SOU 1922:3fs

Städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten förberedande undersökning

Typ: SOU
Källa: urn.kb.se

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2016

STÅDERNAS

SÄRSKILDA SKYLDIGHETER

RÄTTIGHETER

OCH

FÖRHÅLLANDE

I TILL STATEN

FÖRBEREDANDE UNDERSÖKNING. PÅ . OFFENTLIGT UPPDRAG VERKSTÅLLD AV

T/ORSTEN NO THIN

STOCKHOLM 1922 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

i Wlan

STÅDERNAS

SÄRSKILDA SKYLDIGHETER

OCH RÄTTIGHETER

I F ÖRHÅLLANDE TILL STATEN

FÖRBEREDANDE UNDERSÖKNING, PÅ OFFENTLIGT UPPDRAG VERKSTÃLLD AV TORSTEN NO THIN

STOCKHOLM 1922 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERl-AKTIEBOLAG

Till Item Statsrådet och Chefen för finansdepartementet.

Uti till Kungl. Majzt ställd, den 1 december 1914 en dagtecknad framställning hemställde styrelsen för förstadsdomare, magistraterna måtte beeningen Sveriges att frias från ansvaret för kronouppbörden i stådernam. m. Efter det vederbörande myndigheter inkommit med infordrade utlåtanden och framhållit, bland annat, den berörda samband med vissa andra städerna rörande spörsmål, frågans anmälde dåvarande chefen för finansdepartementet ärendet inför Kungl. Majgt den 21 november 1919 samt anförde därvid, bland annat: En utredning syntes påkallad angående dels magistraternas befriande från för frågan om ansvar redovisning kronoutskylder i debitering, uppbörd och av frågan städernas skyldighet att städerna, ävensom om dem avlönade tjänstemän för statens räkning genom av dessa

utföra visst arbete och det sammanhang, frågor kunde

hava med städernas privilegier eller eljest dem tillnu kommande rättigheter, dels ock frågan, pä vilket sätt uppbörden kronoutskylderna i städerna av lämpligen skulle verkställas. Innan närmare direktiv för sådan utreden ning uppställdes i vilken utredning det kunde visa sig erforderligt att äga tillgång till sakkunniga, representerande erfarenhet på olika områden, och i vilken till äventyrs även andra spörsmål, berörde förhållandet mellan staten och som städerna, såsom exempelvis frågan om tolagsersättningens

reglerande, kunde böra beaktas syntes det lämpligast, att ett förberedande granskningsarbete ägde rum, varur ett

närmare utformat undersökningsprogram kunde

framgå. Enligt därom gjord hemställan bemyndigade Kungl. llaj:t därefter chefen för finansdepartementet att tillkalla saken kunnig att inom nämnda departement verkställa ifråga-

varande förberedande utredning och inkomma med det

yttrande, vartill utredningen kunde föranleda. Sedan chefen för finansdepartementet islutet februari av 1920 åt mig uppdragit verkställandet av ifrågavarande utredning, hade utredningsarbetet emellertid knappast hunnit påbörjas, då jag den 10 1920 utnämndes till statsråd. mars Jämväl sedan jag den 27 oktober är från samma avgått detta ämbete, har arbetet måst ligga nere under tider, då jag haft att fullgöra andra offentliga uppdrag. Det har under arbetets gäng visat snart nog sig, att såsom även chefen för ñnansdepartementet förutsatt som

möjligt undersökningen för att bliva tillfredsställande

mäste utsträckas att även andra frågor avse än dem, som ursprungligen föranledde Kungl. Majzts bemyndigande att tillkalla sakkunnig. Endastisitt en sammanhang med det större spörsmâlet om en avveckling de särskilda rättigav heter och skyldigheter, tillkomma stadskommunerna som till skillnad från landskommunerna, synes nämligen frågan städernas särställning i speciella hänseenden om lämpligen

böra I enlighet härmed har också utredningen prövas. kommit att beröra hela frågan städernas särskilda skylom och rättigheter i förhållande till staten. digheter Då det synts mig önskligt, att i kommitté- och saki till vad vanligen brukar

kunnigutredningar - motsats som

ske lämnas hänvisning till de källor, olika varur upp- uttalanden hämtats, har jag sökt i min utredgifter och införa dylika hänvisningar. Då detta emellertid kommit ning att ske först under arbetets gång, hava hänvisningarna senare icke blivit och i övrigt icke alltid skett på fullständiga även ett fullt tillfredsställande sätt. Det torde i detta sammanböra anmärkas, att jag vid utarbetandet historiska hang av ofta icke bedrivit några särskilda kållstudier redogörelser i allmänhet stundom ordagrant följt redan föreutan -- - Härav förklaras delvis fintliga framställningar. även en inkonsekvens i avseende å stavningen i citat, vilken må-

hända eljest icke skulle varit ursåktlig. Vidare har jag, i avsikt att göra framställningen mera sökt i nedflytta del detaljupplysöversiktlig, att noter en och andra redogörelser, vilka kunna intresse ningar vara av för den berörda frågan vilka icke erfordras för en men Emellertid hade mera överskådlig framställning av ämnet. genomförd uppdelning materialet i en mera noggrant av text och noter icke hunnit genomföras, liksom materialet även i övrigt icke var i fullständigt och slutgranskat skick, då jag enahanda orsak, nämnts, åter måste avav som nyss arbetet. har dock med risk att utredbryta Jag - även ningen visar sig behäftad med felaktigheter, som eljest det riktigare, mitt arbete kunnat avhjälpas ansett vara att avlämnades i skick, i utredningen avsedda befintligt så att

frågor kunde föras vidare genom inhämtande av yttranden

och med överlämnande till herr dylikt, än att utredningens

Statsrådet skulle ytterligare få anstå.

Upplysningar ha med stort tillmötesgående lämnats mig

olika personer. Särskilt står jag i tacksamhetsskuld av

till kanslisekreteraren Gunnar Schumacher, lämnat

som mig intresserad medverkan, samt till byråchefen juris doktorn Carl W. U. Kuylenstierna och docenten filosofie doktorn Nils Herlitz, vilka genomläst korrektur till min utredning och därvid gjort värdefulla erinringar.

Med hänvisning till det anförda får härmed

nu jag till herr Statsrådet överlämna bifogade utredning.

Stockholm i november 1921.

TORSTEN NOTHIN.

Stadsvåsendets uppkomst och utveckling

l fråga vårt lands såväl kommunala administra-

om som

tiva och indelning framträder tydlig skillnad judiciella en mellan städerna och landsbygden.

Med de borgerliga primärkommunerna å landet, sock-

sammanfalla väl i regel visa specialkommuner

narna, s.-

kyrkoförsamlingar, skoldistrikt och fattigvårdssamhällen;

för vissa särskilda ändamål finnas emeller-

tillgodoseende av tid antingen allenast delar

specialkommuner, som utgöra av socken municipalsamhällen eller ock, åtminstone i södra

och mellersta Sverige, innefatta flera socknar väghållningsdistrikt; tingslag. Beträffande städerna gör sig denna uppdelning i olika kommuner icke gällande i grad å landsslags samma som

städer två eller Hera

bygden. Väl finnas i några av våra

och väl kan understundom stad bilda

kyrkoförsamlingar, en kyrkoförsamling eller skoldistrikt tillsammans med

en an-

gränsande eller kringliggande socken, i stort sett äro

men dock städerna att såsom den kommunala enheten i anse

samtliga antydda avseenden. De anordningar, för

nyss

vilkas tillgodoseende del socken kan komma att ut-.

en av i stad

göra municipalsamhälle, äro gemensam angelägen-

för staden i dess helhet; själv hålla sina

het staden har att

vägar och, i den mån staden lyder under landsrätt, erforderlig domstolslokal.

1 Denna framställning är utarbetad huvudsakligen på grundval av följande arbeten: Odhner: Bidrag till svenska städernas och borgareståndets historia före 1633 Uppsala 1860; Odhner: Bidrag till svenska stadsförfattningens historia Uppsala 1861; Odhner: Om svenska städer-

kommunala utveckling under sjuttonde århundradet Nordisk tidskrift

nas 1867; Skatteregleringskommitténs promemoria nr 44 Stadsstyrelsen, av HJ. V. Kjellberg Uppström: Översikt den svenska historia; av processens Hildebrand: Svenska statsförfattningens historia.

Till länskommunerna eller landstingsområdena höra väl i regel såväl städer landsbygd, även inom länssom men kommunerna göres viss åtskillnad emellan land och stad Denna städernas särställning framträder ytterligare därigenom, att stad, som lyder under landsrätt, bildar eget jurisdiktionsområde och en särskild administrativ enhet under länsstyrelsenf medan däremot landsbygdens judiciella och administrativa indelning har föga att skaffa med indelningen i primärkommuner, i det den närmast sammanfaller med den gamla häradsindelningen. Redan den omständigheten, att städerna för sig utgöra var ett mera avgränsat helt än landsbygdens kommunala bildningar, giver en antydan om att städerna i äldre tider innehaft eller att dem varit tillämnade andra uppgifter, än de nu innehava. Detta framgår än tydligare de särav skilda rättigheter, ännu tillkomma städerna eller Vissa som av dem, och de skyldigheteriolika hänseenden, åligga som dem, och vartill någon motsvarighet finnes för landsbygdens vidkommande. För att erhålla riktig en uppfattning om innebörden av dessa särskilda rättigheter och skyldigheter torde det vara erforderligt att dröja något vid frågan om stadsväsendets uppkomst samt vid den ställning, städerna tidigare intagit i värt samhällsliv.

När stadsliknande samhällen först uppkommo här i landet, torde icke utrett. Redan våra äldsta historiska urkunder vara veta omtala vissa platser såsom medelpunkter för handel mf Det har antagits, att, när allmogen sammankom å m. de gamla tings- och offerplatserna för handhavandet av religiösa eller politiska ärenden, det även kom att idkas del köpenskap. Sedermera har väl regelbunden en en mera handel börjat uppkomma såväl ä dessa möjligen även som 1 Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle och Hälsingborg deltaga i landsting. - 2 Jmfr stadgandet i § 47 Inom. 3 av förordningen den 21 1862 mars om landsting. 3 Stockholms stad lyder under länsstyrelse utan har styrelse egen överstâthâllarämbetet. 4 Vita Anscharii av Rimbertus giver sålunda vid handen, att Birca redan Ansgarius tid var en betydande hamnstad.

å andra platser, sitt läge lämpade sig för som genom ändamålet. Olaus Petri beskriver förhållandet så, att var landsände haver haft sin besynnerliga marknadsstad, vilken de kallade köping; där hava bönderna kommit tillhopa och deras här inrikes föllo och gjordes, bytt varor, som och gåvo för Så småningom torde å dylika vara vara. orter allt flera ha blivit bofasta, särskilt då en personer arbetsfördelning inom samhället började

mera utpräglad

sig gällande, och sålunda ha stadsliknande samhällen göra Vidare torde dylika samhällen hava uppvuxit uppkommit. å de orter vid kusten, vilka på grund sitt läge invid av hamnar eller andra orsaker började bliva naturliga av medelpunkter för varuutbytet med utlandet. Därvid torde inflyttningen utlänningar hava varit viss betydelse av av för samhällenas uppkomst och tillväxt. Slutligen torde tätare bebyggelser hava ägt å de i kyrkligt hänseende rum betydelsefullare platserna. Givetvis har handelsplatsernas utvecklingtill särskilda samhällen med egen rättskipning och egen förvaltning försig- Det har antagits, städerna kommit gått småningom. att att sig från häradstingen och tillämpat gällande lag för draga sig själva inom sitt eget område ungefär på samma sätt, som tidigare skett på tinget, v. s. genom menighetens eget utövande rättskipningen. På grund såväl den av av. tätare folkmängden i städerna ock invånarnas verksamhet som och levnadssätt torde jämväl behovet särskild administraav tion tämligen tidigt hava gjort sig gällande. Senare delen 1100-talet eller förra hälften 1200-talet angives såsom av av den tidsperiod, då de svenska städerna börjat bilda egna rättssamfund. Under mitten 1200-talet omnämnas städerna av uti urkunderna under särskilda beteckningar civitates, villae forenses; från 1280-talet äro de äldsta kända stadssigillen från tid de troligen äldsta kända privilegierna

och samma

1 När egentliga stadsprivilegier först började utfärdas, torde vara tvivelaktigt. Sannolikt har det väl skett förrän stadsväsendet nått en sådan utveckling, att städerna hade egen förvaltning och jurisdiktion samt särskilda handelsrättigheter. Innan så skett, var ett samhälles erkännande såsom stad någon särskild betydelse. Om Växjö av säges år 1342, att det förut haver varit köpstad, att det då men benådas med sådana privilegier, frälserätt och nåd, andra njuta i som rikets köpstäder.

Den lag, i de uppväxande stadssamhällena tillämpades, som var väl till en början densamma landsbygdens. De som för dessa samhällen säregna förhållandena torde dock hava medfört, att särskilda överenskommelser eller stadgor antagligen ofta med inslag från utländska stadsrätter eller sedvanor tidigt förekommit; måhända kan i före- - man komsten dylika särbestämmelser anledningarna av se en av till att städerna började betraktas såsom särskilda samhällen. Emellertid torde med tiden behovet speciell lagstiftav en ning för städerna hava gjort sig allt kännbart. mera En särskild stadslag erhölls i Bjärköarätten, utgavs som något de sista åren under 1200-talet eller i början av av 1300-talet. Den innebar troligen ingen nyskapning, utan innefattade väl i huvudsak blott sammanställning förut en av gällande bestämmelser eller tillämpad sedvanerätt. De flesta för stad säregna bestämmelser röra handelsfartygen, deras förhållanden i hamn och på sjön Bjärköavaror, 0. s. V. rätten gällde troligen först endast Stockholm. Möjligen den avsedd att bliva tillämpad även i andra städer; i var varje fall blev så förhållandet för en del städers vidkommande Omkring 50 år senare troligen någon gång under åren 1349-1357 utkom Magnus Erikssons stadslag. Till grund för densamma låg den förut landslagen, från

nyss utgivna

vilken den; någorlunda afträdt, efter det begges deras näring och A lefverne märkeligen äre i månge måtte åtskilde Uti stadslagen torde bestämmelser i särskilda privilegiebrev samt enskilda stadsrätter och sedvänjor hava hoparbetats tillsammans med åtskilliga bestämmelser från de tyska stads

rätterna och i synnerhet den lybska rätten; att märka är

nämligen, att utländska, särskilt tyska, köpmän redan tidigare haft och alltjämt utövade stort inflytande inom våra mera betydande sjöstäder. Stadslagen förblev gällande till 1736, då densamma

liksom då gällande landslag ersattes med

1734 års i vissa delar ännu gällande lag.

1 Bjärköarätten är sålunda vidfogad Västgötalagens yngre codex att begagnas för Lödöse. Tillståndsbrev meddelades för Jönköping är 1349 att få. begagna samma lag och rätt, kallad Byaerkerätt, som Stockholms borgare varjämte alla andra förordningar avlystes.

Uppkomsten av formerna för städernas organisation och administration är klart utredd. I de begynnande stadssamhällena torde hava funnits någon verklig administrativ myndighet, utan de gemensamma angelägenheterna ombesörjdes av mer eller mindre tillfälliga ordningsmän, utsedda bland borgarna. Småningom utvecklades administrationen; sig detta skedde spontant eller på grund särvare mera av skilda beslut konungen, torde den svenska stadsförfattav ningen hava uppbyggts väsentligen efter tyskt mönster. De äldre lagarna giva någon klar inblick i stadsförfattningen utan utgå från förefintliga förhållanden såsom redan givna och förut kända. Sålunda talas Bjårköarätten om fogathenl, rådmaen och borgmestari, utan att gränserna för deras myndighet och formerna för deras verksamhet närmare bestämmas. Dock angivas vissa funktioner, de skulle utöva Under första hälften som av 1300-talet överallti de betydande städerna synes mera hava funnits kunglig fogde samt ett råd och stundom en eller flera borgmästare. Fogden är stundom endast en en landsfogde, stundom även en för flera städer gemensam fogde. Enligt Magnus Erikssons stadslag skulle stadens styrelse bestå konungens fogat jämte 6 borgmästare och 30 av rådmån. Redantidigt minskades emellertid antalet Fogden deltog lika med rådet irattskipning, administration och exekution. småningom upphörde dock hans befattning med rättskipningen; hans funktion blev allt mer kontrollerande och verkställande. Med tiden började fogdarnas funktioner att övertagas ståthållarna å de kungliga av

1 Fogden omtalas första gången i urkunderna i sista decenniet av 1200-talet. i Uppsikt över brobyggnader ochrenhållning, över vinhandel, mått och vikt m. m. 3 Ursprungligen skulle rådet bestå till hälften av svenskar och till hälften tyskar. Den 14 oktober 1471 upphävdes stadgandet om av de senares deltagande i rådet. Kalmar recess av år 1483 påbjöd uttryckligen, att ingen utländsk fick vara borgmästare, rådman, man tullnär, byfogde, kämner eller stadsskrivare i någon köpstad, utan de skola riksens infödde män. Naumann: Svenska statsförfattvara ningens historiska utveckling sid. 90.

slotten eller ock ersattes fogdarna de borgmästare, av som, enligt vad 1 kommer att omnämnas, regeringen börsenare jade utse. Fogden konungens ämbetsman. I några städer valdes var han dock i anledning särskilt privilegium inav av vånarna själva. I dylika fall torde han väl mera varit att anse såsom en borgmästare. Rådet hade att bevaka stadens rätt och privilegier, meddela burskap, förvalta stadens jord, handhava rättskipningen, hava hand allmän ordning och säkerhet samt om om stadens ekonomi och politi, utöva uppsikt över hantverk och skråförfattningar. Vidare ägde rådet utfärda ekonomi- och politiförordningar. Rådet skulle enligt stadslagen väljas årligen bland stadens bofasta män. Vid denna tid tordeborgmästaren endast hava varit att såsom tillfällig ordförande. Det först anse en var senare, när befattningarna såsom borgmästare blevo mera permanenta, större skillnad mellan borgmästare som en och råd gjorde sig gällande. Emellertid utvecklade sig

en ganska skiftande praxis med avseende å rådets antal

och organisation. Aven i kungl. brev rörande särskilda städer meddelades bestämmelser, som avveko från stadslagens stadganden i ämnet. Förutom rådet funnos även åtskilliga tjänstemän. Sålunda skulle stadsskrivaren föra stadens tänkebokm jordebok och skottebok för uppbörd och utgifter. Vidare funnos kämnärerna ursprungligen uppbördsmän, tullskrivare,vårdskrivare för vakthållningen i

staden m. H.

Ehuru städernas nuvarande tjänstemän hava andra uppgifter, vilka del först under tider blivit pålagda av en senare städerna, kan det dock sägas, att den princip, vilken infördes redan vid stadsväsendets uppkomst här i landet, sedermera blivit i stort sett fullföljd. Städerna hava alltjämt att med av dem själva utsedda tjänstemän handhava sin egen administration.

Vad angår städernas jurésdiløtion, har redan omnämnts det antagandet, att städerna börjat draga sig från häradstingen, men att till en början rättskipningen dock, i likhet siaiig. 1

med vad på tingen ägde rum, utövats menigheten själv. av Emellertid torde menighetens närvaro jämförelsevis tidigt hava förlorat sin betydelsel Enligt Bjärköarätten utövades rättskipningen i städerna

av stadens råd tillsammans med

konungens fogat, och det torde kunna antagas, att rättskipningen redan förut utövats på enahanda sätt. Att städernas jurisdiktion dock befann sig å ett ännu jämförelsevis outvecklat skede, framgår de oformliga stadgandena av om fullföljd av talan Magnus Erikssons stadslag har byggt vidare på det av Bjärköarätten antydda domstolsväsendet. Enligt stadslagen skulle i städerna finnas två domstolar, fungerande den ena ine radzstuffworne och den andra ute torghenoi. a a . I den förra, som överordnad och erhöll benämningen var rådstuvurått, dömde konungens fogat samt borgmästare och rådmän. Den lägre domstolen, kämnersrätten, bestod .av tre fogater, en å konungens vägnar antagligen en underordnad tjänsteman, sedermera stadens uppbördsman och och rådmän stadens

exekutor två å vägnar.

Vad ,rådstuvurätterna angår, hade redan mot slutet av 15:e århundradet fogdens deltagande i rättskipningen börjat upphöra. Själva rådstuvurätterna hava bibehållit sig till närvarande tid, fastän de hava karaktären första innu av stans i städer, som lyda under landsrätt. Kämnersrätterna väl egentligen för

voro avsedda smärre mål, men under hand kom deras befogenhet att utsträckas

till att med vissa undantag upptaga mål i allmänheti första hand. De upphävdes förordning den genom en av 18 april 1849. . I detta sammanhang torde även böra erinras hallom rätterna, som först inrättades och vilka hade att senare utöva tillsyn och domsrätt ifråga fabriker och om manufakturer. Hallrätterna, vilkas uppgifter delvis voro av administrativ art, upphävdes förordning den genom en av 25 februari 1846.

i: För några mindre städer gällde dock länge bestämmelser att om hela borgarskapet skulle infinna sig alla rättegångsdagar rådstugan. a 2 Enligt Bjärköarätten kunde talan fullföljas såväl till köpstad annan som under biskopens eller skriven rätt. Stadslagen däremot annan medgav fullföljd talan endast under konungens dom. av 2

Vad angår frågan städernas allmänna løushållningh

meddelade Erikssons stadslag bestämmelser Magnus om och rådets löneförmåner. Sålunda anslogs till fogdens avlöning viss andel i böter och burskapspenningar fogdens i vissa fall förbrutet gods hans ensak. De för-

samt som

måner, tillkommo borgmästare och råd, voro egentligen

som och 4 mark för råd-

blott 6 mark för var borgmästare var

samt andel i vissa böter. man

inkomster enligt stadslagen för- Stadens utgjordes av, sakören, avgifter för anlitande av stadens våg på

utom

skulle allt viktgods, försåldes eller

vilken uppvägas som av eller försåldes och utminuterades

till utlänningar eljest

klådeshus allt kläde skulle föras och lossas

i bod och dit

Dessa inkomster skulle delas

förrän det försåldes m. m.

och staden. Vidare fanns direkt

lika mellan konungen en

kommunal skatt, det k. skottet.

s. behovet ökade inkomster allt

Med tiden gjorde sig av Städerna vända sig till konungen gällande. började

mera

anvisande inkomstkållor, varvid kronan

med begäran om av

skatteintäkter vederbörande städer och

än överlåt vissa på

anvisade dem andra inkomster eller lämnade dem jord-

än

områden donationsjordar.

hade hand städernas

Då det var magistraterna, som om ekonomi, och väsentlig del städernas utgifter just

en av till ledamöter och

utgjordes av avlöningar magistraternas

kommo ofta konungens beslut att

underlydande tjänstemän, löneförbättringar och andra förmåner för magistraternas

avse

Emellertid anvisades intäkter jämväl för be-

ledamöter.

i Iden frågan härom

stridande utgifter övrigt. mån

för denna undersökning, skall densamma

år intresse av

Däremot skulle det föra för långt att här

beröras senare

Såsom exempel å förmåner, direkt tillkommo inagistraterna, 1 som mera och råd i Stockholm erhöllo allt må här erinras om att borgmästare framköp, faller i staden samt år 1563 förköpsrätt näst konungen som drycker. År 1599 anslogs till lön för rådet och till alla främmande tullen. För magistraternas underandra ämbetsmän i Nylödöse av k. källarfriheten eller rätt till tullhåll erhöllo städerna jämväl den s.

fri införsel utländska viner till visst belopp. av väl huruvida den anvisade nya inkomst.- Ofta klargjordes närmare, eller det andra ändamålet. Bland inkällan skulle användas för det ena

ingå på någon närmare redogörelse för dessa olika slags inkomster samt för huru städernas

beskattningsväsen i

övrigt utvecklat och ändrat sig.

Av konzønunalt självstyre i städerna fanns vid tiden för tillkomsten Magnus Erikssons stadslag föga spår. av Vad först angår rådet, detta visserligen kommunal var en myndighet, det skulle utses det men av avgående rådet. Emellertid kom tillsättningen rådsplatserna att ske av på olika sätt. Särskilt i de mindre städerna torde

befolkningen

vid sammankomsterna å rådstugan hava kommit att utöva

ett avgörande inflytande därå. Om menighetens deltagande i valet råd lämnades för övrigt understundom föreav skrift i särskilda privilegiebrev. Emellertid började konungamakten vilja utöva ett avgörande inflytande å tillsättningen av borgmästare. Redan Gustaf Vasa hade i åtskilliga städer utsett borgmästare. Sedermera blev strävan från konungamaktens sida efter

att få tillsätta borgmästare allt starkare. I mån samma som fogdarna upphörde att deltaga i rådstuvurätternas förhandlingar 1 och behovet av lagfarna och kunniga personer i magistraterna därigenom gjorde sig starkare känn-

bart tidigare hade magistratsledamöterna

- huvudsakligen tagits bland näringsidkarna blev också intresset för konunganiakten att inverka på tillsättande av särskilt borginästartjänsterna större. Detta ingripande sig tog uttryck antingen därutinnan, att förmådde städerna man att välja

vissa kandidater, eller ock direkt

så, att regeringen utnämnde

befattningshavare. Regeringen hade så mycket

lättare att göra sitt inflytande gällande, städerna hade som

komster, som tillerkändes städerna, må omnämnas hamn, bro- och pålepenningar ex. priv. för Uppsala 1570, 20- eller 10:de penningen av allt utarv Kalmar 1572, Åbo, Wiberg och Borgå 1607, Köping 1608 o. v., förbrutna fastigheter helt och hållet eller delvis, lösören efter bortflyttade främlingar. Genom handelsordinantierna 1614 och av 1617 fingo alla städer rätt till viss skatt inrikes och utrikes flyttande av borgare samt viss andel utrikes gående arvegods. Genom 1600 års av tullordning hade städerna tillagts den i staden utgjorda tullen, av senare under 1600- och 1700-talen erhöllo städerna rätt till tilläggsen tull, tolagen 0. s. v. 1 .Tmfr ovansid. 15.

medel till avlöning sina befattningshavare otillräckliga av och för sin varför städerna måste begära anvisande politi, skatter och andra inkomstkällor. Därvid hände 0. nr., av del städer begärde, att Kungl. Majrt skulle ät denn att en utse borgmästaref i andra städer begärde då de redain

valda erhålla kungl. fullmakt. Till borgmästarna att ein hade endast den borgmästare, början regeringen utnämnt skulle förestå rättskipningen. Från början av drottning som Kristinas regering företog sig emellertid Kungl. Majrt egen att utnämna såväl justitie- som politiborgmästare, o. H11.

i städerna. Mot mitten 1600även lägre tjänstemän av till försedda med Kungl.

talet voro städerna stor del av

utsedda Aven landshövdingarna bör- Maj:t borgmästare. och och andra städernas bejade till- avsätta borgmästare

fattningshavare. i hänseende V Emellertid hade regeringen även ett annat i stadsstyrelsen. Då regeringen utnämnde börjat ingripa och anvisade medel till stadstjänstemännens borgmästare det också naturligt, att föreskrifter lämnades avlöning, var huru de skulle sköta sina ämbeten och huru göroom skulle mellan de olika befattningshavarna. målen uppdelas fastställdes och föreskrifter kontroll Avlöningsstater om stadsinkomsternas användning gåvos. Instruktioner över i hänseenden utfärdades för åtoch reglementen angivna de städerna under mitten 1600-talet. skilliga av större av Särskilt Karl XI här liksom på Övriga områden. ingrep inskränkte antal till i de mindre Han borgmästarnas en

och och politiborgmästare i de större

två justitie-

en en

städerna, minskade även den övriga personalen samt ut-

färdade bestämmelser rörande städernas ekonoggranna nomiska förvaltning. 1600-talet städerna mot in- Under .började att reagera i deras Redan vid 1614 års riksdag greppen självstyrelse. hade befallningsmännen i städerna borgerskapet begärt, att blanda idomarnas ämbete. Konungen skulle förbjudas sig

1 Redan år 1568 hade Stockholms borgare anhållit, att Kungl. Maj:t måtte till borgmästare förordna vissa staden föreslagna män, samt av därmed, att Kungl. Majzt måtte anvisa medel till utbådo sig samtidigt underhåll. Petitioner i enahanda syfte inkommo under ämbetsmännens förra hälften det 17:de århundradet även från andra städer. av

svarade härå, att befallningsmännen icke skulle befatta sig med borgmästare och råds ämbete vad deras enskilda råttigheter vidkom. Vid 1652 års riksdag återfordrade städerna sin forna rätt att fritt välja sin styrelse. Regeringen svarade, att den förbehölle sig sin höghet och makt att förordna dugliga och skickliga till borgmästare i städerna; dock personer utlovades att utnämna sådana stadens medlemmar, av egna

ifall staden presenterade därtill lämpliga Vid

personer. 1660 års riksdag i Göteborg yrkade borgarståndet, att inga magistratspersoner måtte städerna påtvingas mot lag och privilegier samt deras och samtycke. Städerna tillförsäkrades då fria val. Klagomålen över ingreppen i städernas självstyre återkommo emellertid upprepade gånger. Det torde erforderligt att gå in på någon närmare vara redogörelse för denna fråga. Dock torde här böra erinras om Kungl. Majzts brev den 5 december 1693, däri, efter en ingress, säges följande: Ty finne Vi nödigt härmed att förordna, såvida Vi eller Oss för dess capacitet och en annan, som skicklighet skull är bekant, intet skulle gott finna immediate till borgmästareämbetet att befordra, det skall med berörda ämbetes tillsättande det procedere observeras, att, då någon borgmästare döden avgår, träder magigenom

straten med borgerskapet tillhopa och i stället väljer

en annan, därvid endast och allenast havandes deras avseende på den, som därtill kan antagas vara skickligast och för stadens uppkomst den nyttigaste, vilken de sedan hava att presentera och uppgiva för landshövdingen i orten, som bemälte Oss föreslår att bliva med fullmakt försedd, person . så vida han emot dess intet har något särdeles att person påminna. Samma metod observeras fuller jämväl med rådmännens utväljande, dock, som de med inga fullmakter av Oss bliva försedde, så har landshövdingen, magistratens på presentation dem i tjänsterna att installera, enär han emot intet haver särdeles jäv. personen något 1693 års brev innebar sålunda ingen ovillkorlig utfästelse, att Kungl. Majzt skulle utan städernas val utse borgmästare. Genom Kungl. Majzts resolution på borger-

skapets besvär den 8 juli 1720 tillförsäkrades emellertid

städerna att oförkränkte tillgodonjuta rättigheten att få utvälja och föreslå borgmästare fl. så att ingen dem

må Detta bekräftades ytterligare resolupåtvingasi. genom

tionen på städernas besvär den 16 oktober 1723, § samt

Adolf Fredriks konungaförsäkran den 25 november

genom

1751, § 21. Enahanda utfästelse gjordes i Gustaf Illzs konungaförsäkran den 1772, § 21.

mars

Städernas rätt att själva föreslå borgmästare är numera uttryckligen befästad i grundlag. l regeringsformens 31 § stadgas nämligen: Till borgmästartjänst i stad äge där bosatta och i stadens allmänna röstberättigade och kvinnor angelägenheter män föreslå tre behöriga personer. Varje röstberättigad äger röst. Bland de föreslagne utnämner Konungen till

en en På förhålles med rådmans- och

borgmästare. samma sätt

magistratssekreteraresysslorna i Stockholm.

Närmare bestämmelser val för upprättande för-

om av

slag till de tjänster, sagts, meddelas genom särskild,

Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag.

Frågan konungens rätt att ingripa beträffande dispo-

sitionen städernas ñck sin lösning under början

av medel

1700-talet. av ,

Uti resolutionen och förklaringen på städernas besvär den 13 punkt 16, uttalades bl. städerna juli 1719, a., att

1 Redan i 1720 och 1772 års regeringsformer hade städerna tillförsäkrats rätt att förbliva vid deras välfångna privilegier och rättigheter, dem fordna konungar givna och förlänta blivit. Uti försom av säkran den 28 februari 1789 för rikets borgerskap och städerna sägas i § att Kungl. Maj:t vill hava samtlige rikets borgerskap och städerna än ytterligare försäkrade ett orubbat bibehållande av deras rättighet om att föreslå borgmästare och välja rådmän. Genom 1789 års föreningsoch säkerhetsakt bekräftades de fri- och rättigheter, genomhämnda som försäkran givits rikets städer. Uti 1809 års regeringsform inflöt motsvarande stadgande i § 31, erhöll följande lydelse: städernas borgerskap åtnjuter framgent den som rättighet, de hitintills innehaft, att till borgmästaretjänster föreslå trenne behörige män; då konungen enê dem utnämns. På lika sätt för; av hålles med rådmäns- och magistratssekreteraresysslorna i Stockholmf De ändringar, paragrafen sedermera undergâtt, äro betingade av som . utvidgningar av valmansk åren.

tillätes projectera staten för magistraternes och städernes betiäntes aflöningar med alle öfrige nödige utgifter, hafvandes städerne, sedan vederbörande collegier däröfver blifvit hörde Kongl. Majzts utslag att förvänta -- - - 1720 års regeringsform bestämde, att städernes enskilte medel magistraterne tillika med borgerskapet till aflöningar och publik byggnad efter staten och privilegier dock för dem å vederbörlig ort redo att disponera; göres och börandes öfverskottsmedlen till inga andra rakning, till städernes upprätthållande, prydnad och förusus än bättring användas Med avseende städernas skyldighet att göra redo och för sina medel hurusom efter räkning är att omnämna, -det i denna fråga meddelats beslut genom Kungl. lVlajzts resolutioner på städernas besvär åren 1723 och 1734 av Kungl. ;Wlajzts förklaring den 1 1748 fastgenom mars för städernes enskilta medel hvarslogs, att räkenskaperna ken i cammarrevision eller i landscontoiren någon revision undergå böra, och än mindre vederbörande vara skyldige at förklara de dervid giorda anmärkningar

Gränsen mellan rådets och stadsinvånarnas beslutandemycket obestämd. Stadslagen innerätt var ursprungligen höll inga andra bestämmelser än att borgmästarna ägde sammankalla då de ville rådgöra med den allmogen, om stadens ärende. Emellertid praxis hava blinågot synes vit, särskilt i mindre städer, att inhämta menighetens bifall i viktigare frågor, giva den redovisning för uppbörden v. o. s. Den har uttalats, fröet till särskild kommening att en munal representation ligger i det sätt, varpå enligt stadsdet k. skottet skulle Därvid skulle nämlagen s. upptagas. aff allmoganum tiltakas skuth at läggiaz ligen några män och förskuth lijka Den första början till kommunal representation torde en väl hava utgjorts tillfälliga utskott stadens av mera av menighet, rådet fann för gott att tillkalla för särskilda som ärenden. Småningom har väl viss praxis utbildat sig en samt framkallat bestämda regler rörande villkoren och sättet för dessa utskotts verksamhet. Sålunda förekom i

Stockholm redan under 1400-talet ett de äldstes råd, vilket

i och fråga började uppträda vid rådets sida

en annan

såsom representant för menigheten. Aven i en del andra städer ñnner i början 1600-talet spår till ett slags

man av

borgarråd, närmast dock för taxeringens verkställande. En verklig kommunal representation föreskrives i den k.

1619 års stadga städernas administration. Denna vari

mycket byggd på de för Stockholm redan gällande bestämmelserna. Bland 48 menigheten valda skulle

av personer

nämligen ståthållaren och rådet utses ett kommunalråd

av av

24 medlemmar, hälften köpmän och hälften hantverkare. 1

Detta råd skulle höras i sådana stadens vårdande ärendem,

vari menighetens samtycke brukat inhämtas; särskilt för-

var behållet detsamma att 12 män sin krets kongenom ur

trollera stadens uppbörd och utgifter.

1619 års ustadga blev aldrig promulgerad. Däremot ut-

färdades under den närmaste tiden för 6 särskilda städer

bestämmelser i huvudsak innehåll som nämnda

av samma

stadgaug Aven i del andra städer infördes under

mitten 1600-talet ett slags kommunalråd med delvis

skiftande uppgifter i vissa fall dess medlemmar

- voro

att såsom suppleanter för rådet, i andra fall

mera anse

åter hade de självständig befogenhet dock torde

mera -

vid denna tid de äldstes råd eller kommunalrådet ingenstädes hava ansetts äga helt företräda borgerskapet. 3

Först under 1700-talet finner institutionen allman mera

mänt spridd samt bestämd till sin betydelse och verk-

mer

1 Denna uppgift lämnas av Odhner Bidrag till svenska städernas och borgarståndets historia före 1633, sid. 61-62. Enligt den i Stiernmans samling av kungl. brev m. m. angående Sveriges rikes Commerce, politie och oeconomie förefintliga redaktionen av 1619 års stadga skulle däremot nämnda representation bestå av 48 personer, utvalda bland 96 av menigheten utsedda. 2 Jönköping, Kalmar, Västervik, Norrköping och Arboga 1620, Sala 1624. 3 För Göteborg hade Gustaf II Adolf rörande stadens styrelse och förvaltning meddelat bestämmelser, som väsentligen avveko från de för andra städer gällande. Beträffande Stockholm utfärdades den 12 december 1672 förordning över Stockholms stads styrelse med bestämmelser angående bland annat den kommunala representationen.

samhet. Efter delvis långvariga strider med magistraterna gjorde sig självstyrelsegrundsatsen gällande; även på detta område gick frihetstidens grundtanke igen.

Genom Kungl.

Majzts brev den 15 februari 1758 till landshövdingarna angående borgerskapets i städerna sammankallande till allmänna rådstuvor föreskrevs, att i varje stad skulle finnas

utsedde äldste till så stort antal, stadsens storlek

som

och borgerskapets antal fordran. Dessa äldste skulle såväl draga försorg sina övriga medbröders angelägen-

heter, å deras vägnar, bevista de överläggningar,

som,

magistraten finner nödigt med dem hållai. 1

De viktigaste åtgärder, regenterna vidtogos för

som av

upphjälpande av städerna och stadsmannanäringarna, voro de, avsågo att bereda städerna monopolställning i

som en

fråga om utövande av handel och hantverk. Städernas första uppväxande här i landet hade skett småningom utan något åtgörande från regeringsmaktens sida. Handel och hantverk lågo, åtminstone i sjöstäderna, till stor del i händerna på utlänningar; dessas inflytande utvidgades och befästes genom meddelade privilegier Emellertid konungarna från delen 1200-

synas senare av

talet hava i högre grad börjat intressera sig för städernas utveckling; huruvida grunden härtill var en önskan att befrämja intiyttningen av utländska köpmän, må lämnas därhän. 3

1 Modée: Utdrag utur publique handlingar.. Nu avsedda brev var föranlett därav, att å de så kallade rådstufvor osämja och oordningar samt åtskilliga skadlige tillställningar upk0mmit. 2 Redan i slutet av 12:e århundradet hade lybeckarna erhållit sina första privilegier i Sverige konung Knut. Birger Jarl förnyade av 1250 och 1251 handelsfördragen med Lybeck; de utvidgades ytterligare och bekräftades vid tillfällen Valdemar 1277, Torkel senare Knutsson 1292. Även andra främmande städer erhöllo privilegier frihet från tull och andra avgifter m.. Det utländska inflytandet m. belyses bäst av det förut sid. 15 not 3 berörda stadgandet i stadslagen, att hälften rådet skulle tyskar. av vara 3 Att sådan synpunkt icke varit vederbörande främmande några en århundraden senare, framgår exempelvis rådsprotokollet för den 5 av

juni 1636, enligt vilket riksmarsken vid överläggning framhöll bland

en annat, att Tu tingh hindra städernas opkomst Intet folck - - -. kunne vij haffva aff fremmande därföre att dee intet få goda - - och nöjacktige privilegierf

Man bestämma gränserna mellan stads- och började närmare lantmannanäringarna samt ordnande ingripa i näringarnas

och handelns gång. I anledning av klagomål från Jön-

förordnade sålunda Magnus Ladulås köpings innebyggare ingen köpare i Småland, sig bonde eller år 1284, att vare skall bygden allenast i torgstadem,

köpman, bo på utan

straff någon varder beslagen på varjämte stadgades om med överträdelse härav heller fingo landsbygden främmande handla vid andra tillfällen än å de köpmän

staden beviljade årliga marknaderna. Sedermera möta upp-

repade förbud mot landsköp.

I Erikssons stadslag stadgades straff för den, Magnus som drev handel å landet. Därigenom blev handeln alltså ut-

förbehållen städerna. Genom Telge stadga tryckligen av Kristoffers bestämdes vad år 1380 och landslag närmare

skulle förstås med landsköp, i det att förbudet insom skränktes till den handel, utövades såsom yrke och som

med köpmannavaror. Emellertid åtskillnad mellan olika började även göras städer med avseende å den utrikes handeln. Rätten att

driva handel utlandet underkastades viss begränsning; på sålunda hänvisades de finländska och norrländska städerna

sina till Stockholm. Detta stadi regel att utskeppa varor sedermera många modifikationer. Rikets gande undergick städer vid havet och vid Mälaren ägde vid denna tid övriga till fri Även flera andra städer fingo rätt seglation. genom

särskilda brev tillstånd därtill.

Jämväl beträffande hantverket gjordes försök att åväga-

centralisation till städerna. Sålunda förordnades bringa en

i Växjö privilegier år 1342, att alla slags gärningsmän på

av skulle in till staden, det så att de landet flytta utan vore, de lande och bo och sin

jordägande vore, då må å bygga

hemma reda och sedan till köpstad föra gärning åt sig hantverket till förmån Någon verklig monopolisering av kom dock icke till stånd vid denna tid. Tvärtför städerna blev hantverksfriheten uttryckligen erkänd i Kristoffers om B. VII § Undantag dock landslag Köpm.

för vissa slags hantverkare, guldsmeder. Härvidlag

ex. kontroll. måhända mindre fråga om monopol än om var först under 1500-talet, stadsväsendets ut- Det var som

veckling började bliva föremål för statsmaktens särskilda

intresse.

Gustaf Vasas inriktade sig i detta hänseende i första hand på att frigöra stadsmannanäringarna från dess utländska

beroende samt att ordna och leda den utländska handeln,

bland annat att närmare reglera rätten att utskeppa

genom

gods aktiv utrikeshandel och att mottaga utländskt gods

till lossning passiv utrikeshandel. Men även andra åtgärder vidtogos för upphjälpande

stadsmannanäringarna. Såväl Gustaf Vasa som senare regenter under 1500-talet utfärdade mängd förbud mot

landsköp både i allmänna förordningar, i brev och i stads-

Även hantverket koncentrerades till

privilegier. alltmer städerna och hantverksskrâna organiserades. Under Karl lXzs tid inskränktes landsbygdens rätt till visst antal hantverkare för varje härad, varjämte bestämdes, att hantverkare finge förekomma inom visst avstånd från stad; dock

blevo dessa inskränkningar undantagslöst tillämpade.

Man inriktade sig emellertid blott pä att till städerna koncentrera handel och hantverk, utan spår förmärkas även till försök att från städerna utmönstra allt onyttigt folk, hade sin tillbörliga näring, samt att från städerna

som

utestänga de privilegierade klasserna. Av Gustaf II Adolf och Axel Oxenstierna vidtogos de

mest målmedvetna åtgärderna för städernas upphjälpande.

Därmed avsåg att öka helalandets ekonomiska bärkraft. l

man. 1 Den princip, låg till grund för de vidtagna åtgärderna, torde som bäst belysas av Axel Oxenstiernas yttrande enligt rådsprotokollet den 16 juli 1636: "Wij måste lägga fundamenta. till dedt, hwaraff chronones medell skola tagas. I detta sammanhang må erinras därom, att Gustaf II Adolf betecknat städernas tillstånd vid början av sin regering därmed, att de lågo handelslösa ruttna och jkullrivna. Emellertid synes tillståndet vid hans död hava varit stort bättre. Stockholms stads borgmästare skildrar sålunda Hans Nilssons brev den 14 januari 1633 till kanslern Oxenstiernska saml., R. A., handl. svenska städerna och borger- - om skapet tillståndet såsom mycket bekymmersamt dels till följdav pesten och dels till följd av skatter, leveranser m. m., så at stadhsens borgare, och dhe som utlagor giöra, ähre icke mehre än ett hundra sbxtijo och nogra, och nu fast uti 2 åhr, icke mehre än främmande stigit een till och vunnit burskap. Den 15/2 1636 skriver riksdrotset till Axel Oxenstierna: Oansedt

Med avseende o åtgöranden för stadsmannanäringarnas

reglerande må här erinras: Genom 1614 års handels- och

inskränktes j den utländska handeln

seglationsordning passiva

till vissa städer. Den aktiva utländska handeln fick utövas

städer jämte ytterligare några andra. De k.

av samma s.

uppstäderna fingo ersättning uteslutande rätt att handla

som

med bergslagen samt att idka köpenskap på sina frimärknader. Under denna tid upprepades förhuden mot landsköp och kontrollen Landsbygdens hantverksfrihet

skärptøes. var

mycket inskränkt. Atskilliga jämkningar vidtogos dock i berörda bestämmelser, bland annat den år 1617

nu genom utfärdade handelsordinantien. Denna kom att såsom anses

grundval för städernas näringsväsen samt anbefalldes

i olika instruktioner jämte stadslagen och privilegierna till vederbörandes Undantag och friheter från han-

omsorger. delsordinantiens föreskrifter förunnades dock enskilta städer

brev och plakater.

genom

Från början 1600-talet gjordes även försök att mono-

polisera vissa handelsgrenar och handelsgebit för särskilda bolags räkning. 1 Därjämte medgåvos även enskilda perkoncessioner att idka vissa slags näringar å angivna

soner

platser.

Tiden efter 1600-talets mitt betecknar i förevarande av-

seende början till ett nytt skede i det svenska stadsväsendets historia. Nya städer anlades väl alltjämt och privilegie-

brev för dem utfärdades; men några nya arter av privile-

gier eller monopol utav större betydelse tilldelades

Stockholm ähr mycket åff sigh kommitt och svagt aff Borgerskap, så

draget det dock så myckin inkompst för Cronan som två resor alla

stederna. . staden Från Hernösand klagades vid 1636 års utskottsmöte, att i icke äre än 46 mantalfsom något beholdne äre, de andre meer somblige så uthfattige, att der ähre 6 eller 7 om ett kokekärell, hvars barn och alldeles gå naknef Inom drottning Kristinas förmyndarregering rådde delade meningar om huruvida den Axel Oxenstierna fullföljda stadspolitiken var riktig. av Av annan mening än rikskansleren var sålunda Per Brahe, som närmast synes hava önskat handelns frigivande. 1 Ett stort antal dylika privilegiebrev finnas införda uti Stiernmans samling kungl. brev angående Sveriges rikes gcommerce, poliav m. m. tie och oeconomie.

städerna. Under delen 1700-talet påbörjades därsenare av efter avvecklingen städernas undantagsställning på av näringslivets område. Exempelvis må här erinras, att

spannmålshandeln frigavs år och städernas enskilda 1775

marknader avskaffades 1788. Ar 1809 medgav borgarståndet, att idkande borgerlig näring skulle bliva av en rättighet för alla klasser mot utgörande borgerlig tunga. av Redan tidigare hade hallordningen och man genom manufakturprivilegierna år 1739 ställt därmed avsedda yrken av utanför den vanliga skrålagstiftningen och år 1752 efterkravet på burskap för utövande av fabriksverksamhet. gavs Under hälften 1700-talet erhöllo uppstäderna rätt senare av till fri inrikes sjöfart, varjämte det k. bottniska handelss. tvånget eller förbudet för de vid Bottniska viken belägna städerna att segla på utrikes ort upphävdes. En modifierad näringsfrihet infördes fabriks- och genom hantverksordningen den 22 december 1846, varefter genom förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 praktiskt taget fullständig näringsfrihet för svenska en medborgare kan anses vara genomförd.

Vad angår uppkomsten borgarståndet såsom ett särav skilt l riksstånd, så bodde väl till början i städerna huen vudsakligen endast handlande och hantverkare. Senare började även frälset inflytta i städerna; uppmärksamheten kom då att närmare fästas vid frågan stadsinnebygom rättigheter och skyldigheter. Redan i Magnus Eriksgarnas stadslag 1 bestämdes sålunda, att, någon gästa eller sons om byamans ville bliva byaman i staden, så skulle han sven erlägga visst belopp, ställa borgen för sig, att han skulle i visst antal år förbliva byaman, samt avlägga föreskriven ed. Sedan ägde han köpa och sälja byaman Som som annan byaman kunde han antingen gärningsman eller köpvara Beträffande andra sig neder i staden

som

man. satte men och hade till stadgades,

vore någon mans sven tre mark

att de skulle giva burskap, varjämte vidare förordnades, 2 att de skulle vari med byamannum i fullom uthskuldumø

1 Konungs B. kap. XV.

2 Byggn. B. kap. XXL

Däremot talas beträffande dem någon borgen eller om ed. Emellertid gjordes skillnad även mellan byamännen inbördes. En och byaman fick nämligen samme vara både köpmän och gärningsman; heller ägde någonvhantverkare rätt att idka flera yrken på en gång. 1 Denna skillnad mellan borgare och andra har bibehållit sig in till mitten 1800-talet. Till de förutvarande av klasserna köpmän och hantverkare kom tredje av en av f-abrikörer och manufakturister, vilka voro befriade från vissa de förvärvade bur-skap, kommo i åttonera men, om njutande av politiska rättigheter. Förordningen den 21 1862 kommunalstjrrelse mars om i stad förklarade alla medlemmar stadskommunen delav aktiga i de kommunala rättigheter och skyldigheter, som uteslutande tillkommit borgare få undan-

dittills med några

tag, såsom för egendom, tillhörde det burskapsägande som borgerskapet, m. m.

Städernas politiska matig/tande var länge jämförelsevis ringa. Den självständiga ställning, som tillkom åtskilliga de tyska städerna, vilkas författning delvis legat till av grund för de svenska städernas, kom dessa senare till del; tvärtom komme, såsom redan nämnts, regenterna att länge utöva ett synnerligen stort inflytande blott över städernas näringsväsen utan jämväl över deras inre förvaltning. Det har uppgivits, att vid herredagen i Kalmar 1359 första gången tillkallats särskilda ombud för städerna. Före Gustaf Vasas tid räknar 12 möten, där representanter man för alla fyra stånden deltogo. Såväl före under 1.500som talet hade formerna för riksdagen varit obestämda. Till riksdagarna brukade kallas ett växlande antal representanter för varje stad; valsättet obestämt och beroende var av omständigheterna. 1634 års regeringsform bestämde emellertid antalet representanter i borgarståndet till två för varje

1 I vad mån denna uppdelning står i samband med yrkesgillen och hantverksskrån, må lämnas därhän. De äldsta gillena, vilka voro ett slags sällskapliga föreningar med religiös anstrykning, hade organiserats i Sverige redan på 1200-talet. Egentliga yrkesgillen torde hava funnits här redan före stadslagens utfärdande. .

stad, nämligen borgmästare ooh rädman eller

en en annan

förnäm borgare avvikelser förekommo dock stundom. Val-

sättet dock fortfarande under 1600-talet obestämt. var

Att här gå in på någon närmare redogörelse för de

senare

ärhundradenas representationsskiek torde icke erfor-

vara

derligt. För fullständighetens skull lärer endast behöva crinras följande: Rätten att välja riksdagsman, som

o1n

tidigare varit förbehållen de egentliga borgarna, medgavs 1856-1858 jämväl näringsidkare samt hus- och tomtägare i allmänhet. Genom den riksdagsordningen

nya

den 22 juni 1866 upphävdes den gamla stands-

indelningen, varemot städerna fortfarande skulle utse sina

särskilda representanter till riksdagens andra kammare samt

därjämte fingo ett i förhållande till folkmängden större inflytande än landsbygden Genom ändringar i riks-

senare

dagsordningen har skillnaden mellan stad och landsbygd i politiskt hänseende i allt väsentligt försvunnit.

1 I varje stad med minst 10,000 invånare skulle representant utses en för varje fullt 10,000-tal; mindre städer skulle sammanföras, såvitt möjligt länsvis, till Valkretsar med minst 6,000, högst 12,000 personer. På landet skulle en riksdagsman utses för varje domsaga; om den omfattade mer än 40,000 invånare, skulle den delas i 2 Valkretsar, såvitt möjligt häradsvis. 1867 uppgick antalet riksdagsmän till 190, varav 135 för landet och 55 för städerna. Beträffande lzsta kammaren förekom endast den olikhet mellan stad och land, a.tt städer, som deltogo i landsting, utsägo egna representanter. 1894 beslöts den ändring, att antalet ledamöter fixerades i 2zdra kammaren till 230, varav 150 för landet och 80 för städerna, samt i hsta kammaren till 150. 1 anledning härav infördes ändrade bestämmelser angående mandatens fördelning mellan valkretsarna.

städernas nuvarande särställning.

Särskild lagstiftning .för städerna.

Tidigare har antytts, hurusom 1734 års lag, i motsats till förutvarande allmänna lagar, gäller för såväl städerna landsbygden. I den mån nämnda lag och ut-

som senare

komna författningar att reglera förhållanden, beträffande

avse

vilka för både städerna och landsbygden erfordras stadganden, äro dessa också i Väsentliga delar Före-

gemensamma.

olikheter betingas i huvudsak dels den sedan fintliga av kvarstående olika organisationen domstolar och gammalt av administrativa myndigheter dels ock behovet kom-

av en

munal och förvaltning, lämpar sig efter organisation som de olika förhållandena i stad och på landsbygd. Liksom olikheterna i sistberörda lagstiftning mindre bero särskiljande mellan stad och lands-

av något principiellt

1 I den mån gällande författningar innefatta bestämmelser, som direkt sammanhänga med den särskilda organisationen av domstolar och administrativa myndigheter, skall frågan därom senare beröras. Här må endast erinras, hurusom förhållandena i städerna möjliggjort åtgärder för ett snabbare rättegångsförfarande därstädes. Bland bestämmelserna härom äro att märka, bl. stadgandena kortare stämningstid i stad än å landet a., om R. B. 11: 21 samt föreskrifterna de tätare domstolssammanträdena i om stad R. B. 6: 3. Härav har i sin ordning föranletts vissa andra olik-

heter i allmän lag, såsom angående tid för boupptecknings inregistrering

A. B. 9: 4, för testamentsbevakning A.B. 18: 1, för inteckning för ogulden köpeskilling JB. 11:2, och för sökande lagfart 2 § i av den 16 juni 1875 angående lagfart och fång till fast egendom. Aven med avseende å domstolskompetensen finnas olikheter; sålunda är rådstuvurätt forum i sjörättsmål sjölagen 323, 324 och 328 §§ och tullmål tullstadgan § 171, vissa rådstuvurätter upptaga klandertalan över dispasch sjölagen 326 § Vidare må erinras, att rådstuviurätt 0. s. v. är forum i tryckfrihetsmål.

bygd an fastmera hava sin grund i ett praktiskt hänsynstagande till de olika förhållandena., så finnas även åtskilliga författningar, vilka begransats att gälla endast vare sig stad eller landsbygd, icke därför att avsett att i

man en

eller riktning privilegiera någondera, utan emedan

annan

författningarna hava huvudsaklig eller uteslutande betydelse

allenast för endera.

Givet är, att en dylik speeiallagstiftning måste bliva omfattande och större betydelse för städerna än

mera av

för landsbygden. I de förra med deras

mera samman-

trängda befolkning erfordras sålunda, bland annat, noggranföreskrifter i fråga om hälsovård, byggnadssätt 0.

nare

Den frihet, i detta hänseende kan lämnas åt enskilda

som

landet, måste hänsyn till närboende beskäras

på, av grannar

i städerna. Vidare erfordras för städerna särskilda ord-

ningsföreskrifter ävensom bestämmelser åtgärder till

förebyggande eldfara: Likaledes måste rätten att utöva

vissa farliga yrken begränsas i städerna. 1

1 Bland författningair, gälla endast för landsbygden, må här som oktober 1891 angående väghållningsbesvärets n-.rinras om lagarna den 23 ntgöranrle på. landet samt den 5 juli 1907 om enskilda vägar å landet. I fråga specialförfattningai för städerna må i främsta rummet om. erinras ordningsstadgan den 24 mars 1868 för rikets städer, byggom nadsstadgan den 8 maj 1874 för rikets städer, brandstadgan den 8 maj 1874 för rikets städer samt lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad. För lossa författningar gemensamt är, att desamma, 1917 års lag dock endast i vissa delar, i tillämpliga delar gälla eller kunna göras gällande även för köping, hamn, fisklåige och annat ställe med större sammanträngd befolkning ordningsstadgan § 30, byggnadsstadgan § 50, brandstadgan 20, 1917 års lag 3 kap. 4.1 §. Ordningsstadgan kan i vissa delar komma att: tillämpas jämväl å område invid eller i :iärheton stad Jwensom a annat område ü landet förut nämnts § 30 av stycket 2. Vissa bestämmelser i 1917 års lag kunna få avseende jämväl å annat område å landet im förut nämnts, där större byggnadsverksamhet är att förvänta 1 kap. 42 Ehuru hälsovårdsstadgan den l juni 1919 gäller för riket i dess helhet, är den dock med hänsyn till de särbestämmelser, som meddelats för städer, och kunna komma att gälla för ovannämnda slags som liknande samhällen, i viss mån att räkna till speciallagstiftningen för städer. I detta sammanhang må erinras därom, att lagen den 14 juni 1907 V nyttjanderätt till fast egendom meddelar i vissa hänseenden olika om .lmstämmelser för, å sidan, stad, köping eller annan ort, där den för ena

I detta sammanhang förtjänar ock beé

omnämnas, att

träffande vårdnaden omyndigs egendom av gälla i Stock-

holm särskilda bestämmelser

Städernas ställning z politiskt avseende.

Liksom med avseende å lagstiftningen någon principiell uppdelning av landet i städer och landsbygd knappast kan anses längre föreñnnas, sä har numera, såsom tidigare berörts, även skillnaden i politiskt hänseende försvunnit.

Städernas förvaltning och elconomi.

Rörande den kommunala förvaltningen och

beskattningen

finnas särskilda bestämmelser för städerna och särskilda

för landsbygden. Olikheterna i hithörande författningar emellertid frågan

avse om medlemskap i respektive

städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, å andra samt, sidan, landet i övrigt. Uti städer och stadsliknande samhällen gälla åtskilliga reglementen, taxor och föreskrifter, som utfärdats med anledning bestämmelserna av i ovannämnda författningar. Vidare må här erinras om den endast för stad gällande förordningen den 4 december 1896 angående förbud för barn att idka viss försäljning samt lagen den 10 oktober 1913 angående köttbesiktning om och slakthus, vilken har avseende å stad eller annat samhälle, där hälsovårdsstadgans för riket föreskrifter rörande stad i tillämpliga delar gälla. Förordningarna den 26 november 1875 angående eldfarliga oljor och. vissa andra därmed jämförliga vätskor samt den 19 november 1897 angående explosiva varor meddela särskilda skyddsbestämmelser för stads och köpings planlagda område. 1 Se 16 § i lagen den 18 april 1884 angående tillsyn å förmyndares förvaltning av omyndigs egendom samt Kungl. Nlaj:ts instruktion den 21 juni 1907 för förmyndarkammaren i Stockholm jämte däri genom Kungl. Majzts kungörelser den 19 december 1916 och den 9 oktober 19 17 vidtagna ändringar. Angående den avgift, skall utgå till förmyndarkammaren, stadgas som i förordning den 19 december 1916. Förslag om; bl. a., avskaffande förmyndarkammaren har nyligen av framlagts av lagberedningen i dess betänkande angående förmyndarny skapslagstiftning.

kommuner eller den kommunala rösträtten; i dessa hänom . ensartade

seenden gälla bestämmelser.

Föreskrifterna rörande sättet för utövande av kommunens beslutanderätt äro i sakligt avseende i stort sett numera likartade för städerna och för landsbygden. den 1862 kommunal- V Enligt förordningen 2 mars om i stad stadskommunernas beslutanderätt vid styrelse utövas eller stadsfullmäktige. Uti stad allmän rådstuga genom med över 1,500 invånare skall den staden i kommunala tillkommande beslutanderätt uppdragas åt

angelägenheter

I stad med 1,500 invånare eller därunder stadsfullmäktige. må på de vid allmän rådstuga röstberättigade ankomma, huruvida de vilja överlåta sin beslutanderätt åt stadsfull- Där stadsfullmäktige äro tillsatta, inskränkes allmäktige. rådstugans befattning till val stadsfullmäktige männa av samt, i stad med 1,500 invånare eller därunder, behandling

fråga upphävande av beslut, varigenom rådstugan

av om tidigare överlåtit sin beslutanderätt å stadsfullmäktige. Förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse landet föreskriver, att landskommuns beslutanderätt skall på å kommunalstämma eller kommunalfullmäkutövas genom Rörande frågan, huruvida kommunens beslutanderätt tige. skall eller må. uppdragas åt kommunalfullmäktige, gälla motsvarande bestämmelser för stad äro stadgade beträfsom Med avseende ä de ärenden, befande stadsfullmäktige. träffande vilka beslutanderätten fortfarande ligger på kommunalstämma, meddelas föreskrift i § 35 sistnämnda förav ordning. .

l stad skola verkställighet och förvaltning tillkomma, under inseende, drätselkammaren de särskilda magistratens samt eller för sådant ändamål kunna styrelser personer, som av allmänna rådstugan eller stadsfullmäktige utses. Dylika styrelser eller nämnder omtalas i olika författningar I stad, där magistrat ñnnes, skall i stället finnas särskild Denna skall bestå kommunalstadsstyrelse. av en borgmästare och minst två kommunalrådmän; dock att utan

1 Sålunda skall enligt § 3 1 ibyggnadsstadgan finnas en byggmom. nadsnämnd, och enligt 1 § i hälsovårdsstadgan hälsovårdsnämnd. en

hinder därav i stad, kommit i åtnjutande stads-

som av

rättigheter före den 1 januari 1921, skall om stadsstyrelsens sammansättning gälla vad i reglementetl för stadsstyrelsen är eller varder stadgat. Om kommunalstyrelse i Stockholm gäller särskild för-

ordning den 23 maj 1862.

Inom landskommun skola verkställighet och förvaltning

tillkomma kommunalnämnd eller andra för särskilda verk-

ställighetsåtgärder utsedda styrelser eller personer.

Med avseende å vården ecklesiastika angelägenheter

av gälla väsentligen samma bestämmelser för både städer och lands-

bygd förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma

samt kyrkoråd och Skolråd. I fråga om Stockholm och

Göteborg gälla dock särskilda författningar, varjämte genom

lag den 25 juni 1909 meddelats särbestämmelser angående

folkskoleväsendet i vissa städer.

Gällande bestämmelser kommunmedlemmarnas istad om

allmänna skattskyldighet återfinnas i 57 och 58 för-.

ordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad. Enligt inom. 1 av sistnämnda paragraf skola bidrag till utgifter för kommunens behov såsom stadsutskylder

gemensamma av

en var skattskyldig utgöras i förhållande till hans inkomst, beräknad för. jordbruksfastighet till kronor och för

sex

annan fastighet till fem kronor för varje fulla ett hundra kronor av taxeringsvärdetämlikt senast fastställda taxeringslängd samt i fråga om inkomst av kapital och arbete till det beskattningsbara belopp, för vilket bevillning till staten

skall jämlikt senast fastställda taxeringslängd erläggas. f

Aven vissa andra i lag eller allmän författning angivna för-

delningsgrunder kunna dock komma i tillämpning

1 Sådant reglemente utfärdas av Kungl. Majzt efter därom av stadsfullmäktige eller, där sådana finnas, allmänna rådstngan upprättat av förslag. i 9 Hit hör bl. hälsovårdsnämnd 35 § hälsovårdsstadgan a. 3 För närvarande gäller provisorisk lagstiftning, K. F. den 19 so november 1920 angående särskilda grunder för utgörande 1921-1924 av års allmänna kommunalutskylder m. m. 4 Uti § 58 mom. 2 säges härom, att. där i lag eller allmän författning är stadgat, att viss ntskyld skall utgå efter än den i annan mom.

Motsvarande bestämmelser gälla i fråga landskom-

om munerna.

Därjämtmmå emellertid i stad stadsfullmäktige eller allmän rådstuga besluta, att i fråga uttaxering för visst ända-

mål vissa till staden skattskyldiga må antingen helt och hållet befrias från bidrag eller däri vinna nedsättning

Vidare finnas i stad vissa personliga skatter. Härom

sä ges

i § 58 att personliga tjänstbarheter, vilka inom

mom.

en stad utgjorts efter förut antagna grunder, må fortfarande, intill dess varder förordnatf efter samma grunder

utgöras.

bestämda allmänna grund, eller att vissa från skattskyldighet till

staden eljest befriade invånare skola till fyllande av särskilda behov

bidraga, skall till efterrättelse gälla vad i ty fall är förordnat.

1 Uti § 59 stadgas i detta avseende: "Skulle i andra fall dem, § 58 bestämmas, förslag hos stadsfullmäktige eller allmän som genom rädstuga väckas, att vissa till staden skattskyldige böra, i fråga om uttaxering av utskyld för visst ändamål, antingen helt och hållet från bidrag befrias, eller däri vinna nedsättning, då. skall genom samfälld omröstning först avgöras, huruvida ett sådant förslag, vilket dock icke må avse påläggande personlig eller efter matlag utgående avgift, bör av under närmare prövning komma. Skall sådant förslag under vidare prövning tagas, bör det, innan det stadsfullmäktige eller allmän rådstuga av till slutligt avgörande företagas, överlämnas till magistraten, som. Vidtager den förberedande utredning frågan kräver. Till motivering detta stadgande anfördes i 1859 års kommittéav betänkande: Det skulle vara billigt eller klokt att påföra dem, ex. antingen till följd sin tjänstemannaställning eller avandra skäl som, av såsom hyresgäster leva och bo uti stad, deltagande i utskylder, ämnade en till bekostnad inrättningar, som avse den därstädes idkade handelns av eller industriens behov och Iördelarm 2 Sedan förordningen oni konimunalstyrelse i stad blivit utfärdad, anhöllo rikets i den 1,3 juni 1863 till Kungl. Maj:t avlåten en skrivelse, att Kungl. Majzt ville vidtaga åtgärder för att i vidsträcktare mån, än dittills låtit sig göra, den i förordningen om kommunalstyrelse i stad nedlagda grundsats likställighet mellan kommunens alla medom lemmar i avseende å kommunala rättigheter och skyldigheter måtte kunna genomföras. I anledning härav utfärdade Kungl. Majzt den 10 juli 1863 ett cirkulär, däri överståthållarämbetet och Konungens befallningshavande anbefalldes att, där icke redan överenskommelse blivit träffad om sådan likställighet emellan kommunens alla medlemmar i avseende kommunala rättigheter och skyldigheter, rikets ständer avsett, höra vederbörande, som

Dylika tjänstbarheter utgöras ännu i åtskilliga städer, huvudsakligen för gators och omläggning, underhåll,

an-

sopning och skottning samt befriande från ogräs, gångbanors sandning, vägars byggnad, underhåll och plogning, stängsels uppförande, sprutmönstring och eldsläckning, patrullering m. m. Besvären utgå i många fall enligt gammal hävd. Annars grunda de sig å äldre kungl.

reso-

lutioner, på s. k. likställighetsresolutioner, brand- och bygg nadsordningar m. m. l

En i vissa städer utgående skatt, erbjuder särskilt

som

intresse, är gårdakájøsavgiften. 2 Dess historia går till-

baka till stadslagen, vilken i 6 kap. jordabalken innehöll föreskrift därom, att vid köp eller skifte tomt eller gård

i stad skulle till staden erläggas friskilling efter gammal stadga. 3 Under tid fingo särskilda privilegie-

nyare genom

brev vissa städer sig beviljad rätt till gårdaköpsavgift under namn av städja, trettiondepenning m. m. Enligt vad som inhämtas av de äldre av dessa privilegieurkunder, låg till grund för bestämmelserna om gårdaköpsavgifter den uppfattningen, att i stad byggnad å annans grund vore att hänföra till lös egendom, i följd varav bördsrätt till sådan byggnad icke kunde ifrågakomma. I stället skulle vid försäljning byggnaden hembjudas staden till inlösen. Med hänsyn härtill fick berörda avgift till staden

huruvida de självmant ville förena sig dylik likställighet. Dylika om en överenskommelser skulle enligt cirkuläret insändas för Kungl. Majzts pröv- DIH . stort antal likställighetsöverenskommelser hava sedan dess träffats. Se vidare sid. 176 o. 1 Uti bil. V till kommunalskattekommitténs den maj avgivna 18 1900 betänkande lämnas en redogörelse för de avvikelser från den allmänna grunden för uttaxering av kommunalutskylder, som förekomma i en del av rikets städer.

2 Se kammarkollegii utlåtande den 1918 angående nedsätt-

21 mars ning av trettiondepenningsavgiften i Ulricehamn. . Den följande redogörelsen är i allt väsentligt grundad på en inom kammarkollegium i samband med nämnda ärendes behandling verkställd utredning. 3 Att friskilling skulle utgå förutsättes även i J. B. 4: 2 av 1734 års lag.

karaktären vederlag för det denna begagnade sig av av sin lösningsrätt till den försålda byggnaden. I vissa städer har denna avgift kommit att förändra sin karaktär och kommit att utgå vid varje föryttring .av tomt, vare sig tomten utgjorts av mark, som varit donerad till staden, eller Detta har ansetts finna sin förklaring däri, att idessa städer dels i strid mot vad varit i vederbörande donationsurkunder avsett, enskilda som innehavare tomter icke för dem erlagt tomtören och av av sådan anledning kommit att efter hand betraktas såsom verkliga ägare till tomterna, dels ock de ursprungligajordarna undergått mångahanda skiften, ägoutbyten och förflyttningar, därvid donationsjord och annan jord blivit så -sammanblandade, att de sedermera icke kunnat å marken sårskiljas. För närvarande utgå gårdaköpsavgifter iföljande städer: Borås fria fastigheter;

tre procent; Göteborg en procent av

Karlskrona, Norrköping och Nyköping en procent; Sig-

tuna och Stockholm trettiondepenning ofria tomter; av

Ulricehamn, trettiondepenning; Västervik och Växjö en

procent; Amål sextiondepenning samt Örebro två procent. 1

Vidare torde böra erinras, att i del städer utgå. en regi/fier, till vilka motsvarighet ofta finnes å landet, och vilka, ehuru desamma icke åro att anse såsom kommunala skatter i egentlig mening, dock kunna jämföras med sådana. Dylika uteslutande eller huvudsakligen blott städer till-

Rörande lämpligheten av denna skatteform har kammarkollegium uti sitt förutnämnda utlåtande den 21 mars 1918 yttrat, bland annat: Det vore klart, att förefintligheten av nu ifrågavarande avgift verkade nedpressande på fastighetsprisen så mycket, som motsvarade detta fastigheterna åliggande onus; en fastighet, som bure en dylik avgift, ställde sig sålunda i motsvarande mån billigare än en, som hade att bära en dylik. Avlyftes trettiondepenningen, stege omedelbart dendärav tryckta ,fastigheten i pris. Ett avlyftande kapitaliserades och verkade därför endast till förmån för den, som ägare av fastigheten, då avlyftandet vore skedde. Efterföljande köpare finge för fastigheten erlägga en köpeskilling, svarade mot dels fastighetens pris före avlyftandet om som marknadens prisförhållanden eljest vore oförändrade dels ock det kapitaliserade värdet av det onus, som läge i skyldigheten att erlägga trettiondepenning.

kommande inkomster äro avgifter för begagnande vissa.,

av företrädesvis i handelns och sjöfartens intresse tillkomna och städerna underhållna anstalter av vägare- och mätare-

penningar, packare- och vräkarepenningar, hamnpenningar.

ståndpenningar m. m.

