Utkast till lag om visst tryggande av byggnadsborgenärers fordringar m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1922:20

JUSTITIEDEPARTEMENTET

UTKAST TILL

LAG OM VISST TRYGGANDE AV BYGGNADSBORGENÄRERS FORDRINGAR M. M.

AVGIVET DEN 30 DECEMBER 1921 AV SÄRSKILDA SAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 19 2 2

Statens

offentliga K r o n o l o g i s k

utredningar

1 9 2 2.

f ö r t e c k n i n

J a n u a r i—M a r s . Återfinnes å omslagen till utredningarna 1—17

A p r i 1—S e p t e m b e r . 1. Några iakttagelser från 1921 års riksdagsmannaval. Av E. v. Heidenstam. Norstedt. 20 s. J u . 2. Byggnadsarbetarsakkunnigas betänkande. 2. Arbetsstatistisk undersökning rörande husbyggaadsverksamheten i Sveriges städer och stadsliknande samhällen. Av B. Nyström. Norstedt. 208 s. S. 3. Järnvägsstyrelsens skrivelser till Kungl. Maj:t den 28 april 1922 med förslag till taxeändring samt den 5 maj 1922 med yttrande över tull- och traktatkommitténs utlåtande m. m. Sv. Tr.-aktieb. 22 s. K. 4. Klimatets inverkan på byggnader vid västkusten. Kungl. Byggnadsstyrelsens meddelande nr 1. Marcus. 13 s. K. 5. Betänkande med förslag till förändrad kyrklig indelning och organisation inom de till Kristianstads och Malmöhus län hörande delarna av Lunds stift. Hseggström. 392 s. E. 6. Tillägg till betänkande och förslag beträffande förrådsverksamheten vid marinen. Tullberg, vi. 92 s. F ö . 7. Betänkande rörande fiskerinäringens främjande. Hseggström. 95 s. J o . 8. Utredning angående statsunderstöd för idrottens främjande. Tullberg, vj. 124 s. 1 kart. E . 9. Patentlagstiffningskommitténs betänkande. 7. Förslag till lag om rätt till tidnings eller lidskrifts titel m. m. Marcus. 54 s. H. 10. Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling. Av Åke Holmbäck. Almiivist & Wiksell. 95 s. S. 11—12. Betänkande med förslag till lag angående kulturminnesvård samt organisation av kulturminnesvården. 1. Historik, memorial ang. minnesvårdens nuvarande ståndpunkt, utländsk lagstiftning samt bilagor, viij, 483 s. 3 kart. 2. Förslag och motiv. xxiij. 197 s. Centraltr. B. 13- Högskolornas löneregleringskommittés betiinkanden. 2. Fackhögskolor och övriga vetenskapliga anstalter. Hseggström. vj, 193 s. E . 14. Statsmakterna och bränsleanskaffningen under krigsåren. Av bränslekommissionen avgiven . berättelse över dess verksamhet åren 1917—1921. Marcus. 353 s. H. I

15. Statistiksakkunnigas betänkande. Utredning och förslag till åtgärder för minskning- av kostnaderna för den officiella statistiken samt åstadkommande av en permanent kontroll över det statistiska arbetet m. m. Beckman, x, 367 s. Hi. Förslag till vissa ändringar i bestämmelserna rörande jakt och fågelskydd. 2. Ändringar i jaktlagen, fridlysningsbestämmelser m. m. Marcus. 317 s. J o . Betänkande och förslag rörande det akademiska befordringsväsendet. Lund, Berling. 268 s. E. 18. Det svenska lantbrukets produktionskostnader. 1. Bokföringsåret 1919—1920- Av L. Nanneson. Meddelande från Kungl. Lantbruksstyrelscn nr .240 (Nr 6 1922). Norstedt, vj, 125 s. J o . 19. Betänkande med förslag angående arrendators rätt till ersättning för elektrisk anläggning. Tullberg. iv, 29 s. J u . 20, Mellanhandssakkunniges betänkande ang. olägenheterna vid mellanbandssystemet inom livsmedelshandeln. Eklund. 295 s. J o . Om röstsammanräkning vid kommunala val enligt lagarna den 9 juni' 1922. Av E . . v. Heidenstam. Beckman. (4), 51 s. S. Koloriisationskommitténs betänkande 1922. Förslag till kolonisation å kronoparker 1 Norrland och Dalarna jämte förslag dels till utsträckt tillämpande av intensivt skogsbruk å de norrländska kronoparkerna, dels till kraftigare befrämjande av egnahemsbildning å enskild jord i Norrland. Centraltr. (2), xvij, 433. 133, 112 s. 1 kart. J o . Betänkande och förslag angående utbildningskurser inom tullverket. Tullberg, viij, 143 s. Fi. 24. Utredning rörande den s. k. Nyköpings kanal. Meddelande från Kungl. Kanalkommissionen. Nr 0. Haeggström. 69 s. 3 pl. K. Förslag till författningar angående handel med och import av utsädesfrö ävensom till omorganisation av frökontrollverksamhelen m. m. Beckman, iv. 131 s. J o . 20. Utkast till lag om visst tryggande, av byggnadsborgenärers fordringar m. m. Tullberg. 51 s. J u .

Anm. Om särskild tryckort ej augives, iir tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöri begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. J o . = jordbruksdepartementet. Från den 1 april, dä kungörelsen den 8 febr. 1922 ang. statens .offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) trädde i kraft, utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1922 : 26

UTKAST TILl,

LAG OM VISST TRYGGANDE AV BYGGNADSBORGENÄRERS FORDRINGAR M. M.

AVGIVET DEN 30 DECEMBER 1921 AV SÄRSKILDA SAKKUNNIGA

A.-B. HASSE W. TULLBERGS BOKTRYCKERI STOCKHOLM 1922

I

'Jill KONUNGEN.

Genom nådigt brev den 5 mars 1920 uppdrog Eders Kungl. Maj:t åt undertecknade att inom justitiedepartementet biträda vid den vidare behandlingen av frågan om en rättslig reglering av byggnadsborgenärernas ställning.

4 Till fullgörande av detta uppdrag få vi härmed i underdånighet överlämna vidfogade promemoria med författningsutkast och specialmotiv, därvid vi tillika anmäla att vi på olika stadier av arbetet haft överläggningar med bland andra kamreraren vid Stockholms Intecknings Garanti Aktiebolag A. Meurk, Direktören för Fastighetsaktiebolaget Huvudstaden Erik Hjorth, f. Byggmästaren Casper Höglund ävensom representanter för olika byggnadsleverantörföreningar. Till oss remitterade handlingar, nämligen dels en underdånig framställning den 16 maj 1911 från Stockholms fastighetsägareförening, dels ock en underdånig skrivelse den 8 december 1917 från handelskammaren i Gävle, varda härmed återställda. Uppsala den 30 december 1921. Underdånigst Nils Edling.

V. Lundstedt.

De allmänna synpunkter, som motivera det utkast till lagförslag angående tryggande av byggnadsborgenärers fordringar, som härmed framlägges, återfinnas i huvudsak i den av undertecknad Lundstedt år 1917 på den s. k. Bostadskommissionens uppdrag utgivna utredningen, Byggnadsborgenärernas rättsliga ställning i Sverige och utlandet. Samtidigt som vi därför hänvisa till denna utredning, vilja vi här närmare angiva vår ståndpunkt till en del i densamma berörda frågor. Den tyska lagen "iiber die Sicherung der Bauforderungen" av den 1 juni 1909 har till stor del tjänat som förebild för det utkast, som nu framlägges. Förberedelserna till berörda lag kunna sägas hava krävt en tid av ungefär tjugu år. Under denna tid framställdes en mängd olika tankar på reformering av rätten i riktning mot åstadkommande av en tryggare ställning för de s. k. byggnadsborgenärerna (byggnadsleverantörer, byggnadshantverkare och byggnadsarbetare). Att utöver denna mängd av förslag finna någon användbar utväg till frågans lösning har icke lyckats oss. Under våren 1920 dryftade vi ingående en möjlighet •— som bl. a. berördes å det 10 nordiska juristmötet — att söka trygga byggnadsborgenärerna genom införande av skyldighet för byggherren att till viss grad försäkra blivande byggnadsborgenärer mot förluster på grund av byggherrens eller byggnadsentreprenörs insolvens. Det visade sig dock, att en sådan utväg måste bli ekonomiskt så betungande för byggherren, att den skulle komma att så gott som omöjliggöra all byggnadsverksamhet. Våra undersökningar till utrönande av vad som inom svensk lagstiftning borde göras för att på ett verksamt sätt stärka byggnadsborgenärernas rättsliga ställning förde oss slutligen till den meningen, att man borde taga i övervägande att ansluta sig till grundtanken i den tyska lagen. Vid en flyktig granskning kan det förefalla, som om företräde borde tillerkännas den princip, som antagits i 837 samt 839—841 artiklarna i den schweiziska civillagboken, som ju är av senare datum än 1909 års lag i Tyskland. Skillnaden mellan de båda principerna framgår i huvudsak av följande. Enligt den tyska lagen får tillstånd till nybyggnadsföretag ej meddelas, Huvudpunkutan att byggnadsborgenärerna genom s. k. byggnadshypotek och even- f m t a x fygJca asen tuellt deponerad säkerhet (differenskaution) hava vissa garantier för be' talning av sina fordringar. Byggnadshypoteket, vari samtliga obetalda byggnadsborgenärer hava del i förhållande till sina resterande fordringar, uppkommer efter en "Bauvermerk", som — med vissa bestämt regie-

6 rade undantag — måste före byggnadslovets meddelande inprotokolleras. När byggnaden sedermera blir färdig, uppstår efter byggnadsfordringarnas anmälande byggnadshypoteket, som emellertid nu erhåller samma prioritet, som om det inprotokollerats i stället för "Bauvermerk", vilken också försvinner ur fastighetsboken. Meningen med denna tidiga prioritet för byggnadshypoteket är, att det i stort sett skall ställa sig så, att byggnadsborgenärerna ensamma, d. v. s. med uteslutande av alla föregående hypotekshavare, få ur den å fastigheten uppförda byggnaden taga sig betalt för sina fordringar. Detta skulle emellertid förutsätta, att det sammanlagda beloppet av föregående hypotek icke överskjuter den obebyggda tomtens värde. Därför stadgar den tyska lagen, att byggnadslovet, där denna förutsättning brister (av vissa skäl har icke tomtvärdet utan tro fjärdedelar av detta blivit normerande), icke får meddelas, utan att deponering till byggnadsborgenärernas säkerhet ägt rum av det belopp, varmed de ifrågavarande gravationerna överskjuta tre fjärdedelar av tomtvärdet. Ett så noggrant fastställande som möjligt av byggnadsplatsens värde är således en mycket angelägen sak. Man har därför icke ansett sig kunna låta det bero vid den vanliga fastighetstaxeringen. Lagen föreskriver emellertid härvid blott, att värderingen skall ske genom ett särskilt "Bauschöffenamt", och överlåter åt de olika förbundsstaterna att själva meddela bestämmelser angående normerna för och förfarandet vid värderingen. Till sist måste även ett synnerligen viktigt moment i den tyska lagen framhävas. En person, som försträcker b}'-ggnadskapital, vilket verkligen användes till gäldande av byggnadsborgenärernas fordringar, får sitt lånehypotek flyttat upp framför byggnadshypoteket. Allt detta och vad därmed står i sammanhang har föranlett en mängd lagbestämmelser, som blivit ganska invecklade, bl. a. också därigenom att de ansetts böra avfattas på ett sådant sätt, att icke lagens effektivitet hindras genom försök att kringgå densamma. I jämförelse härmed ter sig den schweiziska lagen synnerligen enkel. Byggnadsborgenärerna skyddas här på två vägar, av vilka den ena blott har karaktären av subsidiaritet. Först och främst kan varje byggnadsborgenär omedelbart efter sitt avtal med byggherren tilltvinga sig panträtt i fastigheten till säkerhet för sitt fordringsanspråk. Men denna panträtt har blott prioritet i vanlig ordning. Meningen är emellertid nu, att byggnadsborgenärernas olika panträtter skola — såsom förhållandet f. ö. är jämväl enligt tyska lagen — tillsammans gälla såsom ett gemensamt hypotek: det finns ju ingen materiell grund att låta den ene erhålla förmånsrätt framför den andre, eftersom grunden till detta särskilda tryggande av hans fordringsrätt uteslutande är hans meddelaktighet i byggnadens uppförande. Syftet i fråga ernås därigenom, att förmånsrätten gent emot andra hypoteksborgenärer än byggnadsborgenärerna bestämmes efter de vanliga prioritetsreglerna, under det att det mellan byggnadsborgenärerna inbördes skall betraktas, såsom om samtliga deras panträtter hade samma prioritet, det vill i själva verket säga, såsom om de hade ett gemensamt byggnadshypotek. Innebörden av det sagda belyses genom följande schematiska exempel. En nybyggd fastighet besväras av följande gravationer i nedannämnda ordning: 1. ogulden köpeskilling 75 000, 2. byggnadsfordringar 25 000, 3. upplånade medel 75 000, 4. byggnadsfordringar 15 000, 5. upplånade medel 40 000, 6. byggnadsfordringar 35 000.

7 A exekutiv auktion säljes fastigheten med en nettobehållning av 200 000. Kesultat: hypoteken nr 1 och 3 inlösas. På nr 5 faller blott, vad som kvarstår av 200 000 efter avdrag av de fyra första hypotekens sammanlagda belopp, d. v. s. 10 000. De återstående 40 000 fördelas nu mellan byggnadsborgenärerna i proportion till deras fordringar, vadan på hypoteket eller hypoteken nr 2 faller 1/3, på nr 4 l/s och på nr 6 7/15 av 40 000. Det torde mera sällan inträffa, att fastighetens exekutiva försäljning giver en köpeskilling, som skulle räcka till fullt gäldande av byggnadsborgenärernas fordringar. Ofta torde det t. o. m. ställa sig vida oförmånligare för dem än i det anförda exemplet. När nu fastighetens exekutiva försäljning emellertid icke giver en köpeskilling, som förslår till fullständigt täckande av byggnadsborgenärernas panträttsfordringar, uppstår fråga om det subsidiära skyddets inträdande. Detta består däri, att byggnadsborgenärerna kunna erhålla ersättningsanspråk mot övriga pantborgenärer, i den mån dessas förmånsrätter ligga utanför det belopp, som motsvarar tomtens värde. Förutsättning för detta ersättningsanspråk, om man så vill ett slags återvinningsanspråk, är emellertid, att dessa övriga borgenärer insett eller bort inse, att fastigheten genom deras hypotek graverats till byggnadsborgenärernas skada. Vi hava icke kunnat ansluta oss till en sådan ordning, och då de schweiziska rättsreglerna i ämnet uppenbarligen skulle vara föga effektiva för sitt ändamål att stödja byggnadsborgenärerna utan det komplement, som ordningen med denna subsidiära möjlighet erbjuder, hava vi över huvud icke kunnat taga den schweiziska lagen till förebild för utarbetandet av det svenska utkastet till lag i ämnet. Visserligen har man trott sig med den schweiziska lagen göra ett vida Kritik av mindre betydande ingrepp i det gällande systemet än med det tyska. Det schweiziska synes emellertid, som om detta blott rent formellt vore händelsen. I systemet. själva verket synes stabiliteten i grundvalen för realkrediten genom den schweiziska lagen på ett mycket betänkligt sätt ha rubbats, under det att dylikt på intet sätt blir händelsen genom den tyska lagen. Att en borgonär på grund av sitt prioriterade hypotek (vi tänka nu icke på byggnadsborgenärernas särskilda hypotek) får betalning ur köpeskillingen är ju i och för sig gott och väl, men blir icke av så mycket värde, om han riskerar att därefter bliva utsatt för ett skadeståndsanspråk av byggnadsborgenärerna. Men dessutom må man märka, vilken osäker grund detta anspråk vilar på. Osäkerheten hänför sig till två moment, dels ovissheten angående tomtens värde såsom sådan och dels bevisniiigssvårigheterna med hänsyn till den subjektiva förutsättningen, att den hypoteksborgenär, mot vilken återvinningsanspråket göres gällande, insett eller bort inse, att byggnadsborgenärerna skulle komma till korta på grund av hans förmånsrätt. Vidare bör angående den schweiziska lagen anmärkas, att enkelheten i lagens föreskrifter nödvändiggör en mängd specialbestämmelser i av densamma icke reglerade frågor. Ju knapphändigare dylika bestämmelser tilltagas, dess större är faran för att rättsskyddet för byggnadsborgenärerna blir mer eller mindre ineffektivt. Fördelen synes därför egentligen blott bestå däri, att byggnadsföretaget kan igångsättas utan något hinder av anstalter till byggnadsborgenärernas skyddande samt att dylika anstalter — bortsett från byggnadsborgenärernas tvångspanträtt — överhuvud blott komma i fråga i de fall, då behovet in concreto gör sig gällande. Särskilt har det som en fördel

angivits, att tomtvärderingen — vilken också med den schweiziska lagen förutsattes, nämligen i händelse av fastighetens exekutiva försäljning — inbesparas i alla de fall, då den icke är alldeles nödvändig. Också häri döljer sig enligt vår mening en källa till osäkra förhållanden. Ty en enskild tomtvärdering sedan byggnaden redan uppförts torde icke kunna utföras med samma tillförlitlighet, som när en hel terräng med byggnadsplatser samtidigt göres till föremål för värdering. Huruvida emellertid nu med den schweiziska lagen den för byggnadsborgenärernas särskilda rättsskydd nödvändiga proceduren verkligen blir regel eller undantag, är naturligtvis beroende på de rådande förhållandena på byggnadsmarknaden. I lugna tider, då allt går sin gilla gång, äro nog de särskilda skyddsföreskrifterna tämligen överflödiga. Men efter en högkonjunktur inom byggnadsindustrien inställer sig lätt den ekonomiska kris, under vilken verkningarna av den s. k. byggnadssvindeln enligt sakens natur först bryta ut. Nu uppstår frågan* om de schweiziska skyddsbestämmelserna verkligen på ett betryggande sätt förhindra mer eller mindre medvetet bedrägliga spekulationer på byggnadsmarknaden. Detta är ett psykologiskt spörsmål. Erfarenheten i Schweiz skall kanske en gång i framtiden — hittills saknas praktiskt grundlag för ett omdöme — tillåta ett jakande svar på detta spörsmål. Men utan sådan är det omöjligt att känna någon verklig övertygelse om att den schweiziska lagstiftarens förhoppningar i detta avseende varit sakligt grundade. Skulle det emellertid visa sig, att i Schweiz en högkonjunktur på antydda sätt blivit utnyttjad, så torde kunna sägas, att den sista villan blivit värre än den första. Kanske ha byggnadsborgenärerna under de lugna tiderna och högkonjunkturen i blotta medvetandet om förefintligheten av vissa lagstadganden till deras skydd invaggat sig i sådan trygghet, att de icke ens brytt sig om att förskaffa sig sin tvångspanträtt. De stå då alldeles utanför det nyinförda rättsskyddet. Ha de åter sin panträtt, hur går det då? Svaret är högst ovisst. För det fall att en mycket svåråtkomlig subjektiv faktor hos föregående hypotekshavare kan utrönas, så kunna de välta sina förluster över på denne. Men också om en sådan övervältning kunde åstadkommas, vore det ju ingalunda säkert att den vore lycklig. Den mest oförvitlige inteckningsborgenär kan ju åläggas skadeståndsskyldighet, därför att han lånat ut penningar mot hypotek i fastigheten. Naturligtvis kan han ha insett, att genom hans förmånsrätt byggnadsborgenärernas panträtt kunde försämras, utan att sådan insikt i och för sig bör på något sätt kunna motivera hans ersättningsskyldighet. Icke behöver nödvändigt däri anses ligga ett sådant handlingssätt, som man ur allmän synpunkt borde söka förhindra. Dylikt skulle leda till, att man avskräckte från fastighetskrediten, som ju vilar på prioritetsordningen. För att byggnadsborgenärernas ifrågavarande skadeståndsanspråk skulle kunna stå i samklang med gällande rättsuppfattning, måste det jämväl förutsätta pantborgenärens vetskap om de nya skyddsreglerna och deras syftemål. Därmed stode man nära ett formuleringsförsök, som föregått lagen och som för byggnadsborgenärernas "återvinningsanspråk" förutsatte, att ägaren genom det tvistiga hypotekets upplåtande handlat dolöst mot byggnadsborgenärerna och att detta insetts eller bort inses av hypotekshavaren i fråga. Men ett dylikt stadgande skulle ju, såvitt fråga vore om skydd åt byggnadsborgenärerna, knappast få annat än en rent chimärisk karaktär. Om den i den antagna lagen gällande formuleringen

