SOU 1922:8fs

Jordkommissionens betänkanden. D. 1,

Typ: SOU
Källa: urn.kb.se

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2016

W; 2.; -

BETÃNKANDEM DEL

lORDKOMMlSS/ONENS

FÖRSLAG

TILL

LAG MED BESTÄMMELSER ANGÅENDE

RÄTT ATT FÖRVÄRVA 0011 BESITTA

FAST EGENDOM

AVGIVET DEN 15 DECEMBER 1921

" BETÃNKANDEN. DEL

jORDKOMMlSS/ONENS

FÖRSLAG

TILL

LAG MED BESTÄMMELSER ANGÅENDE

RÄTT ATT FÖRVARVA OCH BESITTA

FAST EGENDOM

AVGIVET DEN 15 DECEMBER 1921

at.g Z E y v y

STOCKHOLM 1 9 2 2 TRYCKERI A.B. THULE

Innehållsförteckning.

Sida Skrivelse till statsrådet och chefen för justitiedepartementet.

Lagförslag.

Motiv.

Historisk ärversikt.

Tiden före norrlandskommitténs tilvlsättan-de. Norrlandskommi-t- tén. Lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bo- lag och förening att förvärva fast egendom. Förslag änd- -- om ringar i den norrländska förbudslagen. Den Widénska utred- ningen angående den norrländska förbudslagens verkningar. - Förslag om den norrländska förbudslagens tillämpning i övriga

delar av riket.

II. Lagstiftning i grannländerna. 61

Norge. Finland. Tyskland. -- -

III. Av kommissionen föranstaltade utredningar.

A. Statistisk utredning 76 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tabeller. Rikssiffrornas uppdelning på ägaregrupper. För- -- delning länsvis på ägaregrupper. Fördelning härads- och kom- munvis på. ägaregrupper. Antal ägare inom bolagsgruppen samt olika slag av jordägande bolag. Bolagsinnehavets till- växt under senaste årtionden i de syd- och mellansvenska länen.

S. k. absentister. -

B. Utredning jordbruksfastigheters övergång den

om ur

jordbruksidkande befolkningens ägo samt denna företeel-

ses orsaker och verkningar m. m. 104 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Iordbruksfastigheters försäljning under de senaste årtiondena. e Orsakerna till jordbruksbefolkningens försäljning av sina fastig-

heter. Följderna jordbruksfastigheternas övergång i hän- - av derna på andra än jordbrukare.

Sida

C. Den norrländska förbudslagens tillämpning och verkningar I 22

Fastighetsförvärv enligt förbudslagens 2 Fastighetsförvärv enligt förbudslagens Fastighetsförvärv enligt förbudsla- 3 gens 4 Fastighetsförvärv enligt förbudslagens 6 -För- budslagens kringgående. Förbudslagens inverkan på fastig- hetsomsättningen och på virkesuppköpen från bondhemmanens

skogar. Förbudslagens inverkan på strävandena att arrondera skogsmark. Förbudslagens medgivande åt bolagen att för- värva viss del hemmanens avrösningsjord. av

IV. Allmän motivering. 149

A. Lagstiftning angående utlänningars samt svenska bolags

och svenska ekonomiska föreningars förvärv av fast egen-

dom 149 . . . . . . . . . . - . - . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Iordkommissionens förslag januari 1920. Provisorisk lag för av södra och mellersta Sverige utfärdad Kommissionens 1921. föreliggande förslag.

Lagstiftning angående tillstånd i vissa fall för svenska

medborgare att besitta fastighet 193

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Behovet sådan lagstiftning. Lagstiftning under kristiden. av - Kommissionens föreliggande förslag. - Lagstiftning till förhindrande av bulvanskap ifråga om

äganderätt till fastighet . 219

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Behovet sådan lagstiftning. Inom justitiedepartementet unav der år 1918 utarbetat förslag till bulvanlag. Iordkommissio- .under år 1920 avgivna förslag till bulvanlag. Komnens missionens föreliggande förslag.

D. Om förbud i vissa fall mot avverkning skog och bortav förande stråfoder 244 av . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

V. Speciell motivering. 248

Särskilda yttranden. 309

Av-hrr Jansson och Olsson 311 lotta: hrr Jansson, Olsson och Wohlin 313 ,, . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. hrr Johansson, Lindhagen och Pettersson 314 ,, . . . . . . . . . . . . . . . .

Sida

Av hr Lindhagen 315

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Allmänna erinringar. Jordfrågan och kommissionens upp- drag. Lidandets väg. Bilder ur lagförs-lagets förhistoria. - - Kommittéväsendet och jordkommissionens utredning. Jordför- delningen och sifferstatistiken. Omdömesstatistiken. Indu- - striella önskemål. Fastighetskrediten. Lagförslagets detal- - jer. Lagförslagets uppställning. -

hrr Olsson och Wohlin 37° P . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . hr Wohlin 371 v:

Bilagor. 405

A. Jordkomlnissionens den 28 januari 1920 avgivna förslag till lag angående inskränkning under viss tid i bolags och före-

nings rätt att förvärva fast egendom i södra och mellersta

Sverige 407

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . o . . . . . . . . . . . . . . . . .

Herr Lindhagens i reservation den 28 januari 1920 framlag-

da förslag till lag angående förbud i vissa fall för enskild

att besitta fast egendom 411 person . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Inom justitiedepartementet under år 1918 utarbetat förslag

till lag med vissa bestämmelser till stävjande förvärv av av fast egendom i namn m. m. annans . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

D. Jordtkommissionens den avgivna förslag till lag

9 mars 1920 åtgärder till upphävande bulvanförhållande i fråga om om av

fastighet

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

"Kartor,

Till herr .vfatavwzdct och clzefzwrzför kzmgl. jzzirtitieøiepartementøt.

Den 29 n0vemler 1918 bemyndigadc Kungl. Maj chefen för justitiedepartementet att inom Departementet tillkalla högst nio sakkunniga med

uppgift att verkställa utredning i vissa angivna hänseenden, huvudsakligen rörande dels omfattningen bolags jordförxrärx och enskilda perso-

av ners större j ordinnehav särskilt i mellersta och södra delarna riket samt

i vad mån berörda jordförvärv i olika avseenden kunde verka

anses avse-

värt till för jordbrukets utveckling ortsbefolkningens berättigade

men intressen, dels i vad mån lagen nyttjanderätt till fast egendom den 14

juni kunde jämkas i syfte att bereda bolagsarrendatorer, torpare och

1907 deras vederlikar tryggad ställning, dels huruvida och i vad mån

en mera

tvångsaxwlösning jord för tillgodoseende jordbruksändainål utöver vad

av av

för närvarande stadgat borde på lagstiftnings våg genomföras. dels

vore ock fideikommisstiftelser i fast egendom och

frågan om upphâivande av

därmed sammanhängande spörsmål, särskilt med hänsyn till denna frågas

bedömande sociala och ekonomiska synpunkter, ävensom avgiva de för-

ur slag, vartill utredningarna kunde föranleda.

l anledning härav tillkallade nämnde departementschef den 10 ja-

nuari landshövdingen August Robert Hagen, disponenten för Gimo-

1919 Österby Bruks Aktiebolag Anders Hugo Brundin, förtroendemannen i Svenska lantarbeåtreförbundet Albin Hansson, ledamöterna av riksdagens andra kammare. hemmansågarna Carl Petter Jansson i Edsbäcken och

Carl Johan Johansson i Uppmålby, ledamoten riksdagens första kam-

borgmästaren Carl Albert Lindhagen, ledamoten av riksdagens an-

mare, dra kammare. lantbrukaren Olof Olsson i Kullenbergstorp, häradshöv-

dingen i Norra Hälsinglands domsaga Nils Wihlborg samt professorn, nu-

ledamoten riksdagens första kammare Nils Richard ohlin att i mera av

avseenden biträda inom samt uppdrog tillika

sagda justitiedepartementet

åt såsom ordförande leda arbetet inom den sålunda bildade be-

Hagen att

redningen. vilken antog benämningen jordleoønm.issvioizeøz.

Sedan och Brundin den november på ansökan entledi-

Hagen 1:2 1919

från de dem lämnade uppdrag, tillkallades lag ledamoten av gats samma

första kammare, lirektören Åke lngeström och hovrättsrildet i

riksdagens Svea hovrätt Tor Bertil Wieselgren att deltaga i utredningsarbetet, var-

Wlihlborg tillsvidare de sakkunnigas ordfö-

jämte åt uppdrogs att vara

rande. i

Den entledigades på ansökan ihlborg och Wiieselgren

12 april 1920 från deras uppdrag förordnades i stället revisionssekreteraren, nu-

samt

häradshövdingen i Luggude härads domsaga Johan Hansson att vara

mera ledamot och ordförande hovrättsrådet i hovrätten över Skåne och

samt

Michael Carl ledamot i kommissionen.

Blekinge Erik Ehrenborg att vara

Albin Hansson den juli 1920 på ansökan entledigats från

Sedan 29

kommissionen. förordnades till ledamot i hans ställe

ledamotskapet

landstingsmannen, ledamoten av riksdagens andra kammare Gustaf

numera

Pettersson i Hällbacken. i Sedan Ehrenborg förordnats att från och med den oktober 23 1921

upprätthålla expeditionschefsämbetet i justitiedepartementet, har han icke

deltagit i kommissionens arbete. .

Till sekreterare i kommissionen utsåg enligt vederbörligt bemyndi-

gande chefen för justitiedepartementet den februari hovrättsrådet 4 1919 i Svea hovrätt Gustaf Ferdinand Lindstedt. Sedermera har chefen för ju-

stitiedepartementet dels den 14 mars 1919 entledigat Lindstedt från berörda uppdrag och till sekreterare hans ställe förordnat i assessorn samhovrätt Nils Einar Lennart Vult Steyern, dels ock den april ma von 20 1920 med entledigande Vult Steyern till sekreterare i hans ställe av von förordnat och fiskalen i hovrätten över Skåne och Blekinge assessorn

Seve Ekberg.

Bland kommissionens första åtgärder att i anledning framvar av komna anmärkningar mot lagen den 28 juni 191.8 rätt i vissa fall för om

nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område verkställa utredning angående denna lags tillämpning och verkningar på

samt grund av de erfarenheter, som sålunda vunnits, utarbeta förslag till lag ny i ämnet, vilket förslag den 7 avlämnades till chefen för justitiemars 1919

departementet. Proposition i anledning förslaget avläts till riksdagen

samma år dess gillande. Sedan förslaget med viss ändring

men vann

av Kungl. Maj ånyo framlagts vid 1920 års riksdag, blev det riksda-

av gen antaget. Lag i ämnet utfärdades den 26 Emellertid hemmars 1920. ställde hr Lindhagen redan år hos Kungl. Maj revision av densamma om

na lag ävensom av expropriationslagens stadganden rörande expropria-

tionsrätt för åstadkommande tryggade bostadsförhållanden. Genom av remiss den 7 september 1920 anbefalldes kommissionen att avgiva utlåtande i anledning av denna hemställan. Sedan vid 1921 års riksdag motioner i samma ämne väckts dels av hr Lindhagen och dels avhn- Lövgren i Nyborg och Eriksson Arboga, anbefalldes kommissionen remiss den 5 februari genom 2 1921, efter därom andra lagutskottet gjord hemställan, att till utskotav tet avgiva utlåtande över motionernaf Kommissionen utarbetade i anled ning härav förslag till revision års lag, vilket förslag den 28 av 1920 april 1921 avlämnades till Kungl. Maj samt till lagutskottet. Då kommissionen under behandlingen av frågan social

om arrende-

lagstiftning och friköpningslagstiftning kommit till den uppfattningen,

att ,en blivande lagstiftning sagda art skulle väsentlig

av omfattning

kunna till sina avsedda verkningar omintetgöras, därest nuvarande brukare av utarrenderade jordområden under den tid, som krävdes för dylik

lagstiftnings genomförande, icke tryggades i innehavet de åt dem

av upp lfttna brukningsdelarna, utarbetade kommissionen ett förslag till lag

angående förlängning av vissa arrendeavtal. Detta förslag avlämnades den

21 januari 1920 till chefen för justitiedepartementet.

Då kommissionen vidare fann det angeläget, att lagstiftning, mot-

en svarande den norrländska förbudslagstiftningen, utan dröjsmål komme till stånd för södra och mellersta delarna riket, kommissionen ansåg

av men det lämpligast, att innan kommissionen hunnit fatta definitiv ståndpunkt

i fråga koncessionslag även för enskilda, förstnämnda lagstiftning

om erhölle allenast provisorisk giltighet, utarbetade kommissionen förslag till lag

angående inskränkning under viss tid i bolags och förenings rätt att för-

värva fast egendom i södra och mellersta Sverige, vilket förslag den 28 januari 1920 avlämnades till chefen för justitiedepartementet. Sedan yttrande över detta lagförslag infordrats från överståthållarämbetet och länsstyrel-

serna lagrådet blivit hört däröver, beslöt Kungl. Maj den II juni

1920, att då det med hänsyn till den framskridna tidpunkten icke kunde ifrågakomma att till det årets riksdag avlåta proposition i ämnet, samt då

det avgivna förslaget åsyftade provisorisk lagstiftning och kommissio-

inom den närmaste tiden torde komma att ånyo upptaga frågan för nen avgivande definitivt förslag i ämnet, det förevarande lagförslaget skulle

med utdrag statsrådsprotokollet återställ-as till jordkommissionen. Sam-

ur tidigt överlämnades till kommissionen de infordrade yttrandena jämte ett

från Sveriges skogsägareförbund till Kungl. Maj inkommet utlåtande

iver förslaget. Sedermera har även Sveriges industriförbund med

en av

flera industriella sammanslutningar till Kungl. Maj ingiven framställning

i anledning omförmälda förslag remitterats till kommissionen att ta-

av nu

i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag.

gas

Då kommissionen vidare ansåg det vara synnerlig vikt, att en

lagstiftning med syftemål att förhindra bulvanskap i fråga om ägande-

rätt till fastighet snarast möjligt komme till stånd, utarbetade kommissio-

och avlämnade den förslag till lag åtgärder till uppnen 9 mars 1920 om hävande bulvanförhållande i fråga fastighet. Efter det att ytt-

av om rande över detta lagförslag infordrats från överståthållarämbetet och läns-

styrelserna, åter-remitterade Kungl. Maj den II juni 1920 handlingarna

i ämnet till kommissionen, varvid tillika överlämnades ett inom justitiedepartementet under år 1918 utarbetat förslag till lag med vissa bestäm-

melser till stävjande förvärv fast egendom i annans namn m. m. av av däröver inkomna yttranden från överståthållarämbetet, länsstyrel-

jämte

häradshövdingar och rådstuvurätter. ser, I hemställan från Skånes arrendatorers förening utarbe-

anledning av

tade kommissionen förslag till lag med vissa bestämmelser rörande arren-

vilket förslag den februari avlämnades

de av fideikommissjord, 21 1921 till chefen för justitiedepartementet. Sedan proposition i anledning av

förslaget avlåtits till års riksdag och blivit av denna antagen, utsamma färdades lag i ämnet den 13 maj 1921.

För det kommissionen givna uppdraget att verkställa

fullgörande av

rörande omfattningen bolags jordförvärv och enskilda perso-

utredning av

större särskilt i mellersta och södra delarna riket

ners jordinnehav av

i vad mån berörda i olika avseenden kunde verka

samt jordförvärv anses

avsevärt till för utveckling och ortsbefolkningens berät-

men jordbrukets

intressen, har kommissionen dels föranstaltat statistisk utred-

tigade om en

rörande kommuners, menigheters, stiftelsers, allmänna inning statens, ekonomiska föreningars och större enskilda jordäga-

rättningars, bolags,

jordinnehav, och dels utsändande frågeformulär till besvares genom av

rande .ortismyndigheter och ortsbefolkning sökt inhämta upplysningar, i

av vad mån under de årtiondena jordbruksfastigheter övergått i hänsenaste derna på ägare, icke kunna tillhöra den verkligt jordbruksidsom anses kande rörande orsakerna till dessa jordförsäljningar och

befolkningen, därav för jordbruket och skogsskötseln, rörande försäljningar

följderna

inverkan ekonomiska ochsociala förhållanden

nas på lantbefolkningens

del andra därmed sammanhängande spörsmål. Ovan-

ävensom angående en berörda statistiska utredning har enligt Kungl. Maj den 2 maj 1910 av

och juli givet bemyndigande verkställts Statistiska centralbyrån,

9 1920 av vid arbetets utförande samrått med kommissionen rörande arbetets som

och Resultatet utredningen föreligger

planläggning detaljutförande. av

i särskild betecknad såsom Del II Åtozmzzissiorzeøzs betänkan-

en volym, FU dmz. Den bland ortsmyndigheter och ortsbefolkning utförda enquêten rö-

rande försäljningar under de senaste årtiondena

av jordbruksfastigheter

har, med Maj begivande, bearbetats delvis under ledning m. m. Kungl. :ts förste aktuarien Sven Odén. Resultatet denna bearbetning föreligav av särskild betecknad såsom Del III kovnzømissvioger likaledes i en volym, av lfctäizzkaiøtzdeøiz. Kommissionen har därjämte låtit fortsätta den utredne-:zs rörande den norrländska förbudslagens tillämpning, under lands-

ning som

hövding Johan Widéns ledning utförts för tiden till och med år 1912.

V id övervägande de åtgärder, i anledning den sålunda

av som av vunna utredningen kunna tänkas i första hand erforderliga för jordens bevarande i den jordbrukande befolkningens hand, har kommissionen funnit nödvändigt dels att, såsom redan framhållits, inskränkningar gö-

ovan ras i bolags och ekonomiska föreningars rätt att förvärva jordbruksfastighet även i de delar landet, där lagen den maj 1906 angående förbud i

av 4 vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom icke gällde, in-

densamma år provisoriskt utsträcktes att äga tillämpning för riket nan 1921

i dess helhet, och dels att, vad angår handeln med jordbruksfastigheter

enskilda emellan, bestämmelser utarbetas i syfte att, såvitt möjligt

personer

är, dylika fastigheter må bibehållas i den verkligt jordbruksidkande be-

folkningens ägo. För att förhindra kringgående i allmänt intresse giv-

av na stadganden rörande förvärvande och besittande fast egendom är

det givetvis oundgängligt att komplettera nämnda stadganden med

en s.

bulvanlagstiftning. I anslutning till angivna grunder har kommissio-

nu nen utarbetat förslag till lag i ämnet. Förslaget föranleder mindre

ändring av 23 § inteckningsförordningen.

Det betänkande i tre d-elar, härmed överlämnar,

som kommissionen

innefattar alltså, förutom allmänna utredningar och motiv, förslag till

I lag einer vissa bestänznzelser angäeø/zde rätt att förvärva och besitta

egeøzdovn, i

fast samt

2 lag ändrad lydelse 23 § i förordningen den 16 juni 1875

om av

ungåeøzde irzifeckning i fast egendom.

Vid betänkandet äro fogade särskilda yttranden vissa kom-

av av missionens ledamöter.

De till kommissionen remitterade handlingarna återställas härmed.

Stockholm den 15 december

1921.

johan Hansson.

Åke Carl C. johansson;

lngeström. Jansson.

Carl Lindhagen. Olof Olsson. Gust. Pettersson.

Nils Wohl in.

Seve Ekberg.

Lagförslag.

Förslag

till

med bestämmelser rätt att för-

Lag angående

värva och besitta fast

egendom.

Om utlänningars samt svenska handelsbolags, aktiebolags

och ekonomiska förvärv av fast

föreningars egendom.

U tlärzrziøvz-gazr-sförzär-z,.

Utländska medborgare samt utländska bolag, föreningar, andra samfällighetei och stiftelser utlärzrzingar äga icke utan Konungens tillstånd förvärva fast egendom här i riket.

Vad nu är stadgat har icke tillämpning å förvärv genom bodelning",

giftorätt eller eller testamente till förmån för utländsk medbor-

arv genom

är närmaste arvinge till testamentsgivaren, heller å förxrêirv, gare, som

sker omedelbart på grund stadgande i lag eller jämlikt Konungens

som av

medgivande till expropriation.

Utlänning", här i riket förvärvat fast egendom, icke är i ri-

som men ket bosatt, pliktig att hava ett i orten bosatt ombud, är svensk

vare som medborgare och skall vid de tillfällen, lå huvudmannen icke vistas i riket,

äga att i angelägenheter, röra egendomen, på huvudmannens vägnar

som mottaga stämningar, kallelser och andra delgivanden samt vid dom-

svara

stolar och hos andra ämbetsmyndigheter. Hos Konungens befallningsha-

vande i det län, där egendomen är belägen, skall göras anmälan angående

i ombudets och vistelseort samt beträffande ombyte ombud. Iaktnamn av tages vad sålunda är stadgat, äger Konungens befallningshavande i förekommande fall att med laga verkan utse ombud å utlänningens vägnar.

.Svens/cci haizdclsbolags. aletirzbolagiç och Jløononzislsa frc1zi1zgczrs fö7ri1t1.

Svenska handelsbolag, aktiebolag och ekonomiska föreningar äga

icke, i andra fall än nedan i 4 och 5 omförmälas, utan Konungens tillstånd förvärva fast egendom här i riket. . Vad är stadgat har icke tillämpning å förvärv, som göres av spar nu bank, solidariskt bankbolag eller bankaktiebolag, utan gäller därom vad särskilt är stadgat, heller å förvärv, som göres annat bolag eller anav förening och sker omedelbart på grund stadgande i lag eller jämnan av

likt Konungens medgivande till expropriation.

Följande svenska bolag och ekonomiska föreningar. nam-

1 7110111.

ligen: handelsbolag, vari icke finnes utländsk bolagsman,

aktiebolag, aktiebrev skola ställda till viss och vars bovars vara man

lagsordning innehåller förbehåll, som i 2 § lagen den 30 maj 1916 om

av vissa inskränkningar i rätten att förxtärxra fast egendom eller eller gruva aktier i vissa bolag sägs, x

aktiebolag, i 14 § sagda lag,

som avses

järnkontoret, försäkringsbolag, sjukkassor, Linderstödsföreningai och andra försäk-

ringsföreningar,

aktiebolag och föreningar, erhållit lån från statens jordförmed-

som

lingsfond eller statens egnahemslånefond,

föreningar med ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen att anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter åt lem, avgenom sätta alster deras verksamhet, bereda bostäder eller anskaffa lån åt av dem, samt

bolag, bildats för detaljhandel med rusdrycker.

som äga utan Konungens tillstånd förvärva:

fastighet inom det till bebyggande planlagda området i stad eller

å ort på landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande

skall iakttagas,

b järnväg, och

frälseränta.

2 1110121. Bolag och föreningar, i omförmälas, äga ock

som 1 mom. utan Konungens tillstånd förvärva utanför område, under

som ovan a

sågs, belägen fast egendom, vilken, i den ordning 6 § stadgar, prövas äga

sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen avsedd till

vara

tomt, upplagsplats eller dylikt eller utgöra stenbrott, eller lertag,

grustorvmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet. Sedan fastighet prövats vara av beskaffenhet sagts, det vid framtida över-

som nu gäIle

låtelser fastigheten eller del lärav.

.-4

Svenska bolag och ekonomiska föreningar beskaffenhet än

av annan i 4 § sågs äga utan Konungens tillstånd förvärva hus, tomt, upplagsplats, mindre stenbrott, mindre eller lertag, mindre vattenfall, mindre torv-

grus-

mosse eller dylikt, egendom-en, i den ordning 6 § stadgar, prövas

om vara

behövlig för bolagets eller föreningens verksamhet.

Såsom mindre vattenfall må icke i något fall vattenfall,

anses varur vid vanligt lågvatten uppenbarligen kunna uttagas än etthundra tur-

mer binhästkrafter. Ej heller må såsom mindre torvmosse torvmosse

anses med en areal av mer än tjugufem hektar.

Om tillstånd

m. m.

Den i 4 § 2 inom. och 5 § stadgade prövning åligger Konungens befallningshavande i det län, där egendomen är belägen.

Vill någon söka Konungens tillstånd att förvärva fast egendom eller

fiskas sådan pröxrning, är sagd, skall ansökan jämte fångeshand-

som nyss

lingen ingivas till Konungens befallningshavande inom tre månader från

det fånget skedde. Är fånget testamente. skall sagda tid räknas från den dag, lå testamentet sist kunnat bevakas. Försittes den tid eller prövas fall, i 4 § eller 5 § sägs, icke förhanden eller varder, då

som 2 mom. vara Konungens tillstånd sökes, sådant icke beviljat, fånget ogillt. Förr-

vare än sig visat, att fånget varder beståndande. kan dess fullgörande icke påfordras.

Sökes Konungens tillstånd, åligger det Konungens befallningshavan-

de, så framt förvärvet godkännes enligt § eller över 4 2 mom. 5 att ansökningen inhämta yttrande från kommunalnämnden i orten samt att

därefter till vederbörligt statsdepartement insända handlingarna jämte

eget utlåtande över ansökningen, innehållande bestämt till- eller avstyrkande jämte skälen därför. Närmare föreskrifter rörande den utredning, må erfordras för som

Konungens befallningshavandes prövning av ärende, i § och

som 4 2 mom.

5 § sägs, meddelas Konungen.

7§.

Vid prövning av ansökan, vinnande Konungens tillstånd som avser av till förvärv av fast egendom annat slag än i § omförmäles, skall gälla. av 4 att tillstånd icke må beviljas, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Söker utlänning eller annat svenskt bolag eller svensk förening annan än i 4 § omförmäles tillstånd till förvärv fast egendom, skall, vad av oavsett

jämlikt första stycket gäller, prövas, huruvida tillstånd må medgivas ändå

att-genom förvärvet tillfälle skulle beredas utlänning att utöva inflytande över den fasta egendomens förvaltning. Beträffande utländsk

medborgare

må föreskrivas, att vad i stadgas i fråga svensk medborgare

12-19 om skall äga motsvarande tillämpning.

Är i enlighet med vad i denna

ovan lag sägs frågan om rätt att förvara

fast egendom ännu avgjord, skall beträffande möta så-

va lagfart anses

dant hinder, i § förordningen den 16 juni 1875 angående som avses IO av

lagfart fäng till fast egendom.

Om förvärv inrøp å extrekzttiv aztktion eller å avzøktiolztz, förrgeøtzionz 2105-107

ordnats jämlikt denøna lag. r

9 Vad i samt 3-5 är stadgat utgör hinder för medelst in- I att rop ä exekutiv auktion eller å auktion, förordnats jämlikt denna varom lag, förvärva fast egendom; dock åligger det inroparen, därest han vill behålla egendomen, att inom ett år från det auktionen vunnit kraft

laga

antingen ingiva ansökan, såsom i Ip § sägs, att behålla egendomen eller

ock hos överexekutor visa, att de förhållanden upphört, på grund vilka

av han icke ägt att utan Konungens tillstånd eller godkännande av Konun-

befallningshavande förvärva egendomen annorledes än å auktion, gens som nu sagts.

När sagda tid ett år tförflutit, skall överexekutor till prövning fö-

retaga frågan, huruvida inroparen äger behålla egendomen. Finnes då, att inroparen icke fullgjort vad honom enligt första stycket âiligger, skall

överexekutor, om av lagfartsprotokollet framgår eller eljest styrkes, att

inroparen avyttrat egendomen, förordna, att egendomen skall försäljas

offentlig auktion i den ordning 31 § stadgar.

Visar .sig sedermera, att ansökan, i första stycket sägs, icke

varom blivit bifallen eller att avtal, varigenom inroparen avyttrat egendomen, icke blivit beståndande, åligger det överexekutoi att ånyo pröva, huruvida förordnande om försäljning, i andra stycket sägs, skall meddelas.

som

Ã auktion, jämlikt denna paragraf förordnats, må egendomen

varom

åter inropas av samme köpare.

I köpebrev, utfärdas till inroparen, skall intagas erinran om vad

som honom enligt första stycket åligger ävensom xrad i andra och tredje

om styckena stadgas. Det åligger auktionsförrättaren att, genast efter det köpebrev utfärdats, på landet hos domaren och i stad hos rätten anmäla,

att egendomen inropats någon, icke utan Konungens tillstånd eller

av som

godkännande-av Konungens befallningshavande äger behålla den.

Ansökan att behålla fast egendom, inropatvs å auktion, varom i

som

§ förmäles, skall inom den i sagda paragraf stadgade tid ingivas till Koo

befallningshavande i det län, där egendomen är belägen. Ã sä-

nungens dan ansökan skall vad här i 4 § 21110111., 5 6 § tredje stycket samt

ovan 7 § för varje särskilt fall är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Har inrop, i 9 § sägs, skett för skyddande av någon inroparens

som fordran eller rättighet, varför den fasta egendomen häftar på grund av

inteckning eller jämlikt II kap. 2 § jordabalken, och visas, innan över-

exekutor meddelat förordnande egendomens försäljning, sannolika skäl,

om att egendomen kunnat inroparen utan förlust avyttras, äger Konun-

befallningshavande medgiva anstånd med egendomens avyttrande ef-

gens ter ty skäligt prövas.

I avvaktan å huruvida anstånd kommer medgixras, skall med att för-

ordnande om egendomens försäljning anstå.

Om tillstånd i vissa fall för

svenska medborgare att besitta fastighet.

Svensk medborgare, köp, byte eller gåva

som genom förvärvar

het annat slag än i § sägs, därest nedan i denna av 4 vare, paragraf annorlunda stadgas, pliktig att inom tre månader från den i

fångeshandlin-

gen utsatta tilltrådesdagen, dock sist inom ett år från det förvärvet skedde, på ett stadigvarande sätt bosätta sig på ävensom

fastigheten att under

fem år i följd, räknat från tillträdesdagen, där sålunda bosatt. Har vara förvärvet skett inrop åexekutiv auktion eller genom å auktion, varom förordnats jämlikt denna lag, förvärvaren dock vare pliktig att bosätta sig på fastigheten, förrän ett år förflutit från det auktionen vunnit

laga

kraft. Vill förvärvare, utan att iakttaga vad sålunda behålla för-

stadgats,

värvad fastighet, må det icke ske utan tillstånd

av Konungens befallnings-

havande i det län, där fastigheten är belägen. Vad år stadgat skall äga å förvärv,

nu tillämpning som sker jäm-

likt Konungens medgivande till expropriation, heller avtal mellan

äkta makar eller mellan skyldemän i rätt eller led upp- nedstigande eller mellan syskon eller mellan syskon och syskons eller mellan dem,

avkomling

av vilka den är eller varit gift med den andres i rätt ene släkting upp- eller nedstigande led, eller mellan adoptant och adoptivbarn, därest överlåta-

förvärvat fastigheten bodelning, giftorätt, eller

ren genom arv testamente eller ock på grund annat fång såsom innehaft lensamma av ägare i minst fem år från tillträdesdagen och icke blivit enligt eller § 15 23 ålagd att

avyttra fastigheten. i Nödgas förvärvare, bosatt sig på sin fastighet, till följd sjuk-

som av

dom, offentligt uppdrag eller dylik orsak

annan avflytta därifrån, erfordras tillstånd, så länge han sådan anledning är hindrad

av att åter bosätta sig därå.

13 Vill någon söka tillstånd, i § förmäles, till Konunvarom 12 ingive

gens befallningshavande ansökan därom jämte fångeshandlingen. Vid

prövning av ansökan skall gälla, att tillstånd icke må med min

beviljas.

I.r

därtill föranleda. Är fråga fastighet,

dre särskilda omständigheter om

bruk sammanläggas med sökanär avsedd att för gemensamt annan, som

fastighet, må tillstånd icke förvägras, därest fastigden förut tillhörig

kunna sambrukas samt förvärvet icke medför vare sig

heterna lämpligen

fêirutsättning att såsom sådant fort-

att självständigt jordbruk, som äger

farande bestå, bringas upphöra eller att jordbruket å fastighet, varatt

ifrån förvärvet göres, märkligen försvagas.

Konungens befallningshavande gjord ansökan uppenbarligen

Finner

omedelbart till avgörande. I annat fall befogad, skall ärendet företagas

infordras från allmånne åklagaren samt kommunalnämn-

skall yttrande

där fastigheten är belägen, ävensom, därest å fastigheten

den i den ort,

omfattning, skogsvårdsstyrelsen eller, där sådan

finnes skog större av

finnes. vederbörande jägmästare.

Tillstånd må befrielse för sökanden från skyldigheten att vara avse

under hela den i § angivna tiden eller del bosatt på förvärvad fastighet 12

lärav. j förvärvare gjorts. innan han enligt bestäm- Avslås ansökan, som av

varit bosätta sig på fastigheten, må Konunmelserna i 12 § pliktig att

skäl därtill äro, bestämma tid, inom vil-

befallningshavande, när ny

gens han fortfarande vill såsom ägare innehava fasken förvärvaren, därest

tigheten, skall bosätta sig därå.

beslutet i ärendet skall underrättelse genast tillställas allmänne Om

kommunalnämnden, vilka, därest ansökan bifallits, äga fullåklagaren och

följa talan i ärendet.

. erfordras för Närmare föreskrifter rörande den utredning, må som

prövning ärende. i denna para-

Konungens befallningshavandes av varom

graf förmäles. meddelas Konungen. av

allmän mantalsskrivningsförrättare, kommunal- Det åligger åklagare,

nämnd, skogsvårdsstyrelse och .skogsvårdskommitté

jordbrukskommission,

där skogsvårdsstyrelse icke finnes, vederbörande jägmästare att. ävensom,

finnes att fastighetsägare eftersåtter vad honom en-

då anledning antaga,

befallningshavande göra anmälan där-

ligt 12 § åligger, hos Konungens

Ändå icke skett. äger Konungens befallatt anmälan, som nu sagts, om. verkställa utredning, huruvida stadgandet i § eftersättes.

ningshavande 12

giltiga skäl föreligga, förordne all-

Konungens befallningshavande

Finner

månne åklagaren i orten eller, därest så lämpligt, särskild åklagare anses att anhängiggöra och utföra talan mot fastighetsägaren.

Talan, som i 14 § sägs, anhängiggiâres vid domstolen i den där ort,

fastigheten är belägen.

Finner domstolen, att fastighetsägaren eftersätter vad honom

enligt

12 § åligger, förelägge honom vid äventyr, somi 16 § där-

sägs, antingen,

est han vill behålla fastigheten och icke redan till Konungens

befallnings-

havande ingivit ansökan tillstånd därtill, inom månader från om att tre det föreläggandet Vunnit laga kraft ingiva sådan ansökan eller ock att av-

vttra fastigheten. Ej må den omständigheten, att efter målets anhängig-

görande fastighetsägaren bosatt sig på fastigheten eller hans skyldighet

därutinnan upphört, utgöra hinder för meddelande

av föreläggande.

När ett år förflutit efter det enligt § meddelat

I 5 föreläggande vun-

nit laga kraft, skall överexekutor till prövning frågan

företaga om fastig-

hetens försäljning. Finnes lå, att fastighetsägaren icke inom den i § 15 stadgade tid ingivit ansökan tillstånd eller, därest så skett, ansök om att

ningen avslagits, skall överexekutor, lagfartsprotokollet om av framgår

eller eljest styrkes, att fastigheten avyttrats, förordna, skall

att fastigheten säljas å offentlig auktion i den ordning § stadgar.

Visar sig sedermera, att ägarens ansökan att behålla fastigheten icke

blivit bifallen eller att avtal, varigenom han avyttrat fastigheten, icke blivit beståndande eller att han inom fem år från det vunnit

föreläggandet

laga kraft, genom köp, byte eller gåva åter förvärvat fastigheten, åligger

det överexekutor att :ånyo pröva, huruvida förordnande försäljning, om som ovan sågs, skall meddelas.

Å auktion, jämlikt denna varom paragraf förordnats, :nå fastigheten

inropas den, vilken förelagts att avyttra fastigheten. av

17 . Har den, erhållit föreläggande enligt för skydda någon som 15 att sin fordran eller rättighet, varför fastigheten på grund eller

av inteckning

jämlikt II kap. 2 § jordabalken häftar, själv inropat fastigheten å exeku-

riv auktion eller å auktion, förordnats jämlikt denna lag, och xrisas. varom

såsom i 11 § sågs, sannolika skäl, att fastigheten kunnat av inroparen

utan förlust avyttras, skall vad i sagda paragraf stadgas äga tillämpning.

Bliva två eller flera samfällt ägare fastighet, skall vad i 12 § stadav

äga tillämpning på dem. Eftersätter någon dem vad

gas envar av av

honom åligger, skall vad i 14-16 stadgas gälla fastigheten i dess hel-

het; dock att förordnande, som i 16 § sägs, må meddelas, därest av

lagfartsprotokollet framgår eller eljest styrkes, att den tredskandes andel i fastigheten blivit till meddelågare eller avyttrad. Är fastigheten

annan

sådan, att tillämpning föreskrifterna om hemmansklyvning kan ifråga-

av komma, och varder, innan förordnande enligt 16 § meddelas, klyvning sökt, skall med förordnande anstå, till dess sig visat, huruvida på den ansökan klyvning kommer till stånd. Sker klyvning, skall förordnandet enavse dast ägolott, vilken tillfallit den, eftersatt vad honom enligt § som 12

filegat. Ej må stadgandet i 16 § tredje stycket utgöra hinder för delägare, som eftersatt vad honom enligt 12 § ålegat, att inropa fastigheten.

Vid tillämpningen 12-18 skola såsom fastighet icke

av en anses endast särskilt hemman, hemmansdel eller lägenhet utan även flera hemhemmansdelar eller lägenheter, vilka äro förenade under gemensamt man, bruk och förvärvas fång. Därest till huvudgård hörande genom samma arrendegårdar eller torp överlåtas tillsammans med huvudgården, skola de

jämte huvudgården räknas för en fastighet.

lll. Om förbud att i om till fastighet vara

fråga äganderätt

bulvan för annan.

Bulvanskap ifråga äganderätt till fastighet förbjudet. Bul-

om vare

vanskap skall föreligga, då någon, icke äger att utan tillstånd

anses som eller särskilt godkännande förvärva fastighet, eller ock någon, i hänsom delse förvärv fastighet icke ägt att utan bosättning därå eller särav av skilt tillstånd besitta densamma, med begivande den, rättsligen av som

framstår såsom ägare till fastigheten, råder över densamma eller del där-

såsom han ägare till fastigheten.

av vore Består mellan den, rättsligen framstår såsom ägare till fastighesom och den, råder över densamma, sådan förvantskap, omförten, som som mäles i samt är den sistnämnde på ett stadigvarande sätt bosatt på 12

fastigheten, skall bulvanskap dock icke anses föreligga.

Den, vilken i fall, i första stycket rättsligen framstår som som avses, ägare till fastighet, kallas i denna lag bulvan.

Det åligger Konungens befallningshavande att verkställa utred-

ning rörande inom länet förekommande bulvanskap ifråga om äganderätt till fastighet. För sådant ändamål hava allmän åklagare, mantalsskriv-

ningsförrättare, kommunalnämnd, jordbrukskommission, skogsvårdssty-

relse och ävensom, där skogsvårdsstyrelse icke finnes,

skogsvårdskommitté

vederbörande jägmästare att hos Konungens befallningshavande anmäla

förmodade bulvanskap. Finner Konungens befallningshavande giltiga skäl

föreligga, förordne allmänne åklagaren i orten eller, därest så anses lämpsärskild åklagare att anhängiggöra och utföra talan såsom i näst-

ligt,

följande paragraf sägs. i

v Allmän åklagare obetaget att jämväl utan förordnande anhänvare

giggöra talan. °

Talan rörande bulvanskap ifråga äganderätt till fastighet anhän-

giggöres vid domstolen i den ort, där fastigheten är belägen.

Är antaga, att handling, finnes i svarandes värjo,

anledning av som

kan i målet vinnas upplysning, eljest är att tillgå, äger domstolen som förelägga svaranden att förete handlingen, dock ej, då fråga är om brev eller enskilt meddelande eller då skäl finnes antaga, att handlingens annat företeende kan, oberoende målets utgång, lända svaranden eller någon, av vilken med honom i den skyldskap eller det svågerlag, i rättesom

gångsbalken jäv mot domare sägs, till skada eller synnerlig olägenhet.

om Uraktlåter efterkomma sådant föreläggande, pröve domstolen, vilpart att ken verkan såsom bevis må tilläggas hans uraktlåtenhet.

Den, som i strid med 20 § brukar bulvan eller låter bruka sig såsom bulvan, straffes med böter från och med etthundra till och med tiotusen kronor eller med fängelse; och skall tillika, därest bulvanskapet fortfarande

består, bulvanen föreläggas att avyttra fastigheten vid äventyr, i

som

nästa stycke sägs.

Sedan månader förflutit efter det föreläggandet vunnit laga

sex

kraft, skall överexekutor, lagfartsprotokollet framgår eller el-

om av

jest styrkes, att fastigheten avyttrats, förordna, att fastigheten skall säljas å offentlig auktion i den ordning § stadgar.

Visar sig sedermera, att avtal, varigenom fastigheten avyttrats, icke blivit beståndande eller att bulvanen inom tio år efter det föreläggandet vunnit laga kraft köp, byte eller gåva åter förvärvat fastigheten,

genom åligger det överexekutor att ånyo pröva, huruvida förordnande för

om säljning, som ovan sägs, skall meddelas.

Å auktion, jämlikt denna paragraf förordnats, må fastigheten

varom

inropas av bulvanen eller den, för räkning bulvanskapet ingåtts.

vars

Enligt denna paragraf ådömda böter tillfalla kronan.

IV. Om förbud i

vissa fall mot avverkning av skogoc

bortförande av stråfoder.

Utlänning eller svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening,

å vars förvärv fast egendom denna lag skall tillämpas, icke å förvär-

av äger att vad fastighet avverka skog annorledes än för fastighetens

oundgängliga

husbehov eller ätt därifrån bortföra stråfoder, förrän förvärvaren erhållit tillstånd till förvärvet eller detta blivit

av Konungens befallningshavan-

de godkänt eller, därest förvärvet skett inrop å exekutiv auktion

genom eller å auktion, förordnats jämlikt denna lag, förvärvaren vunnit

varom rätt att behålla fastigheten.

Är någon enligt denna lag eller densamma meddelad före-

jämlikt

skrift pliktig att bosätta sig på förvärvad fastighet, äger han

därå av-

verka skog annorledes än för fastighetens oundgängliga husbehov eller därifrån bortföra stråfoder, förrän han bosatt sig på

fastigheten. Har förvärvare, rätt att förfoga över sin fastighet enligt vad

vars

sägs är inskränkt, åt annan upplåtit eller vid avyttring fastigheten

ovan av förbehållit sig själv eller rätt att därå avverka skog eller därifrån

annan bortföra stråfoder, må sådan rätt icke utövas, förrän för upplåtaren själv eller, därest fastigheten avyttrats, för den ägaren inträtt befogenhet

nye därutinnan.

Från det i denna paragraf stadgade förbud mot avverkning skog

av och bortförande stråfoder må Konungens befallningshavande, när skäl

av därtill äro, på ansökan helt eller delvis medgiva undantag.

I ärende, varom i 14 § förmäles, må Konungens befallningshavande, därest förbud enligt 24 § icke gäller, meddela fastighetsägaren förbud att

å fastigheten avverka skog annorledes än för fastighetens oundgängliga

husbehov samt att därifrån bortföra stråfoder. Sådant förbud må ock i ärende angående upplösning av bulvanskap meddelas bulvanen samt den,

för vars räkning bulvanskapet ingåtts. Innan förbud meddelas, skall den,

vilken förbudet skall gälla, beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. Finner

Konungens befallningshavande saken sådan, att den kan tåla dylikt

uppskov, må dock förbud meddelas tillsvidare och intill dess annorlunda varder föfordnat.

Har talan enligt 15 eller 22 § blivit vid domstol anhängiggjord, äge ock domstolen meddela förbud, som ovan sägs.

Enligt denna paragraf meddelat förbud träder utan hinder klagan

av genast i kraft. V arder talan enligt I 5 eller 22 § icke anhängiggjord inom trettio dagar från det förbudet meddelades eller erhåller fastighetsägaren tillstånd att behålla fastigheten eller är det eljest slutligen avgjort, att föreläggande enligt I5 eller 23 § icke kommer att meddelas, upphöre förbudet att gälla. Varder fastigheten avyttrad, skall förbudet bestå, intill

dess för ägaren inträtt befogenhet att å fastigheten avverka skog an-

nye norledes än för dennas oundgängliga husbehov och att därifrån bortföra stråfoder.

När skäl därtill äro, må Konungens befallningshavande så ock domstol, då saken dragits under dess prövning, helt eller delvis återkalla meddelat förbud.

Förbud, i denna paragraf förmäles, gälle ock den, till vilken

varom fastighetsägaren, efter det förbudet meddelats, upplåtit rätt att å fastigheten avverka skog eller därifrån bortföra stråfoder.

Överträder någon förbud, i 24 och 25 förmäles, straffes

varom med böter från och med tio till och med femtusen kronor.

Därjämte skall avverkat virke, därest det ligger kvar inom området för avverkningen eller, det är bortfört, fortfarande är i avverkarens

om besittning, ävensom stråfoder, därest det fortfarande är i dens besittning,

bortfört det, tagas i beslag och dömas förbrutet; dock äge domstolen, som då fråga är stråfoder, i stället förordna, att det skall på den skyldi-

bekostnad återföras till den fastighet, varifrån det bortförts, därest ges sådant finnes lämpligen och utan oskälig kostnad kunna ske. Förordnar domstolen, att bortfört stråfoder skall återföras, eller undgår bortfört virke eller stråfoder beslag, är den, som överträtt förbudet, skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet det bortförda. Har förbud

på grund utslag, äger laga kraft, upphört att gälla, må icke på-

av som

följd, i detta stycke sägs, ådömas.

som

Innefattar handling, enligt denna paragraf är belagd med straff,

som

förbrytelse jämväl mot kap. allmänna strafflagen eller mot någon an-

.24

gående skogsvården å enskild mark gällande författning, lag i

vare som

4 kap. I § strafflagen sägs.

Är någon delaktig i förbrytelse, i denna paragraf straffes

som avses,

efter ty i 3 kap. strafflagen är stadgat.

27 .§.

Det åligger allmän åklagare att åtala förbrytelse, i 26 § sägs,

som samt att beslagtaga virke och stråfoder, skall förbrutet.

som anses

Varder inom sextio dagar från det beslag skedde åtal i laga ordning

anhängiggjort, beslaget förfallet. i

vare

Virke och stråfoder, enligt denna lag dömas förbrutna, skola

som av

åklagaren försälj å offentlig auktion, så kungjord auktion å ut-

as som om mätt lös egendom är stadgat. Begär, innan frågan förverkandet slut-

ligen prövats, ägaren beslagtaget virke eller stråfoder, att försäljning

av därav skall äga eller finner, på anmälan åklagare, överexekutor,

rum, av att fara är för virkets eller stråfodrets förstörelse eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne överexekutor, att godset skall säljas i den ordning sagts och skall i ty fall godsets

nyss ;

,22

ägare, om han är känd och inom riket boende, eller, han bor ri

om utom ket men inom riket har känt ombud, äger för honom stäm-

som mottaga

ning och avgiva svaromål, ombudet åklagarens försorg bevisligen

genom underrättas auktionen minst åtta dagar, innan den hålles. Anmälan,

varom här sägs, skall åtföljd fullständig, två trovärdiga

ovan vara av av män styrkt förteckning, utvisande godsets mängd och beskaffenhet.

Försäljes beslagtaget virke eller stråfoder, innan det dömts förbrutet,

skall, till dess frågan därom blivit slutligen avgjord,

försäljningssumman

nedsättas i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall sådana

om me-

dels insättning i bankinrättning gälla vad i 160 § utsökningslagen

Böter, ådömas enligt 26 ävensom försäljning för-

som genom av brutet virke eller stråfoder uppkommen behållning och utdömd ersätt-

ning för virke eller stråfoder, undgått beslag, eller stråfoder, till

som som fastigheten återförts, fördelas så, att tre fjärdedelar tillfalla kronan och

en fjärdedel åklagaren.

V. bestämmelser.

Gemensamma

Utslag, varigenom föreläggande enligt 15 eller § meddelats, skall

23 tillställas överexekutor samt, utslaget meddelats högre rätt, tillika

om av

underrätten. Har högre rätt upphävt föreläggande, skall sådant givas

underrätten till känna.

Har underrätt meddelat föreläggande enligt eller det

15 23 vare genast antecknat i rättens inteckningsprotokoll så ock i intecknings- eller

fastighetsboken. Då utslag, varigenom sådant föreläggande högre rätt

av meddelats eller Lipphåvts, eller anmälan, i § sägs, till domaren eller

som 9 rätten ankommit, skall ock anteckning därom ske på landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteck-

ningsärenden.

Har frågan fastighets försäljning anledning än

om av annan ovan

är sagt förfallit, det ock på begäran fastighetens ägare anteck-

vare av

nat i inteclçningsprotokollet så ock i inteclcnings- eller fastighetsboken.

.23

31 ,

16 eller § meddelat förordnande om Av överexekutor jämlikt 23

å auktion gällande, ändå att fastig-

fastighets försäljning offentlig vare

eller sedermera avyttras. I Övrigt skall heten finnes hava varit avyttrad

vad här nedan omförmäles, med ärenså samt, under iakttagande av anses delar så förfaras, hade enligt 28 § utsökningslagen

det i tillämpliga som

förordnande meddelats om egendomens försäljning.

sätt utsökningslagen stadgar, dock

Borgenärsförteckning upprättas på

bestämmas och skola kostnaderna för förfarandet uppskall lägsta bud icke

skall, under iakttagande vad 123 § i sagda lag tagas sist. Vid auktionen av

för det fordringsbelopp, varför

stadgar, utrop först ske sammanlagda

häftar. Leder detta utrop

egendomen enligt borgenårsförteckningen

efter hand, tills försäljning sker. till försäljning, minskas utropssumman

dem emellan Överbud. Stanna flera vid samma bud, skiljes genom

skall i innestå huvudstolen

I avräkning på köpeskillingen egendomen

vilka-i sin

de i borgenärsförteckningen upptagna penninginteckningar,

sist utropades, med de

helhet falla inom den varför egendomen summa. § Före varje utrop skall

undantag, framgå av 117 utsökningslagen.

som anmärkas, vilka belopp skola, där-

tillkännagivas och i auktionsprotokollet

i innestå och vilka skola i reda est utropet leder till försäljning, egendomen

penningar gåldas.

och fördel-

Vad i fråga fast egendoms försäljning köpeskillingens

beträffande gäldenären skall, såvitt rörer

ning utsökningslagen stadgar

förordnande meddelats på grund denna

egendom, om vars försäljning av

och skall denne pliktig att betala

lag, tillämpas på egendomens ägare, vara

med § gäldas den

kostnad, kan i enlighet 198 utsökningslagen ur

som försålda Saknas hos honom tillgång därtill, skall kostnaden

egendomen.

stanna å statsverket.

168 § utsökningslagen stadgade anmälan

Vid verkställandet den i av vilka skola enligt i fastig-

skall även uppgivas, belopp auktionsprotokollet

heten innestå.

beslut i ärende, som i 2,

Klagan över Konungens befallningshavandes

den ordning, för ekonomimål och 25 sägs, föres i som I0, II, 13, 24

i allmänhet är stadgad.

beslut i omförmäles i 16 och Klagan över överexekutors ärende, som 9,.

23 §§, föres i den ordning, i utsökningslagen angående klasom stadgas

gan över överexekutors utslag i annat utsökningsmål än i kap. nämnda 2

lag sägs. Klagan över domstols slutliga utslag i mål, i denna lag fö-

som avses, besvär. Har domstol beslut under rättegången medderes genom genom lat förbud, som i 25 § sägs, eller ogillat yrkande återkallande såom av

dant förbud, gälle angående klagan däröver vad i 16 kap § rättegångs-

balken stadgas.

Saknas medel till fulla gäldandet böter, vartill någon enligt denna av

lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

V arder i mål, i denna lag någon åklagaren inkallad såsom avses, av som vittne eller för att upplysningsvis höras, skall beträffande ersättning

av allmänna medel för inställelsen och sådan ersättnings återgäldande i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brottmål är stadgat.

Vl. Om ikraftträdande och förhållande till äldre

lagens lag.

Denna lag träder i kraft den - - - - -

Från tid skola upphöra att gälla:

samma dels lagen den maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och 4 förening att förvärva fast egendom med däri gjorda ändringar och senare

tillägg, och

. dels 9 och 19 i lagen den maj 1916 vissa inskränka 30 om ningar i rätten att förvärva fast egendom eller eller aktier vissa - gruva bolag med däri gjord ändring; och skola och 18 senare 2, 14, 17 samma lag icke vidare äga tillämpning i fråga fast egendom. om

36 Å förvärv, gjorda före den skall dittills lag till-

- gällande

- -,

lämpas.

Har i fall, 18 § förmåler, någon delägare förvärvat sin andel

varom i i innan denna lag trädde i kraft, må denna omständighet,

fastigheten,

därest delägare eftersätter vad honom enligt 12 § åligger, icke ut-

annan

hinder för tillämpning på fastigheten i dess helhet vad 18 §

göra av stadgar.

38 Rörande bulvanskap i fråga äganderätt till fastighet, uppkommet

om före lagens ikraftträdande, skall gälla,

för upplösning sådant bulvanskap beviljas frist sex må-

att av en av nader från sagda tidpunkt, vilken frist, när synnerliga skäl därtill visas,

må Konungens befallningshavande på ansökan förlängas med högst sex

av månader;

att talan angående sådant bulvanskap må anhängiggöras allenast, där-

det fortfar efter utgången nyssnämnda frist; samt i est av

finner,v

att må ådömas den, beträffande vilken domstolen

ansvar att det berott honom, att bulvanskapet blivit upplöst.

Från denna lags tillämpning äger Konungen medgiva sådant undan-

må föranledas bestämmelse i traktat, vilken med främmande tag, som av makt slutits före den maj 1916, ävensom, i fråga testamente till

31 om förmån för utlänning, i traktat, slutits före den dag, då denna lag

som träder i kraft.

Förslag

till

ändrad av 23 i förord-

Lag om lydelse

den 16 187 5 inteck-

ningen juni angående

i fast

ning egendom.

Sker försäljning av fast egendom i den ordning utsökningslagen be-

stämmer, då skall, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts, egendomen icke vidare häfta för intecknat belopp, enligt bor-

som genärsförteckningen faller utom vad köpeskillingen täckes, heller för

belopp, köpeskillingen täckes faller utom det. för försäljnin-

som av men gen bestämda lägsta budet i det fall att försäljningen skett jämlikt lagen den L med bestämmelser angående rätt att för-

. . . . . . . . . . . . . .. värva och besitta fast egendom, utom den utropssumma, för vilken

egendomen sist utropats, där köparen fått avräkna beloppetåköpeskillingen

såsom i 131 § utsökningslagen sägs. Anteckning härom skall, sedan till

rätten eller domaren inkommit handling, som visar köpeskillingens för-

delning, införas i inteckningsprotokollet, å landet å nästa rättegångsdag

under lagtima ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden.

Motiv.

Historisk översikt.

Tiden före norrlandskommitténs tillsättande.

I Vårt land hava liksom i andra länder tid efter från statsannan makternas sida vidtagits åtgärder för att förhindra, att större jordbesitt-

och enskilda samlades på hand ävensom att

ningar av korporationer en

jorden komme i mindre lämpliga besittares ägo.

Sålunda föranledde redan på 1600-talet bruksindustriens jordförvärv

vissa Närmaste anledningen till sagda åtgärder var

lagstiftningsåtgärder. visserligen att upprätthålla bergsbruket, men lagstiftningen er-

omsorgen höll även social anstrykning, då den inriktades på att bevara bergsmänen

oberoende de ståndspersonernas jordförvärv. År 1664 utfär-

nen mot s.

dades sålunda förordning, vari stadgades förbud för stapelstadsborga-

re under bruk uppköpa bergsmanshemmam tägter och skogar, varige-

att ödelades". Samma tanke återkom i flera instruktioner och

nom hyttorna

påbud, utfärdades i slutet 1600- och början av I7oo-talen. som av

Ett generellt förbud för aktiebolag, fromma stiftelser samt allmänna Lagberedfast ningen: föroch enskilda inrättningar att utan Konungens tillstånd förvärva egenslag till alldom i dess år 847 avgivna förslag till all- män civillag

föreslogs av lagberedningen I

nämli- avår 1847.

män civillag. Uti första kap. 8 § i nämnda lagförslag stadgades

"Ej må till fast egendom överlåtas till from stiftelse eller

gen: äganderätt

allmän eller enskild inrättning eller till aktiebolag utan att Konunannan därtill lov Stadgandet motiverades med, att det vore en grund-

gen givit".

och gjort sig gällande, att äganderätt till fast egendom

sats, som mer mer

mån från personlighetsförhållandena och

skulle i minsta möjliga lösryckas

införlivas med eller andra därmed jäm-

godtyckligt korporationsintressen

förliga syftemål, det vill säga falla i vad kallade död hand in manum man

mortuam. Förslaget blev bekant aldrig lag.

som

F raønställ I slutet 1800-talet upptogs lagberedningens tanke på När- - av nytt. ningar 1892

maste anledningen härtill den snabba utveckling trävarubolagens jord-

-1900 angå- var ende bolags förvärv tagit. I vid 1892 års riksdag hr V. Vallin från Falun

en av jämte

jord förvärra sex andra representanter från de landsdelarna väckt motion hemnorra ställdes sålunda, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj anhålla, att Kungl.

Maj måtte infordra och för riksdagen framlägga uppgift på den jordbruksfastighet, som av större bolag ägdes i de provinser, där skogsavverkning i betydande utsträckning förekomme, ävensom statistiska

mera uppgifter, utvisande tillväxten denna bolagsegendom och den självägande av

jordbrukareklassens därav orsakade förminskning i trakter,

samma samt att Kungl. Maj ville, försåvitt de inhämtade upplysningarna sådant för-

anledde, för riksdagen framlägga förslag till bestämmelser, avseddaatt be-

gränsa möjligheten för bolag att underlägga sig jordbruksfastigheter till

vilken utsträckning helst. Denna motion bifölls andra kammaren som av med obetydlig ändring, avslogs första kammaren. men av Följande år, 1893, framförde Västerbottens läns landsting till rege-

ringen sina farhågor med anledning den omfattning aktiebolagens fas-

tighetsförvärv tagit samt utbad sig regeringens "kraftiga och skyndsam-

ingripande". Även från hushållningssällskapen hemställdes hos

ma regeringen föranstaltande utredning angående omfattningen aktieom av av

bolagens j ordinnehav ävensom vidtagande de åtgärder för självstän-

av ett

digt jordbruks betryggande, vartill utredningen kunde föranleda.

Vid 1894 års riksdag återkom hr Vallin, understödd tjuguen andra av

ledamöter andra kammaren, med väsentligen yrkande år

av samma som

1892. Riksdagen beslöt att begära de ifrågasätta uppgifterna samt hem-

ställde, att försåvitt upplysningarna föranledde därtill, de åtgärder måtte föreslås riksdagen, kunde påkallade för bibehållande självsom anses av en

ägande jordbrukarebefolkning i de angivna trakterna.

Dessa framställningar ledde därtill, att statistiska centralbyrån anbefälldes utarbeta statistik i ämnet. Denna utkom år 1898 och innefattade

redogörelse för sågverksindustriens förvärv jordegendom inom Norr-

av land och Dalarna, upptagande ställningen dels år 1885 och dels år 1895. Fråga om förvärvsförbud för bolag väcktes ånyo vid 1898 års riksdag. I motion hr E. G. H. Åkerlund från Roslagen ifrågasattes sålunda, en av om icke till tryggande landets sunda utveckling och oberoende främmanav av de inflytande inskränkning i aktiebolags rätt till förvärv fast egendom av på landsbygden vore erforderlig. Motionären erinrade farorna om synnerligast "inom stora delar orterna Vänern och Mälaren", av norr om

trodde, att de även skulle kunna sträcka sig "vitt utöver Norrlands, men Dalarnas och Värmlands gränser". Andra kammaren biträdde förslaget,

däremot avslogs första kammaren. som av

Samma år väckte hr O. Emthén från Ångermanland, med instämman-

de femton andra norrlandsrepresentanter, förslag, att sågverksbolag

av borde lag åläggas att i Norrland och Dalarna sörja för bygg-

genom naders och ägors hävd å deras j ordbruksfastigheter. Båda kam-

avslogo förslaget.. I lagutskottets motivering framhölls; att dylika

rarna

förslag stode i oförenlig motsats med principen för enskild äganderätt.

Man erkände emellertid, att bolagens jordförvärv kunde medföra vådor. Botemedlet borde dock bestå uti inskränkning bolags rätt att förvärva

jordbruksfastighet i ingrepp uti redan förvärvade rättigheter.

men

Vid 1899 års riksdag återkom hr Åkerlund med sitt förslag från år

inskränkning i aktiebolagens rätt att förvärva jord. Förslaget bi-

1898 om

fölls även kammaren avslogs den första. Vid samma

nu av andra men av

riksdag ifrågasattes i motion hr A. W. Styrlander från Ångerman-

en av

land med flere, att bolagens fastighetsförvärv möjligen skulle kunna motverkas på. beskattningsväg. Motionärerna föreslogo särskild bevillning

för bolags jordbruksfastighet och högre stämpelavgift vid lagfart fas-

av tighet, inköpts bolag. Motionen avslogs båda kamrarna.

.som av av

Vid års riksdag hrr Åkerlund och Styrlander sina för-

1900 förnyade

slag, vilka dock rönte öde året förut.

samma som

Vid års riksdag återupptog hr Styrlander sitt förslag från år:

I9oI 1901

särskild å försla- riksdag.

föregående riksdagar om bevillning bolags fastighet, men

get blev heller denna gång kamrarna antaget. I en motion, som sam-

av tidigt väcktes hr C. Lindhagen från Stockholm och i vilken ett fyrtiotal

av andra ledamöter andra kammaren instämde, påyrkades, att bolag, eko-

av nomisk förening och enskild idkade träförädlings- eller träva-

person, som rurörelse, med utövande följde skyldighet att föra handelsböcker, mät-

vars

att förvärva jordbruksfastighet inom Norrland och Dalarna,

te förbjudas

därest Konungen för visst fall därtill lämnade sitt tillstånd. I samma

motion hemställdes därjämte vidtagande åtskilliga andra åtgärder

om av

rörande den norrlandsfrågan. Vid motionens behandlingi lagutskottet

väcktes förslag provisoriskt förbud för bolag och ekonomisk förening

förvärva jordbruksfastighet inom nämnda landsdelar, intill dess frågan att hunne allsidigt utredas. Detta förslag majoritet inom utskottet,

vann

framfördes reservationsvis för riksdagen. Andra kammaren biföll men

första kammaren avslog detsamma. Emellertid enade sig kamrarna men

skrivelse till Kungl. Maj med anhållan, Kungl. Maj måtte för-

om att

anstalta om utredning, huruledes genom lagstiftnings- eller andra särskilda

åtgärder den självägande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland

och Dalarna måtte kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämj as, samt, så snart ske kunde, för riksdagen framlägga de förslag, vartill förhållandena kunde föranleda.

anses

Norrlandskommittén.

Förutnämnda skrivelse från 1901 års riksdag föranledde Kungl. Maj att tillsätta kommitté för utredning norrlandsfrågan, den k. norr-

en av s. landskommittén. Denna avgav på hösten år 1904 betänkande i ämnet. Redan år 1901 hade kommittén avgivit ett särskilt förslag provisoriskt

om förbud för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast egendom.

Proposition i anledning detta förslag framlades ej, förslaget kom i

av men anledning väckt motion under 1903 års riksdags prövning, därvid det-

av samma antogs av andra kammaren men avslogs av den första. Inom

kommittén hade hr Lindhagen därjämte påyrkat framläggande av en pro--

visorisk förbudslag även för enskild hade sin bostad å för-

person, som värvad fastighet, men detta yrkande vann kommitténs bifall. Här ne-

dan lämnas sammanfattning kommitténs rön och slutliga förslag.

en av

Omfattnin- Av kommitténs undersökning framgick, att trävaruindustriens jordgen av träva- förvärv i Norrland och Dalarna redan år uppgick i areal till minst

1900 ruindustrierzs 5,394,837 hektar, ett område något större än den sammanlagda arealen av i 0rd fö ruä rv. Malmöhus, Kristianstads, Hallands, Blekinge, Kalmar, Kronobergs och Jönköpings län, eller till procent den i enskild besittning varande

34,3 av jorden. Kommittén framhöll vidare, att ifrågavarande, i bolags eller där-

av med jämförlig hand varande jord hade åren 1885-1900 förvärvats mera än en tredjedel och att under de sista fem åren perioden lika mycken jord

av övergått till trävaruindustrien som under de tio närmast föregående åren,

att hastigheten bolagens jordförvärv fördubblats. Även efter

v. s. av

år 1900 hade bolagens fastighetsköp på de flesta håll fortgått med stor

livlighet. Till dessa förvärv slöt sig den högst betydliga areal, trävaruin-

innehade med långvarig avverkningsrätt. Är uppgick, dustrien 1900 en-

ligt vad kommittén inhämtat, sistnämnda areal till mindre än I,I29,368 hektar eller ett område något större än Östergötlands län. Då emellertid kunnat erhållas från ett flertal större bolag, förmenade kom-

uppgifter

mittén, att avxrerkningsrätterna i verkligheten omfattade betydligt större

områden. Vilken fördärvlig verkan bondj ordens övergång i bolagshand haft för Vcr/a/zi/zgarømmr mudjordbruket, därom kommittén livfull bild. Största delen av den jord, gav en jordcizx övaröverginge från bonde- till bolagsbesittning", bleve underkastad skötsel gång i bosom av Iagx/zazzd. arrendator. Ofta hände det väl, att den forne ägaren kvarsutte på gården arrendator. Följderna försäljningen bleve då mindre framsom av trädande, ehuru i det stora flertalet fall kunde skönja ett avtagande man intresse att nyodling utvidga hemmanet. Värre bleve förhålgenom landet, sedan den sålunda kvarsittande forne ägaren avträtt från skådeplatsen. I .allmänhet det för bolagen icke så alldeles lätt att finna vore

lämplig att övertaga arrendet. Ofta finge nöja sig med lösa

person man arbetare, mycket litet skickade för jordbruksarbete och från sin som vore verksamhet i skogarna medförde få eller inga besparingar och föga lust för ett ordnat liv. Bolagen ville flera anledningar icke binda sig genom av långvarigare kontrakt, och brukaren önskade säkerligen i många fall heller att för längre framtid fastkedjad vid verksamhet, som vara en en han åtagit sig endast i brist på något bättre. Följden härav bleve, att

det typiska norrländska bolagsarrendet finge i hög grad provisorisk ka-

raktär, för produktionen vore synnerligen menlig. Härtill komme

som

omständighet. Arrendatorn bleve ofta omständigheternas

en annan av makt tvungen att i allt för hög grad ägna sig åt s. bolagsarbete. Behövde bolaget hans hjälp och framställde ett bestämt yrkande därom, v0det i allmänhet för brukaren i hans vanligen osäkra ställning mindre re rådligt att icke visa sig tillmötesgående. Och där arrendatorn icke sålun-

da tvingades bolaget, bleve han på grund sin fattigdom och nödvän-

av av digheten att för utskylder och sina levnadsbehov samt andra löpande av utgifter anskaffa kontanta penningar nödsakad att söka arbetsförtjänst i skogarna. jordbruket komme därigenom att stå tillbaka. Arrendatorn bleve sällan välbärgad, bleve han undan för undan allt fattigare. snarare Mer och försummade han jordbruket och kvarsutte i arrendet endast mer för att hava husrum och vedbrand åt familjen och sommarbete för hästarna. I övrigt försörjde han sig med körslor och dagsverken. Kommittén hyste följaktligen icke något tvivel att den norrländska jordom,

bruksj orden producerade avsevärt mindre, när den befunne sig i

en bolags-

arrendators hand, än när den sköttes självägande bonde.

av en

Kommittén framhöll vidare, att utredningen givit vid handen, ofta

att

verkliga jordbrukshemman, hemman ålder tjänat såsom underlag

som av

för självständiga jordbrukares existens, eller nybyggen, ägt verkliga

som förutsättningar för ett framtida jordbruk, lämnats utan någon egentlig skötsel och blivit ödehemman, sedan de kommit i bolags hand. Detta hade

i regel hänt, då byggnaderna varit såförfallna, att bolagen kunnat få någon arrendator, utan att byggnaderna iståndsattes, och då kostnaderna

för detta och för husens underhåll blivit så stora, att det erbjudna

arrendet icke kunde giva skälig ränta därå.

Såsom resultat undersökningen uttalade kommittén, jordbruket

av att i så avsevärd mån försämrats å ett så stort antal bolag förvärvade bond-

av hemman särskilt i övre Norrland, att minskningen i jordbrukets avkastning måste betraktas såsom betydande nationalförlust.

De sociala följderna bolagens fastighetsförvärv ansåg kommittén

av vara icke mindre betänkliga. Bland dessa framhöll kommittén i främsta rummet bondeståndets fortgående försvinnande. Åtminstone bön-

12,000

der hade sågverksrörelsen upphört att självägande. Största

genom vara delen av den jord, dessa förut besuttit, måste ett för den ökade

anses vara

folkmängden avstängt område. Bolagen hade nämligen i allmänhet visat

sig obenägna att till enskilda försälja jord, kommit i dess ägo, eller

som att upplåta odlingslägenheter därå. Även den folkstock, vilken såsom

nya arrendatorer å bolagshemman åtminstone delvis hämtade sitt uppehälle

jordbruk, befarades skola komma att så småningom förminskas, då

tendens försports att sammanslå flera bolagshemman till brukningsdel.

en Vidare framhöll kommittén den sociala otrevnad, bolagsväldet medförde för såväl bolagens arrendatorer och torpare ock ortsbefolknin-

egna som

i övrigt, samt vådan därav, att bolagens inflytande på det kommunala gen och politiska livet bleve alltför stort.

Av dessa och andra orsaker fann kommittén det nödvändigt att

vara ilag förbjuda tråvaruindustriens idkare att förvärva den jord,

som an-

såges böra kvarstanna i bondebesittning.

I nzvändniøngaø Beträffande de invändningar, kunde göras mot förbudslag-

som en mot en ;fär-

stiftning, anförde kommittén följande:

bzøzislagstvift-

ning. "Den huvudsakliga principiella invändning, framställts mot

som en lag av ifrågavarande beskaffenhet, är, att densamma skulle innebära en

Jeräøzkming grundsatseøz om allas likhet inför lag, att den skulle vara en

av klasslag, gynnade en viss grupp av näringsidkare på en annan grupps

som bekostnad. Om denna invändning än kunde hava något berättigande, därest förbudet mot fastighetsförvärv avsåge även enskilda idkare av trävarurörelse, saknar den varje fog, när förbudet utsträckes endast till bolag eller föreningar, s. särskilt bildade rättssubjekt, vilkas rättsliga exi-

v. stens uteslutande beror statens medgivande. Det lärer icke finnas nä-

av got, hindrar, att staten vägrar bildandet dylika rättssubjekt el-

som av nya ler bestämmer, att de redan bildade icke vidare få förvärva rättigheter av det eller andra slaget eller rättigheter överhuvud.

ena nya

Dylika förbud äro långt ifrån ovanliga i lagstiftningens historia. Särskilt kan i detta avseende hänvisas till de i utlandet talrikt förekommande

k. amortisationslagarna, att förekomma, att allt för mycken

s. som avse egendom hopas i de kyrkliga institutionernas hand. Och även inskränk-

ningar i bankers och andra penninginrättningars rätt att förvärva fastig-

het förekomma såväl i vårt eget land annorstädes. Kommittén fin-

som ner statens rätt i detta hänseende vara så uppenbar, att några principiella

betänkligheter därutinnan icke kunna hysas.

Det har vidare anmärkts, att förbudet skulle ett obehörigt in-

vara

grepp z äganderätten. Man syftar härvid på det förhållandet, att den

köpstarkaste spekulanter uteslutes från fastighetsmarknaden,

gruppen av fastighetsvärdena skulle komma att sjunka. Att detta kommer att bliva

fallet är tilläventyrs möjligt, att därför tala om ett ingrepp i ägande-

men rätten är lika obefogat att att ett dylikt ingrepp sker, när fas-

som anse,

tighetsvärdena sjunka på grund av ex. ändringaritullagstiftningen. Här-

jämte bör märkas, att sänkning i fastighetens marknadsvärde dock icke

medför någon minskning den avkastning jorden lämnar. För ägare,

av en som behåller sin jord, har sålunda ett förbud i denna riktning ingen olä-

genhet. I detta sammanhang böra några 0rd ägnas åt frågan, i vad mån

en förbudslag kommer att gagna de nuvarande, älvägande, mindre jord-

brukarna. Det är därvid klart, att för en jordägare, vars ekonomi är så undergrävd, att han icke kan behålla sitt hemman, för honom är förbudslagen till ingen nytta utan till skada. Vare sig förbudslagen fin-

snarare

eller ej, måste han gå ifrån sitt hemman, och förbudslagens tillvaro nes kan för honom blott hava den följd, att han för sitt hemman möjligen får mindre betalt än han eljest skulle fått. Förbudslagens fördelaktiga verkningar i detta fall inskränka sig därtill, att de framtida ägarna till hemmanet bliva enskilda och bolag eller föreningar. Ingenting är

personer

i själva verket ett kraftigare bevis än detta därpå, att förbudslagen icke är någon klasslag. Det kan hårt att sålunda i någon mån uppoffra

synas den enskildes intresse för det allmänna ändamålet att bibehålla ett nyttigt socialt element. Men liknande åtgärder har i alla tider statskonsten understundom varit tvungen vidtaga; och i förevarande fall har lagstiftaren stö-

det för ett dylikt ingrepp i synnerligen utbredd allmän opinion. Lyck-

en ligtvis är det att hoppas, att de mindre jordbrukare, sålunda skulle få

som lida för det allmänna bästa, icke utgöra något avsevärt antal. Såsom framgår redogörelsen för orsakerna till böndernas fastighetsförsäljningar,

av ske försäljningarna i ett stort antal fall utan att framtvingade nöd.

vara av Dylika försäljningar skulle hädanefter utebliva, när bolagens köpeanbud icke vidare kunde locka. Bonden tvingades sålunda att behålla sin jord. Att döma det stora antal d. bönder i Norrland, som nu gå ångerköpta,

av därför att de sålt sina hemman, lärer kunna förvänta, .att detta tvång

man i regel kommer att lända till bondens bästa och att han och hans efterkommande ganska snart skola komma att med tacksamhet konstatera detta.

Man har ytterligare mot förbudslag ifrågavarande beskaffen-

en av het invänt, att densamma svårligen kan bliva effektiv. Ett bolag, vilket trots lagen vill förvärva sig, praktiskt taget, inflytande över en fas-

samma tighet vinnes äganderätt, kan, säger låta enskild per-

sorn genom man, en

inköpa fastigheten samt till bolaget överlämna så stora inteckningar

son i densamma, att bolaget, för den händelse ägaren icke ställer sig dess önskningar till efterrättelse, kan när som helst låta exekutivt försälja fastig-

heten och därvid inropa den genom ett villigare redskap. Möjligheten av dylika förfaranden till lagens kringgående för någon tid är naturligen icke

utesluten. Men att så skulle komma att ske i någon större utsträckning, an-

kommittén föga troligt. Åtgärder avseende lagens kringgående äro näm-

ser ligen alltid förenade med kostnader och besvär samt åtskillig risk, särskilt med avseende på möjligheten att missräknat sigi fråga de

av man om an-

vända redskapens pålitlighet och tillmötesgående. Det torde vidare från åt-

skilliga synpunkter komma att medföra obehag för ett bolag, det hän-

om synslöst skulle trotsa ett dylikt, av en utbredd allmän opinion understött förbud. Skulle emellertid lagen komma att på detta sätt kringgås, får man ytterligare till, något kan göras till förekommande de miss-

se om av bruk, visa sig kunna äga rum, men att för blotta möjligheten miss-

som av

bruk, alldeles underlåta att begagna sig ifrågavarande utväg, den

av om överhuvud eljest är lämplig, kommittén föga framtidsklokt.

synes vara

Man har slutligen velat göra gällande, att ett förbud berörda

av ovan

beskaffenhet skulle verka hämmande och tillintetgärande på trä-ziarurärel-

hindra andra för Norrland nyttiga industrier.

sen och uppkomsten av

Dessa finner kommittén obefogade. Enligt kommitténs för-

farhågor vara

menande har Sverige redan ett så tillräckligt antal trävaruaffärer,

norra

behöver befara, att icke förädlings- och avsättningsrö-

att man ingalunda

relsen skall kunna skötas på det nationalekonomiskt fördelaktigaste sät-

även sågverksbolagen icke vidare få obegränsat utbreda sig över tet, o1n de i böndernas ännu kvarvarande jordområden. Det torde råda mer

ägo

trävarurörelsen nått gränsen för sko-i än mening därom, att numera

avkastningsförmåga. Denna rörelses ytterligare uppdrivande ge-

garnas

i obegränsad omfattning kan därför icke vara

nom fortgående jordförvärv

önskvärd. Och då kommittén icke ansett sig böra föreslå längre gående

förbud, än är nödigt för att åt bondeståndet bevara de ägor, som för

som

dess framtid äro oundgängligen erforderliga, och följaktligen hel del

kan, så finnes nödigt, för de nuvarande trävaruaffärernas

skogsmark om

konsoliderande få förvärvas, icke behöva hysa några farhågor

synes man för trävaruindustrien. Vad åter angår de industrier, som icke äro att

hänföra till sågverksrörelse eller rörelse, avseende att förädla sko-

annan

avkastning, så lära väl dessa sällan i behov av ett större garnas vara

eller mindre jordutrymme. För dylikt utrymme bör naturligtvis undantag

från förbudet alltid medgivas."

Kommittén sitt förslag till att omfatta förvärvsförbud Enskilda

begränsade

.rkcgsspeku-

för och föreningar. Någon anledning att inbegripa enskilda skogs-

bolag lanter inbespekulanter under förbudet ansåg kommittén föreligga och anförde här- grepos zm-

rløøförbudet. utinnan följ ande. De gynnsammaste tiderna för att bilda framgångs-

nya rika trävaruaffärer förbi. Föga troligt att med rådande höga

vore vore, skogspriser enskilda kapitalister skulle finna det särdeles lockande att göra

skogsaffärer i större skala och i avsikt att för längre framtid samman-

hålla större skogskomplexer. Att utan bolagsbildning uppbringa det kapi-

tal, erfordrades för jorduppköp i sådan skala, att det medförde so-

som ciala vådor, lätt. Naturligtvis finge dock räkna med, att en

vore man del enskilda skogsspekulanter fortfarande ditintills komme att göra

som

tillfälliga hemmansaffärer, avseende att få tillfälle att på en gång tillgo-

dogöra sig samlat skogskapital. I dessa fall bleve dock i regel de för-

ett värvade hemmanen, sedan skogen å dem avverkats, snart åter försålda,

och de undandroges därigenom icke bondeståndet på definitiva sätt,

samma

de bolagens Även de icke

som om ingått i de stora skogsbesittningar. om

såldes, bleve de förr eller föremål för arvsdelningar, naturlisenare som

gen påett synnerligen effektivt sätt motverkade skadlig jordkoncentra-

tion. Tre reservanter inom kommittén ansågo, att det åsyftade målet, den självägande bondeklassens bevarande, kunde ernås den komgenom av mittén föreslagna lagstiftningen förvärvsförbud för bolag och föreninom gar. Följden av en sådan lagstiftning skulle blott bliva, att priset på jorden komme att sjunka och enskilda spekulanter lämnades fria händer att förvärva densamma. Detta orättvist och kunde så mycket mindre vore vara

vålbetänkt, .som dessa spekulanter oftast i saknad nödigt rörelsekapital

av lreves att skövla skogen.

Jiörzwirvx- Kommittén ansåg icke behövligt, att förvärvsförbudet omfattade all förbud erjord. Den till ett hemman hörande skogsmark, hänför-lig till forderligt be- som vore

träffande s. stödskog och odlingsområde, borde kunna utan förfång frånskiljas

rzzark,.rom hemmanet och fritt gå i handel. Med avsåges den

stödskog skog, som er-

vore Izänfärlig till stöd- fordrades för att trygga ett hemmans bestånd såsom självständig jordxkog eller od- och till sådan hänfördes

bruksenhet, blott husbehovsskog utan jämväl

lingsonzrådø. ett visst, för ringa mått saluskog. Erfarenheten hade nämligen visat, att särskilt i det inre landet eller den skogsbygden, där jordkulturen s. var yngre och mindre försigkommen, samt skörden sällan utföll ogynn-

samt eller alldeles slog fel, jordbrukaren behövde taga de penningar,

som erfordrades till skatter och utlagor samt inköp del förnödenav en heter, ur skogen och att han förty omöjligen kunde undvara avsaluskog. Ledamoten av kommittén hr C. Lindhagen, med vilken ledamoten hr Bromée instämde, skiljaktig i fråga dispositionen den var om av

skogsmark, som utgjordes av stödskog eller odlingsområde. Han före-

slog för sin del, att innan försäljning sådan skog till bolag eller föreav ning finge gå i verkställighet, hembud skulle ske till kronan och vederbörande kommun företrädesrätt för kommunen att övertaga köpet. Härigenom skulle beredas möjlighet att avsätta skogen till allmänning. V unne detta förslag bifall, hemställdes, att all skogsmark måtte inbegripas under förvårvsförbudet.

Lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och för-

ening att förvärva fast egendom.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad norrlandskommittén hem

ställt förelade Kungl. Maj 1906 års riksdag proposition med förslag till

lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast

egendom. I anledning propositionen väcktes hr Lindhagen jämte ett tret-

av av tiotal andra ledamöter andra kammaren motion i enlighet med dennes

av inom norrlandskommittén avgivna reservation. I första hand yrkades dock totalförbud för bolag och förening att förvärva jordbruksfastighet. Motionärerna framhöllo bland annat, att den, som i bolagens omåttliga jordförvärv säge stor samhällsfara, kunde icke vidgå, att kommitténs och

fiungl. Maj :ts förslag gjorde tillfylles. Bolagens jordförvärv måste re-

dan vid dåvarande tidpunkt än tillräckligt stora och genom att

anses mer få förvärva ytterligare fastigheter skulle deras ekonomiska, sociala och politiska övermakt ytterligare stärkas på bekostnad bondeståndet och den

Övriga befolkningen. Tidigare hade också önskningarna samlat sig kring

totalförbud. Motionärerna erinrade om, att andra kammaren åren 1901 och 1903 antagit provisorisk lag i detta syfte och att norrlandskommittén,

en innan densamma sitt slutliga yttrande, hemställt sådan provi-

avgav om en sorisk lag. I talrika kommunalstämmobeslut, mötesresolutioner och petitioner hade också, ofta i de kraftigaste ordalag, förordats totalförbud.

Jämväl länsstyrelsen i Jämtlands län hade i avgivet yttrande över kom-

mitténs förslag hemställt dylikt förbud.

Sedan riksdagen antagit förslaget, utfärdades lag i ämnet den 4 maj

1906. Denna avsåg först bolag och ekonomiska föreningar, utsträcktes

men

år 1911 att gälla alla slag föreningar. Genom lagen stadgas förbud för

av bolag och föreningar att å landet förvärva odlad och odlingsbar mark samt stödskog. Huru mycket skog på varje ort skall hänföras till stödskog, be-

stämmes detaljerat i lagen. Konungen äger dock på grund särskilda om-

av ständigheter medgiva tillstånd till förvärv mark, som nu nämnts. Erhål-

av les sådant tillstånd, blir fånget ogillt. Tillstånd erfordras för förvärv av annan mark än ovan omförmälts, heller för förvärv av fastighet, som

äger sitt huvudsakliga värde i äbyggnaden eller huvudsakligen är avsedd

till tomt, upplagsplats eller dylikt, eller utgör stenbrott, eller lertag,

grustorvmosse, vattenfall, fiske eller dylikt. Sådant förvärvs giltighet är dock

beroende därav, att förvärvaren inom viss tid efter fånget underställer det-

samma Konungens befallningshavandes prövning. Konungens befallnings-

havande skall därvid tillse, att fastigheten är den beskaffenhet, den-

av att

samma inbegripes under förvärvsförbudet. Har Konungens befallnings-

havande en gång förklarat fastighet sådan beskaffenhet, gäller det-

vara av ta även vid framtida överlåtelser fastigheten eller del därav. Fastig-

.av het, som vid lagens ikraftträdande tillhörde bolag eller förening och

sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet, får utan avseende å markens beskaffenhet fritt förvärvas.

Likaledes äga bolag och föreningar att å exekutiv auktion inropa fastighet, ändå att däri ingår mark, för förvärvande i ord-

vars annan ning tillstånd erfordras. Emellertid måste bolag eller förening, in-

som ropat dylik fastighet, för att behålla densamma söka Konungens tillstånd. Erhålles sådant tillstånd, måste bolaget eller föreningen åter avyttra fastigheten inom sådan tid, att lagfart å fånget kan sökas, förrän tre år förflutit från det auktionen laga kraft. Har sistnämnda tid tillända-

vann gått och framgår vederbörande domstols lagfartsprotokoll, fas-

av att

tigheten är avyttrad, förordnar Konungens befallningshavande, att fastig-

heten skall säljas i exekutiv ordning. Å den auktion, i anledning

som av sådant förordnande hålles, får fastigheten åter inropas bolag

av samma

eller förening. Har bolaget eller föreningen inropat fastigheten för att skydda någon sin fordran eller rättighet, varför fastigheten på grund

inteckning eller enligt II kap. 2 § jordabalken häftar, och kan bolaget eller

föreningen visa sannolika skäl, att fastigheten kunnat utan förlust avyttras inom den ovannämnda respittiden, äger Konungen på särskild ansökan

medgiva förlängd respittid efter ty skäligt prövas. Lagens tillämpningsområde utgjordes ursprungligen vissa delar

av av

Kopparbergs län, vissa inom Hälsingland belägna socknar Gävleborgs

av län samt Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län i deras helhet.

Förslag om ändringar i den norrländska förbudslagen.

Annzärkøzin- Redan vid den norrländska tillkomst uttalades såväl in-

förbudslagens

gar mot f.örbuds/agent. om högsta domstolen inom riksdagen starka tvivelsmål, huruvida det

som

med lagen avsedda syftet, den självägande bondeklassens i Norrland bibe-

hållande och jordbrukets skyddande, skulle kunna på denna väg realiseras, ävensom beträffande nyttan lagens verkningar i övrigt. Å sidan ut-

av ena talades farhågor, att den norrländska trävaruindustriens fortbestånd och utveckling skulle komma att lida genom inskränkningen i trävarubo-

men lagens rätt att förvärva fast egendom och att lagen heller skulle bliva till för bönderna, enär den utan tvivel skulle medföra avsevärd sänk-

gagn ning salupriset på deras hemman. Ä andra sidan framhölls, att det

av åsyftade skyddet för böndernas jord och skog med all sannolikhet icke skulle vinnas, då det icke blott fortfarande komme att för enskilda skogs-

spekulanter, vilka enligt sakens natur långt mindre benägna för och

vore i stånd till rationell och uthållig skogshushållning än bolagen, stå öp-

pet att inköpa skogshemman för omedelbar avverkning, utan jämväl kom-

att bliva möjligt för bolagen att genom bulvaner vid hemmansköp eller me

på andra vägar göra lagens stadganden verkningslösa. Efter lagens antagande visade det sig, att meningarna densamma

om alltjämt lika skiftande. Å sidan ansåg fortfarande för-

voro ena man en budslagstiftning förevarande beskaffenhet såsom principiellt förkast-

av lig och förmenade, att den norrländska förbudslagen dels icke visat sig effektiv i det därmed avsedda syftet dels ock i övrigt medfört övervägande

skadliga verkningar. Ä andra sidan funnos också de, visserligen an-

som

sågo, att förbudslagstiftning varit nödig och välgörande, förme-

en men

nade, att den norrländska förbudslagen icke gått tillräckligt långt i för-

budsriktning, utan att den borde i sådant avseende förändras och fullständigas. I ena som andra fallet synes man dock hava mindre stött sig på eller utgått ifrån några lagens tillämpning vunna erfarenheter än från

av förutfattade eller mindre teoretiska synpunkter eller ock från enstaka

mer

fall, som man velat generalisera.

Under det lagens motståndare nöjde sig med att i tal och skrift upprepa sina påståenden om lagens ineffektivitet och skadliga verkningar samt att sätta ett bestämt motstånd mot alla förslag dess utsträck-

ning, sökte anhängarna den andra skildrade uppfattningar

av av ovan

därjämte att alltjämt förnyade förslag hos riksdagen åstadkomma

genom

skärpning lagen till vinnande större effektivitet hos densamma. en av av en

Sålunda återupptogs i motion vid 1907 års riksdag förslag om för- Förslag

4 förvärvsförvärvsförbudets utsträckande att avse även den skogsmark, som vore att

budet: ui-

hänföra till stödskog eller odlingsområde. Motionärerna hemställde, att 3 strävclaaød-eatt

och förvärva sådan mark, avsealt mark.

§ i lagen, vilken medgiver bolag förening att

måtte utgå eller ock, detta kunde bifallas, att dylikt medgivande icke

om skulle få lämnas beträffande Västerbottens och Norrbottens läns

lapp-

marker eller de socknar inom Norrbottens och Kopparbergs län, i vilka

vid avvittringen avsevärd del skogsmarken avsatts till allmänningar.

en av

Lagutskottet avstyrkte motionen under framhållande, bland än-

annat, att damålet med norrlandslagstiftningen att vidmakthålla och stärka den

vore

självägande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarna och befrämja jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar. En lagstiftning,

avseende totalförbud för bolags förvärv fast egendom, skulle skjuta

av över detta mål och sannolikt bliva till betydande skada för trävaruindustrien utan motsvarande nytta för landet eller den klass, särskilt

man velat därmed. Den skulle ock skapa ett monopol för sådana före-

gynna tag, vilka redan vore i besittning av erforderlig skogsmark för sin drift, men hämma den vidare utvecklingen andra företag och därigenom på

av detta för vårt land så viktiga område kväva företagsamhetslusten. Slut-

ligen framhölls även, att man ännu hade alltför ringa erfarenhet lagens

av verkningar. Lagutskottets hemställan godkändes första kammaren,

av varemot andra kammaren antog vid utskottsbetänkandet fogad

en reservation totalt förvärvsförbud rörande hemman inom Norrbottens och Väs-

om terbottens läns lappmarker.

Vid 1908 års riksdag återkom yrkandet ändring förenämnda

om av 3 men då i den formen, att ett sådant tillägg till paragrafen skulle gö-

att då avtal förvärv enligt 3 § ägt staten eller den kommun, ras, om rum, där jorden belägen, skulle berättigas att på vissa villkor inlösa den-

vore

samma. Lagutskottet, som ansåg förslaget "förtjänt beaktande", till-

av styrkte detsamma, i enlighet varmed också andra kammarens beslut utföll, varemot första kammaren avslog motionen.

Förslaget upptogs åter vid 1909 års riksdag, blev då lagutskottet

av avstyrkt, men antogs av andra kammaren, under det den första

liksom

föregående år avslog detsamma.

Även vid års riksdag förekom enahanda förslag med

1910 samma resultat.

Förslag om I en vid 1909 års riksdag väckt motion hr Lindhagen upptogs frå-

av färbudslagerzs gan om förbudslagstiftningens utsträckande till vissa enskilda personer; utsträckande att avseide- särskilt omnämndes bolags intressenter och tjänstemän samt enskilda ella före-

skogsspekulanter. Såsom skäl framhöllos de vid förbudslagstiftningens

ningar och enskilda per- förberedelse uttalade farhågorna för lagens kringgående, vilka förmena-

des hava bestyrkts uppgifter i varjämte det åberopades lag- .toner samt

av pressen,

omutredning

stiftningsföredömen från Norge och Finland. Lagutskottet avstyrkte mo- angående

tionen, heller riksdagen bifölls. lagens verk-

som av

ningar.

Vid 1910 års riksdag upptogs ånyo frågan om utsträckande av för-

budslagstiftningen, allenast i form ett förslag utredning röran-

men av om de verkningarna densamma, särskilt beträffande bolagstjänstemäns och

andra dylika fastighetsförvärv samt fastighetsinrop bolag å

personers av exekutiva auktioner, i vilket sistberörda avseende missbruk även

upp-

hava ägt Lagutskottet avstyrkte den begärda utredningen så-

gavs rum.

onödig, för så vitt angick påståendet lagens kringgående genom

som om

fastighetsköp för bolags räkning bolagstj änstemän och andra, vilket för-

av menades icke kunna förekomma i någon vidare omfattning, varförutom framhölls, att lagen varit gällande alltför kort tid för att några bestämda omdömen dess verkningar skulle kunna erhållas. Denna hemställan

om godkändes första kammaren, varemot andra kammaren, i enlighet med

vid utskottets betänkande fogad reservation, beslöt skrivelse till en en

Kungl. Maj med begäran om en fullständig undersökning rörande verk-

ningarna den norrländska förbudslagen samt om framläggande på sätt

funnes lämpligt resultaten denna undersökning. som av av

Då vid 1911 års riksdag förslaget om en utredning åter upptogs, blev detta förslag lagutskottet tillstyrkt i huvudsaklig överensstämmelse

av med andra kammarens vid föregående riksdag fattade beslut. Kamrarna

intogo emellertid samma ståndpunkt som tidigare till förslaget, vilket allt-

så bifölls andra kammaren, avslogs av den första.

av men

Av vissa bestämmelser Kungl. Maj vid riksdag

i ett av samma framlagt förslag till lag ideella föreningar, vilka bestämmelser avsågo

att bereda möjlighet för ideell förening att övergå till ekonomisk, för-

anleddes Kungl. Maj att samtidigt förelägga riksdagen proposition om

sådan ändring förbudslagen, att denna skulle jämväl ideella före-

av avse

ningar. Ehuru det förstnämnda lagförslaget vann riksdagens gillande,

blev den föreslagna ändringen i förbudslagen det oaktat antagen. Lag här-

utfärdades den 22 juni 1911. om

Uti en motion vid 1912 års riksdag upptogs slutligen frågan om lagens utsträckning till att omfatta enskilda skogsspekulanter, varvid särskilt åberopades, att de år genomförda norrländska arrende- och van-

hävdslagarna avsåge jämväl dylika fastighetsinnehavare. Motionen avstyrktes lagutskottet, under åberopande att utredning i ärendet bli-

av av

vit igångsatt, samt avslogs även av riksdagen.

Den Widénska utredningen angående den norrländska förbudslagens verkningar.

Den 30 december 191 I beslöt Kungl. Maj att låta verkställa

utredning angående verkningarna av förbudslagen. Denna utredning an-

förtroddes åt landshövdingen Johan Widén, den 16 juni avläm-

som 1913 nade betänkande i frågan, för huvudpunkter här skall redogöras.

vars Förbudsla- Widén till effektivi-

upptog undersökning frågan om förbudslagens

gens effektet och kom därvid till det resultat, att i och med lagens antagande bolagens tivitet.

fastighetsköp i stort sett upphört inom lagens tillämpningsområde.

a ifrågasatt Enligt utredningen hade intill 1912 års slut allenast något över 5,000

I utsträckning hektar mark § förvärvats och Då vidsträck-

jämlikt 3 av bolag föreningar.

av förvärvsförbudet ta områden utan tvivel funnes, som kunde förvärvas enligt detta stadganatt omfatta all de, torde härav kunna i viss mån intresset hos

slutas, att trävarubolagen

mar/c.

för inköp av dylika skogsområden något avtagit. Ur de faktiska förhål-

landena syntes alltså icke något stöd kunna hämtas för ett ytterligare åt-

stramande på denna punkt av det genom lagen stadgade förbudet. Under-

sökningen visade ock, att bestämmelserna bibehållande åt hem-

genom o1n manen av stödskog behovet av skog såsom stöd för jordbruket vid dittills

skedda försäljningar merendels blivit i tillfredsställande omfattning tillgo-

dosett, möjligen dock med någon reservation för Kopparbergs län, där ut-

redningen icke kunnat lämna tillräckligt material för frågans bedömande.

Ur synpunkten jordbrukets främjande och den jordbrukande befolknin-

av gens självständighet syntes alltså icke heller skäl föreligga att borttaga

denna möjlighet för trävaruindustrien att förvärva skogsmark med ägan-

derätt. Någon inskränkning häri hade heller i de inhämtade yttrandena

från något håll påyrkats.

b Ifrågasøztt Utredningen heller stöd för ifrågasatt skärpning lagens be-

gav av ändring angåstämmelser angående rätt för bolag och förening att inropa fastighet å endebolags exeoch förenings kutiv auktion. I 82 fall hade sådant inrop skett. I den mån upplysning rätt att inro-

vunnits angående anledningen till dessa inrop hade det visat sig, att det

pa fastighet å irxckutiv mk- alltid hade varit fråga att skydda i fastigheten intecknad fordran. I

om tion. intet fall hade, så vitt det kunnat utrönas, försök från bolags sida gjorts

att framtvinga exekutiv auktion för att åtkomma viss fastighet. De farhå-

gor, som under förhandlingarna vid förbudslagens antagande uttalats för

att så skulle komma att ske, hade alltså, så vitt kunnat visat sig

man se, ogrundade. Icke heller hade från något håll antytts, att det skulle hava

förekommit fall, då bolag med användande rätten till inrop å exekutiv

auktion skulle hava sökt sätta sig i varaktig besittning av fast egendom ge-

skenförsäljning till enskild sålunda inropad fastighet; utan

nom person av bolagen i detta stycke lojalt hava ställt sig lagens föreskrifter till syntes efterrättelse. För erhålla så exakta uppgifter möjligt rörande den omfatt- c Kringgåatt som endeavlagen.

ning, i vilken bolag, med kringgående förbudslagen, förvärvat fastig-

av heter i dem närstående hade hänvändelse skett till kronopersoners namn, länsmän, kommunalnämndsordförande och ordförandena i hus-

fogdar, hållningssällskapens kretsstyrelser. Enligt sålunda erhållna upplysningar

skulle bulvanköp hava ägt i rätt stor omfattning. De talrikaste falrum len kommo på Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands län. I ordning därefter följde Västerbottens län, därpå Norrbottens län och sist Gävleborgs län. Om ett flertal fastigheter det, att de stodo under reuppgavs

spektive bolags direkta förvaltning. De, lånat sig till bulvaner, hade

som

nästan uteslutande varit bolagstjänstemän, i de flesta fall disponenterna

för respektive bolag, i vissa fall annan styrelseledamot, ganska ofta även någon underordnad tjänsteman skogsförvaltare, inspektor eller dylik,

vilkens egenskap bulvan, i synnerhet då det rört sig om större summor, av knappast kunde betvivlas. Sålunda hade sådan tjänsteman, veterligen en

förmögenhet, köpt ett hemman för 55,000 kronor. Transaktionen ha-

utan I

de ofta tillgått så, att bolaget erhållit inteckning i fastigheten för hela köpeskillingen eller ännu högre belopp. Därjämte hade bolaget tillförsäkrat

sig nyttjanderätt till egendom-en, vilken rätt jämväl ofta intecknats. Såsom bevis för att bulvanköp förelegat, hade av uppgiftslämnarna

i vissa fall köparen själv öppet medgivit det, att avverkat

åberopats, att

virke omedelbart överlämnats till bolaget, eller ock att bolaget självt avverkat med eget folk och med åsättande egna timmermärken, ävensom av att bolaget deklarerat till skogsaccis för det fällda virket. Såsom andra bevis uppgåvos, att fastighet förvaltades bolagets tjänstemän liksom dess av

Övriga fastigheter, att i händelse jordbruket utarrenderats, bolaget självt uppbar arrendeavgiften, att utskylderna för fastigheten erlades av bola-

gets ombud o. s. v. Såsom orsak till att ett bolag velat sätta sigi besittning någon viss av fastighet i del fall bolagets önskan, att i trots av gällande lag uppgavs en söka förvärva skogsområden, i andra att ett bolag, vilket förut varit ägare till de flesta fastigheterna i by, förvärv den eller de återen genom av stående önskat arrondera sitt område, understundom ock att det velat undgå kostnader för laga skifte. Någon gång hade förvärvet ansetts önsk-

värt för att förhindra eventuellt bruk till bolagets förfäng ett hemav mans strandråttigheter. Inköp av torp hade emellanåt skett för att komma i besittning den torpen medgivna husbehovsrätten å skog till bolaav

gen tillhöriga hemman

0. s. v. I utredningen upptogs till undersökning frågan, huruvida till man förhindrande fastighetsköp bulvan borde utsträcka förbudslaav genom gen att gälla jämväl de personer, som av bolagen oftast användes till bulva-

ner, nämligen bolags styrelseledamöter och tjänstemän. Till stöd för dylik

en åtgärd kunde åberopas, att lagstiftningen i Norge förut beträtt denna väg. Emellertid kunde icke förneka, att även det lagbud, härutinman som man nan påyrkat, måste i hög grad utsatt för faran att kringgås. Vidare vara kunde ifrågasättas, huruvida det anförda förhållandet lagens genom av kringgående i vissa fall det kunde fullt motiverat att utesluta de anses personer, som ett dylikt förbud skulle drabba, från all möjlighet till fastighetsförvärv inom den del landet det här gällde. Uppenbart för av vore

övrigt, vad anginge förbudslagens huvudsyfte, att så länge de på detta sätt

förvärvade områdena icke helt och fullt kunde bliva bolagsegendom, en

större möjlighet funnes, att de kunde återgå i bondeklassens händer, än

om de även formellt tillhörde bolag.

Av Konungens befallningshavande i de lagen berörda länen, vilkas

yttrande i frågan inhämtats, hade endast Konungens befallningshavande

i Kopparbergs län förordat lagbestämmelser i syfte att förhindra, att lagen på angivet sätt kringginges. Samtliga övriga befallningshavande hade avstyrkt vidtagandet av dylika åtgärder under hänvisning till det jämfö-

relsevis ringa antal fall kringgående, ändock i det stora hela kunav som nat påvisas, samt till den ringa effektivitet ett lagbud detta slag med av all sannolikhet skulle komma att få.

"Då man väger de olika Synpunkterna mot varandra, måste det alltså framstå såsom mycket tveksamtf yttrar XV idén "om skäl föreligga - att utsträcka förbudslagen uti här ifrågasätta avseende. För avgöranett de frågan skulle det utan tvivel intresse huruvida såav vara av att veta,

dant kringgående lagen, här åsyftas, till- eller avtagit. De inkomna

av som uppgifterna giva dock icke någon säker ledning för bedömande tiden för av de här omhandlade förvärven. Det likväl antagligt, de till den synes mest att mera övervägande delen hänföra sig till förbudslagens första tid och i mån-

fall omfattat fastighetsöverlåtelser, i själva verket varit planerade

ga som eller till och med kontraherade, innan lagen utfärdades. Man på vissa synes håll rent hava i början intalat sig den föreställningen, förbudslaav att

gen allenast vore ett provisorium, som inom en jämförelsevis snar framtid skulle komma att upphävas, och att därför icke borde låta tillfället till

man köp gå sig händerna. Det torde därför kunna antagas, att med tiden

ur även bolagen skola loj alt komma att i detta avseende ställa sig lagen

mera till efterrättelse. Häruti skulle alltså föreligga ett praktiskt skäl att icke

för närvarande vidtaga någon utsträckning förbudslagen i förevarande

av hänseende. För den allmänna rättsuppfattningen måste dock alltid ett kringgående av lagen, huru det än må ursäktas, framträda såsom

synnerligen stötande; och skulle det Visa sig, att försöken därtill fortfara, torde

en lagstiftning i syfte att förekomma dylika, trots de betänkligheter, som

framställa sig däremot, icke kunna avvisas."

Till detta yttrande har i not tillagts följande: "Det har, sedan detta

betänkande redan förelåg färdigt i korrektur, till utredningen uppgivits, att ett trävarubolag med stora skogsegendomar i Ångermanland och Jämt-

land, vilket redan förut synes i jämförelsevis större utsträckning hava

praktiserat kringgående lagen på sätt här skulle ligga i under-

av avses, handling inköp bulvan dess disponent eller verkställande di-

om genom rektör i bondehand varande skogsegendom för halv miljon kronor.

av en Därest detta skulle bekräfta sig, torde det bliva ett mycket starkt skäl för

nödvändigheten, att för bolag, till den grad lämna å sido respekten för

som

gällande lag, lagstiftning, såvitt görligt, stävja möjligheten till dy-

genom lik trafik."

Utredningen upptog till besvärande jämväl spörsmålet, huruvida för- Förbudslabudslagen borde utsträckas att omfatta enskilda skogsspekulanters förvärv. gens ut-

sträckande

Enligt beräkningar, verkställts med ledning infordrade uppgifter

som av

att omfatta

från häradsskrivarna angående fastigheter, tillhöriga denna ka-

personer av enskilda tegori, s. "enskilda idkare av trävarurörelse samt i övrigt skogsspe-

v. personer, om vilka med säkerhet kunde antaga, att de innehaft eller innehade fastig- kulanters

man

heterna huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen, skulle j ordför-

värv. sådana personers j ordinnehav inom förbudslagens tillämpningsområde hava ökats från 77,166 mantal år 1906 till 97,03; mantal år eller från

1912 1,24 till 1,57 procent områdets hela mantalssumma samt i taxeringsvär-

av de från 4,4.9o,6oo kronor år 1006 till 7,893,2oo kronor år eller från

1912 1,12 till 1,5.- procent områdets hela taxeringssumma. Att märka är.

av att i mantalet icke ingå del fastigheter utan skattetal, vilka däremot

äro medräknade i taxeringsvärdena. I anledning denna utredning framhöll Widén, att den ökning

av av

de enskilda skogsspekulanternas jordinnehav, sålunda ägt rum under

som den ifrågavarande tiden, i det stora hela icke synnerligen stark. I

vore

jämförelse med de förvärv, som gjordes av de stora trävarubolagen, innebure dessutom de enskilda skogsspekulanternas förvärv icke något anmärkningsvärt. De fastigheter, vilka råkade i enskilda skogshandlares ägo, fråndroges nämligen i allmänhet icke på ett så definitivt sätt den jordbrukande befolkningen som de fastigheter, vilka komme i bolags hand. Na-

turligtvis förekomme även härutinnan stora skiljaktigheter, beroende på köparens ställning och arten av hans affärsrörelse. En del fastigheter förvärvades sålunda enskilda sågverksägare för deras rörelses jämna

av drift. Dessa fastigheter finge antagas i allmänhet för längre tid vara un-

dandragna bondbefolkningen och kunde närmast jämställas med de min-

dre sågverksbolagens egendomar. Men det långt övervägande antalet köp vore av helt annan art, nämligen rena spekulationsköp. köp gjordes

Dessa

i många fall förmögna bönder, i andra åter yrkesmässigt opererande

av av timmerleverantörer. Det vanliga därvid att den å fastigheten befint-

vore,

liga skogen på kortast möjliga tid och till minsta säljbara dimension

av-

verkades, varefter fastigheten hel eller styckad och vanligen i mer eller

mindre vanhävdat tillstånd såldes till någon jordbrukare.

Det från synpunkten av den fasta egendomens bevarande åt en självständig jordbrukarebefolkning mindre betänkliga i dessa hemmansköp mot-

vägdes alltså av de allvarsamma olägenheter desamma innebure för skogsskötseln. Botemedlet häremot vore en effektivare skogslagstiftning. En

utsträckning förbudslagen skullei detta avseende knappast vara till-

av fyllestgörande, då det fortfarande skulle stå de enskilda spekulanterna

fritt att förvärva avverkningsrätter å allmogeskogarna, vid vilkas utnyttjande fara för skogsskövling förelåge i lika stor utsträckning vid av-

som verkning å egna skogar. Vad beträffade jordbruket syntes den omständigheten, att de norrländska arrende- och vanhävdslagarna gällde även för dessa jordägare, utgöra ett skäl för, att behov ett förvärvsförbud i

av mindre mån förelåge, då deras missvård jordbruket härigenom kunde

på väg drabbas laga ingripande.

annan av

Utredningen visade också, att opinionen inom orterna i vida övervä-

i grad utsträckning förbudslagstiftningen till gälla

gande vore emot en av att

enskilda skogsspekulanter, vilket heller tillstyrkts någon bland Ko-

befallningshavandena. Efter allt att döma ansåge förbudets

nungens man

utsträckning i den omfattning, som härav skulle bliva följden, utgöra ett alltför hårt ingrepp i den fria fastighetshandeln. Mången gång skulle det,

om så skedde, tilläventyrs möta svårigheter att finna köpare till

en egendom, på grund ägarens obestånd eller andra orsaker måste gå till

som av av

salu. På grund av dessa skäl kunde utsträckning förbudslagen att

en av omfatta enskilda skogsspekulanter icke förordas.

För bedömande av förbudslagens inverkan på fastighetsomsättningen Förbuds-

lät Widén för tio representativa tingslag inom lagens tillämpningsom- lagens eko-

nomiska

råde verkställa vissa statistiska beräkningar angående fastighetsvärdena

verkningar. före och efter lagens ikraftträdande. För de ifrågavarande tio tingslagen

a påfastig-

gjordes sammanställningar av de i länskungörelserna publicerade lagfarts-

hetsomsâtt-

förteckningarnas uppgifter om erlagda köpeskillingar vid under perioder- øzingen, na 1903-1905 och 1908-1910 lagfarna fastighetsköp från enskilda, och

dessa uppgifter ställdes i relation dels till fastigheternas skattetal, dels till

deras taxeringsvärde vid och taxering. Då köpeskillingarna

en samma

ställdes i relation till taxeringsvärdena, framgick det, att vid fastighets-

köpen under åren 1903-1905, före lagens tillkomst, i medeltal

betalts 209 procent fastigheternas taxeringsvärde, därvid för fastighe-

av ter, som inköpts av bolag, betalts 241 procent och för fastigheter, in-

som köpts av enskilda, 177 procent taxeringsxrärdet, samt att vid fastig-

hetsköp under åren 1908-1910, efter lagens ikraftträdande, i

v. s. medeltal betalts jämnt 200 procent taxeringsxrärdet. Då saluvärdet sattes

av i relation till skattetalet, visade sig proportionen mellan de före och efter

år 1906 erlagda köpeskillingarnas höjd ungefär densamma.

vara

För att få frågan allsidigt belyst lät Widén jämväl utsända vissa frå-

gor till orterna. Frånsett de trakter lappmarkerna och skyddsskogs-

områdena där de enskilda skogarna underkastats utsyningstvång och

där följd härav indirekt även i följd förbudslagen generell

som men av en

sänkning i fastighetsvärdena inträtt, syntes de ingångna icke giva

svaren

anledning till antagande, att i stort sett allvarligare olägenheter för bond-

befolkningen i ifrågavarande hänseende Lippstått, ehuruväl i enskilda fall

förluster drabbat sådana, eller orsak nödgats avyttra

som av en annan

sina skogsfastigheter, nämligen i så måtto, att de vid försäljningen icke

lyckats uppnå så höga priser, man kunnat räkna med på den tid, då

som

jämväl bolag fingo öppet spekulera. Att märka dock, att vid tiden

vore

för förbudslagens antagande fastighetsprisen i Norrland uppskruvats i

onaturlig grad. En verklig feber att sälja hade uppstått utan annat på-

tagligt skäl än lockande hög betalning". Även utan lagstiftningens ingri-

pande skulle otvivelaktigt hava inträtt reaktion, återbragt för-

en som

hållandena i detta avseende till det normala. Denna reaktion hade

mera

förbudslagen inträtt tidigare än eljest skulle hava blivit fallet och genom hade sannolikt även framträtt skarpare. Men den betecknade utan tvivel

ett nödvändigt utvecklingsstadium och kunde knappast att beklaga,

vara

tvärtom. Man torde, rätt sett, knappast kunna finna den inträdda snarare sänkningen hava varit större än motsvarats den förutvarande ona-

som av

turliga höjningen av fastighetsprisen.

Att förbudslagen också verkat i riktning att förekomma hemmans-

försäljningar i oträngt mål till utom allmogens krets vore påtag-

personer ligt och framlyste också många ortsuttalandena.

ur av

Såsom slutomdöme i fråga förbudslagstiftningens inverkan på

fastighetsomsättningen kunde sägas,

"att den visserligen att i enlighet med sitt syfte sätta damm

genom en

för bolagens fastighetsförvärv verkat till inskränkning i fastighetsomsätt-

ningen dock icke i allmänhet åstadkommit någon skadlig stagnation

men på detta område,

samt att, i den mån det måste anses gagneligt, att fastighetsprisen icke över hövan dreves i höjden, förbudslagstiftningen i allmänhet även verkat välgörande i så måtto, att dessa priser återförts till mera normala förhållanden".

b på träva- I utredningen framhölls, att den tid, förflutit efter förbudsla-

som ruinduslrien.

ikraftträdande, varit alltför kort för att några tydliga verkningar i gens avseende å trävaruindustrien skulle hava kunnat Visa sig, samt .att orsaks-

sammanhanget så komplicerat, att det ytterligt svårt icke

vore vore om

omöjligt att med någon större grad tillförlitlighet fälla ett omdöme i

av ämnet.

Enligt uppgifter, infordrats från samtliga jägmästare i de norra

som länen, hade i allmänhet, vad de större trävarubolagen anginge, icke kunnat konstateras något ökat behov köpvirke. Undantag ägde rum be-

av träffande vissa större bolag i mellersta Norrland, förklarades deras

men ökade virkesbehov den starka stegring i trämassefabrikationen, som

av ägt sedan år 1906. Icke från något enda revir hade meddelats, att

rum påtagliga svårigheter syntes hava beretts trävaruindustrien brist

genom på råvara.

Försäljningarna från kronoskogarna hade under de senaste åren befunnit sig i jämn stegring. Det ökade utbudet från dessa skogar

en hade i väsentlig mån bidragit till att brist på råvara för sågverksindu-

strien dittills icke kunde sägas hava På vissa håll hade

förelegat. rent

av svårigheter mött att till skäliga pris finna köpare till kronovirket. Från flera de nordligar-e reviren hade uttalats, konkurrensen kronans

av att om

virke ännu ganska ringa.

vore

En ökning i försäljningarna från bondhemmanen hade från många håll intygats, tämligen allmän syntes den åsikten

men vara, att ökningen svårligen kunde sättas i direkt samband med förbudslagen.

Ökningen,

där sådan förekommit, hade främst varit tillskriva den

att enorma stegringen i virkesbehovet för trämassefabrikerna. I mån de äldre mång-

som

åriga avverkningskontrakten begynte att utgå, hade ökning i försälj-

en ningen till bolagen likvisst kunnat spåras, och syntes bolagen än

mera förr lägga på att köpa timret avverkat och framfört till vattendrag.

an Mer och hade det kommit i bruk, att i de län, där

mer skogsvårdsstyrelse

funnes, bönderna läte dennas tjänstemän verkställa

genom utstämpling på

sina skogar. Från ett län hade uppgivits, att i

par virkesköparna stor ut-

sträckning hade slutit sig tillsamman i syfte att hålla prisen på virke

nere.

Såsom sammanfattning framhölls i utredningen, det alltså visats,

att att på grund av ökade försäljningar från såväl statens allmogens sko-

som gar råämnestillgången snarare kunde sägas hava ökats än minskats.

Farhåga hade uttalats, att den förmärkta stegringen i

timmerpriser-

na kunde förväntas alltjämt fortsätta, tills den punkt uppnåtts, då den

sågverksrörelse, som vore hänvisad till köpvirke, icke längre skulle kunna

fortsätta, varav följden skulle bliva nedläggande sågverk, icke hade

av som tillgång på egen skog, och till följd därav ett ruinerande prisfall på virke. Ett övervägande föreliggande fakta syntes dock icke stöd för

av giva sagda antagande. Och än mindre syntes det befogat framställa nämn-

vara att da framtidsperspektiv såsom verkan Det skulle dock

en av förbudslagen.

ingalunda förnekas, att den sågverksidkare, kunde hämta sitt virke

som från skogar, förmådde tillskynda fördelar framför de företa-

egna sig gare, som nödgades lita till köpvirke, Man förbisåge dock, de

att stora jordkomplexen icke medförde enbart fördelar även rätt

utan en stor tunga genom förvaltnings- och ränteomkostnader. Att själva skogsrörelsevn

vore

vinstgivande för de gamla solida bolagen, berodde naturligtvis därpå,

att

dessa kommit i besittning sina stora skogsegendomar på tid, då fas-

av en tighetsvärdena ännu icke drivna så i höjden Det kunde icke

voro som nu.

vara en lönande hantering att på skogsegendomar, inköpts till de

som senaste årens uppskruvade pris, driva skogsbruk, såvida icke

nämligen man

med skogsbruk menade det hastiga och fullständiga realiserandet skogs-

tillgångarna.

Om anledningar till för trävaruindustriens framtid icke helt sak-

oro nades, det dock tämligen klart, att de förnämligast att söka i helt

vore vore andra omständigheter än den norrländska förbudslagen. Att denna skulle komma att utöva något på industriens utveckling i stort sett hämmande inflytande, syntes det egentligen kunna bliva tal blott i det fall, att

om lagen visade sig ägnad att motverka det arbete, gjordes eller kunde

som förväntas för att bringa skogarna i högre kultur och öka deras avkastningsförmåga eller med andra 0rd att den komme att verka hindrande på

uppkomsten och det allmänna genomförandet av en uthållig skogsskötsel

på de enskilda skogarna.

c på skogs- I vad mån förbudslagen haft eller kunde väntas få någon inverkan på skötseln. Wlidén för bolagens sätt att sköta sina skogar, ansåg det ännu vara tidigt att uttala någon bestämd mening Då tillfälle till ytterligare utvidg-

om.

ning de skogsområdena, utom på andra bolags bekostnad, efter

av egna

förbudslagens antagande endast undantagsvis kunde komma ifråga, finge

det likväl antagas, att industriens intresse än dittills skulle kom-

mer

koncentreras på ett bättre utnyttjande dessa. Från orterna hama att av de också uttalats, att under de åren allmänt spårats ökat intresse

senare

från trävarubolagens sida för skogskulturåtgärder.

Att förbudslagen redan till viss grad föranlett bolagen att i vid-

en sträcktare mån än eljest kanske skulle blivit fallet anlita de skogstill-

egna gångarna, hade från flera håll intygats. Om, såsom hade anledning

man

att förmoda, skogliga synpunkter vid dessa ökade virkesuttag mera än förr fått göra sig gällande, vore dock, från en allmännare ståndpunkt dylik utveckling icke så mycket att beklaga, även därav en

sett, en om ojämnhet i den framtida virkestillgången kunde bliva följden, vilken måhända komme att bereda industrien och den densamma beroende befolk-

ningen vissa, ehuru antagligen övergående svårigheter. De yttranden, som inkommit från skogstjänstemännen, hade med få undantag gått ut på att

någon inverkan förbudslagen i skogsvårdshänseende dittills kun- - om av nat märkas denna med avseende å skötseln trävarubolagens skogar

- av

varit välgörande natur än motsatsen. snarare av

skogar kunde det icke bestridas, att förbudsla-

Ifråga om allmogens förorsakat ökning antalet upplåtna avverkningsrätter. Detta

gen en av

delvis följd därav, att bönderna icke kunde sälja sina hemman vore en

till bolag.

Av skogsvårdsstyrelserna i de län, där sådana funnos, hade vitsordats, att väsentligt större förståelse och ett större intresse för skogs-

en vårdsarbetet under de sista åren begynt göra sig gällande bland allmogen.

Särskilt hade skogsvårdsstyrelserna ivrat för att få avverkningarna in-

förda på riktigare linjer och fördenskull i stor utsträckning lämnat sitt biträde vid utförandet stämplingar, utmärkandet av fröträd o. s. v.

av Det förhållandet, att allt större del avverkningarna å de smärre bond-

en av

skogarna blivit planlagd så långt görligt rationella principer,

efter vore

faktum väsentlig betydelse. Även de å dessa skogar med bi-

vore ett av

drag skogsvårdsmedel vidtagna kulturåtgärderna hade icke varit så

obetydliga. I de två nordligaste länen på grund av där gällande särskilda

vor-e

skogslagar faran för skogsskövling mindre än i de övriga delarna

av Norrland, å andra sidan hade åtgärderna för en förbättrad skogs-

men skötsel å bondskogarna varit synnerligen obetydliga. Det kunde, frånsett vissa stora familjebolag, sägas att bönder och bolag här skött sina skogar lika dåligt och att ändring till det bättre vore att vänta å bond-

en snarare

skogarna än å bolagsskogarna.

Av ett flertal skogstjänstemän hade framhållits, att förbudslagstift-

ningen öppnat ögonen på allmogen till klarare insikt skogens värde.

en om

så att allmogen allmänt börjat inse betydelsen skogshushållning och

skogsvård. Ett stegrat virkesuttag ägde visserligen rum, men på samma

gång ett rationellt sådant. I allmänhet hade dock ansett, att la-

mera man

verkat alltför kort tid, för att någon bestämdare verkan densamma gen av skulle kunnat förmärkas.

Den allvarligaste punkten ifråga om förbudslagens verkningar låge

utan tvivel däri, att den måste sägas hava givit friare spelrum för de

en-

skilda skogsspekulanterna. Därigenom att bolagen i det stora hela ute-

stängts från att köpa, hade nämligen fältet lämnats fritt för skogs-

mera

jobbarna. Man finge dock icke förbise, att dylika skogsspekulanter även

före förbudslagens tillkomst bedrivit sin verksamhet i ganska stor omfattning samt att det även medelst förvärvande av avverkningsrätter som

vore de dreve sina affärer. I sistnämnda avseende hade icke förbudslagen utestängt bolagen från konkurrens. Det för övrigt långt ifrån åda-

vore galagt, i vilken mån förbudslagen kunde sägas hava inverkat på om-

ens fattningen de enskilda skogshandlarnas hemmansköp. Erfarenheten från

andra håll, där inga förbudslagar existerade, vittnade tydligt att även

nog, på sådana trakter de enskilda skogsspekulanternas framfart farlig

vore nog för skogarna. Det enda effektiva hjälpmedlet mot rovhuggning och

annan skogsskövling, vilken kunde förekomma även på skogar,

som

dispon-erades av jordägarna själva, vore en verksam skyddslagstiftning be-

träffande all i enskild ägo varande skog.

d på iord- Widén hade jämväl företagit utredning angående det norrländska

bruket.

jordbrukets utveckling efter förbudslagens tillkomst. Utredningen visade,

att arealen odlad jord, antalet hästar, nötkreatur och svin samt skörden av säd och rotfrukter ganska väsentligt ökats under den tidsperiod,

som

utredningen avsåg. Vidare hade intresset för torrläggning och nyodling

betydligt stegrats samt föreningsväsendet visat en förvånande utveckling.

"Av denna utredning framgår" heter det i betänkandet "vilken

- -

livlig verksamhet, just under de senaste åren pågått för hö jandet det

som av norrländska jordbrukets ståndpunkt och vilket starkt ökat intresse, där-

som vid från befolkningens sida lagts i dagen. Naturligtvis är det icke menin-

gen att sätta dessa omständigheter i direkt samband med den norrländska förbudslagen och dess verkningar. Man har endast velat antyda, i vilken grad det ofta missaktade jordbruket i dessa trakter befunnits utvecklings-

bart och alltså visat sig förtjänt att här, ock tyvärr sent, gjorts vad

av om göras kunnat för att förhindra, att allt större delar därav berövats den

kraft till framåtgående, ligger i brukarens wäganderätt till jorden."

som

Allmänt Slutligen framhölls i betänkandet, att det stora mål, med lagen

som omdöme åsyftades, nämligen förhindrandet större del den norrländska

av att en av om för-

bondbefolkningen förbyttes till osjälvständiga arrendatorer, otvivelaktigt i

budslagens det hela uppnåtts. "I rent psykologiskt avseende har" yttrar Widén viverkningar. -

dare "lagens genomförande utan tvivel verkat uppryckande på den jord-

brukande befolkningen i Norrland. Därigenom gjordes nämligen ett slut på de klagovisor över den norrländska jordbruksbefolkningens betryckta

läge och jordbrukets över huvud ringa utvecklingsmöjligheter, lagens

som anhängare och motståndare under dess förberedelsetid visserligen från skilda utgångspunkter med lika iver utspredo och vilka helt natur-

men

ligt icke kunde undgå att verka deprimerande. Den förra upphetsningen

har efterträtts ett besinningsfullare betraktelsesätt, modlösheten har

ersatts av en djärvare och mera förhoppningsfull syn på jordbruksnärin-

gens möjligheter. Man har fått tro på den vidare fortsatta utvecklingen

den näring, åt vilken allmogen även i Norrland ålder ägnat sig, och av av på att statsmakterna kunna och vilja bereda den utrymme därtill. Härav hava stärkts modet och kraften till de ansträngningar, skola egna som framkalla denna utveckling."

Därjämte uttalades, att Konungens befallningshavande i flertalet av

de utav förbudslagen berörda länen i ganska bestämda ordalag hävdat

lagens nytta och behövlighet samt att folkopinionen inom dessa trakter i stort sett ställt sig enig att erkänna lagens verkningar såsom i det om

hela välgörande.

XVidén företog till särskild prövning det såväl reservationsvis in- Förslag om norrlandskommittén motionsvis i riksdagen framkomna yrkandet, hembudsom som

förbudslagens skyldighet att de fastighetsöverlåtelser, som ägde rum på grund av

vid förvärv skulle hembjudas staten eller vederbörande kommun till Övertagande. 3 enligt för-

Angående behövligheten och lämpligheten sådan lagändring hade in-

av en budslagens

hämtats yttranden från samtliga Konungens befallningshavande i de av 3§-

förbudslagen berörda länen. Av dessa hade endast Konungens befallningshavande i Kopparbergs län icke haft något att erinra emot införande

sådan hembudsskyldighet. Konungens befallningshavande i de övriga

av länen hade huvudsakligen framhållit, att ett stadgande det ifråsom icke syntes påkallat i betraktande den ytterst ringa omfattgasatta av ning, vari förvärv detta slag dittills förekommit. I anslutning till vad av

Konungens befallningshavande i dessa län andragit, ansåg Widén,

senare åtminstone för det dåvarande någon åtgärd i det antydda syftet icke att

borde vidtagas.

Förslag den norrländska förbudslagens tillämpning

om i delar riket.

övriga av

Redan vid den norrländska förbudslagens behandling i riksdagen år Riksdagarna 1906-1908.

1906 ifrågasattes, att dess tillämpningsområde skulle utvidgas. Vid I907 års riksdag påyrkades i motion hr Lindhagen utredning angående bo-

en av lags jordförvärv i mellersta och södra delarna av riket samt lagstiftning häremot på sätt, redan skett för de 1906 års lag. Visom norra genom dare hemställdes, att riksdagen måtte omedelbart besluta om tillämpning av denna lag i hela Gävleborgs län ävensom eventuellt utsträckning därav om

att gälla trakter inom mellersta och södra delarna riket, där fara för boav lagsförvärv kunde befinnas särskilt överhängande. I vid en annan samma riksdag av hrr G. M. Sandin och G. Jansson i Krakerud väckt motion hem-

ställdes, att förbudslagens tillämpningsområde måtte utsträckas åtminsto-

ne till Värmland. Lagutskottet fann det framgå den motionärerna av av

förebragta utredningen, att bolagens j ordförvärv jämväl i andra delar

av landet än dem den norrländska förbudslagen avsåg nått ganska avsevärda

dimensioner och mångenstädes alltjämt fortginge. Då de missförhållan-

den, i olika avseenden åtföljde ett sådant fortgående bolagsförvärv,

som vore allmänt kända, hemställde utskottet, att riksdagen måtte hos Kungl.

Maj anhålla om och fullständig utredning i ärendet och vidtasnar o1n gande av de åtgärder, som kunde föranledas denna utredning. Utskotav

tet tillstyrkte därjämte hr Lindhagens motion förbudslagens tillämpning

om i hela Gävleborgs län, avstyrkte motionen i övrigt, liksom ock hrr men Sandins och Janssons motion. Utskottets hemställan avslogs första av kammaren men bifölls andra kammaren. av

Vid 1908 års riksdag upptogs lagutskottets nyssberörda hemställan

om utredning i en motion hr Karl Staaff och femton andra medlemmar av av andra kammaren: "Det torde" yttrade motionärerna "vara på- - tagligt, att sedan statsmakterna i vissa delar landet infört förbud för boav lag att förvärva fast egendom och sålunda de synpunkter, accepterat som ligga till grund för sådan förbudslagstiftning, det icke kan finnas

en något

verkligt skäl att icke utsträcka tillämpningen principer till andra av samma delar landet, där den må finnas påkallad. Har funnit nödsakad av man sig

att för jordbrukets och den jordbruksidkande vidmakthål-

befolkningens

lande i Norrland lagstifta på sätt skett, bör ock, fara för som man om ett

överhandtagande bolagsförvärv hotar jordbruket och den jordbruksidkan-

de befolkningen i andra trakter, till att skydd åstadkommes även i fråse

ga om dem. Ja till och med, sedan norrlandslagstiftningen

man synes en gång kommit till stånd, i densamma hava till bestämd

anledning en upp-

fordran att rikta blicken även trakter landet. vad

mot övriga av Ty man

än må hava för tankar måste dock säker-

om norrlandslagstiftningen, ett

ligen av alla erkännas, att då den skulle komma till stånd, hade det varit

vida bättre, den kommit långt tidigare, än är fallet. Det bör om som nu då ock undvikas, att liknande för vissa andra delar ri-

en lagstiftning av

ket göres först, då missförhållandena redan alldeles för

gått långt." Vi-

dare framhölls, huruledes från trakter såsom åtskilliga Värmland, Dalarna och Skåne försports starka

klagomål överbolags jordförvärv i stor

skala. Särskilt påyrkades norrlandslagens utsträckning att gälla hela Gävleborgs län.

Därjämte återkom hr Lindhagen, understödd åtta andra ledamöter

av av andra kammaren, med sin motion från föregående riksdag.

Lagutskottet hemställde jämväl nu om tillämpning av förbudslagen i

hela Gävleborgs län avstyrkte motionerna i övrigt. Den norrländska

men förbudslagstiftningen hade föranletts den fara, bolagens där över-

av som handtagande jordförvärv ansetts innebära för jordbruket och den självägande jordbrukarebefolkningens existens. Såsom särskilda medverkande orsaker till det norrländska jordbrukets svaghet och behovet åtgärder

av för dess uppehållande måste även tagas i beräkning klimatet och jordens beskaffenhet fl. omständigheter, där bidragit att skapa särskilda

m. som förhållanden. I mellersta och södra delarna landet jordbrukets

av vore ställningen helt annan. Om någon fara för denna näringsgrens bestånd kunde här icke med fog talas. Att i sistberörda delar landet jord lik-

av som annan egendom understundom förvärvades huvudsakligen eller endast

i spekulationssyfte, torde väl ingen lagstiftning kunna förekomma. I vil-

ken omfattning förvärv i sådant syfte ägde kunde väl knappast ut-

rum, rönas. Och att fall förekomme, där redan förvärvade gårdar och

upptagna odlingar icke uppehölles och jord icke så användes, som ur rationell

synpunkt kunde önskligast, kunde enligt utskottets mening icke ut-

vara göra tillräckligt skäl att för hela sydligare delen landet så ingripa i be-

stående förhållanden, i motionerna åsyftats.

som

Första kammaren avslog båda motionerna, under det att andra kammaren beslöt i huvudsaklig överensstämmelse med hr Staaffs motion.

Hr Staaff återupptog sin omförmälda motion vid riksdagen Riksdagarna

1909. Med honom förenade sig ett flertal andra ledamöter andra kammaren. 1909-1912,

Därjämte väcktes av ett antal värmlandsrepresentanter särskild motion

utredning och åtgärder i anledning bolagens ökade jordförvärv i Värm-

av land. Andra kammaren biföll yrkandena utredning för mellersta och

om södra delarna riket samt därjämte för

av antog en provisorisk förbudslag

Värmland att gälla tillsvidare intill den december Första kamma-

I 1912. ren ställde sig såsom förut helt avvisande.

Även vid riksdagen återkom hr Staaff med sin motion från

1910 1908

och 1909. Den föll även på första kammarens motstånd.

Frågan om förbudslagens tillämpning i hela riket återupptogs

av hr Lindhagen i motion vid års riksdag. Utredning beträffande sär-

en I9II

skilt Värmland påyrkades därjämte av representanter från detta landskap. Motionerna rönte Öde vid föregående riksdagar.

samma som

Vid riksdagen framlade Kungl. Maj proposition om förbudsla-

I9I2

utsträckande till hela Gävleborgs län. Propositionen så till vida gens vann riksdagens gillande, att beslut fattades att hela Hälsingland skulle inbe-

om gripas under lagens tillämpningsområde. I enlighet härmed utfärdades den IO maj 1912 lag i ärendet.

jordunder- Redan dessförinnan eller den 30 december 1911 hade Kungl. Maj äk ningen. beslutat verkställa skyndsam undersökning mindre rörande omfattnin-

bolags jordförvärv i mellersta och södra delarna av riket än även gen av i vad mån berörda jordförvärv i olika avseenden kunde verka

anses av-

sevärt till för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens berätti-

men gade intressen, i vilken undersökning lämpligen borde inbegripas enskilda

j ordinnehav i nämnda delar riket, i den mån sådant innehav personers av kunde ägnat att medföra verkningar nyss angiven art.

anses av

De utsedda sakkunnige, som antogo namnet jordundersökningen,

framlade den 1913 betänkande angående jordfördelningen i Värm-

10 mars land och därmed sammanhängande förhållanden. I detta framhölls, att

bolagens jordförvärv i Värmland nått betydande omfattning, i vissa

en trakter så stor, att någon självständig bondejord där knappast längre fun-

De förhållanden, på vilka norrlandskommittén grundat sina omdönes.

hade undersökningen funnit i så gott alla avseenden äga sin motmen, som

svarighet i Värmlands län. Undersökningen ansåg därför det nöd-

vara vändigt att stadga totalt förbud för bolag och föreningar att där förvärva

bondejord, och föreslog, att den norrländska förbudslagen med undantag

3 § skulle äga tillämpning även inom ifrågavarande län. av

Sedan de sakkunnige avsagt sig uppdraget, tillkallade chefen

en av

för justitiedepartementet den juni 1913 i den avgångnes ställe två an-

13 dra sakkunniga och framhöll därvid, hurusom han funnit det angeläget, att den verkställda undersökningen j ordförhållandena i Värmland fullstän-

digadves i närmare angiven riktning. I anledning härav framlade j ordunder-

sökningen den december ett nytt betänkande, vari lämnades fram-

30 1915 en

ställning jordförhållandena i Värmland social synpunkt samt fram-

om ur ställdes de förslag, vartill förhållandena föranledde. I betänkandet fram-

höll undersökningen ånyo nödvändigheten att förbud stadgades för bo-

lag och föreningar att förvärva bondejord. Undersökningen framlade jäm-

väl ånyo förslag till sådan lag. Denna gång ansåg likväl icke er-

man

forderligt, att skogsmark sådan beskaffenhet, att den enligt den norr-

av ländska förbudslagen finge utan tillstånd förvärvas bolag och förening,

av inbegrepes under förbudet.

Emellertid hemställdes sådan revision sagda förbudslag, att

om av däri inrymdes förköpsrätt för stat och kommun till mark av omförmäld beskaffenhet. Till stöd för denna hemställan åberopades i det stora hela

skäl, framförts i hr Lindhagens reservation i norrlandskomsamma som mitten och i den förut omnämnda motionen vid 1908 års riksdag.