Likartade med dessa avgifter så tillvida, att kommunen genom sina förvaltningsorgan har att för inkomstens åtnjutande lämna vederbörande ett slags motprestation, äro de i vissa städer utgående bouppteckniøzgs- och arvs/ciftesprovisioneø". Uti 9 kap. 1§ ärvdabalken stadgas, att, därest avliden persons bo lyder under stadsdomstol eller egendom är fastighet i stad, skola, när annorlunda särskilt stadgat är, borgmästare och råd nämna två eller flera redliga män, som egendomen uppteckna och värdera, varemot, boet om lyder under annan domstol eller egendomen är fastighet landet, stärbhusdelägarna själva äga kalla gode män, efter bästa förstånd som Iippteclçningen och värderingen förrätta. Denna iöreskrift gäller emellertid längre i flertalet städer; förordning den 1 maj 1868 angående genom bouppteckningars och arvskiftens förrättande i stad har nämligen stadgats, att berörda föreskrift må, efter Konungens förordnande, upphöra att gälla i avseende å bouppteckning i den stad, avgifter för varest bouppteckningars och arvskiftens förrättande icke vidare i tagas beräkning till bestridande löner eller andra allmänna av utgifter; ägande

därefter stärbhusdelägare såväl till

att uppteckning och värdering av egendomen som ock till arvskifte kalla gode män, på sätt som är stadgat bo, vilket under stadsom domstol lyderf

1 Nämnda förordning äger tillämpning i avseende å Alingsås, Askersund, Borås, Enköping, Eskilstuna, Falkenberg, Falköping, Falun, Halmstad, Hedemora, Hjo, Hudiksvall, Härnösand, Kalmar, Karlstad, Kristinehamn, Kungälv, Kungsbacka, Köping, Laholm, Landskrona, Lindesberg, Linköping, Luleå, Mariestad, Marstrand, Motala, Nora, Norrtälje, Nyköping, Piteå, Ronneby, Simrishamn, Skara, Skellefteå, Skänninge, Skövde, Strängnäs, Sundsvall, Säter, Söderhamn, Söderköping, Södertälje, Sölvesborg, Torshälla, Trälleborg, Uddevalla, Umeå, Uppsala, Vadstena, Vaxholm, Vänersborg, Västervik, Västerås, Växjö, Ystad, Åmål, Angelholm, Örebro, Öregrund, Örnsköldsvik, Östersund, Östhammar.

de städer, varest boupptecknings- och arvskiftesprovision fortfarande utgår, äro dock delägarna i vissa stärbhus be-

friade därifrån. 1

I de städer, beträffande vilka ifrågavarande stadgande

9 kap. 1 § ärvdabalken icke upphört att gälla, utgår i allmänhet: för bouppteckningar 1 procent hela egendomens

värde avdrag för gäld och medräknande ovissa

utan utan av

fordringar samt för delning procent av hela egendomens

värde ovissa fordringar medräknadel

l detta sammanhang må även erinras det auktions-

monopnl, som alltjämt förefinnes iätskilliga städer och

tillkommer kommunala auktionsverlc. De äldsta spåren

som auktionsverks förekomst äro från 1600-talet Redan av

är 1639 hade akademiska konsistoriet i Uppsala inrättat anstalt för bortauktionerande egendom. Från

en av senare delen 1600-talet finnes ett auktionsverk i Stockholm. av

Efter Kungl. Majzts approbatinrm den 27 februari 1674

fastställdes sålunda dåvarande överståthållaren samt av

borgmästare och råd ordning över auktions- och adress-

kammaren i Stockholm Detta auktionsverk har från början varit ett enskilt företag. Huruvida det då innehaft någon

Magistratorna i Borås, Kungälv, Landskrona. Marstrand, Nora och Vänersborg äro skyldiga vid påfordran utan ersättning förrätta bouppteckningar och arvskiften. Detsamma gäller beträffande magistraterna i Falun, Karlstad, Skövde, Åmål och Örebro; skola stärbhusmen delägare, som i dessa senare städer anlita magistraten, till stadskassan erlägga l procent av boets behållning. 1 Enligt 9 kap. 1 ärvdabalken äga i prästhus arvingar kalla och bruka till bouppteclcningsförrättare dem de helst vilja. Vidare äga delägare i dödsbo efter frälseman eller efter ofrälse ledamot av svenska akademien fortfarande att, utan hinder upphävande utav bestämmelav serna om forum privilegiatum, till boupptecknings och arvskiftes förrättande kalla dem de vilja Lag den 24 mars 1916. Dylik frihet att i fråga om dödsbo, som lyder under stadsdomstol; kalla vilka behöriga personer som helst åtnjutes även i vissa andra fall stärbhusdelägare efter ofrälse män, tillhörande amiralitetsstaten, samt efter personer, tillhörande akademistateni Lund. 2 Se närmare i lVcstrings lagedition under 9 kap. 1 § B. 3 Den följande redogörelsen grundar sig-å. Alméns avhandling: Um auktion såsom medel att ävägabringa avtal, del. I sid. 130 o.

monopolställning, synes tveksamt, även om vissa skäl tala för att så varit förhållandet. Det skulle föra för långt att här redogöra för utvecklingen av spörsmålet om rätten till auktionsverket under de följande årtiondena. Frågan avgjordes slutligen, då rikets ständer, på förekommen anledning, i skrivelse den 13 december 1734 förklarade sig hålla före staden

att Stockholm på

allt sätt är berättigad till förvaltningen och inkomsten av stadens auktionskammare

med viss inskränkning, varom

nu är fråga samt Kungl. Majzt i brev till överståthållaren den 25 februari 1735 förklarade, att denna skrivelse skulle lända till efterrättelse. Det torde sannolikt, att redan tidigare ansett vara man

auktionsverket äga privilegium på alla auktioner. Uttryck-

ligen inrycktes förbud för enskilda att föranstalta omauktioner dels i ett kammarkollegium, Statskontoret och av kommerskollegium å statens vägnar samt magistraten i Stockholm å stadens vägnar den 20 december 1733 avslutat kontrakt angående auktionsverket och dels i överståten hållarens och magistratens publikation den 15 1734. mars Då förbudet för enskilda att hålla auktioner började kringgås på så sätt, att auktioner förrättades å platser i stadens närhet, utfärdade Kungl. Majzt den 18 december 1772 ett förbud att anställa auktion utom tullarna hart nära staden å inom densamma belägna fastigheter eller i sådant syfte dit utförda lösören. Att auktionsverket i Stockholm äger monopol å avhållande vissa auktioner, har uttryck.av ligen utsagts i senare auktionsreglementen. Rätten för övriga städer att hålla auktioner grundar sig

egentligen å tre resolutioner på städernas besvär respektive

den 3 december 1680, § 10, den 16 oktober 1723, § 35, och den 12 juli 1731, § 13. Dessa resolutioner avse närmast medgivande för städerna att inrätta auktionsverk; något uttryckligt stadgande, varigenom dessa tillerkändes monopolrätt återfinnes väl men omständigheterna göra dock sannolikt, att andra auktioner i stad än de auktionsav verket förrättade icke ansågos tillåtna. Förefintligheten av auktiunsmonopolet erkännes också i teori och praxis. Kungl. Majzt har även ansett sig oförhindrad att för åtskilliga städer fastställa auktionsreglementen, däri veder-

ibörande auktionsverk förklaras äga monopol på auktioners hållande. inrättandet eller avskaffandet auktionsverk Frågan om av torde kommunal angelägenhet. För att den envara en skall hålla auktioner, torde skilde anses betagen rätten att det böra fordras, auktionsverk existerar. Men hinder att ett vederbörande städer avstå från sin uteslufinnes ej, att tande hålla auktioner sig i samband med rätt att av-

vare

skaffande auktionsverken eller med dessas bibehållande av inrättning, till Vilken vederbörande äga rätt såsom en men vända sig. Därest för auktionsverk finnes plikt att av fastställt

Kungl. Majtt eller Konungens befallningshavande

eller auktionsverket eljest kan reglemente anses vara av sanktionerat, torde verket väl knappast

högre myndighet

kunna indragas utan samtycke av samma myndighet. Ett betydande antal städer har avstått från sitt monopol att förrätta auktioner. Det skulle här föra för långt från ämnet att ingå på någon närmare redogörelse för själva omfattningen av stä- , l torde gälla dernas auktionsmonopol. regel monopolet offentligt utrop av enskild egendom En, väsentlig inskränkning göres utsökningslagens bestämmelser, genom exekutiva auktioner undandragits auktionsverkens varigenom monopol

Stâdernas handhavande i viss mån statliga zøppgéfter. m;

A För städer i allmänhet gemensamma åligganden.

Städernas undantagsställning i samhället kvarstår i stort sett oförändrad med avseende å deras urgamla rättigsjälva de skola handhava rätts-

het att utse personer, som

vården och den lokala administrationen, samt städernas

skyldighet att själva bekosta dessa personers avlöning.

har hurusom städer och landsbygd Tidigare omnämnts, underrätter. Denna stol redan från äldsta tider haft skilda olikhet äger alltjämt bestånd.

1 Jmfr. sid. 179.

44.

Nu gällande bestämmelser rörande de allmänna underdomstolarna återfinnas i 1 kap. rättegångsbalken. Uti 1 § stadgas, att underrätt å landet är häradsrätt, varest häradshövding dömer med tolv män, därtill valda äro. I 4§ som återigen säges, att underrätt stad rådstuvurätt. Där

är äga stadens borgmästare och rådmän döma. Uti några de större städerna utövas domsrätten beav träffande del smärre brottmål, tillhöra allen som annars

män domstols prövning, av särskilda domstolar, nämligen

polisdomstol eller poliskammare. 1 För vissa slags mål finnas såsom första instans specialdomstolar. Enligt 117 § skiftesstadgan är första domstol i skiftesmål ä landet ägodelningsrätt i varje härad eller tingslag. Ordförande är i regel ordinarie domaren i orten. Ledamöterna äro tre och väljas sockenfullgenom mäktige. I 6 kap. 12 § lagen den 12 maj 1917 fastigom hetsbildning i stad stadgas, att magistrat, där sådan finnes, är ägodelningsrätt i stad. Vad angår tillsättningen domarbefattningar å landet, av utser Kungl. Nlajzt häradshövdingar, under det att tingslagens innebyggare äga att välja nämndemän och, såsom nämndes, ledamöter ägodelningsrätt. nyss av Städerna äga däremot att själva utse sina domare. Häri gäller dock den inskränkning, att borgmästare ävensom polisdomare samt, vad Stockholm angår, rådmän och magistratssekreterare utnämnas Kungl. Majzt bland de av personer, vederbörande

som av stad på förslag till respek-

tive befattningar . Kostnaden för rättskipningen å landet bestrides dels av staten och dels menigheten själv. Häradshövdingarnas av fasta lön utgår sålunda statsmedel. Emellertid av utgöres hans avlöning till del en även av spurtler, främst lösen för expeditioner, utskrivas till parter och andra. som Nämndeman åtnjuter i vissa fall ersättning av allmänna

1 Särskilda polisdomare finnas i Stockholm, Göteborg och Malmö. Uti Norrköping, Karlskrona och Eskilstuna äro inrättade poliskammare. varjämte i Hälsingborg särskild avdelning rådstuvurätten fungerar en av såsom polisdomstol.

2 Polisdomaren i Stockholm utnämnes dock Kungl. Majzt efter av förslag av överståthållaren; således efter val.

medel för utförande sitt vårv; dock år uppdraget närav mast att ett oavlönat förtroendeupppdrag. anse som Ledamöter ägodelningsrätt åtnjuta utav sakägarna av resekostnads- och traktamentsersättning för domstolens sammantråden. Landsbygden utbetalar sålunda icke någon fast avlöning till sina domare får vidkännas del men en av kostnaden för rättskipningen dels erläggande genom av sportler och andra ersättningar och dels därigenom, att socknarnas förtroendemän oavlönade deltaga idonistolsarbetet. Städernas domare avlönas vederbörande stad, staten. av av Staden får sålunda vidkånnas helt kostnad än landsen annan bygden för sin råttskipning. 1 Indirekt bidrager dock staten till kostnaden därigenom, att en del det belopp, vilket vid av underrätt å landet skall erläggas i stämpelavgift för utfärdade expeditioner, utgår till stadsdomstolarna i form av expeditionslösen. En jämförelse mellan gällande förordningar expeditionslösen och stämpelavgift giver om om sålunda vid handen, att utav avgiften för exempelvis första protokollsarket i ett vanligt rättegångsmål expeditionslösen år 1 krona högre och ståmpelavgiften 1 krona lägre i stad .än å landet. Detta innebär, att staten med motsvarande skillnadsbelopp bidrager till stadsdomarnas avlöning. Särskilt vid inregistrering bouppteckningar kan dylikt av avlöningsbidrag bliva nog så betydande. Under det att avgiften för bevis rörande sådan inregistrering landet är 50 öre, ökas avgiften i stad allt efter behållningens storlek ända till 150 kronor, med rätt för vederbörande stärbhusdelågare att från arvsskatten avdraga motsvarande

belopp.

Att närmare beräkna, till huru stor del avlöningen till städernas domare på angivet sätt bestrides utav statsnu verket, torde låta sig göra utan ingående undersökningar. lhågkommas bör, att, till den del högre expeditionslösen en i stad motsvaras någon minskning ståmpelavgiften, av av

1 I kungl. stadgan den 6 oktober 1882 angående notarii-publicibefattningen för-utsattes 3 §, att nämnda befattning kan förenad vara med tjänst vid rådstuvurätt eller magistrat. Då ersättning till notarius publicus utgår i form expeditionslösen, torde frågan behöva här av närmare beröras. . Q

kan det att staden härutinnan har någon fördel

anses,

framför landsbygden. De ökade sportlerna till stadsdomstol få nämligen i sådant fall stadens egna innebyggare

betala. Även vissa städerna tillagda inkomster från statsverket

ha varit avsedda, helt eller delvis, att bidraga till täckandet städernas kostnader för rättskipningen. Frågan därom

av skall beröras. 1 senare ,

Städernas för sina magistrater emellertid utgifter äro ingalunda helt att såsom omkostnader för rättskip-

anse

Magistraterna hava nämligen åtskilliga både komningen. munala och administrativa uppgifter Till den del magistraternas arbete dylika angelägenheter, bör givetvis

avser

också kostnaden för magistraternas avlöning räknas såsom

eller administrativa ändamål.

en utgift för kommunala Å andra sidan bör ihågkommas, att till följd därav, att endast rådstuvurätt är behörig att handlägga vissa slags mål tryckfrihetsmål, sjörättsmål, klander av dispasch m. m,

städerna få i i kostnaden för

någon mån deltaga även

rättskipningen i riket i övrigt. Av någon större betydelse-

torde denna omständighet vara.

Rätten och hålla domstolar avsåg

skyldigheten att egna

alla städer. Emellertid meddelades under

ursprungligen

förra hälften av 1800-talet i två fall stadsprivilegier under

vederbörande stad skulle fortfarande för-

förklaring, att

bliva under landsråtté

1 Sid. samt 114 o. 135. 2 Magistraten i Stockholm intager i detta avseende undantagsställen ning, i det huvudsakliga delen de administrativa och kommunala att av uppgifter, i andra städer åvila magistraterna, i Stockholm ombesom överståthållarämbetet. sörjes av 3 Sålunda utfärdades privilegiebrev den 20 maj 1812 för Karl Johans stad, brev den 8 juni 1821 erhöll namnet Haparanda. Enligt som genom Kungl. Majzts brev den 10 december 1842 upphävdes förstnämnda privilegiebrev och tillerkändes i stället den å plats anlagda köpingen annan Haparanda stadsrättigheter. Kort efter utfärdandet privilegiebrevet för Karl Johans stad erhöll av Borgholm den 28 augusti 1816 stadsrättigheter med .den inskränkäven ning, bland annat, att staden tillsvidare skulle i justitieärenden lyda under närmaste häradsrätt.

Under de åren ha.r vid beviljandet senare av stadsrättigheter den praxis tillämpats, att vederbörande samhällen icke erhållit jurisdiktion utan förklarats skola fortfarande egen

lyda under landsrättf

Aven har förekommit, att äldre stad avstått från egen

urisdiktion

För närvarande finnas följande städer utan egen jurisdiktion: Arvika, Avesta, Boden, Borgholm, Djursholm, Eslöv, Haparanda., Huskvarna, Hässleholm, Katrineholm,

Ludvika, Mjölby, Nässjö, Sollefteå, Tidaholm, Tranås, Troll-

hättan, Vetlanda, Värnamo, Oregrund och Östhammar.

Polisväsendet å landsbygden står under länsstyrelsens Polis- och inseende; dithörande åklagar-

tjänstemän och befattningshavare äro

väsende, landsfogdar, landstiskaler och fjärdingsmän. Instruktioner för förstnämnda båda slag av befattningshavare hava utfärdats den 14 december 1917.

Landsfogden har närmast under länsstyrelsen ansvaret för och ledningen av polisväsendet å landsbygden i länet

samt därinom belägen stad, där magistrat finnes. Han

är vidare inom sitt tjänstgöringsområde länet med undan-

tag av magistratsstäder allmän åklagare i alla de fall,

där åtalsrätten på grund av gällande stadganden uteslutande tillkommer

annan åklagarmyndighet eller sär-

skild åklagare blivit vederbörande av myndighet för visst mål förordnad Landsñskal under är närmast landsfogden ansvarig för upprätthållande allmän ordning och säkerhet inom sitt av

tjänstgöringsdistrikt samt har inseende över polisväsendet

därstädes och över där anställd Ävenledes polispersonal. är han inom sitt distrikt allmän åklagare med de begränsningar, som dels ovan nämnts i fråga landsfogde och om dels betingas därav, att landsfogde äger själv utföra åtal.

1 En intressant redogörelse för frågan städer under landsrätt i om äldre tider lämnas Herlitz i hans uppsats: Ett förslag från Gustaf lIIzs av tid om statsförvaltning under landsrätt.

z Östhammar och Öregrund. Andra mindre städer, vid tillfälle, då borgmästarämbetet som varit ledigt, tillfrågats, huruvida de ville läggas under landsrätt, hava motsatt sig detta.

Vad sagts angående landsfiskals polismyndig-het, gäller nu ifråga landsñskalsdistrikt tillhörande stad eller köom ping, där stadsfiskal eller särskild polistjänsteman finnes anställd med åliggande att hava sådant inseende och befäl, är sagt landsfiskal. Därest i sådant samhälle som nyss om finnes förordnad allmän åklagare, åtalsrätt är invars skränkt i vidare mån än nämndes i fråga om landsnyss ñskal, är landsfiskal heller behörig åtala inom staden eller köpingen begånget brott. Enligt lag den 29 september 1899 angående fjärdings-

mansbestyrets utgörande skall till biträde för kronobe-

tjäningen inom varje socken finnas fjärdingsman. Ar socken av större vidd, må två eller Hera fjärdingsmän efter prövning länsstyrelsen därstädes anställas, sedan sockne- .av männen blivit hörda å kommunalstämma. I § 2 den för av fjärdingsmännen den 29 september 1899 utfärdade instruktionen angivas fjärdingsmannens åligganden, vilka, såvitt är i fråga, huvudsakligen beställ att till landsfiskalen nu inberätta, då grövre brott blivit begångna eller då något förehaves, störer eller hotar allmän ordning eller säkersom het att lämna den laga handräclcning, kan vid m. m., som sådana tillfällen erfordras, att närvara vid vissa förrättninatt efter förmäns uppdrag delgiva stämningar,att gar, biträda vid häktning- 1 personers m. m. Nyss antyddes, att i städer utan magistrat och i köpingar förekomma särskilda polistjänstemän och åklagare Emellertid har även i municipalsamhällen, vid järnvägsstationer och större industriella anläggningar anskaffats extra polispersonal, då det behövts bättre polisskydd, än den ordinarie

polisbevakningen kunnat lämna.

Såväl landsfogde landsñskal äro statstjånstemän. som avlönade statsverket. F järdingsmannabestyret däremot av är kommunal syssla, med vilken är förenad lön, en som

1 En närmare redogörelse för fjärdingsmännens åligganden återfinnas i 1902 års löneregleringskommittés tryckta betänkande KLIV sid. 73 o.

3 rllltifrån 1864 har vid köpingsirüttighets beviljande den nya köpimgexi brukat åläggas att bekosta skälig avlöning åt en av länsstyrelsen utsedd polisuppsyningsman, som har .att under åtnjutande av det skydd, som tillkommer länsman eller stadsfiskal, handhava köpingens säkerheas- och ordningspolis, tjänstgöra såsom allmän åklagare m. m.

.bestämmes å

kommunalstämnia. Sådan extra polisperso-

nal, Varom nyss nämndes, erhåller förordnande

av stats-

myndighet och lyder under vederbörande

länsstyrelse och

landsfogde. Dess avlöning bekostas iallmänhet till del

genom frivilligt åtagna bidrag av landsting, kommuner heller enskilda företag till

samt återstoden statsmedel. av För sådant ändamål

utgår årligen efter anslag riksdagen

ett belopp, som fördelas mellan länsstyrelserna för

att utbetalas i form

av avlöning och reseersättning åt de

perso-

ner, som länsstyrelserna i mån av behov förordna att,

mot

åtnjutande av polistjåinstemans befogenhet och skydd, biträda vid upprätthållande

av ordning och säkerhet å landsbygden

Stddemas särskilda

polisväsen har anor långt tillbaka

i tiden; det det

på närmaste förbundet med stadslivets

uppkomst och utveckling. Såsom början till en dylikt polis-

väsen må här erinras

om exempelvis Magnus Ladulås år 1288

for Jönköping utfärdade

privilegiebrev, enligt vilket innebyggarna i Jönköping ägde utvälja 12 män, skulle

som

hava, bland annat, att hålla hand över ordningen staden. Redan Bjärköarätten tillade rådet viss en uppsiktsmyndighet. I stadslagen meddelades

närmare bestämmelser därom. Be-

träffande vakthällningen i stad föreskrev

stadslagen ikonungsbalken XV kap., att alle skulu the

vård ock waku i sta-

denom göra,

som byamän äro ock burskap uthgifwit hafvva,

hwat han är helder husbonde

eller I Skatteregle-

sven

ringskommitténs promemoria 41 nr sid. 248 yttras med hän-

syftning å detta stadgande: Denna skyldighet omtalas

i 1734 års

lag, men av den uti byggningabalken 29 lcap.

innehållna

hänvisning till städers särskilda byggnadsord-

ningar följer, att dess ordnande skulle närmare bestämmas

städernas politieordningam. från den befogenhet att genom egna upprätthålla

organ

ordning och säkerhet, i äldre tider tillerkänts

som städerna,

.har utvecklingen fört fram till städernas nuvarande organi-

sationer för sådant ändamåh

1 I detta sammanhang torde böra omnämnas, att i några län finnas ridande polis samt länsdetektiver, vilka till hälften bekostas staten, av och att staten, för att i händelse av särskilt behov kunna hava tillgång till erforderlig polisstyrka å landet, med vissa städer träffat avtal om att dessa mot viss årlig ersättning skola i händelse av behov tillhandahålla polis.

Polisväsendet lyder i Stockholm under överståthållarämbetet och i övriga städer under vederbörande länsstyrelse.. I åtta städer, nämligen Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Karlskrona, Norrköping, Uppsala, Eskilstuna och Gävle är polisen närmast ställd under en särskild polismästare. I övriga städer med undantag Stockholm utövar magiav straten själv ledningen av polisväsendet. 1

Om polismyndighets befogenhet gent emot allmänheten

återfinnas väl bestämmelser i åtskilliga allmänna författningar, ordningsstadgan för rikets städer, men därex. emot finnes icke någon för de olika städerna gemensam allmän författning angående organisationen av polisväsendet; bestämmelser i detta ämne äro att söka dels ide särskilda författningar, reglementen eller instruktioner, Kungl. som av Majzt utfärdats för olika städer, dels ock i reglementen och instruktioner, fastställts länsstyrelse eller som av magistrat. Som varje stad i regel fått sin organisation ordnad särskilt för sig, finnes någon enhetlig, ordning genomförd vare sig beträffande de förhållanden, som. röra personalen, eller med avseende å polismyndigheterna själva. I åtskilliga städer lärer ens finnas någon som. helst instruktion. I detta sammanhang må dock erinras instruktionen om för stadsñskalerna den 24 maj 1918, i 5 § stadgas, vars att den befattning med säkerhets-, ordnings- och sundhetspolisen, stadsfiskal dittills på grund särskilda som av eller hävdvunnet bruk må hava utövat, fortstadganden farande åligger honom, intill dess förändrade bestämmelser i ämnet kunna varda av Kungl. Majzts befallningshavande fastställda. Uti sistnämnda instruktion lämnas även vissa andra bestämmelser, hava avseende å stadsfiskals som befattning med polisväsendet. Polispersonalen i städerna utses i allmänhet städerna av själva. Undantag från denna regel utgör den befogenhet,

1 Vanligen har åt viss ledamot av magistraten, i regel borgmästaren, uppdragits att fungera chef för polisen. I mindre städer utövas som den omedelbara ledningen poliskåren stadsfiskalen. I Stockholm av av utövar polismästaren polismyndigheten å överståthållarämbetets vägnar- Befälet över polispersonalen i Stockholm utövas närmast under polismästaren av förste, andre och tredje polisintendenten.

Kungl. -Majzt har att dels, enligt vad tidigare nämnts samband med frågan städernas domstolsorganisation,

utnämna borgmästare dels ock utse vissa polistjänstemän

Bestämmelser i sistnämnda hänseende finnas innefattade i

de Kungl. Maj:t fastställda instruktioner och lönestater.

Allmän åklagare i stad är stadsfiskal i alla de fall, där icke åtalsrätten på grund gällande stadganden uteslutande

tillkommer åklagarmyndighet, eller särskild åklagare

annan

blivit vederbörande myndighet förordnad för visst mål.

Stadsfiskalerna tillsättas medelst förordnande justitie-

kanslern samt ståt under tillsyn och inseende honom. "

Städernas skyldighet att bekosta sitt polis- och åklagarvasen har i allmänhet ansetts självfallen. Denna skyldighet är dock icke fastslagen i någon allmän författning. Däremot förutsättes sådan skyldighet eller

en o. m. direkt

omtalas i privilegiebrev och resolutioner rörande särskilda städer. Vid beviljandet under tider stadsrättig-

senare av

heter har uttryckligt förbehåll i ämnet brukat göras. 3

1 Frånsett Stockholm, där polismästareu såsom förtroendeämbetsman efter anmälan av överståthällaren utan förslag utnämnes Kungl. -- - av lllajtt, kan man i fråga om tillsättning av polismästare skilja mellan tvâ grupper av städer, nämligen dels sådana, där förslag upprättas vederav börande städer å tre vilka Konungen utnämner och personer, av en, dels sådana, där polismästaren liksom rådmännen väljes omedelbart av stadsfullmäktige, varefter fullmakt för den valde utfärdas Kungl. av Majrts befallningshavande. Till den förra dessa båda höra av grupper Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Karlskrona. I de fyra sistnämnda städerna upprättas förslaget stadsfullmäktige i Göteav men borg genom allmänt val. Polisintendenterna i Stockholm utnämnas av Konungen efter anmälan överståthållaren. I Göteborg utnämnas polisav intendenterna av Kungl. Maj:ts befallningshavande.

2 Redan i Kungl. Maj:ts stadga över alla executioner i gemen den 10 juli 1669 omnämnas stadsfiskaler. Enligt instruktion för justitiekanslern den 16 oktober 1779, jämförd med kungl. brevet den 7 april 1780, tillkom det justitiekanslern att tillsätta stadsfiskaler. Beträffande nu gällande bestämmelser, se instruktionen för justitiekanslersämbetet den

25 oktober 1918 nr 827 3

3 Beträffande städer med egen jurisdiktion torde den i stadsbreven under senare årtionden vanliga föreskriften, att vederbörande stad skall vara pliktig att avlöna stadens rådstuvurätt och magistrat samt övriga erforderliga tjänstemän, böra hava avseende å jämväl polispersonal anses

I sammanhang med frågan om städernas kostnader för bör emellertid erinras därom, böter

polisväsendet att av och

och åklagare. Att märka är nämligen, att dylika städer hörde till de gamla fögderierna och länsmansdistrikten, samt att alltså i dem fanns något statens polis- och åklagarväsen. I fråga städer utan egen jurisdiktion framhållas i det den 22 om december 1917 avgivna betänkandet med förslag angående magistratsförvaltningens ordnande i städer under landsrätt sid. 72 not. 1 följande: Under det att i Kungl. Maj:ts brev angående beviljande av köpingsrättigheter vilkor bruka stadgas rörande den nyblivna köpingskomskyldigheter att hålla polisuppsyningsman med viss åklagarmunens befogenhet samt polispersonal i övrigt, saknas i stadsbreven liknande bestämmelser. Om staden förut varit köping, torde det anses såsom självklart, att polisuppsyningsmannen å platsen skulle bliva stadsfiskal; i något fall har justitiekanslern tagit initiativ till sakens ordnande på detta sätt. 1 ett par fall Nässjö, Sollefteå anbefallde Kungl. Majzt vederbörande länsstyrelse att avgiva förslag beträffande åklagarmyndighetens ordnande. I ett av de under senare åren utfärdade stadsbreven

Katrineholm har Kungl. Majzt efter förslag av justitiekanslern för-

ordnat, dels att stadsfiskal skall finnas i staden, dels att gällande instruktion för stadsfiskaler skall ända honom till efterrättelse med den jämkning allenast, som föranledes därav, att staden i judiciellt hänseende

lyder under landsrätt. En sådan bestämmelse är ivarje fall överflödig

med gällande stadsfiskalsinstruktion, som uppenbarligen avser även nu stadsfiskaler i städer under landsrätt. Till kompletterande vad sålunda anförts må här tilläggas, att Kungl. av Majzt beträffande Ludvika, Tranås, Boden, Avesta, Mjölby, Vetlanda och Värnamo meddelat i huvudsak föreskrifter i fråga om samma som Katrineholm, samt att beträffande Eslöv, Huskvarna och Tidaholm ex. föreskrift stadsfiskals tillsättande meddelats, efter det stadsrättigheter om beviljats. Vidkommande Haparanda förordnade justitiekanslern år 1860, på framställning av municipalstyrelsen därstädes, viss person att vara stadsfiskal i nämnda stad. Därefter har dylikt förordnande alltjämt meddelats. Numera finnas stadsfiskaler i samtliga städer under landsrätt. I ett särskilt fall har frågan om stads skyldighet att ordna sitt polisväsen avgjorts ett Kungl. Majzts beslut i ämnet. I Huskvarna, genom under åren 1907-1910 köping men från och med år 1911 som var kommit i åtnjutande stadsrättigheter, hade polistjänsten mot mindre av arvoden ombesörjts av å platsen anställda fabriksarbetare. Länsstyrelsen, fann denna anordning mindre tillfredsställande, väckte fråga som polisorganisation, grundad på anställande av yrkespoliser. Stadsom ny fullmäktige ansågo det förut tillämpade systemet tillfyllest, varför länsstyrelsen hos Kungl. Majzt hemställde om åläggande för staden att ordna sitt polisväsen på angivet sätt. Kungl. Maj:t, ansåg de jämsom likt kungl. brev den 20 april 1906 angående beviljande av köpingsrättigheter Huskvarna åliggande skyldigheter med avseende å polis-

viten, âdömas med anledning ordningsstadgans för

som av

rikets städer bestämmelser, tre fjärdedelar skola ställas till vederbörande polismyndighets förfogande för att kunna användas till uppmuntran nitisk verksamhet i polis-

myndighetens tjänst. Till Stockholm utgår sedan läng tid tillbaka statsanslag med tillhopa 28,250 kronor, 28,100 kronor till polisens

varav

vidmakthållande i Stockholm samt 150 kronor till gratiñkationer åt extra ordinarie tjänstemän och vaktbetjänte vid poliskammaren i Stockholm. l

väsendet böra tillämpas jämväl sedan Huskvarna förunnats stadsrättigheter, lämnade genom brev den 12 maj 1916, med hänsyn till stadens ytvidd och invånarantal samt till förhållandena i övrigt. föreskrifter

rörande polisväsendet i överensstämmelse med länsstyrelsens hemställan.

I det åberopade köpingsbrevet den 20 april 1906 hade före- - av skrivits, bl. a., att det ålåge köpingen dels att mindre åt polisen uppsyningsman, vilken, antagen länsstyrelsen, hade att under åtnjuav tande av det skydd, tillkomme länsman eller stadsfiskal, handhava som köpingens säkerhets- och ordningspolis, åtala där timade brott den av förseelse och art, att allmän åklagare ägde dem beivra, samt för övrigt

i alla avseenden, som ang-inge köpingens befolkning, fullgöra de bestyr,

vilka på landet ålåge fjärdingsman, än även, och när länsstyrelsen om funne nödigt anställa eller flera polisbetjänte till uppsyningsmannens en biträde, åt sådant länsstyrelsen förordnat biträde bekosta avlöning, av vars belopp, därest överenskommelse därom kunde träffas, finge be-

stämmas av länsstyrelsen, dels ock att bestrida kostnaden för arrestlokal inom köpingen.

1 Det förra anslaget torde närmast hava sin grund däri, att polisen i Stockholm tidigare betraktats såsom statspolis. Vid 1809-1810 en års riksdag erhöll riksstaten uppställning. Överståthållarämbetet en ny ntbröts därvid Stockholms slottsstat och upptogs såsom ur en egen specialstat, å vilken uppfördes avlöningar m. till ett belopp m. av 7,559 rdr banco. I anledning ett ständernas beslut årlig av om en löneförbättring 33 procent ät penninglöntagande ämbets- och tjänsteav män tillade Kungl. Majzt vissa de överståthållarämbetets stat tillhöav rande lönetillökning. För 1812 års riksdag framhöll Kungl. personerna en Maj:t i samband med tillkännagivande beslutet berörda löneförav om höjning, att Kungl. Maj:t funnit frågan lönerna överståthållarämom betets stater mycken vikt och fordra den uppmärksamhet, vara av största enär lugnet och ordningen så väsentligen berodde i huvudstaden av en väl organiserad och verksam polis, vilken därför borde hugnas med en nödtorftig utkomst; och förklarade Kungl. Majzt sin önskan att vara, överstâthållarämbetets stat måtte erhålla förhöjt anslag. I skrivelse till Konungen meddelade ständerna i förevarande ämne, bland då annat, att, lugnet och ordningen allmänhet otvivelaktigt i betydlig berodde mån

Därjämte utgår till ett antal städer statsbidrag för det

av en vaksam och driftig polis i huvudstaden, ständerna ansågs särav deles vikt, att befattningshavarna å polisens stat tilldelades så. tillräckliga löner, att inrättningens ändamål bleve uppfyllt. I sådant avseende hade ständerna funnit lämpligast, att en viss i ett för allt summa ansloges att såsom Kungl. Majzt funne för gott efter vars och skickens lighet och förtjänst samt särskilda omständigheter och behov fördelas och användas. Vid 1817-7-1818 års riksdag framlade Kungl. Majzt förslag dels om att i stället för anvisande av en summa i ett för allt måtte för överståthållarämbetet för polisärenden fastställas en stat, dära de särskilda befattningshavarnas löner upptoges, dels ock att anslaget måtte höjas.

Rikets ständer förklarade till svar härå, dels attlde ansett den dem

av vid -1812 års riksdag lagda grund för polisinrättningens underhåll, att viss summa därtill bestodes utan att personell stat upprättades, så mycket hellre böra bibehållas, som befattningshaxrarnas antal borde efter sig förcteende omständigheter kunna, såsom Kungl. Majzt funne lämpligt, ökas eller minskas, varvid speciell och ständig lönereglering skulle en vara hinderlig, dels ock att, enär anslaget till polisens underhåll år 1812 förhöjts med nära 100 procent och där-förutom Stockholms stad bidroge till detsamma samt jämväl någon del de polisens inav genom flytande bötesmedel för ändamålet påräknades och användes, ständerna funnit någon ytterligare förhöjning den år 1812 anslagna av summan icke kunna beviljas. Vid 18477--1848 års riksdag avslogs framställning ökning ånyo en om anslaget till polisen i Stockholm; därvid framhöllo rikets ständer, bland av annat, att, ehuru ordningens och säkerhetens vidmakthållande i huvudstaden utgjorde ett föremål av synnerlig vikt för det allmänna, så det vore dock så, att fyllandet av de i omförmälda hänseende uppgivna behov uteslutande eller åtminstone i första rummet ålåge invånarna i huvudstadens Anslaget höjdes år 1858 till 28,100 kronor, varmed det sedermera alltjämt utgått. Med avseende å den sålunda beslutade förhöjningen bör här omnämnas följande: Överståthållarämbetet hade i början år 1856 hos Kungl. Maj:t av framlagt förslag till reglering ämbete- och tjänstemannapersonalen och av densamma-ts avlöning såväl i ämbetets kansli som i dess avdelning för polisärenden. Med avseende å hela detta förslag framhöll överståthållarämbetet, bland annat, hurusom ämbetet Iiungl. Majzts befallningsvore havande i Stockholm och att denna stad i alla officiella förhållanden ansâges utgöra ett län, vadan grunderna för avlöning till länsstyrelserna samt deras tjänstemän och betjäning syntes även böra äga tillämpning på överståthållarämbetets ämbets- och tjänstemän samt betjänte. Avlöningen till överståthållarämbetets kanslis befattningshavare hade också dittills städse bestritts av statsmedel liksom även polisinrätt-ningen i

staden i händelse behov ställer polisstyrka till det all-

männas förfogande

Stockholm intill tid huvudsakligen underhållits med sådana senare anedel. v I det statsrådsprotokoll, vari redogörelse lämnas för överstâthållarämhetets ifrågavarande förslag, Lipplyses, att Stockholms stads utgifter för stadens polis- och nattbevakning, efter vidtagen omorganisation,

dåmera belöpte sig till 85,000 rdr banco. I vederbörande statsverksproposition yttras, att, då. Stockholms stad betrakta såsom ett särskilt lån och avlöningen för de till länsvore att styrelserna hörande tjänstemän och betjänte under senare tiden blivit efter hand förhöjd, Kungl. Majzt ansett billigheten fordra, att en lika förmån överståthållarämbetets tjänstemannapersonal, dåvarande avbeviljades vars löning onekligen stode i ett alltför ofördelaktigt förhållande till levnadskostnaderna därstädes. På grund härav och då, vad. polisen anginge, Stockholms egenskap huvudstad förorsakade, att kostnaderna för av ändamålsenlig organisation och underhåll polisen bleve jämförelsevis av högre i rikets övriga städer, vilka nödgades själva bekosta sin polisän bevakning. samt Rikets ständer från längre tid tillbaka beviljande genom till underhållet hela polisinrättningen vid den tidpunkten i det av ett av närmaste tillräckligt statsanslag erkänt statens förpliktelse att i väsentlig mån deltaga i omkostnaderna för huvudstadens polis, hade Kungl. Maj:t funnit sig böra fästa Rikets ständers uppmärksamhet på angelägenheten ökade bidrag från det allmännas sida till avlöningen åt polisstyrelsen av i Stockholm. sålunda anförda grunder äskades ökning av det redan utgående statsanslaget till Stockholms polisväsen med 3,783 rdr 16 sk.

banco.

I skrivelse den. S februari 1858 nr 196 yttrade Rikets ständer, att

de anvisande dittillsvarande statsanslag, 15,000 rdr banco, genom av för underhållande polisväsendet i Stockholm erkänt statens förpliktelse av deltaga i de för sådant ändamål erforderliga kostnader; och då. beatt rörda anslag även med den tillökning, blivit äskad, vore jämförelsesom vis ringa emot de betydliga bidrag. Stockholms stad dåmera som måste för polisens underhåll vidkännas, så hade jämväl den för polisen i huvudstaden begärda anslagstillökning blivit av Rikets ständer anvisad

med 5,600 rdr rzmt. Anslaget å 150 kronor uppgives härstamma från äldre tider. 1902 års löneregleringskommitté det vara samma anslag, som enligt anser uppgift vid riksdagen år 1809 såsom ett anslag till poliskammarens expensmedel å 100 rdr banco överflyttats från 8:de huvudtiteln till den huvudtitel.. varunder överståthållarämbetet då hörde. 1902 års Iöneregleringskommittés betänkande XLIV angående anslag

:till avlöning åt exekutionsbetjäningen i Stockholm.

sid. l Jmfr 49 not

Fångars Uti 26 § kap. 4 byggningabalken stadgas, att vid vart vård och tingsställe skall ock ett fängelse där

under- vara, missgärningsmåm

håll i förvar hållas

. må Enligt förordningen den 20 november

1845 angående rannsakningshäkten och gemensamma tings ställen för särskilda härader kunna

dock, efter Konungens

förordnande, två eller flera härad hava häkte. gemensamt Häradshäkte skall uppföras och underhållas på häradets bekostnad lag den

närmare 5 juni 1909, då häradsmen, fängelser även begagnas för transportfångar, deltager kronan

till hälften i deras byggande med häradsborna

låeträffande kostnaden för

rannsakningsfångars under-

håll stadgas i 16 § instruktionen den 14 december 1917 av för landsñskalerna, bl. att landsfiskal skall hava a., tillsyn över häradshäkte med tillhörande inventarier samt ombesörja däri insatta fångars underhåll, vartill nödiga medel hos Kungl. Majrts befallningshavande emot redovisning rekvireras

Uti Kungl. Majzts brev den 27 november 1798 stadgades, uti varje stad

att samt även i varje härad, när sådant utan

häradenas för kännbara kostnad kunde åstadkommas borde V finnas åtminstone tvenne arrestrum. Föreskriften motiveras med följande punkt uti ingressen: Vidkommande städernas och häradenas arrester, så stadgar allmänna lagen i 26 kap, 4 § byggningabalken, att fängelse skall vid varje tingsställe häradet byggas, och enligt 35 kap. rådstuvubalken av i gamla stadslagen bör i varje stad häkte för dem, som. där brott begå, staden byggas och underhållas av Med avseende å kostnaden för fångarnas vård omnåmnes

i Kungl. Majzts cirkulär till landshövdingarna den 4 de-

cember 1816, att Kungl. Majzt förekommen anledning av

tagit i övervägande frågan, huru långt städernas skyldig--

het att underhålla och förvara sådana därpersoner, som städes för brott häktades, borde sträcka sig, och att Kungl.. Majzt därvid inhämtat, huru dittills i detta hänseende tillgått. I cirkuläret heter det därefter vidare, att Kungl. Majzt funnit skäligt förordna, att städerna böra underhålla där för brott häktas, så db personer, som länge vid domstol därstädes äro under rannsakning och målet

qláKungl. Majzts brev den 30 januari 1822 till kammarkollegium och

Statskontoret, vilket brev dock endast hade avseende å visst särskilt fall..

57"

utgör ämne för den police, städerna själva böra vidmakthålla, men att däremot, när antingen brottet finnes vara av den grövre beskaffenhet, att det skall överdomstols granskning underställas, eller ock saken genom besvär drages under högre rätts prövning, kostnaden till de häktades underhåll bör utgå allmänna medel ifrån den av dag, stads-

domstolarna huvudsakligen avgjort målet, till dess

slutlig dom fallit och verkställes. Uti skrivelse den 5 juni 1841 hemställde rikets ständer, att, med undantag för Stockholm, fängelse ide städer, där länshäkte funnes, måtte, till

besparing av kostnad, alltid

med sådant häkte förenas, med förbindelse för städerna dels att till byggnadens årliga underhåll, ävensom för fångvården, lämna skäligt bidrag, svarande emot förmånen att befrias från det direkta utgörandet detta av besvär, dels ock att bekosta uppehälle under rannsakningstiden för fftngar, som vid städernas domstolar voro ställda under tilltal. Kungl. brev i ämnet utfärdades den 14 augusti 1841 Bidrag lämnas i enlighet härmed från ett antal städer.

När strafflagen utkommit, uppkom nya fráiga, huruvida städernas berörda skyldighet att underhålla. nyss rann-

sakningsfângar undergått någon inskränkning. Uti 19 §

23 punkten förordningen den 16 februari 1864 av om nya strafüagens införande och vad i avseende därå iakttagas

skall stadgas, bland annat, att den häktad skall

som är allmänna medel förses med sund och av nödtorftig kost, så ock förnödenhetn annan Frågan härom avgjordes emellertid den 23 oktober 1866,då lhing-l. Nlaj:t bemyndigade vederbörande befallningshavande att vidtaga laga åtgärder för uttagande hos Linköpings stad ersättning av för stadens rannsakningsfångars underhåll i länsfängelset under år 1865. Beslutet motiverades, bland annat, utom -med den i 1 kap. 3 § straffbalken i 1734 års lag intagna allmänna föreskrift bestridande kostnaden för om av fångars underhåll därmed, städernas -- att skyldighet att bekosta underhåll för fångar, under som vore rannsakning vid stadsdomstol, blivit genom Kungl. Majzts brev den 4 december 1816 bestämd, samt att ändring däri icke kunde

hava skett den i 19 23 förordanses genom mom. av ningen den 16 februari 1864 i överensstämmelse med äldre stadganden meddelade föreskrift häktades underhåll. om Stockholms stad intager särställning sä till vida, att en genom Kungl. Majzts brev den 20 november 1816 jämte -det föreslagen avlöningsstat för Stockholms ämbets- och ny tjänstemän fastställdes samt till bestridande av de ökade kostnaderna därför medgavs, att stadens tolag och tomt-

öresavgifter finge uppbäras till dubbla beloppet stadgades,

att stadens medel skulle till korrektions- och spinnhusav arbetsinrättningens vidmakthållande årligen utgöras 1,000 riksdaler banko.

iEzçektl- Exekutionsförfarandet i äldsta tider städernas var en egen h Sålunda föreskriver Erikssons stadsangelägenhet. Magnus lag, att bysättning skulle ske genom två byamänm i visst fall skulle två. byamän med stadens skaffa målssvenner ägande fullom pant,och böter för bruten konungsdom skulle tolv 1 allmänhet saknades

utmätas av män. dock närmare

bestämmelser, varför hänvisad till praxis. Till man var följd därav exekutionsförfarandet hava allt synes mera kommit att glida över i händerna pä konungens befallnings- Detta framgår dåtrav, att i slutet 1500-talet särman. av skilda privilegier tilldelades vissa magistrater med rätt för dem att verkställa domar. 1 I 1615 års råittegängsprocess, punkterna 37 och 38 uppräknas konungens stäthällare och befallningsmän samt borg-. mästare och träd såsom de exekverande myndigheterna; stäthällareinstruktionen är 1616 heter det blott, i av största allmänhet, att ståthållaren skall hålla hand över att alla domar ä rådstugan måtte hava sin exekution. Enligt 1 734 års lag handhades utsökningsmål Konungens av befallningshavande såsom överordnad beslutande myndighet; den underordnade verkställande myndigheten å landet var kronofogden och i stad magistraten. För Göteborg och Landskrona gällde emellertid, på grund av särskilda privilegier, att magistraten ägde den befattning med Litsöknings-

1 Odhner: Bidrag till svenska stadsförfattningens historia, sid. 67 o. 2 Schmedeman; Kongl. Stadgar etc. angående justitáze- och executionsuärcnden, sid. 162.

mål, eljest tillkom länsstyrelsen. I Stockholm hade som överstålthâllaren att besörja exekutionsverketf Nu gällande bestämmelser rörande de exekutiva myndigheterna återfinnas i utsökningslagens 1 kap. Uti 1 § stadgas, att utsökningsmål upptagas och prövas äverervekutor, är för landet, vartill hänföres jämval av som stad lydande under landsrätt, Konungens befallningshavande, inom sitt län, iStockholm Överståthållarämbetet var samt i rikets övriga städer magistraten, eller, där Konungen det förordnar, viss ledamot magistraten. av I 2 § bestämmes, att utmdtningsman är å landet landsñskal, inom sitt tjänstgöringsområde, och i stad stadsvar fogde. Erfordras i stad än stadsfogde, bestämme mer en Konungen deras antal och omfånget för varderas befattning. Utmâttningsman har att, efter vad i utsökningslagen sägs, fullgöra vad överexekutor förordnar, verkställa dom samt i Vissa fall utan föreskrift myndighet förav annan rätta utmätning. Uti 23 § i förordningen den 10 augusti 1877 utsökom ningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall stadgas: Finner Konungen, att i stad, där, efter vad i utsökningslagen magistraten dess leda-

sägs, ellennågon

mot skolat övertaga befattningen överexekutor, och stadsav fogde skolat sättas till utmätningsman, sådan anordning icke lämpligen kan bringas till stånd samtidigt därmed, att lagen träder i kraft, då må med anordningens genomförande anstå, efter Konungen förordnar; och skall, under den tid anståndet fortfar, Konungens befallningshavande i länet överexekutor jämväl för staden och utmätningsvara mannens befattning, under enahanda ansvarighet som åligstadsfogde, utövas magistraten, varvid emellertid ger av vissa särskilda bestämmelser skola äga tillämpning. Dylikt anstånd har meddelats för följande städer: Enköping, Gränna, Kungsbacka, Kungälv, Laholm, Lindesberg, Mariefred, Marstrand, Piteå, Sigtuna, Skanör med

Falsterbo, Skänninge, Söderköping, Torshälla, Trälleborg,

Trosa och Amål

Kommentar till Utsökningslagen. , Även beträffande Öregrund och Östhammar, lyda under som numera landsrätt. hade dylikt anstånd beviljats.

Med avseende substitut får utmdtnéøzgsøøzan stadgas beträffande landet uti 3 § utsökningslagen,

att Konungens.

befallningshavande äger för bestämt fall eller inom visst område förordna lämplig att på eget i landsperson ansvar fiskals ställe utmätningsman. vara Med avseende å stad stadgas i 1 kap. 4 § utsökningslagen, att iStockholm, så ock i annan stad, där utmätnings-

mannabefattningen anses icke kunna av en stadsfogde en-

sam fullgöras, mä, om Konungen finner gott sådant medgiva, stadsfogde äga att för bestämt fall i sitt ställe till utmätningsman sätta annan man, som av överexekutor är" antagen; dock vid utmätning stadsfogden svare själv för redovisningen och för skada., utmätningsmannens som av fel eller försummelse kan komma. Vissa i lagen angivna ärenden ma stadsfogde dock uppdraga åt och annan; äger Konungen även i övrigt föreskriva villkor för stadsfogdes rätt att i sitt ställe sätta annan man. I de fall, där magistrat är utmätningsman, mä magistraten för visst fall i sitt ställe sätta är godkänd annan, som av länsstyrelsen U. P. 23 Vid utmätning skall dock magistraten själv för redovisningen och för skada, svara som kan komma substitutets fel eller försummelse. Därjämte av finnas vissa ärenden, magistrat mä uppdraga åt som 1 annan. Enligt förordning den 14 december 1917 angående indrivning och redovisning av böter skall dylik indrivning och redovisning ombesörjas för landet, vartill jämväl rak-nas stad, där magistrat finnes, landsfiskalen och för av stad magistraten eller, där särskild tjänsteannan av finnes därtill förordnad, denne under

man av magistratens

inseende och Uti § 7 nämnda förordning stadansvar. av gas, att landsfiskal ävensom utmätningsman må ät annan fjärdingsman eller vederbörligen utsedd exekutionsbetjänt uppdraga att för indrivning av böter förrätta utmätning av lös egendom; dock utmätningsmannen själv för svare redovisningen och för skada, som av fjärdingsmannens eller exekutionsbetjäntens fel eller försummelse kan komma.

i i 33 § p. 1 jämförd med lagen den 14 juni 1917 om ändring av vissa delar av utsökningslagen samt 3 § sistnämnda lag, sådant nämnda lagrum lydde enligt lag den 11 oktober 1912.

l förordningen den 14 december 1917 angående föreskrifter om indrivning av krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter restindrivningsförordningen stadm. m. indrivning skall utskylder och

gas, att, om äga rum av: a

.avgifter till kronan samt sådana utskylder och avgifter, enligt särskilda stadganden uppbäras och redovisas i som

sammanhang med kronouppbörden; b kommunalutskylder

och sådana medel, vilka uppbäras och redovisas lika med kommunalutskylder, samt församlingsavgifter till prästervskapet; de avgifter eller andra liknande medel,

c övriga

samt för vilka enligt särskilda Kungl. Majrt för allmänna kassor av och inrättningar fastställda reglementen eller i Övrigt gällande föreskrifter utmätning må utan föregående dom eller äga rum utslag, åligger det vederbörande utmätningsman att förrätta utmätning eller ock, där indrivningen avser utskylder eller allmänna avgifter, bevilja införsel ävensom avgiva redovisning Med avseende å utmätningsmans rätt .att åt fjärdingsman eller exekutionsbetjänt uppdraga att för indrivning medel, i förordningen förrätta av som avses, utmätning lös egendom så ock utmätningsmannen av om ändock åvilande för skada gäller vad nämnts ansvar nyss med avseende å bötesindrivningen

Tidigare har nämnts, hurusom landsfiskalerna äro statstjänstemän med lön av statsverket, under det att fjärdingsmännen äro kommunala befattningshavare med lön av kommunen.

Stadsfogdarna, vilka tillsättas i Stockholm av överståt-

hållarämbetet och i andra städer magistraten, avlönas av vederbörande städer. I förordningen den 12 juli 1878 av angående stadsfogdes tillsättning och villkoren för om erhållande sådan befattning stadgas, att beslut stadsav om fogdes lön skall, på sätt i fråga om lönerna till städernas magistrater äger rum, underställas Kungl. Majzts prövning. Jämvål exekuti-onsbetjäningen i stad avlönas stadsav kommunen

1 Sid. 48. Någon lagstadgad skyldighet för stad att hälla exekutionsbetjänte synes icke finnas. r

Ett undantag i sistnämnda hänseende utgör Stockholm;

i äldre tider avlönades där exekutionsbetjåningen stats-

medel. 1 Anledningen härtill hava varit den, att,

synes

när genom 1634 års regeringsform lantregeringen ordnades,

betraktades Stockholms stad; såsom ett län för sig med särskild styrelse, som det tillkom staten att avlöna. Då exekutionsärendena omhänderhades denna styrelse och

av icke såsom i andra städer den kommunalt avlönade av

magistraten, kom jåmväl kostnaden för exekutionsbetjå-

ningen att bestridas statsmedel.

I den mån krav framställdes på ökade anslag

som av

statsmedel för ändamålet, framhölls inom riksdagen, huru-

det ålåge andra städer att bestrida de kostnader,

som som

vore förknippade med exekutionsvåsendet i dem, samt att det skäl att ytterligare utvidga den gynnade undan-

vore

tagsställning, Stockholms stad gång fått. Med

som en

sådan motivering ha sedan mitten 1800-talet åtskilliga

framställningar anvisande dylika statsanslag om av avslagits, under det att vid andra tillfällen återigen riksdagen beviljat förhöjda anslag. 2

1 Rörande uppkomsten av detta förhållande samt de skiftande meningar, som under tidens lopp gjort sig gällande rörande statens skyldighet att vidkännas denna kostnad, återfinnes en utförlig redogörelse i 1902 års löneregleringskommittés betänkande XLIV angående anslag till avlöning åt exekutionsbetjäningen i Stockholm. .lmfr även skatteregleringskommittens P. M. nr 28 Uangående uppbördsverket och exekutionsbetjäningen i Stockholm G. H. Strále. av 2 Frågan var senast föremål för prövning vid 1915 års riksdag. I

proposition nr 97 hade Kungl. Majzt i anslutning till det i före

w gående not omförmälda betänkande föreslagit riksdagen att staten för överståtliållarämbetet, i stället för det till avlöning åt exekutionsbetjäningen i Stockholm upptagna belopp, 12,200 kr., från och med år 1916 såsom bidrag till avlöning åt den under andre stadsfogden i Stock holm lydande caxekutionsbetjäningen anvisa ett belopp 21,000 kr. av samt till följd därav från och med år 1916 höja det riksstaten uppförda ordinarie anslaget till överståthållarämbetet från 97,822 kr. med 8,800 kr. eller till 106,622 kr. Första kammaren biföll Kungl. Majzts i ämnet gjorda framställning; andra kammaren däremot biföll ett under överläggningen framställt yrkande, att riksdagen med uttalande att någon rättslig förpliktelse - att svara för avlöning åt exekutionsbetjäningen iStockholm icke ålåge staten samt att det tillkomme Stockholms stad att draga försorg anställande om av

För närvarande bidrager staten med 12,200 kr. till exekuavlöning, under det Stockholms stad tionsbetjäningens att

den kostnaden därför med 201,640 kr.

bestrider övriga jämte vad erfordras för utgörande av ålderstillägg

som

och rörliga lönetillägg. 1

Städerna hava sedan äldsta tider haft sitt särskilda Upp uppbords- 2

bördsväsen. väsende.

erforderligt antal dylik betjäning för imderexekutionsgöromålens full.-

görande i behörig tid och ordning icke måtte bifalla Kungl. Majzts w proposition. I memorial 90 meddelade statsutskottet kamrarnas skiljaktiga benr slut; och då frågan det andra kammaren gjorda uttalandet om av icke kunde bliva föremål för votering och spörsmålet alltså gemensam för 1915 års riksdag ansågs hava förfallit, föreslog utskottet voterings-

proposition allenast i själva anslagsfrågan.

Vid företagen votering utföll riksdagens beslut i enlighet gemensam med andra kammarens mening i själva anslagsfrågan; varefter riksdagen

i skrivelse den 28 maj 1915, 6, anmälde, att Kungl. Majzts framnr ställning icke vunnit riksdagens bifall.

1 Att märka att hela indrivningsprevisionen på indrivna utskylrlerär, tillkommer Stoclçholøøzs stad beräknade till cirka 100,000 kronor.

Redan i stadslagen möta bestämmelser i ämnet. De egentliga uppbördsmännen väl ursprungligen kämnärerna, men i de städer, voro där uppbördsverket blev omfattande, uppdrogs arbetet åt särskilda mera uppbördsmän. Under 1400-talet omtalas byfogdar, vilka väl äro att

såsom ett slags uppbördsmän. Sålunda stadgas i exempelvis ett anse kungl. brev år 1413 till Enköping, att byfogden oss och ingen av skall räkenskap det han uppbär uppå våra vägnar I annan göra av ett brev av år 1444 stadgades beträffande Raumo, att byfogden skulle

uppbära och redovisa för kronans skatt, saköre och ränta. Under 1.500-

talet framträder byfogden allestädes såsom stadens tjänsteman. en Att städerna kommo att själva få ombesörja uppbörden, sammanhänger

icke blott med den dem tillagda rätten till självstyre i allmänhet, utan nog naturlig följd det sätt, varpå kronans skatter utgingo. Atvar även en av skilliga städernas inkomster skulle nämligen delas lika med kronan,

varjämte utgick årlig skatt, jämförelsevis tidigt bestämdes till en som visst belopp för varje stad såsom helhet betraktad. en Emellertid även kronofogdarna under längre eller kortare tid synas haft att delvis skaffa med kronouppbörden i städerna. Detta framgår

Kungl. Maj:ts brev den 2 maj 1690 till kammarkollegium, i vilket av brev förordnas, att kronofogdarna, haft att beställa med uppbörden som mantals- och boskapspenningarna i städerna, skulle därefter "blifva av ifrån sådan uppbördh i Städerna dispenserade och dhet dhervidh en hängianrle besväret ankomma på Borgmästare och Råds försorgh; uti

Nu gällande bestämmelser angående uppbörd av krono-

utskylder återfinnas i uppbördsreglementet den 14 decem-

ber 1917 samt i reglementet den 23 juli 1908 för

upp-

bördsverket i Stockholms stad, sådana dessa

författningar

lyda med däri sedermera gjorda ändringar. I Med kronoutskylder avses härvid årliga utskylder och avgifter till kronan samt sådana utskylder och avgifter, som enligt allmän författning eller med

tillämpning av särskilda, av

tKungl. Majzt meddelade stadganden uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.

landet, vartill i förevarande hänseende jämväl räknas

stad, där magistrat finnes, verkställes debitering

kronoutskylder utav häradsskrivaren.

Uppbörden av kronoutskylder verkställes

genom post-

.verkets försorg. Dock må uppbörden av utskylder,

som debiterats i särskild

uppbördslängd d. v. s. utskylder,

förfalla till betalning under allmän som uppbördstermin

efter Kungl. Majzts befallningshavandes förordnande kunna

verkställas vederbörande landsfiskal eller landsav annan

vstatstjänsteman. De utskylder, skola som uppbäras genom postverket,

ett av kammarkollegium i anledning härav den 10 maj 1690 utfärdat cirkulär lämnas närmare föreskrifter angående städernas redovisning för deras uppbörd av kronoutskylderna.

1 l stället för sistnämnda reglemente gäller dock provisoriskt, intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, kungörelsen den april 1 192

angående nytt reglemente för uppbördsverket i Stockholms stad.

3 Å de i uppbördsreglementet intagna tryckta formulären till kronodebetsedlar upptagas, utom inkomst- och förmögenhetsskatt samt bevillning, i stad: mantalspenningar, pensionsavgift, olycksfallsförsäkring;-

avgift, landstingsmedel, bidrag till skjutsentreprenaderna, sjukvårdsavgift samt riddarhuskapitationsavgift byggnadsskatt; n. även landet: desamma i stad och dessutom följande, nämligen annuiteter som å förskott för avlösning frälseräntor, avbetalningar å odlingsav och vattenavtappningslån, skogsvårdsavgift, vägskatt, hästförsäkringsavgift, krea-

tursförsäkringsavgift samt brandstodsmedel jmfr beträffande sistanförda poster Kungl. Maj:ts kungörelse den 22 oktober 1886 ang. uppbörd av avgifter till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter. Ä de särskilda formulären till debetsedlar för Stockholm återfinnas utom flertalet de för städerna i allmänhet gällande av poster personlig -avgift till vederbörande församlings prästerskaps avlöning.

skola häradsskrivaren å debetsedel, vid vilken av upptagas finnes fogad häradsskrivaren utskriven skatteposten av anvisning, utställd å Konungens befallningshavande i länet. Dessa debetsedlar med tillhörande skattepostanvisningar tillsändas kostnadsfritt med allmänna posten de skattskyl-

diga. Skattskyldig kan under uppbördstermin portofritt

inbetala sin skatt å vilken fast postanstalt helst inom som

riket. Efter uppbördsterminens utgång mottager postverket vidare några skattepostanvisningar. Utskylder, vilka skola uppbäras genom postverket,

häradsskrivare ådebetsedel. Dylika debetsedlar upptagas av de avhämtas hos någon inom

få av skattskyldiga person

underrättelse meddelas häradskommunen, varom genom av skrivaren utfärdad kungörelse. Kungl. Majzts befallningshavande utsätter tid och plats för uppbördsstämman, varom kungörelse meddelas. Förfarandet i fråga dem, vilka i behörig ordning om inbetalt sina utskylder, är i båda fallen detsamma. Förteckning i två exemplar över dessa skattskyldige. restlängd å landskontoret. Det exemplaret översändes upprättas ena . till vederbörande för indrivning. Därvid äger

landsfiskal

anlita biträde landsfiskal, såsom tidigare omnämnts, av fjärdingsman. den i förekommande lappskatten

I fråga om lappmarkerna

med avseende å påföring samt tiden och sättet för :är skattens uppbärande särskilt stadgat. I stad, där magistrat finnes, verkställes debiteringen av där särskild tjänsteman finnes därtill magistraten eller, förordnad, denne under magistratens inseende och av an-

svar. I större städer finnas särskilda kronouppbörds-

kassörer. I mindre städer är avsett förordnande mednu delat olika stadsñskal, stadsfogde, rådman befattningshavare: o. s. v. För de utfärdar debiteringsförrättaren debet-

skattskyldiga

sedlan Om dessas tillhandahållande åt de skattskyldiga beträffande debetsedlar för de finnes samma stadgande som

utskylder å landet, vilka uppbäras genom postverket;

i de särskilda stadganden finnas meddock att städer, där delade i avseende utfärdande och utdelning debetav 5

sedlar, vad därutinnan är föreskrivet skall lända till efterrättelse. Själva uppbörden förrättas magistraten eller, där särav skild tjänsteman finnes därtill förordnad, denne under av magistratens inseende och Den allmänna uppbörden ansvar. sker ä allmän uppbördsstämvna. Utskylder, som äro upptagna i särskild uppbördslängd, uppbäras efter Kungl. Majzts befallningshavandes bestämmande antingen ä särskild uppbördsstämma eller eljest i den ordning, Kungl. som Mzijzts befallningshavande i varje särskilt fall bestämmer. Influtna utskylder skola insättas ivederbörande riksbankskontor ä statsverkets giroräkning för Kungl. Majzts befall-

ninügshavandes räkning.

Over utskylder, erlagts vid uppbördsstämma, som upprättar uppbördsmannen restlängd, som överlämnas till utmätningsmannen för indrivning.

Uti uppbördsreglementets § 30 2 stadgas, att

mom.

magistraten är ansvarig för debiteringens, uppbördens och

redovisningens behöriga verkställande. 1 För Stockholm gälla särskilda bestämmelser Debiteringen verkställes numera av de s. taxeringskommissarierna, under det att uppbörden, redovisningen och indrivningen

av kronoutskylder ombesörjas av uppbördskommissarier,

vilka liksom taxeringskommissarierna lyda under överståthållarämbetet och för sig hava att utöva sin verksamhet var for ett särskilt område av huvudstaden, benämnt uppbördsdistrikt. Uppbördsdistriktens antal och omfattning bestämför närvarande de till

mas av Kungl. Majzt; uppgå nior

Det erforderligt ingå de besynes vara pa närmare stämmelserna Erinras bör dock, att magistraten ansvarig för uppbördens verkställande

1 Skyldighet i sådant avseende har gammalt ålegat inagistraterna; av Kungl. Maj:ts brev den 2 maj 1690 och kammarkollegii ianledning se därav utfärdade cirkulär den 10 maj s. sid. 63 not 2. 2 Jmfr ovan sid. 64. 3 Beträffande den nu provisoriskt genomförda omorganisationen hänvisas till bihang 59 till stadskollegiets i Stockholm utlåtanden och nr memorial för år 1920. 4 Sådant ansvar ålåg tidigare magistraten, men den erhöll befrielse därifrån den 27 oktober 1763.

Inbetalning av kronoutskylder vid uppbördsstämma må i Stockholm och Göteborg kunna fullgöras på det sätt, att skattskyldig på eget insänder utskyldsbeloppet ansvar medelst skalttepostanvisningf

Då häradsskrivare äro statens befattningshavare med lön av stalsverket, bekostas alltså debitering, uppbörd och redovisning kronoutskylder landsbygden städer

av och

utan magistrat till väsentlig del av staten. Härvidlag är dock att märka följande: Genom den lösen högst 50 öre för debetsedelns utfärdande, de skattskyldiga hava som att erlägga och den indrivningsavglft, som försumlig skattebetalare har att erlägga hava de skattskyldiga att själva bära del kostnaden. en av I vad mån indrivningen kan vara bekostad av anses vederbörande kommuner själva, har tidigare berörts. I detta sammanhang bör dock därom,

erinras att statens

tjänstemän även hava att bära hela ansvaret för indriv-

ningen. Uti § 30 l uppbördsreglementet stadgas

mom. av nämligen, att för Oguldna kronoutskylders indrivning eller befordrande till avkortning eller avskrivning är landsñskalen

ansvarig och fjärdingsmannen.

I stad, somhar magistrat, åvilar hela kostnaden för debitering, uppbörd, redovisning och indrivning kronoav utskylder kommunens befattningshavare. Från regeln, att magistratsstäderxia bekosta uppbörden, utgör Stockholm i viss mån ett undantag. Med avseende frågan, huru denna undantagsställning först uppkommit, må här omnämnas följande: Å den ordinarie för Stockholms stad år 1682 staten av funnos uppförda 3 uppbördsmän, hade skyldighet att som

utan Kungl. Majzts och Cronans gravation uppbära Cronans

1 Reglementet för uppbördsverket i Stockholm samt Kungl. Majzts kungörelse den 29 maj 1914 angående särskilda bestämmelser i fråga sättet för kronoutskylders"inbetalning och kvittering i staden Göteom borg. Jämväl i Motala och Örebro begagnas skattepostanvisningar för kronoutskyldernas inbetalning. 2 Se Kungl. Majzts kungörelse den 3 december 1897 angående ersättning till vederbörande tjänstemän för utfärdande av debetsedlar. 3 Uppbördsreglementets § 17.

medel Ãr 1693 överfördes dessa

tjänstemän å extra ordinarie stat; avlöningen skulle såsom förut bestridas borger-

skapets sammanskotta Under början 1700-talet skedde utökning av av personalen, dock alltjämt skulle bekostas staden

som av

Den 3 januari 1716 anbefalldes överståthållaren jämte borgmästare och råd i Stockholm gå i författning om att

några särskilte antoges, vilka endast skulle hava

personer

att syssla med skattningen och contributions inflytande, emedan de härtils haft att giöra, warit af andra Em-

som

betes syssler hindrade, hwarigenom Contributions indrifwande blifwit eftersatt, så at dermed alt för länge på tiden blifwit utdragib. För ändamålet anslogos 1200 daler smt,

vilka skulle utbetalas contributionsränteriet. av

Härmed början gjord till statens deltagande i

var av-

löningen till uppbördsmännen i Stockholm.

