Betänkande med förslag angående ordnande av den lägre lantbruksundervisningen

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

fe. STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1930:9

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG ANGÅENDE ORDNANDE AV

DEN LÄGRE LANTBRUKSUNDER. VISNINGEN AVGIVET DEN 30 APRIL 1930

S T O C K H O L M 1 9

0 H\

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1930 Kronologisk 1. Jordbruksutredningens betänkandet!. 1. Betänkande angående åtgärder för vete- och rågmarknadens stödjande. Beckman. 76 s. J o . 2. Jordbruksutredningens betänkanden. 2. Betänkande angående jordbrukets kreditförhållanden. Beckman, viij, 179 & J o . 3. Skydd för äldre kulturföremål. Idun. 191 s. H. 4. Jordbruksutredningens betänkanden. 3. Betänkande angående vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens främjande. Beckman, viij, 129 s. 11 pl. Je.

förteckning 5. Förslag till vissa ändringar i vallagen för skyddande av partibeteckningar. Norstedt. (4), 3S s. J u . 6. Gränsen för Sveriges territorialvatten.. A. v Torsten Gihl. Norstedt. 312 s. U. 7. Betänkande med förslag till lotsförordning samt andra författningar och föreskrifter rörande lotsverket. Marcus, xvj, 365 s. H. 8. Domänverkets omfattning, uppgifter .och organisation. Tiden. 333 s. 1 karta. F i . 9. Betänkande med förslag angående ordnande av den lägre lantbruksundervisningen. Marcus. 727 s. J o .

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1930:9

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG ANGÅENDE ORDNANDE AV

DEN LÄGRE LANTBRUKSUNDER VISNINGEN AVGIVET DEN 30 A P R I L

STOCKHOLM ISAAC MARCUS

1930 BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

-

i* •CKHO V

3 Till herr statsrådet

och chefen

för kungl.

jordbruksdepartementet.

Den 1 juni 1928 hemställde dåvarande chefen för kungl. jordbruksdepartementet på angivna skäl hos Kungl. Maj:t om bemyndigande att få tillkalla högst å t t a utredningsmän att inom departementet verkställa utredning samt avgiva förslag rörande lämpligaste sättet för ordnande av den lägre lantbruksundervisningen. J ä m l i k t det på grund h ä r a v erhållna bemyndigandet anmodade departementschefen samma dag landshövdingen greve A. Mörner, ledamöterna av riksdagens a n d r a k a m m a r e lantbrukaren E. A. Gustafson och friherre S. H. F . Lilliecreutz, ledamoten av riksdagens första kammare, domänintendenten S. Linders, inspektören för lantmanna- och lanthushållsskolorna, agronomen E. W. Ljung, ledamoten av riksdagens a n d r a kammare, hemmansägaren G. Strindlund samt föreståndaren för Säverstalunds lantmannaskola J. S. Svensson att verkställa sagda utredning. Tillika anmodades föreståndarinnan vid Rimforsa lanthushållningsseminarium L. Nathorst-Böös att deltaga i utredningen såvitt angick lanthushållsskolor och a n n a n för kvinnor avsedd lägre lantbruksundervisning. Till ordförande vid utredningen förordnades landshövding Mörner. Den 30 juni 1928 förordnades undertecknad Ljung a t t v a r a sekreterare åt utredningsmännen. Utredningsmännen började sina sammanträden den 17 juli 1928. Efter erhållet medgivande hava vissa ledamöter av utredningen företagit resor för studerande av den lägre lantbruksundervisningen i D a n m a r k och Finland. Ävenledes har en resa i studiesyfte företagits till P . J . Rösiös lantbruksskola Hagaberg, Tenhults lantmannaskola, seminariet och lanthushållsskolan vid Rimforsa, lantmannaskolan vid H a m r a samt lantbruksskolan å Bjärka-Säby. I samband med a n d r a resor hava n å g r a av utredningsmännen därjämte besökt lantmanna- och lanthushållsskolorna

4 vid Stora Segerstad, Fridhem och Katrineberg, trädgårdsskolan vid Apelryd samt ett par avdelningar av jordbrukarungdomens förbund i Halland. P å grund av remisser hava vi under utredningsarbetets gång avgivit följande yttranden till Konungen: den 25 september 1929 angående av lantbruksstyrelsen föreslagna åt gärder till sötvattensfiskets upphjälpande såvitt anginge fiskeriundervisning; samma dag angående förhöjt understöd åt behövande elever i lantmanna- och lanthushållsskolor m. fl.; den 26 september 1929 angående provisorisk avlöningsförbättring åt föreståndare och lärare vid lantmannaskolor samt samma dag angående direktör P. J. Rösiös framställning om statens övertagande av lägenheten Hagaberg. Vidare h a r efter därom gjord framställning y t t r a n d e den 9 februari 1929 avgivits till riksdagens första kammares första tillfälliga utskott angående anordnande av längre utbildningskurser för kvinnliga ladugårdstormän och svinskötare. För att tagas i övervägande vid fullgörandet av det oss lämnade utredningsuppdraget hava vi från kungl. jordbruksdepartementet mottagit följande till oss nedan nämnda dagar remitterade framställningar, nämligen: den 22 juni 1928 skrivelse från centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och Sveriges skogsägareförbund av den 22 maj 1928 angående utvidgad undervisning i skogsskötsel vid lantmannaskolorna i riket; den 28 juni 1928 skrivelse från professor E i n a r Lönnberg av den 26 juni 1928 angående undervisningen om vår inhemska djurvärld särskilt fåglarna; den 30 j u n i 1928 skrivelser från Kungl. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus län och Malmöhus läns landsting av den 17, resp. 8 september 1927 angående ordnande av småbruksundervisningen m. m.; den 9 oktober 1928 skrivelse från svenska lanthushållsskolornas föreningav den 6 oktober 1928 angående organisationen av och statsunderstöd till lantlnishållsskolorna; den 11 februari 1929 lantbruksstyrelsens y t t r a n d e och förslag av den 31 augusti 1928 angående upprättandet av en ny lantbruksskola; samma dag skrivelse från Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott av den 4 november 1927 angående vissa ändringar i gällande reglemente för utbildningskurser för ladugårdsförmän m. m. ävensom däröver avgivna yttranden av statskonsulenten Helge Ryde, lantbruksstyrelsen och statskontoret; samt den 26 j u n i 1929 skrivelse från föreningen Sveriges jordbrukskonsulemter av den 20 oktober 1928 angående anslag till i n r ä t t a n d e t av assistentbefattningar m. m. ävensom däröver avgivna yttranden av lantbrukssty-

5 relsen och inspektörerna över lantbruksskolorna samt lantmanna- och lanthushållsskolorna. Som resultat av v å r t utredningsarbete få vi härmed överlämna betänkande med förslag angående ordnande av den lägre lantbruksundervisningen. Härigenom torde de av ovannämnda remisser få anses besvarade, på vilka svar icke förut avlåtits. Ifråga om vissa delar av betänkandet och däri framlagda förslag hava n å g r a av utredningsmännen varit av skiljaktig mening, och äro de med anledning h ä r a v uttalade särskilda meningarna som reservationer fogade vid betänkandet. Stockholm den 30 april 1930. AXEL MÖRNER. EMIL GUSTAFSON.

FABIAN LILLIECREUTZ.

ERIK W. LJUNG. GERII. STRINDLUND.

SVEN LINDERS.

LOUISE NATHORST-BÖÖS. SIGURD SVENSSON.

6 Utredningsuppdraget. Uti en inom riksdagens a n d r a kammare år 1926 väckt motion, n r 153, framställdes vissa förslag i syfte att åstadkomma en förbättrad småbiukarundervisning inom v å r t land. Vissa synpunkter anfördes, vilka enligt motionärernas mening borde v a r a vägledande för dylik undervisnings anordnande. Vidkommande den undervisning, som vore avseid för det stora antal småbrukare, vilka av ekonomiska skäl icke kunde offra tid och penningar för bevistande av skolor av längre varaktighet, uttalades sålunda såsom önskemål att sagda undervisning u t a n alltför stora personliga uppoffringar måtte kunna göras tillgänglig för största möjliga antal småbrukare, såväl äldre som yngre. Vidare förordaces att undervisningen m å t t e bygga endast på förkunskaper, inhämtade- i folkskolan, att den måtte anpassas efter resp. orters förhållanden och det praktiska jordbrukets k r a v samt i övervägande g r a d inriktas på att meddela de nödvändigaste grunderna för en ekonomisk produktion, alltså på ren yrkesutbildning. Därjämte framhölls vikten av att undervisningen måtte göras väckande och lämna anvisningar för fortsatta självstudier. Undersökte man, h u r u v i d a dessa önskemål vore uppfyllda genom det n u v a r a n d e systemet, måste m a n enligt motionärernas mening komma till det resultat, att detta endast i helt ringa mån vore händelsen. Vad lantmanna- och lanthushållsskolorna beträffade vore de visserligen att räkna till den lägre lantbruksundervisningen men de vore ingalunda med nuvarande former och arbetsmetoder anpassade för småbruksundervisningen. För detta ändamål vore deras kurser för långvariga och för dyra och skolorna vore för få. Dessa skolor borde visserligen efter viss omorganisation kunna genom att utbilda föregångsmän och föregångskvinnor bland s m å b r u k a r n a bliva ett värdefullt tillskott i arbetet för småbrukets höjande. Att l å t a lantmannaskolorna, såsom reglementet angåve, v a r a avsedda såväl för det medelstora som det mindre jordbruket syntes v a r a att famna alltför vitt. Dessa skolors undervisningsplan tydde på överbelastning av ämnen, så att kvantiteten av ämnen finge ersätta kvaliteten av behållna kunskaper. Tidens användning vid lanthushållsskolorna syntes likaledes visa, att undervisningen icke överallt vore lagd med h ä n s y n till de viktigaste av de k r a v som mötte en husmoder på landet, De fasta skolorna syntes fördenskull i sina nuvarande former icke v a r a a t t r ä k n a med för den rena småbruksundervisningen. Vad därefter beträffade frågan i vad mån denna undervisnings behov

kunde vara tillgodosedda genom de av hushållningssällskapen vidtagna anordningarna beräknade motionärerna till en början storleken av den befolkning, som kunde anses tillhöra småbrukarnas kategori. Ifall därtill räknades innehavare av jordbruk intill 10 hektar åker, kunde, då antalet sådana brukningsdelar uppginge till ungefär 328 000, antalet vid dylika småbruk aktivt sysselsatta män och kvinnor enligt deras förmenande anslås till åtminstone 450 000 personer. Det vore ett ytterst ringa fåtal av dessa som deltoge i hushållningssällskapens nu ifrågavarande undervisning. Exempelvis nämndes att under år 1924 endast 420 stipendiater deltagit i studieresor, 730 elever bevistat 12-dagars kurser och 7 400 elever bevistat 6-dagars kurser. Övriga jordbrukskurser hade pågått i allenast 1—3 dagar och kunde endast tillmätas betydelse i propagandasyfte. Särskilt i ögonen fallande vore bristerna beträffande den kvinnliga undervisningen. De brister, som vidlådde den ambulatoriska småbruksundervisningen, vore av både ekonomisk och organisatorisk art. Det kunde ej begäras, att en hela landet omfattande effektiv dylik undervisning skulle kunna anordnas med tillhjälp av ett statsbidrag å tillhopa ej fullt 63 000 kronor. Genom ett ändamålsenligt utnyttjande av de i huvudsak statsavlönade lärarkrafterna vid lantmanna- och lanthushållsskolorna under ferietiderna borde kostnaderna kunna hållas inom rimliga gränser. Dessa lärare borde även stå till hushållningssällskapens förfogande för konsulentverksamhet. I organisatoriskt avseende vore det av vikt, att hela den lägre lantbruksundervisningen ställdes under enhetlig lokal ledning. De fasta skolorna inom varje hushållningssällskaps område borde erhålla gemensam styrelse. Både den fasta och den ambulatoriska undervisningen borde underställas hushållningssällskapens ledning. Motionärerna sammanfattade slutligen sina önskemål sålunda: »Lantbruksstyrelsen handhaver fortfarande ledningen av hela den lägre lantbruksundervisningen. Den lokala ledningen inom varje hushållningssällskaps område anförtros åt vederbörande hushållningssällskap eller åt en styrelse, i vilken sällskapet äger erforderligt inflytande. Undervisningen uppdelas i två typer, den fasta och den ambulatoriska. Den fasta bedrives vid lantmanna- och lanthushållsskolor, avsedda för utbildningav föregångsmän och föregångskvinnor för det mindre jordbruket. Bestämmelserna för lantmanna- och lanthushållsskolorna revideras i syfte: att undervisningsplanen inriktas på ovan angivna mål; att fordringarna på lärarnas kompetens som undervisare skärpas; att skolornas lärarpersonal anställes i vederbörande hushållningssällskaps tjänst med avlöning av statsmedel; att inträdesfordringarna för eleverna skärpas så, att tid ej behöver offras på repetition av i folkskolan inhämtade elementära grunder;

8 att begåvade, mindre bemedlade småbrukare genom tillräckliga stipendiemedel beredas tillfälle genomgå skolorna; att åt undervisningsmateriell och läroböcker ägnas nödig u p p m ä r k s a m het; att skolorna verkligen äga tillgång till lämpligt demonstrationsjordbruk. Den ambulatoriska undervisningsverksamheten, avsedd för småbrulkare, handhaves a v hushållningssällskapen. Den anordnas i form av kortvariga kurser, förlagda antingen till de fasta skolorna eller ute i bygderna. Vid undervisningen utnyttjas i största möjliga utsträckning de fasta skolornas lärarpersonal ävensom undervisare, anställda hos för lantbruksändamål verkande föreningar. Erforderliga anslag ställas till hushållningssällskapens förfogande.» Jordbruksutskottet, till vilket motionen hänvisades, inhämtade y t t r a n de däröver från lantbruksstyrelsen. Denna styrelse anförde bl. a., a t t lantmannaskolorna i främsta rummet avsetts för det medelstora jordbruket, det vanligen s. k. bondejordbruket. De vore för den j o r d b r u k a r ungdom, som skulle taga om hand detta jordbruk, vilket omfattade över hälften av Sveriges åkerjord, den så gott som enda utbildningsmöjligheten. Lantbruksstyrelsen ansåge visserligen, att en omorganisation a v dessa skolor snarligen borde tagas under övervägande, men denna omorganisation borde åsyfta ett tidsenligt anpassande av dessa skolor för utbildning framför allt av det medelstora jordbrukets idkare och alltså inriktas efter något a n d r a linjer än de av motionärerna föreslagna. F r å n dessas förslag om höjning av inträdesfordringarna till ifrågavarande skolor ville lantbruksstyrelsen emellertid redan nu taga bestämt avstånd. Vad sålunda anförts gällde i huvudsak och i tillämpliga delar j ä m v ä l lanthushållsskolorna. Ifråga om det mindre jordbruket vore upplysnings- och undervisningsverksamheten tillgodosedd under flera former än motionärerna angivit. Styrelsen ansåge emellertid, a t t mycket mera behövde göras från det allmännas sida för att bibringa den stora skaran av mindre j o r d b r u k a r e behövliga kunskaper och sålunda göra dem mera skickade a t t möta de svårigheter, som vore förenade med deras yrke. Styrelsen ansåge sig dock böra ifrågasätta, huruvida icke redan nu gällande bestämmelser rörande undervisningen för det mindre jordbrukets idkare vore så avfattade, a t t de fyllde de krav, som motionärerna uppställt. Hushållningssällskapen hade fått sådan frihet, att intet av n ä m n d a k r a v behövde åsidosättas. Bristerna berodde sålunda närmast på hushållningssällskapens tillämpning av givna bestämmelser, vilken vore synnerligen växlande i skilda landsdelar. I huvudsak vore frågan om vidgad jordbruksunderviisning en rent ekonomisk fråga. Det tillgängliga statsanslaget syntes visserligen motsvara det genom hushållningssällskapens framställningar påviisbara kravet på understöd. Att detta icke vore större berodde säkerligen

på att sällskapens egen ekonomi vore för svag för att bära den dem tillkommande andelen i kostnaderna för den behövliga undervisningen. Slutligen uttalade lantbruksstyrelsen, att det visserligen vore önskvärt att skolornas lärare användes under ledig tid av hushållningssällskapen men ansåg vissa svårigheter vara härmed förknippade. Jordbruksutskottet anförde i utlåtande nr 55 för egen del följande. »Småbruksundervisningens betydelse torde vara så allmänt erkänd, att utskottet icke anser sig behöva närmare ingå härpå. Det bör vara tillräckligt att framhålla, att statens främjande av sagda undervisning måste anses utgöra ett nödvändigt och synnerligen viktigt led i den omfattande verksamhet, som staten bedriver för bildande av nya småbruk. Tydligt är ock, att syftet med denna verksamhet kan äventyras, därest ifrågavarande undervisning icke alltjämt utvecklas. Den väckta frågan torde därför i hög grad vara förtjänt av uppmärksamhet. Att ett växande behov av förbättrad och utökad småbruksundervisning för närvarande föreligger torde även vara obestridligt, och utskottet delar motionärernas uppfattning, att åtgärder för tillgodoseende av detta behov äro påkallade. I sådant avseende hava motionärerna bl. a. tänkt sig en omorganisation av de nuvarande lantmanna- och lanthushållsskolorna, vilka de för närvarande finna vara behäftade med vissa brister. Det torde ock vara otvivelaktigt, att vissa förhållanden råda beträffande den lägre lantbruksundervisningen, vilka icke kunna anses fullt tillfredsställande. I främsta rummet synes i detta avseende det ringa antalet elever vid ett flertal lantmanna- och lanthushållsskolor hava ådragit sig uppmärksamhet. Likaledes hava påvisats vissa olägenheter härflytande från att skolorna sakna tillräcklig enhetlig ledning, vilket bl. a. tagit sig uttryck i en osund konkurrens om elever mellan närbelägna skolor. Det har ock framhållits som ett önskemål, att skolornas lärarkrafter skulle kunna utnyttjas under större del av året än nu äger rum. Med hänsyn till sålunda föreliggande förhållanden måste utskottet dela motionärernas uppfattning beträffande behovet av vissa förändringar i den nuvarande organisationen av den lägre lantbruksundervisningen. Lantbruksstyrelsen har emellertid i sitt här ovan intagna yttrande meddelat, att styrelsen under alla förhållanden torde komma att inom kort påkalla en omorganisation av lantmannaskolorna och att nödig hänsyn härvid syntes böra tagas till de av motionärerna i ifrågavarande motion framförda synpunkterna. Något särskilt uttalande i denna del av det föreliggande spörsmålet torde således ej erfordras från utskottets sida. Att särskilda åtgärder därutöver måste vidtagas för utökning och förbättring av den speciella småbruksundervisningen — delvis kanske under nya former — vill utskottet emellertid understryka. Vad som för närvarande i detta hänseende förekommer torde icke svara emot det verkliga behovet. I vad mån det kan visa sig möjligt att även för denna

10 undervisning utnyttja lantmannaskolornas lärarkrafter, torde givetvis böra noga undersökas, men utskottet måste i likhet med lantbruksstyrelsen finna, a t t alltför stora förväntningar icke k u n n a ställas på denna utväg. Det torde emellertid, såsom motionärerna berört, i varje fall vara tänkbart, a t t dessa lärare i viss utsträckning k u n n a utnyttjas för konsulentverksamhet.» Under åberopande av jordbruksutskottets utlåtande och i enlighet med dess hemställan anhöll riksdagen i skrivelse den 26 maj 1926, nr 263, om skyndsam utredning rörande åtgärder för främjande av småbrukarundervisningen samt framläggande av de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda. Under den därefter intill anordnandet av det nu förevarande utredningsarbetet förflutna tiden blev frågan om omorganisation av den lägre lantbruksundervisningen eller delar därav ytterligare på flera sätt bragt under Kungl. Maj:ts prövning. Sålunda berörde Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott i en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse den 21 oktober 1927 vissa frågor rörande småbrukarundervisningen. Sedan länets landsting uppdragit åt sitt förvaltningsutskott att i samråd med styrelserna för lantmannaskolorna i länet verkställa undersökning rörande omläggning av undervisningen vid några av nämnda skolor på sådant sätt, att kurserna med större fördel måtte besökas av småbrukare, hade genom landstingets och hushållningssällskapets resp. förvaltningsutskott utsetts en särskild kommitté för att utföra den sålunda beslutade undersökningen. I sitt utlåtande hade kommittén framhållit att, under det v å r a bondsöners utbildning hittills vanligen omfattat en vinter i folkhögskola och en vinter i lantmannaskola, det syntes för en blivande småbrukare v a r a av ekonomiska skäl oöverkomligt att för sin utbildning ägna mer än en vinters vistelse vid skola. För en dylik för blivande småbrukare avsedd skolundervisning uppställdes följande villkor. 1. Deltagande i kursen borde om möjligt ej v a r a förenat med större direkta kostnader för elever från mindre bemedlade hem. 2. Kursen borde omfatta en undervisningstid av 5 månader förlagd till vintern. 3. Undervisningsprogrammet borde omfatta såväl elementära allmänbildande och kulturella ämnen som rena fackämnen. 4. Vid undervisningen borde mera vikt läggas vid allmänt orienterande, till självständiga studier och undersökningar väckande framställningar än vid inhämtande av visst kunskapsstoff. 5. I förening med skolorna borde finnas jordbruk, så att l ä r a r n a kunde hålla sig i ständig kontakt med det praktiska jordbruket och hava möjlighet till demonstrationer för eleverna. Stor frihet borde emellertid lämnas olika skolor vid undervisningens anordnande.

11 F ö r äldre småbrukare borde anordnas särskilda, kortare kurser, förlagda antingen vid skolan eller ute i bygderna. I anledning av denna kommittéutredning hemställde Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott i ovanberörda skrivelse om föranstaltande om sådan ä n d r i n g i gällande »normalplaner» för lantmannaskolor, att för blivande småbrukare särskilt lämpade undervisningskurser enligt i utredningen angivna grunder kunde med statsunderstöd anordnas. Statens inspektör för lantmannaskolorna förordade, att större frihet med avseende å undervisningsplanens anordnande vid lantmannaskolorna m å t t e omedelbart beredas genom en mindre ändring av reglementets § 4. Lantbruksstyrelsen, som erinrade att frågan om lantmannaskolornas omorganisation borde på grund av riksdagens skrivelse år 1926 snarligen upptagas till allmän prövning, tillstyrkte att i avvaktan härpå reglementet m å t t e jämkas enligt ett av styrelsen framlagt förslag. I anledning av kommitténs utredning hemställde tillika Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott i merberörda skrivelse dels om sådan höjning av stipendierna åt behövande elever vid lantmannaskolor, att eleverna kunde u t a n större direkta kostnader genomgå de för småb r u k a r e avsedda undervisningskurserna, dels ock om tidigare, exempelvis månadsvis utbetalning av elevunderstöden. F r å g a n om elevstipendierna var föremål även för en framställning av svenska lantmannaskolornas lärarförening, som påyrkade deras höjning med minst 50 procent samt ifrågasatte ä n d r a t sätt för stipendiernas utdelande. Lantbruksstyrelsen understödde i huvudsak de framställningar beträffande elevstipendierna, som sålunda gjorts, och framställde med anledning d ä r a v vissa förslag. I samband med anmälan av anslagsbehovet till lantmannaskolor redogjorde chefen för jordbruksdepartementet i punkten 15 under nionde huvudtiteln år 1928 för de nu omförmälda framställningarna från Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och svenska lantmannaskolornas lärarförening samt anförde att — med undantag för förenämnda reglementsförändring — desamma syntes tarva n ä r m a r e utredning, bl. a. med hänsyn till konsekvenserna beträffande a n d r a statsunderstödda skolor. Beträffande den föreslagna reglementsförändringen uttalade departementschefen, att han ansåge synnerligen önskvärt, att en undervisningsform måtte införas, vilken bättre än fallet torde v a r a med de nuvarande lantmannaskolorna vore inriktad på småbrukarnas särskilda förhållanden och behov. Något hinder att, redan innan frågan om den lägre lantbruksundervisningens omorganisation blivit slutbehandlad, vidtaga åtgärder i n ä m n d a syfte, syntes icke föreligga. (Kungörelse om ändring i sådant syfte av lantmannaskolornas reglemente h a r utfärdats den 8 juni 1928, nr 169.)

12 Vidare är a t t märka att lantbruksstyrelsen i skrivelse till K u n g l . Maj:t den 11 oktober 1927 angående anslag att äskas av riksdagen för höjande av det mindre jordbruket hemställde om beredande av statsanslag för väsentligt utvidgad och delvis efter nya linjer anordnad undervisningsoch upplysningsverksamhet för idkare av mindre jordbruk. Ämbetsverket utvecklade närmare, huruledes denna verksamhet borde äga r u m och organiseras. Härom y t t r a d e departementschefen uti punkten 51 under nionde huvudtiteln till 1928 års riksdag, att han funne syftet v ä r t allt beaktande. Han erinrade emellertid om förenämnda riksdagsskrivelse år 1926 och förmälde sig hava för avsikt att inom kort upptaga frågan om den lägre lantbruksundervisningens ordnande och utveckling och därvid borde jämväl det nu av lantbruksstyrelsen framlagda förslaget komma under övervägande, på det att hithörande frågor måtte i ett sammanhang bliva föremål för behandling. I skrivelse den 27 september 1927 gjorde hushållningssällskapens ombud framställning om anslags beviljande för anställande hos sällskapen av l ä r a r e från lantmannaskolorna såsom extra konsulenter, åtminstone tillsvidare intill dess statsbidrag kunde erhållas för anställande hos sällskapen av erforderligt antal husdjurskonsulenter. Lantbruksstyrelsen framhöll, att dylik hjälp i konsulentverksamheten vore säsongarbete och till sin natur snarare kvalificerat medarbetarskap än självständig konsulentverksamhet. Emellertid skulle säkerligen ett samarbete mellan hushållningssällskap och skolstyrelser i ändamål att ifrågavarande lärare under sin långa nödtvungna ledighet sysselsattes med viss verksamhet i sällskapens tjänst kunna visa sig fruktbringande för båda parterna. Departementschefen anförde härom under punkten 53 av nionde huvudtiteln i 1928 års statsverksproposition, att den framförda tanken vore i och för sig beaktansvärd, men att utredningen i ärendet icke gåve tillräcklig ledning för ett n ä r m a r e bedömande av den lämpligaste formen för den avsedda anordningen eller av grunderna för statsbidrags utanordnande till hushållningssällskapen. För övrigt hänvisade departementschefen till den utredning, som borde komma till stånd med anled ning av merberörda riksdagsskrivelse, och ansåg denna utreelnings resultat böra avbidas. H a n anslöte sig emellertid till den av lantbruksstyrelsen uttalade uppfattningen om det önskvärda och lämpliga i att den h ä r avsedda angelägenheten i första hand ordnades genom samverkan mellan hushållningssällskapen och skolornas ledning u t a n särskilt statsbidrag för ändamålet. Den 1 juni 1928 anmälde chefen för jordbruksdepartementet för Kungl. Maj:t riksdagens ovanberörda skrivelse den 26 maj 1926 och omfönnälde

13 tillika de övriga framställningar och utlåtanden samt av honom gjorda uttalanden, vilka härovan omnämnts. H a n anförde därefter följande, som innefattar de för detta utredningsarbete givna direktiven. »Såsom j a g sålunda redan förut haft tillfälle framhålla, synes mig i hög g r a d önskvärt, att en utredning rörande ett bättre anordnande av den lägre lantbruksundervisningen kommer till stånd. I f r å g a v a r a n d e motionärer liksom 1926 års riksdag hava i främsta rummet r i k t a t uppmärksamheten på behovet av en utveckling av undervisningen för landets småbrukare. Förhållandet är ju även, att genom det kraftiga stöd staten skänker egnahemsrörelsen mindre jordbruk under senare tid i synnerligen stor utsträckning bildats och att därför behovet av en b ä t t r e upplysningsverksamhet gör sig särskilt gällande beträffande n ä m n d a jordbruks utövare. Vidare må erinras, hurusom 1927 års riksdagsrevisorer, med framhållande av vissa organisatoriska olägenheter vid lantmannaskolorna samt det jämförelsevis låga elevantalet vid vissa av dessa skolor, ansett dessa förhållanden påkalla n ä r m a r e utredning rörande en omorganisation av nämnda skolor. Ävenledes vill jag framhålla ej mindre den uppmärksamhet, för vilken frågan om den lägre lantbruksundervisningen under senare tider varit föremål inom fackmannakretsar, och de reformkrav, som därvid framkommit, än även de önskemål beträffande genomförandet i samband med den lägre lantbruksundervisningen av en förbättrad undervisning i skogshushållning, vilka framställts bl. a. i det utlåtande, som av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund avgivits till jordbruksutskottet vid 1928 å r s riksdag i anledning av vid riksdagen väckta motioner angående skogsmarkernas bättre tillgodogörande, ävensom nu senast i en till Kungl. Maj:t från nämnda centralråd samt Sveriges skogsägarförbund ingiven skrivelse av den 22 maj 1928. Med den stora betydelse skogsmarkens och skogens rationella skötsel äger för jordbruket inom vidsträckta delar av v å r t land synes mig en undersökning angående förbättrad undervisning i n ä m n d a ämne av stor betydelse. Emellertid böra, utöver de grenar av den lägre lantbruksundervisningen som sålunda framhållits, nu i ett sammanhang till behandling upptagas jämväl övriga vid sagda undervisning tillämpade former. Utan att taga ställning till de särskilda spörsmål, som föreligga med avseende å en reformering av den lägre lantbruksundervisningen, eller de uppslag som framkommit till dessas lösande, anser jag fördenskull, att en förutsättningslös utredning bör komma till stånd rörande ämnet i hela dess vidd. Till behandling böra upptagas frågor bl. a. om lämpligaste sättet för utbildningsarbetets anordnande för olika ändamål och under olika förhållanden såsom genom fasta utbildningsanstalter eller särskilda kurser eller annan särskild upplysningsverksamhet, vidare frågor angående undervisningens omfattning och innehåll i övrigt, elevernas understödjande från statens sida, l ä r a r n a s ställning och tillgodogörandet av

14 deras arbetskraft samt de ekonomiska konsekvenser, vilka äro att förvänta av en lösning i ena eller andra riktningen av uppkommande frågor. Den utredning rörande en reformering av den lägre lantbruksundervisningen, som jag sålunda tillstyrker, anser jag böra anförtros åt särskilda utredningsmän.» Med bifall till departementschefens hemställan bemyndigade Kungl. Maj:t honom att tillkalla högst åtta utredningsmän att inom jordbruksdepartementet verkställa utredning samt avgiva förslag rörande lämpligaste sättet för ordnande av den lägre lantbruksundervisningen.