Undersökningen hemställde därjämte, att den norrländska förbudsla-

måtte kompletteras med föreskrifter, vilka enskilda skogsspe-

gen genom kulanter i likhet med bolag och ekonomiska föreningar inbegrepes under lagen. Det. måste nämligen lucka i denna lag, att densam-

anses vara en

tillämpning på enskilda skogsspekulanter. Även viss

ma ägde om en

sanning låge i det ofta upprepade påståendet, att dessa förvärv

personers aldrig kunde bliva den omfattning bolags och att de icke heller

av som finge varaktighet i tiden, vore det kvarstående missförhållandet

samma dock så påfallande, att det icke kunde försvarligt att blunda för den-

vara .

sak, helst det visat sig, att de enskilda skogsspekulanterna ofta ginge na

längst i ödeläggande både skog och odlad jord.

Den 28 januari 1916 beslöt Iiungl. Maj med hänsyn till nödvändig-

heten att under dåvarande förhållanden iakttaga den största möjliga sparsamhet med statsverkets utgifter för olika ändamål, att med fullföljandet

jordundersökningens arbete skulle tillsvidare anstå. av

I anledning jordundersökningens framställning framlade Kungl.

av Riksdagen Maj vid års riksdag proposition utsträckning den norrländska år I9I7.

1917 om av förbudslagen till de nordliga häraderna Värmland. Sedan motioner

väckts att hela länet skulle inbegripas under lagens tillämpningsom-

om, råde, beslöt riksdagen i enlighet därmed, varefter den 2 maj 1917 lag utfärdades förbudslagens tillämpning även i Värmlands län.

Vid samma riksdag väcktes av hr Lindhagen motion om att riksdagen måtte hos Kungl. Maj anhålla återupptagande den avbrutna un-

om av

dersökningen rörande omfattningen bolags jordförvärv och enskilda

av per-

större j ordinnehav i mellersta och södra delarna riket samt i vad soners av mån berörda jordförvärv i olika avseenden kunde verka avsevärt till

anses

för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens berättigade intresse,

men

ävensom framläggande för riksdagen de förslag till lagstiftning eller

om av andra åtgärder, berörda undersökning föranleddes. Motionären

som av

framhöll, att det syntes kunna försvaras, att på sätt skedde på mån-

som ga orter bondbefolkningen ginge starkt tillbaka och ersattes med bolagsarrendatorer utan något helst skydd lagstiftningen, liksom det icke

som av heller kunde riktigt att undanskj uta all undersökning förhållandena

vara av

på de stora godsen. Lagutskottet fann det knappast kunna påstås, att den

farhåga, föranlett tillsättandet av jordundersökningen, saknat all

som grund. Den av jordundersökningen beträffande Värmland åstadkomna

statistiken visade, att aktiebolagens fastighetsinnehav inom detta landskap

under de årtiondena tilltagit och att förvärven på ti-

senare senare den fortgått i ökad skala. En sådan utveckling kunde också medföra överhängande faror mångenstädes för beståndet självständig bondeklass

av en

och ett livskraftigt jordbruk. Utskottet hemställde därför, att riksdagen

måtte besluta skrivelse till Kungl. Maj :ti överensstämmelse med motionä-

hemställan. Utskottets hemställan bifölls andra kammaren rens av men av-

slogs av den första, i följd varav frågan förföll.

Riksdagen Vid 1918 års riksdag framfördes sistberörda motion ånyo hr A.

av år 1918. Werner. väckte hr Åkerlund motion skrivelse till

Därjämte om Kungl.

Maj med hemställan, att Kungl. Maj måtte taga i övervägande, huru-

vida icke en sund utveckling krävde inskränkning i aktiebolags rätt att be-

sitta och förvärva jordegendom i riket och att, därest en sådan inskränk-

ning funnes erforderlig, Kungl. Maj ville så fort ske kunde förelägga riksdagen förslag till erforderliga åtgärder därför. I motionen uttala-

des, att det icke syntes dag för tidigt, att statsmakterna såge till,

vara en att någon gräns sattes för juridiska oerhörda förvärv landets

personers av

jord och utrotande den jordbruksidkande befolkningen. Lagutskottet

hemställde skrivelse till Kungl. Maj med begäran jordundersök-

om om ningens upptagande. Även biföll andra kammaren avslog den för-

nu men sta lagutskottets hemställan.

Lagstiftning grannländerna.

Norge.

Den sociala jordfrågan har förutom i andra länder även i Norge till- Äldre lag-

föremål för stiftning.

dragit sig uppmärksamhet och blivit lagstiftarens ingripande.

Frågan uppkom där i samband med spörsmålet om kontroll över utlännin-

fastighetsförvärv. Redan lag den april 1888 hade stad-

gars genom en av 21 gats, att Konungens tillstånd erfordrades för att andra än norska och svenska rättssubjekt skulle äga förvärva fast egendom. Denna lag blev seder-

ersatt med lag den juni i det väsentliga innehöll likmera en av 9 1903, som artade bestämmelser. Dessa lagar tillämpades mycket generöst och endast

i undantagsfall avslogs utlännings ansökan tillstånd till fastighets-

en om förvärv.

Vid tiden närmast efter unionens upplösning började emellertid den Lagstiftning

förvärv, särskilt efter 190 allmänna opinionen del betydande utländska

oroas av en

vattenfall och skogsfastigheter. I anledning härav upptogs ånyo frågan av

kontroll å dylika förvärv på bredare grund, i det att man även om men nu tog under övervägande i vad mån inländska personers och bolags fastighetsköp under vissa omständigheter kunde vara till skada för allmänna intressen. Härvid uppkom tanken på ett allmänt koncessionssystem

mera

såsom ägnat att giva de offentliga myndigheterna ett medel att antingen

helt och hållet förhindra icke önskvärda anhopningar av fastigheter på

eller flertal större jordägares händer eller också vid församma ett genom värvstillåtelsen knutna villkor förebygga ett skadligt utnyttjande fas-

tigheterna.

Man kan urskilja väsentlig olikhet mellan de motiv, som ursprung-

ligen lågo bakom de norska lagstiftningsåtgärderna, och de syftemål, som önskade vinna det ungefär samtidigt i Sverige pågående lag-

man genom

stiftningsarbetet rörande norrlandsfrågan. De svenska lagstiftarnas hu-

vuduppgift, att bevara jordbruksjorden åt den verkligt jordbruksidkande

befolkningen, framträder i de tidigare förarbetena till och förhandlingarna rörande de norska koncessionslagarna såsom ett visserligen beaktat men mera underordnat önskemål. Vad man i Norge huvudsakligen avsåg att vinna, var först och främst att utestänga utländskt kapital från ett över-

mäktigt inflytande på landets naturtillgångar och därnäst att giva det all-

männa ett medel att öva kontroll över utnyttjandet de viktigaste bland av dessa tillgångar. Vad särskilt skogen angår, åsyftade förhindra, man

dels att genom bolags och "utenbygdsboende" skogsförvärv de

personers inkomster, förut stannat i "bygden", droges till andra orter, varigenom som landskommunerna även ginge miste skattekällor, och dels att arbetsom marknaden i orten försämrades, vilket befarades skola ske, därest bolagen koncentrerade avverkningen till år med goda trävarupriser och då bedreve densamma intensivt med huvudsakligen främmande arbetskraft

men läte avverkningen ligga i lågkonjunkturtider. Härjämte fram-

nere hölls liksom i Sverige, att jordbruket bleve lidande att skogsmarken genom i sin helhet frånsåldes hemmanen för att förvärvas skogsköpare samt av

att nyodling och upprättande nya jordbruk motverkades jordens

av av sammanförande i större besittningar.

Sedan under åren 1906--1908 provisoriska lagar i ämnet utfärdats,

blevo dessa under 1909 ersatta med definitiva sådana, nämligen en om förvärv vattenfall, bergverk och fast egendom och förav annan en om värv av skog den 18 september 1909. Den är ännu med vissa av senare förändringar gällande, men den förra har ersatts av "lov erhvervelse om av vandfald, bergverk anden fast eiendom 14 dec. 1917". og av

Sistnämnda lag stadgar, i likhet med dess föregångare, i kapitlet

om "anden fast eiendom" koncessionsplikt för alla utländska rättssubjekt samt för norska bolag, icke hava helt norsk styrelse med säte i Norge och som helt norskt grundkapital, ävensom för norska korporationer och stiftelser, icke hava helt norsk styrelse med säte i Norge och allmännyttigt änsom damål. Emellertid norska rättssubjekts förvärv odlad jord alltjämt voro av koncessionsfria. Frånsett de fall, då vattenfallslagens kapitel om "anden fast eiendom" var tillämpligt, förefanns nämligen icke någon kon-

cessionsplikt vid förvärv jordbruks fastighet utom då å fastigheten fanns

skogsmark och på grund därav en köpare fastigheten kunde plik-

av vara tig att söka koncession å fånget i dess helhet. Först under krigsåren sågo sig statsmakterna föranlåtna att upptaga

till prövning frågan koncessionstvång för inhemska rättssubjekt vid

om förvärv odlad mark. Sålunda föranleddes regeringen storkapitalets

av av under omförmälda tid starkt ökade jordköp att den 14 augusti 1917 ut-

färda provisorisk anordning, varigenom föreskrevs koncessions-

en s. skyldighet i vissa fall vid förvärv jordbruksfastighet, ävensom att till-

av sätta kommitté för frågans närmare utredande.

Berörda kommitté i 1918 betänkande med ett utförligt

avgav mars lagförslag. Vad kommittén avsåg att vinna med detta förslag var å ena sidan att sätta staten i stånd att utöva ett reglerande inflytande på att jordbruksfastigheter samlades hos vissa enskilda och å andra

personer, sidan att lägga hinder i vägen för att jorden bleve ett spekulationsobjekt. Såsom ett positivt mål uppställde kommittén att bevara jorden åt ett själv-

ägande, självständigt bondestånd, bodde på sina gårdar och självt bru-

som kade dem. Särskilt framhölls, huru olyckligt det skulle vara, icke blott för

jordbruket, utan även för folkets sociala utveckling, bondgårdarna i

om större utsträckning komme att uppköpas ägare, icke bodde på dem

av som och vilkas verksamhet och intressen låge på helt andra områden än jordbrukets, eller stora bolag lade under sig jorden och brukade den genom

om avlönade funktionärer eller arrendatorer.

Då kommitténs förslag innehöll bestämmelser förköpsrätt för

om kommunerna, vilka bestämmelser delvis vilade på principer, och tiden

nya

icke ansågs medgiva prövning förslaget i dessa delar, in-

noggrann av

skränkte sig regeringen till en början att för stortinget framlägga propo-

sition "midlertidig lov", avsedd att ersätta den provisoriska an-

om en

ordningen 1917, och blev dylik lag med vissa av stortinget gjorda

av en ändringar utfärdad den 14 augusti 1918.

Sedan kommitténs förslag undergått överarbetning, beslöt regeringen under år att för stortinget framlägga proposition med förslag till

1919 lov erhvervelse dyrket mark". Propositionen antogs med vissa

om av ändringar stortinget år Lag i ämnet utfärdades den IO decem-

av 1920. ber år.

samma -

Grunddragen den norska koncessionslagstiftningen, sådan den ut-

formats i skogskoncessionslagen år 1909 och j ordbrukskoncessionslagen

av av år 1920, äro följande.

Vad först förvärv norska herreds- F örz/ärv av

angår av skogsmark gäller, att

skogsmark komønuner kunna utan tillstånd förvärva skogsfastigheter inom herredet. enligt skogr-

koncession.:- För förvärv skogsfastighet inom annat herred erfordras däremot kon-

av lagen. cession, arealen därav eller i förening med skogsfastig-

om ensam annan het, det förvärvande herredet äger inom det andra, överstiger 500

som hektar eller tiondedel sistnämnda herreds hela skogsareal.

en av

För norska bolags, leorporatioøzers och stiftelsers förvärv av skogs-

mark fordras koncession, därest det till förvärv avsedda området ensamt eller i förening med vad förvärvaren förut äger inom herredet utgör mer än 100 hektar eller mer än tiondedel herredets hela skogsareal.

en av

Ifråga torska Mzedborgaares förvärv skogsmark göres, skäl

om av av som redan framhällits, åtskillnad mellan förvärv av medborgare, som under de två före förvärvet senast förflutna åren varit och alltjämt äro bo-

satta i det herred, vari fastigheten ligger, indenbygdsboende, samt

förvärv utenbygdsboende. För indenbygdsboendes förvärv av

av s. en skogsmark inom herredet fordras koncession, därest det förvärvade området ensamt eller tillhopa med vad förvärvaren och dennes familj förut äger i skogsmark inom herredet utgör än femtedel herredets

mer en av sammanlagda skogsareal. Till förvärvarens familj räknas dennes make och barn under är samt, förvärvaren själv är under år, hans

21 om 21 föräldrar och syskon under 21 år. ,En utenbygdsboende är däremot pliktig att söka koncession, så snart den förvärvade skogsmarken enligt nämnda beräkningsgrund utgör än 500 hektar eller än tiondedel av her-

mer mer en

redets hela skogsareal. Samma koncessionsgräns gäller ock vid förvärv,

göres indenbygdsboende, därest denne har del i ledningen av eller som av anställning hos ett trävarubolag eller därest hans make eller, om han fyllt år, någon hans föräldrar intaga sådan ställning till ett trävaru-

2I av

bolag. Anledningen till sistnämnda inskränkning i de indenbygdsboendes förvärvsrätt är naturligtvis lagstiftarens önskan att söka förhindra, att trävarubolagen använda dem som bulvaner vid skogsförvärv. Samtliga nämnda arealgränser kunna på framställning herred-

nu av styret nedsättas Konungen, dock så, att de bliva lägre för kommu-

och enskilda än för andra rättssubjekt. I vissa fall kan även förhöjner

ning arealgränserna ske. Nedsättning har, enligt vad kommissionen

av inhämtat, skett i stor omfattning. Förhöjning har däremot ägt rum i

något fall.

För att lagen må bliva alltför betungande för norsk medborgare,

endast på grund därav, att han förut varit bosatt "utom bygden", är som underkastad koncessionstvång, har stadgats, att sådan alltid

en person kan utan tillstånd förvärva skogsmark, eller tillsammans med

som ensam

vad förvärvaren förut äger i skogsmark inom herredet överstiger

200 hektar. F örutsättning härför är emellertid, att förvärvaren avgiver förbin-

delse att bosätta sig på fastigheten inom ett år efter förvärvet och att själv

bruka den under två är i följd.

För norska medborgare äro fäng äktenskap och odelslös-

genom arv, ning koncessionsfria, varjämte tillstånd heller erfordras, då överlåtare

och förvärvare äro på visst angivet sätt närskylda.

Bestämmelserna förvärv odlad mark avvika ganska väsentligt Förvärv av

om .av från de odlad mark

regler, som gälla ifråga om förvärv skog. Vad års lag

av 1920

enligt 1920 åsyftar är förut berört. Den att bevara bondejorden åt själv- års-jordbruks-

avser en

och oberoende k oncessionrägande bondeklass, som bor på sina gårdar och själv bru-

lag. kar dem, att förhindra skadlig anhopning bondejord på utomstående

av enskildas och på bolags händer samt att motverka den för jordbruket skad-

liga spekulationen i jordbruksegendomar. Ur dessa synpunkter sett är det

därför fullt naturligt att, såsom denna lag gör, stadga absolut förbud för

alztiebolag och andra bolag med begränsad ansvarig/tet att utan konces-

sion förvärva jordbruksfastighet. Att liksom i skogskoncessions-

man lagen intagit bestämmelse att område under viss areal får fritt för-

värvas bolag, beror därpå, att denna bestämmelse i skogskoncessionsla-

blivit kringgången på så sätt, att de spekulerat på inköpa

gen som att viss fastighet låtit stycka denna i smärre lotter, vilka och fallit

av var en inom den koncessionsfria arealgräns samt därefter låtit dessa delar in-

en, köpas av särskilda för ändamålet bildade bolag, i vilka

samma personer sutto styrelsemedlemmar och aktionäreri

som

I fråga förvärv, göras norska medborgare, skiljer års

om som av 1920

lag, liksom skogskoncessionslagen, mellan förvärv av indenbygdsboende

och förvärv utenbygdsboende. Som betraktas den

av indenbygdsboende

som under de två sista åren före förvärvet har varit och fortfarande är bosatt i det herred, där fastigheten är

belägen. Indenbygdsboende få utan

tillstånd förvärva medelstora gårdar. överstiger arealen den odlade

av jorden ensam eller i förening med odlad jord, förvärvaren äger

annan som inom herredet, hektar inom de j ordbruksamten hektar inom

30 s. samt I 5 övriga amt, erfordras koncession. Med jord, förvärvaren, lik-

som tillhör

ställes dels jord, tillhör hans familj, varvid begreppet familj bestäm-

som

mes på samma sätt i skogskoncessionslagen,.och dels jord, tillhör

som som bolag, såframt förvärvaren eller dennes make eller, förvärvaren

om är under 2I år, någon hans föräldrar har del i eller är

av ledningen av bolaget

anställd i dess tjänst. Utenbygdsboende måste söka koncession, han

om vill förvärva j ordbruksfastighet, odlade mark enligt angivna be-

vars nyss

räkningsgrund överstiger fyra hektar. Vill förvärvaren bosätta sig på går-

den, jämställes han i koncessionshänseende med indenbygdsboende. För att han skall komma i åtnjutande denna förmån, erfordras, han vid

av att lagfarten avlämnar förklaring, att han bosatt sig på fastigheten eller han

att ämnar göra detta inom ett är efter förvärvet, ävensom han ämnar bo

att på fastigheten och själv bruka den såsom jordbruk på ett tillfredsställande

sätt under fem är i följd. Visar sig sedermera, att förklaringen oriktig,

l var eller underlåter förvärvaren utan tillstånd vederbörande

av departement

att uppfylla vad han däri förbundit sig, inträder rättspåföljd

samma som då koncessionspliktig underlåtit söka koncession å sitt

en att fång.

Ovannämnda arealgränser kunna på förslag Ko-

av herredstyret av

nungen nedsättas, arealerna 30 och I 5 hektar dock i allmänhet icke under

en tredjedel.

Koncessionsfria äro norska medborgares förvärv äk-

genom "arv, tenskap och odelslösning samt förvärv, vid vilka Överlåtaren och förvär-

varen äro på visst angivet sätt närskylda.

Vill komm/Lun förvärva odlad mark inom kommun, gälla

annan samma

regler som vid utenbygdsboendes förvärv.

Från föreskrifterna koncessionsskyldighet hava vidare gjorts

om en del undantag i pantkreditens intresse såtillvida, att på exekutiv auk-

inrop

tion i vissa fall kan ske utan att koncession behöver sökas å fänget. Här-

om hava meddelats detaljerade bestämmelser, vilka här torde förtjäna

att anmärkas ett stadgande, att förhindra lagens kringgående

som avser genom pantsättningar med ty åtföljande exekutiva åtgärder, vilka från början avse att överlåta egendomen till viss spekulant. För viss

grupp

av inropare har nämligen föreskrivits, att koncessionsfrihet äger

rum,

den panträtt, skolat skyddas inropet, upplåtits siste äga-

om som genom av

under loppet tio år före auktionen eller panthavaren förvärvat ren av om panträtten under de tre sista åren före auktionen annorledes än

genom arv

eller giftermål.

Koncessio- Att ett fång är underkastat koncessionsplikt innebär, att fånget icke nens erhåller full rättsverkan, koncession

om beviljas. Anspråk på fullgö-

innebörd. rande av avtal, är konsessionspliktigt, kan sålunda framställas, förr-

som än koncession beviljats. Har avtalet emellertid fullgjorts säljaren, kan

denne fordra dess återgång på grund vägrad koncession. Avtalet be-

av står således i detta fall, och rättsförhållandet redes på sätt nedan när-

upp

omförmäles. mare

Någon bestämd tid, inom vilken koncession skall sökas, föreskrives ej. Kontroll-

Uraktlåtenhet söka koncession hinder för föreskrifter.

att utgör lagfart tinglysning hjemmelsbrev. Lagfartsdomaren, den k. retsskriveren, skall

av s. emellertid, han finner fånget vara underkastat koncession eller frågan,

om huruvida så är fallet, tvistig, göra anteckning förhållandet å fån-

vara om geshandlingen och i pantregistret samt därom göra anmälan hos vederbörande departement. Retsskriveren bör i regel godtaga förvärvaren på

en av

tro och heder avgiven förklaring rörande de omständigheter, inverka

som på bedömandet av frågan om koncessionsskyldighet att förvärvaren är indenbygdsboende eller att han ämnar fullgöra vad fordras för att bliva

som

likställd med indenbygdsboende. Om avgivandet av sådana förklaringar

skall retsskriveren underrätta departement, herredstyre och länsman. Det åligger vidare vederbörande länsman att underrätta departement och herredsstyrets ordförande, så snart han får veta, att någon i strid med la-

tillträtt besittningen egendom. Då departementet från rets-

gen av en skriveren eller länsmannen mottagit meddelande, som nu nämnts, skall

departementet pröva, huruvida koncessionsskyldighet föreligger, samt,

så finnes fallet, fastställa frist högst tre år, inom vilom vara en av ken förhållandet skall bringas i laglig ordning antingen genom förvärvande koncession eller frivillig "omgjörelse retshandelen

av genom av

eller egendomens försäljning till någon, är berättigad att för-

genom som värva den. Har saken icke ordnats inom den bestämda fristen, försäljes

egendomen på tvångsauktion genom offentlig myndighets försorg. Enligt

jordbrukskoncessionslagen må dock sådant förfarande inledas mot någon, som under fem år i följd efter vunnen lagfart opåtalt innehaft en fas-

tighet.

Koncession meddelas Konungen samt enligt 1920 års lag jäm- Meddelandet

av väl den Konungen därtill bemyndigar. Ansökan koncession avkoncession.

av om inlämnas till särskild nämnd, som finnes inom varje herred. Den-

en na överlämnar ansökningen till herredsstyret, i sin tur översänder den

som till departementet. Därvid skall fogas yttrande från nämnden och herredsstyret, innehållande uttalande, huruvida ansökningen bör bifallas och huruvida i sådan händelse villkor böra fästas vid koncessionen. Berörda

nämnd har jämväl att, då sådant på fordras, efter meddela de

syn uppgifter angående areal m. m., kännedom erfordras för lagarnas till-

varom

lämpning.

Koncession kan meddelas, när allmänna hänsyn tala däremot. Enligt 1920 års lag bör dock koncession i regel icke meddelas aktiebolag eller annat bolag med begränsad ansvarighet utom för det fall, att fas-

tigheten behöves till anläggning, upplagstomt eller dylikt för bolagets drift

eller till småbruk, bostadstomter eller annat ändamål allmänt intresse.

Vid koncession kan fästas villkor, betingas allmänna hänsyn.

som av Såsom sådant villkor nämnes särskilt i års lag, att förvärvaren

1920 under viss tid skall själv bruka och bo på egendomen. Enligt vad kommissionen inhämtat äro i övrigt de vanligaste koncessionsvillkoren vid förvärv

jordbrnksfastigheter, att fastigheten skall brukas på ett försvarligt sätt, att skogen får frânsäljas samt att full kreatursbesättning skall hållas på

fastigheten. Beträffande skogsfastiglzeter brukar det fordras konces-

av sionssökanden, att han skall sköta skogen forstmässigt, därvid ofta vissa konkreta bestämmelser angivas, såsom att årligen dikning skall utföras i

viss omfattning och dylikt. Över huvud gäller, att koncessionsmyndigheten

ägnar koncessionsärendena endast formell behandling och i regel

en mera följer de lokala myndigheternas hemställan sig denna går ut på bi-

vare fall, avslag eller bifall under vissa villkor.

För överträdelse koncessionsvillkor kan fastställas vite. Enligt

av 1920 års lag kan ock bestämmas, att koncession skall förfallen.

vara

Konungen kan på ansökan koncessionsinnehavafe ändra fastställ-

av da koncessionsvillkor.

Förbud mot Är giltigheten ett förvärv beroende koncession, får, intill dess

av av skogsawerkförhållandet är "bragt i ordning", å fastigheten icke avverkas skog annat ning m. m. än till husbehov, heller enligt 1920 års lag företagas annat, som

egendomens värde. överträdelse detta förbud

väsentligen förringar av

straffes med böter, varjämte det olovligen avverkats eller skiljts

som från egendomen är förbrutet.

Förköpsrätt De norska skogs- och jordbrukskoncessionslagarna hava i betydande

för kommun företrädesrätt åt den herredskommun, där fastighet

omfattning inrymt en

och stat.

är belägen, att då fastigheten överlåtes genom koncessionspliktigt fång,

förvärva densamma. Denna rätt, benämnes förköpsrätt, ehuru den-

som

förefinnes även vid andra fång än köp, tillkommer i vissa fall även samma

staten. Bestämmelser förköpsrätt för kommun finnas även i "Lov

om om smaabruk- och boliglaan m. m. den 23 juli 1915,".

Enligt skogskoøzcessionslagen bortfaller en herredskommuns förköps-

rätt i visst fall, då förvärvaren är utenbygdsboende norsk medborgare.

Då koncessionsreglerna rörande utenbygdsboende norrmäns förvärv äro

ganska stränga, det ofta kan önskvärt, att driftiga personer ut-

men vara ifrån vinna insteg i bygden, har det lämnats Konungen möjlighet att för sådana förvärvare bevilja koncession med verkan, att den förköpsrätt,

kommunen eljest skulle äga, bortfaller. I koncessionen skall likväl då som betingas, att sökanden tager sin bostad på fastigheten och övertager den-

drift inom viss tid och att han sedermera under bestämd tid är sammas bosatt på fastigheten och brukar densamma. Är det fråga område

om av sådan storl-ek, att även indenbygdsboende skulle behövt koncession å

förvärv därav, har kommunen i varje fall förköpsrätt.

Begagnat kommunen sin förköpsrätt, har staten förköpsrätt, dock

endast fånget skogsmark inom herredet mer än 1000 hektar.

om avser om

Enligt jordbrukskoncessionslagen gälla följande undantag ifråga om herredskommuns förköpsrätt. Är förvärvaren indenbygdsboende

norrman, har kommunen förköpsrätt utom i det fall, att kommunen vill använda fastigheten till småbruk eller bostadstomter eller för särskilda kommunala ändamål. Sagda regel gäller ock, därest annan norsk medborgare vid ansökningen koncession fogat förbindelse att bosätta sig å egendomen och

om själv bruka den. Bryter han sedermera denna förbindelse, inträder förköpsrätt för komunen. Om förvärvaren är annan norsk kommun än den, där fastigheten är belägen, eller norsk korporation eller stiftelse med allmän-

nyttigt ändamål, kan efter prövning av Konungen hemkommunens förköps-

rätt jämväl bortfalla, såframt det ur samhällelig synpunkt finnes vara av

övervägande intresse, att sökanden får förvärva fastigheten. 1920 åns lag medger icke förköpsrätt för staten.

Förköpsrätt förfaller, vederbörande begagnar sig därav inom

om viss närmare angiven tid. Den begagnar sig förköpsrätt, skall ut-

som av över köpeskillingen erlägga 2 % av de första 50,000 kronorna av köpeskil-

lingen och I % överskjutande belopp, dock sammanlagt högst 5,000

kronor, i ersättning till den, mot vilken rätten göres gållande.

Enligt uppgift från norska lantbruksdepartementet har koncessionssy- Uttalanden

det hela visat verka såvitt därmed angående det

stemet på taget sig tillfredsställande, av-

norska konsetts att förhindra uppkomsten stora jordbesittningar och i viss mån

av cessions-

systemets att bevara bondeståndet vid jorden. Däremot ha lyckats kom- A synes man tillämpning.

ma fastighetsspekulationen till livs

Försök att kringgå lagstiftningen har i så måtto konstaterats, att "indenbygdsboende" använts som bulvaner för "utenbygdsboende" och bolag

vid förvärv fastigheter. I övrigt har befolkningen lojalt ställt sig lag-

av stiftningen till efterrättelse.

Finland.

I likhet med vad fallet i vårt land började trävaruindustrien även

var i Finland under slutet 1800-talet att för tillgodoseendet sin rörelses

av av

behov skog uppköpa skogsfastigheter. Då dessa fastighetsförvärv

av syntes antaga allt större omfattning och i vissa delar landet gestalta sig till

av en verklig fara för den självägande j ordbrukarklassens bestånd, uppdrogs år 1902 åt en :kommitté att verkställa undersökning därmed

av sammanhängande omständigheter. Denna kommitté avlämnade i slutet år 1906

av ett betänkande, vari föreslogos vissa åtgärder för förhindrande träva-

av ruindustriens jordförvärv i ungefärlig överensstämmelse med vad

norrlandskommittén hos förordat. Sedan förslaget blivit med vissa ändrin-

oss gar antaget av lantdagen år 1908, utfärdades den 2 januari 1915 i enlighet

med lantdagens beslut förordning angående inskränkning i vissa bolags och föreningars rätt att förvärva fastighet på landet. Denna förordning

innehåller i huvudsak följande bestämmels-er.

Bolag, som idkar sågverksrörelse eller industri, i vilken skogs-

annan alster användas såsom råämne, eller ock handel med trävaror, är i regel berättigat att förvärva endast den del skatte- eller frälsehemmans skogs-

mark jämte impedimenter, prövas icke erforderlig för stam-

som vara

fastighetens fulla, jämväl med hänsyn till odlingarnas framtida tillväxt

avpassade behov av skogsförnödenheter och bete och heller böra hänföras till sådana odlingsbara ägor, vilka i anseende till läge och omfång lämpli-

kunna för odling sammanläggas med förutvarande jordbruk. Till sågen dant bolag, nämnts, få förty icke säljas hela fastigheter,

som ovan heller fastighets odlade bolägor eller för fastighetens bestånd erforderlig

skogs- och betesmark jämte för jordbrukets utveckling lämplig odlingsbar

mark. För tillgodoseende jordbrukets framtida utvecklingsmöjligheter

Dessa omdömen hänföra sig till tiden före 1920års lags antagande. Beträffande verkan av denna lag har kommissionen varit i tillfälle att erhålla några upplysningar.

har vidare stadgats, att bolag omförmäld beskaffenhet heller äger av förvärva inom skogsmark befintliga odlade ägor, vilka redan utgöra själv-

ständiga jordbruk eller jämte intill liggande odlingsbar mark ägna sig för

bildande sådana jordbruk; och skall i sistnämnda fall jämväl iakttagas, av att för jordbruket nödig skogsmark reserveras. t Befogenheten att pröva, huruvida förberörda bestämmelser i varje

särskilt fall vid avyttring fastighet iakttagits, ankommer på guvernö-

av i det län, där fastigheten är belägen. Ansökan om sådan prövning ren skall göras inom ett år, efter det köpslut fastigheten träffats, vid om äventyr att avtalet eljest hava förfallit. Guvernören skall i ärendet anses

inhämta yttrande länsagronom samt forstman. Över guvernörens

av av utslag kunna besvär anföras hos senaten statsrådet inom viss

numera

tid efter delfåendet.

Efter det laga kraftägande utslag i saken meddelats, bör inom två år

därefter fastighetens styckning i enlighet med utslaget verkställd vid vara påföljd, att överlåtelseavtalet eljest anses förfallet.

För att förekomma författningens kringgående, därigenom att fastig-

hetsägaren först läte efter gottfinnande avskilja skogsmarken och sedan

avyttrade densamma, har stadgats, att från skatte- eller frälsehemman om

laga delning avskilts skogsmark, sedermera överlåtes å bolag,

genom som

bolaget är berättigat att förvärva denna skogsmark, endast om delningen

prövats hava skett i enlighet med stadgade grunder.

ovan Då det emellertid synts undantagsvis kunna vikt för bolag av vara av ifrågavarande slag att förvärva fastighet i dess helhet eller del en annan därav, än vad enligt det föregående i allmänhet är tillåtet, har i lagen förbehållits möjlighet för bolag att hos senaten utverka tillstånd till dylikt förvärv. Fastighet,. kan behöva till tomt eller upplagsplats eller för

som bolag

uttagande vattenkraft eller liknande ändamål, får förvärvas utan att av tillstånd därtill behöver utverkas. En avvikelse från anförda inskränkande bestämmelser har annan ovan

medgivits i fråga inrop vid exekutiv auktion. Å sådan äger bolag

om rätt förvärva avseende å dess beskaffenhet. Är den

att fastighet utan

inropade fastigheten sådan, att för förvärv därav annorledes än å exekutiv auktion skulle hava erfordrats myndighets godkännande, skall fastigheten, i händelse sådant godkännande icke utverkas, inom viss tid åter

vid äventyr densamma eljest guvernörens åtgärd för-

avyttras, att genom

säljes å offentlig auktion.

I ändamål att förebygga kringgående lagen har däri be-

av intagits stämmelse, att densamma jämväl skall gälla andelslag och vilka

föreningar,

idka sådan rörelse, i författningen som avses.

I sammanhang med frågan i om inskränkning trävarubolagens rätt

att förvärva fastighet å landet väcktes jämväl förslag att stadga enahanda inskränkning för enskilda idkare

av träförädlingsindustri. Detta för-

slag vann anslutning i lantdagen, har icke blivit upphöjt till men lag.

Tyskland.

De abnorma förhållandena i Tyskland under föranledde

krigsåren

statsmakterna att den 5 1918 utfärda I mars en förordning, som avsåg att reglera handeln med jordbruksfastigheter. Ehuru det torde tvivel vara underkastat, denna förordning i oförändrat skick kommer kvarstå om att sedan mera normala förhållanden inträtt, torde densamma dock förvara tjänt av beaktande.

Genom denna förordning vid överlåtelse

stadgas koncessionsplikt av fastighet å landet, vilken överstiger fem hektar, ävensom vid

upplåtelse av nyttjanderätt till sådan fastighet. Avtalets giltighet är beroende

av att koncession erhålles. För att förhindra kringgående förordningen har av vidare föreskrivits, att varje avtal, tillförsäkra avkastsom avser att någon

ningen av sådan fastighet, nämnts, är ogiltigt, koncession

:som om erhålles.

Koncession erfordras för förvärv, eller komsom göras av stat mun eller offentliga korporationer eller stiftelser eller erkänav staten da föreningar, driva egnahemsrörelse eller därmed rörelse.

som jämförlig

Likaledes äro avtal mellan äkta makar vissa närmare släktingar konsamt cessionsfria.

Koncession får icke beviljas å förvärv fastighet, är avsedd för av som jord- eller skogsbruk, därest fara föreligga, överlåtelsen synes att om

eller upplåtelsen i fråga komme till stånd, fastighetens skötsel ordentliga

till skada för folknäringen skulle eftersättas. Särskilt framhålles, konatt cession å jordbruksfastighet icke får meddelas någon, förut icke drisom vit lantbruk. Vidare skall koncession därest överlåtelsen skulle

vägras,

medföra fara för oekonomiska eller

en jordbruksfastighets styckning sammanläggning med fastighet. Slutligen stadgas, koncession skall

annan att

vägras, då avtalet uppenbarligen tillkommit under utnyttjande ägarens

av nödläge och innehåller för denne oskäliga villkor.

Vid koncession kan fästas villkor. Överlåter eller upplåter någon utan koncession sin fastighet till

annan, straffas båda med fängelse intill ett år eller böter intill 50,000 mark. Samma straff stadgas för den, bryter mot koncessionsvillkor. Skedde

som det av vårdslöshet, är straffet dock böter intill högst 3,000 mark.

Slutligen innehåller förordningen del bestämmelser kristids-

en av ren natur, såsom befogenhet att meddela ägare jordbruksfastighet för-

om av bud att därifrån bortföra inventarier etc.

III.

Av kommissionen föranstaltade

utredningar.

Kommissionens uppdrag i de hänseenden, i detta betänkande

varom är fråga, har i statsrådsprotokollet rörande kommissionens tillsättande formulerats sålunda, att kommissionen skulle verkställa utredning rörande

omfattningen av bolags jordförvärv och enskilda personers större jordin-

nehav särskilt i mellersta och södra delarna riket samt i vad mån berör-

av da jordförvärv i olika avseenden kunde verka avsevärt till men för

anses

jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens berättigade intressen, även-

som avgiva de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I den del sagda statsrådsprotokoll, vari närmare utvecklades syf-

av tet med tillkallande sakkunnige för jordfrågans utredning, framhölls,

av att de sakkunnige borde hava till uppgift att utreda, vilka medel över huvud kunde befinnas lämpliga och erforderliga för att bevara jorden i den

verkligt jordbruksidkande befolkningens hand.

För fullgörande sitt uppdrag i berörda del har kommissionen

av nu dels föranstaltat statistisk utredning rörande statens, kommuners,

om en

menigheters, stiftelsers, allmänna inrättningars, bolags, ekonomiska före-

ningars och större enskilda jordägares jordinnehav, varvid såsom större enskilda jordägare upptagits enskilda personer, som äga en sammanlagd

åkerareal än hektar eller jordbruksfastighet uppskattad till

av mer 100 sammanlagt minst 200,000 kronor, och dels utsändande av fråge-

genom

formulär till besvärande ortsmyndigheter och ortsbefolkning sökt in-

av hämta upplysningar, i vad mån under de senaste årtiondena jordbruksfastigheter övergått i händerna på ägare, icke kunna tillhöra den

som anses

verkligt jordbruksidkande befolkningen, rörande orsakerna till dessa jord-

försäljningar och följderna därav för jordbruket och skogsskötseln, rörande försåljningarnas inverkan på lantbefolkningens ekonomiska och so-

ciala förhållanden ävensom angående del andra därmed sammanhän-

gande spörsmål, kunde betydelse för bedömande jordfrå-

som vara av av

de synpunkter, i detta betänkande är fråga. I de frågeforgan ur varom

mulär, utsändes till besvärande inom den norrländska förbudslagens

som

område, upptogos därjämte vissa frågor rörande sagda lags verkningar.

Ovanberörda statistiska utredning har enligt Kungl. Maj :ts förordnande verkställts Statistiska centralbyrån, vid arbetets utförande

av som samrått med kommissionen rörande arbetets planläggning och detaljutförande. Resultatet utredningen föreligger i särskild volym, beteck-

av en nad såsom Del II kommissionens betänkand-en.

Den bland ortsmyndigheter och ortsbefolkning utförda enquêten rörande försäljningar jordbruksfastigheter under de senaste årtiondena

av m. m. har, med Kungl. Maj :ts begivande, bearbetats delvis under ledning av förste aktuarien Sven Odén. Resultatet denna bearbetning förelig-

likaledes i särskild volym, betecknad såsom Del III kommissioger en av nens betänkanden.

Kommissionen har därjämte låtit fortsätta den utredning rörande den

norrländska förbudslagens tillämpning, under landshövding Johan Wi-

som déns ledning utförts för tiden till och med och närmare för-

1912 varom mäles i den historiska översikten. I anslutning till denna utredning har kommissionen ansett det böra undersökas, huruledes § i 1906 års för-

4 budslag tillämpats, närmare bestämt vilka omständigheter i de särskilda

fallen föranlett godkännande bolags eller förenings fastighetsförvärv.

Nu berörda utredningar komma att i det följande för sig närmare

var behandlas.

Statistisk utredning.

Den statistiska utredning, som framlägges i Del II kommissioav

betänkanden, omfattar, med undantag för tabellerna 10-12, endast

nens

jordbruksfastighet, sådan fast egendom i beskattnings-

s. v. s. som hänseende bär denna beteckning. I tabellerna 10--12 redovisas häradsvis och länsvis samt häradsvis procentuellt rikets hela landareal, uppdelad på olika ägaregrupper. Genom statistikens upprättande har åsyftats vin-

ingående kännedom den svenska jordbruksfastighetens för-

na en mera om delning ur äganderättssynpunkt än som står att vinna genom anlitande av

hittills utgivna statistiska publikationer.

Tabeller.

I tabellerna I och 2 redovisas landets hela ålkerareal, fördelad kommunvis tab. I och länsvis tab. 2 på. olika grupper av ägare. I tabellerna 3 och 4 redovisas landets jordbruksfastighet efter sitt taxeringsvärde, fördelad kommunvis tab. 3 och länsvis tab. 4 på olika grupper av ägare. Det antal ägaregrupper, varmed denna statistik sysslar, är olika, allt efter statistiken uppgjorts länsvis eller kommunvis. I lärtsstatistiken som

tab. 2 och 4 hava uppställts åtta ägaregrupper, nämligen I staten, 2

ecklesiastik jord, 3 kommuner, 4 stiftelser och ideella föreningar, 5 bolag och ekonomiska föreningar, 6 fideikommiss, 7 större enskilda jord-

ägare samt 8 mindre enskilda jordägare. Angående avgränsningen

av sinsemellan hänvisas till texten i Del II. Här skall endast grupperna anmärkas, att såsom större enskilda jordägare upptagits, ifråga de tabelom ler som redovisa äkerareal, de jordägare äga sammanlagd åkersom en areal än 100 hektar samt, vad angår de tabeller redovisa taxeom mer som

ringsvärde och totalareal, de jordägare äga jordbruksfastighet, upp-

som skattad till sammanlagt minst 200,000 kronor. Beträffande den koønmarlvis upprättade statistiken tab. I och 3 har

det icke ansetts behövligt att i tabellform framlägga så detaljerad ägan-

derättsuppdelning. Det syftemål, med äganderättsstatistiken i

som man första hand Önskat vinna, nämligen kännedom bolags och större jord-

om ägares jordinnehav, kräver icke heller dylika detalj För den skull hava i kommuntabellerna grupperna 1-4 här ovan sammanförts till en

och likaledes hava 6 och 7 hopslagits till en grupp. I tagrupp grupperna bellerna I och 3 förekomma alltså endast fyra ägaregrupper, nämligen 1 stat och kommun fl., 2 bolag och ekonomiska föreningar, 3 fidei-

m. kommiss och större enskilda jordägare godsägaregruppen samt 4 min-

dre enskilda jordägare bondegruppen.

Genom tabell 5 vinnes kännedom i vilken utsträckning jordbruks-

om, fastighet äges äro mantalsskrivna utanför den ort, där

av personer, som

fastigheten är belägen, absentister.

Tabellema 6 och 7 redovisa k. bettitmingsenlzeter, fördelade i stor-

s. leksgrupper efter åkerareal tab. 6 och efter taxeringsvärde tab. 7.

I tabellerna 8 och 9 meddelas statistik över antalet brukningsdelaz av olika storlek, eftersom de brukas ägare eller arrendator, ävensom den

av sammanlagda åkerareal, som kommer på varje grupp.

Såsom redan omförmälts innehålla tabellerna 10-12 statistik över rikets totala landareal, häradsvis tab. 10, länsvis tab. II samt härads-

vis procentuellt tab. 12, uppdelad på olika ägaregrupper, vilka i tabel-

lerna och till antalet äro åtta, i tabell 12 endast fyra.

IO II men

Statistiken förhållandena år 191g utom beträffande tabellerna

avser

vilka hänföra sig till år 1918. Vidare anmärkes, att i fråga om 10-12, tabellerna fastigheter med mindre areal åker än 0,26 hektar icke med-

1-9 tagits.

Den sålunda utarbetade statistiken har icke i sin helhet betydelse för det lagförslag, framlägges i detta betänkande. Särskilt gäller detta

som statistiken rörande brukningsdelar, vilken utarbetats i syfte att tjäna som underlag för den utredning, anförtrotts kommissionen i fråga om ar-

som

rende- och friköpningslagstiftning. För bedömande av föreliggande lag-

förslag äro huvudsakligen följande delar statistiken intresse, näm-

av av

ligen utredningen angående dels bolags jordinnehav i mellersta och södra

Sverige och dels absentister; och skall härutinnan meddelas sam-

s. en

manfattning utredningens resultat. Givetvis kan dock bolagens berör

av da jordinnehav icke erhålla sin rätta belysning utan att ställas i relation

till övriga enskilda ägaregruppers jordbesittning, varför även dessa för-

hållanden komma att i det följande något beröras.

Rikssiffrornas uppdelning ägaregrupper.

Rikets hela landareal utgör i runt tal 41 milj. hektar, därav åkerare-

alen beräknades år upptaga ett område 3,787,00o hektar. Lan- 1919 av

dets hela jordbruksfastighet hade år ett taxeringsvärde 6,068 samma om

milj. kronor. Huruledes tal fördela sig på olika ägaregrupper

dessa ses

av följande tablå:

Totalarealens, åkerarealens och jordbruksfastighetens taxeringsvärdes

fördelning på ägaregrupper.

Jordbruks-fasüghe Totalareal i Åkerareal i Agaregrupp-- 1000 hektar 1000 hektar tgçgigjgjgçngjggâff

.Staten 12066 106 417 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . Ecklesiastik jord 509 97 158 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kommuner 927 34 113 . . . . . . . . . .. . . . . . . .. . . . . . . .. Stiftelser och ideella föreningar 113 26 33 . . . . . . . . Bolag och ekonomiska föreningar 7510 220 942 . .. . . . Fideikommiss 43 I 131 167 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Större enskilda jordägare 1338 438 471 . . . . . . . . . . . . . . Mindre 18155 2735 3767 ,, ,, . . . . . . . .. . . . .. Summa I j 3787 6068 41049

Ägaregruppernas procentuella andelar totalareal, åkerareal och av

taxeringsvärde framgår denna tablå:

Procentuell fördelning totalareal, åkerareal och jordbruksfastighetmzs av

taxeringsvärde på ägaregrupper.

% %

16:16:51 :när

Staten 29,4 2,8 6,9 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ecklesiastik jord 1,2 2,5 2,6 . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . .. Kommuner 2,3 0,9 1,9 . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . .. . . . . . Stiftelser och ideella föreningar 0,3 0,7 0,5 . . . . . . .. Bolag och ekonomiska föreningar 18,3 5,8 15,5 . . . . . . . . Fideikommiss 1,0 3,5 2,7 . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . Större enskilda jordägare 3,3 11,6 7,8 . . . . . . . . . . . . .. Mindre 44,2 72,2 62,1 ,, ,, . .. . . . . . . . . . . . Summa | 100,0 100.0 l 100,0

Det må anmärkas, att den uppgivna totalarealen för staten i sig innesluter statens betydande oavvittrade marker ovanför odlingsgränsen och renbetesfjäll i Norrland. Dessa områden uppskattades på sin tid

av norrlandskommittén i runda tal till för Norrbottens län milj. hektar, för

4,5 Västerbottens läns lappmark till milj. hektar och för Jämtland milj.

1,4 I

hektar eller sammanlagt 6,9 milj. hektar.

Bolagsgmppeøz ägde således 7% Mzilj. hektar eller 18,3 % av hela landarealen, ett område lika stort Östergötland, Västergötland, Småland,

som

Halland, Skåne och Blekinge tillsammantagna. Taxeringsvärdet härå

var 942 milj. kronor eller I 5,5 % av taxeringsvärdet å all jordbruksfastighet. Bolagsinnehavet omfattade alltså ungefär 1/6 såväl totalareal taxe-

av som ringsvärde. Gruppens andel i den totala åkerarealen dock betydligt

var lägre, endast 5,8 % eller 1/17 all åker. Såsom tablåerna framgår här-

av av skade ett annat förhållande ifråga fideikommisseørz och övriga enskilda

om jordägare, såväl de större som de mindre. Dessa hade sin största

grupper procentuella andel i åkerarealen, sin näst största i taxeringsvärdet och sin lägsta i totalarealen. Det är givetvis bolagens vittomfattande innehav

av skogsfastigheter i synnerhet i norra och mellersta delarna landet med

av deras relativt ringa tillgång på odlad jord och i följd därav lägre taxeringsvärde, åstadkommer denna olikhet mellan bolagens och övriga

som en-

skildas jordinnehav.

Fördelning länsvis på ägaregrupper.

Fördelningen länsvis på olika ägaregrupper totalareal, åkerareal

och taxeringsvärde framgår efterföljande tre tabeller. I dem hava för

överskådlighets skull upptagits endast fyra ägaregrupper. Staten, ecklesia-

stik jord, kommuner, stiftelser och ideella föreningar hava sammanförts till en grupp, betecknad "staten m. fl.", varjämte fideikommiss och större enskilda jordägare redovisas under benämning "godsägare". I tabellerna meddelas både absoluta och procentuella tal, de absoluta i avrundad form. Då de procentuella talen hänföra sig till de i Del II förekommande absoluta talen i oavrundat skick, har i berörda tre tabeller beträffande några

de mindre talen uppkommit skiljaktighet mindre betydelse.

av en av

I fråga totalarealen är bolagsiømelzavet, absolut taget, störst i de Totalarealen.

om norrländska länen samt i Kopparbergs och Värmlands län, eller de län,

där 1906 års förbudslag gällde, innan den år 1921 erhöll proviso-

risk giltighet även i övriga delar landet. Det också den kraftiga

av var

Totalarealen, fördelad inom varje län på olika av

grupper

ägare, är 1918.

Bolag och L Staten fl. ekonomiska Godsägare Milfdre Sllmma n m. föreningar Nrdagare areal i 1000

% % % % hektar fö Areali Areal1 Areal i Areali 1000 avlänets 1000 avlânets 1000 avlänets 1000 avlänets länet hektar areal hektar areal hektar areal hektar areal

Stockholms stad Ö 45,0 211,2 3,8 3 26,0 13 1

Stockholms län 66 8,9 107l 14,5 192 25,9 374 50,7 739

.. Uppsala 73 14,9 1071 20,9 18,1 116,1 512 92 240 ,, Södermanlands 69 11,1 8,2 39,3 41,4 624 245 H Östergötlands 128 12,9 I 16 11,6 191 19,2 56,3 u Jönköpings 8.1 8,0 5,0 66 6,2 858 80,8 1062 54 n Kronobergs 72 8,1 98 10,0 48 5,4 67 75,6 891 3 ,,

Kalmar	,,	104	68 6,2		104	9,5 820 711,8 1096
Gottlands	n	26	14	11,5	1	0,4. 271 86,8 312
Bkkinge	H	12 4,2	9	2,9	19	6,4 250 86,5 290
Kristianstads	n	52 8,3 18 2,8 81 13,0 473 75,0 624
Mahnöhus	n	2 11,0 15 3,2 143 30,2 263 55,5 473
Hanands		33 7,0 6 1,2				10,9 386 80,9 477

H Göteborgs och

Bohus	,,	48 9,7	10	2,1	9	1,9 86,5 489 422
Älvsborgs	,,	8,1 95	59	5,1	52	4,5 962 82,3 1168
Skaraborgs	,,	106 13,2 48 5,0 86 10,6 567 70,2 807
Värmlands	,,	99 5,6 577 32,9 61 3,5 1018 58,0 1755
Örebro	,,	92 11,1 307 36,8 69 8,3 366 43,8 834
Västmanlands		87; 13,6 148 23,0				5,8 374 58,1 644

35 ,,

Kopparbergs		733 25,9 651 23,0	30	1,1	1411	50,0 2825
Gävleborgs	,,	189 10,4 685 37,7	12	0,6	934	51,3 1820
Västernorrlands	,,	8,7 977 40,5 41 1,7 118 49,1 2413
Jämtlands		I 280 26,9 1587 33,3		2,3 1785 37,5 4761

109 ,, Västerbottens 23944 43,1 1066 19,2 0,2 2084 37,5 5557

13 ,, Norrbottens 7506; 76,0 7,4 0,2 1614 1 6,4 9866

729 17 ,,

Riket 13615 33,2 44,2|41,049

7510 18,5117694 4,3|18155

. . . . . . . . . . . .. .

Åkerarealen, fördelad inom varje län på olika av

grupper

ägare, år 1919.

Bolag och Mindre 511mm L u Staten fl. ekonomiska GodsagareU a n m. föreningar Jordagare, areal 1

% % % % bless;-

Areal i Areal i Areali Areal i 1000 avlânets 1000 avlânels 1000 avlänets 1000 avlänetsför länet hektar areal hektar areal hektar areal hektar areal

Stockholms stad 53,0 22,0 14,0 0,3 10,4 2,5 1,3 0,6 0,3

Stockholms län 16,3 10,0 9,6 47,4 29,2 83,3 51,2 162,5 15,5 . .

Uppsala	,,	19,1	12,3	1 3,9	9,0 37 24,3 84,0 54,4 154,4	,4
Södermanlands	,,	14,5	7,9	10,0	5,5 78,7 43,2 79,1 43,4 182,3
Östergötlands	,,	24,9	9,6	12,7	4,9 66,9 25,6 56,0 59,9 260,5			1
Jönköpings	,,	7,3	5,5 4,6	5,7	4,1 8,5 6,1 1 18,0 84,3 140,0 5,4 6,2 6,2 85,4 83,8 101,8
Kronobergs	,,	4,7		5,5
Kalmar	,,	13,0	6,6 8,4 4,3			2 5	12,9 50,3 76,2 197	1
Gottlands	,,	2,3	3,0	2,2	2,9	1,8	2,4 70,3 91,7 76,6
Blekinge	,,	1,7	2,7	I	2,4	4,6	7,3 54,8 87,6 62,6
Kristianstads	,,	16,1 6,5		5,0	2,0	41,7	16,7 186,2 74,8 249,0
Malmöhus	,,	34,8	10,0	12,5	3,6	95,8	27,4 206,2 59,0 349,3
Hallands		8,5 5,8		I ,2	0,8	22,1	1 5,0 I 5,4 78,4 147,2	I

,, Göteborgs och

Bohus	,,	8,8 8,9		1	1	2,2	2,2 86,6 87,4 99,1
Älvsborgs	,,	13,0	5,9	5,9	2,7	12,6	5,7 189,3 85,7 220,8
Skaraborgs	,,	29,2 8,6 1 1 ,o			3,3	51	15,2 246,3 72,9 338,0
Värmlands		8,9 4,6			11,9		6,9 149,8 76,6 195,6
;	,,			23,3		13,6
Örebro	,,	9,3	5,7 16,3 10,1			24,1	14,8 I 12,8 69,4 162,5
Västmanlands	,,	I 5,2	9,2 16,0 9,6			25,5	15,4 109,1 65,0 165,8
Kopparbergs		3,3 3,1 13,6			2,8	1,0	0,9 88,4 83,2 106,3
.	,,
Gävleborgs	,,	3,2 2,7 15,7			13,6 11,5	1,0	0,9 95,8 82,8 115,7 0,4 884,1 85,6 98,2
Västerbottens	,,	2,5 2,5 11,3				0,3		66,5
Jämtlands	,,	2,2	3,3 6,1 9,2			0,4	0,0 57,8 86,9	91,3
Västerbottens	,,	I ,4	1	3,7	4,0 2,3	0,0	0,0 86,2 94,4 0,8 39,6 95,3 41,6
Norrbottens	,,	0,7 1,6 1,0			5,8	0,3	15,1 2735,1 72,2 3787.3
Riket		262,7 6,9 \|22o,1 \|569,4

. . . . . . . . . . .. . . 0

jordbruksfastighetens taxeringsvärde, fördelat inom varje län på

olika grupper av ägare, år 1919.

Bolag och Mindrgi Sumga L ua n Staten m. fl. ekonomrska Godsagare föreningar JmdagâreU taxfmngs. Fax Tax b Tax 7 Tax % i Iryâjråfer

133111321V35 avlååfts . Vrlâåfts avååáif

1111335121 11115512 1118133111 kronor

kronor värde kronor värde kroner värde kronor värde för länet

Stockholms stad 1,5 24,8 3,0 47,5 0,2 3,1 1,6 24,6 6,3 . . . .

Stockholms	län	23,4 10,5 36,0 16,0 52,8 23,5 112,5 50,0 224,7 . .
Uppsala	,, . .	23,7 16,3 17,7 12,1 24,6 16,9 79,7 54,7 145,7
Södermanlands	,, ..	19,3 10,2 12,7 6,7 68,6 36,3 88,6 46,8 189,2
Östergötlands	,, . .	45,5 12,1 27,6 7,3 73,7 19,5 230,6 61,1 377,4
Jönköpings	,, ..	17,5 7,4 13,4 5,7 16,1 6,9 188,0 80,0 235,0
Kronobergs	,, . .	18,8 10,5 21,4 12,0 15,5 8,7 122,8 68,8 178,5
Kalmar	,, . .	29,8 12,0 17,2 6,9 22,3 8,9 179,9 72,2 249,2
Gottlands	,, ..	3,6 5,8 2,5 11,1 0,4 0,7 55,3 89,4 61,8
Blekinge	,, . .	4,0 4,3 4,6 5,0 9,7 10,5 73,6 80,2 91,9
Kristianstads	,, . .	24,9 8,0 9,6 3,1 50,4 16,2 225,6 72,7 310,5 ,
Malmöhus	,, . .	69,4 11,8 12,1 25,5 58,6 588,9 7 24,0 150,0 345,5
Hallands		12,6 6,4 4,0 2,0 30,5 15,3 152,1 76,3 199,2

,, . . Göteborgs och

Bohus	,, ..	17,5 9,9 11,2			6,3	5,7 3,2 143,5			80,6 177,9 4
Älvsborgs	,, . .	26,7 9,1		20,2	6,9	14,7	5,0	231,9	79,0 29315
Skaraborgs	,, ..	31,0	10,9	15,1	5,3 26,6 9,3			212,1	74,5 23418
Värmlands	,, ..	2 7,4	7,2	117,2	30,7	17,2	4,5	220,1	57,1; 38110
Örebro	,, . .	21,3	9,3	54,2	23,8 24,6 10,8			127,8	56,1 227,
Västmanlands	,, ..	21,5	12,7	29,1	17,1	12,6	7,4 106,7 62,8 16919
Kopparbergs	,, . .	49,8 12,9 125,2 82,4 4,8 1,2 206,7 53,5 386,5
Gävleborgs	,, . .	22,6	9,0 88,6 35,4			3,4	1,3	135,9	517,3 250,5
Västernorrlands	,, . .	32,8 9,9 119,8 352 517 1,7 172,8 5212 33111
Jämtlands		23,8 9,5			36,5 5,7 2,2 129,8 51,8 250,7 ä

91,4 ,, Västerbottens 76,2 27,5 58,8 21,2 0,4 0,2 51,1 276,9

I4I,5 n

9,8 46,2 178,9 4 Norrbottens 77,4 43,3 17,6 1,2 0,7 82,7 ,, . .

Riket .; 942,1 62,1 6068;;

722,011,9| 15,5|637,410,.s|3767,3|

. . . . . . . . . . ..

de norrländska bolagens jordinnehav, föranledde

utvecklingen av som

tillkomst. framträdande är bolagsinnehavet där-

sagda lags Synnerligen

jämte i Stockholms, Uppsala och Östergötlands län med över 100,000 hektar i i Kronobergs län med nära siffra samt framför

varje, samma

allt i Västmanlands och Örebro län med 148,000 och 307,000 hektar. resp. I sistnämnda två län är det de stora bruksbolagen, dominera såsom som

jordägare i länens bergslagsbygder.

Även i fråga de relativa talen komma de nämnda länen, utom om nu Norrbottens, före övriga län. Beträffande såväl Norrbottens som ock

Västerbottens och Jämtlands län skulle procentsiffran för bolagsinnehavet

bliva åtskilligt högre, därest i totalarealen inräknades statens betydande innehav i län oavvittrad mark ovanför odlingsgränsen och ren-

sagda av

betsfjäll. Dessa områden kunna, såsom redan anmärkts, beräknas till för Norrbottens län milj., för Västerbottens län 1,4 milj. och för Jämt- 4, 5 lands län milj. hektar. Därest siffrorna för länens totalomräden min- I

skas med dessa arealbelopp, komma de tal, som uttrycka bolagsgruppens

procentuella innehav, att bliva för Norrbottens län 13,5 %, för Västerbottens län % och för Jämtlands län 0/0. Med sålunda korrige- 2 5,5 42,2 rade siffror blir inom förbudslagens ursprungliga område Norrbottens län dock alltjämt det län, procentuellt sett företer det lägsta bolagsinnesom havet. Utanför förbudslagens nämnda område finnas fyra län med procentuellt högre bolagsinnehav, nämligen Örebro 36,s %, Västmanlands %, Uppsala 2o,9 % och Stockholms I4,5 % län, varjämte två

län i södra Sverige uppvisa procenttal, komma ganska nära siffran som för Norrbottens län, nämligen Östergötlands och Kronobergs län med och %. Närmast i ordningen kommer Södermanlands län resp. 11,5 10,9

med 8,2 % bolagsjord.

Godsägaregruppen är starkast företrädd i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Ska-

län med lägst % Skaraborgs län och högst 39,3 % Söderraborgs 10,6

manlands län.

Bondegruppen r- mindre enskilda jordägare dominerar betydligt i Småland, Blekinge, Halland, Bohuslän och Västergötland samt i Kristian-

stads län och på Gottland med lägst % Skaraborgs län och högst 70,2 86,8 % I övriga syd- och mellansvenska län samt i Gävle-

Gottland.

borgs och Västernorrlands län förfogar bondegruppen över ungefär halva

arealen, lägst % Södermanlands län och högst 58,; % Västman-

41,4 lands län. I de tre återstående Norrlandslänen företer bondegruppens

innehav de lägsta procenttalen i hela riket. Jämkas siffrorna för totalarealen i dessa län på sätt skedde, då fråga bolagsgruppen, stegnyss var om

dock procenttalen för bondegruppen betydligt och bliva för Jämtlands

ras län 9/0, för Västerbottens län 50,2 % och för Norrbottens län 30 %. 47,4

Åløcwarcazuzz. Av tabellen över åkerarealens fördelning inom varje län framgår, att

bolagsgruppens procentuella andelar äro mindre än gruppens procentuella

andelar i totalarealen. Undantag från denna regel bildar endast Malmöhus län, där andel i totalarealen är 3,2 %, men i åkerarealen 3,6 %, gruppens vilket är beroende sockerbolagets stora innehav mestadels skoglösa av av

egendomar i länets slättbygd. För godsägare- och bondegrurppema gäl-

ler rakt motsatt regel; dessa gruppers procentuella andelar i länens åkeren areal är större än deras andelar i totalarealen. Undantag utgöra dock, beträffande godsägaregruppen, Jönköpings och Malmöhus län samt även Kopparbergs län och tre Norrlandslänen, där denna grupp dock i det av hela år mycket svagt företrädd, samt, ifråga bondegruppen, Kristianom stads och Hallands län.

Tanjçrivigx- De särskilda ägaregruppernas procentuella andel i varje läns taxe-

rd ä röner givetvis inflytande de proportio-

ringsvårde jordbruksfastighet av

i vilka skogsmark och åker ingå i varje grupps totalinnehav. Röner, rande växlingarna härutinnan hänvisas till tabellen över taxeringsvärdet. Det må endast anmärkas, att i de län, där bolagsgruppens andel i total-

arealen är synnerligen framträdande, ett analogt förhållande naturligtvis också äger ifråga andel i taxeringsvärdet; dock är i des-

rum om gruppens län sistnämnda andel i regel något lägre än andelen i totalarealen, gisa vetvis beroende därpå, att bolagens vittomfattande skogsmarker till huvudsaklig del falla inom berörda län. I övriga län är bolagsgruppens procentuella andel i taxeringsvärdet något högre än gruppens andel i totalarealen. Beträffande godsägare- och bondegmppema- kan i stort sett de-

procentuella andelar i taxeringsvärdet sägas något överskjuta deras

ras andelar i totalarealen, Vilken betydande inverkan inräknandet i totalarealen statens beav tydande ödemarker i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län haft

på procentsiffrorna för bolags- och bondegrupperna framgår indirekt

av tabellen över taxeringsvärdet. I denna komma på bolagsgruppen väsent-

ligt och på bondegruppen betydligt högre procentsiffror än vad äger rum

i tabellen över totalarealen. V

Fördelning härads- och kommunvis ägaregrupper.

Jordinnehavet inom härader och likställda områden samt kommuner

åskådliggöres i Del II tabellerna I åkerarealen och 3 taxerings-

genom värdet och totalarealen. Med ledning dessa tabeller är det

samt IO 12 av möjligt att vinna detaljerad kännedom bolagsinnehavets storlek

en mera om och utbredning inom mindre områden än länen. Härvid skola komma i betraktande endast de delar landet, i vilka 1906 års norrländska förbudslag

av icke ägde tillämpning, förrän den år 1921 med viss ändring provisoriskt utsträcktes att gälla hela landet, hela Götaland samt

v. s. Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Gottlands, Västmanlands och Öre-

bro län, Kopparbergs län Västerbergslags och Hedemora fögderier

av samt Falu fögderi utom Envikens och Svärdsjö socknar, samt av Gävleborgs län Gästrikland. Redogörelse lämnas först för fördelningen häradsvis och därefter för fördelningen kommunvis.

En undersökning med ledning tabell rörande vilka härader och Totglarçaz-øn

av 12

haraáw likställda områden skeppslag, bergslag och tingslag uppvisa ett relativt stort bolagsinnehav till resultat, atti områdets 218 härader .bo-

ger 53 av lagsinnehavet överstiger tiondedel häradets totalareal. Dessa hära-

en arv der, ordnade länsvis, äro följande:

Stoclcholizas län.

Sollentuna, Långhundra, Frösåker, Närdinghundra, Sjuhundra, Danderyd, Värmdö, Sotholm och Svartlösa 9.

Uppsala län.

Norunda, Örbyhus och Oland 3.

Södermanlands län.

Jönåker, Hölebo och Villâttinge 3.

Östergötlands lära.

Ydre, Finspånga län, Brå-bo och Göstring 4.

Jönköpings län.

Vista och Östbo 2.

Kronobergs län.

Konga och Uppvidinge 2.

Kalmar läser Norra Tjaust och Södra Tjust 2.

Malmöhus län. . Rönneberg I.

Älvsborgs län.

Vedbo I.

Skaraborgs län.

. Vadsbo och Kinne 2. Örebro län. Örebro, Kumla, Grimsten, Edsberg, Sundbo, Nora och Hjulsjö, Karlskoga, Grythytte och Hällefors, Linde och Ramsberg, Nya Kopparberg samt Fellingsbro II. Västønartlaizds län. i Snevringe, Skinnskatteberg, Åker-bo, Vagnsbro, Gamla Norberg, N orrbo och Väla 7. . i

Kopparbergs län.

Falu Hedemora, Folkare och Västerbergslag 4. norra,

Gävleborgs län.

Gästriklands östra och Gästriklands västra 2.

I uppräknade 53 härader översteg bolagsinnehavet 20 %

30 av ovan av resp. härads totalareal såsom framgår av följande uppställning:

Bolagslnrzehazret 20-30 % häradets totalareal. av Svartlösa, jönålcer, Ydre, F inspånga län, Göstring, Uppvidinge, Linde och Ramsberg, Snevringe samt Falu norra. 9

Bolagsirmehaziet 30-40 % av häradets totalareal.. Sollentuna, Sjuhundra, Örbyhus, Grimsten, Edsberg, Norrbo, Hedemora och Gästrikland-s östra. 8

Bolagsinrzelzerbet 40-50 % av häradets totalareal. Närdin-ghundra, OlandfBråbo, Kumla, Sundbo, Karlskoga, Gamla Norberg, Västerbergslag och Gästriklands västra. 9 s

Bolagsinnehavet 50-75 % av häradets totalareal.

Nora och ulsjö, Grythytte och Hällefors, Nya Kopparberg samt Skinnskatte-

berg. 4

I områdets övriga 165 härader gestaltar sig bolagsgruppens innehav

sålunda, i hårader Slättbo härad på Öland och Östra Hisings häatt 2 rad i Bohuslän icke alls finns någon tillhörig denna

jordbruksfastighet,

att i härader innehav icke uppgår till 0/0, samt att i grupp, 47 gruppens I 76 härader innehavet ligger mellan och % och i härader mellan 5 I 5 40 och IO %.

Att godsägaregruppen skall mycket starkt företrädd inom omvara rådets särskilda härader giver redan blick på länstabellen föreställning en Också förekomma jordägare, tillhörande denna i icke mindre än om. grupp, 192 områdets 218 härader. I 86 hårader år gruppens jordbesittningav mindre ån %, den i övriga 106 härader uppgår till IO % och IO varemot däröver häraders totalareal. En uppdelning dessa 106 häraav resp. av der på procentgrupper följande resultat: ger

i 53 härader 10 %--20 % % J 7 17 30 % n 1: 9 77 77 5 50 % och dårover.n ,, ,,

Fördelningen sagda 106 härader på länen framgår av följande

uppställning:

Stockholms I6 Kalmar Älvsborgs 5 Uppsala Blekinge Skaraborgs I I I Södermanlands Kristianstads Örebro IO 7 Östergötlands 6 Malmöhus Västmanlands I I 2 Jönköpings Hallands Kopparbergs 2 3 Kronobergs I Göteborgs och Bohus I

Av de i vilka år framträdande, år

53 härader, bolagsinnehavet mera

det endast ingå bland de 106 hårader, vari godsägaregruppen gör 22, som Dessa härader förekomma till största delen i Stock-

sig mera gällande. 22

holms, Uppsala och Södermanlands lån.

Inalles finnas således i södra och mellersta Sverige härader

137 av"

218, i vilka bolags- och godsägaregrupperna, antingen båda eller endera

dem, intaga en mera betydande plats i fråga jordbesittning.

Beträffande bondegrnppens jordbesittning är att märka, att densam-

ma omfattar i 7 härader mindre än 25 %, i härader mellan och

42 25 50 %, i 25 härader mellan 50 och 60 % samt i områdets övriga härader

144 60 % och däröver häraders totalareal. De härader, i vilka

av resp. 74 gruppens jordinnehav sålunda icke uppgår till 60 % totalarealen, äro:

givetvis sådana härader, i vilka antingen bolagsgruppen eller godsägare-

gruppen eller ock båda dessa grupper äro framträdande jordbesit-

mera tare. I några härader medverkar också samhällsgruppens relativt stora

jordbesittning till att ned bondegruppens procentuella innehav. För-

pressa

delningen av berörda 74 härader på länen framgår följande uppställ-

av ning:

Stockholms 1I Kristianstads Örebro

I I 2 Uppsala 7 Malmöhus Västmanlands

7 5 Södermanlands I 0 Hallands Kopparbergs

I I Östergötlands Älvsborgs Gävleborgs

I 3 I Kalmar Skaraborgs

2 I

Beträffande speciellt bolags- och bondegrnpperøzas inbördes relation är

att märka, hurusom bolagsinnehavet väsentligt överstiger bondegruppens

jordbesittning i II härader, är ungefär lika stort i 6 härader samt under-

stiger men uppgår till minst ungefär hälfteni härader. Dessa 27 hä-

rader ingå givetvis bland de här ifråga bolagsinnehavet uppräk-

ovan om nade 30 häraderna. Från de sistnämnda skola undantagas Göstring, Upp-

vidinge och Falu En liknande jäønförelse mellan godsägare- och

norra. bondegrupperna till resultat, att godsägarnas innehav väsentligt över-

ger stiger böndernas jordbesittning i härader, är ungefär lika stort i hä-

12 7 rader samt understiger uppgår till minst ungefär hälften i härader.

men 24

, I sammanlagt 43 härader intaget således godsägaregruppen denna

mera starka ställning i förhållande till bondegruppen. Dessa härader utgöras

givetvis av dem, i vilka, enligt vad ovan sagts, godsägaregruppen är star-

kast företrädd. Beträffande båda nämnda härader, å si-

nu grupper ena dan 27 härader och å andra sidan 43 härader, är dock att märka, att

II härader äro för båda och det således är inal-

gemensamma grupperna att

les i endast 59 härader, bolags- och godsägaregrupperna, båda eller

som

endera, intaga synnerligen stark ställning i förhållande till bondegrup

Dessa 59 härader sammanfalla i stort sett med de härader, i vilka, pen.

enligt vad anmårkts, bondegruppens jordbesittning icke uppgår till

ovan 60 % häradernas totalareal. Sistnämnda härader uppgingo visserligen

av till ett något högre antal, i det överskjutande antalet hårader med-

74, men

Verkar jämväl på ett markerat sätt samhällsgruppens jordbesittning

mera att ned bondegruppens innehav.

pressa

Såsom den föregående framställningen torde framgå äro således

av inom ifrågavarande område härader med bondebygd företrädesvis att

ren

finna i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gottlands, Blekinge, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län.

I syfte att grafiskt åskådliggöra landets uppdelning håradsvis ur ägan-

derättssynpunkt har kommissionen föranstaltat uppgörande de vid

om av detta betänkande fogade fyra kartor, vilka var för sig framställa en ägare-

grupps jordbesittning häradsvis i hela landet. De fyra ågaregrupperna

äro I staten, ecklesiastik jord, kommuner, stiftelser och ideella förenin-

2 bolag och ekonomiska föreningar, 3 fideikommiss och större engar, skilda jordägare samt 4 mindre enskilda jordägare. Numren å kartorna

beteckna härader, skeppslag, bergslag och tingslag och numreringen av

lräraderna etc. återfinnes i tabell Iz i Del II.

En undersökning rörande taxeringsvärdet å de olika ägaregrupper- Tax eriø-zgs-

häradsvis i liknande bild förhållan- värdet

nas jordinnehav giver stort sett en av

häradsvis. dena, framkom vid undersökningen gruppernas andelar i härader-

som av

totalareal, vadan någon detaljerad framställning härutinnan nas mera behöver lämnas, utan hänvisas till tabell 3 i Del II. Endast följande ifråga

om bolags- och godsägaregruppernas innehav skall anmärkas. Bolagsimzehavets taxeringsvärde uppgick till Io % och däröver i

sammanlagt 55 hårader, således 2 härader mera än då fråga var om totalarealen. Dessa 55 häraders fördelning procentgrupper är följande:

i 24 härader Io 02-20 %

16 20 P/b-go

,, ,,

7 30

9: H

4 40 %

n a:

4 50 % och däröver.

,, ,,

I berörda 55 härader ingå samtliga här vid undersökningen av

ovan

bolagsgruppens andel i totalarealen uppräknade 53 härader med undantag

6 Långhundra, Hölebo, Östbo, Vadsbo, Örebro och Fellingsbro. I

av stället tillkomma följande 8 härader:

Kronobergs län.

Sunnerbo.

Kalmar län.

Tunalän.

Göteborgs och Bohus län.

Sävedal, Tunge och Sotenäs.

Älvsborgs län.

Flundre.

Skaraborgs län.

Frökind.

Kopparbergs län.

Falu södra.

Beträffande övriga 161 härader, i vilka bolagsgruppen ägde jord-

bruksfastighet, gestaltade sig taxeringsvärdet därå sålunda, att det i 45 hä-

rader icke uppgick till % taxeringsvärdet all sådan fastighet in-

I av om häradet samt i 67 härader låg mellan I och 5 % och i 49 härader mellans och 10 %.

En jäønförelse mellan bolags- och bondegrzøpperøra beträffande taxe-

ringsvärdet å deras jordbesittning i häraderna till resultat, att bolags-

ger

innehavets taxeringsvärde väsentligt överstiger taxeringsvärdet å bonde-

gruppens jordbesittning i 6 härader, är ungefär lika stort i 4 härader samt understiger men uppgår till minst ungefär hälften i härader. Dessa

20 sammanlagt 30 härader äro samma 30 härader, i vilka, enligt vad här

ovan

anförts, bolagsinnehavet utgör 20 % och däröver härads total-

av resp. areal; dock skola Göstring, Snevringe och Hedemora utgå och ersättas med Danderyd, Frösåker och Sävedal.

Taxeringsvärdet å godsägaregruppens innehav uppgick i 110 härader

till IO % och däröver häraders hela taxeringsvärde, således hä-

av resp. 4 rader än vid undersökningen andel i totalarealen härads-

mera av gruppens vis. Dessa IIO härader fördela sig på procentgrupper sålunda:

.91

i 47 härader 10 G/ov--zo 30 20 70-30 C ,, ,, 24 30 92-"40 % ,, n 7 40 37 2 50 och däröver. ,, ,,

Fördelningen sagda I IO härader på länen är följande:

Stockholms 16 Kalmar 6 Göteborgs och Bohus I Uppsala 9 Blekinge Älvsborgs 2 I Södermanlands 10 Kristianstads 7 Skaraborgs 7 Östergötlands 20 Malmöhus I 2 Örebro 5 Jönköpings 2 Hallands 4 Västmanlands 5 Kronobergs 3

Godsâgare- och bondegruppemas relation till varandra ifråga taxom eringsvärdet å deras häradsvis innehavda jordbruksfastighet är denna, att

taxeringsvärdet å godsägaregruppens innehav väsentligt överstiger taxe-

ringsvärdet å bondegruppens jordbesittning i 7 hårader, är ungefär lika

stort i 3 härader samt understiger men uppgår till minst ungefär hälften

i 33 härader. Dessa sammanlagt 43 härader sammanfalla, på några få

härader när, med de 43 härader, vilka omnämndes vid jämförelsen mellan berörda båda ägaregrupper ifråga totalarealen. om

Angående åkerarealens fördelning häradsvis på olika ågaregrupperåkeürøreaøçn lämnar tabell Del II Då i "amdfmf

I upplysning. bolagsgrzøppeøzs jordbesittning

första hand omfattar skogsmark, är det givet, att gruppens andel i åkerarealen procentuellt skall mindre än dess andel i totalareal och taxevara

ringsvärde. Också uppgår inom ifrågavarande område det antal hära-

der, i vilka åkerareal utgör % eller härads hela gruppens 10 mera av resp. åkerareal endast till 37, medan motsvarande siffra för totalarealen 53 var och för taxeringsvärdet 62 härader. Berörda 37 häraders fördelning på procentgrupper år följ

i 28 härader 10 92-20 % 20 96-30 % ,, 30 %-40 % v 40 J 50 och cläröver. ,,

Dessa hårader fördela sig på lånen sålunda:

Stockholms 7 Jönköpings Örebro 8 I Uppsala 3 Kronobergs Västmanlands I 5 Södermanlands I Malmöhus Kopparbergs I Östergötlands Göteborgs och Bohus Gävleborgs 3 I 2

Beträffande godságaregrzøppeøzs andel i åkerarealen år förhållandet,

såsom ock naturligt år, motsatt. I 125 områdets 218 hårader innehar av denna IO % eller härads hela åkerareal. Motsvarangrupp mera av resp. de siffra för totalarealen Io6 och för taxeringsvärdet härader. var IIO Berörda 125 härader fördela sig på procentgrupper sålunda:

i 53 härader IO %-2o %

32 20 %30 % u n 22 30 %-40 % ,, n 12 40 %-50 % ,, ,, 6 50 % och däröver. ,, ,,

Dessa håraders fördelning på lånen är följande:

Stockholms 17 Kronobergs Hallands 1 4 Uppsala 12 Kalmar 6 Älvsborgs 2 Södermanlands 10 Blekinge Skaraborgs I 12 Östergötlands Kristianstads Örebro 20 9 O Jönköpings 2 Malmöhus Västmanlands 8 12

Taxerings- I fråga om fördelningen kommunvis på ägaregrupper hänför sig den värde 06h

föreliggande statistiken endast till jordbruksfastigheternas taxeringsvårde

åkerareal kommunvis. och till åkerarealen.

I 960 av ifrågavarande områdes 2,051 lantkommuner förekom jord-

bruksfastighet, tillhörande bolagsgruppen. I 678 lantkommuner uppgick taxeringsvärdet å bolagsinnehavet icke till IO % taxeringsvärdet å all

av jordbruksfastighet inom resp. kommun. I återstående 413 lantkommuner

kommo på bolagsinnehavet % eller taxeringsvärdet. Dessa

IO mera av kommuners uppdelning på procentgrupper år följande:

i 190 kommuner 10 %-2o %

170 20 %

u	35 18	17	50 %--80 % 80 och däröver.
,,		,,

Beträffande godsägareg-ruppeøz är att märka, att densamma i 975 av mnrådets 2,051 lantkommuner icke ägde jordbruksfastighet. I 355 lantkommuner omfattade innehav mindre än % taxeringsvärgruppens IO av det å all jordbruksfastighet inom resp. kommun. I återstående 721 lantkommuner kommo på jordbesittning % eller taxegruppens IO mera av ringsvärdet, och uppdela sig dessa kommuner på procentgrupper sålunda:

i 217 kommuner 10 70-20 342 20 %50 % H u 118 50 70-80 % ,, ,, 44 80 % och däröver. ,, ,,

Ovanstående i fråga om såväl bolagsgruppen som godsägaregruppen

på procentgrupper uppdelade kommuner äro givetvis främst att söka i de härader, i vilka, enligt vad förut anförts, dessa jordbesittning är gruppers starkt framträdande, d. sådana härader, i vilka inmera v. s. gruppernas nehav med hänsyn till både totalareal och taxeringsvärde uppgick till 10 eller mera resp. härads hela totalareal och hela taxeringsvärde å av

jordbruksfastighet. Dock äro ganska många av sagda kommuner belägna

inom härader, i vilka innehav understeg %. Så är beträfgruppernas IO fande bolagsinnehavet särskilt händelsen i härader, som inom sina gräni avsevärd utsträckning hava skogsbygder. ser mera Beträffande taxeringsvärdet och åkerarealen hänvisas i övrigt till tabellerna B och D sidor 34 och 56 i Del II jämte därtill hörande å resp. text. Dessa tabeller omfatta dock hela riket och redovisa även stads- och

köpingskommuner.

I fråga bondegrnppen hänvisas till tabell E å sidan 61 i Del II. om Jämväl denna tabell omfattar hela riket och upptager även stads- och kö-

pingskommuner.

Antal ägare inom bolagsgruppen samt olika slag av jordägande bolag.

År funnos här i landet 1,748 bolag och ekonomiska föreningar, 1919

som ägde jordbruksfastighet. Antalet jordägande bolag och föreningar

inom varje län framgår följande uppställning:

tockholms stad 8 Södermanlands län 55 Stockholms län Östergötlands 106 105 ,, Uppsala 40 Jönköpings 97 ,, ,,

Kronobergs län 80 Värmlands län 114

Kalmar 65 Örebro ,, 143 . ,, Gottlands Västmanlands 85 44 ,, ,, Blekinge 38 Kopparbergs ,, 132 V., Kristianstads 94 Gävleborgs 98

,, ,, Malmöhus I 15 Västernorrlands ,, 95 ,, Hallands 71 Jämtlands ,, 97 Göteborgs ,, och Bohus 96 Västerbottens ,, 52

Älvsborgs ,,

125 Norrbottens 39 ,, ,, Skaraborgs 103 ,,

Summan länssiffrorna överskjuter antalet för hela riket med av 349,

vilket innebär, att ett flertal bolag och föreningar äga jordbruksfastighet

i än ett län. Antalet jordägande bolag är i de sydsvenska länen mer pro-

portionsvis betydligt större än i övriga län. Detta sammanhänger där-

med, att de nord- och mellansvenska bolagens jordpossessioner för sig var

omfatta betydligt större areal än vad händelsen är med de sydsvenska bo-

lagen. Det är också företrädesvis de stora trävaru- och bruksbolagen i

Norrland och mellersta Sverige, äga jordbruksfastigheter i än som mer

ett län.

Den statistiska utredningen har även försökt giva bild huruen av,

ledes bolagsgruppens jordbruksfastighet är uppdelad på olika slag bolag

med hänsyn till deras verksamhet. Härom lämnas framställning i texten

i Del II, sidorna 36-40 De till bolagsgruppen hörande ägarna hava

med hänsyn till arten sin verksamhet uppdelats i sju undergrupper. På av

en var av dem kommer den procentuella andel i taxeringsvärdet å all till

bolagsgruppen hörande jordbruksfastighet, framgår följande

som av upp-

ställning:

Trävarubolag 69,0 %

. . . . . . . . . . .. . . . . Tärn- och metallinldustriibolag 7,0 I .. ,, Sten- och jordindustribolag 2,7

. . . . ,, Livsmedelsindustrilbolag I,6

. . . . . . ,, Övriga industribolag 1,4 . . . . . . . . . . ,, Lantbmks- och fastighetsbolag. 7,1

. ,, Kommunikations- och kraftbolag 1,2 ,,

100,0 %

Huruledes de inom varje län befintliga bolagen uppdela sig på. dessa

grupper, i tabell C å sida 37i Del II. Tabellen kan ock i stort ses anses

giva föreställning i vilka lrandsdelar bolag, tillhörande den eller

en om, ena den andra gruppen, företrädesvis äro att finna.

Givetvis äro trävarubolagen starkast företrädda i Norrlandslänen

samt

i Kopparbergs och Värmlands län. De äro ock mycket framträdande, med länens högsta procenttal, i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kal-

Blekinge, Älvsborgs, Skaraborgs och Örebro län. Järn- och nietallinmar,

dustribolageøz äro starkast företrädda i Stockholms, Uppsala, Söderman-

lands, Örebro och Västmanlands län, således i mellersta Sveriges gamla bruksbygder. Sten- och jordindustribolagen äro företrädesvis att söka i Gottlands, Kristianstads och Skaraborgs län med deras sedan gammalt bearbetade kalkfyndigheter och stenbrott, förekomma även talrikt i

men

Kronobergs, Blekinge, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län. I fråga

de till livsmedelsindustrien hänförliga bolagen intaga Malmöhus samt om Göteborgs och Bohus län främsta rummet. Till gruppen övrig industri hörande bolag textil-, kemisk-teknisk- och förekomma tal-

annan industri

rikast i Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län. Lantbruksoch fastighetsbolag förekomma talrikt i flertalet södra och mellersta

Sveriges län; deras procentsiffra är länets högsta i Kristianstads, Mal-

möhus samt Göteborgs och Bohus län. Kommunikations- och kraftbola-

hava särskilt hög procentsiffra i Stockholms, Blekinge, Hallands

gen en

och Skaraborgs län.

Bolagsinnehavets tillväxt under senaste årtionden i de syd- och

mellansvenska länen.

Att bolagens innehav av jordbruksfastighet under de senaste årtiondena tillvuxit ganska kraftigt även i mellersta och södra Sverige är ställt utom allt tvivel. Vår statistik lämnar dock för närvarande icke möjlighet att med absoluta arealsiffror angiva denna tillväxt. Man måste här-

utinnan nöja sig med uppgifter för olika tidpunkter dels taxeringsvär-

det å bolagens jordbruksfastighet, dels storleken det mantal,

om av som belöper på fastighet, och dels antalet utjordar och andra icke

samma om mantalssatta lägenheter, som ägas av bolag.

Beträffande taxeringsvärdet föreligga i tabell ä sid-a 41 i Del II Taxerings-

en för hela riket för samtliga län såväl absoluta relativa tal för värdet.

samt som fem särskilda är under tidsperioden 1890-1910 med femärsmellanrum mellan uppgiftsâr samt för åren 1918 och 1919. Det är att märka,

resp. att under varje berörda femårsmellanrum allmän omtaxering fas-

av en av

tigheter ägt rum och vidare att mellan 1910 års och 1918 års siffror

ligga två sådana omtaxeringar åren 1913 och 1918.

Siffrorna för hela riket, såväl de som uttrycka absoluta talförhållan-

den ock de procentuella talen, utmärka en betydande stegring i bo-

so1n lagsinnehavet från det uppgiftsåret till det andra. ena De absoluta talen för länen z södra och mellersta Sverige förete ock-

så i regel betydande stegring. Endast i några fall, och detta gäller sär-

en skilt 1905 års siffror, kan minskning iakttagas. Nu är utan tvivel stegen ringen, speciellt 1918 års siffror, i någon mån att tillskriva den allav

männa höjning taxeringsvärdena å fastigheter, ägt under de

av som rum

allmänna omtaxeringarna. Ävenså torde taxeringsvärdet hava

senaste

höjts något å skogsfastigheter än å rena jordbruksfastigheter. Att

mera märka år dock, att siffrorna för 9 liksom de för 1918 vila på sistnämn- 191 da års taxering, vadan den stegring, som 1919 års siffror utmärka i förhållande till siffrorna för 1918, måste beteckna en faktisk ökningibolagsinnehavet. Stegringarna från år till år, även under perioden 1910-1918, äro lock i regel så betydande, att de näppeligen kunna härröra enbart av

höjda taxeringsvärden.

Det sist sagda bestyrkes också, kastar blicken på de procentuom man ella talen, vilka för samtliga län, utom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Värmlands, återgivas i efterföljande tabell.

De procentuella talen återgiva bolagens procentuella andel i taxerings-

värdet å all jordbruksfastighet inom resp. lån, vadan en stegring sagda av andel bör, i den mån den icke härrör därav, att taxeringsvärdet höjts me-

å skogsfastigheter än å jordbruksfastigheter, tyda på faktisk

ra rena en utvidgning bolagsinnehavet. Dessa tal förete också, liksom de absoluta, av i regel stegring år från år. Huru stor stegringen varit uti de i tabellen

upptagna länen utom Kopparbergs och Gävleborgs under perioderna 1905

-191o, 1905-1919 samt 1910-1919 skall här nedan åskådliggöras geberörda läns uppdelning på procentgrupper. nom

Under perioden ökades taxeringsvärdet å bolagsinneha-

I9o5--I9Io vet samtliga berörda län utom Kalmar och Gottlands på följande sätt: 17

med % i Uppsala 10 %, Östergötlands 18 %, Kristianstads 6 %, Gö- 1--25 teborgs och Bohus 2 % samt Örebro 8 % län, Kronobergs, Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs och Västmanlands 25-50 n lan, 75-1oo%i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings och Hallands län, ,, 100-1500/0 1 Blekinge län. 0 1 ,,

Taxeringsvärde å bolagsgmppens j ordbmksfastighet i procent all

sådan fastighet.

L ä 1890 1895 1900 1905 1910 1918 1919 n

Stockholms län 4,5 5,5 7,6 7,0 13,1 14,3 14,3

. . . . . . Uppsala 5,8 6,8 7,4 6,1 6,7 8,5 ,, . . . . . . 12,;

Södermanlands 0,6 0,8 1,2 2,3 4,5 6,7 6,7 ,, . . . . . . Östergötlands 3,8 5,1 6,0 6,8

3,4 4,9 7,0 ,, . . . . .. Jönköpings 0,3 2,0 1,2 2,3 5,3 5,7 ,, . . . . . . 0,2

Kronobergs 1,0 5,0 6,8 10,8 11,8

1,1 3,1 ,, . . . . . . Kalmar 2,4 2,7 3,2 3,4 3,1 5,4 6,8 ,, . . . . . . Gottlands 0,01 3,0 4,0 3,6 3,8 4,1

. . . 1.,4 ,, . . . Blekinge 0,7 0,8 1,2 1,0 2,2 3,8 4,7 ,, . . . . .. Kristianstads 0,3 0,3 1,1 1,7 1,8 2,5 2,9 ,, . . . . . . Malmöhus 0,6 2,3 3,2 4,2 3,8

1,2 4,0 ,, . . . . . . Hallands 0,4 0,6 0,6 0,8 1,5 1,5 2,0 ,, . . . . . . Göteborgs och Bohus 1,4 2,6 5,7 5,8 5,7 6,2

1,0 ,, . . . . . . Älvsborgs 2,8 3,0 3,9 5,3 5,9

0,9 1,3 ,, . . . . .. Skaraborgs 1,5 2,2 2,5 3,0 4,1 4,6 5,2 ,, . . . . . . Örebro 18,2 19,6 23,1

14,1 17,4 19,0 22,9 ,, . . . . .. Västmanlands 12,3 12,8 13,3 13,8 17,2 17,5 117,0 ,, . . . . . . Kopparbergs 14,8 16,6 20,6 23,2 28,7 32,6 32,4 ,, . . . .. . Gävleborgs 17,8 19,1 25,3 28,4 32,3 36,2 35,3 ,, . . . . . .

Under perioden 1905-1919, som omfattar fjorton år, var ökningen

givetvis lcraftigare. Den förekom i alla länen sålunda:

med 1-25 % i Gottlands 3 %, Göteborgs och Bohus 9 % samt Västmanlands

23 %, län,

25-50 % i Östergötlands, Malmöhus och Örebro län, ,, 50-75 % i Kristianstads och Skaraborgs län, ,, 75-100% i Uppsala och Älvsborgs län, ,, 100-150% i Stockholms, Kronobergs och Kalmar län, ,, 150-200 % i Södermanlands och Hallands län, ,, över 200% i Blekinge 370 %, Jönköpings 375 % län. ,,

Under perioden ägde ökning i alla länen utom Mal- I9I0 I9I9 rum

möhus och Västmanlands sålunda:

med 1-25 % i Stockholms 9 %, Östergötlands 17 %, Gottlands 14 %, teborgs och Bohus 7 % samt Örebro 18 % län, 25-50 % i Södermanland-s, Hallands och Skaraborgs län, ,, 50-75 % i Kronobergs, Kristianstads och Älvsborgs län, ,, 75-Ioo% i Uppsala län, ,, I00-150% i Jönköpings, Kalmar och Blekinge län. ,, I ovanstående uppställningar skulle även hava medtagits de delar av

Kopparbergs och Gävleborgs län, i vilka 1906 års förbudslag före år

1921 icke gällde. Någon särskild uträkning för berörda områden, vil-

ka utgöras i Kopparbergs län Falu fögderi, utom Svärdsjö och Enviav, kens socknar, samt Hedemora och Västerbergslags fögderier samt i Gäv-

leborgs län Gävle fögderi, hela Gästrikland, har icke ansetts nödig v. s. den grund, att den ökning i bolagsinnehavet, under senaste år föav som rekommit i nämnda län, nästan uteslutande måste komma på länens, av

förbudslagen förut icke berörda områden. Med ledning tabellerna 3 av

och 4 i Del II, vilka taxeringsvärdet år 1919, göres i efterföljande

avse tablå jämförelse beträffande bolagsinnehavet sagda år å ena sidan, en uppräknade delar Kopparbergs och Gävleborgs län och, å andra ovan av sidan, de delar län, där förbudslagen gällde nämnda år. av samma

Taxeringszrärdet 1919 å bolagsgrupperzs irmelzav i Kopparbergs och Gävleborgs län.

Taxeringsvär Taäeltiiggâxyär

lagsêriilppejnsBolagsinne-

åka

. Länsdel Jolü 2115.3 jordbruksånzdllrl fastighet in- havet i % Om länsdelen

ekenom

i I °°° r iroookr.

Kopparbergs län utanför förbudslagens om-

råde 122,838 32,986 27% . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . .. Kopparbergs län, förbudslagens område 261 91,877 35% .. . . . ,229 s Gävleborgs län utanför förbudslagens områ-

de = Gästrikland 82 ,761 31,426 38% . . .. . . . . . . . . . . . . . . Gävleborgs län, förbud-slagens område =Häl-

singland 164,591 56,640 34% . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

Av tablån framgår, att år 1919 bolagsinnehavet i de delar Kopav

parbergs och Gävleborgs län, där förbudslagen då icke ägde tillämpning,

och detsamma i Gästrikland till och

procentuellt var synnerligen stort att

större än i Gävleborgs län i övrigt, i Häl-

med var procentuellt v. s. singland, där förbudslagen gällde.

Beträffande bolagsgruppens andel i rikets och i länens mantalssum- Manbalssatt femårsberättelser jordbruks-

finnas uppgifter i Konungens befallningshavandes

mor fastighet.

för tiden 1880-1905. Med sistnämnda år upphörde utgivandet av sagda

berättelser. För finnas dylika uppgifter i den statistiska publikatio- 1910 "Fast 1910". Med ledning berörda uppgifter, vilka

nen egendom av nu

endast inhemska aktiebolag järnvägsaktiebolag, har efterfölavse utom Det bör observeras, att tabellens siffror i sig inne-

jande tabell uppgjorts.

sluta icke all aktiebolagens jordbruksfastighet utan endast sådan, som är

mantalssatt. Siffrorna för hela riket utvisa ganska betydande stegring under en tabellen omfattar. Även för de särskilda länen

varje femårsperiod, som

i södra och mellersta Sverige utvisar tabellen jämn tillväxt från det en till det andra. Någon betydande nedgång skulle en-

ena uppgiftsåret mera

dast hava ägt under perioden 1900-1905 för Stockholms och Upprum sala län. Av femårsberättelserna för och 1905 att döma torde denna 1900 nedgång härleda därur, att förstnämnda år för de båda länen såvara att

egendom upptagits två större bruksegendomar, vilka

som aktiebolags av

i berättelserna för den helt saknas och den andra upptagits med 1905 ena

betydligt lägre mantal.

Såsom allmänt omdöme ifrågavarande uppgifters bevisvärde torom de kunna sägas, att med hänsyn till sättet för deras uppsamlande något absolut vitsord icke kan skänkas dem, att de dock kunna an-

givetvis men

tillförlitlig bild den allmänna tendensen uti ifrågavarande ses giva en av hänseende inom län. Att bolagens andel i länens mantal numera är resp. större än år tabellens sista uppgiftsår, torde ställt

betydligt 1910, vara tvivel. Vad här vid behandlingen taxeringsvärdet anförts

utom ovan av i bolagsinnehavet sedan torde bestyrka detta.

angående stegringen 1910

Vad speciellt beträffar Uppsala län, där enligt tabellen nedgången under

perioden skulle varit anmärkningsvärt stor, är att märka, att 1900-1905

de två ofantligt stora bolagsköp, därstädes ägt rum 1919 Lövsta

som fideikommiss till Gimo-Österby bruks aktiebolag och 1920 Strömsbergs

till Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag, i synnerlig bruksegendom

grad ökat bolagsgruppens andel i länets mantalssumma.

IOO

M antal å egendom, tillhörande inhemska aktiebolag utom järnvägs-

fast

aktiebolag.

Allt 1880 1885 1890 1895 1900 1905 1910 ,mantal L ä n ar 1910

Stockholms	län	-- 90,5 133,0 157,7 200,0 291,2					256,2	311,1 4051;;
UpPsala		-- 201,5 192,2		205,5	241,2	254,2 205,5 207,1			3557,1
Södermanlands		18,1 - -	13,2 13,7 19,2 30,0				67,3 120,8		3257,4
Östergötlands	11 --	62,5 120,0 135,3 153,3				198,2	204,6 240,4		5482,7
Jönköpings	,, - - 7,0 14,0			7,8 6,3		20,4	3 5,0 5 5,7 3868,0
Kronobergs	,, . . 23,0 22,5 21,9 24,5					67,2 93,5 140,0 27355
Kalmar		- - 15,5 50,0		48,5 58,0		77,5	81,9 76,8 33984
Gottlands	,, . .	_	.	0,4	7,0 7,6 1 8,2 14,7 1096	1
Blekinge	,, . . 0,8 1,5 3,4 4,7					5,7 6,1 16,6 1o8I,4
Kristianstads	,, . . 3,3 2,9			6,0 6,5 22,2 24,0 29,6 296m;
Malmöhus	,1 - - 21,9 20,6			20,9 38,8 77,2 98,5 132,1 4089,6
Hallands	,, . . 1,4		0,3	1,1	3,2 5,0 10,3 14,4 29163
Göteborgs och Bohus	,, . .	18,9	19,4	12,4 27,0 36,3 43,5 56,2 23352
Älvsborgs		- - 13,8 44,3		38,9	41,7	82,0 95,8 113,3			4177,8
Skaraborgs	,, .	67,6 56,0 5 3,8 73,8 81,8 106,6 150,5 47063
Värmlands	,, . .	156,5 159,9 16 5,9 188,0 182,6 197,8 214,0 1 786,8
Örebro	,, --	178,8 211,8 271,3 332,4 352,4 338,7 364,6 2901,4
Västmanlands	,, . .	184,5 194,3 202,6 209,0 202,0 202,8 2 58,4 283 7,3
Kopparbergs	,, . .	1 178,7	-	-	-	--	2 386,5	-	18903
Gävleborgs	,, . .	184,0 233,2 326,5 377,7 428,5 481,5 500,3 2202,6
Västernorrlands	,1 - - 131 ,o		175,3 249,7 285,5 339,8 406,4 435,6 181 1,4
Jämtlands	,, . .	28,9 62,7 98,2 151,2 192,1 219,0 236,1 111o,0
Västerbottens	,, . .	23,0 48,8 103,0 124,3 188,4 228,3 276,3 124o,1
Norrbottens	,, ..	24,5 165,8 185,0 183,9 245,3 278,1 287,0 1191,2
Hela rikets		..1457,6 \|1943,7 2329,5 2758,1 \|3398,1 3700,5 4251,6 \|65347,8

. . . . . . . . . . .

l Därför Kopparbergs län inga uppgifter om mantalet föreligga, har detta beräknats efter det i tabell Å, kolumn 14 Konungens befallningshavandes berätelse angivna medelvärdet för den i mantal satta jorden inom länet.

Enligt norrlandskommittén ägde aktiebolag och bruksägagre tillsammans 386,5 mtl, vilket enligt Konungens befallningshavandes berättelse anses ungefärligcn motsvara den av inhemska aktiebolag ägda jordbruksfastigheten.

I slutsummorna har medräknats Kopparbergs län.

IOI

Beträffande antalet utjordar och andra icke mantalssatt jord be- Icke ønantalsav satt jordstående inom ifrågavarande län ägas inhemska aktielägenheter, som av bruksfastig-

har med ledning de publikationer, som het.

bolag utom järnvägsaktiebolag, av

omförmäldes, då fråga bolagens mantalssatta jordbruksfastighet, var om

tabell, omfattande tiden 1885-1905. Sedan Ko-

uppgjorts efterföljande

femårsberättelser med sistnämnda år upp-

nungens befallningshavandes

Antal ej i mantal satt jord tillhörande inlzcnaçlzcz

ufjordatr, ängar 0.

aktiebolag

L Är 1885 År 1890 År 1895 År 1900 År 1905 n

Stockholms län 41 50 73 139 124 . . . . . . Uppsala 59 91 90 86 57 ,, . . . . . .

Södermanlands 7 7 11 10 ,, . . . . . . Östergötlands 37 107 135 173 l 199

,, . . . . . . i Jönköpings I 5 10 1I 19 40 ,, . . . . . .

Kronobergs 3 2 2 10 23 ,, . . . . . . Kalmar 3 6 7 15 41

,, . . . . . . Gottlands 7 29 30 ,, . . . . . . - -

Blekinge 10 8 3 4 5 . ,, . . . . . . Kristianstads 4 15 44 ,, . . . . . . - -

Malmöhus 6 128 130 15 77 ,, . . . . . . Hallands 8 3 16 I 3 ,, . . . . . . Göteborgs och Bohus 25 31 33 59 94 ,, . . . . .. Älvsborgs 18 42 9 1I I 1 ,, . . . . .. Skaraborgs 28 53 63 24 43 ,, . . . . . . Värmlands 166 205 198 208 224

,, . . . . . . Örebro 28 54 87 152 190

,, . . . . . . 1 Västmanlands 27 41 54 117 124 ,, . . . . . . Kopparbergs 51 69 17 24 39 ,, . . . . . . Gävleborgs 206 327 641 1250

,, . . . . . . Västernorrlands 347 629 872 70 191 ,, . . . . . . Jämtlands 28 115 285 444 574

, ,, . . . . . . Västerbottens 57 98 132 164 44 ,, . . . . . . 62 l l 83 100 Norrbottens 72 109 ,, . . . . . . . 5 4565 Hela riket 1285 2062 3228

751 l l l l

. .. . . . . . . . . . . . . . . .

hört att utgivas, hava några uppgifter rörande ifrågavarande lägenheter

icke uppsamlats. Det är att märka, att tabellen allenast redovisar antalet lägenheter och icke på något sätt angiver dessas storlek. Denna är givetvis mycket växlande. Då tabellen emellertid visar, att antalet av de

bolagen ägda lägenheterna i regel ökats från den ena femårsperiodeil

utav till den andra, i många fall ganska betydligt, torde berättigad man vara att även häri ett bevis för den utvidgning av bolagsinnehavet, som rese

dan ådagalagts vid behandlingen taxeringsvärdet å bolagsgruppens jord-

av bruksfastighet och aktiebolagens andel i länens mantalssummor. av

S. absentister.

Genom den statistiska utredningen har även avsetts att vinna upplys-

ning i vilken utsträckning jordbruksfastigheter innehavas ägare, som

om, av icke äro bosatta på sina fastigheter. Utredningen härutinnan har dock betill omfatta de ägare, äro mantalsskrivna utanför den

gränsats att som

kommun, där deras fastighet är belägen. Sådana ägare benämnas i den

statistiska utredningen absentister, och utredningen särskiljer olika slag

absentister, nämligen I ägare, äro bosatta i utlandet, 2 ägare, av som äro bosatta i stad, köping eller municipalsamhälle här i landet samt 3 som ägare, äro bosatta å land-et icke i den kommun, där fastigheten som men Antalet absentister för hela riket, taxeringsvärdet å deras jord-

ligger.

bruksfastighet samt därtill hörande åkerareal framgår av följande upp-

ställning:

i Slag av absentister Antal Tfå§§"§f$;f° 653x331

Utlandsabsentisier 631 20,539 10,675 . . ,. .. . . . . . . . . . . Stadsabsentister 3,052 I 72,633 1 I1 ,239 . . . . . . . . . . . . . . . . . . :ntister 3,683 l 259,184 153,554 Summa | 7,366 | 452,356 | 275,468

Huruledes dessa siffror uppdela sig på länen, lämnar tabell 5 i Del II besked Det bör observeras, att såsom absentister äro upptagna jämom. väl fideikommissarier beträffande sådana till deras fideikommiss hörande fastigheter, äro belägna utanför den kommun, där fideikommissarien som är mantalsskriven. Härigenom har någon större ökning antalet abav

enär antalet fideikommiss i jordbruksfastighet år sentister ägt rum, icke till än Däremot utgör fideikommissens an- 1919 uppgick mer 124. absentisternas åkerareal nära 62,000 hektar, vilket är 47 fideidel i av hela åkerareal, och kan med ledning härav den på fideikommissens kommissen belöpande andelen detför absentisterna uppgivna taxeringsav värdet skattas till något över 78 milj. kronor. tabell i Del II framgår, är totalantalet absentister störst i Såsom av 5 län och lägst i Västerbottens lärn 48. U tlaøzdsabseiz-

Östergötlands 734

tistema i allmänhet i varje län endast till ett eller annat tiotal. I några

uppgå

antal nämligen i Värmlands län är däremot deras mera påfallande stort,

län Älvsborgs län 91, Kalmar län 61, Skaraborgs län 50 92,

och Bohus län 41. Detta lär sammanhänga därmed, att

samt Göteborgs antal utlandsabsentisterna utgöres svenskamerika-

ett mycket stort av av fortfarande jordbruksfastighet här i landet, och att förener, som äga trädesvis i län sådana fastigheter äro till finnandes.

sagda

Antalet stadsabsentister är högst i Stockholms och Östergötlands län och 282, uppgår i övriga syd- och mellansvenska län, utom

resp. 363

Hallands, Gottlands och Blekinge, ävensom i Jämtlands län

Kronobergs,

hundratal, i övriga län under samt utgör i till ett eller annat sjunker 100 Blekinge, Gottlands, Västerbottens och Norrbottens län resp. 58, 35, 27

och 26. Lantabsentisterna äro, såsom kunde vänta, flest i de län, som man antalen utarrenderade brukningsdelar. Dessa län

kunna uppvisa de högsta

Kristianstads, Mal-möhus, Kal-

äro Östergötlands, Älvsborgs, Skaraborgs,

och län med följande antal lantabsentister 422, 305,

mar Jönköpings resp.

Södermanlands, Värmlands och Örebro 297, 263, 257, 229 och 223. Att

i antalet utarrenderade brukningsdelar komma i jämn-

län, som fråga om med län, dock hava jämförelsevis lågt antal lant-

höjd nyss uppräknade ett

och härrör givetvis därav, att i dessa absentister, resp. 191, 189 149, och sådan absentist äger ett stort antal ut-

godsägare- bruksbygder varje

arrenderade brukningsdelar. I övriga syd- och mellansvenska län, utom

antal till ungefär eller något där

Blekinge, uppgår lantabsentisternas IOO

likaså i Västernorrlands län. I län är antalet under IOO samt

över, övriga

och Västerbottens län med 35, 16 lägst i Blekinge, Norrbottens resp. och 15. hänvisas i till texten i Del II, sid. Beträffande absentisterna övrigt

72-79-

Utredning om jordbruksfastigheters övergång ur den

jordbruksidkande befolkningens samt denna förete-

ägo elses orsaker och m. m.

verkningar

Den enquête i förevarande ämne, kommissionen verkställdes som av under år 1919, avsåg förhållandena dels under årtiondena före krisåren och dels under kristidsperioden De för ändamålet utarbetade 1914-1919. frågeformulären utsändes för besvarande till kommunalnämnder, landsfi-

skaler, hushållningssällskap och dessas tjänstemän, odlingsråd, skogssta-

tens tjänstemän samt bolag, varjämte även enskilda, för ämnet intresse-

rade personer runt i landet bereddes tillfälle att meddela sina uppfattom ningar rörande de olika spörsmålen. sammanlagda antalet besvarade frå-

geformulär har uppgått till mindre än 3,368, och i Del III kommisav sionens betänk-anden, betitlad "Redogörelse för resultatet vissa jordav av kommissionen företagna enquêter i j ordfrågan", finnes utförlig bearbeten ning de inkomna omfattande dels länsöversikter och dels av svaren, en allmän översikt för hela riket. Med hänvisning i detaljer till denna redo-

görelse må här sammanfattningsvis anföras följande.

:H .I

Jordbruksfastigheters försäljningunder de" senaste årtiondena.

Bolags, Resultatet enquêten bestyrker, att det under årtiondena före krisen en- av skilda indu-

huvudsakligen var fastigheter med skogstillgångar, föremål för

striidkares som voro och skogs- försäljning till bolag, och att därför har att .söka -huvudparten man av spekulanters nämnda försäljningar inom de trakter landet, där avsevärda fastighets- av mera förvärv. skogstillgångar förekomma.

Givet är därför, att det bland de olika slagen bolag är trävarnboav

lagen, oftast uppträtt köpare. Liksom övriga bolag hava träva-

som som

rubolagen efter den norrländska förbudslagens ikraftträdande visserligen varit utestängda från fastighetsmarknaden inom området för denna lags giltighet, inom landets Övriga delar hava de däremot gjort synnerligen

men talrika förvärv såväl små stora jordbruksfastigheter för att till-

av som godogöra sig skogstillgângarna därå. Dessa förvärv hava förekommit endast i södra och mellersta Sveriges skogsbygder utan även i trakter, där skogstillgången är ganska ringa, såsom exempelvis i Mälarlänen. I omfattning och talrikhet torde de i Syd- och Mellansverige verksamma trävarubolagens förvärv vara att jämföra med skogsspekulanternas, vilka utgöra den talrikaste kategorien bland enskilda, till den jordbruksidkande

klassen icke hörande fastighetsköpare. Många dessa trävarubolag torde

heller att annorledes än sammanslutning några

vara anse som en av

skogsspekulanter. Även inom Syd- och Mellansverige finnes ett eller

annat större trävarubolag, äro nämligen trävarubolagen i dessa delar

av landet i regel av tämligen lokal natur, i det att de representera

en sam-

manslutning av några företagare från en och samma ort för exploatering av närbelägna skogsområden. Dessa bolags jordförvärv hava därför

gjorts här och där tillfälle erbjudits till ett omedelbart tillgodogöran-

var,

de skogstillgångarna. Något uppköp skogsfastigheter inom och

av av en samma ort för bildande större skogsdomäner har sålunda i regel icke

av förekommit från dessa trävarubolags sida. De skilja sig sålunda mycket från de stora norrländska trävarubolagen, vilka bekant före förbuds-

som lagens tillkomst talrika köp varandra närbelägna, med skog ut-

genom av

rustade bondhemman förskaffat sig synnerligen vittomfattande,

samman-

hängande skogsdomäner.

En motsvarighet inom Syd- och Mellansverige till de stora norrländ-

ska trävarubolagen finnes däremot i vissa stora industribolag, inom

som nämnda delar landet besitta mycket stora jordområden. Av enquêten

har visserligen framgått, att dessa bolags jordförvärv under de senaste

årtiondena icke varit särskilt talrika och att de väsentligt understigit trä-

varubolagens fastighetsköp. Industribolagen hava nämligen i regel in-

skränkt sig till att utöka sina, ofta stora delar ett flertal kommu-

nog av

ner omfattande, sammanhängande jordområden med angränsande bond-

hemman och större enskilda egendomar. I synnerhet har detta varit fallet i Bergslagslänen samt i Uppsala och Östergötlands län, i vilka län de där befintliga stora bruksbolagen under de senaste årtiondena vidgat och konsoliderat sina domäner med ett ringa antal fastigheter, förvärvade från

den självägande bondbefolkningen. Tager hänsyn därtill, att indu-

man

stribolagens fastighetsförvärv sålunda inångenstädes skett inom bygder,

där den självägande jordbruksbefolkningen redan sedan mansåldrar tillba-

ka varit utsatt för ett så småningom fortgående utträngande, och att dessa jordförvärv därför här och berört de sista spillrorna den var av

inom orten befintliga bondbefolkningen, måste givetvis dessa jordförvärv,

trots sin i jämförelse med trävarubolagens förvärv relativt ringa talrik-

het, mera ödesdiger natur än trävarubolagens

anses vara av en annan, visserligen talrika till latifundiebildning dock icke ledande förvärv. men Förutom de berörda industribolagen hava hel del andra bolag, nu en

vilka driva tegelbruks- eller kalkbruksrörelse, cementtillverkning, stenbryt-

ning etc., gjort ganska många fastighetsförvärv, företrädesvis Mälar-

länen och i den sydliga delen landet. av Vad angår sådana förvärv jord och skog, där köparen varit av en enskild icke tillhört den verkligt jordbruksidkande befolkninperson, som

kan jämväl i fråga dem konstatera, att de huvudsakligen

gen, man om

berört fastigheter med skogstillgångar. Här, liksom beträffande bolagen,

har det sålunda varit den ökade efterfrågan på virke, i första rummet som

medfört, att ett mycket stort antal jordbruksfastigheter gått den själv-

ägande lantbefolkningens händer och kommit i industriella företagares

och skogsspekulanters ägo. De enskilda industriidkare, nu är fråvarom hava också i regel varit ägare till mindre sågverk. Deras jordförvärv ga, hava varit talrikast dels inom vissa områden den sydliga delen synas av av landet, särskilt Jönköpings, Kalmar och Kristianstads län, dels inom Värmlands och Jämtlands län. Från andra län omtalas dylika förvärv mindre

ofta. Då det naturliga skäl uppstått vissa svårigheter för uppgiftsav lämnarna avgöra, till vilken de två i frågeformulären angivna kaatt av

tegorierna "köpare skog för industriella ändamål och "skogsspekulan-

av ter" köpare rätteligen bort hänföras, är den sistnämnda uppgiften nâen got osäker, och det är icke uteslutet, att enskilda sågverksägare förvär-

vat relativt mycken skog även inom andra delar riket. av Det vida övervägande antalet enskilda köpare, icke tillhört av som

den jordbrukande befolkningen, har utgjorts skogsspekulanter i vanlig

av Mzening. Dessas antal redan före kristiden inom stora landsdelar bevar tydande, och deras händer gingo ett mycket stort antal större och genom

mindre skogsegendomar. Skogsspekulanternas jordförvärv fördelade sig

mycket olika trakter landet. Minst utsatta för deras verk-

ojämt på av

samhet Norrbottens och Västerbottens län, vartill den för vissa delar voro

dessa län gällande skogslagstiftningen i icke ringa mån bi av speciella

drog, därnäst i allmänhet de övriga under förbudslagen fallande länen, där

skogstillgångarna till så stor utsträckning lågo i bolagens händer, attmån-

genstädes några förvärv återstodo att göra, slutligen i allmänhet mera isolerade trakter inom landet med mindre gynnsamma avsättningsförhållanden. Ett undantag från vad sagts hava utgjorts av Jämtlands nu synes län, där de enskilda skogsspekulanternas framfart varit starkt i ögonen fallande. I allmänhet kan, såsom i huvudredogörelsen anföres, iakttagas,

att förutsättningarna för ett livligare uppträdande av skogsspekulanterna,

utöver de angivna, varit, att alltför stora avstånd bestått till närnu och flottleder. Det nämligen i

liggande järnvägsstationer synes

utsträckning förhålla sig så, att den inrikes trävaruhandeln, stor städernas förseende med vedbränsle samt tillgodoseendet hem v. s. av maindustriens behov av virke, mest ombesörjes av skogsspekulanterna, under det att trävarubolagen eller i varj fall de större av dem huvudsakligen e åt Områden inom de södra och mellersta de-

ägna sig exportverksamhet.

larna landet, där de enskilda skogsspekulanterna redan före kriget ut av övade omfattande verksamhet, Mälarlänen, Värmland och Småen voro land. Såsom nämnts, anmodades uppgiftslämnarna att avgiva sina ovan

rörande bolagens och de enskilda spekulanternas jordförvärv m. m.

svar med avseende särskilt å förhållandena under årtiondena före kristiden särskilt å förhållandena under krisåren. Ett stort antal uppgiftssamt lämnare hava så väl kunnat erinra sig förhållandena under tiden

givetvis

före krisåren, att sammanfattningen härovan utan tvivel måste anses giva bild den dåtida utvecklingen. Vad krisårens erfarenheter be-

en riktig av

träffar gäller, dem för varje uppgiftslämnare ståtti färs-

att intrycken av

kaste minne och för den skull måste tillmätas den största tillatt utsagorna

förlitlighet.

Den under världskriget inom ett flertal gre-

stora högkonjunkturen

näringslivet sträckte sig bekant även till trävaru-, trämasse-, nar av som cellulosa- och och förorsakade utomordentligt ökad

pappersindustrierna en på fastighetshandelns område. Visserligen omförmäles, att de livaktighet och särskilt bruksbolagens nyförvärv endast fortgingo i

stora bolagens

omfattning i stället växte de mindre ungefär samma som tidigare, men och i all synnerhet de enskilda skogsspekulanternas antal

trävarubolagens ut till det mångdubbla, och en enorm ökninginträddeiantalet jordbruksfastigheter, förvärvade sådana köpare i och för skogskapitalets ex-

ploatering. De enskilda fastighetsspekulanterna, redan före kris-

som åren i viss, ehuru begränsad omfattning kunde betecknas "jobmera som bare", måste under krisåren i stor utsträckning rubriceras under denna benämning. Förutom skogskapitalet blevo även gröda och inventarier i nu

ganska stor omfattning utnyttjade som spekulationsobjekt. Inom områ-

det för den norrländska förbudslagens giltighet visserligen lapp-

voro marksområdena Västerbottens och Norrbottens län på förut angivna av grunder förskonade från skogsspekulanternas och jobbarnas verksamhet och även Gävleborgs län förmäles, ovisst på vilka grunder, hava varit tämligen oberört av deras framfart. Men inom Västernorrlands och än mera

inom Jämtlands län uppträdde skogsspekulanterna på sina håll

nu synnerligen talrikt. Detsamma fallet inom Värmland och Mälarlänen och var för övrigt inom så gott samtliga övriga delar riket, minst dock på som av Gottland samt i Skåne, Blekinge och Halland.

I huvudredogörelsen omiförmälas även fall, då jordbruksfastigheter Köp för näjesända- inköpts av kapitalister från städerna för nöjesändamäl eller såsom kapimål och/capitalplacering. Under tiden före krisåren dessa köp i hög grad konialplacering. voro centrerade till vissa traktergav landet, såsom häraderna närmast ex. Stockholm och Göteborg. Under krisåre-øzl med åtföljande rikliga penningtillgång ökades fallen i antal, och med köpen förenades sällan nu syftet att säkerställa livsmedelstillgången för vederbörande stadsbo och

hans familj. Självfallet hava dessa fastighetsförvärv synpunkten av

den jordbrukande befolkningens bevarande haft ringa betydelse vid jäm-

förelse med jordförvärven för industriella ändamål och för skogstillgän-

garnas utnyttjande.

jordstyckningsbolag och enskilda jordstyckningsspekulanter förvär-

Köp för jordstyck- vade före kristiden och särskilt under det 1900-talet i

förstaärtiondet av

ningsändarätt stor omfattning större egendomar i och för styckning. Under tiden mål. därefter hava konjunkturerna för denna verksamhet i följd de stegav rade kostnaderna inom byggnadsindustrien varit mindre gynnm. m. samma. l

I de för besvärande utsända formulären förekom även frågepunkt, De sålda fas- en tigheternas huruvida de berörda fastighetsförsäljningarna företrädesvis omfattat störstorlek.

re egendomar herrgårdar eller mindre jordbruksfastigheter bondgår-

.IOQ

dar eller båda dessa slag fastigheter. Givetvis måste upplysningar härav om hava ett visst intresse för det föreliggande ämnets utredning. De inkomna svaren giva vid handen, vad ock på förhand kunde förmodas, att jordförsäljningen såväl under krisåren under tidsperioden därförut omfatsom

tat alla slags fastigheter, såväl större som mindre, i proportion,

en som ungefärligen motsvarar den i landets olika delar förefintliga faktiska proportionen mellan större och mindre j ordbruksfastigheter. Inom de landsdelar, där jordbruken till större delen utgöras mindre och medelstora j ordbruk. av såsom i Norrland samt i södra och mellersta Sveriges skogsbygder, hava för-

säljningarna naturligtvis i övervägande grad berört bondgårdar, ehuru

understundom även fåtalet herrgårdar i dessa orter sedan längre tid tillbaka råkat i bolagshänder. I slättbygderna i de mellersta och södra delarna av landet åter, där herrgårdarna absolut och relativt sett förekomma i större antal, hava jämsides med bondgårdarna många dessa större egendomar av försålts till bolag och enskilda spekulanter. Det övervägande flertalet av dem hade likväl långt dessförinnan kommit de gamla jordbesittande faur

milj ernas ägo, och endast ett ringa antal "släktgods" i egentlig mening har

under de senaste årtiondena funnits kvar och övergått direkt till bolag, enskilda industriidkare eller skogsspekulanter. Ett och annat sistnämnav da fastighetskomplex har dock varit stor omfattning. Mest framträdanav

de hava försäljningarna av större egendomar varit i Mälarprovinserna

samt i Götalands slättbygder, minst i sydligaste Sverige. I stort sett kan konstateras, att bolagi större utsträckning än enskilda köpare fövärvat stora egendomar. Emellertid innebär icke detta, att bolagens fastighetsköp mest omfattat sådana egendomar, utan hava bolagens förvärv i likhet med de enskilda köparnas i betydligt större utsträckning gällt mindre och medelstora jordbruk än större sådana. Utan all jämförelse är det den egentliga

bondbefolkningen, som tagit mest skada de jordförsäljningar,

av varom

nu är fråga.

I det föregående har huvudsakligen, icke uteslutande, avsetts för- B ondgårdars om till industriidkare, fl. och försvagande

säljningar bolag, skogsspekulanter m. av större

genom ägomindre jordbruksfastigheter i ostyckat skick. Det har ock på förhand styckning kunnat förväntas, att försäljningarna i övervägande grad omfattat fastig- och jordav- :ändring heterna i deras helhet. I det frågeformulär, skulle besvaras för de som delar riket, i vilka den norrländska förbudslagen icke gällde, intogs av emellertid även fråga, vilka erfarenheter hitintills vunnits ägoen om

stycknings- och jordavsöndringslagarnas tillämpning. Härvid skulle bland

angivas, självägande bönder avstyckat och försålt så mycken

annat om

den skog återstått blivit otillräcklig stödskog för

skogsmark, att som som

hemmansbruket eller de frånsålt delar sina inägor på ett sådant om av sätt, skadats. De inkomna bekräfta, att den att gårdsbruket svaren synas

ägostyckning eller jordavsöndring från bondhemman gått

jord, som genom

den befolkningens ägo, varit ringa omfattning vid

ur jordbruksidkande av jämförelse med den omförmälda betydande jordöverflyttningen ge-

ovan bondgårdars försäljning i deras helhet. Givetvis utesluter icke detta, nom dessa styckningar och avsöndringar berört ett stort antal. bondgårdar att och sammanlagt representera areal jord, måste tagas med i en av som

vid lagstiftningsåtgärder på området. Anmärkningsvärt är, att räkningen skogbärande mark endast undantagsvis säges hava förefrånsäljningar av

kommit och, där så skett, mestadels gällt avlägset från gårdarna mera

i de sydligaste länen. Oftast hava styckningarna liggande skogsskiften

och avsöndringarna tillkommit såsom följd industriens behov markav av för fabriksanläggningar, byggnadstomter till arbetarbostäder etc. utrymme I inom inom vissa delar Älvsborgs samt Göte-

synnerhet Bergslagen, av

och Bohus län, inom Skåne samt inom Stockholms län hava de båda

borgs

omförmälda detta skäl kommit till vidsträcktare

jorddelningsinstituten av

användning. I närheten många större städer och stadsliknande samav hällen hava även och avsöndringar ägt med syfte att be-

styckningar rum

reda markutrymme till förstäder eller för mera spridda byggnadsplatser

till bostadshus eller för s. sommarnöjen.

Orsakerna till försäljning av sina fastigheter.

jordbruksbefolkningens

Av för bedömandet det spörsmål, här behand-

stor betydelse av som

las, är frågan orsakerna till den jordbruksidkande befolkningens förom

sina fastigheter till köpare utanför denna befolknings krets.

säljning av

Vad beträffar försäljningarna bondhemman till trävarubolagen i Norrav land verkställde norrlandskommittén på sin tid en ingående utredning,

resultat äro intagna i sagda kommittés betänkande Del sid. 70 vars -76. I frågeformulär har vikt också lagts på den-

jordkommissionens

sida ämnet, och uppgiftslämnarna hava, så långt det varit dem möjna av ligt, besvarat den i formuläret intagna frågan de vanligaste orsakerna om

till de förekomna försäljningarna, varvid den under frågepunkten gjorda

av olika tänkbara orsaker varit dem till vägledning.

specifikationen

Beträffande först årtiondena före kristiden har det visserligen i regel

mött vissa svårigheter för uppgiftslämnarna att angiva de vanligaste or-

III

sakerna till bondgårdarnas försäljning. Minnena de med dessa försälj-

ningar förknippade omständigheterna hava helt naturligt förbleknat under

intrycken av iakttagelserna under krisåren. De inkomna lämna

svaren dock tillräckligt med material, för att i stora drag skall kunna över-

man blicka de dåtida jordförsäljningarnas orsaker.

Självfallet är, att en huvudorsak till försäljningarna den indu-

var striella uppsvingsperiod, inträffade och förorsakade ett starkt ökat

som som behov råvaror från förädlingsindustriernas sida. Eftersom

av fastighets-

försäljningarna i fråga, såsom omnämnts, jämväl på sagda tid i

ovan

övervägande grad gällde fastigheter med skogstillgångar, förstås utan vi-

dare, att trävarubolagens starka önskan att säkerställa sina på

tillgångar

virke var anledningen till att de uppträdde såsom köpare, och detta förhållande i förening med den allmänna prisstegringen på trävaror alla

slag satte bolagen i stånd att för fastigheterna bjuda köpeskillingar, vilka

på den tiden syntes många bönder och större jordbrukare förmånliga och lockande. Detsamma gällde bruksbolagens trämasse-, cellu-

om samt om

losa- och pappersbrukens fl. industriföretags fastighetsförvärv liksom

m. även enskilda sågverksägares förvärv. Då industriföretagens köp sked-

om de för att åtkomma andra råvaror än skogsvirke, såsom kalksten, granit,

lera etc., orsaken till försäljningarna, i den mån den låg på köparens

var sida, natur. De enskilda skogsspekulanternas framträdande bör

av samma

givetvis också mot bakgrunden den ökade efterfrågan och det sti-

ses av gande priset under tid på vedbränsle och på virke för hemmaindu-

samma striens behov. I stort sett torde kunna sägas, att den huvud-

ena stora orsaken till bondjordens övergång i händerna på bolag och enskilda

perso-

ner, icke tillhörande den jordbruksidkande befolkningen, låg på köparnas

sida och hade sin grund i den angivna allmänna ekonomiska utveck-

lingen,

Den andra huvudorsaken får sökas på säljarnas sida och belyses rätt Väl i de inkomna yttrandena. Åtminstone i landets mellersta och

sydliga

delar, men naturligtvis även mångenstädes i de nordligare landsdelarna, möjliggjordes det ojämförligt största antalet försäljningar under tiden

före krisåren lantbefolkningens starkt utbredda missnöje med förhål-

av landena inom jordbruksnäringen. I utsagorna läget före krisåren är

det oftast ekonomiska svårigheter, svårigheter få arbetskraft, ledsnad

att vid jordbruket och önskan att flytta till stad, vilka angivas de viktiga-

som ste orsakerna till att bönderna sålde sina gårdar. Fastighetsförsäljnin-

garna längre tillbaka på 1880- och I89o-talen i övervägande grad

synas

II2

hava föranletts jordbruksnäringens dåtida ringa ekonomiska bärkraft,

främst beroende på tryckta priser å jordbrukets produkter och på otill-

fredsställande avsättningsförhållanden. Sedermera förbättrades läget något i sistnämnda hänseenden, men nya svårigheter tillkommo i stället, och främst bland dessa svårigheten att erhålla tillräckligt med arbetskraft

var för jordbrukets bedrivande. Jordbruket kunde giva löner åt

samma arbetarna som industrien, och endast avkomlingarna den obesutna lant-

av befolkningen utan även böndernas söner och döttrar sökte sig i stor utsträckning över till anställningar inom industrien eller till ny verksamhet i främmande världsdel. Den lejda arbetskraft, mångenstädes åter-

som stod för jordbruket, kom härigenom att i allt för stor utsträckning utgöras av halvvuxna personer och av åldringar. Alla dessa förhållanden tvingade i ett mycket stort antal fall jordbrukarna att realisera sina gårdar, eller ock utbredde sig bland dem ledsnad och ohåga vid jordbruket; och när så

bolagen och skogsspekulanterna kommo och b jödo mycket höga priser, för-

anleddes de därav att sälja sina gårdar och draga sig tillbaka till städer, stationssamhällen etc. Slutligen gåvo de vid arvskiften uppstående svårigheterna ofta anledning till försäljning till bolag eller enskilda spekulanter av både bondhemman och större egendomar. Orsakerna till de

ovan

omförmälda försäljningarna ägostyckning eller jordavsöndring

av genom utbrutna delar bondhemman voro, vad säljarna beträffar, givetvis för-

av sta rummet de höga priser, erhöllos för sådan jord.

som

Vad nu sagts gäller, såsom ovan anförts, försäljningarna under tiden före krisåren. Vad krisåren angår kan i korthet sägas, att huvudorsaken

till den inträdande utomordentligt ökade omfattningen jordförsälj-

nu av

ningarna till köpare utom den jordbrukande befolkningen självfallet låg i den högkonjunktur med åtföljande häftiga prisstegringar, öppnade sig

som för trävaruindustrien i allmänhet men i synnerhet för virkeshandlare och vedhandlare. Därtill kommo, under åren med knapp livsmedelstillgång, de tillfällena till realisationsvinster med avseende å gröda och inventa-

nya rier. Egendomsförsäljningarna blevo under denna tidsperiod i stort sett en gren av den dåtida allmänna affärsverksamheten med dennas alla karakteristiska och skadliga avarter. Gårdarna blevo handelsvaror och en

mängd jordbrukare skyndade sig att realisera sina fastigheter till priser, Överstego alla deras tidigare beräkningar. Tilläggas bör emellertid,

som att avsikten hos många säljare icke att slå sig till ro med det erhållna

var

kapitalet utan att vid lämpligt tillfälle inköpa annat jordbruk, pla-

senare 4 dock ofta visade sig svåra att realisera. ner som

övergång i händerna andra än

Följderna av jordbruksiastigheternas

jordbrukare.

Lika viktigt känna orsakerna till jordbruksbefolkningens försom att sina fastigheter till köpare utom deras klass är för före-

säljning av egen liggande ämnes utredning att klarlägga följderna av samma försäljningar.

I den mån fastigheterna icke återsålts till verkliga jordbrukare, vartill Den själ-uägande bondnedan återkommes, har den närmast liggande följden blivit, att den självbefolkningen: ägande jordbruksbefolkningen i Sverige minskats. Den svenska jorden, som försvagande. bör brukas sina ägare, har den här skildrade utvecklingen i fortav genom skridande omfattning kommit i händerna på bolag och enskilda, hos vilka det personliga intresset för arbetet i jorden och för jordbruksyrket varit litet eller intet den med släkttraditioner och hembygdskänsla förenasamt de kärleken till alldeles saknats. Enligt all historisk erfarenhet le-

jorden

der sådan utveckling, den får fortgå ostörd, till mindre lyckliga en om ekonomiska och sociala förhållanden inom ett samhälle. Visserligen kan icke med fog gällande, att den svenska bondbefolkningen i södra

göras

och mellersta Sverige den utveckling, hittills ägt i verkgenom som rum, oroväckande grad undergrävts, eftersom bolagens och de enskilda spe-

ligt

kulantern-as också betydande, dock icke ännu tagit så

jordförxrärv, om en omfattning, att den övervägande jordbrukarna inom lan-

stor massan av det förvandlats till arrendatorer. Men de konstaterade missförhållandena

äro i allt fall tillräckligt allvarliga för att böra uppmärksammas och

noga

påkalla statsmakternas ingripande.

Beträffande de här omhandlade jordförsäljningarnas inverkan på Uppkømsten av "jordmøinom landet må i avseende å detaljer hänvisas till den

jordfördelningen gxøpol".

statistiska utredningen. I stort sett kan sägas, att de stora trävarubo-

inom de delarna riket före förbudslagens till

lagens jordförvärv norra av

komst, i med de under tiden därefter skedda bulvanköpen, i

förening

högst väsentlig grad förändrat de förut bestående jordbesittningsförhållandena. Latifundier i detta ords internationellt brukliga mening hava uppstått, visserligen i första rummet sammansatta av skogsmarksarealer, dessutom inrymmande tusentals bebyggda jordbrukslägenheter med men mycket arealer inägojord. Tvivelsutan finnes på dessa

sammanlagt stora

även mycket ouppodlad, till odling tjänlig mark. bolagsbesittningar ganska

.även inom mellersta och här och jämväl inom södra Sverige hava de var

8 .

stora industribolagens jordbesittningar karaktären jordmonopol,

av om man därmed förstår jordbesittningar, vilka sträcka sig över större delen

hela socknar eller grupper socknar. Särskilt är detta fallet inom av av Bergslagen, även inom Värmland och vissa trakter Mälarprovinser-

men av

na. I övrigt kan tilläggas, att jordförsäljningarna till större bolag rubbat

den tidigare bestående jordfördelningen i riktning mot anhopning

en av jorden på färre ägare. Om alla dessa större bolag, med undantag trä-

varubolagen inom de nordligare trakterna förbudslagens område, gäl-

.av ler, att de sällan eller aldrig frånsälja sig någon förvärvad jord, och vad

de sistnämnda bolagens återförsälj ningar beträffar hava dessa så gott som

uteslutande omfattat inägojord med för jordbrukets vidmakthållande ofta

otillräcklig skogsmark.

Däremot ligger förhållandetinu berört avseende i viss grad

annor-

lunda ifråga jordförsäljningarna till mindre bolag och i synnerhet

ifråga försäljningarna till enskilda skogsspekulanter. Medan de större

bolagens förvärv i regel utgjort led i en planmässig utvidgning dessa

bolags jorddomäner, hava de små trävarubolagen och de enskilda skogsspe-

kulanterna, för vilka skogskapitalets exploatering varit huvudsyftet, ofta

visat mindre intresse att för längre tid framåt behålla de inköpta fastig-

heterna. När skogen efter jämförelsevis kort tid avverkats, hava fastig-

heterna i stor utsträckning, i regel återsålts till eller åtminstone efter flera successiva försäljningar slutligen återkommit i händerna på verkliga

jordbrukare. Att fastigheterna ifråga och i synnerhet de, på detta

som sätt varit föremål för spekulation under krisåren, härvid befunnit sig i ett avsevärt försämrat skick är sak, beröres nedan. Den starka

en annan som

spekulationen i jordbruksfastigheter såväl före i synnerhet under kris-

som tiden har alltså i mindre grad förändrat j ordfördelningen inom landet och

medfört minskning i de verkliga jordbrukarnas antal. Om det jämförelsevis mindre antal egendomar, som inköpts av stadskapitalister såsom kapi-

talplacering eller för nöjesändamål, gäller däremot, att de ofta nog stannat

kvar hos jordägare denna kategori.