9 åter måste emellertid sägas, att den vid en på en högkonjunktur följande ekonomisk kris inom byggnadsindustrien kan befaras giva upphov till ständiga rättegångar, vilkas utgång med hänsyn till bevistemats beskaffenhet måste vara mer eller mindre beroende på en slump, och for övrigt, hurudan densamma än blir, vara ägnad att kollidera med samhällsnyttiga intressen, i ena fallet skyddet för byggnadsborgenärerna, i andra fallet tillförlitligheten i prioritetsordningen såsom grundval for fastighetskrediten Låt vara nu att det i och för sig kunde betraktas såsom en fordel, att skyddssystemet s. a. s. blott behövde fungera vid behov i det särskilda fallet- enligt den schweiziska lagen synes man vinna denna fordel endast med risk att uppoffra de ur rättssäkerhetens synpunkt mest viktiga intressen Mot den tyska lagen kunna icke dylika anmärkningar göras Den är till hela sitt syftemål prohibitiv. Den vill förekomma den s. k. byggnadPsvindeln, icke genom att ifall av behov in concreto skipa rattvisa utan genom att regelmässigt tillämpa en grundsats, som är avsedd att från grunden förekomma uppkomsten av en förutsättning för byggnadssvindeln- den osunda tomtspekulationen. Märkas bör också, att frågan om tomtvärderingen — när sådan nu en gång uppstår enligt den schweiziska lagen — blir särskilt vansklig därigenom, att en persons materiella ratt göres beroende av hur värderingen utfaller. Detta är såsom har nedan skall påvisas icke fallet i fråga om den tyska lagen. Med det nu sagda ha vi i huvudsak angivit skälen till att vi i valet mel*%***? lan den tyska och schweiziska skyddsprincipen måste ansluta oss till lagenbemötas^ den förra Också mot den tyska lagen kunna helt naturligt invändningar göras Tyskarna själva hava ju känt sig så villrådiga infor sm lag, att densamma, som antogs av riksdagen 1909, ännu alltjämt blott ar en lag på papperet, vilken det ankommer på de olika förbundsstaterna att göra till faktiskt gällande rätt. Det torde också framgå av Lundstedts ovan nämnda utredning, att mycket starka tvivelsmål göra sig gällande angående lämpligheten för att icke säga genomförbarheten av en lag som den ifrågavarande. Naturligtvis hava dessa tvivelsmål av oss tagits i noga övervägande. Emot lämpligheten att hos oss stifta en sådan lag tala i huvudsak följande fyra synpunkter. 1. Införandet av en sådan lag synes vara ägnad att i stället för att befrämja byggnadsverksamheten tvärtom i viss grad lägga hinder i vägen för densamma. Först och främst bindes ju byggherren, så att han i kreditavseende icke kan såsom förut efter behag utnyttja tomten. Är denna överintecknad, kan ju bygget icke igångsättas, förrän säkerhet deponerats till ett belopp, som motsvarar det överskjutande inteckningsbeloppet. Att ett sådant krav skall avhålla mången, som eljest vore hågad igångsätta ett byggnadsföretag, kan ju icke bestridas. 2. Också om det nu sagda i det särskilda fallet icke lägger hinder i vägen för byggnadsföretaget, så synes med lagen ifråga markeras en ny svårighet: att skaffa byggnadslån. Har ett hypotek utöver redan intecknat tomtvärde före byggnadslovet lämnats som säkerhet tor byggnadskreditivet, så hindrar visserligen icke detta i och for sig byggnadshypotekets uppkomst, men kravet på den ovannämnda differenssakerheten måste leda till att byggnadskreditivets hypotek från början icke kan erhålla prioritet förrän efter byggnadshypoteket. Visserligen kan det efteråt rycka upp framför byggnadshypoteket. Men förutsättningen härför är, att kreditivet använts till likviderande av byggnadsfordringar. Blott i den mån så skett, erhåller det denna prioritet. Detta måste således

10 leda till, att banker och andra förlagsgivare vid byggnadsföretag i sitt eget intresse tvingas öva en viss tillsyn över att meddelade byggnadslån yarda för sitt enda ändamål, byggnadsföretaget, verkligen använda. Man har nu sagt, att förlagsgivarne icke alls eller i varje fall icke utan vidare vilja åtaga sig sådan tillsyn. Följden skulle således blott bliva antingen att byggnadslån förvägrades eller att de belades med en extra premie, exempelvis i form av högre ränta, i det hela således en åtstramning av byggnadskrediten med ty åtföljande svårigheter för byggnadsverksamheten att bekämpa. Byggnadsborgenärerna, som man velat hjälpa, hade man i stället blott kunnat stjälpa. Leverantörerna skulle ej längre få avsättning för sina leveranser och hantverkarne icke för sitt arbete. Givetvis skulle stagnationen ej kunna fortfara någon'längre tid, men det bleve storkapitalet, har man sagt, som efter avbrottet komme att bliva byggnadsföretagare. De nya byggnadsföretagarne skulle begagna sig av sina egna arbetare och själva ombesörja leveranserna. De självständiga byggnadshantverkarne skulle såsom sådana försvinna. De skulle förvandlas till arbetare i andras tjänst. Också leverantörerna skulle uteslutas från byggnadsmarknaden, i den mån de icke vore kapitalstarka nog att själva stå bakom byggnadsföretagen. 3. Härtill kommer den svårighet, som ligger i behovet av uppskattning av byggnadsplatsens verkliga varde. Med hänsyn till detta skall ju byggnadsborgenärernas anspråk på säkerhet genom panträtt i fastigheten eller genom den s. k. differenskautionen bestämmas. Ty någon särskild förmån av den nybyggda fastigheten intill det belopp, som motsvarar tomtens värde före bebyggandet, bör ju ej tillkomma byggnadsborgenärerna. 4. Till sist måste naturligtvis även tagas i övervägande, huruvida icke för Sveriges del ett avskräckande moment över huvud ligger däri, att icke ens det intensiva tyska lagstiftningsarbetet förmått åstadkomma mera än en lag på papperet, d. v. s. en lag som i själva verket icke är gällande rätt. Den första av dessa invändningar är enligt vår mening den allvarligaste, om man blott fäster sig vid de verkningar, som lagen såsom sådan, d. v. s. på grund av sitt innehåll, kan antagas medföra. Inskränkningen i en ägares hittillsvarande dispositionsrätt över byggnadsplatsen i och för densammas belåning måste naturligtvis i viss grad åtminstone till en början verka hämmande på byggnadsindustrien. Att emellertid redan av detta skäl motsätta sig denna lagstiftning synes oss dock vara förhastat. Byggherren berövas ju dock icke möjligheten att genom tomtens belåning göra dess värde mobilt. Principen är tvärtom, att ägaren må kunna belåna tomten intill värdet å densamma. Vad som förhindras är däremot, att äganderätten över tomten användes — utöver syftet att utdraga räntekapitalet ur tomten — jämväl till att på förhand's. a. s. mobilisera det kapital, som genom byggnadens uppförande förbindes med jorden, d. v. s. göres immobilt. Man behöver ju icke vara nationalekonom för att kunna säga sig, att det, som man sålunda med den nya lagen vill förekomma. måste anses vara av osund karaktär. Emellertid torde det böra anföras vad den just på bostadsfrågans område ansedde tyske nationalekonomen Eberstadt i förevarande avseende har att säga. Eberstadt framhåller, hurusom realkrediten i själva verket tillgodoser två varandra helt olika uppgifter. Man kunde uttrycka detta så, att realkrediten åstadkomme dels kapitalets immobilisering och dels jordvärdets mobilisering. För jordens kultivering, i synnerhet i städerna/är kreditkapital nödvändigt. Tomternas bebyggande fordrar ett stort kapital, varöver byggnads-

11 företagaren själv så gott som aldrig förfogar. De byggnader, som uppföras, äro emellertid i regel av lång varaktighet, de tjäna framtiden och äro därför kreditvärdiga. Det är alltså realkreditens uppgift att här tillgodose kapitalbehovet. Det kapital, som på detta sätt åstadkommes, försvinner ju ej utan blir tvärtom produktivt. Eftersom det är nedlagt i eller förbundet med jorden, kan man ju i själva verket säga, att det har gjorts immobilt. Eealkreditens andra ändamål sammanhänger därmed, att jordägaren vill förfoga över det ekonomiska värde, som innehålles i hans jord, eller att han vill realisera den vinst, som han gjort genom jordens värdestegring. Dessa intentioner tillgodoser han genom att belåna jorden. Realkrediten har här haft en rakt motsatt verkan. I stället för att kapitalet har immobiliserats, har tvärtom jordvärdet mobiliserats. I förra fallet har ett nytt materiellt värde skapats, i senare fallet har blott en skuldfordran uppstått, vars årliga förräntande sker genom jordens ekonomiska nyttjande. Införande av produktivkapital i jorden och uttagande av räntekapital ur jorden äro de motsatser, vilka nu och alltid ined sina mot varandra stridande intressen åstadkommes genom realkrediten. Principiellt kunde således visserligen ingenting invändas emot att realkrediten anlitades också för att mobilisera jordvärdet. Men ett grundfel i realltreditinstitutionen av den mest ödesdigra betydelse utgjordes därav, att jordvärdet och byggnadsvärdet smält samman till ett gemensamt i! ärde och att därigenom också hypoteken för kapitalets immobilisering och för jordvärdets mobilisering icke holies åtskilda eller, såsom Eberstadt å ett ställe uttrycker det, att "die Hypothek fur den Boden und die Hypothek fur das Bauwerk sich in einen Betrag verschmelzen durfen". Därigenom att tomtspekulanten, när räntekapitalet dragés ur jorden, plägar förfoga över första förmånsrätten, tillfaller honom, tack vare sammansmältningen av jordvärdet och byggnadsvärdet, ett plus, som skapats varken genom hans kapital eller genom hans arbete eller överhuvudtaget "innerhalb seines wirtschaftlichen Bereichs". Att Eberstadt trots denna kritik av den rådande realkreditinstitutionens brister likväl ställt sig skeptisk gentemot lämpligheten av den tyska skyddslagens genomförande må till förekommande av missförstånd särskilt framhållas. Detta förringar naturligtvis på intet sätt betydelsen av hans ifrågavarande kritik. Riktigheten i denna synes oss också i hög grad styrkt av de rättshistoriska anmärkningar, som meddelats i Lundstedts utredning s. 50—54. Av dessa synes framgå, att den gällande rätten på området är produkt av en sammanslagning av stympade germanska och romerska rättsprinciper, vilka ej passa ihop med varandra. Oförenligheten mellan dem har tydligare framträtt och medfört sina skadliga verkningar, först sedan samhällenas utveckling till storstäder gjort realkrediten anlitad på ett förut knappast anat sätt. Det torde således få anses höjt över alla tvivelsmål, att den av oss efter den tyska lagens förebild föreslagna begränsningen i byggherrens dispositionsrätt över tomten blott syftar mot att undanrödja ett ur allmän synpunkt sett mycket osunt moment i det gällande realkreditsystemet. Det är ju detta moment, som möjliggör också för fullkomligt ovederhäftiga och insolventa personer att "förvärva" tomter och igångsätta byggnadsföretag. Det är särskilt härigenom, som den osunda tomtspekulationen befrämjas. Tomtpriserna gå upp högt över reella värdet och, vare sig uppsåtet från början är bedrägligt eller icke, inträder alltid en stor risk att "företaget" icke skall bära sig, med påföljd att byggnaden går i likvid för låneka-

12 pital, som icke immobiliserats, och byggnadsborgenärerna stå där med sina värdelösa resterande fordringar. Med allt detta är emellertid ingalunda sagt, att det vore befogat att införa en skyddslag av ifrågavarande art. Det är ju dock fråga om att göra ett ingrepp i en institution, som •— låt vara att ingreppet gäller en utväxt på densamma — likväl sedan länge legat till grund för ett betydande område av den allmänna kapitalomsättningen. Hur befogat ingreppet i och för sig kan vara, är det dock — med hänsyn till det rotfäste, som den bestående ordningen nu en gång fått — tänkbart, att det ur samhällelig synpunkt sett skulle medföra mera ont än gott. Påtagligt är, att en viss hämning i byggnadsföretagsamheten skulle bliva följden. Att vi trots insikten härom ifrågasätta denna lagändring beror därpå, att det ju å andra sidan är uppenbart, att hämningen framför allt ligger däri, att de ekonomiskt otillförlitliga byggherrarna försvinna från byggnadsindustrien. Så långt blott detta är händelsen, behöver man icke vara tveksam om den föreslagna lagens befogenhet. Men det är också klart, att även åtskilliga mindre kapital- eller kreditstarka personer — mot vilkas ekonomiska vederhäftighet likväl ingen anmärkning kan göras — tvingas till återhållsamhet på grund av de ekonomiska band, som den nya lagen skulle lägga på dem. I den mån detta är händelsen, kan lagen icke sägas vara obetingat lycklig. Det gäller således först att söka angiva, i vilken skala dylikt kominer att ske, och därefter att ur byggnadsindustriens synpunkt mot varandra väga å ena sidan fördelen av dessa genomgående sundare förhållanden på området, å andra sidan olägenheten av att vissa ekonomiskt mindre starka men likväl icke alldeles ovederhäftiga personer måste rymma fältet för byggnadsföretagen. I senare avseendet torde man dock kunna förmoda, att dessa personer, sedan lagen en tid tillämpats, skola komma till heders och att således med fullt stabila förhållanden reformen blott behöver utestänga sådana "byggherrar", vilkas försvinnande från byggnadsmarknaden uteslutande vore en fördel. Den invändning, som skulle kunna möta lagförslaget från förlagsgivarhåll, är näppeligen av den art, att den bör kunna godkännas. Enligt förslaget erhåller försträckningsgivaren sin prioritet före byggnadshypoteket för alla utbetalningar, som skett till en för ändamålet utsedd godman eller på hans anvisning (27 §). Med hänsyn härtill måste ju saken ur förlagsgivares synpunkt i allmänhet kunna ordnas så, att icke något som helst extra arbete eller några som helst extra kostnader behöva vila å dem och icke heller någon osäkerhet foldern behöver uppstå. I detta avseende innebär lagförslaget ett företräde framför den tyska lagen, enligt vilken godemannen blott utses på förlagsgivarens särskilda yrkande hos domstolen och fungerar på förlagsgivarens bekostnad. A andra sidan går vårt förslag i detta avseende längre än vad som vid första påseendet kan förefalla nödvändigt. Man kunde nämligen anse, att förlagshypotekets särskilda prioritetsrätt borde vara given, även om utbetalningar av byggnadslån skett utan någon bemedling av godemannen, nämligen om och i den mån de dock faktiskt kommit byggnadsborgenärerna till godo, ja, t. o. m. om blott förlagsgivarne i detta syfte nedlagt tillräcklig omsorg vid sina utbetalningar, trots det att syftet icke nåtts. Såsom emellertid i motiven till 27 § närmare framhålles, skulle en sådan ordning stöta på väsentliga praktiska hinder. Förslaget låter därför den särskilda prioriteten för byggnadslånet förutsätta, att byggnadslånets utbetalning skett till

IB

godemannen eller på hans anvisning. Då härigenom som sagt icke något som helst extra besvär kan anses vara lagt å förlagsgivare, kunna givetvis icke eventuella invändningar från förlagsgivarhåll mot den föreslagna lagen vara förtjänta av beaktande. Vad åter angår frågan om byggnadsplatsens värdering, bör man ihågkomma, att den opposition, som på denna punkt uppstod under det tyska lagstiftningsarbetet, förnämligast gällde det år 1897 framlagda förslaget, icke det, som sedermera antogs till lag. Här låg saken så, att det åsatta värdet hade den största betydelse för materiella rättigheter: byggnadshypoteket skulle få förmånsrätt omedelbart efter tomtvärdet och undantränga alla förutvarande hypotek, som översköto detta värde. I senare lagförslag ävensom i den till sist antagna lagen och i här föreliggande utkast är det blott beloppet av den deponerade säkerheten, som är beroende av tomtvärdets storlek. Tredjemans rätt försämras ju ej av en oriktig värdering. Under dessa omständigheter kunna icke sådana krav ställas på tillförlitligheten i tomtvärderingon, att denna behöver betraktas som en oöverkomlig svårighet. För vår del ha vi t. o. m. vågat ifrågasätta, att det numera gällande sättet för fastighetstaxering i beskattningssyfte skulle kunna anses vara tillfyllest. Visserligen göra vi detta endast efter stor tvekan. Men då å ena sidan, som nämnts, det endast är storleken av den säkerhet, som skall deponeras, vilken enligt utkastet är beroende av det åsatta värdet, och å andra sidan enligt den nyinförda principen för allmän fastighetstaxering avsevärda förändringar införts, åsyftande en taxering, som i möjligaste mån visar fastigheternas verkliga värden, ha vi icke kunnat känna oss övertygade om nödvändigheten att låta en lag sådan som den föreslagna åtföljas av föreskrifter om en såirskild värderingsinstitution. Vi hava därför till sist trott det vara riktigast att i utkastet lägga den allmänna fastighetstaxeringen till grund för åsättande av de värden, enligt vilka skall framgå, om och till vilket belopp s. k. differenskaution bör deponeras. Det får sedan under denna lagfrågas vidare behandling ankomma på de synpunkter, som från olika håll kunna framställas, huruvida en särskild värdering bör anordnas och i samband med lagens antagande en författning om proceduren härför utfärdas. Vad till sist angår den invändning emot föreliggande lagförslag, som kan grundas på det starka motståndet mot lagens antagande i Tyskland och det motstånd, som till sist, efter dess s. a. s. principiella godkännande av riksdagen, restes mot dess tillämpning i Preussen, så vitt vi veta, den enda stat, där lagens genomförande efter dess antagande satts i fråga, få vi hänvisa till Lundstedts utredning s. 198—224. Därav synes framgå, att styrkan i detta motstånd icke varit ur saklig synpunkt tillräckligt motiverad av de grunder, å vilka man velat stödja detsamma. Särskilt torde man böra beakta, att detta motstånd tämligen genomgående haft sitt egentliga stöd inom den del av affärsvärlden, som antingen hade ett direkt intresse i att det gamla systemet fortfarande tillämpades (de s. k. torrängbolagen) eller också i varje fall trodde sig icke hava något att vinna genom den nya ordningen, utan möjligen komma att åsamkas ett visst extrabesvär (hypoteksbanker och andra försträckare av byggnadslån). Dessa båda kategorier hava ju i Tyskland stundom rent av låtit påskina, att de icke skulle spara någon möda för att lägga stenar i vägen för lagens tillämpning och leda dess verkningar in i banor, som vore rakt motsatta dem, som av lagstiftaren avsetts. Något spår till sådana ten-