15 Allmän översikt. Lägre lantbruksundervisning har förekommit i vårt land under snart ett 100-tal år. Av de äldsta lägre lantbruksundervisningsanstalterna, lantbruksskolorna, upprättades sålunda den första redan år 1840 och efterföljdes snart av flera liknande skolor. I slutet av 1870-talet började vissa folkhögskolor meddela lantbruksundervisning i särskilda avdelningar, och till stor del genom ombildning av dessa tillkommo år 1888 de första lantmannaskolorna. E t t kvartssekel senare, n ä r m a r e bestämt 1912, upprättades de första lanthushållsskolorna, avsedda att meddela undervisning i husligt arbete och vissa lantgöromål för kvinnor. Undervisningen i de n ä m n d a skolorna var från början och har alltsedan dess varit avsedd och avpassad för manlig och — ifråga om lanthushållsskolorna — kvinnlig ungdom från lantmannahem. Då erfarenheten emellertid utvisade, a t t man med denna undervisning blott kunde nå en jämförelsevis ringa del av de blivande yrkesutövarna på jordbrukets område, uppkom tanken att genom undervisning vid kortare kurser söka nå det stora flertalet av jordbrukare. Genom hushållningssällskapens forsorg började sådana kurser allmänt anordnas vid 1900-talets början. Sedan 1906 års riksdag beviljat statsbidrag till bestridande av kostnaderna for dylika kurser, h a r också denna undervisningsverksamhet utvecklats till en r ä t t så betydande omfattning. Vid sidan av denna allmänna lägre lantbruksundervisning har också under de senaste årtiondena tillkommit specialundervisning i olika delar av lanthushållningen. Denna har haft till syfte antingen att meddela undervisning åt dem, som närmast h a n d h a v a skötseln av vissa särskilda grenar av lanthushållningen, t. ex. ladugårds- och svinskötseln m. m , eller också att utbilda vissa medhjälpare och biträden för speciella uppgifter, exempelvis kontrollassistenter, vandringsrättare och täckdikningstorman. Något äldre är undervisningen i mejerihushållning. I detta sammanhang må också n ä m n a s den undervisning, som meddelas vid av vissa på jordbrukets område verksamma föreningar anordnade kurser. Vidare har under de sista årtiondena en mera individuell undervisning åt jordbrukets utövare förekommit i stor omfattning. Denna h a r meddelats dels och framför allt av hushållningssällskapens konsulenter, v a n d r i n g s r ä t t a r e och a n d r a instruktörer, i den mån de kallats att biträda jordbrukare vid förrättningar av olika slag, dels också vid premieringar

av mindre jordbruk samt genom för deltagare i mindre jordbruk anordnade studieresor. Slutligen har, under de senaste åren, en i viss mån ny form för lantbruksundervisning kommit till användning genom jordbrukarungdomens förbund och den efter mönster från Amerika och med bidrag därifrån bedrivna ungdomsverksamheten. Redan dessa korta antydningar ge vid handen, att den lägre lantbruksundervisningen i vårt land, särskilt under de sista årtiondena, väsentligt utvidgats och utvecklats i olika riktningar. Detta har otvivelaktigt varit till betydande gagn för vårt lands jordbruk. Det torde icke vara någon överdrift om man säger, att denna undervisning varit en av de viktigaste orsakerna till jordbrukets under senare tid i hög grad ökade produktion. Och att denna i sin ordning varit av ovärderlig betydelse för hela vårt land, icke minst under en för detta särskilt kritisk tid, torde av ingen bestridas. Om man sålunda också med en viss tillfredsställelse kan konstatera, att den lägre lantbruksundervisningen i vårt land fått betydligt ökad omfattning och på ett gynnsamt sätt utvecklats i olika riktningar, så nödgas man samtidigt konstatera, att denna undervisning fortfarande är behäftad med åtskilliga brister och ej förmår att i allo fylla sin betydelsefulla uppgift. Sålunda är det påtagligt, att lantbruksundervisningen, som helhet betraktad, saknar enhetlighet och i viss mån förlamas av bristande organisation. Orsaken härtill torde bl. a. och främst vara, att de olika formerna för undervisningen tillkommit och genomförts vid olika tidpunkter och tämligen oberoende av varandra. Den undervisning, som förekommit, har icke heller på långt när begagnats av allmänheten i den omfattning, som varit önskvärd. Vid vissa skolor, i synnerhet åtskilliga lantmannaskolor, har elevantalet varit vida lägre än skolorna lämpligen kunnat mottaga. De för en större allmänhet anordnade undervisningskurserna i jordbruk hava också i många fall fått mindre tillslutning än förhållandena medgivit och gjort önskvärt. Därtill kommer, att antalet sådana kurser huvudsakligen på grund av bristande ekonomiska resurser hos hushållningssällskapen varit vida mindre än som med hänsyn till behovet kunnat anses erforderligt. Följden av allt detta har blivit, att blott en jämförelsevis ringa del av vårt lands jordbrukare erhållit sådan teoretisk undervisning, som de varit i behov av för att på bästa möjliga sätt handhava skötseln av sitt jordbruk. Dessa nu i korthet berörda jämte en del andra därmed sammanhängande förhållanden hava bl. a. givit anledning till de framställningar angående förbättrandet av den lägre lantbruksundervisningen, som förut omnämnts. De hava därigenom också direkt och indirekt varit orsaken till den utredning, vars resultat framläggas i detta betänkande. Då vi gått att verkställa den omfattande utredning rörande hela den

lägre lantbruksundervisningen i dess olika former, som blivit oss anförtrodd, har det i första hand synts oss angeläget att komma till klarhet om denna undervisnings nuvarande ställning och om orsakerna till ovan antydda och andra förefintliga brister. Vi hava därför från styrelserna för olika ovan nämnda skolor, hushållningssällskapens förvaltningsutskott och skogsvårdsstyrelserna m. fl. inhämtat uppgifter och yttranden angående ett flertal i det följande omförmälda förhållanden. Härigenom har ett omfattande material för bedömande av de spörsmål, till vilka vi vid utredningen haft att taga ställning, blivit tillgängligt. Vi hava också ansett det vara lämpligt att till ledning för dem, som i det följande hava att taga befattning med frågan om den lägre lantbruksundervisningen, infoga detta material i sammanhang med de speciella frågor detsamma berör. Vidare har det synts oss önskvä.-t att för utredningen och de på grundval av densamma framlagda förslagen kunna tillgodogöra oss den erfarenhet på den lägre lantbruksundervisningens område, som under de senaste åren vunnits i våra grannländer. Efter vederbörligt tillstånd hava vi därför på ort och ställe tagit kännedom om den lägre lantbruksundervisningen i Danmark och Finland. Då en av utredningsmännen tidigare studerat motsvarande förhållanden i Norge och vi därjämte från sakkunnigt håll erhållit en redogörelse för den lägre lantbruksundervisningen i Tyskland, hava vi haft tillfälle att, i den mån så befunnits lämpligt, vid utarbetandet av våra förslag taga vederbörlig hänsyn till erfarenheterna i nämnda länder. Kortfattade redogörelser för den lägre lantbruksundervisningen därstädes äro också som bilaga fogade vid detta betänkande. De förslag beträffande ordnandet av den lägre lantbruksundervisningen, som vi i detta betänkande framlägga, innefatta icke någon mera genomgripande omorganisation av densamma. Vi hava ansett, att huvudgrunderna för vår nuvarande lägre lantbruksundervisning äro riktiga samt i allmänhet väl lämpade efter förhållandena i vårt land. Men systemet är icke tillräckligt effektivt. Den förnämsta och särdeles befogade anmärkningen mot de nuvarande anordningarna på den lägre lantbruksundervisningens område har varit, att desamma icke förmått draga till sig mer än en helt ringa del vare sig av den ungdom, som ämnar ägna sig åt lantmannens yrke, eller av dem som redan utöva detta yrke men äro i behov av ökad kunskap däri. Den genom dessa anordningar åsyftade fackliga och ekonomiska yrkeskunskapen har blott i ringa mån kommit vår lantmannabefolkning till del, vilket är desto beklagligare, som lantmannens yrke blivit allt svårare, mer krävande och vanskligare. Det går emellertid icke an att endast skjuta skulden på allmänheten, som icke vill i avsedd mängd komma till de undervisningsanstalter, som stå till buds. Felet måste i någon mån också ligga hos undervisningsanord2 —

291214.

ningarna själva. Det är dessa fel och brister, som vi genom våra förslag sökt avhjälpa. Våra förslag avse därför ett utbyggande av det nuvarande systemet i olika hänseenden samt beredande av större frihet och mångsidigare utvecklingsmöjligheter jämte ökat understöd från statens sida. Huvudändamålet med våra förslag har varit att göra en för olika grupper av jordbrukare eller blivande jordbrukare väl avpassad lantbruksundervisning lätt tillgänglig för möjligast vida kretsar. I sådant syfte hava vi bl. a. föreslagit vissa åtgärder, vilka avse dels att göra de fasta undervisningsanstalterna bättre utrustade och mera tilldragande, dels att i ekonomiskt avseende underlätta genomgåendet av kurserna i dessa, dels att bereda ökade möjligheter för undervisning genom kortare och längre kurser av olika slag och dels att åstadkomma en utvidgad individuell undervisning genom instruktörer för olika ändamål. Och för att ernå nödig samverkan mellan alla på detta område verksamma krafter hava vi sökt finna en lämplig form för sådant samarbete och för ledning av verksamheten ute i orterna. Ett synnerligen viktigt rum bland våra förslag intaga de bestämmelser vi föreslå för beredande av större frihet och mångsidigare möjligheter samt ökat statsunderstöd åt kortare undervisningskurser, framför allt dem som äro avsedda för särskilt antagna elever. Dessa kurser innefattas i de statsunderstödda åtgärderna för höjandet av det mindre jordbruket. Genom våra förslag i dessa avseenden och genom att vi föreslå, att dylika kurser må kunna anordnas även av skolstyrelserna, böra väsentligt ökade möjligheter öppnas för en rik och gagnelig undervisningsverksamhet. Dessa kurser bindas icke av några stränga regler och de kunna lätt åstadkommas ute i orterna, om blott intresse och initiativkraft finnas. Den vid dem meddelade undervisningen kan vara både teoretisk och praktisk. Den kan äga rum i landets alla delar och vara avsedd för alla lager av vår lantbefolkning, både äldre och yngre, både småbrukare och andra. Den kan behandla alla områden av lanthushållningen, mannens såväl som kvinnans, och alla särskilda grenar av lantbruket med vad därmed sammanhänger. Dessa kurser böra i den friare och utvidgade form vi uti vårt förslag givit dem vara mycket väl ägnade att komplettera den undervisning av olika slag, som meddelas i annan ordning, samt att sålunda utfylla de luckor i undervisningsväsendets organisation, som tilläventyrs må förefinnas. Den lägre lantbruksundervisningen i vårt land meddelas, såsom redan nämnts, i flera olika former. För vinnande av nödig överskådlighet kan man indela densamma i allmän lantbruksundervisning och speciell undervisning i olika grenar av lanthushållningen eller för särskilda ändamål. Den allmänna lantbruksundervisningen meddelas dels i vissa, huvudsakligen för vuxen ungdom avsedda skolor, dels i kortare eller längre

19 kurser, n ä r m a s t avsedda för i jordbruket redan verksamma yrkesutövare; hit ä r också att r ä k n a den föiut n ä m n d a ungdomsverksamheten på landsbygden. Speciell undervisning meddelas likaledes dels i vissa skolor, t. ex. de lägre mejeriskolorna, dels också i utbildningskurser av flera slag. Dessa olika slag av undervisning behandlas i detta betänkande v a r för sig och i huvudsak i nu nämnd ordning. Därefter upptagas till behandling vissa för främjandet av den lägre lantbruksundervisningen i dess helhet eller åtminstone flera olika grenar därav gemensamma åtgärder. Självfallet finnes ett visst samband mellan olika slag av undervisning och på grund h ä r a v h a r det vid utredningen av frågan om en viss undervisningsform blivit nödvändigt att också beröra annan närstående undervisning. Rörande de olika avdelningarna i betänkandet må här lämnas n å g r a kortfattade orienterande upplysningar. De för meddelande av allmän lantbruksundervisning avsedda fasta skolorna äro, som förut nämnts, av t r e olika slag: lantmannaskolor, lantbruksskolor och lanthushållsskolor, de sistnämnda avsedda för kvinnlig ungdom. Av flera skäl h a v a vi funnit oss böra först och mest utförligt behandla lantmannaskolorna. Dessa kunna nämligen för n ä r v a r a n d e betraktas som de viktigaste utbildningsanstalterna för blivande jordb r u k a r e ; det årligen utgående elevantalet från dem är 4—5 gånger större än lantbruksskolornas. Vidare hava dessa skolor och deras organisation i främsta rummet v a r i t föremål för den allmänna diskussionen angående den lägre lantbruksundervisningen, som föregått denna utredning och väl på sitt sätt medverkat till att densamma kommit till stånd. Under avdelningen om lantmannaskolorna hava vi fått anledning a t t utförligt behandla ett flertal olika spörsmål, vilka delvis också beröra a n d r a grenar av lantbruksundervisningen. De huvudsakligen för utbildning av arbetsförmän vid det större jordbruket avsedda lantbruksskolorna i södra och mellersta Sverige erhöllo vid den år 1911 genomförda omorganisationen en sådan form, som synes ha varit väl avpassad för skolornas ändamål. Däremot hava lantbruksskolorna i Norrland haft vissa svårigheter och ej blivit anlitade i den utsträckning, som man t ä n k t sig. P å g r u n d av dessa förhållanden h a v a vi icke haft anledning att vid vår u t r e d n i n g i större omfattning syssla med den förstnämnda gruppen av skolor, medan däremot den a n d r a mera ingående behandlats i v å r t betänkande. Ifråga om lanthushållsskolorna, torde m a n också kunna säga, att de i stort sett visat sig väl motsvara sitt ä n d a m å l att meddela en för blivande husmödrar i lantmannahem avpassad undervisning. Då emellertid skilda meningar i vissa avseenden gjort sig gällande angående dessa skolors organisation och undervisningsplan m. m., hava dessa och en del i samband därmed stående spörsmål upptagits till behandling.

20 Då utbildningen i lantmannaskolorna — i motsats till vad fallet är i lantbruks- och lanthushållsskolorna — endast omfattar teoretisk undervisning, och då en fortsatt praktisk utbildning av eleverna i förstnämnda skolor u r många synpunkter får anses önskvärd, hava vi upptagit frågan härom till omprövning. Utredningen härom samt om s. k. praktiskt betonade fortsättningskurser är framlagd i en särskild avdelning. Den allmänna lantbruksundervisning, som närmast är avsedd för redan i verksamhet varande yrkesutövare, har av oss behandlats i en avdelning om lantbruksundervisning för en större allmänhet. H ä r hava vi sammanfört dels den undervisning, som meddelas genom föreläsningar, demonstrationer och övningar vid kurser av olika slag, dels också den mera individuella undervisning, vilken sker vid premiering av mindre jordbruk samt för deltagare i studieresor. I samband därmed har också behandlats viss annan upplysningsverksamhet genom l i t t e r a t u r o. d. Till den allmänna lantbruksundervisningen är också n ä r m a s t att hänföra den handledning i olika slag av jordbruksarbeten m. m., som lämnas genom jordbrukarungdomens förbund samt den förut nämnda lantungdomsverksamheten. Vi hava behandlat frågor rörande reglering av och statsunderstöd för detta arbete i en särskild avdelning under rubriken »Ungdomsverksamheten». Vid sidan av den allmänna lantbruksundervisningen förekommer, som förut nämnts, också en särskild mera specialiserad undervisning i vissa grenar av lanthushållningen. I en särskild avdelning om utbildningskurser för speciella ändamål hava vi behandlat denna undervisning i den m å n den sker vid kurser av olika slag. H ä r utredes sålunda bl. a. frågan om utbildning av kontrollassistenter, ladugårdsförmän och svin- j skötare samt kvinnliga ladugårdsskötare. I följande avdelning äro till prövning upptagna vissa frågor rörande jordbrukskonsulenter och v a n d r i n g s r ä t t a r e , av oss benämnda instruktörer, samt kvinnliga hemkonsulenter. Sist bland de olika formerna för specialundervisningen behandlas den lägre mejei'iundervisningen. Vi framlägga på grundval av verkställda u t r e d n i n g a r förslag till i vissa avseenden utvidgad och förbättrad undervisning vid mejeriskolor av olika slag för manliga och kvinnliga elever. Därefter hava vi i vårt betänkande behandlat några för den förut berörda undervisningen gemensamma och betydelsefulla angelägenheter. E n av dessa är frågan om statsunderstöd åt behövande elever. Vi hava funnit oss böra i vissa fall föreslå ökat understöd åt behövande elever. I samband därmed hava vi också föreslagit ändrade bestämmelser för tilldelningen av ifrågavarande understöd. E n av de mest framträdande svagheterna i vår lägre lantbruksundervisnings hittillsvarande organisation har, såsom förut påpekats, varit bristen på enhetlighet och samverkan mellan de på området verksamma krafterna. Det har på grund h ä r a v synts oss angeläget att söka få till

21 stånd ett organ, som inom varje lokalt begränsat område skulle kunna förmedla och ordna en sådan samverkan samt leda undervisningen i stort. I detta syfte hava vi efter grundligt övervägande framlagt förslag om upprättande av lantbruksundervisningsnämnder. E n sådan n ä m n d skulle enligt v å r t förslag tillsättas inom varje hushållningssällskaps område och där enligt n ä r m a r e angivna bestämmelser h a n d h a v a ledningen i stort av den lägre lantbruksundervisningen samt verka för att de inom densamma verksamma lärarkrafterna bliva på bästa möjliga sätt utnyttjade. Gagnet av den lägre lantbruksundervisningen — liksom all undervisning — är givetvis i hög grad beroende av det sätt, på vilket den meddelas. Vi hava för vår del funnit nödigt a t t föreslå särskilda åtgärder för lärarnas pedagogiska utbildning. I sådant syfte framlägga vi förslag om inrättandet av en praktisk-pedagogisk provårskurs. Med hänsyn till bl. a. de ökade uppgifter för inspektionen över den lägre lantbruksundervisningen, som genomförandet av v å r a förslag skulle medföra, samt det i övrigt ökade arbetet för den centrala ledningen av lantbruksundervisningen, som skulle följa därmed, hava vi slutligen funnit oss böra förorda en ändrad ordning för denna inspektion och för handläggningen i lantbruksstyrelsen av ärenden rörande denna undervisning.

22 Lantmannaskolor. L a n t m a n n a s k o l o r n a 1908—1928. I sitt den 12 december 1908 avgivna betänkande redogör 1907 å r s lantbruksundervisningskommitté för lantmannaskolornas tillkomst och utveckling t. o. m. å r 1907. Det framgår h ä r a v bl. a., att förslag om upprättandet av sådana skolor framlagts år 1884 i det av lantbruksläroverkskommittén d å avgivna betänkandet. Anslag till lantmannaskolor beviljades, på förslag av Kungl. Maj:t, första gången av 1887 års riksdag, vilken samtidigt fastställde de villkor, under vilka anslag skulle utgå. Av de i förstnämnda betänkande lämnade uppgifterna finner m a n bl. a., att antalet lantmannaskolor år 1888, det första år, då statsunderstöd till sådana utgick, var 9 och att deras antal å r 1907 ökats till 27. Sammanlagda elevantalet, som under den första femårsperioden utgjorde 100—150 årligen, uppgick för de båda sista upptagna åren, 1906 och 1907, till i medeltal något över 400. De vid sistnämnda tidpunkt förefintliga lantmannaskolorna hade, på ett par u n d a n t a g när, tillkommit såsom en särskild avdelning vid en folkhögskola. Folkhögskolans föreståndare var därför också i regel föreståndare för den till samma plats förlagda lantmannaskolan, medan fackundervisningen handhades av en agronomiskt utbildad lärare. För inträde i skolan krävdes vissa förkunskaper; frikallade från inträdesprövning voro de, som genomgått folkhögskola eller vissa klasser i allmänt eller tekniskt läroverk. Enligt uppgifter i lantbruksstyrelsens berättelser för åren omkring 1907 synes i regel över hälften av de inträdessökande ha genomgått folkhögskola, medan c:a xh genomgått inträdesprövning och resten erhållit undervisning vid a n d r a skolor. I sitt förut nämnda betänkande föreslog 1907 års lantbruksundervisningskommitté en i vissa avseenden ä n d r a d organisation av lantmannaskolorna. Sålunda förordade kommittén bl. a., a t t utom skolor av dittills vanlig t y p med vissa inträdesfordringar, av kommittén benämnd litt. A, skulle u p p r ä t t a s en ny form, litt. B, med sådan undervisningsplan, att vanlig folkskolebildning vore tillräcklig för tillgodogörande av undervisningen. F ö r de med folkhögskolor förenade lantmannaskolorna föreslogos vissa bestämmelser, bl. a. om särskild, agronomiskt utbildad före-

23 ståndare, som skulle göra dessa skolor mera självständiga. I samband därmed föreslog kommittén emellertid också för att »redan bestående förhållanden icke alltför hastigt må rubbas och enskildas r ä t t därigenom m å h ä n d a äventyras, att i de fall, där man finner det lämpligt a t t fortfarande bibehålla redan förefintlig gemenskap i avseende å lärare, undervisningslokaler m. m. mellan lantmannaskola och folkhögskola, denna gemenskap bör få fortfara, varvid en av de sålunda samarbetande läroverkens föreståndare bör utses till rektor för båda». Angående rektors uppgift föreslogos också n ä r m a r e föreskrifter. För åstadkommande av en förbättrad undervisning fann kommittén det nödvändigt, att vid varje lantmannaskola, utom föreståndaren, skulle finnas en fast anställd lärare. I samma syfte föreslogs också en utvidgning av undervisningen genom praktiska demonstrationer. Dessa skulle bl. a. ske vid skolans jordbruk eller, därest ej sådant fanns, vid närliggande välskötta jordbruk, vilkas innehavare genom särskild överenskommelse med skolan förklarat sig villiga upplåta dessa för ändamålet. Rörande statsunderstöd till lantmannaskolorna föreslog kommittén, a t t detta, som dittills u t g å t t med högst 4 000 kronor till skola, vars elevantal översteg 20 eller som var belägen i län, där med statsmedel till samma belopp understödd lantbruksskola ej fanns, samt med högst 3 000 kronor till varje a n n a n lantmannaskola, skulle, oberoende av typen, u t g å med 5 000 kronor, vilket anslag dock skulle höjas till 6 000 kronor, då skolans elevantal översteg 30, i vilket fall inrättande vid skolan av parallellundervisning i vissa ämnen blev nödigt. Vidare föreslogos vissa villkor för statsanslagets utgående, vartill det senare torde bliva tillfälle återkomma. Detsamma gäller kommitténs förslag angående upplåtelse av kronoegendomar för förläggning av lantmannaskolor samt utlämnande av byggnadslån till lokaler för skolorna. I huvudsaklig överensstämmelse med ovan nämnda förslag avlät Kungl. Maj:t nådig proposition till 1911 års riksdag angående bl. a. grunderna för förändrad organisation av de med statsmedel understödda lantmannaskolorna och statsunderstöd till dessa. Riksdagen godkände med n å g r a smärre j ä m k n i n g a r vad Kungl. Maj:t i sagda proposition föreslagit. I överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdade Kungl. Maj:t nytt reglemente för de med understöd av statsmedel inrättade lantmannaskolor den 10 j u n i 1912 (nr 117) samt kungörelse angående anslag till lantmannaskolor den 29 juni 1912 (nr 119). Enligt n ä m n d a kungörelse skulle understöd åt lantmannaskolor efter Kungl. Maj:ts beprövande »utgå med ej mindre ett grundanslag å 2 000 kronor åt sådan lantmannaskola, vars elevantal uppgår till minst 15 eller, under de t r e första åren av en lantmannaskolas verksamhet, till minst 12, än även ytterligare högst 4 000 kronor åt sådan lantmannaskola, vars elevantal överstiger 30, högst 3 000 kronor åt sådan lantmannaskola, v a r s elevantal u p p g å r till minst 15, men icke överstiger 30, ävensom, u n d e r

24 de tre första åren av en lantmannaskolas verksamhet, högst 1 000 kronor åt sådan lantmannaskola, vars elevantal u p p g å r till minst 10», med r ä t t för Kungl. Maj:t att under de tre n ä r m a s t följande läsåren bevilja i verksamhet varande lantmannaskola, vars elevantal uppgår till minst 12, anslag enligt förut gällande bestämmelser, ävensom att j ä m v ä l i a n d r a fall på grund av särskilda omständigheter bevilja statsunderstöd åt lantmannaskola, vars elevantal icke uppgår till 15. Såsom villkor för åtnjutande av statsunderstöd skulle för övrigt gälla, a t t inom orten tillskjutes minst lika stort belopp, elevavgifterna inberäknade, som det, varmed statsbidraget överstiger grundanslaget, 2 000 kronor, a t t vederbörande hushållningssällskap eller dess förvaltningsutskott vitsordar behovet inom orten av dylik skola, att för varje 1000 kronor av statsbidraget minst 2 frielever eller dubbla antalet elever mot halv undervisningsavgift äga att vid skolan å t n j u t a undervisning, för såvitt obemedlade eller mindre bemedlade inträdesberättigade sökande till motsvarande antal anmäla sig till erhållande av sådan förmån, a t t skolan underkastar sig den kontroll, Kungl. Maj:t i varje särskilt fall finner skäl föreskriva, samt att skolan årligen avgiver berättelse om sin verksamhet. Ifråga om reglementet för skolorna må i detta sammanhang blott nämnas, att detsamma innehöll bestämmelser om förut n ä m n d a former, litt. A och B, av lantmannaskolor, undervisningsplan för de olika typerna, föreskrifter rörande skol- och demonstrationsjordbruk, inträdesfordringar för eleverna samt bestämmelser om föreståndare och lärare, lär a r r å d , rektor och styrelse ävensom deras åligganden. De sålunda utfärdade bestämmelserna kvarstodo i huvudsak oförändrade t. o. m. läsåret 1918—1919. Dock tillkom genom beslut av 1915 å r s riksdag möjlighet att erhålla statsunderstöd, högst 2 000 kronor, till en a n d r a årskurs med i huvudsak samma undervisning som vid skolans huvudkurs. Vidare beslöt 1918 års lagtima riksdag, i enlighet med Kungl. Maj:ts proposition, att anslag skulle k u n n a beviljas jämväl till längre k u r s om minst 36 veckor samt fortsättningskurs om minst 16 veckor. Anslaget till den förra utgjorde högst 5 000 kronor och till den senare högst 3 000 kronor. Föreskrifter rörande understöd till a n d r a årskurs utfärdades genom kungl. kungörelse av den 18 juni 1915 (nr 200). Beslutet om statsunderstöd till längre kurs och fortsättningskurs föranledde utfärdandet av ny kungl. kungörelse angående anslag till lantmannaskolor av den 11 juni 1918 (nr 582) samt nytt reglemente för samma skolor av den 8 november 1918 (nr 923). I detta sistnämnda voro bl. a. intagna föreskrifter rörande undervisningen i de nytillkomna kurserna. Det till lantmannaskolorna enligt 1912 å r s kungörelse utgående statsunderstödet hade fastställts i enlighet med 1907 års lantbruksundervis-