Det nationalekonomiska spörsmålet om följderna för jordbrukets sköt- Jordbruk

hävd. sel jordens övergång den verkliga jordbruksbefolkningens händer

av ur

klarlägges med erforderlig tydlighet de inkomna på kommis-

av svaren

sionens frågeformulär.

Det framgår dessa vad bolagen beträffar, att viss skillnad

av svar, en består mellan omdömena å sidan de större, solida bolagen och

om ena mera

å andra sidan de mindre, tillfälliga trävarubolagen. Därtill kommer

mera en skillnad alltefter arten bolagens verksamhet och slutligen skillnad

av en allt efter bolagsbesittningarna falla inom eller utom den norrländska

som uppsiktslagens område. I allmänhet iaktagelserna gå i den riktnin-

synas gen, att de större bolagen ägna större uppmärksamhet åt jordbrukets skötsel än de mindre. Detta förhållande sammanhänger med

uppenbarligen

vad ovan anförts därom, att de större bolagens förvärv äro inriktade på

längre tid framåt, medan de mindre bolagen ofta efter kort tid återförsälja

de inköpta fastigheterna. Vid sådant förhållande ligger det i det större bolagets ekonomiska intresse eller är för detsamma ambitionssak icke

en att

eftersätta jordbruket, medan det mindre bolaget föga bekymrar sig

jordbrukets skötsel under den tid, fastigheten är i bolagets ägo. Även till-

kommer, att de större bolagen hava större ekonomiska och i regel

resurser även en bättre organisation för jordbrukets bedrivande än de mindre. Mellan bolag med olika slag verksamhet består, också icke

av om genom-

gående, den skillnaden, att de större trävarubolagens jordbruk, i varje fall

utanför området för den norrländska uppsiktslagen, mestadels skötes säm-

re än jordbruk, tillhöriga andra större industribolag, särskilt i bolagen

Bergslagen och i vissa andra bruksbygder inom mellersta och södra Sverige. De senare bolagens skötsel sina jordbruk är ofta god, sällan

av mönstergill, medan trävarubolagens jordbruk i allmänhet icke tillhöra de

bättre skötta bolagsjcrdbruken. Emellertid spelar det härvid stor roll, det bolaget tillhöriga jord-

en om bruket är utarrenderat eller icke. Om jordbruket är utarrenderat, och detta är i regel fallet med avlägsna gårdar samt med alla mindre jord-

mera

bruk, är den nyssnämnda skillnaden i jordbrukets skötsel på sidan

å ena stora industribolags och särskilt bruksbolags fastigheter och å andra sidan trävarubolags och särskilt mindre sådanas icke så utpräglad. En avgjord

försämring iakttages nämligen i stort sett på alla fastigheter, lämna

som de älvägande böndernas händer och brukas arrendatorer under bolag,

enskilda industriidkare och skogsspekulanter, och i synnerhet gäller detta, när fastigheten ligger i skogsbygden, där arrendatorns tid till del

stor upptages med körslor och andra arbeten åt jordägaren, samt när arrendatorns

rättsliga ställning är osäker.

Slutligen bör tilläggas, att bolagsjordbruk, fallande under den

norrländska uppsiktslagen, i följd av denna lags bestämmelser i regel skötas bättre än utarrenderade jordbruk motsvarande slag inom mellersta och

södra Sverige. Uppsiktslagens verkningar kan i viss män även bedömas

vid mellan jordbrukets hävd på å sidan bolagsjordbruk, ly-

jämförelse ena

dande under å andra sidan utarrenderade jordbruk i trak-

lagen, samma Ställningen på de sistnämnda jordbruken, i ter, tillhöriga bolagsbulvaner.

och Västernorrlands län, år nämligen i be-

synnerhet inom Jämtlands nu

rörda hänseende anmärkningsvärt ogynnsam.

Vad anförts kan sammanfattas sålunda, att frågan, huruvida jordnu brukets hävd försämras, när fastigheterna lämna de självägande jordbru-

och komma ibolagshånder. icke kan besvaras med ett enkelt karnas ägo eller De större komma under gamla solida bolags själv-

nej. jordbruk, som

bliva ofta bättre hävdade ån förut. Alla de Övriga bliva i regel

förvaltning,

åtminstone där icke den norrländska uppsiktslagen verkat sämre skötta, Då de såväl antal sammanlagda areal vida övertill det bättre. senares som de förras, torde såsom allmänt slutomdöme utan tvivel kunna sägas,

stiga

i händerna på bolag och bolagsbulvaner medfört att jordens övergång

följder i avseende å jordbrukets skötsel.

övervägande ogynns-amma

Enklare besvara är frågan följderna i avseende å jordbruatt om kets hävd jordens övergång i händerna på enskilda skogsspekzølanter. av

då tillträtt den inköpta fastigheten på hös-

I alla de fall, skogsspekulanten

under vintern och därefter omedelbart återförsålt fasten, avverkat skogen

till hinner någon förändring i jordbruksför-

tigheten någon jordbrukare,

hållandena icke inträda. Om fastigheten däremot under någon

givetvis

tid i ägo eller den går från den ena speku-

längre stannar spekulantens om

andra, får innehavarnas ringa intresse för jordbruket skadlanten till den för detta. Vare sig spekulanten själv behål-

liga och svårbotliga följder

ler eller utarrenderar densamma, bruka kreatursbesättningarna

gården

så vilka förut fött betydligt minskas, ofta långt, att på stora egendomar,

endast få sådana vinterfödas och huvud-

mångdubbelt antal kreatur, några

hållas. Åkerbruket tillbakasättes, åkerjorden får sakligen endast hästar mindre del obrukad och igenvallas, och underofta till större eller ligga hållsarbeten å stängsel och diken etc. förekomma icke. Under

byggnader,

kommo härtill de totala realisationerna av

kristidens spekulationsvirxrel

levande och döda inventarier med därav .följande Ödegröda samt av Allt allt kan de tusentals inkomna slutas, att så läggelser. som av svaren

det icke rört sig endast kortvarig besittning, jordbruksfastighe-

snart om händerna enskilda skogsspekulanter, för att nu icke

ternas övergång i på tala i egentlig mening, medfört avgjord försämring av

om "jobbare" en

skötsel, vid med det tillstånd rådde, då fastig-

jordbrukets jämförelse som

heterna voro i verkliga jordbrukares ägo.

i vad mån zøppenbar ucmlzävd förekommit, torde böra be-

Spörsmålet,

sålunda, under tiden före krisåren i så gott som varje län svaras att man kunde konstatera åtskilliga fall vanhåvd å gårdar, tillhöriga bolag och av enskilda industriidkare, att i förhållande till det utomordentligt stora men antal jordbruk, fråga är, de förekommande fallen måste anses vara varom få. Däremot har det varit ovanligt, att jordbruket å fas-

jämförelsevis

under längre tid varit i enskilda skogsspekulanters händer,

tigheter, som

blivit så åsidosatt, att uppenbar vanhävd uppstått. Det sist sagda gäller fastigheter såväl utanför inom den norrländska uppsiktslagens omsom

rådet, vad angår området för uppsiktslagens giltighet särskilt i Jämtlands,

Västernorrlands och Värmlands län. Den på bolagsgårdar förekommande vanhävden har understundom bestått däri, att låtit avlägsna man mera

odlingar och utägor, den vid fäbodarna befintliga åkerjorden, igen-

ex. växa med skog eller att helt nedlagt jordbruket å avlägsna utgårdar. man Vad krisårens förhållanden beträffar måste den då pågående systematiska

utplundringen ett mycket stort antal egendomar, råkat i spekulan-

av som och jobbares händer, utan tvekan karakteriseras såsom vanhävd i detta ters ords egentliga mening. I den mån egendomarna sedermera återkommit i

ägo, har arbete att sätta dem i nytt stånd visserligen

verkliga jordbrukares

ofta på talrika jordbruksfastigheter har det ännu i närva-

upptagits, men

rande stund långt ifrån kunnat slutföras.

I stort sett hava de inkomna å kommissionens frågeformulär svaren sålunda bekräftat, då jordbruksfastigheter inom riket kommit i enskilda att

varaktiga besittning, jordbrukets hävd påtagligen förspekulanters mera

sämrats och i viss utsträckning lett till uppenbar vanhävd. kapitalister i städerna för nöjesändamål eller så-

Egendomsförvärv av

kapitalplacering hava i regel åtföljts betydande kostnaders nedläg-

som av

gande på egendomarnas förbättring, dock ofta mest på corps de logiet,

parken, trädgården Egendomarna hava icke sällan upparbetats till

etc. verkliga mestadels med åsidosättande alla tankar

"lyxjordbruk", men av

deras råntabilitet, och för vanliga jordbrukare har det i följd det

på av

starkt uppstegrade priset i allmänhet varit omöjligt att köpa sådana egendomar, när dessa sedermera understundom utbjudits till salu.

.Av det anförda framgår, att den svenska jordens försäljning till kö- .Wzagxskötsein.

den verkligt jordbruksidkande befolkningens krets i stort sett

pare utom medfört skadliga verkningar i avseende å jordbrukets hävd, och det är så-

lunda, frånsett ett jämförelsevis mindre antal fall, ett jordbrukspolitiskt

intresse att möjligt förhindra sådana Den

om jordförsäljningar. frågan återstår, vilka följder ifrågavarande jordförsäljningar fått med avseende

å skogens skötsel.

De inkomna giva i detta avseende vid handen,

v svaren att härutinnan,

liksom då tal jordbruket, viss skillnad består mellan

var om en skogssköt-

seln å fastigheter, förvärvade å sidan större och å den andra minena av av dre bolag. Vad mellersta och södra Sverige framhålles från

angår alla

håll, att de stora industribolagen sköta sina skogar De hava

mönstergillt.

i allmänhet forstligt utbildad vårdas

personal, skogsbestånden med lämpliga huggningar under hela sin uppväxt och utstämplingen sker efter på

ut-

hålligheten grundad hushållsplan. Även utdikningar av försumpade mar-

ker hava här och utförts i stor skala och för

var fraktningsmöjligheterna

virket hava organiserats och förbättrats. Denna rationella

skogsskötsel

förklaras därav, att de bolagen, såsom förut

stora påpekats, i regel inrikta

sina fastighetsförvärv på lång sikt och det för dem är ekonomiskt inatt ett tresse att upprätthålla ett uthålligt skogsbruk. Emellertid anmärkes ofta mot dessa stora bolag, att de i regel omedelbart efter bond-

inköpet av ett

hemman låta mycket hårdhänt övergå hemmanets i

en avverkning skog,

syfte att återvinna köpeskillingen. Mindre äro uttalandena rögynnsamma rande de mindre bolagens och särskilt de små t-rävarubolagenrs

skogssköt-

sel. Om dessa bolag, vilka i södra och mellersta Sverige äro

mycket tal-

rika, kan i stort sett sågas, att de försämrat skogsskötseln å de dem av förvärvade fastigheterna. Ofta hava de dessa sistnämnda köpt i rent exploateringssyfte och utföra i bästa fall endast den skogsvård,

so1n lagligen

åligger dem ifråga återväxtens betryggande. om Man torde vidare, likaledes i överensstämmelse med i

iakttagelserna

fråga om jordbruket, de inkomna kunna sluta sig till viss skillav svaren en nad ifråga skogsskötseln mellan de i mellersta och

om stora industribolagen

södra Sverige samt de stora tråvarubolagen i Norrland. De förra erhålla

avgjort mera fördelaktiga omdömen ån de Delvis kan denna senare.

skillnad bero på förutsättningar för skogsskötseln i de förra

gynnsammare trakterna, såsom jämförelsevis små avstånd och goda kommunikationsför-

hållanden Delvis åter beror skillnaden därpå, alla de

m. m. att ingalunda

större norrländska bolagen ännu övergått till tillämpa rationell att en

skogsvård i modern mening. Gallringarna och avverkningarna ske mån-

genstädes ännu efter hushållningsplaner, icke kunna sägas

som vara upp-

gjorda efter principerna för ett uthålligt skogsbruk. Vad anförts får

nu naturligtvis icke uppfattas skulle den verkställda hava

som utredningen

ådagalagt, att de stora norrländska bolagens skogsskötsel genomgående är

sämre än de stora industribolagens i sydliga trakter landet. Det har här

av endast söker bilda sig ett totalomdöme förhållan-

sagts, att, om man om dena med avseende å alla större bolag i genomsnitt, de inkomna svaren gå

i den nu angivna riktningen. Vidkommande härefter de enskilda spekulanternas skogsskötsel utfalla

i stort sett i synnerligen riktning. Redan under tiden svaren ogynnsam före krisåren blev uppenbar misskötsel skogen så gott alltid förr el-

av som ler resultatet deras verksamhet. Skogstillgångarna på ett mycket

senare av

stort antal bondgårdar och större egendomar blevo av skogsspekulanterna

för hänsynslös avverkning, och det kunde härvidlag iakttagas,

utsatta en

detta inträffade endast å fastigheter i skogsbygderna utan även och att

minst spekulanter inköpta fastigheter i slättbygder med knappa

å av

Lagen den juli angående vård enskildes sko-

skogstillgångar. 24 1903 av

mildrade väl i någon mån verkningarna av spekulanternas skogs-

gar

icke sällan dessa antingen helt undkomma de före-

skövling, men lyckades

skrivna åtgärderna för betryggande skogsåterväxten eller ock utförde

av de dem på ett otillfredsställande sätt.

Vad särskilt angår kristidens inverkan på skogsvården torde denna kunna sammanfattas i få ord. Avverkningen ökades i oerhörd grad å både

bolags och enskilda skogar. Fallen av uppenbar skogsskövling

personers blevo utomordentligt talrika. De mindre trävarubolagen samt framför

allt utövade rastlös verksamhet. Antalet kommu-

skogsspekulanterna en varifrån skogsskövling omtalas, år synnerligen stort, och en mycket

ner,

areal vårt lands skogbärande mark undergick under dessa få år stor av

fullständig kalhuggning. Därtill kom, att skogskulturer och avdikningar

en flerstädes avstannade, främst såsom följd av de högt uppdrivna dagsverks-

priserna. Den tillfälliga skogslagen den 28 juni 1918 förebyggde, sär-

skilt vad ungskogen beträffar, ännu ödesdiger utveckling. Ska-

en mera dorna för vårt lands den gångna kristiden äro emellertid så sto-

skogar av

att de icke kunna botas under decennier framåt. ra,

Sammanfattningsvis kan alltså sägas, att skogsmarkernas övergång ur

den verkliga händer lett till förbättrad och mo-

jordbruksbefolkningens en

derniserad i den mån köparna varit stora, solida bolag med

skogsskötsel, forstligt utbildad personal och genomfört uthållighetsbruk, men att försälj-

ningarna, i den mån köparna varit mindre trävarubolag och i synnerhet

lett till och genomgående försämring sko-

skogsspekulanter, en påtaglig av

skötsel och i stor omfattning till uppenbar vanvård av skogen. garnas

Ekonomiska I de kommissionen utsända formulären intogs även huru-

av frågan,

och sociala vida genom industriens jordförvärv de kvarvarande självägande böndernas verkningar av bandjor- utkomstmöj ligheter och ekonomiska välstånd i allmänhet förbättrats, exemdens försäljpelvis genom ökade tillfällen till skogsarbeten vintertiden och till andra ning till bo- exlag m. fl. tra arbeten eller ökade möjligheter till avsättning lantbruksprogenom av dukter åt industribefolkningen, eller huruvida de kvarvarande böndernas utkomstmöjligheter och ekonomiska välstånd dessa jordförvärv i allgenom mänhet försämrats. Även riktades till uppgiftslämnarna spörsmålet, huru-

vida det kunde antagas, att bolagens och de enskilda skogsspekulanternas

och jobbarnas jordförvärv i riktning inverkat på de sociala förogynnsam hållandena bland lantbefolkningen i orten.

Av framgår, att jordens övergång den verkligt jordbruks-

svaren ur idkande befolkningens händer medfört eller mindre

mer ingripande om-

välvningar i denna befolknings levnadsvillkor, sedvänjor och tänkesätt. Där den industriella verksamheten i förutvarande jordbrukstrakt fått en ren en mera konstant karaktär, har eller mindre talrik industriarbetareen mer stam uppstått, som ofta givit de kvarvarande bönderna avsevärt förbätt-

rade avsättningsmöjligheter för lantbruksprodukterna och därmed ökade,

sällan rikliga penninginkomster. Av ännu större betydelse, åtminstone i

skogsbygderna, har varit, att bönderna fått betydande extraförtjänster

genom tillfällen till körslor och andra arbeten åt bolagen och virkeshandlama. En fråga, är svårare att bedöma, är emellertid, dessa ökasom om de penninginkomster i realiteten medfört verklig förbättring bondeen av klassens ekonomiska ställning. Ett uttömmande härpå torde icke kunsvar

na givas i redogörelse den förevarande, grundad på allmänna utta-

en som landen i den eller andra riktningen. Emellertid torde kunna sägas, ena att den ekonomiska existensen för tusentals småbönder, särskilt i de norra skogsbygderna, numera blivit helt och hållet beroende de arbeten åt inav dustrien, stå dem till buds. Ã andra sidan är icke alltid säkert, att som slutlikviden mellan SIHåbÖTIClGII och bolaget blir så för

synnerligen gynnsam

den förre, vartill kommer, att böndernas skogskörslor ingalunda äro

nyttiga för jordbruket samt att intresset för detta, sedan tillfällen till körsel-

förtjänster erbjudit sig, mångenstädes märkbart avtagit. De förbättrade

avsättningsmöjligheterna genom industrianläggningars uppkomst och ut-

veckling har dessutom mångenstädes motverkats böndernas ökade svåav

righeter att få arbetskraft för jordbruket och prisstegringen i orten

på åtskilliga för lantbefolkningen nödvändiga artiklar.

I mängd utsagor framhålles slutligen, jordbruksungdomen

en att ge-

den nära beröringen med industriens arbetare i sedligt avseende förnom sämrats. och behov, som ärolcarakteristiska för städernas befolk-

V anor ning, förut varit okända för allmogen, hava vunnit insteg även

men som hos den sistnämnda. Hos den äldre allmogegenerationen har de gamla

landsbygdsdistriktens förvandling till bolagsbygder mångenstädes alstrat

ganska utbredd vantrevnad, frånsett det delvis på särskilda känslor been roende och äldre minnen närda "bolagshatet", är väl känt särskilt

av som i Norrland.

Den gamla allmogekulturens tillbakagång och försvinnande, vilken

företeelse i våra dagar är föremål för stor uppmärksamhet, har delvis även förorsakats jordförsäljningarna till industrien. Orsakerna äro

av emellertid till stor del att söka jämväl i andra omständigheter, vilka falla utanför den föreliggande utredningen, såsom den ökade skolbildningen och de förbättrade kommunikationerna fl. förhållanden.

Den norrländska och

förbudslagens tillämpning

verkningar.

Den l/Vidénska utredningen rörande den norrländska

förbudslagstiftningens tillämpning och verkningar sträckte sig till slutet år I

av 1912. syfte att vinna kännedom den erfarenhet, därefter och intill utgånom som gen av juni månad år 1921 vunnits vid tillämpningen berörda lagstiftav

ning, har kommissionen hänvänt sig till länsstyrelserna i de norrländska

länen samt i Värmlands och Kopparbergs län med anhållan, de ville att besvara åtskilliga frågor samt meddela statistiska i med

uppgifter enlighet

av kommissionen uppgjorda fråge- och tabellformulär. Dessa formulär

voro i huvudsak uppställda i överensstämmelse med de formulär, som användes vid den Widénska utredningen. Därjämte har kommissionen under sini det föregående omnämnda enquête införskaffat

upplysningar jäm-

väl om den erfarenhet, hos övriga myndigheter inom länen hos som samt

ortsbefolkningen inom förbudslagens område vunnits rörande verkningar-

na av denna lag".

I efterföljande framställning meddelas dels nämnen bearbetning av

da, till länsstyrelserna utsända fråge- och tabellformulär och dels en sam-

manfattning vad Dunder enquêten upplysts av om förbudslagens verkningar.

Därjämte har kommissionen företagit närmare rörande de

en undersökning fall, i vilka Kungl. Maj jämlikt § förbudslagen beviljat bolag och före-

4 ningar tillstånd till förvärv fast egendom. av

Fastighetsförvärv jenligt förbudslagens 2

Den norrländska förbudslagen medgiver i sin § bolag och

2 föreningar

rätt att förvärva fastighet, "prövas äga sitt värde i å-

som huvudsakliga

byggnaden eller huvudsakligen avsedd till tomt, upplagsplats eller dyvara likt eller utgöra stenbrott, eller lertag, vattenfall, fiske grus- torvmosse,

eller dylik lägenhet. Det tillkommer vederbörande Konungens be-

annan fallningshavande att verkställa nämnda prövning. I vilken utsträckning

dylika fastighetsförvärv förekommit alltsedan förbudslagens tillkomst

framgår efterföljande tabell.

Antal fastigheter förvärvade enligt förbudslageøzs 2

Värm Koppar- Gävle- Väster- Jämb Västcr- Norr-

lands bergs borgs norrlands lands bottens bottens År län län län län län län län S :ma 1906

	-	-	-	-	-	-	-	--
1907	-	7	--	21	6	21	2	57
1908	-	14	1	39	8	19	7	88
1909	-	17	1	59	48	27	8	160
1910	-	13	2	46	9	22	11	103
191 1	-	10	6	36	1 5	20	9	96
1912	-	10	3	49	27	16	12	1 17
1913	-	28	21	63	17	28	14	171
1914	-	13	26	65	12	24	9	149
1915	-	48	36	81	16	20	15	216
1916	-	26	16	53	25	98	7	225
1917	4	17	II	98	33	47	37	247
1918	48	19	47	98	37	74	44	367
1919	67	95	28	192	87	82		609
1920	40	22	66	166	50	36	28	408
1921 till 3°/6 30		14	15	91	16	28	17	.211
Summa 189		3 53	279	1157	406	562	278	3224
För tiden till och med 1912 överensstämmer						tabellen med motsvaran

de tabell i den Widénska utredningen utom vad beträffar siffrorna under 1912 för Västernorrlands och Norrbottens län, på grund

som av nu vunna upplysningar höjts från 44 och 8 till 49 och 12.

resp. resp.

Som tabellen giver vid handen hava förvärven tilltagit i antal år efter år ända till 1919, då de uppnådde sitt största antal. Särskilt stark ök-

var ningen under den under krisären rådande högkonjunkturen. Siffrorna för 1920 och första halvåret förete någon minskning jämförelse

av 1921 i med 1919, äro likväl högre än för tiden närmast före nämnda år. Det

men största antalet förvärv har förekommit inom Västernorrlands län, givetvis beroende på de industriella företagens särskilt stora utbredning inom detta

län. De jordförvärv, äga jämlikt ifrågavarande paragraf, torde

som rum

nämligen till sin största utsträckning ske för industriella anläggningar.

Fastighetsförvärv enligt förbudslagens 3

Förbudslagens 3 § tillstädjer bolag och föreningar att förvärva den

del ett hemmans avrösningsjord med impedimenter, vilken Konunav av

gens befallningshavande prövas att hänföra till stödskog eller od-

vara

lingsområde. Antalet och arealen de jämlikt denna paragraf gjorda

förvärven redovisas länsvis i efterföljande tabell.

D0 enligt förbudslageøzs § förvärvade fastiglzeternas antal och areal

läns-vis till och med den juni 30 I92I.

Avsöndring- Avsöndring-

I ä Anta av- arnas sam- arnas genomn manlagda söndringar snitthga

areal 1hektar areal 1hektar

Värmlands län 9 445 49 . . . . . . , . . . . . . . . . . .

Kopparbergs 531 12,823 24

,, . . . . . . . . . . . . . . . . . . Gavleborgs ,, 4 520 I 30 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Västernorrlands 27 2,770 103 ,, . . . . . . . . . . . . . . . . .. Jämtlands 10,384 189 55 ,, . . . . . . . . . . . . . . . . . . Västerbottens 15,764 92 I 71 ,, . . . . . . . .. . . . . . . . . . Norrbottens ,, . . . . . . . . . . . . . . . . . . - - -

Samtliga län 718 42,706 59 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Enligt tabellen uppgår antalet avsöndringai för förbudslagcns hela

område till 718 med sammanlagd areal 42,706 hektar. Bortsett från en av

de inom Värmlands län verkställda avsöndringarna, hava samtliga övriga

förvärv, motsvarande areal 42,261 hektar, ägt inom de delar en av rum av

riket, där förbudslagen enligt sin ursprungliga lydelse ägde tillämpning.

Enligt den Widénska utredningen belöpte sig vid tiden för tillkomst

lagens

bolagens jordinnehav inom sistberörda område till hektar. För

5,362,25I

att erhålla konkret bild dessa förhållanden må anföras, en mera av att me-

dan bolagens sammanlagda jordinnehav inom förbudslagens ursprungliga

giltighetsområde vid tiden för lagens ikraftträdande motsvarade ett om-

råde något större än Jämtlands län eller nära % rikets hela landareal, av

täcka de därefter på grund förbuclslagens § skedda förvärven endast av 3

ett område ungefär storlek Helgums socken i Västernorrav samma som

lands län.

Huruledes de avsöndrade områdena uppdela sig på socknarna inom

resp. län framgår efterföljande tabell, i vilken uppgivits förvärven i av

samtliga socknar utom Svärdsjö och Lima i Kopparbergs län, i vilka sock-

1astiglzetsförvärverz. enligt förbudslczgeørzs uppdelade på. socknar.

Förvärv en- êreal, uu-

16:22:: lgrçal.

och %:g::::d; logg §22 21,06 g

	hektar hektar		hektar	hektar
Värmlands län.		Ramsele	276 333	56,174 46922
Stavnäs	24	Helgmn	4:4	19733

Glava

2 1

ATÅYmdSjö I 32564

Karlanda 3 4 4

1 Norra Råda Bå°ma 41° 55627

		Grdeå	107	19,224
Gräsmark	I 2	Grundsunda.	20	6,229
Östmark	98		1
Lekvattnet	267		Summa 2,770

Summa 445

Jämtlands län.

K pparbergs län. Ragunda 705 40985

F nviken	21 3 = 241	1 2 040 gå	ö inge	449,	xgâøg 1 ,21 16,16
Lçksaid		zâoâl Laxsjö	Hammerdal	1 10 1,268	1 39,062

gött

ggg

			Ström	1,488	125,439
gem		28,319
:Sollerön	280	2 I ,947	Alanas-	2988 1,787	52798 1 19,922
Orsa	4 4	28,802 Frostviken	Oviken	66	5,238
Älvdalen	675.	32,729	Åre	172	29354
Säma	,144

52,093 Syeg 443 94.102 Idre 7å

Lmsell 93 68,041 Nås

		x 21			68W
lär-ina		:slag	Ytterhcjgáal Overhogdal	439 280	8,520
Flod	33	5:180 I	Vemdalen	19,8	40,707
Malung	895	65076	Summa 10384
T ranstrand	638	1 96
-Äppelbo	27	14,586

Västerbottens län. Summa 12,823

Biurholm 545 59,540

Gävleborgs län. I

âavarf §90

.eger ors 7 2 90, 14 ,u . 37 Burträsk

ägda		I ,499	73,971
S	53 15 Skellefteå	206	4,594
Summa 5 20	Norsjö Lycksele	469 1,729	46,032 125,601
Vasternorrlands lan.	örträsk		10,597

325 Tuna 142 2,438 Sorsele 122

Asele zêrâs

Torp 280 49,197 794 13 :4 2 Borgsjö 269 .

44,1 19

5113311112; 29,55%

Holm ;614 1 e mina. 8 SI II2,4I

15,257 , Bodum 214 27,612 Summa 15,764

Då för Värmlands län förbudslagen trädde i tillämpning först den 3 maj 1917anföras i denna koiumn inga siffror för sagda lån.

nar förvärven icke i någondera socknen uppgått till hektar. För en att er-

hålla föreställning om betydelsen av de utav bolagen gjorda förvärven i

jämförelse med bolagens jordinnehav vid tiden för förbudslagens ikraftträ-

dande ihar i tabellen för varje socken angivits arealen sistnämnda jordav innehav. i

Beträffande ifrågavarande avsöndringars förekomst inom de särskilda länen och socknarna må följande anföras. Det största antalet förvärv

äratt anteckna från Kopparbergs län med mindre än 531 eller % 74 av

samtliga ifrågavarande avsöndringar. Anledningen till det särskilt stora

antalet förvärv inom detta län är givetvis att söka i den stora

jordsplitt-

ringen inom länet, vilken har till följd, att enskilda jordägare

tillhöriga

smärre skogslotter i stor utsträckning äro belägna inne bolagens skogs-

marker. Dylika skogslotter hava bolagen här ifrågavarande avsön-

genom dringar förvärvat. Till arealen hava dessa avsöndringar för var sigi regel varit ganska obetydliga, i vissa fall uppgående till endast eller en an-

nan ar. Den sammanlagda arealen avsöndringarna inom länet

av belöper

sig därför, trots det stora antalet avsöndringar, till än 12,823 hekmer

tar, och den genomsnittliga arealen för varje avsöndring uppgår endast

till 24 hektar. I allmänhet uppgår den sammanlagda arealen de inom av varje socken i detta län skedda avsöndringarna till än ett eller annat mer hundratal hektar; och jämför siffrorna för ifrågavarande arealer med man

de siffror, angiva bolagens jordbesittning vid förbudslagens tillkomst,

som måste bolagens nyförvärv inom flertalet socknar Endast

anses obetydlig.

inom Orsa, Älvdalens och Särna socknar hava skett i större

avsöndringar

omfattning. I Orsa socken hava sålunda bolagens jordförvärv omfattat

nära 4,500 hektar, motsvarande utvidgning bolagens förutvarande en av jordinnehav inom denna socken med omkring 16 %, och i Älvdalens soc-

ken uppgår sagda jordförvärv till 3,675 hektar, utgörande

en ökning av

bolagsjorden inom socknen med % sedan år 1906. Därest, såsom antag- II ligt är, den inom Orsa, Älvdalens och Särna socknar förvärvade

av bolag avrösningsjorden avsöndrats från bondhemman, har därigenom sedan

nämnda år den självägande bondbefolkningens jord inom dessa socknar minskats med sammanlagt över hektar. Trots de vidsträckta 9,300 arealer, som inom dessa socknar tillhöra bondhemmanen, måste nämnda siffra betraktas avsevärd. som Beträffande de övriga länen hava endast inom Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län avsöndringar förekommit nämnvärd i mera omfattning. I Västernorrlands län uppgår antalet till med 27 en samman-

lagd areal av 2,770 hektar. Medelarealen är 103 hektar för avsöndring. Såsom framgår sockentabellen hava bolagens förvärv icke inom någon

länets socknar haft särskilt stor omfattning; i allmänhet uppgår inom av de socknar, där avsöndringar förekommit, den avsöndrade arealen till ett eller annat hundratal hektar.

I Jämtlands län hava förekommit 55 avsöndringar med

en sammanlagd areal 10,384 hektar eller i genomsnitt 189 hektar för varje

av av-

söndring. Dessa avsöndringar hava till övervägande delen ägt rum inom

Hammerdals tingslag. Inom dithörande Hammerdals, Ströms, Alanäs och Frostvikens socknar hava nämligen sammanlagt mindre än 6,631 hektar förvärvats bolag.

För Västerbottens län är avsöndringarnas sammanlagda areal större än i något de övriga länen. I länet hava nämligen 92 avsön-

av genom dringar förvärvats 15,764 hektar. Medelarealen för avsöndring uppgår till 171 hektar. Avsöndringar i särskilt stor omfattning hava förekommit endast i Vilhelmina socken, där sammanlagt 8,651 hektar förvärvats bo-

lag, varigenom dessas jordinnehav inom socknen fått tillökning med

en nära 8 %.

I de återstående länen hava avsöndringarna varit ganska få. Så hava dei Gävleborgs län varit flera än 4 med en sammanlagd areal 520

av hektar. I Värmlands län hava under den tid fyra år, uppgifterna

av som för detta län förekommit 9 avsöndringar med sammanlagd areal

avse, en av 445 hektar. Beträffande Norrbottens län har från länsstyrelsen uppgivits, att under hela den tid av över femton år, förbudslagen där varit

som

gällande, något förvärv med tillämpning förbudslagens § icke ägt

av 3 rum.

I fråga arealen vid avsöndringarna undantagna odlingsområden

om av föreligga uppgifter endast beträffande Värmlands, Västernorrlands samt Västerbottens län. Inom Värmlands lâin hava vid 7 de 9 avsöndringar,

av som därstädes ägt rum, avskilts odlingsområden till en sammanlagd areal

22,25 hektar. De särskilda odlingsområdenas areal har växlat mellan av 0,23 och hektar. Inom Västernor-rlands län hava vid 13 därstädes

10,43 av efter 1912 skedda 18 avsöndringar avskilts odlingsområden till en sammanlagd areal 212 hektar. Odlingsoinråtlena hava varierat mellan

o, 26 hektar och 51,25 hektar. Vid de 61 avsöndringar, uppgivas från

49 av som Västerbottens län för tiden efter 1912, hava avskilts odlingsområden till en sammanlagd areal av 10,000 hektar. Det största odlingsområdets

areal belöper sig till mindre än 1,604 hektar. Det minsta odlingsomrâdet uppgår till 0,4 hektar.

Utöver vad härovan framhållits förvärv avrösningsjord enligt

om av 3 § må slutligen lämnas en översikt, huru dessa förvärv fördelat sig på de olika åren alltsedan förbudslagens tillkomst.

De enligt förbudslagetzzs 3 § årligen förvärvade fastigheterna-rs areal.

År Areal hektar År Areal hektar

1906	1914	2,591
1907 1,195	1915	11,004
1908 2.537	1916	1.554
1909 3,969	1917	1.144
1910 2,201	1918	2,655
1911 2,451	1919	1,921
1912 2,677	1920	3,310
1913 2,577	1921 till 30/6	920

Summa 42,706

Endast siffran för år avviker markerat från den areal,

1915 mera som Övriga år varit föremål för förvärv. Den höga siffran för detta år beror på de omfattande avsön-clringar, då ägde inom Vilhelmina

som rum socken i Västerbottens län.

Fastighetsförvärv enligt förbudslagens 4

Enligt förbudslagens 4 § äger Kungl. Maj efter prövningi varje sär-

skilt fall medgiva bolag eller förening rätt att förvärva fastighet

av annan beskaffenhet än i 2 och 3 lagen sägs.

Under tiden till och med den juni hava Kungl. Maj be-

30 1921 av handlats 99 ansökningar angående tillstånd jämlikt sagda § att få för-

4 värva fast egendom. I 61 fall har tillstånd meddelats. I fall har

41 ansökningen avslagits eller av formella grunder lämnats utan avseende. Att summan av sålunda behandlade fall med tre överstiger antalet ansökningar har sin grund däri, att i tre ärenden ansökningen bifallits beträffande

viss fastighet avslagits i fråga fastighet, med ansök-

men om annan som ningen avsetts. Med ledning de i j ordbruksdepartementet förvarade

av ansökningshandlingarna har gjorts undersökning rörande dels ansöknin-

en garnas fördelning på de olika åren efter lagens ikraftträdande, dels de bi-

fördelning på länen, dels de sökande rättssubjekfallna ansökningarnas

beskaffenhet, dels de omständigheter, i de särskilda fallen kuntens som föranlett bifall till ansökningen. För resultatet denna antagas hava av na

undersökning skall härmed redogörelse lämnas.

Huruledes ovanberörda ansökningar fördelat sig på de olika åren, 99

framgår efterföljande tabell.

Antal ansökningar favstighetsförväøfv enligt förbndslageøzs 4

Bifallna Avslagna År ansökningar ansökningar Summa

1906 I 1907 1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914 1915 1910 1917 1918 1919 N 1920 1921 nu 30/6 4

Summa 61 O

tabellen hava de ansökningar, delvis bifallits och delvis av- I tre som slagits, hänförts till "bifallna ansökningar. gruppen har hållit sig ganska konstant med i medeltal 5

Antalet ansökningar

året, bortsett från år då mindre ån 21 ansöknin-

ansökningar om 1919,

för Ökningen under sagda år

blevo föremål Kungl. Maj :ts prövning. gar tillskriva det antalet ansökningar från Värmlands län, där år att stora endast sedan den maj i det att de under

förbudslagen tillämpats 3 1917, av

ansökningarna mindre ån tillhörde sagda lån.

1919 avgjorda 12

de 61 bifallna ansökningarna fördelat sig p-å länen för varje år, Huru

visas efterföljande tabell.

De jämlikt förbndslagens §

4 bifallna ansökningarnas uppdelning på år

och län.

Värm- Koppar- Gävle- Väster- Jämt- Väster- Norr-

lands bergs borgs norrlands lands bottens

bottens År län län län län

län län län Summa

- 1907 - 1 1 1

- - - 3 1908

1909 1

- - - - - 1 1910

	-	-	-	-	2	-	-	2
1911	-	1	-	-	4	-	-	5
1912	-	-	-	-	1	--	1	2
1913	-	-	-	1	-	1	-	2
1914	-	-	-	1	1	1	-	3
1915	-	1	1		-	1	-	3
	-	1	2	-	-	1	-	4
1917	1	3	2	-	-	2	-	7
1918	1	-	1	-	2	1	1	6
1919	7	-	4	--	2	-"	1	13
1920	2	2	2	-	-	-	-	6

1921 till

30/6	1 -	2	-	-	1	-	4
Summa 11	8	15	3	14	8	2	61

De sökande rättssnbjektens

beskaffenhet framgår av följande

upp-

ställning, vari för varje angives dess antal och grupp avslagna bifallna ansökningar.

Bifallna Avslagna Förvärvare ansökningar ansökningar

Trävarubolag 39 23 Andra industribolag. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6 3 . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Gnuvbolag . . .. 1 I Kraftbolag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . 2 - Handelsbolag . . . . . . . . . . . . . . . .. . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . - I E-gnahemsbolag . . . 3 1 Bolag, driva hotell-. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . som eller pensionatrörelse . . . . . 2 - Flottningsföreningar . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . 2 I .

Strömrensningsförlagsaktiebolag

. . . . I 1 . . . . . . . . . . . . . . . .

Konsumtionsförening

. . . . . . . . . . . . . . . . . . I - Mejeriförening . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 -- F dlkhögskolef örening . . . . . . . . . . . . . . .

I - Frälsningsarméns . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. förlagsaktiebolag I - Stuteriförening . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

. . . . . . . . . . . I - . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . .

61 31

Att i denna uppställning antalet avslagsfall uppgår till allenast

31 beror därpå, att i övriga 10 fall, då ansökan icke bifallits, densamma lämnats utan avseende på formella grunder icke ingiven i rätt tid, förvärvet

icke koncessionspliktigt jämlikt lagens 4 § eller dylikt. I dessa tio fall har

ansökningen således icke blivit föremål för saklig prövning, och hava de

för den skull icke upptagits i denna Lippställning.

I fråga ovanberörda 61 fall, i vilka ansökan tillstånd att för-

om om

värva fast egendom bifallits, skall här nedan, med ledning ansöknings-

handlingarna, lämnas kort redogörelse rörande de omständigheter,

en som kunna antagas hava föranlett bifall till ansökningarna. Därvid kommer

ovanstående gruppindelning att följas.

Tøävarztbolag.

De omständigheter, föranlett bifall till trävarubolags ansökningar

som om tillstånd till fastighetsförvärv, hava varit av skiftande art.

I regel hava ansökningar om förvärv genom byte fastigheter bifal-

av lits, och det även för den händelse att den fastighet, ett bolag tillbytt sig, varit till arealen större än det område, bolaget lämnat i utbyte. Härvid synes hänsyn särskilt hava tagits därtill, att bytets verkställande

genom den eller båda kontrahenterna skulle erhålla bättre och lämpligare

ene en form på sina ägofigurer. Även andra omständigheter dock i vissa

synas fall hava medverkat.

I Ett bolag hade tillbytt sig ett skogsområde om nära 81 hektar, icke in-

som nehöll någon för odling duglig mark. I skifteshänseende hörde området till ett hem-

bolaget ägde. Bolaget hade avverkningsrätt å området och skulle genom man, som förvärvet bliva i tillfälle att därå införa ordnad skogshushilllning. Medkontrahenten erhöll bytet mark, hörde till ett av honom redan innehaft hemman, och

genom som skulle förvärvet få sin jordbrukshushällning utvidgad och förstärkt. K.

genom M- 6/9 1907-

2 Ett bolag hade tillbytt sig hemmansdelar om cirka 238 hektar mot cirka 275 hektar, allt huvudsakligen skogsmark. Genom bytet skulle båda kontrahenterna få bättre sammanhängande ägofigurer med förut innehavda ägor. K. M. 4/10 1907.

3 Ett bolag förvärvade två områden nära 12 hektar, värderade till 500

om kronor, mot avstående ett hälften så stort omrâde, likaledes värderat till 500 kro-

Det bolaget förvärvade området skulle användas för bolaget upprättad nor. av en av husmodersskola. K. M. 21/2 1913.

4 Ett bolag förvärvade skogsmark cirka 39 hektar mot avstående av nära

om 33 hektar sådan mark med vida läge för bolagets medkontrahents för-

gynnsammare

ut ägda fastighet. Bolaget hade avxrerkningsrätt å det område, det tlllfbylll sig. K.

M. 24/1 I9I4-

5 Ett bolag hade i april 1910 till församling skänkt områden tillhopa

en om nära 77 hektar att användas till anordnande komministersboställe. Genom bytes-

av brev 25/2 1914 avstod församlingen till bolaget sagda områden, ännu

som tagits i anspråk för det avsedda ändamålet, mot bekommande i deras ställe tomtplats för

av prästgård åt komministern samt kontant kronor. Det framhölls, bytet

10.000 att var förmånligt för församlingen, endast hade tillhandahålla med bo-

som numera att tomt stadshus åt komministern och inellangiften skulle få väsentligt bidrag till

genom ett prästgårdens anordnande. K. M. 1/5 1914.

6 Ett bolag hade köpt lägenhet 3% hektar mot avstående till säljaren

en om av lika stort område i by. K. M. 9/9 1916.

samma

7 Ett bolag hade år 1911 sålt lägenhet, avsöndrad från bolaget till-

en ett hörigt hemman. Sedan det blivit domstols utslag fastslaget, jord-

genom att annan ägare ägde rätt att tillgodogöra sig grässkörden å lägenheten, hade köparen år 1916

transporterat köpet tillbaka på bolaget. Samtidigt därmed sålde bolaget till köparen

en annan lägenhet. K. M. 23/4 1917.

8 Ett bolag hade av en hemmansägare tillbytt sig hälften hemmansdel,

av en i sin helhet 214 hektar, mot avstående hälften hemmansdel,

om av av en annan i sin helhet om 559 hektar. Bytet brukningssynpunkt fördelaktigt för båda kon-

var ur trahenterna, som därigenom fingo sina fastigheter i ett sammanhang. K. M. 21/3

1919-

9 Ett bolag hade av en hemmansägare köpt ett skogsskifte cirka hek-

om 13 tar och i stället till säljaren överlåtit ett skifte nära hektar, därav 6 hektar åker,

om 22 gränsande intill dennes hemman. Enligt uppgift förste lantmätaren hade först-

av nämnda område vid laga skifte 1916 misstag förlagts bland bolagets övriga skogs--

av andelar omkring tre mil från det hemskifte, vartill det hörde. K. M. 24/9 1920.

10 och II I två fall hava byten, vari trävarubolag varit kontrahent, god-

känts, enär genom dem gjorts något verkligt förvärv allenast åsyftats

utan att undanröja skiljaktighet mellan skifteshandlingar och faktiska förhållanden på marken.

K. M. 10/6 1910 och 29/5 1914.

I åtskilliga fall, då träruarztbolags Icöp fastighet vunnit av Kungl.

Maj :ts godkännande, har syftet med förvärvet varit åstadkomma

att

lämpligare form på eller eljest komplettera köparens förut ägda markom-

råden, företrädesvis skogsmark. I fall har det sålda området

ett par legat

i samfällighet med köparen tillhörig mark, och skulle där-

en utbrytning

av hava medfört för stor kostnad.

12 Ett bolag hade köpt två från hemman avskilda skogstrakter, den

samma ena om 116 tunnland och den andra 578 tunnland. De helt belägna inom

om voro bolagets skogskomplex F ryksände socken i Värmlands län och sedan 1874 avsönd-

rade från stamhemmanet såsom särskilda lägenheter. De innehöllo sig

vare inägor eller odlingsmark och lämpade sig således för jordbruk. K. M. 7/3 1919.

13 Ett bolag hade köpt hemmansrlel i Lillherrdals socken i Jämtlands län,

en innehållande 1055 hektar, därav 123 hektar "duglig mark" samt återstoden "oduglig fjäll- och kölmark". Området låg mer än 620 meter över havet, vadan odlingsmöjligheter och skogstillgång ringa. Farbar väg fanns till fastigheten,

voro som var belägen cirka 1% mil från närmaste landsväg. Möjligheter för jordbruk i

vanlig bemärkelse fingo därför anses uteslutna. Samtliga omgivande skogsmarker ägdes av bolaget. Ett hemmanet genomflytande vattendrag hade bolaget gjorts flottbart

av och dettas användning vore för bolaget nödvändigt, dess kringliggande skogsmar-

om ker skulle kunna utnyttjas, men det hade mött oöverstigliga svårigheter att komma till uppgörelse om rätt för bolaget till framkomst över hemmanets ägor. Det

- upplystes, att hemmanet de senaste åren varit obebott. Dess läge och beskaffenhet gjorde, att någon enskild person knappast kunde tänkas bosätta sig där för idkande jord-

av bruk eller boskapsskötsel. De naturliga slåtterna vid bäckar och hade under

myrar årens lopp öch försumpats och försämrats. K. M. 27/12 1919.

mer mer

14 Ett skogsskifte om .cirka 53 hektar ägdes till 9/10 av ett bolag. Den återstående 1/10 belöpte på en torplägenhet och blev inköpt bolaget. Köpet godkändes,

av enär den nytta, som för torpets ägare skulle vinnas genom bibehållande åt torpet

av dess andel i skogstrakten icke syntes motsvara de kostnader, för torpägaren

som skulle uppkomma genom utbrytande av torpets sagda andel. K. M. 10/6 1910.

15 Ett hemman hade år 1885 förvärvats av ett bolag. Skattetalet uppgavs därvid, sannolikt till följd av förbiseende, lägre än vad hemmanet omfattade. Emellertid uppträdde en av hemmanets föregående ägare med anspråk på delägarerätt i hemmanets skog. För att undvika en hemmansklyvning till kostnad, lika stor som värdet av den del som skulle utbrytas, köpte bolaget denna del. K. M. 30/12 1911.

16 Av en vid laga klyvning utbruten hemmansdel 102,68 reducerade

om bandland ägde ett bolag 100 bandland. För att undvika hemmansklyvning hade bolaget köpt återstående 2,68 bandland. K. M. 19/8 1915.

17 Till ett hemman om 62 snesland 2,7 bandland hörde tre skogsskiften, hemskogen samt västra och östra fäbodskiftena. Ett bolag erhöll 1903 lagfart å hemmanet med hemskogen och västra fäbodskiftet. Är 1915 köpte bolaget östra fäbodskiftet, innehållande nära 28 hektar. Det således fråga att till hemmanet

var om återbörda ett därifrån avsöndrat område. K. M. 5/7 1916.

18 Ett bolag hade köpt ett skogsskifte nära 17 hektar, avsöndrat från

om stamhemmanet 1886 och beläget inom bolagets ägoområde. Skiftet innehöll icke några odlingsbara trakter, som kunde ägna sig för upptagande självständigt jord-

av bruk eller lämpligen kunde sammanläggas med någon jordbruksfastighet i trakten. K. M. 3/10 1913.

19 Ett bolag hade köpt den s. utskogen till en hemmansdel, innehållande 57 hektar och vid ägostyckning frånskild såsom särskild hemmansdel. Området

en var beläget 6 km. från huvudgården och innehöll icke någon för odling duglig eller lämplig mark. K. M. 31/1 1919.

20--24 Ett bolag hade genom fem särskilda köp förvärvat inom dess skogsområden belägna myrslogar med tillhörande skogsmark. -Den största dem

s. av innehöll något över sju tunnland. Det framhölls, att myrslogar icke hade

numera samma betydelse som förut för de hemmans jordbruk, till vilka de hörde. I allmän-

het användes de icke mera som sloglägenheter, enär gräset med hänsyn till sin sämre

beskaffenhet icke täckte bärgningskostnaden. Myrslogarnas skogsmark kunde icke rationellt utnyttjas utan att läggas i sambruk med den omgivande skogen. K. M. 23/3 1917, 30/11 1917 och 18/6 1920.

Till behandlade äro möjligen hänföra två bifallna ansöknu grupp att ningar, angående vilka de i jordbruksdepartementet kvarvarande handlin-

garna icke lämna närmare upplysning.

25 Ett bolag hade köpt ett från ett hemman i F rostvikens socken i Jämtlands

län avsöndrat område om 889 hektar skogsmark och 12V, hektar impediment K. M.

9/2 1912.

26 Ett bolag hade köpt hemmansdel, innehållande k. gårdsskifte en ett s. om 8% hektar och ett utskogsskifte hektar. K. M. biföll ansökningen, i vad den om avsåg utskogsskiftet, och hänvisade ansökningen i övrigt till behandling K. B. av jämlikt lagens 2 K. M. 28/9 1917.

I ett flertal fall hava trävarubolag erhållit

Kungl. Maj :ts godkän-

nande fastighetsköp, skett i syfte anskaffa nödigt nzarkonzråde av som att

för uppförande bostadslägenheter åt bolagets arbetare och

av annan perso-

nal, för anordnande npplagsplatsei åt bolagets eller

av fabriksdrift dylikt.

27 Ett bolag hade köpt två hemmansdelar sammanlagt 26 hektar, därav om 17% hektar inrösningsjord. Såsom skäl för förvärvets godkännande anförde bolaget

följande. Erfarenheten hade visat, att enda sättet att erhålla yrkesskicklig och en stadigvarande arbetarstam å bolagets skogar att anställa fasta arbetare, vore som av bolaget erhölle lägenheter med inägojord och bete, så de kunde hålla ko. I de att trakter, där de inköpta hemmanen belägna, saknade bolaget sådan jord, varför voro skogsarbetaretorp icke kunnat där uppföras och ständig brist varit för handen å nö-

diga arbetskrafter för rationell skötsel bolagets därvarande skogskomplex. De inav köpta hemmanen helt omslutna bolagets skogsmark och därför synnerligen voro av lämpliga för det uppgivna ändamålet. K. M. 6/10 1916.

28 Ett bolag hade köpt hemmansdel, innehållande något över hektar i fyra en 3 skiften, därav gårdsskiftet hektar. Ändamålet med köpet erhålla lämplig en var att bostad åt bolagets överskogvaktare. Distriktslantmätaren gårdsskiftet, uppgav, att som hade utmärkta byggnader, det enda kunde äga något egentligt vore som anses värde och att fastighetens värde måste ligga i tomten med åbyggnader. K. anses M 23/3 1917-

29 Ett bolag hade köpt torplägenhet 14% hektar för beredande en om av upplagsplats för trävaror och för anordnande skogsarbetaretorp åt skogsarav 3 4 betare, som arbetade å bolagets kringliggande skogsmark. K. M. 16/5 1918.

30-36 Ett bolag har i sju fall erhållit Kungl. Maj :ts godkännande fasav tighetsköp, skett i syfte att erhålla mark för skogsarbetaretorp. som a En lägenhet nära tunnland, 1% tunnland åker och om 23 varav resten skogsmark. Lägenheten skulle användas till boställe för skogsarbetare eller skogvak-

tare. Den var på tre sidor omgiven bolagets skogsmarker och dess förvärvande av

åt bolaget skulle giva rätlinjig sträckning åt bolagsomrädets västra gräns. K. M. 6/6

1919. b En hemmansdel, innehållande nära 10 hektar, därav 3% hektar åker och

äng. Bolaget hade sina huvudsakliga industriella anläggningar pappersbruk andel hemmanet, tillhört bruket sedan gammalt. Ä den nu förvärvade hemnan av som mansdelen skulle bolaget framdraga transportbana stickspår från pappersbruket en till järnväg, utstakad att framgå i närheten. I övrigt skulle hemmansen som vore delen användas för uppförande arbetanbostäder. K. M. 12/11 1919. av En hemmansdel, innehållande tunnland inägor och 10 tunnland skogs--

c 7

mark. Den skulle användas till boställen, företrädesvis åt bolagets vid uppgiven järnvägsstation sysselsatta arbetare. K. M. 12/11 1919. d och Elva fastigheter tillhopa cirka 60 hektar åker och 85 hektar e om skogsmark. Bolaget framhöll följande. Bolaget hade anlagt ett nytt pappersbrul: och komme för dettas drift att anställa ett stort antal arbetare. Samtliga fastigheter

hade inköpts för att bebyggas med arbetarbostäder. Det vore lämpligare att bereda arbetarna bostad i större antal fribelägna, mindre lägenheter med planteringsland ett än sammanföra dem i stora bostadskaserner i omedelbar närhet av bruket eller att des-s utlastningsstation. Det uttalades två besiktningsmän, att fastigheterna icke av den beskaffenhet eller det läge, att bolaget kunde hava intresse att äga dem vore av för annat ändamål än att bereda sina arbetare möjlighet att få bebo småbrukslägen-

heter. K. M. 28/11 1919 och 15/10 1920. f Två i sambruk varande fastigheter cirka 17 hektar, därav 8 hektar inom ägojord. De skulle uppdelas i tre eller fyra lotter och bebyggas med arbetarbostä-

der. K. M. 9/4 1920. g En hemmansdel, innehållande nära 2 hektar åker och äng och nära 7 hektar skogsmark, skulle uppdelas i lotter och bebyggas för arbetare vid bolagets brukssom rörelse. K. M. 11/3 1921.

37 Ett bolag hade köpt lägenhet 22% hektar, därav något mer än 3 en om hektar inägor. Den belägen mitt i bolagets ägor och skulle användas till boställe var åt skogvatktare. I närheten fanns ingen annan inägojord, varför bolaget hade stort en behov lägenheten. Fara bolaget icke finge tillstånd att förvärva läav vore, att om genheten, den komme stå. obebodd och förfalla till såväl hus jordens hävd. att som K. M. 19/6 1919. 38 Ett bolag hade köpt hemmansdel för 10,000 kronor, därav 8,500 kronor en beräknats för åbyggnader, kronor för strand och vatten samt 500 kronor för 1,000 avrösningsjord. Det framgick, hemmansdelen hade sitt huvudsakliga värde såsom att tomtplats. K. M. 15/11 1907. 39 Ett bolag hade köpt en hemmansdel, innehållande 42 hektar, därav nära hektar odlad jord och nära hektar impedimenter. Å hemmanet var uppförd en 2 14. bolaget tillhörig ångsåg med brädgârdar och kolningsplats. Enligt yttrande av lantbruksingenj jordbruket å hemmanet obetydligt och skogen hade synnerligen dåör var lig växtkraft och ringa värde. Ur jordbrukssynpun-kt hade hemmanet icke vore av något egentligt värde och kunde endast betraktas såsom nödigt utmål för sågen.

K. M. 24/11 1916.

Andra mdurstribolag.

Denna grupp innefattar följande fall. sex I Ett bolag, drev mekanisk verkstadsrörelse, hade köpt fastigsom 1910 en het om 12,3 hektar, redan 1887 avsöndrats från hemman Jämtlands län som ett och sedan dess varit förenad med det "manufakturverk", överlåtit fastigheten som bolaget. Fastigheten hade stä-dse ansetts behövlig för den å densamma bedrivna

industriella verksamheten. Förvärvet hava ägt i samband med manufaksynes rum turverkets ombildning till aktiebolag. K. M. 7/4 1911.

2 Ett bolag hade med en hemmansägare Gävleborgs län träffat avtal om byte hemmansdelar. Bolaget bekom bytet nära hektar, därav 7% hektar av genom 12 åker och äng, av ett hemman, bolaget i det närmaste ägde övriga delar och varav vilket var beläget mitt för bolagets industriella anläggningar. Genom bytet skulle

bolaget således få sin egendom sammandragen, varjämte, avsevärd minskning i en skifteskostnader vid då pågående laga skifte skulle ernås. Hemmansägaren bekom i utbyte nära 25V: hektar, därav hektar åker och äng. Enligt uttalande två skif- 15 av tesgodemän skulle bytet tillskynda hemmansägarens jordbruk betydlig förmån. Han

finge en större areal likvärdig såväl odlad jord utmark med rikligare tillfällen till som odling samt kortare väg till avsättningsort; K. M. 2/7 1915.

3 Ett bolag, som bedrev tillverkning jordbruksredsvkap, hade köpt fasav en tighet om 55 tunnland inrösnings- och tunnland avrösningsjord Värmlands län. 30 Såsom skäl för bifall till förvärvet åberopades, att plats för disponentbostad icke

fanns å fabrikstomten, att bolaget för utförande nödiga körslor måste hålla av egna dragare, att förvärvet vidare vore behövligt för säkerställande tillgång till livsav medel åt bolagets arbetare, samt slutligen att bolaget behövde fastigheten för utökande

av sin tillgång på vattenkraft. I yttrande över ansökningen framhöll landsfiskalen i

orten, att bolagets verksamhet gagnande för orten, till följd trångt vore att av utrymme för fabriken dess virke måst uppläggas å den inköpta fastighetens inägor

samt att bolagets tillverkning vore i tilltagande och tarvade ytterligare för utrymme uppförande av egna byggnader. K. M. 25/10 1918.

4 Ett bolag, som bedrev tillverkning träkol, hade köpt två hemmansdelar av Västerbottens län sammanlagd areal 46 hektar, därav 16 hektar inrösom en av ningsjord och 30 hektar avrösningsjord. Köpet hade förorsakats det otillräckliga av utrymmet för bolagets fabriksdrift. Å de inköpta områdena skulle uppföras bostäder

för bolagets personal och anläggas trädgård samt drivas jordbruk för arbetarnas be-

hov, varjämte befintlig skog behövdes för erhållande ved åt bolagets arbetare. av K. M. 1/11 1918.

5 Ett bolag, som bedrev tillverkning och handel med trätjära och dess bipro-

dukter, hade köpt en mindre hemmansdel Gävleborgs län, bestående inägoav ett skifte om 2% hektar och ett skogs-skifte 4% hektar. Å inägoskiftet bolaom voro gets industriella anläggningar uppförda och fastigheten, belägen långt från järnvägsstation, behövlig för bolagets verksamhet. K. M. 21/3 1919. var 6 Ett bolag, som idkade tegelbruksrörelse, hade tegelbruksägare köpt av en en hemmansd-el Gävleborgs län 39 hektar, -därav gårdsskifte och skogsskifte om 5 34. hektar. Redan före köpet gårdsskiftet till största delen taget i bruk för lertag. var Skogsskiftet, som lämnat bränsle till tegelugnar och åt arbetarna, så utnyttjat, var

behovet kunde fyllas än några få år. Förvärvet synes hava ägt rum i samatt mer band med tegelbruksrörelsens sättande på aktier." K. M. 3/6 1921.

Cruz/bolag.

Ett gruvbolag hade köpt hemmansdel Norrbottens lån om 624,46 hektar, en varav cirka hektar inägojord, dock endast hektar odlad jord. Å hemmanet 32 3 funnos vidsträckta fältspatfyndigheter, bolaget skulle bearbeta. K. B. tillstyrkte som bifall, enär fyndigheterna syntes den usträckning, att ett frånskiljande av dem vara av avsöndring icke lämpligen läte sig göra samt bolaget för övrigt vore i behov genom såväl skogen som jordbruket för att i denna avsides belägna trakt Vitvattnets staav tion Morjärv--Karungi järnvägen kunna bedriva sin rörelse. K. M. 30/8 1918.

K raftbolag.

Ett dylikt bolag i Gävleborgs län hade köpt ett skogsskifte om cirka 8 hektar, beläget vid sjö. Bolaget behövde endast del området närmast sjön för att en en av kunna reglera vattentillflödet för bolagets längre ned belägna kraftstation, men säl-

jaren hade uppställt såsom villkor för försäljningen, att bolaget skulle köpa hela området, vilket vid hemmansklyvning utlagts ett skifte för sig, enär bolaget som om köpte endast del skiftet, återstoden bleve utan betydelse för stamhemmanet. K. en av M. 12/12 1919. Ett kraftbolag i län hade köpt två ägostyckning frånskilda annat samma genom hemmansdelar, den cirka 66 hektar, därav hektar inrösnin-gis- och hekena om 7 tar avrösningsjord hektar impediment, den andra .cirka hektar huvudsamt 3 om 23 sakligen avrösningsjord. Bolaget att åkerjorden behövlig för uppföranuppgav, vore bostäder med trädgårdsland åt bolagets personal och att skogsmarken behövde av erhållande byggnadsvirke och stolpar till kraftledningar. Distriktslantmädes för av vitsordade, att hemmanslotternas såväl in- som avrösningsjord kunde anses taren oundgängligen nödvändig för bolagets verksamhet. K. M. 29/6 1921.

E gnahemsbolag.

Syftet med dessa förvärv har varit att stycka de inköpta fastigheterna till egnahemslägenheter småbruk. Ett naket uppgivancle sådant syftemål har givetvis av icke varit tillräckligt för erhållande tillstånd, har det krävts någon utredning av utan den ifrågasatta styckningens lämplighet och genomförbarhet plan för styckninom gen. K. M. 28/4 14/9 och 28/1 1921. I det fall, då ansökan dylikt 1911, 1917 av bolag avslogs K. M. 5/7 1907, hade vederbörande K. B. avstyrkt tillstånds bevi-ljande, enär tvivel förefunnes, sökandebolaget skulle komma att praktiskt genomatt föra den uppgivna avsikten.

Bolag för drivande hotell- eller peøzsioøøatrörelse.

Aktiebolaget Storliens högfjäll-spensionat hade köpt hemmansdel i Storlien för en utövande sin verksamhet. K. M. 30/4 1909. Åre aktiebolag hade i Åre socken av

köpt en mindre lägenhet och ett skogsområde hektar för anläggande om 43 av en större turistplats. K. M. 12/8 1911.

F lottnmgsföreningar.

En förening hade köpt ett utmed föreningens flottled beläget hemman Jämtlands län för att obehindrat kunna få disponera hemmanets stränder och vatten, varest damm- och rännbyggnader för flottleden uppförda, för voro samt att använda skogen å hemmanet för flottledens behov. K. M. 23/8 1918. En annan förening hade köpt hemmansdel Gävleborgs län cirka hektar, därav en om 57 nära 2 hektar åker. Fastigheten skulle användas till bostvälle åt föreningens fönnan. Skogsmarken var myrländ och vattensjuk och lämnade virke endast för husbehovet. K. M. 16/5 1919.

Stränwensøzingsförlagsakticbolag.

Bolaget hade köpt hemmansdel Västerbottens län nära hektar, därav en om 17 7% hektar inrösningsjord och återstoden skogsmark och strand. Hemmansdelens

stränder voro behövliga för bolagets timmersorteringsanläggningar och mark behövdes till tomter för uppförande arbetarbostäder. K. M. 29/10 1915. av

Konsumtionsförening.

Föreningen hade köpt hemmansdel Gävleborgs län hektar, en om nära 12 därav 9 hektar skogsmark. På fastigheten skulle uppföras byggnad för handelsen lokal och bostäder åt affärens personal. K. M. 30/7 1920.

M ejeriförening.

Förvärvet avsåg mindre hemmansl-ott Jämtlands län cirka hektar en om 30 skogsmark. Föreningen behövde området för kunna att i någon mån ät sig säkerställa tillgång på nödigt bränsle. K. M. 18/10 1918.

F olkhögskoleförenziøtg.

En dylik förening i Norrbottens län hade inköpt hemmansdel för därå idka en att småbruk och fortsätta folkhögskolas verksamhet. K. M. 9/2 1912. en

Stuteriföreøøing.

Föreningen hade till uppgift att verka för den nordsvenska hästavelns höjande

genom anskaffande, uppfödande och tillhandahållande avelsdjur. För detta ändaav måls förverkligande hade föreningen inköpt fastighet Värmlands län, en om cirka 200 tunnland åker och 500 tunnland skogsmark, vilken sistnämnda mark var synnerligen lämplig till betesmark för avelsdjur. Landsfiskal och K. B. tillstyrkte bifall till ansökningen med hänsyn till föreningens allmännyttiga verksamhet. K. M. 7/3 1919.

Frälsningsarméns förlagsaktiebolag.

Bolaget hade köpt hemmansdel i Orsa kyrkby något över 9 hektar för att en om bereda frälsningsarmén lämplig lokal. Tomt med åbyggnader voro värda 7,500 en kronor och skogsmarken, över hektar, 500 kronor. K. M. 22/12 1911. 9

Fastighetsförvärv enligt förbudslagens 6

förbudslagens 6 § äga bolag och föreningar rätt att utan före- Enligt

gående prövning myndighet medelst inrop å exekutiv auktion förvärva av fastighet avseende å dess beskaffenhet. Förvärvet såsom sådant år utan

sett slutgiltigt. Vill inroparen behålla den inropade fastigheten, juridiskt

åligger honom dock att, allt efter fastighetens olika beskaffenhet, antin-

jämlikt förbudslagens 2 eller 3 § hos Konungens befallningshavande

gen söka förvärvet eller jämlikt § söka Kungl. Maj :ts till-

godkännande av 4

stånd få behålla fastigheten. Vinnes dylikt godkännande eller tillatt stånd, skall inroparen avyttra fastigheten inom sådan tid, att lagfart å fån-

getkan sökas, förr än tre år förflutit från det auktionen vunnit laga

kraft. Antalet bolag och föreningar gjorda inrop å exekutiv auktion av redovisas i efterföljande tabell.

Antal exekutiva inrop enligt förbndslageøzs 6

Väster- Väster- Norr- Varm, K G1 e Jamt lan sd År Oppar m norrlands bottens bottens S:ma lands län bergs län borgs län län län län län

1906 N I 7 -- - 6

19o7	-	-	- I
1908	-	-	10 -
1909	v	-°
1910	-		-
1911	-	-
1912	--	2	I
1913	-	-
1914		-
1915	-	-
1916	-	1	-
1917	-	-	-

- - - 1919 1920 -- I 1921 till 3°/6

- , - - Summa 4 3 24

Av tabellen framgår, att antalet fall, då förvärv enligt 6 § förekommit, uppgår till 92, därav 4i Kopparbergs, i Gävleborgs, i Västernorr-

3 22 lands, 7 i Jämtlands, 32 i Västerbottens samt i Norrbottens län. Under

24 de första åren förbudslagens tillämpning hava dylika förvärv varit

av något talrikare än under de senaste åren. Under år förvärven

1912 voro talrikast, 23 stycken, därav II i Norrbottens län. Om dessa förvärv

upplyser länsstyrelsen, att därmed avses II fastigheter, vilka IO tillhör-

av de ett i konkurs försatt aktiebolag.

Några närmare upplysningar anledningarna till dessa fastighetsför-

om värv lämnas icke. Dock framhålles från samtliga håll, att något inrop av fastighet å exekutiv auktion för bolags räkning icke ägt under så-

rum dana förhållanden, att auktionen kan antagas hava framtvingats för att

åtkomma fastigheten. Sådan tvångsförsäljning, Konungens befallningshavande äger

varom förordna, därest bolag eller förening å exekutiv auktion förvärvad

av fastighet inom vederbörlig tid icke avyttras, har endast i högst få fall måst tillgripas. I den Widénska utredningen omtalas endast tre fall, samtliga från Norrbottens län. I ett dem blev dock Konungens befallningsha-

av vandes beslut upphävt hovrätten. Enligt till förevarande undersök-

av ning från Norrbottens län ingången uppgift har sedermera ytterligare

tvångsförsäljning ägt rum. I övrigt omtalas dylik försäljning endast från

Västerbottens län, där sådan förekommit i ett fall. Sammanlagt har alltså

förekommit fem fall, då förordnande tvångsförsäljning meddelats,

om varvid dock, nämnts, i ett fall förordnandet upphävts.

som

I de länsstyrelserna tillsända frågeformulären hade begärts upplysning, huru länsstyrelserna tillsåge, att stadgandet i 6 § försäljning

om av

inropad fastighet efterfÖlj-des. På denna fråga hava meddelats läns-

svar av

styrelserna i de fyra nordligaste länen. Länsstyrelsen i Västernorrlands

län. meddelar, att den ansett sig äga att, därest upplysningar i detta

avseende icke annorledes hos vederbörande domhavande begära upp-

vunnes

lysning ur domstolens lagfartsprotokoll. Länstyrelsen i Jämtlands län

meddelar, att förteckning upprättats över fastigheter, vid exekutiv

som

auktion inför länsstyrelsen inropats bolag eller förening, och att för-

teckningen kompletterats med uppgifter från de förutvarande kronofogdar-

na å av dem sålda fastigheter. Länsstyrelsen i Västerbottens län upplyser likaledes, att förteckning föres över alla bolag och föreningar å exe-

av kutiv auktion inropade fastigheter, anför därjämte att, därest godkän-

men nande förvärvet vinnes eller anständ fastighets avyttrande

erhålles, länsstyrelsen införskaffar, sedan tre år förflutit från det auktiovunnit laga kraft, uppgifter från domhavandena, huruvida inropad nen fastighet försålts. Länsstyrelsen i Norrbottens län uppgiver, att vederbö-

rande utmätningsmän i länet förständigats att, samtidigt med insändandet

utsökningsdagböckerna, hos länsstyrelsen anmäla, huruvida under föav regående kvartal fastighet exekutivt försålts till bolag eller förening. Hos

länsstyrelsen föres förteckning över dylika såväl av utmätningsmännen länsstyrelsen exekutivt till bolag och föreningar försålda fastig-

som av heter, varefter länsstyrelsen tid efter från vederbörande domhavanannan

de inhämtar, huruvida respektive fastigheter blivit ånyo avyttrade.

Förbudslagens kringgående.

De bolag och, föreningar gjorda, i det föregående behandlade fas-

tighetsförvärven hava skett antingen på grund den sagda associationer

av i förbudslagen medgivna rätten till vissa j ordförvärv eller ock på grund av Kungl. Maj jämlikt § i lagen lämnade tillstånd. Det återstår att be- 4 nu röra frågan, huruvida bolagen försökt kringgå lagen och genom s. bulvanköp förskaffat sig herravälde över fastigheter, som de icke kunnat utan särskild prövning eller tillstånd förvärva. Under kommissionens förut Omnämnda enquête hava uppgiftslämnarblivit tillfrågade, huruvida efter förbudslagens ikraftträdande sådana na

fastigheter, bolag enligt denna lag icke vore berättigade att förvärva,

som

blivit inköpta styrelsemedlemmar, tjänstemän eller andra befattnings-

av havare hos bolag eller eljest under sådana omständigheter, att köpet kunde hava skett för ett bolags räkning. Enligt de inkomna svaren antagas skulle inom Norrland, Dalarna och Värmland intill 1919 sådana sommaren bulvanköp hava konstaterats inom sammanlagt 142 kommuner, och sammanlagda antalet bulvanköp inom dessa kommuner uppgives hava uppgått till mindre än 565, på Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, varav

Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län kommo re-

spektive 25, 80, 150, 50, 70 och Vid jämförelse med motsva- 140, 50. rande siffror, publicerade i den Widénska utredningen, vilken avsåg tiden till och med skulle bulvanköpen hava stegrats i frekvens under ti- 1912, den därefter. Men det är icke uteslutet, att åtskilliga de bulvanköp, av upptagits ikommissionens förevarande utredning, redan förelegat som vid tiden för Widéns utredning, ehuru de då ännu kommit till uppgiftslämnarnas kännedom, och i så fall torde nämnda slutsats icke utan vidare kunna tagas för god. Från många håll framhålles även, att bulvanköpen

varit talrikast omedelbart efter förbudslagens tillkomst. Så torde

mycket

i allt fall dock kunna sägas, att bulvanköpen under de åren före sex 1919 icke minskats i frekvens.

De inkomna på ovannämnda fråga hava behandlats

svaren utförligt

i Del III betänkanden, vartill i hänvisas.

av kommissionens övrigt

,Förbudslagensinverkan på fastighetsomsättningen och

virkesupp-

köpen från bondhemmanens

skogar.

Under kommissionens enquête tillspordes huruvida

uppgiftslämnarna,

inom förbudslagens område de enskilda och

skogsspekulanternas jobbarnas

jordförvärv tilltagit efter lagens ikraftträdande, huruvida dylik

en eventuell ökning att tillskriva det tillkomna hindret

vore genom förbudslagen

för bolag att uppträda köpare huruvida som av fastigheter samt det kun-

de antagas, att denna ökning de enskildas eller översti-

av köp understigit

git antalet av de bolagsköp, skulle hava ägt därest

som rum, förbudslagen

kommit till stånd.

Av de inkomna framgår, från fas-

svaren att bolagens utestängande tighetsmarknaden inom området för förbudslagens giltighet i allmänhet

icke synes hava givit upphov till någon ökad frekvens i de enskilda spe-

kulanternas och jobbarnas jordförvärxr. Den ringa ökninginämnda per-

soners jordförvärv, som kunnat konstateras efter förbudslagens ikraftträ-

dande, bör nämligen, det, helt och hållet tillskrivas

anses konjunkturerna.

på trävarumarknaden. Undantag härifrån skulle endast vissa trakter av Jämtlands och Västernorrlands län utgöra, varifrån bola-

förspörjes, att

gens utestängande haft till följd ett ökat uppträdande skogsspekulan-

av ter och j obbare.

I frågan, det kan antagas, att den eventuellt öknin-

om föreliggande

gen av de enskildas köp överstigit eller understigit antalet de

av bolags-

köp, som skulle ägt därest förbudslagen kommit till stånd, äro rum, uppgiftslämnarna i allmänhet med stöd den under årtionden för- - av värvade erfarenheten trävarubolagens förvärv bondhemman i av av stort sett ense därom, att de enskilda, till ,iordbrukareklassen icke höran-

de fastighetsförvärv varken till antal eller personernas omfattning mot-

de fastighetsförvärv, skulle hava därest svara som gjorts av bolagen, förbudslagen tillkommit. De farhågor, på sina håll hystes vid som förbudslagens tillkomst, att

denna lag skulle leda därtill, att i stället för skogsköpande bolag man skulle få en klass skogsspekulerande enskilda och att enskilda av personer affärsmän sålunda skulle taga vid, där bolagen nödgats sluta, sålunsynes da icke hava vunnit bekräftelse.

jämte ovannämnda frågor förbudslagens verkningar på fastig-

om hetsomsättningen innehöll för förbudslagens område avsedda formu-

det

läret även en annan fråga berörande nämnda lags verkningar, nämligen huruvida trävaruindustrien efter förbudslagens tillkomst i större omfattning än förut uppköpt virke avverkat eller på rot från bondhemmanen eller förvärvat avverkningsrätt å dem. Svaren på denna fråga giva allmänt vid handen, att det tillförene inom de norrländska skogsområdena så

vanliga försäljandet till trävarubolagen avverkningsrätt för vissa år

ä bondskogarna numera så gott fullständigt upphört, följd givet-

som en vis den lagstiftningen alltmera inskränkta tiden för avverkav genom ningsrätts bestånd. För att fylla sitt virkesbehov, i den mån det kunnat ske från skogar, hava trävarubolagen i stället i allt större

egna omfattning

börjat från bondhemmanen uppköpa på rot stående, utstämplad skog eller

avverkat virke. Dylika köp hava tilltagit från år till år, omtalas det från alla delar förbudslagens område. av På sina håll synes det vanligaste att bönderna själva avverka vara, och nedköra timret till vattendragen, där sedan försäljning sker till bolagen eller enskilda uppköpare. Detta förfaringssätt betraktas mångenstä- des bönderna det förmånligaste, enär de då själva tillförsäkras av som

större delen de med timmerdrivningen förenade förtjänsterna. Ut-

av stämplingen av virket sker i de län där skogsvårds-styrelse finnes, numera, i stor utsträckning dennas personal till, såsom det från många håll framav

hålles, synnerligen stor fördel för bondskogarna, härigenom bliva fö-

som remål för rationell avverkning och allmänt erinras, att avverkningsrät- ; ternas försvinnande och ersättande med försäljning timmer, av som ut-

stämplats av forstligt utbildad personal, varit utomordentligt

av gynnsam betydelse för böndernas skogar. Trävaruindustriens ökade uppköp virke från bondskogarna är icke, av framhålles det vidare, beroende på förbudslagens tillkomst, utan denna ök-

ning är i stället dels naturlig följd avverkningsrätternas upphö-

en av rande, dels att tillskriva den på trävarumarknaden alltmer ökade efter-

frågan på skog till avverkning. Besvarandet av ovan berörda frågor förbudslagens verkningar för-

om knippas ofta med allmänna uttalanden denna lag. I allmänhet mera om

håller sålunda före, att lagen haft synnerligen välgörande inver-

man en kan för bondeklassens bevarande och att den i stort sett motsvarat sitt än-

damål. Skogsspekulanternas och jobbarnas förvärv jordbruksfastighe-

ter uppgå nämligen på långt när till det antal hemmansköp, bola-

som

tvivel skulle hava gjort, förbudslagen icke tillkommit. En efgen utan om ter nämnda lags ikraftträdande i stort sett oförminskad bondbefolkning tillföres därför samt på grund avverkningsrätternas försvinnande avkast-

av ningen från skogar, .som under andra förhållanden i många fall skulle varit i bolags ägo. Bland uttalanden uppgiftslämnare, vilka kunna an-

representera den inom förbudslagens område bosatta bondbefolkninses

torde knappast finna något, med ogillande omnämner den gen, man som

norrländska förbudslagstiftningen.

inverkan strävandena att arrondera skogsmark.

Förbudslagens

För att få kännedom i vad mån den norrländska förbudslagen till

om, äventyrs haft inverkan på strävanden från bolagens och böndernas sida att

arronderingar förminska olägenheterna den vid laga skiften upp-

genom av komna och sedermera hemmansklyvningar och sämjedelningar allt

genom

längre fortskridna och ur skogsvårdssynpunkt olämpliga söndersplittrin-

skogsmarken inom Norrland och Dalarna, upptog kommissionen gen av i det för förbudslagens område avsedda frågeformuläret åtskilliga, nämn-

da spörsmål berörande frågor.

Svaren på dessa frågor bestyrka i ett flertal fall, att skogsmarkens

i talrika och oformliga ägoskiften verkat till stort såväl

parcellering men

för själva skogsskötseln för skogsbrukets ekonomi, och att en sön-

som

dersplittring skogsmarken omöjliggör intensiv skogsskötsel. Dessa

av en

hava jordägarna emellertid, efter vad meddelas, i vissa fall

olägenheter

sökt undanröja tillköp skogsskiften eller ägoutbyten. Här-

genom av genom

hava vunnits ändamålsenliga ägofigurer, lämpade för ratio-

igenom mera

I allmänhet det huvudsakligast hava varit de större

nell skogsdrift. synes

bolagen, strävat efter att på dylikt sätt sammanföra sina inom en

som kommun olika håll splittrade skogsmarker till ett mindre antal

på många

större sammanhängande skogskomplex. Böndernas skogar däremot

synas

endast undantagsvis hava varit föremål för dylika arronderingar. Orsa-

kerna till hos bönderna sällan kan konstateras någon strävan att

att mera

åt ändamålsenliga ägofigurer torde främst vara

giva skogsmarken mera

att söka i de med dylika åtgärder förenade kostnaderna men även däri,

att bönderna merendels äro mycket obenägna för ägoutbyten, genom vilka hemmanets hela skogsmark skulle komma att förläggas alltför avlägset från gården. Man finner sig därför i att ha ett flertal skogsskiften på olika häll, eller flera mil från gården, endast den för husbehov erforderliga

en skogen finnes i inägornas närhet. Det framhålles emellertid, att

mera bönderna få intresse för modern skogsskötsel och komma till insikt be-

tydelsen större, sammanhängande skogsskiften, ä.r det att förvänta, att

de i större utsträckning skola deltaga iarbetet för de många spridda skogs-

lotternas sammanförande till större, sammanhängande skogsskiften.

Att döma av uppgiftslämnarnas svar på den i formuläret framställda frågan, huruvida bestämmelserna i den norrländska förbudslagen försvårat bolagens strävanden att genom köp och byten arrondera sina skogsmarker och huruvida jämkning i lagen av sådan anledning är önsklig, vill det

nämnda strävanden icke i någon större utsträckning skulle synas, som om hava förhindrats förbudslagen. Visserligen kan det förnekas, att det

av här och skulle, sett ur bolagens synpunkt, förmånligt att förvär-

var vara

ett, något bondhemman tillhörigt skogsskifte, ligger instucket i ett

va som

bolags skogsmarker, då dessa oftast ändock utgöra synnerligen bety-

men dande och sammanhängande arealer, torde ett dylikt förvärv hava nå-

gon större betydelse för skogsskötseln på bolagens skogsdomäner. Någon jämkningi förbudslagen än ett underlättande byten skogs-

annan av av mark mellan bönderna och bolagen anses därför icke önsklig. Att giva bolagen möjlighet att köp till någon del förvärva bondhemmanens

genom

stödskogar, vill man. tillstyrka.

Anledningen till att uppgiftslämnarna i regel vilj tillstyrka en jämk-

ning i förbudslagen, även denna jämkning önskvärd skogs-

om vore ur vårdssynpunkt, är, såsom det allmänt framhålles, att håller före, att

man det med förbudslagen avsedda ändamålet, den självägande ibondeklassens

bevarande, måhända skulle äventyras, förbudslagen mildrades därhän,

om att bolagen finge rätt att åtminstone delvis förvärva böndernas stödsko-

Den norrländska förbudslagens bestämmelser i en alldeles särgar. synas

skild grad uppbäras enhällig opinion hos den norrländska allmogen,

av en och varje förslag att jämka på dessa bestämmelser mötes därför miss-

av tro och efter vad framgår de uttalanden, kunna betrak-

gensagor, av som tas uttryck för bondbefolkningens åsikter, nämligen uttalandena från

som kommunalnämnderna. Men även andra uppgiftslämnare, såsom landsfis-

kaler, hushållningssällskap och odlingsråd, ställa sig i regel tveksamma

och avråda oftast från någon jämkning. Då dylik tillrådes, är det oftast

under framhållande att betryggande former äro oundgängligen nö-

av, av den för att jämkningen skall göra förbudslagen illusorisk.

Såsom nyss nämnts böndernas skogar, främst på grund kost-

synas av nadsskäl även andra orsaker, endast undantagsvis hava varit fö-

men av remål för arrondering. En följd härav får i allmän-

anses vara, att man het svarat nekande på den i formuläret framställda frågan, huruvida bolagens rätt att förvärva skog, icke är att hänföra till stödskog, för-

som svårat böndernas strävanden att arrondera sina skogsmarker. Däremot framhålles det från åtskilliga håll, att därest hos bönderna funnits något

större intresse för betydelsen att giva skogsskiftena

av en ändamålsenlig

form, det vore uteslutet, att det skulle visat sig, att bolagens rätt för-

att värva viss del avrösningsjorden skulle hava utgjort ett svårt hinder för

av bönderna att utföra några arronderingar, då i konkurrensen

om skogs-

skiftena bolagens större ekonomiska utan tvivel skulle hava givit

resurser bolagen ett avgjort företräde framför bönderna.

Förbudslagens medgivande åt bolagen att förvärva viss del hem-

manens avrösningsjord.

Bland de under kommissionens enquête för område

förbudslagens av-

sedda speciella frågorna förekom även frågan, huruvida bolagens rätt

att förvärva hemman-ens skogsmark utöver stödskogen varit till för den

gagn

jordbrukande befolkningen.

Denna fråga har uppgiftslämnarna i allmänhet omfattats med sär-

av deles stort intresse och i regel blivit föremål för ett synnerligen ingående

och utförligt besvärande. Uppgiftslämnarna hava nämligen vid behandlingen detta spörsmål oftast ingått på frågan bolagens jordförvärv

av om i allmänhet, även de före förbudslagen skedda, och dessa j ordförvärvs

betydelse för den jordbrukande befolkningen. Av uppgiftslämnarnas ställ-

ning till denna ,vittomfattande fråga sedan hava varit beroende de-

synes ras svar på frågan, huruvida bolagens rätt att förvärva hemmanens skogsmark utöver stödskogen varit till eller för den jordbrukande be-

gagn

folkningen. De ingångna giva på så sätt uttryck för de inom

svaren området för den norrländska förbudslagstiftningen rådande åsikterna

om sag-

da lagstiftning, samtidigt de besvara den speciella

som mera frågan om

dispositionen av hemmanens skogsmark utöver stödskogen.

Bland uttalandena från de uppgiftslämnare, vilka torde giva uttryck åt åsikter och stämningar, förefinnas hos den norrländska bondbe-

som

folkningen, nämligen uttalandena från kommunalnämnderna, torde

man knappast finna något, med uttryck oförbehållsamt erkännande so1n av omnämner den lagstiftning för den självägande, norrländska bondeklassens bevarande, som kom till stånd ioch med förbudslagen. Såsom i det

föregående erinrats, äro nämnda, allmogebefolkningen representerande uppgiftslämnare också synnerligen obenägna att tillstyrka någon helst

som jämkning i denna lags bestämmelser fruktan för att bolagens möjligheter av till nya jordförvärv skulle vidgas i den grad, att lagens ändamål bleve

äventyrat. Bolagens under årtionden pågående omfattande jordförvärv

upphörde först med den norrländska förbudslagens ikraftträdande och be-

traktas dessa uppgiftslämnare såsom synnerligen ödesdigra för den

av norrländska bondbefolkningens ekonomiska och sociala oberoende och såsom orsak till undergången stor del den norrländska själväganav en av de bondeklassen.

Av denna uppgiftslämnarnas på bolagens jordförvärv följer, att

syn man i deras utsagor ytterst sällan finner något uttalande att bolagens om rätt att förvärva hemmanens skogsmark utöver stödskogen varit till gagn

för den jordbrukande befolkningen. Så gott undantagslöst håller

som man före, att denna rätt tvärtom varit till skada för bondbefolkningen

endast på den grund, att bolagens vidsträckta jordområden till följd därav

stundom fått en avsevärd utökning, utan även och främst därför, att bolagens makt och betydenhet vuxit på bondeklassens bekostnad. Liknande åsikter komma, också i något mindre bestämd form, om en

i regel till i de från hushållningssällskapen, odlingsråden och lands-

synes fiskalerna avgivna uttalandena. Man medgiver visserligen, att möjligheten för bönderna att kunna försälja viss del hemmanens skogsmark en av till de stora trävarubolagen, i regel vårda skogarna bättre än bönsom derna, varit betydelse för förbättrad skogsvård, i synnerhet skoav en som gens försäljning i annat fall säkerligen skulle hava skett till enskilda trävaruhandlare eller mindre sågverksägare, vilka i de flesta fall omedelbart skulhava skövlat densamma. Bönderna hava också därigenom, att bolagen kunnat vid sidan de enskilda spekulanterna uppträda såsom köpare av av

ifrågavarande skogar, ernått högre köpeskilling än endast enskilda

en om

spekulanter uppträtt såsom köpare. Vidare finnas i de inre, undan-

mera gömda delarna landet områden, där knappast andra än trävarubolagen av äro köpare skog. När därför försäljning skogsmark från bondav av ett hemman i sådan trakt eller anledning varit nödvändig, har en av en annan det varit till fördel för säljaren, att ett bolag kunnat uppträda såsom spe-

kulant. Numera känna också bönderna bättre till värdet sin skog, så

att något bortslumpande skogsmarken för obetydlighet icke torde

av en förekomma.

Finnas sålunda vissa omständigheter, som tala för bolagens rätt att förvärva hemmanens skogsmark utöver stödskogen, måste dock, framhålla

sagda myndigheter, denna rätt andra synpunkter till skada

ur anses vara

för den jordbrukande befolkningen. För det norrländska jordbruket år det i regel ett oeftergivligt villkor att äga skog i så stor utsträckning, att den kan giva bonden möjlighet att genom försäljning av skogsprodukter

trygga sin bärgning, i den mån denna kan vinnas enbart genom jord-

brukets avkastning. Med j ordbruksbefolkningens tillväxt och den till följd därav allt längre gående j orddelningen blir den tillräcklig ansed-

nu som da stödskogen i framtid otillräcklig. Den från bondhemmanen till bo-

en lagen försålda skogen skulle i viss utsträckning kunnat fylla behovet av stödskog. Därtill kommer, att i den till bolagen från bondhemmanen för-

sålda skogsmarken ofta ingått mark, lämpat sig för odling, vilket

som

måste synnerligen beklagligt, då därigenom möjligheten för bond-

anses hemmanens framtida utveckling i avsevärd mån begränsats. Skall den i för-budslagens § bolagen medgivna rätten att förvärva viss del bond-

3 av hemmanens mark kvarstå, är det därför nöden, att bestämmelserna om

vad bör förstås med "odlingsområde" skärpas, så att för nyodling

som lämpad mark, jämte nödigt skogsanslag för å denna mark upptaget jord-

bruk, frånhändes bondbefolkningen och övergår i bolags ägo.

Att rätt förvärva skogsmark, är hänförlig till

bolagens att som

stödskog, i viss mån kan verka hinder för böndernas strävanden att

som arrondera sina skogsmarker, därom har erinrats i näst föregående avdel-

ning.

IV. Allmän

motivering.

utlänningars samt svenska Lagstiftning angående

och svenska ekonomiska föreningars

bolags

förvärv av fast

egendom.

Jordkommissionens förslag av januari 1920.

I januari jordkommissionen förslag till lag angående in-

192.0 avgav F örslagets

under viss tid i och rätt att förzrärva innebörd.

skränkning bolags förenings fast egendom i södra och mellersta Sverige. Förslaget, lagtext är fogad

vars vid detta betänkande Bilaga A , avsåg huvudsakligen ett utsträckande

av 1906 års norrländska förbudslags stadganden att gälla bolags och förenin-

förvärv lantfastigheter även i Övriga delar landet. Den föregars av av

slagna lagen skulle bliva provisoriskioch dess giltighetstid begränsas till

den oktober vid vilken tidpunkt frågan angående kontroll å en-

I 1922,

skilda spekulanter och jobbare, fastighetsförvärv antogs kunna

personers, hava ordnats.

I punkter företedde den föreslagna lagen olikheter i förhål-

ett par lande till den norrländska lagen. Under det att enligt sistnämnda lag bo-

lag äger att utan tillstånd förvärva den del ett hemmans avrösningsjord

av med vilken prövas att hänföra till stöclskog eller od-

impedimenter, vara

lingsområde, enligt förslaget även förvärv dylik jord beroende av

var av tillstånd. Denna utsträckning tillståndsplikten motiverades kommis-

av av sionen därmed, att det nödvändigt att öva kontroll å bolags förvärv

vore

allslags till. jordbruksfastighet hörande mark. Å andra sidan uppställav de förslaget lindrigare villkor för meddelande tillstånd, därest det för-

värvade området hänförligt till inägor, odlingsmark eller stödskog

vore

än då fråga just sådana ägoslag.

vore om

Även i punkt förelåg principiell åtskillnad mellan

en annan en försla-

get och den norrländska förbudslagen. Förslaget nämligen icke

upptog

någon motsvarighet till förbudslagens stadgande därom, fastighet,

att som vid förbudslagens trädande i kraft ägdes bolag eller och

av förening se-

dermera alltjämt tillhört dylik samfällighet, från

vore undantagen lagens

tillämpning. Denna ståndpunkt föranleddes kommissionens åsikt

av om

nödvändigheten av att öva kontroll å bolags och föreningars fastighets-

förvärv. Dock medgav förslaget så till vida lättnad i bolags och före-

en ningars förvärv sådan fastighet, vid lagens eventuella ikraftträ-

av som dande ägdes bolag eller förening och sedermera alltjämt tillhört dylik

av samfällighet, att vid prövning ansökan tillstånd till förvärv dy-

av om av lik fastighet de lindrigare villkoren alltid skulle gälla.

I sin allmänna motivering till ovanberörda lagförslag erinrade kom-

missionen därom, att den preliminära utredning, då bestyrkte

som förelåg,

det även av den dagliga erfarenheten bekräftade faktum, under de

att senaste åren jordbruksfastigheter i avsevärd, för att icke säga oroväckande

omfattning frångått den verkligt jordbruksidkande befolkningen för att

förvärvas antingen bolag eller enskilda utanför

av av personer jordbrukar-

klass. Vidare framhöll kommissionen, den för det dåvarande icke nas att vore i stånd att fatta bestämd ställning till vilka borde fö-

frågan, åtgärder

retagas för att hindra enskilda skadliga jordförvärv. I fråga

personers om bolagens förvärv borde för södra och mellersta Sverige genomföras

en lagstiftning av huvudsakligen sam ma art, som gällde för Norrland, Da-

larna och Värmland. Härom anförde kommissionen bland

annat följande:

"Det är visserligen obestridligt, att Noriland, de skogrika trakterna Dalarna

av och Värmland äro de landsdelar. med hänsyn till den utveckling trävaruindu-

som strien av kända orsaker därstädes vunnit mest hotas bolagsförvärv. Att märka

-- av är dock, att även andra landsdelar finnas, där förhållanden, likartade med de norrländ-

ska, äro rådande och där således en lagstiftning till förhindrande bolagsförvärv är

av väl så betingad som i Norrland. Detta gäller särskilt Dalsland samt vissa delar

av Västmanland och Närke, i vilka landsdelar bolagens fastighetsförvärv vunnit

en omfattning, icke står bolagsväldets utveckling i Norrland mycket efter. Enligt kom-

som missionens âsikt bör det likväl ifrågakomma att inskränka den ifrågasätta lagstiftningen till de med Norrland med hänsyn till naturbeskaffenheten eller eljest jämförliga landsdelarna. Liksom mot den norrländska förbudslagen framställts den inga-

lunda obefogade anmärkningen, att gränserna för dess giltighetsområde blivit godtyckligt uppdragna, komme helt visst anmärkning riktas även lag,

samma att mot en som

eller mindre utvidgade sagda gränser Fruktan för en sådan anmärkning är emelmer lertid icke det avgörande skälet för kommissionens åsikt, att lagstiftningen ifråga bör de södra och mellersta delarna landet i deras helhet. Denna kommissionens avse av åsikt sammanhänger med den allmänna ståndpunkt, kommissionen intar till frågan bolags rätt att förvärva fast egendom. Kommissionen vill här nedan i korthet anom giva denna ståndpunkt.

Ett aktiebolag bildas i allmänhet för anskaffande kapital till användning i ett av visst syfte. Antingen tecknas aktiekapitalet eller i allt fall större delen därav utav några få kapitalstarka hava ett speciellt intresse bolagets bildande, personer, som av eller också utbjudas aktierna i allmänna marknaden. Då aktierna vanligtvis lyda å jämförelsevis små belopp och då möjlighet således finnes även för icke-kapitalister

att ingå såsom delägare i bolaget, möta även för sistnämnda fall i regel inga svårigheter för aktiekapitalets hopbringande. Uppstår sedermera, efter det bolagets verksamhet börjat, behov nytt kapital för verksamhetens utvidgande, anskaffas sådant av på liknande sätt och i allmänhet med lätthet. Med hänsyn till denna aktiebosamma lagens ekonomiska natur finnes således för dem i åtskilliga fall så gott som obeen gränsad möjlighet till kapitalanskaffning, möjlighet icke tillnärmelsevis finnes en som i omfattning för den enskilde. Därest ett sådant bolag med obegränsade kasamma pitalmöjligheter har till föremål för sin verksamhet utnyttjandet av jordegendomar, ligger det i sakens natur, att kapitaltillgångarna komma att användas till nya förvärv sådana egendomar. På detta sätt kunna i den landsdelen såväl som i den anav ena dra latifundier bildas med ständg möjlighet till ytterligare utvidgning. Och följden härav varder, att i skilda bygder för olika bolag uppstår ett eller mindre fullmer ständigt jordmonopol. Det är med, att härigenom den självägande bondebenog folknringen i orten decimeras eller rent försvinner, det övermäktiga välde inom av orten, jordmonopolet medför, blir för or-tsbefolkningen i dess helhet tryckande som och menligt i olika hänseenden. Kommissionen vill härutinnan dels fästa uppmärksamheten på det kända förhållandet, att inom ort, där ett bolag har övermakten, en uppstår ofta social vantrevnad hos befolkningen, och dels påpeka det ogynnsamma en inflytande på arbetsförhållandena och möjligheten att förvärva jord till egna hem, kan utövas bolag, vilket inom bygden förvärvat jordmonopol i större eller som av ett mindre utsträckning. Härvid är också att märka, att ett sådant jordmonopol i de ojämförligt flesta fallen är beståndande art. Då bolagen i allmänhet arbeta på lång av sikt, ske deras jordförvärv så gott undantagslöst i syfte, att jorden för framtiden som skall förbliva i bolagens ägo. Där ett bolag direkt har jordstyckningsrörelse till föremål för sin verksamhet, höra försäljningar jordbruksfastigheter från bolag till av undantagen. På grund vad sålunda anförts står det för kommissionen klart, att den nuvaav rande omfattningen bolagens fastighetsförvärv i olika delar södra och mellersta av av Sverige icke är avgörande betydelse för bedömande frågan erforderligheav av om lagstiftning till förhindrande eller kontrollerande dessa förvärv, liksom å ten av av andra sidan heller sådan betydelse kan tillmätas den omständigheten, att beträffande åtskilliga och kanske de flesta bolag i nämnda landsdelar några berättigade anmärk-

ningar skötseln deras jordbruksegendomar icke kunna framställas. I sistnämnmot av da hänseende vill kommissionen framhålla, det Litslagsgivande i den föreliggande att

frågan bör vara icke de ekonomiska utan de sociala Synpunkterna. För övrigt är kommissionen övertygad därom, att även de nationalekonomiska intressena bliva i stort sett bäst tillgodosedda därigenom, att åtminstone jordbruksjorden med vad därtill bör höra av skog och odlingsmark bibehålles åt bondeklassen, med svett och möda brutit som jorden och därå nedlagt generationers arbete och ansträngningar. som I anslutning till det förestående finner kommissionen det angeläget, lagatt en stiftning motsvarande den norrländska förbudslagstiftningen utan dröjsmål kommer till stånd för södra och mellersta Sverige. Givet är, införandet sådan lagatt genom av en stiftning ett obetydligt förfång kommer att inträda för de redan existerande bolag, som hava nyttjandet av jordbruksegendomm till föremål för sin verksamhet. Vid avvägande mot varandra de olika intressen, härvid stå på spel, hyser kommissioav som nen emellertid intet tvivel därom, att de allmänna synpunkter å den föreliggande frågan, vilka kommissionen här framhållit, äro sådan räckvidd och bärkraft, ovan av att desamma med nödvändighet betinga ett ingripande från det allmännas sida, även om därigenom de särskilda bolagens intressen varda trädda för nära. Och dem, gent emot som göra gällande, att genom införandet lagstiftning, hindrar sydsvenska av en som och mellansvenska trävaru- eller andra bolag med jordbruksegendomars utnyttjande

till sin uppgift att göra förvärv fastigheter, all utvecklingsmöjlighet för dessa nya av bolag blivit stängd, vill kommissionen påpeka det kända förhållandet, de farhåatt gor, som i sammanhang med den norrländska förbudslagens tillkomst uttalades beträffande lagens inflytan-de på den norrländska trävaruindustriens fortbestånd och dess möjlighet till vidare utveckling, icke i någon mån motsvarats verkligheten." av

Reservatio- I vid förslaget fogad reservation hade hr dels föresla-

en Lindhagen

ner vid förgit, att den norrländska förbudslagen skulle utsträckas äga tillämpslaget. att ning även i övriga delar riket och att § i lag, vilken inneav 3 samma fattar bestämmelse rätt för bolag och tillstånd

om föreningar att utan

förvärva den. del ett hemmans avrösningsjord med impedimenter, av som

av Konungens befallningshavande prövas vara att hänföra till stödskog eller odlingsområde, skulle upphöra att gälla, och dels framlagt förslag

till provisorisk "lag angående förbud i vissa för enskild en fall person att besitta fast egendom" Bilaga B. Genom detta förslag avsågs att meddela bestämmelser, enligt vilka det skulle möjliggöras att medelst

tvångsförsäljning ingripa mot enskilda olämpliga fastighetsbesittning.

personers. I avgiven reservation förmälde sig hr Johansson ävensom dåvarande

ledamoten kommissionen hr Albin Hansson i huvudsak instämma i hr av Lindhagens sistberörda lagförslag. Även hr Wohlin uttalade sig i reser-

vation för lagstiftning rörande enskilda fastighetsförvärv

en personers

av huvudsakligen det innehåll, upptagits i herr Lindhagens förslag,

som samt hemställde, att därest kommissionens förslag rörande bolags och

föreningars fastighetsförvärv förelades riksdagen, samtidigt borde fram-

läggas förslag till sådan lag, innehölles i hr Lindhagens en som reserva-

tion, dock med de ändringar, närmare omförmäldes i hr Wohlins

som egen reservation. Hr Olsson uttalade i reservation sin åsikt, att med

som framläggande av kommissionens ovan behandlade lagförslag bort anstå, till dess lagförslag även rörande jobbares och andra enskilda

personers

skadliga jordförvärv hunnit utarbetas.

Över förslaget infordrade Kungl. Maj yttrande från överståthållar-

Länsstyrell-i

ämbetet.. och länsstyrelserna,.. u. . skogsagareforbund.. .. tillu S

varjamte Sveriges fjjlâajjjxz-

Kungl. Maj inkommed utlåtande över förslaget. Länsstyrelsen i Jön- de" överför-

Slaget

köpings län tillstyrkte förslaget. Länsstyrelserna i Kristianstads och

Älvsborgs län förklarade sig icke hava något att erinra mot detsamma. Överstâthållarämbetet yttrade, att förslagets genomförande icke för huvudstaden någon större betydelse eller kunde medföra någon särskild

vore av

olägenhet. I övriga yttranden anfördes huvudsakligen följande.

Länsstyrelsen z Stockholms län: Inom länet förekomma försäljningar jord-

av bruksfastigheter endast i ringa utsträckning till andra bolag än jordstyckningsbolag. Då det utmärkande för dessa bolag är, att deras jordförvärv har till ändamål att utstycka jorden till tomter och småbruk, blir jordkumuleringen i bolagets hand. endast tillfällig. Med tillämpning av de utav kommissionen uttalade principer, angivas

som ligga till grund för lagförslaget, hade sålunda dessa bolag icke bort medtagas under lagens giltighetsområde. Från övriga jordförvärvande bolag inom länet läns-

anser styrelsen icke vara att befara några sociala olägenheter. Den föreslagna lagen anser länsstyrelsen sålunda icke vara behövlig vad Stockholms län vidkommer. Vid sådant förhållande och då länsstyrelsen anser, att lagar icke böra komma till stånd i-andra fall, än då de äro behövliga, hemställer länsstyrelsen, att de föreslagna inskränkningarna i bolags och förenings rätt att förvärva fast egendom icke måtte komma i tilllämpning inom Stockholms län.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Länstyrelsen, som anser, att lagens helgd icke bör äventyras genom missbruk av provisorisk lagstiftning, finner sig, med framhållande av utredningens otillfredsställande beskaffenhet, böra avstyrka, att det remitterade förslaget lägges till grund för lagstiftning.

Länsstyrelsen i .Södermanlands län: Särskilt under senare tider hava även här i länet bolag förvärvat stora jordbruksfastigheter, i allmänhet dock icke i avsikt att för framtiden behålla jorden i bolagets ägo, utan för att bolaget först skall så långt som möjligt tillgodogöra sig egendomens skogstillgång samt därefter stycka egendomen och försälja de särskilda lotterna. Sådana fastighetsförvärv från trävarubolags sida äro således icke hinderliga för "jordens bevarande i den verkligt jordbruksidkande befolkningens hand", utan befordra snarare tillkomsten av nya självständiga jordbruk. Men "dessa bolagens fastighetsförvärv torde av andra skäl få anses lända till men för det allmänna, i det att dels ett befintligt skogskapital förbrukas, dels jordbruket egendomarna under den tid, de innehavas bolagen, ofta blir mindre väl skött. Länssty-

av relsen sig för den skull böra tillstyrka sådan lagstiftning, jordkommis-

anser som av sionen nu föreslagits.

Länsstyrelsen anser sig emellertid tillika böra framhålla, att även enskilda

personer förvärva större jor-dbruksfastigheter i liknande syfte trävarubolagen samt

som att dessa enskilda spekulanters jordförvärv i allmänhet medföra större skada än bolagens, i det att ofta skogsavverkningen bedrives mera olämpligt och jordbruket skötes sämre än av bolagen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Kommissionens ifrågavarande förslag

avser att verka för bevarandet av jorden åt den verkligen jordbruksidkande befolkningen. Att åtgärder i nämnda syfte äro behövliga även för de delar av riket, som icke beröras

av de s. k. norrlan-dslagarna, torde icke kunna förnekas, även om missförhållandena med avseende å jordförvärven i dessa delar av riket icke äro så skarpt framträdande. Det måste emellertid anses anmärkningsvärt, att kommissionens förslag riktar sig allenast mot bolagens jordförvärv och detta ehuru jordförvärv av enskilda för spekulationsändamål med avseende å jordens skötsel måste anses vida farligare än bolagens fastighetsköp. Så torde åtminstone vara förhållandet beträffande Östergötlands län, i fråga om vilket man för övrigt icke lärer kunna påvisa något tryckande bolagsvälde. Länsstyrelsen är förty av den uppfattningen, att, för den händelse syftet med ifrågavarande lagstiftning skall kunna i någon större omfattning tillgodoses, lagstiftningen måste utsträckas att omfatta även vissa fastighetsförvärv av enskilda.

På grund av -det anförda hemställer länsstyrelsen, att jordkomrnissionens föreliggande förslag icke måtte föranleda någon vidare åtgärd från Kungl. Maj :ts sida, men att kommissionen måtte erhålla i uppdrag att utarbeta nytt, möjligt för riket

om i dess helhet gällande förslag, omfattande fastighetsförvärv såväl av bolag som av enskilda.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Bolagens jordförvärv i Kronobergs

län synas icke hava haft den omfattning, att den skäligen bör kunna anses innebära en överhängande fara för intresset att bevara jordbruksfastigheterna i den verkligt jordbruksidkande befolkningens hand, som skulle kunna motivera en provisorisk lagstiftning av här ifrågavarande beskaffenhet. Ännu mindre kan detta vara fallet, så länge kristidslagarna äga bestånd och i sin mån verka hämmande på egendomsspekulationen. I allt fall skulle den ifrågasatta lagens syfte i stort sett förfelas, då de enskilda skogsspekulanternas förvärv av jordegendom, som här i länet torde vara mest ägnat att väcka betänkligheter, skulle såsom fallande utanför lagens räckvidd fortfarande få obehindrat fortgå. På grund av vad sålunda anförts anser sig länsstyrelsen för Kronobergs låns vidkommande icke böra förorda det nu föreliggande förslaget.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Så vitt länsstyrelsen den lagförslaget bifogade

av utredningen eller eljest kunnat inhämta, har inom Kalmar län behovet av den nu föreslagna lagstiftningen hittills icke i någon större omfattning gjort sig gällande. Kommissionen har emellertid såväl ekonomiska som sociala synpunkter påvisat synner-

ur ligen viktiga skäl för den provisoriska lagstiftning, som ifrågasättes. Länsstyrelsen, som delar kommissionens åsikt olämpligheten en begränsning förbudslagens

om av av giltighetsområde, vill därför icke motsätta sig ifrågavarande lagstiftning utan tillstyrker lagförslagets godkännande.

Länsstyrelsen i Gottlands län uppgav, att sammanlagda taxeringsvärdet å jordbruksfastigheter inom länet för år 1918 utgjorde 60,452,o0o kronor samt att härav belöpte å bolag tillhöriga fastigheter fullt 2% miljoner kronor, vilket belopp förde-

lade sig sålunda: å jordbruksbolag omkring 900,000 kr., å bolag, vilka idka kalkstensbrytning och cementtillverkning, omkring I,o50,o0o kr. samt å andra industribolag, handelsbolag m. m. omkring 500,000 kr.

Vidare anfördes: Av värdet å jordbruksbolag tillhörande jordbruksfastigheter kommer närmare hälften å Skäggs aktiebolag, vilket tillkommit för uppodling av den betydande Martebo myr. Kalkstens- och cementbolagens fastigheter utgöras till huvudsakligaste delar av kalkstensberg. Mot enskilda, vilka i spekulationssyfte inom länet förvärvat jordbruksfastigheter, torde nog i en del fall förefunnits berättigad anledning till anmärkning rörande det sätt, på vilket förfarits med fastigheterna. Bolags förvärv av jordbruksfastigheter här i länet torde däremot icke kunna sägas hittills hava medfört missförhållanden, vilka ådagalagt behovet av inskränkning av bolagens förvärvsrätt. Snarare har i åtskilliga fall den omständigheten, att fastigheterna kommit i bolags händer, möjliggjort fastigheternas fulla utnyttjande. Vid berörda förhållande och då enligt länsstyrelsens åsikt en sådan inskränkning i den fria förvärvsrätten, som innefattas i det föreliggande förslaget, icke bör äga rum för andra landsdelar än sådana, där såsom i Norrland ett verkligt behov därav gör sig gällande, finner sig länsstyrelsen icke böra tillstyrka den föreslagna lagens tillämpning å Gottlands län.

Länsstyrelsen i Blekinge län: För den händelse en lagstiftning av nu ifrågavarande art överhuvud kan anses vara erforderlig, något som beträffande Blekinge län icke synes bestyrkas av den utav jordkommissionen verkställda utredningen och heller vinner stöd av den erfarenhet, länsstyrelsen har rörande förhållandena inom länet, har länsstyrelsen för sin idel något att erinra mot formuleringen lagför-

av slaget ifråga.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Då det, såsom ifrågavarande lagförslag

avser, gäller att förekomma jordförvärv, som samhälleligt sett äro mindre önskvärda, torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke uppmärksamhet bor-de ägnas icke endast bolag och föreningar utan jämväl och måhända i än högre grad enskilda köpare, särskilt av den kategori, som tillhör den jordbrukande befolkningen. Åtminstone synes förhållandena i detta län därtill giva anledning. Av det utredningsmaterial, som kommissionen åstadkommit, måste anses framgå, vad länsstyrelsen jämväl sin egen

ur erfarenhet anser sig kunna bestyrka, att bolags förvärv jord inom detta län icke

av hittills länt till egendomarnas försämring eller eljest medfört social olägenhet; och då köparen varit s. jordstyckningsbolag, som för rimliga pris återförsålt -delar av inköpt egendom, kan det snarare sägas, att vinning uppstått genom den sålunda uppkomna bildningen av nya självägande jordbrukare. Ett fullt lika fördelaktigt omdöme kan knappast säga-s angående jordförvärv av enskilda, åtminstone om dem som ägt rum under de senare åren.

Emellertid synes kommissionens betänkande giva vid handen, att den föreslagna lagstiftningen behövlig till stävjande missförhållanden i orter, belägna i mera

anses av nordliga delar än detta län; och mot förslagets avfattning har länsstyrelsen funnit något att erinra, helst förslaget i det väsentliga överensstämmer med den s. k. norrländska förbudslagen samt lagen den 30 maj 1916 om inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag.

Länsstyrelsen i Hallands län: För länets vidkommande något egentligt

synes behov .den ifrågasatta lagstiftningen icke föreligga. Då emellertid, därest lagbe-

stämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med den s. norrländska förbudslagen skulle befinnas nödiga för andra delar av riket än dem, där denna lag för närvarande gäller, något undantag från deras tillämpningsområde väl näppeligen borde ifrågakomma, skulle länsstyrelsen icke hava tvekat att tillstyrka dylika lagbestämmelser jämväl för länets del, därest länsstyrelsen varit övertygad, att deras ändamål nämli-

gen att bevara jorden i den verkligt jordbruksidkande befolkningens hand på den-

na väg bleve väsentligen uppnått. Då emellertid länsstyrelsen härutinnan delar den

av kommissionsledamoten Wohlin uttalade uppfattningen, att ett koncessionssystem vid handel med jordegendom, för att icke förfela sitt ändamål, bör syfta till att förhindra den svenska jordens övergång i händerna på alla slag ägare, olika synpunk-

av som ur ter äro olämpliga såsom innehavare svensk jord, samt att sålunda föga är att vinna

av med en lagstiftning, som endast förbjuder bolags och föreningars jordförvärv, läm-

men nar fältet öppet för såväl "bolagsbulvaner" som enskilda jordspekulanter, sig

anser länsstyrelsen böra biträda det av denne framställda yrkandet, att därest förevarande lagförslag framlägges, proposition bör avlâtas jämväl med förslag till lagbestämmelser i den riktning,som i herr Wohlins reservation angivits.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länets jordbruk är till väsentligaste del i smärre jordbrukares hand. Sålunda understiger än nittiofem procent

mer av samtliga brukningsdelar till arealen 20 hektar. Visserligen hava under krisåren jordbruksfastigheter inom länet någon större utsträckning än vanligen varit fallet växlat ägare, men överflyttning jord på ägare, vilka icke tillhöra den verkliga jordbru-

av kande befolkningen, synes dock, såsom naturligt är i detta småbrukarlämhava förekommit endast i några undantagsfall. Under åberopande vad sålunda erinrats får

av länsstyrelsen uttala såsom sin uppfattning, att beträffande detta län den ifrågasatta lagstiftningen åtminstone .för närvarande icke är erforderlig.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Erfarenheten likaväl den föreliggande ut-

som redningen torde oförtydbart ådagalägga behovet av åtgärder från statsmakternas sida för att inom jämväl ifrågavarande delar riket bevara jorden i den verkligen jord-

av bruksidkande befolkningens hand. Behovet lagstiftning i sådan riktning lärer väl

av således icke vidare kunna: ifrågasättas.

Kommissionens lösning av frågan måste emellertid betecknas såsom otillfredsstäl-

lande. Känt i huru hög grad de enskildas spekulationsköp i jordbruksfastigheter särskilt under de senaste åren utövat ett synnerligt skadligt inflytande på jordbruksnäringen och i avsevärd omfattning medfört jordens överflyttning till andra än verkliga jordbrukare. Kommissionens på den förebragta utredningen grundade uttalanden

egna, i motiven visa även, att kommissionen tydligen de enskilda spekulanternas jord-

anser förvärv hava varit vida skadligare för jordbruket och skogsskötseln i södra och mellersta delarna av vårt land än bolagens, mot vilkas flertal kommissionen icke sig

anser kunna framställa några berättigade anmärkningar beträffande skötseln deras jord-

av bruksegendomar.

Ehuru länsstyrelsen väl inser, att betydande svårigheter möta för åstadkommandet av en lagstiftning, smidigt ansluter sig till det förefintliga behovet och pâ

som samma gång blir effektiv gent emot den påtalade enskilda spekulationen, finner länsstyrelsen dock, i likhet med kommissionens flertal, en sådan lagstiftning med hänsyn till de i södra och mellersta delarna Sverige rådande förhållandena i högre

av vara

grad påkallad än lagbestämmelser enbart rörande bolags och föreningars jord-

förvärv.

Av det sagda torde följa, att då det föreliggande förslaget icke träffar de vä-

sentliga missförhållanden, kräva att avhjälpas, något egentligt gagn av lagstiftninsom icke är att förvänta. Länsstyrelsen får alltså hemställa, att förslaget sådant det nu gen föreligger må läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Örebro län: Av kommissionens betänkande framgår, att aktie-

bolagens ägovälde i fråga jordbruksfastigheter inom länet är synnerligen omfatom tande. Det är emellertid huvudsakligen i de stora skogsområdena i länets norra, västra

och södra delar, bolagens ifrågavarande förvärv gjorts, varemot ifråga om slättsom bygden och därvarande egentliga jordbruksfastigheter bolagens markinnehav torde va-

ra tämligen obetydligt. Den knappa tiden har icke lämnat länsstyrelsen möjlighet att detaljerat under-

söka, huruvida bolagens inköp jordbruksfastigheter under senare år i någon större av omfattning fortgått. Såvitt länsstyrelsen kunnat inhämta, har emellertid denna utveck-

ling än tilltagit. Den icke obetydliga procentuella ökning med avseende snarare avå taxeringsvärdet å bolag innehavda jordbruksfastigheter inom länet torde härvidav lag icke böra tillmätas alltför stor betydelse, då denna ökning till stor del torde bero

därpå, att bolagens fastighetsinnehav i övervägande grad utgöres av skogsegendomar,

vilkas taxeringsvärde under nämnda period här i länet höjts i avsevärt större mån, än

vad fallet varit i fråga om egentliga lantbruksfastigheter. Beträffande härefter verkningarna utav bolagens fastighetsförvärv hyser länsstyrelsen den mening, vittomfattande bolagsvälde icke kan social synpunkt att ett anses ur gagneligt och vill i följd härav ehuru enligt länsstyrelsens uppfattning och erfaren- het ett statsingripande i det enskilda näringslivet sällan medför lycklig påföljd icke ställa sig principiellt avvisande till lagstiftning, att begränsa och reglera en som avser bolags förvärv jordbruksfastighet. av I anledning förslagets stadgande i § därom, att tillstånd för bolag eller av 5 förening förvärva inägojord i allmänhet icke finge meddelas med mindre med föratt värvet avsåges att främja allmännyttigt ändamål, anförde samma länsstyrelse: Länsstyrelsen får i anledning härav erinra, att bolag, å landsbygden driver industriell som verksamhet icke sällan utan avsikt i övrigt att förvärva vidsträckta områden - finner sig nödgat inköpa närbelägen jordbruksfastighet för att erhålla foder att en till dragare eller säkerställa behovet mjölk och andra lantbruksprodukter för sina av arbetares räkning. Enahanda behov att inköpa jordbruksfastighet kan föreligga exem-

pelvis den anledning, fastigheten erfordras för tillgodogörande ett ström av att av fall, för ökad uppdämning eller för förekommande .skadeståndskrav eller av vatten av andra invändningar med anledning bolagets verksamhet. Det synes uppenbart, att av sådan och liknande icke bör beskaffenhet, att lagstiftningen förvärv av art vara av av med den lydelse nyssberörda bestämmelse i förslaget erhållit, torde förhindras, men i undantagsfall kunna påräknas. Ifrågavarande bestämmelse tillstånd härtill endast bör därför enligt länsstyrelsens bestämda uppfattning i allt fall ändras därhän, att för-

mark, i förevarande fall må kunna tillåtas, förutom då förvärvet värv av som avses, främja allmännyttigt ändamål, då sådant med hänsyn till bolagets rörelse avser att behovet synnerligen påkallat. måste anses av

Länsstyrelsen z Västmanlands län: Vad Västmanlands län vidkommer, torde icke

så mycket själva åkerjorden varit föremål för spekulation från bolags och enskildas

sida som fastmer egendomar med skog till avsalu. Lagen den juni till-

13 1919 om fälliga åtgärder till förekommande skövling skog å fastighet i enskild ägo har

av av i hög grad bidragit att stävja spekulationen i sistnämnda slag fastigheter. Det är,

av enligt länsstyrelsens mening, på denna väg lagstiftningen i förevarande avseende bör

fortgå. Om densamma skärpes därhän, att beträffande fastighet, förvärvats efter

som viss dag, skogsvårdsstyrelses medgivande till all avverkning än till husbehov

annan måste infordras, torde all spekulationslusta beträffande skogsfastigheter upphöra och

jorden stanna i deras händer, åt vilka den bör bevaras. En sådan lagstiftning når

endast bolag och föreningar utan även enskilda, den förhindrar de i ekonomiskt

avseende skadliga följderna av såväl bolags och föreningars enskilda spekulanters

som jordförvärv, på samma gång den befrämjar indirekt det syfte, den ifrågasätta lagstiftningen huvudsakligen inriktat sig på, eller "den sociala trevnaden".

Länsstyrelsen sig därför böra avstyrka det föreliggande lagförslaget och

anser tillåter sig i stället hemställa, huruvida icke skärpning i antydd riktning i la-

en ovan gen den 13 juni tillfälliga åtgärder till förekommande skövling skog

1919 om av av å fastighet i enskild ägo bör komma till stånd.

Det anmärkes, att kommissionen i motiveringen till sitt förslag uttalat sig för

en dylik skärpning avvden provisoriska skogsskövlingslagen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Enligt länsstyrelsens mening lida både plurali-

tetens och reservanternas förslag av den ofullständigheten, att de taga hänsyn endast

till den ena sidan av området för jordlagstiftning, nämligen den sociala. Huru

en viktig och nödvändig att beakta denna sida än må så utgör den dock,

Vara, som sagt, blott den ena. En genomförd jordlagstiftning, till fullo skall tillgodose samhäl-

som lets intressen, måste även taga i betraktande den ekonomiska sidan. Av de tre faktorer,

som äro verksamma vid varje produktion kapital, arbete och jord är den sist-

- nämnda den minst viktiga. Innehav densamma måste därför medföra

av anses ovillkorliga skyldigheter gent emot samhället lika väl rättighet för detta tillse,

som att att varje ytenhet jord även är i mån sin alstringsförmåga verksam i produktio-

av nens tjänst. Både det av kommissionens majoritet och det reservanterna framlagda

av förslaget presumera, att jord i händerna på dem, enligt lagstiftningen skulle få be-

som sitta densamma, användes på ett från samhällelig synpunkt förnuftigt sätt. Finnes

denna förutsättning hos förslagsställarna, hava de enligt länsstyrelsens mening medve-

tet stannat på halva vägen till målet, synes böra lagstiftning, vilken bl.

som vara en a. tillgodoser de jordägandes intresse att största möjliga produktion åvägabringas.

av Nu torde man emellertid, efter vad erfarenheten tydligen giver vid handen, kunna

a priori utgå från att de, som vare sig enligt kommissionens majoritets eller

reservanternas förslag skulle få innehava så att säga ett jordäganderättsprivilegium, även

äro skickade till eller villiga att begagna detta på ett för de samhälleliga intressena till-

fredsställande sätt. Under sådant förhållande är det utan vidare givet, jord-

att en lagstiftning, tar sikte på detta krav, icke heller kan fylla måttet på god

som anses en och fullständig sådan. För att detta skall kunna sägas fallet måste enligt läns-

vara styrelsens åsikt den sociala lagstiftningen kompletteras med ekonomisk, allmän

en en vanhävdslag, som stadgar påföljd för underlåtenhet att fullgöra vad borde

som vara

men tyvärr är en hederssak för varje jordägande svensk man: att väl hävda svensk mark.

Det synes länsstyrelsen så mycket märkligare, att något sådant lagförslag i detta sammanhang framlagts eller att åtminstone antydan om behov därav gjorts, då såväl majoritet som reservanter framhållit, hurusom jobbare i jordegendomar skynda

att efter en inköpt egendoms devastering åter avyttra densamma, sedan gröda, kreatur m. försålts. Detta synes ådagalägga det oavvisliga behovet utav lagstiftning med

m. en det av länsstyrelsen angivna ändamålet. Det torde för övrigt vara uppenbart, att även om jorden återfaller i bondehänder, men i vanvårdat skick, så kan varken bondeklassen eller den befolkning, som är hänvisad att inköpa jordbruksprodukter, därmed sägas vara betjänad. För att detta skulle vara händelsen erfordrades, att jorden kunnat

av bondeklassens representant förvärvas för en så billig penning, att hans närings räntabilitet lämnade honom medel i handen för att åter sätta jordbruket i stånd. Automatiskt borde ett sådant pris åkomma jorden, därest allmän vanhävdslag stadgade skyldig-

en het för alla jordägare att bringa jord och skogi full hävd. jordvärdena komme då alltid att beräknas med hänsyn tagen till sådana skyldigheter. För skogsbrukets vidkommande torde medlet till att vinna åsyftat resultat ligga uti lagstiftning,

en som mer än den nuvarande betonar skogsvårdsstyrelsernas fiskaliska uppgift. Vad jordbruket åter angår, anser länsstyrelsen botemedlet att söka uti vanhävdslag,

vara en vid sidan av vilken statliga åtgärder för spridande kunskap samt för understöd-

av jande av förbättringsarbeten å jorden böra intaga ett framstående För båda

r-um.

skog såväl som jordbruk är kreditfrågans ordnande, möjligheten till skogsbelå- - ning och reglering av den sekundära jordkrediten, av vital betydelse. Möjligen invändes mot den tankegång, som varit bestämmande för länsstyrelsen vid avfattande utav ovanskrivna uttalande, att efter utfärdande koncessionslag damm

av en en skulle sättas för egendomsjobbarnas framfart och en vanhävdslag angivna

av nyss skäl därför bliva obehövlig. Länsstyrelsen anser sig emellertid med den erfarenhet, som särskilt under senare år vunnits om det mänskliga förvärvsbegärets förmåga att finna utvägar till att kringgå lagarna, kunna förvisa sådana tankar till de överdrivna förhoppningarnas område.

I anslutning till förslagets 5 § anförde samma länsstyrelse: I lagen bör sär-

en ställning givas de bolag, hava till uppgift att främja egnahemsbildandet och tjäna

som kolonisationsintresset, allt under förutsättning att de för dessa bolag gällande ordningar innehålla bestämmelser dels begränsad utdelning till aktieägarna dels rätt

om om för det allmänna att i deras styrelser insätta representant och särskild revisor

genom deltaga i granskningen deras förvaltning. Avser koncessionsansökan inköp jord

av av för att arrondera redan innehavande område, bör detta kunna beviljas på de villkor,

som den beslutande myndigheten kan finna skäligt för varje fall uppställa.

Länsstyrelsen z Gävleborgs Länsstyrelsen genomförandet kommis-

anser av sionens förslag vara av omständigheterna påkallat och har vid granskning förslaget

av icke funnit anledning till någon huvudsaklig anmärkning detsamma. Dock

mot synes vara nödvändigt, att dylik lagstiftning kompletteras dels med nödiga föreskrifter

en för förhindrande dess kringgående inköp för bolagen enskilda k. bul-

av genom av s. vaner och dels med nu provisoriskt gällande lagstiftning till skydd mot enski-lda

spe-

kulanter av jord, sedan densamma blivit omarbetad med ledning av numera

vunnen erfarenhet på detta område.

Sveriges skogsägareförbund i skrivelse den 18 mars 1920: Om man bortser från de rena jordstycknings- och egnahemsbolagen, vilka förbundet i denna framställning lämnar helt å sido, torde det höra till undantagen, att bolag förvärva fastigheter i avsikt att bedriva jordbruksrörelse. Snarare söka bolagen vid sina jordförvärv undvika inköp av allt för mycket åkerjord. Orsaken härtill torde vara, att bolagen i allmänhet äro av den uppfattningen, att jordbruk bäst bedrives av privata jordägare och att några nämnvärda ekonomiska förmåner äro att vänta av bolagsdrift på jordbrukets område. Även i bolagskretsar är sålunda fullt på det klara med, att åker-

man jorden i allmänhet bör innehavas självständig jordbrukarklass. På grund här-

av en av är risken för att bolag skola slå under sig inägojord mycket liten.

Kommissionens utredning om ökningen i bolags jordbesittningar visar även, att denna ökning är mycket obetydlig. Densamma torde helt bero på bolagens skogsförvärv samt på att bolagens samtliga skogsegendomar vid de senaste fastighetstaxeringarna höjts i taxeringsvärde relativt högre än andra fastigheter. Förbundet förmenar av denna anledning, att hela denna provisoriska lagstiftning är opåkallad. Kommissionen vill inskrida mot fara, som knappast existerar. Det är bolagens

en utan de enskilda jobbarnas jordförvärv, som i realiteten medfört ödesdigra verkningar.

Skulle en lagstiftning sådan som den av kommissionen föreslagna komma att ifrågasättas, så måste förbundet i ett bestämt hänseende påyrka undantag från det av kommissionen föreslagna absoluta förbudet för bolag att förvärva inägojord, då sådant förvärv icke direkt kan anses "främja allmännyttigt ändamål".

Bolagens jordbesittande avser så gott som undantagslöst att idka yrkesmässig och man torde väl numera även äga rätt att säga rationell skogsskötsel. För bedrivande av en med den moderna skogsvetenskapens krav överensstämmande skogsvård kräves emellertid tillgång dels på dugliga skogsmän i förvaltares och skogvaktares ställning och dels på yrkeskunniga, fast anställda skogsarbetare. Ävenså måste skogsbruket hava en pålitlig tillgång till dragare å skogarna. Denna arbetsstyrka, vare sig den nu utgöres av skogsförvaltare jägmästare, forstmästare, skogvaktare och förmån eller fasta skogsarbetare, måste ovillkorligen vara bosatt å arbetsfältet, ute å de sko-

v. s. gar, varest han har sin verksamhet. För detta ändamål måste skogshanteringen disponera en viss mängd inägojord. Det möter nämligen i regel svårigheter för dessa i avlägsna skogsbygder verksamma tjänstemän och arbetare att kunna få i allmänna handeln inköpa de för deras uppehälle Viktigaste livsmedlen. Dessa personer måste därför ovillkorligen förutom bostäder hava sig upplåtna små jordbruk, å vilka de själva kunna producera dessa livsmedel. Skogsvhanteringen behöver med andra ord hava tillgång till boställsjord för sina skogsarbetare och skogstjänstemän av olika grader. Detta är ett oeftergivligt villkor för att en verkligt rationell skogsskötsel skall kunna bedrivas. Den å bolagens skogsfastigheter förefintliga inägojorden börjar även i allt stör-re omfattning disponeras för detta ändamål. Man .kan för närvarande iakttaga en påtaglig strävan att utnyttja de större skogsdomänernas inägojord till hem för de befolkningsgrupper, med vilkas hjälp den rationella vården av vårt lands större skogsfastigheter skall genomföras. Förbundet kan icke finna det vara annat än lyckligt detta, att de arbetsstyrkor, skogsbruket kräver, organiseras som bofasta, ur livs-

som

medelssynpunkt självförsörjande jordbrukare i stället för att kaserneras gruppvis å skogarna.

Skall nu detta behov av boställsjord för de skogsägande bolagens tjänstemän och arbetare städse kunna tillgodoses, så kan det stundom tänkas inträffa, att ett bolag behöver inköpa någon inägolott, som ligger i anslutning till dess skogsfastigheter. Ett sådant förvärv skulle emellertid komma att hindras av kommissionens föreslagna formulering av § enligt vilken bolag i regel skulle få förvärva inägojord blott om allmännyttigt ändamål därigenom främjades. Även arbetet för genomförandet

om av

bättre skogsvård får anses vara till gagn även för det allmänna, torde det väl vara en ovisst, om sådana jordförvärv, som här ovan omtalats, direkt kunna rubriceras som "allmännyttiga". Då det här är ett verkligt skogsvårdsintresse det gäller, så får förbundet därför påyrka, att sådan omformulering göres av § att däri uttryckligt säges. att bolag äger rätt att förvärva inägojord och odlingsmark blott då allmännyttigt ändamål därav främjas, utan även då sådan jord erfordras för bosättande av bolags skogstjänstemän, skogvaktare och fasta skogsarbetare.

Vad åter beträffar bolagens besittande av skog och skogsmark, är förhållandet ett helt annat än beträffande inägojorden. Jordkommissionen uttalar själv, att bola-

skogsvård i allmänhet får anses vara god och att desamma innehava och förvalta gens sina egendomar på lång sikt, v. s. under uthålligt skogsbruk. Det är även

- - -ganska naturligt, att bolagen inrätta sin skogshushållning efter denna norm. De skogsägande bolagen äro så gott som undantagslöst förenade med träförädlingsindustrier olika slag såsom sågverk, trämasse- och cellulosafabriker, pappersbruk

samt därjämte även i stor utsträckning järnhantering. Dessa verk ävensom m. m. vid dem förefintliga arbetarbostäder och anläggningar av olika slag representera i regel stora kapital, vilkas förräntande i mycket hög grad avhänger av en jämn tillförsel virke och träkol. Möjligheten att täcka verkens behov av dessa råvaror ge-

inköp i allmänna marknaden är alltid oviss, och därför utgöra de skogsägande nom bolagens skogstillgångar de reserver, vilka nu såväl som i framtiden skola trygga

egna företagens råvarutillförsel. Det är därför ett förstahandsintresse för bolagen att å sina skogsfastigheter bedriva verkligt rationell skogsvård, syftande till att icke blott

en för ögonblicket utan jämväl för framtiden hålla produktionen uppe. Denna bolagsskogarnas egenskap av råvarureserv gör, att bolagen i allmänhet äro mycket benägna att iakttaga stor sparsamhet med sina egna skogstillgångar. De så sällan hörda uttalandena, att bolagen i regel avverka sina skogar för hårt, äro därför knappast med rätta förhållandet överensstämmande, samt torde härleda sig från personer, vilka, utan att äga kännedom ett företags totala skogstillgång och därpå grundade avverknings-

om plan, basera sina omdömen på till äventyrs iakttagna omfattande kalavverkningar på viss plats, vilka avverkningar emellertid kunna skogsvårdssynpunkt både berätti-

vara ur gade och nödvändiga med hänsyn till beståndens beskaffenhet på denna plats.