14 denser har ej kunnat förspörjas i vårt land. Bland de fackmän, med vilka vi haft tillfälle överlägga, har väl delvis försports starka betänkligheter mot detta lagprojekt. Men knappast torde man behöva befara att beredvillighet skulle saknas, i händelse förslaget bleve verklighet, att giva medverkan till ett stödjande av byggnadsverksamheten på det sätt, som kräves med byggnadshypotekets införande. I detta sammanhang torde också kunna erinras om den underdåniga hemställan, som den 8 december 1917 gjordes av handelskammaren i Gävle, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida icke åtgärder omedelbart borde vidtagas för införande av verksamt rättsligt skydd för byggnadsborgenärerna. Visserligen torde denna hemställan till stor del hava föranletts av missförhållandena vid de offentliga byggnadsentreprenaderna, men i densamma påyrkas också uttryckligen en förändring av gällande rätt till byggnadsborgenärernas skyddande vid den privata byggnadsverksamheten. Handelskammaren synes i detta avseende dela de synpunkter, som framställts i Lundstedts utredning, vilken åberopas såsom motivering för den gjorda hemställan. Under dessa omständigheter ha vi så mycket mindre ansett oss kunna fästa avgörande vikt vid de svårigheter, med vilka den tyska lagstiftningen på området haft att kämpa, som den juridiska sakkunskapen i Tyskland — av allt att döma fullt opartisk — nästan enhälligt lagt sitt ord i vågskålen till förmån för genomförandet av lagreformen i fråga. Av det sagda torde framgå, att det icke varit vår mening att på något sätt söka förringa de invändningar, som med fog kunna framställas emot lämpligheten att med svensk rätt införliva en skyddslag av utkastets art. Vi hava endast funnit, att skälen emot en dylik lag icke äro sådana, att man borde underlåta att framlägga ett lagförslag till granskning och prövning av vederbörande myndigheter och fackmän. Självklart synes oss därvid vara att en lag om särskilt byggnadshypotek — alldeles såsom i Tyskland — blott bör införas för sådana orter, där ett verkligt behov av densamma kan göra sig gällande, alltså i allmänhet icke i landskommuner och, vad städerna angår, blott i dem, i vilka byggnadsspekulationen kan beräknas taga sådan fart, att därigenom en osund tomtspekulation med ty åtföljande s. k. byggnadssvindel kan befaras. Förslagets av- Ehuru till grund för vårt utkast ligger samma princip, som sanktionevikelser från r a t s i den tyska skyddslagen, företer likväl utkastet väsentliga avvikelser tyska lagen. j r ^ n denna lag. Två av dessa hava redan berörts. De avse fastighetsvärderingen och anordnandet av godemansinstitutionen. I förra avseendet förutsätter ju den tyska lagen en särskild värderingsprocedur, som i sin tur kräver en särskild värderingsmyndighet, "Bauschöffenamt". På denna nya myndighet vilar överhuvudtaget en mängd funktioner enligt den tyska skyddslagen. Någon motsvarighet härtill finnes ej i utkastet. Genom att göra godemansinstitutionen obligatorisk och genom att begagna sig av den allmänna fastighetstaxeringen vinnes, utöver den redan framhållna fördelen av obligatorisk godman, att byggnadshypotekets princip kan genomföras med anlitande av redan befintliga myndigheter, byggnadsnämnd och överexekutor. Enligt utkastet har nämligen godemannen att hålla sig underkunnig om byggnadsborgenärerna och deras fordringar. Genom att låta giltig anmälan av byggnadsfordran förutsätta intyg av godemannen och genom att låta honom spela den förut omnämnda rollen vid utbetalning av meddelade byggnadslån blir det möjligt att in-

15 föra skyddslagen utan att vare sig byggnadsnämnden eller överexekutor belastas med några för deras verksamhet i övrigt alltför främmande uppgifter. Enligt vad som förut framhållits, måste det ju vara av största vikt för att undgå konflikt med förlagsgivare, dels att godman finnes vid alla byggen, å vilka lagen skall vara tillämplig, och dels att han icke behöver avlönas av förlagsgivare. A andra sidan vore det ju icke ägnat att egga byggnadsverksamheten, om godemanskostnaden lades på byggherren eller andra intressenter i byggnadsföretaget. Vi ha tänkt oss, att godemannens avlöning skulle bestridas gemensamt av stat och kommun. Detta bleve då — utom ersättning åt skiljemän enligt 22 § i utkastet — den extra kostnad, som drabbade det allmänna i anledning av lagens tillämpning. Enär naturligtvis samma person samtidigt kan tjänstgöra som godman vid flera byggen, kan utgiften icke anses alltför betungande, särskilt icke när man beaktar institutionens utomordentligt stora betydelse och möjligheten av att införa skydd för byggnadsborgenärerna, utan att någon särskild myndighet, analog med det tyska "Bauschöffenamt", behövde inrättas. Ett av de allra mest svårlösta problemen i hela denna lagstiftningsfråga synes oss vara det, hur lagen bör förhålla sig till frågan om exekutiv försäljning av fastigheten under byggnadstiden. Enligt den tyska lagen får fastighet, som besväras av en "Bauvermerk", icke exekutivt försäljas förrän inom en viss kortare tid efter det byggnaden blivit färdig. Detta sammanhänger med att byggnadshypoteket, som ju skall omfatta alla obetalda byggnadsfordringar, icke kan komma till stånd förrän vid denna tid. Emellertid kan exekutiv försäljning av fastigheten ske efter byggets avslutande också under en kortare tid, innan byggnadshypoteket kommit till stånd. Men då erhåller "Bauvermerk" praktiskt taget samma betydelse, som om byggnadshypoteket redan hade kommit till stånd. På detta sätt erhåller "Bauvermerk" ur rättssystematisk synpunkt en verkan analog med annan s. k. "Vormerkung" i den tyska fastighetsrätten. Vore emellertid exekutiv försäljning tillåten redan under byggnadstiden, skulle •— på grund av byggnadshypotekets gemensamhet för samtliga byggnadsborgenärer — näppeligen någon hänsyn vid köpeskillingens fördelning kunna tagas till att fastigheten besvärades av en "Bauvermerk". En sådan oformlighet har man nog dragit sig för i Tyskland. Och skulle åter vid exekutiv försäljning av fastigheten, innan bygget vore färdigt, hänsyn tagas till en "Bauvermerk" vid köpeskillingens fördelning, så skulle detta innebära detsamma som realiserandet av ett hypotek, vari samtliga dåvarande byggnadsborgenärer hade del. Bortsett från att därigenom syftet icke skulle kunna nås att genom byggnadshypoteket hjälpa alla dem, som bidragit till uppförandet av byggnaden, skulle de ifrågavarande byggnadsborgenärerna ofta icke hava mycket gagn av ett sådant förfaringssätt, alldenstund en halvfärdig byggnad i regeln betingar ett relativt avsevärt sämre pris vid exekutiv försäljning än en färdigbyggd fastighet. För vår del ha vi ansett det ganska betänkligt att av hänsyn till ett blivande byggnadshypotek förbjuda exekution i en under byggnad varande fastighet. Ett sådant förbud skulle kunna medföra högst skadliga konsekvenser. Om byggherren på grund av insolvens eller annan anledning utan att avyttra fastigheten övergåve företaget, innan det avslutats, skulle bygget få ligga där i sitt halvfärdiga skick, om icke försträckningsgivare eller andra borgenärer hade intresse av och möjligheter att fullborda verket. Vi hava därför å ena sidan trott det

16 vara riktigast att icke låta den nya lagens tillämpning medföra hinder för fastighetens exekutiva försäljning under byggnadstiden, men å andra sidan funnit, att en sådan försäljning under denna tid icke borde få influera å det förhållande, att fastigheten predestinerats till att i sinom tid belastas med ett byggnadshypotek, d. v. s. att man varken vid fastställande av lägsta budet eller vid köpeskillingens fördelning finge taga någon hänsyn till den eventuella existensen av byggnadsfordringar. Därigenom skulle exekutionen i fastigheten under byggnadstiden ej kunna lända byggnadsborgenärerna till något avsevärt men. Väl är det däremot sant, att byggherren själv, liksom andra hans borgenärer, kunde bliva lidande genom en tvångsförsäljning under denna tid, enär ovissheten angående fastighetens värde i köparens hand på grund av det blivande byggnadshypoteket kunde leda till att mindre förmånliga bud å fastigheten avgåves. Därvid må emellertid först erinras om att ovisshetsgraden betydligt reduceras, därigenom att byggnadshypotekets maximibelopp enligt utkastet — till skillnad från den tyska lagen — begränsats till en tredjedel av byggnadskostnaderna. En sådan begränsning ha vi trott vara att föredraga framför den tyska lagens ståndpunkt, som icke begränsar storleken av det belopp, som skall tryggas genom byggnadshypoteket. Givet är visserligen, att det för byggnadsborgenärerna kunde vara förmånligare att ha ett större hypotek att tillgå, men i regeln skall nettobehållningen av köpeskillingen vid den exekutiva försäljningen icke vara så stor, att den räcker till täckande av ett byggnadshypotek, som omfattar mera än ungefär just tredjedelen av byggnadskostnaderna. Gången är ju i allmänhet den • vid ett bygge, att byggnadskreditiv anlitas till ungefär två tredjedelar av byggnadskostnaderna. Då ju försträckningsgivare skall ha prioritet framför byggnadshypoteket, kommer det naturligtvis praktiskt att ställa sig så, att av köpeskillingen för byggnadshypoteket blott återstår ett belopp, som ungefärligen motsvarar tredjedelen av byggnadskostnaderna. Man bör också märka, att ett dylikt resultat ur saklig synpunkt, principiellt sett, bör vara acceptabelt, alldenstund försträckningsgivares prioriet före byggnadshypoteket praktiskt taget betingats därav, att de upplånade medlen använts till gäldande av byggnadsfordringar. — Om den menliga inverkan vid en exekutiv försäljning av ovissheten angående storleken av det blivande byggnadshypoteket sålunda på sätt nu sagts enligt utkastet rätt mycket reduceras, så bör ytterligare beaktas, att man i den byggnadsbok, som det enligt första kapitlet i utkastet åligger byggherre och byggnadsentreprenör att föra, har ännu ett medel att skaffa vissa hållpunkter för beräkning av det belopp, till vilket fastigheten besväras av byggnadsfordringar. Särskilt för den händelse att bygget vid den exekutiva försäljningen ännu icke fortskridit i mera avsevärd grad kommer ytterligare den möjligheten i betraktande, att nye ägaren genom att deponera tredjedelen av de beräknade byggnadskostnaderna kan befria fastigheten från det överhängande byggnadshypoteket. Också härutinnan föreligger en olikhet i jämförelse med den tyska lagen. Denna låter visserligen också en byggherre, som besitter medel därtill, befria sin fastighet från underkastelse under skyddslagens bestämmelser angående byggnadshypotek genom att till byggnadsborgenärernas säkerhet deponera en tredjedel av den beräknade byggnadskostnaden. Men deponeringen har denna verkan enligt den tyska lagen blott om den sker, innan byggandet påbörjats. En sådan begränsning hava vi icke haft någon anledning att föreslå. Den torde i den tyska lagen sammanhänga med bl. a. dels för-

17 budet mot exekution i fastigheten under byggnadstiden och dels och framför allt möjligheten, att byggnadshypoteket komme att omfatta större belopp än depositionssumman. Genom det senare skulle ett visst spelrum öppnas för byggherren till mindre lämpliga spekulationer, om verksam deponering skulle kunna ske under byggnadstiden: visade det sig att byggnadshypoteket på grund av byggnadskostnadens ökning utöver det beräknade beloppet eller annan anledning skulle stiga i höjden, kunde det vara förenligt med byggherrens intresse att söka uppbringa nödiga medel för att deponera dem till fastighetens befrielse från byggnadshypoteket. Med det sagda vilja vi naturligtvis på intet sätt söka hävda, att icke också med utkastets ståndpunkt en exekutiv försäljning av fastigheten under byggnadstiden stundom kan medföra menliga verkningar. Vi ha emellertid av anförda skäl icke kunnat ansluta oss till en annan ståndpunkt. Erinras må också till sist om att det vid fastighetsägarens konkurs ofta skall vara möjligt för konkursförvaltningen att av hänsyn till intressenternas allmänna bästa få försäljningen framflyttad, till dess att samtliga byggnadsfordringar hunnit utredas och deras säkerhetsrätt är mogen för realisering. Är blott byggnaden färdig, så dröjer det nämligen enligt utkastet icke länge, förrän också byggnadshypoteket är klart. Även i detta avseende föreligger en väsentlig olikhet i jämförelse med den tyska lagen. Vi ha nämligen föreslagit, att eventuellt uppkommen tvist angående byggnadsfordran, d. v. s. angående en borgenärs rätt att på grund av åberopad fordran erhålla del i byggnadshypoteket skall avgöras genom skiljemän. Mot ett sådant summariskt förfarande torde knappast någon invändning med fog kunna göras, när man beaktar, att det blott är frågan om delaktighet i byggnadshypoteket, som skall avgöras genom skiljedomen. Denna bildar icke res iudicata angående det obligationsrättsliga förhållandet mellan den förmente byggnadsborgenären och hans medkontrahent. Skulle en materiellt oriktig skiljedom ha meddelats till förmån för en person såsom byggnadsborgenär, blir han på därom förd talan skyldig återbära, vad han på grund av skiljedomen för mycket uppburit. Liksom enligt den tyska lagen skall också enligt utkastet icke någon fråga om byggnadshypotek uppstå vid de s. k. offentliga byggnadsentreprenaderna, d. v. s. när stat eller kommun är byggherre. Grunden härtill är ju påtaglig. Då fastighetsägaren i dylika fall alltid är solvent, är det ju meningslöst att vilja trygga byggnadsborgenärerna genom vare sig byggnadshypotek eller deponering av säkerhet. Däremot kan det väl sättas under diskussion att vid dessa entreprenader låta staten eller kommunen — vilka ju eljest, såsom stående utanför de med byggnadsleverantörerna, byggnadshantverkarne eller byggnadsarbetarne ingångna kontrakten, icke ha något ansvar för likvidens fullgörande — bli subsidiärt betalningsskyldiga för visst belopp, t. ex. tredjedelen av dessa^ borgenärers resterande fordringar. Detta är också den tyska lagens ståndpunkt. Möjligt är att sådant utgjorde en god utväg att komma ut ur de oefterrättliga förhållanden, som inom denna del av byggnadsverksamheten tidtals äro rådande. Hithörande frågor hava emellertid upprepade gånger i andra sammanhang stått på dagordningen. De falla också utanför den uppgift, vi fått oss förelagd och hava därför icke i utkastet beaktats. Vid sidan av bestämmelserna angående byggnadsborgenärernas skyddande genom byggnadshypotek och vad därmed står i samband meddelar

18 utkastet också, såsom redan blivit antytt, föreskrifter om särskild bokföringsskyldighet för byggherre och byggnadsentreprenör. I det föregående hava vi velat påvisa, att införandet av en lag sådan som den, vartill vi nu framlägga ett utkast — låt vara att mycket betydelsefulla invändningar däremot kunna framställas — likväl är väl värd att bliva diskuterad. Men vi måste dock å andra sidan uttryckligen betona, att vi ingalunda ens ifrågasätta, att en sådan lag för närvarande borde antagas till genomförande. Icke därför att just nu alls icke något behov av en dylik lag förefinnes. Ty på grund av sitt prohibitiva syftemål bör en sådan lag stiftas under lugna tider för att förekomma, att en inträffande högkonjunktur drager de osunda spekulationerna med sig. Anledningen till att man just nu måste finna tidpunkten olämplig att införa en lagreform av nu ifrågavarande art, är det rådande exceptionella stillaståendet inom byggnadsverksamheten. Nu gäller det ju framför allt att med alla till buds stående medel stimulera denna industri och att så mycket som möjligt undanrödja eller neutralisera alla hämmande faktorer men icke införa några nya sådana. Och det är väl obestridligt, att i dessa tider av världskrigets efterdyningar, då penningtillgången är så knapp men prisen på materialier och arbetskraft däremot relativt höga, skulle införandet av byggnadshypoteket med dess komplement, differenssäkerheten, långt ifrån att bliva en byggnadsverksamheten eggande faktor, tvärtom spela en ganska betydande roll såsom ytterligare en hämning i densamma. Hade en lag sådan som den föreslagna varit gällande t. ex. i Stockholm vid världskrigets utbrott, så torde det ha blivit nödvändigt att tillsvidare sätta den ur kraft, när stagnationen på byggnadsmarknaden började göra sig märkbar. Därmed skulle emellertid ingalunda någon förkastelsedom ha varit fälld över lagen. Såsom fastighetsväsendet nu en gång genom seklerna blivit utbildat, ligger det i sakens natur, att det nya institutet icke kan få ha annan karaktär än att vara en regulator till stävjande av vissa osunda spekulationer på byggnadsmarknaden, en regulator av tillfällig karaktär icke blott med hänsyn till orten för dess införande utan även med hänsyn till tiden, såtillvida att den på ett behändigt sätt bör kunna avlägsnas, när särskilda tidsförhållanden kräva det. I enlighet härmed föreskriver också utkastet, att K. Maj:t, som förordnar om lagens tillämpning, även kan förordna om tillämpningens upphörande.