Under 1700-talet avlöste olika bestämmelser varandra;

därvid intogo statsmakterna växlande ståndpunkt till

frågan om statens deltagande i kostnaden för uppbörds-

väsendet i Stockholm. 2

1 Genom resolution den 18 januari 1712 medgav kungl. senaten, i anledning av framställning från Stockholms magistrat, att till mantalsskrivningens förrättande och contributionernes vissare och skyndsammare indrivande skulle få. förordnas tre kommissarier mot lön de stadens av medel, som stodo under magistratens disposition. Den 3 januari 1716 tillät Karl XII Stockholms stad att antaga ännu en person, som skulle indriva stadens restantier å 1713 års kontribution och krigsgärd mot viss lön, som skulle tagas av några stadens överskottsmedel. 2 Redogörelser i ämnet återfinnas i dels skatteregleringskommitténs P. M. nr 28 angående uppbördsverket och exekutionsbetjäningeni Stockholm av G. H. Strále dels ock 1902 års löneregleringskommittés tryckta betänkande XLIV angående anslag till avlöning åt exekutionsbetjäningen i Stockholm. Ur dessa redogörelser torde här böra omnämnas följande: Av de utav kriget föranledda utskylderna hade småningom och en annan upphört att utgå.. När därför år 1732 överståthållaren, magistratens vägnar, anhöll om fortsatt avlönande med statens medel av visst antal uppbördskommissarier, förklarades i ett kungl. reskript av den 13 februari 1733 at dem hädan efter ingen lön af Cronan kan bestäs". Magistraten gjorde emellertid ånyo ansökan om att varda befriad

1815 års riksdag gjorde gällande, att den till kronoi Stockholm tjänstemän och betjäning

uppbördsverkets av

Kungl. Majzt och kronan samt staden dittills gemensamt bestridda avlöning borde från 1816 års början till hela sitt belopp med 7,648 rdr banko eller 11,472 kronor utgå

statsverkets medel. 1 av

från avlöning för uppbörden kronans medel. Denna framställning av avgjordes Kungl. Majzt den 26 april 1734, då Kungl. Majzt beslöt, av att med kronouppbörden skulle förhållas på samma sätt som "uti alla städer i rijket skier utan Cronans gravation, och at magistraten derföre Cronan Staden bragte emellertid saken inför 1734 bör vara ansvarig. års riksdag, förklarade, att staden, uti uppbörden ingen del som som hade, heller borde betungas med uppbördskommissariernas avlöning. I enlighet med ständernas sålunda uttalade mening bestämde Kungl. Majzt, att uppbördskommissarierna skulle undfå lön av statsmedel genom rätt för dem att behålla viss del av uppbörden, dock utöver ett angivet totalbelopp. 1743 års riksdag beslöt, efter framställning från Stockholms magistrat, förhöjning uppbördskommissariernas avlöning. en av 1756 års riksdag hade att ånyo taga ståndpunkt till frågan, i det att då förelåg ansökan från Stockholms magistrat om ersättning för en vad uppbördsverket kostat staden utöver vad kronan tillskjutit. Sekreta utskottet yttrade i anledning härav, bland annat, att med uppbörden i Stockholm borde förhållas lika i de andra städerna, i följd varav som magistraten därstädes hade så mycket större skyldighet att infordra kronoutskylderna, Stockholm framför andra städer i riket njutit och som njöte den förmån, att uppbördsbetjäningen betaltes av kronan med 2,800 daler silvermynt, samt att den villfarighet, skett Stockholms stad med som avlöning, icke kunde medföra viss summas beviljande till uppbördsmännens den påföljden, att kronan skulle betala allt. Av dessa och iövrigt anförda skäl avstyrkte utskottet all ersättning för förra åren och fann kronan böra betungas för Stockholm än för de övriga städerna i riket. mer Dock hemställde utskottet, att, anställande av ytterligare en uppom bördskommissarie utöver redan befintliga skulle finnas nödigt, Kungl. Majzt måtte tilldela honom avlöning, de övriga åtnjöte. samma som

Kungl. Maj:t ingivits fram-i

1 Från överståthållaren hade till en ställning, däri överståthållaren anhöll, att Kungl. Majzt ville dels befria Stockholms stadskassa från den huvudstadens kronouppbördsverk åtföljande ordinarie avlöning, dels ock bifalla samtidigt föreslagen tillökning lönerna till vissa befattningshavare i nämnda verk. Uti av skrivelsen, vilken överlämnades till statsutskottet för att tagas under övervägande vid statsregleringen, framhölls, bland annat: Oaktat statsmakternas tidigare beslut hade statens kassa fått tid efter vidannan kännas avlöning till kronouppbördsverket. De däri anställda personerna såsom i andra städer, tillsatta jämväl för uppbörd av stadens vore

Riksdagen, vilkens beslut avsåg allenast den ordinarie eller oförbättrade avlöningem, förutsatte, att Stockholms

enskilda medel, för denna uppbörd funnes särskilda verk med därtill hörande betjäning, avlönad staden. De omhänder- -av personer, som hade kronouppbörden i Stockholm, berodde icke lika med andra städers uppbördsbetjänte magistraten utan ålagda både skyldigheter av vore och ansvar. i det närmaste lika med dem landsstaten, förrättade av som kronouppbörden och därtill hörande ärenden uti ett hövdingedöme, där alla som hade befattning med kronouppbördsärenden lönades av kronan. Dessutom hade de till uppbördsverket hörande mantalskommissarierna

att förrätta mantalsskrivningen, under det att denna i rikets övriga städer förrättades av kronans tjänstemän utan kostnad för staden. Statsutskottet anförde i avgivet betänkande, att, vad anginge anhållan om stadens befriande från den kronouppbördsverket åtföljande ordinarie avlöning och densammas överförande på kronans stat, det icke kunnat undfalla utskottet, att uppbörden allmänna medel av uti rikets övriga städer besörjdes magistraten utan någon genom annan gravation för staten än den procent, utav taxerade bevillningsbeloppet som jämlikt 1812 års bevillningsstadga finge innehållas. Men på enär, en annan sida, vore obestridligt, att i anseende till de skiljaktiga omständigheter, som inträffade på Stockholms stad och vilka uti överståthållarens ifrågavarande skrivelse närmare utretts, särskild betjäning i och för mantalsskrivningen samt uppbörden allmänna medel Stockholms av i stad måste tillförordnas och avlönas, ansåge statsutskottet både rättvist

och billigt, att Stockholms stads kassa lindrades från denna betjänings ordinarie avlöning jämte de överståthållaren föreslagna av förhöjningar uti vissa i dåvarande stater uppförda löner, samt att enligt i betänkandet

framlagd beräkning ett belopp 7,648 rdr banco uppfördes av på riksstatens dåvarande andra huvudtitel att beräknas från 1816 års början

samt quartaliter från Statskontoret utbetalas. Vidare uttalade utskottet, att ett dittills till mantalskommissatierna

utgående expensanslag skulle försvinna samt att dem förut tillagd en provision å mantalspenningarna skulle avskaffas.

Och slutligen tillade utskottet, att i övrigt och det som vore av ganska mycken vikt såväl för kronan för Stockholms stad, som att befattningarna vid uppbördsverket med noggrannhet och redlighet sköttes, men detta med nödvändighet påkallade att deras innehavare icke saknade

skälig utkomst och bärgning, så hade utskottet ansett det böra åligga Stockholms stad att, sedan ordinarie eller ofärbáttrade avlöningen bestredes allmänna medel, bestå till betjäningens av samma summa, som vid kronouppbördsverket avlöning år 1814 från stadskassan utgått, för

att därav tilldela denna betjäning löneförbättring, för rikets samma som övriga penninglöntagande ämbets- och tjänstemän blivit i annat ärende vid 1815 års riksdag utskottet föreslagen. av Vad statsutskottet sålunda föreslagit och uttalat blev rikets ständer av oförändrat beslutat enligt deras skrivelse iärendet till konungen. Dock

fråga, viss

stad skulle bereda den personal, varom vore

löneförbåttring. Omförmälda riksdagsbeslutet i riksstaten från och

genom

belopp 7,648 rdr banco eller 11,472

med år 1816 uppförda

alltsedan dess däri kvarstått oförändrat. 1 kronor har

angående mantalsskriv- Enligt nu gällande förordning Man tals-

skrivning.

6 augusti 1894 skall mantalsskrivning årligen

ning den

november och årets slut förrättas särskilt mellan den 15

för stad och kommun å landet eller, där kommun å varje

i stånden utskottets betänkande bondeståndet hade vid föredragning av återremitterat ärendet till utskottet, sedan olika ledaför sin del av ståndet erinrats, dels att löners anslående på kronans stat för möter i uppbördsbetjäningen i Stockholm skulle leda därhän, att alla övriga

kunde söka så beskaffad förmån, dels ock. att Stockholms städer även en fritagas från deltagande i nämnda betjänings avlöning, stad icke borde vidare kostnad, än redan för det dåvarande vore förepå det att som måtte i framtiden uppkomma för kronan. slagen, erinringar yttrade utskottet uti sitt i anledning av Till svar å dessa avgivna utlåtande, att, såsom utskottets förra betänkande återremissen förhållande rådande med kronouppbörden innehölle, ett helt annat vore de övriga städerna i riket, och att sådan orsak i Stockholm i av förut deltagit i uppbördsbetjäningens avlöning; och hade kronan ock däruppå grundat sitt betänkande, likväl föreslagit, att Stockutskottet men . för framtiden utgöra vad till uppbördsbetjäningens holms stad skulle som erfordrades det utskottet till uppförande på riksavlönande utöver av beloppet. Vidare uttalade utskottet, att övriga tre staten föreslagna bifallit utskottets förslag och att således ärendet därigenom stånd redan slutligen avgjort. vore föregående not framgår, skälen för riksdagens bel Såsom av voro olikhet med andra städer, hade särskild personal slut, att Stockholm, i kronouppbörden, samt att denna personal jämväl hade att förrätta för vilken i rikets övriga städer förrättades av kronans mantalsskrivning, tjänstemän utan kostnad för vederbörande stad. motivering längre äga giltighet. Den omständighet, Denna synes uppdelats, så att vissa tjänstemän hade hand om att uppbördsbestyren kommunala uppbörden och andra kronouppbörden, synes knappast den om Stockholms stad skulle komma i och hava bort medföra, att en annan rikets övriga städer. Vad åter angår det åberopade bättre ställning än förhållandet angående mantalsskrivningen, så är denna numera en samt-

liga magistratsstäder åvilande uppgift. anförda har däremot givetvis tagits någon ståndpunkt Med det nu det berättigade i att överhuvudtaget ålägga städerna till frågan om bestyret med kronouppbörden.

landet tillhör flera fögderier, fögderidel sådan kommun av § 1 mom.

Mantalsskrivningen förrättas å landet och istad, där

magistrat ñnnes, av häradsskrivaren. I stad, där magistrat finnes, verkställes mantalsskrivningen under ma-

gistratens tillsyn av den tjänsteman, vilken debiteringen

kronoutskylderna åligger, eller till vars befattning förrätt-

ningen enligt särskilt meddelade föreskrifter hörer. 1

mom. 2.

Med mantalsskrivningsbestyret sammanhänger den skyl-

dighet att upprätta vissa förteckningar, enligt försom

ordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering häradsskrivarna åligger och magistraterna.

I detta sammanhang bör jämväl erinras de om nya uppgifter, som genom lagen den 30 juni 1913 allmän om pensionsförsäkring samt lagen den 17 juni 1916 försäko1n ring för olycksfall i arbete och i anslutning därtill utfär-

dade författningar ålagts häradsskrivarna och

magistraterna. I fråga mantalsskrivning i Stockholm och

om Göteborg

gälla särskilda bestämmelser 16 2

mom. jämförd med för-

ordningen den 28 maj 1897 angående mantalsskrivning i

Stockholm samt förordningen den 17 november 1905

angående

mantalsskrivning i Göteborg jämte åtskilliga rörande änd-

ringar i dessa författningar utfärdade

senare förordningar. Skyldighet att ombesörja mantalsskrivning har jäm-

förelsevis sent blivit städerna ålagd. Genom förordningen den 20 juli 1861

angående mantals- och skattskrivningars.

förrättande ålades

mantalsskrivniragsskyldigheten städernai

allmänhet. I § 4 denna

av förordning stadgades: Mantalsskrivning förrättas å landet av häradsskrivare. Uti stad

bör denna förrättning under magistratens tillsyn verk-

ställas, helst av den tjänsteman, till befattning hörer

vars

debitering; av stadens kronouppbörd, men, vad angår de

städer, där mantalsskrivningen ännu ombesörjes häradsav skrivare, må Vår Befallningshavande, då fråga uppstår

rörande häradsskrivares befrielse därifrån, beslut härom särskilt meddela

Enligt kungörelse den 19 september 1862 utgår man-

talsskrivningsprovision i städerna med trettionde penningen

mantalspenningarnas debiterade belopp utan avseendeå av avkortningar, därå äga Provisionen utanordnas som rum. enligt Kungl. brev den 21 maj 1880 från det under

Matts

sjunde huvudtiteln å riksstaten uppförda anslag till observations- och uppbördsprocenter m. m. Stockholms stad har redan tidigare haft att själv besörja mantalsskrivningen sina kommunmedlemmar. Redan av 1814 omtalas, hurusom denna skyldighet ålåge Stockholm i motsats till rikets övriga städer. Detta förhållande torde äga sin förklaring däri, att Stockholm lytt under någon länsstyrelse. Enligt uppgift utgår ingen mantalsskrivningsprovision till mantalsskrivningstjänstemännen i Stockholm.

Enligt läkarinstruktionen den 30 december 1911 skall i Hälsovård. varje län finnas i länets residensstad stationerad förste en provinsialläkare. Denne är alltså en för stad och landsbygd ämbetsman. gemensam En undantagsställning intaga härutinnan dels Stockholm, som utgör eget län, dels ock Göteborg, Malmö och Norr-

köping. Beträffande städerna Göteborg och Malmö heter det

i 1 § 3 läkarinstruktionen: Angående skyldighet mom. av för förste stadsläkaren i Göteborg och stadsläkaren i Malmö att för dessa städer fullgöra förste provinsialläkares tjänsteåligganden gäller vad därom finnes särskilt stadgatø Berörda särbestämmelser återfinnas, beträffande förste stadsläkaren i Göteborg, i Kungl. Maj:ts brev till medicinalstyrelsen den 19 juni 1891 och den 28 september 1900, det förra angående överflyttande på förste stadsläkaren i Göteborg de åligganden, för Göteav som borgs stad tillhöra förste provinsialläkaren i länet, och det

angående ändring i gällande bestämmelser i fråga

senare dels tillsättande stadsläkare i Göteborg och dels om av

kompetensvillkoren för förste stadsläkaren därstädes, samt,

beträffande stadsläkaren i Malmö, i Kungl. Majzts brev den 10 maj 1901 till medicinalstyrelsen angående överflyttande å stadsläkaren i Malmö de åligganden, för staden: av som

Malmö tillhöra förste provinsialläkaren i länet, ävensom

särskilda bestämmelser i fråga såväl kompetensvillkor om för tillsättande nämnde stadsläkare. Beträffande som av

Norrköping har Kungl. Majtt, efter framställning stadsav fullmäktige i nämnda stad, meddelat föreskrifter i ämnet i brev den 24 maj 1918.

I övrigt gälla däremot i viss mån olika bestämmelser

för stad och land. A landsbygden och i mindre städer handhaves det närmaste inseendet över den allmänna hälsooch sjukvården statsavlönad provinsialläkare. Dennes av en distrikt omfattar område, som av Kungl. Majzt bestämmes. Inom distriktet belägen stad, köping eller municipalsamhälle, där stads-, köpings- eller munivipalläkartjänst är inrättad, även tjänsten är ledig, icke tillhöra dianses, om striktet, därest Kungl. Majzt annorlunda bestämmer. Stad, köping eller municipalsamhälle, där sådan läkartiänst icke är inrättad, räknas däremot till det provinsialläkardistrikt, inom vilket orten är belägen. Provinsialläkare utses Kungl. Majzt och uppbär viss av lön. Han är pliktig att mot ersättning efter fastställd taxa, där högre arvode bjudes, meddela enskild sjukvård och utfärda tjänsteintyg. Stadsläkare väljes stadsfullmäktige och kommuav är en tjänsteman, avlönas staden. nens som av Dessa kommunala tjänstemän hava att utöva åtskilliga funktioner, på landet utföras provinsialläkaren samt som av i vissa fall även förste provinsialläkaren, s. av v. av

statens befattningshavare. Angående vad stadsläkarna ålig-

hänvisas till förenämnda läkarinstruktion. Avenså finnas ger ytterligare föreskrifter i ämnet i andra författningar; här må särskilt erinras de uppgifter, pålagts stadsom som läkarna genom lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Något stadgande om skyldighet för stad att utse stadsläkare finnes ej. Frågan, huruvida stad, köping eller municipalsamhälle i fråga om läkarvård skall inbegripas under den för landsbygden gällande organisationen, är således på visst sätt beroende kommunens eget åtgörande. Givet av är emellertid, att i dylika kommuner med betydande mera folkmängd de faktiska omständigheterna nödvändiggöra tillsättande särskild läkare. av

Tidigare har redogjorts för de betydande Förut

mera angenämnda

lägenheter, å landet handhavas statens befattnings-

som av adminihavare i stad utav kommunens. Emellertid finnes ett strativa men uppgifter.

flertal andra ärenden, beträffande vilkas handläggning förhållandet är detsamma Att här lämna fullständig redo-

görelse torde erforderligt. Såsom exempliñering

vara en

må omnämnas följande ärenden: förande handels-

register och förteckning över näringsidkare förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet samt lagen den 13 juli 1887 handelsregister, firma och

prokura; ärenden angående handel med eldfarliga oljor förordningen den 26 november 1875 angående eldfarliga oljor § 14; visst tillstånd till innehav explo-

m. m. av

siv förordningen den 19 november 1897 angående

vara

explosiva § 58; anmälan eller tillstånd till

varor om

offentlig föreställning ordningsstadgan för rikets städer § 13; tillstånd att visa biografbilder förordningen den

22 juni 1911 angående biografföreställningar 1 och 2; vissa frågor rörande rätt för utlänning och i utlandet bosatt svensk undersåte att här i riket giva offentlig föreställning eller att därvid medverka förordningi

m. m.

ämnet den 31 december 1913; tillstånd att giva offentlig föreställning, vid vilken skall förekomma hypnotiska och andra därmed likartade experiment förordningen den 26 maj 1916 angående offentliga föreställningar i hypnotism m. m.; utfärdande av pass i stad, varest länsstyrelse

1 En närmare redogörelse i ämnet återfinnas uti det den 22 december 1917 avgivna betänkandet med förslag angående magistratsförvaltningens ordnande i städer under landsrätt. Nämnda redogörelse omfattar magistraternas samtliga uppgifter. Att märka är emellertid, att, då. det gäller en undersökning av frågan, i vad mån städerna intaga en undantagsställning i jämförelse med landets övriga kommuner, avseende egentligen bör fästas allenast å de fall, där vederbörande angelägenheter å sidan handhavas kommunens och å andra sidan av statens beena av fattningshavare. Av mindre intresse i nu förevarande sammanhang äro således dels magistraternas rent kommunala uppgifter, exempelvis magistrats åliggande att med ledning från drätselkammaren infordrade av upplysningar årligen uppgöra förslag till stadens utgifts- och inkomststat för nästföljande år, att leda revisionen av de kommunala räkenskaperna dels ock de fall, där magistraterna väl hava att ombesörja en o. s. v., angelägenhet av statligt intresse, men där samma angelägenhet även å landsbygden handhaves, av kommunala tjänstemän.

finnes Kungl. Majzts kungörelse den 20 oktober 1916 angående utfårdande för svensk undersåte för av pass resa

riket § besiktning utom av försåljningsstålle för rusdrycker förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker 53 förrättande borgerlig

av vigsel; ekonomiska besiktningar, m. mf

Vidare hava magistrat och polismyndighet att i ett stort antal frågor avgiva yttranden, under det att å landet motsvarande utlåtanden avgivas landsfiskal. av

Åtskilliga av magistraternas eller polismyndigheternas

uppgifter åvila dem i anledning de för stad av gällande specialförfattningar. Understundom är tveksamt, huruvida

dessa uppgifter närmast äro statligt eller kommunalt inav av tresse. I regel torde dock det förhållandet. senare vara Magistrats åtgärder att anvisa allmänna avstjälpningsplatser för snö,

byggnadsavfall, fyllnadsämnen ordningsstadgans

m. m. § 16, att lämna tillstånd till isupptagning att upp-

rätta reglementen och taxor för åkare, hyrkuskar, omnibus-

vagnar, stadsbud, bärare § 23 torde väl kunna m. m. sägas tillgodose lokala intressen och således vara kommunal en angelägenhet.

I åtskilliga fall tillkomma vederbörande

befattningshavare

sportelinkomster, som kunna betraktas såsom eller mer

mindre fullständigt vederlag för befattningshavarens å ären-

det nedlagda arbete.

Åtskilliga av de uppgifter, som i andra städer åligga

magistraterna, ha i Stockholm lagts å överståthållarämbetet.

B Vissa städer åvilande särskilda förpliktelser.

Överståt- Stockholms stad bildar eget län med överståthållarämhållar- betet såsom styrelse. Såsom chef för ämbetsverket står ämbetet. överståthållaren med underståthållaren såsom närmaste man.

1 I städer under landsrätt tillkomma åtskilliga dessa uppgifter, av vilka i städer i allmänhet åvila magistraten, vederbörande stadsstyrelse jmfr sid. 71 i betänkandet den 22 december med förslag o. 1917 angående magistratsförvaltningens ordnande i städer under landsrätt. Ihågkommas bör i detta sammanhang, att å landet vissa admini-

strativa uppgifter tillkomma fjärdingsmännen, instruktion för fjärse dingsmännen den 29 september 1899, jmfr ovan sid. 48.

Ãmbetsverket arbetar tre avdelningar, nämligen överståthållarämbetets kansli, som i viss man motsvarar länsstyrelsens landskansli, överståthållarämbetet för uppbördsärenden, närmast motsvarar landskontoren, samt över-

som

ståthållarämbetet för polisärenden, vars funktioner, till den

de vederbörande länsstyrelser, i andra städer del åligga polismästare, poliskammare eller huvudsakligen utövas av

magistrat.

Överståthållarens ämbete inrättades genom regeringsforden 29 1634.1 Till början åtnjöt överstâthållaren men juli en lön endast avistaten. Frågan stadens deltagandei

kostnaden för hans avlöning egentligen hava väckts

synes

staden År nämligen Karl XI Stockav själv. 1684 medgav holms stad till överståthållaren årligen utgiva heders-

att en

dock under varsamhet med stadens medeb. Troligen

gåva,

år 1716 bestämde Karl XII, att överståthållaren skulle av

stadens överskottsmedel uppbära viss avlöning. Sedermera

hava tid efter bestämmelser blivit meddelade annan nya

rörande de belopp, varmed staden skulle deltaga i överståthållarens avlöning. Den 2 maj 1862 godkände Kungl. magistraten och borgerskapets äldste samt Majzt en av drätselkommissionen medgiven förhöjning de från staden

punkt angivas hans åligganden sålunda: Överstâthållaren 1 Uti 24 i Stockholm haver intet land eller landfolk under sig. Hans ämbete skall att nppâ och driva Stockholms slotts byggning och vad vara byggning Konungen förehaver i Stockholm innan dess murar och annan staket, så ock att allt på. slottet hålles i ordre. Sedan skall han enkannerligen stadsens och borgerskapeds förman, hava inspektionen vara på all stadsens och malmernas regering, privilegia, byggningar, inkompster, köphandel och vad därav dependerar; försvara staden och dess borgerskap emot allehanda övervåld, intrång och deres näring och privilegia, så ock hava på borgerskapeds munstring, vapen och uppsyn värior och deres exercitier. I lika motto skall han uppâ, det Kooch kronones regalia i staden icke förminskas eller avskäres i nungens motto, Konungen ovitterligt, och hava under sin inspektion allenågon handa acciser, tuller och andre rättigheter, Konungen och kronan ordinarie eller extraordinarie tillhörande; och beflite sig om, att de mage och tilltaga, särdeles rättrådeligen och försiktigt inkrävias och dit växa det förordnes, levreres. 2 En sammanfattning de olika bestämmelserna i ämnet återfinnas av i stadsfullmäktiges i Stockholm handlingar för år 1919, beredningsutskottets utlåtande nr 550.

utgående anslag till sammanlagt 9,000 kronor; Överståthållaren åtnjuter statsmedel

av samma belopp. Därtill

komma såväl från staten staden

som vissa tillfälliga

an-

slagsbelopp Vidare åtnjuter överståthållaren fri bostad.

Underståthållarämbetet inrättades likaledes genom 1634

års regeringsform Aven underståthållaren har tidigare åtnjutit lön endast statsverket. Först

av genom Kungl.

Majrts brev den 5 juni 1812 skedde härutinnan ändring.

Vid fastställande

av ny statsreglering för Stockholms stad

vidtog Kungl. Matt i det underställda

förslaget

den ändring,

att underståthållaren i likhet med överståthållaren tiller-

kändes ett belopp i taffelpenningarm Dessa bestämdes för

underståthållaren till 500 rdr banco.

Genom Kungl. Majzts orev den 16 maj 1851 tillerkändes underståthållaren jämväl

ett lönetillökningsbelopp 1,000 rdr

av banco, som emellertid

några år senare förklarades skola beräknas, icke

såsom ett

bidrag till den avlöning, Linderståthållaren åtnjöte å kronans stat, utan såsom förhöjning

av taifelpenningarna denna

titel utbyttes 1874

mot benämningen extra utgiftem.

Underståthållarens

avlöning av statsmedel fastställdes vid

1880 års riksdag till 7,000 kronor

om året.

Avlöningen till befattningshavarna i överståthållarämbe-

tets kansli hava

synes uteslutande och städse utgått

statsmedel Därjämte utgår av statsmedel anslag till extra

biträden och

vikariatsersättning, till provisorisk förbättring

av manliga och kvinnliga extra tjänstinnehavares avlönings-

förmåner till

samt hyresersättning för överståthållarämbetets

1 Se vidare 1902 års löneregleringskommittés utlåtande den januari 29 1920 i fråga om förbättring löne- och pensionsförmåner av för överståthållaren och underståthållaren i Stockholm samt vissa befattningshavare i överståthållarämbetets kansli.

2 Uti punkt 24 stadgades, att överståthållaren skulle hava till sitt bistånd en understâthållare, presiderer som i stadsrätten hos borgmästare och råd uti hans frånvaru och den hans ställe i alle andra motto företräder, när han förhindrader är, ävensom viss annan personal.

3 Se vidare 1902 års löneregleringskommittés tryckta betänkande XLIV angående anslag till avlöning åt exekutionsbetjäningen i Stockholm samt kommitténs i not 1 åberopade utlåtande av den 29 januari 1920.

kanslis ämbetslokall Staten bidrager vidare, såsom förut med ett årligt belopp 12,200 kronor till den nämnts, av

kansliet sorterande exekutionsbetjäningens avlöning.

under

Överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden bekostas Stockholms stad, Uppbörden i Stockholm har av sedan äldre tider ombesörjts särskilda uppbördskommisav sarier. Hurusom staten kommit att deltaga i kostnaden för dessas avlönande, har tidigare omnämnts. Den 27 oktober

1763 utfärdades för Stockholms stads uppbördsverk ett uppbördsverket ställdes under stadens

reglemente, varigenom handels- och ekonomikollegii inseende i stället för att magistraten förut varit samfällt ansvarig för uppbörden. Nytt utfärdades den 16 november

reglemente för uppbördsverket

detta skulle handels- och ekonomi- 1814. Enligt reglemente fortfarande utöva den närmaste kon-

kollegiumwisserligen

under överståthållarens inseende

trollen över uppbörden men

och Så fortgick, till dess Kungl. Majzt styrelse. genom skrivelse den 15 oktober 1880 till överståthållarämbetet indragning handels- och ekonomiknllegium angående av förordnade, de med kronouppbörden, dittills att bestyr som skulle överståthâllarämbetet. 2 ålegat kollegium, övertagas av med debitering, uppbörd och redovisning Bestyret taxering, krono- och kommunalutskylder förlades härigenom i sin av helhet till särskild avdelning av överståthållarämbetet, en benämnd avdelningenför uppbördsärenden och Stockholms Överinseendet och kontrollen inom den

stads uppbördsverk.

sålunda inrättade avdelningen överståthållarämbetet utav övas kamrerare med biträde visst antal tjänstemän, av en av

medan själva taxerings-, uppbörds- och redovisningsarbetet

handhaves taxerings- och- uppbördskommisnumera av sariernaä Såsom förut nämnts, tillskjuter staten ett belopp

kronor såsom bidrag till uppbördskommissariernas

av 11,472

1 I den mån kansliavdelningen har att ombesörja ärenden, somi andra städer handhavas magistraterna, intager alltså Stockholm en av gynnad ställning i jämförelse med övriga städer. . 2 Se närmare skatteregleringskommitténs P. nr 28 angående uppbördsverket och exekutionsbetjäningen i Stockholm G. H. Strdle. av 3 Anordningens detaljer äro blott provisoriska; se ovan sid. 66. v.

avlöning, under det att staden har att själv bära kostnaderna i övrigt. Vad angår överståthållarämbetets avdelning för polisärenden, har tidigare omnämnts hurusom statsverket under början 1800-talet till väsentlig del bestritt kostav naden för polisväsendet i Stockholm, under det att staden sedermera fått i allt större utsträckning själv vidkännas utgifterna därför. Statsverkets bidrag har sedan år 1858 årligen utgått med 28,100 kronor, vartill kommer ett sedan äldre tider utgående anslag å 150 kronor till gratiñkationer. I övrigt bekostar Stockholms stad hela polisväsendet, däri inräknat den inom överståthållarämbetet tjänstgörande personalen.

Tullhus. Frågan städernas skyldighet att bygga och underom hålla tullhus är på det närmaste förbunden med stapelstadsrätten, varför innebörden denna torde böra först av senare beröras Ursprungligen innebar ordet stapelrätw något helt annat än nu. Enligt Magnus Erikssons stadslag ägde främmande köpmän k. gäster lossa gods, kom med främmande som fartyg direkt från utlandet, ivilken svensk stadshamn som

helst Köpm. B. Dessa gästers fria handel

var dock underkastad åtskilliga inskränkningar; sammanfattningen av bestämmelserna härom utgjorde vad man i äldre

tider menade med ordet stapelrätt. Vid denna tid

var ingen sjöstad betaget att i sin hamn mottaga till lossning gods från utlandet. Emellertid började, på sätt tidigare omnämnts en upp-

delning av städerna ske med avseende å deras rätt att idka

1 Se ovan sid. 53 not 1. 2 Se vidare: Skatteregleringskommitténs betänkande, del V; kommitténs P. M. nris 43 Om tolagen, av J. V. Kjellberg och 45 Om stapelrätten, av densamme; Om tolagen samt packhus- och tullhusbyggandet i Stockholm, av Vilh. Gyllensvárd tryckt 1906; ävensom en av numera landshövdingen Alexis Hammarström utarbetad, i april 1901 dagtecknad P. M. beträffande frågan i vad mån den vissa stapelstäder .tillagda rätt till tolagsersättning motsvaras förpliktelser för dem gent av emot tullverket samt huru dessa förpliktelser fullgöras. 3 Sid. 27.

utrikes handel. Anledningen härtill väl närmast, att var handelns koncentrering till vissa städer ville man genom höja dessa och göra dem i stånd att undantränga de utländska mellanhänderna. Städerna uppdelades i tre kategorier, nämligen dels sådana ägde rätt att såväl utsom skeppa gods utrikes ock utländska

aktiv handel som mottaga

köpmäns till lossning passiv utrikes handel, dels såvaror dana väl ägde rätt till aktiv men till passiv utrikes som handel, dels ock uppstäder, endast ägde rätt till s. som handel med och sjöfart på inländska hamnar Förstnämnda slags städer hava, såsom även tidigare omnämnts, kommit att benämnas stupelstdder. I mån ändrad uppfattning rörande näringssamma som en politiken gjorde sig gällande, rubbades även stapelstädernas monopolställning. En skillnad mellan stapelstäder och övriga städer kvarstår alltjämt, anledningen därtill är men längre strävan att främja vissa städer att till nu genom dem koncentrera handeln, utan orsaken torde att tullvara, behandlingen av rent praktiska skäl måste koncentreras till vissa platser. I överensstämmelse härmed och då exporttull finnes gäller, att utförsel får ske från vilken hamn av Varor som helst. l fråga gods, sjöledes inkommer från utrikes om som ort, stadgas i tullstadgan § 14 att lossning och mom. tullbehandling därav må äga rum å vilken tullplats som helst, så fartyget icke till del innehar tull-

framt någon

År däremot eller mindre del den pliktigt gods. större av från utlandet medförda lasten tullpliktig, må, så länge sådant gods innehaves. lossning fartyget, med undantag för av vissa icke äga annorstädes än i stapelstad. varor, rum

1 Rätten till handeln på inländska hamnar kunde vara särskilt begränsad; sålunda voro under en tid städerna norr om Stockholm med sin handel hänvisade till sistnämnda stad.

2 Med tullplats förstås dels stapelstad dels ock vid Saltsjön belägen annan ort, där uppsyningsman eller tulltjänsteman av lika eller högre grad utövar ständig tullbevakning Tullstadgan § 5 mom. 2.

3 Stapelstäderna i riket äro Eskilstuna, Falkenberg, Gävle, Göteborg, Halmstad, Haparanda, Hudiksvall, Hälsingborg, Härnösand, Jönköping, Kalmar, Karlshamn, Karlskrona, Karlstad, Kristianstad Åhus, Kristine-

Genom särskilda undantagsbestämmelser äro dock vissa. lättnader medgivna. Stapelstadsrätt meddelas Konungen. Med densamma av är förenad möjlighet att erhålla tolagsersättning, varjämte den ansetts medföra skyldighet att hälla tullhus och sjömanshus.

Skyldighet att bygga och underhålla packhusg har sedan gammalt ansetts åligga vederbörande städer. Redan i stadslagen talas om klädeshuset, varest de s. k. gästerna skulle sit gotz skipanå och enligt Norrköpings beslut av är 1604, § skulle uti alla stapelstäder klädeshus inrättas, varest allt kläde borde införas och besiktigas, innan det såldes Uti ordinantien för köphandeln den 12 oktober 1617, punkt XV, stadgades bl. att främmande a., skulle uppföra allt kramgods och lätta uthi köpmän Varor packehuset samt vin och främmande drycker uthi wisse stadzens ther til förordnade källare, och att borgmästare där packhus och källare icke

och råd i de städer, redan

funnes, skulle förpliktade att inom. år och dag upp-vara rätta packehus och källare, ther the fremmande sine dricker och kramgodz i stort försällia kunne Packhusen ha ursprungligen sannolikt varit avsedda närförsäljningslokaler. När de fått mast som magasin och tullbehandlingslokaler, torde icke betydelse jämval som vara 1617 emllertid förutrett. års köphandelsordinantie synes utsätta, att tullbehandlingen skulle äga rum ä packhusen. l förordningar från drottning Kristinas omyndiga år talas

hamn, Landskrona, Lidköping, Linköping, Luleå, Lysekil, Malmö, Marstrand, Motala, Norrköping, Nyköping, Oskarshamn, Piteå, Ronneby, Simrishamn, Skellefteå, Stockholm, Strömstad, Sundsvall, Söderhamn, Söderköping Mem, Södertälje, Sölvesborg, Trälleborg, Uddevalla, Umeå, Varberg, Visby, Västervik, Västerås, Ystad, Örebro och lrn- Uppsala, sköldsvik. 1 Angående denna fråga se sid. 114 o. 2 Numera torde med packhus närmast de lokaler, där underavses sökning äger samt med tullhus förstås expeditionsav varorna rum, lokaler m. m. 3 Köpm. B. XXXHI. 4 Amelia edition av stadslagen, sid. 548.

också städernas packhus, där godset skulle visiterasm

benämnes packhnset stadzens l en förordning av år 1641 eller och ålägges det borgmästare och kläde- packehusm

råd och hålla sådant hus

att upprätta

städernas skyldighet i äldre tider :att Frågan om

och underhålla lokaler, avsedda enbart för tull-

bygga likaledes outredd Det har ifrågasatte, att behandlingen, ar varför så få uppgifter rörande denna Fråga

anledningen, den, att den ringa rörelsen och de enkla

påträffas, vore förhållandena under äldre tider tillåtit, att tullbehandlingen

särskild tullokal.

mångenstädes försigginge utan någon

har gällande, tullbehzxndlingen redan Avenledes gjorts att

å klädeshuset, stadens lokal. Såsom

tidigt ägt rum v. s. denna har åberopats, tullen under skäl för mening att

medeltiden icke obetingat erkänd såsom kronans

var en

städerna gjorde anspråk därpå rättighet, utan att även

Då Johan III i brev den 1 februari och den 29 septem-

ber 1590 befallde, att kronans tnllbod, bättre än den

dittillsvarande, skulle inredas i ett de nya tornen östan

till i Stockholm, så avsågs väl, att staden även skulle be-

Kungl. lrlajzts brev under mitten kosta åtgärden, men några 1600-talet rörande sjötullhus i Stockholm utgå från, att

av kronan skulle bekosta anskaffande och underhåll därav

anvisades för ändamålet.3

medel

1 Hawmtarsirönz, sid. 17 not 2.

2 Skalvteregleringskommittzâns P..M. nr 45, sid. 6-7. Ha7n7haøström anför härom: Redan stadslagen omnämner stadens klädeshus, dit vissa varuslag skulle föras för att upptecknas; - -eljest torde det sannolikt först i 1577 års mandat om tullen, men vara något direkt stadgande packhusbehandling och packhus återsom om finnes. Det förefaller emellertid, om där icke vore fråga om ett som stadens utan ett kronans hus. Varornas rannsakning skulle nämligen försiggå uti Kungl. Majts egne inventariebodar.

3 Jämlöras härmed bör Kungl. Majzts resolution den 30 augusti 1647 opå Gen-Tollförwalterens Mårthen Leijonskiöldz inlefwererade puncter, däri säges, bland annat: H. K. M:t förnimmer ogierna, att H. K. Hztz uthgågne Order till Landzhöfdingarne Tullhuus bygningarnes fnlbordan så litet effterom kommes och ställes i wärcket: will icke deste mindre på nytt them befalla, att the medh alfwar och vthan försummellse både sielfwe giöra

Att i varje fall tullhusbyggnadsskyldigheten icke förbundits med rätten att uppbära tolag, då sådan rått först medgavs, lärer kunna tagas för givet. Då för Stockholm den 10 1636 utfärdades ett nytt privilegiebrev, tiller-

mars

kändes sålunda staden tolag med den motivering, att Staden intet kan uthan wisse upbörder, af hvvilke Embeten

Wara

måge blifwa medh skiälig besoldning efter Embetet försörgde, och andre Stadzens Byggningar och Börder till dess nytta, förkofring och heder uppeholdne heller ordalagen i breven beträffande de övriga

städer, under 1600-talet tillerkändes rätt till tolag,

som

någon skyldighet att bygga tullhus att utläsa. 1

synes vara

Sedan tolagen år 1680 indragits till kronan kort

men

därefter Stockholm och även andra stapelstäder

senare er-

hållit rått att uppbära stadstolag, kom ratten till

en ny

tolag att första gången sammanknytas med förpliktelsen att hålla tullhus Efter det fråga uppkommit att upphäva den för det dåvarande till Stockholms stad utgående tolagen, beslöts nämligen genom Kungl. Majzts brev den 25 mars 1686, att Stockholms stad skulle ännu på någon tid få behålla tolagen, allenast tullhuuset uthaff dhe dherigennm fallande medel aff stadhen inlöst och packhuuset ihoopa medh det samme uppbygdt Wardern

Vid ett annat tillfälle under nämnda år synes frågan om

packhusbyggnadsskyldigheten hava kommit att sättas i

sitt till i saken, såsom och tillholla Borgemästare och Rådh iStäderne, att hette Tullhuus bygningar ändeligen inrättas och fulbordas. Leijonskiöld visserligen generaltullförvaltare för sjötullen, men det var har Gyllensvärd sid. 56 gjorts gällande, att Leijonskiölds framav ställning i denna del avsett tullhus för det ett årtionden gamla lantpar tullväsendet. 1 Jmfr sid. 116 not l. 2 Ärendet hade dessförinnan behandlats i kammarkollegium. Närmare redogörelse för därvid förda förhandlingar med Stockholms magistrat samt de inom kollegium yttrade meningar återfinnas i kollegii protokoll för den 11 mars 1686. Redan brev den 23 juni 1680 hade Stockholms stad ålagts genom att icke allenast reparera det dittillsvarande bofälliga och obekväma packhuset utan även föranstalta att ett annat, mera bekvämt, bleve om uppbyggt. Därvid synes packhusbyggnadsskyldigheten hava närmast satts i förbindelse med stadens rätt att uppbära stämpelpenningar.

samband med frågan tolagen. Staden Halmstad hade nämhemställt befrielse från packhushyran till sjöligen om tullens behnv, eftersom stämpelpenningarua därtill intet förslå och staden inga medel att tillgå haven. Kungl. resolverade: Såsom staden intet njuter tolagen, Majzt av heller besväras med packså finnes skäligt, att han må husbyggandeä. När sedermera ett kungl. brev den 21 september genom alla erhöllo uppbära tolag hwaraf 1715 stapelstäderna rätt att och andre nödigebyggningar vid macht bryggor, packhus hållas samt andra omkostningar betalas, så synes man utgått från den förutsättning, att skyldighet att hålla dessa byggnader ålåge vederbörande städer. Uti fortsättningen av andra Städer aldeles ingen sådan brevet yttras nämligen, att inkomst hafwa där de likwäl til omkostnad at tilgå, samma och blifwa förbundna Däremot finnes intet,

byggnad

direkt för städerna att hålla som häntyder å skyldighet i enlighet med framtullhus, men kominerskollegium, vars kungl. brevet 1715 utfärdades, beslöt, enligt ställning av vad framgår dess protokoll den 16- juni 1719, att som av cirkulärbrev skulle utfärdas till landshövdingarna i de län, där stapelstäder funnes, med åläggande för magistraterna

i dessa städer att fullgöra den tullliusbyggnadsskyldighet,

förmenade tillkomma dem, på den grund, som kollegium att de år 1717 1 erhållit rätt att uppbära tolag. 3 Är 17717 dock endast skett reglering stadstolagen, i det 1 hade en av Kungl. Majats brev den 28 februari 1717 bestämts, att densamma genom skulle utgå med lika procentsatser. 2 Rörande de inom kollegium förda överläggningarna frågan synes närmast hava uppkommit i anledning besvär utav Karlskrona stad anav gående tullhuset därstädes innehåller dess protokoll, bland annat: Oarlscronøiu Jnkallades Öfr:D:n Ehrenpreus och frågades hkn som består Tullhusen anten K. Mzt el: Staden och hkn dem underhåller. Han sade at han wall intet härå wet någon resol. el: förordning, dock hafu alltid Warit wanligit at sedan K. Mzt dem gång låter upbyggia, en bör tullnären dem wid makt hålla och reparera när behöfves: hwarom ock ÖfrzDzn sade sig förd åhr hafwa till K. Collzm ingifzt ett Memorial, hafwandes han därwid giordt den anställt enär han tillträdde arrendet at den tullnär uti Tullhuset skulle det ock reparera enär besom wore höfwes, sak är det wid de Tullhus som ligga ut på Klipporne. men en annan Förelästes Öfr:D:n 1 § Garlscrona Stads beswär ang:de Tullhuset av derstädes.

Under 1700-talet emellertid hava kommit att synes man

förbinda frågan städernas skyldighet att bygga och

om underhålla tullhus med städernas rätt till andelar i accis

och i bakugnspenningar Varjämte även den uppfattning kom till uttryck, att knngl. landtulls- och accis-

genom

stadgan den 19 september 1776 reglerats stapelstådernas tullhusbyggnadsskyldighet Därvid hava

synes man

Öfr:D:n sade at Tullhusen består K. M:tt, dock sådana hwaruti han förrättar sin syssla, och Siötulls Rätter hållas samt der Tullnärerne och Controlleurerna förrätta sina tienster, men består K. Mztt tullnärexi någre Wåhningsrum, der han sielf med hustro ,och barn håller hushålld: och om uti någre städer K. Mztt intet hafwer egne Tullhus, så plågar medell därtill bestås af hans K. Mzt, neml. de husrum som Tullnären ock Control: förrätta sine tjenster och Siötnlls Rätter hållas. Men sedan Städerna fått en Tolag med flere inkomster nu ny som äre anslagne till Tullhusens byggnad och wed makthållande Så åligger Städerne sådane hus at låta bygga och wid makt hålla. Detta bijfölls. . 2 § af beswär förelästes då Öf:rD:n sade at samma -- - -

Carlscroøza. Discourerades sedan om Tullhusens byggnad: och såsom nu samtel. Stappel städerna hafwa Tolag och andra inkomster, som äro

anslagne till Tullhus byggiande, så åligger och samma Städer at af

Stadsens medell låta byggia och wid mackthålla sådana Tullhus, hwaruti både Tullnärerne och Controlleurerne förrätta sine tiänster samt Siötulls Rätterne hållas, dock derunder begrepne de wåhningsrum som till Tullnärs serskilte hushålld erfordras, hkn resolzn nu projecteras på denne beswärf Det av kommerskollegium utfärdade cirkuläret var av följande lydelse: "Såsom BIagistraterne i Stapell Städerna mot den åhr 1717 bemälta Städer till publique Byggnader och reparationer i nåder förundte tolag åligger af samma med flere dem anslagne Midell att låta nybyggia samt behörigen vid macht holla sådana tullhuus, hvaruti både Tullnåhrer och Controlleurer wederbörligen kunna förrätta deras tienester ,och Sjöötullsrätter hollas dock att derunder icke begripes de som Wåningsrum som till Tullbetienternes särskilte Huushåld betarfwas, fördenskull behagade Herr Landzhöfdingen sådant wederbörande Magistrater till efterrättelse kundgiöra och der öfwer en alwarsam hand hålla, at detsamma behörigen må blifwa efterlefwat och fullgioicdt så att Kongl. Majzts höga tienst vid tulltechten i mangell af nödiga eller illa conditionerade tullhuus på något sätt icke måtte komma att lijdañ 1 Se härom Arnell: Stadslagen, sid. 109-110. 2 Även skatteregleringskommittén har uppfattning. Sålunda samma

yttras i dess betänkande del V, sid. 27: Tullhusbyggnadsskyl-

nämnda icke kan antagas hava avsett beaktat, att stadga

sjötullhusen

och i vad mån landtulls- och accisstadgans Frågan om

bestämmelser tillämplighet å sjötullhusen finge anses äga

dessas skyldighet att bygga

i stapelstäderna ävensom om

Kungl. Majzts resolu-

tullhus blev emellertid avgjord genom

1828 besvär Hudiksvalls stads äldste tion den 22 juli på av

länsstyrelsens i länet utslag den 6 juli 1827 anöver ett

stadens skyldighet att uppföra och inreda en bygg-

gående

till ämbetsnad med tillräckligt antal rum att begagnas

därstädes. Uti resolutionen

och vaktrum för tullbetjäningen

kungl. brevet den 21 framhölls till en början, att genom

1715 samtliga rikets stapelstäder tillagts rättigseptember till städer ankommande och utgående

het att alla samma av

varför packhus och

åtnjuta viss tolag, bryggor, varor en borde vidmakthållas och andra

andra nödiga byggnader

kommerskollegii cirkulär till omkostnader betalas, samt att

den 16 juni 1719

landshövdingarna i stapelstadsorterna av

städerna den dem i nåder förunte innehölle, att ålåge av

och vidmakthålla sådane tolag låta uppbygga behörigen

varuti både tullnärer och kontrollörer vederbörligen tullhus,

ock sjötullsrätter hållas. kunde förrätta deras tjänster, som

och den, tillyinnande be- Med åberopande härav enär av

berörda åberopade landtulls- och accisfrielse från åliggande

kunde hava avseende på de stadgan år 1776 icke anses av och där sjötullkamrar

städer, som ägde stapelstadsrätt vore inrättade, fann Kungl. Majzt Hudiksvalls stad, såsom ägande

nämnda allmänna stapelstadsrätt, vara, på grund av ovan

och underhålla de för tullstadganden, pliktig att uppföra

ämbets- och vaktrum. betjäningen där i staden nödiga

Kungl. staden den lindring, att

Emellertid medgav Mart

under vissa villkor staden, i stället för att bygga tullhus,

Kungl. landtulls- och accisstadgan den 19 digheten reglerades genom bland annat bestämde de särskilda fall, då september 1776, vilken deltaga. Sedan den tryckande börda, kronan skulle i tullhusbyggande

erläggandet lilla tullen och accisen, blivit i början av bestod i av som upphörde också magistraternas andelar i 1800-talet lyft från städerna,

accisen och bakugnpenningarna att utgå.

1 Hammarström, sid. 12; Gyllensvärd, sid. 20 o.

2 Svensk författningssamling 1828, bih. sid. 122.

ägde att, om sådant funnes förmänligare, förhyra för tull-

verket erforderlig lägenhet.

Kort därefter föremål för var Kungl. Maj:ts prövning en

av magistraten och borgerskapets äldste i Gävle gjord

anhållan att, medelst förklaring de äldre och av otydliga

stadgandena om tullhusbyggnader, måtte i allmänhet be-

stämmas, att enligt gällande föreskrifter någon skyldighet till tullhusbyggnad icke vore stapelstäderna âlagd. Kom-

merskollegium, som avgivit yttrande i anledning framav ställningen, hade därvid gjort hemställan, huruvida icke

nyssberörda, Hudiksvalls stad beviljade lindring i skyldigheten att tillhandahålla tullhus kunde få tillgodonjutas

av stapelstäderna i allmänhet. Kungl. lVlajzt fann emeller-

tid, enligt brev den 26 november 1828, Gävle stad vara lika med stapelstäderna i allmänhet pliktig att anskaffa nödiga tullhusbyggnader samt förklarade, att, då ett allmänt

tillstånd för stapelstäderna att

genom förhyrning lämna tull-

dels icke nödvändigheten rum av päkallades, dels måhända skulle medföra täta ombyten av lokal och användandet av mindre tjänliga platser, med olägenhet för både tulltjänste-

männen och de trafikerande under jämt yppade anledningar till tvister mellan städerna och tullverket, funne Kungl..

Majrt skäl att bifalla kommerskollegii framställning, utan

borde, i händelse en eller annan stapelstad särskilda av omständigheter önskade befrielse från skyldigheten att

bygga erforderliga tullrum, sådant vid varje tillfälle ankomma pä särskild prövning.

Likaledes har Kungl. Majzt den 27 januari 1846 avslagit

en av Haparanda stads borgerskap gjord ansökan be-

om frielse frän anskaffande och underhållande

av erforderliga

tullhurslägenheter i staden. 1

1 I nämnda ärende hade generaltullstyrelsen gjort gällande, att det enligt kungl. brevet den 21 september 1715 och kommerskollegii cirkulär den 16 juni 1719 ålåge Haparanda såsom stapelstad att mot ersättning till tullverket övertaga detsamma uppförda våg- och packhus av m. m. . Staden hemställde hos Kungl. Maj:t frikallande från skyldigheten om att anskaffa och underhålla omförmälda tullhuslägenheter" under åbe-

ropande av, bl. a., att de städer, funnits 1715 och 1719, varit försedda som med donationer och ägt att uppbära tolag handeln den tiden m. m., att varit ensamt förbehållen städernas borgerskap, Haparanda samt att

Under förra hälften och mitten 1800-talet beviljades

stapelstadsrätt emot fullgörande av de skyldigheter, som

kunna staden, i egenskap stapelstad, enligt författningarna

åläggas eller under användande andra liknande uttryck

Tullhusbyggnadsskyldigheten ansågs således icke böra

särskilt omnämnas utan förmenades utan vidare förvara

enad med stapelstadsrätten. Däremot uppstälides understundom såsom villkor, att vederbörande stad skulle ersätta kronan för tullpersonalens avlöning till den del., densamma kunde bestridas av tulluppbörden

åtnjöte tolag eller inkomst. Därjämte åberopade staden 19 kap. annan i 1776 års landtulls- och accisstadga. Generaltullstyrelsen bestred ansökningen under framhållande av bl. a.. åberopades i resolutionen den 22 juli 1828 angående Hudiksvall. de skäl, som Kungl. Majzt fann enligt beslut den 27 januari 1846, i överensstämmelse med vad ianledning Hudiksvalls stads besvär i fråga om av åläggandet för nämnda stad att uppföra och underhålla erforderliga tullhuslägenheter resolutionen den 22 juli 1828 blivit förklarat samt genom i betraktande vad generaltullstyrelsen vidare anfört och upplyst, icke av skäl att å ansökningen fästa avseende. 1 Svensk författningssamling 1842 nr 45, sid. 2 Haparanda; 1855 99, sid. 4 Sö1vesb0rg; 1856 nr sid. 1 Oskarshamn. nr 2 Genom skrivelse den 15 juli 1812 intagen ikommerskollegii kungörelse den 11 augusti 1812 till kommerskollegium medgav Kungl. Majzt Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall, Hernösand, Umeå., Luleå och Piteå tills vidare och på försök, den utvidgade stapelfrihet, attideras hamnar emottaga främmande nationers fartyg, samt särskildt förstnämnda 3:ne städer, hvilkas utrikes seglation förut inskränkt sig endast till Östersjön, den ytterligare rättighet at, lika med de öfrige, idka handel äfven på andra utländska hamnar, alt sådant emot de vilkor, at därest sjötullsuppbörden i desse städer, utom Hernösand och Umeå, för det ena eller andra året uppginge til et belopp, hvarmed derstädes tjenstgörande sjö-tullsbetjäning kunde aflönas, d-en stad, för hvilken sådant inträffar, då skal, i likhet med hvad för Luleå och Piteå städer redan är stadgadt, genom bristens ersättande, hålla Kronan skadeslös - - -

Då. Karlstad den 4 april 1840 Svensk författningssamling nr 13, sid. 1

erhöll stapelstadsrätt, bestämdes, att stadens handlande skulle ansvara, för alla och alla för att, därest tulluppbörden i staden för något en en, år skulle uppgå till det belopp, erfordrades till den ytterligare som tullbevakning, generaltullstyrelsen kunde finna nödigt att till fullsom komlig säkerhets vinnande i avseende på den stapelstaden förordna nya och inrätta, bristens ersättande hålla tnllverket skadeslöst; bögenom rande Karlstad därförutom deltaga uti de skyldigheter, som enligt författningarna rikets stapelstäder i allmänhet åligga.

Efter det 1857 års tolagsreglering verkställts och rätten att uppbära tolagsersättning kommit att längre utan vara vidare förbunden med erhållande stapelstadsrätt utan bero av av Kungl. Majzts beslut i de särskilda fallen hava nyblivna i allmänhet särskilt ålagts bekosta tullokaler

-stapelstäder att

sig städerna tillerkänts tolagsersättnin eller m. m., vare g Därvid användes till början sådana uttryck, som att en stapelstadsrätten meddelades under villkor dels att ät tull- Verket varda upplâtne sådana för tullförvaltningen erforderliga lägenheter, kunna godkännas, dels ock att staden som skall underkastad de skyldigheter, rikets övriga vara som stapelstäder åligga och däribland förbindelsen att inrätta behörigt sjömanshuss. 2 Denna ordställning skulle möjligen kunna föranleda till det antagande, att rikets övriga stapelstädeiv, icke ansetts pliktiga upplåta tullokaler. Något sådant torde icke varit avsett senare har också använts ett skrivsätt, som giver vid handen, att motsvarande skyldighet ansetts föreñnnas för stapelstäder i allmänhet, varjämte även inryckts uttrycklig förklaring därom, att vederbörande stad skall vara pliktig att jämväl anskaffa och underhålla nödiga inventarier och möbler. Det numera sedvanliga uttrycket är, att stapelstadsrätten beviljas mot villkor, dels att staden ät tullverket anskaffar och underhåller godkända, för tullförvaltningen erforderliga lägenheter jämte nödiga inventarier och möbler dels att staden skall jämväl i andra -- avseenden underkastad de skyldigheter, vilka åligga vara rikets övriga stapwlstäder och däribland förbindelsen att inrätta och upprätthålla behörigt sjömanshusa 4

1 Jmfr sid. 123.

2 Svensk författningssamling 1866 nr 77, sid. 4 Falkenberg, jmfr 57, sid. 1 Trälleborg. .även nr 3 Jmfr sålunda Majtzs brev den 12 juli 1855 ang. beviljande stapelstadsrätt för Sölvesborg; jämte det föreskrift meddelas om av skyldighet för staden att hålla tullokaler m.,förekommeriomedelbart m. sammanhang därmed det stadgande, att staden skulle jämväl i övrigt underkastas de rikets stapelstäder i allmänhet åliggande skyldigheter. 4 Svensk Törfattningssamling 1887 sid. 1 Uppsala; 1900 nr nr 64 Lysekil. Angående äldre skrivsätt, varvid dock skyldigheten att upplåta för

Understundom har Kungl. Majzt vid beviljandet av stapel-

stadsrätt medgivit befrielse från eller lättnad i de skyldig-

vad nämnts, ansetts böra förbindas

heter, som, enligt ovan

med stapelstadsrätten. 1 e

redan villkor har

Ansökan om befrielse från uppställda

Kungl.

avslagits. 2 däremot av Majzt

anskaffa

Att jämväl äldre stapelstäder hava skyldighet att

och underhålla inventarier till vederbörande tullhuslägenheter, fastslagits såväl i administrativ ordning som genom

har

dnmstolsbeslut.

Sålunda förklarades Karlskrona stad, vägrat att

som ansedda möbler för tullokalerna

tillhandahålla såsom nödiga

den 29 oktober 1886

i staden, genom Kungl. Majzts brev

kostnaderna för dessa möbler; och

pliktig att vidkannas

dom den 27 november 1893 ålades

enom Kungl. Majzts

anskaffa inventarier till neder-

Stockholms stad att åtskilliga

och tullrättslokaler; 3

lagskontors-, packhusinspektions-

Stockholm intager en undantagsställning. landtulls- och accisstadga 19 kap. 8 § Enligt 1776 års

uti accis-

skulle i Stockholm kronan bestå tre fjärdedelar

staden skal kostnad

hus, tullhus eller vaktstuvubyggnad;

delen och sådana hus, utan kronans

til then öfriga tilskjuta,

vid hålla Ehuru denna bestämmelse, så-

deltagande, magt

icke i fråga sjötullhus, har

förut nämnts, gällde om

som

Kungl. Blajzts brev

likväl samma fördelningsgrund enligt

1783 kommit att tillämpas även i fråga den 16 september

nuvarande k. Stora tullhuset vid

om uppförandet av det s. Skeppsbron i Stockholm. 4

erforderliga inventarier omnämnts, Svensk författtullförvaltningen se sid. Simrishamn, 1878 sid. 3 Vadningssamling 1870 nr 29, 4 nr sid. Västerås, 1879 sid. 1 Lidköping samt stena och nr 20, 1 nr 1881 62, sid. 1 Skellefteå. nr

författningssamling 1900 97 Motala och 1901 nr -24

1 Svensk nr

Eskilstuna. Majzts augusti 1910 i anledning av ansökan

2 Kungl. beslut den 19 staden Lund. av 3 Holm: Nytt juridiskt arkiv 1893, not A nr 353.

till Kungl. Maj:t den 13 september 1783 hade dåi Uti skrivelse framhållit behovet ett nytt sjötullvarande generaltulldirektionen av och packhus samt hemställt, huruvida jämlikt 1,776 års stadga tre e

Nu berörda beslut hava den

synes grundat uppfattning,

att Stockholm skulle med avseende

á skyldigheten att bygga tullhus rättsligen intaga en undantagsställning. Frågan om stadens skyldighet att bygga tullhus blev år 1857 föremål för Kungl. Majzts Stockholms prövning. stads dratselkommission hade nämnda år hemställt, att, i överensstämmelse med vad Kungl. Majzts brev den 16 genom september 1783 och den 31 januari 1787 1 blivit kronan bestämt, måtte till

fjärdedelar av kostnaden för uppförandet borde bestås sjötullmedlen av och Stockholms stad skyldig utbetala den övriga fjärdedelen vara samt sedan ensam underhålla byggnaden. Kungl. Makt lämnade enligt ovannämnda brev den 16 september 1783 bifall härtill samt förklarade sig

vilja anbefalla vederbörande att utse de medel. vilka den erforderliga av kostnaden måtte kunna bestridas. De över statsverket förordnades kom-

mitterade, som erhöllo berörda befallning, inkommo till Kungl. Majzt

med en tförestallningñ att Stockholms stad borde, med hänsyn till den tolagsinkomst, staden förunnad, skyldig besom vore vara ensam kosta tullbyggnaden i fråga; 1776 års stadga hade blott avseende å

nybyggnader vid landtullen; med nybyggande sjötullhus och packav hus förhölle sig däremot i anledning flera kungl. förordnanden av annonlunda; sådana tillhörde nämligen städerna ensamt att ombesörja, mot det att de återbekommit den tolagsinkomst, till kronan som de år 1680 avstått. Riksens råd funno, enär Stockholms stad vidare åtnjöte den staden till sjötulls- och packhusbyggande år 1684 tillagda tolags-

förhöjningen av procent på inkommande och procent på ut-

gående varor, utan samma förhöjning redan 1717 blivit nedsatt till dess år 1636 ägande primitive belopp, då staden alldeles befriad var från all tillskjutande kostnad för ifrågavarande publika byggnader,

anledning instämma uti det kommitterade över statsverket gjorda av. yttrande, att med stadens då. ägande tolagsrättighet förknippad vore någon dess skyldighet att bygga packhus; emedan det icke desto men, mindre billigt, att staden, inkommande och utgående vore som av varor njöte inkomst, i sin mån bidroge till kostnaden för de hus, där olika

varor skulle emottagas och förtullas, och svårighet mötte att finna någon

måttstock, varefter tillskottlborde prövas, det lämpligast

samma vore att taga det av tulldirektionen i dess första hemställan denna sak om åberopade förordnande i 1776 års landtulls- och accisstadga till grund;

i det följande anfördes, hurusom denna stadga endast rörde byggnader vid landtullen, att vid deltagande i kostnaden för sjötulls- och men nya packhuset kronans rätt icke kunde sägas bliva trädd i nära, om analogi med berörda stadga kronan till tre fjärdedelar skulle själv vilja besörja densamma. Kungl. Maj:t fann enligt brev den januari 1787 31 gott låta bero vid vad i brevet den 16 september 1783 blivit förordnat.

1 Jmfr föreg. not.

deltaga i kostnaden för kommissionen

tre fjärdedelar en av

anmodan föranstaltad tillbyggnad

enligt generaltullstyrelsens

invid tullpaclzliuset. I däröver avgivet utlåtande redogjorde generaltullför vad vid tillkomsten berörda 1783 och styrelsen av beslut förekommit och anförde iomedelbart sam- 1787 ars därmed Av vad här blivit i manhang följande: ovan kan visserligen dragas den slutsats, underdånighet anfört, Stockholms stad i avseende ä byggande tullkammare att av och icke borde tillförbindas skyldigheter utöver packhus högstberörde beslut blivit dem, som genom Kongl. Majzts Vilket ock, vad beträffar det harvarande tullstaden ålagde, i så mätte kunde äga skäl för sig, detsamma huset, som innefattar icke allenast tullkammarelokaler och egentligt jämväl ämbetsrum för tullverkets överstyrelse packhus utan med därtill hörande avdelningar; då det vid stapelmen beviljande ät rikets städer i allmänhet såsom rättigheters villkor föreskrivits, att städerna skola bekosta uppförande och underhåll tullkammare och packhus, och den tillav i icke blivit uppförd i och för byggnad, som nu är fråga, överstyrelsens särskilda räkning, utan varit påkallad av trafikens tillväxt pä stället och därigenom föranlett behov av

ökat utrymme för själva packhusmagasinet, finner general-

betänkligt med sitt förord hos Eders Kongl. tullstyrelsen att den drätselkommissionen gjorda under- Majzt understödja av däniga framställningen Vid ärendets föredragning den 7 juli 1857 fann Kungl. med avseende ä det generaltullstyrelsen upplysta Majzt, av tillbyggnaden blivit vidförhållande, att den ifrågavarande

icke för utvidgning de för generaltullstyrelsens

tagen av lokaler endast för beredande räkning begagnade utan av trafikens tillväxt erforderligt ökat utrymme ett i följd av Stockholms icke skäl att till drätsel-

för packhusmagasin,

kommissionens hemställan lämna bifall Vad stadens underhällsskyldighet, så har denna, angår varit omstridd i fråga de hus, vilkas enligt uppgift, om uppförande staden bekostat. ensam

Stockholms stad har ensam bekostat paviljongerna och tull-

i Blasieholmen 1876, ä Riddarholmen 1882 och iStadspackhusen å gården 1889 och 1899.

Med avseende å det stora sjötullhuset gjorde staden på sin tid gällande, att kronan skulle deltaga ivissa reparationer. Generaltulldirektionen bestred detta; Kungl. Majzt avgjorde ärendet den 6 juli 1815 fann därvid generaltulldireksamt tionens vägran till biträdes låmnande uti kostnaden för berörda reparationers verkställande både författvara av ningarna föranledd och med desamma överensstämmande, men förordnade likväl på billighetsskäl samt med hänsyn till vissa andra föreliggande omständigheter, att kronan skulle deltaga i kostnaden enligt angivna grunder. Några år senare hade Kungl. Majzt att ånyo taga ståndpunkt till frågan och fann då, enligt brev den 911I1l18l9, det på grund författningarnas föreskrift böra av Stockholms stad att för del då ifrågaensam ansvara en satta reparationer å tullhusbyggnaderna. Enligt brev den

23 mars 1825 fann Kungl. Majzt likaledes skäl att sär-

skilt medgiva något deltagande å Kronans sida i drätav selkommissionen föreslagna reparationsarbetem, varjämte Kungl. Majzt förklarade, att gällande föreskrifter om nybyggnad och reparationer av tullhusen i huvudstaden böra vederbörande i behörig ordning iakttagasa av En viss jämkning i stadens underhållsskyldighet skedde genom Kungl. Majzts brev den 9 november 1847, däri förklarades, bland annat, att staden, dittills gammal som av hävd utan någon bestämd anledning förfatiningarna. men av ansetts böra underhålla jämväl de lokaler, vilka begagnades till ämbetsrum för generaltullstyrelsen samt för styrelsens kansli ävensom advokatüskals, kammar- och revisorskontoren, finge från denna underhållsskyldighet för framtiden befrias samt kostnaden därvid alltså framdeles utan stadskassans deltagande tullmedlen bestridas. av

I samband med frågan stapelstädernas om skyldighet att tillhandahålla tullhus med inventarier må här erinras bestämmelsen i tullstadgans § 89, att i stad, om varest tullkammare under tullförvaltares överinseende finnes inrättad, må såvida staden anskaffat och till tullverket överlämnat upplagsmagasin utländska med vissa - varor, undantag och inskränkningar, kunna mot särskild avgift till kronan för viss tid uppläggas under tullverkets lås

utan att vara underkastade undersökning från tullverkets

sida transitupplag; kunnande sålunda upplagda varor

direkt förtullas, förflyttas till stads transitupplag, annan uppläggas å nederlag, intagas å frilager eller återutföras.

I de flesta av rikets stapelstäder finnas sjömanshus Sjömanshus. Uti § förordningen den 13 juli 1911 angående sjö- 1 av manshusen i riket samt sjöfolks på- och avmönstring m. m. angives såsom sjömanshusens ändamål: att föra förteckning över svenska sjömän, användas i handelssjöfart, samt som anteckningar angående deras tjänstgöring å fartyg och förmedla svenskt sjöfolks för-

värnpliktsförhitllanden; att

hyrning å fartyg; att i den ordning, gällande Värnpliktsföreskriva, tillhandagå i avseende å de värnförfattningar inskrivning och redovisning; att beträffande sjöpliktiges och deras tjänstgöring meddela såväl vederbörande männen myndigheter redare och fartygsbefälhzavare de upplyssom de kunna i behov; att förvalta till sjöningar, varav vara manshusen hörande kassor och fonder jämte inflytande avgifter och övriga medel; samt att ägna eftersyn åt sjömännen och bereda understöd åt såväl sjömän som änkor och barn efter sjömän. Sjömanshusen, vilkas ursprungliga det följande framgår, beredande uppgift, såsom av var av understöd åt sjömän, hava sålunda ,kommit att fullgöra även del andra åligganden. Här må erinras därom, att, en utöver vad nyss nämnts, sjömanshusen enligt förordning den 31 december 1914 med närmare föreskrifter angående tillsyn ålagts vissa uppgifter med avseende å fartyg nya å övervakande fartygs behöriga bemanning. av Sjömanshusens historia går tillbaka till den 30 mars 1748. Genom ett Kungl. Majzt nämnda dag utfärdat av coopvaerdieskeppare och skeppsfolk

reglemente, varefter

bestämdes nämligen, bl. till hava sig att rättzu, a., att beredande understöd åt ålderstigna sjömän skulle inav rättas ett sjömanshus, skulle förlagt i Stockholm. som vara Till underhåll detta första sjömanshus skulle utgå dels av avgifter sjöfolket, dels avgifter av fartygsredare, varav

1 Sjömanshus saknas endast i Eskilstuna, Kristinehamn och Örebro.

jämte för ändamålet anvisades en årlig kollekt i rikets alla kyrkor samt vissa bötesmedel Understöd kom att i främsta rummet utdelas till de i Stockholm med omnejd bosatta sjömännen; klagomål däröver anfördes från Göteborg. På framställning av denna stad tilläts kungl. förklaring den 4 augusti genom en 1752 nämnda stad ävensom övriga stapelstäder, vilka det åstundade, att själva få inrätta sin egen sjömanshusdirektion och för sådant fall åtnjuta sin anpart de för var av underhållandet dylik inrättning avsedda medel. Sjöav manshus inrättades därefter i de flesta stapelstäder. Så småningom blev det brukligt, att, så snart en stad erhöll stapelstadsrätt, den även inrättade ett sjömanshus. Någon skyldighet därtill förefanns dock Genom Kungl. llrlajzts brev den 29 januari 1864 ålades emellertid kommerskollegium att föranstalta inrättande om av sjömanshus i de stapelstäder, som ännu saknade sådant, varefter reglementet för sjömanshusen i riket den genom 4 mars 1870 föreskrevs, att sjömanshus skulle ñnnasi varje stapelstad. Sedan 1866 hal; vid beviljandet av stapelstadsrätt brukat inryckas föreskrift därom, att staden skall vara underkastad de skyldigheter, rikets övriga som stapelstäder åligga och däribland förbindelsen att inrätta behörigt sjömanshus Vad angår kostnaden för sjömanshusen, har redan omnämnts de inkomster, anvisades för det första sjömanssom husets underhåll. Avgifterna till sjömanshusen hava sedermera undergått åtskilliga förändringar Förutom avgifter av olika slag åtnjuta sjömanshusen jämväl visst statsanslag. Nu gällande bestämmelser angående sjömanshusens inkomster och utgifter återfinnas i kap. I avd. 6 1911 av års förordning. Städernas skyldighet att inrätta sjömanshus har under tider oavsett huruvida densamma senare egentligen tänkts mera vidsträckt gjorts gällande allenast -i fråga tillhandahållande expeditionslokalü om av i 1 Kommerskollegii utlåtande den 23 maj 1882. 2 Se härom närmare 1917 års sjömanshuskommitterades betänkande och förslag rörande sjömanshusens omorganisation avgivet 1919, sid. 142 0. 3 I förordningen den 13 juli 1911 stadgas i § 26 1: För mom. varje sjömanshus må utgifterna för ett kalenderår överstiga samma

Frågan städernas skyldighet i förevarande hänseende om blev aktuell ett under år 1882 inom finansdepartegenom mentet upprättat förslag till bestämmelser angående tolagsersättningens avlösning och vad därmed äger sammanhang 7 § detta förslag innehöll det stadgande, att stapelav stad, undfått vederlag för upphörd tolagsersättningssom förmån, skulle, vid äventyr mindre stapelrättens förlust av skyldighet till berörda

än även av att staten

vederlag eller motsvarande belopp, pliktig att, bl. vara a., för sjötrañkens bekvämlighet inrätta och underhålla behörigt sjömanshus. Uti avgivna yttranden över förslaget hava åtskilliga av stapelstäderna 1 särskilt vänt sig mot denna punkt och därvid framhållit, att frågan sjömanshusen tidigare varit om hopkopplad med spörsmålet om tolagen, samt att de dittills behövt vidkännas några utgifter i anledning av sjömanshusen. I anledning härav infordrades yttrande från kommerskollegium, som i utlåtande den 23 majl882 anförde bl. a.: Ehuruväl till början inrättande sjömanshus icke en av stadgat såsom villkor för stapelrätts åtnjutande, lärer var det icke tvivel underkastat, att detsamma måste anses vara såsom stapelstäderna i riket åliggande skyldighet. Denna en . skyldighet åtföljes likväl alltid av rättigheten att för underhållandet av sjömanshuset åtnjuta de i sjömanslxusreglementet för sådant ändamål bestämda avlöningsförmåner, vilka i de städer, varest sjöfartsrörelse bedreves i större omfattning, oftast torde, helst i förening med avkomsten donationer, enskilda erhållits, för av åtskilliga som av vara

års inkomster, såvitt dessa kunna beräknas med ledning av inkomsterna föregående år. Detta stadgande skulle kunna föranleda till det antagande, att de i föregående angivna inkomster bland vilka finnas angivna hyresbidrag från vederbörande städer skola ovillkor- ligen användas till täckande jämväl kostnaderna för expeditionslokaler, av samt att städerna alltså under alla förhållanden skulle vara fritagna från ekonomiska förpliktelser. Ett dylikt principiellt frikallande synes emellertid hava varit avsett.