Att bättre skogsvård i regel kan förväntas på de större skogsinnehaven än på

en små skogsbruk beror i övrigt blott på, att de förras ägare med hänsyn till den med skogen förenade förädlingsverksamheten och däri bundna kapital hava ett mycket starkt ekonomiskt intresse god skogsvård, utan även på vissa utpräglade eko-

eget av nomiska särdrag hos skogsbruket näringsgren samt på att de tekniska förutsätt-

som

ningarna för god skogsvård äro tillfinnandes blott skogsskötseln bedrives å en om väl avpassade och formade hushållsenheter. stora,

Å större skogsfastigheter och bland dem då även bolagens framdrives så- - så säga de ekonomiska lagarnas eget tryck rationell skogshushållning, lunda att av en medan å små eller illa formade skogsbruk på grund skogens ojämna avkastning i av förening med bristande kapitalstyrka och tekniska svårigheter för skogsskötseln rov-

drift skogen ligger mycket nära till hands. av

Med vad i det föregående anförts har förbundet velat visa, att en verkligt ratio-

nell skogshushållning med åtföljande full produktion från skogsmarken i stort sett en-

dast kan påräknas, skogshanteringen bedrives å stora och väl avpassade förvaltom ningsenheter. För dylika skogsfastigheters förvaltning användes i regel bolagsformen,

enär såväl administration finansiering då ofta blir lättare. Att förbjuda bolagen som skogsförvärv blir då detsamma att förbjuda skogsmarkens övergång till den grupp som ägare, i hand den största produktionen erhålles från denna mark. Dispensväav vars står visserligen öppen, det förbundet vara oegentligt, att de ägare, gen men synes bedriva den bästa skogsvården, skola nödgas söka tillstånd att köpa skog, medan som de, sakna förutsättningar att sköta sina skogar eller kanske förvärva skog i rent som jobberisyfte, skola äga fria händer. De svenska skogsmarkernas produktion har så oerhört stor betydelse numera en för landets ekonomi, att det förvisso ingalunda är likgiltigt, om dessa marker besittas

ägare, vilja och kunna hålla skogen vid full produktion eller ej. Det bör sanav som nerligen mycket starka sociala skäl, på bekostnad skogsproduktionen skola vara som av få frammana utveckling, resulterar i skogarnas uppdelning på små bruk. Om en som inägojord, odlingsmark och nödig husbehovsskog med undantag förut sagts om som jord för skogsarbetarbostäder m. bibehållas i den jordbrukande befolkningens m. hand, emellertid några sociala vådor väl knappast att befara bolagens synas vara av skogsbcsittande. Vid sådant förhållande kan förbundet knappast finna det vara lämpligt

att lagfästa ett förbud för bolag att förvärva skogsmark. Förbundet får därför hemställa, att sådan ändring göres i lagförslaget, att bolag

äger rätt prövning, än i norrländska förbudslagen i motsvarande att utan annan som fall kråves, förvärva den del ett hemmans skogsmark, som ej, enligt vad i det fölav jande säges, böra medfölia hemmanets jordbruk. anses Skulle bolagen på detta sätt erhålla rätt att förvärva sådan skog, som är nöd-

vändig att bibehålla vid jordbruken, så uppstår frågan huru stor del av ett hemom skogsareal, kan omistlig. jordkommissionen har närmare inmans som anses vara gått härpå utan har ansett det böra prövas i varje särskilt fall, huru stor skogsareal

skall utgöra stödskog. Kommissionen har emellertid därvid fullt klargjort, vad som den innefattar i begreppet stödskog. Det är alltså oklart om stödskog blott skall vara

husbehovsskog eller stödskogen jämväl skall omfatta avsaluskog utöver husbehovsom skogen. Då denna fråga är stor betydelse, vill förbundet något uppehålla sig vid av densamma. Stödskogsbegreppet framfördes först av norrlandskommittén i dess betänkande den oktober Såsom motiv för anordnandet stödskogar har anförts såväl 27 1904. av

nämnda kommitté som ock i ett flertal övriga inlägg i jordfrågan, att stödskogen av vore nödvändig för att skänka de små jordbruken besuttenhet samt att lämna dem betesmark och nyodlingsmöjligheter. Vad särskilt beträffar besuttenheten,

så har det ansetts, att det vore ett villkor för jordbrukarnas sociala trevnad, att de kunde föda sig

sina fastigheter. Då emellertid jordbruken i skogstrakterna och särskilt av egna då i de norrländska ofta voro svaga och lämnade en ojämn och opålitlig avkastning, så skulle dessa skogsbygdernas jordbruk behöva stödet av avsaluskog, vilken kunde säkerställa försörjningen, då skörden sloge fel eller i övrigt större kontanta utgifter krävdes, exempelvis för skatter. Stödskog har därför ansetts vara erforderlig särskilt i Norrland, där jordbruken äro svaga, och i konsekvens härmed ha de i den norrländska förbudslagen föreskrivna stödskogsarealerna varit störst längst norrut

och sedan blivit mindre längre mot söder man kommit. Tydligast synes detta i Värmland. I detta läns nordligaste socknar med ren norrlandsnatur skall till varje självständigt jordbruk höra 15 hektar skog plus en skogsareal, som är lika med tre gånger ställets åkerareal ej inägoarealen; i länets mellan-socknar, vilka hava natur jäm-

en förlig med Dalarnas, kräves 10 hektar plus en skogsareal lika med två gånger åkerarealen och i länets sydligare skogssocknar kräves 5 hektar plus skogsareal lika

en stor åkerarealen. Här har alltså tydligt tillämpats den principen, att bärkraf-

som tigare jordbruket är, dess mindre behöver avsaluskogen I södra Värmland äro

vara. sålunda de lagfästa stödskogarna föga större än rena husbehovsskogar. I de delar av södra Sverige, där den nu föreslagna lagen skulle komma att tillämpas, torde väl jordbrukets betingelser med hänsyn till klimat och jordmån ingalunda sämre,

vara men väl i allmänhet mycket bättre än i nämnda delar av Värmlands skogsbygder. Enligt i norrlandslagen tillämpade principer skulle stödskogen alltså kunna ytterligare minskas i södra Sverige. Stödskogen skulle då emellertid praktiskt taget komma att bliva detsamma husbchovsskog. Förbundet får då ifrågasätta, för södra

som om Sverige föreskriften stödskog lämpligen borde kunna utbytas mot sådan

om om husbehovsskog. Detta så mycket hellre kunna ske, jordbruken i södra

synes som Sverige även i skogstrakterna bevisligen äro fullt bärkraftiga även de

-- - om äro förenade med avsaluskog.

Vidtoges en sådan ändring i lagförslaget. skulle detsamma beträffande skogen bliva betydligt klarare än vad nu är fallet. Kommissionens uttryck i § 5: "skogsmark, må efter ortens förhållanden erforderlig såsom stöd åt fastighets

som anses jordbruk", kan nämligen giva rum för snart sagt vilken tolkning helst. Även i

scm goda jordbrukstrakter kunna efter denna formulering stora avsaluskogar till äventyrs komma lämpliga "stöd för jordbruket" och bolagens rätt till skogsför-

att anses som värv skulle därmed praktiskt taget avskäras. Förbundet är därför den meningen,

av att förbudet för bolags skogsförvärv, sådant förbud överhuvud taget skall

om nu anses behöva ifrågakomma, bör inskränkas till den del fastighets skogsmark,

av en som med hänsyn till ortens förhållanden må erforderlig att täcka fastighetens

anses vara eget behov av skogsprodukter av olika slag, v. s. till hiusbehovsskogen.

Förutom att en sådan formulering § 5 är en ren konsekvens den

av av norrländska förbudslagen, så tala även många realskäl för densamma. Under alla förhållanden lära väl med hänsyn till de små jordbrukarnas ekonomiska förhållanden de stödskogar, som kunna tänkas tilldelas eller bibehållas vid de mindre jordbruken,

komma att en tämligen begränsad areal. Dessa stödskogar komma sålunda

vara av alltid att höra till de små skogsbruk, där de ekonomiska och skogligt tekniska, till vanvård skogen ytterst ledande hindren mot rationell skogsvård göra sig gällande.

av en Att ett tilldelande stödskogar i större omfattning sålunda skulle leda till förmin-

av skad skogsproduktion och därför skogsvårdssynpunkt är en mindre önskvärd åt-

ur gärd, det torde väl knappast kunna bestridas. Å andra sidan torde knappast

numera för de självständiga jordbruken några avsevärda olägenheter komma att uppstå av att vid dem skog blott bibehölles i den omfattning, kräves för säkerställande av går-

som dens eget virkesbehov. Att bes-uttenheten och bärigheten av jordbruket härigenom bleve lidande, har förut sagts. Den å utmarken befintliga, verkligen odlingsbara "0dlingsmarken" finge i varje fall enligt § 5 förvärvas av bolag, och för dess

skull behövde sålunda hela skogen bibehållas vid hemmanet,

Vad slutligen beträffar stödskogens värde för jordbruket som betesmark, så har

det Norrlandskommittén framhållits, att just behovet av betesmark vore ett mycket starkt skäl för att skogsmark utöver husbehovsskogen d. stödskog skulle bi-

v. s. behållas vid jordbruken. Detta skäl har emellertid, som förbundet här nedan vill visa,

förlorat all giltighet. Givetvis behöver det mindre jordbruket tillgång till bete, numera särskilt i skogsbygderna, där djurskötseln städse blir större betydelse än sädesod-

av lingen. Därmed är emellertid sagt, att det gamla skogsbetet bör bibehållas. I den rationellt skötta skogen växer föga gräs. I och med detsamma att stödskogen skötes i syfte att skogsavkastning ett stöd för jordbrukarens ekonomi, så upp-

genom vara hör denna skog duglig till betesmark. I kärrsträckningar och gläntor kan

att vara visserligen något gräs finnas, men hopsamlandet av detta vållar djuren mera arbete, än gräset näringssynpunkt är värt, och de insiktsfulla jordbrukarna utdöma där-

ur för enstämmigt detta slags bete. Skall stödskogen duga till bete, måste den därför först skog. Att tala stödskogens lämplighet betesmark är så-

raseras som om som lunda oriktigt. Såväl den jordbrukstekniska skogliga sakkunskapen är numera

som fullt att allt kompromissande mellan skog och bete på samma mark är av

ense om, ondo och länder båda dessa hushållsformer till skada. Det rationella jordbruket krä-

för betet särskilt avgränsade och behandlade områden, vilka med hänsyn till de ver värdefullare betesväxtemas krav att få utan konkurrens markfuktigheten

vara om och solljuset skola helt befriade från skog varje slag. De gamla föreställ-

vara av ningarna svagt skogbeväxta hagmarker har den moderna beteskulturen fullstän-

om digt utdömt. Det gamla argumentet om stödskogens betydelse som betesmark bottnar sålunda i föråldrade och felaktiga föreställningssätt, det moderna jordbruket och

som skogsvården kunna godkänna. Nu år det visserligen så, att bete å skogsmarken alltfort bedrives allmänt i skogsbygderna och måhända ännu under någon tidsperiod framåt, delvis på grund gällande stängselförordning, kommer att där bibehållas.

av Men detta förhållande att de rationella driftsmetoderna så hastigt kunna tränga

igenom i skogsbygderna torde väl böra läggas till grund för oc-h förankras i lag-

-stiftningen. Denna bör väl taga sikte på och söka framhjälpa moderna drifts-

snarare former inom jordbruket. Betesfrågan i skogsbygdernas jordbruk bör sålunda ordnas

tilldelande vidsträckta arealer för blandad skogs- och betesproduktion,

genom av

avsättandet nära inägorna lämplig mark, avsedd för rationell beteskulutan genom av

Härför lämpa sig först och främst avdikningsbara och vidare all skogstur. mossar

mark, är något så när jämn och alltför torr och stenig. Det torde här vara

som lämpligt att närmare ingå på huru goda betesmarker skola anordnas. Förbundet vill blott framhålla, att kraven på markbeskaffenheten äro så särdeles stora, utan att det huvudsakligast kommer på markens behandling. På grund härav möter det i fler-

an talet fall inga svårigheter att i direkt anslutning till inägojorden avsätta lämpligt betesområde.

Med vad i det föregående anförts har förbundet velat visa, dels att i södra Sverige stödskog, i den mån i detta begrepp innefattas avsaluskog, är behövlig, vare sig för att tillförsäkra jordbruken besuttenhet eller för att ordna deras betesfråga, samt dels att ett vidhållande stödskogstilldelning kommer att sänka den genomsnittliga av-

av kastningen från landets skogsmarker. På grund därav får förbundet påyrka, att förbudet för bolags skogsförvärv, sådant förbud alls skall anses lämpligt, in-

om skränkes till den del ett jordbruks skogsmark, som kan anses utgöra lämplig hus-

av behovsslcog.

Efter vederbörlig remiss lagrådet den 14 maj 1920 utlåtande Lagrådet:

avgav

utlåtande

över förslaget. En ledamot avstyrkte, att förslaget upphöjdes till lag un-

över förder framhållanrle, bland annat, att för närvarande knappast syntes finnas slaget. anledning till dylik lagstiftning. Två ledamöter framhöllo, att de so-

en ciala olägenheter, förorsakades bolags förvärv i större omfattning

som av

lantfastigheter, motiverade ett ingripande lagstiftaren i eller an-

av av en

form för missförhållandenas undanröjande, att det med hög grad av nan sannolikhet kunde antagas, att ökningen bolags och föreningars fastig-

av heter icke ringa, att det låge i sakens natur, att ökningen alltjämt

vore

komme att fortgå, statsmyndigheternas ingripande hinder

om genom däremot restes, samt att vid lagstiftning på området tillika erbjöde sig

möjligheten att, såsom i förslaget skett, i huvudsak följa den för nordligare Sverige gällande förbudslag, hunnit prövas och verkningar icke

som vars torde visat sig den art, att de borde avskräcka från försöket att

vara av tillfälligt utsträcka dess tillämpning med nödiga modifikationer till övriga

delar riket. Förty funno sig dessa två ledamöter icke böra avstyrka,

att lag ifrågavarande beskaffenhet genomfördes.

en av

Lagrådets fjärde ledamot framhöll huvudsakligen följande. Av före-

liggande uppgifter kunde knappast dragas den slutsatsen, att bolags för-

värv jordbruksfastigheter i södra och mellersta Sverige hittills åtmin-

av stone kunde i någon mån utgöra fara för den självägande jord-

anses en brukarklassen eller inverka skadligt på jordbruksnäringen såsom sådan.

Däremot det vitsordat, att enskilda spekulanter i jord, framför allt

vore i skogsfastigheter, fore hårdhänt fram med fastigheter, som av dem uppköptes; och det hade i utredningen angående den norrländska förbudsla-

verkningar såsom den allvarligaste punkten framhållits, att denna lag gens

givit friare spelrum åt nämnda skadliga krafter. Då det vore sannolikt,

icke minst på grund erfarenheterna från norrlandslagens tillämpnings-

av område, att de enskilda spekulanternas fastighetsförvärv komme att ökas,

lagstiftning med förbud endast mot fastighetsförvärv av bolag och

om en föreningar komme till stånd, syntes sådan lagstiftning icke vara att

tillråda.

Med hänsyn till den framskridna tidpunkten blev förslaget icke före-

lagt 1920 års riksdag.

Sveriges in- Sedermera inkom yttrande över förslaget från Sveriges industriför-

dustrifär- bund, Svenska Järnkontoret, Järnverksföreøziøzgeiz, Sven-

bankföreøzingen,

bunds med fleresyttran- ska cellnlosaföreningeøz, Svenska träanasseföreningen och Svenska pap-

de över fär- i undertecknad skrivelse den 28 juli

persbrzøksföreøøingen en gemensamt av

slaget.

I den sålunda gjorda framställningen instämde Svenska trävaruex- 1920.

portföre-øzihzgen och Sveriges skogsägareförbnnd, vilka tillika åberopade en

dem till kommissionen ingiven skrivelse den 31 januari 1920, vars av av innehåll i sammandrag återfinnes i skogsägareförbundets här refe-

ovan

rerade yttrande den 18 mars 1920.

I skrivelsen den 28 juli 1920 anföres bland annat följande:

För bolagens vidkommande framgår den till betänkandet fogade tabell

av att taxeringsvärdet å dessas innehav jordbruksfastighet i mellersta och södra Sve-

av rige från år till år 1918 blott ökats från 6,20 % till 7,34 %. Om man tar i be-

1910 traktande den högkonjunktur ifråga skogs- och jordbruksprodukter, som varit

om rådande under de lcrigsåren, ävensom det förhållandet, att under nämnda pe-

senare riod taxeringsvärdet å bolagsfastigheter blivit avsevärt höjt i förhållande till andra

fastigheter, lärer få medgiva, att de angivna siffrorna ingalunda peka på nå-

man

omedelbar fara från bolagens sida för den självägande bondbefolkningens fortgon bestånd i dessa landsdelar, utan fast äro ägnade att verka i hög grad lugnande

mera i detta avseende. Att med den enastående snabba utveckling, den vanligen i bo-

som lagsform arbetande svenska storindustrien haft under det senaste decenniet, även bo-

lagens fastighetsinnehav i någon mån ökats, är fullt naturlig sak. Om man över

en huvud industriens utveckling för glädjande företeelse, är till fördel för

anser en som vårt land, lärer få finna sig att denna utveckling kräver ett visst ökat ut-

man

rymme.

Ser åter på kommissionens andra huvudmotiv, den sociala vantrevnad, den

man

utveckling arbetsförhållandena och den svårighet att förvärva jord till ogynnsamma av

hem, kommissionen antagit förenad med större bolagsinnehav av fast egna som vara egendom, så finner att kommissionen ansett sin uppfattning i dessa frågor

man, egen axiomatislc. Detta är emellertid ingalunda förhållandet. Det kan råda nog så delade

meningar därom, huruvida anledning till social vantrevnad är förefintlig på så-

mera dana där ett större jordägande industribolags medgivit träffande av

orter, resurser omfattande och kostsamma anordningar till befolkningens bekvämlighet, trevnad och

förtjänar i varje fall, att gör sig möhälsa, än på landsbygden i övrigt. Frågan man

utgår från visst antagande såsom givet. Endan undersökning, innan man ett av en övrigt utredning vinnas den relativa dylik undersökning kan för om dast genom en samhällets intresse viktiga industrigrenars vikten denna fråga i förhållande till av av svårigheten förvärva jord till hem, så ostörda utveckling. Vad vidare angår att egna

det ligger i industriföretagens eget intresse att kommissionen hava förbisett, att synes bostadsförhållanden och att den egnahemsbildning, i möjligaste mån främja arbetarnas

mycket omfattning kommit till stånd under åren ägt i vårt land, i stor som senare ruin industriföretagen. Ifråga arbetsförhållandena i övunder medverkan av de större om

och det svårt att förstå, att den omständigheten, att ett rigt gäller detsamma, synes oss

omfattning, i och för sig skall ägnad industriföretag är ägare till mark i större vara

medföra utveckling arbetsförhållandena, vilka för övrigt numera att en ogynnsam av medverkan arbetarnas organisationer. I den i stor omfattning regleras under av egna

avseenden förekomma, torde dessa böra motverkas mån missförhållanden i nu angivna

Men det föga förnuftigt att för främdirekta lagstiftningsåtgärder. synes oss genom arbetsförhållanden tillgripa så vittomfattande åtjande egnahemsbildning och en av industribolagen förvärva mark, de anse behövlig för gärd som att förbjuda att som

sin verksamhet. I varje fall bör detta icke ske, förrbetryggande och utveckling av

det blivit vederbörligen andra lämpligare vägar stå till buds. än utrett, att

sålunda den förebragta utredningen icke givit något stöd för kommissio- Om

lagstiftningen sociala synpunkter är ett trännens påstående, att den föreslagna ur av

påkallat, så är detta än mindre fallet, frågan ur den natiogande behov om man ser

synpunkten jordbrukets och skogens rationella skötsel, i det den nalekonomiska av

såsom framhållits, giva vid handen, att bolagen verkställda utredningen, ovan synes

sina jordbruksegendomar sämre än enskilda, och att de i regel i allmänhet icke sköta

sköta sina skogsmarker bättre.

Av det anförda torde framgå, grunden till den föreslagna lagstiftningsåtatt

mindre i konstaterade missförhållanden än i ett teoretiskt-socialpogården är att söka

litiskt vilket ingalunda är oomtvistligt. resonemang, Kommissionen icke hava tillräckligt beaktat den väsentliga skillnaden melsynes Norrland och det övriga Sverige. I Norrland, där inemot tredlan förhållandena en

jedel all jord vid lagens införande innehades industribolag och där bolagens viav av

dare förvärv raskt fortskredo, kunde med något fog talas fara för jordbrukets om en

och den jordbrukande befolkningens undanträngande i kampen mot skogsindustrien, och

det är förklarligt, ansåg nödigt att, i avbidan rationellare åtgärder till att man

jordbrukets och bondeklassens stödjande, tillsvidare sätta gräns mot vidare bolagsen

förvärv. I Norrland kunde sålunda med visst fog sägas förefinnas ett slags nödläge,

kunde motivera förbudslagstiftning tillsvidare ifrågavarande art, trots som anses en av

den hämmande inverkan denna måste få på den norrländska trävaruindustrien. Om ett

sådant nödläge kan det icke tal beträffande landet i övrigt, blott i enstaka vara som

undantagsfall företer förhållanden jämförliga med de norrländska.

Än betänkligt är emellertid, kommissionen icke fäst behörigt avseende mera att

vid den hämmande inverkan, lagförslagets genomförande otvivelaktigt måste få som för den industriella utvecklingen. Frågan gäller ingalunda blott redan befintliga bolag,

jämväl de industriföretag i bolagsform, den fortgående industriella utan nya som av

utvecklingen nödvändiggöras. Och det får icke förbises, att det icke blott är bolagen såsom sådana, drabbas de i lagförslaget uppställda hinder och svårigheter,

som av utan i sista hand den mycket betydande del landets industri, kräver bolagsformen

av som för att vinna erforderlig ekonomisk styrka och konkurrenskraft utlandet,

gent emot och som förutsätter innehav fast egendom i större omfattning. Det är alltså

av ett allmänt intresse av fundamental vikt och icke blott vissa privatintressen, har

som man att väga mot de intressen, kommissionen ansetts påkalla den föreslagna lag-

som av stiftningen. Den industri, här är fråga, inskränker sig icke till trävarurörel-

varom sen, utan omfattar jämväl annan industri, särskilt den för mellersta och södra Sverige viktiga bruksrörelsen.

Vilken verkan kan nu lagförslagets genomförande och tillämpning förväntas få för denna industri Av förslagets syfte och relaterade innehåll torde framgå,

ovan att den föreslagna lagen med all sannolikhet kommer att i stort sett verka såsom förbudslag. Förut befintliga industribolag med större jordinnehav komma endast

i undantagsfall att medgivas ytterligare jordförvärv, och industriföretag i bolagsform

nya komma att möta de största svårigheter vid förvärvet de jordområden, de be-

av som höva såsom underlag för sin verksamhet. Vad detta betyder för utvecklingen särskilt av trävaruindustrien torde vara lätt att inse. Utan tillgång till skogar, sä-

egna som kerställa minimitillgång på virke, kan den å skogsprodukter baserade industrien näppeligen påräkna någon utveckling. Vem vill bekosta flottleder, bygga sågverk, trämassefabriker, pappersbruk, arbetarebostäder och andra anläggningar, icke har säkra

om man garantier för att en tillräcklig virkesmassa för verkens drift för framtiden kan erhållas Konkurrensen i våra dagar tillåter icke, att dylika anläggningar drivas i mindre skala

eller mer eller mindre hantverksmässigt. Skall industrien kunna leva, måste den tilllåtas utveckla sig inom tillräckligt stora enheter. Utvecklingen går vidare i den rikt-

ningen, att industriföretagen måste driva förädlingen sina produkter allt längre. Att

av anskaffa det ekonomiska underlaget härför lär näppeligen låta sig göra, industrien

om i lagstiftningen möter hinder för tryggande sin råvaruanskaffning. Uthållig skogs-

av skötsel kräver större skogsarealer, och erfarenheten har, såsom kommissionen även själv medgivit, otvivelaktigt givit vid handen, att de större skogsägande bolagen ingalunda vårda sin skog och tillvarataga dess produkter sämre än de mindre Skogsägarna, utan att förhållandet i stället är det motsatta.

Det lider sålunda intet tvivel, att den ifrågasätta lagstiftningen är ägnad att i hög grad hindra och försvåra beståndet och utvecklingen industri, är

av en som av stor betydelse för landets ekonomi. Den nationalekonomiska betydelsen härav får icke underskattas, och även de sociala synpunkterna hava sitt berättigande vid sidan

om av de nationalekonomiska, får vi-d deras vägande mot varandra icke glömma, att

man åsidosättandet de nationalekonomiska Synpunkterna är förenat med vådor även i

av socialt avseende.

De ogynnsamma verkningarna på trävaruindustriens utveckling den k.

av s. norrländska förbudslagen hava i viss mån neutraliserats därigenom, att det lämnats bolagen öppet att fritt förvärva sådan skogsmark, icke är att hänföra till stödskog

som eller odlingsområde, ävensom sådan fastighet, förut är i annat bolags ägo. Även

som härför skulle emellertid enligt förslaget krävas särskilt tillstånd i södra och mellersta delarna av riket. Denna skärpning norrlandslagens bestämmelser, när det gäller de

delar landet, där även efter kommissionens uppfattning faran för bondeklassens

av undanträngande är långt mindre än i de områden, där norrlandslagen är gällande, kan icke undgå att förefalla synnerligen opåkallad. Såsom skäl för densamma har kommissionen heller kunnat anföra annat, än att det ur social synpunkt är angeläget att öva kontroll på allt bolagsförvärv av jordbruksfastighet, och att det ur samma synpunkt icke är likgiltigt för det allmänna, vilket bolag som äger en fastighet, då dennas övergång från ett bolag till ett annat kan medföra högst kännbara följder för ortsbefolkningen. sammanställer man detta med kommissionens uttalande på annat ställe i lagförslagets motivering, att det social synpunkt är angeläget att förhindra, att

ur ett bolag större jordförvärv erhåller alltför dominerande ställning i orten, så

genom synes man härav svårligen kunna draga annan slutsats, än att en av de ledande grundprinciperna vid den föreslagna lagens tillämpning är avsedd att bliva, att i möjligaste mån förhindra, att ett större bolag, som redan innehar avsevärda jordområden, förvär-

ytterligare jord vare sig mindre bolag eller av andra, ävensom att sammanslagvar av ning flera jordägande bolag till ett större bolag i allmänhet skulle möta hinder i den

lagen. Denna är sålunda att såsom direkt riktad mot den fortgående konnya anse centration inom skogs- och trävaruindustrien, enligt vad ovan framhållits, är en

som nödvändig förutsättning för bibehållande och utveckling av dennas konkurrenskraft. Härigenom kommer även skogens behöriga skötsel och utnyttjande att försvåras. Granskar man kartorna över värt lands skogsegendomar i bolags ägo, skall man finna, att på många håll en mycket stark söndersplittring av dessa egendomar förefinnes. Ägostycken, tillhöriga ett bolag, ligga inströdda i flera andra bolags ägor. Endast ge-

ett sammanläggande dessa ägolotter till vissa helheter kan möjliggöras en verknom av ligt rationell skötsel skogsmarken och en ekonomisk virkesuttagning, flottning m. m.

av Härigenom kan tillsynings- och skogspersonal minskas, upphuggna ägogränser slopas m. m. Tendensen under senare år har även, icke minst i Norrland, varit att genom byten och köp söka få större enhetlighet till stånd. Att dessa strävanden, som avse att koncentrera de olika bolagens ägor i sammanhängande komplexer, komma att möta ett starkt hinder i den föreslagna lagen, vars ledande princip är att söka förebygga, att ett bolag får ett dominerande jordinnehav på viss ort, är utan vidare klart.

På sätt är att befara, att i de sällan inträffande fall, då ett jord-

samma ägande industribolag kommit i den ställning, att en rekonstruktion är nödvändig, antingen ombildande till nytt bolag eller genom sammanslagning med annat bo-

genom lag, för att industrien skall kunna med utsikt till framgång fortsättas, detta kommer att möta hinder och svårigheter i den lagstiftningens isolerande sociala synpunk-

nya ter på dylika frågor.

Slutligen erinras, hurusom den ifrågasätta lagstiftningen icke kan undgå att även i det avseendet utöva skadlig och förlamande inverkan på den jordägande in-

en dustrien, att den är ägnad att i avsevärd grad försvåra dess möjlighet att erhålla kredit. Det jordkomplex, utgör underlaget för ett dylikt bolags verksamhet, är i allmän-

som het för stort för att kunna förvärvas och exploateras köpare än ett bolag,

av annan och ä andra sidan är dess fortfarande sammanhållande i en industriell enhet ofta ett oeftergivligt villkor för bibehållande dess värde. Att den ovisshet beträffande möj-

av ligheten av egendomens realisation på lämpligaste sätt, som den föreslagna lagen kommer att medföra, måste ägnad att i hög grad minska kreditinstitutens benägenhet

vara

att belåna ifrågavarande fastigheter i den omfattning, som eljest skulle vara möjlig, synes självklart. Fastigheter, som icke kunna fritt säljas till den högstbjudande, få med nödvändighet ett starkt reducerat kreditvärde. Den inskränkning i industriens kre-ditmöjligheter, sålunda skulle bliva följderna den föreslagna lag-

som en av av stiftningen, kan icke undgå att verka i hög grad menligt för den industriella utvecklingen, i det företagen därigenom icke blott få minskad möjlighet att utföra nödiga anläggningar och utvidgningar samt att utnyttja goda konjunkturer, utan även i kritiska tider, då frågan om eventuell realisation av tillgångarna är mera aktuell, ställas inför utsikten till driftsinställelse med därav följande svårigheter, icke minst

av social art, ehuru tillgångarna i och för sig äga ett värde, skulle möjliggjort nödig

som kredit för verksamhetens fortsättande och krisens övervinnande.

På grund av det ovan anförda tillåta vi oss vördsamt hemställa, att det ifrågavarande lagförslaget icke måtte läggas till grund för lagstiftning i ämnet, samt att den svåra och grannlaga frågan om vad i lagstiftningsväg kan och bör åtgöras med avseende på jordbrukets och bondeklassens förhållande till industrien tages under nytt övervägande, därvid större hänsyn tages till industriens betydelse för landet och till förutsättningarna för dess existensmöjligheter och utveckling, än som skett i jordkommissionens förevarande projekt.

Provisorisk lag för södra och mellersta Sverige utfärdad år 1921.

Vid års riksdag hemställde hr Lindhagen i motion i första kam-

86, att riksdagen ville för sin del antaga kommissionens nyss maren nr behandlade förslag till lag angående inskränkning under viss tid i bolags och förenings rätt att förvärva fast egendom i södra och mellersta Sverige, eller, därest denna hemställan bifölles, att riksdagen ville för sin del antaga lag, enligt vilken I9o6 års norrländska förbudslag utom dess 3 §

en skulle erhålla tillämpning jämväl i övriga delar riket eller åtminstone

av för Vedbo och Sundals fögderier Älvsborgs län, för Dalsland.

av v. s. Vid riksdag väckte hr C. G. Olsson i Golvvasta i motion i andra

samma kammaren 122 förslag, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj fram-

hålla vikten därav, att den norrländska förbudslagen måtte skyndsamt utsträckas till övriga delar av landet.

Andra lagutskottet, fick motionerna till behandling, inhämtade

som kommissionens yttrande i frågan. I sitt utlåtande lämnade kommissionen, med ledning den statistiska utredning i det föregående förrnälts

av varom

och då förelåg i korrektur, åtskilliga meddelanden rörande bolagens

som fastighetsinnehav i södra och mellersta Sverige, varjämte kommissionen

17:

framhöll, att de lämnade statistiska uppgifterna oförtydbart visade, att bo-

lagsväldet vunnit ganska stark utbredning på många håll utanför 1906

års förbudslags dåvarande tillämpningsområde och att det förty måste

både lämpligt och nödvändigt att snarast möjligt ställa bolagens fas-

anses tighetsförvärv i södra och mellersta Sverige under statlig kontroll. Tilllika framhöll kommissionen, att då fråga provisorisk anord-

vore om en ning och då 1906 års lags bestämmelser utom dess 3 § syntes användbara för fyllandet det behov, skulle tillgodoses, det väckta spörs-

av som målet, med användande av minsta möjliga lagstiftningsapparat, lämpligen kunde lösas på det sätt, att, såsom hr Lindhagen alternativt föreslagit, 1906 års lag utom dess § förklarades skola äga tillämpningäven i det

3 övriga Sverige. Däremot förklarade sig kommissionen icke kunna föror-

da utsträckning 1906 års lag att allenast Dalsland, då enligt den

en av avse föreliggande statistiken bolagsinnehavet i flera delar landet, där sagda

av lag då ännu icke gällde, proportionsvis större än i Dalsland och

vore detta landskap således icke borde främst komma i fråga vid eventuell,

delvis företagen utvidgning av norrlandslagens giltighetsområde.

På förslag andra lagutskottet antog därpå riksdagen för sin del

av en

lag denna lydelse:

"Lag angående förbud z vissa fall för bolag och ekonomisk förening

.att förvärva fast egendom.

förordnas, att lagen den maj 1906 angående förbud i

Härigenom 4

vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom i dess nuvaran-

de lydelse, § och de hänvisningar till denna paragraf, i lagen fö-

utom 3 som

rekomma, skall äga tillämpning jämväl i de delar landet, där lagen för

närvarande icke gäller; dock skall vid denna tillämpning med förening förstås allenast ekonomisk förening, som driver bank- eller annan pen-

eller vad i § stadgas hänföras till

ningrörelse försäkringsrörelse, samt 7

tiden för denna lags trädande i kraft.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå medde-

lad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling, samt

gäller tillsvidare intill den I juli 1922."

Efter det lagrådet blivit hört, utfärdade Kungl. Maj den 20 maj 1921

i ämnet med den riksdagen lydelsen. Lagen trädde i

lag av antagna kraft den 22 maj 1921.

föreliggande förslag.

Kommissionens

Såsom i den historiska inledningen erinrats framhöll norrlandskommittén, att det icke kunde innebära kränkning grundsatsen

anses en av om

allas likhet inför lagen att begränsa bolagens fastighetsförvärv och ställa

desamma under statlig kontroll. Det kan ju heller ligga i sakens

anses natur, att juridiska personer, vilkas rättsliga tillvaro helt och hållet har sin grund i statens lagstiftning, skulle utan vidare tilläggas rätts-

samma kapacitet som de enskilda medborgarna. Redan den lagberedning, år

som 1847 avgav förslag till allmän civillag, ville i sagda lag fastslå såsom allmän regel, att juridiska personer, bland dem också aktiebolag, endast med Konungens tillstånd skull-e kunna förvärva fast egendom. Denna regel har sedan gammalt gällt alla slag utländska rättssubj både utländska

av enskilda samt utländska bolag och andra utländska samfällighe-

personer ter. Grunden härtill har givetvis i första hand varit politisk art, näm-

av ligen behovet kontroll däröver, att icke utlänningar besittning

av genom

svensk fast egendom skaffade sig ett inflytande här i landet, kunav som de till vid hävdandet landets självständighet och oberoende.

vara men av Men för inhemska juridiska har rätten till fastighetsförvärv i

personer stort sett varit lika fri för enskilda medborgare, ända till dess att 1906

som års norrländska förbudslag ställde under kontroll och i högst betydlig mån

begränsade bolags och föreningars rätt att förvärva jordbruksfastighe-

ter i Norrland och i vissa delar Dalarna.

Då fråga nu uppkommit att begränsa bolags och föreningars fastig-

hetsförvärv jämväl i södra och mellersta Sverige, har kommissionen funnit det böra ånyo erinras därom, att sådan lagstiftning ingalunda kan be-

en tecknas såsom varande mot näringsfrihetens grundsatser stridande, obe-

hörig undantagslagstiftning, såsom på sina håll ännu vill göra gäl-

man lande. Därav att juridiska statens lagstiftning konsti-

personer genom

tueras såsom rättssubjekt följer ingalunda med nödvändighet, såsom nyss

framhållits, att deras råttskapacitet skall lika vittomfattande som de

vara

enskilda medborgarnas. Utan göra intrång i några allmänna fri-

att anses och rättigheter, skulle tillkomma denna rätt-ssubj ekt, är stats-

som grupp av

myndigheten givetvis berättigad att begränsa deras förvärvsrätt i fråga

fast egendom, när viktiga samhällsintressen sådant kräva. Den föreom

teelse, föranledde den norrländska förbudslagstiftningen, be-

som var som kant den till följd trävaruindustriens fortgående förvärv bondhem-

av av

i Norrland och Dalarna allt närmare ryckande faran, att det självman

ägande bondeståndet inom dessa landsdelar så småningom skulle försvin-

och sedermera befanns det orsak nödvändigt att utsträcka na; av samma förbudslagens giltighetsområde till att omfatta först, år 1912, hela Hålsingland och därefter, år 1917. även Värmlands län. Att bolags och föreningars rätt att förvärva fast egendom i södra och mellersta Sverige däremot ända till helt nyligen varit lika fri och obeskuren de enskilda med-

som borgarnas förvärvsrätt betyder således allenast, att statsmyndigheten först nu funnit, att en obehindrad fortgång av dylika förvärv kan vara ägnad att

menligt inverka på den därvarande älvägande bondbefolkningens bestånd

och framtida utveckling. För den skull antog också 1921 års riksdag och godkände Kungl. Maj det provisoriska utsträckande den norrländska

av förbudslagen till att äga giltighet i hela riket, varom i föregående avdelning förmälts. Det gäller alltså att undersöka och pröva, huruvida

nyssnämnda allmänintresse den självägande bondbefolkningens bestånd

och utveckling kräver begränsning bolagsförvärven i södra och

- en av mellersta Sverige, samt, därest begräsning finnes, böra äga i vil-

en rum,

ken omfattning den lämpligen bör vidtagas. Dessa spörsmål skola här ne-

dan närmare behandlas.

För jämförelses skull må först i korthet erinras den situation, Bølagsimue-

härskade i Norrland vid havet i södra

som med avseende å bolagens fastighetsinnehav

och mellersta tiden för norrlandskommitténs utredningsarbete. Enligt tabell I i den Szvørigc.

Widénska utredningen den norrländska förbudslagstiftningen omfat-

om tade bolagsinnehavet år 1900 i de län och delar län, varest förbudslagen

ursprungligen gällde, areal sammanlagt omkring milj. hektar eller

en av 4,5

all i enskild ägo varande jord. År 1906, då förbudslagen träd-

30,7 av de i kraft, hade dessa siffror vuxit betydligt, nämligen till omkring 5,4 milj. hektar 36,4 %. Beträffande fördelningen på län, fögderier och

resp. socknar hänvisas till sagda tabell. Det erinras, att i förbudslagens

ur-

sprungliga tillämpningsområde ingingo Norrbottens, Västerbottens, Jämt-

lands och Västernorrlands län i deras helhet, Gävleborgs län sock-

av sex

i Hälsingland samt Kopparbergs län Ovansiljans, Nedansiljans och

nar av Västerdals fögderier samt Svärdsjö och Envikens socknar Falu fögde-

,av

ävensom vidare att lagen utsträcktes att äga tillämpning från den IO maj

i det övriga Hälsingland samt från den maj 1917 i hela Värmlands 1912 3 län.

En uträkning med ledning den statistiska utredning, innehål-

av som les i Del II kommissionens betänkanden, vid handen, att inom det

av ger

område, varest förbudslagen före år 1921 icke gällde, hela Göta-

v. s. land, Svealand med undantag av Värmlands län och vissa delar av Da-

larna samt Gästrikland, bolagsinnehavet år 1918 omfattade en samman-

-lagd areal av 1,6 milj. hektar eller ett område lika stort som Södermanlands och Östergötlands län tillsammantagna. Av all inom området

i enskild ägo varande jord kom på bolagsinnehavet 13,3 %.

Om man jämför siffrorna för dessa två stora områden, är det visser-

ligen ovedersägligt, att bolagsväldet och jämväl fortfarande är be-

var tydligt starkare inom det norrländska än inom det syd- och mellansvenska området. En jämförelse mellan två så stora områden blir docki flera hänseenden missvisande. Liksom ena sidan inom förbudslagens hittillsvarande område ett ganska stort antal socknar och även några härader uppvisa ett jämförelsevis ringa bolagsinnehav, finnes det å andra sidan inom det syd- och mellansvenska området ett mycket stort antal härader och kommuner, i vilka bolagsväldet vuxit till betydande styrka och vilka väl

en tåla att i detta hänseende jämställas med norrländska kommuner och hä-

rader med ett betydande bolagsinnehav.

I det föregående har under rubrik-en "Statistisk utredning" med ledning det statistiska material, som framlägges i Del II kommissio-

av av

nens betänkanden, lämnats en mera detaljerad redogörelse för bolagsin-

nehavet inom län, härader och kommuner i södra och mellersta Sverige.

Vad länss-iffroma beträffar framgår av sagda redogörelse, att Örebro,

Västmanlands, Stockholms och Uppsala län väl kunna ställas vid sidan av vissa länen inom förbudslagens hittills varande område samt att jäm-

väl Södermanlands, Östergötlands och Kronobergs län uppvisa påfallande

höga siffror för bolagsinnehavet. De delar Kopparbergs och Gävle-

av borgs län, i vilka förbudslagen före är 1921 icke gällt, äro beträffande

omfattningen bolagens jordbesittning fullt likställda med övriga delar av

län. Mera belysande för bolagsväldets utbredning inom södra och samma

mellersta Sverige äro givetvis härads- och koønmunsiffrorøza. En detalje-

rad redogörelse härutinnan har läznnats i det föregående, vartill hänvisas.

Här skall endast göras följande sammanfattning.

Inom ifrågavarande område finnas 218 härader eller därmed likställ-

da områden skeppslag, bergslag och tingslag. Jordbruksfastighet, till-

hörig bolag eller ekonomisk förening, förekommer i alla dessa härader ut-

tvâ. I övriga 216 härader är bolagsinnehavet skiftande storlek och om av omfattar till areal och taxeringsvärde de procentuella andelar resp. hä-

rads hela areal och taxeringsvärde, angivas i följande sammanställ-

som

ning:

Areal Taxeringsvärde

under 1 % 47 härader 45 härader

1" 5 % :I n 5-10 % 40 49 ,, ,, 10-20 % 23 24 ,, ,, 20-30 % 9 16 ,, ,, 30-40 % 8 7 n ,. 40-50 9 4 n n 50 % och däröver 4 4 ,, ,, 216 härader 216 härader

I fråga den kommunvis uppgjorda statistiken föreligga inga

om are-

alsiffror utan endast uppgifter å taxeringsvård-et. Inom ifrågavarande nu

område finnas 2,051 lantkommuner. Jordbruksfastighet, tillhörig bolag el-

ler ekonomisk förening, förekom icke i 960 dessa kommuner. I övriga av

1,091 kommuner bolagsinnehavets andel i kommuns hela taxevar resp.

ringsvärde å jordbruksfastighet följande:

under 10 % i 678 lantkommuner

10-20 % 190 ,, ,, 20-50 % 71x70 ,, 50-80 % 35 ,, 80 % och därövei- 18 ,, ,,

Med återgivna siffror för ögonen kan det icke förnekas, bonu att

lagsinnehavet vuxit sig mycket starkt inom rått många orter i södra och

mellersta Sverige. I icke mindre än 53 hårader, hänsyn fästes å om arealsiffrorna, och i icke mindre än 5 5 härader, utgår från taxeom man

ringsvärdet vilka härader, såsom det föregående framgår, icke i allo

- av

sammanfalla omfattade bolagsinnehavet vid tidpunkten 1918-1919

-- en så betydande andel 10 % eller härads hela areal eller som mera av resp.

taxeringsvärde jordbruksfastighet; och tabellerna och i Del av IO 12

II kan inhämtas, hurusom ganska många övriga härader komma nära

av 10 % gränsen. Att bolagsinnehavet i icke mindre än områdets lant- 413 av kommuner skjutit över % gränsen torde icke kunna undgå väcka 10 att

farhågor för följderna även framdeles obegränsad förvärvsrått för av en

bolagen. Och att redan i än tiondedel eller 223 områdets nu mer en av

lantkommuner omfattar än %, i 35

samtliga bolagsinnehavet mera 20 av

dessa % gränsen samt i 18 är så betydande, att det översti-

överskjutit 50

80 %, måste synpunkten det allmänintresse, som ligger däri, att ger ur av

den bondbefolkningen stärkes och utvecklas, framstå såsom

självägande

betänkligt och varnande faktum. Härtill kommer, såsom i den statisett tiska utredningen påpekas, att ett stort antal kommunerna med över

% bolagsinnehav äro att söka inom andra härader än sådana, som be- 10 träffande själva kunna uppvisa detta procenttal. Så är

bolagsinnehavet

särskilt händelsen med många kommuner i södra Sveriges skogsbygder,

där, såsom framgår kommissionens i det föregående omförmälda en-

quête, trävarubolag i stor omfattning uppköpt skogshemman för exploate-

ring av skogstillgångarna. huruvida bolagsinnehavet inom ifrågavarande område nått Frågan

sin utveckling och blivit stationärt eller huruvida det alltjämt utvid-

högsta

torde icke möta några vanskligheter att besvara. Omförmälda så.-

gar sig,

väl statistiska utredning enquête bekräfta, att bolagsinnehavet väsent-

som

ökats under de senaste årtiondena. Beträffande ökningens storlek,

ligt

i siffror rörande taxeringsvärdc, mantal för olika fem-

uttryckt m. m.

hänvisas till vad därutinnan blivit i det föregående under ru-

årsperioder,

briken "Statistisk utredning" anfört.

På den utredning, sålunda förebragts, har kommissio-

grund av som

funnit, bolagsinnehavet mångenstädes i södra och mellersta Svenen att

rige är än tillräckligt stort för att uppfordra statsmyndigheten att ta-

mer

i huruvida icke bolagens fria förvärvsrätt därstädes bör

ga övervägande,

Visserligen bolagsväldet i Norrland vid tiden för den norr-

begränsas. var

ländska tillkomst i stort sett betydande än vad nu är

förbudslagens mera

händelsen i övriga delar landet, det kommissionen uppen-

av men synes

hart, den norrländska förbudslagstiftningen bort genomföras många

att år än skedde. Hade så ägt skulle sannolikt en betydan-

tidigare som rum,

de norrlandskommittén till antal skattade bondde del av utav ett av 12,000

redan år trävaruindustrien, fortfarande ha-

gårdar, som 1900 uppköpts av

besuttits bönder. Behovet ett stävj ande av den norr-

va av självägande av

trävaruindustriens framhölls i riksdagen redan

ländska fastighetsförvärv

först efter års kom förbudslagen till stånd. Un-

år 1892, men 14 förlopp

der tiden utövade de norrländska bolagen rastlös verksamhet med upp-

köp bondhem.man. Förefintliga utredningar giva anledning antaga,

omfattat inemot hälften all den jord, vid förbudslaatt dessa köp av som

ikraftträdande ägdes dessa bolag. Nu är det visserligen icke angens av

häftig stegring bolagsinnehavet skulle, med fri förtagligt, att en dylik av

värvsrätt för bolagen, äga i de delar södra och mellersta Sverige, rum av vilka ännu äro jämförelsevis fria från bolagsbesittningar. Men i och med

industrien allt och breder ut sig och vinner fotfäste i olika det att mer mer delar landet, föreligger alltid fara, att densamma, och särskilt storav en industrien, skall ständigt ökade jordförvärv söka skaffa sig den genom för ekonomisk maktställning, följer med omfattande jor-d-

grundval som en

Och vad trävarubolagen beträffar har det den

besittning. speciellt genom

kommissionen föranstaltade enquêten bekräftats, att dessa under de seav årtiondena utvecklat livlig verksamhet i landets södra skogsbygnaste en der och därstädes slagit under sig mycket stort antal såväl bondett rena hemman större Med konjunkturer på. trävarusom gårdar. gynnsamma marknaden föreligger anledning befara, att bondhemmanen i des-

grundad

i allt större och större utsträckning så småningom skola över-

sa bygder

i Även under lågkonjunktur förefinnes i många

gå bolagsbesittning. en

fall fara, i det bolag då begagna tillfäll-et att in-

samma att kapitalstarka

för de i följd depressionen tryckta prisen å

köpa jordbruksfastigheter av

dylika fastigheter. Kommissionen kan följaktligen icke finna annat än

faran för den älvägande syd- och mellansvenska bondeklassens unatt dergrävande, hava nått den katastrofartade punkt, i början utan att som

1900-talet förelåg för Norrlands del, dock så tydligt gör sig gällande,

av begränsning bolagens fria förvärvsrätt måste åstadkommas. att en av nu

Innan kommissionen går att angiva, huru enligt dess mening denna Begränsninnorrländska för- gen enligt föbegränsning bör vidtagas, skall i korthet erinras den om reliqgandø , härutinnan. Enligt denna lag, fast förslag.

budslagens stadganden som avser

egendom å landet och sedan den 22 maj 1921, provisoriskt gäller numera, även i södra och mellersta Sverige, äga bolag och föreningar rätt att för-

värva fastighet, har sitt huvudsakliga värde i därå varande åbyggnad som eller är avsedd till tomt, upplagsplats eller dylikt eller ut-

huvudsakligen

gör stenbrott, eller lertag, torvmosse, vattenfall, fiske eller annan grus-

dylik ävensom avrösningsjord med impedimenter, äro att lägenhet, som

hänföra till stödskog eller odlingsområde. Huruvida bolag eller fören av ening förvärvad fastighet är beskaffenhet, sagts, skall prövas av av som nu Vill bolag eller förening förvärva fa-

Konungens befallningshavande.

än angivits, skall Konungens tillstånd därtill söstighet av annat slag nu kas. Tillstånd kan meddelas allenast därest särskilda omständigheter där-

till föranleda. Det sagda lagens giltighetsområde, innan den år avser

1921 utsträcktes att provisoriskt gälla även i södra och mellersta Sverige. I sistnämnda delar landet gäller icke § i lagen, vilket innebär, av 3 att skillnad där icke skall göras mellan skogsmark, är att såsom stödsom anse

skog, och annan skogsmark, utan gäller bådadera, att bolags eller för-

om enings förvärv därav alltid är underkastat koncessionsplikt, tillv. s. stånd till förvärv kan erhållas allenast särskilda omständigheter föreom ligga. I nu nämnda hänseende är således den provisoriska lagen för södra och mellersta Sverige till något strängare än den norrländska lagen. synes Praktiskt sett lär dock denna olikhet mellan de båda lagarna icke hava så

stor betydelse, då de syd- och mellansvenska jordbruksfastigheterna i all-

mänhet icke hava någon större tillgång på skogsmark utöver husbehovet. Även därutinnan föreligger skillnad mellan de båda den

en lagarna, att norrländska alla slag föreningar, medan den provisoriska

numera avser av har tillämpning allenast på ekonomiska föreningar.

Kommissionens föreliggande förslag rörande bolags och föreninnu gars rätt till fastighetsförvärv överensstämmer med den provisoriska lagens bestämmelser och vill göra dessa gällande i hela landet. Skälen till att kommissionen intagit denna ståndpunkt äro huvudsakligen följande. Något absolut förbud för bolag och föreningar att förvärva fast egendom innebär icke sig den norrländska eller provisoriska lagen vare och så heller det föreliggande förslaget. En sådan ståndpunkt från lagstiftningens sida orimlig. I den mån näringslivet i vårt land allt vore mer och anlitat bolagsformen för sin verksamhets utövande, har gimer vetvis för bolagen uppstått behov att förvärva de för deras näringars direkta utövande nödiga markområdena, såsom tomter för fabriks- och andra byggnader, upplagsplatser, vattenfall med utmål och andra områden för kraftanläggningar, stenbrott, torvmossar, och lertag samt andra grus-

dylika speciella slag fast egendom. Områden angivet slag böra

av av nu bolagen framdeles hittills kunna fritt förvärva. Däremot kan komsom missionen icke finna, att hänsynen till de i bolagsform bedrivna näringar-

nas behöriga trivsel och sunda utveckling med nödvändighet påkallar, att

bolagen få fritt förvärva även andra slag mark. Helt naturligt finnes av visserligen hos den industri, som hämtar sina råvaror från jorden och dess produkter, en åstundan att förskaffa sig ett omedelbart herravälde över de områden, varifrån råvarorna skola hämtas, och detta gäller speciellt bruks- och trävaruindustrierna, vilka i sin verksamhet i stor omfattning tillgodogöra sig skogsprodukter. Gentemot detta industriens intresse måste dock vägas de jordbrukspolitiska och sociala intressen, kräva, att som

jordbruksfastigheterna bibehållas i den självägande bondbefolkningens

händer.

Industriens åstundan att slå under sig jordbruksfastigheter kan givetvis icke inverka annorledes än i hög grad menligt på landets agrariska struktur. Den självägande bondeklassen förminskas i antal och ersättes med bolagen underlydande arrendatorer, vilka i allmänhet icke hava samma in-

de självägande bönderna att väl hävda sin jord, att utvidga sitt tresse som

jordbruk nyodlingar, tillfälle därtill gives, jordför-

genom om .att genom

bättringar stegra jordbrukets avkastning och att hålla åbyggnaderna i

gott skick. Under kommissionens förutnämnda enquête har också allmän-

neligen vitsordats,att utarrenderade bolagsjordbruk i regel skötas betyd-

ligt sämre än de självägande böndernas hemman; och från många håll har klagats däröver, att bolagsarrendatorerna kommit att bilda klass jord-

en brukare för sig, icke hava mycket gemensamt med ortens självägan-

som de bönder utan betrakta sig såsom anställda hos bolagen, åt vilka

mera de utföra körslor samt förrätta s-kogs- och andra arbeten. Detta har så till vida inverkat menligt på de självägande böndernas ställning, som ar-

beten och anordningar, vilka förut enligt gammal plägsed ombesörjdes av samtliga jordägare i ort, ensamt komma på de självägande

en numera böndernas lott, alldenstund bolagen och deras arrendatorer i regel undandraga sig att deltaga däri. Såsom exempel på den erfarenhet, har om

man följderna ett alltför vittomfattande bolagsvälde, må anföras följande

av meddelande från norrländsk kommun: "Det har visat sig, att uti de

en byar, bolag och enskilda spekulanter icke fått insteg och förvärvat

varest jord, välståndet och välmågan ökats. Ny jord har uppodlats och jordförbättringar hava vidtagits. Hemmanen hava kluvits och flera åbor hava sin fulla bärgning å hemman, varest förut endast bonde kunde livnära sig.

en Däremot hava uti byar, helt och hållet ägas bolag, jordbruket allt-

som av jämt gått stadigt tillbaka, och dessa byar hava avfolkats i stället för att byinnevånarnas antal skolat ökas."

.i Under berörda har även varit tal bolagens sätt att hand-

enquête på

hava de fastigheter, de hava under eget bruk. Härvid har ett gott,

som stundom mycket vitsord givits de gamla, stora och solida bruksbo-

ett gott

framför allt dem i Bergslagstrakterna även sådana på andra

lagen men

och detta vitsord har i främsta gällt skogsbruket på dessa orter, rummet bolags domäner. Men ifråga de och mindre bolagen hava i be-

om yngre rörda hänseende svåra anmärkningar framkommit. Dessa hava

mycket

särskilt avsett del trävarubolag, hänsynslöst skövlat inköpta skogs-

en som

områden och lämnat jordbruket vind för våg. Dylika bolag hava knappast ansetts förtjäna bättre vitsord än rena skogsspekulanter och jobbare.

Uppenbarligen kan det överensstämma med god samhällsordning,

anses att vare sig för bolag eller för enskilda möjlighet är lämnad öp-

personer pen att lägga i lägervall och, såsom särskilt under kristiden ägt full-

rum, ständigt utplundra landets jordbruksfastigheter. Gentemot dessa båda ka-

tegorier av köpare måste lagstiftningen med kraft ingripa och be-

resa stämda hinder mot fortsättandet deras framfart. Huruledes detta bör

av ske ifråga de enskilda spekulanterna och jobbarna, därom yttrar sig

om kommissionen i del detta betänkande. Vidkommande bolagen lå-

annan av ter det sig icke göra att skilja på bolag olika slag och därvid vid lind-

av rigare former binda förvärv sådana bolag, vilka kunna förmodas kom-

ma att handhava inköpta fastigheter på ett samhällsgagneligt sätt. De

hänsyn, vilka härutinnan kunna hava skäliga anspråk på att vinna beaktande, böra, därest de uppställda förvärvsreglerna över huvud taget medgiva

förvärv, kunna göras gällande vid prövningen varje särskilt fall.

Självklart är också, såsom und-er kommissionens enquête jämväl mångfaldigt bestyrkts, att ett anhopande på bolags hand ett större antal

av jordbruksfastigheter i en ort är ägnat att framkalla känsla betryck

en av och ofrihet hos den jordbrukande befolkningen. Liksom jordens brukan-

de genom bolagsarrendatorer i allmänhet icke främjar jordbruket såsom

sådant, är denna anordning heller ägnad att hos brukarna själva ska-

pa den trygghet och det oberoende, den självständighet och den målmedve-

tenhet, hittills varit kännemärken för den självägande svenska bond-

som befolkningen. Det finnes också enligt kommissionens åsikt fullt fog för det ofta hörda påståendet, att å de orter, där bolag vunnit övermakt i frå-

j ordbesittning, vantrevnad merendels inställer sig hos befolkningen. ga om

Man har nämligen sedan gammalt den uppfattningen djupt rotad, att jordbesittning skall i sig innesluta något personlig samhörighet mellan

av ägaren och det ägda, och man finner det högst onaturligt, att stor del

en av ortens jordegendomar skola administreras bolagsstyrelse, som

genom en ofta nog har sitt säte å helt ort och särskilda ledamöter mån-

annan vars gen gång icke haft tillfälle att bese den eller de fastigheter, i för-

ens vars

valtning de deltaga. Under enquêten har också från det övervägande

flertalet håll uttalats den åsikten, att det icke borde tillåtas bolag att för-

värva jordbruksfastigheter, och från den norrländska förbudslagens

område har det nästan enhälligt framhållits såsom Önskemål, att bolagens rätt

att köpa icke-stödskog måtte upphöra.

De skäl och omständigheter, för vilka sålunda i korthet redogjorts, och vilka närmare belysas och utvecklas i den såsom Del III tryckta redogörelsen för resultaten kommissionens omförmälda enquête, leda en-

av ligt kommissionens förmenande därtill, att gränserna för bolagens rätt till

fastighetsförvärv måste väsentligt åtstramas och huvudsakligen uppdra-

sålunda, att, såsom nu gäller för södra och mellersta Sverige, fri förgas värvsrätt kommer att åtnjutas endast beträffande sådana fastigheter,

kunna oundgängligen nödvändiga för respektive bolags nä-

som anses ringsverksamhet, under -det att förvärv varje annat slag lantfa-

av av

stighet blir underkastat koncessionsplikt. Föreliggande förslag lägger allt-

så under koncessionsplikt jämväl sådan skogsmark, icke kan

som anses nödvändig för bondhemmanens närvarande behov i egenskap av stöd åt deras jordbruk och vilken hittills enligt den norrländska förbudslagen varit föremål för fritt förvärv med iakttagande därav, att det tillkommit ve-

derbörande Konungens befallningshavande att efter i lagen angivna regler

pröva och bestämma, vilken skog varit att såsom icke varande stöd-

anse

skog. Skälen till att förslaget sålunda under koncessionsplikt lägger jäm-

väl den skog, som icke är stödskog, skola nu närmare angivas.

Sedan den norrländska förbudslagen tillstängt möjligheterna för trä- Rätt att förvaruindustrien bondhemman förskaffa värva icke-

att genom uppköp av sig tillgång

stä-dskog. på skogsmark, har sagda industri för fyllande sitt vinkesbehov i allt

större omfattning börjat från bondhemmanen uppköpa utstämplad, på rot

stående skog eller bönderna avverkat och till flottlederna nedforslat vir-

av ke. Under kommissionens enquête har från alla delar förbudslagens om-

av råde uppgivits, att dylika köp tilltagit från år till år, varemot upplåtande av

avverkningsrätter för viss tid till böndernas skogar blivit allt sällsyntare, till och med att gamla, ännu bestående avverkningsrätter av bolagen

återsålts till bönderna. Det är alltså en helt ny ordning för handeln med

skogsprodukter, så småningom utbildats och trängt igenom i dessa

som landsdelar till fördel endast för bönderna utan även för deras hemmansskogars skötsel. Härutinnan har det från många håll framhållits, att tillvägagângssättet med att bönderna själva avverka sin skog och nedforsla virket till flottlederna, där det säljes till bolagens uppköpare, år synnerli-

förmånligt för bönderna, ty dem tillförsäkras därigenom större delen gen av den med avverkningsarbetet förenade förtjänsten. Vidare har det fram-

hållits, att utstämplingen å hemmansskogarna i de län, därskogsvårdssty-

relse finnes, i mycket stor utsträckning sker dennas personal, vilket

genom

haft en utomordentligt inverkan på skötseln dessa skogar. I

gynnsam av icke ringa grad har inträdandet denna ordning för handeln med

av nya skogsprodukter givetvis sin grund däri, att bönderna så småningom vaknat till medvetande det verkliga värdet hos deras skogar och, såsom natur-

ligt är, vilja för deras avkastning tillgodogöra sig den bästa inkomst,

som med rådande marknadsläge kan ernäs. Och dä denna ordning

synes omfattas med välvilja även bland virkesköparna, föreligger häruti ett väsentligt skäl till att icke vidare bibehålla den bolagen i norrlandslagen m-edgivna rätten att fritt, utan tillstånd av Konungen, förvärva sådan skogsmark, som är att hänföra till ett hemmans stödskog.

Dessutom gives det en annan synnerligen beaktansvärd omständighet,

starkt talar för att bolagens rätt :att köpa icke-stödiskog upphäves. som Stödskogen är beräknad med hänsyn till hemmanens behov och besuten-

het vid den tidpunkt, då försäljning icke-stödskog ifrågakommer. I

av den mån de norrländska bondhemmanen röjningar och nyodlin-

genom gar allt mer och mer utvecklas och sedermera vid arvskiften eller eljest

klyvas i flera besutenhetsdelar, ökas givetvis behovet stödskog.

Har således vid föregående tidpunkt all hemmanets skogsmark,

en som

då kunde hänföras till stödskog, frånsålts, uppstår vid klyvningen brist

i tillgången på stödskog, då denna skall slås ut på de utkluvna delarna. Under enquêten har också särskilt betonats icke blott ortsbefolknin-

gen utan jämväl av ortsmyndighet-erna, att även om vissa omständigheter

tala för bolagens rätt att förvärva hemmanens skogsmark utöver stödskogen, denna rätt dock måste på anförda grunder till skada

nyss anses vara för bondbefolkningen. Med denna befolknings tillväxt och den till följd därav allt längre gående jorddelningen blir, framhålles det, den såsom

tillräcklig ansedda stödskogen i en framtid otillräcklig. Därjämte har

an-

märkts, att lagens bestämmelse om undantagande odlingsbar mark

av vid försäljning skogsmark visat sig svår att praktiskt i alla delar tilläm-

av pa och att i anledning härav i de till bolag försåldra skogsområdena ofta

ingått mark, som lämpat sig för odling, vilket måste beklagligt, då

anses

härigenom möjligheterna för bondhemmanens framtida utveckling genom

nyodlingar i avsevärd mån begränsats.

Partiell ut- Från några håll har framkastats den tanken, att liksom hittills

man sucsträckning av cessivt utsträckt den norrländska förbud-slagens giltighet till områden, den norrländ- som ska förbud.:- ursprungligen icke föllo under lagen, nämligen till hela Hälsingland 1912 lagen. och till Värmlands lävn 1917, skulle nöja sig med att giva lagen till-

man nu

lämpningi de delar södra och mellersta Sverige, där bolagsinnehiavet nått

särskilt stor omfattning och framträder mankerat. Av vad komen mera missionen här anfört torde framgå, att kommissionen kan förorda

ovan

sådan anordning. Den skulle mindre väl överensstämma med ifrågavaen

rande lagstiftnings syftemål, är att bevara jordbruksfastigheterna

som i södra och mellersta Sverige i den jordbruksidkande befolkningens hän-

der, samt innebär, att icke har något emot, att bondbefolkningen även

man

inom dessa delar landet till viss grad försvagas. Norrlandslagstift-

av en

historia åskådliggör på tydligt sätt, huru stor faran är vid dröjs-

ningens ett

mål i detta Nu kan väl invända, att beträffande

lagstiftningsämne. man

södra och mellersta Sveriges slättbygder någon särskilt stark stegring

bolagsinnehavet icke ännu ägt och att lagstiftningen skulle kunav rum

undvaras för dessa trakter. Härtill kan genmälas, att lagstiftningen na

framtiden och att ingen kan gå i god för, att om bolagen utestängas

avser från förvärv jordbruksfastigheter, de framdeles icke

av skogsbygdernas

skulle komma rikta sina blickar på slättbygdernas egendomar. Och

att även så icke skulle komma att ske och lagen följaktligen skulle komma

omfatta trakter, icke behövde den, torde lagen i allt fall icke medatt som föra några skadliga verkningar i dessa trakter.

Om tänker sig dylik partiell lagstiftning genomförd i prakti-

man en ken, torde för övrigt finna, att den ter sig vidare tilltalande. Att

man bestämma efter landskaps- eller länsgränser och under

giltighetsområdet

lagstiftningen lägga endast de landskap eller län, i vilka för närvarande

bolagsbesittningar äro jämt och talrikt förekommande över hela om-

mera rådet, kan rätt komma i fråga, eftersom i sådant fall ett flertal

gärna

trakter inom skogsbygdsområden med mycket stor frekvens av bolags-be-

sittningar skulle falla utanför lagen. Även med gränsuppdragning hä-

en rads- eller fögderivis skulle många orter, behövde lagen, komma utan-

som för densamma, varjämte det totala giltighetsomrädet bleve ett samman-

helt, komme härad eller fögderi här och ett härad eller

hängande utan ett

fögderi där att ställas utanför lagen. Att bestämma giltighetsområdet

sockenvis torde än mindre kunna sättas i fråga.

Från industriellt håll hava åtskilliga invändningar framförts mot ett Från indu-

striellt håll utsträckande den norrländska förbudslagen till att omfatta hela riket.

av framställda

är densamma, på sin tid gjordes, då norrlands- anntärk-

Huxâudinvändningen som

ningar och lagstiftningen förbereddes och beslutades, eller att en dylik lagstiftning

önskemål.

betydande män verka hämmande på den industriella utvecklingen

skulle

i vårt land. Att så ingalunda blivit händelsen ifråga den norrländska

om förbudslagen har enligt kommissionens mening till fullo påvisats i den Wi-

dénska utredningen rönande verkningarna norrlandslagstiftningen.

av Den dagliga erfarenheten bestyrker också, att den svenska industrien ända hittills varit stadd i för såväl de däri intresserade bolagen lan-

en som

det glädjande utveckling och att, därestinågot hänseende hämmande

mo-

ment förekommit, dessa ingalunda kunna skrivas på förbudslagstiftnin-

konto. Någon anledning antaga, att förhållandena skulle komma att gens

gestalta sig annorlunda, därest bolags förvärv fast egendom jämväl i

av södra och mellersta Sverige, på sätt i det föregående omförmälts, begränsas och underkastas koncessionsplikt, finnes enligt kommissionens förmenande icke.

Kommissionen vill erinra därom, att dess föreliggande lagförslag ingalunda och härutinnan överensstämmer förslaget med den norrländ-

ska förbudslagen lägger hinder i vägen för industribolagen att för-

skaffa sig de jordområden, vilka de oundgängligen behöva för sin verk-

samhet. Mark för fabriksanlåggningar och upplagsplatser, utmål för vat-

tenfall, kraftanläggningar, stenbrott, och lertag, kalk-

gruvor m. m., grus-

fyndigheter och andra områden, kunna hämtas nyttigheter ur jor-

varur

dens innandöme, äga industribolagen fritt förvärva. Lagen uppställer

härutinnan ingen föreskrift än att det genom vederbörande Konun-

annan gens befallningshavande skall fastslås, att det jordområde, vars för-

om värvande är fråga, är av dylik beskaffenhet. Därest avsöndringsförfatt-

ningarna lägga hinder i vägen för avskiljande från hemman av dylikt om-

råde eller därest fråga är förvärv för ovannämnda ändamål helt

om av hemman eller hel hemmansdel, finnes möjlighet för köpare att utverka Konungens tillstånd till förvärvet. Av den i det föregående lämnade

re-

dogörelsen för tillämpningen den norrländska förbudslagens 4 § kon-

cessionsparagrafen, torde ock framgå, att koncessioniåtskilliga fall läm

nats vid förvärv berörd beskaffenhet.

av nu

Vad frågan alltså huvudsakligen gäller är, huruvida de industribolag,

i sin verksamhet tillgodogöra sig skogsprodukter, skola i andra fall äJTl som

omförmälts, äga att förvärva fastigheter med skogstillgångar. ovan nyss De synpunkter, härutinnan göras gällande från industriellt håll, åter-

som finnas i Sveriges industriförbunds med flera industriella och finansiella

sammanslutningars ävensom i Sveriges skogsägareförbunds här förut återgivna yttranden över kommissionens förslag av januari 1920 angå-

ende inskränkning under viss tid i bolags och förenings rätt att förvärva

fast egendom i södra och mellersta Sverige. Vad nämnda representanter för industrien och affärsbankerna samt skogsägareförbundet framhållit kan sammanfattas sålunda, att skogsbruket, för att kunna drivas fullt

rationellt, med hänsyn till sin teknik och ekonomi kräver stora samt väl for-

made och avpassade skogsområden, att för dylika skogsfastigheters för-

valtning i regel användes bolagsformen, enär administration och finansiering då ofta bliva lättare, och att ett förbud mot bolagens skogsförvärv följaktligen träffar den grupp av ägare, i vars händer skogsmarken skötes bäst och lämnar den största avkastningen. Det har från samma håll vidare anförts, att med numera rådande förhållanden på skogshanterin-

arbetsmarknad och den i anslutning därtill synnerligen jämna till gens

gången på arbetsförtjänster för skogstrakternas bondbefolkning det icke

vidare kan nödvändigt att reservera stödskog för hemmansbrukens

anses behov och att för den skull lag mot bolags förvärv fastigheter

en av

blott i södra och mellersta Sverige utan även Norrland bör inskrän kas till att de delar lantfastigheternas skogsmark, äro ound-

avse av som gängligen nödvändiga för täckande deras husbehov.

av s.

Kommissionen vill för sin del icke förneka, att vad sålunda anförts i fråga förutsättningarna för rationell skogsskötsel i huvudsak är rik-

om en tigt, och kommissionens enquête har tillika, såsom i det föregående anmärkts, bestyrkt, att de stora och solida bruks- och trävarubolagen, i synnerhet de gamla bruksbolagen i mellersta och södra delarna av landet, vinnlägga sig rationell skötsel sina stora skogsdomäner. Men

om en av huru betydelsefullt det i och för sig än är, att landets skogsmarker bliva föremål för rationell skötsel, kan kommissionen dock icke medgiva, att enda vägen för ernåendet detta mål skulle att medgiva bolagen

av vara fritt förvärv all sådan skogsmark, icke kan omistlig för

av som anses

fyllande jordbruksfastigheternas husbehov. Därest åt bolagen med-

gåvcs en dylik rätt, skulle framtidsperspektivet kunna bliva, att landets

skogsmark så småningom samlades i händerna på ett antal kapitalstarka bolag, möjligen ett fåtal trustliknande sammanslutningar, ledda stor-

av bankerna inom riket.

En lagstiftning med dylik framtidsutsikt kan kommissionen, såsom torde framgå det förut i denna avdelning anförda, icke förorda. Från-

av sett att den ledde till bolagens förvärv jämväl åtskillig odlad eller od-

av lingsbar mark och således medförde ett utvidgande av arrendesystemet med dettas alla olägenheter, skulle den innebära ett förnekande den

av so-

ciala synpunktens berättigande på jordlagstiftningens område. Kommis-

sionen har tvärtom skäl, varför ock i det föregående redogjorts, ansett

av sig böra föreslå begränsning, utöver vad den norrländska förbuds-

en lagen innehåller, av bolagens rätt att fritt förvärva sådan skogsmark,

som icke är att hänföra till stödskog; och kommissionen har desto hellre kun-

nat göra det som den hyser förhoppning, att pågående revision vår

nu av

skogslagstiftning skall medföra verkningar i fråga ratio-

gynnsamma om nell skötsel även de enskilda jordbrukarnas skogar. Redan års

av 1903 skogslagstiftning har, enligt vad under kommissionens enquête framhållitvs, haft den verkan i fråga de bondskogarna, att avverkning å dem

om s. numera ofta äger rum allenast efter anvisning och utstämpling skogs-

av vårdsstyrelsernas personal. Och den år 1918 tillkomna lagen tillfäl-

om liga åtgärder till förekommande skövling skog å fastighet i enskild

av av ägo, vilken lag sedermera åtskilligt skärpts och väl får antagas bliva i gäl-

lande kraft, till dess slutlig revision skogslagstiftningen genomförts,

av har ställt den ungskogen under starkt skydd och för vissa fall även

s. föreskrivit strängare kontroll å avverkningar den äldre skogen än vad

1903 års skogslag lämnar möjlighet till. Skogshushållningen på de

en-

skilda jordbrukarnas skogar torde ock kunna i ganska hög grad befrämjas

genom skogsägarnas upplysande om nyttan och betydelsen av en rationell skogsskötsel. Härutinnan hava skogsvårdsstyrels-erna utan tvivel ådaga lagt mycken nit och stort intresse, och det kan såsom önskemål framhållas,

att denna upplysningsverksamhet ytterligare utvecklas och att i övrigt

an-

ordningar vidtagas i syfte att åstadkomma en god och planmässig skogshushållning.

Kommissionen vill särskilt fästa uppmärksamheten därpå, att frågan om sammanförande till hushållsenheter flera skogsägares

gemensamma av mindre skogsskiften snarast möjligt torde böra lösas. Att lagstift-

genom

ning framtvinga sammanläggning till juridiska enheter dylika redan

utskiftade skogslotter torde näppeligen kunna ske. Lagstiftningen torde

härutinnan icke kunna åstadkomma annat än att skapa de lagliga former, under vilka flera skogsägare kunna frivilligt sammansluta sig för bildande av en samfällighet. I övrigt torde andra medel och utvägar böra utfinnas för främjandet berörda syftemål. Utan att närmare ingå på de-

av taljerna av detta spörsmål tillåter sig kommissionen allenast att erinra om befrämjande från statens sida dels möjligheterna för kommunerna att,

av såsom på vissa håll i landet redan skett, bilda kommunala skogar och dels

sammanslutningar av skogsägare i syfte att för deras räk-

gemensamma

ning förvalta och planmässigt sköta deras redan utskiftade dock

men sam-

manhängande skogsmarker.

Därigenom att jordbruksfastigheternas skogsmarker bibehållas i de-

ägo, innehava sagda fastigheter, torde några svårigheter icke

ras som

uppstå för trävarubolagen och de övriga bolag, tillgodogöra sig skogs-

som produkter, att anskaffa de råvaror, de behöva utöver tillgången från

som sina skogar. De enskilda Skogsägarna hava givetvis intresse av att,

egna

i den mån efterfrågan på skogsprodukter stegras, söka tillgodose det

Ökade behovet därav, och häri ligger således för jordägarna

en sporre att sköta sina skogar på ett rationellt sätt, så att dessa allt framgent lämna jämn och god avkastning. Det har i detta hänseende ovan

en framhållits, hurusom inom den norrländska förbudslagens område

man haft erfarenheter med avs-eende å blott böndernas eko-

gynnsamma nomi utan även deras skogars skötsel därav, att de gamla avverkningsrätterna på lång tid försvunnit och till och med i vissa fall återsålts till bönderna och att bönderna i stället sälja utstämplad skog eller avverkat virke vid flottled. Härigenom hava bönderna blivit på ett direkt

mera sätt intresserade virkeshandeln, vadan det torde föreligga giltiga skäl

av för antagandet, att den träförädlande industriens virkesbehov skall kun-

nöjaktigt tillgodoses, även om bolagens rätt att köpa skogsmark begrän-

på det sätt kommissionen tänkt sig. sas som

Från industriellt håll hava i fråga det behandlade ämnet fram-

om nu ställts ett par önskemål, vilka i detta sammanhang lämpligen kunna om-

nämnas. Sålunda har framhållit, att de stora jordägande bolagens

main skogsmarker stundom hava för skogsslcötselns rationella bedrivand-e

en olämplig form och därtill ofta äro söndersplittrade på ett flertal enheter, mellan vilka enskilda jordägares skogslotter ligga inkilade. Denna olämp-

liga figuration hos bolagens skogsmarker medför, därest den helt och hållet omöjliggör ordnad skogsskötsel, stora svårigheter i detta hänse-

en ende och fördyrar avsevärt kostnaderna för såväl skogsvård avverk-

som ningar. Det har därför framhållits såsom önskligt, att lagen i fall sådan

av beskaffenhet bereder bolagen möjlighet att byten eller köp förvär-

genom

va sådana skogsområden, som kunna finnas behövliga för att åt bolagens skogsdomäner giva den form, rationell skogsvård påkallar.

som en

Sett den träförädlande industriens synpunkt kan omförmälda

ur nu önskemål visserligen synas förklarligt och jämväl i viss mån i nationalekonomiskt hänseende berättigat. Å detsamma kan dock enligt kommissionens mening vid den omhandlade frågans bedömande icke tiller-

kännas utslagsgivande betydelse. Ett tillgodoseende önskemålet i hela

av dess tänkta omfång skulle nämligen i talrika fall leda därtill, att bolagen tillerkändes rätt att köpa skogsområden, vilkas förvärvande visserligen

kunde ur skogsarronderingssynpunkt vara för bolagen önskvärt, men vil-

kas avskiljande från bondhemmanen, även sådan åtgärd des-

om genom en sas nuvarande behov av stödskog icke kringskures, likväl skulle innebära

ett försvagande av hemmanens möjlighet att efter utvidgning genom ny-

odlingar klyvas i flera besutenhetsdelar och därmed således också förhin-

dra den självägande bondbefolkningens vidare utveckling i trakter, där

sådan eljest kunde äga rum.

Tillika har från industriellt håll framställts det önskemålet, att de skogsägande bolagen måtte tillåtas förvärva jordområden, de kunna

so1n hava behov för anordnande arbletarlägenheter eller mindre boställen

av av

åt sina skogsarbetare eller personal.

annan

I vilken omfattning omförmälda önskemål kunna vinna beaktande,

nu därom kommer kommissionen att närmare uttala sig i den speciella moti-

veringen vid behandlingen 7

1916årsr. Såsom det föregående framgår anser kommissionen, att reglerna

av inskränkför inhemska bolags och föreningars förvärv fast egendom skola 1zingslag,izøad av vara den för- likartade för hela riket, och att någon skiljaktighet således icke bör äga avser vän; av fast allt efter-som den förvärv är är in-

rum, fastighet, om vars fråga, belägen

egendom, ina-rbetadi om området för den norrländska förbudslagens hittillsvarande giltighet kommissio- eller utanför detta område. Härav med

följer givetvis, att antagande av

nem förslag.

kommissionens förslag nämnda förbudslag skulle upphöra att gälla. Regler angående bolags och föreningars fastighetsförvärv finnas

även i lagen den 30 maj 1916 vissa inskränkningar i rätten att för-

om värva fast egendom eller gruva aktier i vissa bolag, den s. k. inskränk-

eller

ningslagen. Denna lag har avseende jämväl å utländska rättssubjekt och

uppställer principiellt, andra synpunkter än de i detta betänkande

ur avhandlade, såväl för dem som ock för svenska bolag och föreningar koncessionsplikt ifråga förvärv fast egendom. Då kommissionen

om av nu av sociala och jordbrukspolitiska skäl föreslår allmän koncessionsplikt för

bolag och föreningar, har det synts kommissionen olämpligt och opraktiskt att hava reglerna rörande dessa rättssubjekts fastighetsförvärv

upp-

delade på två lagar. En sådan uppställning av rättsregler, vilka hava

avseende å samma rättsförhållanden, ehuru bedömda ur olika synpunkter, är icke ägnad att medföra enkelhet och överskådlighet samt förorsakar icke

blott dem, i sitt handlande äro beroende sagda rättsregler, utan

som av

även de myndigheter, som skola sörja för reglernas tillämpning, besvär

och omgång. Kommissionen har därför i föreliggande lagförslag inarbetat nämnda 1916 års lag, i vad densamma har avseende å förvärv fast

av egendom. Såsom ytterligare skäl för detta förfarande kan anföras, att det i annat fall hade blivit nödigt att i berörda lag införa särskilda bestämmelser till förhindrande bulvanskap i fråga utlän-

av om

ningars fastighetsförvärv här i riket, ett upptagande ungefär

men av ensartade regler i två särskilda lagar torde att förorda. Inskränk-

vara ningslagens regler om förvärv fast egendom hava således, huvudsak-

av ligen oförändrade men i något annan form upptagits i kommissionens lagförslag. Av denna anledning vill kommissionen i korthet erinra om syf-

tet med inskränkningslagens tillkomst och huvudpunkterna i dess stadganden.

Sedan gammalt har den föreskriften gällt, att utlänningar, såväl fysiska som juridiska icke kunnat utan Konungens tillstånd för-

personer, värva fast egendom här i landet. Under slutet av 1800-talet fästes

uppmärksamheten därpå, att detta stadgandes syftemål, att kontrol-

som var

lera utlänningars fastighetsförvärv, kunde omintetgöras och även i betydande mån hade omintetgjorts därigenom, att utlänningar, i stället för att

direkt i eget söka förvärva svenska fastigheter, antingen uppköpte

namn stora aktieposter i svenska fastighetsägande bolag eller också tillhandahöllo kapital åt svenska medborgare för bildande svenska bolag,

av som sedan inköpte de fastigheter, vilkas förvärvande åsyftades. På sådant sätt

hade under aktiebolagslagstiftningens skydd utländskt kapital i betydande

omfattning förskaffat sig herravälde över svensk fast egendom, och detta i synnerhet sedan under hälften 1800-talet de svenska

senare av

skogarna och malmfälten börjat att i allt större omfattning tillgodogöras

i industriellt syfte. Det för att avbryta denna i politiskt och national-

var ekonomiskt hänseende äventyrliga utveckling och för att förhindra utländskt kapital att vinna bestämmanderätt i svenska fastighetsägande bolag och föreningar, som den ovannämnda lagen år 1916 kom till.

Ifrågavarande lag uppställer som huvudregel, att utlänningar samt

svenska handelsbolag med utländsk delägare, svenska aktiebolag och

svenska ekonomiska föreningar utom de kooperativa icke kunna utan Konungens tillstånd förvärva fast egendom här i landet. Från denna regel medgiver lagen beträffande aktiebolag, aktier skola ställda till viss

vars vara

man, undantag för den händelse bolaget i sin bolagsordning intagit för-

behåll, garanterar, att endast viss mindre del bolagets aktier kunna

som av förvärvas utlänning eller svenskt handelsbolag med utländsk deläga-

eller svenskt aktiebolag med innehavareaktier eller annat svenskt re av

aktiebolag, i sin bolagsordning icke intagit dylikt förbehåll, eller

som av svensk ekonomisk förening. Aktiebolag med förbehåll som nu sagts äger att utan tillstånd förvärva fast egendom. Förvärv av aktie i dylikt bolag, skett i strid med förbehåll, är ogiltigt. Vidare har från

som

huvudregeln gjorts det undantag, att sådan fast egendom, som kan vara

behövlig för ett svenskt bolags eller svensk förenings verksamhet

en hus, tomt, upplagsplats, mindre stenbrott, mindre grus- och lertag, mindre vattenfall, mindre torvmosse och dylikt, kan förvärvas efter

prövning vederbörande Konungens befallningshavande. Inrop fast

av av egendom å exekutiv auktion kan ske utan .att tillstånd till förvärvet förut

erhållits eller prövning befallningshavanden ägt det åligger

av rum, men inroparen att inom viss tid göra ansökan tillstånd att få behålla egen-

om domen. Uraktlåtes det eller varder sökt tillstånd beviljat, skall egen-

domen tvångsvis säljas överexekutors försorg.

genom

Beträffande svenskt aktiebolag med till viss ställda aktier, vil-

man ket vid lagens ikraftträdande ägde fast egendom med areal av mer än

hektar eller vattenfall, kunna uttagas än femhundra ettusen varur mer turbinhästkrafter, är i lagen stadgat, att aktier, som vid sagda tidpunkt

svenska rättssubj ekt, få överlåtas på utlänning eller på svenskt

ägdes av

eller förening, endast med Konungens tillstånd kan förvärva

bolag som fast egendom. Har aktiebolag, sagts, i sin bolagsordning intagit

som nu förbehåll antytt slag, kan dock aktie, beträffande vilken förbe-

av ovan hållet gäller, överlåtas utan hinder nyssnämnda förbud. Och inne-

av hades, då trädde i kraft, än fyra femtedelarna aktierna i så-

lagen mer av

dant bolag svenska medborgare och hava aktierna försetts med påskrift

därom och anteckning därom skett ibolagets aktiebok, är bolaget enligt 14

§ i lagen, utan hinder därav att det har förbehåll i sin bolagsordning,

icke underkastat tillståndsplikt ifråga förvärv av fast egendom.

Genom inskränkningslagen regleras även utlänningars samt svenska bolags och föreningars rätt att in-muta mineralfyndighet samt att förvär-

och bearbeta redan inmutad sådan fyndighet. Lagen gäller förvärv va

bodelning, eller testamente och från densammas tillämpning äro genom arv

vissa bolag och föreningar, driva penning- eller försäk-

undantagna som ringsrörelse. Genom inarbetandet i föreliggande lagförslag av inskränkningslagens

bestämmelser, i vad dessa hava avseende å förvärv fast egendom, skul-

av le, såsom framgår förslagets 35 ett flertal paragrafer i inskränk-

ningslagen komma att helt upphävas samt vissa andra paragrafer i

samma lag att undergå den ändring, att vad i dem stadgas rörande fast

egendom icke vidare skulle äga tillämpning. Sedan sagda lag sålunda bli-

ur vit avförda de stadganden, hava avseende å fa-st egendom, skulle la-

som gen komma att till det yttre framträda i ett föga tilltalande skick. Det

kan för den skull ifrågasättas, huruvida den icke bör formell synpunkt

ur på något sätt omarbetas. Härvid är dock att märka, att gruvlagstiftnin-

gen för närvarande är underkastad revision, varför det torde böra

tagas under övervägande, huruvida icke de delar

av inskränkningslagen, som

handla förvärv lämpligen kunna inarbetas i

om av gruva m. m., gruvlag-

stiftni-ngen. Inskränkningslagens därefter återstående stadganden, vilka

huvudsakligen avse förvärv aktier, skulle samtidigt därmed kunna över-

föras till bolagslagstiftningen.

Kommissionen vill här nedan giva schematisk

en framställning av Schematisk grunddragen i föreliggande förslag, såvitt detsamma är få till- framställning

avsett att

av kommislämpning på utlänningars samt svenska bolags och svenska ekonomiska fär-

sionens

föreningars fastighetsförvärv. slag rörande

utlänningars

Utländska rättssnbjekt d. utländska enskilda medborgare, bolags

v. s. ut- samt ländska bolag, och stiftelser och ekonomi--

föreningar ävensom andra utländska samfäl-

ska föreninligheter äro städse underkastade koncessionsplikt i fråga förvärv fastig-

om av gars fast egendom här i riket, hetsförz/ärv.

oavsett om egendomen eller det fång,

varigenom den förvärvas, är det eller det andra slaget. Från denna

av ena regel göres undantag i vissa fall till förmån för utländsk enskild medbor-

gare. Sådan medborgare äger nämligen att utan tillstånd förvärva fast

egendom, som tillfaller honom bodelning, giftorätt eller eller

genom arv genom testamente, därest han är närmaste arvinge till testamentsgivaren.

I fråga om svenska bolags och svenska ekonomiska föreningars för-

värv fast egendom här i riket köp, byte, gåva eller

av genom testamente göres åtskillnad i två hänseenden, nämligen dels med hänsyn till, huruvida

det förvärvande rättssubjektet kan antagas i sig innesluta betydan-

ett mera de utländskt intresse, och dels med hänsyn till egendomens beskaffenhet.

Beträffande förvärvarna skiljes mellan följande

grupper:

I handelsbolag med utländsk delägare, aktiebolag med inneha-

vareaktier, aktiebolag med aktier, ställda till viss utan visst för-

man, men

behåll i bolagsordningen samt ekonomiska föreningar, som icke falla

under 2 eller 3 härnedan;

2 handelsbolag utan utländsk delägare, aktiebolag med aktier ställ-

da till viss och med visst förbehåll i bolagsordningen, aktiebolag som

man

i § 1916 års lag, järnkontoret, försäkringsbolag, sjukkassor,

avses 14 av

understödsföreningar och andra försäkringsföreningar, aktiebolag och

föreningar, erhållit lån från statens jordförmedlingsfond .eller statens

som

kooperativa föreningar samt bolag, bildats för de-

egnahemslånefond, som taljhandel med rusdrycker; samt

3 Åsparbanker, isolidariska bankbolag och bankaktiebolag.

Under I nämnd förvärvare kan icke utan tillstånd Konungen

eller prövning Konungens befallningshavande förvärva något slag av

av fast Efter befallningshavanden kan förvärvas

egendom. prövning av

mindre stenbrott, mindre och lertag, minhus, tomt, upplagsplats, grusdre vattenfall, mindre torvmosse och dylikt, egendomen prövas vara

för förvärvarens verksamhet. För förvärv varje annat slag

behövlig av

egendom fordras Konungens tillstånd. av

nämnd kan tillstånd eller prövning för-

Under 2 förvärvare utan

varva:

fast inom det för planlagda området i stad

egendom bebyggande

eller å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyg-

ort på

gande skall iakttagas; samt

b järnväg och frälseränta.

Under 2 nämnd förvärvare kan vidare förvärva fastighet, som prövas

sitt värde i åbyggnaden eller huvudsakligen avsedd äga huvudsakliga vara

till eller dylikt eller utgöra stenbrott, eller lertag,

tomt, upplagsplats grus-

vattenfall, fiske eller dylik lägenhet. Sagda prövtorvmosse, annan

vederbörande Konungens befallningshavande. För

ning ankommer på förvärv än nämnts måste under 2

av varje annat slag av egendom nu

nämnd förvärvare vinna Konungens tillstånd.

Under nämnd förvärvare är icke underkastad förslagets bestäm-

närmare kommer omförmälas i den speciella motiverinmelser, såsom att

gen till 3

vad anförts utlänningars samt svenska bolags och

I ovan angående

ekonomiska förvärv fast egendom göres dock viss

svenska föreningars av

förvärv skett å auktion, hållits i exekumodifikation, då genom inrop som

tiv ordning.

B. tillstånd för

angående i vissa fall svenska

Lagstiftning

medborgare att besitta fastighet.

Behovet sådan lagstiftning.

Såsom redan länge varit nogsamt bekant och genom den av kommis-

sionen föranstaltade enquêten blivit ytterligare bekräftat, uppkomma olä-

genheter i flera hänseenden, då jordbruksfastigheter förvärvas enskil-

da köpare, icke tillhörande den jordbruksidkande befolkningen, såsom kö-

skog för industriella ändamål, skogsspekulanter, jordstyckningsspe-

pare av kulanter och personer, som åsyfta att göra sig vinst genom hastig prisstegring å förvärvad fastighet eller realisation gröda och in-

genom av

ventarier.

I samband med de under världskriget rådande, säregna förhållande-

vilka osökt inbjödo till spekulation i jordbruksegendomar, förekommo

na, förvärv nämnda slag i oroväckande omfattning. Men den utav kom-

av missionen föranstaltade enquêten har bestyrkt, att sådana förvärv jämväl under årtiondena före världskriget mycket talrika. Detta gäller fram-

voro

för allt förvärv, gjorda skogsspekulanter, vilka i de skogbärandeidelar-

landet, särskilt de södra och mellersta, förekommo i avsevärd omna av fattning. jämsides med bolagen förvärvade därjämte enskilda industriidkare, såsom ägare till mindre sågverk och andra mindre industriella an-

läggningar, ett stort antal fastigheter med skogstillgångar. Ej heller de

under krisåren så ytterst talrikt förekommande jobbarköpen sy-

under årtiondena därförut hava utgjort någon sällsynt företeelse. nas

Iordstyckningsspekulanternas förnämsta period hava infallit under

synes första decenniet 1900-talet, även från tiden därefter omnämnas i

av men enquêten så få fall, framför allti närheten större städer, då jord-

bruksfastigheter inköpts av enskilda personer i avsikt att stycka jorden

till hem.

egna

Visserligen har sedan den under krisåren pågående oavbrut-

numera,

stegringen i fastighetsvärdena upphört, betydande avmattning i för-

na en

säljningarna jordbruksfastigheter till enskilda personer utom jordbru-

av karnas klass inträtt. Men det finnes grundad anledning befara, att sedan

härskande lågkonjunktur inom näringslivet upphört och normala förnu hållanden åter inträtt, fastighetsförvärven ovanberörda slag ånyo skola

av stegras i antal. För övrigt må tilläggas, att även under tider, då lågkon-

junktur är rådande, fara föreligger, att jordbruksfastigheter skola frivilligt eller å tvångsauktion säljas jordbrukarna till utom den jord-

av personer brukande befolkningens krets. Och då dessa förvärv ur jordbrukspoli-

tisk synpunkt måste förkastliga, föreligga fullgiltiga skäl för lag-

anses stiftaren att söka finna något medel för deras stävjande.

I redogörelsen för eenquêten hava olägenheterna av nu ifrågavarande

förvärv blivit ingående belysta. Här vill kommissionen blott erinra om följande. Såsom kommissionen i det föregående framhållit, äro verkningarna å sidan bolags och å andra sidan enskilda spekulanters

av ena

förvärv jordbruksfastigheter i viss mån skiljaktiga. Under det att bo-

av lagen i allmänhet att behålla förvärvade fastigheter under en längre

avse tid såsom underlag för sin framtida verksamhet, hava de enskilda spekulanterna i regel annat intresse av sina fastighetsförvärv än att på kortaste tid hämta största möjliga vinst från fastigheterna, varav följer, att dessa i regel vid första lägliga tillfälle åter avyttras. De av enskilda spekulanter förvärvade fastigheter, icke avyttras, bliva förr eller se-

som

föremål för arvsdelningar. Faran för kumulation på en hand av ett nare

stort antal j ordbruksfastighet-er och därav följande jordmonopol och över-

mäktigt inflytande inom orten är därför givetvis betydligt större beträffande bolag än enskilda spekulanter, vilka sistnämnda svårligen äro i stånd att förvärva och sammanhålla fastighetskomplex samma om-

fattning bolagen. Vid de enskilda spekulanternas förvärv ligger i

som re-

gel den största faran däri, att fastigheterna, då de från spekulanterna återgå till bönderna, så gott undantagslöst befinna sigi ett eller

som mer mindre vanhävdat skick.

Den kommissionen föranstaltade utredningen talar ett tydligt

språk därom, att de enskilda skogsspekulanter och jobbare inköpta fa-

av stigheterna i många för att icke säga de allra flesta fall varit utsatta för synnerlig vanskötsel såväl vad angår skogen beträffande jordbruket.

som

Ingalunda ovanligt har det varit, att å hemman, kommit i händerna

som på sådan jorden har utsugits, byggnaderna hava fått förfalla,

en person, för så vitt de ej, såsom ofta under kristiden varit fallet, blivit bortförda

från fastigheten och avyttrade, inventarierna hava förskingrats och sko-

har utsatts för den hänsynslösaste exploatering. Att detta är

gen en företeelse färskt datum utan inom vissa delar landet pågått sedan

av av årtionden tillbaka, måste den kommissionen företagna enquêten

genom av

fastslaget. När en dylik egendom sedan kommer i en verklig jord-

anses

brukares händer, kan det, såsom jämväl framgår enquêten, mången

av gång krävas årtionden arbete och avsevärda kostnader att återställa

av jordens hävd, vartill kommer, att i regel å egendomen finnes skog ens tillräcklig för husbehovet.

Vad nu sagts angående jordbrukets och skogens skötsel å enskilda

s-kogsspekulanters och jobbares hemman gäller i viss mån jämväl i fråga

fastigheter, som förvärvats av jordstyckøøingsspekzølanter. Jordbrukets

om upprätthållande och ordentliga skötsel har ofta för den på affärsvinst be-

räknade privata styckningsverksamheten intet intresse, enär det för dengäller att snarast möjligt utstycka och i mindre jordbrukslägenhe-

samma ter försälja inköpta områden. Under tiden vanskötes ofta jordbruket på en sådan fastighet och byggnaderna få förfalla. Härtill kommer, att styckningen av fastigheten sällan sker på ett planlöst och för blivande

lägenhetsinnehavare ofördelaktigt sätt. Ofta har även tillgått så, att

nog

skogstillgången tillgodogjorts, varefter egendomen styckats och försålts

smärre lotter. Då dylikt förekommit i trakter, varest skogstillgången är

nödvändig såsom stöd åt jordbruket, hava de styckningarna

genom uppkomna nya j ordbruken givetvis gått vansklig framtid till mötes.

Har förvärv fastighet skett icke i syfte att affärssyn-

av en ur ren

punkt utnyttja fastigheten utan för nöjesäøzdamål eller kapital/Jlaceriøzg,

hava väl, såsom ock enquêten framgår, både jordbruk och skog i regel

av blivit skötta så, att anmärkning däremot kunnat framställas. Men

synpunkten av jordens bevarande i den jordbruksidkande befolkningens hand måste fastighetsförvärvet icke desto mindre beklagligt. En-

anses ligt vad erfarenheten giver vid handen nedläggas nämligen ofta så stora kostnader å bostadshus, parkanläggningar och dylikt, att är

en person, som hänvisad att uteslutande leva sådan fastighets jordbruk, icke utan

av en förlust kan inköpa densamma. Genom förvärvet blir sålunda fastigheten

sällan i själva verket för avsevärd tid framåt undandragen den jord-

bruksidkande befolkningen.

På grund av vad sålunda anförts rörande de skadliga verkningarna

därav, att personer, icke tillhöra den jordbruksidkande befolkningen,

som förvärva jordbruksfastigheter, torde det framstå såsom angelägenhet

en av mycket stor vikt att, såsom ovan redan framhållits, i den mån sig göra låter söka förhindra fastighetsförvärv berörda slag. Kommissionens

av i det föregående behandlade förslag att begränsa och kontrollera bolags och föreningars förvärv jordbruksfastigheter torde för övrigt fordra

av såsom komplement lagstiftning till förhindrande att enskilda

en av perso-

i spekulationssyfte förvärva landets jordbruksfastigheter. Såsom

ner av det följande framgår möter det dock rätt så stora svårigheter att praktiskt ordna sådan lagstiftning, så att den icke på ett obehörigt och olämpligt

en sätt kringskär jordbruksbefolkningens anspråk på rörelsefrihet i sin närings utövande.

Lagstiftning under kristiden.

På grund den omfattning, som den osunda spekulationen med jord-

bruksegendomar under kristiden, tillkallade Kungl. Maj under år

vann

1918 sakkunniga att inom justitiedepartementet biträda med beredning av ärende angående provisorisk lagstiftning till stävjande denna spekula-

tion. De sakkunniga avgåvo den 2 maj 1918 betänkande i ärendet. Därvid föreslogs dels en lag om tillfälliga åtgärder till förekommande aviskövling skog å fastighet i enskild ägo, dels lag inskränkning för viss tid i

av, en om

rätten att erhålla ägostyckning och verkställa jordavsöndring i södra och

mellersta Sverige, dels en lag om inskränkning för viss tid i rätten att över-

låta fast egendom samt dels slutligen kungörelse fasti-ghetshandlan-

en om

de och fastighetsagenter.

Det först omförmälda lagförslaget innehöll bestämmelser, av-

som

sågo att förhindra dels uppenbar vanskötsel den växtliga, utvecklings-

dugliga ungskogen, dels ock, därest fastighet efter angiven dag under år

1918 genom köp, byte eller gåva övergått till annan än föregående ägares

vissa närmare anhöriga, all avverkning skog, stridande mot

av som vore

grunderna för god skogsvård. Förslaget förelades 1918 års riksdag, som i

huvudsak antog detsamma att gälla till den 1 juli 1919. Lag i ärendet utfärdades den 28 juni 1918. Därefter har lagen varje år förnyats för ett år i sänder och hava därvid lagens bestämmelser i rätt betydande mån

skärpts. Lagen gäller nu till den 1 juli 1922.

Den andra huvudgruppen åtgärder mot osund spekulation vid han-

deln med jordbruksegendomar åsyftade att vinna kontroll över jordstyck-

ningen delar landet, där inskränkning i rätten till ägostyckning

eller jordavsöndring icke redan gällde på grund av lagen den 25 juni

Detta lagförslag föranledde icke någon omedelbar åtgärd från 1909. Kungl. Maj :ts sida. Det framlades i motion vid 1918 års riksdag, men

icke riksdagens bifall. vann

Det tredje här omförmälda lagförslaget innebar inskränkning för

ovan viss tid i rätten att överlåta jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde över

kronor. Den köp, byte eller gåva åtkommit sådan fa- I 5,000 som genom stighet, i lagen avsågs, skulle ej, innan fem år förflutit från det lag-

som fart å hans fång, äga rätt att avhända sig fastigheten, med mind-

beviljades

godkännande överlåtelsen på i lagen föreskrivet sätt. Vunnes re av vunnes godkännande, skulle överlåtelsen ogill. Ansökan om godkännande av

vara överlåtelse skulle göras hos Konungens befallningshavande, och befall-

ningshavanden skulle, därest skälig anledning förekom till antagande, att överlåtaren förvärvat fastigheten i huvudsakligt syfte att därav bereda sig

hastig vinst avverkning skog, avyttrande gröda, fastighetens

genom av av

i smärre lotter eller dylikt, bifalla densamma, där synner-

uppdelning

skäl därtill förelågo. Syftemålet med denna bestämmelse såsom

liga var,

omedelbart inses, att nämnda band på egendomsspekulanternas handlings-

frihet skulle avhålla dem från att uppköpa egendomar på spekulation. Nöd-

behålla egendom under så lång tid fem år, kunde det gades man en som icke finnas något intresse att förvärva densamma med huvudsakligt syfte

därur hastig spekulationsvinst. Den skadligaste formen av

att uttaga en

nämligen det jobberiet, vid vilk-et egendomarna med

jordspekulation, rena

täta mellanrum bytte ägare, skulle direkt träffas.

För att icke än nödigt betunga den legitima fastighetshandeln

mer

hade åtskilliga begränsningar gjorts beträffande de fastigheter, i fråga om

vilka lagen skulle äga tillämpning. Bland annat hade sålunda jordbruks-

fastigheter, taxeringsvärde året näst före överlåtelsen icke uppgick

vars

till kronor, blivit undantagna från lagens tillämpning, varjämte la-

15,000

icke skulle äga tillämpning på avtal, slötos mellan närskylda inom gen som vissa led.

förelades års-riksdag, därvid Kungl-Maj dock

Lagförslaget 1918 vidtog den ändringen, att den de sakkunniga föreslagna gränsen av

av 15,000 kronor för vissa fastigheters undantagande från lagens tillämplig-

het sänktes till kronor. Sedan lagförslaget antagits av riksdagen,

10,000 blev lag utfärdad den 28 1918 med giltighet till den juli 1919. Se-

juni I

dermera blev lagen med viss ändring förlängd att gälla till den

I juli 1920.

Mot sist berörda lagstiftning framställdes åtskilliga anmärkningar. Sålunda framhölls allmänt, att den vållade hinder och kostnader för den legitima fastighetsomsättningen utan att förmå effektivt hindra de företeelser, som med densamma velat träffa. Olägenheter och rättsförluster

man hade uppstått därigenom, att kontrahenterna vid köp förbisett bestämmel-

om godkännande av överlåtelse såsom villkor för dess giltighet. Försen en

föll köpeavtalet, sedan köparen tillträtt fastigheten eller erlagt köpeskillin-

gen eller vidtagit andra dispositioner i anledning köpet, kom han alltid

av att få vidkännas kostnader, stundom även att utsättas för förlust,

ex. om

säljaren icke vari stånd att återbetala uppburen köpeskilling. Ytterligare anmärktes, att blott säljaren innehaft fastigheten tillräckligt lång tid,

om hinder mötte för överlåtelse till en köpare, som utsög eller vanhävdade egendomen, medan däremot försäljning försvårades såväl för sådana köpare som ock för fastighetsägare, vilka kanske brist på nödigt kapital ic-

ke kunde rätt sköta sina fastigheter. Den anordningen, att godkännande

erfordrades för giltighet överlåtelse och att vidlyftig utredning måste fö-

av rebringas, innan godkännande kunde erhållas, hava föranlett det

uppgavs förfarande, att sedan en fastighet gått flera händer utan att god-

genom kännande Överlåtelserna sökts, den köpare, beslutat sig för att be-

av som hålla fastigheten, träffade avtal med den förste säljaren överlåtelse

om ny omedelbart från honom, varigenom kronan gick miste avsevärda stäm-

pelbelopp. Då fråga år 1920 uppstod om ytterligare förlängning av lagens giltig-

hetstid, beslöt Kungl. Maj att föreslå riksdagen någon prolonga-

ny tion lagen utan i stället omedelbar avveckling densamma, och

av en av blev detta riksdagens beslut.

Slutligen förordade de sakkunniga vissa bestämmelser, skulle

som

möjliggöra en uppsikt över yrkesmässigt bedriven fastighetshandel och fastlghetsagenturverksamhet. Kungl. Maj beslöt att låta anstå med framläggande av förslag i detta ämne.

För att hindra det ödeläggande jordbruk avyttrande och

av genom bortförande kreatursbesättningar, stråfoder och inventarier, vilket visat

sig åtfölja jordbruksegendomarnas indragande i spekulationen, utfärdades

den 6 juni 19x9 "lag inskränkning för viss tid i rätten att bortföra stråfo-

om der m." Genom denna lag, gäller till den juni stadgas,

m. som I 1922,

omfattar större areal odlad jord än fem hektar, att därest å fastighet, som

äro i sambruk och tillhopa omfatta större areal od-

eller å fastigheter, som

icke hålles minst ett större kreatur

lad jord än fem hektar, stadigvarande

antal mindre för areal hektar odeller däremot svarande djur varje av 2,5

otröskad säd eller grönfoder icke får bortföras från

lad jord, stråfoder,

särskilt tillstånd därtill erhålles av

fastigheten eller fastigheterna utan att

Konungens bcfallningshavande.

Kommissionens föreliggande förslag.

även Olika möj-

Att lagstiftning mot enskilda spekulanters fastighetsförvärv

en ligheter att normala förhållanden är behövlig och för den skull bör genomfö- lösa föreunder råda tvekan. varande lag-

därom torde, såsom det föregående framgår, någon

ras, av stiftningsframställa sig dock vissa svårigheter, då det gäller fråga. Såsom redan påpekats

efter vilka sådan lagstiftning lämpligen bör

att fastställa de grunder, en

utformas. Å sidan böra onödiga och tyngande band på fastighets-han-

ena å andra sidan kräver klok jordpolitik, att den jorddeln undvikas och en

vid utövandet sin näring i möjligaste mån

bruksidkande befolkningen av

sin rörelsefrihet och icke bindes kontrollföreskrifter. Med utfår behålla av

har inom kommissionen ingående behandlats de olika

gångspunkt härifrån lagstiftning i det möjligheter, stå till buds vid genomförandet av en

som förevarande ämnet. Härvid har kommissionen kommit till följande re-

sultat. kan tänkas anknuten till

En lagstiftning av det ifrågasätta slaget

och från rått till sådant förvärv

själva förvärvet av jordbruksfastigheter

vilka det kan förmodas, att de skulle komma att på utestänga personer, om

sätt sin jordäganderätt. Ett annat sätt att

ett samhällsskadligt utnyttja

låta fastighetsöverlåtelserna såsom ordna denna lagstiftningsfråga vore att

kontrahenterna emellan kontroll från det allmännas hittills vara en sak utan

kvalifikationer för jordbruksfastighets be-

sida ifråga förvärvarens en om däremot anordna kontroll över sättet att handhava dyhöriga skötsel, men

yppade sig låta

lika fastigheter och hälst missbruk av jordäganderätten var vinnande eller annat sätt ingripa och i myndigheterna för rättelses på ett

till fastigheten. Ett ordnande av

sista hand skrida tvångsförsäljning av

förstnämnda hänför sig till förvärvanfrågan efter den linjen som synes

lösande densamma efter den andra lindet fastighet, varemot ett av av en

jen anknyter sig till besittandet av en fastighet.

kan tänkas ordnad på ett flertal

En lagstiftning efter förvärvslinjeiz

sätt. Konsekvent och i detalj genomförd skulle den innebära förpröven ning av samtliga tilltänkta förvärvares lämplighet såsom jordägare ur sam-

hällelig synpunkt. Det låter sig dock näppeligen göra att redani förvärvsögonblicket frånskilja alla såsom olämpliga ansedda jordägare och i varje

fall är det ingalunda otänkbart, att den, vilken förmodats en gång vara

eller bliva god jordbesittare, under omständigheternas kan en tryck övergå

till motsatsen, vadan lagstiftning omförmält för bli-

en av slag skulle, att va fullt effektiv,-kräva såsom komplement lagstiftning jämväl efter be-

sittniingslinjen. Vidare säger det sig självt, att lagstiftning, en som stadgade förprövning av förvärvares lämplighet skulle som jordägare, lägga myc-

ket strama band på fastighetshandeln, bliva i allt för hög belastad med

grad

formalitetsbestämmelser, kräva intyg och förklaringar mångahanda slag,

av med ett ord bliva, vad främst allt bör undvika, byråkratisk. Den man av skulle slutligen med nödvändighet kräva vissa med

förutsättningar hänsyn

till formaliteterna vid fastighetsöverlåtelse, icke ännu

förutsättningar som

äro tillfinnandes i vår civila rättsordning.

Då det givetvis är önskligt, att de lojala förvärven, vilka den vi-

utgöra

da övervägande delen, icke beröras kontrollföreskrifternavs

av tillämpning,

har det ifrågasätts, huruvida icke skulle kunna utfinna metod,

man någon

enligt vilken det skulle låta sig göra att inskränka till den el-

förprövningen

ler de förvärvare, vilkas förvärv ville kontrollera. Då sågrupper av man

som av redogörelsen för kommissionens enquête framgår den jordmo-

s. biliseringen under årtiondena närmast före krinstiden framför allt bestått i

en överflyttning den självägande bondbefolkningens jord i trävarubolags

av samt skogsspekulanters och jobbares händer samt detta förhållande torde

vara det för normala tider typiska, ligger det nära till hands såsom den att

mest lämpliga lagstiftningen till förekommande de skadliga jordför-

av värv, om vilka är fråga, tänka sig lagbestämmelser, riktade sig nu som mot skogsspekulanters och jobbares förvärv, icke berörde ÖVmen som

riga enskilda fastighetsförvärv. Kunde med personers lagbestämmelser

dylik innebörd på ett lämpligt sätt genomföras, skulle de

fastighets-

förvärv, som under normala tider utgöra huvudparten de förvärv,

av som ur det allmännas synpunkt äro önskliga, bliva underkastade kontroll och

den talrikaste samhällets allt-

gruppen av ur synpunkt olämpliga jordägare

så utestängas från förvärv

av jordbruksfastigheter.

Det torde dock stöta på oövervinneliga svårigheter redan föratt på hand avskilja nämnda förvärvare från rätten till fritt förnu grupper av värv av jordbruksfastigheter. Det skulle nämligen, såsom lätt inses, icke

låta sig göra att på ett fullt tillförlitligt och objektivt sätt karakterisera

de skulle falla under begreppet skogsspekulant eller jobbare.

personer, som Huruvida förvärvare kan betecknas såsom sådan, beror det sätt, en av varpå han behandlar inköpt fastighet, och att härutinnan uppställa nåen presumtioner torde icke att förorda. Visserligen skulle från rätt gra vara till fortsatt fritt förvärv jordbruksfastigheter kunna utestängas d-e perav

ifråga tidigare innehav av sådana fastigheter gjort sig kän-

soner, som om da såsom spekulanter eller jobbare. Att kommissionen dock icke velat föreslå bestämmelser i denna riktning, har sin grund däri, att sådan anens en ordning skulle kräva vissa formbestämmelser beträffande samtliga enskildas förvärv och följaktligen i ganska avsevärd mån inverka hämmande på den fria handeln med jordbruksfastigheter. Härtill kommer, att det system, kommissionen i det följande förordar för lösandet av omhandsom

lade lagstiftningsfråga, i görligaste mån synes kunna förebygga utnyttjanjordbruksfastigheter i spekulationssyfte.

de av

Det har ifrågasätts, huruvida icke skogsspekulanters och jobbares

jordköp skulle på ett ganska effektivt sätt förhindras, därest koncessionsplikt stadgades beträffande förvärv, som gjordes av personer, vilka yrkesmässigt dreve trävarurörelse. Här funnes ett yttre, objektivt kännetecken, nämligen idkandet trävarurörelse, som skulle möjliggöra avskiljandet av redan i förvärvandets ögonblick grupp köpare, om vilka det i regel av en

kunde förmodas, att de uppköpte jordbruksfastigheter i spekulationssyfte.

Om sådan förvärvade jordbruksfastighet, skulle fånget vara en person en ogiltigt, därest tillstånd inom viss kortare tid söktes hos vederbörlig myndighet eller därest inom sådan tid sökt tillstånd icke myndigheten av beviljades. Kontrollen över, huruvida en köpare kunde anses yrkesmässigt driva trävarurörelse, skulle ligga hos lagfartsdomstolen. Mot omförmälda sätt att ordna den ifrågavarande lagstiftningsfrånu kan anföras, att därmed skulle följa vissa lämpliga biverkningar gan och att sådan lagstiftning i allt fall skulle bliva tillräckligt effektiv. en

Det skulle nämligen ofta sig svårigheter för säljare att konstate-

yppa en huruvida köparen att hänföra till ifrågavarande kategori nära, vore av

ringsidkare; och svårigheterna skulle sannolikt bliva större just till följd

därav, att dylika näringsidkare, sedan de utestängts från rätt till fritt fastighetsköp, skulle söka dölja förhållandet. Det skulle därför icke kunna undvikas, att för säljare, avyttrat sin fastighet till en person, som en som han haft anledning misstänka eller i varje fall icke misstänkt vara trävaruhandlare, olägenhet och förlust kunde uppkomma därigenom, att sedan

förhållandet blivit utrett, fastighetsförsäljningen icke komme att äga bestånd. Givetvis skulle vad anmärkts desto starkare göra sig gällande,

nu därest förhållandet först rått avsevärd tid efter försäljningen bleve uppdagat. Förlust skulle jämväl kunna åsamkas den, köpt fastigheten

som av

trävaruhandlare utan kännedom att dennes fång på grund laen om av gens bestämmelser vore ogiltigt. Därtill kommer, att lagstiftningen skul-

bliva fullt effektiv, i det att, då förvärvets ogiltighet skulle kunna knytas till det fall, att köparen först efter förvärvet börjat att yrkesmässigt driva trävarurörelse, alla sådana fall skulle komma att falla utanför lagstiftningens räckvidd. Till vad sålunda anförts kan läggas, att ett

av-

skiljande och ställande under koncessionsplikt fastighetsförvärv från

av vissa enskilda personers sida icke torde kunna undgå att inverka menligt på de lojala fastighetsförvärven, i det att dessa förvärv ända intill dess lagfart å dem beviljats, i viss mån skulle vara osäkra. Först med lagfartens beviljande erhölles nämligen visshet och bekräftelse på att koncessions-

plikt i det konkreta fallet förelåge. På angivna grunder sig

nu anser kommissionen icke kunna förorda en lagstiftning, på omförmäl-

som ovan

da sätt riktar sig mot fastighetsförvärv yrkesmässigt dri-

av personer, som

trävarurörelse. va

I detta sammanhang bör omnämnas ett jordabalkskommissionen

av under år 1921 avgivet förslag till lag med vissa bestämmelser i avseende å köp, byte och gåva fast egendom. Genom detta förslag har avsetts att

i någon mån skärpa formerna för fastighetsförvärv sålunda, att köp, byte

och gåva alltid skulle ske inför myndighetsperson, i lagförslaget be-

nämnd laga köpevittne, vilken skulle påteckna fångeshandlingen, diarie-

föra fånget samt därom göra anmälan hos vederbörande åklagare, på

som sådant sätt skulle sättas i stånd att effektivare kunna övervaka lagfarts-

skyldighetens fullgörande. Den sålunda föreslagna skärpningen for-

merna för fastighetsöverlåtelser kan enligt jordkommissionens åsikt icke anses lägga några tyngande och besvärande band på fastighetshandeln. Den

utgör det minsta mått former, torde kunna utfinnas, därest

av som man vill skapa möjlighet att på ett något så när effektivt sätt övervaka, att lag-

fartsskyldigheten fullgöres i fråga om varje förvärv. Att härutinnan lag-

stiftningen hittills lämnat åtskilligt övrigt att önska torde allmänt känt.

vara

Den omsättningsskatt på fastighetshandeln, skall erläggas lag-

som genom

fartsstämpeln, undandrages mången gång statsverket på så sätt, att då

flera mellanliggande fång lagfarits, de därå syftande fångeshandlingar-

na helt enkelt förstöras, varefter den siste köparen erhåller köpebrev av

den ursprunglige säljaren, vilket åberopas vid lagfartssökandet. Slutli-

torde det med fog kunna antagas, att den föreslagna formaliseringen, gen tvånget för kontrahenterna att infinna sig hos laga köpevittnet för erhållande hans påteckning å fångeshandlingen, skulle avhålla från obetänkta

av affärer och lägga hämsko på kedjehandel. På grund vad sålunda

s. av anmärkts finner jordkommissionen det angeläget, att omförmälda lag-

nu förslag blir antaget och att lag i ämnet snarast möjligt utfärdas.

Kommissionen har tagit i övervägande, huruvida icke till den sålunda

föreslagna formaliseringen fastighetsöverlåtelser skull-e kunna anknytas

av vissa bestämmelser, gående ut på att kontrollera handeln med jordbruksfa-

stigheter de synpunkter, kommissionen har att taga i övervägande.

ur som Därigenom skulle det bliva möjligt att redan vid själva förvärvet tillämpa

de kontrollföreskrifter, det kunde anses nödi-gt och lämpligt att stadga.

som För sådant ändamål har också inom kommissionen blivit utarbetat ett

fullständigt preliminärt förslag, enligt vilket såsom förutsättning för laga medverkan vid fastighetsöverlåtelse köp, byte eller gåva köpevittnes genom

skulle utom i vissa fall, då fråga förvärv från närskylda eller om

vore om

fastighet, icke kunde såsom jordbruksfastighet, krävas, antingen

som anses

tillstånd till förvärvet skulle hava utverkats eller ock, såvitt anginge att enskilda svenska medborgares förvärv, att förvärvaren avgåve skrift-

en lig utfästelse, att han under viss tid skulle på ett stadigvarande sätt

vara bosatt den fastighet, förvärv fråga. Befunnes någon se-

på om vars vore dermera icke fullgöra vad han i fråga bosättning på förvärvad fastig-

om het utfäst, kunde ingripande mot honom ske med resultat, att fastigheten

bleve honom frånsåld. Till förekommande bulvanköp skulle

tvångsvis av dessutom varje förvärvare pliktig att till laga köpevittnet avgiva

vara skriftlig förklaring därom, att förvärvet skedde uteslutande för egen

härutinnan kunde medföra varjämte fa-

räkning. Oriktig uppgift ansvar, stigheten skulle tvångsvis frånsäljas bulvanen.

Det är att märka, att i korthet skisserade förslag, vad detsamma

nu har avseende å enskilda svenska medborgares förvärv, ur formell synpunkt kan ansluta till vad här betecknats såsom lagstiftning ef-

sägas sig ovan en

Omförmälda skriftliga utfästelse att under viss tid

ter förvärvs-linj en. vara

bosatt på förvärvad fastighet skulle nämligen avgivas till laga köpevittnet,

innan detta påtecknade fångeshandlingen och därmed förlänade fånget gil-

skulle till följd härav fånget för båda kontrahen-

tighet. Visserligen vara

köparens rätt att behålla fastigheten skulle vara be-

terna slutgiltigt, men

roende huruvida han fullgjorde vad han i attesten utfäst. Under den

av,

tid, han utfäst sig att bosatt på fastigheten, komme således hans be-

vara sittning att kontrolleras, vadan förmälda sätt att ordna den föreva-

nu om

rande frågan till sina verkningar bleve lagstiftning efter

en besittnings-

linjen.

Att kommissionens föreliggande förslag icke ansluter sig till anordnin-

med laga köpevittne har sin grund däruti, kommissionen vid närgen att

mare övervägande saken funnit, att den köpevittn-e åliggande prövnin-

av gen, huruvida i det särskilda fallet koncessionsplikt förelåge, understundom

kunde bliva sådan beskaffenhet, att den näppeligen skulle kunna

av nöjaktigt fullgöras av de personer, enligt jordabalkskommissionens förslag

som i allmänhet komme att bekläda befattningen laga Därtill

som köpevittne.

kommer, att lagbestämmelserna skulle bliva ganska invecklade och vid-

lyftigare omfång än i föreliggande förslag, varjämte det antagligen skulle

hava blivit nödvändigt att föreslå straffbestämmelser beträffande förvär-

vare, som i till köpevittne avlämnad attest meddelade uppgifter.

osanna

En lagstiftning, konsekvent utformades efter

som besittnmgslmjen,

skulle innebära uppsikt över och kontroll jordbruksfastigheternas sköt-

sel i syfte att stävja enskilda spekulanters och jobbares missbruk jord-

äganderätten. Den mest vägande anmärkningen mot sådan lagstiftning

en torde att den svårligen skulle kunna så utformas, den effektivt

vara, att

hindrade enskilda spekulanters vanskötsel och utplundring fastigheter-

av na. Lagstiftningen skulle förutsätta ett övervakande från myndigheter-

sida alla jordägares sätt att sköta sina fastigheter. I så fall måste nas av emellertid, med hänsyn till den jordbruksidkande befolkningens intresse

att bliva utsatt för ingripande från myndigheternas sida vid än

annat

mera uppenbara fall vanhävd fastighets jordbruk, myndigheternas

av av

rätt att ingripa blivit så snävt begränsad, att lagstiftningen skulle

pass kunna hindra enskild spekulant att under den relativt korta tid, han

i regel innehade fastighet, låta dennas jordbruk i rätt avsevärd mån

förfalla. En dylik lagstiftning skulle för övrigt endast i ringa grad

vara ägnad att förekomma de social synpunkt skadliga verkningarna bon-

ur av dejordens övergång till personer, icke tillhörande den verkligt jordbruks-

idkande befolkningen, i det att lagstiftningen huvudsakligt

genom avseende all-enast skulle fästas vid det sätt, varpå eko-

jordbruksfastigheterna

nomiskt sett sköttes. Kommissionen har icke kunnat förorda lag-

stiftning av den beskaffenhet, i korthet omförmälts, kommis-

som nu men sionen vill erinra, att kommissionen därmed icke tagit ståndpunkt till frå-

behovet och lämpligheten vanhävdslagstiftning över huvud

gan om av en taget.

Kommissionens förslag att ordna denna grannlaga lagstiftningsfråga Av kømmix- .tionen förkan i viss mån sägas utgöra kombination de båda i det föregående en av ordad lä:-

omförmälda linjerna, förvärvslinjen och besittningslinjen, dock på så sätt ning. de anmärkta olägenheterna hos dessa linjer, då de för sig följd-

att var riktigt tillämpas, i största möjliga mån skola kunna undvikas. Under dis-

kussionen i det förevarande ämnet har det ofta framhållits, att de jordägare, missbruka sin j ordäganderätt, i regel icke äro bosatta och mansom talsskrivna på sina fastigheter och att i denna omständighet har man

lämplig utgångspunkt, då det gäller att på lagstiftningens våg söka för-

hindra skadliga jordförvärv. Jordägarens bosättning på sin jordegendom

skulle alltså innebära ett kriterium eller åtminstone en stark presumtion för att han i regel icke missbrukar sin jordäganderätt. Han skulle på personligt sätt bunden vid sin egendom och förty intresett mera vara serad att denna skötes väl. Kommissionen har funnit detta betraktelav

sesätt riktigt och lämpligt att lägga till grund för lagstiftningen, och

kommissionen har desto hellre kunnat göra detta, som frågan därigenom låter ordna sig på, såsom kommissionen tror, det tänkbart enklaste sätt i någon mån med formbestämmelser ingripa i handeln med utan att jordbruksfastigheter och utan att kontrollera och ställa under allmän uppdessa fastigheters skötsel. Kommissionen vill i detta sammanhang

sikt

erinra att denna princip, såsom avdelning II här förut närom, av framgår, även kommit till uttryck i den norska jordbrukskoncesmare sionslagen år i det att förvärvare, som vid ansökan om lagfart avav 1920,

giver förklaring, att han ämnar bosätta sig på förvärvad fastighet och

själv bruka den under fem år i följd, icke behöver söka koncession å för-

värvet, fastigheten icke överstiger viss, i lagen angiven areal.

i kommissionens förslag är, att enskild svensk medbor-

Huvudregeln

köp, byte eller gåva förvärvat jordbruksfastighet, skall, gare, som genom med de i lagtexten angivas och här nedan vidare omför-

undantag, som

mälas, pliktig att inom tre månader efter den i fångeshandlingen utvara tillträdesdagen, dock sist inom ett år från det förvärvet skedde, på satta sätt bosätta sig på fastigheten ävensom att framdeles

ett stadigvarande

under fem år i från tillträdesdagen bosatt därstädes. Vill för-

följd vara

värvare iakttaga vad sålunda är stadgat behålla förvärvad fasutan att tighet, må det icke ske utan tillstånd Konungens befallningshavande. av

Vissa i förslaget angivna myndigheter hava att hos befallningsha-

vanden anmäla, då anledning finnes antaga, att fastighetsägare eftersätter vad sålunda stadgats. Finner befallningshavanden giltiga skäl föreligga, skall han föranstalta därom, att talan mot fastighetsägaren utföres vid domstol. Finner domstolen, att fastighetsägaren eftersätter vad honom åligger, skall domstolen förelägga honom antingen, därest han vill behålla fastigheten och icke redan ingivit ansökan tillstånd därtill, om att inom tre månader från det föreläggandet vunnit laga kraft ingiva sådan ansökan eller ock att frivilligt avhända sig fastigheten. När ett år förflutit efter det föreläggandet vunnit laga kraft, skall överexekutor till

prövning företaga frågan om fastighetens försäljning. Befinnes då, att

fastighetsägaren icke inom den i föreläggandet utsatta tiden ingivit

ansökan tillstånd att behålla fastigheten eller, därest så skett, ansökom att

ningen avslagits, skall överexekutor förordna, att fastigheten skall säljas å

offentlig auktion. Sådant föreläggande får dock meddelas, därest -av

lagfartsprotokollet framgår eller eljest styrkes, att fastigheten avyttrats.

Här har framhållits, att förslaget kan kombinaovan anses utgöra en tion de båda förut omförmälda linjerna, och besitt-

av förvärvslinjen ningslinjen. En lagstiftningi enlighet med förslaget riktar sig nämligen

så till vida mot själva förvärvet jordbruksfastighet, blotta förefintav att ligheten av lagen torde komma att från dylikt förvärv avhålla personer, som icke vilj a underkasta sig den däri stadgade bosättningsplikten och icke hava utsikt att erhålla tillstånd. Skulle jordbruksfastighet förvärvas av någon, som icke bosätter sig fastigheten och heller erhåller tillstånd att det oaktat såsom ägare besitta densamma, är förvärvet visserligen i och för sig icke ogiltigt, förvärvaren tvingas att avyttra fastigmen heten, vadan lagen alltså denna synpunkt kan sägas utformad efur vara

ter besittningslinjen.

Inom komissionen har ifrågasätts, huruvida icke skulle kunna inman skränka sig till att fordra, att förvärvare inom viss tid mantalsskreve

sig

på förvärvad fastighet, i överensstämmelse med vad skett i det förslag, som vid avgivande kommissionens förenämnda betänkande med

som av förslag

till lag angående inskränkning under viss tid i och rätt

bolags förenings

att förvärva fast egendom i södra och mellersta Sverige reservationsvis

framlagts hr Lindhagen med huvudsakligt instämmande hrr Albin

av av Hansson, Johansson och Wohlin Bil. B Beträffande de enskilda spekulanterna innebar detta förslag i huvudsak följande. Hade enskild person förvärvat fast egendom, och befunnes det, han besutte

att uppenbarligen

fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen eller i syfte att bereda sig hastig vinst genom avyttrande av gröda, fastighetens

uppdelning i smärre lotter eller dylikt, skulle, under förutsättning att han icke vid först infallande mantalsskrivning blivit mantalsskriven på egendomen eller på fastighet, i sambruk med densamma, tvångsför-

som vore

beträffande egendomen inledas, därest tillstånd till be-

säljningsförfarande

sittningen icke

vunnes.

Då i sagda förslag velat tillägga mantalslskrivning konstitutiv be-

man

tydelse för frihet från koncessionsplikt, har man givetvis utgått ifrån, att

därest ägare bleve mantalsskriven på sin fastighet, detta skulle utgöra

en bevis för att han bosatt på fastigheten, då förordningen den 6 augusti

vore

1894 angående mantalslskrivning såsom huvudregel uppställer, att en var

skall mantalsskrivas, där han är bosatt. Då alltså även en sådan lagstiftning i verket skulle grunda sig på det faktum, att ägaren är bosatt

själva

på sin fastighet, har det synts kommissionen principiellt riktigast att vid lagstiftningens utformande utgå från det faktiska förhållande, som ansetts

vara av avgörande betydelse, v. s. bosättningen.

Till vad sålunda anförts kan läggas, att mantalsskrivningen inga-

lunda utgör ett tillförlitligt kriterium på att en fastighetsägare verkligen

är bosatt på sin fastighet. En lag, endast uppställde krav beträffan-

som de ägarens mantalsskrivning, skulle därför utan tvivel kunna kringgås

i utsträckning, i hög grad komme att äventyra lagens ef-

en som fektivitet. Visserligen är det sant, att för närvarande enskild speku-

en lant endast sällan låter mantalsskriva sig på den fastighet, han vill utnyttja, kommissionen kan frigöra sig från farhågan, att därest åt

men mantalsskrivningen enbart tillades konstitutiv betydelse, stor mängd enskil-

en da skulle söka bliva mantalsskrivna på de dem i spekulations-

personer av syfte förvärvade fastigheterna. Härutinnan skulle de också otvivelaktigt,

utan att på ett stadigvarande sätt bosätta sig på fastigheterna, i många

fall lyckas, åtminstone de ägde tjänst eller dreve rörelse på annan

om ort. För vederbörande kommun skulle ur beskattningssynpunkt uppkomma ett intresse att spekulanten-jordägaren mantalsskreve sig in-

kommunen. En spekulant, inköpt fastighet i syfte att exploa-

om som en

någon dess behövde sålunda, när tiden nalkades för

tera av nyttigheter, den årliga mantalsskrivningen, blott företaga en till synes allvarligt me-

nad till fastigheten för att bliva mantalsskriven därå. Då

överflyttning

stadgar, att den, nästa fardag kom-

mantalsskrivningsförordningen som

att flytta till annat distrikt för att övertaga fast egendom, bör där mer

mantalsskrivas, är det vidare uteslutet, att spekulant skulle kunna

en bliva mantalsskriven på förvärvad fastighet, utan att han behövde fö-

ens

retaga någon skenbar bosättning därå. Sedan spekulanten väl lyckats bli-

mantalsskriven på den förvärvade fastigheten, hans fastighetsinva vore nehav tryggat. Hade han tagit sin bostad på fastigheten, kunde han

avflytta utan att riskera något ingripa nde från det allmännas sida. Intill

nästa mantalsskrivningsförrättning hade han likväl säkerligen ofta

nog tillräcklig tid att utnyttja fastigheten. Ja, ännu längre tid torde

understundom komma att stå till hans förfogande, då det kan ute-

anses slutet, att det skulle kunna lyckas honom att ånyo bliva mantalsskriven på fastigheten, eventuellt ett upprepande förfarandet med sken-

genom av bar överflyttning till densamma. Vidare förefunnes icke något hinder för honom att under tiden inköpa ny fastighet, ifråga vilken han seder-

om mera kunde använda samma tillvägagångssätt.

Att spekulant alltså, trots fÖr-efintligheten lag avsåge

en av en som att hindra spekulanter att utnyttja fastigheter, kun-de på sätt nämnts

ovan göra den ena fastigheten efter den andra till föremål för sin :skadliga

verksamhet, skulle otvivelaktigt undergräva förtroendet för lagen. Härtill kommer slutligen, att då mantalsskrivning är förrättning, äger

en som

endast gång årligen med giltighet för ett helt år, ingripande mot rum en en fastighetsägare kan äga rum först då sig visat, att han icke mantals-

skriver si-g på fastigheten, medan däremot enligt kommissionens förslag ett ingripande i regel kan äga rum på ett betydligt tidigare stadium, näm-

ligen så snart ägaren uraktlåter att inom stadgad tid bosätta sig på fastigheten. Att på grund härav kommissionens förslag är åtskilligt effektivare än en lagstiftning med förpliktelse för ägaren allenast till mantalsskriv-

ning torde ligga i öppen dag.

Kommissionen har haft under övervägande, huruvida för åtnjutande

frihet från tillstånd borde uppställas såsom villkor, att förvärvaren av vore under viss tid icke allenast bosatt på förvärvad fastighet utan järnväl mantalsskriven därstädes. Då med stadigvarande bosättning på fa,-

en stighet i regel följer skyldighet att där mantalsskriva sig, kan det visserligen synas överflödigt att såsom villkor för koncessionsfrihet kräva enl-

dast bosättning utan även mantalsskrivning. Kravet på mantalsskrivning

skulle dock få viss praktisk betydelse. Då enligt förslaget förvärvares

rätt att förfoga över skogs- och stråfoderstillgångar å nyförvärvad fas-

tighet är på visst sätt inskränkt ända till dess han bosatt sig på fastigheten,

skulle nämligen, därest jämväl mantalsskrivning uppställdes såsom villkor

för åtnjutande koncessionsfrihet, åt berörda inskränkning kunna givas

gällande kraft till dess jämväl mantalsskrivning ägt rum. Hade mantals-

skrivning skett redan före tillträdet, vilket förordningen om mantalsskrivning tillåter, skulle förvärvaren i och med bosättningen inträda i det fulla förfogandet över sin fastighet, men komme mantalsskrivningen att

ske först efter tillträdet, bleve hans förfoganderätt över fastighetens till-

gångar i skog och stråfoder inskränkt även under tiden efter bosättnin-

ända till dess att han blivit mantalsskriven på fastigheten. Såsom härav gen

torde framgå, skulle ett krav på jämväl mantalsskrivning göra lagen i viss

mån effektivare. Då kommissionen likväl antager, att syftet med nu ifrågavarande lagstiftning skall kunna ernås enbart med ett krav på stadigvarande bosättning på förvärvad fastighet, har kommissionen funnit sig

icke böra uppställa fordran jämväl på mantalsskrivning.

Kommissionen har till fem år begränsat den tid, under vilken en ägare skall bosatt på fastighet, därest han önskar att utan tillstånd så-

vara en

ägare behålla densamma. Har under fem år i följd efter som en person tillträdet innehaft fastighet, får det uteslutet, att han förvärvat

en anses densamma i spekulationssyfte. Nödgas han efter denna tid eller

av en an-

anledning avflytta från fastigheten, kan det således föreligga

nan anses något samhälleligt intresse, att hans jordbesittning göres till föremål för

ingripande från det allmännas sida. Lagens stadganden böra uppenbarli-

i något avseende göras mera stränga än som för ernåendet av syfgen

tet med lagstiftningen är oundgängligen nödvändigt.

