1920 beslöts bildandet av en hembygdsförening för Kullings härad. Närmaste målet är att i det av staden år 1918 förvärvade gamla Alströmerska magasinet inreda ett hembygdsmuseum för trakten. De sju häradenas Kulturhistoriska Förening med De sju häradenas Kulturhistoriska Museum i Borås.

Föreningen. Stiftad 1 jan. 1904. Föreningens syfte är »att väcka och nära kärleken till hem och fosterland samt verka för åstadkommande i Borås av ett etnografiskt fornsaksoch industrimuseum.» Föreningen omfattar Redvägs, Kinds, Marks, Bollebygds, Vedens, Gäsene och Ås' härader med städerna Borås och Ulricehamn. På initiativ av kapten Otto Mannerfelt sammanträdde den 20 juni 1903 ett 50-tal personer i Borås för att överlägga om möjligheterna av uppförandet i Borås av en fornsal, varuti jämte övriga fornminnen även skulle förvaras maskiner och redskap för samt prov av ortens äldre och nuvarande industri. Resutatet blev tillsättandet av en tiomannakommitté för frågans vidare utredande samt uppgörande av förslag till stadgar m. m. Den 12 nov. hade kommittén avslutat sitt uppdrag, och på kommitténs kallelse stiftades De sju häradernas kulturhistoriska förening den 12 dec. 1903, med den 1 jan. 1904 räknad såsom konstitutionsdag.

339 Föreningen har grundat ett antikvariskt-topografiskt arkiv, till vilket grunden lades genom erhållandet i avskrift av G. Djurklous »Fornlemnin«ar m. m. uti Marks, Kinds, Redvägs, Åhs, Vedens, Bollebygds och Gase'ne härader av Elvsborgs län.» Vidare har den verkat för vården och kännedomen om de sju häradernas historiska minnesmärken samt påbörjade år 1905 en tidskrift. Museet. Redan vid sitt stiftande erhöll föreningen av direktören Joh. Eriksson på Rydboholm den storartade gåvan av 25,000 kr. att användas till en blivande museibyggnad. Under mellantiden måste dock en provisorisk lokal anskaffas för samlingarnas förvarande, och en sådan upplåts i Tekniska Elementarskolan för en tid av tre år genom dess styrelses beslut av den 22 april 1904. Redan samma år löstes emellertid föreningens egnahemsfråga genom att häradshövding Th. Odencrants å sina och sin hustrus vägnar den 24 okt. 1904 överlämnade till föreningen en byggnadstomt inom Annelunds parkområde avsedd för såväl en museibyggnad som ett friluftmuseum. Här hava under årens lopp uppförts ett flertal byggnader, däribland Kinnaromma gamla kyrka samt Öra klockstapel. Samlingarna förvaras dels här, dels i förhyrd lokal i staden. Redan under sitt första redovisningsår kunde föreningen anteckna ett flertal gåvor till samlingarna; till de tidigaste förvärven hör även inköpet av ingeniören G. G. Skärmans i Vänersborg samling av redskap och vapen från stenåldern jämte gåvor av mindre samlingar av allmogeföremål från enskilda personer. I skrivelse från K. Vitterhetsakademien av den 8 mars 1904 erhöll föreningen tillstånd att emottaga kyrkliga deposita. Föreståndare: Dr G. Blomgren, Borås. Publikationer. Meddelanden från De Sju Häradernas Kulturhistoriska Förenin^ö I Borås 1905. ' * Åse och Viste Hembygdsförening med Åse och Viste Hembygdsmuseum i Grästorp.

Stiftad i okt. 1919. Föreningens uppgift är att samla sådana lösa föremål från äldre och nyare tid, som belysa häradernas folkliv och odlingshistoria, att från förstörelse rädda fasta minnesmärken inom de båda häraderna samt att i

340 övrigt verka för kunskap om hembygdens historia och skönhetsvärden. I detta syfte har föreningen grundat en museisamling, för vilken tillfällig lokal upplåtits under våren 1920. Föreståndare: Läraren J. E. Härnelius, Grästorp. Kållandsö Hembygds- och Fornminnesförening med Läcköstugan, Kållandsö.

Föreningen. Stiftad 12 jan. 1919. »Föreningens ändamål är att särskilt inom församlingen insamla fornsaker för att på ett illustrativt sätt åt eftervärlden bevara våra förfäders bostadsförhållanden, möbler, husgeråd o. s. v.» Museet. Samlingarna omfattade år 1919: omkr. 100 föremål, huvudsakligast svensk allmogekultur. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i en katalog och numreras i överensstämmelse med denna. I katalogen antecknas föremålets art samt vem som skänkt eller sålt saken. I en särskild bok antecknas dessutom vem som sist ägt föremålet samt alla därförut kända ägare jämte annat av intresse. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: En gammal ryggåsstuga, inköpt från en kronodomän å orten samt flyttad till särskild plats. Museet hålles här öppet avgiftsfritt för föreningens medlemar, för andra mot 50 öres entré. Föreståndare: Folkskollärare Oscar Holmgren, Kållandsö. Hembygdsmuseet i Larv.

Under våren 1920 skänktes av enskild person en gammal byggnad för att återappföras vid Larvs försörjningshem och användas för kulturhistoriska samlingar. En annan person har lovat att ställa sin ganska rikhaltiga samling till museets förfogande. Vadsbo Hembygds- och Fornminnesförening med Vadsbo Hembygds- och Fornminnesmuseum i Mariestad.

Föreningen. Stiftad den 26 sept. 1917. Föreningens syfte är att »till ett museum i Mariestad med namnet Vadsbo

341 hembygds- och fornminnesmuseum samla sådana lösa föremål från äldre och senare tid, som belysa häradets folkliv och odlingshistoria, att från förstörelse rädda fasta minnesmärken i Vadsbo, även naturminnesmärken, samt att i allmänhet verka för kunskap om hembygdens historia och dess skönhetsvärden. Efter förberedande möte den 5 april 1917 bildades föreningen på initiativ av landshövding Fabian de Geer den 26 sept. s. å. Museet. Vid föreningens bildande existerade redan ett mindre museum i Mariestad, vilket räknar sin tillkomst från år 1859. Detta år stiftades nämligen härstädes på initiativ av sedermera professor Sven Lampa ett naturhistoriskt museum och i samband med detta den s. k. Naturhistoriska föreningen. Då denna förening den 11 sept. 1869 upplöstes, överlämnades samlingarna med full äganderätt till läroverket, där de sedan dess vårdats. Huvudintresset låg vid de zoologiska samlingarna, men dessutom förvärvades även kulturhistoriska föremål, vilka år 1909, enligt en då utgiven katalog, uppgingo till något över 100 jämte en samling av omkr. 1,150 mynt. Vid det nya museets tillkomst 1918 deponerades till detta de realskolan tillhöriga fornsakerna och mynten. För samlingarnas förvarande upplåts mot en årshyra av 100 kr. Gamla kansliflygeln vid Marieholm, där museet invigdes den 14 sept. 1918. Samlingarna omfattade vid 1918 års slut: 1,026 nummer. Registrering och numrering: Föremålen införas jämte uppgift om pris samt säljarens namn och hemvist i en katalog och numreras i överensstämmelse med denna. Särskilda anteckningar införas, där så ske kan, i katalogen eller å vid föremålen fastade etiketter. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: Gamla kansliflygeln vid Marieholm, där samlingarna äro tillgängliga 2 dagar i veckan samt dessutom mot extra avgift efter tillsägelse. Skolbarn i grupp under lärares ledning hava fritt tillträde alla dagar. Föreståndare: f. d. Kapten Fr. W. Reuterswärd, Mariestad. Publikationer. Vadsbobygden. Tidskrift för Vadsbo Hembygds- och Fornminnesförening, sedan 1918. Mariestad 1918 ff.

342 Svältornas fornminnesförening med Svältornas Museum i Ornunga.

Stiftad 1 aug. 1905. Föreningens uppgift har varit att till Ornunga gamla kyrka sammanföra kulturhistoriska föremål från skilda tider och där skapa ett »Svältornas museum». Samlingarna omfattade år 1919: omkr. 1,500 föremål, huvudsakligast allmogekultur, men även kyrkliga föremål, såväl från Ornunga som från angränsande socknars kyrkor. Registrering och numrering: Föremålen införas och numreras i olika grupper: I Föremål från hednatid, a) husgeråd och slöjdverktyg, b) fiskeoch krigsredskap, c) farkoster, II Föremål från tiden efter kristendomens införande: a) kyrkliga föremål, b) verktyg för hemindustri och slöjd, c) redskap för jordbruk och boskapsskötsel, o. s. v. Konserveringen har omfattat föremål av järn och trä, vilka indränkts i fotogen. Vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: Ornunga gamla kyrka med inredning jämte klockstapel, vilken, sedan den dömts att raseras, år 1905 inköptes av Svältornas fornminnesförening för 200 kr. Samlingarna äro här tillgängliga söckendagar mot en avgift av 50 öre och söndagar mot en avgift av 25 öre pr person. Föreståndare: C. E. Hasselskog, Asklanda. Backeby Fornminnesförening med Backeby Skol- och Hembygdsmuseum.

Föreningen. Stiftad 25 jan. 1915. Föreningens uppgift är »att efter bästa förmåga vårda och skydda ortens fornlämningar samt, i den mån tillgångarna medgiva, inköpa fornsaker och andra för orten säregna och från kulturhistorisk synpunkt intressanta föremål» för att förvaras i föreningens museum. Föreningen tillkom i syfte att inköpa och på lämplig plats uppföra, inreda och möblera en s. k. ryggåsstuga från den sedan gammalt berömda Storegården i Rackeby, en av Västergötlands sista oskiftade byar. Initiativet härtill togs av folkskolläraren Gustaf Berg i Rackeby, som med befolkningens hjälp lät till skolgården flytta och här uppföra stugan.

343 Museet. Öppnat 15 juli 1915. Samlingarna omfattade år 1919: ett ej obetydligt antal allmogeföremål. Registrering och numrering: Anteckning om härkomst på en del föremål. Katalog avsedd att uppläggas efter anvisning av sakkunnig, när sådan kan erhållas. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: Ryggåsstuga med storstuga, framkammare, förstuga, brygghus och bod. När medel kunna erhållas, planerar man inköp och flyttning av en i Storegården kvarstående bod. Att skolgården valts till plats för bygdemuseet beror på att föreningen lyckades för dess förverkligande erhålla 300 kr. ur en donation för skoländamål. Samlingen är mot frivillig ersättning tillgänglig efter tillsägelse. Föreståndare: Folkskollärare Gustaf Berg, Rackeby, Örslösa. Västergötlands Fornminnesförening med Västergötlands Fornminnesförenings Museum i Skara.

Föreningen. Stiftad 11 juni 1863. »Föreningens ändamål är att vårda Västergötlands fornlämningar, att samla och ordna dess fornsaker samt att anteckna och bevara vad som kan bidraga till kännedom om detta landskaps eller fäderneslandets äldre språk och historia.» Tanken på en Västergötlands fornminnesförening framkastades först av rektor P. G. Alander i Skara i dess läroverks årsprogram för år 1860. Föreningen stiftades vid ett möte i Skara den 11 juni 1863 närmast på initiativ av dåvarande komministern i Breda red Claes Johan Ljungström, vilken blev föreningens förste sekreterare, en befattning, som han innehade till sin död 1882. Föreningens stadgar hade av Ljungström utarbetats i huvudsaklig överensstämmelse med stadgarna för Värmlands Naturhistoriska och Fornminnesförening. Under de första 10 åren av sin tillvaro visade föreningen synnerlig livaktighet. Vid slutet av 1870-talet inträdde en kortvarig avmattning, men med år 1880 tog man i med förnyade krafter, och föreningen har alltsedan dess innehaft platsen som en av våra främsta och produktivaste fornminnesföreningar. Föreningen har vid sidan om den museala bedrivit en fristående vetenskaplig verksamhet genom föredrag och tryckta skrifter. Föredragen hava varit förlagda till årssammankomsterna, vilka därigenom

344 erhållit karaktären av verkliga högtidsdagar, då stadens och ortens invånare samt lärjungarna vid dess läroanstalter infunnit sig för att följa förhandlingarna. Det första av dessa föredrag hölls år 1871 av landshövding C. J. Malmsten över ämnet »Fornforskningens förra och nuvarande ståndpunkt inom fäderneslandet», och samma år talade C. J. Ljungström över »Trolleriväsendet på 1600-talet inom Kinnefjärdings och Kållands härader.» Sedermera hava föredrag hållits av dr Åke Belfrage, bibliotekarien K. Torin, lektor F. Ödberg, professor O. Montelius m. fl. Under de första 50 åren av föreningens tillvaro hade 36 sådana föredrag hållits, av vilka flertalet finnes utgivet i tryck. Vidare har föreningen under många år lämnat understöd åt undersökningen av Västergötlands folkmål samt även anslagit medel till utgivande av verket Västergötland, Bidrag till landskapets kulturhistoria och naturbeskrivning. Genom denna sin verksamhet har föreningen verkat även för spridande av intresset för fornminnes- och hembygdsvård inom landskapet och har även på annat sätt främjat denna genom medverkan vid restaurerandet av Våmbs kyrka, bevarandet av ruinerna efter Gudhems kloster och Axvalls slott, genom resandet av kullfallna runstenar och bautastenar samt genom uppsättande av minnesstenar å ett flertal historiskt märkliga platser. Till spridande av kännedom om hembygden har också bidragit att föreningen sedan 1907 omväxlande förlagt sina årssammanträden i Skara och på andra platser inom landskapet, därvid de bredare befolkningslagren erhållit tillfälle att åhöra vid dessa tillfällen anordnade föredrag och demonstrationer. Museet. Redan vid föreningens första sammanträde väcktes av ordföranden, biskop J. A. Butsch förslag om att i stiftsbiblioteket rum skulle upplåtas till förvarande av föreningens samlingar. Grundstommen till dessa erhölls genom överlämnande från Skara läroverk av dess under 1750-talet grundade samlingar, vilka nu uppgingo till 1,051 föremål, därav 429 av sten. Samlingarnas första intendent blev rektor Alander; deras ordnande anförtroddes åt Karl Torin, vilken år 1867 avslutade detta uppdrag. Sedan den sistnämnde 1868 övertagit intendentskapet, växte samlingarna hastigt, så att de så småningom fyllde bibliotekshusets hela övervåning. År 1873 väcktes förslag om förvärvande av Edåsa gamla kyrka, varest de kyrkliga samlingarna uppställdes år 1876.

345 I biblioteksbyggnaden förblevo huvudsamlingarna till år 1910, då de flyttades till lokaler, som av staden upplätos i dess badhus, en del av samlingarna inrymdes på folkskolans vind. År 1919 inflyttade de i egen museibyggnad, uppförd efter förslag av intendenten Ax. L. Romdal och arkitekten, professor Charles Lindholm. Hit fördes även samlingarna från Edåsa kyrka. Till huvudbyggnaden ansluter sig en friluftsavdelning, för vilken plats — liksom för museibyggnaden — upplåtits i Skara stadsträdgård genom stadsfullmäktiges beslut 16 april 1913. Den första byggnad, som uppfördes här, var en tidigare förvärvad stuga från Hornborga. Samma år (1914) uppfördes ytterligare två stugor, från Kungs-Lena och Rackeby. Under uppförande äro vidare Kärråkra klockstapel och Härjevads kyrka, en väderkvarn från Sone och en spiksmedja. Samlingarna omfattade år 1919: omkr. 13,500 föremål från förhistorisk och senare tid, särskilt betydande äro stenålders- och allmogeavdelningarna. Dessutom omkr. 10,000 mynt och medaljer, frimärks- och sigillsamling samt 356 handlingar av pergament och papper. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i huvudliggare och numreras i överensstämmelse med denna. Konservering: Textilier deponerade från Skara Domkyrka hava konserverats vid Röhsska konstslöjdmuseet i Göteborg, en del järnföremål vid Statens hist, museum i Stockholm. Lokal: Egen museibyggnad (av tegel), varest samlingarna äro tillgängliga tre dagar i veckan mot 25 öres entré, å icke anslagna tider 50 öres entré. Dessutom friluftsavdelning. Föreståndare. Rektor Sanfrid Welin, Herrjunga. Publikationer. Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift I ff, sedan år 1869. Såsom bilagor till denna hava utgivits: K. Torin, Västergötlands Runinskrifter. Skara stifts kyrkliga jordebok 1540. Sven Lampa, Inventarium för kyrkorna i Skara stift 1583. Otto Mannerfelt, Västergötlands gravstenar. Tråvads Fornminnesförening med Tråvads Fornminnesförenings samlingar i Travad.

Stiftad jan. 1915. Samlingarna omfattade år 1919: omkr. 150 föremål.

346 Registrering och numrering: Föremålen införas i en journal och numreras i överensstämmelse med denna. Givarens och säljarens namn jämte upplysningar om föremålens historia antecknas å vid föremålen fäsla etiketter. Konservering oeh vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: En ryggåsstuga, varest samlingarna mot en avgift av 25 öre äro öppna efter tillsägelse. Föreståndare: A. Gustafsson, Travad. Ulricehamns Hembygdsförening med Ulricehamns Fornhem i Ulricehamn.

Föreningen. Stiftad i augusti 1917. »Föreningens syfte är att inom Ulricehamns stad och dess omnejd på hembygdsvårdens olika områden verka för räddande och pånyttfödande av bygdens ärvda kultur- och naturvärden». År 1910 hade en ryggåsstuga från Tranemo sn inflyttats till Ulricehamns stadspark och försetts med tidstrogen inredning. Då år 1917 en av de äldsta byggnaderna på Limmareds glasbruk skulle rivas, erbjöds den till Ulricehamns stadsfullmäktige för att uppföras i stadsparken och användas till Fornminneshem. Sedan ytterligare ett par byggnader hitflyttats bildades i augusti s. å. Ulricehamns Hembygdsförening för att taga vård om det nygrundade fornhemmet. Museet. Öppnat för allmänheten 28 juli 1917. Samlingarna omfattade år 1919: Något över 300 föremål, huvudsakligast allmogekultur. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i en liggare och numreras i överensstämmelse med denna. I liggaren antecknas även föregående ägare samt för gåvor givarens namn. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: Huvudsamlingen i en byggnad i två våningar från 1700-talet, vilken förut använts till inspektörs- och arbetarbostad vid Limmareds glasbruk, jordbruksredskap m. m. förvaras i den s. k. fatbursstugan, en del äldre möbler i ryggåsstugan samt några kvarnredskap i en hitflyttad skvaltkvarn. Samlingarna äro ej öppna på bestämda tider utan endast efter annonsering i ortstidningarna. Föreståndare: Bruksägare Fr. Brusewitz, Limmared.

347 Publikationer. Ulricehamns Hembygdsförening, Ulricehamn 1919. Vänersborgs Museum.

Grundat 1884. Ägare: Vänersborgs stad. För att bereda plats för samlingar av konst samt svensk och utländsk etnografi, som tillhopabragts av Joh. Adolf Andersohn i Vänersborg, utsändes år 1882 på Andersohns initiativ ett upprop undertecknat av honom, Erik Josias Sparre, samt de ledande männen i Vänersborgs stad, angående insamlande av medel till ett Vänersborgs museum. Med de sålunda erhållna och med Andersohns egna medel påbörjades år 1884 uppförandet av en museibyggnad på av staden upplåten mark. Byggnaden fullbordades år 1887, och de Andersohnska samlingarna blevo museets grundstomme. Med denna sammanslogos dels en av afrikaresanden Axel V. Eriksson tillhopabragt dyrbar fågelsamling, dels läroverkets samlingar av naturalier, mynt m. m. Samlingarna omfattade år 1919: 8,800 föremål, därav förhistoriska föremål 3,000, medeltidsföremål 100, allmogeföremål 2,500, högre stånd 418, mynt och medaljer 2,000, tavlor 178 (därav 24 tillhörande staten), utomskandinavisk etnografi 406, dessutom tidningar och fotografier. Museets huvudintresse är förlagt vid stenålders-, allmoge- och porslinssamlingarna. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i en huvudliggare, försedd med kort beskrivning samt teckning av viktigare föremål. Här införas även uppgifter rörande föremålens historia samt för förhistoriska föremål rörande fyndort och fyndomständigheter. Föremål, som förvärvats från samma säljare, erhålla ett huvudnummer och binummer under detta ex.: 3761 : 1 , 3761:2 o. s. v. Konservering: Omfattar endast en del träföremål. Vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: Museibyggnad av sten, uppförd 1884—1887, där samlingarna äro tillgängliga tisdag och fredag mot 25 öres entré och söndag mot 10 öres entré. Föreståndare: Vakant efter i april 1920 avlidne rektor Fr. Nordin. Publikationer. Abraham Åhlén, Förteckning över de kulturhistoriska samlingarna i Vänersborgs Museum. Vänersborg 1905.

348 Alingsås allmänna Läroverks historiska samlingar.

Samlingarna omfattade år 1919: omkr. 200 förhistoriska föremål, 155 svenska och 330 utländska mynt samt en av Claes Adelsköld skänkt samling, mest bestående av japanska och kinesiska skulpturer. Registrering och numrering: Föremålen införas i skolans inventarium. Lokal: Läroverksbyggnaden, varest samlingarna äro tillgängliga efter anmälan hos vakmästaren. Föreståndare: Rektor G. A. Bohlin. Aug. Fribergs Museum i Lidköping.

Grundat 15 juli 1912. Ägare: Lidköpings Realskola. Museet möjliggjordes genom att f. d. lantbrukaren Aug. Friberg från Skara den 15 juli 1912 till läroverket överlämnade 50,000 kr., som skulle av rektor och kollegium förvaltas tillsammans med läroverkets övriga fonder, och vars ränteavkastning skulle användas »till inköp av föremål för läroverkets museum och myntsamling, företrädesvis av kulturhistorisk art». Samlingarna omfattade år 1919: omkring 1,200 föremål, huvudsakligast stenålder och allmogekultur, jämte omkring 1,000 mynt. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i en förvärvskatalog och numreras i överensstämmelse med denna. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: Provisoriskt inredd vindslokal i skolans biologiska museum, varest samlingarna äro fritt tillgängliga en gång i veckan. Till en plats invid skolan har dessutom flyttats en ryggåsstuga och en bod från Storegården i Rackeby, i vilken en del allmogeföremål äro inrymda. Dessa visas under sommaren varje söndag mot avgift. Föreståndare: Rektor Georg Rådström, Lidköping. Älvsborgs Läns Folkhögskolas Lantbruksmuseum, Herrljunga.

Museum för den v ä s t g ö t s k a l a n t g å r d e n . Grundat hösten 1908. Vid en resa i Danmark på 1890-talet hade skolans rektor S. Welin besökt det danska lantbruksmuseet i Lyngby och där fått idén till grundandet av en liknande samling för Västergötland. Först under folkhögskolans läsår 1908—1909 kom denna plan till utförande. I första hand inriktar sig museet på insamling av äldre till lantbruket eller allmogens övriga hushållning

349 hörande föremål, men dessutom ingår i samlingarna även sådant, som kan belysa den ståndpunkt, varpå lantbruket och dess binäringar f. n. befinna sig, såsom nyare lantbruksredskap och maskiner, ax- och fröprover, trädstammar i genomskärning, årsskott visande olika växtlighet o. s. v. Samlingarna omfattade år 1919: 1,700 föremål, varav äldre lantbruksredskap m. m. 400, nyare d:o 30, jakt- och fiskeredskap 30, hemslöjd och hantverk 400, husgeråd och bohagsting 500, kläder och smycken 100, historiska föremål m. m. 140, böcker, fotografier, äldre handlingar 100. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i huvudliöeare och numreras i överensstämmelse med denna. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: 2 av folkhögskolan förhyrda byggnader (trähus). Samlingarna ännu ej öppna för allmänheten. Föreståndare: Rektor Sanfrid Welin, Herrljunga. G ö t e b o r g s Museum.

Grundat (1833) 20 december 1861. Ägare: Självständig, självägande anstalt. Då Göteborgs museum den 20 december 1861 invigdes, ägde det redan en föregångare i det 1833 stiftade Naturhistoriska museet i Göteborg, och detta i sin tur hade föregåtts av ett med Gymnasiet förenat »naturalie-cabinette», som fanns redan på 1770-talet, och som senare av det 1778 stiftade vetenskapsoch vitterhetssamhället betydligt ökats. Även andra faktorer hade medverkat vid museets tillkomst. År 1853 hade på initiativ av S. A. Hedlund och konstnären Geskel Saloman bildats Göteborgs Konstförening, vilken anordnat konstutställningar och årligen inköpt något konstverk för bildande av egen samling. I ett år 1860 av Hedlund m. fl. utarbetat förslag till ordnandet av de naturhistoriska samlingarnas lokalfråga uttalas önskemålet att i Göteborg bilda ett museum, »vilket borde omfatta icke blott det förut varande Naturhistoriska musei samlingar utan ock konstföreningens tavelsamling, ett bibliotek för staden m. m. samt därjämte upptaga stadigvarande utställningar av ortens industri-produkter inom alla grenar av näringslivet». I senare delen av detta yttrande antydes den tredje av de faktorer, som medverkade till museets förverkligande, 1860 års lantbruksutställning i Göteborg. I det tal, initiativtagaren till det Naturhistoriska museet och den förste ordföranden i Göteborgs musei styrelse landshövdingen O. I. Fåhrams höll vid museets invigning, erinrade han om den tävlan i vetenskaplig forskning och idoghet, som från början av 1800-talet särskilt tagit sig uttryck i allmänna

350 utställningar av industri- och konstprodukter, vilka utställningar han ansåg vara första uppslaget till grundläggandet av offentliga konst- och industrimuseer och bland dem främst det för överskotten efter 1851 års världsutställning i London grundlagda South Kensingtonmuseet. Dylika utställningar hade även i Sverige hållits sedan 1823, och det var efter förebild av Kensingtonmuseet som S. A. Hedlund framkastade tanken på att utvidga Göteborgsmuseets verksamhet till att omfatta även industri samt föremål för vetenskap och konst. Helt naturligt hade även det vid denna tid vaknade fornminnesintresset medverkat, då Göteborgs museum 1861 stod färdigt i den form och med det program, det senare bibehållit och fullföljt. Ett av de villkor, som oundgängligt förutsattes för museets tillkomst, var kostnadsfri upplåtelse av f. d. Ostindiska kompaniets hus. I själva verket hade samlingarna redan sedan 1819 varit inrymda här, då åt vitterhetssamhället två rum för dess samlingar av Hushållningssällskapet upplätos i byggnaden mot en årshyra av 50 Rdr b:ko. Denna byggnad hade uppförts år 1750 för det dåvarande Ostindiska kompaniets räkning, och då varje kompani erhöll endast 20 års oktroj, försåldes huset vid oktrojens upphörande från det ena kompaniet till det andra. Vid försäljningen 1807 inköptes endast västra hälften för det nya kompaniets räkning, under det att den östra inköptes av kommerserådet Nicl. Björnberg. Den förra hälften övertogs 1813 av Göteborgs stad, den senare 1825 av kronan. Det var i den av staden ägda västra hälften av byggnaden som Vitterhetssamhällets samlingar inrymdes, det var också här som det år 1833 grundade museet var uppställt, och slutligen var det i samma byggnad, det nuvarande museet invigdes den 20 december 1861. Redan tidigare hade i kronans del av byggnaden förvaringsrum för en del av samlingarna upplåtits. År 1863 medgav kronan, att de delar av byggnaden, som icke upptogos av telegrafverket och ett här beläget spannmålsförråd, skulle få av museet disponeras. Genom byte med Göteborgs stad avstod slutligen kronan den 31 mars 1891 sin andel i byggnaden mot villkor, att denna finge endast för museets ändamål användas. Museet disponerade nu även hela den västra, staden sedan gammalt tillhöriga hälften av byggnaden, som dessutom under årens lopp genom tillbyggnader väsentligt utvidgats. Sedan sålunda hela byggnaden äntligen var i museets händer, blevo omfattande ombyggnader och nyinredningar nödvändiga, efter vilkas avslutande museet i sitt nuvarande skick invigdes den 20 juni 1896. Sedermera hava de naturhistoriska samlingarna utbrutits ur det äldre museet och äro för närvarande under uppställning i egen museibyggnad i Slottsskogs-

351 parken. Likaledes hava museets samlingar av vapen och utrustningspersedlar ordnats till ett eget militärmuseum i den staten tillhöriga, och av densamma för museets ändamål hyresfritt upplåtna skansen Kronan. Samlingarna omfattade år 1919: Arkeologiska avdelningen för förhistoria och medeltid; historiska avdelningen för nyare tidens högre ståndssamlingar, speciellt Göteborgssamlingar; mynt- och medaljsamlingen; etnografiska avdelningen för allmogesamlingar och utomeuropeisk etnografi; konstavdelningen för målningar, skulpturer, grafik; zoologiska, mineralogiska och botaniska avdelningarna; bibliotek ingående som integrerande del i Göteborgs stadsbibliotek. Registrering och numrering. Föremålen införas i löpande följd i en generalkatalog och numreras i överensstämmelse med denna. Särskilda anteckningar om föremålen göras i lappkatalogen. Konservering: Vidtages å föremålen efter omständigheterna för de olika föremålens beskaffenhet. Vetenskaplig beskrivning: Lappkatalog, där även de särskilda uppgifterna om föremålens användning, fyndomständigheter, historia m. m. införas. Dessutom hava olika grupper av samlingarna behandlats i särskilt utgivna uppsatser. Lokal: Museets huvudbyggnad vid Norra Hamngatan (f. d. Ostindiska kompaniets hus), museibyggnad i Slottsskogsparken för Naturhistoriska avdelningarna samt skansen Kronan för militärmuseet. Samlingarna i huvudbyggnaden hållas öppna för allmänheten första helgfria veckodag 12—3, övriga söckendagar 11—3 och söndagar 1—3 samt under tiden 1 maj—1 september fredags-, lördags- och söndagseftermiddag från kl. 6 till mörkrets inbrott, mot en avgift av 50 öre alla helgfria måndags-, tisdags- och fredagsförmiddagar under tiden 1 september—1 maj, eljest avgiftsfritt. Samlingarna i skansen Kronan hållas öppna söndag, onsdag och lördag 1—3 mot en avgift av 10 öre om söndagar samt 25 öre övriga dagar. Föreståndare: Kammarherre Carl Lagerberg. Publikationer. Göteborgs Museum. Tjugofemårsberättelse från 20 december 1861 till 20 december 1886. Göteborg 1888. Göteborgs Museum. Årstryck 1906 ff. Göteborg 1906 ff. Göteborgs Museum. En Festskrift med anledning av musei restaurerade Byggnadsinvigning den 20 juni 1896. Göteborg 1896. Göteborgs Museum 1861—1911. Göteborg 1911.

352 Vägledningar: G. Brusewitz: Musei arkeologiska och etnografiska samlingar, 1867. » Musei historiska samlingar, 1870. Magnus Lagerberg: Musei Myntkabinett etc, 1873. A. Brun: Den lappska etnografiska samlingen, 1875. Magnus Lagerberg: H. Oldenburgs svenska medaljsamling, 1878. G. Brusewitz: Musei historiska och etnografiska samling, 1880. Berndt Lindholm: Oljemålningar och skulpturarbeten, 1881. » Senare kataloger över olika delar av konstavdelningen, 1892, 1894, 1900. Carl Lagerberg: Musei Konstavdelning, 1891. » Musei historiska avdelning och myntkabinettet, 1892. » Musei Rustkammare, 1893. » Göteborgs Museum, 1899. » Musei samlingar av målningar och skulpturarbeten, 1902. » Musei historiska avdelning och myntkabinett, 1906. » Historiska avdelningens samling av möbler, husgeråd etc, 1912. » Historiska avdelningen, Högre stånds samlingar I—II, 1917. Slutligen hållas av de respektive intendenterna för elever inom olika bildningsanstalter föreläsningar och förevisningar med samlingarna som åskådningsmaterial. Speciellt hållas under vår- och höstmånaderna av någon intendent varje söndag dylik förevisning för Göteborgs arbetarinstituts publik. På museets bekostnad företagas varje sommar av intendenten för arkeologiska avdelningen grävningar och undersökningar. Röhsska Konstslöjdmuseet i Göteborg.

Stiftat 1 jan. 1901. »Röhsska konstslöjdmuseet, som tillkommit genom donation av konsuln Wilhelm Röhss och hans stärbhusdelägare, omfattar samlingar av föremål från konstslöjdens alla områden, med därtill hörande bibliotek och planschsamling.» Tanken på inrättande av ett konstslöjdmuseum i Göteborg framkastades första gången av byråchefen Wilh. Berg vid ett föredrag i föreningen Gnistan år 1890. Tanken blev en verklighet, då konsul Wilhelm Röhss vid sin död 10 jan. 1900 testamentariskt förordnade, att av hans efterlämnade förmögenhet 250,000 kr. skulle överlämnas till Göteborgs stad »för uppförande och inredande av lämplig byggnad för ett konstindustrimuseum i Göteborg».

353 Donationen överlämnades 1 jan. 1901, och samma år upplät staden den nuvarande platsen för museet till byggnadstomt. Stadgarna för museet antogos av stadsfullmäktige den 3 nov. 1904, och den 8 dec s. å. tillsattes den första museistyrelsen. Redan den 21 mars 1901 hade en byggnadskommitté tillsatts för den blivande museibyggnaden, och i slutet av år 1904 förelågo ritningar till densamma. Utförandet av dessa dröjde, och sedan de år 1909 av intendenten Axel Nilsson underkastats en grundlig kritik, utfärdades den 12 jan. 1910 inbjudan till ny tävlan. De tillkallade sakkunniga gåvo sitt förord åt ett av arkitekten Carl Westman uppgjort förslag. Denne blev också byggnadens arkitekt, och uppförandet av densamma tog omedelbart sin början. De samlingar, som under tiden grundats, och för vilkas förkovran konsul Aug. Röhss redan under de första åren av museets tillvaro stiftat en donationsfond, hade sedan den 21 nov. 1906 varit offentligt tillgängliga i en tillfällig utställningslokal i Chalmerska skolan. Den 1 juli 1914 började samlingarnas inflyttande i den nya museibyggnaden, och den 15 sept. 1916 blev det nya museet högtidligen invigt. Samlingarna omfattade år 1919: omkr. 11,000 föremål belysande konstindustri, arkitektur, dekorativ målning och dekorativ skulptur. Dessutom ett betydande fackbibliotek. Registrering och numrering: Förvärven införas i följd i en huvudliggare och numreras i överensstämmelse med denna i nummerföljd pr år. Särskilda anteckningar om föremålen göras i lappkatalogen. Konservering: Föremålen konserveras i museets laboratorium. Museet äger egen desinfektionsugn. Vetenskaplig beskrivning: Lappkatalog, där även de särskilda uppgifterna om föremålens användning, fyndomständigheter, historia m. m. införas. Lokal: Egen museibyggnad (stenhus), varest samlingarna äro tillgängliga för allmänheten kl. 12—3 onsdag, torsdag och lördag mot en avgift av 50 öre, tisdag och fredag samt kl. 1—3 söndag utan avgift. Föreståndare: Intendent Axel Nilsson. Publikationer. Axel Nilsson. Äldre fasta ruinsinredningar i Röhsska konstslöjdmuseet Göteborg 1916. Ernst Fischer. Kongl. slottssnickaren och schatullmakaren Gottlieb Iwersson, Göteborg 1916. Densamme. Västergötlands romanska stenkonst, Göteborg 1918. 23.

K. Fornminnesvårdskommittcns

betänkande.

354 Vägledningar: I. Axel Nilsson, Ryor, Göteborg 1916. II. Ernst Fischer, Svenska Fajanser, Göteborg 1916. III. Densamme, Möbler, Göteborg 1916. För att stödja museets verksamhet stiftades den 13 nov. 1917 föreningen Röhsska Konstslöjdmuseets Vänner.

Stiftad 13 nov. 1917. Föreningen utgör en sammanslutning av för konstslöjden intresserade personer- Dess ändamål är att inköpa värdefulla konstslöjdföremål, vilka i samförstånd med museets ledning skola som gåva överlämnas till Röhsska konstslöjdmuseet och införlivas med dess samlingar. Dessutom må, om så finnes lämpligt, bidrag av föreningens medel lämnas till inköp av sådana konstföremål, som av museets chef anses synnerligen önskvärda. Levande svenska konsthantverkares alster äro uteslutna från inköp. Publikationer. Röhsska Konstslöjdmuseets Vänner. Årsberättelse, 1917 ff. Göteborg 1918 ff. Föreningen Göteborgs Sjöfartsmuseum med Göteborgs Sjöfartsmuseum.

Stiftad 2 aug. 1917. Föreningens ändamål är »att arbeta på utvecklandet av Göteborgs Sjöfartsmuseum samt att genom samarbete med andra sammanslutningar i Sverige och utlandet, vilka arbeta i liknande syfte, försöka åstadkomma, att intresset för sjöfartsmuseifrågan uppväckes och bibehålles till nytta för hela svenska sjöfartsnäringen». År 1912 upptogs av Nautiska föreningen i Göteborg tanken på bildandet av ett Göteborgs Sjöfartsmuseum, till vilket föremål omedelbart började inflyta. Sedan samlingarna redan år 1917 vuxit i den utsträckning, att de började ådraga föreningen betydande utgifter, upptogs inom museinämnden förslaget att söka få till stånd en särskild förening, vilkens huvuduppgift skulle vara museets förkovrande. Föreningen konstituerades den 2 aug. s. å. Redan vid konstituerande sammanträdet erhöll den av skeppsredaren Werner Lundqvist en donation på 100,000 kr. såsom stomme till en byggnadsfond, och samtidigt överlämnades av Ångf. A.-B. Tirfing samt Nordiska Rederi A.-B.' 5,000 kr. för museets drift. Följande år överlämnade skeppsredaren Dan Broström till Göteborgs stad en million kronor för uppförande av en

355 sjöfartsmuseibyggnad därstädes. Sedan räntorna härav uppgått till 300,000 kr., skola dessa avsättas till en museifond och själva donationen användas för museibyggnadens uppförande. Föreningen, som redan äger betydande samlingar av äldre och nyare fartygsmodeller, nautiska instrument, sjöfartshandlingar o. s v. planerar i samband med minnesutställningen i Göteborg 1923 en utvidgning av den ursprungliga planen till att omfatta även fiske och oceanografi, därvid den förra gruppen bl. a. skall omfatta modeller av olika fiskemetoder samt av byggnader, såsom fiske- och sjöbodar, båtmodeller, fiskeredskap såväl äldre som nyare, fotografier af redskap, båtar, fisklägen, fiske o. s. v. Den senare gruppen skall bl. a. upptaga äldre och nyare instrument för havsforskningen. Publikationer. Berättelse över Föreningens Göteborgs Sjöfartsmuseum verksamhet, 1918, ff. Göteborg 1919 ff. Föreningens Göteborgs Sjöfartsmuseum publikationer nr 1. Olof Traung. Sjöfartsmuseernas uppgift och deras betydelse för sjöfartsnäringen, Göteborg 1919. VÄSTMANLAND. Fellingsbro H e m b y g d s - och Fornminnesförening med Fellingsbro Hembygdsmuseum.