1 Stockholm, Nyköping, Kalmar, Oskarshamn, Visby, Karlskrona, Karlshamn, Malmö, Landskrona, Hälsingborg, Halmstad, Göteborg, Uddevalla, Strömstad, Härnösand, Sundsvall, Piteå och Haparanda.

det avsedda ändamålet tillräckliga, så att vederbörande stads kassa behöver särskilt betungus. Skulle emellertid nödiga medel på den isjömanshusreglementet anvisade vägen icke bliva att tillgå, vilket i vissa smärre stapelstäder veterligen inträffat, det kollegium synes vara uppenbart, att staden måste i sådant fall anlita andra där fallande inkomster för att fullgöra sin skyldighet att underhålla behörigt sjömanshus Sedermera har förekommit, att vid beviljandet stapelav stadsrätt inryckts föreskrift skyldighet att inrätta och om upprätthålla behörigt sjömanshusn. 1 1917 års sjömanshuskommitterade hava i samband med frågan om skyldigheten att bestrida kostnaden för erforderliga expeditionslokaler uttalat den mening, att beträffande stapelstäder, vilkas stapelstadsrätt tillkommit i tiden efter berörda kungl. brev den 29 januari 1864, vederbörandes skyldighet i fråga om sjömanshusen uttryckligen framginge, att beträffande stapelstäder. tillkomma före men nämnda tid, skyldigheten i omförmälda hänseende återigen torde få tvistig. anses Frågan om städernas skyldighet i förevarande avseende torde utan nämnvärd praktisk betydelse, enär sjömansvara husens inkomster förslå för ändamålet. numera

Under- Omsorgen om den lägre skolundervisningen ligger princivisning.

piellt å kommunerna, fastän staten bidrager med allt större

andel kostnaderna därför. Med avseende å den högre av skolundervisningen är förhållandet det motsatta. Staten har att bära den huvudsakliga kostnaden, under det att kommunerna endast vidkännas del utgifter för skolbyggen nader o. Då i dessa hänseenden gälla regler för så väl samma stads- landskommunerna, skulle frågan därom kunna som här lämnas å sido. Med hänsyn därtill, att vissa undervisningsanstalter så gott som uteslutande äro tillfinnandes endast i städer eller stadsliknande samhällen, hava emel-

1 Svensk författningssamling 1887 sid 1 Uppsala. Emellertid nr har även den äldre formuleringen kommit till användning; se Svensk författningssamling 1900 64 Lysekil. nr

lertid dessa, ån principiellt så dock i verkligheten,

kommit att i förevarande avseende intaga undantags-

ställning, torde böra här beröras.

som

Beträffande de allmänna Iároverken stadgas i § 213

gällande läroverksstadga angående byggnad och underhåll

läroverkshus: av

Byggnad underhåll läroverkshus och skola, där

och av

sådan skyldighet icke enligt gällande författningar åligger kommunenf ske på bekostnad läroverkens byggnads-

fonder och stiftens byggnadskassor. Dock

vare kommunen

alltid skyldig att för läroverkshus med därtill hörande byggnader kostnadsfritt upplåta sådan byggnadsplats,

som

i § 57 sägsmz

Det har sedan lång tid tillbaka ansetts, att skyldigheten att bygga och underhålla läroverkshus åligger kommunerna. De flesta" låroverksstäder ha huvudsak åtagit sig

numera

dylik skyldighet. Vissa städer, såsom Ostersund och Kristian-

stad, hava dock vägrat att åtaga sig byggnadsskyldighet. heller har Stockholms stad velat åtaga sig sådan skyldighet, såvitt angår Nya Elementarskolan. I stad, näm-

ligen Haparanda, har staten bestritt kostnaderna för

uppförande av läroverkshus Emellertid vederbörande städer hava att ensynas

vidkännas kostnaden för och underhåll

samma byggande läroverkshus. Enligt låroverkstadgans § 217 skall

nämligen varje stift för de allmänna läroverkens behov äga byggnadskassa, inkomster utgöras från

en vars av

1 Uttrycket där sådan skyldighet icke enligt gällande författningar åligger k0mmunen återfinnes redan i 1820 års skolordning och förekommer därefter i varje skolstadga. Emellertid synes det icke låta sig göra att fastställa vad år 1820 åsyftades med berörda uttryck.

2 § 57 innehåller, att läroverkshus jämte därtill hörande byggnader bör vara beläget på en sund och fritt liggande plats, vilken tillika erbjuder tillräckligt utrymme för lärjungarnas lekar och rörelser i det fria samt medgiver uppförande av rast- eller lekskjul för deras vistelse ute vid dålig väderlek.

3 En närmare utredning i frågan lämnas i en av Sten Grönvall utarbetad, i Örebro stadsfullmäktiges protokoll och handlingar för år 1921 serien B 89 intagen P. M. rörande städerna åliggande skyldigheter nr i avseende å nybyggnad och underhåll av därvarande läroverkshus.

statsverket därtill utgående medel, frivilliga gåvor och bidrag städerna eller enskilda samt andra tillfälliga inav komster och odisponerade medel, som domkapitlet kan finna lämpligt att låta till denna kassa ingå, Ur kassan m. m.

äger domkapitlet att i mån densammas tillgångar och

av efter förhandenvarande omständigheter lämna bidrag till byggnad och underhåll läroverkshus. Vidare skall, enligt av § 219, vid varje läroverk finnas byggnadsfond, avsedd en för de ändamål, i § 213 omförmälas, samt för besom stridande brandförsäkring och andra läroverkets fastigav heter åliggande utgifter. Denna fonds inkomst är en terminlig avgift, vilken med 5 kronor erlägges av varje lärjunge, därifrån i föreskriven ordning befrias. som

Därjämte åligger vederbörande stadskommuner viss skyl-

dighet med avseende å bostad för rektor. Uti § 216 av läroverksstadgan föreskrives härom: I varje kommun, där allmänt läroverk är eller framdeles varder inrättat, skall, såvida icke annorlunda i särskilt fall är föreskrivet, på kommunens bekostnad lämplig, till utrymmet tillräcklig samt helst utom läroverkshuset belägen bostad för rektor anskaffas och underhållas eller ock. där hinder möter för sådan anordning, av kommunens medel skälig hyresersättning åt rektor utgå " Kostnaden för avlöning lärarpersonal bestrides. såsom av antytts, statsmedel. Från denna regel gäller dock ovan av det undantag, att Stockholm i olikhet mot andra städer har att årligen inbetala ett belopp 15,000 kronor till statsav verket såsom bidrag till elementarlärarnas avlöning. Denna skyldighet infördes genom Kungl. Majtts brev den 20 november 1816 i samband med medgivande, att stadens tolag och tomtöresavgifter finge uppbäras till dubbla beloppet mot förut

1 I sammanhang med överflyttning på kommunen av skyldigheten att bekosta skolhus och rektorsboställen för elementarläroverken begärde stadsfullmäktige i Stockholm, att staden skulle bliva befriad från utgivandet detta bidrag å 15,000 kronor. Kungl. Maj:t gjorde ock av till 1868 års riksdag proposition därom, men riksdagen förklarade sig icke kunna bifalla denna framställning, enär bidraget ansågs hava genom 1816 års brev blivit staden ålagt såsom villkor för då. beviljade fördelar i avseende förhöjd tolag m. m.

Beträffande kommunala mellanskolor, vilka upprättats en-

ligt beslut av 1916 års riksdag, åligger byggnadsskyldig-

heten uteslutande kommunen

Den huvudsakliga kostnaden för de lägre tekniska skolorna

betalas vederbörande kommuner. l vissa fall utgår även

understöd från enskilda fonder. Staten bidrager till dessa skolor med Vissa belopp Med år 1924 skola dessa anslag ifrågavarande skolor därefter skola ersättas upphöra, enär med k. lärlingsskolor.

Med avseende å statsunderstöd åt såväl dessa som övriga skolor för den lägre yrkesundervisnlngen meddelas i Kungl. kungörelse i den 16 september 1918 närmare Majzts ämnet

bestämmelser.

De högre tekniska skolorna elementarskolor, fackskolor

underhållas vad beträffar

och gymnasier av staten utom

lokaler och rektorsbostad, bekostas kommunen

som av

i stän-

Inkvarteringsskyldigheten uppdelas tillfällig och Inkvar-

tering.

dig inkvartering.

Den förra, tillkommer endast tågande trupper och

som lämnas in natura, torde kunna här lämnas å sido.

Den ständiga inkvarterlngen innebärande skyldighet

tillhandahålla egentlig inkvartering eller

för städerna att

med och servis eller sängutredning,

rum sängar b vare

för sig eller jämte ved och ljus är gammalt sig ensamt - av

1 Se Kungl. Majzts kungörelse den 19 november 1918 nr 927 an-

gående avlöning åt lärare vid kommunal mellanskola samt statsbidrag till sådan skola, § 19.

2 Se Kungl. Majzts cirkulär den 11 februari 1921 till Statskontoret

m. fl. myndigheter.

3 Se Kungl. Majats stadga den 6 juni 1919 nr 365 för tekniska

fackskolor och tekniska gymnasier, § 99. 4 Se härom närmare dels av generallöjtnanten J. G. Björlin verkställd, en den 26 augusti 1915 till lantförsvarsdepartementet avlämnad utredning angående inkvarteringsförhållandenas ordnande inom armén, dels ock en sakkunniga för verkställande av utredning och utarbetande av förav slag rörande, bland annat, definitiv lönereglering för arméns och marinens personal upprättad, till lantförsvarsdepartementet den 7 juni 1919 ingiven P. M.

datum. När den först uppkom, tveksamt. 1 Vid författsynes ningars utfärdande har man i äldre tider ofta utgått från vissa förutsättningar såsom redan givna och endast i det eller andra hänseendet närmare reglerat dithörande förena hållanden. Häri torde att söka orsaken därtill, att såvara väl å detta å så många andra områden det möter som svårighet att vinna full klarhet. Från mitten 1600-talet finnas åtskilliga kungl. brev, av

som avse en jämnare fördelning av oinkvarteringsskyldig-

heten eller lättnad i densamma Atskilligastadganden utfärdades även med syfte att skydda borgerskapet fran de utpressningar, de förolämpningar på gator och gränder 0. s. v., till vilka soldaterna esomoftast gjorde sig skyldiga. Under slutet 1600-talet och början 1700-talet av av erhöllo städerna även rätt att uppbära tolag till lättande av kostnaderna för inkvarteringsbesväret. Dessa olika åtgärder torde hava föranletts de klagomål, från 1660av som Talet vid varje riksdag borgerskapet framställdes mot av

inkvarteringarna, och som med tiden blevo allt skarpare

Den ständiga inkvarteringen ursprungligen allmän var för arméns personal. Vad de garnisonerade trupperna beträffar, ålåg det borgerskapet i de städer, där sådana trupper voro förlagda, att ombesörja inkvarteringen. Vid de indelta truppförbanden motsvarades inkvarteringsförmånen av manskaipets fria bostad på roten eller rusthållet och den övriga personalens boställen. Ända till början av 1700-talet utgjordes garnisonsinkvarteringen uteslutande in natura av borgerskapet i vederbörande stad. Den 6 juli 1720 utfärdades emellertid dels ordning för ständiga garnisonerna samt dem, som ligga i Ståndqwarter, hvarefter de hos Borgerskapet eller i städerne, Stockholm undantagandes, skola niuta deras Inqwar-

1 Björlin har, måhända utan tillräckligt skäl, satt inkvarteringsskyldigheten i samband med bestämmelsen i stadslagens konungsb. XV, däri det heter: Alle skulu the wârd ock Waku i stadenom göra, som byamän äro, ock burskap uthgifwit hafwa, hwat han är helder husbonde eller swen -. Jmfr ovan sid. 49. - - 2 Kungl. brev den 1 april 1642, den 12 december 1661, den 17 december 1664, den 24 1683 fl. mars m. 3 Skatteregleringskommitténs P. M. 43, sid. 37. nr

hvaröfwer ingen skal hafwa macht at det ringaste tering, ock hwarefter Wederbörande i Stockfordra1 dels Ordning holm niuta deras Inquarteringw. Den förra ordningen innehöll bestämmelser vad innehavare olika miliom av tära grader kunde fordra i bostadsväg eller i kontant ersättning för bostad. Vidare innehöll densamma förbud mot från de inkvarterades sida Den senare övvrgrepp m. m. innehöll å kontanta ersättningar till författningen taxa lif-gardets, Kongl. artilleristatens och fortifikations- Kongl. befattningshavare, varjämte vidare stadgades, att statens Landt- och wärfwade samt Extra ordinarie Regimenter,

niuta sålunda följer

när de blifwa inquarterade, varefter

alternativt bostadsförmån eller kontant bidrag. Särskilt under förra hälften 1800-talet förekommo så av vid varie riksdag till behandling frågor rörande gott som utjämnande. Härvid kom efter inkvarteringsskyldighetens till uttryck, vad manskapets in-

hand den grundsatsen att,

kvartering beträffade, kasernbyggnaderna borde, såvitt möj-

statsverkets bekostnad i de garnisonsligt, uppföras på byggnader för ändamålet icke städer, där kronan tillhöriga funnes inrättade. Med denna utgångspunkt blev tidigare inkvarteringsskyldigheten sedermera reglerad dels genom för städerna Stockholm den inkvarteringsordningen utom 22 februari 1841, dels inkvarteringsordningen för genom Stockholms stad den 28 februari 1856. På dessa ännu i

huvudsak gällande författningar grunda sig de förpliktelser, närvarande vissa garnisonsstäder i landssom för åligga orten ävensom Stockholm. Lundsortsstddema äro 1841 års författning numera genom sig manskap eller helt befriade från skyldighet att åt vare officerare och underoificerare med vederlikar bestå den egent-

bostad in natura eller ersättning liga inkvarteringen, v. s. i fall förlagt i kro-

därför. Manskapet är nämligen varie

och för officerare och underofñcerare

nans kasernbyggnader,

med vederlikar hava statsmedel utgått inkvarteringsbidrag av i de inkvartering in kunnat dem beredas fall, då natura i ändamålet inrättade lägenheter i kronans hus. Där-

för

1 Modøfe: Utdrag utur publique handlingar del I sid. 254. m. m.,

5 Modée, del I sid. 259.

emot kvarstår enligt författningen alltjämt skyldigheten

för vederbörande stad att bekosta servis för den s. per-

sonal, staten på angivna

som av sätt åtnjuter inkvartering

in natura eller ersättning därför

Servisbidrag erlägges emellertid numera endast ett

av mindre antal landsortsstäder. Beträffande de

truppförband,

som nyuppsatts enligt 1901 och 1914 års härordningar, har

det sålunda aldrig ifrågasatte, att vederbörande garnisonsstad skulle erlägga servisbidrag för truppförbands personal, utan ha i vederbörande anslagsstitlar beräknats härför

er-

forderliga belopp. Men även vissa de städer, till vilka

av redan vid tiden före tillkomsten 1901 års

av härordning voro

förlagda garnisonerade truppförband, ha blivit helt

numera eller delvis befriade från dem

enligt 1841 års inkvarterings-

ordning åliggande förpliktelser, på det sätt, att, sedan de äldre garnisonerade truppförbanden från städerna bortfiyt-

tats och efter sedermera

det till dem förlagts andrai sam,-

band med härordningen nynppsatta sådana, servisbidragen

ansetts böra utgå statsmedel

av enligt samma grund som vid truppförband i andra nya garnisonsstäder. Malmö har vunnit befrielse från skyldigheten att erlägga servisbidrag till personal vid Kronprinsens

husarregemente på grund av

särskilt avtal med kronan.

I följd anförda av omständigheter kvarstår ifrågavarande

1 Uti den Kungl. Majzts till riksdagen avlåtna proposition, låg som till grund för beslutet rörande inkvarteringens ordnande på sätt skedde

genom inkvarteringsordningen den 22 februari 1841, framhölls bl. a., att, om städernas inkvarteringsbesvär inskränktes till bestående endast av servisen vilket beräknades nedbringa städernas kostnader till - omkring 8,700 rdr denna kostnad kunde fullkomligt - anses ersatt de städer, som hade inkvarterade trupper, den genom större avsättning och arbetsförtjänst, dessa trupper med deras befäl medförde för som de inkvarteringsskyldiga och uttaxerandepå övriga vars städer, som icke hade någon däremot svarande fördel, icke syntes varken behov vara av eller rättvisa påkallat.

Rikets ständer, biföllo Kungl. Maj:ts förslag, framhöllo i skrivelse som den 20 januari 1841, bl. att städernas i den inkvarteringsorda., nya ningen kvarstående förbindelse att till garnisonerat befäl manskap och utgöra s. k. servis blott komme att fortfara tills vidare, lindring enär däruti eller möjligen ett fullkomligt upphävande av skyldigheten att utgöra densamma framdeles torde komma att i förening med äga rum en ifrågasatt reglering städernas tolag. ny av

skyldighet för det närvarande blott beträffande följande städer, utom Stockholm, nämligen Göteborg för personalen vid Göta artilleriregemente, Kristianstad för personalen vid Wendes :artilleriregemente, Landskrona för personalen vid till staden förlagd avdelning Skånska husarregementet en av samt Visby för personalen vid Gottlands artillerikâr. Av nämnda fyra städer erlägger emellertid blott Göteborg såväl servisbidrag till officerare och underofficerare med vederlikar servisersättning till kronan för regementets som manskap. De tre övriga städerna bestå endast servisbidrag till officerare och underofficerare med vederlikar, varemot de icke längre erlägga servisersättning för nianskap. Några uttryckliga stadganden, varigenom befrielse i sistnämnda hänseende vunnits, hava icke meddelats, utan torde städernas inbetalningar allenast hava faktiskt upphört därigenom, att, då medel för bekostande för manskap blivit tillav servis gängliga under vederbörligt statsanslag, städernas inbetalningar till vederbörliga truppförband enligt inkvarteringsordningen icke vidare kommit att påfordras. Inkvarteringsersättningen belöpte sig år 1919 för Göteborg till 2,835 kronor, för Kristianstad till 2,411 kronor, för Landskrona till 571 kronor och för Visby till 856 kronor, Stockholms stads inkvarteringsskyldighet reglerades, såsom redan nämnts, genom en inkvarteringsförordning av den 28 februari 1856. Visserligen hade staden enligt beslut 1841 års riksdag erhållit befrielse från skyldigheten av att bestrida kostnaden för inkvartering åt personalen vid vissa trnppförband, staber och formationer. Däremot erhöllo i Stockholms stad icke samtidigt den inkvarteringsgivarna eftergift i inkvarteringsliesväret för den övriga garnisonen, 1841 års inkvarteringsordning kom övriga städer som genom till del, då dessa befriades från skyldigheten att betala inkvarteringsbidrag och endast bibehöllos vid förbindelsen att gälda servisbidrag eller servisersättning. Anledningen härtill var, att Stockholm på grund stadens väsentliga inkomster av tolagen ansågs böra intaga särställning, och att de av en förslag, framställdes i syfte att staden för lindring i som inkvarteringstungan skulle avstå viss del de staden för av dess bestridande tillförsäkrade inkomster, icke bifall vunno av stadens inkvarteringsgivare.

Emellertid avläts är 1854 till riksdagen framställning om

reglerande inkvarteringen i Stockholm varvid ett

av uppförslag till inkvarteringsordning för Stockholms gjort ny stad jämväl delgavs riksdagen. Dä detta förslag innehöll förnyad med hänsyn till de dåtida hyresförhållandena förhöjd taxa inkvarteringsersättning för crarnisonsregemen-

tena i huvudstaden men denna taxa afijsägs icke böra få

tillskynda inkvarteringsgivarna ökad tunga, föreslog Kungl. riksdagens fjärde

ll/lajzt ständerna under liuvudtitel

att uppföra ett särskilt reservationsanslag ä 14,300 riksdaler banko eller 21 450 riksdaler riksmynt avsett att användas såsom bidrag stadens kostnader inkvarteringens ordnande. Vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit godkändes stänav derna, och utfärdade därefter Kungl. Majzt den 28 februari 1856 ovanberörda inkvarteringsordning för Stockholms stad. Enligt denna författning skulle staden bekosta fri inkvartering för garnisonerade trupper av krigsmakten till lands med deras befäl och stater. Till de garnisonerade trup- Svea till häst,

råiknarldes: Livgalrl-det

åprnaÄ n ra ivgar et ävensom livgaråipqs2 vea arti eriregemente

Stockholms tygstation

vartill då hörde

Övriga

i Stockholm varande karer och stater, vilka dittills inkvartering, eller med därtill, bleve åtnjutit som, rätt förlagda i Stockholm till ständig tjänstgöring, skulle erhålla kontant Kungl. Majzt och inkvarteringsersättning av kronan, under tiden eller framdeles på sätt senare ägt rum kunde bestämmas och så länge rikets ständer utan förminskning uppå riksstaten anvisade de inkvarteringspenningar vilka skulle uppbäras dessa kårer och stater. av

Beträffande de olika belopp, varmed inkvarteringsersätt-

ning, däri inberäknad servisersättning, utgick, ävensom i fråga övriga därmed sammanhängande bestämmelser om torde få hänvisas till inkvarteringsordningen. Till bestridande kostnaderna för den inkvarterin av ga

1 Då kronan uppfört kaserner även för dessa truppförband, numera har staden i stället att, förutom servisbidrag och servisersättning, till kronan erlägga dels inkvarteringsbidrag för de officerare och under- . officerare med vederlikar, kunnat erhålla inkvartering uti ressom pektive kasernetablissement, dels ock inkvarteringsersättning för gärnisonsmanskapet.

enligt denna författning ålåg Stockholms stad att utsom göra åt den i staden garnisonerade delen rikets krigsav makt, skulle användas: 1 ett sammanräknat belopp årav ligen 37,300 riksdaler banco eller 55,950 riksdaler riksmynt inkvarteringstolagen och dubbla våg- och av av mätarepenningarna. beräknades i överensstämmelse med som utfärdade taxor; 2 det kontanta tillskott till inkvarteringsutgifterna, vilket i tider stadens inkvarteringssenare av givare utgjorts med i medeltal årligen 13,000 riksdaler banco eller 19,500 riksdaler riksmynt; och 3 det för ändamålet å riksstaten uppförda reservationsanslaget av 14,300 riksdaler banko eller 21,450 riksdaler riksmynt, iden mån detsamma kunde behöva anlitas. Vad. vidare erfordrades för tillfälliga inkvarteringar, för

stadskasernernas underhåll samt för inkvarteringsgivarnas särskilda överenskommelser åtagna inkvarteringsutgenom gifter till Stadens militärkompanier ävensom för egna m. m. sedan äldre tider föreñntliga inkvarteringskommissionens förvaltningskostnader skulle fyllas dels genom det överskott, å tolagens och de dubbla våg- och mätarepennigztrnas som på förut angivet sätt beräknade belopp något år kunde uppkomma, dels, likasom ovanberörda ständiga tillskott till inkvarteringsutgifterna, stadens borgerskap och husav agare. Inkvarteringsersättningen belöpte sig år 1919 för Stockholm till 170,647 kronor.

Städerna tillkommande särskilda ekonomiska fördelar.

Liksom städerna pålagda skyldigheter del åligger av en städer i allmänhet, under det att andra endast åvila vissa slag städer skyldigheten bygga eller

av ex. att tullhus

vissa enstaka städer inkvarteringsbesväret, så kan ex. även ifråga städerna tillerkända speciella ekonoman om miska förmåner särskilja sådana, tillkomma städer i som allmänhet, och sådana, åtnjutas allenast Vissa som av särskilda städer.

A För städer e allmänhet fördelar. gemensamma

Sportel- Till förmåner, tillkomma. städer i allmänhet, äro att

som inkoms-

räkna de sportelinkomster, vilka, enligt vad tidigare

terna. om-

nämntsf utgå till städernas domare, under det attålandsbygden den rättssökande allmänheten har att för sina expeditioner erlägga samma bruttoavgift, ehuru en större del av densamma inlevereras till statsverket i form stämpelavgift.

Bötes- Bland de särskilda inkomster, tillkomma städer i

andelar. som

allmänhet, äro även vissa bötesbelopp

Sålunda stadgas i § 28 ordningsstadgan för rikets

städer, att av böter och viten, som. ådömas ianledning

nämnda stadga, skola tre fjärdedelar ställas till polismyndighetens förfogande för att kunna användas till uppmuntran

nitisk verksamhet i polismyndighetens tjänst, samt åter-

stoden tillfalla stadens kassa; dock skall, där andelar

sådana böter och viten, på grund särskilda Kungl. Majzts

beslut, tillfalla vissa stiftelser. eller inrättningar, vad därom

är föreskrivet lända till efterrättelse till dess annorlunda kan varda förordnat

Uti § 45 byggnadsstadgan för rikets städer stadgas, att

böter ävensom viten, vilka med anledning nämnda stadgas

.eller särskild byggnadsordnings föreskrifter ådömas, skola

tillfalla stadens kassa.. Motsvarande bestämmelse återfinnes i § 15 brandav

stadgan för rikets städer; dock må i detta fall allmän åklagare, när han utför åtalet, undfå hälften böterna.

1 Sid. 45.

2 Härmed är att förväxla den i vissa fall tidigare utgående men numera avlösta ersättning för mistade bötesandelar. Därmed förhöll sig på så sätt, att, då genom 1864 års strafflag bestämdes, att utdömda böter skulle tillfalla kronan, städerna, vilka dels genom stadgande i 1734 års lag ägt rätt till viss del av utdömda böter dels ock i vissa fall genom privilegier eller särskilda resolutioner jämväl erhållit, helt eller delvis, kronans bötesandelar, erhöllo viss årlig ersättning för vad dem frångått. Sedan 1920 års riksdag beslutat, att ersättning för mistade bötesandelar, i den mån ersättning ännu utanordnades, skulle

upphöra att utgå mot gottgörelse en gång för alla till vissa städer,

saknar denna fråga i förevarande sammanhang intresse.

3 Jmfr ovan sid. 52.

Under 1600-talet utgick skatt för brdnnvinsbránning iform Ersâittaccis ning för Vid denna tid brännvinsbränningen inskränkt av var bränntill stad. vinsför- Under säljnings början av 1700-talet synes brånnvinsbränningen medel. hava blivit allmän på landet. Genom förordning den 21 juli

1731 infördes ett nytt beskattningssjrstem; för husbehovs-

bränning å landet erlades viss avgift för varje panna; för salubränning och tillverkning i stud beräknades dels avgift för varje dels ock avgift, utgående efter olika panna, annan grunder. Det torde erforderligt att här gå in på de olika vara och ofta ändrade bestämmelserna rörande rätten till och villkoren för tillverkning brännvin. av Med avseende å frågan städernas rätt till andeli om brännvinsmedlen må dock här erinras den förordning, om som den 10 december 1747 utfärdades angående huru hädanefter kommer att förfaras med brännvins brännande och säljande så å landet som i städerna samt den consumtions accis-avgift, som therföre kommer att erläggas Inämnda förordning meddelades närmare bestämmelser rörande rätten att tillverka och försälja brännvin samt föreskrevs viss såväl tillverknings- försäljningsavgift, skulle tillsom. som falla kronan. l förordningen stadgades vidare: Then stad, med som Kongl. Majzt och kronan efter privilegier och Kongl. förordningar niutit del i bränneri-accisen, kommer i thet stället af thenne consumtionsafgift, för hvarje tunna, försom brånnes, at niuta så många öre silfvermynt, den härtils som af ordinarie bränneridelningsaccisen bekommit, men mera. Detta stadgande finnes intaget jämväl de närmast därefter utfärdade förordningarna i ämnet, varemot ide under 1800-talet utkommande förordningarna angående brännvinsbränning finnes någon antydan, att städerna skulle äga bekomma någon andel i tillverkningsavgift

1 I accisordningen den 2 februari 1638 bestämdes sålunda viss en avgift för varje tunna vete, mjöl eller malt, användes till salusom bränning, och lägre avgift, då bränningen skedde till husbehov. en annan Liknande principer för beskattningen tillämpades under hela 1600-talet se ex. 1686 års taxa.

2 Kommunalskattekommitténs år 1900 avgivna betänkande, sid. 15.

Enligt äldre lagstiftning var handel med spirituösa drycker särskilt beskattad endast vid utskänkning; uti de flesta 1700-talets författningar beräknades avgiften . av till visst belopp för varje kanna, prövades kunna å som krog eller gästgivaregård försäljas, men enligt kungörc-lsen den 13 juni 1810 och följande före 1853-54 års riksdag utkomna förordningar utgick den med ett för varje utskänkningsställe inom de i författningarna föreskrivna gränser bestämt belopp. Jämte denna i sin helhet till kronan ingående avgift förekom i städerna så kallad en krogskatt, vilken ålades städernas myndigheter ochi av de olika städerna till beloppet bestämdes på olika sätt. Denna sistnämnda avgift tillföll vederbörande stads kassa. Vid 1853-54 års riksdag underkastades brännvinslagstiftningen en genomgripande förändring i syfte att genom fördyrande brännvinet göra detsamma svåråtkomav mera ligt. Tillverkningsskatten höjdes betydligt, varjämte, i stället för de förutvarande till visst belopp för varje utskänkningsställe bestämda minuteringsavgitterna, stadgades en jämförelsevis hög avgift för var kanna, som beräknades kunna utskänkas eller i minuthandel försäljas. Därvid gjorde sig den åsikten allmänt gällande, att billigheten fordrade, att, enär den vida betydligare tillverkningsskatten i sin helhet tillfölle statsx-erket, försäljningsavgifterna eller en större del av desamma komme menigheterna till godo för att användas till hehov, vartill medel eljest måste av folket omedelbart sammanskjutas. Med avseende å försäljningsavgifternas fördelning stannade riksdagen vid det beslutet. att femtedel därav, sig i stad eller å en vare landet, skulle insättas i lantränteriet för hushällningssällskapets räkning; att de avgifter, i stad inflöte, återav som stående fyra femtedelar skulle tillfalla staden; att av avgifterna från socknarna å landet fyra femtedelar skulle avlämnas i lantränteriet för att på vederbörande riksav dagsutskott föreslaget sätt efter folkmängden fördelas; samt att i Stockholm hela avgiften skulle staden behållas. av Dessa bestämmelser blevo därefter utan förändring Kungl. av Majzt godkända och inflöto i den förordning, som den 18 januari 1855 utfärdades angående villkoren för försäljning brännvin och andra brända eller destillerade drycker. av

Vid 1862-63 års riksdag bestämdes, att såväl lands-

bygden som städerna med undantag för Stockholm skulle

avstå av brännvinsförsäljningsmedlen till de genom 1862 års kotnmnnallagstiftning nyinrättade landstingen Emellertid hade städerna 1855 års förordning genom medgivits rätt att åt för ändamålet bildade bolag överlämna all den minuthandel med eller utskankning brännav vin eller ock både minuthandel och utskänkning vilken eljest skolat i staden utbjudas på auktion. Från landsbygdens sida började man göra gällande, att de hushållningssällskapen och landstingen tillkommande andelar i försäljttingsavgifterita reducerades därigenom, att försäljningst-ättigheterna utlämnades till bolag på billiga villkor men mot erbjudande av särskilda förmåner åt staden Efter åtskilliga strider i frågan ooh efter det olika åtgärder till densammas lösning ifrågasätts och försökte, beslöt 1873 års riksdag, att bolag av ifrågavarande beskaffenhet skulle utöver den bjudna avgiften avstå all den nettovinst, kunde som upptå å bolagets rörelse, till fördelning mellan städer,

landsting ooh hushållningssällskap på det angående försälj-

ningsavgifterna stadgade sätt. Förordning i ämnet i överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdades den 26 augusti 1873. 1885 års riksdag beslöt, ihuvudsaklig överensstämmelse. med ett Kungl. Maj:t i ämnet framlagt förslag, följande av ändrade grunder för fördelning försäljningsavgifterna av och bolagens vinstmedel, nämligen: för Stockholms stad: åtta tiondelar tillfalla staden, såvida brännvinshandeln är överlåten åt bolag, i annat fall erhåller staden sju tiondelar; återstoden insättes i stats-kontoret; för stad, annan som

deltager i landsting: a då brännvinshandeln i staden är

Överlåten åt bolag: sju tiondelar tillfalla staden, tiondel en länets hushållningssällskap, två insättas i tiondelar statskontoret; då brännvinsltandeln

b i staden är överlåten

åt bolag: sex tiondelar tillfalla staden, tiondel länets en

hushållningssällskztp, tre tiondelar insättas i Statskontoret;

1 Se närmare härom sid. 169. 2 I allmänhet städerna hava betingat sig all den behållna insynas komst, som uppkomme bolagens verksamhet. av

deltager i landsting: då brännvinshandeln

för stad, som i staden är överlåten åt bolag: fem tiondelar tillfalla staden, två tiondelar länets landsting, tiondel länets hushallen

ningssällskap, två tiondelar insättas i statskontoret; b då

brännvinshandeln i staden är överlåten ät bolag: fyra tiondelar tillfalla staden, två tiondelar länets landsting, en tiondel länets hushällningssällskznp, tre tiondelar insättas i

Statskontoret; för landsbygdskommunerna: hela avgiften insättes i vederbörande landskontor, fördelar densamma som med sju 1iI ndelar till länets samtliga landsbygdskommuner efter folkmängden, två ti--ndelar till länets landsting och tiondel till länets hushållningssällskap; iköping, där en brännvinshandeln blivit åt bolag överlåten, fördelas föroch vinstmedlen efter lika grunder,

säljningsavgifterna

äro bestämda för stad, i vilken brännvinshandeln är som ät bolag överlåten. De andelar, ingå till Statskontoret, som skola dettas försorg fördelas på rikets samtliga genom landstingsomraden efter folkmängden. AV det belopp, som efter denna fördelning tillkommer varje landstingsområde, äger landstinget och vederbörande hushallningssällskap vartdera fjärdedel, under det att hälften skall uppbära en delas mellan landstingsomrädets landsbygdskommuner efter

folkmängden. i utfärdades den 29 maj 1885. Förordning ämnet Tjugu år bestämdes, enligt förordning den 9juni senare 1905 angående försäljning brännvin att förav m. m., av och vinstmedel skulle istad tjugonio hundra-

säljningsavgifter

delar staden och återstoden insättas istatskontoret

tillfalla

samt ä landsbygden hela beloppet insättas i statskontoret. Av de andelar, vilka sålunda inginge till statskontoret, skulle detta dels avsätta ett belopp, motsvarande hundraen del samtliga avgifter och vinstmedel för riket för att av användas till främjande nykterhet och motarbetande av av dels nCk utdela till landstingen och dryckenskapens följder, städer, deltaga i landsting, ett belopp, motsvarande som en femtedel av samtliga brännvinsFörsäljningsmedlen, samt belopp, åtton-

till hushallningssällskapen ett motsvarande en

del brännvinsförsäljningsmedlen. Aterstående av samtliga medel skulle statskontoret fördelas mellan samtliga komav i riket efter folkmängden. muner

beslut under år 1913 hava samtliga brännvins- Enligt indragits till statsverket Ersättning för

försäljningsmedel

de kommunandelarna bereddes därvid vederbörande s. kommuner därigenom, att, till gäldande de i då gällande av kungörelse angående avlöning åt lärare vid folkskolor och småskolor fastställda avlöningsförmåner för de i kungörelsens , och Omnämnda lärare, skoldistrikten statsmedel 1 2 av erhölle bidrag, motsvarande nio tiondelar den ett årligt av kontant utgående minimibegynnelselönen jämte ersättning för samtliga minimiålderstilläggen. Vidare bestämdes, att skulle utanordnas dels till städer och Vissa gottgörelse för den till dem direkt utgående andelen brännköpingar av dels ock till landsting och hushållvinsförsäljningsmedlen, för deras andelar medel. Denna ningssällskap av samma gottgörelse grundade sig å medeltalen för brännvinsförsäljningsmedlen under vissa år; till den del den utgjorde Veför de till städer och vissa köpingar direkt utgående derlag andelen brännvinsförsäljningsmedlen, skulle densamma av avskrivas sålunda, gottgörelsen, för småningom att som år 1915 utgick med tillhopa 5,606,928 kronor, varje år minskades med vissa belopp, så att den komme att helt upphöra med utgången år 1935. av Grundtanken i 1913 års beslut om indragning av samt-

liga brännvinsförsäljningsmedel till statsverket den, att

var kommunerna, landstingen och hushållningssällskapen däri-

skulle frigöras från beroende rusdrycksmedlen.

genom av Med avseende å frågan, huruvida ersättning för brännvinsmedlen borde utgå till kommunerna eller framhöll vederbörande departementschef vid ärendets föredragning,

att samtliga i ämnet gjorda uttalanden syntes vara överens-

stämmande därutinnan, att kommunerna, landstingen och hushållningssällskapen borde erhålla gottgörelse för de in-

1 Förordningar den 18 juli 1913 dels angående ändrad lydelse av 15, 21, 24 och 25 §§ ävensom övergångsstadgandena i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin, varigenom fastslogs, att de avgifter, som enligt sistnämnda förordning inflöte för rättigheterna till detaljhandel med brännvin, likasom nettovinst av försäljningsbolags rörelse skulle tillfalla statsverket, dels ock angående ersättning till städer och vissa köpingar, landsting och hushållningssällskap för till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel. 8

de skulle förlora, och med vilka komster, som därigenom de kunde hava räknat vid ordnandet sin ekonomi för av lång tid framåt. ,

För del departementschefen, bland annat: egen yttrade

Att lösa spörsmålet genom att, på sätt av några myn-

blivit ifrågasatt, fastställa bestämd ersättning digheter en åt städerna för all framtid torde icke böra komma i fråga.

Genom sådan anordning skulle antingen statens eget en

frigörande från beroendet av rusdrycksmedlen komma att

belastas

utebliva, eller ock skulle staten komma att omed en

motsvarande inkomst. A andra årlig betydande utgift utan sidan det, såsom ock från olika håll framhållits, angevore städerna erhölle tillräckligt rådrum för att ordna läget, att efterde som inträdde i och med den sig nya förhållanden,

fullbordade avskrivningen.

B För vissa städer speciella fördelar.

Tolags- Den viktigaste städernas-nu ifrågavarande förmåner

av ersätt-

den vissa tillkommande tolagsersättningen. 1

ning. är stapelstäder

Den gamla tolagen, som allmänt uppbars i sta pelståderna,

egentligen skatt på varuomsättningen i städerna; var en den med viss å varuvärdet vid in- och utgick procentsats utförsel Från och med år 1858 har tolagen av varor. emellertid särskild avgift. I stället utgår upphört såsom fastställda grunder dels från statsverket ersättning enligt till de städer, varit berättigade att uppbära tolag, dels som ock, efter beslut i varje särskilt fall, till andra Kungl. Majzts

stapelstäder.

Då först uppkom införande tolag, den

fråga om av var tänkt såsom skatt till staten. I sådant sammansamma en hang omnämnes den ifrågasatte. skatten uti ett regeringens

brev den 16 februari 1635 till Axel Oxenstierna

i wlimibgtaträfmfande sid. 80 not 2. använd litteratur, se hänvisning å

2 Betyder tillägg d. tullen; ordet holländskt holländska V. s. är av toelage tillägg eller plattyskt tolage sannolikt beroende = av ursprung, därpå, den svenska regeringens finansiella rådgivare vid denna tid att holländarna Peter och Arent Spiring. voro 3 I brevet omtalas, hurusom regeringen för undvikande av nnderslev betänkt på att relaxera hvadh the fremmande mehra än inländske var

Huruvida tolagen kom till användning såsom statsskatt, ovisst. 1 anses Emellertid hade vid denna tid Stockholms magistrat ingått till Kungl. Majzt med ansökan förmåner. Staden om nya erhöll, enligt vad rådets protokoll för den 7 september 1635 giver vid

handen det svar, att före rikskanslerns

återkomst staden icke kunde beviljas alla de sökta privilegierna, men. att som Hennes Majrt gerna seer Stadzens

iörkoffringln, så ville Hennes Kungl. BlaJKt beneñcera sta-

den medh ett provisionalprivilegio, stadzens magistrat till bättre underholdhø Under hänsyftning på det kort förut föreslagna eller beslutade tillägget till tullen förklarades i beslutet den 7 september 1635, att Kungl. lVlajzt ville efterlåta staden bland annat tolagen tullen ut- och av av ingående gods Ett nytt privilegium utfärdades för Stockholm den 10 1636, däri det heter: efter Staden intet kan mars wara uthan wisse upbörder, af hvilke Embeten maige blifwa medh skiålig besoldning efter Embetet försörgde, och andre Stadzens Byrggningar och Börder till dess nytta, förkofring och heder uppeholdne, så förunnade Kungl. lVlajzt, bland annat, staden att uppbära i Tolag af alt inkommande Godz, främmandom eller inlendskom tillhörigt En Dlr pro Cento. Item af alt uthgående, så Wäl Koppar andre som Wahror, inge undantagendes, en half dahler för hvarie hundra 2 Under de följande årtiondena gåvos liknande förmåner åt ett flertal städerna Rätten att uppbära tolag tiller-

uppå tollen giffa, och then staden läggia een liten tolage till een pro cento aff ingående och een halff pro cento att the uthgående Wahrur. Skatteregleringskommitténs P. M. 43, sid. 15. nr 1 Författaren till skatteregleringskommitténs P. M. 43 antager, nr att så dock blev förhållandet. 2 Privilegiet skulle gälla till Kristinas myndiga år och lämpas efter som tijdzens lägenheet då fordra kan. 3 Kalmar den 10 december 1836; Nyköping och Norrköping den 16 mars 1638; Göteborg den 20 mars 1638; Västervik den 25 maj 1639; Halmstad den 21 januari 1648; Visby den 9 november 1648; Söderköping den 31 oktober 1650; Gävle den 5 juni 1658; Kristianstad den 21 november 1660; Malmö den 23 november 1660; Landskrona den 24

vederbörande stad emellanåt i dess fundationskändes särskild resolution efter

privilegier men vanligen genom

Därvid ha iresolutionorna

framställning av magistraten. de ordalag, magistraterna använt, då vanligen intagits som

anhållit denna förmån. På detta

de hos regeringen om

sätt kom tolagen att enligt resolutionernas ordalydelsei

till underhålb, i

en stad lämnas magistratens en annan

till magistratens underhåll och publike byggnaders upp-

rättande v.1 ogs.

indragande till kronan, och Fråga uppkom om tolagens

1680 beslöt borgerskapet att avstå vid reduktionsriksdagen städerna dittills njutit, låtandes den den del uti accisen, som

därefter oavkortad till tarfver anvendas dock så cronones

at stapelstäderne emoot accisens bijbehållande låta tolagen komma till Hans Kongl. Majzts och Rijksens tjenstn

Emellertid hade svårigheter med avseende magistraterna handhavandet städernas ekonomi. Skatteregleringskom-

november Varberg den 24 november 1660; Marstrand ino- 1660; vember 1660; Hälsingborg den 17 december 1660; Karlshamn den 15 Uddevalla den oktober 1668; Kungälv under tiden september 1664; 1 Strömstad under tiden 1660-1680; Karls- 1667-1672; Ystad och krona den 10 augusti 1680.

exempel de använda ordalagen må. här återgivas följande: 1 Såsom 15/3 1638: till dess allmänne oprättelsse och för- Kalmar res. koffring enkannerligen till magistratens och välbestälte embetes personers stadsens communhuus och byggningar och andra börders underhold, lättande ; 2°/3 1638: till stadsens bästa, så och eenkannerligen Göteborg res. dess publique intraders ökning; 21/1 1648: "på, thet at Borgmästare och Rådh måge Halmstad res. andre stadsens betientes underholdh och andre hafva så till sitt som publique tarfvor någon ink0mpst; s res. 1658: Kungl. Maj:t förundt stadhen till hjelp Gävle att och understödh samt dess betiäntes underhåld et billigt tolag"; 23/11 1660: staden någre årlige inkomster måtte be- Malmö res. att viljas dess skulltz afbetalning samt åkommande nödige utgiffter; till Landskrona res. 24/11 1660: till stadzens tarf och förmerelse an-

vändas; res. 34/11 1660: att borgmästare och råd över tolagen till Varberg stadhens bästa skole disponera och förordna. gemena 2 Tolagsuppbörden handhades därefter tulltjänstemännen. Senare av ingå såsom särskild avgift till statsverket upphörde kronotolagen att en och inräknades i tullen.

mitten anför härom, bland annat: Även i Stockholm klagades mycket över det skatteskyldiga borgerskapets ringa antal och fattigdom samt över den svårighet, med vilken de tryckande skattebördorna utgingo. Då fråga betäckande om den tolagsreduktionen uppkomna bristen förhandav genom lades mellan magistraten och borgerskapet, blev man ense därom, att denna brist kunde lättare ersättas genom en avgift på det gods, in- och utskeppas, än besom om loppet skulle uttaxeras. Ifall dylik avgift lades på en borgar-nes handel, så vore borgerskapet nöjdö att åtaga sig densamma, förutsatt likväl att denna dheras frijvilliga bevillning alltid skulle utgå till staden och dess behov. Med stöd dessa förhandlingar med borgerskapet inlämav nade magistraten till Kungl. Majzt en skrivelse, i vilken bland annat anhöll, att sedan inkomsterna av tolagen, man som bestodh af En Centum inkommande sampt En pro half af uthgående blifvit till statens sublevation varor, lagde, Stockholm, som, utom sin gamla tolag, respektive 1 procent och procent, den 24 1680 erhållit ytterligare mars rätt att uppbära en tolagsförhöjning av respektive procent och procent, måtte dels få behålla detta 1680 års augment, vadan det skulle hava blivit reducerat, och dels anses på nytt erhålla rått att för stadens räkning uppbära en tolag 3/4 procent för inkommande och procent för av utgående Denna ansökan blev genom Kungl. Majzts varor. brev den 15 april 1681 så mycket hellre bifallen, som borgerskapet i staden självt hade givit till denna ålagaø I Stockholm korn sålunda att, u vid sidan kronans om tolag respektive 1 procent och procent, betalas en stadstolag, vilken åvenledes den under åren närmast efter 1681 utgick med respektive 1 och procent. Den 30 oktober 1684 beviljade Karl X1 på ansökan av Stockholms magistrat ytterligare tolag procent en av för inkommande och procent för utgående 1 varor.

1 Under mitten av 1680-talet synes Stockholm hava varit nära att förlora sin tolag. Åtskilliga Stockholms handlande hade besvarat sig öfwer den av gravation i handelen är aff Toolagen, som staden nu een tijd bortåt nppburit. -

Även några andra stapelstäder erhöllo tillstånd att inrätta ny tolagsskatt för kommunens räkning.

Dock erhöllo alla stapelstäder dylik rätt. Skatt kom därför att vid införsel och utförsel utgå med olika belopp i olika städer. I somliga uppbars endast den avgift, som skulle tillfalla kronan, i andra jämväl stadstolag. Denna för övrigt lika för alla tolagsberättigade städer. För

var

att undanröja de olägenheter, en dylik ojämnhet givetvis medförde för handeln, bestämdes kungl. brev den

genom

21 september 1715, att rätten att uppbära den tolag, bryggor, packhus och andra nödiga byggningar

varav

vid makt hållas samt andra omkostningar betalas, skulle lämnas åt alla stapelstädernaf varefter genom Kungl. Majzts brev den 28 februari 1717 bestämdes, att stadstolagen skulle överallt utgå med lika procentsiffror 1 procent inkommande tillarbetade samt utgående råvaror

och procent av inkommande råvaror samt Ingående tillarbetade varor.

Sedermera, då städernas behov inkomster föranlett

därtill, ha tolagens procentsififror kommit att bliva höjda

på olika platser.

Den förut berörda tolagen den så kallade ordinarie tolagen eller stadstolagen. Emellertid kom även tolag

för särskilda ändamål. År 1688wanhöll sålunda

att upptagas

Stockholms borgerskap rätt att för underlättande

om av

inkvarteringsskyldighetens fullgörande uppbära 1 procent

Saken remitterades till kammarkollegium. Vid behandlingen där hava hyst betänkligheter mot tolagen, enär den graveradw synes man handeln. Borgmästare och råd inlade därefter hos Kungl. Majzt en inlaga, däri anhölls rätt att få behålla tolagen, eftersom den behövdes till om byggningarna, till salpeterberget m. m. Frågan avgjordes den 25 1686. Med hänsyn till såväl det mars

blivit anfört angående "dhe publique byggningernes så mycket

som bättre vid machthållande och uppförande som övriga i suppliken an-

dragna skäl förklarade sig Karl XI vilja med visst undantag ännu på

någon tidh tolagen således, dhe dhen härtill uppburit hafva", dem som förunna och efterlåtañ 1 Då under frihetstiden de norrländska städerna återfingo sin seglationsrätt, erhöllo de därmed även rätt att uppbära tolag.

genom

tillökningstolag. Framställningen bifölls Kungl. Majzts brev den 16 juli 1688; dock sänktes själva tolagen till procent inkommande och procent av utgående av Denna inkvarteringstolag alltså endast

varor. som utgick

i Stockholm upphävdes genom Kungl. Majzts nyssnämnda brev den 28 februari 1717. Motivet härtill torde hava varit,

att velat hava skattesats i alla stapelstäder. man samma Borgerskapet önskade emellertid behålla inkvarteringstolagen, emedan inkvarteringsbesväret eljest torde blifva dem odrägeligw. Genom Kungl. Majzts brev den 3 maj 1718 bestämdes, att inkvarteringstola.g skulle uppbäras i alla

stapelstäder, men att tills vidare de medel, som inllöte, borde

oförryckt hållas till Kungl. Majzts disposition. Detta varade

endast ett är. Genom kungl. brev den 29 maj 1719 och den 11 augusti samma år bestämdes, att inkvarteringstolagen, skulle utgå med procent inkommande som av och procent utgående skulle användas såsom av varor, hjälp åt borgerskapet i inkvarteringsbesvärets fullgörande; dock skulle eventuellt överskott inlevereras till kronan beträffande Stockholm heter det, att överskott bör såsom

en besparing i tolagsräkningen upptagas.

Emellertid fingo städerna inom kort tillgodogöra sig även detta överskott. Ilillstånd lämnades i sådant hänseende först åt Gävle stad Kungl. Majzts resolution den genom 19 september 1720. Vid 1723 års riksdag anhöllo städerna uti besvären att inkvarteringstolagen måtte få användas till varje stads fria disposition. Denna framställning bifölls Kungl. Majzts resolution den 16 oktober 1723. 1 genom

1 Uti resolutionen anföres: Emedan berörda Inqvarterings-Tolag, likmätigt konung Carl den Xlztes Bref och Förordning af den 16 Julij 1688 haft sin uprinnelse af borgerskapets i Stockholm egit förslag, hwilket påtagit sig denne afgiften till understöd och lisa uti Inqwarteringen och Contributionen för det fattiga och oförmögna Borgerskapet, hwarföre jemväl Hans Kongl. Maj:t uti högstbemälte bref uttryckeligen förklarat sig intet willjaweta af denna afgiften, utan att den af Bor: sjelwe måtte uppbäras och distribueras; warandes sedermera

,iir-skapat Stapelstäderna sådan tilöknings tolag sig

1718 de andre pålagt en äfwen wäl att åtaga, förnämligast til det fattiga Borgerskapets understöd uti de swåra Inqwarteringar, hwarmed det samma under Warande Krigstid blifwit beswärat, oacktat med dem uti ett och annat mål annorledes är worden procederat, än med Stockholms Stad, hwilken oförändrat

Emellertid har i några städer tolag utgått för andra

särskilda ändamål.

Den 8 november 1726 hade Kungl. Maj:t medgivit Göteborgs stad, som gått i författning om inrättande av et allmänt Stadeens fattighuusn, att för fattighusets räkning upptaga bestämda avgifter vid in- och utförseln av vissa uppräknade varorl; och den 28 september 1809 erhöll staden rätt till överflödstolag för fattigförsörjningen.

Ar 1772 ñck Göteborg tolag på vissa år

en terminen

förlängdes flera gånger till stadens hospital och barnhus. Vidare har i stad utgått tolag för uppbyg-

samma en

gande domkyrka enligt beslut den 10 januari 180 j

och en tolag för uppförande av börsbyggnad enligt beslut den 25 april 1810 och den 16 december 1818. Stockholm hade redan tidigare haft börstolag, avsedd för börsbyggnads företagande och behöriga fullbordan

riksdagens beslut den 9 februari 1757 samt erhöll den

och efter högstbemelte brefs innehåld niutit berörde Inqvarterings Tolag på samma fot til godo, som den af Staden bewiljat blifwit; Ty finner Kongl. Majzt aldeles för rättwist och skiäligt, det böra alla Stapelstäderna i gemen niuta i detta fall lika förmon med Stockholms Stad, så at de, i anledning af oftabemälte 1688 Ärs Förordning, denna Inqvarterings Tolagen sielfwe måge få upbära och til deras egen nytta använda, utan att densamma, twert emot dess egentlige egenskap och Städernas bevillning, dem till skada och Praejudice, Kongl. Majzt och Cronan vidare må beräknas, eller framdeles til andre tarfwor disponerast. 1 Denna tolag skulle betalas utan genseijelse av hvem det vara må samt i evärdeliga tijder hafva den krafft och värkan som en oemotseijelig lag äger; börandes och borgerskapet för denna afgifft skull till de fattiga hvilken de sig skiälfve frijvilligt påtagit av deras egen vinst att ährlägga och at dymedelst slippa överlopp af tiggare ingalunda uti ringaste motto stegra priset på varorna, så kiärt dem är at blifva vid detta privilegium bijbehåldne. Tolagen ökades enligt res. den 22 januari 1799. 2 Denna tolag beviljades till början på 10 år. Sedermera fören längdes den ett par gånger, varvid uppställdes det villkoret, att Tyska kyrkan skulle åtnjuta halva inkomsten. År 1830 övergick denna tolag till att utgå såsom understöd åt Göteborgs fattiganstalt, dock med avdrag av 2,000 riksdaler banko, som skulle utgå till stadens handelsinstitut. Genom Kungl. hlajzts brev den 18 november 1836 gjordes den ändring, att, sedan handelsinstitutet bekommit 2,000 riksdaler riksmynt årligen, av återstoden skulle utbetalas hälften till fattigvården och andra hälften till direktionen över segelfarten mellan Vänern och havet.

2 maj 1809 en fattigtolag utgick vissa uppräk-

som av

nade överflödsvaror. Den skulle till början utgå under

tre år till understöd åt Stora barnhuset, Danviks hospital

och Kronospinnhuset.

Aven Malmö och Landskrona hava ägt rätt att uppbära fattigtolag.. Genom Kungl. Majzts brev den 20 november 1816 blev

jämte det föreslagen ny avlöningsstat för Stockholms ämbetsoch tjänstemän fastställdes för beredande tillgång

- av

till bestridande de ökade kostnaderna härför bifallet,

att stadens tolag och tomtöresavgifter finge uppbäras till dubbla beloppet mot förut, varjämte stadgades, att

stadens medel årligen skulle utgöras dels till understöd för

stadens uppfostrings- och läroverk, att efter Kungl.

Majzt i nåder fastställande grunder användas, 10,000 riksdaler banko, utom vad stadens kassa till storskolans

vidmakthållande förut utgjordes, dels för stadens kur-

och

sjukhus 5,000 riksdaler banko, samt dels till korrektions-

och spinnhusarbetsinrättningens vidmakthållande 1,000 riks-

daler banko. 2

För att undvika de många olika verkställ-

tolagstitlarna des för Stockholm och Göteborg Kungl. lVlajzts brev

genom

respektive den 20 april och den 10 juli 1825 en reglering, varigenom desamma nedbringades till en enda allmän tolag. 3

1 Redan före

tolagsreduktionen hade genom drottning Kristinas brev den 31 oktober 1664 påbjudits fattigtolag" i Stockholm. en 2 Carl Schönmøyr: P. M. Stockholms stads rätt att uppbära ang. tolagsmedel, tryckt i Bihang 19 till stadsfullmäktiges i Stockholm nr beredningsutskotts utlåtanden och memorial för år 1882. 3 Denna allmänna tolag skulle utgå med i allmänhet 2 procent för inkommande och 1 procent för utgående År 1826 höjdes varor. procentsatserna för Stockholm till 2 procent och 1 procent. resp. I Stockholm skulle tolagen ingå till stadens drätselkommission, vilken borde av uppbördssumman till stadens övriga verk avlämna den andel, vart och ett efter förut gällande beräkningsgrund tillkomme, med avdrag av dittills vanliga avdrag för uppbördskostnaden. Fördelningen skedde sålunda: Till stadskassan 80/,50

inkvarteringskommissionen 33/,50

börs- och brofonden 3°/150 fattigvården 7/,50

Efter det frågan omläggning av tolagsuppbörden

om en

varit föremål för riksdagens prövning, föreslog tidigare

den 13 februari 1857 rikets

Kungl. lVlaizt genom proposition

ständer, bland annat, att tolagsavgifterna måtte upphöra tullsatserna, samt att stapelstäderna i stället och inbegripasi måtte tullmedlen tilldelas ersättning enligt angivna

grunder. 1

skrivelse den 2 december

Rikets ständer antogo enligt Kungl. ll/Iajzts förslag beträffande tolagsavgitternas 1857 fattade i fråga gottgörelsen till staupphörande, men om något avvek från vad Kungl. pelståderna ett beslut, som av

Matt föreslagits.

skulle den allmänna tolagen°° tillfalla stadskassan, vilken I Göteborg årligen utbetala till inkvarteringslrassan, domkyrkan, tyska hade att kyrkan, fattigvården, stadens fattighus, stadens barnhus och börsen år 1824 till dem influtit 48,122 rdr banko. Vad samma belopp, som sedan denna blivit utbetald, skulle tillfalla stadssom blev över, summa

kassan. Beträffande tolagsmedlens användning i Göteborg har sedermera vid

tillfällen skett ändringar; jmfr sid. 120 not 2. Här må vidare särskilda Kungl. Maj:ts brev den 18 februari 1848 mederinras därom, att genom den för inkvarteringsverket bestämda andel gavs, att en viss summa av tolagsinkomster finge årligen användas till uppförande av av Göteborgs sjukhus samt till detsammas underhåll, med villkor likväl, att ett nytt för det oaktat, åt stadens dåvarande eller blivande staden ansvarade att, tillhandahölles all den Servis, enligt inkvarteringsgarnison behörigen som

ordningen och i övrigt givna föreskrifter borde av staden utgöras.

vid Göteborgs stadsfullmäktiges handlingar för år 1882 fogat Uti ett beredningsbetänkande 1-1 uppgives, att mindre andelar av tolagen, nr sammanlagda belopp gång för alla är satt till 42,841 kronor vilkas en årligen, utgå till handelsinstitutet, stadens barnhus och fattighus, - 69 öre allmänna fattigvården samt Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset.

i avgivits de svenska ledamöterna i den

1 Förslag ämnet hade av

vilken den 3 oktober 1855 tillsattes med uppdrag att föreslå kommitté, åtgärder till ett ändamålsenligare ordnande Sveriges och Norges av ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden. De svenska ledamöterna kommittén föreslogo, att, enär samfärdseln av utlandet för det dåvarande utom medsjälva emellan Sverige och vore, betungad med särskilda, ehuru i sammanhang med tullumtullavgiften, utgående avgifter, varibland den vid in- eller utförsel gälderna varors utgående tolagen olägenheter för handeln särskilt

till städerna vars

påpekades, dessa avgifter måtte såsom särskilda beskattningstitlar uppgottgörelse tullmedlen, samt inbegripas i den tullsats, höra, emot av tulltaxan bestämdes för in- eller utförda varor. som genom

Kungl. Maj:t utfärdade den 18 december 1857 kungörelse, skulle upphöra såsom särskild avgift, att tolagen vari brev dag till generaltullstyjämte Kungl. ltlajü; samma relsen meddelade riksdagen fastställda bestämmelser om av till de städer, ägt uppbära tolag eller skulle ersättning som kunnat komma att uppbära sådan. bestämmelser borde tolagsersättningen, i Enligt dessa hundratal rdr rmt, utgå till de särskilda städerna jämna den de i medeltal haft ntolagen under efter inkomst, av 1853-1855, dock med det undantag att för de tre åren städerna Sundsvall och Haparanda tolagsersättningen skulle städers 1855. Men

beräknas efter dessa tolagsuppbörd året

då stad, varest affärslivet tilltoge, skulle förlora, en en stad, varest det sjönke, däremot vinna på tolagsersättningens fixerande pä detta sätt, borde även iakttagas, att, någonstädes komme överskjuta medel-

om tulluppbörden att tulluppbörden för åren 1853-1855, eller för

beloppet av

Sundsvall och Haparanda 1855 års enahanda uppbörd, så

skulle den stad, där sådant inträffade, äga rätt att ytter-

erhålla tolagsersättning, beräknad efter 5 % på

ligare en överskottet; däremot skulle, där tulluppbörden sjönke under medelbelopp, avdrag å stadens tolagsersättning nyssnämnda

verkställas och beräknas .efter samma procentförhållande,

mellan stadens tull- och tolagsuppbörd under som ägt rum vid avsedda tid, med jämkning däri till den beräkningen närmaste fjärdedels procent.

Stapelstäder, såväl redan befintliga som nytillkornmande,

vilka bland de städer, för vilka dessa voro inbegripna de haft till någon bestämmelser gällde, eftersom rätt kunde, ansökan hos Kungl. Majzt, erhålla tolagsuppbörd, på svarande anslag tullmedlen, vilket ett mot tolagen ur an- 5 stadens tulluppbörd. slag skulle motsvara procent av I Majzts brev bestämdes tillika, att den beslutade Kungl. ändras Kungl. Majzts och rikets regleringen finge utan ständers samtycke. städer uppburo tolag och erhöllo ienlighet Följande härmed tolagsersättning från och med år 1858: Gävle, Göteborg, Halmstad, Haparanda, Hudiksvall, Hälsingborg, Härnösand, Kalmar, Karlshamn, Karlskrona, Kristianstad, Kungälv, Landskrona, Luleå, Malmö, Marstrand, Norrköping,

Nyköping, Piteå, Stockholm, Strömstad, Sundsvall, Söderhamn, Söderköping, Uddevalla, Umeå, Varberg, Visby, Västervik och Ystad. Sedermera har ytterligare följande städer tillerkänts tolagsersättning, nämligen Jönköping 27/5 1858, Sölvesborg 1/4 1859, Oskarshamn 6/8 1859, Karlstad 27/9 1866, Trälle-

borg l/n 1867, Falkenberg 1/12 1871, Simrishamn 2/8 1872,

Linköping 27/2 1874, Södertälje 12/7 1878. Ansökningar tolagsersättning hava ingivits jämväl om från andra städer, hava ansökningarna avslagits eller men äro de beroende på prövning. 1 Tolagsersättningen uppgick är 1858 till sammanlagt 804,492 kr. 82 öre. Den har sedermera med avbrott för ett eller annat år allt intill år 1914 företett en stadig stegring; sålunda utgick den år 1868 .med 1,034,097 kr. 24 öre, år 1878 med 1,457,769 kr. 84 öre, år 1888 med 2,148,929 kr. 30 öre, år 1898 med 2,804,995 kr. 18 öre, 1903 med 2,956,855 kr. 55 öre, år 1908 med 2,999,873 kr. 58 öre och 1913 med 3,567,672 kr. 30 öre. Till följd de utav världskriget och dess efterav verkningar skapade förhållandena har tolagsersättningen sedermera växlat avsevärt till beloppet. Den utgjorde sålunda för år 1914 3,055,013 kr. 91 öre, för år 1915 kr. för 1916 3,075,5l0 kr. 23 öre,

2,819,27O 27 öre, år

för år 1917 kr. 10 för år 1918 2,029,342

2,281,69O öre,

kr. 82 öre, för år 1919 4,976,547 kr. 76 öre och för år 1920 6,899,847 kr. 8 öre.

I allmänhet var det på framställning av magistraterna, städerna först erhöllo rätt att uppbära tolag. Med som undantag för magistraterna själva, vilka hade att bära ansvaret för städernas drätsel och därför med tillfredsställelse hälsade varje inkomstkälla, meningarna tolagens ny voro om lämplighet synnerligen delade. Adeln och senare även bönderna betraktade den såsom ett understöd eller avgift, en vilken till förmån för städerna pålades samhället i dess helhet. Men även borgerskapet betraktade tolagen med oblida ögon, förmenande den på stadsmannanäringarna vara en

1 Jmfr nedan sid. 156.

lagd avgift; och det var icke utan svårighet, som regeringen kunde förmå borgerskapet att betala tolagsavgiften. Såväl städ regeringen torde emellertid tämerna själva som hava betraktat tolagen såsom skatt, vilken ligen snart en med regeringens tillstånd utkrävde borgarna. magistraten av Man föredrog den indirekta framför den direkta skattemetoden; därför beviljades tolagen. finnas icke blott därpå, regeringen

Upprepade exempel att

städer, därpå, att eller beviljade tolag åt nya utan även en stads rätt att uppbära tolag blivit Upphävd, liksom

annan

exempel icke saknas, där det blivit av regeringen ifrågaatt upphäva sådan rätt. 2

satt en

Avenledes hardet inträffat, att regeringen utfärdat nårföreskrifter angående tolagsmedlens användning, utan

mare

eller tolagsmedel blivit lämnade. 3 att någon förhöjning nya

1 Denna uppfattning belyses ett uttalande utav de 48 äldste i av Stockholm. De klagade över den tryckande kontributionen och inkvarteringen samt ifrågasatte, att kostnaden skulle få täckas med en tillökningstolag. Skriften avslutades med följande 0rd: såsom nu igenom detta medlet så mycket egalt och jämlikt kan tillgå, än för detta mera med taxeringen har kunnat låtit sig göra, så. tyckes oss i underdånig oförgriplighet denna modus contribuendi så mycket lindrigare för som den fattiga lärer utfalla, jämväl ock lända till förmerande av Eders Kongl. Maj:ts stora tjenst, glorie och beröm ländandes samma - - intet mindre till befordring manufaktorierne, enär det bliver kunav bart, att igenom detta medel och i tillkommande tider man med nu inkvarteringar och contributioner bliver graverat". Denna skrift uppgives hava blivit inlämnad den 23 juni 1688. I densamma gällde det att få ett direkt allmänt besvär avlyftat genom en indirekt skatt. Kort förut 1685 eller 1686 hade åtskilliga handlande istockholm, - -beträffande den allmänna stadstolagen, besvärat sig över den gravation i handelen tolagen, staden tid bortåt uppburit". är av som nu en Erinras bör även, hurusom Kungl. Maj:t, såsom tidigare omnämnts jmfr sid. 120, på framställning magistrat och borgerskap i Göteav borg den 8 november 1726 medgav, att staden finge för fattighusets räkning upptaga tolag, samtidigt föreskrev, att borgerskapet icke en men för denna avgifts skull, vilken de sig själva frivilligt påtagit av deras Vinst att erlägga och att dymedelst slippa överlopp av tiggare, egen icke finge uti ringaste måtto stegra priset på varorna.

2 Se skatteregleringskommitténs betänkande, del V sid. 16-17 jämte där lämnade hänvisningar.

3 Sålunda innehöll kungl. brevet den 28 februari 1802 rörande Malmö den föreskriften, att "Tolagen och Hamninkomsterna må användas

Emellertid började den åsikt framträda, att tolagsavgiften drabbade hela landet och stapelstäderna till-

vore en

kommande förmån. Borgarståndet förfäktade under förra hälften 1800-talet den mening, att rätten till

av o. m.

tolag ett privilegium, kunde rubbas utan bor-

vore som

garståndets medgivande.

1857 års tolagsreglering skedde visserligen, utan att medgivande de särskilda städerna ansågs erforderligt, men

utgick från den ståndpunkten, städerna skulle

man dock att

hava full ersättning för tolagen. 1

till främmande föremål, utan bör, sedan ordinarie avlöningen för Magistraten, och stadens betjente samt nödvändiga reparationer på rådhuset och öfriga staden nu tillhöriga hus, som icke genom andra medel varit underhållna, af Tolags- och Hamninkomsterna blifvit bestridde, öfverskottet bibehållas och disponeras till Hamnens förmån och bästa, under

Hamnbyggnads-Direktionens redovisning och ansvar. Aven för Halmstad

hava dylika föreskrifter blivit givna. Skatteregleringskommitténs betänkande, del V sid. 26-27.

1 Kommerskollegium anförde sålunda: Rättigheten att uppbära tolag är genom särskilda privilegier och kungl. resolutioner del städer medgiven endast tillsvidare och intillen dess allmän reglering tolagsumgälderna kunde vara tillvägabragt; en av för de flesta städer är denna rätt lämnad utan inskränkning till men viss tid. Då det emellertid på Kungl. Majzt ankommer att i administrativ väg förordna rättigheten till tolag och grunderna för dess om beräkning, och då dessutom tullagstiftningen på dessa grunder utövar ett väsentligt inflytande, anser kommerskollegium givna privilegier och resolutioner icke utgöra hinder för tolagens i fråga ställda upphörande, därest städerna tillförsäkras årlig ersättning av allmänna medel, motsvarande deras tolagsinkomstf I sitt anförande till statsrådsprotokollet den 27 januari 1857 yttrade föredragande departementschefen, bland annat, följande: "Frågan sättet att tillvägabringa denna reglering, eller bestämom mandat tolagsersättningens belopp, sönderfaller i tvenne Den ena av gottgörelse för vad varje stad hittills i tolag åtnjutit, den andra avser åter gottgörelse för vad städerna därutöver kunde framdeles erhålla. I förra fallet både rättvisa och billighet kräva, att den verkliga synes inkomsten, oavsett de skiljaktiga, dock ibehörig ordning stadgade grun-

der, efter vilka inkomst uppburits, och de olika under

samma namn, vilka den utgått, till sitt fulla belopp ersättes. Men att fortfarande göra denna ersättning beroende hittills rådande procentförhållande emellan av. tolags- och tulluppbörden, likasom att i senare fallet, eller frågan om gottgörelse för framtida tolagsförhöjning, bibehålla nämnda för varje stad skiljaktiga procentförhållande såsom grund för ersättningen, på sätt

Sedermera har Majzt under 1860-talet och bör- Kungl.