Ifrågavarande lagstiftnings syfte torde icke kräva, att förvärv, som S. släkt-

jord undanallenast förmedla övergång en fastighet från medlem till en annan

av en från

tages inom viss släkt, underkastas kontroll från det allmännas sida. Från la- lagens

tillämpning.

tillämpning hava därför undantagits dels förvärv genom bodelning, gens giftorätt, och testamente och dels förvärv genom köp, byte och gåva,

arv därest mellan kontrahenterna består ett visst närmare skyldskapsförhållande och därjämte vissa andra förutsättningar föreligga. I sistnämnda hänseende föreskrives, att lagen icke skall tillämpas på avtal mellan äkta makar eller mellan skyldemän i rätt upp- eller nedstigande led eller mellan syskon eller mellan syskon och syskons avkomling eller mellan dem, av vilka den är eller varit gift med den andres släkting i rätt eller ned-

ene uppstigande led, eller mellan adoptant och adoptivbarn, därest överlåtanen förvärvat fastigheten bodelning, giftorätt, eller testamente, eller

genom arv ock grund annat fång såsom ägare innehaft densamma i minst fem

år från tillträdesdagen och icke blivit på grund överträdelse lagens av av föreskrifter ålagd att avyttra fastigheten. I fråga om förvärv genom bodelning, giftorätt och torde det rent arv principiellt sett bjuda emot att stadga, att förvärvaren skall, därest han under viss tid är bosatt på sin fastighet, pliktig söka tillstånd att vara behålla densamma. Särskilt i ett stärbhus finnas omyndiga delägare, om skulle tillämpning de föreslagna bestämmelserna te sig mindre väl en av motiverat samt för övrigt komma i strid med de lagstadganden, till :som

förhindrande av försäljning omyndigs jord utom i nöd och trångmål för

giltighet dylik försäljning fordra rättens godkännande. Ä andra sidan

av kan det visserligen ifrågasättas, huruvida icke, därest arvlåtare brustit en

i uppfyllande vad enligt lagen ålegat honom, arvingarna beträffande sitt

av innehav fastigheten borde underkastade förslagets bestämmelser. av vara Kommissionen har dock ansett, att dylika fall kunna tillmätas så stor betydelse, att vidkommande dem undantag bör göras från vad föreslasom

gits skola i allmänhet gälla i fråga arvsrättsliga fång.

om Med förvärv bodelning, giftorätt och har kommissiogenom arv likställt förvärv testamente. Med hänsyn därtill att arvlån-en genom en

tare ofta testamente reglerar kvarlåtenskapens fördelning mellan

genom sina närmaste arvingar, det nämligen kommissionen välbetänkt synes att låta förvärv testamente följa strängare regler än förvärv genom genom arv. Väl kan man förneka, att till följd härav lagens effektivitet i någon mån kan minskas. Faran härför dock kommissionen synes vara så ringa, att den icke bör föranleda avvikelse från vad andra synpunkur ter måste anses riktigt. Såsom redan anmärkts hava från lagens tillämpning jämväl ovan

undantagits fastighetsöverlåtelser genom köp, byte och gåva mellan vissa närskylda. Någon bestämd gräns kan nämligen icke dragas mellan det

fall, att en person till sin död behåller sin fastighet och låter den gå i arv till sina närskylda, och det fall att han redan under sin livstid genom

försäljning eller gåva låter någon sina närmaste övertaga fastigheten.

av Att låta lagens bestämmelser utan undantag gälla för sistnämnda fall, skulle måhända understundom, fastän det önskligt, att fastighet vore en bibehölles i släktens ägo, komma att verka såsom ett direkt hinder därför.

Härtill kommer, att vid överlåtelser mellan närskylda något spekulations-

syfte i allmänhet kan antagas föreligga.

Att från lagens tillämpning undantaga alla de fall, fastighet

då en genom köp, byte eller gåva förvärvas från någon närskyld, skulle dock allt-

2II

för uppenbart anvisa, huru en förvärvare kunde undkomma bosättningsplikten. En hade för avsikt att i spekulationssyfte utnyttja en fastigperson, som het, skulle nämligen kunna låta någon närmare anhörig förvärva fastigheten för att därefter omedelbart få densamma på sig överlåten. Ej hel-

ler kan det riktigt att från lagens tillämpning undantaga sådana

vara fall, där överlåtaren/på grund överträdelse lagen redan blivit av av av domstol ålagd att avyttra fastigheten. Dessa synpunkter hava föranlett kommissionen att, såsom omförmälts och av lagtexten närmare fram ovan går, på visst sätt begränsa de fall omförmäld art, på vilka lagen av nu

icke skall tillämpas.

Det har inom kommissionen ifrågasätts, huruvida icke från lagens tillämpning skulle kunna undantagas jämväl förvärv, vid vilket förvärvaavsikt antingen att bereda en nära anförvant möjlighet att överrens vore taga brukandet den förvärvade fastigheten eller ock att framdeles överav

låta fastigheten på sådan anförvant, vilken på grund minderårighet

en av eller anledning icke själv i tillfälle att förvärva densamma. av annan vore Huru önskvärt det än kunde att bestämmelse dylikt innehåll synas, en av inarbetades i förslaget, har kommissionen dock icke ansett sig kunna tillmötesgå sagda önnskemål, då därigenom, såsom lätt inses, talrika möjligheter för lagens kringgående skulle öppnas. Sådan fall som nu nämnts äro likväl enligt kommissionens åsikt den beskaffenhet, att tillstånd av bör kunna beviljas, för så vitt anledning är att befara försök från

skogsspekulant eller mindre lämplig fastighetsägare att åtkomma

annan fastighet, besittande eljest honom förmenat. vars vore

Inom kommissionen har dryftats frågan, huruvida ägaren av en fa- För frihet söka tillstånd skulle från

stighet för att undgå skyldighet att vara pliktigl

het att .röka att icke blott bosatt på fastigheten utan även själv bruka densamma. tillstånd farvara Till stöd för jämväl sistnämnda fordran borde uppställas kan visserli- dras att att förvärvaren framhållas önskvärdheten därav, att landets jordbruksfastigheter i så själv brukar gen

utsträckning möjligt brukas ägarna själva. Men då de ägare, fastigheten.

stor som av vilka tillhöra den jordbruksidkande befolkningen, icke pläga i andra fall, än då giltiga skäl för dem föreligga, utarrendera sin jord, skulle ett .lagstadgande, tvingade dem att i dylika fall söka tillstånd, verka besom

tungande utan att någon motsvarande fördel samhällelig synpunkt skul-

ur vinnas. Ett sådant stadgande skulle heller i nämnvärd mån verka hindrande å enskilda spekulanters förvärv, då skyldigheten att själv bruka förvärvad fastighet kan för spekulant antagas vara särskilt avskräcen

kande, helst han under den korta tid, han i regel behåller fastigheten, lätt kan ställa sig stadgandet till efterrättelse att för fastighetens brugenom kande anställa förvaltare eller rättare. Med hänsyn till dessa synpunkter en har kommissionen ansett sig böra såsom villkor för koncessionsfrihet uppställa, att förvärvaren under viss tid brukar den fastighet han förvärvat.

Om tillstånd. Skyldigheten för den, är bosatt på sin fastighet, att söka tillsom stånd, kan, såsom här förut redan anmärkts, tänkas ordnad så, att skyldigheten skulle inträda allenast för det fall, att ägaren uppenbarligen be-

sutte fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen eller i syfte att bereda sig hastig vinst avyttrandet gröda,

genom av fastighetens uppdelning i smärre lotter eller dylikt. Kommissionen har icke ansett sig böra på sådant sätt begränsa denna skyldighet. I vilket syfte en fastighet besittes, torde alltid så lätt att avgöra. I betrakvara tande härav och då det givetvis är största vikt att reglerna utformas så, av att tvekan i det särskilda fallet kan råda, huruvida sådan skyldighet

föreligger eller ej, har kommissionen föreslagit, att den ägare, är

som bosatt på sin fastighet under de fem första åren efter förvärvet, i regel skall skyldig söka tillstånd, oavsett för vad ändamål han besitter sin vara

fastighet.

Förevarande lagstiftning åsyftar att bevara jordbruksfastigheterna

i den jordbruksidkande befolkningens ägo. Såsom det föregående fram-

av går håller kommissionen före, att detta syfte kommer att nås, därest såsom regel fastslås, att den köp, byte eller gåva förvärvar som genom en jordbruksfastighet skall under viss tid från det förvärvet skedde bovara satt på fastigheten. Tillstånd att besitta jordbruksfastighet, någon som förvärvat på något av nu nämnda sätt, utan att därå bosatt, bör följvara aktligen beviljas endast därest särskilda omständigheter tala därför. Även

med hänsyn till jordbruksfastigheternas skötsel är det otvivelaktigt till

mycket stort gagn, att ägarna själva äro bosatta på sina fastigheter, all-

denstund de i så fall äro i stånd att öva omedelbar uppsikt över en mera

fastigheterna. Jämväl ur denna synpunkt är det alltså i allmänhet

önskvärt, att på andra orter bosatta äga sådana fastigheter och personer sköta dem genom förvaltare eller rättare eller hava dem utarrenderade. En anhopning jordbruksfastigheter på hand är också till förav en fång för bondeklassens bestånd och utveckling. Därigenom minskas möj-

ligheterna för jordbrukarna att i största möjliga antal självstän-

genom

dig utövning sitt yrke förskaffa sig sitt livsuppehälle. På grund härav har kommissionen ansett det riktigast, att det i regel icke tillav vara

låtes den redan äger jordbruksfastighet att ytterligare förvärva

som en andra sådana fastigheter. Även i fall denna beskaffenhet böra dock av särskilda omständigheter kunna föranleda undantag från regeln. Förslaget icke att lägga hinder i vägen för överlåtelse redan avser av uppkomna större egendomskomplex. Förvärvar någon genom samma köp

flera kameralt självständiga hemman, hemmansdelar eller lägenheter, vil-

ka äro under gemensamt bruk, behöver han således söka koncession, för så vitt han bosätter sig på någon dem. Enahanda är förhållandet, då till av huvudgård hörande arrendegårdar och torp överlåtas genom samma köp. I den speciella motiveringen kommer kommissionen att vid behand-

lingen 13 § ingående uttala sig rörande de omständigheter, som av mera i olika fall kunna tänkas föranleda tillstånd att utan bosättning besitta en

jordbruksfastighet.

Kommissionen har haft under övervägande, huruvida förvärv, som

sker i syfte att giva jordbruksteknisk synpunkt bättre och lämpligare

en ur form åt eller eljest komplettera förvärvaren redan innehavd fastigen av

het, bör undantagas från lagens tillämpning. Lagen skulle därigenom otvivelaktigt vinna i smidighet. Mot sådan anordning torde givetvis

heller, synpunkten jordens bevarande åt den jordbrukusidkande be-

ur av folkningen, något att invända, för så vitt nämligen det förvärvavara de områdets med fastighet icke komme att medfö-

sammanläggning annan sig självständigt jordbruk, ägde förutsättning att såsom

ra vare att som sådant fortfarande bestå, bringades att upphöra eller att jordbruket å den varifrån området skulle avskiljas, komme att märkligen för-

fastighet,

svagas.

En lagstiftning med syfte att möjliggöra arrondering av fastighet

utan förpliktelse förvärvaren sig att bosätta sig å det för för vare arronförvärvade området eller att söka tillstånd till

deringens genomförande

förvärvet kan, med gällande skiftesordning, tänkas utformad på två nu sätt. Antingen kan det stadgas, att det område, förvärvas för arsom ronderingen, icke får överstiga viss mindre areal, eller ock kan storleken en sådant område så till vida lämnas obestämd, att det allenast föreskriav

att förvärvarens sammanlagda jordinnehav efter arronderingen

ves, får överstiga en viss areal. Vad beträffar det först angivna sättet torde det otvivelaktigt möta svårigheter fastställa arealgränsen för det område, skull-e få stora att som

förvärvas utan förpliktelse till bosättning eller tillstånd. Särskilt

på grund av de växlande förhållanden, på jordbrukets område äro rå-

som dande inom olika delar vårt land, måste arealgräns, huru den än

av en

väljes, komma att verka godtycklig och i tillämpningen giva anledning till svårigheter i olika hänseenden. Vidare torde fastigheterna mångenstädes

vara av den beskaffenhet, att varje frånskiljande därifrån mark, huru

liten areal det än fråga skulle för jordbruket å restfastighe-

vore om,

ten Visa sig stor olägenhet. Härtill kommer, i lagen med-

vara av att om gåves frihet från tillstånd vid förvärv i arronderingssyfte mindre

av om-

råde, lagens syftemål i väsentlig grad skulle kunna omintetgöras. Något hinder förelåge för den, ägde fastighet, uppköpa det

som en att ena angränsande området efter det andra i lagen medgiven storlek samt

sammanlägga dem med fastigheten, varigenom rätt stora jordpossessioner

skulle kunna uppstå.

Vad beträffar det andra angivna sättet för lagens utformande möta, då fråga är att fastslå maximiarealen för jordinnehavet, likartade betänkligheter, som ovan omförmälts. Härtill kommer, att så utformad lag-

en stiftning med skäl kan befaras i tillämpningen leda till viss osäkerhet i rättsförhållandena, understundom till obillighet. Den förutsätter näm-

ligen, att j ordägaren äger kännedom arealen sin fastighet.

noggrann om av Då detta ingalunda alltid torde förhållandet, skulle det lätt kunna in-

vara

träffa, j ordägare, i förlitande på riktigheten förefintlig uppgift

att en av om storleken av den honom tillhöriga fastigheten, inköpte ett för att

område

därmed sammanläggas, samt att det sedermera, möjligen flera år efter förvärvet, bleve utrönt, att arealen fastigheten isj älva verket större

av vore än han antagit. Han skulle i så fall, därest han lyckades åt sig utverka tillstånd att behålla det överskjutande området, nödgas måhända med förlust avyttra detsamma. Med hänsyn härtill det för honom

vore givet-

vis säkrast att redan vid förvärvet hava fått prövat, huruvida han ägde att utan tillstånd besitta det köpta området.

På grund vad sålunda anförts har kommissionen icke ansett sig

av kunna förorda någotdera de sätt, på vilka, såsom omförmälts,

av ovan en lagstiftning, som beträffande förvärv i arronderingssyfte skulle medgiva undantag från huvudregeln, för närvarande kan tänkas utformad. Emellertid har kommissionen, såsom lagtexten närmare framgår, ansett, att

den omständighet-en, att förvärv visst område skett i arronderingssyfte,

av bör särskild vikt vid bedömandet frågan, huruvida tillstånd att

vara av av behålla området bör medgivas förvärvaren.

Skulle i blivande skifteslagstiftning ur jordbrukspolitisk synpunkt

former uppstäl-las för avstyckning och samm-anläggning av

betryggande

i anslutning därtill i förevarande lag kunna medgivas

fastigheter, synes från huvudregeln i fråga område, sammanläggning med undantag om vars fastighet vederbörlig skiftesdomstol prövar må äga rum.

annan

Inom kommissionen har dryftats frågan, huruvida någon utväg skulle Bör den som till en gång finnas att förhindra den i ett eller annat avseende gjort sig skyldig som brutit mot överträdelse lagens bestämmelser att ånyo förvärva j ordbruksfastighet. lagens av föreskrifter, Anledning funnes antaga, att sådan jämväl såsom besittare en person förhindras dylik fastighet skulle på något sätt missbruka sin jordägande- att ånyo av annan invända däremot, förvärva rätt, ooh det kunde för den skull vara något att att jordbrukshans förvärv ooh besittning jordbruksfastighet gjordes till föremål för fastighet av kontroll än för enskilda iallmänhet ansåges strängare som personer

nödigt.

Av vad redan i annat sammanhang anförts torde framgå, att så länge

vår lagstiftning såsom villkor för giltighet överlåtelse fast egendom av av

icke uppställer fordran på medverkan av offentlig myndighet, något lämp-

ligt sätt icke kan utfinnas att hindra dylik att förvärva fast egenen person dom. Skulle likväl det här Omnämnda, jordabalkskommissionen utovan av arbetade rörande vissa fastighetsöverlåtelsers avslutande inför

förslaget laga köpevittne upphöjas till lag, torde därmed möjlighet varda given att

omförmälda från rätt till vidare förvärv jordavstänga nu personer av

bruksfastigheter. Det skulle nämligen kunna stadgas, att laga köpevittne

skulle äga medverka vid avyttrandet fastighet, med mindre förvärav till avgåve skriftlig försäkran därom, att han icke vid

varen köpevittnet tidigare innehav fastighet gjort sig skyldig till överträdelse av lagens

av bestämmelser. Ehuruväl vissa skäl således tala för att på nämnda sätt utforma

lagstiftningen, har kommissionen dock vid närmare övervägande av

frågan sig icke böra förorda någon bestämmelse anfört slag. ansett av Från-sett upptagande i kommissionens förslag dylik bestämatt ett av en melse skulle förutsätta antagande jordabalkskommissionens berörda lagav förslag, kan kommissionen nämligen icke finna, att förhindrandet av att

brutit mot lagen, ånyo får förvärvafast egendom är en angeläperson, som genhet så stor betydelse, att för ernående detta syfte bör ålägav man av

varje förvärvare fast egendom att till köpevittnet avgiva skriftlig

ga av försäkran angivet innehåll. av ovan

Ehuru således enligt kommissionens förvärvet

förslag förhindras,

skulle det kunna tänkas, att bestämmelse upptoges därom, att en dylik för-

värvare finge behålla den honom förvärvade

av fastigheten. En bestäm-

melse denna innebörd kan kommissionen ännu mindre förorda. Har av för-

värv fastighet fått ske, kan det såsom förut

av nämligen, framhållits, anses riktigt, att till grund för ingripande mot ägaren lägga

någonting an-

nat än hans förhållande just till den förvärvade

fastigheten.

Bär förbud Kommissionen har jämväl haft under

övervägande frågan, huruvida i

stadgas att

lagen bör intagas bestämmelse därom, ägare

utantillstånd att av jordbruksfastigh-et får,

avyttra förrän viss tid efter hans förvärv förflutit, avhända

sig fastigheten, med

fastighet, mindre godkännande överlåtelsen vinnes förrän viss av av offentlig myndighet. Den i

tid förflutit det föregående omnämnda lagen den 28 juni

1918 om inskränkning för viss

efter färtid i rätten att överlåta denna värvet . fastighet var byggd på princip. Ehuruväl

denna lagi viss mån torde hava utövat stabiliserande och

ett gagnande in-

flytande på de extraordinära förhållanden å

fastighetsmarknaden, som vo-

ro rådande vid lagens tillkomst, befanns lagen dock, såsom redan förut om-

förmälts, vid tillämpningen behäftad med ganska

vara stora brister, var-

för införande dess i omhandlade

av princip nu lagstiftning

synes

kommissionen böra ifrågakomma. Visserligen må det

vara riktigt, att en

allt för snabb omsättning j icke

av ordbruksfastigheterna är gagnelig;

men vill fortfara med bruka sin en fasti att fastighet, utan ön-

skar han avyttra densamma, lär från det allmännas

sida ingenting

vara att vinna att uppställa hinder härför. Därtill genom kommer, att stad-

ganden av denna natur äro ägnade att till osäkerhet vid överlåtel-

bidraga

se av fastigheter, varjämte stadgandena, såsom ock visade sig vid tillämp-

ningen av ovannämnda lag, lätt kunna kringgås utfärdande ex. genom

av arrendekontrakt och efterdaterade köpebrev.

Den jord- Det förslag till lagstiftning enskilda

ifråga om medborgares besittning

brukande be-

av jordbruksfastigheter, för huvudgrunder redogörelse blivit läm-

fal/aningen vars nu

lämnas i nad, bör, såsom det föregående också torde skärskådas

av framgå, mot

huvudsak

bakgrunden av de mycket svåra missförhållanden, under de

oberörd som senaste av förslagets årtiondena i så hög grad gjort sig gällande i handeln

fråga om med dy-

bestämmel- lika fastigheter och icke blott varit till avsevärt för

som men jordbru-

rer. kets skötsel å dessa fastigheter jämväl i mån hämmat

utan betydande den

självägande bondbefolkningens utveckling. Då det gällt att föreslå åtgär-

der, som skulle kunna råda bot på dessa missförhållanden och därmed

medelbart leda till ett bevarande och stärkande den självägande bond-

av befolkningen, har det givetvis icke varit möjligt att utforma bestämmelserna så, att sagda befolkning icke bleve på något sätt berörd

av dem. Kommissionen har dock med stor sett till, att de föreslagna

omsorg

stadgandena i så ringa grad möjligt beröra denna befolkning. Hu-

som

vudsyftet har varit att rikta lagbestämmclserna mot spekulanter och job-

bare, sin framfart allvarligt hota såväl jordbrukets som skogs-

som genom hushållningens sunda utveckling; och kommissionen hoppas, att därest förslaget upphöj till lag, detta syfte skall i det stora hela komma att ernås.

Inskränkningar i de självägande jordbrukarnas dispositionsrätt över sina

egendomar hava icke åsyftats och icke heller föreslagits i mån än då

annan sådana oundgängligen erfordrats för att de bestämmelser, som rikta sig

mot enskilda personers i spekulationssyfte företagna fastighetsförvärv,

icke skola förfela sitt ändamål. Såsom det föregående framgår är

av enligt förslaget själva förvärvet jordbruksfastighet, såvitt enskilda

av svenska medborgare angår, såsom hitintills oberört alla kontrollföre-

av skrifter. Och de verkliga jordbrukarna de ojämförligt flesta bosät-

då av

sig på de fastigheter de förvärva, torde enligt de grunder, på vilka förta

slaget är byggt, den verkligt jordbrukande befolkningen i stort sett icke komma menligt beröras lagstiftningen. Den å sin fastighet bosatte

att av

behöver aldrig hysa någon farhåga, att han skall utsättas

jordbrukaren ens

för bliva på ett besvärande sätt övervakad.

att

Att fastighetskrediten i viss mån kan komma att röna inflytande därav,

enligt förslaget möjlighet till tvângsförsälj ning fastighet under de

att av en närmaste fem åren efter förvärvet densamma i vissa fall föreligger, vill

av kommissionen icke förneka. Det torde dock finnas anledning att tillmäta denna omständighet alltför stor betydelse. Den i förslaget stad-

gade tvångsförsäljningen fastighet är nämligen endast ett yttersta

.av

medel få obehörig fastighetsägare skild från hans fastighetsinne-

att en hav. Då ägaren erhåller under vanliga förhållanden fullt tillräcklig

tid till sitt förfogande för frivillig avyttring fastigheten, torde det

av med fog kunna antagas, att de fall, då tvångsförsäljning kommer att äga

skola bliva ganska sällsynta. Kommissionen får härutinnan vidare rum, erinra därom, under den tid femton år, den norrländska för-

att av som

varit i tillämpning, tvångsförsäljning fastighet behövt till-

budslagen av

gripas endast i fyra fall. Nu bliva visserligen, teoretiskt sett, möjlighe-

terna för tvångsförsäljning enligt det föreliggande förslaget något vidga-

de, såsom framhållits finnes det giltiga skäl förmoda, att dy-

men nyss

2I8

lik försäljning endast i sällsynta fall skall behöva

tillgripas. Härjämte

vill kommissionen erinra, att olägenheterna eventuell

av en tvångsförsälj-

ning i icke ringa mån bliva föreby-ggda, därest vid sådan

synas proceduren försäljning omlägges på sätt i den speciella motiveringen under §kom-

31 mer att närmare omförmälas. i

För övrigt vill kommissionen framhålla, då med den före-

att syftet

slagna lagstiftningen just är att bibehålla jordbruksfastigheterna i den

verkligt jordbruksidkande befolkningens ägo och då detta syftemåls

genom

förverkligande förhindras, att fastigheterna komma i händerna på ägare,

som ofta försämra deras kreditvärde, det kommissionen skulle

synes som

lagstiftningen så långt ifrån bringa fastighetskrediten i osäker ställning

som fastmera i stort sett ägnad att stärka

vara jordbruksfastigheternas

kreditvärde. Det måste även beaktas, att de fördelar, vin-

som avses att

nas genom den ifrågasätta lagstiftningen, synpunkt få ur samhällelig an-

ses så betydelsefulla, att för deras ernående bör beredd

man vara att underkasta sig de olägenheter i ovanberörda hänseende, vilka

sagda lagstiftning möjligen kan medföra, i all synnerhet olägenheterna, därest de

som

verkligen skulle framträda, enligt kommissionens förmenande icke torde

bliva någon svårare beskaffenhet.

6C. till förhindrande av bulvanskap ifråga

Lagstiftning

om äganderätt till fastighet.

Behovet sådan lagstiftning.

Att lagar, innefatta regler för rättshandlingars ingående och för

som dem uppställa särskilda former och förutsättningar, äro utsatta för fara .att kringgås, är ett sedan gammalt känt förhållande. Faran för kringgå-

ende blir givetvis större, då lagen i fråga icke riktar sig mot samtliga rättssubjekt i ett samhälle. För de rättssubjekt, lagen sin hand-

som genom se lingsfrihet i något hänseende begränsad eller bunden vid iakttagande av vissa lagbestämda former, uppstår alltid frestelse att söka vinna sina

syftemål i ordning än den lagen utstakas.

annan som av

De inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom här i landet,

uppställas i 1906 års förbudslag och 1916 års inskränkningslag,

som nu rikta sig såsom bekant mot svenska bolag och föreningar med i lagarna angivna undantag utlänningar, både utländska enskilda och utländ-

samt mot ska juridiska För enskilda svenska medborgare finnes således

personer. ingen inskränkning i berörda hänseende, heller för andra svenska juridi-

ska än bolag och föreningar. Denna omständighet liksom anvisar

personer den utväg, de rättssubjekt, vilkas rätt att förvärva fast egendom sålun-

som da är inskränkt, kunna anlita, då de, i trots sagda lagar och i annan

av ordning än dessa föreskriva, vilja förvärva fast egendom här i landet. La-

innefatta bekant visserligen icke något absolut förbud för de i garna som dem avsedda rättssubjekten att göra dylika förvärv. Ovissheten därom, huruvida i det särskilda fallet tillstånd till förvärv kan utverkas, och vi-

dare den omgång och tidsutdrärkt, äro förknippade med sökande av

som tillstånd, fresta dock i många fall till, det säkra för det osäk-

att man tager ra och låter förvärvet ske genom s. bulvan.

Redan för norrlandskoønmittén stod det klart, till

att möjligheter

kringgående den förbudslag, vartill kommittén framlade icke

av förslag,

voro helt uteslutna. Kommittén framhöll härutinnan, vilket

att ett bolag,

trots lagen ville förvärva sig praktiskt taget inflytande över fassamma en tighet, som vunnes genom äganderätt, kunde låta enskild inköpa en person

fastigheten samt till bolaget överlämna så stora inteckningar i densamma,

att bolaget, för den händelse ägaren icke ställde sig dess till ef-

önskningar

terrättelse, kunde när helst låta exekutivt försälja fastigheten och därsom vid inropa den villigare medhjälpare. Men så skulle ske i någenom en att

gon större utsträckning, ansåg kommittén föga Åtgärder, troligt. avse-

ende lagens kringgående, nämligen alltid förenade med och

vore kostnader

besvär samt åtskillig risk, särskilt med avseende på

möjligheten av att

man missräknat sig i fråga de använda medhjälparnas och

om pålitlighet

tillmötesgående. Det torde vidare från åtskilliga synpunkter komma medatt

föra obehag för ett bolag, det hänsynslöst skulle dylikt,

om trotsa ett av en utbredd allmän opinion understött förbud. Skulle emellertid kom-

lagen

ma att på detta sätt kringgås, finge ytterligare till, något

man se om kunde göras till förekommande de missbruk, visade kunna av som sig äga rum. - Såsom i den historiska översikten erinrats, väcktes vid års 1909

riksdag förslag om förbudslagstiftningens utsträckande till att gälla vissa

enskilda bland dem bolags intressenter och tjänstemän, och personer, detta motiverades därmed, att det visat sig, att de trävaru-

norrländska

bolagen redan de första åren efter förbudslagens ikraftträdande anlitade sina styrelseledamöter och funktionärer såsom bulvaner för förvärv fasav

tigheter. Förslaget vann riksdagens bifall.

Sedan vid 1910 och årens riksdagar förslag väckts utred- I9II om

ning rörande den norrländska förbudslagstiftningens verkningar, varvid

borde utredas bland annat omfånget bolagstjänstemäns och andra

av dy-

lika personers fastighetsförvärv, förslagen vunnit understöd endast men i andra kammaren, beslöt emellertid Maj den december Kungl. 30 1911, att sådan utredning skulle komma till stånd. I den historiska översikten har anmärkts, hurusom utredningen anförtroddes åt Io-

landshövdingen

han Widén, och i sagda översikt har jämväl lämnats redogörelse för utredningens resultat.

Sedan det under den med världskriget inträdda krisperioden visat sig,

att kringgåendena icke blott 1906 års norrländska förbudslag utan även av

1916 års inskränkningslag, i vad den avsåg utlänningars fastighetsför-

värv här i landet, visat tendens till ökning, blev under år 1918 inom juen

stitiedepartementet utarbetat ett lagförslag, som avsåg att stävja dylika

kringgåenden. I motiv till detta förslag, för vilket närmare redogörelse

lämnas i nästa avdelning, anfördes följande rörande förekomsten bulav

vanskap.

"I underdånig skrivelse den maj 1918 har länsstyrelsen i Västerbottens län 1 anfört, att bestämmelserna i lagen den maj 1906 angående förbud i vissa fall för bo- 4 lag och förening förvärva fast egendom syntes hava vissa bolag kringgåtts i att av omfattning därigenom att de vid fastighetsförvärv anlitat bolagsfunktionärer och stor andra enskilda bulvaner. Enligt skrivelsen bilagda, från landsfiskalerna personer som i länet inhämtade uppgifter hade dylika olaga förvärv på senare tid skett inom lapp-

marksfögderiet i åtminstone 60 fall och inom länet i övrigt i åtminstone 14 fall. Av

allt döma kunde emellertid antagas, att kringgåendet ifrågavarande lag vore av att av vida större omfattning än kommit till landsfiskalernas kännedom. På senare ti-d som rådande konjunkturer på skogsprodukter hade föranlett bolagen att för hemman med

skogstillgång erbjuda pris, varit allt för lockande för att kunna motstås. Under som erinran, hurusom syftet med nämnda lag företrädesvis varit att vidmakthålla och stär-

ka den självägande jordbrukande befolkningens ställning, har länsstyrelsen vidare an-

fört, att detta syfte till tid måhända i någon mån därigenom tillgodosetts, men att en allvarlig fara föreligga för hastig utbredning bolagsväldets inflynumera syntes av tande i länet på den kvarvarande självägande jordbruksbefolkningens bekostnad. Er-

farenheten hade visat, att lagstiftningen i ämnet praktiskt taget fullständigt inefvore fektiv och överträddes i sådan omfattning, att allvarlig fara måste föreligga för den

självägande jordbrukande befolkningens bestånd. De självägande jordbrukarnas an-

tal komme, rättelse icke skedde, att hastigt minskas, och jordbruksnäringen, vilken om för bolagen på sin höjd ett sekundärt intresse, att gå tillbaka. vore Vad länsstyrelsen sålunda anmält kringgående inom Västenbottens län av om 1906 års lag saknar icke motsvarighet inom andra län, för vilka samma lag gäller.

Redan kort efter det ifrågavarande förbud stadgats, spordes det, att bolagstjänste-

män i enstaka fall förvärvat fast egendom särskilt skogsfastigheter under sådana - omständigheter, förvärvet måste antagas hava ägt för vederbörande bolags räkatt rum ning; och sedan lagen den maj enahanda förbud kommit till stånd begenom 2 1917 träffande Värmlands län, lära liknande företeelser hava iakttagits därstädes. När-

utredning föreligger dock endast beträffande förstnämnda län. mare kringgående, jämförligt med det sålunda ägt har konstaterats i fråga Ett som rum, lagen den maj 1916 vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom om 30 om eller eller aktier i vissa bolag. Under senaste tiden har nämligen talrika fall gruva förekommit, utländsk medborgare förvärvat fast egendom här i riket utan att däratt till hava erhållit Konungens tillstånd, och hava bestämmelserna i sistnämnda lag mestadels kringgåtts på det den fångeshandling, ingivits för lagfart, upptagit sätt, att som svensk medborgare såsom den där förvärvat egendomen, eller ock sålunda att lagfart

sökts den förutvarande ägaren fortfarande fått gälla såsom ägare. I båda fallen utan rasist"-

har man berett sig möjlighet att inteckna egendomen för den ägarens gäld, nye bl. a. därigenom att den nominelle ägaren tecknat inteckningsmedgivande å skuldebrev ett av den, för vars räkning egendomen förvärvats. Fång nämnda slag hava föreav nu trädesvis förekommit i västra Sverige, särskilt i Värmlands län, och hava även gällt jordbruksfastigheter, däribland sådana högt värde. av Till förhållanden av nu berörda art kan staten givetvis icke ställa sig likgiltig. Betydelsen de intressen, de nämnda lagarna skydda, gör det av som avsett att till en angelägenhet av största vikt, att försöken att kringgå lagarna stävjas, särskilt när kringgåendet tagit större omfattning. Med hänsyn till nuvarande svårigheter för folkförsörjningen må vidare framhållas, att särskilt utlänningars förvärv jordibruksfastigav heter bidragit till prisstegringen å dylika fastigheter och å deras produkter. Det bör

heller förbises, att då åtskilliga fång ifrågavarande slag icke lagfaras eller, av där de skett för aktiebolags räkning, lagfaras för enskild helt eller delvis går person, staten förlustig densamma tillkommande stämpelskatt."

I flertalet de yttranden, infordrades över detta lagförslag, vitsav som ordades, att såväl 1906 års förbudslag 1916 års

som inskränkningslag

kringginges i betydande omfattning och att ett behov förefun-

obestridligt

nes att i lagstiftningsväg söka förhindra fastighetsförvärv bulvagenom

ner. Från några häll framhölls, att under de åren kringgåendena

senaste stegrats, och detta sattes i samband med de under krisåren

ofantligt uppdrivna prisen på skogsegendomar och skogsprodukter. Ur de inkomna

yttrandena vill kommissionen framhålla följande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län hade föranstaltat hela länet omfaten tande undersökning rörande för medelst

fastighetsköp bolags räkning an-

litande bolags styrelseledamöter eller tjänstemän eller andra

av mellanhän-

der. Undersökningen avsåg tiden 1913-1918 och

upptog ett synnerligt

stort antal fall bulvanköp. För de bulvanköp, förekommit i länet av som under tiden 1906-1912, hade redogjorts i det Widén

av landshövding un-

der år 1913 avgivna betänkandet rörande den norrländska

förbudslagens

verkningar. Från det övriga Norrland vitsordades, kringgåendena

att av 1906 års lag stegrats i antal under le åren. Utlåtandena från senaste Värmland bestyrkte, att båda lagarna där i

kringginges stor utsträckning. Vidare hade enligt yttrandena kringgåenden 1916 års föreav lag

kommit i Uppsala län fall, i Göteborgs och Bohus län

ett åtskil-

liga, om synnerligen talrika falloch hade förvärven skogsavsett egendomar, å vilka skogsbeståndet därefter blivit föremål för tämligen hän-

synslös avverkning i Skaraborgs län fall, vilka fem avsett sex av mycket stora jordbruksfastigheter, i Västmanlands län samt ej i någon större

omfattning. Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län meddelade, att kring-

223,

gåenden förekommit i länet, varför det vore synnerligen angeläget, att

åtgärder vidtoges för stävjande sådana tillvägagåenden.

Jämväl åtskilliga domhavande vitsordade, att åtgärder mot utlännin-

bulvanköp nödvändiga. En domhavande i Malmöhus län uppgars vore

att det i hans domsaga icke vore ovanligt, att utlänningar förvärvade gav, betydande egendomar och sedan sålde dem med ringa vinst, vadan varje

åtgärd med ändamål att hindra lagstridig fastighetshandel måste anses

vara betydelsefull även för den orten.

Från rådhusrätten i Strömstad meddelades, att där i orten förekom mit fall, då svenska medborgare stått köpare fastigheter, vilka i

som av

själva verket förvärvats utlänningar, samt att sådant kringgående

av av

gällande lag oftast förekommit, då det gällt skogsegendomar, vilka köpts

för att avverka skogen och sedan åter sålts.

Genom den enquête, i det föregående förmälts, hrar kommissio-

varom

sökt vinna ytterligare upplysning, i vad mån bolag genom använ-

nen dande bulvan kringgått 1906 års lag. För resultatet denna utred-

av av ning lämnas redogörelse i Del III sid. 24-27 samt, vad de särskilda länen angår, sid. 265, 266, 307, 308, 328, 329, 342, 343, 360, 372, 373 och 385, vartill hänvisas. Genom denna utredning måste det anses ytterligare fastslaget, att bulvanväsendet i betydande omfattning kommit till användning

för kringgående den norrländska förbudslagstiftningen. Tager där-

av man till i betraktande, att icke ingått från alla kommuner samt att upp-

svar

giftslämnarna givetvis icke kunnat äga kännedom samtliga bulvanköp,

om torde med sannolikhet kunna antagas, att förekomsten bulvanskap i

verkligheten varit större än utredningen visar.

Om det sålunda måste fastslaget, att redan befintliga lagar,

anses som inskränka rätten att förvärva fast egendom, i icke ringa grad frestat dem,

som inskränkningarna avsett, att anlita bulvan för lagarnas kringgående,

torde med säkerhet kunna förmoda, att därest kommissionens föreva-

man

rande förslag, upptager väsentligt strängare inskränkningar, upphö-

som jes till lag, försök att kringgå lagen skola i ännu större omfattning förekomma. Visserligen skulle häremot kunna invända, att den Ökning i

man

förekomsten bulvanskap, som enligt vad utredningen giver vid handen

av förekommit under de senaste åren, allenast varit kristids-företeelse, som,

sedan lugna förhållanden inträtt, skulle sig själv upphöra. Men

mera av även den under år 1920 började stagnationen i de ekonomiska förhål-

landena kan tänkas fortfara under någon tid framåt och medverka till att frekvensen här omhandlade företeelse blir ringare än vad händel-

av sen varit under krisåren med dess högkonjunktur, torde dock företeelsen så betänklig art, att staten icke utan vidare kan tolerera den-

vara av

samma. Insikten, att något måste göras till stävjande dylika missför-

av hållanden, torde också allmän, särskilt i de bygder där bulvanväsen-

vara det vunnit större utbredning. Allmän torde också önskan att staten

vara,

måtte lagstiftningsåtgärder förhindra vidare kringgåenden de la-

genom av gar, som reglera fastighetshandeln, samt framtvinga ett avvecklande av de bulvanköp, som i strid med lagar redan kommit till stånd. Sagda la-

samma gars existens betingas allmänna j ordpolitiska och sociala omständighe-

av ter och hava sitt berättigande sig det råder allmän ekonomisk låg-

vare eller högkonjunktur. Och rättssamhällets synpunkt är det

ur av synnerlig vikt, att lagar hålla vad de lova och icke äro lagar endast på

papperet, v. s. i här förevarande fall att lagar, innefatta inskränkningar

som i och kontroll å handeln med fastigheter, äro fullt effektiva i alla hän-

seenden och icke öppna möjligheter för kringgåenden, att därest så-

dan fullständighet lagtekniskt sett icke kan åstadkommas, regler dock

uppställas, huruledes avveckling ett icke lagenligt rättsförhållande skall

en av

ske, och slutligen att befogenhet lämnas offentlig myndighet att ingripa

mot och påtala alla mot lagens anda och mening stridande tillvägagångs-

sätt.

lnomyustitiedepartementet underfår 1918 utarbetat förslag till bulvanlag.

Det i föregående avdelning omförmälda, inom justitiedepartementet

under 1918 utarbetade förslaget till bulvanl-ag, lagtext är fogad vid

vars detta betänkande Bilaga C, innehöll huvudsakligen följande. Den

som "för räkning i eget förvärvat fast skulle

annans m-en namn egendom" vara skyldig att inom viss tid hos rätten göra anmälan förhållandet med

uppgift för räkning fånget ägt Enahanda skyldighet skulle

vems rum. åligga denne. Lagens bestämmelser skulle äga motsvarande tillämpning å avtal, enligt vilket den överlät fast egendom fortfarande skulle

som gälla för ägare densamma. Anmälningsskyldighet skulle även gälla be-

av träffande fång, ägt före lagens trädande i kraft. Om anmälan

som rum ,skulle anteckning genast ske i lagfartsprotokollet. För underlåtenhet

att

fullgöra anmälningsskyldighet stadgades i förslaget därvid

ansvar, en

strängare strafflatitud skulle tillämpas, då den, för vars räkning egendo-

förvärvats, icke ägt att utan särskilt tillstånd förvärva densamma. men Därest icke inom viss tid, efter det anteckning anmälan skett i lagfartsom

protokollet, lagfart å egendomen sökts för den, för räkning egendo-

vars enligt anmälan förvärvats, eller för eller därest gjord men samma annan,

ansökan om lagfart blivit avslagen, skulle genom länsstyrelsens försorg

egendomen försäljas å offentlig auktion, varvid vissa föreskrifter skulle

iakttagas till förebyggande att egendomen å auktionen förvärvades av av bulvan. i

I flertalet yttranden, avgåvos över detta förslag, uttalades som

tvivel den föreslagna lagens effektivitet, varvid dels ansåg för

om man visst, att anmälningsplikten skulle fullgöras, och dels förmenade, att

det med den definition, givits åt bulvanbegreppet, i de flesta fall skulle som ställa sig omöjligt för åklagaren att mot svarandes bestridande övertyen honom att bulvanköp förelåge. Några uttalanden i sistnämnda ga om hänseende skola här återgivas.

Överståthållarämbetet: Det mycket tvivelaktigt, om det uppställda syftet synes kan på detta sätt vinnas. Medlet skulle vara anmälningsskyldighet, då någon för anräkning i eget förvärvat fast egendom, så ock då avtal träffats, ennans men namn ligt vilket den, överlåter fast egendom, fortfarande skall gälla för ägare av densom En uppgörelse kan vara sådan, att endera av dessa båda situationer uppensamma. barligen föreligger, någon större svårighet torde förefinnas att, särskilt i det men förra fallet, ordna uppgörelsen så, att den icke direkt innehåller vad i förslaget för-

utsättes, men i realiteten ändock medför ungefär samma verkan. Länsstyrelsen i Malmöhus län: Personer, inlåta sig på avtal förevarande som av art, måste till sitt flertal antagas icke mera lojalt anlagda, änatt de söka på allevara handa omvägar kringgå gällande stadganden. Under förutsättning av bestående samförstånd mellan de handlande står således fortfarande öppen den möjligpersonerna heten, att den, för räkning inköper fastighet, träffar skriftligt avtal som annans en köpet med säljaren, vilken icke har kännedom om att köpet har skett för annans om räkning, samt att avtalet med den, för räkning köpet skett, sker muntligt och vars utan att någon skriftlig handling upprättas. På grundvalen förtroendet kan ock inav teckning beredas till säkerhet för den verkliga ägarens gäld och fastigheten till och med övergå i ägares hand. Vanskligt och i de flesta fall omöjligt torde det annan åstadkomma bevisning angående dylik manipulation. Medgivas må visservara att en ligen, att i fråga förvärv för bolags räkning förfaringssättet väl förr eller senare om skall bliva upptäckt, detta med avseende på den bolaget åliggande bokföringsskyldighet, måste därav beröras. Fastighetsförvärv för enskild räkning torde som persons däremot kunna för obegränsad tid undgå upptäckt. Emellertid må det vara att förvänta, att åtskilliga fingerade köp förevarande slag skola genom den föreslagna av lagen förekommas eller åtminstone komma i dagen. Ur denna synpunkt kan lagstift-

ningen vara att förorda.

Länsstyrelsen i Örebro län: Mot förslaget måste riktas den anmärkningen, det

att för en utomstående lärer omöjligt att med säkerhet bedöma, när fastighet

vara en skall anses vara av en köpare för räkning, i eget förvärvad. Följden

annans men namn härav blir uppenbarligen den, att lagen icke kan effektivt tillämpas; och därest försök

därtill ändock skulle göras, lärer det icke förenat med större svårighet för

vara personer, som vilja undandraga sig dylik tillämpning, att vidtaga ytterligare åtgärder i

en sådant syfte.

Häradshövdingen i U ppsala läns mellersta donzsaga: Att i det enskilda fallet

uppdraga en gräns mellan förvärv för annans räkning och självständigt förvärv i förening

med särskilda avtal, som binda den synliga förvärvaren i förhållande till den affär,

som ligger bakom transaktionen, torde mycket svårt. Vad beträffar det tillbaka-

vara hållande moment, skulle ligga i den moraliska värderingen ett sådant hand-

som av lingssätt, som här så torde icke böra bygga alltför mycket därpå. Det är

avses, man därför enligt min mening föga sannolikt, att med den föreslagna lagen skall i

man någon väsentligare mån vinna vad åsyftas.

som

T. doønhavanden i Livgedirzgets domsaga: Så länge bolags och förenings eller

utländsk medborgares möjligheter att erhålla skogsavverkningsrätt eller inteckning till

säkerhet för sådan rätt inskränkas, torde den föreslagna lagen kunna i avsevärd

mån förhindra, att skogsfastigheter köp medelst anlitande bulvan utnyttjas-

genom av på sådant sätt,vatt jordbruksnäringen går tillbaka. Vid dylikt köp kunna

genom överenskommelse mellan bulvanen och den, för räkning förvärvet egentligen sker,

vars förhållandena under hand ordnas så, att köpet, endast för dylika tänj-

personers bara rättsmedvetande, framstår såsom förvärv för räkning, låt den sken-

egen vara att bara förvärvaren till bolag eller dylikt subjekt överlåter nyttjanderätten till skogen

samt medger inteckning till säkerhet därför. Den föreslagna lagen torde följaktligen

bliva mera effektiv, därest vad däruti stadgas beträffande förvärv fast egendom

av för annans räkning men i eget förklaras äga motsvarande tillämpning å avtal,

namn därigenom ,någon förvärvar fast egendom och därvid till bolag, förening eller utländsk medborgare mot gottgörelse upplåter nyttjanderätt i något avseende till densamma

-givetvis med undantag för det fall, att dylikt subjekt är överlåtaren. i

Häradshövdingen i Östersysslels domsaga: Uttrycket "för räkning"

annans torde böra omskrivas med ordalag, angiva bestämdare omfattning, "för

som en ex. annans räkning, varmed i denna lag förstås under sådana omständigheter att

annan genom avtal tillförsäkras den våsentligaste fördelen fånget. Förvärvaren fastig-

av av heten kan nämligen själv hava avsevärd nytta fånget, och utan att den andra till-

av försäkras någon äganderätt till fastigheten, är det mycket lätt för denne förbe-

att hålla sig de huvudsakliga förmåner, besittningen fastigheten kan skänka. De före-

av slagna stadgandena bliva med hänsyn härtill antagligen ganska overksamma, emedan

förvärvaren i det anmärkta fallet kan sägas handla för räkning.

nu egen

Häradshävdingeiz j

i N ordmarks härads domsaga: Som det, åtminstone i de flesta fall, för en utomstående torde nära omöjligt att med bestämdhet påstå,

vara nog att även uti misstänkta fall förvärv fast egendom verkligen skett för räkning,

av annans samt styrkande inför domstol detta förhållande bliver ännu svårare, förefaller det,

av som om vederbörande åklagare skulle kunna, annat än möjligen i ett fåtal undantagsfall, sig befogade påkalla tillämpningen förslagets stadganden.

anse av

H äradshövdingen i Öster-Närkes domsaga: Då det torde tämligen hopplöst

vara att genom en än så ingående undersökning konstatera, att förvärv fast egendom

av skett för annans räkning, torde kunna ifrågasättas, huruvida lagen någonsin skulle komma att tillämpas. Den verklige ägaren torde nämligen icke någon hemlig

genom köpehandling eller dylikt skydda sina ekonomiska intressen utan fastmera in-

genom tecknade skuldebrev ooh avverkningskontrakt.

H äradshövdingen i Ångermanlands .vädra domsaga: Det i förslaget upptagna uttrycket att "någon för annans räkning, men i eget namn förvärvat fast egendom" är till sin innebörd allt för obestämt för att icke lämna för den uppfattningen, att

rum man, utan att träffas av den föreslagna lagens bestämmelser, kan förvärva fast

egendom, änskönt man avser att därifrån till bolag försälja eller upplåta till exempel fastighetens skogsavkastning eller andra nyttigheter. Att härvidlag fästa några förhoppningar vid köparens lojalitet torde i flertalet fall icke vara befogat.

Häradshözdiøzgeni Jämtlands västra domsaga: Vad beträffar tillgodoseende

av jordbruksintresset, torde, såvitt fråga är så kallade skogshemman, föga att vin-

om vara na genom den föreslagna lagen. Enda skillnaden mot nuvarande förhållanden blir att, under det trävarubolagen låta någon sina tjänstemän eller bolagen när-

nu av annan stående person i handlingarna skrivas såsom ägare till hemmanen, ehuru dessa i verkligheten tillhöra bolagen, komma de bolag, vilja utsätta sig för risken den

som av nya lagens tillämpning, att i stället överlåta hemmanen på någon sådan med be-

person fogenhet att utöva alla en fastighetsägares rättigheter, mot villkor likväl att denne förbinder sig att låta bolagen efter behag handskas med skogen å hemmanen. Och då skogen i fråga om dylika hemman är det enda avsevärda för bolagen och dessa därjämte hava möjlighet att genom inteckningar, som av dem omhänderhavas, fullständigt hålla fastighetsägaren i styr, om denne skulle försöka att uppträda för självständigt mot bolagen, hava de icke någon nämnvärd olägenhet av dylika överlåtelser.

Mot det nu omnämnda förslaget vill kommissionen därjämte erinra, att detsamma synes hava erhållit ett alltför vidsträckt tillåmplighetsområde.

Förslaget begränsar sig nämligen icke till de fall, då ett bulvanskap an-

ordnats i syfte att kringgå d-e bestämmelser, inskränka rätten att för-

som värva fast egendom, utan varje fall, då, såsom förslaget uttrycker

avser det, någon förvärvat fast egendom för räkning i eget

annans men namn. Dêt torde dock icke för närvarande föreligga någon anledning att in-

gripa i andra fall än då ett kringgående gällande lag åsyftas; ofta nog

av torde fullt lojala skäl kunna föranleda, att den, för räkning ett för-

vars värv sker, icke omedelbart vill själv framträda såsom förvärvare..

Ej heller det tillfredsställande att stadga rättslig anmäl-

synes en

ningsplikt beträffande förhållanden ifrågavarande slag. Visserligen är

själva anordnandet ett bulvanskap enligt förslaget icke belagt med an-

den åtgärd, de närmast intresserade skulle göra anmäsvar, men varom lan hos offentlig myndighet, kan dock i flertalet fall betecknas såsom till

sitt syfte rättsstridig, och det torde under sådana omständigheter lämp-

ligen böra ifrågakomma att vid ansvarspåföljd ålägga vederbörande att

därom göra anmälan. På grund berörda förhållandens egenartade och

av grannlaga natur kan det också dragas i tvivelsmål, huruvida den stadgade ansvarspåföljden skulle visa sig effektiv för att framkalla anmälan, som

en för vederbörande kunde få så ingripande följder i ekonomiskt hänseende

som den föreskrivna tvångsförsäljningen.

I många de yttranden, avgåvos över 1918 års förslag, gjordes

av som uttalanden om huru lagstiftning av ifrågavarande slag lämpligen borde

en anordnas. Sålunda framhölls från många håll, att det verksammaste medlet att förhindra bulvanförvärv kriminalisering åtgärden med

vore en av

strängt straff för den brottslige och tvångsförsäljning fastigheten. Av

andra föreslogs skyldighet för sökte lagfart på grund köp

envar, som av eller byte, att avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete, att fånget skett för köparens räkning och att ingen än kontrahenterna

egen annan hade del i avtalet; på falsk försäkran skulle följa strängt straff. I några av yttrandena föreslogs den förenkling av det i 1918 års förslag upptagna

förfarandet, att allmän åklagare skulle, då anledning förelåge att antaga

förekomsten bulvanförvärv, instämma talan till domstol med yrkande

om fastighetens tvångsförsäljning. Någon anmälningsplikt med eventu-

ellt strafförfarande skulle då förekomma.

Enligt ett yttrande skulle den föreslagna lagen vinna avsevärt i effektivitet, därest åt allmän åklagare inrymdes befogenhet att, när skäl därtill förelåge, vid domstol yrka föreläggande för den förvärvat fast

som egendom att inom viss tid inför rätten antingen avgiva försäkran på heder och samvete, att han icke innehade egendomen för räkning, el-

annans ler ock uppgiva för vems räkning han innehade den vid äventyr, före-

läggandet fullgjordes, att egendomen komme att tvångsvis försäljas. I ett annat yttrande föreslogs befogenhet för åklagaren att instämma veder-

börande till rätten för att meddela upplysningar i ämnet, vilka skulle,

om rätten det föreskreve, med ed fästas.

Av övriga förslag skola här i korthet återgivas följande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Man lämpligen kunna förfara så., att

synes vederbörande domstol på allmänna åklagarens talan äger förelägga köparen och jämväl den person eller styrelsen i det bolag, misstänkes den verklige ägaren

som vara av fastigheten. att helst med ed eller ock avlämnad skriftlig förklaring be-

genom en tyga, att, vederbörande veterligen, blivit mellan köpare och säljare så tingat, kö-

som

pehandlingen innehölle, vid äventyr att länsstyrelsen ägde förorda exekutiv auktion

om på fastigheten.

Rådhusrätteit i Linköping framlade liknande förslag. Häradshözwlingeiz i Öster-Nä-rlees domsaga: .För åstadkommande verklig

av en

kontroll torde helt andra bestämmelser vara av nöden, såsom exempelvis förbud för bolag och utlänning att utan Kungl. Maj :ts tillstånd innehava intecknade skuldebrev, alla köpehandlingars, skuldebrevs och kontrakts angående fast egendom upprättande å stämplat, numrerat papper inför respektive domare, skogsvårdsstyrelse eller annan myndighet, som över dylika handlingar skulle föra liggare. I sammanhang med

handlingens upprättande torde då en närmare undersökning och kontroll förhållan-

av dena vara möjlig.

Häradshöz/diizgen i Bollnäs dømsaga: Det förefaller, sakens vikt skulle

som om kunna motivera ett stadgande, att för giltighet köp, varigenom förvärvades jord-

av bruks- eller skogsegendom av visst omfång eller beskaffenhet i övrigt, skulle erfor-

dras av offentlig myndighet meddelat tillstånd samt därpå vunnen lagfart. Den lagbestämda prövning sökandens behörighet, härvid förutsattes, komme väl då

av som att taga hänsyn till den förmåga att väl bruka och vårda fastigheten, sökanden kunde styrka. En lagstiftning, vilade på här antydda grund, förutsatte givetvis särskil-

som da bestämmelser angående förmedling köp och försäljning fast egendom och

av av borde tilläventyrs också förenas med omarbetning gällande bestämmelser till före-

av kommande av vanhåvd och skogsskövling.

Häradshövdiizgen i Jämtlands västra doønsaga: Vill på ett verkligen effek-

man tivt sätt sörja för jordbrukets och den sjåvägande jordbruksbefolkningens beståndgenom att hindra mer eller mindre förtäckt bolagsvälde, torde nödgas slå in på

man en helt annan väg. I stället för att, såsom skett, söka med minst sagt tvivelaktig

nu utgång lappa på gamla lagar, borde uteslutande utgå från den synpunkten att,

man om någon förvärvar jordbruksfastighet utan att sedermera på ett stadigvarande sätt

antingen själv bruka fastigheten eller låta den för sin räkning brukas under

av annan sådana förhållanden, att annat än jordbruksintresset det förhärskande,

synes vara ägaren icke är berättigad att vidare besitta fastigheten, utan att den då Tbör of-

genom fentlig myndighet försäljas till

annan person.

Häradshävdiøzgeøi i Kinnefjärdinge, Kinna och Kållands donzsaga:

I de fall, som avses i föreliggande lagförslag, lagens efterlevnad kunna framtvingas

nu synes genom att förklara den, förvärvat fast egendom för räkning, i eget

som annans men namn, efter viss tid icke bunden avtalet med den, för räkning egendomen för-

vara av vars värvats, och fri från de utfästelser, han i sammanhang med avtalet kunnat göra. Risken att vid fastighetsförvärv använda bulvan skulle säkerligen på sådant sätt kunna göras så stor, att förvärv i sådan ordning därigenom kunde förekommas i lika omfattning på den väg, i den lagen föreslås.

som nya

Borgmästaren Carl Lindhagen: Den enda effektiva lösningen är väl att

genom någon metod direkt omöjliggöra sådana -tköp, här är fråga. Förbudet för för-

varom värv av bolag och föreningar måste med andra ord utsträckas att omfatta även vissa enskilda vilka enahanda anledning, föranlett ingripande mot bolags-

personer, av som förvärven, böra uteslutas från rätt till fastighetsförvärv. En definition på

dessa personer finnes redan genomförd i norrländska arrende- och vanhävdslagarna,

som om-

fatta icke blott bolag och föreningar utan även just sådana Problemet är

personer. nu att utsträcka dessa föreskrifter även till fönbudslagen. Med god vilja finnes även på. detta område andra utväg för vad är nödvändigt. Ett uttryckligt förbud

som en som för dem, ha ledningen i ett bolag förevarande beskaffenhet eller ha anställning

som av hos dylikt, skulle dessutom underlätta tillämpningen och drabba de aktuellaste fallen.

Iordkommissionens under år 1920 avgivna förslag till bulvanlag.

Då kommissionen, såsom anförda framgår, icke kunde ansluta

av det

sig till 1918 års förslag till bulvanlag, utarbetade kommissionen

i mars

1920 förslag till "Lag cifgärder till upphävande bztlvanförltållande i

om av

fråga om fastighet". Enligt förslaget, vars lagtext är fogad vid detta be-

tänkande Bilaga D, skulle bulvanförhållande beträffande fastighet

anses

föreligga, då någon, vilken enligt gällande lagstiftning icke ägde utan sär-

skild prövning eller tillstånd förvärva eller behålla fastigheten, med begi-

vande den, innehade äganderätten till fastigheten, så förfogade

av som över denna han ägare till densamma.

som vore

Det förfarande, skulle komma till användning för upplösande

som av

bulvanförhållande, var anordnat på följande sätt. Prövning, huruvida bul-

vanförhållande förelåge, skulle tillkomma domstol, inom domvärjo

vars

fastigheten vore belägen. Det skulle åligga allmän åklagare att föra talan

om sådan prövning, därvid till svaromål skulle instämmas såväl bulvanen som den, till förmån bulvanförhållandet ägde F domstolen

vars rum. unne bulvanförhållande föreligga, skulle bulvanen erhålla tid att

genom fastig-

hetens avyttrande upplösa detsamma. Framginge ej, då ett år förflutit efter

det domstolens utslag xrunnit laga kraft, lagfartsprotokollet, att fastig-

av heten avyttrats, skulle densamma överexekutors försorg försäljas å

genom offentlig auktion, därvid fastigheten finge inropas bulvanen eller

av av den, till vilkens förmån bulvanförhållandet ägt eller eljest än

ru-m, av annan den, vid auktionen avlämnade skriftlig, på heder och samvete avgiven

som

förklaring, att han icke inropade fastigheten i syfte att medverka till

uppkomsten av bulvanförhållande. För den händelse förvärvaren icke ägde

utan särskild prövning eller tillstånd förvärva eller behålla fastigheten el

ler ock överlåtelse fastigheten icke finge utan myndighets godkännande

av äga "rum, erfordrades tillika, därest tvångsförsäljning skulle undvikas, att hos överexekutor styrktes, att hinder uti det ifrågavarande hänseendet icke mötte.

För att förhindra skogsskövling ä fastighet, blev föremål för

som

bulvanprocess, var i förslaget stadgat förbud mot annan avverkning å fas-

tigheten än för husbehov, efter det talan instämts. Överträdande förbuav det medförde och skulle avverkat virke tagas i beslag och dömas ansvar, förbrutet eller, det kunde tillrättaskaffas, dess värde utgivas den om av förbrutit sig. som vid förslaget fogad reservation hade hr Lindhagen framhållit I en

bland annat, att förslagets anordning att lägga uppsikten över lagens efter-

levnad och tillämpning helt i allmänna åklagarnas händer icke komme att

lagens effektivitet, alldenstund de allmänna åklagarnas arbets-

joefordra

börda flerstädes redan så tyngande, att de skulle sakna tid och utvore vägar för de undersökningar, bleve nödvändiga för ett effektivt handsom

havande lagens tillämpning. Hr Lindhagen hade därjämte framställt

av andra anmärkningar mot förslaget samt tillika, jämte hrr Albin

åtskilliga Hansson, Johansson och Wohlin, hänvisat till hr Lindhagens här förut

omförmälda förslag till lag angående förbud i vissa fall för enskild person

att besitta fast egendom, vilket förslag jämväl innehöll bestämmelser,

avseende förhindrande bulvanskap ifråga äganderätt till fast egenav om dom. i

Över jordkommissionens nu berörda förslag infordrades yttranden

från överståthällarämbetet och länsstyrelserna. nästan samtliga inkomyttranden betonades nödvändigheten lagstiftning, kunde för-

na av en som

hindra kringgående gällande lagar angående inskränkning i rätten att

av förvärva fast egendom. I flertalet yttranden framhölls dock, att den. fö-

reslagna lagens beskrivning ä vad skulle förstås med bulvanförhålsom , och före-

lande icke vore tillfredsställande attstora svårigheter att styrka

komsten dylikt förhållande skulle uppkomma, vadan lagen skulle bliva av

ganska ineffektiv. Ur yttrandena må följande här återgivas.

Överståthållarämbetet; Det torde bliva svårt att konstatera, att ett sådant bulvanförhållande, som i förslaget verkligen existerar. Den formella rätten att avyttra anges, fastigheten finnes alltjämt hos den, innehar äganderätten till fastigheten. Om som denne därjämte för sig behåller några med äganderätten förenade förmåner, vilket kan ske utan att alltför störande ingripa på medkontrahentens förfogande över ,nog fastigheten, kan lagtextens fordran för existensen ett bulvanförhållande knappast av anses u-ppfylld. Länsstyrelsen i Uppsala län: Det kan an-märkas, att enligt definitionens ordabulvanförhållande aldrig skulle kunna föreligga. Det är nämligen icke möjlydelse ett ligt för den, icke innehar äganderätten fastighet, attvi alla avseenden och

som till

på alla sätt så. förfoga över denna, han själv ägare till densamma. som vore Länsstyrelsen i Östergötlands län: Det torde uppenbart, att den s. k. bulvara l kan åt sin huvudman inrymma mycket värdefulla befogenheter beträffande en vanen

fastighet, ex. en omfattande skogsavverkningsrätt, utan att denne kan

senare anses förfoga över fastigheten såsom en ägare, och sålunda lärer redan definitionen

genom av själva bulvanförhållandet ganska värdefulla anvisningar lämnade åt den, vil-

vara ken på ett för lagstiftningen oåtkomligt sätt önskar vinna det syftemål, lagstift-

som ningen avser att motarbeta. Att vederbörande jämväl i övrigt komma att visa stor uppfinningsförrnåga i att anordna sina fastighetstransaktioner så, att dessa icke falla under den nya lagstiftningen, eller åtminstone så, att bulvanförhållande icke kan juri diskt bevisas, torde beträffande mindre lojala affärsidkare knappast behöva betvivlas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Kommissionen har förutsatt, att den, använ-

som der -bulvan, skall så förfoga över fastigheten, som vore han ägare till densamma. Det kan emellertid mycket väl hända, att något förfogande från dens sida, använder

som bulvan, icke förekommer, och i sådant fall skulle bulvanförhållan-de icke föreligga. Länsstyrelsen skulle vilja föreslå, att paragrafen omredigerades så, att bulvanförhållande skulle anses föreligga, när någon för räkning innehade eller förvärvade

annans fastighet, därest den, för vilkens räkning fastigheten i verkligheten innehades eller för-

värvades, icke enligt gällande lagstiftning ägde utan särskild prövning eller tillstånd förvärva eller behålla fastighet. Lagen skulle sannolikt genom den ifrågasätta ändringen bliva mera verksam.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen håller före, att någon påfallande effektiv verkan av ifrågavarande lag icke kan att förvänta. Att med objektiva

vara bevis ådagalägga tillvaron av bulvanförhållande skall helt visst enbjuda synnerliga svårigheter. Det måste nämligen antagas, att lagen föranleder, att synnerlig varsamhet iakttages av dem, begagna sig ett sådant tillvägagångssätt, och att bulvan

som av som kommer att anlitas icke, såsom hittills vanligen plägat ske, i ett visst förhål

personer lande till fastighetens verklige ägare utan fullkomligt utomstående och på ort

annan boende.

Länsstyrelsen i Örebro län: Länsstyrelsen finner det särdeles tveksamt, nå-

om gon verklig nytta kan av förslaget förväntas, då svårigheterna att i de särskilda fallen lagligen styrka föreliggande bulvanförhållande säkerligen komma att bliva så stora, att talan av allmän åklagare endast i enstaka fall torde kunna ifrågakomma och ännu mera sällan lända till avsett resultat. För att underlätta åklagaremaktens uppgift härutinnan torde förslaget därför åtminstone böra kompletteras med bestämmelse skyl-

en om dighet för instämd part att på yrkande åklagaren och i den omfattning, dom-

av som av stolen prövas nödig, inför denna uppvisa sina räkenskapsböcker och andra handlingar, som kunna antagas tjäna till upplysning i ärendet och parten antingen är skyldig

som att hålla eller eljest veterligen innehaver.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Det är med beklagande länsstyrelsen måste instämma i kommissionens eget tvivel om nu föreliggande förslags effektivitet. Till detta tvivel föranledes länsstyrelsen särskilt därav, att lagens tillämpning nästan ute-

slutande för att icke säga helt och hållet gjorts beroende allmänna åklagarnas nit

av och driftighet, varpå i förevarande avseende torde komma att ställas mycket

stora anspråk med hänsyn mindre till den jämväl kommissionen fram-hållna vansklighe-

av . ten att i varje fall fastställa, huruvida bulvanförhållande föreligger eller ej, än även till svårigheten för allmänna åklagaren att erhålla kännedom de fall, då bulvanför-

om hållande kan att befara. Det därför säkerligen önskligt, att någon metod

vara vore

kunde anvisas, varigenom befarade fall av bulvanförhållan-de lättare kunde komma till vederbörandes kännedom.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Landsfiskalerna äro efter fögcleriförvaltningens omorganisation så överhopade med tjänstegöromål, att dem icke torde kunna

av förväntas, att de i full utsträckning skola medhinna de krävande och helt säkert tidsödande uppgifter, som lagförslaget ålägger dem, såsom utredningar rörande förekomsten av bulvanförhållande i fråga om fastighet, övervakande av att obehörig avverkning av skog icke äger rum från fastighet, rörande vilken talan om bulvanförhållande instämts till domstol. För främjande av lagens effektivitet synes därför lämpligt, att vissa kommunala organ, exempelvis kommunalnämnderna, åläggas att jämte allmän åklagare övervaka lagens efterlevnad genom utredningar och anmälningar rörande sådana fastigheter, beträffande vilka bulvanförhållande misstänkes föreligga. Härigenom skulle allmän åklagares uppgift i huvudsak kunna inskränkas till talans utförande vid domstol, därvid han skulle äga rätt att för nämnda talans utförande påkalla biträde av kommunalnämnderna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: De ordalag, användas för att beteckna den

som icke synlige ägarens ställning till fastigheten, "så förfogar över denna som vore han ägare till densamma", äro sådana, att ingen svårighet torde möta för honom att undandraga sig att drabbas av lagen. I åtskilliga avseenden är möjligheten för honom att förfoga över fastigheten såsom vore han ägare rent av utesluten, och någon svårighet att i fråga om en del andra befogenheter låta den formelle ägaren framträda och handla som ägare, utan att den icke synlige ägaren därför går miste om sina avsedda fördelar, torde föreligga. Skall den väg anlitas, som förevarande lagförslag anvisar, torde enligt länsstyrelsens mening det bliva nödigt att taga utgångspunkt från den särskilda lagstiftning, vars kringgående man vill hindra, och ansluta sig till dess syftemål för att komma åt de fall, då ett sådant kringgående ägt rum, samt förebygga sådana för framtiden. Med sin nu föreslagna avfattning komme enligt länsstyrelsens mening lagen att, åtminstone beträffande förut skedda förvärv, bliva fullkomligt ineffektiv, och försök att göra densamma gällande kunde befaras komma atti de flesta fall misslyckas. Om så bleve händelsen, komme lagen att göra mera skada än gagn.

Ett missgrepp synes ock vara att pålägga allmänna åklagarna att påkalla och utföra talan lagens tillämpning. I sådant hänseende delar länsstyrelsen till fullo de

om betänkligheter, uttalas i herr Lindhagens reservation. Med den svåra uppgift, som

som bevi-sningsskyldigheten enligt den föreslagna anordningen pålägger dem, kommer

nu detta åliggande att vad angår landsbygden överstiga åklagarnas både tid och krafter. Det synes länsstyrelsen som borde för utförande ifrågavarande funktion lämpligare

av kunna anlitas de för uppsiktslagens tillämpning inrättade jordbrukskommissioner, vilka för ändamålet Thnrrle förses med någon förstärkning, förslagsvis en juridiskt bildad

av ombudsman.

Även med en dylik omläggning kommer dock -den bevisskyldighet, som enligt förslaget skulle vila på kärandeparten, att bliva svår att gå i land med. I detta hänseende erbjöd det förut framlagda förslaget större möjligheter att komma till något resultat. Däremot vill det synas, som en anslutning av förevarande lagstiftning närmare till den huvudlagstiftning, vars effektivitet därigenom skall tryggas, såsom här förut antytts, skulle erbjuda större möjligheter. Man finge därigenom tillfälle att

234.

utgå från ett visst presumtionsförhållande, som kunde möjliggöra procedurens omläggning. Så innebär ex. vad angår den norrländska förbudslagen den omständigheten, att fastighet efter nämnda lags trädande i kraft inköpts av styrelseledamöter eller tjänstemän hos bolag, en presumtion att köpet skett för bolagets räkning och således i syfte att kringgå lagen. Från denna utgångspunkt borde proceduren kunna omläggas och ett förfarande kunna ordnas, som tvingade bolaget, vilket härvidlag vore att anse som den verkligen handlande parten, att medverka till att det genom lagens kringgående uppkomna förhållandet åter bringades till ett fullt lagligt, vid äventyr att bolaget eljest löper risken den exekutiva myndighetens ingripande. Ett överläm-

av nande lagens effektuerande till jordbrukskommissionen skulle utan tvivel underlätta

av ett dylikt förfarandes anordnande.

Länssfyrelseni Västerbottens län: Länsstyrelsen kan icke finna annat än att det enda skäligen effektiva sättet att förekomma kringgåendet av förbudslagstiftningen är att utsträcka den beträffande bolag och föreningar gällande förbudslagstiftningen till att omfatta även bolags styrelseledamöter samt tjänstemän och andra hos bolag anställcla personer, åtminstone så vitt angår trävaru- och skogsbolag, från vilka obestridligen den största faran i förevarande avseende hotar.

En lagstiftning av nu antytt innehåll torde böra omfatta dels ett för framtiden gällande förbud för styrelseledamöter eller tjänstemän hos skogs- och trävarubolag att förvärva sådan fastighet, dessa bolag icke äga att fritt förvärva, vilket för-

som bud bör inrymmas i 1906 års förbudslag, dels ock för att kunna upplösa redan befintliga bulvanförhållanden ett tillägg till I § nu ifrågavarande lagförslag av

- av ,huvudsakligen det innehåll, att ett bulvanförhållande skall presumeras föreligga i alla de fall, då styrelseledamot eller tjänsteman hos skogs- och trävarubolag befinnes hava, efter det 1906 års förbudslag trätt i kraft, förvärvat fastighet, som bolaget lagligen icke ägt förvärva och behålla. Bevisskyldigheten att ett bulvanförhållande icke föreligger skulle därmed åläggas den, mot vilken talan anhängiggöres. En sådan bevisning bör bli lätt att förebringa i alla de fall, där ägaren verkligen gjort köpet med

medel och fritt disponerat över fastigheten såsom sin privata tillhörighet. För egna .att förekomma onödiga rättegången kunde tilläventyrs, så nödigt, en rätt ska-

om anses

för vederbörande ägare, med medel köpt och förfogar över en skogspas som egna fastighet förevarande art, att styrka dylikt förhållande hos vederbörande länssty-

av relse, hade att överlämna de ingivna bevisen till åiklagaren, vilken finge i första

som hand pröva deras giltighet och därefter bilda sig en mening, om rättegång för bulvanförhållande borde honom anställas eller icke.

Kommissionens föreliggande förslag.

Såsom det föregående inhämtas har den tanken framförts, att ett Ifrågasat av inskränkning effektivt sätt förekomma kringgåenden den beträffande bolag och

att av för styrelre-

föreningar gällande förbudslagstiftningen att utsträcka densamma

ledamöter vore och tjänste- omfatta även bolags styrelseledamöter och tjänstemän samt andra hos att män i bolag bolag anställda Samma tanke, i viss mån vunnit beaktanatt förvärva personer. som

norska har jämväl berörts lands- jordbruks-

de i den koncessionsliagstiftningen, av

fastighet. Widén i dennes här förut omförmälda undersökning verknin-

hövdingen om

den norrländska Det hade nämligen vid

garna av förbudslagstiftningen.

nämnda visat sig, det nästan uteslutande varit

tiden för undersökning att

sådana funktionärer, låtit använda sig såsom bulvaner för sina bolag. som till i undersökning icke föreslogs sådan utsträck-

Anledningen att sagda en

nämnts, har omtalats i den histo-

ning av förbudslagstiftningen, som ovan

riska översikten.

Mot lagstiftning har jordkommissionen redan i sitt i mars

en dylik

till uttalat sig. Det framhölls däri bland

1920 avgivna förslag bulvanlag

sådan lagstiftning icke kunde förväntas bliva synnerligen annat, -att en verksam, då för bolag den möjligheten alltid funnes öppen att såett

bulvan anlita stode i berörda ställning till bolaget. som person, som

Härutöver vill kommissionen framhålla följande. nu Det kan icke förnekas, att därest bolags styrelseledamöter och tjän-

stemän i rätt göra fastighetsförvärv underkastas samma in-

fråga om att skränkningar, gälla för bolag, möjligheten för bolag att för sina syf-

som temål anskaffa fullt bulvaner skulle ganska effektivt begränsas.

pålitliga

Även skulle söka sig bulvaner på andra om det får antagas, att bolagen

och således dylikt förbud icke skulle defihåll att bulvanköpen genom ett

det dock troligt, sådana köp skulle till nitivt upphöra, är mycket att

sitt antal minskas, eftersom bolagen icke kunde påräkna att i

betydligt

dem utanför stående erhålla lika villiga och lydiga medhjälpare personer för de hittills haft i sina funktionä-

bulvanköps genomförande, som egna

Genom kommissionens föreliggande förslag har dock berörda

rer. nu kommit i förändrat i det det föreslagits bestämmelser,

spörsmål läge, att

kontroll även å enskilda svenska medborgares förvärv genom som avse

byte eller gåva fast egendom. Dylikt förvärv medför nämligen, köp, av

såsom förut omförmälts, i regel förpliktelse för förvärvaren att på ett sta-

sätt bosätta sig på den förvärvade fastigheten. Skulle förvär-

digvarande

uraktlåta detta och kan han åt sig utverka tillstånd att det oakvaren innehava fastigheten, skall han inom viss tid avyttra dentat såsom ägare

den överexekutors försorg frånsälsamma, vid äventyr att eljest genom

honom. Det torde tydligt, att dessa bestämmelser bolagsjes vara genom

flertal fall betagas möjlighet att göra bulvanköp för sina

funktionärer i ett

Det låter sig för dem i regel icke göra att på

bolags räkning. nämligen sätt bosätta sig på bulvanköpt fastighet. Härtill kom-

ett stadigvarande en

det för mången torde såsom obillig stränghet att utan mer, att synas en

hänsyn till de i det särskilda fallet

föreliggande omständigheterna ställa

bolagsfunlctionärer under strängare bestämmelser än dem, som gälla för andra svenska medborgare. Och även om ett generellt förbud för bolagsfunktionärer att förvärva fast införes

egendom i lagen, återstår dock att

utforma lagstiftning, förhindrar,

en som att utlänningar samt enskilda svenska medborgare, icke äga tillstånd som att utan besitta förvärvad jordegendom, genom anlitande bulvan bereda sig

av möjlighet att förfoga över

sådan egendom. Av anförda skäl har

nu kommissionen ansett sig icke bö-

ra förorda lagstiftning omförmältl beskaffenhet. en av ovan

Vid förnyat övervägande de olika

av möjligheter, som kunna tänkas

ifrågakomma vid lösningen denna högst angelägna

av lagstiftningsfråga,

har kommissionen de böra

ansett principer följas, komma att här so1n nedan närmare

Begreppet Att åstadkomma uttömmande och för fall tillfredsställande bukzamkap. en varje

beskrivning på vad förstås med bulvanskap ifråga till

som om äganderätt

fast egendom är, såsom kommissionen redan i sitt

tidigare förslag fram-

hållit, synnerligen vanskligt. Vid kringgående de

av lagstadgade in-

skränkningarna i rätten att förvärva fast egendom torde allt efter om-

ständigheterna olika förfaringssätt komma till användning. Vanligast är

sålunda, att den, för vilken inskränkningen gäller, låter forannan genom mellt lagligt fång förvärva därvid

fastigheten, mellan den sistnämnde,

vilken i det allmänna språkbruket benämnes

bulvan, och hans uppdragsgi-

vare förutsättes, att den skall erhålla sådan faktisk förfogandesenare rätt över fastigheten, han till denna. som vore själv ägare Härvid torde .ofta tillgå så, att erhåller

nog uppdragsgivaren inteckningi fastigheten för

hela köpeskillingen eller till och med för

ännu högre belopp, varjämte han

försäkrar sig nyttjanderätt till vilken

om egendomen, rätt jämväl ofta

intecknas. Snarlikt detta fall är, att ett bolag, som på exekutiv auktion inropat en fastighet, skenöverlåtelse söker förhindra den

genom tvångs-

försäljning av fastigheten, vilken enligt 1906 års eller 1916 års lag efter

förloppet av tre år skulle hava följt, försåvitt tillstånd till innehavet dess-

förinnan vunnits. Fall torde heller hava varit sällsynta, vilka berörda i lagar blivit kringgångna på det sätt, att ägaren av en fastighet, utan att

Överlåtelsehandling upprättats, åtagit sig att fungera såsom bulvan för

någon koncessionspliktig, det vill säga tillerkänt denne ägares faktiska en förfoganderätt över fastigheten. I sådant fall torde bulvanen mången

gång för att giva transaktionen sken av att vara fullt rättsenlig lämna medkontrahenten arrendekontrakt rörande fastigheten. För nämnda förfaringssätt är det karakteristiskt, att uppdelnu en

ning äganderättens innehåll föreligger sålunda, att de i äganderätten

ingående rättsliga befogenheterna rätt att överlåta fastigheten och att

medgiva inteckning i densamma tillkomma bulvanen, under det att de

faktiska befogenheterna möjligheten att tillgodogöra sig fastighetens oli-

ka nyttigheter åtminstone i allt väsentligt förbehållits bulvanens huvud- I vad mån huvudmannen rättsligen kan gentemot bulvanen göra gälman. lande sistnämnda befogenheter, är här icke platsen att undersöka. Det är tillräckligt att konstatera, att bulvanen i regel står i sådant beroende till sin

huvudman, att han gör dennes befogenhet i fråga fastigheten

stridig. För att bulvanskap skall föreligga, torde det ingalunda nödvän-

vara digt, att huvudmannen i alla avseenden utövar ägares rådighet över fasen

tigheten. I många fall huvudmannen, för att bättre dölja bulvan-

torde

skapet, låta bulvanen själv i ett eller annat avseende förfoga över fastigheten. Ovanligt torde sålunda vara, att ett bolag, som vill tillgodogöra

sig skogsavkastningen på fastighet, låter bulvanen, för bolagets

en som

räkning inköpt fastigheten, bruka inägorna, vilka för bolaget äro min-

av dre intresse, medan utägorna förvaltas bolaget självt. Kommissionen av vill icke förneka, att det i dylika liksom i många andra fall ofta kan nog komma att ställa sig vanskligt att avgöra, huruvida bulvanskap föreligger, helst som huvudmannen säkerligen torde underlåta att fingerade genom

nyttjanderättskontrakt och andra handlingar försöka dölja sitt orättmätiga fastighetsinnehav, men denna omständighet torde ingalunda böra av- x

hålla från att i lagen medgiva möjlighet att beivra förfarandet.

Självfallet är visserligen, .att upplåtelse av en allenast begränsad rätt att förfoga över en fastighet åt någon, möjlighet att själv med ägan-

vars derätt förvärva eller besitta fastigheten är utesluten eller i allt fall oviss, icke i och för sig föranleder därtill, att bulvanskap skall föreligga. anses Genom en sådan till tiden och ofta även på annat sätt begränsad rått att nyttja fastighet kan den, fått rätten åt sig upplåten, icke anses en som hava erhållit ett sådant faktiskt herravälde över fastigheten, att han må betraktas såsom verklig ägare till densamma. Enligt kommissionens mening bör dock ett till försvar mot förmodat bulvanskap åberopat arrendekontrakt eller skogsavverkningskontrakt icke utan vidare föranleda därtill, att bulvanskap antages icke föreligga. Liksom eljest i privaträtten

kan kontrahenternas benämning det mellan dem bestående rättsegen av förhållandet givetvis icke tillmätas avgörande betydelse. Det är rättsför-

hållandets faktiska innebörd, varpå det kommer För den händelse an. alltså, att någon till sitt fredande mot påstått bulvanskap hänvisar till mellan ett

kontrahenterna upprättat nyttjanderättskontrakt det eller det

av ena andra slaget, bör vederbörande icke

utredningsmyndighet utan vidare taga

uppgiften för god utan, därest anledning likväl är

att antaga bulvanskap,

undersöka den närmare beskaffenheten och

omfånget av det förfogande

över fastigheten, faktiskt utövas huvudmannen i det förmodade som av bulvanskapet, liksom ock de omständigheter, varunder avtalet tillkommit.

Befinnes det därvid, att huvudmannen, han nominellt betecknats trots att allenast såsom vanlig arrendator eller innehavare med

av avverkningsrätt,

avseende å fastigheten eller del den utövar befogenheter, i allmänav na som

het icke plåga tillkomma dylika stärkas givetvis skänyttjanderättshavare,

len för ett antagande, det mellan kontrahenterna avtalet alle-

att upprättade

nast tillkommit för skenets skull och i ändamål att dölja den dem emellan i

verkligheten slutna överenskommelsen. I fråga skogsavverkningsav-

tal vill kommissionen fästa uppmärksamheten särskilt därpå, då sådana

att

lagligen icke äga giltighetrför än fem år,

mer ett ständigt förnyande av dy-

likt avtal och vidare ställande under "avver-

ett av avverkningsområdet

karens" tillsyn och vård i hänseende eller dess upptagande i hus-

skogligt

hållningsplan tillsammans med "avverkaren" eljest tillhörig skogsmark gi-

vetvis äro omständigheter, i det särskilda fallet kunna starkt indicera som

bulvanskap.

De synpunkter, för vilka redogjorts, hava föranlett kommissionen nu

att i förslaget bestämma begreppet bulvanskap sålunda, bulvanskap

att skall föreligga, då någon, icke äger tillstånd eller särskilt anses som att utan godkännande förvärva fastighet, eller ock någon, som i händelse förav värv av fastighet icke ägt att utan därå eller särskilt tillstånd

bosättning

besitta densamma, med begivande den, framstår såsom

av som rättsligen

ägare till fastigheten, råder över densamma eller del därav såsom han vore ägare till fastigheten. Kommissionen hoppas att härmed hava att på ett så exakt sätt möjligt karakteriserat de förhållanden, utmärsom som ka, när bulvanskap skall föreligga. För övrigt förutsätter komanses missionen, att vid tillämpningen förslagets bulvanbestämmelser dessas av anda och sociala syftning städse komma att stå klart för domaren, så att

han icke av något, med hänsyn till ett föreliggande fall, till äventyrs oklart

uttryck föranledes att låta lagens bokstav gälla för eller annat än

mera avsett varit.

Enligt 1906 och 1916 årens lagar är ett fång, för giltighet kräver

som tillstånd, ogillt, därest tillstånd inom viss tid icke sökes eller därest inom sådan tid sökt tillstånd icke beviljas. Kommissionen har inhämtat, att detta stadgande i icke så få fall åsidosatts på det sätt, att förvärvaren, ehuru hans fång varit att såsom ogillt, behållit fastigheten och för-

anse fogat över densamma såsom han ägare till densamma. Hurusom

vore

man såväl inom riksdagen som hos Kungl. Maj haft sin uppmärksamhet riktad på dylika förfaranden, omnämnes i den speciella motiveringen

vid 6 Några medel att förhindra dem lagstiftningen dock hit-

synes

tills icke hava ställt till förfogande. Enligt föreliggande förslag äro de

att anse såsom bulvanskap.

Ett flertal myndigheter hava i sina yttranden över de tidigare lagför- K riønmali-

slagen i förevarande ämne såsom effektivt medel bulvanförvärven sering av

mot

bulvanskap.

förordat ett strafförfarande, åtföljt eventuellt fastighetens tvångsför-

av säljning. Konstaterades bulvanskap, skulle såväl bulvanen hans hu--

som vudman dömas till Ur legislativ synpunkt torde intet hinder ,fö-

ansvar. religga att med straff belägga ett sådant förfarande, ett kringgåen-

som de av gällande lagar användande bulvan innebär. Otvivelak-

genom av

tigt skulle härigenom de bestämmelser, uppställas för att förhindra

som ett sådant kringgående, avsevärt vinna i effektixritet.

Förnekas kan ej, att därest straff hotar dem, inlåta sig på bul-

som vanskap, detta skall verka avhållande än påföljden ett bulvan-

mera om av förvärv endast är den, att kontrahenterna tvingas avhända sig den fas-

att tighet, förvärvats. Härtill kommer den moraliska verkan,

som som en kriminalisering handling alltid innebär, i det att handlingen i det all-

av en männa rättsmedvetandet därigenom ytterligare fastslås såsom otillåten och rättsstridig. Verkan härav bör underskattas. Ingen lär väl förvärva en fastighet genom bulvan utan att han har förtroende för dennes pålitlighet. Växer det fast i det allmänna medvetandet, att det är

nu en brottslig ,handling att vid förvärv av fastighet låta använda .sig såsom bulvan åt någon, som icke utan tillstånd eller särskild prövning äger förvärva densamma, kommer det sannolikt att möta avsevärda svårigheter att för genomförande av bulvanköp anskaffa pålitlig bulvan. Personer, äro

som måna sitt anseende, torde säkerligen icke komma att låta använda sig

om för sådant ändamål.

De skål för kriminalisering bulvanskap, sålunda anförts,

en av som har kommissionen funnit så tungt vägande, att kommissionen vid

vara närmare övervägande saken funnit sig böra förorda sådan anord-

av en ning. Härvid uppstår dock den frågan, huruvida straffbarheten bör anknytas enbart till den överenskommelse i och för sig, uttrycklig eller tyst,

få hava ingått med varandra grundande ett bulsom parterna anses om av vanskap. Givetvis finnes det, teoretiskt sett, intet hinder för att straffbe-

lägga själva överenskommelsen, det torde näppeligen kunna påvisas

men

några omständigheter, kräva så långt gående kriminalisering. En-

som en ligt kommissionens tanke bör för den skull, därest bulvanskap i fråga

till fast egendom skall kriminaliseras, straffbarheten in-

om äganderätt träda först då praktiskt genomföra bulvanskapet, d. i och

parterna v. s. med det bulvanens huvudman börjar utöva ägares rådighet över

att en den fastighet, är föremål för bulvanskapet.

som

I enlighet med vad sålunda anförts har kommissionen i förslaget upp-

bestämmelse därom, att därest det i förslaget stadgade förbudet mot

tagit

bulvanskap överträdes, såväl bulvanen dennes huvudman skola vara

som hemfallna till

ansvar.

Från denna regel har dock i fråga om bulvanskap, som uppkommit innan den föreslagna lagen träder i kraft, självklara skäl så till vida

av måst göras undantag, att för upplösning sådant bulvanskap lämnats en

av viss frist samt att åtal icke må anhängiggöras med mindre bulvanskapet

fortfar efter utgången denna frist.

Upplösning är, bulvanskap konstateras föreligga, detta måste

Uppenbart att därest

av bulvan- I överensstämmelse med den stånd-

på något sätt bringas att upphöra.

skap. punkt, kommissionen i sitt tidigare förslag intagit, kommissionen det

anser

vikt, att beredes parterna att i första hand"

vara av synnerlig möjlighet medverka till bulvanskapets upplösning. Särskilt ur fastighetskresjälva ditens synpunkt måste det angeläget, att de för inteckningshavama

anses alltid betungande och med risker förenade tvångsförsäljningarna så mycs ket undvikas. Skulle emellertid dylik medverkan utebliva, bör

som möjligt uppenbarligen bulvanskapet genom offentlig myndighets försorg bringas

Förslaget innehåller för d-en skull bestämmelse, att därest bul-

att upphöra.

vanskap konstateras föreligga, det skall åläggas bulvanen vid äventyr av

därest denna ef-

tvångsförsäljning att själv avyttra fastigheten samt att,

viss tid icke blivit avyttrad, överexekutor skall föran-

ter förloppet av

stalta densammans försäljning i exekutiv ordning.

Enligt kommissionens tidigare förslag skulle det åligga allmän åkla- Tillsyn å

föra talan huruvida Såsom agents

gare att om prövning, bulvanskap förelåge.

efterlevnad. redan förut är nämnt, framhöll hr Lindhagen i sin vid kommissionens un-

der år 1920 avgivna förslag till bulvanlag fogade reservation, att en dylik

anordning icke komme att befordra lagens effektivitet, alldenstund de allmänna åklagarna på grund sin stora arbetsbörda saknade tid och

materiella utvägar för nödiga undersökningar. Då lagrådet under år

hade att granska kommissionens i det föregående omförmälda för- 1920

slag till provisorisk förbudslag för södra och mellersta Sverige jämte hr Lindhagens därvid fogade förslag till koncessionslag för -enskilda, uttalade

två ledamöter, att allt beaktande borde skänkas åt synpunkten, att genomförandet bulvanlagstiftning icke anförtroddes enbart åt de lägre

av en

åklagaremyndigheterna. Även vissa de myndigheter, yttrat sig

av som över kommissionens tidigare förslag, hava framhållit enahanda synpunkt.

Vid utarbetandet förevarande förslag har kommissionen ansett sig

av böra taga hänsyn till vad sålunda från. flera håll anmärkts och i förslaget upptagit bestämmelse därom, att närmaste tillsyn å lagens efterlevnad skall tillkomma Konungens befallningshavande, har att verkställa ut-

som

redning angående inom länet förekommande bulvanskap i fråga ägan-

om derätt till fast egendom. För att underlätta denna tillsyn har därjämte stadgats skyldighet för vissa myndigheter, som på grund av sin verksam-

het få anses besitta god kunskap om fastighetsförhållandena,inom orten,

att då de hava anledning förmoda förefintligheten bulvanskap, därom

göra anmälan hos befallningshavanden. Sådan skyldighet har, förutom för allmänne åklagaren, stadgats för mantalsskrivningsförråttare, kommunalnämnd, jordbrukskommission, skogsvårdsstyrelse och skogsvårds-

kommitté ävensom, där skogsvårdsstyrelse icke finnes, vederbörande jägmästare. Finner befallningshavanden på grund inkommen anmälan

av eller eljest giltiga skäl föreligga, skall han förordna anställande ta-

om av lan mot vederbörande samt uppdraga åt åklagare att vid domstolen i

orten anhängiggöra och utföra sådan talan. Från det tidigare förslaget har bibehållits bestämmelse därom, att allmän åklagare äger att jämväl utan särskilt förordnande föra talan angående bulvanskap.

Prövningen frågan, huruvida bulvanskap föreligger, har ansetts onstole-

av K böra tillkomma domstol. Härutinnan överensstämmer förevarande förslag randet av

bulvanskap med det kommissionen tidigare avgivna. I sin reservation till sistnämn- .

da förslag framhöll hr Lindhagen, att bulvanlagen därigenom, att pröv-

ningen frågan bulvanskaps förefintlighet från början lades på dom-

av om stolarna, skulle bliva mindre effektiv, i det att domstolarna sannolikt i

regel skulle komma att fordra full bevisning för att bulvanens huvudman

i utövning allt eller det mesta vad till äganderätten väsentligen

vore av av hörd-e. Reservanten förordade därför, att prövningen i första hand skulle

anförtros åt Konungens befallningshavande. Vore part missnöjd med den-

myndighets beslut, stode det honom öppet att inom viss tid instämma na saken till domstol.

Vid omförmälda granskning inom lagrådet anfördes rörande

nyss nu behandlade spörsmål två ledamöter följande: "Olikheten ifråga

av om

den myndighet, åt vilken prövningen anförtros, är säkerligen sken-

mera bar än verklig, i det att, då reservantens förslag medger talan vid domstol mot den administrativa myndighetens beslut, sådan talan väl oftast kommer att föras. Reservantens farhåga att majoritetsförslaget i sin tilllämpning skall visa sig mindre effektivt än det andra synes obefogad. Det kan väl antagas, att så långt med objektiv rättvisa är förenligt blivan-

en de lag med ändamål att utrota bulvanvåsendet kommer att handhavas i den

anda, som besjälat lagstiftaren."

Till vad sålunda inom lagrådet anförts får kommissionen uttala sin anslutning, varjämte kommissionen vill framhålla följande. Då det i mål förevarande beskaffenhet väl i regel torde bliva erforderligt att

av föra ganska omfattande bevisning och jåmväl upptaga vittnesmål, vill

det målet lämpligast bör handläggas vid domstol. Visserligen

synas som om

sådan anordning tänkbar, att åt den administrativa prövningsmynvore en digheten medgåves rätt att i fall behov förordna vittnesförhörs an-

av om ställande vid domstol, följden härav skulle endast bliva, att avgöran-

men det onödigtvis förhalades. Då härtill kommer, att i förevarande förslag, i motsats till hr Lindhagens, bulvanskapet blivit kriminaliserat, torde det

näppeligen kunna ifrågasättas, att myndighet än domstol skall

annan fastställa, huruvida bulvanskap i det särskilda fallet föreligger eller På grund härav har kommissionen ansett sig böra i denna del frångå

sitt tidigare förslag.

Det kan utan tvivel antagas, att betydande svårigheter i många fall komma att möta, då det gäller att leda tillvaron ett bulvanskap i bevis.

av Därest bulvanlag blir antagen, komma nämligen helt visst de, som

en framdeles vilja begagna sig bulvan för att åtkomma viss fastighet,

av att iakttaga den största varsamhet och på allt sätt söka dölja sitt förfarande. Med öppen blick härför hava också, såsom i det föregående när-

omförmälts, flera de myndigheter, yttrat sig över kommissiomare av som

tidigare förslag, förordat processuella förfaranden, skulle för nens som åklagaren underlätta bevisskyldigheten angående förhandenvaron av bulvanskap. Med hänsyn till den av kommissionen förordade kriminaliseringen bulvanskap har kommissionen ansett sig icke kunna i vidare

av mån beakta de härutinnan förordade åtgärderna än att kommissionen upptagit bestämmelse därom, att domstol äger förelägga svarande att för

granskning förete de räkenskapsböcker och andra handlingar, som han ve-

terligen innehar och kunna tjäna till upplysning i målet. Det är att

som

hoppas, att lagens effektivitet härigenom skall i ringa grad främjas.

De flesta rättssubjekt, som kunna antagas vilja till sin förmån stifta bulvanskap, äro väl i regel bokföringsskyldiga eller hava i allt fall något slags bokföring, och böckerna måste i många fall antagas innehålla för konstaterandet bulvanskap värdefulla upplysningar.

Om förbud i vissa fall mot

avverkning av skog

och bortförande av stråfoder.

Såsom i det föregående omförmälts blir utlännings eller svenskt

en ett bolags eller svensk förenings förvärv

en ekonomisk av jordbruksfastighet

i regel giltigt först i och med det att Konungens tillstånd till förvärvet

erhålles. Har ett rättssubjekt nämnd beskaffenhet på exekutiv auk-

av nu tion inropat jordbruksfastighet, är förvärvet dock i och för sig

en självt

giltigt, men inroparen måste, därest han vill behålla fastigheten, söka Konungens tillstånd därtill. Det kan enligt kommissionens mening icke

vara riktigt att låta den, vilken sålunda för förvärvs giltighet behöver tillstånd, redan innan tillstånd erhållits inträda i det fulla utövandet

av en ägares alla befogenheter beträffande den förvärvade fastigheten. Så är dock för närvarande händelsen i fråga förvärv, på vilka lagarna

om av

1906 och 1916 äro tillämpliga, och är härigenom möjlighet lämnad öppen

för en förvärvare, kanske icke har någon utsikt att få sitt förvärv

som

godkänt, att tillgodogöra sig de tillgångar på fastighet, äro

en som mera lätt realiserbara. För att förebygga detta har i förslaget upptagits bestämmelse därom, att utlänning eller svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening, på förvärv fast egendom den föreslagna lagen skall till-

vars av lämpas, icke äger att å förvärvad fastighet avverka skog annorledes än för fastighetens oundgängliga husbehov eller att därifrån bortföra stråfoder, förrän förvärvaren erhållit tillstånd till förvärvet eller, därest detta skett inrop på exekutiv auktion, förvärvaren vunnit rätt behålla

genom att

fastigheten. Bryter någon häremot, straffes han med böter, varjämte

avverkat virke och bortfört stråfoder skall tagas i och dömas för-

beslag

brutet.

I fråga svensk medborgares förvärv jordbruksfastighet

om av genom köp, byte eller gåva stadgar förslaget, att förvärvaren är pliktig att på ett

stadigvarande sätt bosätta sig på fastigheten och att under tid fem

en av år bosatt därstädes. Vill förvärvare utan iakttaga vad sålunda

vara att är .stadgat behålla förvärvad fastighet, må det icke ske utan tillstånd

av Konungens befallningshavande. Omsorgen lagbestämmelsernas

om effektivitet kräver med nödvändighet jämväl i dessa fall, för-

att värvare, som brister i vad honom beträffande bosättning på förvärvad fastighet åligger, under den tid sådant äger icke tillerkännes den

rum

fulla förfoganderätten över fastigheten. Eljest skulle för

en person, som

ville förvärva jordbruksfastighet allenast i syfte att tillgodogöra denen sig nas tillgångar i skog och stråfoder, betydande möjligheter sig att, utan

yppa

bosättning på fastigheten, förverkliga sitt syftemål. En förvärvare,

som

hade för avsikt att bosätta sig på honom förvärvad fastighet och

en av

heller hade någon utsikt att erhålla tillstånd att utan bosättning besitta fastigheten, skulle mången gång, intill dess frågan tillstånd slutbehand-

om lats, erhålla tillräckligt lång tid att realisera fastighetens nämnda till-

en gångar. Olägenheterna i nämnda hänseende skulle, såsom redan i det

nu föregående nämnts, bliva ännu större, därest förslaget i stället för bosätt-

ningsskyldighet stadgade allenast skyldighet till mantalsskrivning. På

grund av det anförda har kommissionen funnit det oundgängligen nödvändigt att i förslaget upptaga bestämmelse därom, att den, enligt försla-

som get är pliktig att bosätta sig på förvärvad fastighet, icke äger att därå

avverka skog annorledes än för fastighetens oundgängliga husbehov eller därifrån bortföra stråfoder, förrän han fullgjort vad honom sålunda ålig-

överträdelse detta medför enahanda i fö-

ger. av stadgande påföljd som

regående stycke sagts.

Kommissionen har icke förbisett, att sistnämnda stadgande kan

vara

till olägenhet för förvärvare, har för avsikt utnyttja sin fastig-

som att het i spekulationssyfte. Sådan kommer dock

olägenhet att föreligga en-

dast för den köpare, vilken uppskjuter sin bosättning på förvärvad fastighet till någon tid efter tillträdet. Då köpare, tillhör den jordbrukan-

som de befolkningen, väl i regel genast vid tillträdet bosätter på förvärvad

sig fastighet, torde följaktligen sagda olägenhet icke böra tilläggas alltför

stor betydelse. Förslaget har för övrigt utformats så, att befallningsha-

vanden äger, när skäl därtill äro, på ansökan medgiva undantag från stad-

gandets tillämpning.

I och med att enskild köp, byte eller gåva förvär-

person, som genom

vat en jordbruksfastighet, bosätter sig på fastigheten eller befallnings-

av havanden erhåller tillstånd att utan bosättning besitta densamma, upphör

nu omförmälda inskränkning i hans rätt att förfoga över Av-

fastigheten.

flyttar han under den femårsperiod, då han enligt förslaget år pliktigvatt

vara bosatt på fastigheten, och erhåller han icke tillstånd det oaktat beatt

sitta densamma, bör givetvis inskränkning i hans

samma förfoganderätt

ånyo inträda. I annat fall skulle lagen med lätthet kun-

uppenbarligen stor

na kringgås, och det kunde befaras, att den, besittning icke lagvars vore enlig, skulle under den tid, han ännu ägde att förfoga över i

fastigheten, största möjliga omfattning tillgodogöra sig dennas tillgångar i och skog

stråfoder. Förbudet mot att i berörda hänseenden utnyttja bör

fastigheten

dock i detta fall icke inträda omedelbart på grund lagens blotta stadav gande, utan har kommissionen funnit det lämpligast att förbud särskilt

meddelas den befallningshavande eller den domstol, hos vilken ärendet av angående fastighetsägarens rätt att fortfarande besitta sin fastighet är

anhängigt. Samma myndigheter äga ock, när skäl därtill visas, återkalla

meddelat förbud. Påföljderna för överträdelse med-

av ett av myndighet

delat förbud bliva desamma, stadgats beträffande överträdelse de som av här ovan omförmälda på grund laa hänseenden utnyttja fastigheten bör av buden.

Vad i nästföregående stycke anförts äger givetvis även i

tillämpning

det fall, att förfarande inledes i anledning förmodat röran-

av bulvanskap

de äganderätt till fastighet. måste i sådant fall

Självfallet tillses, att den

för bulvanskap utsatta fastigheten icke blir föremål för utplundring sina

på tillgångar i skog och stråfoder. Här bör givetvis finnas möjlighet

att med största snabbhet ingripa vederbörande. mot Det har satts i fråga, huruvida icke den i denna avdelning omhandla-

de inskränkningen i ägares rätt att förfoga över sin borde

en fastighet

utvidgas till att omfatta även andra tillgångar på j ordbruksfastighet än en

skog och stråfoder, såsom torvmossar, kalk- och stenbrott, och ler-

grustag och andra liknande områden. Då dylika områden i och för icke äro

sig

underkastade förslagets bestämmelser rörande enskilda personers förvärv, har det synts mindre egentligt att låta begränsningen i

ägarens förfogan-

derätt över sin fastighet omfatta jämväl dessa områden. För har

övrigt

erfarenheten icke givit vid handen, att de missbruk

av jordäganderätten, som förekommit vid spekulanters och jobbares förvärv jordbruksfa-

stigheter, varit riktade på ett otillbörligt utnyttjande de omnämnda

nyttigheterna.

Kommissionen har haft under behandling jämväl den huru-

frågan,

vida i förslaget borde intagas bestämmelse därom, den besitter faatt som

i strid med lagens bestämmelser icke får förfara så, att jord och

stighet

försämras, eller från fastigheten bortföra för dess brukande

åbyggnader

Någon vanskötsel fastighets jordbruk i den om-

behövlig åbyggnad. av en

fattning, det kan hava någon avsevärd betydelse för fastighetens

att mera jordbruksvärde, torde näppeligen kunna äga under den korta tid, var-

rum

det i regel kan bliva fråga i fall förevarande art. Det ligger för om av

i välförstådda intresse att vidmakthålla sitt jordbruk

övrigt ägarens eget

och väl underhålla sina åbyggnader. Uraktlåter han något härutinnan,

länder det honom till i ekonomiskt hänseende, i det att vid fa-

själv men

stighetens eventuella lägre köpeskilling erhålles än eljest kun-

försäljning

Att fastighetsägare skulle kunna uppnå ett för sig gynn-

nat påräknas. en

resultat, ,han ned sina åbyggnader och sålde dem särsammare om reve skilt för han läte dem gå i försäljning med själva fastigheten, får

sig än om väl så sällsynt undantagsfall från vad med stor

antagas utgöra ett som sannolikhet kan allmän regel, att det icke bör föranleda något

anses vara

till bestämmelser. Dessa hava tagit sikte alle-

tillägg nu ifrågavarande

de skog och stråfoder, i fråga vilka det med fog

nast på nyttigheter, om

kan de i fall förevarande beskaffenhet oftast skola bliva

förmodas, att av

föremål för snabbare realisation.

Nu behandlade bestämmelser förbud avverkning skog och

om mot av bortförande stråfoder hava, såsom det anförda torde framgå, icke

av av tillkommit direkt i eller för att förebygga vanhävd av

skogsvårdande syfte

Tankegången har endast varit den, att den jordägare,

jordbruksfastighet.

vilkens icke de i lagen uppställda fordringarna, icke

besittning uppfyller

skall hava tillfälle från lösgöra och realisera de lätt

att fastigheten mera

värdena, sådan jordägare kan det ganska sannolikt

frånskiljbara ty om en han förvärvat fastigheten huvudsakligen i spekulationssyfte.

antagas, att Av det torde ock framgå, bestämmelserna hava sin plats just i

sagda att

föreliggande lag och icke i skogsvårds- eller vanhävdslagstiftningen.

Speciell motivering.

Denna paragraf innehåller huvudregeln angående utlänningars för-

värv fast egendom här i riket. Utlänningar, varmed alla slag av avses av utländska rättssubjekt, få icke utan Konungen givet tillstånd förvärva av sådan egendom. Från denna regel göres beträffande utländsk enskild

medborgare undantag i fråga om förvärv bodelning, giftorätt eller

genom eller testamente, då testamentstagaren är närmaste arvinge till arv genom

testamentsgivaren.

I fråga förvärv, sker testamente, innebär förslaget i om som genom viss mån ett avsteg från vad gäller enligt lagen den maj 1916 nu 30 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller eller gruva aktier i vissa bolag. Härutinnan vill kommissionen erinra följande. om Enligt kungörelsen den 3 oktober 1829 angående de villkor, varunder utländska män kunde förvärva och besitta fast egendom här i riket, voro av utlänningar gjorda förvärv utan undantag underkastade koncessions-

plikt. Även det förslag, låg till grund för 1916 års be-

som lag, upptog stämmelse därom, att utlännings förvärv fast egendom här i riket av genom testamente skulle för sin giltighet kräva koncession. Från koncessionsplikt undantogs däremot förvärv, skedde vilket undansom genom arv, tag motiverades därmed, att starka billighetsskäl syntes tala därför samt att någon större ri-sk torde förbunden med ett sådant undantag. vara

Vid granskning lagförslaget anmärkte lagrådet, att de skäl, föran-

av som

lett, att arv undantagits från de föreslagna inskränkningarna i rätten att

förvärva egendom, även torde gälla i fråga giftorätt och testamente. om

Lagrådet hemställde därför, att från koncessionsplikt måtte undantagas

jämväl sistnämnda fång, i enlighet varmed proposition avläts till riksda4 gen och denna godkändes. av Däremot stadgar lagen den maj 1906 angående förbud i vissa fall 4 för bola-g och förening att förvärva fast egendom koncessionsplikt för

bolag och förening vid förvärv, ske på grund testamente. Otvi-

som av vel-aktigt skulle också, därest dylika fång lämnades koncessionsfria, viss möjlighet att kringgå lagen öppnas. I betraktande härav har kommissionen vid inarbetandet i förslaget 1916 års lag icke ansett sig böra i frå-

av ga om förvärv genom testamente frångå den grundsats, varpå 1906 års lag vilar. Då förvärv genom arv lämnats koncessionsfria, har det lik-

väl synts kommissionen följdriktigast att från koncessionsplikt undantaga

förvärv testamente, då testamentstagaren är lagligen arvsberätti-

genom gad efter testator.

I likhet med vad för närvarande gäller äger utlänning utan hinder

av vad i denna paragraf stadgas inropa fastighet å exekutiv auktion. Han får dock någon längre tid behålla fastigheten utan -att Konungen lämnar tillstånd därtill. Bestämmelser härom äro införda i 9-11 §§.

Slutligen har i förevarande paragraf till förebyggande osäk-erhet

angående lagens tolkning upptagits bestämmelse, överensstämmande med kungl. förklaringen den 15 mars 1918. Lagen äger sålunda tillämpning ä förvärv, sker omedelbart på grund stadgande i lag eller jämlikt

som av

Konungens medgivande till expropriation. Sagda förklaring vis-

avser

serligen allen-ast 1906 års lag, men vad i förklaringen utsagts torde jämväl äga giltighet ifråga tolkningen 1916 års lag. I överensstämmelse

om av med förklaringen förslaget icke blott förvärv, ske under tillämp-

avser som

ning av bestämmelserna expropriation, utan jämväl varje frivillig över-

om enskommelse om förvärv mark, i meddelat expropriationstillständ

av som avses.

Denna paragraf motsvarar 17 § i 1916 års lag, såvitt däri för-

avses värv av fast egendom.

3§-

Denna paragraf innehåller huvudregeln ifråga förvärv, gö-

om som

ras av svenska juridiska personer. Handelsbolag, aktiebolag och ekono-

miska föreningar äga i allmänhet icke utan Konungens tillstånd förvärva fast egendom. Skälen för denna bestämmelse hava närmare angivits i de allmänna motiven. Andra juridiska personer äga -att utan tillstånd göra fas-

tighetsförvärv. Detta gäller först och främst alla juridiska med

personer offentligrättslig karaktär såsom staten, landsting, kommuner och allmänna inrättningar samt vidare hushållningssällskap och stiftelser. Ej heller

ideella föreningar inbegripas under koncessionsplikten. Härutinnan

s. överensstämmer förslaget med 1916 års lag, innebär avvikelse från

men en vad för närvarande gäller enligt I9o6 års lag.

Såsom i den historiska översikten framhållits, avsåg sistnämnda lag

i sitt ursprungliga skick allenast bolag och ekonomiska föreningar. Att la-

sedermera ändrades till att jämväl ideella föreningar, synes snagen avse

hava berott på förbiseende än på något ådagalagt behov. Och då förrare budslagen år provisoriskt utsträcktes att gälla även för södra och mel-

ideella från lagens tillämpning i lersta Sverige, undantogos föreningar

dessa delar landet. Såvitt erfarenheten givit vid handen, göra ideella

föreningar ytterst sällan några inera betydande förvärv av jordbruksfas-

och i de fall, då förvärv sker, torde några missförhållanden i de

tigheter,

avseenden, vilka förevarande förslag att förebygga, näppeligen före-

avser komma. I betraktande härav har kommissionen icke ansett nödigt att

koncessionsplikt ifråga fastighetsförvärv, göras sådana

stadga om som av

föreningar.

Enkla bolag äro enligt svensk rätt juridiska personer. De fastig-

hetsförvärv, göras i sådana sammanslutningars namn, äro följaktli-

som

underkastade enahanda regler, gälla då två eller flera fysiska pergen som

samfällt förvärva fastighet. soner

Från regeln koncessionsplikt ifråga fastighetsförvärv, som gö-

om om

och ekonomiska föreningar, hava gjorts del un-dantag. Så-

ras av bolag en lunda hava, i likhet med vad skett i undantagits förvärv, ske

som 1 som

omedelbart på grund stadgande i lag eller jämlikt Konungens medgi-

av vande till expropriation. Vidare hava i likhet med vad för närvarande gäller

enligt lagarna åren I9o6 och 1916 från lagens tillämpning undantagits

av förvärv, göras sparbanker, solidariska bankbolag och bankaktiebo-

som av

Beträffande fastighetsförvärv, göras nämnda sammanslutlag. som av

finnas inskränkande bestämmelser stadgade i andra lagar, och

ningar,

dessa hava kommissionen betryggande även social synpunkt.

synts vara ur

beträffande sparbanker: lag den juli 1892, § och beträffande Se 29 14,

lnmkbolag: lag den juni 191 46 och 162. I fråga om fastighets-

förvärv, göras bolag och föreningar, vilka driva försäkringsrörel-

som av

förekomma däremot i lag några inskränkande bestämmelser. Nåse,

skäl såsom skett i är-en I9o6 och 1916, undan-

got vägande att, lagarna av

taga jämväl sådana förvärv, har kommissionen icke ansett föreligga.

Vidare hava vissa undantag, äro betingade beskaffen-

gjorts som av

heten den fasta egendom, förvärvet Härom avhandlas i 4 och

av avser. 5 §§-

Slutligen har kommissionen, i likhet med vad för närvarande gäller enligt lagarna åren 1906 och 1916, ansett sig böra uppställa särskilda

av regler för förvärv, göras inrop å exekutiv auktion. Därom för-

som genom mäles i 9-11 §§.

Den synpunkt, kommissionen närmast haft att beakta, nämligen

som

bevarande i den jordbruksidkande befolkningens hand, kräver icke,

jordens

att konces-sionsplikt stadgas för bolag och föreningar vid förvärv av alla

slag fast egendom. Ur nämnda synpunkt torde intet hinder möta för

bolag och föreningar att förvärva fastighet inom det till bebyggande plan-

lagda området i stad eller å ort på landet, där den för städerna gällande

ordning för bebyggande skall iakttagas. Detsamma gäller hus, tomt och npplagsplats, ändock att sådan fastighet är belägen utanför område, som

sagts. Fast egendom omförmäld beskaffenhet är heller ennyss av nu ligt 1906 års lagunderkastad förvärvsförbud. Denna lag går till och med något längre, i det att den över huvud taget icke äger tillämpning på fas-

i stad, eller å ort, där den för städerna gällande ord-

tighet köping annan

ning för bebyggande skall iakttagas. Bolag och föreningar äga sålunda

att inom berörda orter utan tillstånd förvärva även jordbruksfastigh-eter.

Anledning dock föreligga att i fråga jordbruksfastighet låta

synes om olika regler gälla, allt efter fastigheten är belägen inom stad eller

som därmed likställt samhälle eller på landsbygden." På grund härav och med

hänsyn därtill, att de på tid verkställda inkorporeringarna av

genom senare lantkommuner vissa städer omfatta betydande jordbruksarealer,

numera har kommissionen ansett förevarande undantag från lagens tillämpningsområde böra erhålla snävare begränsning. Därvid synes det riktigast

en att, på sätt skedde i lagarna den 28 juni 1918 och den 6 juni 1919 om

som inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom, undantaga allenast fastigheter inom område, är planlagt för bebyggande, och

som bestämmelsen har avfattats i enlighet härmed. i

Enligt 1906 års lag äro förvärv stenbrott, grns- och lertag, torv-

vattenfall, och andra dylika lägenheter undantagna från för-

inossar, fisken värvsförbudet. Detta motiverades norrlandskommittén därmed, att i

av nämnda fall jorden kunde användas till ojämförligt mycket större nytta än såsom beståndsdel ett jordbruk och att den jordvidd, erfordra-

av som des, så obetydlig, att dess avstående föga kännbart för jordbru-

vore vore

ket. Vad kommittén sålunda anfört kommissionen fortfarande anser äga giltighet. Vad beträffar torvmossar och vattenfall kan det

visserligen

ifrågasättas, huruvida icke förvärv dylika borde under-

av nyttigheter

kastas någon form kontroll från det allmännas sida. Erfarenheten har av nämligen visat, att sådana fastigheter sällan hava varit föremål för spekulation. Kommissionen har dock, med till

hänsyn omfattningen av sitt

uppdrag, icke ansett sig böra närmare ingå på denna

fråga.

För det sociala syftet med förevarande är det

lagstiftning givetvis obehövligt att stadga koncessionsplikt beträffande förvärv järnväg och

frälseränta. Med järnväg naturligtvis allenast järnvägsfastighet i

avses

teknisk mening, sådan fastighet, stadgas i

v. s. varom förordningen

den 15 oktober 1880 innefattande särskilda föreskrifter

angående lagfart,

inteckning och utmätning järnväg, så ock i fråga av om förvaltning av

järnväg under konkurs.

Då kommissionen ansett lämpligt att i förevarande förslag inarbeta

1916 års lags bestämmelser, i vad dessa fast egendom, har konces-

avse sionsplikt dock måst stadgas även vid förvärv egendom angivet av av ovan

slag, när det nämligen varit erforderligt den synpunkt, till

ur som ligger

grund för sagda lag. Fast egendom omförmäld beskaffenhet får

av ovan följaktligen utan Konungens tillstånd förvärvas allenast därest sådan fara för utländskt inflytande, års vill icke förefin-

som 1916 lag förebygga,

nes. Detta gäller beträffande handelsbolag, vari icke finnes utländsk bo-

lagsman, aktiebolag, vars aktiebrev äro ställda till viss och boman vars lagsordning innehåller förbehåll, somi § sagda lag närmare omförmä- 2 av

les, aktiebola-g, som i 14 § lag, järnkontoret, försäk-

avses av samma

ringsbolag, isjukkassor, understödsföreningar och andra försäkringsför-

eningar, aktiebolag och föreningar, erhållit lån från statens som egnahemslånefond samt kooperativa föreningar. Nämnda och för-

s. bolag

eningar äro alltså enligt förslaget liksom enligt 1916 års lag berättigade

att utan Konungens tillstånd förvärva fast egendom, finnes som vara av omförmäld beskaffenhet. Bestämmelse härom innehålles i förevaovan

rande paragraf.

1916 års lag äger icke tillämpning på fastighetsförvärv, göras

som av sparbanker, solidariska bankbolag och bankaktiebolag. Såsom under § 3 härovan omförmälts, äro sådana fastighetsförvärv heller underkastade

den föreslagna lagens tillämpning.

I fråga om andra svenska bolag och föreningar än nämnts stadnu

gar 1916 års lag, att de utan Konungens tillstånd äga förvärva allenast

hus, tomt, upplagsplats, mindre stenbrott, mindre eller min-

grus- lertag,

dre vattenfall, mindre torvmosse eller dylikt, därest Konungens befallnings-

havande prövar egendomen behövlig för bolagets eller

vara föreningens

verksamhet. Förslaget har i 5 § upptagit bestämmelse motsvarande inav nehåll.

En avvikelse från 1916 års lag innebär förslaget såtillvida, aktieatt bolag och föreningar, erhållit lån från

som statens jordförmedlingsfond,

samt bolag, bildats för detaljhandel med rusdrycker, i rätt

som fråga om

att förvärva sådan fast egendom, i förevarande paragraf omförmäsom les, likställts med övriga i denna paragraf angivna De skäl,

rättssubjekt. föranlett undantag från koncessionsplikt för och som bolag föreningar,

som erhållit lån från statens egnahemslånefond, kommissionen synas nämligen tala för att sådant undantag jämväl stadgas beträffande

bolag

och föreningar, erhållit lån från statens jordförmedlingsfond. Att vid som

sistnämnda bolags och föreningars fastighetsförvärv utländskt inflytande

skall kunna i avsevärd mån göra sig gällande, torde bemera vara att

fara. Ej heller föreligger sådan fara i fråga förvärv, göres

om som av bolag, bildats för detaljhandel med rusdrycker. Enligt § i förordsom 19

ningen den juni 1917 angående försäljning rusdrycker äger sådant

14 av

bolag icke göra fastighetsförvärv utan medgivande kontrollstyrelsen.

Huruvida förvärvad egendom är beskaffenhet, omförmäles i av som 2 mom. förevarande paragraf, kan i många fall icke avgöras av utan särskild utredning. Av synnerlig vikt år, att den ibmför-

prövning, som

mälda hänseende erfordras, blir så tillförlitlig Bestämmel-

som möjligt.

kunde i annat fall lätteligen utnyttjas till kringgående lagens stad-

sen av

ganden angående koncessionsplikt. Enligt förslaget har prövningen för

den skull anförtrotts åt Konungens befallningshavande, bättre än lagsom fartsdomstolen torde vara i tillfälle att införskaffande nödig genom av ut-

redning bilda sig tillförlitlig uppfattning förhållandena. Förslaget

om överensstämmer härutinnan med 1906 års lag. I likhet med vad

sagda lag stadgar skall jämväl enligt förslaget sådan prövning inom viss

påkallas

tid efter fånget vid påföljd att detta eljest blir ogiltigt. Bestämmelse här-

om återfinnes i 6 § förslaget. Något behov särskild där-

av av utredning

om, huruvida fastighet är beskaffenhet, i förevarande av som I mom. av paragraf sägs, torde förefinnas. Denna prövning år rent formell av art och kan följaktligen verkställas direkt Iagfartsdomstolen. av

Denna paragraf motsvarar 4 § i 1916 ålrs lag och betingas därav, att sagda lags bestämmelser fast egendom inarbetats i förslaget.

6§.

I denna paragraf meddelas bestämmelser angående förfarandet, då

utlänning eller svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening vill söka Ko-

tillstånd att förvärva fast egendom eller godkännande av Konungens

befallningshavande, i 4 § 2 mom. och 5 § sägs, ävensom

nungens som angående påföljden därav, att förvärvare försummar att inom föreskri-

tid söka tillstånd eller godkännande eller att hans ansökan därom ven varder avslagen. Paragrafen överensstämmer i huvudsak med motsvarande

stadgande i lagarna åren 1906 och 1916.

Enligt norrlandskommitténs förslag skulle, innan koncession erhållits å fastighetsförvärv, fångeshandlingen utan verkan, vilket med

vara andra ord innebar, att laga fång icke dessförinnan kunde anses föreligg-a.

I anledning härav anmärktes vid förslagets överarbetning inom justitiedepartementet, att det icke funnes någon möjlighet för köparen att, innan befallningshavandens eller Konungens prövning hunnit ske, lag-

genom en fartsansökan skydda sitt fång emot en upplåtelse till tredje man eller mot fastighetens intecknande säljaren, denne finge kanske rent av anses

berättigad att ett sådant förfarande omintetgöra upplåtelsen till bo.-

genom laget eller föreningen. Och även köparen skulle obunden avtalet

vara av och kunna när helst frånträda detsamma. Med så verkande lag skulle

som e-n det allmänna rättsmedvetandet helt visst icke känna sig tillfreds, särskilt i de fall, då fastigheten uppenbarligen den art, att koncessions-

vore av myndigheten icke skulle kunnat undgå att fastställa förvärvet. I stället

för vad sålunda föreslagits borde ännu icke vederbörligen godkänd upp-

en låtelse jord till bolag eller förening i förevarande hänseende likställas

med förmyndares försäljning omyndigs fastighet, innan dom-

ex. en av stolen godkänt densamma, eller med upplåtelse mark, avsedd att ge-

en av

ägostyckning skiljas från säljarens jord, innan sådan förrätt-

nom annan ning blivit fastställd. I likhet med förhållandena i dessa och andra snarlika fall borde upplåtelse jord till bolag eller förening tillsvidare

en av

för kontrahenterna bindande; lagfart skulle kunna sökas och vara vara vilande i avbidan på förvärvets prövning. Om förvärvet vid sådan prövning icke bleve godkänt, däremot fånget bliva ogillt. Enahanda

borde

bleve förhållandet, förvärvaren underläte att söka koncession inom om därför stadgad tid. Det nämligen vid den ändrade ståndpunkt, som vore

inom departementet i denna del intagits, nödigt att stadga viss tid, ef-

ter förlopp det icke längre skulle. stå köparen eller säljaren öppet att

vars

påkalla sådant godkännande. Elj est skulle frågan om upplåtelsens slutliga

allt för länge kunna hållas svävande och eller mindre

giltighet en mer osäkerhet i åganderättsförhållandena uppstå. Ifrågavarande tid långvarig

ansågs lämpligen kunna bestämmas till ett år.

Vad sålunda föreslagits, blev av riksdagen antaget.

Vid utarbetandet det förslag, låg till grund för 1916 års lag. av som den förebild, i förevarande avseende fanns i 1906 års lag. Vid

följdes som

föredragning inför Kungl. Maj detta förslag yttrade chefen för justi-

tiedepartementet bland annat följande:

"De sålunda föreslagna bestämmelserna tillgodose även ett önskemål, som av riksdagen framställts skrivelse den 23 april 1915, i vilken riksdagen, ianle-:lgenom ning väckt motion och under åberopande vad riksdagens lagutskott i däröver av av avgivet utlåtande anfört, anhållit, det täcictes Kungl. Maj efter verkställd utredning för riksdagen framlägga förslag till sådant tillägg till gällande bestämmelser angående utlännings rått här i riket förvärva och besitta fast egendom, att utlänning föratt hindrades erhållet Kungl. Maj :ts tillstånd under äganderättstitel besitta fastigatt utan het i riket. I lagutskottets berörda utlåtande har syftet med denna hemställan närma-

angivits på följande sätt: re 1829 års förordning stadgar, att utlänning kan erhålla lagfart å fång till fast egendom, förrän Konungen medgivit honom att förvärva och besitta densamma. Och enligt vad tillgängliga prejudikat utvisa, kan han få lagfartsansökan förklaens en rad vilande, innan dylikt medgivande lämnats. Visserligen torde i regel kunna förututlänning, här i riket förvärvat fastighet, har så stort intresse att därå sättas, att som vinna lagfart, han ock söker förvärva det härför erforderliga tillståndet. Men så att är dock icke alltid fallet. Såsom i den förevarande motionen framhållits, kan en utlänning så till vida hava fördel att icke söka tillstånd att besitta honom förvärav av vad fastighet, innan sådant tillstånd lämnats, lagfart å fastigheten icke kan i vansom, lig ordning framtvingas, åter varder följd, att han kan undgå att utgiva stämvarav en pelavgift för fånget och eventuella andra avgifter, vid lagfartsansökningen skola som erläggas. Det kan tänkas, utlänning jämväl andra skäl kan finna det lämpligt att av att undandraga sitt förvärv Konungens prövning. I dylika fall 1829 års förordning icke öppna nödig utväg att framtvinga synes ordnade förhållanden. Denna brist i lagstiftningen leder till att utlänningars fastighetsförvärv i många fall undandragas den offentliga kontroll, på ifrågavarande som område nödig, och såsom i det fall i motionen förmäles, kan ansetts att staten, varom gå miste stadgad stämpelavgift. Yttersta anledningen till den bristande effektiviom sålunda vidlåder den gällande lagstiftningen, torde att söka däri, att tet, som vara densamma icke anvisar något verksamt medel, varigenom kan förekommas, att utlänning, hans fång till fastighet sanktionerats Konungen, det oaktat år efutan att en av

ter år kan innehava och bruka densamma. På denna punkt torde alltså uppmärksamheten böra i främsta rummet inriktas, då det gäller att âvägabringa en mera tillfredsställande ordning. Det därför icke vara tillfyllest att endast vidtaga åtgärder, synes som leda till att utlänningars fastighetsförvärv alltid komma under Konungens pröv-ning. Det torde också vara nödigt genom uttryckligt lagstadgande sörja för, att utlänning kan skiljas från innehavet fastighet, vars besittande honom Konunav en av gen förvägrats. Sättet för avhjälpande av nu påpekade brister i gällande lagstiftning synes utskottet böra göras till föremål för särskild utredning, som icke kan av utskottet verkställas. Innan en dylik utredning föreligger, synes anledning icke vara för handen, att närmare ingå på de olika åtgärder, som möjligen kunna ifrågasättas Ett fullt verksamt skydd mot att utlänning, här i riket förvärvat fast som egendom, besitter den såsom ägare utan att därtill söka Kungl, Maj :ts tillstånd torde beredas genom förslagets stadgande att, såframt ansökning sådant tillstånd om göres inom ett år från fånget, detta skall ogillt. Även såsom i lagutskottets vara om, utlåtande antytts, jämväl andra åtgärder för vinnande berörda syfte skulle kunna av ifrågasättas, anledning saknas att frångå den utväg, förut i vår rätt använts synes som i jämförliga fall, då förvärvande av fast egendom gjorts beroende av Kungl. Maj :ts tillstånd."

Vid förslagets granskning i lagrådet framställdes anmärkning därom, att den tid av ett år, bestämts för ingivande ansökan tillstånd, som av om vore för lång. Frågan överlåtelsens slutliga giltighet borde om uppen-

barligen icke hållas öppen längre tid än nödvändigt. Med hänsyn

som vore härtill syntes det önskvärt, att tiden väsentligt förkortades. Denna vara

anmärkning ledde dock till någon förkortning ansökningstiden, utan

av proposition avläts i enlighet med förslaget och blev jämväl i denna del av

riksdagen gillad. Vid 1918 års riksdag framlade dock Kungl. Maj proposition med

förslag till ändring förevarande bestämmelser i lagarna åren 1906 av av och 1916. I propositionen, antogs riksdagen, bestämdes den tid, som av

inom vilken Konungens tillstånd till eller Konungens befallningshavandes

godkännande förvärv skulle sökas, till tre månader från det fånget skedav

de. Vid ändringsförslagets föredragning inför Kungl. Maj anförde föredragande departementschefen bland annat:

"Tydligen är det förenat med avsevärda olägenheter att låta frågan om godkännande av en utlännings fastighetsförvärv vara svävande längre än förhållandena med nödvändighet påkalla. Särskilt då det gäller större förvärv är det såväl för säljare och köpare själva fördelaktigt framför allt från det allmännas synpunkt angeläget, som att det ovissa tillstånd, som råder under tiden mellan försäljningsavtalet och koncessionsansökningens prövning, får så kort varaktighet möjligt. I tider, då en livsom lig utländsk spekulation i svenska fastigheter framträder, kunna dylika förvärv, även

de sedermera icke vinna godkännande, föranleda, att betydande områden inom vårt om land ganska lång tid efter fången stå under ett, också endast villkorligt, nten om ländskt inflytande. Erfarenheten lär också hava visat, att den utländske förvärvaren

stundom under Övergångstiden utnyttjat fastigheten på ett med hänsyn till vårt lands

intressen icke önskvärt sätt och härigenom åstadkommit sådana missförhållanden,

det ingår bland koncessionslagstiftningens syften att förebygga. s-om För närvarande lära, i synnerhet i Värmland, utländska fastighetsförvärv pågå i omfattning. Enligt uppgifter, Vunnit bekräftelse inhämtade utlåtanden stor som genom Kungl. befallningshavande i nämnda län, hava under den sista tiden faav lx/Iaj :ts stigheter därstädes, företrädesvis skogsfastigheter, till värde miljoner kronor inköpts av utlänningar, och detta förhållande måste givetvis framkalla allvarsamma betänkligav heter, då det gäller ett gränsområde, där det utländska inslaget bland ägarna av fast egendom redan förut är mycket starkt. De fången förutsätta ju, för att äga benya stånd, Kungl. Maj :ts godkännande, och i den mån ansökningarna härom inkomma, skola mig inför Kungl. Maj anmälas. Kungl. Maj :ts befallningshavande har de av emellertid uttalat den meningen, att gällande lagstiftning i detta avseende icke är till-

fyllestgörande, och hemställt åtgärder i syfte att skärpa densamma. Man ställes om härvid inför lagstiftningsuppgifter synnerligen svårlöst och ömtålig beskaffenhet, av och för kunna ståndpunkt till dessa frågor i hela deras vidd lärer det vara att taga nödvändigt avvakta resultatet undersökning i ämnet, vilken pågår men ännu att av en icke slutförts.

Så mycket mig dock redan kunna och böra göras, att man tillgodoser synes nu det vid tillkomsten 1916 års lag inom lagrådet enhälligt framhållna önskemålet, att av förkortning den tid, inom vilken ett utländskt förvärv skall underställas genom av Maj prövning, det sådant förvärv föranledda svävande tillståndet .Kun-gl. :ts av ett förhindras fortfara längre än nödvändigt är. Särskilt i betraktande därav att eratt utredning för prövningen dylikt fång kan verkställas efter koncesforderlig av ett den förut medhunnits, mlig respittid tre månader sionsansökningen, om synes en av fullt tillräcklig, och jag mig därför böra hemställa om sådan ändring av 5 vara anser § i 1916 års lag, den där bestämda tiden ett år utbytes mot tre månader. att av Förenämnda lagar åren 1906 och 1916 hava till väsentlig del samma tillämpav ningsområde, i det i allmänhet hänsyn måste tagas till båda lagarna, så snart ett att bolag vill förvärva fast egendom å landet inom de allt ,mer utvidgade delar av riket,

där 1906 års lag gäller. Det skulle på grund härav kunna föranleda olägenheter, om

i dessa lagar bestämdes olika tider för koncessionsansölçning. Lagrådet har ock fäst uppmärksamhet vid detta förhållande. Med hänsyn härtill är det önskvärt, att då an-

sökningstiden enligt 1906 års lag förkortas, liknande åtgärd vidtages beträffande en den andra lagen, och än vid dess tillämpning något behov dylik ändring om av en framträtt, lär det, enligt vad jag inhämtat, heller finnas anledning befara, att den-

skulle där medföra svårigheter." samma

Kommissionen har i sitt förslag bibehållit bestämmelsen därom, att

blir därest förvärvaren uraktlåter att söka koncession eller

fång ogillt,

därå inom månader från det fänget skedde eller hans an-

godkännade tre

sökan därom icke varder beviljad. Kommissionen förbiser dock ej, att ge-

nom denna bestämmelse betryggande garantier icke vinnas mot att en utlänning eller ett bolag, utan att vinna sanktion sitt till

av fång fastighet,

kan år efter år innehava och bruka densamma. Till

kommissionens kännedom har nämligen kommit, utlänningar eller i flertal

att bolag ett fall

utnyttjat den möjlighet, i trots 1906 och 1916 årens som av lagar alltjämt

finnes för dem att åtkomma

begärliga fastigheter. Kommissionen har icke

ansett sig kunna lämna denna brist i berörda lagar obeaktad. I de norska

skogs- och jordbrukskoncessionslagarna har sökt

man förebygga sådana

kringgåenden, varom nu förmälts, att stadga, att

genom fullgörandet av

avtal, varigenom fastighet avyttrats till någon, icke förvärva som äger den-

samma utan koncession, icke kan påkallas, förrän koncession erhållits. I

förevarande paragraf har kommissionen

upptagit ett vstadgande likartad

av innebörd. Detta betyder dock icke till en återgång norrlandskommitténs

ståndpunkt. Avtalet är enligt förslaget för kontrahenterna tillsvidare

bindande; lagfart därå kan sökas, såsom ock framgår 8 § av ; men ingen av

kontrahenterna är, förrän sig visat, att koncession å

fånget beviljats eller

godkännande därav erhållits, berättigad påkalla avtalets

att fullgörande.

Dessförinnan äger sålunda varken köparen

påfordra att få tillträda fastig-

heten eller säljaren kräva att utfå Skulle

köpeskillingen. säljaren låta kö-

paren tillträda fastigheten och, oaktat varder

fånget ogillt, förfoga över fastigheten såsom han ägare till densamma, för-

om vore föreligger enligt

slaget bulvan-s-kap, såsom i den allmänna motiveringen närmare omför-

mälts och 20 § framgår. Möjlighet således

av föreligger att genom

tvångsförsäljning få den orättmätige innehavaren skild från

fastigheten-

En avvikelse i sak från vad enligt 1906 års företer för-

lag nu gäller slaget såtillvida, som enligt detsamma vid förvärv

genom testamente ansökningstiden skall räknas från den dag, då kunnat testamentet lagligen

sist bevakas. Att såsom i 1906 års skett låta omförmälda

lag tid jämväl

vid dylika förvärv löpa från och med det skedde fånget har synts kom-

missionen understundom kunna leda till Tänkbart

obillighet. är nämligen,

att testamentstagaren icke erhåller vetskap testators död och föom om refintligheten av testamentet förrän efter ganska avsevärd tid, och det en kan då, i synnerhet testamentstagaren är bliva om utlänning, svårt eller

rent av omöjligt för honom att medhinna söka koncession inom månatre der efter dödsfallet.

Ansökan skall ingivas till Konungens även då frå-

befallningshavande

ga är om Konungens tillstånd till förvärv. Det är viss

nämligen av prak-

tisk betydelse att kunna hos och myndighet erhålla besked, hu-

en samma ruvida ansökan i det eller det andra avseendet ingivits. Därigenom

ena att ansökan ingives till befallningshavanden vinnes vidare viss lättnad

i ärendets behandling, då sagda myndighet alltid har att avgiva yttrande

däri. i

För att ortsbefolkningens synpunkter i görligaste mån skola komma

till beaktande vid prövningen av ansökningar koncession, har det stad-

gats åläggande för befallningshavanden att, såframt förvärvet godkänenligt 4 § eller 5 inhämta yttrande över ansökningen från

nes 2 mom.

kommunalnämnden i orten, vilket yttrande skall bifogas befvallningshavan-

dens eget utlåtande i ämnet.