Föreningen. Stiftad 6 juni 1920. Föreningens uppgift är att tillvarataga andliga och materiella minnen från gångna tider inom socknen och dess omnejd, dels genom att insamla kulturföremål, belysande odlingens och sedernas historia, dels genom att söka väcka intresse för tillvaratagande av alla slag av folkminnen. Vidare skall föreningen verka för hembygdsvård och naturskydd. Museet. Detta grundades redan 1911 och tillhörde ursprungligen Fellingsbro skyttegille jämte Folkhögskolan. Samlingarna omfatta: Förhistoria, allmogekultur samt en del vapen. Registrering och numrering: Föremålen antecknas i en katalog i d e n ordning de — såsom gåvor — tillföras museet samt numreras i överensstämmelse med denna. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen.

356 Lokal: Ett gammalt husartorp i Österhammar, vilket jämte samlingarna vintern 1919—1920 flyttades till Fellingsbro Folkhögskola. Föreståndare: Rektor Einar Odhner. Fläckebo Hembygdsförening med Fläckebo Hembygdsmuseum.

Föreningen. Stiftad april 1913. Föreningen, som stiftades på initiativ av organisten Nils Lundborg, har gjort till sin uppgift att vårda traktens fornlämningar, såsom där befintliga runstenar, gamla vägmärken o. s. v., och genom föreningens medverkan har den s. k. Braheholmen blivit såsom gåva överlämnad till kommunen. Museet. De första gåvorna erhöll museet i april 1914, och då samlingen hastigt tillväxte, upplät kyrkostämman under sommaren samma år till föreningens disposition församlingens år 1758 uppförda sockenmagasin, varest samlingarna sedan varit inrymda. Samlingarna omfattade år 1919: Omkr. 500 föremål, varvid huvudparten utgöres av allmogesaker. Dessutom förvarar museet ett 30-tal kyrkliga föremål. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i en liggare, varest även antecknas de upplysningar, som lämnas om desamma. Likaledes antecknas de upplysningar rörande föremålen, som lämnas av fackmän vid deras besök. För numreringen är avsikten att rådgöra med sakkunnig museiman. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen; ömtåligare saker såsom klädesplagg förvaras bakom glas i skåp eller lådor. Lokal: Fläckebo gamla sockenmagasin, varest samlingarna hållas öppna efter tillsägelse mot en avgift av 10 öre pr person. Föreståndare: Organisten Nils Lundborg. Publikationer. S. Hgl. Ett värn kring hembygdens kultur, Sala 1914. Kila Hembygdsförening.

Under år 1919 anordnade Västmanlands läns folkbildningskommitté ett antal hembygdskurser ute i bygderna, varvid på sådana platser, där hembygdsmuseer icke finnas, tillfälliga utställningar gjordes av i bygden befintliga

357 äldre föremål. Så var fallet t. ex. i Kolsva, Sevalla och Kila. Den på sistnämnda ställe anordnade utställningen resulterade i bildandet av Kila Hembygdsförening, vilken bl. a. gjort till sin uppgift att upprätta ett bygdemuseum: Köpings Museum.

Grundat omkr. år 1890. Om det i Köping sedan ett flertal år existerande museet hava inga upplysningar kunnat erhållas. Museet har emellertid sedan år 1892 åtnjutit anslag av staden. Anslaget utgick första året med 50 kr. men har sedermera höjts och utgår för närvarande med 200 kr. Möklinta Hembygdsförening m e d H e m b y g d s m u s e e t i Möklinta.

Stiftad 19 okt. 1919. Föreningens syfte är »att medelst hembygdsaftnar, föredrag och samling av gamla kulturföremål söka verka för hembygdskänslans stärkande». Föreningen stiftades på initiativ av folkhögskolläraren Sven Kjersén. Till dess blivande hembygdsmuseum hava skänkts en stolpbod och ett flertal kulturhistoriska föremål. Bergslagernas Fornminnesförening m e d Bergslagernas Fornminnesförenings Museum i Linde.

Stiftad 10 april 1909. Föreningens syfte är »att väcka intresse för och utbreda kännedom om levnadssätt och förhållanden i Bergslagen under forna tider samt att för detta ändamål i Lindesberg sammanföra och överskådligt ordna redskap och andra föremål, som tillhört gångna generationers innebyggare i Bergslagerna, ävensom annat av beskaffenhet att kunna bidraga till angivna syfte, och som fördenskull är förtjänt att åt eftervärlden bevaras». Museets samlingar omfattade redan under år 1911 ett par hundratal föremål, inrymda i förhyrd lokal i staden. Om samlingarnas nuvarande omfattning och vård hava inga upplysningar kunnat erhållas. Salabygdens Fornminnesförening med Salabygdens Fornminnesförenings Museum i Sala.

Föreningen. Stiftad den 20 jan. 1913. Föreningens uppgift är att »sammanbringa, vårda och för allmänheten till-

358 gänglighålla en samling av sådana föremål, som äro ägnade att belysa Salabygdens kulturutveckling och personhistoria från äldre till närvarande tid». Föreningen är endast »en samlande, vårdande och administrerande myndighet», medan däremot hennes samlingar, byggnader, fonder, inventarier m. m. ägas av Sala stad. Föreningen bildades ursprungligen för att taga vård om de vid Sala gruva av ålder befintliga samlingarna till belysande av gruvans historia. Genom bl. a. »Sala Zinks» konkurs och gruvans övergång i andra händer har föreningen emellertid gått miste om dessa samlingar, vilka jämte det gamla arkivet fortfarande förvaras vid gruvan. Museet. Samlingarna omfattade år 1919: Omkr. 300 föremål. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i en huvudliggare och numreras i överensstämmelse med denna. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: Vindsvåning om 3 rum i Sala sparbankshus, varest samlingarna äro avgiftsfritt öppna en gång i veckan, samt dessutom efter särskild tillsägelse. Föreståndare: Apotekare Gust. Roberg, Sala. Hembygdsmuseet i Surahammar.

Om det i Surahammar sedan några år tillbaka befintliga hembygdsmuseet hava inga upplysningar kunnat erhållas. Väster Färnebo Hembygdsförening med Väster Färnebo Hembygdsförenings museum.

Föreningen. Stiftad 28 nov. 1915. Föreningens ändamål är »att uppsöka, samla och vårda föremål från orten till belysande av gångna tiders liv samt att i övrigt verka för bevarande av varje spår av äldre tiders kultur samt utbreda kännedomen om allt, som kan bidraga till ökad insikt om hembygdens forntida och nutida kultur och natur». Museet. Samlingarna omfattade år 1919: 350 föremål, därav omkr. 20 stenåldersföremål och resten huvudsakligast allmogeföremål.

359 Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i en katalog och numreras i överensstämmelse med denna. För förhistoriska föremål angives fyndplatsen, för de övriga givarens namn, då föremålen nästan undantagslöst äro skänkta. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: En gammal svalbod av trä, uppförd å den till föreningen upplåtna platsen vid Vagnsbron. Dessutom har föreningen helt nyligen förvärvat den år 1798 uppförda mangårdsbj^ggnaden vid Norrgården i Norr Gårdsbo, vilken med det snaraste kommer att flyttas till museitomten. Samlingarna hållas öppna efter tillsägelse och avgiftsfritt. Vid föreningsmöten plägar 10 öres inträdesavgift avfordras. Föreståndare: P. A. Rosenius, Salbohed. Västmanlands Fornminnesförening med Västmanlands Fornminnesförenings Museum i Västerås.

Föreningen. Stiftad 21 sept. 1861. Föreningens ändamål är »att samla, bevara och ordna landskapets fornsaker och kulturminnen samt anteckna och bevara vad som kan bidraga till kännedomen om detta landskap eller fäderneslandets äldre språk och historia». Initiativtagare till föreningen är Richard Dybeck, vilken den 30 maj 1861 lät inflyta i Västmanlands läns tidning ett upprop, vari han inbjöd intresserade att den 4 juni sammanträda å läroverkssalen för dryftande av ett redan på förhand uppgiort förslag till stadgar för en Västmanlands fornminnesförening. Av de personer, som hörsammat kallelsen, utfärdades ett nytt upprop jämte redogörelse för föreningens uppgifter, varpå föreningen konstituerades den 21 sept. s. å. Den verksamhet föreningen, utom den museala, bedrivit synes huvudsakligast hava varit inriktad på det antikvarisk-topografiska utforskandet av landskapet. I detta syfte bereste Herm. Hofberg bygden under en följd av år och förtecknade dess fornlämningar, vilka förteckningar finnas publicerade i föreningens sedan år 1873 utgivna tidskrift. Under de senare åren understödde föreningen fil. kand. Eskil Olssons studier rörande Västmanlands sten- och bronsålder, vilka ävenledes finnas publicerade i tidskriften. Vidare har föreningen låtit utföra grävningar, bl. a. i Badelunda och Skerike socknar, samt iståndsätta förfallna fornlämningar. I samband med Nordiska

360 museets byundersökningar bekostade föreningen år 1916 en resa för undersökning av landskapets äldre bebyggelse och samfundsväsen. Sedan föreningen den 1 juli 1918 såsom intendent anställt Sven T. Kjellberg, har den årligen anslagit 1,500 kr. till »utforskandet av Västmanlands kulturhistoria», vari ingår registrering, beskrivning, avbildning och uppmätning av äldre bebyggelsegrupper och byggnader samt uppteckningar ur folkets mun rörande andlig kultur, slöjd, redskaps benämningar och användning m. m.; resultaten av dessa undersökningar ordnas i föreningens arkiv. Med biträde av elever vid Tekniska skolan i Västerås hava slutligen uppmätningar verkställts av äldre gårdar och byggnader i Västerås stad. Den allmänna bildningsverksamhet, som föreningen alltsedan sin tillkomst sökt främja genom föredrag vid sina sammankomster, till vilka allmänheten haft tillträde, har även sedan intendentsbefattningens inrättande erhållit ett vidgat program. I intendentens uppdrag ingå sålunda föredrag och demonstrationer i museet, till vilka allmänheten genom tillkännagivande i tidningarna inbjudes, samt föredrag för folkskollärare — speciellt i hembygdskunskap — jämte demonstrationer för grupper av skolbarn. Vid de av länets folkbildningskommitté understödda s. k. hembygdskurserna, vilka hållas talrikt om sommaren men även om vintern, och äro flitigt besökta, föreläser intendenten i hembygdskunskap, och dessutom deltager han å föreningens vägnar i den allmänna föreläsningsverksamheten, därvid under föreläsningssäsongen 1918—1919 föredrag höllos i 14 olika bygder över ämnena Västmanlands bebyggelse, Folktro och folksed i Västmanland, Skrå och hantverksorganisation i Västmanland i gamla dagar. Genom tillhandahållande åt hemslöjdkonsulenten av äldre särskilt textila slöjdalster har föreningen bidragit till förnyande av länets äldre hemslöjd och är genom en av sina medlemmar representerad i hemslöjdföreningens styrelse. Museet. Det första förvärvet till föreningens museisamling, en spännbuckla av brons, gjordes den 24 sept. 1861 genom gåva av kyrkoherde O. E. Jäderberg. Under de första åren ökades samlingen endast genom gåvor, men sedan 1866 började man även göra uppköp av fornföremål. Medel härtill bestredos ur en av Richard Dybeck genom en aftonunderhållning med nordisk folkmusik den 2 juni 1861 grundad fond, vilken med tillskott av medlemmarnas årsavgifter under de följande åren tillväxte. Under flera år omkr. 1880 kunde föreningen även utsända stipendiater för att göra uppköp i bygderna. Ett av de största förvärven gjordes år 1891, då föreningen för

361 en kostnad av 500 kr. inköpte en till 380 nummer uppgående samling stenåldersföremål från Västmanland, Uppland och Dalarna, vilken hopbragts av borgmästare Lundberg i Sala. De älsta samlingarna voro inrymda i läroverkets bibliotek, och då man år 1870 börjat misströsta om möjligheten att någonsin erhålla egen lokal för desamma, överlämnades de till läroverket för att med dess samlingar förenas. Redan 1872 återtogs gåvan, ehuru samlingarna kvarstännade i läroverket till år 1877, då föreningen erhöll dispositionsrätt till den s. k. Hospitalskyrkan. Vid dennas rivning 1886 flyttades museet till förhyrd lokal i staden, tills föreningen år 1889 erhöll K. Maj:ts tillstånd att få disponera en lägenhet i Västerås slott, vilken för en kostnad av 800 kr. genom föreningens försorg iståndsattes. Senare har lokalen i slottet, varest museet allt fort är inrymt, avsevärt utvidgats, och med slottets nu pågående restaurering är ny ändamålsenligare lokal avsedd för samlingarnas uppställande. I det uppsving, föreningens verksamhet i övrigt under de sista åren erhållit, har även museet blivit delaktigt. Och under år 1919 har av intendenten program uppgjorts till en storstilad friluftsavdelning å Vallby ägor i St. Ilians sn helt nära Västerås. Samlingarna omfattade år 1919: 2,092 nr — däri icke inräknad den magasinerade och icke katalogiserade s. k. Hamiltonska' samlingen c:a 200 nr — upptagande följande grupper: förhistoria 900 nr, medeltid 200 nr, allmogekultur 500 nr, högre stånd 150 nr, mynt 100 nr, vapen 150 nr. Västerås stad 100 nr, — dessutom bibliotek 200 vol., samt arkiv. Under de första årtiondena var museets huvudintresse riktat på förhistoriska föremål jämte allmogekulturen. Numera strävar museet efter att kunna fylligt representera alla sidor av länets kulturhistoria. Registrering och numrering. Före 1917 infördes föremålen i löpande följd i en katalog, som även upptog uppgifter om föremålens användning och historia, numera användes huvudliggare i enlighet med Bil. III i Ambrosianis Museivård, varvid utförligare uppgifter om föremålen föras särskilt. Numreringen sker i löpande följd efter liggaren. Konservering: Utöver vanlig rengöring har sådan ej förekommit med undanlag för en del textilier, som uppfordrats under intendentens överinseende, varjämte en mäss-skrud konserverats av Pietas. Vetenskaplig beskrivning: År 1917 lappkatalogiserades samlingarna med Nordiska museets lappkatalog som mönster, därvid fotografering och förtydligande ritningar på lapparna jämväl påbörjades. — Katalog över samlingarna finnes tryckt i föreningens tidskrift för år 1900.

362 Lokal: Ett galleri i nedre våningen av Västerås slott, varest samlingarna hållas öppna för allmänheten onsdagar 12—1 och söndagar 1—3 samt efter tillsägelse hos vaktmästaren. Föreståndare: Intendenten Sven T. Kjellberg. Publikationer. Västmanlands Fornminnesförenings Årsskrift I ff. Västerås 1874 ff. A. Ekholm, Förteckning över Västmanlands Fornminnesförenings samlingar, 1900. Västerås Högre Allmänna Läroverks samlingar.

Läroverket äger en samling av omkr. 250 medaljer och omkr. 1,500 svenska och utländska mynt. Samlingen förvaras i läroverksbiblioteket. Föreståndare: Lektor Samuel Landtmansson, Västerås. Tärna Folkhögskolas samlingar, Tärna.

Folkhögskolan äger en mindre samling förhistoria och allmogekultur. Föreståndare: Fil. kand. Sven Kersén. ÅNGERMANLAND. Föreningen för Norrländsk Hembygdsforskning med Norrlands Kulturhistoriska Museum i Härnösand.

Föreningen. Stiftad våren 1909. Föreningens uppgift är »att genom insamlande av material för norrländsk hembygdsforskning och genom detsammas vetenskapliga bearbetande vinna och genom musei-, biblioteks- och undervisningsverksamhet sprida större och noggrannare kännedom om Norrland, dess natur, språk, historia och minnen, samt på grundvalen därav ingiuta en varaktig känsla för hembygd och fosterland». Då Föreningen för norrländsk hembygdsforskning tillkom, hade den delvis att blott upptaga arvet efter en tidigare kulturhistorisk förening i Hernösand, det år 1880 på initiativ av biskop Lars Landgren stiftade Västernorrlands läns museisällskap. Den nuvarande föreningens uppkomst återgår på en i Uppsala år 1905 grundad sammanslutning av för folkbildningsarbetet intresserade studenter

tillhörande Norrlands och Gästrike-Helsinge nationer, vilken sammanslutning bär namnet Norrländska studenters folkbildnings fö rening. Den gjorde till en av sina uppgifter att mera målmedvetet inrikta den del av det svenska folkbildningsarbetet, som tagit form i de s. k. sommarkurserna, på framför allt kunskapen om vår egen nationella odling — på hembygdsforskningen. Den första av dessa kurser avhölls i Hernösand sommaren 1907. Vid denna väcktes tanken på en bestående sammanslutning för hembygdsforskning och omedelbart efter kursernas avslutande upptogs frågan till allvarlig överläggning. Ett av de första spörsmålen rörde den ekonomiska grundvalen för företaget, men sedan ett större konst-, hemslöjds- och hantverkslotteri år 1908 beviljats av Kungl. Maj:t, kom på våren 1909 Föreningen för norrländsk hembygdsforskning till stånd. Initiativtagaren och den ledande kraften har varit fil. lic. Theodor Hellman. Den nya föreningen hade uppvuxit ur helt andra förutsättningar än tidigare föreningar i liknande syfte, och i enlighet härmed erhöll den även en betydligt mera vidgad verksamhet. Motsvarande de uppgifter, föreningen ställt sig före i sitt program, har arbetet fördelats å olika avdelningar, en för naturhistorisk forskning, en för arkeologisk och kulturhistorisk forskning, en för folkmålsforskning, en för insamlande och studier av folkmusik, en för biblioteksverksamhet samt en för undervisningsverksamhet. Avdelningen för naturhistorisk forskning har dels utvidgat de av Västernorrlands läns museisällskap grundade naturhistoriska samlingarna, dels haft sin uppmärksamhet riktad på naturskyddet, »att tillvarataga, beskriva, söka få inhägnade och skyddade s k. naturminnesmärken för att bevara åtminstone några fläckar här och där av orörd natur, sådan den ter sig före människans omgestaltande ingripande.» Avdelningen för arkeologisk och kulturhistorisk forskning har vid sidan om den museala verksamheten varit upptagen av förtecknandet av länets fasta fornlämningar. Grunden härtill var tidigare lagd av sedermera överdirektören Carl Sidenbladh; dennes anteckningar hava senare kompletterats av fil. kand. Eskil Olsson, så att föreningen nu i sin vård äger en fullständig förteckning samt på mätningar och fotografier stödd beskrivning av länets alla fasta fornlämningar, såsom gravar, stensättningar, borgar m. m. Avdelningen för folkmålsforskning har ett vida större verksamhetsområde än namnet anger, i det att härinom rymmas även folktraditioner, såsom talesätt, ordspråk, sagor och sägner, skrock, seder och bruk m. m. Egentlig folkmålsforskning har ännu icke av föreningen bedrivits, däremot hava mycket betydande samlingar av folktraditioner gjorts; arkivet för dessa

364 upptog år 1918 över 4,000 nummer med anteckningar från Medelpad och Jämtland samt Ångermanlands kustsocknar. Avdelningen för folkmusik avser att väcka till nytt liv den gamla folkmusiken och folksången. I detta syfte hava dels systematiska uppteckningar av folkvisor och folkmelodier gjorts, därvid ensamt inom Ångermanland över 500 melodier upptecknats, dels en rad spelmanstävlingar anordnats för att väcka till liv förståelsen för och utövandet av folkets gamla tonkonst. Denna lika sällsynta som beaktansvärda form för hembygdsvård har också krönts med den framgång, att de gamla spelmännen åter börjat införsättas på sina gamla hedersplatser hos allmogen, och att fiolen hos de yngre åter kommit till heders på bekostnad av all god musiks fördärvare, dragspelet. Avdelningen för biblioteksverksamhet har såsom sin huvuduppgift att skapa ett så vitt möjligt fullständigt bibliotek av litteratur om Norrland och norrländska förhållanden. Detta hembygdsbibliotek omfattar för närvarande över 12,000 band. Inom denna avdelnings område faller även föreningens publicistiska verksamhet. Avdelningen för undervisningsverksamhet upptager dels den norrländska slöjdanstalten, dels de vetenskapliga kurserna i hembygdsforskning och hembygdsundervisning för folkskolans lärare. Av dessa är den förra ännu endast i sin början, de senare hava pågått sedan sommaren 1914. Den för båda uppgjorda planen har stadfästs av Kungl. Maj:t. Inom denna utomordentligt vidsträckta verksamhet har emellertid rum funnits även för ett energiskt musealt arbete, som resulterat i att på den korta tiden av 10 år bildats ett museum, som måste räknas till ett av vårt lands främsta. Museet. Redan på 1840-talet åstadkom den för Ångermanlands fornminnen och historia synnerligen intresserade landshövdingen G. WT. Gunther en första samling lösa fornfynd, och därtill anknöt sig en av St. Petriorden i Hernösand, som i sitt första skede på sitt program även upptog kulturellt arbete, tillhopabragt etnografisk samling. Fast organisation erhöllo dessa strävanden först genom tillkomsten av det ovan nämnda museisällskapet 1880. Det är dettas samlingar, som utgöra grundstenen till det nuvarande enligt Kungl. Brev av den 29 juni 1912 hela Norrland omfattande museet, men under det att museisamlingarna ännu år 1911 räknade omkring 1,000 nummer, uppgå de för närvarande till inemot 10,000. Huvudsamlingen är inrymd i en staden tillhörig byggnad belägen vid stora

365 torget. Dessutom upptager museet en friluftsavdelning förlagd till ett c:a 60 tunnland omfattande område å Murberget invid Hernösand, vilket af stadsfullmäktige ställdes till museets disposition år 1913. Här restes under åren 1914 och 1915 Ångermannagården med dess 10 byggnader samt år 1916 Jämtgården. Vidare har påbörjats uppförandet av en fäbod vall, ett fiskläge, en kyrkvall med klockstapel och kyrkstallar samt ett lappläger efter av prof. K. B. Wiklund uppgjord plan. Samlingarna omfattade år 1919: 9,300 föremål, upptagande förhistoria, medeltid, allmogekultur, de högre samhällsklassernas odling, mynt och medaljer, äldre och modern konst, delvis i deposition från Nationalmuseum, och dessutom arkiv och bibliotek. Museets huvudintresse är förlagt vid allmogekulturen. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i en huvudliggare och numreras i överensstämmelse med denna, dock så att registrering och numrering ej sker föremål för föremål utan efter fynd, så att ett fynd med många föremål endast bär ett nummer. Skriftliga meddelanden rörande föremålens fyndomständigheter, användning eller historia förvaras som särskild inventariebilaga, muntliga meddelanden införas i liggaren eller i lappkatalogen. Konservering: Samtliga textilier förvaras, inströdda med naftalin i linnedukar och inlagda i ekkistor. En del järnåldersföremål hava konserverats i Stockholm. För övrigt äro inga anstalter för konservering vidtagna. Vetenskaplig beskrivning: Lappkatalog. Lokal: Huvudbyggnaden tillhörig Hernösands stad och upplåten till föreningen mot en årshyra av 2,300 kr. samt Friluftsavdelningen å Murberget. Huvudsamlingen är öppen vardagar kl. 10—4 och söndagar kl. 1—3. Tillträde till samlingarna är avgiftsfritt endast för skolbarn under lärares ledning. Föreståndare: Intendenten Th. Hellman, Hernösand. Publikationer. Arkiv för Norrländsk hembygdsforskning. 1918 ff. Härnösand 1917 ff. Småskriftserien »Norrland» med norrländska hembygdsartiklar. Henrik Cornell, Katalog över utställningen av äldre kyrklig konst i Hernösand 1912. Johnny Roosval, Studier över utställningen av äldre kyrklig konst i Hernösand 1912. Th. Hellman, Redogörelse för kurserna i hembygdsforskning och hembygdsundervisning för folkskolans lärare; åren 1914—1917 (4 häften).

366 G. Kallstenius, Grundlinjer till svensk språkhistoria. Dens. Grundlinjer till svensk paleografi. Dens. Svensk språkhistorisk läsebok. J. A. Lundeli, Norrländska språkprov. Sune Lindqvist, Grundlinjer till svensk fornkunskap. Norra Ångermanlands Fornminnesförening med Norra Ångermanlands Fornminnesförenings Museum i Örnsköldsvik.

Föreningen. Stiftad 1 juli 1910. Föreningens uppgift är att samla bidrag till kännedom om traktens »bygdemål, forntida seder och bruk, sånger, sägner, ordspråk, skrock, vidskepelse o. s. v.» samt att i Örnsköldsvik inrätta ett museum »till förvaringsrum för sådana föremål, företrädesvis från Ångermanland, som äro av arkeologiskt eller etnografiskt intresse». Museet. Sedan ett tomtområde av Örnsköldsviks stad upplåtits inflyttades hit ett flertal byggnader, såsom en större bondgård, ett härbre samt fäbodar. Samlingarna omfattade år 1919: mer än 2,000 föremål, huvudsakligast allmogekultur, jämte mynt och medaljer samt en del kyrkliga föremål. Huvudintresset har riktats på alstren av den norrländska hemslöjden. Registrering och numrering: Föremålen införas i löpande följd i en liggare och numreras i överensstämmelse med denna. Konservering: »Desinfection en gång årligen» Vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: Byggnaderna i friluftsavdelningen, varjämte de kyrkliga föremålen (Grundsunda kyrkas gamla innanrede) förvaras i Örnsköldsviks stads kyrka. Samlingarna äro här tillgängliga varje söndag kl. 1—3 samt efter tillsägelse även andra dagar. Inträdesavgiften är frivillig. Föreståndare: Herr O. Nyländer, Örnsköldsvik. Härnösands Högre Allmänna Läroverks Myntsamling.

Grundad trol. 1793 genom donation av Adolph Modeen. Samlingen omfattade år 1919: 676 svenska och 100—200 utländska mynt, omkr. 250 medaljer samt dessutom poletter och spelpenningar.

367 Accessionen publiceras i läroverkets årsredogörelse. De romerska mynten ordnade (trol.) av riksantikvarien Bror Emil Hildebrand, de svenska av bankdirektör A. Drakenberg 1915. Lokal: Stora läroverksbyggnaden, varest samlingarna äro avgiftsfritt tillgängliga, på samma tider som biblioteket, en timme i veckan. Föreståndare: Rektor Gösta Bucht, Härnösand. ÖLAND. Ölands

Kulturminnesförening.

Om denna för några år sedan stiftade förenings syften och verksamhet hava inga upplysningar kunnat erhållas. ÖSTERGÖTLAND. Kisa Museum.

Ägare: f. d. jägmästare E. G:son Hjort, som testamenterat sina samlingar till Kisa Museiförening. Samlingarna utgöras av möbler, husgeråd och redskap, målningar, vapen, mynt och medaljer m. m. Lokal: Villan Hjortslund, Kisa. Publikationer. Kisa museums katalog, 1914. Ö s t e r g ö t l a n d s F o r n m i n n e s - och Museiförening med Ö s t e r g ö t l a n d s Museum i Linköping.

Föreningen. Stiftad (1864 och 1884) 3 juni 1913. Föreningens uppgift är »att skydda, vårda och bevara Östergötlands minnen från äldre tiders odling, att hos dess innevånare sprida kunskap om och väcka intresset för denna odling samt att på grundvalen av Östergötlands fornminnesförenings och Östergötlands museiförenings samlingar bilda ett museum, benämt Östergötlands museum och på så sätt åskådliggöra odlingens utveckling inom provinsen under olika tider». Då föreningen tillkom, hade i ett flertal år tvenne jämsides arbetande

368 föreningar existerat, vilka nu sammanslogos till en enda. Den ena av dessa, Östergötlands Fornminnesförening hade på lektor L. Wiedes initiativ stiftats 11 maj 1864 med uppgift att »rädda och vårda Östergötlands samtliga fasta minnesmärken; skydda och, så vitt möjligt är, taga vara på här befintliga eller framdeles förekommande fornsaker; att uppspana och samla efterrättelser angående folklivet, ävensom hos allmogen gängse muntliga överlämningar samt slutligen att genom allmängörande av beskrivningen om och samlingar av alla dessa kvarlevor från förflutna dagar främja allmännare kännedom om och deltagande för landskapets samtliga forntidsminnen.» Föreningen visade under första åren av sin verksamhet stor livaktighet och började även utgivande av en tidskrift, vars första och enda häfte utkom 1875. Kort därefter synes emellertid en avmattning inträda, ur vilken föreningen ryckes upp först år 1902 genom lektor O. Klockhoff. Den 24 april 1902 antogos nya stadgar, föreningens verksamhet återupptages och redan följande året påbörjar den utgivandet av årliga tryckta Meddelanden. Under fornminnesföreningens domningstid hade emellertid på initiativ av löjtnant A. Ridderstad år 1884 stiftats Östergötlands Museiförening, vilken i likhet med andra under 1880-talet tillkomna museiföreningar gjorde till sin uppgift att i ett Östergötlands Museum i Linköping »förvara och offentligen utställa: alla föremål från äldsta och till senaste tider, som kunna lämna en bild av vårt lands folkliv och odlingshistoria; porträtt och minnen av personer, som genom sin verksamhet eller sin födelse tillhöra eller tillhört provinsen; arbeten eller konstföremål av inom Östergötland födda eller därstädes boende konstnärer; arbeten författade av östgötar eller över Östergötland eller dess särskilda orter; handskrifter, gårdshandlingar m. m. dylikt rörande provinsen; övriga föremål, som kunna räknas till historiska eller folkliga minnen, eller bidrag till att bekantgöra odlingens utveckling i allmänhet». År 1913 sammanslogos Fornminnes- och Museiföreningen till en enda, den förra föreningens tidskrift fortsattes av den nya föreningen. Museet. Huvudparten av samlingarna har tillkommit inom Östergötlands Museiförening, men även Fornminnesföreningen ägde vid den ovannämnda sammanslagningen icke obetydliga samlingar. De förra utgjordas huvudsakligast av allmogeföremål och tavlor samt förvarades på skilda ställen i staden, de senare av fornsaker, som förvarades i stifts- och läroverksbiblioteket. En av de första åtgärderna efter sammanslagningen blev att anskaffa lämplig

369 museilokal. I aug. 1913 förhyrdes översta våningen i Hushållningssällskapets lokal, varpå tavlorna jämte en del textilier, silver och förhistoriska föremål hitfördes och uppställdes. Det nya museet öppnades för allmänheten den 21 dec 1913. Redan i dec 1912 hade Museiföreningen inköpt tvenne allmogestugor mangårdsbyggnad och bod — från Krogsfall i V. Eneby socken. Dessa uppfördes sommaren 1913 i Trädgårdsföreningens park och utgöra nu förvaringsplatsen för en del av allmogesamlingarna. — De under föreningens vård stående kyrkliga föremålen förvaras i Domkyrkan. Samlingarna omfattade år 1919: omkr. 5,000 föremål, därav förhistoria 2,500, allmogekultur 1,400, tavlor 1,350. Därjämte diverse handlingar och böcker! Registrering och numrering: Föremålen införas i ett diarium och numreras i löpande följd. Dessutom registreras förvärven genom kortsystem. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen; de kyrkliga samlingarna dock katalogiserade av amanuensen vid Statens hist, museet A. Lindblom • och fotografiska avbildningar av dessa förvarade i museet. Lokal: Förhyrd lokal (i stenhus), varest samlingarna äro tillgängliga söndagar 1—3 e. m.; därjämte Krogsfallsgården tillgänglig söndagar 1—7.3 0 e. m. samt Kyrkomuseet i Domkyrkan, tillgängligt söndagar efter kl. 1; vid andra tider efter tillsägelse. Endast föreningsmedlemmar äga fritt tillträde. Föreståndare: Kapten Viggo Key, Linköping. Publikationer. Östergötlands Fornminnesförenings Tidskrift I, 1875. Meddelanden från Östergötlands Fornminnesförening, 1903—1912 Linköping 1903 ff. Meddelanden från Östergötlands Fornminnes- och Museiförening 1913 Linköping 1914 ff. Andreas Lindblom, Vägledning i avdelningen för kyrklig konst, Linköping Linköpings stads museum för skön konst.

Museet grundades genom donation av dr. C. E. Hagdahl år 1901 och äges av Linköpings stad. Samlingarna utgöras huvudsakligast av tavlor, vilka enligt donators bestämmelse icke få införlivas med annan samling. Lokal: Stadsfullmäktiges samlingslokal. Föreståndare: Kapten Henric Westman. 2_.

K. Fornminnesvårdskommitténs

betänkande.

370 Motala Museiförening med Motala Museum.

Föreningen. Stiftad 2 nov. 1911. »Föreningen har till ändamål alt sammanbringa kultur-, konst- och naturhistoriska föremål av allmänt intresse och speciellt sådana av ortsintresse, ävensom beskrivningar om allt, som kan bidraga till att teckna platsens historia.» Museet. Samlingarna omfattade år 1919: Kulturhistoriska föremål, även frän främmande världsdelar, lokalhistoria med fotografier och äldre avbildningar från samhället ävensom naturaliesamlingar, varav huvudparten utgöres av en fågelsamling representerande traktens funna. Registrering och numrering. Anteckningar göras å vidfogade etiketter, huvudliggare saknas, men är avsedd att upprättas. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Endast för naturaliesamlingarna. Lokal. Tre rum i en staden tillhörig byggnad s. k. »Gamla hotellet», varest samlingarna mot en avgift av 25 öre för äldre och 10 öre för barn hållas tillgängliga söndagar 12.45—2 e. m. Skolor under lärares ledning beviljas fri entré eller entré mot 5 öre pr elev. Dessutom äger föreningen en på sin ursprungliga plats kvarstående ryggåsstuga i staden. Inga samlingar äro där inrymda, men till platsen äro flyttade en gammal milstolpe, en vägtavla och tvenne marknadsstånd från den tid, Motala var köping. Föreståndare: Hj. Flodin, Motala. Norrköpings Konstmuseum.

Invigt (i sin nuvarande lokal) 22 okt. 1913 Ägare: Norrköpings stad. Grundstommen till museet utgöres av bibliotekarien i Linköping Erik Segersténs kollektion av svenska målningar, vilken efter hans död 1901 inköptes av Pehr Swartz och skänktes till Norrköpings konstförening, vilken i sin tur år 1912 skänkte sina samlingar till Norrköpings stad. Samma år överlämnade nuv. universitetskanslern Carl Swartz sitt forna hem, Villa Swartz, såsom gåva till staden för att bilda lokal för ett blivande stadsbibliotek och museum. Sedan samlingarna här ordnats, öppnades museet den 22

371 okt. 1913. Samlingarna ha sedan dess väsentligt ökats, och genom årliga konstutställningar har museet verkat för höjandet av konstintresset i staden. Samlingarna omfattade år 1919: omkr. 550 nr svensk konst, till största delen tavlor av svenska målare samt gravyrer. Dessutom en samling äldre svensk keramik samt en mindre arkeologisk avdelning. Museirummen äro möblerade i olika tidsstilar. Katalogisering: Konstföremål och arkeologiska föremål lappkatalogiserade. Över den keramiska samlingen tryckt förteckning i Stadsfullmäktiges handlingar. Lokal: Villa Swartz, varest samlingarna äro tillgängliga söckendagar 12—2 mot 25 öres entré, samt söndagar 1—3 och onsdagar 7*6—r/28 mot 10 öres entré. Föreståndare: Bibliotekarien Fil. dr Hj. Lundgren, Norrköping, Publikationer. Hj. Lundgren, Norrköpings Stadsbibliotek och Museum 22/io 1913—22/10 1918. Norrköping 1918. Risinge Museiförening m e d Risinge Hembygdsmuseum.

Föreningen. Stiftad 12 jan. 1916. Föreningens syfte är att »samla och för allmänheten tillgänglighålla föremål ägnade att belysa Risingebygdens invånares levnadssätt, seder och bruk, särskilt under gångna tider.» Föreningen stiftades närmast i avsikt att taga vård om Risinge ödekyrka. Upprop härtill utfärdades i okt. 1915, och föreningen konstituerades den 12 jan. 1916. Museet. Samlingarna omfattade år 1919: Omkr. 50 föremål, däribland en del kyrkliga, samt reliefer, medaljonger, stenskulpturer m. m. från Finspångs slott; huvudvikten skall dock läggas vid Risingebygdens allmogekultur. Registrering och numrering: Anteckningar göras å vidfogade etiketter, huvudliggare saknas. Konservering och vetenskaplig beskrivning: Ingen. Lokal: En efter ritning av arkitekten O. Hökerberg restaurerad senare tillbyggnad a v sten under spåntak till Risinge Ödekyrka, varest samlingarna jämte kyrkan i övrigt äro avgiftsfritt tillgängliga efter tillsägelse. Föreståndare: Komminister K. G. Widelius, Risinge, Finspång.

372 St. Ragnhilds gille i Söderköping.

Stiftat 7 maj 1918. »Gillets uppgift är ett sprida kännedom om Söderköping och dess historia att väcka intresse för bevarande av stadens ur historisk, topografisk eller kulturell synpunkt värdefulla minnesmärken och egendomligheter, att verka för tillgodoseende av historiska och konstnärliga krav vid stadens, dess parkers och planteringars omdaning och utveckling samt att genom anordnande av föreläsningar och konserter m. m. söka åstadkomma förädlande förströelse.» Gillet hade, under den korta tid det existerat intill juni 1919, anlagt en mindre samling kulturföremål från samhället i äldre tider. Föremålen numrerades efter förvärvsdatum, och anteckningar gjordes rörande fyndort, givare m. m. samt finnas tills vidare i privat bostad. — Samlingarna omhänderhavas av herr Axel Ferb. Föreningen för Birgittamuseet med Birgittamuseet i Vadstena.

Föreningen stiftades år 1910 i syfte att sammanföra och vårda minnen från den Hel. Birgitta. Samlingarna utgöras av föremål, som belysa den Hel. Birgittas livsgärning. Lokal: Munkklostret. Föreståndare: Landsarkivarie C. M. Kjellberg, Vadstena. Norrköpings Högre Allmänna Läroverks Samling.

Samlingen omfattar endast mynt och medaljer; dessa äro ännu icke ordnade eller katalogiserade. Föreståndare: Rektor Axel W. Ahlberg. Östergötlands Folkhögskolas Samlingar, Sjögestad.

Folkhögskolan äger en mindre samling förhistoria och allmogekultur samt mynt. Föreståndare: Rektor Mathias Feuk, Lunnevad, Sjögestad.

