Till frågan om ny jorddelningslagstiftning Lagrådets utlåtande den 4 oktober 1922 jämte yttranden i ärendet av Lantmäteristyrelsen m. fl.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1924:40 JUSTITIEDEPARTEMENTET

TILL FRÅGAN OM NY JORDDELNINGSLAGSTIFTNING. LAGRÅDETS UTLÅTANDE DEN 4 OKTOBER 1922 JÄMTE YTTRANDEN I ÄRENDET AV LANTMÄTERISTYRELSEN M. FL.

S T O C K H O L M 19 2 4

Statens offentliga utredningar 1924 K r o n o l o g i s k Angående o r d n a n d e t av statens kommersiella informat i o n s v e r k s a m h e t . P r o m e m o r i a , avgiven av chefen för u t r i k e s d e p a r t e m e n t e t s speciella handelsavdolning. Marcus. 28 s. U . Det svenska l a n t b r u k e t s p r o d u k t i o n s k o s t n a d e r . 2. Bokföringsåren 1920—1921 o c h 1921—1922. Av L. Nanneson. Meddelande från K u n g l . L a n t b r u k s s t y r e l s e n n r 247 (nr 6 1923). S v a n b ä c k . (0), 107 s. J o . K u n g l . Elektrifieringskommitténs m e d d e l a n d e n . 12. U t r e d n i n g beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden i n o m Kopparbergs l ä n . B e c k m a n . 47 s. 2 k a r t . Jo. S u p p l e m e n t n r 2 till Sverges familjenamn 1920. S t a t . B e p r . - a n s t . 10 s. J u . B e t ä n k a n d e med u t r e d n i n g och förslag angående det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. E k l u n d , v i j , 208 s. E . U t r e d n i n g r ö r a n d e ny v a t t e n v ä g mellan Östersjön och V ä n e r n , Göta k a n a l , j ä m t e bihang, i n n e f a t t a n d e prelim i n ä r u t r e d n i n g r ö r a n d e v a t t e n v ä g mellan H j ä l m a r e n och V ä n e r n , Svea k a n a l . Meddelande från Kungl. Kanalkommissionen. N r 4. Hseggström. 173 s. 3 k a r t . K . B e t ä n k a n d e och förslag angående läroverks- och landsbibliotek. Uppsala, A l m q v i s t & Wiksell. x j , 511 s. É . K u n g l . Elektrifieringskommitténs meddelanden. 13. U t r e d n i n g beträffande planmässig elektrifiering a v landsbygden i n o m V ä s t m a n l a n d s län. Beckman. 36 a. 2 k a r t . J o . K u n g l . Elektrifieringskommitténs meddelanden. 14. U t r e d n i n g beträffande planmässig elektrifiering a v landsbygden i n o m V ä r m l a n d s län. Beckman. 52 s. 2 k a r t . J o . K u n g l . Elektrifieringskommitténs m e d d e l a n d e n . 1 1 . U t r e d n i n g beträffande planmässig elektrifiering av l a n d s bygden i n o m Blekinge l ä n . Beckman. 32 s. 2 k a r t . J o . K u n g l . Elektrifieringskommitténs meddelanden. 15. U t r e d n i n g beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden i n o m J ä m t l a n d s l ä n . B e c k m a n . 32 s. 2 k a r t . J o . K u n g l . Elektrifieringskommitténs meddelanden. 18. U t r e d n i n g beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Gotlands län. B e c k m a n . 19 s. 1 k a r t a . J o . Eörslag t i l l lönereglering för befattningshavare vid rikets a l l m ä n n a läroverk s a m t v i d folk- och småsKolor m . fl. läroanstalter. Tullberg. 413 s. E . Iakttagelser r ö r a n d e socialiseringen i Österrike 1918— 1922. A v Nils Karleby. Tiden, v i j , 111 s. F i . Det svenska tobaksmonopolct. E n u n d e r s ö k n i n g av dess v e r k s a m h e t 1915—1922. A v M. M a r c u s . Tiden, v i j , 10G s. F i . B e t ä n k a n d e med förslag till gruvlag. Norstedt. 400 s. J u . Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 19. U t r e d n i n g beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden i n o m Västernorrlands län. B e c k m a n . 77 s. 2 k a r t . Jo. Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 9. Utredn i n g Beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom H a l l a n d s l ä n . Bockman. 146 s. 3 k a r t . J o . Anvisningar rörande vägväsendet och automobiltrafiken. B l o m . 24 s. K . Skeppstjänstkommitteradcs b e t ä n k a n d e . 3. Förslag till lag om särskild pensionsförsäkring av sjöfolk. Marcus. 123 s. 1 tab.-bil. H .

f ö r t e c k n i n g 21. Fastighetsregisterkommissionens meddelanden. 13. Samm a n d r a g av i n k o m n a y t t r a n d e n över fastighetsregisterkommissionens förslag d e n 25 augusti 1923 angåonde tillsynen å fastighetsregistreringen m . m . P a l m q u i s t . 79 s. J u . 22. Statens j ä r n v ä g a r . Kortfattad översikt av deras tillkomst, ekonomi och organisation. Av M. Marcus. Tiden, v i j , 149 s. F i . 23. H a n d l e d n i n g v i d u t a r b e t a n d e t av b r a n d o r d n i n g a r för l a n d s k o m m u n e r . Marcus. 16 s. K . 24. K . skolöverstyrelsens u t l å t a n d e över skolkommissionens b e t ä n k a n d e n 1—5. Norstedt. 346 s. E . 25. Normalbestämmelser för leverans och p r o v n i n g av cement (cementbestämmelser), s a m t för byggnadsverk a v betong och a r m e r a d betong (betongbestämmelser). Norstedt. 42 s. K. 26—27. ' B e t ä n k a n d e m e d förslag till e t t systematiskt utforskande av den svenska allmogekulturen'. 1. H u v u d b e t ä n k a n d e och förslag, viij, 156 s. 1 p a t . - t a b . 2. Allmogoforskningen i Sverige och dess nordiska g r a n n l ä n d e r . ' iv, 204 s. V . Petterson. E . 28. K u n g l . Elektrifieringskommitténs meddelanden. 16. U t r e d n i n g beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden i n o m Norrbottens län. Beckman. 21 s. 2 k a r t . Jo. 29. K u n g l . Elektrifieringskommitténs meddelanden. 20. U t redning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Västerbottens län. B e c k m a n . 29 s. 2 k a r t . Jo. 30. S t a t e n s j ä r n v ä g a r som a l l m ä n t affärsverk. Tiden. 411 s. Fi. 31. U t r e d n i n g r ö r a n d e k u n g l . teaterns ekonomi och konstnärliga v e r k s a m h e t . Norstedt. (2), 63, 27 s. E . 32. Malmkommissionens s l u t b e t ä n k a n d e . U t r e d n i n g angående nyttiggörandet a v statens n o r r l ä n d s k a malmfyndigheter. B e c k m a n . 346 s. H . 33. Malmtillgången i N o r r b o t t e n s l ä n . U t r e d n i n g , ingående i malmkommissionens b e t ä n k a n d e den 31 marB 1923. A v Edw. S. Berglund. Beckman. 130 s. I I . 34. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r och betänkanden. 26. Ljusindustricn s a m t tillverkningen av glycerin med särskild hänsyn till förhållandet före världskriget. Av J . Lublin. Tullberg, i v , 119 s. F i . 35. Tull- o c h t r a k t a t k o m m i t t ö n s u t r e d n i n g a r och betänkanden. 27. Ylleindustriens produktionsförhållanden. A v K.-G. Hagström. Marcus, i v , 110 s. F i . 36. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r och b e t ä n k a n den. 28. Den svenska tegelindustriens utveckling 1881— 1913 m e d särskild hänsyn till dess ställning åren närm a s t före världskriget. A v B . Ohlin. Marcus, i v , 79 s. Fi. 37—38. Tull- o c h t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r och bet ä n k a n d e n . 36. Betänkande angående tullsystemets verkningar i Sverige före världskriget. Marcus. Del. I. x i x , 365 s. Dol. I I . 354 s. F i . 39. Sveriges vattenkrafttillgångar och vattenkraftproduktion. Av S. Liibeck. Tiden. 15 pl., viij, 140 s. F I . 40. Till frågan om ny jorddelningslagstiftning. Palmquist. (4), 368 s. J u .

A n m . Om särskild t r y c k o r t ej angives, ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsobokstäverna till d e t d e p a r t e m e n t , u n d e r vilket utredningen avgivits, t . ex. E . = ecklesiastikdepartementet, J o . = j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . E n l i g t kungörelsen d e n 3 febr. 1922 ang. s t a t e n s offentliga u t r e d n i n g a r s y t t r e anordning ( n r 98) utgivas u t r e d n i n g a r n a i omslag med enhetlig färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1924:40 JUSTITIEDEPARTEMENTET

TILL FRÅGAN OM NY JORDDELNINGSLAGSTIFTNING. LAGRÅDETS UTLÅTANDE DEN 4 OKTOBER 1922 JÄMTE YTTRANDEN I ÄRENDET AV LANTMÄTERISTYRELSEN M. FL.

STOCKHOLM P. P A L M Q U I S T S 21210

1924 A K T I E B O L A G

III

INNEHÅLL Sid.

Remissen till lagrådet den 5 november 1920 Remissen till lagrådet den 4 mars 1921 Lagrådets utlåtande den 4 oktober 1922 Lantmäteristyrelsens utlåtande den 9 juni 1921 Processkommissionens utlåtande den 20 juni 1921 Kammarkollegii utlåtande den 12 augusti 1921 Lantbruksstyrelsens utlåtande den 5 september 1921 Byggnadsstyrelsens skrivelse den 9 februari 1921 Sveriges skogsägareförbunds skrivelse den 15 juni 1921 Sveriges allmänna lantbrukssällskaps skrivelse den 17 juni 1921 Lantmäteristyrelsens utlåtande den 28 april 1924 Lagförslag

1 3 22 125 155 162 171 181 186 191 196 248

1 Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, Hans

Maj:t

fredagen

Konungen

den 5 november

hållet inför

i statsrådet å Stockholms slott 1920.

Närvarande: Statsministern

friherre DE GEER, ministern för utrikes ärendena greve WRANGEL, statsråden ERICSSON, DAHLBERG, MURRAY, ELMQVIST, MALM, BERGQVIST, HAMMARSKJÖLD, EKEBERG, TAMM, HANSSON.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg det av jordstyckningskommissionen den 16 oktober 1920 avgivna betänkande med förslag till lag om delning av jord å landet m. m. De lagförslag, som innefattades i betänkandet, voro förslag till 1) lag om delning av jord å landet; 2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning av jord å landet; 3) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i lagen den 26 mars 1920 om rätt i vissa fall för nyttjänderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område; 4) lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad; 5) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom; 6) lag om ändrad lydelse av 37 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom; 7) lag innefattande tillägg till förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom; 1—21210

8) lag innefattande tillägg till lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamhemmanet; 9) lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman; 10) lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 30 september 1904 om samäganderätt; 11) lag om ändrad lydelse av 16 och 34 §§ i lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet; 12) lag om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte; 13) lag om sammanläggning i vissa fall av fastigheter å landet; 14) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 2 § jordabalken; 15) lag om insändande till hovrätt av ägodelningsrätts och ägodelningsdomares protokoll; samt 16) lag om ändrad lydelse av 2 § ll:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Föredraganden hemställde, att för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte genom utdrag av protokollet inhämtas. Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall. Ur protokollet: N. Cervin.

3 Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, Hans

Maj:t

fredagen

Konungen

hållet inför

i statsrådet å Stockholms slott

den 4 mars 1921.

Närvarande: Statsministern VON SYDOW, ministern för utrikes ärendena greve WRANGEL," statsråden ERICSSON, DAHLBERG, MURRAY, ELMQUIST, MALM, BERGQVIST, HAMMARSKJÖLD, EKEBERG, HANSSON.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg anförde efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet: »Enligt kungörelse den 18 februari 1859 angående förändrade före- Kungörelsen. skrifter i avseende å besutenhets- och skiftesväsendet i Stora Kopparbergs denm/^' län gäller, då fråga är om laga skifte till rubbning av storskifte, som blivit verkställt på bekostnad eller med understöd av staten, att skifte bör företagas, om ansökning därom är undertecknad av jordägare, innehavande minst två tredjedelar av skifteslagets skattetal. I annat fall åligger det lantmätaren att höra delägarna vid sammanträde. Bestrides då skiftet av delägare, som innehava mer än hälften av skiftets skattetal, förfaller frågan för den gången och må ej inom tio år därefter väckas, så vida ej minst två tredjedelar av delägarna förena sig i ny ansökning. Utfalla åter två tredjedelar eller mera av rösterna för skifte, gives dessa vitsord. Äro rösterna lika för och emot skiftets verkställande eller uppgå ej rösterna för skifte till två tredjedelar av hela röstetalet, behandlas ärendet enligt 89 § skiftesstadgan. Jordstyckningskommissionens förslag till delning av jord å landet upp- Jordstycktager icke i förevarande avseende någon särbestämmelse för Kopparbergs n**Sw2T*

län, men enligt 7 § av förslaget till promulgationslag skall bestämmelsen om skiftesord i 1859 års kungörelse gälla, intill dess särskild indelning i skifteslag enligt 1 kap. 3 § i den nya lagen föreskrivits och trätt i kraft eller Konungen efter vidtagen annan åtgärd i enahanda syfte annorlunda förordnar. Enligt åberopade bestämmelse i 1 kap. 3 § förslaget till lag om delning av jord å landet ankommer det på Konungen att, om inom viss landsdel förekommer ägoblandning mellan skilda byalag eller särskild indelning i skifteslag eljest erfordras, föreskriva sådan indelning. Yidare vill jag erinra, att enligt förslaget till 10 § i samma kapitel stadgas, att ifråga om ägor, som delats genom, bland annat, storskifte, skall för nytt skifte erfordras, att ägorna kunna erhålla en för deras skötsel lämpligare indelning och därigenom uppbringas till större avkastning och högre värde samt att nytt skifte kan för delägarna i allmänhet medföra fördelar, som väsentligt överväga de av skiftet följande kostnader och olägenheter. Förrättningsmännen skola avgiva utlåtande i sådant avseende, vilket utlåtande skall underställas ägo delningsrättens prövning. Remiss j)en 5 november 1920 har Eders Kungl. Maj:t förordnat, att lag% agra e. T^Q^Q l å t a n d e över de av jordstyckningskommissionen avgivna lagförslagen skall för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas. Det sålunda begärda utlåtandet är ännu icke avgivet. Skifteslagsj proposition den 28 januari 1919 nr 38 föreslog Kungl. Maj:t riksinom Kappar- dagen att för utarbetande på statsverkets bekostnad i huvudsaklig överensbergs län. s tämmelse med de i lantmäteristyrelsens utlåtande den 12 november 1918 angivna grunder av förslag till indelning i skifteslag av vissa delar av Kopparbergs län på extra stat för år 1920 anvisa ett reservationsanslag av 60,000 kronor. Efter det riksdagen i skrivelse nr 9 A den 12 juni 1919 angående reglering av utgifterna under riksstatens nionde huvudtitel under punkt 95 anmält, att riksdagen för utarbetande på statsverkets bekostnad i huvudsaklig överensstämmelse med de i lantmäteristyrelsens utlåtande den 12 november 1918 angivna grunder av förslag till indelning i skifteslag av vissa delar av Kopparbergs län, i den mån vederbörande kommuner efter från dem inhämtat yttrande genom beslut å kommunalstämma eller i annan av Eders Kungl. Maj:t föreskriven ordning förklarat sig icke hava något att däremot erinra, på extra stat för år 1920 anvisat ett reservationsanslag å 60,000 kronor, anbefallde Eders Kungl. Maj:t den 27 juni

5 1919 lantmäteristyrelsen att med beaktande av vad statsrådsprotokollet vid propositionen nr 38 samt riksdagens ifrågavarande skrivelse under förenämnda punkt innehölle till Eders Kungl. Maj:t inkomma med förslag till bestämmelser rörande användandet av det utav riksdagen sålunda anvisade anslag. Sedan lantmäteristyrelsen inkommit med yttrande och förslag i ämnet samt länsstyrelsen i Kopparbergs län avgivit infordrat utlåtande däröver, bemyndigade Eders Kungl. Maj:t den 27 februari 1920 chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla tre sakkunniga personer för att såsom en delegation under benämning kommissionen för Dalarnes indelning i skifteslag vid sammanträde med vederbörande rättsägare inom Ovansiljans, Nedansiljans samt Nås och Malungs domsagor utom Sävsnäs socken ävensom inom Säters socken av Hedemora domsaga samt Svärdsjö, Envikens, Vika, Torsångs, Stora Tuna, Silvbergs och Gustavs socknar av Falu domsaga, allt av Kopparbergs län, utreda möjligheten att därstädes verkställa skifteslagsindelning såsom förberedande åtgärd till genomförande av laga skiften samt att i huvudsaklig överensstämmelse med de i lantmäteristyrelsens förenämnda utlåtande den 12 november 1918 angivna grunder utarbeta förslag till sådan indelning, i den mån kommun eller del därav vid dylikt sammanträde i viss i beslutet närmare angiven ordning förklarat sig icke hava något att däremot erinra. Samma den 27 februari tillkallades såsom ledamöter i kommissionen byråchefen i lantmäteristyrelsen Johan Hamrin, som tillika skulle vara kommissionens ordförande, samt förste lantmätaren i Kopparbergs län B. Mogensen och lantmäteriauskultanten W. Nordenstedt. I underdånig skrivelse den 29 januari 1921 har kommissionen anfört Skrivelse bland annat följande: * Ä £ ' 'Under juni månad 1920 höllos sammanträden med jordägarna inom sionen för socknarna Våmhus, Siljansnäs, Mora, Ore, Boda, Leksand, Eättvik, Bjursås, ^JZIZ T Al, Svärdsjö och Enviken för utrönande, huruvida jordägarna inom dessa skifteslag. socknar hade något att erinra mot åtgärders vidtagande för utarbetande på statsverkets bekostnad av förslag till indelning i skifteslag. Efter uppehåll under juli och förra hälften av augusti månader återupptogos arbetena, och höllos därvid förnyade sammanträden för nysso angivet ändamål med jordägarna inom socknarna Bjursås, Eättvik och Ål, varefter följde ortsundersökningar inom Leksands och Siljansnäs socknar, i anslutning vartill

sammanträden traktvis eller by avis hållits med befolkningen för att inhämta kännedom om dess önskemål. Yid sammanträdena i juni hade Siljansnäs och Leksands socknar förklarat sig för att åtgärder vidtogos för socknarnas indelande i skifteslag. Övriga nio socknar, inom vilka sammanträden hållits under juni månad, hade beslutat att uppskjuta frågan.' Kommissionen lämnar härefter några upplysningar angående samman träden, hållna i augusti månad 1920, av innehåll, bland annat, att skifteslagsindelningen mötte motstånd, samt anför vidare: 'Med ledning av de protokoll, som förts vid ovanberörda sammanträden, jämte de överläggningar, som förekommit vid ortsundersökningen inom Leksands och Siljansnäs socknar, samt vad kommissionen inhämtat under sin beröring med befolkningen i övrigt anser sig kommissionen kunna sammanfatta motiven till befolkningens avvisande hållning på följande sätt. Förslaget till skifteslagsindelning vore en förberedelse till laga skiften. Utan efterföljande laga skiften vore densamma meningslös. Då befolkningen icke önskade laga skiften, ansåge den sig självfallet även böra motsätta sig åtgärder för skifteslagsindelning så mycket hellre, som den befarade, att efter skifteslagsindelning skiftena skulle följa omedelbart och att godtagande av skifteslagsindelning kunde uppfattas såsom ett bevis för att befolkningen vore för laga skiften och därför komma att påverka lagstiftningen i riktning mot att underlätta möjligheterna att framkalla sådana. Godtagande av skifteslagsindelning kunde även komma att försämra befolkningens ställning i fråga om ytterligare statsbidrag. Den nya lagstiftningen borde därför samt även på andra grunder avvaktas. Befolkningen fruktade för laga skiften, enär den ansåge sig icke kunna bära därmed förenade kostnader. Då byarna vore mycket sammanbyggda, kunde skiften ej genomföras utan omfattande utflyttningar. Ledningar, som funnes för vatten och ljus, kom me härigenom att spolieras. Kostnaderna för utflyttningarna och anordnande av ledningar bleve så stora, att desamma överstege befolkningens bärkraft. Fastigheterna vore endast i ringa utsträckning jordbruksfastigheter. Flertalet av dem vore fast mer att betrakta såsom egna hem för industrioch skogsarbetare. Industrien kunde emellertid ej flytta till fäbodarna, där det antogs att delägare, som utflyttades, komme att placeras. Isolerat läge för en gård medförde dagliga olägenheter. Laga skiftena med åtföljande utflyttningar vore även oförenliga med ordnade skolförhållanden. Det bleve även omöjligt att hålla vintervägar. Utflyttningarna komme att göra

det uppväxande släktet ännu mera ovilligt än hittills att stanna hemma och ägna sig åt jordbruk samt påskynda flykten till industrien och städerna. På det hela taget skulle skiftena minska kärleken till jorden och fädernebygden. Man finge ej tro, att vad som visat sig förmånligt i jordbruksbygder skulle vara lika välgörande för ifrågavarande trakter. Erfarenheten från en del laga skiften, som verkställts här och var inom länet, vore ej ägnad att uppmuntra till nya skiften. Förutom kostnader hade de medfört split och osämja. Vanhävd av jorden skulle bliva följden redan av skifteslagsindelningen och i ännu högre grad skulle den komma att visa sig under skiftena. För de mindre jordägarna, och dessa utgjorde det långt övervägande antalet, skulle skiftena bliva ruinerande. Olägenheterna av jordsplittringen överdrevos. Bönderna hade ej klagat över det nuvarande tillståndet. På vissa håll förfäktade man även den meningen, att jordsplittringen ej vore driven därhän, att den nämnvärt försvårade jordens brukande och att den i allt fall ej vore större än som betingades av jordmånens olika beskaffenhet. Det vore därför omöjligt att avsevärt minska antalet skiften. Det behov av bättre ägoanordningar, som till äventyrs funnes, kunde tillgodoses på frivillighetens väg genom köp och byte, och borde denna utväg underlättas genom ändring av bestämmelserna rörande avsöndring. Erfarenheten och statistiken visade, att avkastningen av jorden i Dalarne vore större än inom flertalet andra orter. Tillgången på odlingsmark vore flerstädes ytterst ringa. Huru än härmed förhölle sig saknade förhållandet betydelse, alldenstund det vore svårt att skaffa arbetskraft för de odlingar, som redan funnos. Då en jordägare kunde få del i flera skifteslag, komme laga skifte på det ena att framkalla dylikt även på andra och på så sätt skulle skiftena hastigt sprida sig. Emellertid uttrycktes fruktan även för att bolagen skulle komma att begära skiften och detta även vad anginge fäbode- och utskogar samt att de i övrigt komme att få stort inflytande. Man har därför flerstädes med styrka framhållit angelägenheten av att de nuvarande bestämmelserna om skiftesvitsord komme att bibehållas. Om strävandena härför kröntes med framgång, skulle aldrig några skiften komma att påkallas och då vore en skifteslagsindelning ändamålslös. Skogstillgången vore mycket ojämnt anlitad, till följd varav laga skiften med åtföljande skogslikvider skulle medföra skogsskövling och i övrigt verka ruinerande. Den, som hade sparad skog, komme att bliva lidande.

8 På vissa håll förordades bildande av allmännmgsskogar, under det man eljest i allmänhet förklarade sig hysa farhågor därför. Då förslaget till skifteslagsindelning efter vad som blivit upplyst i och för sig icke medförde några rättsverkningar, har uttryckts undran varför jordägarna tillspordes. Även har försports farhåga för att statens bekostande av skifteslagsindelningen och dess bidrag till utflyttningar m. m. skulle medföra, att staten ville hava allt större bestämmanderätt och att bönderna komme allt mer och mer under statens välde, varom andra åtgärder under de sista åren varslade. Vad särskilt angår frågan om avsättande av allmännmgsskogar har man flerstädes däri velat se en tendens till socialisering av jorden. Fruktan för en dylik synes i en del fall hava varit ett vägande skäl att för närvarande motsätta sig varje förändring. Slutligen har framhållits, att det nuvarande tidsläget vore särskilt olämpligt samt att ett avslag från befolkningens sida ej komme att föranleda, att statsmakterna, därest skifteslagsindelning efter den nya lagstiftningens genomförande bleve erforderlig, skulle avslå en framställning om verkställande av sådan på statens bekostnad. Emellertid har hos många förståelse för kommissionens uppgift försports och även offentligt uttalats. Av dessa har framhållits följande. Jordsplittringen vore allmän och flerstädes driven så långt, att någon vidare delning ej kunde ske. Det uppväxande släktet ville ej fortsätta att bruka jorden med dess nuvarande arrondering. Skogstegar funnos, som vore så smala, att ett träd ej kunde avverkas utan att falla in på grannens lott. Med den nuvarande ägosplittringen kunde jordägarna ej längre behålla äganderätten till sin jord. Fortsatte jordstyckningen, bleve bönderna proletärer. Det vore för övrigt illa ställt med äganderätten till jorden för närvarande. Laga skiften kunde i längden ej undgås. Erfarenheten visade, att jordbruket genom skiften förbättrades. Dessa komme att medföra gagn för flertalet. Om de ordnades så, att huvudvikten lades vid jordens sammandragning med undvikande av utflyttningar, skulle fördelarna överstiga olägenheterna. Det vore ej så stora olägenheter av att tomten med åbyggnader och jorden vore skilda, enär flertalet hade små jordbruk. Den nuvarande separatlagstiftningen för Dalarne förhindrade en effektiv förbättring, emedan inskränkningen i skiftesvitsordet gällde endast för laga skiften och ej för hemmansklyvning. Lagstiftningen och ej skifteslagsindelningen vore inkörsporten till laga skiften. Skifteslagsindelningen i och för sig medförde ej någon ökad möj-

lighet att erhålla laga skifte. Sådant behövde ej påkallas, förrän man såge fördelarna. Skiftenas genomförande underlättades genom skifteslagsindelningen, och därför borde den komma till stånd. För närvarande kunde man tänka sig, att bolagen komme att yrka på att få all jord inom de gamla storskifteslagen eller socknarna sammanförd. Då socknarna genom skifteslagsindelningen uppdelades i smärre skifteslag, minskade densamma möjligheterna för den enskilde att dragas in i skifte. Skifteslagsindelningen innebure endast en undersökning, om skifte i en framtid kunde genomföras. Om skifte begärdes, utan att skifteslagsindelning föregått, finge jordägarna själva vidkännas kostnaderna därför. Genom densamma kunde skiftenas omfång begränsas och tvister därom undvikas. Det föreliggande tillfället att få skifteslagsindelning utförd på statens bekostnad borde därför ej försummas. Förslaget borde uppfattas såsom ett led i myndigheternas strävan att åstadkomma bättre förhållanden, och tillfället borde användas för att klargöra, att större statsbidrag vore nödvändiga för att åstadkomma bättre ägoanordningar i orten. Slutligen finner sig kommissionen böra anteckna, att vid ett sammanträde, vilket hållits i Smedby by i Leksands socken och vilket bevistades av ett femtiotal jordägare från nämnda och angränsande byar, de närvarande enhälligt hemställde, att kommissionen ville bringa till vederbörandes kännedom nedan omförmälda önskemål beträffande den blivande lagstiftningen rörande sättet för skiftenas genomförande i orten. Dessa önskemål gingo ut på, att byarnas byggnadsplatser i största möjliga mån borde bibehållas och endast regleras närmast efter mönster för vad som gällde för municipalsamhällen, att, då den ifrågasatta anordningen att endast en delägare skulle kunna påkalla undersökning och därmed framkalla skifte innebure ett fåtalsvälde, skiftesvitsordet borde bibehållas och minst 25 procent fordras för att påkalla skifte eller undersökning om verkställandet av sådant samt att genom lagstiftningen borde förekommas, att skifte å utskogar och fäbodeskogar i oträngt mål framkallades.' Härefter lämnar kommissionen en redogörelse för i orten rådande fastighets- och jorddelningsförhållanden och för innebörden av skifteslagsindelningen samt en förklaring till befolkningens motstånd mot skifteslagsindelningen samt fortsätter: T å grund av vad kommissionen anfört och med stöd av den kännedom kommissionen har om läget ute i bygderna är kommissionen övertygad, att det numera, utan att ändrade förutsättningar tillskapas, knappast i någon enda socken finnes utsikt att vinna pluralitet för åtgärders vid2—21210

10 tagande för uppgörande av förslag till skifteslagsindelning. Kommissionen har därför icke ansett sig böra utan vidare fortsätta med arbetet, utan har kommissionen funnit sig böra underställa frågan härom Eders Kungl. Maj :ts prövning. Då kommissionen emellertid utgår ifrån att en skifteslagsindelning under alla förhållanden under närmaste åren måste genomföras, kan avhållandet av sammanträden enbart i upplysningssyfte givetvis vara till nytta. Att bringa frågan till avgörande genom röstning, i vilket fall såsom kommissionen ovan framhållit avslag i de flesta fall är att förvänta, skulle måhända så vitt kommissionen är i tillfälle att bedöma förhållandena kunna verka därhän, att befolkningen därefter fick anledning att reflektera över om densamma handlat klokt och på så sätt få känsla av ett visst ansvar, på grundvalen varav uppkomsten av en reaktion vore tänkbar. Yid prövning av frågan huruvida kommissionens arbeten böra helt inställas bör uppmärksammas, att kommunerna en gång förut i slutet på 1880-talet blivit hörda i ämnet och att de flesta av dem då ställde sig helt och hållet avvisande. Ett uppskov med kommissionens arbeten ett eller annat år särskilt i avvaktan på tillkomsten av den väntade nya skifteslagstiftningen kan väl antagas komma sinnena att lugna sig, men man torde dock alltid få räkna med att, när helst frågan på nytt upptages, motståndarna till skifte skola framträda och resultatet bliva detsamma. Denna förmodan blir enligt kommissionens mening verklighet i samma mån, som befolkningen får kännedom om bestämmelsen i 7 § i promulgationslagen vid numera föreliggande förslag till ny skifteslagsstiftning, där det stadgas, att bestämmelserna i kungl. kungörelsen den 18 februari 1859 om skiftes vitsord inom de med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län skola gälla, intill dess särskild indelning i skifteslag enligt 1 kap. 3 § i nya lagen föreskrivits och trätt i kraft eller Konungen efter vidtagen annan åtgärd i enahanda syfte annorlunda förordnar. Givet är, att en befolkning, som icke önskar laga skifte, med denna bestämmelse för ögonen motsätter sig åtgärder för skifteslagsindelning, och kommissionen är övertygad, att, om ovanberörda promulgationsbestämmelse varit känd för befolkningen i Siljansnäs och Leksands socknar vid fattandet av beslut i förevarande ämne, även denna kommit att motsätta sig åtgärder för socknarnas indelning i skifteslag. Sammanlagda antalet socknar, som beröras av den ifrågasatta utred-, ningen, uppgår till 31. Inom 11 socknar har kommissionen hållit sammanträden, och inom 5 socknar är frågan avgjord, därvid 2 tillstått åtgär-

der och 3 motsatt sig sådana. Avhållande vad angår de 20 socknar, som kommissionen ännu icke besökt, av sammanträden i syfte endast att sprida upplysning om frågans innebörd, erfordrar inga förarbeten genom anskaffande av översiktskartor och upprättande av utkast till skifteslagsindelning. Kostnaderna för dylika sammanträden kunna beräknas till omkring 5,000 kronor. Om det däremot blir fråga om att bringa frågan till avgörande genom röstning, i vilket fall för att bereda allmänheten tid att sätta sig in i frågan två sammanträden i regel böra hållas för varje socken, översiktskartor och röstlängder anskaffas samt utkast till skifteslagsindelning upprättas, böra kostnaderna beräknas för sistberörda 20 socknar till omkring 15,000 kronor, vartill komma kostnaderna för ett sammanträde inom var och en av ytterligare 6 socknar, så att totalsumman uppgår till 16,000 ä 17,000 kronor. På grund av vad sålunda anförts finner sig kommissionen böra hänskjuta till Eders Kungl. Maj:ts prövning, huruvida kommissionens arbeten böra helt och hållet inställas eller uppskjutas eller fortsättas och därvid hållas sammanträden endast i syfte att sprida upplysning bland befolkningen om frågans innebörd eller frågan bringas till avgörande genom röstning. . . Då på sätt ovan framhållits det synes uteslutet för kommissionen att kunna bliva i tillfälle verkställa för skifteslagsindelning erforderliga utredningar under förutsättning att företagande av dessa skall vara beroende på medgivande från befolkningens sida och då den rådande ägoblandningen med andra socknar föranleder, att skifteslagsindelning beträffande Leksands och Siljansnäs socknar, som förklarat sig icke hava något att erinra mot åtgärders vidtagande i ifrågavarande syfte, icke kan ske utan att samtidigt beröra Bjursås socken och en del ägor, som tillhöra Eättviks socken, vilka sistnämnda socknar emellertid motsatt sig åtgärders vidtagande, har kommissionen funnit sig böra taga i övervägande, vilka olika utvägar som kunna stå till buds för att ifrågavarande utredningar likväl måtte kunna fullföljas. Kommissionen har funnit sig böra ingå på behandlingen av detta spörsmål desto hellre, som kommissionen trott sig kunna utgå ifrån att Eders Kungl. Maj:t önskade kommissionens uttalande i ämnet samt kommissionen anser det vara ett riksintresse av betydenhet att det snarast möjligt bringas ordning och reda i fastighetsförhållandena inom orten och att i tid erforderliga åtgärder vidtagas för att den väntade nya jorddelningslagstiftningen skall kunna med största möjliga fördel tillämpas inom densamma.

12 Jämlikt 1 kap. 3 § i föreliggande förslag till ny skifteslagstiftning ankommer det på Konungen att meddela föreskrifter om indelning i skifteslag, då inom viss landsdel förekommer ägoblandning mellan skilda byalag eller särskild indelning i skifteslag eljest erfordras. Denna bestämmelse har tillkommit, torde man kunna säga, med särskild tanke på förhållandena inom här ifrågavarande orter. Det torde redan på denna grund icke kunna ifrågakomma, att någon ändring kommer att ske beträffande detta stadgande utan att detsamma kommer att inflyta i den nya lagstiftningen. Stadgandet i fråga står för övrigt i överensstämmelse med redan följd praxis och torde dessutom innebära det lämpligaste sättet för tillgodoseende av här ifrågavarande behov. Man skulle i anslutning härtill kunna ifrågasätta, att tillkomsten av den nya skifteslagstiftningen borde avvaktas, varigenom en förändrad situation vore att förvänta, bestående däri, att, sedan statsmakterna i lag bestämt, att det tillkom me Konungen att meddela föreskrifter om särskild indelning i skifteslag, därav måste följa, att villkoret om socknarnas medgivande härtill måste frångås, då befolkningen eljest komme i tillfälle att sockenvis besluta, huruvida en lagbestämmelse skulle kunna tillämpas inom socknen eller icke. Kommissionen håller emellertid före, att en lösning efter denna linje icke bleve lycklig med hänsyn till önskvärdheten av att kunna påräkna förståelse och medverkan från befolkningens sida vid utarbetandet av förslagen till skifteslagsindelning, vilket enligt kommissionens mening knappast kan antagas bliva fallet under nu angiven förutsättning. Det torde nämligen få antagas såsom säkert, att borttagande utan vidare av ovanberörda villkor skulle uppväcka ett starkt missnöje bland befolkningen. En annan tänkbar utväg vore, att 7 § i promulgationslagen uteslötes vid den blivande lagstiftningen. Innebörden härav bleve den, att för ifrågavarande trakter beträffande skiftesvitsord komme att gälla enahanda bestämmelser som för landet i övrigt, ett förhållande, som kunde försvaras därmed, att statsmakterna genom att anslå medel till skifteslagsindelning gjort vad på dem ankomme för att minska vådan därav för befolkningen och att det vore befolkningens ensak, om densamma ej ville begagna sig av erbjudandet. Emellertid synes ej heller denna utväg kommissionen vidare tilltalande redan med hänsyn till det sätt, varpå befolkningen kan antagas komma att uppfatta ett beslut i denna riktning och de konsekvenser, som därav vore att motse. En lösning efter denna linje kan antagas komma att leda till allmänt missnöje bland befolkningen samt slut-

13 ligen till att en del och måhända flertalet skifteslagsindelningar komme att ske först i samband med skiftena. På sätt ovan framhållits kan man icke räkna på att besluten därvid bleve fullt lämpliga och komme att medföra möjligheter till ändamålsenliga ägoregleringar, varigenom såväl allmänna som enskilda intressen blevo eftersatta. • Anledningarna till befolkningens motstånd hänföra sig förnämligast till kostnadsfrågan samt skiftesvitsordet och utflyttningsskyldigheten. Därest tillmötesgående kan visas dess önskemål i berörda delar eller sådant tillmötesgående på ett auktoritativt sätt kan ställas i utsikt, är kommissionen övertygad, att åtminstone vad den övervägande delen av befolkningen angår förståelse skall stå att vinna och att borttagandet av villkoret om socknarnas hörande därför under denna förutsättning icke heller bör möta allt för stora betänkligheter. Kommissionen är av den uppfattning, att detta under alla förhållanden är den enda framkomliga vägen, om skiften och skifteslagsindelning skola kunna bringas till utförande utan större slitningar. Vad kostnadsfrågan vidkommer har det nyss passerade årsskiftet medfört betydliga förbättringar, om vilkas innebörd befolkningen givetvis icke ännu har någon klar uppfattning. Enligt de beslut, som fattades av 1920 års riksdag, övertager statsverket för så vitt i förevarande ärende är av betydelse från ooh med ingången av år 1921 kostnaderna för lantmätarnas resor och traktamenten samt hälften av kostnaderna för utflyttningar och väganläggningar, som beslutas i samband med laga skiften, varjämte obemedlade och mindre bemedlade kunna erhålla bidrag till arvodet till lantmätaren intill hälften av detsamma.' Kommissionen lämnar härefter en redogörelse för en del ifrågasatta ytterligare förmåner för den enskilde i kostnadshänseende samt anför vidare: 'Beträffande vitsord att påkalla laga skifte till rubbning av storskifte i den ort, varom här är fråga, gäller jämlikt ovan omförmälda 1859 års kungörelse för ovillkorligt sådant, att delägare, innehavande minst 2/3 av skifteslagets skattetal, förena sig om skifte, samt att hälften av delägarna vid sammanträde rösta för skiftet för att undersökning skall företagas, huruvida nyttan av ett skifte överstiger kostnaderna därför och skiftet, därest så visar sig vara fallet, skall fortgå. Dessa bestämmelser hava med få undantag uteslutit möjligheten att framkalla laga skifte i orten. Då befolkningen är mot laga skiften, är det givet, att densamma även vill motarbeta varje som helst ändring uti nu ifrågavarande bestäm-

melser. Och sällsynt enhällig är befolkningen i fråga om oantagligheten av jordstyckningskommissionens föreliggande förslag, som går ut på att en enda delägare skall äga rätt att påkalla undersökning, som kan leda till skifte och i orten antages städse även komma att medföra sådant. Med de förhållanden, som råda uti ifrågavarande trakter, torde ock vara givet, att detta antagande måste anses i flertalet fall vara riktigt åtminstone vad angår de skifteslag, i vilka inägor ingå i någon större utsträckning. Därest jordstyckningskommissionens förslag i nyssberörda del komme att gälla för orten, skulle därför efter en skifteslagsindelning kunna inträffa, att skiften komme att påkallas i den utsträckning, att det bleve omöjligt att anskaffa erforderliga arbetskrafter för utförande av desamma. Jordstyckningskommissionen har litat till undersökning av förrättningsmännen och prövning av ägodelningsrätten. Man må dock icke förtänka ifrågavarande befolkning, om densamma icke anser detta tillräckligt betryggande. På grund härav och med hänsyn till önskvärdheten av att åtgärder av den för orten djupt ingripande art, varom här är fråga, må komma till utförande så vitt möjligt i samförstånd med befolkningen, håller kommissionen före, att för ifrågavarande ort meddelande av särbestämmelser uti nu ifrågavarande avseende på allvar bör tagas i övervägande. Kommissionen tror sig hava skäl för den uppfattning, att en lämplig lösning vunnes, om såsom minimum för påkallande av undersökning angående möjligheten att med fördel genomföra laga skifte uppställdes en fordran på att delägare, som representera 25 procent av uppskattningsvärdet enligt storskifteshandlingarna, förenade sig därom. Emellertid är det givet, att behovet av laga skifte i regel är störst beträffande de egentliga inägorna samt kan antagas vara mindre beträffande slogmarker och hemskogar, inägor vid fäbodeställen och i samband därmed belägen skogsmark allt efter omfattningen, beskaffenheten och belägenheten av inägorna samt slutligen utskogarna i nu nämnd ordning. Det har synts kommissionen med skäl kunna ifrågasättas, att möjligheterna att påkalla skifte gjordes beroende på det behov av skifte, som i varje särskilt fall kan anses föreligga, och att alltså delägare representerande en allt högre och högre procent borde uppställas såsom villkor i samma mån som behovet av skifte anses vara mindre. Häremot kan emellertid med fog erinras, att förhållandena växla, så att de om ett eller annat tiotal år kunna vara väsentligt olika. En hel del fäbode- och utskogar ägas till största delen av bolag, och ofta inträffar, att enskildas marker ligga insprängda i komplex, som till-

höra dessa. Givet är, att det för bolagens del ofta vore av betydelse att i sådana fall få en reglering till stånd, och att man därför kan antaga, att de för vinnande av detta syfte, i händelse tillfälle därtill beredes, komme att påkalla skifte. Befolkningen räknar även med denna möjlighet, som för densamma skulle kunna medföra dryga kostnader utan motsvarande nytta, och här och var har därför ock framhållits angelägenheten av att stark begränsning måtte ske av möjligheterna att beträffande utskogar och en del fäbodeskogar påkalla skifte. Emellertid har det icke förbigått kommissionens uppmärksamhet, att en stark begränsning av skiftesvitsordet i fråga om fäbode- och särskilt utskogar kunde leda till att rätten att påkalla skifte i fråga om dessa bleve så gott som uteslutande förbehållen sågverksbolag, ett förhållande, som givetvis även det medför betänkligheter. Bestämmelserna angående storskifte i 1802 och 1804 års nådiga brev, som utgjort de grundläggande författningarna för orten på ifrågavarande område, byggde på 1700-talets storskiftesförordningar, under det bestämmelserna i 1859 års kungörelse ansluta sig till 1827 års skiftesstadga, vilken i allt väsentligt är av samma innehåll som den nu gällande. Till följd härav böra storskiftena i orten indelas i två klasser allt efter som de utförts före eller efter tillkomsten av 1859 års kungörelse. De förra äro att likställa med storskiftena i södra och mellersta Sverige från slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. De senare äro åtminstone i en del fall lika bra utförda som laga skiften. Till de senare äro att hänföra storskiftena i Svärdsjö och Enviken, Lima och Transtrand, Orsa, Älvdalen samt Särna och Idre socknar. Befolkningen i dessa socknar kan antagas stå ganska enig om önskemålet att möjligheterna att påkalla laga skifte må göras så små som möjligt. Det kan ifrågasättas, att man efter en jämförelsevis ytlig undersökning skulle kunna gruppera skifteslagen genom några särskilda beteckningar och därmed kunna åstadkomma en indelning allt efter behovet av skifte och i anslutning härtill meddela bestämmelser om skiftes vitsord. Härvid ligger det närmast till hands att tänka på en indelning i inägo-, fäbode- och utskogsskifteslag. Träder man emellertid frågan närmare in på livet, finner man, att en sådan indelning icke bleve lämplig. Det finnes exempel på områden, som närmast äro att hänföra till fäbodeskifteslag, men med avseende å vilka man knappast kan tänka sig, att behovet av skifte någonstädes är större än i fråga om dem. Olikheten

mellan ovan omförmälda båda kategorier av storskiften bör i detta sammanhang även ihågkommas. Kommissionen anser sig på nu anförda skäl böra ifrågasätta företagandet av en detaljerad undersökning för utrönande av behovet av skifte beträffande de olika områdena eller skifteslagen och att dessa därvid hänfördes till vissa klasser exempelvis tre, och att man först efter det en sådan undersökning kommit till stånd ginge att överväga, under vilka villkor undersökning för utförande av laga skifte beträffande skifteslag inom de olika klasserna finge påkallas. Av vad nu anförts torde framgå, att en prövning av frågan om skiftesvitsord i orten på ovan angivet sätt förutsätter en skifteslagsindelning eller åtminstone ett förslag till sådan. Förut har man väl tänkt sig, att beslut om indelning i skifteslag skulle kunna meddelas allt efter som förslagen därtill bleve uppgjorda. Men redan skifteslagsindelningens samband med frågan om skiftesvitsord torde låta det framstå såsom naturligt, att förslag till indelning i skifteslag bör föreligga beträffande samtliga socknar, innan Eders Kungl. Maj:t går att fatta beslut i ärendet. Även för kommissionen har det framstått såsom lämpligt, att densamma finge avlåta förslag till skifteslagsindelning rörande samtliga socknar på en gång. Givet är, att på detta sätt enhetlighet bäst kan åstadkommas och erfarenheter, som vunnits inom en socken, tillgodogöras för arbetena inom andra. Detta förfaringssätt synes även betingat därav, att det ingalunda är uteslutet, att skifteslagsindelningen kan komma att låta meddelandet även av andra bestämmelser än de, som angå skiftesvitsordet, framstå såsom lämpligt eller behövligt. Ett nära till hands liggande ämne för sådana framgår i någon mån redan av vad ovan anförts rörande blandningen av bolagens och enskildas skogsområden. Eör att tillgodose befogade anspråk och för att bespara delägarna kostnaderna för skifte kan ifrågasättas att under vissa förutsättningar och säker kontroll medgiva och befrämja byte mellan bolag och enskilda eller mellan enskilda av fastigheter eller delar av sådana. I denna del är det ingalunda uteslutet att med skifteslagsindelningen såsom förutsättning stora möjligheter öppnas att utan skifte åstadkomma ändamålsenliga regleringar allt efter de olika näringarnas behov. Här ovan har en speciell undersökning av vart och ett område eller skifteslag förutsatts för bestämmande av den grupp, till vilken de olika skifteslagen med hänsyn till skiftesvitsordet böra hänföras. Denna undersökning sker givetvis bäst i samband med de undersökningar och utred-

ningar, som erfordras för uppgörande av förslagen till skifteslagsindelning och kan betraktas såsom en biprodukt av de senare. Kommissionen bör därför hava att tillhandahålla erforderligt material åt dem, som få sig anförtrott att behandla frågan om särbestämmelser beträffande skiftes vitsordet. Kommissionen anser sig nämligen icke skickad åtminstone icke utan förstärkning att taga befattning vare sig härmed eller med frågan om i övrigt erforderliga särbestämmelser. Kostnaderna för utflyttningarna verka givetvis under nuvarande förhållanden särskilt avskräckande. Med hänvisning till ett eller annat fall, där man tror sig hava funnit, att kostnaden för utflyttning blivit alldeles för lågt beräknad, gör man från befolkningens sida skillnad emellan den beräknade och verkliga kostnaden och begär, att genom lagstiftningen skall fastslås, att bidragen från såväl staten som enskilda skola utgå efter den verkliga kostnaden. Motståndet mot skiften och skifteslagsindelning har till grund även en rätt allmän övertygelse, att utflyttningar icke äro förenliga med näringsförhållandena i orten och i övrigt stå i strid med befolkningens vanor. Huru livligt kommissionen än är övertygad om nyttan av utflyttningar, då det gäller jordbruksbygd, har densamma emellertid icke kunnat undgå att finna, att åtskilligt av vad från befolkningens sida anförts mot utflyttningar med hänsyn till i orten rådande förhållanden har fog för sig. Så kan det t. ex. ej anses lämpligt, att utflyttning äger rum i fråga .om åbyggnader, som äro långt mer värda än den jord, som tillhör fastigheten. Sådana fall äro mycket talrika, och i vissa byalag utgöres det övervägande antalet fastigheter av dylika. I många fall gäller även, att bostadens belägenhet är av särskild betydelse med hänsyn till ägarens utkomst av annan näring än jordbruk. Det torde vara tydligt, att vid reglering av ett sådant skifteslag andra hänsyn böra tagas än som ifrågakomma vid ett skifte, vid vilket flertalet ägolotter utgöres av jordbruksfastigheter. Dessa synpunkter hava framförts även under förarbetena till föreliggande förslag till ny skifteslagstiftning. Man har emellertid för att vinna ett lämpligt resultat litat till omdömesförmågan hos förrättningsmännen och ägodelningsrättens prövning, utan att förhållandet kan sägas hava kommit till uttryck i lagtexten. Det torde emellertid icke finnas någon trakt i vårt land, där ovanberörda förhållanden är så allmänt förekommande som i ifrågavarande delar av Kopparbergs län. Kommissionen anser sig därför böra ifrågasätta företagandet av en undersökning för utrönande i vad mån särskilda bestämmelser äro erforderliga beträffande ut3 — 21210

18 flyttningarna vid blivande laga skiften i orten. Härvid torde även böra övervägas i vad mån utflyttning bör förekomma enbart ur sundhets- och eldsäkerhetssynpunkt och alltså även om densamma ej är betingad av hänsyn till brukningsförhållandena. Att det kan komma att möta stora svårigheter att på detta område meddela bestämmelser, som motsvara behovet av inskränkningar utan att samtidigt skiftets ändamål vedervågas, har klart framstått för kommissionen, men å andra sidan har kommissionen här liksom i fråga om skiftesvitsordet funnit det förklarligt, att befolkningen önskar en i lag uttryckt garanti och ej finner det tillfredsställande att enbart lita till prövning av förrättningsmän och domstolar. Emellertid torde en blivande undersökning om erforderliga särbestämmelser i fråga om skiftesvitsordet och utflyttningsskyldigheten böra få omfatta även andra delar av jorddelningslagstiftningen. Särskilt torde uppmärksamhet böra ägnas avstyckningsinstitutet och därvid särskilt behovet av avstyckning utan föregående avtal vad angår fastighet, vars ägor komma att falla inom olika skifteslag.' Under förutsättning att Eders Kungl. Maj:t önskade taga i övervägande möjligheterna av företagande av skifteslagsindelning utan kommunernas hörande, har kommissionen på grund av vad densamma anfört hemställt bland annat, att Eders Kungl. Maj:t täcktes gå i författning om anordnande beträffande ifrågavarande delar av Kopparbergs län av • utredning i fråga om erforderliga bestämmelser rörande skiftesvitsord och utflyttning samt möjligen övriga delar av jorddelningslagstiftningen. Lantmäteri-

Lantmäteristyrelsen, som efter nådig remiss avgivit utlåtande i ärendet, har i sitt utlåtande anfört bland annat: 'Såsom kommissionen upplyst hava endast undantagsvis laga skiften visat sig kunna komma till stånd i orten med nuvarande bestämmelser om skiftesvitsord. Motståndarna till skifte sätta därför högt pris på bibehållande av samma bestämmelser. Då det, så vitt nu kan bedömas, icke synes möjligt att medhinna utarbetande av eventuell särlagstiftning för ifrågavarande orter till den tidpunkt, då den nya allmänna skifteslagstiftningen kan antagas komma att träda i kraft, synes det böra tagas i övervägande, huruvida icke 7 § i förslaget till promulgationslag vid förslaget till lag om delning av jord å landet bör ändras. I denna paragraf stadgas, att i fråga om laga skifte till rubbning av storskifte, som inom Kopparbergs län blivit verkställt på bekostnad eller med understöd av staten,

19 skall intill dess särskild indelning i skifteslag enligt 1 kap. 3 § i nya lagen föreskrivits och trätt i kraft eller Konungen efter vidtagen annan åtgärd i enahanda syfte annorlunda förordnar, angående skiftesvitsord gälla vad därom är stadgat i kungl. kungörelsen den 18 februari 1859. Skäl synes lantmäteristyrelsen för ersättande av detta stadgande med en bestämmelse, att föreskrifterna i fråga om skiftesvitsord i förenämnda kungörelse allt fortfarande skola lända till efterrättelse i fråga om laga skifte till rubbning av storskifte, som på bekostnad eller med understöd av staten blivit verkställt i Kopparbergs län. Genom en sådan bestämmelse fastslås ytterligare, att de ifrågasatta åtgärderna för skifteslagsindelning endast avse utredning och förslag till en sådan, och att skifteslagsindelning och än mindre laga skifte icke kunna komma till stånd utan förändrad lagstiftning. Det vill synas lantmäteristyrelsen som om den sålunda föreslagna åtgärden bör vara ägnad att undanröja befolkningens i orten farhågor för allt för vidsträckta möjligheter till nya ägoregleringar. Lantmäteristyrelsen har redan innan arbetet igångsattes gjort sig till tolk för en uppfattning liknande den kommissionen uttalat därom, att var helst man inom vårt land, innan skiftena i orten börjats, sockenvis arrangerat omröstning för eller emot laga skiften, en avgjord pluralitet varit att räkna med för avslag. Och i samma mån som befolkningen får kännedom om bestämmelsen i 7 § i ovanberörda promulgationslag, är styrelsen i likhet med kommissionen övertygad, att resultatet av en sockenvis anordnad omröstning måste leda till avslag. Även detta förhållande talar alltså starkt till stöd för vidtagande av den ovan föreslagna ändringen av 7 § i förslaget till promulgationslag till den nya skifteslagstiftningen.' Lantmäteristyrelsen har vidare i sitt utlåtande uttalat sig för igångsättande av en undersökning för åstadkommande i den mån behov därav visar sig vara för handen av särlagstiftning för ifrågavarande delar av Kopparbergs län. Med hänsyn till vad sålunda förekommit finner jag det angeläget, att DeP°fteen utredning kommer till stånd beträffande behovet av särbestämmelser i * 8° fråga om jorddelningen inom förberörda delar av Kopparbergs län, särskilt vad angår skiftesvitsord och utflyttning. I avvaktan på resultatet av en sådan utredning lär er den i 7 § av jordstyckningskom missionens förslag till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning av jord å landet upptagna bestämmelsen böra ändras därhän att fortsatt giltighet förlänas stadgandet om skiftesvitsord i 1859 års kungörelse.

20 Ja<* har därför låtit i sådant syfte inom justitiedepartementet upprätta ett förslag till ändrad lydelse av berörda 7 §.» Föredraganden uppläste härefter nyssnämnda förslag samt hemställde, att Kungl. Maj:t täcktes förordna, att lagrådet skulle hava att avgiva yttrande över förslaget, som var av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, i sammanhang med avgivandet av yttrande över det till lagrådet den 5 november 1920 remitterade förslaget till lag om delning av jord å landet med flera därmed sammanhörande lagförslag. Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall. Ur protokollet: N. Cervin.

21 Bilaga.

Förslag till ändrad lydelse av 7 § i det till lagrådet den 5 november 1 9 2 0 remitterade förslaget till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning av jord å landet, I fråga om laga skifte till rubbning av storskifte, som inom Kopparbergs län blivit verkställt på bekostnad eller med understöd av staten, skall vad i kungl. kungörelsen den 18 februari 1859 finnes stadgat om skiftesvitsord fortfarande lända till efterrättelse.

22 Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen den 4 oktober 1922.

Närvarande: Justitierådet BERGLÖF, regeringsrådet ERNBERG, justitieråden MOLIN, APPELBERG. Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet den 5 november 1920, hade Kungl. Maj:t förordnat, att för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, lagrådets utlåtande skulle inhämtas över de lagförslag, som innefattades i jordstyckningskommissionens den 16 oktober 1920 avgivna betänkande, nämligen förslag till: 1) lag om delning av jord å landet; 2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning av- jord å landet; 3) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i lagen den 26 mars 1920 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område; 4) lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i ' stad; 5) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom; 6) lag om ändrad lydelse av 37 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom; 7) lag innefattande tillägg till förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom; 8) lag innefattande tillägg till lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamhemmanet; 9) lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 10 juli 1899 om er-

sättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman; 10) lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 30 september 1904 om samäganderätt; 11) lag om ändrad lydelse av 16 och 34 §§ i lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet; 12) lag om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte; 13) lag om sammanläggning i vissa fall av fastigheter å landet; 14) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 2 § jordabalken; 15) lag om insändande till hovrätt av ägodelningsrätts och ägodelningsdomares protokoll; samt 16) lag om ändrad lydelse av 2 § ll:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Vidare hade kommit lagrådet tillhanda utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 4 mars 1921 och utvisande att Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådet i sammanhang med avgivande av yttrande över här ovan omförmälda lagförslag skulle hava att avgiva yttrande över upprättat förslag till ändrad lydelse av 7 § i det till lagrådet den 5 november 1920 remitterade förslaget till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning av jord å landet. Än vidare hade lagrådet fått sig tillställt utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 26 september 1921, enligt vilket protokoll — efter anmälan av chefen för justitiedepartementet att, sedan han genom ämbetsskrivelse den 7 april 1921 anmodat kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen och processkommissionen att inkomma med utlåtande över vissa delar av ifrågavarande författningsförslag, sålunda infordrade utlåtanden dåmera inkommit, därvid tillika yttranden överlämnats, av lantmäteristyrelsen från samtliga överlantmätare och av lantbruksstyrelsen från förvaltningsutskotten hos samtliga hushållningssällskap i riket, ävensom att underdåniga framställningar i anledning av författningsförslagen till justitiedepartementet ingivits från byggnadsstyrelsen, Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges skogsägarförbund — Kungl. Maj:t förordnat, att berörda utlåtanden, yttranden och framställningar skulle överlämnas till lagrådet för att tagas i övervägande vid avgivande av dess den 5 november 1920 infordrade utlåtande. Slutligen hade enligt till lagrådet överlämnat utdrag av protokollet

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 28 augusti 1922, Kungl. Maj:t förordnat, att beslutet den 5 november 1920 icke skulle innefatta skyldighet för lagrådet att avgiva utlåtande över omförmälda förslag i fråga om jorddelningslagstiftningen i vidare mån än såvitt anginge förslagens huvudgrunder. Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsrådet Bertil Wieselgren. Den lagrådet sålunda nu åliggande granskningen föranledde följande yttranden. Lagrådet: Uppslaget till förevarande lagstiftningsarbete gavs genom en vid 1906 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, däri hemställdes om revision av skiftesstadgan och därmed sammanhörande författningar. Riksdagen beslöt skrivelse till Kungl. Maj:t i sådant syfte. I motionen hade den på gällande skifteslagstiftning grundade skiftesverksamheten i riket blivit föremål för en ingående kritik, därvid närmare angåvos de brister, vilka ansågos vidlåda nämnda verksamhet. De krav, vilka man syntes böra ställa på ett väl anordnat skiftesförfarande, nämligen snabbhet, ändamålsenlighet, rättssäkerhet och billighet, uppfylldes enligt den i motionen uttalade mening icke av det svenska skiftes verket, och skulden härför drabbade väl icke uteslutande men dock i viss mån den gällande skifteslagstiftningen. Nödvändigheten att hänskjuta under skiftesförrättning uppkommande tvister av privaträttslig natur till allmän domstols avgörande, förbudet att ens i minsta mån genom användande av penningen såsom jämkningsmedel undvika rättelse eller omgestaltning av redan fullbordade skiftesåtgärder, omöjligheten att på ett preliminärt stadium av skiftet få frågan om jordens uppskattning definitivt prövad, rätten att i högsta instans fullfölja samtliga tvistiga skiftesfrågor, förbudet mot utläggande av gemensam ägolott för flera delägare, den bristande hänsynen för inteckningshavarnas intressen, tyngande och ofta nog för det praktiska behovet hindersamma bestämmelser i fråga om ägotilldelningen, ofullständiga bestämmelser rörande processförfarandet m. fl. omständigheter inverkade härutinnan menligt, och rättelse i bland annat dessa avseenden syntes således önskvärd. Den 5 oktober 1906 tillsattes av Kungl. Maj:t en kommitté med uppdrag att företaga den av riksdagen begärda revisionen. Denna kommitté — skifteslagstiftningskommittén — avgav den 28 juli 1911 betan-

25 kände, innefattande förslag till lag om skifte av jord jämte åtskilliga andra författningsförslag. I förstnämnda lagförslag hava upptagits bestämmelser ej blott rörande laga skifte, varunder enligt förslaget inbegripes jämväl hemmansklyvning, utan även angående styckning och avsöndring. Förslaget innehåller en mängd detalj bestämmelser, avsedda att i möjligaste mån avhjälpa de i förenämnda motion överklagade bristerna inom skiftes väsendet, men står i principiellt hänseende så gott som fullständigt på gällande lagstiftnings grund, dock att, såvitt angår omskifte av jord, vilken undergått laga skifte eller med sådant skifte i fråga om orubblighet jämnställd delning, fordran på enhällighet för skiftet bland delägarna eftergivits. Förslaget upptager icke föreskrifter till inskränkande av den fria rätten att skifta jord, som icke varit föremål för laga delningsåtgärd, ehuru tanken på införandet av dylika bestämmelser icke varit för kommittén alldeles främmande. Tvärtom har nämnda rätt enligt förslaget fått en vidare utsträckning än vad för närvarande är fallet, i det att detsamma öppnar möjlighet till skifte av jord, som i sin helhet befinner sig i en ägares hand. Förslaget åsyftar såtillvida skärpt kontroll från det allmännas sida över jorddelningen, att avsöndring enligt förslaget konstituerats såsom en verklig lantmäteriförrättning samt lagts under ägodelningsrättens tillsyn. Nämnda domstol har enligt förslaget erhållit ändrad sammansättning och domkrets (länet), detta i ändamål att densamma måtte bliva bättre lämpad för sina enligt förslaget i avsevärd mån vidgade arbetsuppgifter. I förslaget har upptagits en redan tidigare i annat sammanhang till uttryck kommen tanke att bereda viss majoritet bland delägarna möjlighet att med för minoriteten bindande verkan besluta om sammanhållande av större eller mindre del av skifteslagets skogsmark till s. k. allmänningsskog. — Bland övriga av kommittén utarbetade författningsförslag märkes särskilt förslag till lag om sammanläggning av skilda fastigheter, som äro i en ägares hand. Efter det yttranden över kommitténs betänkande inhämtats från åtskilliga myndigheter och korporationer, har överarbetning av kommitténs förslag verkställts av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga — skifteslagstiftningskommissionen — som den 26 oktober 1918 avlämnat betänkande med förslag till lag om delning av jord å landet jämte vissa andra författningsförslag. Detta betänkande skiljer sig i fråga om de ledande grundsatserna icke väsentligen från 1911 års kommittéförslag. Skiljaktigheterna bestå huvudsakligen, förutom i mer eller mindre långt gående detaljändringar, dels däri att, enär städer och med dem i jord4—21210

delningshänseende likställda samhällen genom lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad erhållit en särskild jorddelningslag, 1918 års förslag har avseende allenast å jord å rikets landsbygd, dels ock däri att i förslaget till jorddelningslag i stället för styckning och avsöndring upptagits ett nytt delningsinstitut, avstyckning. Ytterligare skiljaktigheter av större vikt från 1911 års förslag innehållas i den enligt 1918 års förslag än mer underlättade möjligheten till omskifte av jord, vilken undergått s. k. orubblig delning, ävensom i de uti 1918 års förslag upptagna bestämmelserna om skiftesdomstolarnas organisation, vilken enligt detta förslag är avsedd att bliva i huvudsak densamma som för närvarande. På sätt av det förestående framgår, innehåller varken 1911 eller 1918 års förslag föreskrifter, syftande till inskränkning i den enligt gällande rätt medgivna friheten att genom laga skifte uppdela oskiftad jord. I fråga om jorddelning med anlitande av annan delningsform hava förslagen allenast avsett att bibehålla de härutinnan för vissa delar av riket för närvarande stadgade inskränkningar. Emellertid togs från riksdagens sida redan år 1916 initiativ i riktning mot ett mera allmänt begränsande av den fria jorddelningsrätten, i det att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 31 maj 1916 anhöll om utredning, vilka åtgärder kunde finnas lämpliga för att å jordegendom, inköpt på spekulation för skogsavverkning och styckning, hämma, förutom förekommande skogsskövling, vanhävd av jordbruk och byggnader ävensom förhindra dylik egendoms planlösa styckning och delarnas försäljning till oskäligt uppdrivna pris. Denna riksdagens skrivelse föranledde utarbetande av förslag till lag om inskränkning för viss tid i rätten att erhålla ägostyckning och verkställa jordavsöndring i södra och mellersta Sverige, vilket förslag emellertid icke kom att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Sedan chefen för justitiedepartementet den 2 maj 1919 anmodat den s. k. jordkommissionen att avgiva utlåtande över 1918 års förslag till jorddelningslagstiftning i de delar, beträffande vilka kommissionen med hänsyn till de densamma förelagda uppgifter kunde finna yttrande från dess sida erforderligt, framhöll kommissionen till en början i skrivelse den 6 juni 1919 angelägenheten av att åtgärder mot en osund jorddelning med det snaraste vidtoges, varefter kommissionen i utlåtande den 13 augusti 1919 angav vissa riktlinjer, som enligt dess mening borde följas vid jorddelningslagstiftningen. Kedan innan jordkommissionens sist omförmälda utlåtande avgavs, hade initiativ i den riktning, som av kommissionen antytts i utlåtandet,

tagits av chefen för justitiedepartementet. I anförande till statsrådsprotokollet den 19 juni 1919 erinrade departementschefen om riksdagens ovan omförmälda skrivelse den 31 maj 1916 samt det i anledning av nämnda skrivelse utarbetade förslaget till lag om inskränkning för viss tid i rätten att erhålla ägostyckning och verkställa jordavsöndring i södra och mellersta Sverige, därvid departementschefen framhöll att, ehuru en kristidslag på detta område icke längre kunde anses oundgängligen erforderlig, det i riksdagens skrivelse framhållna behovet av åtgärder till förhindrande av planlös styckning av jordegendom likafullt kvarstode. Departementschefen yttrade härefter i anslutning till vissa uttalanden i jordkommissionens förenämnda skrivelse den 6 juni 1919, att en revision av gällande lagstiftning angående ägostycknings- och jordavsöndringsinstituten snarast möjligt borde komma till stånd, vilken revision emellertid icke borde inskränkas att avse allenast södra och mellersta Sverige, ävensom att det vidare torde böra tillses, huruvida och i vad mån de för "Värmlands län och de norrländska länen meddelade bestämmelser, med vilka åsyftades att vid ägostyckning förebygga ett för jordbruksfastigheternas bestånd såsom sådana menligt frånskiljande av skogsområden såsom särskilda fastigheter, kunde utsträckas att gälla även för övriga län, och huruvida icke det för nyssnämnda län jämte Kopparbergs län stadgade förbudet mot avsöndring av inägojord till den omfattning, att jordbruket å vederbörande hemman därigenom märkligen försvagades, likaledes borde erhålla giltighet för riket i övrigt. Ytterligare borde enligt departementschefens uppfattning förtjäna att tagas i övervägande, om den inskränkning i jorddelningsrätten, som syntes vara påkallad, borde gälla allenast den jorddelning, som ägde rum genom ägostyckning eller avsöndring, och huruvida icke därjämte kunde vara möjligt att genom lagstiftningsåtgärder hindra, att vid laga skifte eller hemmansklyvning ägolotter utlades för så små andelar, att lotterna uppenbarligen icke kunde vara lämpade för ett självständigt jordbruk. Sedan departementschefen jämväl påpekat, att möjligheten av åtgärder, syftande att förebygga olämplig skiftesläggning i skogsmark, syntes böra undersökas, erhöll departementschefen på därom gjord hemställan bemyndigande att tillkalla sakkunniga att inom departementet biträda med utredning av frågan om ny lagstiftning beträffande de nuvarande ägostycknings- och jordavsöndringsinstituten och vad därmed ägde sammanhang ävensom med utarbetande av de förslag, till vilka utredningen kunde giva anledning. Till de i följd därav av departementschefen tillkallade sakkunniga,

vilka antagit benämningen jordstyckningskommissionen, har vidare, för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det dem meddelade uppdraget, överlämnats, bland annat, en av riksdagen i anledning av väckt motion till Kungl. Maj:t avlåten, den 29 april 1919 dagtecknad skrivelse, däri riksdagen hemställt, att Kungl. Maj:t måtte efter verkställd utredning taga under övervägande lämpligheten av sådan jämkning i den norrländska ägostyckningslagstiftningen, att säkerhet vunnes för att ägolotternas behov av skogsanslag bleve tillfredsställande tillgodosett och att splittring av befintliga besuttna bondejordbruk såväl vid utläggning av jordbruksfastigheter såvitt möjligt förhindrades som ock vid styckning för egnahemsanläggningar inskränktes så långt utan avsevärd olägenhet vore möjligt. De sakkunniga hava sedermera med skrivelse den 16 oktober 1920 avlämnat ovan omförmälda betänkande och förslag. Beträffande det förslag till jorddelningslag, som sålunda föreligger till lagrådets granskning och som i likhet med 1918 års förslag endast avser jord på landet, må inledningsvis erinras följande. Liksom de båda föregående förslagen inbegriper jämväl 1920 års förslag under benämningen laga skifte även hemmansklyvning, som i följd härav enligt förslaget försvinner ur, lagstiftningen såsom särskild jorddelningsform. De nuvarande delningsformerna ägostyckning och jordavsöndring hava ersatts av det redan i 1918 års förslag upptagna avstyckningsinstitutet, varav blivit en följd, att den befattning, som enligt nu gällande lagstiftning tillkommer Konungens befallningshavande i avseende å avsöndring och ägostyckning, upphört. Mot det sammanförande till ensartad behandling av jorddelningar av väsentligen olika karaktär och omfattning, som sålunda ägt rum, hava i de yttranden, som avgivits i ärendet, höjts åtskilliga röster; och det kan icke bestridas, att vinsten av enhetlighet motväges av åtskilliga nackdelar. Men särskilt med hänsyn till den lättnad, som förslaget sökt bereda vid mindre skiften och styckningsförrättningar, har dock förslaget i dessa delar ansetts kunna principiellt godkännas. I full överensstämmelse med de tidigare förslagen har även det senast utarbetade i högst väsentlig mån inskränkt den beslutanderätt, som enligt gällande skiftesstadga tillkommer delägarna vid laga skifte. Dessa hava såmedelst nästan fullständigt betagits möjligheten att inverka på skiftets resultat. Man har härigenom velat åstadkomma, att vid skiftet, som även enligt förslaget verkställes av lantmätare med biträde av gode män under

29 ägodelningsrättens inseende, de i lagen uppställda regler och meddelade föreskrifter bliva iakttagna. Den strängare kontroll från det allmännas sida, som samtliga förslagen på detta sätt sökt genomföra, torde få anses väl överensstämma med skiftets väsen och uppgift. Men härutöver har 1920 års förslag, såsom en följd av de senare lämnade direktiven, upptagit en högst väsentligt skärpt och vida längre gående uppsikt å såväl laga skifte som avstyckning. Detta ingripande från det allmännas sida gör sig förnämligast märkbart i följande avseenden. Den obegränsade friheten att genom laga skifte, hemmansklyvning därunder inbegripen, dela förut oskiftad jord har borttagits. Sådan delning tillätes endast under vissa i lagen angivna förutsättningar. För avstyckning, som, på sätt ovan antytts, enligt 1918 års förslag allenast i vissa landsdelar gjorts beroende av speciella villkor, erfordras ock, att särskilda i lagen angivna förutsättningar äro uppfyllda, och reglerna härom gälla likformigt för hela riket. A andra sidan hava — jämte det skifte av jord i en ägares hand medgivits — möjligheterna till om skifte av redan delad jord vidgats. Delägarnas inflytande har därvidlag minskats och avgörandet så gott som fullständigt lagts i myndigheternas hand. Huvudsakligen enahanda synpunkter ligga till grund för bestämmelserna om bildande av gemensamhetsskog. Genom detaljerade föreskrifter har man sökt åstadkomma, att den prövning, som i nu berörda avseenden skall äga rum, må bliva så ingående och noggrann som möjligt. Yid alla laga skiften skola förrättningsmännen utarbeta en summarisk översikt och avgiva ett utlåtande, varav framgår, huruvida och i vilken omfattning ävensom efter vilken huvudsaklig plan skifte efter deras åsikt bör komma till stånd, liksom ock, så snart skogsmark förekommer, huruvida mark bör avsättas för bildande av gemensamhetsskog. Utlåtandet underställes ägodelningsrätten, som beslutar i frågan. För avstyckning gälla i viss mån avvikande regler. Dock förutsattes för viktigare avstyökningar tillstånd av ägodelningsrätten, meddelat efter sådan utredning och underställning, som nyss nämnts. Beträffande den mycket långt gående uppsikt över jorddelningen, som sålunda föreslagits, kommer lagrådet att närmare yttra sig i det följande. Jordstyckningskommissionen har framhållit betydelsen därav att sämjedelning för framtiden i möjligaste mån förebygges, men kommissionen synes, på sätt av det följande framgår, icke i allo hava följdriktigt tillämpat denna otvivelaktigt riktiga grundsats. A andra sidan synes förslaget på vissa punkter icke hava tillagt äldre sämjedelningar den verkan, som skäligen bör tillkomma desamma. I fråga om ägodelningsrättens organisation har det remitterade för-

slaget återgått till de av skifteslagstiftningskommitten föreslagna länsägodelningsrätterna. Även härtill återkommer lagrådet. I enlighet med de önskemål, som uttalades i 1906 års motion, hava privaträttsliga tvister, som äga sammanhang med laga skifte eller andra förrättningar, vilka avses i jorddelningslagen, i stor utsträckning lagts till ägodelningsrätten i stället för till allmän domstol, och genom föreskrift, att dylik tvist under viss förutsättning skall av förrättningsmännen underställas ägodelningsrättens prövning, har man sökt befordra ett snabbare avgörande. Eågångstvister tillhöra ägodelningsrättens handläggning även om de icke hava sammanhang med förrättning, som nyss nämnts. Utjämning med penningar i stället för med jord har, ehuru med försiktig begränsning, medgivits i flera fall, och det icke endast, såsom i motionen närmast synes vara åsyftat, till undvikande av rubbning av verkställt skifte utan även vid själva skiftets utförande. Huruvida ägograderingen bör göras till en preliminärfråga, har varit föremål för delade meningar, men förslaget har i detta avseende följt den i motionen antydda ståndpunkten. Mot de principer, som sålunda kommit till uttryck i förslaget, har lagrådet ej funnit anledning till anmärkning. Det i motionen angivna önskemålet om ett bättre tillvaratagande av inteckningshavarnas intressen har i förslaget vunnit beaktande. Förslagets principiella ståndpunkt i fråga om inteckningshavarnas och vissa andra rättsägares ställning vid laga skifte har dock, på sätt nedan kommer att närmare angivas, icke kunnat helt godkännas av lagrådet. Kapitlet om bestämmande av gränserna kring skifteslagets ägor innefattar den betydelsefulla nyheten, att rågångsförrättning alltid skall äga rum vid laga skifte. Fastställelse å laga skifte kommer därför enligt förslaget alltid att innefatta fastställelse å rågångarna. Förslagets ståndpunkt härutinnan synes välbetänkt. Bestämmelserna om ägoutbyte avvika ock i viktiga hänseenden från nu gällande regler. Tvångsägoutbyte blir icke inskränkt till de s. k. primära skifteslagen. För sådant ägoutbyte fordras icke såsom nu, att yrkande därom framställes från endera sidan; det åligger förrättningsmännen att även utan sådant yrkande undersöka frågan om behövligheten av ägoutbyte. Även s. k. dubbelt ägoutbyte (8 kap. 1 § tredje stycket) kan äga rum, och genom ägoutbyte kan en fastighets hela ägovidd överflyttas. Mot de sålunda antydda grundsatserna har lagrådet ej funnit anledning till erinran. Samtliga förslagen hava frångått den nuvarande metoden för ägors

uppskattning och föreskrivit värdering i penningar. Till denna fråga återkommer lagrådet här nedan. I likvidkapitlet, som kommer att i vissa delar bliva föremål för yttrande av lagrådet, bör särskilt uppmärksammas det nya slag av likvid, som upptagits i fråga om ägor, som hava värde i annat avseende än från jordbrukssynpunkt. Bestämmelserna härutinnan torde vara grundade på en principiellt riktig åskådning. Beträffande 23 kap., som handlar om andra lantmäteriförrättningar än laga skifte och avstyckning, torde kunna göras den anmärkning, att detsamma brister i reda och överskådlighet och därför, frånsett de särskilda erinringar, som nedan komma att göras beträffande vissa däri upptagna stadganden, torde böra underkastas en närmare granskning och omarbetning. Bland de övriga lagförslag, som jämte förslaget till lag om delning av jord å landet remitterats till lagrådets granskning, är förslaget till lag om sammanläggning i vissa fall av fastigheter å landet det ojämförligt viktigaste. Detsamma synes, frånsett nedan upptagna anmärkningar, vara byggt på riktiga principer och torde bliva av praktiskt värde. Den verkställda granskningen har givit vid handen, att samtliga förslagen, vilka beträffande detaljerna torde lämna rum för åtskilliga erinringar, som lagrådet icke fått tillfälle att framlägga, även i flera grundläggande och i principiellt avseende viktiga delar tarva rätt avsevärd omarbetning, för vilken åtminstone i ett fall — vissa likvidfrågor — torde förutsättas fortsatt utredning av på området sakkunniga.

F ö r s l a g e t till l a g o m d e l n i n g a v j o r d å l a n d e t . 1 kap. 1 §. Lagrådet: Enligt gällande skiftesstadga förstås med laga skifte oskiftade eller ock redan skiftade men sammanblandade ägors utbrytning i så stort sammanhang, som deras beskaffenhet och belägenhet, utan någon delägares förfång, möjligen må medgiva. I begreppet laga skifte ingår således, att det ej må ske till förfång för någon delägare, d. v. s. ägare eller med ägare likställd besittningshavare av jord, som utgör föremål för skiftet. Principiellt sett torde detta innebära, att varje delägares fastighet skall utgå

ur skiftet med lika värde, som den hade vid dess intagande i skiftet. Men huruvida detta i praktiken blir iakttaget, låter skiftesstadgan i stor utsträckning bero av delägarna själva genom att medgiva dem rätt att besluta om ett flertal på skiftets resultat inverkande frågor, bland andra frågan om delningsgrunden. Skiftesmyndigheterna hava icke ex officio att tillse, att nyssberörda princip iakttages i de fall, där avgöranderätten tillagts delägarna. Hur skiftet utfaller, kan vara av betydelse även för andra rättsägare än delägarna, men dessa rättsägare få ej föra talan vid skiftet. Det remitterade förslaget intager i nu nämnda hänseende en avvikande men icke fullt klar ståndpunkt. Principen att varje fastighet, som beröres av skifte, skall utgå därur med lika värde, som den hade före skiftet, har man velat förverkliga. Genom flera bestämmelser, särskilt stadgandena i 20 kap. 1 §, har hos skiftesmyndigheterna inskärpts skyldigheten att tillse att så sker, och delägarnas rätt att själva besluta i skiftesfrågor har, såsom ovan antytts, väsentligen inskränkts. Det är tydligen åt denna förslagets vid jämförelse med nuvarande rätt ändrade ståndpunkt man velat giva uttryck, då i den bestämning av laga skiftes begrepp, som upptagits i 1 kap. 1 §, uttrycket utan någon delägares förfång utbytts mot utan någons förfång samt detta uttryck, som kommit till användning jämväl på ett flertal andra ställen i förslaget, förklarats avse, bland annat, att åtgärd, varom fråga är, icke länder till skada för fastighet, som beröres av åtgärden. Men då i sagda uttryck jämväl inlagts, att åtgärden icke får lända till skada för innehavare av fordran, varför sådan fastighet, som nyss nämnts, häftar på grund av inteckning eller annorledes, eller eljest av särskild rättighet, för vilken fastigheten utgör föremål, kunna nu berörda bestämmelser icke tolkas såsom endast innefattande ett fastslående av förenämnda princip. De måste anses hava en vidsträcktare syftning och innebära, att de omförmälda särskilda rättsägarna tillerkänts en självständig rätt, som ej får kränkas genom skiftet. Huruvida meningen med bestämmelserna verkligen varit denna, framgår måhända ej med full tydlighet av motiven, men ordalagen i desamma, sammanställda med den omständigheten, att en viss grupp av dessa rättsägare, nyttjanderättshavare, enligt förslaget skola kallas till förrättningen och fått ställning av sakägare, låta sig svårligen tydas på annat sätt. Yid bedömande av, huruvida bestämmelser av sådan innebörd äro befogade, har man att skilja mellan olika kategorier av rättsägare, vilkas intressen beröras av ett skiftes resultat. Servitutshavaren intager vid skifte en särställning, som särskilt på

grund av föreskrifterna om servituts utbrytande föga skiljer sig från delägarens. Servitutshavarens intresse är icke under alla förhållanden tillgodosett genom att den fastighet, som besväras av servitutet, utgår ur skiftet lika god som den ingick däri. Att detta särskilda intresse icke får kränkas genom skiftet, är emellertid klart, och genom de speciella bestämmelser, förslaget innefattar beträffande servitut, har sörjts för, att skiftet icke skall lända servitutshavaren till förfång. Men frågan om behandling av förefintligt servitut är en specialfråga vid skifte. Att redan i definitionen på laga skifte angiva, att servitutshavarens rätt ej får kränkas genom skifte, är ingalunda behövligt. I fråga om innehavare av penninginteckning och därmed likställda rättsägare gäller, att deras intresse av hur skifte sker ej kan gå längre än att fastighetens värde såsom pant icke genom skiftet minskas (jämför stadgandet härom i 20 kap. 1 §). Fastslås alltså genom en allmän regel, att fastigheten skall utgå ur skiftet med minst lika värde, som den hade, då den ingick däri, synas därmed även inteckningshavares berättigade intressen av skiftets utgång vara tillgodosedda. Härvid är dock att märka, att vid bedömande av, huruvida det åsyftade ändamålet med skifte uppnåtts, hänsyn tages endast till jorden, ej till åbyggnaderna. En intecknad fastighet med goda åbyggnader kan vid skifte komma att bliva förlagd å annat ställe inom skifteslaget, där inga eller mindre värdefulla byggnader finnas uppförda. Att inteckningshavares säkerhet härigenom kan minskas, är tydligt. Men härtill har också hänsyn tagits i förslaget; genom särskilda bestämmelser i fråga om lyftande av utflyttningsbidrag har man sökt sörja för att inteckningshavares rätt i detta hänseende ej kränkes. Yid frivilligt ägoutbyte kan det inträffa, att fastighet utgår ur skiftet med förminskat värde, enär för sådant utbyte erfordras allenast, att ägorna å ömse sidor hava väsentligen lika värde. Därför har ock i detta fall meddelats särskild bestämmelse till tryggande av inteckningshavares rätt. Genom de sålunda antydda ävensom andra till samma mål syftande stadganden (se t. ex. 14 kap. 13 §) har inteckningshavarnas rätt skyddats. Men förslaget avser tydligen icke, att inteckningshavare skola äga föra talan vid skiftet för tillvaratagande av sin rätt. Det måste vid sådana förhållanden anses å ena sidan fullkomligt överflödigt att vid bestämmandet av skiftets begrepp söka klargöra inteckningshavarnas ställning och å andra sidan vilseledande att därvid överhuvud nämna dessa rättsägare, emedan därav lätt kan föranledas den oriktiga uppfattningen, att de äro att betrakta som sakägare. 5—31210

34 Att nyttjanderättshavare ofta kan lida skada av ett skiftes utgång, oaktat fastighetens värde ej genom skiftet minskats, är otvivelaktigt. En arrendator kan t. ex. hava nedlagt särskilda kostnader och inrättat sig för att bedriva jordbruket på den arrenderade fastigheten på visst sätt; bliva då genom skifte ägorna delvis förlagda på annan plats inom skifteslaget, lider han säkerligen ofta förlust. Denna förlust bör han visserligen kunna få ersatt i den mån 2 kap. 27 § nyttjanderättslagen det medger, men det kan icke anses riktigt eller lämpligt att vid bedömande av, huruvida skifte må komma till stånd eller ej eller på vilket sätt skiftet skall verkställas, sådan omständighet skall komma i betraktande. Då någon ändring av nyssnämnda lagrum i samband med ifrågavarande förslags framläggande icke varit ifrågasatt, tyder detta på, att i själva verket meningen icke kan hava varit, att dylik skada skall beaktas i skiftesärendet. Nyttjanderättshavare kan således icke anses äga någon särskild rätt, mot vars kränkande genom skifte förbud bör meddelas. Med denna syn på nyttjänderättshavårens ställning vid laga skifte överensstämmer det icke att, såsom enligt förslaget är fallet, tillerkänna honom ställning såsom sakägare vid skiftesförrättningen. Att tillåta såväl ägaren som ny ttj änder ättsha våren att föra talan för tillvaratagande av fastighetens rätt låter sig uppenbarligen icke göra. Jordägarens rätt att ensam föra talan för sin jord får icke inskränkas av hänsyn till nyttjanderättshavares intresse. Emellertid synes det böra beaktas, att det ofta nog, t. ex. om ett mångårigt arrendekontrakt är ingånget, kan inträffa, att arrendatorn äger väl så stort intresse av skiftets resultat som jordägaren och att arrendatorn har större förutsättningar än jordägaren att kunna framlägga de synpunkter, som äga betydelse för tillvaratagande av fastighetens intressen. Med hänsyn härtill synes det kunna ifrågasättas, att föreskrifter meddelas därom, att det skall beredas tillfälle för nyttjanderättshavarna att yttra sig vid skiftesförrättningen. Men dessa föreskrifter böra vara så avfattade, att därav med tydlighet framgår, att nyttjanderättshavare ej betraktas såsom sakägare och sålunda, bland annat, ej får överklaga förrättningen. På grund av vad sålunda anförts hem ställes, att vid angivande av skiftets begrepp uttrycket utan någons förfång utbytes mot det i nu gällande skiftesstadga förekommande utan någon delägares förfång. Delägaren kan här sägas representera fastigheten; hans intresse och fastighetens intresse äro att betrakta såsom identiska. Men måhända är till utmärkande av den grundtanke, som enligt vad ovan framhållits genomgår förslaget — nämligen att delägarna i stort sett sakna dispositionsrätt vid skiftet — lämpligt

35 att bibehålla ett andra stycke av det innehåll, att med nämnda uttryck, där det förekommer i den nya lagen, avses, att skifte eller viss åtgärd, varom fråga är, icke får lända till skada för fastighet, som beröres av skiftet eller åtgärden. Om så sker, torde i allmänhet å de ställen i lagförslaget, där uttrycket utan någons förfång förekommer, detta kunna ersättas med: utan någon delägares förfång. På en del ställen böra måhända andra, för de särskilda fallen lämpade uttryck komma till användning.

1 kap. 2 och 13 §§. Lagrådet: Förslaget synes avse att i 1 kap. uttömmande angiva, vilka jordområden kunna bliva föremål för skifte (utgöra skifteslag) liksom ock vem som äger väcka fråga om skifte (äger skiftesvitsord i den bemärkelse, förslaget tager detta uttryck). Beträffande det sätt, varpå förslaget sökt lösa dessa viktiga uppgifter, må anmärkas följande. I 1 kap. 2 § angiver förslaget, vilka områden, i allmänhet sett, kunna vara föremål för skifte. Här avses endast de regelmässigt förekommande skifteslagen; för särskilda undantagsfall medger förslaget (se 1 kap. 3, 5, 7 och 16 §§), att skifteslag av andra slag må bildas. Då ett område förklaras vara skifteslag, åsyftas i första hand att uttala, att området kan, om det är odelat, ensamt för sig skiftas. Men tydligen är det även förslagets mening, att varje område, som varit föremål för skiftesförrättning, fortfarande skall anses bestå såsom skifteslag och alltså kunna under de i förslaget i övrigt stadgade förutsättningar underkastas om delning. Stadgandet i 1 kap. 10 § synes vila på denna grundsats. Men om alltså, i det fall att lotter, som utlagts vid skifte, själva skiftats och de nya delarna i sin tur blivit skiftade, en vid den sista delningen utlagd lott bör anses ingå i två eller flera varandra överordnade skifteslag, uppställer sig frågan, huruvida ägare av sådan lott är berättigad att söka omdelning å ett vart av dessa eller å vilka av dem han kan begära omdelning. Avfattningen av 1 kap. 13 §, som angiver reglerna för skiftes vitsord, lämnar härutinnan intet tydligt besked. Möjligen kunna ordalagen anses giva stöd för den tolkning, att vitsord till nytt skifte förefinnes allenast beträffande det skifteslag, vid vars delning den ifrågavarande fastigheten uppkommit. Det har emellertid gjorts gällande, att meningen vore, att sådant vitsord alltid skulle föreligga även i fråga om det primära skifteslaget men icke

beträffande de mellanliggande. Oberoende av huru förslaget i detta avseende bör tolkas, synes i allt fall tillräcklig anledning till en sådan åtskillnad ej föreligga, och med den fria ståndpunkt, som förslaget intager i fråga om beredande av möjlighet att ordna skiftena på det för vinnande av goda ägoanordningar förmånligaste sättet, synes mest överensstämmande att icke på antydda sätt inskränka rätten att få skifte till stånd utan medgiva delägare rätt att söka omskifte å varje av de skifteslag, vari hans jord ingår. Justitierådet Berglöf: I fråga om de avvikelser från gällande rätt, som förslaget innehåller, märkas särskilt bestämmelserna angående skiftes vitsord jämväl för ägare av ägostyckningslotter, avsöndringar och avstyckade områden samt vissa utjordar och urfjällar — samtliga för korthetens skull här nedan sammanfattade under benämningen arealägare. Förslagets ståndpunkt i denna del måste givetvis väcka betänkligheter. Det kan nämligen ej anses principiellt riktigt att, om upplåtelse skett av visst område å marken, det härom slutna avtalet skall kunna ensidigt och kanske omedelbart efter dess ingående rubbas genom förvärvarens anspråk på annan jordtilldelning än den avtalade. Endast om starka billighetsskäl föreligga eller det gäller att avhjälpa betydande praktiska olägenheter, bör avvikelse kunna tillåtas från principen om avtals bindande kraft. Härvid är emellertid att märka, att därest man i enlighet med lagrådets nedan gjorda hemställan i fråga om vitsord till omskifte av jord, som utlagts vid laga skifte eller därmed jämförbar delning, i det väsentliga återgår till tidigare förslag i ämnet, frågan om arealägares ställning i nu förevarande avseende till stor del kommer i ett annat läge. Ett godtagande av berörda hemställan innebär, att ägare av jordbruksfastigheter överhuvud — således även fastigheter av nu ifrågavarande slag — äga att deltaga i avgörandet, huruvida omskifte bör komma till stånd eller icke. Det skall ej förnekas, att det låter sig tänkas att det oaktat frånkänna ägare av dylik jordbruksfastighet all rätt att själv taga initiativ till ett omskifte. En sådan anordning skulle dock te sig synnerligen omotiverad. Den skulle för övrigt i de fall, då vederbörande önskade nytt skifte och representerade det för dess genomdrivande nödiga rösttalet, men samtliga hemmansägare motsatte sig saken, endast ge anledning till mindre önskvärda manipulationer för att bryta motståndets enhet, t. ex. förvärv enbart i detta syfte av en obetydlig hemmansdel. Däremot synes det kunna försvaras att å ena sidan för initiativrätten uppställa de särskilda fordringar, som anges i

13 §, och å andra sidan låta dessa fordringar falla, då det gäller att avgöra, huruvida inom skifteslaget föreligger en tillräckligt stark opinion för igångsättande av nytt skifte. Mest konsekvent synes visserligen vara att ej heller därvidlag taga med i beräkningen andra arealägare än sådana, som uppfylla de i 13 § uppställda villkoren; detta om man anlägger synpunkten att några andra strängt taget ej böra få rösta för nytt skifte. Men å andra sidan skulle det framstå såsom en obillighet att utesluta sådana arealägare, som ville skydda skifteslaget mot rubbning av det bestående, grundat på en måhända i själva verket i det väsentliga god och hittills såsom orubblig betecknad delning. För övrigt torde det vara oegentligt att, sedan fråga om skifte i vederbörlig ordning väckts, göra någon ytterligare klassindelning av delägarna utöver den som ligger däri, att endast ägare av jordbruksfastighet få deltaga i avgörandet. I den då uppkomna situationen måste skifteslaget såvitt möjligt betraktas såsom en enhet. Man bör åtminstone teoretiskt antaga såsom något helt ovisst, hur ett eventuellt skifte kan komma att verka för de särskilda delägarna. För det fall att laga skifte eller därmed nu likställd delningsform ej föregått, är på grund av gällande bestämmelser angående förutsättningarna för ägostyckning förefmtligheten av ägostyckningslotter utesluten. Däremot kunna övriga slag av nu ifrågavande fastigheter förekomma. Under förutsättning att man godkänner det ovan anförda skulle det vara mindre följdriktigt att giva dessa en sämre ställning i nu ifrågavarande hänseende, ty ju mindre orubblighet den föreliggande delningsformen äger, dess lättare bör det givetvis vara för en jordägare att få en ny och bättre delning till stånd. Med hänsyn härtill torde man ej för sådana fall kunna motsätta sig skiftesvitsord för arealägare. Givetvis bör dock även här begränsning öke till jordbruksfastighet. Någon förutsättning för tillämpning i andra fall av andra och tredje styckena av 13 § kan för övrigt näppeligen någonsin föreligga. Även för dessa måste man utgå från att sådan tillämpning i praktiken skall komma att bliva synnerligen sällsynt, varför föreliggande spörsmål synes huvudsakligen äga teoretiskt intresse. För att ej göra avsteget från hittills gällande rättsuppfattning allt för stort torde det vara nödvändigt att begränsa arealägares skiftesvitsord till den delningsmassa, varur området närmast utbrutits. I allt fall torde det vara ställt utom tvivel, att beträffande avsöndringar och avstyckade områden motsvarande vitsord till skifte jämväl gent emot sådana bör lagstadgas.