19 Utkast till lag om visst tryggande av byggnadsborgenärers fordringar. 1 kap. Allmänna bestämmelser. 1 §. Entreprenör är enligt denna lag den, åt vilken byggherre eller annan för dennes räkning uppdragit att uppföra eller verkställa förändring av byggnad (huvudentreprenör) eller ock att utföra visst eller vissa för sådant företag erforderliga byggnadsarbeten (delentreprenör). Har uppdrag, som i första stycket sägs, av entreprenör helt eller delvis överlåtits å annan, är denne underentreprenör. Med byggherre förstås i denna lag ägare av fastighet, vara byggnadsföretag äger rum. Denna lag har tillämplighet endast i avseende å byggnadsföretag, där byggnadskostnaden jämlikt 15 § beräknats överstiga 25 000 kr. Är fråga om uppförande av byggnad och finnes förut annan byggnad, som skall borttagas för att lämna rum åt den nya, vare kostnaden för arbetet med borttagandet inräknat i byggnadskostnaden. Med byggnadslån avses i denna lag försträckning till gäldande av byggnadskostnad mot säkerhet av inteckning i den fastighet, vara byggnadsföretaget äger rum. När enligt avtalet försträckningsbeloppet skall utbetalas i poster i mån av byggnadsföretagets fortskridande, skall försträckningen anses ske till gäldande av byggnadskostnad, ändå att dess berörda ändamål icke blivit i avtalet annorledes angivet. 2 §.

Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning i de fall, där staten eller kommun är byggherre. 2 kap. Om bokföringsskyldighet vid byggnadsföretag. 3 §.

Entreprenör vare pliktig att föra bok, så ock byggherre, som upptagit byggnadslån. 4 §.

I byggnadsboken antecknas storleken och beskaffenheten av de för byggnadsföretaget avsedda tillgångar, över vilka den bokföringsskyldige förfogar, ävensom, där den bokföringsskyldige är byggherre, ej mindre

20 särskilt av belopp, som må hava för byggnadsföretaget upplånats jämte långivarens namn och de huvudsakliga lånevillkoren, än även av lån, som må hava upptagits för annat ändamål än för byggnadsföretaget och för vilket fastigheten häftar. I övrigt skall om innehållet i byggnadsbok gälla vad om innehållet i dagbok är i förordningen den 4 maj 1855 om handelsböcker och handelsräkningar stadgat. Vid anteckning om inflytande medel skall anmärkas, huruvida och i vad mån det belopp, anteckningen avser, härrör från beviljat byggnadslån. Byggnadsboken föres för varje byggnadsarbete för sig och skall under tio år räknat från den dag, då sista inskrivningen skedde, så vårdas, att den vid behov må vara tillgänglig. 5 §. Den, som är pliktig föra handelsböcker enligt vad i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar är stadgat, skall, där han fört byggnadsbok, anses hava fullgjort vad honom enligt nyssnämnda förordning åligger med avseende å dagbok; skolande i ty fall angående byggnadsboken gälla, utöver vad i denna lag är stadgat, tillika bestämmelserna om dagbok i 4, 5 och 9 §§ i berörda förordning. Vad i 12—18 §§ i berörda förordning är stadgat om handelsbok såsom bevisningsmedel i tvist mellan köpmän, skall, ändå att sådant fall ej är förhanden, som här ovan i första stycket sägs, ock gälla byggnadsbok i tvist med den, som giver byggnadslån, eller med byggnadsborgenär. 6 §.

Råkar den, som är bokföringsskyldig enligt denna lag, i konkurs och prövas han icke hava ordentligen fullgjort berörda skyldighet, vare lag som i 23 kap. 3 § strafflagen sägs. 7 §.

Vid byggnadsarbete är byggherren eller, där huvudentreprenör finnes, denne pliktig att låta å lätt synlig plats anbringa anslag, upptagande byggherrens, huvudentreprenörs och delentreprenörs namn och bostad i tydlig skrift. Förseelse mot stadgandet i första stycket straffas med böter. 8 §. Bestämmelser i detta kapitel avse icke byggnadsföretag, vartill jämlikt 38 § byggnadsstadgan för rikets städer lov begärts, innan denna lag trätt i kraft. 3 kap. Om byggnadshypotek m. m. 9 §. Bestämmelserna i detta kap. skola äga tillämpning inom för bebyggande planlagt område i viss stad och å viss sådan ort å landet, där den

•21 för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, dock allenast sedan Konungen efter vederbörandes hörande därom förordnat. Har sådant förordnande meddelats, äge Konungen efter vederbörandes hörande, när skäl därtill äro, förordna om tillämpningens upphörande. 10 §. Innan ansökan om tillstånd till uppförande av byggnad, som avses i 1 § fjärde stycket, sker, skall anmälan om det tilltänkta byggnadsföretaget med angivande av den fastighet, vara byggnaden skall uppföras, göras i stad hos rätten och ä landet hos domaren. Anteckning om dylik anmälan skall införas i inteckningsprotokollet i stad å nästa rättegängsdag för inteckningsärenden och å landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting. 11 §. Byggnadsnämnd må ej giva lov till uppförande av byggnad utan så är, att i 10 § omförmäld anteckning i inteckningsprotokollet jämlikt 12 § ej erfordras eller ock sådan anteckning ägt rum och därjämte antingen sammanlagda beloppet av de fordringar, för vilka inteckning sökts före den dag, då anteckningen skedde, icke översteg fastighetens värde eller ock säkerhet i obligationer, depositionsbevis eller andra lätt realiserbara värdepapper blivit ställd hos överexekutor för överskjutande beloppet, dock högst intill vad som motsvarar en tredjedel av den för byggnadens uppförande beräknade kostnaden. Är fastigheten redan bebyggd och skall å densamma jämväl ny byggnad uppföras, må, där ej säkerhet blivit ställd på sätt i 12 § är stadgat, byggnadslov ej heller givas, förrän mark för den nya byggnaden blivit frän fastigheten i övrigt i laga ordning avskild. När ansökan om byggnadslov göres sä ock när sådan ansökan avslås eller meddelat byggnadslov förfallit, skall byggnadsnämnden lämna underrättelse därom till rätten eller domaren. Anteckning om sådan underrättelse skall verkställas pä sätt i 10 § andra punkten sägs. 12 §. Anmälan, varom i 10 § sägs, vare ej erforderlig, om säkerhet av i föregående § nämnt slag blivit hos överexekutor ställd till ett belopp, som enligt byggnadsnämndens prövning motsvarar en tredjedel av den för byggnadens uppförande beräknade kostnaden. 13 §. Har säkerhet blivit ställd jämlikt 12 § och varder efter byggnadslovets meddelande sådan ändring i byggnadsplanen vidtagen, som medför väsentlig höjning av byggnadskostnaderna, mä tillstånd till ändringen icke meddelas, med mindre sökanden visar, att motsvarande, av byggnadsnämnden föreskriven förhöjning av säkerheten skett. 14 §. Fastighetens värde, varom i 11 § sägs, är dess taxeringsvärde, dock att, där sådant värde ej finnes densamma äsatt eller efter senaste taxeringsvärdets å sättande byggnad ä fastigheten uppförts eller befintlig sådan

borttagits eller avbrunnit eller befintlig byggnad skall borttagas föi att lämna rum åt den nya, värdet skall bestämmas av byggnadsnämnden 15 §. Vid ansökan om byggnadslov foge sökanden, förutom de i 37 § i byggnadsstadgan för rikets städer omförmälda handlingarna, tillika bevis att säkerhet jämlikt 12 § ställts eller att anteckning enligt 10 § skett och erforderlig säkerhet jämlikt 11 § blivit lämnad, ävensom fullständig kostnadsberäkning för byggnaden samt gravationsbevis rörande fastigheten. På begäran av byggnadsnämnden vare sökanden därjämte pliktig inkomma med den övriga utredning, som byggnadsnämnden må finna erforderlig för beräknande av byggnadskostnaderna samt av fastighetens värde, där dess bestämmande jämlikt 14 § tillkommer byggnadsnämnden. Vid ansökan om byggnadsnämndens tillstånd till förändring i byggnadsplanen foge sökanden erforderlig utredning för beräkning av den ändring i byggnadskostnadernas belopp, som härav förorsakas. Vid prövning av ansökning, varom i första eller andra stycket sägs, har byggnadsnämnden att beräkna kostnaderna för det arbete ansökningen avser, där sådan beräkning ej redan jämlikt fjärde stycket ägt rum. Öm byggnadsnämndens beslut i anledning av ansökningen, så ock om det belopp, vartill kostnaderna av byggnadsnämnden beräknats, skall nämnden omedelbart lämna uppgift i stad till rätten och å landet till domaren. Anteckning härom skall ske i inteckningsprotokollet i stad ä nästa rättegåugsdag för inteckningsärenden och ä landet å nästa rättegängsdag under lagtima ting. På framställning vare byggnadsnämnd, ändock att ansökning jämlikt första eller andra stycket ej ägt rum, pliktig att, om sådan utredning förebringas, som där är sagt, fastställa det belopp, vartill byggnadskostnaderna enligt byggnadsnämndens prövning kunna beräknas uppgå. Uppskattning av fastighetsvärde, där sådan enligt 14 § tillkommer byggnadsnämnd, har nämnden att verkställa, då byggnadslov begäres, eller ock dessförinnan, om framställning därom sker och erforderlig utredning förebringas. 16 §. Har säkerhet blivit ställd jämlikt 12 §, åligger det överexekutor att därom genast meddela underrättelse i stad till rätten och å landet till domaren, och skall i ty fall anteckning, som jämlikt 10 § må hava skett, anses hava förfallit samt uppgift om dylik underrättelse införas i inteckningsprotokollet i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden och å landet å nästa rättegängsdag under lagtima ting. Begäres ej byggnadslov inom sex månader efter det anteckning jämlikt 10 § ägt rum, eller varder ansökan om byggnadslov, som inom nämnda tid sker, avslagen eller förfaller byggnadslov, vare anteckningen jämväl utan verkan. 17 §. 1 mom. Byggnadsborgenärer enligt denna lag äro entreprenör och underentreprenör, ävensom den vilken, efter avtal med någon av dessa eller med byggherre, såsom kroppsarbetare eller på annat sätt deltagit i byggnadsarbetet eller eljest utfört arbete till företagets fortskridande eller ock till detsamma levererat gods.

23 Byggnadsborgenärs oguldna anspråk på i penningar avtalad gottgörelse benämnes i denna lag byggnadsfordran. 2 mom. Har uppdrag, varom i 1 § första stycket förmales, lämnats någon i syfte att därigenom efterman, varom i 5 mom. sägs, icke må gälla såsom byggnadsborgenär enligt denna lag, eller har annat avtal om utförande av arbete eller leverans för ett byggnadsföretag ingåtts med någon i sådant syfte, skall i detta avseende anses såsom om avtalet icke ingåtts med sådan mellanhand utan med eftermannen. 3 mom. Omfattar jämlikt 19 § anmäld fordran gottgörelse för sådant, för vilket jämväl borgenärens efterman enligt samma lagrum yrkar betalning, skall, i den mån hans yrkande är lagligen grundat, eftermannen anses såsom byggnadsborgenär. I den mån eftermannen för sitt anspråk erhåller gottgörelse av den förre, bliver denne byggnadsborgenär. 4 mom. Saknar entreprenör vederhäftighet för sina i och för entreprenadens utförande åtagna betalningsförbindelser eller visas, att han har för avsikt att undandraga sig deras fullgörande, må fordran, som avses i 1 mom. och som grundar sig å avtal med entreprenören, icke såsom byggnadsfordran godkännas, därest byggherren visar sannolika skäl för att han vid tiden för fordringens uppkomst varken ägt eller bort äga vetskap om ovederhäftigheten eller avsikten. 5 mom. Den, som deltager i eller utför arbete eller levererar gods, varom i 1 mom. sägs, efter avtal med annan än byggherren, är enligt denna lag efterman i förhållande till sin medkontrahent och andra, som må kunna stå mellan honom och byggherren. 6 mom. Finnes vid byggnadsarbete icke entreprenör, men har byggherren åt annan uppdragit att utöva ledning av arbetet, skall avtal, som i och för arbetet ingås med denne, anses ingånget med byggherren. 18 §. Byggnad må ej tagas i bruk utan att byggnadsnämnden på ansökan av ägaren därtill lämnat tillstånd. Byggnadsnämnden har att om den dag, då byggnaden må tagas i bruk, underrätta överexekutor, genom vilken myndighets försorg kungörelse om nämnda dag skall på sökandens bekostnad införas i allmänna tidningarna samt i tidning inom orten senast tio dagar dessförinnan. 19 §. Byggnadsborgenär, som vill erhålla del i byggnadshypotek, varom i 26 § sägs, skall tidigast efter utfärdandet av den i 18 § omnämnda kungörelsen och senast å den i kungörelsen utsatta dagen hos överexekutor skriftligen anmäla sina oguldna byggnadsfordringar. För att upptagas till prövning skall anmälan vara åtföljd av intyg från den gode man, varom i 28 § sägs, att fordringen, såvitt av honom kunnat bedömas, är byggnadsfordran och att den är förfallen eller förfaller före utgången av anmälningstiden. 20 §.

Anmälan, som avses i 19 §, skall efter anmälningstidens utgång under tre på varandra följande dagar, helgdagar oräknade, hos överexekutor hållas tillgänglig för den, med vilken det avtal uppges vara ingånget, vara fordringen grundas, övriga byggnadsborgenärer samt byggherren.

24 Invänder någon av dessa inom tid, som nu är sagt, skriftligen hos överexekutor, att anmäld fordran helt eller delvis icke är byggnadsfordran, och varder grunden för berörda invändning därvid tydligt och fullständigt angiven eller invänder någon av dem, att anmäld fordran? belopp är i förhållande till gängse pris oskäligt, och finner överexekutor sannolika skäl för invändningen föreligga eller finner överexekutor. ändock att invändning ej blivit gjord, uppenbart, att den anmälda fordringen icke är byggnadsfordran eller att dess belopp är oskäligt, skall tverexekutor genom beslut, som skyndsamt och senast inom ätta dagar efter den i 18 § omförmälda dag meddelas, förklara fordringen tvistig och nanvisa borgenären att inom ätta dagar från beslutets avkunnande till cverexekutor ingiva bevis, att han påkallat tvistens avgörande genom skiljemän, pä sätt i 22 § stadgas, samt uppgift ä den av honom utsedde skiljemannen, vid äventyr att eljest hava gått förlustig rätt till andel i b;/ggnadshypoteket för den anmälda fordringen. Mot överexekutors beslut må talan ej föras. Överexekutors beslut skall senast inom en vecka efter avkunnandet skriftligen delgivas borgenären, byggherren samt den eller de övriga, som framställt anmärkning mot fordringen, och i beslutet skall tillkännagivas, huru skiljemännon jämlikt 22 § skola utses. 21 §. Det åligger överexekutor att, så snart ske kan efter utgången av den för framställande av invändning mot anmäld fordran bestämda tiden, lämna uppgift i stad till rätten och ä landet till domaren om sammanlagda beloppet av de anmälda byggnadsfordringarna, därvid tillika särskilt skall angivas beloppet av en var fordran, borgenärernas namn, samt huruvida anmäld fordran förklarats tvistig. Har icke någon fordran blivit anmäld, skall uppgift därom avlämnas efter ty nu är sagt. Om vad sålunda anmält blivit, varde anteckning verkställd i inteckningsprotokollet i stad ä nästa rättegängsdag för inteckningsärenden och ä landet å nästa rättegängsdag under lagtima ting; och vare, där fordran icke blivit anmäld, frågan om byggnadshypotek i fastigheten förfallen. 22 §.

Skiljemän, varom i 20 § sägs, skola vara tre till antalet och fylla villkoren för utövande av domarämbete. Skiljemännen utses, en av borgenären, en av den, som framställt invändning mot fordringen, eller, där flere framställt invändning, av den bland dem, som överexekutor därtill utväljer, dock att, där byggherren så gjort, skiljemannen utses av byggherren, samt en, tillika ordförande, av överexekutor. Emot skiljemännen gälle samma jäv som emot domare. Skiljemännen åtnjuta för sitt uppdrag ersättning med belopp, som för var och en av dem på ansökan bestämmes av rätten. Angående kostnaderna för dylik ersättning gälle vad i 28 § stadgats om kostnaderna för ersättning åt godman. Skiljedom påkallas därigenom att borgenär underrättar den. vilken enligt vad nu är sagt har att utse andra skiljeman. om sitt val av skiljeman. Den, hos vilken påkallandet skett, skall inom tio dagar från över-

25 exekutors enligt 20 § meddelade beslut till överexekutor inkomma med underrättelse om sitt val av skiljeman. Efter meddelandet av dylik underrättelse må valet ej återkallas. Överexekutor utser därefter skyndsamt den tredje skiljemannen. Tredskas part att utse skiljeman, utser överexekutor skiljeman i partens ställe. Avsäger skiljeman sig uppdraget eller är han på grund av jäv eller av annan anledning hindrad fullgöra detsamma, utser överexekutor annan skiljeman. Mot överexekutors beslut, varigenom skiljeman utses, må klagan ej föras. 23 §.

Sedan skiljemän utsetts, skall överexekutor genast kalla dem att ä viss dag och ort sammanträda första gången. Skiljedom skall avkunnas snarast möjligt och senast inom två veckor från den dag, då underrättelse enligt 22 § andra stycket senast skolat lämnas. Såsom skiljedom gälle den mening, varom minst två av skiljemännen förena sig, eller, där dom sålunda ej kan åstadkommas, ordförandens mening. Saknas skiljemans underskrift på skiljedom, föranleder detta ej dess ogiltighet, såvitt den är undertecknad av de två övriga och dessa å skiljedomen intygat, att den, vilkens underskrift saknas, deltagit i frågans avgörande. Den utav överexekutor utsedda skiljemannen åligger att senast inom två dagar till rätten eller domaren ingiva ett exemplar av skiljedomen. Mot skiljedom må klandertalan ej föras. Genom skiljedom avgöres dock endast, om och i vad mån tvistig fordran är att anse såsom till andel i byggnadshypoteket berättigande byggnadsfordran, och må förty utan hinder av skiljedom talan föras angående fordringen. 24 §.

Sedan det i 23 § omnämnda exemplar av skiljedomen inkommit till rätten eller domaren, skall anteckning om dess innehåll göras i inteckningsprotokollet i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden och ä landet å nästa rättegängsdag under lagtima ting, med angivande tillika av sammanlagda beloppet av anmälda, ej tvistiga eller ock genom skiljedom godkända fordringar. Är sådan talan, som avses i 23 § sista stycket, slutligen avgjord, och varder domen företedd inom den tid och inför den myndighet, som ovan i denna § sägs, lände den till efterrättelse i fråga om rätt till andel i byggnadshypoteket och gälle förty om anteckning av sådan dom i inteckningsprotokollet, vad nyss är stadgat om skiljedom. 25 §. Har anteckning skett jämlikt 10 §, må, efter den dag, då byggnaden får tagas i bruk. fastigheten icke försäljas i den ordning utsökningslagen stadgar, förrän tvist, varom i 20 § förmäles, blivit avgjord eller uppgift, som i 21 § andra stycket sägs, till rätten eller domaren inkommit.