373 Bil. 1. STATENS HISTORISKA MUSEUMS FÖRVÄRV AV JORDFYND 1913-1915. 1913

fa T3

B 13 a

<

1 a M o o Vi 13 *J 8

fa T3

CS

T3

a

.3

a <_?

a o o

B 13 a

<

<

_, o

ä

o

a M o o

a

a «<

<

1 T3 B

B

Ct

ta

M

cs

T_

B B

a

13 C/3

"3 <

3 C/3

B

!

Blekinge. 2

2 Bräkne

fa

B _d o O in

"ÖS

CS

a a C? "o o 13 Vi •4-"

a

<

13 +J a

-a

CS

B

M o o

13 <

«<

By sn

-5;

13 Husby sn ...

Medelstad ...

1 -o

£ |

o

»3

CS

cS

! B i s ;

3 _2 o

s s 5

3 C/3

1 —Vika sn 3

3 Leksands sn

2 Mora sn

3 1 —

Tanums

2 Kville

3 Sörbygdens... Tunge

1 Vedbo hd ...

1 Tössbo h d . . .

Sotenäs 4

2 Lane

3 Orust V.

...

Orust Ö.

...

Tjörn

1 Valbo hd ...

4 Sundals

2l

1 1 — 11

21 Dalsland.

i

i

5 Fräkne!

j

Nordals hd...

Stångenäs ...

2 Bullarens ...

3 1

4 5

—

1 Ore sn

Vette

—

Bohuslän.

1 j 1 St. Tuna sn

Östra

1 1

i! i 3 |

:

i 2

|

hd 31

43 1 ii 50 | 12

19 ! 42

97 ! 29

34 j 23

16 j

7 6 ! 43

185 | 65 .

Gotland.

i

Inl. T o r p e . . . Inl.

fa

t-, CS

Dalarna.

Listers hd ...

Inl.

3 2

Nordre 1

Inl. Södre ...

—

V. Hisings...|

17 | 72

13 ! 1 0 |

1 ! — 2

i

116 ! 26

Gotlands N:a hd 24

Gotlands S:a hd 23 i 17 47

374 1914

fa c*

-o a

B

._! u o •

13 •i-

a •<

fa CS

•a a _? 13

a

M o

o 03 13 a

B

4->

1915 B

<

fa

•o a

CS

o

cS

cS

a

a a3

C/3

a

"O

C/3

—

2 2

Hamrånge sn Torsåker sn Ovansjö sn..

—

Sorselc sn...

—

<

CS

a a3

o V9

"cS

0}

g

a a3

C/3

<4-

a

a

å> ag

B _<S u

3a i 3

B

<

C/3

—

— Dorotea sn...

3 Vilhelminasn

4 Karesuando sn

1 Viske

1 2

2 Årstads

3 Höks 4

11 Närke.

Sundbo

2 Glanshammars 2 Askers

i

1 Sköllersta ...

Härjedalen. 1

1 Jämtland.

1 1

5 j

3 4

1 |

8 j

29 j 16

i 1 Skåne.

1 I

- I

|

1 Luggude hd

i

! Are sn

1 Örebro

2 Hanebo sn...

1 2

3 Edsbergs hd

10 Hardemo ...

Hälsingland.

5 Medelpad.

Grimstens ... 4

—

1 Halmstads...

i Tännäs s n . . . i

...

Trönö sn ...

—

3 Tönnersjö ...

1 1

—

Halland.

As sn

fa a

a

i

B

fa cs

'O

Lappland.

Hedesundasn

}

B

• 13 a <

<

Gästrikland.

Fjäre hd

cS B M u O

fa i a 3

fa

co 03

a a3

"es

«5

_«ä

VH

CO

B

a

a

fl o

cS

fa T3

—

_ 1 2

—

—

_

1 Onsjö

1 Rönnebergs.

2 Transporl

2 |

__ j _ —

-a a

13 a

Is a

"ca a <

<

a <

<

fa cS B £j u o

-a a

B u o

B

-a a

£>

3 a

fa CS 8 U O M

& CS

a

a

<

fa -3 B

cS a _ä o o

-a O

a a3

a <

OO

OO

<

Skåne.

•M!

fa cS a .3 u o

fa

-a a

"cS

13 a

a <5

iiao o

CS

a S a o

CS

a a3

13 M CS

a a3

OO

-M

•5

<1

fa

•a a É?

CS

JJ

0»

-a a

1- o

03 CS

1914 B

CO

<

Småland.

Transport

2 S. Vedbo hd 2 Östra 1 Västra

Harjagers hd Frosta Färs

1 Torna Bara

1 Transport

Östbo 1 Västbo

Herrestads...

5 Uppvidinge..

2 Konga

4 Kinnevalds...

2 Oxie

8 Skytts

5 Norrvidinge.. 1 Allbo

2 Sunnerbo ...

2 Vemmenhögs

2 S. Åsbo

N. Tjust

Bjäre

S. Tjust

Ö. Göinge ...

2 Sevede

8 Aspelands ...

_

1 Stranda

1 Tunaläns ... .1

1 4 i 13

31 Handbörds...

Albo

2 N. Möre

Ingelstads ...

2 S. Möre

.lärrestads ... 7

18 7

10 1

1 Södermanland.

i Småland.

Väster Rekarne hd

Vista hd Tveta Mo

1 N. Vedbo ...

1 Transport

2 1

1 Gärds

j

-

1 V. Göinge ... Villands

1 Åkers

2 — —

1 2

Öster karne

5 Re...

Transport '

i

4 | 24

376 1913

fa -a a _ >> o_

._)O

»3

-a a

CS

o

s Q

< Södermanland.

CS

o

CS CS

•£

<

B

<

T3 C? CS

CS

•<

c

<

I 5

**

S u

o co

« g -<

Uppland. Transportl 17

Transport Selebo

fa

...

Bro

—

Trögds

!—

Daga

25 Åsunda ...

Oppunda

22 10

87 Frösåkers ...

Villåttinge

18 Hölebo ...

8 Väddö och Häverö ...

10 Rönö

12 Jönåkers

22 11

26 Svartlösa

1 Öknebo ...

20 Sotholms

6 Frötuna och Länna......

100 49

77 ; 33

38 !257

Sjuhundra...

2 Närdingh u n d r a ... Lyhundra ... Bro och Vätö

Långhundra Erlinghundra .

Uppland Våla h d . .

t

1 |

— ! i

1 I

Simtuna...

2 ; 2

1 !

Örbyhus

— j 3

1 Olands ...

—i 1

l

Torstuna

— 8

Rasbo

|—

Norunda

... —

— I 7

Bälinge

j—

— I —

Ulleråker Vaksala ..

1 Vallentuna.

1 Åkers Värmdö .... Danderyds. Sollentuna. Färentuna .

i 1

2 I —

-

Seminghundra .

Hagunda

1 Värmland.

Lagunda.

12 Älvdals hd...

3 Fryksdals ...

6 ! 17

41 Transport

Håbo Transport 17 ! 4

5 I 35

377 !

-o a

fa

-a

CS

a ja

£

o o

•4-

1 < 3a <

B

• a

< \

1915 CS

a j_ u o

Vi

13 a

! <

-a a £> 13 -M

a <

-a a

fa

a

._; o

CS

03 CS

a a3

O

03 Jösse

a a3

j CO

fa

CS

cS

Ti

o

t*H

o o

;

03 B

i<

OO

fa 1 a

"c3

<

a

i? "rt

_i o CO

•M

-*<

B

1 Västergötland.

Transport

a M

CS

Värmland.

fa a 13 *-> a

CS

8 M u o

-33

13 a

T)

a v-

fa CS B

M u o »3

CS

a a

CS

a a3

<

3 co

co

2 V a d s b o h d . . . 10

8 Nordmarks... Gillbergs

1 'a

o

8 M u

13 a

1913 CS

Kinnefjärdings

...

Näs

i

9 Åse

4 Viste

3 Kållands

...

i

Grums

i —

1 Barne Färnebo

—

1 Laske

8 3

7 Valle Skånings

Ölme

...

Vilske Visnums

— 1—

... 3

i

i

Kåkinds

„7 1 7J G u d h e m s

...

2 Vartofta •

•

Frökinds

...

Väne Väster- och Norrbotten. U m e å sn

...

Lövånger

sn

Degerfors

sn

S ä v a r sn

...

—I 2

2 Vätle

— Kullings Gäsene 1

Pajala sn

1 Nedre sn

1 Bjärke Ale

Vännäs sn...

...

3 Flundre

Skellefteå s n

Övre Torneå sn

—

i

Ås

| 1

Vedens

—

3 1

j ! Marks

Redvägs

Kalix

Kinds 4

- j 51 —

»1 — 14

i Bollebygds...

|

]

9:

Transport 76

fa

-a a &

1913 CS

13 a

T3 B

a o o

fa T)

M u a

CS

a .as o o

a

3 3 3B 3 3<a 03

<

"a a

a <

<

a

<5

CS

a *t u o

£> CS B B

fa •a B

na

CS

a B

a <

a

B

B\ iiBoa i

£>

a

13 a

4-1

<

fa cS

1 fa T3 T! B

a o a 03 13 a

•*->

co

C/3

<

CS

$

fa

B

CS

a ^! oa

£>

cS

a

13 a

cS

B B

B

C73

CO

<

<

<

•<

a o a

fa

-a a

Ångermanland.

Västergötland. Transport 76 Ö. Hisings... —

56 128 79

— — — — —

— — — 1 — 1 — — — — — 1 — — —

257 135 Nordingrå sn 1 — — Fjällsjö sn... —

Askims

Nora sn

Säved als

Multrå sn ... 76

56 1?R 79

:

?57 135 Arnäs sn ...

—

2 1 1

— —' —

1 Z

—

—

N:a motet ...

4 S:a motet ...

12 Finspånga läns h d . . .

3 Bråbo

1 2

3 Öland.

Västmanland. Grythytte bgsl Nora b g s l — Nya Kopparbergs

Östergötland.

Linde Fellingsbro hd Norbergs bgsl

_

1 1

1 Vagnsbro ... —

—

1 Snevringe ...

—

- — — —

1 Memmings...

...

2 Björkekinds

— — — — 1 — — 1 1 1 3 — —

3 4

— —

— — — — 2 2 — — 1 1 — — 1 1 1 Gullbergs .. — — 1 2 1 1 1

1 Lösings

2 Östkinds

T u h u n d r a ... Siende

1 Ytter Tjurbo

2 Skinskatteberg

1 Skärkinds ...

2 Hammar-

j ! __ —

— Öv.

9 •

—

Tjurbo

I —

I B

4 1 _ 1

17 8

1 Åkerbo 4|

4 Hanekinds.. 3 | 1 Bankekinds

l|

8 | 39 j 14

Transporl 20

1 7 6 ! 6 6 33 19

379 1914

1914 CS

CS

T3

a

fa cS

jo

B

o

*«

03 B

CS 4->

<

-a

B

fa cS -a fl

M 0oCO CS

fl «!

<*H

"3 a <

fa cS

a ,3 o03 a

CS

a CS

B

B a

a B a

-a a •b

03 CS

*rt

ti

B 3 CO

CO

— — — — — — — — 2 2 . . _ 1 1

2 Lysings

1 Göstrings ...

<

o

O CS

<

a <

B

fa cS 8 ii

a

•a

fa CS

o oVi

a

a <

<?

CS

-3 B C? "cS B

fa CS fl

c

M

a

a o

a

CS

fl

B

03 CS

a aa

3 CO

3 CO

<C

<

so

Östergötland. Transport 20 Vifolka Valkebo Aska Bobergs Dals

—

Transport 23

19 Östergötland.

?

2 Kinda

— —

2 Ydre

1 U

—

36 Transport 23 2

380 ÖVERSIKT ÖVER INGÅNGNA ÄRENDEN ( ;

Ärenden rörande fridlysningar.

Ärenden rörande rubbningar.

1913 1914 1915 1916Jl917|

S:a

1913J 19u| 1915 1916 1917

Anh. om borttagna eller undersökning

S:a

1913 1914 1915 1916J1917J

— 1

3 (2)

—

2 (1)

l

— — — 1 1

Blekinge Bohuslän

2 Dalarna

2 Dalsland

i

5 Gottland

i

9 Gästrikland

1 — — — — — 1 i 3

_

— —

— — -

- — — 1 3 1 1 — —1 — — '. —

1 Halland

:

—1 2

1 Hälsingland

ii

5(4)

—

— —— 1

— :

* 1

-

—

— — — 2 3

2 2 14

!

Häriedalen

— — — — i

Jämtland

—

i

11 1 1

0 Lappland

i

Medelpad Nerke

1 Skåne

i Småland Södermanland

(7)

1 ! —

1 ! —

—

1 1

?

31 2

1 1ii

- i 1

i

8 1

Uppland

2 Värmland

1 10

—

3 Västerbotten 1

6 Västmanland

2 1

Ångermanland

Summa

8 18

— — — —

2! 3 7

— — -

i

— —

1 11 (10)

5 (3)

21 15 81 (78)

7 31 (26) 15

Obs.! Siffrorna inom parentes angiva antalet platser.

i

1 Öland Östergötland

ii —

-3 — —

—

i|

Västergötland

—i 1

?

-

13 12 16 14 711

381 Bil. 2. ORDA FORNMINNESUPPDRAG 1913—1917. Andra fornminnesj ärenden. 1914|l915Jl91G 1917!

, ... . Undersökningar, °

rT

S:a

1913 1914 1915 1916 1917

Besiktningar. S:a

1913 1914 1915 1916 1917

S:a

1913 1914 1915 1916 1917

1 16 (13)

—

2 22 (19)

ö

— 2 5 — — 6

— — 3 2 1 4 1 12 (12) — 3 — — — 1 3 — 9 (9) 1 — 2 1

— 2 1 1 6 (5) — — — — ——

2 14 (13)

2 14 (14)

9 14 54 (46)

3 33 (26)

—

S:a

3 23 (19)

—

Vård och konservering.

— — — 1 — 1

21 1

2 — 1 1 6 (5) — — — — ——

— 1 — — 1 — —

— — — 3 4 (4) — — 2 4 16 (15) 7 1 1 4 16 (13) 3 1 — 1 2 1 — 4 (4) — — 1 — 1 (1) — — — — 1 1 — 3 (3) — — — 1 (1) 1 — — 1 — 3 (3) 3 4 4 2 16 (15) — — — — 1 3 — — 1 (1) — — 2 — — 2 (2) — — — 1 2 — 3 (3) — — — 1 — 1 (1) — — — — —

3 10 27 (22)

6 26 (21)

8 12

16 20 71 (57)

14 14 18 13 73 (55)

4 13

9 40 (35)

9 23 (23)

8 15 41 (36)

13 10 25 17 73 (61)

— 7 (7)

7 48 (42)

l!

(8)

• 2 — 7

(7)

— 1 4

—

(7)

9 11 10 50 (40)

— 1 — —

— — 1

— 1 — — 2 — — — — —— 1

— — — — —— — — — — ——

—

— — — — —— — — — — ——

— — — 2 — 2

— — 6 (5) 3 — 2 8 (6) 7 5 — 18 (16)

—

— — — 1 — 1

— — — 2 — — — — 1 1

—

— — —

4 18 (18)

— 1

5 17 (16)

—

(5)

1 13 (13)

7 14 17 49 (42)

(8)

—

(6)

—

— — — — — 2 —

(7)

—

5 14 63 (54)

— — — — 1 1 1 — 1 1 4 (2) 2 1— — — 1 3

90 98 103 115 493(430) 96 | 102| 108 117| 109 532(453) 48

56 25 28

— 3

— 9 (8)

—

11 11

11 12 54 (46)

12| 17

• — •

(7) 4

16 113

9 68 (58)

382 Bil. 3. FRIDLYSNINGAR OCH FÖRBUD RÖRANDE FASTA FORNLÄMNINGAR ENLIGT RIKSANTIKVARIENS UPPGIFTER. Blekinge. Karlshamn Mjellby sn Sölvesborg

Kyrkogårdsmur Boplats, stenåldern Slottsruin

Förbud för rivning 2 /i 1 2 Fridlysning kungiord 19 / 3 17 Fridlysning begärd 3 / 6 i4>

Bohuslän. Bäve sn, Nedre Bräcke Näsinge sn, Hällesmörk Röra socken, V. Brattås Skee sn, Ånneröd Solberga sn, Ingetorp Spekeröd sn, Grössbacka j Torp Tanums sn, Högar » Håkeby Tegneby sn, Torsby

Rest sten Förbud mot sandtäkt begärt l, / T 06 Fästningsvallar från 1718 ... Fridlysning kungjord april 17 Gravar, stenåldern Fridlysning 31 / 8 18 Boplats, stenåldern Fridlysning begärd s / 8 0 5 Resta stenar Förbud mot grustäkt begärt 3 % 06 Bautastenar, gravfält Eventuellt förbud mot grustäkt begärt 2 % 06 Gravhögar Förbud mot grustäkt begärt 16 /i 05 Gravfält Eventuell fridlysning begärd 4 / l 2 08 (% 09) Bautastenar Förbud mot grustäkt begärt 10/10 04 Fornlämningar Anhållan att borttaga fornlämningar icke beviljad 6/9 07

Dalarna. Husby sn, Berga

Gravhög, Amundshögen

Förbud mot åverkan begärt ~'j3 13

Dalsland. Dals-Eds sn Gravhögar Torreskogs sn, Gummenäs ... Hällkista

Fridlysning n / 8 19 Förbud mot grustäkt begärt 6 /n °6

Gotland. Dalhem sn, Hallfoser > » Endre sn, Svenskens

Svärdslipningsstenar Gravhögar Boplats s. k. kämpgrav

Hälla sn, Högbro Gravar Levide sn, Tungelbos Gravrösen Linde sn, Smiss Gravar Lärbro sn, Angelbos Medeltida källare Närs sn, Rikvide Gravar vid »Rikviderör> Stånga sn, Tjängvide Boplats s. k. kämpgrav Tingestäde sn Fornlämningar Visby, Korsbetningen Fornlämningar » Solberga Klosterruin Visby landsf., Gråbo-Pilhagen Röse > Annelund Gravfält Västergarns sn »Kastal»

Fridlysning begärd 10/G 05 Fridlysning begärd 10 / 6 05 Anhållan att borttaga fornlämningar icke beviljad 7 3 11. D:o % 13. Förbud mot uppodling begärt 1 0 / u 04 Förbud mot fortsatt* förstöring begärt B/i2 06 Förbud mot grävning begärt 8 /i H Önskan om bevarande 10 / 4 13 ... Fridlysning begärd 2 / 10 06 Fridlysning begärd 31 / 3 05 Förbud mot åverkan begärt 9/s 05 Fridlysning begärd 22 / t 05 Fridlysning begärd 2e /i 06 Förbud mot åverkan begärt 12 / 4 11 (6/5 11) Fridlysning begärd il/t 04 Eventuellt förbud mot ofredande begärt 10 / 9 1910

383 Gästrikland. Järbo sn, Runnesäter Årsunda sn

Gravhög Gravfält

Halland. Fjäre sn, Limmanäs

Gravhögar

Ang. förbud mot grustäkt 16/9 05 Fridlysning begärd nflt 06

Ang. förbud mot åverkan 26/7 13. Anmäln. iuk. a , / 8 13. Resolution utfärdad 8 / 4 14 Anhållan om uppodling icke beviljad 15 / 9 05 Grimetons sn, Torstorp Gravfält Förbud mot förstöring begärt 27 / 5 04 Harplinge sn, Kulla Gravhög Anhållan om borttagning icke beviljad 10 / 5 12 Hasslövs sn, N:r 3 Torp Gravhögar Anhållan om borttagning icke beviljad e / n 06 Laholms sn, Lejeby Fornlämning n ,7 15 Morups s:n, Glommens hamn Rest sten s. k. »Glumstenen» Förbud mot åverkan begärt / 9 13. Fridl. /u 7 Fridlysning begärd /2 06 Ullareds sn, Fridhemsbergs stn Fornlämning S om stn Årstads sn, N:r 1 Särestads by Gravhög, »Hagbards hög» ... Fridtysning begärd 18/io l 3 - Resolution utfärdad 21/T ** Förbud mot rasering 23/B 09 Bastionen Våghalsen Fästningsanordning Jämtland. Duveds skans

Fästningsanordning

Fridlysning för skadegrävning */s °9 (20/8 13)

Gravhögar

Förbud mot åverkan begärt 7 / 9 H

Medelpad. Njurunda sn, Godemaj N:r 3

Närke. Förbud mot grustäkt begärt 22 / s 06 Edsbergs sn, Snarvi kom.bost. Domarring, Gravhögar Förbud mot grustäkt 18 / 10 06 (31/8 09) Götlunda sn, Urvalla Kolnehus fäste Fridlysning begärd 22/8 12 Kumla sn, Yxhult Gravar Lännäs sn, Segersjö Fornlämningar s. k. HaborgsFridlysning begärd 25/9 08 rösen Fridlysning begärd 25/9 08 och 26/7 11. Svar ink. ,B / t 13 Sköllersta sn, Sörby by Gravfält Skåne. Glimåkra sn, Tockarps ägor... Fornl. »Offerstenens Hvitaby sn, Grevlunda N:r 3 Sten- och jordvall Kyrkoköpinge sn, Mellanköpinge »Jelles dös» Mellby sn, Kivik Hällkista Norra Mellby sn, Vetteryds hed Bautastenar Simrishamn »Stenbocks skans» Östra Torps sn, Ö. Torp N:r 5 Gravröse

Fridlysning begärd 30 / 6 05 Förbud mot åverkan begärt 24/io

13 Förbud mot grustäkt begärt 4/e °8 Fridlysning beviljad 25/s 1* Fridlysning begärd 2 % 06 Förbud mot förödelse begärt 22 / 10 06, upphävt 2 / 6 08 Anhållan om borttagning icke beviljad 9 /n 10.

Småland. Eksjö sn, Frituna, Brudbadet Tjureda sn, Stavsåkra Visingsö sn Värnamo Kalmar län

Gravfält Hällkista Näs slottsruin Gravhögar »Trojaborg»

Fridlysning begärd 17 / 6 19 Förbud mot åverkan begärt 1 2 / l t 07 Fridlysning begärd 8 / 9 07 Fridlysning begärd 27/8 04 Fridlysning begärd 18/io °4

384 Södermanland. Barva sn, Säby Husbj' sn, Husby N:r 3

Fornlämningar Gravhögar, stensättningar, 3 bautastenar Tumba sn, Smörkulla pr.gd... Gravhögar Vansö sn, Husby Gravhög s. k. Ingjaldshögen Ytterselö sn, Tuna Korsgård... Gravhögar å s.k. Prästbacken Överhörna sn, Jursta under Ekensberg Gravhögar

Förbud mot åverkan begärt 27/8 12 Förbud mot grustäkt begärt 19 / 9 H Förbud mot grustäkt begärt 8 / 8 05 ( lo / 9 05) Fridlysning utfärdad 28 / 6 19 Förbud mot grustäkt begärt 19/9 11 Fridlysning begärd 19/9 och 2%o 06

Uppland. Almunge sn, L:a Söderby Sollentuna sn, Edsberg Vallby sn Vendels sn, Husby

. . Gravfält Gravhögar Medeltida fäste, Gröneborg... Gravhög, »Ottarshögen»

» Grytby N : r 2 , 8 . . . Gravfält » Hovgårdsberg ... Gravfält » Örbyhus gods Bergby Gravfält Vendels sn, Karby N:r 7 Gravfält

Fridlysning begärd n / 9 12. Utfärdad 22/x 13 Förbud mot åverkan 2 % 12. Fridl. begärd 3/1 13 Fridlysning begärd 1G/8 09. ("/, 09) Förbud mot grustäkt, begärt 6/s °7. Fridlysning begärd 19 / 6 14 »så länge undersökningen varar» Fridlysning begärd 22/8 13. Beviljad s s / 6 16 Fridlysning begärd 22 / 8 13. Beviljad 28 / 6 16 Fridlysning begärd 22 / s 13. Fridlysning begärd 22 / 8 13.

Beviljad 28 / 6 16 Beviljad 28 / 6 16

Västergötland. Amnehärads sn, Lugnåsberget » Björstorp, Gullspång Borgstena sn, Björkäng Bäcks sn Dalums sn, Silarp

3 gravkummel

Fridlysning begärd 29/8 06

Fridlysning begärd 14/2 18 Förbud mot åverkan utfärdat l 0 / 9 15 Fridlysning begärd 18/7 05 Fridlysning begärd 13/8 07. Utfärdad 29/B 07. Upphävd 6 / u 07 Falköping Gånggrift, Hällkista Förbud mot fullständigt borttagande 21/7 09 Fölene sn, Töretorp Stenröse Förbud mot borttagning begärt 11/? 11 Hornborga sn, Backagården... Gånggrift, »Gigerommen» ... Förbud mot åverkan begärt B /n 12 Hvarvs sn, Gestilren Boplats Förbud mot grustäkt begärt B/10 18 Kvännums sn, Vållängen Brandgravar, äldre järnåld Förbud mot grustäkt begärt 17/8 06 Lena sn, Vittene Gånggrift Förhindrande av åverkan begärt 12/a 04 Nittorps sn Gamla kyrkogården Fridlysning utfärdad 13 / 10 17 Saleby sn Lanna kyrkoruin Förbud mot åverkan begärt '/ 8 05 » Åker Gravfält Förbud mot grustäkt begärt 8 / 6 11 Skälvums sn, Sunträlje, Bäckgården Grav Förbud mot åverkan begärt 16 / 8 09 Sparlösa sn, Ulvstorp Gravfält Förbud mot grustäkt begärt 1G/io 05 Starrkärrs sn, Röbacka Domarring Fridlysning begärd 16 /i 0 * 18 Timmeleds sn, Almhestra ... Gravfält Förbud mot grustäkt begärt 2 % 2 04 Trollhättans sm Håjum Domarring, Bautastenar Förbud mot åverkan begärt 27/T 09. D:o mot grus takt begärt 18 / 9 12. Angående fridlysning 15/l 13 Gravrösen a s. k. Skärvan... Gravröse Slottsruin, Ymseborg Gravfält

385 Vings sn, Vings by, Hökerum Kummel Vånga sn, Stubbagården Gravfält

3 Förbud mot åverkan begärt / 8 08 Förbud mot grustäkt 6 / 4 05

Västmanland. Fellingsbro sn, Hälla

3 gravhögar

Förbud mot grustäkt 18/10 06

14 gravhögar

Fridlysning begärd */, 07.

Ångermanland. Härnösand

Delv. upphävd se 4/8 08

Öland. Algutsrums sn, Törebotten ... Gravhög med stenkista Fridlysning begärd 27/10 84 » N:r 6 Hällkista, äldre järnåld Förbud mot åverkan begärt 24 / l0 04 Gräsgårds sn Samtliga fornlämningar Fridlysning begärd n / 6 06 Gräsgärd N:r 2, 3 Gravfält Fridlysning begärd B/10 06 Gärdslösa sn, Gärdslösa N:r 5 Gravbotten Fridlysning begärd 1870 » Störlinge Gravfält Fridlysning utfärdad 1897 Hulterstads sn, Hulterstads by Stensättningar Fridlysning 29 / 3 1882 Högby sn, Dödevi Gravar med högar Fridlysning kungjord mars 1858 Högsrums sn, Varum Stensättn. »Odens flisor», »Noaks ark» Fidlysning u / 3 1870 Köpings sn Rest sten »Tingsflisan» Fridlysning 1884 s Gravar med högar Fridtysning 1896 » Stensättningar, cirkelformiga Fridlysning 1896 » Stenröse vid St. Elofs källa... Förbud mot åverkan begärt 26 / 2 07. Utfärdat s. å. Mörbylånga sn, S. Bårby, Bengtstorp, Nykvarn Gravfält Fridlysning begärd 26 / 2 04. Kungjord 17/3 04. Delv. upphävd 27 / 3 04. Fridlysning begärd B/5 06. Resmo sn Domarring, NV om kyrkan... Fridlysning begärd 1858 Sandby sn Rygdeborg, »Sandby Borg»... Förbud mot rubbning 1869 Stenåsa sn Hällkista Tillfälligt förbud utfärdat 1891 Södra Möckleby sn Griftkullar Fridlysning 7 / 6 1877 Torslunda sn, Lenstads by ... Gravarmed hällkista i grustag Förbud begärt Ås sn, Parboäng Gravfält Fridlysning 1872 Östergötland. Askeby sn, Solberga Gravfält Kuddby sn, Björklund Fornlämning Mjölby sn, Ö. Edslösa.Snippan 2 bautastenar Skepsås sn, Alnäs Västergård Hällkista Vikingstads sn, Bankeberg ... Gravhögar

Förbud mot grustäkt 24/10 och 8 / u 13 Förbud mot åverkan begärt 2 9 / 7 - l l Fridlysning 12 / 6 16 Event, förbud mot grävning begärt 9 / l 12 Fridlysning begärd lju 04 ( 1 7 / u 04) Förbud mot obehörigt beträdande l/6—15/9 beg. , 6 / s V. Tollstads sn, Broby I 11; 1 5 / 6 - 1 5 / 9 beg. % 12; 7 6 - l B / 9 beg. 23 / 6 13; * % Fornebo > ... Pålbyggnaden vid Alvastra... 15 / 9 beg. 3 / 6 14; 1 B / 6 - 1 B / T kung. 15 / 6 17; 1 6 / 6 - 1 5 / 9 Alftuna J beg. l s / 6 19 Ödeshögs sn, Skattegården ... Gravfält Förbud mot grustäkt begärt 21/3 05 (6/4 05) Östra Ny sn Slottsruin, Stegeborg Fridlysning begärd 8*/6 19 25. K. Fornminnesoårdskommitléns betänkande.

c

se g "C

tH

O -Q <u T3

° u

il 1 i

tn CS

'c c

B o

to

>-> a

"o

tH

Vi :CS

Q

O

Ruiner av profanbyggnader

tH CS

cS

Kloster och kyrkor

Boplatser och kämpagravar

FRIDLYSNINGAR OCH FÖRBUD. SAMMANFATTNING.

b 1

1 1

1 CS CA

cS VI

•*-!

.5 :rt «

u tT CS C

cS

cS

to cS C

B B 0

in »3 - ^ H->

5)

3 i —

1 Dalsland 2

Gottland

7 !

Gästrikland

15 2

2 1

Halland

— 1 5 ! —

9 Hälsingland 1

Jämtland Lappland

_

1 Närke

3 Skåne

i

5 Södermanland 1

Uppland

7 5

i

1 Småland

_

6 8

7 Värmland Västerbotten 15

1 Västergötland Västmanland

1 Ångermanland

1 l

Öland

6 i

i

7 |

i

21 1

1 SummE J

4 1 —

—•

72 !

4 M

8 121 (122)

387 Bil. k. FORNLÄMNINGAR M. M., TILLHÖRANDE STATEN OCH STÄLLDA UNDER KUNGL. VITTERHETS-, HISTORIE- OCH ANTIKVITETSAKADEMIENS ELLER RIKSANTIKVARIENS SÄRSKILDA VÅRD. Badelunda sn, Västmanland: Anunds- Denna del av kronoegendomen Långby nr 1 får, enligt högen med kringliggande fornlåmninkungl. brev till domänstyrelsen den 23 april 1922, utgår (tingsplats med högar och stenarrenderas allenast i den omfattning, domänstyi elsen i sättningar). samråd med akademien kan med hänsyn till fornminnesvården finna skäligt fastställa. Björkö i Mälaren: norra delen av ön Av ett större, åren 1912 och 1914 köpt ägoområde är, med vikingatidsstaden Birka och kringenligt kungl. brev till domänstyrelsen den 13 maj 1914,' liggande gravfält m. m. delen A ställd direkt under akademiens vård och inseende, medan beträffande delen B, som förvaltas såsom jordbruksdomän, riksantikvarien äger påkalla särskilda, ur antikvarisk synpunkt erforderliga bestämmelser. Dådesjö ödekyrka, Småland.

Köpt efter akademiens hemställan enligt kungl. brev till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs län den 28 j u n i 1907.

Södra Råda ödekyrka, Värmland.

Köpt år 1859; emottagen å statens vägnar av akademien enligt kungl. brev den 23 dec. 1859.

Risinge ödekyrka, Östergötland.

Överlämnad till staten av Risinge församling enligt kyrkostämmobeslut den 27 dec. 1907; mottagen av akademien för statens räkning till vård och underhåll enligt kungl. brev den 1 maj 1908-

Vadstena munkträdgård.

Köpt 1916; förvaltas av byggnadsstyrelsen i samråd med riksantikvarien enligt kungl. brev till byggnadsstyrelsen den 26 mars 1918.

Visby: Korsbetningen (Valdemarskorset Köpt 1906; vårdas och förvaltas av akademien enligt kungl. och Solberga klosters ruiner). brev den 21 dec. 1906. Visby: Kvarntornet och Tjårkokeriet lar av stadsmuren).

(de- Köpta 1907; vårdas och förvaltas av akademien enligt kungl. brev den 31 maj 1907.

Visby: Sankt betning,

Görans

eller Gammal hospitalslägenhet, ställd under akademiens överinseende genom kungl. brev den 25 jan. 1918.

Visingsborgs

slottsruin.

kyrkogård

Förvaltas av akademien enligt kungl. brev den 24 april 1914.

Åhus kungsstuga (byggnad, som tillhört Ställd under akademiens vård och tillsyn genom kungl. en i övrigt nu riven åbyggnadslänga brev den 4 maj 1906. vid Åhus kyrkoherdeboställe), Skåne.

388 Bil. 5. FORNLÄMNINGAR M. M., TILLHÖRANDE KUNGL. VITTERHETS-, HISTORIE- OCH ANTIKVITETSAKADEMIEN. Simbrislund, del av utäng med hällpartier, vara bronsåldersristningar, under nr 19 1/i mantal Simbris, Skåne.

Köpt den 2 dec. 1898.

Visby:

Köpt den 29 dec. 1900.

Gamla apoteket (stenbyggnad från äldre medeltiden).

Visby: Tomten nr 1 och del av tomten nr 2 i S:t Hans- Köpta den 3 febr. 1887 och den 23 sept. rotens 2:a kvarter (norra och västra sidorna av S:t Drot1891. tens ruin).

389 Bilaga 6. ÖDEKYRKOR OCH KYRKORUINER SAMT KLOSTERRUINER I SVERIGE.1 A. ö d e k y r k o r . Byggnadens tillstånd och användning.

Underhålles a v

Bohuslån. Bokenfts

Svenneby Öckerö

Iståndsatt Församlingen ej underhållsskyldig Öde sedan 1915, användes ej o d e sedan 1906, användes för gudstjänst någon gång ... Församlingen

Dalarna. Garpenberg Idre Särna

Användes j ä m t e kyrkogården vid begravningar Upplåten till bygdemuseum

Särna Fornminnesförening

Dalsland. Billingsfors Högsäter Sundals Ryr

Åmål

Vidmakthålles icke, användes till gudstjänst någon gång... Billingsfors b r u k Sakristian kvarstår såsom begravningskapell Ej använd sedan 1906, mycket förfallen Församlingen ej underhållsskyldig Förfallen år 1812 och såld på auktion, användes som spannmålsmagasin Privat ägare (pastor loci) 1 b r u k till år 1808, nu använd som spannmålsmagasin Privat ägare

Gotland. Lärbro kastal

Användes till klocktorn

Tösse

Halland. Falkenberg

Användes sedan 1892 icke till gudstjänst utan till gymnastik-, konsert- och föreläsningslokal

Hälsingland. EnAnger Trono

Inredd

tU1 bygdemuseum Användes för gudstjänst någon gång

Hälsinglands fornminnessällskap Församlingen

Avsedd att användas till bygdemuseum

Restaurerad genom frivilliga gåvor

Härjedalen. Älfros

Jämtland. Ankarrede Håsjö Kyrkas Marby

Användes för gudstjänst någon gång Användes för gudstjänst någon gång Användes ej, delvis restaurerad 1915 Användes till bygdemuseum

0viken

Öde

Ragnnda...:.^

ö d e

1906 ' användes vid begravningar 1852> användes för gudstjänst någon gång

Församlingen ej underhållsskyldig Församlingen

1 På grund av svårigheten att erhålla alla därför erforderliga primäruppgifter är denna förteckning icke u t t ö m m a n d e vare sig med avseende på antalet byggnadsverk eller de rörande dessa meddelade uppgifterna.

390 Sjougdnäset Stugun Vikens kapell Åre

Byggnadens tillstånd och användning. Användes för gudstjänst någon gång Med stapel, användes för gudstjänst någon gång Användes för gudstjänst någon gång Med stapel, användes för gudstjänst någon gång

Underhålles av: Skall ombyggas gen. offentl. anslag Sannolikt församlingen Församlingen ej underhållsskyldig Församlingen ej underhållsskyldig

Lappland. N. Bergnäs Gellivare Jockmock Jäckvik Juckasjärvi.„. Tärna

Lappkapell, användes för gudstjänst någon gång Användes för gudstjänst någon gång Användes för uppbyggelsemöten Användes för gudstjänst någon gång Användes för gudstjänst någon gång Påtänkt att flyttas till friluftsmuseet i Umeå

Lappmarkens Ecklesiastikverk Församlingen Lappmarkens Ecklesiastikverk Församlingen (?) Rivningstillstånd meddelat

Användes ej Användes till gudstjänst någon gång

Församlingen hittills Trävarubolag

Användes till gudstjänst någon gång

Trävarubolag

Medelpad. Alnö Galtström (Njurunda förs.) Lagfors (Ljustorps förs.) Indals-Liden Lögdö kapell (Hössjö förs.) Svartvik (Njurunda förs.) Närke. Hidinge Skagershult Skåne. Araslöf Balkåkra Borrie

Upphörde att brukas 1858; nytt yttertak 1910, senare restaurerad Församlingen Användes till gudstjänst någon gång Trävarubolag Användes till gudstjänst någon gäng

Användes för annat ändamål än gudstjänstbruk

Trävarubolag

Församlingen underhåller skyldighet taket Upphörde att brukas 1878, anv. för gudstjänst någon gång Hasselfors bruks A.-B.

utan

Öde, egentligen gårdskyrka å Araslöfs gård Öde sedan 1867. Koret kvarstår såsom familjegrav åt greve E. Ruuth, iordningsställt 1893, restaurerat 1915 Yttertaket nedrivet 1874, användning till begravningskapell beslutad 1912 Användes till gudstjänst någon gång, restaurerad 1908... Församlingen ej underhållsskyldig

Burlöf Bäckaskogs klosterkyrka Användes till magasin och lada Kronogård St. Hammar Användes vid begravningar Församlingen S:t Ibb Ny kyrka 1885 Ignaberga Församlingen ej underhållsskyldig Kjevlinge Under tak av tegel och bly, användes för annat ändamål än gudstjänst, ny kyrka 1894 Församlingen (för yttertaket) Maglarp Under tak av papp och koppar, användes vid begravningar, ny kyrka 1904 Församlingen Nä S Tillhör Trollenäs gård Råbelöf Spannmålsmagasin under Råbelöfs gård Privat ägare (innehaves av Råbelöfs gård)

391 Byggnadens tillstånd och användning. Underhålles av: Ej använd sedan 1891 Församlingen (nödtorftigt) Användes för gudstjänst någon gång, beslutad reparation 1914, ny kyrka i Marsvinsholm 1862, gemensam för Församlingen Snårestad, Balkåkra och Skårby Vallcberga k a s t a l . . . Användes ej Församlingen ej underhållsskyldig s - Asum EJ använd sedan 1902 Församlingen ej underhållsskyldig V. Sallerup Skårby

Småland. Drcf

Dädes

Under spåntak, användes ej

Jö

Granhult Hemmesjö Jät

Kumlaby Lannaskede Nässjö s ösås J N. Solberga Vallsjö Vederslöf Väderskär Västervik

Församlingen ej underhållsskyldig; statsmedel anvisade 7 dec. 1907 för omtäckning av tak Under spåntak, användes ej Inköpt av Staten 1907, ställd under V. H. A. Akad:s vård Utdömd sedan 70 år, användes till gudstjänst någon gång Enskilda personer frivilligt Användes ej Församlingenej underhållsskyldig Me d stapel, användes till gudstjänst någon gång Församlingen ej underhållsskyldig Användes någon gång Användes till gudstjänst någon gång Församlingen, nödtorftigt Användes till gudstjänst någon gång, reparerad 1914 ... Församlingen Användes till gudstjänst någon gång Församlingen ej underhållsskyldig Användes sedan 1900 som begravningskapell Användes ej, nytt spåntak 1911 genom statsanslag Församlingen ej underhållsskyldig Användes ej Församlingen ej underhållsskyldig Av trä, användes ej Användes till magasin Församlingen

Södermanland. Nacka S elvik P

Stapeln till gamla kyrkan kvarstår å gamla kyrkogården Användes ej Församlingen Uppland.