38 Kegeringsrådet

Ernberg:

Enligt det remitterade förslaget skulle även ägare av område, som utlagts genom ägostyckning, avsöndring eller avstyckning, under vissa förutsättningar äga vitsord till laga skifte å det skifteslag, vartill sådan fastighet hör. Under förutsättning att bestämmelserna i 1 kap. 2 § i förslaget äro så att förstå, att även sedan avsöndring eller avstyckning ägt rum stamfastigheten och det avsöndrade eller avstyckade området fortfarande äro att anse såsom tillsammans utgörande ett skifteslag, synas bestämmelserna om skiftesvitsord för ägare till sådant område medföra, att den delning, varigenom avsöndringen eller avstyckningen bildats, skulle kunna på dennes yrkande medelst skifte göras om. Detta innebär alltså, att en omdelning av jord, som delats på grundval av gjord överlåtelse till visst område å marken, skulle kunna i sådan ordning — således enligt helt andra grunder än dem, som vid avtalet varit förutsatta — av ena parten framtvingas, och detta utan att några som helst förändrade förhållanden inträtt. Huruvida detta verkligen är förslagets mening, framgår ej med tydlighet, men av motiven till 1911 års förslag, vilket i denna punkt ligger till grund även för det remitterade, synes bland annat detta vara med de ifrågavarande bestämmelserna avsett. Att, på sätt förslaget sålunda innebär, tvångsvis häva gällande avtal är emellertid något, som lagstiftningen icke bör tillstädja, med mindre alldeles särskilda, tvingande skäl därtill föranleda. Men några sådana kunna näppeligen åberopas till stöd för den lagstiftningsåtgärd, som här blivit ifrågasatt. Att märka är härvid även, att densamma skulle komma att sträcka sina verkningar även till överenskommelser, ingångna före den nya lagens ikraftträdande och således under helt andra förutsättningar än dem, som komma till tillämpning vid skifte. 3 Beträffande möjligheten till omdelning medelst laga skifte av jord, som undergått ägostyckning, ägare av de särskilda lotterna emellan, är förslagets ståndpunkt oförtydbar. Härutinnan är tydligen avsett, att sådan omdelning skall kunna äga rum och att ägare av ägostyckningslott skall under de i förslaget angivna villkor därtill äga vitsord. Även härom gäller i huvudsak vad ovan sagts beträffande omgörande under form av skifte av delning, varigenom avsöndring eller avstyckning kommit till stånd. Är åter fråga om nytt skifte å högre skifteslag — primärt eller sekundärt — än det, till vilket område, varom ovan talats, närmast hör, synes, såvitt angår ägare till avsöndrat eller avstyckat område, skiftesvitsord ej

39 heller böra tillerkännas honom. Sådan jordägare kan nämligen lika litet i förhållande till skifteslagets delägare såsom en helhet betraktade som gentemot stam fastighetens ägare anses äga något legitimt intresse att påfordra skifte. Att från fastighet upplåten lägenhet kan vid skifte å skifteslaget förflyttas, är en annan sak, som svårligen kan åberopas såsom stöd för en bestämmelse i nyss angivet syfte. Vidkommande däremot ägare till ägostyckningslott, ställer sig saken i viss mån annorlunda. Väl kan ägare till en enstaka vid sådan förrättning utbruten lott icke sägas äga sådan andel i det högre skifteslaget, som bör grundlägga dylik rätt. Men ifall de vid förrättningen utlagda lotterna fortfarande befinna sig i samma ägares hand eller ägarna av dessa vilja enas i framställning om nytt skifte, bör rimligtvis hinder härför icke möta. Några speciella vilkor för ett sålunda i fråga om ägare till ägostyckningslott begränsat skiftesvitsord, avvikande från dem, som gälla för andra delägare i skifteslaget, kunna naturligen ej ifrågakomma. På grund av vad sålunda anförts hemställes, att de i 1 kap. 10 § upptagna bestämmelserna angående nytt skifte å ägor, som delats genom ägostyckning, ävensom tredje stycket i 13 § av samma kapitel måtte utgå ur förslaget samt att andra stycket i sistnämnda paragraf måtte ersättas av en bestämmelse av innehåll, att vitsord, varom här är fråga, må tillkomma ägare av område, som utbrutits genom ägostyckning, allenast i fall de områden, som genom förrättningen utbrutits, fortfarande befinna sig i samma ägares hand eller ägarna till samtliga dessa områden förena sig i sådan framställning, som med vitsordet avses. Justitiorådet Molin: Även i ett annat avseende än det av lagrådet ovan berörda synas stadgandena i 1 kap. 2 § kunna giva anledning till olika tolkning och därför böra förtydligas. Såsom skifteslag skall enligt punkt 2 i nämnda paragraf anses fastighet, som bildats genom avsöndring eller därmed jämförlig åtgärd eller genom avstyckning. Den fastighet, som bildas genom dylik jorddelning, är den avsöndrade eller avstyckade lägenheten. Men enligt min mening bör även stam fastigheten med dess efter delningen återstående område kunna för sig skiftas och således betraktas såsom ett skifteslag. Dessutom synas stamfastigheten och lägenheten tillsammans böra även efter den skedda avsöndringen eller avstyckningen anses fortfarande utgöra ett skifteslag. Föreskrift av sist berörda innehåll är en förutsättning för att lägenheten

skall kunna indragas i klyfning å stamfastigheten. Att så bör kunna ske synes bäst överensstämma med förslagets grunder. Då emellertid i dylikt fall förrättningen avser dels sådant skifte, som omförmäles i 1 kap. 9 §, och dels rubbning av en tidigare jorddelning, men förutsättningarna för dylik rubbning icke böra vara mindre stränga än för omgörande av laga skifte, torde avsöndring och avstyckning böra upptagas i första stycket av 1 kap. 10 §, som innefattar villkoren för omskifte. Om så sker, torde därav böra bliva en följd, att liksom enligt sistnämnda paragraf i förslaget ägostyckning förutsattes kunna omgöras genom laga skifte utan sammanhang med delning av någon av ägostyckningslotterna, också stamhemmans ägare skall, även utan sammanhang med delning därav, kunna begära omdelning i laga skiftes form mellan stamhemmanet och den avsöndrade eller avstyckade lägenheten. Det måste visserligen erkännas vara oegentligt att sålunda ändra den uppdelning, som skett medelst ägostyckning, jordavsöndring eller avstyckning, genom en jorddelning av helt annan karaktär, nämligen laga skifte. Och givetvis möta principiella betänkligheter mot dylikt skifte från den synpunkten, att detsamma innefattar ingrepp i lagligen bestående äganderätt till jord inom vissa gränser. Men om man tillåter, att skifteslag, som undergått laga skifte eller därmed jämnställd delning, göres till föremål för nytt skifte, varuti hittills orubbliga ägostyckningslotter och avsöndringar kunna indragas, torde det icke vara möjligt att finna annan konsekvent utformning av lagstiftningen på detta område än den ovan antydda. Och därest tillfredsställande garantier uppställas mot missbruk av möjligheterna till omskifte, torde praktiska olägenheter av den utsträckta användningen därav icke vara att befara. Sådana garantier lärer förslaget, särskilt om nedan omförmälda ändring i 1 kap. 10 § vidtages, få anses innefatta. Det skiftes vitsord, som sålunda enligt min mening bör tillerkännas stamhemmans ägare gent emot ägare av avsöndrad eller avstyckad lägenhet, bör motsvaras av enahanda vitsord för den sistnämnda jordägaren. Likställigheten bör vara fullständig. Och ägare till ägostyckningslott bör vara likställd med ägare till klyvningslott. De särskilda villkor, som uppställts i andra och tredje styckena av 1 kap. 13 §, synas därför böra utgå, så att förslaget i fråga om förutsättningarna för omskifte icke kommer att innehålla andra bestämmelser än dem, som återfinnas i 1 kap. 10 § första stycket. I sist berörda bestämmelser har lagrådet, på sätt nedan närmare angives, ansett sig böra föreslå viss skärpning. Det därutinnan framställda förslaget är av betydelse för frågan om skiftesvitsord för ägare till ägo-

41 styckningslott, avsöndring eller avstyckning. Därav att dessa jordägare tillerkännes rätt att påkalla omgörande av den jorddelning, vid vilken deras fastigheter tillkommit, följer icke att de skola äga vitsord till omskifte å det större skifteslag, inom vilket deras fastigheter äro belägna. Men om nyssberörda förslag godkännes, kommer såvitt fråga är om nytt skifte å skifteslag, som undergått laga skifte eller därmed likställd delning, undersökning, huruvida omskifte skall tillåtas, icke till stånd med mindre därom förena sig ägare till viss kvotdel av skifteslagets jordbruksfastigheter. Då det icke gärna synes kunna ifrågakomma att därvid bortse från de fastigheter av dylikt slag, som tillkommit genom ägostyckning, jordavsöndring eller avstyckning, hava ägarna till sådana fastigheter redan härigenom erhållit sådant inflytande, att det torde saknas anledning att icke jämväl giva dem rätt att taga initiativ i saken. Om skifteslaget undergått allenast storskifte eller tegskifte, kunna ägostyckningslotter icke förekomma inom skifteslaget. Liksom enligt det remitterade förslaget skulle enligt lagrådets ovan omförmälda förslag delägare i storskiftat eller tegskift at skifteslag erhålla individuellt skiftesvitsord. Dylikt skiftesvitsord synes icke böra tillerkännas ägare till avsöndrad eller avstyckad lägenhet. Slutligen må erinras, att om förslaget i förevarande avseende erhåller det innehåll, som ovan förordats, och således skifte, som endast avser omgörande av ägostyckning, avsöndring eller avstyckning, icke kan komma till stånd med mindre samtliga i 1 kap. 10 § uppställda villkor äro för handen, så kommer det vitsord till sådant skifte, som tillerkänts ägare av fastighet, vilken tillkommit vid dylik jorddelning, att bliva av jämförelsevis ringa betydelse. Förutsättning är, att skiftet skall lända till sådan fördel, som i nämnda paragraf sägs, icke blott för honom utan också för »delägarna i allmänhet». Och då dessutom fordras, att sökanden ensam eller jämte dem, som förena sig med honom, besitter viss del av skifteslagets jordbruksfastigheter, men åtminstone ägaren till avsöndrad lägenhet alltid står ensam gent emot stamhemmanets ägare, så blir i allt fall avsöndringshavaren endast i sällsynta fall i tillfälle att framtvinga dylikt skifte. Justitierådet Appelberg : Yad angår frågan huruvida skifteslag, som delats genom annan delning än skifte, således genom styckning eller avsöndring, skall enligt förslaget kunna underkastas omdelning medelst skifte, måste man skilja mellan de fall att ägostyckning skett och att avsöndring eller avstyckning skett. I förra fallet är det otvivelaktigt förslagets mening, att det ägostyckade området 6—21210

skall kunna underkastas ny delning i skiftesväg; stadgandet i 1 kap. 10 § första stycket utgår härifrån. Och rätt att söka skifte tillkommer jämlikt 1 kap. 13 § andra stycket en var ägare av ägostyckningslott under där angivna förutsättningar. Har däremot ett skifteslag delats därigenom att område utbrutits medelst avsöndring eller avstyckning, är ej fullt tydligt, huruvida denna delning skall kunna göras om genom skifte å samma skifteslag. Stadgandet i 1 kap. 10 § första stycket nämner intet om skifte av sålunda delade ägor. Enligt 1 kap. 13 § tredje stycket har ägare av avsöndrade och avstyckade områden vitsord till skifte å det skifteslag, »vartill fastigheten hör». Huruvida förslaget härmed avsett, att just den delning, vid vilken området utbrutits, skulle få göras om, är synnerligen tvivelaktigt. Men stadgandet kan vid jämförelse med andra stycket av samma paragraf, där enahanda uttryck förekommer, svårligen tolkas på annat sätt. Förslaget skulle alltså i denna del innefatta, att väl ägare av avsöndringar eller avstyckade lotter, dock endast under de i tredje stycket av sistberörda paragraf angivna förutsättningar, äga påkalla skifte å det skifteslag, som utgöres av stamfastigheten och lägenheten, men att däremot ägaren av stamfastigheten icke äger sådan rätt. Förslagets ställning härutinnan kan, vilken mening man än har angående medgivande till omdelning av dylika skifteslag, svårligen godkännas. Tillerkännes vitsord åt lägenhetsägare, bör sådant medgivas även stam fastighetsägaren. Mot förslagets ståndpunkt att sålunda i viss utsträckning tillåta omskifte av förut genom styckning eller avsöndring delade ägor samt att därutinnan medgiva ägare av utbrutna lotter skiftesvits ord synas mig starka betänkligheter möta. Ur principiell synpunkt kan det givetvis ej anses riktigt att, om upplåtelse skett av visst område å marken och på grundval därav jorddelning verkställts, denna jorddelning och därmed även det grundläggande avtalet skall kunna ensidigt rubbas. Hänsynen till beståndet av ingångna avtal bör få vika allenast där synnerligen starka billighets- eller lämplighetsskäl påkalla det. För min del betvivlar jag, att nyttan av den föreslagna regeln, som säkerligen endast i sällsynta fall torde komma till tillämpning, kan anses uppväga olägenheten av att på detta område skapas en viss otrygghet, må vara mera inbillad än verklig; härvid bör ihågkommas att, såsom ovan framhållits, en regel i den avsedda riktningen måste göras reciprok och alltså giva stamfastighetsägare skiftesvitsord gent emot ägare av avsöndrat eller frånstyckat område. Men om alltså, enligt min mening, varken ägare av avsöndrade eller frånsty ekade lotter eller vederbörande stam fastighetsägare bör kunna få

till stånd omdelning av det genom avsöndringen eller styckningen delade skifteslaget, är därmed icke sagt, att ägare av dylika lotter icke borde äga skiftes vitsord å sådant överordnat skifteslag, som delats genom skifte. I omskifte å dylikt skifteslag indragas och måste uppenbarligen även indragas de från de särskilda hem manslotterna utbrutna områdena, med den modifikation som stadgandet i 1 kap. 10 § andra stycket innefattar. Ägare av en stamfastighet har alltså indirekt möjlighet att genom sökande av skifte å överordnat skifteslag åstadkomma rubbning i avsöndrade eller frånstyckade lotters jordtilldelning. Av det sagda framgår, att ägare av dylika lotter allt efter omständigheterna kunna hava intresse av att omskifte kommer eller icke kommer till stånd; och då ägare av dessa lotter alltid i viss mån äro utsatta för risk att bliva indragna i nytt skifte — vilken risk tydligen är större av ju lägre slag det föregående skiftet varit, således i regel störst när detta bestått av tegskifte eller storskifte — synes visst fog föreligga att medgiva dem rätt att, åtminstone när deras ägoanordning är sådan, att de skulle få synnerlig nytta av ett omskifte å skifteslaget, själva bringa fram frågan härom. I all synnerhet torde det vara påkallat att, därest i enlighet med vad lagrådet kommer att förorda avgörandet av frågan om nytt skifte å ägor, som förut delats genom laga skifte eller därmed jämförligt skifte, i första hand göres beroende av delägarnas mening, även avsöndrings- och styckningslottägares röster tagas i beräkning. Lagrådet: På sätt förut erinrats, avviker förslaget från gällande rätt därutinnan, att rättighet medgivits att skifta jord, som befinner sig i en ägares hand. Bestämmelsen härom innefattas i 1 kap. 13 §. Den sålunda i förslaget upptagna grundsatsen synes icke böra godkännas i den utsträckning, som med förslaget avses. Skifteslagstiftningskommitten har såsom huvudsakligt skäl för införande av en dylik rätt för jordägare framhållit behovet av att kunna utbryta särskilda i kameralt hänseende skilda fastigheter, vilkas jord sammanblandats i ett komplex. Att möjlighet härtill gives, synes rimligt och befogat. Yad de övriga fall angår, då enligt kommitténs yttrande rätt till skifte av jord i samma ägares hand skulle kunna vara till fördel, synas de ej vara av den praktiskt viktiga innebörd, att nyttan av att kunna få skifte till stånd i dessa fall uppväger olägenheterna av en allmän regel med det föreslagna innehållet. Befaras kan,

att en sådan regel i många fall skulle komma att föranleda en onödig uppdelning av fastigheter och sålunda bidraga till en skadlig splittring av jorden, och att densamma ej står i god överensstämmelse med stadgandet i 22 kap. 1 § andra stycket, är uppenbart. Eätten för en jordägare att genom skifte uppdela sin jord torde därför böra begränsas till de först omförmälda fallen. 1 kap. 6 §. Eegeringsrådet Ernberg och justitierådet

Molin:

Angående frågan huruvida i saknad av ledning i förefintliga skifteshandlingar det till ett skifteslag hörande vattenområdet är att anse såsom skiftat eller samfällt hava i praxis motsatta meningar gjort sig gällande. Av en ny skifteslagstiftning bör krävas, att beträffande framtida skiften en sådan tvetydighet undanröjes. Härtill syfta ock bestämmelserna i 1 kap. 6 § i förslaget. Ifrågasättas kan emellertid, om förslagets mening härutinnan med full tydlighet kommit till uttryck. Till undvikande av tvetydighet synes lämpligt, att i paragrafens första stycke uttryckligen namnes, att i område, som där sägs, inbegripes jämväl med vatten täckt område. Vidkommande sättet för delning av vattenområde, är det tydligen som regel ett önskemål, att icke därvid tillskapas särskilda, från äganderätten till grunden åtskilda rättigheter, som kunna försvåra nyttjandet av vattnet i övrigt. Detta kan dock möta stora svårigheter, särskilt såvitt rörer rätt till fiske. På grund av fiskets natur kan det nämligen, såsom även av en ledamot inom skifteslagstiftningskommissionen i särskilt avgivet yttrande framhållits, med tillämpande av en sådan regel ofta visa sig omöjligt att av fisket tilldela envar delägare vad honom rätteligen bör tillkomma. Utväg synes därför böra beredas att för dylika fall bilda fiskeservitut eller, där så finnes lämpligare, bibehålla fisket som en gemensamhet. Innehållet i andra stycket av ovan omförmälda paragraf i förslaget torde emellertid kunna medföra hinder för en sådan anordning, i allt fall om detta, redan av skifteslagstiftningskommittén föreslagna stadgande tillerkännes den innebörd, som skifteslagstiftningskommissionen däri synes velat inlägga. Om i förslaget upptages en regel av ovan angivet innehåll angående skifte av område, som är täckt med vatten, synes därför nyssnämnda stadgande i 1 kap. 6 § böra utgå och i 10 kap. upptagas regler angående undantag av fiske för gemensamt behov och bildande av fiskeservitut.

45 Justitierådet

Appelberg:

Jag instämmer med regeringsrådet Ernberg och justitierådet Molin utom därutinnan att jag anser skäl ej föreligga att tillåta uppdelning av fiskerätt efter andra grunder än dem, efter vilka själva vattenområdet delas eller, med andra ord, att sålunda bilda fiskeservitut. Något förbud häremot behöver ej direkt uttalas. Att sådant föreligger följer därav, att bildande av fiskeservitut icke omnämnes vare sig i 10 kap. 7 § eller annorstädes i samma kapitel. Godkännes min mening att vid skifte av vattenområde fiske väl må bibehållas såsom gemensamhet men fiskeservitut däremot ej bildas, kan stadgandet i 23 kap. 8 § icke bibehållas i den föreslagna lydelsen, enär det i så fall givetvis ej heller bör tillåtas att vid särskild förrättning dela fiske, som ej ingått i skifte av vattenområde. Måhända bör dock undantag göras för det fall att fisket blivit avsatt vid skifte, som skett före den blivande lagens ikraftträdande. Justitierådet Ber glof: I fråga om önskvärdheten av ett förtydligande av paragrafens första stycke instämmer jag med lagrådets övriga ledamöter. Uttrycket i andra stycket »nyttja vattnet» avser att inbegripa jämväl rätten till fiske. I sak har jag häremot ej något att erinra, då det å ena sidan måste anses fördelaktigt att där så kan ske undvika det särskiljande av fiskerätt och annan rätt till vatten, som i skifteshänseende hittills hos oss ägt rum, och å andra sidan det remitterade förslaget genom bestämmelsen i 1 kap. 5 § om uppdelning av skifteslag synes lämna nödiga garantier för att den uppställda regeln ej skall kunna utnyttjas till någon delägares förfång. Däremot synes stadgandet lida av otydlighet såtillvida som rätten till fiske ej särskilt namnes. Att så sker måste med hänsyn till hos oss hittills rådande rättsuppfattning anses nödigt. Jag hemställer därför, att med användande, i fråga om grundägarens rätt, av vattenlagens terminologi, ifrågavarande stycke avfattas sålunda, att då område, som är täckt med vatten, skiftas, skall i sammanhang med delningen av grunden rätten att på sätt i lag är medgivet råda över vattnet därå ävensom fisket, där detta ej utgör särskild fastighet, mellan delägarna uppdelas.

46 1 kap. 9 § och 22 kap. 1 och 3 §§. Eegeringsrådet Ernberg, justitieråden Molin och Appelberg: De villkor, som i 1 kap. 9 § uppställts för att laga skifte skall kunna erhållas inom skifteslag, vilket är av beskaffenhet, som i 2 § under 1 eller 2 sägs, och icke förut genom lantmäteriförrättning delats, hava sin största betydelse genom de band, som därigenom läggas på rätten till hemmansklyvning. Dessa bestämmelser lära nämligen icke lägga hinder i vägen för laga skifte å oskiftade primära skifteslag annat än försåvitt skifteslaget består av enstaka hemman eller lägenhet eller vid skifte å by fråga är jämväl om klyvning av hemman eller hemmansdel. Men den hittills fria rätten att i sammanhang med eller efter verkställt laga skifte klyva hemman och hemmansdelar lider genom dessa bestämmelser en långt gående inskränkning. Jordstyckningskommissionen har påvisat de olägenheter, bestående i jordens splittring och olämpliga uppdelning, som mångenstädes uppkommit genom avsöndring och ägostyckning, samt framhållit, att enahanda olämpliga jorddelning kan äga rum och, ehuru i ringare omfattning, har ägt rum genom hemmansklyvning. Kommissionen har med hänsyn härtill och med särskilt beaktande av att, om kontrollen från det allmännas sida inskränktes allenast till det föreslagna avstyckningsinstitutet, bestämmelserna skulle kunna kringgås genom delningar, som endast formellt hade form av klyvning, funnit att även skiftes- eller klyvningsförfarandet bör underkastas kontroll. Man torde obetingat böra giva kommissionen rätt däri, att antydda olägenheter förefinnas och att fördenskull jorddelningen, vare sig den sker i den ena eller andra av de i förslaget upptagna formerna, bör underkastas viss uppsikt och kontroll från det allmännas sida. Men frånsett att olägenheterna av hittills skedda jorddelningar torde få anses av jordstyckningskommissionen i någon mån överdrivna, gäller det givetvis här som på andra lagstiftningsområden att icke, om ock for än så viktiga statsändamål, ingripa i den enskildes fria förfoganderätt längre än som av ändamålet oundgängligen påkallas. Man har därvid ock att taga tillbörlig hänsyn till den hävdvunna åskådningen bland de befolkningslager, som närmast beröras av den ifrågavarande lagstiftningen. Och så långt gående inskränkningar i rätten att klyva t. ex. en arvfallen hemmansdel, som förslaget innefattar, skulle säkerligen icke mottagas med förståelse av landets jordbrukare. Synpunkten att de normerande bestämmelserna böra vara i huvudsak desamma för avstyckning och för laga skifte torde vara riktig. Den i för-

47 slaget meddelade huvudbestämmelsen, som innefattas i första punkten av 1 kap. 9 § samt första stycket och första punkten i andra stycket av 22 kap. 3 §, är ock, ehuru ordalagen icke överensstämma, för båda fallen till sin innebörd densamma: varje fastighet, som uppkommer vid jorddelningen, skall vara ägnad att användas för det ändamål, vartill den är avsedd. Berörda stadganden synas vara välbetänkta. Å ena sidan lärer det icke kunna påstås, att det krav på ändamålsenlighet, som därigenom uppställts, inskränker jordägarens bestämmanderätt mer än skäligt är. Och å andra sidan synes det kunna antagas, att stadgandena, om de rätt användas, skola vara ägnade icke allenast att förekomma sådana uppenbart orimliga delningar som de, varpå jordstyckningskommissionen lämnat exempel, utan även därutöver att verksamt bidraga till förhindrande av fastighetsbildningar, vilka tydligen äro objektivt sett olämpliga. Härigenom bleve säkerligen det mest kännbara reformbehovet fyllt. Och man måste fråga sig, huruvida det icke må vara tillrådligt att för närvarande åtnöja sig härmed. Jordstyckningskommissionen har emellertid såväl i fråga om laga skifte som beträffande avstyckning ansett sig böra gå ett steg vidare och i sådant avseende upptagit särskilda föreskrifter för det fall, att delningen avser jordbruksfastighet. Även därvidlag hava olika uttryckssätt använts i de olika lagrummen. Föreskrifterna om styckning av jordbruksfastighet innefatta, att styckningen ej får ske på sådant sätt, att den ostyckade fastighetens jordbruk märkligen försvagas. Yid laga skifte av sådan fastighet skall, enligt de därom föreslagna föreskrifterna, alltid bildas en restgård av sådan storlek i förhållande till den odelade fastigheten, att restgården är i väsentligen samma mån som den odelade fastigheten lämplig för jordbruk. Med de sålunda använda olika uttrycken avser emellertid kommissionen, enligt uttalande i motiven, samma sak. Och av vad kommissionen vidare uttalat framgår, att med dessa bestämmelser åsyftas att förhindra, att jordbruksjordens fördelning i storbruk, bondebruk och småbruk rubbas genom jorddelningar av ena eller andra slaget. Uppenbart är att härigenom i många fall omöjliggöras hemmansklyvningar och ägostyckningar, för att använda nuvarande benämningar på dessa former av jorddelning, om vilkas förkastlighet man knappast kan begära, att vederbörande själva skola känna sig övertygade. Man bör betänka, att även om var och en av de fastigheter, som skulle bildas genom delningen, bleve fullt lämplig för självständigt jordbruk, så skulle delningen dock icke vara tillåten, om icke åtminstone en av dessa fastigheter vore tillräckligt stor för att jordbruket därå skulle kunna anses vara hänförligt till samma klass av

jordbruk, som bedrivits på den odelade fastigheten. Särskilt i fråga om hemmansklyvningarna torde förslaget i denna del innebära alltför stort avsteg från nu gällande lagstiftning. Härtill kommer emellertid även en annan synpunkt. Det är visserligen riktigt, såsom kommissionen säger, att det för det allmänna icke kan vara likgiltigt, om jordbruksjorden användes för storbruk, för bondebruk eller för småbruk. Men därav lärer icke utan vidare följa, att man bör sträva efter ett bibehållande under alla förhållanden av minst det antal jordbruk av vart och ett av nämnda slag, som för närvarande består. Därutinnan föreligger ingen som helst utredning. Att principiellt fastslå den nuvarande uppdelningen såsom i huvudsak och för landets samtliga delar med deras i detta avseende olikartade förhållanden för framtiden beståndande, synes därför knappast motiverat även från kommissionens ståndpunkt. Det vill förefalla som om kommissionen bort lämna de bestämmande myndigheterna, i första hand ägodelningsrätten, betydligt större befogenhet att efter omständigheterna i det särskilda fallet bedöma den ifrågasatta delningens skadlighet eller oskadlighet för jordbruksnäringen. Härmed kommer man in på en synnerligen viktig sida av föreliggande fråga, nämligen den kontrollerande myndighetens organisation. Denna myndighet skulle ju, särskilt om ovanberörda regel gjordes mindre stel, icke endast hava att pröva, huruvida den planerade delningen läte sig genomföra enligt i lag och författning stadgade regler och föreskrifter samt bleve lämplig ur rent jordbruksteknisk synpunkt. Prövningen skulle också omfatta, huruvida ur de nationalekonomiska och socialpolitiska synpunkter, som ligga till grund för de föreslagna stadgandena, delning borde tillåtas och på vilket sätt den borde ske. Med hänsyn härtill måste man givetvis ställa stora krav på den myndighet, åt vilken prövningen skulle anförtros. Om ägodelningsrätterna kunnat organiseras på sätt jordstyckningskommissionen föreslagit, synes det ingalunda uteslutet, att åt dem kunnat överlåtas en mycket vittgående diskretionär prövningsrätt i förevarande avseende. Men saken ställer sig annorlunda, om man på skäl, för vilka nedan kommer att närmare redogöras, nödgas bibehålla de nuvarande ägodelningsrätterna. Dessa hava avsevärt svagare sammansättning än länsägodelningsrätterna enligt förslaget skulle få och kunna givetvis ej förväntas förvärva erfarenhet i tillnärmelsevis samma mått som de föreslagna domstolarna. Kommissionen har också betecknat ägodelningsrättens omorganisation såsom en oeftergivlig fordran för att denna domstol skall erhålla erforderlig kompetens för den av kommissionen ifrågasatta utvidgningen av dess nuvarande

49 uppgift. Om man däremot nöjer sig med de ovan återgivna allmänna bestämmelserna, torde det icke böra möta betänkligheter att anförtro tillämpningen åt de nuvarande ägodelningsrätterna. Med hänsyn till vad sålunda anförts synes i första hand vara att förorda, att man stannar vid upptagande i förslaget av nyssberörda bestämmelser. Emellertid lär det icke kunna förnekas, att även speciella föreskrifter beträffande jordbruksfastighet skulle kunna vara gagneliga och väl försvarliga, om de på lämpligt sätt begränsas. Måhända kan en fortsatt utredning finna en acceptabel form för dylika föreskrifter, vilkas tilllämpande kan anförtros åt de nuvarande ägodelningsrätterna. Yad angår de bestämmelser, förslaget upptager till förhindrande av att värdefulla byggnader spolieras, synes det kunna ifrågasättas, om icke det allmännas förmynderskap därvid drivits väl långt, då regeln gjorts så ovillkorlig som skett. I allt fall synas nu berörda bestämmelser icke böra förekomma såsom enda specialbestämmelser beträffande jordbruksfastighet. Till undvikande av missförstånd bör måhända påpekas, att bestämmelsen i tredje stycket av 22 kap. 3 § jämte det undantag därifrån, som gjorts i fjärde stycket av samma paragraf, icke beröras av vad ovan anförts. Mot innehållet av dessa stadganden torde i huvudsak intet vara att erinra. Därest i jorddelningslagen skulle komma att upptagas allenast det villkor för delning av oskiftade ägor, som innefattas i ovan omförmälda allmänna bestämmelser, bör bemärkas, att dessa bestämmelser icke kunna anses fullt ersätta de särskilda nu gällande stadganden, som i ämnet meddelats till skydd för jordbruket i vissa nordliga landsdelar. I sammanhang med nu behandlade spörsmål bör uppmärksammas vad jordstyckningskommissionen i skrivelsen den 16 oktober 1920 yttrat i fråga om behovet av lagstiftning till förhindrande därav att vederbörande jordägare ordna sina förhållanden genom sämjedelning. Även om den nya lagen får sådant innehåll, att sämjedelningar, upprättade efter dess ikraftträdande, under inga förhållanden komma att medföra, att innehavet blir delningsgrund, torde likväl den omständigheten, att jordägarna icke alltid vid laga delningar kunna få sina önskningar uppfyllda, och framför allt att de, även om den nya lagen icke skulle i ovan behandlade del komma att gå längre än nu förordats, icke alltid få tillstånd till önskade laga delningar, komma att föranleda den av kommissionen befarade benägenheten för sämjedelningar. Yid sådant förhållande torde man böra ansluta sig till den av kommissionen framkastade tanken på förbud 7—21210

50 mot lagfart å ideell andel i fastighet innan andelen utbrutits genom laga delningsförrättning. Justitierådet Berglöf: Jag instämmer i huvudsak med lagrådets övriga ledamöter utom därutinnan att jag anser vad av dem i fråga om förprövningens ^ omfattning blivit anfört i det väsentliga äga giltighet oberoende av, huruvida den nya organisationen av ägodelningsrätterna genomföres eller ej. Justitierådet Berglöf, regeringsrådet Ernberg och justitierådet Åppelberg: Det remitterade förslaget uppställer i regel såsom villkor för avstyckning, att överlåtelse till annan ägt rum av den fastighetsdel, som är avsedd att avstyckas. Frånsett det fall, att avstyckning sker av visst område för sammanläggning med annan, samma ägare tillhörig fastighet, medger förslaget avstyckning utan överlåtelse endast under förutsättning att fråga är om bildande av ett flertal smärre fastigheter för bostads-, jordbruks- eller annat ändamål. Och i detta fall uppställes såsom villkor för avstyckning, att i orten finnes ett påvisbart behov av sådana lägenheter samt att det i övrigt ur praktiska, särskilt kostnadssynpunkter, finnes lämpligt, att avstyckningen sker i ett sammanhang (22 kap. 1 § andra stycket). Att av den hittillsvarande, i regel fria rätten till styckning uppstått avsevärda missförhållanden, synes av den förebragta utredningen klart framgå, och dessa torde ej enbart vara att hänföra till förhållandena under kristiden. Det måste därför, åtminstone om villkoren för avstyckning i allmänhet avfattas i enlighet med vad lagrådet i första hand förordat, anses påkallat att uppställa särskilda förutsättningar för att jordägare må, utan att överlåtelse förekommer, låta stycka sin fastighet. Vidkommande det uppställda villkoret att ett behov av sådana lägenheter, som med avstyckningen avses, skall i orten föreligga, synes detta emellertid vara alltför strängt och därför böra modifieras. Måhända kan detsamma lämpligen utbytas mot en bestämmelse av innehåll, att avstyckningen skall finnas vara ur allmän synpunkt gagnelig, eller något liknande. Justitierådet Molin: Såväl skifteslagstiftningskommitténs som skifteslagstiftningskommissionens förslag erbjöd jordägaren möjlighet att utan föregående överlåtelse till annan få från sin fastighet avskilja områden, lämpade att bilda särskilda

51 fastigheter. Fördelarna härav äro påtagliga. Och i samma mån som fordringarna för tillstånd till avstyckning skärpas, måste det ställa sig än mera önskvärt för jordägaren att kunna på förhand erhålla visshet om, att en av honom tilltänkt avstyckning vinner myndigheternas godkännande. Icke minst då jordägaren har för avsikt att uppdela ett större område, kanske hela fastigheten, i tomter eller andra smärre fastigheter, synes det i och för sig ändamålsenligt, att en fullständig plan för uppdelningen redan från början utarbetas och framlägges för granskning. De betänkligheter, som anförts mot avstyckning av område, som icke överlåtits, och särskilt mot vad man kallat avstyckning på lager, synas icke vara av sådan beskaffenhet, att åt dem bör tillmätas allt för stor betydelse. Även om de skärpta fordringarna på styckningens ändamålsenlighet icke gå längre än vad ovan förordats, komma de dock att innebära garanti för, att de avstyckade områdena icke bliva olämpliga för det med dem avsedda användningssättet, och den av jordstyckningskommissionen framhållna synpunkten, att sålunda tillskapade fastigheter icke alltid tillfredsställa blivande köpares behov utan måste genom nya delningar på lämpligt sätt arronderas, förlorar därför mycket av sin betydelse. De framhållna olägenheter och kostnader, som uppkomma, därest det visar sig att avstyckningsplanen icke kan i verkligheten genomföras, drabba huvudsakligen jordägaren själv. Och genom den föreslagna lagen om sammanläggning av fastigheter har utväg beretts att i dylik händelse få den äldre fastighetsindelningen helt eller delvis återställd. Vad slutligen beträffar farhågorna för vanhävd av jord, som är föremål för styckningsspekulation, så förefaller det icke sannolikt, att jorden blir bättre vårdad därför att avstyckningarna icke kunna vinna fastställelse annat än i den mån överlåtelse sker. Och om man genom den ovissa ställning, vari man försätter jordägaren, allt för mycket försvårar egendomsspekulation av ifrågavarande slag, är det fara värt att man också förhindrar jordstyckningsföretag, som äro till gagn för det allmänna. Därest exempelvis en fastighets uppdelning i egnahemsområden planeras, kan det givetvis medföra en viss svårighet vid anskaffande av det för företaget erforderliga kapitalet, att man icke redan vid företagets igångsättande kan erhålla visshet om, att jorddelningslagstiftningen icke lägger hinder i vägen för uppdelningen. Av nu anförda skäl anser jag mig icke kunna tillstyrka förslaget försåvitt detta i regel icke medger avstyckning av annat än överlåtet område. Villkoret att området skall vara överlåtet till annan synes böra helt bortfalla.

52 För det fall, att förslagets ståndpunkt i denna del bibehålles, må anmärkas, att det undantag från regeln, som förslaget upptagit i andra stycket av 22 kap. 1 §, synes hava erhållit en mindre lycklig begränsning. Det torde nämligen vara uppenbart, att avstyckning för bildande av flera för bostadsändamål eller mindre jordbruk avsedda fastigheter eller andra smärre lägenheter kan vara ur det allmännas synpunkt fullt försvarlig eller till och med påkallad av verkligt behov även om »i orten» ej föreligger behov av sådana lägenheter. I det ovan anförda exemplet är det sålunda icke givet, att egnahemsbildandet avser att fylla något behov för ortsbefolkningen; avsikten kan vara att bereda städernas befolkning möjlighet att ägna sig åt småbruk på landet. 1 kap. 10 och 19 §§ samt 2 kap. 3 §. Justitieråden Berglöf, Molin och Åppelberg: I fråga om åstadkommande av omskifte å ägor, som förut varit föremål för laga skifte eller därmed jämförbar delning, intager förslaget en principiellt annan ståndpunkt än såväl nuvarande skiftesstadga som 1911 och 1918 års förslag. Under det att enligt gällande bestämmelser för dylikt omskifte erfordra enhällighet hos alla, vilkas rätt är av frågan beroende, och enligt sistnämnda båda förslag omskifte ej får ske med mindre i framställt yrkande därom ena sig delägare, som äga viss andel av skifteslagets jord och, enligt 1911 års förslag, tillika utgöra visst antal i förhållande till skifteslagets hela j or dagar antal, innehåller det remitterade förslaget, att sådant omskifte kan begäras av vilken som helst delägare men att avgörandet, huruvida skiftet må äga rum, tillkommer ägodelningsrätten. Det må vara principiellt riktigt, att frågan, huruvida dylikt skifte skall få ske, avgöres enbart efter objektiva grunder och icke göres beroende av att en måhända av skilda motiv sammanförd majoritet bland delägarna kunnat åstadkommas. Men frågan har, såsom av en reservant inom jordstyckningskommissionen framhållits, även andra sidor. De synpunkter, som av honom framlagts, förtjäna synnerligt beaktande. Särskilt må understrykas nödvändigheten att taga hänsyn även till de psykologiska momenten. Ett skifte medför, så länge förrättningen pågår, och den kan ju räcka ganska lång tid, för delägarna en mängd olägenheter, mer eller mindre reella. Må vara, att rent ekonomiskt sett ett omskifte även å skifteslag, som kanske endast för någon mansålder sedan undergått laga skifte, skulle bliva till gagn. Mot detta gagn måste vägas den vantrevnad och det split,

53 som säkerligen skulle uppstå, därest en eller några få delägare mot samtliga övriga delägares bestridande finge nytt laga skifte till stånd. Visserligen kan man utgå från, att endast i sällsynta undantagsfall omskifte skulle under nämnda förutsättning komma att medgivas. Men redan vetskapen om, att en enda delägare kan åstadkomma nytt skifte och i alla händelser föranleda sakens dragande under ägodelningsrätten, torde komma att skapa en viss känsla av otrygghet, vars menliga följder icke böra underskattas. Denna otrygghetskänsla synes näppeligen kunna tillräckligt motverkas av bestämmelsen om skyldighet för den, som söker nytt skifte, att ställa borgen eller annan säkerhet för de kostnader för förrättningen, vilka han, därest tillstånd vägras, kan bliva förpliktad att erlägga. De utgifter, delägarna själva måste göra för bevakande av sin rätt vid den förberedande undersökningen, torde de i allt fall icke få ersatta. Vid övervägande av skälen för och emot de olika systemen synes, med hänsyn jämväl till lämpligheten av att nu ej göra för starkt avsteg från hittills gällande regler, det riktigaste vara att i likhet med de äldre förslagen såsom förutsättning för omskifte fordra, att förslag därom vunnit viss anslutning bland delägarna inom skifteslaget. Härvid torde, på sätt 1918 års förslag innefattade, hänsyn böra tagas allenast till ägare av jordbruksfastighet; men vilka fordringar, som för övrigt böra uppställas, synes vara en lämplighetsfråga, på vilken det icke torde vara nödigt att i detta sammanhang närmare ingå. Då uppställandet av villkor om viss anslutning från delägarnas i skifteslaget sida sålunda förordas, har icke förbisetts, att en regel av denna beskaffenhet icke väl lämpar sig för de mindre skifteslagen, i allmänhet alltså de sekundära med deras vanligen ringa delägarantal. Men då det svårligen låter sig göra att härvidlag skilja mellan olika slag av skifteslag utan man i fråga om alla måste låta enahanda regler gälla, samt för övrigt dylika omskiften antagligen i regel skola komma i fråga endast inom de primära skifteslagen, torde man kunna bortse från nu berörda oegentlighet. Eegeringsrådet Ember g: Med instämmande i huvudsak i vad av lagrådets övriga ledamöter beträffande nu förevarande fråga anförts anser jag mig böra tillägga, att, enligt min mening, det riktigaste är, att vid bedömande av den anslutning bland skifteslagets jordägare till väckt yrkande om omskifte av laga skiftad eller därmed i skiftesavseende likställd jord, som för bifall till yrkandet bör fordras, allenast jordägare, som eljest inom skifteslaget äga skiftes-

54 vitsord, medräknas; och tillåter jag mig därvid hänvisa till vad av mig beträffande frågan om skiftes vitsord för vissa grupper av jordägare här ovan anförts och hemställts. Lagrådet: Om man i ovanberörda hänseende återgår till de äldre förslagens ståndpunkt, synes det remitterade förslaget böra i åtskilliga delar undergå ändring i såväl materiellt som formellt hänseende. Sålunda torde den enhetliga bestämmelsen i fråga om skiftes vitsord, som innefattas i 1 kap. 13 § av förslaget, böra ersättas med särskilda regler för olika fall i anslutning till uppställningen härutinnan av 1918 års förslag. I 1 kap. 19 § föreskrives att, sedan enligt den nya lagen skifte å ägor blivit fastställt eller genom utslag förklarats, att omskifte ej får ske, de ifrågavarande ägorna icke må underkastas skifte förrän trettio år förflutit från det förra skiftet eller utslaget, med mindre samtliga delägare förena sig därom eller fråga är om fall, som avses i 1 kap. 16 §. Jordstyckningskommissionen har såsom motiv för denna bestämmelse åberopat, att då förslaget, i motsats till äldre lagstiftning, tillåter rubbning av samma skiftesform, som i förslaget upptages, det vore av praktiska skäl lämpligt att stadga viss tid för orubbligheten av ett skifte. Givet är, att med det system för skiftesvitsord, som förslaget upptagit, det måste anses vara i viss mån nyttigt att under någon tidrymd hindra, att fråga om skifte ånyo framföres. Uppställes emellertid den fordran för omskifte, som ovan förordats, minskas uppenbarligen i hög grad behovet av en bestämmelse sådan som den ifrågavarande. Beträffande lämpligheten av en dylik bestämmelse må ytterligare framhållas följande. I fråga om skiften, förrättade enligt nya lagen, bör man kunna utgå från, att de bliva av den beskaffenhet, att endast i sällsynta undantagsfall en omdelning kan under överskådlig tid visa sig behövlig. Det överväldigande antalet skiften måste alltså antagas bliva beståndande mycket lång tid. Intagandet i lagen av en bestämmelse, sådan som den nu föreslagna, giver däremot lätt anledning till den uppfattningen, att laga skiften i allmänhet böra efter längre eller kortare tid göras om. Och fara är sålunda, att bestämmelsen snarare medför en känsla av otrygghet än av trygghet. Lagrådet anser lämpligast, att ifrågavarande bestämmelse utgår ur förslaget. Skulle en dylik tidsbestämmelse anses böra bibehållas, hemställes, att tiden utsträckes till femtio år. För att motverka, att jordägare utan tillräckliga skäl göra ansökningar om nytt skifte av redan delad jord, föreskriver förslaget i 2 kap. 3 § skyl-

55 dighet för sökanden att i vissa fall ställa borgen för den kostnad, som han kan kännas skyldig gälda, därest tillstånd till skiftet vägras. Omlägges förslaget på sätt ovan angivits, torde denna föreskrift böra utgå. 2 kap. 1 §. Lagrådet: Det har icke utan fog anmärkts mot 1911 års förslag, att det var föga ägnat att nedbringa skifteskostnaderna. Anmärkningen har ingalunda mindre giltighet beträffande det remitterade förslaget. Föreskriften i nu förevarande paragraf därom att gode män ej alltid behöva deltaga i skiftesförrättningen i dess helhet avser emellertid just att minska kostnaden. Icke desto mindre torde man böra instämma med den ledamot av skifteslagstiftningskommissionen, som uttalat sig för att gode männen alltid böra biträda vid ägogradering. Man synes böra giva denne ledamot rätt däri, att gode männens biträde i nu angivna avseende ej är mindre nödvändigt än vid bestämmande av fastighetsgränser. Stadgandet bör emellertid avfattas så, att därav tydligt framgår, att det är allenast vid dessa särskilda åtgärder, som biträde av gode män är obligatoriskt. Då gode män skola deltaga i förrättningen eller viss åtgärd, så snart det påkallas av lantmätaren eller någon delägare, synes å andra sidan kunna ifrågasättas, om det är nödigt att göra gode mäns biträde ovillkorligt vid skifte å skifteslag, som avses i 1 kap. 2 § under 1, eller om icke den i andra stycket upptagna regeln skulle, med ovan angivna ändring, kunna vinna tillämpning på alla slag av laga skiften. 4 kap. 2—4 §§, 22 kap. 18—20 §§. Justitieråden Ber glof, Molin och Appelberg: Enligt förslaget får laga skifte eller avstyckning äga rum allenast under vissa i förslaget angivna förutsättningar, och det tillkommer i första hand förrättningsmännen att undersöka, huruvida i det särskilda fallet dessa förutsättningar föreligga. De måste taga ställning till frågan, huruvida den sökta förrättningen bör medgivas eller förvägras. Om förrättningsmännen finna, att hinder möter mot sökt avstyckning, hava de att meddela beslut därom, att avstyckning icke kan äga rum. Motsvarande beslut i fråga om sökt laga skifte hava förrättningsmännen att meddela allenast

56 i de fall, som avses i 3 kap. 11 §. I alla andra fall skola de, då skifte sökts, endast avgiva utlåtande, huruvida och i vilken omfattning skifte kan äga rum. Utlåtandet underställes prövning av ägodelningsrätten, som fattar beslut i frågan. Om förrättningsmännen funnit hinder icke möta mot sökt avstyckning, skall frågan om tillstånd till förrättningen underställas ägodelningsrättens prövning, i händelse avstyckningen är av sådan beskaffenhet, som omförmäles i 22 kap. 18 §. I övriga fall, som omfatta sådana avstyckningar, vilka ansetts vara av enklare beskaffenhet, fortsattes och avslutas förrättningen utan att förhandsprövning ägt rum, och föreligger således den möjligheten, att förrättningen, sedan den avslutats, kan bliva av ägodelningsrätten undanröjd, emedan rätten finner de i lagen uppställda förutsättningarna för dess verkställande icke vara för handen. Beträffande dessa stadganden kan anmärkas å ena sidan, att förprövning av ägodelningsrätten, vilken anordning givetvis verkar tyngande på förfarandet och medför avsevärd tidsförlust, i många fall, där den enligt förslaget skall äga rum, är överflödig, emedan det är uppenbart, att hinder mot den sökta förrättningen ej möter, och å andra sidan att det stundom även beträffande enklare avstyckningar kan vara tveksamt, huruvida de lagligen kunna genomföras, och fördenskull önskvärt, att besked härom på förhand kan erhållas av ägodelningsrätten. Det synes därför böra tagas under övervägande, huruvida icke nu berörda bestämmelser kunna på lämpligt sätt modifieras. Yrkanden härom hava icke saknats i de yttranden, som avgivits i ärendet. Såsom ovan nämnts hava förrättningsmännen att genom särskilt beslut förklara, att sökt avstyckning icke skall äga rum, därest de finna, att densamma icke kan genomföras enligt de i lagen stadgade betingelserna. Det synes icke böra möta hinder att giva förrättningsmännen enahanda befogenhet i fråga om sökt laga skifte. Någon olägenhet därav, att i sådant fall ärendet icke underställes ägodelningsrätten utan den med beslutet missnöjde hänvisas att anföra besvär, torde icke vara att befara. Däremot befriar man genom en dylik anordning ägodelningsrätten från befattningen med ärenden, där saken efter förrättningsmännens utredning och beslut är så klar, att samtliga vederbörande finna sig i det meddelade avslaget. Eisken därav att förrättningsmännen, om de finna hinder icke möta mot skiftet eller avstyckningen, fortsätta och avsluta förrättningen utan att på förhand tillstånd inhämtas av ägodelningsrätten, är den, att om ägodelningsrätten vid den fastställelseprövning, som skall äga rum efter förrättningens av-

57 slutande, finner, att förrättningen icke bort tillåtas, och därför undanröjer den-^ samma, ofta betydande arbete och kostnader äro bortkastade. Emellertid kunna, såsom redan antytts, säkerligen fall tänkas, då denna risk är skäligen ringa, i det nämligen förrättningens laglighet svårligen kan sättas i fråga. I dylika fall är ju underställning till ägodelningsrätten överflödig. Då kontrollen från rättens sida i alla händelser icke bortfaller utan endast uppskjutes, synes avgörandet, huruvida förhandsprövning av ägodelningsrätten skall påkallas, d. v. s. underställning äga rum, kunna överlämnas åt delägarna själva. Med hänsyn därtill att förmågan att rätt bedöma förhållandena stundom kan brista hos delägarna, torde det dock lämpligen böra åläggas förrättningsmännen att även utan yrkande från delägarnas sida underställa ärendet, om de på grund av sakens tveksamma beskaffenhet finna anledning därtill. De sålunda förordade stadgandena, åt vilka torde kunna givas tilllämpning å samtliga slag av jorddelningar, således även de smärre avstyckningarna, bliva enkla samt synas vara fullt tillräckliga för tillvaratagandet av såväl de enskildas rätt som det allmännas intressen. Det bör emellertid bemärkas, att i samma mån som för skifte eller avstyckning uppställas villkor av mera nationalekonomisk eller socialpolitisk innebörd, för vilkas riktiga bedömande förrättningsmännen måhända icke kunna anses besitta förutsättningarna, lämpligheten av obligatorisk förhandsprövning av ägodelningsrätten framträder mera skarpt. Kegeringsrådet

Ernberg:

I likhet med lagrådets övriga ledamöter, anser jag lämpligt, att forrättnings männen ålägges skyldighet att icke allenast i fråga om avstyckning utan ävon beträffande skifte, som befinnes icke lagligen kunna genomföras, meddela särskilt beslut, innefattande förklarande i sådant avseende. Vidkommande förslagets bestämmelser i de av samma ledamöter nu berörda hänseenden i övrigt finner jag ej tillräcklig anledning föreligga att frångå förslaget. Att till förekommande av olämpliga jorddelningar uteslutande lita till jordägarnas egna intressen är, enligt vad erfarenheten och den föreliggande utredningen visar, icke tillrådligt. Och att söka korrektivet däremot i ett åliggande för förrättningsmännen att i tveksamma fall hänskjuta frågan till ägodelningsrätten torde, om än en sådan bestämmelse givetvis i många fall kan varda till gagn, knappast kunna antagas medföra ett fullt tillfredsställande resultat. Det synes nämligen med skäl kunna befaras, att en sådan bestämmelse i tillämpningen komme att verka synnerligen ojämnt, satt i beroende som den är av förrättningsmännens 8 — 21210

58 subjektiva uppfattning och omdöme i varje särskilt fall. Visserligen kan icke förnekas, att även bland ärenden, i vilka underställning på förhand enligt förslaget skulle ske, fall kunna tänkas förekomma av så pass enkel och klar beskaffenhet, att sådan underställning kan antagas icke vara behövlig. Vid det förhållandet, att den stora massan av enklare avstyckningsärenden undantagits, bliva dock dylika fall måhända icke alltför talrika, helst i betraktande av den avsevärda skärpning i kontrollen å jorddelningen från det allmännas sida, som förslaget vill genomföra och som, även vid godtagande av de modifikationer, lagrådet härutinnan förordat, till väsentlig del komme att kvarstå. Sannolikt blir även det arbete, som underställning i dylika fall skulle vålla ägodelningsrätterna, ej över hövan betungande, varemot, ifall den obligatoriska underställningen borttages, risken av nya tidsödande förrättningar med eventuellt nya klagomål eller ett upprepat underställningsförfarande ökas. Man kan icke heller gärna frånse, att ägodelningsrätterna helt visst i många fall komma att bliva mindre benägna att undanröja eller återförvisa dess prövning underkastade förrättningar, ifall dessa vid prövningen redan föreligga i fullständigt och avslutat skick, än ifall denna sker redan på ett förberedande, jämförelsevis tidigt stadium av ärendets behandling. Det torde därför med fog kunna antagas, att, därest förhandsunderställning icke göres obligatorisk, den åsyftade kontrollen kommer att i sak i ej ringa mån försvagas. Kegeringsrådet Ernberg och justitierådet Appeller g: Såsom ovan nämnts, skulle enligt förslaget ansökan om avstyckning alltid handläggas av ägodelningsrätt. Vad särskilt beträffar de ärenden, som avses i andra stycket av 22 kap. 1 §, måste man dock, i händelse den nuvarande organisationen av ägodelningsrätterna åtminstone tillsvidare bibehålles oförändrad, ställa sig tveksam, huruvida det kan anses lämpligt att anförtro jämväl prövningen av tillstånd till sådan avstyckning, som i nämnda stadgande avses, åt dessa domstolar, eller huruvida det icke under sådan förutsättning vore lämpligare att åtminstone i viss omfattning förlägga denna prövning till Konungens befallningshavande. Försåvitt nämligen det därvid gäller att pröva den ifrågasatta styckningens behövlighet eller gagnelighet för det allmänna, förefaller det som om sistnämnda myndighet skulle äga större möjligheter att härutinnan överblicka förhållandena än de nuvarande ägodelningsrätterna. Ävenså skulle givetvis genom dessa frågors överlämnande till Konungens befallningshavande enhetligheten i behandlingen av desamma i ej oväsentlig mån främjas.

59 Därest nyssnämnda prövning överlåtes åt Konungens befallningshavande, bör givetvis tillstånd till avstyckning från denna myndighet inhämtas innan ärendet vinner sin slutliga handläggning i övrigt. Skulle det emellertid anses lämpligare, att avstyckningsärendena även i fall, som avses i 22 kap. 1 § andra stycket, i sin helhet upptagas och avgöras av ägodelningsrätt, synes i allt fall — vilken ståndpunkt lagstiftningen än kommer att intaga till spörsmålet om underställning på förhand av avstyckningsärenden i övrigt — frågan om tillstånd till sådan avstyckning, varom talas i nyssnämnda stadgande, redan på ett förberedande stadium, innan ärendet av förrättningsmännen företages till slutlig handläggning, böra hänskjutas till ägodelningsrätten. 9 kap. 1 och 2 §§. Lagrådet: Förslagets i 9 kap. 1 och 2 §§ samt 14 § promulgationslagen meddelade bestämmelser om delningsgrund lära få anses innefatta, bland annat, att innehavet skall vara delningsgrund såväl jordeboks enheter emellan som inom jordeboksenhet, vilken undergått sämjedelning, för den händelse sådan regel gäller på grund av särskild föreskrift för orten eller sedvänja i orten, inom jordeboksenhet dock endast försåvitt sämjedelningen kommit till stånd före den nya lagens ikraftträdande och vid tiden för sämjedelningen hinder icke enligt för orten gällande särskilda bestämmelser förelegat för uppdelningens verkställande genom ägostyckning eller jordavsöndring. Berörda föreskrifter synas emellertid icke vara fullt tydliga. Genom en uppställning, som närmare ansluter sig till 1911 års förslag, torde det remitterade förslagets innebörd komma att framträda klarare. Och både för sammanhangets skull och med hänsyn till vikten av de stadganden, som innefattas i omförmälda paragraf av promulgationslagen, förefaller det lämpligt, att dessa stadganden införas i förevarande kapitel. Beträffande det sakliga innehållet i förberörda bestämmelser må anmärkas följande. Förslaget har konsekvent uteslutit delägarna från beslutanderätt i fråga om delningsgrunden; och lagrådet har förut uttalat sin principiella anslutning till denna ståndpunkt. Det vill dock synas som om en viss modifikation häri vore tillrådlig. Lantmäteristyrelsen har fäst uppmärksamheten vid, att det ofta kan vara svårt för förrättningsmännen att bestämma den rätta delningsgrunden. Yid skifte av ägor, som

60 äro samfällda för delägarna, kan innehav som delningsgrund icke förekomma. I sådant fall torde därför någon olägenhet eller oegentlighet ej vara att befara därav att det överlåtes åt delägarna att förena sig om viss delningsgrund. Deras valrätt bör givetvis vara inskränkt till sådana olika grunder för delningen, som överhuvud lagligen kunna ifrågakomma; därom kan uttryckligt stadgande meddelas, om så anses nödigt. Vidare synes det icke böra möta hinder för bibehållande av den delägarna nu tillkommande beslutanderätt i fråga om delningsgrunden såtillvida att innehav på grund av sämjedelning, som ägt rum före den nya lagens ikraftträdande, eventuellt dess utfärdande, godkännes som delningsgrund, ehuru sådan särskild föreskrift eller ortssedvänja, som ovan nämnts, icke föreligger, under förutsättning att samtliga delägare förena sig om att antaga innehavet till delningsgrund och sådant hinder icke möter, som omförmäles i 14 § av förslaget till promulgationslag. 9 kap. 3 §. Justitierådet

Berglöf:

Samtliga de tre beredningar, som haft frågan om ny skifteslagstiftning till behandling, hava av praktiska skäl varit ense om att man ej borde motsätta sig utläggande i sammanhang med skifte av sådana med viss areal upplåtna områden, vilka strängt taget först borde särskilt utbrytas. Härutinnan gjordes i 1918 års förslag endast den inskränkning, att hinder icke enligt för orten gällande särskilda bestämmelser förelåge för områdets avskiljande genom ägostyckning, avstyckning eller jordavsöndring. Skifteslagstiftningskommissionen fann sig böra betona, att tilllägget avsåge endast dylika bestämmelser och således t. ex. icke det förhållandet, att från ett hemman jord avsöndrats till mera än en femtedel av dess ägovidd utan att tillstånd härtill erhållits. Jordstyckningskommissionen har nu, för övrigt utan någon som helst motivering, uteslutit berörda tillägg. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke med hänsyn till de fall, då enligt promulgationslagen äldre bestämmelser om ägostyckning och avsöndring kunna bliva tillämpliga, detsamma rätteligen bör bibehållas. Under förutsättning att vad lagrådet vid 22 kap. 24 § kommer att hemställa i fråga om inteckningsförhållandena blir iakttaget, finner jag i övrigt förslaget i nu förevarande del kunna lämnas utan anmärkning. Det är enligt min mening ej tilltalande att på huvudsakligen formella grunder förvägra delägarna en för dem ganska värdefull lättnad i förfarandet. Bi-

61 behålles nyssnämnda lagrnm, inträder däremot givetvis nödvändigheten av att hindra, att det kringgås genom avstyckningens indragande såsom ett moment i laga skiftet. För sådant fall torde bestämmelsens uteslutande ur förslaget vara att tillråda. Eegeringsrådet Ember g, justitieråden Molin och Appelberg: I andra stycket av förevarande paragraf avses — förutom det fall, att flera delägare innehava bestämda ägor inom område, för vilket viss jämförelsegrund till utmärkande av olika innehavares delaktighet däri ej är känd — jämväl det fall att någon genom särskild avhandling förvärvat äganderätt till visst inom angivna gränser beläget område, vilket ännu ej blivit genom avstyckning utbrutet eller, där fråga är om avhandling tillkommen före den blivande lagens ikraftträdande, ännu ej blivit behörigen avsöndrat eller genom ägostyckning utbrutet. Förslagets innebörd är, att för sådant fall det överlåtna området är att betrakta såsom fastighet för sig, oaktat det icke blivit på avsett sätt utbrutet, och att alltså utan föregången dylik åtgärd ägor skola vid skiftet åt dess ägare utläggas. Detta stadgande synes ej väl stämma med förslaget i övrigt. Såvitt angår dylika fång, som skett efter den blivande lagens ikraftträdande, uppställer förslaget i 22 kap. vissa förutsättningar för att avstyckning skall kunna komma till stånd, däribland i 24 § att det avstyckade området visas vara fritt eller frigöres från inteckningar, gemensamma för detsamma och stamhemmanet. Det kan ej gärna vara förslagets mening, att man vid områdets utläggande vid skifte skulle bortse från nämnda bestämmelser i 22 kap.; i sådan händelse vore ju möjlighet beredd att kringgå desamma. Vore åter meningen, att de materiella avstyckningsföreskrifterna skulle beaktas vid skiftet, hade uttrycklig bestämmelse härom bort meddelas. Har fång av ovan omförmäld beskaffenhet skett före den blivande lagens ikraftträdande, skola jämlikt 12 och 13 §§ i den föreslagna promulgationslagen i fråga därom nuvarande bestämmelser om ägostyckning och avsöndring gälla samt således de villkor, som för ägostyckning eller avsöndring äro stadgade, fortfarande iakttagas. Att dessa villkor skulle frånses, därest områdets utläggande begäres vid skifte, kan ej vara förslagets mening. 1918 års förslag innehöll såsom uttrycklig förutsättning, att hinder icke enligt för orten gällande särskilda bestämmelser förelåge för områdets avskiljande genom ägostyckning, avstyckning eller jordavsöndring; och då uteslutandet i det remitterade förslaget av detta stadgande icke särskilt motiverats, torde man kunna utgå från att skälet icke varit någon skilj-

aktighet i uppfattningen utan att stadgandets uteslutande berott på att man i anledning av det nya avstyckningsinstitutets införande ansett uppställande av dylika förutsättningar ej vidare behövligt. Härvid har emellertid förbisetts, att enligt nämnda paragrafer i promulgationslagen äldre bestämmelser om ägostyckning och avsöndring fortfarande skola äga tillämpning. Av det anförda framgår, att därest förslagets ståndpunkt beträffande kombinerande av stycknings- och skiftesförfarandena bibehålles, det blir nödigt att fullständiga förslaget med föreskrift därom, att skiftesmyndigheterna hava att, innan utläggande av område vid skifte tillätes, undersöka och pröva, huruvida de i lag föreskrivna förutsättningarna för områdets utbrytande äro uppfyllda, ävensom tilläventyrs med särskilda stadganden angående den procedur, som därvid bör komma i tillämpning. Det synes emellertid kunna ifrågasättas, huruvida det kan vara lämpligt att låta denna prövning — vilken i vissa fall skulle komma att verkställas av annan myndighet än den, som enligt vanliga regler hade att verkställa densamma — ske i nu förevarande ordning. Mot de obestridliga praktiska fördelarna för vederbörande jordägare av att stycknings- och skiftesförfarandena sammanslås måste vägas olägenheten av att skiftesförrättningen för övriga delägare tynges och att den ordning och reda, man velat införa i stycknings- och avsöndringsförfarandena, i viss mån åsidosattes. Åtminstone om det föreslagna stadgandet i 22 kap. 24 § bibehålles, synas övervägande skäl tala för uteslutande ur förslaget av ifrågavarande bestämmelse. Denna bestämmelse synes för övrigt icke stå i god överensstämmelse med förslaget till ändrad lydelse av 6 § i lagfartsförordningen, vilket, liksom nu gällande lag beträffande ägostyckat eller avsöndrat område, icke tillåter lagfart å överlåtelse av visst till gränserna bestämt område med mindre fastställelse meddelats å avstyckning av området. Med sådan fastställelse hade bort likställas det fall, att området blivit utlagt vid laga skifte. 10 kap. 3 §, 11 kap. 3 § och 14 kap. 11 §. Justitierådet Berglöf: Enahanda bestämmelser som de i 10 kap. 3 § föreslagna återfinnas i såväl 1911 års som 1918 års förslag. Det är särskilt paragrafens senare punkt, som är av intresse. Här inställer sig nämligen frågan om bety-

delsen av förut bestående delning, sämjedelning inbegripen, för delägares rätt att bliva i viss mån bibehållen vid sitt föregående innehav eller i allt fall därför bekomma vederlag så att säga »in specie». Detta spörsmål sträcker sig över hela området av hittills tillämpade delningsformer: från och med sämjedelning, över teg-, stor- och enskifte till och med laga skifte. Till en början må erinras, att enligt motiven till 1911 års förslag bestämmelserna uti ifrågavarande punkt äro hämtade »från gällande rätt» och att de hava till ändamål att förebygga, att skiftet allt för starkt må ingripa i den enskildes hushållning, särskilt då andra intressen än jordbruksintresset äro i fråga. I motiven till 1918 års förslag säges om paragrafen i dess helhet, att den motsvaras av föreskrift i 66 § andra stycket och 68 § i 1866 års skiftesstadga. Det remitterade förslaget hänvisar endast till 1918 års förslag. Andra punkten av förevarande paragraf är emellertid uppenbarligen avsedd att ersätta jämväl 82 § i gällande skiftesstadga. Då innebörden av nämnda lagrum är, att där avsedd »särskild lägenhet» så vitt möjligt bör undantagas från delningen, kan det försvaras att överflytta stadgandet till nu ifrågavarande kapitel. Stadgandet är ju av natur att beröra skilda områden av skifteslagstiftningen, och var det än placeras, torde anmärkning i systematiskt hänseende kunna framställas. Mindre lycklig förefaller visserligen den avfattning, varigenom delägares rätt att behålla lägenheten eller anläggningen kommit att anges som en påföljd av att den icke lämpligen kan läggas till hans ägolott; men sammanställningen torde dock kunna godkännas med hänsyn därtill att behållandet såsom »undantag», således utan inräkning i det till ägolotten utlagda antal skiften, kan sägas vara en motsättning till läggande till ägolotten. Det har ej blivit för mig klarlagt, huruvida den i nu ifrågavarande punkt förefintliga olikheten i terminologi: »tillhör strömfall delägare enskilt» och »innehar någon eljest särskilt lägenhet eller anläggning» är avsiktlig eller tillfällig. Hur därmed än må förhålla sig, synes det uppenbart, att i båda leden samma uttryck bör komma till användning. Då det gäller att avgöra vilketdera, torde det vara klart, att det sistnämnda är det riktiga, ty den särskilda lägenheten eller anläggningen ingår ju i delningsmassan. Om det sålunda står fast, att här är fråga allenast om sådan »särskild lägenhet eller anläggning», som före skiftet hävdas av viss delägare, uppkommer, såsom redan antytts, spörsmålet, huruvida arten av den delningsform, vara innehavet grundas, är av betydelse för den

G4

delägaren uti ifrågavarande avseende tillkommande rätt. I sammanhang med besvarandet av detta spörsmål skall ock tagas i sikte, huruvida såsom väsentligt för begreppet lägenhet i nu förevarande sammanhang bör uppställas, att den på ett eller annat sätt tagits i bruk, eller om redan naturtillgången såsom sådan är tillfyllest för konstituerande av detta begrepp. I Kungl. Maj:ts förnyade stadga den 17 augusti 1762 om storskiftesdelning och vad därvid iakttagas bör stadgades dels i § 6, att med vattenverk, strömfall, fiske samt därtill höriga hus och byggnader, sjöfoder samt mulbete på utmarken skulle förhållas efter lag, utan att någons rätt däri finge genom storskifte kränkas, och dels i § 8, att om till något hemman i byn funnes särskilda lägenheter, såsom mineralier, kalkstensbrott, kvarnar, holmar eller dylikt, som av ålder tillytt en eller annan gård i byn enskilt, det borde efter lag därvid odelt förbliva. Kungl. Majrts förordning om lantmäteriet i riket av den 12 augusti 1783 stadgade i § 77 att om till något hemman i byn funnes särskilta lägenheter, såsom mineralier, kalkstensbrott, kvarnar, holmar eller dylikt, som av ålder tillytt en eller annan gård i byn enskilt, eller vore därunder skattlagda, sådant borde därunder vid storskiftet även förbliva, varjämte tillades, att fiske borde förbliva under samfällt nyttjande. Det är dessa föreskrifter, som givit upphovet till stadgandet i 12 kap. 5 § av 1827 års skiftesstadga, vilket i sin ordning helt oförändrat influtit i 82 § av nu gällande skiftesstadga. Med hänsyn till den ståndpunkt, 1734 års lag tvivelsutan intager till sämjedelningar, kan det ej antagas, att storskiftesförfattningarna för tillämpning av ovan återgivna stadganden skulle uppställa fordran på någon äldre, lagbestämd delningsform, således närmast teg- eller storskifte, utan måste desamma gälla även sämjedelningsinnehav, åtminstone »av ålder» bestående sådant. De citerade orden hava i lagaskiftesförfattningarna uteslutits. Betydelsen härav kan ju synas i viss mån tvivelaktig, men i valet mellan att utan vidare godkänna sämjedelningsinnehavet — givetvis under förutsättning att intet hos delningen själv försvagar dess betydelse — och att alltjämt uppställa fordran på en viss »ålderdomlighet» måste jag för min del stanna vid det förra alternativet. Yad angår frågan om de »särskilda lägenheternas» beskaffenhet, synas mig de äldre stadgandena ingalunda ägnade att giva klart besked, men orden »mineralier> och »holmar» lämna väl närmast rum för den tolkningen, att naturtillgången i och för sig grundlade den rätt, varom är

fråga. Och författningarna av 1827 och 1866, vilka upptaga bland annat »fiske» och »torvmosse» kunna näppeligen anses härutinnan hava gjort någon inskränkning. Man torde således våga antaga, att jämlikt nu gällande skiftesstadga dels såväl sämjedelningsinnehav som ock — e fortiori — innehav på grund av lagbestämd delningsform grundlägger rätt enligt 82 § och dels att sådan rätt ej är inskränkt till redan i bruk tagna särskilda lägenheter. Detta resultat verkar enligt min mening ej på något sätt stötande för rättskänslan. Tvärtom synes mig ett motsatt resultat göra sådan verkan. Det är visserligen sant, att skiftesbegreppet innebär, att delningsmassan skall i görligaste mån anses såsom delägarnas gemensamma egendom, men det är också lika sant, att denna princip i sin renhet ej kan upprätthållas för annat fall, än då denna massa före skiftet varit samfälld. Så snart en eller annan tidigare delning föreligger, måste principen lida intrång av den ej mindre viktiga regeln, att skiftet ej i vidare mån än som är oundgängligt bör göra rubbning i redan bestående förhållanden. Och att härvid göra undantag för en sämjedelning, som ej i sig själv ger anledning till undervärdering, därtill ger enligt min åsikt varken gällande lagbud eller sakens egen rättsliga natur någon anledning. Med den förändrade ställning, sämjedelning enligt det föreliggande förslaget kommer att intaga, synes det mig emellertid nödvändigt att för framtiden undantaga sådan delning från rättsverkan uti nu ifrågavarande hänseenden. På grund av det anförda föreslås dels, att åt andra punkten av 3 § i 10 kap. ges ungefärligen det innehåll, att förutsättningen för dess tillämpning skall vara, att delägare antingen enligt laga delning eller enligt sämjedelning, som skett före den nya lagens ikraftträdande, innehar strömfall eller annan särskild lägenhet eller anläggning, som icke lämpligen kan läggas till hans ägolott eller utbytas mot annan äga, och dels, att tillämpningen av 14 kap. 11 § i fråga om sämjedelad jord begränsas till sådan äldre sämjedelning. Justitieråden Molin och Appelberg: Enligt gällande skiftesstadga skall vid den uppskattning (graderingen), som lägges till grund för fördelningen av skifteslagets jord mellan delägarna, avseende endast fästas vid jordens användbarhet för jordbruksändamål; till det värde, jord ur annan synpunkt kan äga, tages principiellt ej hänsyn. I fråga om behandlingen vid skifte av mark, som på grund av 9—2X210

66 därå förefintlig naturtillgång eller eljest har särskilt värde, innehåller skiftesstadgan, jämte regeln i 66 § om avsättning av område för tillgodoseende av allmänt behov, bestämmelser i 68 och 82 §§. Sistnämnda paragraf torde avse det fall, att egendom av ifrågavarande slag såsom särskild lägenhet tillhör visst hemman inom skifteslaget. Dylik lägenhet kan vara särskilt skattlagd och torde åtminstone i sådant fall tillkomma hemmanet utöver delningsgrunden (se Thulin: Historisk utveckling av skifteslagstiftningen sid. 253). Yad beträffar 68 § är innebörden av densamma dunkel. Här torde huvudsakligen vara fråga om det fall att någon delägare på lott, som tilldelats honom vid skifte eller annan delning, har naturtillgång av angivet eller liknande slag. Otydligheten hänför sig dels till frågan, huruvida vilken som helst delning, således även sämjedelning, ger delägare en dylik rätt, och dels till frågan om för tillämpning av stadgandet förutsattes, att naturtillgången tagits i bruk eller därför gjorts anläggning, eller om redan blotta förefintligheten av en sådan naturtillgång ger vederbörande delägare den här avsedda rätten. Visserligen lär varken lydelsen av det ifrågavarande stadgandet eller avfattningen av de äldre bestämmelser, som ersatts genom detta, kunna anses helt utesluta, att redan förefintligheten av rena naturtillgångar skulle medföra rätt, varom nu är fråga. Men åtminstone avfattningen av det nuvarande stadgandet i 68 § tyckes närmast syfta på sådana fall, då nyttigheten tagits i bruk. Härvid är att märka, att då i allmänhet enligt skiftesstadgans uttryckssätt samtliga skiftesdelägare anses äga del i all skifteslagets mark, även den förut delade, visst fog föreligger att vid tolkning av uttrycket »däri de övriga ingen lott äga», fästa sig icke endast vid frågan om rätten till de ägor, vara den ifrågavarande naturtillgången förekommer, utan ock vid de särskilda åtgärder, som vederbörande vidtagit för dess tillgodogörande och som kunna anses föranleda, att »lägenheten» är att betrakta såsom hans enskilda tillhörighet. Ser man saken från denna synpunkt, skulle alltså dylik naturtillgång å ägolott, som delägare bekommit vid delning, vara att i den mening här är i fråga anse såsom denne enskilt tillhörig, i händelse han uppfört byggnad eller anläggning för dess tillgodogörande eller åtminstone på ett stadigvarande sätt tagit den i bruk. Någon utredning om vilken ställning praxis kan anses intaga till denna fråga föreligger icke. Man torde emellertid vara berättigad antaga, att med hänsyn till det ökade värde, som jord ur andra synpunkter än jordbrukssynpunkt numera erhållit, och av samma skäl, som enligt* den allmänna uppfattningen tala för en ökad an-

vändning av innehavet såsom delningsgrund vid skifte av jord, skiftesmyndigheterna blivit allt mera benägna att låta delägare bibehålla en förmån, som enligt tidigare delning tillkommit honom. Och då skiftesstadgan ej ger någon möjlighet att tillägga delägare, som mistat dylik förmån, ersättning, lärer man kunna utgå från att skiftesmyndigheterna sökt i förevarande hänseende giva möjligast vidgade tillämpning åt ifrågavarande stadgande. Detta torde alldeles särskilt gälla beträffande strömfall. Måhända sammanhänger detta med att strömfall, även i obegagnat skick, framträder för den allmänna uppfattningen såsom en särskild nyttighet liksom ock med den särställning, som strömfall i motsats till t. ex. fiske kommit att i praxis intaga i annat avseende, nämligen i fråga om vad som in dubio skall anses hava ingått i skedd delning. I det föregående har lämnats öppet, av vilken art den föregående delningen skall vara för att 68 § skiftesstadgan skall äga tillämpning. Det tveksamma är, huruvida även en sämjelottsägare kan åberopa sig på detta stadgande. Man kan näppeligen antaga, att enligt tidigare uppfattning så varit förhållandet beträffande obegagnad naturtillgång. Den under senare tider allt starkare framträdande åskådningen att innehav, även då det grundas endast på sämjedelning, bör godkännas såsom delningsgrund, torde dock även härvidlag hava verkat viss ändring i den allmänna uppfattningen. Och vad angår naturtillgång, som tagits i bruk, kan man utgå från att säkerligen också enligt äldre åskådning sålunda tillkommen lägenhet, jämväl där den legat å sämjedelningslott, betraktats som enskild. Har en äga värde ur annan synpunkt än 68 § anger, såsom då värdet beror av ägans användbarhet till byggnads- eller upplagsplats, tages vid skifte principiellt ingen hänsyn till denna förmån. Delägare åtnjuter ingen ersättning för dylik förmån, som frångår honom vid skiftet. A andra sidan finnes ingen föreskrift, att värdet av sådan förmån skall komma samtliga delägare till godo. Det beror av en tillfällighet vem som erhåller för månen. För att undvika stötande resultat torde man dock i praktiken mången gång hava nödgats jämka antingen på graderingsbestämmelserna eller på gällande principer om skiftesläggning. Det remitterade förslaget upptager regler i hithörande ämnen i 10 kap. 3 § andra punkten, 11 kap. 3 § och 14 kap. 11 §. Sistnämnda båda paragrafer innefatta nyheter i förhållande till gällande rätt. Däremot är enligt motiven avsett, att regeln i den förstnämnda paragrafen skall motsvara föreskriften i 68 § skiftesstadgan. Innebörden av de föreslagna bestämmelserna, vilken emellertid ingalunda kommit till tillräckligt tydligt uttryck i lagtexten, får antagas vara

följande. Äger delägare strömfall, under vilket uttryck torde innefattas såväl det förhållande att delägare å sin ägolott har ett strömfall som det att strömfallet såsom särskild lägenhet tillhör hemmanet, föreligger, vare sig strömfallet är bebyggt eller ej, förutsättningen för delägarens i 10 kap, 3 § angivna rätt. I fråga om annan naturtillgång synes förslaget mena att, såvida den ej är att betrakta såsom lägenhet, varmed torde avses sådan särskild lägenhet, som åsyftas i 82 § skiftesstadgan, tillämpning av 10 kap. 3 § inträder endast för det fall, att den delägare, på vars lott tillgången finnes, verkställt anläggning för dess tillgodogörande. Har vederbörande delägare däremot ej vidtagit någon åtgärd i sådant syfte, är han visserligen icke berättigad att ovillkorligen få behålla den äga, där naturtillgången förefinnes, eller få utmål för dess begagnande; men han är, om ägan vid skiftet frångår honom, liksom i det fall att han mister äga, som på grund av dess användbarhet till byggnads- eller upplagsplats eller dylikt har särskilt högre värde, berättigad att erhålla ersättning enligt sådan uppskattning, som sägs i 11 kap. 3 §. I 14 kap. 11 § uttalas uttryckligen, att sådan ersättning utgår även om den äga, som frångår delägaren, innehafts av honom enligt sämjedelning. Då förslaget icke kan antagas hava avsett att försätta delägare, som innehar strömfall, i sämre ställning än den, som innehar ägor, vilka åsyftas i 14 kap. 11 g, torde man kunna utgå från att 10 kap. 3 § är tillämplig jämväl då delägare på en vid sämjedelning utlagd lott har naturtillgång av där avsedd beskaffenhet. Mot det system förslaget sålunda innehåller synes utom i ett avseende, som skall nedan beröras, inga principiella invändningar vara att göra. I formellt hänseende måste emellertid anmärkas, att i såväl 10 kap. 3 § som 11 kap. 3 § innebörden av de föreslagna reglerna icke kommit till så tydligt uttryck som i dessa viktiga punkter är av nöden och att berörda stadganden därför äro i behov av omarbetning. Såsom av det anförda framgår, synes i själva verket vara avsett att i 10 kap. 3 § giva bestämmelse även för det nu i 82 § skiftesstadgan behandlade fall att hemman har rätt till särskild lägenhet. Eiktigast torde vara att även i den nya lagen behandla detta fall för sig. Visserligen skulle enligt förslaget för de vanligast förekommande fallen, nämligen att innehavet är delningsgrund vid skiftet, resultatet i sak bliva detsamma som enligt 82 § skiftesstadgan, eftersom man måste gå ut från att lägenheten då bleve inräknad i innehavet. Men skulle i något fall annan delningsgrund än innehavet gälla vid skiftet, blir måhända resultatet felaktigt, då vederbörande delägare kan vara berättigad att bekomma lägen-

69 heten utöver delningsgrunden men enligt 10 kap. 3 § det tilldelade utmålet skall avräknas å lotten. Den principiella invändning, som synes kunna göras mot förslaget, gäller frågan om sämjelottsägares rätt, i främsta rummet hans rätt till ersättning enligt 14 kap. 11 §. Den likvid, som där avses, är av helt annat slag än övriga i 14 kap. omhandlade och i gällande skiftesstadga upptagna likvider. Medelst dessa senare avses att utjämna skillnader, som kunna mellan olika i utbyte gångna ägor förefinnas i fråga om nedlagt arbete eller sparad avkastning. Förevarande likvid åter innebär i själva verket en fördelning av ett i jorden liggande värde, som, på grund av att vid ägornas uppskattning (gradering) hänsyn endast tages till jordens värde ur jordbrukssynpunkt, icke kommer till beaktande vid bestämmandet av jordtilldelningen. Fasthåller man härvid, synes anledning ej föreligga att beträffande fördelningen av detta värde tillämpa annan fördelningsgrund än som gäller beträffande själva jorden. Då enligt förslaget sämjedelad jord skall principiellt behandlas såsom oskiftad och delägarna alltså anses äga endast en ideell andel i det hela, står den här givna bestämmelsen om sämjelottsägares rätt till ersättning icke i överensstämmelse med förslagets allmänna tankegång. En sämjelottsägare, som vid skifte befinnes hava innehaft mera jord än som på honom efter delnmgsgrund belöper, måste utan vederlag avstå den överskjutande delen. Varför han skulle äga rätt att av sådant övervärde, varom här är fråga behålla mer än sin del, är då svårt att förstå. I ena fallet har han på grund av jordens värde ur jordbrukssynpunkt och i det andra på grund av dess värde i här ifrågavarande avseende större andel än på honom efter delnmgsgrund belöper. Sämjevis delad jord bör alltså i förevarande hänseende likställas med annan oskiftad jord, och bör följaktligen regeln i andra stycket av 14 kap. 11 § göras tillämplig även i fråga om sådan jord. Härvid bör dock visst undantag göras såvitt angår jord, som sämjevis delats före den blivande lagens ikraftträdande. I fråga härom synas nyss utvecklade synpunkter böra leda därtill, att om enligt nu gällande föreskrifter eller sedvänja innehavet anses i orten vara delnmgsgrund vid delningen av jorden — i vilket fall också jämlikt 14 § i den föreslagna promulgationslagen sämjelottsägare är berättigad att erhålla vad enligt uppskattning svarar mot de ägor, han förut innehaft — honom jämväl bör tilläggas rätt att behålla det övervärde, som ingår i ifrågavarande särskilda uppskattning. En regel härom bör alltså upptagas i förslaget. Givetvis kan sättas i fråga, huruvida icke åt redan skedda sämjedelningar också i

andra fall, särskilt såvitt gäller av ålder bestående delningar, borde tillerkännas enahanda verkan. Men dessa fall äro, synes det, inga andra än sådana, i vilka det med lika skäl kan sättas i fråga om icke beträffande själva jordtilldelningen innehavet bör vara delningsgrund. Det kan näppeligen anses rättvist och billigt att, på samma gång för jordtilldelningen antages annan delningsgrund än innehavet och alltså den, som innehar ur jordbrukssynpunkt värdefullare jord än på honom belöper, tvingas att avstå överskottet, låta den delägare, vars mark i förevarande hänseende har ett högre värde än övriga delägares, behålla detta övervärde. I enlighet med denna mening bör alltså, så snart innehavet är delningsgrund, även ifrågavarande övervärde tillkomma innehavaren men eljest icke. Yarje utvidgning av kretsen av de fall, i vilka innehavet skall vara delningsgrund, skulle sålunda komma att indirekt beröra delägares rätt enligt 14 kap. 11 §. Beträffande frågan om tillämpning av stadgandet i 10 kap. 3 §, då sämjelottsägare å sin mark har naturtillgång, som där avses, torde i det hela taget samma synpunkter, som ovan anförts, göra sig gällande. Däremot kan sättas i fråga, huruvida icke den omständigheten att sämjelotts ägaren gjort anläggning för tillgodogörande av naturtillgången bör, ^ jämväl i det fall, att annan delningsgrund än innehavet skall vid skiftet gälla, medföra rätt för honom att enligt nämnda stadgande behålla den äga, där tillgången finnes. Det riktiga och med lagens tankegång i övrigt mest överensstämmande synes vara att såtillvida tillägga denna omständighet betydelse, att om vid skifte, där delningsgrunden är annan än innehavet, befinnes att delägare för tillgodogörande av naturtillgång gjort anläggning, som i 10 kap. 3 § avses, han får behålla den äga, där tillgången finnes, eller nödigt utmål, mot det att han för bibehållandet av denna förmån utger ersättning till övriga delägare enligt den i 11 kap. 3 § omnämnda uppskattning. Eegeringsrådet Erriberg: Innebörden av 10 kap. 3 § andra punkten synes ej vara fullt klar. Enligt motiven äro däri upptagna bestämmelser hämtade från gällande rätt. Härmed torde närmast åsyftas 68 och 82 §§ skiftesstadgan. Tolkningen av dessa stadganden erbjuder emellertid icke ringa svårighet. Med hänsyn till avfattningen och vid jämförelse med motsvarande bestämmelser i äldre skiftesförfattningar kunna emellertid enligt min uppfattning berörda stadganden knappast avse att utsäga annat än att, för så vitt lägenhet av beskaffenhet, som där sägs, på grund av skattläggning eller eljest är att

71 betrakta såsom ett hemman enskilt tillhörig, densamma må ntan att inräknas i delningsmassan under hemmanet bibehållas, dock att den mark, vilken såsom utmål för lägenhetens brukande erfordras, skall avräknas å ägolotten. Den särskilda förmån, som lägenhetens befintlighet medför, äger i sådant fall ägaren tillgodoräkna sig. Men under vilka särskilda förutsättningar lägenhet skall anses tillhöra hemman enskilt, säges icke uttryckligen i skiftesstadgan. Förslaget intager härutinnan en annan ståndpunkt. Detta framgår tydligt vid jämförelse med 11 kap. 3 § och 14 kap. 11 § i förslaget. Enligt dessa stadganden tillkommer nämligen det övervärde, som ligger i en ägas användbarhet för ändamål, varom här är fråga, innehavaren av den äga, vara lägenheten finnes, och detta oavsett om innehavet grundas å laga delning eller allenast å sämjedelning. På frågan under vjlka förhållanden en dylik grundsats bör gälla, kan emellertid svaret tänkas utfalla olika för olika fall. Särskild uppmärksamhet kräver härvid det förhållande, att allenast sämjedelning föreligger och innehavet icke är delningsgrund. Då i sådant fall jordägaren måste avstå från det efter delningsgrunden överskjutande jordvärdet, synes nämligen följdriktigheten bjuda, att han ej heller får i annan mån än delningsgrunden föranleder tillgodoräkna sig det särskilda värde, som ligger i en förmån av nu ifrågavarande beskaffenhet. I vad mån därvid särskilda regler böra uppställas för det fall att lägenhet, som medför sådan förmån, av innehavaren tagits i bruk eller särskild anläggning härför gjorts, blir en särskild fråga, som jämväl kräver besvarande. Av den lösning, nu berörda och andra närliggande spörsmål erhålla, beror även avfattningen av förevarande stadgande i 10 kap. 3 §.. Nu antydda förhållanden, vilka synas icke hava vid förslagets utarbetande tillräckligt beaktats, torde därför vid den fortsatta bearbetningen av förslaget böra komma under förnyat övervägande. 10 kap. 4 §. Lagrådet: Att ett utskiftande av skogslotter i små eller oformliga delar minskar möjligheterna för en god skogsvärd och att därför samlande av skogen i större, lämpligt anordnade komplex i regel är ur nationalekonomisk synpunkt önskligt, kan ej vara föremål för tvivel. Mot grundtanken i det remitterade förslaget i förevarande del, främjandet av gemensamhetsskogs bildande, synes därför intet vara att invända; och då delägarnas ömsesidiga förhållanden i

avseende å skogen i allt fall skola vid skifte tagas under övervägande, synes riktigt och lämpligt, att därvid även frågan om bildande av gemensamhetsskog tages upp. Stannade lagstiftningen vid att söka främja det ifrågavarande ändamålet allenast genom att söka förmå delägarna att på frivillighetens väg besluta avsättande vid skifte av gemensam hetsskog, kunde ej heller från andra synpunkter något vara att invända. Tydligt är emellertid, att utsikterna för gemensamhetsskogars bildande på denna väg icke äro stora. Vill man vinna verkligt praktiskt resultat, torde tvång mot delägarna i en eller annan form bliva nödigt. Vid ett sådant genomförande av ifrågavarande grundsats måste man emellertid ofta komma i strid med enskilda intressen av den art, att de billigtvis icke kunna helt åsidosättas. Det tillkommer därför lagstiftningen att även på detta område söka i möjligaste mån rätt avväga mot varandra det allmännas och de enskildas intressen. I 1911 och 1918 års förslag hade man sökt giva behörigt spelrum åt de enskilda intressena genom att för gemensamhetsskogs upprättande fordra, att beslut härom fattades av delägarnas majoritet. Minoriteten måste då böja sig för beslutet, även om för någon eller några inom densamma skulle kunna utläggas skogslott av sådan omfattning och med sådant läge, att den lämpligen skulle kunna skötas för sig. Enligt det remitterade förslaget kan gemensamhetsskog utläggas alldeles oberoende av delägarnas mening; det är ägodelningsrätten ensam, som i anledning av förrättningsmännens utlåtande har att bedöma, om förutsättningarna för gemensamhetsskogs utläggande äro för handen, samt, där så finnes vara fallet, förordna, att gemensamhetsskog skall avsättas. De enskilda intressena har man sökt tillgodose, förutom genom bestämmelser om husbehovsskog, genom att från skyldigheten att ingå i gemensamhetsskogen undantaga ägarna av de ägolotter, som finnas kunna erhålla formliga, välbelägna och för skötseln av skogen förmånligt anordnade skiften. Att sålunda åt offentlig myndighet överlämna att efter dylika, jämförelsevis obestämda regler träffa avgörande i dessa för den enskildes ekonomi så viktiga frågor måste naturligen väcka betänkligheter. Förslaget ställer stora anspråk på förrättningsmännens och ägodelningsrättens omdöme och förmåga av objektivitet; och då i vanliga fall det endast kan bliva de största delägarna, som undantagas från gemensamheten, kommer säkerligen resultatet, hur opartiskt och med lagens anda överensstämmande beslutet i och för sig må vara, ofta nog att betraktas såsom orättvist. Då enligt förslaget utläggande tvångsvis av gemensamhetsskog ej

73 kan ifrågakomma annat än vid skifte, kan lätteligen i fall, då delägarna tro sina intressen hotade genom lagens bestämmelser härutinnan, följden därav bliva, att delägarna avhålla sig från att söka få till stånd skiften, som de eljest skulle vilja sätta i gång. Genom att göra lagen alltför sträng skulle man alltså icke blott motverka det mål i avseende å skogsvårdens förbättrande, som man med förslaget vill vinna, utan måhända ock förhindra åstadkommande av skiften, som för inägornas bättre anordnande vore högeligen önskvärda. Penna anmärkning får särskild vikt i den mån för sådant omskifte, som avses i l kap. 10 §, kommer att uppställas den fordran, att i yrkande härom förena sig ägare till viss del av skifteslagets jord. Oberoende härav torde emellertid föreligga anledning att göra skillnad mellan det fall, då skogen före skiftet varit delad, och det fall, då skogen vid skiftet är samfälld. Att göra en dylik åtskillnad förefaller nämligen fullt befogat, om man betänker, hur mycket starkare ingrepp som göres i den enskildes intressesfär genom ett påbud om sammanläggning av förut enskilda ägor till gemensamt bruk än genom ett stadgande, som tvingar till bibehållande av förut samfällda ägor såsom sådana. Gent emot samhällets intresse av att en redan förefintlig, för skogsvården önsklig gemensamhet får fortfarande bestå synes den enskildes intresse av gemensamhetens brytande ej böra tillmätas större vikt. För sådant fall bör det alltså ej möta betänkligheter att låta skiftes myndigheterna bestämma, om och i vilken utsträckning gemensamhetsskog bör utläggas. Annorlunda ställer sig saken, då det allmännas intresse att få till stånd förändrade förhållanden med avseende å skogen väges mot den enskildes intresse att bibehålla såsom eget brukningsobjekt vad han såsom sådällt besitter. Hänsynen till redan förvärvade rättigheter bör föranleda, att man för dylika fall går fram med synnerlig varsamhet. Att ej tillåta utläggande av skifteslagets skogsmark till gemensamhetsskog, med mindre samtliga delägare ena sig därom, vore dock att gå för långt. En eller några få mindre jordägares motstånd bör icke kunna förhindra, att en enligt majoritetens uppfattning för alla nyttig gemensamhet kommer till stånd. Lagrådet ifrågasätter därför, huruvida icke såvitt angår skog, som redan är delad, lämpligast vore att kombinera de i 1918 oeh 1920 års förslag upptagna systemen sålunda, att endast därest en majoritet av delägare, sammansatt på sätt 1918 års förslag angiver, enar sig om avsättande av skogsmark till gemensamhetsskog, dylik må bildas, med rätt dock för delägare, som ej deltagit i överenskommelsen, att få åt sig utlagt särskilt 10—21210

skogsskifte, om detta kan göras formligt, välbeläget och för skötseln av skogen förmånligt. Då i det föregående talats om skogsmark såsom delad mellan delägarna i skifteslaget, har lämnats öppet, om därmed avses allenast skogsmark, som varit föremål för laga delning, eller även den, som sämjevis delats. Eiktigast synes vara att i detta hänseende likställa sämjedelningar, som skett före den blivande lagens ikraftträdande, med laga delningar. Däremot bör uppenbarligen åt sämjedelningar, som ske efter lagens ikraftträdande, icke tilläggas verkan i förevarande hänseende, då eljest en lätt utväg skulle öppnas att kringgå lagens bestämmelser. 11 kap. 1 och 2 §§. Justitierådet Bergläf: Enligt gällande skiftesstadga avser ägograderingen endast att åstadkomma en jämförelsegrund, efter vilken de i skifte ingående ägorna kunna gå i vederlag mot varandra. Ägornas inbördes värde uttryckes genom gradtal, vid vars åsättande emellertid hänsyn bör tagas allenast till vad jorden på grund av sin naturliga beskaffenhet kan avkasta, om den nyttjas till jordbruk. Från dessa stadganden innehåller det remitterade förslaget avvikelser bland annat därutinnan, att föreskrifter meddelats om särskild uppskattning av sådant jord värde, som ej står i samband med ägoområdets tjänlighet till jordbruk, och att penningen antagits såsom måttstock vid graderingen. Båda nyheterna förskriva sig från skifteslagstiftningskommitténs förslag. Yad angår den förra, torde densamma, på sätt inledningsvis antytts, så långt ifrån kunna göras till föremål för någon principiell anmärkning, att den fast hellre är att anse såsom synnerligen välgrundad. En sådan särskild, ehuru i den legala graderingen dold uppskattning måste för övrigt i själva verket redan nu ofta äga rum för att möjliggöra ett rättvist skifte. Vidkommande förslaget att utbyta det nu tillämpade graderingssättet mot en uppskattning i penningar, så har kommittén i första rummet anfört, att genom sådan uppskattning lättast och säkrast ernåddes ett enhetligt system för fastställande vid skifte av jordens värde såväl för jordbruk som ock för annat ändamål. Detta skäl talar obestridligen till förmån för ändringen under förutsättning, att båda värdena alltid och helt komme att ingå i huvuduppskattningen. Penningen lämpar sig nämligen bäst för att uttrycka det särskilda värde, som sålunda skall komma i betraktande

75 jämte jordbruksvärdet. Kommittén höll emellertid de olika värdena i sär och föreskrev utjämning genom likvid av ojämnheter vid de »särskilda värdenas» fördelning. Ej heller det remitterade förslaget räknar med dessa värdens ingående i den egentliga uppskattningen annat än i vissa fall, vilka for övrigt — på sätt nedan skall närmare beröras — torde böra än ytterligare begränsas. Givetvis kvarstår fördelen av penningvärdering för de fall, då sammanslagning av båda värdena lämpligen bör ske, men den torde ej vare sig ensam eller i förening med den fördel, som sammanhänger med förslagets bestämmelser om utjämning i penningar av smärre olikheter i marktilldelningen, motväga därmed förenade olägenheter. Därest, på sätt lantmäteristyrelsen föreslagit, föreskrift inflyter om angivande av ä-pris å uppskattad enhet av varje ägoslag, torde för övrigt behovet av penningvärdering tillbörligen tillgodoses. Såsom skäl för en övergång till penninguppskattning anför skifteslagstiftningskommittén ytterligare, att en sådan uppskattning torde vara för den stora allmänheten vida mera lättfattlig än den nuvarande graderingsmetoden, samt att penningen vore en smidigare och mera lätthanterlig värdemätare än de hittills använda gradtalen. Den sålunda antydda svårigheten för vederbörande jordägare att förstå det nuvarande uppskattningssystemet har emellertid icke vunnit bekräftelse av de yttranden, som avgivits i ärendet. Det torde icke kunna påstås, att ur sådan synpunkt föreligger känt behov att ersätta graderingen med annan uppskattningsmetod. Ej heller synes någon betydelse böra tillmätas talet om den nya metodens större smidighet och lätthet att hantera. I praktiken torde det ej låta sig göra att verkställa en så idealiskt exakt värdering, att dess resultat icke kan komma till fullt adekvat uttryck med anlitande av nuvarande graderingsmetod. De betänkligheter mot det föreslagna systemet, som anförts av bland andra lantmäteristyrelsen, synas synnerligen beaktansvärda. Av största betydelse är, att penningvärderingen, som visserligen av skifteslagstiftningskommissionen ansetts innefatta endast en formell skillnad från nuvarande system, dock i själva verket torde vara avsedd att äga en djupare innebörd. Detta framgår ock av kommissionens uttalande, att graderingen skall vara »en verklig värdering, ej blott ett åsättande av jämförelsetal» (pag. 282), ett uttalande, som näppeligen låter sig förenas med nyssberörda förklaring om en allenast formell skillnad, men vilket i själva verket måste anses komma sanningen närmare. Man har således ansett sig icke böra åtnöjas med en jämförelse mellan skifteslagets olika ägor utan velat komma

till »en verklig värdering». Härvid är emellertid att märka, att vid ägornas uppskattning alltjämt skall bortses från sådana tillfälliga omständigheter som befintligheten av ståndskog eller inägoj ordens beskaffenhet i avseende på odling och hävd. Det måste ur flera synpunkter anses mindre lämpligt att uttrycka ett sådant delvärde i penningar. Annorlunda skulle saken givetvis ställa sig, om man även i vårt land ansåge sig nu kunna övergå till en uppskattningsmetod, som ginge ut på att få fram markens totalvärde med beaktande av samtliga därpå inverkande faktorer. För en sådan uppskattning skulle penningen vara den lämpligaste värdemätaren. Men av skäl, som lantmäteristyrelsen anfört, torde för stora delar av landet denna metod icke lämpligen kunna komma till användning. Och man bör ock obetingat ge styrelsen rätt i dess uttalande, att det ej torde kunna komma i fråga att för skilda delar av landet meddela olika föreskrifter i berörda avseende. Det bör ej heller förbises, att ifrågavarande uppskattning synes kunna ge anledning till ett visst misstroende och därav följande obehag. Den skall visserligen göras av förrättningsmännen, men dessa torde därvid ej kunna undvara åtskilliga upplysningar om priser m. m. av delägarna, vilka upplysningar kanske lämnas både motvilligt och med en försiktighet, som kan inverka menligt på deras trovärdighet. Vår allmoge torde av många skäl ställa sig ganska misstänksam till en dylik uppskattning. Uppmärksamhet torde även böra ägnas den anmärkning, som går ut på att penningvärderingen på grund av växlande konjunkturer mycket snart kan upphöra att äga giltighet. I sammanhang härmed må slutligen understrykas den olägenhet det nya systemet skulle medföra genom behovet att till densamma omföra äldre gradering, som skall följas vid skiftet. Huvudsakligen på grund därav att den föreslagna uppskattningsmetoden eålunda, tvärt emot vad som antagits, synes bliva mindre lättfattlig och kunna giva mera anledning till missförstånd än den nuvarande graderingen, torde övervägande skäl tala för att, på sätt blivit av lantmäteristyrelsen föreslaget, bibehålla denna gradering. Den särskilda uppskattningen torde ej i den utsträckning, förslaget förutsätter, kunna sammanslås med huvuduppskattningen. I sådant hänseende må erinras, att en dylik sammanslagning näppeligen synes kunna äga rum i andra fall än då skifteslaget i dess helhet har särskilt värde och detta värde är väsentligen homogent. Bestämmelsen skulle eljest kunna framkalla synnerligen oegentliga utbyten. Men vidare torde det vara uppenbart, att ifrågavarande föreskrift icke utan att kunna leda till

rättsförluster kan få gälla andra fall än då fråga är om delning av samfälld mark eller då vid skifte av mark, som förut varit sämjedelad, innehavet är delningsgrund. Jag hemställer således om ändring av andra punkten av andra stycket i 2 § i nu antydd riktning. Eegeringsrådet

Ernberg:

Lika med justitierådet Berglöf är jag av den uppfattningen, att tillräckliga skäl för den nuvarande graderingsmetodens utbytande mot en uppskattning i penningar icke föreligga. Denna uppskattning skulle ju, lika litet ; som den nuvarande graderingen, innefatta någon värdering av hela det i jorden liggande värdet utan ske med hänsyn allenast till vad jorden, om den nyttjas till jordbruk, kan på grund av sin »naturliga beskaffenhet» avkasta, således med frånseende av enahanda faktorer, som vid graderingen icke böra komma i betraktande. Att åsätta jorden ett dylikt fingerat värde i penningar möter emellertid uppenbarligen stora svårigheter. En sådan metod skulle därför säkerligen ofta bliva mindre tillförlitlig och lätt giva anledning till missförstånd. Antagandet att densamma skulle för menige man bliva mera fattbar än den nuvarande graderingsmetoden torde därför knappast äga fog för sig. Då den föreslagna nya uppskattningsmetoden, liksom den nuvarande, allenast åsyftar åstadkommande. av en jämförelsegrund de särskilda ägorna emellan med hänsyn till deras olika naturliga beskaffenhet — något som av skäl, som lantmäteristyrelsen framhållit, på grund av hos oss rådande förhållanden svårligen kan undvaras — föreligger icke heller något i sakens natur grundat behov att frångå det nuvarande systemet. Ett skäl härtill skulle möjligen kunna anses ligga däri, att enligt förslaget för vissa fall jämkning i jordtilldelningen med vissa procent av det uppskattade ägobeloppet kan ske och ersättning för skillnaden utgå i penningar. Den värdering, som härför erfordras, vilken för övrigt ju endast mera undantagsvis ifrågakommer, torde emellertid kunna företagas även med bibehållande av den nuvarande graderingsmetoden, om än givetvis värderingen icke blir lika omedelbart knuten till den allmänna ägouppskattningen som förhållandet bleve ifall denna finge sitt uttryck i penningvärden. Tilläggas må, att i händelse man beträffande samtliga i och för ett skifte erforderliga uppskattningar, således även i fråga om likviderna, kunde övergå till ett sådant system, att såsom resultatet av dessa framginge ett totalvärde av jorden i befintligt skick, den föreliggande frågan

skulle ställa sig i viss mån annorlunda; under sådan förutsättning skulle nämligen de särskilda i slutsumman ingående värdena kunna tjäna till att inbördes kontrollera varandra. Men om, såsom antagligt synes vara, detta knappast lämpligen låter sig göra, uppnås icke en dylik verkan. Det förefaller alltså som om fördelarna av den föreslagna förändringen i själva verket skulle bliva mera skenbara än verkliga. Justitierådet

Molin:

Enligt gällande skiftesstadga avser ägograderingen endast att åstadkomma en jämförelsegrund, efter vilken de i skifteslaget ingående ägorna kunna gå i vederlag mot varandra. Någon uppskattning av objektiva värden äger icke rum. Ägornas värde i förhållande till varandra kommer till uttryck genom åsättande av gradtal. Därvid tages emellertid icke hänsyn till alla på värdet inverkande faktorer. Uppskattningen sker ur synpunkten av vad jorden på grund av sin naturliga beskaffenhet kan avkasta, om den nyttjas till jordbruk. Uppenbarligen är det avsett, att den mark, vilken såsom odlingsbar upptagits bland inrosningsjorden, skall uppskattas med hänsyn till avkastningsmöjligheten i odlat skick. Gradering skall ske särskilt inom inrösningsjorden och särskilt inom avrösningsjorden. Skall undantagsvis avrösningsjord gå i vederlag mot inrösningsjord, måste genom särskild uppskattning åstadkommas ett jämförelsetal, som uttrycker värdeförhållandet mellan bästa inrösningsj ord och bästa avrösningsjord (79 § skiftesstadgan). S. k. seriegradering kan sålunda icke anses överensstämma med skiftesstadgan. Frånsett de mycket betydelsefulla föreskrifterna om särskild uppskattning av sådant jordvärde, som ej står i samband med ägoområdes tjänlighet till jordbruk, består den mest i ögonen fallande avvikelse, som det remitterade förslaget företer vid jämförelse med skiftesstadgans ovanberörda bestämmelser, däri att enligt förslaget uppskattningen för den egentliga ägograderingen skall ske i penningar. I likhet med justitierådet Berglöf och regeringsrådet Ernberg finner jag starka betänkligheter möta mot denna uppskattningsmetod. Densamma avser att åstadkomma ett exakt jordvärde; men föremålet för uppskattningen är icke jorden sådan den befinner sig utan ett fiktivt värdeobjekt, jorden i dess »naturliga beskaffenhet». Det torde vara ganska vanskligt att åsätta ett dylikt i verkligheten icke befintligt uppskattningsföremål visst penningvärde; och det kan därför knappast antagas, att värderingen kommer att erhålla mer än relativ giltighet. Dess användbarhet för ändamål, som icke hava sam-

band med skiftet, synes synnerligen tvivelaktig. Metoden torde dessutom, såsom justitierådet Berglöf yttrat, bliva mindre lättfattlig än den nuvarande graderingen och lättare än denna giva anledning till missförstånd. Även jag anser därför, att den i gällande skiftesstadga föreskrivna uppskattningsmetoden bör bibehållas. Det bör emellertid bemärkas, att den ägouppskattning, som äger rum jämlikt föreskrifterna i 11 kap., enligt förslaget kommer till användning utom för sitt egentliga ändamål att tjäna till jämförelsegrund mellan olika ägor jämväl såsom grundval för beräkningen av det vederlag, som i vissa fall får utgå i penningar i stället för i jord, såvida därigenom åvägabragt minskning i ägovälde icke överstiger vissa procent av ifrågakommande ägors uppskattnings värde. Huruvida detta giver ett riktigt resultat eller icke, torde bero på den metod man väljer för vissa likvider. Om t. ex. odlingslikviden skall avse att bereda ersättning för uppodling av den areal odlingsmark, som erhålles i vederlag för odlad mark, bekommer den, vilken i stället för viss areal odlad mark tillägges dess uppskattningsvärde, icke sin tillbörliga ersättning; han får nämligen betalt endast för värdet av den avträdda arealen i dess »naturliga beskaffenhet». Det synes för övrigt med fog kunna ifrågasättas, om det överhuvud är lämpligt att lägga ifrågavarande uppskattning, som enligt vad ovan nämnts knappast kan antagas äga objektiv giltighet, till grund för beräkningen av betalning för frångången jord och om det icke är bättre att överlåta värderingen därvidlag till förrättningsmännens fria skön. Till grund för själva procentberäkningen kan tydligtvis lika väl läggas ägornas enligt nuvarande graderingsmetod bestämda uppskattningsinnehåll som deras beräknade penningvärde. — I det fall, som avses i 14 kap. 15 §, synes det vara en fördel att icke behöva räkna med ifrågavarande uppskattade värde utan till grund för beräkningen i stället kunna lägga det värde, fastigheten i dess helhet kan anses äga. Därest på sätt ovan förordats den nuvarande graderingsmetoden bibehålles, torde beträffande sättet för dess genomförande få anföras följande. Enligt min mening förekommer icke anledning att frångå den nu gällande regeln, att. avrösningsjord endast undantagsvis får gå i utbyte mot inrösningsjord; frågan sammanhänger med förslagets bestämmelser i 13 kap. 3 §, på vilka jag icke är i tillfälle att här ingå. Skiftesstadgans föreskrifter om separatgradering inom vartdera av dessa slag av jord bör därför ock kvarstå. I sammanhang med ägornas gradering synes lämpligen kunna bestämmas sådant jämförelsetal mellan graderingarna i in- och avrösningsjord, som avses i 79 § skiftesstadgan.