187 O-talet samtidigt med det tillstånd lämnats jan av vederbörande stadskommuner att för hamn- och järnvägsanläggningar eller andra liknande ändamål upptaga amorteringslån medgivit, att tolagsersättningen finge, vare

â-

enbart för sig eller i förening med vissa andra intäkter, sig

för lånets innan särskild be-

tagas i anspråk amortering, ändamålet Även har uttryckligt skattning för ägde rum. tillstånd att pantförskriva tolagsersättningen för amorterings-

lån lämnats. Sannolikt ha dessa beslut längre någon

betydelse, då alla dylika lån torde slutamorpraktisk vara

terade i

kommerskollegium tillstyrkt, skulle utan tvivel innebära en allt för långt driven hyllning åt just det system olika förmåner för särskilda av städer, bland annat med den ifråga ställda tolagsregleringen skulle som avskaffasf I motiveringen till bevillningsutskottets utlåtande förekommer följande yttrande, återfinnes i riksens ständers underdåniga skrivelse: som även Utskottet delar fullkomligt den Kungl. Maj:t uttalade åsikt, enav ligt vilken rättvisa och billighet kräva, att den verkliga inkomst, varje

stad tolagen uppburit, varder till sitt fulla belopp ersatt, ävensom av tillökningen i denna tolagsersättning bör tillgodokomma varje stapelatt stad i mån rörelsens tillväxt därstädes med fem procent av stadens av stigande tulluppbörd"; och yttrar utskottet särskilt: den i statsrådsprotokollet anmärkta oegentlighet, med obemen som tingat godkännande Kungl. Majzts förslag skulleförknippas, att en av eller stad, där rörelsen komme att avtaga, ändock bleve vid sin nuannan varande inkomst bibehållen, intill dess Kungl. Majzt och rikets ständer annorlunda förordnade, har synts utskottet både kunna och böra isammanhang med förevarande tolagsreglering förebyggas, så att den alltid

ömtåliga frågan rubbning reglering må i möjligaste mån om av samma för framtiden undvikas.

1 Medgivanden det eller andra slaget ha lämnats Göteborg av ena 25/1 1861, Stockholm 25/4 1861, Malmö w/s 1862, Sundsvall gl/u 1862, Ystad 9/,2 1864, Varberg 9/11 1865, Karlskrona ml/u 1869,

Karlshamn Zl/m 1871.

Enligt uppgift skatteregleringskommittén, del V sid. 7, ha dylika

av slags medgivanden lämnats jämväl Hudiksvall, Hälsingborg, Kalmar och

Landskrona. Med avseende å de ordalag, Kungl. Majzt i de särskilda som av fallen använts, må här angivas ett par exempel. Sålunda yttras i brevet den 16 augusti 1862 i fråga Malmö om :stads låneansökan, att Kungl. Majzt funnit gott fastställa stadens röstberättigade invånares beslut bemyndigande för hamndirektionen om

Emellertid har städernas rätt till tolag icke lämnats helt obestridd. Detta har tagit sig uttryck i strävan efter

kontroll över tolagsmedlens användning. 1 Under 1830-talet ingav kommerskollegium framställningar i sådant syfte Vid 1860-1851 års riksdag väcktes motioner avseende att, då tolagsmedlen skulle använda för helt andra

vara

ändamål än dem, för vilka de blivit beviljade, verificerade räkenskaper över uppbörden och användandet av tolagsmedlen måtte bliva infordrade och överlämnade till granskning statsrevisorerna, för att rikets ständer måtte sättas

i tillfälle besluta, huruvida tolagen borde upphöra eller till

att för angivet ändamål upptaga ett amorteringslån "på sådana villkor. som af Hamndirektionen anses för kommunen fördelaktigast, samt under förbehåll att, till kapitalinbetalningarne och ränteliqviderne å detta lån, i främsta rummet och innan särskild beskattning inom kommunen för ändamålet får äga rum, skola användas de till andra föremål icke redan disponerade årliga tillgångar staden äger dels i tolagsersättning och dels i hamnumgälder, afgifter för skeppsdockans begagnande, samt öfriga hamninrättningens inkomster, hörande dock ifrågavarande lån vara amorteradt inom en tid af högst fyratio år från dess upptagandeñ Uti Kungl. Majzts brev den 9 december 1864 rörande staden Ystad erinras till början, att staden den 18 juni samma år erhållit tillstånd en att upptaga ett 40-årigt amorteringslån för betalning av tecknade järnvägsaktier, varefter vidare omnämnes, att stadsfullmäktige upplyst, hurusom penningeställningen såväl inom som utom landet dittills gjort det för staden omöjligt att på antagliga villkor kunna avsluta berörda lån, men att tillfälle nu yppats att avsluta lånet, såvida den staden tillkommande tolagsersättning jämväl finge till säkerhet för detsamma förskrivas. Uti brevet medgives, att, på sätt sökt blifvit, äfven den staden Ystad tillkommande ersättning för tillförne utgående tolagsafgift må förskrifvas såsom säkerhet för det amorteringslån Femhundra Femtio om Tusen Riksdaler, hvilket staden under den 18 sistlidne Juni erhållit tillstånd att upptaga, dock att sådan tillåtelse någon rubbning genom en icke må anses hafva skett uti gällande stadganden om användande till särskilda ändamål af berörde ersättningf 1 I allmänhet synes man hava avsett, att medlen skulle i främsta rummet användas för ändamål, ägde samband med handel och som sjöfart.

2 Se härom kommerskollegii berättelse den 28 februari 1834 om

förhållandet med tolagen i rikets stapelstäder och Kungl. Majzts därav föranledda cirkulärskrivelse den 30 juni 1835 ävensom kommerskollegii utlåtande den 31 december 1838. Se vidare tullkommittens utlåtande den 16 maj 1834.

sitt då utgående belopp förminskas. Motionerna blevo bifallna, emedan tolagsuppbörden blivit enligt Kungl. Majzts brev den 21 september 1715 anslagen till vidmakthållandc bryggor och packhus jämte andra nödiga byggnader av samt till utgörande andra omkostningar istäderna, och av medlen således blivit städerna från äldre tider anslagna för bestridande förefallande kommunala behov, varför de av kunde hänföras till sådana med statsverket gemenskap ägande allmänna medel, vilkas förvaltning underkastad vore rikets ständers revisorers granskning. Häremot ansägo rikets ständer lämpligt att, i överensstämmelse med vad Kungl. Maj:t uti proposition till 1844-1845 års riksdag föreslagit, officiella uppgifter rörande tolagsmedlens belopp och användande bleve till kommerskollegium insända för vinnande kontroll, huruvida medlen till de avsedda ändaav målen användes Genom brev den 1 oktober 1851 förordnade därefter Kungl. blajzt, att drätselförwraltningarna i rikets stapelstäder skulle vid 1852 års ingång och sedermera vart tredje är till kommerskollegium för det riksdagen angivna av ändamål insända behörigen styrkta uppgifter över beloppet och användandet de städerna tillflutna tolagsmedel för av de nästförflutna trenne åren Dä tolagsregleringen verkställdes, förklarades i Kungl. Maj:ts brev den 18 december 1857. att detta skulle föranleda till förändrade föreskrifter uti dittills gällande stadganden angående tolagens användande och stapelstädernas plikt att vart tredje är till kommerskollegium insända bestyrkta uppgifter över beloppet och användandet de av under nästförutgångna tre är influtna tolagsmedlen. Emellertid hava börjat bliva tveksam om synes man huruvida tolagen verkligen skulle användas för några vissa ändamål I utlåtande den 29 november 1870 i anled-i --

1 Rikets ständers skrivelse den 26 augusti 1851. 2 Kommerskollegii cirkulär den 28 oktober 1851, inf. i Backønans Iagsamling, 7:de häftet sid. 89. I detta sammanhang torde böra ätergivas följande uttalande förav fattaren till skatteregleringskommitténs P. M. nr 43 sid. 40 not 1: Man har i allmänhet sökt tolka K. br. d. 21 sept. 1715 pä det sättet, att just härigenom bestämdes, det stapelstäderna skulle hava 9

ning därav att riksdagens revisorer förklarat sig icke hava kunnat erfara, huruvida och på vad sätt kommerskollegium utövat den kontroll över tolagsersättningsmedlens användning till därmed avsedda ändamål, vilken enligt Kungl. Majzts brev den 1 oktober 1851 blivit kollegium ålagd har kommerskollegium framhållit, hurusom några föreskrifter icke meddelats, på grund tolagsersättningsmedlen varav skulle uteslutande användas till vissa bestämda ändamål, samt att kollegium därför fattat kontrollföreskrifterna så, att kollegium borde tillse, det medlen användas för varje stads gemensamma bästa I angivet syfte att vinna kännedom huru Varje stad, om erhöll ersättning för mistad tolag, fullgjorde de därsom med förenade åligganden, anhöll 1871 års riksdag, att Kungl. Majzt ville dels utfärda föreskrift, att förut omförmälda uppgifter över beloppet och användandet tolagsav medlen skulle årligen insändas, dels ock anbefalla kommerskollegium, bland annat, att, efter verkställd granskning dessa uppgifter, däröver upprätta sammandrag till inav förande i kollegii årliga berättelse rikets handel och om Uti utlåtande den 8 december uttalade kolle-

sjöfart.. 1871

V anförda skäl sin gium på såsom åsikt, att den granskning, vilken de årligen ingående uppgifterna i berörda hänseende skulle, enligt riksdagens framställning, vara underkastade hos kollegium, icke kunde bliva annat än helt och hållet formell. Kungl. Majzt utfärdade den 26 januari 1872 föreskrifter i huvudsaklig överensstämmelse med riksdagens begäran; därvid är dock att bemärka, att ingen som helst bestämmelse meddelades granskning från kollegii sida om de inkomna uppgifterna. Sedermera har Kungl. Maj:t av den 19 september 1890, med anledning framställning av från riksdagens revisorer, förordnat, att för vinnande av likformighet och erhållande av fullständigare kännedom

tolagen till underhåll av sina bryggor s. Varken det historiska o. v. sammanhanget heller ordalagen hos brevet giva anledning att förmoda, att man genom detsamma velat giva några föreskrifter angående tolagens förvaltning eller de ändamål, varför den skulle användas. Fastmera talar allting därför, att detta brev endast åsyftade, att tolag skulle tilldelas stapelstäder, vilka efter reduktionen ännu erhållit denna inkomst.

om användandet av tolagsersättningsmedlen, uppgifterna skulle från och med år 1891 avgivas enligt visst formulär. 1

Kvarlåtenskap efter vilken avlider utan att efter- Danaarv.

person,

lämna lagliga arvingar eller testamentstagare, skall enligt

15 kap. 1 och 2 ärvdabalken såsom danaarv tillfalla konungen eller den han sin rätt förlänt haven. Nu för tiden förekommer vid varje riksdag ett flertal ärenden angående efterskänkande kronans rätt till dana-

av i särskilda fall. Under 1600- och 1700-talen har arv kronan till olika städer avstått sin rätt till danaarv helt

eller delvis. Sålunda äga följande städer rått till danaarv

efter dem, som vid sin död varit eller bort vara mantals-

skrivna i samma städer, nämligen Stockholm, Göteborg, Sigtuna, Kristianstad, Västerås, Norrköping och Karlskrona. 3

Vidare har kronan avstått hälften sin danaarvsrätt i av Landskrona och Karlshamn samt sannolikt även Borås

Möjligen äro ytterligare städer danaarvsberättigadef

1 Kommerskollegium har i utlåtande den 8 juni 1912 uppgivit, att dess befogenhet på grund av nämnda föreskrifter i avseende å de insända uppgifterna. städse ansetts inskränkt till att, jämte övervakande av deras vederbörliga insändande, föranstalta om rättelse av uppenbara felaktigheter samt att tillse, att desamma avfattats enligt det fastställda formuläret och vederbörligen vitsordats överensstämma med de särskilda städernas granskade och godkända räkenskaper för det år, uppgifterna avsett. 2 Se närmare Winroth: Om arv och danaarv sid. 260 o. 3 Städerna Norrköpings och Karlskronas rätt till danaarv torde kunna ifrågasättas; se därom Winioih a. a. sid. 267 not. 4 Uti privilegierna för Borås den 24 maj 1622 p. 10 förordnas nämligen, att, om fastighetsägare i staden dör, samt ingen av ätten vill ditflytta och heller staden lösa tomten, må kronan och staden taga var sin hälft därav. 5 Odhner uppgiver, att danaarvsrätt helt eller till hälften tillerkänts Kalmar den 12 april 1600 samt Trosa och Ulå under år 1610 Bidrag till svenska stadsförfattningens historia sid. 23 not 4. Winroth omnämner, att Filipstad är berättigad till ena hälften av inom staden fallande danaarv enligt privilegiebrev den 6 april 1611 p. v 13 omnämner vidare, att staden, att döma gjorda framställmen av ningar om danaarvs överlåtelser i tiden efter är 1809 längre skulle göra anspråk på danaarvsrätt enligt förläning. Anledningen härtill torde vara det W. sannolikt beaktade förhållandet, att Filipstad efter av

Käl lar- I äldre tider hade städerna viss rätt till tullfri införsel

friheten. avvin för sina stadskällare.

Uti ett kommitterade för tullförfattningarnas över-

seende avgivet, den 14 januari 1774 dagtecknat betänkande sjötullfriheterna uppgives, städernas angående att källarfriheter väl i första början för längre tider tillbaka

blivit förlänta såsom uppmuntran åt i vissa städer inrät-

tade värdshus för resandes bekvämlighet, då också friheten däruti bestått, att utan avgifter fâ införa något visst kvanfrämmande drycker, vilket ändamål likväl under ti-

tum

dernas blivit förändrat, i det friheterna blivit bevil-

lopp till magistraternas avlöning samt publique byggna-

iade

ders underhållaudeixl Under år 1677 friheterna hava synas

blivit indragna påföljande år, med anledning stä-

men av

dernas besvär, dem åter förlänade Genom Kungl. Maj:ts

ödeläggande eldsvåda fått sina stadsprivilegier upphävda genom en Kungl. Majzts brev den 11 april 1695. Platsen blev sedermera enligt Kungl. Majzts resolution den 15 december 1720 friköping, erhöll egen jurisdiktion den 2 juni 1731 samt fulla stadsrättigheter den 13 augusti 1835. Det torde böra anses, att erhållandet av stadsrättigheter i allmänhet icke kan hava återupplivat de särskilda rättigheter och förmåner, Filipstad tidigare ägt, varit att betrakta såsom upphävda som men som

samtidigt med stadsprivilegiernas återkallande.

1 Dylik tullfrihet omnämnd första gången i en resolusynes vara tion den 25 februari 1614 för Stockholms stad. Tryckt i Stiernman, del I sid. 612. 9:de punkten nämnda resolution är av följande av lydelse: det de begäre stadsens källare accijs frij, såsom och der hoos, så mycket de til deres hedhers-kost nödtorffteligen kunne behöfwe, så wil Hans Kongl. Majzt dem nådigest efterlåte ährligen till källaren, uthan accijs 50 åhmer wijn at inköpa, men af det mehre mage de gifwe efter 0rdningen. I detta sammanhang må. erinras därom, att uti ordinantien för köphandeln den 12 oktober 1617, punkt 20, föreskrevs, att till förekommande oordningar försäljning vin skulle få äga rum endast av av m m. i wisse förordnade ltällare, äre och hafwa af ålder warit ther medh som privilegierade, eller och ännu privilegieras kunne. I anslutning härtill stadgades vidare, att i varje stad skulle först vara en stadzkällare, hwar staden så ligger til, att han stadzkällare behöfwer, och är af then förmögenhet, at han förmår källare uppeholla. 2 Uti Kungl. Majzts den 2 1678 på städernas besvär, punkt res. mars IV, yttras bl. men källare frijheeten. som een deel af stäa.: - derne till borgmestare och rädz underhâldh bekommit hafwa anbelangedes, skola the densamma för detta niuta. nu som

resolutioner den 23 oktober 1686 och den 26 1687 mars

bestämdes, att källarfriheten, förut tillkommit endast

som

vissa städer, skulle åtnjutas dem alla.

av Uti 1774 års kommittébetänkande yttras härom: Denna

Statskontoret då projekterade i anledning

jämkning, som den kontribution, städerna vid 1686 års riksdag sig

blev således beviljad, och viss penningar åtagit, en summa

i daler silvermynt utsatt för varje stad utom Borgo och

Stockholm, fått behålla källarfriheten in natura eller

som medelst decourtation i tullen för vissa sorter vinen.

Genom Kungl. Majzts brev den 27 augusti 1777 bestämdes, Stockholm och Borgå skulle bibehållas vid

att -

den tullfrihet på visse quantiteter vin, desse städer

som det nämnda städer skulle gottgöras med

njutitr, på sätt, att så stor svarade emot tullens belopp för den

summa, som

vara tullfrihet beviljad. För övriga städer

vara, vore

däremot utgick ersättningen med angivna belopp. En del dessa anslagsbelopp hava sedermera för-

svunnit kvittning mot danaarv o.

genom

För 1920 ersättning till Stockholms stad med år utgick 24,564 kr. 7 öre samt till övriga städer med 7,762 kr. 10 öre. 1

Bland de förmåner, städer i äldre tider erhållit, äro städernas

som donna

även de douationsjordarna. 2 Det torde vara överflödigt

s. tions-

erinra att härmed åsyftas jord, till vilken städerna jordar.

1 Dessa städer äro enligt uppgift i liggaren över statsverkets specialutgiftsstater för är 1921: Alingsås, Arboga, Askersund, Borås, Eksjö, Enköping, Eskilstuna, Falköping, Falun, Filipstad, Gränna, Gävle, Göteborg, Hedemora, Hjo, Hudiksvall, Hälsingborg, Härnösand, Jönköping, Kalmar, Karlshamn, Karlskrona, Karlstad, Kristianstad, Kristinehamn, Kungsbacka, Kungälv, Köping, Laholm, Landskrona, Lidköping Lindesberg, Luleå, Lund, Malmö, Mariefred, Mariestad, Marstrand, Nora, Norrköping, Nyköping, Piteå, Sigtuna, Simrishamn, Skänninge, Skövde, Strängnäs, Strömstad, Sundsvall, Säter, Söderhamn, Söderköping, Södertälje, Sölvesborg, Torshälla, Trosa, Uddevalla, Ulricehamn, Uppsala, Vadstena, Varberg, Vimmerby, Visby, Vänersborg, Västervik, Västerås, Växjö, Ystad, Åmål, Örebro, Öregrund och Östhammar.

2 Se vidare skatteregleringskommitténs p. m. nzr 23 Stadsjorden, av H. L. Rydin samt kammarkollegii den 30 december 1897 avgivna betänkande angående den till städerna och Arvika köping av kronan donerade jord.

erhållit särskild rätt, och att donationsjord alltså en är att förväxla med vad i administrativt och som judiciellt hänseende hör till stadskommunen

Men ingalunda all den jord, till vilken städerna

Ohava en

särskild rätt, är att såsom donationsjord. anse Atskillig jord hava städerna förvärvat genom vanliga köp; vidare förekomma fall, då vid stads anläggning invånarna tillen hörig jord bibehållits såsom samfälld egendom.

Med ordet donationsjord föres väl tanken närmast till

det fall, att kronan sig vid stads anläggande eller vare senare givit något sitt hemman till staden. Emellertid visar sig vid närmare undersökning, hurusom ett flertal

variationer av upplåtelser finnes, varför det är nödvändigt

att något närmare söka definiera begreppet donationsjord. Vad först beträffar givarens har någon gång föreperson, kommit, att konungen gjort donationer sin jord. av egen Denna i så fall böra jämställas med kronan dosynes av nerad jord. Att så bör ske i fråga jord, när om som,

stad grundlagts av annan än regenten, donator tagit av

sitt från kronan undfångna län, torde otvivelaktigt. vara I regel har väl upplåtelsen skett utan vederlag, men understundom hava städerna fått utgiva sådant. Frågan,

huruvida donation föreligger, får då bedömas med hänsyn tagen till Vederlagets storlek i förhållande till upplåtelsens

värde. Upplåtelsen bör hava huvudsaklig karaktär gåva. av Vad Vidare beträffar den rättstitel, varunder donationen

skett, förekomma fall av både äganderätt och ständig nytt-

janderätt. Vad angår föremålet för donationen, så torde väl i regel

hava varit fråga jord under kronans omedelbara

om dispo-

sition såsom kungsgårdar, kronoholmar och vilka skär, förut

1 Detta senare område torde hava blivit bestämt på olika sätt. De äldsta städerna, som vuxit sig själva, torde väl till början upp av en haft några fastslagna gränser, utan ha dessa bestämts hävd, genom överenskommelser Till de städer, anlagts enligt regerino. s. v. som gens beslut, ha nog understundom givits just den mark, skulle utsom göra det blivande stadsområdet. I tider, då inkorporeringar skett senare eller stadsrättigheter beviljats, har frågan samhällets enskilda jordom äganderätt icke varit avgörande för bestämmande stadsområdets av gränser. i

varit kronofisken, andelar av kronoparker och kronoskogar

m. m.

Emellertid är jordnaturen i och för sig avgörande. All slags fastighet kan hänföras till donationsjord. Kronan har ät städerna gjort eller förmedlat upplåtelser av såväl krono- skatte- och frälsejord. Fastighet, stad

som som förvärvat medelst kronan för ändamålet lämnade reda av

penningar, torde vara att anse såsom donationsjord Donationerna äro i stort sett ett led i kedjan de åt-

gärder. som vidtogos för att upphjälpa stadsmannanäringarna

och därmed landets ekonomi i dess helhet.

De i donationsbreven angivna ändamålen variera. I ett

antal fall hava donationerna skett för att bereda stads-

invånarna boplatser eller ock jordens brukande

genom för olika ändamål skaffa dem utkomst och

till utrymme

mulbeten; till utrymme och mulbete, till ved och timmer-

skog, Fiskevatten och nödtorft m.. Vid dessa

annan m. upp-

låtelser har sålunda utgått därifrån, att samhället bäst

man

gagnades understöd till de enskilda samhällsmed-

genom lemmarna. Andra donationer hava skett helt allmänt utan

användning och bor-

angivande av jordens till staden

gerskapets nytta; till näring och bäring för

gemene

borgerskapet; till stadens förbättringm åt staden till dess nytta i v.. Slutligen hava stundom vid dona-

gemen o. s.

tionerna angivits vissa speciella ändamål med desamma. Dessa ändamål kunna hänföra sig antingen till sättet för jordens användning såsom humlegårdars inrättande, till tegel-

till

bruk d. eller till det sätt, varpå inkomsten av jorden

skulle användas, för avlöning åt stadens magistrat,

ex.

underhåll publika byggnader mf"

av m.

1 Däremot är att anse såsom donation, om stad, såsom någon gång lär ha förekommit, fått kronojord under enskild disposition mot bibehållen skattskyldighet och mot ersättning till den enskilde för åboskapets mistning. Har sådan ersättning utgått, föreligger däremot donation. 2 Till vissa städer hava även iäldre tider anslagits vissa räntor och lkronotionden, stundom såsom bidrag till borgmästarens eller magistratens avlöning, stundom för andra ändamål. Sedan dessa räntor och tionden enligt förordning den 23 juli 1869 indragits till statsverket,haristället ersättning utgått till städerna av statsverket. Enligt kungl. brev den 6 juni 1890 utgår denna ersättning numera med vissa bestämda årliga

Huruvida den jord, i äldsta tider lämnades som till ut

till mulbete d., avsedd såsom kommunalrymme, 0. var

egendom eller såsom borgarnas privata jord, torde väl vara tvivelaktigt. Såväl ordalagen i vissa donationsurkunder

ändamålet med donationerna som tyda i sin mån på att

jorden skulle tilldelas de enskilda stadsborgarna såsom

deras särskilda eller samfällda egendom. I allmänhet torde

väl dock donationerna hava skett till städerna såsom sådana.

Vad beträffar frågan

om donationsjordens förytterlighet,

finnes allenast ett mindre antal donationer, där staden erhållit

uttrycklig befogenhet att avhända sig jorden eller där eljest

formligt medgivande lämnats till jordens utlämnande under

enskild äganderätt. Talrikare äro de fall, då jorden för-

klaras upplåten åt staden till vara evärdelig ägo eller med

användande andra ordalag i av samma syfte men utan an-

given befogenhet för staden att fritt disponera den donerade

egendomen. I de flesta fall har emellertid jorden upplåtits åt städerna endast under nyttjanderätt. Därvid hava använts sådana uttryck som att jorden minnas och efterlåtes

att njuta, bruka och behålla

I regel lärer frågan om jordens förytterlighet icke hava

berörts i donationsurkunderna i vidare mån, än som själva

de antydda ordalagen nu giva vid handen.

Emellertid stadsjord allt oftast hava kommit synes som i enskild hand, utan att mans något rättsstöd därför kunnat

åberopas. Med anledning dylika sporda förhållanden av började uttryckliga förbud mot städernas avhändande av donationsjord att meddelas. Så skedde i de för åtskilliga

belopp. Ersättningar berörda slag upptagas i liggaren av över statsverkets specialutgiftsstater för år 1921 med sammanlagt kronor 4,914 37 öre, fördelade på följande städer: Södertälje, Mariefred, Växjö, Skanör, Göte-

borg, Vänersborg, Lindesberg, Sala, Arboga, Köping, Hernösand och Umeå jmfr Statskontorets tryckta utlåtande den 31 december 1883 angående förändring i den till vissa verk eller inrättningar m. m. utgående ersättning för indragna ränte- och tiondeanslag; statsverksprose även positionen till 1890 års riksdag angående sjunde huvudtiteln sid. 38. I detta sammanhang må jämväl erinras de belopp, om som utgå till Vaxholms stad såsom ersättning för de befolkningen av i Vaxholm utgående mantalspenningar, vilka varit anslagna till avlöning åt justitiestaten därstädes, samt till Kristianstad såsom ersättning för avgäld från Skillinge fiskläge.

städer under åren 1620-1624 utfärdade privilegierna. Exempelvis privilegierna för Västervik innehålla, att jorden ej far dragas till privatorum nytta. Uti resolutionen den 13 juli 1719 på städernas besvär säges i 21 punkten: Allt vad förre konungar till städerna vid deras första fundation och sedermera donerat och förlänt åkrar, jord, tomter, kvarnar inom stadens gebit av etc. bör efter privilegiernas och donationsbrevens innehåll, till de därutinnan anslagna förbliva, och icke till usus någon utan högsta nöden förpantas, då det först borgerskapet bör hembjudas, och där borgerskapet gitter, då stadens medel inlösas, aldrig evärdeligen abalieneras, av men varken till borgare eller främmande, utan äga städerna i alltid makt ägor till att inlösa, dock att gemen samma de, sig dem lagligen förskaffat, fullkomligen förnöjas som för all nödig och nyttig förbättring Uti § 18 landsav hövdingeinstruktionen den 4 november 17 34 inrycktes föreskrift, att landshövdingarna skulle förhindra, att nu ifrågavarande jord rycktes från borgerskapets allmänna bruk och nytta. . I kontrast häremot står utvecklingen under delen senare

1800-talet. Inom några städer hade visserligen åtgärder

av vidtagits för återvinning av dona.tionsjord, men allmännare tendenserna att få förhandenvarande enskilda innehav voro betryggade. Uti Kungl. Majzts brev den 17 juni 1893 till kammarkollegium framhölls, att det för befordrande iallmänhet ett tjänligare tillgodogörande städernas donationsav av jord likasom för befrämjande enskildes trygghet i beav sittningen av stadsjord, som kommit i deras värjo, syntes vara av vikt, att åt städerna bereddes möjlighet allenast att kunna med full äganderätt åt enskilda upplåta jord, blivit till stad kronan donerad, utan även att, där som av sådan jord under ett eller annat uppgivet fång redan kommit i enskild besittning, kunna bekräfta den gjorda upplåtelsen, så att den måtte bliva för framtiden fullt betryggande. I anledning härav anbefalldes kammarkollegium att, efter nödig utredning hithörande förhållanden, till av

1 Den borgerskapet tillförsäkrade lösningsrätten. upnhävdes genom

förordningen den 2 april 1810, medgav varje svensk rätt att besom sitta vad jord som helst.

Kungl. Maj:t inkomma med betänkande, huruvida befogenhet ° i angivna hänseenden kunde böra åt städerna inrymmas, nu och, i sådant fall, vilka villkor och förbehåll syntes böra därvid fästas. Sedan kammarkollegium inkommit med betänkande i ämnet den 30 december 1897, fann Kungl. Maj:t, enligt brev till kammarkollegium den 27 januari 1899, vadi ärendet förekommit icke till någon åtgärd föranleda, annan än att Kungl. Majzt förklarade sig vilja till prövningi Varje särskilt fall upptaga de ansökningar, som kunde från städerna inkomma vare sig angående tillstånd att till enskilda donationsjnrden upplåta tomter eller tomtdelar av invid stadsplanen, jämväl i sammanhang med utvidgning sådan plan, eller om medgivande att till enskilda förav yttra donationsjord utom stadsplanen i sådana undantagsfall, då av särskilda skäl upplåtelsen kunde visas vara av det för staden, att donationsändamålet kunde gagn anses värda, genom upplåtelsen uppfyllt.

Städernas monopolställning.

Under äldre tider det för stadsväsendet måhända var mest karaktäristiska, att vissa näringars utövande förbehållits städernas invånare eller, rättare sagt, städernas borgerskap. Visserligen finnas ännu vissa för städer säregna rättigheter, auktionsmonopol, rätt till trettiondeex. penningsavgift dessa hava i stort sett avseende m. m., men å förhållandet mellan stadskommunen och dess medegna lemmar. Något verkligt monopol, för städerna såsom som sådana innebär förmån på bekostnad landsbygden, en av finnes egentligen icke. Såsom städernas förmån har visserligen brukat räknas en deras frihet från skyldighet att gälda vägskatt. Detta är emellertid oegentligt. Väl är det sant, att stadsblivandet för ett samhälle medför en fördel i angivna hänseende. nu Detta beror emellertid på att samhällena, så länge de äro köpingar och municipalsamhällen, äro underkastade en dubbelbeskattning, i det att de få dels bekosta sitt eget vägväsende, dels ock deltaga i kostnaden för häradets vägar.

Enar stad bildar eget väghållningsdistrikt, medför stadsblivandet, att vederbörande befrias från den förutvarande o dubbla vägbyggnads- och underhållsskyldigheten. Vissa företag äro visserligen eller mindre bundna mer vid städerna, orsaken därtill är icke att söka i en men strävan att bereda dessa en privilegierad ställning utan är av annan art. Stadgandet i tryckfrihetsförordningen § 1 punkt att tryckeri må anläggas uti stad eller inom ett avstånd därhögst mil eller uti köping, torde sålunda

ifrån av en halv

sammanhänga med bestämmelserna i § 4 angående bevakningen över skrifters lovliga allmängörande. Av verklig betydelse är emellertid den vissa städer tillerkända stapelstadsrätten. Tidigare har omnämnts, hurusom velat koncentrera denutrikes handeln till vissa städer; man förr närmast torde därvid hava avsett, att dessa städer därman skulle uppblomstra och i sin ordning bidraga till utigenom vecklingen av landets näringsväsen. Numera torde stapelstadsrätten vila på uteslutande tulltekniska skälf. På grund rådande importtullsystem är det för kontrollens skull nödav koncentrera importen till vissa platser, där tullvändigt att Givet emellertid, detta behandling kan äga rum. är att kommer att befrämja utvecklingen affärsverksamheten å av dylika platser och sålunda indirekt verka som ett slags handelsmonopol. I detta sammanhang bör erinras därom, att i stad, varest tullkammare under tullförvaltares överinseende ñnnes inrättad, må frän utrikes ort inkommet tullpliktigt gods kunna under vissa villkor uppläggas nederlag, utan att för detsamma betalas tull, innan det uttages till inhemsk jämväl, tull förbrukning; kunnande sådant gods utan att därför intagas frilager eller åter utföras till uterlägges, å rikes ort tullstadgan § 62. I stad, nämnts, må som nu även, såvida staden anskaffat och till tullverket överlämnat

upplagsmagasin, utländska varor kunna uppläggas utan

underkastade från tullverkets sida att vara undersökning kunnande sålunda direkt

transitupplag; upplagda varor

förtullas, förflyttas till annan stads transitupplag, upp-

1 Jmfr sid. 81. ovan

läggas å nederlag, intagas å frilager eller återutföras 89. Uti förordningen den 20 december 1912 om frilager stadatt i stad, är fråga, gas, varom nu eller, där de lokala förhållandena det betinga, i närheten av dylik stad kan inrättas frilager, där varor må, utan att undersökas eller tullbehandlas, intagas samt uppläggas, ompackas, delas, bearbetas ochi övrigt behandlas, de befunne som om sig utanför rikets tullgräns. i

Statistiska uppgifter angáende vissa utgifter och inkomster i städerna.

Något uttömmande statistiskt material rörande de kostnader, som stadskommunerna hava att utöver landskommuvidkännas för de ändamål, vilkas nerna tillgodoseende när mast är att betrakta som en statsangelägenhet, finnes ej. Av stort intresse äro visserligen de uppgifter, som av dåvarande kommunala centralbyrån under år 1915 infordrades från de olika stadskommunerna rörande statens och nämnda kommuners förhållande till varandra i finansiellt avseende. De inkomna ha svenska stadsförsvaren av bundet ställts till förfogande, men, då ett stort antal städer beklagligtvis uteblivit med uppgifter, samt de avlämnade tiden före den svaren avse av världskriget förorsakade kristiden, detta materiel kunna synes läggas till grund för utarbetande av en belysande och riktig jämförelse mellan städernas särskilda rättigheter och skyldigheter. Bättre möjligheter i detta avseende erbjuda de till sta-

tistiska. centralbyrån insända primäruppgifterna till den

kommunala ñnansstatistiken. Från detta ämbetsverk har, efter därom gjord

framställning, erhållits en på grundval i

av sammandragen av städernas räkenskaper för år 1919 upprättad, å sid. 142 här nedan o. intagen tabell över vissa av städernas utgifter, inkomster och tillgångar. Med hänsyn därtill, att de inkomna primäruppgifterna ännu icke hunnit inom ämbetsverket underkastas en slutlig granskning, äro siffrorna att anse såsom preliminära. Beträffande tabellen har statistiska centralbyrån uti en samtidigt översänd skrivelse framhållit följande:

och råd-

De i utgiftskolumnerna 3 och 5 magistrat

och fångvården, kronouppbörds- och husrätt, polisväsendet beloppen äro för ett flertal städer

exekutionsverket upptagna

mindre de faktiska utgifterna. De till befattningarna än utgående avlöningarna hava nämi form av dyrtidstillägg uppgörande ofta

ligen vid råkenskapssammandragens uppv-

tagits för samtliga stadens befattningshavare gemensamt, olika befatt-

i vilket fall någon uppdelning på grupper av

låtit I fråga de i tabellen

ningshavare icke sig göras. om

redovisade inkomsterna torde böra bemärkas, att ersättning bötvsandelar kol. 8 och tullfrihetsersåttför frångångna

ning kol. 12 upptagas i råkenskapssammandragen

0. fall, icke gå direkt till vederendast i det att beloppen Beträffande de i kol. 12 börande befattningshavare. uppinkomsterna beloppen förutom tullfrihetsersättning tagna avse till städers friheter hänförliga inkomster. jamväl övriga

för brännvinsförsäljningsmedel redo-

1 kol. 10 ersättning i sin helhet städerna under åren tillfallna ersättningar visas för till statsverket indragna brännvinsförsåljningsmedel;

för de städer, icke deltaga i landsting, har i not angivits som tillkommit staden i likhet med övriga städer det belopp, som enligt § 1 i förordningen den 18 juli 1913 angående ertill städer och vissa köpingar, landsting och hussättning för till statsverket indragna brännvinshållningssållskap återstoden beloppet i kol. 10 utgör försåljningsmedel; av

således ersättning enligt § 2 i nämnda förordning till

landstingen och de städer, som deltaga i landsting.

vidare erinras därom, att, vad utgiftsposterna i Det bör tabellen å sidan beräkning kunnat angår, ena någon verkställas städernas kostnader för åtskilliga statliga av ändamål, varför belopp icke upptagits itabellen, några andra sidan de beloppen icke under det att å upptagna verkligt uttryck för städernas undantagsställning giva ett i jämförelse med landsbygdskommunerna på den grund, att

i kostnaden för handhavandet åtsagda belopp ingår av kommunala att, i den mån skilliga angelägenheter samt landsbygden har vissa utgifter så år förhållandet, jämväl motsvarande ändamål. Den inkomstförteckför upptagna så till vida ofullständig, någon beräkning ningen är som donationsjordarnas avkastning kunnat göras. av

i V2,IIÖT§Å77T”17""1"""F7”'"11';J:Q§%;:I ;

, , 1 n k 0 m s t e

summa .Summa

utgifter 0:5223111 0111116113. 2112125123171 l 1

7551333335 inkomster

kol. 2 3 andra tongs 1 gångna bötesmedelvinstörsåüj- ersälttñing ersätt POHS 1k01.8-13 5 och 6

böltels- mngsmede ninág vzyxsendeti ,

ante 8.1 0. . . llI. 1 . l 1 1 I 4{ 1 1 51,253

16,33

173 16,700 4 4

3 64,006		4	i 7 17,949		4	20	4,	,
i 35,767	20 271 17,965 4 1 4	4 1	293 29,233 i 10	11,098	. 4 4 4	63	i 4 { ,	10
1	42,983	4	1 544	4	4 41		4 41	544 9

4 4 4 9,512 191 9,672 4 9,691 i .- 4 4 153,827 1,033 314 71,433 330 1 73,163 4-

60,263 i 7 g 7

4 4 4 4 4

56,097 174,		26,195 4			4
.bl,bt..		1 .37 31,333 4		u 4 , .
,	4					,
1 3013.6	4 .	1,450 72,137	4	42	4,	4350.1 t
49,107 213		59 22,754	4 4		4 ,	23.026 13:
g 50,872 80 217 39,029 1,586	306 469 69,812			4	4	40,912 1.11 7 " 111:
,			4 4		-	,
39,331	4	382 38,037	4	140	4	38,559 111,
10,999	159 11 1,023			21	4 ;	161,211
.			4
579,943 1,095 146 1102,410 53,813 288					1 4	5- 19 4,
4,045,283 12,032 40,233 1520322 1,609,373 3,114					1 2,185,574

4 279,867 345 917 62,670 29,232 233 93,247 21- 41 , , 29,803 600 13,338 3,369 : 18,357 4 -- 4 32,419

32,863

,	4	3 32,860	4	4	1 4	2:11
i 28,400	4	11,935 4	3,971 4	1 35	4	11,9 0 24
° 90,689	9 482 28.365			77		32,904 25

4 1 33,913 40 1 40 20 4 4 4 4 4 1 406,835 457 233 1111470; 104,667 48 216,875 211

4 u 130,489 174 3620941 16,420 163 4,000, 56,846

4 . 31,366

	4	473 35,247 4 1 4				4 4 35,723 21
326,16		979 0340 7,769 204 4					9,79 30
214,923 4	4	191	67,952	3,253	4	\| L401 4		31
134,414 342 25			26,130	13,776	4	4 i	45,273	32
377,435	4	332 57,536 35,670 433				4 ,	93,971 33
310,474 237			53,435 63,184 133			,	122,03	54

4 66,556 260 2 35 4 4 4 4- 4 183,590 117 26 64,821 246,975 384 312,323 36 4

101,681 525		4	31,248	4	112	3 31,880 51 4
15,234	4		21,204	--	28	j 21.267 35 4
16,676	4	37 16,275		4	18	4 ,	16.330
67,316	4	711 27,094		j 215 4		z 28,020 40 4
21,446	4	13 22,165		4	14	1 22,192 11 4
299,049	283 965 27,838 29,933				140	4 1	32,12:	42
74,345 178	4	4	33,564	4	42	g 4		4a
34,371;		172 22,320		4	159	4 1 i 95.910	22,651 44
3190681 4 1,093 82,956 11,356 4						4		45
22,601						I		46
72,236 .4	37 1,263 33,254 5,036, 63	4	4	4 ; 4		4 l 44,653 47	-

345,808	4	312 41,571	1 42 4	3 42,425 43
49,710 79		25,544 4	i 4 -	4	25,623 40
1891862	4	3,241 1232994 472,661, 639		4	715,650 50
1023431 18		8 6,696	: 189 4	4	6,911 51

och vissa köpingar etc. för till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel: för Gävle 174,096 kronor; för Norrköping 113,274 kronor; för Stockholm 904,332 kronor. såsomfästningsort,

i 7	8 1 9 1 10 1 11 \| 12 \| 13		32,984		14 \|
36,426	4	21	4	1,500 34.547 1
26,316:	4	e 15 9,362. 356 70;		4	9,803 :u
50,479;	4	l 139 22,661	4 4		22.800
23,561; 517 219 13,671			4	126. 4	14.533
859,548; 406 2,771 1143599 102,454 243:					249,473 5

4 . f . . . . . - 6

	160,389; 69,017 116.766 329 30,211 41,315 74,690 7,600 39,043 26 12,995 48,718 49,646 21,553 65,539 44	4 4 71 4 4 4 4- - 4 - 4	282 46,066 7,456 138 4 68 25,296, 214 51,026, 17 6,324; 4 184 4,154. 216 25,544 33 15,779 32 10,726 82 42,346	4 , 4 4 32,417. 5,064 6,665; 4 324 4 8,711 502	4 4 , 4 4 4 4 4 4 4 4 4	4 l 21 i g 4 331; \| \| 35	4 4 4 - 4 4 4	54,104 138 s 37.810 7.060 25.364 51.249 12. 6,362 13 9,239 11 4.669 1a 25.760 1a-, 15,812 17; 10.793 15: 42,507 19,
.	46,591		93 33,976		4			34.069 204
.		4			4		- "
i 11432990	39,240 36,844 174.411 206 2,126 73,346 24,634 21;	4 - -	4 55 13,764 63 18,600 413	11,125,1281,886,053 24,564 976,222 8,lll,967 21%	4 4 4	4	i 4	13,819 22 19,076 100,333 241

	139524 95.732 148 24,502 158,084 43.996 22,764 17,830 25,441 99,891	4 ü 4, 4 4 -- 4 -	l 44 13,950: 1,225 : i 25 5,859	11 3,007 4 - 3,167 47,926, 12,433 4 43 553 31,961	26,288 2,958 22. 10,106 4	- - I 4 4 . 4 -- 4	, - 5 - i 4 .4 . 4 4 56 E 4 g 4 4	4 - 4	3,018 251 29,416 25, 10,106 27; 63,526 285 15,219 so, 4 5,940 91, 43 32 32,514
, 13 258 33				4	8,804	4	38	4	8.875 34
; 147,091		4		507 18,662 38,841			-	-	58.010 35,
g 108.923 400 569 52,235 4,255 98									57,557 36

i 30,868	68,711 224 103 32,798 4,111 4	4	5 16,678	4	28	4 --	16,711 av. 37,236 38;
1 396.369	26.627	4	1,568 80,600 107 11,253	4	27 28	4	82.195 301 11,388 40;
.		4		4		4
: 69,826 97 1,612 43,772 7,902 77							53,460 .m
j 37,547		4	143 11,501	4 4		4	11,644 12
2 26,512	100.809	4	129 14,353 723 42,904 5,423 149	4	28	4	14.510 45 44: 49,199
,		4				4
g 69,208 537 58 22,086	78,801 137 68 23,467 1,735 188			4	52	4	22.733 45; 25.595
	356,530 1,405 1,685 77,167			4 4		4	80.257 4:. 431
g 121,631	150,621	4	101 53,878 292 34,410 2,242	4 4		2,000 55,979	36,944
,	44,314	4	157 11,718		4 4		11,875 50
I	63,388 234,577	4 4 4	55 29,915 3,532 120,404	4 4 4 4 4	234	4 4 4	29,970 51 124,170 52
i 9,930	73,861	4 4	4 67 19,140	1,457 4 4 4 4		4 2,000 21,207 .54	1,457 52
; 112.336 629 78 53,227				4 4		2,000 55.934 55
g 7.682		4	8 10,912	4 . 4		4	10,920 56

I 28,194,829 23,176 85,131 5,097,2714,831,111 34,807| 87,722 10,159,218

q 21,450 kronor. 3 Dessa belopp synas avse icke ständig utan tillfällig iukvaftering. 4- 10

. Det hade visserligen varit synnerligt intresse att redan av i sakens nuvarande läge hava tillgång till statistiska uppgifter, som omedelbart avsåge belysande av frågan om storleken stadskommunerna åvilande särskilda utgifter för av statsändamål och dem tillkommande speciella förmåner. Med hänsyn till de olika meningar, kunna göras gällande som angående vad år att såsom utgifter för stats-som anse ändamål eller för angelägenheter mera kommunal art av samt då statistiska uppgifter knappast kunna infordras utan ett ståndpunktstagande till dessa frågor, såvida uppgiftsblanketterna skola göras synnerligen utförliga och deras

ifyllande därigenom bliva för vederbörande kommunala

myndighet avsevärt betungande, har det synts riktigast att icke ifrågasätta införskañandet några särskilda nu av uppgifter på frågans nuvarande stadium. För ett uppskov därmed har aven talat den omständighet, att, om en finansiell uppgörelse skall ske mellan staten och stadskommunerna, denna bör grunda sig å ett statistiskt material, ligger- ,som uppgörelsen så nära i tiden som möjligt.

Landsbygdcn tillløomøøaandr geia-skilda c/cononziska fördelar.

Jamväl i vissa andra lianseenden än de förut nämnda hava städer och landsbygd kommit i en olika ställning. l detta sammanhang bör erinras de statsanslag, om som beviljas för ändamål, vilka hava betydelse allenast för ettdera slaget kommuner. Det ligger i sakens natur att, av med hänsyn till landsbygdens i ekonomiskt hänseende ofta mindre bärkraft och lägre förmåga att bekosta olika slags nyanläggning-ar d., statsanslagen ofta kommit att o. en större betydelse för landsbygden än för städerna; så ex. i fråga statsbidrag för väganläggningar, anslag till om utdikningar och odlingar m. m. Av stor betydelse äro vidare de åtgärder, vidtagits som för beredande understöd åt synnerligt skattetyngda lands av kommuner. Hittills har dylikt understöd utgått statsmedel med av belopp, som belöpt sig till: för år 1918 omkring 1,656,000 åt 460 kommuner, för omkring

kronor år 1919 2,252,000

kronor :it 480 kommuner, för år 1920 omkring 4,032,000

kronor at 613 kommuner samt för år 1921 omkring 5,490,000 kronor åt 657 kommuner. Hädanefter skall emellertid viss del den komav s. munala progressivskatten användas för skatteutjämninglandskommunerna emellan. Förordning härom har utfärdats den 29 juni 1921. Uti 1 stadgas, att landskomär skatt synnerligt betungad, må kunna mun, som av under vissa i förordningen angivna villkor och i viss utsträckning efter ansökning tilldelas understöd sådana av medel, omförmälas i 3 § andra stycket i förordningen som den 19 november 1920 61 kommunal

7 om progressivskatt för åren 1921-1924. Enligt förordningens 2 § erfordras för erhållande understöd, bl. att den komav a., munalskatt, den landstingsskatt och den vägskatt, som

kommunen samt vederbörande landsting och vaghållnings-

distrikt under det löpande året beslutat till uttaxering, skola tillhopa hava föranlett så högt skattetryck, att detta, beräknat på i förordningen närmare angivet sätt, överstiger 10 kronor för 100 kronors inkomst, varjämte det skattetryck, på enahanda sätt beräknat, föranletts det som, av löpande och de två nästföregående årens uttaxeringar, skall i medeltal för dessa tre år likaledes överstiga 10 kronor för 100 kronors inkomst saint att de utgifter för kommunens

kyrko-, folkskole- och fattigvårdsväsen, för vilkas bestridande

uttaxering beslutats under det löpande året, skola motsvara ett belopp än 5 kronor 50 öre för 100 kronors av mer inkomst. Enligt vad som framgår av det vid den till 1921 års riksdag framlagda propositionen i ämnet fogade statsrâdsprotokollet, har beräknats, att ett belopp, överstigande 8,000,000 kronor, skulle komma att under år 1922 tagas i anspråk för skatteutjämning.

1 Till jämförelse må hån omnâtmnas, att den utav statistiska av trentralbyrån utgivna årsbok för Sveriges kommuner för år 1920 inhämtas, att utdebiteringen 100 kronors inkomst år 1919 uppgick per i 12 städer till belopp mellan 10 och 11 kronor samt i 3 städer till belopp mellan 11 och 12 kronor. År antalet städer med 1920 var nämnda utdebiteringsprocent respektive 11 och 1. Den lägre utdebiteringen torde finna sin förklaring huvudsakligast däri; att den kommunala beskattningen av utdelning å aktier då trätt i tillämpning.

Då emellertid berörda slags olikheter mellan städer

och landsbygd egentligen ligga utanför ramen för ifråga-

varande undersökning, torde frågan därom kunna efter

-ett omnämnande lämnas a sido. -

Stadslikozande sam/adlleøz

Såsom -stadsliknande samhällen plåga betecknas köpingai och municipalsamhällen.

Köping betyder egentligen handelsplats och förekommer i denna betydelse redan under medeltiden. Emellertid är det först från början 1600-talet, köping kan anses

av som

hava kommit att beteckna ett särskilt slags handelsplatsei

i motsats till städerna. Avståndet mellan dessa senare var,

särskilt i glest befolkade trakter, betydande. Detta medförde på. grund rådande näringstvång stora olägenheter för

allmogen; denna frestades till olaga landsköp, och sväng-

heterna att förhindra sådana ökades. I anledning härav började Kungl. Majzt tillerkänna borgarna i åtskilliga städer rätt att under hela året idka handel på vissa köpingar eller marknadsplatsen Dessa första lydköpingar hörde i

judiciellt hänseende under vederbörande stad och endast borgarna där ägde rätt att driva handel i köpingen.

1 Rosmaøz: Kungl. brev och förordningar rörande svenska köpingar. ll/Ialmgren: Stadsbildningen från rättslig synpunkt. 2 Privilegier 1620 för Kalmar, Västervik, Jönköping och Norrköping. Flera av köpingarna voro redan upplåtna till vederbörande städer såsom deras enskilda marknader. Det har ansetts, att handel därstädes redan drivits även andra än de imarknadsprivilegierna medgivna dagarna, samt att det sålunda egentligen var ett redan förefintligt bruk. som gjordes lagligen giltigt. 3 De i föregående not anmärkta privilegiebreven innehålla i detta hänseende följande lika lydande stadgande: Till att upphålla iustitien och rätten, då. gifwe Wij dett privilegium, att de mage åhrligen - -hålla der i hwar köping een byfogde, som iempte wår heredzfogde, eller ock i hans frånwahru heredzskrifvaren, tingförei alle ährenden, som sigh i köpingen tilldraga, och håller hand öfwer desse Wåre privilegier och elliest i andra mätte och skall der dömmas effter stadzexequerar; lagen; men tilldrager sigh något uthan om köpingen, då skall byfogden wara saksökiare, och ärendet dömmas widh heredz eller lagmanstinghf

.Emellertid anlades enligt Kungl; Nlajzts brev den 23 1667 vid Strömmen i Bohuslän köping, i så maj en som måtto företedde avvikelse från den förut Omnämnda köpingsatt blott borgarna i vissa närliggande städer fingo typen, idka handel där utan jemvähl och andra lust hafwa som sig på ort nedersettia och i lijka måtto uthi måge samma deres näringh rinna någon nytta och fördeb. En annan städer helt oberoende köping blev Filipstad. Denna av plats hade 1695 mistat sina stadsprivilegier, men genom Kungl. Majzts brev den 15 december 1720 förordnades, det där i Philipstad kiöping eller marknadz plats må. en blifwa, hwarest bergsmännen med landtmannen och

mage

brukspatronerne samt inwåhnarne dersammastädes komma tilsammans och kiöpenskap drifwa. Under 1700-talet grundlades sedermera såväl samhällen, vilka utan att hava domsrätt dock fingo stadsnamn, egen även friköpingar. Skillnaden mellan dessa båda slags som samhällen blev obetydlig. Flera de stora köpingarna av efterhand särskilda reglementen, efter vilka förvaltfingo organiserades, byggnads- och brandordningen ävensom ningar, hamnordningar nL-m. Vad ännu betraktades den väsentliga skillnaden som som mellan köpingar och den övriga landsbygden var visserhandelsrätten; i verkligheten idkades dock ligen alltjämt handel jämväl ä andra orter. Då fullständig näringsfrihet infördes i och med 1864 års förordning om utvidgad näringsfrihet, synes man till en början varit benägen att bevilja

några nya köpingsrättigheter. Inom kort utfärdades emellertid ånyo köpingsprivilegier. Det andra skäl, lågo till grund för ansökningarna var nu som erhållande dylika rättigheter. I främsta rummet det om av var måhända önskan att få bilda kommun, kunde få egen som förvalta sina angelägenheter Emellertid

självständigt egna

torde ansökningarna även hava föranletts dels den möjav

lighet, som genom erhållande av köpingsrättigheter öppna-

des för vederbörande samhälle att få för sin del tillämpa

1 De äldre köpingsprivilegierna hade föga eller intet att göra med

den kommunala självständigheten. Alla de efter 1865 privilegierade köpingarna utgöra däremot egna kommuner.

de för stad gällande stadgarna brand-, byggnader, ordningsoch hälsovårdsstadgorna, dels ock utsikten till medgivande att få disponera brännvinsförsäljningsmedel i enlighet med de för stad fastställda regler

Beträffande åtskilliga platser med sammanträngd mera befolkning har det kunnat framstå såsom nödvändighet, en att nämnda stadgor ifråga dem tillämpades, oaktat det om icke ansetts behövligt eller ofta icke lämpligt, att ens samhällena utbrötos såsom kommuner. Då praxis egna utbildat sig därhâtn, att köpingsrättighetei icke meddelades andra samhällen än sådana, förklarades skola som utgöra egen kommun, :liok man i fråga om de områden, där stadsstadgorna förklarats skola delar

i tillämpliga lända

till efterrättelse, hjälpa sig fram annat sätt, till början en utan stöd av nâgra lagbestämmelser. De för innebyggarna ä dessa områden angelägenheter handlades gemensamma än å allmän kommunalstämma och än å särskild stämma med enbart dessa kommunmedlemmar, vilka därvid, utan stöd lag, beskattade sig för tillgodoseende sina särskilda av av angelägenheter. l skrivelse till Kungl. Blajzt hemställde 1896 :års riksdag,

att Kungl. hflaizt ville låta utarbeta och för riksdagen fram-

lägga förslag till de tillägg till och ändringar i kommunallagarna, som kunde vara erforderliga för att ordna beskattningsförhâllandena inom dylika platser å landsbygden. anledning härav framlades för 1898 års riksdag förslag av innehåll, att, därest Kungl. Majzt törordnat, att ordningsstadgan, byggnadsstadgair och brandstadgan för rikets städer

1 Brännvinsförsäljningsförordningeii den 18 januari 1855 gjorde någon skillnad mellan köpingai och andra områden på landsbygden. Emellertid började Kungl. Majzt på särskilda ansökningar bevilja vissa köpingar rättighet att disponera över andel brännvinsförsamma av säljningsmedlen som städerna. Uti brännvinsförsäljningsförordningen den 29 maj 1885 fastslogs, att, där Kungl. Majzt medgivit köping rätt att överlåta utminutering och utskänlcning av brännvin åt särskilt bolag, skulle försäljningsavgiftex och vinstmedel fördelas efter grunder, samma som gällde för stad, där brännvinshandeln överlåtits å bolag. Enligt brännvinsförsäljningsförordningen den 9 juni 1905 skulle köping äga annan del av influtna brännvinsförsåtljningsmedel än den, tillkomme som landsbygden i övrigt dock med viss öxrergårugstid.

samt vad i hälsovârdsstadgan för riket iöreskreves om stad skulle lända till efterrättelse för område å landet, som kommun, så skulle nämnda område att utgjorde egen vara såsom ett särskilt samhälle municipalsamhälle, vars anse medlemmar ägde att, oberoende kommunen i övrigt, av vårda sådana för samhället ordningssjälva gemensamma i nämnda för-

-och hushållningsangelägenheter, som avsåges

eller föranleddes dessas tillämpning inom fattningar av isamhället. Enligt förslaget skulle vidare, därest dylikt förordnande avsåge allenast eller flera nämnda en av nu författningar, motsvarande bestämmelser landa till efterrättelse i sådana ärenden, åsyftades i de förfråga om som fattningar, förordnandet anginge. Förslaget bifölls riks av dagen, 00h Kungl. Majzt utfärdade lag i ämnet den 27 maj 1898 80 i förordningen om kommunalstyrelse å landet.

Riktlinjer för avvecklingen av städernas särskilda

skyldigheter och rättigheter.

Då i äldre tider stadsrättigheter söktes eller beviljades, leddes näringspolitiska synpunkter. Strävan

man av att

koncentration näringslivet åstadkomma detsam-

genom av

mas höjande var grundläggande för hela stadspolitikenn Nu hava städerna berövats särställning härutinnan.

varJe

Sant är visserligen, att handeln och viss mån även. indu-

strien till stor del äro bundna vid städerna, detta har

men

sin grund i någon städernas rättsliga monopolställning

pä området. Orsaken är endast att söka uti rent yttre

förhållanden: bättre kommunikationer, lättare tillgång till personal Den enda egentliga skillnaden med

o. s. v. av-

seende ä näringslivet ligger i den lättnad och förmån,

som

importörer hava, därest tullbehandlingen äger rum i deras egen stad; denna förmån har emellertid, såsom redan nämnts, sin grund 1 någon önskan att den plat-

gynna ena

framför den andra utan bottnar i nödvändigheten

sen av

att begränsa tullbehandlingen till vissa platser. Skälen för ansökningar stadsrättighetei under

om senare hälften 1800-talet ha varit, växlande av

l Dä köpingen Motala år 1874 ingick till Kungl. Maj:t med emhållan om dylika rättigheter, motiverades framställningen huvudsakligen därmed, att samhället, som genom Kungl. Majzts beslut den 18 december 1863 erhållit rätt att i avseende på andel i brännvinsförsäljningsavgifterna likställas med städerna, skulle till följd de förordning den av genom 26 augusti 1873 vidtagna förändringarna i brännvinsförsäljningsförordningen förlora dessa andelar, såvida stadsrättigheter erhölles. Ronneby köpings senare år 1877 ingivna ansökan stadsrättigheter föranleddes, om förutom av nyss angivna skäl, jämväl av önskan att erhålla dels egen

jnrisdiktion, dels ock de lättnadermed avseende import ooh handel,

a som stapelstadsrätten medförde. Örnsköldsvik åberopade uti sin ansökan den 31 december 1887 sistnämnda skäl. Lysekil, gjorde som ansökan om erhållande av stadsrättigheter under år 1895, ville där

torde i allmänhet ansökningarna

Under senare åren om

erhållande stadsrättigheter ha förestavats önskan att

av av

dels erhålla för större samhällen lämpad kommunal

en mera

dels undgå den dubbla beskattningen för styrelseform,

allmänna vägar och för de gatorna. Därtill kom-

egna

vad angår samhällen vid sjön, den. lättnad för im-

mer, medför.

porten, som stapelstadsrätten

Betydelsen stadsrättigheters erhållande är sålunda

av av helt art än förr. annan nu

Emellertid ha tid efter ifrågasatts ytterligare jämk-

annan i städerna tillkommande förmåner. Därvid har

ningar man-

särskilt haft uppmärksamheten riktad å tolagsersättningen.

Sålunda hava upprepade gånger inom riksdagen väckts

mo-

tolagsersättningen förminskas

tioner, åsyftande, att måtte

eller 1859-1860, 1868, 1870, 1881, dessa upphöra men motioner ha icke föranlett någon åtgärd.

Ett under år 1882 inom finansdepartementet utarbetat

förslag till bestämmelser angående tolagsersättningens avlösning och vad därmed äger sammanhang remitterades på sin tid till skatteregleringskommittén, i stället för

som

nämnda förslag förordade indragning tolagsersätt-

en av

ningen, mot det att staten övertoge vissa de städerna

åvilande skyldigheterna Kommitténs förslag föranledde

ingen åtgärd.

igenom erhålla, förutom förmånen stapelstadsrätt, jurisdiktion av egen samt bliva fri från vägskatt. Malmgren: Stadsbildningen från rättslig synpunkt, sid. 75 0. f..

1 Enligt det inom finansdepartementet utarbetade förslaget skulle rättigheten att i stället för tolag uppbära anslag av tullmedel upphöra .med början år 1883, emot det att varje till sådan förmån berättigad av stapelstad undfinge statsobligationer till nominellt belopp, motsvarande 20 gånger medelbeloppet, jämnat till närmast högre hundratal, av den årliga tolagsersättning, som enligt tullverkets räkenskaper till staden utgått under åren 1878--1880 eller, där sådan ersättning icke hela den tid utgått, under den kortare tid före 1.880 års utgång, då sådant skett. Obligationerna skulle löpa med 4 % ränta och av staten amorteras inom 40 år. Stapelstad skulle äga att till betäckande av sina utgifter använda årliga räntan, men själva kapitalet skulle gemensamma avsättas till under vederbörande statsmyndighets förvaltning stående en fond,; över vilken staden finge förfoga utan Kungl. Majzts tillstånd. Ginge staden i mistning stapelrätten, skulle det staden i vederlag av

1889 väcktes ånyo i riksdagen motion ll: en 145 gående

ut på kapitalisering och avlösning av tolagsersättningen,

motionen avslogs. men

för tolagsersättning tillagda kapital eller motsvarande belopp till staten återgäldas. Stapelstad, som undfått vederlag för upphörd tolagsersättning, vore pliktig att, vid äventyr av mindre stapelrättens förlust än även skyldighet att till staten återgälda vederlaget eller motsvarande belopp, underhålla för varnförseln erforderlig hamnbrygga samt åt tullverket anskaffa och underhålla nöjaktiga, för tullförvaltningen i staden erforderliga lägenheter jämte nödiga inventarier och möbler att ävensom för sjötrafikens bekvämlighet inrätta och underhålla behörigt sjömanshus. Samtliga ersättningsberättigade städer protesterade mot förslaget. Beträffande själva sakfrågan framhölls i främsta rummet, att, samtidigt som utgifterna för allmänna ändamål växte, skulle den åsyftade kapitaliseringen avskärzi den tillväxt ersättningen i mån utrikes hanav av delns förkovran, vilken tillväxt rikets ständer är 1857 velat bevara åt städerna. Vidare skulle kapitalisering till 20 gånger värdet, under en det att räntan utginge med endast 4 % eller 3/25 det kapitaliserade av värdet. innebära en avskrivning med den utgående tolagsersättav ningen. Såsom vederlag för det erhållna kapitalet ålades städerna därjämte nya skyldigheter, förut varit förbundna med tolagsrätteu.som Flera städer gjorde gällande, att rätten till tolag privilegievore av natur och kunde upphävas eller inskränkas utan städernas eget medgivande, samt att 1857 års .reglering för all framtid gällande vore en överenskommelse mellan staten och stapelstäcierna kontraktsenlig natur. av Skatteregleringskommittén, yttrande i frågan infordrades, förevars slog i stället uti sitt den 9 maj 1883 dagtecknade betänkande, del V: att den åt stapelstädei i allmänhet förunnade tolagsersättning eller andel av tullmedel skulle indragas till statsverket;

att staten samtidigt skulle övertaga bestridandet alla de kostnader, av som dittills ålegat städerna med hänsyn till tullverket, ständig inkvartering oeli avlöning av rådhusrätt samt de tjänstebefattningar, som avsäge statsändamäl i övrigt och motsvarade sådana, på landsbygden som bekostades av statsmedel; att de av denna anordning betingade ändringar i städernas finansiella förhållanden utjämnades genom differensernas fördelande på viss längre tidsföljd;

att staten inlöste de byggnader och inventarier, städerna anskaffat för ovan nämnda statsändamâl; samt att, i händelse dessa huvudgrunder godkändes, den slutliga regleringen för varje särskild stad föreginges undersökning av en noggrann av de förhållanden, som i varje fall kunde utöva inflytande på frågans rätta lösning. Mot kommitténs förslag reserverade sig några kommitténs ledaav möter. Beträffande innehållet dessa reservationer torde få hänvisas av till skatteregleringskommitténs betänkande.

Efter det riksdagens revisorer äter bragt tolagsfrågan på tal, anförde riksdagen i skrivelse den 27 april 1906: Genom den under tider ändrade tullagstiftningen hade

senare en

avsevärd höjning inträtt i tolagsersättningen. Ehuru riksdagen ville förneka, att de utgifter, till vilkas bestridande tolagsersättningen avsedd att bereda städerna medel,

vore

samtidigt stegrats, funne riksdagen dock omförmälda Förhållande utgöra grundad anledning att till utredning företaga frågan, i vilka avseenden med hänsyn till alla på saken inverkande omständigheter någon reglering tolags-

ersättningen borde verkställas. Kommerskollegium har i utlåtande den 8 juni 1912 uttalat sig mot en för städerna ogynnsam reglering av tolagsersättningen och därvid framhållit, att sävâil hänsynen till det historiska ursprunget och huvudsyftet med tolagen

samt helgden statsmakternas i behörig ordning med-

delade utfästelse vederlag därför som ock i väsentlig

mån statens eget intresse samstämmande betingade, att städernas förevarande rätt även framgent lämnades oförkråinkt från statsmakternas sida, åtminstone sålänge synnerligen viktiga statsintressen föranledde väsentligen ändrade förhållanden eller eljest godvillig överenskommelse

med städerna åvägabragtesf

1 Beträffande en eventuell avlösning anförde kollegiuin i huvudsak följande : Det inom finansdepartementet under är 1882 utarbetade förslaget ansågs kollegium kunna godkännas. Vad angår skatteregleringskommitténs förslag, så hade i detsamma tagits vederbörlig hänsyn till beskaffenheten av städernas dispositionsrätt till tolagsersättningen. Med frånseende härav hade kommittén i övrigt sökt att genom sitt förslag tillgodose städernas berättigade intressen. Därest det överhuvud befunnes önskvärt, att tolagsersättningexi upphörde och staten samtidigt övertogs städernas angivna förpliktelser, kunde därför kommitténs förslag, ehuru med de väsentliga modifikationer, som betingades av nyssnämnda anmäirkning, tjäna som utgångspunkt för ett slutligt ordnande av frågan i samförstånd med de ersättningsberättigade städerna. Med avseende å frågan, huruvida en reglering kan anses vara för staten önskvärd eller utgår kollegium, under hänvisning till sin nyssberörda ståndpunkt, från den förutsättning, att staten icke ensidigt träffar

bestämmelser, leda till ett kringskärande den rätt, städerna äga.

som av Kollegium uttalar sig därefter angående möjligheten av en fixering utav tolagsersättnizigen eller densammas begränsning inom vissa maximi och

Under år 1915 hava därefter åtskilliga

nyare stapelstäder,

vilka kommit i åtnjutande tolagsersättning, till Kungl.

Majzt inkommit med lika lydande framställningar

om er-

hållande dylik ersättning. Till stöd för

av framställningarna

ha framhållits bl. de kännbara kostnader, varit

a. som

förenade med fullgörandet de med av stapelstadsrättens beviljande förbundna villkoren, varjämte påpekats, att, då

del städer erhölle t0lagsersättning, olikhet rådde mellan

en städerna. Därest tullkammare i de under åren tillsenare

komna stapelstäderna inrättats, hade

tullbehandlingen måst ske i andra tolagsersättningsberättigade städer, vilket

alltså medfört försämrad inkomst för statsverket. De icke

tolagsberättigade städernas förpliktelser mot det allmänna med avseende å rättskipning desamma de

0. vore som

tolagsberättigades. 1

Generaltullstyrelsen har förklarat, att den funne de skäl,

minimigränser. Därigenom skulle, å sidan, staten säkerställas mot ena en obegränsad stegring-av tolagsersättningen samt, å andra sidan, städerna få garanti mot att som följd större eller mindre nedgång av en av tulluppbörden få vidkännas däremot svarande minskning tull en av uppbörden. Statens fördelar skulle, uppgörelsen baserades på ett tillom godoseende av städernas rättmätiga anspråk, enligt kollegii mening, i realiteten bliva av särdeles stor betydelse, varjämte stora svårigheter skulle möta att för varje särskild stad komma till för båda parterna en antaglig överenskommelse, särskilt denna skulle likformig med om vara de för andra städer träffade överenskommelser. Kollegium fann därför skäl föreligga. att tillstyrka någon dylik reglering. Ett ordnande av frågan om tolagsersättningen i enlighet med de riktlinjer, som skatteregleringskommittén försökt tztstaka, skulle föra med sig synnerligen vittutseende förändringar på helt andra områden och bereda en del praktiska svårigheter. De fördelar ekonomisk art, av som staten skulle vinna med en sådan lösning, tillämpad efter objektiva grunder, bleve av den betydelse, att enbart statsfinansiella hänsyn gjorde den önskvärd. Kollegium hemställde, att riksdagens skrivelse måtte föranleda till någon vidare åtgärd.

1 Uti ansökningarna hade, för den händelse tolagsersättning kunde beviljas, alternativt hemställts befrielse från skyldighet att åt tullom verket anskaffa och underhålla för tullförvaltningen erforderliga lokaler jämte inventarier och möbler, samt att de för tullverkets behov uppförda byggnader med tillhörande inventarier och möbler ävensom tullhustomter måtte av staten inlösas. Detta alternativa yrkande har generaltullstyrelsen avstyrkt under påpekande, att enahanda skyldighet åligger alla andra stapelstäderi riket.

anförts till stöd för ansökningarna, i och för sig försom tjäna beaktande, att det syntes kunna ifrågasättas, men huruvida, i avvaktan på utredningen angående tolagsersättdet borde beviljas ett anslag, motsvarade ningen, som den tolagsersättning, vederbörande stad skulle hava erhållits Emellertid hava under tiden, såsom nedan skall senare beröras, även från städer eller deras tjänstemän inkommit framställningar lättnader i fråga vissa de skylom om av digheter, som, enligt vad tidigare nämnts, åligga städerna eller deras befattningshavare

Vid ett närmare övervägande frågan i vad mån av en. i städernas skyldigheter eller rättigheter bör äga

jämkning

böra spörsmålet i

rum, torde uppmärksamhet ägnas även

vad mån staten må äga formell rätt att utan vederbörande städers ålägga dem förpliktelser eller beröva dem samtycke redan erhållna förmåner.