Hilleshög Ja Läb y Fitt

Användes för gudstjänst någon gång Användes till förvaring av begravningsattiralj Användes ej

Församlingen Församlingen, frivilligt Församlingen ej underhållsskyldig

Värmland. Brunskog st - Kil S

- Räda Väster- och

Höi n efo ; T rs

••• (Umeå lfs.) Rödkallen

Gamla kyrkans sakristia användes till begravningskapell Efter rivningen för 50 år sedan kvarstår s. k. Hjertenska kapellet av den gamla kj'rkan * v ä l underhållet skick; användes ej Inköpt av Staten 1859, ställd under V. H. A. Akadem:s vård Norrbotten. Brukskyrka, användes ej

Hörnefors b r u k

Inköpt till lotsverkét 1846, underhålles som sjömärke ... Lotsverkét (ståtsegendom)

392 Byggnadens tillstånd och användning. Rönnskär Träkapell, användes ej (Byske förs ) Småskärs kap Användes för gudstjänst någon gång (Löfångers förs.) Snöans kap Fallfärdigt träkapell (Nordmalingsförs.) Uddskärs kap Användes till gudstjänst någon gång

Underhålles av:

Församlingen ej underhållsskyldig

Församlingen ej underhållsskyldig

Västergötland Broby Edåsa Eriksberg Hedared Hulared Hyssna Härjevad Kestad Lundby Mellby Ornunga Senate Slädene Suntak Tunge

Tådened Våmb S. Vånga Västerplana Örgryte

Av den i början av 1800-talet rivna kyrkan kvarstår tornet, användes som stapel, undervåningen inredd till skola Församlingen Öde sedan 1873, varit använd till museum Västergötlands Fornminnesfören. Öde sedan 1881, användes till lokal för Ev. fosterlandsstiftelsen Församlingen ej underhållsskyldig Användes för gudstjänst någon gång, restaurerad Underhålles genom allmänna medel och intresserade Öde sedan 1886, användes nu som kyrka Öde sedan 1907, användes ej Församlingen ej underhållsskyldig Kvarstår öde, köpt till Vg. fornminnesförening Ej i b r u k sedan 1875, senare reparerad Församlingen Användes vid undervisning av konfirmander Forsamlingen Gamla sakristian kvarstår som likbod Upplåten till bygdemuseum Svältornas fornminnesförening Endast gravkor till släkten Bratt av Höglanda kvarstår Stapeln kvarstår, kyrkogården användes Öde sedan 1902, restaurerad 1919 Öde sedan 1845, användes till skollokal till 1899, användes vid begravningar Församlingen har nyligen lagat yttertaket Gamla gravkapellet kvarstår Användes ej Underh. genom allmänna medel Kyrkan revs på 1860-talet, stapeln kvarstår Öde sedan 1872 1 Fehmanska gravkassan o. församl. Öde sedan 1906, användes vid begravningar Församlingen

Västmanland. Aspnäs (öster Våla förs.) Sura Vedevåg

Användes till sockenstuga och museum Restaurerad 1916, varvid ny stapel uppfördes

Surahammars b r u k Församlingen ej underhållsskyldig

Ångermanland. Högsjö Ytter Lännäs

Användes för gudstjänst någon gång Frivilliga bidrag Öde sedan 1854, användes för gudstjänst någon gång ...

.

1 Församlingen står i begrepp restaurera och åter använda den som gudstjänstlokal. Tornet användes som klocktorn för kyrkogården, som fortfarande är i bruk.

393 Ramsele Vibyggerå Sandvikens h a m n . . . Ulfö kapell (Nätra förs.)

Byggnadens tillstånd och användning. Användes ej, delvis förfallen Användes ej Användes ej Avsett att flyttas till friluftsmuseet i Härnösand

Underhålles av: Församlingen ej underhållsskyldig Församlingen ej underhållsskyldig Fören. f. Norrl. Hembygdsforskn.

Öland. Källa

Under spåntak, användes ej, konserverad 1911—1912 ... Församlingen ej underhållsskyldig Östergötland.

S:t Anna

Öde sedan 1821, användes icke till kyrkligt bruk

Brunneby S:t Johannes (Norrköping) Risinge

Ej använd sedan

Skärkind S:t Per Vadstena)

Privat ägare, på 1840-talet överlämnad till greve Mörner å Thorönsborg Såld 1827 till Brunneby gård, användes till spannmålsmagasin Privat ägare Inredd till konsertlokal Norrköpings stad 1849, upplåten till hembygdsmuseum Skänkt till Staten 1908, ställd under V. H. A. Akad:s vård Koret kvarstår, användes som gravkapell, j ä m t e gamla kyrkogården, äldre inventarier finnas, restaurerad 1907 Sedan 1829 återstår tornet, sammanbyggt med läroverkshuset

Åtvid

Stapeln kvarstår varjämte koret är väl bibehållet under tak

B. R u i n e r . Anmärkningar. Blekinge. Torkö kloster Bohuslån. Dragsmarks Ljung Ytterby

kloster

Dalsland. Erikstad Gotland. Visby: S:t Drotten.. S:t Gertrud S:t Göran S:t Hans Helge And S:t Katharina ... S:t Lars

Konserverad 1919 Endast murarna kvar, taket borta sedan 1870-talet

394 Anmärkningar S:t Klemens S:t Nicolaus S:t Olof S:t Per Solberga kloster... Ardre kapell Bara Elinghem Gann Halls kapell Olofsholm Roma kloster Västergarn Kastaler m. m. vid Ardre Bunge Fröjel Gammelgarn Gothem Hamra Lau Sundre Öja Halland. Gödestad Hanhals

Kyrkogården användes som begravningsplats

Hälsingland. Mo

Grunden och en bit av gaveln kvar. Lappland.

Alkevaare Rounala

Gammal lappkyrka

Medelpad. Njurunda Selånger Närke. Riseberga kloster ... Skåne. Dalby kloster Nedraby Rya Sjörup

Ny kyrka 1880

Nya kyrkan färdig 1822

Anmärkningar Ny kyrka vid Marsvinsholm 1862 Ny kyrka 1862 Ruin av klosterkyrka Ny kyrka 1876 Kapellruin, användes till tobakslada

Snårestad Svensköp Vä Västerstad Åhus Helgeandshus Åhus Småland. Ed Elmeboda Gamleby Hjälmsend Myresjö Nydala kloster

Använd till år 1874 Rester i provinsialläkarens trädgård

Rester härav invid nuvarande kyrkan

Södermanland. Björkvik Öv. Hölö Kärnbo Kungsberga Nykyrka Ärja

Brann år 1900, sedan ruin

kloster Ur bruk sedan 1813

Uppland. Karl (Söderby-Karls sn) Sigtuna S:t Lars S:t Olof S:t Per Klostret vid Mariakyrkan Skokloster, ruiner av av klostret Össeby (Össeby-Garns sn) Väster- och Gråträsk Västergötland. Agnestad Bjärby vid Särestad Brunn Fenneslunda Geneved Gudhems kloster ...

Norrbotten. Träkyrka uppförd 1602, ruin redan 1826

396 Gärdhem Kattunga Kungsäter Lanna i Saleby Skallsjö Smedby Svenasjö S. Säm Tiarp Tissered Tverred Värnhems ruiner ...

Anmärkningar Ur bruk sedan 1877 Utdömd 1820 Ur bruk sedan 1880 Förbud mot åverkan begärt av V. H. A. Ak. 1/3 1905

Övergavs 1824

Västmanland. Lill Ryttern Ryttern Öland. Bredsätra kapell ... S:t Knut lAlgutsrum) Östergötland. Alvastra: Klostret Sverkersruinerna . Askeby Hägerstad Krokek Vreta kloster Å Åtvid

Rester av klosterbyggnaden invid nuv. församlingskyrkan

Rester av klosterbyggnader invid nuv. församlingskyrkan Kyrkans långhus är ruin, koret däremot väl bibehållet under tak. jfr. förteckn. över ödekyrkor.

397 Bil. 7. FÖRTECKNING ÖVER ÅR 1913 TILL STATENS HISTORISKA MUSEUM TILLFÄLLIGT - OCH SÅLUNDA EJ VID AV SAKKUNNIGA PERSONER BEDRIVNA UNDERSÖKNINGAR - INKOMNA FYND. Stenåldern Gravf.

Boplats o. liknande f.

sk.

sk.

si.

Blekinge

2 Bohuslän

2 Dalsland

8 Gotland Gästrikland 1

Gravf.

Boplats o. liknande f. Lösf.

sk.

sk.

si.

1 Lösf.

si.

si.

1 Medeltiden och Nya tiden Boplats o. likGravf. nande f. Lösf. sk.

si.

sk.

si.

10(8)

6(3)

1 Halland

Brons- o. järnåldern

1 Härjedalen

15(1)

Lappland

1 Närke

13 Skåne

1 Småland

1 2

—

58 Södermanland ...

4 Uppland

10 Värmland Västerbotten

3(2)

8(3)

1 1

3 Västergötland ...

98 Västmanland

1 Ångermanland...

—

2 ...

1 4

2(1)

1 Öland

4(2)

Östergötland......

46 (24)

—

—

—

(21)

Obs.! De inom parentes insatta talen utvisa antalet platser, varifrån det i kolumnen angivna antalet fynd härröra, (sk = säkra) (si = sannolika)

398 SAMMANFATTANDE ÖVERSIKT ÖVER SAMLINGAR

Namn

Blekinge: Fornsamlingen i Karlshamn Blekinge Museum, Karlskrona ... Fornstugan vid Sölvesborg

Stiftat

16 A u

/i 99

/io 13

M usei1 oka 1

Tekniska yrkesskolan. 2.a klass stenhus

1,940

T r ä h u s i friluftsavdelning

Bohuslän: Lysekils Vänners Fornminnes28 förenings Museum /s 07 T r ä h u s i friluftsavdelning ... Strömstads Museum 1870-talet T r ä h u s , samskolans byggnad Uddevalla Museum 1861 Dalarna : Dala Fornsal, Falun

1,170

7s 62

Beveterat trähus »Kopparvågen», tegel under koppartak, varmvattenvärStora Kopparbergs Bergslags Akmeledning, elektr. ledn. i tiebolass Museum, Falun 1894 stålpansarrör. Festvåning i h u s av sten under tegeltak, varmvattenvärmeledning. Bjursås Fornstuga Juli 1907 T r ä h u s i friluftsavdelning . 1905 Gagnefs Minnesstuga T r ä h u s i friluftsavdelning . Grytnäs Gammelgård Vi 19 T r ä h u s i friluftsavdelning . 16 Hedemora Gammelgård /« 08 T r ä h u s i friluftsavdelning Järna Hembygdsmuseum Vi io Leksands Hembygdsmuseum T r ä h u s i friluftsavdelning . Lima Fornstuga 1916 Malungs Hembygdsmuseum » / 4 19 Bättviks Hembygdsmuseum T r ä h u s i friluftsavdelning Sollerö Hembygdsmuseum 1916 Tunabygdens Hembygdsmuseum i Stora Tuna Dec. 1915 T r ä h u s i friluftsavdelning Fornsamlingen i Särna Gammel16 kyrka /e 08 Särna gammelkyrka (trä) Säters Hembygdsmuseum Ve I» Vindsvåningen av stadens rådhus, tegel under plåttak ... > betyder att i tabellhuvudet angivna föremål finnas.

399 Bilaga 8. ULTURHISTORISKA MUSEER UTANFÖR STOCKHOLM.

J

tH

H->

-c ta

"3

3 i

Vi

.2 o

Q

tH

Vi

C/3

B O

a o

<u

fl CS

o

e .fl co ° CS

cS O CS ed C O

o w

>>

o Vi

.5 o Vi

g Q

«

S B B 3 fl

53 S u

CS

CS

B B

S

C/3

s

Deposita

> 3 •<

tH H-»

cS

C

>->

E

Friluftsavdelning

B3

o

C/3

200 —

203 3,845

25 10,770

2,C 19

fTvå stugor, en ladubyggnad, en

» < kvarn och en skvalta i Vemö-

1 parken vid Karlskrona. [ Ryggåsstuga ^dispositionsrätt till i stenhus i museiparken ställd i l utsikt.

»

»

/Fiskarstuga, sjöbod och en laduX gård.

1,200

» —

» —

— —

542 »

»

-—

—

v

» —

— »

— —

» »

— —

» —

— —

— »

»

—

—

—

»

—

»

—

—

1,600

»

—

—

—

10,000

125 1,000

fKoversta by, Ö. Färnebo, Gestr., < avsedd att bevaras som kulturl. minnesmärke.

11,625

Trähus med öppen spis. /Parstuga, klädstuga och härbre, \ fäbodstuga och sommarfejs. Målarsgården i Grytnäs. Hel allmogegård.

—

—

—

—

—

—

—

—

» »

—

» »

—

— Fyra allmogebyggnader.

En parstuga inköpt.

—

—

—

—

—

—

—

—

—

»

—

»

—

• —

—

—

—

—

—

—

—

—

—

»

—

»

—

— \

»

»

_

_

1,102

•»

»

/Uppförande av en gammelgård planerad.

/Planerad. En loftsbod i staden \ tillförsäkrad museet.

400 £s 6 o

2 cS

M usei1 oka1

Stiftat

Namn

'C o

TJ

Vi

s

"C o

tn

tH

O)

"3 "a

Q cS

.BP u

c

,3 MHH

O

Vi

Is CS ' Vi «

cS T

| <

.BP" 'C >

QH

3 Ahls Minnesgård Bot Skans, Älvdalen

16 /lO 11

Dalsland: Fornsamlingen i Dals Ed Åmåls Museum

T r ä h u s i friluftsavdelning T r ä h u s i friluftsavdelning

... ...

1870-talet 2 st. mindre trähus samt del i magasinsbyggnad 10/ T r ä d h u s med brandspruta och 06 /12 kolsyreapparater

Dalslands Fornsal, Ödeborg Gotland: Kulturhistoriska Museet i Bunge Strandridarebostället i Ljugarn...

Gotlands Fornsal i Visby

»

—

20 1,640

750 —

— — —

1918 Stenhus i friluftsavdelning ...

—

—

—

»

—

/ 5 75

[Stenhus, förra K r o n o b r ä n ) < neriet, jämte »Burmeister-; ( ska huset» (trähus)

»

»

»

»

»

75 62

Läroverksbyggnaden, stenhus

200 —

1,250

—

—

—

»

—

—

—

—

»

—

Koverstastugan i Öster Färnebo

;

/ u 12 T r ä h u s i friluftsavdelning % 18 T r ä h u s i friluftsavdelning

/ 4 86

28 A 17

14 21

»

» »

2 Hälsingland: Hälsinglands Museum i Hudiksvall

—

— —

17 Södra Hallands Hembygdsmuseum, Laholm Varbergs Museum i Varberg

—

— —

Gästrikland: Gävle Kulturhistoriska Museum Hedesunda Fornminnes-och Hemb3Tgdsförenings Minnesstuga ...

Hembygdsmuseet i Kungsbacka...

»

»

—

» —

...

_

T r ä h u s i friluftsavdelning ... Stenhus i friluftsavdelning ...

1907 16/ /10

Bottarvegården i Vamlingbo

Halland: Hallands Museum, Halmstad

/

/ 9 17 /r 16

/l2

» betyder att i tabellhuvudet angivna föremål

... ...

»Norreport», sten under skiffertak 1,950 Styrelsemedlemmarnas privata bostäder 20 Stenhus, f. d. skolsal Varbergs fästnings portbyggnad, sten

»

Gamla lasarettet,, trähus

»

finnas.

3,780

15 —

89 —

N

>

»

—.

»

»

»

reveterat »

401 Deposita

01 J5

tH

3 CS

O

-fl .* U tn o <u > fl

•Ji

o

J

tn

><

~

tn

~

0>

Cfl

° a

o —^

•a

u

**"3 fl »->

g

a

C W

>

Friluftsavdelning

Q

>>

W

;<

K5

Boningshus och p a r b o d .

2,000

15 allmogebyggnader. /Planerad X gård).

400 800

—

215!

-

2,000

50| —

2,705

1,650

7,900

2,500

10,700 betänkande.

Ett 20-tal byggnader. / F . d. Strandridarebostället i LjuX garn, av sten u n d e r brädtak. Gård bestående av m a n b y g g n a d • u n d e r flistak, l a d u g å r d u n d e r | agtak j ä m t e t r ö s k h u s u n d e r 1 spåntak. Föreningen äger, utom museet, medeltidsruinerna vid L a u k s i L o k r u m e s:n, Vatlings i Fole s:n och Bringes i N o r r l a n d a s:n, k ä m p g r a v s o m r å d e t Vallhagar i Fröjel samt v i k i n g a h u s g r u n d vid Levide i Vall. Planerad. Gävle sockerbruk, g r u n d a t 1738, i s. k. Stenebergsparken, av staden upplåtet åt . museet. /Gammal bondgård nära kyrkan X trä u n d e r tegeltak. fBondgård m e d m a n g å r d , källare <J och b o d ; tillökning m e d uthusl byggnader p l a n e r a d . Byggåsstuga i »Norrekatts» park. 1917 inköptes e n fastighet och 1918 en korsvirkesbyggnad, av[ sedd för m u s e i s a m l i n g a r n a .

P l a n e r a d (ryggåsstuga).

1,000

K. Fornminnesvårdskommilténs

-

dalslands

Museet äger ett o m r å d e utan byggnader, b e n ä m n t Ättehögsbacken i Hävesten, ö d e b o r g

(gammal

r

angårdsbyggnad från Delsbo å Köpmanberget. Dessutom disp o n e r a r museet E n å n g e r s gamla kyrka.

402 M usei1 oka1

Stiftat

Namn

Hembygdsmuseet i Edsbyn, Ovan Sept. 1920 åker Hembygdsmuseet i Söderhamn..

Härjedalen: Funäsdalens Fornminnesmuseum i Funäsdalen Älvros Gamla Kyrka Jämtland: Marby Gamla Kyrka Mörsils Fornstuga Jämtlands läns Fornminnesförenings Museum i Östersund...

Fornbyn Jamtli i Östersund.

Medelpad : Medelpads Fornhera i Sundsvall Närke: Gällersta F o r n g å r d . . . Laxå Bruks Museum. Sköllersta Forngård . Örebro läns Museum i Örebro... Skåne: Eslövs Museum Hälsingborgs Museum

7 u 12

Stenhus, Statens gevärsfaktoris borrhus, skänkt 1915 till staden mot villkor att . fören. får disponera det

Vi 94

Trähus i friluftsavdelning Älvros ödekyrka

1885 Vio 03

Marby gamla kyrka, av sten Trähus i friluftsavdelning

/i 87

%o 08

/ 4 07

1918 u

/l

1887 Stenhus med brandbotten ... Dels dep. i Fornminnesför:s samlingar, dels i gamla bibliotekshuset å Frösön, stenhus, dels å friluftsavdelningen

[Stenhus under spåntak ochj \ trähus under tegel o c h ' ( trätak, i friluftsavdelning Trähus i friluftsavdelning Flygel vid Laxå h e r r g å r d .. Trähus i friluftsavdelning .. Örebro slott, stenhus

3,750

1917 soA 02

50 Huvudbyggnaden av tegel med betonggolv under tegeltak, flyglar av stenkors- 10,000 virke under tegeltak

» betyder att i tabellhuvudet angivna föremål finnas.

403 Deposita

o 3

cS

-fl 5 ° a

fl

130 O

o

Friluftsavdelning

>

Q

W

>~t

cd

u Cfl a

f^.

2,400

//o

/Byggåsstuga å den 1708 anlagda \ »Skansen».

739 8,200

Härbre av timmer byggt 1675.

13,500

200 Jamtli med över 20 150 — /Fornvallen X allmogebyggnader.

6,000

C:a 20 byggnader å Stadsberget

19,081 /Mjölnareboställe från FrisagårX den.

,870 1,650

3,000

40,000

17,391

Planerad. Ett portsköve inköpt. ("Kungsstugan och Borgarhuset i / park vid staden samt »Siggebo\ hyttan», bergsmansgård i Linde 1 s:n.

8,000

60,000 1,500

s

/Två stugor och en kvarn samt X Fredriksdals herregård.

404 Museilokal

Stiftat

Namn

Kristianstads Museum Landskrona Museum Lunds Universitets Historiska Museum

1908 % 20

1 :a klass stenhus

1805 Kulturhistoriska

7s 82

Tegelhus med brandfria trossbottnar Sten eller korsvirke under tegeltak

7s 51

Tegelbyggnad under skiffertak

4,646

1917 % 96

Stenhus l:a klass stenhus

1,186 , ,

2 Korsvirkeshus i friluftsavdeln.

350 Museet i Lund

Malmö Museum Föreningens för Fornminnes- och HembygdsvårdiSydöstra Skåne Museum, Simrishamn Trelleborgs Fornminnessamling.. Ystad Fornminnesförenings sam lingar i Ystad Fröken Charlotta Berlins i Ystad stiftade Museum Ängelholms Museum Östra Göinge Hembygdsmuseum i ö s t r a Bråby Småland: Alseda sockenmuseum Museet i Eksjö Fornminnesföreningen Njudungs Museum i Hvetlanda Kulturhistoriska Museet i Jönköping Kalmar Museum Bumskulla Hembygdsmuseum Västbo Fornstuga,Smålandsstenar Vrigstad sockens Fornminnes samling Tjustbygdens Kulturhistoriska Museum i Västervik

7s 07

»

»

T r ä h u s i friluftsavdelning

»

»

»

—

»

»

»

»

—

2,600

2,400

l:a klass stenhus

V7 72 18 7 i 02

Kalmar slott (prima stenhus) 3,500 Trähus i friluftsavdelning » T r ä h u s i friluftsavdelning

7io 86

7 2 18

612 » —

—

7 u oi

»

—

Stenhus, vind

2 7io 2

»

—

U io

»

...

Stenhus. 1S

»

—

»

»Kommunalhusets»

8,000 1,10

»

» . 3,000 1,5C

»

»

»

—

Vrigstad kyrkas sakristia...

54 —

—

—

—

Källarvåning tongtak

»

—

•»

»

» betyder att i tabellhuvudet angivna föremål finnas.

i stenhus, be-

405 H->

c3 X

•fl CJ O

IH

CJ

a (H

.2 'C o B 2 "1 M o J

to Vi

c Vi

fl

O

O O

<u cd Q

B

ca •

O

•a 3

<o Vi E u

HJ

fl

O

fl

"C

Q

H-»

Q>

6 §

Vi

Hc

C3

HJ

ta

h

.2 o

SS

a u

H-l

ed

S

B B

9 •S3

_o

e

C

3 Vi

Deposita

fl

3 5

too

Friluftsavdelning

Vi

u

C O

»

»

>>

A C/3

»

»

—

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

12,300

—

— —

.—

—'

— —

636 » —

—

—

—

2,434 3,114

» »

—

»

—

1,400

»

—

—

2,250 —

—

»

»

»

»

»

—

»

—

»

—

20,065

—

800 774

f Allmogegård, två bodar, en k y r k a < samt äldre b y g g n a d e r av sten 1. eller korsvirke.

15 5

»

» —

—

—

—

—

— <

29,700 2,350

_

.

»

27,211 125,000 2,127 2,977

—

—

('Borgmästarhuset» och »Jens Jacobsens hus», flyttade till kloJ. sterområdet.

Ryggåsstuga.

3 —

»

»

—

—

»

2,450 —

—

—

19,750

3,2 00

»

+ 33fa«.ciklar

»

»

»

1,500

—

—

10,000

»

/Stuga flyttad till R u m s k u l l a X kyrka. Stuga från 1778, skvaltkvarn m. m.

" —

—

—

—

»

»

—

—

»

f E n kyrka, ett 10-tal allmogebygg\ n å d e r m. m . i Stadsparken.

25 —

—

—

—

79 —

—

—

—

-

—

_

400 —

—

10 —

—

. Planerad.

406 Namn

M usei1 oka 1

Stiftat

GH

1867 Smålands Fornsal, Växjö

Södermanland: Bademachersmedjan i Eskilstuna Eskilstuna Museum Södermanlands Länsmuseum i Nyköping Södermanlands Fornminnesförenings Kyrkomuseum, Strängnäs Strängnäs Fornsaksmuseum ... Östra Södermanlands Museum i Södertälje Uppland: Sydvästra Upplands Kulturhisto riska Museum, Enköping Boslagens Fornminnes- och Hembygdsförenings Museum, Norrtälje Sigtuna Fornhem Soln a Hembygdsmuseum Söderby Karls Fornminnesmuseum Museet för Nordiska Fornsaker i Uppsala Uppsala Domkyrkas skrud- och silverkammare Upplandsmuseet, Uppsala Värmland: Arvika Museum Värmlands Museum i Karlstad.. Nordmarkstugan i Töcksfors

12 Stenhus utan eldfarligt grannskap

Ai 03 T r ä h u s under tegeltak, smedja 1920

7 5 13

Nyköpings slott, 3 klass sten hus

7o 60 Domkyrkan

60 Läroverksbyggnaden

»A 18

Badhuset

% 08

Sparbankshuset

/s 18 1915

Gamla banken

" / , 18

Skollokal

1857 Stenhus...

1909 Domkyrkan... Uppsala Slott.

Vii 04 " / , 66 l,

Ai »

Stenhus med brandbottnar och stentrappor Gamla Gymnasiehuset, stenhus T r ä h u s av >Nordmarkstyp»..

» betyder att i tabellhuvudet angivna föremål finnas.

1,400

1,800

6(X

339 210

4,500

500 1,000

1,600

1,120

65 1,000| 1,000

407 Deposita at too 'in

>>

a

x

5,988

350 Friluftsavdelning a o

450 Planerad i Djurgården.

4,600

339j 413

-

1,380

fVisthusbod och källare i Stadst parken.

1,944

/Sockenmagasin upplåtet, skall { flyttas till föreningens egen { tomt.

900 6,000

2,000

2,000 4,000 1,000

/Rökstuga från Lekvattnet, rym\ mer finnsamlingen.

408 0 «

73 S

a

N a m n

C o CO

Museilokal

o

T3

6 B A

ig •o

too M

«J5 o

-i.

£-

Väster- oc/i Norrbotten: Norrbottens Museum, Luleå Västerbottens läns Fornminnesförenings Museum i Skellefteå Västerbottens läns Fornminnesförenings Museum i Umeå ... Hembygdsmuseet i Umeå

7g 86 j Gamla lantstatshuset,

/ u 82 i T r ä h u s

2S

/ 12 85

2 Backeby Skol- och Hembygdsmuseum i Backeby Västergötlands Fornminnesför enings Museum i Skara Tråvads Fornminnesförenings samlingar i Travad Ulricehamns Fornhem

7s 05

Göteborgs Museum Böhsska Konstslöjdsmuseet i Gö teborg

Trähus i friluftsavdelning

...

T r ä h u s i friluftsavdelning Trähus Gamla kansliflygeln vid Marieholm, stenhus Ornunga gamla kyrka, sten med trätak

7i 15

T r ä h u s i friluftsavdelning

n

/ 6 63

Hus av tegel med tegeltak ...

...

Jan. 1915 T r ä h u s i friluftsavdelning

...

Trähus i friluftsavdelning

...

7T

1884 Vänersborgs Museum

29 Stenhus under plåttak

2 E «<j

2,000

30 181

CJ O

7 2 19

Västergötland: Hembygdsmuseet i Alingsås De sju Häradernas Kulturhistoriska Museum i Borås Vi 04 Åse och Viste Hembygdsmuseum Okt. 1919 i Grästorp 12 Läckestugan, Kållandsö /i 19 1920 Hembygdsmuseet i Larv Vadsbo Hembygds- och Fornminnesmuseum i Mariestad ... 27o 17 Svältornas Museum i Ornunga..

trähus

P. —

5 Jfls

7i2 61

Vi 0 1

> betyder att i tabellhuvudet angivna föremål

Stenbyggnad utan brandbot3,000! ten, plåttak [Stenbyggnader med värme-) l ledning samt skansen Kro-J ( nan för vapensamlingen] Stenbyggnad finnas.

4,400

2,500

»c . o b

M U o

Lokalhistoria

409 ;<*H

Vi

•aa

•ji

C

o

~

'•4-*

m

0)

s

-

o ed

s

u cc

ff

E too o

CS

G

w

—

2,000

—

o Vi

o

>

.2 "E o •a

l

3 c B

Deposita

53 £

9 Q

cS

CS

B

o 3

2 <

.2P

»

3,000 —

—

5 —

—

—

>>

c

C

22 Vi B O

tH

Friluftsavdelning

CA

1,910

—

»

»

—

—

—

—

—

—

—

-

—

—

—

—

—

—

—

—

6,000 1

1,728

— Planerad å Gam-lia.

-

Kyika och ett flertal stugor.

100 Ryggåsstuga u n d e r uppförande.

-

—

—

—

—

—

—

—

—

1,026

—

—

— —

-

—

—

—

»

—

—

—

—

1,500

—

—

»

>

— 7 —

>

—

—

9,284

»

—

—

—

-

13,500 —

»

»

»

»

-

—

—

—

-

—

»

154 2,000

>

»

»

»

-

—

»

»

»

259 —

•

Ryggåsstuga.

—

—

—

—

300 —

—

— —

—

—

—

8,800 —

»

»

»

—

»

—

24 —

_

— .

—

—

11,000

»

_

;•>

Ryggåsstuga. {Tre ryggåsstugor. U n d e r inflytt1 n i n g : väderkvarn, spiksmedja, \ K ä r r å k r a klockstapel och Här-| \ jevads gamla kyrka.

_

{Byggnad från L i m m a r e d s glas< b r u k . två stugor och en skvaltl. k v a r n .

410 N a m n

Mu s e i Io k a1

Stiftat

Västmanland: T r ä h u s i friluftsavdelning ... Fellingsbro H e m ^ g d s m u s e u m . . . Vi 2 0 Fläckebo Hembygdsmuseum April 1913 T r ä h u s , sockenmagasin fr. 1758 Köpings Museum omkr.1890 T r ä h u s i friluftsavdelning ... Hembygdsmuseet i Möklinta 19 /io 19 Bergslagarnas Fornminnesför10 enings Museum i Linde U 09 Salabygdens Fornminnesförenings 2 Museum i Sala 7 x 13 Vindsvåning i stenhus Hembygdsmuseet i Surahammar Väster Färnebo Hembygdsförenings Museum i Väster Färnebo 8 7 n 15 T r ä h u s i friluftsavdelning . Västmanlands Fornminnesför-j enings Museum i Västerås ; 21 / 9 61 Västerås slott, stenhus

Ångermanland: Norrlands Kulturhistoriska Museum, Härnösand Norra Ångermanlands Fornminnesförenings Museum i Örnsköldsvik

2:a klass stenhus

Vt io

T r ä h u s i friluftsavdelning .

20 900

Östergötland: Kisa Museum Östergötlands Museum i Linköping Motala Museum Norrköpings Konstmuseum Bisinge Hembygdsmuseum Birgittamuseet i Vadstena

...

7a 11 7io 13 12

/i 16

» betyder att i tabellhuvudet angivna föremål

Stenhus, en del samlingar förvarade på skilda ställen 2,500 i staden. De kyrkliga föremålen i Domkyrkan »Säkerligen reveterat trähus» l:akl. stenhus, »VillaSchwartz» [Tillbyggnad av sten till Bi-j ' singe ödekyrka, även den> [ av sten J Munkklostret i Vadstena finnas.

»

»

Vi

'u o Vi

>

to 3 -a

...

to

"o

O

C O

>> u

C

Mynt- och medaljer

411 .2

CS

o

CG CS

ec O

0)

s

v.

"cS

W

s

I S C/3

—

—

—

—

—

Deposita

•CS

—

E u

"o p

CS

..H

<

s

CS

.BP

Vi

S >>

O

KS

B v\

» 500

Husartorp.

30 —

—

»

Stolpbod.

"

'

Friluftsavdelning

"

" 300 —

— / S v a l b o d samt m a n g å r d s b y g g n a d \ från 1700-talet.

350 »

100 —

—

100 —

»

—

—

2,200

»

80 —

/ P l a n e r a d . E n loftsbod från FläcX kebo s:n, u n d e r flyttning.

»

—

—

»

—

—

—

—

9,300

—

—

—

»

[Ett 20-tal allmogebyggnader å ) Murberget, lappläger. Dess\ utom äger museet IJlvö kapell \ å N:a Ulvön.

—

—

—

»

—

—

—

--

2,000

—

_

—

—

/ H o n d g å r d samt h ä r b r e och fä\ bodar.

-

—

—

1,350

—

—

—

—

—

5,000 —

—

»

—

/ »Krogsfallsgården» fr. Kinda h:d, \ i Stadsparken.

» —

> —

.

» 550

» —

—

» »

_

—

» —

.

—

—

—

» —

_ »

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

»

— »

412 ÖVERSIKT ÖVER DE KULTURHISTORISK ! N a m n

stiftad

Rörande intrade i föreningen

Medlemmar och medlemsavgifter

1 Stj'relse

Funktionärer

Utskott

Blekinge. Karlshamns och Bräkne Fornminnesförening, hamn.

härads Envar som er- Årliga: 1 kr. 6 ledamöter och Ordf., sekr. och /s stad- Ständiga: 25 kr. 2 Karls- 1914 lägger suppleanter kassaförvaltare gade avgifter. Hedersledamöter. valda på 3 år. utses inom styrelsen av denna.

Blekinge Museiförening, Karls- 2 7 i Efter anmä- Årliga: 1 kr. 30 ledamöter Ordf., vice ordf. Verkställande krona. 1899 lan hos någon Ständiga: 50 kr. valda för ett år. intendent, vice utskott av 7 pe intendent, bib- utses bland s (Avskrift av årsberättelse till- (1877) styrelsemed- Stiftande: 5 kr. pr år. liotekarie, sekr., relseledamöte ställes Vitterhetsakademien lem. Hedersledamöter. kassaförvalt. ut na av förening och Svenska Fornminnesförses inom styreleningen.) sen av denna. Sölvesborgs och Listers härads 19//lO Fornminnesförening, Sölves- 1913 borg.

Till alla delar överensstämmande mt

Bohuslän.

9 ledamöter val- Ordf., vice ordf., Redaktionsko Göteborgs och Bohus låns Forn- 22// 6 Efter anmälan Årliga: 5 kr. minnesförening, Göteborg. skattmästare,se- mitte för t 1886 hos styrelsen Ständiga: 100 kr. da för 1 år. av någon för- Hedersledamöter. kreterare utses skriften, best eningens ledainom styrelsen av sekr. och t mot. av styrelsen av denna. om eller ute sig utsedda p söner. Föreningen

Vikarvet.

/B

1915 Norra Bohusläns bund.

Hembygdsför-

Västsvenska Folkminnes gen, Göteborg.

förenin-

Stadgar icke meddelade. so/ Bestående av Styrelsens funkEnvar som in- Årliga: 1 kr. /6 1919 tresserar sig Stödjande: 10 kr. ordf., vice ordf., tionärer. för förening- årligen eller 100 sekr., skattmäst. ens syften. kr. på en gång. samt minst 3 Hedersledamöter. medlemmar och 3 suppleanter.

9 ledamöteiyvar- Ordf., vice ordf., Arbetande i Lysekils Vänners Fornminnes- 2 7« De »som ön- Årliga: 1 kr. förening, Lysekil. 1907 ska verka för Ständiga: 50 kr. av 3 årligen väl- sekr., skattmäst. skott av 3 p utses inom sty- söner utses föreningens Hedersledamöter. jas för 3 år. relsen av denna. om styrelsen ändamål» och Intendent, för- denna. erlägga stadrådsförvaltare, gade avgifter. bibliotekarie utses av styrelsen.

413 3RENINGARNAS STADGAR. Ombud

Räkenskaper och revision

Revisorer

Bestämmelser rörande föreningens inventarier

Årsmöte

yreisen utser bland i Avlämnas före 15 2 revisorer och Hålles i mars i -eningens ledamö- febr. till revisorer- 1 suppleant utses Karlshamn. • ett ombud för nas granskning och vid årsmötet. rje socken eller för|förelägges årsmötet »st begränsat om-j le därav. prelsen indelar lä- Redogörelse över fö- 2 revisorer och 2 Å lämplig dag Vid föreningens upplösning tillfalla dess t i kretsar och ut- regående års inkom- suppleanter utses mellan 1/6 och 3 %. tillhörigheter Blekinge läns landsting, med • inom varje sådan ster och utgifter av- vid årsmötet. förbehåll att kontanta tillgångar, om sånst ett ortsombud. lämnas före 1 / 6 för dana finnas, bibehållas som fond för samatt efter revisorernas lingarnas vård och utvidgande. granskning föreläggas årsmötet. irlshamns och Bräkne härads Fornminnesförening.