80 Vad beträffar grunderna för urskiljandet av inrösnings- och avrösningsjord torde, på sätt även skett i förslagen, böra skiljas mellan tre huvudslag av mark, dels åker och äng, dels mark, som, ehuru icke använd till åker eller äng, på grund av beskaffenhet och läge prövas kunna med fördel odlas därtill (odlingsmark), och dels all övrig mark. Till inrösningsjorden skall hänföras åker och äng. Den nödiga begränsning, som det remitterade förslaget i likhet med skiftesstadgan angivit genom uttrycket duglig åker och äng, synes lämpligen kunna givas formen av ett undantag från det antydda stadgandet av innehåll, att åker och äng, som på grund av beskaffenhet eller läge prövas icke kunna med fördel användas såsom sådan, skall hänföras till avrösningsjord (jfr 114 § i 1911 års förslag). Av skäl, som anföras vid 14 kap. 6 §, är det för åstadkommande av lämpliga regler om odlingslikvid av nöden, att uppskattningen av odlingsmarken sker efter olika grunder allteftersom denna mark går i vederlag mot åker och äng eller mot annan odlingsmark. Den för detta ändamål nödiga uppdelningen av odlingsmarken synes lämpligen kunna åstadkommas på det sätt, att den förra delen eller den, som skall gå i vederlag mot åker och äng, upptages såsom inrösningsj ord, återstoden såsom avrösningsjord. Någon exakt grund för denna uppdelning föreligger visserligen icke på detta stadium av förrättningen. Men om förrättningsmännen vid skiftets början uppgöra sådan ungefärlig plan för delningen, som i 4 kap. 2 § stadgas, hava de däri en god ledning. Vad inom lagrådet anmärkts vid sagda paragraf kan emellertid möjligen komma att föranleda, att uppgörandet av dylik plan åtminstone i vissa fall icke blir obligatoriskt. I sådan händelse lära förrättningsmännen, om skiftesplan icke framlägges för ägodelningsrätten, bliva nödsakade att, innan graderingen avslutas, för nu ifrågavarande ändamål för sig själva klargöra huvudgrunderna för skiftets verkställande. Medgivas måste, att häri ligger en ej obetydlig svårighet, men om man beaktar, att, på sätt torde framgå av den vid 14 kap. 6 § lämnade utredningen, någon avsevärd olägenhet ej lärer föranledas dlirav, att det bland inrösningsj orden ingående området av odlingsmarken är något större än som för ändamålet behövs, synes det icke böra möta avgörande hinder att beträffande odlingsmarken stadga, att så stor del därav, som kan med säkerhet beräknas förslå till beredande av vederlag åt delägare, som icke kunna erhålla behörig andel i åker och äng, skall upptagas bland inrösningsj orden, och att återstoden av odlingsmarken skall upptagas bland avrösningsjorden. All övrig mark upptages bland avrösningsjorden. Beträffande grunderna för uppskattningen kunna övertygande skäl

81 icke anses anförda för ett frångående av skiftesstadgans synpunkt, att man skall utgå från den beräknade avkastningen. I huvudsaklig överensstämmelse med 1911 års förslag synes därför böra föreskrivas, att ägorna skola uppskattas med hänsyn till den behållna avkastningen för ytenhet, som på grund av jordens naturliga beskaffenhet ur jordbrukssynpunkt må kunna erhållas i vanliga år och anses såsom stadigvarande. Härjämte erfordras särskilt stadgande angående uppskattning av odlingsmarken. Den grundsats, som därvid skall följas beträffande all odlingsmark, synes kunna uttryckas så, att vid den uppskattning, som äger rum enligt den angivna huvudregeln, odlingsmarken skall bedömas efter vad den beräknas avkasta sedan den blivit odlad. Beträffande odlingsmark, som upptagits bland inrösningsjorden, skall annan föreskrift ej meddelas. Till kostnaden för odling av denna mark skall hänsyn ej tagas, ty densamma gottgöres genom penninglikvid enligt 14 kapitlet 6 §. Yad däremot den odlingsmark vidkommer, som upptagits bland avrösningsjorden, bör, enligt vad vid nyssnämnda paragraf av förslaget anföres, utjämning av de större eller mindre odlingskostnaderna ske genom jordtilldelningen. För detta syftemål måste här stadgas, att vid uppskattning av odlingsmark, som upptagits såsom avrösningsj ord, hänsyn jämväl skall tagas till kostnaden för odlingen. Vad slutligen vidkommer stadgandet i 11 kap. 2 § att, om skifteslags ägor helt eller till huvudsaklig del hava värde i avseende, som omförmäles i 3 §, vid uppskattningen jämväl skall tagas hänsyn till sådant värde, finner jag — frånsett att uttrycket »huvudsaklig del» måhända bör skärpas — icke anledning till annan erinran än att, därest förslagets bestämmelser i 14 kap. 11 § bibehållas oförändrade, en inskränkning bör göras i förstberörda stadgande, så att det icke blir tillämpligt för det fall, att sämjedelad jord skall skiftas efter annan delningsgrund än innehavet. Ty enligt förslaget skall innehavaren av den äga, varmed dylikt värde är förenat, även i sådan händelse tillgodoräknas övervärdet. Men om sistnämnda paragraf ändras på sätt av mig ovan förordats, tarvas enligt min mening ingen annan förändring i nu ifrågavarande stadgande än nyss antydda jämkning. Justitierådet

Appelberg:

I 11 kap. 2 § upptagas bestämmelserna angående den uppskattning av skifteslagets jord, efter vilken ägotilldelningen mellan delägarna vid skifte skall ske. Frågan vad i detta hänseende lämpligen bör stadgas, står enligt min mening i det nära samband med spörsmålet om likvid11—21310

82 reglernas gestaltande, att något bestämt yttrande i den förra frågan icke kan avgivas, utan att man gjort klart för sig vilket innehåll likvidreglerna böra erhålla. Såsom nedan påpekas anser jag förslagets ståndpunkt beträffande odlings- och hävdelikviderna icke kunna godtagas, utan finner jag frågan härom böra underkastas förnyad utredning. Med hänsyn till det antydda sambandet mellan denna fråga och den om uppskattningsreglernas innehåll synes mig nödigt, att vid nu förordade utredning även sistberörda fråga upptages till förnyad behandling. Vad nu sagts gäller i viss mån också om den speciella frågan angående lämpligheten av att antaga penningen till måttstock vid uppskattningen. Mot det av förslaget upptagna systemet med penninggradering möte onekligen betänkligheter ur synpunkter, som framhållits av lagrådets övriga ledamöter. Å andra sidan har genom antagande av detta system åt förslaget givits viss i och för sig förmånlig enhetlighet därutinnan, att samtliga i jorden liggande värden (värdet av jorden i dess naturliga beskaffenhet, odlingsvärdet, hävdevärdet etc.) bliva uppskattade i penningar. Härigenom vinnes också bland annat den fördel, att man erhåller en enkel och lätt utväg att medelst penningar utjämna de smärre olikheter i jordtilldelningen, vilka förslaget medger få förekomma. Dessa fördelar synas mig vara av den beskaffenhet, att om man finner den blivande lagen böra beträffande likviderna erhålla i huvudsak den läggning förslaget innefattar, man bör kunna frånse antydda olägenheter av penninggraderingen och bibehålla förslagets bestämmelser jämväl härutinnan. Annorlunda ställer sig saken, om, såsom jag antager bliva resultatet av en kommande utredning, åt reglerna om odlings- och hävdelikviderna måste givas en gestaltning i närmare överensstämmelse med gällande stadganden i ämnet, och det alltså enligt de blivande reglerna icke kommer att ske någon allmän uppskattning av i jorden nedlagda odlings- och hävdevärden, på vilken likviderna mellan delägarna skulle grundas, samt i följd härav särskilda regler om uppskattning för utjämnande av berörda smärre olikheter i jordtilldelningen i allt fall måste givas. Under sådana omständigheter synas fördelarna av graderingen i penningar bliva så ringa, att man icke torde äga skäl att övergiva nu använda graderingssätt. Beträffande stadgandet i 11 kap. 2 § att vid den där omnämnda uppskattningen hänsyn för visst fall skall tagas till det särskilda värde som avses i 11 kap. 3 §, är jag ense med justitierådet Molin.

83 13 kap. 10 § och 23 kap. 9 §. Eegeringsrådet Ember g, justitieråden Molin och Appelberg: Genom bestämmelserna i 2 kap. 27 § första stycket av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom regleras rättsförhållandet mellan jordägare och arrendator bland annat för det fall, att till följd av skiftesförrättning den utarrenderade fastighetens ägor till omfång eller läge så ändrats, att avkomsten eller nyttan därav för arrendatorn förringas. Dessa bestämmelser utgå tydligen från, att arrenderätten till en fastighet, som vid skifte erhåller helt eller delvis nya ägor, utan vidare överflyttas å de nya ägorna. Det möter därför viss svårighet att tillämpa bestämmelserna, då arrendet avser ett begränsat område av en fastighet, enär enligt gällande skiftesstadga, om det arrenderade området eller någon del därav frångår fastigheten, det frångångna icke motsvaras av något bestämt område inom de ägor, som enligt skiftet komma att tillhöra fastigheten. Berörda bestämmelser kunna knappast antagas förutsätta, att på yrkande av arrendatorn någon del av fastigheten, sådan den efter skiftet består, skulle kunna anvisas honom i stället för det frångångna området. Därest upplåtelsen icke avser arrende utan skogsavverkningsrätt eller annan sådan rätt till fastigheten, som omförmäles i 1 kap. 7 § nyttjanderättslagen, innefattar denna lag icke några bestämmelser om verkan därav att det med upplåtelsen avsedda området eller någon del därav i följd av verkställt skifte frångår nyttjanderättshavaren. Nu kan det emellertid ifrågasättas att, vare sig det gäller arrende eller annan nyttjanderätt, tillerkänna nyttjanderättshavaren rättighet att å de nya ägor, som jordägaren bekommer vid skiftet, erhålla vederlagsjord i stället för det frångångna området. Och intet synes hindra, att arrendator erhåller denna rättighet vid sidan av den befogenhet, som omförmäles i ovannämnda lagrum, och sålunda får valrätt i detta hänseende. Det bör emellertid bemärkas, att de nya ägor, en fastighet erhåller vid skifte, icke alltid erbjuda möjlighet till utläggande av område, vara sådan rättighet, som viss nyttjanderättsupplåtelse avser, kan utövas. Därför torde det svårligen låta sig göra att tillerkänna nyttjanderättshavaren obetingad rätt till sådant vederlag, som ovan nämnts. Huruvida och i vad mån vederlagsjord lämpligen kan utläggas, torde böra utrönas vid lantmäteriförrättning i sammanhang med eller kanske hellre efter skiftet, och bestämmelser därom böra alltså intagas i jorddelningslagen. Men det grundläggande stadgandet, som gör nyttjanderättshavaren överhuvud

berättigad till erhållande av vederlagsjord, synes hava sin rätta plats i nyttj anderättslagen. Med hänsyn till vad sålunda anförts kan stadgandet i 23 kap. 9 § av det remitterade förslaget näppeligen godkännas oförändrat. Detta stadgande utgår från att innehavare av skogsavverkningsrätt å visst område av fastighet skall, därest detta område vid skifte helt eller delvis frångår fastigheten, vara under alla omständigheter berättigad att för rättighetens utövande erhålla annat område inom de ägor, som vid skiftet tillagts fastigheten. Detta torde, såsom ovan antytts, vara att gå för långt. Dessutom synes det oegentligt att sålunda fastslå berörda regel i fråga om skogsavverkningsrätt men med det undantag, som framgår av 13 kap. 10 § i förslaget, lämna frågan öppen såvitt gäller arrende eller annan nyttjanderätt. Stadgandena i 23 kap. 9 § torde sålunda böra modifieras samt föreskrifter av enahanda innebörd, som i sagda lagrum meddelas i fråga om skogsavverkningsrätt, även upptagas beträffande nyttjanderätt av annat slag. Därvid bör ock tagas i övervägande, huruvida icke härav påkallas ändring i ovan angiven riktning av nyttjanderättslagens förut berörda stadganden ifråga om arrende. 1 1 3 kap. 10 § stadgas, att därest område för viss tid eller för livstid avsöndrats från skifteslag eller del därav och lämpligt skifte ej kan vinnas utan att området frångår innehavaren, till denne skall utläggas annat jämngott område av de ägor, som vid skiftet läggas till stamfastigheten. Att dylika avsöndringar sålunda erhållit en undantagsställning och behandlats annorlunda än annan arrendeupplåtelse, överensstämmer med stadgandet i 83 § skiftesstadgan. Avsöndringar av detta slag kunna numera icke göras, och det torde icke vara anledning att i den nya lagen giva de redan befintliga avsöndringarna en annan ställning än de äga enligt gällande lag. Justitierådet Berglöf: Skifteslagstiftningskommittén, från vars förslag bestämmelserna i 13 kap. 10 § äro hämtade, yttrar i sina motiv, att för de fall, där jord upplåtits på arrende enligt lagen om nyttjanderätt till fast egendom, de rättsförhållanden mellan jordägare och arrendator, sam uppkomma genom skifte av den arrenderade jorden, regleras av arrendelagstiftningen. Berör åter —• fortsätter kommittén — skiftet jord, som enligt äldre lag upplåtits för viss tid eller för livstid, erfordras särskilda bestämmelser i syfte att på ett för alla kontrahenter betryggande sätt samt med en lämplig

85 skiftesläggning som ögonmärke lösa de frågor, vilka av skiftet föranledas. Att kommittén avsett att från tillämpning av de föreslagna bestämmelserna undantaga arrendeupplåtelser, framgår oförtydbart av dess motiv och den i anslutning därtill avfattade lagtexten. I sitt utlåtande över kommitténs förslag anför lantmäteristyrelsen, att stadgandena i 2 kap. 27 § i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, som för övrigt i främsta rummet torde syfta på upplåtelse av en fastighet i dess helhet, icke synas vara ägnade att göra här föreslagna bestämmelser överflödiga. Tvärtom hölle lantmäteristyrelsen före, att bestämmelserna uti ifrågavarande paragraf tillika med därmed sammanhängande bestämmelser i 164 § av kommittéförslaget (= 14 kap. 12 § i det remitterade förslaget) kunde i förhållande till stadgandena i lagen om nyttjanderätt i viss mån betraktas såsom verkställighetsföreskrifter, genom vilkas tillämpning åstadkommes en utmärkt utredning för bedömande av de frågor, som avhandlas i nämnda paragraf av nyttjanderättslagen. Eehovet av en utsträckning av ifrågavarande bestämmelser i den riktning, som sålunda indirekt förordats, synes i sin mån bestyrkas av 23 kap. 9 § i det remitterade förslaget angående bestämmande vid särskild lantmäteriförrättning av nytt område för utövande av upplåten avverkningsrätt till skog, vilket lagrum saknar motsvarighet i kommitténs förslag. I varje fall synes det svårt att i det hänseende, varom nu är fråga, få fram någon avgörande artskillnad mellan arrende och viss tids avsöndring. Beträffande vare sig ena eller andra slaget av nyttjanderätt kan emellertid näppeligen ges någon allmängiltig regel, utan bör rättighet att få nytt område utlagt beiro på omständigheterna i varje särskilt fall. Samtliga ifrågavarande bestämmelser torde lämpligen böra samarbetas. Om de därvid föras in under skiftesavdelningen eller avdelningen om andra lantmäteriförrättningar, synes skäligen likgiltigt. Den senare placeringen kan möjligen anses riktigare, då ju här är fråga allenast om rättsförhållandet mellan jordägaren och nyttjanderättshavaren, vilken sistnämnde vid laga skifte ej intar någon självständig ställning. Härmed sammanhängande likvidfrågor böra givetvis följa huvudstadgandena åt. Strängt taget skulle väl de grundläggande reglerna för ordnandet av ifrågavarande förhållanden riktigast vara att söka inom ramen för lagstiftningen angående nyttjanderätt.

13 kap. 13 och 14 §§. Lagrådet: Enligt 13 kap. 1—3 §§ utgöras de enheter, mellan vilka delningen vid skifte skall ske, av de förefintliga ägolotterna. För det fall, att någon delägare äger flera andelar i skifteslaget, är det av vikt att avgöra, om dessa andelar skola betraktas var och en såsom en särskild ägolott eller såsom tillsammans utgörande en ägolott. Det remitterade förslaget meddelar icke uttrycklig föreskrift i detta avseende. För frågans utredning torde det vara nödigt att söka klargöra gällande lagstiftnings ståndpunkt härutinnan. Om någon förvärvat flera andelar av samma hemmansnummer och delning inom detta hemman icke ägt rum, lära otvivelaktigt dessa andelar böra vid skifte betraktas såsom en ägolott, nämligen såsom en hemmansdel med det skattetal, som utgör summan av de särskilda, var för sig förvärvade hemmansdelarnas skattetal. Äro däremot de olika hemmansdelarna utbrutna ur hemmanet, kan tvekan råda om skiftesstadgans ståndpunkt till frågan. Uttryckligt stadgande därom förefinnes icke. Tvivelsutan har det förekommit, att hemmansdelar, vilka utbrutits vid tidigare laga delning, måhända ock sådana, som utlagts endast genom sämjedelning, vid verkställda skiften behandlats såsom skilda ägolotter, d. v. s. erhållit var sin ägotilldelning, oaktat de befunnit sig i samme ägares hand; detta väl huvudsakligen med hänsyn till inteckningsförhållanden. Men övervägande skäl synas tala för, att dylikt förfaringssätt icke varit åsyftat i skiftesstadgan. Saknaden av föreskrift i ämnet i 86 § skiftesstadgan synes nämligen icke gärna kunna förklaras på annat sätt, än att det ansetts självfallet, att »särskilda delar av ett och samma hemmansnummer i by», om de tillhörde samme ägare, betraktades såsom allenast en hemmansdel. Att den, som äger andelar i olika hemmansnummer, i regel skall erhålla tilldelning för varje hemmansdel särskilt, framgår av förenämnda paragraf i skiftesstadgan, som anger förutsättningen för undantag från denna regel. Då nämligen där talas om, att ägaren av sådana hemmansdelar kan erhålla »dithörande ägor i ett sammanhang lagda», och detta betecknas såsom »ägornas sammanläggande», torde innebörden härav vara, att de särskilda hemmansdelarna skola tillsammans betraktas såsom en ägolott, vilken bör erhålla en för dess brukande lämplig ägoanordning. Men på samma gång angives såsom förutsättning för att sådant må äga rum, att läget skall medgiva ägornas sammanläggande på sådant sätt, att

de utkluvna hemmansdelarna i framtiden, då fråga därom kan uppstå, när som helst må kunna enligt de i skiftesstadgan för ägornas skiftande lagda grunder såsom självständiga hemmansdelar åtskiljas. Och det föreskrives, att skiftesmannen skall noga urskilja och i delningsbeskrivningen särskilt utföra, vad ägor både efter mätnings- och uppskattningsinnehåll varje hemmansdel erhållit, jämte deras natur och egenskap, så att sammansättningen alltid må vara känd och till framtida upplysning ligga i handlingarna förvarad. Syftet synes sålunda vara, att, jämte det ägolotten i dess helhet erhåller för dess brukande lämplig ägoanordning, jämväl för varje i ägolotten ingående hemmansdel skola utläggas ägor i sådan anordning, att desamma lämpligen kunna brukas såsom en självständig fastighet. Härmed förknippade svårigheter och benägenheten att fästa huvudvikten vid de för tillfället föreliggande förhållandena lära ofta hava medfört, att ägornas fördelning på de särskilda hemmansdelarna betraktats mera som en formalitet och skett utan hänsyn till, att dessa erhölle behörig anordning och sammansättning av ägorna. Det är uppenbart, att ett sådant förfarande kan lända till förfång för innehavaren av inteckning i en på dylikt sätt vid skiftet behandlad fastighet. Beträffande de regler, som i en ny skifteslagstiftning må anses erforderliga i förevarande avseende, torde vara klart, att desamma böra anknytas till den fastighetsindelning, som kommer till synes i jordregistret. Ett önskemål är emellertid, att ägor, vilka faktiskt utgöra en brukningsenhet, också må kunna vid skiftet behandlas såsom en ägolott. Vad först angår det fall, att en delägare innehar flera andelar av samma jordregisternummer, vilket förutsätter, att dessa andelar icke äro genom laga delning utbrutna från varandra, är förslagets mening tydligen den, att dessa delar skola tillsammans betraktas såsom en ägolott. Dessa fastighetsandelar kunna vara var för sig lagfarna och intecknade. Dylik inteckning gäller dock endast i en ideell andel av den fastighet, som utgöres av jordregisternumret. Inteckningshavaren bör få finna sig i, att inteckningen efter skiftet blir gällande i en ideell andel av den från jordregisternumret utbrutna fastigheten, ehuru förfarandet icke blir utan olägenhet för inteckningshavaren, därest andelen förut varit sämjevis utlagd. Förslagets ovan angivna mening torde emellertid böra komma till tydligt uttryck i lagen. Innehar en delägare fastigheter, som var för sig äro upptagna under särskilda nummer i jordregistret, eller delar av sådana fastigheter, kan visserligen ovanberörda hänsyn till förefintlig bruksgemenskap göra det

synnerligen önskvärt, att dessa fastigheter eller fastighetsdelar vid skiftet betraktas såsom en enhet; därför har ock genom föreskrifterna i 13 kap. 11 § av nu förevarande lagförslag samt den föreslagna lagen om sammanläggning av fastigheter å landet öppnats en möjlighet att i sådant fall bringa den rättsliga fastighetsindelningen i överensstämmelse med det faktiska användandet. Men om det icke låter sig göra att på detta sätt få de särskilda jordregisternumren eller delarna av jordregisternummer sammanslagna till en fastighet, torde hänsynen till reda och ordning i fastighetsregistreringen och till inteckningshavarnas berättigade intressen hindra, att fastigheterna eller fastighetsdelarna betraktas såsom en ägolott. Enligt jordregisterförordningen skall varje del, vari en fastighet uppdelas vid skiftet, upptagas i registret såsom en fastighet för sig med sitt nummer. Det synes leda till avsevärd oreda, om det tillätes, att dylik fastighet tillsammans med annan fastighet, som också får sitt särskilda nummer i jordregistret, vid skiftet behandlas som en ägolott. Visserligen skulle enligt förslaget å kartan och i delningsbeskrivningen noga redovisas, vilka ägor utlagts för varje registernummer. Men av skifteslagstiftningskommitténs motiv till 138 § i dess förslag, från vilka de senare kommissionerna icke tagit avstånd, framgår, att härmed avses endast en »formell delningsåtgärd». Det är avsett, att den ifrågavarande ägolotten skall erhålla ägor »i sådan anordning, att de lämpligen kunna brukas såsom en enhet och i övrigt tillsammans fylla de fordringar, förslaget uppställer på sammansättning och arronderingen av varje särskild ägolott». Det synes däremot icke vara avsett, att motsvarande fordringar skola fyllas beträffande var och en av de i ägolotten ingående delarna, som dock bliva upptagna som särskilda fastigheter i jordregistret. Härav uppstår för inteckningshavarna samma olägenhet som av ovanberörda oriktiga tillämpning av 86 § skiftesstadgan. I stället för det föreslagna stadgandet torde därför böra föreskrivas, att om delägare innehar ägor under flera jordregisternummer, ägorna under vart registernummer skola betraktas såsom en ägolott, men att delägaren skall äga få de på dessa ägolotter belöpande ägorna lagda intill varandra, om lämpligt skifte för övriga delägare ej därav hindras. På sätt ovan erinrats, är det önskvärt, att vid skifte tages största möjliga hänsyn till faktisk indelning i brukningsenheter. Det är icke ovanligt, att ägolotter, som tillhöra olika delägare, brukas tillsammans. Om ägarna anse detta förhållande vara av så bestående natur, att de med hänsyn därtill önska få ifrågavarande andelar i skifteslaget betraktade såsom en enda ägolott, synes en sådan önskan böra såvitt möjligt röna tillmötesgående.

89 Enligt skiftesstadgan är det icke medgivet att utlägga gemensam ägolott för flera delägare. Förslaget har i 13 kap. 14 § gjort dylikt medgivande. I fråga härom synes dock följande vara att erinra. Om flera äga del i ett och samma jordregisternummer, innebär detta att fastigheten, som är uppförd under detta nummer,' kommit i flera personers sam ägo utan att hava blivit mellan dem lagligen delad. Intet hinder torde föreligga för att denna samäganderätt respekteras vid skiftet, om samtliga ägarna så önska. Det torde icke heller vara nödigt uppställa fordran på, att särskilt skäl för dylik önskan skall föreligga eller anföras. Det bör vara dessa delägares ensak, om de vilja hava den dem emellan bestående samfälligheten upplöst eller icke. Övriga delägare i skifteslaget hava ingen olägenhet av, att den får bestå, och innehavare av inteckning, som beviljats i endast en delägares lott i samfälligheten, har icke någon självständig rätt att få denna lott utbruten. Däremot synes det icke kunna medgivas, att delägare, vilkas ägolotter tillhöra fastigheter under olika registernummer, erhålla ägor i gemensam ägolott. De skäl, som tala mot dylikt medgivande, om ägolotterna tillhöra en delägare, göra sig givetvis än starkare gällande, därest ägolotterna befinna sig i ©lika ägares händer. I detta sammanhang synes böra komma under bedömande en fråga, som är av vikt vid tillämpning av stadgandena i 1 kap. 9 §. Förutsättning för att sådant skifte, som där avses, må äga rum är, att samtliga ägolotter, som vid skiftet skola utläggas, kunna anordnas så att de bliva lämpliga för den art av hushållning, för vilken de äro avsedda. Klart är att fall kunna inträffa, då vissa ägolotter kunna så anordnas, andra däremot icke, oftast emedan de äro för små. Möjligheten för ägarna till dessa lotter att få desamma vid skiftet behandlade som en ägolott erbjuder en utväg att undanröja dylikt hinder för sökt skifte. Men hänsynen till övriga delägare synes påkalla, att åt de förstnämnda, mindre delägarna, även om de icke själva begära det, skall kunna utläggas gemensam ägolott. Förutsättningen är givetvis, att denna ägolott kan utläggas så, att den uppfyller de i 1 kap 9 § stadgade förutsättningar. Deras rätt kan då icke anses kränkt därigenom, att de, som på grund av föreskrifterna i 1 kap. 9 § icke kunna erhålla var sin ägolott, få sin andel i skifteslaget förvandlad till andel i den ägolott, som för deras gemensamma räkning utbrytes. Stadgandena i förevarande paragraf synas därför böra kompletteras med en bestämmelse, som ger i första hand förrättningsmännen befogenhet att för möjliggörande av skifte, varom stadgas i 1 kap. 9 §, föreskriva utläggande 12

21H10

90 av gemensam ägolott för vissa delägare. Dock bör sådan sammanläggning endast kunna ske av lotter i ett och samma jordregisternummer. Om skiftet avser skifteslag, som i 1 kap. 2 § under 2 sägs, utgör skifteslaget ett jordregisternummer. . Är det fråga om skifte, som avses i 1 kap. 2 § under 1, kunna visserligen flera jordregisternummer förekomma inom skifteslaget. Men dessa utgöras då av olika jordeboksenheter, och dessa böra givetvis alltid skiljas från varandra. 14 kap. 6 §. Justitierådet

Molin:

Enär vid uppskattningen av skifteslagets ägor, vare sig densamma sker i penningar eller medelst åsättande av gradtal, hänsyn ej tages till det kulturstadium, vari ägorna för tillfället befinna sig, uppstår i det fall att ouppodlad men odlingsbar jord (odlingsmark) eller sämre odlad eller hävdad jord vid skiftesläggningen går i vederlag mot jord, som i avseende å odling och hävd befinner sig i bättre skick, en skillnad i värde mellan vad en delägare avstår och vad han bekommer eller, vid skifte av samfälld mark, mellan de ägolotter olika delägare bekomma. Denna värdeskillnad måste utjämnas genom särskild likvid, vilken enligt det remitterade förslaget alltid sker i penningar. Sådan likvid kan grundas på endera av tvenne principer. Den ena är den, att envar skall bekomma ersättning för vad som brister i odling och hävd av jord, som han mottager, och utgiva ersättning för sådan brist hos den jord han avträder. Den andra principen är den, att var och en skall bekomma ersättning för värdet av den odling och hävd, som förefinnes å den jord han avträder, och utgiva ersättning för odlings- och hävdevärdet å den jord, som han bekommer. Den motsvarande tillämpningen vid skifte av samfälld mark lämnas i det följande tills vidare å sido. Förevarande paragraf i det remitterade förslaget överensstämmer i allt huvudsakligt med 156 § i 1911 års förslag. I motiven till sistnämnda paragraf lämnar skifteslagstiftningskommittén följande sammanfattning av de enligt 100 § skiftesstadgan nu gällande bestämmelser rörande odlingsoch hävdelikvid. Den delägare, som lämnar sämre hävdad jord i utbyte mot bättre hävdad, skall giva ersättning för den vanhävdade jordens iståndsättande. Om ouppodlad mark såsom inrösningsjord går i utbyte mot odlad jord, skall den delägare, som erhåller tillökning i odlad jord, utgiva ersättning för uppodling av ett mot nämnda tillökning efter uppskattning

91 svarande belopp av odlingsmarken. Tydligt är, att denna ersättning tillfaller den, som avstått den odlade jorden och i stället erhållit odlingsmark. Likviden skulle således innebära, att den, som vid skiftet erhåller vanhävdad jord eller odlingsmark i utbyte mot åker och äng, som är välhävdad eller åtminstone bättre hävdad, bekommer ersättning för bristen i hävd och odling. Med den tolkning, kommittén sålunda givit åt nu gällande likvidsystem, skulle detta alltså vara byggt på den förstnämnda av ovannämnda tvenne principer. Kommittén yttrar, att dessa bestämmelser äro i och för sig riktiga, men att kommittén ansett ett något förenklat likvidförfarande både önskvärt och möjligt att genomföra. Beskaffenheten av det förfarande kommittén därvid åsyftar framgår av 156 § i kommitténs förslag. Denna innefattar, att om äga i åker eller äng frångår delägare, han är berättigad till ersättning för ägans odling och hävd i den mån han ej erhåller vederlag i lika väl odlade och hävdade ägor. För bestämmande av sådan ersättning skall odlings- och hävdevärdet uppskattas för de ägor, som genom skiftet övergå från en ägare till annan. Varje delägare skall föras till last odlings- och hävdevärdet å de ägor, som han erhåller, varemot odlings- och hävdevärdet å de ägor han frånträder tillgodoräknas honom. Kommittén har sålunda i sin lagtext klart och tydligt anslutit sig till den andra av ovanberörda principer. Det synes på grund av vad sålunda anförts böra antagas, att kommittén ansett de båda angivna likvidförfarandena, skiftesstadgans och kommittéförslagets, leda till samma eller åtminstone huvudsakligen samma resultat. Detta är anmärkningsvärt, emedan skillnaden dem emellan synes uppenbar och betydande. I detta avseende må vad först angår odlingslikviden anföras följande. Om en delägare avträder ett stycke odlad jord och i stället tillägges odlingsmark, är det icke likgiltigt, om han i likvid bekommer ett belopp, som utgör ersättning för verkställd odling av den frånträdda jorden, eller han bekommer det belopp, som erfordras för att uppodla den erhållna odlingsmarken. Dessa belopp sammanfalla nämligen i regel icke. Förutsättningen för att detta skall vara fallet är, att de ifrågavarande ägorna äro av samma naturliga godhet och därför av samma areal, samt att uppodlingen av odlingsmarken icke erbjuder vare sig större eller mindre svårighet än den, varmed den andra ägans odlande varit förknippat. Den principiella motsättning, som sålunda föreligger mellan de båda metoderna, synes skifteslagstiftningskommitten velat lösa på det sätt, att kommittén dels i lagtexten omskrivit det först begagnade uttrycket ersättning

92 för ägas odling, med ägans odlingsvärde, vilket utan tvivel är såtillvida riktigt, som nedlagda odlingskostnader icke kunna komma i fråga att ersättas i vidare mån än de resulterat i ett bestående värde, och dels i motiven angivit särskilda regler för uppskattning av odlingsvärdet. Dessa regler innefatta följande: Odlingsvärdet å den odlade jorden beräknas efter visst belopp för ytenhet, åsätt efter den genomsnittskostnad, som uppodlandet av den i skiftet ingående odlingsmarken beräknas draga. Detta grundvärde sänkes »vanligen» för jord av sämre naturlig beskaflenhet i proportion mot det lägre uppskattningsvärdet eller eljest efter vad förrättnings männen vid besiktning pröva skäligt samt undergår vidare skälig nedsättning, där odlingsarbetet är bristfälligt utfört. Härjämte innefattar förslaget enligt motiven till 113 §, att vid uppskattning av odlingsmark skall tagas »nödig» hänsyn till svårigheterna och kostnaderna för uppodlandet. I det i 1918 års betänkande omförmälda och i denna del refererade, av vissa ledamöter av skifteslagstiftningskommittén avgivna utlåtandet av den 12 februari 1915 uttalas, att graden av odlingssvårighet och kostnad givetvis ej borde få öva större inflytande å uppskattningen än som skäligen betingades från synpunkten av ägornas naturliga beskaffenhet. Om man i den angivna regeln för uppskattning av odlingsvärde inlägger exakt det innehåll, att odlingsvärdet per ytenhet skall för den bästa odlade jord, varom fråga är, sättas lika med verkliga kostnaden för uppodling av en ytenhet av den del av odlingsmarken, som i sådant avseende är av genomsnittsbeskaffenhet, samt att vidare odlingsvärdet per ytenhet för odlad mark av sämre beskaffenhet skall sänkas i proportion till det lägre uppskattningsvärdet (gradtalet), varken mer eller mindre, och om man vidare antager, att antydda, dock skäligen dunkla, regel för uppskattning av odlingsmark verkligen ^ leder till behörig nedsättning i eller höjning av uppskattningsvärdet för sådan odlingsmark, som är mera eller mindre svåruppodlad än odlingsmarken är i genomsnitt, då först blir resultatet det, att odlingsvärdet å avträdd odlad jord alltid motsvarar den behöriga ersättningen för uppodling av i utbyte bekommen odlingsmark. Men huru man med sådana grunder ^ för bestämmande av odlingsvärdet kan såsom skifteslagstiftningskommissionen påstå, att enligt förslaget en delägare i penningar får ersättning för nedlagt arbete å jord, som frångår honom utan ersättning i odlad jord, är svårt att förstå. Odlingsvärdet är ju lösgjort från varje sammanhang med det för odlandet nedlagda arbetet. Yill man lagfästa den förordade metoden, torde det vara nödigt, att uttryckliga föreskrifter meddelas i förberörda hänseenden.

93 Vad hävdevärdet beträffar skall det enligt skifteslagstiftningskommitténs motiv bestämmas efter ett grundvärde för ytenhet, beräknat efter kostnaden för försättande av skifteslagets bäst hävdade (= gödslade och skötta) jord i detta skick, samt sänkas för sämre hävdade ägor efter förrättningsmännens prövning. Jämför man härmed vad till utveckling av kommitténs ståndpunkt i denna del anförts i ovannämnda utlåtande, finner man, att förslaget är avsett att innefatta en bestämd avvikelse från gällande rätt. Enligt skiftesstadgan äger hävdelikvid eller, såsom den bättre benämnes, vanhävdslikvid, rum allenast då jord, som delägare avträder, är så illa skött, att den är att anse som vanhävdad; han får då utgiva vad som erfordras till bristens avhjälpande. För att hävdelikvid enligt kommitténs utläggning skall inträda erfordras, oaktat lydelsen av 156 § första stycket, icke att någon som helst brist i hävd föreligger. Hävdevärdet utgöres enligt kommittén av summan av vissa å jorden nedlagda kostnader. Hävdelikviden avser en utjämning av dessa kostnader. Äro de nedlagda kostnaderna å ömse sidor lika, uppkommer ingen likvid, även om hävden å den ena sidan är ofullständig. Äro kostnadssummorna olika, skall den, som utgivit mera, bekomma ersättning härför, även om den jord han avträder icke befinner sig i full hävd. Då den uppfattning av begreppet hävd, som ligger till grund för kommitténs ståndpunkt, icke lärer överensstämma med den hittills vedertagna, torde även på denna punkt förslaget behöva fullständigas, om dess syfte godkännes. Vid bedömande av frågan, huruvida det remitterade förslaget, kompletterat på sätt ovan antytts, kan anses innefatta en tillfredsställande lösning av förevarande synnerligen viktiga spörsmål, torde böra noga skiljas mellan de olika slag av likvider det här gäller. Vad först beträffar odlingslikviden, har den sin huvudsakliga betydelse för det fall, att odlingsmark går i vederlag mot odlad jord eller annan odlingsmark. Dock kan även då odlad jord går mot odlad olikhet förefinnas, i det den ena är att anse såsom bättre och den andra som sämre (ofullständigare) odlad. Om odlad jord går i utbyte mot odlingsmark, är det uppenbart, att den, som erhåller odlingsmarken, icke kommer i samma ekonomiska situation som före skiftet, förrän marken blivit odlad. Först då kan han av denna mark erhålla samma avkastning, som han haft av den avträdda jorden. Den, som erhåller odlad jord i stället för odlingsmark, vinner å andra sidan en fördel, som han, sådan ägoindelningen före skiftet var, icke kunnat ernå annat än genom uppodling av den mark han frånträder.

94 Sedan han utgivit kostnaden för uppodling därav, befinner han sig i samma ekonomiska situation som om han före skiftet verkställt odlingen. Att denne delägare sålunda tvingas att ikläda sig kostnaden för odling av jord, som han innehaft, är tydligen den nödvändiga förutsättningen för att överhuvud utbyte av odlingsmark mot odlad mark skall kunna ifrågakomma. Och tydligt synes vidare vara, att det är denna synpunkt, som är den avgörande. Huruvida uppodlandet av den odlade mark, som avträdes, kostat mera eller mindre, är utan betydelse för avträdaren. För honom gäller allenast att få fullt vederlag för den avträdda jorden i dess nuvarande skick, och det får han, om han jämte odlingsmark av behörig areal erhåller ett belopp, som sätter honom i stånd att odla denna mark. I stället för skifteslagstiftningskommitténs invecklade metod synes man därför för det fall, att odlad jord går i utbyte mot odlingsmark, böra uppställa den enkla regeln, att den, som avträder odlingsmark, skall utgiva och den, som bekommer odlingsmark, skall erhålla den ersättning, som erfordras för områdets uppodlande. Såsom nämnts avses härvid den verkliga odlingskostnaden. Yid ägograderingen bör därför intet avseende fästas därvid, huruvida denna kostnad är större eller mindre. Den sålunda uppställda regeln bör erhålla motsvarande tillämpning för det fall, att bättre odlad jord går i utbyte mot sämre odlad jord. Om odlingsmark går i vederlag mot annan odlingsmark, utjämnas den olikhet, som kan förefinnas med avseende å jordens naturliga beskaffenhet, på vanligt sätt genom ägogradering och därpå grundad större eller mindre arealtilldelning. Men om, på sätt nyss nämnts, vid graderingen icke tages hänsyn till den större eller mindre svårighet och därav följande kostnad, som är förenad med uppodlandet av olika delar av odlingsmarken, blir den delägare lidande, som erhåller mera svåruppodlad jord, och den, som erhåller lättare odlad jord, gör en obehörig vinst. Detta leder följdriktigt till ett likvidförfarande. Detsamma kan verkställas enligt samma regel som den ovan givna. Kostnaden för uppodling av all odlingsmarken fördelas på samtliga delägare efter den andel de erhålla därav. Yar och en gottskrives kostnaden för den mark han erhåller. Dessa belopp bliva desamma för den, som erhållit mark av genomsnittlig odlingskostnad. För den, som bekommit svåruppodlad mark, uppstår ett överskott att uppbära. Detta motsvaras av ersättningsskyldighet hos den eller dem, som bekommit lättare odlad mark. Ett dylikt likvidförfarande lider emellertid, såsom anmärkt blivit, av betydelsefull svaghet i två avseenden. Dels föreligger i dylikt fall allt för liten garanti för att de penningar, som utgivas

95 i likvid, verkligen komma att användas till odlingsföretag. Under det att i det fall, då odlingsmark går i utbyte mot odlad jord, det är försvarligt att utgå från antagandet, att uppodling med det snaraste verkligen kommer till stånd, emedan den delägare, som erhåller odlingsmarken, först efter dess odlande blir i tillfälle att på sin fastighet bedriva samma hushållning som före skiftet, är i nu förevarande fall odlingen en framtidssak, och det händer allt för ofta, att likvidbeloppet väl kommer nuvarande ägaren till godo men icke jorden. Vidare inträffar det, i händelse odlingsmarkerna äro vidsträckta, att likvidsummorna springa upp till belopp, som äro orimligt stora, ja kunna verka helt ruinerande för likvidpliktiga delägare. Vad i dessa avseenden förekommit i den föreliggande utredningen synes innebära fullgiltig anledning att, såsom i de uppgjorda förslagen skett, söka undvika likvid av nu förevarande slag ; Däremot synes det icke nödvändigt att för detta ändamål tillgripa den av kommittéerna anlitade utvägen att ikläda den odlingslikvid, som man bibehåller, en skepnad, som döljer dess verkliga natur och är av sådan invecklad och svårbegriplig beskaffenhet som ovan antytts. Den rationella utvägen att undvika likvidförfarande då odlingsmark går i vederlag mot odlingsmark, består tydligen däri, att den värdeskillnad, som ligger i den större eller mindre odlingssvårigheten, utjämnas i jord i stället för i penningar, d. v. s. att i detta fall berörda värdeskillnad beaktas redan vid ägograderingen. Det torde ock vara detta, som skifteslagstiftningskommittén åsyftat med ovan angivna regel för uppskattning av odlingsmark. Men kommittén har icke kunnat taga steget fullt ut, emedan kommittén sökt ge en regel, som ledde till gott resultat såväl då odlingsmark komme att gå i utbyte mot odlad jord som då odlingsmark skiftades mot odlingsmark. Detta låter sig dock svårligen göra. Såsom av det ovan anförda framgår, böra grunderna för uppskattningen vara olika i de båda fallen. I det förra fallet bör odlingskostnaden helt likvideras med penningar och därför vid uppskattningen icke tagas någon som helst hänsyn till denna kostnad. I det senare fallet, då penninglikvid icke förekommer, bör full ersättning utgå i jord och därför vid uppskattningen fästas fullt samma avseende vid odlingskostnaden som vid de på jordvärdet inverkande faktorer, vilka sammanfattas i begreppet jordens naturliga beskaffenhet. Svårigheten vid uppställandet av dessa två skilda regler för uppskattning av odlingsmark ligger tydligen däri, att på det stadium av skiftesförrättningen, då uppskattningen skall ske, det ännu icke är bestämt, vilken odlingsmark skall gå i utbyte mot odlad jord. Men på sätt v:d 11 kap. 1 och 2 §§ anmärkts får det måhända ändock

96 icke anses alldeles uteslutet, att en uppdelning av odlingsmarken i angivna två olika grupper utan allvarlig olägenhet kan äga rum. Denna fråga, på vars lösning beror, om odlingslikviden skall kunna ordnas på ovan antydda sätt, synes i allt fall vara värd att underkastas noggrann undersökning. Om den föreslagna uppdelningen praktiskt låter sig genomföra, kan man vid likvidbestämmelserna helt och hållet bortse från den del av odlingsmarken, som, enligt vad vid nyssnämnda paragrafer föreslagits, upptages bland avrösningsjorden, men däremot låta det ovan för det fall att odlingsmark går i utbyte mot odlad jord förordade stadgandet om odlingslikvid få tillämpning beträffande alla de fall, då inrösningsjord går i utbyte mot inrösningsjord. — Om vid skiftesläggningen visar sig, att bland inrösningsjorden upptagits mera odlingsmark än som lämpligen kan gå i utbyte mot odlad mark, måste överskottet antingen uppdelas, d. v. s. odlingsmark i inrösningsjord skiftas mot annan odlingsmark i inrösningsjord, eller ock ersättas med avrösningsjord. I förra fallet erhåller den antydda regeln sin tillämpning, varav, såsom ovan visats, någon oegentlighet ej följer. I det senare fallet däremot äger regeln icke tillämpning. I detta fall måste utjämning ske efter särskild beräkningsgrund, liksom eljest då avrösningsjord undantagsvis går i vederlag för inrösningsjord. Den föreslagna hävdelikviden torde, enligt vad ovan anförts, få anses innebära en avvikelse från gällande skiftesstadga. Den tankegång, som ligger till grund för denna avvikelse, synes vara väl förtjänt att uppmärksammas. I utlåtandet av den 12 februari 1915 yttras härom, att genom graderingen avses att göra ägor av olika beskaffenhet till sin nettoavkastning jämförbara, samt att således, då en större areal går i utbyte mot en mindre (av högre grad), den större bruttoavkastningen skall ersätta de högre kostnaderna för hävd och bearbetning av den ökade arealen. Att, låt vara endast för en gång eller vid frånträde, lägga dessa kostnader på avträdaren innebure ett snedvridet likvidsystem, enär tillträdaren obehörigen gynnades med ökad skörd utan motsvarande kostnad. Man har sålunda här uppmärksammat det förhållandet, att skiftet icke leder till rättvist resultat, om den, som vidkänts utgifterna för plöjning, gödsling o. s. v. av en större areal, vid skiftet erhåller en mindre areal, för vilken motsvarande utgifter varit mindre. Bruttoavkastningen av dessa båda ägor är olika. Men emedan också omkostnaderna äro olika, blir nettoavkastningen densamma. Det innebär då en tydlig orättvisa att den, som haft den större omkostnaden, erhåller den mindre bruttoavkastningen, och att tvärt-

97 om det större bruttot tillfaller den, som haft den mindre kostnaden. Det är således här fråga om de utgifter, vilka tid efter annan göras för jordens brukande och som undan för undan ersättas av de skördar, jorden lämnar. Det bör emellertid beaktas, att varje kostnad av dylikt slag, som nedlägges å jorden, icke konsumeras av närmast därpå följande skörd. Vid vanligt cirkulationsbruk förslår t. ex. en gödsling för flera års skördar. Först när ånyo tiden är inne för gödsling, är den förra gödslingskostnaden så att säga förbrukad. Det vill därför synas, som om det likvidförfarande, som i nu berörda avseende torde vara åsyftat i förslagen, skulle kunna uttryckas sålunda, att om äga, som övergår från en till annan, består av åker eller äng, kostnaden för plöjning och gödsling av ägan eller annat brukande därav skall gottskrivas den, som avträder ägan, och påföras den, som tillträder ägan, dock endast i den mån kostnaden icke må anses gottgjord genom skörd, som tagits å ägan. Med det fall, att skörd redan tagits å ägan, bör likställas det fall, att avträdaren jämlikt stadgandet i 15 kap. 2 § av det remitterade förslaget äger avbärga den växande grödan. På sådant sätt blir denna likvid, som man skulle kunna benämna brukningslikvid (egentligen brukningskostnadslikvid), lösgjord från sammanblandningen med vanhävdslikviden, vilken bibehålles såsom särskild likvidform. Detta torde bidraga till reda och överskådlighet. Begreppet vanhävd torde icke tarva någon närmare förklaring. Men om särskild likvid för utjämnande av brukningskostnaderna föreskrives, är det klart att man vid bedömandet, huruvida jorden må anses vanhävdad på grund av underlåtna brukningsåtgärder, måste beakta de grunder, på vilka brukningslikviden vilar. Vanhävd på grund av exempelvis bristande gödsling föreligger tydligen först då efter verkställd gödsling omloppstiden gått till ända utan att ny gödsling skett samt det oaktat skörd tagits å jorden. Ersättningen skall i sådant fall motsvara allenast vad som genom skörden tagits ur »jordens eget, vid rationell skötsel tämligen konstanta förråd av växtnäringsämnen». (Se: Axel v. Otter, om likvider i avseende å odling och hävd i Svensk Lantmäteritidskrift 1918 p. 113). I övriga fall är frågan om vanhävd fullkomligt fristående från brukningslikviden. En äga kan vara vanhävdad, t. ex. på den grund att ogräs fått inrota sig eller emedan dikena icke hållits behörigen rensade. Vad som åtgår för avhjälpande av sådan brist skall debiteras avträdaren. Samtidigt skall värdet av nedlagd brukningskostnad gottskrivas honom. Och om motsvarande värde på den äga han tillträder är ringa, kan det mycket väl inträffa, att den brukningsersättning, som på grund härav tillerkännes honom, är högre än den 12 — 21210.

98 vanhävdsersättning, som påföres honom. Därigenom att dessa belopp utföras vart för sig i särskilda likvider, blir förhållandet behörigen klargjort för vederbörande delägare. Stadgandet om vanhävdslikviden synes kunna i korthet avfattas så, att om äga, som består av åker eller äng, är vanhävdad, skall kostnaden för vanhävdens avhjälpande påföras den, som avträder ägan, och gottskrivas den, som tillträder ägan. Samtliga ovan förordade likvidregler kunna och böra på ett motsvarande sätt tillämpas vid skifte av jord, som är för delägarna samfälld. Emellertid återstår på förevarande område ännu ett spörsmål att söka utreda. Med den lydelse första stycket av förevarande paragraf har i det remitterade förslaget komma de i paragrafen meddelade regler att bliva tillämpliga även i det fall, att delägare innehaft mera jord än på honom rätteligen belöper och fördenskull, om innehavet icke är delningsgrund, vid skiftet får avstå visst ägoområde utan att erhålla vederlag därför i annan jord. Detta är otvivelaktigt riktigt, såvitt fråga är om sådan brukningslikvid och vanhävdslikvid, varom ovan nämnts. Beträffande odlingslikviden är saken mera tveksam. Den fråga, som det här gäller att avgöra, är den, huruvida en delägare, som utan vederlag i mark får avträda odlad jord, vilken han innehaft enligt sämjedelning, skall vara berättigad till ersättning för jordens odling. Billigheten synes fordra, att om han själv verkställt odlingen, sådan ersättning tillerkännes honom. Detsamma bör gälla, om odlingen verkställts av föregående innehavare av sämjedelningslotten. Avgörande blir sålunda, huruvida odlingen skett före eller efter sämjedelningen. Men tvivelaktigt är, huru bevisbördan bör fördelas. Om man även därvidlag låter billighetshänsyn tala, befriar man delägaren från bevisskyldighet och berättigar honom till ersättning, såvida det icke visas, att ägan var odlad före sämjedelningen. På sätt odlingslikviden ovan föreslagits konstruerad, kan emellertid dylik ersättning icke ingå i detta slags likvid. Här gäller att uppskatta värdet av verkställd odling. Det belopp, som därvid framkommer, utgör avträdarens ersättning. Men denna ersättning bör tydligen icke utgivas av den eller dem av övriga delägare, som tillfälligtvis bekommit just den ifrågavarande jorden. Vad som frångår den delägare, som innehaft för mycket, blir en tillökning för samtliga övriga delägare. Ersättningsbeloppet bör därför uppdelas på dem efter delningsgrund. Det synes sålunda påkallat, dels att här upptages stadgande av innehåll, att om delägare på grund av sämjedelning innehaft mera jord än på hans ägolott belöper efter delningsgrunden, och han förty får avstå äga utan vederlag, brukningslikvid och vanhävdslikvid med avseende å den

99 äga skall ske enligt vad förut stadgats, varemot odlingslikvid tydligen ej skall förekomma, dels ock att föreskrift meddelas därom att, ifall ägan utgöres av åker eller äng, avträdaren skall bekomma ersättning för odling av ägan, såvida det ej visas, att ägan var odlad, då sämjedelningen skedde, ävensom att denna ersättning skall efter delningsgrunden utgöras av de övriga delägarna. Eegeringsrådet Ember g och justitierådet Appell) er g: De erinringar, som av justitierådet Molin framställts mot de i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna, synas i allt huvudsakligt befogade; och även enligt vår mening kan förslaget i denna del näppeligen anses ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Den utredning, som härutinnan förekommit, synes emellertid icke vara av beskaffenhet att lämna tillräcklig ledning vid lösningen av de synnerligen invecklade och svåra problem, som den föreliggande frågan innefattar. Denna torde därför vid den fortsatta bearbetningen av förslaget böra bliva föremål för ytterligare utredning under medverkan av på området sakkunniga och därefter tagas under förnyat övervägande. Erinras må, att lantmäteristyrelsen vid sin granskning av skifteslagstiftningskommitténs betänkande utan framgång gjort framställning om anordnande av en sådan utredning. Justitierådet Berglöf: Lika med regeringsrådet Ernberg och justitierådet Appelberg anser jag frågan om likvidernas anordnande böra göras till föremål för ytterligare ingående utredning. Mycket talar emellertid enligt min åsikt för lantmäteristyrelsens i dess underdåniga utlåtande av den 11 augusti 1913 uttalade mening, att de närmare bestämmelserna i avseende å likviderna böra meddelas i administrativ väg. Men frågan härom torde ytterst bliva beroende av den slutliga utformning, dessa bestämmelser kunna komma att erhålla efter en fortsatt sakkunnig utredning av ämnet. Att vid denna utredning huvudsakligen praktiska hänsyn böra få göra sig gällande, anser jag ligga i sakens natur. I detta sammanhang kan förtjäna påpekas, att man i den nya finska skifteslagstiftningen ej uppställt några som helst regler för likvidernas anordnande.

100 14 kap. 15 §. Lagrådet: Enligt stadgandena i denna paragraf får delägare, vilken har att utgiva ersättningsbelopp, som där sägs, icke utan inteckningshavares och därmed likställda fordringsägares medgivande utbetala beloppet till den delägare, som har att uppbära detsamma, med mindre denne avlämnar på visst sätt beskaffat intyg därom, att på hans ägolott utförts förbättringsarbeten till motsvarande värde. Belopp, som icke i överensstämmelse med dessa regler utbetalts inom sex månader från den fastställda förfallodagen, skall av överexekutor fördelas mellan fastighetsägaren och fordringsägarna. Men för-' slaget innehåller intet stadgande, som garanterar att beloppen icke obehörigen utbetalas eller att vad som skall nedsättas hos överexekutor verkligen inlevereras. Det kan således befaras, att bestämmelserna icke leda till det åsyftade målet, tryggande av fordringsägarnas rätt. Föreskrift synes därför lämpligen böra meddelas därom att det i 14 kap. 14 § omförmälda vidräkningsinstrumentet skall tillställas överexekutor, som efter de sex månadernas utgång skall hava att uttaga de belopp, som bort inbetalas men icke influtit, samt därefter verkställa den stadgade fördelningen.

19 kap. Justitierådet Berglöf: Yid det remitterade förslagets granskning i denna del vill jag till en början — med bortseende från spörsmålen om skiftesdomstolarnas i första instans sammansättning beträffande såväl det lantmäteritekniska som lekmannaelementets företrädande i desamma — taga ståndpunkt till frågan om lämpligheten av de nuvarande ägodelningsrätternas utbytande mot en sådan domstol för varje län och ordförandeskapet däri. Uppslaget till införandet av länsägodelningsrätter gavs av skifteslagstiftningskommittén, och det kan vara av intresse att erinra, hurusom kommittén, under vitsordande därav att de ordinarie domhavandena i regel kunde anses väl lämpade att vara ordförande i skiftesdomstol, med sitt förslag härutinnan avsåg dels att förebygga ett för dessa viktiga måls prövning olämpligt vikariatsystem och dels att vinna en snabbare handläggning av desamma. Med avseende härå hade kommittén funnit önskligt att till ordförande i skiftesdomstolen erhölles en person, som uteslutande eller åt-

101 minstone huvudsakligen kunde ägna sitt arbete häråt. Kommittén synes i själva verket — väl ej utan överskattning av den andel, ordförandeskapet i ägodelningsrätt för närvarande representerar av en lantdomares sammanlagda arbetsuppgifter — hava ansett lämpligast att inrätta sådana specialdomstolar till samma antal som de nuvarande ägodelningsrätterna, men, då det skulle stöta på allt för stora svårigheter att härför erhålla ett så stort antal kompetenta personer, tillsett, huruvida icke utan olägenhet skiftesdomstolarnas antal kunde väsentligen förminskas, och därvid stannat vid att föreslå länet såsom domsområde. Till ordförande i ägodelningsrätt skulle enligt kommitténs förslag Konungen för viss tid eller tillsvidare förordna en av häradshövdingarna i länet eller annan lagfaren och i domarvärv prövad man, varjämte Konungen på samma sätt skulle förordna därtill behörig person att vid förfall för ordföranden vara dennes ställföreträdare. I de över kommitténs förslag avgivna yttrandena framställdes från flera håll betänkligheter mot den ifrågasatta nya domstolsorganisationen. De av dessa yttranden, som avgåvos före lantmäteristyrelsens underdåniga utlåtande av den 11 augusti 1913, gingo i sådant hänseende, enligt sammanfattningen å sid. 312 i skifteslagstiftningskommissionens betänkande, huvudsakligen ut på följande: att en dylik inskränkning av ägodelningsrätternas antal komme att medföra ökade kostnader och besvär för den rättssökande allmänheten därigenom, att ordföranden, såsom så ofta skulle bliva förhållandet, vore mera avlägset boende från den rättssökandes hemvist; att, om enligt ifrågavarande förslag och förslaget till vattenlag m. m. av de ordinarie häradshövdingarna skulle förordnas tjugufyra till ägodelningsrättsdomare och fem till vattendomare, vikariatsystemet, varöver man redan nu klagade, därigenom vunne en utsträckning, som uppenbarligen måste lända till skada för rättsskipningen vid häradsrätterna; att, då häradshövdingarna hade så mycket att syssla med fastighetsförhållandena i övrigt, det syntes som om handläggningen och prövningen av vissa till allmän domstol hörande tvister rörande fast egendom ej skulle vinna på att från häradshövdingarna komme att skiljas de mången gång därav beroende och därmed sammanhängande skiftesfrågorna; att handläggningen av skiftesmål och i synnerhet frågorna om. styckning och avsöndring, vilka även skulle handläggas av den för länet gemensamma ägodelningsrätten, på det närmaste hörde ihop med lagfarts- och inteckningsväsendet, för att icke nämna en del andra endast för domaren i den ort, där jorden vore belägen, kända förhållanden; att tillgång till lagfarts- och inteckningsböckerna jämte därmed

102 sammanhängande protokoll vore av ej ringa betydelse för ägodelningsrättens ordförande vid prövning av skiftesförrättnings laglighet; att det i fråga om åtskilliga rättegångar och framför allt vid prövning av lagfartsärenden skulle medföra stora olägenheter, om ägodelningsrättens protokoll och diarier ej funnes tillgängliga hos domhavanden; att den häradshövding, som erhölle förordnande att vara ordförande i ägodelningsrätt, finge sin tid så strängt upptagen därav, att hans övriga ämbetsgöromål bleve eftersatta; att det vore att befara, att med den ökade dom värj on en snabbare handläggning av skiftesmålen än hittills icke komme att vinnas; samt att kostnader åsamkades det allmänna genom den föreslagna anordningen. Med anslutning till de framförda anmärkningarna och under erinran därom att under de senare åren ägodelningsrätterna ägnat särskilt målen angående fastställelse av skiften en noggrannare handläggning, har lantmäteristyrelsen i sitt berörda underdåniga utlåtande funnit sig icke för det dåvarande böra biträda kommittéförslaget uti nu ifrågavarande del. Skifteslagstiftningskommissionen anförde i sitt betänkande av år 1918, att på grund av de mot kommittéförslaget sålunda framkomna betänkligheter och då efter vad dittills blivit bekant angående de förslag, som processutredningen hade för avsikt framlägga, däri jämväl torde komma att ingå föreskrifter angående domstol för skiftesmålen, någon ändring i ägodelningsrätternas nuvarande domsområden icke för det dåvarande syntes böra vidtagas. Då nu jordstyckningskommissionen i det remitterade förslaget återupptagit skifteslagstiftningskommitténs förslag om länsägodelningsrätter, har kommissionen, utan att anföra något till bemötande av de framställda anmärkningarna, till stöd för förslaget huvudsakligen åberopat, att omorganisationen vore nödvändig för att ägodelningsrätten skulle erhålla erforderlig kompetens för den ifrågasatta utvidgningen av dess nuvarande uppgift. [ §t Den 20 juni 1921 har processkommissionen till chefen för justitiedepartementet avgivit yttrande angående den ifrågasatta domstolsorganisationens lämplighet, närmast ur synpunkten av en blivande rättegångsreform. Denna fråga, säger processkommissionen, sammanhänger på det närmaste med frågan, huru vid genomförande av en sådan reform de allmänna underdomstolarna bleve organiserade. Det vore därför nödvändigt att lämna en kort redogörelse för huvuddragen i den organisation av dessa domstolar, som processkommissionen hade för avsikt att föreslå. Enligt kommissionens tanke skulle riket för rättsskipningen i första instans, utan

103 principiell skillnad mellan stad och land, indelas i tingslag, vart och ett med sin lagmansrätt. De större städerna skulle bilda egna tingslag. I övrigt skulle domkretsarna i första instans utgöras av områden, som kunde innefatta både land och stad. I allmänhet skulle varje tingslag utgöra en domsaga; i vissa fall, särskilt i mindre tätt befolkade bygder och där en något större stad skulle med kringliggande landsbygd förenas till en domsaga, skulle dock domsaga kunna vara delad i två tingslag. Enligt ett provisoriskt överslag skulle antalet domsagor bliva omkring 110 och antalet tingslag omkring 140. Lagmansrätterna skulle bestå ev en lagfaren ordförande jämte nämndemän såsom bisittare. Yarje domsaga skulle förestås av en lagman. I allmänhet skulle i domsagan anställas ytterligare en eller flera ordinarie domare, rådmän, att efter fastställd arbetsordning med lagmannen dela tjänstgöringen såsom ordförande i lagmansrätten, därvid skulle tillses, att de viktigare målen komme att handläggas av lagmannen och att en av rådmännen förestode inskrivnings väsendet. I regel skulle alla mål, oberoende av art och beskaflenhet, upptagas vid lagmansrätten såsom första domstol. Under övervägande vore dock, vad beträffade tvistemålen, att tillåta parterna överenskomma om måls omedelbara anhängiggörande i hovrätt. Om en sådan regel uppställdes, torde dock undantag från den sålunda givna prorogationsrätten komma att göras för åtskilliga mål, i främsta rummet alla mål angående fast egendom. — Processkommissionen hade ännu icke ingående behandlat frågan om specialdomstolarna. Vad ägodelningsmålen anginge, kunde det emellertid antagas, att för dem komme att förordas bibehållande av en organisation, nära motsvarande den nuvarande, d. v. s. en domstol med en lagkunnig ordförande och speciellt sakkunniga bisittare. Det gällde alltså med avseende å förevarande förslag att taga ståndpunkt till frågan, huruvida i enlighet med den nuvarande ordningen det borde finnas en sådan domstol för varje tingslag under den ordinarie domarens ordförandeskap, eller det skulle anordnas en ägodelningsrätt för varje län med en särskild förordnad ordförande. Ty givet vore, att om man nu överginge från ägodelningsrätter för varje tingslag till länsägodelningsrätter, vid en ny processordnings genomförande en återgång till den äldre ordningen icke kunde ifrågakomma. — Vid övervägande av nämnda fråga hade processkommissionen funnit starka skäl tala mot att i enlighet med förslaget draga ägodelningsmålens prövning från en ortsdomstol med ordinarie domaren i orten såsom ordförande till en domstol med så stort område som ett län. Till stöd för denna uppfattning kunde processkommissionen i allt väsentligt åberopa det som blivit

104 anmärkt mot skifteslagstiftningskommitténs förslag. Dessa anmärkningar hade sin fulla tillämpning jämväl med den domstolsorganisation, som processkommissionen ville förorda. Särskilt borde betonas, att främsta grunden för fastighetstvisternas förläggande till domstol i orten, den stora vikten av ortskännedom vid dessa måls behandling, förefunnes i fråga om ägodelningsmålen och de enligt förslaget därmed likställda rågångstvisterna i om möjligt högre grad än beträffande övriga fastighetstvister och att sammanhanget mellan ägodelningsväsendet och inskrivningsväsendet blivit i väsentlig mån ökat genom tillkomsten av jordregistret. Mest betänkligt funne processkommissionen förslaget, att ordförande i de nya ägodelningsrätterna skulle förordnas allenast på viss tid och att därtill i regel skulle utses en ordinarie häradshövding. Det vore stridande mot principen om domares oavsättlighet att sålunda tillskapa ett antal domare, som ej hade fast anställning. Och vad särskilt beträffade förordnande av en häradshövding till ordförande, kunde det i betraktande av de maktpåliggande göromål, som skulle tillkomma denne ordförande, antagas, att han i de flesta fall skulle få ingen eller ytterst liten tid övrig för de göromål, som hörde till hans ordinarie ämbete. Dessa göromål skulle således få skötas av en vikarie. Det hade länge och med skäl klagats över den utsträckning, vikariatsystemet vid våra lantdomstolar tagit, och på senaste tid hade kraftiga åtgärder till inskränkning därav vidtagits. Det skulle vara alldeles stridande mot dessa strävanden, om en sådan anordning nu infördes, att kanske 24 ordinarie häradshövdingar skulle i stor omfattning dragas från skötseln av sina viktiga ämbeten för att fungera såsom ordförande i länsägodelningsrätterna. Processkommissionen avsåge med sitt organisationsförslag, att domargöromålen i regel skulle förrättas av ordinarie domare. Detta borde särskilt vara förhållandet med de viktigare målen, vilka det skulle tillkomma lagmannen att handlägga. Systemet förutsatte med nödvändighet, att dessa domare, utom vid laga förfall, endast undantagsvis fritoges från utövandet av sina sysslor, och det skulle fullständigt brytas, om ända till 24 lagmän sattes till ordförande i länsägodelningsrätterna. — Enligt processkommissionens mening borde därför den för ifrågavarande ärendens behandling avsedda domstolens domsområde bliva tingslaget eller möjligen domsagan. Ärendena torde då icke bliva flera än att lagmannen kunde fungera såsom ordförande i domstolen, åtminstone vad beträffade de viktigare målen. Vid handläggningen av de mindre viktiga kunde det antagligen befinnas lämpligt, att ordförandeskapet finge utövas av någon av rådmännen, företrädesvis den, som handhade inskrivnings-

105 väsendet. Någon fara att den utvidgade kontroll, som förslaget avsåge att genomföra i fråga om ägodelningarna, icke skulle kunna behörigen utövas av en sådan domstol syntes icke förefinnas. I lagmännen och, vid de mindre viktiga ärendena, rådmännen skulle fullt kompetenta ordförande erhållas. — På grund huvudsakligen av vad sålunda anförts ansåge processkommissionen den föreslagna anordningen med länsägodelningsrätter under ordförandeskap av en för viss tid därtill förordnad häradshövding eller annan lagkunnig man icke kunna förordas. Skulle det, oavsett alla därmed förenade olägenheter, anses alldeles oundgängligt att särskilda ägodelningsrätter för större områden än tingslaget eller domsagan nu inrättades, borde i allt fall ordföranden i en sådan domstol få fast anställning och befattningen icke vara förenad med annan ordinarie domartjänst. I sitt den 9 juni 1921 till departementschefen avgivna utlåtande har lantmäteristyrelsen ånyo tagit ställning till frågan om ändrad organisation av ägodelningsrätterna. Styrelsen förklarar sig därvid ställa sig synnerligen tveksam till förslaget i denna del. Styrelsen utgår till en början från att man varken kan eller bör för framtiden uppehålla ordförandesysslan på förordnande, vare sig man till uppdraget anlitar ordinarie häradshövding eller andra lämpliga personer. Mot utbrytandet av ägodelningsmålen från de vanliga underdomstolarna ansåge styrelsen i alldeles särskild grad tala angelägenheten för ägodelningsdomaren att hava tillgång till fastighetsböckerna och protokollen rörande inskrivningsärenden, något som hade sin motsvarighet för domhavanden i fråga om ägodelningsrättens handlingar. Det syntes styrelsen för närvarande, som om övervägande skäl talade för att i fråga om ägodelningsrätterna följa 1918 års förslag och endast vidtaga åtgärder till förekommande av att unga, oerfarna jurister förordnades att uppehålla ägodelningsdomarämbetet. Jag finner mig i likhet med processkommissionen kunna i allt väsentligt åberopa de skäl, som, enligt vad ovan angivits, o blivit anförda mot skifteslagstiftningskommitténs förslag i denna del. Åt vilket eller vilka av dessa skäl, man vill tillmäta den största betydelsen, synes vara en underordnad, diskretionär fråga. Tillsammans bilda de ett synnerligen kraftigt underlag för ett motstånd mot den föreslagna nyheten. Mest betänkligt synes emellertid, på sätt processkommissionen framhållit, vara att ordförande i de nya ägodelningsrätterna skulle förordnas allenast på viss tid och att därtill i regel skulle utses en ordinarie häradshövding. Jag ansluter mig obetingat till vad processkommissionen härutmnan an14—21210.

106 fört från synpunkten såväl av nödvändigheten att upprätthålla principen om domares oavsättlighet som ock av att ej ytterligare utsträcka det med rätta redan nu överklagade vikariatsystemet vid våra lantdomstolar, för vars inskränkande på senaste tiden vidtagits kraftiga åtgärder. Dessa skulle sålunda komma att genom i annan ordning vidtagna förfoganden direkt motverkas. Såsom av det ovan sagda framgår, har jämväl lantmäteristyrelsen förutsatt, att ett uppehållande för framtiden på förordnande av ifrågavarande domarsysslor vore uteslutet. Vidare är att märka, hurusom såväl processkommissionen som lantmäteristyrelsen var för sig kraftigt understrukit önskvärdheten för att ej säga nödvändigheten av att bibehålla det nu bestående sambandet mellan ägodelningsväsendet och inskrivningsväsendet. Även härtill ansluter jag mig utan tvekan. Detsamma är förhållandet med vad processkommissionen framhållit angående den stora vikten av ortskännedom vid handläggningen av ifrågavarande mål. Slutligen har i lantmäteristyrelsens senare utlåtande kostnadsfrågan starkt framhävts och även delvis ställts i ny belysning. I fråga om detaljerna i styrelsens beräkningar anser jag mig böra hänvisa till utlåtandet, som väl får antagas komma att vid fortsatt behandling av förevarande lagstiftningsspörsmål föreligga i tryck. Om och i vad mån dessa beräkningar i verkligheten skulle komma att hålla streck, undandrar sig givetvis "i väsentlig mån mitt bedömande. Men så mycket kan anses visst, att den av omorganisationen förorsakade årliga kostnadsökningen skulle komma att röra sig om sådana belopp, att ej minst i nu föreliggande ekonomiska läge redan av denna grund den största betänksamhet måste göra sig gällande mot att utan tvingande nödvändighet därmed belasta det allmänna och de på ifrågavarande område rättssökande. Det kan med skäl betvivlas, att en sådan tvingande nödvändighet skulle föreligga ens om det remitterade förslagets ställning till frågan om det allmännas reglerande inflytande å jorddelningen i det väsentliga godtoges. Obestridligt är ju, att en viss fördel skall kunna påvisas med den föreslagna organisationen. Denna fördel torde väsentligen bestå i en mera likformig behandling av ifrågavarande mål. Jag syftar då på en verkligen önskvärd enhetlighet i rättstillämpningen. Det mera schablonmässiga avgörande, som kan tänkas bliva en följd av domsområdenas förstoring och därav härlett försvagande av domstolens kännedom om de lokala förhållandena, skulle däremot innebära en nackdel. En sådan enhetlighet i rättstillämpningen kan emellertid även med

107 nuvarande organisation ernås på ett relativt enkelt och billigt sätt, nämligen genom att, såsom lantraäteristyrelsen föreslagit, uppehålla fordran på att överlantmätarens yttrande skall inhämtas rörande alla jorddelningsspörsmål och därmed likartade ärenden före deras prövning. I viktigare mål synes överlantmätarens inflytande på avgörandet böra tryggas genom att bereda honom plats såsom ledamot av rätten. Ställt i jämförelse med alla olägenheterna av och kostnaderna vid den nu föreslagna omstöpningen av ägodelningsrätterna, gäller det nyss sagda, även om överlantmätarens obligatoriska anlitande i nu ifrågavarande hänseende skulle visa sig nödvändiggöra något slags dubblering av dessa tjänster. Yiktigt är emellertid, för skapande av tillbörligt förtroende för den tekniska granskningen, att icke, såsom hittills ofta varit fallet, praktiserande lantmätare växelvis komma att fungera som domare över varandras förrättningar. Vad angår lekmannaelementet, synes den föreslagna ständigt tjänstgörande ägodelningsnämndemannen ej representera någon mera betydande förstärkning. Tvärt om tillgodoses, på sätt processkommissionen jämväl framhållit, behovet av ortskunskap bättre genom den nuvarande anordningen. Då jag sålunda obetingat förordar i stort sett ett bibehållande av den gällande organisationen av ifrågavarande specialdomstolar, vill jag emellertid framhålla vikten därav att — så länge våra nuvarande lantdomstolar ännu äga bestånd — åtgärder, på sätt lantmäteristyrelsen förordat, vidtagas till förekommande av att unga, oerfarna jurister förordnas att uppehålla ägodelningsdomarämbetet. Om detta ämbetes utövning i regel förbehålles den ordinarie domaren, torde någon anmärkning i fråga om kompetens dess mindre kunna göras, som ju enligt förslaget en av domarna i länet regelmässigt skulle vara ordförande i den nya ägodelningsrätten och man väl icke får utgå från att så starka variationer i fråga om dessa domares lämplighet skulle föreligga. De antydda åtgärderna synas vara att finna genom ett vidare fortgående på den i domsagestadgan inslagna vägen. Den kostnadsökning, som härigenom skulle uppkomma för det allmänna, synes ej kunna bliva så avsevärd. Om den av processkommissionen skisserade anordningen av våra lantdomstolar når sitt förverkligande, komma dessa, på sätt kommissionen påvisat, att synnerligen väl lämpa sig för ett fullgörande av jämväl ifrågavarande värv. Regeringsrådet Ernberg, justitieråden Molin och Då jordstyckningskommissionen

återupptagit

Appelberg: skifteslagstiftningskom-

108 mittens förslag till förändrad organisation av ägodelningsrätterna, har, såsom kommissionen själv framhållit, det huvudsakliga syftet härmed varit att bereda dessa domstolar erforderlig kompetens för den av kommissionen föreslagna utvidgningen av deras nuvarande uppgift. De förändringar i ägodelningsrätternas sammansättning och jurisdiktionsområden, som det remitterade förslaget innefattar, torde ock vara ägnade att göra dessa domstolar avsevärt bättre rustade för sin uppgift. Ordföranden i rätten, dess enda rättsbildade ledamot, vinner genom det ökade antal mål och ärenden, som den större domkretsen medför, och genom det ständiga sysslandet med skiftesärenden av olika art och beskaffenhet vidgad erfarenhet och insikt på detta mycket speciella rättsområde. Detsamma gäller om den ständige ledamoten av rätten. Överlantmätaren får en annan ställning och ett helt annat ansvar om han göres till ledamot av ägodelningsrätten än om han endast har att avgiva utlåtande i ärendena; hans insats i arbetet torde därigenom bliva av väsentligt ökat värde. Den föreslagna sammansättningen av specialdomstolen synes borga för att åt densamma skulle med trygghet kunna överlämnas den långt gående kontroll över jorddelningsväsendet, som förslaget avser att införa. Dess företräde i sådant hänseende framför den nuvarande ägodelningsrätten synes påtagligt. I och för sig torde alltså den föreslagna omorganisationen få anses medföra bestämda, fördelar. A andra sidan är onekligt, att åtskilliga olägenheter äro förknippade med denna omorganisation. Härutinnan är särskilt att märka, att på grund av sambandet mellan inskrivningsväsendet och ägodelningsväsendet ordförandenas i häradsrätterna skiljande från befattningen med ägodelningsärendena i åtskilliga hänseenden måste anses vara till nackdel. Yissa av de övriga mot förslaget framförda" invändningarna torde vara av mindre vikt. Andra åter av dessa invändningar äro desto mera beaktansvärda och torde vara av den avgörande betydelse, att man åtminstone för närvarande är nödsakad att låta omorganisationsförslaget falla. Det viktigaste hindret torde ligga däri att, såsom processkommissionen framhållit, det icke utan uppenbar skada för häradsrätternas arbete låter sig göra att beröva tjugufyra av dessa domstolar deras ordinarie ordförande; påtagligt är nämligen, att ordförandeskapet i länsägodelningsrätten icke skulle lämna mycken tid övrig till skötandet av en domsaga. Att bekläda ordförandeposterna i denna domstol med andra tillförordnade domare skulle icke stå i god överensstämmelse med principen om domares oavsättlighet; och att besätta dessa poster med ordinarie innehavare innebure ett fastlåsande av den

109 ifrågavarande domstolsorganisationen, som med hänsyn till vad processkommissionen yttrat angående den av kommissionen planerade omorganisationen av domstolsväsendet icke kan anses tillrådligt. Härtill kommer, att vilken av dessa utvägar, som än väljes, inrättandet av de nya domstolarna skulle medföra kostnader för statsverket, som åtminstone under nuvarande ekonomiska situation måhända skulle finnas väl betungande. Med hänsyn till vad sålunda anförts kan den föreslagna omorganisationen av ägodelningsrätterna icke tillstyrkas. Lagrådet: Ett avslutat skifte skall enligt gällande skiftesstadga liksom enligt förslaget alltid underställas ägodelningsrätten för prövning, huruvida fastställelse å skiftet bör meddelas. Därjämte kan på besvär av delägare det avslutade skiftet bliva föremål för ägodelningsrättens prövning. Skiftesstadgan uttalar sig icke särskilt om, i vilken ordning fastställelseprövningen skall ske i det fall, att besvär över skiftet anförts. Uppenbarligen utgår skiftesstadgan från att först sedan eventuella besvär slutligen avgjorts fastställelseprövningen skall vidtaga. I praxis hava emellertid, tydligen på grund av de praktiska olägenheterna av ett sådant system, på många håll ägodelningsrätterna ansett sig kunna och böra i anledning av besvär pröva frågan om skiftets laglighet icke blott i det avseende, som i besvären berörts, utan till alla delar och alltså redan på detta stadium reellt sett företaga den prövning, som utgör förutsättning för fastställelses meddelande. Detta senare system har nu i förslaget fastslagits. De praktiska fördelarna av detsamma torde svårligen kunna bestridas, och mot den upptagna principen är därför i och för sig någon invändning icke att göra. Men det synes då riktigast att helt utdraga konsekvenserna av förslagets ståndpunkt i förevarande fråga och låta besvärs- och fastställelseprocedurerna sammansmälta. En dylik sammansmältning, som förutsätter omarbetning av hithörande bestämmelser i 19 och 20 kapitlen, skulle otvivelaktigt bidraga att göra reglerna i ämnet enklare och klarare. Det torde icke vara nödigt att i detta sammanhang närmare ingå på frågan om anordnandet av detta förfarande. Framhållas må dock, att klagan över ägodelningsrättens beslut, varigenom besvär ogillats och skifte fastställts, måste tillåtas såtillvida som den, vilken anfört besvären, bör äga fullfölja sin talan hos Konungen. Givetvis skall, i händelse besvär anförts hos ägodelningsrätten, bevis om fastställelse ej meddelas, innan antingen tiden för anförande av besvär

110 över ägodelningsrättens utslag tilländagått utan att sådana inkommit, eller ock utslaget blivit av Konungen fastställt. 21 kap. 1 och 2 §§. Justitierådet Berglöf, med vilken regeringsrådet Ernherg i huvudsak instämde: Den mot förevarande paragraf svarande 109 § skiftesstadgan avser endast fel i uträkningen eller, såsom det ock heter, »missräkning». Att denna skall kunna föras skiftesmannen till last och ej får bero på felaktiga uppgifter från delägarna eller annan synes oförtydbart framgå därav, att enligt samma paragraf skiftesmannen har att svara för all den kostnad och skada, som kan uppkomma av sådan missräkning. Skifteslagstiftningskom mitten, som i 244 § av sitt förslag upptog enahanda bestämmelser som de i 21 kap. 1 återgivna, yttrar i sina motiv, att 109 § skiftesstadgan enligt sin ordalydelse väl avser allenast fel i uträkningen, men att i tillämpningen skulle hava hit räknats åtskilliga felaktigheter, som icke i egentlig mening varit att hänföra till uträkningsfel, exempelvis missföring i hävdeförteckningen m. m. För min del känner jag ej något rättsfall, som ger stöd åt detta uttalande. (Det i N. J. A. 1907 sid. 433 refererade går i motsatt riktning.) Kommittén föreslår emellertid en utvidgning av stadgandets tillämplighet och säger, att enligt kommitténs åsikt såsom föremål för sådan rättelse, som här är i fråga, böra upptagas alla sådana fel, som äro att hänföra till uppenbart misstag om ett faktiskt förhållande och hava inverkan på skiftesresultatet. Sådana fel vore oftast svåra att upptäcka för delägarna och undandroge sig även lätt den prövning, som i fastställelseväg kunde ägnas skiftet. Härifrån vore att skilja sådana oriktigheter, som berodde på subjektivt omdöme eller felaktigt slutande från föreliggande fakta. Hur långt kommittén i själva verket syftar med sin utvidgning av 109 § skiftesstadgan, kan näppeligen sägas fullt tydligt framgå av vare sig den föreslagna lagtexten eller de här återgivna motiven. Då kommittén i 245 § av sitt förslag stadgar ovillkorlig skyldighet för lantmätaren att gälda kostnaderna för rättelsen och för förfarandet vid ägodelningsrätten, synes därav böra följa, att kommittén i allt fall avsett allenast sådant fel eller misstag, som berott på lantmätaren. Med den avfattning, stadgandet i 244 § fått, är det emellertid ej ägnat att väcka förvåning, att förslaget om nyssberörda skyldighet enligt 245 § föranlett den kraftiga opposi-

Ill tion, som framgår av de av lantmäteristyrelsen i dess utlåtande över kommitténs förslag vid sistnämnda paragraf återgivna uttalandena. Dessa uttalanden äro av intresse jämväl därutinnan, att de framhäva de möjligheter till rubbande i här avsedd ordning på sakliga grunder av ett fastställt skifte, som förslaget skulle kunna anses erbjuda, under det att rättssäkerheten i själva verket måste fordra, att de ordinarie rättsmedlen därvid komma till uteslutande användning. Av samma utlåtande framgår visserligen, att en av kommitténs ledamöter förklarat, att med »annat uppenbart misstag» menades misstag, som lantmätaren själv gjort. Även om, på sätt ovan antytts, en sådan tolkning måste anses vara den riktiga, synes det mig nödvändigt att åt stadgandet giva väsentligen samma begränsning som den i 109 § skiftesstadgan uppställda och att denna begränsning kommer till tydligt uttryck i lagtexten. De nyss citerade orden böra därvid utgå, varemot möjligen må anses lämpligt stadga, att jämväl misskrivning kan föranleda rättelse i skiftet. Om stadgandet begränsas på sätt nu föreslagits, synes rättelse, i likhet med vad för närvarande är fallet, böra få ske oberoende därav, huruvida felets inverkan på delningen varit märklig eller ej, samt regeln i 109 § skiftesstadgan om ovillkorlig skyldighet för skiftesmannen att bekosta missräkningens rättande böra bibehållas. Justitieråden Molin och Appeller g: Stadgandet därom, att vid skiftet förelupet »uppenbart misstag» kan föranleda rättelse i skiftet, torde få anses alltför vidsträckt. Här åsyftas säkerligen icke andra fall än sådana, då förrättningsmännen, i första hand lantmätaren, vid någon åtgärd under skiftet begått fel, som icke grundar sig på ett oriktigt bedömande utan kan betecknas såsom ett uppenbart misstag. Någon jämkning i ordalagen synes därför vara önsklig. 22 kap. 2 §. Lagrådet: Förevarande paragraf innebär, bland annat, att avstyckning skall få ske även från en sämjedelningslott. För närvarande är ägostyckning av dylik ägolott förbjuden, varemot hinder enligt lag icke föreligger för avsöndring från sådan lott. Förslaget innefattar alltså i viss mån en utvidgning av möjligheten att lagligen dela upp jord, som ägaren allenast på grund av sämjedelning innehar.

132 Denna utvidgning synes stå i föga god överensstämmelse med förslagets allmänna tankegång. Enligt bestämmelserna i förevarande kapitel skall, bortsett från det fall att fråga är om sammanläggning, avstyckning ej få ske, med mindre såväl den del, som skall avstyckas, som den återstående stamfastigheten lämpligen kunna bestå såsom särskilda fastigheter. Dessa bestämmelser måste närmast utgå från att den fastighet, om vars delning är fråga, själv utbrutits vid laga delning. Ty en undersökning av huruvida den efter avstyökningen kvarstående delen är lämplig såsom självständig fastighet skulle ju, om avstyckningen verkställdes från en sämjelott, bliva av ringa intresse, i betraktande därav att en begäran om laga skifte när som helst kunde föranleda en omdelning, som måhända gåve åt den ifrågavarande hemmansdelen helt andra ägor. Att märka är vidare, att om det medgives att verkställa avstyckning från sämjelotter, sålunda avstyckade områdens ägoanordning bör, enligt den tanke, som ligger till grund för bestämmelsen i 1 kap. 10 § andra stycket, vid blivande skifte regelmässigt respekteras. Däremot skall enligt förslaget själva ägolottens utläggning vid sämjedelning icke äga någon som helst betydelse vid lottens lagliga utbrytande genom sedermera inträffat laga skifte. Det måste då anses oegentligt, att sämjelotts ägare genom att låta verkställa avstyckning från sin lott skall kunna i viss mån så att säga fastlåsa ägoanordningen inom skifteslaget. Att ur jordredo visningssynpunkt förslagets ståndpunkt i förevarande del måste anses mindre tillfredsställande, kan svårligen förnekas. I jordregistret skall för varje genom jorddelning utbrutet område angivas, från vilken fastighet området i fråga utbrutits, och synes jordregisterförordningen utgå från att denna fastighet skall finnas upptagen i registret. Så är visserligen för närvarande icke fallet beträffande sämjelott, från vilken avsöndring skett. Den oegentlighet, som måste anses ligga häri och som enligt gällande lagstiftning icke kunnat undgås, skulle nu icke blott kvarstå utan även framträda tydligare och i än större omfattning än förut. Mot en lagstiftning, som förbjöde avstyckning från en allenast sämjevis utlagd lott, kan visserligen anföras, att härigenom i många fall önskvärda förvärv av mindre jordområden skulle försvåras och kanske understundom omöjliggöras. Åt dessa praktiska hänsyn bör givetvis tillerkännas stor vikt. Det är emellertid att märka, att den ledamot av jordstyckningskommissionen, som får anses däri hava representerat det praktiska jordbrukarintresset, avgjort ställt sig på den ståndpunkt att förbud mot

113 avstyckning av jord från hemmansdel, som ej lagligen utbrutits, icke kan anses vara till skada för jordägarna. Då det gäller att taga ställning till den föreliggande frågan, synes man böra göra skillnad mellan å ena sidan det fall, att sämjelott, från vilken avstyckning ifrågasattes, tillkommit vid delning före den blivande lagens ikraftträdande, och å andra sidan det fall, att sämjedelningen skett efter ikraftträdandet av lagen. Medgivande till avstyckning från en sämjelott innebär i viss mån en sanktion av den skedda sämjedelningen. Att giva en dylik sanktion åt sämjedelningar, som komma till stånd efter lagens ikraftträdande, synes icke böra ifrågakomma. Snarare synes lagstiftningen böra, såsom tidigare framhållits, söka i möjligaste mån avhålla jordägare från att ordna sina förhållanden genom sämjedelning. Såvitt angår tidigare tillkomna sämjelotter ställer sig saken annorlunda. Med hänsyn därtill att, på sätt ovan antytts, avsöndring från sådana för närvarande får ske, kan det ej tillrådas att nu förbjuda avstyckning från desamma. Men härtill kommer, att därest vid officialprövning enligt nya lagen hinder skulle möta mot laglig utbrytning av sådan lott, ett förbud mot avstyckning därifrån skulle verka än mer obilligt. Med hänsyn till det nu anförda torde åt stadgandet i förevarande paragraf böra givas sådant innehåll, att avstyckning blir förbjuden från lott, som utlagts allenast vid sämjedelning, men att undantag härifrån göres för det fall, att sämjedelningen skett före lagens ikraftträdande. 22 kap. 24 §. Lagrådet: I sin motivering till denna paragraf betonar jordstyckningskommissionen, att bland de frågor, som uppkomma och måste lösas vid det föreslagna upphävandet av avsöndringsinstitutet och införandet av en ny delningsform, avstyckning, med uppgift att ersätta såväl avsöndring som ägostyckning, angelägenheten av de avstyckade områdenas frigörande från ansvar för inteckningar i stamfastigheten intager ett av de främsta rummen. Efter att hava redogjort såväl för de svårigheter, som äro förknippade med frånstyckat områdes ansvarighet för den odelade fastighetens intecknade gäld, som ock för de åtgärder, som redan vidtagits eller ifrågasatts för deras undanröjande, framhåller kommissionen, att svårigheterna äro av beskaffenhet att icke kunna lösas utan att antingen inteckningshavaren eller lägenhetsägaren utsattes för risken av rättsförlust, och att 15—2X210

114 kom missionen i detta sakläge trott arbetet böra inriktas på förebyggandet av uppkomsten av gemensamma inteckningar i dylika fall. Givetvis — säger kommissionen — kan den förordade regleringen av inteckningsförhållandena icke ske utan medverkan från inteckningshavarens sida, men kommissionen anser, att i de fall, då åtgärden kan ske utan risk för inteckningens säkerhet, vederbörande torde komma att samtycka till åtgärden »lika villigt som till dödande av inteckning i vad den besvärar avsöndrad lägenhet». I åtskilliga fall komme att fordras samtycke av andra rättsägare, särskilt innehavare av inteckningar med sämre rätt, men kommissionen ansåge besväret med regleringen böra aktas ringa i jämförelse med den säkerhet, som därigenom vunnes. Att i många fall den avsedda regleringen icke skulle kunna genomföras, vore uppenbart, men just för dylika fall skulle det, enligt kommissionens mening, för spekulanter å ett till avstyckning avsett område vara bättre, att köp och avstyckning ej komme till stånd, eftersom då alltid i viss mån förelåge anledning till farhåga, att avstyckat område skulle behöva tagas i anspråk för gäldande av inteckningar i den odelade fastigheten. Om det förhölle sig så, att hinder för inteckningsförhållandenas ordnande uppkomme allenast i de fall, då med hänsyn till den intecknade gäldens storlek i förhållande till pantens värde fara för rättsförlust för det avstyckade områdets ägare verkligen förelåge och ej vore endast teoretiskt tänkbar, skulle kommissionens förslag knappast vara ägnat att väcka betänkligheter. Det kan visserligen sägas, att lagstiftningen överhuvud ej bör genom tvingande bestämmelser ordna dessa privaträttsliga förhållanden utan bör överlämna detta åt parterna själva. Men med hänsyn till de särskilda förhållandena på förevarande rättsområde, vilka ofta nog medföra svårighet för förvärvare av mindre lägenheter att behörigen tillvarataga sina intressen, måste det dock anses förenligt med en sund lagstiftning att, i den mån sådant låter sig göra, ingripa till förhindrande av rättsförluster. Tanken på ett dylikt ingripande är för övrigt — på sätt ovan antytts — ej ny, och det berodde ej heller på några principiella betänkligheter, att det på sin tid framlagda förslaget om särskild värdering av avsöndrad lägenhet i och för fastslående av omfånget av dess ansvarighet för gällande inteckningar i stamfastigheten ej kom att upphöjas till lag. Emellertid kan det med allt skäl befaras, att den nu ifrågasatta föreskriften skulle komma att lägga en synnerligen tryckande hämsko på jordupplåtelser även i sådana fall, då praktiskt taget några betänkligheter i fråga om inteckningsförhållandena ej borde möta, d. v. s. då, under förut-

115 sättning av allenast subsidiär ansvarighet för det avstyckade området, detta ej kunde tänkas behöva gå i betalning för den i stamfastigheten intecknade gälden. Man torde nämligen dess värre knappast kunna dela kommissionens antagande, att i dylika fall vederbörandes samtycke till de erforderliga åtgärderna alltid skulle kunna så lätt vinnas. Och svårigheterna härutinnan växa i samma mån som det avstyckade områdets värde i förhållande till stamfastigheten ökas. Bortsett från den osäkerhet, som ofta måste göra sig gällande vid en prövning, huruvida någon risk för inteckningshavaren kan anses föreligga, lär nog mången vägra att inlåta sig på en dylik prövning och utan vidare hålla på sin inteckning, sådan den en gång blivit gällande. Det kan ock sägas, att kommissionens optimistiska uppfattning av förevarande spörsmål vederlägges av vad kommissionen tidigare yttrat i motiven till ifrågavarande praragraf. Kommissionen har visserligen funnit sig kunna konstatera, att medgivanden till inteckningars dödande i avsöndrade lägenheter till fromma för egnahemsrörelsen i mycket stor utsträckning lämnats av hypoteksföreningar och liknande penninginrättningar, men säger samtidigt, att för dylika medgivanden begreppsmässigt måste förutsättas, att den avsöndrade lägenheten utgör en jämförelsevis oväsentlig del av hela den intecknade fastigheten. Eedan bestämmelsen om avsöndrad lägenhets subsidiära ansvarighet finner kommissionen ytterst betingad av den omständigheten, att avsöndring i regel kan ske endast av sådana jämförelsevis mindre områden, och kommissionen synes själv varit tveksam, huruvida ej det av övergången från avsöndrings- till avstyckningsinstitutet betingade borttagandet av principen om en begränsning till visst relativt mått av det område, som må avskiljas, borde medföra ett upphävande av regeln om den subsidiära ansvarigheten; men kommissionen har emellertid stannat vid att finna ett sådant upphävande ej vara nödvändigt, därvid kommissionen framhållit, att en inteckningshavare ju, även om den värdefullaste delen av den intecknade fastigheten avstyckades, icke behövde göra någon rättsförlust genom att det avstyckade området endast subsidiärt svarade för hans inteckning. Men givetvis skulle säger kommissionen slutligen — en inteckningshavare icke i ty fall gärna samtycka till, att hans inteckning dödades i vad den besvärade det avstyckade området, och att låta sådant samtycke bero av ingående undersökning skulle medföra osäkerhet på ett område, där man med de nuvarande förhållandena förstått att utan större omgång komma till rätta. Sistnämnda uttalande sammanhänger därmed, att kommissionen ej velat ansluta sig till

skifteslagstiftningskommissionens mening att genom värdering borde fastslås den proportion, i vilken ett avstyckat område i förhållande till stamfastigheten vore ansvarigt för inteckning, som kunde besvära den odelade fastigheten. Samma uttalande inbegriper i själva verket en av de viktigaste följderna — från jordstyckningskommissionens ståndpunkt i fråga om inteckningsförhållandenas ordnande — av den nu föreslagna sammangjutningen till ett enhetligt avstyckningsförfarande av de båda instituten ägostyckning och avsöndring. Yad avsöndringsinstitutet beträffar, torde någon större svårighet numera knappast vara att förvänta för ett genomförande av det vid 1909 års riksdag förkastade förslaget om särskild värdering av avsöndrad lägenhet i och för fastställande av dess ansvarighet för den i stamfastigheten intecknade gälden. De betänkligheter ur kostnadssynpunkt, som föranledde förslagets fall, hava nämligen, på sätt jordstyckningskommissionen framhåller, sedermera till det väsentliga förlorat sin giltighet. Det är obestridligt, att en sådan anordning på det synnerligen viktiga avsöndringsområdet skulle på ett nöjaktigt sätt lösa hithörande spörsmål och sålunda beteckna ett avsevärt framsteg i riktning mot underlättandet av en önskvärd jordstyckning. Med kommissionen måste man däremot i fastighetskreditens intresse ställa sig avvisande mot tanken att tillåta en dylik värdering vid en i stort sett obegränsad avstyckning. Härifrån och till att, i likhet med kommissionen, över lag fordra det avstyckade områdets frihet från gravationer, synes dock steget väl långt. Funnes ej annat val, måste tanken på ett enhetligt förfarande för arealupplåtelser hellre övergivas. Ty hur tilltalande kommissionens förslag än må vara från synpunkten av att i största möjliga mån undvika gemensamma inteckningar, bör dock det främsta ögonmärket vara att ej förhindra en parcellering av jorden, som från såväl allmän som enskild synpunkt är nyttig. Dess bättre kan dock valet ej anses begränsat till alternativen att antingen godtaga kommissionens ståndpunkt uti ifrågavarande hänseende eller ock låta tanken på ett enhetligt styckningsinstitut falla. Den riktiga utvägen synes härvidlag vara angiven av de båda ledamöter av kommissionen, som på denna punkt anmält en avvikande mening, till vilken lantmäteristyrelsen sedermera givit sin obetingade anslutning. Denna mening, för övrigt numera lagfäst i fråga om avstyckat område i stad, går ut därpå, att man, där avstyckning åsyftar bildande av särskild fastighet — således i alla de fall, då åtgärden är att likställa med antingen ägostyckning eller jordavsöndring enligt nu gällande lag — skall stanna vid en tillämpning

117 av de i fråga om jordavsöndring redan förefintliga bestämmelserna om det frånskilda områdets allenast subsidiära ansvarighet för den i stamfastigheten intecknade gälden. Det torde böra framhållas, att om man nu i stort sett åtnöjer sig härmed, detta ingalunda bör hindra ett fortgående på den inslagna vägen fram mot ett mera tillfredsställande ordnande av ifrågavarande förhållanden. Under förutsättning av lämplig begränsning bör ett värderingsförfarande av förut angiven art utan olägenhet kunna införas. En omläggning av förslaget i här ovan förordad riktning betingar ändring i det remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 37 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom. 23 kap. 3 §. Eegeringsrådet Ernberg, justitieråden Molin och Appeller g: Enligt denna paragraf tillägges ägare av fastighet, som besväras av skogsfångs- eller mulbetesservitut, en rättighet, som icke tillkommer honom enligt gällande lagstiftning, nämligen att under viss förutsättning kunna få servitutet utbrutet utan sammanhang med laga skifte. Förutsättningen härför är, att utbrytningen finnes medföra nytta och kunna ske utan någons förfång. Huruvida denna förutsättning föreligger, tillkommer tydligen i första hand förrättningsmännen och därefter ägodelningsrätten att pröva. Det torde ock vara avsett, att förrättningen, sedan den avslutats, skall underställas ägodelningsrätten, som sålunda jämväl får att granska det sätt på vilket utbrytningen verkställts. Med det sålunda föreslagna stadgandet böra jämföras bestämmelserna i 5 § av lagen den 14 juni 1907 om servitut. Under där angivna förutsättningar kan ägare av fastighet, som besväras av servitut, för vars begagnande visst ställe är bestämt, få servitutet flyttat till annat ställe å fastigheten. Yrkande härom skall göras vid domstol, d. v. s. vid allmän underrätt, som förordnar om servitutets förflyttning. Den lantmäteriåtgärd, som därefter i allmänhet torde bliva nödig, innefattar allenast verkställighet av domstolens beslut. Det torde få anses mindre lämpligt att för två så närliggande fall föreskriva olika förfaranden. Jämväl sådan flyttning av servitut, som omtalas i lagen om servitut, lärer vara av beskaffenhet att lämpligen böra behandlas såsom en lantmäteriförrättning och läggas under ägodelningsrattens domvärjo. Av denna anledning hemställes, att stadgandena härom

118 måtte utgå ur nämnda lag och samarbetas med bestämmelserna i förevarande paragraf av det remitterade lagförslaget. Därvid synes böra tagas under övervägande, huruvida icke sistberörda bestämmelser möjligen kunna — på sätt lantmäteristyrelsen förordat i sitt yttrande över skifteslagstiftningskom mittens förslag (vid 19 §) — utsträckas att, i likhet med ifrågavarande stadgande i servitutslagen, gälla även andra slag av servitut än de nu ifrågavarande. Justitierådet Berglöf fann ej anledning till erinran i de av lagrådets övriga ledamöter sålunda berörda hänseenden. 23 kap. 10 §. Lagrådet: Då gräns, varom i denna paragraf är fråga, är av rent administrativ natur, synas bestämmelserna härom såsom främmande för jorddelningen böra utgå. Deras införande här kan endast vara ägnat att hålla vid makt den sammanblandning av begreppen, som, enligt vad förebragt utredning ger vid handen, sedan länge rått i fråga om å ena sidan privaträttslig och å andra sidan publik gränsbestämning.