26 26 §.

Byggnadsborgenärerna äga för sina anmälda fordringar, i den män de äro ostridiga eller godkänts genom skiljedom, gemensam förmånsrätt till betalning ur fastigheten i vems hand den vara må, intill ett belopp motsvarande en tredjedel av den för byggnadsföretaget jämlikt 15 § beräknade kostnaden. Panträtt, som nu är sagt, benämnes i denna lag byggnadshypotek och gäller med förmånsrätt, som vore inteckning till säkerhet för byggnadshypoteket beviljad den dag, då anteckning jämlikt 10 § skedde. Sökes samma dag inteckning för fordran eller därefter, inom den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tid, för ogulden köpeskilling, njute likväl byggnadshypoteket företräde. Byggnadshypoteket omfattar ej ränta. Andel i byggnadshypoteket tillkommer varje byggnadsborgenär i förhållande till storleken av hans anmälda fordran, såvitt den är ostridig eller godkänts genom skiljedom. Är jämlikt 11 § säkerhet ställd, må byggnadshypoteket tillsammans med säkerheten icke överstiga byggnadsfordringarnas sammanlagda belopp. Varder fastigheten i den ordning utsökningslagen stadgar såld eller ställd under tvångsförvaltning å den dag, då byggnaden får tagas i bruk, eller dessförinnan, lände det ej till hinder för uppkomsten av byggnadshypotek. 27 §.

Har den, som givit byggnadslån, till försträckningens fullgörande gjort utbetalning antingen till godemannen eller ock efter dennes anvisning till byggnadsborgenär eller annan, äge försträckningsgivaren för så stort belopp av byggnadslånets huvudstol, som motsvarar vad sålunda guldits, företräde till betalning ur fastigheten framför byggnadshypoteket, ändock att sådant företräde på grund av stadgandet i 26 § andra stycket icke skulle äga rum. Är ej lånehandlingen intecknad i fastigheten, utan har till säkerhet för lånet lämnats särskilt, däri intecknat skuldebrev, skall företrädet gälla berörda skuldebrev till högst nyssnämnda belopp. Hava två eller flera dylika skuldebrev pantsatts, gälle företrädet skuldebrev med tidigare inteckning framför skuldebrev med senare inteckning; äro inteckningarna meddelade samma dag, äge försträckningsgivaren avgöra, vilket eller vilka skuldebrev företrädet skall tillkomma. Vill försträckningsgivare njuta företrädesrätt enligt första stycket, göre anmälan därom med företeende av intyg från gode mannen, att han gjort utbetalning å lånet till denne eller efter hans anvisning till annan. Sådan anmälan äge rum, där fastigheten skall säljas i den ordning utsökningslagen stadgar, hos auktionsförrättaren senast före borgenärs-" förteckningens upprättande och, där fastigheten utan föregående auktion ställes under tvångsförvaltning, hos sysslomannen senast före det sammanträde, vara fördelning av avkastningen första gången äger rum. Varder, sedan fastigheten utbjudits å auktion, som ej lett till egendomens försäljning, egendomen ställd under tvångsförvaltning, åligge det auktionsförrättaren att genast till sysslomannen överlämna anmälan, som nu sagts.

27 28 §.

För varje byggnad, som skall uppföras och vartill lov givits jämlikt 11 §, förordne rätten eller, å landet, domaren godman för de ändamål, som omförmälas i 19 och 27 §§. Till godman må ej utses annan än för oväld känd person, som äger sakkunskap i frågor rörande byggnadsväsendet, ej heller den, som själv såsom yrke utövar byggnadsverksamhet eller är entreprenör vid ifrågavarande byggnadsföretag eller åtagit sig att till detsamma utföra arbete eller leverera varor eller som har anställning hos någon, som sålunda ej må innehava godmansbefattning. Förslag å godman må lämnas av byggnadsnämnden. För två eller flera byggnadsföretag må utses gemensam godman. Gode mannen åtnjuter för sitt bestyr ersättning med belopp, som pä ansökan av honom eller av byggnadsnämnden bestämmes av rätten. I kostnaderna för dylik ersättning deltaga statsverket och den kommun, där fastigheten är belägen, med hälften var. Kostnaderna förskjutas av statsverket. Angående ordningen för ersättningens utbetalande och förskottets återgäldande gälle vad Konungen därom förordnar. På rätten eller domaren ankomme att, när så skäligt prövas, god man entlediga och annan i hans ställe förordna. Om beslut, varigenom god man förordnas eller entledigas, må klagan ej föras. 29 §. Godman åligger att taga del av byggnadsboken och i övrigt följa byggnadsföretagets gång, att, när anledning därtill förekommer, söka utreda, huruvida och i vad mån viss fordran är förfallen byggnadsfordran, samt att, när han därom anlitas, mottaga och till byggnadsborgenär överlämna betalning, som avses i 27 §, eller anvisa mottagare av sådan betalning, ävensom utfärda sådana intyg, som omförmälas i 19 och 27 §§. Godman äger rätt att när som helst vinna tillträde till arbetsplatsen. Vad i 10 och 25 kap. strafflagen är stadgat om statens ämbetsman gälle ock om god man, som här avses. 30 §.

Är säkerhet ställd jämlikt 11 § första stycket, 12 eller 13 §, äga byggnadsborgenärerna för oguldna fordringar panträtt i säkerheten såsom i handfången pant. 31 §. Har säkerhet jämlikt 11, 12 eller 13 § blivit ställd och finnas efter byggnadsarbetets avslutande obetalda byggnadsfordringar, skall överexekutor till sådana fordringars gäldande i mån av behov realisera och fördela säkerheten mellan de byggnadsborgenärer, som därtill anmäla sig. I avseende å såväl anmälan av byggnadsfordran för tillgodonjutande av ställd säkerhet, som prövning av för sådant ändamål anmäld byggnadsfordran skola bestämmelserna i 18, 19, 20, 22 och 23 §§ samt 26 § andra stycket i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Dock gälle anmälan av byggnadsfordran för erhållande av andel i byggnadshypotek jämväl såsom avseende andel i ställd säkerhet.

28 32 §.

Har säkerhet blivit ställd och förfaller anteckning, som i 10 § sägs, eller byggnadslov eller göres icke anmälan av byggnadsfordran, innan den i 19 § omnämnda anmälningsfristen gått till ända, må den, som ställt säkerheten, eller hans rättsinnehavare fritt förfoga över densamma. Lag samma vare i avseende å överskott, som vid fördelning av säkerheten icke tagits i anspråk till gäldande av byggnadsfordran. 33 §.

Bestämmelserna i detta kapitel skola ej gälla med avseende å byggnad, vartill lov begärts innan bestämmelserna skola träda i tillämpning.

Denna lag träder i kraft den

29 Utkast till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § handelsbalken. Härigenom förordnas, att 17 kap. 6 § handelsbalken skall hava följande ändrade lydelse. 6§. Den lämnat. Därefter Angående förmånsrätt i egendom, som häftar för byggnadshypotek, gälle vad särskilt är stadgat. Denna lag träder i kraft den

.

Utkast till lag om ändrad lydelse av 107 § utsökningslagen. Härigenom förordnas, att 107 § utsökningslagen skall hava följande ändrade lydelse: 107 §. Sedan — skett: l:o) fordran, varför egendomen på grund av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken eller på grund av byggnadshypotek häftar, där fordringen finnes upptagen i de i 99 och 100 §§ omförmälda handlingar eller blivit hos auktionsförrättaren anmäld; 2:o) fordran, — framställt; och 3:o) nyttjanderätt tillgänglig. I skett. Är — framställt.

Denna lag träder i kraft den . Auktion, som utlysts före nämnda dag, skall äga rum enligt äldre lag,

.'il

Utkast till lag om ändrad lydelse av 38 § i byggnadsstadgan för rikets städer. Härigenom förordnas, att 38 § i byggnadsstadgan för rikets städer skall hava följande ändrade lydelse: 38 §.

1. Då prydlighet. 2. Är — förfallit. 3. Att i visst fall byggnadsnämndens tillstånd erfordras för att taga färdig byggnad i bruk, därom är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den — — —.

32 Specialmotiv.

Utkast till lag om visst tryggande av byggnadsborgenärers fordringar. ' 1 kap. 1 §• Förevarande § innehåller en del begreppsbestämningar, som äro gemensamma för lagens båda huvuddelar. Entreprenör. Vid ett byggnadsföretag kunna tänkas olika former av arbetets organisation ur ekonomisk synpunkt. Först och främst har man att räkna med det fall, då den, som vill få en byggnad uppförd på sin fastighet, själv ombesörjer bygget. Ofta bedriver han byggnadsarbete såsom yrke och på spekulation och har inköpt fastigheten för bebyggande i avsikt att efter byggnadens fullbordande åter försälja den. Det är han, som ingår avtal med hantverkare, leverantörer och arbetare. Han är ock den, som står den ekonomiska risken för företaget. I dagligt tal benämnes en sådan person ofta byggmästare. Enligt utkastet faller han under begreppet byggherre. Begreppet byggmästare omfattar enligt allmänt språkbruk även sådana, som gjort till sitt yrke att utföra byggnadsarbete åt andra, och här återfinnes nu en annan organisationsform, den nämligen, då fastighetsägaren uppdrager åt annan att mot ersättning ombesörja byggnadsföretaget helt eller delvis. Det blir i sådana fall uppdragstagarens sak att ingå avtal med alla, som skola leverera varor eller arbete till bygget, och att svara för betalningen till dem. Den ersättning han åtnjuter för uppdraget kan bestämmas antingen till ett på förhand fixerat belopp i ett för allt (beting), eller ock så, att gottgörelsen utgår med visst tillägg i förhållande till den kostnad bygget visar sig draga (s. k. "bygge på räkning"). Utkastet benämner uppdragstagaren entreprenör. Enligt utkastet kallas han huvudentreprenör, när uppdraget omfattar byggnadsföretaget i dess helhet. Till skillnad härifrån talar utkastet om delentreprenör i de ofta förekommande fall, då den, för vars räkning bygget sker, uppdelar entreprenaden i flera, exempelvis en för varje av byggnadens huvuddelar, grund, murar, bjälklag, vatten- och värmeanordningar o. d. Stundom inträffar, att fastighetsägaren själv ombesörjer bygget utom viss eller vissa delar därav som överlåtas åt

delentreprenör. Vanligt är ock att någon eller några av entreprenörerna i sin tur överlåta någon del av sin entreprenad till annan. Denne, som således ej står i något avtalsförhållande till ägaren, kallas enligt utkastet underentreprenör. Underentreprenör är i regel delentreprenör. Har ytterligare överlåtelse ägt rum, omfattas emellertid den eller de, till vilka överlåtelsen skett, icke av utkastets entreprenörbegrepp. Byggherre är enligt utkastet den, som äger fastighet, vara byggnad skall uppföras, eller vara byggnad, som skall förändras, är uppförd. Utkastet förutsätter således, att byggherren innehar marken med äganderätt. Det är ju fastigheten, som kommer att belastas med den panträtt, utkastet benämner byggnadshypotek. Uppföres eller repareras byggnad å ofri grund, kan således enligt utkastet något byggnadshypotek ej förekomma. Icke ens om ägaren innehar marken med tomträtt, kan så bliva förhållandet. Något behov att låta en lag av förevarande art omfatta även byggnadsföretag å dylik mark föreligger icke. Tomträtten såsom form för innehav av fastighet är redan i sig själv ägnad att förekomma den osunda tomtspekulation, som i allmänhet utgör en särskilt betydande anledning till och förutsättning för de missförhållanden inom byggnadsbranschen, som genom ifrågavarande lagstiftning skulle motverkas. — Då bestämmelserna om byggnadshypotek således begränsats till att avse de fall, då byggnadens ägare tillika äger marken, har motsvarande inskränkning ägt rum ifråga om bokföringsföreskrifterna. Fastighetsägaren är naturligtvis byggherre, också om han saknar rättslig handlingsförmåga eller uppdragit åt annan att för hans räkning ombesörja hela byggnadsföretaget. Är denne att anse som fastighetsägarens befullmäktigade ombud, äro ju de avtal han ingår med tredjeman angående byggnadsföretaget att anse såsom slutna av byggherren själv. Tillämpningen av entreprenörbegreppet bör emellertid icke vara beroende av om byggherrens mandater handlar i den förres eller i eget namn. Detta utmärkes i lagtexten genom orden "eller annan för dennes räkning". Härmed avses emellertid jämväl åtskilliga fall, i vilka byggherren överhuvud icke meddelat något uppdrag åt annan, men denne likväl måste sägas handla för byggherrens räkning, låt vara att han också samtidigt handlar för egen räkning. Såsom exempel kunna anföras, att fastigheten är hustruns enskilda egendom, som förvaltas av mannen, eller att fastigheten är utarrenderad och arrendatorn med begagnande av honom i nya jordabalken 2 kap. 14 § inrymd befogenhet därå uppför byggnad, som tillfaller ägaren. Beträffande arten av den byggnadsverksamhet, som utkastet angår, skiljes på uppförande av ny byggnad och förändring av redan befintlig byggnad. Endast vid nybyggnad förekommer byggnadshypotek, medan däremot bokföringsplikt föreligger även vid ombyggnad. Av praktiska skäl måste emellertid en viss begränsning äga rum, så att icke allt för obetydliga byggnadsföretag falla under lagens tillämpning. I detta avseende bestämmer utkastet, att själva arbetet måste hava en viss omfattning, i det att kostnaderna måste uppgå till visst belopp, i utkastet förslagsvis bestämt till 25 000 kronor. Huru kostnaderna beräknas, därom stadgas i 15 §. Ofta förutsätter ett nybyggnadsarbete, att en redan befintlig byggnad nedrives för att bereda plats åt den nya. Da det i sådana fall i regel är förenat med stora svårigheter att draga en bestämd

34 gräns mellan nedrivnings- och uppbyggnadsarbetet och en dylik avgränsning med hänsyn till lagens syfte ingalunda alltid är motiverad, stadgas i utkastet, att arbetet med den gamla byggnadens borttagande skall inräknas i byggnadsarbetet. När utkastet bereder de eljest oprioriterade byggnadsborgenär^rna förmånsrätt i fast egendom, berör detta uppenbarligen på det närmaste deras rätt, som hava inteckning i den fasta egendomen. Såsom av 11 § framgår, är det emellertid allenast de inteckningshavare, som hava förmånsrätt efter fastighetens tomtvärde, vilkas rätt är i fråga. Hit köra åtminstone under den tid, då byggnadsarbetet pågår, främst de, som försträckt penningar för detsamma mot säkerhet av inteckning. Sådan försträckning benämnes enligt utkastet byggnadslån. Oftast torde lån för byggnadsändamål upptagas hos bank eller annan penningeinrättLing. Vanligen sker detta under formen av s. k. byggnadskreditiv, d. v. s. ett avtal, vari långivaren förbinder sig att tillhandahålla lånebeloppet i poster, allt efter som bygget fortskrider. Denna låneform är emellertid ingalunda nödvändig för att ett byggnadslån i utkastets mening skall föreligga. Ej heller erfordras, att långivaren är penningeinrättning. 2 §.

Angående anledningen till att sådana byggnadsföretag, där staten eller kommun är byggherre, uteslutits från lagens tillämpning hänvisas till det föregående. 2 kap. Förevarande kapitel innefattar bestämmelser om kontroll över användningen av de för ett bygge avsedda medlen. Man återfinner emellertid här icke, såsom i den tyska lagen, något allmänt stadgande om skyldighet att rätt använda för sådant ändamål upplånade medel. Ett dylikt stadgande torde vara mindre lämpligt. Det måste ju för att överhuvud vara verksamt förbindas med straffbestämmelse. Straff skulle således inträda för den, som, efter att hava upptagit byggnadslån för bebyggande av en tomt, ej använde detta eller motsvarande belopp till tomtens bebyggande. Dylikt handlingssätt torde dock icke falla inom den kategori, som med hänsyn till straffets uppgift bör kunna göras till föremål för kriminalisering. Vad särskilt de avgjort betydelsefullaste företagen angår, nybyggnadsföretagen, förefaller det också, som om en sådan straffbestämmelse skulle vara överflödig vid sidan av stadgandet i 27 § om försträckningsgivares förmånsrätt framför byggnadshypoteket. Genom detta stadgande erhålles helt visst en effektiv drivfjäder till lånemedlens rätta användning. 3 och 4 §§. Föreskrifterna i förordningen den 4 maj 1855 om handelsböcker och handelsräkningar äro icke tillräckliga för att under alla förhållanden grunda bokföringsplikt beträffande byggnadsföretag och äro för övrigt icke så avfattade, att en handelsbok, förd enligt dem, utvisar allt vad man vill kunna utläsa ur en byggnadsbok. I förra hänseendet märkes, att bokföringsplikten föreligger blott vid yrkesmässig ej vid tillfällig byggnadsverksamhet, och att den endast åligger den, som åtar sig byg-

35 gen åt andra, ej den, som bygger åt sig själv, och blott när åtagandet sker på beting, ej när ersättningen icke är bestämd på förhand. I senare hänseendet erinras exempelvis om att nuvarande bestämmelser tilllämpade på dem, som bygga för egen räkning, ej medföra skyldighet att fullständigt anteckna, huruvida och i vad mån influtna medel härröra från byggnadslån, något som från utkastets synpunkt är av största betydelse. I nu berörda avseende kompletterar utkastet föreskrifterna i gällande lag. För att emellertid icke onödigtvis med bokföringsplikt betunga dem, som bygga uteslutande för egna medel, har i utkastet undantag frän byggherres bokföringsplikt gjorts för det fall att han icke upplånat medel för bygget. Enligt utkastet åligger bokföringsskyldighet byggherre och, där entreprenör finnes, jämväl denne. Skulle byggherren i stället för att anlita entreprenör hava uppdragit åt annan att blott utöva ledningen av arbetet, åligger bokföringsskyldigheten icke denne utan endast byggherren. Slutligen må ånyo erinras om, att, under det föreskrifterna om byggnadshypotek av praktiska skäl inskränkts till att gälla blott vid nybyggnader, bokföringsskyldigheten enligt utkastet föreligger jämväl vid ombyggnadsföretag. Någon anledning att här göra någon inskränkning föreligger icke. 5 och 6 §§. I 5 och 6 §§ meddelas dels de föreskrifter, vilka ansetts erforderliga för det fall att någon, som enligt utkastet är bokföringsskyldig, jämväl faller under bestämmelserna i förordningen den 4 maj 1855, dels ock bestämmelser om byggnadsboks vitsord och om ansvar för åsidosatt bokföringsskyldighet, vilka åsyfta att framhålla och inskärpa betydelsen av ifrågavarande bokföring. 7 §.