Synpunkter rörande lrdttsfrågaøz.

A Statens formella rätt att ålägga städerna särskilda skyldigheter.

Redan tidigare har i samband med redogörelse för respektive de lagstadganden eller andra sakfrågor även omnämnts förhållanden, vara städernas skyldigheter i skilda hänseenden ansetts grundade, ävensom den tolkning vara av bestämmelser, meddelats i olika beslut. Därgällande som med kan även den rent rättsliga sidan frågan om stäav belyst. Det måste nämligen

dernas skyldigheter anses vara

de olika kommunala bildningarna grunda ihågkommas, att sin existens såsom kommuner enbart på statens vilja. 2 Deras ändamål är att, för sitt område, ombesörja en var

1 Sålunda hava stadsfullmäktige i Stockholm i skrivelse den 17 december 1919 hemställt, bl. att Kungl. Majzt ville föranstalta om a., utredning, huruvida och i vad mån staten bör övertaga åklagare- och polisväsendet samt vård, underhåll och bevakning av häktade personer i Stockholm. Jmfr sid. 237. A Se därjämte sid. 212, 216, 231 och 241. - - Jmfr lagen den 13 juni 1919 ordning och villkor ändring om i kommunal och ecklesiastik indelning.

de samhälleliga uppgifter, den som staten åt överlämnat,

och de kunna

rättsligen undandraga sig handhavandet

och kostnaden för dessa

av uppgifter. Givet är däremot,

att staten sin sida måste låta

sig angeläget vara att lägga olika slags bördor å de skilda kommunerna dylik ojämnhet kommer i sista

- en att hand

verka såsom obillighet mot de enskilda

en medlemmarna

de kommuner, vilka fått av sig särskilda bördor pålagda

-utan bör staten, där så likväl

en gäng skett, istället söka så långt omständigheterna det medgiva, åstadkomma

rättvis utjämning:

B Statens fornzella rätt att upphøivzø siäderw/as särskilda

rättigheter.

Frågan om den närmare beskaffenheten den

av rätt, som vederbörande städer hava till de städerna

i allmänhet eller vissa dem tillkommande

av nu förmånen synes icke hava

varit föremål för

en mera ingående utredning.

Från städernas sida har i allmänhet

gjorts gällande, att av dem åtnjutna förmåner nu vore av privilegienaturm och

därmed har ansett det

man vara fastslaget, att en ändring

kunde ske utan städernas

medgivande.

Privilegie- l äldre tider torde

man ingalunda hava gjort sig reda för

begreppets

privilegiebegreppets innebörd. I den män särskilda undan-

historik.

tagsbestämmelser ansågos erforderliga för viss eller

en ort

en viss folkklass, utfärdades föreskrifter iämnet. Ungefär

samtidigt med det att stadsprivilegier, på sätt förut nämnts.,

utfärdades, erhöllo även det världsliga och andliga frälset sina första. privilegiein Senare började privilegiem ut-

färdas till förmån för än det det ena än andra ändamålet.

1 För världsliga frälset eller, samfundslclasserx från Gustaf Vasas som tid kallades, adeln den grundläggande privilegiebestämmelsen gavs i .Ålsnöstadgan omkring 1280, därefter följde Tälje stadgar 1330 och 1345 samt Skarastadgan 1335; vidare må. M. E. L. KonungsB. nämnas L.: XI-XXIy Chr. L. L.: KonungsB. XI-XXII; Kalmar Recess 1483 §§ 21, 43; samt Gustaf Izs confirmation och privilegier 1526.

Rörande det andliga frälset äro de äldsta privilegiebestämmelsema,

0m man frånser Sverker Karlssons enskilda frihetsurkunder

mera 1200, Magnus Ladulås frihetsbrex 1281, Birgers Kristoffers 1305, 1441 och

Särskilt under 1600-talet meddelades tillståndsbrev såväl

för handelskompanier att med ensamrätt idka handel

vare

sig med vissa slags eller ä vissa områden

varor utomlands

även för enskilda att här landet idka

som personer någon

särskild verksamhet. Tullfriheter och liknande förmåner

beviljades för allmänna ändamål medgåvos även vissa

men

yrkesgrupper eller företag inom viss del landet och

enskilda sällskap

0. m.

detta sammanhang torde böra erinras därom, att i äldre tider några regler rörande sättet för den lagstiftande maktens utövande funnos. l regel torde xräl lagar och författningar hava utfärdats konung och råd. Allmän lag har

av sannolikt även under delen medeltiden ansetts senare av

böra godkännas i de olika landsändarna. Under

senare

hälften 1400-talet påträlfai: den anordning, att i

av man

fråga om speciella författningar särskilda delegerade eller sakkunnig-m tillkallats från dem, som saken närmast angätt. i

Men liksom sättet för lagstiftningsmaktens utövande icke

var närmare reglerat, så förefanns heller någon bestämd åtskillnad mellan olika slags lagar och författningar. Några klara gränslinjer mellan den :administrativa och den lag-

Kristiern 1:5 1457, varjämte prixiilegiebrevet 14343 och Kalmar Recnss 1421 och 1432 förtjäna att framhållas. Senare sammanfördes privilegierna i eller mindre utförliga privimer l egieurkunder. De första allmänna adliga privilegieruz utfärdades 1569, nämligen Johan III:s privilegier, som lade grund för adelns personliga maktställning: därefter följde privilegier 1612 och 1617. Sedan de njra senare i flera hänseenden ändrats under 1600-talet och 1719 tillfälligt ersatts av nya, som dock på grund av de ofrälse stänclens protester redan 1720 inhilnoratus, utfärdades i deras ställe de i vissa Clelar ännu gällande privilegierna för Sveriges rikes ridderskap och adel den 16

oktober 1723. Samma dag gåvos även privilegier för biskoparne och

samtliga prästerskapet i Sverige, vilka trädde i stället för de äldre privilegierna för prästerskapet och skolstaten av den 28 1650. nov. Blomberg: Svensk statsrätt., sid. 148 not 3 och 4.

l Jmfr ovan sid. 28. Ett stort antal dylika brev finnas intagnai - Stiemmans samling kungl. brev, stadgar och förordningar angående av Sveriges rikes commerce, politie och oeconomie.

2 Så t. guldsmeder 1489, då stadga för dem utfärdades; ex. en fullmäktige från städerna 1491, då. handelsstadgan utfärdades. Hildebrand: Svenska statsförfattvningens historiska utveckling, sid. 105.

stiftande makten funnos ej Regeringen ingrep på de områden, där den ansåg förhållandena det kräva: Därvid valdes den form för ingripandet, var enklast och låg som närmast till hands. När under medeltiden konungen på resor landet eller eljest försporde klagomål eller fick del genom .av framställningar, som han fann befogade, lämnades genom brev till de klagande eller till myndighet i orten föreskrifter i ämnet. På dylikt sätt hava de första förex. buden mot landsköp tillkommit. I den mån, förhålsom landena utvecklades, började emellertid söka man mera generellt behandla uppkommande frågor: på grund av klagomål eller eljest förekommande anledningar utfärdades författningar, ordnade förhållandena allmänt. som mera Någon verklig uppdelning med hänsyn till ärendenas art de frågor, reglerades isärskilda privilegiebrev, av som och dem, avhandlades i allmänna författningar, synes som knappast kunna skönjas. Städernas monopolställning med avseende å utövande stadsmannanäringarna har sålunda av fastslagits både enskilda privilegiebrev och allmänna genom författningar; och dessa hava haft avseende jämväl senare å vissa särskilda städer. Likaså möter bestämmelser man formerna för städernas styrelse, förvaltning och rättom skipning både i särskilda privilegieurkunder och i allmänna författningar. Den förra formen är här liksom i andra fall den tidigare, då stadslagen icke meddelar uttryckliga men, föreskrifter rörande organisationen i vissa hänseenden utan talar fogaten, borgmästare och råd såsom något för om handen varande, lärer orsaken den, att ansett vara man dessa ämnen utgöra frågor, som kunde bliva föremål för allmän lagstiftning; ofullständigheten beror den av tidens sätt att skriva lagar. Senare finner man för enstaka städer särskilda brev, däri medgives undantag från de i allmän författning meddelade bestämmelserna rörande styrelse och förvaltning. Beträffande städernas ekonomi är förhållandet enahanda. Städernas inkomster och be-

skattningsrätt regleras såväl genom allmänna författningar

1 Någon verklig regeringsform fanns ej; då år regeringsform 1634 en utfärdades, erhölls icke därmed regeringsform i den betydelse, vi nu en fatta ord,,-ntan densamma ett slags instruktion för var snarare ämbetsmän och myndigheter.

särskilda privilegiebrev. Man möter det för-

som genom

hållandet, att, sedan vissa städer för sig tillerkänts en

var

särskild rätt, denna generaliseras allmän för-

genom en

fattning

I allmänhet har gången varit den, att, sedan en fråga behandlats i separata brev rörande särskilda städer, har; densamma reglerats i lagstiftningsväg, varefter frågan ånyo understundom tagits upp till separat behandling i form av undantagsbestämmelser för särskilda städer. Vissa frågor hava dock på grund sin egen natur

till föremål för lagstiftning. Hit hör aldrig kunnat göras först och främst själva stadsblivandet; frågan, huruvida ett samhälle skulle få stadsrättigheter, har städse måst prövas

fall för fall. Detsamma är förhållandet med avseende å de förmåner i form frihet från skatter och

exempelvis av

andra allmänna under visst antal år bru-

besvär, som

kade innebyggarna i nyanlagd stad. Vidare

medgivas en hava donationer och andra dylika upplåtelser till av jord städerna givetvis aldrig kunnat ske genom lagstiftningsåtgärder; däremot har genom allmänna författningar lämnats föreskrifter rörande städernas rätt att förfoga över donerad jord

Såväl stånds- stadsprivilegierna betraktades länge

som

såsom vederbörande regent gjord utfästelse, gäl-

en av

lande endast för hans egen regeringstid

1 Så i fråga om tolagen. ex. 2 Att genomgå de olika privilegiebreven har varit mig möjligt och torde, huru mycket intresse däri att hämta, dock knappast av än vore erforderligt för förevarande undersökning. Att märka är, att vara nu stad kunna finnas ett synnerligen stort antal privilegieurkunder. för samma Enligt uppgift Odhner finnas sålunda ensamt i Jönköpings rådhusav arkiv och enbart från Johan Hlzs tid icke mindre än 40 brev till eller angående staden, vilka 17 innehålla privilegier och förmåner. av 3 Grunden härtill har velat finna däri, att uti landslagens konungsman balk II kap. föreskrevs, att konung fick minska kronans ingälder för konungar; varjämte vidare stadgades, att, om någon konung senare det gjorde, ägde den konung, som efterträdde honom, rätt att ther ater kalla och tagha, om han gitter. I detta sammanhang torde jämväl böra erinras om bestämmelsen i regeringsformen den 29 juli 1634, punkt 59:

överensståmde,

Med sådan

en uppfattning att ståndspri-vilegierna bekräftades och stadfástes av nytillträdande-

konungar i deras eder och konungaförsäkringar

Städerna återigen brukade vid regentskifte framlåmna sina privilegiebrev till konfirmation den regenten.

av nye

Så skedde exempelvis når drottning Kristina övertog

rege-

ringen, vid Karl X Gustafs

tronbestigning och då Karl X1

blev myndig. De koniirmationer, utfärdades,

som voro av

ungefär samma innehåll: Regenten hade icke då tid att låsa igenom och begrunda privilegierna, han försäkrade staden,

men

att den provisionaliter och interimsvis skulle få behålla de i privilegiet nämnda rättigheterna. Regenten bjuder alla vederbörande att råtta sig efter privilegiets bestämmelser, över vilka han lovar att hålla sin hand. Någon gång hava

Medan konunger öfvermagi är eller fröken, då före de fem höge embeten regeringen i alle sine artikler å konungens vägnar, allenast att de icke skole måge någon lag göra emot eller till arfföreningens och konungslige höghetens förfång, heller att gifva någre privilegia till konungens praejudicium eller dess inkompsters stadige förminskelser; och där något sådant skedde, då hafwe konungen macht och rätt det att återkalla, när han eller hon mogande varder. 1 Uti Gustaf II Adolfs konungaförsäkran den 31 december 1611 förklarades, att vart och ett stånd skulle bliva handhafvedt och utan något qval, anfächtning och intrång skyddat vid sine välfångne friheter, privilegier, inmuniteter, rättigheter och loflige sedvaner, särdeles det andelige adelige ståndet må bliva ved macht och i tilbörlig vördning hållet och niute på äre, lif, godts och hion Sveriges lag och alle välfângne friheter och previlegier-. Liknande utfästelser gjordes av drottning Kristina i försäkran den 7 december 1644, 5:te punkten, Karl X Gustaf i försäkran den 6 juni av 1654, Gzte punkten, av Karl XI i försäkran den 18 december 1672, 8:de punkten, och av Ulrika Eleonora i försäkran den 21 februari 1719, 9zde punkten. i Givet är emellertid, att ordalagep ändrades. Uti sistnämnda försäkran yttras sålunda: Riksens ständer, högre och lägre, andelige och verldslige, vele vi bibehålla vid Sveriges beskrefne lag, riksens frihet, samt hvart och ett stånd särskilt vid sine privilegier, sådane, som de nu översedde och till närvande tider lämpade varda, jämväl dem vid deras rättigheter och egendom handhafva, ingalunda tillstädjandes, att någon utan föregående laga dom dårutur må sättias. i Se vidare dåvarande prins Fredriks generalissimiförsäkring till Svea rikes stånder den 22 1720, 12:te punkten, Adolf Fredriks konungamars försäkran den 25 november 1751, § 11, och Gustaf Hlzs konungaförsäkran den 4 mars 1772, § 11.

tillagts orden: allenast förbehållet, att däri göra änd-

oss

ringar

Från frihetstidens början blev det allt mera sällsynt, att städerna sökte särskild konfirmation på sina privilegier. I stället intogos då, såsom i det följande skall beröras, vissa bestämmelser i ämnet iregeringsformerna,varjämte gjordes utfästelser även i konungaförsäkringar. 1 Samtidigt meddelades grundlagsbeståmmelser jämväl angående ståndsprivilegierna. Regeringsformen den 2 maj 1720 stadgar sålunda i 49 punkten Majzt låter bibehålla samtelige riksens ständer vid

KongL

deras välfångna gamla privilegier, förmåner, rätt- och friheter; skolandes inga privilegier ett helt stånd

nya an-

gående utan samtelige ständernes vetenskap, gjorde påminnelser och samtycke utgifvas och meddelas Uti punkt 51 regeringsform säges rörande

av samma

städernas privilegier Städerne i riket förblifva vid deras välfångne privilegier och rättigheter, som dem af forna konungar gifne och för-

lånte äro; dock så att de af riksens ständer efter tidernes

omständigheter lämpas. Städernes enskilte medel ega magistraterne tillika med borgerskapet till aflöningar och publique byggnad efter staten och privilegier att disponera;

1 Sålunda intogos uti såväl Adolf Fredriks Gustaf IlIzs försäksom ringar respektive den 25 november 1751 och den 4mars1772.iden av senare under uttrycklig hänvisning till regeringsformen, vissa utfästelser om respekterande av städernas rättigheter. Då konfirmation någon gång söktes, brukade Kungl. Majzt hänvisa vederbörande stad till regeringsformen eller avlagd konungaförsäkran. 2 Redan i regeringsformen den 21 februari 1719 hade inryckts visst förbehåll rörande ridderskapets och adelns privilegier punkt 38. 3 I 1719 års regeringsform punkt 40 hade angående städernas privilegier intagits följande bestämmelse: Städerna i riket förblifva vid deras välfångne privilegier och rättigheter, hvilka komma Kongl. Majzt underdånigst att föredragas, samt efter tidernas omständigheter, alldeles Kongl. Majzts nådigst gifne som försäkring förmår och innehåller, att lämpas och sedermera att gillas, de ock öfver städernas medel efter ordning och privilegier ega som disponera, dock att å vederbörlig ort derå redo och räkning göresf

dock göres för dem å vederbörlig ort redo och räkning, börandes öfverskottsmedlen till inga andra än till

usus

städernas upprätthållande, prydnad och förbättring

användas

Här gör sig alltså gällande påtaglig skillnad mellan

de allmänna ståndsprivilegierna och städernas privilegier. De förra äro orubbliga; de kunna statsmakterna

senare av

efter tidernas omständigheter lämpasnl Samma skillnad bibehålles i regeringsformen den 21 augusti 1772.2

Den 23 februari 1789 utfärdade Gustaf III sin bekanta

försäkran för rikets borgerskap och städerna i allmänhet.

Denna försäkran innehöll bl. a.: lofwar ,

KongL Majzt och försäkrar härigenom rikets

borgerskap och städerne i allmänhet, at wid deras innehaf- Wande iäldre och tider erhållne privilegier, fri- och

senare

rättigheter, grundade på Kongl. resolutioner, donationer, gåfwobref eller andre med dem lika eller laglig kraft ägande handlingar och stadganden, sådane, som de dem af ålder innehaft eller innehafwa, oqvalt och orubbat,

nu nu

och i ewerdelige tider, bibehållne ochskyddade warda, så at ingen dem, hvarken i anseende til deras innehafwande jord, hus, tomter, hemman, skogar, utmarker, strömar, arrenden, fisken, qwarnar, sågar eller andre inrättningar, eller i anseende til deras handel och sjöfart, näringar och rörelser, minsta hinder eller förfång tilfoga skal.

§ 3. Åfwen wil

Kongl. Majzt i nåder hafwa samtelige

rikets borgerskap och städerne än ytterligare försäkrade

et orubbat bibehållande af deras rättighet at föreslå

l Ifråga om den betydelse, som bör inrymmas åt den omständigheter att konfirmation städernas privilegier vid frihetstidens början intogs av i regeringsformen, upplyser kungl. resolutionen den 12 April 1766 för Varberg, som sökt konfirmation på sina privilegier, att de Staden Warberg förundte Privilegier och Kongl. Resultioner såsom andre äro, oeconomiske författningar, af den beskaffenhet at uti 1720 års Regerings forms § l51 Riksens Ständer vilka under frihetstiden innehade den ekonomiska lagstiftningsrätten är förbehållit, at de lämpa effter samma tidernas omständigheteññ Skatteregleringskommitténs betänkande, del V sid. 15. Se §§ 52 och 54.

borgmästare och wälja râdmän, at-antaga mindre betjening,

at taxeras af medlemmar och at förwalta städernes egna

enskilte alt, hittills wanligt varit; dock så at de

cassor, som

må tilräckelige och förslå til allmänna och nödiga behof.

wara

4. De städerne donerade, förlänte och under namn af

stadsjord begrepne ägor, skola orubbade wid städerne bibe-

hållas och förblifwa samt icke förändra sin natur, i hwars

hand de komma måge.

§ Detta alt, så wäl ock, ehwad rättigheter och

som

förmoner, af allmänna beskaffenhet som desse,

samma

-hwarje stad särskilt i stöd af regerings lagar, privilegier och resolutioner må innehafwa, wil Kongl. Majzt i nader hafwa dem alla i och hwar och i synnerhet til-

gemen en

sagdt och under helg privilegier härmedelst bekräftadt.

av m i j Å j Ã j @ Å i Å _ .D

Förenings- och säkerhetsakten den 21 februari-S april

1789 innehöll, att adelns samt prästerskapets privilegier år 1723 samt städernas hittills välfângne privilegier

och rättigheter stadfästas i allt, strider emot denna

som

säkerhetsakb, varefter i det Konungen vid underteck-

nandet gjorda tillägget tillades stadfästelse å vissa fri-

och rättigheter, Wi under den 23 februari gifvit rikets

som städer.1

1 Uti ett den 11 februari 1911 till kommitterade för tobaksskattefrågan avgivet yttrande har professorn Otto Varenius efter erinran om innehållet i 1789 års försäkran angående den rättsliga betydelsen av densamma anfört följande: Nu är att märka dels, att 1772 RF, § 52 uppställda alla fyra ståndens samtycke villkor för meddelande som af nya privilegier ett stånd angående, dels att konung och ständer på 1786 års riksdag enade sig om en förklaring öfver grunderna för beräkning af ständernas röster, hvari bl. a. privilegiifrågor helt generellt, under hänvisning till regeringsformens desamma afseende stadgande, undantogos från regeln, att tre stånds sammanstämmande pluralitet fordrades för att utgöra riksens ständers röst. Resultatet blir således, att hvarje privilegiifråga kräfde för sin lösning icke blott konungens utan äfven alla fyra ståndens sammanstämmande beslut. Försäkran af 23 februari 1789 kan alltså, konungens fria viljeakt, föregången som en af förhandlingar allenast med det stånd den rörde, icke anses som rättsgrund för några verkliga privilegier. Den betecknar, i hvad den går utöfver en bekräftelse å förut gällande privilegier, endast en inskränkning i den kungliga myndigheten, Gustaf III af politiska skäl frivilligt undersom

Gällande 1809 års regeringsform vilken uttryckligen upphävde

grundlage-

såväl de ditintills mer och mindre gällande grundlagam,

bestämmel-

ser om pri- däribland förenings- och såkerhetsakten, även alla

som vilegier.

andra sådana äldre och lagar, akter, ordningar,

nyare

stadganden och beslut, Vilka under namn av grundlagar inbegripna varit innehöll rörande ståndsprivilegierna

i § 114 följande bestämmelse: Konungen låte samtlige riksens ständer deras privilegier, förmåner, rättigheter och friheter åtnjuta; beroende det på samteliga riksståndens öfverenskommelse och konungens bifall att låta dem undergå de förändringar och jemkningan rikets behof kunna fordra. Inga privilegier, ett

som nya

riksstånd rörande, kunna utan konungens och alla riksståndens vetskap och samtycke utgifvas och meddelas Däremot innehåller regeringsformen intet särskilt stadgande rörande borgerskapets eller städernas privilegier

den dem tillförsäkrade

med undantag för rätten att välja

borgmästare.

Grundla s- Borgarståndet såsom sådant har aldrig uttryckligen till-

skydd kommer kastade sig, däremot icke något, densamma lades under som genom stadsprivigarantien af privilegiilagstiftningens formn legierna. 1 I detta sammanhang må erinras därom, att det s. k. Håkanssonska förslaget till ny grundlag utarbetat av dåvarande landshövdingen A. af Håkansson på uppdrag av hertigen-regenten och liggande till grund för

konstitutionsarbetet vid 1809 års riksdag i avd. II om riksens ständer,

riksdagar och riksgöromål § 32 upptager följande bestämmelse: Riksens ständer samt vart och ett riksstånd varda bibehållne vid deras välfångnc privilegier, förmåner, rättigheter och friheter, sådana som de uti riddarskapets och adelns privilegier samt prästeståndets privilegier av år 1723 samt de städernas borgerskap och menige allmogen vid riksdagen 1789 meddelte friheter utstakade finnas; kunnande inga nya privilegier, ett stånd angående, utgivas och meddelas utan Konungens och alla fyra riksståndens vetskap och samtyckef Anledningen till, att det nu återgivna kom att inflyta i 1809 års regeringsform, framgår av riksdagshandlingarna. Här bör dock omnämnas, att, när vederbörande utskotts förslag till regeringsform diskuterades i borgarståndet, beslöt ståndet bl. att dels avstå från a. all uteslutande rätt till köp, lösningsrätt och arrende av städernas jord eller av hus i städerna dels åtaga sig viss skattskyldighet; i samband därmed uttalades, att ståndet ansåge för en kär plikt att bringa åt fäderneslandet ett offer av de fördelar det hittills besutit och som på

något sätt kunna få namn av privilegierñ

Visserligen hade

erkänts något verkligt privilegium. upp-

utfärda sådant denna

repade gånger ifrågasatts att men , har blivit realiserad. 2 Möjligen skulle dock tanke aldrig

den bor-

såsom ett dylikt ståndsprivilegium kunna anses

tillkommande lösningsrätt till jord, som borgarståndet

garna

avsade sig år 1809. Då emellertid städernas invånare till huvudsaklig del utgjordes idkare utav de s. stadsmannanäringarna,

och då det i varje fall egentligen endast borgarna,

var

i åtnjutande de städerna tillagda förmåner,

som voro av

är det helt naturligt att dessa i viss mån kommo att te sig

De enskilda städerna

såsom borgarståndets privilegier.

1 Vid Sigismunds kröning uppgjordes förslag till sådana privilegier, ord-

nande förhållandet icke blott mellan städerna och allmogen utan mellan

städerna inbördes och deras olika klasser invånare. Men söndringen av städerna själva varit huvudorsak till att det stannade mellan synes en blott vid förslag. Jämväl vid Karl IX:s kröning skulle borgerskapet ett fåttprivilegier, de motsvarade icke köpstadsmännens fordringar. men under 1700-talet frågan privilegier för de ofrälse Aven var om

stånden uppe. Hildebrand, sid. 351.

ersättning för ståndsprivilegier fick tjäna den sam- 3 Såsom ett slags tidigt med fastställelsen adelns och prästerskapets privilegier den 16 av oktober 1723 utfärdade resolutionen på städernas besvär. I denna resolution förklaras, att, ehuruväl städernes en- § 45 av privilegier skola, regeringsformens 51 § förmäler, blifva skylte som

öfversedde och eftercnärvarande tiders beskaffenhet uti sådane mål, som

ändring nödvändigt erfordra, lämpade och förbättrade; så böra någon de dock icke til deras grund och varelse upphäfvas och omkulkastas", därjämte Kungl. Majzts vilja, "at dessa föregående bårgeroch vore nesolutioner icke skola, till städernes nackdel, blifva skapets almänne rubbade, ändrade eller någon stridig uttydning förklarade, utan genom Majzts kollegier och befallningshafvande, de ibokstafven af Kongl. som

lyda, iakttagne och efterlefvadeñ Utom föreskrifter angående

noga styrelse och politi gåvos i resolutionen vissa allmänna förestädernas skrifter med avseende å stadsmannanäringarna. Uti uttalande, finnes intaget i det den 2 september 1911 ett som betänkandet och förslaget angående reglering tobaksbeskattavgivna av I sid. 366, professor Winroth vilja göra gällande,

ningen del synes

1789 års försäkran varit att såsom ett borgerskapets att även anse privilegium. - Emellertid märka, att såväl 1723 års resolution som 1789 års är att huvudsak avsågo icke borgarståndet såsom sådant försäkran åtminstone i

utan städerna.

hade tidigare framställt sina önskemål och en var besvär, men i samma mån borgarståndet växte sig starkare,

som

blev det vanligt, att detta började föra städernas

gementalan. Förhållandena ordnades i allmänhet

samma längre beträffande varje stad för sig utan för städerna i

gemen.

Slutligen gjordes inom borgarståndet den mening gällande, att städernas förmåner och rättigheter att såsom

vore anse

borgarståndet tillkommande privilegier, vilka finge ändras utan ståndets samtycke. När denna uppfattning först började

framträda, låter sig

avgöra utan ingående undersökningar. Atminstone ett

exempel från hälften 1700-talet

senare av giver emellertid vid handen, att uppfattningen då ännu var vacklande, och borgarståndet vid 1809 års riksdag hava

synes ansett, att de särskilda städernas

privilegier vore ståndets. 2 Vid 1828 års riksdag har borgarståndet däremot anslutit sig till en motsatt uppfattning. I anledning ett utav

av vederbörande utskott framställt

förslag, att från tolag skulle

befrias ett mindre

antal varor, gjorde nämligen borgar-

ståndet gällande, att utskottet ägt behandla detta ärende

1 Är 1761 hade fråga väckts om frihet för städerna vid Bottniska viken, vilka voro hänvisade med sin handel till Stockholm, att idka utrikes handel. Saken hänsköts till Kungl. Maj:t, slutligen avslog som kravet på ändring. Emellertid yrkade vid 1765 års riksdag riksdags-

mannen för Öregrund, att blott nyssberörda alla vid sjö

utan belägna städer i riket måtte komma i åtnjutande stapelfätt och fri och obeav hindrad segelfart till in- och utrikes orter. Borgarståndet erkände nu, tvärtemot vad det 1761 hade påstått, att handelsordinantien av år 1617, på vilken Stockholms handelsvälde över de orterna grundade sig, norra icke kunde anses såsom ett ståndets privilegium, och att särskilda eko-

nomiska författningar, rörde städernas förhållande sins emellan, som icke kunde betaga riksens ständer rätten att därom efter tid och om-

ständigheter förordna varefter vissa jämkningar och ändringar i gällande

bestämmelser gjordes. C. J. Malmström: Sveriges politiska historia

från Carl XHzs död till statshvälvningen 1772, del V sid. 417 o.

2 Uti det den 5 juni 1809 expedierade protokollsutdrag, däri borgar-

ståndet förklarade sig bl. avstå från den exklusiva besittningsrätt till a. stadsegendomar och den lösningsrätt till sådan egendom, enligt privisom legier dittills tillkommit ståndet, angives nämligen under erinran den om av ridderskapet och adeln föreslagna allmänna rättighet till säteriers

ägande och besittning, att borgarståndet nämnda beslut gjort genom sitt enda användbara offer. Jmfr sid. 166 not 1. - ovan

såsom ingripande i de genom § 114 regeringsformen städerna tillförsäkrade privilegier. 1 Vid 1834 års riksdag frågan ånyo föremål för borgar-

var

ståndets prövning. I anledning väckt motion därom,

att all tolag måtte med nästkommande års början varda upphävd, beslöt nämligen borgarståndet med 47 röster mot 11, att motionen, såsom rörande privilegiefråga, skulle

en remitteras. 2

Vid 1862-1863 års riksdag väcktes ånyo fråga, i vad mån städernas rättigheter fölle in under bestämmelseni § 114 regeringsformen. Det sammansatta bevillnings-, lag-

samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottet hade till-

styrkt, att viss del brännvinsförsäljningsmedlen skulle

tillförsäkras de nyinrättade landstingen Mot utskottets beslut reserverade sig emellertid några ledamöter. En ledamot anförde: Uti riksdagens skrivelse den 30 november 18544 enligt vilken med borgerskapets samtycke hushållningssällskapen erhöllo del bränn-

en av

vinsförsäljningsmedlen hade erkänts, att städerna ägde hävdvunnen rätt att var för sig tillgodonjuta avgifterna för där försålda starka drycker. Denna urgamla rätt omförmäldes i den konung och ständer till verkligheten

och giltigheten erkända, den 26 december 1619 daterade,

iii-De lstånden böjda för

övriga synas närmast hava varit en motsatt ståndpunkt; en fullständigare redogörelse för vad i ärendet förekom återfinnes i skatteregleringskommitténs betänkande, del V sid. 32 o. 2 I anledning motion inom annat riksstånd beslöto emellertid vid av nämnda riksdag alla fyra stånden att hos Kungl. Majzt anhålla, att ytterligare undersökning ärendet måtte företagas samt att med ledning därav av måtte till nästa riksdag framläggas förslag till reglering av städernas tolag samt till kontroll över tolagsmedlens användande till avsedda ändamål, varjämte tillstyrktes, att under tiden den gamla tolagen

måtte ökas, heller dylik beviljas.

3 Utskottet ansåg påtagligen, att städerna på formella grunder kunde motsatta sig ändring bestämmelserna försäljningsavgiftens fördelen av om ning; utskottet förklarade nämligen det varken billigt eller välbetänkt vara att helt och hållet beröva städerna den frihet att använda de avgifter för minuthandel med och utskänkning av starka drycker, som de av ålder åtnjutit, och vilka de vid den förändrade lagstiftning, som år 1855 trädde i verksamhet, till huvudsaklig del fått behålla. I fortsättningen yttrar sig utskottet endast om vad som är skäligt och lämpligt. 4 Nr 203.

riksarkivets sekreterare år 1747 publicerade och sedan

ofta myndigheter officiellt åberopade stadgan stä-

av om

dernas administration och uppkomst i riket, 19§

vars

lydde: Var stad skall hava sin stadskällare och dess rättighet, och staden så fattig är, att han den med vin och

var

främmande drycker icke förmår uppehålla, eller ock finner det sig skadligt, då må han den till eller Hera av borger-

skapet arrendera och vad därav faller låta komma i den kistan Reservanten hänvisade till Kungl.

gemena vidare

Majzts försäkran den 23 februari 1789, § 7,1 samt § 114

1 regeringsformen, och gjorde gällande, bl. att

mom. a.,

beslut om dispositionen städernas ifrågavarande

av av

inkomst icke kan grundlagsenligt fattas och såsom rikets

ständers beslut expedieras utan samtliga riksståndens samtycke. 2 Vid behandlingen i riksdagen avslogs utskottets förslag borgarståndet bifölls de tre övriga stånden.

av men av

Uti förnyat utlåtande 11 utskottet i denna

nr yttrade

del: Att detta förslag således är tre stånd bifallet,

nu av har utskottet skolat för rikets ständer anmäla 3

Riksdagen anmälde i skrivelse den 19 november 1863

fattat beslut

nr 171,

att den i ämnet iden riktning, som

1 Jmfr sid. 165. 2 Frågan om vad enstaka privilegiebrev kunde innehålla i denna del och verkan eventuell bestämmelse i dylikt privilegiebrev om av en rätt för stad till försäljningsavgift berördes däremot icke. 3 Även denna gång förekom inom utskottet delade meningar. Härvid emellertid striden hava förts på linje. Vid ärendets synes en annan behandling inom riksdagen hade nämligen till att börja med även prästerståndet avslagit förslaget i denna del men senare, till följd av en från bondeståndet skedd inbjudning med frångående av sitt förra beslut godkänt utskottets förslag. Borgarståndets utskottsledamöter reserverade sig mot utskottets utlåtande, men de flestes reservation grundade sig dära, att, då även prästeståndet en gång avslagit förslaget samt detsamma icke vore av beskaffenhet, som angåves uti vissa i regeringsformen angivna §§, frågan därmed skulle hava förfallit för den riksdagen. Blott en ledamot anförde därjämte, att, i enlighet med vad den här ovan först berörda reservationen till betänkandet nr 4 innehölle, förevarande fråga kunde böra hänföras under 114:e §regeringsf0rmen, så att beslut därutinnan vore beroende av samtliga riksstandens överenskommelse."

i samband med erinran utskottets hemnyss omnämnts om ställan i saken. Uti särskild skrivelse till Kungl. Majzt gjorde borgar-

ståndet gällande, att frågan förfallit därigenom, att prästeståndet i likhet med borgarståndet till en början avslagit utskottets förslag Emellertid åberopade borgarståndet och Kungl. Majzts försäkran den därjämte 1619 års stadga februari 1789 anförde vidare: Enligt övriga äldre 23 samt och före år 1854 utkomna författningar brännnyare, om hava städernas källarmästare, krögare och vinsförsäljning tavernare samt värdshusidkare alltid haft utskäukningsrätt, och Hera innehava burskap å dylik rättighet i städerna, ännu ock i flera rikets städer rättigheten att utskänka likasom xav brännvin varit med Eders Kungl. Majzts särskilda nådiga för stadens räkning utarrenderadø tillstånd gemensamma Skrivelsen i följande hemställan: På grund utmynnar sålunda här blivit i underdånighet anfört och vad ovan av ständer i skrivelse den 30

då jämväl rikets underdånig

november 1854 erkänt, att städerna ägde hävdvunnen rätt för där försålda att för sig tillgodonjuta avgifterna var städerna

starka drycker, vågar borgarståndet, som anser, att

böra fortfarande bibehållas vid berörda hävdvuuna rätt, i djupaste underdånighet anhålla, att Eders Kungl. Majzt, vid utfärdande författning angående brännvinsförav ny

säljning, täckes låta förbliva vid vad i 24 § av nu gällande

nådiga förordning stadgat än. - - - Vid i konselj den 18 december frågans föredragning

1863 anförde vederbörande departementschef, såvitt nu är

Enär ständer såsom deras beslut anmält

ifråga: rikets

den föreslagna förändringen i § 24 angående fördelningen

inflytande avgifter för minuthandel med och utskänkning av vidare huruvida nämnda av brännvin, lärer någon prövning, beslut i ordning tillkommit, icke böra äga behörig nu rum; i åberopade skäl för och då de av borgareståndet övrigt bibehållande av-nämnda § vid dess nuvarande lydelse icke giltig för avvikande från

torde innefatta tillräckligen grund

rikets ständer i denna del beslutat, jag mig i vad anser böra förorda antagandet rikets ständers underdånighet av härutinnan fattade besluta v

l Se föreg. not.

Kungl. Maj:t utfärdade därefter på departementschefens hemställan dag förordning i överensstämmelse med

samma de tre riksståndens beslut.

Allenast den omständigheten, att i äldre tider ofta

man

kommit att göra skillnad mellan städerna och

borgerskapeti, torde kunna förklara den förväxling stånde-

privilegier och städernas privilegier, som enligt vad

nu anförts ägt rum.

Såväl ordalydelsen i § 114 1809 års av av regerings-

i form 1700-talets

som av grundlagsstadganden i ämnet framgår med tydlighet, att nämnda paragraf kan hava

avseende å de särskilda städernas

privilegier. Sedan på 1860talet ståndsrepresentationen upphävts samt städerna sålunda

förlorat den speciella representation, de dittills kunde

som

hava ägt i borgarståndet, torde anses längre den mening göras gällande, att regeringsformens § 114 har direkt

av-

seende å de k. stadsprivilegierna.

I detta sammanhang torde böra erinras därom, att stadsprivilegierna också äro av annan natur än ståndsprivilegierna. 1

De äro icke tillerkända eller vissa

senare någon några juridiska eller fysiska personer utan gälla för alla

nuvarande eller blivande medlemmar viss av en grupp sam-

hällsmedborgare. Själva grundlagsskyddet torde egent-

1 Angående ännu kvarstående privilegier Blomberg: Svensk statsrätt, se sid. 156 och 157, samt Hagmans grundlagsedition under§114. Uti däri

angivna privilegier ha dock under åren skett åtskilliga jämksenare ningar och ändringar, så angående adelns forum privilegiatum. ex.

I - Det torde icke erforderligt att här ingå på den intressanta vara men svårlösta. frågan, huruvida privata rättigheter kunna existera utan

subjekt. Åtskilliga författare erkänna tillvaron subjektlösa rättigheter.

av Andra återigen göra gällande, att rättigheter kunna tänkas utan subjekt.

Åtskilliga förhållanden giva ett visst stöd den

nog åt mening, att rättigheter kunna existera utan rättssubjekt. Sålunda kan tillfalla arv posthuma arvingar, testamenten kunna till förmån för födda göras annu personer, förbindelser ställda till innehavaren kunna utgivas, vissa ut-

-fästelser viss hittelön; utbetalande visst pris för

ex. om om av ett visst slags arbete etc. kunna bindande mot okända vara personer o. s. v. Ehuru en rättighet sålunda kan subjektlös, torde dock synas vara i verkligheten så icke helt fallet; subjektet kan visserligen vara

ligen det enda, överhuvud skiljer ståndsprivilegi-

vara som

från mängd olikartade bestämmelser på den offent-

erna en

liga och privata rättens område. De numera upphävda bestämmelserna adelns forum privilegiatum till sin

om voro

natur icke väsenskilda från bestämmelsen i rättegångsbalken

8 kap. 2 att hovrätt skall döma över konungens befallningshavandes och underdomares ämbetsbrott; och den icke formellt upphävda bestämmelsen adelns förmånsrätt

till ränta landbönder har motsvarighet ibestämmel-

av en

i 17 kap. handelsbalken. Därest det särskilda grund-

serna

lagsskyddet funnits, hade ståndsprivilegierna kunnat upphävas eller ändras på sätt, eljest bestämmelser

samma som

på motsvarande områden meddelas antingen

v. s. genom

konung och riksdag stiftad lag eller genom administra-

tiva författningar. 1 Av helt art äro de k. stadsprivilegierna ordet

annan s.

här taget i vidsträckt bemärkelse. Den eller de berättigade äro vissa bestämda rättssubjekt, rikets städer. Med

V. s.

undantag för den i regeringsformen fastslagna rätten för rikets städer att själva uppgöra förslag vid borgmästar-

både för det närvarande okänt och ännu existerande men vara är dock alltid i någon män bestämbart N N:s blivande barn; den som är innehavare av reversen; den som hittar föremålet, etc. Förr eller senare framstå även en eller flera bestämda fysiska eller juridiska personer såsom subjekt för rättigheten. I fråga ståndsprivilegier är däremot förhållandet ett annat. Ehuru om man väl kan angiva bestämda personer, som för det närvarande äro i åtnjutande av de i privilegieurkunderna angivna förmåner, kommer dock alltid subjektet för själva privilegierätten att förbliva obestämt; det är hel samhällsklass och icke någon viss fysisk eller juridisk person. en l Omfattningen av det särskilda skydd, som genom grundlagen givits privilegierna, framgår av det sagda. En grundlagsparagraf upphäver utan vidare privilegieparagraf; eftersom denna har sin särskilda helgd en endast på grund utav konung och riksdag i grundlagsform utav en färdad förklaring, kan givetvis genom en i samma ordning vidtagen lagstiftningsakt en ändring ske därav jmfr ex. § 28 regeringsformen om befordringsrätt till ämbeten. Vidare kan genom allmän eller ekonomisk lagstiftning ett privilegium utan vidare övergå till en alla medborgare tillkommande rättighet. Slutligen kunna på lagstiftningens väg institutioner eller rättsförhållanden upphävas, med vilka privilegier varit förknippade ex. i fråga om rätten till konungs andel i sakören genom nya strafflagen. Jmfr Hildebrand, sid. 657.

ämbetenas besättande finnes numera något privilegiumm ovillkorligen gäller även för blivande städer. Sam-

som

hällen erhålla stadsrättigheter utan egen juris-

numera

diktion, rätt för stapelstäder till tolagsersättning är

nya

beroende Kungl. Majzts beslut Med städernas

av 0. s. V.

privilegier åsyftas den städerna genom särskilda

numera

urkunder beredda undantagsställning däremot icke de

men

i allmänna författningar för städerna utfärdade särbestäm-

melser.

Frågans I äldre tider ansågos städernas förmåner och rättigheter

behandling

kunna ändras eller upphävas regenten. I det före-

i praxis. av

gående har berörts, hurusom så skedde med avseende åsåväl de för städerna så viktiga handelsrättigheterna som även andra deras förmåner i fråga tolagen.

ex. om

Men även själva stadsrättigheterna kunde återkallas. Så skedde exempelvis beträffande Ronneby privilegie-

genom

brevet den 10 augusti 1680 för Karlskrona samt beträffande Brahestad och Jakobstad Kungl. Majzts brev den 10

genom

december år Genom Karl Xlzs brev den 11 april

samma

1695 förklarades anledning därav Filipstad till hälften

i att

brunnit ned och bergsbruken förmenades komma att lida skada skogarnas utödande, att deras d. s. borger-

genom v.

skapet i Filipstad stadsprivilegier äre uphäfnea, samt att både de, som äga sine huus och gårdar behåldne, så wäl de andra, hvilcka branden lijdit skada, skola

som genom

Hyttia til Christinaehambna

1 Därvid hava gjorts någon skillnad om handelsrättigheterna synes meddelats i allmän författning eller i särskilda privilegiebrev.

2 Rosman, sid. 32.

3 Stiernman, del IV, sid. 296.

4 Rosman, sid. 47. I detta sammanhang må erinras, hurusom vid behandling i riddarskapet och adeln den 14 februari 1719 då föreliggande förslag till av regeringsform i protokollet är antecknat: Vid den 40 handlar städernas privilegier och rättigheter, som om erinrades, hurusom år 1714 Kungl. Majzt remitterat till Kongl. Bergskollegii övervägande, huruvida visse städer måtte kunna blifva bestående, och frågades, skall något inryckas om Philipstad och Fahlun. om nu Hr Landtmarskalken: Det är ett specialt måhl, ock kan intet komma i Regeringsformexff

Enligt resolution den 12 december 1723 förordnades, att

stapelfriheten för Söderköping därefter skulle upphöra och följackteligen kiöpingen Wallmarswik tilläggas Norcöping, varemot Kungl. Majzt Ville bibehålla Södercöping wid des stadsrättighet samt upstads wilckor och näring förunna til sin och landets förkofring.1

Aven under tid har frågan det rättsliga skyddet

senare om

för städernas privilegier varit föremål för statsmakternas prövning Därvid har i regel en rubbning av bestående förhållande ansetts kunna ske även utan städernas samtycke. Ett exempel härpå är upphävandet bestämmelserna

om städernas rätt till andel i vissa Uti 18 punkten

arv.

stadgan den 26 december 1619 städernas administra-

av om

tion och uppkomst i riket stadgades, att städerna skulle niuta den tijonde penningen af alt det ärfves utur

som

staden Visserligen blev 1619 års stadga aldrig utfärdad.3 Detta emellertid tidigare hava förbisett;

synes man

nu ifrågavarande bestämmelse tillämpades och underkastades i författningar Vissa jämkningarñ

senare

1 Bland skälen äberopades, att Södercöping är af ett slätt tilstånd och består allenast af högst 50 borgare, de där åkerbruk, fiskerij mer om och öhlsäljning än utländsk handel omgå. Emellertid anhöllo Söderköpingsborgarna hos rikets ständer att få. tillbaka såväl stapelfriheten lastageplatsen Valdemarsvik. Rikets som ständer funno gott bifalla framställningen. varefter Kungl. Maj:t enligt resolution den 12 december 1727 härom dess nådige befallning till dess och riksens commerciecollegium afgä lätit Rosman, sid. 70. 67 0.

3 I detta sammanhang bör erinras därom, att 1857 års tolagsreglering knappast kan principiell betydelse. Nämnda reglering anses vara av skedde väl utan att städernas samtycke i varje särskilt fall inhämtades. Emellertid bör ihågkommas, att denna reglering icke syftade till fören minskning av städernas rätt utan endast till enklare och bekvämare en anordning för tolagens utgörande. 1857 års beslut torde därför icke kunna anses vara prejudicerande i den betydelse, att därmed fastslagits, att statsmakterna äga utan städernas samtycke indraga tolagsersättningen. Frågan, huruvida så må ske eller har icke kommit i annat läge genom 1857 års beslut. 3 Se sid. 24. ovan, 4 Genom Kungl. Majzts brev den 4 april 1674 samt resolutioner den 3 maj 1681 och den 9 september 1659 hava först vissa grupper

Vid 1847-1848 års riksdag väcktes motion om

upp-

hävande av författningarna angående tiondepennings erläggande föres utur stad.

av arv, som

framhöll uti avgivet utlåtande de sakliga Lagutskottet

skäl, talade för bifall till motionen,1 varefter utskottet

som

vidare anförde: Utskottet hade visserligen icke förbisett, hurusom ifrågavarande stadgande funnes intaget uti de

för åtskilliga städer utfärdade privilegier, men, när frågan icke rörde något riksstånds privilegium, ansåge utskottet den även böra behandlas likmätigt regeringsformens 87 I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen för sin del antaga följande författning: Med upphävande så väl den i 18 § Kungl. stadgan städernas admi-

av av om

nistration den 26 december 1619 meddelade föreskrift, att

till stad skall givas tiondepenningen allt det,

av som ur

staden ärves, som alla de i samma syftning ytterligare utfärdade stadganden och påbud, varder förklarat, att ifrågavarande avgift hädanefter kommer att upphöra Kungl. Majzt utfärdade den 6 februari 1849 förordning i överensstämmelse med riksdagens beslut.

I detta sammanhang bör erinras Kungl. Majzts cir-

kulär den 10 juni 1863 angående s. k. likställighetsöverens-

förklarats frikallade från tiondepenningsavgiften, varefter genom vara resolution den 21 juni 1695 förklarades, att rättigheten för städerna att behålla tiondepenningen merendels avsåge dem, som dreve borgerlig handel eller i vilkas makt det eljest stode att och annan sådan näring själva bestämma sitt hemvist, dem, som för kronans tjänst nödgamen des uppehålla sig å andra orter eller vore omyndiga.

1 Efter erinran innehållet i de iföregående not omnämnda kungl. om brev och resolutioner anförde utskottet härom: Om således den avlidna har flera arvingar, vilka är borgare, de andre ej, och alla av en men vilja staden föra deras arvslotter, så nödsakas den förre att utbetala ur stor del vad honom tillkommer för rättigheten att fritt få dispoen av över sin lagliga egendom, varemot de andra behöva för detta nera ändamål vidkännas ringaste uppoffring. Den orättvisa och obillighet, ligger i detta stadgande, är uppenbar. Skäl därtill torde tillävensom tyrs hava befunnits vid dess utfärdande, med närvarande tidsbemen kan detta från föråldrade institutioner härflytande stadgande grepp förenas. Likhet i rättigheter bör av lagen befordras, och vidare skäl torde vara nöden för upphävande av omförmälda stadgande." av

kommelser i städerna. 1 nämnda cirkulär anbefallas över-

rståthållarämbetet och länsstyrelserna att där icke redan överenskommelse blivit träffad viss likställighet emellan

kommunens alla medlemmar i avseende å kommunala rättig-

heter och skyldigheter, höra vederbörande, huruvida de självmant ville förena sig om dylik likställighet. Dylika

överenskommelser skulle enligt cirkuläret insändas för Kungl.

Nlaizts prövning.

Ehuru det icke direkt utsäges, att ändring i gällande be-

stämmelser icke skulle kunna ske utan vederbörandes med-

givande, torde sannolikt sådan uppfattning hava legat

till grund för beslutet cirkulärets utfärdande.

Emellertid riksdagen, framställning

synes som genom en

i frågan kommit att föranleda cirknlärets utfärdande, närmast .hava varit och motsatt uppfattning.

av en annan

Härom är att nämna följande.

1859 års kommittéförslag upptog i fråga om städerna följande bestämmelse 4 Uti de kommunala rättigheter och därav härllytande förpliktelser, som burskapsägande medlemmar stadskommun särskilt tillkomma, gör denna

av en

förordning icke någon ändring 2

Rikets ständer hade tidigare uttalat sig för att den reform städernas municipalväsende, som vore av verkligt

behov päkallad, borde fotas på grundsatsen alle stads-

innevänares likställighet i kommunala rättigheter och skyldighetem; den riksdag, hade att behandla ifrågavarande

som

förslag, hava ställt sig pä den ständpunkten, att endast

synes

1 .lmfr ovan, sid. 37 not 2. 3 I motiveringen anförde kommittén härom, bland annat: Det hade utan tvivel varit att alltför mycket träda en mängd olika intressen och förhållanden för nära, om kommitterade, under förutsättning att de funnit sig befogade därtill, hade utan den noggranna kännedom varje stads ekonomiska och finansiella ordningar, som dock om därvid varit nödig att äga, inlåtit sig på. försöket att, med upphävande av det nu gällande, uti denna angelägenhet föreslå nya regler av allmänt bindande natur. Säkrare ledande till en rättvisa och billighet motsvarande lösning därav torde det medgivas vara, att överlämna initiativet till regleringen av allt detta åt kommunerna själva enligt den nya ordning för överläggning och beslut, som genom detta förslag, vordet lag, för dem beredes, och är det i enlighet med denna åsikt kommit- .terade tillvägagätt i denna frågaü 12

ett grundlagsstadgande kunde hindra statsmakterna från att åstadkomma utjämning olikheter i fråga kommunala en av om rättigheter och skyldigheter. Ständerna uttalade sig i härmed . enlighet för följande avfattning av § 4: I såväl de kommunala rättigheter, Vilka hittills utvslutande tilll kommit burskapsägande borgare, de särskilda som skyldig heter nämnda art, vilka sådana borgare av ålegat, äga jämväl de, vilka jämlikt § 3 äro medlemmar stadsknmav munen, taga del, såvida icke samma rättigheter och skyldigheter äro rikets grundlagar vissa klasser stadens genom av medlemmar särskilt förbehållna Emellertid förbisågs riksdagen, den av att föreslagna

ändringen påkallade jämkning iämväl av den paragraf,

som kom att ingå såsom § 58 i den sedermera utfärdade författningen. För att undanröja den motsättning, som skulle uppstå mellan de båda avsedda paragraferna, därest nu §4 erhölle

den riksdagen föreslagna lydelsen oförändrad, insköts

av vid författningens orden med de

inskränkningar

allenast här nedan förmälesa varom Frågan togs ånyo upp vid 1862-1863 års riksdag, som begärde, att Kungl. Majzt ville vidtaga nödiga åtgärder för att i vidsträcktare mån än hittills låtit den sig göra, i senast utfärdade förordning

om kommunalstyrelse i stad

nedlagda grundsats om likställighet mellan kommunens alle medlemmar i avseende kommunala rättig- och skyldig- i heter må kunna genomföras Riksdagen torde hava avsett en genom lag ordnad likställighet men Kungl. Maj:t utfärdade i stället cirkuläret

av den 10 juli 1863, varigenom frågans ordnande gjordes

beroende städernas beslut i de särskilda fallen. av

Av intresse är även behandlingen med

av ett frågan om tolagen likartat spörsmål. Städerna hade sedan gammalt ägt rätt att uppbära stämpelpenningar. lillintberg lämnar beträffande Stock

1 Se P. M. nr 26 vid skatteregleringskommitténs betänkande Likställighetsöverenskommelserna i städerna, A. Hedin. av

9 Bruksidkares, städers och borgerskaps ömse förmåner och skyldig;

heter, del II sid. 43.

.holm härom följande redogörelse: Stämpelpenningarna

härleda sin ålder från 1436, då igenom 2 § riksens av räds privilegier, packhuset eller, det den tiden kallades, som klädeshuset med dess ränta och ingäld Stockholms stad förundes. De blevo confirmerade igenom konung Christophers privilegier år 1442 samt alla de kongl. privilegier, som av staden tid efter svenske regenter blivit iörunte, annan av jämte Kungl. Majzts särskilta resolution den 24 juni av 1621 och kungl. brevet till överståthållaren den 23 juni 1680. Stämpelpenningarna väl närmast avsedda för voro underhåll städernas packhus men någon strängt genom av förd skillnad med avseende å de olika stadsintäkiernas användning torde väl alltid hava iakttagits. Genom Kungl. kungörelse den maj 1863 bestämdes, tull- Ivlajzts 22 att stämpling inkomme från utrikes ort, skulle av varor, som upphöra med 1864 års början. De städer, varest stämpelpenningar trafiken uppburits, hava enligt Kungl. Majzts av skrivelse till kommerskollegium den 4 februari 1870 ansetts icke berättigade till ersättning för minskning i inkomster, vara stämplingens upphörande kunnat komma att som genom uppstå för dessa städer

Genom utsökningslagen den 10 augusti 1877 har ävenledes gjorts inskränkning uti städerna tillagda särskilda en rättigheter. Den förut berörda, städerna medgivna monopolställningen med avseende å förrättande auktioner gäller av nämligen icke ifråga exekutiva auktioner. 2 numera om För genomförande denna inskränkning i städernas av rättigheter har samtycke vederbörande städer icke anav setts erforderligt.

En motsatt uppfattning hava kommit till visst synes uttryck vid handläggningen fråga angående städernas av rätt till vissa bötesandelar. torde böra erinras därom, i 18 kap.

Till en början att

stadslagens konungsbalk stadgades: Af allom stadz av ingiäldom hvilke the hâtlst äro, all saköra, klädis huse, som

1 Skatteregleringskommitténs P. M. nr 45, sid. 5.

2 Jmfr ovan sid. 43.

Wågenne, äger Konungen halfft ock halift Stadin up takai. I åtskilliga fall har kronan sedermera särskilda

genom resolutioner till vederbörande stad avstått sin andel av

böter, som komme att utdömas i staden. 1

1734 års lag innehöll den bestämmelse fördelning

av böter, att, där funnes utsatt, vilken som skulle dem åtnjuta, de skulle gå till treskiftes mellan konungen, häradet eller staden samt målsäganden 32 kap. 1 § R. 13.. Vid sidan den sålunda fastställda huvudregeln kvarstod emel-

lertid den vissa städer medgivna rätten till kronans del

av böterna. I 1864 års

straff stadgades emellertid 2 kap. 8 att

böter, som enligt densamma ådömdes, skulle tillfalla kronan. Med anledning de ändrade bestämmelserna rörande bötes-

fördelningen uppkom fråga, i vad män kronan borde lämna ersättning till vederbörande för mistade bötesandelar. 2

/ 1 En närmare redogörelse för hithörande förhållanden återfinnes i Kungl. Majzts proposition 87 till 1920 års riksdag jämte i proposinr tionen åberopad promemoria. De resolutioner i ämnet, företetts, som äro utfärdade under 1600-talet. Beträffande dessas innehåll uppgives i propositionen, bland annat: Det heter i besluten i de flesta fall, att sakörena förunnades staden att dem njuta eller att sakörena skulle tillfalla dess kassa, i vissa fall till hela sitt belopp, i andra åter blott till hälften. I flera fall framgår av beslutats avfattning, att staden redan förut åtnjutit enahanda förmån. Ibland finnes meddelad föreskrift huru medlen skola användas. om I andra fall stadgas, att de skola användas till all menighetens nytta eller till gemensamma tarverÅ Understundom äro medlen avsedda att. tillgodose något speciellt ändamål såsom borgmästares och räds och

andra tjänstemäns avlönande eller kyrkors, skolors och andra allmänna

byggnaders vidmakthållande eller, såsom beträffande Kristianstad, reparation och vidmakthållande av en damm och stenbro. en I de flesta fall innehålla besluten någon uttrycklig föreskrift om, huruvida den upplåtna rätten skulle gälla blott tillsvidare eller till dess annorlunda förordnades. I några fall, nämligen i fråga Gävle, Eksjö, Uddevalla och Lidom köping, stadgas åter, att sakörena finge åtnjutas på behagelig tid. I andra fall, nämligen i fråga Kristianstad, Hälsingborg, Vänersborg, om Borås, Sundsvall, Luleå och Falun, utsäges det, att upplåtelsen gällde blott, till dess Kungl. Majzt kunde finna skäligt annorlunda förordnar

2 Till den del spörsmâlet gällde ersättning till ämbets: eller tjänste-

män, torde detsamma vara av intresse i det hänseende, varom nu är fråga. -

kommuners och menigheters bötesandelar lfrågagom synes hava ansett, att i de fall, där rätten till sådana andelar man

allenast allmän lags stadgande, rättsligt hinder

grundat sig å heller mötte att förf-attningsändring meddela andra genom bestämmelser. Ersättning för mistade dylika bötesandelar utanordnades dock billighetsskäl under några års tid. 1 av Emellertid framhöll 1862-1863 års riksdag, hurusom förekomma ingångna förbindelser. tillåventyrs av staten medföra fortfarande ersåttningsskyldigheb. som Den tanke, låg bakom detta riksdagens uttalande, som kom till uttryck i yttrande till statsrådsän tydligare ett protokollet den 5 januari 1869 dåvarande justitiestatsav ministern. Vid handläggningen ärende angående uppav tagande i statsverkspropositionen till 1869 års riksdag av till ersättning för mistade bötesandelar uttalade sig anslag anslag vidare skulle justitiestatsministern för att något beräknas för ersättning till härad, fattigvårdsstyrelser, kyrkor och städer för mistade bötesandelai i allmänhet, varefter han vidare framhöll: I särskilt städerna måste dock fråga om tagas i betraktande, att det i flera bland dem tillagda ersätt-

inginge icke allenast den staden tillförene ningsbelopp allmän tillkommande andel i böter även enligt lag utan kronans andel, privilegier eller andra resolusom genom tioner blivit staden i äldre tider överlåter. I avseende

till

å denna del torde någon rubbning icke då böra äga rum. Ersättning har sedermera utgått, bland annat, till dylika

städer. Emellertid förevar vid 1920 års riksdag fråga om upp

hörande av dessa ersättningar. Uti utlåtanden hade samtliga länsstyrelser med avgivna ett undantag uttalat sig för den uppfattning, att ersättde ståider, grundade sin rätt till bötesningen till som

1 1862-63 års riksdag yttrade i detta hänseende, att det syntes billigt, att de menigheter och allmänna inrättningar, vilka till följd vara de dåvarande förhållandena med fullt skäl grundat sina inkomstav och utgiftsstater för den närmaste framtiden på beräkningen, att dem fortfarande skulle tillflyta enahanda inkomster bötesandelar som ditav intills, bleve, åtminstone intill dess de hunnit att med avseende på de förhållandena vidtaga förändrade anordningar för sina penningebehovs nya reglerande, bibehållna vid dåvarande hötesandelar beroende inkomster av

andelar å privilegier, varigenom de undfått rätt helt

att

eller delvis uppbära kronans bötesandelar, icke mot städernas

bestridande kunde avhändas dem.

Statskontoret hade ställt sig på samma ståndpunkt Vid anmälan ärendet inför Kungl. Majit den 30 av januari

1920 prop. 87 år 1920 uttalade sig även chefen för justitiedepartementet för ersättning i nu avsedda fall. Emellertid har han därvid måhända snarast låtit sig ledas av billig-

hetsskäl

Riksdagen meddelade i skrivelse den 2 juni 1920

288, att riksdagen funnit skäl till erinran mot det Kungl.

lilajzts förslag, som i enlighet med den grunduppfatt-

ning, departementschefen gjort gällande tramlagts för riksdagens

1 I sitt yttrande hänvisade Statskontoret till vad i ärendet tidigare förekommit samt anförde vidare: I dessa omständigheter finge otvivelaktigt anses ligga ett statsmakternas erkännande att den rätt till kronans av bötesandel, som vissa städer erhållit enligt privilegier eller före strafflagens införande meddelade särskilda nådiga beslut, icke kunde dem förtagas eller minskas, och att sålunda, då strafflagen upphävde de förut gällande bestämmelserna angående bötesfördelningen, ifrågavarande städer hade en ovillkorlig rätt till ersättning för den inkomst, vilken de därav igenom ginge i mistning. Denna rätt torde för övrigt, oavsett vad angående densamma av Kungl. Majzt och riksdagen uttalats, obestridligpch vara den i allmänhet gällande grundsatsen, att ersättningarna endast vore beviljade tills vidare och sålunda enligt Statskontorets förmenande när som helst utan vederlag kunde indragas, icke ä dessa fall tillämplig. vara 2 Departementschefen yttrade bl. Till uppfattningen, att städernas a.: rätt att åtnjuta kronan enligt lag tillkommande böteslott icke, såsom varande en i äldre tid särskilt förlänad förmån, bör dem utan full gottgörelse frånhändas, lämnar även jag min anslutning. Oberoende fråav gan huruvida denna förmån tillförsäkrats för all framtid eller allenast till dess Kungl. Majzt annorlunda förordnade, lärer det nämligen med hänsyn till den långa tid eller i de flesta fall över 200 år, varunder städerna fått tillgodonjuta förmånen, icke böra ifrågakomma att utan vederlag indraga denna. De belopp, hittills utgått ersättning som som för förlust av samma förmån, torde följaktligen böra utan full gottgörelse indragasf - 3 I samband med frågan om städernas rätt till ersättning för nu avsedda bötesandelar är intresse att ihågkomma, att enligt § 31 i ridderav skapets och adelns privilegier av den 16 oktober 1723 adeln tillerkänts

andel kronans i alla sakören, där någon af Adelens enskylta Bönder,

folck och bet-iente, eller någon annan, som uppå deras frelsejord någon

-rl detta sammanhang bör omnämnas, att Finlands senat

1891 rättegång mellan Nikolaistad och finska

:år avgjort en till bötesandelar på grund äldre staten angående rätt av Stadens talan bifölls i samtliga instanser.

privilegiebrev.

Emellertid är att märka, att, medan underrätterna förklarade staden berättigad att framdeles tillgodoräkna sig

enahanda andel alla i staden fallande sakörem, tillade

orden så länge ifrågavarande bestämmelse uti

senaten

fortbestode vid gällande kraft Därest

privilegiebrevet

ifrågavarande bestämmelse icke kunnat

privilegiebrevets

ändras stadens medgivande, ett dylikt förbehåll

utan synes

knappast varit erforderligt. Bakom senatens domsmotivering torde därför icke utan fog kunna sökas den mening, att privilegiebrevets bestämmelser skulle kunna staten en-

sidigt ändras. 1

missgierning begådt", fäldes till böter. Då. strafflagen den 16 februari 1864, såsom nämnts, bestämde, att alla böter skulle tillfalla kronan, nyss upphörde därmed adelns rätt till andel i böter utan något vederlag. H:son Wachtmeister verkställda Utredning rörande de Uti den av Hans Iidderskapets och adelns privilegier, förmåner, rättigheter och friheter, vilka böra ännu äga gällande kraft tryckt i Stockholm 1886 anses härom: För upplåtelsen nämnda rätt, från vilken redan från yttras av början och sedermera alltjämt undantagits konungens ensaksböter, hade den förutsättning legat till grund, att böter enligt regeln skulle gå till treskiftes. Så länge denna förutsättning ägde bestånd, fortfor ock adelns privilegium att gälla, själva den princip, som utgjorde förutsättmen ningen -för privileget, eller böternas tredelning, var av detta oberörd och i privilegiet fanns intet hinder för lagstiftningsmakten att, såsom

ock skett, förvandla alla de böter, i vilka adeln ägt andel, till ensaksböter.

1 Rättsfallet finnes refererat iJuridiska föreningens i Finland tidskrift för år 1891, sid. 93. Här nedan må göras följande sammanträngda referat:

Uti de för Vasa stad Nikolaistad den 31 januari 1611 utfärdade privilegier stadgades Qzde punkten, att Kungl. Majzt nâdigst undt

och efterlatthet, att all saakören, som i staden faller, han skall höre halfparten till, och den andra halfparten till staden, och then skall oss ahnvändas till kyrkior, skolestugnr och andre stadzens bygninger, att hålle vedh machtñ " Drätselkammaren i Nikolaistad yrkade efter stämning till râdstuvurättens i staden sammanträde den 16 januari 1889, att, som den i privilegiebrevet berörda andel de i staden ädömda böter icke tillgodoav kommit staden, utan blivit för kronans räkning till länets ränteri levererad, till stadskassan måtte restitueras angivet belopp, utgörande

Karaktä- De urkunder eller

handlingar, varigenom städernas

ren av nu avsedda förhållanden

qtädernas reglerats, kunna uppdelas i två slag:

.rättighete hälften av den kronan tillgodokomna andelen uti alla de under vissa år i staden fallna såväl treskiftessom ensaks- och vitesböter. Enahanda krav hade förut framställts hos administrativ myndighet men då lämnats utan avseende, drätselkammaren likväl obetaget att, i fall av fog, söka vid vederbörlig domstol sina förenämnda göra anspråk gällande Därjämte yrkade drätselkammaren . vid rätten, att jämväl för framtiden lott uti de i staden fallande bötesbeloppen samma måtte komma staden till godo. Såvitt referatet utvisar, bestred kronan stadens talan under erinran bl. a., att staden i privilegiebrevet tillerkänts någon andel i kronan tillkommande böter g

samt att, enär i privilegiebrevet uttryckligen nämndes sakören, därunder icke i någon händelse innefattades kronans lott i ensaks- ooh vitesböter. Rådstuvurätten fann enligt utslag den februari 20 1889 rättvist ålägga kronan att till Nikolaistad återbära hälften av alla såväl treskiftes- som ensaks- och vitesböter under viss angiven tid berättigade samt staden att framdeles tillgodoräkna sig enahanda andel av alla i staden fallande sakören.

T. ordföranden i rådstuvurätten skiljaktig var och ogillade talan under åberopande bl. att i1 och 2 §§ 32 kap. R. B. av, a., uti den från år 1734 gällande lag bestämdes, huru böter och viten skullefördelas.

Hovrätten yttrade i dom den 28 februari 1890 utan meningsskiljaktighet, att, emedan Kungl. Majzt privilegiebrevet genom den 31 januari 1611 förunnat Vasa stad hälften de i staden fallande sakören, av utan att därvid gjorts något undantag med avseende å böternas beskaffenhet,

samt den staden sålunda tillerkända förmån måste så förstås, att därmed avsetts hälften kronans lott i alla kronan av enligt lag och författningar tillkommande bötesandelar,

ansåge hovrätten kronan icke hava anfört skäl till ändring i det domslut, varvid rådstuvurätten i saken stannat och vid vilket hovrätten förty läte bero.