F ö r s l a g e t till l a g o m v a d i a k t t a g a s skall i a v s e e n d e å i n f ö r a n d e av lagen o m delning av jord å landet. 1 §• Eegeringsrådet Ernberg, justitieråden Molin och Appelberg: Förslagets föreskrift om tillämpning av den nya lagen å frågor, som efter lagens ikraftträdande förekomma vid handläggning av förut började förrättningar, överensstämmer med stadgande i övergångsbestämmelserna till gällande skiftesstadga. Den modifikation har dock här vidtagits, att sådan tillämpning förklarats skola äga rum endast där så kan ske. Givetvis måste det väcka betänkligheter att å olika delar av en förrättning, där de särskilda frågorna ofta nära sammanhänga med varandra, tillämpa olika lagar. Det kan låta sig göra, när bestämmelserna i de båda lagarna endast obetydligt avvika från varandra. Då åter, såsom fallet nu är, de principiella olikheterna äro betydande, måste man ställa sig tveksam till lämpligheten av att sålunda låta en förrättning handläggas efter olika grun-

119 der. Härvidlag är att märka bland annat, att förslagets regler om fastställelseprövning utgå från att tillstånd till skifte enligt viss plan givits samt att delägarna ej äga ingå avtal om delningsgrunden. Uppskattningsoch likvidreglerna samt reglerna om undantag från skifte äga sådant samband med varandra, att det ofta skulle leda till stötande resultat att, sedan den ena frågan avgjorts efter äldre lag, låta den andra behandlas efter den nya lagen. Genom reservationen »där så ske kan» har emellertid möjliggjorts att för dylika fall bibehålla tillämpning av den äldre lagen. Visserligen avser berörda uttryck närmast det fall att, på grund av att en föregående fråga behandlats enligt äldre lag, underlag saknas för behandling av en senare fråga enligt den nya lagen. Men någon sträng gräns kan ej uppdragas mellan dessa fall och dem, då det, ehuru ej omöjligt, dock uppenbarligen skulle leda till orimliga eller stötande resultat att använda ny lag å en viss fråga, efter det förrättningen förut behandlats enligt äldre lag. Förrättningsmännen skulle alltså få att vid bedömandet av spörsmålet om den nya lagens tillämplighet å redan påbörjade förrättningar taga hänsyn till synpunkter, från vilka vid en noggrann reglering av ämnet lagstiftaren bort avgöra, om den ena eller andra frågan borde, sedan viss annan fråga behandlats enligt äldre lag, behandlas enligt densamma eller den nya lagen. Att på förrättningsmännen lägga ett dylikt avgörande, som i själva verket förutsätter en noggrann insikt i de nya lagbestämmelsernas inre samband, kan svårligen vara riktigt och skulle säkerligen ofta leda till förvirring, helst det ju väl kan tänkas, att ägodelningsrätten skulle komma till annat resultat beträffande vilken lag som rätteligen vore att använda. Att återigen söka i lagen giva regler beträffande olika frågors behandling torde föra allt för långt i detaljering. Man synes därför böra stanna vid att såsom regel de äldre bestämmelserna skola tillämpas på redan börjad förrättning. Givet är dock, att det måste anses önskvärt, att om t. ex. en större förrättning nyss börjat och endast några förberedande åtgärder vidtagits, de nya reglerna komma till tillämpning. Det kan därför sättas i fråga, om icke det avgörande borde vara, att förrättningen ännu icke fortskridit till ett visst stadium, t. ex. att gradering ännu ej skett. Hade detta stadium redan passerats, skulle den äldre lagen användas även i fortsättningen, eljest den nya lagen. Justitierådet Berglöf: Jag är i det väsentliga ense med lagrådets övriga ledamöter men anser det med hänsyn till de genomgripande nyheterna i det föreliggande förslaget

120 knappast möjligt att överhuvud göra den nya lagen tillämplig på andra skiftesförrättningar än sådana, som sökts först efter dess ikraftträdande.

Förslaget till lag o m ä n d r i n g i vissa delar av lagen den 1 2 maj 1917 om fastighetsbildning i stad. 5 kap. 10 §. Lagrådet: I överensstämmelse med de i den föreslagna lagen om delning av jord å landet upptagna grundsatserna om behandling av tvister, som uppkommit i samband med delningsförrättning, föreslås här, att dylik tvist skall underställas prövning av den myndighet, magistrat, som enligt förslaget skall utöva ägodelningsrättens funktioner. Att samma grundsatser få tillämpning i förevarande lag, synes riktigt. Med hänsyn särskilt till de rena domstolsfunktioner, som sålunda skulle tilläggas den prövande myndigheten, synes det emellertid böra tillkomma rådstuvurätt och icke magistrat att vara ägodelningsrätt i stad.

Förslaget till lag om s a m m a n l ä g g n i n g i vissa fall av fastigheter å landet. 1 och 3 §§. Lagrådet: Beträffande den omfattning, vari förslaget enligt bestämmelserna i 1 § låter sammanläggsinstitutet bliva .tillämpligt, synas vissa anmärkningar vara att göra. Enligt regeln i 1 § under 2 tillätes sammanläggning av, bland annat, delar av skilda jordeboksenheter. Då här är fråga om andelar, som icke på marken utlagts, åtminstone icke vid någon lagligen gällande förrättning, och som alltså icke upptagits i jordregistret, står stadgandet i denna del i strid med bestämmelsen i 3 §. Något verkligt praktiskt behov av sammanläggning för dessa fall har ej påvisats, och anledning synes därför icke föreligga att i detta hänseende göra avsteg från huvudprincipen i sist-

121 nämnda paragraf. Härvid lämnas tillsvidare å sido frågan om utvidgad rätt att under pågående skifte sammanlägga fastigheter. Såväl 1911 som 1918 års förslag inneburo, att utbrutna ägolotter fmgo med varandra sammanläggas endast i det fall, att de utbrutits vid samma förrättning. Denna inskränkning bar i det remitterade förslaget bortfallit; och skulle sålunda exempelvis hemmanslotten Aa, som utbrutits vid klyvning av hemmanet A, kunna sammanläggas med hemmanslotten Ba, vilken utbrutits vid klyvning av B. Den ståndpunkt, förslaget härutinnan intager, står i viss mån i strid mot principerna i 1 kap. av förslaget till lag om delning av jord å landet. Enligt dessa bestå före sammanläggningen hemmanen A och B var för sig såsom skifteslag, vara omskifte kan ifrågakomma. Därest sammanläggning i angivet fall finge ske, måste tydligen sambandet i skifteslagshänseende mellan A a och återstående lotter av A, liksom mellan Ba och återstående lotter av B, upplösas; varken A eller B kunna var för sig bliva föremål för omskifte. Vilken följden av sammanläggningen än skall anses bliva — exempelvis att A och B tillhopa få antagas bilda ett skifteslag, eller att inom det område, som bildas av A och B, omdelning överhuvud ej kan ifrågakomma annorledes än i sammanhang med skifte å det större skifteslag, vari A och B ingå — är tydligt, att ägaren av dylika ägolotter genom sammanläggningsreglerna skulle få möjlighet att ensidigt rubba på skifteslagsförhållandena. Då förslagets bestämmelser härutinnan sålunda kunde föranleda en viss oreda i fastighetsväsendet, synes riktigast vara att återgå till den ståndpunkt i förevarande del, som de tidigare förslagen intagit. Frågan om lämpligheten av att tillåta sammanläggning dels i nu nämnda fall och dels i det förut berörda att någon äger ej utbrutna delar av olika jordeboksenheter ställer sig annorlunda än nu sagts, då spörsmål om sammanläggning uppkommer under skifte, vari vederbörande fastigheter ingå. Yad först angår redan utbrutna ägolotters sammanläggning, så möter under nu angivna förutsättning ej den nyssberörda betänkligheten att genom sammanläggningen bestående skifteslag skulle rubbas. Ty genom att gemensamt skifte övergår förut vid olika förrättningar utbrutna ägolotter upphäves den dittills i skiftesavseende bestående särskilda samhörigheten mellan vissa lotter och samtliga ingå såsom samordnade delar i det skifteslag, vara skiftet pågår. A andra sidan torde det vara av icke ringa praktisk vikt, att en person, som äger två eller flera måhända sambrukade lotter, kan, om förutsättningarna för sammanläggning äro för handen, få dem vid skiftet utlagda såsom en lott. Enligt de i förslaget till lag om delning av jord å lan16—21210

122 det 13 kap. 13 § upptagna bestämmelserna kan visserligen en delägare, som har olika utbrutna lotter, få dem utlagda i ett sammanhang, varmed enligt motiven skulle förstås, att de ägor, som tilldelades honom, lämpligen kunde brukas såsom en enhet, varemot det ej vore behövligt, att de ägor, som utlades för de särskilda registernumren, uppfyllde fordringarna på en lämplig ägolott. Men mot denna regel, som synes kunna sätta inteckningshavares rätt i fara, har anmärkning gjorts av lagrådet, som i stället föreslagit, att ägorna under varje registernummer skola betraktas såsom en ägolott, men att delägaren skulle äga få de på dessa ägolotter belöpande ägorna lagda intill varandra, om lämpligt skifte för övriga delägare ej därav hindrades. Det är därför av betydelse att, när förutsättningarna för sammanläggning föreligga, sådan kan få ske med påföljd, att delägaren vid skiftet får en enda lott åt sig utlagd. — Jämväl sammanläggning av ideella andelar av olika jordeboksenheter och av ideella andelar av olika jordregisternummer inom samma jordeboksenhet, liksom ock sammanläggning av sådan ideell andel med utbruten ägolott, synes böra tillåtas i sammanhang med skifte. För vederbörande ägare kan rätten till sammanläggning i dylikt fall ofta vara till stor fördel; och den omständigheten att de särskilda fastigheterna ej finnas upptagna i jordregistret bör ej tilläggas någon betydelse, då ju skiftet föranleder sådant upptagande av den sammanlagda fastigheten. Därest vad sålunda förordats vinner bifall, måste i 3 § införas en bestämmelse, som medger undantag från den i första punkten av sagda paragraf upptagna regeln för det fall att fråga är om sammanläggning, i sammanhang med skifte, av delar av olika jordregisternummer. Mot den i 1 § under 3 upptagna regeln må anmärkas, att den icke fått en avfattning, som helt täcker meningen. Det är tydligen avsett, att de i de olika leden omförmälda fastigheterna få sammanläggas icke blott inbördes, således ägolott med ägolott etc, utan även med fastigheter av de andra slagen, alltså ägolott med avsöndring eller avstyökning. Men därjämte måste meningen vara, att också jordeboksenheter, som ej undergått skifte eller klyvning, exempelvis ett enstaka hemman eller en i jordeboken upptagen lägenhet, må få sammanläggas med därifrån avsöndrat eller avstyckat jordområde. Häråt bör givas uttryck i lagtexten. Justitierådet Appélberg, med vilken justitierådet Berglöf instämde: Införande i vår rätt av ett förfarande, som möjliggör sammanläggning för vissa fall av fastigheter på landet, är otvivelaktigt önskligt. Lagbered-

123 ningen, som i sitt betänkande med förslag till jordabalk II upptog frågan, ansåg, att man borde nöja sig med att möjliggöra sammanläggning av avsöndring med stamfastigheten eller del av denna. Under fortgången av förevarande lagstiftningsärende bar emellertid institutet utvidgats att omfatta allt flera fall. Det säger sig självt, att ju längre man utsträcker möjligheterna till sammanläggning, desto mera måste man skärpa garantierna för att en sammanläggning icke skall verka skadligt. Detta har också föranlett, att den föreslagna proceduren blivit av synnerligen invecklad beskaflenhet. Fara är, att på grund härav sammanläggningsinstitutet icke kommer att anlitas i många fall, där detta varit önskligt, och att det följaktligen icke blir till avsedd nytta. Tillägger man denna synpunkt avgörande vikt, bör detta dock ej föranleda, att man helt avstår från de fördelar, som lagfästandet av ett sammanläggningsinstitut kan medföra, utan synes man i så fall böra inskränka tillämpligheten av institutet till de fall, då å ena sidan sammanläggning kan antagas bliva till förhållandevis största praktiska nytta och å andra sidan fastighetsbildningssynpunkten icke kan tänkas vålla svårigheter. Hit måste räknas, utom det av lagberedningen angivna fall — varmed torde böra likställas sammanläggning av avstyckning med stamfastigheten eller del av denna — särskilt det fall att någon äger skilda jordeboksenheter, som ingå i ett skifteslag och icke blivit utbrutna från varandra, ävensom möjligen det fall, att ägare låtit ägostycka en fastighet men sedan önskar ånyo sammanlägga lotterna eller flertalet av dem. Sammanläggning i samband med skifte bör emellertid få ske i större omfattning än eljest. Begränsas lagstiftningen ungefärligen på sätt nu angivits, torde man kunna nöja sig med en sådan relativt enkel procedur, som lagberedningen föreslog.

11 §• Justitieråden Berglöf, Molin och Appelberg: De i förevarande paragraf upptagna föreskrifterna hava enligt motiven till syfte huvudsakligen att förebygga, att den föreslagna lagen skulle kunna användas till kringgående av lagen angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalarne och Värmland. Man synes även hava tänkt sig, att syftet med lagen om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning skulle kunna äventyras genom den nu föreslagna lagstiftningen. Hur detta skulle gå till, har emellertid icke förklarats, och möjligheten därav måste be-

124 tvivlas. Däremot är nog tänkbart, att den föreslagna lagen skulle kunna begagnas till kringgående av den förstberörda lagen. Att, såsom förslaget gör, till förhindrande härav föreskriva en särskild procedur synes emellertid vara att gå för långt. Då, såvitt angår här ifrågavarande fastigheter, sammanläggningsfrågan skulle komma att handläggas av tre särskilda myndigheter, eventuellt av överinstanser över dessa, vilka myndigheter dessutom skulle hava att i särskilda fall höra även andra, kom me förfarandet att invecklas på ett sätt, som skulle göra det i praktiskt hänseende alldeles för otympligt. Med hänsyn bland annat till de svårigheter, som genom de uppställda materiella förutsättningarna för sammanläggnings beviljande skulle möta för sammanläggning, har man icke anledning antaga, att försök till kringgående av uppsiktslagen medelst tillämpning av sammanläggningsinstitutet skulle i någon större utsträckning komma att äga rum, och synes därför tillräckligt att åt ägodelningsdomaren, respektive ägodelningsrätten, anförtro prövningen av ärendet jämväl ur nu ifrågavarande synpunkt. Eegeringsrådet Ember g ansåg bestämmelserna i förevarande paragraf kunna i huvudsak godkännas. Ur protokollet: Erik

Öländer.

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Justitiedepartementet.

Sedan de av statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet, jämlikt nådigt bennyndigande, den 23 juni 1919 tillkallade sakkunniga för utredning av frågan om ny lagstiftning beträffande de nuvarande ägostycknings- och jordavsöndringsinstituten och vad därmed äger sammanhang, den s. k. jordstyckningskommissionen, med en den 16 oktober 1920 dagtecknad, till chefen för kungl. justitiedepartementet ställd skrivelse överlämnat betänkande med förslag till lag om delning av jord å landet, förslag till lag om vad iakttagas skall med avseende å införande av nämnda lag, förslag till lag om sammanläggning i vissa fall av fastigheter å landet ävensom åtskilliga andra författningsförslag, har herr statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet uti skrivelse den 7 april 1921, med hänsyn därtill att uti ovan uppräknade lagförslag upptagits vissa bestämmelser, vilka dels saknade motsvarighet i det av skiftesiagstiftningskommittén den 28 juli 1911 avgivna betänkande, över vilket lantmäteristyrelsen tidigare till följd av nådig remiss avgivit underdånigt utlåtande, dels till sin innebörd väsentligen skilde sig från motsvarande stadgande i sistnämnda förslag, anmodat styrelsen att, efter samtliga överlantmätares hörande, före den 15 augusti innevarande år inkomma med utlåtande över 1, 4, 19 och 22 kap. samt 4 § i 10 kap. av jordstyckningskommissionens ovanberörda förslag till lag om delning av jord å landet, över 11 § i förslag till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av nyssnämnda lag ävensom över förslaget till lag om sammanläggning i vissa fall av fastigheter å landet, styrelsen emellertid obetaget att, i den mån styrelsen funne anledning därtill föreligga, låta det från styrelsen sålunda infordrade yttrandet avse jämväl övriga delar av jordstyckningskommissionens ovan omförmälda lagförslag.

Lantmäteristyrelsen angående jordstyckningskommissionens betänkande med förslag till lag om delning av jord å landet m.m.

126 I anledning av denna anmodan utfärdade lantmäteristyrelsen redan den 8 sistlidne april remiss i ärendet till rikets överlantmätare med anmodan till dem att före den 15 maj avgiva yttrande över jordstyckningskommissionens betänkande i de delar, vartill anledning gavs av innehållet i statsrådets och chefens för kungl. justitiedepartementets ovanberörda skrivelse, varav avskrift fogades vid remissen. Att tiden härvid sattes så kort beror därpå, att det med hänsyn till sommarledigheter och styrelsens skyldighet att följa verksamheten ute i bygderna är förenat med olägenhet att styrelsens chef och ledamöter äro samlade längre än till mitten av juni månad, före vilken tid utlåtandet därför ock borde vara beslutat för att kunna inkomma till departementet inom den förelagda tiden. Styrelsens chef och ledamöter kunna nämligen efter mitten av juni månad icke lämpligen samlas i Stockholm förr än tidigast i mitten av augusti månad. På grund härav har tiden blivit för knapp för att tillåta en grundlig granskning av föreliggande författningsförslag, och gäller detta vad styrelsen angår i synnerhet de delar, som icke äro särskilt nämnda i herr statsrådets skrivelse. Emellertid bar styrelsen trott sig hava anledning uttala den förmodan, att en eller annan förbättring kunnat vinnas, om fullständig granskning kunnat ägnas även sistberörda delar, som i allt huvudsakligt äro hämtade från skifteslagstiftningskommissionens förslag av år 1918, vid vars utarbetande speciell lantmäterisakkunnig icke annat än under en kortare tid biträtt och vilket ej heller på annat sätt undergått granskning från speciellt lantmäterisakkunnigt håll. Emellertid föreligga nu och fogas härvid yttrande från rikets samtliga överlantmätare jämte protokoll, som förts vid ett den 24 sistlidne april hållet sammanträde å lantmäterikontoret i Yäxjö, därvid närvarit överlantmätarna i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Blekinge län, sex distriktslantmätare i Kronobergs län och en i Kalmar län, tvänne extra lantmätare, häradshövdingarna Tor Ahlström och N. Munk av Eosenschiöld samt biträdande domaren P. G. Lindström. För egen del tillåter sig lantmäteristyrelsen anföra följande. I sitt den 11 augusti 1913 avgivna underdåniga utlåtande över skifteslagstiftningskommitténs förslag framhöll lantmäteristyrelsen, (sid. 19) att anledning icke helt och hållet syntes styrelsen saknas att i sammanhang med förslagets granskning upptoges till prövning frågan om inskränkning i någon mån av jordägarnas rätt att i jorddelningsavseende fritt förfoga över sin egendom i syfte bland annat att förekomma, att behov av ny

127 sammandragning alltför ofta måtte framträda. En åtgärd i denna riktning stode visserligen icke, såsom styrelsen därvid erinrade, väl överens med tidsandan, såvitt den under de sista åren kommit till uttryck. En långt driven uppfattning i en viss riktning plägade emellertid vanligen i sig själv innebära fröet till reaktion, och det torde enligt styrelsens mening vara fråga, huruvida kulmen icke vore nådd på ifrågavarande område och huruvida man icke här och var inom landet började att ställa sig tveksam inför spörsmålet, om all jordstyckning, som skedde, vore av godo, vare sig man såge frågan från nationalekonomisk eller privatekonomisk synpunkt. Att den längst gångna jordstyckningen i Dalarna liksom på en eller annan ort i övrigt inom landet ur nämnda båda synpunkter icke kunde betraktas såsom gagnelig ansåge styrelsen vara en erkänd sak. I anslutning härtill erinrade styrelsen, att gällande lagstiftning även bure spår av en inbrytainde reaktion eller, där så icke kunde sägas vara fallet, hade ingripit reglerande, då sådant av en eller annan anledning synts påkallat. Det är egentligen nu berörda spörsmål, som jordstyckningskommissionen haft att lösa. Härvid har den först företagit en undersökning rörande ägostyckningsförfarandet, och därvid konstaterat, att landet runt med stöd av 2 § i ägostyckningslagen förekommit ägostyckningar på lager, som icke motsvarat något behov och som lett till vanvård av byggnader och vanhävd av jorden, samt att dylika styckningar ofta skett utan beaktande av den ostyckade fastighetens tjänlighet för jordbruk eller av angelägenheten att dess för jordbruk avsedda åbyggnader bleve rationellt utnyttjade. För kommissionen har det stått klart, att denna uppdelning av fastigheter måste stävjas och att åtgärderna även måste omfatta ägostyckningar efter föregående avtal eller sådana enligt 3 § ägostyckningslagen redan för att förekomma åtgärdernas kringgående genom skenavtal. Vid sin undersökning av skiftes- och klyvningsförfarandet säger sig kommissionen icke hava undgått att finna, att genom anlitande av dessa institut i många fall skett en uppdelning av jorden, som icke tillfredsställde anspråken i fråga om en sund jorddelning. Kommissionen uppgiver, att klyvningsförfarandet i vissa orter kommit till användning i sådan utsträckning, att de ursprungliga enheterna blivit uppdelade i parceller av ytterst ringa storlek. Av de primära gårdarna återstodo på många håll en samling fastigheter, som till sin karaktär närmast påminde om mindre torp. Vid arvfall eller genom försäljning uppkomna kvotdelar hade utbrutits utan tanke på i vilken mån den odelade fastigheten med hänsyn till sin

128 sammansättning tålt klyvning. Värdefulla åbyggnader, lämpliga för fastigheter i odelat skick, hade vid klyvningar spolierats, och bäriga jordbruk hade på dylikt sätt försvunnit. Därtill komme, att vid sådana långt drivna klyvningar de utlagda parcellerna ofta erhållit en form, som icke medgåve en tillfredsställande skötsel, och detta gällde i all synnerhet skogsmarken, där långa och smala tegar vore en ofta återkommande skiftesform. Härefter övergår kommissionen till granskning av utförda delningar dels å områden, som vid skiftesförrättningar avsatts för delägarnas gemensamma behov, dels ock å ryttare-, soldat- och båtsmanstorp. Sedan kommissionen i fråga om dessa delningar, som vad skiftesförfarandet angår synas hava utövat avgörande inflytande vid kommissionens ståndpunktstagande, erinrat, att enligt följd praxis någon prövning, huruvida delning kunnat ske utan förfång, icke kommit till stånd, där bestridande av förrättningens företagande icke framställts, anför kommissionen exempel på den överraskande jordsplittring, som blivit en följd av dylika delningar. Emellertid framhåller kommissionen, att till det olyckliga resultatet även medverkat den tolkning, som på senare tid givits 85 § första stycket i skiftesstadgan. Lantmäteristyrelsen är den förste att erkänna, att missbruk och missförhållanden framträtt i de hänseenden, som kommissionen framhållit. En icke ringa del av dessa torde emellertid vara att betrakta såsom kristidsföreteelser, som måhända redan försvunnit. I allt fall få anledningarna till missförhållandena icke enbart sökas på jorddelningarnas eller lantmäteriets område. Till jordens pulvrisering har nämligen i icke obetydlig grad även bidragit rättigheten att förvärva huru små och oformliga fastigheter som helst samt icke minst den praxis, som utbildat sig vid våra domstolar i syfte att framtvinga särskild lagfart å varje arvfallen lott och de särskilda lotternas utbrytning vid efterföljande jorddelning, även om de nyttjats gemensamt eller varit så små, att det icke kunnat bliva tal om att någonsin bruka dem var för sig. Styrelsen kan för övrigt icke finna, att av kommissionens utredning med fog kan dragas den slutsats att vårt jorddelningsväsende i stort sett råkat in på avvägar. Att så verkligen skett synes styrelsen emellertid vara en nödvändig förutsättning, för att man tillgriper så omfattande, tidsödande och kostsamma åtgärder, som kommissionen föreslagit. Beträffande dessa ansluter sig styrelsen i huvudsakliga delar till den kritik, som riktats mot desamma av överlantmätarna i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Skaraborgs, Yärmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Yästernorrlands, Jämtlands och Västerbottens

129 län. Även en del andra överlantmätare hava framställt beaktansvärda erinringar mot förslagets huvudgrunder. Yid bedömandet av den ställning överlantmätarna intagit torde emellertid hänsyn böra tagas därtill, att det ligger nära till hands för en överlantmätare, som önskar få bättre uppsikt över jorddelningen, att fästa avseende företrädesvis vid att detta mål vinnes och i mindre mån till de konsekvenser, vartill de föreslagna medlen komma att leda. Överlantmätaren i Jönköpings län har fäst uppmärksamheten på att de tillfällen, då missbruk förekommit, måste räknas såsom undantagsfall, och att lagstiftningen därför ej borde ordnas så, att genom behovet av kontroll å undantagsfallen den legitima och sunda jordstyckningen omgärdades med onödigt tyngande bestämmelser. Detta bleve enligt lantmäteristyrelsens mening fallet, om förprövning komme att lagfästas i den omfattning kommissionen föreslagit. Styrelsen håller före, att det icke skall möta allt för stora svårigheter att i lagtexten uppdraga så pass klara riktlinjer för skiftes- och avstyckningsförfarandet, att tillämpningen i första instans kan uppdragas åt för rättnings männen och underställning till ägodelningsrätt ske endast, därest delägare anmäler missnöje med deras utlåtande eller beslut eller förrättningsmännen själva anse förhållandena påkalla frågans hänskjutande till ägodelningsrätten. Undantag härifrån anser styrelsen emellertid i överensstämmelse med vad styrelsen framhållit i sitt ovan berörda år 1913 avgivna utlåtande böra stadgas i fråga om skifte till rubbning av hittills såsom orubbliga ansedda skiften. Lantmäteristyrelsen är ense med kommissionen därom, att inskränkning i den enskildes rätt att dela upp sin jord bör stadgas, och styrelsen anser också att dessa inskränkningar böra ske huvudsakligen i de hänseenden, som kommissionen föreslagit. Vare sig man emellertid vid förverkligandet av dessa inskränkningar går den väg kommissionen anvisat eller väljer att följa styrelsens uppfattning eller någon annan, är styrelsen övertygad, att målet icke vinnes enbart genom bestämmelser på skifteslagstiftningens område. Målet kan enligt styrelsens mening ernås endast därigenom, att arvslagstiftning och bestämmelserna angående fång av fast egendom samt lagfart därå samarbetas med jorddelningslagstiftningen därhän, att utbrytning på marken stipuleras såsom en förutsättning för lagfart och att fånget blir ogiltigt, därest icke utbrytning befinnes kunna ske och lagfart inom viss tid utverkats. Lagstadgas inskränkningar i rätten att dela jord, utan att samtidigt lagstiftningsåtgärder i andra ovan berörda delar vidtagas, är styrelsen övertygad, att man har att räkna med att jordägarna 17—21210

130 gå vid sidan av lagen och tillgripa sämjedelningar, varigenom jordregistret och fastighetsboksväsendet bleve ineffektivt och utvecklingen komme att följa samma linjer som i vissa delar av Kopparbergs län. Formalisering av köpe- och bytesavtal eller förbud mot inteckning å sämjedelade lotter eller andra liknande palliativartade åtgärder torde härvid komma att visa sig maktlösa. Till ytterligare upplysning i denna del av ärendet får styrelsen hänvisa till sin underdåniga framställning den 27 maj 1920 angående jordregistrets komplettering till katasterverk. I motiven till 9 § 1 kap. har kommissionen för den händelse i denna paragraf uppställda fordringar ej uppfyllas, hänvisat bland annat till den utvägen att häva svårigheterna genom förändring av äganderättsförhållandena, ungefär i analogi med inlösning av lott under besuttenhetsgränsen. Det torde emellertid vara känt, att inlösen av obesuttna lotter endast i ytterst få undantagsfall förekommit. Och någon inlösen kan säkerligen ej heller för framtiden framtvingas utan stränga lagbestämmelser och avsevärda statsunderstöd, båda utvägarna liggande utanför möjlighetens gränser. Dessa förhållanden leda osökt tanken på nödvändigheten att noga överväges, vilka särskilda hänsyn, som böra tagas till fastighetsdelar, som finnas förvärvade och äro sakrättsligt giltiga vid tiden för den nya lagens ikraftträdande. Om vidare i lagen, såsom också skett i föreliggande förslag, tydligt utsäges, att laga skifte å område, som i 1 kap. 2 § under 3 avses, må äga rum allenast i fall skiftet utan någon delägares förfång prövas medföra övervägande nytta, om vidare, i anslutning till vad kommissionen anfört om 85 § i första stycket skiftesstadgan, möjligheterna att utlägga gemensamhetslott utan skyldighet att redovisa de särskilda lotterna å kartan och i delningsbeskrivningen så vitt möjligt ökas och tillämpning av sammanläggningsinstitutet i största möjliga utsträckning befrämjas, och om slutligen man söker ytterligare befrämja bildandet av gemensamhetsskogar eller utläggandet av gemensamma lotter i skogsmark, kommer man enligt styrelsens mening till målet på ett naturligt sätt, som allmänheten skall kunna förstå och finna sig i. En fortsättning på den inslagna vägen kommer däremot, om förslaget bliver lag, att lägga en över hövan byråkratisk prägel över jorddelningen, och styrelsen är övertygad, att förhållandena snarligen komme att utveckla sig därhän, att, såsom skedde på 1850-talet, efter få års giltighet alla inskränkningar bleve upphävda. I den motion, som väcktes vid 1906 års riksdag och som givit upphov till den pågående revisionen av skifteslagstiftningen, uppsattes såsom grundsatser för ett väl anordnat skiftesförfarande snabbhet, ändamåls-

131 enlighet, rättssäkerhet och Ullighet. Skärskådar man föreliggande förslag med hänsyn till dessa önskemål, finner man, att om detsamma befrämjar ändamålsenlighet och rättssäkerhet, så har det å andra sidan kommit långt bort ifrån syftemålet att befordra snabbhet och billighet. Vad angår kommissionens förslag i fråga om ägodelningsrättens organisation ställer sig lantmäteristyrelsen synnerligen tveksam. Kommissionen betecknar densamma såsom ett provisorium med hänsyn till den svävande frågan om organisationen av underdomstolarna. Då det, så vitt lantmäteristyrelsen kunnat inhämta, emellertid icke ifrågasatts att ordna underdomstolarna länsvis, om än någon utökning av deras domsområden torde vara påtänkt, vill det synas, som om kommissionens förslag måste i en nära framtid leda antingen till upprättande av minst 16 ordinarie domarsysslor (Gotland ej medtaget) eller ock ägodelningsm ålens återförläggande till de nya underdomstolarna. Detta uttalande är byggt på den förutsättningen, att man givetvis varken kan eller bör för all framtid uppehålla ifrågavarande sysslor på förordnande vare sig man till uppdraget anlitar ordinarie häradshövdingar eller andra lämpliga personer. Mot utbrytandet av ägodelningsmålen från de vanliga underdomstolarna talar i alldeles särskild grad angelägenheten för ägodelningsdomaren att hava tillgång till fastighetsböckerna och protokollen rörande inskrivningsärenden, något som har sin motsvarighet för domhavanden i fråga om ägodelningsrättens handlingar. För närvarande synes det styrelsen, som om övervägande skäl talade för att i fråga om ägodelningsrätterna följa 1918 års förslag och endast vidtaga åtgärder till förekommande av att unga oerfarna jurister förordnas att uppehålla ägodelningsdomareämbetet. Styrelsen vill emellertid såsom en stor fördel framhålla, att såväl enligt föreliggande som tidigare förslag även ärenden angående avsöndring eller däremot svarande åtgärd bliva förlagda till samma myndighet som övriga jorddelningen angående ärenden. För tillskapande av ägodelningsrätter länsvis talar givetvis önskvärdheten av att åstadkomma en så vitt möjligt likformig behandling av ärendena. Uppehälles emellertid fordran på att överlantmätarens yttrande skall inhämtas rörande alla jorddelningsspörsmål och därmed likartade ärenden före deras prövning, hyser styrelsen förhoppning att på denna väg ett tillfredsställande resultat skall vinnas. För att emellertid landet runt befrämja största möjliga enhetlighet vid ägodelningsmålens behandling samt för att sprida kännedom om den erfarenhet, som vinnes inom landets skilda delar, skulle vid det förhållande att denna uppgift måhände anses

132 icke lämpligen kunna uppdragas åt styrelsen, möjligen kunna ifrågasättas, att en särskild befattning åtminstone tills vidare inrättades, och ligger det, i anslutning till ett uttalande av överlantmätaren i Malmöhus län, nära till hands att tänka sig, att innehavaren av denna befattning även komme att tjänstgöra såsom speciellt sakkunnig inom högsta domstolen. Oavsett huruvida lantmäteristyrelsen till någon del kan få befattning med nyssberörda uppgift tillåter sig styrelsen erinra, att styrelsen uti sitt år 1913 avgivna underdåniga utlåtande framhöll, att tillkomsten av den nya lagstiftningen komme att ställa stora anspråk på styrelsen vid utövande av styrelsen åliggande tillsyn över skiftesväsendet. Styrelsen vill här understryka detta förhållande, som givetvis påfordrar att vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande ökade arbetskrafter tillföras styrelsen med rik erfarenhet från det praktiska lantmäteriet. Vad angår kostnaderna för genomförandet av föreliggande förslag har jordstyckningskommissionen beräknat desamma endast vad angår organisationen av ägodelningsrätterna, vilken kommissionen såsom redan meddelats med hänsyn till den svävande frågan om organisationen av underdomstolarna ansett icke kunna bliva annat än ett provisorium. I saknad av erforderliga uppgifter om förekomsten särskilt av avsöndringsärenden har kommissionen funnit sig icke vara i stånd att framlägga annat än ungefärliga beräkningar. Vid dessa beräkningar har kommissionen utgått ifrån att ledamotskap i ägodelningsrätten blir ett tjänsteåliggande för överlantmätaren och att ersättningen till de valda ledamöterna skall utgå i form av rese- och traktamentsersättningar att gäldas av vederbörande parter på sätt nu gäller beträffande kostnaderna över huvud för ägodelningsrätts sammanträden. Behovet av ökade arbetskrafter och kostnaderna därför vad angår såväl den med praktisk verksamhet sysselsatta lantmäteripersonalen som ock lantmäterikontoren i länen har kommissionen helt och hållet förbigått. Givet är emellertid, att hänsyn även till dessa kostnader bör tagas, när man går att besluta uti förevarande ämne, och detta är så mycket angelägnare, som nyligen genomförda utökningar av organisationen av nyssberörda verksamhetsgrenar helt naturligt göra statsmakterna mindre villiga att anslå medel till ytterligare personalökningar. Till ledning vid bedömande av de kostnader, som äro förenade med genomförandet av jordstyckningskommissionens förslag, har styrelsen verkställt härvid såsom bilaga A fogad utredning. På sätt framgår av densamma upptager den först och främst tillgängliga statistiska uppgifter. Sålunda lämnas uti kolumnerna 2—6 länsvis uppgifter i medeltal för

åren 1916—1920 rörande antal dels avslutade laga skiften, andra jorddelningsförrättningar än laga skiften och ägostyckningar samt ägostyckningar dels fastställda avsöndringar dels avslutade rågångsförrättningar. Med avseende å dessa uppgifter må erinras, att de kunna betraktas såsom något avkortade. Antalet jorddelningsförrättningar hade nämligen blivit icke oansenligt högre, om uppgifterna kommit att avse utfärdade förordnanden. Skillnaden består i återkallade och inställda förrättningar, vilkas antal kan antagas uppgå till 5 ä 10 procent. Vad angår avsöndringar är förhållandet enahanda, enär någon hänsyn icke tagits till avslagna ansökningar. Förslaget innebär, att beträffande alla jorddelningsförrättningar, förutom avstyckningar intill en femtedel av stamfastighetens areal, av lantmätare och gode män skall vid inställelse å förrättningsstället utföras förberedande undersökning att läggas till grund för ägodelningsrättens beslut om tillstånd till förrättningarnas utförande. Bland antalet ägostyckningar ingår väl en grupp, som faller utom ovanberörda gräns, men å andra sidan innesluta uppgifterna å fastställda avsöndringar ett antal, som överstiger samma gräns. Dessa förhållanden torde ungefär motsvara varandra, så att uppgifterna å antalet jorddelningsförrättningar i kolumnerna 2—4 kunna anses visa vad man har att räkna med. Med hänsyn till vad kommissionen anfört å sid. 201—202 och 210—211 samt med hänvisning till vad vissa överlantmätare anfört i ämnet synes tydligt, att dessa förberedande undersökningar, om någon verklig upplysning skall kunna hämtas av desamma, komma att bliva rätt så omständliga och kräva en ansenlig tid. Man kan även tänka sig, att desamma komma att medföra en allt annat än önskvärd stagnation i jorddelningen eller att denna kommer att söka sig fram vid sidan av lagen. Under förutsättning emellertid att någon större minskning i verksamheten icke kommer att äga rum och att de föreslagna åtgärderna skola utföras på ett med hänsyn till deras syfte tillfredsställande sätt har styrelsen kommit till det resultat, att förslagets genomförande kommer att kräva 39 nya distriktslantmätartjänster och 21 befattningar såsom extra lantmätare. Att ökningen lagts företrädesvis på distriktslantmätartjänsterna beror på att arbetet med den förberedande undersökningen och utredningen i synnerligen stor utsträckning på grund av sakens natur ansetts böra utföras av distriktslantmätarna själva. Däremot har det ansetts, att distriktlantmätarnas besök å förrättningsställena vid den förberedande undersökningen bör föranleda, att de i något större utsträckning än för närvarande är avsett skola kunna överlämna den fortsatta handläggningen av förrättningarna åt tjänstemedhjälpare.

134 Den årliga kostnaden för 39 distriktslantmätare beräknas, oavsett ålderstillägg, till 117,000 kronor. Vad angår extra lantmätarna torde kostnaderna böra beräknas med hänsyn till beloppet av det arvode, som tillkommer mellanklassen av sådana eller 1,500 kronor, då ersättningen till 21 extra lantmätare kommer att uppgå till 31,500 kronor. Dessa belopp utgöra tillhopa 148,500 kronor, utvisande ersättningen efter 1914 års löneläge. Med nu gällande grundtal 144 utgör utgående dyrtidstillägg 90 procent å en avlöning av 6,000 kronor, 101 procent å en avlöning av 3,000 kronor och 123 procent å en avlöning av 1,500 kronor. För att komma ned till ett procenttal av 60, som styrelsen här kommer att räkna med, måste grundtalet för en avlöning av 3,000 kronor nedsättas till 86. Med hänsyn härtill och då det övervägande antalet arvodesbelopp, varom här är fråga, är väsentligt lägre än 3,000 kronor, torde vara påtagligt, att en beräkning av dyrtidstillägget efter genomsnittligt 60 procent icke kan anses för högt. Om till ovanstående summa 148,500 kronor lägges 60 procent av densamma eller 89,100, erhålles en summa av 237,600 kronor, som bör avkortas till 237,000 kronor. Härtill komma emellertid ökade kostnader för rese- och traktamentsersättningar, som styrelsen beräknar lågt till 30 kronor för varje förrättning, då- kostnaden för 3,436 förrättningar — hälften av antalet ägostyckningar för Värmlands och de norrländska länen har avdragits — uppgår till 103,080 kronor, vilket belopp här avkortas till 100,000 kronor. Statsverkets ökade utgifter för den med praktisk verksamhet sysselsatta delen av lantmäterikåren kommer alltså enligt dessa beräkningar att uppgå till 337,000 kronor. Emellertid torde hänsyn även böra tagas till de ökade utgifter för rikets jordägare, som förslagets genomförande kan komma att förorsaka. Beloppet av dessa kostnader är synnerligen svårt att beräkna. Enligt styrelsens mening får dock denna ökning, även om hänsyn icke tages till godemännens biträde vid förundersökning av avstyckningsförrättningar och ökade hantlangningskostnader, icke sättas lägre än till 150,000 kronor. Detta belopp motsvarar alltså endast jordägarnas ökade utgifter för arvode till lantmätarna. Vid beräkningen av kostnaderna för ökade arbetskrafter å lantmäterikontoren i länen kommer i betraktande, att ett rätt säkert uttryck för det ökade antalet ärenden erhålles av summan av uppgifterna i kolumnerna 2—4. Undantag härifrån bör ske för län, där tillstånd till ägostyckning

135 redan finnes stadgad. För dessa län böra uppgifterna i kolumn 4 ej medtagas. För Uppsala, Örebro, Västernorrlands och Jämtlands län bör emellertid ytterligare ökning beräknas till följd därav, att ansökningar om fastställelse av avsöndringar i dessa län hittills i allmänhet icke remitterats till överlantmätaren. Beträffande den tid, som kan åtgå till syneförrättningar m. m., må hänvisas till vad nedan sägs vid behandlingen av ökade kostnader för ägodelningsrätterna. Det bör emellertid uppmärksammas, att de nya ärendena äro av grannlaga natur och kräva överlantmätarnas personliga medverkan. Kesultatet av lantmäteristyrelsens övervägande i denna sak har blivit, att styrelsen ansett sig böra utgå ifrån att å varje kontor kommer att erfordras minst en assistent. Detta sammanhänger med att man enligt styrelsens mening måste se till att å tider, då överlantmätaren är upptagen av sitt ledamotskap i ägodelningsrätten, bättre kvalificerad kraft än ett skrivbiträde finnes å lantmäterikontoret för allmänhetens betjänande och ombesörjande därstädes av övriga göromål, och bör särskilt uppmärksammas, att jordregistrets förande genom förslagets antagande kommer att bliva mera krävande än hittills. Anställandet å varje kontor av en assistent har fört med sig, att uti kolumn 11 upptagits det antal månader, som utöver vad för närvarande för de särskilda kontoren är beräknat återstår uti helt arbetsår. Härigenom förklaras den ojämnhet, som uppgifterna i kolumn 11 förete i jämförelse med uppgifterna i kolumnerna 2—4. Beträffande Stockholms, Värmlands, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län och i all synnerhet Kopparbergs och Västernorrlands län har styrelsen funnit, att förhållandena komma att betinga bättre kvalificerade arbetskrafter än som kunna erhållas för de löneförmåner, vilka gälla för första gradens tjänster. Körande Kopparbergs och Västernorrlands län har styrelsen, till följd därav att överlantmätaren måste antagas bliva helt och hållet upptagen av sitt ledamotskap i ägodelningsrätten och vad därmed äger sammanhang samt med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av förekommande göromål, kommit till det resultat, att i dessa län erfordras en tjänsteman med samma löneförmåner som överlantmätaren, och för övriga ovan särskilt nämnda län har styrelsen ansett sig böra räkna med inrättandet av andragradstjänster. Med ledning av bilagan A, kolumnerna 11—13, anser styrelsen, att det kommer att erfordras 10 nya tjänster av första graden, 6 av andra graden och 2 av tredje graden. Kostnaderna härför enligt nu gällande lönestat och 60 procent dyrtidstillägg uppgå till 164,320 kronor, vartill kommer ökat anslag

136 till skrivbiträden till ett beräknat belopp efter 1914 års löneläge av 14,400 kronor, vilket belopp även bör ökas med 60 procent till 23,040 kronor. Sammanlagda kostnaden för ökade arbetskrafter å lantmäterikontoren i länen uppgår alltså till 187,360 kronor, vilket belopp här avrundats till 187,000 kronor. Vid beräkning av kostnaderna för de nya ägodelningsrätterna har styrelsen lagt till grund senast tillgängliga uppgifter å antalet av de nuvarande ägodelningsrätterna handlagda ärenden eller medeltalet för åren 1914—1918, upptaget i kolumn 16. Dessa uppgifter hava sammanförts med uppgifterna i kolumnerna 2—6, och på så sätt hava erhållits uppgifterna i kolumn 17 å det beräknade antalet ärenden för framtiden. Häri ingå dock ej alla slag av ärenden framför allt icke ärenden angående sammanläggning. Då ovan berörda tillvägagångssätt för Kopparbergs län givetvis ej blir tillfredsställande, alldenstund där skeende förrättningar enligt 94 § skiftesstadgan för närvarande endast undantagsvis bliva föremål för ägodelningsrätts behandling och ett motsatt förhållande för framtiden blir gällande, har för detta län tillagts ett antal av 166 ärenden, vilket antal erhållits genom sammanställande av en del tillgängliga uppgifter. Överlantmätarna hava under åren 1916—1920 varit upptagna i medeltal årligen 148 dagar med syneförrättningar. Antalet av dylika förrättningar har i medeltal för samma period uppgått till 67. Jordstyckningskommissionen har ansett, att syn å stället endast undantagsvis komme att erfordras för avgörande av frågor om tillstånd till förrättningars utförande. Styrelsen har kommit till en motsatt uppfattning, men i vilken utsträckning syn på stället kommer att ske är givetvis omöjligt att med någon grad av visshet beräkna. Sannolikt torde man dock få att räkna med 200 ä 300 syneförrättningar årligen i medeltal för hela riket. Vad ovan sagts om antalet ökade ärenden å lantmäterikontoren har sin tillämplighet även när det gäller ägodelningsrätterna, dock med den skillnad att för ägodelningsrätterna uppgifterna i kolumnerna 2—4 för alla län kunna godtagas såsom uttryck för antalet ärenden angående tillstånd. Härtill komma från ägodelningsdomaren hänskjutna mål angående fastställelse samt underställnings- och besvärsmål, som icke erfordra syn på stället, vidare tvister om rågångar och andra fastighetsgränser samt om skifteskostnader och slutligen ärenden angående sammanläggning. Vid beräkning av kostnaderna för de nya ägodelningsrätterna har styrelsen gått till väga på ett annat sätt än kommissionen. Styrelsen har med ledning av det — låt vara ofullständigt — beräknade antalet ärenden

sökt beräkna det antal månader, som ägodelningsdomaren blir upptagen i varje län. Eesultatet har blivit 168 månader för hela riket. Ersättningen härför har styrelsen skäligen ansett böra beräknas till 1,000 kronor för månad efter 1914 års löneläge, då kostnaden uppgår till 168,000 kronor. Utgående från samma löneläge har styrelsen i fråga om kostnaderna för kansli- och skrivbiträden samt expenser, på sätt framgår av kolumn 19, kommit till ett resultat av 33,600 kronor. Styrelsen har emellertid ansett, att det blir oundgängligt att anslå något arvode utöver rese- och traktamentsersättning även åt den ständiga ledamoten, och utvisar styrelsens beräkning härav, såsom synes av kolumn 20, ett belopp av 20,000 kronor. Å nu angivna trenne belopp 168,000, 33,600 och 20,000 kronor eller tillhopa 221,600 kronor bör beräknas dyrtidstillägg med 60 procent, då totalsumman uppgår till 354,560 kronor, vilket belopp torde böra avrundas till 354,000 kronor. Härtill komma slutligen kostnaderna för ägodelningsrättsdomarnas och av överlantmätarnas rese- och traktamentsersättning, som icke torde böra beräknas lägre än till 30,000 kronor, då totalkostnaderna för ägodelningsrätterna komme att uppgå till 384,000 kronor. De nu gjorda beräkningarna utvisa alltså följande resultat: den med praktisk lantmäteriverksamhet sysselsatta delen av lantmäterikåren lantmäterikontoren i länen ägodelningsrätterna Summa

337,000 187,000 384,000 908,000

kr. » » kr.

När till denna summa läggas de ökade kostnader, som jordägarna få att gälda, ovan beräknade till minst 150,000 kronor, kommer totala årliga kostnadsökningen att uppgå till 1,058,000 kronor. Såsom jordstyckningskommissionen antytt torde länsstyrelsernas befrielse från avsöndringsärenden och ärenden angående tillstånd till ägostyckning icke kunna föranleda någon direkt minskning av personalen inom nämnda styrelser men väl för en tid motverka behovet av anslagsökning. Detsamma torde kunna sägas om kostnaderna för domsagornas förvaltning. Ovanstående kostnadsberäkningar torde måhända av en eller annan komma att betraktas såsom överdrivna. Styrelsen har emellertid noga övervägt förhållandena och är övertygad om att så icke är fallet, och om möjligen kostnaderna för lantmäteripersonalen skulle kunna tåla någon nedsättning, bör uppmärksammas, att ett i ögonen fallande motsatt för18—21210

138 hållande äger rum beträffande kostnaderna för ägodelningsrätterna och de ökade utgifter jordägarna komme att få vidkännas. Emellertid är det ännu en post, som icke tagits i betraktande och det är kostnaderna för lokaler för ägodelningsrätterna. Denna fråga har kommissionen löst genom bestämmelse — 14 kap. 14 § — att ägodelningsrätt är berättigad att för sina sammanträden disponera över nödiga lokaler i lantmäterikontor, tingshus, allmän skola eller annan allmän byggnad, som icke är för tillfället upptagen för sitt huvudsakliga ändamål eller utgöres av gudstjänstlokal, samt att, därest särskilda utgifter vållas för uppvärmning, belysning, städning eller dylikt, dessa skola ersättas av sakägarna. Oavsett det förhållande, att sakägarnas betungande med kostnad för lokal å tingsstället — något som för närvarande icke förekommer — icke torde komma att mötas av sympatier och synes stå i strid med strävandena att minska jordägarnas kostnader för handläggningen vid domstolen, torde vara tydligt, att denna fråga icke kan avfärdas på sätt kommissionen gjort. Frågan gäller icke allenast lokal för rättens sammanträden utan även för rättens kansli och expedition. Lantmäterikontorens i länen lokaler äro icke så tilltagna och anordnade, att de kunna eller böra användas ens för rättens sammanträden. Knappast i något län är detta tänkbart, helst man väl bör utgå ifrån att länets ägodelningsrätt i residensstaden bör sammanträda i samma lokal och ej flytta från lokal till lokal med hänsyn till olika årstider och olika mål. Lantmäteristyrelsen finner emellertid ej erforderligt att föreslå något sätt för lokalfrågans lösning eller att därför beräkna kostnaderna, utan styrelsen inskränker sig till att framställa frågans stora betydelse och de högst avsevärda kostnader, som i händelse förslaget kommer att fullföljas bliva nödvändiga för anskaffande av lokaler, deras eldning, belysning, städning och rengöring samt för vaktmästarebiträde.

Lantmäteristyrelsen övergår härefter att yttra sig om vissa paragrafer i förslaget, i kap. 2 §. Under 2 hava införts orden »eljest är lagligen gällande» i stället för »där fastställelse ej ifrågakommer, vunnit laga kraft» utan att någon upplysning i motiven lämnats om anledningen härtill. Det första uttrycket torde såsom synes av överlantmätarens i Jämtlands län yttrande komma att föranleda ovisshet. Ändringen synes hava tillkommit för att under stadgandet inrymma tegskifte, rörande vilket akt finnes förvarad i lantmäteri-

139 kontoret. Då mau enligt styrelsens mening torde kunna bortse från sådant fall, som lärer vara ytterst sällsynt, så mycket hellre som tegskiftet torde vara ersatt med senare skifte, vill styrelsen förorda en återgång till 1918 års förslag. I betraktande av angelägenheten av att förekomma olämplig uppdelning torde över lantmätarens i Hallands län erinran att samtliga samfälligheter inom ett skifteslag böra anses såsom ett skifteslag vara värd beaktande i så måtto, att sammanförande bör ske i största möjliga utsträckning och att särskilt för samma ändamål avsatta områden böra sammanföras. Enligt lantmäteristyrelsens mening bör förhållandet i likhet med vad som skett i 7 § få uttryck i lagtexten helst måhända genom ändring av 6 §. I anledning av de erinringar, som framställts av överlantmätarna i Göteborgs och Bohus samt Yärmlands län torde till sista stycket böra göras tillägg av innehåll, att andel, som vid skifte å skifteslag, vilket avses under 3, utbrytes till ägolott, som avses under 2, skall tillsammans med till ägolotten förut utbrutna ägor utgöra ett skifteslag. 5 §. Huruvida och i vilken utsträckning andra stycket under 3 i 1918 års förslag bör bibehållas eller icke blir givetvis beroende på den procedur, som kommer att stadgas för handläggning av frågor om tillstånd till skifte. 8 §. 1911 års förslag upptog i 237 § den bestämmelsen att, därest skiftet vore av den beskaffenhet, som avsåges i 11 § av samma förslag, skulle i fastställelsebeviset intagas erinran, att fastställelsen ej utgjorde hinder för laga skifte å skifteslaget i dess helhet. Enligt nu föreliggande förslag komma de åbodelningar eller förrättningar, som för närvarande verkställas jämlikt 94 § andra punkten skiftesstadgan i vissa delar av landet och särskilt i Dalarna att fastställas utan någon erinran om fastställelsons ringa betydelse. Detta anser styrelsen icke vara lämpligt. 9 §. De erinringar, som av överlantmätarna i Jönköpings och Jämtlands län framställts mot denna paragraf därom, att däri inrymda bestämmelser kunde komma att lägga hinder i vägen för de vanligen förekommande hemmansklyvningarna, äro värda beaktande. Till stöd härför må erinras om den kraftiga och gynnsamma utveckling, som nyodlingsarbetet och jordbruksnäringen rönt genom hemmansklyvningsfö rfärandet. Stadgandet i senare delen av denna paragraf har tydligen avfattats med tanke på större jordbruk. Detsamma synes därför böra kompletteras med hänsyn till det i många orter vanliga hemmansbruket. Uttryck synes sålunda böra

140 givas däråt, att fastighet, som användes till eller är ägnad till jordbruk, även må uppdelas, om ökning av antalet med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet lämpliga jordbruk därigenom befrämjas, och viss del av åbyggnaderna, därest desamma i sin helhet äro för stora i förhållande till den ägolott de vid skiftet tillfalla, lämpligen kan flyttas. Overlantmätarens i Värmlands län erinran om undantag i fråga om område, som skall sammanläggas med närliggande fastighet, har givetvis sitt intresse, men det torde möta svårigheter att giva uttryck åt detsamma i lagtexten, i kap. 1 kap. 10 och 19 §§ samt 2 kap. 3 §. Beträffande dessa paragrafer 2 kap. a n s i u t e r s ig lantmäteristyrelsen obetingat till den av herr Grubbström avgivna reservationen. Skifteslagets omfång kan givetvis ej vara bestämt vid ansökans ingivande till länsstyrelsen om förordnande för lantmätare att verkställa skiftet, och någon prövning, huruvida den bestämda anslutningen förefinnes, kan på grund härav och jämväl av andra skäl ej företagas av samma styrelse. Denna prövning kan ske först vid sammanträde inför förrättningsmännen. Till följd härav och för att förekomma ovisshet om rätta tolkningen, torde i den av herr Grubbström föreslagna lydelsen av 10 § 1 mom. böra inskjutas orden »vid sammanträde inför förrättningsmannen». Momentet i fråga skulle då få följande lydelse: »Är fråga — för nytt skifte erfordras, dels att vid sammanträde inför förrättningsmännen i framställt yrkande därom — — — — gälle vad i 9 § är stadgat». I enlighet med överlantmätarens i Skaraborgs län förslag synes framför ordet avstyckning i 3 mom. av 10 § enligt herr Grubbströms förslag böra inskjutas ordet »fastställd». Yad angår andra stycket av 3 § i 2 kap. finner sig lantmäteristyrelsen böra framhålla, att styrelsen anser den häri inrymda bestämmelsen synnerligen olämplig och icke av behovet påkallad även om kommissionens förslag i övrigt godtages. Beträffande fjärde stycket i samma paragraf får styrelsen hemställa, att detsamma måtte utgå, då tillfredsställande bestämmelser i ämnet finnas upptagna i 47 § i gällande lantmäteriinstruktion. Med hänsyn till 88 § i samma instruktion torde även sista stycket böra utgå och, i fall så anses nödigt, ändring ske av sistberörda paragraf i instruktionen. Därest så icke sker, torde stycket i fråga böra kompletteras med bestämmelser om att verkställigheten av länsstyrelsens beslut icke må uppehållas genom anförande av besvär, i kap. 17 §. Överlantmätarens i Värmlands län erinran beträffande fjärde

Ul stycket, att, då där vore fråga om servitut till förmån för i skiftet icke ingående fastighet, uttrycket att vederlaget skulle > läggas till denna fastighet» icke syntes fullt lämpligt, torde böra uppmärksammas, och synes uttrycket icke stå väl samman med de två första i stycket i fråga omförmälda fallen eller servitut, som varit gällande av ålder eller tillkommit i sammanhang med laga delning. 1 §. I anslutning till den erinran, som t. f. över lantmätaren i Hallands 2 kap. län gjort i fråga om behovet i vissa fall av flere än två gode män, vill lantmäteristyrelsen meddela, att styrelsen beklagar, att styrelsens förut i denna del uttalade önskemål icke beaktats, och må beträffande de däremot gjorda invändningarna framhållas, att det aldrig varit styrelsens mening att ledningen av en förrättning skulle splittras eller att vid samma förrättning skulle finnas flere oberoende av varandra arbetande förrättningsmän. De önskemål styrelsen framställt taga sikte på att, utan att sådana förhållanden tillskapas, råda bot på den tidsutdräkt, som är förenad med verkställandet särskilt av större ståndskogsvärderingar och till grund därför liggande uppräkningar samt gradering av skogsmarker av större omfattning. Den avvisande hållning, som mött styrelsens önskemål, torde hava sin grund förutom i ovan antydd missuppfattning uti bristande erfarenhet om huru förhållandena i verkligheten te sig. Styrelsen finner sig slutligen böra meddela, att styrelsen i fråga om denna paragraf ansluter sig till herr Bengtssons vid 1918 års förslag fogade reservation. 5 §. Ordalydelsen i denna paragraf torde kunna giva anledning till den tolkning, att lantmäteristyrelsen ej äger att vidtaga åtgärder utan att anmälan från Konungens befallningshavande föreligger. Yad paragrafen innehåller om befallningshavandes mellanhand synes därför kunna utgå och befallningshavanden möjligen ersättas av överlantmätaren. 6 §. Enligt lantmäteristyrelsens mening bör bestämmelse om de göromål, som äro av uteslutande teknisk art, inrymmas i lagen och ej i lantmäteriinstruktionen. Lantmäteristyrelsen tillåter sig fästa uppmärksamheten på de betänkligheter, som tidigare framhållits i fråga om tjänsteskrivelser till alla sakägare, särskilt då det gäller samfälligheter med stort antal delägare. Den väntade nya lagstiftningen om bysamfälligheter synes icke vara ägnad att avlägsna dessa betänkligheter. 1 §. Med avseende å sista delen av tredje stycket torde kunna ifråga- 3 kap,

sättas, att stadgandet bör gälla vare sig förmyndaren eller gode mannen är delägare eller icke. 12 §. Bestämmelsen i senare delen av första stycket synes ej stå väl överens med innehållet i 5 § andra stycket, varjämte lantmäteristyrelsen vill giva uttryck åt den mening, att en kungörelse, som uppläses i kyrkan endast åtta dagar före ett sammanträde, i skogsbygderna ofta icke torde komma till vederbörandes kännedom. »Träffas ej överenskommelse beträffande kungörandet av skiftets fortsättande» synes ej vara ett lämpligt uttryck för vad som här åsyftas, vilket torde vara, att överenskommelse ej träffas om det sätt, varpå tillkännagivandet därom skall ske. Frågorna om ägornas uppskattning samt hävdeförteckning böra följa efter ägoutbyte och alltså förekomma före frågan om delningsgrunden. Givetvis bör en motsvarande omflyttning av kapitlen ske. 15 §. Det synes vara av betydelse för befrämjande därav att avsättande av gem ensamhetsskog äger rum, om spörsmål därom upptages såsom särskild fråga. Om härför anses erforderligt, att rubriken till 10 kap. ändras, så torde sådan ändring böra vidtagas. Se vid 13 kap. 11 §. 4 kap. 1 §. Då rätt till fiske, som utomstående kan hava inom skifteslaget eller inom viss fastighet inom detsamma, åtminstone icke alltid har naturen av servitut, synes det böra tagas i övervägande, huruvida den av överlantmätaren i Värmlands län framställda erinran bör föranleda någon modifikation. Men oavsett denna fråga vill lantmäteristyrelsen fästa uppmärksamheten därå, att åtminstone en del av de förhållanden, som avhandlas i senare delen av andra stycket, kunna vara för handen, utan att skifteslaget eller del därav förut varit föremål för skifte, klyvning eller ägostyckning. Lämpligheten av en ändrad disposition av andra stycket synes på grund härav böra tagas i övervägande. 2 §. Med avseende å denna paragraf har styrelsen i stort sett redan angivit sin ståndpunkt genom sina ovan gjorda allmänna uttalanden rörande jordstyckningskommissionens förslag. Styrelsen vill emellertid fästa uppmärksamheten på vad som dels rörande 4 kap. i allmänhet och dels särskilt rörande 2 § anförts av överlantmätarna i Jönköpings, Gotlands, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands län, och vill styrelsen även i denna del närmast ansluta sig till överlantmätarens i Jönköpings län framställning, dock med vidhållande av styrelsens ovan intagna ståndpunkt i fråga om laga skifte till rubbning av enligt hittills gällande uppfattning såsom orubbliga ansedda skiften.

143 I övrigt anser styrelsen, att de av överlantmätarna i Hallands, Värmlands och Kopparbergs län framställda tankar om en granskning av skiftet, sedan definitiv eller provisioneli plan föreligger, äro värda beaktande vad angår skifte å skifteslag, som avses i 1 kap. 2 § under 1. Härför tala även förändringar i avseende å äganderätten till jord inom skifteslaget, som kunna hava inträffat efter skiftets början. Kommissionen har även själv i fråga om bildande av gemensamhetsskog i slutet av första stycket av 4 § i 10 kap. upptagit såsom en möjlighet frågans uppskjutande till i samband med skiftesläggningen. 1 §. Lantmätaren är givetvis ansvarig för att karta, som av honom 6 kap. användes, är riktig. Till förekommande av missuppfattning synes detta förhållande böra få uttryck i lagtexten och till följd därav någon modifikation ske av andra stycket. 2 §. Då bestämmelsen i fjärde stycket, som jämväl avser skifteslag 7 kap. enligt 1 kap. 2 § under 1, synes kunna leda till olyckliga konsekvenser, anser styrelsen sig böra framhålla angelägenheten av att detsamma måtte utgå. 4 §. Av ordalydelsen synes ej tydligt framgå, huruvida förening skall upprättas även i det fall att rågångens sträckning är ostridig mellan rågrannarna. I överensstämmelse med 46 § skiftesstadgan antar lantmäteristyrelsen, att förening icke behöver upprättas, i fråga om av ålder bestående rågång, vars sträckning mellan rågrannarna är ostridig. Det torde behöva klarläggas vad som är meningen. 4 §. Vad t. f. överlantmätaren i Hallands län anfört till underlättande 8 kap. av utbyte av mark, som använts till äldre väg mot mark, som tagits i anspråk för nyanlagd sådan, anser lantmäteristyrelsen vara värt beaktande. 4 §. Då lantmäteristyrelsen på sätt ovan framgår icke ansett sig kunna io kap. i allmänhet tillstyrka förprövning för företagande av skifte, följer därav, att styrelsen icke heller såsom allmän regel vill tillstyrka sådan med därmed förenade kostnader och uppskov endast vad angår fråga om bildande av gemensamhetsskog. Emellertid vill styrelsen föreslå ovillkorlig förprövning av frågan i allmänhet beträffande skifteslag enligt 1 kap. 2 § under 1. Anledningen härtill är den, att styrelsen håller före, att förutsättningarna för bildande av gemensamhetsskog vid denna klass av förrättningar äro jämförelsevis stora, och vill styrelsen beträffande denna klass av förrättningar, under förutsättning att anslutning kan vinnas av hälften av skifteslagets delägare, ifrågasätta stadgande om bildande av gemensamhetsskog även i fall där formliga, välbelägna och för skötseln av skogen förmånligt anordnade skiften skulle kunna utläggas för samtliga ägolotter. Detta förslag har framkom-

144 mit under känsla av att en eller flera större jordägare i ett skifteslag eljest möjligen kunde komma att gynnas på bekostnad av de små lottägarna. Tiden för förprövningen anser styrelsen emellertid böra förläggas till efter det provisionell skiftesplan upprättats. Lantmäteristyrelsen finner sig vidare böra ifrågasätta, huruvida icke tvång till bildande av gem ensamhetsskog skulle kunna stadgas beträffande mer avlägsna utan sammanhang med odlade eller odlingsbara marker belägna skogstrakter. Om man tänker sig, att andelar i dylika trakter icke finge medtagas vid klyvningar och att detta förhållande fortgått en tid, finnes anledning antaga, att den omständigheten, att allt större och större delar av en dylik trakt ägdes av två eller flera delägare såsom gemensamhetsskogar, komme att slutligen skapa förutsättning för att få hela trakten sammanförd till en gemensamhetsskog. Benämningen gemensamhetsskog har säkerligen bland den jordägande allmänheten ingen sympatisk klang. Det synes lantmäteristyrelsen även kunna ifrågasättas, om benämningen har fullt fog för sig, i betraktande av att huvudsakliga motivet för bildande därav enligt föreliggande förslag är att formliga, välbelägna och för skötseln av skogen förmånligt anordnade skiften icke kunna utläggas. Därest och i den utsträckning så ej är fallet, utgör förhållandet hinder för delningens utförande och skall föranleda utläggande av gemensam ägolott. Det vill synas, som om man här är inne på en väg, som skulle kunna beträdas även i fråga om andra ägor. Kommissionen har i motiven till 9 § i 1 kap. (sid. 227) hänvisat till utvägen att utlägga gemensam ägolott för vissa delägare för att möjliggöra skifte. Såvitt lantmäteristyrelsen kunnat finna, har detta tillvägagångssätt ej fått uttryck i lagtexten, annorstädes än i 13 och 14 §§ i 13 kap., men dalhår sammanförandet i ett sammanhang eller till gemensam ägolott förknippats med villkoret att å kartan och i delningsbeskrivningen skall noga redovisas, vilka ägor utlagts för varje registernummer med undantag endast vad angår skifteslag enligt 1 kap. 2 § under 3. Det vill synas som om det icke är uteslutet, att genom ändringar i nu berörda delar åtskilligt kan vinnas till förekommande av olämplig eller onödig uppdelning. I anledning av den av t. f. överlantmätaren i Hallands län framställda erinringen vill styrelsen framhålla, att styrelsen tager för givet att med undantag för fall, då marken förut är samfälld, fullständig karta måste finnas över mark, som avsattes till gemensamhetsskog, och att uppskattning eller gradering måste ske av marken efter samma normer, som följas vid

145 uppskattning av övrig till skifteslaget hörande skogsmark. Jfr 11 kap. 2 § fjärde stycket. 6 §. I anledning av överlantmätarens i Västernorrlands län i ämnet gjorda erinran torde böra övervägas, huruvida icke till första stycket bör göras tillägg av innehåll, att, därest ej särskilda förhållanden föranleda undantag, ägan bör till sina yttergränser upptagas å kartan och till areal redovisas i beskrivningen. 2 §. Yad som anförts till vederläggande av de betänkligheter, som ii kap. tidigare av lantmäteristyrelsen och andra framhållits, i avseende å förslaget att utbyta gällande graderingsmetod mot en värdering i penningar har icke kunnat förmå styrelsen att frångå sin förut intagna ståndpunkt, och styrelsen finner sig böra framhålla, att svårigheter och olägenheter givetvis kunna komma att framträda i händelse förslaget om penningvärdering kommer att vidhållas. 11 §. Med hänsyn till angelägenheten av att vid skifte sammandrag- 13 kap. ning av ägor och även sammanläggning av fastigheter i största möjliga utsträckning kommer till stånd, synes en omläggning av bestämmelserna i denna paragraf böra ske i den riktning, att frågans upptagande icke göres beroende av anmälan av delägare utan att skyldighet stadgas för lantmätaren att föredraga frågan samt lämna delägarna upplysning om de möjligheter till sammanläggning av fastigheter som finnas, samt de fördelar, som därmed äro förenade. För att befrämja det syfte, som jordstyckningskommissionen haft till uppgift att tillgodose, torde nyss anförda synpunkter kunna bliva av betydelse, och lantmäteristyrelsen vill ifrågasätta, huruvida icke sammanläggning av fastigheter bör upptagas i 3 kap. 15 § bland de frågor, som skola under skiftets fortgång upptagas, och eventuellt även i kapitlets rubrik. 2 §. Det synes till förekommande av en annan tolkning samt med 14 kap. hänsyn till den utveckling och betydelse elektrifieringen numera fått för lantbruket angeläget, att elektriska ledningar här särskilt angivas. 6 §. I fråga om de grunder, som böra följas vid uppgörande av odlings- och hävdelikvid, ansluter sig styrelsen till det resultat, som framgår av de av distriktslantmätaren friherre Axel von Otter verkställda utredningarna, som återfinnas dels i hans vid 1915 års möte med Sveriges lantmätarförening i mötesprotokollet intagna föredrag i ämnet, förtydligat av von Otters i häftet 5—6 av Svensk lantmäteritidskrift för år 1918 införda uppsats »om likvider i avseende å odling och hävd», dels i hans 19—21210

146 vid protokollet rörande ovan omförmälda möte i Yäxjö fogade promemoria dels slutligen i härvid fogad av friherre von Otter på särskild anledning avgivna promemoria rörande odlingslikvid. 15 §. Lantmäteristyrelsen finner sig böra fästa uppmärksamheten på att styrelsen förut uttalat den mening, att den i första stycket bestämda tiden av sex månader är alldeles för kort. För person med någon erfarenhet i fråga om tid, som åtgår för verkställande av odlings- och därmed likställt arbete, torde förhållandet vara påtagligt. 16 kap. 4 §. Lydelsen av andra stycket motsvarar icke behovet. Därest lämplig gräns ej anses kunna vinnas genom bestämmande av viss areal och visst antal delägare eller visst arvodesbelopp, torde utan risk undantag kunna stadgas i fråga om skifteslag enligt 1 kap. 2 § under 2 och eventuellt även under 3. _ •'"• 7 §. Den från en del håll framställda erinran, att för vissa skifteslag den stadgade tiden av tre månader vore för kort, synes förtjänt av beaktande. Nämnda tid torde böra utsträckas till sex månader. 19 kap. 4 §. Vad överlantmätaren i Malmöhus län anfört med avseende å tredje stycket därom, att förordnande av ställföreträdare för överlantmätaren såsom ledamot av ägodelningsrätten kan komma i kollision med.hans egen verksamhet synes böra beaktas liksom även önskvärdheten av att ställföreträdaren bör tillerkännas ersättning utöver dagtraktamentet. 8 §. De framställda erinringarna om särskild ersättning åt ständigt tjänstgörande ägodelningsnämndeman samt om ersättning för resa vid val av sådan synes enligt lantmäteristyrelsens mening böra beaktas. 15 §. Övervägande skäl synas finnas för att vid förprövning ersättningen till aUa ledamöter gäldas av statsmedel. Vid handläggning av andra ärenden torde sakägarna böra i regel få vidkännas hela kostnaden. I övrigt tillåter sig styrelsen hänvisa till vad styrelsen anfört med avseende å 200 § i 1911 års förslag. 17 §. I anslutning till vad överlantmätaren i Jämtlands län anlort om dröjsmål med förrättningars handläggning finner sig styrelsen böra hänvisa till vad styrelsen förut anfört med avseende å 205 § i 1911 års förslag och därvid åberopade andra ställen i utlåtandet däröver, vilket styrelsen icke har någon anledning att frångå. Beställande andra stycket ansluter sig styrelsen till den av överlantmätaren i Västernorrlands län uttalade mening i fråga om delmngsgrunden, som alltså bör vara slutligen avgjord, innan förrättningen avslutas, även beträffande skifteslag, som avses i 1 kap. 2 § under 2 och 3.

147 22 §. Överlantmätarens i Värmlands län erinran, att överlantmätaren vid skifteshandlingarnas återställande borde upplysa, hurnvida han anser syn på stället erforderlig, synes förtjänt av beaktande särskilt om förslaget om länsägodelningsrätter kommer att övergivas. 37 §. Enligt styrelsens mening bör beaktas den av överlantmätaren i Västernorrlands län i avseende å denna paragraf framställda erinran, som går ut på att alla delägare kunna vara klagande och att till följd därav orden »till annan delägare» böra utbytas mot »till annan person, som av ägodelningsrättsdomaren utses». 10 §. Då det synes tveksamt, huruvida i fall, som här avses, besvärs- 20 kap. tiden kan elimineras genom godkännande av intressenterna på sätt i 1 § sägs, men det för vinnande av tid givetvis är angeläget att denna möjlighet står öppen även beträffande här ifrågavarande förrättningar, synes ett förtydligande i denna riktning vara önskvärt. Skifteslagstiftningskommissionen har i motiven till denna paragraf framhållit, att då de däri avsedda frågor ej vore av lantmäteriteknisk art, det ej syntes påkallat, att dem avseende handlingar underginge förberedande granskning av överlantmätaren. Lantmäteristyrelsen är av motsatt mening och anser, att även handlingarna rörande dessa förrättningar böra granskas av överlantmätaren, dock att detta må underlåtas, då särskilda skäl därtill finnas. 1 §. I fråga om denna paragraf ansluter sig lantmäteristyrelsen till 22 kap. den av herr Wieselgren uttalade och av herr Grubbström understödda mening. Till ytterligare stöd för denna ståndpunkt får styrelsen hänvisa till vad som i ämnet anförts av överlantmätaren i Gotlands län och t. f. överlantmätaren i Hallands län samt av överlantmätaren i Södermanlands län vid 18 §. Emellertid finner styrelsen även överlantmätarens i Jönköpings län erinran om sammanhanget med 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen beaktansvärd. Därest förhållandet anses böra föranleda bestämmelse, torde sådan lämpligen böra införas i 3 §. 2 §. Lantmäteristyrelsen anser sig böra fästa uppmärksamheten å det av överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län framställda Önskemålet att, då avstyckning sker från mark, som är gemensam för två eller flera jordeboksenheter, förrättningsmannen skall föredraga frågan om namn å det avstyckade området m. m. I händelse åt förhållandet anses böra givas uttryck i lagtexten, torde bestämmelse i ämnet böra intagas i 7 §. I anledning av framställd erinran av överlantmätaren i Västernorrlands

148 län om frånvaron av motsvarande bestämmelse till 23 § i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring, som handlar om avsöndring av vattenfall, fiske eller annan oskiftad lägenhet, torde ordet »mark» i 2 § böra utbytas antingen mot »område», som användes i 4 §, eller mot »ägovidd», vilket uttryck förekommer i 3 §. 3 §. Med instämmande i vad överlantmätaren i Jönköpings län anfört med avseende å denna paragraf och i samma riktning erinrats av överlantmätaren i Yästernorrlands län får lantmäteristyrelsen hänvisa till vad styrelsen anfört vid 9 § i 1 kap. Även överlantmätarens i Värmlands län erinran med avseende å uttrycket »ort med ringa skogstillgång», som syntes honom hellre böra gälla »fastighet med ringa skogstillgång», synes vara beaktansvärd. 5 §. Beträffande spörsmålet huruvida förordnande bör fordras i fråga om avstyckningsförrättningar eller ej ansluter sig lantmäteristyrelsen till den av herr Wieselgren uttalade och av herr Grubbström biträdda mening. Styrelsen anser, att förordnande beträffande dessa förrättningar kan ersättas med utdrag av diarium eller bevis att framställning gjorts om företagande av avstyckning. Styrelsen vill nämligen förorda, att en handling alltid skall utfärdas, på det sakförhållandet må stå klart, vilket enligt styrelsens mening kan vara av betydelse med hänsyn till rättigheten att beträda mark o. d. 9 §. Lantmäteristyrelsen finner vad överlantmätarna i Jönköpings och Skaraborgs län anfört angående inskränkning av gode mäns biträde synnerligen beaktansvärt. I allt fall synas undantag böra ske för fall, som avses i sista ledet i 18 § och gode mäns biträde alltså vara obligatoriskt endast i fråga om avstyckning utan föregående avtal eller av mark, som är samfälld för flera fastigheter, eller då fråga är om bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i förrättningen, eller biträde av gode män anses erforderligt. Därest denna mening ej anses kunna gillas, blir det enligt lantmäteristyrelsens mening nödvändigt att staten övertager kostnaderna för gode männens biträde. Styrelsen finner sig i övrigt särskilt böra fästa uppmärksamheten å vad överlantmätaren i Skaraborgs län anfört vid denna samt vid 14 § om de svårigheter, som möta att bestämma femtedelen. 10 §. De erinringar, som av överlantmätarna i Södermanlands och Yästernorrlands län framställts mot den frihet, som här stadgats i fråga om bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen, böra enligt styrelsens mening beaktas. Den i paragrafen

149 upptagna bestämmelsen synes icke stå väl överens med vad kommissionen å sid. 201—202 anfört angående beskaffenheten av avstyckningskarta. Under förutsättning av bifall till det förslag, styrelsen kommer att framställa vid 21 §, att kartan skall upptaga hela den fastighet, som är föremål för styckning, först då fråga är om avstyckning av mera än hälften av densamma, bör enligt styrelsens mening behandling obligatoriskt ske av alla å kartan upptagna gränser mot fastighet, som ej ingår i förrättningen. 11 §. Overlantmätarens i Jönköpings län erinran att bestämmelserna angående formen för område, som avstyckas, borde göras strängare i ungefärlig överensstämmelse med 5 § i 13 kap. anser lantmäteristyrelsen förtjänt av beaktande. 12 §. Lantmäteristyrelsen ställer sig synnerligen tveksam inför innehållet i denna paragraf och i samband därmed stående spörsmål om avskaffandet av all mantalsfördelning, och till denna tveksamhet har ytterligare bidragit vad som i ämnet anförts särskilt av överlantmätarna i Jönköpings, Skaraborgs, Värmlands och Örebro län. I allt fall synes det styrelsen angeläget, att det i lagtexten tydligt utsäges vilka de rättigheter och förmåner äro, som ovillkorligen skola åtfölja mantalet. Det av skifteslagstiftningskommissionen härutinnan anförda exemplet eller andel i häradsallmänning är ej särskilt lyckligt. De allmänningar exempelvis, som blivit avsatta vid avvittringen i Norrbottens lappmark, benämnas häradsallmänningar. I anledning härav uppstår fråga om ett hemmans andel i sådan allmänning liksom i besparingsskog i Kopparbergs län kan fördelas mellan styckningslotterna. För att avstyckningsinstitutet skall kunna motsvara behovet är det nämligen enligt styrelsens mening angeläget att så må kunna ske. Slutligen torde i enlighet med vad från ett par håll framhållits uttrycket »i vad mån» böra ändras till »till huru stor del». 14 §. Mer än hälften av rikets överlantmätare har yrkat, att den häri intagna bestämmelsen borde utgå. Lantmäteristyrelsen ansluter sig till denna ståndpunkt på de skäl, som dessa överlantmätare och reservanten herr Olsson anfört. Till förekommande av missförstånd torde böra framhållas, att styrelsen med sämjedelad jord icke förstår sådan, som varit föremål för förrättning enligt senare delen av 94 § skiftesstadgan. Emellertid torde för att undanröja alla betänkligheter kunna ifrågasättas, att ett stadgande av samma lydelse, som ifrågavarande paragraf har i förslaget, intages i övergångsbestämmelserna att gälla fem eller högst tio år efter lagens ikraftträdande.

150 18—20 §§. Lantmäteristyrelsens ståndpunkt till dessa paragrafer framgår redan av vad styrelsen anfört rörande förslaget i allmänhet. Här må emellertid framhållas, att, även om man bortser från ökningen av resekostnaderna, ökningen av kostnaderna för kart- och beskrivningsmaterialet kommer att bliva högst avsevärd. Den slutsats kommissionen kommit till i kostnadshänseende vid jämförelse med ägostyckningsförrättningarna för närvarande i Värmland och Norrland är oriktig. Dels upptaga ifrågavarande kartor i regel endast ägogränser och samfällda undantag, dels tillkomma de oftast genom kopiering av befintligt kartmaterial utan att undersökning av detsamma sker, och vad förslag till ägostyckning angår upprättas sådant ofta endast med ledning av befintligt kart- och beskrivningsmaterial utan inställelse å stället. 21 §. Med hänsyn till angelägenheten att begränsa kostnaderna synes »en femtedel» i andra stycket böra utbytas mot »hälften». Beträffande tredje stycket anser styrelsen, att beskrivningen i regel bör upprättas såsom särskild handling och att dess tecknande å karta endast bör ske i fråga om mindre områden eller vid avstyckningar motsvarande nuvarande avsöndringar alltså omvänt mot vad förslaget innehåller. Sista stycket synes böra utgå. Detsamma står i strid med vad kommissionen anfört å sid. 201 och 202. Klart torde nämligen vara, att där uttalade önskemål oftast icke kunna fyllas utan ägomätning. En annan sak är, att denna ej bör ske i större omfattning än behovet kräver. 24 §. I avseende å denna paragraf ansluter sig lantmäteristyrelsen obetingat till den av herrar Wieselgren och Grubbström uttalade särskilda meningen, och vill styrelsen desslikes uttala önskvärdheten av att frågan om särskild förrättning av lantmätare med biträde av gode män för fördelning av ansvarigheten för inteckningar på nytt upptages, helst kostnadsfrågan nu har ett helt annat läge, än då riksdagen med hänsyn till densamma avslog riksdagen förelagt förslag i ämnet. Med avseende å i första stycket omförmälda äganderätts- och gravationsbevis utgår styrelsen ifrån att anskaffande av sådana bevis icke kan åläggas lantmätaren under annan förutsättning än att de av vederbörande domare på rekvisition utfärdas och översändas utan lösen och kostnad. 25 §. I likhet med överlantmätarna i Södermanlands, Jönköpings och Yästernorrlands län anser lantmäteristyrelsen, att övervägande skäl tala för en bestämmelse att avstyckningsakt före fastställelsen alltid skall granskas av överlantmätaren.

151 27 §. Den här bestämda tiden av trettio dagar anser styrelsen i anledning av vad från flera håll erinrats böra utsträckas till tre månader. 10 och 12 §§. I anledning av de erinringar, som överlantmätaren i 23 kap. Västernorrlands län framställt med avseende å dessa paragrafer, finner sig lantmäteristyrelsen, särskilt med hänsyn till den lydelse som givits 1 § i mätningsförordningen, i ordningens och rättssäkerhetens intresse böra föreslå, att endast lantmätarna tilläggas behörighet att verkställa åtgärder, som avses i 10 § samt i 12 § första stycket. Härför talar jämväl angelägenheten av att konceptakt i berörda fall redovisas till lantmäterikontoret i länet, vilket torde komma att möta svårighet i händelse förrättningen utförts av annan än i tjänst varande lantmätare. 13 §. Då det numera torde möta svårighet att på instruktionen väg ordna förhållandet, synes det önskvärt, att denna paragraf gives sådant innehåll, att därigenom och kapitlets innehåll i övrigt bestämmelserna i 11 § skiftesstadgan bliva helt och hållet täckta.

Förslagret till lag: o m v a d iakttagras skall i a v s e e n d e å i n f ö r a n d e a v l a g e n o m delningr a v j o r d å l a n d e t . 9 §. Då lagen den 5 juni 1909 om uteslutande tills vidare av rätten att erhålla laga skifte inom vissa områden tillkom, skedde detta med hänsyn till samtidigt meddelad lagstiftning, som innehöll bestämmelser om åtgärder, vilka voro ägnade att ersätta laga skifte. Dessa åtgärder hava nu med lyckligt resultat genomförts. Ett godtagande av ifrågavarande paragraf innebär emellertid, att all lagenlig jorddelning allt fortfarande blir förbjuden uti de bygder, varom här är fråga eller framför allt hela fjällbygden i Västerbottens län. Med hänsyn till den stora folkmängd, som bor i dessa bygder, och den utveckling jordbruksnäringen inom desamma nått anser lantmäteristyrelsen skäl saknas för att fortfarande förbjuda jorddelning uti samma bygder. Givetvis kan densamma i realiteten ej förhindras. 11 §. Lantmäteristyrelsen vill icke förneka, att fog finnes för jordstyckningskommissionens här intagna ståndpunkt vad angår den föreslagna tidsbegränsningen för upplåtelsen. Mindre fog synes styrelsen finnas för villkoret om sökande av lagfart inom viss tid. Det förhåller sig nämligen så, att upplåtelse av det slag, varom här är fråga, i avsevärd och för vissa orter i stor utsträckning skett även efter den 1 januari 1897. Givet är,.

152 Utredf ö r b e d ö m a n d e av de kostnader, som äro f ö r e n a d e m e d g e n o m Antal avslutade delningsförrättningar; medeltal åren 1916—1920 STTOi> 3

Län

P <-t

3 p.

O mH O S-S p 3 „ -O? P "3 TO 3. •? o P S" CO rt-

m

TO

Antal med praktisk Erforderliga nya arbetskrafter å lantverksamhet syssel>-( rt- satta lantmätare mäterikontoren i länen

aB

©?3

TO & P <£>-•

g

i as 1-1

po a p q p — För när- Erforder- Antal månader 9 q- P H-> 5 £, varande lig ökning o. tjänstemän av cDTO h-1 P

3 et-

2- sr

co K &" «o <x> 3 „ SSS'TO O

rjrt-

o £*3-

<^ et-

po 3

8 ö ej- fej p*ö g* 3 ^ 3

£P 3 a 3 * 3

«

Bg » B w

ELTO

ct>

10 Stockholms

1,723

9 Uppsala

3 Södermanlands

6 Östergötlands

6 Jönköpings

6 Kronobergs

7 Kalmar

7 Gotlands

12 Blekinge

6 Kristianstads

10 Malmöhus

:w

10 Hallands

4 Göteborgs o. Bohus

7 Älvsborgs

12 Skaraborgs

"Värmlands

13 Örebro

5 Västmanlands

6 16 12

Kopparbergs

23 Gävleborgs

27 Västernorrlands

15 Jämtlands

15 Västerbottens

»Norrbottens

14 Summa

1,366

2,272 12,727

W

707 200

12 12

24 14,400

. 153 förandet av jordstyckningskommissionens förslag av år 1 9 2 0 . Ä g o d e l n i n g s r ä 11 e r n a

feBi •

ffl B P e o CD i— 52 &,&> j ; o OKS

a. o

1 p EO M ^ JD: CO as» 5

i

0 0 (B

B

ra

B ena 1o5

CD

B

PL. W

<~> (D CD

SS & £»©? a C M 8> CO

et-

a g 8*

17 CD ET S"

ts r?

B

ra

ra g! °= ^ § 2 o er ^

B <

LE? B

MS

*

CD 0 3 <-t -t

O

a 18

CD

W

ra g> 0=! .

B t> i-t

O J

gr o» p , o y®

Anmärkningar

3 CL, CD S" B

O

CD

^

19 B 20

1,200

2,064

2,600

£18

.558

1,000

600 fAvsöndringsärenden remitteras för närvarande i \ regel icke till överlantmätaren. 600

1,000

1,200

1,200

1,200

1,139

1,600

600 V

1,600

1,200

1,189

1,600

v

1,084

1,600

1,266

2,600

1,200

1,200

1,026

2,600

1,800

1,021

1,600

1,200

1,082

1,600

1,600

1,200 \Avsöndringsärenden remitteras för närvarande i 1,200 j allmänhet icke till överlantmätaren.

1,243

1,600

1,200

1,600

1,200

3,476

20,834

33,600

20,000

20—21210

(Endast omkring l /s av avsöndringsärendena remit\ teras för närvarande till överlantmätaren.

154 att, om uppgiften är att vinna ordning i vårt fastighetsboks väsen, ändamålet ej vinnes, utan att tiden bestämmes till den dag, då den nya lagen träder i kraft. De förhållanden, som här avses, utgöra goda exempel på nödvändigheten av att fånget, utbrytningen och lagfarten göras beroende av varandra på sätt styrelsen vid behandlingen av förslagets huvudgrunder framhållit. F ö r s l a g e t till lag o m s a m m a n l ä g g n i n g i v i s s a fall a v f a s t i g h e t e r å landet. Lantmäteristyrelsen håller före, att detta förslag efter dess upphöjande till lag skall visa sig mycket gagneligt för att sammanföra särskilt en del fastigheter, som uppkommit utan praktiskt syfte, samt för att förekomma att dylika uppdelningar komma till stånd. För att emellertid sistberörda ändamål skall vinnas torde böra beaktas ej mindre vad styrelsen ovan anfört vid 13 kap. 11 § än även vad överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län erinrat i anslutning till 13 kap. 13 § i förslaget till lag om delning av jord å landet. I motiven till 10 § har kommissionen uttalat, att det icke synts vara av förhållandena påkallat, att till sammanläggningsförfarandet utsträcka den avgiftsfrihet, som nu i vissa fall till främjande av egnahemsbildningar gällde för jorddelning. Då det emellertid enligt styrelsens mening är ett statsintresse av betydande vikt, att syftet med sammanläggningsinstitutet vinnes, är styrelsen beträffande nyssberörda kostnadsfråga av annan mening än kommissionen. Erinringar, som i överlantmätarnas yttranden framställts i fråga om vissa här ovan icke berörda paragrafer, anser lantmäteristyrelsen sakna betydelse. I ärendets slutliga handläggning har förutom undertecknade deltagit generaldirektören H. Ehodin. Under Generaldirektörens frånvaro: J. Hamrin. Föredragande.

Stockholm den 9 juni 1921.

O. Bagger

Jörgensen.

Till Herr Statsrådet och Chefen för

Kungl.

Justitiedepartementet.

I ämbetsskrivelse den 7 april 1921 har Herr Statsrådet anmodat processkommissionen att avgiva utlåtande över 19 kap. av det av den s. k. jordstyckningskommissionen den 16 oktober 1920 framlagda förslaget till lag om delning av jord å landet. Processkommissionen, som antager att med remissen avsetts att erhålla kommissionens yttrande angående den ifrågasatta lagstiftningens lämplighet närmast ur synpunkten av en blivande rättegångsreform, får i detta hänseende anföra följande. Förslaget avser en sådan ombildning av de nuvarande ägodelningsrätterna, att, i stället för att nu finnes en ägodelningsrätt för varje härad eller tingslag, skall inrättas en ägodelningsrätt för varje län. Denna ägodelningsrätt skall få avsevärt mera omfattande uppgift än våra nuvarande ägodelningsrätter. Den skall icke blott vara första domstol i skiftesmål utan även hava att pröva frågor om avstyckning, en ny jorddelningsform i sig innefattande de nuvarande formerna ägostyckning och jordavsöndring, av vilka väl ägostyckning redan nu prövas av ägodelningsrätten men jordavsöndring för närvarande skall underställas Konungens befallningshavandes prövning. Ägodelningsrättens befattning med frågorna om skifte och avstyckning skall bliva vida mera ingripande än den, som i avseende å skifte, ägostyckning och jordavsöndring nu tillkommer ägodelningsrätt eller Konungens befallningshavande, i det ägodelningsrätten i stor omfattning skall hava att ur allmän lämplighetssynpunkt pröva, huruvida och på vad sätt skifte eller avstyckning skall få äga rum. Ägodelningsrätten skall jämväl från häradsrätten övertaga prövningen av frågor om rågångar och andra fastighetsgränser jämte vissa andra under skifte eller avstyckning uppkommande tvister ävensom hava avgöranderätt beträffande vissa frågor rörande andra lantmäteriförrättningar. Enligt ett särskilt förslag till lag om sammanläggning i vissa fall av fastigheter å landet, skall ägodelningsrätten även hava

156 att pröva frågor om sådan sammanläggning. Ägodelningsrätten skall bestå av en ägodelningsdomare såsom ordförande, överlantmätaren i länet och tre i lanthushållning kunniga män såsom ägodelningsnämndemän. Ägodelningsdomaren skall förordnas av Konungen för viss tid, och skall därtill utses en av häradshövdingarna i länet eller annan lagkunnig, i domarevärv erfaren man. Enligt vad av motiven framgår, är det avsett att i främsta rummet en häradshövding skulle ifrågakomma till ägodelningsdomare. Då den häradshövding, som förordnas till ägodelningsdomare, naturligen icke samtidigt kan i full utsträckning fullgöra sina egna ämbetsgöromål, måste extra domare i mån av behov förordnas att övertaga dessa. Jordstyckningskommissionen har beräknat att, under förutsättning att i alla län en häradshövding bleve ägodelningsdomare, det skulle erfordras förordnande för 20 biträdande domare och 4 förste notarier. För varje tingslag eller domsaga skola väljas två ägodelningsnämndemän, och de sålunda valde skola utse en att ständigt tjänstgöra i ägodelningsrätten. De två övriga, som i varje ärende skola tjänstgöra, skola därtill kallas av domaren, därvid skall gälla att vid syn på stället företrädesvis böra kallas de närmast boende. Förslaget att utbyta de nuvarande ägodelningsrätterna för varje härad eller tingslag mot sådana domstolar för varje län härleder sig från den s. k. skifteslagstiftningskommittens betänkande av den 28 juli 1911. Länsägodelningsrätten skulle enligt detta förslag bestå av en ordförande, vartill av Konungen skulle för viss tid, eller tills vidare, förordnas en av häradshövdingarna i länet eller annan lagkunnig, i domarevärv .erfaren man, förste lantmätaren i länet samt två i lanthushållning kunniga män såsom ledamöter. I de över detta förslag avgivna yttrandena framställdes emellertid från flera håll betänkligheter mot denna anordning. I sådant hänseende anfördes huvudsakligen: att en dylik inskränkning i ägodelningsrätternas antal komme att medföra ökade kostnader och besvär för den rättssökande allmänheten, därigenom att ordföranden, såsom så ofta skulle bliva förhållandet, vore mera avlägset boende från den rättssökandes hemvist; att om enligt detta förslag och det då ännu ej till lag upphöjda förslaget till vattenlag m. m. av de ordinarie häradshövdingarna skulle förordnas 24 till ägodelningsrättsdomare och 5 till vattendomare, vunne därigenom vikariatssystemet, varöver man redan då klagade, en utsträckning, som uppenbarligen måste lända till skada för rättsskipningen vid häradsrätterna; att då häradshövdingarna hade så mycket att syssla med fastighetsförhållandena i övrigt, det syntes som om handläggningen och prövningen av vissa till allmän domstol hörande tvister rörande fast egendom ej skulle vinna på

157 att från häradshövdingarna komme att skiljas de mången gång därav beroende och därmed sammanhängande skiftesfrågorna; att handläggning av skiftesmål och i synnerhet frågorna om styckning (motsvarande nuvarande ägostyckning) och avsöndring, vilka även skulle handläggas av den för länet gemensamma ägodelningsrätten, hörde på det närmaste ihop med lagfartsoch inteckningsväsendet för att icke nämna en del andra endast för domaren i den ort, där jorden vore belägen, kända förhållanden; att tillgång till lagfarts- och inteckningsböckerna jämte därmed sammanhängande protokoll vore av ej ringa betydelse för ägodelningsrättens ordförande vid prövning av skiftesförrättnings laglighet; att det i fråga om åtskilliga rättegångar och framför allt vid prövning av lagfartsärenden skulle medföra stora olägenheter, om ägodelningsrättens protokoll och diarier ej funnes tillgängliga hos domhavanden; att den häradshövding, som erhölle förordnande att vara ordförande i ägodelningsrätt, finge sin tid så strängt upptagen därav, att hans övriga ämbetsgöromål bleve eftersatta; att det vore att befara, att med den ökade dom värj on en snabbare handläggning av skiftesmålen än förut icke komme att vinnas; samt att kostnader åsamkades det allmänna genom den föreslagna åtgärden. Skifteslagstiftningskommitténs förslag har underkastats revision genom skifteslagstiftningskommissionen, som avgav betänkande den 26 oktober 1918. På grund av de nyss omförmälda mot kommittéförslaget framkomna betänkligheterna och då, efter vad dittills blivit bekant angående de förslag processutredningen hade för avsikt att framlägga, däri jämväl torde komma att ingå föreskrifter angående domstol för skiftesmålen, ansåg kommissionen någon ändring i ägodelningsrätternas dåvarande domsområden icke böra då vidtagas, varjämte kommissionen icke heller fann föreskrift böra då meddelas om ledamotskap för förste lantmätaren i ägodelningsrätt. Enligt kommissionens förslag skulle således finnas en ägodelningsrätt i varje tingslag, och skulle denna bestå av ordinarie domaren i orten såsom ordförande samt tre i lanthushållning kunniga män såsom ledamöter, med rätt dock för Konungen, i överensstämmelse med vad redan nu gäller, att på ansökan av invånarna eller eljest förekommen anledning för större eller mindre distrikt utse särskild person till ordförande i ägodelningsrätten. Då jordstyckningskommissionen återupptagit skifteslagstiftningskommitténs förslag om länsägodelningsrätter, har kommissionen, utan att anföra något till bemötande av de framställda anmärkningarna, till stöd för förslaget huvudsakligen åberopat, att omorganisationen vore nödvändig för att ägodelningsrätten skulle erhålla erforderlig kompetens för den ifråga-

158 satta utvidgningen av dess nuvarande uppgift. På samma skäl har kommissionen grundat sitt förslag därom att överlantmätaren skall vara ledamot av ägodelningsrätten. Med anordningen att en av de tre övriga ledamöterna skall vara ständigt tjänstgörande avsågs att vinna en kvalitativ förstärkning av lekmannaelementet; och antogs, att genom förslaget behovet av såväl kontinuitet som ortskunskap inom detta element skulle tillgodoses. Frågan om mot det nu ifrågavarande förslaget möte betänkligheter med hänsyn till en blivande rättegångsreform sammanhänger på det närmaste med frågan huru vid genomförande av en sådan reform de allmänna underdomstolarna må bliva organiserade. Det är därför nödvändigt att till en början lämna en kort redogörelse för huvuddragen i den organisation av dessa domstolar, som processkommissionen har för avsikt att föreslå. Enligt kommissionens tanke skulle riket för rättsskipningen i första instans utan principiell skillnad mellan stad och land indelas i tingslag, vart och ett med sin lagmansrätt. De större städerna skulle bilda egna tingslag. I övrigt skulle domkretsarna i första instans utgöras av områden, som kunde innefatta både land och stad. I allmänhet skulle varje tingslag utgöra en domsaga; i vissa fall, särskilt i mindre tätt befolkade bygder och där en något större stad skulle med kringliggande landsbygd förenas till en domsaga, skulle dock domsaga -kunna vara delad i två tingslag. Enligt ett provisoriskt överslag skulle antalet domsagor bliva omkring 110 och antalet tingslag omkring 140. Lagmansrätterna skulle bestå av en lagfaren ordförande jämte nämndemän såsom bisittare. Varje domsaga skulle förestås av en lagman. T allmänhet skulle i domsagan anställas ytterligare en eller flera ordinarie domare, rådmän, att efter fastställd arbetsordning med lagmannen dela tjänstgöringen såsom ordförande i lagmansrätten, därvid skulle tillses, att de viktigare målen komme att handläggas av lagmannen och att en av rådmännen förestode inskrivningsväsendet. I regel skulle alla mål, oberoende av art och beskaffenhet, upptagas vid lagmansrätten såsom första domstol. Under övervägande är dock, vad beträffar tvistemålen, att tillåta parterna överenskomma om måls omedelbara anhängiggörande i hovrätt. Om en sådan regel uppställdes, torde dock undantag från den sålunda givna prorogationsrätten komma att göras för åtskilliga mål, i främsta rummet alla mål angående fast egendom. Processkommissionen har ännu icke ingående behandlat frågan om specialdomstolarna. Yad ägodelningsmålen angår, kan det emellertid antagas, att för dem kommer att förordas bibehållande av en organisation nära

159 motsvarande den nuvarande, d. v. s. en domstol med en lagkunnig ordförande och speciellt sakkuniga bisittare. Det gäller alltså med avseende å förevarande förslag att taga ståndpunkt till frågan huruvida i enlighet med den nuvarande ordningen det bör finnas en sådan domstol för varje tingslag under den ordinarie domarens ordförandeskap eller det skall anordnas en ägodelningsrätt för varje län med en särskild förordnad ordförande. Ty givet är, att om man nu övergår från ägodelningsrätter för varje tingslag till länsägodelningsrätter, kan vid en ny processordnings genomförande en återgång till den äldre ordningen icke ifrågakomma. Yid övervägande av nämnda fråga har processkommissionen funnit starka skäl tala mot att i enlighet med förslaget draga ägodelningsmålens prövning från en ortsdomstol med ordinarie domaren i orten såsom ordförande till en domstol med så stort område som ett län. Till stöd för denna uppfattning kan processkommissionen i allt väsentligt åberopa vad som, på sätt förut upptagits, blivit anmärkt mot skifteslagstiftningskommitténs förslag. Dessa anmärkningar ha sin fulla tillämpning jämväl med den domstolsorganisation, som processkommissionen vill förorda. Särskilt må betonas, att främsta grunden för fastighetstvisternas förläggande till domstol i orten, den stora vikten av ortskännedom vid dessa måls behandling, förefinnes i fråga om ägodelningsmålen och de enligt förslaget därmed likställda rågångstvisterna i om möjligt högre grad än beträifande övriga fastighetstvister och att sammanhanget mellan ägodelningsväsendet och inskrivningsväsendet blivit i väsentlig mån ökat genom tillkomsten av jordregistret. Mest betänkligt finner processkommissionen förslaget att ordförande i de nya ägodelningsrätterna skulle förordnas allenast på viss tid och att därtill i regel skulle utses en ordinarie häradshövding. Det är stridande mot principen om domares oavsättlighet att sålunda tillskapa ett antal domare, som ej hava fast anställning. Och vad särskilt beträffar förordnande av en häradshövding till ordförande, kan det i betraktande av de maktpåliggande göromål, som skulle tillkomma denne ordförande, antagas att han i de flesta fall skulle få ingen eller ytterst liten tid övrig för de göromål, som höra till hans ordinarie ämbete. Dessa göromål skulle således få skötas av en vikarie. Det har länge och med skäl klagats över den utsträckning vikariatssystemet vid våra lantdomstolar tagit, och på senaste tid ha kraftiga åtgärder till inskränkning därav vidtagits. Det skulle vara alldeles stridande mot dessa strävanden, om en sådan anordning nu infördes, att kanske 24 ordinarie häradshövdingar skulle i stor omfattning dragas från skötseln av sina viktiga ämbeten för att fungera såsom ord-

förande i länsägodelningsrätterna. Processkommissionen avser med sitt organisationsförslag, att domaregöromålen i regel skola förrättas av ordinarie domare. Detta bör särskilt vara förhållandet med de viktigare målen, vilka det skulle tillkomma lagmannen att handlägga. Systemet förutsätter med nödvändighet att dessa domare, utom vid laga förfall, endast undantagsvis fritagas från utövandet av sina sysslor, och det skulle fullständigt brytas, om ända till 24 lagmän sattes till ordförande i länsägodelningsrätterna. Enligt processkommissionens mening bör därför den för ifrågavarande ärendens behandling avsedda domstolens domsområde bliva tingslaget eller möjligen domsagan. Ärendena lära då icke bliva flera än att lagmannen kan fungera såsom ordförande i domstolen, åtminstone vad beträffar de viktigare målen. Vid handläggningen av de mindre viktiga kan det antagligen befinnas lämpligt, att ordförandeskapet får utövas av någon av rådmännen, företrädesvis den, som handhar inskrivnings väsendet. Någon fara att den utvidgade kontroll, som förslaget avser att genomföra i fråga om ägodelningarna, icke skulle kunna behörigen utövas av en sådan domstol synes icke förefinnas. I lagmännen och, vid de mindre viktiga ärendena, rådmännen skulle fullt kompetenta ordförande erhållas, Det ynes icke uteslutet, att överlantmätaren skulle kunna tjänstgöra i denn a domstol, åtminstone vid viktigare frågors behandling. Vid syn å stället måste han, även med den organisation förslaget innefattar, företaga resa, och antagligen skulle det kunna gå för sig att så anordna övriga sammanträden med domstolen, vid vilka han skulle närvara, att ett sådant deltagande ej mötte allt för stor svårighet. Anordningen med en för hela länet utsedd ständigt tjänstgörande ägodelningsnämndeman måste däremot förfalla. Men därmed torde icke domstolens kompetens i avsevärd mån minskas; kontinuiteten lär bliva betryggad genom ordföranden och lantmätaren, och då alla nämndemännen i varje fall skulle tillhöra tingslaget eller domsagan, skulle behovet av ortskunskap bättre tillgodoses. På grund av vad sålunda anförts anser processkommissionen den föreslagna anordningen med länsägodelningsrätter under ordförandeskap av en för viss tid därtill förordnad häradshövding eller annan lagkunnig man icke kunna förordas. Skulle det, oavsett alla därmed förenade olägenheter, anses alldeles oundgängligt att särskilda ägodelningsrätter för större områden än tingslaget eller domsagan nu inrättas, bör i allt fall ordföranden i en sådan domstol få fast anställning och befattningen icke vara förenad med annan ordinarie domartjänst. I övrigt har processkommissionen icke funnit

161 anledning att ur hänsynen till en blivande rättegångsreform göra någon erinran mot det remitterade förslaget. Stockholm den 20 juni 1921. Hjalmar Westring. Karl Schlyter. Henrik Almstrand. Thore Engströmer. Nils von Steyern.