25 ningskommittés förslag. I den av kommittén som grundval för detta förslag beräknade utgiftsstaten för en lantmannaskola hade bl. a. upptagits som kontant lön till föreståndare 3 000 och till fast anställd lärare 2 000 kronor. Något stadgande om a t t dessa belopp skulle utgå som minimilöner blev dock aldrig föreslaget eller antaget. P å g r u n d av det under åren 1916—1918 starkt sjunkande penningvärdet blevo såväl de till lantmannaskolornas föreståndare och lärare utgående lönerna som ock anslagen till skolorna i sin helhet allt mera otillräckliga. Med anledning h ä r a v beviljade riksdagen, i enlighet med Kungl. Maj:ts propositioner, statsbidrag till tillfällig löneförbättring åt lantmannaskolornas l ä r a r e för läsåren 1916—1917, 1917—1918 och 1918— 1919, för sistnämnda läsår jämväl extra krigstidstillägg. L ä r a r n a s löneförmåner voro emellertid, trots detta, vid nämnda tidpunkt i allmänhet avsevärt lägre än för a n d r a närstående grupper, exempelvis hushållningssällskapens konsulenter. Därtill kom, att deras avlöning var alltför ojämn : och beroende av vederbörande skolas ekonomi. Med hänsyn till dessa förhållanden framlade lantbruksstyrelsen i en till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse av den 29 j a n u a r i 1919 förslag om en fullständig reglering av lönerna till föreståndare och lärare vid lantmannaskolorna samt anslagen till desamma och villkoren för dessas åtnjutande. Förslaget omfattade även reglering av löner vid och anslag till lantbruks- och lanthushållsskolor, vilket dock ej vidare skall beröras i detta s a m m a n h a n g . P å g r u n d v a l av och i huvudsaklig överensstämmelse med det utav lantbruksstyrelsen framlagda förslaget utarbetades och avgavs av Kungl. Maj:t den 14 mars 1919 proposition till riksdagen (nr 265) angående anslag till lantbruksskolor, lantmannaskolor och lanthushållsskolor. Vad Kungl. Maj:t i denna proposition föreslagit, bifölls med en obetydlig jämkning av riksdagen. I enlighet med detta riksdagens beslut och efter erhållet, medgivande att, i den mån så skulle visa sig nödigt, företaga smärre j ä m k n i n g a r i de föreslagna villkoren för statsunderstödets åtnjutande m. m., utfärdade Kungl. Maj:t den 5 december 1919 nytt reglemente för med statsmedel understödda lantmannaskolor samt kungörelse angående statsunderstöd till lantmannaskolor m. m. (nr 856—857) att gälla fr. o. m. den 1 j a n u a r i 1920, resp. 1 november 1919. Innebörden av de sålunda av Kungl. Maj:t och riksdagen fattade besluten torde, i vad desamma gälla statsunderstöd till lantmannaskolor och villkoren för erhållande härav, bäst klargöras genom att återge de båda första p a r a g r a f e r n a i sist nämnda författning, vilka hava följande lydelse : §1. Till lantmannaskola, anordnad i överensstämmelse med gällande reglemente för jmed statsmedel understödda sådana skolor, må, efter Kungl. Maj:ts beprövande, statsunderstöd utgå sålunda:

26 1) till huvudkurs högst 7 000 kronor, varav i grundanslag 3 000 kronor skolande den del av statsunderstödet, som icke utgör grundanslag, minskas med 500 kronor, därest föreståndaren tillika är föreståndare för folkhögskola; 2) till en andra årskurs högst 2 500 kronor, varav i grundanslag 1 250 kronor skolande den del av statsunderstödet, som icke utgör grundanslag, minskas med 350 kronor därest föreståndaren tillika är föreståndare för folkhögskola; 3) till längre kurs högst 6 500 kronor, varav i grundanslag 4 000 kronor skolande den del av statsunderstödet, som icke utgör grundanslag, minskas med 350 kronor, därest föreståndaren tillika är föreståndare för folkhögskola; 4) till fortsättningskurs 3 500 kronor, skolande statsunderstödet minskas med 350 kronor därest föreståndaren tillika är föreståndare för folkhögskola; 5) till parallellundervisning vid huvudkurs eller andra årskurs 1 500 kronor; 6) samt därjämte erforderligt belopp till a) ålderstillägg åt fast anställda föreståndare och lärare enligt i § 4 angivna gr

b ? d e b i d r a g till ersättning åt vikarie för fast anställd föreståndare eller lärare, som åtnjuter tjänstledighet på grund av sjukdom eller för uppehållande av befattning i statens tjänst eller för fullgörande av annat offentligt uppdrag, med det belopp som, utöver vad den tjänstledige läraren avstår av sin avlöning, erfordras for ett vikariatsarvode, motsvarande två tredjedelar av den för befattningen fastställda kontanta minimigrundlönen. §2. Såsom villkor för erhållande av statsunderstöd enligt § 1 skall gälla: 1) att vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt, ifråga om ny skola, jämväl inspektören över lantmannaskolorna vitsordat behovet inom orten av skolan; „ . . , 2) att då fråga är om understöd till längre kurs eller fortsättningskurs, lantbruksstyrelsen efter hörande av omförmälde inspektör vitsordat skolans lämplighet för hållande av dylik kurs; 3) att undervisningen vid skolan pågår så lång tid, som i gällande reglemente tor med statsmedel understödda lantmannaskolor är föreskrivet för de särskilda kurserna, med rätt för Kungl. Maj :t att, där särskilda skäl därtill föranleda, bevilja statsunderstöd, oaktat kursen icke pågått stadgad minimitid; 4) att beträffande huvudkurs eller andra årskurs elevantalet uppgår till minst 15 eller då fråga är om skola, som varit i verksamhet minst tre läsår, i medeltal för de tre sista åren i huvudkursen vid skolan uppgått till minst 15 och att det icke heller överstiger 60 samt att tillika, då fråga är om statsunderstöd till en andra årskurs, elevantalet i huvudkursen samma år uppgått till minst 50; med ratt for Kungl. Maj :t att på grund av särskilda omständigheter bevilja statsunderstöd, oaktat villkoren ifråga om elevantal icke äro uppfyllda; 5) att beträffande längre kurs och fortsättningskurs elevantalet uppgår till minst 15 och högst 30 samt att skolan varit i verksamhet under de tre sistförflutna läsåren och att därvid elevantalet i huvudkursen vid skolan i medeltal uppgått till minst 30; med rätt för Kungl. Maj :t att medgiva sådant undantag, som under punkten 4) nämnts; 6) att, då fråga är om statsunderstöd för parallellundervisning vid huvudkurs eller andra årskurs, elevantalet i denna överstiger 30; 7) att, då fråga är om statsunderstöd till huvudkurs, andra årskurs, längre kurs eller andra årskurs, elevantalet i denna överstiger 30; av elevavgifter uppgår minst till det belopp, varmed statsunderstödet till skolan överstiger grundanslaget, varemot bidrag från orten icke kräves för av statsmedel beviljade understöd till fortsättningskurs, ålderstillägg eller vikariatsersättning;

27 8) att, beträffande samtliga kurser, för varje påbörjat 1 OOO-tal kronor av statsunderstödet, frånsett av statsmedel beviljade ålderstillägg och vikariatsersättning, minst en frielev eller dubbla antalet elever mot halv avgift äga åtnjuta undervisning, i den mån vid kursen finnas obemedlade eller mindre bemedlade elever, vilka erhållit understöd av statsmedel för genomgående av kurs vid lantmannaskola, eller andra obemedlade eller mindre bemedlade elever vid kursen anmäla sig till erhållande av sådan förmån; 9) att vid längre kurs eller fortsättningskurs för varje fulla 1 000 kronor av statsunderstödet, frånsett av statsmedel beviljade ålderstillägg och vikariatsersättning, minst två elever från annat län än det, där skolan är förlagd, äga åtnjuta undervisning vid kursen, i den mån inträdesberättigade sökande från andra län uppgå till motsvarande antal; 10) att för undervisningens bestridande vid skolan finnas fast anställda föreståndare och lärare i enlighet med föreskrifterna i gällande reglemente för med statsmedel understödda lantmannaskolor; 11) att till den fast anställda lärarpersonalen utgå, förutom ålderstillägg, minst de i § 3 föreskrivna avlöningsförmåner, såvida ej Kungl. Maj:t i särskilt fall finner anledning medgiva undantag; 12) att skolans styrelse anmäler vid skolan fast anställda föreståndare och lärare till delaktighet i dövstumlärarnas pensionsanstalt och ställer sig till efterrättelse de i reglementet för sagda anstalt ifråga om skolstyrelse meddelade föreskrifter, samt att skolan bestrider i samma reglemente stadgad del av de årliga avgifterna till anstalten; 13) att skolans verksamhet bedrives i full överensstämmelse med gällande reglemente och av lantbruksstyrelsen utfärdade föreskrifter; 14) att skolan underkastar sig den kontroll, Kungl. Maj:t i varje särskilt fall finner skäl föreskriva. Genom ovan n ä m n d a lönereglering tillförsäkrades skolans föreståndare och fast anställda lärare vissa minimilöner, nämligen i kontant grundlön för föreståndare med tjänstgöring enbart vid h u v u d k u r s under läsåret 4 000 kronor och vid dylik kurs jämte längre kurs, fortsättningskurs eller a n d r a årskurs 5 400 kronor samt för lärare med tjänstgöring vid enbart h u v u d k u r s 3 000 kronor och vid dylik kurs jämte längre kurs, fortsättningskurs eller a n d r a årskurs 3 700 kronor. H ä r t i l l kommer bostad och bränsle enligt n ä r m a r e angivna bestämmelser samt ålderstillägg, för föreståndare t v å och för lärare tre å 500 kronor efter resp. fem och tio samt, för lärare, femton års tjänstgöring. I det nya reglementet för lantmannaskolorna infördes inga mera genomgripande ä n d r i n g a r . Dock blevo föreskrifterna rörande undervisningen omredigerade och förtydligade. Därjämte infördes föreskrifter om minimiantal l ä r a r e vid varje skola samt om dessas anställning. Dessa senast n ä m n d a författningar äro fortfarande i huvudsak gällande. Vissa detaljbestämmelser hava dock genom senare fattade beslut blivit ändrade. Sålunda erhöllo skolornas lärare, som förut tillhört dövs t u m l ä r a r n a s pensionsanstalt, från och med å r 1921 delaktighet i statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. (numera statens pensionsanstalt). Föreskrifter om skyldighet för l ä r a r n a att tillhöra denna utfärdades genom kungl. kungörelse av den 26 november 1920 (nr 752).

28 Vidare har i enlighet med 1928 års riksdags beslut i § 4 av reglementet genom kungl. kungörelse av den 8 juni 1928 (nr 169) gjorts följande tilllägg: »Vid lantmannaskola, som har till syfte att bibringa kunskap särskilt såvitt angår skötseln av småbruk, skall vid kurs, som i första stycket avses, undervisning meddelas i huvudsak i samma ämnen och samma delar därav, som angivas i § 3. Skolans styrelse åligger att i god tid före början av kurs insända undervisningsplanen till lantbruksstyrelsen för fastställelse.» Ytterligare en del smärre förtydliganden och tillägg hava tillkommit. Utom de av 1919 års riksdag fastställda, ovan nämnda ordinarie anslagen hava lantmannaskolorna under senare åren erhållit ökat understöd av statsmedel, för n ä r v a r a n d e med högst 10 procent av de ordinarie anslagens belopp. Därjämte har till skolornas lärare u t g å t t dyrtidstillägg å halva minimilönen efter samma grunder, som gällt för befattningshavare i statens tjänst (oreglerade verk). Dessa och andra frågor rörande skolornas ekonomi komma att n ä r m a r e behandlas i annat sammanhang. Vid övergången till den period, för vilken här redogöres, funnos, såsom förut nämnts, tillsammans 27 lantmannaskolor med ett sammanlagt elevantal av c:a 400. Skolorna voro fördelade så, att i v a r t d e r a av Kalmar, Malmöhus, Älvsborgs, Västernorrlands och Norrbottens län funnos två skolor (i K a l m a r och Älvsborgs en i vardera hushållningssällskapets område) samt i övriga län, med u n d a n t a g för Stockholms och Kopparbergs, där ingen lantmannaskola fanns, en skola i varje. Under den följande femårsperioden tillkommo 9 skolor, nämligen Hammenhög, Tomelilla, Skurup, Ty ft, Västerberg, Hampnäs, Tenhult, Osby och Fornby, varemot 2, Sunderbyn och Nässjö, upphörde med sin verksamhet. Sedan den nya organisationen av lantmannaskolorna genomförts, ökades antalet skolor under läsåren 1913-1914 t. o. m. 1916-1917 från 34 till 44, sålunda med ett tiotal. De under dessa år nytillkomna skolorna voro Hamra, Markaryd, Kristinehamn, Mora, Kolbäck (1913—1914), Strängnäs, Älgå, Hussborg, Gran (1914—1915), Tumleberg, Fellingsbro, Karlskoga (1915—1916) samt Munka-Ljungby (1916—1917), tillsammans 13 skolor; Fornby, Ålsta och Ådalen slutade däremot under tiden med sin verksamhet. Efter denna tid har, såsom av tab. 1 framgår, antalet skolor ej undergått större förändringar. Det högsta antalet, 47, nåddes under läsåret 1920—1921, men har detta sedermera nedgått. F r å n och med läsåret 1917—1918 hava tillkommit följande nya lantmannaskolor: Högsby, Sätila (1918—1919), St. Segerstad (1920—1921) och K y r k e r u d (1922—1923). Däremot hava Tyft, Älgå, V a r a (förut Tumleberg) och Karlskoga nedlagts. Ifråga om fördelningen på de olika t y p e r n a framgår av tab. 1, att från början 22 skolor angåvos v a r a av A-typ; en del av dessa hava emel-

29 lertid nedlagts och a n d r a övergått till B-typ, så att antalet A-skolor minskats till 17. Av dessa har en nedlagts vid slutet av läsåret 1927—1928. B-skolorna däremot, vilka för läsåret 1913—1914 uppgåvos till 15, hava sedermera, huvudsakligen genom tillkomsten av nya skolor, ökats till 27. De under läsåret 1928—1929 i verksamhet v a r a n d e 43 lantmannaskolorna och deras typ samt fördelning på olika län framgår av följande översikt: Uppsala län Vik (B). Södermanlands » Åsa1 (A) och Strängnäs (B). Östergötlands » Lunnevad (A) och Hamra (B). Jönköpings » Tenhult och St. Segerstad (båda B). Kronobergs » Grimslöv (A) och Markaryd (B). Kalmar » norra delen: Gamleby (A). » » södra » : Högalid och Högsby (båda B). Gotlands » Hemse (A). Blekinge » Bräkne-Hoby (A). Kristianstads » Önnestad (A), Hammenhög (B), Tomelilla (A), Osby (B) och Munka-Ljungby1 (A). Malmöhus » Vilan (A), Fridhem (A) och Skurup (B). Hallands » Katrineberg (A). Göteborgs och Bohus » Dingle (B). Älvsborgs » norra delen: Färgelanda (A). » » södra » : Fristad och Sätila (båda B). Skaraborgs » Skara (B). Värmlands » Molkom (A), Kristinehamn (B) och Kyrkerud (B). Örebro » Kävesta (A) och Fellingsbro (B). Västmanlands » Sala och Kolbäck (båda B). Kopparbergs » Mora (B). Gävleborgs » Bollnäs (B). Västernorrlands » Hampnäs och Ilussborg (båda B). Jämtlands » Törsta (B). Västerbottens » Degerfors (A). Norrbottens » Gran och Matarengi båda (B). Av denna översikt framgår bl. a., att ett län, Kristianstads, har fem lantmannaskolor, fyra län, Kalmar, Malmöhus, Älvsborgs och Värmlands, v a r t d e r a tre skolor, sju län, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Örebro, Västmanlands, Västernorrlands och Norrbottens, vartdera två skolor samt övriga län, med undantag för Stockholms, där ingen skola finnes, v a r t d e r a en skola. Vid flertalet lantmannaskolor hava, såsom också av tab. 1 framgår, hittills endast huvudkurser förekommit. Önnestad och Hammenhög började med längre kurser år 1915, således redan innan statsunderstöd till s å d a n a kunde erhållas, och hava sedan årligen hållit sådana. F r å n och med läsåret 1921—1922 har längre kurs förekommit jämväl vid Fridhem. Fortsättningskurs, varmed försök gjordes vid Önnestad, innan statsanslag till sådan erhölls, har fr. o. m. läsåret 1919—1920 hållits vid Vilan, fr. o. m. 1921—1922 vid Osby samt fr. o. m. 1926—1927 vid Sala. A n d r a 1

Nedlagda efter slutet av 1928—1929 års kurs.

Antalet skolor är alltså nu 41.

30 Tab. 1.

Lantmannaskolornas antal, knrser och elevantal läsåren 1908-1928. Antal skolor

L ä s å r

A-typ ; B-typ

kurser

Antal

elever

i

Sum- huv.- längre forts.- andra llUT.- längre forts.- andra Summa kurs kurs ! kurs årsk. kurs kurs kurs årsk. m a 27

1907- -1908..

Antal

394 461

1908- -1909..

1909- -1910..

30 32

1910- -1911..

1911- -1912.. 1912- -1913..

1913- -1914.. 1914- -1915.. 1915- -1916 . 1916- -1917.. 1917- -1918.. 1918- -1919.. 1919 -1920..

21 | 20 41 18 ! 25 43 19 19 19 19

920 13

911 936 i 20

1006:

1 084 60 122l| 60

1920- -1921.

1921- -1922.

930 J 58 1103; 79

920 75

1922 -1923. 1923 -1924. 1924- -1925.

19 19

27 25

46 44 44

1925 -1926.

1926 -1927.

17 i 27 44

1927 -1928.

17 ! 27

888, 52 986! 71 962| 57

]1 309

14 I i 30 i 16 40 j 19 43 20 33 19 40 22 54 18 56 16

1228 1054 917 963 1002 1129 1091

årskurs har endast förekommit vid Osby, som, med undantag för ett läsår, haft sådan fr. o. m. sommaren 1918. Den år 1922 upprättade lantmannaskolan vid Kyrkerud i Varmland utgör en särskild typ med betydligt utvidgad undervisning i skogsskötsel och i samband därmed något förlängd kurstid. Lantmannaskolan i Bollnäs har också under senare år arbetat efter i huvudsak samma proSr

Shrtligen må i detta sammanhang nämnas, att vid lantmannaskolan i Dingle har fr. o. m. år 1926 hållits en till sommarhalvåret förlagd praktiskt betonad fortsättningskurs, omfattande dels praktiskt arbete vid jordbruk och försök, dels teoretisk undervisning. Som bidrag till kostnaderna för denna kurs har skolans föreståndare för aren 1927 och 1928 tilldelats ett årligt statsunderstöd av 1000 kronor. Uppgifter om elevantalet i sin helhet vid lantmannaskolorna under här avhandlade period äro också sammanställda i tab. 1. Av dessa framgår att antalet varit i nästan oavbrutet och ganska starkt stigande

31 t. o. m. läsåret 1919—1920, då högsta siffran, 1309, nåddes. Sedermera har det — såvitt man k a n se i samband med de växlande konjunkturerna för jordbruket — varierat från lägst 917 (1923—1924) till högst 1228 (1921—1922). Av hela antalet har c:a 7j* genomgått h u v u d k u r s och resten övriga kurser. Enligt de av skolorna lämnade och i lantbruksstyrelsens berättelser sammanställda uppgifterna om elevernas förkunskaper hava under de senaste läsåren något över hälften av dessa (1924—1925 480, 1925—1926 503 och 1926—1927 583) vid inträdet i lantmannaskola endast genomgått folkskola. Ungefär 1 ' 5 (för n ä m n d a läsår resp. 202, 174 och 211) hava genomgått folkhögskola och ej fullt så många erhållit undervisning i allmänt läroverk, kommunal mellanskola e. d. Ifråga om undervisningen förefinnes i reglementet för lantmannaskolorna föreskrift om i vilka ämnen undervisning skall ske samt kortfattade uppgifter om vad denna undervisning skall omfatta. Däremot finnas inga bestämmelser rörande timantalet för de olika ämnena och ej heller angående lästiden för varje. Den frihet, som sålunda lämnats skolorna med hänsyn till undervisningens ordnande, h a r medfört, att såväl det totala timantalet för en kurs (huvudkursen = minst 125 arbetsdagar) som ock antalet timmar i olika ämnen kommit att förete stora växlingar vid olika skolor. Olikheterna härvidlag hava föranletts, elels (exempelvis ifråga om svenska språket och räkning) av elevernas olika förkunskaper i olika områden, dels av den vikt olika huvudämnen (bl. a. husdjurslära, jordbruksekonomi och skogsskötsel) ansetts böra tillmätas i olika trakter och dels även i viss mån av l ä r a r n a s personliga uppfattning angående de olika ämnenas betydelse. För de i reglementet upptagna obligatoriska ämnena torde för huvudkurs timantalet i allmänhet ha hållit sig inom nedan angivna gränser. timmar

1. 2. 3. 4.

5. 6. 7.

Svenska språket Räkning Geometri Naturkunnighet a) Kemi b) Fysik C) Geologi d) Botanik .1 ordbrukslära Husdjurslära Mjölkhushållning

35— 80 10—85 10— 25 35_Ö0 20— 40 15— 30 25— 45 95—135 95 — 135 8— 20

timmar

8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16.

Sjukvårds- och hovbeslagslära 20—35 Trädgårdsskötsel 6—20 Skogshushållning 5—50 Bj^ggnadslära 10—20 Jordbruksekonomi 15—30 Lantbruksbokföring 45—80 Medborgarkunskap 15—50 Fältmätning och avvägning 35 50 Linearritning 40—80

Utom i de nu nämnda ämnena förekommer vid flertalet skolor också undervisning i något eller n å g r a a n d r a ämnen såsom välskrivning, nationalekonomi, sång och gymnastik, vid ett par skolor jämväl i slöjd. Hela timantalet under en huvudkurs uppgår, om d ä r i inräknas en del

32 vid skolorna förekommande demonstrationer och exkursioner, vanligen! till 800—1000, i n å g r a fall, exempelvis vid K y r k e r u d och Bollnäs med dess till c:a 200 timmar utvidgade undervisning i skogshushållning, till c:a 1100 timmar. Vid de längre kurserna, där undervisningen omfattar samma ämnen som i huvudkursen, dock med väsentligt utvidgat t i m a n t a l i jordbruksoch husdjurslära samt vissa delar av naturkunnigheten, samt därtill ekonomilära, affärs- och lagkunskap, uppgår timantalet till 1300—1500. För fortsättningskurs, som enligt planen tillsammans med den förut genomgångna huvudkursen skall bibringa ungefär samma kunskapsmått som en längre kurs, u p p g å r timantalet till omkring 500. För undervisningens r ä t t a bedrivande skall, enligt reglementet, lantmannaskola hava tillgång till ett av föreståndaren för eller l ä r a r e vid skolan skött, intill skolan beläget jordbruk av sådan beskaffenhet, att det k a n såsom undervisningsmaterial vara eleverna till verkligt gagn vid deras utbildning. Dock k a n skola, där längre kurs eller fortsättningskurs icke hålles och där särskilda svårigheter för anskaffandet av, jordbruk förefinnas, av lantbruksstyrelsen befrias från skyldighet a « anskaffa jordbruk, i vilket fall skolstyrelsen skall träffa avtal med inneh a v a r e n av lämpligt jordbruk a t t få detta upplåtet som demonstrationsjordbruk. Såsom av i annat sammanhang lämnade uppgifter framgår, hava endast knappt hälften av lantmannaskolorna kunnat anskaffa sådant jordbruk. Av förut lämnade uppgifter framgår bl. a., efter vilka grundel statsunderstöd till lantmannaskolorna under olika perioder utgått. Likaleeles framgår därav, att såsom villkor för åtnjutande av statsanslag bl a stadgats, att skolorna förfoga över ortsbidrag enligt vissa bestämda grunder. För statsanslaget hava gällande föreskrifter angivil maximibeloppen, för ortsbidraget däremot vissa minimibelopp, vilka senare emellertid i regel överskridits. Då det torde v a r a av intresse att känna storleken av de belopp, vartil statsunderstöd och ortsbidrag till samtliga skolor uppgått under ohkj år, h a v a de i lantbruksstyrelsens berättelser förefintliga uppgifterni härom sammanställts i tab. 2 och 3. I förstnämnda tabell har upptagits dels summan statsunderstöd to: olika år, dels summan av samtliga ortsbidrag, varvid även medräknat elevavgifter och diverse inkomster, samt dels summan av skolorna samtliga inkomster. Ifråga om statsunderstödet visa siffrorna i tabel lons t r e första kolumner, att detta varit i oavbrutet stigande t. o. m. las året 1920—1921. Efter läsåret 1921—1922 förete de ordinarie anslagei blott obetydliga variationer, men då övriga anslag, huvudsakligen genor nedgången i ökat understöd till skolorna och dyrtidstillägg till larai personalen, minskats r ä t t avsevärt, blir också statsunderstödets summ

33 Tab. 2. Lantmannaskolornas samtliga inkomster under åren 1908—1928. S t a t s u n d e r s t ö d L ä s å r

Ortsbidrag

Summa inkomster

Ordinarie , anslag

Övriga , anslag

„ Summa

76 960 7ft F,no

— —

76 960

72 335

149 295

1908—1909

78 500

74 430

152 930

1909—1910

90 690

90 690

182 812

1910—1911

95 943

95 943

92 833

188 776

1911—1912

97 800

97 800

95 575

198 375

1912—1913

130 635

130 635

93 259

223 894

1913—1914

178 009

178 009

132 123

310 132

1914—1915

205 765

205 765

157 448

363 213

1915—1916

206 867

206 867

148 867

355 734

1916—1917

222 600

222 600

176 258

398 858

1917—1918

237 931

474 222

1918—1919

296 000

1919—1920

1907—1908

Summa

237 931

236 291

26 589

322 589

341 925

664 514

387 713

30 608

418 321

416 004

834 325

1920—1921

348 140

329 104

677 244

433 397

1110 641

1921—1922

364 844

210 504

575 348

440 914

1 016 262

1922—1923

348 200

200 106

548 306

388 178

936 484

1923—1924

337 940

148 137

486 077

375 336

861 413

1924—1925

333 800

127 114

460 914

393 110

854 024

1925—1926

337 200

142 888

480 088

414 926

895 044

1926—1927

348 000

136 696

484 696

419 188

903 884

149 194

497 194

409 388

906 582

1927—1928

348 000

åtskilligt reducerad. De fem sista läsåren har statsunderstödet till skolorna hållit sig vid ungefär samma belopp. Ortsbidragen till skolorna hava, med ett par smärre undantag, oavbrutet ökats t. o. m. läsåret 1921—1922. Efter en ej obetydlig nedgång under de närmast följande tre läsåren har det sedermera åter ökats för att under de tre sista åren hålla sig något över 400 000 kronor. Ortsbidragen ha därmed ganska nära kommit upp till samma summa som statsunderstödet; de understiga detta endast med c:a V8I tab. 3 lämnas en översikt över ortsbidragen och huru dessa fördela sig på olika bidragsgivare. Av siffrorna i de båda första kolumnerna av tabellen framgår bl. a., att hushållningssällskapen lämnat större bidrag än landstingen t. o. m. läsåret 1918—1919, men att förhållandet sedermera varit motsatt. Förklaringen härtill ligger givetvis däruti, att hushållningssällskapen på grund av sina begränsade resurser, sedan penningvärdet fallit och sällskapen själva alltmera ökat sin verksamhet, icke kunnat i samma grad som förut tillgodose skolornas behov av ortsbidrag. För 3 — 291214.