Till ledning för den prövning, som enligt 4 § 2 mom. och 5 § ankommer på befallningshavanden, böra närmare föreskrifter meddelas. Erinran härom har införts i sista stycket.

7§-

I denna paragraf angivas de grunder, som skola gälla vid Konungens

prövning utlänningars samt svenska bolags och svenska ekonomiska

av föreningars ansökan tillstånd till förvärv fast egendom.

om av

Har sådan ansökan avseende å jordbruksfastighet, gäller, att tillstånd icke må meddelas, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Dessa omständigheter kunna givetvis skiftande art. Det har där-

vara av för icke låtit sig göra att i lagen uppräkna de fall, i vilka tillstånd bör kun-

beviljas, utan har kommissionen ansett, att det, i likhet med vad gälna nu

ler enligt 1906 års lag, bör tillkomma Kungl. Maj att enligt de principer,

ligga till grund för förevarande lagstiftning, pröva, huruvida i det som särskilda fallet tillstånd bör medgivas. Till vad kommissionen i den allmänna motiveringen uttalat härom vill kommission-en i detta sammanhang

foga följande.

Givet är, att tillstånd i regel icke bör medgivas i fråga om förvärv, vid vilket tydligen allenast eller väsentligen att skaffa mark för vir-

avses

kesfångst åt sågverk eller industriell anläggning. Även såsom

annan om skäl för förvärv åberopas, att därigenom skulle beredas en ur skogsvårdssynpunkt lämpligare form åt förvärvarens förut innehavda skogsdomä-

bör tillstånd icke utan vidare medgivas. Är fråga att gener, om

byte mark, ungefär lika mot lika, förskaffa den eller kanske nom av ene båda kontrahenterna möjlighet att erhålla bättre form på sina ägor, torde i regel intet att erinra mot att koncession beviljas. Enligt den i det

vara

föregående lämnade redogörelsen för tillämpningen koncessionspara-

av grafen i den norrländska förbudslagen har i åtskilliga fall nu nämnd be-

skaffenhet koncession beviljats. Nyförvärv av mark i arronderingssyfte

böra däremot tillstädjavs endast under vissa förutsättningar. Såsom ar-

rondering bör således icke godkännas varje hopköpande markområden,

av vilka sammanlagda med det köpande bolagets förut innehavda ägor skulle komma att bilda ett helt avrundat skogskomplex. Så till exempel förekom-

det oftaiNorrland samti Dalarna och i Värmland, att bolagen äga mer smärre avlånga skogsskiften här och var i byarna, under det att bredvidliggande skiften tillhöra bondhemman. Ett hopköpande från ett bolags sida ett flertal dylika skiften i syfte att därmed bilda ett enda stort

sammanhängande skogskomplex under och ägare bör enligt

en samma kommissionens mening icke tillåtas. Innehar däremot ett bolag redan nä-

stan samtliga dylika skogsskiften i en by och ligger bland dem insprängt

ett eller annat mindre skogsskifte, tillhörigt något bondhemman, kan ett förvärvande därav för bolagets räkning vara behövligt för att skogshan-

teringen å bolagets skogsmark må kunna bedrivas planmässigt. Konces-

sion å nyförvärv i sådant fall bör icke utesluten. I övrigt böra sä-

vara

nyförvärv i arronderingssyfte godtagas allenast förvärv jäm-

som av förelsevis mindre områden, som äro belägna inuti eller gränsa in-

till ett det köpande bolaget tillhörigt större sammanhängande skogskomplex och finnas behövliga för skogsbrukets rationella skötsel

å bolagets mark. Syftet får således i första hand icke gå ut på markutvidgning i och för sig, vadan det, såsom nämnts, i regel bör kunna bliva fråga endast områden mindre storlek. Såsom villkor för konces-

om av

sion å nyförvärv i arronderingssyfte bör under alla omständigheter

gälla, att sådant förvärv icke får medföra sig att självständigt jord-

vare bruk, äger förutsättning att såsom sådant fortfarande bestå, brin-

som gas att upphöra eller att jordbruket å den fastighet, varifrån förvärvet

göres, märkligen försvagas.

Avser förvärv vinnande mark för fabriksanläggningar eller

av upplagsplatser, utmål för vattenfall, kraftanläggningar, sten-

gruvor m. m., brott, grus- eller lertag, kalkfyndigheter eller andra områden, kunna

varur hämtas nyttigheter ur jordens innandöme, bör, såsom i den allmänna

mo-

tiveringen anmärkts, tillstånd kunna beviljas. Av avgörande betydelse bör

härvid vara, huruvida det ifrågavarande områdets användning i industriellt syfte synes avsevärt större vikt än jordens bibehållande

vara av

för jordbruksändamål.

Såsom i den allmänna motiveringen omförmälts, har från industriellt håll framförts det önskemålet, att det måtte tillåtas de skogsägande bolagen att förvärva jordområden, de kunde hava behov för anordsom av nande arbetarlägenheter eller mindre boställen åt sina skogsarbetare och av personal. Under de gångna åren har, såsom framgår förut omförannan av

mälta redogörelse för tillämpningen den norrländska förbudslagens kon-

av cessionsparagraf, inom sagda lags område i ett flertal fall koncession meddelats å förvärv, skett i angivna och andra därmed likartade syfsom nu ten. Denna lag har alltså icke förhindrat, att nämnda önskemål kunnu vinna beaktande; och torde enligt kommissionens åsikt koncession å nat

bolags i dylika syften skedda jordförvärv även framdeles kunna beviljas under det här i fråga förvärv i arronderingssyfte angivna vill-

ovan om koret, nämligen att förvärvet icke får medföra sig att självständigt vare förutsättning att såsom sådant fortfarande bestå, brin-

jordbruk, som äger

att upphöra eller att jordbruket å den fastighet, varifrån förvärvet gögas

res, märkligen försvagas.

Enligt 1906 års lag äger vad i lagen stadgats inskränkning i bo-

om lags och förenings rätt förvärva eller besitta fast egendom icke tillatt lämpning beträffande fastighet, vid lagens trädande i kraft ägdes av som

bolag eller förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet.

Kommissionen har motsvarand-e stadgande icke bör upptaansett, att ett

i föreliggande lagförslag. Stadgandet vilar på den uppfattningen, att

gas

handeln med dylika jordbruksfastigheter saknar betydelse för frågan om

bondeklassens bevarande och utveckling och att det följaktligen är utan

betydelse, huruvida den eller den andra juridiska personen äger en ena dylik fastighet. Kommissionen kan icke biträda denna uppfattning. För det första är märka, att varje prövning koncessionsanatt av en sökan givetvis måste i någon mån fästa avseende jämväl å koncessionssökandens kvalifikationer. Med stadgande berörda slag undantaett av nu

dock bolags och föreningars förvärv flera fall från koncessionsplikt.

gas Den kontroll, med införandet allmän koncessionsskyldighet besom av träffande bolags och föreningars förvärv fast egendom avses att vinav skulle alltså icke erhållas i de fall, då den förvärvade fastigheten nas, redan vid ikraftträdande och sedermera alltjämt befunnit sig i

lagens var

dylik samfällighets ägo. Utan någon helst kontroll från det allmänsom sida skulle det alltså kunna förekomma obegränsad koncentration nas en

hand samtliga inom och ort belägna, i olika bolags

på en av en samma

händer befintliga jordbruksfastigheter. Dylika koncentrationssträvan-

den böra enligt kommissionens åsikt ställas under det allmännas kontroll, så att de icke åsidosätta ortsbefolkningens berättigade intressen eller på annat sätt inverka m-enligt i socialt hänseende. Vidare är att märka, att

genom ett stadgande av omförmälda slag utsikterna för återgång i bonde-

hand fastigheter, kommit den jordbrukande befolkningens ägo,

av som ur bliva ytterst ringa.

Det har inom kommissionen ifrågasätts, huruvida det icke i fall

av nu berörd art borde uppställas lindrigare koncessionsvillkor än dem

som annars i allmänhet skola gälla. Såsom det föregående framgår hade kom-

missionen i sitt under år avgivna förslag till provisorisk förbudslag

1920 för södra och mellersta Sverige intagit en sådan ståndpunkt. Enligt detta förslag finge, då fråga vore om förvärv av mark, som vid lagens ikraftträdande ägdes bolag eller förening och sedermera alltjämt till-

av hört dylik samfällighet, tillstånd meddelas, såframt icke förvärvet med

hänsyn till särskilda omständigheter prövades det allmännas synpunkt

ur icke böra äga Såsom skäl för ett dylikt stadgande anfördes, att då

rum.

genom förvärvet någon jord icke avhändes bondeklassen, anledning fö-

relåge att hindra förvärvet i annat fall än då detta det allmännas

ur synpunkt icke vore önskvärt den anledning, att det förvärvande bo-

ex. av laget genom förvärvet skulle erhålla ett övermäktigt inflytande inom orten.

Vid slutligt övervägande denna fråga har kommissionen funnit sig

heller böra förorda ett stadgande dylik innebörd. Wed hänsyn till de

olägenheter, som en vittgâende koncentration i bolagshand lantfastig-

av heter kan befaras medföra, har kommissionen ansett, att lagstiftningen icke bör härutinnan på det sätt träda underlättande emellan, att lindrigare koncessionsvillkor uppställas för fall dylikt slag. Även vid köp bolag

av och föreningar emellan bör alltså gälla, att för koncessions erhållande särskilda omständigheter böra kunna uppvisas. Det bör tillkomma regeringsmyndigheten att i varje särskilt fall pröva och avgöra, huruvida så kan anses vara fallet. Härigenom ökas också möjligheterna för bondbefolk-

ningen att återförvärva jord, kommit i bolagshand, vilken möjlighet

som eljest, såsom ovan framhållits, torde vara utesluten eller i varje fall ytterst ringa, alldenstund denna befolkning givetvis saknar de ekonomiska. resurser, som erfordras för konkurrens med kapitalstarka bolag.

Den prövning, i det föregående förmälts, huruvida för-

varom avser, värv av jordbruksfastighet bör ur social synpunkt tillåtas. Då 1916 års

lag inarbetats i förslaget, bör givetvis i det fall, att förvärvaren är Litlänning eller annat svenskt bolag eller annan svensk förening än i § omför- 4 mäles, sådan sammanslutning beträffande vilken garanti mot utv. s. ländskt inflytande icke finnes, därjämte prövas, huruvida den ur synpunkt, som ligger till grund för 1916 års lag, hinder för förvärvet möter.

Dylik prövning bör givetvis även ske, när fråga är rätt för utlänning

om eller sådan sammanslutning, nämnts, att förvärva fastigsom nyss annan

het än jordbruksfastighet.

Är förvärvare enskild utländsk medborgare och finner Konungen att

tillstånd till förvärvet kan medgivas, äger Konungen föreskriva, att vad i

12-19 stadgas i fråga svensk medborgare skall äga motsvarande om

tillämpning. Meddelas dylik föreskrift, blir förvärvaren skyldig att bosät-

ta sig på fastigheten ävensom att framdeles under deni 12 § angivna tid hava sin bostad därstädes. Uraktlâtcr han det, äger Konungens befall-

ningshavande inskrida för att få honom skild från fastighetsinnehavet,

och gälla härvid enahanda regler, som då dylikt förfarande inledes mot

svensk medborgare.

s§.

Denna paragraf överensstämmer med motsvarande bestämmelse i la-

garna av ärerg 1906 och 1916.

9 I denna paragraf meddelas bestämmelser utlänningars samt om sven-ska bolags och svenska ekonomiska föreningars förvärv inrop av genom

fast egendom, säljes i exekutiv ordning.

som För närvarande gäller enligt 6 § i 1906 års lag, att bolag och förenin-

gar äga utan hinder vad i övrigt i lagen stadgas inropa fast egendom å

av exekutiv auktion. Skulle emellertid för förvärv-ets giltighet, därest det skett annorledes inrop å exekutiv auktion, hava erfordrats koncession än genom

eller särskilt godkännande Konungens befallningshavande, mäste inro-

av antingen söka koncession eller godkännande i den ordning, därom paren som är stadgad, eller ock avyttra fastigheten inom sådan tid, att lagfart fånget kan sökas förrän tre år förflutit från det den exekutiva auktionen vunnit laga kraft. Befinnes efter förloppet nämnda tid, att inroparen underav låtit att söka koncession eller godkännande eller ock att gjord ansökan där-

blivit avslagen, skall befallningshavanden, därest vederbörlig

om av

domstols lagfartsprotokoll framgår, att fastigheten blivit av inroparen

avyttrad, förordna, att fastigheten skall tvängsvis försäljas. Har befall ningshavanden meddelat förordnande tvångsförsäljning, blir detta gäl-

om la.nde, ändå att fastigheten finnes hava varit av inroparen avyttrad eller sedermera avyttras. Har inropet skett för skyddande fordran eller rät-

tighet, varför fastigheten häftar på grund av inteckning eller jämlikt II

kap. 2 § jordabalken, och visas sannolika skäl, att fastigheten kuni nat utan förlust avyttras inom respittiden, äger Konungen att på ansökan

medgiva ytterligare anstånd med fastighetens avyttrande. I överensstäm-

melse härmed äro 6 7 § första stycket och 8 § i 1916 års lag iavfattade.

Norrlandskommittén hade i sitt förslag till förbudslag föreslagit

annan anordning. Enligt detta förslag förvärv inrop å

voro genom exekutiv auktion i regel underkastade inskränkningar, föreslo-

samma som

ifråga andra köp. Allenast därest inropet skedde för skyddande gos om av

någon köparens fordran eller rättighet, varför egendomen på grund av in-

teckning eller jämlikt II kap. 2 § jordabalken häftade, erfordrades särskilt tillstånd för inropets giltighet. Denna anordning vann Kungl.

Maj :ts gillande, utan lät Kungl. Maj omarbeta stadgandet. I proposi-

tionen rörande förbudslagen anfördes härom bland annat:

Ur de allmänna grunderna för ifrågavarande lagstiftning kunde svårligen härledas något skäl, varför icke bolag och föreningar, som icke voro inteckningshav-are, skulle kunna även å exekutiv auktion inropa fastigheter, vilka de ägde full rätt att förvärva privat avtal, eller varför de, de finge inropa dem, skulle nödgas

genom om åter avyttra dem inom viss tid. Förslaget torde knappast vara avsett att tillämpas i dylikt fall. Men å andra sidan vore det svårt att förena en tillämpning av den av norrlandskommittén för iköp i allmänhet föreslagna anordningen med de särskilda förhållanden, ägde vid exekutiv försäljning. I regel förutsattes i kommitténs

som rum förslag efterföljande prövning fånget såsom villkor för dess giltighet. Men vid

en av exekutiv försäljning hade auktionsförrättaren skyldighet att omedelbart antaga eller förkasta det bud, varvid utropet stannat. Oftast torde vid sådant förhållande auktionsförättaren nödgas att i saknad av vederbörande myndighets godkännande av fånget avvisa ett köpeanbud bolag eller förening, icke hade inteckningsrätt i

av som fastigheten. Särskilt när fastigheten utgjordes allenast tomt med därå

av ex. en uppförd handelslägenhet eller fabrik, vore en dylik rättstillämpning uppenbarligen otillfredsställande. Den enklaste lösningen otvivelaktigt att medgiva även bolag

vore och förening, icke inteckningshavare, att å exekutiv auktion inropa fastighet

som vore

vilket slag den än Då från kommitténs förslag bibehölles skyldigheten för av vore. köparen att, så- framt han vunne godkännande av fânget, inom kort tid åter avyttra fastigheten vid äventyr tvångsförsäljning, syntes den sålunda utsträckta möjligheten

av till jordförvärv icke böra för bolag eller förening innebära någon särskild lockelse. I enlighet med dessa grunder hade stadgandet av Kungl. Maj omarbetats.

Den tid, inom vilken det ålåg inroparen att vid äventyr av tvångsförsäljning avyttra fastigheten, bestämdes i norrlandskommitténs förslag till två år efter det auktionen vunnit laga kraft. Under denna tid borde en-

ligt kommitténs uppfattning det bolag eller den förening, som inropat fas-

tigheten, kunna finna ett gynnsamt tillfälle att sälja densamma på sådana villkor, att inroparen skyddades mot förlust och eventuella avverknings- eller andra rättigheter finge kvarstå. I propositionen utsträcktes tiden till är under motivering, att respittid allenast två år syntes innebära tre en av alltför stränghet i de fall, då inropet skett för skyddande inteck- -stor av

ning eller rättighet. Den utformning, stadgandet erhöll i propositionen, riksda-

som vann gillande. För att bereda ökad trygghet åt bolag eller förening, som gens för skyddande någon sin fordran eller rättighet inropa fas-

nödgats att av

tighet, tillfogades bestämmelse därom, att Konungen i sådant fall skulle

medgiva ytterligare anstånd med fastighetens försäljning, därest äga att

inroparen visade sannolika skäl, att fastigheten kunnat utan förlust av-

yttras. Mot 6 § i års lag hava tid efter anmärkningar blivit fram- 1906 annan ställda. Man har framhållit, hurusom denna bestämmelse öppnade utväg för bolag att framtvingande exekutiv försäljning åtkomma en genom av

fastighet, eljest undandragen dess förvärv, samt möjlighet att ex-

som vore

ploatera fastighetens naturtillgångar, innan den lagstadgade respittiden

tilländagått. Man har därför förordat sådan ändring denna paragraf, av att den bleve överensstämmande med norrlandskommitténs förslag. Inom kommissionen har denna fråga varit föremål för ingående överläggningar. Visserligen har, såvitt det kunnat utrönas, från bolagens sida hitintills försök gjorts att, på sätt befarats, förvärva fastigheter. som

Därest koncessionplikt ifråga om bolags förvärv av jordbruksfastighet

införes beträffande hela landet, vidgas dock faran i berörda hänseende. Det oaktat har kommissionen icke ansett sig böra föreslå ett frångåen-d-e

det gäller enligt 1906 och 1916 årens lagar. En be-

av system, som nu garanti mot missbruk har kommissionen ansett kunna vinnas,

tryggande

den tid, inom vilken inroparen har att åter avyttra fastigheten, ganska om väsentligt inskränkes mot vad nu gäller samt bestämmelsen kompletteras med förbud för inroparen att, innan koncession vunnits, avverka skog fastigheten annorledes än till husbehov och därifrån bortföra stråfoder. Kommissionen har alltså föreslagit, att omförmålda tid skall utgöra ett år, ävensom i § upptagit bestämmelse förbud nämnd be- 24 om av nyss

skaffenhet. Någon fara för fastighetskrediten torde uppkomma

ge-

nom en dylik inskränkning av respittiden. Den nödgats inropa

som en fastighet för skyddande intecknad fordran har enligt § i

av II förslaget

. möjlighet öppen att få uppskov med avyttrandet, därest detta kan inom

den för vanliga fall stadgade respittiden ske förlust.

utan

Då förslaget även fastigheter, lyda under stadsrätt, har

avser som det föreskrivits, att förordnande egendoms skall meddelas

om försäljning

av överexekutor. När ett år förflutit efter det den exekutiva auktionen vunnit laga kraft, skall överexekutor till prövning frågan, huruupptaga vida inroparen äger behålla fastigheten. Överexekutor bör härvid förfara i överensstämmelse med vad av flertalet länsstyrelser praktiserats vid tillämpningen av 6 § i 1906 års lag. Hos överexekutor bör alltså föras

förteckning över de fastigheter, bolag och föreningar utlän-

som av samt ningar inropats å exekutiv auktion. I det fall att exekutiv auktion förrättas av annan än överexekutor, bör auktionsförrättaren förständigas att hos överexekutor anmäla, huruvida fastigheten inropats någon koncesav sionspliktig. Det torde vara lämpligt, att föreskrift härom Kungl. Maj av meddelas i särskild kungörelse. Förutsättning för att förordnande skall meddelas är först och främst, att inroparen varken inom ett år efter det auktionen vunnit laga kraft sökt tillstånd att behålla fastigheten eller visat, att de förhållanden upphört,

på grund av vilka han enligt förslaget icke ägt att utan Konungens till-

stånd eller godkännande Konungens befallningshavande förvärva fasav tigheten annorledes än genom inrop å exekutiv auktion. Har inroparen erhållit tillstånd eller har exempelvis inropare utländsk nationalitet förav värvat svenskt medborgarskap, förfaller således frågan. Har inroparen inom ovan sagda tid ingivit ansökan .att få behålla fastigheten och är ansökningen ännu på prövning beroende, skall överexekutor låta anstå med med-

delande av försäljningsförordnande i avbidan på att ansökningen varder

prövad. Avslås ansökningen, skall förordnande omedelbart meddelas,

försåvitt eljest förutsättning därför föreligger.

För meddelande förordnande förutsättes vidare, då ärendet fö av att

retages till avgörande, fastigheten icke blivit inroparen avyttrad. För ut-

av rönande huruvida så är förhållandet, åligger det överexekutor inav att

fordra utdrag vederbörlig domstols lagfartsprotokoll. Framgår det

härav, att inroparen avyttrat fastigheten, förfaller frågan fastighe-

om tens tvångsförsäljning. Förslaget överensstämmer härutinnan med lagar

åren 1906 och 1916. En avvikelse från dessa lagar innebär förna av

slagets bestämmelse därom, att frågan tvångsförsäljning förfaller

jämväl, därest på annat sätt än genom utdrag lagfartsprotokollet styr-

ur kes, att fastigheten avyttrats. Härutinnan vill kommissionen framhålla

följande.

I den inom justitiedepartementet på grundval norrlandskommit-

av téns förslag utarbetade lagtexten upptogs det stadgande, att förordnande

finge m-eddelas, därest fastigheten avyttrad. Inom högsta domsto-

vore len anmänktes häremot, att det icke alltid så lätt för befallningshavan-

vore den att gentemot ett bolag, som av en eller annan anledning ville draga ut på tiden, erhålla upplysning och försäkra sig huruvida försäljning bli-

om, vit beståndande. I anledning denna anmärkning erhöll stadgandet sin

av nuvarande lydelse. Kommissionens ståndpunkt i denna fråga har nödvändiggjorts därav, att i förslaget respittiden inskränkts till ett år. Det har nämligen synts kommissionen icke rimligtvis kunna stadgas, att den,

inroparen förvärvade fastigheten, skulle tryggad mot tvångs-

som av vara försäljning endast för det fall, att han inom denna tid sökt lagfart å sitt

fång. Genom ett dylikt stadgande skulle köparen därjämte mången gång

bliva berövad den förmån med avseende å tid för lagfarts sökande, som

lagfartsförordningen medgiver. Högsta domstolens anmärkning mot för-

slaget till 1906 års lag torde äga giltighet beträffande kommissionens

förslag. Enligt detta åligger det nämligen kontrahenterna själva att fö-

rebringa bevisning att överlåtelse skett, vilken bevisnings värde över-

om exekutor äger pröva. Visserligen skulle man alltjämt kunna invända, att

den föreslagna anordningen möjlighet beredes mindre rättsinniga

genom

inropare att åberopande fin gerade köpehandlingar hindra tvångs-

genom av

försäljning sina fastigheter. Men möjlighet torde föreligga, där-

av samma est 1906 års lags bestämmelser härutinnan bibehållas, ty den inropare,

som

icke skyr att åberopa fingerad köpehandling för att trygga sitt fastig-

hetsinnehav, avhåller sig säkerligen icke från att jämväl söka lagfart å

densamma. Då enligt kommissionens förslag fastighetsförvärv komma att övervakas, är man för övrigt berättigad hysa den förhoppningen,

noga

att dylikt kringgående lagen skall förekomma i större utsträckning

av samt att, därest kringgående sker, vederbörande icke skall lyckas under

någon längre tidrymd dölja sitt orättmätiga fastighetsinnehav. Har inroparen avyttrat fastigheten till utlänning, bolag, förening

eller icke äger utan särskilt tillstånd eller godkännande förvärva

annan, som densamma, bör överexekutor avvakta, huruvida detta fång blir beståndan-

de. Försummar den nye förvärvaren att inom den i 6 § stadgade tid från det förvärvet skedde söka tillstånd och är fånget således ogillt eller

varder hans ansökan genom laga kraft ägande beslut avslagen, förordnas

om tvångsförsäljning av fastigheten, såvida förutsättningarna därför el-

jest äro för handen. I annat fall förfaller frågan tvångsförsäljning.

Har inroparen avyttrat fastigheten och har i anledning därav frågan

dess tvångsförsäljning förfallit, visar sig sedermera, att det om men av-

tal, varigenom avyttrandet skett, icke blivit beståndande, och att inroparen således alltjämt är ägare till fastigheten, skall följaktligen förordnande

om tvångsförsäljning omedelbart m-eddelas. Förslaget torde härutinnzvn överensstämma med vad nu gäller enligt lagarna åren 1906 och 1916. Då

av likväl dessa lagars avfattning synts kommissionen icke besitta önskvärd klarhet i förevarande avseend-e, har en omarbetning företagits.

Huru klagan föres över överexekutor meddelat förordnande

av om fastighets tvångsförsäljning, därom förmäles i 32 Intet hinder före-

ligger, att inroparen i högre instans förebringar bevis därom, att han, in-

överexekutors förordnande meddelades, hade avyttrat fastigheten. nan Däremot är han enligt förslaget icke berättigad att såsom grund för hä-

vande ett förordnande tvångsförsäljning åberopa avyttring,

av om en som skett efter det förordnandet meddelades. Härom erinras i 31

Första punkten i paragrafens sista stycke äger motsvarighet i lagar-

na av åren 1906 och 1916. Föreskriften i andra punkten samma styc-

av ke skyldighet för auktionsförrättare att hos domaren och i stad hos

om rätten anmäla, att fastighet blivit å exekutiv auktion inropad någon,

av som icke utan tillstånd eller särskilt godkännande äger behålla densamma, är föranledd bestämmelsen i 30 att dylikt förhållande skall antecknas

i inteckningsprotokollet samt i intecknings- eller fastighetsboken. Anmälan

skall göras genast efter det köpebrev utfärdats. Dä det torde

vara av synnerlig vikt, att förhållandet snarast möjligt kommer till i grava-

synes

tionsbevis angående fastigheten, har det nämligen ansetts lämpligt att

låta anmälan därom anstå, till dess anmälan enligt 168 § utsökningslagen skerg Redan före det i denna paragraf omförmälda sammanträdet kan det klart, att köpet kommer att bestå.

vara

Ansökan att få behålla fastighet, sålts i exekutiv ordning, skall,

som såsom under 9 § omförmälts, göras senast inom ett år från det auktionen

vunnit laga kraft. I övrigt gälla beträffande sådan ansökan samma regler ifråga förvärv, vilket skett annorledes än i exekutiv ordning. som om

11 Denna paragraf innehåller stadgande därom, att den som inropat fastighet, vilken sålts i exekutiv ordning, kan erhålla anstånd med fastig

hetens avyttrande. Stadgandet har sin motsvarighet i 6 § sista stycket i

1906 års lag samt 8 och 9 i 1916 års lag. Enligt dessa lagar ankomdet på Konungen att pröva ansökan dylikt anstånd. Kommismer om

sionen har ansett det onödigt att betunga regeringsmyndigheten med

denna prövning och föreslagit, att densamma skall ankomma på Konunbefallningshavande. Över dennes beslut får klagan föras, såsom gens

framgår av 32

Övriga avvikelser från lagarna åren 1906 och 1916 äro redakav av tionell art.

12 Såsom i den allmänna motiveringen omförrnälts har kommissionen ansett nödigt att på visst sätt ställa svenska medborgares fastighetsinnehav under det allmännas kontroll. Detta gäller dock endast fastigheter, som förvärvats köp, byte eller gåva. Har sådant förvärv avseende å genom

fastighet, förvärvaren ägt jämlikt vederbörligt medgivande

som expro-

priera, är fastighetsinnehavet dock icke underkastat förslagets bestäm-

melser.

Förslaget avser allenast jordbruksfastigheter. Dess bestämmelser gäl-

la således icke sådan fast egendom, i 4 § förslaget omförmäles, som av d. fastighet inom det till bebyggande planlagda området i stad eller v. s. å ort på landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, samt hus, tomt, upplagzsplats, stenbrott, och gruslertag, torvmosse, vattenfall, fiske och dylik lägenhet, oavsett fbeannan lägenheten därav, ävensom järnväg och frälseränta. Vill svensk medborgare genom köp, byte eller gåva förvärva jord-

bruksfastighet, är han enligt förslaget berättigad lärtill utan någon in-

skränkning. Han måste dock, såvida han någon längre tid vill behålla den

förvärvade fastigheten, på ett stadigvarande sätt bosätta sig på densam-

ma. Uraktlåter han detta, är hans rätt att behålla fastigheten beroende av att särskilt tillstånd därtill erhålles.

Är förvärvad fastighet den beskaffenhet, att bosättning därå

av kan äga rum, ex. hemmans andel i oskift skogsmark, måste förvärvaren söka tillstånd för att få behålla densamma. Uppenbart är, att förvärvare bör hava någon tid på sig för att full-

göra sin bosättningsskyldighet. Ehuruväl vid förvärv fastighet för

jordbruksändamål bosättning oftast äger samtidigt med det att fa-

rum

stigheten tillträdes, bör det dock av billighetsskäl icke i lagen på-

fordras, att bosättning skall ske, förrän ytterligare någon tid förflutit. En tid av tre månader efter tillträdet av fastigheten har synts kommissionen vara en tillräcklig respittid. För att underlätta kontrollen å lagens efterlevnad har det föreskrivits, att denna tid skall räkinas från den dag tillträde enligt fångeshandlingen skall ske. För de myndigheter, hava att som övervaka efterlevnaden lagen, bör det i allmänhet icke möta några störav re svårigheter att vinna kännedom om den i denna handling utsatta tillträ-

desdagen. därest den jordabalkssakkunniga föreslagna köpevitt-

Och av

nesinstitutionen blir lagfäst, bör det åläggas köpevittne att samtidigt med övriga uppgifter, som han har att avlämna till åklagaren, meddela uppgift

å den tid, då enligt fånge-shandling tillträde fastighet skall äga

av rum. Träffa överlåtare och förvärvare Överenskommelse om annan tillträdestid än i fångeshandlingen utsa-tts, blir detta utan betydelse för bestämmandet av den tid, inom vilken bosättning skall ske. Därest denna tid ställes i relation enbart till den i fångeshandlingen utsatta tillträdes-

dagen, kan det dock befaras, att bestämmelserna bosättningsplikten

lätteligen kunna kringgås. En förvärvare, som ville spekulera i stigande

fastighetsvården, skulle det nämligen stå fritt att efter överenskommelse med överlåtaren få. sådan tillträdestid utsatt i fångeshandlingen, att han

bleve oberoende lagens stadgande bosättningsplikt. För att före-

av om bygga sådan möjlighet har kommissionen upptagit bestämmelse därom, en att bosättning under alla förhållanden skall äga senast när ett år förrum flutit från förvärvet. Bosättningen skall ske på ett stadigvarande sätt. Vad härmed avses torde ligga i öppen dag. Förvärvaren måste kunna anses hava sitt verkliga hem på fastigheten. Har han detta, innebär bestämmelsen naturligtvis hinder för honom att under någon tid vistas å ort. En förannan värvare, som endast under en kortare tid av året ex. under sommarmånaderna vistas på fastigheten, medan han under större delen året uppeav håller sig i stad eller på ort, där han har sin egentliga verksamhet, annan kan däremot på ett stadigvarande sätt bosatt på fastigheten. anses vara

En sådan bör otvivelaktigt pliktig att söka tillstånd, därest

person vara han vill behålla fastigheten.

För förvärv inrop å auktion, hålles i exekutiv

genom som ordning, gälla enahanda regler för andra köp. Av hänsyn till fastighetskre-

som diten har det dock ansetts nödigt att, i likhet med vad gäller för bolags som förvärv sådant inrop, giva inroparen respittid år, inom genom en av ett vilken han skall antingen bosätta sig på fastigheten eller denavyttra samma.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, fortfar

skyldigheten

för förvärvare att bosatt på förvärvad fastighet, intill dess fem år vara förflutit från den i fångeshandlingen utsatta Vill han, in-

tillträdesdagen.

nan denna tid tilländagått, avflytta från fastigheten och kan han Visa sådant förfall, i sista stycket förevarande omförmä-

som av paragraf

les, åligger det honom att söka tillstånd, försåvitt han alltjämt vill beiålla fastigheten. Avflyttar han därifrån och har han erhållit tillstånd

att det oaktat innehava fastigheten, skall förfarande enligt och 14 15 inledas mot honom för att eventuellt få honom skild från

fastigheten.

Hava fem år förflutit från tillträdesdagen, må, såsom under 15 § närmare omförmäles, sådant förfarande dock inledas mot honom. Äro de fem åren ännu tilländagångna, då talan vid domstol honom

mot anhängig-

göres, men sker det under rättegången, utgör denna hin-

omständighet

der för att föreläggande, i 15 § sägs, meddelas. som

Av -skäl, i den allmänna motiveringen angivits, har kommissiosom nen ansett, att beträffande förvärv mellan vissa närmare anhöriga undantag från huvudregeln bör göras. Bestämmelser härom meddelas i an-

dra stycket förevarande paragraf.

Undantaget avser avtal, som slutes mellan äkta makar eller mellan skyldemän i rätt upp- eller nedstigande led eller mellan syskon eller mellan

ett syskon och det andras avkomling eller mellan dem, vilka den av ene är eller varit gift med den andres avkomling i rätt eller nedstigande uppled. På grund det med sådan skyldskap likartade be-

av förhållande, som

står mellan adoptant och adoptivbarn, har kommission-en undanansett, att taget bör omfatta jämväl överlåtelser mellan sådana förvanter. Att även

undantaga överlåtelser, som äga rum mellan adoptant och adoptivbarns

avkomling, har kommissionen däremot ansett erforderligt. Skulle vid överlåtelse sistnämnda art förvärvaren förhindrad bosätta av vara att sig på

fastigheten, har han möjlighet att söka tillstånd att det oaktat innehava densamma. I sådant fall bör hänsyn tagas till den förvantskap, som består mellan kontrahenterna, och detta bör kunna föranleda beviljande av tillstånd, därest icke andra omständigheter tala däremot.

Undantag från huvudregeln har medgivits beträffande varje över-

låtelse mellan sådana anhöriga, i paragrafens andra stycke omför-

som mälas. Skedde så, komme, såsom i de allmänna motiven framhållits, det mål, förslaget i förevarande del att vinna, att med största

som avser sannolikhet äventyras. Bestämmelsen skyldighet för förvärvare fa-

om av stighet bosätta sig på densamma skulle nämligen i sådant fall utan

att

svårighet kunna kringgås. I anledning härav har undantaget begrän-

till att omfatta sådana fall, vid vilka något missbruk icke är att befara. sats Kommissionen har alltså ansett, att undantag från huvudregeln kunnat göras, då överlåtaren själv förvärvat fastigheten genom familjerättsligt eller därmed jämförligt fång. Vidare torde någon fara för missbruk icke förefinnas i de fall, då överlåtaren förvärvat fastigheten genom annat fång än sist omförmälts och innehaft fastigheten i än fem år från

mer tillträdesdagen. Överlåtaren hade nämligen i sådant fall själv varit berättigad att innehava fastigheten utan att bosatt på densamma. Den-

vara

förmån bör han äga möjlighet överföra på en så nära anhörig, som na här är fråga Det sist sagda bör dock självfallet icke gälla i det

om. fall, överlåtaren erhållit föreläggande enligt 15 emedan han icke

att

fullgjort vad honom enligt § ålegat, eller då överlåtaren i anledning av

bulvanskap erhållit föreläggande jämlikt 23

Kommissionen har ansett nödigt att för visst fall befria fastighetsägare från skyldighet att söka tillstånd att få behålla fastighet, varå han enligt denna paragraf är skyldig att bosatt. Det har således före-

vara slagits, därest ägare, under den tid han är pliktig att bosatt på

att vara

sin fastighet, på grund sjukdom, offentligt uppdrag eller annan dylik

av orsak nödgas avflytta från densamma, han icke skall pliktig att söka

vara tillstånd för att få behålla fastigheten. Såsom exempel på sådan giltig anledning, åsyftas, kan anföras, att förvärvaren inkallats till mi-

som nu litärtjänst eller tagits i häkte, ävensom att han på grund av vådeld, Vattuflod eller dylik, hans rådighet icke beroende omständighet hind-

annan av

hava sin bostad på fastighet-en. Privata affärsangelägenheter eller

ras att dylikt böra däremot icke kunna åberopas såsom grund för befrielse från

söka tillstånd. Upphör hindret, är ägaren skyldig att åter-

skyldighet att

flytta till fastigheten, såvida han icke erhåller tillstånd eller tiden för den

lagstadgade bosättningsskyldigheten gått till ända.

Det kan ifrågasättas, huruvida icke de billighetsskäl, som föranlett

omförmälda undantag, jämväl kunna åberopas för att förvärvare, som

nu på grund liknande orsak förhindras att inom den lagstadgade tiden av efter förvärvet taga sin bostad på fastigheten, befrias från att söka tillstånd. Ett eftergivande av skyldigheten att söka tillstånd i nu nämnda fall har kommissionen dock icke ansett sig kunna förorda, enär därigenom

skulle öppnas alltför stora möjligheter till kringgående lagen.

Frågor om beviljande av tillstånd enligt förevarande paragraf äro

administrativ natur. Då det ansetts nödigt eller lämpligt att betunga av regeringsmyndigheten med dessa ärenden, ofta icke torde komma att som bliva av mera invecklad natur, har enligt förslaget avgörandet ärendeav hänskjutits till Konungens befallningshavande, mot vilkens beslut klana får föras i den ordning, för ekonomimål i allmänhet är stadgad. gan som

I denna paragraf meddelas bestämmelser om huru tillstånd, i 12 § som sägs, skall sökas. Ansökan tillstånd skall göras hos Konungens befallom

ningshavande i det län, där den ifrågavarande fastigheten är belägen. Viss

tid, inom vilken sådan ansökan för att vinna beaktande skall ingiven, vara har föres-krivits. Ansökan kan således, såsom ock framgår 15 göras av även sedan förfarande enligt sagda paragraf blivit inlett. Har fastighetsägaren emellertid enligt 15 § erhållit föreläggande att vid äventyr av tvångsför-säljning söka tillstånd eller avhända sig fastigheten, måste han ingiva ansökan om tillstånd inom den i föreläggandet utsatta tiden. Försittes denna tid, äger befallningshavanden icke taga hänsyn till ansökan, som därefter inkom-mer. Därest förvärvare, är pliktig att söka tillsom stånd, icke erhåller sådant, blir påföljden, att han måste avhända sig fas-

tigheten vid äventyr att denna eljest tvångsvis fråmsäljes honom. Härom

avhandlas i 14--16 §§.

I paragrafen angivas vidare de grunder, som skola gälla vid pröv-

ning ansökan tillstånd. Sålunda stadgas, att tillstånd icke må av om meddelas, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. I anledning denna bestämmelse får kommissionen anföra följande. av Tillstånd att besitta fastighet utan att på ett stadigvarande sätt vara bosatt på densamma, bör i anslutning till de allmänna synpunkter, som 18

kommissionen anlagt på det ifrågavarande ämnet, icke medgivas enskilda personer utan att särskilda skäl tala för tillstånds beviljande. Hu-

vudregel bör, såsom förut omförmälts, att jordbruksfastigheterna

vara, inom riket skola bebos sina ägare. Ur jordpolitiska synpunkter är det av nämligen, såsom redan framhållits, i allmänhet icke önskvärt, att på andra orter bosatta äga fastigheter och sköta dem genom förvaltapersoner re eller rättare eller genom att hava dem utarrenderade. Då den söker tillstånd är känd fastighetshandlare eller idsom som kare trävaruhandel eller sågverksrörelse bör tillstånd förvägras, försåav vitt han icke kan åberopa någon särskild omständighet, som icke äger sam-

band med hans angivna yrkesverksamhet.

Enskilda industriidkare, som köpa fastigheter för utnyttjande av där

förefintliga naturtillgångar av annat slag än skog, böra erhålla tillstånd endast i sådana särskilda fall, då sund och ur nationalekonomisk en synpunkt önskvärd ekonomisk utveckling befordras i och med den industriella driftens igångsättande. Dock bör härvid hänsyn även tagas därtill, huruvida jordbrukarna i orten äga förutsättningar för och äro beredda till att

själva sammanslutning upptaga den ifrågavarande industriella verk-

genom samheten. Om detta är fallet, det icke böra medgivas industriell fösynes

retagare vanligt slag att på skett förvärv grunda laglig besittning

av en

av fastigheten ifråga.

v Vidkommande härefter enskilda personer, som hava sin förvärvsverksamhet i städer eller andra tätare bebyggda samhällen och önska insom

köpa jordegendomar antingen såsom kapitalplacering eller för att vid si-

dan sin egentliga verksamhet få tillfredsställa ett förefintligt intresse av att hava ett lantbruk att sköta och utveckla eller ock slutligen för rent

nöjesändamål, bör vid prövning av gjorda ansökningar avgörande vikt

fästas vid flera, för sig viktiga omständigheter. Om förvärvet var avser jordegendom, är i vanhävdat skick och som icke synes kunna uppen som

ryckas lägervall på väg än genom att fastigheten kommer i

ur annan en kapitalstark hand, bör tillstånd i regel icke förvägras och detta

gast köparen till ansökningen fogar förklaring sin avsikt att sätta

om om egendomen i gott stånd samt därjämte framlägger plan härför i form av

kostnadsberäkningar för täckdikningar, uppförandet av nya ekono-

ex.

mibyggnader etc. Föreligger icke vanhävd, befinner sig fastigheten

men redan förut i en persons ägo, som icke är där bosatt, och är anledning antaga, att den försäljningen kommer i bättre händer än förut, bör genom tillstånd ock beviljas, såvitt icke vill bosätta sig på faannan person, som

stigheten, framträtt köpare densamma till i orten gängse pris.

som av

Om fastigheten däremot är i verklig jordbrukares ägo, som är där bo-

en satt, och den befinner sig i gott eller försvarligt skick, bör den i regel

om icke tillåtas övergå i besittning, icke ämnar där bosätta

en persons som sig. Sådant bör medgivas endast det visas, att för säljaren förelig-

trängande behov att sälja fastigheten samt att köpare till fastig-

ger annan heten icke finnes, för densamma vill betala i orten gängse pris, eller

som att köparen förvärvat fastigheten för någon nära anförvants räkning och anledning är att befara försök från skogsspekulant eller mindre

annan

lämplig fastighetsägare att åtkomma fastigheten, eller det göres

om sannolikt, att köparen förvärvat fastigheten för att efter slutad- yrkesverksamhet framdeles slå sig ned på densamma jordbrukare, eller slutli-

som

härmed likartade särskilda förhållanden föreligga. gen om

Av vad anförts torde framgå, att omförmälda bestämmelse en-

ovan

ligt kommissionens mening bör tolkas relativt strängt, så att lagstiftnin-

i regel omöjliggör besittningar, grundade på efter dess ikraftträdande

gen

skedda förvärv, därest därigenom jord, som är i verkliga jordbrukares

ägo, och synnerligast gammal släktjord kommer i händerna på trävaruhandlare, industriidkare och andra för jordbrukets rationella drift och utveckling främmande Stadskapitalisters förvärv smärre fas-

personer. av

tighetsområden för uppförande villabyggnader och dylikt böra i regel

av icke skadliga, jorduppköp i större omfattning för lyx- eller nö-

anses men jesändamål, såsom uppköp av större markområden i natursköna bygder eller köp öar och skärgårdar runt vårt lands kuster, böra icke få läggas

av till grund för lagliga besittningar enligt den förevarande lagens stad-

ganden.

Är fråga område, är-avsett att för gemensamt bruk samman-

om som

läggas med ägaren förut tillhörig fastighet, bör tillstånd i regel

annan, icke förvägras. Förutsättning för tillstånds beviljande skall dock vara, att

lämpligen kunna sámbrukas samt att förvärvet icke medför,

fastigheterna

sig att självständigt jordbruk, äger förutsättning att såsom så-

vare som

dant fortfarande bestå, bringas att upphöra eller att jordbruket å fastig-

het, varifrån förvärvet göres, märkligen försvagas.

För att ortsbefolkningens synpunkter i görligaste mån skola komma

till beaktande har i paragrafen intagits bestämmelse därom, att befall-

ningshavanden skall, därest ansökningen finnes uppenbarligen befogad,

infordra yttrande från, förutom allmänne åklagaren, kommunalnämnden i

den ort, där fastigheten är belägen, ävensom, därest å fastigheten finnes

skog av större omfattning, skogsvårdsstyrelsen eller, där sådan finnes,

vederbörande jägmästare. Dessutom har i paragrafen upptagits bestämmelse därom, att allmänne åklagaren och kommunalnämnden äga överklaga beslut, varigenom sökt tillstånd beviljats.

Då det und-erstundom kan hända, att förvärvare någon

en av anledning icke är i tillfälle att taga bostad på den förvärvade fastigheten, förrän någon tid förflutit efter deni 12 § stadgade tidsfristen, och då det för sådant fall vore obilligt att uppställa lika stränga krav för bifall till hans ansökan om tillstånd, som gälla, då fråga är fullständig befri-

om else från bosättningsskyldighet, har kommissionen ansett lämpligt att i

förslaget upptaga bestämmelse, möjliggör för befallningshavanden

som att fastställa tidpunkt för clitflyrttningen. Härmed likställt är

annan det fall, att ägare, tagit bostad på sin fastighet, gör ansökan

en som om tillstånd att behålla densamma, ändå att han kommer att under viss tid uppehålla sig på ort. I sådant fall äger alltså befallnirngshavan-

annan den bevilja tillstånd med villkor, att ägaren inom angiven tid åter tager

sin bostad på fastigheten.

Avslås ansökan om tillstånd att behålla förvärvad fastighet, skall

befallningshavanden vidtaga åtgärd enligt I4§ för att få fastighetsägaren

skild från hans obehöriga fastighetsinnehav. Denna regel har dock synts kommissionen under vissa omständigheter kunna leda till obillighet. Då det kan inträffa, att ansökan tillstånd icke hinner att slutligen prövas

en om inom den tid, i 12 § medgives förvärvar-e fastighet för bosättning

som av därå, skulle den förvärvare, ville trygga sitt fastighetsinnehav, nöd-

som gas att flytta till fastigheten även i det fall, att han sökt tillstånd. Han måste alltid tänka sig den möjligheten, att hans ansökan bleve avslagen och förfarande enligt § inlett mot honom, i vilken händelse någon

14 utväg icke längre förefunnes för honom att behålla fastigheten. Med hänsyn härtill har kommissionen i paragrafen intagit bestämmelse därom, att därest ansökan, förvärvare gjorts före det han enligt § varit

som av 12

pliktig att bosätta sig på fastigheten, varder avslagen, befallningshavanden

skall äga, när skäl därtill äro. bestämma tid, inom vilken förvär-

ny varen, därest han fortfarande vill såsom ägare innehava fastigheten, skall bosätta sig därå. Bestämmes tid, innebär detta givetvis, med åt-

ny att gärd enligt 14 § skall anstå, till dess att denna tid förflutit.

Till ledning vid den prövning, enligt denna paragraf ankommer som på Konungens befallningshavande, böra närmare föreskrifter utfärdas. Erinran härom har införts i sista stycket.

14 För lagens effektivitet är det utan tvivel nödvändigt, att upplysningi vidsträcktaste mån vinnes fastighetsinnehav, strida mot lagen. På om som grund härav har kommissionen ansett erforderligt att stadga skyldighet för vissa myndigheter, på grund sin verksamhet få antagas besitta som av

god kunskap fastighetsförhållandena inom orten, att då fastighetsinne-

om hav i strid med lagen kommer till deras kännedom, göra anmälan därom

hos Konungens befallningshavande. Sådan anmälningsplikt har stadgats,

förutom för vederbörande allmän åklagare, för mantalsskrivningsför-

rättare, kommunalnämnd, jordbrukskommission, skogsvårdsstyrelse och

skogsvårdskommitté, ävensom, där skogsvårdsstyrelse icke finnes, för vederbörande jägmästare. Av särskild vikt har kommissionen ansett det vara,

att dylik anmälnings-skyldighet, tillkommer mantalsskrivningsförrättare. Denne bör i regel vid de årliga mantalsskrivningsförrättningarna erhål-

kännedom därom, huruvida fastighetsägare åsidosätter sin skyldighet att bosatt på sin fastighet. Dessutom äger givetvis en var göra anvara mälan att lagen eftersättes. om Jämväl utan att anmälan skett bör Konungens befallningshavande

äga att, när skäl föreligga att misstänka förefintligheten obehörigt fa-

stighetsinnehav, föranstalta om utredning därutinnan.

Det . besluta

ankommer på Konungens befallningshavande att om an-

ställande talan mot fastighetsägare, eftersätter vad honom enligt av som

§ åligger. På grund sådana ärendens ofta ömtåliga natur har

12 av nog det icke ansetts lämpligt, att avgörandet, huruvida talan skall anhängig-

göras, anförtros åt de lägre åklagaremyndigheterna. Genom den av kom-

missionen föreslagna anordningen vinnes trygghet, såväl att talan icke anställes med mindre verkliga skäl därtill föreligga, ock att, då fastigsom hetsinnehav i strid med lagens anda och mening faktiskt äger detta rum, icke lämnas opåtalat.

T alan i anledning obehörigt fastighetsinnehav anhängiggöres vid

av allmän domstol i den ort, där fastigheten är belägen. Inom kommissionen

har framförts den tanken, att avgörandet, huruvida mot lagen stridande

fastighetsinnehav förelåge, borde ske i administrativ ordning. Hr Lind-

hagen har upptagit denna tanke i sin reservation till det kommissionen

av under 1920 avgivna förslaget till lag angående inskränkning under viss

tid i bolags och förenings rätt att förvärva fast egendom i södra och mel-

lersta Sverige, vilken reservation, såsom förut är nämnt, jämväl innefat-

tade förslag till lag angående förbudi vissa fall för enskild att be-

person sitta fast egendom. Han anför häri bland annat, att starka skäl tala

synes för ett avgörande allenast myndighet, samt fortsät-

genom administrativ

ter:

"Den omständigheten, att förvärv ägt och sålunda kunna påkalla

rum synes en domstolsprövning i fråga om dess upphörande, bör icke förändra denna uppfattning. I själva verket är icke heller förvärvet tillåtligt, fastän äventyret blivit lagt på själva besittningen. Det tillkommer således att redan vid det ifrågasätta förvärvet

en var tänka sig för, den besittning, omedelbart framgår detsamma, är laglig eller

om som ur icke. Denna ordning får jag för egen del i första hand förorda. Med hänsyn till det stora inflytande, som den ekonomiska liberalismens juridik ännu besitter i vårt land, kan det förutsägas, att stora svårigheter skola möta för att genomdriva ett sådant åskådningssätt. Jag har därför tillåtit mig ett medlingsförslag. Alldeles bestämt

synes mig den första prövningen böra ske befallningshavanden, i hand dessa

genom vars frågor av lagen i övrigt läggas. Sedan kunde bestämmas, att över befallningshavandens beslut talan fick fullföljas till högsta administrativa instans och därefter enl återvinningstalan ske hos domstol. Detta är dock lång och ofta tidsödande utväg.

en Därtill kommer, att regeringsrätten, förmodligen kommer att pröva ärendet på

som högsta ort, i själva verket också är organiserad såsom domstol utan sociala

en ren inslag. Den naturligaste utvägen förefaller därför att befallningshavandens

vara, utslag får överklagas genom stämning till domstol. Så är därför förslaget avfattat med tillägg av ett par bestämmelser, ägnade att förkorta lång väntan på, huruvida

en befallningshavandens utslag skall kunna överklagas eller icke."

Häremot vill kommissionen framhålla, att huruvida fa-s-

frågan, en

tighet innehaves i strid med lagens bestämmelser, kan bliva ganska

invecklad natur. I många fall torde det säkerligen icke, utan att vitt-

nesförhör anställes, kunna med tillförlitlighet konstateras, huruvida fas-

en tighetsägare är bosatt på sin fastighet. Rättssäkerhetens intresse kräver

fördenskull, att prövningen icke anförtros enbart åt administrativ

myndighet. Vad beträffar hr Lindhagens förslag, att prövningen i första

hand skulle läggas hos administrativ myndighet, beslut talan

mot vars sedan finge föras vid domstol, skillnaden mellan detta och kommissio-

synes nens förslag vara mera skenbar än verklig, i det att, därest hr Lindha-

gens förslag antages, talan mot den administrativa myndighetens beslut i

fall sannolikt kommer fullföljas till domstol. Följden skulle flertalet att onödigtvis förhalas. Någon fara för att det alltså bliva, att avgörandet kommissionen förordade förslaget skulle i tillämpningen visa sig minav hr kan heller föreligga, utan lär det dre effektivt än Lindhagens, anses så med rättvisa är förenligt den väl kunna antagas, att långt objektiv blivande lagen kommer att handhavas i rätt anda.

Domstolen skall pröva, huruvida svaranden enligt 12 § är pliktig att bosatt sin därest så finnes fallet, huruvida vara på fastighet samt, vara han brustit i vad honom åligger. Finner domstolen, att så ägt rum, skall den förelägga svaranden vid äventyr, i 16 § sägs, antingen, som därest han vill behålla fastigheten och icke redan till befallningshavanden ansökan tillstånd därtill, att inom tre månader från det föreläg

ingivit om

vunnit kraft ingiva sådan ansökan eller ock att avyttra fa-

gandet laga

stigheten. Befinnes det vid målets företagande till avgörande, att svaoch bosättningen skett, innan han erhöll randen är bosatt på fastigheten att del i målet, skall föreläggande dock icke meddelas, även om

av stämningen

svaranden försummat iakttaga de i § stadgade tidsfristerna. Detta 12 icke konsekvent, då ett strängt logiskt fullfölkan visserligen synas vara till för stadgandet i skulle le-

jande av den tanke, som ligger grund 12

så han underläte att ställa sig stadda därtill, att en fastighetsägare, snart skulle berövad förmånen att utan särskilt gandet till efterrättelse, vara behålla sin Billighetsskäl hava dock krävt den antillstånd få fastighet. Det har nämligen synts kommissionen

ordning, som förslaget upptager.

enligt förevarande paragraf skulle kunna

olämpligt, att föreläggande

meddela-s visserligen försummat att inom den i Iz

en fastighetsägare, som

§ föreskrivna tiden bosätta sig på den fastighet, han förvärvat, men som sedermera, kanske flertal år, innan förfarande mot honom inledes, ett

sin bosättningsskyldighet. Av vad anförts följer också, att fullgjort nu icke kan meddelas fastighetsägare, väl avflyttat föreläggande en som

från den varå han § varit pliktig att hava sin bostad,

fastighet, enligt 12

åter bosatt fastigheten, innan stämning i saken hunnit delgivas

men sig på

honom. Har däremot bosatt fastigheten först efter det han er-

ägaren sig på del i får denna omständighet utgöra hinder hållit av stämningen målet, för meddelande föreläggande. Anledningen härtill ligger i öppen dag.

av Kunde i detta fall, skulle tredskande fa-

föreläggande meddelas en

risk kunna avvakta stämning, innan han behövde full-

stighetsägare utan

göra sin skyldighet att bosätta sig på fastigheten, samt, sedan honom

mot anhängiggjord talan ogillats på den grund att han dåmera bosatt på vore fastigheten, ånyo kunna avflytta därifrån och bosatt annorstädes, till vara dess ny stämning mot honom utfärdades.

Såsom under 12 § framhållits upphör fastighetsägarens skyldighet

att vara bosatt på d-en fastighet, han förvärvat, då fem år förflutit från den

i fångeshandlingen utsatta tillträdesdagen. Av enahanda billighetsskäl,

som ovan anförts, har kommissionen ansett, att efter förloppet denna av tid talan enligt förevarande paragraf icke må anhängiggöras den famot stighetsägare, eftersatt sin bosättningsplikt. Har däremot, innan som

fem år från tillträdesdagen förflutit, talan mot honom anhängiggjorts, fö-

religga inga som helst skäl, att denna talan, därest den eljest är befogad,

icke skulle få leda till föreläggande. även under fortgång om processens

femårsgränsen överskridits.

Kommissionen har icke förbisett, att det understundom för fastigen

hetsägare skall möta svårighet att avgöra, huruvida enligt § plikt före-

12 ligger för honom att söka tillstånd till sitt fastighetsinnehav. Därest han

av någon anledning nödgas avflytta från sin fastighet, innan fem år för-

flutit från hans tillträde därav, kan han sålunda sväva i ovisshet huom, ruvida denna anledning är sådan beskaffenhet, i sista stycket av som av 12 § sägs. Det kan visserligen sägas, att i sådant fall för

fastighetsägaren

säkerhets skull bör söka tillstånd. Men det kan likväl icke

förnekas, att

det skulle leda till obillighet, därest fastighetsägarens uraktlåtenhet att göra detta under alla förhållanden skulle föranleda, fastigheten avhänatt des honom. Otänkbart är ej, att tillstånd skulle hava beviljat-s, om ansökan därom skett. I anledning härav har kommissionen inansett, att nan en fastighet tvångsvis avhändes dess ägare, denne bör, därest han icke redan förut sökt tillstånd, beredas tillfälle göra det. Det skulle dock att vara mindre lämpligt, fastighetsägaren ägde söka tillstånd under hela om

det respitår, medgives honom för axgvttrande fastigheten. Tillätes

som av detta, kan det med största sannolikhet antagas, att mången fastig-

hetsägare, när respitåret nalkades sitt slut, komme att, huru ut-siktslöst det

än vore att tillstånd skulle beviljas honom, ingiva ansökan därom för att

vinna ytterligare anstånd med fastighetens avyttrande under den tid,

som erfordrades för prövning ansökningen. Sådant förfarande kan visav serligen befaras jämväl i det fall, § handlar. De båda fallen varom 9 äro dock alldeles likartade. § är ju, såsom framgår vad 9 av ovan an-

förts, byggd på ett fullt rättsenligt förvärv, som därjämte merendelssker .för skyddande intecknad fordran eller rättighet. Inroparen måste där-

av för hava någon tid på sig för att vidtaga de åtgärder, erfordras för

som att skydda sig mot förlust. Och det uppenbarligen tillfr-eds-

vore

ställande, inropare, förgäves sökt finna köpare till sin fastighet,

om en som skulle på grund därav, att respitåret nalkades sitt slut, vara berövad möjlighet att vinnande tillstånd skydda sig mot förlust. I det

genom av fall, avhandlas i förevarande paragraf, är det däremot fråga om

som en

försumlig fastighetsägare, undandragit sig :sin skyldighet att söka

som tillstånd. Han har i allmänhet haft tillräcklig tid därtill, innan förfarande inleddes mot honom; och i de säkerligen fåtaliga fall, i vilka hans uraktlåtenhet att söka tillstånd varit avsiktlig, har han dock under rättegången haft tillfälle därtill. Några betänkligheter mot att i dessa fall begränsa ansökningstiden möta således icke; och då en tid av tre månader synts vara fullt tillräcklig, har i förslaget upptagits bestämmelse därom, att tillstånd skall sökas inom tre månader efter det föreläggandet vunnit

laga kraft. Å ansökan tillstånd, göres efter förloppet sagda

om som av tid, bör avseende fästas. Härigenom vinnes ock den fördelen, att när respitåret tilländagått, ingiven ansökan tillstånd i allmänhet torde vara

om behandlad.

I föreläggande, meddelas enligt denna paragraf, bör lämnas full-

som ständig underrättelse det äventyr, enligt 16 § inträder för det fall,

om som att föreläggandet eftersättes.

Enligt 30 § skall anteckning utslaget göras i inteckningsprotokol-

let samt i intecknings- eller fastighetsboken.

I detta sammanhang vill kommissionen erinra därom, att förslaget icke innefattar något hinder mot överlåtelse den ifrågavarande fastig-

av heten, medan rättegången mot överlåtaren pågår. Därest dylik överlåtelse icke utgör endast ett skenavtal, lär densamma hava den verkan, att rätte-

gången icke vidare kan fullföljas. Förslagets ståndpunkt härutinnan be-

tingas gällande rätts bestämmelser överlåtelse fast egendom och

av om av av hänsyn till tredje mans i god tro förvärvade rätt.

I denna paragraf meddelas bestämmelser det äventyr, drab-

om som bar fastighetsägare, därest han uraktläter att ställa sig enligt I 5 § medde

lat föreläggande till efterrättelse. Äventyret är, såsom förut omförmälts,

att fastigheten tvångsvis frånsäljes honom.

Frågan tvångsförsälj ning blir aktuell, när ett år förflutit från det

om föreläggandet vunnit laga kraft. Överexekutor har då att upptaga frågan samt först förvissa sig huruvida fastighetsägaren sökt tillstånd att

om, behålla fastigheten och, därest så finnes förhållandet, huru ansök-

vara ningen utfallit. Är detta för överexekutor icke känt, måste underrättelse härom införskaffas. Visar sig, att tillstånd meddelats, samt har beslutet härom vunnit laga kraft, är naturligtvis frågan om tvångsförsäljning definitivt förfallen. Är frågan tillstånd beroende på prövning, skall med

om förordnande tvångsförsäljning anstå i avbidan på slutligt beslut i ären-

om det. Har ansökningen laga kraft ägande beslut blivit avslagen eller

genom förklarats icke kunna till prövning upptagas eller har fastighetsägaren försummat att söka tillstånd, skall överexekutor förordna om tvångsförsälj-

ning, försåvitt förutsättning därför eljest föreligger. För förordnande tvångsförsäljning förutsättes nämligen vidare,

o1n

att varken infordrat utdrag lagfartsprotokollet framgår eller eljest

av ur styrkes, att fastigheten avyttrats. Anledningen härtill är densamma, som föranlett motsvarande bestämmelse i 9 Visas, att fastigheten avyttrats till någon, enligt lag icke äger att utan tillstånd förvärva densamma,

som förfares pä enahanda sätt, förut under 9 § omförmälts.

som

Har frågan tvångsförsäljning förfallit på grund därav, att fa-

om stigheten avyttrats, varder sedermera utrönt, att det avtal, varigenom

men avyttrandet skett, icke blivit beståndande, skall överexekutor åter till

prövning upptaga frågan fastighetens tvångsförsäljning. Visar det

om sig därvid, att fastigheten ånyo blivit avyttrad, skall förordnande meddelas. Då lagen med största lätthet skulle kunna kringgås, därest fastig-

hetsägare, på grund föreläggande enligt 15 § avyttrat sin fastig-

som av het, tillätes att genast åter förvärva densamma, har i förslaget föreskrivits, att överexekutor skall förfara på angivet sätt jämväl i det fall,

nu att återförvärv finnes hava ägt Sagda skäl talar dock icke för ett

rum. förbud mot återförvärv efter längre tids förlopp. Enligt förslaget står

en det därför fastighetsägaren fritt att, när fem år förflutit efter det föreläggandet vunnit laga kraft, återförvärva fastigheten under be-

samma

tingelser, han aldrig brutit mot stadgandeti 12 Vad nu sagts,

som om gäller endast förvärv köp, byte eller gåva. Andra fång kunna up-

genom penbarligen icke användas till sådant kringgående av lagen, som stadgan-

det att förebygga.

avser

§3

Huru överexekutors beslut överklagas, därom förmäles i 32§.

Bestämmelser rörande den ordning, vari tvångsförsäljning skall äga

meddelas i 31 rum,

Denna paragraf innehåller bestämmelse, motsvarande den i II §

som

meddelats i fråga tvångsförsäljning fastighet, vilken utlänning, bo-

om av lag eller förening inropat på auktion, hålles i exekutiv ordning.

som

I denna paragraf avhandlas det fall, att två eller flera samfällt äro

ägare av en fastighet. Uppenbart är, att stadgandet är tillämpligt, oavsett

huruvida gemenskapen uppkommit ett eller flera fång.

genom

Det har inom kommissionen ifrågasätts, huruvida icke för det fall, att två eller flera svenska medborgare köp, byte eller gåva sam-

genom fällt förvärvade fastighet, såsom regel borde fastställas, att därest en av förvärvarna toge bostad på fastigheten, tillstånd till innehavet i övrigt skulle erfordras. Kommissionen har dock funnit stora betänkligheter möta mot att förorda ett sådant stadgande. Det skulle nämligen öppna

mycket stora möjligheter att göra bestämmelserna bosättningsskyldig-

om het verkningslösa, vilka möjligheter sannolikt komme att lämnas obegagnade. Den själv ic-ke vore i tillfälle att bosätta sig på den fas-

som tighet, han ville förvärva, behövde för att trygga sigisin besittning blott

skaffa sig meddelägare, villig att bosätta sig på fastigheten.

en som vore Ännu betänkligare framstår detta förhållande, beaktar, att med-

om man

delägarens andel i fastigheten kunde huru obetydlig helst. Prak-

vara som tiskt taget skulle sålunda en person utan att komma i strid med lagens bestämmelser kunna skaffa sig ett flertal fastigheter, alldenstund det näp-

peligen torde möta någon svårighet för honom att för varje fastighet an-

skaffa med ett ringa penningtillskott inginge såsom med-

en person, som delägare däri och sedan bosatte sig på fastigheten. Till förhindrande av

sådana missbruk, kunde visserligen i lagen upptaga föreskrift, att

man tillstånd erfordrades, därest den delägare i fastigheten, bosatt sig

som

därå, icke ägde minst viss, i lagen bestämd andel fastigheten. En

en av sådan bestämmelse bleve dock i viss mån godtycklig, vartill komme, att det ofta skulle möta svårigheter att i det särskilda fallet kontrollera, huru stor andel i fastigheten den delägare, bosatte sig därå, i själva verket

som

ägde, enär detta, åtminstone i de fall då denna andel understege den lagstadgade minimiandelen, komme att på alla sätt fördöljas.

Kommissionen är sålunda övertygad därom, att tillfredsställande

en lösning av förevarande spörsmål icke kan vinnas annorledes än genom att

såsom huvudregel uppställa, att varje delägare, icke bosätter sig på den

som förvärvade fastigheten, måste söka tillstånd. I överensstämmelse härmed är paragrafen avfattad. Föreligger beträffande någon delägarna sådant

av fall, omförmäles i 12 § andra stycket, erfordras dock ej, att denne

som

bosätter sig på fastigheten. Övriga delägare måste likväl göra det, där-

est de vilja undgå att söka tillstånd.

Hava delägarna bosatt sig på fastigheten, äro de enligt 12 § pliktiga

att där hava sin bostad intill dess fem år förflutit från den i fångeshand-

lingen utsatta tillträdesdagen. Avflyttar någon delägarna dessförin-

av nan från fastigheten, äga dessa icke utan tillstånd behålla fastigheten, försåvitt avflyttningen är föranledd omständighet, uti 12 § sista

av som

stycket sägs.

Förvärva äkta makar samfällt fastighet, äro de underkastade enaham da bestämmelser, gälla, då två vilka icke äro i äktenskap för-

som personer, enade, samfällt förvärva fastighet. Det har inom kommissionen ifrågasatts, att för detta fall vissa modifikationer borde göras. Fallet har dock synts kommissionen vara av föga praktisk betydelse, alldenstund det bland den j ordbrukanede befolkningen endast ytterst sällan torde förekomma, att äkta makar äro bosatta på skilda håll. Härtill komm-er, att därest undantag från huvudregeln i nu berörda hänseende göres, detta kan att

komma

användas i illojalt syfte, då därigenom möjlighet öppnas för spekulanter

och andra att utan bosättning och tillstånd med äganderätt förfoga över

jordbruksfastigheter

Eftersätta samtliga delägare fastighet bosättningsplikten, måste

påföljden självfallet bliva, att fastigheten i less helhet avhändes dem. Är

det endast eller några dem alla, eftersätta denna plikt,

en av men som kan det tänkas, att allenast den tredskandes -andel i fastigheten skulle

tvångsförsäljas, medan däremot den ställt sig stadgandet i 12 § till

som efterrättelse skulle äga behålla sin andel. En sådan anordning när-

synes mast överensstämma med den ställning förslaget i övrigt intager. Här emot möta dock så stora betänkligheter, att kommissionen icke ansett sig kunna förorda densamma.

Med mycket stor sannolikhet kan det antagas, att txrångsförsäljning

ideell andel i fastighet i flertalet fall komme att medföra andelens av

utbrytning stamfastigheten. Såsom jordstyckningskommissionens

ur av utredning framgår och för övrigt torde allmänt bekant, är dock jord-

vara splittringen mångenstädes i vårt land redan alltför stor omfattning.

Fastighetsbildningar, måste i hög grad olämpliga för jord-

som anses vara bruket, äro inga sällsynta företeelser. l vissa orter har klyvningsförfa-

rande kommit till användning i sådan utsträckning, att de ursprungliga enheterna äro uppdelade i parceller ringa storlek. Av de ursprungliga

gårdarna återstår på många håll en samling småfastigheter, som till sin

karaktär närmast påminna mindre torp. På grund härav har jord-

om styckningskommissionen föreslagit bestämmelser, äro avsedda att för

som framtiden förhindra dylik jordsplittring. Att vid sådant förhållande i föreliggande lagförslag införa bestämmelser, skulle hava till oundvik-

som

lig följd ökning jordsplittringen, kan uppenbarligen icke komma

en av

ifråga. Upphöjes jordstyckningskommissionens förslag till lag, förfalla

visserligen dessa betänkligheter, ity att i så fall ideell andel av hemman

får utbrytas med mindre de olika delarna för sig bliva lämpliga för

var den art hushållning, vartill de äro avsedda. Andra olägenheter av

tvångsförsäljning ideell fastighetsandel kvarstå dock alltjämt.

av en

Då två eller flera samfällt förvärva fastighet, föreligger oftast

en mellan dem ett bolagsavtal eller i varje fall ett förhållande, är snarlikt

som det, råder mellan delägarna i enkelt bolag. Syftet med förvärvet torde

som

nämligen i allmänhet gå ut på att utnyttja fastigheten i det eller det

ena andra avs-eendet. Att vid sådant förhållande de rent personliga egenskaperna och kvalifikationerna hos delägarna icke äro underordnad betydelse, lig-

ger i öppen dag och har för övrigt kommit till uttryck i bolagslagcns bestämmelse, att bolagsman icke äger utan övriga bolagsmäns samtycke sätta

annan i sitt ställe samt att, så icke desto mindre sker, dessa kunna på-

om yrka bolagets trädande i likvidation. I betraktande härav får det anses

mindre riktigt, att utomstående på grund stadgande i lag medgives

en av

rätt att, utan övriga delägares samtycke, inträda i gemenskapen. Olä-

genheten härav skulle bliva särskilt framträdande, då fastigheten den

är av

beskaffenhet, att enligt gällande skifteslagstiftning utbrytning den

av ideella andelen får ske. Därigenom att den å tvångsauktionen in-

som ropat fastighetsandelen inträder i gemenskapen, skulle den fara för

upp-

komst tvistigheter mellan delägarna, samäganderätten i sin natur

av som alltid innebär, avsevärt komma att ökas. Vidare bör det förbises, att det understundom kan komma att möta stora svårigheter att finna köpare

till en ideell fastighetsandel, i all synnerhet då denna lagligen kan utbrytas. Såsom skäl för godtagande en anordning med tvångsförsäljning

ideell fastighetsandel skulle kunna anföras, att sådan anordning av en redan förefinnes för det fall, att delägares andel i samfälld fastighet blivit tagen i mät för gäld. I detta fall har dock lagstiftaren icke haft annat val än tvångsförsäljning, medan i det fall, här är fråga, möjlighet fin-

varom nes till mera tillfredsställande lösning.

På grund av det anförda har kommissionen funnit det riktigast, att

påföljden därav, att samägarna eftersätter stadgandet i 12 blir

en av

densamma, samtliga brutit däremot, nämligen tvångsförsäljning

som om

fastigheten i dess helhet. Det kan väl onödigt hårt, att jämväl av synas de delägare, ställt sig lagens stadgande till efterrättelse, skola på grund

som av en meddelägares försummelse avhändas sina andelari fastigheten. Det må dock beaktas, att tvångsförsälj ning endast är ett yttersta medel att få

tredskande delägare skild från sitt fastighetsinnehav och att det ligger en

i delägarnas skön att själva frivilligt medverka härtill genom att upplösa

gemenskapen eller genom att tillösa sig den tredskand-es andel.

Enligt förslaget hava delägarna, liksom fallet är i 16 en tid av ett

år på sig att frivilligt upplösa samäganderättsförhållandet. Detta kan ju förutom genom fastighetens försäljning ske därigenom, att den tredskan-

des lott inlöses av övriga delägare eller avyttras till någon utomstående

eller ock, därest fastigheten är sådan, att tillämpning reglerna hem-

av om

mansklyvning kan ifrågakomma, därigenom att sagda lott utbrytes ur ge-

menskapen. Varder det styrkt, att den tredskande blivit utlöst ur fastigheten eller att hans lott eljest blivit avyttrad, innan överexekutor medde-

lat förordnande tvångsförsäljning fastigheten, förfaller frågan där-

om av

om. Någon anledning till försäljning föreligger icke, sedan den tred-

skande blivit skild från sitt obehöriga fastighetsinnehav. Styrkes hos över-

exekutor, att den tredskande delägarens lott i fastigheten blivit lagligen utbruten, meddelas förordnande tvångsförsäljning allenast beträffan-

de denna lott, varemot frågan om tvångsförsäljning övriga delägares

av lotter förfaller.

Å tvångsauktionen äro delägarna naturligtvis oförhindrade att inropa

den tredskande delägarens lott. Den tredskande däremot äger lika litet in-

fastigheten å auktionen eljest köpa densamma förr än fem år ropa som förflutit efter det att föreläggandet vunnit laga kraft.

Då domstol meddelar föreläggande enligt denna paragraf, skall, lik-

då föreläggande meddelas enligt 15 i utslaget utsättas det äventyr, som

eventuellt följer. I utslaget bör alltså erinras om innehållet i 16 § som med de modifikationer följa av 18

som

En person, förvärvat jordegendom, bestående flera i jord-

som en av registeravseende skilda fastigheter, skulle, därest i 12 § med fastighet av-

såges jordregisterfastighet, nödgas söka tillstånd att få behålla de fastig-

heter, varå han icke bosatte sig. Att detta icke tillfredsställande, har

vore

synts kommissionen uppenbart. Förefintliga brukningsdelar bestå ofta nog flera jordregisterfastigheter, vilka mångenstädes äro så ringa stor-

av av lek, att ett självständigt brukande dem icke kan ifrågakomma. I detta

av sammanhang vill kommissionen särskilt erinra förhållandena i vissa de-

lar Dalarna, där, såsom allmänt torde känt, fastighetssplittringen

av vara är mycket stor.

På grund härav har kommissionen icke ansett sig böra bestämma fas-

tighetsbegreppet i 12 § efter uppdelning i jordregisterfastigheter, utan

har kommissionen funnit det avgörande böra huruvida de fastighe-

vara, ter, som ingå i ett förvärv, till varandra stå i sådant förhållande, att de

kunna betraktas tillsammans utgöra ett enda egendomskomplex. Detta plä-

fallet, därest de ifrågavarande fastigheterna överlåtaren brugar vara av kats såsom en enhet. I förevarande paragraf har därför stadgats, att om nå-

genom fång förvärvar flera hemman, hemmansdelar eller lägon samma genheter, äro förenade under gemensamt bruk, dessa skola vid till-

som lämpningen av I2-18 anses såsom en fastighet. Det är dock ingalunda sällsynt, att fastighet, som otvivelaktigt ingår såsom beståndsdel

en i ett egendomskomplex, är utarrenderad. Kommissionen har därför ansett

nödigt i lagtexten utsåga, att därest till huvudgård hörande arrendegårdar

eller torp överlåtas tillsammans med huvudgården, de skola jämte huvudgården räknas för en fastighet. Att i lagtexten meddela närmare bestäm-

melser angående graden den avhängighet, vari den arrenderade fastig-

av heten skall stå till fastighet för att den skall hava

annan senare anses egenskapen huvudgård, låter sig näppeligen på ett tillfredsställande sätt göra.

av Frågan löses bäst på tillämpningens väg i enlighet med förhandenvarande naturliga förhållanden.

I denna paragraf lämnas beskrivning på vad enligt förslaget

som

skall för bulvanskap ifråga äganderätt till fastighet. En över-

anses om enskommelse därom, att någon skall förvärva eller besitta en fastighet i eget för räkning och således låta denne andre råda över

namn men annans fastigheten såsom han själv ägare till densamma, kan till sin rätts-

vore

liga innebörd karakteriseras såsom ett avtal om sysslomannaskap rö-

rande fast egendom. Det är dock icke meningen, att förslagets bulvanbestämmelser skola rikta sig mot varje slag sådant sysslomannaskap.

Endast i de fall, då på grund av gällande lag inskränkning föreligger i

någons rätt att förvärva eller besitta fast egendom, kan behov anses före ligga att stadga förbud mot att denne förskaffar sig rådighet över en fastighet att anlita för fastighetens förvärvande eller besit-

genom annan tande. Dylik inskränkning är för närvarande stadgad dels i 1906 års norrländska förbudslag, vilken numera provisoriskt gäller för hela riket, dels i 1916 års inskränkningslag, och dels i några andra författ

ningar. Föreliggande förslag att i sig upptaga 1906 års lag i den-

avser nas helhet samt 1916 års lag i vad densamma har avseende å fast egendom.

Förbudet att ifråga äganderätt till fastighet använda bulvan skulle

om alltså komma att gälla alla slag utländska rättssubj ekt, eftersom de icke

av i något fall kunna utan Konungens tillstånd förvärva fast egendom här i riket. Vidare vänder sig förbudet mot svenska bolag och ekonomiska för-

eningar i alla de fall, då dessa rättssubjekt enligt förslagets stadganden

i 3-5 icke äga att utan Konungens tillstånd eller prövning Ko-

av nungens befallningshavande förvärva fast egendom. Såsom vid 3 § framhållits gälla beträffande sparbankcrs, solidariska bankbolags och bankaktiebolags förvärv fast egendom särskilda bestämmelser inskränkande

av av

natur 14 § i lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker samt 46 och

162 ilagen den 22 juni 1911 om bankrörelse, vadan förbudet mot

bulvanskap skall äga tillämpning jämväl i fråga om dessa sammanslutningar. Enligt IO § i förordningen den 31 oktober 1873 angående

främmande trosbekännare och deras religionsutåixrning äga sådan trosbekännares församlingar, inrättningar och stiftelser icke att utan Konungens tillstånd förvärva och besitta fast egendom häri riket. Jämväl dessa rättssubjekt bliva således inbegripna under berörda förbud. Så är ock

förhållandet med rusdrycksförsäljningsbolag, vilka det enligt 19 § i

förordningen d-en juni angående försäljning rusdrycker icke är

14 1917 av

tillåtet att utan samtycke kontrollstyrelsen inköpa fastighet.

Såsom redan paragrafens formulering framgår är förbudet mot

bulvanskap riktat även enskilda svenska medborgare, nämligen för

mot

det fall att enligt förslaget sådan persons besittning av fastighet av annat

än i § sägs, jordbruksfastighet, är underkastad kontroll slag 4 v. s. av från det allmännas sida. Enligt vad § stadgar, är svensk medborgare,

köp, byte eller gåva förvärvar jordbruksfastighet, med vissai som genom

angivna undantag pliktig att bosatt på fastigheten under paragrafen vara

fem år i räknat från tillträdesdagen. Vill förvärvaren behålla sin

följd

fastighet under sagda tid bosatt på densamma, måste han

utan att vara hos Konungens befallningshavande söka tillstånd därtill. Det kan givet-

vis tänkas, att jämväl dessa bestämmelser kunna kringgås på det sätt, att den i spekulationssyfte önskar åtkomma fastighet, icke själv

som en men kan fullgöra vad § stadgar och heller har utsikt att erhålla tillstånd

det oaktat besitta fastigheten, låter förvärvet ske i namn, varatt annans efter denne bosätter sig på fastigheten och således formellt fullgör vad

§ fordrar ägare, medan hans huvudman, den icke synlige köpa- I2 av en

övertager den faktiska rådigheten över fastigheten. Bulvanskap kan

ren, beträffande enskild såsom huvudman naturligtvis tänkas anordnat

person även på det sätt, den redan äger jordbruksfastighet träffar

att som en

avtal med enskild varigenom denne, utan att överlåtelsehandling;

person, upprättas, tillförsäkras den faktiska rådigheten över fastigh-eten. De för-

faranden, omnämnts, äro enligt förevarande paragraf förbjudna,

som nu och straff drabbar såväl bulvanen den, vilken honom förskaf-

som genom

fat sig rådighet över fastigh-et-en.

Huvudmannen bulvanskap i föregående stycke omförmälda

i ett av

slag kan icke göra anspråk på att bulvanskapet skall vara oangripligt un-

der den tid, därest han själv i eget namn förvärvat fastigheten,

som, jämlikt § finge förflyta, innan han skulle hava varit pliktig att bosätta

sig på fastigheten. Berörda respittid tillgodokommer givetvis endast den

i förvärvat fastighet. Ej heller blir sådant som verkligen eget namn en

bulvanskap oangripligt därför, att tilläventyrs även huvudmannen själv

bosatt sig fastigheten under någon tid.

Det förekommer understundom, att fastighetsägare, i all syn-

nerhet sådan eller en som äger jordbruksfastigheter,

en ålderstigen flera

överlåter brukandet någon dem till eller enmåg eller någon an-

av av en son

nära anförvant, vilken då merendels bosätter sig på fastighet-en, uppbär nan dess avkastning och i alla avseenden råder över densamma, såsom han

ägare till fastigheten. Enligt den ordalydelse, första stycket fö-

vore av revarande paragraf erhållit, skulle i sådant fall bulvanskap före-

anses ligga. Detta kan uppenbarligen icke tillfredsställande. Av olika

vara an-

ledningar kan det betydelse för fastighetsägare att kunna

vara av en på angivet sätt bereda nära anhörig möjlighet till utkomst utan att

nu en

nödgas avhända sig äganderätten till fastigheten. Av hänsyn till andra

sina barn kan han måhända skänka bort fastigheten till den som av han vill understödja, och denne kan sakna möjlighet att inlösa densamma. Kanske vill ägaren, innan han formellt överlåter äganderätten till någon

närskyld, först pröva dennes förmåga att självständigt förvalta .fastigheten. Någon anledning att uppställa hinder mot dylika anordningar i

fråga fastigheters skötsel torde givetvis föreligga. Kommissionen

om har därför i andra stycket paragrafen upptagit bestämmelse därom,

av att bulvanskap icke skall föreligga, därest mellan den som rättsli-

anses

framstår såsom ägare till fastigheten och d-en råder över d-engen som

består sådan förvantskap, omförmäles i samt den sistsamma som 12 nämnde är på ett stadigvarande sätt bosatt på fastigheten. Att utsträcka denna bestämmelse till att gälla även avlägset skylda, har kommis-

mera sionen ansett icke kunna ifrågakomma. Skedde så, skulle bulvanbestämmelserna, såvitt de hade avseende å enskilda åtgärder med fas-

personers

tigheter, med stor visshet bliva ganska verkningslösa.

För förebygga missbruk omförmälda bestämmelse har kom-

att av nu missionen ansett, att förutsättning för tillämpning densamma bör vara,

av att den" har den faktiska rådigheten över fastigheten skall vara på ett

som stadigvarande sätt bosatt på densamma.

Av skäl, i den allmänna motiveringen angivits, har kommissionen

som

ansett erforderligt att stadga skyldighet för vissa myndigheter, som på

grund sin verksamhet få anses besitta god kunskap om fastighetsförhål-

av landena inom orten, att då de hava anledning förmoda förekomsten bul-

vanskap därom göra anmälan hos Konungens befallningshavande. Denne

har att, jämväl utan sådan anmälan, låta verkställa utredning rörande inom länet förekommande bulvanskap.

Finner befallningshavanden giltiga skäl föreligga, skall han förordna

allmän åklagare eller, därest så lämpligt, särskild åklagare att ut-

anses föra talan såsom i § sägs. I motsats till det fall, varom 14 § förmäler,

22 är det allmän åklagare obetaget att jämväl utan förordnande befall-

ningshavanden anhängiggöra talan angående upplösning av bulvanskap.

De omständigheter, i § föranlett stadgande därom, att allmän åkla-

som 14

icke äger utan förordnande befallningshavanden anhängiggöra

gare av talan, kunna nämligen icke för handen, då fråga är bul-

anses vara om vanskap. Därtill kommer, att överträdelse av förbudet mot bulvanskap medför och det icke utan i alldeles särskilda undantagsfall

ansvar; synes böra ifrågakomma att göra inskränkning i den talerätt rörande brott, som tillkommer de allmänna åklagarna.

I den allmänna motiveringen har kommissionen framhållit de skäl, som tala för att prövningen frågor bulvanskaps existens bör tillkom.-

av om

domstol. Stadgande denna prövning förekommer i första stycket ma om

förevarande paragraf, varest tillika angives, att den domstol, inom vars av

domvärjo fastighet är belägen, är rätt forum för handläggning bul-

en av vanprocess rörande fastigheten.

Talan bulvanskap anhängiggöres efter stämning, därvid såväl bul-

dennes huvudman skola instämmas. vanen som

Såsom bekant innehåller gällande lag ytterst knapphändiga bestämmelser rörande frågan, huruvida part kan åtgöranden från

genom processdomstolens sida tvingas att förete handling, han innehar och som kan

som antagas hava betydelse för rättegången. Inom såväl teori praxis råda

som

olika meningar angående omfattningen denna editionsplikt och det

av s. förfarande, vid dess utkrävande bör användas. Bestämmelser, ägna-

som

de att avhjälpa denna brist i lagstiftningen, upptogos i lagberednin-

nya

den december 1889 avgivna förslag till lag angående bevisning in-

gens I4 för rätta. I IV kap. 48 § detta förslag förekom ett stadgande föl-

av av

jande lydelse:

"Finnes handling, part åberopar, i motpartens värjo, och är anledning att av

som handlingen kan i målet vinnas upplysning, eljest är att tillgå; vare den part,

som

innehar handlingen, skyldig att den på rättens anmaning förete. Undandrager som han sig det, pröve rätten, vilken verkan såsom -bevis må tilläggas denna underlåtenhet. Rätten äge ock, där sådant finnes nödigt, genom vite tillhålla den part, som innehar handlingen, att den vid rätten förete; dock må i brottmål vite föreläggas den tilltalade."

I motiven till detta stadgande anförde lagberedningen, efter att hava framhållit att någon bestämd praxis icke utvecklat sig i denna fråga,

bland annat följande:

"Denna editionsplikt innebär i själva verket en förbindelse för innehavaren att i sanningens intresse medverka vid rättsskipningen och är alltså av processuell natur. Detta erkännes väl allmänt i fråga om straifprocessen, men förnekas stundom beträffande civilprocessen under antagande, att editionsplikten där endast finnes till såsom en privaträttslig förpliktelse. Det torde dock vara tydligt, att även i de fall, då handlingens innehavare är privaträttsligen förbunden att till parten utlämna eller för ho-

tillhandahålla handlingen, det som processdomstolen ålägger honom att fullgöra nom icke är endast ett uppfyllande den privaträttsliga förbindelsen. Grunden för den

av processuella editionsplikten måste sökas i dess nödvändighet för rättssamhället ochär alltså densamma grunden för partens sanningsplikt och tredje mans vittnesplikt.

som Härav har man att hämta den norm, som vid reglerandet av dess omfattning bör följas. Det processuella behovet handlingens företeende, å samt innehavarens be-

av ena, rättigade intresse att onödigtvis besväras eller oskäligt betungas, å andra sidan, måste härvid bliva bestämmande."

berörda lagförslag blev år 1893 förelagt riksda-

Nya lagberedningens

icke. I anledning skrivelse från 1894 års riksdag med gen, men antogs av

förslag till lag angående bevisning inför rätta måtte ånyo

begäran, att

framläggas inför riksdagen, framlades vid 1897 års riksdag nytt förslag

till lag i ämnet. Detta förslag avvek i vissa avseenden från det vid 1893

års riksdag framlagda. Sålunda hade från editionsplikt undantagits brev,

och andra enskilda meddelanden sådana, angingo nå-

telegram utom som

rättsförhållande och växlats mellan dem. Dylika handlingar got parternas

icke kunna ägarens samtycke dragas inrent privat natur ansågos utan av

för offentligheten och förmodades endast undantagsvis vara ägnade att

i målet. Även denna gång föll dock för-

bringa någon verklig upplysning

Vid års riksdag framlades åter proposition med syfte att ord-

slaget. 1902

bevisningen inför rätta. I denna upptogos enahanda stadganden angåna.

i års proposition; varvid dock den

ende parts editionsplikt som 1897 mo-

difikationen gjordes, att försåvitt icke vore fråga om handling, som

avtal eller ägde rätt att utbekomma eller skär-

part jämlikt annan grund

eller att lända till efterrättelse i något rätts-

skåda, som vore upprättad

förhållande, rörde part handlings företeende skulle kunna

som - en

därest oberoende målets utgång, parten eller nå-

påfordras, därigenom, av

närstående kunde vållas skada. Lagutskottet tillstyrkte för-

gomhonom med det framläggande handelsbok alltid skulle

slaget förtydligande, att av

kunna Lagutskottets hemställan blev i ifrågavarande del god-

påyrkas.

känd båda kamrarna, vilka dock i andra delar kunde ena sig. Vid

av försök till sammanjämkning föll förslaget. Andra kammaren ansåg nämligen, enligt vad den inom kammaren förda diskussionen visar, friare bevisprövning icke böra genomföras annat än i samband med sådan ändring

i kap. § rättegångsbalken, att nämnden finge sig tillerkänd ökad be-

23 2 fogenhet vid fällande dom.

Vid riksdagen år 1903 framlades i motion det av 1902 års lagutskott

tillstyykta förslaget, därvid dock hemställdes jämväl om sådan ändringav 2" kap. 2 § rättegångsbalken, som ovan omförmälts. Lagutskottet tillstyrkte

motionen, men då kamrarna kunde ena sig om nämnda ändring, förföll

frågan. I vid 1905 års riksdag väckt motion föreslogs antagande

en av vissa utbrutna delar det lagutskottet år 1902 tillstyrkta förslaget,

av av bland annat de bestämmelser handlade parts editionsplikt. Lag-

som om utskottet avstyrkte motionen huvudsakligen av det skäl, att de ur sitt sam-

manhang lösryckta bestämmelserna ingalunda erbjödo fördelar,

samma som de skulle hava såsom del av ett sammanhängande helt. Första kammaren antog för sin del de föreslagna bestämmelserna editionsplikt, men an-

om dra kammaren avslog motionen i dess helhet. Vid 1907 års riksdag-godkände båda kamrarna det då i motion ånyo framlagda förslaget från år 1903 utom rörande den ifrågasätta utsträckningen håradsnämndens be-

av fogenhet, vilken avslogs första kammaren. Då andra kammaren upp-

av ställt såsom villkor för sitt bifall till förslaget, att första kammaren antoge denna utsträckning, hade hela frågan ånyo förfallit. Vid 1908 års riksdag väcktes ånyo motion antagande meranämnda förslag, men rönte

om av denna öde föregående motioner i ämnet. Slutligen återkom för-

samma som slaget i motion vid 1915 års riksdag. I anledning denna motion beslöt

riksdagen hos Kungl. Maj anhålla, att-Kungl. Maj måtte taga i över-

vägande, huruvida och i vad omfattning arbetet på reform bevis-

en av ningslagstiftningen lämpligen borde återupptagas i ändamål att för tiden, intill dess allmän rättegångsordning kunde komma till stånd, i görli-

gaste mån avhjälpa bristen på tidsenliga stadganden rörande bevisningen

inför rätta.

Såsom i den allmänna motiveringen omförmälts, har kommissionen ansett det, för bibringande nödig effektivitet åt förslagets stadganden

rörande upplösning bulvanskap, synnerlig vikt, att domstolen

av vara av

äger möjlighet att granska de räkenskapsböcker och andra handlingar, som svarande i rättegång angående bulvanskap har i sin värjo. Då det

likväl, såsom ovan framhållits, är ovisst, huruvida och i vilken omfattning

enligt gällande rätt editionsplikt för part föreligger, har kommissionen fun-

nit sig böra i andra stycket förevarande paragraf upptaga en bestämm-el-

i huvudsaklig överensstämmelse med 1902 års proposition. Såsom allmänt se villkor för den här stadgade editionspliktens utkrävande uppställes den fordran, att anledning är att antaga, att av handlingen kan i målet vinnas

upp-

lysning, som eljest är att tillgå. Att handlingen verkligen finnes i svaran-

dens värjo måste, om sådant förnekas, styrkas på vanligt sätt. Uraktlåter svarande, ålagts att förete viss handling, att ställa sig åläggandet till

som efterrättelse, måste detta givetvis framstå såsom en omständighet, vilken

eller mindre kraftigt talar mot honom. En erinran härom i lagen har mer

ansetts erforderlig. Då mål rörande upplösning av bulvanskap äro brott-

av måls natur, har kommissionen icke ansett sig böra föreslå, att domstolen må äga rätt förelägga svarande att vid vite fullgöra editionsplikt.

Slutligen vill kommissionen framhålla, att därest det rättskipnin-

ur gens synpunkt skulle anses olämpligt att i en enstaka lag införa stadgande om editionsplikt för part domstolarna skulle härav kunna föranledas

antaga, att dylik plikt förefinnes i mål andra slag kommissionen

av -anser det önskvärt, att en särskild lag om editionsplikt, avseende rättegån-

i allmänhet, utarbetas och antages. gar

Att det i tillämpningen understundom kan komma att ställa sig vanskligt att fastställa, huruvida bulvanskap föreligger eller icke, har kommissio-

såsom de allmänna motiven framgår, icke förbisett, liksom det nen, av heller undgått kommissionen, att det mången gång kan bliva förenat med

vissa svårigheter att anskaffa den erforderliga bevisningen. Med visshet

kan nämligen förutses, att den användande bulvan vill kring-

som genom av gå lagens bestämmelser skall på allt sätt försöka dölja sitt förehavande. I många fall torde sålunda bevisning än indicier stå att fö-

annan genom rebringa. Att här närmare redogöra för de olika slag indicier,

av som kunna tänkas ifrågakomma, samt det värde, dem bör tillerkännas, låter sig givetvis icke göra, utan vill kommissionen inskränka sig till att angiva nå-

gra exempel. Att någon i ett trävarubolags tjänst anställd såsom disponent,

person,

kontorstjänsteman, inspektor, faktor eller skogvaktare, förvärvat jord-

bruksfastighet med skogstillgångar i trakt, där bolaget har sin verksam-

het, torde oftast tyda därpå, att förvärvet i själva verket skett för bola-

gets räkning. Detta antagande vinner givetvis betydligt i styrka, därest, såsom ofta är fallet, det är trävarubolagets tjänstemän i deras anställ-

för räkning driva affärsrörelse. Kom-

ningskontrakt förbjudet att egen

den nominelle köparen befinner sig i sådan ekonomisk

så härtill, att

mer kan hava inlåtit sig på affären för ställning, att han näppeligen anses

eller den köpeskillingen är sådan storlek,

räkning, att betingade av

egen för enskild skulle hava lönat sig att inköpa hemmanet, att det en person för det bolaget måste fördelakmedan köpet däremot ifrågavarande anses

vissa för bolaget önskvärda mål, kan

tigt, då bolaget därigenom uppnått

det oftast med största visshet antagas, att bulvanköp föreligger.

omständigheter vägande bevis för att bul- Såsom under vissa tungt

kan vidare anföras, att avverkning å ett hemmans

vanskap föreligger

bedrives direkt ett bolag och för dettas räkning, utan att

skogsmark av

till ståndskogen veterligen ägt att hemnågon försäljning bolaget av rum;

skogsmark står under tillsyn och vård av bolagets skogspersonal;

manets

och erläggas bolaget; att i händelse

att hemmanets onera utskylder av

å hemmanet är utarrenderat, arrendeavgiften uppbäres av

jordbruket

den nominellt står ägare till hemmanet utan av bolaget; samt som som förvaltas bolagets tjänstemän i likhet med dettas övriga att hemmanet av

fastigheter.

i den allmänna motiveringen framhållits skall straffansvar Såsom även dennes huvudman. Med hänsyn därdrabba icke blott bulvanen utan

allmänintresse synnerlig vikt, att de lagar, som till att det är ett av fast icke kringgås, har det be-

reglera förvärv och besittande av egendom,

funnits för överträdelse förbudet mot bulvanskap stadga ett

nödigt att av

straffansvar. Den för vanliga fall i straffrätten

jämförelsevis strängt

den skull skärpts, varjämte det med

använda bötesskalan har för betydligt

särskilt svåra fall och fall upprepad överträdelse av för-

avseende å av

låta jämväl fängelse ingå i

budet mot bulvanskap ansetts behövligt att

straffskalan.

för åtalande bulvanskap skall uppenbarligen räk-

Preskriptionstiden av

från tiden för bulvanskapets upplösande.

nas Finner domstolen, då den meddelar fällande utslagi en bulvanprocess,

fortfarande består, skall bulvanen föreläggas att avyttra

att bulvanskapet

andra stycke sägs. Då bulva-

fastigheten vid äventyr, som i paragrafens

formellt såsom fastigheten, bör

nämligen är den, står ägare av

nen som meddelas honom. Förslaget innefat

föreläggandet att avyttra fastigheten

hinder överlåtelse fastigheten, medan rättegången tar icke något mot av

pågår. Denna förslagets ståndpunkt betingas gällande rätts bestäm-

av melser överlåtelse fast egendom och hänsyn till tredje i god om av av mans

tro förvärvade rätt. Lagens effektivitet torde icke därigenom försvagas.

Genom fastighetens försäljning har det påtalade bulvanskapet blivit

upp-

löst, och syftet med rättegången har sålunda vunnits. Möjligheten att i

dess ställe ett annat bulvanskap uppkommit eller att försäljningenom

gens annullerande det gamla bulvanskapet återupplivas föreligger visserligen, men myndigheterna hava fått anledning att hava sin uppmärksamhet riktad på förhållandet, och någon utsikt att i längden upprätthålla ett

bulvansystem genom åtgärder av nämnda slag torde föreligga.

Andra och tredje styckena i denna paragraf innehålla bestämmelser om .sättet för upplösande ett domstols utslag konstaterat bulav genom vanskap. I detta hänseende förutsättes i första hand, att parterna skola själva medverka till bulvanskapets upplösande. Först dylik medverkan om uteblir, vidtages efter utgången den därför lämnade fristen, vilken komav missionen i förevarande fall ansett sig böra begränsa till månader sex från det utslaget vunnit laga kraft, tvängsåtgärd för hävande bulvanav skapet. Denna åtgärd består däri, att överexekutor förordnar fastigom hetens försäljning å offentlig auktion. Bestämmelserna härom överensstämma i huvudsak med vad i och 16 stadgats för där avsedda fall. 9 För att förhindra att bulvanskap beträffande fastigheten ånyo skapas har stadgats, att fastigheten får åter förvärvas gbulvanen, förrän tio år av förflutit efter d-et föreläggandet vunnit laga kraft. Ej heller bulvanens huvudman har ansetts böra äga att, såsom det eljest i regel stått honom fritt, genom inrop å auktionen förvärva fastigheten.

Den medverkan till upplösande ett domstols utslag konsta-

av genom terat bulvanskap, som, enligt vad sägs, förutsätts äga från konovan rum trahenternas sida, kan enligt förslaget bestå allenast däri, att fastigheten

ifråga avyttifas. Någon annan åtgärd i berörda hänseende, sig

vare den företages av bulvanen eller i samråd med huvudmannen, kan nämensam ligen icke innebära tillfredsställande bevis därom, att huvudmannen anses verkligen icke längre är i tillfälle att utöva det faktiska förfogande över

fastigheten, som .bulvanskapet medfört.

Sista stycket i paragrafen innehåller bestämmelse därom, att enligt paragrafen ådömda böter tillfalla kronan. Genom bestämmelserna i § 21 har kommissionen ansett det sörjt fönen effektiv tillämpning lavara av gen utan att genom rätt till bötesandelar någon uppmuntran tillerkännes

åklagaren eller

annan.

Såsom den allmänna motixrcringeii framgår har kommissionen

av ansett det erforderligt att stadga förbud för utlänningar samt för svenska

bolag och ekonomiska föreningar, vilka enligt förslaget icke äga att utan

tillstånd eller särskilt godkännande förvärva fastighet, att å förvärvad fastighet avverka skog annorledes än för dennas oundgängliga husbehov eller att därifrån bortföra stråfoder, förrän förvärvaren erhållit tillstånd

till förvärvet eller detta blivit av Konungens befallningshavande godkänt

eller, därest förvärvet skett genom inrop å exekutiv auktion, förvärvaren vunnit rätt att behålla fastigheten. Bcstämmelse härom meddelas i denna

paragraf.

Likaledes har i denna paragraf intagits stadgande därom., att det är

förbjudet den, vilken är pliktig att efter förvärv fastighet bosätta sig

av på densamma, att ä fastigheten avverka skog annorledes än för dennas oundgängliga husbehov eller därifrån bortföra stråfoder, förrän förvärva-

tagit boplats på fastigheten. Givetvis bortfaller sagda inskränkning

ren jämväl därest förvärvaren erhåller tillstånd att utan bosättning innehava

fastigheten.

Av sakens natur följer, att den, på sätt sagts själv är un-

som ovan

derkastad inskränkning i sin rätt att. förfoga över fastigheten, icke bör

kunna åt inrymma vidsträcktare rätt än han själv har, i all synner-

annan

het möjlighet eljest skulle att kringgå lagens ,stadgande här-

som yppas utinnan. Har förvärvare under den tid, han själv varit underkastad in-

skränkning i sin förfoganderätt över fastigheten, åt annan upplåtit rätt

att å fastigheten avverka skog eller därifrån bortföra stråfoder, är den-

upplåtelse icke i och för sig ogiltig, den upplåtna rätten får

na men utövas, förrän för upplåtaren själv inträtt befogenhet i detta avseende.

Avyttrar .upplätaren.därförinnan fastigheten, bör naturliga skäl för

av den, fått rätt i ovannämnda hänseende åt sig upplåten, inträda be-

som fogenhet att utöva densamma, förrän .den ägaren vunnit ovillkorlig rätt

nye

att förfoga över fastighetens ovannämnda nyttigheter. Kommissionen. har ansett lämpligt att i lagtexten uttryckligen angiva, att med upplåtelse av

rätt till bör likställas förbehåll, fastighetens ägare för egen

annan som

räkning gör vid avyttring densamma.

Det har synts kommissionen kunna understundom leda till obillighet, därest förvärvare under så lång tid, i paragrafen stadgas, ovill-

en som

korligen skulle betagen rätten att i angivna hänseenden förfoga

vara ovan

sin Det kan exempelvis ganska uppenbart, att föröver fastighet. vara

kommer erhålla tillstånd till förvärvet eller att han, han värvaren att om är enskild kommer att bosätta sig på fastigheten. Därest i dylika person, fall förvärvaren någon anledning skulle hava behov av att förfoga över av i berörda häns-eenden, har kommissionen ansett, att lagen icke

fastigheten

bör absolut hinder därför. Av denna anledning har det stad-

uppställa

för Konungens befallningshavande att, när skäl därtill

gats befogenhet

äro, ansökan helt eller delvis medgiva undantag från det i paragrafen

på

stadgade förbudet.

25 Därest fastighetsägare tagit bostad på förvärvad fastighet, men avdärifrån att hava erhållit tillstånd att behålla fastigheten,

flyttar utan äger Konungens befallningshavande enligt denna paragraf befogenhet att

meddela fastighetsägaren förbud att på fastigheten avverka skog annorledes än för dess oundgängliga husbehov samt att därifrån bortföra sträfoder. Enahanda befogenhet tillkommer befallningshavanden, då fråga blivit väckt. Förbud skall i sistnämnda fall meddelas så-

om bulvanskap

väl den förmodade bulvanen ock den, för vars räkning bulvanskapet som antages vara ingånget. I likhet med vad stadgas i 6 § i lagen den maj tillsom 27 1921 om till förekommande skövling skog å fastighet i en-

fälliga åtgärder av av

skild har i förslaget föreskrivits, att innan förbud meddelas, tillfälle

ägo

bör beredas den förbudet skall att yttra sig i ärendet; dock må besom avse han finner saken sådan, att den kan tåla dylikt

fallningshavanden, om

meddela förbud tillsvidare och intill dess annorlunda varder för-

uppskov,

ordnat. Kommissionen har lämpligt, att sedan saken blivit vid domansett stol anhängig, jämväl domstol må kunna meddela förbud, som i paragrafen avses. I överensstämmelse med lagen den juli 1903 angående vård av en- 24 skildes omförmälda lag den 27 maj 1921 har stadgats, skogar samt nyss av meddelat förbud träder utan hinder förd klagan genast i kraft. att av

Det ifrågavarande förbudet bör äga bestånd, så länge rättegång an-

det förhållande, föranlett förbudet, pågår, samt därutöver,

gående som

därest fastigheten avyttrats, intill för den ägaren inträtt rätt att

dess nye

över i de hänseenden, fråga är. Erhåller fas-

förfoga fastigheten varom

tighetsägaren tillstånd att behålla fastigheten, är det uppenbart, att för-

budet därmed upphör att gälla. Stadgande härom har upptagits i tredje stycket förevarande paragraf. Under särskilda omständigheter bör det

av dock stå befallningshavanden, så ock domstol då saken är under dess prövning, fritt att helt eller delvis återkalla meddelat förbud. Så bör ex.

kunna ske, rationell skogsvård kräver, att ifrågasatt avverkning

om en en icke uppskjutes. Om återkallelse förbud kan domstol förordna såväl i

av beslut under rättegången ock i sitt slutliga utslag i målet. Pxnställes

s-om

rättegång, upphör förbudet sig självt efter trettio dagar.

För att förhindra kringgående meddelat förbud har i likhet med

vad stadgats i § föreskrivits, att fastighetsägaren, efter det

som 24 om

förbud meddelats, åt upplåtit rätt att på fastigheten avverka skog

annan eller därifrån bortföra stråfoder, förbudet ock skall gälla denne. Äldre upplåtelser böra däremot icke inbegripas under förbudet.

26-29 §§.

I dessa paragrafer med-delas föreskrifter angående och andra

ansvar påföljder för överträdelse de förbud, i och 25 förmäles.

av varom 24 Dessa föreskrifter överensstämma i huvudsak med motsvarande stadgan-

den i författningarna angående skogsvård å mark, tillhörig enskilda. I

vissa avseenden avviker dock förslaget från nämnda stadganden. Sålunda har det, alldenstund i fall olovlig avverkning det mången gång kan

av röra sig stora värden, ansetts nödigt att betydligt vidga den normala

bötesskalan, så att straffet lämpligare kan avvägas efter den grad av

brottslighet, i det särskilda fallet yppat sig. Då det vidare icke är

som

-skogliga hänsyn i och för sig, föranlett upptagande i förslaget av

som

omhandlade stadganden, har skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän icke till-

lagts någon befogenhet i fråga åtal och beslag, utan ankomma dessa

åtgärder allenast på allmän åklagare. Av anledning har andel i

samma

böter och i behållning, uppkommen försäljning förbrutet gods,

genom av

samt i ersättning för gods, som undgått beslag, tillagts skogsvårdskas-

Inom kommission har ifrågasätts, huruvida åklagaren borde tillersan. kännas sådan andel. Utan att förbise det principiellt riktiga däri, att åkla-

i fullgörandet sina åligganden icke böra ställas i beroende av utgarna av sikten att bekomma andel i böter m. har kommissionen ansett sig

m.,

icke kunna undgå atti föreliggande fall föreslå, att dylik andel tillerkän-

Med den arbetsbörda, för närvarande vilar på nes åklagaren. stora som

åklagare, kan det nämligen befaras, att han icke utan utsikt till sären

skild gottgörelse komme att åsamka sigde besvär och kostnader, äro som förenade med ett beivrande förseelse ifrågavarande slag. av av Innefattar överträdelseav förbud tillika brott mot 24 kap. allmänna

strafflagen eller någon av de angående skogsvården å enskild mark gäl-

lande författningarna, blir bötesansvaret enligt den föreslagna lagen strängare än enligt de konkurrerande lagrummen. Kommissionen har därför i förslaget upptagit bestämmelse, att konkurrensfrågor skola bedömas en-

ligt 4 kap. I § strafflagen. För att skänka förbudet vederbörlig ef-

fektivitet, har därjämte stadgats, att delaktighet i överträdelse förbud av skall bedömas efter 3 kap. strafflagen.

För att minska den olägenhet för jordbruket å fastighet, ett

en som bortförande därifrån stråfoder otvivelaktigt medför, hari förslaget föav reskrivits, att därest stråfodret fortfarande är i dens besittning, bortsom fört det, samt lämpligen och utan oskälig kostnad kan återföras till fastigheten, domstolen äger att i stället för att förklara stråfodret förbrutet förordna dess återförande till fastigheten. om

Har utlänning eller ock bolag eller ekonomisk förening, rätt att vars

förvärva fastighet enligt denna lag är inskränkt, inropat fastighet,

som sålts i exekutiv ordning, eller har föreläggande enligt eller § medde- I 5 23

lats, och föreligger alltså möjlighet till tvångsförsäljning fastigheten-, är

av det givetvis stor vikt, att förhållandet kommer till deras kännedom, av som med ,avseende å fastigheten hava intressen att bevaka. Den som eventuellt förvärvar fastigheten inroparen, måste inom viss tid hos överav exekutor göra anmälan förvärvet för att förebygga fastighetens om

tvångsförsäljning. Och även för inteckningshavare och andra rättsäga-

i fastigheten måste det vikt erhålla kännedom såre vara av att om att dan försäljning -kan komma att äga Enligt förevarande paragraf rum. skall und-errätten snarast möjligt i inteckningsprotokollet i intecksamt

nings- eller fastighetsboken göra anteckning därom, att fastighet blivit

inropad av någon, som icke äger utan tillstånd eller särskilt godkännande behålla densamma, ävensom därom föreläggande enligt eller att 15

23 §meddelats, vadan gravationsbevis angående fastigheten kommer att

innehålla upplysning i dessa .hänseenden Härigenom är det sörjt för, att tredje man må kunna erhålla vetskap förhållandet. om Så fort överexekutor utfärdat köpebrev angående in-

fastighet, som

utlänning eller ock bolag eller förening, icke utan tillropats av av som stånd eller särskilt godkännande äger behålla densamma, skall överexeku-

såsom under § omförmälts, å landet hos domaren och i stad hos rätten tor, 9

anmälan därom. Har föreläggande enligt eller § meddelats av

göra 15 23

rätt, skall denna tillställa underrätten ett exemplar utslaget för an-

högre av

teckningens verkställande. I dessa fall liksom för den händelse, att underrättens utslag skulle hava meddelats på urtima ting, kan anteckning

omedelbart verkställas. Förhållandet bör likväl, så snart detsamma är för

eller domaren känt, komma till i gravationsbevis. Föreskrift rätten synes härom bör meddelas i särskild kungörelse.

Då det icke tillfredsställande, att anteckningen, sedan den fyllt

vore

sin alltjämt skulle belasta gravationsbeviset, hava i paragrafen uppgift,

bestämmelser, möjliggöra anteckningens avförande. Sålun-

upptagits som

da har då meddelat föreläggande högre rätt varder upp-

stadgats, att av

hävt, underrätten, så meddelande i saken inkommit, skall göra an-

snart teckning därom. Har frågan tvångsförsäljning förfallit av annan

skall, då fastighetsägaren det begär, anteckning därom verkanledning,

ställas. Då det för-eskriften i 38 § uti förordningen den 16 juni

genom

int-eckning i fast egendom är behörigen sörjt för att an-

1875 angående

sker därom, ägt har föreskrift

teckning att tvångsförsäljning rum, hänseende icke upptagits i paragrafen.

Under 16 och har lämnats redogörelse för de fall, då frågan om

förfaller. Härtill vill kommissionen endast

en fastighets tvångsförsäljning

Av vad under § anförts framgår, att denna fråga icke defi-

foga följande. 9

nitivt förfaller därmed, fastigheten under hand avyttras. Varder det av-

att

tal, fastigheten avyttrats, icke beståndande, skall nämligen övervarigenom

exekutor frågan tvångsförsälj ning. Härav skulle följa,

ånyo upptaga om

så teoretiskt sett, funnes, att avtalet kundekomma att

att länge möjlighet,

kunde äga borde bi-

gå åter, anteckningen om att tvångsförsäljning rum

behållas. Har efter fastighetens avyttring längre tid förflutit utan att

åter eller har fastigheten ånyo bytt ägare, det dock,

avtalet gått synes

skulle kunna olägenhet utgå. Nå-

praktiskt taget, som: anteckningen utan

bestämd föreskrift härom har kommissionen likväl icke ansett sig böra gon uppställa, har kommissionen trott det lämpligast, att d-et lämnas

utan vara

fritt huruvida så bör äga Av det anförda domstolen att avgöra, rum;

framgår ock, att det är nödvändigt att låta anteckningens borttagande va-

beroende ansökan fastighetens ägare. Ej sällan torde nämligen, ra på av

innan sådant kan ske, särskild utredning erfordras, med vilkens verkstäl-

lande myndigheterna icke lämpligen böra betungas.

I denna paragraf meddelas bestämmelser angående förfarandet vid försäljning av fastighet, varom överexekutor förordnat jämlikt 9, 16 eller

För närvarande gäller enligt 1906 och 1916 årens lagar, att sedan förordnande tvångsförsäljning fastighet meddelats, det skall så an-

om av

och med ärendet i tillämpliga delar så förfaras hade enligt 28 § ses som

utsökningslagen förordnande meddelats om fastighetens försäljning till

gäldande fordran, däri äger bästa förmånsrätt; och skall försälj-

av som ning ske, ändå att innehavaren av den fordran sådant bestrider. Mot detta system kan anmärkas, att det innebär rubbning den stabilitet i fas-

en av

tighetskrediten, som åsyftades med 1912 års ändringar i utsökningsvä-

sendet. Innehavare penninginteckning blir anledning, icke har

av av som något att skaffa med vanliga kreditsynpunkter, utsatt för exekutiv för-

säljning fastigheten med därav eventuellt följande tvång att för skyd-

av dande sin rätt inropa densamma eller skyldighet att på olämplig tid-

av punkt taga betalt för sin fordran- Väl hava olägenheterna denna an-

av ordning hittills varit mycket ringa, ity att efter den norrländska förbudslagens tillkomst allenast i fyra fall förordnande enligt denna lag meddelats tvångsförsäljning; varder kommissionens förevarande för-

om men slag antaget, komma, såsom i den allmänna motiveringen framhållits,

möjligheterna till tvångsförsäljning att vidgas, vadan de framhållna bris-

terna i det nuvarande systemet kunna bliva märkbara. Kommissio-

mera

har därför ansett sig icke kunna underlåta att, så vitt möjligt är, förnen

söka avhjälpa de olägenheter, som äro förknippade med det enligt 1906 och 1916 årens lagar gällande systemet för tvångsförsäljning fastighet.

önskemålet har härvid varit, att rättsägarna i fastigheten skola i görligaste mån lämnas orubbade försäljningen. Denna bör medföra

av förtida betalning inteckningarna utan böra dessa, i den mån köpeskil-

lingen lämnar tillgång därtill, övertagas inroparen i avräkning på kö-

peskillingen. Detta mål kunna. vinnas, försäljningen anordnas

synes om på så sätt, att fastigheten först utropas för det sammanlagda fordrings-

belopp, varför densamma enligt borgenärsförteckningen häftar, att därest

detta utrop leder till försäljning, utropssumman efter hand minskas till

sker under förbehåll, att hudess försäljning sker, samt att varje utrop

intecknade helt täckes utropssumman, skall

vudstolen den gäld, som av

och avräknas på köpeskillingen. I enlighet med dessa

innestå i fastigheten

förevarande utarbetad. För detaljerna i paragrafens

grunder är paragraf

vill kommissionen nu närmare redogöra.

stadganden

skall vanligt sätt, varvid dock

Borgenärsförteckning upprättas på

bud bestämmes. Beträffande kostnaderna för för-

iakttages, att lägsta

föreskrivits, dessa skola upptagas sist i borgenärsförteckfarandet har att

kostnaderna företräde framför rätts-

ningen. Någon anledning att giva

Lämnar den köpeskilling, erhålles

ägarna i fastigheten finnes ej. som

auktionen, tillgång till gäldande kostnaderna, är fastighetsägaren, vid av

föranlett auktionen, betalningsskyldig för dem,

genom eget åtgörande

som § utsökningslagen utmätas hos honom. I borgenärs-

och få de enligt 198

vilka belopp skola, under förutsättning att de

förteckningen skall angivas,

leder till innestå i fastigheten." Därfalla inom det utrop, som försäljning,

sker under förbehåll bestånjämte skall anmärkas, att försäljningen om

faller inom den varför

det rättighet, enligt förteckningen summa,

av som

fastigheten sist utropas.

såsom sagts, först för det Vid auktionen utropas fastigheten, ovan

fordringsbelopp, varför densamma enligt borgenärsförtecksammanlagda

häftar. Leder detta utrop till försäljning, skall utropssumman

ningen

dess sker. Stanna flera vid samefter hand minskas, tills försäljning nu

mellan dem överbud. I avräkning på köpeskillin-

ma bud, skiljes genom § utsökningslagen, i fas-

skall, med de undantag som framgå av II7

gen innestå huvudstolen de i borgenärsförteckningen upptagna

tigheten av

sin helhet falla inom den varför fas-

penninginteckningar, vilka i summa,

Före varje utrop skall tillkännagivas, vilka belopp tigheten sist utropats.

till i fastigheten innestå och vilka skola, därest utropet leder försäljning,

Enär i sistnämnda hänseenden borgenärs-

skola i reda penningar gäldas.

innehåller har det befunnits nödvän-

förteckningen icke slutgiltig uppgift, skall i auktionsprotokollet och att digt stadga, att anteckning därom göras

168 § föreskrivna anmälan vid verkställandet den i utsökningslagen av

de belopp, enligt nämnda anteckning

uppgift skall lämnas angående som

skola innestå i fastigheten.

Till det anförda må anföras ett exempel. Antager man,

belysning av

överexekutor jämlikt bestämmelse att d-en fastighet, om vars försäljning

häftar I för in-

i denna lag förordnat, enligt borgenärsförteckningen

kronor, 2 för inteckning å

teckning å kronor jämte ränta 240 4,000

2,000 kronor jämte ränta 120 kronor, vilken inteckning dock är beroende på prövning, samt 3 för inteckning å 1,000 kronor jämte ränta 60 kro-

skall utrop fastigheten först ske för ett belopp 7,420 kronor, nor, av av varvid tillkännagives, att därest utropet leder till försäljning, huvud-stolen de under 1 och 3 anmärkta inteckningarna skall innestä i fastig-

av heten i avräkning på köpeskillingen. Leder detta utrop till försäljning, bör utrop ske för ett belopp 4,240 kronor med tillkännagivande,

av att utropet sker under förbehåll att huvudstolen den under I

om av om-

förmälda inteckningen skall innestå i fastigheten i avräkning på köpeskil-

lingen. Då den under 2 omförmälda inteckningen under inga förhållanden får innestå i fastigheten, finnes nämligen icke någon anledning att göra särskilt utrop med avseende å denna inteckning.

I fråga om rättighet, som skall vid auktionen iakttagas, gälla

samma

regler vid försäljning utmätt fast egendom. Faller rättigheten

som av

enligt borgenärsförteckningen inom utropssumman, sker försäljningen

under förbehåll rättighetens bestånd. Faller rättigheten utom utrops-

förfar-es såsom i 123 § utsökningslagen sägs. Fastigheten skall såsumman, ledes först utropas med förbehåll rättighetens bestånd. Kan den

om ur då bjudna köpeskillingen borgenär, äger bättre rätt, erhålla full

som gottgörelse och samtycker denne att vid det skedda utropet må förbliva, samt erlägger icke heller rättighetens innehavare genast till auktionsför-

rättaren vad för borgenären ur köpeskillingen brister, skall egendomen

ånyo utropas utan förbehåll om rättighetens bestånd. Stiger köpeskillingen då högre, skall sista utropet gälla. I annat fall står det första utropet fast. Äro i borgenärsförteckningen upptagna flera sådana rät-

tigheter, skall vid egendomens utropande iakttagas det företräde, på

som grund inteckning eller tidigare upplåtelse tillkommer dem i förhållande

av till varandra, så att rättighet, som har företräde framför skall

annan, vika först efter denna.

Beträffande förfarandet i övrigt gälla bestämmelser,

samma som hade förordnande om egendomens försäljning meddelats enligt 28 § utsökningslagen, varvid dock bör iakttagas, att vad nämnda lag stadgar be-

träffande gäldenären skall tillämpas på fastighetens ägare.

Självfallet har vad 118 § utsökningslagen stadgar därom, att rättsägarna äga överenskomma om andra grunder för försäljningen än som

ovan omförmälts, motsvarande tillämpning å auktion, förordnats

varom

jämlikt denna lag. i

Givet är, att därest den, vilken fastigheten frånsäljes, saknar utmättillgång till gäldande de auktionskostnader, som täckas av

ningsbar av

det allmänna, i intresse försäljningen skett, bör vid-

köpeskillingen, vars

kännas dessa. i denna paragraf har föranlett mindre ändring i 23 §

Stadgandena en inteckningsförordningen.

32 I denna paragraf meddelas bestämmelser huru klagan föres mot om, beslut eller utslag i ärende eller mål, i denna lag avses. som Klagan över underrätts slutliga utslag skall föras genom besvär. Detta rättsmedel har föreskrivits jämväli fråga om mål, som i 15 §sägs, dels emedan detsamma bäst överensstämma med naturen ifråsynes av gavarande mål och dels emedan härigenom ernås ett snabbare avgörande av målen i högre instans.

På sätt i § stadgas, kan domstol under rättegången meddela för- 25 bud 1not skogsavverkning och bortförande stråfoder, varjämte domstoav len äger rätt att, när skäl därtill äro, återkalla sådant förbud. Beträffande fullföljd talan mot sådant under rättegången meddelat beslut har det av

synts riktigast att tillämpa de i rättegångsbalken meddelade reglerna för

rätt att fullfölja talan mot beslut i fråga om kvarstad, skingringsförbud

eller därmed jämförlig åtgärd.

I denna paragraf har meddelats förhållandena påkallad föreen av skrift ersättning allmänna medel åt som åklagare inom av personer, av kallas såsom vittnen eller för att upplysningsvis höras i mål, i som avses denna lag

Givet är, att den delägare i samfälld fast egendom, förvärvat sin som andel före ikraftträdandet den föreslagna lagen, icke beträffande denna av andel är underkastad den i § stadgade skyldighet att bosatt på fas- 12 vara tigheten. I det fall att någon delägare, förvärvat sin andel efter sagda som tidpunkt och således är pliktig att under den i § omförmälda tid 12 vara bosatt på fastigheten, uraktlåter att fullgöra vad honom sålunda åligger och utverkat tillstånd att det oaktat innehava sin andel i fastigheten,

kan dock tvekan råda, huruvida skall bliva

påföljden den, att fastigheten

i dess helhet eller allenast de andelar, förvärvats efter som lagens ikraftträdande, skola avyttras. För undanröjande denna tveksamhet av har i förevarande paragraf utsagts, den

att omständigheten, att någon delägare

förvärvat sin andel, innan lagen trädde i icke skall

kraft, utgöra hinder för

tillämpning på fastigheten i dess helhet vad 18 § stadgar. Att för såav

dan delägare göra undantag från tillämpning stadgandet i 18 § har

av kommissionen funnit icke kunna äga Ett skulle

rum. dylikt undantag näm-

ligen, såsom lätt inses, i icke ringa mån det

äventyra syfte, som är avsett

att vinnas med stadgandet i 12

38 I fråga bulvanskap, stiftats före lagens ikraftträdande och om som

nämnda tidpunkt alltjämt består, har kommissionen funnit

vid billighets-

skäl kräva, att straffansvar icke omedelbart inträder för kontrahenterna.

I förevarande paragraf har därför meddelats den kon-

bestämmelse, att

trahenterna i ett dylikt bulvanskap skola hava frist månader för en av sex

att upplösa bulvanskapet genom avyttrande fastigheten eller annorle-

av des. Göra de detta, får talan dem. Det kan dock

anhängiggöras mot

tänkas, att svårigheter skola uppstå för kontrahenterna inom den stadatt gade fristen upplösa bulvanskapet. Någon för vill för-

som rimligt pris

värva fastigheten står måhända att finna. Vederbörande skulle i så fall ställas inför nödvändigheten att fastigheten till

avyttra underpris

vid risk att eljest drabbas Detta kan icke till- .av ansvar. givetvis anses fredsställande. Kontrahenterna hava därför beretts Ko-

möjlighet att hos

nungens befallningshavande anhålla förlängning fristen. Befall-

om av

ningshavanden kan efter omständigheterna medgiva sådan under högst

månader. sex Har fastigheten avyttrats inom fristen, är det säkert,

ingalunda att

avyttringen kommer att leda till bulvanskapets definitiva upplösning. Det

kan nämligen tänkas, att det fång, fastigheten

varigenom avyttras, på

grund av någon av säljaren icke beroende anledning icke blir beståndande. Då det i sådant fall givetvis mindre tillfredsställande, kontrahent, vore att som gjort allt vad rimligtvis kunnat honom fordras för upplösa av att bulvanskapet, det oaktat skulle dömas till har i förevarande ansvar, paragraf stadgats, att ansvar må ådömas den, beträffande vilken domsto-

det berott honom, bulvanskapet icke blivit upplöst len finner, att av att inom fristen.

bestämmelser måste vika för vad i traktat med

Givet är, att förslagets främmande makt redan kan överenskommet. I förevarande para-

vara

har därför, i överensstämmelse med vad för närvarande är stadgat

graf

års lämnats rätt för Konungen att medgiva undantag från la-

i 1916 lag,

då sådant föranledes bestämmelse i traktat, ingån-

gens tillämpning, av

med främmande makt före ikraftträdandet 1916 års lag. I fråga gen av

till förmån för utlänning har sådan rätt ansetts böra tillom testamente

därest traktat, slutits före den dag, då den fökomma Konungen, som nu reslagna lagen träder i kraft, föranleder därtill.

41-1

jgiiiáiåliá .eacaw

fiiálikif §10 .

V"3;á$z:r1§r;

. :ga .arm-

Särskilda

yttranden.

Särskilt herrar JANSSON och OLSSON.

yttrande av

I fråga § i föreliggande förslag vilja vi framhålla, att det enom 7 vår är onödigt strängt att, såsom i förslaget skett, föreskriva

ligt mening

enahanda koncessionsgrunder för det fall, att ett svenskt bolag eller en

svensk ekonomisk förening från dylik samfällighet förvärvar jordannan

bruksfastighet, skola gälla, då ett bolag eller en ekonomisk förening

som vill vinna koncession å förvärv jord från den verkligt ,jordbruksidav kande I förstnämnda fall är det fråga jord, redan

befolkningen. om som

kommit denna befolknings hand, och kan det förty sägas, att förur

värvet direkt berör den befolkningsgrupp, den föreslagna lagen år

som avsedd att skydda. Även enligt vår mening kan det likväl anses vara

likgiltigt för det allmänna, vilket bolag eller vilken förening som äger en

fastighet. Därest på ort förut flera bolag besuttit fastigheter, kan en övergång till ett dessa eller till ett nytt bolag ofta med-

fastigheternas av

föra högst kännbar art för ortsbefolkningen. Det förvärvan-

påföljder av

de befriat från all konkurrens, erhåller ofta tryckande makt-

bolaget, en

i Det torde därför även enligt vår mening behoställning orten. vara av förvärv bliva underkastade viss kontroll från det

vet påkallat, att dylika

allmännas sida, torde denna böra inskränka sig till prövning, hurumen vida från det allmännas sida hinder möter mot förvärvet. Är detta

fallet, bör tillstånd icke kunna förvägras. Vi få på grund det sålunda av anförda hemställa ett tillägg till första stycket i 7 § denna lydelse: om av "Äro både överlåtare och förvärvare svenska bolag eller svenska eko-

nomiska beskaffenhet, i § sägs, och är icke fråga föreningar av som 4

fastighet, överlåtaren själv förvärvat i enlighet med 9 § utan om som hava erhållit tillstånd behålla fastigheten, må tillstånd till föratt att värvet meddelas, såframt icke detsamma prövas det allmännas synur

punkt böra äga rum.

I 29 § har kommissionen föreslagit, böter, ådömas enligt att som 26§, ävensom genom försäljning förbrutet virke eller stråfoder uppkommen av

behållning och utdömd ersättning för virke och stråfoder,

som undgått

beslag, eller för stråfoder, till fastigheten återförts, skola fördelas så, som att tre fjärdedelar tillfalla kronan och fjärdedel åklagaren. För vår en del äro vi principiellt motståndare till att allmän åklagare tillerkännes bö-

tesandel i mål, han å tjänstens vägnar utför. Vi kunna det riksom anse tigt eller lämpligt, att åklagaren på sådant sätt göres ekonomiskt intresserad målets utgång. Och ,för den stora allmänheten framstår det ofta av som nedsättande för åklagarens ställning såsom andel i statens representant, att böter tillenkännes honom. Förnekas kan ej, utförandet sådana m. m. att av mål, som här är fråga understundom kan antagas komma åsamka om, att åklagaren åtskilliga kostnader. Men detta enligt vårt förmenande

kan

ingalunda föranleda därtill, att honom bör tillerkännas i utdömda

andel

böter m. m. De kostnader, äro förenade med ett brottmåls

som anhängiggö-

rande och utförande, böra nämligen drabba statsverket och

gottgörelse

härför till åklagaren sålunda utgå allmänna medel. I till

av anslutning

den mening vi sålunda uttalat få vi hemställa, förevarande

att paragraf

måtte undergå den ändring, att utdöm-da böter förklaras skola tillm. m. falla kronan.

Särskilt herrar JANSSON,OLSSON och WOHLIN.

yttrande av

I § förslaget har kommissionen föreslagit, att det skall vara all-

21 av män obetaget att jämväl utan förordnande Konungens befall-

åklagare av ningshavande anhängiggöra talan ifråga bulvanskap. Detta kunna vi

för vår finna lämpligt. Enligt förslaget åligger det befallningsha-

del

vanden att låta verkställa utredning i sådana mål, vilket synes förutsätta, mål bulvanskap i allmänhet, innan talan anhängiggöres, bliva föreatt om

mål för behandling hos befallningshavanden. Då dessa mål med all svan-

nolikhet torde bliva både svårlöst och ömtålig beskaffenhet, synes det av det lämpligaste hade varit att, i likhet med vad kommissionen oss som om föreslagit, då fråga är talan enligt allmän åklagare tillätes att om 14

talan bulvanskap med mindre befallningshavanden däranhängiggöra om

förordnat. På grund vad sålunda anförts, få vi för vår del hemom av ställa sådan ändring 21 att andra stycket därav utgår. om av

Särskilt yttrande herrar JOHANSSON, LINDHAGEN och

PETTERSSON.

Under behandlingen föreliggande lagförslag hava vi vid över-

läggningen om och omröstningen angående 24-29 ansett, att för-

bud även mot bortförande hus från fastighet, innan de lagliga for-

merna för besittningen uppfyllts, bort inarbetas i förslaget. Enligt vårt

förmenande är det skäl antaga, att det sällsynta missförhållandet, att efter köp hus bortföras från jordbruksegendvomar, varigenom sådana jordbruks bestånd äventyras, icke kommer att upphöra med detta för-

slags upphöjande till lag, därest icke därom särskilt stadgas.

Särskilt herr LINDHAGEN.

yttrande av

Man kan icke säga, att jordfrågaøiz på tider varit undanskymd Allmänna

senare

erinringar. iden allmänna uppmärksamheten. Efter någon tids glömska ha tvärtom dess olika detaljer på mångahanda sätt framförts i diskussionen och även underställts statsmaktens omtanke. Vad däremot ännu icke åstad-

som kommits är ett samlat på densamma i uppsåt att verkligen någon

grepp gång låta alla människor på ett behörigt sätt besitta jorden och därige-

lägga även denna viktiga grund för ett fredstillstånd. Så länge innom

spel makten utan förmåga är normgivande för statsmaktressenas om

är de ledande partiernas politik i själva verket trots inbörtens omsorger, des avundskap dock därom, att ett sådant sagts icke

ense grepp som nyss

kan ifrågakomma.

Nödvändigheterna bliva dock till sist den tongivande statskonsten övermäktiga. När detta skede framstår såsom ofrånkomligt, inträffar

också till sist någonting till för det allmänna bästa, än i allt-

gagn om för stora mått så dock i åtskilligt, ibland till och med ganska avsevärt. Den mångfald kommissioner, arbetat med skilda spörsmål, vilka di-

som rekt eller indirekt beröra jordfrågan, samt gjort detta planlöst utan ömsesidig samverkan, hava i alla fall åtminstone de flesta merendels avkastat

litet framsteg, avhjälpt eller mildrat ett uppenbart missförhål-

något som

lande.

Den största omfattning, i vilken jordfrågan sålunda tillåtits komma

till behandling, frågan bondebefølkningens och jordbrølksjordenrv

avser om

111003tillbehör skyddande obehörigt besitiømzgstagande marken. På

mot av

grund den ekonomiska utvecklingen ha nödvåndigheterna nämligen här

av framträtt så pockande, att skilda intressen, i övrigt bekämpa varan-

som dra, här funnit sig hotade och sålunda sammanflutit till en

gemensamt

inom riksförsamlingen, varit enig att något borde åtmajoritet som om

göras. Detta spörsmål är även kvantitativt det mest omfattande, då det

här gäller praktiskt taget all jord och skog uti enskild besittning inom lan-

det. Närmast besett berör denna sak med andra ord det ik. storgodss.

väldet och dess menliga följder. Men därmed sammanhänger djupare begrundat oupplösligt även många andra frågor både andlig och ekono-

av misk innebörd.

Det är givet, att när sådan ganska stor mångfald viktiga

en av ange-

lägenheter skola i ett sammanhang övervägas, måste det fördelakti-

vara

gast både för dem, syssla med utredningsarbetet, och för dem,

som som hava avgörandet i sin hand, att hela systemet med dess förutsättningar och slutsatser för tillfället framlägges på gång med alla sina utgreninen gar. Den första beredningen, fick förenämnd-a stora fråga till besom handling, nämligen norrlandskonøøøzittéøz, framlade också slutresultatet .av sitt uppdrag på gång. Detta styrka hos detta betänkande. I en var en alla fall förmådde icke detta betänkande att framdriva saken till ens samfällt avgörande de olika angelä-genheterna samtidigt, utan ämnena finav go kämpas fram till ett avgörande vart för sig under mycken födslovånda. Själva takstolen på kommitténs byggnad, nämligen dess förslag om so-

cial expropriation, har icke ännu, trots talrika förpostfäktningar,

ens kommit till något utförande. Efter det statsmaktens omtanke norrlandsfrågan sålunda med åtom

skillig dagtingan och kompromissande börjat traga gestalt i verkligheten,

kunde i längden icke heller motstå de nödvändigheter, pockade man som på en liknande omtanke för det övriga riket. Den så kallade jordnndersökningen tillsattes för detta ändamål. Den bestod endast två och till av sist tre ledamöter och hade att kämpa med svårigheter särskilt därför att regeringen föga intresserade sig för dess förseende med kansli. Denna beredning erhöll emellertid i uppdrag att först avgiva förslag för Värmland. Den framkom därefter på order först med ett förslag till provisorisk förbudslag och sedan med ett samlat förslag i de olika ämnena. Då

beredningen stod i begrepp att begynna arbetet med de övriga delarna

av det mellersta och södra riket, vartill förberedelser redan träffats, blev

beredningen jämte del andra kommittéer upplöst för att bespara kost-

en nader förnämligast till förmån för den år beslutade härordningen. 1914 Sedan i följd detta beslut den sociala jordfrågan för södra delarav

na av riket ännu någon tid blivit missgynnad samt vanskligheterna inom

dessa landamären fått tid på sig att växa till, blev det åter nödvändigt, trots allt, att återupptaga det avbrutna arbetet. På detta sätt tillkom jord-

kommissioazc-øz, i stort fick enahanda instruktion, som givits jordunsom

dersökningen.