21—21210.

Till herr statsrådet och chefen för kungl.

justitiedepartementet.

Genom bilagda remiss den 7 april 1921 har herr statsrådet anmodat kammarkollegium att före den 15 augusti 1921 avgiva utlåtande över dels 22 kapitlet av det av den s. k. jordstyckningskommissionen framlagda förslag till lag om delning av jord å landet, dels ock det av nämnda kommission utarbetade förslag till lag om sammanläggning i vissa fall av fastigheter å landet; och får kollegium i anledning härav anföra följande. Avstyckning. Kollegium anser sig icke kunna jäva riktigheten av kommissionens uppfattning, att inskränkningar i rätten att erhålla ägostyckning och jordavsöndring, utöver vad i sådant hänseende för närvarande gäller, äro av behovet påkallade. Erfarenheten visar emellertid, något som för övrigt ligger i sakens natur, att härutinnan mer än på de flesta områden resa sig stora svårigheter vid genomförande av en för hela landet ensartad lagstiftning. Betingelserna för en fastighets, framför allt jordbruksfastighets, lämpliga omfattning äro naturligen högst olika i skilda delar av ett land med sinsemellan så skiljaktiga fastighetsförhållanden som vårt. En gemensam jordstyckningslagstiftning för alla delar av ett sådant land måste, på sätt också fallet är med det föreliggande förslaget, i fråga om syftet med och förutsättningarna för styckning nöja sig med att uppställa vissa mera allmänt avfattade grundsatser och överlämna åt den eller de myndigheter, som få sig anförtrodd tillämpningen av lagbestämmelserna, att inom ganska vida gränser i de särskilda fallen träffa avgöranden, som bäst motsvara lagstiftningens anda och mening. Detta torde vara ofrånkomligt. Men en följd härav blir, att mycket höga krav måste ställas på den eller de myndigheter, vilka skola handhava lagens tillämpning. Vidkommande nu de allmänna grundsatser, vilka av kommissionen ansetts böra uppställas i avseende å jordstyckningen, kan kollegium i stort sett giva dem sin anslutning. Deras genomförande i de särskilda fallen är emellertid en synnerligen grannlaga fråga och det synes nödvändigt att beakta vikten därav, att jordstyckningen icke kommer att föras fram efter

163 ideella linjer, främmande för det levande livets krav. Förslagets grundsatser torde icke heller avse annat än att åstadkomma en närmast från näringssynpunkt god jorddelning. Givet är dock, att bestämmelser i syfte att inskränka det ekonomiska livets frihet och göra det beroende av statens myndigheter hunna under trycket av politiska strömningar föra in på icke önskvärda vägar. Ytterst beror väl emellertid en dylik utveckling mindre av de inskränkande bestämmelsernas tillvaro över huvud taget än av samhällets egen uppfattning av vad som är att anse såsom eftersträvansvärt. Kommissionens förslag till lag om delning av jord på landet innefattar i 22 kapitlet bestämmelser om avstyckning, i vilket för landsbygden nya jorddelningsinstitut äro sammanförda de nuvarande instituten ägostyckning och jordavsöndring. Givetvis är det ur praktiska synpunkter fördelaktigt att kunna ersätta de båda instituten med ett enda, och ett sådant sammanförande bör fördenskull eftersträvas, så framt icke några .väsentliga olägenheter kunna antagas bliva därmed förenade. Den jordavsöndringsinstitutet för närvarande i regel åtföljande begränsningen för avsöndring till en femtedel av ägovidden utgör en av olik.heterna mellan instituten ägostyckning och jordavsöndring. Slopandet av denna inskränkning i rätten till jordens uppdelning kan väl, med hänsyn till de garantier, som av kommissionen uppställts för avstyckning, knappast anses innefatta någon eftergift till förmån för en olämplig fastighetsbildning. Däremot skulle det ju kunna ifrågasättas, huruvida icke borttagandet av all mantalssättning vid avstyckning av jord är ägnat att medföra osäkerhet och oreda i mera betydande omfattning. Enligt 12 § i förevarande kapitel bestämmes avstyckat områdes delaktighet i samfälld mark ävensom i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma stamfastigheten, icke, såsom nu, till någon del av det mantal, som kan varda åsätt det avstyckade området, utan allt igenom av bestämmelser intagna i upplåtelseavtalet eller meddelade i samband med avstyckningsförrättningen. Yäl skola dessa bestämmelser alltid bevaras i avstyckningsakten, och man har förty möjlighet att genom undersökning i denna få utrett, i vad mån den avstyckade fastigheten är delaktig i olika, stamfastigheten tillhörande förmåner. Men dels lärer en dylik undersökning vålla icke ringa tidsspillan, dels synes man kunna befara, att i allt fall osäkerhet kan komma att råda beträffande det, som skall anses vara i förevarande avseende bestämt. Skall sådan osäkerhet kunna undvikas, måste stora anspråk på fullständighet och noggrannhet vid avstyckningsinstitutets handhavande upp-

164 ställas. Måhända kan det vidare leda till oreda och misstag att de mantal, vilka komma att kvarstå å stamfastigheterna, i fråga om rätt till andel i förmåner och rättigheter kunna hava nära nog hur skiftande betydelse som helst. I viss mån är emellertid förhållandet likartat redan nu, i det 12 § lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring medger, att andel i lägenhet, som på grund av 4 § skiftesstadgan ej ingår i skifte, så ock i vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet, som vid skifte eller ägostyckning avsatts såsom för de särskilda hemmanen gemensam, må tilldelas en av de utstyckade hemmanslotterna. Där så sker, kommer mantalet å styckningslotterna att sakna betydelse för rätten till dylik lägenhet. Enligt bestämmelserna i det nu föreliggande förslaget utökas möjligheterna till variation i mantalets innehåll betydligt. I motiven till motsvarande bestämmelser i skifteslagstiftningskommissionens förslag av år 1918, vilka härutinnan äro av enahanda innehåll, har anförts, att då vid avstyckning stamfastighetens mantal alltid kommer att odelat kvarstå, denna alltjämt tillkomma sådana rättigheter och förmåner, som ovillkorligen åtfölja mantalet, såsom till exempel andel i häradsallmänning. Beträffande alla de övriga, vilka väl torde utgöra de flesta, skulle avtalsfrihet äga rum. I den mån bestämmelser om andel i rättigheter och förmåner icke träffas i samband med styckningen, lärer det i stamfastigheten kvarstående mantalet bliva avgörande. Nära nog vilka variationer som helst i fråga om mantalets betydelse i förevarande hänseende synas då vara möjliga. Ehuru de antydda olägenheterna ej sakna betydelse, vill det dock synas kollegium, som om de icke borde få lägga hinder i vägen för sammanförande av ägostycknings- och jordavsöndringsinstituten till ett institut på sätt kommissionen föreslagit. Men även om ett sådant sammanförande kommer till stånd, synes det icke nödvändigt att slopa all mantalssättning å de avstyckade lotterna. Med den fullständighet i fråga om avstyckningsförfarandet och förrättningsmaterialet, som kommissionens förslag innebär, torde det icke medföra någon omgång och kostnad av betydelse att vid styckning verkställa fördelning av mantalet å styckningslotterna. En sådan mantalsfördelning skulle eventuellt kunna inskränka sig till större avstyökningar. Anser man emellertid, att frihet att bestämma om andel i förmåner och rättigheter utan allt avseende å mantalet är ett praktiskt önskemål med syfte att kunna bereda de nybildade fastigheterna den sammansättning, som allt efter de särskilda omständigheterna i varje fall kan vara mest ändamålsenlig, lärer man, på sätt i det föreliggande förslaget skett, böra slopa all mantalssättning vid avstyckning. Ett stöd härför har man

165 också i lagen om fastighetsbildning för stad, som upptager institutet avstyckning utan mantalssättning och som jämväl kan vara tillämplig å ren jordbruksbygd. Att frågor om avstyckning böra upptagas av ägodelningsrätt och icke av Konungens befallningshavande synes självfallet, därest ägostyckningsoch jordavsöndringsinstituten sammanföras. Även om så ej skulle ske, jsynes det emellertid, då statens fiskaliska intresse numera icke påkallar en annan ordning, vara lämpligast, att frågor om avstyckning prövas av samma myndighet, som eljest handhar frågor om delning av jord. De allmänt ekonomiska bedömanden, som kunna förekomma vid avstyckning, torde hava sin fulla motsvarighet vid andra former av jorddelning, som handläggas av ägodelningsrätt. I berörda avseenden kommer dock kommissionens förslag att ställa synnerligen höga anspråk på denna domstols kvalifikationer. Det synes kollegium kunna ifrågasättas, huruvida förslaget rörande ägodelningsrätternas organisation verkligen innebär någon större säkerhet för att dessa anspråk skola kunna motsvaras av de nya ägodelningsdomstolarna. Insättande av överlantmätaren i domstolen är givetvis ägnat att väl tillgodose behovet av lantmäteriteknisk sakkunskap, men erbjuder väl knappast någon garanti för att i allmänhet sett något tillskott av allmän ekonomisk erfarenhet eller sakkunskap på så viktiga områden som jordbruk och skogsbruk skulle komma att tillföras domstolen. Den kvalitativa förstärkning av lekmannaelementet åter, som kommissionen ansett sitt förslag innefatta, synes kollegium också tvivelaktig. Det förefaller kollegium, som om det skulle vara bättre att behålla de nuvarande ägodelningsrätterna, men bereda både dessa och förrättningsmännen en vidsträckt möjlighet att anlita sakkunniga biträden, såsom exempelvis lantbruksingenjör och jägmästare eller skogsvårdsstyrelse. Med bibehållande av ägodelningsrätternas nuvarande domsområden och respektive domhavande som ordförande vunnes också i förhållande till kommissionens förslag åtskilliga fördelar i fråga om behandling av olika hithörande ärenden, framför allt när det gäller att anskaffa utredningar rörande sådana förhållanden, varom inskrivningsdomaren har lättast att erhålla kännedom. Särskilt för underlättande av sammanläggningsförfarandet torde vara av vikt att inskrivningsdomaren är ordförande i ägodelningsrätten. Mot det föreslagna avstyckningsförfarandet synes med fog kunna göras (len allmänna erinran, att det kommer att medföra alltför stora kostnader, i främsta rummet för det allmänna, men därjämte och ingalunda i obetydlig grad för den enskilde. Vad beträffar kostnaderna för det allmänna,.

166 kan kollegium icke underlåta att såsom sin mening uttala, att kommissionen vid beräkningen av dessa varit synnerligen optimistisk. Det allmännas kostnader för det av kommissionen föreslagna förbättrade jorddelningsförfarandet hänför sig i första rummet till ersättningar åt ägodelningsrätternas ordförande och lekmannaledamöter, men därjämte torde man hava att förvänta mycket betydande anspråk på utvidgningar inom lantmäterikåren. Kostnaderna för resor bliva ingalunda så obetydliga, att man icke också bör räkna med dem. Totalkostnaden för det allmänna synes, på sätt jämväl lantmäteristyrelsen påvisat, komma att uppgå till flerdubbelt belopp mot vad kommissionen beräknat. Den enskildes kostnader komma förnämligast att hänföra sig till förrättningsmaterialet, som kommissionen ansett böra högst avsevärt förbättras i förhållande till vad nu är fallet beträffande såväl ägostyckning som jordavsöndring. Där fråga är om smärre avsöndringar, har visserligen i fråga om kartan gjorts icke oväsentliga eftergifter, men eljest torde kostnaderna för karta ställa sig mycket höga, något som särskilt har sin betydelse beträffande avstyckningar utöver femtedelen av stamfastighetens ägovidd i sådana fall, där inga större ekonomiska resurser stå till buds. Avstyckningsförrättningen är jämväl i övrigt i regel av sådan beskaffenhet, att man icke efter förslagets genomförande kommer att äga tillgång till någon billig form för jorddelning. Även beträffande snabbheten i förfarandet synes åtskilligt övrigt vara att önska. En allmän strävan vid förslagets fortsatta beredning synes därför enligt kollegii mening böra bliva att på olika punkter och så långt sig göra låter söka nedpressa kostnaderna och öka snabbheten. Kollegium får i det följande tillfälle att på ett par punkter föreslå åtgärder i sådant syfte. Kollegium övergår härefter till en granskning av de särskilda paragraferna i avstyckningskapitlet och får därvid anföra följande. 1 §• Med det fall, att ägare av fastighet till annan överlåtit del därav med viss till gränserna bestämd ägovidd, bör givetvis i förevarande avseende likställas det fall, att någon till annan överlåtit sin fastighet men därvid undantagit viss till gränserna bestämd ägo vidd. Särskilt stadgande härom är måhända överflödigt. Att avstyckning av ägovidd endast undantagsvis medgives, då överlåtelseavtal icke förefinnes, kan måhända synas väl strängt, särskilt med

167 hänsyn till den frihet, som nu råder i förevarande avseende, men det vill dock synas kollegium, som om något legitimt behov av styckning på lager i andra fall än de i förslaget angivna knappast bör kunna föreligga. 3 §• I förevarande paragraf stadgas, bland annat, att från jordbruksfastighet ej må ske avstyckning på sådant sätt, att fastighetens jordbruk därigenom märkligen försvagas. Enligt motiven (sid. 194) skulle detta vara liktydigt med att en restgård skall bildas av sådan storlek, att den är i väsentligen samma mån som den ostyckade fastigheten lämplig för jordbruk. Hinder torde emellertid icke böra resas mot utstyckning från en stor jordbruksegendom av en eller flera för jordbruk lämpliga fastigheter, även om därigenom skulle bildas en restgård, som icke är i väsentligen samma mån som den ostyckade fastigheten lämplig för jordbruk. Kan det i lagtexten förekommande uttrycket så tydas, att gentemot den ostyckade fastighetens jordbruk får ställas det, som kan drivas å de efter avstyökningen uppkomna parcellerna tillsammans, synes intet vara att erinra. Skall man däremot, i enlighet med motiven, i uttrycket inlägga den betydelsen, att alltid vid styckning av en jordbruksfastighet skall bildas en restgård av sådan storlek, att den är i väsentligen samma mån som den ostyckade fastigheten lämplig för jordbruk, lärer man icke kunna tänka sig någon mera betydande avstyckning av nya jordbruksfastigheter. Att restgården skulle i förhållande till sin storlek, jämförd med den ostyckade fastighetens storlek, vara i väsentligen samma mån som den senare lämplig för jordbruk, lärer å andra sidan icke vara tillfyllest till förhindrande av jordbrukets spolierande genom styckning av fastigheten. Uttrycket synes kollegium böra förtydligas i enlighet med vad kollegium antytt böra vara dess innehåll. 5 §. Lika med reservanterna Wieselgren och Grubbström anser kollegium, att förordnande av lantmätare för avstyckning mycket väl kan undvaras. Härigenom besparas säkerligen icke ringa kostnader och besvär. 9 §• Kollegium har intet att erinra mot att gode mäns närvaro göres obligatorisk huvudsakligen i de fall, som avses i 18 §, men, såsom kollegium

168 får tillfälle att närmare utveckla vid behandlingen av sistnämnda paragraf, vill det synas kollegium, som om man kunde undvara den ytterligare förstärkning av kontrollen å avstyckning i dessa fall, som 18 § föreskriver. 12 §. Beträffande denna paragraf hänvisas till vad kollegium här ovan anfört i fråga om mantalssättningens slopande. 18 §. Kollegium har redan antytt, att man enligt kollegii mening synes kunna undvara den här föreslagna förstärkningen av kontrollen å styckningen, eller att tillstånd på förhand i här angivna fall skulle fordras av ägodelningsrätten. Erinras bör, att enligt 9 § gode män skola närvara vid alla de avstyckningar, varom här är fråga. Att dessutom tillstånd på förhand skulle erfordras av ägodelningsrätten synes vara ägnat att medföra onödiga kostnader och tidsspillan. I allmänhet torde man hava god garanti för styckningens lagliga utförande i förrättningsmännens på ort och ställe inhämtade uppfattning angående styckningens ändamålsenlighet. Vill man skapa ett särskilt skydd för den enskilde mot onödiga kostnader för det fall, att styckningen underkännes av ägodelningsrätten, synes tillräckligt föreskriva, att tillstånd på förhand av ägodelningsrätten må påkallas av sakägare. 23 §. Föreskriften i tredje stycket, att underrättelse om tid för fullföljd av talan mot avstyckningsförrättning skall av lantmätaren meddelas sakägarna å det sammanträde, varvid förrättningen förklaras avslutad, lärer böra utgå såsom innefattande allenast ett upprepande av vad redan första stycket därom innehåller. 24 §. Beträffande stadgandet i andra stycket biträder kollegium den mening, som uttalats av reservanten Wieselgren. 25 §. Det vill synas kollegium, som om yttrande från byggnadsnämnd i fall, som avses i fjärde stycket av denna paragraf, lämpligen borde in-

169 hämtas på ett tidigare stadium i avstyckningsförfarandet samt förty kunna påkallas av lantmätaren eller förrättningsmännen, enär man härigenom kunde undvika eljest möjliga ändringar i avstyckningen med ty åtföljande kostnader och tidsspillan. Beträffande förslaget till lag om sammanläggning i vissa fall av fastig- Sammanläggheter å landet har kollegium följande erinringar att göra. nmgslagen. Då sammanläggning synes böra vara utesluten även i de fall, då fastigheterna höra till skilda andra förvaltningsområden än län och kommuner, synes uttrycket »län och kommuner» i 5 § böra utbytas mot »förvaltningsområden» . Förslaget innehåller ingen föreskrift om skyldighet att till Konungens befallningshavande och kollegium meddela underrättelse om beslutad sammanläggning av fastigheter. En sådan föreskrift synes dock nödig, enär sammanläggning, varom här är fråga, kan behöva iakttagas i jordeboken. Även om förändrad redovisning i jordeboken av de sammanlagda fastigheterna icke skulle behöva äga rum, synes dock sammanläggningen böra på något sätt observeras, bland annat med hänsyn därtill att i jordeboken alltjämt sker anteckning om vissa belastningar å fastigheter. Beträffande olika slag av dylika belastningar synes det mången gång bliva svårt att i sammanläggningsärende kunna få fullt tillförlitliga upplysningar. Fall torde kunna förekomma, då för erhållande av fullständig upplysning härutinnan yttrande från kollegium borde inhämtas före ärendets avgörande. Av praktiska skäl har emellertid kollegium icke ansett sig kunna ifrågasätta föreskrift härom, men däremot torde vara lämpligt att kollegium erhåller underrättelse om beslutad sammanläggning och detta i så god tid, att talan mot beslutet må kunna å kronans vägnar i fall av befogenhet fullföljas. Det synes nämligen icke vara uteslutet, att kronans rätt kan beröras av sammanläggningen. I vissa fall torde svårigheter kunna uppstå att efter sammanläggning bestämma storleken av den belastning av visst slag, som må hava åvilat någon av de i sammanläggningen ingående fastigheterna. Så är förhållandet exempelvis i avseende å den avgift, som vid försäljning må vara bestämd att utgå av vissa fastigheter i förhållande till taxeringsvärdet (t. ex. vid f. d. Danvikshemman), för det fall att en så belastad fastighet sammanlägges med en fastighet utan enahanda belastning. Möjlighet till uppgörelse av dylika förhållanden synes böra beredas före sammanläggningen. Slutligen har kollegium ansett sig böra fästa uppmärksamheten på 22 — 21210.

170 att de ifrågavarande förslagens eventuella upphöjande till lag torde kräva vissa ändringar i jordregisterförordningen, åtminstone i och för bestämmande av sättet för upptagande i jordregistret av sammanlagda fastigheter. Gäller det sammanläggning av hela registerenheter eller delar av skilda sådana enheter, vill det synas som om ett helt nytt upplägg borde tagas i anspråk för den nybildade fastigheten. I andra fall torde däremot den nya fastigheten böra föras under nytt registernummer å upplägget för den enhet, vartill densamma hör. Yid överförande till nytt upplägg uppkommer jämväl fråga om namn å den nya fastigheten. Att utan direkta föreskrifter i jordregisterförordningen eller eljest låta allt detta överlämnas åt vederbörande myndigheter synes mindre lämpligt. Jordregisterförordningen innehåller också stadganden angående registerföringen för det fall, som kan anses vara motsatt det nu avsedda, eller att fastigheter uppdelas i nya sådana. Stockholm den 12 augusti 1921. Hj.

Nehrman.

W. Dufiva.

Erik

Schalling.

H. Skoglund.

Gustaf

Söderlund,

A.

föredragande.

Josef Poss.

H.

Eriksson.

/

Sture Camp.

Till herr statsrådet och chefen för hungl.

justitiedepartementet.

Sedan de av chefen för kungl. justitiedepartementet jämlikt nådigt bemyndigande den 23 juni 1919 tillkallade sakkunniga för utredning av frågan om ny lagstiftning beträffande de nuvarande ägostycknings- och jordavsöndringsinstituten och vad därmed äger sammanhang, den så kallade jordstyckningskommissionen, med en den 16 oktober 1920 dagtecknad, till herr statsrådet ställd skrivelse överlämnat betänkande med förslag till lag om delning av jord å landet, förslag till lag om vad iakttagas skall med avseende å införande av nämnda lag, förslag till lag om sammanläggning i vissa fall av fastigheter å landet ävensom åtskilliga andra författningsförslag, har herr statsrådet i skrivelse den 7 april 1921 anmodat lantbruksstyrelsen inkomma med utlåtande över 1, 4, 19 och 22 kapitlen samt 4 § i 10 kapitlet av jordstyckningskommissionens ovanberörda förslag till lag om delning av jord å landet, över 11 § i förslag till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av nyssnämnda lag ävensom över förslaget till lag om sammanläggning i vissa fall av fastigheter å landet, lantbruksstyrelsen emellertid obetaget att, i den mån styrelsen funne anledning därtill föreligga, låta det från styrelsen sålunda infordrade yttrandet avse jämväl Övriga delar av jordstyckningskommissionens ovan omförmälda lagförslag. Tillika har herr statsrådet anmodat lantbruksstyrelsen bereda samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott tillfälle att inkomma med yttrande över förenämnda förslag. Efter det samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott inkommit med infordrade yttranden i ämnet, vilka härmed överlämnas, får lantbruksstyrelsen för egen del anföra följande. De erfarenheter, som i vårt land under jordbrukets utveckling vunnits, hava tillfullo ådagalagt olägenheterna av samfäldhet i jordbesittning och sammanblandning av ägor. Statsmakterna hava ock sedan lång tid tillbaka haft sin uppmärksamhet inriktad på åvägabringandet av en effektiv lösning av ägodelningsspörsmålet i syfte att förmedelst lämpliga ägoarronderingar möjliggöra ett rationellt utnyttjande av jordens alstringsförmåga.

172 Frågan om delning av jord och vad därmed sammanhänger har under senare tider vid skilda tillfällen varit föremål för utredning av tillkallade sakkunniga. Sålunda hava utredningar i ämnet verkställts av den år 1906 tillsatta så kallade skiftesstadgekommittén, därefter av skifteslagstiftningskommissionen och senast av ovannämnda jordstyckningskommission. Större delen av kommissionens betänkande behandlar förslag till lag om delning av jord å landet. I lagförslagets första avdelning »om laga skifte» upptagas i första kapitlet till behandling spörsmålen »om ändamålet med laga skifte, om vad såsom skifteslag anses, så ock om äldre delnings bestånd samt om skiftesvitsord». Vid granskning av stadgandena i detta kapitel har lantbruksstyrelsen särskilt ansett sig hava anledning taga fasta på de synpunkter, kommissionen gjort gällande med avseende å frågorna om äldre delnings bestånd samt om skiftesvitsord. Kommissionens förslag syftar uppenbarligen till ett kraftigt underlättande av möjligheterna att åvägabringa jorddelningar och har kommissionen förty ifrågasatt ett betydligt vidgande av gällande skiftesvitsord. Härvid har kommissionen icke dragit i betänkande att rubba den helgd, som av gammalt ansetts vila över varje skifte eller jorddelning, som blivit av staten sanktionerad genom av dess organ meddelad fastställelse. Det råder enligt lantbruksstyrelsens förmenande intet tvivel därom, att vissa skäl för ingrepp mot hittillsvarande rättsuppfattning på området förefinnas. Styrelsen tillåter sig i detta sammanhang erinra därom, att äldre skiftesformer, vilka på sin tid givits karaktären av orubblighet, upphävts genom nya skiftesformer. Tegskiftet har sålunda måst vika för storskiftet och detta för enskiftet eller laga skiftet. Frågan rörande omreglering av jord, som undergått delning, vilken jorddelningslagarna tillerkänt orubblighet, är emellertid av den grannlaga natur, att synnerligen tungt vägande skäl måste förebringas för att ett frångående av vad härutinnan en gång fastslagits skall kunna anses berättigat. Jordstyckningskommissionens förslag i förevarande avseende synes grundat på den uppfattningen, att i skilda delar av vårt land erfordras ny ägoreglering, som bättre än den nuvarande tillfredsställer jordbrukets fordringar. Lantbruksstyrelsen håller ock före, att på sina håll ett sådant behov föreligger och att ökad möjlighet till avhjälpande av rådande missförhållanden i detta hänseende böra beredas. Härvid måste dock, enligt lantbruksstyrelsens mening, noga tillses, att icke åstadkommande av ny ägoreglering underlättas i så hög grad, att fråga därom kan väckas i oträngt mål eller där icke ett allmänt intresse med visshet tillgodoses. De metoder,

173 kommissionen anser böra tillämpas för vinnande av ifrågavarande syfte, synas emellertid lantbruksstyrelsen vara alltför vittgående. Styrelsen kan sålunda icke dela kommissionens åsikt om nödvändigheten av ifrågasatta genomgripande förändringar vare sig i fråga om rubbandet av laga kraftvunna skiften eller i fråga om skiftesvitsordet. Yad det senare angår är för närvarande stadgat, att beträffande oskiftad samt teg- och storskiftad jord en delägare har skiftes vitsord, under det att beträffande enskiftad och laga skiftad jord fordras, att alla delägare måste åsämjas om nytt skifte, för att sådant må äga rum. Kommissionens förslag innebär däremot, att en enda delägare i ett skifteslag må kunna, när helst han önskar, påkalla undersökning om företagande av nytt skifte, dock vad angår skifte, som utförts enligt den föreslagna lagen, först sedan 30 år förflutit efter skiftets fastställande. Sökanden måste dock därvid ställa borgen för undersökningskostnaden. Lantbruksstyrelsen delar till fullo de av flertalet hushållningssällskap framförda betänkligheterna mot ett dylikt förslag. Konsekvenserna därav skulle — såsom hushållningssällskapen framhålla — påtagligen leda till ett osäkerhetstillstånd, som tvivelsutan i hög grad skulle betaga jordens innehavare lusten att förbättra sina ägoområden. De krav på rättssäkerhet och fri dispositionsrätt över innehavd jord, som måste anses utgöra ett nödvändigt villkor för en intresserad och intensiv jordbruksdrift, torde icke låta förena sig med sådana inskränkningar, som kommissionens förslag i nu berörda hänseenden innebära. Visserligen innehåller förslaget vissa om ock ej tillfredsställande garantier mot missbruk av skiftes vitsordet, men — såsom Stockholms läns hushållningssällskap framhållit — enbart medvetandet om att ett nytt skifte av byalaget när som helst kan bliva verklighet eller att frågan härom alltjämt är eller kan bliva aktuell, intill dess den varit föremål för en invecklad och dyrbar undersökning, utmynnande i en i regel grannsämja, tid och penningar uppslukande rättegång, torde skapa en olust, vilken ingalunda minskas genom förslaget att frågan om nytt skifte åter kan upptagas om 30 år. En viss garanti för att deltagares rätt att begagna sig av det utvidgade skiftesvitsordet icke missbrukas i allt för hög grad, förefinnes visserligen i det avslag å utan laga skäl gjorda framställningar om upprivning av redan fastställda skiften, som från ägodelningsrättens sida torde vara att emotse, men härigenom kan dock icke undvikas, att samtliga delägare i skifteslaget under tiden intill skiftesfrågans avgörande få vidkännas stora olägenheter.

174 Yid sagda förhållande tillåter sig lantbruksstyrelsen att i likhet med flertalet hushållningssällskap instämma i de av kommissionsledamoten Grubbström reservationsvis anförda synpunkter uti hithörande spörsmål, därvid understrykande nödvändigheten av, att ett väl kvalificerat skiftes vitsord erfordras för upprivande av äldre skiften. Meningarna, huruvida för skiftesvitsord bör fordras, att delägare med tillsammans hälften eller större eller mindre del av skifteslagets ägovälde äro ense om nytt skifte, äro, såvitt de kommit till uttryck i hushållningssällskapens yttranden, divergerande. För egen del vill lantbruksstyrelsen uttala den uppfattningen, att för upptagande av undersökning i fråga om behovet av nytt skifte bör åtminstone fordras, att delägare, representerande mer än skifteslagets halva ägovälde, äro i frågan ense, varjämte dessutom bör uppställas det villkor, att mer än halva antalet delägare i skifteslaget, per capita räknat, äro för skiftes verkställande. Med avseende härå är vidare att märka, att vid beräknande av ägovälde hänsyn endast bör tagas till jordbruksfastighet. Såsom en viss inkonsekvens i det föreliggande förslaget anser sig lantbruksstyrelsen böra framhålla, att skifte, som blivit fastställt enligt den föreslagna nya lagen, skulle vara orubbligt under 30 år, även om alla delägare i skifteslaget vore ense därom, att nya förhållanden påkallade ändringar däri. Ett stadgande av denna innebörd synes kunna i vissa fall medföra avsevärda olägenheter. Jämväl de av kommissionen i betänkandets 4 kapitel framlagda synpunkter »om bestämmande av skifteslagets omfång samt om tillstånd till skifte» föranleda vissa erinringar från lantbruksstyrelsens sida. Kommissionen har föreslagit, att frågan om tillstånd till skifte skall underställas ägodelningsrättens prövning, detta jämväl i de fall, då samtliga delägare äro ense om skiftes påkallande och ingen bestrider detsamma liksom ock i de fall, då förrättningsmännen anse, att skiftet lagligen får ske. Motiven för ett dylikt förslag äro påtagligen att söka i kommissionens önskan att förhindra olämpliga skiften. Ehuru lantbruksstyrelsen icke vill förneka, att förhållandena understundom givit vid handen behovet av vissa förebyggande föreskrifter i förevarande avseende, kan styrelsen dock icke undgå finna, att kommissionen föreslagit en väl vidlyftig apparat för att råda bot härutinnan. Ägodelningsrättens prövning i varje enskilt fall av hithörande frågor synes styrelsen onödig och ägnad att medföra stora kostnader och tidsutdräkt. I likhet med Jönköpings läns hushållningssällskap m. fl. håller styrelsen sålunda före, att olämpligheten att vid skiften för

175 avstyckningar i enlighet med kommissionens förslag förlägga prövningen om tillstånd till dylikt skifte till ägodelningsrätt ligger i öppen dag. Svårigheten för vederbörande domstol att på grundval av i summariska översikter lämnade uppgifter bilda sig en klar uppfattning, huruvida skifte bör äga rum, kan i vissa fall vara synnerligen stor. Yid dylikt förhållande torde, såsom sistnämnda hushållningssällskap framhåller, förrättningsmännens vid syn å marken bildade uppfattning oftast bliva utslagsgivande. Då sålunda, därest prövningen av hithörande frågor förlägges till domstol, ett fullt tillfredsställande resultat icke med säkerhet kan påräknas, synes det lantbruksstyrelsen, som om avgörandet av frågan, huruvida skifte bör äga rum eller ej, helt torde kunna läggas i förrättningsmännens hand, under förutsättning likväl att bestämmelser meddelas till undvikande och förhindrande av olämpliga delningar. Beträffande de i förevarande kapitel i övrigt ifrågasatta bestämmelser vill lantbruksstyrelsen allenast erinra, att stora svårigheter i vissa fall torde möta vid upprättande enligt förslaget av de i 2 § berörda summariska översikterna över ifrågasatta skiften. I betänkandets 10:de kapitel »om undantag av mark från skifte samt om bildande av servitut vid skifte» behandlas i 4 § — över vilken lantbruksstyrelsens yttrande infordrats — spörsmålet om bildande av gem ensamhetsskog. Härvid har kommissionen gjort gällande, att lämplig skogsmark må kunna avsättas för berörda ändamål, därest densamma ej med fördel kan utbrytas vid skiftet. Äro skogsägarna ense om bildande av gemensamhetsskog, skulle enligt förslaget förrättning för dylikt ändamål kunna ske även utan samband med laga skifte. Beträffande det sålunda framställda förslaget äro meningarna inom hushållningssällskapen delade. Jönköpings, Östergötlands, Västmanlands, Örebro, Värmlands och Malmöhus läns hushållningssällskap uttala sig sålunda för förslaget i denna del, medan Stockholms, Västernorrlands och Älvsborgs läns södra hushållningssällskap intaga en rent avvisande hållning, i det att bildandet av gemensamhetsskogar av dem betecknas såsom ett obehörigt intrång i dispositionsrätten, vilket skulle komma att bliva en källa till split och oenighet av skilda slag. Förvaltningskostnaderna torde dessutom enligt sällskapens förmenande komma att sluka en stor del av avkastningen. Det synes emellertid lantbruksstyrelsen som om ett uppslag av visst värde här vore funnet. Bildandet av gemensamhetsskog synes nämligen stundom kunna hava fog för sig i de fall, där laga skifte icke redan övergått skogsmark, som ej med fördel kan utbrytas vid skifte. Däremot stal-

176 ler sig styrelsen bestämt avvisande mot det av kommissionen framställda förslaget, i vad detta avser underlättande av möjligheterna för bildande av gem ensamhetsskog i fråga om genom laga skifte redan delad skogsmark. Styrelsen måste nämligen anse det synnerligen obilligt och olämpligt att, såsom kommissionen föreslagit, ett välskött skogsbruk skulle utan innehavarens samtycke kunna fråntagas denne. Visserligen äger enligt kommissionens förslag varken enskild delägare vitsord eller ägodelningsrätt befogenhet att framtvinga förrättning för ifrågavarande ändamål, men genomförandet av ett dylikt förslag synes dock enligt styrelsens förmenande med visshet kunna befaras leda till olust för innehavare av skogsmark att vidtaga för dennas rationella skötsel erforderliga åtgärder. Beträffande frågan »om domstolar och rättegång i skiftesmål», som avhandlas i 19 kapitlet av förevarande lagförslag, instämmer lantbruksstyrelsen i den av flertalet hushållningssällskap uttalade uppfattningen om nödvändigheten vid omläggning av vårt skiftesväsende av en omorganisation av domstolsväsendet på området såväl med hänsyn till behovet av ökad kompetens som ock på grund av den blivande ökningen av arbetsbördan. Förslaget åsyftar i denna del avskaffande av de nuvarande ägodelningsrätterna och inrättande av länsägodelningsrätter med tillförordnade ägodelningsdomare samt överlantmätare och tre ägodelningsmän såsom bisittare. De flesta hushållningssällskapen ställa sig emellertid i olika avseenden tveksamma inför förslaget om en dylik organisation. Sålunda befarar Kalmar läns norra hushållningssällskap, att med domstolens föreslagna sammansättning lekmannainflytandet bleve ringa med ty åtföljande rent ämbetsmässig behandling av ärendena. Kronobergs och Blekinge läns m. fl. hushållningssällskap finna ägodelningsrätts verksamhetsområde lämpligen böra sammanfalla med vederbörande domsagas. En liknande uppfattning hävdas av Malmöhus läns hushållningssällskap, som särskilt fäster uppmärksamheten på de olyckliga verkningar ett skiljande av ägodelningsärendena från lagfarts- och inteckningsväsendet kunna komma att medföra. Ytterligare framhålles i ämnet av Stockholms läns hushållningssällskap, att uti föreliggande förslag den verkliga sakkunskapen konsekvent utestängts vid prövningen av frågor av rent jordbruksteknisk natur. För egen del vill lantbruksstyrelsen anföra, att inrättandet av de ifrågasatta specialdomstolarna utan tvivel skulle åsamka staten stora kostnader utan att motsvarande praktisk nytta med samma säkerhet kan påräknas. Lantbruksstyrelsen finner vidare önskligt, att en lagstiftning inom här förevarande område i högre grad än här är fallet uppmärksammar nödvändigheten av att vidsynt jordbruks-

teknisk och jordpolitisk sakkunskap kan få tillfälle göra sig börd inom alla instanser. I jordstyckningskommissionens förslag till lag om delning av jord å landet behandlas i 22 kapitlet det så kallade avstyckningsinstitutet. Förslaget innebär sammanförande av de nuvarande ägostycknings- och jordavsöndringsinstituten. De flesta hushållningssällskapen hysa starka betänkligheter mot förslaget i denna del. Sålunda uttala sig Stockholms, Västernorrlands, Södermanlands och Kristianstads läns hushållningssällskap bestämt för avsöndringsinstitutets bibehållande, medan Malmöhus, Kopparbergs, Älvsborgs och Örebro län finna en moderation i fråga om avsöndrings inbegripande i det föreslagna avstyckningsinstitutet önskvärd, då härigenom förenkling och nedbringande av kostnaderna skulle kunna vinnas. Jönköpings, Östergötlands och Värmlands läns hushållningssällskap uttala sig emellertid för avstyckningsinstitutets införande. Ändamålsenligheten av den föreslagna anordningen synes lantbruksstyrelsen tvivelaktig. Genom densamma skulle jordavsöndringen komma att framdeles ske under samma former som ägostyckningen. Detta synes emellertid styrelsen icke önskvärt. Den vidlyftiga apparat ägostyckningen innebär, kännetecknad av omständigt, långsamt förfarande i förening med stora kostnader, kan nämligen under inga förhållanden anses lämplig med avseende å jordavsöndringen, som fordrar snabbhet och därför enkla former, i synnerhet som markens ofta nog relativt ringa värde icke tål vid dryga avsöndringskostnader. Jordavsöndringsinstitutets smidighet och lätthanterlighet synes sålunda icke böra få äventyras. I ett avseende kan avstyckningsinstitutet dock anses innebära en fördel, nämligen såsom hämsko mot spekulativ, ur jordbrukssynpunkt olämplig uppdelning av jord, ett förfarande, som särskilt under de senast förflutna åren flerstädes ägt rum. Givetvis bör emellertid en dylik kristidsföreteelse icke få tagas till intäkt för åtgärder, som i hög grad försvåra den legitima jorddelningen, vilket förslagets genomförande faktiskt torde innebära. Kristianstads läns hushållningssällskap har gjort gällande, att avstyckningsinstitutets införande skulle inverka hämmande på egnahemsbildningen. Ä andra sidan har från Södermanlands och Östergötlands läns hushållningssällskap framhållits, att förhållandena beträffande jordstyckningen icke allestädes äro tillfredsställande, i det att jordens styckning till egnahemslägenheter ofta skett på sådant sätt, att ekonomiskt obäriga, allt för små egnahem slägenheter tillskapats, varigenom den innersta avsikten med egnahems2 3 — 21210.

178 rörelsen, nämligen skapandet av en välbesuten lantbefolkning, flerstädes förfelats. För egen del vill lantbruksstyrelsen i denna fråga understryka betydelsen ur social och ekonomisk synpunkt av att den delning av jord, varom här är fråga, företages på fullt lämpligt sätt. Ett kraftigare kontrollerande inflytande från det allmännas sida skulle givetvis innebära en borgen härför och synes därför meddelande av bestämmelser i detta syfte önskligt. Emellertid kan styrelsen icke instämma i jordstyckningskommissionens här framlagda förslag att råda bot på nu förefintliga brister. I anslutning till de synpunkter lantbruksstyrelsen ovan anfört beträffande kommissionens förslag i hithörande delar vill styrelsen tillika anföra, att styrelsen anser tillräckliga skäl icke förefinnas för godtagande av de synpunkter, som kommit till uttryck i 1 § av förevarande kapitel. Dessa synpunkter innebära nämligen ett principiellt avsteg från gällande rätt för fastighetsägare att genom ägostyckning uppdela sin fastighet i ett flertal lotter, utan att avtal om överlåtelse behöver föreligga. I denna fråga instämmer lantbruksstyrelsen därför i det av Kronobergs läns hushållningssällskap gjorda uttalandet, att kommissionens ledamot, hovrättsrådet Wieselgren, haft goda skäl för sin reservationsvis hävdade åsikt, att förslaget i denna del innebär en inskränkning i den enskilde jordägarens rätt att förfoga över sin egendom, om vars nödvändighet man icke kan känna sig övertygad. Lantbruksstyrelsen vill i likhet med de flesta hushållningssällskap uttala sig mot dels de i 22 kapitlet 14 § meddelade bestämmelser om sämjedelning, dels ock de i samma kapitel 24 § ifrågasatta villkor för avstycknings fastställelse, nämligen att, därest stamfastigheten besväras av beviljad eller sökt inteckning och det avstyckade området icke befriats från ansvar därför, sådana åtgärder skola av inteckningshavaren vidtagas, att det avstyckade området ej kommer att ansvara gemensamt med stamfastigheten. Yad först angår bestämmelserna i 14 § om sämjedelning, vill lantbruksstyrelsen såsom motiv för sitt uttalande däremot hänvisa till vad Östergötlands läns hushållningssällskap anfört beträffande den osäkra besittningsrätten till en på sådant sätt avstyckad lägenhet. Vidkommande åter ovannämnda, av kommissionen i 24 § ifrågasatta villkor för avstycknings fastställande torde i händelse av detta villkors godkännande ett icke oväsentligt hinder resas mot bildandet av egnahem och andra smålägenheter. Styrelsen ansluter sig i övrigt till de av kommissionens ledamöter Wiesel-

179 gren och Grubbström reservationsvis anförda synpunkter uti hithörande spörsmål. Till vad ovan anförts beträffande jordstyckningskommissionens förslag om avstyckningsinstitutets införande vill styrelsen ytterligare tillägga, att, enligt styrelsens förmenande, endast mindre genomgripande, tidsenliga ändringar av gällande författningar om jordavsöndring och ägostyckning torde erfordras för att en tillfredsställande lösning av hithörande frågor skall ernås. Yad angår bestämmelserna i § 11 uti jordstyckningskommissionens förslag till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning av jord å landet har lantbruksstyrelsen icke funnit anledning till erinran. Vidkommande slutligen kommissionens förslag till lag om sammanläggning i vissa fall av fastigheter å landet anser lantbruksstyrelsen i likhet med Stockholms läns hushållningssällskap förslaget i allmänhet icke kännetecknas av den enkelhet och smidighet, som måste anses önskvärd, utan snarare i likhet med förslaget till lag om jorddelning tendera åt överadministration. Detta oaktat vill styrelsen dock medgiva, att lagens införande torde innebära beaktansvärda möjligheter att råda bot med avseende å hittills skedda, ur jordbrukssynpunkt ofördelaktiga delningar, varjämte nya misstag på området i viss mån därigenom torde kunna förhindras.

Såsom totalomdöme beträffande de i jordstyckningskommissionens förevarande betänkande framlagda förslag vill lantbruksstyrelsen i anslutning till sina ovan uttalade synpunkter anföra, att kommissionens förslag visserligen delvis torde kunna anses innebära goda uppslag till hithörande frågors slutliga ordnande men icke äro av den art, att i stort sett genomgripande förbättringar på skiftes- och jorddelnings väsendets område, i händelse av förslagens upphöjande till lag, äro att emotse. De delar, som röra besutenhetsfordran vid styckning till jordbrukslotter, bevarandet av stora och medelstora jordbruk, värdering i penningar i stället för gradering av jorden, borttagande av mantalsåsättning av ägostyckat område och, i viss mån, införandet av gemensamhetsskogar och sammanläggning av fastigheter, torde få anses utgöra förslagens lyckligare delar. Då emellertid i de mera väsentliga delarna stora brister, enligt lantbruksstyrelsens förmenande, vidlåda förslagen och styrelsen vidkommande dessa måst ställa sig avvisande rörande rent principiella synpunkter, finner sig lantbruksstyrel-

180 sen, i likhet med åtskilliga hushållningssällskap, böra avstyrka, att de genomgripande reformer på jordlagstiftningens område, som av jordstyckningskommissionen föreslagits, nu genomföras enligt de av kommissionen angivna riktlinjer. Stockholm den 5 september 1921. Erik

Insulander. Georg von Zweigbergk.

Till

Konungen.

Enligt den för byggnadsstyrelsen gällande instruktionen av den 31 december 1917 åligger det styrelsen såsom den centrala statsmyndigheten på husbyggnadsväsendets, däri inbegripet stadsplaneväsendets, område, bland annat, att med uppmärksamhet följa företeelserna och utvecklingen på dess verksamhetsområde samt själv vidtaga eller hos Eders Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, som styrelsen finner påkallade. Byggnadsstyrelsen har sålunda i enlighet med sin instruktion och så långt, det varit styrelsen möjligt, med uppmärksamhet följt, bland annat, det lagstiftningsarbete, som pågått å husbyggnadsväsendets område och vilket resulterat i nu föreliggande förslag till dels ny byggnadsstadga för riket, dels ock ny stadsplanelag. Då numera även föreligger förslag till lag om delning av jord å landet m. m., och styrelsen haft skäl antaga, att i detta upptagits, förutom förslag till en del ändringar i nu gällande lag om fastighetsbildning i stad, även förslag till lagbestämmelser rörande sådan delning av jord å landet, som innebure ett första steg till samhällsbildande, samt dessa lagförslag under sådant förhållande kunde förväntas vara av särskilt intresse för styrelsen i dess i instruktionen angivna verksamhet, har styrelsen förskaffat sig tillgång till det betänkande, den av Eders Kungl. Maj:t tillsatta jordstyckningskommissionen den 16 oktober 1920 avlämnat och vari dessa lagförslag finnas avfattade. Byggnadsstyrelsen har därefter uppdragit åt tjänstgörande arkitekten hos styrelsen Edvin Stenfors att taga del av betänkandet och lagförslagen och därefter till styrelsen inkomma med yttrande rörande vad som i lagförslagen kunde, med tanke på den verksamhet styrelsen ägde att utöva, anses vara av särskild vikt, samt huruvida eller i vad mån ur samma synpunkt skäl kunde synas föreligga till erinringar mot lagförslagen ifråga.

Byggnadsstyrelsen, ang. förslag till lag ang. delning av jord å landet m. m.

182 Efter fullgjort uppdrag har arkitekten Stenfors till styrelsen inkommit med dels yttrande angående lagförslagen ifråga, dels ock en promemoria angående det huvudsakliga innehållet i betänkandet och lagförslagen, i vilken promemoria i förtydligande syfte en kort översikt över nuvarande jorddelningsinstituten bildar en inledning, varjämte i de delar, förevarande betänkande icke lämnat tillräcklig vägledning, utdrag även gjorts ur ett tidigare av skifteslagstiftningskommissionen år 1918 framlagt betänkande med förslag till lagar i samma ämne. Sedan byggnadsstyrelsen tagit del av det sålunda inkomna yttrandet jämte nämnda promemoria, har styrelsen ansett skäl föreligga att till Eders Kungl. Maj:t underdånigst överlämna dessa handlingar samt därvid tillika i underdånighet anföra följande. Den av styrelsen sålunda föranstaltade utredningen har givit vid handen, att ifrågavarande lagförslag, ur synpunkten av en sund utveckling av byggnads väsendet, måste anses vara i åtskilliga stycken otillfredsställande. Till en början skulle, enligt förslaget till lag om delning av jord å landet, kontrollen över jorddelningsförrättningar, som åsyfta markens styckande för ett tätare bebyggande, det vill säga första steget till samhällsbildande, utövas av ägodelningsrätt, vars sammansättning dikterats av krav å sakkunskap inom helt annat område, nämligen jorddelningens reglerande till fromma för lanthushållningen, och vilken icke kan förväntss för förutnämnda ändamål komma att inrymma nödigt vetande och erfarenhet. Samma ägodelningsrätt skulle också hava att pröva avstyckningar för byggnadsändamål dels inom sådana områden å landet, för vilka Eders Kungl. Maj:t jämlikt 1 kap. 42 § i lagen om fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre lagbestämmelser förordnat, att stadsplan skall upprättas, dels ock inom de municipalsamhällen, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas och jordregister föres. Men ej nog härmed, enligt det framlagda förslaget till lag om vissa ändringar i lagen om fastighetsbildning i stad skulle denna ägodelningsrätt ävenledes hava att pröva och fastställa avstyckningar av byggnadsplatser inom samhällen, där fastighetsregister föres enligt de för stad meddelade bestämmelser, inom köpingar samt slutligen även inom städer under landsrätt. Det synes byggnadsstyrelsen uppenbart, att denna sålunda föreslagna lagreform icke kan förväntas medföra någon förbättring gent emot nuvarande förhållanden inom ifrågavarande del av fastighetsbildningsväsendet utom möjligen i rent rättsligt avseende. Ifråga om den jorddelning, som praktiskt taget eller formellt hör under

183 byggnads väsendet, är det ett förstahandsintresse, att de genom styckningsförrättningarna uppkommande tomtplatserna jämte allmänna platser — däri inbegripet vägar — av olika slag, bliva, dels var för sig, dels ock med hänsyn till deras sammanställning till en helhet, av lämpligaste läge, storlek, form och beskaffenhet i övrigt. Därefter torde det vara lagstiftningens uppgift att rättsligen möjliggöra genomförandet av sådan markindelning och säkerställa olika rättsägares berättigade intressen. Den sakliga prövningen torde alltså på detta jorddelningsområde nödvändigtvis böra bliva den förnämsta. Ägodelningsrätten, som i dess föreslagna sammansättning icke torde äga kompetens att pröva jorddelning för tätare bebyggande å landsbygden, lärer än mindre kunna anses äga förutsättningar att sakligt pröva jordstyckningar för byggnadsändamål inom områden och samhällen, där 1 kap. fastighetsbildningslagen i större eller mindre utsträckning är gällande. Ur byggnadsväsendets synpunkt sett torde ett utestängande av länsstyrelserna från den för närvarande dem tillkommande prövningsbefogenheten rörande jorddelningar för byggnadsändamål vara en ändring i mindre lämplig riktning. Länsstyrelsens befogenhet i nämnda avseende, torde, enligt styrelsens mening, tvärt om böra väsentligen utvidgas, sedan det numera synes möjligt att till länsstyrelsens förfogande skall komma att ställas erforderlig sakkunskap, vilket redan i vissa län kunnat ske genom numera där tillsatta länsarkitekter. För byggnadsväsendets sunda utveckling skulle det otvivelaktigt medföra mycket stora fördelar, om en och samma uppsiktsmyndighet inom länet handhade tillsynen, förutom beträffande själva bebyggandet, även ifråga om all den fastighetsbildning, som lägges till grund för detta. Genom sådan anordning i princip torde möjlighet kunna givas att effektivt för-: hindra den beklagliga och mycket beklagade företeelsen, som plägar benämnas kåkstadsbildandet. Eörande det sedan länge aktuella spörsmålet, på vad sätt den närmare regleringen av den jorddelning å landet, vilken avsåge styckning av jorden för ett tätare bebyggande och som kunde förväntas bliva ett första upphov till samhällsbildande, borde ske och rörande vilket spörsmåls lösning såväl den av Eders Kungl. Maj:t tillsatta bostadskommissionens som ock stadsplanekommitterade framlagt förslag — från varandra dock något avvikande — har arkitekten Stenfors för sin del fattat ståndpunkt, och har därvid för honom den av bostadskommissionen i dess betänkande med förslag till ny byggnadsstadga företrädda uppfattningen i denna fråga synts principiellt

184 riktigare än den stadsplanelagskommittén i sitt betänkande och lagförslag givit uttryck för. Byggnadsstyrelsen för sin del är emellertid i denna detaljfråga icke för närvarande beredd att intaga ståndpunkt, då styrelsen ännu icke hunnit bilda sig en uppfattning, om vilka verkningar de olika förslagen skulle kunna komma att medföra. Däremot vill styrelsen i fråga om övriga i arkitekten Stenfors' yttrande berörda spörsmål i allt väsentligt ansluta sig till vad i yttrandet anförts. Så finner styrelsen, att byggnadsnämnd bör i sakens intresse äga rätt att klaga över kontrollmyndighetens beslut ifråga om fastställelse av laga skifte och avstyckningsförrättningar inom samhället. Yidare bör uppenbarligen sådan ändring i lagförslaget ske, att det, ifråga om avstyckningar av mark för byggnadsändamål å landet, vore tilllåtet för även annan person, som för ändamålet besitter nödiga förutsättningar, än lantmätare att upprätta förslag och få detta underställt kontrollmyndighetens sakliga prövning. Ävenledes vill styrelsen framhålla önskvärdheten av att lagförslagen undergå sådan justering, att osäkerhet ej vidare uppstode därom, huruvida avstyckningsförrättningar enligt 5 kap. lagen om fastighetsbildning i stad hörde till lantmäteriet eller till stadsmätningsväsendet. 1920 års riksdag har i denna fråga intagit en bestämd ståndpunkt och torde denna, enligt styrelsens mening, böra ligga till grund vid dessa justeringar. Beträffande slutligen det föreslagna sammanläggningsinstitutet för fastigheter å landet torde det vara i hög grad angeläget att, för möjliggörande i full utsträckning av ändring utav en som olämplig befunnen verkställd indelning av mark till byggnadsfastigheter, utvidgning av institutet kunde ske, då olägenheterna av nuvarande brister i lagstiftningen i detta hänseende sedan länge gjort sig starkt kännbara inom stadsplaneväsendets område. Så vitt byggnadsstyrelsen kan finna, torde det vara i hög grad önskvärt, att de nu på en gång föreliggande förslagen till dels lag om delning av jord å landet m. m., dels byggnadsstadga för riket och dels ny stadsplan elag måtte, innan någotdera förslaget upphöjes till lag, undergå en sakkunnig samarbetning i de delar, förslagen beröra varandra, så att de ej komma att strida mot varandra, samt torde därvid de ovan eller i bilagda yttrande framkomna synpunkter och förslag lämpligen böra tagas under omprövning. I anslutning till vad byggnadsstyrelsen sålunda ovan anfört får styrelsen

185 härmed i underdånighet till Eders Kungl. Maj:t överlämna omförmälda, av styrelsen föranstaltade utredning i före varande ämne till den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t kan finna densamma föranleda. I ärendets slutliga handläggning har jämväl deltagit t. f. byråchefen C. Loven. Stockholm den 9 februari 1921. Underdånigst Carl Möller. Fredr. Lilljekvist. I Sten Zethelius.

21—21210.

Till K o n u n g e n .

Det betänkande med förslag till »lag om delning av jord å landet», som den 16 oktober 1920 av Jordstyckningskommissionen överlämnats till Eders Kungl. Maj:t, innehåller ett flertal stadganden, som äro av största intresse för och nära beröra vårt lands skogshantering. Även om dessa bestämmelser i allmänhet äro så avvägda, att de kunna förväntas komma att befrämja en förbättrad skogshushållning, så torde likväl i vissa punkter förtydligade och något ändrade föreskrifter i skogsvårdens intresse vara påkallade. Sveriges Skogsägareförbund får därför härmed i underdånighet framställa några erinringar beträffande det nya lagförslaget. De stadganden i detta, som speciellt beröra skogshanteringen, återfinnas i avd. I kap. 10 »Om undantag av mark från skifte samt om bildande av servitut vid skifte» och i avd. IT kap. 22 »om avstyckning». Vad då först beträffar kap. 10. så har kommissionen här med mycken styrka framhållit önskvärdheten av att vid alla jorddelningsförrättningar som beröra skogsmark så vitt möjligt tillses, att de särskilda ägolotterna bliva så formade och belägna, att ett rationellt skogsbruk kan å dem bedrivas. Därvid har kommissionen ingående belyst det oriktiga i de principer, som vid skifte av skogsmark hittills tillämpats särskilt i de norra delarna av landet och som lett till bildandet av långsmala skiften med för skogsvård fullkomligt prohibitiv form. Yad kommissionen härutinnan anfört vill förbundet med all kraft understryka. Ekonomiska förutsättningar för ett rationellt skogsbruk finnas endast på stora, väl arronderade brukningsenheter. Skola moderna skogsvårdsåtgärder tillämpas på de långsmala skiften, som äro så vanliga i Norrland, bli åtgärderna så dyra, att skogsbrukets hela bärighet äventyras. De närmare orsakerna härtill har förbundet vid flera tillfällen utvecklat för Eders Kungl. Maj:t, senast i underdånigt Sveriges Skogsägareförbund angående Jordstyckningskommissionens betänkande.

187 yttrande den 18 mars 1920 i anledning av nådig remiss å jordkommissionens betänkande med förslag om lag angående inskränkning i bolags och förenings rätt att förvärva fast egendom i södra Sverige. För undvikande av dessa olägenheter har Jordstyckningskommissionen KaP- 10 § föreslagit, att om det vid skifte av skogsmark skulle visa sig, att de nya skogsskiftena ej kunde bliva välbelägna, formliga, och för skötseln av skogen förmånligt anordnade, så skulle skifte ej verkställas, utan skogen istället avsättas som gemensamhetsskog för delägarne. Dock skulle de delägare, åt vilka skiften med ovannämnda egenskaper kunde utläggas, äga få dem utbrutna från de övriga, samtidigt som dessa konstituerades som gemensamhetsskog, nämligen om utbrytningen kunde ske utan övriga delägares förfång. De verkningar, ett dylikt anordnande av gemensamhetsskogar kan komma att medföra, gestalta sig väsentligt olika för de större mot för de mindre delägarne i skifteslaget. För de mindre delägarne blir anordnandet av gemensamhetsskog till övervägande gagn i det att, som kommissionen ock framhållit, å den gemensamma skogen bättre förutsättningar för en rationell skogsvård komma att vara för handen, varjämte skogen i regel torde kunna bära kostnaderna för anlitande av sakkunnigt biträde vid dess skötsel. För de större skogsägarne ställer sig saken väsentligt annorlunda. Dessa bedriva i regel — åtminstone i norra och mellersta Sverige — egen träförädlingsindustri och använda sålunda virkesavkastningen från sina skogar som råvara vid sina egna sågverk och massafabriker eller utnyttja den i form av träkol vid sina järnverk. För råvaruanskaffningen till dessa industrianläggningar följes en noggrant utarbetad driftsplan. I denna ingår virkesavkastningen från de olika skogsfastigheterna vid sådana tidpunkter och med sådana belopp, som med hänsyn till skogens beskaffenhet och uppskattade avverkningsförmåga i varje särskilt fall prövats vara lämpliga. För dessa skogsägare är det ingalunda likgiltigt, om de hava egen fri dispositionsrätt till avkastningen från ett utbrutet skogsskifte eller om de hava en ideell andel i en gemensamhetsskog. I det förra fallet få de nämligen från sin skog ut det virke, som de för driften av sina industriella verk behöva, medan de i det senare fallet blott få ut ett penningbelopp, som de med ökat besvär få åter omsätta i råvara genom virkesinköp på annat håll. Nu kunde det ju tänkas, att utdelningen från en gemensamhetsskog kunde ske in natura, så att en var finge ut sin andel i form av stämplat eller avverkat virke. Ett sådant förfarande är emellertid beroende på ett beslut av majoriteten av delägarne i skogen, och de industriidkande del-

188 ägarna kunna då lätt bli överröstade. Yidare bör bemärkas, att dessa skogsägare ej blott ha behov av att få ut sina andelar i form av virke, utan detta virke skall även vara redan vid avverkningen i skogen så avpassat (apterat) och tillrett, att detsamma lämpar sig just för den art av förädling, som den särskilde skogsägaren bedriver. Den skogsägare, som idkar sågverksrörelse, vill ej ha sitt virke apterat på samma sätt som den, vilken använder virkesavkastningen till övervägande massaproduktion eller någon annan art av träförädlingsrörelse. Att vid utdelning in natura från en gemensamhetsskog, i vilken kanske ett stort antal delägare finnes, upparbeta specialsortiment åt de olika delägarne låter sig emellertid av praktiska skäl knappast göra, och torde förvisso ej heller majoritetens av delägarna medgivande till ett så tidsödande avverknings- och delningsförfarande kunna vinnas. Man får nog därför städse räkna med, att i samma stund som en industriidkande skogsägare får sitt skogsinnehav å viss plats inlagt som ideell andel i en gemensamhetsskog, så har den skogen för honom förlorat en betydande del av sitt värde och han måste räkna med rubbningar i planen för sina industriers råvaruförsörjning. Härtill kommer emellertid en annan olägenhet för de större skogsägarne. Dessa hålla sig i regel med skogligt bildad förvaltningspersonal, vilken handhar skogsskötsel och skogsvård på bästa tänkbara sätt. I fråga om mindre gemensamhetsskogar däremot måste förvaltningen, om sakkunnigt folk skall anlitas, antingen bli oproportionerligt dyrbar eller ock sakkunnigheten föga kvalificerad. Detta innebär för den större skogsägaren, som får del i en gemensamhetsskog av detta slag, att han får betala kostnader för en sämre skötsel av sin skogsandel med relativt högt belopp, medan han däremot å en honom tilldelad, utbruten skogslott skulle kunna ernå en bättre skötsel och avkastning utan nämnvärd ökning av den kostnad, han ändock har för förvaltningen och vården av sina övriga skogar. Man kan ock tänka sig, att nämnda skogsägare köper å gemensamhetsskogen utstämplade träd. Även i detta fall medför för honom gemensamheten en merkostnad genom att han måste verkställa en grundlig omvärdering av utstämplingen. Av dessa anledningar är det för de större skogsägarne till övervägande < skada att vid skifte av skog erhålla ideella andelar i gemensamhetsskog i stället för utbrutna lotter. Nu stadgar ju emellertid kommissionen i § 4, att de större skogsägarne skola hava rätt att få sina andelar utbrutna, om detta befinnes kunna verkställas på sådant sätt, att de utbrutna lotterna bliva förmånligt anordnade för skötseln av skogen. Det har emellertid stadgats ett villkor för att ett dylikt utbrytande skall få ske, nämligen att

189 detsamma kan verkställas utan övriga delägares förfång. Man torde hava all anledning att förvänta, att det stora flertalet mindre delägare i skifteslaget ej gärna se, att de större lotterna bliva utbrutna, och därför söka konstruera fram någon slags men för de övriga delägarne av en dylik åtgärd. Enligt det förslag till lag om bysamfälligheter, som varit före vid detta års [1921] riksdag och som avses skola tillämpas på nu ifrågavarande gemensamhetsskogar, skulle avkastningen från dessa i första hand få användas till företag, som vore till delägarnes gemensamma gagn såsom väganläggningar m. m. Utan tvivel kommer det stora flertalet mindre delägare i samfälligheten att motsätta sig de större lotternas utbrytande just med tanke på att den behållna avkastningen från gemensamhetsskogen genom utbrytningen bleve mindre, samt att på grund härav mindre medel funnes att disponera för företag till de återstående delägarnes gemensamma gagn. Man torde sålunda få förutsätta, att de mindre delägarne i skifteslaget i regel komma att vid avsättande av gemensamhetsskog försöka att med alla medel hindra, att de större lotterna utbrytas. De komma därvid givetvis att såsom skäl åberopa stadgandet i kap. 10 § 4 att utbrytandet av de större skiftena ej får lända övriga delägare till förfång. Såsom dylikt förfång kommer med säkerhet i flertalet fall att förebäras, att delägarne i gemensamhetsskogen genom utbrytandet förlora sin gemensamma mulbetesrätt å viss del av den gamla samfälligheten och att användandet av fäbodeställen härigenom kunde försvåras eller omöjliggöras och dylikt. Förbundet tillåter sig framhålla, att dylika skäl ej böra få anses utgöra giltiga hinder mot utbrytande av större skogsägares lotter ur samfälligheten. Det gemensamma mulbetet är i allra högsta grad till skada för skogsvården och så gott som omöjliggör en rationell behandling av skogen. Om nu en skogsägare önskar få sina lotter utbrutna och sammanlagda till ett samlat komplex just för att på detta bedriva rationell skogsvård, så vore det synnerligen hårt om detta skulle förvägras honom blott för att grannarne alltfort skola få bedriva ett all skogsvård ödeläggande bete å hans mark. Måhända torde det ha varit kommissionens mening, att frågan om gemensamhetsbetet ej skulle få anses utgöra hinder för de större skogsandelarnes utbrytande vid avsättandet av en gemensamhetsskog. Detta finnes emellertid icke på något ställe antytt. Förbundet får därför hemställa, att kap. 10 § 4 omredigeras på sådant sätt, att där tydligt utsäges, att såsom sådant förfång för övriga delägare, vilket utgör hinder för större skogslotters utbrytande ur gemensamhetsskog, ej må räknas den omständigheten, att

190 rätten till gemensamt mulbete kan bliva inskränkt och gagnet av förefintliga fäbodeställen därigenom möjligen minskat. Kap. 22 § 3. Förbundet finner det vara av stort värde, att i lagtexten icke intagits några bestämda föreskrifter om den erforderliga arealen eller beskaffenheten hos en avstyckning för att denna skall bliva godkänd. Givetvis är det bäst, att denna sak får prövas från fall till fall. Den enda erinran, förbundet beträffande denna § har att göra, är, att föreskriften om tilldelning av husbehovsskog till avstyckade jordbrukslägenheter synes vara väl kategorisk. Även om i regel husbehovsskog bör tilläggas dylika lägenheter, så kan det tänkas inträffa fall, då köparen av avstyckningen får sin fulla bränsleförsörjning från annat håll (exempelvis genom servitut å stamfastigheten eller annan fastighet). Det kan då ej vara lämpligt att i lagen föreskriva att, om skogsmark finnes till stamfastigheten, de avstyckade lägenheterna städse skola erhålla husbehovsskog. Det torde väl även här vara tillräckligt att överlämna prövningen och avgörandet till ägodelningsrätten. Stockholm den 15 juni 1921. Underdånigst För SYEEIGES SKOGSÄGAKEFÖKBUND Gerh.

Dyrssen. /

Nils

Schager.

Till Konungen.

Med skrivelse den 16 oktober 1920 har den s. k. jordstyckningskommissionen till statsrådet och chefen för Kungl. Justitiedepartementet överlämnat betänkande innefattande förslag till lag om delning av jord å landet m. m. Det är givet, att kommissionens förslag på det livligaste intresserar landets jordbrukare. Såsom representant för stora grupper av dessa har Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap efter tagen del av förslaget ansett sig böra inför Kungl. Maj:t framlägga sina synpunkter på dessa spörsmål ävensom sina bekymmer med hänsyn till det föreliggande förslagets innebörd. För Lantbrukssällskapet, vars uppgift är att genom sin verksamhet bidraga till höjande av den svenska jordens avkastning, är uppenbart, att en av förutsättningarna för vinnande av detta syfte är en i vissa avseenden förbättrad jorddelning, vartill jämväl hör ett snabbare, enklare och billigare delningsförfarande. Det synes Sällskapet vara att befara att en ny lagstiftning, byggd på detta förslag, icke skulle i dessa avseenden medföra någon förbättring. Genom det nya lagförslaget införes ett nytt institut kallat avstychning, motsvarande vad som nu kallas ägostyckning och jordavsöndring. Sällskapet kan icke finna det lämpligt att sammanföra dessa båda nuvarande rättsinstitut till ett och således låta den oftast enkla jordavsöndringen vidkännas samma komplicerade, vidlyftiga, långsamma och dyrbara förfarande som ägostyckning. För vanliga jordavsöndringar torde så t. ex. icke behövas förordnande för lantmätare. Ej heller torde ett så kvalificerat kartmateriel, varom förmäles i lagförslaget, vara erforderligt, och liksom nu torde avsöndringarna även framdeles utan olägenhet kunna fastställas av Kungl. Maj:ts befallningshavande. Enligt 22 kap. 1 § av lagförslaget förutsattes för avstycknings erhållande såsom regel, att överlåtelse av den del av jorden, som skall avSveriges Allmänna Lantbrukssällskap med yttrande över förslag till lag om delning av jord å landet.

192 styckas, har ägt rum. Denna bestämmelse synes hava tillkommit för att råda bot på de olägenheter, som under kristiden visat sig uppkomma därigenom att i spekulationssyfte egendomar styckats, utan att behov därtill förelegat. Härigenom lär, enligt kommissionens uppgift, hava inträffat, att stora områden kommit att ligga i vanhävd, enär man aldrig erhållit köpare mera än till en ringa del av det styckade jordområdet. Men detta är en ren kristidsföreteelse, som, sedan det då rådande spekulationsraseriet så småningom dött bort, redan försvunnit. Genom den föreslagna lagbestämmelsen torde emellertid högst legitima avstyckningar förhindras och som spärrhake mot berörda spekulationsstyckning kan den knappast anses vara behövlig. I motsats till nu gällande lagstiftning tillerkänner ju förslaget vederbörande myndighet en faktisk prövningsrätt i fråga om ett avstyckat områdes lämplighet såsom eget hem, och torde häri få anses ligga en tillräcklig hämsko på rena spekulationsavstyckningar. I denna fråga har Sällskapet funnit sig böra till fullo instämma i vad som anförts av herr Wieselgren i hans vid betänkandet fogade reservation. Vidare hava förslagsställarna tänkt sig, att man för erhållande av avstyckning bör hava dels en noggrann karta över området dels ock beskrivning, upptagande utförliga uppgifter om markens beskaffenhet. Betydande kostnader skulle härigenom drabba jordägaren. Först lantmätaren, som måste gå upp området och beskriva jorden, och detta i de allra flesta fall åtföljd av gode män, fullständiga gammal eller upprätta ny karta och uppgöra en summarisk översikt över de omständigheter, som inverka på avstyckningen, sedan eventuellt besiktning av området av ägodelningsrätten med dess många ledamöter, och slutligen ny fullständig lantmäteriförrättning. Yad detta skulle betyda med resor och traktamenten torde lätt inses. Det är orimligt att begära en så omständlig procedur för vidtagande av en åtgärd av denna ofta enkla beskaffenhet. Så vitt sällskapet kan finna, borde härför erfordras endast en enkel översiktskarta jämte erforderlig beskrivning å jorden för avstycknings fastställande. För avstycknings fastställande har slutligen uppställts den fordran, att, därest fastigheten besväras av beviljad eller sökt inteckning och det avstyckade området ej befriats från ansvar därför, inteckningshavare skall överlämna inteckningshandlingen för dödande i vad angår det avstyckade området eller viss annan åtgärd. Sällskapet har icke kunnat finna annat än att de synpunkter i denna fråga, som anförts reservationsvis av herrar Wieselgren och Grubbström, böra bliva bestämmande för lösningen av spörsmålet. Näppeligen torde man kunna räkna med goda följder genom

193 införandet av en dylik hämsko på den särdeles önskvärda rörelsen med lägenhetsupplåtelser. Ej heller verkar det sympatiskt att icke våga anförtro jordägarne ens så mycket som att själva få ordna dylika angelägenheter med dem, som köpa deras jord. Om sålnnda avstyckningsinstitutet i stället för att skapa bättre och mjukare former för tillskapandet av nya smålägenheter synes bliva en dyrbar och tungrodd apparat, långt ifrån motsvarande vad man i vår tid med dess krav på ändamålsenlighet, snabbhet och sparsamhet haft rätt att vänta, synas förslagsställarna genom de tilltänkta bestämmelserna om laga skifte vilja icke blott fördyra och fördröja skiftesproceduren utan även göra intrång i jordägarnes fria dispositionsrätt till sin jord. Det, som mera än något annat i hela förslaget är ägnat att framkalla starka betänkligheter, äro de tillärnade bestämmelserna om det s. k. skiftesvitsordet. Under det att enligt nu gällande skifteslagstiftning för oskiftad eller teg- och storskiftad jord en delägare har skiftesvitsord — vilket ingalunda vunnit allmänt gillande — men för enskiftad och laga skiftad jord erfordras för skiftets rubbande alla delägarnes åsämjande, skulle enligt det föreliggande förslaget en ensam delägare få rätt att begära upprivande även av fastställt enskifte och laga skifte, hur liten lott han än må äga. Yad detta betyder för de övriga delägarne i ett skifteslag av inskränkning i förfogandet över egendom under hela den långa tid, skiftesförfarandet pågår, är lätt att inse, likasom att kostnaden för skiftesförfarandet i regel kommer att drabba samtliga lottägare. Sällskapet vill for sin del med instämmande i vad herr Grubbström anfört i denna fråga i sin vid betänkandet fogade reservation såsom sin mening framhålla, att Sveriges jordbrukare måste för dessa fall fordra ett i lämplig form kvalificerat skiftes vitsord. Eljest skulle 611 ständig osäkerhet komma att råda om vad som är den enes eller den andres och om vad man under den långa tid förrättningen pågår må ha rätt att ta ut av sin egendom. I stället för ökad produktion av jorden kommer detta osäkerhetstillstånd att medföra minskad jordproduktion och minskat intresse för näringen. Vad lönar att nedlägga möda och kärlek på sin jordbit, då man icke vet om man får behålla den eller hur man fårdisponera den. Även om ersättning kan givas, kan den aldrig uppväga sådana värden. Sedan förrättningen sålunda på en enda, aldrig så liten delägares ansökan satts igång, pågår den i minutiöst byråkratiska former och på det hela utan att delägarne få öva något inflytande eller göra sina önskningar gällande. Dessa minutiösa detaljbestämmelser synas däremot ägnade att bereda 26 — 21210.

förrättningsmännen avsevärda ersättningar till skiftets fördyrande och orsaka långa dröjsmål i dess fullföljd. Där saknas t. o. m. bestämmelser, som ålägga förrättningsmännen att på förhand skaffa sig de nödvändigaste kunskaper om de jordområden, som äro föremål för förrättningen, utan synas dessa tvärtom skola uppmuntras att komma till sina förrättningar utan att på förhand veta något bestämt om skifteslagets omfattning och rågångarnas sträckning. Att de tack vare den nya lantmäteritaxan av den 22 juni 1920, som i väsentliga punkter innebär rätt för lantmätaren till ökade ersättningar för hans arbete, och nya reseförordningar således kunna få tillgodoräkna sig avsevärda ersättningsbelopp för även sådant, som man kunde tycka borde vara undangjort före en förrättnings början, är ingalunda ägnat att skänka förslaget sympatier. Sådana tider för jordbrukarna, som nu råda, varna sannerligen för utgifter av sådant slag. De krav, som man framför andra trodde sig kunna få tillgodosedda genom en ny lagstiftning i detta ämne, nämligen kraven på enkelhet och skyndsamhet i handläggningen av ärendena samt minskade kostnader, hava helt undanskjutits. Förslaget synes Sällskapet icke heller lyckligt i dess avskaffande av de nuvarande ägodelningsrätterna och inrättande av länsägodelningsrätter med tillförordnade ägodelningsdomare. Detta kommer att medföra onödig omgång ävensom ökade kostnader både för de enskilde och för det allmänna. Synnerligen betänkligt synes även vara att, såsom kommissionen föreslagit, i domstolen insätta den sakkunnige överlantmätaren såsom ledamot. Det skulle föra för långt att gå i närmare detaljer vid granskningen av det föreliggande förslaget. Lantbrukssällskapet har emellertid velat icke blott i allmänhet utan även särskilt på de punkter, som ovan berörts, belysa de brister, som framför allt framträda i förslaget, och detta under uttalande av den förhoppningen, att denna fråga om vår skifteslagstiftning icke må bliva föremål för en förhastad och under brådska tillkommen lösning, att en blivande lösning må giva större trygghet åt jordägaren för hans jordinnehav och hans fria disposition därav, att den måtte innebära ett snabbare, enklare och billigare jorddelningsförfarande än förslaget synes vilja ge. Vid en kommande lösning av denna fråga om jorddelningen vill Sällskapet framhålla såsom önskvärt, att däri upptagas detta förslags goda detaljer, såsom återinförandet av besutenhetsbegreppet, omtanken att bevara även stora och medelstora jordbruk, värdering i penningar i stället for gradering av jorden, laga skifte även om endast en äger skifteslaget,

195 borttagande av mantalsåsättning av ägostyckat område och införande av gemensamhetsskogar, där nödiga förutsättningar för sådana finnas. Sådana tider, som ännu råda både i vårt land och i världen för övrigt, inbjuda icke till definitiva regleringar på några områden och minst på dem, som beröra jorden. Behovet av nya skiftesbestämmelser torde ej heller vara så stort, att man icke ännu kan dröja något. Med hänsyn till vad Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap sålunda anfört, vill Lantbrukssällskapet i djupaste underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t ville tills vidare uppskjuta lösningen av hela denna fråga. Säkert är, att ett genomdrivande av den nu föreslagna lagstiftningen skulle komma att medföra för landets jordbrukare och därmed för landet i sin helhet skador, som icke kunna botas. När tidpunkten i övrigt må finnas lämplig att söka lösa denna fråga, synes därför en grundlig omarbetning av föreliggande förslag i de syften Sällskapet i korthet angivit i allt fall av synnerligt behov påkallad. Stockholm den 17 juni 1921. Underdånigst För SVEEIGES ALLMÄNNA LANTBKUKSSÄLLSKAP: Hugo

Tigerschiöld.

G.

Leufvén.

Till K o n u n g e n .

Genom nådig remiss den 14 december 1923 har Eders Kungl. Maj:t anbefall^ lantmäteristyrelsen att avgiva underdånigt utlåtande över ett av sakkunnig inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag om delning av jord å landet m. m. (se bilaga A; sid. 248 ff). Till åtlydnad härav tillåter sig lantmäteristyrelsen i underdånighet anföra följande. Till följd av därom av herr statsrådet och chefen för Eders Kungl. Maj:ts justitiedepartement genom skrivelse den 7 april 1921 erhållen anmodan avgav lantmäteristyrelsen den 9 juni samma år utlåtande över 1, 4, 19 och 22 kap. samt 4 § i 10 kap. av jordstyckningskommissionens på hösten 1920 avgivna betänkande med förslag till lag om delning av jord å landet samt över 11 § av samma kommissions förslag till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av nyssnämnda lag ävensom över kommissionens förslag till lag om sammanläggning i vissa fall av fastigheter å landet. I statsrådets skrivelse hade visserligen meddelats, att det vore styrelsen obetaget, att, i den mån styrelsen funne anledning därtill föreligga, låta det från styrelsen infordrade utlåtandet avse jämväl övriga delar av kommissionens förslag. Lantmäteristyrelsen meddelade emellertid i sitt ovanberörda utlåtande, att tiden varit för knapp för att tillåta en grundlig granskning av jordstyckningskommissionens författningsförslag och att detta gällde i synnerhet de delar, som icke vore särskilt nämnda i statsrådets skrivelse. Styrelsen trodde sig emellertid hava anledning uttala den förmodan, att en eller annan förbättring kunnat vinnas, om fullständig granskning kunnat ägnas även sistberörda delar, som i allt väsentligt vore hämtade från skifteslagstiftningskommissionens förslag av år 1918, vid vars utarbetande speciellt lantmäterisakkunnig icke annat än under kortare tid Lantmäteristyrelsen angående ett inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag om delning av jord å landet m. m.

197 biträtt och vilket ej heller på annat sätt undergått granskning från speciellt lantmäterisakkunnigt håll. Den granskning lantmäteristyrelsen ägnat nu föreliggande förslag har skett med utgångspunkt därifrån att förslaget, vilket redan omarbetats efter lagrådets anvisningar, bör i dess väsentliga delar läggas till grund för en förnyad remiss till lagrådet. Vid den i viss mån begränsade gransk. ning, som sålunda verkställts, har lantmäteristyrelsen emellertid funnit, att förslaget i åtskilliga delar tarvar modifikationer och ändringar och att, även om styrelsens erinringar, var för sig, ej kunna sägas vara av alltför stor betydelse, de emellertid tillsammans föranleda, att styrelsen ej anser sig böra tillstyrka förslagets framläggande i oförändrat skick. I främsta rummet gäller detta sådana förslag, som avse att påskynda proceduren och förekomma tidsutdräkt. I alldeles särskild grad syftar lantmäteristyrelsen härvid på det förslag styrelsen framställer vid 21 kap. 42 § om att överflytta fastställelsen av flertalet avstyckningar, som godkänts av sakägarna, från ägodelningsdomaren till överlantmätaren. Betydelsen av detta förslag framträder bäst, om man tar i betraktande den enkla och i regel skyndsamma handläggning, som för närvarande kommer avsöndringsärenden till del, och anställer en jämförelse med den omgång och tidsutdräkt, som föreliggande förslag innebär med avseende å denna klass förrättningar. Förutom den omständligare handläggningen av förrättnings mannen innehåller förslaget, att akten skall först insändas till ägodelningsdomaren för att av denne översändas till överlantmätaren, som efter verkställd granskning skall återställa densamma till ägodelningsdomaren. Först härefter kan ägodelniDgsdomaren företaga fastställelseprövningen. Om man härtill tar i betraktande, att Största antalet avsöndringar förekomma inom domsagor, där redan nu arbetsbördan är över hövan stor, måste inses, att ett antagande av det remitterade förslaget i denna del måste leda till synnerligen otillfredsställande förhållanden. För att i någon mån befrämja allmänhetens intressen finge staten i händelse förslaget antoges, vara betänkt på att i avvaktan på genomförande av en ny domstolsorganisation anslå betydliga medel till extra domarsysslor.

Uti sitt år 1913 avgivna utlåtande över skiftesstadgekommitténs förslag framhöll lantmäteristyrelsen, att kommittén syntes hava fattat sitt uppdrag såsom innebärande något mer än en vanlig revision av gällande

198 lagstiftning i syfte endast att undanröja de ölägenheter, som uppstått vid dess tillämpning. På samma gång kommittén velat underlätta jordens arrondering, hade den ökat möjligheterna för dess delning och styckning. Den hade föreslagit införande av vitsord till nya ägoregleringar och i stort sett ett jorddelningväsen av den smidighet, att detsamma kunde användas för obegränsad framtid. Vad särskilt anginge laga skiften innebure förslaget den olikhet i jämförelse med såväl äldre som gällande lagstiftning, att i detsamma upptagits till behandling villkoren för rubbning även av den skiftesform kommitténs förslag innehölle. Ett antagande av kommitténs förslag komrae på grund härav enligt styrelsens mening att inleda ett nytt skede på jorddelningsväsendets område. För egen del hölle styrelsen även före, att utvecklingen i allmänhet inom landet samt rörligheten på det ekonomiska livets område nått därhän, att tiden vore inne för införande av ett skiftesväsen av ovan angiven beskaffenhet. Den bästa garantien mot missbruk av vitsord till skifte å skifteslag, som undergått hittills såsom orubbligt ansett skifte, syntes styrelsen ligga i en särskild prövning, huruvida ägorna kunde genom nytt skifte erhålla en för deras skötsel lämpligare indelning och därigenom uppbringas till högre avkastning och högre värde. Styrelsen fäste så mycket större avseende vid berörda prövning, som styrelsen hölle före, att fråga om nytt skifte i fall, som nyss angivits, borde, även om den majoritet ernåddes, vilken kunde bliva stadgad, underställas ägodelningsrättens prövning. Under denna förutsättning syntes det styrelsen kunna ifrågasättas, att även för nytt skifte av nu ifrågavarande slag uppgiva fordran på kvalificerat vitsord. Den erfarenhet man hade om verkningarna av sådant beträffande Gotlands och Kopparbergs län, manade till att taga denna fråga i närmare övervägande. Ett sådant ledde för styrelsens del därtill, att, därest mot styrelsens mening kvalificerat vitsord för närvarande ansåges ofrånkomligt, fordringarna icke borde ställas högre än till l/i eller allra högst Vs a v skifteslagets ägovälde enligt den uppskattning, som verkställts vid den delning, vars rubbande vore i fråga. I föreliggande förslag hava fordringarna för vitsord till nytt skifte skärpts i en grad, som endast i undantagsfall kan antagas leda till nytt skifte. För de orter, särskilt norrländska kustlandet och vissa andra trakter i Norrland, där verkligt behov av nya ägoregleringar finnes, är detta att beklaga, och med stöd av den erfarenhet styrelsen äger anser sig styrelsen böra hemställa om avsevärd lättnad i fråga om fordringarna för vitsord till nytt skifte. Till ytterligare stöd härför vill styrelsen fästa uppmärksamheten på att styrelsen vid 13 kap. 20 § i fråga om primära skifteslag

199 städse och beträffande andra skifteslag efter yrkande av jordägare föreslår granskning av ägodelningsrätten av skiftesplanen, innan den får utstakas på marken, och att detta förslag givetvis medför ökad trygghet för sakägarna.

I 19 kap. 28 § har intagits bestämmelse att om ordningen för avstyckning av område, som avses i lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, är stadgat i nämnda lag. I anslutning härtill har framställts förslag om vissa ändringar i samma lag. Sammanförande i denna lag av bestämmelser, som angå lägenheters utbrytning, med dem, som röra rätten att lösa jorden, synes hava nödvändiggjort sista stycket i 17 § i förslaget till ändringar i samma lag av innehåll, att utstakande och utmärkande av gränserna för inlöst område må, där sådan åtgärd äskas, ske genom särskild förrättning. I fråga om områden, som enligt nämnda lag inlösas av nyttjanderättshavare, har man dock utgått ifrån, att en jorddelning sker och att densamma borde följa huvudsakligen samma regler, som annan jorddelning. Så är däremot icke fallet beträffande den jorddelning, som kommer till genom det rena expropriationsförfärandet, och icke heller beträffande den, som sker med stöd av vattenlagen. Att här förefinnes en påtaglig brist lärer icke kunna bestridas, och det torde väl få anses bero på tillfälliga omständigheter att densamma ej blivit avhjälpt tidigare. Någon närmare utveckling av de olägenheter, som föranledas av förhållandet, torde icke vara erforderlig. Yissa sidor av saken har styrelsen berört i underdånig framställning den 27 maj 1920 angående redovisning och förvaring av kartor och handlingar angående förvärv av område genom expropriation m. m. Att för sistberörda slag av jorddelning avstyckningsinstitutet är det bäst lämpade lider intet tvivel om. Enligt lantmäteristyrelsens mening kan förhållandet lämpligast låta ordna sig på det sätt, att i kapitlet om avstyckning intagas de särskilda bestämmelser, som äro erforderliga för ovan nämnda olika slag av jorddelning, och att i förordningen om lagfart å fång till fast egendom införes bestämmelse, att lagfart ej må meddelas, förr än området avstyckats och förrättningen fastställts. De särskilda bestämmelser, som må anses erforderliga beträffande avstyckning för ovan omförmälda ändamål, torde liksom bestämmelserna i 13 § i 19 kap. jämte den tillökning till desamma, som torde böra göras såsom en följd av propositionen nr 205 till innevarande års [1924] riksdag med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 42 § i lagen den 12 maj

1917 om fastighetsbildning i stad m. m., böra sammanföras i början av sistnämnda kapitel, så att alla bestämmelser om villkoren för avstyckning må bliva att söka i ett sammanhang.

Jordstyckningskommissionen ansåg sig kunna konstatera förekomsten av en osund och olämplig uppdelning av jorden såväl genom ägostyckningssom genom skiftes- och klyvningsförfarandet och föreslog i syfte att råda bot mot missförhållandena vittgående åtgärder. Lantmäteristyrelsen förklarade i sitt utlåtande över kommissionens förslag, att styrelsen vore den första att erkänna, att missbruk och missförhållanden framträtt, men framhöll, att en icke ringa del av dessa vore att betrakta såsom kristidsföreteelser, att i allt fall anledningarna till missförhållandena icke enbart finge sökas på jorddelningens och lantmäteriets område och att till jordens pulvrisering i icke obetydlig grad även bidragit rättigheten att förvärva huru små och oformliga fastigheter som helst samt icke minst den praxis, som utbildat sig vid våra domstolar, att framtvinga särskild lagfart å varje arvfallen lott och de särskilda lotternas utbrytning vid efterföljande jorddelning, även om de nyttjats gemensamt eller varit så små, att det icke kunnat bliva tal om att någonsin bruka dem var för sig. Lantmäteristyrelsen kunde därför ej understödja, att man tillgrepe så omfattande, tidsödande och kostsamma åtgärder, som kommissionens förslag innebar, och i all synnerhet att förprövning komme att lagfästas i den omfattning kommissionen föreslagit. Styrelsen höll före, att det icke skulle möta allt för stora svårigheter, att i lagtexten uppdraga så pass klara riktlinjer för skiftes- och avstyckningsförfarandet, att tillämpningen i första instans kunde uppdragas åt förrättningsmännen och underställning till ägodelningsrätt ske endast, därest delägare anmälde missnöje med deras utlåtande eller beslut eller förrättningsmännen själva ansåge förhållandena påkalla frågans hänskjutande till ägodelningsrätten. Undantag härifrån ansåge styrelsen, i överensstämmelse med vad styrelsen framhållit i sitt år 1913 avgivna utlåtande över skiftesstadgekommitténs förslag, böra stadgas i fråga om skifte till rubbning av hittills såsom orubbliga avsedda skiften. I denna del överensstämma nu föreliggande förslag med lantmäteristyrelsens ovan uttalade uppfattning, och styrelsen hoppas, att på detta sätt en lämplig reglering vunnits, som bör innebära möjlighet till goda resultat.

201 Lantmäteristyrelsen förklarade i 1921 års utlåtande sig vara ense med kommissionen därom, att inskränkningar borde stadgas i fråga om den enskildes rätt att dela upp sin jord, men vare sig man därvid följde den väg kommissionen anvisat eller valde att följa styrelsens uppfattning eller någon annan, vore styrelsen övertygad, att målet icke stode att vinna enbart genom bestämmelser på skifteslagstiftningens område, utan enligt styrelsens mening kunde man nå målet endast därigenom, att arvslagstiftningen och bestämmelserna angående fång av fast egendom samt lagfart därå samarbetades med jorddelningslagstiftningen därhän, att utbrytning på marken stipulerades såsom en förutsättning för lagfart och att fånget bleve ogiltigt, därest icke utbrytning befunnes kunna ske och lagfart inom viss tid utverkats. Lantmäteristyrelsen framhöll vidare, att, om inskränkningar i rätten att dela jord lagstadgades, utan att samtidigt lagstiftningsåtgärder i andra ovan berörda delar vidtogos, styrelsen vore övertygad, att man hade att räkna med att jordägarna komme att gå vid sidan av lagen och tillgripa sämjedelningar, varigenom jordregistret och fastighetsboksväsendet bleve ineffektiva och utvecklingen komme att följa samma linjer som i vissa delar av Kopparbergs län. Formalisering av köpe- och bytesavtal eller förbud mot inteckning i sämjedelade lotter eller andra palliativartade åtgärder skulle härvid komma att visa sig maktlösa. Det må visserligen vara sant, att behovet av en samarbetning på ifrågavarande område av stadgandena inom den rena civillagen med jorddelningslagstiftningens bestämmelser är något mindre efter de modifikationer i jordstyckningskommissionens förslag, som innefattas i nu föreliggande förslag, men det utesluter icke, att det för styrelsen framstår som en angelägenhet av mycket stor betydelse, att åtgärder på nu berörda område vidtagas. Uppgiften för dessa åtgärder är att förekomma, att man för framtiden skall behöva räkna med sakrättsligt giltiga fastigheter, som icke kunna lantmäteritekniskt utbrytas. Då såväl ärvda- som jordabalken för närvarande är föremål för revision, bör nu detta önskemål vara lättare att realisera än eljest. Utan att så sker, kan en tillfredsställande ordning icke vinnas i fråga om våra fastighetsförhållanden och bestämmelserna i 1 kap. 9 § jämte andra likartade bestämmelser komma att bliva illusoriska såsom förut blivit fallet med alla besutenhetsbestämmelser liksom stadgandet i 12 kap. 7 § ärvdabalken. Jordstyckningskom missionen hade för att vinna till utbrytning lämpliga fastigheter hänvisat till utvägen att åstadkomma förändring av ägande26—21210.

202 rättsförhållandena ungefär i analogi med inlösen av lott under besutenhetsgränsen. Lantmäteristyrelsen erinrade i anledning härav i sitt utlåtande år 1921 över kommissionens förslag, att det vore känt, att inlösen av obesutna lotter endast i ytterst få undantagsfall förekommit, att någon inlösen säkerligen ej heller för framtiden kunde framtvingas utan stränga lagbestämmelser och avsevärda statsunderstöd, vilka båda utvägar lågo utanför möjligheternas gränser, men att dessa förhållanden osökt ledde tanken på nödvändigheten av att noga övervägdes, vilka särskilda hänsyn, som borde tagas till fastighetsdelar, som vore förvärvade och sakrättsligt giltiga vid tiden för den nya lagens ikraftträdande. Sistberörda erinran har icke uppmärksammats vid utarbetande av föreliggande förslag, vilket föranleder styrelsen att vid 1 kap. 9 § framhålla, att undantag från tillämpning av däri inrymda stadgande bör medgivas redan förvärvade fastigheter. Detta spörsmål torde emellertid även böra övervägas vid den slutliga utformningen av bestämmelserna angående avstyckning. I detta sammanhang finner sig lantmäteristyrelsen böra erinra om sina underdåniga framställningar den 27 maj 1920 rörande dels åtgärder för jordregistrets komplettering dels önskemål beträffande den nya skifteslagstiftningen särskilt med hänsyn till jordregistret. Utöver vad ovan framhållits rörande ett områdes utbrytning på marken såsom villkor för erhållande av lagfart, varigenom på sätt ovan framhållits åsyftas att för framtiden förebygga uppkomsten av sakrättsligt giltiga fastigheter, som icke kunna utbrytas på marken, innehålla sistberörda framställningar förslag om åtgärder för legalisering av sämjedelningar, som skett tidigare, varav följden bleve, att dessa sämjedelningar kunde läggas till grund för införing i jordregistret. I anslutning härtill vill lantmäteristyrelsen framhålla, att, så vitt styrelsen kunnat finna, det enligt föreliggande förslag icke är tillåtet att genom lantmäteriförrättning dela en fastighet, som utbrutits genom en helt och hållet privat sämjedelning eller med andra ord, att en på sådant sätt tillkommen fastighet icke faller under stadgandet i 1 kap. 2 § under 2. Härvid måste emellertid hänsyn tagas till de svårigheter, som i många fall möta att inom icke allt för lång tid genomföra en laga förrättning. Styrelsen har därför uti sin framställning rörande önskemål beträffande skifteslagstiftningen med särskild hänsyn till jordregistret framhållit såsom angeläget, att möjlighet beredes fastighetsägare att få sin lott utbruten genom förrättning, som omfattar endast den fastighet, varav hans fång utgör en kvotdel och att detta borde

stå honom fritt även i det fall, att den odelade fastigheten är på marken bestämd endast genom sämjedelning. Förutsättningen måste emellertid vara, att den odelade fastigheten är upptagen i jordregistret. För möjliggörande härav har styrelsen uti förstberörda framställning förordat utförande av mätningsförrättningar för fastställande av jordinnehavet. Yad sålunda anförts är även ägnat belysa spörsmålet om avstyckning må tillåtas eller icke från fastighet, som utbrutits genom sämjedelning (19 kap. 2 §. Lagrådets utlåtande sid. 111 o. f.) Lantmäteristyrelsen anser sig emellertid i fråga om sistberörda ämnen icke böra framställa några ändringsförslag. Till icke oväsentlig del kunna de betraktas såsom jordregisterspörsmål. Och de lagändringar, som måhända böra företagas, torde kunna anstå till i samband med genomförande av blivande ändringar i avseende å jordregistreringen.

Lantmäteristyrelsen övergår härefter till behandling av förslagets detaljer.

1 KAP. Lantmäteristyrelsen har funnit sig böra fästa uppmärksamheten på den långa rubriken och tillåter sig i denna del föreslå en återgång till 1918 års förslag. Då orden »på mätning och uppskattning grundad» icke på ett uttömmande sätt återgiver förfaringssättet i lantmäteritekniskt avseende, synes desamma böra uteslutas. 2 §. Innehållet i sista punkten sista stycket täcker ej det fall, att sammanläggningen avsett två hemmansnummer i ett skifteslag, som består av flera dylika nummer. Enligt lantmäteristyrelsens mening saknas erforderlig bestämmelse i fråga om till vilken klass skola räknas dels skifteslag, som kunna uppkomma genom sammanläggning, dels ock skifteslag, som bildas genom tilllämpning av bestämmelserna i 5 och 8 §§.