Målet avgjordes slutligen senatens dom den 18 april genom 1891. 4 senatorer, i enlighet med vilkas mening dom utfärdades, ansågo bestämmelsen i privilegiebrevet böra så förstås, att kronan till stadens

i J mfr stadslagens likalydande bestämmelse privilogiebrevet; bestrisom dandet i denna del avsåg väl alltså, att privilegiebrevet endast be-

kräftade stadslagens bestämmelse och staden något därutöver. gav Däremot utvisar referatet, att staten gjort den för privilegie-

spörsmålets belysande intressantaste invändningen, nämligen att efter privilegiebrevets utfärdande kommit lagstiftning angående bötesfördelny ning; jmfr 1.734 års R. B.

dels privilegiebrev för de särskilda städerna, dels ock allmänna författningar för städerna i allmänhet. Behandlingen frågan städernas rått till ersättning

av om

för mistade bötesandelar visar, att velat göra skillnad

man

förmån avhänt sig hälften av kronans andel i de böter, som i staden ådömdes för brott och missgarningar, i följd varav staden icke tillkomme någon rätt till de kronan förbehållna vites- och ensaksböterna. Dock beträffande den tid, för vilken ersättning kunde utgå gjordes som - -viss ändring berättigades staden att av alla i Nikolaistad ifrån - A och med angivet år därintill fallna och frarndeles, sålänge ifrågavarande bestämning uti privilegiebrevet fortbestode vid gällande kraft, fallande sakören den beskaffenhet, åberopade punkt i privilegiebrevet av avsäga, tillgodoräkna sig hälften av kronans andel däri. 1 senator fann skäl å kronans sida icke vara anförda till ändring i hovrättens dom. 2 senatorer funno, att staden privilegiebrevet icke tillförsäkrats genom någon andel den kronan lagligen tillkommande lott uti därstädes av fallande sakören samt ogillade förty drätselkammarens talan. 2 andra senatorer ogillade likaledes stadens talan samt anförde därvid, att i 9:de punkten Vasa stads privilegier väl bestämts, att av hälften alla sakören, fölle i staden, skulle tillkomma staden och av som den andra hälften kronan; emedan denna bestämning icke ovillkorligen följde, att Vasa men, av stad därigenom skulle tillagts större andel i sakören än stad vid denna tid lagenligt tillbort i böter, som ådömts för stadens område förövade brott, och då med sakören lnär icke kunnat avses andra böter sådana, ginge till treskiftes och således varken vites- eller lenän som saksböter, funne dessa senatorer drätselkammarens ifrågavarande anspråk så mycket mindre förtjäna avseende, som det icke ens blivit visat, att staden, vilken i likhet med övriga städer i treskiftesböter åtnjöte lika lott med kronan, under den tid inemot trehundra år, som förflutit av efter det nämnda privilegier utfärdades, någonsin skulle ännu därutöver undfått del i de bötesandelar, enligt lag skulle tillskiftas kronan. som

1 Såsom privilegiebrev kan givetvis anses varje slags urkund eller handling, att reglera vederbörande stads rättsliga ställning. som. avser Dit höra således domar och utslag, varigenom staden såsom enskild part i rättstvist må hava tillerkänts vissa förmåner. För att en en handling skall såsom privilegieurkund, torde böra uppställas det anses en krav, att den innebär regeringsåtgärd, vare sig handlingen sedan en utfärdats av konungen själv eller av annan med befogenhet att i detta hänseende utöva regeringsmakten. Därvid bör emellertid märkas. att det i synnerligen många fall torde vara ovisst, huruvida och i vilken mån viss handling bör betraktas såsom domsslut eller administrativt en beslut.

mellan de fall, då rätt tillförsäkrats olika städer

en genom

särskilda privilegiehrev samt då städerna grundat sin rätt å någon i allmän författning given bestämmelse Statens befogenhet att i fallet upphäva städerna

senare

medgivna förmåner torde allmänt erkänd. Däremot

vara

har man i det förra fallet velat antaga förefintligheten särskilt skyddad rätt.

av en

Anledningen härtill torde vara att söka däri, att ifråga om enskilda personer åtskillnad gjorts mellan, å sidan,

ena

de befogenheter och rättigheter, vilka grunda sig allenast allmän författning, har avseende å alla medborgare

som

eller vissa dem, samt, å andra sidan, för-

grupper av s.

värvade rättigheter, vilka tillkomma viss i kraft

person av

särskild förvärvsgrund eller rättstitel, exempelvis utav

vederbörande myndighet efter beprövande omständig-

av heterna i det särskilda fallet utfardad tillståndsresolution att idka viss verksamhet. Vid förbud mot utövande av

sådan verksamhet i allmänhet har dylik förvärvad rättig-

.het fått bestå

1 Ur det den 2 september 1911 avgivna betänkande och förslag angående reglering av tobaksbeskattningen inhämtas, bl. a.. följande: Förordningen den 18 januari 1855 angående villkoren för försäljning av brännvin har i likhet med senare förordningar i ämnet gjort uttryckligt förbehåll för de genom burskap eller särskilda privilegier tidigare vunna försäljningsrättigheter ävensom för de gästgiverier på landet tillkommande rättigheterna. De senare blevo ävenledes uppfattade som rättigheter av personlig art, vållande för rättighetsinnehavaren själv och, under viss förutsättning, även för hans hustru kungl. förordning den 26 augusti 1873 och kungörelse den 12 juli 1907. Ett annat exempel på personliga näringsrättigheter, respekterats som av en efterföljande förbudslagstiftning, erbjuda de Konungens genom befallningshavandes tillstånd förlänade rättigheterna till utskänkning av vin och maltdrycker. Enligt de före 1874 års utgång gällande författningarna gåvos dylika rättigheter utan begränsning till viss tid, och sedermera har genom kungl. skrivelsen den 2 april 1886 och kungl. förordningen den 9 juni 1905, övergångsstadgandena det fortfarande beståndet av ifrågavarande äldre rättigheter uttryckligen erkänts. Besläktad med de personliga näringsrättigheterna de enskilda var bankernas sedelutgivningsrätt, som tillförsäkrats dem Kungl. genom Majzts oktrojer, sista gången till utgången år 1903. Intill denna av tid medgavs också fortsatt utövande av sedelutgivningsrätten, oaktat redan den 12 maj 1897 riksbanken förklarades principiellt ensamberättigad att utgiva banksedlar.

Ganska försiktiga uttryck äro dock använda i riksdagsförhandlingarna, då det gällt att motivera förbehållen för rättighetsinnehavarna; billighetsskäl torde hava varit i viss mån bestämmande och har gjort åtskillnad mellan

man en

juridiska och fysiska personer

Emellertid det icke vara erforderligt att här när-

synes

gå in på den svårlösta frågan huruvida och i vilken

mare om

utsträckning särskilt rättsskydd tillkommer förvärvade

rättigheter. Redan sättet för uppkomsten städernas privilegier

måste väcka tveksamhet, huruvida det är befogat att göra skillnad mellan sidan, de ifrågavarande förmåner,

å ena nu

tillagts städerna särskilda privilegiebrev, och,

som genom

andra sidan, de rättigheter, tillkomma dem enligt

som

allmänna författningar. Ihågkommas måste, att de gamla

privilegiebreven innefatta en mångfald olika slags bestäm-

melser. I dem lämnas föreskrifter, som, för att begagna nutida terminologi, äro att hänföra till allmän lag och till ekonomisk lagstiftning; vidare meddelas bestämmelser angående kommunal förvaltning och beskattning eller medgivas vissa lättnader i beskattningen till staten, och samtidigt träffas dispositioner av närmast privaträttslig art. Att privilegiebrevets form kommit till begagnande, torde därför böra i och för sig bestämmande med avse-

vara

ende ä frågan orubbligheten de därigenom meddelade

om av beslut.

näringskoncessionei- enligt svensk rätt Tid- 1 Undán: Några 0rd om skrift for Retsvidenskab 1912. Z Genom Kungl. Majzts kungörelse den 6 maj 1,881 stadgades, att rättighet till utskänkning av brännvin, tillkommande gästgiveri, som ägdes kommun eller menighet eller bolag, finge tillgodonjutas av annan allenast under begränsad tid tjugu år räknade från den dag, då. nådiga förordningen den 26 augusti 1.873, angående villkoren för försäljning av brännvin, blev till efterlevnad gällande. Oaktat dessa juridiska peransågos innehava konkreta utskänkningsrättigheter av samma slag, soner tillkormno enskilda gästgiveriägare, vilka dock skulle få. tillgodosom njuta sina rättigheter så länge de levde, fann sålunda hinder föreman ligga mot att på. angivet sätt inskränka förstnämnda rättigheters bestånd. Se vidare tobakskommitténs betänkande, del I sid. 57 o. f.; jmfr även de vid reservation fogade särskilda utlåtanden av 0. A. Reuterskiöld, en A. 0. Winroth och J. Grotenfelt.

En närmare granskning de städernas förmåner, av varom fråga är, torde giva vid handen, att desamma jämväl med hänsyn till sin natur icke äro att jämföra med de förvärvade rättigheter, vilka, enligt vad tidigare berörts, i enskild hand ansetts böra bestå. mans

Vad först angår den omständighet, att i städer med egen jurisdiktion en del av de belopp, vilka vid häradsrätterna redovisas såsom stämpelavgifter för utlämnade expeditioner, vid stadsdomstolarna innehållas såsom expeditionsläsen, så grundar sig denna förmån å stadganden i allmän författning, vilken otvivelaktigt torde kunna ändras i veder börlig ordning.

Detsamma gäller beträffande städers och stadsliknande samhällens rätt till böter och viten, utdömas enligt som ordningsstadgan, byggnadsstadgan och brandstadgan för rikets städer fl. författningar. m.

Med avseende å den till städerna utgående ersättningen för de indragna brännvinsfärsciljningsmedlen är att erinra, hurusom denna ersättning, som är ställd på avskrivning, tillerkändes städerna icke såsom vederlag för någon dem tillkommande juridisk rätt till brännvinsffårsäljningsmedlen utan av billighetsskâil.

Tolagsersdttningen torde vara den städerna tillkommande förmån, ifråga vilken från städernas sida velat i om man främsta rummet göra gällande förefintligheten ett särav skilt rättsskydd. . Av den förut lämnade redogörelsen framgår, hurusom den gamla tolagen tull, som städerna ägde att var en upptaga vid in- och utförsel av varor. Den är icke att förväxla med några förvärvade rättigheter utan till s. var sin natur en kommunal skattl och hade före 1857 års

1 Tolagen skulle visserligen utgöras utan avseende ä huruvida vederv hörande vore medlem av kommunen eller ej. Emellertid betager detta förhållande icke tolagen dess egenskap av kommunal skatt. Denna kan väl hava till föremål omsättningen eller viss verksamhet inom kommunen utan att avseende fästes å den skattskyldiges medlemskap av kommunen

tolagsreglering räknats till de ämnen, som reglerades genom konungens ekonomiska lagstiftning. Någon särskild rättsvarför städerna icke skulle kunna sin vilja grund, mot berövas rätten att uppbära densamma, torde icke kunna göras gällande. Genom 1857 års beslut utbyttes tolag mot en ersättning tullmedlen. Därav följde visserligen, såsom även i

Kungl. Majzts brev till generaltullstyrelsen den 18 december

1857 att den beslutade regleringen finge rubbas

angavs,

utan konungens och riksdagens samstämmiga beslut. Men städernas rätt att uppbära denna ersättning torde icke i övrigt hava blivit och för städerna mera tryggad

av annan

beskaffenhet, än deras rätt till tolagen varit Regleringen de enskilda städernas samtycke till genomfördes, utan att densamma ansågs erforderligtg, och densamma innebar icke

exempel härpå är den nu i ett flertal städer och stadsliknande hällen utgående nöjesskatten. En annan sak är, att vederbörande kommun icke utan att uttrycklig författning sådant medgiver kan pålägga någon dylik skatt jmfr regeringsformen § 57: Huruledes särskilda menigheter må för behov sig beskatta. bestämmes genom kommuegna nallagarna etc.. 1 Skatteregleringskommitten yttrar härom del V sid. 44, att de rättsgrunder, på vilka tolagen vilade, och de villkor, under vilka städerna åtnjöte ifrågavarande förmån, så mycket mindre kunde sägas hava undergått någon förändring, någon närmare undersökning icke verkställdes som och heller några nya stadganden i avseende därå meddelades. 3 Skatteregleringskommittén visserligen icke främmande för den synes uppfattning, att i denna omständighet skulle kunna se ett bevis för man

att tolagen kunnat upphävas utan städernas samtycke del V sid. 52,

och uti ett den 8 juni 1912 avgivet utlåtande jmfr ovan sid. 155 kommerskollegium frågan, huruvida rätten till tolag eller ersätt- .anser ning därför att anse såsom ett privilegium, vilket finge utan vore städernas medgivande upphöra eller ens rubbas, vara i sak avgjord därigenom, att statsmakterna år 1857 faktiskt ensidigt beslutat om tolagens upphörande och grunderna för den i stället beviljade tolagsersättom ningens utgående ° Emellertid bör det såsom sid. 175 not 2 antytts förglömmas. ovan, att städerna förklarades skola stället för tolag äga uppbära en ersättning, som även vid fastställande av grunderna för densammas - om utgående icke tillräckligt beaktats, att tolagen utginge med olika procentsats i olika städer dock i stort sett motsvarade tolagen. -- Med hänsyftning härå tillägger också kommerskollegium i sitt nyss-

någon slags ömsesidig uppgörelse med städerna, seder-

som

mera skulle kunna rubbas utan dessas medgivande. Av vissa städer har på sin tid framhållits, att Kungl.

.VlajHt under tiden efter tolagsregleringens genomförande

medgivit, att tolagsersättningen finge pantförskrivas till

säkerhet för städerna upptagna lån Ett sådant medav

givande kan möjligen ifrågasättas hava för kronan medfört skyldighet att, i händelse av tolagsersättningens indragande, gent emot långivarna ansvara för lånet intill ett belopp

motsvarande den pnntförskrivna ersättningens värde i den

mån detsamma hade kunnat staden infrias och

av övrig säkerhet varit tillfyllest. Däremot kan medgivandet till pantforskrivningen icke hava för städerna medfört bättre rätt i förhållande till kronan, än de skulle ägt.

annars

Med avseende å städernas rätt till danaarv bör till en

början erinras därom, att den rätt till som tillkommer

arv, enskilda icke utgör hinder för meddela personer, staten att

ändrade bestämmelser i fråga de falla efter

om arv, som

tiden för lagens ikraftträdande. l enlighet härmed kunna givetvis heller städerna i anledning av å dem överlåter. rått till danaarv göra några befogade invändningar mot

en lagstiftning, varigenom kvarlåtenskzip, som nu betraktas

såsom danaarv, disponeras på annat satt Vid sådant för-

hållande emellertid heller kunna möta något hinder

synes

för att i lagstiftningsvåg upphäva städernas rätt till danaarv. 3

berörda utlåtande, att det år 1857 iakttagna förfaringssättet ingalunda kunde anses verka i någon mån förringande på städernas rätt eller preø judicerande till deras nackdel.

1 Några dylika lån torde längre finnas utestående.

.lmfr lagen den 11 juni 1920 makes arvsrätt. om i Utan hinder av sådan rätt har i äldre tider kronan tillfälligt bort-disponerat danaarv. Jämväl i senare tid har genom beslut i administrativ ordning åter kallats tidigare upplåtelse rätt till danaarv. Enligt Kungl. Majzts av brev den 20 december 1754 hade sådan rätt förlänats åt sjömanshus i fråga om kvarlåtenskap efter förrymd sjöman. Då Coopvaerdieregle mentet den 30 mars 1748, till vars art. 3 § 4 och art. 6 § 3 1754 års brev anslöt sig, upphävdes reglementet för sjömanshusen i genom riket den 4 mars 1870, § 57, bortföll ifrågavarande danaarvsrätt. Wim roth: Arv och danaarv, sid. 266--267 not.

Vad angår den k. lcdllarfrilzefsersâttninqen, utgör denna,

såsom tidigare omnämnts, ersättning för städerna fordom medgiven frihet från skyldighet att utgöra införseltull för

vissa kvantiteter vin till stadskällarna. Nu hava städerna

såsom sådana längre någon rätt att driva lkällarrörelse; enligt gällande rusdryckslagstiftning tillkommer rätt till handel med rusdrycker endast för ändamålet bildat bolag, och inkomsten bolags rörelse skall tillfalla statsverket.

Vid sådant förhållande har hela grunden för den ifrågavarande ersättningen fallit undan, och, oavsett naturen den förmån, tullfriheten gång beviljats

av som genom en

städerna, torde ersättningen kunna statsverket indragas.

Emellertid bör här anmårkas, att dylik tullfrihet", även

om den medgivits enskilda knappast torde kunna

personer,

anses såsom sådan rättighet, må utan veder-

en som

börandes medgivande rubbas eller upphävas. Tullfriheten är nämligen till sin natur endast en befrielse från eller lättnad i skattskyldighet, och dylik förmån synes,iden

mån densamma i likhet med ståndsprivilegier

genom

grundlagsbestämmelser omgärdats med särskilt skydd, kunna staten i behörig ordning återkallas. 1

av -

Vad slutligen angår städernas dowatiowsjordar, så ha städerna otvivelaktigt till dem ofta rätt, är att

en som

jämställa med enskild äganderätt. I vilken utsträckning

detta är fallet, beror bl. den rättstitehvarunder

av a. upp-

låtelsen må hava ägt äganderätt eller nyttjanderätt

rum

och de villkor, förknippats med densamma, allt frågor,

som

som måste bedömas efter omständigheterna i de särskilda

fallen.

1 Här må erinras därom, att genom lagar den 26 september 1884 samt den 1 maj och den 12 juni 1885 tingshus, prästgårds- och kyrkobyggnadsskyldigheten utsträckts till privilegierad jord, förut varit som befriad därifrån. Dessa beslut inneburo någon rubbning ståndsav privilegier, enär alla stånd fingo besitta dylik jord. Genom 1810 års privilegieutjämning hade nämligen sambandet mellan adeln och frälsejorden upphört; de med frälsejorden förbundna friheter och förmåner hade blivit realprivilegier, d. tillhörande själva jorden. Blomv. s. -berg a. a. sid. 154. Inom teorien råda olika meningar jämväl i fråga det rättsskydd, om som tillkommer ifrågavarande slags förmåner.

Med undantag för donationsjordarna eller vissa dem av alltså städerna beträffande de åt dem upplåtna försynas måner icke på grund dessas natur äga att göra anspråk av på någon orubblighet. heller torde i allmänhet städerna kunna göra gällande något slags kontraktsförhållande gent emot staten. De förmåner, varom fråga är, synas icke hava medgivits vederbörande städer mot villkor, att dessa åtoge sig vissa förpliktelser. Förfarandet har Varit det, att olika skyldigheter ålagts städerna, samt att, sedan det visat sig, att städernas inkomster vore tillräckliga, nya inkomstkällor anvisats eller olika slags förmåner medgivits dem.

Men om staten sålunda, utan att därigenom kränka gällande rättsgrundsatser, äger formell rätt att utan en grundlagsändring och utan städernas medgivande indragna dem tillkommande förmåner, är därmed ingalunda sagt, att så utan vidare bör ske. Det måste ihågkommas, att städerna redan förlorat vad gång deras värdefullaste förmån, nämligen som en var monopolställningen på stadsmannanäringarnas område. Samtidigt intaga städerna med avseende å dem åvilando skyldigheter en helt annan ställning nu är förr. I äldre tider, då stadskommunernas olika angelägenheter kunde sig utan ersättning eller mot obetydlig avlöning vare en handhavas kommunernas egna förtroendemän, betraktaav des väl den städerna tilldelade befogenheten att själva ombesörja rättskipning och administration såsom verklig en fördel. i I den mån skötseln dessa angelägenheter kom av

1 Med donationsjordarna äro möjligen likställda de till vissa städer utgående tiondeersättningar m.: jrnfr ovan sid. 135. m. 3 Exempelvis må här omnämnas, att då Kungl. Matts brev genom den 26 april 1620 åt Kalmar upplåts vissa köpingar eller :marknadsplatser på dett allmogen, långt borta och afzijdes bor, icke må. som blifwa strandsatt eller med lång reesa beswärat, tillika stadgades bl. a.: Till att uppehålla iustitien och rätten, då gifwe Wij wår ståthållare och stad Callmar dett privilegium, att de måge åhrligen hålla der i hwar köping byfogde, som iempte war heredzfogde, eller och i een hans frânwahrn heredzskrifwaren, tingförer alle ährenden, som sigh i köpingen tilldraga, och håller hand öfwer desse Wåre privilegia och elliest i andra måtto och skall der dömmas efter stadzlagen; exequerar,

att övergå från de kommunala förtroendemånnen till sar-

skilt anställda befattningshavare, ökades kostnaderna. Visserligen har för täckande desamma anvisats olika inkomst-

källor, de två viktigaste har den tolags-

men av nu ena

ersättningen betydelse endast för ett mindre antal städer,

under det den för brånnvinsför-

att andra

såljningsmedlen är ställd på avskrivning.

Samtidigt därmed, att stadskommunernas kostnader ökats, har även den sakliga betydelsen stadskommunernas

självstyrelse på avsedda områden försvunnit. Staten

ombesörjer motsvarande funktioner å landsbygden, och

nu-

torde längre någon ifrågasätta, att städernas rätt

mera

att tillsätta domare och administrativa tjänstemän skulle innebära något skydd för övergrepp från befattningshasida ellernågon garanti för ökad kompetens hos

varnais dessa.

Darest staten skulle vilja indraga städerna tillkommande förmåner, kan det vid sådant förhållande heller vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att städerna fortfarande skola bekosta anordningar, för vilka på landsbygden utgifterna bestridas statsverket. Den större skattekraft,

må tillfinnandes i vissa kommuner, bör ut-

som vara

nyttjas sâ, att dessa andra skyldigheter sig ålagda än de fattigare kommunerna. I den mån differentiering

blir nödvändig, bör, den taga sig uttryck i understöd till

dessa kommuner. senare

men tilldrager sigh något uthom köpingen, då skall byfogden wara saksökiare, och ährendet dömmas widh heredz eller lagmanstinghñ Enahanda bestämmelser meddelades i privilegier den 6 eller 26 april 1620 för Västervik, den 26 april 1620 för Norrköping och s. d. för Jönköping beträffande dem tillagda köpingar. En resolution den 24 december 1652 för Söderköping innehåller, att KungL Majzt faller betänckeligit att effterlåta staden Söderköping stadz jnrisdiction uthi justitie saker widh dess köping eller marknadhi Walmals- Wijk men will här medh borgerskapet hafva tillståndh gifwit - sådana, som uthi marknadztijden på den orten slagsmåhl eller annan öfwerdådighet föröfva, att fasttaga och dhem för landzhöfdingen anklaga -. - Rosman, sid.. 5 och 13.

Avvecklángsfrågaøzs alctualitet.

l och med näringsmonopolets upphörande har egentligen hela grundvalen för städernas särställning fallit bort. Emellertid har frågan avveckling städernas och om en av statens ömsesidiga rättigheter och skyldigheter blivit särskilt aktuell i anledning därav, att under de närmaste åren torde komma att framläggas förslag, avseende eller mer mindre j genomgripande omgestaltning av förhållandena på hithörande områden. Sålunda torde den sedan några år tillbaka arbetande processkommissionen komma att föreslå en domstolsorganisation, enligt vilken den nuvarande principiella åtskillnaden mellan städer och landsbygd längre bibehålles utan för stad och land underdomstolar anordnas. gemensamma Vidare är frågan omorganisation landets polisom en av föremål för Även denna utredväsen utredning. om det i nings nuvarande läge kan göras några uttalanden om de närmare riktlinjerna för ett blivande förslag i ämnet,

är det dock sannolikt, att i samband med ett dylikt förslag

frågan lättnad i städernas skyldighet att själva bekostaom sitt polisväsen blir aktuell. 1 Lika litet stadskommunerna böra berövas dem tillsom kommande förmåner, därest de bibehållas vid sina nuvarande åligganden, lika litet berättigat är, att städerna, de i om avsevärd omfattning befrias från dessa åligganden, mera ändock skola för framtiden oavkortat åtnjuta de ekonomiska fördelar olika slag, tillagts dem i ändamål, bland av som annat, att de skulle kunna fullgöra just dessa sina skyldigheter. Det vid angivna förhållanden böra övervägas, synes nu huruvida fullständigare avveckling bör ske sträen av dernas särskilda förpliktelser och förmåner.

1 .Tmfr sid. 212.

Plan för avlvecklinyeøz.

Vad angår frågan vilka städernas särförhällanden,

om av Avveck-

semi detta sammanhang böra bliva föremål för ompröv- lingen.:

omfatt-

avgränsning given med det redan sagda. ning, så är en in

n g. Endast i den man städerna i förhållande till staten eller det

allmänna. hava i ekonomiskt hänseende en annan ställning än landsbygden, är ur nu angivna synpunkter en avveckling motiverad. I detta sammanhang kan alltså lämnas ä sido den säregna ställning, städerna i vissa hänseenden intaga

i förhållande till sina egna kommunmedlemmar, ex. genom

auktionsmonopolet, tvånget för enskilda att låta förrätta bouppteckningar och arvskiften städernas magistrater,

genom

de egenartade kommunala avgifterna 0. s. v. Frågan om dessa

förhållandens fortbeständ faller närmast under städernas egen

intressesfär och är betydelse för deras förhållande till

av det allmänna.

emellertid i vilka konkreta

Svårighet möter att avgöra, fall städerna skola intaga undantagsställning i för-

anses en hållande till staten. i

Vad först städernas skyldigheter angår, är nämligen givet, Skyldig-

de olika förhållandena i städerna och heter.

att på grund av på landsbygden de förra skola hava att ombesörja många icke hava sin motsvarighet Dl landsangelägenheter, som a bygden, äro att såsom rent kommunala.

men som anse

Uppfattningen huru vid uppdelning städernas

om en av

angivna synpunkt gränslinjen bör dragas, utgifter ur nu

torde hava växlat från tid till 1 annan. 1 Uti ett den 31 december 1838 avgivet utlåtande rörande tolagsfrågan angiver kammarkollegium såsom de kostnader, för vilka städerna vid indragning tolagen borde, sig genom ersättning av statsen av vare medel eller pä rörelsen lagda avgifter, hållas skadeslösa: utgifter genom för avlöning ät ämbets- och tjänstemän, börsbyggnad, .kaserner och stallar samt inkvarteringsavgifter för ständig garnison, uppförande och underhåll skolhus och gymnasier, lärares avlöning, kostnad för kroav uppbörd, byggande och underhåll av tull och packhus, anläggnans ning och underhåll hamnar och hamnbryggor, segelleds vidmaktav hâllande, vågar, renhållning å allmänna försäljningsplafser, avlöning till hamnuppsyningsmän, vägare, packare, mätare, vräkare, bärare, barlasts och marknadsstånds tillhandahållande för handelns och sjöfartens m. m. nytta och bekvämlighet. i

En slutlig ståndpunkt till hithörande spörsmål torde böra intagas, innan från städernas sida fått tillfälle man att framföra sina synpunkter på frågan. Såsom lämplig utgångspunkt för en diskussion i ämnet må här omnämnas kommunala centralbyrån på sin en av tid gjord indelning städernas utgifter. I de uppgifter, av enligt vad redan nämnts, kommunala centralbyrån som, av under år 1915 infordrades från städerna, skulle nämligen såsom städernas utgifter för statliga ändamål upptagas deras kostnader för: Rättsväsendet och den statliga lokalförvaltningexi:

rådstuvurätten och magistraten; b mantalsskrivnings-

och kronouppbördsverket; exekutionsverket;

e d polis-

verket; fångvården.

lI. Högre undervisning och specialskolor: universitet

och högskolor; högre allmänna läroverk; realskolor och

b c

därmed likställda samskolor;

d högre flickskolor; e folk.-

skoleseminarier; f teknisk elementarskola; g navigationeskola; h yrkesskolor; i handelsläroverk; övriga anstalter

för högre allmän undervisning eller specialutbildning. III. Allmän hälso- och sjukvård: stadslä-kare och lik-

a -

ställda tjänsteläkare; sjukvård, annan än epidemisk. IV. Fullverketz tull- och

a packhus; b sjömanshus.

V. Militära ändamål: ständig inkvartering;

a b om-

kostnader för regementens förläggande till staden enligt gällande avtal. VI. Ovriga statliga ändamål

utan angivande av någon

underrubrik. Utan undantag torde emellertid denna indelning

Däremot ansâgos följande utgifter böra bestridas av några på rörelse lagda avgifter: byggnad och underhåll av rådhus ochfängelse, Afångknektars underhåll, braudredskaps anskaffande och underhåll, stenläggning av gator, gatubelysning, avlöning till stadsvakter och brandvakter, båtsmanshåll, inkvartering av genomtågande trupp, skjutsskyldighet, avlöning av prästerskap och kyrkobetjäning, boställen för prästerskapat.. kyrkobyggnad, fattigvård och alla andra avgifter, som avse församlingens enskilda angelägenheter. Möjligt är, att denna av kammarkollegium verkställda uppdelning mindre syftar på ett särskiljande mellan kommunala och statliga upp gifter än fastmera avser att angiva de ändamål, för vilkas tillgodoseende tolagen enligt kollegii mening närmast varit avsedd.

böra godtagas. l åtskilliga fall kan förläggningen av en

statens institution till viss ort för denna medföra sådana

fördelar, att det icke år än billigt, att vederbörande

mer .

kommun bär någon andel avikostnaden.

Såsom exempel må hår erinras om de städerna åliggande

kostnader för läroverkshus och för rektorsbostäder. Det

måste betraktas såsom avsevärd fördel för stad, då

en en

densamma erhåller allmänt låroverk, främst större

genom

lättnader med avseende å skolgången och minskade kost-

nader för sådant ändamål även de ökade inmen genom

komster, tillföras kommunen.

som

Beträffande stapelståderrxas skyldighet att hålla tull- och

i förhållandet

packhus år delvis ett annat. Uppbårandet

tull år numera en ren statsangelågenhet, som princi-

bör bekostas Å andra sidan kan all-

piellt av staten. deles förbises, att den lättnad för stadens affärsmän, som tullbehandling å platsen medför, i viss mån talar för

ett bibehållande städernas skyldighet i nu angivna

av hänseende

Andra utgifter, som stadskommuner frivilligt åtagit sig, tillhandahållande mark för militårkaserner, ha på

ex. av sin tid vederbörande kommuner ansetts mer än uppav

vägda större avsåttningsmöjligheter för stadens

genom

affärsmän, ökning av beskattningsföremål o. s. v. Vad beträffar hamnar d., kan det visserligen sågas, att

l Skatteregleringskommittén den mening, att staten borde var av övertaga tullhusbyggnaderna. Uti avgiven reservation framhöll härcmot professor Rydin följande synpunkter: Det synes vara i sin ordning, att stad, som vill vara stapelstad tullstation, bekostar tullhus. Om staden skulle och hava en hava några åligganden i och för de fördelar, stapelrätten giver, så skulle stapelstäderna lätt kunna mångfaldigas utöver vad behovet krä-

varigenom onödig kostnad tillskyndades staten, eller ock skulle en

ver, ort, där omsättningen tillvaxer, nödgas erbjuda att underhålla tullhus för vinnande stapelrätt, och i sådant fall skulle sådan stad få av en göra uppoffringar, vilka de med stapelrätt lyckliggjorda finge nu vidkännas. Vidare kan det hända, att varuomsättningen i en stad växer och ett större tullhus behöves. Man begär statsanslag, statsinkomsterna behövas för andra viktigare ändamål. Vad blinda utgången Stapelrätt och tullhusbyggnad samt rätt till tolag i förhållande till ort-ens varuomsättning således betinga varandra. synas

desamma tjäna ett allmänt intresse, samt att de direkta inkomsterna desamma ofta uppväga kommunernas av

utgifter för motsvarande ändamål, även här tillkommer

men ett moment indirekt nytta på grund den fördel, av av en god hamn medför för näringslivet i stad. en Emellertid är vidare att beakta, att åtskilliga de beav fattningshavare eller myndigheter, vilkas avlönande för -städerna innebära utgift för statsändamål, jämväl hava en vissa kommunala funktioner. 1 Sålunda ha, särskilt i mindre städer, magistraterna stor betydelse även för den kommunala förvaltningen. Till den del. så är fallet, måste det kommunens anses vara en egen angelägenhet att bekosta magistratens avlöning. Med avseende polisväsendet är förhållandet detsamma.

Det torde torde utan tvivel förhålla sig så, att kriminalpolisen

fyller ett statsändamål, lika otvivelaktigt är, att den men ex. polisman, som i en gatukorsning ordnar och leder trafiken, utför ett arbete rent lokalt intresse. Den patrullerande av gatupolisens uppgift kan måhända anses falla inom båda områdena. I Viss mån likartat är förhållandet med städernas utgifter för hälsovård. Stadsläkaren utför visserligen arbete, samma å landet verkställes den statsavlönade provinsialsom av läkaren, men därjämte har stadsläkaren åtskilliga uppgifter, sammanhänga med de för städerna med deras som sammanträngda befolkning egenartade förhållandena och vilkas ombesörjande väl närmast är en kommunal angelägenhet. Att på ett rättvist och. för både staten och städerna nöjaktigt sätt verkställa en fördelning dem emellan av de kostnader, sålunda både statliga och kommunala som avse ändamål, erbjuder givetvis stora svårigheter. Olika sätt för fördelningens verkställande äro tänkbara. l främsta rummet gäller det därvid att taga ståndpunkt till frågan, huruvida fördelningen skall ske särskilt för varje stad för sig med hänsyn tagen till för staden egenartade förhållanden, eller vid fördelningen skall följas enhetliga principer för alla om

1 Uti enlav kommunala centralbyrån vid de statistiska Lippgifternas

infordrande utsänd p. in. framhölls oekså önskvärdheten av en uppdelning utav kostnaderna i dylika fall.

städer eller åtminstone för hela dem. För det grupper av förra alternativet talar den omständigheten, att den relativa storleken städernas olika utgifter för statsändamål av särskilda städerna. Å andra sidan vinnes växlar i de givetvis reda och överskådlighet, därest enhetlig norm mera en tillämpas i fråga alla städer. om

V ad angår städernas förmåner på grund särskilda Rättigav heter. rättigheter, som icke äga motsvarighet ilandskommunerna, ,avsågo de kommunala centralbyrån infordrade av uppgifterna följande: brännvinsförsäljningsmedel, oberäknat k. kommunandelar samt för städer, deltaga i s. som vad de på grund denna sin ställning särskilt landsting, av

erhållit; tolagsersättning; källarfrihets- tullfrihets b

medel; andel i böter enligt ordningsstadgan för-

d m.

fattningar; för stadskassan tidigare tillkom-

e ersättning

mande bötesandelar, i samband med strafflagen som nya

indragits till statsverket; f avkastning av auktionsverk;

friskillin gårdaköpsavgifter, trettiondepenningar,

g gar som

grunda sig på särskilt förordnande. Därjämte upptogos under särskilda rubriker inkomster av donationsjord samt de härflutit rfmdstuvurättens och av sportler, som av magistratens fi. myndigheters verksamhet. m. Av de sålunda upptagna inkomstrubrikerna synes man vid avveckling statens och städernas mellanhavanden en av böra bortse från avkastningen auktionsverk samt friav Visserligen det sin riktighet, att landsskillingaiw. äger kommunerna icke åtnjuta några inkomster, motsvarande de nämnda, dessa inkomster härleda sig i stort nu men sett från kommunmedlemmarna själva och äro alltså närmast att jämställa med särskilda kommunala skatter. Ersättning för bötesandelar utgår längrel; huruvida såsom numera en städernas inkomst bör beräknas en skälig avkastning det varmed ersättningen för bötesandelarna av kapitalbelopp, numera avlösts, synes tveksamt. Såsom inkomst bör däremot beräknas vad tillfaller som

städerna såsom danaarv, enär å landsbygden eller uti icke

danaarvsberättigade städer dylikt arv tillfaller kronan.

1 Se sid. 108 not 2.

Allmänna Sedan sålunda fastslagits, i vilka hänseenden avveck

en principer.

ling av stadskommunernas särställning över huvudtaget bör i förevarande sammanhang komma under omprövning, torde vidare tagas under övervägande de principer, efter vilka avvecklingen bör äga rum. 1

1 Skatteregleringskommittén, som hade att behandla det till densamma remitterade förslaget om tolagsersättningens avlösning, föreslog, att tolagsersättningen måtte indragas till statsverket, mot det att staten öxrertoge byggande och underhåll tullhusbyggnader av m. m., kostnaderna för den del städer åliggande ständiga inkvarteringen, en Stockholms utgifter för över- och underståthållare, de undantagsvis i vissa städer utgående avlöningar eller hyresersättningar åt elementallärare, vilka icke vore rektorer, samt slutligen också avlönandet den. av personal, som i städerna erfordrades för rättskipningen och kronov uppbörden. Kommittén anförde vidare, bl. a.: Men om staten till följd härav komme att övertaga rättskipningen och kronouppbörden i stapelstäderna, måste det, helst i betraktande av vikten att erhålla likformighet i fråga statens dömande och förom valtande myndigheter, finnas nödvändigt att dessa bestyr övertagas av staten jämväl i de städer, som äro direkt intresserade i tolagsfrågan.. Den Iippoffring, staten härigenom komme att göra, torde kunna ersättas genom förenklingar på det juridiska och administrativa området, varförutan i betraktande bör tagas, att dylik åtgärd i själva verket en allenast innebär ett tillämpande på städerna de grundsatser, av som för landsbygden städse varit gällande. -- Själva regleringen skulle för övrigt tillgå på sådant sätt, att staten, som praktiska skäl naturligtvis på gång och borde av en genast övertaga samtliga de ifrågavarande utgifterna, under övergångstiden finge av de stapelstäder, för vilka årsutgifterna överstiga tolagsersättningen,

mottaga ett år från år successivt minskat belopp nyssnämnda differens. av :Likaså skulle de städer, vilka åtnjuta någon tolagsersättning, till staten erlägga vad som motsvarade de årsutgifter, vilka staten övertagit, dock med successiv minskning, intill dess städerna bleve från dessa utbetalningar helt och hållet befriade. För de sex stapelstäder åter, där tolagsersättningen överstiger årsutgifterna, skulle regleringen ikläda sig formen från statsverket under fortgående minskning av en till staden verkställd utbetalning det överskjutande beloppet. av Det vill således synas kommittén, skulle tolagsfrågans lösning som på detta sätt leda til målet: staten ernådde den eftersträvade rättigheten att förfoga över hela tullen; stapelstädernas huvudsakligaste inkast och anmärkningar mot det från Kungl. Finansdepartementet utgångna förslaget äga på kommitténs förslag någon tillämplighet; och utförandet läte sig verkställas utan synnerligen betydande offer från

statens sida.

Vad angår städerna åliggande skyldigheter, kunna

därvid två olika möjligheter tänkas, nämligen dels att staten själv övertager ombesörjandet vederbörande angelägen-

heter, och dels att dessa såsom hittills handhavas stä-

derna, mot ekonomiskt vederlag staten.

men av

Redan tidigare har antytts, att i vissa fall förestående

reformer, ex. på rättegångsväsendets område, torde komma

att medföra, det staten övertager städernas nuvarande åligganden i därav berörda hänseenden. Därmed är också för

dessa fall angiven lösningen av nu förevarande spörsmål.

I de fall återigen, där några sakskäl tala för över-

nya en

llyttning å staten städernas åligganden, utan där frågan

bör synpunkten redan för handen varande för-

ses ur av

hållanden, kunna givetvis olika meningar göra sig gäl-

lande.

Särskilt vad de mindre städerna angår, lärer ofta över-

flyttning de olika åliggandena å vederbörande stats-

tjänstemän komma att medföra besparing för det all-

männa. En sammanslagning i administrativt och judiciellt hänseende dylika städer med kringliggande landsbygd

torde sålunda utan att i mera avsevärd grad öka arbets-

bördan för de statens ämbets- och tjänstemän, för

som

landsbygdens del hava hand dithörande uppgifter

om --

komma att möjliggöra indragning vissa befattningar

av i städerna. ,

Emellertid bör förbises, att städerna själva med stor pietet fasthålla vid sitt självstyre. Ehuru den egna jurisdiktionen knappast kan innebära någon för-

numera anses

del, åtminstone för de mindre städerna, däremot

men

medför avsevärda kostnader, ha sålunda dessa städer, när fråga uppkommit deras ställande under landsrätt, i all-

mänhet det bestämdaste motsatt sig sådan anord-

på en

ning Aven om man med förståelse för de städernas vård-

Sålunda hava nyligen stadsfullmäktige i Vadstena, Kungälv och Vimmerby, då borgmästarämbetena i nämnda städer blivit lediga och fråga i anledning därav uppkommit om städernas läggande under landsrätt, utan meningsskiljaktighet uttalat sig för borgmästarämbetenas återbesättande. Aven genom uttalanden ä allmänna möten eller genom petitioner har givits uttryck för enstämmig önskan hos städernas inen vånare, att den egna jurisdiktionen måtte bibehållas.

nad hundraåriga traditioner tvekar att tillstyrka de om reformer, vilka förestavas av ett verkligt allmänt intresse, måste å andra sidan tillses, att dessa reformer göras mera genomgripande, än omständigheterna påkalla, och att stadskommunernas berättigade intressen åsidosättas. l detta sammanhang bör ihågkommas, att besparingen för det allmänna vid ett statens Övertagande de utav av städerna nu ombesörjda angelägenheterna stundom skulle bliva endast skenbar. De städernas

befattningshavare, som

handhava dessa angelägenheter, hava i allmänhet även nu att sköta åtskilliga kommunala uppgifter. Åtminstone i de större städerna torde för handläggningen dessa av senare ärenden alltjämt behövas särskilda tjänstemän. Därest icke andra skäl tala för uppdelning det statliga och det en av kommunala arbete, ombesörjes kommusom nu av samma nala tjänstemän, kan det i dylika fall ofta ändanog vara målsenligare att låta med avseende å arbetets utförande förbliva vid nuvarande förhållanden. Väl är det sant, att del stadskommuner icke alltid förmått utfästa sådana en löneförmåner, att de kunnat för sina tjänster förvärva fullt kvalificerade arbetskrafter, i stort sett hava dock stämen derna på ett förtjänstfullt sätt handhaft dem anförtrodda värv; och den plikttrohet, städernas befattningshavare som vid fullgörandet sitt arbete ådagalagt, är värd allt av erkännande. För städer den storlek, att de för den kommunala av

förvaltningen ändock behöva en särskild tjänstemannakår,

torde understundom lämpligare, deras vara att tjänstemän jämväl för framtiden få hava hand om sådana uppgifter

som mantalsskrivning, hälsovård m. m. mot ett lönetill-

skott i eller form från en annan staten. Därigenom öppnas för städerna möjlighet att utan ökade kostnader bibehålla och förvärva dugande tjänstemän. I dylika fall skulle statens bidrag lämpligen kunna till det beavpassas lopp, som efter folkmängd räknat motsvarar statens utgifter för ändamål för rikets landsbygd. Därest staten samma förbehåller sig rätt att tillse, det tillräckliga avlöningar anslås för vederbörande befattningar, och därest jämväl med avseende å desammas tillsättande skapas erforderliga

knappast allvarlig invänd-

garantier-l, synes någon mera

kunna samgående i berörda hänseende ning göras mot ett med städerna, sådant finnes dessas synpunkt önskom ur värt.

Beträffande tidpunkten för en avveckling av städernas särkan det ligga närmast till hands, att, sedan ställning synas sakens olika sidor blivit vederbörligen utredda, staten på ombesörjandet eller kostnaden för en gång övertager av de funktioner, fråga är, och att samtidigt därsamtliga varom med städernas olika förmåner avsedd art avskrivas. av nu Emellertid skulle ett sådant tillvägagångssätt medföra, dels att avvecklingens påbörjande framflyttades åtskilliga år och dels att, då densamma en gång skedde, den genomgripande omläggningen förvaltningen på fiera olika samtidiga av områden komme att vålla svårigheter. Det därför önskligt att finna sådan ordning, synes en att avvecklingen kan, utan eftersättande sig statens av vare eller städernas berättigade intressen, verkställas successivt, så att till städerna utgående ersättningar olika slag nu av avskrivas, allt eftersom staten antingen själv övertager omde olika statliga angelägenhetenisom det besörjandet av åligger städerna att i olikhet med landsbygden bekosta, nu eller till städerna lämnar ersättning, motsvarande de utgifter, staten eljest skulle få vidkännas för ändamålet. Denna avskrivning kan emellertid tänkas ske på olika sätt. Sålunda kan det ifrågasättas, att vederbörande städer skulle vidkännas avskrivning med just samma belopp som det, en vartill statens kostnadsökning uppgår. Detta förfarande skulle emellertid medföra olikhet mellan städerna så till vida, att, medan åtskilliga dem redan berövats samtliga av sina förmåner, under det att de ännu hade att ombesörja funktioner, skulle måhända för andra åtskilliga statliga

l Närmast till hands ligger, zitt, i analogi med de i fråga om tillsättande borgmästarbefattning gällande regler, Kungl. Majzt förbeav håller sig eller underlydande myndighet att bland de av städerna eller deras myndigheter å förslag till vederbörande tjänst uppförda personer utnämna Andra möjligheter äro dock tänkbara. Sålunda kan en. ifrågasättas ett rent motsatt förfarande eller att vederbörande statsmyndighet prövar de sökandes kompetens, och att staden bland därvid kompetenta befunne utser till tjänstens erhållande. i en

städer, sedan avvecklingen deras skyldigheter slutförts, av ännu kvarstå vissa förmåner. Ett sådant resultat synes tillfredsställande. Tidigare har framhållits, hurusom någon principiell anledning längre funnes att låta städerna kvarstå i en undantagsställning; de uppgifter för näringslivets utveckling, som tidigare avsetts åt dem, hade denämligen längre, utan vore de numera endast att anse såsom enheter i landets kommunala organisation. Under sådana omständigheter vore det heller mer än riktigt att, i den mån dem åliggande skyldigheter avskreves, jämväl städerna nu tillkommande fördelar bortfölle. Med utgångspunkt från ett sådant betraktelsesätt komma till det resulsynes man tat, att å de till städerna utgående ersättningar olika av slag böra avskrivas så många procent, som den av staten övertagna kostnaden uppskattas utgöra procent stadens av samtliga kostnader för uppgifter, äro statlig art som av och som böra framdeles bekostas staten. anses av Huruvida vid denna uppskattning böra komma till användning de för varje särskild stad beräknade procenttal eller avskrivningen bör verkställas efter ett för samtom

liga städer beräknat genomsnittligt jämförelsetaL bör göras

till föremål för närmare överväganden. Det förra förfarandet giver ett för de särskilda städerna rättvisare resultat; den metoden erbjuder förmånen större enkelsenare av het och reda. Det antydda förfaringssättet torde emellertid böra nu tillämpas ifråga om de städernas inkomster, som kunna hava tilldelats dem för vissa särskilda ändamål. I dylika fall avvecklingen böra ske sålunda, att sådana insynes komster i sin helhet avskrivas, i den mån staten själv övertager ombesörjandet av motsvarande angelägenhet eller eljest bekostar densamma. Skulle vederbörande stadskomtidigare kostnad för ändamålet hava till fullo kunnat muns täckas den därför anvisade inkomstkällan, lärer för den av överskjutande kostnaden, från vilken staden sålunda befrias, avräkning enligt förut angiven grund böra ske. Skulle inkomsten hava överstigit stadens kostnad för avsett ändamål, däremot kunna med visst fog göras gällande, att synes överskottet, som alltså fått disponeras för stadens utgifter

i ztllmänhet, med stadens övriga förmåner, vilka jämställes nedskrivas i mån städerna befrias från sina samma som övriga åligganden. I detta sammanhang bör erinras därom, att några städer hittills varit förpliktigade att till en 00h annan offentlig inrättning utbetala viss andel eller visst belopp av tolagsexempelvis Stockholm till Danviks hospital ersättningen; så, och Allmänna barnhuset samt Göteborg till stadens barnhus fl. inrättningar. På sätt skatteregleringskommitten m. på sin tid framhållit, bör, vid avskrivning av tolagsen ersättningen, för dem antydda institutioner, som av nu kunna sägas fylla ett verkligt statsändamål, iform av statsansl-ag beredas den ersättning, som kan finnas páikallaid.

En särskild påkallar frågan, huruvida ;inveck-

uppmärksamhet

lingen i och i så fall uti vilken utsträckning en återvinning av speciella städernas donationsjordar eller vederlag för desamma bör avseenden: . i dettasammanhang äga Donarum. Lions- En undersökning i sådant hänseende måsteiförsta rumprclai". met att utröna, vilka donationer med hänsyn till avse som donationernas art och de med desamma avsedda ändamål kunna i detta sammanhang ifrågasättas bliva föremål för återvinning. Därvid synes man kunna utgå därifrån, att till fördelning mellan stadsinvånarna eller jord, som givits till staden utan angivande särskilt ändamål, icke av av ifrågakommen anledning bör göras till föremål för ett nu återvinningskraxr. Visserligen hava donationernav skett för upphjälpande av städerna och stadsmannanäringarna; då den städernas särställning, utgjorde anledning till som donationerna, längre år för handen, kunde det visserförutsättningen för donationen förfallit, och ligen sägas, att .att densamma alltså borde återgå, att enbart på sådan men grund framställa anspråk på återvinning torde dock en böra ifrågasättas. I de fall, då med donation avsetts täckande utgift, av från vilken städerna skulle befrias, däremot frågan synes återvinning böra tagas under övervägande. Därest om en tvekan råder, huruvida med donationen förknippats dylikt

villkor, torde det åligga kronan att därom förebringa utredning. Med denna utgångspunkt blir väl den eljest omstridda frågan, huruvida den, vilken påstår stadsjords egenskap av donationsjord, är bevisskyldig för detta sitt påstående icke aktuell. Vet icke, huruvida jord är donerad eller man en ej, kan aldrig visas, att densamma avsetts för något särskilt ändamål. Att på marken återfinna donationsjord erbjuder ofta stora svårigheter och torde väl understundom omöjligt. Dels vara hava ägorna vid donationstillfâtllet icke alltid varit till sina gränser fullt bestämda, dels hava de gamla å namnen donerade hemman och lägenheter samt därmed jämväl kännedomen dit rätteligen lydande ägovålden flerstädes. om råkat i glömska, och dels hava slutligen de särskilda jordarna inom varje stad undergått mångahanda skiften, ägoutbyten och förflyttningar, varom i brist på fullständiga kartor och handlingar många städers arkiv hava under tidernas lopp gått helt eller delvis förlorade säker - upplysning flerstådes icke kunnat till vår tid bevaras. Därnäst återstår till besvärande frågan, i vad mån kronans eventuella rätt till dylik jord kan hava gått förlorad. Kammarkollegium har i sitt förut omförmälda utlåtande gjort gällande, att Gustaf III:s försäkran den 23A genom februari 17 89 åkronan otvivelaktigt för all framtid frånsagt sig rättigheten att återtaga den donerade jordem, varigenom även sådana donationsupplåtelser, vid vilka tillförene kan hava varit fäst egenskap behaglig tids förav läning, blivit upphöjda till oåterkalleliga förläningarr. Kollegium framhåller vidare i detta sammanhang, att, där jorden blivit ryckt från sina ändamål, kronan som donator är behörig att därpå grunda talan men endast därhän, att förhållandet återbringas till överensstämmelse med donationsbrevets föreskrifter och icke så, att överträdelsen även skulle medföra donationens återgång. I 1789 års försäkran utsades, att de städerna donerade, förlänte och under av stadsjord begrepneägor skola namn

1 Jfr Kungl, Majzts dom den 19 juli 1892 samt kammarkollegii utredning sid. 16-131

orubbade vid städerna bibehållas. Oavsett huruvida 17 89 års försäkran kan tillerkännas giltighet, synes det kunna dragas i tvivelsmål, huruvida med denna försäkran man avsett, att städerna skulle erhålla och bättre rätt en annan till stadsjorden, än de förut innehade. Den mening torde nämligen ock kunna göras gällande, att avsikten varit att tillförsäkra städerna. skydd mot ett godtyckligt återtagande donationsjorden, däremot icke någon vidsträcktare av men rätt till denna än den, de redan innehade. För sådan tolken ning talar i viss mån fortsättningen i 1789 års försäkran, däri säges, att stadsjorden skulle förändra natur i vems hand den komma månde. Även emellertid kronan icke 1789 års försäkom genom är berövad den eventuella rätt, kronan eljest skulle ägt ran väcka talan donationsjords återgång, kan emellertid att om denna rätt hava gått förlorad i de särskilda fallen på grund

hävd. En stor del av städernas doriationsjordar har

av kommit i enskild hand och därefter under förment mans äganderätt besuttits under sådana omständigheter, att hävd l vilken utsträckning detta skett, torde uppkommit. endast kunna utredas efter undersökning de särskilda av fallen. Slutligen har understundom donationsjords avyttring

medgivits. I detta sammanhang återstår vidare att besvara den frågan, i vad mån förhållandet mellan stat och stad ställer sig olika, allt efter det är staden, som egenvilligt undandrager som jorden för dylikt ändamål, eller den sig att använda om ändrade dispositionen jorden beror därpå, att staten av

själv bekostar det avsedda ändamålets uppfyllande. Det

tvivelaktigt, under sistnämnda förutsättning stasynes om ten skall kunna göra gällande den mening, att då den övertagit ombesörjandet angelägenhet, vilken förut ålegat av en vederbörande stad, staten även skall inträda i stadens där-

med förbundna rättigheter.

Hittills har beträffande donationsjordarna berörts endast

den formella sidan saken och blott synpunkten,

mera av ur

i :vad mån en ändring av kronans och städernas ömsesidiga

rättigheter och skyldigheter kan medföra rättsverkningar

på området. Däremot har helt lämnats å sido frågan

en återvinningstalan av orsaker, som äga samband med ifrågavarande utredning, må anses hava skäl för sig. heller har frågan, i vad mån återvinningsprocesser skulle inverka störande å byggnadsverksamheten, rubba fastighetskrediten eller eljest medföra menliga påföljder, här berörts, måste givetvis, innan eventuella men åtgärder vidtagas, ägnas ett synnerligen noggrant övervägande

Domsto- Såsom redan nämnts, är frågan om rättegångsväsendets ombildning föremål för utredning av processkommissionen. I samband därmed lärer även komma handlåggas att frågan

om utsökningsmålens handläggning.

Däremot torde frågan magistraternas rent administra-

tiva uppgifter icke komma att upptagas processkommis-

sionen, liksom den väl knappast torde komma att handlägga spörsmålet om det ekonomiska mellanhavande mellan staten och stadskommunerna, kan som uppkomma däri-

1 Skatteregleringskommittén har, under erinran, att stadsjorden ofta

donerats just till underhåll stadens tjänstemän, anfört bl. del V

av a. sid. 63: De flesta av dem skulle enligt kommitténs förslag bliva nu statens, och den frågan måste då. tränga sig fram, huruvida dylik en orngestaltning av rättsväsendet och förvaltningen bör föranleda åtminstone en och annan indragning av donerad stadsjord. De undersökningar rörande stadsjorden, som under ett tidigare skede kommitténs verkav samhet och utan samband med den å hane bragta frågan verkställts, nu hava ådagalagt, att frågan härom är de mest svårlösta, ja, i en av många fall måhända olöslig, bland annat emedan åtkomsten i allmänhet går långt tillbaka i tiden samt emedan man i de flesta fall icke numera kan för de särskilda jordlägenheterna återfinna de benämningar, som voro i bruk före 1700-talet. För flertalet våra äldre stadssamhällen av finnas alls inga åtkomsthandlingar att uppvisa; för andra ingå i donati0nsj0rden jämväl enskildas donationer, vilka alltid lära kunna särskiljas; i åtskilliga fall har redan för länge sedan all donerad stadsjord eller större delen därav blivit bland borgerskapet fördelad och innehaves nu under enskild äganderätt såsom ett slags bihang till stadens särskilda gårdarm Under sådant förhållande vill det tydligt, att synas tanken på en allmän indragning de jordar, vilka i forna tider blivit av till städerna kronan donerade, måste övergivas, och då dylik åtav en gärd, som drabbade blott del städer, lämnade de andra i okvald en .men besittning av deras nuvarande ägendom, svårligen lärer kunna ifrågasättas, har kommittén ansett sig böra lämna denna fråga åsido vid uppgörande av sitt förslagf

att staten vid eventuell omorganisation av domgenom, en stolarna övertager rättskipningen i städerna. Dessa båda frågor bör alltså iförevarande sammanhang ägnas särskild uppmärksamhet. Vad angår den förra frågan, lärer, sedan magistraterna befriats från sina judiciella uppgifter, förhållandena i allmänhet böra ordnas enligt de principer, gälla för som Beträffande dylika städer stadgas

städer under landsrätt.

§ 54 förordningen den 21 mars 1862 om kommunal- 1 av styrelse i stad, att i stad, där magistrat finnes, skall den för sådan stad särskilt tillsatta styrelse fullgöra de ä magistraten ankommande bestyr och åligganden, vilkas om därstädes särskild föreskrift i lag eller författning

besörjande

meddelats, samt att denna styrelse skall bestå en e av kommunalborgmästare och minst två kommunalrådmän; dock att utan hinder därav i stad, kommit i åtnjutande som stadsrättighet den januari stads-sty-

före

av 1 1921, om

relses sammansättning skall gälla vad reglementet för 1 stadsstyrelsen är eller varder stadgat. Sannolikt torde för de minsta städerna kostnadsskäl återgång till av en äldre former för stadsstyrelse knappast kunna undvikas. Det bör överväcras, huruvida för de största städerna sär-

skilda bestämmelser rörande stadens styrelse och förvalt-

ning kunna bliva Detta spörsmål torde delvis

behövliga.

beroende det sätt, pä vilket landets polisväsen kan

vara av komma att ordnas. Vad beträffar de ekonomiska verkningarna för stadskommunerna vid rättegångsreform, så torde ide större en städerna magistratsledamöternas huvudsakliga tid tagas nu

i anspråk för arbetet i rådstuvurätten. I dylika städer med

deras utvecklade kommunala förvaltning är nämligen mera magistratens befattning med de kommunala an gelägenheterna mindre betydelse och även de rent administrativa .av uppgifterna torde taga betydligt mindre tid i anspråk än den dömande verksamheten. Om magistraterna befrias från

1 Uti Svenska stadsförbundet anordnad enquête om önskemål en av rörande stadsförvaltningens omorganisatiom har iallmänhet från de större städernas sida betonats, att magistratens befattning med de kommunala ärendena rent formell art Svenska stadsförbundets tidvore av skrift 1911 nr 5. 1.4

denna torde kostnaden för desamma i större städer senare, kunna väsentligen minskas, oavsett huru stadens styrelse blir ordnad. Visserligen bidrager statsverket indirekt viss mån till stailsdomarnas avlöning men, då den väsentliga kostnaden därför ligger å stadskommunerna själva, torde för dessa städer statens Övertagande av rattskipningen ekonomisk synpunkt medföra enbart fördelar. ur I de mindre städerna blir förhållandet delvis annorlunda.. Skall i dessa anordnas stadsstyrelse med särskild kommunalborgmästare och med kommunala rådmän, torde kostnaden därför ofta komma att i någon avsevärd grad understiga de tidigare utgifterna för magistrat och rådstuvurätt. Däremot torde äldre former stadsstyrelse, där av

ordförande- och ledamotskap huvudsakligen betraktas

såsom ett kommunalt förtroendeuppdrag, draga en jêiniförelsevis obetydlig kostnad, varför. i händelse stadsstyrelsen så anordnas, ett statens Övertagande rättskipningen torde av komma att medföra avsevärd ekonomisk fördel för vederbörande stad. . Det sagda har avseende å förhållandena, sådana denu komma att gestalta sig, sedan de blivit slutligt samma ordnade. Emellertid ställer sig saken annorlunda under de närmaste åren, efter det rättegångsreform blivit en genomförd, då nuvarande befattningshavare finnas kvar såsom övertaliga. Sannolikt blir frågan för de större städerna mindre betydelse, än vid första påseendet kan av man benägen att antaga. Väl är det sant, att i del vara en dessa städer flera befattningar måste indragas; men av å andra sidan torde åtskilliga fall vederbörande befattningshavare med sin ofta stora erfarenhet komma att tagas i anspråk för fortsatt domarverksamhet eller för administrativa uppgifter Större svårigheter torde möta

1 Jmfr sid. 45. 3 Genom kungörelse den 31 december 1920 har Kungl. Maj:t förordnat, att ledamot eller tjänsteman vid rådstuvusrätt eller magistrat, av som därefter utnämnes eller övergår på ny lönestat, skall vara skyldig att i samband med en allmän omorganisation av underrätterna eller magistraterna övergå till annan jämställd eller högre tjänst vid underrätt eller till annan jämställd eller högre administrativ befattningi

att bereda sysselsättning för de mindre städernas befattningshavare. Redan den fasta lönen till magistratsledamöterna kan för de mindre städerna betungande skall där-

vara nog;

jämte lönelyllnad utgivas till de nuvarande befattningshavarna för mistade sportler, kan under övergångstid

utgiften bliva mycket kännbar. Frågan, huruvida städerna kunna mot kronan göra gällande någon juridisk rätt i anledning av upphörande eller minskning av sportelinkomst för deras magistratsledamöter, torde böra besvaras nekande. Sportlerna att helt

avse eller delvis ersätta det med dem förbundna arbetet men

icke att därjämte avlöning för det arbete kommunal

vara av

art, som magistratsledamöterna utföra. 1 Emellertid billighetsskäl staten icke böra skjuta

synes av

frågan från sig utan närmare undersökning. Dock torde därvid böra fasthållas, att stad, gång erbjudits att

som en

övergå till landsrätt föredragit jurisdiktionm icke

men egen

kan hava några anspråk gent emot staten.

Frågan om ett närmare ordnande av landets polisväsen Polis. efter enhetliga grunder har flera gånger väckts på tal. Genom proposition till

nr 384

1918 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till lag i ämnet. Detta förslag avsåg emellertid blott polisväsendet i rikets städer samt innehöll., beträffande kostnadsfrågan, ett stadgande skyldighet

för varje stad att låta anställa och avlöna den polis-

staden, allt i enlighet med vad vid sådan omorganisation kan blivailag stadgat; dock att tjänstinnehavare skall vara pliktig att ianledning av övergång till ny tjänst vidkännas minskning i honom tillförsäkrade avlöningslörmåner, samt att vid förflyttning till ort ersättning för annan flyttningskostnaden skall utgå. Redan tidigare eller för tiden efter den 8 juni 1917 ha i de av Kungl. Majzt fastställda lönestater för rådstuvurätt och magistrat intagits liknande bestämmelser. 1 AV intresse är det uttalande av lagutskottet vid 1918 års riksdag utlåtande nr 34, att där på grund ändrad lagstiftning sportelinkomst av upphör eller minskas för ledamot eller tjänsteman vid rådhusrätt, av det synes böra åligga vederbörande stad att genom jämkning i de från staden utgående löneförmånerna tillhandahålla vederbörande den lön, som skäligen bör vara förenad med tjänsten i fråga.

personal, erfordras för upprätthållande allmän 0rdsom av ning och säkerhet i staden, ävensom att i övrigt vidmakt-

hålla sitt polisverk. Uti sitt avstyrkande utlåtande 73 yttrade lagutskottet

härom i huvudsak följande: Städerna hade visserligen dittills själva bekosiat sitt polisväsende, detta deras åligmen gande hade sällan varit förenat med vissa ekonomiska skilda slag, i främsta tolagsersättningen.

förmåner av rummet

Aven denna icke kunde hava i allmänhet grundat om anses någon skyldighet för städerna i angivna hänseende, nu syntes emellertid i vissa fall tveksamhet härutinnan råda. heller torde vid bedömande grunderna för städernas av

nämnda skyldighet böra lämnas räkningen den mer

ur eller mindre gynnade ställning, stad i avseende å näringsväsendet kunde hava intagit. Vid sammanställande av dessa förhållanden syntes det utskottet kunna med skäl ifrågasättas, huruvida det kunde lämpligt att för varje vara fall och under alla omständigheter i lag fastslå städernas skyldighet att bekosta sitt polisväsen. I allt fall borde en allsidigare utredning därom dessförinnan företagas. Utskottet anmärkte jämväl, att förslaget begränsats att avse allenast städerna. Enligt utskottets hemställan blev propositionen riksdagen avslagen. av Enligt Kungl. Majzts bemyndigande har sedermera chefen för Socialdepartementet den 28 januari 1921 tillkallat regeringsrådet Linnér att såsom sakkunnig inom nämnda departement biträda med utredning angående ordnandet av polisväsendet i riket.

Åklagar- Frågan om en omorganisation av åklagarväsendet lärer väsendet. komma att till behandling i samband med rätteupptagas gångsreformen. Emellertid hava av föreningen Sveriges stadsfiskalei- utsedda kommitterade uti skrivelse till Kungl. Majzt den 19 maj 1921 hemställt, att Kungl. Maj:t ville redan för nästkommande lagtima riksdag framlägga förslag beredande om stadsåklagarna i riket. Kommitterade av statsanställning åt hava därvid framhållit, hurusom det med hänsyn till den statsfinansiella situationen vore ytterst ovisst, när rättegångsreformen kunde bliva verklighet, samt att varje

fall äklagarfrågans lösning icke skulle föregripa processreformen, enär det torde kunna tagas för givet, att, vid reform straffprocessen, åklagarväsendet bleve i sin en av helhet övertaget statsverket. Med utgångspunkt från av det antagande, att de smärre städernas jurisdiktion egen komme att indragas, förntsättes i skrivelsen, att stadsñskalstjänster i städer med högst 3,000 invånare skola snarast bortfalla och åklagargöromälen i dessa städer överflyttas landsfiskalen i närmaste distrikt. Justitiekanslern har i skrivelse den 10 juni 1921 för sin del uttalat sin fulla anslutning till framställningens syfte. Därvid framhöll justitiekanslern, hurusom stadsfiskalernas redan tidigare beroende ställning ökats därigeatt deras avlöning till stor del utginge i form nom, av dyrtidstillägg, icke, i likhet med lönen, bestämdes för som en längre tid, utan av de kommunala myndigheterna gång efter toges, under förnyad omprövning, och helt annan som vore undandragna möjlighet till kontroll från Kungl. Majzts sida. Risken att sålunda för sin ekonomiska existens av vara beroende ett förnyat bedömande måste för stadsfiskalerna av ökas den omständigheten, att deras tjänst ihögre grad av än de flesta andra natur att kunna ådraga innevore av havaren antipatier inom lokalt begränsade kretsar. Redan vid 1904 års riksdag framfördes frågan stadsom üskalernas statsanställning motion i andra kammaren. genom Därvid framhölls, bland annat, hurusom stadsfiskalen, för att fri och självständig i utövningen av sitt åklagarvara kall, borde slippa att, på sätt ägde för sin nu rum, vara ekonomiska existens beroende sin omgivning. Andra av kammarens fjärde tillfälliga utskott, förehade motionen som till behandling, fann skäl ingalunda saknas för att till staten, ett sina tillsatte stadsfiskalerna, som genom av organ överflytta deras avlöning och därigenom undanröja det kanske väsentligaste hindret för dessa tjänstemäns fullt självständiga ställning. Den föreslagna reformen syntes dock icke böra äga utan i samband med en reglering rum förhållandet mellan landet i sin helhet och städerna av med hänsyn till de särskilda förmåner, dessa som vore förunnad, reglering, i sin ordning sammanhängde en som med frågan domstolsorganisation. Utskottet om en ny

hemställde därför, att motionen icke måtte till någon kammarens åtgärd föranleda. Denna utskottets hemställan blev av kammaren bifallen.

Det torde otvivelaktigt, att stadsfiskalerna åvilande vara uppgifter i stort sett icke äro av kommunal art utan hava avseende å ett statligt intresse. Frågan åklagarväsenom dets omorganisation dock så nära förbunden synes vara med blivande rättegångsreform, att den knappast torde en kunna slutligen lösas annat än i anslutning till denna. Emellertid torde den gjorda framställningen icke på sådan grund böra skjutas å sida. Skulle det nu vara möjligt att redan nu åvägabringa en ändring, som kunde antagas komma att i huvudsak sammmanfalla med ett blivande slutligt organisationsförslag, borde densamma nämligen kunna vidtagas även med risk, att en eller annan tjänst sedermera kunde komma att indragns. I detta avseende möta emellertid Vissa svårigheten Ehuru det kan förväntas, att åklagarna vid omläggning vårt en av rättegångsväsende komma att bliva statsanställda, torde dock kunna med fog antagas, såväl att åt åklagarna skall givas så stor verksamhetskrets, som även att å dem kommer att ställas fordringar å så hög kompetens, att endast för stadsfiskalerna i de större städerna kan med sannolikhet påräknas plats i blivande slutlig organisation. Att en i statens tjänst anställa kår åklagare, för vilka det en av i allmänhet icke kunna för sådant ändamål påräknas synes användning i framtiden, lärer knappast böra tillstyrkas, och att i detta hänseende giva stadsfiskalerna i de större städerna redan särställning kan mindre påkallat, då nu en synas beträffande rådande missförhållanden

dem sig

nu göra minst gällande. A andra sidan bör dock icke förglömmas, att en av rättegångsväsendets omläggning nödvändiggjord reform åklagarinstitutionen skulle underlättas, redan av om nu en statsanställning städernas åklagare påbörjades. av Stadstiskalerna åtnjuta understundom alltför knapp nu avlöning. Uti icke mindre än 34 städer överstego samtliga de med tjänsten förenade löneförmåner för år 1920 icke 4,000 kronor. Så gott undantagslöst är visserligen som med tjänsten förenad befattning i kommunens tjänst annan

poliskommissarie, stadsfogde, drätselkamrer 0. s. v. men

oavsett att i åtskilliga fall befattningen just är av den vederbörande stadsfiskal känner sig i art, att vara beroende med avseende å densammas bibehålställning sammanlagda understundom

lande giva de inkomsterna

nödtorftig bärgning. 1 Overvägas bör därför, huruknappast vida med med bibehållande i övrigt nuvarande även av tryggad ekonomisk ställning kunde anordningar, en mera beredas stadsfiskalerna. Med hänsyn till den befattning, dessa i regel hava med polisgöromålen, kan frågan möj-

vinna lösning i samband med reform ligen en tillfällig en

av polisvâisendet.

Vad städernas kostnader för fångars angår frågan om hängare erinras vård och vård och underhåll, torde böra därom, att under chefen för justitiedepartementet, enligt av Kungl. Majzt håll..

den 23 september 1920 tillkallat sju givet bemyndigande, med uppdrag vissa närmare angivna sakkunniga att etter riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag i syfte

bestämd för fångvårdsváisendets 0rd-

att erhålla en plan nande för framtiden samt till behandling upptaga del en Ãt dessa

därmed sammanhängande fångvårdsspörsmål.

torde kunna uppdragas att utarbeta de försakkunniga fattningsförslag och vidtaga de övriga åtgärder, som må finnas erforderliga för avveckling städernas skyldigen av het i berörda avseende. nu och underhålla stads- I fråga om skyldigheten att bygga häkte, intaga städerna, såsom tidigare nämnts, någon undantagsställning, motsvarande skyldigprincipiell enär åvilar landsbygden. Vid sådant förhålhet tingslagen lande förefinnes anledning att upptaga detta ämne i

samband med avveckling städernas särfrågan om en av skilda rättigheter och skyldigheten

1 Uti 5 städer uppgingo sålunda under år L920 stadsfiskalernas sammanlagda inkomster icke till 3,000 kronor.

2 Redan 1873 års riksdag hade att behandla frågan om statens överstadshäktena. Vid nämnda riksdag hade, i likhet med vad förtagande av hållandet varit vid tidigare riksdagar, väckts motioner om att staten skulle skyldigheten att bygga och underhålla tingshus och liäradsfüvertaga

Uti det närmast föregående ha berörts frågor, vilka i sina väsentliga delar redan äro föremål för särskild utredning" och därför i detta sammanhang icke erfordra som ytter-

ligare omnämnande. En något mer ingående behandling

torde däremot böra ägnas vissa de följande av frågorna.