34 T a b . 3.

L a n t m a n n a s k o l o r n a s i n k o m s t e r av a n d r a m e d e l ä n s t a t s a n s l a g u n d e r å r e n 1908—1928. 0

r

t

s

b

i

d

• a

g

f

r

å

n

Kommuner, före- Elevav- i Diverse Summa gifter ! inkomster ningar m. m.

Hushållningssällskap

Landsting

1907—1908

26 382

24 330

6 590

9 165

5 868

1908—1909

24 785

23 031

12 679

9 850

4 085

16 842

12 530

7 460

92 122

L ä s å r

72 335

23 860

1910—1911

34 500

25 380

13 213

8 200

92 833

1911—1912

36 000

26 935

13 413

14 070

95 575

1912—1913

38 915

24 045

14 592

4 675

93 259

47 903

36 965

15 490

10 478

60 453

39 620

22 514

16 255

18 606

157 448

1915—1916

57 650

34 400

29 400

19 705

7 712

148 867

69 420

44 090

28 017

24 308

10 423

176 258

48 915

236 291

1910 .

1917 .

1917 1918 1918—1919 1919 19^0 1921 1922

85 348

59 783

33 118

110 141

105 260

35 292

53 585

37 647

341 925

65 498

62 700

56 101

416 004

115 086

116 619

112 378

213 032

53 314

19 538

433 397

105 612

183 598

30 949

64 646

440 914

110 027

172 871

49 032

24 749

388 178

106 726

156 394

33 918

41 537

36 761

375 336

183 335

38 965

43 057

393 110 414 926

1923—1924 1924—1925

35 587

203 944

36 969

28 559

96 541

192 354

42 924

32 214

419 188

409 388

99 083

192 851

45 292

36 989

att möjliggöra lantmannaskolornas verksamhet hava därför landstingen nödgats lämna ökade bidrag till skolorna. Numera uppgå landstingens bidrag till ungefär dubbla beloppet mot sällskapens. Angående övriga ortsbidrag torde närmare uppgifter ej vara erforderliga. Rörande dessa, såväl som ifråga om anslagen från stat, hushållningssällskap och landsting, gäller, att vissa ojämnheter i beloppen förekomma, vilka torde förklaras av olika tider för utbetalningen, omläggning av räkenskapsåret, beviljande av medel i efterhand o. d. I tab. 4 hava skolornas inkomster och elevantal under olika år sammanställts, och på grundval härav har årskostnaden för varje elev uträknats. Kostnaden har beräknats särskilt för statsmedel och för ortsbidrag, varjämte summan härav också upptagits. Siffrorna i den sista kolumnen visa, att hela kostnaden pr elev varierade jämförelsevis obe-

35 Tab. 4. Kostnader pr elev i lantmannaskolorna åren 1908—1928. Inkomster av statsanslag

1907—1908 1908—1909 1909—1910 1910- 1911 1911—1912 1912—1013 1913-1914 1914—1915 1915—1916 1916—1917 1917—1918 1918-1919 1919—1920 1920—1921 1921—1922 1922—1923 1923—1924 1924—1925' 1925—1926 1926—1927 1927—1928

ortsbidrag

Kostnad pr elev av stats- av orts. j anslag bidrag

summa

76 960

72 335

195-33

183-58

378-91

78 500

74 430

170-2 8

161-45

331-73

90 690

92 122

188-93

191-92

380-86

95 943

92 833

190-8 6

184-18

374-54

97 800

95 575

174-94

170-96

345-9 0

130 635

93 259

176-06

125-69

301-75

178 009 132 123

193-48

143-61

337-09

205 765 157 448

237-60

181-81

419-41

206 867 148 867

227-0 7

163-41

390-4 8

222 600 176 258

237-8 2

188-31

425-13 462-2 0

237 931 236 291

231*90

230-3 0

322 589 341 925

276-90

293-50

570-40

418 321 416 004

319-57

317-80

637-37

677 244 433 397

675-89

432-53

1 108-43

575 348 440 914

468-52

359-0 5

827-57

548 306 388 178

520-21

368-2 9

888-60

486 077 375 336

530-0 7

409-31

939-36

460 914 393 110

478*6 2

408-2 0

886-8 2

480 088 414 926

479-13

414-21

893-3 4

11^9

484 696 419 188

429-31

371-29

800*6 0

497 194 409 388

455*7 2

375-24

830-96

tydligt t. o. m. läsåret 1916—1917. Därefter steg kostnaden, givetvis på grund av det reducerade penningvärdet, starkt t. o. m. 1920—1921, då det bl. a. på grund av särskilt höga tillfälliga statsunderstöd uppgick till över 1100 kronor. Sedermera har det varit lägre för att under de sista läsåren med dess något ökade elevantal hålla sig omkring 800 kronor.

Lantmannaskolornas organisation, utrustning och undervisning. Våra svenska lantmannaskolor avse enligt för desamma hittills gällande reglemente att bibringa kunskap i grunderna för lanthushållningens utövande med huvudsakligt avseende å förhållandena vid medelstora och mindre jordbruk. Denna sin uppgift torde de också, även om brister i vissa avseenden kunnat vidlåda skolorna och deras undervis-

ning, få anses hava fyllt på ett i stort sett tillfredsställande sätt så långt, som deras undervisning nått. Tyvärr har emellertid blott en ringa del av den manliga ungdom, som sedermera kommit att övertaga och bruka den svenska jorden, besökt lantmannaskolorna och fått del av den undervisning, som där meddelats. Elevantalet i våra lantmannaskolor har, såväl vid flertalet av dem som ock i genomsnitt för samtliga skolor även de år, då det varit som högst, varit alltför ringa. Detta omdöme gäller, om man jämför sagda elevantal vare sig med antalet av dem, som kunna sägas vara i behov av sådan undervisning, eller med motsvarande elevantal vid liknande undervisningsanstalter i våra grannländer. Som en följd av det låga elevantalet vid lantmannaskolorna har kostnaden för utbildningen av varje elev blivit relativt hög. För att råda bot på detta missförhållande har man bl. a. föreslagit att minska antalet skolor, varvid man givetvis utgått från den förutsättningen, att elevantalet vid varje skola i stället skulle bliva större. Som redan nämnts, avse lantmannaskolorna att bibringa kunskap i grunderna för skötseln av såväl medelstora som mindre jordbruk. Från åtskilliga håll har emellertid under senaste tiden uttalats tvivel om, huruvida den vid ifrågavarande skolor meddelade undervisningen vore lämplig för innehavare av mindre jordbruk, särskilt s. k. småbrukare. Under hänvisning till bl. a. förhållandena i Danmark och Norge har man förordat upprättandet av s. k. småbrukareskolor med en för småbruket särskilt avpassad undervisning. Vid de allra flesta (c:a *\i) av våra lantmannaskolor har, oavsett vissa kortare kurser för utbildning av kontrollassistenter, lärare vid fortsättningsskolor m. m., hittills endast hållit s. k. huvudkurs. Då denna, inberäknat julferierna, i regel endast omfattar c:a 51/» månader, hava såväl skolornas lokaler, där de ej använts för andra ändamål, som ock lärarnas arbetskraft blivit utnyttjade på ett mycket ofullständigt sätt i den egentliga lantbruksundervisningens tjänst. Det har därför länge framstått som ett viktigt önskemål att få till stånd sådana anordningar, varigenom lantmannaskolornas lärare kunde få ett mera omfattande arbete för undervisningsändamål och som även kunde leda till en mera fullständig användning av själva skolorna i samma syfte. Vid den utredning rörande den lägre lantbruksundervisningen, vars resultat här framlägges, har det självfallet synts angeläget att, så långt möjligt, söka klargöra orsakerna till ovan berörda förhållanden. Härvid har helt naturligt frågan om skolornas elevantal och möjligheten foldern att med sin undervisning nå allt vidare kretsar kommit att framstå som den allra viktigaste. Denna lantmannaskolornas möjlighet att draga till sig ett större antal elever och därigenom bliva till större gagn för vårt jordbruk synes emellertid vara beroende av ett flertal olika omständigheter såsom skolornas ställning i allmänhet, deras utrustning, bl. a. med skoljordbruk, kursernas längd, undervisningens plan-

37 läggning och meddelande, eventuella inträdesfordringar, kostnaderna för genomgåendet av skolornas kurser o. s. v. Alla dessa förhållanden och därmed s a m m a n h ä n g a n d e spörsmål hava under utredningen varit föremål för behandling. Givetvis hava också i samband därmed övriga inledningsvis n ä m n d a spörsmål rörande bl. a. eventuella n y a skoltyper samt bättre utnyttjande av lantmannaskolornas lärarpersonal ingående dryftats. För en allsidig utredning av ovan berörda frågor har det ansetts nödvändigt att från såväl lantmannaskolornas styrelser som hushållningssällskapens förvaltningsutskott infordra vissa uppgifter och yttranden rörande ifrågavarande skolor. Dessa uppgifter och uttalanden komma i det följande att anföras eller refereras i samband med behandlingen av varje särskild fråga. Nuvarande förhållanden. Till belysande av lantmannaskolornas ställning för n ä r v a r a n d e må först lämnas n å g r a uppgifter angående omfattningen av och äganderätten till de av skolorna för n ä r v a r a n d e disponerade lokalerna. De äldre av v å r a svenska lantmannaskolor hava, såsom redan förut i a n n a t sammanhang- påpekats, i regel tillkommit såsom särskilda avdelningar vid folkhögskolor. De för dessa efterhand tillkomna skolavdelningar eller skolor nödiga lokalerna tillhandahöllos av samma sammanslutning, som bildats för resp. folkhögskolors upprättande och uppehållande. Också för de nyare lantmannaskolor, som tillkommit efter genomförandet av 1912 års organisation, gäller, att de i flertalet fall uppr ä t t a t s genom en för ändamålet bildad sammanslutning, som uppfört eller på a n n a t sätt anskaffat byggnader för skolan. Endast i ett fåtal fall har en lantmannaskola från början tillkommit genom beslut av ett hushållningssällskap eller landsting. Däremot hava åtskilliga med folkhögskolor förenade lantmannaskolor efterhand övertagits av resp. läns landsting. I regel hava skolornas lokaler därvid med full ä g a n d e r ä t t övergått till landstinget, men i något fall synes en viss oklarhet ifråga om äganderättsförhållandena v a r a rådande. Dessa n u i korthet berörda förhållanden hava förorsakat, att v å r a lantmannaskolor ifråga om äganderätten till de av skolorna disponerade lokalerna förete stora olikheter. Olikheterna gälla för övrigt icke blott äganderätten u t a n också dispositionen av lokalerna, i det a t t n å g r a skolor hava de tillgängliga lokalerna uteslutande för egen räkning, under det att a n d r a h a v a lokaler i samma byggnad som folkhögskola eller lanthushållsskola eller, i n å g r a fall, båda dessa. Självfallet förefinnas också stora olikheter med hänsyn till lokalernas omfattning och värde. Då det ansetts v a r a av intresse att för denna utredning erhålla en översikt över nu berörda förhållanden, hava lantmannaskolornas styrelser anmodats lämna uppgift om vem som äger skolans lokaler ävensom om

T a b . 5.

S k o1

Vik Åsa Strängnäs Hamra Lunnevad Tenhult St. Segerstad G rimslöv Markaryd Gamlebj T Högalid Högsby Hemse Bräkne-Hoby Önnestad Hammenhög • •• Tomelilla Osby Munka-Ljungby Vilan Fridhem Skurup Katrineberg Dingle Färgelanda Fristad Sätila Skara Molkom Kristinehamn Kyrkerud Kävesta Fellingsbro Sala • Kolbäck Mora Bollnäs Hampnäs Hussborg Törsta Degerf ors Gran Matarengi 1

Uppgifter rörande lantmannaskolornas lokaler.

Ägare1

Lokalernas brandf. tax.-värde värde 200 000

86 900 107 840 278 000

82 000 76 800 50 000 35 000 112 500 100 000 35 000 172 000 190 000 50 000 187 500 437 200 513 450 342 000 111 500 156 000 175 000 231 050 408 000

75 000 50 000

159 000 140 000

73 700 24 000

al)

75 000 20 000 12 000 120 000 20 000 74 300 100 000 140 000 75 000

si

o. f

225 100 27 700

480 400 150 000 100 000 291 350 290 000 155 000

188 000 215 000 25 000

400 000 332 000 50 000

56 500 60 000 100 000 7 000

150 640 260 000 155 000 65 000 25 000 159 740 289 600

25 000 103 000 hsk ab abo. f

o.h h st.

346 500

230 000

Skuld å lokalerna

200 000

Lokalerna jämväl använda för fhsk fhsk

55 000 15 000 105 000

36 000 29 600 90 000 155 700 56 000 35 000 30 000 93 040 174 000

lhsk lhsk ! fhsk fhsk fhsk fhsk fhsk o. lhsk fhsk lhsk fhsk lhsk fhsk fhsk

fhsk fhsk o. lhsk 65 000 lhsk fhsk o. lhsk fhsk 80 000 lhsk 18 000 25 500 fhsk 95 000 Kr. pr. sk. 18 000 lhsk fhsk o.lhsk fhsk o.lhsk

fhsk o.lhsk fhsk fhsk lhsk

15 000 9 000

fhsk o. lhsk lhsk fhsk o. lhsk

1 = landsting; h = hushållningssällskap; f förening; k = primärkommun; ab = aktiebolag; st= stiftelse; e = enskild.

39 d e s s a s t a x e r i n g s - och b r a n d f ö r s ä k r i n g s v ä r d e s a m t o m d e n s k u l d s u m m a , som vilar å fastigheterna. D e s å l u n d a e r h å l l n a u p p g i f t e r n a h a v a för ö v e r s k å d l i g h e t e n s s k u l l s a m m a n s t ä l l t s i t a b . 5. Av de i tabellen förefintliga uppgifterna rörande lokalernas ägare framgår, att landstingen stå som ägare till lokalerna för 14 lantmannaskolor. 13 ägas av föreningar, av vilka en del äro organiserade som ekonomiska föreningar u. p. a., under det andra äro att räkna till ideella föreningar. De för 4 skolor — Tenhult, Hemse, Dingle och Gran — upplåtna lokalerna ägas av resp. läns hushållningssällskap. Vid lantmannaskolan i Törsta äges själva skollokalen av hushållningssällskapet, medan däremot landstinget är ägare till föreståndarebostaden, inklusive den jordbruksfastighet, å vilken denna är belägen. Lokalerna vid Katrineberg ägas delvis av länets landsting och delvis av Hallands folkhögskoleförening. För Molkom uppgives, att de av lantmannaskolan använda lokalerna ägas av folkhögskolan, och som ägare till dennas lokaler står landstinget. En skola, Fellingsbro, äges av kommunen med samma namn, vilken erhållit medlen för skolbyggnadens uppförande genom en donation. Som ägare till Osby lantmannaskolas lokaler står en stiftelse, en del av lokalerna äges dock av Osby kommun. Även skollokalerna i Matarengi ägas av en stiftelse. Vid Kyrkerud ägas själva skollokalerna av ett aktiebolag, medan däremot föreståndarebostaden uppförts av den förening, som bildats för skolans upprätthållande. Skolornas i Markaryd och Kristinehamn lokaler ägas av aktiebolag, medan Hamra äges av föreståndaren och lokalerna i Mora av annan enskild person. Av sifferuppgifterna i de båda kolumnerna för taxerings- och brandförsäkringsvärde framgår, att dessa värden äro i hög grad varierande. Siffrorna äro dock ej i allo fullt jämförbara, i det att för vissa skolor — även sådana med folkhögskolor förenade, exempelvis Lunnevad och Degerf ors — endast uppgivits värdet å de av lantmannaskolan disponerade lokalerna, medan däremot för flertalet förenade folkhög- och lantmannaskolor upptagits värdet av samtliga för båda dessa skolor tillgängliga lokaler. På åtskilliga lantmannaskolors fastigheter vilar en betydande skuld. Särskilt tyngande torde denna skuldbörda vara för de föreningar, som uppfört lokaler för skolorna i St. Segerstad, önnestad och Fridhem. De för lantmannaskolorna använda lokalerna äro i stor utsträckning inrymda i samma byggnad som lokaler för folkhög- och lanthushållsskolor; för de senare användas i åtskilliga fall, då kursen är förlagd till annan tid, samma lärosalar som för lantmannaskolan. Enligt tillgängliga uppgifter hava 17 lantmannaskolor i större eller mindre utsträckning gemensamma lokaler med folkhögskola, 11 med lanthushållsskola, 6 med både folkhög- och lanthushållsskola samt 1 (Kristinehamn) med praktisk skola.

D å v å r a äldre l a n t m a n n a s k o l o r , såsom förut e r i n r a t s , i regel tillkommo såsom a v d e l n i n g a r vid förut befintliga folkhögskolor, är det helt nat u r l i g t , a t t d e v i d s i t t u p p r ä t t a n d e ej fingo t i l l g å n g t i l l n å g o t skoljordbruk. I a l l m ä n h e t torde m a n också vid d e n n a t i d p u n k t haft den uppfattningen, att ett s å d a n t j o r d b r u k v a r obehövligt, e n ä r u n d e r v i s n i n g e n s k u l l e v a r a u t e s l u t a n d e t e o r e t i s k och d e t d ä r j ä m t e f ö r u t s a t t e s , a t t elev e r n a vid i n t r ä d e t i skolan skulle h a v a p r a k t i s e r a t i j o r d b r u k n å g o n tid. Emellertid började m a n efterhand på åtskilliga håll k ä n n a denna lantm a n n a s k o l o r n a s i s o l e r i n g f r å n j o r d b r u k e t som en v e r k l i g b r i s t i d e r a s u t r u s t n i n g . D e n n a t a n k e g å n g t a g e r sig bl. a. o c k s å å t s k i l l i g a u t t r y c k i

40 T a b e l l 6.

Uppgifter r ö r a n d e s k o l j o r d b r u k vid l a n t m a n n a s k o l o r n a . Jordbruket

S k o l a

för äges I brukas j e g e n e i av j skolans räkning

!

areal, kar

åker

0-6

42-5

11 l-o

29-5

5-2

34-0

44 600

22-6

10-o

27-o

22-6

12-8

86-6

9-5

1-5

19-0

3-5

l-o

f

85 600

Lunnevad

sk

48 000 e

FjäNöt-, Häs- r e der^ " I Svin tar atur fä

tax.värde tomt o. trädg.

Hamra Tenhult

Kreatursbesättn.

J o r d b r u k e t s

bete o. äng

skog

125 St. Segerstad •

sk

e

44 000

Grimslöv

sk

e

Markaryd

ensk

e

19 700 ?

Gamleby

ensk

e

64 900

Hemse

sk

e

7 600

Bräkne-Hoby

sk

e

?

l-o

15-o

4-0

40-0

52-5

1-5

40-0

50 Önnestad

sk

sk

116 600

Hammenhög •

sk

e

20 000

Osby

sk

sk

Vilan

ensk

e

Fridhem

sk

sk

Skurup

ensk

Katrineberg •.

sk

4-1 0-3

7-2

35-0

20-0

7-5

20-0 16-o

37-0

42 140

9-o

9-o 19-o

57 000

20-o

13 400

7-5

e

Dingle

sk

Fristad

sk

5 000

14o

115 000 ?

22-0

22-5

95-o

Sätila

sk

Kyrkerud ••

ensk

e

Kävesta

sk

e

14 000

10-0

Fellingsbro

sk

e

40 200

33-0

e

2-o

^Kreatursbesättn. \ under uppsättning 10-o

165*0

50-o

Sala

sk

sk

16-2

Mora

ensk

e

?

5-5

Hussborg • •

f

e

84 000

30-0

400-0

Törsta

sk

sk

29 400

17-o

12-o

Degerfors ••

eckl

e

19 000

Gran

sk

sk

26 400

2-5

14-0

ll-o

50-7

32 000

0-25

24-o

10-o

359-0

sk

& 1 e 33 100

Matarengi •.

30 30

l-o

0'6

20-o

8 3 2 4 2 1 ? 2 2 2 3

72 60 24 20 8 0 20 3 12 9 6 4 15 — 17 — 12 15 22 2 26 10

Förklaringar: sk = sko an, ensk. = enskild, f = föreståndaren, I = ord. läraren, e = egen.

41 1907 års lantbruksundervisningskommittés betänkande och förslag. Sålunda infördes i förslaget till nytt reglemente för lantmannaskolorna en så lydande föreskrift: »För den teoretiska undervisningens r ä t t a bedrivande skall skolan hava tillgång till ett jordbruk av sådan beskaffenhet, att det k a n såsom undervisningsmaterial v a r a eleverna till verkligt gagn vid deras utbildning.» Med hänsyn till svårigheterna i vissa fall att anskaffa dylikt jordbruk föreslogs en bestämmelse, att, därest sådant jordbruk icke fanns, borde överenskommelse träffas med innehavare av välskött jordbruk om r ä t t för skolans lärare a t t å detta verkställa demonstrationer för eleverna. För a t t underlätta tillkomsten av egna skoljordbruk föreslog kommittén också dels upplåtelse av lämpliga kronoegendomar för ändamålet, dels u p p r ä t t a n d e av en särskild lånefond, från vilken bl. a. lån till inköp av jord och uppförande av mönstergilla byggnader för ett skoljordbruk skulle kunna erhållas. De först nämnda, av kommittén föreslagna reglementariska bestämmelserna rörande skoljordbruk blevo av statsmakterna godtagna och h a v a sedan ytterligare skärpts, särskilt ifråga om sådan skola, där längre kurs eller fortsättningskurs hålles. Däremot upptogos ej förslagen om upplåtelse av kronoegendomar eller uppläggande av en lånefond i den på betänkandet i övrigt byggda propositionen om ny organisation av lantmannaskolorna. N å g r a åtgärder i denna riktning hava icke heller senare, trots upprepade framställningar därom från svenska lantmannaskolornas lärarförening, blivit vidtagna. P å g r u n d av de nämnda föreskrifterna och den efterhand allt allmännare uppfattningen om behovet och betydelsen av ett skoljordbruk för lantmannaskolorna har antalet skolor, som anskaffat sådana, efterhand ökats. Enligt de från skolorna erhållna uppgifterna om skoljordbruk, vilka sammanställts i tab. 6, finnas nu vid 19 lantmannaskolor jordbruk, vilkas ägare ä r samma institution eller organisation, som äger och svar a r för själva skolan. Av dessa jordbruk brukas emellertid endast 6 för skolans räkning. Vid 8 skolor arrenderar föreståndaren skoljordbruket och vid 2 skolans ordinarie l ä r a r e ; vid en skola är arrendet delat mellan dessa; 2 skolor hava bortarrenderat sina jordbruk till enskilda jordbrukare. Vid 2 lantmannaskolor — H a m r a och Hussborg — ägas och brukas de omedelbart till skolorna anslutna jordbruken av resp. skolors föreståndare. Vid Degerfors har länets landsting för skolan a r r e n d e r a t ett ecklesiastikt boställe; detta brukas av skolans föreståndare på hans ansvar och risk. Vid en skola, Tenhult, äger och brukar skolans ordinarie l ä r a r e ett i skolans närhet beläget jordbruk och vid 6 skolor a r r e n d e r a r skolans föreståndare (i ett fall jämväl ordinarie läraren) av enskilda ägda, i närheten av resp. skolor belägna jordbruk. N å g r a föreståndare och l ä r a r e bedriva dessutom jordbruk, belägna på så stort avstånd från resp. skolor, att de ej kunna betraktas som skoljordbruk.

42 I samband med redogörelsen för lantmannaskolorna under åren 1908— 1928 har i en tabell lämnats uppgifter om elevantalet i samtliga skolor och kurser under n ä m n d a år. För erhållande av en bättre översikt över elevantalet i medeltal för skola och år hava dessa uppgifter sammanräknats och här nedan sammanställts för 5-årsperioder; den första perioden, som omfattar tiden före genomförande av nuvarande organisation, omfattar dock 6 läsår. Vidare är a t t märka, att endast skolornas huvudkurser och eleverna i dessa medtagits. Sammanställningen ger följande resultat: Läsår

Antal kurser

Antal elever

Medeltal pr kurs

1907/08 — 1912/13 1913/14—1917/18 1918/19—1922/23 1923/24-1927/28

185 209 230 220

3 140 4 626 5 258 4 491

17'0 22'1 22-8 204

De sålunda sammanräknade siffrorna visa, att elevantalet varit störst under de båda mellersta av ovan angivna perioder. Medeltalssiffran för sista perioden har dragits ned av de relativt låga elevantalen under läsåren 1923—1924 och 1924—1925. Elevantalet har, som bekant, varit i hög grad växlande vid olika skolor. Medan det vid en skola, Osby, under senare år regelbundet hållit sig uppe vid det föreskrivna maximiantalet 60, har det vid åtskilliga skolor understigit det stadgade minimiantalet 15. Till dessa senare har sålunda statsunderstöd — i de fall, då medeltalet för de tre senaste läsåren icke uppgått till 15 — endast kunnat lämnas efter beviljande av dispens från villkoret rörande visst minimiantal elever. Detta relativt låga elevantal — lågt såväl i genomsnitt för samtliga lantmannaskolor som ock särskilt ifråga om en del bland dem — har självfallet vållat icke blott skolorna u t a n också anslagsgivande myndigheter stora bekymmer. Kostnaderna för utbildning av varje elev hava därigenom blivit högre än önskvärt. Skolornas lokaler och lärare m. m. hava också blivit på ett otillfredsställande sätt utnyttjade. P å grund av nämnda omständigheter har det vid föreliggande utredning synts angeläget att söka få de viktigaste orsakerna till denna alltför ringa elevtillslutning klargjorda. Närmast har detta synts kunna ske genom att få del av den vid lantmannaskolorna förefintliga uppfattningen rörande spörsmålet. Skolorna hava därför anmodats att uttala sig över frågan: »Vilka äro enligt Eder uppfattning de viktigaste orsakern a till den vid vissa skolor ringa elevtillslutningen och vad bör göras för a t t öka denna?» Av de på den sålunda framställda frågan lämnade svaren framgår, att man vid lantmannaskolorna i stort sett har en ganska samstämmande uppfattning rörande orsakerna till den bristande elevtillslutningen. Sålunda framhålles i så gott som samtliga uttalanden, att orsakerna i främsta hand äro av ekonomisk art. De se-