Säkerligen hade det varit god sak, även j ordkommissionen kunen om framkomma på gång med sina betänkanden i de olika delarna nat en Så har emellertid hitintills icke skett och kan knappast hel-

av uppdraget.

ler i fortsättningen att förvänta. Man får bereda sig på, att lagvara komma successivt framläggas. En medverkande anledning där-

förslag att

till väl söka däri, de trakter, skola bliva föremål för är att att som nu förete mångfaldigare förhållanden. I Norrland låg be-

uppmärksamhet,

till uppdelad efter tämligen enkla linjer och kontrahen-

sittningen jorden till huvudsakligen två kategorier, bolag och små-

terna voro begränsade

bönder. I övriga delar riket åter tillkomma därjämte de stora jordav olika slag. Där äro ock de särskilda socknarna, osökt

bruksgodsen av som

framstå såsom lämpliga enheter för undersökningen, till antalet ofantligt flera än inom delarna riket. Redan dessa anledningar många norra av av kan arbetet gå så fort.

Därtill kommer, att jordkommissionen regeringarna organiserats

av i viss mån på sätt än norrlandskommittén och jordundersökningen. annat har särskild vikt vid den juridiska beredningen och därför ska

Man lagt

fyllig representation jämte sekretariat rutinerade jurister, som pat en av skulle helst ledningen och utarbeta sina förslag, över vilka sedermera taga skulle företräda kännedomen livsförhållandena,

de sakkunnige, som om

efteråt bereddes tillfälle yttra sig. Därigenom ha de juridiska beatt

tänkligheterna fått ett mycket stort inflytande på bekostnad säkerligen av

och den vidlyftiga diskussion, här måste utkämpas melrealiteterna som i den juridikens många förhinder tränade medlemlan alla dessa högre har icke kunnat än förhala frågorna och framtvinga deras marna, annat Denna myckna juridik har också befunnits så mödosam,

särbehandling.

kommissionen hitintills icke mindre än två gånger bytt ordförande att

och även den övriga tidigare representationen för den rena juridiken upp-

och fått efterträdas Därtill har två kommissio-

givit gärdet av ny. av

civila medlemmar avgått på grund bristande tid. Alla dessa omnens av varit kunna arbetet och verka byten hava icke heller ägnade att påskynda

till koncentrering i förslagen.

Efter hava avgivit del smärre betänkanden i olika frå-

att tidigare en

kommer kommissionen med sitt första huvudbetänkande i viss gor nu en Detta skall sedermera följas andra successiva

avdelning av uppdraget. av

Då för medlem inom kommissionen frågan, uti vilket

förslag. uppstår en

betänkande han lämpligen bör framföra några allmänna och

samman

de synpunkter över hela ämnet och less gränsmarker. Det har synts mig, att dessa erinringar lämpligen ha sin plats i det första huvudbetänkandet.

jordkommissionens uppdrag, ehuru avseende i första mellerrummet sta och södra delarna riket, kommer på grund förhållandena i av av att själva verket omfatta hela landet. Detta icke blott därför, den aubeatt fallda utredningen, "huruvida och i vad mån för

tvångsavlösning av jord

j ordbruksändamål utöver vad för närvarande är stadgat bör

på lagstiftnin-

gens väg genomföras" innefattar ett återupptagande även norrlandskomav mitténs och dess reservanters hittills obeaktade initiativ i detta avseende för

de nordligare landsdelarna. Det framstår även såsom oavvisligt i den att, mån lagstiftning för södra och mellersta Sverige kommer till stånd, en sa1narbeta den med motsvarande norrländska till för hela riket

lagstiftning en

gällande författning och därvid på gång vidtaga de förändringar

samma

i norrlandslagstiftningen, erfarenheter och hänsyn

som vunna annan påkalla. Under sådana förhållanden är det uppenbarligen ännu vikt, mer av att man i detta lagarbete från början gör klart för sig, varthån det bör

syftas, och överväger, vad därav redan kan vinnas. Även de små som nu stegen måste, de skola bli villsamma eller fruktlösa, inpassas inom om vidare Denna kan betänkt väl icke något än en ram. ram noga vara annat

mänskligheten samt inom denna jämnviktsförhållandet mellan samhällena

och individerna. -

Jørdfrågan Av dessa bevekelsegrunder har jag för min del vid början komav och kommismissionens arbete ifrågasatt, att detsamma borde inledas med sådan sionens upp- en drag. överblick samt avlämnade för ändamålet följande:

Promemoria angående jordfrågan och jordkommissionens uppdrag.

Utgångspunkten

Jorden med dess rikedomar är: a det materiella underlaget för allas ekonomiska existens, b det yttersta materiella underlaget för allas personliga frihet, c en andlig betingelse för människornas fullkomning till själslig och kroppslig hälsa, skönhet och harmoni.

II. Principiellt betydelsefullt är därför: a att jorden blir tillgänglig för alla för fyllande varje människas behov och av lägges under död hand jord åt alla,

b att jorden följaktligen brukas endast för sina förnuftiga ändamål och fridlyses från de strider, för vilka den nu är den främsta tummelplatsen ej jordocker, c att varje människa erhåller ett tryggt hem i gemenskap med naturen. III. Nödvändigt för dagspolitiken på dess väg mot målet måste därför vara att reglera a förhållandet mellan jordbruk och industri eller frågan I. den ena eller andra näringens dominerande skall få bero av slumpen om och den enskilda företagsamheten allenast eller

för industrien bör sättas någon gräns, så att den överflyglar folket, 0 om berövar det möjligheterna till ett naturenligt levnadssätt och skapar existenser, ständigt hotas konjunkturer jämför norrlandskommitténs

som av betänkande sid. 383-389 samt 1918 års riksdagsbeslut om en kapitalransoneringskommission ; b förhållandet mellan landsbygden och städerna eller frågan

städernas, särskilt storstädernas tillväxt skall få bero på slumpen och I. om den enskilda företagsamheten eller

för städernas, särskilt storstädernas, tillväxt bör sättas någon gräns, 2. om så att de överflygla folket, äventyra rasen genom sin onatur på många sätt samt hota växande myckenhet människor med plötsliga utbrott av

en livsmedelsbrist, farsoter, trångboddhet, dyrtid och arbetslöshet denna fråga sammanhänger delvis med spörsmålet a 2. ovan ; c förhållandet mellan befolkningens tillväxt och landets resurser eller frågan huruvida och till vilken gräns landet kan tillbörligt sörja för en växande I. befolknings behov av föda, kläder, bostad, värme och ljus samt särskilt huru tillgång till jordbruk med byggnadsvirke, bränsle och ljus 2. skall kunna tillförsäkras de nya barnskaror, som utgå ur jordbrukarehemmen; d förhållandet mellan de nationalekonomiska värdena och mänsklighetsvärdena eller frågan

den materiella nyttan, uttryckt i efter marknadspris, är den vik- I. om pengar tigaste faktorn i den sociala frågan, såsom tidens statskonst merendels lär, eller

personlighetens inre utveckling, uttryckt i andliga förmögenheter, som om

äro till salu, också äro värden att beakta vid de sociala spörsmålens begrundande.

Arbetsmetoder.

Viktigt, principiellt och praktiskt, är därför att ledande tanke och ordnande

en hand lägges på jordfrågans många detaljer med vägledning förenämnda utgångs-

av punkter och att sålunda bl. a.: a de historiska pendelrörelserna mellan individuell tygellöshet och samhällsbyrå- Rörande dessa under III Omnämnda angelägenheter har år I92o i anledning av motion 184 i första kammaren avlåtits riksdagsskrivelse; jämför motion nr 4 for 19201 Stocknr en holms stadsfullmäktige.

kratiskt förtryck övergivas och i stället träder ett bemödande, att jordens samhällsvärden må tillfalla samhället, alla och arbetets lön den, å jorv. s. som den nedlägger möda och omtanke eller med andra 0rd samhället får sitt - och individen sitt; b en samverkan i nödig omfattning kommer till stånd mellan de olika beredningan som nu var för sig syssla med lösryckta bitar jordfrågan såsom: av I. samhällsdomänernas jordfråga, den enskilda jordbruksjordens jor-dfråga, stats- och allmänningsskogarnas jordfråga, den enskilda skogsvårdens jordfråga, de speciella naturrikedomamas vattenfall, rnalmer, torvmossar jord- - fråga, i fiskevattnens och flottledernas jordfråga, lapparnas och rert-betets jordfråga, kronans jorddonationer-s jord-fråga, städernas, industrisamhällenas, fiskelägenas m. fl. tättbyggda samhällens samt över huvud bostadsanskaffningens jordfråga, 10. frågan om kredit för jordbruks- och bostadsändamål, II. jordbeskattning genom dels ordinärt skattesystem och dels jordvärdeavgift; c samma sakliga synpunkter läggas på tillgodogörandet av samhällsdomäner som på enskild jord ; d de produktiva jordspärsmálens snccessiva lösning på grund av de trängande behoven påskynda.: minst lika nitiskt som de militära omsorgerna och löneregleringarne ; vidlyftig utredning de verkliga förhållandena företages i självklara saom ker eller problem, redan tillräckligt diskuterats; om som den statistik, som i alla fall tarvas, bör omfatta: I. sifferstatistik åberopar min enskilda mening om större jordägare m. m.; omdömesstatistik åberopar såsom vägledning norrlandskommitténs och 2. särskilt värmlandsutredningens frågeformulär i dess andra betänkande sid. 44-56; e förenämnda samverkan, berörd under b, utsträckes även till vårt deltagande i lösningen världssaønhällets jordfråga, därvid under förhandlingarna om ett av nationernas förbund eller eljest bör från svensk sida göras gällande - jag föreslår skrivelse till regeringen från jordkommissionen / l att I. någon harmoni inom förbundet kan uppkomma utan att särskilt jord- Uti jordundcrsökningcns betänkande II del I sid. 9--15 finnas biografier över trettiotvå beredningar i jordfrågor, tillsatta regeringen under tiden 13/4;1868-76 1915. Därtill ha ytav terligare kommit sju beredningar, nämligen: Bysamhällighetsberedningen 1/5 1914; Sakkunnige för revision av skiftesstadgan m. m. 8/6 1915; Sakkunnige för uppgörande av förslag till plan för en allmän undersökning rörande statens för kolonisationsändamâl tillgängliga och därtill tjänliga marktillgångar inom de sex nordligaste länen 11/1 1905; Sakkunnig för undersökning rörande verkningarna av gällande lagstiftning till förekommande av vanhävd av viss jord i Norrland och Dalarna Xx/ao1916; Kolonisationskommittén m/n 1916; Sakkunnige för beredning av ärende angående provisorisk lagstiftning till stävjande av spekulation i handel med jordbruksegendomar m. m. betänkande i april 1918; jordkommissionen A 1919.

frågan, grundproblemet i det sociala spörsmâlet, löses tillfredsställande och någorlunda likformigt inom varje medlem av förbundet; kolonialländer få tillhöra vissa stater, utan böra dessa länders tillgång på jord vara tillgänglig för alla staters medborgare eller ock utransoneras mellan alla nationer jmf. Alb. Lindhagens riksdagsmotion år 1869 och särskilt motionärens anförande i andra kammaren: den sista svenska stormaktsdrömmen, ett utvidgande på fredlig väg svenska medborgares tillav gång på jord; sällsynta naturrikedomar, alla behöva, såsom oljor och i viss mån kol som och mineralier m. m. må minst av allt tillhöra enskilda och heller socialiseras för en viss stat utan böra internationaliseras.

Jordkommissionens speciella uppdrag.

människomaterialets synpunkt, är den z-iktigaste, uppdelar sig änmet i som en fråga om: lantarbetare, lägenhetsinnehavare, under vilken rubrik kommer stads- och industribefolkningens jord- och bostadsfråga, arrendatorer, inbegripet torpare med underavdelningarna: I. arrendatorer likvärdiga med smâbönder ocl1 2. Övriga arrendatorer, s-måbönder eller enskilda jordägaie, sköta jorden själva med biträde som av familj utan varaktigt anställda tjänare, enskilda ägare av medelstora egendomar, större jordägare, till vilken kategori ägare höra: -I. godsägare med vanlig äganderätt till jorden, i vars skötsel de jämte familjen själva omedelbart deltaga, 2. fideikommissarier v. s. godsägare av enahanda slag, som besitta jorden under fideikommissrätt, 3. storbönder, som med vanlig äganderätt innehavet sin jord, i vars skötsel de och familjen omedelbart taga del jämte flera anställda tjänare; g enskilda spekulanter såsom: 1. skogsspekulanter, jordstyckningsspekulanter, stadsbor, som lägga sig till med "en egendom på landet" antingen för eget angenämt bruk eller såsom kapitalplacering eller för att skaffa sig och familjen livsmedel detta särskilt kristidsföreteelse, andra enskilda spekulanter; . h aktie- eller lottägare, sammanslutna med lagstiftningens tillstånd till bolag eller ekonomiska föreningar, nämligen: I. skogs- och trävarubølag eller föreningar, 2. jordstyckningsbolag eller föreningar, jordbruksbolag eller föreningar, 4. andra bolag eller föreningar; 2

i det allmänna v. s. alla representerade av -- - I. staten, 2. kommun, allmänna inrättningar, 4. ideella föreningar. -II, Ur synpunkter: av de åtgärder, som plägat mera allmänt tillitas eller åtminstone förørdas, uppdelar sig uppdragets diskussionsfrågor på ungefär följande sätt: a Den befintliga bondebefolkningens bevarande genom . 1. förbud att förvärva jord utöver en viss storlek romerska åkerlagarna, ryska kadettpartiets jordprogram, den senaste norska koncessionslagstiftningen i vissa fall m. fl. exempel; 2. koncession för förvärv av fast egendom i form av: dels förbud för bolag, enskilda spekulanter och ekonomiska föreningar att förvärva jordbruksfastighet, där det för vissa fall tillåtes eller eljest undantag genom koncession medgives norrlandslagstiftningen och norska koncessionslagstiftningen; ° enskilda , dels rätt för andra personer och ideella föreningar att förvärva jordbruksfastighet, därest vid koncessionsprövning, föreskriven för vissa kategorier av dessa förvärv, undantag från rättigheten anses böra göras exempelvis norska koncessionslagstiftningen; s. k. slutna bondegårdar, som bevaras i släkten efter vissa i författningama bestämda grunder; 4. avskräckning från spekulationsköp genom sträng skogslagstiftning, återförsäljningsförbud inom viss tid eller andra medel. b Ökning av bondebefolkningen genom I. återförvärvandet jord, som frångått bondeståndet, medelst av dels tvångsavlösning mot en mer eller mindre betungande jordlösen eller s. k. expropriation feodalväsendets avlösning mångenstädes i Europa, norrlandskommittén jämte reservanter; dels tvångsavlösning väsentligen utan gottgörelse eller k. reduktion s. Gustaf Wasa, Carl XI, franska och ryska revolutionerna; jämför vissa kristidsförfattningar ; dels bördsrätt vid försäljning av fastighet eller eljest gammalt svenskt nu upphävt institut eller annan företrädesrätt till förköp; 2. hemønansklgyzming på. enskilt initiativ av gårdar med därför tillräckliga arealer den svenska odlingens gamla kungsväg ; kolønisation genom det allmännas bemedling på . dels allmän jord det svenska nybyggesväsendet i skiftande former sedan uråldriga tider dels enskild jord ofta den bästa och bästa belägna medelst tvångsä 4 avlösning social expropriation norrlandskommittén jämte genom reservanter, i viss mån ock torpkommissionen eller reduktion c Social arrendelagstiftning för jordbruk, som frångått bondeståndet, intill dess det återgått till detsamma norrländska arrendelagen, finska torparrendelagstiftningen.

d Laizhävdslagstiftiziizg: I för jord, som frångått bondeståndet och sålunda ages av korporation eller enskild person, vilken har jordbruket till yrke norrländska uppsiktslagen för jord, som äges större, medelstora eller mindre jordbrukare, har även 2. av vanhävdslagstiftning vid olika tillfällen ifrågasatts riksdagssk-rivelse m. m.. e Ägostyckningslagstifming, som tillgodoser dels att förefintligt jordbruk förminskas till obesutenhet och dels att jordbruk, genom friköp eller kolonisation tillfaller bondestån-

som det, blir besutet norrländska ägostycknings- och jordavsöndringslagarna.

f Skogslagstiftøziøzg i syfte att: skogarna skötas rationellt i Sverige finns endast återväxtlag för enskilda I. skogar med undantag för skyddsskogar, planteringar av flygsandsfält,

skogarne å Gottland och Öland samt lappmarkshemmanen och några andra spridda norrländska hemman, för vilket allt uthållig skogshushållning är påbjuden, vartill kommer särskild lagstiftning för skydd av ungskog i

vissa trakter ;

bereda bondebefolkningen tillgång till husbeliovsvirke eller stöd av saluvirke utom med allmän skogslagstiftning dessutom särskilt genom

-- skogsallmänningar för län, härader, socknar och byalag genom: dels nyförvärv och lagstiftning därom riksdagsskrivelse m. m.; dels förbud mot skifte allmänningsskogar norrlandskommittén;

av dels tvångssammanslagning av redan skiftade skogar norrlandskommit-

tén

; dels bestämmelser därom vid bortskänkning av kronoskogar till jordbru-

ken avvittringsverket, riksdagsmotioner, norrlandskommittén m. m.; tilldelad skog vid jordbruksbildningar bevaras och vårdas medelst all-

nya männingssystem eller annorledes norrlandskommittén; 4. lägenhetshavare och jordbrukare skyddas i sin skäliga rätt till virkesfång enligt avtal å mark riksdagsmotioner.

annans g Jordr/ärdereform eller den s. k. georgismen utlandet mångenstädes, särskilt Danmark husmansrörelsen, svenska georgistiska organisationer, riks-

genom dagsmotioner, kommunala framställningar, skatteregleringskommittén m. m..

h Jordbmksdriftens omfattning:

småbruk på jord söndersplittrad mellan berg och tegar eller ock i största I. utsträckning eller allenast i viss utsträckning på större sammanhängande odlingsfält, i stordrift bibehålles i möjligaste mån eller i viss mån på stora egendo-

-mar Bör brukaren vara enskild stat eller kommun eller koopera-

person, tiva företag jordbruksarbetare det står på. föreningen Unions,

av senare demokratiska jordbrukareförbundets och de socialistiska partiernas program samt utexperimenteras nu exempelvis på Svartsjölandetl eller det ena eller andra efter omständigheterna

i Fidêik0I1IllL1kYSC1l bör utgångspunkten för lösningen vara: I. att jorden släppes ut i den allmänna marknaden utan vidare fideigenom kommissrättens upphävande eller 2. att det lnantl, som .tirleikommissbestämmelserna lägga på jordens fria utnyttjande utnyttjas för att på den lägga tidsenliga former för ett Verknya ligt fruktbart förfogande över jorden k Laniarbeiarcfrtigun. I. bättre bostäder, 2. begränsning av arbetstiden, upphävande av tjänstehjonsstadgan, 4. avlöningsvillkoren natura eller lcontant, befrämjantlctav lönesystemets upphävande och egen framtid för lanten arbetarne. l .Städemas, in.dii,strircai1hälleuas, fiskcliityczzøvs izzrd flera tättbebyggda samhällens jordfråga. I. koloniträdgårtlzirne pioniärcix 2. omvandling i trädgårdsståider med låga hus målet; hela befolkningen blir på detta sätt i viss mån jordbrukare; 4. tillräckligt med jord reserveras på respektive platser för dessa ändamål; de enskildes bemödanden stödes det allmännas omtanke även i övrigt av ordnandet av områdena, kredit, organisering av grovplöjning och anskaffning av gödningsmedel m. m. m Kreditväseøzdcz: dess omvandling till något, hjälper människorna i alla som deras små företag och företrädesvis söker förtjänst på stora spekulationsföretag ett stort kapitel med många underavdelningar, en huvudpunkt i jordkommissionens uppgift. n En ny anda är dock det viktigaste: I. en innehållets vägledning och företrädesvis en former-nas tvångströja, skydd för det svaga och förbisedda, för minoritetssiffrorna mot majoriteten, saken före personer och partier, realdemokrati före formaldemokrati; 2. tjänstemannalcårerna inbegripet förtroendemänxien i riksdag och - regering som av naturliga skäl under det gångna systemet genom fostran och miljö utbildats mera för :att expediera frågorna än för att lösa dem, måste utbildas i en ny anda icke minst med hänsyn till jordfrågan. Såsom ett bidrag härtill hänvisas till framställningen och yrkandena i reservationen vid V-ärmlandsutredningens andra betänkande rörande funktionarismen sid. 338--345 ävensom motioner bl. nr 289 i andra kammaren a. vid 1917 års riksdag rörande parlamentarismens kontroll på sig sjä1v; först och sist hos individen därtill kan jordkommissionen även för sin del bidraga genom humana, rättvisa och till grunden gående förslag.

Under gång skall tillåta mig framlägga speciella promemorier i

arbetets

den tnåh förenärnnda olika ämnen omma under bedömande och anledning därtill yppasf

Detaljerna i denna handling finner jag hava bort i ett och numera utformas och fullständigas. Men i stort sett återger det

annat ytterligare

nedskrivna fortfarande min uppfattning. Inom kommissionen framhölls ledamot, att förenämnda framav en vidgade ämnet synnerligen utöver vad kunde kommis-

ställning som vara

sionens Något beslut fattades emellertid icke. Men då med an-

uppgift.

ledning nämnda erinran något understöd för de mera vittgående proav

förspordes, blevo de säkerligen i och med det-

grampunkterna senare

lagda till handlingarna, såsom det brukar uttryckas. Det kan där-

samma för för tidigt vid detta betänkande framföra dem i for-

knappast vara att

reservation. men av en Av torde de två första med dess allmänna mänsk-

"utgångspunkterna"

liga önskemål knappast kunna väcka någon De innefattas upgensaga. i människornas söndagsprogram. Felet är emel-

penbarligen gemensamma

lertid, att våra intressen förhindra att i dylika samvetsfrågor tillägna oss

viljan till det goda. Det är därför sådana Vägledningar förvägras

;rss säte och stämma i det politiska livet under den ruinerande kampen mellan

makten utan förmåga. Därför tillåtes det icke heller gärna,

intressena om

de förlösande orden få komma till uttryck uti ett kommittébetänkande. att Vad däremot bör tillåtet att begära, är att sådana huvudfrågor vara Såsom förhållandet mellan jordbruk och industri, mellan landsbygden och

städerna, befolkningens tillväxt och landets samt mellan mellan resurser

de nationalekonomiska värdena och mänsklighetsvärdena komma under

övervägande. Detta i all synnerhet i ett betänkande jordfrågans lösom Utan föresats att gå till botten med dessa spörsmål måste syss-

ning. en

med i det stora hela bli sådd på hälleberget. Man

landet jordfrågorna en

icke skapa fruktsamhet mitt under den förstörelse i stort, som dylika

kan

motsatsförhållanden dagligen åstadkonnna. Särskilt i dessa dagar för den

svenska industriens sammanstörtandei följd konjunkturernas växlingar, av bör omsider insikten börja vakna fåfängligheten den vidlyftiga, till om av

minnenas värld överflyttade emigrationsutredningens förhoppningar om

såsom det .för växande svensk befolk-

industrien stora framtidshopjuet en ning. Dessa i promemorians tredje utgångspunkt berörda spörsmål lysa dagligen vägledande såsom fjälltoppar över vår vandring. Nlen ändå giva

vi icke akt på desamma utan föredraga att vilse i skuggorna. För i jordfrågans lösning någorlunda inom vårt land får

att lyckas

icke heller förbises ämnets sammanhang med Jáirldssaezzzhällets jordfrága. förefaller de i i största all-

Det mig, som om punkter promemorian, som

mänhet beröra denna avdelning, blivit redan genom någon tyst Överenskommelse avförda från kommissionens Detta kan min

dagordning. enligt

uppfattning icke välbetänkt. Då svenska bundit vara staten nu sig att vara med i en ansats till internationell organisation av staterna, ligger det så mycket till hands, att även där bevaka våra och allas mera egna angelägenheter på samma gäng. Man må icke föreställa sig, att vi äro för små för att tillåta några utsikter. En tanke är oss riktig en stormakt varhelst den befinner sig och dess sak kan med

framgång kämpas igenom utan några som helst bexråpniade härskaror, blott slår vakt

man troget omkring densamma.

Med denna erinran sammanhänger möjligheterna

att anskaffa jord för

svenska medborgare även i främmande länder. Promemorian hänvisar till

det försök, som år 1869 gjordes i riksdagen för vinna till

att anslutning ett dylikt verk. Det kan icke tillfredsställande, svenska

vara att emigranter

tillförsäkras skydd från svenska statsmakten endast vid

emigrantvärvning

och överresa på de stora haven till främmande kolonisationsområden. Även

efter ankomsten till dessa bör den svenska styrelsen, såsom års

1869 mo:

tionär framhöll, ägna sina barn någon omtanke och i

vägledning uppsö

kandet de boplatserna. Med denna strävan kan också förenas av nya ettbemödande att samla sådana kolonister till samfälld

bosättning på ett

sammanhängande område utan förfång för andra, till båtnad för dem men och till äventyrs även för det gamla fäderneslandet. I

en inlaga av jord-

brukaren Olof Dahlqvist och borgmästaren Carl till

Lindhagen regerin-

gen i slutet november 1921 påmindes denna angelägenhet med av om an

ledning av ifrågasatt svensk kolonisation i Mexiko.

Vad slutligen angår det i promemorian berörda kapitlet

om en ny anda, som betecknas såsom det viktigaste, kan erinras betydel nog om sen av detsamma. Utan att den anda, där skildras, åtgösom genomsyrar randena i stort såväl smått, blir arbetet i

som säkerligen längden en ganska fåfäng möda.

I detta liksom i övriga förut berörda hänseenden kan enligt

min mening någon väsentlig erinran riktas det kommissionen mot av

nu framlagda lagförslaget, vilket utgiver sig för att något annat

vara eller än vad det är. Herr Wohlin har emellertid till kommissionens mera protokoll antecknat: "Med anledning kommissionens behandling av av det förevarande ärendet åtgärder för den

om självägande jordbruksbefolk-

ningens bevarande, vilken behandling inskränkt sig till framläggande ett

av lagförslag av i själva verket sekundär betydelse, förbehåller jag mig, att

i mitt särskilda yttrande få framställa vissa erinringar av principiell nadet sätt, varpå kommissionen fattat sitt uppdrag rörande föreligtur mot ämne." Därmed lärer åsyftas vad vid flera föregående tillfällen

gande

från ledamot framhållits, nämligen att huvudfrågan att tillsamma vore bondeiklassen ekonomiskt lämplig närings- och hangodose genom en den finner med sin fördel förenligt behålla sin jord-

delspolitik, så att

vartill borde komma ett målmedvetet upplysnings- och väckelse-

egendom,

arbete i för motarbetandet de psykologiska orsakerna

jordbruksfrågor av till böndernas jordförsäljningar.

Även med sådan uppfattning måste väl det framlagda lagfören nu kunna beskaffenhet. Det är nämligen vikt

slaget sågas vara av primär av

förefaller det, det finnes någon bondeklass kvar, kan komma i åtatt som den den borde bibringas med tiden,

njutande av självövervinnelse, som

ännu icke kunnat tillägna sig. Därför har också kom-

men ostridigt

missionen varit att ett lagförslag ifrågavarande beskaffenenig om, av het borde Det har icke heller inom kommissionen väckts nå-

framläggas.

förslag i de antydda avseendena. Man vet således icke, hur kommisgot sionen skulle ställt sig därutinnan. Däremot kan givetvis ingen förneka, att människosläktets fullkom-

med tillägna sig god vilja står på ett högre plan än ifrå-

ning att en lagförslag, vilket icke gjort anspråk på att vara annat än ett

gavarande

för samtidens nödvändigheten Det är emellertid fråga, huvu-

uttryck en

vida icke bondeklassens fullkomnande ensamt för sig i antydda, till på ett köpet enbart ekonomiska syfte undandrager sig allt förverkligande utan

måste nöja sig endast med åtgärder sekundär eller förgänglig bety-

av delse. De verkligt ljusa tiderna äro till endast för alla människor och nog försök att intressera sig endast för vissa intressen utan att lika myc-

varje

ket nitälska för alla andra berättigade intressen äro säkerligen dömda att Detta år skillnaden mellan parti- eller intressepolitik och sam-

misslyckas.

Problemet "alla" kommer enligt min förvissning i sikte först

vetspolitik.

med ämnet upptages i den omfattning, antytts i de fyra punkterna att som under avdelningen i avdelningen anda uti förenåmntredje samt om en ny

da promemoria.

Norrlandskommittén betonade, att större insikter och livligare intresse

för jordbruk och boskapsskötsel utan tvivel i hög grad ägnat att

vore

stödja jordbruket och den jordbrukande befolkningen. Det huvudsakliga

arbetet måste utföras allmogen själv. Statens åtgärder härutinnan likav somii så många andra avseenden försloge långt, därest de möttes av

en kraftig självverksamhet från befolkningens sida. Detta också var norrlandskommitténs sista ord.

Lidandets Ur dessa

synpunkter är ifrågavarande lagförslags förhistoria läro-

väg.Bilder lagförslaget:ur rik. Det är lidandets väg, gripande bild huru en av, formerna och intresförhistoria. tillåtas att hänsynslöst åsidosätta sena innehållet även uti statsmaktens ät-

göranden.

Imx--Igofx Avsikten med det

nu framlagda förslaget liksom med dess motsvarig-

heter de sistförflutna tiderna och enskilda ansatser dessförinnan har va-

rit att rädda så många bondgårdar

som möjligt med jord och skog

från bolagsförvärv. Redan andra kammaren

behjärtade år 1901 på

sina samtliga ledamöterls inom lagutskottet detta innehåll.

förslag Med den överväldigande majoriteten röster

av 192 mot 36 antog kamma-

ren en provisorisk lagstiftning, förbjöd bolagsförvärven i

som norra delen av riket. Det låg glans över sådant

ett andrakammarbeslut,

som fattades utan prejudikat, utan regeringsproposition, kommittébe

utan

tänkande, utan juristernas tillstånd. Första kammaren åter för sörjde att

innehållet föröddes tillsvidare, med men var på en hemställan till regerin-

gen. Förlåtligt var, att man då förmådde eller ansåg

behövligt lag-

stifta även emot enskilda spekulanters förvärv, vartill i års

1901 motion

även gjorts i viss mån ett försök.

Norrlandskommittén tillsattes omedelbart efter slut

riksdagens Igor

under jordbruksminister Odelbergs

intresserade ledning. Dess första ât-

gärd var självfallet att hos regeringen begära provisoriskt förbud för

ett

bolag och ekonomisk förening att förvärva fast egendom å landet inom de

norra delarna av riket, därest Konungen för visst fall lämnade tilli-

stånd. Ett kort lagförslag framlades, vilket dock för upptog undantag

tomt och annat dylikt område. Förslaget, avlämnades med skrivelse som den 28 november skulle gälla tills vidare

1901, intill den 1 september 1905.

Ehuru enskilda spekulanters förvärv närmelsevis så

voro hotande som

bolagens, ansåg emellertid jag för min del, att även dessa förvärv borde

redan då på något provisoriskt sätt hämmas och för ändamålet

föreslog tillika följande:

"Lag angående inskränkning i vissa fall äganderätten till Izeønman, färaz som -uärz/as för skogsbruk.

Var och efter den december annorledes än eller gifteen, som I 1901 genom arv rätt förvärvat hemman eller därifrån avsöndrad skogsmark inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands eller Gävleborgs län eller inom Nedan-Siljans,

Ovan-Siljans och Västerdalarnas fögderier eller Envikens och Svärdsjö socknar

av Falu fögderi av Kopparbergs län, skall, där han själv å fastigheten har sitt bo och hemvist, vara särskilt underkastad alla de inskränkningar i äganderätten till densamma, vilka enligt blivande lagstiftning prövats nödiga för att fullt tillgodose angelägenheten av att vidmakthålla och stärka den jordbrukande befolkningens ställning inom nämnda landsdelar.

Vad sålunda är stadgat gälle dock i det fall, att egendom förvärvats från bolag eller förening för ekonomisk verksamhet och heller när fråga är allenast om tomt, upplagsplats eller annat dylikt område.

Denna lag skall gälla tills vidare och intill den I september 1905."

Kommittén beslöt att för det dåvarande "icke göra detta förslag till föremål för någon överläggning". Detta de förklarliga skälen, att det-

av samma icke var överhängande nödvändigt och även svårare att lotsa fram

det ofantliga motståndet. Redan detta förslag utgick emellertid genom

från förvissningen, att lagstiftningen mot enskildas obehöriga jordbruks-

innehav kunde byggas på förvärvet utan endast på bcsittmngen samt att bosiittøzviøzgeøt därvid måste bliva det vägledande momentet. Det är bruket egendomen, är det avgörande. Dettas beskaffenhet kan vid

av som bolagsförvärv bedömas redan vid förvärvet. vid enskildas förvärv åter

först med bosättningen.

Då man på högsta ort låtsades norrlandskommitténs hemstäl-

om l-an, interpellerades år 1902 i andra kammaren. Regeringen statsminister

Otter och justitieminister Hammarskjöld avvisade förslaget under

von

förklaring, att ingenting komme att åtgöras. I replik yttrades, att "från

en verkliga norrlandsvänner, sett sakerna på nära håll, möter städse

som man det talet, att alla strävanden är-o hopplösa, därför att kan påräkna

man något intresse för dessa frågor hos landets regering, på vilken ansvaret dock vilar". Och det tillfogades såsom slutreplik: "Bien ändå, inga penningar, ingen regering, ingen makt i världen skall kunna förhindra, att land skall byggas med lag, framsprungit kärlek till folket och icke

som av

juristeri." Icke kunde talaren dä att det skulle oupplösligt av ana, senare följa detta lagstiftningsarbete och försvåra detsamma.

Påföljande år väcktes massmotion i andra kammaren med

1903 en hemställan, riksdagen ville kommitténs provisoriska förbuds-

att antaga lag. Förslaget bifölls i andra kammaren med röster mot 67, vilka se-

tillföllo ett avslagsyrkande, framfört och försvarat med största enernare

lektor Waldenström. Första kammaren biföll icke motionen och si-

syfusstenen rullade igen. i

ner

33°

Året gick och nästföljande år inlöpte, fortfarande under fåfäng

1904 väntan. Under tiden hade norrlandskommittén avgivit sitt slutliga betänkande, innefattande bl. förbudslag. Tillika hade den k. daladepu-

a. en s. tationen, bestående utsedda ombud från tolv socknar i övre Dalarna,

uppvaktat regeringen med anhållan omedelbar förbudslagstiftning,

om provisorisk eller definitiv. Då fortfarande ingenting avhördes, interpellerades âr 1905 i andra kammaren. Regeringen

statsminister Ramstedt

svarade avböjande i matta och likgiltiga ordalag under hänvisning till på-

gående granskning i ämbetsverken. Interpellanten yttrade häremot bl.

a.:

"Det är för dem, äro intresserade denna sak,verkligen ett lidande att

som av tänka, huru dag för dag, år för år, det ena hemmanet efter det andra faller bort och går in i bolagsväldet. Det är ett lidande att veta, att man gentemot detta icke har något annat att sätta än sin svaga röst. Jag tycker, att det är så underligt, att en regering, som har hela ansvaret och alla maktmedel, icke vill lägga hela sin själ i att göra något stort för folket i detta hänseende. Varför gör den ,icke det Jag förstår det verkligen icke."

Slutligen år 1906 hade utlåtandena från verken inkommit och saken kunde icke längre förhalas. Regeringen statsminister Staaff framlade i huvudsak norrlandskommitténs definitiva förslag och efter långa debatter antogs det riksdagens båda kamrat.

Under tiden 1901-1906 hade således formerna och intressena på det svåraste fått opåtalt skada innehållet. Ytterligare talrika bondgårdar och ekonomiska hade gått fri jordbrukarbefolkning händerna.

resurser en ur 1907-1918. Omede1bart därefter eller år 1907 började kampen att bland annat rädda bondejorden i södra och mellersta Sverige samt utskogarna i Norrland från bolagäförvärven samt bondejorden i hela riket från de enskilda

spekulanternas förvärv. Huvuddragen därav återfinnas angivna i jord-

kommissionens historik Härunder antog andra kammaren år 1909 utan

debatt lagutskottet föreslagen provisorisk förbudslag för Värm-

en av land. Första kammaren vägrade. Således ett nytt fåfängt försök till ett förutseende. År utsträcktes norrländska förbudslagen efter

1912 sammanjämkning mellan kamrarna till allenast de förut undantagna socknarna i Hälsingland. Gästrikland lämnades däremot enligt första kamma-

önskan fortfarande fritt för exploatering bondejord. rens av

Såvitt rörer enskilda spekulanters förvärv återfinnes en än utförligare skildring i min till jordkommissionens betänkande den 28 januari 1920 fogade reservation med förslag till lag mot dylika förvärv. Förslaget framfördes även år som motion i första kammaren

samma m 135.

33l

Slutligen beslöt regeringen den december 1912 statsminister 30 Staaff och Sandström tillsätta den förut berörda

justitieminister ovan

för överväga åtgärder för mellersta och södra de-

jordundersökningen att larna riket, motsvarande norrlandslagstiftningen. På regeringens or-

der först ett förslag till provisorisk förbudslag för avgav undersökningen Värmland. Men regeringen densamma vid jordundersökningens

som

tillsättande vågade icke framlägga saken fruktan för avslag i första

av kammaren. Därefter ansågs den sociala jordfrågan så oviktig, att jord-

efter det den avgivit sitt slutliga betänkande Värm-

undersökningen, om

land, blev liksom del andra kommittéer i januari 1916 av regeringen en upplöst för att vinna någon skärv till 1914

statsminister Hammarskjöld

års härordning. År på förslag regeringen Hammarskjöld och

1917, av statsminister

justitieminister Hasselrot, blev emellertid på grundvalen av jordunder-

betänkande den norrländska förbudslagen utsträckt till Värmo

sökningens

land. Detta således åtta, säger åtta, år sedan andra kammaren därom var fattade beslut. Först i slutet år hela saken ånyo, såsom av 1918 upptogs nedan närmare sågs, bland aktualiteterna för dagen. Från till hade således i stort sett juridiken och bolagsin- 1907 1919 över själva saken. En mängd bondgårdar i Värnptressena oavlåtligt segrat och det landet hade rimliga skäl fått skatta åt

land övriga utan ytterligare

förgängelsen, trots att till och med statsmakterna uttryckligen ansett, att

så icke borde få ske. Påminnelser hade emellertid icke saknats. Bland annat beslöt andra

kammaren åren 1917 och 1918, att frågan borde återupptagas. Slutligen den november beslöts detta regeringen Edén och

29 1918 av statsminister

justitieminister Löfgren och den 10 januari 1919 utsågs jordkommissio-

att fullfölja det avbrutna arbetet. nen Redan vid kommissionens första sammanträde den 3 februari 1919 19194 väcktes förslag och beslöts omedelbart upptaga till behandling bland om att utsträcka norrländska för-

annat frågan att provisoriskt tillämpningen av

budslagen till det övriga riket. Uti protokollet för den 4 i samma må-

nad heter det, att inom kommissionen uttalats önskvärdheten av, att nämnda utsträcktes dels vissa kategorier enskillag att gälla gentemot av da och dels i södra och mellersta Sverige. Därför

egendomsspekulanter

beslöts att tillsätta subkommitté att utarbeta förslag till provisorisk lag en

sådan utsträckning förbudslagen. Enligt protokollet för den 14

om av nämnda månad diskuterades sistberörda fråga. Med sex röster mot tre

de avgivna hrr Albin Hansson, Johansson och Lindhagen

- senare av avslogs att då upptaga frågan dylikt förbud mot enskilda skogsspe- - om kulanter. Därefter uppdrogs enhälligt åt sekreteraren att med ledning av

diskussionen uppgöra preliminärt förslag i ämnet, i vad angår bolag och

föreningar. Uti protokollet för den i sagda februari är antecknat, att 20 sekreteraren föredrog frågan utsträckning till mellersta och södra om Sverige av den norrländska förbudslagen. Med åtta röster mot en ellen avgiven hr Lindhagen beslöts, att "då tiden icke medgåve senare av utarbetandet av ett tillfredsställande förslag i sådan tid, att det skulle kunna hinna framläggas för pågående riksdag, låta frågan nämnda om lags utsträckning till mellersta och södra Sverige för det dåvarande förfalla". Juridiken vann sålunda även här glänsande över behovet. en seger

Ia till och med tanken på provisorisk förbudslag för bolag, vilken kun-

en nat åstadkommas och längre fram tack nödvändigheterna även åstadvare koms allenast genom ett penndrag uti den för de nordligare delarna riav ket redan antagna lagen, lämnades utan avseende. Då kommissionen häreftei den 7 ingick till regeringen mars 1919 med en framställning i ett annat ämne, ansåg jag mig nödsakad framföra bland annat hemställan proposition till årets riksdag för två foren o1n mulerade lagförslag, avseende det norrländska förbudslagens utena

sträckning till övriga delar riket med undantag för lagens § och det

av 3 andra förbud i vissa fall för enskild att förvärva fast egendom. person Det sistnämnda förslaget, omfattade hela riket, också byggt på som var besittning och bosättning såsom i huvudsak det avgörande beviset för

behörigt förvärv. Vid intetdera av dessa förslag fästes i departementet och regeringen något avseende. Till och med bolagsförvärven fingo opåtalt fortgå utan

att på högre ort insikten och tiden räckte till för något lidande över ett sådant förhållande.

Den 22 maj 1919 föreslogs inom kommissionen mig, att provi-

av en sorisk förbudslag för bolag och spekulanter måtte kommissionen utarav betas snarast möjligt, så att proposition i ämnet kunde förväntas bliva avlämnad åtminstone till den kommande urtima riksdagen. Över denna hemställan finnes i kommissionens protokoll någon anteckning annan än att den blivit gjord.

Tiden gick och förtrustningen den svenska jorden pågick. Här-

av under sysslade kommissionen med åtskilliga saker, vilket icke heller kunde

undvikas bland därför att utredningen måste på förhand och i ett annat

Samtidigt fortsatte den speciella juridiska sak-

sammanhang planläggas.

kunskapen under många bekymmer med formuleringen av ett lagförslag koncession för förvärv fast egendom. Svårigheterna tycktes hopa

om av Deras grund låg däri, att beträffande det svåra kapitlet om en-

sig. man

skildes fång ville bygga lagstiftningen väsentligen på en granskning av

icke besittningen. Den utvägen ansågs alltför

förvärvet och på senare otillfredsställande den rättens synpunkt. Sedan förste ordfö-

ur juridiska

randen i slutet på året avgått, ansåg regeringen justitieminister Löfgren

konsultativa statsrådet Undén stodo inom regeringen för detta ärenoch

förmodligen felet ligga däri, att juridiken för litet representerad

de var kommissionen. Därför förstärktes denna sakkunskap ytterligare. Tre i framstående därav två ledamöter och sekreterare, arbetade nu

jurister, en med möda på den vanskliga uppgiften att åstadkomma ett lagförslag, byggt

och icke på livet, ett förslag, tillfredsställde det formella

på juridik som

rättsväsendet och ämbetsmannaklassen och i synnerhet det alltid svenska fruktade Det utkastet efter det andra såg da-

obegripligt lagrådet. ena

de befunnos icke tillräckligt antagliga. gen, men Efter nära års frtrktlöst bemödande nalkades riksdags- 1920. ett nu en ny session året Något måste då påtagligen göras. Då ännu icke 1920. man

utarbeta antagligt till koncessionslag för enskilda lyckats något förslag

ansåg sig böra åtnöj med att föreslå något åtminstone

spekulanter, man as

i södra och mellersta Sverige. Emellertid det

om bolagsförvärxrexi var

klart, den definitiva lagen borde omfatta, trots allt, både bolag och att

enskilda, och därför det framlagda förslaget om koncessionslag

gavs nu

för och föreningar karaktären provisorisk lagstiftning. Det

bolag av en

skattades således omsider åt behovet provisorium åtminstone i detta av ett fall, det än kom allt för sent. Ä andra sidan ansåg man sig böra om giva förslaget försmak den kommande definitiva lagstiftningen. en av Därför åtnöjde sig förslaget icke med det enklare greppet, som för vissa

landsdelar redan följts och för de övriga upprepade gånger föreslagits,

nämligen att helt enkelt utsträcka den norrländska förbudslagen proviso-

riskt i avbidan på den definitiva lagstiftningen. Förslaget utsmyckades

med och beredde desutom vagare formulering störett annat samt genom för Det blev i själva verket vad norrmännen

re utrymme bolagsförvärv. kallar "midlertidig" lag på vägen till den vidlyftiga slutliga byggnaden.

Detta förslag överlämnades den 28 januari 1920 av kommissionen till re-

geringen.

Vid betänkandet fogades mig ett särskilt yttrande. I detta

av yr-

kades, att den provisoriska förbudslagen för bolag och förening måtte få

den antydda formen utsträckning allenast av norrlandslagen till de

av en avsedda trakterna med undantag för dess 3 Vidare påyrkades provisoriskt upphävande § i norrlandslagen, att även enligt denna icke

av 3 blott stödskog utan ock utskog skyddades under betänketiden mot bolagsförvärv.

Slutligen framlades mig ett förslag till förbud i vissa fall för en-

av skilda att besitta fast egendom. Den juridiska beredningen hade efter

årslångt bemödande gått i land med sin uppgift på grund av den omöj-

liga utgångspunkt, valts. Det syntes mig då nödvändigt att åtmin-

som

från annat håll inom kommittén framfördes ett förslag, byggt på stone besittningen. Det måste med historik och motioner utarbetas på några få dagar och hade kanske därför luckor eller ojämnheter. Men det innehölli alla fall konturer till definitiv lagstiftning, riktade sig mot

en som

kumulationsbesittning och bulvanbesittning, de tre

spekulationsbesittning,

former olämplig besittning, vilka diskussionen inom kommissionen

av om rört sig. Till detsamma anslöto sig i huvudsak hr Wohlin med vissa förbehåll samt hrr Albin Hansson och Johansson.

Emellertid framstod det även för kommissionens majoritet som ett ganska spektakel, ingenting omedelbart bleve åtgjort mot åtmin-

stort om stone sådana enskilda jordspekulanter, vilka voro bulvaner för någon, som

icke fick förvärva fastighet. Juristberedningen fram-

enligt gällande lag

lade därför kort efteråt ett utkast därtill, och detta hade man nu byggt på besittningen såsom det enda möjliga. Den avlät kommissio-

9 mars 1920

till lag åtgärder till upphävande bulvanförhållande nen ett förslag om av i fråga fastighet. Det nämndes något i motiven önskvärdheten,

om om att förslaget framkom för sittande riksdag, men kommissionen såg natur-

detta Hrr Wohlin, Albin Hansson och Johansson anteck-

ligtvis gärna.

det i reservation till framlagda försla-

nade, att om januaribetänkandet

förbud i vissa fall för enskild att besitta fast egendom efget om person

omarbetning komme föreläggas årets riksdag och riksda-

ter nödig att av

bleve kommissionens förslag bulvanförhållande obehövgen antagas, om

Hr Lindhagen framhöll nyttan att på gång stifta en lag om

ligt. av en

enskilda spekulanters skadliga fastighetsförvärv samt trodde desssamtliga

utom, att förslaget så det formulerats, sannolikt bleve verkningslöst

som i det övervägande antalet fall.

Det blev un-derkunnigt, regeringen ämnade framlägga nå-

snart att

förslag för riksdagen. Man kunde icke heller för-

got kommissionens

av undra däröver. Sent förslagen inkomna. Osammanhängande och

sig voro defekta de också. Mera anmärkningsvärt att ingen vederböran-

voro var,

intresserade sig för provisorisk utsträckning det norrländ-

de ens en av

förvärvsförbudet för bolag yrkats i reservationen för att hejda

ska. såsom

dessas förvärv. Den svenska jorden hade emellertid då lika litet som för-

eller efteråt någon taleman i regeringen. ut

De i reservationen framlagda tre lagförslagen underställdes motions-

vis även års riksdag. Motionen avstyrktes i alla sina tre delar av

därför frågan förelagd regeringen, icke hunnit lagutskottet, att var som

avsluta Denna hemställan bifölls ljudlöst i andra kammaren.

prövningen.

I den första voterade åtminstone på rak förslaget att utsträc-

man arm om ka norrlandslagen till det övriga och samlade där detta förslag 29

riket

röster, del liberaler, socialdemokrater och bondeförbundare.

avgivna av en

Häremot stodo röster, tillföllo utskottets hemställan.

77 som

Vid riksdags början hade justitieministern interpellerats i

samma första kammaren, kunde till pågående riksdag motse något lag-

om man

kompletterade 1906 års förbudslag samt hindrade bulvanköp förslag, som

och enskilda skogsspekulanters förvärv. Statsrådet kunde lämna någon

större att det begärda skulle medhinnas. Mot slutet av

förhoppning om

statsministern i första kammaren, det icke

riksdagen interpellerades om

heller till denna riksdag kunde förväntas någon proposition åtminsto-

för skyddande bondejorden mot övergång i ne provisorisk lagstiftning av

främmande händer eller till förhindrande bolagens konstant fort-

ens av

förblivande Det frågades även vad i

gående och varaktigt jordförvärv.

sådan händelse kunde anledningen till detta vidhållande av gamla

vara

styrelsesätt i denna fråga.

I riksdagens sista timme det sista diskussionsämnet svarade

- var statsministern, kommissionens månglskiftande förslag varit ute på re-

att misser olika sist hos lagrådet, utlåtande inkom den

hos myndigheter, vars

hade haft saken under allvarligt övervägande. De

21 maj. Regeringen

skilda förslagen från jordkommissionen hade emellertid synts förutsätta

utredning och hade desamma därför jämte lagrådets utlåtan-

ytterligare

de återsänts till jordkommissionen. Det statsministerns förhoppning,

var

ärendet "i väl förberett skic " skulle kunna behandlas vid 1921 års att

riksdag.

justitieministern Undén framhöll samma synpunkter och erinrade, att

för kort tid stått till buds. Den punkten, nämligen underlåtenheten

svaga

att provisoriskt utsträcka det norrländska och värmländska förvärvsförbu-

det för bolag till det övriga riket för viss tid, bemöttes därmed,- det att skulle bliva föga effektivt i följd

av lagens kringgående bulvaner.

genom Ministern kände tydligen icke, detta

att kringgående varit obetydligt i jäm-

förelse med den

utsträckning, som lössläppta bolagsförvärv skulle tagit,

och icke heller att alltid en bulvanlagstiftning tänkts skola få retroaktiv

verkan att upplösa även bulvanförhållanden.

genom tidigare

Interpellanten erinrade, att i det politiska livet och

var en är så sitt

eget närmast, att vi icke hade känsla för den

personlig realitet, vilken

det fråga. "Ty skulle

vore annars man i det sista anförandet åtminstone

förnummit kvidan över en undertryckt det faktum, att tills nästa

riksdag

hinner fatta beslut, lägges den landsändan ena efter den andra under §30-

lagsvälde på bekostnad friheten i norden."

I den natten fick således det icke

mänskliga heller någonting. Skul-

den låg, enligt mitt förmenande, flera händer.

på Hos de liberala senaste

och socialistiska regeringarna icke minst

därför, att de i olikhet med den konservativa regering, tillsatte som norrlandskommittén, satt sin största

lit i jordfrågans lösning till ämbetsmannajuridiken.

Under intrycket måhända

av misslyokandet och även hopplösheten att på den intagna ställningen få fram ett rimligt förslag avgick redan i aprii

1920 kommissionens speciella bestående

juridiskaberedning, av två .ledamö-

ter och sekreteraren. Regeringen justitieminister

U-ndén fu-llföljde sitt

system med än större bestämdhet samt utsåg i stället en ny juridisk be-

redning på tre personer, nämligen kommissionens tredje ordförande, en

ledamot dessutom och sekreterare. en ny

De tre rättskunnige, sålunda skulle

nya som övertaga ledningen, måste

till en början sätta sig in i de för dem nya frågorna. Därefter skulle de

söka lösning omsider för

en av koncessionslagen enskilde och genomkäm-

.pa sins emellan ånyo hela den än

mer årslånga diskussion, som upptagit

deras företräare. Dragk-ampen mellan den

gamla juridikens omedgörlig-

het och de sociala kravens pockande är alltid ett smärtsamt och långdraget

förlopp. Vidare kunde med fog göras gällande, den definitiva att bearbet-

ningen av utredningsmaterialet borde föreligga avslutat såsom stöd åt ett

det första huvudbetänkandet, kunde

annars även i denna brist möta nya

motigheter. Den statistiska utredningen lagd i var Statistiska centralby-

råns hand, varemot bearbetningen de

av utav kommissionen utförda en

qnêtevrna va-r anförtrodd åt särskilda på området. Materialet experter var

mycket omfattande och det drog ut på tiden. Först hösten

192-131211det ma-

terial, berör koncessionslagstiftningen, hunnit smältas, efter det även

som kommissionens ordförande nedlagt arbete på granskningen av detsamma. Dessutom splittrades arbetet mångahanda andra göromål, särskilt

genom infordrade utlåtanden över lagförslag och fideikommissärenden

m. m.

Det "varde ljus", statsministern uttalat såsom regeringens fad-

som dergåva i jordfrågan till året kom dessa skäl icke heller till

1921, av synes. Under intrycket dessa vanskligheter lades år 1921 hela ärendet genom

av motion i första kammaren på riksdagens bord. För att hålla frågan vid

liv hemställdes, att riksdagen ville för sin del antaga jordkommissionens

år till regeringen avlämnade koncessionslag för bolagsförvärv i söd-

och mellersta delarna riket samt det förslag till koncessionslag i vissa ra av fall för enskild bifogats kommissionens betänkande såsom re-

person, som servation och även framförts nämnda år såsom motion i riksdagen. Al-

ternativt hemställdes antagande åtminstone de tre provisoriska la-

om av

förbud för bolag i södra och mellersta Sverige, förbud gar, en o1n en om för spekulanter i hela riket och upphävande tills vidare 3 § i

en om av norrländska förbudslagen, år 1919 framförts såsom reservation inom

som kommissionen och framlagts för års riksdag. Det särskilt de tre

1920 var sista förslagen och i synnerhet det första dem, på vilka kunde grundas

av några förhoppningar framgång. I andra kammaren väckte tillika bon-

om deförbundaren O. Olsson i Golvvasta motion om norrlandslagens skynd-

utsträckande till övriga delar landet. samma av

Jordkommissionen sagt färdig med sitt slutliga förslag.

var som Från regeringen avhördes icke någonting. Den för övrigt också ny,

var

expeditionsministär, nedtyngd uppgifter, obekant med saken och

en av obunden av sin företrädares löften.

Lagutskottet infordrade yttrande över motionerna från kommissio-

Denna utförligt, dess nuvarande ordförande avfattat nen. avgav ett av utlåtande. Det i hemställan, att kommissionens definiti-

utmynnade en

förslag till koncessionslag borde avvaktas. Däremot ansåg kommissiova

både lämpligt och nödvändigt att snarast möjligt ställa bolagens fasnen tighetsförvärv även i de delar landet, där förbudslagen icke gäller, un-

av der statlig kontroll. Till stöd härför meddelades uppgifter vad kom-

om missionens utredningar därom givit vid handen. Det tillstyrktes därför

såsom i den motionen alternativt hemställts, att detta provisorium

ena

lämpligast "med användande minsta möjliga lagstiftningsapparat" kun-

av de lösas på det sätt, att norrlandslagen dess § förklarades skola

utom 3

äga tillämpning även i det övriga Sverige. Hrr Olsson och Wohlin voro

skiljalktiga och avstyrkte på olika grunder även det föreslagna pro-

visoriet.

Lagutskottets majoritet tillstynkte, vad kommissionen sålunda föresla-

git. Åtskilliga ledamöter reserverade sig och ledamot tillstyrkte även

en de två andra iena motionen föreslagna provisoriska lagstiftningarna. Riksdagen beslöt i första kammaren med 48 röster mot 34 röster och i andra kammaren med 106 röster mot 56 röster att bifalla utskottets hemställan. Justitieminister Ekeberg, under hand uttalat sig till förmån för den

som ifrågasätta lösningen och utlovat sitt stöd, beredde ärendet snabb

en expe-

dition. Kort efter riksdagsbeslutet promulgerades lagen.

Det, under lång tid ansetts olämpligt och motarbetats av

som som alla vederbörande, blev således nu i alla fall en verklighet. Efter fjorton års oavlåtliga skärmytslingar utsträcktes omsider norrländska förbudsla-

mot bolagsförvärv till hela det övriga riket. Nödvändigheterna segrade

gen till sist över juridiken och partiintressena. Under tiden hade en myckenhet jord hunnit läggas under bolagshand på bekostnad av friheten i norden.

Vad kan anledningen till denna oförbätterlighet hos förvaltnin-

vara

och statsmakten Under tjugu år sig historia vid gen upprepar samma upprepade tillfällen, obenägenhet att framträda såsom räddare i

samma nöden för den sak, dock principiellt säger sig vilja vinna. Med

som man vidöppna ögon och utan att taga det ringaste intryck tidigare erfa-

av renheter låter fördärvet fortgå i åratal. Det är intressenas kamp,

man

överflyglar samvetenas anklagelser.

som

Det skall bli intresse erfara, hur det kommer att gå i fort-

av nu

sättningen. Ett varsel komplikationer är, att kommissionens tred-

om nya

ordförande, satt sig in i saken och besjälats social förstå-

som nu av

else, nödgas just då avgå.

beträffande i

Det är framlagt nu ett förslag till koncessionslag, som enskilde är byggt på besittningen och bosättningen såsom avgörande

grundvalar. Någon utväg fanns icke under nuvarande förhållan-

annan den Och det skall enligt min uppfattning mycken juridisk förhärdelse till för att i detta välbetänkta förslag några faror och i varje fall nå-

olägenheter, på något sätt nå emot dem, föreligga sålän-

gra som upp som

sådan lag kommer till stånd.. ge en K oønmitté-

På senaste tiden har det skrivits mycket med anledning statsreviuäsendet och av jordkomvnis- sionens erinringar kømmittét/äseøødets oskäliga utbredning och de onö-

om sionens utdiga kostnader det förorsakar. redning.

Det måste villigt medgivas, att även kommittéväsendet är ett ofullkomligt redskap i den stenålder, vari mänskligheten ännu befinner sig i

fråga utvägar för skapandet ett förståndigt samliv och hegemoni

om av för andliga värden. Det har väl dock tillkommit för ro skull utan därför att det behöves. På denna väg nämligen kan man åtminstone komma något stycke för att möta kraven på bättre ordning. Hänvisningen till

en ärendenas överförande till den ordinarie ämbetsmannakåren duger icke. Ty utom att denna är för mycket upptagen den dagliga expeditionen",

av är den icke utbildad eller lagd iallmänhet för de nutida nödvändigheterna. Det bleve ingenting gjort och det som gjordes bleve dåligt uträttat. Under intressenas rastlösa kamp även i riksdag och regering har kommittéväsendet med dess försök att sammanföra de stridande meningarna och åstadkomma något så när neutral mening i stor utsträckning varit

den enda utvägen för att få någon slags rätsida på missförhållanden,

som behövde det. Man kan säga, att kommittéväsendet är det medel,

genom vilket partiregeringarna försöka i någon mån att kunna även lands

vara

regeringar.

Bakom anloppen mot kommittéväsendet från konservativt håll döljer sig säkerligen instinktiv förnimmelse att just detsamma främ-

en av, genom

jas utveckling och ett hänsynstagande, ogärna vill förlika sig

en som man med. Den särskilt betonade misståmningen över de i förhållande till

många andra statsutgifter jämförelsevis obetydliga kostnaderna kan icke

annat ån förvåna, då från håll med välbehag är beredd till

man samma snartisagt vilka improduktiva kostnader som helst exempelvis för militära ändamål.

En sak är att även för kommittévåsendet böra kostnaderna i

annan

möjligaste mån begränsas och naturligtvis missbruk i all synnerhet före-

kommas. Härmed är bland annat inne på frågan de onekligen

man om

mången gång mycket omfattande och dyrbara utredningarnas behövlighet.

I detta avseende är även kommittéväsendet ett barn sin tid, länk i

av en makulaturismens tidsålder.

Det skrymmande materialet har emellertid ofta också begriplig,

en ehuru ingalunda i-och för sig försvarlig orsak. I intressenas kamp resonerar man ogärna med andras intressen, icke ens när de äro högeligen

berättigade. Det behöves därför någon olja på de upprörda vågorna för

att lotsa själva saken in åtminstone i någon nödhamn för tillfället. Ett sådant lugnande element och oftast det enda äro nakna fakta, framlagda ögonskenligen på papperet inför allas blickar. Det är något, som man då

icke vidare kan komma ifrån med högl j udda motsägelser och upprörda åtbörder, De ständiga förevändningarna bristande utredning även i de om solklaraste saker motas därmed. I vår materialistiska tid med sin dyrkan på alla håll för kvantiteterna har det vidare visat sig, att även tjockleken

uti de band, innefatta utredningen, imponerar på dem, ha avgö-

som som randet i sin hand och fram förnimmelse, att frågan är suggererar en nu mogen för lösning och att det går att uppskjuta den längre. Saman ma förnimmelse väckes ock kostnadernas belopp. En viss sparsamhetsav känsla gör sig gällande och till försök att få valuta för penningarna manar och icke belasta statsverket med ytterligare utgifter.

Vad angår jordkonunigrvionens hittillsvarande utgifter, så lära des-sa

uppgå intill 1921 års slut till ett avsevärt belopp, omkring kro 242,000 nor. Givetvis hade det varit önskligt dessa utgifter kunnat begränom

sats. Det nyssnämnda beloppet har emellertid kostats på vägröjning

i gestaltningen hela landets jordförhållanden, och den mänskliga till-

av varons livsbetingelser. Det är dock icke större än vad alla självfalanse

let kunna påkostas exempelvis utläggningen liten gatubit i huvud-

av en

eller utsmyckningen ett litet stycke offentlig byggnad för att

staden av av en

tillmötesgå arkitektens önskningar. ja, det är endast obetydlig del

en .av det anslag, ensamt statsmakten årligen offras på det frivilliga som av

skytteväsendet, som avser att skapa någonting så improduktivt som "ett .skjutskickligt folk", övning i att kunna träffa "pricken", symboli-

en som serar ett människohjärta, således ett fördummat folk.

För min del har jag visserligen ganska ringa behov den utredning.

som jordkommissionen åstadkommit De grundsatserna ha redan ut-

ny-a

kämpat sin strid och slagit igenom i norrlands- och värmlandslagarna. Den vidlyftiga utredning, som föregick dessa lagars antagande, ådagalägger

tämligen uppenbart, huru landet ligger. Solen skiner och regnet faller över jorden och människorna i södra och mellersta delarna riket av un-

gefär på samma sätt som i de nordligare landsändarna, det är något

som vi också ha nogsamt bekant. Vi veta att söderut finnas stora och små oss jordägare, stora och små arrendatorer, torpare och statkarlar, skogar och åkrar och slags konflikter även där Överallt annorstädes i värlsamma som den både och i förgångna tider. nu Redan vid början kommissionens arbeten framkastades därför av av jmig, huruvida kommissionen kunde att tämligen omedelbart vara mogen

börja med själva lagskrivningen och ett uttryck för denna uppfattning åter-

finnes även i den intagna jiromemorian, sedermera avlämnades ovan som

till kommissionen. Detta uppslag dock icke något understöd. En och

vann

ledamot, deltagit i dylikt arbete förut, förklarade uttryckliannan som

att de behövde ingående utredning för sin information. Känsgen, en egen lan för nödvändigheten att sådan förberedelse kunna vägleda

genom en

och imponera på dem, skulle avgöra frågorna, gjorde sig säkerligen

som

även gällande. För dessa begripliga stämningar böjde jag mig villigt och

jag det gott kan sägas, att hur skiljaktiga meningarna i övrigt kun-

tror nat i åtskilligt, står dock kommissionens tre generationer tämligen

vara

solidariska den utredning, framlagts.

om som nu

Huruvida kommissionens enquêter träffat något lagom eller bort gö-

mindre omfattande kan smakfråga. Viktigt är emellertid, ras vara en

i alla fall för de huvuddelar riket, befinna sig söder om att nu av som

Norrland, föreligger skildring jordfördelningen och dess verkningar,

en om

icke hitintills kunnat inhämtas någon tillgänglig undersökning.

som av Man finner myndigheters yttranden över kommissionens förberedande

av framställningar, att ett mycket utbrett förhinder mot desamma ansetts va-

den föranstaltade. utredningen icke blivit avslutad och endast provira, att

soriska sammanfattningar kunnat publiceras. Sedan utredningsapparaten

således börjat taga gestalt i fulländad bearbetning är tiden äntligen

hinder nämnda förevändningar kunna komma med kommen att utan av

slutliga förslag. Säkerligen komma då i stället från åtskilliga nämnda

myndigheter andra betänkligheter att framföras. Men huvudsaklig in-

vändning blir lyckligtvis gång för alla undanröjd.

emellertid en

Enligt kommissionens instruktion skall kommissionen verkställa ut- Jordfördel-

enskilda ningen och

redning rörande omfattningen bolags jordförvärv och perso-

av sifferstatisti-

större jordinnehav särskilt i mellersta och södra delarna riket. Där- ken ners av i jämte skall undersökas, i vad mån berörda jordförvärv i olika avseenden kunna verka avsevärt till för jordbrukets utveckling och orts-

anses men befolkningens berättigade intressen.

I den utredning, ansetts oumbärlig, måste således åstadkommas

som

statistik bl. enskilda större jordinnehav eller med någon a. om personers

andra ord godsens och godsägareklassens utbredning. Frågan blir då

om den, gränsen uti statistisk bearbetning skall dragas mellan större

var en

jordägare godsägare och Hifi/bd jordägare bönder I denna punkt

uppstod inom kommissionen redan från början skiljaktiga meningar. Des-

artade sig att bliva så mycket svårart-ade, som den uppfattningen sa mer även förnams, att därmed borde redan vid statistikens uppgörande

man

utpeka, vilka egendomar skulle eventuellt kunna bliva föremål för den kommissionen speciellt tillagda uppgiften att jämväl utreda bl. huruvida

och i vad mån tvångsavlösning av jord för tillgodoseende j ordbruksän-

av damäl utöver vad för närvarande är stadgat bör på lagstiftningens väg

genomföras. På ett håll ifrågasattes ett taxeringsvärde miljon kro-

av I

såsom lämplig gräns. För min del päyrkades gräns, mot-

nor en en som

svarade den gränsskillnad, vilken jordundersökningen på sin tid lagt till

grund för sin statistik, nämligen 64,700 eller i runt tal 65,000 kronors

taxeringsvärde. Då kommissionen den 2 april företog till slutligt

1919 avgörande den hemställan, som borde avlåtas till j ustitieministern med begä-

statistik rörande jordfördelningen, blev, icke minst med hänsyn ran om till de olika meningarna, någon bestämd gräns icke då uppdragen. Men kommissionen ville på gång antyda sin obenägenhet för så hög

samma en

siffra som I miljon kronors taxeringsvärde och uttryckte sig därför efter

specifikation källmaterialet i allmänhet på följande sätt: en av

"De ur ovannämnda källmaterial erhållna uppgifterna böra fullständigas med noggranna arealuppgifter för alla fastigheter, tillhöriga bolag och ekonomiska föreningar, ävensom för fideikommissfastigheter. Beträffande åter enskilda personer tillhöriga övriga fastigheter synes icke vara erforderligt att .införskaffa arealuppgifter i vidare mån än såvitt angår sådana jordbesittningar, som enligt .den allmän/na folknppfattningen kunna anses motsvara begreppet större jordinnehav, Kommissionen an-ser, att arealuppgifterna i regel böra hämtas ur jordregistret och fastigheters

avse resp. arealer av inrösningsjord, avrösningsjord och impe-dimenter. Det bör ankomma på den statistiska utredningens ledning att avgöra, huru uppgifterna jordregistret lämp-

ur ligen skola insamlas och vilka biträden, som härvid skola användas, för att största möjliga noggrannhet må vinnas och kostnaderna för arbetet samtidigt nedibringas till de lägsta möjliga. Antagligen kunna i visst fall även de arealuppgifter för de särskilda brukningsdelarna begagnas för ändamålet, som insamlats vid de k. jordbruksstatis-

s. tiska lokalundersökningarna och ligga till grund för den officiella jordbrukssta-

som tistiken. Även ekonomiska kartverkets från trycket utgivna kartbeskrivningar torde, åtminstone för vissa län, kunna komma till användning. Slutligen kan även den utvägen i vissa fall tänkas, att direkt från jordägama inhämta de erforderliga arealuppgifterna. Övriga uppgifter, som erfordras för att bedöma de ekonomiska och sociala

förhållandena på de ifrågavarande större jordbesittningarna äro av det slag, att de i V huvudsak kunna inhämtas genom rundfrågor bland myndigheter och andra lämpliga personer i orterna."

.En minoritet inom kommissionen, hrr Wohlin och Olsson, ville hålla

frågan om gränslinjen fullständigt öppen. De ansågo därför, att andra

punkten i ovanstående uttalande borde erhålla den lydelsen, att arealuppgifter beträffande enskilda större jordinnehav icke i vidare mån

vore erforderliga än såvitt angår sådana större j ordinnehav, rörande vilka särskil-

da utredningar i de Izänseendeøi, i de angivna direktiven för kommissom sionen skola kommissionen verkställas.

angivas, av

Åtskillig tid efteråt inkom emellertid från statistiska centralbyrån en hur kommissionen önskade berörda gräns dragen. Det beslöts

förfrågan,

då kompromissvis att bestämma den till 200,000 kronors taxeringsvärde, varmed även de förenämnda reservanterna förenade sig. För min del var och ansåg den ifrågavarande gränsen böra sättas vid

jag ensam skiljaktig

kronor. På grund av de höjda taxeringarna

ett taxeringsvärde av 100,000 nämligen detta belopp ungefärligen motsvara den av jordundersök-

syntes

ningen uppdragna gränslinjen. Denna senare gräns ansåg jag nämligen

böra både för konsekvensens skull och i all synnerhet för att icke,

följas

såsom måste ske även med den kommissionen i förhållande till det urav

maximiförslaget högst väsentligen nedsatta gränslinjen, en sprungliga

eller herrgårdar skulle komma under strecket och inräk-

mängd gods s.

bland Oavsett detta tror jag emellertid, att det blivan-

nas bondgårdarna.

de tvångsavlösning kommer att gå sina vägar full-

lagförslaget om egna

oberört, hur teoretisk statistik uppgöres.

ständigt en

Efter denna kommissionens anvisning är också i statistiken begrepstörre enskilda jordägare, kallade jämte fideikommissarier godsågare, pet bestämt, såvitt angår taxeringsvärde och totalareal/ Eljest avser enligt statistiska bestämmelse statistiken med större enskilda jord-

centralbyråns

sådana enskilda firmor eller enkla bolag, som äga en samägare personer, åkerareal över hektar. I detta fall erhålles ett manlagd om 100 senare större antal jordägare än i det förra. Statistiska central-

jämförelsevis

erinrar emellertid i sin redogörelse för mindre enskilda jordägare,

byrån

då "satts så högt" till hektar åkerjord eller att gränsen uppåt som 100

kronors taxeringsvärde å jordbruksfastighet, är det tydligt, att

200,000 häri mindre herrgårdar, särskilt gäller detta i skogs-

även ingå många s.

trakter.

Nu emellertid dels arealstatistik över jordbruk med IOO föreligger en

hektar åker och därutöver, dels statistik över jordbruk med ett taxeen kronor och därutöver och dels en totalarealstatistik

ringsvärde av 200,000

sistnämnda Det har inom centralbyrån framhållits, att för

över jordbruk.

ändamålet siffran 200,000 är för hög och syftar till att

det uppgivna mera

till den minsta möjliga. Ett riktigare belopp ha-

inskränka godsägareklassen

varit eller vilket ock efter nuvarande värderingar skulle de I 50,000 125,000, gränslinjer. Till och med den

någorlunda motsvara jordundersökningens

räknat med hektar åker såsom gränslin je, lärer på vissa

statistik, som 100

orter medtaga inemot dubbelt så många jordcgendomar såsom större

egendomar än på orter medgivits den nämnda gränsen efter

som samma av 200,000 kronors taxeringsvärde. Såsom urbild vid denna statistik lärer

emellertid de skånska förhållandena tjänat, såsom ock är uppenbart

av den använda måttstocken. En egendom med hektar eller tunn-

IOO 200

land öppen åkerjord är verkligen enligt uppsvensk och ännu

mera norra ländsk uppfattning sannerligen allt annat än ett råmärke mellan godsägare och bönder. Även denna synpunkt förefaller mig således

ur som om denna del av statistiken hade åtminstone ett ganska omtvistligt värde. Nå-

gon vägledning för den blivande lagstiftningen kan den heller knappast

bliva.

Ett önskemål hade varit att jämförande statistik kunnat utarbetas

en även med ledning av mantalen. I vissa avseenden särskilt inom

samma ort eller län är jämförelse mellan innehav i mantal jämförelsevis

en en

säkrare vägledning än. jämförelse mellan taxeringsvärdet. Så uppfat-

en tades ock saken norrlandskommittén. En sådan undersökning är emel-

av lertid också förenad med mycket besvär, särskilt för södra och mellersta delarna riket. De åtgärder, böra vidtagas, komma att gå sin

av som nog gilla gång ändå, oavsett även tillvaron statistik över mantalen.

av en

011211621105- Liksom norrlandskommittén och jordundersökningen har även jordxtatistikmz. kommissionen utsänt sina frågeformulär till besvärande dels åtskilliga

av ämbetsmyndigheter, dels ock representanter för ortsintressena med

av varje socken såsom företrädare för ett ortsintrelsse. Det kan ha betydelse ur många synpunkter, att rörande de inkomna värde den senaste

svarens undersökningen i visst avseende givit erfarenhet dess båda fö-

samma som regångare. Det är nämligen endast från ombuden för orterna får

man en föreställning om de verkliga förhållandena och mötes villighet att

av belysa dem. Statens ämbetsmän åter utebliva ofta med eller, där

svaren svar inkomma, yttra sig knapphändigt eller svävande och ofta även med avgjord tendens att ställa sig på storindustriens sida i dess förklarliga

uppfattning, att förhållandena äro så bra de kunna och att varje försök att

vara länka utvecklingen i andra banor äro olämpliga och skadliga. Detta är förhållandet högre kommer på rangskalan, under det att där-

upp man

emot de lägre tjänstemännens bilda övergång mellan ortsom-

svar mera en budens framställningar och de högre ämbetsmännens svaromål. Ett

undantag härifrån har i stort sett förut varit jägmästarnas utta-

nu som landen.

Uti redogörelsen för resultatet av enquêterna framhålles bland annat.

att de från ortsrepresentanterna, i detta fall kommunalnämnderna, in-

gångna komme att utgöra älva grundstommen i framställningen.

svaren

Övriga uppgiftslämnares meddelanden utgjorde oftast sammanfattning

företeelserna i ett större eller mindre antal kommuner, varför dessa av meddelanden oftast måst grunda sig på andrahandskunskap och avfattas

i allmänna ordalag: Då det gällt att i redogörelsen göra ett uttalan-

mera de förhållandena i allmänhet i viss fråga inom ett län, har på den-

om en

grund ett sådant uttalande i första rummet byggts på de från komna

munalnämnderna ingångna upplysningarna.

Utav denna omständighet kan dragas viktiga slutledningar den

sakkunskap, regeringen i allmänhet anlitar för avgivande av yttran-

som de över ärenden, med eller utan riksdagens samverkan skola av stats-

som makten avgöras. Det är i allmänhet topparna i administrationen och i

allmänhet företrädesvis endast ämbetsmannavärlden rådfrägas. Icke

som underligt då, att de flesta sociala reformer i jordfrågan måst genomföras

mot denna k. sakkunskaps avstyrkande, för att tala alla de

s. nu om fall, där det lyckats densamma att förhindra ett nödvändigt hänsynsta-

gande eller att eller mindre försämra lösningen.

mer

Emellertid måste här å andra sidan erinras, att norrlandskommitténs

och jordundersökningens sockenbud på grund metoden för deras ut-

av seende ingävo större förtroende för allsidig, saklig och orädd framställ-

ning. Härom yttrades i jordundersökningens betänkande följande:

"Största svårigheten att finna representanter att föra den stora allmänhe-

var tens talan. .Norrlandskommittén hade enat sig att dessa personer, de s. socken-

om ombuden, skulle utgöras av kyrkoherden och två valda personer för varje socken. I fråga om sättet för de senares utseende, förkastades ett förslag, att de skulle utses av socknens vid kommunalstämma röstberättigade medlemmar, som vore i sågverksintlilstriens tjänst anställda, därvid, såsom vid val nämndemän och skiftes-

av godemän, varje röstande skulle äga röst. Istället ubestämdes, att frågorna skulle

en framställas, förutom till kyrkoherden, till två andra representanter för varje soclcen, hushållningssällskapens förvaltningsutskott anmodades att föreslå. Därvid

som skulle iakttagas, dels att dessa företrädesvis utsågos bland dem, som inne-

personer haft eller innehade förtroendeuppdrag, såsom ordförande i kommunalnämnd eller kommunalstämma, nämndeman, skiftesgodeman dels att till sakkunnig-e före-

0. s. v., slogos personer, i trävaruindustriens tjänst anställda.

som voro

Att kyrkoherdarna utan undantag utsågos, berodde därpå, att det norrländska prästerskapet allmänt vitsordats i regel intresserat sin församlings sociala för-

vara av hållanden och än annorstädes framgått bondesläkt. Däremot har det ansetts,

mer ur

att anledning förefinnes att i Värmland uttaga särskilt kyrkoherdarna till självskrivna företrädare för socknarna.

För erhållande av förslag till sockenombud vände sig de första sakkunnige dels till hushållningssällskapets förvaltningsutskott och dels till några i länets förhållanden insatta personer med begäran om en förteckning på i orterna, "som ägde

personer en ingående kännedom om förhållandena., behjärtande de missförhållanden, varunder torpare, småbönder, bolagsarrendatorer och andra anbetare och deras familjer kunde lida samt slutligen vore i stånd att självständigt, utan fruktan och på samma gång objektivt besvara de uppställda frågorna". De med anledning härav inkomna förteckningarna genomgingos av de nuvarande sakkunnige och medtogos därvid sockenom-

som bud alla från hushållningssällskapet föreslagna personer med undantag av en eller annan, som var i industriens tjänst eller styrelseledamot i bolag, enär dylika personer enligt skrivelsen till hushållningssällskapet borde föreslås till sockenombud oc-h för övrigt blevo i annan ordning hörda. De övriga förslagen gallrades något mera och kompletterades här och med ledning av den personkännedom, herrar Inge

var som ström och Ros ägde. De sålunda utsedda soclqenombuden anmodades att avgiva svar å samtliga frågorna."

Att följa någon dessa metoder har för jordkommissionen mött

av särskilda svårigheter på grund socknarnas stora antal och omöjligheten

av att skaffa sig erforderlig personalkännedom inom varje socken. Såsom

enda utväg har då valts att anlita kommunalnämnderna. Dessa kunna mångenstädes lämna åtskilligt Övrigt att önska i intresse, oväld och sakkun-

skap. Ingen urskillning har här således kunnat ske med hänsyn till den tillfrågades personliga kvalifikationer för uppdraget. Man har nödgats i

blindo falla tillbaka på kommunal myndighet såsom självskriven utan

en kännedomom dess beskaffenhet i de särskilda fallen. Bekant är också, att kommunalnämnderna äro upptagna så många bestyr och däribland

av icke minst statistik, att även därav kunde befaras, att de mångenstädes

skulle ställa sig ovilliga eller lämna mycket ytlig redogörelse. Ingen

en garanti fanns heller för, att de på många orter skulle eller min-

vara mrer

dre partiska mot den sociala angelägenhet, här fråga. Detta

varom vore desto hellre, vid tiden för frågornas besvärande, kommunalnämn-

som derna mångenstädes blivit utsedda på grundvalen den nyaste kom-

av munala rösträttsreformen, avskaffade graderad röstskala.

som

Härtill kom, att kommissionen remitterade frågorna utan närmare direktiv till kommunalnämnderna, kunde befaras att ko-mmunalnämn-

varav dens ordförande, såsom ofta sker, å nämndens vägnar besvarade

ensam

frågorna och således de ovannämnda farhågorna därigenom ytterligare

skärptes. För att undvika även ett sådant äventyr föreslogs mig, att

av nämnderna skulle tillika anmodas att vid insändandet på frå-

av svaren

uppgiva, med utsättande av namn och yrke, vilka ledamöter i nämngorna

den deltagit i besluten. Därigenom kunde skiljaktiga meningar uppfordras

giva sig tillkänna och heller så lätt borttransumeras. Av medlemmarnas yrken och titlar kunde ock dragas vissa slutsatser eller farhågor för svarens

tillförlitlighet. Detta förslag blev avslaget med fyra röster mot fyra.

De inkomna ha sedan bekräftat dessa farhågor. De jordsvaren av kommissionen anordnade sockenenquêterna äro till skillnad från norrländskommitténs och jordundersökningens fullständigt monotona. Anteckninolika meningar förekomma helt enkelt icke. Man får undvara den gar om trygghet, ligger däri, att från flera olika med viss utsedda som en omsorg kända samstämmiga uppgifter lämnas, och likaledes måste man personer bli misstänksam, då icke heller olika uppfattningar komma till tals utan det ut, i varje socken i södra och mellersta Sverige endast en ser som om mening skulle råda de ofta mest tvistiga saker. jordkommissionens enom quête står därför på ett avsevärt lägre plan än de båda föregående undersökningarnas. I all synnerhet måste befara, att förekomsten just man av sådana missförhållanden, här skulle utredas, blivit förtegna, förbisedsom da eller uttunnade i stor myckenhet av svaren. en

Dä utsändes frågor rörande arrendeförhållandena, det

senare var uppenbart, att kommunalnämnderna kunde befaras i de flesta fall icke alls och i övrigt mycket sparsamt innehålla representantskap för den socialt missgynnade arrendators- och torpareklassen. Därför hemställdes mig av och beslöts att formuläret skulle utsändas utom till kommunalnämnder-

även till torpare- och arrendatorsorganisationer. Däremot avslogs på

na yrkande herr Wohlin med röster mot två Lindhagen och Albin av sex Hansson, att frågeformuläret skulle tillställas arbetarekommuner i de socknar, där några sammanslutningar torpare och arrendatorer icke föav rekomma, med begäran dessas medverkan till formulärets besvärande om torpare och arrendatorer. Emellertid beslöt kommissionen, att kommuav nalnämnderna skulle anmodas föranstalta sammanträdens hållande om med arrendatorer och torpare samt infordra yttrande i anledning fråav geformuläret representanter för torpare- och arrendatorsklasserna. av Till skillnad från tidigare formulär anmodades emellertid komnu munalnämnderna att insända protokoll över sina uttalanden samt att särskilt anmäla skiljaktiga meningar. Däremot avslogs mitt yrkande, att kommunalnämnderna skulle uttryckligen anmodas inkomma med proto-

kollsutdrag, upptagande de närvarande ledamöterna även i de fall, då skilj-

aktiga meningar inom nämnderna icke gjort sig gällande.

Följden detta i visas mån förändrade system har blivit, att i

av arrendeenquêten ofta förekomma skiljaktiga meningar inom kommunalnämnderna. I de insända protokollen ha upptagits de närvarande medlemmarnas även då skiljaktiga meningar så att kommis-

namn, yppats, sionens ovannämnda avslag på mitt yrkande i detta avseende för-

genom hållandenas makt blivit utan verkan. Från många håll hava också inkommit särskilda yttranden från sammankomster med arrendatorer och

torpare eller deras organisationer. I de flesta fall har dock från vederbörande socken inkommit yttrande endast från kommunalnämnden. Det lärer härvid också visat sig ett påfallande mindre intresse vid denna

enquêts avgivande till skillnad från den föregående och även ett ganska skönjbart bristande intresse för arrendators- och torpareklassens förhållanden. Detta måste naturligtvis i hög grad bero på, att dessa samhälls-

klasser sakna representation inom kommunalnämnwderna,

som mera ut-

göra ett språkrör i lyckligaste fall för hemmansägareklassen. Norrlands-

kommittén och jordundersökningen hade däremot varit angelägna och

om även kunnat tillse, att jämväl arrendatorer och torpare samt skogs- och industriarbetare bereddes tillfälle att inom varje :socken besvara frågorna.

Jordkommissionens enquête står således även på denna punkt på ett

lägre plan än de båda föregående undersökningarnas. Sannolikt blir det

samma förhållande med den sist utsända ännu bearbetade enquêten

om tvångsavlösningen.

Industriella Bolagens rätt att oavsett sådan lagstiftning, tagit sig uttryck

en som önskemål. i den norrländska förbud-slagen, ändock förbehållas utsikter att utvidga sina skogsområden, har förfäktats icke blott bolagen. På denna punkt

av har villigt understöd lämnats även från många andra håll. Ett

uttryck för dessa bemödanden den bestämmelse inorr-

gemensamma var

landsl-agen, som skyddade endast stödskog ansåg att alla övriga

men

skogsmarker, de stora utskogarna med inneliggande odlingsmöjligheter,

"fortfarande skulle bolagen till buds". Denna undantagsrått, be-

som kämpades av många redan vid tiden för lagens första antagande, har

jordkommissionen avstyrkt både för Norrland och för det övriga riket.

Emellertid kvarstår dessa vittfamnande anspråk fortfarande

av mera det önskemålet, att bolagen under den måtte kunna för-

nya lagstiftningen

behållas rätt att koncession få förvärva områden, äro ägnade

genom som

att avrunda och sammanföra splittrade skogsägor, arrondering. Detta

anspråk synes fortfarande mötas med ganska stor välvilja och jordkom-

missionen har även tillmötesgått det ganska väsentligt. Det gäller då att

tillêse, denna stämning till bolagens fördel leder till en lagtolkning utatt vad och till fortsatt ekonomiskt intrång på de ekonoöver rimligen avsetts miska värden i jord och skog, ännu tillhöra befolkningen. som kan till början erinra sig tillkomsten dessa Det vara nyttigt en av i bolags hand, med vilka mången har så mycket

splittrade skogsägor ett

medlidande. De hava nämligen tillkommit att bolagen uppköpt genom här och alltefter lägenhet yppat sig, under för-

bondgårdar var, som

hoppning, med tiden även kunna förvärva Dylika förhoppatt mera. avbrötos i väsentliga avseenden den norrländska förbudsla-

ningar genom

Nu därför mängd bolag sålunda förvärvade bondskogen. ligga en av här och ibland iskogsmarker, ännu ägas den gar insprängda var som av

befolkningen. Hade förbudslagen trätt emellan, skulle

jordbrukande

oavlåtligt och på detta sätt, trots till sist fullbordade

köpen fortsatts alltjämt splittrade skogsägor i bolags händer förearronderingar, nya,

kommit, ända till dess i trakten den självägande jordbruksbefolkningens

vorden all. saga var Under sådana förhållanden böra enligt min uppfattning anspråken

få dessa på bekostnad den kvarvarande bondebe-

på att utvidga skogar av röna måttligt tillmötesgående. Snarare bör då anse folkningen ett man det angeläget, att dylika bolags innehav återfalla till befolkningen,

vara med andra ord, dennas marker konsolideras på bekostnad av eller att Wen även bolag lyckats på trakt förvärva större

bolagsdoinåner. om en

så endast enda bondgård exempelvis finnes

delen av bondgårdarna, att en

icke heller sådant läge få föranleda till, att något bolag till kvar, bör ett

befolknings utkomstmöjligheter får

minskning av en jordbrukande egna

förvärva gården i sin helhet eller den skogsmark, hör till gården ens som fall utgör behövligt ekonomiskt stöd för denoch i de flesta säkerligen ett Detta förhållande bör icke tåla någon jämkning för det fall att, samma. såsom ofta är händelsen särskilt i Dalarna, skogsskiftena bestå av långa

bredd och längd och någon dessa strimlor tillstrimlor med ringa stor av hör kvarvarande bondehemman och ligger inbäddad mellan s-kiften, ett förvärvat sig. I kommissionens motivering förekommer ut-

som bolagen

kunna missförstås såsom utgörande stöd för en motsatt uppfatt

tryck, som

ehuru detta icke varit meningen. Det har synts mig att,

ning, antagligen

när kommissionen inlåter sig till och med ganska utförligt på bolagens

önskemål, hade i motiveringen också bort betonas, att ena-

ifrågavarande

handa önskemål kan föreligga även från den jordbrukande befolkningens

35°

och jämväl statens sida gent emot bolaget, ehuruväl främjandet ett

sådant anspråk måste tillgodoses expropriationslagstiftning. För

genom en att betona även dessa bortglömda realiteter har jag hemställt, att till kommissionens motivering i förevarande punkt måtte tilläggas åtminstone föl-

jande:

"I detta sammanhang bör jämväl framhållas, att arrondering splittrad

en av skogsmark är icke blott en angelägenhet för bolag utan även för den jord-brukande befolkningens och statens skogsmarker. I vad mån även denna angelägenhet bör och kan tillgodoses tillhör emellertid icke denna avdelning kommissionens arbete."

Under överläggning i kommissionen uttalades visserligen från eller

ledamot sympati för det ifrågasätta tilläggets innehåll. Men å

annan andra sidan yrkades bestämt avslag på ett dylikt tillägg och då kom-

följde

missionens samtliga övriga ledamöter avslagsyrkandet. Slutsatserna må

här i övrigt göra sig själva.

En följd av denna diskussion uppkom oförmodat därunder och ledde

till ett i själva verket uppseendeväckande resultat, nämligen yrkande

uppskov med hela ifrågavarande lagstiftningsarbete. Detta krav måste i

detta sammanhang föranleda något yttrande från min sida, helst den

nya slutsatsen säkerligen framföres i reservation till betänkandet.

annan

För övrigt har yrkandet redan till kommissionens protokoll för den de-

14 cember 1921 tagit sig uttryck i följande uttalande hrr lÅ/dhlin och

av. Olsson:

"Med instämmande i de huvudprinciper, legat till grund för kommissionens

som försl-ag till redaktion av 7 och 13 jämte till dessa paragrafer hörande specialmotiv, hemställa vi, att den föreliggande lagen måtte framläggas för riksdagen först då den s. k. jordstyckningskommissionens förslag till ägodelningsrätter antingen i oförändrad form eller med för oss acceptabla modifikationer framlägges för riksdagens prövning. Godkännes förslaget till ifrågavarande ägodelningsrätter i för acceptabel

oss form följa vissa härav betingade ändringar i det förevarande lagförslaget i syfte att uppnå önskvärd överensstämmelse på ifrågavarande område jordlag-stiftningen."

Den först nämnde reservanten har vid upprepade tillfällen framhållit, att koncessionslagen vore synnerligen brådskande och för sin del har han därvid lagt särskild vikt på de enskilda spekulanternas jordförvärv.

Plötsligt i sammanhang med diskussion bolagens skogsarronderingar

om har uppfattning fått övertaget och saken ansetts kunna ytterli-

en annan gare förhalas för att avvakta lagstiftning och ställas i samband

en annan med densamma. Det må då betonas, vilket givetvis också är kommissionens majoritets mening, att ett sådant uppskov icke alls är förhållan-

dena berättigat. Att förhindra bolag och spekulanter förvärva jord obe-

hörigen är förut sak för sig, vilken liksom förut kan tillnu som en nu godoses utan den framförda kombinationen. Detta hindrar för övrigt nu icke när lagen delning jord kommer till utförande, då kan att, om av man tillskapa de kombinationer, som anses päkallade. Emellertid lärer meningen med uppskovsframställningen också vara, att de ifrågasätta länsägodelningsrätterna skulle få i uppdrag att i stället

för regeringen pröva koncessioner, avsåge arronderingar jord från

som av fastighet till I sådana fall måste dock kap. 3 § i nämnda en en annan. 22 lagförslag omarbetas. Där nämligen endast teknisk hänsyn men icavses ke social hänsyn. Ett stadgande i förenämnda syfte nödgas jag dock full-

ständigt avstyrka. De tillämnade ägodelningsrätterna kunna på- sin höjd

anspråk på teknisk sakkunskap. Ett socialt bedömande i nu fömotsvara revarande avseende kan uppenbarligen icke alls överlämnas åt dem. Det andra önskemålet från industriella håll rätt till förvärv av om jordområden för anordnande aøbetarlägenheter eller -nzindre boställen av är berättigat krav, för den händelse industriidkaren icke,

naturligtvis ett

vilket väl blir undantag, skulle ha tillräckligt och lämpligt utrymme därför på sina stora marker. Man måste endast erinra, att ett sådant egna

tillmötesgående i rättvisans måste kompletteras med någon rått även

namn för ortsbefolkningen i övrigt att särskilt å större egendomar förvärva

tomter för bostäder. Bakom detta industriella önskemål döljer sig dock väl snarare en benägenhet kunna få överkomma bondgård för att där i de redan att en husen sätta arrendator, kan hämta något uppehälle den

färdiga en som ur

lilla odlade jorden och i övrigt kan sättas på skogsarbete. I norrlandskommittén den majoriteten vid alla tillfällen bestämt avvisanvar stora de mot sådana önskemål, vilka ofta framfördes från särskilt en bolagsrepresentant. Det är fara att släppa, efter någonting på denna punkt, helst då icke heller vet, det stannar. Det framgår kommisman var av sionens utredning rörande beviljade koncessioner för bolag i de denorra larna riket efter förbudslagens tillkomst, att rätt medgivits understunav dom även för inköpande hela bondgårdar. Särskilt år 1919 och tiden av

däromkring förefaller möjligen hava varit en välviljans period gent-

att

Kommissionen dock luta åt stånd-

emot dylika ansökningar. synes samma

punkt, intogs norrlandskommittén. Men hade det varit önsksom av nog ligt, att denna avsikt kommit till ett klarare uttryck än skett. som I med dessa spörsmål har kommissionen i sin motive-

sammanhang

ring också berört något frågan om bildandet gemensamhetsskogar och

av därvid anmärkt, att hopslagning enskilda personers ägoområden

en av torde kunna genomföras annat än på frivillighetens väg. Emot detta uttalande måste jag såsom vid tidigare tillfällen erinra, att det är lönlöst

enligt min förvissning att bygga några helst förhoppningar på fri-

som villiga överenskommelser. Anses något böra åtgöras, vilket ock är min

mening, kan det knappast ske annat än lagstiftning, som under

genom en

behöriga garantier stöder ett vitsord för sammanslagning ägor lika

av väl ett vitsord att dela dem.

som

Fastighets- En invä-ndning, de flesta förslag till ingripande för den sociala

som

krediterz. jordfrågans lösning möter, är ingreppens förmodade skadlighet för fastig-

lzetskrediteølz. Det är företrädesvisden granskande juridiken, varifrån detta motstånd ivrigt reses. Någon benägenhet att väga denna olägenhet mot förslagets allmänna nytta förekommer sällan. Ett sådant vägande förutsätter medkänsla för detta allmänna I formernas värld sak-

gagn.

denna hänsyn och det är därför, såvitt jag förstår, från denna nas som, värld varje tillfälle till att kunna föra fram formell invänd-

uppsnappas en

ning utan något sinne för sakliga proportioner. Jordkommissionen har ansett sig böra med några ord skingra de speciella farhågorna för fastighetskrediten, vilka spelade en icke obetydlig roll i lagrådets yttrande år 1920 över det mig då framlagda förslaget

till koncessionslag för enskilde. Rörande lagstiftning emot bolags och

föreningars jordförvärv anser man nämligen fastighetskrediten icke sär-

skilt hotad. När det däremot gäller enskilde bliva, betänk-

menar man,

ligheterna vida större, enär den ifrågasätta lagen "uppdrager inga be-

stämda gränser i fråga dem, som skola falla under densamma, utan

om innehavets obehörighet kommer huvudsakligen att bero på avsikten med innehavet och andra omständigheter, vilkas förefintlighet det i regel är svårt för den tilltänkte medkontrahenten att konstatera och vilka dessutom kunna inträda först efter avtalets ingående och utan att den sistnämnde haft anledning att därom hysa misstanke".

ens

Till bemötande berörda farhåga har kommissionen gjort d-en rik-

tiga erinran, att tvångsförsäljningarna även inom detta lagstiftningsområ-

de säkerligen komma att bliva fåtaliga. Allmänheten kommer nämligen givetvis till sin fördel att inrätta sig efter lagen.

egen

Härtill bör, såsom kommissionen även antytt, tilläggas, att genom

tvångsförsäljningar, lagrådet till och med beklagades, där-

som av

för att det skulle tvinga någon att "å olämplig tidpunkt taga betalt för

sin fordran", någon risk än förut icke tillföres fastighetskredi-

mer

ten enligt ifrågavarande lagförslag. Först måerinras, att över alla jord-

bruksfastigheter vilar redan för närvarande äventyret av tvångsförsälj-

ning och detta hänsynslös försäljning på enskilde fordringsägares ini-

tiativ utan de betryggande garantier, varmed den offentliga txrångsförsäljningen enligt förslaget blivit omgärdat, Vidare hotas fastighetskrediten fullständigt hänsynslöst de konjunkturerna, som ena dagen

nu av s. kunna vara,si och den andra dagen så. Och ändå existerar fastighetskredi-

ten. Ja, till och med sparbankernas kreditgivning, vilken en ledamotilagrådet för framtiden den ifrågasätta lagstiftningen skola

tror genom nu tillstramas i direkt strid mot jordbrukarnas eget intresse

Slutligen och framför allt sitt formsinne bliva alldeles

synes man av blind för de solklaraste realiteter. En sådan realitet är, att den nu ifrågasatta lagstiftningen bör i hög grad verka betryggande och stimulerande på

just fastighetskrediten. Hitintills har ingen långivare kunnat sä-

vara ker på de öden den i pant satta fastigheten kunde undergå inneha-

genom,

förvållande. Den kunde falla i händer på spekulanter, förvarens som därvade skogen, utsög jorden och lade den i lägervall, rent bortför-

av de husen. Denna lagstiftning åter att giva allmänheten trygghet

avser, för jordbruksfastighet i vida högre grad än kommer att bevaras

att en nu i händerna på lämpliga innehavare, antagas skola hålla dem vid makt

som och till och med förkovra dess värde. Är icke sådan

upprätthålla, en

lagstiftning värd att uppmuntras högligen även ur fastighetskreditens syn-

punkt

4 och 5 §§.

Den koncessionslagstiftning, är fråga, har närmast till syfte Lagfärslagets

varom nu

p detaljer.

att trygga beståndet och utvecklingen existensmöjligheter för en själv-

ständig jordbrukande befolkning. Den har emellertid sin betydelse även däruti, att den att på gång förhindra jordens koncentrering i

avser samma

äventyrliga fall uti eller några få trusters enväldiga besittning. En

en fara i detta avseende föreligger icke blott med hänsyn till jordbruksjord och skogsmarker. Det finnes även annan jordegendom, som är behövlig för ortsbefolkningen och hela landet och exploatering genom speku-

vars lationen därför också innefattar fara, bör lämplig kon-

en som genom en

cessionslagstiftning förebyggas eller åtminstone i väsentliga delar mildras.

Sådana jordvärden äro större vattenfall, större torvmossar samt värde-

fulla stenbrott, eller lertag.

grus- En förkänning behövligheten utav ett förutseende även i detta fall av återfinnes redan i lagstiftningen. 1 1916 års lag angives, att bolag och

ekonomiska föreningar, i bolagsordningen intagit förbehåll, i

som icke som nämnda lag sägs, få utan koncession förvärva endast mindre vattenfall, mindre torvmosse, mindre stenbrott samt mindre eller lertag. Tillika grusbestämmes, att såsom mindre vattenfall icke må i någon händelse anses

vattenfall, varur vid vanligt lågvatten uppenbarligen kunna uttagas

mer än IOO turbinhästkrafter, samt att såsom mindre torvmosse får anses torvmosse med areal än 25 hektar. Beträffande Vattenfalls tillen av mer

godogörande ha konoessionslagstiftn ingar i viss mån redan kommit till

stånd, nämligen åren 1902 och 1918. Denna kontroll, för Övrigt som enligt många anses vara mycket otillräcklig, sträcker sig emellertid icke till själva förvärvet och besittningen. Vid riksdagen har sedan länge vid upprepade tillfällen begärts utredning koncession även för större torvom mossars förvärv och utnyttjande, samt vid sista riksdagen även ifråga om värdefullare stenbrott samt lertag. Ännu ha emellertid

grus- eller

dylika förslag icke lett till någon åtgärd från riksdagens sida.

ens Kommissionen går i denna punkt på tre linjer. För utlänning nu fordras koncession på dylika nyttigheters förvärv oavsett storleken. SvenJ

ska bolag, som icke i bolagsordningen intagit förbehåll i 1916 års

som

lag sägs, äga på sätt nämnda lag stadgar endast förvärva dylika nyttig-

heter mindre storlek. Svenska bolag, intagit dylikt förbehåll, samt av som enskilda spekulanter äga obehindrad rätt att förvärva dylika nyttigheter oavsett storleken. Till början må då göras den erinran, att den i kommissioen nens förslag upptagna skillnaden mellan olika slag av svenska bolag

synes mig icke vara av några sakliga skäl påkallad. När nu

man

går att lagstifta för bolag i allmänhet på ett sammanhängande bör

den grundsats, upptogs i utlänningslagen 1916, utsträckas

som av även till svenska bolag. Skillnaden i äventyrlighet för spekulationen i dessa fall är ringa eller ingen. Kapitalet är internationellt och följer sina lagar oavsett nationalitetstillhörighet. Kommissionen har, när d-et gäller förvärv av

jordbruksjord och skogar, icke gjort någon skillnad mellan olika slag

av svenska bolag. Det blir då bara oreflekterad, ärftlig belastning att en upprätthålla en sådan skillnad mellan svenska bolag, när det gäller andra

obestridligen befintliga spekulationsvärden i jord. Det föreslås därför av

mig, att under alla förhållanden de inskränkande bestämmelserna i § be-

träffande ifrågavarande nyttigheter utsträckes att gälla vad stadgas

som i 4 § 2 momentet.

Dessa ansatser till koncessionslagstiftning för omnämnda speci-

en ella jordrikedomar bör emellertid enligt min mening lika väl när det

som

gäller jordbruksjord och skogsmark utbyggas till en fullständig konces-

siozislagstiftning, som hindrar monopol till allmänhetens skada samt dessutom förebygger rovdrift. Då beträffande Vattenfalls utnyttjande nyli-

gen en omfattande ehuru bristfällig koncessionslagstiftning kommit till

stånd, synes mig dock kommissionen hava anledning att icke omedelbart befatta sig med densamma eller göra hemställan därom till

ens regeringen. Beträffande åter torvmossar, utgör deras exploatering

av spekulationen bekant sedan länge hotande fara. Även riksdagen har

som en för länge sedan uttalat, att i torvmossarna läge landets viktigaste

en av framtida bränsletillgångar, hoppades skulle komma att utesluta

som man behov utav stenkol. Vidkommande slutligen stenbrott samt grus- och ler-

lager så föreligga exempel även här på begynnande monopol för tillgodogörande av dessa för städerna, industri-en och byggnadsverksamheten

viktiga tillgångar. Uti huvudstadens kommunala förvaltning finnas dokument, som innefatta utredning, huru det i detta avseende förhåller sig i Mälardalen. i

Uti ett inom kommissionen utarbetat förslag upptogs, utöver det från

1916 års utlänningslag hämtade exemplet, även någon ytterligare hänsyn

till koncessionsintresset. Även detta förslag emellertid icke på något

var sätt uttömmande. Uppenbarligen måste här göras särskilda koncessionslagstiftningar för dessa ändamål. Ett väckt förslag, att kommissionen skulle uppgöra även ett förslag härom blev kommissionen förkastat

bl. eller kanske huvudsakligen på den grund, att denna fråga ansågs

a. icke falla inom kommissionens uppdrag. En hemställan att kommissionen då måtte åtminstone i de allmänna motiven till sin gjorda hemställan

nu framhålla önskvärdheten av en utförlig koncessionslagstiftning för berörda ändamål, då egendomen vore av den storlek, att fara förefunnes, att densamma kunde göras till föremål för spekulation, fann kommissionen heller skäl att biträda.

I denna punkt är jag således skiljaktig så tillvida, att kommissionen bort anse sig behörig utarbeta sådana förslag eller i motsatt fall begära utvidgning sin befogenhet för ändamålet eller ock åtminstone hem-

av ställa om dylika förslags utarbetande genom särskilda beredningar.

Det förefaller mig slutligen ganska rörigt att enligt 4 § skola svenska föreningar med ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen

att anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter åt dem, avsätta algenom ster deras verksamhet, bereda bostäder eller anskaffa lån åt dem

av vara befogade att utan tillstånd förvärva även större torvmosse, vattenfall, stenbrott samt eller lertag under det enligt 5 § alla övriga svenska för-

gruseningar endast skulle få förvärva sådana nyttigheter av mindre omfattning. Förslaget ställer sig således här utan närmare ingående på saken allenast på 1916 års lags ståndpunkt. Grunden skulle då vara, att svenska föreningar över huvud taget kunna på omvägar eller mindre uppslu-

mer. kas av utländska intressen. Man måste därför, menas det, i fråga om

nämnda slags förvärv iakttaga viss försiktighet gentemot dem, dock

med undantag föreningar med angiven verksamhet, där faran

av nyss

så hotande och ändamålet är så be-hjärtansvärt. var

Då nu emellertid de olika bestämmelserna sammanföras i en författning, kan det skäl eftersinna, huruvida sådan motsättning mellan

vara en

olika slag ekonomiska föreningar, förvirrar uppställningen, är

av som av något praktiskt behov påkallat. Detta förefaller mig icke vara förhållandet. Den omnämnda speciella föreningsverksamheten i Sverige är säker-

ligen behörigen tillgodosedd genom att utan omgångar förvärva fastighet, äger sitt huvudsakliga värde i åbyggnader eller huvudsakligen är av-

som sedd till tomt, upplagsplats eller dylikt. Få de dessutom tillstånd .att utan koncession förvärva de övriga nyttigheterna i mindre omfattning, är säkerligen all rättfärdighet uppfylld. Att i lagen särskilt betona att just sådana föreningar skola få förvärva även större torvmosse, vattenfall samt stenbrott, eller lertag innefattar snarare provokation till att söka

grus- en under förklädnad idka spekulationsaffärer. Det hemställes därför, att vad

i 5 § sägs vissa föreningar även tillämpas på de föreningar, varom ta-

om las i 4 § 2 momentet.

Kommissionen har emellertid ansett sig befogad att föreslå vissa

nu ändringar i utlänningslagens allmänna tillstånd för de ovannämnda speci-

ella föreningarna. När det gäller jordbruksfastighet skola hädanefter

även de underkastade koncession. Däremot har bibehållits deras kon-

vara cessionsfrihet i övrigt, vilket föranlett uppräkning därav i 4 § I mom.

fastighet inom stad eller stadsliknande samhällen samt järnväg och frälav seränta. På detta sätt får lagstiftningen i formellt avseende ytterligare

invecklad uppställning utan såvitt jag förstår saklig grund. Anses dyen

lika speciella föreningar befogade och i tillfälle att köpa järnväg och fräl-

må de väl kunna underkastas koncession lika väl som seränta, så gärna

Och det undantag, omnämnes i för fasandra föreningar. som mom. a

för skall iakttagas, är fullt

tighet, där städernas ordning bebyggande

i Det hemställes därför, att dessa

tillgodosedd genom stadgandet 2 mom.

bestämmelser utgå.

såsom i förslaget upptagits, att bolag, som bil-

Slutligen har en nyhet

med skall erhålla den koncessionsfrihet,

dats för detaljhandel rusdrycker,

omnämnes i § samt även hava tillstånd enligt 2 mom. att som 4 I mom. vattenfall, stenbrott samt eller lerförvärva även större torvmosse, grus-

emellertid redan stadgat, att dylika bolag få förvärva tag. Det är nu

tillstånd. Byggnader å tomter få de så-

fastighet utan kontrollstyrelsens

förvärva koncession. Att i övrigt låta dem intaga andra bolag utan som

ställning har säkerligen ingen betydelse än

sådan privilegierad annan

en och förvåna läsaren den.samma. Även detta stadatt inveckla lagtexten av

bör således utgå. Vad sålunda yttrats förenings undantags-

gande om

§ och gäller i allt väsentligt även de i samma

ställning enligt 4 I 2 mom.

i övrigt uppräknade bolag och andra juridiska personer.

mom. vad sålunda erinrats hemtställes, att och 5 samman-

På grund av 4

allenast det korta innehåll, innefattas i 5 §med förslås och erhåller som

därhän, den tydligen samtliga de i 3 § ändring dess ingress att avser

omnämnda bolagen och föreningarna. Detta stadgande syförsta stycket

under § såsom andra stycke samt det i fördessutom böra ingå 3 ett nes till I varje fall förefal-

slaget upptagna andra stycket nedflyttas en 4

böra hava nämnda oavsett detta sedan

ler stadgandena ordningsfölj om

sker i 4 eller 5

denna finner kommissionen omsider, efter Av paragraf man, att nu

försökt resultat koncessionslagstiftning för en-

att hava utan grunda en

själva förvärvet och vägran lagfart å ett olaga

skilda på prövning av av

falla tillbaka grundlägga förslaget i förvärv, slutligen nödgats på att

nu denna del besittnin Det är ståndpunkt, som på en prövning av gen. samma

i särskilt yttrande till norrlandskommitténs special-

av mig antyddes ett

förvärvsförbud för bolag och sedan fullföljts

framställning om provisoriskt koncessionslag för enskil-da, avgivna inom

i mina förslag om provisorisk

kommissionen åren och samt framlagda för riksdagen åren 1919 1920

1920 och 1921.

Därmed följer även, att bosättningen blir det avgörande. I mina förslag av 1919 och 1921 inom kommissionen lät jag därvid, såsom

reservant numera gjort, även i detta förslag nöja mig med mantalsskrivnin-

såsom bevis för sådan bosättning. På sätt kommissionen bl. närgen en a. mare erinrat lämnar emellertid mantalsskrivningen här åtskilliga luckor

genom att mantalsskrivningen undantagsvis kan få byggas annat ån på bo-

sättning. Lagen blir därför klarare och betryggande, rör

mera om man

sig med begreppet bosättning såsom det väsentliga och normgivande för

att undgå koncessionsplikt. Därmed införes icke heller något nytt begrepp

i lagstiftningen. Det är bosättning mantalsskrivningsför-

samma som ordningen talar om, men frigjord från dess för andra ändamål medgivna

undantagsbestämmelser. Därför följer jag nu utan tvekan kommissionens förslag.

Emellertid har kommissionen här begränsat bosättning såsom beredande frihet från koncessionsplikt till viss tid. Obestridligt blir denna

tidpunkts utväljande beroende på godtycklighet och principiell

en ur synpunkt kan det icke heller logiskt försvaras. Men det prak-

man menar, att tiska behovet blir därmed tillgodosett och därför kan lätta på tvånget

man utan alltför stor risk efter den föreslagna tidens utlöpande. Tidigare har kommissionens majoritet härvid rört sig med period på tio år seder-

en men mera vid det sista avgörandet sänktes denna kompromiss till

genom en fem år med även bestämmelse i lagen bytesmedel. För min

en annan som del är jag icke så säker, att det praktiska behovet blivit med

tillgodosett

denna femårsperiod. Icke heller tror jag, att oavbruten koncessions-

plikt vid upphörandet bosättning med i övrigt angivna undantag skulle

innebära någon så synnerligen stor tunga, övervägde olägenheterna,

som att man i lagstiftningen på föreslaget sätt åsidosätter dess klarhet och

kraft. Därför hemställer jag, att liksom i mina föregående förslag varje

dylik tidsbestämmelse måtte bortfalla. Skulle ett sådant yrkande icke bifallas, anser jag naturligtvis tio år vara att föredraga framför fem år.

I anslutning till vad under och anförts bör här från enskildes

4 5

koncessionsplikt undantagas sådana slag fastigheter, uppräknas i

av som förslagets 5 Hänvisningen under förevarande § till § skulle följ-

12 4 aktligen utgå eller ändras.

Enligt min mening bör denna paragraf avfattas i överensstäm-

mera melse med mitt förslag år Paragrafen bör således lämpligen in-

av 1920.

för det första för Konungens befallledas med ett allmänt åliggande

sålunda: "Det tillkommer Konungens be-

ningshavande själv exempelvis

vinna kännedom fastighetsinnehav i strid

fallningshavande att söka om

undersöka förhållandet." Härefter följer underordmed 12 § samt att låta

nade myndigheters förpliktelser.

bör ock i anslutning till nämnda förslag: "En var

Slutligen tilläggas ock hos Konungens befallningshavande göra anmälan om fastighetsäge

strida denna lag." Det har invänts, att sådan innehav, som synes mot en

den faller sig själv. Den stora allbestämmelse är onödig, därför att av

dock intet förstånd på vad, i denna händelse faller av mänheten har som

Även till föreslagna lydelse åtmin-

sig självt. ingressen paragrafens ger

obevandrad lätt det intrycket, att endast de där uppräknade äga stone en

saken. Ett utsättande varje medborgares rätt innefattar blanda sig i av

för vederbörande ägna allvarlig uppmärksamhet även

ock ett åläggande att

anmälan, vilken blir lätt negligerad såsom all erfaren-

åt dylik eljest

liknande fall utvisar. Uti författningarna sprit och maltdryc-

het i om

ock lämpligt tilldela varje medborgare viss medver-

ker har det ansetts

kan för upprätthållande lagens effektivitet. av

mig under 6 § föl- Uti förenämnda förslag av 1920 yttr-ades av

jande: i

koncession för besittning fast egendom är lagstiftningsakt, "Frågan om av en

fall skall avgöra, huruvida ett socialt ändamål bör lämpligast tillför ett speciellt som omdömesfråga för det speciella fallet och icke en domgodoses. Det är således en

vad är rätt i det speciella fall-let enligt lagens bokstolsprövning, som skall avgöra som

koncessionslagstiftning beträffande fast egendom med stav. Därför är i utlandet all

statsmakternas hand. Lagen antages i sina huvuddrag av parvad därtill hörer lagd i

densamma överlämnas sedan ät regeringsmakten att själv lament och regering och i

underordnade, administrativa avgöra det speciella fallet efter eller genom sina organ

sociala inom de gränser, lagen utstakar. Vid avgöeget omdöme om den nyttan som --

vattenkraftens utnyttjande stod det i vårt land strid, huruvida koncesrandena om

skulle lagstiftningvsfråga eller lagskipningssionen för de speciella fallen vara en en

blandat med avsevärd övervikt i alla fall för domfråga. Resultatet blev ett system

uppfattning fördröjes på detta sätt avgörandena och, vad stolselementet. Enligt min

de läggas uti händerna på åtminstone med den är lika äventyrligt, personer, som som på något sätt utbildats till social förståelse och kunskap. nuvarande ordningen icke -

uppfattning mig ifrågavarande sociala koncessionslagstiftning vara Med denna synes

och domstolarnas angelägenhet, även när det de lagstiftande myndigheternas en en Visserligen är även administration utbildad med enagäller tillämpningen. statens

handa försummande det sociala hjärtelaget, och regeringsrätten av såsom administra-

tiv högsta instans är helt och hållet organiserad såsom domstol. Emellertid har på se-

nare tider inom administrationen påbörjats reorganisation, en som ännu icke på något

sätt nått domstolarna, och redan därför i valet mellan de synes tvenne utvägarna den

administrativa instansen med sina möjligheter tillika till snabbare ett avgörande vara,

trots allt, både formellt, reellt och principiellt att föredraga."

Enligt det föreliggande förslaget är all

nu utredning lagd hos ad-

ministrativ myndighet, nämligen

befallningshavanden, som skall bestäm-

ma, huruvida talan bör anhängiggöras eller icke. I och med detsamma

måste således också denna myndighet intaga en ståndpunkt till det före-

liggande fallet. Det är väl då mycket både

mera principiellt riktigt, såsom

ovan sagts, som också praktiskt och ägnat förkorta och förenkla att pro-

ceduren, att denna uppfattning får taga form beslut i första av ett hand.

Sedan må det bliva öppen fråga, huruvida ärendet en bör fullföljas vidare

administrativt eller till domstol. Härom yttrades

av mig under 9

och Io:

"Uti dessa paragrafer behandlas det viktiga avgörande, varigenom Konungens befallningshavande efter undersökning förordnar, besittningshavare att skall avhända sig

sin fastighet, vid äventyr att detta eljest sker å offentlig auktion. Även i detta fall synes mig starka skäl tala för ett avgörande allenast administrativ genom myndighet. Den omständigheten, att förvärv ägt och sålunda kunna påkalla rum synes en domstols-

prövning ifråga dess upphörande, bör icke förändra denna om Lippfattmng. I själva

verket är icke heller förvärvet tillåtligt, fastän äventyret förut av angivna skäl blivit lagt på själva besittningen. Det tillkommer således en var och .hela lagen utgör en enda uppfordran därtill att redan vid det ifrågasätta förvärvet tänka -- sig för, om den besittning, omedelbart framgår densamma, som ur är laglig eller icke. En så-

dan tankegång skulle således leda till att även dessa avgöranden i likhet med de under

4 och 6 Omnämnda träffas av befallningshavande och sedan fullföljas i den ord-

ning för ekonomimål är stadgat. Denna ordning får jag för egen del iförsta hand för-

orda. Med hänsyn till det inflytande, - stora som den ekonomiska liberalismens ju-

ridik ännu besitter i vårt land, kan det förutsägas, att stora svårigheter skola möta för

att genomdriva ett sådant åskådningssätt. Jag har därför tillåtit mig medlingsförett slag. rlldeles bestämt mig den första prövningen synes böra ske genom befallnings-

havande, i hand dessa frågor vars av lagen i övrigt läggas. Sedan kunde :bestäm-

mas att över befallningshavandes beslut talan fick fullföljas till högsta administrativa

instans och därefter återvinningstalan ske hos domstol. en Detta är dock en lång och

ofta tidsödande utväg. Därtill kommer, regerin-gsrätten, att som förmodligen kommer

att pröva ärendet på högsta ort, såsom redan erinrats i själva verket också är organi-

serad såsom en ren domstol utan sociala inslag. Den naturligaste utvägen förefaller

därför vara, att befallningshavandes utslag får överklagas genom stämning till dom-

stol. Så är därför förslaget avfattat med tillägg av ett par bestämmelser, ägnade att

förkorta en lång väntan på, huruvida befallningshavandes utslag skall kunna överkla-

gas eller icke. På gång erhåller befallningshavanden tidigare samma besked, om exe-

kutiv auktion skall behöva hållas eller ej. Från lagen om skiljemän är lånad bestämmelsen, att skiljeclomen får överklagas vid domstol inom 90 dagar. Detta är en lång tid, och den borde måhända kunna nedsättas åtminstone till 60 dagar."

Fortfarande vidhåller jag i fräønsta rummet, att ärendet såsom en lagstiftningsfråga fullföljes de administrativa mstansema. Fråga

genom

gäller här för övrigt tolkningar ordet bosättning och denna sak prö-

redan enligt mantalsskrivningsförfattningcn uteslutande admi-

vas nu av nistrativa myndigheter. Man kan för övrigt härvid lämpligen stanna vid kammarrätten såsom högsta instans i anslutning till 12 § i författnin-

gen om mantalsskrivning.

Vill emellertid nödvändigt ha ärendet i sista hand prövat dom-

man av stol, så kan detta någorlunda försvara sig den synpunkten, att frå-

bosättning ägt rum eller icke, kan i viss mån sägas närma sig även gan, om

ett rättsligt avgörande. Synnerligenvittutseende och ur ovan angivna syn-

punkter även äventyrlig ställer sig emellertid saken, den överlämnas

åt domstol. Om sagt befallningshavandes första prövning

ensam som även får bli första avgörandet i underinstans, kommer säkerligen i de flesta fall ärendet att stanna där, för den händelse nämligen befallningshavande, såsom merendels väl kommer att ske, finner i de upptagna frå-

att obehörigt besittningstagande äger Man må ock räkna

gorna, rum. med, att befallningshavandes uppgift blir, att endast förordna omta-

om lans anhängiggörande, kommer detta att ske i kanske vida färre fall än

befallningshavande har beslutanderätt. Det är känt, att i sådana fall om räknas ängsligt ut, talan med domstolarnas psyke har någon säker ut-

om sikt att bifallas. Får befallningshavande prövningsrätt i första instans, får i de flesta fall den obehörige besittningshavaren själv sedan instämma saken till domstol, vilket han väl i allmänhet underlåter på grund av hans talans hopplöshet. Därtill kommer, att såsom bekant myndighet mera

ogärna undanröjer myndighets beslut än den haft fri pröv-

en annan om ning i första hand. I viss mån blir också bevisningsskyldigheten omkastad från det allmänna på fastighetens innehavare. Allt detta gör, att

domstolsprocesserna med deras långsamma och kostsamma procedur och

långa väntan på avgörande i högre instanser till största delen komma att undvikas. Enligt kommissionens förslag måste varje fall få kämpa med

dessa äventyrligheter. Denna laga kraft åt befallningshavandes beslut bör

dessutom stödjas att skäligen begränsa rätten och tiden för full-

genom följd talan till domstol. Anses således domstol böra på något sätt en-

i dessa ärenden, bör det således enligt min uppfattning ske i gageras

andra hand och i väsentlig anslutning till mitt på annat ställe återgivna

förslag i dess IO § sid. 414.

Den administrativa koncessionsmyndigheten bör i lagen tilldelas möjlighet att höra vittnen vid domstol, vilket äger motsvarighet i andra för-

fattningar mitt tidigare förslag 6 §.

FOF7411tl7i11gC1L bulvavnskap är vansklig sak. Den kan under

av en alla förhållanden ske annat än i form någon allmän karaktäristik, av inom vilken det sedan tillkommer den i hand avgörandet lägges att vars utforma begreppet efter sitt gottfinnande för detspeciella fallet. Redan

denna omständighet ådagalägger, att det även här måste gälla

mera en

koncessionsfråga eller, o1n man så vill, en expropriationsfråga än en rätts-

fråga. Det mig således även här vikt, att frågan hänskjusynes vara av tes till administrativ myndighet, prövar det sociala behovet företrädessom vis under förutsättning, att kompetens därtill även på detta håll finnes. Betraktas däremot denna sak mera såsom rättsfråga och önskar dären man för lägga avgörandet hos domstol med dess formella bedömande och krav

på full bevisning, äventyrar i hög grad lagens effektivitet. Uti det

man förslag till bulvanlag, den avlämnades kommissionen som 9 mars 1920 av till regeringen, betonade kommissionen starkt nödvändigheten och rättmä-

tigheten sådan lagstiftning yttrade sig på gång särde-

av en men samma les pessimistiskt det framlagda förslagets effektivitet. Härom anförde om jag i avgiven reservation bl. följande: en a. "Det synes mig uppenbart, att kommissionen har grundade anledningar till sin misstanke om bristande effektivitet dess ifrågavarande isolerade lagförslag. Måav hända och icke utan osannolikhet skall det kunna inträffa, att lagen visar sig overksam i det övervägande flertalet fall, uppfattning, som under kommissionens överen väganden saken icke heller varit främmande för förslagets författare. Enligt min av uppfattning har denna fundamentala brist hos lagförslaget sin grund däruti, att det in i det minsta uppbyggts väsentligen såsom ett formellt juridiskt verk efter gamla förebilder och med uppgift att omedelbart föras ut i livet den formella svenska rättsav skipniøzgeøz och icke såsom saklig social fråga, förbjuder den allmänna välen som ur färdens synpunkt ett fastighetsinnehav, vilket är till avsikten oklart och angripligt och därför icke kan koncessioneras lagstiftningmtakteøz. Förslaget organiserar angeläav genheten med obrottslig konsekvens formell äganderäitsfråga och icke såsom såsom en en saklig z/älfärdsfråga. Enligt förslaget skall sålunda utan närmare direktiv styrkas, att den, för vars räkning förvärvet i själva verket skett, för fogar över fastigheten, han ägare som vore till densamma, och vidare detta skett med begivande den formelleatt av

innehavaren, vilken i själva verket endast är ett verktyg. Bördan av denna bevisningsskyldighet liksom initiativet för lagens tillämpning är utan medverkan lagd enkelt och flärdfritt på "allmänna åklagaren", som, överhopad av dylika uppdrag, sak-

tid till övervägande och än mer materiella utvägar till undersökningar och kanske nar i de flesta fall även intresse, ja, mycket ofta ett motsatt intresse i den sak, han författningsenligt skall tjäna. Denna den menige åklagaremaktens säkerligen flerstädes oöverkomliga ämbetsbörda ökas ytterligare av förslaget med ett åläggande att övervaka avverkning, som kan äga rum under rättegången varför icke även misshushåll-

ning med jord och byggnader m. :m. beslaglägga avverkat virke samt väcka åtal för avverkningen inom sextio dagar från beslaget. Slutligen lägges från början denna formella äganderättstvist i händerna på domstolarna, i regeln sannolikt komma att

som fordra "fullt bevis" för att bulvanens huvudman är i utövning av allt eller det mesta

vad till äganderätten väsentligen hör och knappast lär taga för gott bevisning om av ett delvis förfogande eller "sannolika skäl" för ett obehörigt förfogande. Den, som har erfarenhet domstolsväsendet i vårt land, förstår mycket väl, att ett beivrande

såväl gamla överträdelser under sådana förhållanden äventyrar att i det av som nya övervägande antalet fall icke leda till något resultat.

Om kommissionen i stället sökt lägga något mera social välfärdssynpunkt

av även på lagens teknik, skulle den, såvitt jag förstår, genast bort inse, att även förekommandet bulvanköp och upplösandet av gamla sådana köp skulle i hög grad vun-

av nit stöd lagstiftning, sökte drabba alla obehöriga enskilda spekulanters för-

av en som värv. Förekommandet sådana förvärv i allmänhet måste, efter redan stadgade fö-

av rebilder, i lagstiftningen säkerligen taga till utgångspunkt frånvaro bosättning på

av den förvärvade fastigheten under en eller annan form såsom kriterium på ett olämpligt fastighetsinnehav. Därmed drabbades också säkerligen myckenhet, kanske de

en flesta brukbara möjligheter även för bulvaners användande till förbjudna förvärv.

Vidare har kommissionen omnämnt den norska lagstiftningens föreskrift om förbud i vissa fall för skogs- och trävarubolags tjänstemän och styrelseledamöter att utan särskilt tillstånd förvärva fastighet. Då den Widénska utredningen framgår,

nu av att det, helt naturligt för övrigt, är företrädesvis disponenter men även andra tjänstemän, som användas såsom bulvaner, bör det ligga nära till hands att söka i hög grad öka -bulvanlagstiftningens effektivitet genom att följa detta föredöme. Även detta försmår emellertid kommissionen, och, såvitt jag förstår, är ifrågavarande resultat ganska begripligt, då kommissionen inriktat sig på formellt juridisk skapelse med und-

en vikande av sociala inslag, som kunna grumla dettas juridiska monumentalitet. Förenämnda tjänstemän få dock utan hinder förvärva fastighet genom arv och giftorätt. De kunna obehindrat lägga sig till med tomter för bostäder eller andra anlägg-

egna ningar alla slag. Det kan väl då ett så ofantligt ingrepp, att för-

av anses vara bjuda dem utan vidare förvärva jordbruksfastigheter, av vilka de säkerligen endast undantagsvis för lojalt syfte ha behov, men på gång lämna dem öppet att ge-

samma

enkel ansökan hos befallningshavande för ringa kostnad utan svårighet erhålla nom en koncession för varje sådant lojalt förvärv. Men hellre än att underkasta tjänstemän och vederlikar inom trävarubolag sådan liten formell omgång utan reella uppoff-

en ringar äventyrar kommissionen att beröva lagen möjligheter till full effektivitet i ett stort antal, ja, kanske de flesta fall.

I de återstående bulvanfall, som falla under någon av de två förenämn-da utvägarna, gäller det åter till en början att finna en formulering för rbulvanförhållandet, som gör det mindre till en ren och oåtkomlig äganderättsfrâga och till gripmera en bar läønplighetsfråga. Man kan också uttrycka detta så, att det gäller formulering, en ur vilken det sunda förståndet kan draga några slutsatser efter vad som befinnes skäligt, och icke en juridisk doktrin, som blint måste följas prövande fackmän oberoav ende av vad som är skäligt eller icke. I detta avseende mig mitt nyligen till komsynes missionen reservationsvis avgivna lagförslag rörande enskilda spekulanter i allmänhet innehålla en formulering, står i överensstämmelse med sådan uppfattsom mera en ning. Den överensstämmer ock i sina grunddrag delvis med det tidigare inom justitiedepartementet utarbetade Östergrenska förslaget till bulvanlagstiftning. Detta utesluter dock icke, att även förenämnda formulering bör kunna ytterligare förbättras i det syfte, som ovan angivits."

Enligt det inom justitiedepartementet år 1918 utarbetade förslaget

definierades såsom bulvan "den för räkning i eget som annans men namn förvärvat fast egendom". Uti mitt förslag år definitionen av 1920 var

"enskild i själva verket huvudsakligen för räkning

person, som annans men i eget förvärvat fast egendom", vilken enligt lag icke må huvudnamn av mannen förvärvas, "så ock enskild har del i ledningen eller person, som av tjänstebefattning hos bolag, vars rörelse omfattar handel med eller utnytt-

jande skog eller skogsprodukter". Dessa båda förslag hänförde bulav vanförhållandets uppkomst redan till själva förvärvet. Kommissionens för-

slag år 1920 åter stadgade: av

"Bulvanförhållande beträffande fastighet skall föreligga, där någon, vilken anses enligt gällande lagstiftning icke äger utan särskild prövning eller tillstånd förvärva eller behålla fastigheten, med begivande av den, som innehar äganderätten till fastigheten, så förfogar över denna vore han ägare till densamma. som Bulvanförhållande föreligger även, där ägare till fastighet i fall, då han enligt lagen inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom icke må om överlåta fastigheten med mindre godkännande av överlåtelsen vinnes, tillåter att annan förfogar över fastigheten på sätt ovan sägs. Med bulvan avses i denna lag den, vilken under omständigheter, som ovan omförmälas, innehar äganderätten till fastighet."

Detta lagförslag vidgade således begreppet att kunna även omfatta

fall, där ingenting är att anmärka mot själva förvärvet, förvärvaren .men efteråt trätt i sådana förbindelser med exempelvis ett bolag, att det senare

blivit fastighetens verkliga ägare och den formelle ägaren blott dennes

bulvan. Erfarenheterna kringgåendet i vissa fall norrlandslagstiftom av

ningen tala icke för behövligheten sådan utvidgning. Men de

av en senare erfarenheterna om sättet att kringgå femårslagen ha manat till en

utvidgning begreppet, vilket för detta fall också särskilt betonades geav andra stycket i sistnämnda lagförslags definition å bulvan. Men nom

dessutom kan möjligen befara, att med antagandet bulvan-

man av en utgår från förvärvet, skulle kringgåenden även utav den-

lagstiftning, som

lag kunna ske på annat sätt. Därför är det kanske rådligast att giva na bulvanbegreppet den vidare omfattning, det erhållit i kommissionens som

förslag och jämväl i det kommissionen framlagda förslaget.

av 1920 av nu Kvar stå emellertid farhågoma för lagens effektivitet inför dom-

stolarnas rättsskipning och för övrigt även inför befallningshavande, en

är ovilligt stämd mot denna lag eller emot ifrågavarande lagstiftnings-

som arbete över huvud taget. Även den kommissionen nu föreslagna forav

muleringen drabbas i åtskilligt de betänkligheter, mig på sätt

av som av framförts riktats emot kommissionens föregående förslag. Den verovan kar åtminstone för mig något förvillande och overklig redan därigenom,

den bulvanen den aktiva verksamheten för lagens överträdan-

att tillägger

bulvanen i verket är det viljelösa redskapet. Åtde, under det att själva minstone kan detta sägas då, såsom väl blir den vanliga händelsen, bulvan-

förhållandet tillskapas i och själva förvärvet. Kommissionens forgenom

mulering är också avpassad för den utvidgning av begreppet, som

mera omförmälts, än för uppkomsten bulvanskap själva förvärovan av genom Det mig därför rådligast, att kombinera den mig år 1920 vet. synes av föreslagna formuleringen med kommissionens förordade ordalydelse. nu Dessutom nödgas jag vidhålla, att lagens effektivitet påomsorgen om kallar bestämmelse därom, att ledamot i bolags styrelse och dess

uttrycklig

tjänstemän icke må utan koncession förvärva jordbruksfastighet. Det är

xvisserligen förslagets krav på bosättning såsom villkor för

saint, att genom

koncessionsfri besittning omöjliggöras åtskilliga bulvanförvärv genom dy-

lika Emellertid kvarstår alltid möjlighet, att för förvärv personer. man värdefull egendom låter någon bosätta sig just på den lika väl som på av en ställe. Dessutom må förglömmas, att skogsbolagen ha en

något annat

skara underordnade tjänstemän såsom skogvaktare fl., vilka måste av m. bosättas i orterna. Sådana tjänstemän kunna därför bosättas runt om fastigheter, inköpas i dessas och de äro

på nyförvärvade som namn som

bosatta å de före tillkomst lagligen förvärvade fastigheterna för

lagens

närvarande utsträckning kunna efter lagens tillkomsti mån behov i stor av

överflyttas till nyförvärv med bulvanbesittning. Föreskrives nu uttryck-

ligen koncessionsplikt för alla dylika tjänstemäns förvärv av jordbruks-

bosättning, så äventyrar de förenämnda

fastighet oavsett man

äventyrligheterna åtminstone i dessa fall tolkning förekomsten av en av utav ett bulvanskap. Den norska lagen tillägger för säkerhets skull, att

äkta make till sådana skallyara underkastad personer samma skyldighet. Detta föredöme bör karnske också följas. Det hemställes således att

20 § måtte erhålla följande lydelse:

"Bulvanskap ifråga om äganderätt till fastighet förbjudet. Sådant bulvanvare skap skall anses föreligga, då någon i själva verket huvudsakligen för räkning annans men i eget namn förvärvat fast egendom eller del därav, vilken enligt lag icke må av huvudmannen förvärvas eller besittas, eller ock eljest den, rättsligen framstår såsom som ägare av en fastighet, låter någon, som äger utan tillstånd eller särskilt godkännande förvärva eller behålla fastigheten, råda över densamma eller del därav så-

som vore han själv ägare till fastigheten. Enskild person, som har del i ledningen eller tjänstebefattning hos bolag, av vars rörelse omfattar handel med eller utnyttjande skog eller skogsprodukter, må icke av utan tillstånd, som i 13 § sägs, förvärva fastighet än i § enligt mitt förslag annan 5 4 § omförmäles. Lag samma vare om äkta make till sådan person. Består mellan kallas i denna lag bulvan." - - n - - - Beträffande ordningen för konstaterande bulvanförhållande stälav ler jag mig fortfarande synnerligen obenägen mot frågans överlämnande

åt domstolarna såsom kommissionen år föreslog. I det fram- 1920 nu lagda förslaget har bulvanförhållandet även kriminaliserats för att vinna

en ökad effektivitet åt lagen och tillgodose på gång det allmänna samma rättsmedvetandet. Därav följer, att ingen utväg står öppen och alnnan icke heller den medelväg, som av mig tidigare förordats. Denna befogade

åtgärd har emellertid säkerligen två sidor. Genom kriminaliserandet kom-

domstolarnas krav på full bevisning att ytterligare skärpas samt mer s.

effektiviteten än äventyras. Man må gärna säga, att principiellt må-

mer ste -bedömandet, huruvida ett bulvanförhållande föreliggeriett visst fall,

bli detsamma. Det är också mycket möjligt, att detta inträffar i prakti-

ken, för så vitt det gäller att avslå framställning konstaterandet en om av ett bulvanförhållande. Hoppas åter på möjligheten, att domstolsväman gen få ett socialt bedömande till stånd, är det utopi, att detta bedönog en mande skall bli lika socialt förstående, förhållandet vkriminaliseras, om som om detta icke äger rum. Enligt mitt förslag år behandlades alla fallen obehörig beav 1920 av sittning efter procedur. Detta är väl ett enklare och överskådlisamma gare förfarande och fråga är, det icke också blivit det effektivaste. om Därför står min benägenhet fortfarande närmast detsamma. jämlikt mo-

Sedan denna formulering skrevs har i kommissionens förslag någon jämkning ägt rum. Anmärkningen kvarstår dock väsentligt. -

x tiven förordades där ett uteslutande administrativt förfarande, ehuru

den föreslagna lagtexten utformades den angivna medelvägen. En

ovan sådan medelväg blir dock sagt ofarbar med bulvanbegreppets krimi-

som nalisering. Varje fall måste då omedelbart framläggas för domstol. Det blir svårt med min ståndpunkt att kunna med förutseende välja mellan nämnda medelväg eller ett omedelbart hänskjutaiide till domstol. Skall emellertid detta ske, mig vid jämförelse mellan fördelar och

senare synes

olägenheter kommissionens framlagda förslag i bulvanlagstiftningen

föredraga framför dess tidigare förslag. Därmed fastslås omsivara att der på det uttryckligaste sätt, att utplånandet trots lagen ett socialt

av välfärdsintresse innefattar ett brott emot samhället minst lika mycket som tillgrepp enskilds materiella ägodelar. Det må ock kunna hoppas,

av en

inverkan på den allmänna meningen, sådan lagstiftning bör att en som en medföra, skall hava sin verkan för bereda effektivitet åt" lagen samt i

att sin ordning kanske också till sist influera på domarnas åskådningssätt.