204 I ämnet erforderliga bestämmelsen torde möjligen kunna göras beroende av huruvida till det nya skifteslaget höra ägor på båda sidor om rågång, i vilket fall detsamma bör anses såsom skifteslag under 1. Övriga skifteslag, varom här är fråga, torde böra anses såsom skifteslag under 2. 5 §. Orden »som samtidigt skola skiftas» under 2 och 3 torde innebära, att förordnanden skola föreligga angående skifte å de särskilda skifteslagen. Någon prövning, huruvida den i 12 § stadgade majoriteten eller behörighet att eljest utverka skifte förefinnes, kan givetvis ej ske förr än vid sammanträde inför förrättningsmännen. Då skifte ej kan komma till stånd utan förordnande, torde ovan angivna ord kunna utgå. Innebörden blir då, att hinder ej möter att, efter det förordnande utfärdats rörande skifte å ett skifteslag eller del av detsamma, förrättningen, om förutsättningarna därför äro för handen, kan utsträckas även till annat skifteslag eller del därav. Detta är analogt med vad som hittills tillämpats. För att bestämmelserna i denna paragraf med fördel skola kunna tilllämpas, erfordras möjlighet att upplösa samfälligheten i fråga om gemensamma undantag. För detta ändamål erfordras ytterligare utvidgning av möjligheterna till ägoutbyte, och kommer styrelsen att under 8 kap. göra hemställan härom. 6 §. Lantmäteristyrelsen vidhåller sin tidigare uttalade mening, att det ofta, oavsett huruvida skifte på stranden skett eller icke, kan möta hinder att utan förfång skifta även annat vattenområde än strömfall. På grund härav och då bestämmelserna i 10 kap. 7 § ej torde täcka alla de fall, som här avses, samt uppdelning i olika skifteslag för ändamålets vinnande icke torde vara att rekommendera, håller styrelsen före, att det bör vara tillåtet, att från skifte utesluta vattenområde, som enligt förhandenvarande förhållanden ej kan skiftas utan förfång. Sker ej så, bör man räkna med att det förhållande, att vattenområde ingår i ett skifteslag och att detta område under föreliggande förhållanden ej anses kunna skiftas utan förfång, kommer att utgöra hinder för skifte även å den övriga marken. På detta sätt uppkommer ett förhållande, som står i strid med bestämmelserna i 1 §, där det förutsattes, att skifte alltid kan ske utan förfång och att skiftets idé skall förverkligas så långt som är möjligt utan förfång.

205 8 §• Ofta inträffar, att torrlagda ägor sträcka sig på båda sidor om rågång och även att ändamålsenlig ägoanordning ej kan vinnas med mindre rågången ändras. Till följd härav finnes behov av ett tillägg till denna paragraf av innehåll, att hinder ej möter att i en förrättning sammanföra mark från skilda skifteslag. Detta synes böra ske ntan hinder eller vid sidan av bestämmelserna i 5 §. Bestämmelse i ämnet torde vara erforderlig även med hänsyn till skifteslag, som avses i 2 § under 2. 9 §• På den formulering, som i anledning av lantmäteristyrelsens ovan framställda erinran kan komma att givas åt 2 § beror givetvis lydelsen av hänvisningen därtill i första stycket. Orden »varda för hushållning ändamålsenlig» synas lämpligeu böra utbytas mot lagrådets förslag, sid. 47, »varda ägnad att användas för det ändamål, vartill den är avsedd». Härunder torde även kunna subsumeras det fall, att utbrytning ifrågakommer av en i och för sig otillräcklig lott, som kan läggas intill annan ägaren tillhörig fastighet, även om förutsättningarna för sammanläggning ej finnas vid tiden för förrättningen, men man ändock kan räkna med sambruk. Lantmäteristyrelsen har tidigare såsom oeftergivligt villkor för uppehållande av reda i fråga om vårt lands fastighetsväsende framhållit behovet av att ett samarbetande sker emellan skifteslagstiftningen samt arvslagstiftningen och lagstiftningen angående annat fång av fast egendom liksom av bestämmelserna rörande lagfart. De ändrade bestämmelser, som i sistberörda delar kunna bliva beslutade, kunna givetvis ej få retroaktiv kraft. Undantag från bestämmelsen i första stycket torde därför böra stadgas beträffande fång, som skett, innan den nya lagen trätt i kraft. Bestämmelsen i andra stycket medför ej möjlighet att klyva en vid föregående skifte utlagd lott, som består av två eller flera hela hemmansnummer eller delar av sådana eller, helt hemmansnummer och del av annat sådant. Givetvis kan behovet i dessa fall vara lika berättigat som i fråga om primära skifteslag. 12 §. Meningen synes vara, att den stadgade majoriteten skall kunna konstateras, innan undersökningen företages. Häremot har lantmäteristyrelsen intet

att erinra, men detta synes böra klart framgå av lagtexten exempelvis genom att efter orden »Med mindre» inskjutas orden »vid sammanträde inför förrättningsmännen». Första stycket synes därför kunna givas följande lydelse: »Skifteslag, som med mindre vid sammanträde inför förrättningsmännen i framställt yrkande därom — — — — som i 11 § första stycket sägs». I fråga om den föreslagna majoriteten tillåter sig styrelsen hänvisa till vad styrelsen anfört i början av detta utlåtande. I fråga om beräkningsgrunden uttalade styrelsen i sitt år 1913 avgivna utlåtande, att den borde utgöras av den uppskattning, som verkställts vid den delning, vars rubbning vore i fråga, vilken grund enligt styrelsens mening vore den enda, vilken kunde ifrågasättas, i betraktande av vad som måste gälla beträffande delningsgrund vid det ifrågasatta skiftet. Att lägga taxeringsvärdet till grund anser lantmäteristyrelsen kunna leda till egendomliga konsekvenser, exempelvis om man tänker på det inflytande skogstillgång och åbyggnader utöva på sistberörda värde. Härtill kommer, att även andra fastigheter än jordbruksfastigheter kunna beröras av skiftet samt att beskattningslagstiftningen är föremål för omarbetning liksom att dess stiftande icke sker i den för civillag stadgade ordning. Lantmäteristyrelsen vidhåller i denna del den mening styrelsen uttalat i 1913 års utlåtande. < Under de hittills verkställda förarbetena till den nya skifteslagstiftningen synes icke hava tagits under övervägande, huruvida bland de jorddelningar, som omförmälas i 12 § första stycket, även böra upptagas dels skifte, som omförmäles i 11 § men som prövats vara så väl inrättat, att ändamålsenligare skifte icke ansetts kunna ske, dels storskifte i de delar, som vid efterföljande laga skifte (och enskifte) lämnats orubbat, dels slutligen storskifte å utmark, som varit gemensam för flera skifteslag, vilka i fråga om övriga ägor utgöra särskilda skifteslag.

13 §. Rätten att påyrka eller ansluta sig till yrkande om skifte göres här beroende av huruvida vederbörande delägare äger jordbruksfastighet. Den anknytning, som sålunda skulle ske till den i och för beskattningsändamål gjorda uppdelningen mellan jordbruks- och annan fastighet, synes mindre lämplig.

207 14 §. Då skifte begäres å samfällt undantag, bör skiftet, i analogi med vad som i 7 § stadgats ifråga om skifte å vatten, omfatta alla undantag, som lämpligen kunna skiftas. Lantmäteristyrelsen förutsätter, att senast i samband med tillkomsten av nu ifrågavarande lagstiftning kommer att upphävas lagen den 5 juni 1909 om uteslutande tills vidare av rätten att erhålla laga skifte inom vissa områden. Samfälld husbehovsskog, som avses i lagen den 5 juni 1909 angående husbehovsskogar inom vissa områden, torde med hänsyn till möjligheten att få den skiftad intaga en ställning mellan gemensamhetsskog och allmänning. Mest i överensstämmelse med ändamålet med utläggandet av samfällda husbehovsskogar torde vara att förbud meddelas mot deras skiftande. Bestämmelse härom synes lämpligen kunna införas i denna paragraf. Emellertid synes med avseende såväl å samfällda husbehovsskogar som gemensamhetsskogar rätt böra inrymmas åt Kungl. Maj:t att på framställning lämna tillstånd till deras delning även i det fall, att alla delägare icke äro ense därom. Anledningen till lantmäteristyrelsens nu framställda förslag är givetvis den, att i avseende å båda ovannämnda slag av skogar ändrade förhållanden lätteligen kunna inträda såsom följd av nya kommunikationsleder eller på annat sätt och att deras utnyttjande för ett eller annat ändamål, särskilt för odling, kan anses ur det allmännas synpunkt gagneligt. 22 §. Enligt lantmäteristyrelsens mening visar vunnen erfarenhet, att alla slag av servitut böra kunna utbrytas såväl i sammanhang med laga skifte å den tjänande fastigheten som utan sådant sammanhang. Att vid skifte utan någons yrkande framtvinga utbrytning av servitut, som består i skogsfång och mulbete, anser lantmäteristyrelsen knappast finnas tillräcklig anledning till. Förutsättningen bör alltså enligt styrelsens mening vara, att även vid skifte yrkande framställts av ägaren antingen av den härskande eller tjänande fastigheten, och utbrytning bör tillåtas, om den kan ske utan större olägenhet för den motsatta parten. (8e lagrådets utlåtande sid. 118 överst). Villkoret om yrkande vid skifte om utbrytning av servitut, som utgöres av rätt till skogsfång och mulbete, bör emellertid ses i samband med ordningen för frågans behandling. Skyldighet bör enligt styrelsens mening stadgas för förrättningsmannen att vid skifte städse föredraga frågan.

208 På detta sätt riktas en direkt uppmaning till sakägarna att överväga sina intressen i ämnet och framställa de yrkanden, vartill de kunna anse sig hava fog. .Frågan är enligt lantmäteristyrelsens mening av den betydelse, att densamma bör upptagas bland de frågor, som äro angivna i 3 kap. 15 §. Måhända är lämpligast att frågan upptages efter eller i samband med frågan om ägoutbyte.

2 KAP. 1 och 6 §§. På skäl, som lantmäteristyrelsen anfört i sina utlåtanden år 1913 och 1921, anser styrelsen, att, när sådant för påskyndande av större förrättningar är av behovet påkallat, styrelsen bör äga att lämna tillstånd till tillkallande av flera än två gode män. Bestämmelse härom synes böra intagas här. Spörsmålet om i vilken utsträckning gode män skola biträda håller styrelsen före skulle vinna en ändamålsenlig lösning, om bestämmelse meddelas, dels att gode män skola biträda vid handläggning av frågor, som avses i 1, 4 och 7 kap., i 11 kap. 1—5 §§ samt i 14 kap., dels att gode män dessutom må biträda vid handläggning av annan fråga, där lantmätaren eller delägare finner det nödigt. Emellertid synes böra tagas i övervägande, om bestämmelse kan anses erforderlig om pluralitet bland delägarna, så att t. ex. beträffande ett större skifteslag en delägare ej må kunna framtvinga tillkallande av gode män. Om ovanstående förslag gillas, bör stadgandet i 6 § uteslutas, och detta så mycket hellre som allmän lags innebörd ej bör göras beroende av i administrativ ordning utfärdade föreskrifter. 2 §. Särskilda bestämmelser torde böra meddelas till förekommande att delägarna bliva oskäligt betungade genom en olämplig tillämpning av detta stadgande. I sådant syfte torde kunna förordnas, att, om delägare anmäler missnöje med lantmätarens beslut att anlita biträde av sakkunnig person, frågan skall underställas lantmäteristyrelsens beslut, och torde därvid böra förbliva.

209 3 och 4 §§. Uti sitt 1913 avgivna utlåtande framförde lantmäteristyrelsen en del betänkligheter mot skiftesstadgekommitténs förslag att överflytta utfärdandet av förordnanden från länsstyrelsen till överlantmätaren, och avstyrkte förslaget. Styrelsen framhöll därvid emellertid även, att, när i en framtid förhållandena kunde hava utvecklat sig därhän, att å lantmäterikontoren i länen funnos anställda ej mindre personer, som vore fullt kompetenta att vid förfall för överlantmätarna sköta deras åligganden, än även nödiga icke fackutbildade biträden, tiden torde vara inne att på nytt upptaga frågan. Dessa förutsättningar äro numera på god väg att förverkligas. På grund härav och då ovan antydda betänkligheter i andra delar under mellanliggande tid i någon mån förlorat i betydelse, synas övervägande skäl numera tala för genomförande av denna reform. Lantmäteristyrelsen vill framhålla, att samma uppfattning gjordes gällande av det ojämförligt övervägande antalet deltagare vid det i december 1923 hållna mötet med rikets överlantmätare. I övrigt finner sig lantmäteristyrelsen böra meddela att, enligt vad för styrelsen är känt, länsstyrelserna i så gott som alla de fall, där fråga är att meddela förordnande för annan än vederbörande distriktslantmätare, inhämta och följa överlantmätarnas råd. Den nu föreslagna ändringen torde alltså ej innebära någon ändring i sak men en ej obetydlig lättnad i länsstyrelsernas expeditionsgöromål. Vinner lantmäteristyrelsens nu framställda förslag gillande, torde emellertid böra uppmärksammas, att motsvarande ändring bör ske åtminstone i alla författningar, enligt vilka annan än lantmätare icke kan ifrågakomma såsom förrättningsman. Huruvida ändring torde böra vidtagas även i väglagarna och andra författningar, som innehålla bestämmelse att ifrågakommande förordnanden kunna uppdragas även åt andra än lantmätare, synes mera tveksamt.

Här torde endast böra meddelas bestämmelse, att lantmätare, som förordnats förrätta laga skifte, skall, sedan tjänlig årstid infallit, skyndsamt företaga och utan onödigt dröjsmål bringa detsamma till slut samt att lantmäteristyrelsen, därest lantmätaren eftersätter vad sålunda åligger honom, äger skilja lantmätaren från erhållet förordnande. Övriga i denna paragraf upptagna föreskrifter synas ej vara av den art, att de böra hava plats i allmän lag. 27—21210.

210 1 §• Här erfordras bestämmelse om en maximiålder för valbarhet till god man. Med hänsyn till det kroppsligen ansträngande arbete, som kan förekomma, synes önskvärt, att åldern för valbarhet bestämmes till 55 eller högst 60 år. Då även andra än rena jordbruksfastigheter kunna beröras av skifte, synes inskränkningen av valrätten till ägare eller innehavare av jordbruksfastighet ej lämplig.

H §• Bestämmelsen i 41 § i gällande skiftesstadga att kostnaden för hantlangning, som anskaffats i fall av delägares tredska, må omedelbart utmätas, saknas här. Då bestämmelsen i fråga är erforderlig och då utfärdande av särskild lag i ämnet är förenad med större arbete än om bestämmelsen intages här, anser sig lantmäteristyrelsen böra hemställa härom. Andra stycket i denna paragraf torde kunna uteslutas. 12 §. Här torde även böra inrymmas rätt att i den mån det är erforderligt för förrättningens utförande uthugga skog, vilket är oundvikligt bland annat för utstakning av stomlinjenät. I sista stycket torde efter ordet »annan» böra inskjutas orden »därmed jämförlig».

3 KAP. 1 §• Av lantmäteristyrelsen tidigare i dess båda utlåtanden framförda erinringar hava tyvärr icke beaktats med undantag av att de lett till införande av fjärde stycket. Lantmäteristyrelsen anser emellertid, att kungörelse bör bibehållas och likaså dess uppläsning i kyrkan. Uti 1918 års förslag meddelas, att föreskriften om kungörelses införande i tidning »där så finnes lämpligt» icke innebär, att lantmätaren kan efter gottfinnande

211 förfara uti ifrågavarande hänseende utan att det skall anses åligga honom att, därest i förrättningsorten spridd tidning finnes och tiden medgiver kungörelsens införande i denna, låta införa kungörelsen i tidningen, därest icke särskilda förhållanden annat föranleda. Brist på överensstämmelse synes i förevarande fall föreligga emellan lagtext och motiv. Styrelsen anser, att införande av kungörelsen i tidning i orten städse bör ske, där ej särskilda förhållanden föranleda annat. Såsom det mest framträdande bland sådana särskilda förhållanden torde vara, att delägarna äro helt få och lantmätaren genom brev eller telefon underrättat dem om sammanträdet. Vad nu föreslagits anser lantmäteristyrelsen tillräckligt vad angår inom socknen boende delägare. Beträffande utom socknen boende delägare ävensom innehavare av servitut böra skriftliga kallelser användas, men dessa böra avsändas under rekommendation. I övrigt torde bestämmelserna i l l kap. 11—18 §§ rättegångsbalken om stämning i tillämpliga delar böra göras gällande beträffande kallelse, som här avses. Med avseende å tredje och fjärde styckena har lantmäteristyrelsen intet att erinra. 2 §• Här bör gälla samma tid eller minst fjorton dagar, som bestämts i 1 §. Första stycket bör omformuleras så, att underrättelsen om skiftet även skall innehålla upplysning om tid och ställe för första sammanträdet samt motsvarande ändring ske av andra stycket. 3 §. Även här bör gälla samma tid av minst fjorton dagar, som bestämts i 1 §. 4 och 5 §§. Den föreslagna tiden av sex timmar bör numera även vad angår Värmlands, Kopparbergs och de fem norrländska länen kunna nedsättas till tre timmar. För fall, som avses i 4 § andra stycket, böra bestämmelserna i 1 § tillämpas för utlysande av det nya sammanträdet. Bestämmelserna i 4 § tredje stycket och 5 § synas böra sammanföras. 6 §• Den nu bestämda tiden av åtta dagar, inom vilken protokollet skall vara justerat, har visat sig lämplig. Bestämmelsen har lett till att protokollet

212 i regel uppsattes genast. Delägarnas underskrift å protokollet bör bibehållas, men i lagen bör införas bestämmelse att justeringsmän må utses, om närvarande delägares antal överstiger exem pelvis fem eller delägarna därom besluta. Genom bestämmelse i lagen bör lantmätaren åläggas att för vederbörlig åtgärd ofördröjligen insända ingången förening. (Se vid. 7 kap. 4 §). 7 §• Det saknas icke helt och hållet anledning ifrågasätta, att här även intages en uppmaning till lantmätaren att undersöka, huruvida den tid, för vilken god man är vald, gått till ända eller huruvida eventuellt föreskriven åldersgräns överskridits. 9 §• Därest lantmäteristyrelsens förslag om överflyttande av utfärdande av förordnande på överlantmätaren gillas, bör i tredje stycket »Konungens befallningshavande» utbytas mot överlantmätaren. 10 §. På sätt lantmäteristyrelsen framhållit vid 1 kap. 12 § torde det vara avsett, att vid första sammanträdet skall konstateras, huruvida den majoritet, som enligt 1 kap. 12 § första stycket stadgas, förefinnes eller icke. Ett förtydligande i denna riktning av paragrafens första stycke synes lämpligt. Stadgandet i andra stycket synes hava sin rätta plats i instruktion eller av lantmäteristyrelsen meddelade föreskrifter. Genom intagande i lag av vissa bestämmelser av liknande art, uppstår betänksamhet att vid behov komplettera desamma i administrativ ordning. Bäst synes vara, att i lagen intages ett särskilt stadgande, varigenom Konungen bemyndigas att själv eller genom underordnad myndighet meddela tillämplighetsföreskrifter. Ett stadgande av denna innebörd torde måhända lämpligast kunna intagas under 2 kap. 11 §. Stadgandet i denna paragraf synes obehövligt på grund av innehållet i 15 §. 12 §. Första delen av andra stycket blir överflödigt, om vad lantmäteristyrelsen ovan anfört vid 2 kap. 5 § vinner bifall.

213 Därest delägarna ej träffat överenskommelse om annat, synes sammanträde, som i andra stycket avses, böra utlysas på sätt styrelsen föreslagit för tillkännagivande av första sammanträdet. Den enda avvikelse därifrån, som skulle kunna ifrågasättas, vore att avstå från rekommendation av kallelsebrev. 15.§. På sätt lantmäteristyrelsen framhållit vid 1 kap. 22 § bör frågan om utbrytning av servitut upptagas bland häri om förmälda frågor och måhända lämpligast efter eller i samband med frågan om ägoutbyte. Närmast härefter och före frågan om delningsgrunden böra frågorna om ägogradering och hävdeförteckning föredragas. Härav föranledes emellertid ändring även av ordningen emellan motsvarande kapitel. Slutligen finner sig styrelsen böra fästa uppmärksamheten på att styrelsen vid 13 kap. 11 § kommer att föreslå, att även frågan om sammanläggning av fastigheter bör här upptagas och att denna fråga eventuellt bör behandlas i ett särskilt kapitel. 16 §. Det synes böra tillåtas ett flertal närvarande delägare att bestämma i förevarande ämne. Frågan synes böra lösas efter liknande principer som i 2 kap. 1 § komma att bestämmas rörande tillkallandet av gode män.

4 KAP. 1 och 2 §§. Innehållet i andra styckena i båda dessa paragrafer synes vara av ren instruktionen art. Detsamma gäller även tredje stycket i 2 §. Dessa stycken böra därför enligt lantmäteristyrelsens mening utgå. I all synnerhet gäller detta följande ord i andra stycket av 2 §: »i enlighet med de närmare föreskrifter lantmäteristyrelsen i förevarande avseende meddelar». I avseende å sistnämnda ämne hänvisar styrelsen till vad styrelsen anfört vid 3 kap. 10 § andra stycket.

214 4 §. Det synes lantmäteristyrelsen kunna ifrågasättas, att underställning finge underlåtas, om alla närvarande delägare godkänna utlåtandet. Underställning bör dock alltid ske, då tillämpning förekommer av 1 kap. 5 § utom i de fall, som finnas angivna i första stycket. 6 §. Det vill synas som om även här inrymda föreskrifter äro av instruktioneli art och därför kunna utgå.

5 KAP. 2 §. Här stadgas i första stycket, att ofördröjligen skall bestämmas, huru inom skifteslaget befintlig skog och bränntorvmosse må nyttjas under skiftet. Jämlikt 3 kap. 15 § finnes emellertid möjlighet att avvika från där angiven ordning. Till följd av stadgandet i 5 kap. 3 § första stycket råder emellertid ett mycket nära samband emellan frågorna om tillstånd till skifte och nyttjandet under skiftet av skog och bränntorvmosse. Saken torde lämpligen kunna ordnas antingen så, att frågorna om tillstånd till skifte och nyttjande under skiftet av skog och bränntorvmosse sammanföras i 3 kap. 15 § eller ock så, att i näst sista stycket i samma paragraf angives, att beträffande nu nämnda frågor undantag från föredragningsordningen ej må ske. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke den stadgade enigheten bland delägarna i fall, som avses i andra stycket, bör utbytas mot bestämmelse att yrkande framställts och förrättningsmännen finna skäl för tillmötesgående föreligga. Sådant skäl bör givetvis vara, att man kan räkna med den möjligheten, att ägodelningsrätten skall, med frångående av förrättningsmännens utlåtande, lämna tillstånd till skiftet. 3 och 7 §§. Med avseende å andra stycket i 3 §, vars första del tydligen avser skog och vari detta ord därför bör inskjutas, tillåter sig lantmäteristyrelsen

215 erinra, att inskränkning synes böra ske till ett stadgande, att beslut, som fattas om bruk av skogen, icke får komma i kollision med vad om skogens vård och brukande eljest finnes stadgat. Uti tredje stycket synes efter »upphöre» böra inskjutas orden: »så vitt ej annat framgår av bestämmelserna i 7 §». Om detta gillas, bör givetvis sista stycket utgå. Emellertid synes böra ifrågasättas, att stadgandet i 7 § inarbetas i 3 §. 4 §• Då i fall, som avses i senare delen av första stycket, bevisning är mycket svår att åstadkomma, synes bättre med ovillkorligt förbud som emellertid må ersättas av överenskommelse med den, som tilldelats området. Måhända kan saken även ordnas genom stadgande att den, som tillagts området, skall underrättas, innan avverkning företages. I sista stycket sista raden står torvmosse, vilket ord torde hava av förbiseende använts i stället för bränntorvmosse.

6 KAP. 1

«•

Med hänsyn till den nya mätningsförordningen och dess terminologi synes första stycket av denna paragraf böra undergå följande jämkning: »Finnes över ägor — — — tarvas, avsevärt mindre än som erfordras för ny kartas upprättande efter fullständig mätning, då skall fullständig mätning verkställas och ny karta upprättas». Andra stycket torde hava tillkommit åtminstone delvis i anledning av uttalanden av lantmäteristyrelsen i 1913 års utlåtande. De ändrade förhållanden, som därefter inträtt i fråga om det tekniska förfarandet, föranleder nu styrelsen meddela, att övervägande skäl synas styrelsen tala för styckets uteslutande. Den ändrade ståndpunkt, som styrelsen sålunda kommit till, är delvis föranledd av det förhållande att, därest behov av en liknande bestämmelse gör sig gällande för vissa delar av Kopparbergs län, förslag därom torde vara att motse från den så kallade Dalautredningen. I övrigt tillåter sig lantmäteristyrelsen hänvisa till vad styrelsen kommer att anföra vid 7 kap.

216 2 §• Även här synas vissa jämkningar i terminologien böra vidtagas på sätt framgår av följande förslag: »Fråga, huruvida fullständig mätning skall företagas och ny karta upprättas, avgöres — — — — lantmätarens beslut i dessa frågor, anmäle det — — — — till lantmäteristyrelsen. Över dess beslut i nämnda frågor må klagan ej föras. Missnöjesanmälan beslutad mätning, där sådan icke fullständig mätning eller vidtagna åtgärder, i den mån — — — — påyrkat mätningen». 3 §• För att Konungen skall äga delegera sin beslutanderätt erfordras måhända en omredigering på ungefär följande sätt: »Om meddelande av närmare föreskrifter angående mätning och kartas upprättande äge Konungen förordna». I övrigt tillåter sig lantmäteristyrelsen hänvisa till vad styrelsen anfört vid 3 kap. 10 § andra stycket.

7 KAP. Av lantmäteristyrelsen tidigare framställda erinringar rörande 1911 års förslag om behandlingen av ägogränser hava föranlett betydelsefulla ändringar. Emellertid kvarstå ännu spörsmål av stor räckvidd, som fordra ett noggrant övervägande. Dessa spörsmål leda sitt ursprung från det otillfredsställande sätt, varpå ägogränser tidigare behandlats och som fört med sig, att en stor del och kanske flertalet ägogränser i vårt land icke skulle stå sig inför en noggrann undersökning. Här åsyftas emellertid företrädesvis sådana ägogränser, som uppkommit vid jorddelningsförrättniDgar. Utgår man med avseende å dessa ifrån att de vid skeende skiften eller klyvningar skola bestämmas och att detta bestämmande, i överensstämmelse med vad som hittills vanligen varit fallet, sker partikulärt, kan där-

217 igenom ofta tredje mans rätt trädas för nära. Till förekommande härav erfordras möjlighet för vilken delägare som helst att påkalla undersökning av ägogränserna inom hela bya- eller skifteslaget. Vill man icke beträda denna väg, har man att välja mellan att antingen stadga ett preklusionsförfarande enligt lantmäteristyrelsens tidigare därom framställda förslag eller att avstå från att fordra bestämmande av gränserna för sekundära skifteslag. (Se 1918 års betänkande sid. 230 överst.) Förslaget anlitar sistnämnda utväg dock endast vad angår skifteslag, varom i 1 kap. 2 § under 2 eller 3 sägs, samt i fråga om annan mark än inägor och detta endast under vissa förutsättningar (2 § näst sista stycket). Lantmäteristyrelsen anser sig emellertid ej kunna understödja att så sker. Till en början må erinras, att inägorna måhända icke ens i övervägande antalet fall hava den belägenhet, att de ägogränser, som beröra dem, låta sig bestämmas fristående från ägogränserna för den övriga marken. De föreslagna förutsättningarna för undersöknings eftergivande, nämligen att den skulle medföra oskälig kostnad samt att man ej i följd av framställd anmärkning eller eljest funne undersökning nödig, kunna antagas leda till att underlåtande att företaga undersökning bleve det vanligaste. Tydligt torde vara, att skiftesväsendet på detta sätt komme att i väsentlig del förfela sitt ändamål, att oreda och rättsosäkerhet bleve resultatet samt att förutom de olägenheter i övrigt, som komme att förorsakas jordägarna, man finge att räkna även med rättsförluster av större eller mindre omfattning. Styrelsen anser sig därför böra hemställa, att antingen måtte stadgas rätt för den enskilde lottägaren att påkalla undersökning av ägogränserna inom hela bya- elLer skifteslaget i den utsträckning, som i varje fall kan anses erforderligt, eller ock att ett preklusionsförfarande införes i lagstiftningen. Vare sig nian väljer den ena eller andra av dessa vägar och i all synnerhet om valet stannar vid den sista, torde det visa sig så gott som nödvändigt att samtidigt med förevarande lagstiftning på nytt upptaga frågan om ny lagstiftning om ägogränser. Lantmäteristyrelsen finner sig emellertid böra vidare fästa uppmärksamheten på att bestämmelserna om laga kraftbevis och skyldighet att utgiva karta till delägarna uteslutits. Vad särskilt angår granskning av rågångsförrättningar är sådan långt ifrån överflödig. Ägodelningsrätten bör äga att undanröja åtgärd eller föreskriva ändring. Enligt förslaget skola alla rågångsmål gå till ägodelningsrätt. Ur de synpunkter lantmäteristyrelsen har att företräda är intet att erinra häremot, men styrelsen anser sig dock böra fästa uppmärksamheten därå, att enligt 28—21210.

218 nu gällande fullföljdsbestämmelse högsta domstolens arbete därigenom kan bliva ytterligare utökat. I övrigt föranleda de särskilda paragraferna följande erinringar.

Under förutsättning att det förenklade sätt for tillkännagivande av sammanträde, som lantmäteristyrelsen föreslagit vid 3 kap. 1 §, vinner bifall, föranleder häri intagen bestämmelse numera ingen erinran. 2 §. Sista stycket torde böra givas följande lydelse: »Finnes ej användbar karta över rågång, skall sådan upprättas». 3 §. Orden »i överensstämmelse med någon av de sålunda upptagna och beskrivna linjerna eller en linje mellan dessa» torde böra utgå. Därest bestämmelse till förekommande av missbruk anses erforderlig, torde den böra givas ett generellt innehåll och avse förbud att träffa förening av sådan innebörd, att skifteslagens värde därigenom i någon avsevärd grad påverkas. Icke utan fog synes kunna ifrågasättas, att en bestämmelse av nyss angivet innehåll intages såsom särskild paragraf och anslutes till förening enligt såväl 3 § som 4 §. 4 §. Uti 1921 års utlåtande framhöll lantmäteristyrelsen, att det syntes ej tydligt framgå av ordalydelsen, huruvida förening skulle upprättas även i det fall, att rågångens sträckning förklaras ostridig av ömse sidors rågrannar. Styrelsen utgick ifrån att, i överensstämmelse med 46 § i skiftesstadgan (Jfr N. J. A. 1919 sid. 226), upprättande av förening ej erfordrades i fråga om av ålder bestående rågång, vars sträckning av rågrannarna förklarades vara ostridig. Denna mening, som styrelsen vidhåller, har icke tillgodosetts i lagtexten. (Se prop. 70 till 1921 års riksdag). Vid frågans avgörande bör uppmärksammas, att förening ej kan ingås i de rätt ofta förekommande fall, då samma person äger marken på båda sidor rågången.

219 Styrelsen vill emellertid i detta sammanhang hava erinrat därom att, i händelse styrelsens hemställan vid 3 kap. 6 § ej bifallés, det torde vara önskvärt, att delägarna genom påskrift å protokollet eller annorledes få bekräfta, att rågången är ostridig. 5 §. Här torde böra göras samma nndantag som i 2 kap. 9 § fastighetsbildningslagen. Även i andra fall bör emellertid möjlighet till lättnad hållas öppen, t. ex. då märkena i allt fall komma att raseras genom omedelbart förestående anläggningar och dylikt. Önskvärt synes, att undantag får ske, där sakägarna sådant önska och förrättningsmännen finna skäligt tillmötesgå framställd begäran. Om stadgandet i andra stycket skall kvarstå, synes detsamma böra givas följande lydelse: »Om meddelande av föreskrifter huru råmärken skola vara beskaffade och rågångar utmärkas äge Konungen förordna». I övrigt tillåter sig styrelsen hänvisa till vad styrelsen anfört vid 3 kap. 10 § andra stycket. 6 §• I analogi med vad som gäller i fråga om tomtmätning synes möjlighet böra beredas vederbörande att genom skriftligt godkännande av förrättningsmännens beslut avkorta besvärstiden. Detta är i all synnerhet angeläget med hänsyn till avstyckningar. Styrelsen vill slutligen ifrågasätta, om någon häntydan bör givas om att särskilda bestämmelser meddelas rörande tomtgräns.

8 KAP.

Det är givetvis av särskild betydelse, att möjliggöra utbyte av mark, som använts till äldre väg, mot mark, som tagits i anspråk för nyanlagd sådan. För att möjliggöra tillämpning av bestämmelserna i 1 kap. 5 §, är det angeläget, att utbyte av vägar och andra samfällda undantag må kunna

220 äga rum mellan de nytillkomna skifteslagen. På grund härav och då föreningsformen icke är ändamålsenlig för dessa fall, även om man eftersätter fordran på enhällighet, synes bestämmelser för att tillgodose dessa mycket angelägna behov lämpligen böra intagas i denna paragraf. Likartat med behov av det utbyte av vägar och andra samfällda undantag, som finnes vid tillämpning av bestämmelserna i 1 kap. 5 §, är det behov på enahanda område, som förefinnes till följd av redan skedd eller framdeles skeende ändring i administrativ indelning.

9 KAP.

Uti tredje stycket har inkommit orden »med stöd av äldre lag». Dessa ord få väl anses innebära, att om grunden blivit bestämd utan dylikt stöd, så skulle annan delaktighet bestämmas i området i fråga. Oavsett att därvid framställer sig till besvarande frågan om vilken grund, som i sådant fall bör tillämpas, och att det i regel torde vara omöjligt att giva svar på denna fråga, förekommer ju, att delägarna hittills ansetts hava haft oinskränkt beslutanderätt i fråga om delningsgrund. Vilket beslut de än fattat torde därför kunna sägas att de för detsamma hava haft stöd i äldre lag. Till följd härav synas ovan angivna ord böra utgå. 2 §. Här intagen bestämmelse torde för flertalet bliva svår att tolka på ett riktigt sätt. Man har att utgå ifrån att de bestämmelser om delningsgrund, som meddelats för särskilda orter, i allmänhet haft att räkna med förutgånget tegskifte. Om tillämpningen av dessa bestämmelser leda till att en jordeboksenhet får ägor efter annat uppskattningstal än innehavet, lärer detta även återverka på delägarna i samma enhet. Lantmäteristyrelsen vill förorda en återgång till 1911 års förslag vad angår tegskiftad jord. 3 §• Sista stycket torde böra 12 § sista stycket.

kompletteras med angivande av 13 kap.

10 KAP. 1 §• Behovet av väg tillgodoses i många fall och i synnerhet vad angår utmärker bäst genom servitut. Det ofta använda tillvägagångssättet att utan förutgången undersökning om lämpliga sträckningen avräkna vägar från stora skogsområden medför i regel stora besvärligheter, då ändrade förhållanden inträtt. Eegeln bör vara, att noggrann undersökning sker, varest vägar av större betydelse böra framdragas, och att dessa liksom de mindre utfartsvägar, som skiftesläggningen gör nödvändiga, även böra iordningsställas på skifteslagets bekostnad. I övrigt bör behovet av väg i allmänhet tillgodoses genom servitut. Yad avloppsdiken angår, torde det i regel vara lämpligast att lämna frågan härom åsido att avgöras fristående från skiftet. Om mark skall undantagas för diken, fordras emellertid även beträffande dessa, att noggrann undersökning företages. Detta gäller för övrigt om alla undantag för tillgodoseende av allmänna behov. Det är även vanligt, att utmålen tilltagas större än behovet kräver. Enligt lantmäteristyrelsens mening böra dessa synpunkter återgivas i lagtexten och paragrafen givas följande ungefärliga lydelse: »Efter förutgången undersökning må av oskifto undantagas utmål till vägar och avloppsdiken samt till hämtning av sten, sand, lera, grus, torv och vatten, ävensom för vattning av kreatur i den mån så erfordras och behovet ej utan större olägenhet kan tillgodoses på sätt i 8 § sägs. Utmål, som ovan sägs, må icke avtagas större än behovet kräver. Vägar och diken böra framdragas, där markens beskaffenhet och lutningsförhållanden göra det lämpligast och om möjligt så läggas, att de ägna sig till gränser mellan ägolotter, samt så anordnas, att kostnaderna icke bliva större än som kan anses nödigt. Finnes inom skifteslaget samfällt strömfall, skall det med nödigt utmål för gemensam räkning undantagas, i händelse det kan ske utan någon delägares förfång.» 2 §. Motsvarande ändring torde böra ske av denna paragraf.

3 §•

I den mån bestämmelsen i 3 § sista stycket har avseende endast å en delägare, blir ju ett »undantag» att jämställa med ett för honom utlagt skifte. Lantmäteristyrelsen har väl intet att erinra däremot att möjlighet till lättnad i fall sådan är av behovet påkallad, hålles öppen. Bestämmelser härom hava emellertid sin plats närmast bland stadgandena om skiftesläggningen och torde böra tillses, att bestämmelserna i sista stycket ej giva utgångspunkt för ett kringgående av föreskrifterna om det antal skiften, som må utläggas. 4 §• I avsaknad av motiv till de bestämmelser, som här äro upptagna, är styrelsen ej i tillfälle att föreslå de ändringar, som må erfordras för att underlätta en tolkning av desamma eller eljest kunna anses önskvärda. 7 §•

Äga, som här avses, bör i regel till sina yttergränser upptagas å kartan och till arealen redovisas i beskrivningen. Emellertid lärer det tillkomma lantmäteristyrelsen att meddela föreskrifter härom. (Jfr 8 § sista stycket). 8 §. I anslutning till vad lantmäteristyrelsen anfört med avseende å 1 § vill styrelsen föreslå följande ändrade lydelse: »Å ägolott, — — eller dylikt, så ock för hämtning av sten, sand, lera, grus och torv, dock allenast för så vitt sådant är nödvändigt för skiftets utförande utan någon delägares förfång och behovet ej kan med mindre olägenhet tillgodoses genom undantag av utmål på sätt i 1 och 2 §§ sägs». Bestämmelsen i andra stycket bör utgå såsom varande av instruktioneli art. Vad särskilt angår utmärkande å kartan av område för servitut kan detta lätt leda till otydlighet och missuppfattning. 9 §•

Frågan om underhållet vare sig det gäller vägar eller diken bör icke hänföras till skiftet. På grund härav och i anslutning till vad styrelsen anfört vid 1 § tillåter sig styrelsen föreslå följande ändrade lydelse:

223 »Har vid — — — — med vägarna skall vara utfört, och åligger det förrättningsmänrien o. s. v. — — — — för vägarnas byggande. I denna kostnad skola — — — — annorlunda bestämmes. Ifrågasattes att — — — — på landet. Har vid skifte undantagits utmål för nya avloppsdiken för skiftesdelägarnas behov eller för utvidgning, fördjupning eller förändring på annat sätt av redan befintliga diken, då skall, där delägare det begär, tid bestämmas, inom vilken dikningsarbetet skall vara utfört; och åligger det förrättningsmännen att upprätta plan och kostnadsförslag för dikningsarbetet samt emellan delägarna fördela kostnaden för utförande av detsamma. Prövas dikningsarbete vara av sådan beskaffenhet, att andra än skiftesdelägare kunna sättas i fråga att däri deltaga, då skall detta arbete icke upptagas i planen och kostnadsförslaget utan delägarna för frågans behandling hänvisas till vattenlagen». .

11 KAP. 2 §. Bestämmelserna i tredje stycket äro enligt lantmäteristyrelsens mening omöjliga att med tillämpning av de för gradering i övrigt fastställda grunder bringa i verkställighet. Styrelsen hemställer därför, att stycket i fråga måtte utgå.j 3 §• Ordet »huvudsakligen» synes böra utgå, varjämte omredigering erfordras, om styrelsens hemställan under 2 § vinner beaktande. 6 §• För fullständighetens skull synes här efter ordet »verkställd» böra inskjutas: »eller sådana rättelser, som i 5 § avses, blivit vidtagna». 8 §• Lantmäteristyrelsen tillåter vid 3 kap. 10 § andra stycket.

sig här hänvisa till vad styrelsen anfört

224 12 KAP. 1 §• Med anledning därav att i första stycket utsäges, att hävdeförteckningen skall upptaga »ägofigurer», torde måhända, för att förekomma invändning att upprättande av hävdeförteckning »traktvis» — detta ord användes i lantmäteritaxan — icke har stöd i lag, böra tilläggas ett stycke av följande ungefärliga innehåll: »Där så lämpligen kan ske, skola ägofigurerna i hävdeförteckningen sammanföras traktvis». Vid 3 kap. 6 § har lantmäteristyrelsen uttalat sig för att delägarnas underskrift å protokoll bör bibehållas och i samma paragraf i föreliggande förslag stadgas, att förening skall undertecknas av delägarna. I anslutning härtill och med hänsyn därtill att hävdeförteckning i viss mån bör betraktas såsom en äganderättshandling, håller styrelsen före, att densamma bör undertecknas av närvarande delägare utan möjlighet för dem att för ändamålet utse justeringsmän. Med avseende å sista stycket tillåter sig lantmäteristyrelsen hänvisa till vad styrelsen anfört vid 3 kap. 10 § andra stycket.

13 KAP. 1 §• T enlighet med vad lantmäteristyrelsen anfört vid 3 kap. 10 § andra stycket böra i första stycket orden »i överensstämmelse med av lantmäteristyrelsen meddelade närmare föreskrifter» utgå. 2 §. Ordet »underskottet» i senare delen av andra stycket torde böra utbytas mot »avvikelsen». 3 §. ten:

Lantmäteristyrelsen tillåter sig föreslå följande lydelse av senare punk»Vid ägotilldelningen skall tillses, att icke någon ägolott, så vitt på

225 densamma enligt delningsgrund belöper, vid skiftet må erhålla sådan sammansättning, att den mindre än före skiftet ägnar sig för den art av hushållning, vartill densamma användes».

Därest sista stycket anses böra stå kvar, torde det böra givas ett generellt innehåll av ungefär följande lydelse: »I protokollet skall redogörelse lämnas för de förhållanden, som utövat huvudsakligt inflytande vid skiftesplanens utarbetande». Emellertid torde detta stadgande lämpligast böra intagas i 20 §. 11 §• I 1921 års utlåtande framhöll lantmäteristyrelsen följande: »Med hänsyn till angelägenheten av att vid skifte sammandragning av ägor och även sammanläggning av fastigheter i största möjliga utsträckning kommer till stånd, synes en omläggning av bestämmelserna i denna paragraf böra ske i den riktning, att frågans upptagande icke göres beroende av anmälan av .delägare utan att skyldighet stadgas för lantmätaren att föredraga frågan samt lämna delägarna upplysning om de möjligheter till sammanläggning av fastigheter, som finnas, samt de fördelar, som därmed äro förenade. För att befrämja det syfte, som jordstyckningskommissionen haft till uppgift att tillgodose, torde nyss anförda synpunkter kunna bliva av betydelse, och lantmäteristyrelsen vill ifrågasätta, huruvida icke sammanläggning av fastigheter bör upptagas i 3 kap. 15 § bland de frågor, som skola under skiftets fortgång upptagas, och eventuellt även i kapitlets rubrik». Den uppfattning, som låg till grund för detta uttalande, vidhåller lantmäteristyrelsen samt vill gå ännu ett steg och föreslå, att sammanläggningsfrågan bör upptagas till behandling i eget kapitel. Detta bör i så fall införas framför kapitlet »Om skiftesläggning och utflyttning». Förhållandet bör emellertid på sätt styrelsen anfört vid 3 kap. 15 § uppmärksammas vid redigering av sistnämnda paragraf. 14 §. Med avseende å andra stycket vill lantmäteristyrelsen framhålla, att enligt styrelsens mening, därest under ett registernummer upptagen fastig29—UMO.

226 het äges av flera till var sin andel, dessa under alla omständigheter böra anses berättigade att få sina ägor utlagda i en lott. Med avseende å framdeles uppkommande äganderättsförhållanden vill styrelsen för övrigt hänvisa till vad den anfört i inledningen samt vid 1 kap. 9 §. 16 och 17 §§. Orden i slutet av 16 § »och finnes kunna äga rum utan någon delägares förfång» synas böra utgå. Däremot tillåter sig lantmäteristyrelsen beträffande 17 § föreslå tilllägg av ett nytt stycke av följande lydelse: »Utflyttning må icke ske av ägolott, där utflyttningen medför, att ägolotten mindre än före skiftet ägnar sig för den art av hushållning, vartill den användes». 20 §. Vid avgivande av yttrande över jordstyckningskommissionens förslag väckte t. f. överlantmätaren i Hallands län samt överlantmätaren i Värmlands län tanke på att granskning av skiftet borde ske, sedan definitiv eller provisionell plan för skiftet förelåge. Lantmäteristyrelsen understödde då denna tanke vad angår skifteslag, som avses i 1 kap. 2 § under 1, och styrelsen har ingen anledning att nu ändra ståndpunkt. Tvärt om vill styrelsen understryka vikten av att så sker och att skiftesplanen underställes ägodelningsrättens prövning och godkännande. Även om missnöje ej är anmält och även om alla delägare godkänna planen bör underställning ske. Frågan bör även ses i samband med frågan om bildande av gemensamhetsskog. Följden av en sådan underställning blir givetvis, att överlantmätaren kommer att granska skiftet i utförda delar och att granskningen före fastställelsen härigenom kommer att endast avse detaljerna av skiftestilldelningen samt efterföljande åtgärder. Planen bör vara definitivt uträknad, men delningsbeskrivning bör icke föreligga annorlunda än som kladd. Emellertid anser sig styrelsen böra föreslå, att, därest delägare framställer yrkande i ämnet, underställning av skiftesplanen bör ske även i fråga om skifteslag, som avses i 1 kap. 2 § under 2 oci 3. I övrigt finner sig styrelsen böra hänvisa till vad scm nedan anföres vid 21 kap. 20 §.

227 21 §. Det synes kunna ifrågasättas, att detta stadgande samarbetas med stadgandet i 17 §. I allt fall bör här inrymt stadgande föregå bestämmelserna i 20 §. 22 §. I enlighet med vad lantmäteristyrelsen anfört under 3 kap. 10 § andra stycket synes sista stycket böra utgå, och torde undantagen böra utsträckas på sätt styrelsen anfört vid 7 kap. 5 § samt jämväl avse det fall, då ägoskiftena skola ligga i sambruk. 23 §. Vad lantmäteristyrelsen även här.

anfört vid 7 kap. 5 § äger sin tillämpning

14 KAP. 2 §• Stadgandet synes böra kompletteras med ledningar för ljus och kraft.

Ordet »fördelaktigare» i paragrafens mitt synes ej fritt från misstolkning. Lantmäteristyrelsen föreslår därför följande lydelse: »Förrättningsmännen — — — — i dess ställe medföra mindre kostnad för skifteslaget än byggnadens flyttning, beräknas — — — — därefter jämkad». 4 §• Stadgandet i andra stycket medför ingen fullständig lösning av frågan. Mot detsamma kan erinras, att det ej avgör, om skiftet skall vila, till dess frågan om försäljning avgjorts. Det lämnar ej heller besked, huruvida utflyttningsersättning i något fall kan ifrågakomma eller icke samt ej heller i vad mån ersättning skall lämnas för nyttjande av tomtplatsen, i händelse delägarna eventuellt komma överens att låta byggnaden stå kvar. Så vitt

lantmäteristyrelsen kunnat finna vinnes den bästa lösningen genom ett tilllägg, att skiftesdelägarna ej må åläggas att utgöra någon ersättning för flyttning av byggnaderna, i fall, som här avses. Härav följer givetvis, att frågan avföres från skiftesproceduren, som alltså fortgår oberoende av vad ägarna av byggnaderna taga sig till och att förrättningsmännen även kunna utgå ifrån att byggnaderna skola vara borttagna inom den tid, som blir bestämd för slutförandet av utflyttningar i anledning av skiftet. Detta hindrar givetvis icke, att byggnaderna kunna komma att kvarstå, om markens ägare inlöser dem eller om uppgörelse med honom eljest träffas på ena eller andra sättet. 5 §• Bestämmelserna här äro ej tillfyllest. Tillträdaren av jorden bör givetvis vara berättigad till ersättning, så snart hinder möter för honom att få tillträda marken vid den tidpunkt, som bestämts för ägolotternas tillträde. Denna ståndpunkt intager gällande lagstiftning. Det här föreslagna stadgandet tarvar därför enligt lantmäteristyrelsens mening omredigering. 6 §. Det här intagna förslaget synes vara helt och hållet byggt på den så kallade Yästerbottensmetoden utan att den allvarliga anmärkning, som riktats mot densamma eller att ersättningen beräknas efter areal och ej efter graderad eller fullgod jord, föranlett ändring. Härtill kommer, att förslaget helt lämnar åsido ersättning, som bör utgå för odlingsmark, som föranleder större skillnad i fråga om kostnad för odling. Lantmäteristyrelsen är icke beredd att utan en mera ingående undersökning, vilken icke utan jämförelsevis stor tidsutdräkt torde kunna verkställas, avgiva förslag till föreskrifter i ämnet. Det torde numera icke finnas någon annan utväg än att åt ifrågavarande paragraf gives en sådan allmän avfattning, att likvidförfarandet därigenom ej ovillkorligen bindes vid någon redan i lagtexten fastslagen princip — styrelsen vill erinra om att olika förfarande kan tänkas vara lämpade för olika delar av landet — samt att åt lantmäteristyrelsen överlämnas att meddela närmare föreskrifter, och kommer styrelsen att hos Eders Kungl. Maj:t göra särskild framställning om anvisande av medel för utförande av de utredningar och praktiska försök, som äro erforderliga för att styrelsen må inom erforderlig tid kunna fullgöra denna uppgift.

229 8 §• Ordet »torvmosse» i sista stycket torde böra utbytas mot »bränntorvmosse». 9 §• Enligt lantmäteristyrelsens mening böra maximitiderna i alla fallen bestämmas till tio år. Ordet »torvmosse» bör ändras till »bränntorvmosse». Det är givetvis av vikt för den, som skall taga ersättning i skog, att få densamma utmärkt bland annat av den anledningen att han eljest går miste om både ränta å kapitalet och tillväxten. Endera bör givetvis tillkomma honom. I fall utmärkande på grund av de särskilda bestämmelser, som kunna gälla för skogens nyttjande, ej kan ske annorledes än successivt, bör mottagaren av likviden vara berättigad till ränta under tiden mellan förrättningens avslutande och tiden för utmärkandet. Bestämmelser härom synas erforderliga. 10 §. Första stycket torde böra gälla även bränntorvmosse. Med hänsyn till storleken av de skifteslag, som kunna falla under 1 kap. 2 § 2 och 3, synes andra stycket böra utgå. 13 §. Till denna paragraf synes böra göras tillägg av innehåll att, därest §tat§bidrag utgår till ersättningens gäldande, skäl icke finnes antaga, att detta genom föreningen blir större än om förrättningsmännen bestämt ersättningen. 15 och 16 §§. Så vitt till lantmäteristyrelsens kännedom kommit har frånvaron i gällande lagstiftning av de bestämmelser, som här äro inrymda, icke i något fall visat sig medföra rättsförlust. Något behov av samma bestämmelser är sålunda icke ådagalagt. Enligt lantmäteristyrelsens mening böra de därför helst utgå. A andra sidan torde det mera sällan inträffa, att skillnaden för en ägolott i fråga om de ersättningar, varom här är fråga, överstiger en femte-

del av värdet. I övrigt torde böra uppmärksammas, att man kan utgå ifrån att ägolott, som ingått i skifte, därigenom stigit väsentligt i värde. Lantmäteristyrelsen anser sig emellertid böra hemställa, att sista stycket under alla förhållanden måtte utgå. 15 KAP.

I fall då överenskommelse angående tiden för tillträdet ej träffas och klander ej anförts, synes tillträdet böra ske, då skiftet fastställts.

16 KAP. 2 §. Den här föreslagna till 15 dagar.

tiden anser lantmäteristyrelsen böra inskränkas 4 §.

Då något behov av stadgandet i första stycket knappast kan antagas förefinnas i fråga om skifteslag, som avses i 1 kap. 2 § under 3, och alldeles avgjort icke beträffande skifteslag, som avses i 1 kap. 2 § under 2, håller styrelsen före, att dess giltighet bör inskränkas att avse så kallade primära skifteslag. Behovet av bestämmelsen blir avsevärt mindre, därest lantmäteristyrelsens förslag om granskning av den preliminära skiftesplanen gillas. Sista stycket torde under alla förhållanden böra utgå såsom på det hela taget utan motsvarighet i det praktiska livet. 6 §• Tillämpning av stadgandet i första stycket måste resultera i att ett visst belopp bestämmes såsom ersättning. Så vitt lantmäteristyrelsen kunnat finna, medför emellertid ett beslut i ämnet icke behov av några ändringar i skifteshandlingarna. Emellertid synes det ej helt och hållet uteslutet att förhållande, som i första stycket avses, även bör föranleda ändring i fråga

231 om ersättningar, som bestämts enligt 14 kap., liksom ock i fråga om fördelningen av kostnaderna för skiftet. I sådan händelse kunna ändringar i skifteshandlingarna bliva erforderliga. I anledning härav får lantmäteristyrelsen föreslå följande ungefärliga tillägg med uteslutande av andra stycket : »Har vid prövning — — — än dem tillkommit, och må på prövning bero, huruvida förhållandet bör föranleda ändring i fråga om andra ersättningar, som bestämts vid skiftet, eller i fråga om fördelningen av kostnaderna för skiftet. I sådant fall må ägodelningsrätten själv låta verkställa erforderliga tillägg till och ändringar i skifteshandlingarna eller uppdraga detta åt lantmätaren, och gälle detsamma beträffande verkställande av motsvarande tillägg och ändringar i det exemplar av skifteshandlingarna, som utlämnats till delägarna». Emellertid håller styrelsen före, att de stadgade två procenten utgör en för trång marginal och att gränsen torde kunna något höjas.

16 och 17 KAP. Dessa kapitel synas böra byta plats. Om så ej sker, synes man kunna komma i tveksamhet i fråga om vem det tillkommer att besluta rörande fördelning av skifteskostnader.

II A YD. Om avstyckning. 19 KAP. 1 §• I avseende å härtill motsvarande eller 22 kap. 1 § i jordstyckningskommissionens förslag meddelade lantmäteristyrelsen i 1921 års utlåtande, att styrelsen anslöte sig till den av herr Wieselgren uttalade och av herr

232 Grubbströra understödda meningen, och till ytterligare stöd för denna ståndpunkt hänvisade styrelsen till vad i ämnet anförts av överlantmätaren i Gotlands län och t. f. överlantmätaren i Hallands län samt av överlantmätaren i Södermanlands län vid 18 §. Ovan avsedda mening gick ut på att avstyckning liksom hittills borde tillåtas utan föregående styckningsavtal i alla de fall, där avstyckning efter avtal skulle bliva tillåten. Styrelsen saknar anledning att frånträda denna ståndpunkt. Såsom framgår av vad styrelsen anfört i början av detta utlåtande utgår styrelsen ifrån att uti nya lagen komma att inflyta de stadganden, som innehållas i Eders Kungl. Maj:ts proposition nr 205 till innevarande års riksdag med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 42 § i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad m. m. Genom särskilda i administrativ väg meddelade bestämmelser torde böra ses till att i län, där länsarkitekt finnes anställd, dennes sakkunskap bliver utnyttjad. Något behov av en i förväg godkänd plan, då fråga är om avskiljande av mark till mindre jordbruk, torde icke förefinnas. Den uppsikt, som i denna del bör utövas, torde med utsikt till bästa resultat kunna uppdragas åt förrättningsmannen, överlantmätaren och eventuellt ägodelningsrätten. Genom denna anordning sparas tid och avsevärda kostnader. Att uppdraga granskning av plan av den beskaffenhet, varom här är fråga, åt länsstyrelsen torde icke böra ifrågakomma redan av den anledning, att man hos denna myndighet icke annat än undantagsvis torde finna tillgång på för ändamålet erforderlig sakkunskap. Med bestämmelsen i första stycket torde avses, att även den fastighet, som uppkommer genom sammanläggning, skall bliva ändamålsenlig. I denna del synes lågtexten ej fullt tydlig. Tredje och fjärde styckena torde böra byta plats. I annat fall kan läsaren lätt få den uppfattningen, att även fjärde stycket endast avser de län, som äro angivna i tredje stycket. Slutligen torde i sista stycket orden »å ort med sammanträngd befolkning» böra utgå, ty behovet kan ju finnas just därför, att ort med sammanträngd befolkning håller på att uppkomma, 5 §• I fråga om behövligheten och lämpligheten av förordnande beträffande avstyckningar anförde lantmäteristyrelsen i 1921 års utlåtande följande:

»Beträffande spörsmålet huruvida förordnande bör fordras i fråga om avstyckningsförrättningar eller ej ansluter sig lantmäteristyrelsen till den av herr Wieselgren uttalade och av herr Grubbström biträdda mening. Styrelsen anser, att förordnande beträffande dessa förrättningar kan ersättas med utdrag av diarium eller bevis att framställning gjorts om företagande av avstyckning. Styrelsen vill nämligen förorda, att en handling alltid skall utfärdas, på det sakförhållandet må stå klart, vilket enligt styrelsens mening kan vara av betydelse med hänsyn till rättigheten att beträda mark o. d.». Lantmäteristyrelsen saknar anledning att frånträda denna ståndpunkt, men har vid det förnyade övervägande av frågan, som nu skett, stannat inför att i stället för utdrag av diarium eller bevis, varom ovan sägs, föreslå skriftlig ansökan. Om, såsom man kan utgå ifrån, blanketter komma att användas för ifrågavarande ansökningar, kommer denna ordning ej att förorsaka vare sig tidsutdräkt eller något egentligt besvär. I all synnerhet beträffande avstyckningar bör protokollet justeras genast. (Se vid 3 kap. 6 §). 9 §. Inom området för fastighetsbildningslagens tillämpning hava förhållandena genom efter sistnämnda lags tillkomst given eller planerad lagstiftning utvecklat säg därhän, att bestämmelsen om gode mäns tillkallande, då fråga är om bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen, sällan tillämpas. Lantmäteristyrelsen tror sig hava anledning antaga, att uppfattningen numera utvecklat sig därhän, att man är beredd att vid lägligt tillfälle avlägsna bestämmelsen i fråga. Givetvis bör, där ej sakliga skäl påkalla olikhet mellan lagstiftningarna för land och stad, sådan undanröjas. På grund härav och under antagande att motsvarande ändring företages i fastighetsbildningslagen, föreslår nu lantmäteristyrelsen, att första stycket gives följande lydelse: »Avstyckning må verkställas utan biträde av gode män, så vitt icke lantmätaren eller sakägare finner sådant biträde erforderligt.» 10 §. Lantmäteristyrelsen vidhåller här sin år 1921 uttalade mening, som kan uttryckas så, att bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i förrättningen, alltid skall ske i den mån denna gräns samtidigt är gräns för 30—21210.

234 område, som avstyckas, men att beträffande annan gräns bestämmande skall ske endast, där det påfordras å någondera sidan eller av lantmätaren aktas nödigt. 13 §. Första stycket torde böra erhålla följande lydelse: »Från område, som ingår i tomtindelning, må avstyckning ej äga rum.» 14 §. Med stöd av infordrade upplysningar från länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län får styrelsen meddela, att här upptaget stadgande kan utgå. 17 §. I överensstämmelse med den uppfattning, som ovan uttalats, bör bestämmelsen att lantmäteristyrelsen skall meddela närmare föreskrifter utgå. I fall styrelsens vid 1 § uttalade uppfattning vinner beaktande, erfordras här motsvarande ändring. 20 §. Sakägare bör givetvis äga att få en fullständig karta upprättad, om han vill bekosta en sådan. Erinran härom synes böra intagas i första stycket i likhet med vad fallet för närvarande är i 16 § ägostyckningslagen. Till andra stycket i slutet torde böra läggas orden »i förhållande till stamfastigheten ». 21 §. Här torde böra stadgas samma undantag, som i 2 kap. 9 § fastighetsbildningslagen, och torde undantagen böra utsträckas på sätt styrelsen anfört vid 7 kap. 5 § samt jämväl avse det fall, då ägoskiftena skola ligga i sambruk. 22 §. Eedan nu äro förhållandena i fråga om ägostyckningar ofta sådana, att det ej ifrågakommer att hålla några egentliga sammanträden. Jord-

235 ägarna äro ofta ej tillstädes å förrättningsstället, utan protokoll och övriga handlingar översändas med post, varefter konceptprotokollet efter påskrift återställes till förrättningsmannen. Givetvis komma förhållandena att gestalta sig på enahanda sätt beträffande flertalet av de avstyckningar, som motsvara nuvarande avsöndringar. Yid sådant förhållande anser lantmäteristyrelsen, att bestämmelsen i första stycket, att lantmätaren skall »å sammanträde > med vederbörande sakägare tillkännagiva, att förrättningen är slutad, lämpligen bör modifieras. Detsamma gäller »avslutningsammanträdet» i andra stycket. 23 §.

Tiden här bör inskränkas och möjligen beräknas från det lantmätaren återfått karta och handlingar.

Beträffande fördelning av kostnaderna för avstyckning saknas erforderliga bestämmelser.

III AVD. Om a n d r a lantmäteriförrättningar. 20 KAP. 3 §.

Orden »utan någons förfång» synas, efter vad som förekommit i fråga om 1 kap. 1 §, kunna giva anledning till misstolkning. I övrigt hänvisar lantmäteristyrelsen till vad styrelsen anfört vid 1 kap. 22 §. 5 §• Sista punkten synes ägnad att riva upp en mängd gamla tvister. Det stadgande, som inrymmes i denna paragraf, synes ej böra gälla andra förhållanden än som inträffat efter den nya lagstiftningens tillkomst.

236 7

§•

Hinder synes enligt ordalagen i första stycket, då detta läses för sig, icke finnas att, i händelse det frångångna området överstiger två procent, ersättningen bestämmes att utgå dels i mark och dels i penningar. Därest styrelsens tolkning av nuvarande lydelsen är oriktig, synes en jämkning önskvärd. Lantmäteristyrelsen har här ovan uttalat sig för att stadgandena i 14 kap. 15 § böra utgå. I händelse av bifall härtill, bör givetvis även andra stycket i denna paragraf uteslutas. Med avseende å detsamma må emellertid erinras, att det icke omfattar det fall, att ersättningen bestämts att utgå i penningar enligt första stycket tredje punkten. 8 §• Enligt lantmäteristyrelsens mening bör någon skillnad icke göras mellan det fall, att fisket med stöd av äldre bestämmelser ej intagits i delningen, och det fall, att fisket jämlikt 10 kap. 6 § undantagits såsom för delägarna gemensamt. I båda fallen bör skifte få ske, så framt det låter sig göra utan någon delägares förfång. Ändrade förhållanden kunna nämligen hava inträtt. 10 §. Att här gå utanför lantmäteristaten bör ej ifrågakomma. Något behov därav finnes icke, och någon fördel för sakägarna är icke att förvänta därav. Tvärtom måste saknaden av kontroll och uppsikt anses innebära en nackdel. Härtill kommer, att lantmätaren är skyldig arbeta enligt fastställd taxa, vilket även åtminstone i flertalet fall innebär en fördel för sakägaren. I övrigt hänvisar styrelsen till vad som anförts vid 2 kap. 3 §. Såsom lantmäteristyrelsen tidigare framhållit är det önskvärt, att bestämmelserna i 11 § skiftesstadgan, så vitt möjligt, få sin fulla motsvarighet i den nya skifteslagstiftningen. För att befrämja detta önskemål torde ordet »avmätning» böra utbytas mot »mätningsarbeten». I detsamma ingår då även höjdmätning.

*-

237 IV AVD. Om d o m s t o l a r och r ä t t e g å n g i jorddelningsmål, s å ock om fastställelse av vissa jorddelningsförrättningar s a m t om rättelse i fastställt skifte. 21 KAP. A. Allmänna bestämmelser. 2 §• Enligt lantmäteristyrelsens mening är stadgandet i slntet av andra stycket om kompetens för erhållande av förordnande såsom ställföreträdare för ägodelningsdomaren icke tillfredsställande. Detsamma innebär icke tillräcklig garanti mot att unga oerfarna jurister fortfarande komma att förordnas.

Enligt vad lantmäteristyrelsen inhämtat äro röstlängderna för landsbygden numera icke uppställda på det sätt, att därav framgår, vilka som aga eller mnehava jordbruksfastighet. Yid utseende av valmän måste en valforrättare därför antingen upprätta särskild vallängd eller också hava tillgäng till taxeringslängd, uppbördslängd, vägtalslängd eller annan handling för att kunna avgöra vilka som äro röstberättigade. På grund härav och jämväl ur andra synpunkter synes det som om mycket talade för att agodelmngsnämndemännen måtte utses på samma sätt som häradsrättens nämndemän. Särskilt bör beaktas, att även andra fastigheter än jordbruksfastigheter beröras av jorddelningsförrättningar. 5 §. Då ägodelningsdomarens skyldighet att föranstalta om nytt val icke torde böra gälla med mindre behov finnes för den återstående tiden, torde hårat böra givas uttryck i lagtexten.

• 12 §.

Lantmäteristyrelsen har i 1913 års utlåtande uttalat sig för statens övertagande av ifrågavarande kostnader i större utsträckning än 1911 års förslag innebar. Styrelsens uttalanden hava emellertid ej lyckats tillvinna sig avseende. Det torde emellertid vara påtagligt, att övervakandet och ledningen av jorddelningen är att anse såsom en statsuppgift och att staten även har intresse av att befrämja genomförandet av ägoregleringar. Om man därför i det allmännas intresse stadgar, att viss eller vissa frågor alltid skola göras till föremål för prövning av ägodelningsrätt, synes staten också böra åtaga sig kostnaderna därför. Så är förhållandet med de frågor, som omförmälas i 4 kap. 4 §. Härtill kommer enligt styrelsens förslag underställning' av skiftesplarien. I dessa fall bör staten ersätta ej allenast ordföranden och nämndemännen samt rättens sakkunniga biträde utan även förrättningsmannen, för så vitt rättens ordförande ansett sig böra kalla honom. I andra fall synes en lämplig ordning vinnas, om statsverket gäldar ersättningen till ordföranden och rättens sakkunniga biträde. I dessa fall torde kostnaderna för nämndemännen städse böra stanna på sakägarna. På prövning i varje fall torde däremot böra bero, om ersättningen till förrättningslantmätaren skall stanna på statsverket, på honom själv eller på sakägarna. De kostnader, som skola stanna på sakägarna, böra förskjutas av klaganden. 13 §. Yad lantmäteristyrelsen under 12 § yttrat i fråga om kostnaderna för rättens sakkunniga biträde avser såväl överlantmätaren som annat sakkunnigt biträde. Självfallet är det angeläget, att i lagen även blir klarlagt vem som skall ersätta tillkallat sakkunnigt biträde. Detsamma gäller förrättningslantmätaren. 15—18 §§. Det vill se ut som om läsaren hade lättare att fatta sammanhanget, om innehållet i 15, 17 och 18 §§ sammanfördes. I allt fall torde 17 och 18 §§ böra få plats framför 16 §. I sakligt avseende synes det lantmäteristyrelsen böra övervägas, huruvida icke villkoret om samband med jorddelningsförrättning i 15 § 6 samt

239 i 16 § bör kunna eftergivas och ägodelningsrätt göras till enda forum för upptagande av där avsedda frågor. I övrigt får lantmäteristyrelsen hänvisa till lagrådets utlåtande sid. 117—118. 20 §. En bland de allvarligaste anmärkningar, som riktats mot den nuvarande proceduren, rör den långa tid, som utförande av ett skifte visar sig kräva. Skulle emellertid uti denna paragraf inrymda bestämmelser få kvarstå, bliva förhållandena i berörda del sämre än hittills. Lantmäteristyrelsen anser därför, att det är synnerligen angeläget, att ändring sker och att man återgår till nu gällande ordning, det vill säga att närvarande delägare har att omedelbart anmäla missnöje men att frånvarande delägare, som kan visa laga förfall, får en tidsfrist på trettio dagar efter det förfallet upphörde att anmäla sig hos ägodelningsrätten. Undantag bör såsom hittills ske beträffande rågångsåtgärder och ägoutbyten. Det kan icke visas, att den nuvarande ordningen medfört några rättsförluster. Vad särskilt angår ägograderingen vidhåller lantmäteristyrelsen sin tidigare intagna ståndpunkt, att jordägarna böra ha klagorätten öppen till dess skiftet avslutats. Med anledning av vad lantmäteristyrelsen anfört vid 13 kap. 20 § om underställning till ägodelningsrätt av den provisionella skiftesplanen uppkommer ytterligare en preliminär fråga. Det skulle kunna ifrågasättas, att tiden för anförande av besvär över ägograderingen begränsades till trettio dagar efter det förrättningsmännen slutbehandlat den provisionella skiftesplanen och att ägodelningsrätten skulle hava att, vare sig besvär anförts eller icke, slutligen behandla både graderingen och skiftesplanen. Detta skulle innebära, att efter skiftets avslutande klagorätt skulle finnas endast med avseende å delningsbeskrivningen och likvidfrågorna. Styrelsens övervägande i denna del har emellertid resulterat i att underställningen av skiftesplanen bör utmynna antingen i föreskrifter om ändringar före utstakmngen eller ock att den, utan vidtagande av sådana, må utstakas. Ändamålet med underställningen blir att söka garantier mot olämpliga eller rent av fördärvliga skiftesplaner. Endast medvetandet om en granskning innebär ett stort steg framåt. Under nuvarande förhållanden låter man det ofta förbliva vid en än så olämplig skiftesplan med hänsyn till de kostnader, som en omarbetning innebär. Slutligen medför den föreslagna anordningen en stor fördel genom att de fel, som kunna framgå av överlantmätarens

240 granskning, lättare låta sig rättas. Den nu föreslagna anordningen avser alltså icke att utesluta klagorätt efter skiftets avslutande vare sig i fråga om ägograderingen eller skiftesläggningen. Avgörande för styrelsens ståndpunktstagande i sistberörda del har varit, att delägaren bör få se planen även utstakad på marken, innan han skall taga ställning till frågan om förande av klagomål. På sätt lantmäteristyrelsen anfört i 1921 års utlåtande håller styrelsen före, att även beträffande skifteslag, som avses i 1 kap. 2 § under 2 och 3, bör delningsgrunden behandlas såsom preliminärfråga. Lantmäteristyrelsen tillåter sig till övervägande framställa, huruvida icke det även beträffande ägoutbyten skulle kunna tillåtas sakägarna att genom påskrift å protokollet om godkännande eliminera bort klagotiden. 21 §. Antingen bör besvärstiden för alla skiften sättas till 45 dagar eller ock böra 60 dagar bibehållas för egentliga laga skiften och 30 dagar bestämmas för övriga förrättningar. 28 §. Någon prövningsrätt i fråga om behovet av granskning av överlantmätaren torde böra inrymmas åt ägodelningsdomaren. Möjligen kunna närmare föreskrifter_ meddelas i administrativ ordning. 32 §. För närvarande praktiseras rätt allmänt, att, sedan ägodelningsrätten sammanträtt å stället, uppdrages åt överlantmätaren att verkställa undersökning på marken eller utredning å lantmäterikontoret, varefter rätten utsätter ny dag för sakens fortsatta behandling, vanligen på tingsstället. I anslutning härtill vill lantmäteristyrelsen framhålla såsom önskvärt, att det ses till att hinder för framtiden ej må resas mot denna goda praxis. Överlantmätaren har behov av biträde av ägodelningsnämndemän i regel endast beträffande värderingsfrågor. 34 och 35 §§. Föreskrifterna en paragraf.

under dessa paragrafer torde böra sammanföras under

241 42 §. Lantmäteristyrelsen anser sig böra hemställa, att den ändring här vidtages, att handlingarna skola insändas till överlantmätaren. Är fråga om avstyckning, som lämnats oklandrad, bör fastställelsen kunna meddelas av överlantmätaren, dock med undantag beträffande avstyckning för sammanläggning med annan fastighet. I det säkerligen fåtal fall, där sakägarna ej godkänt avstyckningen genom påskrift å protokollet, bör överlantmätaren från ägodelningsdomaren inhämta bevis att förrättningen är lagakraft vunnen. Finner överlantmätaren fel, som föranleder, att han anser sig förhindrad att meddela fastställelse, bör han överlämna akten till ägodelningsdomaren. Äro besvär anförda, bör det ankomma på ägodelningsdomaren att infordra handlingarna från överlantmätaren. Av synnerlig vikt är, att tiden för handlingarnas insändande till överlantmätaren vad angår av sakägare godkända avstyckningar inskränkes till högst 15 dagar. 43 §. Det vore måhända lämpligare, att insändandet i fall, som här avses, skedde till lantmäteristyrelsen. Om det bör ankomma på styrelsen eller lantmäterifiskalen att i sådant fall besluta om åtal kan vara tveksamt, men frågan är av instruktionell art. Styrelsen bör i allt fall få kännedom om förhållandet. 49 §. Lantmäteristyrelsen tillåter sig här fästa uppmärksamheten på vad styrelsen anfört vid 16 kap. 6 §. Lantmätaren bör ej åläggas att gälda andra kostnader för förfarandet vid ägodelningsrätten än som enligt 12 § eljest skola bestridas av sakägarna. 53 §. Så vitt lantmäteristyrelsen kan finna föreligga inga betänkligheter mot att fortfarande låta förrättningslantmätaren fullfölja talan, då fastställelse vägrats. Denna ordning torde kunna anses vara till jordägarnas bästa.

31—21210,

242 F ö r s l a g till l a g o m v a d i a k t t a g a s skall i a v s e e n d e å i n f ö r a n d e av lagen o m delning av jord å landet. i §• Här anser sig lantmäteristyrelsen böra framhålla, att styrelsen icke kunnat finna någon anledning till den vidtagna ändringen, att den nya lagen icke i vidare mån än i förslaget sägs skall tillämpas i fråga om förrättningar, som påbörjats före lagens ikraftträdande. Antagandet av detta stadgande kommer att medföra, att man för lång tid framåt, som i vissa fall finge räknas i årtionden, bade att tillämpa både nya och gamla lagen. Styrelsen förordar en återgång till 1911 års förslag, vilket i denna del innehåller samma ordning, som följdes vid utfärdandet av gällande skiftesstadga. 9 §• Såsom lantmäteristyrelsen redan framhållit vid 1 kap. 14 §, anser styrelsen att lagen den 5 juni 1909 om uteslutande tills vidare av rätten att erhålla laga skifte inom vissa områden bör upphävas i samband med tillkomsten av den nya lagstiftningen, i händelse upphävande därav ej sker dessförinnan.

Någon detalj granskning av övriga författningsförslag har styrelsen icke ansett sig böra företaga. Om styrelsens ovan framställda ändringsförslag och önskemål beträffande lagen om delning av jord å landet bliva beaktade, är det givet, att i förstberörda förslag erfordras ändringar av större eller mindre omfattning. Yid slutliga handläggningen av detta ärende hava förutom undertecknade deltagit t. f. byråchefen Bagger-Jörgensen. Protokollsutdrag, innehållande vid ärendets föredragning uttalade särskilda meningar överlämnas. Underdånigst Torsten Nothin. Joh. Hamrin. Stockholm den 28 april 1924.

Utdrag ur Kungl. lantmäteristyrelsens protokoll för år 1924. Måndagen den 28 april 1924. Närvarande: T. f. generaldirektören NOTHIN, byråchefen HAMRIN och t. f. byråchefen BAGGER-JÖRGENSEN. § 75. Företogs för avgivande av slutligt utlåtande Kungl. Maj:ts remiss den 14 december 1923, varigenom lantmäteristyrelsen anbefallts att avgiva underdånigt utlåtande rörande ett av sakkunnig inom justitiedepartementet uppgjort förnyat förslag till lag om delning av jord å landet m. m. Härvid beslöts underdånigt utlåtande av det innehåll styrelsens expedition nr 1151 denna dag utvisar. De närvarande ledamöterna anmälde emellertid i nedan angivna delar avvikande meningar och anförde följande. Byråchefen

Hamrin.

9 kap. 3 §. I senare delen av andra stycket under denna paragraf stadgas, att innehavet skall utgöra delningsgrund för delägare, vars jordinnehav är grundat på handling, som med hänsyn till sin avfattning och övriga omständigheter bör så förstås, att ägor inom vissa gränser upplåtits, även om visst hemmantal eller annat skattetal tillika angivits eller åsatts. Avhandlingar av det innehåll, som här avses, voro vanliga före ägostyckningslagens tillkomst, och voro då ett uttryck för behovet av ett institut, som tillät utbrytning av till läge och gränser bestämt område, som var för stort för att kunna bliva föremål för avsöndring. Efter tillkomsten av ägostyckningsinstitutet hava avhandlingar av ifrågavarande slag vad angår största delen av vårt land blivit allt sällsyntare, och efter tillkomsten av den nya skifteslagstiftningen torde man helt böra bortse från

sådana. I sakens natur bör anses ligga, att vederbörande måste avfatta sina avhandlingar vid förvärv av fast egendom i enlighet med lagstiftningen. Denna hänvisar dem att förvärva antingen viss andel eller visst till läge och gränser bestämt område. Genom att intaga bestämmelsen i fråga i lagen, legaliseras en ny typ avhandlingar. Det kan befaras, att härigenom åstadkommande av önskvärd reda äventyras. Skulle vid skifte förekomma fall, som här avses, torde någon annan delningsgrund än innehavet knappast komma i fråga, även om bestämmelse saknas, och för den händelse med stadgandet avses att i samband med skifte möjliggöra utbrytning av område, som upplåtits för att avstyckas, torde detsamma böra avfattas på annat sätt. 14 kap. 6 §. Graderings- och likvidförfarandet är det hittills minst utredda området inom skiftesproceduren. Förhållandet har tagit sig uttryck bland annat på det sätt, att i hela södra och mellersta Sverige odlingsoch vanhävdslikvider samt likvider för minskad avkastning förekomma endast undantagsvis. I stället för dessa likvider jämkas gradsiffrorna eller med andra ord jordens hela odlings- och hävdevärde tages i betraktande vid åsättandet av gradtal. Härigenom blir givetvis resultatet av det vanskliga graderingsförfarandet ännu osäkrare. Det synes därför angeläget, att bestämmelserna avfattas så, att därigenom förebygges den sammanblandning av graderings- och likvidförfarandet, som hittills förekommit. Jag delar till fullo lantmäteristyrelsens uppfattning, att ytterligare utredningar och praktiska försök äro erforderliga, innan närmare föreskrifter kunna meddelas. Emellertid håller jag före, att det icke kan vara lämpligt, att frågan i hela dess vidd skall regleras genom föreskrifter av lantmäteristyr elsen. I lagen synes därför böra meddelas bestämmelse dels i vilka avseenden ersättning skall utgå och i någon mån även rörande sättet för ersättningarnas beräknande. Sålunda synes det angeläget, att det fastslås i lagen, att ersättning skall lämnas även för skillnaden i fråga om kostnader för uppodling av odlingsmark. Däremot torde det särskilt med hänsyn till odlingsmarken kunna leda till orättvisa, om, såsom i föreliggande förslag skett, sämjedelning under alla förhållanden förklaras grundlägga innehav, som berättigar till ersättningar, varom här är fråga. Det torde böra överlämnas åt praxis avgöra sämjedelnings betydelse uti ifrågavarande avseenden. På grund av vad sålunda anförts har jag ansett mig böra till övervägande framställa följande förslag till lydelse av ifrågavarande paragraf:

245 »Erhåller delägare vid laga skifte mindre odlade eller sämre hävdade ägor än han innehaft före skiftet, skall han erhålla ersättning efter ty som skäligt prövas; och skall härvid ersättning tillerkännas honom jämväl för minskad avkastning under den tid, som åtgår, till dess de ägor, han vid skiftet erhållit, kunna försättas i behörigt skick. Ersättning må även bestämmas att utgå för de fall, att kostnaderna för uppodling av ouppodlad odlingsbar mark, som vid skiftet tilldelats delägare, äro högre än som erfordras för uppodling av odlingsmark, som han innehaft före skiftet. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om samfälld äga i åker, äng och odlingsmark.» T. f. byråchefen Bagger-Jörgensen. 11 kap. 2 §. Gällande skiftesstadgas bestämmelser om gradering hava ansetts tillåta såväl seriegradering som separatgradering. Vid seriegradering åsättes den bästa jorden inom skifteslaget, den må vara av vilket ägoslag som helst, graden 1, och all annan jord åsättes gradtal efter sitt värde i förhållande till denna den bästa jorden. Vid separatgradering åsättes både inom inrösnings- och avrösningsjorden graden 1 å den bästa jorden, varefter i förhållande till dessa gradtal särskild gradering sker inom inrösnings] orden och inom avrösningsjorden. När utbyte sker mellan in- och avrösningsjorden måste vid separatgradering förhållandet mellan bästa inrösnings- och bästa avrösningsjorden uttryckas genom ett särskilt tal. Av mig verkställd undersökning visar, att separatgradering användes i nämnvärd utsträckning endast inom Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Även om separatgradering inom dessa län är vanligast, förekommer dock även där seriegradering, och det torde icke vara ovanligt, att samma lantmätare använder än den ena än den andra metoden. Inom vissa av nämnda län förmärkes en avgjord tendens att övergå från separatgradering till seriegradering. Det är också vanligt att lantmätare, som förflyttas, använda den metod, som är vanlig inom vederbörande län. Lantmäteriets praktiska utövning har lett utvecklingen därhän, att separatgradering endast användes inom de län, där våra stora skogsvidder äro att finna. Detta torde bero därpå, att denna graderingsmetod är lämplig, när avrösningsjorden är mycket betydande i förhållande till inrösningsjorden och därjämte inrösnings- och avrösningsjord endast i ringa mån äro

blandade om varandra. När dessa förhållanden föreligga, blir delningen i huvudsak uppdelad i två åtgärder, delning av inrösningsjorden och delning av avrösningsjorden, vilka kunna utföras relativt oberoende av varandra. På grund därav uppstår ingen olägenhet av två gradserier. När däremot avrösningsjorden icke är det huvudsakliga, när in- och avrösningsjorden ligga blandade om varandra eller när skiftesområdet är av mindre omfattning, således vid sådana förhållanden, som äro vanligast inom flertalet av rikets län, blir seriegradering lämpligast. Själva delningsarbetet underlättas nämligen därigenom högst väsentligt, ty vid angivna förhållanden måste ständiga utbyten ske mellan inrösnings- och avrösningsjord, och det torde vara uppenbart, att därvid två gradserier måste öka arbetet och utgöra en källa till misstag. Mot seriegradering har erinrats, att det är svårt att vid gradering av skogsmark ständigt utgå från den bästa åkerjorden, då det är vanskligt att direkt jämföra skogsmark och åker. Ett sådant förfaringssätt är givetvis oriktigt och varken bör eller behöver förekomma vid seriegradering. Man åsätter nämligen först den bästa skogsmarken ett gradtal i förhållande till den bästa inrösningsjorden, en åtgärd, som även måste företagas vid separatgradering, och utgår sedan från det sålunda funna gradtalet. Därest förrättningsmännen någorlunda klargöra för sig innebörden av de gradtal, som åsättas, kan graderingen bliva lika god med seriegradering som med separatgradering. Föreliggande förslag till avfattning av 11 kap. 2 § torde innebära, att endast separatgradering skall förekomma. Jag anser, att ett sådant stadgande icke skulle vara lyckligt och att bestämmelserna om gradering böra givas en sådan formulering, att såväl seriegradering som separatgradering må kunna förekomma. Utvecklingen har bestämt visat, att båda metoderna äro berättigade, och har snarast gått i den riktningen, att seriegradering blivit den vanligaste. Någon olägenhet av att båda metoderna använts kan icke påvisas, och skulle endast separatgradering föreskrivas, skulle vid det större antalet av sådana förrättningar, där gradering förekommer, arbetet onödigtvis göras besvärligare och mera invecklat. Eevisionen av skifteslagstiftningen har ju bland annat åsyftat att så mycket som möjligt förenkla skiftesförfarandet. Med det syftet torde knappast låta förena sig att endast på grund av en teoretisk princip och efter mönster från en del av landet söka genomföra enhetlighet, som icke är påkallad i ett land med i hög grad växlande förhållanden. Frågan kan måhända synas

mindre viktig, men för det praktiska lantmäteriet är den ingalunda av ringa betydelse. Slutligen tillåter jag mig erinra därom, att lantmäteristyrelsen i sitt den 11 augusti 1913 avgivna yttrande över skiftesstadgekommitténs förslag ansåg, att såväl seriegradering som separatgradering borde tillåtas. Som ovan. Oscar Sohlberg.

Bilaga A.

Förslag till

LAG om delning av jord å landet.

I AVD.

Om laga skifte. 1 KAP. Om ändamålet med laga skifte, om vad såsom skifteslag anses, om behörighet att framställa yrkande om laga skifte, så ock om äldre delnings bestånd. i §• Med laga skifte avses på mätning och uppskattning grundad delning av oskiftade eller omdelning av förut skiftade ägor i ändamål att utan någon delägares förfång åstadkomma en för ägornas brukande så lämplig indelning, som deras beskaffenhet och belägenhet medgiva. Då i denna lag såsom villkor för åtgärd stadgas, att densamma kan ske utan någon delägares förfång, avses därmed att åtgärden icke, utöver vad för varje särskilt fall må vara medgivet, länder till minskning i värde för fastighet, som beröres av åtgärden. Vad i denna lag stadgas om oskiftad jord gälle ock, där ej annat sägs, om jord, som är allenast sämjevis delad.

249 2 § 1:2-3 Med skifteslag förstås område, vilket ensamt för sig göres eller lagligen kan göras till föremål för laga skifte. Skifteslag kan utgöras av 1. by, enstaka hemman eller lägenhet, som har sitt område genom rågång skilt från andra ägor; ägor, som eljest äro belägna inom gemensam rågång; ägor, som, ändå att rågång kring desamma ej kan påvisas, vid skifte behandlats såsom ett ursprungligt skifteslag; 2. ägolott, vilken vid lantmäteriförrättning, som fastställts eller eljest är lagligen gällande, utlagts inom skifteslag, som under 1 sägs; fastighet, som bildats genom avsöndring eller därmed jämförlig åtgärd eller genom avstyckning; 3. område, som vid lantmäteriförrättning undantagits för gemensamt ändamål eller eljest lämnats oskiftat eller ock efter skifte genom rågångsförrättning eller eljest tillkommit skifteslag, varom under 1 eller 2 är fråga. Har skifteslag, som utgjort samfällighet för två eller flera byar, enstaka hemman eller under 1 avsedda lägenheter, skiftats, skall vad av ägorna lagts till varje by, enstaka hemman eller lägenhet räknas till byn, enstaka hemmanet eller lägenheten i dess egenskap av skifteslag. Yad sålunda stadgats skall dock ej utgöra hinder för att dylik skiftad samfällighet för sig göres till föremål för nytt skifte, där sådant eljest lagligen må äga rum. Yad i nästföregående stycke är sagt skall äga motsvarande tillämpning beträffande skifteslag, som varit gemensamt för två eller flera sådana skifteslag, som ovan under 2 avses. Utöver skifteslag, om vilka förut i denna paragraf förmäles, kunna bildas särskilda skifteslag, på sätt nedan närmare sägs. Fastighet, vilken uppkommit genom sammanläggning i enlighet med föreskrifterna i lagen om sammanläggning i vissa fall av fastigheter å landet, utgör skifteslag, ändå att fastigheten icke faller under vad ovan under 1 eller 2 sägs. 3 §. Där skifteslags omfång blivit bestämt genom särskild indelning, lände den till efterrättelse. Förekommer inom viss landsdel ägoblandning mellan skilda byalag eller erfordras eljest särskild indelning i skifteslag, ankomme det på Konungen att föreskriva sådan indelning. 32—21210.

250 4 §• Utjordar, urfjällar, ströängar och andra därmed jämförliga ägor, som tillhöra fastighet i annat skifteslag än det, inom vars område de ligga, skola, då skifte övergår sistnämnda skifteslag, intagas i skiftet, därest sådant för vinnande av lämplig ägoanordning erfordras och detta syfte ej kan vinnas genom ägoutbyte. 5 §• För vinnande av lämpligt och redigt skifte må, där det efter undersökning och prövning i den ordning, som i 4 kap. sägs, finnes kunna ske utan någon delägares förfång, 1. ett skifteslag uppdelas i flera skifteslag; 2. flera skifteslag, som samtidigt skola skiftas, sammanföras till ett skifteslag; 3. områden av olika skifteslag, som samtidigt skola skiftas, sammanföras till ett skifteslag, så framt jordägare, som äga behörighet att påkalla skifte i vart av skifteslagen, yrka det och det prövas kunna äga rum utan hinder för lämplig ägoanordning inom övriga delar av skifteslagen. Har område, efter vad under 3 sägs, blivit skilt från skifteslag, skall återstoden av skifteslaget utgöra ett skifteslag för sig. 6 §• Yid laga skifte skall all skifteslagets mark ingå i förrättningen, där ej i denna lag är annorlunda stadgat. Under skifteslagets mark inbegripes jämväl sådant till skifteslaget hörande område, som är täckt med vatten. 7 §• Har vid laga skifte till skifteslaget hörande vattentäckt område icke intagits i skiftet eller har med stöd av äldre lag sådant område ingått i skiftet allenast i avseende å områdets nyttjande till fiske, och skall skifte därå äga rum, skall skiftet omfatta alla till förstnämnda skifteslag hörande oskiftade sjöar, sund, strömmar och övriga vattentäckta områden. Yrkar någon delägare, att visst område, varom nu är sagt, skall uteslutas från skiftet, må dock detta ske, för den händelse sådant uteslutande finnes icke hindra lämpligt skifte samt kunna äga rum utan någon delägares förfång.

251 Finnas inom eller vid vattentäckt område, som särskilt skiftas, mindre i : 7—9 holmar, skär eller strandområden, som äro gemensamma för delägare i det vattentäckta området, skola de i den omfattning, sådant finnes nödigt för beredande av lämpligt skifte, intagas i skiftet, där det kan ske utan någon delägares förfång. Är vattentäckt område delat och sker sedan laga skifte av stranden, må nämnda område eller del därav intagas i skiftet, därest sådant för vinnande av lämplig ägoanordning erfordras och detta syfte ej kan vinnas genom ägoutbyte. 8 §•

Hava förut sänka eller vattentäckta ägor blivit torrlagda genom vattenreglering eller därmed jämförligt större vattenavledningsföretag eller genom invallning, och möter för deras ändamålsenliga brukande i detta skick hinder av den indelning de erhållit vid delning, som förrättats före torrläggningen, då må laga skifte kunna äga rum å dessa ägor för sig eller tillika med den till det genom sistberörda delningsförrättning delade skifteslaget hörande mark av annan beskaffenhet, som med nämnda ägor ligger i sådant sammanhang, att dess intagande i den nya delningen erfordras för beredande av lämplig ägoanordning. 9 §• Har skifteslag av beskaffenhet, som i' 2 § under 1 eller 2 sägs, ej förut genom lantmäteriförrättning delats, må laga skifte därå äga rum, därest yrkande därom framställes samt ägolott, som med avseende å storlek och beskaffenhet i övrigt prövas kunna lämpligen bestå såsom särskild fastighet eller eljest varda för hushållning ändamålsenlig, kan för en var delägare utläggas. Kan sådan ägolott utläggas allenast för sökanden eller, jämte honom, viss eller vissa delägare, må jämväl skifte kunna äga rum, dock att i sådant fall härför erfordras, att de å andra än nu omförmälda delägare belöpande andelar kunna utläggas i gemensam ägolott, som Överensstämmer med vad i första punkten sägs, allt efter ty i 4 och 13 kap. närmare förmäles. Är odelat skifteslag, som i 2 § under 1 sägs, i sin helhet i en ägares hand, och utgöres detsamma av två eller flera jordeboksenheter, då må ock, där ägaren det yrkar, laga skifte till brytande av samfälligheten emellan de särskilda jordeboksenheterna därå äga rum. Ej skall skifteslag anses hava blivit genom lantmäteriförrättning delat, därför att ägovidd inom skifteslaget gjorts till föremål för avstyckning.

252 1: 9—11

Där enligt föreskrift i lag eller särskild författning skifte å viss fastighet eller äga icke är tillåtet, lände dylikt förbud till efterrättelse. 10 §. Behörighet att framställa yrkande om skifte å sådant skifteslag, som i 9 § avses, tillkommer den, som i skifteslaget äger viss andel, ägare av utjord, som icke lyder under hemman och med skifteslaget har sammanblandade ägor, härunder inbegripen. Ligger inom skifteslaget för alltid avsöndrad lägenhet eller under hemman lydande utjord eller urfjäll, och hava de till sådan lägenhet, utjord eller urfjäll hörande ägor spridd och för brukning ogynnsam belägenhet, då må ock av ägaren till sådan jord framställas yrkande om laga skifte å det skifteslag. Bestrides skiftet skall, utöver vad i 9 § stadgas, för bifall till yrkandet fordras, att det sökta skiftet prövas kunna medföra avsevärt bättre ägoanordning för sökanden utan att lända till förfång för övriga jordägare inom skifteslaget. Finnes sammanförande av sökandens ägor kunna lämpligen ske genom ägoutbyte, då må ej heller mot bestridande skifte äga rum. 11 §• Skifteslag, som delats genom tegskifte eller storskifte eller genom klyvning, varom i 94 § första stycket sista punkten i stadgan om skiftes verket i riket den 9 november 1866 sägs, må på yrkande av därtill behörig delägare eller, om all skifteslagets mark är i en ägares hand, på yrkande av denne underkastas skifte, dock att, där någon delägare yrkar, att vid den tidigare delningen skall förbliva, laga skifte ej må å det skifteslag företagas med mindre det befinnes, att skifteslagets ägor genom skiftet kunna erhålla en för deras skötsel lämpligare indelning och därigenom uppbringas till större avkastning och högre värde samt att skiftet för delägarna i allmänhet kommer att medföra fördelar, som väsentligen överväga de av skiftet följande kostnader och olägenheter. Yad sålunda stadgats skall för Gottlands län gälla jämväl beträffande ägor, som undergått laga skifte före den i följd av Konungens den 20 december 1850 meddelade beslut där verkställda indelning i skifteslag, där skiftet omfattat allenast en del av de ägor, som enligt indelningen utgöra ett skifteslag.

253 Skifteslag, som delats genom enskifte, genom skifte, vilket enligt kungörelsen den 20 februari 1821 blivit ansett och fastställt såsom enskifte, genom laga skifte, klyvning eller ägostyckning, vara fastställelse meddelats, eller som innefattar vid avvittring såsom särskilda brukningsdelar inom by, enstaka hemman eller nybygge utlagda ägor, må, där ej i denna lag är annorlunda stadgat, icke underkastas laga skifte med mindre i framställt yrkande därom ena sig jordägare, som inom skifteslaget äga jordbruksfastighet, vars sammanlagda värde enligt den senast till grund för allmänna bevillningens utgörande verkställda uppskattning motsvarar mera än hälften av taxeringsvärdet å all skifteslagets jordbruksegendom, och tillika enligt senast upprättade mantalslängd till antalet utgöra minst hälften av ägarna av dylik egendom inom skifteslaget, samt det vidare befinnes, att nytt skifte kommer att medföra sådan verkan, som i 11 § första stycket sägs. Ändå att all skifteslagets mark är i en ägares hand och yrkande om laga skifte av denne framställts, må skifte ej äga rum med mindre detsamma med hänsyn till behovet och möjligheten av förbättrad ägoanordning prövas böra komma till stånd. 13 §. Behörighet att framställa yrkande om laga skifte å skifteslag, som i 11 eller 12 § avses, tillkommer den, som inom skifteslaget äger jordbruksfastighet, ägare av för alltid avsöndrad lägenhet eller av utjord eller urfjäll, som lyder under hemman, dock allenast för det fall, att densammas ägor hava spridd och för brukning ogynnsam belägenhet. 14 §. Skifteslag, som i 2 § under 3 avses, må underkastas laga skifte, där sådant av delägare yrkas samt skiftet utan någon delägares förfång prövas medföra övervägande nytta. Skifteslag, som utgöres av enligt denna lag till gemensamhetsskog avsatt område, må dock icke i någon händelse underkastas laga skifte, med mindre alla delägare äro därom ense. 15 §. Utgöres skifteslag av fastighet, vilken med hänsyn till läge och beskaffenhet i övrigt företrädesvis ägnar sig till byggnadsplats eller vars värde

254 1:15—18 till huvudsaklig del består i strömfall, fiske eller annan dylik förmån eller i byggnader eller andra anläggningar, må, ändå att hinder för skifte därå eljest enligt denna lag icke möter, sådant skifte icke mot delägares bestridande äga rum, utan så är att detsamma prövas uppenbarligen icke lända honom till förfång. 16 §. Då vid skifte å sådant skifteslag, som i 11 eller 12 §§ avses, fråga uppstår om delning av vid tidigare lantmäteriförrättning utlagd oskiftad lott, skall iakttagas, att vad i 9 § första stycket samt i 15 § stadgas därvid i tillämpliga delar länder till efterrättelse. 17 §. Laga skifte å sådant skifteslag, varom i 8 § sägs, må äga rum, där yrkande därom framställes, åtgärd för åstadkommande av förbättrade brukningsmöjligheter finnes böra genom lantmäteriförrättning vidtagas samt det avsedda ändamålet prövas icke kunna vinnas medelst ägoutbyte. Behörighet att framställa yrkande, varom nu är sagt, tillkommer en var, som äger jord inom de torrlagda ägorna. 18 §. Samma rätt att framställa och biträda yrkande om laga skifte eller att påfordra äldre delnings bestånd, som enligt denna lag tillkommer ägare av jord inom skifteslag, skall ock tillkomma ägare av avgärda hemman eller lägenhet med avseende å mark, vilken han äger nyttja samfällt med jordägare i bolby, innehavare under fideikommissrätt av fastighet samt innehavare under ständig besittningsrätt av kronan eller allmän inrättning tillhörande hemman eller lägenhet. Dylik rätt tillkomme ock boställshavare samt arrendator av publikt hemman eller lägenhet, som icke innehaves såsom boställe eller under ständig besittningsrätt; dock att, där fråga är om framställande eller biträdande av yrkande om laga skifte, vad nu är sagt skall gälla allenast i den mån vederbörande visar sig hava erhållit tillstånd därtill av den myndighet, under vars allmänna vård och inseende fastigheten hör.

255 19 §. Kan vid laga skifte av sådant skifteslag, som i 2 § under 3 avses, skifteslagets mark icke lämpligen fördelas mellan alla delägarna, må det skiftas mellan några av dem eller i sin helhet tilldelas en delägare mot vederlag, som genom jämkning av de vid äldre delning utlagda ägolotterna tillägges de övriga delägarna. Finnes kostnaden för sådan jämkning ej stå i skäligt förhållande till den betydelse, det må hava för dessa delägare att undfå vederlag i jord, eller skulle genom jämkning ägoanordningen inom det vid den äldre förrättningen delade skifteslaget bliva mindre lämplig, då må ersättning i penningar i stället för jord tillerkännas delägare, där det kan ske utan någon delägares förfång och i den mån den delägaren därigenom åbragta minskning i ägovälde icke överstiger två procent av det uppskattade ägobelopp, som jämlikt äldre delning lagts till hans ägolott. 20 §. Har laga skifte övergått skifteslag, som uppkommit därigenom, att mark utbrutits ur skifteslag annorledes än genom uppdelning enligt 5 § eller genom något av de i 12 § omförmälda slag av delning, skall sådant icke föranleda, att fråga om laga skifte å sistnämnda skifteslag i dess helhet annorlunda bedömes än som skulle skett, i händelse förstberörda förrättning icke ägt rum. 21 §. Har, då laga skifte övergår skifteslag, delägare tidigare genom tegskifte eller storskifte eller genom sådan delning, som i 12 § omförmäles, eller genom klyvning enligt 94 § första stycket sista punkten i stadgan om skiftesverket i riket den 9 november 1866 eller genom avsöndring eller därmed jämförlig åtgärd eller genom avstyckning erhållit alla sina ägor i så lämplig anordning att genom nytt skifte mot kostnaden därför svarande nytta icke kan beredas honom, vare han ej skyldig ingå i skifte annat än i den mån sådant erfordras för att övriga delägare skola erhålla så lämplig och redig ägoanordning, som belägenheten medgiver. Var den äldre delningen tegskifte, skall dock vad nu är sagt gälla, allenast i händelse innehavet enligt tegskiftet skall utgöra delningsgrund.

1:19-21

256 1:22-25

22 §. Där vid laga skifte i skifteslaget ingår eller skifteslaget utgöres av fastighet, å vars område ägare av fastighet, som ej ingår i skifteslaget, är för all framtid berättigad till skogsfång eller mulbete, skall sådant servitut utbrytas efter de i denna lag angivna grunder, där laga hinder ej möter och det kan ske utan någons förfång. Är fortvaron av sådant servitut begränsad till viss tid eller beroende av visst villkor, må under enahanda förutsättningar område avsättas, å vilket den berättigade äger att med markägarens uteslutande utöva ifrågavarande rättighet. Vid laga skifte må servitut, bestående i rättighet att fiska eller att taga torv, sten, grus, lera eller dylikt, utbrytas eller område för dess utövande avsättas, där ägare av fastighet, vara servitutet vilar, yrkar det och det kan ske utan större olägenhet för den eller de berättigade. Har servitut varit gällande av ålder eller har det tillkommit i sammanhang med laga delning eller genom avtal i samband med tillkomsten av den fastighet, till vars förmån det gäller, skall vederlaget tilläggas denna fastighet såsom del av densamma. Har servitutet eljest tillkommit genom avtal, skall vederlaget utläggas såsom avstyckat område från den fastighet, varifrån jorden utbrutits. Vad i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om servitut, som besvärar fastighet inom ett skifteslag till förmån för annan fastighet i samma skifteslag. 23 §. Är laga skifte sökt och upplyses, att enligt domstols förordnande de ägor, ansökningen avser, skola utbjudas till försäljning för delägarnas samfällda räkning, skall med skiftet anstå till dess det visat sig, huruvida försäljningen kommer till stånd. 24 §. I de orter av riket, där efter vad därom är eller varder förordnat avvittring skall ske, må laga skifte icke äga rum förrän skifteslagets ägor blivit utbrutna genom fastställd avvittring. 25 §. Laga skifte må ej äga rum å jord, som ingår i tomtindelning.