Den i förevarande § lämnade bestämmelsen avser att försvåra användningen av bulvaner vid uppgörelse med hantverkare och leverantörer och att möjliggöra för dem att erhålla lätt tillgänglig kunskap om vem de ha att vända sig till. . . 8§. Då utkastets bestämmelser om byggnadsbok icke skulle kunna i verkligheten i allo genomföras beträffande byggnadsföretag, som redan påbörjats, då dessa bestämmelser träda i kraft, har från tillämpligheten ansetts böra uteslutas de företag, vartill lov dessförinnan givits. Har byggnadslov meddelats före lagens ikraftträdande och erfordras efter ikraftträdandet byggnadsnämndens tillstånd till förändring i byggnadsplanen, medför detta ej, att ifrågavarande bestämmelser skola tillämpas å byggnadsarbetet. 3 kap. 9 §. Såsom förut framhållits, utgår utkastet ifrån såsom något självfallet, att bestämmelserna angående byggnadshypotek icke skola gälla å andra orter, än där ett verkligt behov av dem gör sig gällande. Var dylikt be-

36 hov föreligger, kan icke fastslås en gång för alla. Där vid en tidpunkt en sund ordning inom byggnadsverksamheten är rådande, kunna senare missförhållanden inträda, vilka böra motverkas, och omvänt. Det har därför enligt utkastet överlåtits åt Konungen att förordna såväl om lagens tillämpning å de olika orterna som om tillämpningens upphörande. Rena landsbygden, där någon osund byggnadsspekulation efter storstadens mönster knappast kan väntas äga rum, har dock redan i lagen förutsatts vara undandragen densamma. Av det föregående framgår, att enligt hela syftet med lagen denna ej bör äga tillämpning å andra fastigheter än sådana, vilkas egentliga värde utgöres av värdet såsom byggnadstomt. Jämväl förutsattes i detta kap. av lagen, att byggnadsnämnd finnes ä ort, där bestämmelserna skola gälla. I anledning härav har stadgats, att kapitlets bestämmelser ej skola kunna bringas i tillämpning annorstädes än inom planlagt område i stad samt å sådan ort å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas. Rätt att göra framställning hos Konungen om lagens bringande i tilllämpning tillkommer naturligtvis utan särskilt stadgande stadsfullmäktige, annan kommunalmyndighet, inom området bosatta personer m. fl., som därav kunna hava intresse. Då bestämmelserna i 3 kap. av utkastet äro avsedda att gälla blott nybyggnader, kunde det måhända ifrågasättas, att Konungen erhölle befogenhet att begränsa en blivande tillämpning till allenast viss del av det planlagda området, vara vid tiden för tillämpningens ikraftträdande nybyggnadsverksamhet i högre grad kunde förväntas. En sådan ordning skulle dock kunna medföra betänkliga konsekvenser. De byggnadstomter, för vilka lagen skulle gälla, skulle nämligen därigenom kunna anses mindre begärliga, under det att angränsande, för vilka lagen ej gällde, komme att bli mer eftersökta. Resultatet skulle kunna bli, att fastighetsägarne i det förra området komme till skada och att osunda spekulationsförhållanden sökte sig fram å det från lagen fria området. 10 §. Storleken av det belopp, för vilket byggnadsborgenärerna böra tryggas genom prioriterat hypotek, kan naturligtvis ej fastställas vid byggnadsföretagets början. Detta belopp är ju beroende av storleken av de fordringar, som vid byggets avslutande äro oguldna, och kan förty ej fastställas förr än efter nämnda tidpunkt. Skulle emellertid förmånsrätten gälla allenast från den dag, då dess belopp sålunda fixeras, komme syftet med byggnadshypoteket på intet sätt att nås. För att detta skall kunna ske, bör ju dess prioritet inträda omedelbart efter gravationer intill tomtvärdets belopp. Det har därför stadgats, att anmälan hos vederbörande domstol skall äga rum, innan ansökning om byggnadslov sker. och att anteckning om dylik anmälan skall ske i inteckningsprotokollet. Förmånsrätten skall sedan räknas från dagen för anteckningen. Att bestämmelserna om byggnadshypotek enligt utkastet gjorts tilläimpliga allenast vid nybyggnad och ej vid förändring av redan befintlig byggnad har sin grund i å ena sidan att tillämpningen av det ifrågasatta byggnadshypotekets princip vid senare arten av byggnadsföretag möter särskilda praktiska svårigheter och å andra sidan att de olägenheter, som

37 utkastet avser att motverka, vid sådana byggnadsföretag icke i väsentligare mån behöva befaras. 11 §. Utkastet utgår från att ägaren bör kunna själv fritt disponera över den obebyggda fastighetens värde och att byggnadshypoteket bör förläggas omedelbart utanför gränsen för detta värde. De inteckningar, vilkas prioritet faller inom detta värde, böra således erhålla sämre rätt än byggnadshypoteket. Enligt utkastet skall därför, när anteckning jämlikt 10 § äger rum, undersökas, huruvida fastigheten besväras av inteckningar utöver dess värde i obebyggt skick. Och det har i första stycket av 11 § föreskrivits, att byggnadslov ej får meddelas med mindre antingen inteckningarne sammanlagt icke överstiga detta värde eller ock det belopp, varmed de överskjuta detsamma, deponeras till byggnadsborgenärernas säkerhet (differenskaution). Uppenbarligen bör dock ej härvid fordras, att såsom differenskaution deponeras större belopp, än som enligt 12 § är tillfyllest, därest fastighetens ägare önskar genom deposition av säkerhet till byggnadsborgenärenas förmån helt och hållet undvika byggnadshypoteket, eller en tredjedel av den för byggnaden beräknade kostnaden. Frågan om vilken del av fastigheten, vilket stycke av markytan, som bör komma i betraktande vid den värdebestämning, som erfordras för fastställande av dessa byggnadslovets förutsättningar, möter uppenbarligen ej någon svårighet att besvara i sådana fall, där byggnaden uppföres å fastighet, vara ej finnes annan byggnad. Det är här hela den obebyggda fastigheten, som värderas. Finnes åter å fastigheten redan en byggnad uppförd, låter det sig ej göra att räkna med fastigheten i dess helhet. Dylikt skulle nämligen medföra den oantagliga konsekvensen, att eventuellt uppstående byggnadshypotek skulle belasta även en annan byggnad, än den, i anledning av vars uppförande det tillkommit. Därför har det blivit nödvändigt att göra byggnadslovet beroende av att den mark. å vilken den nya byggnaden skall uppföras skiljes från fastigheten i övrigt. Härom har föreskrift givits i andra stycket av förevarande §. Att något avskiljande av tomten ej behöver ske, om fastigheten blott är försedd med exempelvis ett skjul, uthus eller annan byggnad av tillfälligt eller underordnat slag, har ej ansetts nödigt att utmärka i lagtexten. Då enligt 16 § anteckning i inteckningsprotokollet, som ägt rum jämlikt 10 §, skall anses förfallen eller utan verkan, om begäran om byggnadslov ej sker inom viss tid eller om dylik begäran avslås eller meddelat byggnadslov förfaller, har i förevarande § föreskrivits viss uppgiftsplikt för byggnadsnämnd till domstolen i ärenden angående byggnadslov. 12 och 13 §§. Om lagstiftning angående byggnadshypotek genomföres, torde billigheten anses fordra, att möjlighet beredes solventa byggherrar att undvika byggnadshypoteket och de därmed förknippade olägenheterna genom att till byggnadsborgnärernas säkerhet deponera erforderligt belopp, vilket belopp är avsett att efter byggets avslutande fördelas mellan de byggnadsborgenärer, som ej erhållit full betalning. Utkastet har också upptagit en dylik bestämmelse i förevarande §. Då med den deponerade säkerhetens fördelning sålunda får anstå till efter byggets avslutande,

38 torde knappast behöva befaras, att denna utväg att undvika ett byggnadshypotek användes i sviklig avsikt. Då byggnadshypoteket blott gäller för högst en tredjedel av den beräknade byggnadskostnaden (26 § 1 st.), har den ifrågavarande depositionssumman bestämts till samma belopp. I 13 § har stadgats, att, om kostnaderna för byggnaden väsentligen ökas utöver vad som förut beräknats, motsvarande höjning i säkerhetens belopp måste äga rum. Säkerheten kan ställas antingen av byggherren själv eller av annan. 14 §. Angående detta stadgande hänvisas till vad därom yttrats i det föregående. 15 §. För den prövning av ansökning om byggnadslov, som åligger byggnadsnämnd på grund av bestämmelser i utkastet, erfordras naturligtvis ett betydande utredningsmaterial utöver vad som eljest är behövligt vid prövning av ansökan om byggnadslov. Detta material bör givetvis förebringas av sökanden. Förutom bevis rörande anteckning i inteckningsprotokollet jämte erforderlig deposition av differenskaution eller ock om ställande av sådan säkerhet, som avses i 12 §, måste sökanden förete utredning för bedömande av såväl värdet av fastigheten i befintligt skick, där taxeringsvärde ej finnes, eller, enligt vad i 14 § sägs, ej kan oförändrat läggas till grund för differenskautionens beräknande, som storleken av de blivande byggnadskostnaderna. Skulle byggnadsnämnden finna de handlingar, vilkas framläggande påbjudes i denna §, otillräckligt, äger o densamma från sökanden införskaffa ytterligare utredning. Ofta måste det vara av vikt för vederbörande att, innan byggnadslov begäres, få kostnaderna för ett tillämnat byggnadsföretag beräknade eller värdet av fastigheten, där taxeringsvärde ej finnes eller ej kan oförändrat tillämpas, fastställt. Fördenskull stadgas i utkastet, att byggnadsnämnd är pliktig att, även om framställning om byggnadslov ej skett, på begäran verkställa uppskattning i berörda avseende, därest tillräcklig utredning förebringas. 16 §. Un byggherre kan naturligtvis, också sedan anteckning jämlikt 10 § ägt rum, vilja begagna sig av den i 12 § medgivna utvägen att säkerställa byggnadsborgenärerna genom deposition av ett belopp motsvarande en tredjedel av byggnadskostnaderna. Detta bör, såsom redan förut framhållits, ej förvägras honom. I förevarande § lämnas föreskrift om att i dylikt fall vederbörande myndighet, hos vilken deposition äger rum, ex officio har att därom underrätta rätten eller domaren, varefter uppgift om att anteckningen förfallit införes i inteckningsprotokollet. Att anteckning, som skett jämlikt 10 §, skulle för all framtid belasta inteckningsprotokollet, om byggnadslov icke begäres, har synts oriktigt. En viss tids begränsning i dess giltighet, i utkastet förslagsvis satt till sex månader, har därför synts nödvändig. Enligt utkastet förfaller anteckning, om ej inom nämnda tid ansökan om byggnadslov sker. Likaledes förfaller densamma, om inom nämnda tid gjord ansökan avslås. Motsvarande har ock ansetts böra gälla för det fall, att byggnadslov på

39 grund av bestämmelse i 38 § byggnadsstadgan förfallit, emedan det e;] begagnats. 17 §. De, som äga andel i byggnadshypoteket, kallas i utkastet byggnadsborgenärer. Uppenbarligen är det önskvärt att i lagen så bestämma denna grupp, att vid tillämpningen tvekan så vitt möjligt undvikes. Mest konsekvent vore kanske att åt begreppet giva sådan bestämning, att alla, som på något sätt utfört arbete för bygget, bliva delaktiga i hypoteket. En sådan ordning skulle dock kunna medföra avsevärda praktiska svårigheter. Utkastet har därför stannat vid att begränsa byggnadsborgenärernas krets till dem, som utfört sina prestationer efter avtal med byggherren, entreprenör eller underentreprenör. Jämväl med denna, begränsning kommer förmånsrätt att tillerkännas även innehavare av fordringar. vilka grunda sig å avtal med annan än den, som är eller varit ägare av egendomen, en företeelse, som visserligen hittills icke förekommit i den svenska rätten, men är nödvändig, om byggnadshypoteket skall kunna fylla sitt syfte. Huvudgrupperna utav byggnadsborgenärerna äro sådana, som i dagligt tal pläga betecknas med hantverkare och leverantörer, ävensom kroppsarbetarna. För de sistnämnda har denna förmånsrätt mindre betydelse, dels enär de stundom kunna göra gällande förmånsrätt efter 17:4 H. B., och dels och framför allt enär deras arbetslöner i regel utbetalas efter mycket korta perioder. Deras av den nya förmånsrätten omfattade fordringar kunna dock vara stora nog, när de avse ackordsöverskott eller av särskild anledning eljest innestående avlöning. Hantverkare och leverantörer åter äro i regel arbetsgivare och falla under lagens uttryck entreprenörer eller underentreprenörer. Ehuru distinktionen i hantverkare och leverantörer är utan betydelse för förevarande lagutkast, kan det måhända här vara på sin plats att giva en antydan om den praktiska skillnaden mellan dessa båda inom byggnadsyrket ofta^ återkommande begrepp. Till hantverkare torde i allmänhet hänföras sådana arbetsgivare (mästare), som å byggnadsplatsen utföra visst till deras yrke hörande arbete, såsom grundläggare, byggnadssnickare, kakelugnsmakare, målare m. m. I regel bestå dessa icke själva ämnet till det, som förfärdigas. Till leverantörer äro äter att hänföra sådana, som a byggnadsplatsen blott avlämna gods, vare sig råvara (ex.: virkesleverantörer) eller färdiga produkter (ex.: snickerifabriker, spikleverantor e r ) . I många fall hör vederbörande entreprenör till båda grupperna (ex.: värmeledningsentreprenörer, hissleverantörer, glasmästare, plåtslagare), d. v. s. bestå ämnet själva, bearbeta det på egen verkstad men ombesörja med egna arbetare uppsättning och infogning av varan å byggnadsplatsen. Hantverkarnas och leverantörernas arbetare kunna, såsom av det föregående framgår, ävenledes höra till byggnadsborgenärerna. — Såsom byggnadsborgenärer kunna emellertid enligt utkastet ifrågakomma även arkitekter, ritare, kontorspersonal, åkare m. fl. En gemensam förutsättning för alla byggnadsborgenärer är emellertid, att de utförda prestationerna grunda sig på avtal med byggherren, entreprenör eller underentreprenör. Vidare måste den prestation, för vilken betalning äskas, hava betingats och fullgjorts i och för byggnadsföretagets fortskridande. Är detta händelsen, försämras borgenärens ratt icke därav, att prestationen utan hans vållande icke kommer byggnads-

40 företaget till godo, t. ex. därigenom att en olyckshändelse drabbar det presterade eller levererat gods stjäles eller byggherren disponerar iver detsamma för andra syften än det ifrågavarande byggnadsföretaget. Om endast en del av en avtalad leverans fullgjorts, är naturligtvis blott motsvarande del av vederlaget föremål för byggnadsfordran. Genom följande exempel torde omfattningen av byggnadsborgenärernas kategori kunna klargöras. Fastighetsägaren A uppdrager åt entreprenören B att uppföra en byggnad. B överlåter grundläggningsarbetet åt C, ombesörjer själv murarnas uppförande, avtalar med leverantörerna D, E och F att leverera resp. virke, snickeri, värme- och vattenledningar och åt G att utföra alla körslor, som B själv behöver etc. Byggnadsborgenärer bli: B och vidare underentreprenörerna C, D, E, F och G. Även de av entreprenörerna och underentreprenörerna för ändamålet engagerade arbetarna äro att hänföra till byggnadsborgenärer. Sålunda exempelvis sten- och comentarbetare, vidare murare, hantlangare och byggnadssnickare, vidare hos leverantören E anställda brädgårdsarbetare, i den mån de t. ex. biträtt med lastning av virke, som bevisligen levererats till bygget, vidare de arbetare på leverantören F tillhörig snickeriverkstad, som deltagit i tillverkandet av dörrar, fönsterbågar e. d. för byggnaden, arbetare, anställda hos leverantören G och sysselsatta med hopsättning av rör och rördelar på byggnadsplatsen. Däremot äro i detta fall icke att hänföra till byggnadsborgenärer exempelvis arbetare sysselsatta vid cementfabrik, varifrån cementen levererats, eller vid tegelbruk, där teglet åstadkommits, eller vid fabrik, som levererat spik, eller vid verkstad, vara värmeledningspanna fabricerats, ty dessa arbetare hava icke avtalat med entreprenör eller underentreprenör. Hade B själv varit byggherre, skulle åter gränsen för byggnadsborgenärernas krets blivit dragen på annat sätt. Såsom förutsättning för att anmäld fordran över huvud skall betraktas såsom byggnadsfordran gäller enligt utkastet ytterligare, att densamma är avtalad i visst belopp i penningar. Därmed äro från byggnadsfordringarnas kategori uteslutna exempelvis fordringar på skadestånd, vite och ränta, vidare fordringar, som gå ut på ersättning av annat slag än penningar, t. ex. då byggherre, som själv är timmerman, vill betala sin murare med egna prestationer till ett dennes bygge, allt begränsningar, motiverade dels av principen, att byggnadshypoteket bör komma en borgenär till godo alltefter värdet av de prestationer, som han tillfört byggnaden, och dels av syftet att undvika fördröjande moment i fråga om anmälda anspråks realisering. Av det föregående framgår, att omfattningen av begreppet byggnadsborgenärer i det särskilda fallet blir beroende av den ekonomiska organisationen av byggnadsföretaget. J u närmare s. a. s. en person står centrum i denna organisation, byggherren, dess mera utsikt har han att anses såsom byggnadsborgenär. Att en sådan anordning skulle kunna föranleda missbruk, kan ej förnekas. En ohederlig byggherre eller entreprenör skulle sålunda exempelvis kunna genom att låta sin huvudentreprenör i sin tur överlåta byggnadsarbetet åt annan huvudentreprenör eller m. a. o. i entreprenadkedjan inskjuta en onödig mellanhand, ur byggnadsborgenärernas krets uttränga sådana, som eljest skulle falla inom densamma. Andra mom. i förevarande § har tillkommit för att förebygga dylika försök att kringgå lagen. Särskilda bestämmelser nödvändiggöras för att förekomma dubbelbe-