Berättelse över det 2 revisorer och 1 1 årsmöte förflutna året avläm- ersättningsman ut- år. nas till styrelsen av ses vid årsmötet. sekreteraren.

varje Föreningen äger icke egna samlingar. Fornsaker avlämnas till Göteborgs Museum. Biblioteket deponeras i Göteborgs stadsbibliotek. Arkivet omhänderhaves av sekr. och förvaras på sätt styrelsen bestämmer.

Föras på år räknat Revisorer utses vid Hålles i sept. från 1 sept. Revi- årsmötet. sionsberättelse förelägges årsmötet.

relsen utser för Föras pr kalenderår, 2 revisorer och 2 Hålles i augusti. Vid föreningens upplösning disponeras n m u n e r inom Bo- granskas av reviso- suppleaner utses dess tillgångar på sätt Lysekils stadsfullilän och på andra rer före 1 april. vid årsmötet. mäktige bestämma. tser där fören inäger ett flertal dlemmar minst ortsombud.

414 Stiftad

N a m n

Uddevalla valla.

Rörande intrade i föreningen

Medlemmar och medlemsavgifter

Styrelse

Funktionärer

Stadgar icke meddelade.

Museiförening,Udde-

Dalarna. 3

9 ledamöter och Ordf, vice ordf., 4 suppleanter vårdare av samvalda för 1 år. lingarna, sekr. Därav 5 led. och o. skattmästare 2 suppl. utsedda utses inom styav fören., 2 led. relsen av denna. och 1 suppl. av landstinget och 2 led. o. 1 suppl. av Falu stadsfullmäktige.

Dalarnas Falun.

Fornminnesförening,

7s Var och en Årliga: 1 kr. 1862 som gillar för- Ständiga: 10 kr. eningens syfte är berättigad till inträde i föreningen.

Dalarnes Falun.

Hembygdsförbund,

med- 9 ledamöter och Ordf., vice ordf., Efter kallelse. 1. Kallade lemmar. 9 ersättare för sekr. och skatt1915 Dessutom består förbund, 2. Understödjande dem väljas för mästare utses inom styrelsen av av understödmedlemmar 3 år. denna. Andra jande meda) årliga 10 kr. funktionärer utlemmar och b) ständiga ses av styrelsen. inom Dalarna 100 kr. på hembygds- 3. Hedersledamövårdens omter. råde verkande sammanslutningar.

Bjursås

Fornminnesförening.

Juli 1907

Grytnås

Hembygdsförening.

7 ledamöter och Ordf, sekr. och Efter anmä- Årliga: 10 kr. 1919 lan till styrel- Ständiga: 50 kr. 2 suppleanter, kassaförvaltare därav 1 led. och utses inom stysen. 1 suppl. utsedd relsen av denna. av kommunalstämma eller kommunalfullmäktige för 1 år; de övriga av föreningen för 3 år.

Föreningen Hedemora gård.

Gammel-

Stadgar icke meddelade.

16/ Medlem är en- Ärliga: 2 kr. 1908 var som er- Ständiga: 30 kr. lägger stadgade avgifter.

5 ledamöter.

Ordf, sekr. och kassaförvaltare utses inom styrelsen av denna.

Utskott

415 Ombud

Räkenskaper och revision

Revisorer

Årsmöte

Bestämmelser rörande föreningens inventarier

Avlämnas till revi- 2 revisorer med Hålles i Falun före Av enskilda personer skänkta föremål få sorerna före 1 april. suppleanter utses maj månads ut- ej avyttras eller bortbytas. vid årsmötet. gång. Vid föreningens upplösning överlämnas bestämmanderätten över dess tillgångar, lösa och fasta, åt Kopparbergs landsting och Falu stad.

Föras pr kalenderår, 2 granskare och 2 Hålles i juni. avlämnas till gransk- ersättare utses vid årsstämman. ning före 30 / 4 .

yreisen utser er•derligt antal omd inom kommun för främjande av •eningens syfte.

2 revisorer, därav Hålles i juni må1 utsedd av kom- nad. munalfullmäktige och 1 av föreningen.

2 revisorer.

Ett årsmöte varje Vid föreningens upplösning tillfalla dess år. samlingar och annan egendom Hedemora stads- och landskommuner till gemensam förvaltning.

416 Rörande inträde i föreningen

Medlemmar och medlemsavgifter

St3rrelse

i Funktionärer

Utskott

N a m n

Stiftad

Järna

Hembggdsförening.

5 ledamöter, Styrelsens med- »Inom de t Medlemskap Årliga: nämligen ordf, lemmar. första åren v man 1 kr. äger varje för 1910 jes en gång i kvinna 50 öre. vice ordf, sekr., föreningens alla en näm syfte intresse- Ständiga: 15 kr. vice sekr., kassör, valda för 2 »Hembj'gdssti rad person. år jämte 3 suppgunämnden»,] leanter valda för stående av fe 1 år. personer, vilk äger att vid av gelse eller döc fall komplette sig själv. Den nämnd skall f all framtid, va sig förening äger bestånd ler icke, beva hembygssamli gens intressen

Lima

Fornminnesförening.

1916 V.

Stadgar icke meddelade.

ti Ordf, vice ordf, Styrelsen 7 ledamöter, Ludvikabggdens Fornminnes- tii / i o Envar som er- Årliga: 2 kr. och Hembygdsförening. 1920 lägger stadga- Ständiga: 50 kr. därav 1 utsedd sekr. och skatt- sätter arbetsi. för 1 år i sän- mästare utses in- skott och and de avgifter. der av Ludvika om st3 r relsen av nödiga näm Hantverksför- denna. Inom el- der. ening och 6 för ler utom sig ut3 år av Hem- ser styrelsen arbygdsföreningen kiv- och samjämte 1 av den lingsvårdare. förra och 6 av den senare utsedda suppleanter, valda för 1 år. Malungs

Hembggdsförening.

19 U Efter anmä- Årliga: 1 kr. (samt 5 ledamöter val- Ordf, sekr. och 1919 lan hos styrel- 1 kr. i inträdes- da för 3 år. Åt- kassaman utses njuter förening, inom styrelsen avgift.) sen. Ständiga: 50 kr. kommunalt un- av denna. derstöd utse kommunalfullmäktige ytterligare 2 ledarn.

417 Ombud

Räkenskaper och revision

Revisorer

Årsmöte

Bestämmelser rörande föreningens inventarier

in ombud eller bi- Föras pr kalenderår. 3 revisorer och 2 1. Ordinarie års- Föreningen tillhöriga inventarier få icke äden som k u n n a Ansvarsfrihet bevil- suppleanter utses möte i januari. skingras eller från socknen avyttras. hövas äger styrel- jas å möte före juni vid årsmötet. 2. Möte före juni månads utgång. n att besluta. månads utgång. Skulle föreningen upplösas tillfalla alla föreningens tillhörigheter Järna kommun.

yreisen utser by- Föras pr kalenderår, 3 revisorer av vilka Hålles i mars eller Upplöses föreningen tillfaller all dess egenibud, om möjligt tillställas revisorer- 1 utses av fören. april. dom Dalarnes Hembygsförbund, dock få för varje by, att na före 1 febr., gran- vid årsmöte, 1 av ej samlade föremål bortföras från orten. rka för förening- skas före februari Ludvika stadsfulls syften. månads slut och före- mäktige och en av läggas årsmötet. Ludvika kommunalfullm., samt 3 suppleanter utsedda i likhet med de ordinarie.

t byombud för var- Föras pr kalenderår 2 revisorer och 2 Hålles i juni. by utses för två och överlämnas till ersättare utses vid i sänder. revisorerna senast årsmötet. I hänä %, granskas före 81 / B delse av kommuoch föreläggas års- nalt understöd utmötet. ses 1 revisor och 1 ersättare av kommunalfullmäktige.

K. Fornminnesvårdskommitténs

betänkande.

Vid föreningens upplösning tillfaller dess egendom Malungs kommun med villkor att kommunen vårdar den i föreningens syfte. I annat fall överlämnas den till Dalarnes Hembygdsförbund.

418 Stiftad

N a m n

Orsa-Skattunge ening.

Rättviks Rättvik.

Hembygdsför-

Hembggdsförening,

Sollerö Hembygdsförening, Sollerö.

Rörande inträde i föreningen

Medlemmar och medlemsavgifter

Styrelse

Funktionärer

Utskott

förs Ordf, vice ordf, »Inom 5 ledamöter Envar inom Årliga: jämte 3 supple- sekr. och kassör året väljes män 50 öre. 1910 verksamhetsområdet bo- kvinnor 25 öre. anter valda på utses inom sty- gång för alla två år, varvid relsen av denna- av 5 personer ] satt person, Ständiga: stående nämr resp. 2 och 3 efter anmälan män 10 kr. »Hembygds hos styrelsen. kvinnor 5 kr. styrelseledamönämnden», se ter väljas vartäger att, vid annat år. damots dödsf eller avflyttni fr. orten, genc inval kompl terar sig sjä Denna näm skall j ä m t e st relsen beva hembygdssan lingens intr< sen och i hä delse av före upplösning öv taga förvaltn. densamma.» Envar som er- Årliga 1 kr. lägger stadgade avgifter.

5 ledamöter val- Styrelsen utser da på 2 år. Där- inom sig ordf. vid resp. 3 och och övriga funk2 ledamöter väl- tionärer samt jas vartannat år. uppgör om biträden m. m.

7 ledamöter och Ämbetsmän ut1916 Envar som er- Årliga: kr. 7 suppleanter ses inom styrellägger stad- medlem kr. valda för 2 år. sen av denna. gade avgifter. hel familj Ständiga: 50 kr. Sollerö kommun Hedersledamöter. utser ytterligare 1 ledamot.

Tunabygdens Fornminnes- och Dec. Efter Hembygsförening, StoraTuna, 1915 lan. Borlänge.

anmä- Årliga: 1—5 kr. 15 ledamöter o. Ordf, v. ordf, Styrelsens fui Ständiga: 50—100 15 ersättare val- sekr., kassaman tionärer sam samlings- fall behov däi da för 3 år; tur- och kr. vis avgå varje år vårdare utses år- yppar sig ytt 5 ledamöter och ligen inom sty- ligare funkt relsen av denna. närer utgöra f 5 ersättare. eningens arbe Kommun som utskott. understöder föreningen äger utse ytterligare 1 ledamot.

419 Ombud

Räkenskaper och

Revisorer

Årsmöte

Bestämmelser rörande föreningens inventarier

Föras pr kalenderår. 2 revisorer och 2 Hålles i j a n u a r i . Föreningens egendom — med undantag Revisionsberättelse suppleanter utses av till försäljning möjligen mottagna hemförelägges årsmötet. vid årsmötet. slöjdsalster — får ej försäljas för bere dande av enskild vinst åt medlemmarna, utan skall, om försäljning äger rum, densamma avse att befrämja föreningens i stadgarnas § 2 angivna ändamål. I händelse av föreningens upplösning tillfaller all föreningens egendom Orsa kom mun, men ställes under Hembygdsnämn dens förvaltning.

Räkenskapsåret räk- Revisorer och re- Hålles i j a n u a r i Föreningen tillhöriga samlingar jämte nas pr kalenderår visorssuppleanter eller februari må- byggnader få icke skingras eller från oroch revision verk- väljas å årsmötet. nad. ten avyttras, utan skola desamma vid ställes till årsmötet. eventuellt upphörande av föreningen tillfalla Rättviks kommun såsom dess egendom och sålunda för all framtid bevaras inom orten. ombud utses för 2 Föras pr kalenderår Revisor och supp- 1. I december, i sänder, om möj- och avslutas före 1 leant för honom 2. I mars—april, b ett ombud för mars, revideras före utses vid decem-je by, att verka 1 april och föredra bermötet. Dess föreningens syf- gas för föreningen utom utser Solvid aprilsammanträ- lerö kommun ytdet. terligare 1 revisor jämte ersättare. Revision skall ske i 2 revisorer och 2 Mars—april mars månad och re- suppleanter utses nad. visionsberättelse av- vid årsmötet. Komlämnas till ordf. mun som underminst en vecka före stöder föreningen ordinarie samman- äger utse ytterliträdet. gare 1 revisor.

må- Vid föreningens upplösning tillfaller dess egendom och samlingar de vederbörande kommuner, att av dessas förtroendemän förvaltas som gemensam egendom.

420 Stiftad

N a m n

Särna Fornminnesförening, Särna kyrkby.

Rörande inträde i föreningen

Medlemmar och medlemsavgifter

Älvdalens Älvdalen.

och

5 ledamöter, 1 Ordf, sekr. och utsedd av Säters kassör utses instadsfullmäkti- om styrelsen av ge, 1 av sock- denna. nens kommunalnämnd för 3 år i sänder, samt 3 av föreningen för 3 år.

Stadgar icke meddelade.

plante-

Hembygdsförening,

Funktionärer

16/ 5 ledamöter och Ordf. och v. ordf. Efter anmä- Årliga: 50 öre. 1908 lan eller ge- Ständiga: 10 kr. 3 suppleanter utses av fören., valda på 3 år. sekr., intendent nom inval. och kassaförvaltare utses inom styrelsen av denna.

Efter anmä- Årsavgift 3 kr. Föreningen för Hembygdsvård 7 fi i Säters stad och socken. 1918 lan till styrelsen.

Åls Fornminnesringssällskap.

Styrelse

3 //i o

Envar som er- Årliga: 1 kr. jäm- 7 ledamöter val- Styrelsen utser 1911 lägger stadga- te inträdesavgift da på 2 år, där- inom sig ordf. vid resp. 3 och och beslutar för 1 kr. de avgifter. Ständiga: 50 kr. 4 ledamöter väl- övrigt om fördelHedersledamöter. jas vartannat år, ning bland stysamt 3 supple- relseledamöteranter valda på na av stj'relsen 1 år. Dessutom åliggande arbeäger Älvdalens ten. kommun, därest den lämnar föreningen bidrag, utse en ledamot för det år sådant bidrag utgår

Dalsland. Dalslands Fornminnesförening, 10// i » Efter anmä- Årliga: 1 kr. a) Eds med omnejd lokal- 1906 lan eller på Ständiga: 25 kr. styrelsens kal- Hedersledamöter. förening i Ed. lelse. b) Östra kretsen i Åmål. c) Västra kretsen i Ödeborg.

Inom varje krets Föreningsordf, utses en styrelse v. ordf. sekr. och av 5 ledamöter en revisor från och 2 supplean varje krets utses ter valda för två vid årsmötet. Varje kretssty år. relse utser inom sig ordf, vice ordf, kassaför valtare, intendent och sekr

Utskott

421 Ombud

Räkenskaper och revision

Revisorer

Årsmöte

yrelscn utser inom Revision av räken- 2 revisorer och 2 En årssammanrje by av förenin- skaperna och inven- suppleanter valda komst. ns verksamhets- jtering av samlingar- vid årsmötet. nråde ett ombud na skall ske varje år Hat distriktsom- av revisorerna. Beid. rättelse förelägges årsmötet.

Bestämmelser rörande föreningens inventarier Utbyte eller avyttring av föreningens tillhörigheter må ske endast efter föreningens beslut.

Revisionsberättelse 3 revisorer utsed- I juni månad. förelägges årsmötet. da av resp. stadsfullmäktige, kommunalnämnden o. föreningen.

Föres pr kalenderår, Revisorer med Hålles i mars och Upplöses föreningen tillfaller all dess egentillställes revisorerna suppleanter utses i december. dom Älvdalens kommun. före 1 febr., gran- vid Decembermöskas före februari tet. Dessutom äger månads slut och fö- Älvdalens komrelägges årsmötet i mun, därest den mars. lämnar föreningen bidrag, utse en revisor för det år sådant bidrag utgår.

reningen fördelad Revisionsberättelse 1 revisor från var- 1 årsmöte liålles. tre kretsar: förelägges årsmötet. je krets utses vid Sstra kretsen årsmötet. Västra kretsen och ^dskretsen.

422 Stiftad

N a m n

Dalslands Åmål.

Hembygdsförbund,

Rörande inträde i föreningen

Medlemmar och medlemsavgifter

Styrelse

Funktionärer

Utskott

13/ Envar som Årliga: 1 kr. (var- Samtliga till för. Styrelsens leda- Förbundsstyre sen utser ino 1918 fyllt 15 år och av hälften tillfal- bundet anslutna möter. sig ett verksti erlagt stadga- faller förbundet o. föreningar välja lande utskott vederbö- förbundsstyrelde avgifter till hälften minst 3 ledam lokalföre- se bestående av någon av lo- rande ter, vilka äga a ordf, sekr., vice kalförening- ning). skötadelöpan arna eller an- Ständiga: 50 kr. sekr., skattmäärendena j ä m nan till för- Stödjande: 200 kr. stare och 3 st}'de angelägenh bundet anslu- på en gång eller relsemedlemm. ter, som till de jämte 2 ersätten förening. 10 kr. årligen. av styrelsen hä Hedersledamöter. tare, varvid varskjutas. je lokalförening äger 1 röst för varje påbörjat 50-tal föreningsmedlemmar.

Gotland. 5 ledamöter och Ordf, sekr. och Föreningen Kulturhistoriska 1911 Inväljes vid Ständiga: 5 kr. ordinäre års- Hedersledamöter. 5 suppleanter kassaförvaltare Museet i Bunge, Bunge. valda för 4 år. utses inom stysammanträde. Alla 2 år avgå relsen av denna. resp. 2 och 3 le- Styrelsen utser damöter och de- inom eller utom ras suppleanter. sig föreståndare församlingarna. Torsborgs Hembygdsförening, 12/10 Kräklingbo. 1918

Stadgar icke meddelade.

51edamöter,där- Styrelsens leda- »Nödiga utsko tillsättas av si av en ordf, en möter. relsen. v. ordf, en sekr. och en kassaförvaltare, valda på 2 år.

Hoburgs Hembggdsförening. Vamlingbo.

kal- Årliga: 1 kr. 1918 Genom lelse av sty- Ständiga: 5 kr. relsen på för- Hedersledamöter. slag av någon föreningens ledamot.

Föreningen Gotlands ner, Visby.

22/ 5 ledamöter val- Ordf, sekr. och Inväljes vid Årliga: 3 kr. skattmästare ut1875 ord. samman- Ständiga: 30 kr. da för 1 år. ses inom styrelHedersledamöter. träde. sen av denna. Vårdare av museet utses av styrelsen inom eller utom densamma.

Fornvän-

423 Ombud

Räkenskaper och revision

11 förbundet äro Revisionen sker i Ijande lokalfören- maj. gar anslutna: Åmål, Bäckefors, ellerud, Ed, Brända och Bengtsfors mte Dalslandsgilna i Stockholm och äteborg.

Revisorer

Årsmöte

Bestämmelser rörande föreningens inventarier

Revisorer utses vid I juni månad. årsmötet.

Revisionsberättelse Revisorer utses vid Hålles i april. förelägges årsmötet. årsmötet.

Föras pr kalenderår. 2 revisorer och 2 1. Möte i februari. I händelse av föreningens upplösning äger länsstyrelsen för Gottland att bestämma Revisionsberättelse suppleanter väljas 2. Möte under över all densamma tillhörig eller anförförelägges vid feb- vid februarimötet. sommaren. trodd egendom, ruarimötet.

Revisionsberättelse 2 revisorer och 2 1. Möte i december. förelägges vid juni- suppleanter väljas sammanträdet. vid decembersam- 2. Möte i juni. manträdet.

•

424 Stiftad

N a m n

Sällskapet för Gotländsk ning, Visby.

Rörande inträde i föreningen

Medlemmar och medlemsavgifter

Styrelse

Funktionärer

Styrelsens ledaForsk- 1884 Efter inval vid Ordinarie ledamö- 5 ledamöter, ord. samman- ter mot avgift av nämligen ordf, möter. 50 kr. för en gång sekr., kassaförträde. eller 15 kr. under valtare och 2 le5 år. damöter valda Hedersledamöter. för 1 år.

Gästrikland. 9 ledamöter och Ordf, v. ordf, Gästriklands Kulturhistoriska 7. Efter kallelse Årliga: 2 kr. avföreningen. Ständiga: 50 kr. 3 suppleanter, sekr., skattm. o. Förening, Gävle. 1862 Hedersledamöter. valda på tre år, museivård. utvarav 3 leda- ses inom styr. av Museimöter samt 1 denna. suppleant väljes vård. kan även väljas utom styr. varje år. med- 5 ledamöter och Ordf, kassaförav Ordinarie Hedesunda Fornminnesoch 17// i l Medlem Hembygdsförening, Hedesun- 1912 föreningen är lemmar mot 2 kr. 5 ersättare valda valtare och vårenvar som vill i inträdesavgift. på 1 år vid möte dare av samda. lingarna utses i december. arbeta för förinom styrelsen eningens syfte. av denna. Ordf. och 5 le- Ordf. utsedd av av Årliga: 1 kr. Föreningen för Hembygdsvård 20//6 Medlem i östra Färnebo, Ö. Färnebo. 1918 föreningen är Ständiga: 15 kr. damöter utses föreningen samt för 2 år så att v. ordf, sekr. envar som erårligen 3 leda- o. skattmästare lägger stadutsedda inom möter väljas. gade avgifter. styrelsen av denna. Halland. Hallands stad.

Museiförening,

Halm-

/4

1886 (1865)

7 ledamöter, av Ordf. (landshövÅrliga: 2 kr. samt Ständiga: 10 kr. vilka landshöv- dingen) dingen självskri- sekr., som tillven ordförande; lika är kassa de övriga valda förvaltare vald av föreningen, v. för 4 år. ordf och intendent utsedda av styrelsen inom denna.

7 ledamöter och Ordf, v. ordf, Medlem är en- Årliga: 1 kr. Nordhallands Hembygdsfören- i8U ing, Kungsbacka. 1917 var, som vill Ständiga: 25 kr. 4 suppleanter, sekr. och kassastödja före- Understödjande: 5 valda på 2 år. förvaltare utses inom styrelsen ningens verk- kr. årligen. av denna. samhet.

Utskott

425 Ombud

Räkenskaper och revision

Revisorer

Årsmöte

Föras pr kalenderår 2 revisorer och 1 I juni månad. och avlämnas till suppleant väljas revisorerna före 1 vid årsmötet. mars. Revisionsberättelsen förelägges årsmötet.

Bestämmelser rörande föreningens inventarier

•

Föras pr kalenderår 2 revisorer och 2 Hålles i april. och föreläggas efter suppleanter utses revisorernas gransk- vid årsmötet. ning årsmötet.

Vid föreningens upplösning överlämnas dess tillgångar till en institution med liknande syfte som antingen av föreningen bestämmes eller i brist på dylikt beslut, utses av länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Föras pr kalenderår, 2 revisorer och 1 1. Möte i mars. avlämnas till revi- ersättare utses vid 2. Möte i dec. sorerna senast M /u mötet i december. granskas före 1/3 och förelägges årsmötet.

Vid föreningens upplösning överlämnas dess egendom till Hedesunda kommun att av denna förvaltas i enlighet med föreningens syfte.

Berättelse över för- 2 revisorer och 1 Hålles senast i maj eningens verksamhet suppleant valda månad. jämte räkenskaper vid årsmötet. avlämnas till revisorerna före 15 febr.

Föreläggas årsmötet. 2 revisorer utses Hålles jan.—mars. Styrelsen är berättigad att med andra vid årsmötet. samlingar göra utbyte med de föremål, som utan förbehåll i detta avseende äro skänkta till föreningen. Samlingarna få icke förskingras även om föreningen skulle upplösas, utan skola allt framgent som en offentlig samling tillhöra Hallands län. tyrelsen indelar Avlämnas till reviso- 2 revisorer med Hålles före mars Vid föreningens upplösning äger denna ygden i kretsar och rerna före sista febr. suppleanter valda månads utgång. besluta om ett sådant överlämnande av tser inom varje så- för att av dem gran- vid årsmötet. sina samlingar att dessas bevarande säan minst ett om- skas och föreläggas kerställes, därvid föreningen förbehåller ild att där främja årsmötet. sig att kontanta tillgångar, om sådana >reningens syften. finnas, bibehållas såsom fond för samlingarnas vård och utgivande.

426 Stiftad

N a m n

Rörande inträde i föreningen

Medlemmar och medlemsavgifter

Styrelse

Funktionärer j

7 ledamöter och Ordf, vice ordf, Södra Hallands Hembygds- och 14//9 Inväljas på or- Årliga: 2 kr. års- Ständiga: 10 kr. 3 suppleanter sekr. och skattFornminnesförening, Laholm. 1917 dinarie jutses Hedersledamöter. valda för 1 år. mästare möte. inom styrelsen av denna. Andra för förening, erforderliga tjänstemän antagas av styrelsen. Norra Hallands riska Förening,

Kulturhisto- 2 7T Medlem är en Årliga: 2 kr. Varberg. 1916 var som er- Ständiga: 2 5 ' k r . lägger stadga- Hedersledamöter. de avgifter.

10 ledamöter, Ordf vald av därav 3 från föreningen. Vice Varberg, 1 från ordf, skattmävardera Falken- stare, sekr. och berg och Kungs- intendent utses backa samt 1 av styrelsen och från varje härad, ingå om de ej valda på 1 år. tillhöra den, i densamma.

Stadgar icke meddelade. Hälsingland. Arbrå Hembygdsförening, brå.

Ar- 1920

Bollnäs Hembygdsförening, Bollnäs.

1920 Stadgar icke meddelade.

/ Medlem är en Årliga: 1 kr. Hälsinglands Fornminnessäll1860 var som er- Ständiga: 15 kr. skap, Hudiksvall. lägger stadga- Hedersledamöter. (Årsberättelse avlämnas till de avgifter. Vitterhetsakademien.)

Ljusdals Ljusdal. Ovanåkers Ovanåker.

Fornminnesförening,

/

Styrelsens leda5 ledamöter, nämligen ordf, möter. kassaförvaltare och 3 andra ledamöter.

Inga tryckta stadgar.

/10

1910 Hembygdsförening, Sept. 1920

Stadgar icke meddelade.

5 ledamöter och Ordf, sekr. och Föreningen Södra Hälsinglands 2 9 ', 1 1 Inväljas vid Årliga: 2 kr. Fornminnesvånner. Söder1912 styrelsesam- Ständiga: 30 kr. 2 suppleanter skattmästare utHedersledamöter. valda för 1 år. ses inom styrelmanträde. hamn. sen av denna. Föreståndare f museet utses av st3 r relsen inom eller utom densamma.

Utskott

427 Ombud

Räkenskaper och revision

Revisorer

Årsmöte

Bestämmelser rörande föreningens inventarier

Föras pr kalenderår 3 revisorer och 1 Hålles i Laholm Vid föreningens upplösning överlämnas och avlämnas till suppleant utses vid före sista mars. dess medel och samlingar åt Hallands revisorerna före sista årsmötet. Museiförening. jan. Granskningen verkställes före sista febr.

Revisionsberättelsen 2 revisorer och 2 Hålles i maj. skall vara granskad suppleanter utses före 1 maj. vid årsmötet.

Förelägges årsmötet.

Vid föreningens upplösning fattas beslut om överlämnande av föreningens tillgångar antingen till staten eller till en halländsk fornminnesförening.

Hålles i Hudiks- I händelse sällskapet upplöses äger Vittervall å dag som hetsakademien, under vars beskydd Enordf. bestämmer. ångers kyrka är ställd, att över därvarande samlingar utöva den tillsyn, som sällskapet tillkommer. Samlingarna i Hudiksvall tillfalla därvarande läroverk med full och obestridlig äganderätt.

Revisionsberättelsen 2 revisorer och 2 1. Årsmöte i febr. Vid föreningens upplösning överlämnas förelägges vid års- suppleanter väljas 2. Ordinarie möte dess samlingar till annan lämpling instimötet (i febr.). vid årsmötet (i i sept. tution inom Hälsingland. febr.).

428 N a m n

Stiftad

Rörande inträde i föreningen

Medlemmar och medlemsavgifter

Styrelse

Funktionärer

Utskott

Härjedalen. 7—11 ledamöter Ordf, och vice Härjedalens FornminnesförenGenom an- Årliga: 50 öre. /12 ing, Funäsdalen. 1899 teckning eller Ständiga: 10 kr. och3—7 supple- ordf. utses av Hedersledamöter. anter valda för föreningen inom (1894) efter inval. styrelsen. Sekr., 3 år. intendent och kassaförvaltare utses inom styrelsen av denna. Jämtland. Bråeke

Hembygdsförening.

1920 Stadgar icke meddelade.

5 ledamöter, Styrelsens ledaJämtlands låns Fornminnesför- 1 2 / i Efter anmä- Årliga: 1 kr. 1887 lan eller ge- Ständiga: 20 kr. nämligen ordf, möter. ening, Östersund. v. ordf, intennom inval. dent, sekr. och skattmäst.jämte 2 suppleanter, valda på 1 år. Ordf, v. ordf, Arbetsutskott 20 ledamöter Jämtslöjd, förening för hem- 20//10 Medlem är en- Årliga: 2 kr. slöjd och kulturella mål i Jämt- 1908 var som erläg- Ständiga: 50 kr. valda för 3 år. sekr. och kassa- av 7 personel förvaltare utses utses inom sty ger stadgade Byamän i Fornlands län, Östersund. inom styrelsen relsen av denna vallen J a m t l i : 100 avgifter. därvid sekr. ocl av denna. kr. kassaförvaltarei äro självskrivna

Medelpad. 9 ledamöter, 3 Ordf, v. ordf, Medelpads Fornminnesförening, 10 A Medlem är en- Årliga: 1 kr. Sundsvall. 1907 var som erläg- Ständiga: 50 kr. och 3 valda för sekr. och skattmästare utses ger stadgade Hedersledamöter. 3 år. inom styrelsen avgifter. av denna. Vidare utser styrelsen intendent, förrådsförvalta-, re, bibliotekarie och nödigt antal funktionärer.

429 Ombud

Räkenskaper och revision

Revisorer

Årsmöte

nom varje by avför- Revisionsberättelsen 2 revisorer och 2 Hålles årligen. ningens verksam- förelägges årsmötet. suppleanter väljas vid årsmötet. letsområde utses av tyrelsen ett ombud :allat distriktsom>ud.

Bestämmelser rörande föreningens inventarier

Utbyte eller avyttning av föreningens tillhörigheter må ske endast efter föreningens beslut.

tyrelsen utser för Granskas av reviso- 2 revisorer och 2 Hålles vid tiden arje socken minst rerna före 15 febr. suppleanter utses för Gregorii markvid årsmötet. nad. tt ombud.

)mbud inom för- Föras pr kalenderår, 2 revisorer och 2 Hålles i maj må- Vid föreningens upplösning överlämnas ningens verksam- skola vara avslutade suppleanter utses nad i Östersund. dess tillgångar till landstinget eller någon institution inom länet, vars syfte nära letsområde utses av 1 febr., avlämnas till vid årsmötet. sammanfaller med föreningens, med skylrevisorerna senast 4 rbetsutskottet. dighet att förvara föreningens samlingar veckor före årsmötet oskingrade inom länet, dock att villan samt avlämnas av Björkhem, numera kallad Hov, j ä m t e det dessa senast 2 vecområde omkring densamma, som av stadskor före årsmötet. fullmäktige i Östersund med nyttjanderätt upplåtits till föreningen, skall för sådant fall återgå till Östersunds stad.

tyrelsen utser för Föras pr kalenderår, 2 revisorer och 2 Hålles i febr. arje kommun i Me- granskas av reviso- suppleanter utses elpad samt på andra rerna före 1 febr. och vid årsmötet. »latser, där fören. föreläggas årsmötet. ger ett flertal ledanöter, minst ett om»ud.

Vid föreningens upplösning skola dess tillgångar disponeras på sätt Västernorrlands läns landsting bestämmer.

430 Stiftad

N a m n

Rörande inträde i föreningen

Medlemmar och medlemsavgifter

Styrelse

Funktionärer

Nerke. Gällersta Forngårdsförening, Gällersta.

Föreningen Sköllersta gård, Sköllersta.

Forn-

Föreningen Örebro seum, Örebro.

Mu-

läns

1918 Varje i sock- Årliga: 1 kr. 7 ledamöter, varnen född eller Ständiga: 10 kr. av kommunen bosatt person. Hedersledamöter, väljer 2, GällerUtsocknes en- till vilka endast sta Fosterländdast efter sty- kunna kallas i ska Förening 2 relsens med- socknen 1 födda el- och Gällersta givande. ler bosatta perso- Forngårdsförner. ening 3; samt 3 suppleanter. Väljas på ett år.

"A

Stadgar icke meddelade.

1918 Vi Efter inval: Arbetande: 3 kr. 12 ledamöter, Ordf, vice ordf, varav 6 årligen sekr., verkstäl1911 arbetande och pr år. (1856) understödjan- Ständiga: 100 kr. väljas för 2 år. lande styrelseledamot o. kassa(1878) de genom sty- Understödjande: förvaltare utses (1906) relsen, stän- årsavgifter växlandiga, korres- de mellan 5 och inom styrelsen ponderande 100 kr. av denna. Dessoch heders- Korresponderanutom utser styledamöter ge- de: ingen avgift. relsen intendent nom förening- Hedersledamöter. församlingarna. en vid årsmötet.

Skåne. Hälsingborgs Museiförening, Hälsingborg. Kristianstads

Museiförening.

V,.

Stadgar icke meddelade.

1908 29/ /8

1915 (1877)

Stadgar ie ke meddelade.

Utsk.tt

431 Ombud

Räkenskaper och revision

Revisorer

Årsmöte

Räkenskaperna av- Revisorer och 2 Hålles i mars. lämnas till reviso- suppleanter väljas rerna minst 14 dagar vid årsmötet. före årsmötet. Revisionsberättelse förelägges detta.

Bestämmelser rörande föreningens inventarier

Gåvor eller för skänkta medel inköpta föremål få icke avhändas föreningen. Undantagsvis kan dublett av fornföremål få utbytas 1) om föreningen därigenom blir ägare till någon sak som den saknar, 2) givaren av föremålet det skriftligen medgiver. Skulle föreningen upphöra skall all dess egendom, penningar eller byggnader lika väl som fornföremål, utan undantag överlämnas till Nord. Museet i Stockholm såsom dess egendom, dock mot skriftlig förbindelse att intet av föremålen får försäljas eller bortskänkas. Samtidigt skall dock anhållan göras att föremålen måtte få vara samlade och allt tillgängligt för allmänheten.

Revisionsberättelse 2 revisorer och 2 Före febr. månads förelägges årsmötet. suppleanter utses slut. vid årsmötet.

432 Stiftad

N a m n

Rörande inträde i föreningen

Medlemmar och medlemsavgifter

Stj^relse

Funktionärer

Styrelsen förde7 ledamöter, De skånska landskapens histo- 1873 Envar som er- Årliga: 3 kr. riska och arkeologiska för- (1865) lägger stadga- Ständiga: 50 kr. nämligen ordf, lar inom sig göde avgifter. Hedersledamöter. vice ordf, sekr., romålen. ening, Lund. skattmästare o 3 ledamöter.

9 ledamöter och Ordf. utses av Kulturhistoriska Föreningen för 16// i i Envar som er- Årliga: 3 kr. Södra Sverige, Lund. 1882 lägger stadga- Ständiga: 30 kr. 3 suppleanter styrelsen inom Skattde avgifter. Ständigt ledamot- valda på 3 år, denna. skap kan även av därvid 3 ledamö- mästare utses av styrelsen meddelas ter och 1 supp- styrelsen bland för särskilda för- leant väljas var- förening, medtjänster om för- je år. Dessutom lemmar. Amaeningen eller mu- äger Kungl.Maj :t nuenser vid muoch Lunds stads- seet utses av styseet. Hedersledamöter: fullmäktige rätt relsen på förslag deras antal må icke att så länge sta- av intendenten. ten och staden Intendent, tillöverskrida 12. lämna årligt an- lika styrelsens slag till fören- och föreningens ingen i dennas sekreterare, utstyrelse insätta ses på allmänt var sin medlem föreningsmöte med hans supp- efter styrelsens förslag. leant.

Etnologiska

Föreningen,

Lund.

27/ /lO

Stadgar icke meddelade.

1903 Folkminnesföreningen,

Föreningen Lund.

Det Gamla

Lund.

Lund,

1913 27

A

1918 Stadgar saknas.

Årliga: 3 kr. 7 ledamöter och Ordf. och sekr. Ständiga: 50 kr. 3 suppleanter utses inom styväljas vid års- relsen av denna. mötet. Skattmästare utses av styrelsen inom eller utom densamma.

Utskott

433 Ombud

enom styrelsen ut :s särskilda tillsy ingsmän för hära 2na, vilka det ålig :r att skedd åver in å fridlyst min?smärke hos förlingen till åtal anäla samt erhållna 3plysningar om nynnafornlämningar reningen skyndmligen meddela.

Räkenskaper och revision

Revisorer

Bestämmelser rörande föreningens inventarier

Årsmöte

2 revisorer och 1 Hålles i maj suppleant utses vid nad i Lund. årsmötet.

må De fornsaker, mynt, handskrifter eller böcker, som föreningen genom gåvor eller köp förvärvar, överlämnas åt Lunds Universitets Historiska Museum, Myntkabinett eller Bibliotek att där såsom föreningens egendom förvaras till dess föreningen annorluuda beslutar.

' Föras pr kalenderår, 2 revisorer med Hålles under maj Utan föreningens medgivande må styrelgranskas av reviso- suppleanter utses eller juni månad. sen icke förpanta eller föryttra föreningens rerna under mars vid årsmötet. Dessfasta eller lösa egendom med undantag av eller april och före- utom äger varje i museet befintliga duppletter och obrukläggas årsmötet. offentlig korporaligt inventarium. Dessutom få, så länge tion, som med föreningen åtnjuter statsanslag, icke utan minst 2,000 kr. årKungl. Maj:ts tillstånd några föremål ur ligen understöder samlingen försäljas med undantag av föreningen, att för duppletter. den tid understöUpplöses föreningen överlämnas fonder, det gäller genom samlingar och övrig fast och lös egendom särskilt ombud i till och förfogande av Kungl. Vitterh., revisionen deltaga. Hist, och Antikv. Akademien, dock få samlingarna aldrig förskingras eller från Lund bortföras, ej heller tillgångarna för andra ändamål användas. Skulle vid Kulturhistoriska föreningens möjliga upplösning Kungl. Akademien icke anse sig böra donationen mottaga, överlämnas den under ovan stadgade villkor till offentlig nstitution i Lund.

1 Föreläggas årsmötet 2 revisorer och 1 Hålles årligen efefter revisorernas suppleant utses 1er styrelsens begranskning. yid årsmötet. i>tämmande.

28. A'. Fornminnesvårdskommitténs betänkande.

434 Stiftad

N a m n

Rörande inträde i föreningen

Medlemmar och medlemsavgifter

Skånska Föreningen för Bygg- 1915 nadskultur, Lund.