257 2 KAP. Om förrättningsmän yid laga skifte. i §• Laga skifte förrättas efter därtill erhållet förordnande av lantmätare med biträde av två gode män. Sedan avgjort är, att skiftet skall komma till stånd, må skiftet utföras av lantmätare utan biträde av gode män, dock att gode män alltid skola närvara vid handläggning av frågor om bestämmande av gränserna kring skifteslagets ägor samt om ägornas gradering ävensom om bestämmande av jämförelsetal, åsättande av värde i penningar samt uppskattning, varom i 11 kap. 2 § andra stycket och 3 § sägs. Finner lantmätare eller delägare biträde av gode män nödigt vid förrättningen eller vid viss åtgärd, där sådant biträde eljest icke ovillkorligen erfordras, skall förrättningen eller åtgärden utföras med biträde av gode män. Bestämmes under förrättnings fortgång, att gode män skola biträda vid förrättningen eller vid åtgärd, som i nästföregående stycke avses, skall sådant ej verka rubbning av vad därförinnan under förrättningen lagligen beslutats eller verkställts. Vid förrättning eller åtgärd, som jämlikt denna paragraf verkställes av lantmätare utan biträde av gode män, gälle i tillämpliga delar om lantmätaren vad i denna lag är stadgat om förrättningsmän. 2 §. Uppkommer vid laga skifte fråga, för vars avgörande fordras särskild sakkunskap, äge lantmätaren anlita biträde av sakkunnig person. 3 §. Ansökning om förordnande av lantmätare att förrätta laga skifte skall göras skriftligen hos Konungens befallningshavande i länet, vilken förordnar vederbörande lantmätare att företaga det sökta skiftet. Ansökningen bör åtföljas av uppgift om de ägor, vilkas delning är i fråga, ävensom om ägare därtill och om innehavare av servitut, vilkas rätt må vara beroende av förrättningen, samt om deras postadresser. 33—212X0.

258 7

Avser ansökningen ägor inom flera län, må den göras hos Konungens befallningshavande i ett av länen. 4 §•

Konungens befallningshavande skall ofördröjligen tillsända lantmätaren det utfärdade förordnandet samt om detsamma underrätta överlantmätaren och sökanden eller, där sökandena äro flera, en av dessa. Vet lantmätaren att emot honom finnes sådant jäv, som omför males i 10 §, eller är han av andra tjänstegöromål förhindrad att företaga skiftet inom skälig tid, anmäle sådant genast hos Konungens befallningshavande, som har att förordna annan behörig lantmätare att verkställa förrättningen. 5 §. Lantmätare, som förordnats att förrätta laga skifte, skall företaga förrättningen så skyndsamt som möjligt, sedan tjänlig årstid infallit. Företages ej förrättningen inom skälig tid, skall Konungens befallningshavande, om delägare framställer begäran därom, anmäla ärendet hos lantmäteristyrelsen. Där förhållandena föranleda därtill, äger lantmäteristyrelsen skilja lantmätaren från förordnandet ävensom bestämma, för vilken lantmätare förordnande skall utfärdas. Vad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där lantmätare utan giltig anledning uppskjuter förrättning eller eljest uraktlåter att så fort ske kan föra förrättning till slut.

6 §• Då gode män enligt 1 § biträda vid laga skifte, skola de vara tillstädes vid alla sammanträden och biträda vid alla de förrättningsgöromål, som icke enligt instruktionen för lantmäteristyrelsen med underlydande befattningshavare och anstalter äro av uteslutande teknisk art.

7 §. Inom varje lantmäteridistrikt skall finnas ett efter behovet avpassat antal gode män, minst två för varje kommun, valda för en tid av sex år. Valbara äro i lanthushållning kunniga män, vilka äro boende inom kommunen och besitta sådana egenskaper, som i 1 kap. 2 § rättegångsbalken

259 äro föreskrivna för valbarhet till nämndeman. Gode män väljas å kom- 2:7—10 munalstämma av de i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigade, som äga eller innehava jordbruksfastighet; och tillkomme varje i valet deltagande en röst. Avgående god man kan återväljas. 8 §. Det åligger distriktslantmätare att var inom sitt distrikt föra förteckning över gode män samt att, då tid, för vilken god man utsetts, går till ända eller god man eljest avgår eller behov av ökat antal gode män yppar sig, för anordnande av val anmäla det för kommunalstämmans ordförande. Om utgång av val av gode män samt om bostad och postadress för var och en av dem underrätte kommunalstämmans ordförande distriktslantmätaren ävensom Konungens befallningshavande i länet, som har att ofördröjligen införa meddelande därom i länskungörelserna. Det åligger därjämte befallningshavanden att årligen i samma kungörelser låta intaga fullständig förteckning å gode män för vart lantmäteridistrikt i länet. 9 §. Innan god man biträder vid laga skifte, skall han inför Konungens befallningshavande eller domstol avlägga denna ed: Jag K N. lovar och svär vid Gud och hans heliga evangelium, att jag efter mitt bästa förstånd och samvete skall fullgöra den mig såsom god man uppdragna befattning och aldrig därvid uppsåtligen göra orätt, för vad orsak eller under vad sken det vara må; så sant mig Gud hjälpe till liv och själ. 10 §. Mot lantmätare och god man gälle dessa jäv: om han är med delägare i den skyldskap eller det svågerlag, som i rättegångsbalken sägs om jäv mot domare, eller om han eller någon, som är med honom sålunda skyld eller bes vågrad, äger del i saken eller eljest kan vänta synnerlig nytta eller skada av förrättningen, eller om han såsom domare deltagit i åtgärd eller beslut, som rör saken, eller om han varit fullmäktig i saken, eller om han är i någon delägares tjänst, eller om han är delägares vederdeloman eller uppenbare ovän. Söker någon, sedan förrättning begärts, sak

2:10—3: l med lantmätare eller god man eller tillfogar honom något med ord eller gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, det skall ej räknas för jäv.

H §• Yid ägors mätning och andra göromål, som vid laga skifte verkställas ute å marken, åligge delägarna att tillhandahålla nödig hantlangning. Visas tredska därutinnan, må lantmätaren antingen för lega anskaffa arbetsbiträde eller därom anlita kronobetjäningen i orten, och svare den tredskande för alla därav föranledda kostnader. För den, som allenast i egenskap av granne har del i förrättningen, skall vad nu är sagt äga giltighet endast såvitt angår fråga om gränsbestämning och ägoutbyte, varav hans fastighet beröres. 12 §. För rättningsmän, sakkunniga och hantlangningsmanskap må icke hindras att övergå ägor eller anbringa märken eller signaler, i vad det finnes erforderligt för förrättningen. Därvid skall tillses att skada å växande gröda så vitt möjligt undvikes samt att skog icke onödigt nedhugges. Ej må i trädgård, annan plantering eller park utan ägarens medgivande träd skadas eller fällas.

3 KAP. Om kungörande och börjande av laga skifte, om uppskov däri, om protokoll samt om de frågor, som böra föredragas vid laga skifte. 1 §. Innan laga skifte företages, skall lantmätaren om tid och ställe för första sammanträdet utfärda kungörelse, som skall minst fjorton dagar därförut uppläsas i kyrkan för den eller de församlingar, där skifteslaget är beläget, samt, där så finnes lämpligt, minst åtta dagar före sammanträdet införas i en eller flera av ortens tidningar. Härjämte åligge lantmätaren att minst fjorton dagar före sammanträdet till posten avlämna tjänsteskrivelser med kallelse till sammanträdet

261 till en var, som enligt senaste mantalslängd eller eljest tillgängliga upp- 3 gifter är delägare i skifteslaget, ävensom till de för lantmätaren anmälda innehavare av servitut, vilkas rätt må vara beroende av förrättningen. Är någon delägare å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin rätt vid skiftet, och är icke någon förordnad eller eljest veterligen behörig att för honom tala och svara, åligge lantmätaren att för förordnande av god man för den delägare göra sådan anmälan, som avses i 1 § andra stycket av lagen om god man för bortovarande. Vad i fråga om förordnande av god man för bortovarande delägare är stadgat skall äga motsvarande tillämpning där förmyndare eller god man för delägare själv är delägare. Kungörelse och kallelse, som nu sagts, skall innehålla anmaning att vid sammanträdet förete tillgängliga åtkomsthandlingar, handlingar rörande servitut samt kartor och lantmäterihandlingar angående jord, hörande till skifteslaget. 2 §. Finner lantmätaren laga skifte angå fastighet, som står under allmän myndighets vård och inseende, skall han i god tid insända underrättelse om skiftet till Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten är belägen; och åligge det befallningshavanden att förordna allmänt ombud eller, där sådant förordnande bör meddelas av annan myndighet, ofördröjligen överlämna underrättelsen till denna myndighet. Vederbörande myndighet meddele lantmätaren underrättelse om förordnandet, och åligge det lantmätaren att, därest underrättelsen om skiftet icke innehållit uppgift om tid och ställe för första sammanträdet, därom underrätta ombudet på sätt i 1 § andra stycket sägs. Skall laga skifte äga rum inom område, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, har lantmätaren att minst åtta dagar förut bevisligen underrätta byggnadsnämnden om tid och ställe för förrättningen. 3 §• Till de gode män, som skola biträda vid förrättningen, utfärde lantmätaren kallelsebrev sist åtta dagar före sammanträdet; och böra helst de kallas, som bo närmast förrättningsstället inom eller utom lantmäteridistriktet. Är god man hindrad genom jäv eller laga förfall, sände han ofördröjligen kallelsebrevet till närmast boende god man, och har denne

262 3—6 att i stället infinna sig. Erinran om den god man åliggande skyldighet att i fall, varom nu är sagt, sända kallelsebrevet vidare, bör i nämnda brev intagas. I

4 §• Kommer ej lantmätaren tillstädes å den för sammanträde utsatta tid och infinner han sig ej heller inom sex timmar därefter, då må de, som tillstädeskommit, åtskiljas. Får lantmätaren laga förfall, underrätte han så fort ske kan alla vederbörande därom. Har lantmätaren ej, medan de tillstädeskomna voro samlade, låtit tillkännagiva tid för nytt sammanträde, skall han i god tid genom tjänsteskrivelser kalla gode män, delägare, innehavare av servitut och allmänna ombud till sådant sammanträde. Utebliver god man från sammanträde eller eljest under förrättningen, late lantmätaren i stället kalla annan god man av de närmast boende. Utebliver delägare från lagligen kungjord förrättning, vare det ej hinder för förrättningens företagande; dock att, om sökanden, utan att hava anmält laga förfall, utebliver från första sammanträdet och icke någon delägare påyrkar förrättningens företagande, ansökningen om skiftet anses återkallad, och ersatte sökanden alla i ärendet uppkomna kostnader. 5 §• God man, som utan laga förfall utebliver från förrättning, ersatte all skada och olägenhet, som därav uppstår. 6 §• Lantmätaren skall föra protokoll över allt, som förekommer vid varje sammanträde under förrättningen. I protokollet skola noga upptagas av delägarna framställda yrkanden och anförda skäl samt grunderna för förrättningsmännens beslut. Protokollet skall avfattas i sammanhängande paragrafföljd för hela förrättningen och inom trettio dagar efter sammanträdet å förut tillkännagiven tid uppläsas för delägarna. Förekommer anmärkning mot protokollet, skall anteckning därom ävensom om beslut, som i anledning därav må meddelas, ske i protokollet. Protokollet skall förses med förrättningsmännens underskrift. Träffas förening, där sådant enligt denna lag är medgivet, skall den

upprättas skriftligen, undertecknas av delägarna och bestyrkas av gode 3 männen eller, där sådana ej biträda, av lantmätaren samt i huvudskrift biläggas protokollet. Har förening biträtts av boställshavare, arrendator, som i 1 kap. 18 § andra stycket avses, eller sådant ombud, som omförmäles i 2 § i detta kap., vare den ej gällande med mindre den godkänts av den myndighet, under vars vård och inseende den ifrågavarande fastigheten står; och överlämne lantmätaren sådan förening för vederbörlig åtgärd till Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten är belägen. 7

§•

Yid första sammanträdet under förrättningen uppläse lantmätaren sitt förordnande samt efterhöre, om de biträdande gode männen avlagt föreskriven ed och om jäv är att anföra mot någon av förrättningsmännen. 8 §• Menar delägare att förrättningsman är jävig, anmäle jävet å första sammanträdesdag, då denne tjänstgör. Ej må fråga om jäv väckas senare, där ej delägare varit av laga förfall hindrad att inställa sig å nämnda dag eller den omständighet, vara jävet grundas, först efteråt tillkommit eller blivit honom kunnig. I dessa fall skall jävet för att vinna beaktande framställas å den sammanträdesdag, som först inträffar efter det förfallet upphörde eller anledningen till jävet uppkom eller blev känd. 9 §• Över framställd jävsanmärkning meddele förrättningsmännen så fort ske kan beslut. Ogillas framställt jäv, fortfare den, mot vilken jävet blivit gjort, med sin befattning intill dess annorlunda förordnas, dock att vad nedan i 12 § tredje stycket sägs iakttages. Finnes jäv mot lantmätaren lagligen grundat, skall förrättningen genast avbrytas och lantmätaren tillkännagive förhållandet hos Konungens befallningshavande för åtgärd, som i 2 kap. 4 § andra stycket sägs. Är god man befunnen jävig, kalle lantmätaren annan god man. Yid beslut, varigenom jävsanmärkning gillas, skall förbliva. Sådant beslut må ej verka rubbning eller upphävande av åtgärd eller beslut, som tillkommit innan invändningen gjordes.

3:10-12

10 §. Sedan frågan om jäv blivit behandlad, skall, där ej enligt vad i nästföregående paragraf sagts förrättningen genast skall avbrytas, undersökas, huruvida mot skiftet möter hinder av sådan beskaffenhet, som i 1 kap. 9 § sista stycket sägs, samt huruvida den eller de, som framställt yrkande om skiftet äga behörighet därtill. Finnes hinder för skiftet i -något av berörda avseenden föreligga, meddele förrättningsmännen beslut att förrättningen icke kan äga rum, och ersatte sökanden alla i ärendet uppkomna kostnader. Yad i nästföregående punkt sägs skall dock icke äga tillämpning, där hinder mot skiftet funnits möta därutinnan, att yrkandet om skifte framställts av någon, som därtill icke varit behörig, men berörda yrkande genast biträdes av någon, vilken dylik behörighet tillkommer. Där ej, enligt vad ovan sägs, beslut meddelats, att förrättningen icke kan äga rum, har lantmätaren att med ledning av företedda handlingar, utdrag av jordregister och mantalslängd och eljest tillgängliga upplysningar utreda och i protokollet anteckna, vilka äro delägare i det område, vars skiftande sättes i fråga, och den andel en var av dem innehar, ävensom att i protokollet anmärka en var delägares tillgängliga åtkomsthandlingar till beskaffenhet och utgivningsdag, vilka delägare och innehavare av servitut personligen tillstädeskommit, och vilka på grund av målsmanskap, fullmakt, förordnande eller annat bemyndigande företräda delägare och innehavare av servitut. 11 §. Sedan utredning, varom i 10 § andra stycket förmäles, blivit verkställd, företages frågan om bestämmande av skifteslagets omfång samt om tillstånd till förrättningen på sätt i 4 kap. närmare bestämmes. 12 §. Laga skifte skall anses hava blivit börjat, då första sammanträdet kommit till stånd. Sedan laga skifte blivit börjat, skall lantmätaren, där icke laga hinder möter, utan uppskov fortsätta förrättningen och bringa densamma till slut. Uppskjutes påbörjat skifte i följd av sådant hinder, skall skiftet åter företagas så snart det kan ske, sedan det hinder, som vållat uppskovet, upphört. Kan ej dag för skiftets vidare handläggning till-

265 kännagivas för delägarna innan sammanträde npplöses, och träffas ej vid 3:12—15 sammanträdet överenskommelse beträffande tillkännagivandet av tid och ställe för skiftets fortsättande, skall vad i 4 § andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning, dock att beträffande sammanträde, som i 7 kap. 1 § eller 8 kap. avses, gäller vad därom i nämnda kapitel stadgas. Har fråga underställts ägodelningsrättens prövning eller hava förrättningsmännen meddelat beslut i fråga, beträffande vilken särskild klagan jämlikt 21 kap. 20 § må föras, skall skiftet i de delar, som äro beroende av sådan frågas slutliga utgång, vila, så framt ej samtliga närvarande delägare påyrka skiftets fortsättande eller ägodelningsrätten jämlikt 21 kap. 33 § annorlunda förordnar. 13 §. Tvist om äganderätt eller ständig besittningsrätt till jord må ej, såvida icke tvistens avgörande är av betydelse för skiftets behöriga verkställande, föranleda uppehåll i skiftet, utan äge den, som innehar jorden, föra talan för densamma. Yppas sådan tvist efter skiftets början och är dess avgörande av betydelse för skiftets behöriga verkställande, skall den underställas ägodelningsrättens prövning. Yppas tvist allenast i fråga om innehavet av viss äga, skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning. Där så prövas erforderligt, förordne rätten eller domaren i orten god man att, intill dess tvisten blivit avgjord, under skiftet föra talan för den jord, varom är fråga. 14 §. Har under laga skiftes fortgång jord övergått till annan ägare eller innehavare, må denne ej rubba eller klandra vad förre innehavaren medgivit eller godkänt. 15 §. Under laga skiftes fortgång skola upptagas följande frågor: bestämmande av skifteslagets omfång (4 kap.), tillstånd till skifte (4 kap.), nyttjandet under skiftet av skog, bränntorvmosse med mera (5 kap.), ägokartas upprättande (6 kap.), bestämmande av gränserna kring skifteslaget (7 kap.), 34—21210.

3:15—16

ägoutbyte (8 kap.), delningsgrund (9 kap.), undantag av mark från skifte (10 kap.), bildande av servitut vid skifte (10 kap.), ägornas gradering och därmed sammanhörande uppskattningsfrågor (11 kap.), hävdeförteckning (12 kap.), skiftesläggning och utflyttning (13 kap.), ersättningar mellan skiftesdelägarna (14 kap.), ägolotternas tillträde (15 kap.). Föredragas frågorna i annan än nu nämnd ordning, skall lantmätaren om anledningen härtill göra anteckning i protokollet. Frågor, som under skiftet skola underställas ägodelningsrättens prövning eller beträffande vilka särskild klagan jämlikt 21 kap. 20 § må föras, böra i den mån ske kan företagas till avgörande sålunda att de samtidigt må kunna bliva föremål för ägodelningsrättens behandling. 16 §. Delägarna må, om samtliga å sammanträde närvarande därom ena sig, utse en eller flera sysslomän för befordrande av meddelanden mellan lantmätaren och delägarna, för anskaffande av hantlangning, för tillsyn däröver, att vad som är föreskrivet eller blivit bestämt angående nyttjandet under skiftet av jord, skog eller bränntorvmosse noga iakttages, och för beivran av överträdelse därav samt för handhavande av de delägarnas angelägenheter i övrigt, som äga samband med skiftet och delägarna besluta att åt sysslomännen uppdraga. Vill syssloman erhålla ersättning, framställe anspråk därpå före skiftets avslutande; och varde ersättningen, där överenskommelse därom ej kan mellan delägarna träffas, bestämd av förrättningsmännen.

4 KAP. Om bestämmande av skifteslagets omfång samt om tillstånd till skifte. 1 §. Skifteslagets omfång bestämmes med tillämpning av de i 1 kap. angivna grunder. I samband härmed skall utredning verkställas samt anteckning i protokollet göras beträffande skiftes- och därmed sammanhängande förhållanden inom skifteslaget. Har skifteslaget eller del därav förut varit föremål för skifte, klyvning eller ägostyckning, antecknas tiden, då sådan delning förrättats, vilka ägor ingått i delningen, huruvida delningen vunnit laga kraft eller blivit fastställd samt, i sistnämnda fall, när fastställelsen ägt rum. Därjämte skall anmärkas beteckningen å och antalet skiften till den eller de ägolotter, som vid tidigare delning utlagts inom skifteslaget, samt huruvida till skifteslaget eller fastighet därinom hör ägor inom annat skifteslag eller andel i oskiftade ägor och gemensamma undantag och vilka dessa äro, så ock inom skifteslaget belägna avsöndrade lägenheter och avstyckade områden samt ägor, som höra till fastighet inom annat skifteslag. Servitut, som tillhör eller på vilar skifteslaget eller fastighet därinom, varde ock anmärkt, i den mån upplysning därom vinnes. 2 §. Med ledning av de i 1 kap. för varje särskilt fall meddelade bestämmelser avgöres, huruvida tillstånd till det ifrågasatta skiftet må lämnas. Det åligger förrättningsmännen att i enlighet med de närmare föreskrifter, lantmäteristyrelsen i förevarande avseende meddelar, verkställa utredning rörande de omständigheter och förhållanden, vilka äro av beskaffenhet att inverka på frågans avgörande, att över vad vid utredningen förekommit upprätta skriftlig redogörelse, som bilägges protokollet, samt att därefter meddela utlåtande i frågan. Ifrågasattes delning av skifteslag, varom i 1 kap. 11 § förmäles, och framställes ej yrkande, att vid den tidigare delningen skall förbliva, erfordras utredning, varom i nästföregående stycke sägs, allenast i den mån föreskriften i 16 § av nämnda kapitel därtill föranleder.

3 §•

Utlåtande, varom i 2 § sägs, skall innehålla besked, huruvida tillstånd till skiftet meddelas eller icke. Är skifteslaget sådant, varom i 1 kap. 9 § förmäles, eller skall tillämpning av 16 § i nämnda kapitel äga rum, skall i utlåtandet angivas, i vad mån utläggande av delägares andelar i gemensam ägolott synes böra äga rum. Har yrkande framställts om tillämpning av 1 kap. 5 §, skola förrättningsmännen härom särskilt yttra sig. Är fråga om delning av skifteslag, som i 1 kap. 8 § avses, skall i utlåtandet angivas omfånget av den mark, som bör i skiftet ingå. Att, där fråga kan uppkomma om att oberoende av delägares beslut avsätta skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark till gemensamhetsskog, utlåtandet bör innefatta yttrande i denna fråga, därom är i 10 kap. stadgat. 4 §• Är fråga om delning av skifteslag, varom i 1 kap. 8 eller 12 § sägs, eller innefattar utlåtandet bestämmelse om avsättande av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark till gemensamhetsskog eller om tillämpning av 1 kap. 5 §, skall utlåtandet underställas ägodelningsrättens prövning, dock att där i sistnämnda fall allenast avses sammanförande till ett skifteslag av områden, vilka inom ursprungligt skifteslag vid en eller flera lantmäteriförrättningar undantagits för gemensamt ändamål eller eljest lämnats oskiftade, eller av ägolotter, utlagda inom ett och samma skifteslag, eller av stamfastighet och avsöndrad lägenhet eller därmed jämförlig fastighet eller avstyckat område, underställning ej erfordras, där ej sådan åtgärd eljest skall äga rum. Där någon delägare det yrkar, eller förrättningsmännen på skäl, vilka i ty fall skola i protokollet särskilt angivas, finna sådant erforderligt, skall ock underställning av utlåtandet till ägodelningsrätten ske. Underställning, som, på sätt i nästföregående stycke sägs, äger rum i anledning av yrkande av delägare eller på grund av förrättningsmännens beslut, må inskränkas att avse allenast viss fråga, ägodelningsrätten emellertid obetaget att, där den så finner lämpligt, pröva ärendet i hela dess vidd. Ej må yrkande eller beslut, varom nu är sagt, framställas eller meddelas senare än å det sammanträde, vara utlåtandet avgives, dock att delägare, vilken på grund av laga förfall ej varit vid det sammanträde tillstädes och ej heller kunnat ombud för sig ställa, äger att inom trettio

269 dagar från sammanträdet med styrkande av förfallet hos ägodelningsdomaren 4: 4—8 skriftligen söka, att ägodelningsrätten måtte upptaga utlåtandet till prövning. Finner ägodelningsrätten laga förfall hava förelegat, då varde med ärendet vidare förfaret på sätt i 21 kap. närmare förmäles. 5 §• Har, innan utlåtande, varom i 2 § sägs, avgivits, delägare framställt yrkande att hans ägor jämlikt 1 kap. 21 § icke skola ingå i skifte, och kan det yrkande omedelbart prövas, bör yttrande i frågan i utlåtandet intagas. Kan så ej ske, eller framställes eljest sådant yrkande, skall snarast möjligt prövning av detsamma äga rum och beslut i frågan meddelas. Finnes prövning av yrkandet kunna äga rum först i sammanhang med skiftesläggningen, skola förrättningsmännen därom meddela besked. 6 §• Bestämmes jämlikt 1 kap. 21 §, att ägor icke skola ingå i skiftet, skola likväl ägornas yttergränser upptagas å kartan samt ägorna redovisas i handlingarna med angivande av areal, ägarens namn och registerbeteckningen å den fastighet, till vilken de höra. Fastighet eller del därav, som enligt 1 kap. 5 § avskiljes från skifteslag, skall i skifteshandlingarna redovisas med angivande av ägarens namn och fastighetens registerbeteckning. 7 §. Innehåller utlåtande, som jämlikt detta kapitel avgives, att tillstånd till skifte vägras, skall detsamma, för den händelse flera delägare finnas, innefatta yttrande huruvida de uppkomna kostnaderna å förrättningen i den mån de icke gäldas av allmänna medel skola stanna å sökande till skiftet eller i vad mån de skola fördelas även å andra delägare i skifteslaget. 8

§•

Skall utlåtande ej enligt bestämmelserna i 4 § första stycket i detta kapitel underställas ägodelningsrättens prövning och varder det ej heller på grund av delägares eller förrättningsmäns åtgärd sådan prövning underställt, skall vid detsamma förbliva.

270 1

Vad sålunda stadgats skall dock ej utgöra hinder mot att på grund av förändrade äganderättsförhållanden eller andra särskilda omständigheter avvikelse göres från vad utlåtande innehåller om utläggande av delägares andelar i gemensam ägolott, skolande vad nu sagts äga motsvarande tillämpning beträffande av ägodelningsrätten rörande sådan fråga meddelat beslut. Genom vad i första stycket sägs göres icke inskränkning i den prövning av beskaffenheten av laga skifte, som enligt denna lag åligger ägodelningsdomaren och ägodelningsrätten vid handläggning av fråga om meddelande av fastställelse å förrättningen.

5 KAP. Om inskränkning i rätten att nyttja skifteslagets ägor under laga skifte. 1 §• Efter verkställd gradering av de ägor, som skola skiftas, och intill dess de nya lotterna tillträtts, vare det delägare förbjudet att bortföra matjord eller genom vanhävd försämra jorden. 2 §• Sedan förrättningsmännen avgivit utlåtande, varom i 4 kap. sägs, skall, där ej enligt utlåtandet tillstånd till skiftet vägras, ofördröjligen bestämmas, huru inom skifteslaget befintlig skog eller bränntorvmosse må nyttjas under skiftet. Skall utlåtandet underställas ägodelningsrättens prövning, må, ändå att tillstånd till skiftet vägrats, frågan upptagas till behandling, där delägarna därom äro ense. Varder utlåtande, enligt vilket tillstånd till skifte vägrats, genom högre myndighets utslag ogillat, och har ej jämlikt nästföregående stycke beslut i förevarande fråga redan kommit till stånd, skall bestämmande, varom ovan är sagt, ske, så snart avgjort är att skifte skall äga rum. 3 §. Från det laga skifte blivit börjat och intill dess antingen utlåtande, varigenom tillstånd till skifte vägrats, avgivits eller ock beslut i fråga,

271 varom i 2 § första stycket sägs, kommit till stånd, må avverkning av 5:3—4 samfälld skog inom skifteslaget icke ske, och må i övrigt skog och bränntorvmosse nyttjas allenast till husbehov. Yid fattande av beslut i fråga, som i detta kapitel avses, skall iakttagas, att avverkning till avsalu ej må ske annat än jämlikt grunderna för uthålligt skogsbruk -eller enligt fastställd eller till ledning godkänd plan, där sådan finnes, eller enligt skogsvårdsstyrelses föreskrift, att vid all avverkning vad i lag eller särskild författning finnes föreskrivet angående skogens vård länder till efterrättelse, samt att bränntorvmosse icke må nyttjas till avsalu annat än i den mån sådant kan ske utan någon delägares förfång. Då de nya lotterna tillträtts, upphöre bestämmelser, som jämlikt 2 § första eller tredje stycket i detta kapitel meddelats, att gälla. Hava dylika bestämmelser meddelats med stöd av andra stycket i nämnda paragraf, och varder förrättningsmännens utlåtande av högre myndighet gillat, eller varder förrättningsmäns utlåtande, varigenom tillstånd till skifte meddelats, av högre myndighet ogillat, upphöre bestämmelserna att gälla, då avgjort är, att skiftet icke kommer till stånd. Att för visst fall bestämmelser, varom i 2 § sägs, kunna äga giltighet utöver tidpunkten för de nya lotternas tillträde, därom stadgas

i 7 §. 4 §. Sedan vid delning av samfälld skogsmark skogen å viss vid skiftet utlagd ägolott undergått uppskattning för ifrågakommande likvid mellan delägarna, må den ej nyttjas av annan delägare än den, för vilken ägolotten utlagts. Yid skifte av förut i laga ordning eller sämjevis delad skogsmark skall vad efter det skogsuppskattningen ägt rum av delägare avverkas å område, som tillagts annan delägare, vid likviden påföras .den delägare, som nyttjat skogen. Har jämlikt 14 kap. 9 § bestämts, att ersättning skall utgå i skogsförnödenheter, må den delägare, som nyttjar skogen till viss vid skiftet utlagd ägolott, ej å densamma verkställa avverkning i den utsträckning att möjligheten att ur den å ägolotten befintliga skogstillgång uttaga sådan ersättning äventyras. Yad i denna paragraf stadgas i fråga om avverkning av skog skall äga motsvarande tillämpning beträffande nyttjande av torvmosse.

272 1

5 §. Överträder delägare vad enligt detta kapitel lagligen beslutas eller eljest skall lända till efterrättelse i fråga om nyttjande av skifteslagets ägor, skall sådant anses såsom missbruk av rätt i samfälld skog och mark. 6 §. Är all skifteslagets jord i en ägares hand, skall av vad i detta kapitel stadgas allenast 1 § ävensom, där särskilda delar av jorden i olika mån häfta för fordran eller annan rättighet, vad i 3 § andra stycket stadgas om nyttjande av bränntorvmosse till avsalu äga tillämpning. 7 §.

Där med bestämmande av ersättning, som i 14 kap. 6 och 8 §§ om' förmäles, skall anstå till dess skiftet i övrigt blivit fastställt, skall vad i detta kapitel finnes stadgat eller av delägarna lagligen beslutas rörande nyttjande av skifteslagets ägor under skiftet i tillämpliga delar gälla intill dess förrättning för berörda ändamål blivit fastställd genom laga kraft ägande beslut.

6 KAP. Om upprättande av ägokarta.

Finnes över ägor, som skola skiftas, karta i sådan skala och av sådan beskaffenhet, att det skäligen kan ifrågakomma att använda den vid skiftet, och yrkar någon delägare, att kartan skall användas, då skall den i delägarnas närvaro jämföras med marken. Befinnes därvid kartan riktig och fullständig, eller äro befintliga fel och brister icke större än att genom deras avhjälpande kartan erhåller för skiftets verkställande erforderlig tillförlitlighet och fullständighet, och varder kostnaden härför samt för kopiering, där sådan tarvas, mindre än som erfordras för ny mätning, då skall kar-

tan efter vidtagande av nödiga rättelser användas vid skiftet. I annan 6:1—7:1 händelse, likasom då karta icke finnes över ägorna, skall ägomätning verkställas för kartas upprättande. Avser skiftet skifteslag enligt 1 kap. 2 § under .2 eller 3, vare i fråga om annan mark än inägor kartans jämförande med marken ej erforderligt, där det skulle medföra oskälig kostnad samt lantmätaren ej i följd av framställd anmärkning mot kartan eller eljest finner det nödigt. 2 §• Fråga, huruvida ägomätning skall företagas, avgöres av lantmätaren. Anser han sådan erforderlig, uppgive för delägarna skälen därtill och anteckne dem fullständigt i protokollet jämte delägarnas yttranden därom; anmärke ock i vilken skala han finner kartan böra upprättas. Är någon delägare missnöjd med lantmätarens beslut i mätningsfrågan, anmäle det genast till lantmätaren, vilken har att ofördröj ligen insända protokollet och, där karta finnes, jämväl denna till lantmäteristyrelsen. Över dess beslut i frågan må klagan ej föras. Missnöjesanmälan föranlede ej inställande av beslutad ägomätning, där sådan påyrkas av en eller flera delägare. Föreskriver sedan lantmäteristyrelsen icke ägomätning eller beslutar styrelsen annan skala, skall kostnaden för vidtagna mätningsåtgärder, i den mån de varda onyttiga, gäldas av den eller de delägare, som påyrkat mätningen. 3 §• Närmare föreskrifter angående ägomätning och kartläggning meddelas av Konungen.

7 KAP. Om bestämmande av gränserna kring skifteslagets ägor. 1 §• För bestämmande av rågångarna kring skifteslagets ägor skall lantmätaren på sätt i 3 kap. 1 och 2 §§ sägs kalla rågrannarna å ömse sidor till sammanträde och i kallelsen anmana dem att vid sammanträdet förete alla 35—21210.

274 3 tillgängliga kartor och handlingar, som kunna lända till upplysning i rågångsfrågan. Hava kungörelse och kallelse sålunda försiggått, skall förrättningen verkställas utan hinder av rågrannes eller allmänt ombuds utevaro. 2 §• Är rågång i laga ordning bestämd, undersöke förrättningsmännen dess sträckning på marken under jämförelse med tillgängliga kartor och handlingar. Finnes därvid rågångens rätta sträckning på marken tydligt utmärkt, och förklaras rågången av samtliga närvarande rågrannar ostridig, erfordras ej vidare åtgärd i fråga om samma rågång än att lantmätaren, innan han avslutar förrättningen, behörigen iståndsätter förfallna råmärken samt utsätter nya sådana märken, där det finnes nödigt. Angående sådan undersökning, som nu sagts, skall lantmätaren i protokollet fullständigt anteckna vad i ärendet åtgjorts och därvid särskilt angiva grunderna för att rågång ansetts i laga ordning bestämd, vilka råmärken iakttagits samt deras läge och beskaffenhet, huruvida rågrannarna godkänt de iakttagna råmärkena, samt vilka råmärken iståndsatts eller utsatts. Gör rågranne anmärkning beträffande rågången och prövas frågan ej böra behandlas enligt 3 §, meddele förrättningsmännen beslut över anmärkningen. Då fråga är om skifteslag, varom i 1 kap. 2 § under 2 eller 3 sägs, vare undersökning, som ovan sagts, ej erforderlig i fråga om annan mark än inägor, såvitt karta finnes beträffande övriga ägor och undersökningen av dessa skulle medföra oskälig kostnad samt lantmätaren ej i följd av framställd anmärkning eller eljest finner sådan undersökning nödig. Finnes ej karta över rågång, skall sådan upprättas och skola alla råmärken inläggas därå. 3 §• Finnes vid sådan undersökning, som i 2 § sägs, att rågången på marken icke hävdas i överensstämmelse med tillgängliga kartor och handlingar, eller råder osäkerhet angående rågångens rätta sträckning, då skall lantmätaren avfatta å karta och i protokollet beskriva skiljaktighet, som förefinnes mellan rågången på marken och dess sträckning enligt tillgängliga kartor och handlingar, befintlig otydlighet i fråga om rågången

275 samt alla godkända och stridiga råmärken och deras läge och beskaffenhet 7:3—6 ävensom i protokollet anteckna vad angående de stridiga råmärkena blivit anfört. Sedan detta skett, söke förrättningsmännen åvägabringa förening mellan närvarande rågrannar angående rågångens sträckning i överensstämmelse med någon av de sålunda upptagna och beskrivna linjerna eller en linje mellan dessa. Innan förening undertecknas, utstake lantmätaren, där så erfordras, den antagna rågången. Kan ej förening träffas, pröve förrättningsmännen rågångens rätta sträckning och give beslut härom samt utstake, där så erfordras, i överensstämmelse därmed lantmätaren rågången på marken. Lantmätaren utmärke tillika å karta rågången sådan densamma genom förening eller beslut blivit bestämd. 4 §• Finnes ej i laga ordning bestämd rågång, undersöke förrättningsmännen med ledning av märken, som av ålder ansetts utvisa gränsen, och den utredning, som i övrigt kan åvägabringas, huru rågången sträcker sig. Är rågångens sträckning mellan rågrannarna ostridig, upprätte lantmätaren över densamma karta och anteckne i protokollet alla iakttagna märken samt deras läge och beskaffenhet; utstake ock lantmätaren, där så erfordras, rågången och late därefter rågrannarna godkänna rågången genom förening. Yppas tvist om rågångens rätta sträckning och kan förening ej träffas, vare lag, som i 3 § sägs. 5 §, Sedan rågång blivit bestämd, skall lantmätaren å marken utmärka densamma på tydligt och varaktigt sätt. Föreskrifter huru råmärken skola vara beskaffade och rågångar utmärkas meddelas av Konungen. 6 §. Vad nu är stadgat om rågångar gälle i tillämpliga delar jämväl om gränser, som tillkommit vid skifte, klyvning, ägostyckning, avsöndring och avstyckning, ävensom om andra fastighetsgränser.

276 Om ägoutbyte. i §• Går rågång eller annan gräns kring område, som skall skiftas, i bukter eller brytningar, och kan den genom utbyte av ägor erhålla lämpligare sträckning och bekvämare ägoanordning därigenom vinnas, då skall sådant ägoutbyte utan hinder av att därigenom rubbning sker i lantmäteriförrättning, som fastställts eller eljest är lagligen gällande, verkställas i så stor omfattning, som är nödigt och utan någon delägares förfång kan ske. Hör till skifteslaget äga inom annat skifteslags rågång, eller ligger inom skifteslaget äga hörande till annat skifteslag, och kan ägoutbyte verkställas till fördel för endera sidan och utan förfång för den andra, skall sådant utbyte ske. Prövas ägoutbyte böra verkställas för ändamål, varom i 1 kap. 7 § tredje stycket, 10 § andra stycket sista punkten eller 17 § förmäles, må ock ägoutbytet, utan hinder av att därigenom rubbning sker i lantmäteriförrättning, varom i första stycket sägs, äga rum, därest det kan ske utan någon delägares förfång. Ägoutbyte må äga rum jämväl på det sätt att vederlag för äga, som lägges från ett skifteslag till annat, tages från ett tredje skifteslag, samt gottgörelse beredes detta av jord hörande till det skifteslag, till vilket förstnämnda äga lägges. Ägoutbyte må verkställas utan hinder därav att det innebär överflyttande av en fastighets hela ägo välde. Till sammanträde för behandling av fråga om ägoutbyte skola delägarna å ömse sidor kallas på sätt i 3 kap. 1 och 2 §§ är föreskrivet. 2 §•

De ägor, som jämlikt 1 § utbytas mot varandra, skola vara av lika uppskattningsinnehåll enligt gradering, verkställd på sätt i 11 kap. sägs. Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll emellan ägor, som finnas lämpligen böra utbytas mot varandra, till högst två procent av uppskattningsinnehållet av fastighet eller annat skifteslag, varifrån ägovidd med högre uppskattningsinnehåll är avsedd att tagas, må ägorna dock utbytas

277 mot varandra och vederlag för vad å ena sidan brister lämnas i penningar, där det prövas kunna ske utan någon delägares förfång. I fråga om bestämmande av penningersättning, varom nu är sagt, skall vad i 11 kap. 2 § andra stycket stadgas i tillämplig del gälla. 3

§•

Frångår jord genom ägoutbyte vissa ägolotter i redan skiftat skifteslag, skall den jord, som lämnas i vederlag, fördelas i sammanhang med ägoutbytet. Kan vederlagsjord ej i bekväm ägoanordning tilläggas ägolott, som frånträtt jord vid ägoutbytet, må den läggas till andra ägolotter inom skifteslaget mot vederlag genom jämkning av ägolotterna. Om sådan jämkning skall vad i 1 kap. 19 § andra stycket sägs om ersättning i penningar i där avsedda fall äga motsvarande tillämpning. 4

§•

Kan vid laga skifte i andra fall än de, som omförmälas i 1 §, bekvämare ägoanordning vinnas genom utbyte av ägor, och träffa samtliga delägare å ömse sidor därom förening, eller äro de ägor, vilkas utbytande ifrågasattes, i en ägares hand, då må sådant utbyte på sätt i nämnda paragraf sägs äga rum, där de till utbyte ifrågasatta ägorna hava väsentligen lika uppskattningsinnehåll. Hör äga, som sådant utbyte avser, till fastighet, som på grund av inteckning eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet, må utbytet icke ske, med mindre innehavare av sådan fordran eller rättighet lämnar medgivande därtill eller det är uppenbart att bytet icke kan lända till förfång för honom. 5 §• ^ Yid ägoutbyte gälle i tillämpliga delar vad som stadgas i 14 och 15 kapitlen av denna lag. 6 §. Jord, som denna lag.

ingår i tomtindelning,

må ej ingå i ägoutbyte

enligt

278 Uppstår fråga om utbyte av ägor, som höra till skilda socknar eller andra förvaltningsområden, och är någon av ägorna bebyggd eller innebär ägoutbytet överflyttande av en fastighets hela ägovälde från ett förvaltningsområde till annat sådant område, åligge det lantmätaren att därom göra anmälan hos Konungens befallningshavande i länet, som har att underställa Konungens prövning, huruvida och under vilka villkor utbytet må äga rum; och vare frågan om ägoutbytet vilande till dess Konungen meddelat beslut i ärendet.

9 KAP. Om delningsgrund. 1 §• Oskiftad jord skall, i den mån ej nedan i 4 § annat särskilt stadgas, vid skifte fördelas efter det andelstal, som tillkommer en var delägare. Utgöres skifteslaget av två eller flera jordeboksenheter, skall, såvitt angår förhållandet mellan dessa enheter inbördes, såsom andelstal anses vad som enligt särskild föreskrift för orten eller sedvänja i orten användes såsom jämförelsegrund för delaktighet i by. Finnes ej sådan jämförelsegrund, vare oförmedlade mantalet delningsgrund. Har i fråga om område, som vid lantmäteriförrättning undantagits för delägarnas gemensamma behov eller eljest lämnats oskiftat, vid sådan förrättning med stöd av äldre lag viss grund blivit bestämd för delaktighet i området, lände den grund vid andelstalets bestämmande till efterrättelse. 2 §• Är jord tegskiftad, gälle om delningsgrunden vad i 3 § sägs, där icke, såvitt angår förhållandet mellan särskilda jordeboksenheter, annan sådan grund för viss landsort kan vara föreskriven. 3 §. Ingår i skifte område, vilket enskilt innehaves av delägare på grund av lantmäteriförrättning, som fastställts eller eljest är lagligen gällande,

279 dom eller avsöndring eller såsom odaläga, skall sådan delägare vid skiftet 9 : 3—7 erhålla vad enligt uppskattning svarar mot det område. Lag samma vare, där flera delägare innehava var sina till läge och gränser bestämda ägor inom område, för vilket viss jämförelsegrund till utmärkande av olika innehavares delaktighet däri ej är känd, så ock där ägolott vid skiftet utlägges för delägare, vars jordinnehav är grundat på handling, som med hänsyn till sin avfattning och övriga omständigheter bör så förstås, att ägor inom vissa gränser upplåtits, även om visst hemmantal eller annat skattetal tillika angivits eller åsatts. Att utläggande av ägolott på grund av handling, varom nyss är sagt, må ske allenast under viss förutsättning, därom är i 13 kap. stadgat. 4 §. Ingå i skifte ägor, vilka enskilt innehavas av delägare på grund av sämjedelning, som kommit till stånd innan denna lag trätt i kraft, då må, där antingen enligt särskild föreskrift för orten eller sedvänja i orten innehavet utgör delningsgrund eller ock delägarna träffa förening att antaga innehavet till delningsgrund, sådan delägare vid skiftet erhålla vad enligt uppskattning svarar mot de ägor, han förut innehade, dock under förutsättning att vid tiden för sämjedelningen hinder icke enligt för orten gällande särskilda bestämmelser förelegat för ägornas avskiljande genom ägostyckning eller jordavsöndring. 5 §. Finnes för lägenhet ej visst andelstal och är lägenhetens ägare ej enligt 2 eller 3 § berättigad att vid skifte erhålla vad enligt uppskattning svarar mot de ägor han förut innehade, skola förrättningsmännen bestämma delningsgrund för lägenheten efter vad som prövas motsvara den rätt, lägenheten tillkommer i skifteslagets ägor. 6 §• Ingå enligt 1 kap. 5 § i gemensamt skifte flera skifteslag eller områden av olika skifteslag, gälle innehavet såsom delningsgrund såvitt angår förhållandet mellan berörda skifteslag eller områden inbördes. 7 §. Har, innan denna lag trätt i kraft, delägare i oskiftat kärr, mosse eller annan oländig mark med tillstånd av övriga delägare gjort odling

10:1 därå, äge han, ändå att tillgång till sådan mark till fullt belopp efter delningsgrunden för övriga delägare ej finnes, behålla den sålunda uppodlade marken eller, där denna ej kan tilläggas honom utan att oreda i skiftet uppkommer, njuta fullt vederlag i annan jord. Har någon eljest efter erhållet lov eller utan någon delägares bestridande uppodlat oskiftad mark, gånge den mark lika med annan oskiftad mark in i skiftet, njute dock innehavaren ersättning för odlingen på sätt i 14 kap. stadgas. Är odlingen så gammal, att underrättelse saknas om huru den tillkommit, vare det att anse som om odlingen tillkommit med veterligt lov.

I vederlag för sådan rättighet till skogsfång, mulbete, torv- eller grustäkt, fiske eller dylikt, som omförmäles i 1 kap. 22 §, skall av den fastighet, som häftat för dylikt servitut, utbrytas eller avsättas så stort område, som med hänsyn till omfattningen av den servitutberättigades och fastighetsägarens rätt att förfoga öfver den naturtillgång, rättigheten avser, efter prövning i varje särskilt fall finnes svara emot den förmån rättigheten innebär. Där för visst fall särskild grund för beräkningen är bestämd, lände den till efterrättelse. 9 §• Avgärda by njute vid skifte av mark, däri den med bolbyn äger del, efter delningsgrunden hälften mindre än bolbyn.

10 KAP. Om undantag av mark från skifte samt om bildande av servitut vid skifte. 1 §• Av oskifto skola undantagas utmål till erforderliga avloppsdiken och vägar samt, där så tarvas, tjänliga ställen till hämtning av sten, sand, lera, grus, torv och vatten ävensom för vattning av kreatur.

281 Yägar och diken skola framdragas där markens beskaffenhet och lut- 10:1—4 ningsförhållanden göra det lämpligast och om möjligt läggas i gränser mellan ägolotter. Finnes inom skifteslaget samfällt strömfall, skall det med nödigt utmål för gemensam räkning undantagas, i händelse det kan ske utan någon delägares förfång. 2 §• Erfordras undantag av mark för tillgodoseende av annat för delägarna gemensamt ändamål än i 1 § sägs, må nödigt utmål därtill och för behövliga tillfartsvägar uttagas av oskifto, där det ej medför hinder för lämplig och redig skiftesläggning.

3 i Innehar delägare på grund av laga delning eller enligt sämjedelning, som kommit till stånd innan denna lag trätt i kraft, särskild lägenhet eller anläggning, vilken icke utgör fastighet för sig samt ej lämpligen kan utbytas mot annan äga, och kan ej utan olägenhet för skiftet hans ägolott så anordnas, att lägenheten eller anläggningen faller inom densammas område, vare han ändock berättigad att behålla lägenheten eller anläggningen ävensom att såsom särskilt undantag mot avräkning å ägolotten erhålla nödigt utmål och väg därtill. Vad om särskild lägenhet eller anläggning nu är sagt skall jämväl gälla om delägare enskilt tillhörigt strömfall, ändå att ägaren icke vidtagit åtgärd för att utbygga eller eljest tillgodogöra sig detsamma. Erfordras eljest undantag av mark för viss eller vissa delägare, må erforderligt område avsättas mot avräkning å hans ägolott eller deras ägolotter, där det kan ske utan hinder för lämplig och redig skiftesläggning. 4 §• 1. Ingår i skifteslaget samfälld skogbärande eller till skogsbörd företrädesvis tjänlig mark, skall tillses, om och i vilken omfattning bildande af gemensamhetsskog i sammanhang med skiftet bör äga rum. Sådan skog bör av berörda skogsmark bildas, där ej skifte av skogsmarken prövas för delägarna i allmänhet medföra övervägande nytta samt kunna ske utan någon delägares förfång. Kan skogsmarken så fördelas, att samtliga ägolotter, som däri äga del, erhålla formliga, välbelägna och för skötseln av 36—21210.

10:4 skogen förmånligt anordnade skiften, må bildande av gemensamhetsskog icke mot delägares bestridande föreskrivas, ej heller må, där dylika skiften prövas kunna anordnas för viss eller vissa ägolotter, utbrytning av de å dessa ägolotter belöpande andelar vägras, där sådan utbrytning finnes kunna ske utan någon delägares förfång. Jämväl skall iakttagas, att anslag av husbehovsskog utlägges för ägolott, som ej därförutan äger erforderlig tillgång till dylik skog, ävensom att sådana inom skogsmarken tilläventyrs befintliga områden, vilka på grund av läge och beskaffenhet lämpa sig för odling, från gemensamhetsskogen urskiljas på sätt i 11 kap. 1 § sägs. Yad om samfälld skogsmark i detta stycke sägs skall gälla jämväl om oskiftad skogsmark, som gjorts till föremål för sämjedelning, dock allenast i händelse sämjedelningen kommit till stånd efter det denna lag trätt i kraft. Det utlåtande, som förrättningsmännen jämlikt 4 kap. 2 § hava att avgiva, skall, där enligt vad i föregående stycke sägs föreskrift om bildande av gemensamhetsskog kan komma i fråga, innefatta yttrande därutinnan. Kan erforderlig utredning förebringas först i samband med skiftesläggningen, må dock frågan anstå och genom särskilt utlåtande så fort lämpligen kan ske underställas ägodelningsrättens prövning. Har föreskrift om avsättande av skogsmark till gemensamhetsskog jämlikt första stycket i denna paragraf ansetts icke böra meddelas, må den skogsmark eller del därav icke ingå i sådan skog, med mindre förening därom kommer till stånd på sätt här nedan i andra stycket under 2 sägs. 2. Utöver vad här ovan under 1. sägs skall i fråga om bildande av gemensamhetsskog i samband med laga skifte gälla, att viss del av skifteslagets skogsmark må avsättas till sådan skog, därest delägare, som enligt vid skiftet gällande delningsgrund skola erhålla mera än hälften av berörda mark och tillika till antalet utgöra mera än hälften av samtliga delägare i skogsmarken, ena sig därom, dock att delägare, som icke instämt i beslut om skogsmarks avsättande till gemensamhetsskog, skall vara berättigad att, i händelse på honom belöpande andel i skogsmarken prövas kunna utläggas i lämpligt anordnat skifte, erhålla sin berörda andel utbruten, därest det finnes kunna ske utan övriga delägares förfång. Uppnås ej, då bland delägarna väckes fråga om bildande av gemensamhetsskog, röstövervikt, varom i näst föregående stycke sägs, vare det de delägare, som träffa förening därom, obetaget att få den å deras ägolotter belöpande skogsmark eller viss del därav avsatt till gemensamhetsskog. 3. Angående förvaltning av gemensamhetsskog gäller vad särskilt är stadgat.

283 5 §. I sådan gemensamhetsskog, som i 4 § sägs, skall en var delägare hava andel efter ty han efter gradering avstått mark till gemensam hetsskogen. Avsattes för bildande av gemensamhetsskog mark, som är föremål för servitut, skogsavverkningsrätt eller annan nyttjanderätt, och är sådan rättighet upplåten allenast från vissa av de ägolotter, från vilka mark avståtts till gemensamhetsskogen, då skall, där sådant för behörigt tillgodoseende av vederbörandes rätt prövas nödigt, i sammanhang med avsättandet av mark till gemensamhetsskogen bestämmas, å vilket område av skogen rättigheten må utövas; och lände rättigheten, så länge den består, till inskränkning i delaktigheten i gemensamhetsskogen för ägare av lott, från vilken rättigheten upplåtits. Sedan rättigheten upphört, skall verkställas den vidräkning i avseende å skogen, som av omständigheterna påkallas. 6 §• Skiftas vattentäckt område, som är för delägarna samfällt, må fisket undantagas såsom för dem gemensamt, där sådant prövas för delägarna i allmänhet medföra övervägande nytta och kunna ske utan någon delägares förfång.

Äga, som på grund av beskaffenhet eller läge icke kan med erforderlig säkerhet uppskattas i jämförelse med skifteslagets övriga ägor, eller vars värde är så lågt, att kostnaderna för dess skiftande finnas icke stå i skäligt förhållande till värdet, må uteslutas från delningen, där det prövas lända till väsentlig fördel för delägarna samt icke hindra lämpligt och redigt skifte. 8 §• A ägolott må till förmån för annan sådan lott läggas besvär eller last såsom angående väg, vattenställe, vattens ledning eller uppdämning, ledning för överförande av kraft, tångtäkt, flottning, landningsplats för båtar, utrymme för torkning av sjöfoder och fiskredskap eller dylikt, dock allenast i händelse sådant behov icke kan utan större olägenhet tillgodoses genom undantag av mark samt servitutet ej är till avsevärt men för den fastighet, som därav besväras.

10:5-8

284 10:8—11:1

I protokollet över förrättningen samt, i den mån så lämpligen kan ske, jämväl å kartan till densamma skall angivas område för servituts utövande. 9 §• Har vid laga skifte undantagits utmål för nya vägar för skiftesdelägarnas behov eller för omläggning eller förbättring av redan befintliga vägar, skall tid bestämmas, inom vilken arbetet med vägarna skall vara utfört. Där delägare det äskar, åligger det förrättningsmännen att efter undersökning å marken upprätta plan och kostnadsförslag för vägbyggnaden samt emellan delägarna fördela kostnaderna för vägarnas byggande och framtida underhåll. I denna kostnad skola samtliga skiftesdelägarna deltaga, efter ty de vid skiftet ägolott njutit, där ej annorlunda bestämmes. Ifrågasattes, att andra än skiftesdelägarna skola deltaga i byggande och underhåll av väg, varom här är fråga, då skall den väg icke upptagas i planen och kostnadsförslaget utan delägarna för frågans behandling hänvisas till lagen om enskilda vägar på landet. Yid skifte skall, där delägarna äro ense, företagas avvägning och undersökning för utrönande av lämpligaste sträckningen för avloppsdiken ävensom upprättas plan och kostnadsförslag för dikningsarbetets utförande, dock att där dikningsarbete prövas vara av sådan beskaffenhet, att andra än skiftesdelägarna kunna komma i fråga att däri deltaga, annan åtgärd beträffande det arbete ej skall vidtagas än att delägarna för frågans behandling hänvisas till gällande vattenlag. 10 §. Om undantag från skifte av mark, som upptager fornlämning, är särskilt stadgat.

11 KAP. Om vad såsom inrösnings- och avrösningsjord räknas och om ägors gradering m. m. 1 §• Såsom inrösningsjord räknas duglig åker och äng ävensom därtill odlingsbar mark av läge, omfång och beskaffenhet att dess odlande kan ifrågakomma; all annan mark räknas såsom avrösningsjord.

285 2 §. Innan lotternas läge bestämmes, skall verkställas gradering av skifteslagets ägor. Härvid skola förrättnings männen besiktiga och undersöka marken samt åsätta varje ägostycke visst gradtal, allt efter de särskilda ägostyckenas olika godhet. Gradtalen skola så bestämmas, att genom desammas åsättande en bestämd och tillförlitlig grund vinnes, enligt vilken till godheten olika ägor kunna med varandra jämföras och genom en därefter lämpad tillökning i areal för sämre jord gå i utbyte. Vid gradtals åsättande må, där ej nedan annorlunda stadgas, hänsyn tagas allenast till ägornas naturliga beskaffenhet ur brukningssynpunkt. Graderingen verkställes särskilt för inrösnings- och särskilt för avrösningsjorden. Tillika bör, där så prövas erforderligt, bestämmas ett jämförelsetal, angivande inbördes förhållandet emellan de gradtal, vilka åsatts den bästa inrösnings- och den bästa avrösningsjorden, ävensom såväl den bästa inrösnings- som den bästa avrösningsjorden åsättas värde i penningar för viss ytenhet, beräknat enligt den vid gradtalets bestämmande tillämpade grund. Hava skifteslagets ägor i sin helhet värde i något av de avseenden, varom i 3 § förmäles, skall vid graderingen hänsyn tagas jämväl till sådant värde, och skall, där så skett, i protokollet meddelas upplysning härom. Yattentäckt område skall graderas efter den nytta, som kan dragas av grunden och vattnet. Med avseende å mark, som uteslutits från delningen eller förklarats ej skola ingå i skiftet eller avsatts för gemensamt ändamål, vare gradering ej erforderlig i vidare mån än som kräves för skiftets riktiga verkställande. 3 §. Har äga värde huvudsakligen därutinnan att den lämpar sig till byggnads- eller upplagsplats eller att den kan nyttjas till torvtägt, steneller malmbrott, grus- eller lertägt eller annat, som icke har samband med ägans tjänlighet för jordbruk, skall, där ej graderingen ägt rum med tilllämpning av stadgandet i 2 § tredje stycket, sådant värde särskilt uppskattas i penningar för det ändamål, varom i 14 kap. 11 § sägs. 4 §• Det åligger förrättningsmännen att under graderingens fortgång underrätta delägarna om de åsatta gradtalen samt om desammas betydelse. Vad

286 11:8—12: l sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande bestämmande av jämförelsetal emellan gradtal för bästa inrösnings- och bästa avrösningsjord samt av värde i penningar för viss ytenhet av sådan jord ävensom i fråga om uppskattning i penningar, varom i 3 § sägs. 5 §• Äro ägor, som skola skiftas, graderade vid förut verkställd lantmäteriförrättning, och yrkar någon delägare, att den gradering skall följas vid skiftet, pröve förrättningsmännen, om samma gradering är av den beskaffenhet att den kan oförändrad eller efter vissa rättelser användas vid förrättningen. 6 §• Sedan gradering av ägorna blivit verkställd, upprätte lantmätaren ägobeskrivning, omfattande alla å kartan upptagna ägofigurer.

Sedan ägobeskrivning upprättats i de delar, som icke bero på arealuträkning, skall lantmätaren anmäla beskrivningen å sammanträde med delägarna samt därvid hålla densamma för dem tillgänglig. 8 §• Närmare föreskrifter angående ägors gradering och uppskattning samt ägobeskrivning meddelas av lantmäteristyrelsen.

12 KAP. Om hävdeförteckning.

Hävda delägare vissa ägor, skall lantmätaren upprätta en hävdeförteckning, i vilken upptagas dels för varje delägare och för var ägolott denne innehar de därunder hävdade ägofigurer dels ock särskilt de ägo-

figurer, som hävdas av två eller flera delägare gemensamt eller av skiftes-12:1—13:2 laget samfällt. Kan ej utredas, vilken delägare hävdar viss äga, förfares efter ty i 3 kap. 13 § är stadgat. I hävdeförteckningen skola angivas jämväl servitut varom upplysning vunnits. Delägarna skola tillhandahålla lantmätaren tillgängliga handlingar och övriga uppgifter, som erfordras för hävdeförteckningens upprättande. Lantmätaren skall å sammanträde föredraga hävdeförteckningen för delägarna och föra till protokollet de anmärkningar, som framställas mot densamma. Närmare föreskrifter angående hävdeförteckning meddelas av lantmäteristyrelsen.

13 KAP. Om skiftesläggning och utflyttning. i §• Till efterrättelse vid skiftesläggningen skall lantmätaren i överensstämmelse med av lantmäteristyrelsen meddelade närmare föreskrifter upprätta en tilldelningslängd, däri upptagas utom de uppgifter, som för särskilda fall erfordras: uppskattningsinnehållet av skifteslagets ägor samt, i den mån gradering ägt rum av ägor, som skola undantagas för gemensamt eller enskilt behov, uppskattningsinnehållet av nämnda ägor ävensom sättet för deras avräknande, den eller de delningsgrunder, som skola tillämpas vid skiftet, och, där olika delningsgrunder skola följas, uppgift å det ägobelopp, som skall fördelas efter en var av dem, samt för varje ägolott uppgift å det ägobelopp, som efter delningsgrund tillkommer den. 2 §• Till varje ägolott skall genom skiftet läggas det ägobelopp, som tillkommer densamma.

288 13:2—5

Finnes det för lämplig skiftesläggning av synnerlig vikt att till en ägolott lägges visst av fastighets- eller andra ägogränser, vägar, större diken eller varaktiga naturliga skillnader inneslutet område, må dock, utan hinder därav att detta område ensamt eller tillsammans med andra till ifrågavarande ägolott vid skiftet lagda ägor icke jämt svarar mot vad den enligt delningsgrund har att bekomma, området tilldelas ägolotten, därest det kan ske utan någon delägares förfång och den därigenom uppkomna avvikelsen från det lotten tillkommande ägobelopp icke överstiger två procent av sistnämnda belopp. Där fråga är om delning av område, som vid lantmäteriförrättning undantagits för gemensamt ändamål eller eljest lämnats oskiftat, må för fastighet, som i området tager del, underskottet utgöra högst två procent av det ägobelopp, som motsvaras av uppskattningsinnehållet av fastighetens andel efter delningsgrund i det skiftade området sammanlagt med det fastigheten vid tidigare laga delning tillagda uppskattade ägobelopp. Gottgörelse för den minskning i ägovälde, delägare efter vad ovan sägs kan få vidkännas, skall utgå i penningar och beräknas med ledning av värdering, varom i 11 kap. 2 § andra stycket förmäles. 3 §. Till varje ägolott skall läggas behörig andel enligt delningsgrund av olika ägoslag, så i inrösnings- som avrösningsjorden, med i möjligaste mån jämn blandning mellan de olika ägolotterna av bättre och sämre mark, förrättningsmännen emellertid obetaget att, där sådant med hänsyn till särskilda förhållanden prövas lämpligt, härutinnan vidtaga skälig jämkning i den mån det kan ske utan någon delägares förfång. Särskilt skall vid all ägotilldelning iakttagas, att icke någon ägolott, för vilken ägor utlagts vid tidigare delningsförrättning eller sämjevis, vid skiftet erhåller sådan sammansättning, att den mindre än före skiftet ägnar sig för den art av hushållning, vartill ägolotten användes. 4 §. Skiftesläggningen skall verkställas så, att varje ägolott erhåller en för ägornas ändamålsenliga brukande lämplig ägoanordning. 5 §• Skiftena böra göras formliga samt i övrigt bekväma att bruka och hägna. De böra så anordnas, att gränserna så långt möjligt är utgöras av

289 vägar, större diken och varaktiga naturliga skillnader. I den mån detta ej 13:5—9 kan ske, böra gränserna göras i möjligaste mån räta. Särskilt skall vid delning av skogsmark tillses, att däri ej utläggas skiften, som genom belägenhet eller form varda olämpliga att skötas för sig. 6 §. Skiftas vattentäckt område, och är stranden förut skiftad, skall till en var delägare läggas det område, som är beläget vid hans strand, så . vitt det kan ske utan någon delägares förfång. 7 §. Ägolott skall utläggas i allenast ett skifte, om skifteslagets ägor äro så belägna och av det jämförliga förhållande till varandra, att det kan ske med iakttagande av alla delägares rätt och utan avsevärt lidande för någon. I annat fall vare två skiften tillåtna. Skulle i något fall oundgängligen fordras undantag från vad sålunda stadgats, då må till ägolott läggas tre eller flera skiften, efter vad med hänsyn till ägornas beskaffenhet och belägenhet fordras. Om flera än tre skiften eller i Gottlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län flera än fyra skiften anses böra tilldelas någon ägolott, skola skälen därtill fullständigt angivas i protokollet. 8 §• Vid skiftesläggningen rätt till nödiga vägar.

skall tillses att varje ägolott kommer att äga

9 §• Är skifteslag eller del därav föremål för sådant servitut, som i 1 kap. 22 § sägs, och möter hinder för servitutets utbrytande, då böra, i den mån så lämpligen kan ske, föreskrifter meddelas om servitutets utövande på sådant sätt, att fastighetsägaren ej lider större intrång än av servitutets art och omfattning betingas. Jämväl må för vinnande av lämpligt skifte servitut, som vilar å visst område, förflyttas till annat område, som är jämngott för ändamålet och icke avsevärt, svårare att begagna. 37—21210.

290 18: 10-12

g

Är område för viss tid eller för livstid avsöndrat från fastighet, som ingår i laga skifte, och kan lämpligt skifte ej vinnas ntan att området frångår innehavaren, då skall till denne utläggas annat jämngott område av de ägor, som vid skiftet läggas till stamfastigheten. Är sådan lägenhet avsöndrad från skifteslaget i dess helhet eller från flera ägolotter, och kan den ej utan men för innehavaren utläggas med viss del å varje ägolott efter dess delaktighet i densamma, då skall jämngott område utläggas å en eller flera av ägolotterna, med rätt för delägare, som tillsläpper mera mark än på honom belöper, att av övriga delägare antingen genom jämkning i skifte, gällande för berörda tid, åtnjuta vederlag i jord eller, där så icke lämpligen kan ske, bekomma ersättning i penningar. Om beloppet av i penningar utgående ersättning äga vederbörande delägare, där de äro ense, att träffa förening. i i §. Anmäler ägare av flera fastigheter inom skifteslaget, vilka enligt lag må sammanläggas till en fastighet, sin avsikt att göra framställning om dylik sammanläggning, förelägge lantmätaren honom viss tid, inom vilken framställningen skall göras; och må med skiftets fortgång, i vad det är beroende på sammanläggningen, anstå till dess beslut om sammanläggningen meddelats, så vida ej skiftet därav oskäligt uppehälles. 12 §. För varje särskilt jordregisternummer utlägges en ägolott, i den mån ej nedan annorlunda stadgas. Innehar delägare på grund av olika fång särskilda i jordregistret icke redovisade andelar av under visst jordregisternummer upptagen fastighet, utläggas dessa andelar i en ägolott. Finnas två eller flera delägare i en under ett och samma jordregisternummer upptagen fastighet, utlägges för varje delägares andel en ägolott, utan så är att jämlikt föreskrift eller medgivande, som enligt denna lag lämnats, å särskilda delägare belöpande andelar skola utläggas i gemensam ägolott. Åberopar delägare åtkomsthandling, som, vare sig hemmantal eller

291 annat skattetal däri angivits eller icke, finnes böra så förstås, att genom 13:12 densamma upplåtits visst till gränserna bestämt område inom skifteslaget, och begär han att på grund av densamma erhålla ägolott åt sig utlagd, må det ske, dock allenast under förutsättning att mot områdets avskiljande hinder icke finnes möta i vad i denna lag stadgas angående avstyckning. 13 §. Skiftas ägor, vilka utgöra samfällighet för vid en och samma laga delningsförrättning utbrutna ägolotter, skall skiftet ske i anslutning till den vid berörda förrättning tillkomna indelning. Har någon av ägolotterna själv undergått laga delning, skall vad av ägorna belöper å sagda ägolott utskiftas mellan de ägolotter, i vilka densamma vid nämnda förrättning uppdelats, där ej antingen samtliga delägare enas om att lämna sagda andel oskiftad och det prövas kunna ske utan någons förfång, eller ock förrättnings männen på grund av stadgande i 1 kap. i denna lag finna hinder mot skiftet möta. Vad sålunda i nästföregående stycke stadgats skall äga motsvarande tillämpning jämväl i övriga fall, där samfällda ägor skiftas mellan skifteslag, av vilka något eller några självt undergått laga delning. 14 §. Har jämlikt i 1 och 4 kapitlen givna stadganden bestämts, att å flera delägare belöpande andelar i fastighet skola utläggas i gemensam ägolott, lände det till efterrättelse, i den mån ej tillämpning av föreskriften i 4 kap. 8 § andra stycket annat föranleder. Begära flera delägare i under visst registernummer upptagen fastighet att erhålla sina ägor i gemensam ägolott, må det ske, i händelse lämpligt skifte för övriga delägare i skifteslaget därav ej hindras. Är fråga om skifteslag, varom i 1 kap. 2 § under 3 sägs, må jämväl under i nästföregående punkt stadgad förutsättning å flera jordregisternummer belöpande andelar på vederbörande delägares begäran utläggas i gemensam ägolott. 15 §. Innehar delägare i skifteslaget ägor under flera jordregisternummer, vare han berättigad att få de särskilda ägolotterna lagda intill varandra,

292 13:15-19 om lämpligt skifte för övriga delägare därav ej hindras. Är fråga om skifteslag, varom i 1 kap. 2 § under 3 sägs, skall vad i 14 § andra stycket sista punkten stadgas äga motsvarande tillämpning.

16 §. Fordras för åstadkommande av förmånlig ägoanordning, i vilket hänseende särskilt bör beaktas den i 7 § givna föreskrift om antalet skiften, att en eller flera delägare utflytta, och prövas de fördelar, som av utflyttningen vinnas, med hänsyn till brukningsförhållandena inom skifteslaget vara av större betydelse än de med nämnda åtgärd förenade kostnader och olägenheter, då skall utflyttning ske i den utsträckning sådan prövas nödig och finnes kunna äga rum utan någon delägares förfång.

17 §. Vid avgörande av frågan om vilka delägare skola utflytta skall tillses, att lämpligt skifte så långt sig göra låter befordras utan att utflyttningskostnaden uppgår till oskäligt högt belopp. Prövas med hänsyn till vad sålunda stadgats förhållandena ställa sig lika för flera delägare, och träffa de ej överenskommelse öm vilken eller vilka av dem skola utflytta, skall frågan härom avgöras genom lottning dem emellan. 18 §. Utflyttande delägares ägolott skall utläggas så, att därå finnas lämplig byggnadsplats och tillgång till vatten. 19 §. Yad om utflyttning nu är sagt gälle såväl flyttning av alla byggnader och andra nyttiga anläggningar å en ägolott som ock i tillämpliga delar flyttning av vissa byggnader och anläggningar eller delar av dem.

293 20 §. Med iakttagande av de för skiftesläggningen stadgade grunder hava förrättningsmännen att efter överläggning med delägarna upprätta provisioneli plan till skiftet och utvisa denna såväl å kartan som ock, där det begäres eller eljest anses erforderligt, å marken. I anledning av de anmärkningar, som därvid må förekomma, eller om skäl eljest föreligga, må skiftesplanen jämkas i de delar, där det erfordras för beredande av rättvist och lämpligt skifte. '21 §. Kan en enligt skiftesplanen utlagd ägolott med lika bekvämlighet och till lika fördel för lämplig skiftesanordning läggas till flera delägare, och kunna de ej enas om vem lotten skall tilläggas, skall frågan avgöras genom lottning. 22 §. Sedan grunderna för skiftets verkställande blivit bestämda, skall lantmätaren uträkna och å kartan utmärka ägolotterna samt upprätta noggrann och fullständig delningsbeskrivning, däri redigt angives, vilka ägor undantagits för gemensamt eller enskilt behov, vilka servitut vila å skifteslaget i dess helhet, vilka ägor tilldelats varje ägolott, i vilka skiften fördelningen skett, i vad mån med ägolott följer delaktighet i mark, som avsatts till gemensamhetsskog eller eljest undantagits från skiftet, samt vilka ägolotten särskilt rörande servitut vid skiftet bestämts eller eljest efter skiftet äro gällande. Har jämlikt bestämmelse i denna lag till ägolott i stället för jord utgått ersättning i penningar, varde det ock i delningsbeskrivningen anmärkt. Närmare föreskrifter angående delningsbeskrivning meddelas av lantmäteristyr elsen. 23 §. När skiftesläggningen fullständigt utförts, skall lantmätaren å sammanträde med delägarna å kartan utvisa deras ägolotter och därefter å tid, som tillkännagivits för delägarna, i noggrann överensstämmelse med kartan å marken utmärka gränserna mellan lotterna på sätt särskilt är stadgat.

13:20-23

294 13:24-14:3

.

24 §.

Ingå i skifte ägor, hörande till olika socknar eller andra förvaltningsområden, och innebär planen för skiftesläggningen överflyttande av äga från ett förvaltningsområde till annat sådant område, skall vad i 8 kap. 7 § är stadgat angående ägoutbyte äga motsvarande tillämpning.

14 KAP. Om ersättningar mellan skiftesdelägare. i §• Kostnaderna för utflyttning i följd av laga skifte skola utgöras av samtliga skiftesdelägare efter det uppskattade ägobelopp en var bekommit, eller, där så prövas skäligt, i förhållande till den nytta varje delägare vinner av utflyttningen. 2 §. Till utflyttningskostnad hänföres kostnad för flyttning av byggnader, planteringar och andra nyttiga anläggningar samt för anordnande av brunnar och vattenledningar, där sådana erfordras, ävensom för iordningställande av såväl de gamla som de nya byggnadsplatserna. 3 §. Förrättningsmännen hava att värdera kostnaden för verkställande av vid skiftet föreskriven utflyttning till belopp, vartill utgifterna för densamma prövas uppgå. Föreligger vederhäftigt anbud att inlösa byggnad till visst pris, och prövas byggnadens avyttrande till sådant pris och uppförande av ny jämngod byggnad i dess ställe vara fördelaktigare än dess flyttning, beräknas ersättningen efter kostnaden för uppförande av ny byggnad med avdrag av det bjudna priset. Är byggnad så gammal eller eljest bristfällig, att ombyggnad eller bättrande av brister ändå varit av nöden, varde den beräknade utflyttningskostnaden därefter jämkad.

295 4 §. Tillhöra byggnader eller anläggningar gemensamt flera delägare, och kunna de med eller utan mellangift i penningar lämpligen fördelas mellan dessa delägare och flyttas till de skilda ägolotterna eller, där den gamla byggnadsplatsen tilldelats någon av delägarna, helt eller delvis kvarbliva därå, söke förrättningsmännen åvägabringa överenskommelse mellan delägarna om fördelning eller inlösen av byggnaderna eller anläggningarna. Kunna ej delägarna enas härom, skola förrättningsmännen bestämma i frågan, dock att icke någon delägare må åläggas lösa flera eller större byggnader eller anläggningar än för ägolottens bruk tarvas. Äro förhållandena sådana att gemensamma byggnader eller anläggningar ej lämpa sig för fördelning eller inlösen, efter vad nu sagts, hänvise förrättningsmännen delägarna för mellanhavandets ordnande till föreskrifterna i lagen om samäganderätt. 5 §. Vid skiftet skall bestämmas, inom vilken tid beslutad utflyttning skall vara slutförd. Har delägare förpliktats att flytta byggnad, plantering eller annan anläggning, som ej lämpligen kan inom sålunda bestämd tid flyttas, må han i vissa år bibehållas vid densamma mot skälig ersättning till den, vars ägolott därav besväras. Angående beloppet av ersättningen bestämme förrättningsmännen, där delägarna ej enas därom. 6 §• Där vid laga skifte äga i åker eller äng, vilken äga delägare innehaft enligt laga delning eller sämjedelning, frångår denne, vare han berättigad till ersättning för odling och hävd, i den mån han ej erhåller vederlag i lika väl odlade och hävdade ägor. Erhåller delägare mot odlad jord ouppodlad, sämre odlad eller vanhävdad jord, eller bliver hans ägovälde sammansatt av ägor, som med hänsyn till föregående användning ej kunna omedelbart läggas i sedvanligt bruk, skall ersättning tillerkännas honom jämväl för minskad avkastning under den tid som åtgår, till dess jorden kan försättas i behörigt skick.

14:4-6

296 14:6—1)

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om samfälld äga i åker och äng. Närmare föreskrifter angående beräknande av ersättningar, som i denna paragraf avses, meddelas av lantmäteristyrelsen. 7 §. De ersättningar, penningar.

som skola utgå enligt 1—6 §§, skola bestämmas i

8 §• Frångår vid laga skifte ståndskog, växtlig ungskog eller plantering eller mark, vara företagits skogskulturåtgärder, delägare, eller erhåller han vid skifte av samfälld mark mindre växande skog eller mindre av mark, vara gemensamt utförts kulturåtgärder, som nyss sagts, än på hans lott belöper, skall ersättning därför tilläggas honom. Lag samma vare, där delägare före skiftet hävdat vissa ägor i skogsmark, som avsattes till gemensamhetsskog, och ej varje delägare avträder mark med skog, som i förhållande till skogsbeståndet i dess helhet i värde motsvarar den andel i gemensamhetsskogen, som jämlikt 10 kap. 5 § första stycket tillkommer honom, eller ock den av olika delägare avträdda mark icke befinner sig i samma kulturtillstånd. Yad nu sagts gälle i tillämpliga delar även om torvmosse. 9 «• Ersättning, varom i 8 § sägs, bör efter av förrättningsmännen företagen besiktning och uppskattning bestämmas att utgå i penningar att betalas antingen på en gång eller genom avbetalningar under viss tid, högst tjugu år, efter vad beslutas därom vid bestämmande av grunderna för ersättningen. Anses detta för visst fall medföra avsevärd olägenhet, må dock ersättningen bestämmas att delvis eller i sin helhet utgå i skogsförnödenheter eller, där torvmosse avståtts, i förnödenheter, som från sådan kunna erhållas, att uttagas inom viss tid, högst fem år, vad skogsförnödenheter angår, i den mån avverkningen jämlikt för orten gällande lag angående skogens vård må äga rum; och skall ersättningen ändå av förrättningsmännen uppskattas i penningar. Gälla för skogens nyttjande sådana föreskrifter, att delägare må avverka skog till avsalu allenast efter utsyning eller tillstånd, skall ersättning, som bestämts att utgå i skogsförnödenheter, utgöras på

297 det sätt, att mot beräknade penningvärdet svarande belopp i skogsförnöden- 14: 9—12 heter uttages i den ordning, som är stadgad för skogens nyttjande. Kan beloppet icke enligt gällande föreskrifter i sin helhet uttagas inom fem år eller, där före skiftet upplåten avverkningsrätt till skogen äger giltighet utöver nämnda tid, inom tiden för avverkningsrättens bestånd, då skall återstoden utgöras i penningar på sätt ovan sägs. 10 §. Med bestämmande av ersättningar för odling, hävd och minskad avkastning eller för ståndskog, växtlig ungskog, plantering eller mark, vara företagits skogskulturåtgärder, må anstå till dess skiftet i övrigt blivit genom laga kraftägande beslut fastställt. Om sådant anstånd beslutas, har lantmätaren att, så snart det efter skiftets fastställande kan ske, företaga för ändamålet erforderlig förrättning och till denna utfärda kungörelse och kallelser på sätt i 3 kap. 1 och 2 §§ sägs. Vad nu sagts om ersättningar för odling, hävd och minskad avkastning äge ej tillämpning, där skifte avser skifteslag enligt 1 kap. 2 § under 2 eller 3.

H §• Mister delägare äga, som han innehaft enligt laga delning och som undergått särskild uppskattning enligt 11 kap. 3 §, njute han ersättning i penningar enligt den verkställda särskilda uppskattningen. Lag samma vare, där han innehaft ägan på grund av sämjedelning, samt innehavet enligt sämjedelningen skall så vitt honom angår utgöra delningsgrund vid skiftet. Skall innehavet enligt sämjedelningen icke utgöra delningsgrund, men får delägaren vare sig på grund av stadgandet i 10 kap. 3 § eller eljest behålla ägan, är han pliktig att för vad av ägan överstiger den på hans ägolott belöpande andelen gälda ersättning till övriga delägare enligt uppskattning, varom i första stycket sägs. Yad i första stycket stadgats skall äga motsvarande tillämpning där delägare av samfälld äga av nu ifrågavarande beskaffenhet bekommer mindre än på hans ägolott belöper. 12 §. Har ersättning jämlikt detta kapitel bestämts att utgå för äga hörande till lägenhet, som avsöndrats för viss tid eller livstid, skall särskilt 38—21210.

298 14: 12-15 bestämmas, i vad mån sådan ersättning skall fördelas mellan lägenhetsinnehavaren och stamfastighetens ägare. 13 §. Träffa delägare i och för beräkning av ersättningsbelopp förening därom att vissa tjänstbarheter eller materialier eller dylikt skola värderas till visst pris eller sluta de förening om att viss ersättning skall utgå med överenskommet belopp i penningar eller om kvittande av ersättningar, lände sådan förening till efterrättelse, därest det finnes uppenbart, att rätt, som tillkommer innehavare av fordran, varför säkerhet åtnjutes på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, icke äventyras genom föreningen. 14 §. Sedan vid skiftet mellan delägarna förekommande utflyttnings-, odlingsoch hävdeersättningar, ersättningar för minskad avkastning samt ersättningar enligt 1 kap. 19 § andra stycket, 8 kap. 2 och 3 §§, 13 kap. 2 och 10 §§, 14 kap. 11 § och 16 kap. 6 § blivit bestämda, skall lantmätaren upprätta vidräkning mellan samtliga ägolotter, utvisande vad ägaren av en var av dem har att emottaga och utgiva samt vad, efter verkställd avräkning av det ena mot det andra, för varje ägolott återstår att uppbära eller erlägga. För vad enligt denna avräkning skall gäldas skall utsättas viss förfallodag eller, om det anses nödigt att betalningsskyldigheten fördelas på längre tid, härefter lämpade förfallodagar. Uppgår viss ägolott tillkommande ersättning till så stort belopp i förhållande till ägolottens uppskattade värde, att beloppet enligt vad i 15 § stadgas må allenast under särskilda villkor utbetalas, meddele lantmätaren underrättelse därom i vidräkningshandlingen. 15 §. Häftar fastighet på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken för fordran och överstiger ersättningsbelopp, som ägaren jämlikt 14 § har att uppbära, en femtedel av det, på sätt i 11 kap. 2 § andra stycket sägs, i penningar uppskattade värdet av de ägor, som vid skiftet tillagts fastigheten, må ersättningsbeloppet eller del därav icke utan fordringsägarens medgivande utbetalas till fastighetsägaren med mindre denne

299 antingen avlämnar intyg av två nämndemän eller skiftesgodemän eller av 14:15—17 lantmätare eller lantbruksingenjör, utvisande att å den honom tillskiftade ägolott utförts förbättringsarbeten till motsvarande värde, eller ock ställer pant eller borgen, som godkännes av utmätningsmannen i orten, för beloppets återbäring, därest icke inom sex månader från ersättningens förfallodag avlämnats intyg som nyss sagts. Sedan den tid, som nyss nämnts, förflutit, skall vidräkningshandlingen eller utdrag av densamma genom lantmätarens försorg överlämnas till överexekutor, vilken det åligger att hos den ersättningsskyldige genast uttaga belopp, som icke, i enlighet med vad i första stycket stadgats, utgivits till ersättningstagaren, eller som återburits. Har belopp icke återburits, ehuru sådant bort ske, föranstalte överexekutor jämväl om dess uttagande hos ersättningstagaren eller hans borgensmän. Härefter late överexekutor emellan fastighetsägaren och fordringsägare, som i första stycket sägs, lagligen fördela beloppet; åliggande det överexekutor att, sedan fördelningen godkänts eller vunnit laga kraft, därom göra anmälan hos domhavanden i orten och tillika insända fördelningslängden. Innehaves fastighet, till vilken ersättning utgår, såsom fideikommiss, skall, utan avseende å ersättningsbeloppets storlek, detsamma nedsättas hos överexekutor, som, i den mån fideikommissinnehavaren icke visar att å den honom tillskiftade ägolott utförts förbättringsarbeten till motsvarande värde, har att hålla den fideikommissinnehavaren tillkommande ersättning inne, till dess Konungen förordnat, huru därmed skall förfaras; och vare om sådana medels insättande i bankinrättning lag som i 160 § utsökningslagen sägs. 16 §. Delägare, som fått sig ålagt utgiva belopp, vara enligt underrättelse i vidräkningshandlingen bestämmelserna i 15 § första och andra stycket äga tillämpning, må nedsätta ersättningsbeloppet hos utmätningsmannen i orten, som har att efter ty i nämnda lagrum sägs tillhandahålla det fastighetsägaren eller nedsätta detsamma eller återburet belopp hos överexekutor. Om verkställd nedsättning skall delägare underrätta fastighetsägaren. 17 §. Om beräkning och fördelning av den ersättning, boställshavare i anledning av förrättat skifte kan erhålla eller få vidkännas, är särskilt stadgat.

15 KAP. Om tillträde av ägolotterna. i §• Delägarna äga överenskomma angående tiden för tillträdet av de nya ägolotterna, dock att med tillträdet icke må dröjas längre än ett år från det skiftet blivit fastställt. Träffas ej sådan överenskommelse, skall tillträdet ske så snart tiden för klander å skiftet gått till ända, utan att sådant klander blivit anmält. Har klander anförts, har ägodelningsrätten att bestämma tiden för tillträdet. 2 §• Finnes å ägolott, då tillträde sker, på åker växande gröda, äge avträdaren avbärga den, om ej annorlunda åsämjes. 3 §. Finnes å ägolott annan än tillträdaren tillhörigt upplag av gödsel, virke, ved eller dylikt, som icke ingått i likvid mellan delägarna, vare avträdaren skyldig att bortflytta upplaget inom ett år från det ägolotten tillträtts. 4 §• Yägras någon delägare att tillträda sin ägolott å föreskriven tid, äge han av utmätningsmannen i orten erhålla nödig handräckning till att komma i besittning av ägolotten.

301 16 KAP. Om skiftes avslutande samt om utförande ar föreskriven ändring i verkställt skifte.

Sedan gränserna mellan ägolotterna blivit på sätt särskilt är föreskrivet utmärkta samt alla till skiftet hörande frågor blivit avgjorda med undantag av sådan ersättningsfråga, som jämlikt 14 kap. 10 § må hava uppskjutits, skall lantmätaren å sammanträde med delägarna för dem tillkännagiva, att förrättningen är slutad, samt meddela underrättelse om vad som skall iakttagas för fullföljd av talan emot skiftet i de delar, i vilka icke underställning skolat äga rum eller särskild talan enligt 21 kap. 20 § skolat föras. 2 §. Vid avslutningssammanträdet eller inom trettio dagar därefter skall ett exemplar av alla skifteshandlingarna mot bevis, som bifogas koncepthandlingarna, överlämnas till den skiftesdelägare, som delägarna därtill utse eller, där dessa ej kunna om valet enas, lantmätaren vid skiftets avslutande bestämmer. Hos den utsedde äge en var skiftesdelägare rätt att granska handlingarna och taga avskrift av dem. Då skifteshandlingarna utgivas efter avslutningssammanträdet, må de med posten eller genom utmätningsmannen i orten tillställas den delägare, som utsetts att förvara desamma. Yppas behov av annan vårdare av skifteshandlingarna och kunna delägarna ej enas, ankomme på ägodelningsdomaren att på anmälan av delägare utse sådan vårdare. 3 §. Yad i 1 och 2 §§ är sagt om skifte skall äga motsvarande tilllämpning i avseende å förrättning, som för det i 14 kap. 10 § omförmälda ändamål hålles efter det skifte fastställts. 4 §• Har lantmätare ej till delägare utlämnat karta, och har delägare senast å det sammanträde, då den slutliga skiftesläggningen jämlikt 13 kap. 23 § utvisas, begärt att skifteskartan vid skiftets avslutande viss tid hålles tillgänglig för delägarna, vare lantmätaren skyldig att efter förrättnin-

16:4—7 gens avslutande och i sammanhang därmed å förrättningsstället tillhandahålla delägarna kartan ävensom skifteshandlingarna, där dessa ej utlämnas å slutsammanträdet, under sålunda angiven tid, dock högst sex dagar. Vad nu sagts äge ej tillämpning, där skifte avslutas å det sammanträde, då den slutliga skiftesläggningen utvisats. 5 §. Har laga skifte helt eller delvis blivit upphävt genom laga kraft ägande utslag, skall lantmätaren, i den mån ej stadgandet i 6 § andra stycket annat föranleder, skyndsamt utsätta ny förrättningsdag på sätt i 3 kap. 1 och 2 §§ sägs samt ändra och rätta skiftet med ledning av utslagets innehåll. Därefter skall förrättningen ånyo avslutas på sätt i 1 och 2 §§ föreskrives. 6 §. Har vid prövning av laga skifte befunnits, att delägare obehörigen fått mindre ägobelopp än honom tillkommit, och understiger det honom tillagda belopp ej med mera än två procent vad enligt delningsgrund bort läggas till hans lott, må, där jämkning i skiftet skulle medföra avsevärd kostnad utan motsvarande fördel, sådan rättelse verkställas på det sätt, att ersättning för vad som brister tillerkännes delägaren enligt uppskattning i penningar, varom i 11 kap. 2 § andra stycket sägs, att gäldas av den eller de delägare, som erhållit större ägobelopp än dem tillkommit. Skall rättelse äga rum därigenom, att ersättning i penningar tillerkännes delägare, må ägodelningsrätten, där så prövas lämpligt, själv låta verkställa sådan rättelse samt förty meddela lantmätaren föreskrift om införande i skifteshandlingarna av nödiga tillägg och ändringar, varefter, och sedan nämnda föreskrift blivit fullgjord, ägodelningsrätten har att med ärendet vidare förfara efter lag och sakens beskaffenhet. 7 §. Lantmätaren vare skyldig att emot stadgad lösen till delägarna utlämna ett exemplar av skifteskartan inom ett år eller, där skifte avser skifteslag enligt 1 kap. 2 § under 2 eller 3, inom sex månader från det beslut meddelats om skiftets fastställelse eller, i händelse talan mot beslutet får fullföljas, från den dag detsamma vunnit laga kraft eller blivit genom slutligt utslag fastställt; skolande i fråga om utlämnandet vad i 2 § stadgas för det fall att skifteshandlingarna ej utlämnas vid avslutningssammanträdet äga motsvarande tillämpning.

17 KAP. Om delägares och förrättningsmäns rätt att besluta i skiftesfrågor.

I de frågor, som omtalas i 5, 10 och 15 kapitlen av denna lag, äge närvarande delägare efter överläggning med förrättningsmännen besluta, där ej annat är särskilt föreskrivet. Äro alla närvarande delägare ense om sådant beslut, och är beslutet i enlighet med föreskrifterna i lag, lände det till efterrättelse. Äro ej alla närvarande delägare ense i fråga, som enligt första stycket utgör föremål för delägarnas beslutanderätt, eller finna förrättningsmännen delägarnas i sådan fråga meddelade beslut vara stridande mot lag, skola förrättningsmännen besluta i frågan, där ej annat är särskilt stadgat. 2 §. Skiftesfrågor, som icke avses i föregående paragraf, skola, där icke i denna lag annorlunda föreskrives, avgöras av förrättningsmännen efter rådplägning med delägarna. 3 §. Stanna lantmätare och gode män i stridiga meningar, då de enligt denna lag skola meddela beslut eller utlåtande, gånge efter vad de flesta säga. Har var sin särskilda mening, gälle lantmätarens. Beslut i anledning av framställt yrkande skall meddelas delägarna med tillkännagivande tillika om vad den med beslutet missnöjde har att iakttaga för fullföljd av talan däremot.

18 K A P , Om fördelning av skifteskostnader. 1

§•

Kostnaderna för laga skifte, vari inbegripas arvode till förrättningsmän och sakkunniga ävensom resekostnadsersättning, i den mån densamma ej

17:1-18:1

18:1—19:1 gäldas av statsmedel, lösen för kartor och handlingar samt utgifter för hantlangning, skola utgöras av alla delägarna i förhållande till det uppskattade ägobelopp var och en av dem vid skiftet erhållit. Har laga skifte förrättats på yrkande av ägare till sådan jord, som omförmäles i 1 kap. 10 § andra stycket, skall dock vid skifteskostnadernas fördelning mellan delägarna jämkning äga rum med hänsyn till den nytta en var av dem haft av skiftet. Har jämlikt 1 kap. 21 § delägare förklarats icke vara skyldig att ingå i skifte annat än i den mån där sägs, skall hans deltagande i kostnaderna för skiftet därefter lämpas. Eågrannar och andra, som utan att vara skiftesdelägare haft del i förrättningen, vare skyldiga att deltaga i kostnaderna därför i den omfattning, som prövas skälig med hänsyn till den nytta de haft av förrättningen. Yad om fördelning av kostnader för laga skifte sägs skall äga motsvarande tillämpning jämväl i fråga om kostnad för förrättning, som i 14 kap. 10 § första stycket omförmäles. 2 §. Angående sättet för utgörande av skifteskostnader, i vad de belöpa på boställe, och deras fördelning mellan boställshavare är särskilt stadgat.

II AVD.

Om avstyckning. 19 KAP.

Har ägare av fastighet till annan överlåtit del därav med viss till gränserna bestämd ägovidd för att ägas såsom en fastighet för sig eller sammanläggas med annan fastighet, eller vill han sammanlägga sådan fas-

305 tighetsdel med annan honom tillhörig fastighet, må den ägovidd i den ord-19: i—8 ning och under de villkor i detta kapitel förmälas avskiljas genom avstyökning, dock att, där ägovidd, som nu sagts, är avsedd att sammanläggas med annan fastighet, för avstyckningen tillika erfordras, att sådan sammanläggning efter vad därom är särskilt stadgat kan äga rum. Yill ägare av fastighet därifrån avskilja mark för bildande av flera för bostadsändamål eller mindre jordbruk avsedda fastigheter eller andra smärre lägenheter; föreligger för fastighetsbildningen inom det till avskiljande ifrågasatta området en av lantmätare upprättad, av Konungens befallningshavande godkänd plan, då må den omständigheten,, att överlåtelse av samma mark icke ägt rum, icke utgöra hinder mot avstycknings verkställande i överensstämmelse med berörda plan. 2 §• Avstyckning vare tillåten såväl av mark, som genom laga delning utbrutits för viss fastighet, som ock av mark, som är samfälld för flera fastigheter. Mark, som tillkommit fastighet genom sämjedelning, må ej avstyckas, med mindre sämjedelningen kommit till stånd före denna lags ikraftträdande; i ty fall må genom avstyckning avskiljas högst en femtedel av den mark, som enligt sämjedelningen tillagts den fastighet, från vilken avstyckningen är avsedd att äga rum. Yad enligt detta kapitel gäller om stamfastighet skall, där avstyckningen avser mark, som är samfälld för flera fastigheter, såvitt ej annorlunda stadgas, i tillämpliga delar gälla beträffande dessa fastigheter. 3 §. Ägo vidd, som avstyckas, skall till omfång och belägenhet vara så beskaffad, att den lämpligen kan antingen för sig utgöra sådan fastighet, som med avstyckningen avses att bilda, eller ock, där den är avsedd att sammanläggas med annan fastighet, bilda en fastighet gemensamt med denna. Avstyckning må ej ske sålunda, att stamfastigheten ej lämpligen kan bestå såsom särskild fastighet. Från jordbruksfastighet inom Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län må ej avstyckas inägojord till den omfattning, att fastighetens jordbruk därigenom märkligen försvagas. Har ägare av jordbruksfastighet inom något av nämnda 39—21210.

306 19:8—5 län förvärvat all den till annan fastighet hörande inägojord, och vill han för sammanläggning med förstnämnda fastighet avstycka berörda jord; finnes laga hinder mot sammanläggningen ej möta, då skall vad i nästföregående punkt stadgas icke utgöra hinder mot avstyckningen av inägojorden. Hör till fastighet, varifrån avstyckning skall ske, skogsmark, som på grund av sin belägenhet och med hänsyn till förhållandena i övrigt i orten lämpligen kan nyttjas för husbehovsändamål, må avstyckningen ej ske på sådant sätt, att icke i mån av tillgång såväl stam fastigheten som avstyckad del, envar så framt däri ingå åker, äng eller därtill odlingsbar mark av den omfattning, att fastigheten varder tjänlig till jordbruk, erhåller för dess nyttjande för sådant ändamål erforderlig skog; skolande, då fråga är om avstyckning av mark för sammanläggning med annan fastighet, vid beräkningen av behovet av skog tagas hänsyn även till skogstillgången å den fastighet, varmed den avstyckade delen är avsedd att sammanläggas. I ort med ringa skogstillgång må dock, där det för skogens bestånd prövas angeläget eller eljest synnerliga skäl därtill äro, avstyckning så verkställas, att skogsmarken i sin helhet tillfaller jordbruksfastighet, som beröres av förrättningen. Yad i tredje stycket första punkten och fjärde stycket stadgas skall ej utgöra hinder för avstyckning av mark för tillgodoseende av behov av mindre lägenheter å ort med sammanträngd befolkning eller för beredande av plats för industriell anläggning eller därmed jämförligt ändamål. 4 §• Avstyckning av område, som vid lantmäteriförrättning undantagits för gemensamt ändamål, må ej äga rum, där dess avskiljande skulle komma att medföra väsentligt men för någon av de fastigheter, för vilkas behov området undantagits. 5 §• De för laga skifte i 2, 3, 6 och 7 kap. samt 17 kap. 3 § första stycket meddelade föreskrifter skola vid avstyckning i tillämpliga delar lända till efterrättelse, såvitt icke i detta kapitel är annorlunda stadgat. Skall avstyckning äga rum inom område, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, har lantmätaren att minst åtta

dagar förut bevisligen underrätta byggnadsnämnden om tid och ställe f ö r i 9 : 5 förrättningen. 6 §. Eätt att påkalla avstyckningsförrättning tillkommer fastighetens ägare samt, då område, som skall avstyckas, blivit till annan överlåtet, jämväl sådant områdes ägare. 7 §• Har ägovidd, som skall avstyckas, blivit till annan överlåten, skall den därom upprättade avhandling införas i förrättningsprotokollet eller i styrkt avskrift biläggas detta. Är ägovidd, som avstyckas, avsedd att sammanläggas med annan fastighet, skall sådant i protokollet särskilt angivas. 8 §. Utan hinder av att kungörande och kallelse ej verkställts på det sätt, som är stadgat i 3 kap., må avstyckningsförrättning företagas, därest ägaren av stamfastigheten samt i fall, då ägovidd, som skall avstyckas, blivit överlåten till annan, jämväl denne infinna sig eller av lantmätaren blivit minst åtta dagar förut bevisligen kallade till förrättningen samt fråga ej är om bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i förrättningen. 9 §. Avstyckning må verkställas utan biträde av gode män, såvitt icke är fråga om bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen, eller ock lantmätaren eller sakägare finner biträde av gode män erforderligt. Bestämmes under förrättningens gång, att gode män skola tillkallas, må det ej verka rubbning av åtgärd, som vidtagits därförinnan. 10 §. Bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen, skall vid förrättningen ej äga rum, där det ej påfordras å någondera sidan eller av lantmätaren aktas nödigt.

19:11-13

11 §• Till fastighet, som bildas genom avstyckning, må läggas högst tre skiften eller, där till stamfastigheten vid laga skifte utlagts flera än tre skiften, lika många skiften som tillhöra stamfastigheten. Ej må till fastighet, som genom avstyckning skall bildas, läggas flera än tre skiften, där avstyckningen avser mark, som är samfälld för flera fastigheter. At område, som avstyckas, skall, i den mån ägornas läge och beskaffenhet det medgiva, givas regelbunden och för dess nyttjande lämplig form. Då fråga är om avstyckning av mark för sammanläggning med annan fastighet, skall tillses att antalet skiften, vari den mark utlägges, och deras form ej må medföra hinder för sammanläggning efter vad därom är stadgat. 12 §. Avstyckning skall så verkställas, att såväl stamfastigheten som fastighet, som genom avstyckningen skall bildas, kommer att äga rätt till nödiga vägar. Yid avstyckning skall bestämmas, om och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktighet i område, som vid lantmäteriförrättning avsatts för gemensamt ändamål, i äga, som är samfälld med annan fastighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma stamfastigheten; och må, i den mån sådant är tillåtet vid laga skifte, jord eller lägenhet undantagas för gemensamt ändamål samt servitut till förmån för fastighet, som beröres av förrättningen, läggas å annan sådan fastighet. Avsättande av mark till gemensamhetsskog må äga rum i sammanhang med avstyckning, där sådant bestämmes av fastighetens ägare, eller, där ägovidd, som skall avstyckas, blivit till annan överlåten, delägarna därom träffa förening. Yid uppgörande av plan, varom i 1 § andra stycket sägs, skall iakttagas, att möjlighet beredes till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området, än även, i den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av vatten och för avlopp. 13 §. Inom område, som ingår i tomtindelning, må avstyckning ej äga rum. Avstyckning inom område, för vilket finnes fastställd stadsplan, må

309 ej så verkställas, att stadsplanens genomförande eller kvarterens lämpliga 19:13—ie indelning i tomter därigenom försvåras. Inom område, för vilket Konungen jämlikt 1 kap. 46 § andra stycket av lagen om fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre bestämmelser förordnat, att särskilda föreskrifter skola tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande, må avstyckning ej så verkställas, att tillämpningen av sådan föreskrift motverkas. Ej må inom samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, i något fall avstyckning så verkställas, att markens ändamålsenliga bebyggande försvåras. 14 §. Avstyckning må ej ske från nyhemman eller nybyggen å kronans mark, så länge frihetsår därför åtnjutas eller desamma icke erhållit bestämda områden i skog och mark. 15 §. Har överlåtelse av den ägovidd, som skall avstyckas, icke ägt rum, ankom me på fastighetens ägare att, med iakttagande av vad i detta kapitel föreskrives, bestämma, huru avstyckningen skall verkställas. Kunna, då fastigheten äges av flera gemensamt, dessa ej förena sig om sättet för avstyckningens verkställande, varde beslut meddelat att avstyckningen ej kan äga rum. 16 §. Har ägovidd, som är avsedd att avstyckas, blivit till annan överlåten, skall den om upplåtelsen upprättade avhandling läggas till grund för avstyckningsförrättningen . Träffa sakägarna utöver vad avhandlingen innehåller överenskommelse i ämne, som angår förrättningen, såsom att med avstyckad ägovidd skall följa andel i område, som vid lantmäteriförrättning avsatts för gemensamt ändamål, i äga, som är samfälld med annan fastighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma stam fastigheten, att jord eller lägenhet skall undantagas för gemensamt ändamål eller att servitut till förmån för en av styckningen berörd fastighet skall läggas å annan sådan fastighet, skall därom upprättas skriftlig förening.