•11 vakning av byggnadsfordran. Det kan ju lätt inträffa, att en entreprenör, exempelvis en person, som åtagit sig målningsarbete på beting, icke kan betala sina arbetare, med mindre han själv uppbär betalning av byggherren Om han då bevakar sitt anspråk hos denne, samtidigt med att någon av hans arbetare, som ej fått ut sin avlöning, anmäler sitt iordringsanspråk, böra uppenbarligen icke båda erhålla andel i byggnadshypoteket, såvitt entreprenörens fordringsanspråk har sm grund i det av arbetaren utförda arbetet. Utkastet utgår från, att den, vilken betalningen s a. s. i sista hand bör komina tillgodo, också bor vara den, som för beloppet i fråga erhåller andel i byggnadshypoteket. I ovan angivna fall tillkommer denna andel således arbetaren (eftermannen). Uteslutet är dock icke, att även entreprenören i detta fall erhåller viss andel i hypoteket, nämligen så vitt angår den förtjänst han själv skallgen kan beräkna. Det kan ej förbises, att de regler, vilka sålunda antytts, stundom skola visa sig svåra att tillämpa. . Tillämpningen av grundsatsen om byggnadshypotek medför ju, att fastigheten belastas även med annan gäld än ägarens och således att denne stundom indirekt påtvingas andras skulder. I manget enskilt tall måste detta betraktas såsom en obillighet emot fastighetsägaren Ett principiellt hänsynstagande i lagen till alla dylika fall skulle dock endast kunna ske på bekostnad av dess syftemål: tillgodoseendet av den allmänna rättssäkerheten för byggnadsborgenärerna. I vissa särskilt utpräglade fall synes det dock vara möjligt att beakta billighetssynpunkten ifråga, utan att lagens syftemål behövde alltför mycket äventyras. Detta är den tanke, som ligger bakom stadgandet i fjärde momentet av 17 §. Ehuru först efter viss tvekan ha vi ansett, att under dar angivna förutsättningar en fordran, som eljest skulle så betraktas, icke må gälla som byggnadsfordran. Dessa förutsättningar äro, att en entreprenör antingen saknar nödiga tillgångar för fullgörande av sina förbindelser till byggnadsborgenärer eller också, visserligen har sådana, men likväl finner med sitt intresse förenligt att använda dem för andra ändamål än att fullgöra förbindelserna ifråga. I båda alternativen ligger det antagandet nära, att han redan vid avtalet med byggherren velat utnyttja föreskrifterna angående byggnadshypoteket för att belasta fastigheten med sin gäld. Å andra sidan är det ju givet, att synpunkten av billighet mot byggherren endast kan urgeras, om denne icke insett eller bort inse förhandenvaron av de faktiska omständigheter, på grund av vilka man enligt det nyss sagda kunde presumera illojalt förfarande frän entreprenörens sida. Även om man emellertid med hänsynstagande till allt detta måste säga, att billigheten talar för, att fastigheten icke bör belastas med entreprenörens ifrågavarande skulder, så följer därav likval icke utan vidare, att billighetssynpunkten skulle kunna beaktas i lagen utan att råka i alltför svår konflikt med dennas syftemål att trygga byggnadsborgenärernas ställning. Byggherren skulle i en sådan mängd tall kunna med framgång framställa påstående om sin bristande upptattbarhet av entreprenörs ovederhäftighet eller illojala avsikt, att det skydd lagen ville giva, till stor del bleve illusoriskt. Det har därför föreskrivits, att fordringen går miste om karaktär av byggnadsfordran, endast om byggherren med sannolika skäl kan stödja sitt ifrågavarande påstående. Trots denna inskränkning kan dock stadgandets lämplighet, såsom redan antytts, dragas i tvivelsmål. Såsom ingångna med byggherren anses enligt utkastet avtal, som m-

gåtts med någon, åt vilken denne uppdragit att utöva ledning övei arbetet. Att detta är nödvändigt, för att icke lagens effektivitet i månget fall skulle äventyras, är ju uppenbart. Dä det åter kan vara tvivelaktigt, i vad mån satsen i fråga gäller redan på grund av stadgandet angående s. k. ställningsfullmakt i 10 § i lagen om avtal och andra rättshandlingar, har ett uttryckligt uttalande om saken i förevarande § synts lämjligt. 1 8 - 2 4 §§. Den dag, då byggnaden skall anses vara färdig, d. v. s. då den får tagas i bruk, skall enligt utkastet genom byggnadsnämndens försorg offentligen kungöras. De borgenärer, vilka önska komma i åtnjutande av byggnadshypoteket, hava att därom före den av byggnadsnämnden sålunda bestämda dagen göra anmälan hos överexekutor. I syfte att förhållandena skola kunna ordnas så snart som möjligt, har anmälningsfristen ansetts böra sättas mycket kort. För att icke uppmuntra till att av överdriven försiktighet anmäla fordran, innan visshet vunnits, att densamma icke kommer att vid tiden för byggets avslutande betalas, stadgas i utkastet, att anmälan icke får ske, innan kungörelse om tillstånd att taga byggnaden i bruk utfärdats. •— Om bestämmelsen i 18 §, att byggnad, varom här är fråga, ej får tagas i bruk utan byggnadsnämndens tillstånd, har en erinran ansetts böra göras i 38 § byggnadsstadgan för rikets städer. Anmäld fordran skall vara byggnadsfordran. Med hänsyn till det summariska förfarande, som föreslagits i avseende å prövning av byggnadsfordringar, måste det vara av stor vikt att en viss garanti finnes för att blott verkliga byggnadsfordringar bliva anmälda. Utkastet föreskriver därför, att sökanden, för att anmäld fordran skall prövas, har att förete intyg angående fordringen från den gode man, som, enligt vad i 28 § sägs, skall för varje bygge förordnas. Oaktat sådant intyg företes, måste naturligtvis tillses, att andra, vilkas intressen äro beroende av dessa fordringar, få taga del av anmälningarna och eventuellt framställa invändningar mot fordringarna. Göres sådan invändning, har överexekutor därför enligt utkastet att förklara anmäld fordran tvistig. I motsatt fall åter skall fordringen anses klar och anmälas för vederbörande inskrivningsdomare för anteckning i inteckningsprotokollet och fastighetsboken, såvida icke överexekutor ex officio finner det uppenbart, att den anmälda fordringen icke är invändningsfri, i vilken händelse fordringen jämväl skall förklaras tvistig. Utkastet innehåller dessutom bestämmelser åsyftande ett snabbt avgörande av tvistefrågan genom skiljemän. Som redan i det föregående yttrats, är det blott frågan om delaktighet i byggnadshypoteket, som skall avgöras genom skiljedom. Uttrycklig föreskrift härom har naturligtvis blivit nödvändig (23 § 4 st.). Tvistefrågor angående dessa fordringar äro ofta alltför betydande eller invecklade, för att man utan stora betänkligheter skulle kunna föreskriva deras hänvisande till obligatorisk skiljedom. Då vi sålunda funnit det nödvändigt reservera möligheten av vanlig rättegång för slitande av tvister angående dessa fordringar, ha vi givetvis även mast beakta det förhållande, att sådan rättegång kunde tänkas inledd och avslutad sä tidigt, att domen skulle kunna läggas till grund även för avgörande av fråga om andelsrätt i byggnadshypoteket. Har rättegången slutligen avgjorts så tidigt, så bör också

dess resultat och icke skiljedomen vara avgörande jämväl i avseende å byggnadshypoteket. Även härom har uttrycklig föreskrift meddelats (24 § 2 st.). Däremot hava icke några uttryckliga föreskrifter givits för det fall, att utgången av rättegång om en hithörande fordran skulle visa, att någon med orätt åtnutit andel i byggnadshypoteket, vare sig sådant grundar sig på skiljedom eller därpå att icke invändning gjorts mot anmäld fordran. Rättsförhållandet får här avgöras efter allmänna rättsregler. Vad en person på grund av sin andel i byggnadshypoteket uppburit utöver det belopp, efter vilket han rätteligen bort få tillgodonjuta andel i byggnadshypoteket, skall naturligtvis återbäras till den eller dem, pä vilkas bekostnad han eljest skulle obehörigen ha riktats, eller till dessas rättsinnehavare. Angående det föreslagna skiljemannaförfarandet måste emellertid ytterligare en anmärkning göras. Det skiljer sig med hänsyn till sitt föremål väsentligen från de skiljemannaförfaranden, som eljest äro obligatoriskt föreskrivna i vår lag. Obligatorisk skiljedom föreskrives ju i allmänhet blott i tvistefrågor, för vilkas lösande ett mera invecklat processuellt förfarande icke är erforderligt. "Skiljedomen" utgör ju här i själva verket endast en definitiv värdering av för ändamålet i viss ordning utsedda personer. Helt annorlunda kan det skiljemannaförfarande komina att gestalta sig, som föreslås i utkastet. Alla slags frågor av natur att kunna influera på utgången av en fordringsprocess kunna uppstå i detta förfarande och påkalla skiljemännens prövning och avgörande. Att vi detta oaktat ansett oss våga ifrågasätta detta obligatoriska skiljemannaförfarande sammanhänger med den nyss angivna begränsningen i skiljedomens verkan. Trots denna begränsning måste dock tillses, att förfarandet i fråga omgärdas med vissa garantier för en saklig och lagenlig behandling av de frågor, som skola avgöras. I detta avseende föreslås i utkastet, att skiljemännen skola fylla villkoren för utövande av domarämbete. Konsekvent hade måhända varit att jämväl med en särskild ansvarsbestämmelse utöva nödig press på skiljemännen till ett opartiskt och omsorgsfullt handhavande av sitt domaruppdrag. Emellertid ligger ju å dem i dylikt avseende ett visst band redan i den skadeståndsskyldighet, som enligt allmänna obligationsrättsliga regler måste komma att vila å dem, såvitt de genom bristfälligt handlingssätt åsamkat någon part förlust. Nu berörda civilrättsliga ansvar blir naturligtvis mera effektivt just därigenom, att samtliga skiljemännen måste vara för domarvärv utbildade personer- Detta har gjort oss tveksamma, huruvida meddelandet av en straffbestämmelse i frågan vore absolut nödvändigt. Vid denna tvekan ha vi trott det vara riktigare att icke föreslå en sådan bestämmelse, angående vilkens utformning och innehåll f. ö. meningarne torde kunna bliva ganska delade. En viss betydelse för skiljemännens objektiva handlingssätt torde även ligga däri, att ersättningen till dem enligt utkastet skall utgå av allmänna medel. Följande uppställning utvisar gången av ett hithörande ärende: Byggnadsnämndens tillstånd att taga byggnaden i bruk begäres exempelvis den 1 april Anmälningstiden utgår exempelvis ,, 21 „ Granskningstiden utgår „ 24 ,, Anmärkningstiden utgår „ 24 „ Överexekutors beslut om tvist „ 28 ,,

44 Skiljemän påkallas den 6 maj Skiljemän utsedda „ 8 „ 1 :sta sammanträdet „ 15 „ Skiljedom „ 22 ,, Ärendet beräknas således hinna slutbehandlas inom en tid av omkring två månader. Har tvist uppkommit, kan naturligtvis först efter skiljedomen uppgift om byggnadsfordringarnas belopp avlämnas till inskrivningsdomaren. 25 §. Byggnadshypotekets tillkomst innebär ju att byggnadsborgenärerna nu erhållit en prioriterad panträtt i fastigheten. Detta åter medför, att byggnadshypoteket måste beaktas vid fasighetens försäljning i den ordning utsökningslagen stadgar, antingen vid fastställande av lägsta budet eller vid köpeskillingens fördelning. Särskilt utkast till bestämmelse i förra avseendet har också blivit uppgjort. Såsom tidigare framhållits, är meningen, att fastigheten under den tid, då frågan om byggnadshypoteket ännu är svävande, skall kunna exektivt försäljas, utan att någon särskild hänsyn tages till byggnadshypoteket. Ett dylikt sakernas tillstånd kan dock givetvis icke lämpligen vara rådande ända till dess att ett definitivt byggnadshypotek föreligger. Så snart förhållandena fortskridit så långt, att det blott kan återstå en viss kortare tid, innan frågan om byggnadshypoteket och dess storlek måste vara avgjord, bör en exekutiv försäljning icke få äga rum före denna tidpunkt. I enlighet härmed föreskriver utkastet i förevarande §, att, sedan tillstånd lämnats att taga byggnaden i bruk, exekutiv försäljning ej får hållas, förrän frågan om byggnadshypoteket är klar. Innan detta skett, saknas nämligen vid exekutiv försäljning ledning för bestämmande av lägsta budet. Förbudet gäller endast försäljningen, icke denna föregående åtgärder. Därav följer också exempelvis att auktionen kan kungöras, innan frågan om byggnadshypoteket utagerats. Ej heller lägger stadgandet något hinder i vägen för en tvångsförvaltning. Då på sätt av 26 § framgår byggnadshypoteket icke omfattar ränta, blir en var byggnadsborgenärs fordran oberörd av dylik förvaltning, om den anordnas på ansökan av annan borgenär, och någon anledning att utestänga byggnadsborgenär från att själv begära tvångsförvaltning synes icke förefinnas. Innan första utdelningen äger rum, torde i varje fall vara klart, om sökanden har andel i byggnadshypoteket eller ej. 26 §.

I detta stadgande givas närmare bestämmelser angående innehållet i den rätt, som genom byggnadshypoteket tillägges byggnadsborgenärerna. Att de böra erhålla en rätt till betalning ur fastigheten i vems hand den vara må, sålunda en med panträtt förenad förmånsrätt, är uppenlbart. Syftet med lagen skulle eljest förfelas. Genom att byggnadsborgenänerna tillsammans erhålla ett gemensamt hypotek åstadkommes bl. a., att olikhet i förmånsrätt mellan dem inbördes ej uppstår. De ha alla samma prioritet oberoende av tidpunkterna för respektive fordringars tillkoimst. Detta står också i överensstämmelse med själva grunden till det skydd, som genom byggnadshypoteket skall införas. Meningen är ju, att byggnadsborgenärerna praktiskt taget skola hava säkerhet i själva byggn.aden

45 för de värden, som de utan att erhålla betalning tillfört byggnaden genom sina prestationer. Men det går icke principiellt att hävda, att den enes prestationer härvid ha relativt större betydelse än den andres. Samtliga ha varit nödvändiga för byggnadsföretagets utförande. Därigenom erhålla de karaktär av relativ likvärdighet. Den strängaste överensstämmelse med denna grundsats skulle väl fordra, att byggnadshypoteket omfattade icke blott fordringarnas huvudbelopp utan även åtminstone överenskommen ränta. Ett upprätthållande av denna konsekvens skulle dock vålla sådana svårigheter vid beräkningen av fordringarnas belopp, att tanken härpå måst övergivas. Utkastet stadgar därför, att byggnadshypoteket icke omfattar ränta, vare sig sådan utfästs eller icke. När utkastet begränsar byggnadshypoteket till att blott omfatta ett belopp, motsvarande en tredjedel av den beräknade byggnadskostnaden, synes kanske också detta till en början vara något, som strider mot den nyss berörda rättsgrunden till byggnadshypotekets införande. Utöver vad som härom tidigare yttrats må emellertid i detta avseende här framhållas följande. Det torde svårligen kunna göras gällande, att principen kräver ett obegränsat byggnadshypotek. Ty det är ju frågan om en rent praktisk princip, att i görligaste mån åstadkomma ett skydd för byggnadsborgenärerna, d. v. s. att beakta dessas intressen av ett byggnadshypotek inom ramen för det, som kan tillåtas, utan att en nyttig byggnadsverksamhet därigenom skall kunna hämmas. Ett sådant syftemål torde blott kunna nås genom en begränsning i byggnadshypoteket. Att denna gräns satts till just en tredjedel av byggnadskostnaden har sin grund i att i allmänhet — såsom förut framhållits — byggnadshypoteket med hänsyn till föregående hypotek för byggnadslån erhåller en sådan placering, att fastighotens värde icke räcker till, för att å byggnadshypoteket skall kunna falla mera än ungefär just tredjedelen av byggnadskostnaderna. Dä vidare byggnadshypotekets storlek ställts i relation till ett pä förhand bestämt belopp, den beräknade byggnadskostnaden, torde angående utkastets byggnadshypotek kunna sägas, att det ä ena sidan i allmänhet är ägnat att giva byggnadsborgenärerna ett maximum av det skydd, som på dylik väg kan åstadkommas, och å andra sidan reducerar byggnadshypotekets menliga inverkan på byggherrens rätt till ett minimum, därigenom att han, så länge dess storlek ännu är svävande, för hågade spekulanter å fastigheten kan ådagalägga, att det dock i ogynnsammaste fall aldrig kan överstiga tredjedelen av ett fixt belopp, den beräknade byggnadskostnaden. Härigenom förekommes också en osund ordning, som i vissa fall skulle kunna befaras genom ett obegränsat byggnadshypotek, nämligen att byggnadsborgenärerna i förlitande på sitt hypotek skulle frestas att lämna byggherren en alltför frikostig kredit, varigenom i sin tur denne skulle kunna förledas att använda för byggnadsföretaget upplånade medel till andra ändamål. Visserligen är 27 § ägnad att i hög grad motverka det sistnämnda. Men detta stadgande kan naturligtvis — såvitt fråga är om dess betydelse för upplånat byggnadskapitals rätta användning •— tänkas motverkat genom manipulationer mellan byggherre och byggnadsborgenär. Utkastet torde sålunda i förevarande avseende just ur synpunkten av praktisk genomförbarhet hava ett betydande företräde framför den tyska lagen, som sanktionerar ett obegränsat byggnadshypotek. Angående byggnadshypotekets förmånsrätt framgår ju redan av det föregående, att utkastets ståndpunkt, i enlighet med vad sakens natur

härutinnan bjuder, är den, att byggnadshypoteket å ena sidan ej får belasta det värde fastigheten hade i befintligt skick, men å andra sidan bör erhålla sådan prioritet, att det nya värde, som tillföres fastigheten genom byggnadsföretagets utförande, får tagas i anspråk av byggnadsborgenärerna framför alla andra — dock naturligtvis med det undantag som framgår av 27 §. Därför stadgas i förevarande §, att byggnadshypoteket gäller med förmånsrätt såsom om inteckning till dess säkerhet beviljats den dag, då anteckning jämlikt 10 § införts i inteckningsprotokollet. Härvid har man att märka, att på grund av föreskriften i 11 § om differenskaution byggnadsborgenärerna komma till sin sålunda åsyftade rätt, utan att något som helst intrång sker till men för innehavare av sådana förut meddelade inteckningar, vilkas prioritet helt eller delvis ligger utom fastighetens värde vid byggnadsföretagets början. Alla då redan meddelade inteckningar gå sålunda före byggnadshypoteket. Emellertid ernås endast därigenom icke, att hela byggnadsvärdet kommer byggnadsborgenärerna till godo. För att detta skall nås, måste ju en sådan anordning ske, att, bortsett från vad som stadgas i 27 §, byggnadshypoteket, i den mån differenskaution icke är att tillgå, verkligen disponerar över det genom byggnaden tillförda värdet framför alla andra inteckningar än dem, som sökts före dagen för anteckningen enligt 10 §. Härför fordras ytterligare föreskrifter. Ty enligt stadganclena i 17 kap. 9 § mom. 1 H. B. och 11 kap. 2 § J. B. skulle ju byggnadshypoteket eljest få konkurrera med inteckning, som sökts samma dag, som anteckningen skedde, ävensom kunna nedtryckas av en eventuell förmånsrätt för ogulden köpeskilling. Dessa konsekvenser har det därför blivit nödvändigt att i utkastet förebygga genom uttryckligt stadgande. I detta ha vi dock ansett det praktiskt obehövligt att beakta den oguldna köpeskillingens förmånsrätt före dess antecknande. Det torde nämligen icke kunna inträffa, att fråga om byggnadshypotekets realisering hinner bli aktuell. innan fristen för förmånsrättens vidmakthållande utan inteckning utlupit. — Till sist skall i detta sammanhang för fullständighetens skull också nämnas, att det väl kunde ha ifrågasatts att — för den händelse byggherren själv i egenskap av byggmästare eller dylikt nedlagt arbete å byggnadsföretaget — antingen med detta arbetes värde minska byggnadshypotekets storlek eller också låta honom i proportion till detta värde erhålla del i byggnadshypoteket. En sådan anordning kunde dock tänkas giva upphov till svårigheter vid proceduren för byggnadshypotekets fastställande och utgöra frestelse för byggherren till för byggnadsborgenärer skadliga manipulationer. Utkastet har därför icke tagit den hänsyn till byggherren i dylika fall, som eljest vore en konsekvens av utkastets ståndpunkt. Har säkerhet blivit ställd enligt 11 §, äga enligt utkastet byggnadsborgenärerna fordra, att denna fördelas, därvid bland annat bestämmieiscrna i 26 § andra stycket skola äga motsvarande tillämpning (se 31 § ) . Att berörda säkerhet bör tagas i anspråk före byggnadshypoteket följer ju av grunden till kravet pä säkerhetens ställande. Förhållandet mellan byggnadshypoteket och differenskaution ter sig enligt utkastet pä sätt följande schematiska framställning utvisar: Exempel: Fastighetens taxeringsvärde 100 000 kr., inteckningar 125 000 kr.,