I likhet med två andra mig denna paragraf och föl-

reservanter synes

böra vårda sig icke blott fastighetens materiella värden i skog

jande on1

och stråfoder även representationen för dess andliga innehåll,

utan om

nämligen bonings/iiiset med åbyggnader. Det bärande i lagförslaget är, att

det vill värna bibehållandet så många hem som möjligt, grundva-

om av len för samhället. Detta även norrlandslagstiftningens i motiven ut-

var

talade och i lagstiftningen uppenbarligen fastslagna mål.

Trots detta har den mest orimliga vrängning lagen fått äga rum.

av Inom Nås socken i Dalarna och för övrigt på många andra ställen äro de forna bondgårdarna i mängd nedrivna samt deras jordbruk sammanslaget till ett enda bolagsjordbruk, för vilka uppbyggts gemensam åbyggnad med bostäder för de lönearbetare, med vilka jordbruket numera be-

drives. Denna åtgärd godkändes av länets jordbrukskommission, som

ansåg den strida emot norrländska vanhävdslagens föreskrift, att "uppsikt skall hållas däröver att jordbruket å fastigheten icke nedlägges eller ägor och byggnader eljest så vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande

därigenom äventyras". De nya byggnaderna ansågos nämligen tillgodose

det sammanslagna Häradsrätter lära även ha fällt utslag i lik-

jordbruket.

nande rikbning. På sådant sätt upprätthålla statensfunktionärer en lag-

tryggandet ett självägande bondestånd. Det måste

stiftning, som avser av

bli slut med utrymmen för sådan missgärning i lagtolkning oef-

en av en terrättlig ämbetsmannakår.

Nu säges, att stadgandet på denna plats behöver utsträckas till

byggnaderna därför, att det måste anses ligga i spekulantens intresse att

bevara dem. I fall egendomen tvångssäljes ifrån honom kommer den el-

jest att betinga ringare pris. Spekulanten kan emellertid överenskomma

med denne må ett bolag eller enskild, att låta avyttra

en granne, vara en byggnaderna, så att skall vid auktionen kunna inropa fastigheten

grannen och sedan få koncession på köpet med hänvisning till att fastigheten saknade åbyggnader. Det framhölls också inom kommissionen exempel från Dalarna, hurusom det därstädes på tider visat sig lönande

senare vara en affär, att sälja gamla timrade hus för bostadsåndamål på andra håll. Detta timmer nämligen för bygge det största värde betin-

var av samt gade därför ett jämförelsevis högt pris. Trots allt detta har kommissio-

bestämt avböjt varje tanke på att här göra honnör för lagstiftninnen en

gens huvudsyfte och därmed giva sitt skydd åt jordbrukshemmet såsom

sådant. I denna punkt instämmer jag i den reservation, avgivits

som av hrr Johansson och Pettersson.

Likaledes bör enligt min mening förbud i förevarande fall även stadgas för vanhävd jord såsom också huvudbeståndsdel i jordbruks-

av en hemmets ekonomiska förutsättningar. Möjligen kan blivande vanhävds-

lag tillgodose detta syfte och tilläventyrs även åbyggnadernas bibehållan-

de. Men denna lag finnes icke ännu och under tiden ha stadgandena härom med ännu mycket större fog än för stråfoder, ock syftar till

som en

vanhävdsbestämmelse, sin plats under väntetiden uti ifrågavarande lag-

stiftning. Dessutom hemställes, att med skog likställe-s torv/mosse, kalkstensbrott samt grus- eller lea/tag. I mitt förslag år sammanfat-

av 1920 tades detssa önskemål under § sid. 415. Härtill anslöt sig ock ett

12 stadgande bl. skyldighet för fastighetens innehavare vid verkande

a. om vite att återställa jord och åbyggnader i sitt förra skick.

Bötesbeloppet mig för lågt och påyrkas därför i anslutning till

synes mitt förenämnda förslag, att bötesmaximum sättes till kronor.

10,000 Lagförslagets En lag kan skrivaspå många sätt och när ett flertal enat sig

om en uppställning. viss

uppställning, är det föga bevänt att motsätta sig formuleringen i de-

taljer, såvitt det berör själva innehållet. Emellertid synes mig större

en koncentrering och klarhet kunnat åstadkommas. I ett fall, där texten synts mig alldeles för inkrânglad, nämligen i fråga om 3--5 §§, har jag ovan ansett mig böra föreslå förenkling. Även i övrigt trivs jag med

en mera det skrivsätt, för vilket särskilt i de konstitutiva delarna givits uttryck i mitt förenämnda förslag till lag angående förbud i vissa fall för enskild

att besitta fast egendom. Jag tillåter mig därför hänvisa till detta person förslag, är fogat såsom bilaga vid kommissionens betänkande. Detta

som särskilt även därför, att i vissa fall mig förordats den i detta för-

ovan av

slag gjorda formuleringen.

37°

yttrande herrar OLSSON och WOHLIN.

Särskilt av

Med instämmande i de huvudprinciper, ligga till grund för kom-

som missionens förslag till redaktion 7 och 13 jämte till dessa paragra-

av fer hörande specialmotiv, hemställa vi, att den föreliggande lagen måtte

framläggas för riksdagen först då den jordstyckningskommissionens

förslag till ägodelningsrätter antingen i oförändrad form eller med för acceptabla modifikationer framlägges för riksdagens prövning; god-

oss

kännes förslaget till ifrågavarande ägodelningsrätter i för acceptabel

oss

form, följa vissa härav betingade ändringar i det förevarande lagförsla-

get i syfte att uppnå önskvärd överensstämmelse på ifrågavarande område

av jordlagstiftningen.

Särskilt yttrande herr WOHLIN.

I den inom vårt land under lång tid aktuella frågan åtgärder för

den älvägande jordbrulçsbefolkningens bevarande har jag vid upprepade

tillfällen angivit min uppfattning; vilken jag i anledning jordkommis-

av sionens föreliggande betänkande ånyo nödgas att här i korta drag utveckla. Mina synpunkter på ämnet äro alltjämt i stort sett desamma

de, vilka innehållas i den i januari år 1910 såsom emigrationsutnedsom

ningens Bilaga X publicerade utredningen "Faran bondeklassens un-

dergrävande i sammanhang med de gamla arvejordsåskådningarnas upplös-

ning, emigrationen och bondjordens mobilisering" i föredrag den

20 november 1915 "Svensk agrarpolitik efter kriget" den 23 mars 1916

"Den osunda jordspekulationen och åtgärder för dess begränsning"

om den 16 november 1917 "Bondefrågan nationalekonomisk och social-

om ur politisk synpunkt" 4 och den 18 1918 "De nationalekonomiska

mars om

förutsättningarna för vårt jordbruks utveckling i framtiden" vidare i den allmänna motiveringen i ett inom justitiedepartementet särskilt

tillkallade sakkunniga den maj 1918 avgivet "Betänkande med förslag

till tillfälliga åtgärder för stävjande spekulationen vid handel med jord-

bruksegendom m." samt i reservation till jordkommissionens den 28 ja-

nuari avlåtna betänkande med förslag till Lag angående inskränkning

1920 under viss tid i bolags och förenings rätt att förvärva fast egendom i södra och mellersta Sverige

Genomgående har jag vid dessa och andra tillfällen sökt att framställa

den föreliggande frågan ett sammanhängande komplex samhälls-

som av

politiska spörsmål, alla vittgående betydelse och vart för sig påkallan-

1 Emigrationsutrcdningen. Bil X. Stockholm Särskild upplaga med smärre änd-

1910. ringar. Stockholm 1910- "Svensk ekonomi och politik." Stockholm 1918. Sid. 68-82.

Ekonomisk Tidskrift 1916. 4 Nationalekonomiska föreningens förhandlingar 1917, sid. 46-

- 65. 5 Lantbruksveckans handlingar 1918. ° Tryckt som manuskript.

- -

- 372

de den största uppmärksamhet från statsmakternas och enskildas sida.

Jag har aldrig kunnat fullt dela uppfattningen, att bondjordens övergång

i händerna på bolag och enskilda icke tillhörande den verkliga personer, jordbruksbefolkningen, är den enda företeelse, som i detta sammanhang kommer i betraktande. Än har jag reagerat mot den ganska utmera

bredda föreställningen, att bondebefolkningens försvagande genom jord-

försäljningar detta slag i första rummet eller ens i mera väsentlig mån av

motverkas på tvångs- och förbudsprinciper byggda lagar och för-

genom

fattningar. Den självägande bondebefolkningen utgör nutiden, lik-

inom

inom förflutna århundradens samhällen den stora och oersättliga resom för nationernas fysiska och andliga livskraft. Denna reservoar servoaren kan börja sina, utan att de jälvägda bondejordbrukens alntal går tillatt s baka, nämligen de gamla stora bondehushållen krympa tillsammans geom

j ordbruksungdomens utvandring till främmande land eller inflyttning

nom till städer och industrisamhällen eller nativitetens tillbakagång ingenom

de rasbiologisk synpunkt värdefullaste lagren av jordbruksbefolk-

om ur ningen. Reservoaren kan också förorenas, oavsett ett antal bondgårom A den händelse b-ondebedar komma i olämpliga händer eller icke, för att

folkningens urgamla släktjordstraditioner och hembygdskänslor avmattas

böndernas vilja och kraft bevara och befästa sin ställning i nutisamt att dens söndrade samhällen försvagas. Då vidare målmedveten nationell en samhällspolitik från bondeklassens sida och blomstrande allmogekultur en fordra visst underlag ekonomiskt välstånd måste alla lagstiiftningsett av för bevarande bliva verkningslössa, dår-

åtgärder jordbruksbefolkningens

est de icke gå hand i hand med politik, under nödigt en som de till andra samhällsklassers intressen skyddar jordbruket för ruinerande

ekonomiska kriser, ökat beroende den moderna storkapitalismen och av orimligt höga skattebördor. Utan att förfalla till motsägelse torde man

till och med kunna tillfoga, att ett fortskridande försvagande av jord-

bruksbefolkningen kan gå jämsides med Ökning av de självägande

jordbrukarnas antal. Om den gamla bondgårdsstrukturen under loppet av

årtionden eller skulle förvandlas i jordfördelning, där obe-

generationer en

och industriella biförtjänster beroende småbrukare bildade jordsutna av brukarnas huvudmassa, så skulle sådan utveckling tvivelsutan föra en

med sig djupgående försämring jordbruksbefolkningens ekonomiska

en av och bondeklassen skulle förlora sin egenskap de nutida

självständighet av

folkträdens kärnvirk-e.

Med hänsyn till vad anförts finner också, att de västerländ-

nu man ska kulturnationernas strävanden att stärka sin självägande jordbruksbe-

folkning under årtionden tagit sig uttryck i många till olik-

senare synes

artade, i verkligheten mot huvudmål syftande samhällspolitis-

men samma ka strävanden. I vissa länder, såsom Frankrike och Schweiz, hava dessa strävanden allt intill denna dag rönt sympati och understöd inom den offentliga politikens ledande kretsar, medan i andra länder, där maktför-

hållandena efter det stora kriget omgestaltats, enskilda yrkessammanslut-

ningar och andra enskilda krafter få arbeta för mål under

numera samma passivitet eller motstånd från de politiskt härskandes sida. Den "me-

kort före kriget sökte sig internationell samlings-

delklasspolitik", som en

Bruxelles, i många länder till följd krigsärens sociala punkti men som av omvälvningar ännu :stannat vid blotta ans-atser, just att i ekono-

avser miskt och kulturellt avseende bevara och höja de samhällslager, vilkas un-

skulle medföra de nutida statsbildningarnas sammanstörtande.

dergång

Bland dessa samhällslager intager den självägande jordbruksbefolkningen

till följd sina historiska traditioner, sina djupa rötter i jorden och sin

av numeriska storlek den främsta platsen, och arbetet på bondebefolkningens bevarande är därför, ehuru ingalunda den enda, dock den viktigaste den

av allmänna medelklasspolitikens uppgifter. Förutom den ekonomiska konsoli-

deringen eller upprätthållandet bondejordbrukets ekonomi uppställas

av härvid såsom arbetsuppgifter sådana frågor hämmandet av jord-

ex. som bruksungdomens inflyttning till städer och industrisamhällen, utvecklandet

ungdoms kunskaper och intresse för j ordbruksyrket, grundan-

av samma

det föreningar för hembygdsvård och för sociala välfärdsinrättningar

för de problemen har särskilt på landsbygden m. m. Intresset raspolitiska

efter kriget vunnit stark utbredning och börjar alltmera inse, att det är

man bönderna på landet och borgarna i de smärre städerna samt möjligen de bättre kvalificerade arbetarelagren, besitta det största rasbiologiska vär-

som det och därför framför allt böra skyddas mot rasdegeneration. Ett stort

som fält för ekonomiska och sociala strävanden öppnas i och med erkännandet av

denna uppfattnings riktighet. Den inom stora delar av Europa sjunkande

nativiteten inom bondeklassen påkallar allvarliga överväganden rörande

arvslagstiftningens lämpligaste gestaltning, då fråga är fast egen-

ex. om dom på landsbygden. Samma företeelse i förening med den lösa jordbruksbefolkningens relativt starka tillväxt och i längden ohållbara ställning framkallar slutligen krav på eller mindre genomgripande "ag-

mer

rarreformer", åsyftande att förvandla olika kategorier av nyttjanderätts-

havar-e till jord till självägande jordbrukare samt att bereda plats för

nya

bondejordbruk genom uppdelning av stora jordbesittningar i offentlig eller

enskild ägo.

Med det nu sagda har naturligtvis på intet sätt bestritts, att icke jordbruksfastigheternas försäljning till köpare, ick-e tillhöra den verk-

som

ligt jordbruksidkande befolkningen, innebär fara för denna befolkning

en och att densamma kan i ordets verkliga mening undergråvas, därest sådana jordförsäljningar taga större omfattning. En skuldsatt och ekonomiskt betryckt bonde-klass, tyngd skatter och gripen missmod och

av av

håglösh-et, utgör icke någon kraftigare stomme i samhällsbyggnaden. Men

illa är det också, förut fria och xrälställda bönder i större utsträckning

om förvandlats till ofria och missnöjda arrendatorer under aktiebolag eller

en-

skilda kapitalister. Medföra de ifrågavarande jordförsäljningarna dess-

utom, att vbesutna bondgårdar sammanslås till större brukningsdelar eller att gamla bebyggda ställen vanhävdas och utrivas, .så bliva skadorna för bondeklassen och för samhället så mycket större. Frågan sådana jord-

försäljningars förebyggande intager därför tvivelsutain ett viktigt

rum

bland de olika spörsmål, måste beaktas, när det gäller den självägande

som jordbruksbefolkningens bevarande. Emellertid bör jordpolitik med detta

en syfte för att kunna i längden lyckas taga sikte på de verkliga orsakerna

till de ifrågavarande jordförsäljningarna, i synnerhet de ligga på säl-

som jarnas sida. Det gäller att genom målmedvetna strävanden undanrödja dessa orsaker, vare sig att dessa bottna i förefintliga ekonomiska svårigheter för jordbrukarna med åtföljande missmod och leda hos dessa eller de äro att söka i ett eljest minskat intresse för jordbruksnäringen eller i den

gamla släktjordskänslans försvagande och de nutida spekulativa instink-

ternas insteg och överhandtagande även inom bondeklassen. Huruvida och i vad mån lagar, innehållande förbud mot de omberörda försäljningarna eller bestämmelser liknande art, kunna verka till det bättre, är väsent-

ligen beroende på om sådana lagars genomförande går jämsides med en

allsidigare jordpolitik av här angivet slag och om de stå i överensstäm-

melse med bondebefolkningens nedärvda rättsuppfattning och frihets-

känsla.

Jag har så mycket mera ansett mig böra här göra dessa erinringar,

som man i jordkommissionens nu framlagda betänkande förgäves söker

efter några uttalanden, där frågan jordbruksbefolkningens bevarande

om vid jordbruket betraktas vidsträcktare jordpolitiska synpunkter. I kom-

ur missionens ovan omnämnda betänkande den 28 januari 1920, var av

som

preliminär inleddes de allmänna motiven med satsen, att det då

natur,

framlagda lagförslaget utgjorde "ett led i strävandena att bevara jorden i den verkligt jordbruksidkande befolkningens hand". Härigenom fram-

hölls och erkändes att, förutom speciella lagstiftningsåtgärder med syfte

förbjuda vissa köp jord, jämväl andra reformlinjer finnas för jord-

att av

bruksbefolkningens bevarande vid jordbruket. Det oaktat nödgades jag

redan i min reservation till sagda betänkande, vilket i övrigt helt och hål-

lct rörde sig viss förbudslagstiftnings betydelse för bondeklassens

om en bevarande, anföra, att jag icke för min del ansåge de viktigaste medlen för bondeklass-ens vidmakthållande att söka på tvångslagstiftningens om-

vana råde. Jag utvecklade i korthet de andra medel, i första rummet syn-

som

tes mig påkallade för att upprätthålla det självständiga bondejord-

vara

bruket inom vårt land, nämligen politik, gör jordbruket i ekono-

en som miskt hänseende likställt med andra näringar, sätter jordbruket i stånd

som

kvarhålla den för dess rätta bedrivande nödiga fullvärdiga arbetsatt kraften och i större gradän hittills ställer nationens sparkapital och

som

framför allt jordbrukarnas sparmedel i j ordbruksproduktionens

egna tjänst, vidare rationella åtgärder för förbättrandet jordbrukets avsätt-

ningsförhållanden, ytterligare skattepolitik, förhindrar jordbrukets

en som belastning med alltför skattebördor, än vidare införandet i svensk

tunga

rätt aven särlagstiftning för reglering bondhemmans övergång till ny

generation samt vissa ändringar i skiftes- och jordstyckningslagstiftnin-

i förening med skärpt lagstiftning vård enskildes skogar, slut-

gen om av ligen ett målmedvetet upplysnings- och väckelsearbete i jordbruksfrågor,

omläggning folkskoleundervisningen, skapandet av en livskraftig

en av

ungdomsrörelse på landsbygden Jag framhöll, att det givetvis icke

m. m.

kunde tillkomma jordkommissionen på sitt arbetsprogram upptaga alla

att

dessa frågor, att framställningar och initiativ i vissa de angivna

men av spörsmålen dock syntes mig böra kunna förväntas från jordkommissio-

sida. Såsom allmän reflexion över kommissionens arbete kunde nens en jag icke underlåta tillfoga, att kommissionens flertal syntes mig hava

att blickarna allt för litet fästade på de förenämnda så att säga organiska medlen till bondebefolkningens stärkande och ställde allt för stora för-

hoppningar på verkningarna redan förefintliga eller kommissionen

av av

i själva verket sekundär betydelse. Kommis-

ifrågasätta tvångslagar av sionsmajoritetens behandling ämnet i det framlagda huvudbetänkan-

av nu det sätter mig icke i tillfälle att återtaga några dessa anmärkningar.

av Endast särskild fråga bland de nyss antydda, nämligen frågan om en

särlagstiftning rörande bondhemmans övergång till har, ny generation,

såsom omnämnes i förenämnda reservation till betänkandet den 28

januari 1920, kommissionen upptagits till utredning.

av i Mången, som icke närmare känner de arbetsuppgifter, vilka tillkom-

ma jordkommissionen, torde förmena att kommissionens för så

uppdrag,

vitt detsamma har avseende å frågan den

om självägande jordbruksbefolkningens bevarande, endast det i föreliggande betänkande behand-

avser lade spörsmålet revision eller komplettering den om av s. gk. norrländska

förbudslagen och att mina gjorda allmänna anmärkningar fördenskull nu icke kunna berättigade. Jag vill då härtill

anses anmärka, att jordkom-

missionen den dåvarande regeringen tillsattes med syfte till

av att enhetlig

behandling upptaga de olika jordpolitiska spörsmål, hittills icke i Svesom

rige fått undergå sådan sammanhängande och brukat

en utredning som

sammanfattas under benämningen "jordfrågan", med det alle-

undantaget

nast, att kommissionens uppdrag syntes departementschefen böra "åtmin-

stone tillsvidare begränsas till åtgärder i fråga jord under enskild om

äganderätt". Vad beträffar statens jord erinrade departementschefen

andra pågående utredningsarbeten, tillade, ehuru han icke

men funnit sig böra ifrågasätta några ändrade dispositioner rörande dessa

utredningar,

att "givetvis finnes ett ganska nära sammanhang mellan berörda nu utredningsarbeten beträffande kronans jord och de olika spörsmål, som avse

enskild jord". Departementschefens yttrande till instatsrådsprotokollet ledes med erinringar tidigare gjorda de

om utredningar om s. norr-

landslagarna m. m. samt d-et intresse, inom och riksdagen om som utom yppats för dessa lagstiftningsfrågor, han "med

men tillägger härefter, att

det anförda har jag icke velat begränsa de till

sakkunnigas uppdrag att

blott begagna de uppslag, vilka framgått resultat hittills verkställsom av da utredningar på förevarande område. De böra

sakkunniga hava till

uppgift att utreda, vilka medel över huvud kunna befinnas lämpliga och

erforderliga för att bevara jorden i den jordbruksidkande befolk-

verkligt

ningens hand." Det kan sålunda icke råda den i någon tvekan om avseende å behandlade spörsmål obegränsade

nu omfattningen av jordkom-

missionens uppdrag. Men åtminstone under de hittills gångna åren har,

med nyss angivet undantag, ringa intresse försports från

kommissionsmajo-

ritetens sida för andra medel -att bevara jorden i den

verkligt jordbruksid-

kande befolkningens hand än den i detta betänkande

föreslagna lagstift-

ningen. Även jordkommissionen om självfallet icke kunnat ingå på be-

handling av sådana spörsmål tull- och skattefrågor fl., vilka som ex. m.

ligga under utredning på andra håll, så hade det enligt min uppfattning

varit stor betydelse för den svenkla jordpolitikeni framtiden om jord-

av kommissionen hade inlett detta sitt första större betänkande i frågan om

den självägande jordbruksbefolkningens bevarande med en översikt av de huvudlinjer, jordpolitiken på förevarande område enligt jordkommis-

som

sionens mening bör följa.

Vad det föreliggande betänkandet beträffar vill jag först fästa

nu uppmärksamheten därpå, att det av kommissionen insamlade omfattande

utredningsmaterialet, utförligt återgivet i tredje delen betänkandet och

där sammanfattat, till alla delar bestyrker, att orsakerna till jordbruks-

fastigheternas försäljning till aktiebolag och enskilda icke tillhö-

personer,

rande den verkligt jordbruksidkande befolkningen, hava varit sådan

av na-

tur, att enbart lagstiftning den här föreslagna i längden föga lärer

en som avhjälpa de konstaterade missförhållandena. Det bör härtill fogas

en erinran att de ur utredningsmaterialet dragna slutsatserna vila på uttalan-

om den från mindre än närmare 3,400- uppgiftslämnare, däribland -endast

ett tjugutal aktiebolag, men i övrigt kommunalnämnder, landsfiskaler, hushållningssällskap och dessas tjänstemän, odlingsråd, skogsstatens tjän-

stemän samt enskilda uppgiftslämnare, vilka frivilligt anhållit att få frågeformulär för besvärande. Utredningen fyller sålunda högt ställda an-

språk på att uttrycka gjorda iakttagelser och erfarenhet inom kret-

vunnen

svenska folket, stå de. mindre jordbrukarna nära och väl känsar av som na dessas förhållanden.

"Så mycket torde man emellertid kunna med bestämdhet säga", heter det i den sakkunnig utanför kommissionen gjorda sammanfattnin-

av en

de insamlade uppgifterna "att orsakerna till det ojämförligt störgen av sta antalet försäljningar under tiden före krisåren åtminstone i landets sydliga och mellersta delar äro att söka i ett hos lantbefolkningen starkt utbrett missnöje med förhållandena inom jordbruksnåringen, vare sig detta missnöje är att söka i ekonomiska, sociala eller folkpsykologiska företeelser. Ekonomiska svårigheter, svårigheter att få arbetskraft, ledsnad vid jordbruket och önskan att flytta till stad äro nämligen de orsaker, man oftast möter i utsagornas uttalanden förhållandena före krisåren. Be-

träffande de fastighetsrealisationer, ligga längre tillbaka i tiden,

som försiggångna under 1880- och I890-talen, vill det de ekono-

synas, som om

Del III, sid. 45-46.

miska svårigheterna varit de mest dominerandeibland nämnda olika nyss

försäljningsorsaker. jordbruksnäringen hade under denna tid, säges det,

en mycket ringa ekonomisk bärkraft, priserna å jordbrukets alster

voro

mycket tryckta, avsättningsmöjligheterna ringa. Dessa förhållanden hava

väl sedermera något förbättrats, i stället hava svårigheter tillmen nya kommit. Sålunda har under de sista två årtiondena framför allt frågan

om att erhålla tillräckligt med arbetskraft till jordbruket blivit alltmer svår-

löst Jordbruket kan bjuda löner åt arbetarna industrien, samma som . . . varför landsbygden avfolkas den del av befolkningen, befinner sig av som i sina bästa år, och den lejda arbetskraft, återstår för jordbruket, utsom göres till sin största del halvvuxna och åldringar Svårigav personer . . . heten att få arbetskraft härleder sig i mycket hög grad även från den

bland la-ntbefolkningens ungdom alltmera tilltagande obenä-genheten för

jordbruksarbete De skildrade förhållandena hava i ett mycket stort . .. antal fall tvungit jordbrukare att realisera sina gårdar. Men där förhål-

landena antagit sådana dimensioner, att hemmanets försäljning varit

direkt nödvändig, har ofta i allt fall hänt, att hemmanet sålts till nog

följd av ägarens ledsnad och ohåga vid jordens brukning på grund

ovan angivna, med jordbruksnäringen förenade svårigheter Helt sä-

.. .

kert torde i städernas dragningskraft på landsbygdens befolkning

vara att söka den indirekta och ofta även direkta orsaken till att ett stort nog

antal jordbruksfastigheter gått lantbefolkningens ägo och kommit i

ur händerna på icke-jordbrukare. Ej endast ekonomiska och sociala utan

även vissa psykologiska faktorer måste sålunda förvisso tagas med i räk-

ningen vid fastställandet försäljningsorsakerna Till sist bör omnämav . . .

nas, att arvskiften ofta giva anledning till gårds försäljning. Ingen

en av arvingarna kan inlösa gården, och då medarvingarna önska omedelbart ut-

få sina arvslotter måste gården säljas. hava varit synnerli- Detta synes en gen ofta förekommande försäljningsorsak Det sagda kan i stort sett . . .

även tillämpas för herrgårdarna."

Ett årtionde-efter mina meningsbrytningai med den norrlandss.

lagstiftningens mera ensidiga förkämpar har jag denna citerade

genom nu

sammanfattning orsakerna till den jordbruksidkande befolkningens

av försäljning av sina jordbruksfastigheter före krisårenm fått mina då framförda synpunkter auktoritativt bekräftade. Det måste fastnu anses vara slaget, att till och med om begränsar sig till endast det slags försvaman

Del III, sid. 44.

ligger i jordbruksfastigheternas förgande av jordbruksbefolkningen, som

säljning till köpare utom jordbruksbefolkningens krets, orsakerna till

egen denna företeelse före krisåren lågo i svårartade ekonomiska förhållanden inom jordbruksnäringen, framkallade den dåtida starka industriella

utvecklingen, i jämsides utveckling gående förändrin-

samt med samma

bondebefolkningens gamla sedvänjor och tänkesätt. I min ovan

gar av nämnda, för övrigt ävenledes på talrika uttalanden från skilda delar av

landet byggda utredning bondeklassens undergrävande"

om "Faran av

ställde jag dessa ekonomiska och psykologiska faktorer i förgrunden, måhända med ännu starkare betonande att det det minskade intresset

av var

för jordbrulksyrket och den försvagade känslan för familjetraditionerna

och släktjorden, vari jordförsäljningarna till industrien djupast bottnade. Blir detta förhållande, må hoppas, uppenbart för de

nu som man mera makthavande inom vårt land och vilket är minst viktigt för bon-

- --

debefolkningen själv, så borde, det, allsidig politik för bondebe-

synes en folkningens bevarande icke utebli, oaktat att jordkommissionen i sitt betänkande endast refererar de inkomna yttrandena och icke tager ståndpunkt till däri berörda olika frågor.

Den våldsamt ökade handeln med jordbruksfastigheter under kris-

åren och den självägande jordbruksbefolkningens därav för-

1915-1919

anledda försvagande belyses likaledes jordkommissionens utrednings-

av material. Ett ännu skarpare blixtljus över de dåtida förhållandena kasta måhända de yttranden, infordrades ovannämnda inom justitiede-

som av partementet den 1918 tillkallade sakkunnige och varav några ut-

1 mars drag finnas återgivna i dessas betänkande. Orsakerna till den omfattande och förödande handeln med jordbruksegendomar under dessa är hava ock-

kommissionen i väsentliga hänseenden klarlagts. Jag skulle endast så av

.för min del vilja tillägga, i anslutning till mitt föredrag vid öppnandet

den lantbruksveckan ,år 1918, att icke de uppstegrade träav s. ens nu

och yppade möjligheterna till lockande realisationsvinster

varupriserna

skulle hava lett till så omfattande egendomsförsäljningar, fallet blev,

som

kristidsregleringen och särskilt fastställandet de statliga maximipri-

om av

å spannmål skett i bättre överensstämmelse med nationalekonomiskt serna

riktiga grundsatser. Dessutom bör tillfogas, att många jordbrukare nog

icke skulle hava sålt sina och hemman, därest intresset för

egendomar

jordbruksyrket varit levande i deras sinnen samt rottrådarna i den svenska

starka och d-e forna familjet1aditionerna oförsvagade. Även jorden un-

der denna tid, då de ekonomiska svårigheterna några år följdes en åt-

minstone till skenet lysande konjunktur, de psykologiska faktorerna,

voro så ofta är fallet även på det ekonomiska livets område, i talrika fall som

utslagsgivande. De i anslutning till emigrationsutredningens material på

sin tid utvecklade huvudsynpunkterna på frågan bondebefolkningens

om bevarande hava utan tvivel bibehållit sin giltighet även efter krisårens erfarenheter.

När jordkommissionen framlägger förevarande betänkande, har lä-

get för j ordbruksnäringen, känt är, åter bytts i lågkonjunktur,

som en som torde svårare än någon, varit rådande alltsedan krinsen på 1880vara som

talet. Efterfrågan på fastigheter är ringa eller ingen och fastighetspriserna

hava starkt nedgått. Frivilliga försäljningar jordbruksfastigheter till

bolag och enskilda spekulanter äro sällsynta, medan däremot tvångsför-

såljningar flerstädes särskilt egendomar, förvärvats

förekomma, av som

till krisårens uppstegrade priser. Det i Del III kommissionens betänav kanden sammanfattade utredningsmaterialet torde för bedömandet nog av den nuvarande situationen i viss mån föråldrat. Lagstiftningsåtvara

gärder till förhindrand-e att verkliga jordbrukare frivilligt sälja sina

fastigheter till bolag och enskilda spekulanter hava, såsom läget för närvarande gestaltar sig, ringa betydelse för jordbruksbefolkningens beva-

rande. Endast ekonomisk politik, mildrar jordbrukskrisens verken som ningar, kan i närvarande stund påräkna större intresse inom vidkommande lager j ordbruksbefolkningen. Även med hänsyn härtill hade det av varit önskvärt, att kommissionens föreliggande betänkande berört jämväl

andra åtgärder än den lagstiftning, föreslås.

som

Jag skall emellertid icke ytterligare uppehålla mig vid dessa allmänna

synpunkter utan övergå till att anföra min mening j ordkommissionens om föreliggande förslag till "Lag med bestämmelser rätt att förvärva och om besitta fast egendom".

Den norrländska förbudslagen den maj 1906 har alltid s. av 4 synts mig vara i väsentliga hänseenden bristfällig, och den har väl ock tämligen allmänt betraktats ett provisorium. Önskemålet dess ersättande som om med genomarbetad lagstiftning torde hava varit orsakerna en mera en av

till jordkommissionens tillsättande.

Syftet att genom förbudslagen söka hindra bolag och föreningar att under äganderätt vidare förvärva jämte för

jordbruksjord jordbrukets

upprätthållande nödig skogsmark står i överensstämmelse med den numera

allmännare erkända vikten den självägande jord-

allt grundsatsen om av

bevarande. Genom lagen har emellertid viss grupp

bruksbefolkningens en nämligen bolag och föreningar, ställts i en undantagsställav rättssubjekt,

fast vilken undantagsställning, då frå-

ning beträffande köp av egendom,

icke kan hava varit nationalekonomisk synga är om skogsmark, anses ur

Av kommissionens här framlagda utrednin-

punkt lycklig och berättigad.

det sedan gammalt kända förhållandet, att de bestyrkes till alla delar gar i landet bedriva betydligt bättre skogsvård och förstora bolagen här en

skapa större avkastning än de hundratals

må att ur skogstillgångarna en

jordbruksbefolkningen icke hörande enskilda exploatö-

till den verkliga Genom förbudislagen fastslogos vidare,

våra skogstillgångar.

rerna av

besittningsförhållandena inom de norrländska skogsmarpraktiskt taget, förhållanden tillfälligtvis gestaltade sig mitt under

kerna, sådana dessa

med följd att såväl bolagens för övrigt raskt pågående utveckling, som

en även böndernas skogsmarker ännu efter femton års förlopp mångenstädes

rationell skogshushållning väsentligt försvårats.

ligga så splittrade, att en

omfattning har arronderingsbehovet kun-

Endast i en jämförelsevis ringa

mellan bolagen inbördes eller bonat tillgodoses genom ägoutbyten genom

antingen jämlikt § eller, ef-

lags köp bönder tillhöriga skogsskiften, 3

i särskilt fall givna tillstånd, jämlikt 4 § av lagen.

ter Kungl. Maj :ts varje

och stela stödskogsbegrepp, fastställdes i lagen, var Det schematiska som

mellan företrädare olika uppfattningar röran-

frukten av kompromisser av

och torde redan på

de det norrländska jordbrukets utvecklingsmöjligheter

utfärdades, icke hava det oundgängligen nödden tid, då lagen motsvarat

olika och för olika hemman. Än mindre

vändiga stödskogsbehovet på orter

uppfylla villkoret att angiva den skogs-lär sagda stödskogsbegrepp numera marksareal, verkligen kan erforderlig för upprätthållandet av

som anses

i Norrland. Slutligen har förbudslagen, såsom

ett självständigt jordbruk

Johan Widéns år avlämnade

redan ådagalades av landshövdingen 1913

norrländska förbudslagen och dess verkningar och

undersökning "Den

om verkställda bestyrkt, i stor omfatt-

den här utredningen ytterligare

som

uppkomsten och utvecklingen det bulvanning kringgåtts genom av s.

systemet.

här framlagda lagförslag utgör ett allvarligt för-

Jordkommissionens

den första Omnämnda bristen i den norrländska

sök att undanrödja ovan

kommissionen såsom komplement till bestämmel-

förbudslagen, i det att

och föreningars rätt att förvärva fast egendom

angående bolags

serna

framlägger förslag till bestämmelser "Om tillstånd i vissa fall för svenska medborgare att besitta fastighet". Med avseende å denna del lagav

förslaget, som är frukten långvariga överläggningar inom kommissio-

av nen och där de största svårigheterna. såsom lätteligen förstås, mött för

lagstiftningens utformande, får jag i detta särskilda yttrande anmärka följande.

Vid närmare övervägande det problem, här uppställer sig, vi-

av som sar sig att detsamma i viss mån har två olika sidor eller, såsom också man kan uttrycka det, uppdelar sig i tvenne i vissa hänseenden skiljaktiga lag-

stiftningsuppgifter, nämligen d-els att förhindra jordbruksfastigheters

övergång i sådana varaktiga besittning, vilka icke tillhöra

personers mera

den verkligt jordbruksidkande befolkningen och icke äro önskvärda såsom

ägaretill svensk jord, och dels att för framtiden förebygga sådan häfen

tig jordmobilisering och jordspekulation med därav följande skadliga

verkningar med avseende å fastigheternas hävd, nådde sin kulmen som under krisåren.

I kommissionens betänkande den 28 januari gjorde den dåvaran- 1920 de majoriteten skarp distinktion mellan dessa båda företeelser, vartill en den närmaste orsaken emellertid var att kommissionsmajoriteten sökte efter starkast möjliga skäl till att för det dåvarande endast förorda en

lag angående inskränkning under viss tid i bolags och förenings rätt att

förvärva fast egendom i södra och mellersta Sverige, tillsvidare lämmen

na frågan om jordförsäljningarna till enskilda spekulanter åsido. "Då

bolagen", anförde kommissionen bland annat, "vid inköp fastigheter i av allmänhet avse att behålla desamma under längre tid såsom underlag en för sin framtida verksamhet, äro dessa förvärv stadigvarande företeen else, som endast i ringa mån röner inverkan de ekonomiska konjunktuav fluktuationer." "De enskilda spekulanterna åter", tillades vidare, rernas "hava annat intresse sina fastighetsförvärv än att på kortast möjliga av tid hämta största möjliga vinst fastigheterna, varefter dessa vid första av lägliga tillfälle åter avyttras. På grund härav och då i allt fall faran . . för kumulation av ett stort antal fastigheter på hand. givetvis är been . . tydligt större beträffande bolag än enskilda spekulanter. berätär man . .

tigad till det påståendet, att de enskilda spekulationsförvärvens inverkan på den verkligt jordbruksidkande befolkningen icke är bestå-

av samma ende karaktär bolagsförvärvens." "Det är", sammanfattade kommissom sionen dessa och andra satser, ekonomiskt hänseende, de skadliga som

följderna de enskilda spekulanternas jordförvärv äro mest framträ-

av dande, under det att följderna vbolagsförvärven först och främst äro

av av social natur." Jag anförde i min reservation, att denna framställning i alltför hög grad schematiserade de verkliga förhållandena och att det icke

i verkligheten råder sådan typisk vä-sensskiljaktighet mellan aktiebolags

en och enskilda spekulanters jordförvärv, här markerades. Denna me-

som ning har, i förbigående sagt, bestyrkts av kommissionens i Del III av dess betänkanden intagna utredning, vilken visar att mellan särskilt de smärre

trävarubolagens och de enskilda skogsspekulanternas jordförvärv ringa

eller ingen skillnad består i fråga avsikten med fastigh-etsköpen, häv-

den jordbruket och skogen samt tiden, varunder köparna äro i besitt-

ning fastigheterna. "Om de mindre trävarubolagen, framförallt i Syd-

och Mellansverige", heter det i sammanfattningen "säges det därför

oftast, att de efter slutad avverkning i regel återförsälja hemmanen till

verkliga jordbrukare", och "rörande fastigheter, förvärvas enskil-

s-om av da kan allmän regel säga, att de förr eller senare åter-

personer, man som

vända i verkliga jordbrukares ägo". Är det sålunda tydligt, att den skadliga jordspekulationen icke kan

stävjas enbart mot aktiebolag riktad förbuds- eller koncessions-

genom en lagstiftning, så är det emellertid fråga, huruvida sådan speku-

en annan en

lation i jordegendomar över huvud taget kan med framgång bekämpas koncessionslagstiftning sådan den kommissionen här

genom en som av förordade. Många, bevittnade de sorgliga företeelserna på fastig-

som hetshandelns område under krisåren, hade tankarna fästade på möjligheten att lagstiftningsåtgärder ingripa mot d-essa. I mitt föredrag

av genom

den 23 mars 1916 redogjorde jag för åtskilliga vägar, som i skilda länder

hade blivit beträdda eller ifrågasätta för detta syfte, och i de förenämnda

sakkunnigas den 2 maj 1918 avgivna betänkande upptogs frågan om statsingripande mot den osunda jordspekulationen till närmare behandling. De sakkunniga uppehöllo sig, i anslutning till sitt uppdrag, knapphän-

mera digt vid medel, som fordra längre tid för att genomföras och verka, och

ingingo huvudsakligen på en prövning av mera provisoriska utvägar att

hämma den osunda jordhandeln. Såsom första och viktigaste medel framlade de ett förslag till "Lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av

s-kövling skog å fastighet i enskild ägo", vilket förslag lades till grund

av för den kort därefter utfärdade lagen den 28 juni 1918, gällande under

Sid. 71-72.

tiden till den juli Denna provisoriska har

1 1919. s. skogsskövlingslag

sedermera med smärre ändringar prolongerats: den juni till

13 1919 att

gälla till den juli den juni till gälla till den

1 1920, 11 1920 att 1 juli 1921 och den 27 maj 1921 till att gälla till den juli varjämte dess 1 1922, ytter-

ligare prolongation för närvarande är ifrågasatt. En anmärkningsvärt

stark och enstämmig opinion inom sakkunniga kretsar har tillskrivit den-

samma stort värde för det åsyftade ändamålet. Såsom ett andra

medel

föreslogs lag, innefattande viss kontroll över jordstyckningen i södra en och mellersta Sverige, vilken fråga sedermera hänskjutits till den k. s. jordstyckningskommissionen och blivit behandlad i denna kommissions den

16 oktober 1920 avgivna betänkande med förslag till "Lag delning om av

jord å landet m. m." De sakkunniga ingingo härefter på frågan hin-

om der mot att fritt sälja och köpa jord och stannade vid att föreslå provien sorisk "Lag inskränkning för viss tid i rätten överlåta fast o1n att egendom", vilken lag efter skedd överarbetning utfärdades den 28 juni 1918,

att gälla till den juli och prolongerades den 6 juni gälla

1 1919, 1919 att till den juli Genom lag den juni innefattande särskilda be- I 1920. 4 1920,

stämmelser med avseende å upphävande lagstiftningen inskränkning

av om för viss tid i rätten att överlåta fast trgendom, avvecklades emellertid

lagen i fråga.

Då jag undertecknandet betänkandet den maj 1918 genom av 2 var en bland dem tillstyrkte den sistnämnda k. fem-årslagens införande, som s. så gjorde jag detta med de dåvarande svårartade missförhållandena på fas-

tighetsmarknad-en för ögonen och i känsla att alla provisoriska medel

av att stävja den osunda jordspekulationen borde försökas, för så vitt de att kunde snabbt genomföras samt icke onödigt hårt ingrepe i den lojala fas-

tighetshandeln. Samma känsla bestämmande för mig, då jag i januari var 1920, ehuru med ett flertal reservationer, tillstyrkte framläggandet det av av en annan ledamot jordkommissionen utarbetade förslaget till proviav sorisk "Lag angående förbud i vissa fall för enskild fast person att besitta egendom". "Fem-årslagens" huvudbestämmelse såsom i kommissiovar, nens betänkande erinras, att den efter visst datum köp, skifte som genom

eller gåva åtkommit fastighet på landsbygden med taxeringsvärde över

viss gräns och icke före lagens ikraftträdande sökt lagfart å sitt fång, icke

finge, innan fem år förflutit från det lagfart söktes, avhända sig samma fastighet, med mindre godkännande överlåtelsen på visst före-av vunnes skrivet sätt. Åtskilliga undantag med avseende å vissa slag fastigheav ter, överlåtelser m-ellan närskylda härvid medgivna. När skäm. m. voro

förekomme till antagande, att överlåtaren förvärvat fastig-

lig anledning bereda sig hastig vinst genom avverkning heten i huvudsakligt syfte att

uppdelning i smärre lott-er och

skog, avyttrande av gröda, fastighetens

av sådant godkännande överlåtelse få bifallas,

dylikt, skulle ansökning om av

det med visshet kunde antagas, att den, å förvärv god-känallenast när vars

söktes, komme väl hävda fastigheten, eller när eljest synnerliga nande att

för bifall till ansökningen. Den till grund för lagen liggande skäl funnes

således avhålla jordspekulanter från att köpa jord--

tankegången var att för köparna att regel nödgas behålla bruksfastigheter genom tvång som fastigheterna under tid avminst fem år.

en Det visade sig emellertid snart, att meningarna om lagens lämplighet

delade. Kungl. Maj :ts proposition 417 till

och effektivitet voro mycket nr

innehåller översikt de erfarenheter, hade vun- 1920 års riksdag en av som

verkningar under tiden från dess ikraftträ nits med avseende å lagens

år Samtliga länsstyrelser utom två avstyrkte

dande till mot slutet av 1919.

redan innan den verkliga depressionen på fastighetslagens förlängning,

hade eller förklarade, att behov därav icke förelåge, marknaden begynt,

och endast länsstyrelse tillstyrkte en förlängning.

en såsom kommissionen framhåller, att "fem- Nu är det visserligen sant,

på väsentligt olika grunder mot den här föreslagna

årslagen" var byggd

Ett flertal de olägenheter, blevo följd "fem-

lagstiftningen. av som en av

därför icke befaras uppstå ett upphöjande till lag

årslagen", kunna genom

förevarande medan å andra sidan effektivikommissionens lagförslag, av kommissionens här föreslagna lag torde bliva avsevärt större än teten av "Fem-årslagen" innehöll sålunda icke det stadgande om

"fem-årslagens".

under viss tid bosatt å fastigheten, torde

köpares skyldighet att vara som

i det förslaget. Den skyddade icke hel-

utgöra kärnpunkten föreliggande

detta lagförslag i det hela gör, och den kunde ler -säljares rätt, på sätt stora

utarrendering, efterdaterade köpebrev fl. tillväga-

kringgås genom m.

icke lika lätt kunna praktiseras med en lagstiftning som

gångssätt, som

kommissionen förordade. Överhuvud ligger det ett visst den nu nog av icke har anledning att verkställa

berättigande i anmärkningen, att man

mellan "fem-årslagen" och den före-

några ingående jämförelser nu

mera

koncessionslagstiftningen för enskilda personer.

slagna

Icke desto mindre har jag, allteftersom arbetet inom jordkommissio-

fortskridit, stannat i allt större tvi-

på denna koncessionslagstiftning

nen skall bliva så effektivt mot osund jordvel, huruvida densamma ett vapen

hoppas, för den händelse att de

spekulation, som kommissionsmajoriteten

yttre förutsättningarna för sådan spekulation åter skulle komma att in-

en träda. Olika sätt att kringgå även denna koncessionslags bestämmelser skola under sådana tider säkerligen utfinnas, och i varje fall skall syftet med lagen, i den mån lagen att hindra jordspekulationens verknin-

avser

på egendomarnas hävd, kunna göras tämligen illusoriskt. Sålunda bör

gar bemärkas, att intet hinder finnes för en person, som är en jordspekulant

i detta ords verkliga mening, att bosätta sig på en köpt egendom och där-

efter omedelbart vidtaga sådana åtgärder med avseende å skog och stråfo-

der, kommissionsmajoritet-en i 24-29 av lagförslaget vill förbju-

som da endast under den tid köparen icke är bosatt å fastigheten. Under en eventuellt återkommande tid med starkt stigande priser å skogsvirke och j ordbruksalster kan jordspekulant hinna företaga ett flertal sådana suc-

en cessiva bosättningar å olika egendomar och medhinna ett flertal egendomsskövlingar, innan högkonjunkturen är tillända. I synnerhet kan detta bli-

fallet, i enlighet med kommissionsmajoritetens förslag, mantals-

va om,

skrivningen icke tillägges någon betydelse vid bedömandet frågan om

är "på stadigvarande sätt bosatt" å inköpt fastighet, utan fråen person ett

huruvida bosättning föreligger, lämnas öppen för allehanda tolkningan,

olika myndigheter. Lagen lägger vidare intet hinder för ett antal

gar hos

i samverkan med varandra, utan att bilda något bolag elpersoner att men

ler någon förening. inköpa flertal fastigheter, samt och på sitt

ett var en håll skövla desamma. Med krisårens erfarenheter i färskt minne kan man

ytterligare befara, att, ehuru kommissionsmajoriteten ålagt åtskilliga myndigheter att göra anmälan att fastighetsägare eftersätter bosättnings-

om tvånget, under tid spekulationsvirvel talrika fall skola uppstå, då

en av ny myndigheterna komma att försumma att i tid upp med spekulanterna

se och då dessa sålunda i strid med lagen hinna eller mindre långt full-

mer

sina avsikter med de inköpta egendomarna, innan ingripande sker.

följa

Slutligen kan förmodas, att än bestämmelserna förbud att i fråga

om om

äganderätt till fastighet bulvan för upphöj till lag, dessa

om vara annan es bestämmelser skola få sin egentliga betydelse till förhindrande av mera

varaktiga bulvanförhållanden, medan det blir svårt, om ens möjligt, att på föreslaget sätt upplösa de mångtaliga kortfristiga bulvanförhållanden,

vilka följd de här föreslagna bestämmelserna säkerligen skola

som en av

uppstå under spekulationstider.

Härtill må erfarenheterna från det enda land, hittills

läggas, att som koncessionslagstiftning berört slag, såvitt jag känner, genomfört en av nu

tala i riktning nämnts. Såsom betänkandet omförmäler,

samma som ovan

utfärdades i Norge den 14 augusti 1917 provisorisk lag, varigenom fö-

reskrevs koncessionsskyldighet i vissa fall vid förvärv jordbruksfastig-

av het. Jord-kommissionens dåvarande sekreterare företog sommaren 1919 studier-esa till Kristiania för att bl. undersöka verkningarna denna en a. av lag, och det torde vara hans därvid inhämtade upplysningar, på vilka kom-

missionen grundar uttalandet i sitt förevarande betänkande, koncesatt

sionssystemet i Norge enligt upplysningar norska lantbruksdepartemen-

av tet kunnat förhindra uppkomsten stora och i viss mån

av jordbesittningar

bevara bondeståndet vid jorden, att "man däremot ha men synes lyckats

komma fastighetsspekulationen till livs". Verkningarna den sista

av norska lagen av den IO december förvärv odlad jord äro för mig 1920 om av

liksom för kommissionens övriga ledamöter obekanta, då denna i men lag

det stora hela bygger på grundprinciper, den förenämnda samma som provisoriska la-gen, det mindre sannolikt, densamma skall få nämnsynes att värt större effektivitet såsom mot den osunda jordspekulationen än vapen

dess föregångar-e. Med hänsyn till de omständigheter, anförts, den

som nu hyser jag

största tvekan angående möjligheten att den här kon-

av genom framlagda

cessi-onslagen s-kapa för alla tider bestående garanti mot osund jordspeen kulation. Efter övervägande skälen för och har vid av emot jag stannat uppfattningen, att den viktigaste bland de lagar, för sådant ändamål som böra komma ifråga, är skärpt vård enskildes sko-

en lagstiftning om av

gar, varom olika förslag för närvarande föreligga. Under tiden intill dess att en sådan definitiv lag blir statsmakterna antagen och utfärdad av sy--

nes mig den omnämnda provisoriska skogsskövlingslagen böra

ovan s. fortbestå. Lusten att driva för skull skulle

fastighetsspekulation skogens

ock i framtiden komma att minskas, därest möjligheterna till bildande

av gemensamhetsskogar genom en ny skifteslagstiftning utvidgas eller bildandet gemensamhetsskogar i övrigt understödjes och

av uppmuntras.

Skulle, i händelse spekulationstider i likhet med de gångna kris-

av nya

åren, ytterligare lagstiftningsåtgärder påkallade, det mig böra

anses synes

ankomma på våra lagstiftande myndigheter att genomföra för sådana

konjunkturer avpassade kristidslagar av verklig effektivitet,

men av provisorisk karaktär. Jag delar icke för att statsmakterna vårt land oron en andra gång skola försumma att vidtaga sådana åtgärder i tid och kan

sålunda icke sådan föranledas frångå min här utvecklade ståndav en oro

punkt. De provisoriska kristidslagar, kunde bliva tal, varom finge givet-

vis utformas så att de erhölle större effektivitet än "fem-årslagen, och man har i det fallet åtskilliga förebilder från andra länder att gå efter.

Den föreliggande koncessionslagen däremot, som är avsedd att gälla

under såväl goda och dåliga tider samt för obegränsad tid framåt, bör i

an-

slutning till min uttalade uppfattning hava till huvudsakligt syfte att

förebygga den svenska jordens övergång, dels i händerna på aktiebolag och

dels i sådana enskilda personers mera varaktiga besittning, vilka icke till-

höra den verkligt jordbruksidkande befolkningen och vilka därtill icke äro

önskvärda såsom ägare av svensk jord.

Den praktiska följden av det nu sagda blir att jag ser mig föranledd förorda vissa ändringar i det kommissionen här framlagda lag-

förslaget

Den del detta lagförslag, har till överskrift "Om förbud i

av som vissa fall mot avverkning skog och bortförande stråfoder" och som

av av

utgöres 24-29 §§, bör, om frågan ses från min här angivna utgångs-

t av

punkt, lämpligen utgå. Härmed har jag, såsom det föregående fram-

av går, icke bestritt, att icke dessa bestämmelser, i varje fall i den 1115111de rikta sig mot skogsavverkning, bilda ett följdriktigt led i kommissionsmajoritetens tankegång. Men jag har velat framhålla, att, enligt min här företrädda uppfattning koncessionslagens syfte, bestämmelser till före-

byggande skogsskövling böra hava sin plats i skogslagstiftningen och

av förbud mot bortförande stråfoder, därest sådant av omständigheterna

påkallas, sin plats i särskild konjunkturlagstiftning. Det synes mig i all-

mänhet mindre tilltalande att låta stadganden denna natur inflyta i en

lconcessionslag, avsedd att ersätta den nuvarande norrländska förbudsla-

Stadgandena utgöra ett slags brottstycken av en vanhävdslagstift-

gen.

ning, vilket em-ell-ertidväi sak för sig, och jag kan till belysande härav

en icke underlåta omnämna ett inom kommissionen gjort yrkande att de borde fullständigas med förbud mot nedrivning och bortförande av hus,

till vilken uppfattning kommissionsmajoriteten emellertid icke anslutit

Slutligen kan icke blunda för att kommissionsmajoritetens konstruk-

man tion lagförslaget i denna del icke är synnerligen stark, även saken

av om

betraktas från majoritetens utgångspunkter. Den köpt fas-

egna som en tighet får icke, förrän han bosatt sig å densamma, avverka skog annat än till husbehov och han får icke bortföra stråfoder. Men så fort bosättning skett bortfalla omedelbart, såsom jag erinrat, dessa in-

ovan

i dispositionsfriheten, och detta även innehavaren är den

skränkningar om

hänsynslöse och för fastighetens behöriga skötsel minst omtänksamme mest

spekulant. Vore det icke vid sådantförhållande även från kommissions-

majoritetens synpunkt lämpligare, att beträffande skyddet för skogen lita till lämplig skogslagstiftning, gällande för alla skogsägare, och att i

en fråga om bortförande av stråfoder, liksom hittills, stadga förbud häremot

under spekulationstider, då speciella åtgärder kunna nödvändiga

vara

Vidare jag mig, likaledes i anslutning till förenämnda utgångs-

anser punkt jämväl andra skål, böra föreslå, att det i lagförslagets 12 §

men av

föreskrivna bosättningstvånget ersättes med mantalsskrivningstvång. Un-

der de långvariga diskussionerna om den föreliggande lagstiftningsfrågan har spörsmålet, huruvida mantalsskrivning eller bosättning eller bådadera skulle föreskrivas såsom villkor för lagligt förvärv eller för laglig besitt-.

ning utan risk i lagen stadgade på följder, varit föremål för mycken

av överläggning och tidvis även delade meningar inom kommissionen. I det

nu framlagda lagförslaget har frågan lösts på sådant sätt, att köparen skall pliktig att "på ett stadigvarande sätt bosätta sig" å fastigheten.

vara I de allmänna motiven diskuterar kommissionsmajoriteten utförligt denna punkt och anför till stöd för sin uppfattning, att då man velat tillägga mantalsskrixrning konstitutiv betydelse för frihet från koncessionsplikt har

givetvis utgått ifrån att, därest ägare bleve mantalslskriven på sin man en fastighet, detta skulle utgöra bevis för att han bosatt på fastigheten.

vore Härefter anförues: Då alltså även sådan lagstiftning i själva verket

en skulle grunda sig på det faktum, att ägaren är bosatt på sin fastighet,

har det synts kommissionen principiellt riktigast att vid lagstiftningens

utformande utgå från det faktiska förhållande, ansetts

som vara av av-

görande betydelse, bosättningen. Till vad sålunda anförts, kan

v. s.

läggas, att mantalsskrivningen ingalunda utgör ett tillförlitligt kriterium på att en fastighetsägare verkligen är bosatt på sin fastighet. En lag, som en" dast uppställde krav beträffande ägarens mantalsskrivning, skulle därför

utan tvivel kunna kringgås i utsträckning, i hög grad komme att

en som äventyra lagens effektivitet. Visserligen är det sant, att för närvarande

en enskild spekulant endast sällan låter mantalsskriva sig på den fastighet,

han vill utnyttja, kommissionen kan frigöra sig från farhågan,

men att därest åt mantalsskrivningen enbart tillades konstitutiv betydelse, en stor mängd enskilda skulle söka bliva mantalsskrivna på de

personer av dem i spekulationssyfte förvärvade fastigheterna. Härutinnan skulle de

också otvivelaktigt, utan att på ett stadigvarande sätt bosätta sig på fasa tigheterna, i många fall lyckas, åtminstone de ägde tjänst eller dreve

om rörelse på ort. För vederbörande kommun skulle beskattv

annan ur

ningssynpunkt uppkomma ett intresse att spekulanten-jordägaren

av mantalsskreve sig inom kommunen." Sedan

kommissionsmajoriteten, på sätt

betänkandet framgår, ytterligare utvecklat de av verkliga eller förmenta

olägenheterna av att bygga koncessionslagen på mantalsskrivningsförord-

ningen, slutar den med uttalandet, att kringgåendena "torde av lagen

komma att undergräva förtroendet för och betonar

lagen" ytterligare, att

spekulationsavsikterna i sådant fall i stor utsträckning skulle kunna för-

verkligas.

Det synes mig kommissionsmajoriteten med dessa uttalanden som o1n i ganska hög grad överdriver den nuvarande

mantalsskrivningsförordnin-

gens brister och rådande osäkerhet vid

nu förordningens tillämpning. Ma-

joriteten mig även sträva efter bevisa synes att möjligheterna av olika

sätt att kringgå lagen, förglömmande flera dessa

att av möjligheter i själ-

verket komma att föreligga även den va om av majoriteten förordade lin-

jen följes. Om det är sant, såsom kommissionen säger, att en stor mängd

spekulanter skulle söka bliva mantalsskrivna å de dem i

av spekulations-

syfte förvärvade fastigheterna, därest tillades konsti-

mantalsskrivningen

tutiv betydelse, så är det väl, framhållits, även

som ovan troligt, att de skulle för tid bosätta sig därå. Kommissionen en synes anse att det är lätt nog för en att bliva mantalsskriven, helst han så person var önskar, om han äger tjänst eller driver rörelse på viss i det han därtill ort, att blott behöver företaga såsom kommissionen "till en, uttrycker det, synes allvar-

ligt menad överflyttning till fastigheten", och detta så

mycket mera som vederbörande kommun är angelägen han mantalsskrives om att inom densamma. Men besättningen är eller mindre så måste

om mer fingerad, väl

detta förutsätta att han uppehåller sig även å och i

annan ort, synnerhet

under tid bruka, såvitt jag känner,

senare mantalsskrivningsförrättarne, minst på landsbygden, ganska med rätt vara noga att tillämpa stadgandet

i första stycket

av mantalsskrivningsförordningens 3 Den andra kom-

munen, där han eventuellt även uppehåller har också intresse sig, av att han blir där mantalsskriven, och i denna har

omständighet man enligt min

uppfattning ett gott stöd för att frågor rätt

om mantalsskrivningsort nu-

mera bliva så ingående prövade. kan icke heller det

nog Jag för-stå, att

skall bliva så mycket lättare för de vilka skola

myndigheter, äga skyldighet

att anmäla för

fastighetsägare olovlig besittning, att avgöra, bosätt-

om en ning är "allvarligt menad", än det är för vid

mantalsskrivningsförrättaren

tiden för mantalsskrivningen pröva detta förhållande. Endast att så till vida

synes mig kommi-ssionsmajoriteten hava rätt, att mantalsskrivningsförord-

§ lämnar öppet för att bliva mantalsskriven å en köpt ningens 3 en person han nästa fardag skall tillträda, utan att han omedelbart be-

fastighet, som

höver bosätta därå. Från kommissionsmajoritetens utgångspunkt kan

sig

förefalla viss betydelse att förhindra, att han

det som en angelägenhet av

icke under mellantiden utnyttjar fastighetens naturtillgångar på ett obe-

sätt. Från mina åter har icke heller denna lucka i

hörigt utgångspunkter mantalsskrivningsförordningen, så vill kalla den, avgörande bety-

om man delse, eftersom jag, på sätt anförts, icke bestämmelserna mot ovan anser och bortförande stråfoder hava sin plats i denna

avverkning av skog av

och därtill förmenar sagda bestämmelser, även de här inflyta, lag att om icke kunna effektivt hindra den osunda jordspekulationens verkninmera i avseende å fastigheternas skötsel. Man kan förresten också tängar -

ka på revidera mantalsskrivningsförordningen på ifrågavarande punkt,

att om så skulle anses behövligt. Det förefaller mig, befunne sig på fast mark och som som man mera hade stöd redan gällande författningar, mantalsskrivman mera av om

ningen får bliva det konstitutiva. Mantalsskrivningsförordningens grund-

är dock, "envar skall mantalsskrivas, där han är bosatt",

princip att

i tvistiga fall få utredningar rätt mantalsskrivningsort avgöras av

mantalsskrivningsförrättarne, med rätt för vederbörande att föra klagan

och de personliga och husliga förhål-

hos högre myndighet, uppgifter om

landen, erfordras för utredningarna, lämnas i regel under hand till som

mantalsskrivningsförrättarna. Enligt kommissionsmajoritetens förslag

åter underkännes mantalsskrivningsförordningen helt och hållet och i lag-

stiftningen införes ett i viss mån fristående rättsinstitut "på ett stadigva-

rande sätt bosatt", är fullt ut lika, icke elastiskt och tänjbart som om mera

än mantalsskrivningsförordningens bosättningsbegrepp. Icke blott man-

talsskrivningsförrättare även l-andsfiskal, kommunalnämnd, jordutan

brukskommission, skogsvårdsstyrelse eller jägmästare och skogsvårdskom-

mitté skulle hos Konungens befallningshavande offent-

äga skyldighet att

anmäla, enligt deras mening fastighetsägare icke på ett stadig-

ligen om

varande sätt bosatt sig å inköpt fastighet, han, efter att hava varit om där bosatt, eller anledning med rätt eller orätt förmenas icke av en annan det. Det är icke minst känsla att ett fält härmed öpplängre vara en av för allehanda trakasserier även av fullt lojala jordägare, utan att motnas svarande fördelar därmed vinnas, föranleder mig att här förorda en som sådan omarbetning lagen, att orden "på ett stadigvarande sätt bosätta av måtte mot "låta mantals skriva sig", med härav betingade öv-

sig" utbytas

riga ändringar i lagtexten. Skulle det, oaktat vad jag här anfört, att

anses möjligheterna till täta egendomsväxlingar härigenom bleve större, så kan icke ens detta föranleda mig att frångå min angivna ståndpunkt, ef-

tersom jag anser koncessionslagens huvuduppgift vara i viss mån an-

en nan. Att förtroendet för lagen skulle undergrävas, därest bygger

man

densamma på mantalsskrivningsförordningen, kan jag icke medgiva. Det förtjänar tilläggas, att det förslag till "Lag angående förbud i

vissa fall för enskild att besitta fast egendom", framlades i

person som reservation till jordkommissionens betänkande januari 1920 och till vil-

av ket lagförslag jag med åtskilliga förbehåll anslöt mig, byggde på mantals-

skrivningen och på bosättningen. Den dåvarande förslagsställaren och

ännu kommissionens ledamöter hava frångått denna sin stånd-

en av nu punkt, medan jag är den ende som fasthåller vid densamma.

Har uppfattningen, att den förevarande lagen icke kommer att

man kunna på ett tillfredsställande sätt hindra jordspekulationen under ekonomiska högkonj unkturer, utan att dess huvudsyfte bör vara att förebygga

den svenska jordens övergång i olämpliga varaktiga besitt-

personers mera ning, så torde böra taga under övervägande icke, förutom fö-

man om nu

reslagna ändringar, även den ändringen bör vidtagas i kommissionsmajo-

ritetens förslag, att den i 12 § föreskrivna tidrymden fem år ändras

av till tio år. Vilken siffra, än väljes, blir i viss mån godtycklig, och nå-

som gra egentliga skäl för den lägre siffran hava icke kommissionsmajori-

av teten förebragts. Läsas emellertid specialmotiven till 13 som handla om de villkor, varunder koncessionspliktig förvärvare kan erhålla koncession, så bl. att enskilda industriidkare skola kunna erhålla till-

ses ex. a. stånd i sådana särskilda fall, då en sund och nationalekonomisk syn-

ur punkt önskvärd ekonomisk utveckling befordras i och med den industriella

driftens igångsättande, att stadskapitalister i regel icke skola förvägras

koncession, förvärvet ett jordbruk, råkat i vanhävdat skick

om avser som och som icke synes kunna uppryckas lägervall på väg än genom

ur annan att fastigheten kommer i en kapitalstark hand, samt att stadskapitalister även i vissa andra fall, än då vanhävd föreligger, skola äga rätt att förvärva till salu utbjudna fastigheter. På ett ställe framhålles, att köparen helst bör till ansökningen foga förklaring sin avsikt att sätta egendo-

om men i gott stånd samt därjämte framlägga plan härför i form av kostnads-

beräkningar för ex. täckdikningar, uppbyggande ekonomibygg-

av nya nader etc. Då sådana industriella eller agrariska avsikters förverkligande obestridligen ofta taga en viss tid och då det icke lämpligt att göra

synes

koncessionsfria, innan åtminstone i viss mån fått bekräftat, att

fången man

avsikterna förverkligats, finnas onekligen vissa vägande skäl för att fastställa den omberörda tidrymden till tio år, och vill jag för min del för-

nu orda denna siffra.

Det finnes ännu tredje punkt i den här omhandlade delen lag-

en av förslaget, j i detta mitt yttrande finner anledning att särskilt beröra,

som ag

Det juridisk synpunkt måhända svåraste spörsmålet vid den före-

ur varande koncessionslagens utarbetande har, allt sedan problemet upptogs till behandling inom kommissionen, varit, huruvida, då fråga är enskil-

om da företräde borde givas åt den förxrärvslinjen eller den

personer, s.

besittningslinj-en. Kommissionen har slutligen stannat vid vad den s. själv angiver i viss mån kombination dessa båda linjer. En efter

vara en av förvärvslinjen konsekvent genomförd lagstiftning skulle, anför kommissio-

"innebära förprövning samtliga tilltänkta förvärvares lämplignen, en av

het såsom jordägare samhällelig synpunkt. Det säger sig självt, att en

sådan lagstiftning skulle lägga mycket strama band på fastighetshand-eln,

bliva i allt för hög grad belastad med formalitetsbestämmelser, kräva in-

och förklaringar mångahanda slag, med ett ord bliva, vad man tyg av främst allt bör undvika, byråkratisk. Den skulle slutligen med nöd-

kräva vissa förutsättningar med hänsyn till formaliteterna vid

vändighet

fastighetsöverlåtelse, förutsättningar icke ännu äro till finnandes

som i vår civila rättsordning." Jag förbiser ingalunda betydelsen av dessa anmärkningar måste fastmera i viss grad ansluta mig till desamma och

utan detta så jag i reservationen till kommissionens betänkan-

mycket mera, som d-e den januari anförde, att ett sådant system säkerligen skulle

20 1920 komma kännas avsevärt betungande för allmänheten och att jag icke

att

ansåge denna väg böra i provisorisk lagstiftning komma i fråga. Ej

en heller underskattar jag de fördelar framför nämnda system, somvinnas

den kommissionen i det föreliggande förslaget förordade linjen genom av och vilka i kommissionens betänkande utförligt framhållas. Emellertid har

då är lagstiftning med karaktär, i likhet

jag, fråga nu om en definitiv

med kommissionens övriga ledamöter sökt, såvitt jag förmått, väga sagda

med den förvärvslinjen förenade olägenheter med de olägenheter, som

s. måste erkännas förenade även med det kommissionen här före

vara av

slagna Jag utgår då från att det de k. jordabalkssakkun-

systemet. av s. niga den 16 februari avgivna förslaget till lag med vissa bestämmel-

i avseende å köp, och gåva fast egendom, trots lagrådet-s den

ser byte av

däremot erinringar, blir upphöjt till lag, och att den

12 april 1921 gjorda

köpevittnesinstitutionen såmedelst blir verklighet. Härmed avhjäl-

s. en

visserligen icke omedelbart de med "förvärvslinjen" förenade svårigpas heterna, enär i det förenämnda lagförslaget den 16 februari så

av 1921

stora fordringar icke uppställas på köpevittnes kompetens, att alla dessa

personer skulle kunna med trygghet anförtros att i enlighet med vissa i fö-

revarande koncessionslag angivna bestämmelser pröva, huruvida köparen

tillhörde någon sådan kategori att hinder mot hans förvärv fastig-

av heten mötte från det allmännas sida: Emellertid kan det i allt fall

tänkas, att, sedan köpevittnesinstitutionen fått under viss tid fort-

en bestå och vinna ökad stadga, köpevittnena framdeles skola vinna den nödiga erfarenheten och mognaden i omdömet för att kunna betros även med det genom koncessionslagen tillkommande uppdraget. Särskilda tryckta formulär, avfattade i anslutning till koncessionslagens bestämmel-

skulle kunna hållas tillgängliga köpevittnena för att köparna

ser, av av ifyllas samt dem på heder och samvete undertecknas. Anser det

av man icke desto mindre alltför äventyrligt att låta köpevittnena verkställa

vara den förprövning, ingår ett huvudled i systemet med "förvärvslin-

som som jen", så återstår i allt fall utvägen att, i enlighet med vad är stadgat

som i vissa främmande länder, göra giltigheten fång till fast egendom be-

av roende av fångets inskrivning i fastighetsboken, vilket fall den förenämnda prövningen av köparens person bleve anförtrodd åt inskrivningsdomstolen. Jag kan icke bedöma, huruvida sådan förändrad organi-

sation av fastighetsbokssystemet har utsikt att kunna genomföras i vårt

land men, oavsett huru därmed förhåller sig, får jag i detta

sammanhang anföra, att den fortsatta behandlingen det föreliggande försla-

get till koncession-slagstiftning möjligen skall visa att dylik omorganisa-

tion av fastighetsbokssystemet blir en erforderlig förutsättning för att

en koncessionslagstiftning för enskilda skall kunna komma till stånd

personer i vårt land. Kommissionsmajoriteten anför gentemot den "rena förvärvslinjen", att "det dock näppeligen låter sig göra att redan i för-

värvsögonblicket frånskilja alla såsom olämpliga ansedda jordägare och att det i varje fall ingalunda är otänkbart, att den, vilken gäng förmo-

dats eller bliva god jordbesittare, under omständigheternas tryck

vara en kan övergå till motsatsen, vadan en lagstiftning omförmält slag skulle.

av för att bliva fullt effektiv, kräva såsom komplement lagstiftning jämväl

efter besittningslinjen". Denna anmärkning torde i någon mån riktig,

vara men jag vill härtill foga en erinran om att lagstiftning sådan den

en som av kommissionen här förordade icke heller blir effektiv.

Det är ostridigt, att även den kommissionen föreslagna lös-

nog av ningen är behäftad med vissa brister. En mängd köp komme att äga rum

och lagfart å desamma beviljas, utan att köparen, på sätt lagen föreskri-

på ett stadigvarande sätt inom föreskriven tid bosätter sig å den inver,

köpta fastigheten. Säljaren är visserligen, såsom förut sagts, bättre skyddad än vad fallet under "femårslagens" giltighetstid, men, i den

ex. var mån säljaren, såsom icke sällan förekommer, själv behåller å fastigheten

vilande inteckningar, löper han givetvis, i händelse fastighetens tvångs-

försäljning på grund stadgandet i 16 risk inteck-

av samma som annan

ningshavare. Det får visserligen medgivas, att kommissionen de

genom

föreslagna bestämmelserna i § lagförslaget, varigenom de genom la-

31 av

den oktober gjorda ändringarna i utsökningslagen utsträckas

gen II 1912

till att gälla vid tvângsfönsäljningar i enlighet med den föreliggande koncessionslagen, sökt att så långt det varit möjligt skydda inteckningshava-

rätt. Dock måste i fall viss osäkerhet i jordbrukets kreditförres allt en hållanden inträda, synnerligast då det gäller den sekundära inteckningskrediten då fråga är tider ekonomisk depression och fallande

samt om av fastighetsvärden. Väl har jag tidigare i reservation till betänkandet den

januari gjort gällande, att dessa olägenheter icke få överdrivas, om 20 1920

viktiga jordpolitiska syften kräva koncessionslagstiftning som den fö-

en revarande. Särskilt har jag framhållit och vill även nu betona, att en ge-

nomgripande förändring den sekundära fastighetskrediten bör genom-

av föras i vårt land med syfte att jordbrukarnas egna kreditorganisationer måtte i största möjliga omfattning taga hand denna lånerörelse. De

om inom kreditinrättningen bestämmandes personliga kännedom lånesö-

om kanden komme då, liksom är fallet vid jordbrukskassornas och i viss

nu mån sparbankernas verksamhet, att bliva väsentligen avgörande för lånesökandens möjligheter att erhålla lån, och olägenheterna för fastighetskrediten koncessionslag enligt här förordat eller likartat systern bleve

av en avsevärt minskade. Då emellertid officiell utredning rörande jordbru-

en kets kreditfråga för närvarande pågår, kan det möjligen ifrågasättas, om " icke resultatet denna utredning bör föreligga och den sekundära fastig-

av hetskrediten ordnad efter nyssnämnda grundsatser, innan en

vara nya koncessionslagstiftning med definitiv karaktär den här föreslagna säte

som tes i gällande kraft. Skulle mot förmodan förslag framläggas

ex.

höja den nuvarande lånegränsen för de primära inteckningarna och så-

dant förslag statsmakterna godkännas, måste ur synpunkten av jord-

av brukets kreditförhållanden betänkligheterna mot den förevarande konces-

sionslagen väsentligt ökas, och kan bliva nödsakad till

man att förnyat

övervägande upptaga frågan, huruvida icke den

Is. förvärvslinjen i sin

renaste form, att köparen blivit såsom

- v. s. om godkänd jordbesittare och lagfart beviljats, någon rubbning i hans

äganderätt icke får ifrågakomma blir den lösning, på vilken slutligen måste falla tillbaka. - man

jag hyser ur åtskilliga synpunkter, här icke skola som utvecklas, icke nå-

gon alltför stor sympati för denna sistnämnda

lösning, och jag reserve-

rar mig icke i detta särskilda yttrande till förmån för

densamma, men jag

har, då kommissionsmajoritetens uttalanden den här om föreslagna lagens

inverkan på fastighetskrediten icke

synes mig i allo hållbara, ansett mig

böra, på sätt här skett, anföra min det

uppfattning om sammanhang, vari

den förevarande står till

koncessionslagstiftningen frågan om det framtida

ordnandet vårt svenska jordbruks kreditväsen. av Vad beträffar § och därtill hörande 13 svpecialmotixr, vilka falla inom den berörda delen får

nu av koncessionslagexi, jag anledning att yttra mig

därom strax här nedan.

Såsom andra huvudbrist i den norrländska

en förbudslagen har jag

ovan framhållit denna lags stela

stödskogsbegrepp och bristande smidighet

ochdärav föranledda olägenheter för den större norrländska skogsskötseln.

Även i detta avseende har, såvitt jag förstår, i kommissionens före-

varande förslag ett försök till

förbättringar gjorts.

Kommissionen har visserligen, såsom naturligt är, ställt den i sig på

ståndpunkt, som för övrigt även jag företräder och varken under tisom den för striderna den norrländska om förbudslagen eller torde denumera las av trävaruindustriens representanter, nämligen att det självägda bondejordbruket i Norrland måste upprätthållas i hela dess nutida omfatt-

ning. Kommissionen har i själva verket gått ännu i det

längre, att den

även skänkt tillbörligt beaktande åt det norrländska

jordbrukets utveck-

lingsmöjligheter genom nyodlingai och styckningar, och den

representerar

härvid uppfattning, jämväl

en som synes mig vara riktig. Med utgångs-

punkt från dessa grundprinciper har kommissionen, vid avfattandet

av motiven till den del lagförslaget, handlar "om

av som utlänningars samt

svenska handel-sbolags, aktiebolags och ekonomiska förvärv

föreningars av

fast egendom", vilka motiv eljest innehålla flere satser, jag icke kan till som fullo gilla, bland annat anfört,

att skogsarronderingssynpunkten endast

kan vinna beaktande i begränsad "Ett

omfattning. tillgodoseende ön-

av skemålet i hela dess tänkta omfång", anför kommissionen indu-t gentemot

striföretagens framställning, "skulle nämligen i talrika fall leda därtill, att

bolagen tillerkändes rätt att köpa skogsområden, vilkas förvärvande vis-

serligen kunde skogsarronderingssynpunkt vara för bolagen önskvärt,

ur men vilkas avskiljande från bondhemmanen, även om genom en sådan åtgärd dessas nuvarande behov stödskog icke kringskures, likväl skulle

av innebära ett försvagande hemmanens möjlighet att efter utvidgning ge-

av nom nyodlingar klyvas i flera besutenhetsdelar och därmed således också

förhindra den självägande bondbe folkningens vidare utveckling i trak-

ter, där sådan eljest kunde äga rum". Såsom allmän grundregel uppställer kommissionen i anslutning till denna uppfattning, att beträffande bolagens j ordförvärv i såväl arronderingssyfte för andra ändamål bör

som tillses, att de icke få medföra "vare sig att självständigt jordbruk, äger

som förutsättning att såsom sådant fortfarande bestå, bringas att upphöra, el-

ler att jordbruket å fastighet, varifrån förvärvet göres, märkligen försvagas".

Inom de sålunda visserligen snävt, men även enligt min uppfattning

i huvudsak riktigt dragna gränserna för bolagens möjligheter att erhålla

tillstånd till förvärv skogsmark finnes emellertid ett visst utrymme öp-

pet för arronderingar i inskränkt bemärkelse bolagens skogskomplexer.

av Under det att "tillköp" av skogsskiften i en by eller i ett hemman, vari ett bolag förut äger ett eller flera skogsskiften, såsom riktigt synes vara,

icke är tillåten, och fortgående utvidgningar bolagens skogsmarker så-

lunda äro uteslutna, så giver den här framlagda koncessionslagen möjlighet för Kungl. Maj att medgiva bolag rätt att "hopköpa" skogsskiften i

mindre omfattning och såmedelst avrunda sina hushållskomplex i för

skogsskötseln bekvämligare form. Kommissionen uttalar å sidan, att

ena

såsom arrondering bör "icke godkännas varje hopköpande markområ-

av den, vilka sammanlagda med det köpande bolagets förut innehavda ägor skulle komma att bilda ett helt avrundat skogskomplex", men tillägger å andra sidan följande: "Innehar däremot ett bolag redan nästan samtliga

dylika skogsskiften i by och ligger bland dem insprängt ett eller annat

en mindre skogsskifte, tillhörigt något bondhemman, kan ett förvärvande

därav för bolagets räkning behövligt för att skogshanteringen å bola-

vara

gets skogsmark må kunna bedrivas planmässigt. Koncession å nyförvärv

i sådant fall bör icke utersluten. I övrigt böra såsom nyförvärv i ar-

vara

ronderingssyfte godtagas allenast förvärv jämförelsevis mindre områ-

av den, äro belägna inuti eller grän intill ett det köpande bolaget till-

som sa

hörigt större sammanhängande skogskomplex och finnas behövliga för

skogsbrukets rationella skötsel å bolagets mark. Syftet får således i första

hand icke gå ut på markutvidgning i och för sig, vadan det, såsom nämnts,

i regel bör kunna bliva fråga endast områden mindre storlek." om av Det förefaller mig, härmed i sammanträngd och rätt lycklig som vore form utsagt, i vilka fall bolag böra kunna erhålla tillstånd till förvärv av skogsmark. Sedan det i den norrländska förbudslagen förekommande

stela stödskogsbegreppet, såsom i det föreliggande förslaget skett, bortta-

gits ur lagstiftningen, tror jag icke det skall bestå någon omöjlighet för

framtiden att förena dessa arronderingsbehov i inskränkt mening med

den allmänna grundregeln, att självständigt jordbruk icke får bringas att

upphöra eller jordbruket å fastighet, varifrån förvärvet göres, märkligen

försvagas. Åtminstone flerstädes i Norrland äro nämligen de såsom nu stödskog betecknade arealerna, såvitt jag har mig bekant, icke i hela deras

nuvarande omfattning och särskilt icke såsom de ligga till i förhållande nu

till inägojorden så omistliga för bondhemmanen, att frivillig försälj-

en ning mindre skiften i sådan skogsmark behöver försvaga vederböranav

de bondejordbruk och än mindre åstadkomma att självständiga bruknings-

delar försvinna. Fastmera torde det norrländska jordbrukets fortgående

utveckling i intensivare riktning på åtskilliga orter hava gjort det

nuvarande stödskogsbegreppet föråldrat, så att del den såsom stöden av nu

skog betecknade skogen iclke är för jordbrukets upprätthållande nöd-

vändig naturtillgång, vilken i såväl goda dåliga år oundgängligen må-

som ste anlitas för att bondejordbrukets ekonomi skall gå ihop, utan fastmera

en kapitaltillgång, vilken understundom, ehuru naturligtvis ingalunda

som regel, skulle kunna med fördel omsättas i penningar för att således under-

lätta företagandet jordförbättringar, uppförandet ekonomibygg-

av av nya nader samt nyodlingar och utflyttningar. vid beviljandet tillstånd

Att av

till köp av mindre skogsskiften förefintlig ouppodlad, odlingsbar jord

men bör tagas med i räkningen och tillstånd alltså icke beviljas, därest skogs-

skiftena ifråga kunna bliva erforderliga såsom stöd för jordbruk på nya

platsen, innebär givetvis ytterligare begränsning möjligheten till

en av skogsarrondering även i den inskränkta bemärkelse, vari detta ord tanu

gits. Denna begränsning mig emellertid jordpolitiska synpunk-

synes ur ter välbetänkt, och vid ett smidigt handhavande lagen torde såväl jordav

brukssynpunkterna som skogssynpunkterna de senare i här angiven in-

-skränkt omfattning kunna, icke fullt förenas, ty detta lärer aldrig - om vara möjligt i Norrland, så dock bättre tillgodoses jämsides med varandra

än vad kunnat ske under den nuvarande norrländska förbudslagens

som

giltighetstid.

Vad de delar Dalarna angår, där förbudslagen nu gäller, anser jag

av att, det här framlagda lagförslaget genomföres, det skall bliva lika

om svårt för bolagen hittills att få tillstånd till att förvärva några till

som bondhemman hörande skogsskiften. De synnerligen små och ofta sammanträngda inägoarealerna i dessa delar Dalarna och böndernas som

av följd därav stora ekonomiska beroende utskogarna lära göra att för-

av säljningar utskiften allt fortfarande skulle leda till att "jordbruket å

den fastighet, varifrån förvärvet göres, märkligen försvagas", v. s. att

sådana försäljningar till bolag alltjämt skulle förbjudna. Därtill

vara kommer, att bolagen i Dalarna, såvitt jag kunnat del mig till-

se av en

gängliga kartor, i påfallande stor utsträckning köpt sig in i olika byar och

hemman med talrika, isolerat liggande iskogsskiften, och arronde-

men en ring dessa kan enligt kommissionens här uppställda regler icke uppnås.

Vad de övriga delarna landet angår, torde arronderingssynpunk-

terna icke hava betydelse för skogsförädlingsindustrien för

samma som Norrland. Frånsett Värmland, på förhållanden jag icke skall när-

vars

ingå, hava bolagens förvärv skog mestadels tillgått sålunda, att mare av bolagen köpt hela fastigheter med därtill hörande skog, och de förutvarande skiftesförhållandena hava mestadels gjort att åtminstone någorlunda

sammanhängande sk-ogskomplexer uppstått. Någon större anledning att

taga hänsyn till trävaruindustriens skogsekonomiska synpunkter föreligger knappast i dessa delar av riket.

Är jag, såsom härav framgår, i stort sett enig med kommissionens majoritet i avseende å tolkningen orden "med mindre särskilda omstän-

digheter därtill föranleda" i lagförslagets 7 så vill jag dock tillfoga anmärkningen, att den angivna huvudregeln väl icke får tolkas så

ovan orimligt, att bolag icke skulle få förvärva mark i Norrland i ex. ett sådant fall det under på sid 33 i betänkandet angivna samt i

som nr 13 I härmed likartade.

Vad angår motiven till handla de fall, då enskild per-

13 som om

skall kunna erhålla tillstånd att besitta fast egendom, så har jag jämson väl i stort sett uppfattning kommissionen. Om koncessions-

samma som lagen, på sätt här föreslås, utsträckes till att omfatta även enskilda perso-

och koncessionspliktiga sådana enligt 13 § icke heller skola ner, personer få tillstånd att besitta fast egendom "med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda", så kräves givetvis att i motiveringen närmare

man

angiver, huru dessa ord skola tolkas. Det då specialmotiven, att

synes av lagtexten i denna paragraf icke skall tolkas på fullt samma sätt lag-

som texten i 7 oaktat att samma uttryckssätt användes en punkt, som

möjligen formell synpunkt borde giva anledning till någon överarbet-

ning lagtexten granskas specialmotiven till 13 § närmare, så

av - men torde medgivas, att kommissionen i det stora hela sökt att på ett förnuftigt sätt uppdraga gränserna för de fall, då tillstånd skall kunna bevilja-s. Föreskrifterna äro här mindre snäva, i det att koncessionspliktiga enskilda

i åtskilliga fall skola medgivas rätt att besitta förvärvad fastigpersoner het, nämligen när fastighet råkat ivanhävdat skick och icke synes kun-

uppryckas lägervall på annan väg än att fastigheten kom-

na ur genom

i kapitalstark hand, när för säljaren föreligger trängande behov

mer en att sälja fastigheten samt köpare icke finnes, som för densamma

annan vill betala i orten gängse pris, när köparen förvärvat fastigheten för nå-

nära anförvants räkning etc. Den enda anmärkning, som med något gon fog torde kunna riktas mot dessa föreskrifter, är att föreskrifterna i åtskilliga gränsfall kunna bliva rätt så svåra att konsekvent och rättvist tillämpa, svaghet emellertid är oskiljaktigt förenad med hela kon-

en som cessionslagens idé och icke bör få Litslagsgivande, för såvitt

som vara

vill överhuvud hava en-koncessionslagstiftning blott för bolag

man utan även för enskilda personer.

Med 7 och uppställer sig emellertid fråga, som

avseende av 13 en

är stor vikt och vid det förevarande lagfönslagets fortsatta be-

av som handling .mig böra uppmärksammas. Såsom omedelbart för-

synes noga

stås samt även lagtexten och motiveringen framgår, handla dessa pa-

av ragrafer allenast tillstånd att förvärva, respektive besitta hela hem-

och gods, vid tidpunkten för förvärvet eller för ansökningen

man v. s.

kameralt självständiga fastigheter. Paragraferna ifråga hava även av-

seende å frågan tillstånd att förvärva, respektive besitta delar av fas-

om tigheter, vilka vid tidpunkten för förvärvet eller för ansökningen ännu

icke äro laga delningsinstitut utbrutna från huvudfastigheterna.

genom Såsom sista meningen i första stycket 13 § lagtexten, har

synes av av av kommissionen sökt utforma särskilda regler för beviljandet tillstånd

av för koncessionspliktig enskild att besitta sådan fastighetsdel, som

person han förvärvat. Lika stor och, ur vissa synpunkter, ännu större betydelse hava emellertid dessa fall, då fråga är bolagsförvärv enligt 7 efter-

bolagen så gott aldrig skola få förvärva annat än skogsskiften, som som vilka nästan alltid ingå tillsamman-s med viss inägojord i.en kameralt

4or

självständig fastighet. Oavsett lagtextens ordalag i sista

om man anser meningen av första stycket 13 § de mest lyckligt funna eller för-

av vara menar 19 § utesluta möjligheten Inissuppfattningar, det mig

av synes va-

ra av betydelse att överväga, huruvida de myndigheter, enligt kommis-

som

sionsmajoritetens förslag skola verkställa de ifrågasätta prövningar-

nu na, dels besitta den härför nödiga erfarenheten och dels kunna förmodas komma att verkställa dessa prövningar eller fatta dessa beslut efter

någor-

lunda ensartade principer.

I viss motsättning till majoriteten har jag under arbetet i kommissio-

kommit att stanna i allt större tvekan i denna punkt, min-st med hän nen syn till de olika slag underordnade kunna komma anli-

av organ, som att

tas den utslagsgivande myndigheten och vilka ingalunda alltid kunna

av förmodas hava grundsyn på de förevarande Sedan den

samma frågorna.

s. jordstyckningskommissionen i sitt förenämnda betänkande den 16 oktober 1920 med förslag till "Lag delning jord å landet", beträffan-

om av de vilket lagförslag jag i vissa andra punkter hyser tvekan, framlagt förslag till på visst sätt sammansatta -har

s. länsägodelningsrätter, jag

trott mig finna viss lösning svårigheterna, därest ovanberörda

en av pröv-

ningar kunde uppdragas åt dessa eller åt andra ägodelningsråtter med be-

tryggande sammansättning. Den tankegång, ligger till grund för

som

förslaget om ifrågavarande ägodelningsrätters införande i och för utövan-

cle av en viss enhetlig och tillfredsställande kontroll över den i

mera nu

många hänseenden osunda jordstyckningen mig rik-

synes nämligen vara

tig. jag föreställer mig, att dessa myndigheter finge sig anförtrodd

uppgiften att medverka vid prövningen huruvida ett ifrågasatt

av avskil-

jande av ett skogsskifte i Norrland i och för områdets försäljning till

ett bolag står i överensstämmelse med intentionerna hos den föreliggande kon-

cessionslagens författare, prövningen skulle bliva både omsorgsfullare och för jordbruksintressenas behöriga tillgodoseende säkrare än densam-

om ma, såsom i förevarande lagförslag är tänkt, skall ske inom

ett regerings-

departement i Stockholm efter hörande olika ortsmyndigheter med

måhända olika principuppfattningar. Detsamma gäller prövningar

om av sådana fall, omförmälas i lagförslagets Härmed har icke

som 13 jag velat uttala mig vilken roll sagda

om som ägodelningsrätter lämpligen

borde tilldelas vid de ifrågavarande ärendenas prövning; huruvida endast deras och inga andra myndigheters yttranden skulle infordras Det har

etc.

varit så mycket mindre anledning för mig att ingå på detta spörsmål,

som

denna institution med på visst sätt

sammansatta länsägodelningsrätter

för närvarande endast föreligger i form ett sakkunnigeförslag, vilket

varit föremål för åtskilliga myndigheters yttranden, och det erhållna

uppgifter att döma är ovisst, huruvida länsägodelningsrätterna ifrågai de-

jordstyckningskonnnissionen förordade form komma att bliva

ras av en verklighet. Tillsammans med jordkommissionens ledamöter,

en annan av

tillika varit ledamot jordstyckningskommissionen, har jag fördensom av skull i ett till detta betänkande fogat särskilt yttrande inskränkt mig till att uttala, att jag "med instämmande i de huvudprinciper, legat till

som grund för kommissionens förslag till redaktion 7 och 13 jämte till

av dessa paragrafer hörande specialmotiv hemställer, att den föreliggande la-

måtte framläggas för riksdagen först då den s. jordstyckningskomgen missionens förslag till ägodelningsrätter antingen i oförändrad form eller

med för mig acceptabla modifikationer framlägges för riksdagens prövning; godkännes förslaget till ifrågavarande ägodelningsrätter i för mig

acceptabel form följa vissa härav betingade ändringar i det förevarande lagförslaget i syfte att uppnå önskvärd överensstämmelse på ifrågavarande område jordlagstiftningen". Vad mig beträffar och endast

av -

min uppfattning kan jag naturligtvis i detta särskilda yttrande utveckla

får denna reservation icke så uppfattas, som vore jag obetingat motståndare till den här förordade koncessionslagen, såframt dylika ägo-

delningsrätter i för mig acceptabel form inrättas och få ett behörigt infly-

tande vid omhandlade ärendens prövning; jag har endast velat fram-

nu hålla att frågorna böra prövas i sammanhang med varandra.

Vad slutligen angår den norrländska förbudslagens däri liggande brist.

att den kan kringgås bulvansystemet, har kommissionen sökt av-

genom

hjälpa denna brist de i lagförslagets avdelning "Om förbud att

genom

ifråga äganderätt till fastighet bulvan för annan" intagna be-

om vara stämmelserna. I princip har jag intet att erinra mot dessa stadganden. ehuru jag såsom icke lagfaren ledamot kommissionen har svårt att

av fullt bedöma de juridiska konsekvenserna vissa här förekommande be-

av stämmelser.

Mot lagförslagets berörda delar har jag icke heller något att i

nu princip anmärka. Det mig endast, borde det kommissionen

synes som av i motiveringen uttalade önskemålet, att de efter detta lagförslags eventuella upphöjande till lag kvarstående delarna lagen den 30 maj 1916 om

av vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag måtte, i den mån de få sin plats i en :ny gruvlag-

stiftning, inarbetas i aktiebolagslagen, fattas positivt och helst upp-

mera

ställas såsom villkor för den ifrågavarande lagens antagande. Det är nämligen även här, liksom på så många andra områden, ett Önskemål att

ordning och reda åvägabringas i lagstiftningen.

Det torde sammanfattningsvis framgå vad här anförts, att jag icke

av känner mig fullt tillfredsställd med att frågan åtgärder för den själv-

om ägande jordbruksbefolkningens bevarande, såsom skett i förevarande be-

tänkande, begränsats till fråga om en viss lagstiftning enligt min

av uppfattning sekundär betydelse och att jag, icke jordkommissionen i efter-

följande betånkanden upptager det ifrågavarande utomordentligt viktiga samhällsspörsmålet till allsidigare behandling, måste känna mig ganska

besviken över det sätt, varpå kommissionen skilt sig från denna del sitt

uppdrag. Vad det framlagda lagförslaget angår, ansluter jag mig till de jordpolitiska grundprinciper, varpå detsamma är byggt, har, såsom

men

anförts, uttalat avvikande uppfattning i några rätt viktiga punkter, ovan utan att jag naturligtvis lårmed göra gällande annat än att kom-

velat

missionen så noggrant det varit möjligt sökt genomtränga och finna

som

lösning det ifrågavarande synnerligen komplicerade lagstiftnings-

en av

problemet. Det är mig visserligen icke möjligt att tillstyrka förslagets

upphöjande till lag, sådant detsamma nu föreligger, men jag förordar

fortsatt behandling av förslaget under beaktande de synpunkter, som

av i detta särskilda yttrande anförts.

Bilagor.

Bilaga A.

jordkommissionens den 28 januari 1920 avgivna förslag

till .

Lag inskränkning under viss tid i bolags och angående

rätt att förvärva fast i

förenings egendom

södra ochmellersta

Sverige.

Härigenom förordnas följer: som I Bolag eller förening må inom de delar av riket, där lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom med däri sedermera gjorda ändringar icke äger tillämpning, förvärva sådan egendom allenast i överensstämmelse med vad nedan stadgas.

2 Vad i denna lag stadgas angående inskränkning i bolags eller förenings rätt att förvärva fast egendom har avseende å förvärv, som sker omedelbart på grund av stadgande i lag eller jämlikt Konungens medgivande till expropriation.

3 Denna lag äger icke tillämpning: i fråga fastighet inom det till bebyggande planlagda området i stad eller å om sådan ort på landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggantle skall iakttagas; eller . å jämväg; eller å frälseränta.

4 § Bolag eller förening må förvärva fastighet, i den ordning 6 § stadgar prösom äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen avsedd till vas vara tomt, upplagsplats eller dylikt eller utgöra stenbrott, grus- eller lertag, torvmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet.

Vill bolag eller förening förvärva fast egendom slag, än i av annat 3 och 4 §§ sägs, söke Konungens tillstånd till förvärvet.

Tillstånd till förvärv åker, äng eller därtill odlingsbar mark av av läge, omfång och beskaffenhet, att dess odlande ifrågakommer, eller skogsmark, av som må anses efter ortens förhållanden erforderlig såsom stöd åt fastighets jord-bruk, må, därest

marken icke vid denna lags trädande i kraft ägdes bolag eller förening och sederav mera alltjämt tillhört dylik samfällighet, i allmänhet icke beviljas, med mindre med förvärvet avses att främja allmännyttigt ändamål. Till förvärv sådan mark, av som nu sagts, därest marken vid denna lags trädande i kraft ägdes bolag eller förening av och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet, ävensom till förvärv av annan mark må tillstånd kunna meddelas, där med hänsyn till särskilda omständigheter förvär-

vet prövas det allmännas synpunkt icke böra äga ur rum.

Den prövning, som erfordras för utrönande huruvida fastighet är den beav skaffenhet, sägs i åligger Konungens befallningshavande i det län, där fassom 4 tigheten är belägen. Äskas sådan prövning eller vill bolag eller förening söka Konungens tillstånd att förvärva fastighet, skall skriftlig ansökan jämte in-

fångeshandlingen

givas till Konungens befallningshavande inom månader, från det fånget skedde. tre Försittes den tid, eller prövas fastigheten icke sådan, sägs i och varder vara som 4 heller, där Konungens tillstånd sökes, sådant beviljat, fånget ogillt. vare Sökes Konungens tillstånd, åligger det Konungens befallningshavande, såframt

fastigheten prövas vara beskaffenhet, sägs i att insända handlingarna av som 4 jämte eget utlåtande till Konungen. Över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, må klagan som nu sagts, föras i den ordning, för ekonomimål i allmänhet är stadgad. som Närmare föreskrifter rörande den utredning, må erfordras innan ärende, som varom i denna § sägs, företages till avgörande, meddelas Konungen. av

Sedan fastighet förklarats den beskaffenhet, att bolag eller förening vara av en; ligt 4 § må förvärva den, det gällande även vid framtida överlåtelser fastigvare av heten eller del därav.

Är i enlighet med vad sagts frågan bolags eller förenings rätt förovan om att värva fast egendom ännu avgjord, skall i avseende å lagfart möta sådant anses hinder, som avses i IO § i förordningen lagfart å fång till fast egendom den 16 om juni 1875. .

Medelst inrop å exekutiv auktion äger bolag eller förening förvärva fast egendom utan avseende å dess beskaffenhet. "

Har bolag eller förening inropat fast egendom å exekutiv auktion, skall, där antingen egendomen prövas vara av beskaffenhet, i § sägs, eller bolaget eller

som 4 föreningen vinner Konungens tillstånd att behålla egendomen, densamma åter avyttras inom sådan tid, att lagfart å fånget kan sökas förr än tre år förflutit från det auktionen vunnit laga kraft. Har sistnämnda tid tilländagått, och framgår vederbö-

av rande domstols lagfartsprotokoll, att egendomen är avyttrad, förordne överexekutor, att egendomen skall säljas å offentlig auktion efter ty nedan sägs. Ã sådan auktion må egendomen åter inropas av samma bolag eller förening. Om vad sålunda stadgats skall erinran införas i det köpebrev, utfärdas i anledning den exekutiva

som av auktionenf

Ansökan om prövning av egendomens beskaffenhet enligt 4 § eller om Konungens tillstånd att behålla egendomen skall sist inom tre år från det den exekutiva auktionen vunnit laga kraft ingivas till Konungens befallningshavande, där fas-

som, tigheten prövas vara sådan, som i 4 § sägs, överlämnar ansökningen jämte eget utlåtande till Konungen; och skall med förordnande, jämlikt stycket i denna

som I paragraf ankommer på överexekutor, anstå till dess ansökningen prövats.

Sedan överexekutor meddelat förordnande, sägs i 10 det gällande,

som vare ändå att egendomen finnes hava varit bolaget eller föreningen avyttrad eller seden

av mera avyttras. I övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras, som hade enligt 28 § utsökningslagen meddelats förordnande om egendomens försäljning till gäldande av fordran, som däri äger bästa förmånsrätt; och skall försäljning ske, ändå att innehavaren av den fordran sådant bestrider. Vad i fråga om fast egendoms försäljning och köpeskillingens fördelning nämnda lag stadgar beträffande gäldenären, skall i ärende, som nu sägs, lämpas till egendomens ägare, och skall denne vara pliktig betala kostnad, kan i enlighet med 198 § utsåikningslagen gäldas

som ur den försålda egendomen.

Har inrop, som i 10 § sägs, skett för skyddande av någon bolagets eller föreningens fordran eller rättighet, varför egendomen häftar på grund inteckning el-

av ler jämlikt II kapitlet 2 § jordabalken, och visas sannolika skäl, att egendomen kunnat av bolaget eller föreningen utan förlust avyttras, äge Konungen på därom gjord ansökan medgiva anstånd med egendomens avyttrande efter ty skäligt prövas.

I fråga om sådan ansöknings ingivande och ärendets vidare behandling samt anstånd med överexekutors förordnande gälle i tillämpliga delar vad i § stycket

IO 2 sags.

Vad utöver bestämmelserna i denna lag är stadgat angående inskränkning i bo-

lags och förenings rätt att förvärva fast egendom skall fortfarande gälla.

Med bolag avses i denna lag icke enkelt bolag eller bolag, som driver bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse.

Med förening avses i denna lag förening, vilken icke driver rörelse,

som nyss sagts.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller i avseende å för-

värv, som äga rum därefter och intill den oktober

I 1922.

Bilaga B.

Herr Lindhagens i reservation den 28 januari 1920 framlagda förslag

till

förbud i vissa fall för enskild att

Lag angående person

besitta fast egendom.

Enskild må i de fall denna lag säger utan särskilt tillstånd koncesperson sion med äganderätt besitta fast egendom och skall, därest det oaktat förvärv äger

åter avhändas egendomen i den ordning nedan stadgas. rum, Vad sålunda stadgats äger tillämpning å besittning, uppkommen genom förvärv, efter det denna lag trätt i kraft, och återverkande tillämpning allenast på sätt i 13 §

sags.

Förbud enligt § I gäller: I enskild vilken uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen för att person, tillgodogöra sig skogsavlçastningen eller i syfte att bereda sig hastig vinst genom avvttrande gröda, fastighetens uppdelning i smärre lotter eller dylikt samt icke vid av den näst efter fastighetens förvärvande infallande mantalsskrivningsförrättning i orten -blivit mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, är i sambruk med densom eller ock därefter upphör att vara mantalsskrivexi fastighet som nu sagts samma, spckulationsbesvitiøzing ;

2 enskild för fastighet, vilken sammanlagd med annan samma person person förut tillhörig fast egendom inom tingslag, överskjuter inom Norrland, Dalarsamma och Värmland 15 hektar i tomt, åker och äng, oberäknat dock avlägsen slåtteräng, na samt hektar i skogs- och hagmark samt inom Övriga riket 15 hektar i tomt, åker 200 och äng, oberäknat avlägsen slåtteräng, samt 100 hektar i skogs- och hagmark kunni- Iaiioørzsbesittniøzg " i ; 3 enskild i själva verket huvudsakligen för räkning men i person, som annans eget förvärvat fast egendom, vilken enligt I eller 2 mom. ovan eller enligt lagarna namn förbud i vissa fall för bolag eller förening eller utländsk medborgare, samfälligom iiet eller stiftelse att förvärva fast egendom icke må huvudmannen förvärvas; så av ock enskild har del i ledningen eller tjänstebefattning hos bolag, vars person, som av

rörelse omfattar handel med eller utnyttjande av skog eller skogsproduktei bult/aa:besittning.

3 §

Vad i § 2 stadgas äger icke tillämpning å:

I fastighet, förvärvad genom giftorätt eller arv;

2 fastighet, förvärvad genom avtal mellan skyldemän i rätt upp- och nedstigande led eller syskon eller mellan ett syskon och dennes avkomling eller mellan adoptant och adoptivbarn;

3 fastighet, förvärvad från bolag eller förening;

4 fastighet inom till bebyggande planlagt område i stad eller enahanda område på landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas;

5 fastighet, som huvudsakligen är avsedd till tomt, upplagsplats eller dylikt eller utgör mindre stenbrott, mindre grus- eller lertag, mindre vattenfall, mindre torv-

eller dylikt; och må såsom mindre vattenfall icke i någon händelse anses vatmosse tenfall, vid vanligt lågvatten uppenbarligen kunna uttagas mer än etthundra

varur turbinhästkrafter, heller såsom mindre torvmosse anses torvmosse med en areal av mer än tjugufem hektar

6 järnvägsfastighet och frälseränta.

4 §

1. Prövas i något fall på grund av särskilda omständigheter böra medgiyas undantag från de i § -2 stadgade förbud, äge Konungens befallningshavande på ansökan därtill giva tillstånd koncession.

2. I sagda ordning kan ock erhållas förklaring med bindande verkan, att besittning fastighet icke är beskaffenhet, som i 2 § sägs, så länge ändring i

av av besittningen inträder, kan föranleda tillämpning av sagda lagrum.

som

Vill någon till sin säkerhet erhålla uttrycklig förklaring, att något av de i § 3 angivna fall, för vilka lagen skall äga tillämpning, är för handen, må sådan förklaring kunna på ansökan med bindande verkan meddelas Konungens ebefallningsha-

av vande.

5§-

Vid bedömande enligt § huruvida fastighet besittes huvudsakligen för

2 inom. skogsavkastningens tillgodogörande eller för annat ändamål, skola i samma ägares hand befintliga genom ägostyckning eller jordavsöndring skilda områden av samma hemman betraktas såsom en fastighet.

Sedan på ansökan fastighet förklarats vara av sådan beskaffenhet, som i § 3

5 sägs, det gällande även vid framtida överlåtelser av fastigheten eller del mom. vare ilärav. i

Sådant ärende, omförmäles; i § eller skall ofördröjligen

som 4 mom. 2 företagas till avgörande och, därest bifall till ansökningen uppenbarligen är befogat,

prövas ärendets utställande till någons hörande. Eljest bör yttrande inhämtas av utan kommunalnämnden inom den ort, där fastigheten är belägen, eller av person, som av kommunalstämman särskilt utsetts att bevaka det allmännas intresse i fråga om denna

lags tillämpning i allmänhet eller för visst fall. Avser ärendet tillämpning § I eller och anses för utredningen nöav 2 mom. digt höra vittnen vid domstol, äge Konungens befallningshavande därom göra framställning hos den underrätt, där förhöret lämpligast kunna äga rum. Rätten utsynes sätter tid för vittnesförhöret och meddelar övriga för förhöret nödiga föreskrifter,

därvid tillfälle bör beredas fastighetens ägare att bevaka sin talan och även höra

vittnen. Anses fråga, väckts enligt § eller tvistig och icke kunna försom 4 mom. 2 anleda det begärda förklarandet, utgör denna omständighet hinder för prövning av

besittningens laglighet, på sätt denna lag i övrigt stadgar. Konungens befallningshavande må vid ett bifall även kunna fästa villkor för

betryggande, att lagens mening icke kringgås. är missnöjd med Konungens befallningshavandes slutliga beslut i ären- Den, som det, må läröver föra klagan i den ordning, för ekonomimål i allmänhet är stadsom gad. Har ansökningen helt eller delvis bifallits, må talan mot beslutet kunna fullföljas även allmän åklagare inom den ort, där fastigheten är belägen, eller sådan av kommunal myndighet, ovan sägs. som

Närmare föreskrifter rörande den utredning, må erfordras för prövning som enligt § eller de villkor, vilka jämlikt § 6 må kunna fästas vid bifall till ansökning, 4, i förstnämnda § sägs, meddelas Konungen, äger jämväl i övrigt meddela som av som erforderliga föreskrifter för denna lags tillämpning.

8§.

Det tillkommer Konungens befallningshavande att söka vinna kännedom om fas-

tighetsinneháv i strid mot § samt att låta undersöka förhållandet. 2 Enahanda förpliktelse äge allmän åklagare, var inom sitt verksamhetsomen råde, och åligger det denne liksom ock domhavande, häradsskrivare saint Skogsstyrelse och jordbrukskommission jämte underlydande tjänstemän att till Konungens befallningshavande inberätta, vad under deras tjänsteutövning i förberörda avseende

givit anledning till anmärkning. En äge ock hos Konungens befallningshavande göra anmälan fastigvar om hetsinnehav, strida mot denna lag. som synes

Besitter enskild i strid § fastighet med äganderätt och vinnes person mot 2 vederbvörligt tillstånd till besittningen, skall fastigheten avyttras till någon, som är behörig innehava densamma. Det åligger Konungens befallningshavande att efter att erhållen kännedom förhållandet förelägga ägaren visstid, från erhållen del av, om föreläggandet, sålunda avhända sig egendomen vid äventyr, att fastigheten eljest att

efter Konungens befallningshavandes förordnande säljes å offentlig auktion. Den förelagda tiden må, lärest särskilda förhållanden därtill föranleda, överstiga

sex kalendermånader.

Har ägaren förvärvat fastigheten medelst inrop å offentlig auktion för skyddande av någon sin fordran eller rättighet, varför fastigheten på grund inteckning

av eller jämlikt II kap. 2 § jordabalken häftar; och visas sannolika skäl, att fastigheten

kunnat utan förlust avyttras, äge Konungens befallningshavande på ansökan medgiva ytterligare anstånd med fastighetens avyttrande efter ty skäligt prövas.

,Överskjuter fastighet, enligt § 2 må besittas, endast delvis den

som mom. 2 areal, vilken fastigheten må, sammanlagd med annan person tillhörig fastig-

samma het, innehålla, och har genom laga förrättning den överskjutande arealen blivit särskilt utbruten, skall hela fastigheten avyttras på sätt ovan sågs.

Å offentliga auktionen, varom förordnats, må fastigheten åter inropas

av den, vilkens olaga besittning föranlett försäljningen, och i händelse bulvanbesitt-

av ning heller av det bolag, som därmed betjänats.

Är fastighets ägare missnöjd med Konungens befallningshavandes beslut rörande skyldighet för honom att avhända sig fastigheten, äge han rätt draga frågan under domstols prövning. Har han skriftligen i två vittnens närvaro godkänt beslutet eller underlåter han att inom trettio dagar från det beslutet delgavs honom i huvudskrift eller besannad avskrift hos Konungens befallningshavande anmäla sin avsikt att söka domstol, vare berörda rätt förfallen.

Eljest må han inom nittio dagar från nämnda delgivning instämma sin talan. I sådant mål, däri stämning delgives Konungens befallningshavande eller allmänna åklagaren i orten, föres talan å det allmännas vägnar av särskilt Konungens be-

av fallningshavande förordnat ombud. Sådan kommunal myndighet, i § 6 omförmä-

som les, äge ock rätt att i sådant mål yttra sig och åberopa bevisning.

Har uppkommen fråga om skyldighet för någon att enligt denna lag avhända .sig fastighet förklarats till någon åtgärd föranleda, må allmän åklagare eller

omförrnälda kommunala myndighet instämma saken till domstol i den ordning ovan sägs eller fullfölja talan mot domstols besluti sådant avseende till högre rätt.

Har Konungens befallningshavande meddelat förordnande fastighetens för-

om säljning, vare det gällande ändå att fastigheten finnes hava varit avyttrad eller sedermera avyttrats.

I övrigt så i

skall anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras, som hade enligt 28 § utsökningslagen meddelats förordnande om egendomens försäljning till gäldande av fordran, som däri äger bästa förmånsrätt; och skall försäljning ske, ändå att innehavaren av den fordran sådant bestrider.

Vad. i fråga om fastighets försäljning och köpeskillingens fördelning nämnda lag stadgar beträffande gäldenären, skall i ärende, sägs, lämpas till fastighetens

som nu

ägare, och skall denne vara pliktig att betala kostnad, som kan i enlighet med 198 § utsökningslagen gäldas ur den försålda fastigheten.

Har saken hänskjutits till domstol enligt .

§ IO skall frågan om fastighetens försäljning anstå till dess laga kraftvunnet domstolsntslag föreligger.

Besitter någon fastighet i strid mot § 2, må skog, torvmosse, kalkstensbrott samt grus- eller lertag icke nyttjas annorledes än till husbehov eller eljest så förfaras med egendomen, att jord eller åbyggnader försämras eller minskas i värde.

Överträder någon vad sålunda stadgats, straffes med böter från och med tio till och med tiotusen kronor eller fängelse. Värdet av det, som nyttjats annorledes än till husbehov, må ock kunna förklaras förbrutet samt skyldighet åläggas fastighetens innehavare vid verkande vite att återställa jord och åbyggnader i sitt förra skick.

Lag samma vare, beträffande straffpåföljden, om ledamot i styrelse för bolag eller förening eller den, som är anställd i bolags eller förenings tjänst, eller annan per-

deltager i eller annorledes medverkar till, att förbud för bolags, förenings eller utson ländskt fastighetsförvärv kringgås, på sätt i § sägs, eller någon eljest

2 mom. 3 om medverkar till annan bulvanbesittning i strid mot nämnda lagrum.

Allmän åklagare äge föra talan i mål- som ovan sägs, där Konungens befallningshavande finner lämpligast förordna särskild åklagare.

Ej må straff, som ovan är stadgat, tillämpas, om förseelsen enligt allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.

Av böter och viten, som utdömas enligt denna lag, tillfalla hälften kronan och hälften åklagaren. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Denna lag träder genast i kraft och gäller provisoriskt tills vidare intill den I oktober 1921.

Lagen skall dessutom hava återverkande retroaktiv tillämpning

I på alla i § 2 avsedda fastighetsinnehav, grunda sig på förvärv efter

som den januari 1919, då jordkommissionens betänkande i fråga utsträckt konces-

- om sion för förvärv av fast egendom avlämnats;

2 därutöver, såvitt röret: besittningshavares skyldighet att avhända sig fastighet vid äventyr av tvångsförsäljning, på alla bulvaninnehav för bolags, förenings eller ntländsk medborgares räkning jämlikt § 2 mom. grundade å förvärv, efter det de särskilda lagarna den 4 maj 1906, den 10 maj 1912 och den 2 maj 1917 rörande förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom och den 30 maj 1916 om enahanda förbud för utlänning trätt i kraft.

Bilaga c.

Inom justitiedepartementet år utarbetat förslag

till

med vissa bestämmelser till förvärv

Lag stävjande av av

fast egendom i annans namn m. m.

Har någon för annans räkning men i eget förvärvat fast egendom, namn vare skyldig att då lagfart sökes samt i varje händelse inom utgången den för lagfart av fångat stadgade tid hos rätten göra anmälan förhållandet med uppgift, för om vems räkning fånget ägt rum. Enahanda skyldighet åligge denne, Vad i denna lag stadgas beträffande förvärv fast egendom för räkav annans ning men i eget namn skall äga motsvarande tillämpning å avtal, enligt vilket den, som överlåter fast egendom, fortfarande skall gälla för ägare densamma, varvid de be av stämmelser, hava avseende å den, i fång skett, skola lämpas till översom vars namn låtaren.

Har fång, som i I § avses, ägt rum före den dag, då denna lag trädde i kraft, och har före samma dag lagfart sökts för den, för räkning det fång skedde, vars eller för annan, till vilken egendomen emellertid överlåtits, skall anmälan, i varom nämnda paragraf sägs, ske inom tid från lagens ikraftträdande, för lagfart är som stadgad.

3 , Har inom tid, som i I eller § är föreskriven för anmälan, där stadgas. 2 varom lagfart blivit sökt för den, för räkning fånget ägde eller, i fall i § vars rum, son1 2 avses, för annan, till vilken egendomen Överlåtits, vidare erforderligt att sådan vare anmälan göres i anledning av det tidigare fånget.

Om anmälan, sägs, skall, där sådant fall är för handen efter varom ovan att vad i 3 § stadgas anmälan varit erforderlig, anteckning genast ske i lagfartsprotd knllet, så ock i lagfarts- eller fastighetsbok.

Har inom stadgad tid dylik anmälan gjorts allenast den, för räkning av vars egendomen förvärvats, förelägge rätten, innan anteckning i lagfartsprotokollet samt lagfarts- eller fastighetsboken göres, den, i vars namn egendomen enligt gjord anmälan förvärvats, att, han i ärendet har något att erinra, till rätten inkomma med yttom rande, i staden inom åtta dagar och å landet sist å den allmänna rättegångsdag för lagfartsärenden, som infaller näst efter fjorton dagar från det han fått del föreav läggandet; och låte rätten föreläggandet delgivas honom. Utebliver han med yttrande, vare anteckning verkställd på sätt nyss sagts; bestrider han innehållet i gjord anmälan, skall ärendet överlämnas till allmänne åklagaren för vidare utredning.

5§. Underlåter vare sig den, som förvärvat fast egendom för annans räkning men i eget namn, eller den, för vars räkning fånget ägt rum, att inom föreskriven tid göra anmälan, varom i I eller 2 § stadgas, straffes med böter från och med femtio till och med ettusen kronor eller, där den, för räkning egendomen förvärvats, icke ägt vars utan särskilt tillstånd förvärva densamma, med böter från och med femhundra till och med femtusen kronor eller fängelse. Ej må dock straff, som ovan är stadgat, tillämpas, förseelsen enligt allom männa strafflagen bör beläggas med strängare straff. Har ämbets- eller tjänsteman, som är pliktig åtala förseelser mot denna lag, tillhandagått annan med förvärv av fast egendom för dennes räkning men i eget namn, varde, där han gör sig skyldig till underlåtenhet, i första stycket sägs, tillika som straffad såsom för tjänstefel, Böter, som ådömas enligt denna lag, skola tillfalla kronan." Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

6 Har i fall, då ådömts för underlåtenhet göra anmälan enligt eller ansvar att I 2 sådan anmälan ännu icke skett vid den tid, då utslaget. i målet vunnit laga kraft, skall på anmälan av allmänne åklagaren göras anteckning, som i 4 § stadgas.

7 Sökes samma dag, då anteckning anmälan enligt denna lag göres i lagom fartsprotokollet, eller därefter inteckning i egendomen för dens gäld, i namn vars egendomen förvärvats, eller på grund hans medgivande eller för nyttjanderätt, rätt av till avkomst eller annan förmån eller aervitutsrätt, som av honom Lipplåtits, må inteckning beviljas utan så är, i fall ansökningen gäller inteckning för gäld, att egendomen häftar för gälden enligt II kap. 2 § jordabalken, eller, där fråga är om inteckning för nyttjanderätt, rätt till avkomst eller annan förmån eller servitutsrätt, att förbehåll den rätt skett vid hans fång samt inteckningen sökts inom den i sist om anförda lagrum stadgade tid från det lagfart meddelades å fånget. Sökes dag, då sådan anteckning göres, eller därefter lagfart å överlåsamma

telse, varigenom egendomen från den, i densamma förvärvats, övergått vars namn till annan än den, för räkning det tidigare fånget skedde, varde sökanden förevars lagt att inom tid, rätten bestämmes, inkomma med skriftlig, på heder som av och samvete avgiven förklaring, att han förvärvat egendomen för räkning. Gör han egen det, varde ansökningen avslagen.

Efter det anteckning gjorts, att fång viss egendom skett för räkav annans ning, må lagfart å egendom icke beviljas på grund eller samma av testamente, arv giftorätt efter den, i vars egendomen förvärvats, ändå att lagfarten sökts innan namn den anteckning skedde.

8§.

Har i stad inom tre månader och å landet sist å den allmänna rättegångsdag

för lagfartsärenden, infaller näst efter tre månader från det anteckning som om anmälan enligt denna lag skedde i lagfartsprotokollet, lagfart å egendomen sökts för den,

för vars räkning egendomen enligt anmälan förvärvats, eller för eller har samma annan gjord ansökan om lagfart blivit avslagen, åligge i stad rätten och å landet domaren att skyndsamt underrätta länsstyrelsen förhållandet. Länsstyrelsen förordne därefter om att egendomen skall säljas å offentlig auktion efter vad nedan sägs. Å sådan auktion

må egendomen inropas sig den, i eller den, för räkning vare av vars namn, av vars densamma enligt sagda anmälan förvärvats, heller eljest än den, vid av annan som auktionen avlämnar skriftlig, på heder och samvete avgiven förklaring, han inropat att egendomen för egen räkning.

Av länsstyrelsen meddelat förordnande, är nämnt, gällande, ändå som nu vare att egendomen finnes hava varit avyttrad innehavaren eller sedermera I av avyttras. övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras hade enligt som 28 § utsökningslagen meddelats förordnande egendomens försäljning till gäldande om av fordran, som däri äger bästa förmånsrätt; och skall försäljning ske ändå inneatt havaren av den fordran sådant bestrider. Vad i fråga fast egendoms försäljning om och köpeskillingens fördelning nämnda lag stadgar beträffande gäldenären skall i

ärende, som nu sägs, lämpas till den, i egendomen enligt omförmälda vars namn anteckning förvärvats, och skola denne samt den, för räkning i anteckningen vars det avsedda fånget ägt pliktiga att för bägge och bägge för betala kostrum, vara en en nad, som kan i enlighet med 198 § utsökningslagen gäldas den försålda ur egendomen.

För tillämpningen av denna lag erforderliga närmare bestämmelser meddelas av Konungen.

Bilaga D

Jordkommissionens den 9 mars 1920 avgivna förslag

till

om till av bulvanförhållande i

Lag åtgärder upphävande

fråga om fastighet.

Härigenom förordnas följer:

som

Bulvanförhållande beträffande fastighet skall anses föreligga, där någon, vilken enligt gällande lagstiftning icke äger utan särskild prövning eller tillstånd förvärva eller behålla fastigheten, med begivande den, innehar äganderätten till fastighe-

av som ten, så förfogar över denna som vore han ägare till densamma.

Bulvanförhållande föreligger även, där ägare till fastighet i fall, då han enligt lagen inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom icke må över-

om låta fastigheten, med mindre godkännande överlåtelsen vinnes, tillåter att annan

av förfogar över fastigheten på sätt ovan sägs.

Med bulvan avses i denna lag den, vilken under omständigheter, som ovan omförmälas, innehar äganderätten till fastighet.

Prövning huruvida bulvanförhållande beträffande fastighet föreligger tilkommer domstol, inom clomvärjo fastigheten är belägen.

vars

Det åligger allmän åklagare att i förekommande fall föra talan om sådan prövning. Åklagaren skall därvid till svaromåls avgivande instämma såväl den uppgivne bulvanen den, till vilkens förmån bulvanförhållandet påstås äga rum.

som

Har domstol prövat bulvanförhållantle beträffande fastighet äga rum, då skall, sedan ett år förflutit från det domstolens utslag Vunnit laga kraft, fastigheten genom överexekutors försorg försäljas å offentlig auktion, där lagfartsprotokollet

av framgår, fastigheten avyttrats, samt i händelse förvärvaren icke må utan särskild

att prövning eller tillstånd förvärva eller behålla fastigheten eller ock överlåtelse av fastigheten icke må äga med mindre godkännande överlåtelsen vinnes, tillika

rum, av

hos överexekutor styrkes, att hinder uti något berörda hänseenden av icke möter. Om vad sålunda stadgats skall erinran intagas i domstolens utslag.

Sådant utslag skall anmärkas i inteckningsprotokollet i inteclçningssamt eller fastighetsboken.

Å auktion, i må fastigheten inropas bulvanen som avses 3 av eller av den, till vilkens förmån bulvanförhållandet äger heller eljest rum, av annan än den, som vid auktionen avlämnar skriftlig, på heder och avgiven förklaring, samvete att han icke inropar fastigheten i syfte att medverka till uppkomsten bulvanförhållande av beträffande densamma.

Av överexekutor meddelat förordnande, är nämnt, som nu vare gällande, ändå att fastigheten finnes hava varit avyttrad bulvanen eller sedermera av avyttras. I övrigt skall så samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras, anses som hade enligt 28 § utsökningslagen meddelats förordnande egendomens försäljning om till gäldande av fordran, däri äger bästa förmånsrätt; och skall försäljning ske, som ändå att innehavaren av den fordran sådant bestrider. Vad i fråga fast egendoms försäljom ning och köpeskillingens fördelning nämnda lag stadgar beträffande gäldenären skall i ärendepsom sågs, lämpas till bulvanen, och skall denne nu vara pliktig att betala kostnad, kan i enlighet med 198 § utsökningslagen gäldas som ur den försålda egendomen.

5 . Sedan talan, sägs i blivit instämd, må svarandena varom 2 av eller av någon, vilken härleder sin rätt från någon dem jämlikt avtal, ingåtts av som efter stämningens delgivning, å fastigheten avverkas skog för ändamål än fastighetens annat eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov.

Förbud, som nu sagts, skall gälla så länge rättegången och, därest åklagavarar rens talan bifallits, därefter, intill dess blivit avgjort, att på grund av stadgandet i 3 § fastighetens försäljning på offentlig auktion icke ifrågakommer, eller ock sådan försäljning skett och auktionen vunnit laga kraft; domstolen likväl obetaget att i slutligt utslag eller i beslut, meddelas under rättegången, som medgiva undantag från förbudet. Av domstol under rättegången meddelat beslut, varom nu sagts, må, när skäl därtill föreligger, domstolen upphävas. av

Sker avverkning i strid mot förbud, gäller jämlikt straffes den skyldige som med böter från och med tjugufem till och med femhundra kronor, och skall det avverkade virket, där det ligger kvar inom området för avverkningen eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, är den, låtit verkställa avverkningen, som skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet virke. Har efter avverkav samma ningen förbudet på grund utslag, äger laga kraft, av som upphört att gälla, må icke virke dömas förbrutet eller ersättning utdömas, som här är sagt.

Innefattar avverkning, här är fråga, förbrytelse mot allmänna strafflagen varom eller mot lagen den juni 1915 med särskilda bestämmelser beträffande viss sam- II fälld skogsmark inom Kopparbergs län, skall vad förut i denna paragraf är stadgat vinna tillämpning; dock skall delägare i samfälld skog eller mark, vid översom trädande avverkningsförbud tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten, hava förav verkat vad å honom belöper det avverkade virket samt, där hans andel i virket av undgår beslag, därför utgiva ersättning efter ty här förut är sagt. Vad i första stycket denna paragraf är stadgat skall heller äga tillämpning av med avseende å avverkning, är belagd med jämlikt annan av de angående som ansvar skogsvården å enskild mark gällande författningar än förenämnda lag den II juni

Allmän åklagare äge att åtala överträdelse det i 5 § stadgade förbud samt att av med beslag belägga virke, skall anses förbrutet. som Varder inom sextio dagar, från det beslag skedde, åtal i laga ordning anliängiggjort, beslaget förfallet. i vare

Virke, enligt denna lag dömes förbrutet, skall åklagaren försäljas å ofsom av fentlig auktion, så kungjord auktion å utmätt lös egendom är stadgat. Besom om gär, innan frågan virkes förverkande slutligen prövats, virkets ägare, att försäljom ning skall äga eller finner, på anmälan åklagare, överexekutor, att fara är för rum, av virkets förstörelse eller att kostnaden för dess bevarande skulle bliva större än skäligt är, förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning sagts; och skall i nyss ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där han bor utom riket inom riket har känt ombud, äger för honom mottaga stämning och avmen som giva svaromål, ombudet åklagarens försorg bevisligen underrättas auktionen genom om minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan åklagare, varom här ovan sägs, skall av åtföljd fullständig, två trovärdiga män styrkt förteckning, utvisande virvara av av kets mängd och beskaffenhet.

Böter, enligt denna lag ådömas, ävensom försäljning förbrutet som genom av virke uppkommen behållning och enligt 6 § utdömd ersättning för virke, som undgått

beslag, tillfalla kronan. Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess frågan härom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken på sätt sär-

skilt är stadgat.

Saknas medel till fulla gäldande böter, vartill någon enligt denna lag fälles, av skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

Har domstol förklarat bulvanförhållande föreligga beträffande fastighet,

åligger det domstolen att inom fjorton dagar tillställa överexekutor i den där fastigheten

ort, år belägen, ett exemplar domstolens utslag. Har utslag,

av varom nu är sagt, meddelats av högre rätt, skall därjämte för det ändamål, i andra stycket

som avses av 3 ett exemplar av utslaget tillställas underrätten.

Klagan över underrätts slutliga utslag i mål, i föres

som avses 2 genom besvär. Beträffande fullföljd av talan mot beslut, domstol jämlikt §

som av 5 2 stycket meddelats under rättegången, skall vad talan mot domstols beslut i fråga

om om kvarstad eller skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

Varder i mål, som avses i 2 någon åklagaren inkallad såsom vittne eller

av för att upplysningsvis höras, skall beträffande ersättning allmänna medel

av för inställelsen och sådan ersättnings återgäldande i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brottmål är stadgat.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

$:5:,e:.v

Mi y

RÄTTELSER:

uppifrån står: "av detför absentister- 103 rad 5 na" bör "av det för absentisterna"

vara:

rad uppifrån står: "den norrländska upp- 117 9 siktslagens området, vad angår bör vara: "den norrländska uppsiktslagens område, vad angår"

rad uppifrån står: "Sådan fall, som nu" 211 20 bör "Sådana fall, som nu"

vara

rad nedifrån står: "talrika falloch hade" 222 5

"talrika fall och hade" bör vara 246 rad uppifrån står: "på grund laa hän-

17 av seenden utnyttja fastigheten bör huden" bör vara "på grund lagens blotta stadganden gällande

av förhuden."

rad 16 uppifrån bör kommat efter "anmäl- 277 ningsskyldighet" utgå.

yE RIGES TOTA AREALS OR D ELNING P OLlKA GRU PP R AV AGARE R I9I8 AREAL TILLHÖRIG sm OCH KOMMUN och SKALA IZ4000OOO sp Iço 150 290Km

. r

xv1 s 194

I x"

V O,a5% Lotalar-ealentillhärig - av 4 jüägavarmdegrupp F 4 5 10n u 10- 25v n i 25-50 n ,. 50-75 n n - 75-100vr n Läzzsgzäns ,._ Härads-,tingslags-mfl. gränser 173Hänvisartill häradznasm.m. nwzzrzzeriDeLZZtabell12

KARTOGRAFISKAINSTITUTET Centraluyckeüet.srhm1921.

SVERIGES TOTA AREALS FORDELNING P OLlKA GRUPP R AV AGARE l9|8 xxa1 R 11. AREAL TILLHÖ BOLAG OCH EKONOMISKA FÖRENINGAR

SKALA I 24000000 sp uço 1§O 20 Krn

00 0§00x

f 0,., 5%aVtotalarealenüllhöüg - zñâgavarande grupp 5-10 n n - 10-25 u - 25-50 .. - 50-75 ., - 75-100 n Länsgnääzs - . Léizwadsnting-slags-221.11.gränser __ .. 173Hänvisar m.m. nummeriDeLH tabell12

KART GRAFISKA0 INSTITUTET Centralujyckeüet.Sthlm1921.

SVERIGES FORDE GRU P

El AREAL ZI LLH ÖRI G FIDEI K OMMIS S OCH S TORRE ENSKILDA .JORIJAGARE SKALA IZ4000OOO sp 190 :§0 200Km i

ua :221 ° : . ° v../Q12L:218q

I x

g :H54 I I: O närxx- ,. V, .n 5. 8 /175" 24°, I -=-7 .,-l . r 4

- 0,0 5% tozzalar-ealentilllzöñg - av m jüågavat-andegrupp F T 5 10n - n E 10 25 - n n 25 50- n ä 50-75 n u i 75-zoon n -. Länsgráns , Haiadsntingslags-mfl gränser ,,,, ,, 173Hänvisartilllzäraderzas172.712. nummez-zDeLII tabell12

KARTOGRAFISKAINSTITUTET

SVERIGES TOTA AREALS FORDELNING P OLlKA GRUPP R AV AGARE R I 9 I 8 IV. AREAL IYLLHÖRIGMINDRE .EN SKILDA J ORDA GARE j _ SKALA |:4000OOO Q sp tço :§0 2o Km "

2 0,05%agr:omJaz-eazentillhöirig - zâaågavarande - grupp :| 51on n 10- 25n n 25- 50n v 50-75 n - 75-100r p Länsgzwäns Lñäradsnting-slags-mfl. gränser __ 17aHänxzisaz m.m. numznemDeLlI tabell12

KARTOGRAFISKAINSTITUTE Centraluyckeüet.Sthlnx1921