43 nare årens ogynnsamma ekonomiska förhållanden för lantbruket hava vållat allmänt missmod bland jordbrukarna. Man har tvivlat på jordbruksnäringens ekonomiska möjligheter och bärkraft. Penningtillgången har varit ytterst begränsad, och utgifter, som ej varit absolut nödvändiga, hava måst undanskjutas. Ett stort antal av de mest vakna och energiska bland jordbrukarungdomen har sökt sin utkomst inom andra yrken. De kvarvarande ha i stor utsträckning hemfallit åt slentrian och håglöshet. På grund av dessa ekonomiska svårigheter och förhållanden hava lantmännen — innehavare av såväl mindre som medelstora jordbruk — ej ansett sig ha råd att bekosta sina söners vistelse vid en lantmannaskola. De direkta kostnaderna för genomgående av en vanlig vinterkurs bliva för dessa ekonomiskt svagt ställda jordbrukare relativt stora. Utgifterna för kursen hava beräknats — något olika från olika skolor — till ungefär 450 å 600 kronor. Till de direkta kostnaderna kommer emellertid också den uteblivna arbetsförtjänsten under kurstiden. För brukare av medelstora jordbruk, som använda sonen — eller sönerna — som arbetskraft, kan det ofta vara svårt att skaffa ersättning härför under vintern, och i varje fall medför det en extrautgift. Denna indirekta ekonomiska uppoffring blir, påpekas det från norrländska skolor, särskilt kännbar i Norrland, där förtjänsten på skogsarbete under vinterhalvåret utgör en högst betydande del av årsinkomsten. Som bevis för att de ekonomiska faktorerna utöva ett synnerligen starkt inflytande på elevtillslutningen vid lantmannaskolorna anföres, att ett direkt samband mellan jordbrukets konjunkturer och elevantalet vid skolorna kan påvisas. Sålunda steg elevantalet starkt under åren 1918—1920, då penningtillgången inom jordbruket var relativt god; däremot nedgick antalet betydligt efter de för jordbruket särskilt dåliga åren 1923 och 1924. Om de nämnda ekonomiska förhållandena sålunda räknas som de viktigaste orsakerna till den ringa elevtillslutningen, anses de dock självfallet icke såsom varande de enda. Såsom ett viktigt skäl framhålles, att det stora flertalet jordbrukare ej lärt sig inse betydelsen och värdet av den teoretiska utbildning, som lantmannaskolorna meddela. Man hyser fortfarande allmänt den uppfattningen, att det för en jordbrukare är tillräckligt att lära sig sitt yrke genom att arbeta i detsamma. Intresset för det praktiska arbetet är stort men hågen för teoretiska studier ringa. Denna bristande förståelse för den teoretiska utbildningens betydelse anses till väsentlig del ha sin grund i ofullständig kännedom om den undervisning, som meddelas i lantmannaskolorna. Man förstår ej vilka hjälpmedel, som genom dem kunna ges de unga i deras framtida verksamhet som jordbrukare. Därför är det angeläget att genom kortare kurser och föredrag m. m. söka draga äldre och yngre jordbrukare till skolorna, så att de på nära håll kunna få se och lära känna deras verksamhet. Orsakerna till den ringa elevtillslutningen förmenas också i åtskilliga avseenden och i många fall ligga hos lantmannaskolorna själva. De hava för små resurser, äro otillräckligt utrustade och ej ägnade att tillvinna sig erforderlig uppmärksamhet samt inge tillräckligt förtroende. Sammankopplingen med andra skoltyper anses också verka i samma riktning. De dryga kurserna, som skola inläras, kunna tänkas verka avskräckande på en del inträdessökande, som av detta skäl hellre genomgå folkhögskola. Undervisningen lägges också stundom alltför teoretiskt, varigenom resultatet blir mindre gott. Att skolorna ej äro tillräckligt kända har, påpekas det, oftast sin grund däruti, att deras lärare ej komma i tillräcklig kontakt med de praktiska jordbrukarna. I samma mån som lärarna få tillfälle att genom verksamhet för jordbrukets befrämjande ute i bygderna bliva kända, borde självfallet denna olägenhet bortfalla. Från vissa skolor av A-typ uppgives, att de hittills gällande inträdesfordringarna

44 samt tillkomsten av skolor av B-typ menligt påverkat elevantalet. Andra peka pa konkurrensen mellan olika skolor, särskilt i de fall, då skolorna ligga för nära varandra Antalet skolor anses också på något håll vara för stort för det elevmaterial, som står till buds. En alltför kraftig och osund reklam från vissa skolors sida framhålles jämväl såsom orsak till ringa elevantal vid andra skolor mom det område, där sådan reklam förekommit. I uttalandena från ett par skolor hävdas, att den nuvarande organisationen av det allmänna undervisningsväsendet är ägnad att draga ungdomen från landsbygden. Särskilt framhålles — i yttrandet från Hammenhög — att den rikliga förekomsten av kommunala mellanskolor i hög grad bidragit till att draga bort den bästa delen av landsbygdens ungdom och överföra den till de redan alltför starkt överfyllda banorna som lägre tjänstemän, kontorsanställda o. d. Den intelligentare delen av ungdomen från varje välbärgat jordbrukarhem sändes till dessa skolor eller till liknande i städerna, och den återkommer endast i mycket ringa grad till jordbruket. Resultatet härav blir sålunda — som det också påpekas från Kyrkerud _ att de förmögna lantbrukarna sända sina söner till läroverk och högskolor och de övriga ha ej råd att bekosta ens deras utbildning vid en lantmannaskola. Men icke blott konkurrensen mellan lantmannaskolorna och nu nämnda skolor bidrager till att reducera elevantalet vid de förra. Ett flertal andra ungdomsskolor, såsom folkhögskolor, bokhålleriskolor, praktiska skolor o. d., tävla också med lantmannaskolorna om eleverna. Att lantmannaskolorna därvid ofta ligga under beror på att de icke, såsom vissa av de förut nämnda, kunna ställa i utsikt att efter genomgången kurs omedelbart skaffa eleverna ett högre avlönat arbete. Med utgångspunkt från de nu i korthet refererade och sammanfattade uttalandena rörande orsakerna till den ringa elevtillslutningen hava skolorna också framfört sina förslag och synpunkter angående vad som bör göras för att öka densamma. Då orsakerna, som förut nämnts, i främsta hand ansetts hava varit av ekonomisk art, har man självfallet också på samma område funnit sig böra söka medlen till den förefintliga bristens avhjälpande. Sålunda har man så gott som utan undantag i de avgivna yttrandena framhållit ökat statsunderstöd till behövande elever såsom det mest verksamma medlet att öka elevtillslutningen. Från vissa skolor har man också angivit, hur stor höjningen borde vara för att fylla det avsedda ändamålet, och har därvid från flera håll föreslagits, att understöden måtte utgå med tre olika storleksbelopp allt efter det större eller mindre behovet. Utom statsunderstöd till behövande elever har man också från någon skola ifrågasatt stipendier från landsting och hushållningssällskap. Dessutom har såsom medel i samma syfte förordats — från Strängnäs — »större lätthet att erhålla bidrag till genomgående av lantmannakurs» samt — från Kolbäck — förenkling i sättet för stipendiernas utbekommande. Ett annat medel av direkt ekonomisk art, som anbefallts, är att skolorna böra söka göra vistelsen vid skolan så billig som möjlig. Detta borde närmast kunna ske genom att så långt möjligt nedbringa kostnaderna för logi och kost. I samma syfte föreslås från en skola — Fellingsbro — borttagandet av undervisningsavgifterna vid lantmannaskolorna. En bättre utrustning av lantmannaskolorna framhålles från åtskilliga håll såsom ett synnerligen viktigt medel att öka elevtillslutningen. Genom erhållande av förhöjda anslag och — för vissa ändamål — lån böra skolorna sålunda beredas möjlighet att anskaffa goda lokaler, lämpliga skoljordbruk och erforderlig undervisningsmateriell. Skolornas undervisning bör också noga anpassas efter jordbrukets i orten förhållanden samt göras intresseväckande och praktisk. Deras verksamhet bör så långt möjligt göras känd, bl. a. därigenom att lärarna beredas tillfälle att inom skolans verksamhetsområde utöva undervisnings- och försöksverksamhet m. m.

45 Kortare kurser vid skolorna syntes också i detta avseende ha stor betydelse. Samarbete mellan skolans lärare och sammanslutningar av landsbygdens ungdom — exempelvis avdelningar av jordbrukarungdomens förbund — förordas jämväl för uppnående av samma ändamål. I det i denna del mycket utförliga yttrandet från Hammenhög framkastas bl. a. också tanken på att i en eller annan form göra undervisningen i lantmannaskolorna obligatorisk, vilket anses ingalunda omöjligt, då man ju redan slagit in på denna väg genom den obligatoriska jordbruksbestämda fortsättningsskolan. Skulle man emellertid icke finna denna väg framkomlig, så syntes man vara nödsakad lämna all tanke på en allmän utbildning av jordbrukarungdomen. Skolornas antal måste då i första hand avpassas efter det verkligen hos befolkningen förefintliga behovet av en dylik undervisning, och en indragning av ett antal av de nuvarande skolorna komme då att visa sig vara nödvändig. Denna indragning borde — enligt uttalandet ifråga — i första hand gå ut över sådana skolor, som vore bundna vid folkhögskolor och icke själva ägde lokaler eller annan dyrbar utrustning såsom större lantbruk e. d.; därjämte borde hänsyn tagas till skolornas förläggning i förhållande till varandra. De kvarvarande skolorna skulle därefter utrustas på ett fullgott sätt, icke minst med lämpliga jordbruk, samt lämnas tillräckliga anslag. I uttalandet från Fridhem framställes det spörsmålet, om ej vid utlämnandet av egnahemslån större hänsyn borde tagas till vederbörandes yrkesutbildning. Ett krav på även teoretisk sådan vore bl. a. också ägnat att tillföra lantmannaskolorna åtskilliga elever. Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att från en skola — Kolbäck — såsom en orsak till ringa elevtillslutning nämnts de ständiga diskussionerna om lantmannaskolorna i landsting, hushållningssällskap, press m. m. samt ensidiga utredningar om skolornas dyrbarhet, otidsenlighet och ringa elevantal. Detta hade vållat en allmän nervositet på området, som i hög grad skadat lantmannaskolornas anseende och förtroendet för den bland allmänheten. Om skolorna finge arbeta under mera normala och stabila förhållanden, skulle detta öka förtroendet för dem och därmed även elevtillslutningen. Under den allmänna diskussionen rörande v å r a lantmannaskolor och Elevernas deras förhållanden, som föregått nu pågående utredning, har från åtskil- bostadsort. liga håll framförts den tanken, att de n u v a r a n d e skolornas a n t a l borde avsevärt minskas. Genom en sådan å t g ä r d skulle, har man förmenat, antalet elever vid var och en av de k v a r v a r a n d e skolorna betydligt ökas. Härigenom skulle då bl. a. vinnas den fördelen, att kostnaden för utbildning av varje elev, även om utgifterna pr skola bleve något större, skulle kunna i betydande grad reduceras. Gent emot detta förslag har gjorts den invändningen, att en sådan inskränkning av lantmannaskolornas antal sannolikt skulle resultera däruti, a t t totalantalet elever vid samtliga skolor komme att minskas. Som skäl för denna uppfattning har framhållits, att åtminstone flertalet av de nuvarande lantmannaskolorna erhålla större delen av sina elever från den närmaste trakten omkring skolan. Därjämte har man k u n n a t anföra flera exempel på att, då en ny lantmannaskola tillkommit på en plats, h a r detta icke, eller åtminstone ej i n ä m n y ä r d grad, medfört någon minskning av elevantalet i förut inom länet befintlig skola eller skolor. Elev-

46 T a b . 7.

U p p g i f t e r r ö r a n d e e l e v e r n a s i l a n t m a n n a s k o l o r n a b o s t a d s o r t i förh å l l a n d e till d e n g e n o m g å n g n a s k o l a n . Elever från olika härad inom samma l ä n som skolan

S k o l a o c Ii t i d speriod

Skolans härad

Angränsande

härad

antal antal elever härad

medeltal elever

/Tierp 1918—1926

4 I v i k 1926—1928

i Elever från Summaj öv\ riga medelantal I antal län tal elever S härad elever Ö v r i g a härad

9-5

2-7

o*o 2-1

116 217

41 Strängnäs

18-7

13-5

Hamra 1919—1928

17-5

11-7

22-8

17-9

10-8

5-4

24-9

17-o

ll-o

9-7

20-3

ll-o

145 161

»

1914—1928

Lunnevad Tenhult St. Segerstad 1 9 2 0 - 1 9 2 8

62 Grimslöv

61 Markaryd

17-o

8-o

Gamleby

21-3

3-6

135 Högalid

81-o

7-4

187 Högsby

22-7

2-5

57-0

32-5

66 Hemse

59 Bräkne-Hoby [huvudkurs i, (.längre kurs (huvudkurs Hammenhög \ Uängre kurs Tomelilla

Önnestad

20-2

123 25

25-0

2-8

152 70 154

9-6

3-0

25-5

3-7

12-0

1-9

33-0

0-8

38-3

[(inber. Malmöhus län)

252 Osby

5-1

14-6

369 115 268

Munka-Ljungby

16-o

1-2

Vilan h u v u d k u r s forts.-kurs 1928

43-3

10-3

11-c

2-5

64 F r i d h e m 1899-1928-

81-5

14-6

585 Skurup

8-3

l-o

12-6

13-9

5-4

223 149

1920-

Katrineberg

29-5

97 Fristad

7-0

6-8

Sätila

18-3

1-2

183 Skara

12-5

19-4

296 Malkom

13-0

9-3

1-1

125 Dingle 1922—1929...• Färgelanda

Kristinehamn

8-o

47 T a b . 7 (forts.) Uppgifter r ö r a n d e e l e v e r n a s i l a n t m a n n a s k o l o r n a b o s t a d s o r t i förh å l l a n d e till d e n g e n o m g å n g n a s k o l a n . Elever från olika härad inom samma län som skolan S k o l a och tidsperiod

gk0. lans härad

Kyrkerud 1922—1928 .

48 Kävesta

33 A n g r ä n s a n d e härad antal ( antal elever I härad

Fellingsbro 1915—1928-

43 66 63

Sala huvudkurs 1927-

forts-kurs 1928

1927— 5

6 61 38 53 32 43 86 53 38 94

Kolbäck

44 Mora 1

65 Bollnäs

41 Hampnäs -

59 Hussborg -

79 Törsta 2 ....

36 Degerf ors*

27 Gran

57 Matarengi-

medeltal elever 21-5 22-0

Elever från Summa övriga antal antal j medeltal län elever härad elever 1 13 11 1-2 104 19 55 11 5-o 154 1 Ö v r i g a härad

21-o

14-3

6-6

9-1

17 185 134 115 121 136 234 123 128 155

1-5

0-s

12*2

10-7

7-6

13-3

32-o

?

?

— 5-3 5-o 9

21-5 10-6

11-2

10-8

38-0

ll-o)

19-8

(3 6

2-8

15 70 16 26 13 21 11 9 5 2

Uppgifterna avse socknar. * » (gamla) tingslag. * tingslag.

antalet vid lantmannaskolorna i sin helhet skulle sålunda bl. a. också stå i ett visst förhållande till skolornas antal. För att vid den nu pågående utredningen erhålla åtminstone något material för bedömandet av senast berörda spörsmål hava lantmannaskolorna anmodats lämna uppgifter om hur skolans elever under senaste 10årsperioden fördelat sig med hänsyn till bostadsort i förhållande till skolan. Som indelningsgrund har i främsta hand tagits häradena inom resp. län. Sålunda hava uppgifter lämnats om antalet elever från det härad, där skolan är belägen, från angränsande h ä r a d och från övriga h ä r a d inom länet. Därjämte hava uppgifter om antalet elever från a n d r a län lämnats. De sålunda från skolorna erhållna uppgifterna, som visserligen i någon mån torde vara bristfälliga och kanske ej alltid fullt jämförbara men dock i stort sett synas ge en ganska klar bild av ifrågavarande förhållanden, hava sammanställts i tab 7 De båda sista kolumnerna i denna visa en jämförelse mellan elevantalet från å ena sidan det län, vari skolan är belägen, och å andra sidan övriga län Talen i första sifferkolumnen för elever från skolans eget härad samt i fjärde och sjunde

48 kolumnerna för medeltal elever från vart och ett av angränsande härad och övriga härad visa elevernas fördelning inom länet. Av dessa uppgifter angående elevernas fördelning framgår tydligt, att det proportionsvis ojämförligt största antalet elever kommer till lantmannaskolorna från den närmaste trakten. Uträknas medeltalen för de tre sist omnämnda kolumnerna, finner man, att från skolans eget härad kommit 61 elever, från angränsande härad i medeltal 23 och från övriga härad inom länet i medeltal 8. Som man kunde vänta, erhåller flertalet lantmannaskolor sitt huvudsakliga elevmaterial från det egna länet. De allra flesta hava blott 5—10 — högst 20 procent av sina elever från andra län. Ett fåtal skolor, nämligen önnestad, Hammenhög, Tomelilla, Osby, Vilan och Sala — sålunda på ett undantag när belägna i Skåne — erhålla dock en betydande del (önnestad, Hammenhög och Osby över hälften) av sina elever jämväl i huvudkursen från andra län. För Tomelilla får detta sin förklaring däruti, att skolan ligger så gott som på gränsen till Malmöhus län, och förhållandet är i viss mån motsvarande ifråga om Hammenhög, Osby och Sala. Av eleverna i de upptagna längre kurserna och fortsättningskurserna är endast mindretalet från skolans eget län, och är detta med hänsyn till ifrågavarande kursers syfte och läggning helt naturligt. Den sålunda verkställda undersökningen, för vars resultat här i korthet redogjorts, visar, att våra lantmannaskolor, på några få undantag när, med hänsyn till elevmaterialet äro starkt lokalbetonade. De erhålla det största antalet av sina elever från den skolan närmast liggande trakten. E t t av de spörsmål, som ofta berörts under den senaste tidens allmänna diskussion rörande v å r a lantmannaskolor, ä r frågan om deras lämplighet för den manliga ungdomen från småbrukarhem. H ä r v i d har å ena sidan hävdats, att undervisningen i lantmannaskolorna närmast ä r avpassad för det medelstora jordbruket och att skolornas elever till ojämförligt största delen komma därifrån. Gent emot detta h a r m a n anfört, att ifrågavarande undervisning bl. a. med hänsyn till sin grundläggande a r t är lika väl lämpad för blivande småbrukare och mindre jordbrukare som för innehavare av medelstora jordbruk och att även ynglingar från båda förstnämnda jordbrukargrupper i ganska stor omfattning kommit till lantmannaskolorna. P å grund av de sålunda förefintliga olika u p p f a t t n i n g a r n a har det ansetts v a r a av intresse att om möjligt få n å g r a uppgifter rörande fördelningen av lantmannaskolornas elever på nämnda olika kategorier samt i samband därmed på de båda grupperna jordbrukare och icke jordbrukare. Lantmannaskolorna hava därför anmodats lämna uppgifter som svar å följande fråga: »Hur fördela sig eleverna under senaste tioårsperioden (ev. kortare tid) med hänsyn till faderns yrke samt, om denne ä r jordbrukare, efter hans jordbruks storlek?» För jordbrukare skulle begagnas följande indelning efter hektar åker: under 5-o; 5-i—lO/o; 10'i— 20-o; 20-1—30-n; 30'i—5(W; 50"i—75'o; 75-i—lOOo; över 100. De erhållna uppgifterna hava, såsom man redan på förhand kunde hava anledning befara, ej blivit så utförliga och fullständiga som önskvärt. Skälet härtill ar, att man vid åtskilliga lantmannaskolor icke fört några anteckningar över stor-

49 T a b . 8. Uppgifter r ö r a n d e e l e v e r n a s i l a n t m a n n a s k o l o r n a s f ö r d e l n i n g e f t e r f a d e r n s y r k e s a m t , d ä r d e n n e ä r j o r d b r u k a r e , efter h a n s j o r d b r u k s s t o r l e k . Icke jordbrukare

J o r d b r u k a r e Skola

och

tidsperiod

LO

to o w o O' o -J o O Z. O H O ti Ö» yl

o <i

i Vik 1918 — 1928

& B. 3 jo

o <°

io I

18 17

25 Strängnäs (se texten) 287

84 25

20 S3

423 13

115 42

34 Tenhult 1924—1928

11 St. Segerstad 1927—1928

3 Grimslöv

141 21

17 Hamra 1919-1928 »

1914—1928

Lunnevad (se texten) 13 4 14

4 ! -

Markaryd

15 Gamleby

28 Högalid

46 11

(13) (15)

16 Högsby (se texten) Hemse

32 Bräkne-Hoby

31 i 38 34

huvudkurs

13 | 11 12

(19) (67)

längre kurs

4 | 4

huvudkurs

20 I 59 120

längre kurs

43 16

65 Tomelilla

37 14

10 Osby 1926—1928

102 Munka-Ljungh>3r

huvudkurs

3 i 23 ] 35

fortsättningskurs

64 B | 13

huvudkurs

(se uppdelning i texten)

längre kurs

57 Önnestad 1

Hammenhög

18 i 1

23 '

Vilan 1924—1928 36 | 17 : 5 35""

! 3

36 Fridh em 39 64

' Skurup

163 29

i Katrineberg

164 26

| Dingle 2

139 12

! 1

n

13 36

i Färgelanda ! Fristad 1

—

Summorna för läsåren 1920—1928; fördelningen för läsåren 1925—1928. 1922—1928; » » » 1926—1928.

4 — 291214.

50 Tab. 8. iförts.) Uppgifter r ö r a n d e e l e v e r n a s i l a n t m a n n a s k o l o r n a s f ö r d e l n i n g efter f a d e r n s y r k e s a m t , d ä r d e n n e ä r j o r d b r u k a r e , efter h a n s j o r d b r u k s s t o r l e k . d

Icke jordbrukare

b

Skola och t i d s p e r i o d

LO

03 O I"1 : O Z 0 3 o ; o i o

Sätila 1 Skara Molkom Kristinehamn

196 8 290 22 132 3 193 101 15 144 256 10 198 2 221 43

Oi

_

^1

r-;

- J O So»;»—irl

54 23 22

23 Gran

109 30 84 64

49 Matarengi

125 85

32 Kyrkerud 1922-1928 Kävesta Fellingsbro Sala (huvudk.) Kolbäck

20 39

56 14

34 Mora Bollnäs

115 Hampnäs

131 31 136 28

Hussborg

26 Törsta Degerfors

1 2

Summorna för läsåren 1918—1927 fördelningen för läsåret 1927 — 1928. Fördelningen i % för läsåren 1923—1928-

l e k e n av d e j o r d b r u k , s o m e l e v e r n a s f ö r ä l d r a r b r u k a t . I f r å g a o m f ö r d e l n i n g e n a v e l e v e r n a efter f ö r ä l d r a r n a s y r k e — j o r d b r u k a r e eller icke j o r d b r u k a r e — h a v a d ä r e m o t i regel fullständiga u p p g i f t e r l ä m n a t s . De e r h å l l n a u p p g i f t e r n a h a v a , så långt sig g ö r a låtit, s a m m a n s t ä l l t s i t a b . 8. S a m m a n r ä k n a r m a n de h ä r i a n g i v n a s u m m o r n a för elever från å e n a s i d a n j o r d b r u k a r - och å a n d r a s i d a n icke j o r d b r u k a r h e m , så f r a m g å r d ä r a v , a t t a v s a m t liga u p p t a g n a c : a 7 500 elever h a v a 83-4 p r o c e n t t i l l h ö r t f ö r s t n ä m n d a o c h 16*6 procent sistnämnda g r u p p . R ä k n a r m a n endast med eleverna i skolornas huvudk u r s e r , bliva p r o c e n t t a l e n r e s p . 85'8 och 14*2, s å l u n d a en y t t e r l i g a r e f ö r s k j u t n i n g mot jordbrukargruppen. F ö r det r e l a t i v t r i n g a a n t a l e t elever i l ä n g r e k u r s e r o c h f o r t s ä t t n i n g s k u r s e r ställer sig p r o p o r t i o n e n väsentligt olika m o t d e n förut n ä m n d a , i det att blott 59*0 p r o c e n t v a r i t f r å n j o r d b r u k a r h e m o c h 41*0 p r o c e n t f r å n i c k e jordbrukarhem. I f r å g a o m e l e v e r n a s f ö r d e l n i n g p å j o r d b r u k av olika s t o r l e k s k l a s s e r k a n n å g o n m e d e l t a l s b e r ä k n i n g icke l ä m p l i g e n ske, e n ä r f ö r h å l l a n d e n a ställa sig b e t y d l i g t o l i k a i l a n d e t s olika delar. I d e b ä t t r e j o r d b r u k s b y g d e r n a , d ä r b o n d e j o r d b r u k e n i allm ä n h e t ä r o n å g o t s t ö r r e s å s o m e x e m p e l v i s i U p p l a n d , Ö s t e r g ö t l a n d , S k å n e , Västerg ö t l a n d och N ä r k e , k o m m a e l e v e r n a s å l u n d a p r o p o r t i o n s v i s m e r a från r e l a t i v t s t o r a

51 jordbruk. I kargare bygder, exempelvis Smaland samt Norrland, äro elevernas föräldrar däremot i vida större utsträckning att hänföra till mindre jordbrukare eller egentliga småbrukare. För flertalet skolor gäller emellertid, att de hava haft ett icke obetydligt antal elever jämväl frän de båda minsta storleksgrupperna. Förutom de uppgifter, som intagits i tab. 8, hava några skolor lämnat efter andra indelningsgrunder sammanställda siffror, varav bl. a. framgår följande. Av eleverna vid Strängnäs lantmannaskola hava c:a 95 procent varit lantbrukarsöner eller ägare till jordbruk. Gårdarnas storlek har varierat från c:a 5 till 100 har; medelstorleken torde ha varit 25—30 har. Vid Lunnevad har under den senaste 1 O-årsperioden ett fåtal elever, 3—4, varit söner till jordbruksarbetare, och några fler ha kommit från icke jordbrukarhem. De flesta ha varit från jordbrukarhem av storleken 10—50 har. således egentliga bondejordbruk. Från St. Segerstad, för vilken skola detaljerade uppgifter om fördelningen lämnats för sista läsåret, meddelas, att för de sju föregående läsåren eleverna i nedan nämnda avseenden fördelat sig på följande sätt: elevernas fäder icke jordbrukare 9 - 4 procent, » » brukare av mindre än 10 har 82*5 procent, » » brukare av mer än 10 har 8 - i procent. Vid Markaryd ha anteckningar om storleken av elevernas föräldrars jordbruk icke förts, men det torde med visshet kunna antagas, att å tre fjärdedelar av ifrågavarande jordbruk åkerarealen icke överstigit 10 har. Eleverna vid Osby ha, då det visat sig svårt att erhålla uppgifter om åkerarealen vid föräldrarnas jordbruk, i stället under de båda senaste läsåren fördelats efter antalet kor vid nämnda jordbruk, och har resultatet blivit följande: 0—5 kor — 26 elever, 5—10 kor — 54 elever, 10—20 kor — 19 elever och 20—30 kor — 3 elever. Från Fridhem kan icke med säkerhet uppgivas, hur eleverna fördela sig med hänsyn till storleken av föräldrarnas jordbruk. Skolans lärarkollegium har dock på grund av personlig kännedom om förhållandena gjort ett försök med uppdelning och därvid kommit till följande resultat: småbrukare och mindre bondejordbruk medelstora och större bondejordbruk större jordbruk

23 = 223 = 30 = Summa 276

8#a procent, 80'8 procent, 10'9 procent, 100 procent.

Av eleverna vid Fristad har enligt uppgift det övervägande antalet kommit från jordbruk med mindre åkerareal än 20 har. I yttrandet från Skara anmärkes till uppgiften om elever, vilkas fäder icke äro jordbrukare, att bland dessa vore den övervägande delen söner av vid jordbruket eller närstående yrkesgrenar i tjänst anställda, såsom rättare, ladugårdsskötare o. s. v., och torde dessa elever med all rätt kunna betraktas som utgångna från jordbrukare i de mindre eller minsta kategorierna — de egendomslösa. Från Mora meddelas, att av skolans elever under senaste 10-årsperioden hava 79 procent varit söner till mindre jordbrukare, 12 procent söner till småbrukare och skogsarbetare samt 9 procent söner till länt- och industriarbetare; jordbrukens åkerareal varierar från 2 till 9 har. Av eleverna vid Törsta hava omkring 90 procent kommit från jordbruk av de båda minsta grupperna, 0—5 och 5—10 har åker, ungefär lika inånga från vardera gruppen; nära 2 / 3 av länets brukningsdelar tillhöra också dessa grupper.