Stadgar icke meddelade.

Malmö Fornminnesförening, Malmö.

Stadgar icke meddelade.

St}7relse

Funktionärer

Utskott

1909 Ordf, v. ordf, Styrelsens fun Föreningen för Fornminnes- och 1917 Envar som er- Årliga: 2—5 kr. 30 ledamöter lägger stadga- Ständiga: 50 kr. valda pä 2 år, som tillika är tionärer jämte Hembygdsvård i Sydöstra de avgifter. Hedersledamöter. därvid 15 väljas verkställande utsedda stj-r< Skåne, Simrishamn. vartannat år. direktör, inten- seledamöter i dent, sekr. och göra ett arbe kassaförvaltare utskott. utses inom styrelsen av denna.

Ystads Ystad.

Fornminnesförening,

Önnestads Önnestad.

28/ Ordf, v. ordf, Efter anmä- Årliga: 1—5 kr. 10 ledamöter II 1907 lan hos för- Ständiga: 25 kr. valda vid års- sekr., intendent och kassaförvalmötet. eningens ordf. tare utses inom eller sekr. styrelsen av denna.

Hembygdsförening,

östra Göinge Hembygdsfören- 1920 ing, Ö. Broby.

Stadgar icke meddelade.

Stadgar icke meddelade.

Stadgar icke meddelade. Småland. Eksjö och Vedbo förening, Eksjö.

Fornminnes-

435 Ombud

Räkenskaper och revision

Revisorer

Årsmöte

Bestämmelser rörande föreningens inventarier

Föras pr kalenderår, 2 revisorer och 1 Hålles årligen å tid Vid föreningens upplösning bestämmer överlämnas till revi- suppleant utses som av stj r relsen denna huru med dess tillhörigheter skall sorerna senast 1 april vid årsmötet. bestämmes. För förfaras. och granskas av dem årsmötet väljer förföre april månads eningen en ständig slut. ordf. Vid förfall för honom utser föreningen ordf. för sammanträdet. Dessutom skall styrelsen sammanträda i juni varje år för avgivande av årsberättelse. yreisen utser lämp- Föras pr kalenderår, 2 revisorer och 2 Hålles på av sty- I det fall att föreningen skulle komma att ga personer på avlämnas till reviso- suppleanter utses relsen utsatt dag. med sin verksamhet upphöra, överlämnas ndsbygden till för- rerna före 31 / 3 och vid årsmötet. dess samtliga tillhörigheter till Ystads lingens ombud med föreläggas efter revistadsfullmäktige, dock med uttryckt önopgift att var på sorernas granskning skan, att, därest ej stadsfullmäktige finna n ort befrämja för- årsmötet. lämpligt vidtaga särskilda åtgärder för lingens strävanden. samlingarnas fortsatta förvarande på sätt och plats som förut, desamma erbjudas till deposition åt allmänna läroverkets museum eller den inrättning, som kan ha trätt i dettas ställe; börande därvid dock föreningens kontanta tillgångar, där sådana finnas, bibehållas som särskild fond för samlingarnas vård och utvidgande samt för främjande av sådana strävanden, för vilka föreningen arbetat.

436 Stiftad

N a m n

Fornminnesföreningen ung, Vetlanda.

Njud-

Rörande inträde i föreningen

Medlemmar och medlemsavgifter

13/ Medlem är en- Årliga: — /9 1910 var som er- Ständiga: 30 kr. lägger stadga- Hedersledamöter. de avgifter.

Styrelse

Funktionärer

7 ledamöter och Ordf, vice ordf. kassaman 5 suppleanter och valda på 3 år, utses inom stydärav 2 led. och relsen av denna. 2 suppl. från Sekr. utses av Vetlanda samt stj'relsen inom 5 led. och 3 eller utom densuppl. fr. lands- samma. bygden.

9 ledamöter val- Ordf, vald av Norra Smålands Fornminnes- 2 0 /' 1 1 Medlem är en- Årliga: 2 kr. förening, Jönköping. 1901 var som er- Ständiga: 50 kr. da 3 och 3 på föreningen. Vice ordf, skattmälägger stadga- Hedersledamöter. t r e år. stare och sekr. de avgifter. som tillika är vårdare av samlingarna utses inom styrelsen av denna. 5 ledamöter inbju- Årliga: 1 kr. Kalmar låns Fornminnesför- Vi Efter ening, Kalmar. 1872 dan af för- Ständiga: 10 kr. valda på 1 år. eningen eller (Årsberättelse avlämnas till efter anmäVitterhetsakademien o. Svenlan. ska Fornminnesföreningen.)

Stadgar icke meddelade.

Nässjö Hembygdsvårdsförening, Nässjö.

Mellersta Kalmar låns Hem- 1915 Efter inbjudan. bygdsförening Döderhultsgården, Oskarshamn.

Rumskulla Hembygdsförening, 2 0//l O Rumskulla. 1918 Västbo Fornminnesförening, Smålandsstenar.

Holavedens Fornminnesoch Hembygdsförening, Tranås.

Ordf. och vice ordf. utses av förening., sekr. och kassaförvaltare utses inom styrelsen av den na.

7 ledamöter och Ordf, vice ordf, Årliga: 50 öre. Ständiga: 10 kr. 4 suppleanter sekr. och skattvalda för 2 år, mästare utses därvid vartan- inom styrelsen nat år väljes 3 av denna. eller 4 ledamöter och 2 suppleanter.

Stadgar icke meddelade.

Efter 1902 lan.

Bestående av Stj'relsens ledaanmä- Årliga: 1 kr. Ständiga: 10 kr. ordf, amanu- möter. ens, kassör och 3 ledamöter väljes för 4 år.

Stadgar icke meddelade.

Utskott

437 Ombud

Räkenskaper och revision

Revisorer

Årsmöte

ir varje socken in- Föras pr kalenderår, Revisorer o. supp- Hålles före n verksamhetsom- avlämnas till revi- leanter väljas vid mars. det utses på för- sorerna före sista årsmötet. ig av styrelsen vid febr. samt förelägges smötet ett eller efter granskningen ra sockenombud. årsmötet.

Bestämmelser rörande föreningens inventarier sista Vid eventuell upplösning av föreningen skola bestämmelser göras om samlingarna så att dessa aldrig bli skingrade, utan att de jämte föreningens övriga egendom hembjudes åt Vetlanda stad elier om denna icke mottager desamma, på föreskrivna villkor åt Östra härad.

Föras pr kalenderår. 2 revisorer och 1 Hålles i sept. suppleant utses vid årsmötet.

yreisen indelar lä- Avlämnas före sista 2 revisorer väljas Hålles en gång om Vid föreningens upplösning tillfalla dess t i kretsar och ut- april för att efter vid årsmötet. året. tillgångar Kalmar Läroverk eller det läror inom varje sådan revisorernas granskverk, som då däremot svarar; dock med inst 1 ombud. ning föreläggas årsförbehåll att kontanta tillgångar, om de mötet. finnas, bibehållas såsom fond för samlingarnas vård och utvidgande.

yreisen indelar Avlämnas före slutet 2 revisorer med Hålles före slutet Föreningen beslutar i händelse av uppgden i kretsar och av februari till revi- suppleant väljas av maj. lösning om sådant överlämnande av samser inom varje sa- sorernas granskning vid årsmötet. lingarna som för framtiden säkerställer il minst ett om- och föreläggas årsderas bevarande; med förbehåll att kond att inom orten mötet. tanta tillgångar, om de finnas, bibehållas främja föreninsom fond för samlingarnas vård och utns syften. vidgande.

Granskas av reviso- Revisorer utses rerna. vid årsstämma.

1. i januari. 2. i juni.

Vid föreningens upplösning överlämnas dess egendom till Norra Smålands Fornminnesförening mot att denna också övertager den skuld, vari föreningen kan häfta.

438 N a m n

Vissefjärda Vissefjärda.

Stiftad

Rörande inträde i föreningen

Medlemmar och medlemsavgifter

Styrelse

Funktionärer

Utskott

Stadgar icke meddelade.

Hembygdsförening,

12 ledamöter, Ordf, v. ordf, Arbetsutskott: Tjustbggdens Kulturhistoriska 2 7 2 Efter kallelse. Årliga: 3 kr. Ständiga: 50 kr. valda 4 och 4 sekr. utses för 3 personer f 1918 Förening, Västervik. Hedersledamöter. för 3 år och av ett år av styrel- h a n d h a v a n d e ; dem minst 4 från sen inom denna föreningens a andra orter än samt vårdare av gelägenheteroi samlingarna ut- verkställande: Västervik. besl ses likaledes på fattade ett år av styrel- utses av styr sen inom eller sen inom denn utom denna. Föreningen för Smålands Forn- 7 i minnen och Kulturhistoria, 1877 Växjö.

Stedgar icke meddelade.

Efter Hyltén-Cavalliusföreningen för /ii Hembygdskunskap och Hem- 1919 lan. bygdsvård, Växjö.

Ålems Hembygds- o och Natur- 2C/15 skyddsförening, Ålem. 1918

Bestående av Styrelsens funk- Arbetsutskott anmä- Årliga: 5 kr. av minst 5 me Ständiga: 100 kr. ordf, v. ordf. tionärer. lemmar, välj sekr., skattmäst. vid novembe och 1 ledamot mötet och sk; jämte arbetsutsöka förbindel skottet, alla val och samverk; gälla för 1 år. med studiecir lar och and sammanslutni gar med kult rellt syfte sar uppgöra plan stat för näs års verksamh

Stadgar icke meddelade.

Södermanland. Föreningen Södermanlands Länsmuseum, Nyköping.

3 12 ledamöter, Ordf, v. ordf, Styrelsen uts % Envar som Årliga: 2 kr. 1913 vill medverka Ständiga: 50 kr. 6 och 6 valda sekr. och skatt- inom eller uto mäst. utses in- sig 4 i Nyk i föreningens Hedersledamöter. för 2 år. om styrelsen av pingstrakten 1 syfte. person denna. Styrel- ende sen utser inom att jämte mus eller utom sig intendenten b museiintendent da ett arbetsi och annan be- skott. hövlig personal.

439 Ombud

Räkenskaper och revision

Revisorer

Årsmöte

Bestämmelser rörande föreningens inventarier

Föras pr kalender- 2 revisorer och 2 Hålles i septem- Vid föreningens upplösning överlämnas år, avslutas senast 1 suppleanter utses ber. dess tillgångar till den institution med mars. Revisorernas vid årsmötet. likartat syfte, som av föreningen bestämmes berättelse avlämnas eller i brist på dylikt beslut av Kon. Besenast i juli. falln.-hav. i Kalmar län utses.

Arbetsutskottet skall Revisionsberättelse Revisorer väljas Årshögtid den 18 söka vinna lämpliga förelägges mötet den vid novembermö- maj. Ord. samman18 jersoner till ortsom- /3. träde i november. tet. aud, och inkallar, när så erfordras, dessa till överläggning om föreningens verksamhet.

s-

Föras V i o - 8 % , av- 2 revisorer och 2 Hålles i samband Kon. Befalln.-hav. i länet skall underrättas lämnas till reviso- suppleanter utses med Hushållnings- om föreningens upplösning med begäran sällskapets ordina- att genom dess försorg samlingarna och rerna senast 1/n. vid årsmötet. rie höstsamman- tillgångarna överlämnas till inom länet träde. möjligen befintligt företag av liknande syfte och om sådant icke finnes till annat museum inom landet.

440 Stiftad

N a m n

Rörande inträde i föreningen

Medlemmar och medlemsavgifter

Styrelse

Funktionärer !

Södermanlands Fornminnesför- 24/ Ärliga: 2 kr. 5 ledamöter väl-Ordf, v. ordf, /o Envar som ening, Strängnäs. 1860 nitälskar för Ständiga: 15 kr. jas vid årsmötet, sekr., skattm. o. föreningens Hedersledamöter. samlingsvårdare syfte. utses inom styjrelsen av denna. östra Södermanlands historiska Förening, tälje.

Kultur- 13 A Efter kallelse, Årliga: 3 kr. eller Bestående av Styrelsens funkSöder- 1918 samt efter in- 25 kr. i 5 år. ordf, vice ordf Jtionärer. Dessval av styrel- Ständiga: 100 kr. sekr., skattmäst. utom äger stysen på förslag Hedersledamöter. och 5 ledamöterjrelsen inom eller av någon församt 6 supplean- utom sig utse bieningsmedl. ter väljas på 3 trädande sekreår; 3 ledamöter terare. och 2 suppleanter avgå vart år.

Uppland. Sydvästra storiska

Upplands Kulturhi- 16/ Envar som Årliga: 1 kr. Förening, Enköping. 1908 nitälskar för Ständiga: 25 kr. fören. s}-ften Hedersledamöter. är berättigad till inträde.

Roslagens Fornminnes- och Hem- 1 7 A bygdsförening, Norrtälje. 1918

Stadgar icke meddelade.

Söderby-Karls Fornminnes- och 10/2 Föreläsnings förening, Söder- 1918 by-Karl.

Stadgar icke meddelade.

7 ledamöter och Ordf. och vice 3 suppleanter; ordf. utses inom ordinarie leda- styrelsen av denmöter väljas för na. 2 år, 4 och 3 vartannat år. suppleanter väljas för 1 år.

Upplands Fornminnesförening, 26/ Efter anmä- Årliga: 2 kr. 5 ledamöter val- Ordf. och sekr. Uppsala. 1869 lan lio.s med- Ständiga: 20 kr. da vid årsmötet. utses inom stylem av styUr styrelsen av- relsen av för(Årsberättelse skall avlämgå årligen ge- eningen viddess relsen. nas till Vitterhetsakademien.) nom lottning två årsmöte. Skattledamöter. mästare utses av föreningen vid årsmötet. Vice ordf. utses inom styrelsen av denna. Föreningen

Urd, Uppsala.

1902 Saknar stadgar.

Utskott

441 Räkenskaper och revision

Ombud

Revisorer

Årsmöte

Bestämmelser rörande föreningens inventarier

Revisionsberättelse 2 revisorer och 1 Hålles i slutet a\ förelägges årsmötet suppleant väljas varje vårtermin, vid årsmötet.

Räkenskaperna av- 2 revisorer och 1 Hålles i mars. lämnas till reviso- suppleant väljas rerna före slutet a\ vid årsmötet. febr., granskas före 15 mars.

•

yreisen utser ett Föras pr kalenderår 2 revisorer och 1 Hålles i maj. er flera ombud för och föreläggas års- suppleant väljas rje härad, för- mötet efter reviso- vid årsmötet. ingens verksamhet rernas granskning. ifattar.

Föras pr kalenderår 2 revisorer och 2 Hålles mellan 15 och avlämnas till re- suppleanter väljas jan. och 31 mars. visorerna senast ' % , vid årsmötet. granskas av dessa före 15/i och föreläggas årsmötet.

1 Vid föreningens upplösning överlämnas dess tillgångar till den institution med likartat syfte som av föreningen bestämmes eller i brist av dylikt beslut, av Stockholms länsstyrelse.

Vid föreningens upplösning överlämnas dess samlingar till annan offentlig samling, som vid föreningens upplösning bestämmes.

442 Stiftad

N a m n

Rörande inträde i föreningen

Medlemmar och medlemsavgifter

Styrelse

Utskott

Funktionärer

1 Värmland. 9 ledamöter val- Ordf, v. ordf. Envar som er- Årliga: 1 kr. Västra Värmlands Fornminnes1904 lägger stadga- Ständiga: 10 kr. da för 2 år, där- sekr. och skattförening, Arvika. Hedersledamöter. vid resp. 4 och mäst. utses inde avgifter. 5 väljas vartan- om styrelsen av nat år, samt 2 denna. suppleanter valda för 1 år. j Värmlands Naturhistoriska och Fornminnesförening,Karlstad.

U

/2

Stadgar icke meddelade.

1863 Stadgar icke meddelade.

Värmlands Hembygdsvårdsförbund, Karlstad.

5 ledamöter och Ordf. väljes av Fornminnesoch Slöjdförenin- 16// i l Envar som er- Årliga: 50 öre gen Nordmarksstugan, Töcks- 1911 lägger stadga- jämte 1 kr. i in- 3 suppleanter föreningen vid valda på ett år. årsmötet, sekr. de avgifter. trädesavgift. mark, Töcksfors. och kassör, vilka sysslor kunna förenas, utses inom styrelsen av denna. Väster- och Norrbotten. Norrbottens Luleå.

Museiförening,

2 7 ledamöter och Ordf, v. ordf, % Efter inval vid Årliga: 1 kr. på Ständiga: 20 kr. 3 suppleanter skattm., sekr. o. 1886 årsmötet förslag av sty- Hedersledamöter. valda på 2 år. intendent utses inom styrelsen relsen eller nåav denna. gon föreningsmedlem.

Västerbottens läns Fornminnes- 10// i i Varje välfrej- Årliga: 1 kr. person Ständiga: 15 kr. förening. 1885 dad Södra avdelningen, Umeå. (1882) äger ingå såsom ledamot. Norra avdelningen, Skellefteå.

Västerbollens läns förening, Umeå.

Hembygds-

5 ledamöter val- Ordf, v. ordf, da för 1 år inom sekr. och skattvarje avdelning mäst. utses inom varje avdelför sig. ningsstyrelse a\ denna.

36 ledamöter ut- Ordf. (landsh.) i Erforderliga Envar som er- Årliga: 1 kr. om länets hövd Dessut. v. ordf betsutskott Ständiga: 50 kr. lägger stadga 1919 de avgifter. Stödjande: 5 kr som är självskri som väljes inom ses av styrel ven ordf; väljas styrelsen av den inom eller ut pr år. på 4 år, varvic na. Sekr., skatt denna. årligen 1/i av le mast. och andra damöterna av- tjänstemän utses av styr. inom el går. ler utom denna 1 2

443 Ombud

Räkenskaper och revision

Revisorer

Årsmöte

Bestämmelser rörande föreningens inventarier

Räkenskaperna av- 2 revisorer och 2 Hålles i nov. eller slutas 30 sept., över- suppleanter väljas dec. lämnas till reviso- vid årsmötet. rerna före 15 okt. och avlämnas av dem till ordf. före 1 nov.

Föreläggas årsmötet 2 revisorer och 1 Hålles i juni. efter revisorernas suppleant utses vid granskning. årsmötet.

»Skulle föreningen upplösas beslutar två på varandra följande möten, varav ett är årsmöte, huru befintliga tillgångar skola disponeras.»

tyrelsen utser bland Föras pr kalenderår. 2 revisorer och 2 Hålles vid tiden Utbyte eller avyttring av föreningens tillireningens ledamö- Revisionsberättelse suppleanter väljas för landstingets hörigheter må endast göras efter styrel:r, så vitt möjligt förelägges årsmötet. vid årsmötet. sammanträde. sens beslut. Gåva till föreningen kan icke r, ett ombud för utan givarens samtycke avyttras. arje socken eller del ärav inom länet. Revisionsberättelse 2 revisorer utses Hålles för varje Fråga om avyttrande av någon avdelförelägges inom varje inom varje avdel- avdelning särskilt. ningens egendom kan endast vid avdelavdelning mötet i ning vid decem- 1. i mars. ningens allmänna sammankomst avgöras. mars. bermötet. 2. i dec.

Föras pr kalenderår, 2 revisorer och 2 Hålles i samband (Stadgande om förfarande vid föreningens avslutas före 1 mars, suppleanter väljas med hushållnings- upplösning lär finnas i Umeå stadsfullavlämnas till reviso- vid årsmötet. sällskapets vinter- mäktiges beslut av 2 % 1919.) rerna före 31/3, gransammanträde. S1 skas före /-.

444 N a m n

Stiftad

Rörande inträde i föreningen

Medlemmar och medlems-

Styrelse

Funktionärer

Utskott

avgifter

Västergötland. Kullings härads Hembygdsför- 1920 ening, Alingsås.

Stadgar icke meddelade.

De sju häradernas Kulturhisto- V. Medlem är en- Årliga: 2 kr. riska Förening, Borås. 1904 var som erläg- Ständiga: 25 kr. i*er stadgade Stiftande: 50 kr. Hedersledamöter. avgifter.

Aseoch Viste Grästorp.

Hembygdsförening, Okt. 1919

11 ledamöter, Styrelsen väljer därav 3 för Bor- inom sig ordf, ås, 1 för Ulrice- och vice ordf. hamn och 1 för samt utser skattsekr. varje härad, val- mästare, da på ett år. och intendent, vilka, om de ej förut tillhöra styrelsen, ingå i denna.

Stadgar icke meddelade.

Kållandsö Hembygds- o. Forn- 12A Envar som er- Ordinarie medlem 7 ledamöter, 4 Ordf, vice ordf. 1919 lägger stadga- betalar l:a året 5 män och 3 kvin- och kassaförvalminnesförening, Kållandsö. de avgifter. kr., 2:a året 4 kr., nor, valda på 1 tare utses inom styrelsen av den3:e året 3 kr., 4:e år. na. Ordf. är tillåret 2 kr. därefter lika sekr. och 1 kr. årligen. vice ordf. tillHedersledamot är lika förrådsförden som till förvaltare. eningen skänker minst 35 kr. Vadsbo Hembygds- och Forn- 26/fe minnesförening, Mariestad. 1917

Svältornas Ornunga.

Fornminnesförening,

Rackebg Rackeby.

Fornminnesförening,

Vi 1905

"A 1915

24 ledamöter, Ordf, vice ordf, För arbetets fö Årliga: 1 kr. Ständiga: 25 kr. av vilka minst sekr. och kassa- delning o. plai 2 Stiftande, sådana / 3 skola vara förvaltare, som mässiga bedr som vid förenin- bosatta å lands- tillika är sam- vande bör inoi gens bildande er- bygden. Väljas lingsvårdare, ut- styrelsen utse ses inom styrel- ettarbetsutsko lägga en avgift av för 3 år. sen av denna. bestående av minst 100 kr. ledamöter. Hedersledamöter.

Stadgar icke meddelade. Årliga: högst 1kr. 5 ledamöter val- Ordf utses inom styrelsen av den(jämte inträdesav- da för 2 är. na. Dessutom gift: 1 kr.). utser styrelsen j Ständiga: 20 kr. skattm. o. sekr. Hedersledamöter.

445 Ombud

Räkenskaper och revision

Revisorer

Årsmöte

Bestämmelser rörande föreningens inventarier

Föras pr kalenderår 3 revisorer och 2 Hålles i maj eller Vid beslut om föreningens upplösning och avslutas före 1 suppleanter väljas juni. skall beslut fattas om överlämnande av mars, revideras före vid årsmötet. föreningens tillgångar antingen till Staten 1 1 maj och föreläggas eller till Västergötlands fornminnesförårsmötet. ening.

Räkenskapsåret räk- Revisorer väljas nas '/B—U- Räken- vid årsmötet. skaperna revideras före « / , .

Hålles i j u n i i föreningens minnesstuga.

jr varje pastorat Avslutas för kalen- 2 revisorer och 2 Hålles i Mariestad Beslut om föreningens upplösning och om Vadsbo härad derår och avlämnas suppleanter väljas i mars. överlämnandet av dess samlingar fattas i ses vid årsmötet till revisorerna före vid årsmötet. samma ordning som beslut om ändring 31 ter förslag av sty- /i- Granskas av reav föreningens stadgar. 28 lsen ett eller flera visorerna före /« nbud, som hava och föreläggas årst tillvarataga för- mötet. ingens intresse, d styrelsens samanträden äga omiden rätt att narra och deltaga i erläggningarna en ej i besluten.

Föras pr kalenderår 2 revisorer med Hålles i maj eller Vid beslut om föreningens upplösning och avslutas före 1 suppleanter väljas iuni. skall beslut fattas om överlämnande av mars, revideras före vid årsmötet. föreningens tillhörigheter till annan insti1 maj och föreläggas tution. årsmötet.

446 Stiftad

N a m n

Västergötlands ening, Skara.

Tråvads

Travad.

Fornminnesför-

Rörande inträde i föreningen

Medlemmar och medlemsavgifter

Styrelse

Utskott

Funktionärer

/« Envar som be- Betalande, med 5|7 ledamöter, väl- Ordf, v. ordf, Styrelsen uts< 1863 talar stadga- kr. i 5 år eller 25jas vid årsmötet, skattm., inten- en redaktion dent och sekr. kommitté av de avgifter. kr. på en gång. utses bland sty- personer för fö Hedersledamöter. eningens pub relsemedlemkationer. marna.

Fornminnesförening, Jan. 1915

Stadgar icke meddelade.

5 ledamöter och Ordf, v. ordf, Ulricehamns Hembygdsfören- Aug. Efter kallelse. Årliga: 2 kr. Ständiga: 25 kr. 3 suppleanter. sekr. och skatt1917 ing, Ulricehamn. mäst. utses in(Riksantikvarien äger inom styrelsen av spektionsrätt överföreningens denna. samlingar.) Röhsska Konstslöjdmuseets ner, Göteborg.

vän-

13/ /il

5 ledamöter och Ordf. och kassaÅrliga: 100 kr. Ständiga :1,000 kr. 2 suppleanter, förvaltare utses väljas vid års- inom styrelsen av denna. Sekr. mötet. utser styrelsen inom eller utom sig.

Västmanland. Ordf, sekr. och Styrelsens funkEnvar som be- Årliga: 3 kr. Fellingsbro Hembygds- o. Forn16 minnesförening, Fellingsbro. 1920 talar stadga- Ständiga: 50 kr. 3 ledamöter väl- tionärer. jas vid årsmöde avgifter. tet. Fläckebo Hembygdsförening, Fläckebo.

April 1913

Stadgar icke meddelade.

Kila Hembygdsförening,

Kila.

1919 Stadgar icke meddelade.

Möklinta Hembygdsförening, Möklinta.

18/ /io

Efter anmä- Årliga: 1 kr. 1919 lan hos någon styrelseledamot samt efter styrelsens inbjudan.

5 ledamöter val- Ordf, vice ordf, da på 2 år, avgå sekr., vice sekr.. växelvis 2 och 3 kassör utses invartannat år. om styrelsen av denna.

447 Ombud

Räkenskaper och revision

Revisorer

Årsmöte

Bestämmelser rörande föreningens inventarier

land föreningens Föras pr kalenderår, 2 revisorer och 2 Hålles å tid och Utbyte eller avyttring av föreningens tillledlemmar utses, så granskas av reviso- suppleanter väljas plats som styrel- hörigheter må endast göras efter styrelitt möjligt, ett eller rerna före mars må- vid årsmötet. sen bestämmer. sens beslut, därest ej styrelsen skulle, i era ombud för varje nads slut. [avseende å saker av mindre betydenhet ärad för att bevaka lämna åt intendenten någon frihet härreningens intresutinnan. Intendenten skall dock anmäla ni och ä styrelsens sådana till styrelsens godkännande. ignar handhava förlingens angelägeneter.

Avslutas före 1 mars Revisorer med Hålles före maj och avlämnas till re- suppleant väljas månads slut. visorerna för att ef- vid årsmötet. ter granskning föreläggas årsmötet. Styrelse- och revi- 2 revisorer och 1 Hålles i april. sionsberättelse före- suppleant utses läggas årsmötet. vid årsmötet.

2 revisorer och 1 Hålles årligen. suppleant utses vid årsmötet.

i

Revisionsberättelse i2 revisorer utses förelägges årsmötet.!vid årsmötet.

Vid föreningens upplösning tillfalla dess samlingar och annan egendom Möklinta kommun.

•

448 Stiftad

N a m n

Rörande inträde i föreningen

Medlemmar och medlemsavgifter

Styrelse

Funktionärer

Ordf. vald på 1 Styrelsen. Efter kallelse Årliga: 1 kr. Bergslagernas Fornminnesför- 10U ening, Lindesberg. 1909 av styrelsen. Ständiga: 20 kr. år samt 4 ledaHedersledamöter. möter valda på 2 år, därvid 2 och 2 ledamöter väljas vartannat år. Salabygdens ening, Sala.

Fornminnesför-

Envar som gil- Årliga: 1—5 kr. 12 ledamöter, av Ordf, vice ordf., 1913 lar förening- Ständiga: 50—100 vilka föreningen verkst. styrelseutser 9 och Sala ledamot, sekr. ens syften är kr. berättigad till Hedersledamöter. stadsfullmäkti- och skattm. utge 3, väljas för ses inom styrelinträde. 3 år varvid 3 av sen av denna. de förra och 1 av de senare utses varje år.

20 ledamöter, Ordf, vice ordf, Väster Färnebo Hembygdsför- 28// i l Envar som er- Årliga: 50 öre. ening, V. Färnebo. 1915 lägger stadga- Ständiga: 10 kr. en från varje sekr., vice sekr., de avgifter. Kallade medlem fjärding i sock- kassaförvaltare mar: ingen avgift. nen; väljas för utses av styrelsen inom denna 1 år. jämte samlingsvårdare utsedd av styrelsen inom eller utom densamma. Ordf. utses av Ledamöterna Västmanlands Forminnesför- 2 7a Envar som be- Årliga: 4 kr. 1861 talar stadga- Ständiga: 100 kr. väljas för 1 år föreningen. ening, Västerås. skattm. de avgifter. Hedersledamöter. till det antal som Sekr., samlingsför varje gång och vårdare utses av bestämmes. styrelsen inom el. utom denna. Ångermanland. Föreningen för Norrländsk Hem- 1909 bggdsforskning, Härnösand. (1880)

Stadgar icke meddelade.

Norra Ångermanlands Forn- 7, Envar som er- Årliga: 2 kr. minnesförening, Örnskölds- 1910 lägger stadga- Ständiga: 25 kr. de avgifter. vik.

Öland. Ölands Kulturminnes

förening.

Stadgar icke meddelade.

5 ledamöter, av Ordf, vice ordf, vilka en utses skattm. o. sekr. av stadsfullmäk- utses inom stytige i Örnskölds- relsen av denvik, j ä m t e 2 na. suppleanter.

Utskott

449 Ombud

Räkenskaper och revision

Revisorer

Årsmöte

Bestämmelser rörande föreningens inventarier

Avlämnas för gransk 2 revisorer utses Hålles i december Vid föreningens upplösning skola dess ning av revisorerna vid decembermö och februari i Lin samlingar, därest de icke måste realiseras senast 15 jan. och tet. desberg. för anskaffande av medel till täckande av föreläggas februari föreningens skulder, överlämnas till offentmötet. ligt museum eller likartad anstalt, som av styrelsen bestämmes. Föras pr kalenderår, 1 revisor och i Hålles i Sala i de- Utbyte eller försäljning av föreningen avlämnas till styrel- suppleant utses av cember. tillhöriga dubletter må äga rum efter stysen före V4, granskas föreningen vid årsrelsens beslut. av revisorerna före mötet samt 1 reFöreningen är endast en samlande, vårvisor och 1 suppViodande och administrerande myndighet leant av stadsfullunder det samlingar, byggnader, fonder mäktige vid dem. m. som av föreningen förvärvas skola cembersammanägas av Sala stad. Dessa tillhörigheter trädet. få dock aldrig användas för andra ändamål än de därmed avsedda. Föras pr kalenderår 2 revisorer utses Vid föreningens upplösning skola dess vid årsmötet. samlingar och annan egendom hembjudas till V. Färnebo kommun för samlingarnas framtida vårdande. Kommunen får ej avhända sig samlingarna på annat sätt än genom överlåtande till Västmanlands Fornminnesförening.

^relsen kan utse Föras pr kalenderår, 2 revisorer och 2 Hålles i mars. md föreningens le- avlämnas till reviso- suppleanter väljas möter ombud för rerna före slutet av vid årsmötet. mjande av för- febr. Revisionsberätngens intressen telse avgives senast m. 1 mars.

Flevisionsberättelse 2 revisorer väljas Hålles förelägges marsmö- tid decembermö- 1. i mars. tet. tet. 2. i december.

K. Fornminnesvårdskommitténs

betänkande.

Styrelsen äger att besluta om utbyte av föremål ur föreningens samlingar mot andra dylika föremål.

Vid föreningens upplösning tillfalla dess tillgångar Örnsköldsviks stad.

450 stiftad

N a m n

Rörande intrade i föreningen

Medlemmar och medlemsavgifter

Funktionärer

Styrelse

Östergötland. Kisa Museiförening,

Stadgar icke meddelade.

Kisa.

Efter anmä- Årliga: 2 kr. Östergötlands Fornminnes- och 1913 lan eller efter Ständiga: 30 kr. Museiförening, Linköping. Hedersledamöter. (1864) kallelse. (1884)

Motala Museiförening,

Motala.

Risinge

Risinge.

Museiförening,

St. Ragnhilds ping.

Föreningen för i Vadstena.

Gille,

Söderkö-

7 ledamöter, av Ordf. är landsv. vilka landshöv- hövdingen, ding, som själv- ordf, sekr. och skriven ordf; de skattmäst. utses övriga sex valda inom styrelsen 2 och 2 på 3 år, av denna. Intenjämte 3 supple- dent för samlingen utses av anter. styrelsen.

2 //i i

9 ledamöter väl- Ordf, v. ordf, Efter anmä- Årliga: 1 kr. 1911 lan hos för- Ständiga: 20 kr. jas vid årsmö- en eller flera intendenter samt tet. eningens ordf. kassaförvaltare eller sekr. utses inom styrelsen av denna.

12 Envar som er- Årliga, med för Minst 3 o. högst Ordf, v. ordf, /i 1916 lägger stadga- varje år fastställd 7 personer enl. skattm.och sekr. årligen fastställt utses av styrelde avgifter. avgift. sen inom denna, Ständiga: 50 kr. antal. samt intendent Hedersledamöter. utsedd av styrelsen inom eller utom densamma.

5 ledamöter och Ordf. vald av Efter kallelse Årliga: 5 kr. Ständiga: 100 kr och 4 supplean- föreningen samt eller genom 1918 inval av sty- eller 25 kr. i 5 år. ter, valda på 2 v. ordf, sekr. och skattmästaår. relsen på förre utsedda inslag av gillesom styrelsen av ledamot. denna.

V.

Birgittamuseet 1910

Stadgar icke meddelade.

1 Utskott

451 Ombud

Räkenskaper och revision

Revisorer

Årsmöte

Bestämmelser rörande föreningens inventarier

tyrelsen bör inom Föras pr kalender- 2 revisorer och 2 Hålles i maj. e delar av provin- år, avlämnas till re- suppleanter väljas ;n, där så anses visorerna före 15 vid årsmötet. impligt, utse om- mars, granskas före ild att biträda sty- 15 april. :lsen i dess arbete >r föreningens syf:n. Föras pr kalenderår, 2 revisorer och 2 Hålles i maj eller Vid föreningens upplösning iakttages fölavslutas före 1 mars, suppleanter väljas juni. jande : För skänkta föremål skola vid dem granskas av reviso- vid årsmötet. fästa bestämmelser iakttagas. Övriga samrerna före 1 maj. lingar och värden erbjudas Motala stadsfullmäktige med villkor, att samlingarna vårdas och skötas i enlighet med föreningens syften. Avböjer stadsfullmäktige förfares sålunda: Naturhistoriska föremål lämnas till Motala samskola eller därmed jämförlig undervisningsanstalt i Motala. Övriga samlingar och inventarier försäljas å offentlig auktion, varefter föreningens medel överlämnas till stadsfullmäktige att användas till stadens yttre förskönande. Föras pr kalenderår, 2 revisorer och 2 Hålles på dag som Vid föreningens upplösning överlämnas avslutas före 1 mars, suppleanter utses av ordf. bestäm- dess tillgångar_ enligt därvid fattat beslut granskas av reviso- vid årsmötet. mes. antingen till Östergötlands Fornminnesrerna före 1 maj. förening eller till Östergötlands museum eller till Staten.

Räkenskaperna av- 2 revisorer och 1 Hållas: Eventuellt befintliga medel vid föreningens ämnas till reviso- suppleant väljas 1. i mars. upplösning överlämnas till Söderköpings rerna före slutet av vid marsmötet. 2. i november. stadsfullmäktige att såsom fond förvaltas 16 februari, granskas Högtidsdag / 7 . gillets syfte. 'öre 15 mars.