differenskaution = 25 000 kr., liyggnadskostnader = 300 000 kr., byggnadshypotek = 100 000 kr; i) bygnadsfordringarna = 100 000 kr., 25 000 kr. tagas av kautionen, 75 000 ,, ,, „ hypoteket; 1)) byggnadsfordringarna = 125 000 kr., 25 000 kr. = kautionen, 100 000 „ = hypoteket; t) byggnadsfordringarna = 150 000 kr., Vo av varje fordran gäldas ur kautionen, 2 /3 >, ,, „ „ „ hypoteket, Vo „ fordringarna kvarstå såsom oprioriterade. Redan på grund av stadgandet i 17 kap. 4 § handelsbalken kunna en del by^gnadsborgenärer, arbetare, erhålla förmånsrätt till betalning ur fastigheten av sina fordringsanspråk, under förutsättning nämligen, att byggherren var deras arbetsgivare, att han råkat i konkurs, att han alltjämt äger byggnadsfastigheten och att tillräcklig lösegendom till gäldande av fordringarna saknas. Önskvärt kunde synas att i dylika fall, liksom när dessa byggnadsborgenärer överhuvud äro fullt skyddade genom stadgandet i 17: 4 H. B., utesluta dem från andel i byggnadshypoteket. I beaktande emellertid av å ena sidan att beloppen av deras obetalda fordringar i allmänhet äro relativt låga, och å andra sidan att det ofta måste vara förenat med ganska stora vanskligheter att vid byggnadshypotekets fastställande avgöra, om en arbetares fordran av nu nämnd anledning icke bör betraktas såsom byggnadsfordran, har utkastet icke föreslagit någon ändring uti stadgandet ifråga. Härigenom skulle det kunna inträffa, att byggnadsarbetarna eller några av dem för sina betalningsanspråk skulle kunna ha förmånsrätt till betalning såväl enligt 17:4 H. B. som på grund av sin andel i byggnadshypoteket. Ölägenheterna härav torde dock, också bortsett från det redan sagda, ej bliva så synnerligen betydande. Är förmånsrätten enligt 17:4 H. B. klart given, saknar ju en arbetare anledning att anmäla sig till deltagande i byggnadshypoteket. Och står han som aspirant till både förmånsrätten i 17: 4 och byggnadshypoteket, så är det ju likväl givet, att med erkännande av hans rätt till den förra hans andel i byggnadshypoteket praktiskt taget uteslutits. En särskild föreskrift om att hans andel i byggnadshypoteket under denna förutsättning förfaller har synts överflödig. I samband med de föreskrifter angående byggnadshypotekets förmånsrätt, som meddelats i denna §, hava tillägg ansetts erforderliga i 17:6 H. B. och 107 § U. L. 27 §.

Genom föreskriften i 11 § om differenskaution möjliggöres byggnadshypotekets införande utan något intrång i den princip, som bör behärska inteckningsväsendet, nämligen att en gång enligt fastighetsböckerna vunnen prioritetsrätt icke får upphävas genom sedermera tillkomna gravationer. I förevarande stadgande gäller det att förekomma en annan kollission: byggnadshypoteket får icke inkräkta på fastighetsägarens möjlighet att belåna fastigheten för erhållande av byggnadskapital. Det måste

'

självfallet vara ett oeftergivligt villkor för byggnadshypotekets införande, att detta ej får hämma tillförseln av byggnadskapital. Detta villkor innebär, att den, som försträcker byggnadskapital, kan till säkerhet för sitt återbetalningsanspråk genom inteckning i fastigheten erhålla prioritetsrätt före byggnadshypoteket, också om inteckningen meddelats efter den i 10 § omförmälda anteckning. Saken ställer sig dock icke så alldeles enkel. Skall nämligen icke syftemålet med byggnadshypoteket bliva illdeles förfelat, måste vissa garantier anskaffas för att det förlagskapial. som sålunda skall nedtrycka byggnadshypoteket, verkligen användes till byggnadsföretaget och icke till andra ändamål. Ur synpunkten av skydd för byggnadsborgenärer kan naturligtvis intet anmärkas mot att sålunda använt förlagskapital prioriteras före byggnadshypoteket. Ty dess invändning till byggnadsföretaget betyder ju icke annat, än att det använts till betalning av byggnadsborgenärernas fordringar. Men skulle inteckning av byggnadslån såsom sådant medföra denna förmånsrätt framför byggnadshypoteket, vore uppenbarligen därmed endast ett sätt funnet, varigenom byggherren skulle genom inteckningar kunna disponera över fastigheten till oinskränkt förfång för byggnadsborgenärerna. De garantier, som sålunda måste finnas för att de särskilt prioriterade byggnadslånen verkligen använts för sitt rätta ändamål, kunna kanske tänkas åstadkomna på olika sätt. Man kan tänkas lägga en viss undersökningsplikt på lånegivaren därigenom, att man berövar honom prioritetsrätten, därest han vid lånets utbetalande insett eller bort inse, att det ej skulle finna behörig användning. Det är dylikt, som, på sätt tidigare framhållits, i Tyskland väckt en sådan storm av ovilja hos representanterna för byggnaclskapitalets försträckare. Också om man befriade lånegivarne från bevisbördan och läte motparten vara bevisskyldig för de förras bristande omsorgsfullhet vid lånets utbetalning, så är det ju likväl klart, att en viss grad av osäkerhet i avseende å den prioritet, som inteckningen medförde, måste uppstå. Och varje än så liten osäkerhet i dylika fall måste anses vara ägnad att utgöra en hämmande faktor för erhållande av byggnadslån. Att man därför i Tyskland velat giva förlagsgivare en fakultativ möjlighet att befrias från all omsorg och osäkerhet i förevarande avseende genom anställande av en godman, på vilkens anvisning byggnadslånet utan förut nämnd risk kunde utbetalas, har förut omnämnts. Enligt föreliggande utkast åter överlämnas allt besvär med kontroll över lånemedlens användning för den särskilda prioritetens åstadkommande åt en godman. Utkastet godkänner nämligen den särskilda prioriteten för förlagskapitalet endast under förutsättning, att det utbetalts till den enligt utkastet vid varje byggnadsföretag utsedde godmannen eller på dennes anvisning. Härigenom måste varje invändning frän förlagsgivarehåll om lagens oantaglighet ur deras synpunkt anses utesluten. Naturligtvis kunde det tänkas, att byggnadslånet erhölle sin prioritet jämväl i alla de fall, då lånegivaren utan godmannens bemedling utbetalat lånet efter en aktsam undersökning om dess rätta användning. Att utkastet ej godkänner en sådan möjlighet har sin grund däri, att densamma skulle kunna leda till tvistigheter angående prioritetsrätten, vilkas avgörande skulle kräva en tidsutdräkt före den exekutiva försäljningen, som vore oförenlig med det summariska förfarande angående byggnadsborgenärernas rätt i övrigt, som utkastet funnit synnerligen angeläget att införa. Enligt utkastet inskränker sig hela utredningen på denna punkt därtill, att försträckningsgivare, som vill komma i åtnjutande av förmånsrätt

49 före byggnadshypoteket, företer intyg från godmannen hos exekutionsmyndigheten. . .. Den omkastning i förmånsrätten, som sålunda kan aga rum, innebar blott att företräde vinnes för så stort belopp, som motsvarar den till godniannen eller på hans anvisning erlagda betalningen. Anmärkas bör kanske emellertid, att den särskilda prioritetsrätten före byggnadshypoteket vinnes, även om byggnadslånet intecknats först efter andra inteckningar, som gå efter byggnadshypoteket. Innehavarne av dylika inteckningar lida härigenom ingalunda någon oförrätt. Dem måste det ju först och främst vara likgiltigt, huruvida de tryckas ned av exempelvis ett byggnadshypotek på 100 000 kr. eller i dess ställe av dels ett särskilt prioriterat förlagshypotek å 50 000 kr. och dels ett byggnadshypotek å 50 000 kr. Ty. om den särskilda förmånsrätten för förlagshypoteket i princip förutsätter, att byggnadsfordringar till motsvarande belopp gäldats, sa måste också i princip följden bli, att byggnadshypotekets storlek är beroende av det särskilt prioriterade förlagshypotekets storlek och att det just minskas med det senares belopp. Emellertid får det nu sagda — pa grund av föreskriften om begränsningen av byggnadshypotekets belopp — giltighet, blott såvitt summan av de särskilt prioriterade förlagshypoteken och byggnadshypoteket håller sig inom tredjedelen av den beräknade byggnadskostnaden. I mån detta ej är händelsen, är det visserligen till stor nackdel för de mellanliggande inteckningshavarne, att förlagshypoteket rycker upp framför byggnadshypoteket. Men därmed är ingalunda sagt, att de lida någon oförrätt, ty förlagshypotek och byggnadshypotek sammantagna böra ju just ur billighetssynpunkt vara tryggade genom säkerhet i byggnaden. Innehavare av inteckningar för annat än byggnadslån efter byggnadshypoteket kunna ej med fog räkna på att få betalt ur byggnaden, förrän de nämnda hypoteken blivit tillgodosedda. — Att om flera lånegivare erhålla prioritet enligt detta stadgande före byggnadshypoteket, deras inbördes företräde bestämmes efter allmänna grunder, har icke ansetts nödigt att särskilt framhålla i lagtexten. 28—29 §§. I 28 § lämnas regler angående tillsättandet av godman och de egenskaper, som denne bör besitta. På grund av bestämmelserna i såväl 19 och 27 §§, har godmansinstitutionen måst göras obligatorisk. För varje byggnadsföretag skall således tillsättas en godman, varvid emellertid märkes att flera företag kunna hava gemensam godman. Det värv, som åligger denne, är i hög grad maktpåliggande och betydelsefullt. Det torde icke vara någon överdrift, om man påstår, att utkastets genomförbarhet till största delen beror av, huruvida det skall lyckas uppbringa lämpliga och villiga gode män till erforderligt antal. Vid utkastets utarbetande har det först och främst gällt att tillse, att gode männen komma att utses fullt opartiskt. Största trygghet härför h a r man ansett vunnen genom föreskriften, att de skola utses av rätten eller domaren, låt vara att byggnadsnämnden medgivits befogenhet att avgiva förslag å gode män. Utom fordringar på sakkunskap har utkastet uppställt såsom villkor bl. a., att gode mannen ej själv såsom yrke utövar byggnadsverksamhet eller är eller kan bliva byggnadsborgenär vid det ifrågavarande företaget. Fullgör gode mannen icke sitt uppdrag, vare sig på grund av tredska

50 eller förfall, äger domaren eller rätten på anmälan förordna annan i hans ställe. Gode mannen har enligt utkastet berättigats till ersättning för sitt arbete. Att lita till frivillig arbetskraft har ej ansetts rådligt. Av skäl, som i det föregående anförts, har det ansetts, att kostnaden för gode mannens avlöning ej bör betunga vederbörande långivare, ehuru det närmast är i dennes intresse godmanskapet utövas. Utkastet har därför stadgat, att gode mannens verksamhet bör bekostas av allmänna medel. Då emellertid även kommunerna måste anses äga intresse av att lagstiftningens mål uppnås, har i utkastet vederbörande kommun ålagts bidraga till berörda kostnader. De åligganden som tillkomma gode mannen, framgå av det föregående, men hava i 29 § sammanförts. Här lämnas också erforderliga föreskrifter om hans befogenheter och om det skydd han åtnjuter vid utövningen av sitt bestyr. 30—31 §§. I förevarande §§ meddelas stadganden om den rätt byggnadsborgenärerna äga i säkerhet, som må hava ställts jämlikt 11, 12 och 13 §§ samt om fördelning av sådan säkerhet. 32 §.

Vad av säkerheten icke åtgår till gäldande av befogade anspråk, måste uppenbarligen återställas till den, som ställt säkerheten. Enligt byggnadsstadgan för rikets städer, skall meddelat byggnadslov i visst fall förfalla. Om säkerhet dessförinnan blivit ställd, bör den jämväl i sådant fall återställas. I dessa ämnen meddelas föreskrifter i 32 §.

51 Utkast till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § handelsbalken och

Utkast till lag om ändrad lydelse av 107 § i utsökningslagen. Angående dessa lagförslag se ovan sid. 29 och 30.

Utkast till lag om ändrad lydelse av 38 § i byggnadsstadgan för rikets städer. Angående detta förslag se ovan sid. 31.

Statens

offentliga Systematisk

utredningar

1922.

förteckning.

(Siffrorna inom parentes hanvisa till den kronologiska förteckningen för januari—mars 1922, inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen från oclTmed april 1922.)

Allmän lagstiftning.

Rättskipning.

Fångvård.

Förberedande utkast till strafflag. Förmögenhelsbrotten. 2. (17) Lekmannaelemcntels användande inom civilprocessen. (25) Betänkande rörande internering av farliga återfallsförbrytare. (26) Utkast till lag om visst tryggande av byggnadsborgenärers fordringar m. m. [26] Statsförfattning.

Vattenväsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Betänkande ang. slatens övertagande av föra (flings verksamheten betr. avkastningen från statens skon: Industri, Klimatets inverkan på byggnader vid västkusten. [4]

ti]

Kommunalförvaltning. Städernas skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten. (3) KommunalförfaUningssakkunnigas betänkande. 3. (15) Bilaga till d:o. (16) Om röstsammanräkning vid kommunala val. [211 Statens och kommunernas finansväsen. Betänkande angående tillverkning och beskattning av maltdrycker. (11) Utlåtande angående kontrollen över sockertillverkningen. (13) Tull- och traktatkommitlé-ns utredningar och betänkanden. 8. Valutafrågan. (19) 9. Järnvägsfrakternas reglering. (21) 10. Åtgärder till skydd mot s. k. valutadumping. (34) Utredning angående ett svenskt statslottcri. (24) Betänkande och förslag ang. utbildnihgskurser inom tullverket. [23]

Handel och sjöfart. Betänkande rörande lönereglering vid lois- och fyrstaten. (20) Kommunikationsväsen. Betänkande om ostkustbanan. (18) Järnvägsstyrelsens yttrande över d:o. (23) Ostkustbanekommilténs promemoria med an!, av järnvägsstyrelsens yttrande. (27) Järnvägsstyrelsens erinringar med anl. av ostkustbanekommilténs promemoria. (31) Järnvägsstyrelsens skrivelser till Kungl. Maj:t den 28 april och 5 maj 1922. [3] Utredning rörande den s. k. Nyköpings kanal. Bank», kredit» och penningväsen. Försäkrings väsen. Kyrkoväsen.

Politi. Socialpolitik. Utredning och förslag ang. vården av blinda. (30) Byggnadsarbctarsakkunnigas bet. 2. Arbetsstatistisk undersökning rörande husbyggnadsverksamheten. [2) Hälso- och sjukvård. Allmänt näringsväsen. Betänkande med förslag till livsmedelslag. (4) Bihang 1 till d:o. (5) Bihang 2 till d:o. (6) Patentlagsliftningskommitténs betänkande. 7. Förslag till lag om rätt till tidnings eller tidskrifts titel m. m. [91 Statsmakterna och bränsleanskaffningen under krigsåren. tl4] Mellanhandssakkunniges belänkande. |2ll] Fast egendom.

Kolonisationskommilléns betänkande 1922. [22] Förslag till författningar angående bände! med och import av utsädesfrö ävensom till omorganisation av frqkontrollverksarnneten m. m. [25]

Allmän stataförvaltning.

1921 års pensionskommittés betänkande. 1. (10) Några iakttagelser från 1921 års riksdagsmannaval. Statistiksakkunnigas betänkande. [15]

Siffrorna

Jordbruk med binäringar.

Betänkande angående förvaltningen av kronans jordbruksdomäner. (2) Jordkommissionens betänkande. 1. Förslag till lag ang. rätt att förvärva och besitta fast egendom. (8) Betänkande, rör. fiskerinäringens främjande. 171 Om lappskatlelandsinstitulet. [10] Förslag till vissa ändringar i bestämmelserna rör. lata och fågelskydd. 2. Ändringar i jaktlagen, fndlysningsbestämmelser m. m. [16] Det svenska lantbrukets produktionskostnader. 1. Bokföringsåret 1919—1920. [18] Betänkande med förslag ang. arrendators rätt till ersättning för elektrisk anläggning [19]

Undervisningsväsen. odling i övrigt.

Andlig

Skolkommissionens belänkande. 1: 1—2. Grunder för en ny läroverksorganisation. (33) 2- Historiska översikiter m. m. (29) 3. Statistiska inredningar. (32) 4. Det höfgre skolväsendet i utlandet. (I) Förslag till om- och tillbyggnad av Kungl. biblioteket. (7) Betänkande ang. Chalmerska institutets omorganisation. (121

Ortnamnen i Värmlands län. 7. (22) Betänkande med förslag till förändrad kyrklig indelniing och organisation i Skåne. [5] Utredning ang. statsunderstöd för idrottens fräiniamde. [8] Betänkande med förslag till lag ang. kulturminnesvård. 1. Historik etc. samt bilagor. [11] 2. Förslag osch motiv. [12] Högskolornas löneregleringskommittés betänkanden. 2Fackhögskolor och övriga vetenskapliga anstaluer. [13] Betänkande och förslag rörande det akademiska btefordringsväsendet. [17] Försvarsväsen. Utredning rörande understöd åt änkor eflcr manskiap vid armén och marinen. (9) Betänkande angående officerskårens vid flottan rekr-ytering och utbildning. (14) Tillägg till bet. betr. förrådsverksamheten vid mairinen. liil Utrikes ärenden.

A.-B. Hasse W. Tullbergs Boktryckeri, Stockholm 1922.

Internationell rätt. S}JTT~\

~