52 Lantmannaskolans allmänna organisation. Den ojämförligt största delen av den lantmannaungdom, som skaffar sig teoretisk fackutbildning, gör detta vid v å r a lantmannaskolors huvudkurser. Under sådana förhållanden måste det givetvis v a r a av största vikt att tillse, h u r u v i d a denna skoltyp, med de förbättringar i skolornas utrustning och undervisning, som kunna tänkas önskvärda och genomförbara, kan anses vara ändamålsenlig och tillfredsställande. I motsatt fall ' borde det tydligen vara angeläget att övergå till en annan och bättre tvp> Vid ett övervägande av detta spörsmål torde m a n närmast hava att taga hänsyn till de erfarenheter ifråga om sagda eller motsvarande slag av utbildning, som under senare tid gjorts såväl i vårt eget land som i våra grannländer med i stort sett likartade förhållanden. För att erhålla kännedom om den uppfattning rörande ifrågavarande spörsmål, som kan göra sig gällande bland jordbrukets målsmän i v å r t eget land. hava hushållningssällskapens förvaltningsutskott anmodats a t t besvara följande frågor: »Anses v å r a lantmannaskolor i sin nuvarande form k u n n a fylla sin uppgift att bibringa kunskap i grunderna för lanthushållningens utövande med huvudsakligast avseende å förhållandena vid medelstora och mindre j o r d b r u k ! Om så icke är fallet, vilka förändringar i dessa skolors organisation anses behövliga?» Som svar på den förstnämnda av dessa frågor hava samtliga förvaltningsutskott förklarat sig anse, att lantmannaskolorna på ett i stort sett tillfredsställande satt fylla sin uppgift. I samband med dessa svar och i anslutning till den andra ovan nämnda frågan hava utskotten emellertid också i allmänhet gjort en del uttalanden angående vissa nödiga förutsättningar för att skolorna skola kunna fylla sin uppgift samt rörande en del enligt utskottens mening önskvärda förändringar i organisationen och undervisningen. Sålunda framhålles i yttrandet från Jönköpings län att skolorna fylla sin uppgift under förutsättning att undervisningen i enlighet med vad det nuvarande reglementet medger anpassas efter ortsförhållandena. Fran Göteborgs och Bohus län anföres också, att det nu gällande reglementet for lantmannaskolonia bereder dessa möjlighet att fylla sin uppgift, enär det bereder stora möjligheter för anpassning efter olika ortsförhållanden. Denna möjlighet for anpassning synes utskottet vara av större värde än ett flertal detaljbestammelser. \ven från Värmland understrykes värdet av denna frihet till anpassning, som ligger däruti att nuvarande reglementet lämnar skolstyrelserna befogenhet att fastställa läsordning och undervisningsplan. Med denna befogenhet bör varje lantmannaskola kunna organiseras så, att den väl fyller fordringarna med hänsyn till de lokala förhållandena. Skulle brister i nämnda avseende förefinnas, torde detta bero pa skolornas styrelser och lärare. I yttrandet från Kronobergs län anföres, att lantmannaskolorna i deras nuvarande form enligt förvaltningsutskottets uppfattning, företrädesvis äro lämpade för det medelstora jordbruket (bondejordbruket). Det lärostoff, som skall inhämtas, ar dock väl vidlyftigt i förhållande till den korta tid — 5 a 9 månader — som står till förfogande. Ifråga om den nuvarande organisationen framhåller ett flertal förvaltningsutskott — Stockholms, Gotlands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs läns — att ingen anledning förefinnes att bibehålla den nuvarande upp-

53 delningen av lantmannaskolor i A- och B-typ. Som skäl för upphävande av denna uppdelning anföres, att densamma saknar praktisk betydelse, enär skillnaden i många fall blott existerar på papperet och kurserna i de båda skoltyperna knappast förete någon nämnvärd olikhet. Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar också, att av lantmannaskolan bör finnas blott en typ; genomgången folkskola bör berättiga till inträde i denna. Där förhållandena det medgiva, böra skolorna organiseras som fristående skolor. Från Kristianstads län anföres, att utskottet anser icke, att rent organisatoriskt sett någon anmärkning kan riktas mot våra lantmannaskolor i annan mån, än att tveksamhet kan råda, huruvida benämningen A-skola ochh B-skola fortfarande bör bibehållas. Förvaltningsutskottet i Södermanlands län anser B-typen vara den viktigaste för det medelstora och mindre jordbruket, enär det av ekonomiska skäl är svårt för en yngling från nämnda jordbrukstyper att bevista tvä vinterkurser. Därför bör i första hand en B-skola finnas i varje län. Ett lämpligt antal A-skolor bör dock finnas i landet, så att de ynglingar, som redan ha nödiga förkunskaper eller som ha råd att inhämta sådana, kunna förskaffa sig en grundligare utbildning. Åtskilliga förvaltningsutskott framhålla i sina yttranden vikten av att lantmannaskolorna förfoga över skoljordbruk. Sålunda anföres i yttrandet från Stockholms län: »önskligt vore, om undervisningen vid skolorna kunde få en allt mera praktisk betoning. Härför torde vara erforderligt, att s. k. skoljordbruk så småningom anskaffas till förefintliga skolor, där så är möjligt.» Och utskottet i Kalmar läns norra sällskap anser, att varje lantmannaskola, i synnerhet de av A-typ, vid vilka — på grund av elevernas större förkunskaper — mera vikt kan läggas vid den rent fackliga utbildningen, borde vara förenad med jordbruk. Vid ett dylikt jordbruk beredes för eleverna tillfälle att komplettera den teoretiska undervisningen med demonstrationer, och lärarna stå i jämn kontakt med det praktiska jordbruket. I yttrandet från Kalmar läns södra utskott framhålles, att en förbättring av skolans arbetsresultat bör kunna erhållas, om i förening med skolan finnes jordbruk, drivet av skolans lärare, vilka därigenom komme i bättre kontakt med det praktiska jordbruket och dess utövare och dels vid undervisningen i vissa ämnen bleve i tillfälle få använda demonstrationer. För förvärvandet av skoljordbruk bör staten medverka genom anslag eller genom tillhandahållande av lämplig jord. Förvaltningsutskottet i Blekinge anför, att det jordbruk, som finnes vid länets lantmannaskola, har visat sig vara till stort gagn vid undervisningen, varför utskottet vill förorda, att skoljordbruk anskaffas överallt, där så är möjligt. Från Malmöhus län uttalas, att en synnerligen viktig förutsättning för att undervisningen vid lantmannaskolorna blir fruktbringande är tillgången på skoljordbruk. Då de flesta skolor torde befinna sig i sådan ekonomisk ställning, att anskaffandet därav stöter på stora svårigheter, bör det vara en viktig uppgift för det allmänna att genom lämnande av billig och långvarig kredit underlätta inrättandet av dylika jordbruk. Även utskottet i Älvsborgs södra länsdel framhåller, att stor vikt bör läggas därvid, att skoljordbruk är tillgängligt. Förvaltningsutskotten i Värmlands och Örebro län anföra, att skoljordbruk bör finnas. Det sistnämnda av dessa påpekar, att skoljordbruket spelar stor roll som demonstrationsmaterial, även om de möjligheter för demonstrationer och övningar, som detsamma erbjuder, ej alltid tillräckligt utnyttjas. Därjämte framhålles jordbrukets betydelse för lärarnas fortsatta jordbrukspraktik. Från Västmanlands län framhålles, att tillgången till skoljordbruk, där sådant anskaffats, i regel varit till gagn för undervisningen som sådan men framför allt för lärarna, som härigenom fått ökade möjligheter att upprätthålla kontakten med det praktiska jordbruket ävensom bättre tillfälle att förkovra sina kunskaper och i praktiken tillämpa de erfarenheter och rön, som tid efter annan framkomma. Där-

54 jämte påpekas den stora vikten av att skoljordbruket skötes och handhaves på ett sådant sätt, att anledning till anmärkning icke framkommer, då skolans och lärarnas anseende i motsatt fall lätt kan lida men. Ej heller bör jordbrukets skötsel få taga lärarnas tid och intresse i anspråk i sådan omfattning, att undervisningen pftprsn ttfs

Ifråga om den för lantmannaskolorna gällande undervisningsplanen och dess tillämpning framföra åtskilliga förvaltningsutskott vissa önskemål. Sålunda anföres från Jönköpings län, att undervisningsplanen är i huvudsak lämplig, men i vissa ämnen, såsom fältmätning, avvägning och ritning, borde undervisningen kunna inskränkas i någon mån till fördel för andra viktigare ämnen, såsom skogshushållning, beteskultur, jordbruksekonomi och praktiska skrivningar. Där så lämpligen kunde ske, borde, i synnerhet i sådana trakter, varest skogsbruket vore av större betydelse, kurstiden kunna ökas med någon vecka, i vilket fall anslaget till skolan syntes behöva höjas i motsvarande grad. I yttrandet från Kronobergs län uttalas, såsom redan nämnts, att lärostoffet i lantmannaskolan är väl vidlyftigt för den tid, som står till förfogande. Undervisningen i de grundläggande naturvetenskaperna borde, enligt utskottets mening, i många fall kunna inskränkas, likaså ritövningarna. Lämpligt vore också, påpekas det, att mindre utförliga läroböcker användes även i huvudämnena. Eleverna anses nämligen få mera »till livs», än vad de flesta av dem kunde smälta. Från Kalmar södra länsdel framhålles, att med hänsyn till förekommande olikheter beträffande behov av undervisning i skogsskötsel bör lantmannaskolans kursplan medge variationer, så att olika orters behov bäst tillgodoses. Undervisningen i skogsskötsel borde till väsentlig del ske genom praktiska övningar. Den ökade tid, som i skogstrakter bör ägnas åt skogsundervisningen, borde kunna erhållas genom något minskade kurser i naturkunnighet. I yttrandet från Gotland anföres: »Undervisningen bör ej bindas genom snäva bestämmelser och kursplaner, endast kortfattade grundlinjer för huvudämnena böra uppdragas, stor frihet bör lämnas skolan att utvecklas efter ortens särförhållanden och elevmaterial.» Från Blekinge framhålles såsom önskligt, att mera plats på schemat än hittills måtte beredas ämnet skogsskötsel, först och främst i de trakter, där jordbruket tar en avsevärd del av sin utkomst från skogen. Därjämte ifrågasattes, om icke vid en del skolor ämnet bokföring borde utvidgas, enär kravet på sådan vid lantbruket gör sig mer och mer gällande. Erforderlig tid för den ökade undervisningen i nämnda ämnen anses kunna vinnas genom inskränkning av tiden för övningarna i ritning. Förvaltningsutskottet i Malmöhus län anser, att det vore synnerligen önskvärt, om nu gällande normalbestämmelser för lantmannaskolorna kunde i olika avseenden lättas. Någon anledning att strängt hålla på kravet, att de olika skolorna skola vara ensartade med avseende på den lämnade utbildningens omfattning, syntes ej föreligga. Stora fördelar borde tvärtom kunna vinnas, om större frihet lämnades för olika skolor att anpassa sig efter behovet i olika orter. Denna frihet borde inom vissa ganska vida gränser omfatta jämväl kursernas längd och förläggning på året. I detta sammanhang påpekas, att det i de sockerbetsodlande distrikten vore önskvärt, om kursernas början kunde uppskjutas till efter betupptagningen, alltså till omkring den 1 december. Då emellertid hänsyn till vårarbetena gjorde, att kurserna i dessa trakter ej kunde utsträckas längre på våren, än nu vanligen skedde, skulle möjligen en anordning med kortare frivilliga fortsättningskurser mitt på sommaren förtjäna försökas. Vid dessa kurser kunde även befintliga skoljordbruk bättre utnyttjas för demonstration än under vintern. Utskottet i Älvsborgs norra länsdel framhåller med stöd av infordrade yttranden så-

55 som önskvärda ändringar i undervisningsplanen, att ekonomiläran inom undervisningen får mera plats än nu är förhållandet, samt att »skogshushållning måtte ingå som läroämne vid dessa skolor». Tid för ökad undervisning i nämnda ämnen borde åtminstone i viss mån kunna vinnas genom att låta undervisningen i kartritning utgå. Liknande synpunkter anföras i yttrandet från Skaraborgs län, vari framhålles, att enligt utskottets mening för närvarande alltför mycken tid offras på övningar i fältmätning och avvägning samt ritning. Undervisningen i dessa ämnen borde sålunda inskränkas och den härigenom vunna tiden anslås till ämnet jordbruksekonomi och verkställande av ekonomiska beräkningar. Som ett generellt önskemål ville utskottet därjämte hava uttalat, att den nya undervisningsplan för lantmannaskolan, som kunde komma att utfärdas, gjordes i möjligaste mån smidig till underlättande av att undervisningen måtte kunna anpassas efter de skilda behov, som på olika orter i vårt vidsträckta land måste göra sig gällande. Från Värmlands län påpekas, att skogsundervisningen vid skolorna i skogsbygden ofta fått alldeles för liten plats på skolschemat jämfört med samma undervisning i jordbruksbygden. Förvaltningsutskottet i Örebro län ger också uttryck åt samma uppfattning och framhåller, att i de trakter, där skogens skötsel och vård spelar lika stor roll som jordbruket och husdjursskötseln, bör naturligtvis undervisningen i skogshushållning — såväl den teoretiska som praktiska övningar och demonstrationer — omfatta ett något större antal lärotimmar än vad nu är fallet. Rörande undervisningen i allmänhet framhålles, att densamma bör så mycket som möjligt inriktas på de tillämpade ämnena, jordbrukslära, husdjurslära och framför allt jordbruksekonomi, men å andra sidan böra eleverna, i den mån tiden det tillåter, återuppliva sina kunskaper i rätt- och uppsatsskrivning samt räkning. I yttrandet från Västmanland framhålles, att erfarenheten givit vid handen, att de nuvarande lärokurserna i lantmannaskolorna äro något för vidlyftiga. En lämplig begränsning vad angår vissa periferiska ämnen skulle, enligt utskottets mening, säkerligen vara till gagn för undervisningen. Från Norrbottens län anföres, att nu gällande reglemente för lantmannaskolorna uppenbarligen medgiver en sådan anordning av läroplanen, som bör vara tillfredsställande för olika landsdelars behov. Mot tillämpningen därav anses dock, beträffande skolorna i Norrland, kunna anmärkas, att för litet utrymme givits åt exempelvis skogsskötseln. Även åt jordbruksekonomi, däri inbegripet praktiska övningar i bokföring, bör med hänsyn till ämnets vikt för närvarande ägnas mera tid än som vanligen är fallet. Från Gävleborgs län framhålles ifråga om sistnämnda ämne såsom ett önskemål, att detsamma bör göras mera verklighetsbetonat, än vad det åtminstone i allmänhet synes vara. Förvaltningsutskottet i sist nämnda län framhåller också såsom en önskvärd detaljförändring i lantmannaskolornas undervisning, att mera tid och uppmärksamhet måtte ägnas åt ämnet redskaps- och maskinlära. Som motivering härför anföres maskinindustriens utveckling och den ökade användningen av maskiner inom jordbruket. Ett bättre tillgodoseende av nämnda undervisning anses kräva dels större förutsättning hos lärarna, dels också bättre tillgång på undervisningsmaterial, maskiner och maskinmodeller. Dessa krav torde kunna fyllas genom samarbete mellan olika närbelägna skolor, vilka enligt förslaget borde ha en gemensam, väl kvalificerad lärare samt en gemensam samling undervisningsmaterial. Denne lärare skulle sålunda undervisa vid flera skolor och då medföra ifrågavarande samlingar. Rörande de vid lantmannaskolorna vanligen använda läroböckerna anföres från ett par olika håll — Kronobergs och Norrbottens län — att dessa äro för vidlyftiga. Det anses sålunda med hänsyn till den begränsade tiden för undervisningen önskvärt, att mindre utförliga läroböcker bleve tillgängliga. Ifråga om den tid, som undervisningen i lantmannaskolans huvudkurs pågår,

framhålles i yttrandet från Kopparbergs län, att den nu gällande undervisningstidens längd, 21 veckor, synes lämpligen kunna och böra förlängas med t. ex. 4 veckor, vilket utan nämnvärd olägenhet lör sådd- och skördearbetet borde kunna ordnas inom detta län. I ett par yttranden — från Örebro och Västmanlands län — beröres den ringa elevtillslutningen vid vissa lantmannaskolor. Orsaken härtill anses i främsta hand vara jordbrukets svåra ekonomiska läge. Från förstnämnda län uttalas också, att genom fortsättningsskolornas inrättande hade på vissa håll förmärkts en viss skoltrötthet och skolleda, som också i sin mån menligt inverkat på elevtillströmningen till våra folkhög- och lantmannaskolor. Såsom medel att öka elevtillslutningen förordas förhöjda understöd till behövande elever. Vikten härav understrykes också av förvaltningsutskottet i Malmöhus län, som i detta sammanhang jämväl uttalar det önskemålet, att eleverna vid den inom länet belägna Dala lantbruksskola med hänsyn till möjligheten att erhålla statsunderstöd måtte bliva jämställda med eleverna vid lantmannaskolor. Förvaltningsutskottet i Örebro län har i sitt yttrande bl. a. också uttalat sig rörande förhållandet mellan folkhög- och lantmannaskolor. Enligt utskottets mening kan det från lantmannaskolans sida sett i många fall vara lämpligt och önskvärt, att denna göres helt oberoende av folkhögskolan. Dock får man å andra sidan ej bortse från de fördelar, bl. a. ett bättre utnyttjande av lärarkrafterna samt användningen av delvis gemensamma lokaler, som kombinationen av de båda skolorna medför. Med hänsyn till vissa lokala förhållanden anses det därför ej lämpligt — och i synnerhet ej ur ekonomisk synpunkt — att föreskriva obligatorisk skilsmässa. Där skolorna fortfarande skola vara förlagda till samma plats, anses emellertid lantmannaskolorna böra erhålla så stor frihet som möjligt i förhållande till folkhögskolorna. I samma yttrande ifrågasattes också, om det ej vore lämpligt att vid lantmannaskolorna anordna både teoretisk och praktisk kurs ungefär i likhet med lantbruksskolornas ettårskurser. Detta skulle för ett mindre antal elever kunna ske på så sätt, att de under sommaren antoges som praktiserande elever vid skoljordbruken, vilka dock för att lämna tillräckligt arbete ej finge vara alltför små. Av de sålunda erhållna svaren på den till förvaltningsutskotten framställda frågan framgår, att man åtminstone bland dessa målsmän för vårt lands jordbruk anser v å r a lantmannaskolor av nuvarande typ i stort sett ändamålsenliga och icke finner någon mera genomgripande förändring i deras organisation erforderlig eller lämplig. Ser man på förhållandena i v å r a närmaste grannländer, så finner man, att i Danm a r k och Finland den manliga jordbrukarungdomens fackutbildning också till huvudsaklig del sker i med våra lantmannaskolor likartade skoltyper. De danska »landbrugsskolerne» äro sålunda med hänsyn till den omfattning och det sätt, på vilket undervisning-en i dem meddelas, mycket närstående våra svenska lantmannaskolor. Detsamma gäller lantmannaskolorna i Finland. Till utbildningen vid dessa sistnämnda är visserligen anknuten en ordnad och reglerad elevpraktik, men en sådan skulle, om så befinnes lämpligt, u t a n någon egentlig ändring av skoltypen j ä m v ä l kunna förbindas med kurserna vid v å r a lantmannaskolor, vadan den ej kan anses innebära någon skillnad i grundtypen mellan svenska och finska lantmannaskolor. Den omfattning och den stadga, som de n ä m n d a danska och finska

57 skolorna nått, torde få anses vittna om a t t de i resp. länder befunnits ändamålsenliga och lämpliga att tillgodose det stora flertalets av lantbrukarungdomen behov av yrkesutbildning. De norska lantbruksskolorna förete, såsom av redogörelsen för dem framgår, en från v å r a lantmannaskolor väsentligt skild typ, i det att den fullständiga kursen vid desamma v a r a r i 1 */» år samt omfattar både teoretisk och praktisk utbildning; vid sidan h ä r a v förekomma emellertid såväl i dessa skolor med längre kurser som ock i skolor av a n n a n typ kortare kurser om 5—9 månader, vari meddelas undervisning av ungefär liknande omfattning och beskaffenhet som i v å r a lantmannaskolor. E ä k n a r man till denna grupp jämväl småbruksskolorna, blir elevantalet däri i det närmaste lika stort som i de fullständiga lantbruksskolorna. Skolor med 11/a års teoretisk-praktisk kurs utgöra otvivelaktigt en mycket beaktansvärd och värdefull skoltyp. Hittilldags h a r också elevtillslutningen vid desamma varit mycket god. Detta förhållande torde emellertid till icke ringa del ha sin grund i de rikliga anslag, bl. a. till kosthållsstipendier och bränslebidrag- åt eleverna, som norska staten hittills beviljat. I den mån som dessa anslag av statsfinansiella skäl reducerats, ha också, enligt uppgift, ansökningarna om inträde i skolorna minskats. De norska skolorna kunna anses i vissa avseenden utgöra en mellanform mellan v å r a lantbruks- och lantmannaskolor; en del i redogörelsen nämnda skolor med förkortade kurser påminna också mycket om de ettåriga lantbruksskolorna i Norrland. Den teoretiska undervisningen i de norska lantbruksskolorna, som pågår under två vintrar, torde också kunna sägas till omfattningen ungefär motsvara, vad som meddelas i en vanlig folkhögskol- och en lantmannaskolkurs tillsammans. Såsom redan förut i annat sammanhang meddelats, har de senaste årens erfarenhet i vårt land visat, att eleverna i lantmannaskolorna endast till mycket ringa del (c:a V3 a v bela elevantalet) förut besökt folkhögskola. Den viktigaste anledningen härtill torde vara, att denna lantungdom ej h a r råd att offra två vintrar på sin teoretiska utbildning. Under sådana förhållanden måste man befara, att om v å r a lantmannaskolor mera allmänt ersattes med skolor av ifrågavarande norska typ, skulle detta medföra en ytterligare nedgång i elevantalet. För den teoretiska utbildningen synes ej heller så mycket vara a t t vinna genom en sådan eventuell ombildning, enär tvenne v i n t r a r s kurser i folkhögoch lantmannaskola tillsammans torde få anses giva en utbildning av ungefär motsvarande värde, och det tillskott av praktisk utbildning, som gives i 1 ^ - å r s k u r s e n , torde, som exempel från F i n l a n d visar, kunna erhållas på a n n a t sätt. P å grund av nämnda förhållanden ha vi icke ansett oss k u n n a förorda en omorganisation av v å r a lantmannaskolor i syfte att göra dem likställda med de norska lantbruksskolorna. Med hänsyn till ovan nämnda omständigheter hava vi vid övervägan-

58 de av spörsmålet om v å r a lantmannaskolors allmänna organisation kom mit till den uppfattningen, att någon mera genomgripande förändring h ä r i icke k a n anses v a r a av förhållandena motiverad eller lämplig. I det följande komma vi emellertid att föreslå vissa åtgärder, vilka åsyfta att förbättra skolornas organisation och bereda de skolor, som så önska, större frihet vid undervisningens anordning samt att göra undervisningen mer effektiv och lättare tillgänglig. Lantmannaskolans former.

A- och B-typ.

Enligt gällande reglemente för de med statsmedel understödda lantmannaskolorna kan sådan skola inrättas under två med avseende å undervisningens omfattning skilda former: lantmannaskola litt. A och lantmannaskola litt. B. Det reglemente, som fastställdes i samband med de båda olika formernas tillkomst (1912/117), innehöll särskilda föreskrifter om undervisningen i lantmannaskola litt. A och litt. B. I 1919 års reglemente äro däremot undervisningsämnena angivna blott för litt. A, medan det för litt. B stadgas, att undervisning i denna (huvudkurs eller a n d r a årskurs) skall meddelas i samtliga de ämnen och i huvudsak samma delar därav, som angivas i § 3 för motsvarande kurs vid lantmannaskola litt. A. Dock må därvid iakttagas den begränsning i omfattningen av de olika ämnenas behandling, som kan befinnas nödvändig på grund av elevernas mindre förkunskaper. Såsom av sist nämnda stadgande framgår, skall skillnaden i undervisningen i de båda olika skoltyperna grunda sig på elevernas olika förkunskaper. Ifråga om dessa eller r ä t t a r e fordringarna för inträde i de olika skolorna finnas i reglementet vissa föreskrifter, vilka i huvudsak innebära, att för inträde vid skola av B-typ fordras blott genomgången folkskola, medan däremot av den, som skall vinna inträde vid A-skola, fordras, att han skall hava genomgått folkhögskola eller fyra klasser vid allmänt eller motsvarande avdelning i tekniskt eller enskilt läroverk eller också vid anställd prövning visat eller på annat sätt s t y r k t sig äga motsvarande kunskaper. Ifråga om antalet skolor av v a r d e r a typen framgår av den förut lämnade redogörelsen för lantmannaskolorna 1908—1928, att från början 22 skolor angåvos v a r a A-typ; en del av dessa ha emellertid nedlagts och a n d r a övergått till B-typ, så att antalet A-skolor efter slutet av läsåret 1928—1929 nedgått till 14. B-skolorna hava däremot, huvudsakligen genom tillkomsten av nya skolor, ökats från 15 läsåret 1913—1914 till 27 under senaste läsår. De förändringar i antalet skolor av olika typ, som nyss nämnda siffror angiva, visa en betydande förskjutning från A- till B-skolor. Då man torde k u n n a förutsätta, att en sådan förskjutning icke skett u t a n giltiga skäl, har det vid utredningen ansetts nödigt att dels söka erhålla klar-

59 h e t om o r s a k e r n a h ä r t i l l , dels också t i l l p r ö v n i n g u p p t a g a f r å g a n , h u r u vida nuvarande uppdelning a v l a n t m a n n a s k o l o r n a i A - och B - t y p fortfarande bör bibehållas. H ä r v i d h a r det s y n t s lämpligt a t t i n h ä m t a u p p l y s n i n g o m d e n s t ä l l n i n g , som l a n t m a n n a s k o l o r n a s s t y r e l s e r i n t a g a till detta spörsmål. De h a v a därför a n m o d a t s besvara följande f r å g a : » A n s e s den n u v a r a n d e u p p d e l n i n g e n a v l a n t m a n n a s k o l o r n a i l i t t . A och B s a m t för d e s s a o l i k a t y p e r g ä l l a n d e i n t r ä d e s f o r d r i n g a r l ä m p l i g a ? » Svaren pä denna fråga har, som man kunde vänta, gått i olika riktning. Flertalet av de nuvarande skolorna av A-typ, nämligen Lunnevad, Gamleby, Bräkne-Hoby, Tomelilla, Vilan, Katrineberg, Molkom, Kävesta och Degerf ors, samt tre B-skolor, Osby, Skurup och Fristad, sålunda tillhopa 12 skolor, hava uttalat sig för att skolor av båda dessa typer fortfarande böra förekomma. Därjämte hava önnestad och Fridhem uttalat, att för längre kurs böra gälla inträdesfordringar som för nuvarande skola av A-typ. A andra sidan hava samtliga skolor av B-typen, med undantag för de tre nyss nämnda, och några A-skolor, nämligen Grimslöv, Hemse, önnestad (ifråga om huvudkurs), Munka-Ljungby och Fridhem (huvudkurs), förklarat sig anse, att den nuvarande uppdelningen i A- och B-typ är obehövlig och olämplig. Vissa av skolorna såsom Tomelilla. Munka-Ljungby, Katrineberg, Molkom och Hampnäs hava dock uttalat sig mera obestämt samt framhållit skäl både för och emot bibehållande av nuvarande anordning. Såsom skäl för bibehållandet av en skola av den nuvarande A-typen, d. v. s. med krav på ett högre mått av kunskaper vid inträdet, har i huvudsak framhållits, att undervisningen i en sådan i allmänhet kan läggas på ett något högre plan och sålunda även leda till bättre resultat. Vidare har påpekats, att enbart en kurs i lantmannaskola av nuvarande B-typ ej kan bibringa eleverna den utbildning i allmänna och medborgerliga ämnen, som genomgångna kurser i såväl folkhögskola som lantmannaskola förmå giva. Åtskilliga skolor ha bl. a. framhållit, att där lantmannaskola är förenad med folkhögskola, bör den vara av A-typ. Flera av de skolor, som uttalat sig för att skolor av såväl A- som B-typ böra förekomma, hava emellertid samtidigt understrukit vikten av att de för den förstnämnda typen fastställda inträdesfordringarna upprätthållas. Från Vilans lantmannaskola, där enligt uppgift ingen svårighet att erhålla elever med föreskrivna förkunskaper förefunnits, har också framhållits, att gränsen mellan de olika typerna borde göras skarpare än för närvarande. I detta sammanhang framkastas också den tanken, att skolor av verklig A-typ skulle kunna benämnas »högre lantmannaskola» eller något liknande. Del anses också förtjäna övervägande, huruvida icke inrättande av en sådan högre skoltyp borde göras beroende på särskild prövning av lantbruksstyrelsen. Det vilktigaste skälet mot bibehållande av den nuvarande uppdelningen av lantmannaskolorna i A- och B-typ, som anföres i de inkomna yttrandena, är, att de för A-typen föreskrivna inträdesfordringarna i allmänhet icke kunnat upprätthållas. Där elevtillslutningen, såsom ofta inträffat, varit jämförelsevis ringa, har man nödgats pruta av på fordringarna för inträde. I de fall, där inträdesprövning förrättats, har denna således ofta blivit av mera formell art. Skillnaden i förkunskaper hos eleverna i skolor av A- och B-typ har därför i allmänhet blivit mycket obetydlig. Vidare har som motivering för att det kunskapsmått, som folk- och fortsättningsskolorna meddela, bör berättiga till inträde i lantmannaskola framhållits, att särskilda inträdesfordringar därutöver verka avskräckande på ungdomen och sålunda bidraga till att minska elevfrekvensen vid skolorna. Det påpekas också från flera skolor, att sedan undervisningen i folkskolorna nu under senare åren allmänt för-