310 19: MJ-19

Uppkommer mellan sakägarna tvist om den rätt, som enligt avhandlingen eller träffad förening tillkommer envar av dem, skall frågan underställas ägodelningsrättens prövning, och vile emellertid förrättningen. 17 §. Har ej, enligt vad i 15 § andra stycket sägs, beslut meddelats, att förrättningen icke kan äga rum, skall med ledning av de i övrigt i detta kapitel givna bestämmelser avgöras, huruvida tillstånd till den ifrågasatta avstyckningen må meddelas. Det åligger förrättningsmännen att, i enlighet med de närmare föreskrifter, lantmäteristyrelsen i förevarande avseende meddelar, verkställa utredning rörande de omständigheter, vilka äro av beskaffenhet att inverka på frågans avgörande, att över vad vid utredningen förekommit upprätta skriftlig redogörelse, som bilägges protokollet, att där ej sådant fall, varom i 20 § andra stycket sägs, föreligger, å karta utmärka, huru avstyckningen är avsedd att verkställas, samt att därefter avgiva utlåtande i frågan. Utlåtandet skall innehålla besked huruvida tillstånd till avstyckningen meddelas eller icke. I fall, varom i 1 § andra stycket sägs, må, efter det avstyckningsplan av Konungens befallningshavande godkänts, förhållande, som omförmäles i 3 § första och andra stycket, 11 § första stycket, 12 § första stycket och 13 §, icke vidare komma under omprövning.

Där sakägare det yrkar eller förrättningsmännen på skäl, som i ty fall skola i protokollet särskilt angivas, så finna erforderligt, skall utlåtande, varom i 17 § sägs, underställas ägodelningsrättens prövning. Beträffande sådan underställning skall vad i 4 kap. 4 § sista stycket stadgas äga motsvarande tillämpning. 19 §• I fråga om utlåtande, som i detta kapitel avses, gälle i tillämpliga delar vad i 4 kap. 8 § första och tredje stycket föreskrives. Ej må den omständigheten att, i det i 1 § andra stycket omförmälda

311 fall, avstyckningsplan blivit av Konungens befallningshavande godkänd 19:19—20 eller att eljest tillstånd meddelats till avstycknings utförande enligt viss plan utgöra hinder att vid avstyökningens verkställande företaga sådana jämkningar i avstyckningsplanen, vilka icke innebära något stridande emot de i detta kapitel stadgade förutsättningar för avstyckning. Påfordras av fastighetens ägare eller av sakägarna jämkning i avstyckningsplan utöver vad nu är sagt, vare lag som i 15 § andra stycket sägs. 20 §. Lantmätaren åligger att utmärka avstyckningen å karta. Därest ej äldre karta, på sätt i 6 kap. 1 § är föreskrivet, skall användas vid förrättningen, skall kartan upptaga allenast vad som finnes nödigt för att tydligt utmärka gränserna för avstyckat område, för mark, som undantagits för gemensamt ändamål, samt för den fastighet, från vilken avstyckningen sker, gränserna mellan sådana i sistnämnda fastighet ingående ägoslag, som redovisas i jordregistret, samt byggnader, vägar, vattendrag och dylikt. Avstyckas mark, som är samfälld för flera fastigheter, eller utgör, då fråga är om mark, som hör till viss fastighet, vad som avstyckas högst hälften av fastighetens ägo vidd, andelar i samfälld mark oberäknade, skall dock, där ej annat av sakägare påyrkas, å kartan upptagas allenast avstyckat område jämte den mark, som undantages för gemensamt ändamål, ävensom sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att varje kartlagt områdes läge bliver fullt bestämt. A kartan skall tecknas beskrivning, som under hänvisning till varje å kartan upptaget område lämnar uppgift om arealen av varje däri ingående ägoslag ävensom i vad mån med avstyckad ägovidd följer rätt till delaktighet i mark, som vid lantmäteriförrättning avsatts för gemensamt ändamål, i äga, som är samfälld för stamfastigheten och annan fastighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma stam fastigheten, så ock angående servitut, som till förmån för av avstyckningen berörd fastighet må hava lagts å annan sådan fastighet. Kan beskrivningen ej lämpligen införas å avstyckningskartan, har lantmätaren att upprätta särskild beskrivning, huru avstyckningen blivit verkställd. Agomätning må vid avstyckning äga rum endast i den mån sådan finnes oundgängligen nödvändig för upprättande av karta och beskrivning på sätt i detta kapitel är föreskrivet.

312 19:21-24

Z1

§•

Lantmätaren skall å marken utstaka samt, på sätt särskilt är föreskrivet, utmärka genom avstyckningen tillkomna gränser ävensom upprätta fullständig och noggrann beskrivning över desamma och utsatta gränsmärken. Beskrivningen tecknas å kartan eller införes i särskild handling, allt efter som i varje fall prövas lämpligt. Har vid förrättningen gräns bestämts på sätt i 7 kap. sägs, må beskrivningen av sådan gräns tecknas å kartan, där det finnes lämpligt. 22 §. Sedan gräns mellan stam fastigheten och avstyckat område ävensom rågångar och andra gränslinjer, som vid avstyckningen må hava bestämts, blivit utstakade och utmärkta samt alla till förrättningen hörande frågor i övrigt blivit avgjorda, skall lantmätaren å sammanträde med vederbörande sakägare tillkännagiva, att förrättningen är slutad, samt meddela underrättelse om vad som skall iakttagas för fullföljd av talan emot förrättningen. Yid avslutningssammanträdet eller inom femton dagar därefter skall ett exemplar av förrättningshandlingarna emot bevis, som bifogas konceptakten, överlämnas till sökanden eller annan, som utses av sakägarna. Då förrättningshandlingarna utgivas efter avslutningssammanträdet, må de tillställas vederbörande med posten eller genom utmätningsmannen i orten. 23 §. Lantmätaren vare skyldig att emot stadgad lösen till vederbörande sakägare utlämna ett exemplar av kartan inom tre månader från det beslut om fastställelse av förrättningen meddelats, eller, i händelse talan mot beslutet om fastställelse får fullföljas, från den dag detsamma vunnit lagakraft eller blivit genom slutligt utslag fastställt; skolande i fråga om utlämnandet gälla vad i 22 § stadgas för det fall, att förrättningshandlingarna ej utlämnas vid avslutningssammanträde. 24 §. Den omständighet att fastställelse meddelats å avstyckning medför icke för ägaren vidsträcktare rätt att förfoga över fastigheten än lag och författningar eljest medgiva.

313 25 §. Häftar fastighet, varifrån avstyckning ägt rum i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel, för tionde, ränta eller annan sådan avgäld eller eljest för allmänna utskylder och besvär, i vilkas utgörande det avstyckade området icke omedelbart deltager, eller för lån, som av allmänna medel lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för förskott av dylika medel för avlösning av frälseränta eller eljest för belopp, varför säkerhet på annan grund än inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken åtnjutes, och utgör det avstyckade området ensamt eller tillsammans med vad redan må vara från fastigheten avsöndrat eller avstyckat mera än en femtedel av fastighetens ägovidd, skall i fråga om det avstyckade områdets ansvar för sådant åliggande vad i 37 § 3 mom. av förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning är stadgat om avsöndrad lägenhets ansvar för intecknad gäld äga motsvarande tillämpning. 26 §. Yad i detta kapitel är stadgat om ägare avser jämväl den, som innehar fastighet under ständig besittningsrätt eller såsom fideikommiss. 27 §. Område, som varit anslaget till ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, må avstyckas till särskild fastighet utan hinder därav att avstyckningen icke överensstämmer med vad i 3 § andra, tredje och fjärde styckena är för avstyckning i allmänhet stadgat. I avseende å avstyckning av sådant område skola bestämmelserna i 4 och 11 samt 17—19 §§ icke heller tillämpas. 28 §. Om ordningen för avstyckning av område, som avses i lagen om rätt i vissa fall för nyttjänderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, är i den lag stadgat.

40—21210.

19:25-28

314 20:1-4

n i AVD.

Om andra lantmäteriförrättningar. 20 KAP. 1

§•

Bestämmande och utmärkande av rågång eller annan fastighetsgräns ävensom ägoutbyte må verkställas såsom särskild förrättning. 2 §• Förordnande att bestämma och utmärka rågång eller annan fastighetsgräns medför ock behörighet att handlägga i sammanhang därmed uppkommande fråga om ägoutbyte. 3 §. Besväras fastighet av servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mulbete eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av fastighetens ägare servitutet utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes medföra nytta och kunna ske utan någons förfång. Eätt att erhålla utbrytning tillkomme ock ägaren av den fastighet, till vars förmån sådant servitut, som i första stycket sägs, gäller, där det visas att servitutet äventyras. Besväras flera fastigheter inom ett skifteslag av servitutet, må vid dess utbrytande vederlagsjorden uttagas från en eller flera av fastigheterna och ersättning beredas dessa genom jämkning i skiftet på sätt i 7 § sägs. 4 §. Avsättande av visst område till gemensamhetsskog må ske såsom särskild förrättning, där ägaren så begär eller, där flera ägare finnas, dessa äro ense därom.

315 5 §. Har skifteslag undergått laga delning, och varder jord från vunnen viss ägolott av anledning att jorden hör till annat skifteslag, eller varder jord, hörande till viss ägolott, utbruten till vederlag för servitut, som besvärar jämväl övriga ägolotter inom skifteslaget eller vissa av dem, vare ägaren till förstnämnda ägolott berättigad att, sist inom ett år från det jorden frångick ägolotten, påkalla förrättning för fastställande av det vederlag, som i följd härav må tillkomma honom från skifteslaget i övrigt eller vissa ägolotter inom detsamma. Har jorden frångått ägolotten innan den dag, då denna lag trädde i kraft, skall berörda tid av ett år räknas från sistnämnda dag 6 §• I fråga om förrättningar, som i 1, 3, 4 och 5 §§ sägs, skola de i 2, 3, 16 och 18 kap. beträffande laga skifte givna föreskrifter i tillämpliga delar gälla. I övrigt skola förrättningar, om vilka i förstnämnda tre paragrafer förmäles, verkställas på sätt föreskrivet är om dylika förrättningar, som äga rum i samband med laga skifte.

Där område, som, på sätt i 3 § tredje stycket och 5 § sägs, frångår ägolott, icke uppgår till mera än två procent av uppskattningsinnehållet av ägolotten, skall vederlaget bestämmas i penningar att av de övriga ägolotterna utgå efter den vid skiftet tillämpade delningsgrund. Sådant vederlag skall, utom ersättning för det naturliga jordvärdet, beräknad efter ty i 11 kap 2 § andra stycket sägs, jämväl innefatta gottgörelse, varom i 14 kap. 6, 8 och 11 §§ förmäles. Utgör det frångångna området större andel av ägolotten, än ovan är sagt, ankom me på förrättningsmännen att avgöra, huruvida och på vad sätt motsvarande mark av skifteslagets ägovälde bör utbrytas för att läggas till den lott, från vilken jorden utbrutits eller vunnits, samt skiftet därefter i erforderliga delar jämkas, eller huruvida ersättningen må utgöras i penningar. Vid avgörande av denna fråga skall hänsyn tagas å ena sidan till det utbrutna eller frånvunna områdets större eller mindre betydelse för brukningen av ägolotten och å den andra sidan till kostnaden för utbrytning av vederlag i jord och därav föranledd jämkning i skiftet.

316 20:7—11

Med ersättning, varom i första punkten av första stycket förmäles, förfares efter ty i 14 kap. 15 § sägs. Utgår vederlaget i jord, skola i sammanhang med detsammas utbrytande och jämkningen i skiftet verkställas de likvider, vartill förhållandena föranleda, och skola för sådana likvider de i 14 kap. givna föreskrifter äga motsvarande tillämpning. 8 §. Har vid skifte av vattentäckt område fisket däri med stöd av äldre bestämmelser ej intagits i delningen, eller utgör fiske särskild fastighet, må delning därav äga rum, så framt det kan ske utan någon delägares förfång. För sådan delning skall uppskattning av fiskeområdet ske efter de olika delarnas godhet med hänsyn till fisket samt i övrigt i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat om laga skifte. Har jämlikt 10 kap. 6 § vid skifte av vattentäckt område fisket undantagits såsom för delägarna gemensamt, må särskild delning av fisket icke äga rum. 9 §. Talan mot förrättning, varom i 6 § första punkten sägs, tillhör ägodelningsrätts upptagande på sätt i 21 kap. närmare bestämmes. 10 §. På begäran av den, som äger eller under fideikommissrätt eller ständig besittningsrätt innehar jord, må Konungens befallningshavande förordna lantmätare eller annan person, behörig att innehava befattning såsom mätningsman i stad, att verkställa avmätning av jorden. Sådant förordnande må ock meddelas på framställning av samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, beträffande mark, som hör till samhället. Med avseende å förrättning, som i denna paragraf avses, skola bestämmelserna i 2 kap. 12 § och 6 kap. 3 § äga motsvarande tillämpning. 11 §. Angående förrättning av lantmätare för andra än här ovan omförmälda ändamål gälle vad därom är särskilt stadgat.

317 21

IV AVD.

Om domstolar och rättegång i jorddelningsmål, så ock om fastställelse ay yissa jorddelningsförrättningar samt om rättelse i fastställt skifte. 21 KAP. A. Allmänna bestämmelser. i §• Första domstol i jorddelningsmål å landet vare ägodelningsrätt, en för varje domsaga. Där mål, varom i första stycket sägs, rör jord inom flera ägodelningsrätters områden, skall det tillhöra den ägodelningsrätt, inom vars område största delen av jorden finnes. 2 §• Ägodelningsrätt består av en ägodelningsdomare såsom ordförande samt tre ägodelningsnämndemän. Ägodelningsdomare skall vara ordinarie domaren i domsagan, därest icke Konungen av särskild anledning finner gott att för två eller flera domsagor därtill utse annan lagkunnig, i domare värv erfaren man. Yid förfall för ägodelningsdomaren förordnar vederbörande hovrätt till hans ställföreträdare till ägodelningsdomarebefattning behörig person. Ägodelningsnämndemännen, som böra vara allmänt betrodda, med sin orts förhållanden väl förtrogna män, skola vara kunniga i lanthushållning samt under minst två år hava innehaft befattning som god man vid skiftesförrättningar och må ej hava uppnått sextiofem års ålder.

318 21: 3-4

3 §. Ägodelningsnämndemän utses för sex år, i domsaga, som består av allenast ett tingslag, sex och i övriga domsagor tre för varje tingslag. Yalet äger rum å tingsstället inför häradsrätten. Består domsaga av två eller flera tingslag, förrättas valet av ägodelningsnämndemän inför den av domsagans häradsrätter, som domhavanden bestämmer. Yalet verkställes genom valmän, som på föranstaltande av ägodelningsdomaren utses å kommunalstämma av de i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigade, som där äga eller innehava jordbruksfastighet. Vid utseende av valmän äge varje i valet deltagande en röst. För kommun med 1,000 invånare och därunder utses 1 valman, * * * över 1,000 t. o. m. 3,000 invånare 2 valmän, » » » » 3,000 » 6,000 » 3 » » » 6,000 » 9,000 » 4 » o. s. v. efter samma beräkning för överskjutande folkmängd. För varje kommun utses suppleanter till lika antal som valmän. Höra delar av kommun till skilda tingslag, utses för vardera delen valmän och suppleanter för det tingslag den tillhör. 4 §. Vid val av ledamot i ägodelningsrätt äge varje valman en röst. Omröstningen skall verkställas med slutna sedlar. Varje valsedel skall innehålla lika många namn som antalet av de ledamöter, som skola väljas. Vid första omröstningen vare den vald, som erhållit mera än hälften av de avgivna rösterna. Har ej hela det antal ledamöter, som skall väljas, blivit utsett vid första omröstningen, upprätte valförrättaren en förteckning, vara upptagas, därest icke någon blivit utsedd vid första omröstningen, de^ som erhållit de flesta rösterna, men eljest de, som näst efter den eller de vid berörda omröstning utsedda erhållit högsta röstetal. Förteckningen upptage två gånger så många namn som ledamöter då återstå att välja. Den omröstning, som därpå företages, må icke avse andra än de i förteckningen uppförda personer, och äro de valda, som då erhållit de flesta rösterna. Emellan lika röstetal avgöres genom lottning.

319 Sedan val av ägodelningsnämndemän avslutats, utses på enahanda sätt suppleanter till lika antal som de valda ägodelningsnämndemännen. Klagan över valet föres genom besvär enligt vad i 27 kap. rättegångsbalken stadgas. Över hovrättens utslag må klagan ej föras. Om valets utgång skall domhavanden, så fort ske kan, insända uppgift till Konungens befallningshavande i länet, som har att ofördröjligen införa uppgiften i länskungörelserna. Är domhavanden icke själv ägodelningsdomare, skall han ofördröjligen meddela jämväl denne skriftlig underrättelse om valets utgång. 5 §• Finner ägodelningsdomaren, att ägodelningsnämudeman upphört att vara valbar, eller har ägodelningsnämndemän hos ägodelningsdomaren lagligen avsagt sig uppdraget, föranstalte ägodelningsdomaren om nytt val. Om skyldighet att åtaga sig uppdrag som ägodelningsnämndemän och att kvarstå i uppdraget så ock att efter avgång fortfarande bestrida befattningen, intill dess annan blivit utsedd, skall vad som finnes stadgat beträffande nämndeman i häradsrätt äga motsvarande tillämpning. 6 §• Av de till ägodelningsnämndemän valda skola i ägodelningsrätten tjänstgöra de tre, som av ägodelningsdomaren kallas därtill. Till tjänstgöring böra, i den mån med hänsyn ej mindre till måls eller ärendes beskaffenhet än även till önskvärdheten av besparing av kostnader så prövas lämpligt, kallas nämndemän från den ort, där i mål eller ärende ifrågavarande jord ligger. Hålles ägodelningsrättens sammanträde vid syn på stället, böra företrädesvis de närmast boende nämndemännen kallas att tjänstgöra. 7 §. Uteblir ägodelningsnämndemän från sammanträde eller uppstår för honom jäv eller annat laga förfall, kalle ägodelningsdomaren till tjänstgöring annan ägodelningsnämndemän eller ock någon av de till suppleanter för ägodelningsnämndemän valda. 8 §. Mot ordförande och ledamot i ägodelningsrätt gälle de jäv, som enligt rättegångsbalken gälla mot domare. Ägodelningsnämndemän må icke i

21: 4-8

21: 8—12 ägodelningsrätten deltaga i handläggningen av ärende angående förrättning, med vilken han tagit befattning som god man. 9 §• Ledamot i ägodelningsrätt skall, om han ej förut avlagt domared, innan han inträder i tjänstgöring avlägga sådan ed inför ägodelningsrätten eller ägodelningsdomaren. 10 §. Angående utsatt sammanträde med ägodelningsrätt samt de ärenden, som därvid skola förekomma, har ägodelningsdomaren att utfärda kungörelse, som skall uppläsas i kyrkan på sätt i 3 kap. 1 § sägs sist fjorton dagar före sammanträdet; kalle ock inom samma tid rättens ledamöter, allmänna ombud och, där så prövas erforderligt, förrättningslantmätaren till sammanträdet. 11 §. Är till ägodelningsrätten inkommet ärende av den beskaffenhet, att det kan prövas utan att rätten sammanträder till syn på stället, må sammanträde hållas å tingsställe eller eljest å ort inom domsagan, som av ägodelningsdomaren bestämmes med hänsyn till att minsta kostnader uppstå, och må i sådan händelse, där saken icke fordrar mera skyndsarahet än att därmed till nästinfallande lagtima ting eller sammanträde med tremansnämnd inom domsagan kan anstå, ägodelningsrättens sammanträde utsättas till ting eller sammanträde, varom nu är sagt, så vida sakägare ej annorlunda begär. I annat fall skall ägodelningsrätten sammanträda å förrättningsstället eller i dess omedelbara närhet. För sina sammanträden vare ägodelningsrätt berättigad att disponera över nödiga lokaler i tingshus, allmän skola eller annan allmän byggnad, som icke är för tillfället upptagen för sitt huvudsakliga ändamål eller utgöres av gudstjäastlokal. Yållas särskilda utgifter för uppvärmning, belysning, städning eller dylikt, skola de ersättas av sakägarna. 12 §. För resa till och från det ställe, där ägodelningsrätten sammanträder, så ock för uppehållet vid rätten njute ägodelningsdomaren och ägodelnings-

321 nämndemännen ersättning enligt gällande resereglemente i den mån ej 21:12—15 nedan annat stadgas. Till ägodelningsdomaren gäldas denna ersättning av allmänna medel, till ägodelningsnämndemännen av sakägarna. Lag samma vare angående av ägodelningsrätten beslutad syn. Förekomma vid ett sammanträde flera ärenden, varde den å sakägarna belöpande kostnaden å alla ärendena fördelad efter som skäligt prövas. Hålles sammanträde med ägodelningsrätt å lagtima ting eller sammanträde med tremansnämnd, och är den tjänstförrättande domaren även ägodelningsdomare, eller är ägodelningsnämndeman tillika tjänstgörande nämndeman, njute dessa ingen, utan blott de övriga ledamöterna ersättning. Finner i fall, varom i 4 kap. 4 § sista stycket sägs, ägodelningsrätten laga förfall icke hava förelegat, skall, där ej särskilda omständigheter annat föranleda, utgifterna för ägodelningsrättens sammanträde ersättas av sökanden. 13 §. Att biträda ägodelningsrätten kalle ägodelningsdomaren, där så finnes erforderligt, vederbörande överlantmätare. Förekommer vid ägodelningsrätt fråga, för vars bedömande fordras särskilda fackkunskaper, som icke annorledes äro tillgängliga för rätten, må såsom biträde tillkallas i sådant ämne sakkunnig person. 14 §. Där enligt denna lag föreskrives, att besvär i jorddelningsmål skola till ägodelningsdomare ingivas, stånde klaganden jämväl öppet att på eget äventyr i betalt brev med allmänna posten till ägodelningsdomaren insända besvären så tidigt, att de komma ägodelningsdomaren tillhanda inom utgången av den för talans fullföljande för varje särskilt fall stadgade tid. B.

Om vad till jorddelningsmål är att hänföra. 15 §.

1. 2. 3.

Till jorddelningsmål hänföras: Skiftesmål. A vsty cknings mål. Mål om rågång eller annan fastighetsgräns eller om ägoutbyte, ändå att det icke jämlikt 17 § 2. är att anse såsom skiftesmål. 41—21210

322 21:16—17 4.

5. 6.

7. 8.

Sådan tvist om äganderätt eller ständig besittningsrätt till jord eller om innehav av äga, som enligt 3 kap. 13 § skall underställas ägodelningsrätts prövning. I sammanhang med avstyckningsförrättning uppkommande tvist, varom i 19 kap. 16 § sista stycket förmäles. Tvist, som i samband med jorddelningsförrättning yppas angående beståndet och omfånget av rättighet till skogsfång, mulbete eller annat å fastighet, som ingår i förrättningen, vilande servitut. Mål om beloppet eller fördelningen av kostnader för jorddelningsförrättning, som i denna lag avses. Mål, som enligt stadgande i avd. III i denna lag eller eljest enligt lag eller författning skall av ägodelningsrätt upptagas. 16 §.

Fråga, som i sammanhang med jorddelningsförrättning uppkommer, om viss äga utgör fastighet för sig eller hör till annan fastighet, om äga är att anse såsom samfälld, om delägare har del i skifteslag efter andelstal eller inom vissa gränser, om äga hör till en eller annan ägolott, om äga skall anses såsom odaläga och i sådan egenskap tillhöra viss ägolott utöver dess ägobelopp enligt delningsgrunden, skall, ändå att den icke jämlikt 15 § 4. må vara att till jorddelningsmål hänföra, räknas såsom sådant mål och förty tillhöra ägodelningsrätts upptagande. Fråga, som i sammanhang med jorddelningsförrättning uppkommer om skyldighet för lantmätare att på egen bekostnad helt eller delvis omgöra förrättning eller att gälda kostnaden för ägodelningsrättens sammanträde, skall ock såsom jorddelningsmål anses. 17 §. 1. 2.

3.

Till skiftesmål hänföras: Mål om tillstånd till laga skifte. Annat underställnings- eller besvärsmål, i vilket under laga skifte vidtagen åtgärd eller meddelat beslut jämlikt denna lag dragés under ägodelningsrättens prövning. Mål om fastställelse av laga skifte.

323 4. 5.

Mål om rättelse i fastställt skifte. 21: 17—20 Mål rörande talan emot eller fastställelse av sådan förrättning, som jämlikt stadgandet i 14 kap. 10 § hållits efter det laga skifte blivit fastställt. 18 §.

1. 2.

3. 4.

Till avstyckningsmål hänföras: Mål om tillstånd till avstyckning. Besvärsmål, däri av förrättningsmän jämlikt 19 kap. 15 § eller 19 § andra stycket sista punkten meddelat beslut, att avstyckning icke kan äga rum, dragits under ägodelningsrättens prövning. Mål, avseende besvär över avslutad avstyckningsförrättning. Mål om fastställelse av avstyckning.

C. Om talans fullföljande hos ägodelningsrätten. 19 §. Om de fall, i vilka beslut eller åtgärd under jorddelningsförrättning skall underställas ägodelningsrättens prövning, därom är förut i denna lag stadgat. 20 §. Är delägare missnöjd med beslut i fråga, varom i 3 kap. 10 § första stycket sägs, eller med under laga skifte vidtagen åtgärd eller meddelat beslut angående jäv mot förrättningsman, där beslutet ej innebär gillande av framställd jävsanmärkning, delägares yrkande att hans ägor jämlikt 1 kap. 21 § icke skola ingå i skifte, nyttjande under skiftet av skog eller bränntorvmosse, bestämmande av rågång eller annan fastighetsgräns, ägoutbyte, delningsgrund, undantag av mark från skifte, ägors gradering, därunder inbegripet åsättande av sådant jämförelsetal eller uppskattningsvärde, varom i 11 kap. 2 § andra stycket sägs, eller angående hävdeförteckning, då innehavet är delningsgrund eller eljest kan inverka på ägotilldelningen, och skall frågan ej genom underställning dragas under ägodelningsrättens prövning, har han att inom trettio dagar från det beslutet avkunnades eller ägobeskrivningen eller hävdeförteckningen behandlades å sammanträde till ägodelningsdomaren ingiva sina besvär.

324 21: 20—24

Yad nu sagts äge ej tillämpning, där skifte avser skifteslag enligt 1 kap. 2 § under 2 eller 3. 21 §. Mot beslut eller åtgärd under laga skifte i andra fall, än där enligt 20 § särskild talan äger rum, må talan fullföljas på enahanda sätt, som där sägs, inom sextio dagar från det sammanträde, då skiftet förklarats avslutat. 22 §. Har delägare icke närvarit, då beslut i ärende, som enligt 20 § är föremål för särskild talan, meddelades, eller då ägobeskrivning eller hävdeförteckning behandlades å sammanträde, och kan han styrka, att han då haft laga förfall och ej kunnat ställa ombud för sig, då må han mot det beslut eller den åtgärd anföra besvär sist inom trettio dagar från förfallets upphörande, där ej tid för klagan mot skiftet då är ute. 23 §. Är någon missnöjd med beslut, varigenom jämlikt 19 kap. 15 § eller 19 § andra stycket sista punkten avstyckningsförrättning förklarats icke kunna äga rum, eller eljest med beslut eller åtgärd under avstyckningsförrättning, och skall frågan ej genom underställning dragas under ägodelningsrättens prövning, har han att till ägodelningsdomaren ingiva sina besvär i första fallet inom trettio dagar från den dag, beslutet gavs, men eljest inom trettio dagar från den dag, då förrättningen, på sätt i 19 kap. 22 § sägs, förklarats avslutad. Har avstyckning vid förrättningens avslutande blivit av samtliga sakägare medelst påskrift å protokollet godkänd, må talan mot densamma sedermera icke föras. 24 §. Mot åtgärd eller beslut under jorddelningsförrättning, som i denna lag avses, i andra fall, än nu är sagt, må talan föras genom besvär, som skola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar från den dag, då den förrättning, under vilken åtgärden vidtagits eller beslutet meddelats, blivit avslutad.

325 D.

Om förfarandet hos ägodelningsdomaren och Tid ägodelningsrätten. 25 §.

Kommer genom anmälan av förrättningslantmätaren eller genom besvär till ägodelningsdomaren mål, som ägodelningsdomaren finner icke tillkomma ägodelningsrätten att upptaga till bedömande, teckne han beslut därom å handlingarna eller besvärsskriften och underrätte ofördröjligen vederbörande att beslut meddelats. Mot beslut, varigenom mål efter vad nu sagts avvisats, må besvär anföras på sätt i 54 § föreskrives. 26 §. I de fall, då uppkommen fråga skall underställas ägodelningsrättens prövning, insände lantmätaren skyndsamt till ägodelningsdomaren handlingarna i målet eller utdrag av dem i vad de angå underställda frågan. I fall, som i 4 kap 4 § sista stycket sista punkten avses, åligger det ägodelningsdomaren att från lantmätaren infordra handlingarna i ärendet. 27 §. Avse besvär klagan över att jäv mot förrättningsman ogillats, meddele ägodelningsdomaren skyndsamt beslut över jävsanmärkningen. I andra fall förelägge han, där ej besvären röra avslutad förrättning, förrättningslantmätaren att inom viss tid insända handlingarna i målet. Där för besvärs prövning erfordras tillgång till karta, skall denna insändas jämte handlingarna. Att, där besvär röra avslutad förrättning, lantmätaren har att till ägodelningsdomaren insända karta och handlingar, därom är nedan i 42 § stadgat. 28 §. Sedan i mål, varom i nästföregående två paragrafer förmäles, handlingar och karta inkommit till ägodelningsdomaren samt, såvitt fråga är om besvärsmål, tiden för talans fullföljande gått till ända, överlämne ägodelningsdomaren samtliga handlingar i målet till över lantmätaren, som har att taga del av desamma och, där han så finner erforderligt eller ägo-

21: 25—28

326 21:28—33 delningsdomaren därom förordnat, inhämta yttrande av förrättningslantmätaren. Efter tagen del av handlingarna återställe överlantmätaren desamma samt överlämne tillika eget yttrande ävensom det yttrande, som, efter vad nyss sagts, må hava infordrats. Gälla besvär avslutat skifte eller annan förrättning, har överlantmätaren att jämväl verkställa teknisk granskning av förrättningen. 29 §. Ägodelningsdomaren utsatte, så snart lämpligen kan ske, tid och ort för måls handläggning vid ägodelningsrätten och late kungörelse därom och kallelser till sammanträdet ske på sätt i 10 § sägs. 30 §. Sedan behörig kungörelse och kallelse ägt rum, skall till ägodelningsrätten inkommet mål företagas till handläggning och avgörande å utsatt tid utan hinder av delägares, allmänt ombuds eller förrättningslantmätarens utevaro. 31 §. Över invändning, som göres av part, meddele ägodelningsrätten särskilt beslut, där invändningen är av den beskaffenhet att sådant erfordras. Innefattar beslutet ej avvisande av målet, skall med handläggningen av detsamma fortgå, och må talan mot beslutet fullföljas i sammanhang med besvär i huvudsaken. 32 §. Syn skall förrättas av ägodelningsrätten, där ej med synen avses allenast utredande av teknisk fråga. I sådant fall må syn efter förordnande av rätten eller ägodelningsdomaren förrättas av överlantmätaren med biträde av två ägodelningsnämndemän. Om syn, som ej förrättas vid rättens sammanträde, underrätte överlantmätaren, på sätt kan finnas lämpligt, delägare och allmänna ombud. 33 §. Finner, ägodelningsrätten vid prövning av inkommet mål, att förrättning bör avbrytas eller att förrättning, som avbrutits, bör oberoende

av anförda besvär fortgå, meddele föreskrift därom till förrättningslant- 21:33—37 mätaren. Anser ägodelningsdomaren i anledning av inkommet mål skäl förefinnas för förrättnings avbrytande, utställe så snart ske kan ärendet till ägodelningsrättens avgörande. Sådan föreskrift, som i denna paragraf sägs, trade genast i kraft och gälle till dess annorlunda förordnats. 34 §.

Mål böra av ägodelningsrätten företagas i den ordning de inkommit; dock att mål, som omförmäles i 20, 26 eller 33 §, i allmänhet bör företagas framför andra. 35 §. Utan hinder av vad i 34 § är stadgat, må senare inkommet mål företagas framför ett tidigare inkommet, när besparing i kostnad kan vinnas därmed eller arbetets jämna gång därigenom befordras. 36 §.

Ägodelningsdomaren före protokoll vid ägodelningsrättens sammanträden och underskrive detsamma å rättens vägnar. Han skall ock föranstalta därom att anteckning om sådant till ägodelningsrätten inkommet jorddelningsmål, som avses i 15 § under 4, 5 och 6 samt 16 § första stycket, ofördröjligen verkställes i vederbörande häradsrätts lagfartsprotokoll. Ägodelningsdomaren skall föra dagbok över till rättens eller ägodelningsdomarens åtgärd inkomna mål samt inom en månad efter varje års slut insända dagboken till justitiekanslersämbetet vid bot av en krona femtio öre för var dag han uteblir. Formulär till dagbok fastställes av Konungen. 37 §.

Yppas, då beslut skall av ägodelningsrätt meddelas, skiljaktiga meningar, vare lag som i rättegångsbalken stadgas beträffande andra domstolar än häradsrätt. Yid omröstning säge ägodelningsdomaren sin mening först.

328 21t 38-41

38 §. Ägodelningsrättens utslag skall avkunnas offentligt och underrättelse däri meddelas om vad den, som vill söka ändring i huvudsaken eller i det, som förefallit under ärendets handläggning, har att iakttaga för fullföljd av sin talan. Det åligger ägodelningsdomaren att tillställa förrättningslantmätaren ett exemplar av utslaget ävensom, där så finnes nödigt, av rättens protokoll i ärendet eller vissa delar därav. 39 §. I allt övrigt, varom ej i detta kapitel finnes särskilt stadgat, skall beträffande ägodelningsrätt och rättegången därstädes i tillämpliga delar gälla vad i lag är föreskrivet för häradsrätt. 40 §. Åtal mot ledamot i ägodelningsrätt för fel eller försummelse i ämbetet skall upptagas av vederbörande hovrätt.

E.

Om fastställelse av vissa jorddelningsförrättningar. 41 §.

Då klagan fullföljts mot avslutad jorddelningsförrättning, skall ägodelningsrätten pröva förrättningen till alla delar, även om anmärkning blott i viss del framställts mot densamma. Finnes i förrättningen fel av beskaffenhet att inverka på densamma i dess helhet, skall förrättningen undanröjas. Hava fel förelupit, vilka inverka allenast på vissa åtgärder under förrättningen, har ägodelningsrätten att, med undanröjande av dessa åtgärder, meddela erforderliga föreskrifter för åstadkommande av rättelse. Utgöres förrättningen av laga skifte, avstyckning eller förrättning, som jämlikt 14 kap. 10 § hållits, efter det laga skifte fastställts, eller av ägoutbyte eller förrättning för utbrytande av skogsfångs- eller mulbetes-

329 servitut, vilken ägt rum utan sammanhang med laga skifte eller av för- 21:41—42 rättning, varom i 20 kap. 5 § förmäles, och finnes förrättningen lagligen beskaffad, meddele ägodelningsrätten fastställelse å förrättningen. Har laga skifte eller avstyckning ägt rum inom område, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, skall, där vid förrättningen sådant påyrkats eller ägodelningsrätten eller ägodelningsdomaren eljest så prövar nödigt, innan ärendet avgöres yttrande däri inhämtas från byggnadsnämnden. Är fråga om avstyckning av mark för sammanläggning med annan fastighet, må fastställelse ej meddelas med mindre tillika gives förordnande om sammanläggningen. 42 §.' Sedan förrättning, varom i 41 § tredje stycket sägs, blivit avslutad, åligger det lantmätaren, vare sig besvär i anledning av förrättningen anföras eller icke, att inom den för besvärs anförande för varje fall stadgade tid till ägodelningsdomaren insända till förrättningen hörande karta, där sådan finnes, ävensom handlingarna angående förrättningen. Hava besvär icke inom stadgad tid anförts, överlämne ägodelningsdomaren kartan och handlingarna till överlantmätaren, vilken det åligger att verkställa teknisk granskning av förrättningen. Efter verkställd granskning återställe denne till ägodelningsdomaren kartan och handlingarna samt överlämne tillika eget utlåtande jämte den förklaring över gjorda anmärkningar, som han må hava infordrat från förrättningslantmätaren. Härefter företage ägodelningsdomaren förrättningen till prövning, dock att vad i 41 § fjärde stycket sägs härvid skall äga tillämpning. Där anledning ej förekommer till annat än att förrättningen är lagligen beskaffad, samt, såvitt angår avstyckning, hinder icke möter till följd av stadgandet i 41 § femte stycket, meddele ägodelningsdomaren fastställelse å förrättningen, men eljest hänskjute han frågan till ägodelningsrätten samt utsatte på sätt i 29 § stadgas tid och ort för ärendets behandling vid nämnda domstol; skolande för ifrågavarande fall vad i 41 § andra stycket och tredje stycket första punkten sägs äga motsvarande tillämpning. I fall, varom i 23 § andra stycket förmäles, må ägodelningsdomaren, sedan karta och handlingar inkommit, utan att avvakta besvärstidens utgång föranstalta om teknisk granskning, på sätt ovan sägs, samt företaga förrättningen till prövning. 42—21210.

330 21:48-47

43 §.

Befinnes vid prövning av jorddelningsförrättning, att i densamma förekommer fel av större betydenhet, insände ägodelningsdomaren kartan och handlingarna ävensom ett exemplar av ägodelningsrättens protokoll och utslag i ärendet till lantmäterifiskalen, på vilken det ankommer att besluta, huruvida åtal skall anställas mot förrättningslantmätaren. 44 §.

Sedan beslut om fastställelse meddelats eller,. där talan mot detsamma får fullföljas, vunnit laga kraft eller blivit genom slutligt utslag fastställt, teckne ägodelningsdomaren bevis om fastställelsen å kartan, därest sådan finnes, ävensom, där fråga är om annan förrättning än avstyckning, å förrättningshandlingarna, allt i enlighet med av Konungen utfärdade närmare föreskrifter. Lag samma vare där Konungen, med ändring av ägodelningsrätts utslag, varigenom jorddelningsförrättning upphävts eller rättelse däri föreskrivits, godkänt förrättningen. 45 §. Ägodelningsdomare åligger att föra protokoll över av honom jämlikt föreskrifterna i detta kapitel handlagda mål och meddelade fastställelser. 46 §.

.

Har vid jorddelningsförrättning blivit bestämt, att ersättning skall från ägolott utgå, åligge det ägodelningsdomaren, efter det fastställelse å förrättningen meddelats eller, där talan mot beslutet om fastställelse må föras, detsamma vunnit laga kraft eller blivit genom slutligt utslag fastställt, att föranstalta därom, att angående beloppet samt de tider, å vilka ersättningen skall betalas, anteckning varder gjord såväl i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag under lagtima ting som ock i inteckningsboken. 47 §.

Har vare sig i sammanhang med laga skifte eller såsom särskild förrättning verkställts utbrytning av mark i vederlag för servitutsrätt, eller

331 har vid jorddelningsförrättning redan bestående servitut bibehållits eller 21:47—50 nytt servitut bildats, åligge det ägodelningsdomaren, efter det fastställelse å förrättningen meddelats eller, där talan mot beslutet om fastställelse må föras, detsamma vunnit laga kraft eller blivit genom slutligt utslag fastställt, att föranstalta därom, att anteckning om förhållandet varder gjord i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag under lagtima ting ävensom i inteckningsboken; skolande i förstberörda fall anteckningen jämväl innefatta upplysning därom att servitutet upphört att gälla.

F.

Om rättelse i fastställt skifte. 48 §.

Har, sedan laga skifte blivit fastställt, utrönts, att vid skiftet förelupit fel i uträkningen eller mätningen, äge den delägare, som därigenom erhållit mindre ägobelopp än honom skolat tillkomma, att hos ägodelningsrätten söka rättelse inom ett år från det kartan utlämnats till delägarna på sätt i 16 kap. 7 § sägs. Beträffande ansökan om sådan rättelse skall vad som är stadgat om besvär över jorddelningsförrättning äga motsvarande tillämpning. 49 §. Sådan rättelse, som i 48 § sägs, skall verkställas genom jämkning i skiftet på det sätt, att minsta rubbning av detsamma sker. Dock må under de villkor, som i 16 kap. 6 § stadgas, rättelse ske genom bestämmande av vederlag i penningar, och skall beträffande verkställande av dylik rättelse vad i nyssnämnda paragrafs sista stycke stadgas äga motsvarande tillämpning. Kostnaden för rättelsen så ock för förfarandet vid ägodelningsrätten skall, där ej särskilda omständigheter annat föranleda, gäldas av den lantmätare, som förrättat skiftet. 50 §. I fråga om utsättande och avslutande av sådan förrättning, som avses i 49 §, så ock om fullföljd av talan emot och om fastställelse av densamma, skall vad om laga skifte är stadgat äga motsvarande tillämpning.

2 1 : 51—54

G.

Om fullföljd från ägodelningsrätt av talan i jorddelningsmål. 51 §.

Över beslut, som ägodelningsdoraare meddelat i anledning av jäv mot förrättningsman eller varigenom ägodelningsdomare meddelat fastställelse å jorddelningsförrättning, må klagan ej föras. Ej heller må klagan föras över utslag av ägodelningsrätt i fråga om ägors gradering, utan så är att graderingen verkställts med tillämpning av stadgandet i 11 kap. 2 § tredje stycket, eller om åsättande av sådant jämförelsetal eller uppskattningsvärde, varom i l l kap. 2 § andra stycket förmäles, ej heller emot sådant utslag av ägodelningsrätt, varigenom ägodelningsrätten, efter det ägodelningsdomaren jämlikt stadgandet i 42 § andra stycket hänskjutit fråga om fastställelse å jorddelningsförrättning till ägodelningsrätten, meddelat fastställelse å förrättningen. 52 §. Mot ägodelningsrätts utslag i andra frågor, än i 51 § andra stycket sägs, må talan fullföljas hos Konungen. Mot utslag, varigenom ägodelningsrätt, efter det besvär anförts i anledning av avslutad förrättning, meddelat fastställelse å förrättningen, må talan fullföljas allenast av den, vars besvär genom utslaget lämnats utan bifall, och i den mån, honom därigenom emot gått. 53 §. Ej må klagan över utslag, varigenom talan emot beslut eller åtgärd under jorddelningsförrättning bifallits eller fastställelse å jorddelningsförrättning vägrats, fullföljas av förrättningslantmätaren. Innefattar ägodelningsrättens beslut tillika förpliktande för förrättningslantmätaren att utan särskild ersättning omgöra förrättning eller del därav eller att gälda kostnad för ägodelningsrättens sammanträde, då må han föra klagan mot beslutet därutinnan. 54 §. Talan, varom i 52 § första stycket sägs, föres genom besvär, vilka i två exemplar och åtföljda av ägodelningsrättens protokoll skola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar från utslagets dag, denna oräknad.

333 Har klaganden underlåtit att till ägodelningsdomaren inkomma med 21:54—57 ägodelningsrättens protokoll, och är ej detta av annan part ingivet, förelägge ägodelningsdomaren klaganden viss tid att inkomma därmed, vid äventyr att, där det ej är hos Konungen tillgängligt, då målet företages till avgörande, klaganden skall hava förlorat sin talan. 5o §. Då besvär sålunda inkommit, late ägodelningsdomaren genast översända ena exemplaret av inlagan till den delägare, som enligt 16 kap. 2 § blivit utsedd att förvara förrättningshandlingarna, eller, om denne är klagande eller icke någon blivit utsedd att förvara förrättningshandlingarna eller hinder eljest möter, till annan delägare, och förelägge genom kungörelse i kyrkan, på sätt i 3 kap. 1 § sägs, de icke klagande delägarna att inom trettio dagar från kungörandet till ägodelningsdomaren ingiva eller med posten insända till Konungen ställd skriftlig förklaring över besvären, vid påföljd att icke vidare varda i ärendet hörda. Kungörelse, varom ovan sägs, skall innehålla uppgift å den person, till vilken besvärsinlagan blivit översänd. 56 §. Yrkas i besvär, att ersättningsskyldighet eller skyldighet att utföra arbete på egen bekostnad må åläggas förrättningslantmätaren, eller erfordras eljest förklaring av denne, skola besvärshandlingarna tillställas honom med föreläggande att med återställande av handlingarna förklara sig inom trettio dagar från föreläggandets dag, vid påföljd att icke vidare varda i ärendet hörd. 57 §. Sedan infordrade förklaringar inkommit eller den förelagda tiden tilländagått utan att förklaring avgivits, skall ägodelningsdomaren insända handlingarna i målet till Konungens nedre justitierevision.

334 Förslag till

Lag om yad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning av jord å landet. Den nu antagna lagen om delning av jord å landet skall äga giltighet för rikets landsbygd, dock att beträffande vissa jorddelningsförrättningar inom samhälle å landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, fortfarande skola gälla 5 och 6 kap. i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad. Den nya lagen jämte vad här nedan stadgas skall lända till efterrättelse från och med den dag, Konungen bestämmer, dock må densamma icke i vidare mån än nedan sägs tillämpas i fråga om förrättningar, som påbörjats före dess ikraftträdande. Val av ägodelningsnämndemän så ock de åtgärder, som för inrättande av ägodelningsrätter enligt den nya lagen eljest erfordras, må efter ty Konungen bestämmer kunna äga rum innan den nya lagen i övrigt trätt i kraft. 2 §• Genom nya lagen upphävas: 12 kap. 5 och 6 §§ samt 13 kap. jordabalken; 1 kap. samt 19 kap. 4 § byggningabalken; stadgan den 9 november 1866 om skiftesverket i riket; lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring; kungl. cirkuläret den 15 juli 1766 om länsgränssynerätt; § 8 i kungl. förordningen den 1 augusti 1805 om skogarna i riket i vad den innehåller föreskrifter om villkor för delning av sockenallmänning samt om Konungens befallningshavandes befattning med frågor om delning av sådan allmänning;

335 kungl. brevet den 19 mars 1839 angående vissa föreskrifter rörande laga skifte i Gävleborgs län; samt, i den mån ej i 7 § annat sägs, kungl. kungörelsen den 18 februari 1859 om förändrade föreskrifter i avseende å besuttenhets- och skiftesväsendet i Kopparbergs län; tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill, där ej här nedan annorlunda stadgas; så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya lagens bestämmelser. 3 §• Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall sådan bestämmelse i stället tillämpas. Yad i lag eller författning stadgas i avseende å ledamot i ägodelningsrätt skall gälla om ägodelningsnämndeman. 4

§•

Mål, som innan nya lagen träder i kraft inkommit till ägodelningsrätt eller sådan rätts ordförande men ännu icke undergått behandling, skall för handläggning överlämnas till vederbörande enligt nya lagen inrättade ägodelningsrätt eller denna rätts ordförande. Mål, som vid nämnda tid handlagts men icke slutligt avgjorts av ägodelningsrätten eller dess ordförande, skall slutligt handläggas av samma rätt eller dess ordförande. Mål, som i denna paragraf avses, skall, i den mån ej nu annorlunda sagts, behandlas enligt äldre lag. 5 §. Vad i äldre lag är stadgat om ordning för anförande av besvär över skifte skall fortfarande gälla i fråga om skiftesåtgärd, som vidtagits innan nya lagen trätt i kraft. 6 §. Jämkning på grund av fel i uträkning i skifte, som fastställts innan nya lagen trätt i kraft, må sökas inom förut stadgad tid.

7 §•

I fråga om laga skifte till rubbning av storskifte, som inom Kopparbergs län blivit verkställt på bekostnad eller med understöd av staten, skall vad i kungl. kungörelsen den 18 februari 1859 finnes stadgat om skiftesvitsord fortfarande lända till efterrrättelse. 8 §. Yad om förbud mot avsöndring från lotshemman av krono- eller skattenatur är i nådiga brevet den 19 augusti 1823 samt förordningen den 9 juli 1862 stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om avstyckning. 9 §. Genom nya lagen göres ej ändring i de genom lagen den 5 juni 1909 stadgade särskilda bestämmelser angående laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens län, ej heller i lagen den 5 juni 1909 om uteslutande tills vidare av rätten att erhålla laga skifte inom vissa områden. 10 §. Yad i lagen den 22 juni 1921 huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmark ävensom i lagen av samma dag om förbud mot avsöndring av ströängar inom nämnda lappmark stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om avstyckning. i i §• Har upplåtelse av andel för viss fastighet i oskift mark ägt rum före den 1 januari 1897 och har lagfart därå meddelats innan den nya lagen trätt i kraft, skall den behörighet att påkalla skifte av denna mark, som, där upplåtelsen ej skett, kunnat tillkomma fastighetens ägare, i stället tillkomma ägaren av den upplåtna andelen. 12 §. Har, innan den nya lagen trätt i kraft, av hemman eller av sådan under särskilt nummer i jordeboken upptagen lägenhet, som ej tillkommit

genom avsöndring, överlåtits viss till gränserna bestämd ägovidd, och skulle enligt äldre lag utbrytning av samma ägovidd ske genom ägostyckning, må i avseende å utbrytningen därav den äldre lagen tillämpas. 13 §. I fråga om avsöndring, som skett innan den nya lagen trätt i kraft, skall vad i äldre lag stadgas fortfarande äga tillämpning, vederbörande emellertid obetaget att, där icke fastställelse å avsöndringen meddelats eller laga hinder eljest möter, låta utbrytning av det upplåtna området äga rum medelst avstyckning.

43—21210

338 Förslag till

Lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i lagen den 26 mars 1920 (n:r 132) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. Härigenom förordnas, att 10, 12, 14—18 och 21 §§ i lagen den 26 mars 1920 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område skola erhålla följande ändrade lydelse: 10 §. I fråga om förrättning, som i 9 § sägs, skola bestämmelserna i 2 och 3 kap. i lagen om delning av jord å landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse, så vitt icke i denna lag är annorlunda stadgat. Ansökning om förordnande för lantmätare skall ingivas till Konungens befallningshavande, om området är för viss tid upplåtet, sist å den dag, då upplåtelsetiden utlöper, och vid upplåtelse för livstid inom nittio dagar från den dag, då den upplåtna nyttjanderätten upphörde. Därest i fall, varom i 2 § förmäles, tillkännagivande, som i 6 § sägs, må äga rum inom trettio dagar från det uppsägning från jordägarens sida verkställts, må ansökningen om förordnande för lantmätare ingivas till Konungens befallningshavande inom nittio dagar från det sådant tillkännagivande skett, dock att, där tillkännagivandet ägt rum tidigare än nittio dagar före den dag, som med hänsyn till uppsägningen är att anse såsom avträdesdag, ansökningen må ingivas senast å sistnämnda dag. Har jordägaren framställt anspråk på lösningsrätt enligt 3 § andra stycket och har detta anspråk blivit, på sätt i 8 § förmäles, av nyttjanderättshavaren bestritt, skall nyttjanderättshavaren ej i något fall vara pliktig

339 att till befallningshavanden ingiva ansökning, varom nu är sagt, tidigare än trettio dagar efter det beslut, varigenom jordägarens lösningsanspråk ogillats, vunnit laga kraft. Ansökning, som i denna paragraf avses, skall vara åtföljd av gravationsbevis rörande fastigheten. Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem med posten avsändas så tidigt, att kallelserna kunna komma dem tillhanda minst fjorton dagar före förrättningen, så ock att föranstalta därom, att kungörelse angående dag och ställe för förrättningen minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten är belägen, och införes i tidning inom orten; skolande kungörelsen tillika innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen, äga att därvid tillstädeskomma och bevaka sin rätt. Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller för rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan rätt, som nyss är sagd, skola innehavare av sådan fordran eller rätt, om de äro kända och inom riket boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev enligt vad om kallelsebrevs avsändande till jordägaren och nyttjanderättshavaren är stadgat. Vid förrättning, som i denna paragraf avses, skola gode män alltid biträda. 12 §. Finna förrättningsmännen nyttjanderättshavaren vara enligt denna lag berättigad till inlösen, skola förrättningsmännen därom meddela beslut. Härjämte åligger lantmätaren att avfatta området å karta, upptagande jämte det ifrågavarande området sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att områdets läge är fullt bestämt, ävensom att upprätta noggrann beskrivning över områdets storlek, läge och gränser, skolande berörda beskrivning intagas i förrättningsprotokollet. Där karta, som nu sagts, ändå finnes tillgänglig, vare upprättande av särskild karta för förrättningen ej erforderligt. Yid bestämmande av löseskillingen skall avdrag göras för förbättring, vilken området vunnit genom arbete eller kostnad, som nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å denne, nedlagt å området utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt. I fråga om beräkning av sådant av-

drag skall vad i 5 § andra stycket stadgas om beräkning av ersättning äga motsvarande tillämpning. 14 §. Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande, att rättsägare, som är missnöjd med förrättningen, äger att fullfölja talan däremot på sätt nedan stadgas. Avskrift av det vid förrättningen förda protokollet skall vid förrättningens avslutande eller ock å därvid bestämd dag inom trettio dagar efter förrättningen överlämnas till någon i orten boende person, som av rättsägarna utses att den mottaga; skolande avskriften vara hos honom tillgänglig för envar, som åstundar att den granska eller avskriva. Inom tid, som sist sagts, har lantmätaren därjämte att överlämna konceptakten till ägodelningsdomaren. 15 §. Är rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja talan hos ägodelningsrätten genom besvär, som skola ingivas till ägodelningsdomaren inom sextio dagar från det förrättningen förklarats avslutad enligt vad i 14 § sägs. Har jordägaren icke vid förrättningen påkallat prövning av förhållande, varom i 3 § första stycket är sagt, må detsamma ej vidare åberopas till bestridande av nyttjanderättshavarens anspråk. 16 §. Har nyttjänderättshavåren förklarats berättigad till inlösen, åligger honom vid lösningsrättens förlust att inom nittio dagar efter det beslutet vunnit laga kraft hos Konungens befallningshavande nedsätta den bestämda löseskillingen. Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren till Konungens befallningshavande gravationsbevis rörande fastigheten, beslutet i ärendet samt bevis, att och när det vunnit laga kraft. Försummas sådant, åligger Konungens befallningshavande att på nyttjanderättshavarens bekostnad ofördröj ligen anskaffa nämnda handlingar. Så snart handlingarna kommit i fullständigt skick, underrätte Konungens befallningshavande ägodelningsdomaren om nedsättningen. Löseskillingen skall av Konungens befallningshavande ofördröjligen insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta.

341 17 §. Sedan underrättelse, som i 16 § sägs, inkommit samt konceptakten, där ägodelningsdomaren så funnit erforderligt, tekniskt granskats av överlantmätaren, har ägodelningsdomaren, så framt han finner områdets avskiljande överensstämma med vad i 19 kap. 3 § andra stycket och första punkten av tredje stycket ävensom 14 § i lagen om delning av jord å landet samt 8 och 10 §§ i lagen om nämnda lags införande är stadgat i vad angår avstyckning av ägovidd till särskild fastighet, att meddela fastställelse å avstyckning av området. Finnes fel i förrättningen eller möter eljest hinder för fastställelse, hänskjute ägodelningsdomaren ärendet till ägodelningsrättens prövning. Ej må den omständigheten att den fastighet, vari området ingår, innehaves såsom fideikommiss utgöra hinder för fastställelse å avstyckning av området. Då fastställelse meddelats, vare områdets inlösen fullbordad och göre ägodelningsdomaren om fastställelsen ofördröjligen anmälan hos Konungens befallningshavande, så ock, där ägodelningsdomaren ej själv är domhavande i vederbörande domsaga, hos domaren i orten. Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från rätt till avkomst eller annan förmån, varom i 10 § sista stycket sägs. Angående inlöst områdes befriande från ansvar för i stam fastigheten intecknad gäld är särskilt stadgat. Angående meddelad fastställelse skall bevis tecknas å konceptkartan. Utstakande och utmärkande av gränserna för sålunda avstyckat område må, där sådan åtgärd äskas, ske genom särskild förrättning. 18 §. Efter det anmälan ingått om fastställelse, som i 17 § avses, utbetale Konungens befalluingshavande löseskillingen jämte därå upplupen ränta till den, som därtill är berättigad. Häftar fastigheten för fordran eller annan rätt enligt vad i 10 § sista stycket sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning. Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan; skolande kallelse till sammanträdet genom Konungens befallningshavandes försorg minst fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren och kända inne-

havare av fordran eller annan rätt, som nu är sagd, samt, om innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten. Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle Konungens befallningshävande den innehavaren tillkommande ersättning inne, till dess Konungen förordnat, huru därmed skall förfaras. Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol, åligger Konungens befallningshavande att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos domaren samt tillika insända fördelningslängden. 21 i Yad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande område, som äges av kronan, stad, köping eller municipalsamhälle eller ingår i tomtindelning. Ligger område, om vars inlösen är fråga, inom stad eller eljest inom samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall vad denna lag innehåller i avseende å lantmätare och förordnande för sådan gälla om mätningsman, som må vara anställd i stadens eller samhällets tjänst, ävensom om person, som jämlikt 5 kap. 2 § i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad av Konungens befallningshavande förordnats att tills vidare förrätta avstyökningar. Beträffande stad, som ej lyder under landsrätt, skall vad i 11, 17 och 18 §§ sägs om domaren i orten gälla om rådhusrätten samt anteckning, varom i 11 § förmäles, ske i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden ävensom i fastighetsboken. I sådan stad ankomme vad enligt denna lag skall fullgöras av ägodelningsdomaren på ägodelningsrättens ordförande; är magistraten eller viss ledamot av magistraten överexekutor, gälle om den myndighet vad i 16—18 §§ sägs om Konungens befallningshavande.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet träder i kraft. Har före sagda dag utfärdats förordnande å förrättning, som i 9 § avses, varde förrättningen handlagd enligt äldre lag.

343 Förslag till

LAG om ändring i vissa delar ay lagen den 12 maj 1917 (n:r 269) om fastighetsbildning i stad. Härigenom förordnas, att 5 kap. 2, 3, 10, 13, 14, 15, 20, 21 och 22 §§ samt 6 kap. 5, 6, 11 och 12 §§ i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad skola erhålla följande ändrade lydelse, att i 5 kap. av samma lag efter 23 § skall införas en ny paragraf 24 §, av nedan angiven lydelse, samt att 6 kap. 3 och 13 §§ skola utgå. 5 KAP. 2 §.

Avstyckning skall verkställas av i stadens tjänst anställd mätningsman eller, där sådan ej finnes, av till sådan befattning behörig person, som på förslag av byggnadsnämnden förordnas av Konungens befallningshävande att tills vidare förrätta avstyckningar i staden. Finnes uppdraget ej kunna anförtros föreslagen person, förordne Konungens befallningshävande som skäligt prövas. Avstyckning företages efter skriftlig ansökan av fastighetens ägare hos byggnadsnämnden, som överlämnar densamma till förrättningsmannen. I fall, då område, som skall avstyckas, blivit till annan överlåtet, äge ock han rätt göra framställning, som nu sagts. Förrättningsmannen har att skyndsamt företaga förrättningen samt, där så ske kan, i ett sammanhang bringa den till slut. Om tid och ställe för förrättningen skall förrättningsmannen minst åtta dagar förut underrätta byggnadsnämnden.

344 Yid förrättningen skola föreskrifterna i 2, 3, 6 och 7 kap. samt 17 kap. 3 § första stycket i lagen om delning av jord å landet äga motsvarande tillämpning, så vitt icke i detta kapitel är annorlunda stadgat. Ar förrättningsman av jäv hindrad företaga förrättning, anmäle ofördröj ligen förhållandet hos byggnadsnämnden, som, där ej annan efter ty i första stycket sägs behörig förrättningsman är att tillgå, har att hos Konungens befallningshavande utverka förordnande för särskild förrättningsman. 3 §• Utan hinder av att kungörande och kallelse ej verkställts i den ordning, som i 3 kap. 1 och 2 §§ av lagen om delning av jord å landet sägs, må avstyckningsförrättning företagas, därest ägaren av stamfastigheten och i fall, då område, som skall avstyckas, blivit överlåtet till annan, jämväl denne infinna sig eller av förrättningsmannen blivit minst åtta dagar förut bevisligen kallade till förrättningen, samt fråga ej är om bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i förrättningen. 10 §. Har det område, som skall avstyckas, blivit till annan överlåtet, lände den därom upprättade avhandling till efterrättelse. Träffa sakägarna utöver vad avhandlingen innehåller överenskommelse i ämne, som angår förrättningen, såsom att servitut till förmån för en av styckningen berörd fastighet skall läggas å annan sådan fastighet eller med avstyckat område följa rätt till delaktighet i område, som vid mätningsförrättning avsatts för gemensamt behov, skall därom upprättas skriftlig förening, som underskrives av sakägarna och bestyrkes av gode männen eller, där sådana ej biträda vid förrättningen, av förrättningsmannen samt bilägges protokollet. Uppkommer mellan sakägarna tvist om den rätt, som enligt avhandlingen eller träffad förening tillkommer en var av dem, skall frågan underställas ägodelningsrättens prövning, och vile emellertid förrättningen. Förekommer ej sådan tvist eller har den blivit avgjord genom laga kraft ägande beslut, undersöke förrättningsmannen eller, där han biträdes av gode män, förrättningsmännen, huruvida vad av sakägarna kan vara avtalat eller bestämt eller vad berörda beslut innehåller utgör hinder för avstycknings verkställande i enlighet med föreskrifterna i detta kapitel, samt

345 meddele, där sådant hinder finnes föreligga, beslut att avstyckningen icke kan äga rum. 13 §. Sedan skillnadslinjerna mellan stamfastigheten och det avstyckade området ävensom övriga gränser, som vid avstyckningen må hava bestämts, blivit utstakade och utmärkta samt alla till förrättningen hörande frågor i övrigt blivit avgjorda, skall förrättningsmannen å sammanträde med vederbörande sakägare till sökanden eller annan, som utses av sakägarna, utgiva ett exemplar av samtliga förrättningshandlingar emot bevis, som bilägges konceptakten, ävensom tillkännagiva att förrättningen är avslutad; meddele ock underrättelse om vad som skall iakttagas för fullföljd av talan emot förrättningen. 14 §. Eådhusrätt, där sådan finnes, vare ägodelningsrätt i stad. Stad, som lyder under landsrätt, ävensom samhälle å landet, där bestämmelserna i detta kapitel äga tillämpning, lyde under ägodelningsrätten i den domsaga, staden eller samhället i judiciellt hänseende tillhör, skolande för stad, varom nu är sagt, utses ägodelningsnämndemän på sätt angående val av nämndemän för sådan stad är i rättegångsbalken 1 kap. 1 § stadgat och till det antal, som för tingslag i av två eller flera tingslag bestående domsaga föreskrives i 21 kap. av lagen om delning av jord å landet. 15 §. Vad om rättegång i avstyckningsmål, om fastställelse å avstyckningsförrättning samt om tecknande av bevis om fastställelse å avstyckningskarta, så ock om talan mot ägodelningsrätts beslut är i 21 kap. av lagen om delning av jord å landet stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om förrättning, som enligt detta kapitel verkställes; skolande vad som enligt förenämnda kapitel i berörda lag ankommer på ägodelningsdomare i stad, som icke lyder under landsrätt, fullgöras av ordföranden i ägodelningsrätten. 20 §. Förrättningsmannen vare skyldig att emot stadgad lösen till vederbörande sakägare utlämna ett exemplar av kartan inom trettio dagar från 44—21210.

det beslut om fastställelse av förrättningen meddelats eller, i händelse talan emot beslutet får fullföljas, från den dag, detsamma vunnit laga kraft eller blivit genom slutligt utslag fastställt. 21 §. Bestämmelserna i detta kapitel skola gälla även för samhälle å landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser. 22 §.

Den omständighet, att fastställelse meddelats å avstyckning, medför icke för ägaren vidsträcktare rätt att förfoga över fastigheten än lag och författningar eljest medgiva. 24 §.

Om ordningen för avstyckning av område, som avses i lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, är i den lag stadgat.

6 KAP. 5 §. Utan hinder av att kungörande och kallelse ej verkställts i den ordning, som 3 kap. 1 och 2 §§ av lagen om delning av jord å landet sägs, må laga skifte å stadsjord företagas, där samtliga delägare infinna sig eller av förrättningsmannen blivit minst åtta dagar förut bevisligen kallade till förrättningen samt fråga ej är om bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i förrättningen. 6 §• Laga skifte å stadsjord må verkställas utan biträde av gode män, så vitt icke är fråga om gränsbestämning, som i 5 § sägs, eller ock förättningsmannen eller delägare finner biträde av gode män erforderligt. Bestämmes under förrättningens gång att gode män skola tillkallas, må det ej verka rubbning av åtgärd, som vidtagits därförinnan.

11 §• 1 mom. Yad enligt detta kapitel gäller om gränsbestämning och ägoutbyte i sammanhang med laga skifte gälle ock, då sådan förrättning eljest förekommer. Besväras fastighet eller område av servitut, bestående av rättighet till skogsfång och mulbete eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av fastighetens ägare servitutet utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes medföra nytta och kunna ske utan någons förfång. Eätt att erhålla utbrytning av servitut, som nu sagts, tillkomme ock ägaren av den fastighet, till vars förmån servitutet gäller, där det visas att servitutet äventyras. 1 avseende å förrättning, som i nästföregående två stycken avses, äge vad i 20 kap. 6 och 9 §§ samt 21 kap. 41 § tredje stycket första punkten och 42 § av lagen om delning av jord å landet stadgas motsvarande tillämpning. 2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. första stycket sägs äger Konungen medgiva att inom visst område, som är uppdelat i ett flertal fastigheter, gränsbestämning må äga rum med tillämpning av föreskrifterna i 2 kap. Yid framställning om medgivande, som nu sagts, skall fogas karta i två exemplar, noga angivande det område, framställningen avser. 12 §. Yad som enligt 21 kap. i lagen om delning av jord å landet vid handläggningen av skiftesmål ankommer på ägodelningsdomaren, skall i stad, som icke lyder under landsrätt, fullgöras av ordföranden i ägodelningsrätten. Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet träder i kraft; dock må densamma icke i vidare mån än här nedan sägs tilllämpas i fråga om förrättningar, som påbörjats före dess ikraftträdande. Tvist, som jämlikt 5 kap. 10 § före lagens ikraftträdande hänvisats till domstol, skall i sådan ordning fullföljas. Avstyckningsärende, som vid lagens ikraftträdande är hos Konungens befallningshavande anhängigt men ännu icke upptagits till behandling, skall för handläggning och avgörande överlämnas till vederbörande ägodelningsrätt eller ägodelningsdomare. Har sådant ärende å nämnda tid hos Konungens befallningshavande handlagts men ännu icke avgjorts, skall det av samma myndighet behandlas och avgöras; och må klagan över KonuDgens befallningshavandes beslut i ärendet fullföljas enligt 5 kap. 22 § enligt dess lydelse före denna lags ikraftträdande.

348 Förslag till

Lag om ändrad lydelse ay 6 § i förordningen den 16 juni 1875 (n:r 42) angående lagfart å fång till fast egendom. Härigenom förordnas, att 6 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse: 1 mom. Sökes lagfart på grund av överlåtelse från annan, må ansökningen ej beviljas, med mindre det upplyses, att förre ägaren ej var gift, eller det visas, att samtycke eller tillåtelse till överlåtelsen givits, efter ty i 6 kap. 4 eller 6 § giftermålsbalken sägs, eller att överlåtelsen ändock är gällande. 2 mom. Är lagfart sökt på grund av testamente, dom eller annan handling, som ej vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr än det visas, att handlingen blivit ståndande. 3 mom. Har ägare av fastighet därav till annan överlåtit visst till gränserna bestämt område, och ingår det område ej i tomtindelning, må lagfart å fånget ej beviljas förr än fastställelse meddelats å lantmäterieller mätningsförrättning, varigenom det överlåtna området lagligen utbrutits.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet träder i kraft. Utan hinder av vad i 3 mom. stadgas skall äldre lag tillämpas, där överlåtelse av område ägt rum före sagda dag samt området utbrutits genom jordavsöndring.

349 Förslag till

Lag om »ändring i vissa delar ay förordningen den 16 juni 1875 (n:r 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom. Härigenom förordnas, att 24, 36 och 37 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom skola erhålla följande ändrade lydelse: 24 §. 1 mom. Har i enlighet med gällande bestämmelser om expropriation eller om ändring eller utrivning av vattenverk eller enligt vattenlagen fast egendom blivit avträdd samt ersättningen å behörig ort nedsatts, eller, där fråga är om strömfall, för vilket enligt sistnämnda lag ersättningen bestämts att utgå medelst kraftöverföring, denna i föreskriven ordning påbörjats, skall vad sålunda avträtts ej vidare häfta för inteckning, som meddelats i egendomen; skolande därom, sedan till rätten eller domaren inkommit anmälan om förhållandet, göras anteckning i inteckningsprotokollet såsom i 23 § sägs. Har egendom blivit avträdd jämlikt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, skall, sedan områdets inlösen fullbordats, vad i föregående stycke stadgats äga tillämpning. 2 mom. Kommer vid fördelning av ersättning enligt vattenlagen för förlorad vattenkraft eller av ersättning, som enligt nämnda lag eller lagen om dikning och annan avledning av vatten eller lagen om flottning i allmän flottled tillkommer jord- eller vattenverksägare för skada eller intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna i gruvestadgan avträtts till gruvägare, betalning att utfalla å huvudstolen av inteckning i

350 egendomen, eller utfaller vid fördelning av medel, som jämlikt föreskrifterna i utsökningslagen skola fördelas mellan rättsägare i fast egendom ändå att försäljning av egendomen ej skett, betalning å huvudstolen av inteeknad fordran, för vars gäldande försäljningen skolat ske, eller utfaller vid fördelning av ersättningsbelopp, på sätt i 14 kap. 15 § i lagen om delning av jord å landet sägs, betalning å huvudstol av inteckning, för vilken fastighet häftar,, vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan; och varde därom, sedan fördelningen visats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft, anteckning gjord i inteckningsprotokollet som nyss sagts. Yad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas, där enligt gällande bestämmelser om expropriation intecknad egendom tages i besittning av den exproprierande före expropriationens fullbordande eller allenast till en del varder till honom avträdd eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till intecknad egendom upplåtes samt i något av de fall nu sagda äro vid ersättnings fördelning betalning utfaller å huvudstol av inteckning, så ock där enligt vattenlagen intecknad egendom varder avträdd, innan ersättningen blivit slutligen bestämd, eller enligt sagda lag eller gällande bestämmelser om ändring eller utrivning av vattenverk eller om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område allenast en del av intecknad egendom avträdes och vid fördelning av ersättningen betalning utfaller å intecknings huvudstol. 36 §. 1 mom. Har egendom, som gemensamt med annan häftar för inteckning, blivit såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall egendomen, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts, icke vidare häfta för större del av intecknade beloppet än köparen enligt 131 § utsökningslagen kan hava fått avräkna å köpeskillingen eller som enligt 117 § 1 mom. samma lag skall innestå i egendomen; och varde därom, efter ty i 23 § sägs, anteckning gjord i inteckningsprotokollet. Varda av gemensamt intecknade egendomar en eller flera utmätningsvis sålda, skola de övriga ej vidare häfta för vad av inteckningen kunnat utgå ur köpeskillingen för de egendomar, som sålts; skolande därom, när det visas, huru köpeskillingen fördelats och att fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, göras anteckning i inteckningsprotokollet. 2 mom. Ej heller skola i det fall, att enligt gällande bestämmelser om expropriation en eller flera av gemensamt intecknade egendomar helt

351 eller delvis avträdas till den exproprierande eller av honom före expropriationens fullbordande tagas i besittning eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till en eller flera av gemensamt intecknade egendomar upplåtes, eller att enligt vattenlagen eller gällande bestämmelser om ändring eller utrivning av vattenverk eller lagen om flottning i allmän flottled en eller flera av gemensamt intecknade egendomar varda helt eller delvis avträdda eller åtgärd vidtages, som medför skada eller intrång å en eller flera av gemensamt intecknade egendomar, eller att egendom, som gemensamt med annan häftar för inteckning, delvis avträdes enligt lagen om rätt i vissa fall för nyttjänderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, eller att frälseränta, som gemensamt med annan fast egendom häftar för inteckning, varder inlöst för statsverkets räkning eller avlöst, eller att vid fördelning av ersättningsbelopp, på sätt i 14 kap. 15 § i lagen om delning av jord å landet sägs, betalning utfaller å huvudstol av inteckning, för vilken fastighet gemensamt med annan fast egendom häftar, de övriga egendomarna häfta för intecknat belopp, varför betalning utfallit vid ersättnings fördelning; skolande jämväl därom göras anteckning i inteckningsprotokollet enligt vad i 1 mom. andra stycket sägs. 37 §. 1 mom. Yad i 32—36 §§ är stadgat skall äga motsvarande tilllämpning, där flera samfällt, en var till viss lott, äro ägare av intecknad egendom. 2 mom. Har egendom, sedan inteckning däri beviljades, blivit delad, skall, såvitt ej nedan i denna paragraf annorlunda stadgas, i fråga om de särskilda delarnas ansvarighet för intecknade beloppet tillämpas vad om flera egendomar ovan är sagt. 3 mom. Skedde delningen genom jordavsöndring, svare stamfastigheten för hela intecknade beloppet och lägenheten allenast för vad därav icke kan utgå ur köpeskillingen för stamfastigheten; dock att inteckningshavaren äger att på en gång söka betalning ur stamfastigheten och lägenheten. Äro från stamfastigheten flera lägenheter avsöndrade, gånge lägenhet, vara lagfart senare är sökt, i betalning före den, vara lagfart sökts tidigare; har å samma dag lagfart sökts å flera lägenheter, eller är fråga om lägenheter, vara lagfart ej blivit sökt, gånge den, som senare överlåtits, förr i betalning; äro lägenheterna överlåtna samma dag, vare ansvarigheten dem emellan fördelad efter de grunder, som i 32 § äro stadgade.

352 Skall på begäran av någon, som äger lika eller bättre rätt än inteckningshavaren, någon av egendomarna utmätningsvis säljas, äge inteckningshavaren, efter ty i 35 § sägs, äska försäljning jämväl av lägenhet, som för inteckningen ansvarar först efter den egendom, vars särskilda försäljning blivit begärd. 4 mom. Inteckning, som avses i 3 mom., må, såvitt den besvärar lägenheten, dödas, ändå att lägenhetens ägare icke visas hava samtyckt till åtgärden. För dödande, varom nu är sagt, må inteckningshandlingen uppvisas vid annan underrätt än den, varunder lägenheten lyder. Den rätt late, då sådant sker, i sitt inteckningsprotokoll göra anteckning om ansökningen samt korteligen angiva vad inteckningshandlingen innehåller med dag och årtal, då den utgavs, av vilken rätt inteckningen är beviljad, när och under vilken paragraf i protokollet det skedde, och när inteckningen förnyades, nedsattes eller annorledes förändrades, om det skett; teckne ock bevis å handlingen om uppvisandet och ändamålet därmed. Sedan må protokollet i ärendet ingivas till rätten i den ort, där lägenheten ligger; och vare det så gillt, som hade inteckningshandlingen dit ingivits. 5 mom. Yad enligt 3 och 4 mom. gäller om avsöndrad lägenhet skall ock gälla om område, som avstyckats till särskild fastighet enligt 19 kap. av lagen om delning av jord å landet eller 5 kap. av lagen om fastighetsbildning i stad, dock icke där stamfastigheten och det avstyckade området ännu äro i samme ägares hand. 6 mom. Huru i vissa fall avsöndrat eller avstyckat område, som förut tillhört ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, må befrias från ansvarighet för inteckningar i stamfastigheten, därom är särskilt stadgat. Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet träder i kraft.

353 Förslag till

Lag om ändrad lydelse ay 6 § 1 lagen den 18 oktober 1907 (n:r 83) angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten. Härigenom förordnas, att 6 § i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamhemmanet skall erhålla följande ändrade lydelse: Vad i denna lag är föreskrivet om avsöndrad lägenhet skall äga motsvarande tillämpning beträffande område, som avstyckats till särskild fastighet enligt 19 kap. i lagen om delning av jord å landet eller 5 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad, dock icke där stam fastigheten och det avstyckade området ännu äro i samme ägares hand.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet träder i kraft.

45 — 21210.

354 Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 10 juli 1899 (n:r 58) om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämnets- eller tjänsteman. Härigenom förordnas, att 5 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbetseller tjänsteman, skall erhålla följande ändrade lydelse: Yad förut i denna lag är stadgat skall äga tillämpning jämväl där ämbets- eller tjänsteman, varom i 1 § sägs, tillgriper och förskingrar vad han fått om händer enligt lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta, gods, penningar eller annat, som vid handräckning enligt lagen om avbetalningsköp av honom tagits om händer, ersättningsbelopp, som enligt 14 kap. 16 § i lagen om delning av jord å landet blivit hos honom nedsatt, vad han fått om händer enligt särskilda stadganden om utmätning för kommunalutskylder, allmänna avgifter med mera, influtna bötesandelar, vilka ej tillkomma kronan, eller vad för fullföljd av talan blivit nedsatt och å tjänstens vägnar av honom tagits om händer; så ock där landsfiskal tillgriper och förskingrar andra medel, som av honom å tjänstens vägnar till redovisning emottagits. I fall, som i denna paragraf sagda äro, skall dock erättning av allmänna medel ej utgå för vad ledamot i magistrat eller stadsfogde tillgriper och förskingrar av stadens medel. Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet träder i kraft.

355 Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 30 september 1904 (n:r 48) om samäganderätt. Härigenom förordnas, att 7 § i lagen den 30 september 1904 om samäganderätt skall erhålla följande ändrade lydelse: Är samfälld fastighet sådan, att tillämpning av föreskrifterna om laga skifte kan ifrågakomma, och har delägare i fastigheten gjort ansökan om fastighetens försäljning; vill annan delägare att gemenskapen skall upplösas genom laga skifte, give det tillkänna innan ansökningen varder av första domstol avgjord. Upplyses att laga skifte blivit i laga ordning sökt, late rätten frågan om försäljning vila till dess sig visat, huruvida på den ansökan laga skifte kommer till stånd; är ej ansökan om laga skifte gjord, give rätten nödig tid därtill. Kommer någon i högre rätt och visar att laga skifte blivit sökt, må fastigheten ändock gå till försäljning, evad skiftet kommer till stånd eller icke. Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet träder i kraft.

356 Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 16 och 34 §§ i lagen den 5 juli 1907 (n:r 48) om enskilda vägar på landet. Härigenom förordnas, att 16 och 34 §§ i lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet skola erhålla följande ändrade lydelse: 16 §. T fråga om förrättningen lände i tillämpliga delar till efterrättelse, vad i lagen om delning av jord å landet är stadgat om kallelse till samt kungörelse och underrättelse om laga skifte så ock om jäv mot förrättningsmän, om uppskov och om protokoll vid förrättning; och skall vad enligt lagen om delning av jord å landet i anförda avseenden gäller om lantmätare beträffande förrättning, varom i denna lag stadgas, lämpas till förrättningsman. Är lantmätare förrättningsman, må därav ej föranledas vidsträcktare tillämpning av lagen om delning av jord å landet än nu är sagt. 34 §.

Om byggande och underhåll av väg i anledning av laga skifte så ock om inmutares och gruvägares rätt till väg är särskilt stadgat. Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet träder i kraft.

357 Förslag till

Lag om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte. Härigenom förordnas som följer: Har vid laga skifte blivit bestämt, att utflyttnings-, ståndskogs-, odlingseller hävdeersättning eller ersättning för minskad avkastning eller annan ersättning enligt föreskrift i lagen om delning av jord å landet skall gäldas av ägare av jord, som i skiftet ingått, då äge den, som har sådan fordran, där den ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen, att ur jorden, ändå att den kommit i annans hand, njuta betalning med enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet träder i kraft, då ock lagen den 1 maj 1885 (n:r 16 s. 5) angående säkerhet för utbekommande av utflyttningsbidrag med mera i anledning av laga skifte .skall upphöra att galla.

358 Förslag till

Lag om sammanläggning i yissa fall ay fastigheter å landet. Härigenom förordnas som följer: 1 §. Fastigheter å landet, som äro i en ägares hand, må efter ty här nedan sägs sammanläggas till en fastighet, 1. om en var av fastigheterna utgör by, enstaka hemman eller lägenhet, som har sitt område genom rågång skilt från andra ägor; 2. om fastigheterna utgöra skilda jordeboksenheter och gemensamt ingå i ett skifteslag, vilket icke delats genom lantmäteriförrättning, som fastställts eller eljest är lagligen gällande; 3. om fastigheterna utgöras av genom sådan lantmäteriförrättning, som under 2 sägs, utbrutna ägolotter, samt tillika ingå i samma skifteslag av beskaffenhet, som under 1. avses. Yidare må med fastigheter, som här ovan omförmälas, sammanläggas genom avsöndring för alltid eller genom avstyckning bildade fastigheter ävensom fastigheter av sistberörda slag sammanläggas med varandra, allt under förutsättning att fastigheterna äro belägna inom samma skifteslag av sådan beskaffenhet, som under 1. sägs. Fastighet, som efter vad nu sagts kan sammanläggas med annan fastighet, må ock sammanläggas med del därav, som i den ordning särskilt är stadgad för ändamålet avstyckas. Yad i denna lag sägs om fastighet skall, där ej annorlunda stadgas, i tillämpliga delar gälla om sådan fastighetsdel.

359 Fastigheter, vilka ingå i ett och samma under laga skifte varande skifteslag, må, oberoende av vad här ovan sägs, sammanläggas, där sammanläggningen, på sätt i 13 kap. 11 § i lagen om delning av jord å landet förmäles, kan ske under skiftet samt laga hinder mot sammanläggningen icke, efter ty nedan i denna lag stadgas, finnes äga rum. 2 §• ' Vad i 1 § sägs om fastighet, som bildats genom avsöndring eller avstyckning, gälle ock om område, som utbrutits för servitut samt icke i överensstämmelse med föreskriften i 1 kap. 22 § fjärde stycket av lagen om delning av jord å landet tillagts den fastighet, till vars förmån servitutet gällt, såsom del av densamma, och om mark, som enligt äldre bebestämmelser om avledning av vatten utbrutits från fastighet på grund därav att ägaren avsagt sig den båtnad, som genom dylikt företag beretts fastigheten, eller som enligt lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område avskilts från fastighet. Lag samma vare beträffande område, som avskilts från fastighet i enlighet med bestämmelserna om expropriation eller äldre bestämmelser om ändring eller utrivning av vattenverk eller enligt vattenlagen, dock att, där återlösningsrätt äger rum, sådant område må sammanläggas allenast med den fastighet, från vilket det blivit avskilt. 3 §• Fastighet må ej ingå i sammanläggning enligt denna lag innan fastigheten blivit upptagen i jordregistret. Vad sålunda stadgats gälle dock ej beträffande fastighetsdel, vilken för sammanläggning med annan fastighet avstyckats från fastighet, som är upptagen i jordregistret, ej heller i fråga om fastigheter, vilka ingå i ett och samma under laga skifte varande skifteslag och vilka under skiftet skola göras till föremål för sammanläggning på sätt i 13 kap. 11 § i lagen om delning av jord å landet stadgas. i %•

Jord, som ingår i tomtindelning, må ej ingå i sammanläggning enligt denna lag.

5 §• Sammanläggning enligt bestämmelserna i denna lag vare icke tillåten, om fastigheterna icke innehavas med samma rätt eller om de höra till skilda kommuner. 6 §• Fastigheter, vilkas områden icke förut tillhopa bildat sådant skifteslag, som i lagen om delning av jord å landet 1 kap. 2 § under 1 eller 2 sägs, må icke sammanläggas, så framt ej det sammanlagda ägoväldet i fråga om ägornas sammansättning samt skiftenas antal och form kommer att uppfylla de fordringar, som enligt sagda lag därutinnan gälla i avseende å ägolott, vilken utlägges vid laga skifte. Sokes sammanläggning i sammanhang med laga skifte, må ansökningen bifallas, allenast där de till sammanläggning avsedda fastigheterna prövas kunna utläggas såsom ägolott, vilken överensstämmer med vad i 1 kap. 9 § första punkten samt i 13 kap. stadgas. 7 §.

Ansökning om sammanläggning göres hos ägodelningsdomaren i den domsaga, där fastigheterna äro belägna. Vid ansökningen foge sökanden utdrag av jordeboken samt äganderätts- och gravationsbevis rörande de fastigheter, varom fråga är, ävensom utdrag av jordregistret rörande däri upptagen fastighet. Vad angår fastighetsdel, som för sammanläggningen skall avstyckas från annan fastighet, skola utdrag och bevis, varom ovan sagts, avse den fastighet, varifrån avstyckningen skall ske. Där ej de fastigheter, ansökningen avser, äro av beskaffenhet, som i 1 § under 2 sägs, eller ock förut tillhopa bildat ett skifteslag, skall sökanden jämväl ingiva av lantmätare upprättad karta och beskrivning över fastigheterna i den mån desamma utgöras av bestämda områden å marken. Kartan skall jämte fastigheternas gränser upptaga vad som finnes nödigt för att tydligt utmärka skillnaderna mellan sådana i fastigheterna ingående ägoslag, som redovisas i jordregistret, samt byggnader, vägar, vattendrag och dylikt. Beskrivning, varom ovan sägs, skall för en var av fastigheterna innefatta uppgift om dess ägovidd och dennas fördelning i särskilda ägoslag samt utredning, i vad mån till varje särskild fastighet hör andel i område, som vid lantmäteriförrättning undantagits för gemensamt ändamål eller eljest är samfällt, eller i särskilda rättigheter och förmåner.

361 I fall, varom i 10 § sägs, skola karta och beskrivning, som härovan omförmälas, alltid ingivas.

Ansökning om sammanläggning av avsöndrad lägenhet med annan fastighet, som icke själv utgöres av sådan lägenhet,må ej bifallas, där avgäld från lägenheten skall utgå till fastighet, som icke ingår i sammanläggningen. 9 §• Häftar fastighet, varom fråga är, för frälseränta, eller för lån, som av allmänna medel lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för förskott av dylika medel för avlösning av frälseränta eller för ersättning, varom förmäles i lagen om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte, eller för avgäld från till skatte försålt halländskt kyrkohemman, och vilar ej ansvar för samma ränta, lån, förskott, bidrag, ersättning eller avgäld jämväl å de övriga fastigheterna, då må sammanläggning icke äga rum, så framt icke den, som på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i annan av fastigheterna äger säkerhet för fordran eller annan rättighet, medgivit sammanläggningen. 10 §. Är fastighet, som ifrågasattes skola ingå i sammanläggningen, sådan att lagen angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalarne och Värmland därå äger tillämpning, må ansökningen om sammanläggning ej bifallas, i händelse anledning prövas vara för handen att antaga, att sammanläggningen medför minskning i de självständiga jordbrukens antal. Innan ärendet prövas, må ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten, där så finnes lämpligt, höra nämnd eller myndighet, som kan äga kännedom om förhållandena, såsom jordbrukskommission eller hushållningssällskaps förvaltningsutskott eller kommunalnämnd eller kronobetjäningen i orten. 11 §• I sammanläggningsärende skall överlantmätarens yttrande alltid inhämtas. I fall, varom i 6 § andra stycket sägs, skall tillika infordras yttrande från vederbörande förrättningslantmätare. 4 6 — 21210.

362 Finnes den utredning, som det efter vad ovan sagts åligger sökanden att förebringa, i ett eller annat hänseende ofullständig, förelägge ägodelningsdomaren sökanden lämpligt rådrum att inkomma med den ytterligare utredning, som anses erforderlig, vid äventyr, om det försummas, att ärendet ändå företages till avgörande. 12 §. Möter för bifall till ansökningen ej hinder i något av de hänseenden, varom ovan förmälts, skall ägodelningsdomaren, i händelse han icke jämväl är domare i vederbörande domsaga, med överlämnande av handlingarna i ärendet inhämta yttrande av sistnämnde domare, huruvida med hänsyn till de i 13 och 14 §§ stadgade villkor för sammanläggning hinder för den sökta sammanläggningen föreligger. Där efter det domaren i orten avgivit yttrande i ärendet men innan underrättelse på sätt i 19 § sägs meddelats honom om ärendets utgång förändring inträffar i något av de förhållanden, varom domaren haft att yttra sig, skall han så fort ske kan om den inträffade förändringen underrätta ägodelningsdomaren. 13 §. Finnes i lagfartsprotokollet antecknat, att klander blivit instämt å fång till fastighet, eller finnes eljest rätten till fastighet tvistig, eller är fastighet utmätt eller beslut meddelat om dess försäljning i den ordning, som om utmätt fast egendom är stadgad, då må fastigheten ej sammanläggas med annan fastighet. 14 §. Ej må fastigheter sammanläggas, med mindre sökanden å dem erhållit lagfart; dock att, där någon av fastigheterna förvärvats genom fång, varmed på grund av äldre lag ägaren ej varit skyldig lagfara, lagfart å den fastighet ej är erforderlig, där sökandens åtkomst annorledes styrkes. Ej heller må sammanläggning ske, utan så är att icke mera än en av fastigheterna är besvärad av beviljad eller sökt inteckning eller ock, där flera av fastigheterna äro sålunda besvärade, icke någon av dem häftar för andra inteckningar än sådana, som äro i samma inbördes ordning gällande jämväl i en var av de andra, dock vare den omständigheten, att i en av fastigheterna tillika finnes inteckning med sämre rätt, ej hinder för

sammanläggningen, så framt innehavare av sådan inteckning medgivit sammanläggningen; skolande vad nu sagts om inteckning tillämpas jämväl beträffande fordran eller annan rättighet, som avses i 11 kap. 2 § jordabalken. Är fråga om sammanläggning med fastighet av ägovidd, som är avsedd att för sammanläggningen avstyckas från annan fastighet, skall, såvitt angår den ägo vidd, vad ovan sägs om lagfart gälla beträffande den fastighet, varifrån avstyckningen skall ske, eller, där ägovidden överlåtits för sammanläggning med sökanden tillhörig fastighet, i stället för beviljad lagfart fordras att sökanden om lagfart å den ägovidd gjort ansökan, vilken förklarats vilande i avbidan på sammanläggningsfrågans avgörande. Besväras sådan ägovidd av inteckning, vare det ej i något fall hinder för sammanläggning, där inteckningshavaren för inteckningens dödande i vad angår sagda ägovidd avlämnat inteckningshandlingen till domstolen eller domaren i orten eller ock till landsfogde eller landsfiskal. Kan ägo vidd, som överlåtits i ändamål att avstyckas för sammanläggning med förvärvaren tillhörig fastighet, jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens av stamfastigheten hand häfta för fordran eller rättighet, må sammanläggning icke äga rum. 15 §. Sedan överlantmätarens yttrande inkommit samt ärendet i övrigt kommit i sådant skick, att detsamma lagligen kan bliva föremål för prövning, företage ägodelningsdomaren ärendet till vidare handläggning. Finner ägodelningsdomaren laga hinder mot bifall till ansökningen icke möta, meddele han förordnande om sammanläggningen. Har sökanden icke fullgjort föreläggande, varom i denna lag sägs, eller finnes eljest hinder möta för bifall till ansökningen, hänskjute ägodelningsdomaren ärendet till ägodelningsrättens prövning. Huruledes, då fråga är om sammanläggning med fastighet av ägovidd, som för ändamålet skall avstyckas från annan fastighet, beslut i ärendet, där ansökningen bifalles, skall meddelas i sammanhang med fastställelse å avstyckningen, därom skils i lagen om delning av jord å landet. Angående meddelat förordnande om sammanläggning skall bevis tecknas å karta och beskrivning, som må hava företetts i ärendet. Ägodelningsdomaren åligger att föra protokoll över av honom handlagda ärenden angående sammanläggning.

364 16 §. Varder ansökning om sammanläggning av fastigheter bifallen, och är i en eller flera av dem beviljad inteckning, som icke gäller i den eller de andra, skall inteckningen därefter gälla i hela den sålunda bildade fastigheten. Varder efter sammanläggningen, men på grund av tidigare rätt till fastighet, varmed annan fastighet sammanlagts, ansökan om inteckning gjord eller fullföljd, skall den inteckning, där ansökningen bifalles, fastställas att gälla i hela den nybildade fastigheten. 17 §. Bifalles ansökning om sammanläggning av fastigheter enligt bestämmelserna i denna lag, och häftar någon av dem för tionde, ränta eller annan sådan avgäld eller eljest för allmänna utskylder och besvär eller för lån, som av allmänna medel lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för förskott av dylika medel för avlösning av frälseränta eller eljest för belopp, varför säkerhet åtnjutes på annan grund än inteckning, svare hela den nybildade fastigheten för vad sålunda ålegat fastighet, som ingått i sammanläggningen. 18 §. Har någon av de fastigheter, varom fråga är, andel i samfällighet eller annan särskild rättighet eller förmån, som ej tillkommer övriga fastigheter, medför sammanläggningen ej för den nybildade fastigheten vidsträcktare rätt därutinnan än som förut tillkommit förstnämnda fastighet. 19 §. Om utgången av sammanläggningsärende lämne ägodelningsdomaren ofördröjligen vederbörand överlantmätare skriftlig underrättelse. Är ägodelningsdomaren icke själv domare i domsagan skall han, så snart ansökning om sammanläggning inkommit, därom lämna sistnämnde domare meddelande; underrätte ock ofördröjligen, sedan ärendet avgjorts, domaren om beslutet däri. 20 §. Om ansökning, som i denna lag sägs, så ock om beslutet däröver, skall anteckning göras i lagfartsprotokollet och lagfartsboken.

365 Skall, enligt vad i 16 § sägs, inteckning gälla jämväl i annan fastighet än den, vari den beviljats, skall anteckning därom ofördröjligen göras i inteckningsprotokollet och inteckningsboken. 21 §. Talan mot ägodelningsdom arens eller ägodelningsrättens beslut i ärende angående sammanläggning fullföljes på sätt i 21 kap. om lagen av delning av jord å landet stadgas; skolande vad därstädes sägs om talan mot ägodelningsrättens beslut äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut om sammanläggning, som jämlikt denna lag meddelas av ägodelningsdomaren. Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet träder i kraft.

366 Förslag till

Lag om ändrad lydelse ay 11 kap. 2 § jordabalken. Härigenom förordnas, att 11 kap. 2 § jordabalken skall erhålla följande ändrade lydelse: Nu haver den, som sålde, icke uppburit fulla penningar, ändock han i köpebrevet tillstått, att han köpeskillingen till fallo bekommit; njute sin säkerhet i det, som sålt är, framför andra köparens borgenärer. Söker han ej inteckning för sin fordran, i stad inom tre månader, och å landet sist vid det ting, som infaller näst efter sex månader sedan lagfart för köparen beviljades, äge därefter ej bättre rätt än de andra. Vad nu är stadgat gälle ej, där någon i stad eller ort på landet, varest finnes tomtindelning såsom i stad, sålt viss till gränserna bestämd del av tomt att med annat område till en tomt sammanläggas, eller där å landet ägare av fastighet till annan överlåtit del därav med viss till gränserna bestämd ägovidd för att sammanläggas med annan fastighet, och ej heller där frälseränta säljes. Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet träder i kraft.

367 Förslag tilL

Lag om insändande till hovrätt av ägodelningsrätts protokoll så ock ay protokoll i mål eller ärende, som handlagts av ägodelningsdomare eller annan ordförande i ägodelningsrätt. Härigenom förordnas som följer: Vad om insändande till hovrätt av underrätts dombok är i lag stadgat skall ock gälla om ägodelningsrätts protokoll, så ock om protokoll i mål eller ärende, som handlagts av ägodelningsdomare eller annan ordförande i ägodelningsrätt. Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning af jord å andet träder i kraft.

368 Förslag till

Lag oni ändrad lydelse av 2 § 11 :o) i lagen den 26 maj 1909 (n:r 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Härigenom förordnas, att 2 § ll:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall erhålla följande ändrade lydelse: ll:o) mål om avgäld från avsöndrad lägenhet, om fördelning av mantal eller utskylder mellan stamfastighet och avsöndrad lägenhet; mål om tomtmätning; mål, huruvida fastighet är av beskaffenhet att den må förvärvas av bolag eller förening; mål om undantag från tillämpningen av de med avseende å arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne gällande särskilda bestämmelser; mål om naturminnesmärkens fredande. Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet träder i kraft. Där i mål om avsöndring från fastighet under enskild äganderätt eller stadgad åborätt eller om avstyckning av område, som ej ingår i tomtindelning, eller om tillstånd till ägostyckning talan jämlikt äldre lag fullföljes hos Konungen i statsdepartement, skall utan hinder av nya lagens ikraftträdande det tillkomma regeringsrätten att upptaga och avgöra besvären.

Statens offentliga utredningar A924 Systematisk

förteckning

• (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning.

Statsförfattning.

Rättskipning.

Fångvård.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Det svenska lantbrukets produktionskostnader. Bokföringsåren 1920—1921 och 1921—1922. [2] Fastighetsregisterkommissionens meddelanden. 13. [21] Till frågan om ny jorddelningslagstiftning. [40]

Allmän statsförvaltning Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag till gruvlag. [16] Malmkommissionens slutbetänkande. [32] Malmtillgången i Norrbottens län. [33]

Kommunalförvaltning. Industri. Cement- och betongbcstämmelser. [25] Statens och. k o m m u n e r n a s finansväsen. Handel o c h sjöfart. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 26.-I/jusindustrien. [34]. 26. Ylleindustrien. [35] 28. Skeppstjänstkommitterades betänkande. 3. [20] Tegelindnstrien. [36] 36. Betänkande ang. tullsystemets verkningar. Del I. [37] Del I I . [38] Kommunikations väsen. Politi. Handledning vid utarbetandet av brandordningar för landskommuner. [23]

Utredning rörande ny vattenväg mellan Östersjön och Vänern jämte billing. [6] Anvisningar rörande vägväsendet och antomobiltrafikon. [19]

Bank-, kredit- ock penningväsen. Socialpolitik. Iakttagelser rörande socialiseringen i Österrike. [14] Det svenska tobaksmonopolet. [15] Statens järnvägar. [22] Statens järnvägar som allmänt affärsverk. [30] Sveriges vattcnkrafttillgångar och vattenkraftproduktion. [39]

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Hälso- ocli sjukvård.

Supplement nr 2 till Sverges familjenamn 1920. [4] Betänkande angående det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. [5] Betänkande och förslag angående läroverks- och landsbibliotek. [7] Förslag till lönereglering för befattningshavare vid allmänna läroverk m. ti. läroanstalter. [13] K. skolöverstyrelsens utlåtande över skolkommissionens betänkanden 1—5. [24] ' Systematiskt utforskande av allmogeknlturen. 1. [26] 2. [27] i . . Utredning rörande kungl. teaterns verksamhet. [31]

Allmänt näringsväsen. Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 9. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Hallands län. [18] 11. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Blekinge län. [10] 12. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Kopparbergs län. [3] 13. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Västmanlands län. [8] 14. Ang. elektrifiering av landsFörsvarsväsen. bygden inom Värmlands län. [9] 15. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Jämtlands län. [11] 16. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Norrbottens län. [28] 18. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Gotlands Utrikes ärenden. Internationell rätt. län. [12] 19. Ang. elektrifiering av landsbygden inom «Västernorrlands län. [17] 20. Ang. elektrifiering av Angående ordnandet av statens kommersiella informationslandsbygden inom Västerbottens län. [29] verksamhet. [1] Stockholm 1924. P . Palmquists Aktiebolag 21210