DEN UTLÄNDSKA (EUROPEISKA) MINNESVÅRDSLAGSTIFTNINGEN. Utvecklingen av den statliga minnesvården företer inom nästan alla Europas länder det gemensamma draget, att minnesvården först relativt sent framträder som ett självständigt intresse med avseende på dess krav på uppmärksamhet från de lagstiftande myndigheternas sida. Ansatser till lagstiftning på enstaka områden av minnesvården kunna väl förmärkas, men till en systematisk lagstiftning hava dessa spridda ansatser icke i något land samlat sig förrän under adertonhundratalet. Detta innebär emellertid icke, att icke den statliga minnesvården redan före tillkomsten av de legislativa bestämmelser, som för sin tillblivelse skylla minnesvårdsintresset tack, tagit lagstiftningen i sin tjänst; snarare kan inom flertalet länder konstateras, att den av staten hägnade minnesvården förstått att göra sig till gagn det förfogande eller den bestämmanderätt över vissa föremål, som för annat ändamål, merendels ekonomiskt, tillkommit statsmakterna. Exempel härpå erbjuda i de nordiska länderna bestämmelserna angående fynd samt såväl där som i vissa andra europeiska länder reglerna rörande kyrkor och andra allmänna byggnader ävensom uti kyrkliga och andra offentliga institutioners besittning varande lösa föremål. I samtliga fallen hade en visserligen för andra ändamål än minnesvårdens befrämjande tillkommen bestämmanderätt i vissa avseenden inrymts åt statsmakterna och denna utnyttjades av dessa, allt efter som minnesvårdsintresset utvecklades, tilll befordrande av minnesvårdens syften. Då emellertid, såsom ovan anmärkts, någon statlig förfoganderätt över minnesmärkena med själva minnesvårdsintresset såsom huvudgrund icke utbildades, blev följden av det nyss anförda förhållandet, att den statliga minnesvården inom de olika länderna erhöll sin begränsning icke av det underliggande intressets eget behov eller den vikt, man ville tillmäta detsamma, utan av de mått, som inom varje land voro satta för statens för-

454 foganderätt i allmänhet över vissa föremål. Det är ur denna synpunkt helt naturligt, att en stats minnesvårdande verksamhet från början inskränkte sig till sådana föremål, som voro i offentlig ägo, samt i stater med starkt centraliserad förvaltning dessutom till minnesmärken, som tillhörde vissa lokala institutioner av offentlig natur (borgerliga och kyrkliga kommuner). Emellertid satte denna verksamhet icke frukt i någon självständig minnesvårdslagstiftning, utan innebar endast en regel för staternas utövande av allmänna höghetsfunktioner. Slutet av sjutton- och början av adertonhundratalet, som betecknade den moderna arkeologiska vetenskapens födelse, medförde också uppkomsten av en strävan att åstadkomma en självständig lagstiftning till skydd för de föremål, minnesmärkena, med vilka denna vetenskap arbetade, ehuru dessa strävanden först framemot mitten eller slutet av det senare seklet förverkligades. Såsom det klassiska exemplet på en självständig ur den arkeologiska vetenskapens och minnesvårdens egna behov framsprungen lagstiftning torde Frankrike kunna betecknas, emedan i detta land det institut, klasseringen, som sedermera i större eller mindre grad kommit till användning i så gott som samtliga europeiska länders moderna minnesvårdslagstiftning, först utformades. Klasseringen innebär, att de minnesmärken, som anses böra bliva föremål för skydd, uppföras på särskilda förteckningar och att upptagandet av ett minnesmärke på en dylik förteckning utgör en förutsättning för inrymmande åt detsamma av det skydd, lagen avser att bereda de historisa minnesmärkena. Med hänsyn till Frankrikes ställning såsom föregångaren inom den moderna lagstiftningen torde det vara befogat att mera ingående redogöra för utvecklingen av den franska minnesvårdslagstiftningen. Den franska rj e t första steget till en modern minnesvårdslagstiftning i Frankrike togs %esStiftr-dS~ genom en framställning från den år 1837 tillsatta Commission des Monuningen. m e n t s historiques, uti vilken framställning behovet och angelägenheten av en lagstiftning, som möjliggjorde expropriation av de historiska minnesmärkena »pour cause d'utilite artistique» starkt betonades. Det var också denna kommission, som genom utarbetandet av förteckningar över alla kända minnesmärken inom landet gav uppslaget till införandet av klasseringsinstitutet i den följande lagstiftningen.

m

Efter årtionden av förberedande arbete tillkom så den 30 mars 1887 den första på moderna principer grundade minnesvårdslagen i Frankrike. Den-

455 nas fullständiga benämning var »Loi relative å la conservation des Monuments et Objets d a r t ayant un intérét historique et artistique». Lagen hade avseende å såväl fasta som lösa minnesmärken, varvid till minnesmärken räknades endast verk av människohand. För båda grupperna var gemensamt, att de endast genom klasseringen kunde föras in under lagens hägn. Däremot bestod i så måtto en åtskillnad dem emellan, att lösa föremål i enskild ägo icke kunde klasseras och alltså icke omfattades av bestämmelserna i lagen. För att ett föremål, vare sig fast eller löst, skulle kunna klasseras, skulle det uppfylla den allmänna förutsättningen, att dess bevarande ur historisk eller konstnärlig synpunkt kunde betraktas som ett nationellt intresse. Vidare är att märka, att klassering av minnesmärken i statens eller i ett departements, en kommuns eller en offentlig institutions ägo kunde tvångsvis genomdrivas, under det att för klassering av minnesmärken i enskild ägo, varvid, såsom ovan anmärkts, endast fasta minnesmärken kunde komma i fråga, erfordrades medgivande av ägaren. Emellertid utgick 1887 års lagstiftare uppenbarligen ifrån, att motstånd mot klasseringen endast undantagsvis skulle yppa sig. I överensstämmelse härmed innehöll lagen vissa bestämmelser, tillämpliga å de såsom normala förutsatta fall, att överensstämmelse rörande klasseringen ernåddes, i vilka fall lagen för inledandet av klasseringsförfarandet föreskrev en förhandling mellan representanten för det statliga minnesvårdsintresset, ministern för de sköna konsterna, å ena, samt representanten för minnesmärket i dess egenskap av s. a. s. ekonomiskt värde eller alltså i fråga om minnesmärken i statens, departements, kommuners eller offentliga institutioners ägo den myndighet, som hade förvaltningen av minnesmärket sig anförtrodd, och i övriga fall minnesmärkets ägare, å andra sidan. Därest vid dessa förhandlingar överenskommelse kunde träffas, resulterade denna i föremålets klassering. Beträffande lösa föremål förelåg i så måtto en olikhet, att någon egentlig förhandling icke behövde hava föregått klasseringen, utan denna blev definitiv, därest icke inom sex månader, efter det ministern för de sköna konsterna underrättat vederbörande representant för ett minnesmärke om sin avsikt att klassera detsamma, ifrågavarande representant protesterat häremot. Kunde emellertid samstämmighet icke åstadkommas, eller hade i fråga om ett löst minnesmärke protest mellankommit, skilde sig förfarandet åt, allt eftersom minnesmärket utgjorde enskild egendom eller tillhörde staten, ett departement, en kommun eller en offentlig institution. I förra fallet förföll klasseringsfrågan alldeles, varvid emellertid i stället expropriation av minnes-

456 märket kunde äga rum, under det att i senare fallet möjlighet till tvångsklassering förelåg. Det ligger i sakens natur, att avgörandet härom icke förlades hos ministern för de sköna konsterna, vilken ju såsom en av de förhandlande representerade en ensidig uppfattning. I stället stadgades, att beslut om tvångsklassering skulle tillkomma på samma sätt som administrativa författningar i allmänhet. Upphävande av klasseringen, deklassering, kunde ske i samma ordning, som ovan om tillkomsten av klasseringen angivits. I den mån alltså ministern för de sköna konsterna och representanten för minnesmärket voro överens om deklasseringen, skulle denna företagas. Voro de däremot icke överens, erfordrades i fråga om staten, departement, kommun eller offentlig institution tillhörigt minnesmärke beslut, tillkommet i samma ordning som om utfärdandet av administrativ författning föreskrivits. Principen innebar vidare, att beträffande i enskild ägo befintligt minnesmärke ägaren även i fråga om deklasseringen var suverän. Härvid förefanns emellertid det undantaget, att, därest ett klasserat minnesmärke, tillhörande ett departement, en kommun eller en offentlig institution, skulle hava övergått till enskild ägare, — en dylik möjlighet beträffande minnesmärken i statens ägo synes lagen icke hava förutsatt — de föreskrifter, som gällde minnesmärken, tillhöriga departement, kommuner eller offentliga institutioner, skulle vid deklassering av minnesmärket tillämpas. I motiveringen för detta stadgande angavs,, att grunden till detsamma var att förhindra, det deklassering av ett minnesmärke genom dess överlåtelse till enskild ägare skulle kunna framtvingas. Beträffande verkningarna av klasseringen enligt lagen av den 30 mars 1887 torde man böra skilja mellan fasta och lösa minnesmärken. Med avseende å de förra föreskrevs, att nedbrytande, även partiellt, samt restaurering, reparation eller förändring, av vad slag det vara månde, icke finge ske utan medgivande av ministern för de sköna konsterna. Expropriation av ett klasserat minnesmärke för annat offentligt ändamål än kulturhistoriskt eller konstnärligt fick icke äga rum, förrän ministern för de sköna konsterna däröver avgivit utlåtande. Å andra sidan kunde för sistnämnda ändamål såväl varje klasserat minnesmärke som den mark, vara detsamma var beläget, exproprieras. Slutligen voro vissa allmänna ordningsföreskrifter, »servitudes d'alignement» t. ex. en föreskrift om regelbundet återkommande målning av husfasaderna, icke tillämpliga å de klasserade minnesmärkena, i den mån dessas kulturhistoriska eller konstnärliga värde därigenom kunde äventyras. Verkningarna av klassering utav ett fast min-

457 nesmärke häftade vid detta, i vems hand detsamma efter klasseringen än kom. I fråga om klasserade lösa minnesmärken föreskrevs, att dylika, i den mån de befunne sig i statens ägo, över huvud icke finge överlåtas eller pantsättas samt, därest de tillhörde ett departement, en kommun eller en offentlig institution, icke finge restaureras, repareras eller överlåtas utan tillåtelse av ministern för de sköna konsterna. Skulle i strid häremot restaureringseller reparationsåtgärder vidtagas, kunde skadestånd härför uttagas av den, som låtit verkställa åtgärderna. Skulle däremot utan ministerns för de sköna konsterna medgivande överlåtelse av ett dylikt minnesmärke hava ägt rum, var densamma en nullitet och återgång av avtalet kunde påfordras icke allenast av den ursprungliga ägaren utan jämväl av ministern för de sköna konsterna, oberoende av eventuella skadeståndsanspråk från köparens sida gent emot upplåtaren. Detta gällde dock endast, så länge föremålet befann sig i den förste förvärvarens hand. I andra fall hade staten eller den ursprunglige ägaren under tre års tid återköpsrätt till föremålet. 1887 års lag innehöll dessutom en särskild avdelning, som hade avseende å utgrävningar. Uti denna stadgades, att, därest vid grävning eller annorledes upptäcktes minnesmärke, ruin eller annat föremål av intresse för den arkeologiska vetenskapen, historien eller konsten, ministern för de sköna konsterna, som omedelbart genom lokalmyndigheternas försorg skulle erhålla underrättelse om upptäckten, hade att, därest föremålet upptäckts å mark, tillhörande staten, ett departement, en kommun eller en offentlig institution, avgöra om de mått och steg, som i anledning av upptäckten borde företagas, samt i övriga fall besluta om expropriation av det område, där upptäckten gjorts. Till 1887 års lag gjordes ett väsentligt tillägg genom en lag av den 17 juli 1909, vilken hade avseende å lösa minnesmärken i enskild ägo. Genom denna lag kunde nämligen även dylika minnesmärken göras till föremål för klassering, varvid emellertid, i överensstämmelse med vad 1887 års lag i fråga om fasta minnesmärken stadgade, föreskrevs, att för klassering erfordrades samtycke av ägaren. Den sålunda för lösa föremål i enskild ägo införda klasseringen förblev gällande, vem som än blev ägare av föremålet. Påföljderna av klasseringen voro, att ett klasserat minnesmärke dels icke fick ändras, restaureras eller repareras utan efter medgivande av ministern för de sköna konsterna samt under hans uppsikt dels icke fick exporteras. Hela den minnesvårdslagstiftning i Frankrike, för vilken i det föregående

458 redogjorts, har emellertid genom en ny den 31 december 1913 promulgerad lag »sur les monuments historiques» undergått en genomgripande förändring och utvidgning. Såsom ett sammanfattande omdöme om den nya lagen i jämförelse med dess föregångare kan framhållas, att den till förmån för minnesvårdsintresset möjliggör djupgående och beståndande ingrepp uti den enskilda äganderätten, även där denna uppträder i sin mest pregnanta form såsom knuten till en person och alltså icke allenast till vissa ekonomiska sammanslutningar. Till en början torde såsom symptomatiskt böra anmärkas, att det i 1887 års lag såsom förutsättning för skyddet av ett minnesmärke uppställda kravet på, att detta skulle representera ett »nationellt» intresse, i den nya lagen förändrats till en motsvarande fordran på »allmänt» intresse. I denna till synes relativt betydelselösa förändring återspeglas minnesvårdens egen utveckling från att huvudsakligen vara ett uttryck för nationens självmedvetande, grundat på dess historiska minnen, till att representera en sida av den till sin natur internationella forskningen rörande den mänskliga kulturutvecklingen. Vid redogörelsen för de avvikelser och utvidgningar, den nya lagen i förhållande till sin föregångare betecknar, torde det för vinnande av nödig översiktlighet vara lämpligt att följa dess egen uppdelning uti bestämmelser rörande fasta och lösa minnesmärken samt utgrävningar. Beträffande det förstnämnda slaget av minnesmärken, de fasta, framträder i den nya lagen en olikhet med dess föregångare redan därutinnan, att omfånget av de föremål, vilka genom klassering kunna indragas under lagens skydd, utökats med två betydande grupper, nämligen dels sådana jordområden, vilka innesluta förhistoriska fyndplatser, dels ock den mark, som tarvas för att isolera eller framhäva ett minnesmärke, som klasserats eller föreslagits till klassering d. v. s. omgivningen kring minnesmärket. Bland övriga utvidgningar uti det skydd för fasta minnesmärken, som den nya lagen medfört, märkes, att bredvid den reglerande klasseringen införts såsom ett särskilt institut en förberedande klassering, bestående däri, att minnesmärken, som icke omedelbart klasseras, men vilkas klassering i framtiden synes kunna ifrågasättas, skola upptagas å en särskild förteckning. Denna åtgärd avser visserligen närmast att utgöra en anvisning till de kulturvårdande myndigheterna att uppmärksamma ifrågavarande minnesmärken och, när de kulturhistoriska intressena det påfordra, föranstalta om deras klassering, men åtgärden medför också mera omedelbara påföljder. Sålunda innefattar den skyldighet för ägaren av ett å förteckningen uppfört minnesmärke

459 att icke företaga någon förändring med detsamma utan att minst 15 dagar därförut om sin avsikt hava underrättat vederbörande myndighet. De viktigaste nyheterna uti 1913 års lag äro emellertid de, som hava avseende å klassering av minnesmärken i enskild ägo, i det att dylika minnesmärken numera kunna även mot ägarens vilja göras till föremål för klassering. Sker detta, erhåller ägaren rätt till ersättning för det intrång uti förfogandet över sin egendom, han genom klasseringen får vidkännas. Uti motiverna till den nya lagen heter det i denna del: »Fördelarna av stadgandet äro, å ena sidan, att staten kan undkomma de av en fullständig expropriation föranledda stora kostnaderna, samt å andra sidan, att äganderättsprinciperna lämnats okränkta». Det följer, enligt sakens natur, av de nu anförda principerna för klassering av i enskild ägo befintliga minnesmärken, att ägaren icke mera kan framtvinga deklassering av ett minnesmärke. Bland övriga förändringar uti den nya lagen märkes, att expropriation av ett klasserat eller till klassering ifrågasatt minnesmärke numera kan företagas för att överföra detsamma icke endast i statens utan även i ett departements eller en kommuns ägo. Påföljderna av klasseringen häfta vid minnesmärket, i vems ägo detta än övergår. I överensstämmelse härmed är var och en, som överlåter ett klasserat minnesmärke, tillförbunden att hålla den nye förvärvaren underrättad om dess klassering. Dessutom skall han inom femton dagar lämna ministern för de sköna konsterna meddelande om överlåtelsen. Tillhör minnesmärket staten, ett departement, en kommun eller en offentlig institution, får det icke överlåtas utan att ministern för de sköna konsterna beretts tillfälle att mot överlåtelsen framställa de erinringar, han kan finna befogade, vid äventyr, om det underlåtes, att ministern för de sköna konsterna kan förklara en utan iakttagande av denna formalitet tillkommen överlåtelse för en nullitet. Även i övrigt medför klasseringen en väsentlig inskränkning uti den enskilda äganderätten. Sålunda får ett klasserat minnesmärke icke endast icke nedrivas, flyttas, restaureras, repareras eller på annat sätt förändras utan samtycke av ministern för de sköna konsterna, utan denne äger jämväl övervaka verkställandet av åtgärder, till vilka kan lämnat sitt samtycke. Dessutom har han rätt att, visserligen på allmän bekostnad, med klasserade staten icke tillhöriga minnesmärken låta vidtaga sådana åtgärder, som äro oundvikliga för deras bevarande, samt t. o. m. för sådant ändamål, om det

460 befmnes nödvändigt, för den tid, som för en dylik åtgärd kräves, sätta sig i besittning (»autoriser Foccupation temporaire de») minnesmärket och angränsande fastigheter mot skyldighet att ersätta ägarna den skada, de genom intrånget i sin rätt få vidkännas. Yttermera bör märkas, att ett klasserat minnesmärke icke får för annat allmännyttigt ändamål exproprieras, utan att ministern för de sköna konsterna haft tillfälle att yttra sig därom. Beträffande härefter de bestämmelser uti den nya lagen, som avse lösa minnesmärken, torde till en början böra framhållas, att tvångsklassering av i enskild ägo befintliga minnesmärken icke införts. I denna del innehåller lagen dock följande betydelsefulla stadgande: *I brist på samtycke från ägaren, kan klassering icke framtvingas annorledes än genom en till det särskilda fallet knuten åtgärd av lagstiftningsnatur (»par une loi speciale»)». Om detta stadgande anföres i motiverna: »Det utgör visserligen endast en fingervisning, men den har en bestämd mening och visar, att parlamentet är beslutet att för framtiden icke försumma att förekomma och hindra fel av det slag, som i det föregående begåtts.» Utom i nu angivna hänseende står den nya lagen med avseende å lösa minnesmärken i huvudsaklig överensstämmelse med 1909 års lag. Dock bör märkas, att i fråga om ägares skyldighet att om klassering underrätta ny ägare samt om myndigheternas rätt att övervaka arbetet med företagande av ändringar å ett minnesmärke gäller i tillämpliga delar vad om fasta monument stadgats. Deklassering av lösa monument sker genom beslut av ministern för de sköna konsterna antingen ex officio eller efter ansökning av ägaren. Med avseende på utgrävningar står den nya lagen på samma ståndpunkt som 1887 års lag. mSnSrrfs- Såsom i det följande skall visas, hava de principer, som ligga till grund lagstift- för den franska minnesvårdslagstiftningen, mer eller mindre genomsyrat mngen. motsvarande lagstiftning uti Europas övriga stater. Ett undantag härifrån utgör dock England. Visserligen har även i detta land lagstiftningen delvis upptagit den franska lagstiftningens s. a. s. tekniska attiralj t. ex. utväljandet genom ett särskilt förfarande av de minnesmärken, till vilka skyddet anknutits, men de säregna rättsförhållandena i England och framför allt detta lands i uråldrig tradition rotade respekt för den enskilda äganderätten hava uppenbarligen förhindrat ett accepterande av principerna uti den franska lagstiftningen.

461 Den moderna engelska minnesvårdslagstiftningen, innefattad uti Ancient Monuments Consolidation and Amendément Act, vilken trätt i stället för förut gällande Ancient Monument Protection Acts av åren 1882, 1900 och 1910, daterar sig från den 15 augusti 1913. Densamma omfattar uteslutande fasta minnesmärken (»structure or erection»). Lagen bygger i första hand på förvärv för det allmänna av sådana minnesmärken, vilkas skyddande åsyftas, genom frivillig överenskommelse med den enskilde monumentägaren. För sådant ändamål har inrättats en särskild statsmyndighet, The Commissioners of Works, till vars förfogande parlamentet utanordnar penningmedel. Vid varje inköp skola The Commissioners emellertid inhämta medgivande från finansministeriet. Utom staten kunna emellertid även lokala myndigheter uppträda såsom köpare. Såsom dylika myndigheter angiver lagen de valda kommunala råden (the council of every county and borough and the Common Council of the City of London). De lokala myndigheternas befogenhet att förvärva minnesmärken är emellertid för var och en av dem begränsad till det område, över vilket densamma innehar förvaltningen. Medel till dylika förvärv skola tagas ur de kommunala kassorna. The Commissioners liksom de ovannämnda lokala myndigheterna kunna självfallet också från enskilda ägare av minnesmärken mottaga gåvor eller testamenten av sådana. Därutöver kan en enskild monumentägare jämväl, utan att frånhända sig äganderätten till ett minnesmärke, insätta The Commissioners eller vederbörande lokala myndighet till vårdare av detsamma, varvid emellertid är att märka, att myndigheterna icke få övertaga vårdnaden över ett minnesmärke, som användes såsom boningshus för andra än den person, som vårdar detsamma, samt dennes familj. En upplåtelse av nu angivet slag binder även alla de personer, som från upplåtaren härleda en rätt till minnesmärket. Samtidigt är att märka, att, därest upplåtarens förfoganderätt över minnesmärket är underkastad begränsning såsom t. ex. om han innehaft minnesmärket endast som fideikommiss, den åt den minnesvårdande myndigheten upplåtna vårdnadsrätten är underkastad en motsvarande begränsning. Innebörden av ett vårdnadsskap, upplåtet på sätt ovan angivits, är, att de vårdande myndigheterna äga att taga hand om minnesmärket samt ej mindre för sig själva utan jämväl för sina inspektörer, agenter och arbetare skola äga tillgång till minnesmärket. Omhändertagandet medför, att alla ändringar,

462 restaureringar och reparationer av minnesmärket skola ske genom de vårdande myndigheterna och på deras bekostnad. Emellertid finnes även enligt den engelska lagen möjlighet till skyddande av ett monument mot ägarens vilja. Då nämligen ett minnesmärke, vars bevarande synes The Commissioners vara av nationell betydelse, är i fara att förstöras vare sig genom försummelse från ägarens sida eller genom av denne vidtagna eller förberedda positiva åtgärder, kunna The Commissioners genom en s. k. »Preservation Order» övertaga skyddet av detsamma. I överensstämmelse med vad ovan om vårdnadsskapet anförts, äro minnesmärken, som användas till boningshus för annan än den, som har om hand skötseln av dem, jämte dennes familj, undantagna från nu ifrågavarande bestämmelser. En Preservation Order har gällande kraft i aderton månader. Har den icke före denna tid konfirmerats av parlamentet, är den förfallen och någon ny order med avseende å samma monument får icke inom de närmaste fem åren utfärdas. The Commissioners skola alltså till parlamentet inlämna förslag om konfirmerande av varje Preservation Order. Om ägaren vill protestera mot ordern, kan han framföra sina klagomål inför en särskilt tillsatt parlamentarisk kommitté. Därvid kan ägaren, vare sig ordern fastställes eller ej, tillerkännas ersättning för alla genom densamma honom förorsakade obilliga kostnader. Påföljderna av en Preservation Order äro, att det av densamma berörda monumentet icke får nedrivas eller förändras i någon mån utan skriftligt medgivande från The Commissioners, samt att dessa, om monumentets bestånd hotas, kunna göra sig till vårdare (»guardians») av detsamma. Det är just beträffande de monument, angående vilka frivillig överenskommelse om vårdnaden icke kan träffas mellan ägaren och The Commissioners, som klasseringen kommer till användning, i det The Commissioners skola å en särskild lista upptaga de minnesmärken, vilkas bevarande synes dem vara av nationell betydelse, eller alltså sådana, beträffande vilka i händelse av aktuell fara för dem en Preservation Order kan sättas i fråga. Emellertid medför klasseringen i och för sig, såsom självständig påföljd, att ägaren har skyldighet att underrätta The Commissioners om alla åtgärder (nedrivning, ändring, tillbyggnad, reparation o. d.), som han kan hava för avsikt att vidtaga, och först en månad efter avlämnande av dylik underrättelse, där icke fara i dröjsmål föreligger, får påbörja det påtänkta arbetet. Bland övriga bestämmelser i den engelska lagen märkes, att allmänheten på vissa tider och under vissa villkor har tillträde till sådana mo-

463 nument, som ägas av The Commissioners eller över vilka de genom frivillig upplåtelse erhållit vårdnaden, blivit guardians, i detta senare fall dock endast, för så vitt ägaren icke vid upplåtelsen gjort förbehåll i motsatt riktning. Slutligen bör anföras, att lagen även innehåller bestämmelser om möjlighet att till förmån för monumentvården suspendera gällande byggnadsordningar dock under förutsättning att icke därigenom eldfara eller sanitära olägenheter uppstå. Vid redogörelsen för den engelska fornminneslagstiftningen förtjänar även påpekas — ehuru utan samband med den ovan citerade lagen — att sedan gammalt engelska staten har rätt till alla fynd; dock plägar i regel hittaren få någon ersättning. Bland de stater, som accepterat principerna uti den franska minnesvårds- Den itaiienlagstiftningen, intager Italien ett framstående rum. Dock bör anmärkas, att sk.aJminnf.s' °

°

'

°

'

vardslagshft

i Italien, vars nuvarande minnesvårdslag daterar sig från den 20 juni 1909, ningen. klasseringen icke intager samma dominerande ställning såsom förutsättning för ett minnesmärkes indragande under statens skydd som i Frankrike. Sålunda äro alla fornlämningar i egentlig mening, såsom ruiner o. d., även om de icke klasserats, underkastade bestämmelser, innefattande förbud mot vidtagande utan vederbörligt tillstånd av förändringar å desamma. Tillhör ett dylikt minnesmärke enskild ägare, är denne dock berättigad att låta föranstalta om undersökning av minnesmärket för avgörande av frågan, huruvida det allmänna intresset av minnesmärkets bevarande motsvarar den skada, ägaren genom förbudet att vidtaga åtgärder med detsamma får vidkännas. Yttermera lider den franska principen, att ett minnesmärke först efter klassering blir föremål för statens skydd, inskränkning även i så måtto, att alla minnesmärken i offentlig ägo, endast de kunna anses representera ett historiskt, arkeologiskt, paletnologiskt eller konstnärligt intresse, utan klassering äro underställda den statliga minnesvården. I själva verket förekommer emellertid även i fråga om dessa föremål ett slags klassering, i det att lagen innehåller bestämmelser om skyldighet för de särskilda myndigheterna — statliga eller kommunala, borgerliga såväl som kyrkliga — att upprätta förteckningar över alla under deras förvaltning hörande föremål av ovan angiven beskaffenhet och dessa förteckningar i tillämpningen så gott som undantagslöst varit avgörande för indragandet av ett minnesmärke uti offentlig ägo under statens minnesvårdande kontroll. Beträffande minnesmärken i enskild ägo utgör även till formen klasse-

464 ringen en förutsättning för deras skyddande genom statens försorg. Därvid bör märkas, att ägaren icke kan förhindra klasseringen av ett i hans ägo befintligt minnesmärke, utan är underkastad de bestämmelser, lagen ifråga om klasserade minnesmärken i enskild ägo innehåller, så snart han erhållit meddelande om klasseringsbeslutet. Det skydd, lagstiftningen avser att bereda minnesmärkena, omfattar huvudsakligen två områden, nämligen dels avyttring av minnesmärken och dels vidtagande av förändringar med desamma. I förstnämnda hänseendet är att märka, att beträffande vissa slags minnesmärken består ett så gott som absolut förbud mot deras föryttring, under det i fråga om andra föryttring väl kan ske, men endast efter undervisningsministeriets tillstånd, och beträffande de övriga slutligen överlåtelse väl icke kan förhindras, men denna får äga rum först viss tid efter förutgången anmälan, Till den första gruppen höra alla kyrkliga, d. v. s kyrkor och kyrkliga institutioner tillhörande minnesmärken samt sådana profana minnesmärken i offentlig ägo, som å den förteckning, vara de upptagits, betecknats såsom synnerligen värdefulla. Förbudet mot avyttring av minnesmärken, tillhörande nu ifrågavarande grupp, är i så måtto icke absolut, att undervisningsministeriet kan medgiva överlåtelse till offentlig institution av motsvarande art som den dittillsvarande ägaren. Till den andra gruppen höra profana minnesmärken i offentlig ägo, vilka icke i förteckningen angivits såsom i särskild grad värdefulla. Till den tredje gruppen höra slutligen alla klasserade minnesmärken i enskild ägo. Avser ägaren att överlåta ett dylikt minnesmärke, skall han minst tre månader i förväg, vilken tid för varje särskilt fall kan av regeringen förlängas med ytterligare tre månader, anmäla den tillämnade överlåtelsen. När sådan anmälan inkommit, har staten inom nyss angiven tidrymd förköpsrätt till minnesmärket på samma betingelser, som den avsedda överlåtelsen innefattar. Har staten icke begagnat sig av denna förköpsrätt, får väl överlåtelsen äga rum, men säljaren är tillförbunden att bevisligen meddela köparen, att minnesmärket är klasserat, varefter det i köparens hand är underkastat samma bestämmelser som förut i den ursprunglige ägarens. Vidkommande härefter innebörden av statens skydd för minnesmärkena med avseende å ägarens rättighet att å dem vidtaga förändringar märkes, att minnesmärken i offentig ägo icke få repareras, restaureras eller annor-

465 ledes förändras utan medgivande från undervisningsministeriet, under det att ifråga om enskilda tillhöriga minnesmärken motsvarande förbud endast omfattar åtgärder, som beröra de delar av minnesmärket, som vetta åt offentlig plats (»espote alla publica vista»). Däremot äger staten rättighet att låta å ett minnesmärke utföra alla sådana arbeten, som äro oundgängliga för att förhindra minnesmärkets förfall. Om genom ett dylikt av staten verkställt arbete ekonomisk fördel, alltså annan än den, som består uti bevarandet av minnesmärkets historiska värde, beredes ägaren, är denne, jämlikt artikel 1144 av Codice civile, vilken bestämmelse åberopas i nu ifrågavarande lag, pliktig till staten utgiva motsvarande ersättning. Lagen innehåller yttermera bestämmelser om exporttull vid utförsel av minnesmärken samt om rätt till expropriation av minnesmärken, fasta som lösa, vilkas existens anses äventyrad genom deras bibehållande i ägarens hand. Denna rätt kan i fråga om enskilda tillhöriga minnesmärken jämväl utövas av kommuner och offentliga institutioner, vilka hava till ändamål att bevara minnesmärken, såsom museer o. d. En avdelning av lagen avhandlar grävningar för vetenskapligt ändamål. Alla sådana skola anmälas och företagas under statens kontroll. Å andra sidan är staten berättigad att å enskild person tillhörig mark låta företaga grävningar mot ersättning till ägaren för honom därigenom förorsakad skada. Till de länder, som accepterat det franska systemet, kunna även hänföras Minnesvårdsvissa kantoner uti förbundsrepubliken Schweiz. lagstiftninVid införandet av denna republiks nu gällande civillag erhöllo nämligen de särskilda kantonerna rättighet att genom särskild lagstiftning, var inom sitt område, ordna minnesvården, därvid emellertid samtidigt fastslogs, att, intill dess en dylik speciallag tillkommit, de särskilda kantonstyrelserna skulle äga att utfärda administrativa föreskrifter till minnesmärkenas skydd och för sådant ändamål jämväl tillgripa expropriation. Flertalet kantoner har låtit det stanna vid dessa allmänna bestämmelser eller inskränkt sig till rena ordningsföreskrifter, innehållande huvudsakligen förbud mot skadegörelse, å minnesmärkena samt föreskrifter uti byggnadsordningar, att nybyggnader icke få uppföras på sådant sätt, att de förstöra intrycket av ett minnesmärke eller stadsbildens egenart. Undantag bilda kantonerna Bern, Basel, Lausanne, Sion, Fribourg, Bellinzona, Geneve, Neuchåtel, Zurich och Nidwalden. Som regel hava dessa kantoner i sin lagstiftning accepterat det franska systemet, ifråga om de närmast Italien belägna kantonerna dock med mo30.

K. Fornminnesvårdskommitténs

betänkande.

466 difikationer i riktning åt den italienska lagstiftningen, d. v. s. med principiellt införande under statens kontroll, oberoende av klassering, utav samtliga kantonen eller dess kommuner tillhöriga minnesmärken av kulturhistoriskt intresse. Egentligt intresse i detta sammanhang erbjuder endast kantonen Berns lagstiftning, innefattad uti en den 15 mars 1902 utfärdad »Gesetz fiber die Erhaltung der Kunstaltertumer und Urkunden.» Denna lag, som omfattar såväl fasta som lösa föremål, innehåller nämligen en del bestämmelser, som icke återfinnas inom andra staters lagstiftning. Klasseringen utgör, enligt densamma, förutsättning för ett minnesmärkes skyddande. Minnesmärken, tillhörande staten eller offentliga korporationer, kunna tvångsvis, de, som utgöra enskild egendom, åter endast efter ägarens medgivande klasseras. Har emellertid beträffande ett till den senare kategorien hänförligt minnesmärke medgivande lämnats, kan detta icke sedermera av ägaren återtagas. Vidkommande påföljderna av klasseringen innehåller, dock endast för fasta minnesmärken, lagen bestämmelser, avseende förbud mot rivning av eller vidtagande av andra åtgärder å ett klasserat minnesmärke utan den kulturhistoriska myndighetens medgivande, som, i stort sett, motsvara den franska lagstiftningens. Motsvarande bestämmelser för rörliga minnesmärken finnas däremot icke. För samtliga klasserade minnesmärken gäller emellertid, att de icke få utan vederbörande myndighets medgivande överlåtas. Har i strid mot detta förbud överlåtelse ägt rum, medför detta — utom straffpåföljd — rätt för staten att omedelbart kräva återgång av överlåtelsen eller att få inträda i förvärvarens ställning. För att skydda eventuella köpare har i lagen intagits en föreskrift, att alla klasserade minnesmärken skola särskilt märkas, varjämte uti allmänna tidningarna (»Amtsblatt») varje klassering av ett minnesmärke skall kungöras. De ovan angivna bestämmelserna om förbud mot överlåtelse av klasserade minnesmärken utgöra självfallet ett hinder för export av dylika föremål. I denna del består emellertid ett högst väsentltgt undantag därutinnan, att ägaren icke kan förhindras att taga med sig utomlands ett honom tillhörigt minnesmärke, därest han själv flyttar ur landet. Märklig är också en bestämmelse (§ 7), varigenom staten förpliktar sig att på begäran av ägaren köpa eller mot erhållande av minnesmärket som pant belåna alla lösa klasserade minnesmärken. Kan godvillig överenskommelse om beloppet icke ernås, skall detta bestämmas av en nämnd.

467 Tyskland erbjuder ett typiskt exempel på den i inledningen till denna Minnesvårdsredogörelse antydda företeelsen, att minnesvården tager i sin tjänst ^E^^TulkianT lativa bestämmelser, tillkomna för annat ändamål, och därför länge kan undvara en speciell minnesvårdslagstiftning. Minnesvården har i Tyskland länge betraktats såsom en de särskilda delstaternas angelägenhet. Då den inom dessa anknutits till författningar av administrativ och ofta lokal natur, ligger det i sakens natur, att det statliga skyddet för minnesmärkena i Tyskland skall erbjuda en provkarta av icke sällan synnerligen heterogena bestämmelser. Sålunda ingå bland dem föreskrifter utav evangelisk-luterska landskonsistorierna, vilka med åberopande av en bestämmelse uti de i sammanhang med reformationen tillkomna generalartiklarna, att kyrkas inventarier icke utan konsistorii medgivande finge avlägsnas, förordnat, att kyrkoinventarier av kulturhistoriskt värde icke finge säljas, repareras, restaureras eller eljest förändras utan konsistorii tillstånd, motsvarande bestämmelser, utfärdade av de katolska kyrkomyndigheterna, ordningsföreskrifter i kommuner såsom t. ex att omgivningen kring ett kulturhistoriskt värdefullt minnesmärke icke finge genom vanprydande nybyggnader förstöras o. d. Först några år in på det tjugonde århundradet kan man tala om en självständig minnesvårdslagstiftning i Tyskland. Även denna var emellertid allt fortfarande en delstaternas enskilda angelägenhet. De mest anmärkningsvärda av de sålunda inom delstaterna tillkomna minnesvårdslagarna äro Hessens av den 16 juli 1902 och Preussens av den 26 mars 1914, av vilka den förstnämnda har avseende på kulturminnen i vidsträckt bemärkelse, under det att den senare endast omfattar föremål av arkeologiskt intresse. Före redogörelsen för innehållet uti dessa bägge lagar torde emellertid böra framhållas, att i Tyskland efter krigets slut och republikens införande ansatser gjorts till åstadkommande av en hela riket omfattande minnesvårdslagstiftning. Sålunda har den 11 december 1919 utfärdats en »Beichsverordnung iiber die Ausfuhr von Kunstwerken.» Denna förordning har visserligen avseende på konstverk i allmänhet och alltså icke endast på sådana av kulturhistoriskt värde, men torde dock i fråga om dessa få sin väsentligaste betydelse. Förordningen har ingalunda uteslutande minnesvårdskaraktär, utan är närmast ett led uti försöken att hejda den vid ovannämnda tidpunkt fullkomligt förödande utförseln ur landet av dess värden av olika slag. Den förutsätter, att å ett särskilt register uppföras alla konstverk av stort

468 värde för fosterlandet. De sålunda registrerade konstverken få icke utföras ur landet utan efter särskild tillåtelse, varvid samtidigt föreskrivits, att dylik tillåtelse får lämnas endast i det fall, att den materiella vinsten för riket rättfärdigar förlusten av konstverket. Emellertid har, utöver den nu angivna, ytterligare en hela riket omfattande minnesvårdsförfattning tillkommit, nämligen den den 8 maj 1920 utfärdade »Reichsverordnung iiber den Schutz von Denkmalen und Kunstwerken». Denna omfattar endast lösa föremål av historiskt, vetenskapligt eller konstnärligt värde och av dessa endast sådana, som tillhöra eller disponeras av offentliga institutioner, familjefideikommiss eller stamgods. Dessa föremål få icke utan tillstånd överlåtas, pantförskrivas, väsentligen förändras eller föras utanför riksområdet. Av vikt är, att samlingar av föremål av ovan angiven art (museer, bibliotek) kunna, även om de tillhöra enskild person, därest de sedan lång tid tillbaka varit upplåtna för allmänheten, föras in under lagens bestämmelser. Författningen angiver uttryckligt, att den icke avser att upphäva sådana av de särskilda staterna utfärdade bestämmelser, vilka bereda minnesmärkena ett kraftigare skydd än det, som enligt riksförordningen skulle komma dem till del. Sådana bestämmelser innehållas uti de ovan anmärkta särskilda minnesvårdslagarna i Hessen och Preussen ävensom i motsvarande författningar i Oldenburg och Bayern. Då dessa lagar representera två särskilda system inom den europeiska minnesvårdslagstiftningen, torde en närmare redogörelse för de två typerna av dem, den hessiska, till vilken den oldenburgska ansluter sig, och den preussiska, som i viss mån utgör en efterbildning och utveckling av den tidigare bayerska, finnas befogad. Huvudolikheten dem emellan består däruti, alt den förstnämnda gruppen omfattar minnesmärken i vidsträckt bemärkelse d. v. s. föremål från såväl förhistorisk som senare tid, under det att den senare har avseende uteslutande på rena fornminnen. Den förstnämnda har påverkats av och anknutits till den kulturhistoriska forskningens utveckling under det sist förflutna århundradet, varemot den senare står kvar på en äldre uppfattning angående minnesvårdens begränsning till föremål av huvudsakligen arkeologisk betydelse. Förebilden för den hessiska och oldenburgska lagstiftningen kan sökas i den franska, vilken, såsom i det föregående flerstädes anmärkts, utgör det klassiska exemplet på en lagstiftning, som anknutits till den av den nyare kulturhistoriska forskningen uppammade uppfattningen om minnesvårdens medel och mål. Förut har redogjorts för, huru denna uppfattning inspirerat och den franska lagstiftningen tjänat som mönster för Italiens samt vissa

469 av de schweiziska kantonernas minnesvårdslagar. I detta sammanhang bör dess inflytande på den hessiska och oldenburgska lagstiftningen anmärkas. Såsom av det efterföljande skall framgå, har även en nytillkommen minnesvårdslagstiftning i Danmark och Norge i stort sett följt samma vägar. Liknande förhållande kan konstateras i Belgien, Portugal och Rumänien. Då varje minnesvårdslagstiftning av nu antydd art, på grund av att den innesluter även minnesmärken från historisk tid, skulle komma att omfatta ett oändligt stort antal föremål, vilka dessutom icke sällan äro i bruk för sitt ursprungliga ändamål och därför icke, utan att intressemotsättningar uppkomma, låta inpassa sig under en tvångslagstiftning, måste den moderna minnesvårdslagstiftningen införa en begränsning till sådana minnesmärken, vilkas kulturhistoriska värde är så stort, att det uppväger de olägenheter, som äro ofrånkomliga vid varje tvångslagstiftning. Detta sker genom klasseringen, vilket institut alltså är konstitutivt för den här ovan behandlade gruppen av lagar. Den äldre lagstiftningen åter med dess begränsning till de egentliga fornminnena har utgått ifrån, att varje föremål från de tidsepoker, som omfattas av densamma, har intresse för minnesvården. Den bygger därför icke på någon värdesättning av minnesmärkena, utan träffar alla föremål, som fylla i lagen angivna förutsättningar. Detta system representeras av de stater, som riktat sitt huvudintresse på skyddet av de arkeologiskt betydelsefulla minnesmärkena — såsom Grekland och Turkiet — ävensom av sådana, vilkas minnesvårdslagstiftning är av äldre datum och vilka ännu icke reformerat den i överensstämmelse med den moderna minnesvårdens krav, såsom Sverige och Finland. Såsom anförts, erbjuder emellertid Tyskland exempel på nyare lagstiftning efter bägge de angivna linjerna. Den hessiska minnesvårdslagen hör sålunda liksom den oldenburgska till Hessen den franska gruppen. Den skiljer sig i så måtto från mönsterbilden, att alla minnesmärken, som tillhöra en juridisk person av offentlig=rättslignatur, oberoende av klassering, omfattas av densamma, därest bevarandet av dem på grund av deras betydelse för historien, enkannerligen konsthistorien, kan anses vara av allmänt intresse. I själva verket är emellertid denna olikhet av enbart formell natur, i det att samtidigt föreskrivits, att alla föremål, som uppfylla de angivna förutsättningarna, skola upptagas på särskilda förteckningar och dessa förteckningar i tillämpningen bliva avgörande för skyddet. De minnesmärken av offentlig natur, som sålunda omfattas av lagen, kunna vara såväl fast som lös egendom, vartill kommer, att under skyddet även inbegripes omgivningen kring ett fast minnesmärke.