60 bättrats och fortsättningsskolorna därjämte tillkommit, finnes mindre anledning än för ett tjugutal år sedan att fasthålla ifrågavarande uppdelning av skolorna. Om betydelsen av vissa förkunskaper vid inträdet i lantmannaskolan, erhållna exempelvis genom en kurs vid folkhögskola, äro meningarna delade. Således framhålla åtskilliga av dem, som icke önska bibehålla de olika typerna, att det givetvis är önskvärt och förmånligt, att eleverna före inträdet i lantmannaskolan ökat sina förkunskaper, exempelvis genom en kurs vid folkhögskola. Andra åter förmena sig icke hava märkt någon skillnad i förmågan att tillgodogöra sig undervisningen mellan dem, som kommit direkt från folkskolan, och dem, som genomgått folkhög, skola eller dylikt. I detta sammanhang framkastas vissa förslag rörande ordnandet av skolornas kurser. Sålunda uttalar sig lärarrådet vid Viks lantmannaskola för en undersökning rörande möjligheterna för att vid lantmannaskolan inrätta en andra årskurs efter samma princip som motsvarande kurs inom folkhögskola. I denna skulle dels motttagas elever, som förut genomgått en på vanlig folkskolunderbyggnad grundad kurs i lantmannaskola, dels sådana, som på annat sätt förvärvat högre kunskapsmått. Från Strängnäs förordas, att det med bibehållande av B-skolans inträdesfordringar bör beredas möjlighet för elev att i vissa ämnen kunna idka mera ingående studier. Enligt uttalande från Tenhult vore det, där elevantalet är så stort, att parallellundervisning i huvudkurs anordnas, lämpligt med en A- och en B-kurs, då för A-kursen nuvarande fordringar för inträde i lantmannaskola av Atyp böra gälla. Och från Mora framhålles, att det är med hänsyn till inträdesfordringarna lämpligast med blott en typ, motsvarande den nuvarande B-typen, men att denna i sin nuvarande form och som fristående skola har den nackdelen, att kursen är för kort. Möjlighet bör därför beredas varje skola att få till stånd en »längre kurs»; fordringarna för erhållande av statsunderstöd till sådan böra, ifråga om elevantal, för Dalarna och Norrlands vidkommande mildras. I de till hushållningssällskapens förvaltningsutskott framställda frågorna rörande lantmannaskolorna har något uttalande rörande uppdelningen i A- och B-typ icke direkt begärts. Emellertid hava åtskilliga utskott vid besvarandet av frågan huruvida våra lantmannaskolor i sin nuvarande form anses kunna fylla sin uppgift också, såsom av det förut lämnade referatet å svaren på nämnda fråga framgår, yttrat sig angående detta spörsmål. Sålunda hava åtta förvaltningsutskott direkt uttalat sig mot uppdelningen i A- och B-typ och ett utskott liar anfört, att tveksamhet kan råda ifråga om bibehållandet av sagda uppdelning. Ytterligare ett par förvaltningsutskott, nämligen de i Östergötlands och Kronobergs län, hava i annat sammanhang förklarat sig anse, att uppdelningen i A- och B-typ icke längre bör bibehållas. vtredningens Da 1907 års lantbruksundervisningskommitté föreslog, att vid sidan yttrande. a v d e r e ( i a n vid denna tidpunkt förefintliga lantmannaskolorna, av kommittén i det följande benämnda litt. A, skulle upprättas en ny form av lantmannaskola, litt. B, anförde den som motiv härför i huvudsak dels att det skulle vara till fördel för lantmännens utbildning att fortfarande i de trakter, där så befunnes lämpligt, bibehålla en skolform, där undervisningen byggde på särskilda förkunskaper, i de flesta fall förvärvade i folkhögskolan, dels också att det därjämte finge anses nödigt att bjuda

61 ungdomen en lantbruksundervisning så ordnad, att tillträde till densamma ulan »olägenhet kunde lämnas även dem, som icke haft tillfälle förskaffa s i g andra kunskaper än dem, som folkskolan meddelat. De motiv, som s å l u n d a anfördes för upprättandet av de båda typerna, kunna givetvis också åberopas för bibehållandet av desamma. Emellertid hava nämnda s k ä l under de gångna åren blivit åtskilligt försvagade. Den förbättrade undervisningen i folkskolan och tillkomsten av den obligatoriska fortsättningsskolan hava sålunda medfört, att lantungdomens elementära kunskaper efter genomgången kurs i sistnämnda skola i allmänhet ä r o bättre än för ett tjugutal år sedan. Möjligheterna a t t tillgodogöra sig undervisningen i lantmannaskolan h a v a sålunda ökats för dem, som icke haft tillfälle skaffa sig andra förkunskaper än den allmänna folkundervisningen erbjuder. Av kanske ä n n u större betydelse är dock den omständigheten, att förhoppningarna om att k u n n a upprätthålla skolor av den gamla formen, A-typen, icke blivit infriade. Av såväl de förut refererade svaren från lantmannaskolornas styrelser som ock av a n d r a kända förhållanden framgår, att en stor del mindre skolor av A-typ icke kunnat upprätthålla inträdesfordringarna. Där elevtillslutningen varit ringa och risk sålunda förelegat för att icke ens det stadgade minimiantalet elever skulle kunna erhållas, har det självfallet legat n ä r a till hands att minska eller uppge kravet på särskilda förkunskaper. I vissa fall har man sökt tillgodose behovet av sådana genom korta förberedande kurser om högst en månads tid. Tydligen h a r det kunskapsmått, som kunnat meddelas vid sådana, blott varit jämförelsevis ringa. Då det sålunda vid en stor del av de hittillsvarande A-skolorna visat sig icke v a r a möjligt att tillfullo upprätthålla kravet på stadgade förkunskaper, har den från början tänkta skillnaden i undervisningen vid de båda skoltyperna icke heller kunnat upprätthållas. Undervisningen i de elementära och allmänbildande ämnena, särskilt modersmålet och räkning, hava väl i allmänhet tillmätts något längre tid i B-skolorna, men i huvudämnena har skillnaden oftast varit obetydlig eller ingen. Som skäl mot bibehållandet av fordran på ett större k u n s k a p s m å t t än det i folk- och fortsättningsskolorna bibringade för inträde vid vissa lantmannaskolor h a r också framhållits, att densamma avhåller åtskilliga ungdomar från att besöka sådana skolor. Gent emot detta k a n visserligen invändas, att om också den närmaste skolan är av A-typ, så torde på icke alltför stort avstånd jämväl finnas en B-skola, där vederbörande kan erhålla inträde. Detta må vara sant, men då det visat sig, att skolorna erhålla flertalet elever från den närmaste orten, torde nog i verkligheten nämnda omständighet i många fall komma att u t g ö r a hinder för lantbrukarsöner, särskilt mindre bemedlade sådana, a t t besöka någon lantmannaskola. Med hänsyn till nu nämnda omständigheter och vid prövningen av de

62 motiv och synpunkter, som anförts i de erhållna yttrandena, h a v a vi funnit övervägande skäl tala mot bibehållandet av den n u v a r a n d e uppdelningen av lantmannaskolorna i två former, litt. A och litt. B. I det förslag till nytt reglemente för lantmannaskolorna, som i det följande kommer att framläggas, äro sålunda nu gällande föreskrifter om A- och B-former av lantmannaskolan borttagna. I samband därmed hava också nu gällande föreskrifter om fordringar för inträde i lantmannaskolan reviderats. Dessa, som för närvarande äro olika för skolor av A- och Btyp, hava i och med borttagande av denna skillnad tydligen k u n n a t i hög grad förenklas. Då de hittills gällande inträdesfordringarna för skolor av A-typ, såsom av det föregående framgår, i m å n g a fall icke kunnat upprätthållas, och då detta torde få anses som det viktigaste skälet för borttagande av sagda typ, böra tydligen fordringarna för inträde i lantmannaskolan i huvudsak motsvara de för B-typen hittills gällande. E n ä r n u m e r a alla måste genomgå folk- och fortsättningsskola, h a r det ansetts onödigt uppställa detta som inträdesfordran, och fordringarna hava således kunnat inskränkas till att omfatta viss ålder samt lantbrukspraktik. Det sålunda framlagda förslaget innebär i princip, att endast en t y p av lantmannaskola, om ock med olika slag av kurser, skall förekomma. Med hänsyn till de fördelar för jordbrukarungdomens utbildning, som onekligen kunna ligga däruti, att den egentliga yrkesundervisningen får bygga på ett större m å t t av förkunskaper, har det dock icke ansetts lämpligt att förmena sådana skolor, som finna sig kunna u p p r ä t t h å l l a högre inträdesfordringar, att också tillämpa sådana. P å g r u n d därav h a r såsom en andra punkt i förslaget till reglemente, i vad detta gäller inträdesfordringar, införts bestämmelse om att lantmannaskola, som så önskar, må vara berättigad att för inträde fordra visst kunskapsmått. Dock skulle sådan r ä t t vara beroende av lantbruksstyrelsens medgivande, bl. a. för att endast sådana skolor, vilka hava för ändamålet nödiga förutsättningar, skola kunna uppställa ifrågavarande inträdesfordringar. Det ovan anförda gäller lantmannaskolan i allmänhet, således i främsta r u m m e t dess u t a n jämförelse vanligaste kurs, huvudkursen. Givetvis k u n n a de mot bibehållandet av A- och B-typen anförda skälen v a r a tilllämpliga också för den nu vid ett fåtal skolor inrättade längre kursen. Ifråga om denna kunna dock delvis andra synpunkter anläggas. Den längre kursen är avsedd att bibringa ett högre m å t t av kunskaper i lanthushållningen, således att i viss mån utgöra en mellanform mellan högre och lägre lantbruksundervisning. Genom sin längd medför den avsev ä r t ökade kostnader, och följaktligen genomgås den till allra största delen av elever från mera välsituerade hem. I regel h a v a dessa före inträdet i kursen förskaffat sig vissa förkunskaper utöver folk- och fortsättningsskolans kunskapsmått. De båda skolor av A-typ, Önnestad och

63 Fridhem, som hittills hållit längre kurser, hava också utan svårighet kunnat upprätthålla inträdesfordringarna för dessa. I sina yttranden rörande A- och B-typen hava de också föreslagit upphävandet av skillnaden ifråga om inträdesfordringar för huvudkursen men förordat bibehållandet av vissa högre inträdesfordringar för den längre kursen. Så har från Önnestad anförts, att för inträde i den längre kursen böra nu gällande fordringar för inträde i A-skolan göras obligatoriska, eventuellt något skärpas, om undervisningen i denna kurs med framgång skall kunna läggas på ett högre plan än i de kortare kurserna. Och i yttrandet från Fridhem uttalas, att vad den längre kursen angår så torde de för A-skolan hittills gällande inträdesfordringarna böra bibehållas. Den tredje skolan, som hittills haft längre kurs, Hammenhög, vilken är av B-typ, har i sitt yttrande icke berört frågan om eventuell skillnad i inträdesfordringarna för huvudkurs och längre kurs. Med hänsyn till nämnda omständigheter har vid utredningen ifrågasatts, att för inträde i lantmannaskolas längre kurs skulle obligatoriskt krävas ett visst högre kunskapsmått, motsvarande högst vad en skola med lantbruksstyrelsens medgivande enligt det förut anförda kan få rätt att kräva för inträde vid huvudkurs. Det är emellertid att märka, att en sådan föreskrift skulle utgöra en skärpning av de nuvarande bestämmelserna, enligt vilka längre kurs kan, såsom fallet är vid Hammenhög, inrättas vid lantmannaskola av B-typ. En sådan skärpning skulle stå i strid mot den allmänna åskådning, som varit bestämmande för oss vid förslaget att slopa A-typen. Vi finna det ingalunda olämpligt, att även den ungdom, som vid inträdet i skolan har endast folkskolebildning, får tillfälle att inhämta de ökade kunskaper på lanthushållningens område, som den längre kursen avser att bibringa i jämförelse med huvudkursen. Ifall större inträdesfordringar skulle obligatoriskt krävas till en längre kurs än till huvudkurs, skulle väl för övrigt konsekvensen fordra, att även de, som från huvudkurs överginge till fortsättningskurs, bleve underkastade samma skärpta fordringar. Ty fortsättningskurs avser ju normalt att åt elever från huvudkurs meddela samma kunskapsmått, som en längre kurs ensam ger. Huvudsakligen av dessa skäl hava vi icke kunnat godkänna en sådan obligatorisk föreskrift som den ifrågasatta. Vi vilja dock härvid framhålla, att därest en skola önskar för sin längre kurs uppställa särskilda inträdesfordringar i syfte att kunna lägga undervisningen på ett högre plan, detta bör kunna med lantbruksstyrelsens medgivande ske på grund av den av oss föreslagna allmänna bestämmelsen i dylikt avseende.

64 Frågan om särskilda skolor för småbrukare. F r å g a n om upprättandet av särskilda skolor för småbrukare upptogs till prövning redan av 1907 års lantbruksundervisningskommitté. I sitt betänkande framhåller kommittén, att den icke funnit sig hava skäl föreslå u p p r ä t t a n d e t av någon speciell skola för blivande småbrukare, enär s m å b r u k a r e n och brukaren av det medelstora jordbruket — hemmansb r u k a r e n — hava behov av i huvudsak samma teoretiska fackutbildning. B å d a behöva undervisning i de grundläggande naturvetenskapliga ämnena och båda äro i behov av en allmän överblick över lanthushållningens och husdjursskötselns huvudgrunder. Den olikhet, som påkallas i småbrukarens och hemmansbrukarens fackutbildning, är väsentligt mindre än den skillnad i hela lantmannaskolans undervisningsplan, som måste finnas i landets olika delar, och hänför sig närmast till den praktiska sidan av utbildningen. Den tanke på upprättandet av särskilda skolor för småbrukare, som sålunda framkommit redan före och i samband med 1907—1908 års utredning om den lägre lantbruksundervisningen, har sedermera tid efter a n n a n tagit sig nya uttryck. Sålunda beslöt Malmöhus läns landstingär 1926 i samband med beviljandet av anslag till de inom länet befintliga lantmanna- och lanthushållsskolorna uppdraga åt sitt förvaltningsutskott att i samråd med skolornas styrelser undersöka, huruvida icke vid någon av nämnda skolor undervisningen kunde läggas på sådant sätt, att den bättre lämpade sig för småbrukarklassen. Och den kommitté, som med anledning av detta beslut tillsattes av länets landsting och hushållningssällskapets förvaltningsutskott, framförde också vissa förslag i liknande syfte, d. v. s. att få till stånd skolor med för småbruket särskilt avpassad undervisning. Detta förslag har sedermera av såväl landstinget som hushållningssällskapet i Malmöhus län med instämmande och under anhållan om vidtagande av åtgärder för förslagets realiserande ingivits till Kungl. Maj:t, som överlämnat detsamma till oss för att tagas i övervägande vid vår utredning. I en år 1927 utkommen broschyr »Nya vägar» av Per Edvin Sköld har också framförts förslag om u p p r ä t t a n d e för det mindre jordbrukets behov av en ny skoltyp, småbrukarskolan, vari undervisningen skulle gör a s dels allmänbildande och dels fackutbildande med avseende på småbrukets behov. I denna skola borde, enligt förslaget, eleverna beredas undervisning och uppehälle u t a n särskilda ekonomiska uppoffringar foldern, om den r ä t t skulle kunna fylla sin uppgift. Då frågan om eventuellt i n r ä t t a n d e av särskilda skolor för undervisning av småbrukare sålunda på grund av såväl nämnda framställning som ock de uttalanden och förslag rörande detta spörsmål, som från olika håll framkommit, jämväl vid denna utredning upptagits till omprövning, har det ansetts lämpligt att i n h ä m t a kännedom om styrelsernas för

65 l a n t m a n n a s k o l o r n a och h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p e n s f ö r v a l t n i n g s u t s k o t t s u p p f a t t n i n g r ö r a n d e behovet av speciella skolor m e d n ä m n d a uppgift. Med anledning härav hava lantmannaskolornas styrelser anmodats besvara f ö l j a n d e f r å g a : »Anses n å g o t b e h o v a v e n s ä r s k i l d s k o l a för s m å b r u k a r e föreligga inom E d e r skolas verksamhetsområde?» På denna fråga har det ojämförligt största antalet (36 av 42) givit nekande svar. En del av dessa hava blott helt kort angivit, att de icke anse något behov av en sådan skola förefinnas, men flera av dem hava närmare motiverat sin uppfattning. Sålunda hava åtskilliga skolor, såsom St. Segerstad, Grimslöv, Markaryd, Osby, Skurup, Sätila, Bollnäs, Törsta och Gran, framhållit, alt eleverna i resp. skolor till största delen komme från mindre jordbruk och egentliga småbruk. Då för lantmannaskolorna gällande reglemente ej lade hinder i vägen härför, hade man också sökt att anpassa undervisningen efter det mindre jordbrukets och småbrukets förhållanden och behov. Skolorna ifråga kunde sålunda närmast betraktas som småbruksskolor. En uppdelning i bondeskolor och småbruksskolor syntes redan av detta skäl olämplig. Detta vore också så mycket mera fallet, som ett upprättande av småbrukarskolor nog i realiteten ej bleve annat än en förändring av namnet på de nuvarande lantmannaskolorna, varmed tydligen föga vore vunnet. Från åtskilliga skolor anföres också, alt den undervisning som meddelas i lantmannaskolorna, såsom varande till väsentlig del av grundläggande art, därigenom också bleve lämplig för blivande småbrukare. Den specialutbildning i exempelvis smådjursskötsel, biskötsel, trädgårdsskötsel o. d., som dessa kunde vara i behovav, meddelades lämpligast i särskilda specialkurser i resp. ämnen eller ämnesgrupper. I anslutning till denna uppfattning framhålles det också från önnestad, att i den mån våra lantmannaskolor bleve utrustade med allsidigt skötta jordbruk, där de för småbruket viktiga grenarna av lanthushållningen, såsom får-, svin-, fjäderfä- och biskötsel samt trädgårdsskötsel m. m. bedreves vid sidan om den vanliga växtodlingen och ladugårdsskötseln, samt elevantalet bleve så stort, att skolan hade möjlighet anställa lärarkrafter, som kunde behärska och undervisa i dessa ämnen, så borde de nuvarande lantmannaskolorna hava de största förutsättningarna att giva ungdomen från såväl medelstora som små jordbruk den bästa utbildningen. Enligt skolstyrelsens uppfattning vore det bättre med en skola, ordentligt underhållen, än med två som underhölles knappt, och det vore en fördel för undervisningen, om skolorna kunde utveckla sig och få så stor tillslutning av elever, att skolan kunde anställa flera lärare, som kunde specialisera sig på olika undervisningsämnen. Såsom skäl mol inrättandet av särskilda siuabruksskolor anföres också, att elevtillslutningen sannolikt skulle bliva ringa. De unga män, framhålles det bl. a. från Bräkne-Hoby, Skara och Sala, som komme till skolor för att erhålla utbildning i lantbruk, vore sällan inställda på att bliva småbrukare — i regel syftade de högre och därom torde intet ont böra sägas. Tanken på alt skaffa ett småbruk komme oftast först vid något senare ålder, då mannen hunnit bilda familj eller stode i begrepp att göra detta. Slutligen har det påpekats (från Bräkne-Hoby), att undervisningen vid en eventuell småbrukarskola ej gärna kunde bliva mindre utan snarare bleve mera omfattande än i en vanlig lantmannaskola. Den grundläggande undervisningen i de för lantmannaskolan stadgade ämnena vore också behövlig för blivande småbrukare, och därtill skulle så komma specialutbildning i vissa ämnen såsom smådjursskötsei m. m. Kursen i sådan skola kunde således ej göras kortare än i en lantmannaskola och kostnaderna för kursens genomgående bleve följaktligen ej heller lägre. Till ytterligare belysande av ifrågavarande spörsmål må anföras några av de 5 — 2912 14.

66 yttranden, som avgivits av förut nämnda skolor. Sålunda framhålles från Hamra, att något behov av särskild skola för småbrukare föreligger icke. De fattiga elever, som söka sig till skolan direkt från drängtjänst eller äro söner till mycket små jordbrukare, hava icke inriktat sig på att återgå till småbruk utan hava högre vyer. I övrigt lämnas vid skolan undervisning i de »speciella» småbrukarämnena smådjursskötsel och trädgårdsskötsel av den omfattning, att den, som anser sig behöva djupare utbildning på dessa områden, lätt efter genomgången kurs kan förvärva sig sådan. Undervisningen i sin helhet är för övrigt lagd för det mindre och medelstora jordbruket och kan väl tillgodogöras även vid ett småbruk. Beviljas endast tillräckliga stipendier för verkliga blivande småbrukare, kunna de även utbildas här. Två småbruk (torp) finnas vid skolan såsom demonstrationsjordbruk. I yttrandet från St. Segerstad anföres, att då den nu gällande författningen gör det möjligt att i viss mån anpassa lantmannaskolans undervisning efter ortsförhållandena, har man vid skolorna i Jönköpings län, som är en utpräglad småbruksbygd, anpassat sig härefter, så att undervisningen väl lämpar sig för den ungdom, som i detta län kommer till dessa skolor. Något behov av en särskild skola för småbrukare synes således icke föreligga inom skolans verksamhetsområde. Ungefär samma synpunkter framföras i yttrandena frän Grimslöv och Markaryd. Frän Dingle meddelas, att inom Göteborgs och Bohus län, där flertalet lantbruk äro småbruk, har det icke visat sig vara förenat med några svårigheter att få sönerna även Iran de mindre lantbruken att besöka skolan. Lantmannaskolan i Bohuslän har aldrig ansetts som en storjordbrukels skola, vilkel också framgår av uppdelningen av eleverna efter jordbrukens storlek. Enligt yttrandet från Sälila har man vid denna skola, som huvudsakligen besökes av ungdom trän mindre jordbruk, vid undervisningens ordnande tagit hänsyn härtill. Någon skola med namnet småbrukarskola anses därför obehövlig. Styrelsen tror för övrigt icke, att en uppdelning av vår lägre lantbruksundervisning på egentliga lantmannaskolor och småbrukarskolor skulle bliva lycklig. Bättre är att giva skolorna nödig rörelsefrihet alt utveckla sig så att de bliva lämpliga för de ortsförhållanden, under vilka de arbeta. Från Skara påpekas, att tendensen inom den nutida egnahemsverksamheten anger en tydlig strävan att få fram större och bärkraftigare jordbruk. Och det är bestämt felaktigt att tro, att ungdomarna från de mindre hemmen skulle önska genomgå särskilda småbrukarskolor, ty även om de komma från småbruk är det visst ej sagt, att de gä igenom en skolkurs för att bli småbrukare, och skulle detta vara avsikten, så är det, som behöver inläras, ungefär delsamma som för övriga blivande jordbrukare, då det vid dessa skolor är fråga om inhämtandet av grunden för jordbruksskötsel och ej tillämpningen. Det behov av speciell utbildning i smådjurs- och trädgårdsskötsel, som kan göra sig gällande för småbrukaren, torde lämpligast kunna fyllas genom vid lantmannaskolorna anordnade specialkurser. Gent emot dessa ovan nämnda uttalanden mot inrättandet av särskilda småbrukarskolor stå några yttranden från ett fåtal skolor, vari vissa sympatier för en särskild undervisning för småbrukare göra sig gällande. Sålunda framhålles från Vik, att blott c:a 1 /s av eleverna vid länets lantmannaskola kommit från småbruk, under det att dessa utgjorde c:a 3 / 10 av brukningsdelarna inom länet. Detta förhållande visade, att endast ett fåtal söner från småbrukarhem haft tillfälle genomgå en lantmannaskolkurs eller ansett sig ha nytta av den, och tydde på att ett behov av särskild undervisning för småbrukare och blivande sådana förelåge. Fråga vore dock, om en sådan undervisning borde anordnas för ungdomen från småbrukarhem eller för småbrukarna själva. I förra fallet kunde en särskild skola för småbrukare anses av behovet påkallad, i senare fallet vore kortare kurser vid lantmannaskolorna eller ute i socknarna lämpligare. Vid sådana kurser, vilka redan anordnats av hus-

67 hållningssällskapen, borde lantmannaskolornas lärare jämte sällskapens konsulenter användas som föreläsare. I yttrandet från Strängnäs uttalas, att någon direkt småbrukarskola torde ej ännu vara av behovet påkallad, dock skulle möjligtvis en »småbrukaranstalt» vara till stor nytta; vid denna skulle ett verkligt småbruks möjligheter visas och studerande mottagas på kortare tid, varjämte vissa av småbrukets driftsgrenar där skulle kunna »studeras efter behag». Likaledes kunde eventuellt ordnas vissa smäbrukarkurser med praktisk tillämpning, dock ej direkt skolform. Fran Högalid framhålles, att särskild undervisning för småbrukare skulle säkerligen verka gagnande, om man blott kunde förmå småbrukare att besöka en särskild för dem anpassad skola. Inom länet skulle en sådan undervisning lämpligen kunna ordnas genom att en av de redan befintliga lantmannaskolorna ombildades till småbrukarskola. I svaret från Högsby uttalas, att lantmannaskolans huvudkurs nog icke vore särskilt lämplig för verkliga småbrukare. En kortare kurs vore, med hänsyn till småbrukets ekonomi och kostnaderna för kursen, mera lockande. Från Hammenhög påpekas, att »en småbrukarskola är en skola av lantmannaskolans typ, där undervisningen bedrives med tanke på att utbilda blivande småbrukare och lära dessa den svåra konsten alt ur en liten jordbit få så stora inkomster som möjligt, så alt en familj därpå kan få sin utkomst. För detta ändamål måste vid skolan finnas ett småbruk, och föreståndare och lärare måste själva vara småbrukare. Det väsentliga blir härvid icke katederundervisningen utan det sätt, på vilket småbruket skötes, särskilt i ekonomiskt avseende.» En och annan skola av denna typ ansåges väl motiverad, i synnerhet som en stor nybildning av småbruk ägde rum. De borde upprättas genom ombildning av nuvarande lantmannaskolor och med stöd av behövliga organisationsanslag frän slalen eller landsting och hushållningssällskap. Till h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p e n s förvaltningsutskott liar i förut a n g i v n a s y f t e r i k t a t s f ö l j a n d e f r å g o r : » A n s e s b e h o v f ö r e l i g g a för i n r ä t t a n d e t a v s ä r s k i l d a s m å b r u k a r s k o l o r ? I så fall, i v i l k a a v s e e n d e n b o r d e u n d e r v i s n i n g e n vid dessa skilja sig från den vid l a n t m a n n a s k o l o r n a i allmänhet?» På den förstnämnda av dessa frågor hava samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott givit nekande svar; möjligen bör dock undantag göras ifråga om Uppsala län, enär i svaret därifrån blott anföres, att kortare praktiskt lagda kurser säkerligen vore till stor nytta. Åtskilliga utskott, såsom Älvsborgs södra och norra, Kopparbergs och Gävleborgs läns, hava inskränkt sig till att besvara frågan med nej eller förklara, att något behov av småbrukarskolor icke anses föreligga. De flesta utskotten hava emellertid mer eller mindre utförligt motiverat denna sin uppfattning och därvid anfört i huvudsak följande. Förvaltningsutskottet i Stockholms län uttalar, att något behov av speciella småbrukarskolor torde ej föreligga, då nuvarande lantmannaskolor ju äro avsedda att bibringa kunskap i grunderna för lanthushållningens utövande. Skulle emellertid sådana skolor ändock komma att inrättas, syntes de närmast böra avse att giva en praktisk-teoretisk undervisning i till lanthushållningen hörande ämnen och principiellt skilja sig från lantmannaskolan i sättet för undervisningens meddelande liksom lantbruksskolan f. n. gör. Från Södermanlands län anföres, att då B-skolorna stå öppna för alla, som genomgått folkskolan, och specialkurser av olika slag, såsom t. ex. fjäderfäkurser, då och da hållas, borde de kunskaper, som småbrukare behöva i sin verksamhet, därvid i allmänhet kunna inhämtas, varför särskilda skolor speciellt för dessa knappast inom detta län syntes vara erforderliga.