Upp- Vad angår förrättandet mantalsskrivning samt debiteav ibördsväsende ring och uppbörd av kronoutskylder, så äro åtminstone och man- förstnämnda två slag göromal på det närmaste förbundna av izalsskriv- med varandra. Då emellertid frågan, huru dessa göromål ning. böra utföras, är i viss mån beroende sättet för .av uppbörden, torde sistnämnda fråga här böra först omnämnas. Därvid må till början bringas till erinran, hurusom en uti den 8 december 1914 till finansdepartementet inen kommen framställning från styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare framhållits, bland annat: äldre tider torde göromálen med kronouppbörden hava handhafts av magistraternas ledamöter. På grund de göromål, egna av som nu åvilade magistraterna, det längre möjligt att vore över kronouppbörden öva den tillsyn, som vore förenad med magistraternas Att för de tillsatta nppbördsansvar. männens redovisning erhålla borgen eller annan säkerhet, till fullo eller till någon betydande del motsom ens mera svarade uppbördens belopp, i de flesta fall icke möjligt. vore Fall hade ock inträffat, då magistratsledamöter måst vidkännas pekuniära förluster i följd av uppbördsmäns försumlighet och underslev, och detta hade drabbat jämväl de ledamöter, vilka även med bästa vilja varit i stånd att avvärja försumligheten eller underslevet. Då det vore med rätt och billighet överensstämmande, att magistraterna fritoges från ansvaret för debitering, och uppbörd redovisning av kronoutskylder och därmed sammanhängande

häkte. Lagutskottet uttalade sig för att staten borde övertaga ifråga varande besvär samt framhöll vidare, hurusom landsbygdens befrielse en i nu angivna hänseende påkallade jämkning även för städerna. I sådant avseende föreslog utskottet, att statsverket skulle åtaga sig att jämvâl underhålla stadshäktena, vilka lika med häradsfängelserna avsedda vore uteslutande för fångars förvarande, varemot utskottet på anförda skäl ansåg, att städerna fortfarande borde upprätthålla själva domstolslokalerna. Utskottets förslag godkändes första icke andra kammarenav men av

utskylder och avgifter, hemställdes om utredning, huruvida icke ifrågavarande skulle kunna avlyftas från magi-

ansvar straternaJ

Föreningen Sveriges städers kronoupphördstjänstemän har i anledning ovannämnda framställning inkommit

med yttrande och därvid vitsordat riktigheten vad där

av framhallits. i

Länsstyrelserna hava till frågan intagit olika ståndpunkter.. Ungefär hälften de från dem inkomna utlåtandena äro

avstyrkande; därvid är i allmänhet den synpunkten förhärskande, att statsverkets kostnader finge ökas och säkerheten för staten heller minskas. Uti de tillstyrkande utlåtandena åberopas skäl, anförts före-

samma som av

ningen Sveriges stadsdomare. AV de från magistraterna i rikets städer infordrade yttranden är allenast ett avstyrkandef

1 Frågan om inagistraternas befriande från ansvaret för kronouppv börden är av gammalt datum. Redan vid 1809 års riksdag anhöll borgarståndet hos Kungl. lIaj:t, att magistraterna måtte befrias från dem ålagd ansvarsskyldighet för kronouppbörden i städerna, därvid hemställdes, att vissa kronokassörer med samma redovisningsskyldighet som kronofogdar å landet måtte förordnas till debiterings- och uppbördsbefattningens bestridande och förses med tillräckliga löner. Denna framställning avslogs Kungl. Maj:t enligt brev den 18 1811, av mars därvid såsom skäl för avslaget framhölls, bland annat, att kronans säkerhet för uppbörden i städerna vore bättre förvarad, om magistraterna på sätt dittills skett besörjde densamma genom deras betjänte och för den bleve Kungl. Majzt och kronan ansvariga, särskilda kronoän om uppbördsmän i sådant ändamål skulle tillförordnas, varjämte vidare åberopades, att statsverkets dåvarande tillstånd icke medgåvc dess belastande med den betydliga lönetillölcning, skulle bliva nödsom en vändig följd av den förändring, som borgarståndet föreslagit.

- Några av de mera belysande anförandena torde böra här fitergivas. I yttrandet från magistraten i Växjö heter det. bland annat: Då således Magistraterna icke själva kunna handhava kronouppbörden med därtill hörande bestyr, då. avlöningen till de tjänstemän, som ombesörja dessa arbeten, icke får Magistraterna bestämmas och Magiav straterna följaktligen icke kunna göra det urval vid tjänsternas till-

sättande, som måste för Magistraterna. betydelse, samt då det

vara av icke är möjligt att utöva i alla detaljer effektiv tillsyn över medelen förvaltningen, det alldeles obilligt, att Magistraterna allt fortsynes farande skola bära det dryga ansvaret för kronomedel, som genom nuvarande skatteförhållanden vuxit till oerhörda belopp.

Uti infordrat gemensamt yttrande framhällastatskontoret och kammarrätten, att de funne det rättvist, att åtgärder

Men det är även obilligt, att städerna skola bestrida avlöningen för de tjänstemän, besörja kronouppbörden i städerna och de övriga som bestyr, vilka tid efter pålagts dessa tjänstemän. Genom kronoannan uppbördens ökade omfattning, bötesredogörelsernas vidlyftighet, genom bestyret med pensionsförteckningens upprättande och indrivande genom pensionsavgifter, skyldigheten att uppbära och redovisa av genom bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter jämte andra

bestyr har kronouppbördsväsendets upprätthållande i städerna förorsakat

dessa alltjämt ökade kostnader. Om dessa kostnader kunnat påläggas städerna, då dessa innehade inkomstgivande privilegier, så borde de

icke skyldiga att bära dem för statens räkning, sedan städerna vara berövats alla dylika privilegier. Och det torde näppeligen vara grundlagsenligt, att städerna indirekt, ofta på administrativ väg, påläggas för

statsändamål utgifter, städerna icke åtagit sig att gälda. rena som Magistraten får alltså på det kraftigaste instämma i styrelsens för

Föreningen Sveriges Stadsdomare underdåniga framställning, att Magistraterna i städerna befrias från ifrågavarande och hemställer, ansvar, att sådana anordningar vidtagas, att kronans uppbörd i städerna samt

därmed sammanhängande bestyr komma att ombesörjas av statens egna

verk eller tjänstemän, staten avlönade och tillsatta. av som äro av Magistraten i Alingsås anför: "Att det i allmänhet måste ligga en obillighet däruti, att en anses ämbetsman eller kollegial myndighet skall ansvarig för en i övrigt vara fristående tjänstemans görande och låtande, lär icke kunna förnekas.

Och detsamma kan även med fog sägas den ansvarighet, varom här om fråga. Detta Magistraternas för kronouppbörden, då denna är ansvar handhaves särskilt tillsatta kronouppbördskassörer, kännes så mycket av tryckande, Magistraternas ledamöter icke utan att själva delmera som taga uti uppbördsgöromålens skötande, kunna över dessa utöva den

tillsyn, är nödvändig för att skydda sig för anmärkningar och. som eventuellt ekonomisk förlust. Och med det ständiga ökade arbete, som

utan tanke på tillräckliga arbetskrafter stå till förfogande från statens om sida pålägges städernas Magistrater och i mindre städer numera som uteslutande drabbar dess ordförande, finnes ingen möjlighet för denne att medhinna någon egentlig kontroll över kronokassörernas tjänste-

åligganden. Och vad beträffar Magistratens övriga ledamöter utgöras de vanligen k. illiterata rådmän, som i allmänhet sakna förutsättav s. ningar för dylik kontrolls utövande. De redovisningar, som enligt en gällande författningar skola avgivas över uppbörden och som upprättas kronokassörerna, få sålunda underskrivas Magistratens ordförande, av av utan att denne varit i tillfälle att närmare granska redovisningens riktighet, och detta i synnerhet de oftast icke kunna vara färdiga som förrän i sista stund, innan de skola till vederbörande avsändas. Detta

är ett så uppenbart missförhållande, att det gärna kan längre

så snart som möjligt vidtoges" för att befria magistraterna

från ifrågavarande Ambetsverken detta

ansvar. yttra, att

fortfara. Likartade förhållanden i avseende kronouppbördens handhavande i städerna och på landsbygden böra givetvis genomföras, det kan väl knappast finnas någon förnuftig mening i att kronans uppbördsmän i städerna skola avlönas kommunerna, på landsbygden av men av statenñ Av magistraten i Ulricehamn framhålles: Särskilt för Magistraterna i de mindre städerna är det nuvarande förhållandet utomordentligt riskabelt dch bekymmersamt. Borgmästaren har med nödvändighet så mångahanda göromål olika slag, judiciella, av administrativa och framförallt kommunala, att det icke är möjligt för honom att öva ständig och fullt effektiv kontroll över kronouppbördskassören. De icke lagfarna magistratsledamöterna äro icke kompetenta

att öva dylik kontroll och åtnjuta i regel ingen nämnvärd avlöning här i staden 80 -kronor om året. Härtill kommer, att det är svårt att övertyga stadsfullmäktige nödvändigheten att anslå skälig lön om åt kronouppbördskassören. Den, satt sig in i denna befattningssom havares för varje år ökade göromål, vill gärna tro, att tjänsten är så pass krävande, som den är. Därför behandlas densamma ofta såsom bisyssla och måste ofta tillsättas synpunkten vederbörandes ur av lämplighet för en tjänst. Detta förhållande och särskilt den annan otillräckliga lönen ökar högst väsentligt Magistratens risk. I fråga om huru uppbörden skulle anordnas, därest föreningens fram ställning bifalles, får Magistraten uttala såsom sin mening, att för de mindre städerna uppbörden bör kunna ske i ordning för samma som den omgivande landsbygden. Magistraten i Ulricehamn har egen dyrköpt erfarenhet sitt av ansvar för kronouppbörden. Tillförordnade kronouppbördskassören, stadsfiskalen Frans Andersson avled 1912 kort efter uppbördstämma, och vid en inventering efter honom befanns en avsevärd brist, till täckande vars Magistratens ledamöter fått utbetala omkring 3,300 kronor. Att detta var en mycket kännbar utgift torde framgå därav, att borgmästarens lön utgör endast 2,200 kronor. Enär förskingringen omfattade nyss förut uppburna medel, kan bestämt påstås, att icke Magistraten låtit någon försummelse i tillsynen komma sig till last. Lönen för krono kassören var kort förut höjd från 400 kronor till 800 kronor, ett i och för sig oskäligt lågt belopp." Uppmärksamhet torde även följande yttrande kronokassören i Gävle av förtjäna: Då städernas privilegier N och förmåner allt mer och mer kringskurits och då. slutligen deras andel brännvinsförsäljningsavgifterna indragits av till statsverket och för desamma lämnas avtagande ersättning, vilken en efter år 1900 alldeles upphör, så att Gävle stad, försäljningsåret som 1899 -1900 uppbar av dessa medel 176,741 kronor 27 öre, för år 1915 erhåller en så låg ersättning 96,516 kronor samt för år 1935 som

delvis torde låta sig göra på ett sätt, tillika skulle som för städernas invånare innebära lättnader. Efter att i

detta sammanhang hava erinrat om att kronouppbörden

dåmera överflyttats å postverket anföra de

å landsbygden vidare: Då den anordningen, såvitt ämbetsverken nya hade bekant, befunnits i stort sett tillfredsställande sig och särskilt restantierna blivit mindre än väntat man och mindre än förut, syntes tiden inne att genom vara städerna delaktiga

ändring av uppbördsreglementet göra

de fördelar, medföljde postverkets medverkan vid av som Härigenom skulle syftet med förelig-

kronouppbörden.

gande framställning vara uppnått i en väsentlig punkt, i uppbörd och redovisning kronämligen fråga om av

inbetalades under uppbördstermin. Emel-

noutskylder, som lertid framställningen därutöver magistraternas beavsåge frielse från ansvar för debitering av kronouppbörden samt icke

för uppbörd och redovisning av kronoutskylder, som

inbetalades under uppbördstermin. Ambetsverken funne beaktansvärt även vad blivit anfört till stöd för framsom i dessa hänseenden, ansåge denna fråga ställningen men icke kunna avgöras utan utredning i samband en noggrann med andra spörsmål, såsom frågan städernas ex. om avlöna utförde arbete för skyldighet att tjänstemän, som statens räkning, vilken fråga i sin ordning sammanhängde

med frågan om städernas privilegier. yttrande sedermera inhämtats,

Generalpoststyrelsen, vars

anför uti utlåtande den 21 oktober 1919, bland annat: Under år 1918 förrättades för första gången uppbörden av för landsbygden postverket, och kronoutskylderna genom såsom allmänt omdöme torde kunna sägas, att resultatet visat sig förväntningarna, och av förändringen motsvara de skattskyldiga varit belåtna med reformen. Den föratt nämsta fördel, som därigenom beretts de skattskyldiga på.

torde väl bekväm tillgång till uppbörds-

landsbygden, vara lokaler. Härutinnan skulle städernas befolkning knappast

endast 2,681 kronor och därefter ingenting, under det att statsverkets inkomster städernas skatter sedan år 1809 mångdubblats 4051. av m. m. 50 gånger, så. vill det den allra enklaste rättvisa, att staten synas som övertager ansvaret och kostnaden för kronouppbörden i städerna likasom på landsbygdenf

hava något att vinna genom att postverket övertoge kronouppbörden även därstädes, och ett dylikt Övertagande skulle icke kunna ske utan olägenheter för postverket. Utrymmet inom postkontorslokalerna i flera städer vore redan mycket knappt; ooh under november och december månader, då posttrañken betydligt större än under årets övriga måvore nader, olägenheterna trånga lokaler givetvis större. vore av Under sådana förhållanden det tydligt, att, för vore om städerna vidtoges liknande uppbördsreform som den för landsbygden genomförda, postverket bleve nödsakat att i många fall förhyra särskilda lokaler för uppbörden; och vid de postkontor, dåtr sådana lokaler ansåges icke böra anordnas, kunde uppbörden med hänsyn till att densamma komme att koncentre- till jämförelsevis kort tid svårligen försiggå utan ras en störande inverkan på den egentliga posttrafiken. Så vitt generalpoststyrelsen. kunde finna, skulle de skattskyldiga, åtminstone i ett stort antal städer, knappast få någon nytta sådan omläggning, som ifrågasätts. Exempelvis i av en Stockholm med dess många uppbördslokaler torde det så vara väl sörjt för den skattebetalande allmänheten, att det vore fara värt, att försämring därutinnan skulle inträda, en om bestyret överHyttades på postverket. Det beträffande Stockholm och Göteborg lämnade medgivande för skattskyldig, sådant önskade, att inbetala skatt medelst skattepostsom anvisning kunde utan olägenhet utvidgas att gälla alla städer, i vilket fall blankett till skatteposten gemensam anvisning skulle tillhandahållas å postanstalterna, och, om de skattskyldiga i städerna, vilka ville begagna sig av skattepostanvisning, ansåges böra få utan kostnad insända sina kronoutskylder, kunde detta möjligen ordnas sålunda, att skattepostanvisning beträffande kronoutskylder befordrades avgiftsfritt från avsändarens sida, men att postverket efter varje uppbördstermin erhöile efter hela antalet befordrade en skattepostanvisningar beräknad ersättning. Icke heller vore det från generalpoststyrelsens sida något att erinra mot att distribuering av debetsedlarna jämväl i städerna överlämna des åt postverket på likartat sätt i fråga debetsom om sedlar beträffande landsbygden. l sådant fall torde böra debetsedlarna angivas, att den skattskyldige, som så

önskade, kunde fullgöra skattelikviden medelst skattepostanvisning. Särskilt med hänsyn till de olägenheter, som

övertagandet krononppbörd i de största städerna skulle

av n åsamka postverket, det postverkets synpunkt mest vore ur önskvärt, att gällande bestämmelser om kronouppbörden landet icke utvidgades att gälla även kronouppbördeni städerna. Skulle det oaktat en dylik utvidgning anses böra ske. syntes åtminstone såsom villkor härför böra uppställas,

att kronokassörerna beträffande kronouppbörden i städerna

skulle hava samma åligganden som häradsskrivarna beträffande krononppbörden å landet och att postverket finge redovisa uppbördsmedlen i Stockholm till överstäthållarämbetet och i andra städer till vederbörande länsstyrelse. Den ersättning, därest bestyret med kronouppbörden som, i städerna skulle komma att åläggas postverket, borde därför utgå. torde böra beräknas efter grunder som samma

postverkets ersättning för bestyret med kronouppbörden å

landsbygden. Då generalpoststyrelsen detta sitt utlåtande, hade avgav den anordningen med kronouppbörden ä landet varit nya i tillämpning under jämförelsevis kort tid. Som det synts vikt att erfara, i vad mån sedermera ytterligare vunna vara av erfarenheter kunde bekräfta generalpoststyrelsens faranses hågor mot ett överflyttande kronouppbörden i städerna av å postverket, har under Våren 1921 gjorts hänvändelse en i ämnet till generalpostdirektören, därvid meddelat fölsom andez i . Postverkets bestyr med kronoskatteuppbörden på landsbygden hade i stort sett utförts med mycket obetydliga extra anordningar i form hyrande särskilda expediav av tionslokaler eller anställande extrapersonal. Anledningen av härtill givetvis, att postverkets mest betydande arbete vore med nämnda uppbörd, mottagandet skattemedlen från av allmänheten, blivit fördelat på ett mycket stort antal uppbördslokaler. Under 1918 års uppbörd inbetalades nämligen under tiden 21 november-ö december 1,502,557 krono-

skattepostanvisningar ä sammanlagt 3,533 postanstalter,

vilket i medeltal skulle bliva än 425 skattepostmer anvisningar postanst.alt. Ett ringa fåtal postanstalter per

mottoge postanvisningar till ett mer betydande antal. 1 Skatteinbetalningen hade i allmänhet varit fördelad över hela

uppbördsperioden, sålunda utan någon rusning under desista dagarna av perioden; å 75 % samtliga postav anstalter torde hava inlämnats 50 mer än skattepostanvisningar per dag och å 18 % av samtliga postanstalter över 50 högst 100

men skattepostanvisningar per dag.

För postanstalterna i hade

gemen bestyret med skatteupp-

börden sålunda antagit några avsevärda mer proportioner, och postverkets arbetskraft or-h egen egna lokalutrymmen.

hade, såsom nämnts, i regel varit tillräckliga att möta den genom kronoskarteuppbörden uppstådda ökningen i rörelsen.

Postverkets bestyr med kronouppbörden i städerna, därest postverket skulle övertaga detta bestyr, skulle bliva av motsatt karaktär i jämförelse med arbetet med kronoupp-

börden landsbygden. Inbetalandet städernas skatte-

av postanvisningar skulle nämligen bliva koncentrerat till ett jämförelsevis ringa fåtal postanstalter i riket, å vilka antalet inlämnade

skuttepostanvisningnr per dag skulle komma

att stiga till avsevärd siffra. År 1918 förrättades i en 91 städer i landsorten

kronouppbörden genom magistratens

försorg samt i Stockholm genom överstâthållarämbetets

uppbördsverk. Antalet vid uppbördsstämmorna fullgjnrda betalningar uppg-inge till 452,384 stycken. Möjligen kunde det beräknas, att, dessa

om inbetalningar verkställts medelst skattepostanvisningar, omkring 10 % skulle kommit att

inbetalas å landsbygdens postanstalter. Irunt tal skulle därför antalet de

av skattepostanvisningar, som komme att

inbetalas i de respektive städerna, kunna skattas till 400,000.

1 Uppdelningen anvisningar å olika anstalter framgår av av följande sammanställnin g : P 0 s t a n s. t a 1 t e

Antal anvisningar . .	antal	r procent
Högst 500	2,639	75
5011,000	642	18
1.001 1,500	170	5

v 1,50l--2,000 2,0013,000 34 3,00l--4,000 2 12 över 4,000 4 Summa 3,533 100

inom ifrågavarande 92 städer Antalet postanstalter, som

tänkas komma att deltaga vid inbetalandet

skulle kunna

uppginge till

ifrågavarande skattepostanvisningar, om-

av skulle sålunda kommai

kring 120. A varje postanstalt

runt tal 3,300 skattepostanvisningar. Emellertid förhållandena i de olika städerna synnerli-

vore idess utlåtande

olikartadef De av generalpoststyrelsen

gen

anförda invändningarna ägde fortfarande

den 21 oktober 1919

Ettf ullständi överflyttande städernas krono-

sin giltighet." gt av

till därför böra ifråga-

uppbörd i sin helhet postverket syntes

andra lämpligt, skulle

sättas. Om så ur synpunkter ansåges kunna tänkas, att postverket âtoge sig krono-

det möjligen i de städer, där antalet inbetalade skattepostuppbörden

till alltför stort antal.

anvisningar komme att uppgå ett

böra sä att endast städer, Härvid torde man sätta gränsen 5,000 kronoskattesedlar bru-i

där inbetalning av högst

en sitt

kade förekomma vid uppbördsterminernaf finge upp-

beträffande kronoskatten överflyttat till post-

bördsväsen

verket. För att förebygga möjligen uppkommande rusning

sista torde det emellertid

under uppbördsperiodens dagar

nöden att bestämma vissa inbetalningsdagar av

vara av

eller vissa Därjämte borde

erioden för viss stadsdel rotar.

till tidsperiod än för lands-

uppbörden förläggas annan

för städerna kunna

bygden. Exempelvis skulle uppbörden

6-20 november och uppbörden för lands-

ske under tiden

r ldiHuru antalet anvisningar skulle fördela sig olika städer fram-

ginge följande sammanställning: av

Antal anvisningar	Antal städer
Högst 1,000	24
1,000- 2,000	25
2,000- 3,000	13
3,000- 4,000	10

4,000- 5,000

5,000--10,000	11
10,000-15,000	3
över 24,000 Malmö	l
40,000 Göteborg	1
135,000 Stockholm	1

92 sammanställningen i föregående not skulle dessa städer vara 2 Enligt 75 till antalet.

bygden omedelbart därefter under tiden 21 november-ä december. Redovisningen uppbördsmedlen borde fullav

göras på samma sätt som skedde med landsbygdens

nu kronoskattemedel, v. s. redovisning borde ske direkt till vederbörande länsstyrelser. Ersättningen till postverket syntes böra beräknas efter grunder, gälsamma som vore lande för uppbörden å landsbygden. 1 Vad däremot beträffade de städer, där skattepostanvisningarna skulle komma att uppgå till ett antal över av

5,000, syntes ett överñyttande. av kronoskatteuppbörden

till postverket icke böra ifrågasättas. Redan i de elva städer, i vilka antalet anvisningar skulle komma att stanna mellan fem- och tiotusen, torde nämligen få räkna med att man vid vissa tillfällen under uppbördsperioden tillströmningen inbetalare bleve så avsevärd, att det krävdes extra av ordinära anordningar såväl i fråga särskilda uppbördsom lokaler i fraga anlitande reservpersonal för att som om av nöjaktigt kunna betjäna de skattebetalande. En uppdelning av uppbördsperioden på stadsdelar eller rotar skulle visserligen förhindra, att flertalet inbetalningar uppskötes till slutet perioden, ändock torde kunna undav men vikas, att det vissa dagar bleve ett synnerligen avsevärt tillopp av skattebetalare. Inbetalningen torde dessutom i ifrågavarande städer utan tvivel ko-mma att till största delen förläggas till eftermiddagarna. Då vid denna tid av dagen antalet posttrafikanter i övrigt i regel vore störst, torde det möjligt att i de nuvarande postkontorsvara lokalerna i någon dessa städer kunna bereda tillens av räckligt utrymme varken för den personal, som skulle

1 Uti Sveriges officiella statistik för postverket år 1918 meddelas, att postverkets av bestyret med kronouppbörden föranledda extra utgifter under är 1918 utgjort cirka 82,000 kronor i lön till särskilda funktionärer samt i ersättning för övertidstjänstgöring och åt extra personal, omkring 2,000 kronor för lokalhyror, omkring 3,000 kronor till statens järnvägar såsom ersättning för extra personal och lokaler, måst som disponeras för kronouppbördsarbetet vid förenade post- och järnvägsstationer, ungefär 10,000 kronor för och 18,000 kronor för annonser särskilda blanketter samt omkring 58,000 kronor till poststationsföreståndarna, utgörande ersättning med 5 öre för varje vid poststation inbetalad skattepostanvisning. sammanlagda kostnadssumman angives till cirka 177,000 kronor.

utföra bestyret med uppbörden, eller för den skatte-betalande allmänheten. Det bleve därför nödvändigt att

särskilda lokaler för uppbörden. Då postverket

förhyra ägde tillgång till någon större reservpersonal, bleve det vidare erforderligt att för bestyret med krononppbörden i stor utsträckning anlita utom verket. I de personer sex städer, Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Norrköping och Gävle, där skattepostanvisningarna skulle uppgå till än 10,000, bleve det givetvis nödvändigt att vidtaga mera än mer vittomf-attande anordningar av här ovan nämnt slag.

Den föreningen Sveriges stadsdomare gjorda framav ställningen beaktansvärd. Det är icke överensstämsynes mande med rättvisa och billighet, att magistraternas ledamöter skola stå i ekonomiskt för omhänderhavandet ansvar uppbördsmedlend städer, där de varken själva verkav ställa uppbörden eller, såsom förhållandet är i åtminstone de betydande städerna, kunna utöva någon effektiv mera ens kontroll över det sätt, varpå vederbörande kronouppbördstjänsteman fullgör sitt åliggande. Fall hava också förekommit, där magistratsledamöter på grund dem âvilande av ansvarsskyldighet fått, utan att något vållande kan anses hava legat dem till last, vidkännas avsevärda utbetalningar. Emellertid torde i första hand uppmärksamhet böra ägnas spörsmålet, huruvida icke städerna böra över huvudtaget befrias från dem nu åliggande skyldighet att ombesörja kronouppbörden. Frånsett lämpligheten av en fullständig avveckling av städernas särställning i förhållande till staten synas rent skäl tala för kronouppbörden istädernai praktiska att huvudsak anordnas på samma sätt som å landsbygden.

Att upphörd postverkets försorg äruden för

en genom allmänheten bekvämaste, torde vara otivelaktigt. Aven om kronoskattens inbetalning i stad är förbunden med samma omgång, tidigare varit fallet å landsbygden, måste det som dock innebära lättnad för allmänheten att få inanses en betala skatten å närmaste postanstalt, iallmänhet som ändock besökes i andra angelägenheter En särskild fördel bereder sådan anordning för skattskyldig, vistas en som ort än den, där skatten skall inbetalas. annan

De beträffande landsbygden erfarenheterna vunna giva vid handen, att det nya systemet även vad effektiviteten angår visat gynnsamma verkningar. l detta hänseende

föreligga siffror för det första året, 1918. Enligt vad generalpostdirektören meddelat, försummade under nämnda

år hela antalet

av skattskyldige å landsbygden 15.9 % att fullgöra sina inbetalningar. Till jämförelse härmed må

meddelas att under år 1911 blevo

22.6 å av landsbygden

utsända debetsedlar icke betalda. Möjligt är dock, att det gynnsamma resultatet för år 1918 i viss mån hade sin orsak

i de för landsbygdens

befolkning i stort sett goda ekonomiska förhållandena under nämnda år.

Vad kostnaden för uppbörden angår, såhär ersättningen till postverket för bestyret med

kronouppbörden på lands-

bygden utgått efter de grunder, fastställdes vid 1920 som års riksdag. 1 På grund härav har postverket uppburit för uppbörden år 191.8 500,000 kronor och år 1919 550,000 kronor. Postverkets direkta utgifter hava. dock Varit lägre Under

förutsättning att kostnaden för uppbörden är

proportionell med antalet anvisningar, skulle uppbörden l rikets samtliga städer draga ungefär blott en fjärdedel av kostnaden för landsbygden

Att, på sätt generalpoststyrelsen framhållit, vissa svårigheter komma för att yppa sig postverket, lärer väl kunna bestridas, men dessa svårigheter för mindre och medelsynas stora städer jämförelsevis lätt kunna avhjälpas. Ehuru de

tidigare erfarenheterna från landsbygden giva vid

handen,

att skatteinbetalningarna fördelat sig någorlunda jämnt å

hela uppbördstiden, lärer måhända mindre vara att vinna genom en generell utsträckning denna tid. Uteslutet av synes att i så fall

vara, skattebetalningarna komma att

i större utsträckning koncentreras till slutet uppbördsav stämman. Däremot synes en utjämning av arbetsbördan

vara att vinna, om olika uppbördsterminer bestämmas för

olika stadsdelar.

1 Se Kungl. Majzts proposition Lsjätte huvudtiteln, nr sid. 140-144. 2 Jmfr ovan sid. 225 not 1.

3 Antalet anvisningar å landsbygden utgjorde år 1918 1,506,259, år 1919 1,523,52l och år 1920 l,602,1l7.

Ehuru det ingalunda synes uteslutet, att jämväl i större städer postverket skulle kunna ombesörja uppbörden, därest i distrikt med olika uppbördsterminer skedde uppdelningen sålunda, att arbetsbördan under samtliga uppbördsterminer fördelades någorlunda jämnt å de olika postkontoren, är det måhända lämpligast att åtminstone till början från en en uppbörd postverkets försorg undantaga de större genom städerna. Att i dessa större städer för debitering och uppbörd av kronoutskylder inrätta statstjänster torde icke därför nya alltid behövligt eller ändamålsenligt Särskilt i sådana vara städer, där krono- och stadskassörstjänsterna skötas nu av befattningshavare, där dennes befrielse från samma men debitering och uppbörd av kronoutskylder ändock skulle medgiva, att hans övriga göromål överflyttades å annan kommunens tjänsteman, skulle statsverket debitegenom ringens och uppbördens Övertagande betungas utan motsvarande lättnad för staden. Möjligen kan lösning en vinnas i den riktning, att det bestyr, beträffande landssom bygd och städer under landsrätt åvila häradsslcrivare, nu fortfarande kvarstannar å stadskassör eller liknande tjänstesamt att vederbörande stad från statsverket erhåller man, bidrag till hans avlöning med dels så stor kvotdel statsav verkets kostnader för avlöning häradsskrivare, som å av staden belöper vid jämförelse mellan stadens folkmängd, å och hela landsbygdens, däri inberäknat städer under ena, landsrätt, folkmängd å andra sidan, dels ock vad skulle som utgjort postverkets kostnader för uppbördens verkställande Att vid dylik anordning staten även bör hava inen

flytande såväl å bestämmandet de med sådan tjänst

av förenade totala löneförmåner å tjänstens tillsättande, som är påtagligt. Beträffande de städer återigen, där uppbörden kronoav utskylderna kan komma att uppdragas åt postverket, torde böra i första hand undersökas, huruvida jämväl debite-

l Uteslutet att i stad, där länsstyrelse finnes, kronosynes vara, uppbörden kan direkt ombesörjas av denna.

2 I detta sammanhang må. erinras därom, att kronouppbördskassörernas inkomster till väsentlig del utgöras provisioner å uppbörd av landsav tingsskatt m. m.

ringen bör verkställas på sätt som å landet, samma v. s. vederbörande härudsskrivare. Uteslutet emellergenom synes tid att det även i fråga de betydande vara, om mera av dylika städer kan Visa sig vara för det allmänna mest ändamålsenligt, att debiteringen kronoutskylderna fortav farande omhänderhaves vederbörande stads befattningsav havare. Att träffa ett generellt avgörande härom låter sig måhända göra. En framkomlig väg är måhända, att Kungl. Majzt efter vederbörande stads hörande fattar beslut i de särskilda fallen. Givet är, att beträffande dels tillsättande och avlönande kommunal befattningsav havare, åt vilken fortfarande anförtros debitering av kronoutskylder, och dels ersättning för arbetets utförande bör i tillämpliga delar gälla detsamma i fråga de som om städer, där jämväl själva uppbörden kan komma att handhavas av dylika befattningshavare. Beträffande de städer, där kronouppbördskassörsbefattningarna kunna komma att indragas, måste särskild uppmärksamhet ägnas de nuvarande tjänstinnehavarnas ställning. Visserligen äro de att betrakta såsom stadens och icke såsom statens tjänstemän, varför frågan ersättning om till dem för mistade löneförmåner ihändelse statens av Övertagande debitering och uppbörd icke direkt kommer av staten vid. Men i den mån vederbörande stadkan anses juridiskt pliktig att till den förutvarande kronouppbördskassören utgiva dylik ersättning eller sådan eljest är av verkliga billighetsskäl påkallad, bör hänsyn därtill tagas vid en nedskrivning av de till staden från staten nu utgående förmåner. Med sådan g städernas en omorganisation av uppbördsväsende den skisserade torde också frågan som nu om magistraternas befriande från ansvar för debitering, uppbörd och redovisning kronoutskylder finna sin lösning. av Då emellertid omorganisation kan genomföras utan en tidsutdräkt, rättvisan kräva, att det tages i översynes vägande, huruvida den föreningen Sveriges stadsav domare gjorda framställningen kan föranleda ändringar i gällande bestämmelser utan avvaktande en sådan nu av omorganisation. I sådant hänseende synes kunna förordas, att magistraternas ansvarsskyldighet begränsas till endast

de fall, där underlåtenhet med avseende å uppsikten över kronouppbördskassörernas verksamhet ligger dem till last. En dylik uttrycklig begränsning magistraternas

av ansvars-

skyldighet förutsätter utfärdandet av närmare bestämmelser huru denna uppsikt verkställas.

skall

Frågan om mantalsskrivningens Verkställande

samman-

hänger, såsom ovan framhållits, på det närmaste med debiteringen av kronoutskylderna. I regel ombesörjes i städerna mantalsskrivning samt debitering och uppbörd av krono-r utskylder av samma befattningshavare. l den mån själva uppbörden kan Varda överflyttad postverket samt debiteringen åläggas häradsskrivarna, böra de senare få även mantalsskrivningen i städerna uppdragen åt Därest sig. debiteringen av kronoutskylder skall i vissa städer fortfarande ombesörjas städernas tjänstemän av mot ersättning till städerna, så kommer denna ersättning -i händelse den, på sätt ifrågasätts, beräknas i förhållande till statsverkets kostnader för avlöning häradsskrivare

av -

också att inbegripa ersättning för mantalsskrivningens för-

rättande. 1

Exeku- Magistraternas ställning såsom överexekutor torde på

011. det

närmaste sammanhänga med frågan om -rättegfingsväsendets omorganisation, varför detta spörsmål här lämnas

å sido. Vad åter städernas .

angår åliggande beträffande utsök-

1 I detta sammanhang bör erinras därom, att den nuvarande dubbla bokföringen kyrkobokföringen hos prästerskapet och mantalslängdernat w hos häradsskrivare eller motsvarande befattningshavare givetvis med- för mycken tidsspillan och kostnad. Frågan, huruvida genom en sammanföring kostnaden för det allmänna må kunna nedbringas, ligger visserligen utom gränsen för ifrågavarande utredning. Även med om, hänsyn till kommunikationsförhållandena å landsbygden, det nuvarande systemet måste där bibehållas, synes uteslutet, att ett förenklat system för städernas del kan komma att genomföras. För dylikt fall bör en statens ersättning till städerna för mantalsskrivningens förrättande jämkas till beloppet. Frågan ett sammanförande den kyrkliga och den om av civila bokföringen har redan väckts på tal för Stockholms vidkommande; se härom bihang nr 59 till stadskollegiets utlåtanden och memorial för år 1920 sid. 12.

ningsväsendet i övrigt, så gäller med avseende å frågan deras befriande från skyldigheten att avlöna utmätnings om män detsamma blivit sagt beträffande städernas övriga som åligganden att bekosta anordningar, vilka egentligen tillgodose statsintressen. En avveckling denna städernas skyldighet möjav synes ligen kunna ske sålunda, att i de större städer, där utmätningsgöromålen kunna helt eller huvudsakligen anses taga vederbörande tjänstemans tid i anspråk, särskild utmätningsman fortfarande bibehålles, att han i stället men för att kommunens befattninghavare göres till vara en en statens tjänsteman. Beträffande återigen mindre städer torde utmätningsgöromålen kunna i likhet med vad redan äger rum i städer under landsrätt handhavas de tjänsteav män, som ombesörja samma göromål å landsbygden.

I detta sammanhang bör erinras därom, att föreningen

Sveriges -stadsfogdar uti en den 9 oktober 1914 dag-

tecknad framställning hos Kungl. Majzt hemställt sådan 01n lagändring, att stadsfogdes ovillkorliga för substitut ansvar kommer att upphöra Uti skrivelsen lämnas historik en för tillkomsten gällande bestämmelser i ämnet, varav nu efter vidare framhålles, bland annat: Den utmätningsman ålagda ansvarighet kunde väl under tiden närmast efter det utsökningslagen samt förordningen den 12 juli 1878 angående förändrade föreskrifter utmätning för krono- eller om kommunalutskylder, allmänna. avgifter 1 tillkommit m. m. hava varit mindre betungande. Den lagbeanses av nya redningen i dess motiv till utsökningslagen förutsätta lättheten att kontrollera substitutet ägde då antagligen åtminstone någon motsvarighet i verkligheten; under tidernas men lopp hade förhållandena härutinnan så förändrats, att denna kontroll blivit allt svårare. Särskilt i de största städerna torde till följd ärendenas stora antal effektiv kontroll av en över substituten icke tänkbar utan synnerligen stora vara kostnader. Ansvarigheten, redan från början medgavs som obillig, måste därför betecknas såsom rent vara numera av

1 Nu ersatt med förordningen den 14 december 1917 angående

föreskrifter indrivning krono- och kommunalutskylder, allmänna om av avgifter m. m. rest-indrivningsförordningen.

orimlig. De bliva

summor, varom kunde fraga, vore sådana,

att det bleve omöjligt för stadsfogden att erlägga desamma. l Stockholm ex. hade under senaste åren summan av indrivna krono- och kommunalutskylder uppgått till mera än 3,000,000 kronor året, indrivna 38 om genom personer. Utlåtanden över framställningen hava infordrats från länsstyrelser och magistrater. Magistraterna hava i allmänhet tillstyrkt framställningen. Bland länsstyrelserna ha meningarna varit delade; mera dock ha de flesta länsstyrelserna förordat bifall. 1 Understundom har detta dock skett endast under vissa förutsättningar. Det har sålunda framhällits, att för dem, vilka i stadsfogdes ställe förrättade utmattning, borde ställas uppbördsborgen, samt att enskild utmätningssökandes rätt borde tryggas utsträckt tillämpning lagen genom en av den 10 juli 1899 om ersättning allmänna medel i vissa av fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman. Vidare har det gjorts gällande, att stadsfogde borde tillförbindas att i skälig omfattning utöva tillsyn och kontroll över ställföreträdare. Slutligen har länsstyrelse påpekat, en att ett bifall till framställningen förutsatte, att magistraterna befriades från dem åvilande för stadsfognu ansvar des redovisning. Jämväl uti de avstyrkande utlätandena ställa sig vederbörande myndigheter i allmänhet förstäende för de svårigheter, som stadsfogdarnas ansvarsskyldighet kan medföra för stadsfogdar i större och medelstora städer. Det skäl,

1 Tillstyrkt framställningen, med eller utan villkor, hava överstât hållarämbetet samt länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Alvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län. Länsstyrelsen i Kronobergs län tillstyrker ansökningen endast i vad densamma angår skada, som uppkommit genom exekutionsbetjänts brott eller försummelse vid indrivning och redovisning av allmänna medel, för såvitt icke kan visas, att stadsfogde brustit i den vaksamhet och tillsyn, som bort åligga honom. Mera tveksamma synas länsstyrelserna i Södermanlands, Gottlands och Värmlands län hava ställt sig, under det att utlåtandena från Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Blekinge, Västmanlands och Västerbottens län äro i huvudsak avstyrkande.

som det oaktat föranlett till ett avstyrkande framställav ningen, har i allmänhet varit, att vederbörande stadsfogde på grund av sitt ansvar för substitutets göranden och låtanden skall till att utöva verksam kontroll därsporras en

över. Till undanröjande de iframställningen

av påtalade olägenheter har i dessa avstyrkande utlåtanden föreslagits, bland annat, att, i händelse behov, Hera stadsfogdetjänav ster måtte inrättas, samt att i de fall, där ställföreträdare ändock måste förekomma, för dessa måtte ställas senare uppbördsborgen. Uti åtskilliga utlåtandena har framhållits, att, i hänav delse bifall till den gjorda framställningen, motsvarande av lättnad borde beredas jämväl utmätningsmännen å landsbygden.

Tidigare har redogjorts för gällande bestämmelser i ämnet Såsom denna redogörelse framgår, har med avseende av man å stadsfogdes rätt att sätta annan i sitt ställe skilt mellan,

å ena sidan, indrivning krono- och kommunalutskylder,

av allmänna avgifter ävensom böter samt, å andra m. m. av sidan, övriga utmätningsgöromål. Uti de först avsedda fallen gälla ensartade bestämmelser för såväl stad land; som utmätningsman äger åt fjärdingsman eller åt av vederbörande myndighet utsedd exekutionsbetjänt uppdraga förrättande utmätning i viss omfattning själv av men svarar för redovisningen och för skada, som av fjärdingsmannens eller exekutionsbetjäntens fel eller försummelse kan komma. Uti övriga fall återigen hava stadsfogdarna en ogynn-

sammare ställning än utmätningsmännen å landsbygden.

Skulle för de göromålen bliva för senare betungande, äger Konungens befallningshavande för bestämt fall eller inom visst område förordna lämplig ansvari person attpå eget landsñskals ställe utmätningsman. I Stockholm ävenvara i stad må, Konungen finner sådant som annan om gott medgivaf stadsfogden för bestämt fall i sitt ställe till utmätningsman sätta annan, av överexekutor antagen man, men vid utmätning själv för redovisningen och för svarar

1 Se sid. 58 0.

2 Sådant medgivande har lämnats beträffande Borås, Gävle, Göteborg, Karlskrona och Västerås.

utmätningsmannens fel eller försummelse skada, som av

kan komma. , bestämmelser för utmätningsmännen Nu gällande äro

Göromålens mångfald medgiver icke, att de själva obilliga. alla dessa måste då anförtros åt verkställa förrättningar;

som utmätningsmâinnen icke ägt att själva medhjälpare, ens Även med den bästa vilja är det många gånger för utse. landsfiskal omöjligt att så övervaka en stadsfogde eller en icke fel eller försummelser bliva besitt substitut, att Att under sådana förhållanden göra honom angångna. överensstämmandc svarig därför kan ingalunda anses vara

med heller principiell synpunkt det billighet. ur synes vissa utkräva för riktigt att av tjänstemän ansvar vara andra fel och försummelser, vilka befattningshavares kunnat dem förekommas. Särskilt måste detta te sig av då indrivning böter eller allobilligt, fråga är om av av

männa utskylder; för stat eller kommun betyder en

eventuell förlust så mycket som för Litmätningsmannen

själv. I känslan härav ha också utdömda ersåttningsbelopp

blivit vederbörande efterskänkta Aven om ett dylikt

efterskänkande skulle kunna väntas komma att äga i rum de vållande ligger vederbörande stadsfall, där något eller landsfiskal till last, denne ändock kunna fogde synes

hava anspråk på att icke, för undgående av ett ansvar,

bort honom utkrävas, beroende som aldrig av vara av ve-

derbörandes välvilliga prövning.

Det har ifrågasatte, att man, för att bereda stadsfogdarna

lättnad de ekonomiska påföljder, deras ifråga om som ansvar

.för substituten kan medföra, borde ålägga dessa senare att

skäl tala för sådan mening,

ställa uppbördsborgen. Ehuru en

dock icke, åtminstone enbart, på denna väg kunna synes

1 Genom proposition den 27 februari 1920, 195, hemställdes sånr lunda, att kronofogden C. O. Helmer måtte befrias från honom genom Majzts dom den 17 april 1919 åliggande skyldighet att till Kungl. Maj:t och kronan utgiva 2,745 kronor 88 öre jämte ränta. Pro- Kungl. positionen riksdagens bifall skrivelse nr 142. vann För tid sedan meddelades i att i Stockholm drätselnämnen pressen, tillstyrkt hos stadsfullmäktige, att tredje stadsfogden måtte befrias den den på staden belöpande delen vad stadsfogden nödgats från att ersätta av förutvarande uppbördsmans förskingringar. Det utge med anledning av en till efterskänkning föreslagna beloppet utgjorde 2,658 kronor 74 öre.

ernås tillfredsställande lösning. De

en tjänstemedlrjälpare,

varom här är fråga, torde i allmänhet befinna den sig i ekonomiska ställning, för att en utmätningsmannen fullt betryggande borgen rimligen kan dem avfordras. Även

så skulle låta sig göra i städerna, bör emellertid om ihågkommas, att landsfiskalerna böra sättas i sämre ställning en än stadsfogdarna; och att av fjärdingsmännen avfordra någon

betydande uppbördsborgen torde, åtminstone med deras nuvarande avlöningsförhållanden, knappast kunna ifrågasättas. En lösning frågan av skulle otvivelaktigt vara inrättandet av tillräcklig antal nya, självständiga utmätningsmanna-

befattningar. Emellertid torde denna anordning utevara sluten ekonomiska skäl. Visserligen kan av nog ifrågasättas inrättandet Hera

av stadsfogdebefattningar i de större

städerna, men åtminstone indrivningen allmänna utav skylder måste dock alltid till stor del verkställas genom

substitut, om kostnaden för indrivningsförfarandet skall

bliva alltför betungande.

Vid sådant förhållande ingen stå synes annan utväg öppen än att befria stadsfogdar och landsñskaler från det dem

nu ovillkorligen åliggande ansvaret för deras substitut. Vad

angår de uttalade farhågorna, att ett eftergivande av detta

ansvar skulle minska utmätningsmännens vaksamhet över sina

ställföreträdare, så torde ett i stort sett tillfredsställande

resultat ernås, utmätningsmännen om åläggas övervaka sina ställföreträdares verksamhet samt de förras bibeansvar hålles ide fall, där de gjort sig skyldiga till försummelse fråga om tillsynen.

Därest denna anordning böra komma till anses användning, bör genom särskild instruktion meddelas närmare

bestämmelser angående sättet och formerna för utövandet

av denna tillsyn.

Därest enskild utmätningssökandes rätt skulle icke anses vara tillfredsställande förvarad sådan genom en anordning, synes den böra tryggas genom en utsträckning av tillämplighetsområdet för lagen den 10 juli 1899 ersättning om allmänna medel i vissa fall för av skada, som förorsakats ämbets- eller tjänsteman. av I fråga allmänna om utskylder torde den utmätningssökande böra själv bära risken, i den mån subsidiärt ett

ansvar enligt nyss angivna riktlinje skulle visa sig vara

Motsvarande torde böra gälla i fråga intillfyllest. om drivning böter.

Översta:- l samband med utredningsarbeten i och för lönereglering

hållar- överståthållaren och underståthållaren uppkom under

för ämbetet.

år 1919 jämväl frågan om ändrade grunder för fördelningen

mellan och Stockholms stad kostnaden för överstaten av

ståthållarämbetet. 1

1 Sedan 1902 års löneregleringskommitté erhållit i uppdrag att av-

. utlåtande i anledning framställningar från överståthållarämbetet giva av förbättring löneförmånerna för de hos ämbetet anställda ämbetsom av och tjänstemän, uppbure avlöning från strtsverket, framhöll komsom mittén i skrivelse den 9 april 1919 önskvärdheten och lämpligheten

spörsmålet lönereglering för överståthållaren och underståtav att om såväl i vad statsverket anginge i vad på Stockholms stad hållaren, som behandlades efter plan; och hemställde komankomme, en gemensam bemyndigande att i ämnet förhandla med Stockholms stads mittén om

fullmäktiges beredningsutskott. . begärda bemyndigandet lämnades kommittén, och förhandlingar Det med representanter för beredningsutskottet. Dessa framlade upptogos därvid plan till fullständig omorganisation överståthållarämbetet en av hemställde, löneregleringskommittén i anslutning till anförda samt att grundläggande synpunkter ville ingå till Kungl. Majzt med hemställan

bemyndigande att i samband med den till kommittén hänskjutna om löneregleringsfrågan till utredning och behandling i samråd med repre-

från Stockholms stad upptaga spörsmålet angående ändrad sentanter organisation överståthållarämbetet samt frågan reglering av de av om samband därmed stående ekonomiska mellanhavandena mellan statsi verket och Stockholms stad. - Kommittén har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 september 1919

principfrågan uttalat sig sålunda: I betraktande de betyi själva av omgestaltningar i samhällslivet, ägt under senare åren, dande som rum samhällsutvecklingen i övrigt föranledda stegrade samt de därav och av funktioner, tillhörande överståthållarämbetets tjänsteområden, krav på de i samband därmed ökade anspråken på förhöjda avlöningar ävensom omkostnader, torde önskemålen från Stockholms stads sida om m. fl. eventuell uppgörelse de ekonomiska mellanhavandena utredning och av Stockholms stad, särskilt beträffande överståthållarmellan staten och och dess avdelningar, hava vunnit ökat fog och syntes böra ämbetet

tillbakavisas. framhöll kommittén vidare, att de med sådan utredning Emellertid en förslag till uppgörelse förknippade arbeten torde komma att och med betydande tid, allra hälst därvid torde kunna undvikas kräva en rätt komma in på frågan tolagsersättningen. Att överlämna att även om

Uti den 17 december 1919 dagtecknad skrivelse hava

därefter stadsfullmäktige i Stockholm hemställt, bland

annat,

att Kungl. Majzt ville utse delegerade för att med delegerade för staden förhandla rörande omreglering överståthållar-

ämbetet och dess olika avdelningar samt för träffande

uppgörelse av i samband därmed stående tvistefrågor mellan

staten och staden Överståthållarämbetet har i skrivelse den 7 januari 1920 förordat bifall till framställningen. Såsom förut framhållits, intager i jämförelse med länsstyrelserna överståthållarämbetet så till vida undantags-

stållning, som utöver de länsstyrelserna åvilande uppgifter överståthållarämbetet jämte hos detsamma anställda

tjänste-

män hava att handlägga åtskilliga ärenden, vilka i andra städer ankomma på magistraterna eller dem underordnade befattningshavare. Då med undantag för Stockholm Varken stadse eller landskommnnerna i riket hava att deltaga i kostnaden för länsstyrelserna, synes skäl icke saknas för den mening, att

staten bör bestrida den del kostnaden

av föröverståthållar-

ämbetet, som belöper å dess verksamhet såsom länsstyrelse.

Givet är att exakt

en uppskattning i detta hänseende knappast kan verkställas. En för såväl staten Stock-

som

nämnda arbeten åt löneregleringskommittön, att utföras i samråd med representanter för Stockholms stad, syntes kommittén näppeligen vara att tillstyrka i betraktande de uppgifter, för vilkas lösning komav mittén egentligen avsedd, och under den följande tiden torde vore som komma att bliva så omfattande. Lämpligast därför att. nog vore om den ifrågasatta utredningen jämte eventuellt förslags uppgörande ansåges böra komma till stånd, de därmed förbundna arbetena anförtroddes åt särskilda kommitterade eller sakkunniga, innefattande representanter både för staten och Stockholms stad. Under tiden ansåge sig kommittén böra fortsätta med handläggningen av det till kommittén remitterade ärendet och söka åstadkomma ett förslag, som kunde finnas antagligt utan att lägga hinder i vägen för framdeles nödiga förändringar beträffande överståthållarämbetet.

1 Under år 1921 har, efter beslut stadsfullmäktige i Stockholm. av genomförts en omorganisation överståthållarämbetets avdelning för av uppbördsärenden. Man har densamma velat i främsta rummet genom vinna ett bättre taxeringsresultat Emellertid har omorganisationen gjorts endast provisorisk i avbidan på. de förhandlingar, staden varom gjort framställning. Jmfr ovan sid. 66.

holms stad i sak tillfredsställande kostnadsfördelning torde dock kunna erhållas efter objektiva grunder

genom en

verkställd ungefärlig uppskattning kostnaden för över-

av ståthållarämbetets avsedda verksamhet. nu

Därest staten med det sålunda beräknade beloppet deltager i kostnaden för överståthållarämbetet, har Stockholms stad befriats från den undantagsställningi

ogynnsamma

förhållande till rikets övriga städer, den hittills intagit

som

med avseende å skyldigheten att bekosta sin styrelse.

egen Däremot torde Stockholms stad böra fortfarande tillsvidare

bära utgifterna för de olika angelägenheter statlig eller

kommunal art, som jämväl andra städer för närvarande hava att ombesörja. Frågan, i vad mån staten bör övertaga eller deltaga i kostnaden för dessa angelägenheter, torde lämpböra lösas efter enhetliga grunder för samtliga städer ligast och därför icke göras till föremål för separat uppgörelse

en med Stockholms stad.

I detta sammanhang bör erinras därom, att uppgörelse

en I

efter antydda linje förutsätter, att från statsverket till

Stockholms stad för närvarande utgående årliga bidrag till exekutionsbetiäningen med 12,200 kronor och till

upp-

bördskommissarierna med 11,472 kronor samt eventuellt

även statens anslag till polisväsendet å 28,250 kronor antingen indragas eller avräknas å statens blivande andel i kostnaden för överståthållarämbetet Någon lagligen skyddad rätt till dessa bidrag äger staden icke. Vid beviljandet de-

1 Vad angår förstnämnda bidrag, så har visserligen velat finna man ett försvar för detsamma hänvisning till att inom länen exekugenom tionsväsendet bekostades dels med kommunala medel stadsfogden och exekutionsbetjänte i städerna, fjärdingsmännen å landsbygden och

dels med statsmedel landsfiskalerna landsbygden samt att, då

Stockholms stad att jämställa med ett län, kostnaden för vore underexekutorsgöromålens bestridande borde bäras såväl av staten kommunen. Denna bevisföring synes emellertid knappast vara som hållbar. Om städerna ansetts böra själva bekosta sitt exekutionsväsende, torde den omständighet, att envstad utbrytes ett län och förses med ur särskild, staten avlönad styrelse, icke böra föranleda till att staden av jämväl i andra hänseenden erhåller ställning än andra en gynnsammare städer. En sak är däremot den tidigare berörda frågan om det annan berättigade över huvud taget i att ålägga städerna särskilda förpliktelser med avseende å statliga uppgifter.

har måhända alltid gjort klart för sig översamma man ståthållarämbetets dubbla funktion såsom dels länsstyrelse och dels lokal myndighet; att bidrag kommit att utgå i sistnämnda hänseende torde därför heller kunna åberopas såsom billighetsskäl för deras fortsatta utanordnande. Därest Stockholms stad befrias från kostnaden för överståthållarämbetets förstnämnda verksamhet, skulle fortsatta bidrag för lokala ändamål, innan frågan om statens övermera tagande eller deltagande i kostnaden för städerna i allav mänhet åvilande skyldigheter blivit slutligen prövad, nu innebära, att Stockholms stad, i stället för att hava befunnit sig i undantagsställning till det sämre, erhölle eni en jämförelse med andra städer särskilt gynnad ställning. Huruvida i fråga om anslaget till polisväsendet Stockholms stad är berättigad till undantagsställning i sin egenskap en av huvudstad, torde dock vara förtjänt av övervägande. Däremot synes tillräcklig anledning icke företinnas att på grund av ökat deltagande från statens sida i kostnaden för överståthållarämbetet företaga någon reduktion i fråga om andra staden åtnjutna förmåner än omförmälda av nyss bidrag Det är nämligen först under senare tid, då några särskilda förmåner längre beviljats staden, kostnya som naderna för överståthållarämbetet vuxit till sådant omfång, att, efter avdrag för utgående statsanslag, återstoden kan ifrågasättas hava överstigit vad som, i jämförelse med andra städer åliggande skyldigheter, bort å Stockholms stad belöpa för dess styrelse och förvaltning. Vad slutligen angår den stadsfullmäktige i Stockholm av ifrågasätta omregleringen av överståthållaränxbetet och dess avdelningar, kan det visserligen göras gällande, att, därest frågan om en fördelning av kostnaden för den lokala förvaltningen mellan staten och staden anses böra lösas efter samma grunder som för rikets städer i allmänhet, så bör

1 I detta sammanhang bör dock erinras därom, att Kungl. Majzt den 20 november 1816 fastställde ny avlöningsstat för Stockholms ämbeteoch tjänstemän, varvid. bl. a. de från staden till överstäthållaren utgående taffelpenningarna höjdes från 1,000 till 1,500 rdr banco, samt att Kungl. Majzt för beredande av tillgång till de ökade kostnaderna medgav, att stadens tolag och tomtöresavgifter finge uppbäras till dubbla beloppet mot förut. .

,om

också spörsmålet, huru den lokala styrelsen skall slutligen ordnas, upptagas på gång. Emellertid icke samma synes man anförda skäl behöva låta anslå med omorganisaav nu en tion överstâthållarämbetet, därest en sådan eljest av anses erforderligJ Med hänsyn till magistraternas i andra städer dubbla uppgift såsom dömande och administrativ myndighet lärer väl för dessa städers vidkommande frågan den om lokala styrelsens ordnande knappast böra upptagas annat än i samband med den förestående rättegångsreformen. l Stockholm däremot ha sedan gammalt administrativa göromål och domstolsverksamheten uppdelats å olika befattningshavare och den omständighet, att frågan huru kostnaderna för stadens administration skola slutligen fördelas mellan staten och staden ännu står öppen, lärer i och för sig utgöra hinder för omorganisation redan överståthållaren nu av ämbetet. I anslutning till vad sålunda anförts förordas alltså, att de Stockholms stad begärda underhandlingarna av upptagas. Vid desamma torde uppmärksamhet böra ägnas jämväl frågan statens och stadens ömsesidiga medom bestämmanderätt vid tillsättande och fastställande av av löner för de befattningar, fråga är. varom

Wilso- Såsom redan omnämnts, skola i de städer, där stadsläkare llårfl finnas, dessa ombesörja göromål, som för landsbygdens vidkommande åvila de statsanställda läkarna. Visserligen kan det synas ligga närmast till hands, att vid ett utjämnande städernas och landsbygdskommuav olika ställning i förhållande till staten, den senare nernas övertager avlönandet stadsläkarna i de städer, där av dylika tjänstemän alltjämt behövdes, under det att provinsialläkarna såsom hittills hade inseendet över hälsovården i de mindre städerna. Mot sådan anordning kan emellertid invändas, att en stadsläkarens arbete i högre grad än provinsialläkarens avser tillgodoseende av lokala intressen, samt att detsamma därför till del bör bekostas vederbörande kommun. en av

1 Huruvida en omorganisation av överstâthållarämbetet är av behovet påkallad, torde ligga utanför ramen för ifrågavarande undersökning.

Möjligen kan frågan lösas på så sätt, att stadsläkarnrx

såsom hittills förbliva kommunala tjänsteman, att veden

men städer

börande utav staten erhålla bidrag

deras

avlöning, vilka där lämpligare grund för - annan bidragets fast-

ställande saknas beräknas efter den kostnad för

-- avlöning

av provinsiallakare, som i genomsnitt belöper ålika stor del av landbygdens befolkning. Uti de städer, där stadsläkarna hava att fullgöra förste provinsialläkarens åligganden, bör statsbidraget bestämmas med

hänsyn tagen jämväl härtill.

Såsom villkor för

erhållande av dyhka avlöningsbidrag

torde fordrasratt vederbörande avlöningsstat blivit av Kungl.

Majzt fastställd. DärJämte böra skapas tillräckliga garantier för att tjänsterna bliva besatta med lämpliga

personer.

I detta sammanhang bör erinras därom, att uti den

31 juli 1919 till oivilde artementet inkommen skrivelse

Svenska stadslåkareföreninIg-ens styrelse anhållit, att Kungl.

Matt ville vidtaga åtgärder för att snarast möjligt och

helst retroaktivt bereda stadsläkarna

ersättning enligt angivna grunder för den med lagen den 20 juni 1918

an-

gående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar dem ålagda befattningen som sundhetsinspektörer. 1 Medicinalstyrelsen har i infordrat utlåtande förklarat

sig

1 I skrivelsen framhålles bland annat: Vid föreningens möte den 24

mars 1919 hade en stark opposition gjort sig gällande mot det allt mera ökade arbete, staten ansåge sig utan någon helst ersättning som som kunna pålägga stadsläkarna. Dessa kände sig hårt pressade, å numera ena sidan från kommunerna, som mot en ofta nog otillräcklig ersättning ville avvinna dem största möjliga arbete och å andra sidan från staten, som pålade dem icke så obetydligmi vanliga fall alldeles oavlönat arbete. I detta hänseende torde revision stadsläkarnas hela ställning böra en av ifrågasättas, ock krav vid mötet framkom. varom Ifrågavarande framställning går ut på ersättning statsmedel för det av administrativa arbete, åligger stadsläkarna enligt ovannämnda lag som den 20 juni 1918. För läkares undersökning och behandling könsav sjuka patienter utgår redan ersättning statsmedel. Dessa administraav tiva göromål grunda sigpå

a mottagande av statistiska anmälningar om sjukdomsfall från prak-

tiserande läkare;

b mottagande anmälningar smittokällor från praktiserande ,

av om. läkare; samt

c mottagande av anmälningar om avbruten behandling eller under-

låtenhet att ställa sig läkares föreskrifter till efterrättelsca

lö

anse den gjorda framställningen berättigad. I fråga om

ersättningens belopp har medicinalstyrelsen, i likhet med vad i framställningen ifrågasätts, uttalat sig för ersättningens bestämmande efter folkmängdens storlek i respektive städer. Däremot har medicinalstyrelsen ansett, att de°fordrade beloppen varit i visst hänseende väl högt beräknade. Under förarbetena till 1918 års ifrågavarande lag synes icke från något håll hava ifrågasätts, att sundhetsinspektörerna skulle hava särskild ersättning. Sannolikt har detta sin grund däri, att tidigare underskattat den man arbetsbörda, lades å sundhetsinspektörerna. Stadssom -

läkareföreningens styrelse har i en senare skrivelse till

belysande arbetets omfattning meddelat, att av expe-

ditionerna utgjorde i Norrköping år 1919 cirka 1,400 och

i Hälsingborg över 800; härtill kommer samarbete med. polismyndigheter och ett ständigt övervakande av förhandenvarande förhållandena I sammanhang härmed framhålles i skrivelsen, att er-

sättningen för den av staten bekostade behandlingen av

, sjuka icke tillfaller sundhetsinspektörerna utan personer den eller de läkare, specialiserat sig på området i fråga som och den eller andra anledningen erhållit förordnande, av ena samt att arvodet för behandlingen således icke kan inneanses bära någon slags ersättning för sundhetsinspektörernas arbete.

Otvivelaktigt hava stadsläkarna fått sina göromål alltökade. Då lönerna för dem endast i undantagsfall mera torde hava bestämts under den förutsättning, att vederbörande därav skulle hava sin eller

enda ens huvudsakliga

utkomst, är det givet, att varje nytt åläggande, som begränsar stadsläkarnas möjlighet att enskild praktik genom skaffa sig inkomstökning, måste för dem te sig såsom en obillighet. Med hänsyn till arten av ifrågavarande arbete och då staten redan iklätt sig kostnaden för de sjukas behandling, synes staten böra undandraga sig att tillsvidare, intill dess frågan statens deltagande i kostnaden för om

stadsläkarnas avlöning slutligen ordnats, till stadsläkarna

utgiva skälig ersättning för deras arbete såsom sundhetsinspektörer. För den händelse stad må hava med hänsyn till nu

berörda arbete beslutat förhöjning stadsläkares arvode,

det för denne avsedda ersättningsbelopp böra med

synes motsvarande del tillfalla stadens kassa.

Frågan storleken de ersättningsbelopp, skola

om av som

utgå, torde böra här beröras.

Redan tidigare har vid särskilda tillfällen satts i fråga

Inkvar-

att vidtaga mer eller mindre vittgående ändringar beträf- termg fande städernas skyldighet att fullgöra dem ännu åliggande besvär i avseende å inkvarteringen för till dem förlagda garnisonerade truppförband. Vid det generallöjtnanten G. Björlin avgivna, den 26

augusti 1915 dagtecknade utlåtandet angående inkvarteringsförhållandenas ordnande inom armén fanns sålunda fogat ett fullständigt förslag till ny förordning angående arméns inkvartering under fred, i vilket förslag beträffande den ständiga inkvarteringen för arméns personal på stat upptagits föreskrifter bl. a. därom, att den ständiga inkvarteringen för framtiden skulle i varje fall bekostas stats-

verket. Stockholms stad skulle för befrielse från den staden

ålder åliggande skyldighet i avseende å ständig in-

kvartering av de tre i staden förlagda gardesregementenå och Svea artilleriregemente jämte Stockholms tygstation hava att till statsverket årligen avstå viss, särskild

av-

handling mellan kronan och staden närmare bestämd del av den staden tillförsäkrade tolagsersättning Däremot

av- 1 I sitt utlåtande angav förslagsställaren vissa riktlinjer för innehållet av en dylik avhandling. Därvid erinrades till en början, att stadens årliga kostnader för den ständiga inkvarteringen vid tiden för utredningens verkställande syntes kunna beräknas till cirka 170,000 kronor, att stadens vederlag härför enligt 1856 års inkvarteringsordning bestode dels i det från statsverket under fjärde hnvudtiteln utgående anslaget till inkvarteringens ordnande i Stockholm å 21,450 kronor, dels i ett beräknat belopp av 55,930 kronor, utgående från den till 355/150 allav männa stadstolagen beräknade inkvarteringstolagen ävensom av de dubbla våg- och mätarepenningarna, samt att, ehuru härav ville synas, som om stadens kostnader för inkvarteringen avsevärt överstege statens bidrag

därtilh den omständigheten att 337/150 av tolagsersättningen de senare

åren uppgått till icke mindre än cirka 260,000 å 270,000 kronor, syntes giva vid handen, att, därest denna andel oavkortad beräknats till bestridande inkvarteringskostnaderna, staden årligen gjorde av en avsevärd vinst. Med åberopande härav och under uttalande, att den om-

2 4

såg fözrslagsstallaren, att den särställning, som städerna Göteborg, Kristianstad, Landskrona och Visby för närvarande intaga därutinnan, de hava

att Vissa för ser-

visbidrag till officerare och underofficerare med vederlikar

Göteborg jämväl för servisersattning för manskap, skulle

utan Vederlag från städernas sida helt upphöra 1 Det generallöjtnanten Björlin uppgjorda förslaget till

avveckling av den städerna åliggande inkvarteringsskyldigheten uppgjort under förutsättning, att inkvarterings-

var

och servisbidrag fortfarande skulle kvarstå såsom särskilda

ständliga och invecklade procedur i avseende å inkvarterings- och servisbidragens utbetalande i Stockholm, gällande, snarast som vore syntes böra undanröjas, hemställdes, att statsverket måtte övertaga alla Stockholms stads skyldigheter med avseende å den ständiga inkvarteringen. I samband därmed borde statsverket indraga dels ovannämnda anslag å 21,450 kronor, dels ock den staden tillkommande av tolagsersättningen årligen ett så stort belopp, motsvarade exempelsom vis genomsnittssiffran för de av staden under de senaste tio åren före den ifrågasatta överenskommelsens trädande i kraft havda kostnader för den ständiga inkvarteringen, minskad med nämnda belopp 21,450 kronor. Sedan borde för vart tionde år omreglering ske ersättningsbeloppet av enligt angivna grunder. Över ifrågavarande förslag infordrades yttrande från Stockholms stads-

fullmäktige, vilka i utlåtande den 21 december 1915 förklarade sig icke kunna tillstyrka godkännande av de grunder, angâvos i förslaget. som Till stöd härför âberopades, bl. följande. Enligt förslaget avsett, att a., vore inkvarterings- och servisbidragen i vissa fall skulle komma att höja Härigenom skulle de avdrag i tolagsersättningen, staden enligt, varav överenskommelsen komme att drabbas, kunna efter hand ökas; detta samtidigt med att de landsortsstäder, ännu erlade servisbidrag eller som servisersättning, utan vederlag skulle befrias från inkvarteringsskyldigheten. Genom en sådan åtgärd skulle staden i framtiden kanske icke kunna, såsom dittills medgivet, påräkna något överskott inkvarvore teringstolagen till stadens egen nytta utan få anlita andra o. m. inkomstkälloi till bestridande de ökade inkvarteringsutgiftorna. av

1 Såsom skäl härför framhölls, dels att landsortsstädernas Omnämnda skyldighet redan i 1841 års inkvarteringsförordning betraktats såsom endast övergående, dels att ett formellt upphävande skyldigav samma het visserligen aldrig skett, att så faktiskt ägt ifråga men rum om personal i alla nyare garnisonsstäder, för vilka statsmedel sedan år 1902 beräknats vara tillgängliga för bestridzmde servisbidrag och servis av in natura, dels ock slutligen att ett efterskâinkande servisbidragen av och servisersättningen i angivna fall endast skulle med en helt obetydlig utgift drabba statsverket.

löneförmåner för officerare och underofficerare med vederlikar vid armén. 1918 års sakkunniga för verkställande av utredning och utarbetande av förslag rörande, bl. a.,

definitiv lönereglering för arméns och marinens

personal hava uti den 7 juni 1919 till

en lantförsvarsdepartementet

ingiven m. förordat, att icke blott Stockholms stad utan även övriga fyra städer vid upphörande av skyldigheten att i större eller mindre mån för den ständiga insvara kvarteringen skulle åläggas att därför lämna visst vederlag,

samt att vederlaget skulle omedelbart fixeras till visst be-

lopp att oförändrat utgå såsom avdrag ä tolagsersättninintill dess allmännare reglering denna städernas gen, en av förmån med därmed förenade skyldigheter komme till stand. Såsom skälig och för en lämplig grund bestäm-

mande beloppet hava de sakkunniga böra

av ansett sig föreslå medeltalet för de utgifter för den ständiga inkvarteringen, som en var av ifrågavarande fem städer haft under tioårsperioden 1909-1918, dock med iakttagande, vad Stockholms stad beträffar, att från det sålunda upp-

komna medelbeloppet skedde avdrag för det

årsbelopp av 91,450 kronor, som staden av statsmedel för närvarande uppbure såsom bidrag till inkvarteringskostnadernas bestridande Efter remiss i ärendet till vederbörande stadsmyndigheter hade dessa, med undantag av stadsfullmäktigeiStockholm, i

huvudsak godkänt det av de sakkunniga framställda för-

slaget. Stadsfullmäktige i Stockholm hade förklarat, att

staden icke beredd de vore att nu godtaga av de sakkunniga angivna riktlinjerna för den ifrågasatta avvecklingen

l Stadsfullmäktige i Stockholm förklarade sig icke kunna godtaga de ifrägasatta riktlinjerna för avveckling rättsförhållandet mellan staten av och staden med avseende å den skyldighet att bestrida inkvarsenares terings- och servisbidrag; och framhöllo stadsfullmäktige därvid, hurusom med den föreslagna anordningen stadens kostnad för framtiden skulle bliva densamma, även något eller några ifrågavarande om av regementen komme att indragas eller att förflyttas från huvudstaden, eller om regementernas numerär komme att minskas. Stadsfullmäktige i Göteborg ansågo, att de skäl, generalsom av löjtnanten Björlin anförts för inkvarteringsskyldighetens upphörande utan särskild ersättning, icke blivit vederlagda utan alltjämt borde tillerkännas

Med anledning härav fick frågan om inkvarteringsersättningens avveckling =förfalla; och har i det den 29 juni

1921 utfärdade avlöningsreglementet; för officerare och

underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat vid armén och marinen intagits föreskrift

m. en

skyldighet för bestållningshavare, som enligt gällande

bestämmelser ägde uppbära inkvarterings- och servisbidrag eller enbart servisbidrag från vissa städer, att vidkännas avdrag å lönen med belopp, motsvarande vad han sålunda uppbure från vederbörande stad. Vad sålunda förekommit har jag ansett böra här

om-

nåmnas. Dårest allmän avveckling statens och stå-

en av dernas mellanhavanden böra äga torde emelleranses rum,

tid frågan upphörandet städernas inkvarteringsbesvar

om av

böra lösas efter linjer, tidigare angivits för

samma som

avvecklingen städernas skyldigheter i allmänhet rent

av av ekonomisk natur. I avgörande vikt. Skulle emellertid Kungl. Älajzt av annan mening, vara syntes emot storleken och sättet för gottgörelsens bestämmande från stadens sida vara något att erinra. På enahanda sätt yttrade sig stadsfullmäktige i Kristianstad, vilka dock förutsatte, att vederlaget finge utgå allenast med vad som belöpte å det vid respektive tider till staden förlagda antalet officerare och underofficerare. Stadsfullmäktige i Landskrona och Visby hade intet att erinra mot förslaget, de förra under förutsättning att den årliga ersättningen. från staden skulle utgå endast så länge ett truppförband vore förlagt till densamma. 1 Jmfr ovan sid. 203