470 Beträffande minnesmärken i enskild ägo bör framhållas, att lagen icke omfattar sådana, som hava lös egendoms natur. Däremot kunna fasta minnesmärken (byggnadsverk) jämte deras omgivningar i enskild ägo mot ägarens vilja klasseras. Det skydd, den hessiska lagen förlänar minnesmärkena, innefattar förbud mot förstörelse, överlåtelse eller vidtagande av restaurering, reparation eller i övrigt förändring av minnesmärkena utan vederbörligt tillstånd samt beträffande omgivningen kring ett byggnadsverk förbud att utan tillstånd därå uppföra byggnader eller vidtaga förändringar, vilka skulle dölja själva minnesmärket eller beröva omgivningen dess ursprungliga karaktär. Beträffande minnesmärken i enskild ägo gör emellertid lagstiftningen det betydelsefulla tillägget, att, därest tillstånd till vidtagande av åtgärd, som ovan sagts, förvägrats, något som icke bör ske under annan förutsättning, än att de betänkligheter, som ur konstnärlig eller historisk synpunkt kunna resas mot den ifrågasatta åtgärden, vid prövning befinnas vara av större betydelse än den enskilde ägarens intresse av åtgärden, denne är berättigad till ersättning för den skada, som honom därigenom tillskyndas. Vägras tillstånd till försäljning, är staten pliktig förvärva minnesmärket. Lagen innehåller yttermera bestämmelser om rätt för staten eller, efter i varje fall av staten lämnat bemyndigande, den provins, det distrikt eller den kommun, där ett klasserat fast minnesmärke, tillhörigt enskild ägare, är beläget, att efter expropriation förvärva detsamma. Expropriationen får emellertid icke mot ägarens vilja omfatta äganderätten i dess helhet utan endast det förfogande över minnesmärket, som tarvas, för att den exproprierande institutionen skall kunna bevara detsamma. Med avseende å sådana minnesmärken, som befinna sig i kommuners eller offentliga institutioners ägo, kan staten däremot utan att behöva utgiva något vederlag till ägaren ålägga denne att vidtaga de åtgärder, som äro behövliga för minnesmärkets behöriga underhåll. En särskild avdelning i den hessiska lagen omfattar bestämmelser rörande utgrävningar och fynd. I förra avseendet stadgas, att utgrävningar för vetenskapligt ändamål eller grävningar av vad slag som helst i mark, där kulturhistoriskt värdefulla föremål sannolikt böra anträffas, få företagas endast efter vederbörlig anmälan och i enlighet med av behörig myndighet lämnade anvisningar. Anträffas vid grävningar eller annars kulturhistoriska minnesmärken, fasta eller lösa, åligger det jordägaren eller grävningarnas ledare att senast dagen efter fyndet anmäla detsamma. De anträffade minnesmärkena kunna därefter klasseras i enlighet med de regler, för vilka ovan redogjorts.

471 Den preussiska lagstiftningen har avseende endast å ur arkeologisk syn- Preussen. punkt värdefulla föremål. I överensstämmelse härmed äro dess bestämmelser koncentrerade kring utgrävningar och fynd. Sålunda stadgas, att en grävning i syftemål att uppsöka föremål av kulturhistoriskt intresse icke får utan tillstånd av myndighet företagas, varvid emellertid samtidigt föreskrivits, att tillstånd icke må förvägras, därest den sökande uppfyller de fordringar, som av myndigheterna uppställts. Dessa fordringar kunna avse såväl sättet för grävningarnas utförande, den sökandes kompetens, åtagande att anmäla varje upptäckt av kulturhistoriskt värdefulla föremål vid grävningarna som även ställande av garanti, att de funna föremålen erhålla sakkunnig vård. Med avseende på fynd har stadgats, att, om i jorden upphittas föremål av kulturhistorisk betydelse, anmälan härom senast följande dag skall göras till ortens polismyndighet. Anmälningsskyldiga äro jordägaren, hittaren eller ledaren av de arbeten, vid vilka fyndet gjorts, dock att anmälan av endera av dem befriar de övriga från deras skyldighet. Fyndföremålet och fyndstället få icke under en vecka efter fyndtillfället röras, för så vitt detta kan utan oskäliga kostnader underlåtas. Lagen innehåller yttermera bestämmelser om rätt för staten eller den provins, det distrikt eller den kommun, där fyndet anträffats, att med företrädesrätt sinsemellan i nu nämnd ordning från hittaren efter värdering tvångsinlösa fyndföremålet, dock endast under förutsättning, att fara föreligger, att fyndet i annat fall förstörcs eller föres ur landet. Denna rätt skall dock för att kunna göras gällande inom viss i lagen närmare angiven tidrymd användas.

Mellan den grekiska och turkiska minnesvårdslagstiftningen förefinnes stor Grekland och Turkiet frändskap och den förra har utan tvivel utgjort förebilden för den senare. Den grekiska lagen är av den 22 maj 1834. Enligt densamma äro alla föremål från förhistorisk tid eller medeltiden gemensam egendom för alla hellener. I överensstämmelse härmed kontrollerar staten alla utgrävningar. En enskild person, som innehade ett föremål av ovan angivet slag, skulle enligt lagen anses besitta detsamma för statens räkning. Genom en lag av den 24 juli 1899 genomfördes denna princip även i praktiken, i det att innehavare av antika föremål ålades att låta införa dessa uti ett särskilt hos myndigheterna upplagt inventarium, varjämte sträng kontroll över det sätt, på vilket ägaren eller, rättare, besittaren vårdar minnesmärket anbefalldes.

472 Den turkiska fornminnesförordningen, som tillkom den 23 april 1906 och till egentlig upphovsman torde hava haft den berömde även inom den grekiska kulturen bevandrade turkiske fornforskaren Hamdi Bey, är antagligen just på grund av omfattningen utav sin upphovsmans intressen till stor del en kopia av den grekiska. Då den turkiska förordningen efter världskriget genom Sévres-fördragets upphävts, och ersatts med nya föreskrifter, torde det för jämförelse med ifrågavarande nya föreskrifter vara av intresse att återgiva de viktigaste bestämmelserna i den gamla förordningen: »II. Om förfoganderätten över antikviteterna. § 4. Samtliga fasta och lösa antikviteter i det Osmanska riket, av vad slag de vara må, vare sig de anträffas på statsjord eller på privat jord, och på fyndorter, som redan äro kända, eller på sådana, som i framtiden kunna komma att upptäckas, äro den osmanska statens egendom, och tillhör det därför regeringen att sörja för deras utforskande och konserverande och att disponera över dem för de kejserliga museernas räkning. Det här sagda gäller även om samtliga lösa och fasta rester av äldre tiders islamska konst och industri. § 5. Såsom antikviteter räknas utan undantag samtliga manifestationer och produkter av alla de på sin tid inom det osmanska rikets nuvarande territorium bosatta folkslagens sköna konster, vetenskap, litteratur, religioner och industri. Hit höra t. ex. moskéer och fromma stiftelsers byggnader, hednatempel och, när de nu ej längre användas för gudstjänstligt bruk, synagogor, basilikor, kyrkor och kloster, öde valvbyggnader, karavanserejer, fästningar och borgar, stadsmurar, hus, teatrar, broar, rännarbanor, cirkusar, stadier och hippodromer, amfiteatrar, bad, kajbyggnader, brunnar med och utan överbyggnad, cisterner, chausséer, obelisker, akvedukter, »högar», gravkamrar ovan och under jord, gravnischer av vad slag de vara må, med målningar eller utan, gravstenar, sarkofager, färgade eller förgyllda personavbildningar och dödsmasker, reliefer, stöder, statyer, statyetter och terrakottafigurer, stenar med inskrifter eller reliefer, handskrifter på hudar, tyg, papyrus, pergament eller papper, arbetade flintor, gamla vapen, verktyg och husgeråd av alla slags material, vaser och allehanda artiklar av lera och glas, smycken, ringar, ädelstenar, skarabeer, mått och vikter, mynt, medaljer, formar för dylika, graverade stenar, allehanda träslöjdsalster, utskurna eller uthamrade arbeten, föremål av ben eller elfenben.

473 § 6. Till antikviteterna räknas icke blott alla dessa saker själva utan även alla rester av förstörda sådana. III. Om fasta antikviteter. § 7. Var och en som tar upp lera vid hav eller sjö eller vattendrag, som gräver kanal, dike eller brunn, som lägger grund till hus, som bryter sten eller tar upp sand och som därvid träffar på någon byggnad eller annan fast fornlämning, är skyldig att inom 15 dagar härom underrätta den lokala förtroendemannen i antikvitetsärenden eller, där någon sådan icke finnes, den närmaste civila eller militära myndigheten. Den som ej ställer sig detta till efterrättelse, skall bota från 100 till 1,000 piaster. Sedan de civila eller militära myndigheterna mottagit underrättelsen, hava de att i sin tur med största möjliga skyndsamhet befordra den vidare till undervisningsrådet i den ifrågavarande provinsen. Ägaren eller förpaktaren av den jord, vari antikviteterna blivit funna, åligger att lämna de ifrågavarande byggnaderna och andra fasta fornlämningar i det skick, vari de anträffades, under en tid av minst 6 veckor, räknat från den dag, då han ingav meddelande om saken, och att under denna tid sörja för deras bevakande. Inom denna tid äger Antikvitetsstyrelsen ditsända en ämbetsman att besiktiga de funna fornlämningarna i och för avgörande av frågan om fyndställets expropriering. Om denna befinnes nödvändig, verkställes den på sätt, som i den särskilda lagen om expropriation stadgas 1 . Härvid är att märka, det vid ersättningens fixerande endast jordområdets och de därå befintliga moderna konstruktionernas värde tages i betraktande, medan däremot ingen hänsyn tages till värdet av de fornlämningar, som anträffats eller förmodas ytterligare komma att anträffas där. Frågan om värderingen skall för övrigt alltid hänskjutas till Höga Porten. § 8. Att på vad sätt det vara må flytta, nedriva, stympa eller utplåna fasta fornlämningar eller att tillägna sig material från helt eller delvis förstörda dylika utan vederbörlig myndighets tillstånd, att bygga kalkugnar eller tegelslagerier på mindre än 300 meters avstånd från fasta fornlämningar, att utföra vilka arbeten som helst så nära till fasta fornlämningar, att dessa därigenom medelbart eller omedelbart kunna taga skada, att utan särskild tillåtelse i syfte att uppmäta fasta fornlämningar eller 1

Expropriationslagen av den 14 april 1914.

474 taga avtryck och modeller av sådana eller ock för något annat ändamål uppföra byggnadsställningar över dem, att bebo forntida byggnader, att använda dem till stall, källare eller lada eller på något annat sätt taga dem i bruk är strängeligen förbjudet. Den, som fördristar sig till dylika handlingar, kan enligt strafflagens § 133 icke blott ådömas skadeersättning och böter utan även straffas med fängelse från 1 månad till ett år 1 . IV. Om lösa antikviteter. § 9. Var och en som på eller under den jord, han har i bruk, finner någon lös antikvitet, är pliktig att senast inom en vecka anmäla fyndet för undervisningsrådet eller på ort, där någon sådan tjänsteman icke finnes, för den närmaste civila eller militära myndigheten. Sedan de civila eller militära myndigheterna mottagit underrättelsen, hava de att därom underrätta undervisningsrådet i hans egenskap av uppsyningsman över antikviteterna i provinsen. De, som riktigt efterkomma vad som här stadgas, äga till belöning att utfå en summa motsvarande halva värdet av varje fornfynd, som staten vill göra anspråk på. Värdet fixeras genom överenskommelse mellan upphittaren och generaldirektörsämbetet för de kejserliga museerna, varom Undervisningsdepartementet skall underrättas. Uppstår tvist mellan parterna åligger det departementet att träffa avgörande. Om departementets beslut väcker gensägelse, skall saken hänskjutas till Höga Porten och komma till avgörande i »Statsrådet» (sjura-i-devlet, en konsultativ regeringsbyrå), vars beslut icke kan överklagas. Den jordägare eller brukare, som icke inom stadgad tid anmäler sitt fynd, får det beslagtaget och kan, utom det att han förlorar rätten att kräva belöning, ådömas bötesstraff från 100 till 1,000 piaster. Detsamma gäller om den, som å annans jord — vare sig statsjord eller enskild jord — hittar lös antikvitet. V. Om utgrävningar. § 10. Med hänsyn till att samtliga fasta och lösa antikviteter inom det osmanska riket, som ännu ej blivit avtäckta eller som kunna komma att avtäckas äro statsegendom, är rätten att företaga sonderingar, undersökningar och utgrävningar uteslutande förbehållen Generaldirektörsämbetet vid de Kejserliga Museerna. På framställning av Generaldirek1

Paragrafen i fråga har fått sin här åberopade ordalydelse den 28 djumazi-ul-akir 1311—6 januari 1894.

475 tören kan Undervisningsdepartementet emellertid undantagsvis och såsom en särskild förmån meddela tillstånd åt vetenskapliga samfund och enskilda specialister, såväl bland osmanska undersåtar som bland främlingar, att på var ort i riket, där de begära det, eller ock där departementet finner lämpligt, företaga sonderingar, undersökningar och utgrävningar. Härpå skall då givas ett särskilt tillståndsbrev, varom se nedan närmare i § 14—16. § 11. De som fördrista sig, varhelst det vara må, att utan särskild tilllåtelse eller i hemlighet utföra ovannämnda sonderingar, undersökningar och utgrävningar, straffas med fängelse från tre månader till ett år, varjämte de lösa antikviteter, som de kunna hava påträffat, tagas i beslag för de Kejserliga Museernas räkning. Om de ifrågavarande antikviteterna blivit fördärvade eller förintade, skola de dessutom krävas på deras värde. § 12. När Generaldirektörsämbetet vid de Kejserliga Museerna med jordinnehavarens tillstånd anställer utgrävningar å enskild jord, skall det utbetala ersättning till honom för hans tillfälliga utestängande från nyttjanderätten till området, för den understundom genom utgrävningarna oundvikligen förorsakade skadan och för de kostnader, som kunna påfordras i och för områdets återställande i dess förra skick. Denna ersättning, vars belopp naturligtvis är fakultativt, skall fixeras av ortsmyndigheterna. För övrigt gäller vad i § 7 stadgats även om sådana fasta antikviteter, som på detta sätt bragts i dagen. Sådana därvid anträffade lösa antikviteter, som av Generaldirektören för de Kejserliga Museerna förklaras icke vara av intresse för dessa, skola sedan utlåtandet enligt § 3 underställts Undervisningsdepartementet till beprövande, överlämnas till jordinnehavaren. För de lösa antikviteter som Generaldirektören anser vara av intresse för museerna, skall jordinnehavaren erhålla belöning, som fastställes av nämnda ämbete, dock skall dess beslut även i detta fall underställas Undervisningsdepartementet och eventuellt Höga Porten till bekräftelse. § 13. När jordinnehavaren icke lämnar sitt samtycke till utgrävningar, som Generaldirektörsämbetet vid de Kejserliga Museerna vill anställa, skall det ifrågavarande området exproprieras på sätt som i § 7 stadgas. Generaldirektörsämbetet kan visserligen, under förutsättning att det vederbörligen underrättar jordinnehavaren eller den som saken eljes angår, utföra förberedande sonderingar utan att skrida till expropriation. Det skall emellertid i så fall ersätta jordinnehavaren för hans till-

476 fälliga utestängande från nyttjanderätten till området och för den skada, som för övrigt kan komma att vållas genom undersökningen, och få sonderingsarbetena då under inga omständigheter drivas så långt, att de leda till skadegörelser å eller demolering av hus och byggnader. § 14. Befullmäktigade för enskilda eller för vetenskapliga samfund, vilka önska inom det osmanska väldet företaga sonderingar, undersökningar och utgrävningar, skola direkt och personligen hänvända sig till undervisningsdepartementet med anhållan om tillstånd härtill. I sin ansökan skola de angiva namnet på och gränserna för de områden eller den plats, där arbetena skola utföras. Dessutom skall till denna ansökan fogas en karta utvisande gränserna för de områden, som skola undersökas, samt exakta läget av de äldre och nyare byggnader, som finnas på den ifrågavarande platsen. § 15. Nämnda ansökan skall av undervisningsdepartemenlet överlämnas till generaldirektören för de kejserliga museerna, som i sin tur ger i uppdrag åt antikvitetskommissionen att förhandla med petitionären, och att med inhämtande av nödiga kontrolluppgifter genom en sin representant eller genom ortsmyndigheterna avgiva utlåtande om huruvida hans ansökan bör beviljas eller ej. § 16. Meddelandet av officiellt tillstånd att företaga sonderingar och utgrävningar är beroende av följande villkor: I. Grävningarna få endast företagas i samförstånd med och med biträde av generaldirektörsämbetet vid de kejserliga museerna, som, för den händelse området i fråga är enskild egendom, åtager sig att utverka ägarens samtycke och, i fall han ej vill giva det, på sätt som i § 7 stadgas, genomför dess exproprierande på utgrävarens bekostnad. Området blir i så fall statsegendom. II. Kostnaderna för sonderingar, undersökningar och utgrävningar bestridas av petitionären. III. Samtliga de gjorda fornfynden skola i sin egenskap av statsegendom tillfalla de kejserliga museerna; utgrävaren har dock rätt att för sina publikationor därav taga fotografier, avgjutningar, modeller och avbildningar. IV. Sonderings- och utgrävningsarbetena få icke bedrivas på sådant sätt, att de göra skada på lastningar och fortifikationsarbeten, offentliga och enskilda byggnader eller över huvud något, som faller under rubriken allmännyttiga verk och inrättningar. V. På arbetsplatsen skall alltid en representant för generaldirektörs-

477 ämbetet vid de kejserliga museerna närvara; hans uppgift är närmast att övervaka, det bestämmelserna i denna förordning bliva vederbörligen iakttagna. VI. De utgrävda föremålens art och antal skall varje dag införas i tvenne tryckta och linjerade tabeller, som ställas till förfogande av generaldirektörsämbetet vid de kejserliga museerna. Under dessa dagsregister skola såväl utgrävaren som den ovannämnda representanten för generaldirektörsämbetet teckna sina namn, och skall den senare därefter övertaga dem och anbringa dem på en särskild förvaringsort, dit utgrävaren emellertid skall ha tillträde, i och för de forskningar och undersökningar, han vill företaga. VII. Om försäljning, ut- och införsel samt transport av fornfynd. § 26. Utan den kejserliga regeringens tillstånd få inga antikviteter i det osmanska riket försäljas, borttagas eller bortskänkas. Om någon vill slå sig på antikvitetshandel och gör detta utan att ha försett sig med erforderligt tillståndsbevis, straffas han med böter från 100 till 1,000 piaster och fängelse från 6 dagar t. o. m. 6 månader, varjämte de hos honom påträffade antikviteterna konfiskeras för de kejserliga museernas räkning. Tillståndsbevis för idkande av antikvitetshandel utställes av undervisningsdepartementet, sedan ansökan härom blivit förordad av generaldirektörsämbetet vid de kejserliga museerna. § 27. Utförsel till främmande länder av i det osmanska riket funna antikviteter är förbjuden. § 28. Införsel till det osmanska riket av alla slags antikviteter är fri och ej underkastad någon tullavgift. Antikviteter, som föras från en plats till en annan inom det osmanska riket, äro undantagna från inrikestullar. Alla antikviteteter, som införas från främmande länder eller föras från en plats till en annan inom det osmanska riket, skola av tullförvaltningen underställas antikvitetsstyrelsens granskning. § 29. För återförande till ursprungslandet av från främmande länder införda antikviteter liksom ock för antikviteters överförande från en plats till en annan inom det osmanska riket erfordras ett tillståndsbevis från generaldirektören för de kejserliga museerna. § 30. För erhållande av dylikt bevis skall sökanden ingiva en lista på de ifrågavarande antikviteterna, i Konstantinopel till generaldirektörsämbetet vid de kejserliga museerna och i provinserna till undervisningsråden eller, där sådana icke finnas, till civilmyndigheterna. § 31. Generaldirektörsämbetet vid de kejserliga museerna äger att i

478 sådana fall, då det finner de ifrågavarande antikviteterna vara av intresse för dessa, övertaga dem mot gäldande av deras pris. Uti Sévres-fördraget, § 421, föreskrevs, att ovan intagna förordning skulle upphöra att gälla ett år efter fredsratifikationen och ersättas med en ny lag, baserad på följande i fördraget angivna principer: 1) Med »Antikvitet» menas varje produkt av mänskligt arbete, härstammande från tiden före år 1700. 2) Varje person, som upptäcker en antikvitet och vederbörligen anmäler sin upptäckt, skall erhålla ersättning i förhållande till upptäcktens värde. 3) Ingen antikvitet får disponeras av annan än vederbörande turkiska myndighet, intill dess denna myndighet förklarat sig avstå från att förvärva densamma. Ingen antikvitet får föras utom landet utan exporttillåtelse. 4) Var och en, som förstör eller skadar en antikvitet, skall straffas med böter. 5) Ingen grävning i syfte att uppsöka antikviteter får företagas utan vederbörande myndighets tillåtelse. 6) Expropriation, permanent eller tillfällig, mot skälig ersättning av jord, som är av historiskt eller arkeologiskt intresse, skall kunna företagas. 7) Endast personer, som erbjuda tillräckliga garantier för arkeologisk sakkunskap, böra erhålla tillstånd att företaga grävningar. Resultatet av en grävning bör i skälig proportion uppdelas mellan staten och den, som verkställer grävningen. Minnesvårds- De skandinaviska länderna och Finland höra till de stater, som ursprungtagstiftningen JJ begagnat sig av lagbestämmelser, tillkomna för helt andra ändamål, ideskandma-

&

&

&

°

°

..

,•.•,«..

.

.. i

TT J

A~I

viska länder-till åstadkommande av ett statligt skydd for minnesmärkena. Under det " a °ianfin' a t t emellertid Sverige och Finland redan på sexton- och sjuttonhundratalet skapade särskilda fornminnesförfattningar, uti vilka visserligen den anmärkta anknytningen till redan gällande lagbestämmelser av annan art i mycket bibehölls, hjälpte sig Danmark och Norge länge fram på den antydda vägen. Det är egentligen först under de sista två decennierna, man i dessa bägge stater kan tala om någon egentlig lagstiftning med minnesvården såsom medvetet syftemål. Finland. Finland däremot har hela tiden följt i Sveriges spår och dess ännu gällande minnesvårdsförfattning av den 2 april 1883 är endast en kopia av 1867 års fornminnesförordning i Sverige.

479 Beträffande fornminnen i egentlig mening, fasta som lösa, saknar Danmark Danmark. ännu i dag en verklig lagstiftning. Emellertid har sedan medeltiden bestått en vidsträckt hembudsskyldighet i fråga om jordfunna föremål s. k. Danefse. Ursprungligen omfattade denna skyldighet endast föremål av guld och silver, men utvidgades genom tvenne plakat ett av den 22 mars 1737 och ett av den 7 augusti 1752. I det förra heter det: »Guld, Solv, Metal og al andet Skat, som findes enten nedgravet eller forborget i Jord, Skov, Mark, Hus eller andensteds, og ingen kender sig ved, det kaldes Danefse og horer Kongen til og ingen anden». I det senare fastställes straff för underlåtenhet att anmäla fynd som ovan sagts. Ehuru denna hembudsskyldighet har sin rot i statens fiskaliska intresse, har densamma tagits i tjänst för främjande av minnesvårdens syften, dock knappast för annat än fynd av guld och silver. Saknaden av bestämmelser till fornminnenas skydd har dock icke medfört, att minnesvården i Danmark försummats. Snarare torde man vara berättigad till påståendet, att knappast något land så väl tagit vård om sina fornlämningar. Detta har möjliggjorts av landets ringa utsträckning och den härur härflytande möjligheten till intensiv propaganda från de minnesvårdande institutionernas sida. De enskilda jordägarna hava frivilligt medgivit, att å deras jord belägna fornlännigar finge fridlysas. På detta sätt hava över sextusen fornlämningar fridlysts. Då dessutom alla minnesmärken på statens eller offentliga institutioners jord likaledes fridlysts, kunna praktiskt taget samtliga Danmarks fasta fornlänningar betraktas såsom föremål för skydd. Att detta kunnat ske genom utväljande av fornlämningarna en efter en, har jämväl sin grund uti landets ringa utsträckning, som giort det möjligt för de minnesvårdande institutionerna att erhålla kännedom om alla de särskilda fornlämningarna. Samma förhållande medför även, att kontrollen över fridlysningarna respekteras, blir högst väsentligt underlättad. Danmark har jämväl på ett annat område inom minnesvården, nämligen i fråga om skyddet av den kyrkliga egendomen, med relativt obetydliga åtgärder i lagstiftningsväg uppnått väsentliga resultat. Grundlaget för detta skydd bilda vissa bestämmelser i kyrkolagen den 19 februari 1861, nämligen i § 3, att kyrkans prydnader icke få borttagas eller lämnas utan underhåll, i § 13, att epitafier o. d., som ansåges böra borttagas ur själva kyrkan, skulle bevaras på kyrkloftet, samt i § 6, att kasserade i trä utskurna altartavlor icke finge tillintetgöras, innan konservatorn vid statens museum haft tillfälle att undersöka dem.

480 I anslutning till dessa bestämmelser i kyrkolagen har en rad administrativa författningar, avsedda att bevara de kyrkliga inventarierna utfärdats. Sålunda anbefaller ett cirkulär av den 15 augusti 1882 de kyrkliga myndigheterna att vaka över, att kyrkornas på en särskild förteckning upptagna inventarier icke avlägsnas från kyrkan, och gör det till en skyldighet för prostarna att till den minnesvårdande myndigheten anmäla de utsyningar av kyrkoinventarier, de funnit sig böra anbefalla. Övriga cirkulär gå i samma riktning. Mest anmärkningsvärt är ett av den 26 april 1889, enligt vilket prosten, innan en kyrkklocka omgjutes, skall anmäla förhållandet och insända fullständig beskrivning på klockan. Om de bestämmelser, för vilka i det föregående redogjorts, ursprungligen tillkommit för annat ändamål än att bereda minnesmärkena skydd, har Danmark emellertid den 12 mars 1918 erhållit en lag, som helt har minnesvårdsintresset att tacka för sin tillkomst. Dess namn är »Lov om Bygningsfredning», och den omfattar byggnadsverk eller delar därav, som äro över ett hundra år gamla och hava konstnärligt eller historiskt värde. Denna lag har accepterat det franska klasseringssystemet och såsom förutsättning för skydd av ett minnesmärke uppställt kravet, att minnesmärket skall upptagas på en särskild förteckning, vilken revideras vart femte år. Klassering av byggnadsverk i såväl offentlig som enskild ägo kan ske även mot ägarens vilja. Klasseringsbeslutet skall införas i inteckningsboken och är bindande även för följande ägare av fastigheten. Med avseende å graden av det skydd, lagen avser att förläna de klasserade byggnadsverken, indelas dessa i två grupper, A- och B, varvid till den första gruppen föras sådana minnesmärken, vilkas värde är så framträdande, att nedrivning, förvanskning eller bristande underhåll av dem skulle medföra en betydlig minskning av nationens kulturskatt. För bägge grupperna gäller, att ett minnesmärke icke får nedrivas, förrän 6 månader förflutit, efter det anmälan om nedrivningsplanen gjorts och staten förklarat sig icke ärna, vare sig genom godvillig överenskommelse eller expropriation, förvärva minnesmärket. Skola å ett till klass A hörande minnesmärke åtgärder, som icke avse rena underhållsarbeten, vidtagas, måste minst 8 veckor i förväg anmälan härom jämte noggrann beskrivning över planen för åtgärderna ingivas. Finnes planen medföra förändring uti byggnadens stil, karaktär eller historiska betydelse, kan ägaren vägras tillstånd att utföra arbetet annorledes än efter myndigheternas anvisningar. Förorsakas ägaren härigenom merkostnad, är han berättigad till ersättning härför, för så vitt han icke får vederlag genom

481 ökning av byggnadens nyttighetsvärde. Förorsakas med ägarens eller brukarens av ett till grupp A hörande minnesmärke vett och vilja skadegörelse å detta, kan staten på ägarens eller brukarens bekostnad låta iståndsätta detsamma. Motsvarande bestämmelse gäller, då ett dylikt minnesmärke vanvårdas. Tillhör byggnaden klass B, skall ägaren göra anmälan om planerad förändring, på sätt och inom tid som ovan sagts. I detta fall inskränker sig emellertid statens medverkan till att framställa de erinringar mot den insända planen, som kunna finnas befogade, utan att ägaren kan förpliktas ställa sig dessa erinringar till efterrättelse. Sedan Norge länge i likhet med Danmark för sin minnesvård tillitat äldre Norge. legislativa bestämmelser, ursprungligen tillkomma för annat ändamål, har detsamma emellertid numera genom två nya lagar reglerat stora områden av minnesvården, nämligen lagen den 13 juli 1905 om fredning og beväring av fortidsminder och lagen om bygningsfreding av den 3 december 1920. Den förstnämnda omfattar fornminnen i egentlig mening och innehåller bestämmelser angående fasta och lösa formlänningar från forntiden och medeltiden. I fråga om fasta fornlämningar står lagen i huvudsaklig överensstämmelse med den svenska fornminnesförordningen av år 1867. Vidkommande åter lösa föremål proklamerar lagen statens äganderätt till allt hittegods av föremål från forn- och medeltiden och stadgar i sammanhang härmed hembudsskyldighet för hittaren. Vill staten göra sin äganderätt till fyndet gällande, äro hittaren och jordägaren berättigade till viss ersättning. Göres åter rätten icke gällande inom sex månader, efter det fyndet anmälts, erhålla hittaren och jordägaren samäganderätt till fyndet. Lagen om bygningsfreding är i allt väsentligt en kopia av den motsvarande danska lagen dock med den olikheten, att någon uppdelning av minnesmärkena i två klasser icke återfinnes i den norska lagen. I följd härav omfattar klasseringen endast byggnadsverk av sådant värde, att deras nedrivande, förvanskning eller undergång genom bristande underhåll medför en stor förlust för den nationella kulturskatten. De i Danmark under klass B upptagna minnesmärkena ingå icke under den norska lagen.

31.

K. Fornminnesvårdskommitténs

betänkande.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Underdånig skrivelse

III

Historik

1 Bilagor till historiken: Bil. I. Förteckning över anslag från landstingen till kulturhistoriska föreningar och museer 174 Bil. II. Förteckning över anslag från stadsfullmäktige till kulturhistoriska föreningar och museer 180 Memorial (Redogörelse för minnesvårdsförhållandena i landsorten)

193 Bilagor till memorialet: Bil. I.

Statens historiska museums förvärv av jordfynd 1913—1915

373 Bil. II. Översikt över ingångna ärenden och utförda fornminnesuppdrag 1913—1917 380 Bil. III. Fridlysningar och förbud rörande fasta fornlämningar enligt riksantikvariens uppgifter 382 Bil. IV. Fornlämningar m. m. tillhörande staten och ställda under kungl. vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens eller riksantikvariens särskilda vård

387 Bil. V. Fornlämningar m. m. tillhörande kungl. vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien 388 Bil. VI.

ödekyrkor och kyrkoruiner samt klosterruiner i Sverige

389 Bil. VII. Förteckning över år 1913 till statens historiska museum tillfälligt — och sålunda ej vid av sakkunniga personer bedrivna undersökningar — inkomna fynd 3g7 Bil. VIII. Sammanfattande utanför Stockholm Bil. IX.

översikt

över samlingar i kulturhistoriska museer 399

Översikt över de kulturhistoriska föreningarnas stadgar

412 Redogörelse för den utländska (europeiska) minnesvårdslagstiftningen

453 Tre kartbilagor.

:

KULTURHISTORISKA FÖ R E N 1 N C A R OCH SAMLINGAR UTANFÖR

STOCKHOLM

Norrtälje»

Vamlingbo, O

Kulturhistorisk förening

)—,

Kulturhistorisk förfin" " ' Kulturhistoriskt museum -f- Kulturhistoriskt museum utan förening 9

Specialmuseum

Häisingbo (•) Specialmuseum med 'örenma, l.andskro # \ Konstmuseum

Skala 0

1:4000000 50

150 k r n

fräireborg

K. FORNMINNESVÄRDSKOMMITTENS BETÄNKANDE •• t'f Stockhc

-T

FYND OCH ÄRENDEN

KARTOGRAFISKA CENTRALTRYCKERIET

INSTITUTET STOCKHOLM.

Bil. II. KARTA

FRIDLYSNINGAR, RUINER OCH Ö D E K Y R K O R M.M.

Stockholms 0"meridia KARTOGRAFISKA INSTITUTET CENTRALTRYCKERIET. STOCKHOLM.

Si 1.12. KARTA 111

Statens

offentliga

utredningar

Systematisk

förteckning,

19S!2.

(Siffrorna inom parentes hänvisa till den kronologiska förteckningen för j a n u a r i - m a r s 19^2 Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen från och med april 1922.)

Allmän lagstiftning.

Rättskipning. Fångvård.

Förberedande utkast till strafflag. Förmögenhetsbrotten. 2. (17) Lekmannaelementets användande inom civilprocessen. (25) Betänkande rörande internering av återfallsförbrytare. (2(i) Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. 1921 års pensionskommittés betänkande. 1. (10) Några iakttagelser från 1921 års riksdagsmannaval. [1]

Vattenväsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk .

Belänkande ang. statens övertagande av förä> Uingsverksamheten betr. avkastningen från statens sk ogar. (.28) Industri. Klimatets inverkan på byggnader vid västkusts n. (4) Handel och sjöfart. Betänkande rör. lönereglering vid lots-och fyr staten. (20)

Kommunalförvaltning. Städernas skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten. (3) Kommunalförfattningssakkunnigas betänkande. 3. (15) Bilaga till d:o. (16) Statens och kommunernas finansväsen. Betänkande angående tillverkning och beskattning av maltdrycker. (11) Utlåtande angående kontrollen över sockertillverkningen. (13) Tull- o. traktatkommitténs utredningar o. betänkanden. 8. Valutafrågan. (19) 9. Järnvägsfrakternas reglering. (21) 10. Åtgärder till skydd mot s. k. valutadumpning. (34) Utredning angående ett svenskt statslotteri. (21)

Kommunikations väsen. Betänkande om ostkustbanan. (18) Järnvägsstyrelsens yttrande över d:o. (23) Ostkustbanekommitténs promemoria med anl av järnvägsstyrelsens yttrande. (27) Järnvägsstyrelsens erinringar med anl. av Ostkustbanekommitténs promemoria. (31) Järnvägsstyrelsens skrivelser till Kungl. Maj :t den 28 april och 5 maj 1922. [3] Bank-, kredit- och penningväsen.

Försäkringsväsen.

Politi.

Socialpolitik. Utredning och förslag ang. vården av blinda. (30) Byggnadsarbetarsakkunnigas bet. 2. Arbetsstatistisk undersökning rörande husbyggnadsverksamheten. [2] Hälsa- och sjukvård.

Allmänt näringsväsen. Betänkande med förslag till livsmedelslag'. (4) Bihang 1 till d:o. (5) Bihang 2 till d:o. (6) Patentlagstiftningskommitténs betänkande. 7. Förslag till lag om rätt till tidnings eller tidskrifts titel m. m. [9] Fast egendom.

Jordbruk med binäringar.

Betänkande angående förvaltningen av kronans jordbruksdomäner. (2) Jordkommissionens betänkande. 1. Förslag till lag ang. rätt att förvärva och besitta fast egendom. (8) Betankande rörande fiskerinäringens främjande. [7]

Om lappskattelandsinstitutet.

Kyrkoväscn. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Skolkommissionens betänkande. 1: 1—2. Grunder för en ny läroverksorganisation. (33) 2. Historiska översikter m. m. (29) 3. Statistiska utredningar. (3 2) 4. Det högre skolväsendet i utlandet. (1) Förslag till om- och tillbyggnad av Kungl. biblioteket. (7) Betänkande ang. Chalmerska institutets omorganisation. (12) Ortnamnen i Värmlands län. 7. (22) Betänkande med förslag till förändrad kyrklig, indelning och organisation i Skåne. [5] Utredning ang. statsunderstöd för idrottens fräi Jande. [8] Betänkande med förslag till lag ang. kulturmlHinesvård. 1. Historik etc. samt bilagor. [11] 2. Förslag och motiv. |12| Försvarsväsen. Utredning rörande understöd åt änkor eftei manskap vid armén och marinen. (9) Betänkande angående officerskårens vid flottan rekrytering och utbildning. (14) Tillägg till bet. betr. förrådsverksamheten vid marinen. [G] Utrikes ärenden.

flo|

CKNTRALrRYCKERIET, STOCKHOLM 1922.

Internationell rätt.