68 I yttrandet frän Östergötlands län påpekas, att lantmannaskolorna ju ha till uppgift att bibringa kunskap i lanthushållningens utövande med hänsyn bl. a. till förhållandena vid det mindre jordbruket och borde därför väl kunna tjäna uppgiften att bibringa den för en blivande småbrukare behövliga grunden av teoretisk kunskap. Visserligen skulle det kunna tänkas, att särskilda småbrukarskolor, där undervisningen tillrättalades framför allt med hänsyn till sädana speciella förvärvsgrenar vid dylika jordbruk som smådjursskötsel m. m., kunde ha en viss uppgift att fylla. Emellertid skulle det knappast bliva möjligt att i samband med den övriga undervisningen så ingående specialisera sig på nu antydda undervisning, att eleven efter genomgången kurs kunnat erhålla tillräckligt omfattande kunskap. För förvärvandet av dylik syntes det under alla förhållanden bliva nödvändigt, att eleven efter genomgången skolkurs sökte vidare utbildning vid för ändamålet direkt anordnade kurser. Mot inrättandet av särskilda småbrukarskolor syntes vidare den omständigheten tala, att det mera sällan torde förekomma, att en person bevistade en skolkurs av den art, varom här vore fråga, med tanke på att utbilda sig uteslutande till småbrukare. Även om en person beslöte sig för att genomgå en eventuellt förefintlig småbrukarskola, vore det långt ifrån säkert, att han också för framtiden komme att fortsätta som småbrukare. Om sålunda, framhåller utskottet, näppeligen några skäl synas tala för tillkomsten av särskilda småbrukarskolor, så torde det icke kunna bestridas, att det vore i hög grad önskvärt, om de personer, som redan inneha småbruk, sattes i tillfälle att erhålla en bättre yrkesutbildning. Behovet härutinnan torde kunna fyllas genom anordnande vid lantmannaskolorna av kortare eller längre med statsunderstöd bedrivna kurser. Visserligen hade anslutningen till hittills anordnade sådana kurser oftast varit ringa, men det torde icke vara uteslutet, att småbrukarna skola känna sitt behov av undervisning starkare. Utsikterna för realiserandet av sådana kurser skulle också ökas, om staten ställde tillräckligt stora stipendier at deltagarna till förfogande. Som skäl för att icke något behov av särskilda småbrukarskolor anses föreligga anföres från Jönköpings län, att lantmannaskolornas undervisning kan anpassas efter förhållandena i den ort, där skolan är belägen. Förvaltningsutskottet i Kronobergs län har visserligen den uppfattningen, att de nuvarande kurserna i lantmannaskolorna äro alltför långa och kostsamma för småbrukare men uttalar samtidigt, att inrättandet av särskilda småbrukarskolor likväl icke synes behövligt. Vid en del lantmannaskolor torde, enligt utskottets mening, kurserna lämpligen kunna omläggas sä, att de bättre passa för det mindre jordbrukets behov. Småbrukarkursernas längd torde lämpligen kunna, åtminstone försöksvis, begränsas till 2 Va å 3 månader. Vid dessa kurser bör givetvis särskild uppmärksamhet ägnas de grenar av lanthushållningen, som ha speciell betydelse för det mindre jordbruket, t. ex. svin- och fjäderfäavel. I yttrandet från Kalmar norra länsdel anföres, att något annat behov av småbruksundervisning än som möjliggöres enligt bestämmelserna i § 22. mom. 2 av reglementet för de med statsmedel understödda åtgärder till höjandet av det mindre jordbruket föreligger icke. Länets södra förvaltningsutskott uttalar, att om lantmannaskolan i viss mån medgives rätt till anpassning efter förhållandena i den bygd, varuti den arbetar, anses det ej behövligt att inrätta särskilda småbrukarskolor. Då emellertid ett trängande behov av kunskaper förefinnes hos den stora mängden av mindre jordbrukare, anser utskottet, att för tillgodoseendet av detta behov kurser om c:a 6 veckors längd böra kunna anordnas vid lantmannaskola antingen genom skolans försorg eller genom samarbete mellan skolan och vederbörande hushållningssällskap. I sistnämnda fall torde allenast obetydlig extra lärarkraft behöva anlitas. Vid en större tillslutning till dylika kurser, som påkallar hållande av flera i följd, borde ordinarie lärare anställas. En lösning av frågan om små-

69 bruksundervisningen enligt vad här antytts bör kunna ske utan större kostnader vad beträffar lokaler, material och lärarkrafter. Stipendier av statsmedel böra förekomma i en omfattning, som gör alt elevernas ekonomiska uppoffring begränsas till den minsta möjliga. Från Gotland anföres, att något starkare behov av speciella småbrukarskolor torde ej föreligga, särskilt om tillräcklig frihet gives lantmannaskolan att anpassa sig efter ortens förhållanden och behov. Förvaltningsutskottet i Blekinge län vill icke heller förorda särskilda småbrukarskolor. Den grundläggande undervisningen i de olika läroämnena måste vara densamma, vare sig eleverna komma från bondejordbruk eller småbruk. Skulle eleverna vid en viss skola huvudsakligen vara rekryterade frän småbruket och därför lantbrukets binäringar böra behandlas något utförligare än vanligt i lantmannaskolorna, torde nuvarande organisation mycket väl medgiva en sådan anordning. Skulle båda elevkategorierna vara företrädda vid skolan i sä stor utsträckning, alt hänsyn härtill bör tagas vid undervisningen, vill utskottet framkasta den tanken, om det ej vore möjligt att vid de nuvarande lantmannaskolorna införa en viss ämnesspecialisering med valfrihet för eleverna i antingen utvidgad undervisning i lantbrukets binäringar, avsedd för småbrukare, eller utvidgad undervisning i några ämnen, som mera intressera det större bondejordbruket, bl. a. exempelvis redskapslära, lantbruksekonomi och arbetslära. I stort sett samma synpunkter framföras från Kristianstads län. Även i detta yttrande påpekas sålunda, att den grundläggande undervisningen måste i det stora hela bli lika för det mindre och medelstora jordbruket samt att en ung man, som ämnar genomgå en skola, i regel ej kan avgöra, om han i framtiden skall arbeta inom småbruket eller det medelstora jordbruket. Likaledes framhålles, dels att lantmannaskolans undervisning bör anslutas till ortens förhållanden och behov, dels att, då elevantalet tillåter detta, olika parallella kurser böra anordnas, vid vilka — efter samma undervisning i de grundläggande ämnena — småbrukets binäringar, skogshushållning etc. kunde utförligare behandlas. Eleverna skulle härigenom få välja den linje, som för var och en hade det största intresset. Fördelen med en sådan anordning skulle alltså bliva, att mera kompetenta lärare kunde anställas. Särskilda småbrukarskolor skulle förhindra en sådan utveckling och skulle enligt utskottets uppfattning näppeligen vara ägnade att föra lantbruksundervisningen framåt. Förvaltningsutskottet i Malmöhus län framhåller, att om, såsom utskottet i sitt uttalande rörande undervisningsplanen för lantmannaskolan föresloge, större frihet medgåves vid ordnande av utbildningskurserna, torde särskilda småbrukarskolor, om dylika befunnes erforderliga, kunna uppväxa inom den allmänna ramen och särskilda bestämmelser för sådana ej vara behövliga. I yttrandet från Hallands län anföres, att behov i antydd riktning torde icke föreligga, då de nuvarande lantmannaskolorna med fördel kunna användas även för utbildning av småbrukare. För dessa senare torde dock böra finnas att tillgå högre tilltagna elevunderstöd än de nu utgående. Därest särskilda småbrukarskolor med kortare undervisningstid än vid lantmannaskolorna anordnades, skulle detta lätt leda till en olämplig konkurrens mellan skolorna och minskad anslutning till sistnämnda skolor. Från Göteborgs och Bohus län uppgives, att utskottet diskuterat frågan om särskilda småbrukarskolor i sammanhang med frågan om lantmannaskolans organisation. Utskottet har därvid övervägt, huruvida ej en kortare kurstid än nuvarande 125 dagar skulle kunna föreslås för någon skolform, men slutligen stannat vid att icke göra detta. Skälet härtill har huvudsakligen varit, att de jordbrukarsöner, som allenast genomgått folkskola, äro i stort behov av undervisning icke blott i rena fackämnen utan också i allmänbildande sådana. Om en ny kortare kursform upprättades, skulle denna sannolikt få stor tillslutning, och det vore t. o. m. att be-

70 fara. att de längre kurserna därefter komme att sakna lärjungar. Dessa senares betydelse för den blivande lantmannens allsidiga fostran finner utskottet emellertid så stor, att det icke anser sig kunna förorda ett förslag, som, därest det genomfördes, skulle kunna minska elevtillströmningen till de nuvarande lantmannaskolorna. I anslutning härtill förklaras också, att om särskilda småbrukarskolor med ovan angivna kurstid på något håll skulle visa sig erforderliga, borde dessa kunna inrättas genom en anpassning av kursplanen inom ramen av nu gällande reglemente. Förvaltningsutskottet i Skaraborgs län motiverar sitt nekande svar pä frågan om behovet av särskilda småbrukarskolor med att det ej bör behöva möta några svårigheter att inom ramen för lantmannaskolans organisation tillgodose behovet av yrkesutbildning jämväl bland det egentliga småbrukets utövare. Det lärer därutinnan vara tillräckligt att pä det nuvarande undervisningsschemat bereda större plats åt ämnet husdjurslära, sä att en utförligare behandling av smådjursskötseln — höns-, bi- och kaninskötsel — kan medhinnas. Från Värmland anföres, att undervisningen för småbrukare, som bör läggas på bredare bas (än vid småbrukarskolor), enär den skall meddelas även äldre personer, torde lämpligast såsom hittills ske genom de av hushållningssällskapet anordnade ambulerande undervisningskurserna för mindre jordbrukare. Och utskottet i Örebro län uttalar, att inrättande av särskilda småbrukarskolor ej kan anses nödvändigt, då man ju kan säga, att länt-' mannaskolorna icke äro något annat än småbrukarskolor. Om det anses lämpligt, kunna för övrigt vid våra lantmannaskolor anordnas kortare kurser för småbrukare. Förvaltningsutskottet i Västmanlands län anför, alt upplysning för småbrukare torde endast i mindre omfattning kunna meddelas i form av skolundervisning. Enligt utskottets mening är det framför allt småbrukaren själv och dennes hustru, som äro i behov av ökade kunskaper för sin yrkesutövning. Av lätt förståeliga skäl är det emellertid i allmänhet icke möjligt för dem att under någon längre sammanhängande tid vara borta från hemmen. Undervisningen för dessa torde som hittills huvudsakligen få ske genom vandringsrättare, vilka genom föredrag, samtal vid besök, demonstrationer och handledning klargöra, huru förekommande arbetsuppgifter lämpligast utföras. Med hänsyn till behovet och betydelsen av sådan undervisning borde statsunderstöd därtill beviljas i större utsträckning än nu är fallet. För söner och döttrar frän småbrukarhem är, enligt utskottets mening, en mera skolmässig småbruksundervisning också behövlig. För delta ändamål behöva emellertid icke inrättas några särskilda skolor, utan kan densamma mycket väl ordnas genom inrättandet av speciella kurser av lämplig omfattning vid de nuvarande skolorna. Härigenom skulle också skolornas lärare bli bättre utnyttjade än vad nu är fallet. I yttrandet Iran Västernorrlands län påpekas, att länets jordbruk bestar övervägande av småbruk, vadan undervisningen vid lantmannaskolorna i huvudsak avser förhållandena vid mindre jordbruk. Behov av att inrätta särskilda småbrukarskolor kan därför, åtminstone lör Norrlands vidkommande, icke anses föreligga. Utskottet i Jämtlands län framför liknande synpunkter. Från Västerbottens län uttalas, att något behov av särskilda småbrukarskolor föreligger icke inom delta län och ej heller inom andra län, därest undervisningen anpassas efter ortens förhållanden. Och yttrandet från Norrbottens län ger uttryck åt samma uppfattning, dä däri framhålles, att lantmannaskolorna fylla väl behovet av undervisning jämväl för småbrukare, om deras läroplan ordnas lämpligt.

Vid prövning av frågan, huruvida det kan vara behövligt och lämpligt att inrätta särskilda skolor för småbrukare, torde man kunna få god ledning av den erfarenhet, som vunnits i våra närmaste grannländer, där förhållandena på jordbrukets område i stort sett äro uimligen

71 likartade med våra. Under hänvisning i övrigt till vid detta betänkande iogade redogörelser för den lägre lantbruksundervisningen i Danmark, Norge och Finland må därför rörande denna speciella undervisning i nämnda länder här i korthet erinras följande. I D a n m a r k utgöra, som bekant, småbrukarna, »Husmsenden», en betydande del av hela antalet jordbrukare, procentuellt den största gruppen. I början av 1900-talet, då intresset för husmansrörelsen var särskilt starkt, upprättades också ett par särskilda husmansskolor, Kaerehave och Borris. Dessa skolor existera visserligen ännu men beteckna sig numera som »landbrugsskoler» och erhålla elever från småbrukarhem och bondehem i ungefär samma proportion som övriga landbrugsskoler. De meddela också undervisning av ungefär samma slag som dessa skolor. Husmansföreningarna på Själland och F y n hava på senare tid också u p p r ä t t a t var sin småbrukarskola. Undervisningen vid dessa omfattar proportionsvis något mera allmänbildande ämnen än vid lantbruksskolorna, men är för övrigt ungefär densamma som vid dessa. Ifrågavarande skolor erhålla sina flesta elever från småbrukarhemmen, vilket är helt naturligt, då de ägas och underhållas av småbrukarnas sammanslutningar; en del elever komma dock även från bondehem. I Norge finnas för n ä r v a r a n d e sex småbrukarskolor. De skilja sig från de fullständiga lantbruksskolorna dels med hänsyn till kursens längd, resp. 5—6 månader och 1 */» år, dels ifråga om undervisningen, som omfattar proportionsvis mindre av förberedande ämnen samt mera av huvudämnen, speciellt sådana, som kunna vara av särskilt intresse för småbrukare. Om de norska småbrukarskolorna, varav de fyra äro belägna på Östlandet, y t t r a r konsulenten för den norska lägre lantbruksundervisningen i den uti redogörelsen för de norska förhållandena refererade minnesskriften om lantbruksundervisningen i Norge 1825—1925 (sid. 52—53) följande: »Dessa 4 skolor ha bevisat, att det i varje fall på Östlandet finnes behov av denna speciella lantbruksundervisning. Men småbruksskolor med ringa utrustning, såsom de, vilka varit a n k n u t n a till a n d r a skolor, hava haft åtskilliga vanskligheter och icke kunnat upparbeta sig till någon säker ställning. Småbruksskolorna kräva i ännu högre grad än lantbruksskolorna en förhållandevis riklig utrustning, särskilt med avseende på de små husdjuren. Utanför Östlandet har hittills icke uppr ä t t a t s någon småbruksskola, med undantag för de två i Hordaland, söm äro u p p r ä t t a d e av folkhögskolor. Under behandlingen av spörsmålet är det särskilt framhållet, att egendomarna äro så jämnstora, att man icke har användning för två slags skolor. När lantbruksskolorna i större utsträckning taga sig an småbruksämnena, menar m a n att detta är det bästa.» I F i n l a n d finnes vid sidan om lantmannaskolorna ett fåtal skolor, som gå under namnet småbruksskolor. E n del av dessa, t. ex. i Jokioinen,

hava tillkommit i samband med den av staten företagna utstyekningen av större gods till småbruk. Av uttalanden, som gjordes till dem av utredningens ledamöter, som deltogo i vår studieresa i Finland, framgick, att ifrågavarande småbruksskolor skilja sig från lantmannaskolorna endast med hänsyn till namnet. Samma reglemente gäller för båda slagen av skolor och undervisningen vid desamma är också i stort sett likartad. De nu i korthet berörda förhållandena och erfarenheterna i våra grannländer torde knappast kunna åberopas till stöd för tanken på upprättandet av särskilda skolor för småbrukare i vårt land. Ombildningen av de båda första småbrukarskolorna i Danmark vittnar tillfullo om svårigheten att upprätthålla skolor av denna typ. Att verksamheten vid de båda sist tillkomna kan fortgå och jämväl har en uppgift att fylla torde i främsta hand bero på att de upprättats och underhållas av betydande sammanslutningar av småbrukare, vartill någon motsvarighet icke finnes i vårt eget land. Erfarenheterna från Norge kunna ju i viss mån sägas vara uppmuntrande för småbrukarskolidén. Man måste dock vid bedömande av dessa besinna, dels att ifrågavarande skolor tillkommit vid en tid, då intresset för jordbruket, särskilt småbruket, stod mycket högt i Norge och snart sagt obegränsade medel stodo till förfogande för skolornas upprättande och utrustning, dels också att ifrågavarande skolor jämväl i fortsättningen erhållit mycket rikligt tilltagna anslag. Därtill kommer också, att de norska lantbruksskolornas kurser äro betydligt längre än våra lantmannaskolors och att möjligheterna för småbrukare eller deras barn att genomgå sådana på grund därav måste anses ringa. Förhållandena i Finland äro tydligen på intet sätt ägnade att befrämja förslaget om särskilda småbrukarskolor. Vid den diskussion rörande behovet av särskild undervisning för småbrukare, som tid efter annan förekommit i vårt land, synes man alltför ofta hava förbisett, att det här gäller undervisning av två olika slag, dels sådan för ungdom från småbruk och mindre jordbruk, dels undervisning för egentliga småbrukare, som redan innehava och bruka ett småbruk eller mindre jordbruk. Då frågan gäller eventuellt inrättande av särskilda småbrukarskolor, torde man så gott som uteslutande böra taga hänsyn till den förstnämnda gruppen; endast i undantagsfall synes man nämligen kunna räkna med att egentliga småbrukare ha tillfälle att begagna sig av undervisningen i kurser, som omfatta så lång tid, att de kunna betraktas som skola i vanlig mening. Ifråga om den manliga lantungdomens teoretiska utbildning torde man ej kunna bestrida riktigheten av den uppfattning, som kommit till uttryck i ett flertal yttranden från såväl lantmannaskolornas styrelser som hushållningssällskapens förvaltningsutskott, nämligen att densamma till stor för att ej säga övervägande del bör vara av grundläggande

73 art. Denna utbildning bör ju bl. a. ha till syfte att väcka håg och intresse för fortsatta studier på egen hand. Och självfallet är det lättare att bedriva självstudier för den, som har en relativt god grund att bygga på, än för den, som visserligen fått inlära åtskilliga detaljer ifråga om den praktiska tillämpningen av jordbruks- och husdjursläran m. m., men som saknar tillräcklig kännedom om de grundvalar, på vilka dessa äro uppbyggda. Vidare torde man böra observera, att den ojämförligt största delen av lantmanna- och, där sådana finnas, småbrukarskolornas h u v u d ä m n e n , exempelvis jordbrukslärans avdelningar om jordarts-, avdiknings-, gödsel- och växtodlingslära samt i husdjursläran utfodrings- och avelslära m. m., är lika tillämplig vid småbruk som vid medelstora jordbruk. Endast ifråga om tillämpningen av vissa mindre omfattande delar, exempelvis växtföljd och smådjursskötsel, samt i jordbruksekonomi kan undervisningen i de olika skolorna behöva läggas något annorlunda. P å g r u n d av nämnda förhållanden torde behovet av särskilda småbruksskolor icke anses vara så stort, som man på sina håll förmenar. Vi hålla även före, att tillräcklig anslutning av elever icke kunde förväntas. De nämnda erfarenheterna från Danmark, som ju dock i vida större utsträckning än v å r t land kan betraktas som ett småbruksland, giva stöd åt denna farhåga. Det torde nog också förhålla sig så, som i åtskilliga av de refererade yttrandena framhålles, att en yngling i 18—20årsåldern endast mera sällan bestämt sig för att bliva småbrukare. Den undervisning, som meddelas i v å r a lantmannaskolor, är också, såsom framhållits i flera yttranden, i de trakter, där det mindre jordbruket är övervägande, redan anpassad efter vid detta rådande förhållanden. Nu gällande reglemente lägger intet hinder i vägen härför, och i den m å n förändringar i reglementet komma att på grundval av denna utredning av oss föreslås, komma de att gå i den riktningen, att en eventuellt ytterligare behövlig anpassning efter ortsförhållandena skall bliva möjlig. Såsom skäl för inrättandet av en särskild småbruksskola h a r också anförts, dels att kurserna vid densamma borde vara kortare än vid lantmannaskolorna, dels också att kostnaderna för genomgående av en sådan skola borde göras lägre än vid lantmannaskolorna. F r å g a n om kurslängden kommer senare att mera utförligt behandlas, men det må r e d a n här framhållas, att därest en speciellt för småbrukare avsedd k u r s skall bibringa såväl ett visst mått av allmänbildning som ock en något så när tillfredsställande undervisning i fackämnena, synes den icke k u n n a inskränkas till att omfatta avsevärt kortare tid än den för h u v u d k u r s e n i lantmannaskolorna föreskrivna minimitiden, 125 arbetsdagar. Kostn a d e r n a för genomgåendet av en kurs av samma längd behöva icke bliva större i en lantmanna- än i en småbruksskola. För att nedbringa ifrågavarande kostnader kommer bl. a. en höjning av de utav riksdagen innevarande år beslutade understöden till behövande elever att förordas.

74 P å g r u n d av nu anförda omständigheter hava vi vid behandlingen av föreliggande fråga kommit till samma uppfattning som 1907 å r s lantbruksunder visningskommitté, nämligen att tillräckliga skäl för upprättandet av särskilda skolor för småbrukare icke kunna anses föreligga. Det behov av ökad undervisning för ungdomen från småbrukar- och mindre jordbrukarhem, som onekligen förefinnes, kan enligt vårt förmenande på ett bättre sätt tillgodoses dels genom att de redan befintliga lantmannaskolorna bliva bättre utrustade och erhålla ytterligare ökade möjligheter att anpassa sin undervisning efter ortsförhållandena, eventuellt också i viss mån specialisera sig, dels också därigenom att de mest behövande eleverna beredas tillfälle att erhålla ökat understöd för genomgående av skolans kurser. F r å g a n om undervisning för de småbrukare och mindre jordbrukare, som redan innehava och bruka jordbruk och på g r u n d d ä r a v i regel icke ha tillfälle att bevista mera v a r a k t i g a kurser, kommer att behandlas i samband med spörsmålen om åtgärder för det mindre jordbrukets höjande. Skoljordbruk. F r å g a n om skoljordbruk vid våra svenska lantmannaskolor har länge varit föremål för uppmärksamhet men kvarstår det oaktat fortfarande för flertalet skolors vidkommande som olöst. Redan 1907 å r s lantbruksundcrvisningskommitté insåg vikten av att lantmannaskolorna kunde disponera över jordbruk, närmast för demonstrationsändamål, och föreslog, såsom av förut lämnade redogörelse framgår, för tillgodoseende av n ä m n d a behov vissa åtgärder, bl. a. upplåtelse av lämpliga kronoegendoniar. Föreskrifter angående skyldigheten för lantmannaskola att förskaffa sig tillgång till ett för undervisningsändamål lämpligt skoljordbruk infördes också i 1912 års reglemente, och dessa bestämmelser hava sedermera blivit skärpta. Lantmannaskolornas ekonomiska förhållanden, särskilt under och efter kristiden, hava emellertid lagt hinder i vägen för anskaffandet av jordbruk, och fortfarande sakna, såsom av den förut lämnade översikten framgår, över hälften av skolorna egna, tillfredsställande skoljordbruk. Uppfattningen om behovet och betydelsen av skoljordbruk vid lantmannaskolorna synes ha växlat under olika tider, och givetvis förefinnas fortfarande olika meningar härom. Då lantmannaskolorna först upprättades, i flertalet fall vid någon förut existerande folkhögskola, såg man i dem i främsta rummet en typ, som stod i ett bestämt motsatsförhållande till de gamla lantbruksskolorna, där skolans jordbruk och arbetet vid detta varit huvudsaken. I de nya skolorna skulle endast teoretisk undervisning meddelas. Någon praktisk handledning ingick ej i programmet, och då eleverna förut skulle ha åtminstone ett visst mini-

75 mum av lantbrukspraktik, förmenade man, att skolan ej hade något behov av jordbruk, detta så mycket mera, som det ej var fråga om att utbilda arbetsförmän. Denna tankegång återfinnes ännu i viss mån i 1907 års lantbruksundervisningskommittés betänkande. Kommittén omnämner sålunda (sid. 97), att från flera håll framkommit yrkande på att lantmannaskolorna skulle meddela även praktisk undervisning, vilket kommittén emellertid funnit förenat med stora olägenheter, bl. a. på grund av att kursen måste förläggas till vinterhalvåret. Den lägre lantbruksundervisni ngens tyngdpunkt hade också, såsom exemplen från D a n m a r k och Tyskland visat, allt mera överflyttats från de praktiska skolorna till skolor av liknande typ som lantmannaskolor. Det avgörande skälet för kommittén att ändock förorda nämnda åtgärder för tillgång till skoljordbruk var, att den teoretiska undervisningen enligt dess uppfattning måste stödjas av praktiska demonstrationer. Skoljordbrukets egentliga syfte skulle sålunda vara att möjliggöra dylika demonstrationer i vissa grenar av jordbruks- och husdjursläran ni. ni. Så länge man endast tillmätte skoljordbruket denna begränsade uppgift, betydde det givetvis mindre, vem som innehade och skötte jordbruket, blott detta var välskött och kunde erbjuda goda tillfällen till demonstrationer av ändamålsenliga byggnader med lämplig inredning, goda husdjur av olika slag, moderna redskap och maskiner m. m. Emellertid h a r man efterhand fått en annan uppfattning om skoljordbruket. Dess uppgift har i själva verket befunnits vara betydligt mera omfattande än att blott tjänstgöra som direkt demonstrationsmaterial. Det skall utgöra ett förbindelseled mellan det praktiska jordbruket i orten och skolans teoretiska undervisning samt på olika sätt bidraga till att göra denna mera levande, praktisk och åskådlig. Och för att kunna fylla denna sin uppgift måste det s t å under direkt ledning av skolans föreståndare eller eventuellt ordin a r i e lärare. Då (let för utredningen ansetts vara erforderligt att erhålla kännedom om den nu vid lantmannaskolorna rådande uppfattningen angående behovet och betydelsen av skoljordbruk, hava vi till de skolor, som redan ä g a tillgång till sådana jordbruk, framställt den frågan: »Vilken betydelse anses skoljordbruket ha för undervisningen?», medan övriga skolor anmodats uttala sig över frågan, huruvida anskaffandet av ett skoljordb r u k anses önskvärt. I anslutning till sist nämnda spörsmål hava skolstyrelserna också beretts tillfälle att uttala sig över frågan: »Vilka åtg ä r d e r anses böra från det allmännas sida vidtagas för underlättande a v anskaffandet av skoljordbruk!» Av de inkomna svaren på de båda förstnämnda frågorna framgår, atl styrelserna och lärarråden vid omkring 9/io av samtliga lantmannaskolor kraftigt framhållit skoljordbrukens betydelse för undervisningen eller — där jordbruk icke finnes — uttalat önskvärdheten av att ett sådant måtte kunna anskaffas. 1 åtskilliga yttranden

76 äro de med tillgången till ett skoljordbruk förbundna fördelarna utförligt omnämnda. Sålunda äro de exempelvis i yttrandet från St. Segerstad angivna på följande sätt: , »I. Skolans lärare stå i ständig kontakt med det praktiska jordbruket och de jordbruksekonomiska spörsmålen. Undervisningen kommer sålunda att vila på säker grund, den får något av det upplevdas verklighet över sig och gör därigenom starkare intryck på eleverna. II. Föreläsningarna kunna när som helst kompletteras med förevisning av olika kulturåtgärder och arbetsmetoder, maskiner och redskap, djurbesättning och utfodring, kontrollanordningar, bokföring och driftskalkyler. Vid elevernas övning i ekonomiska beräkningar kan materialet till stor del hämtas från skoljordbruket. III. På skoljordbruket kunna utföras allehanda försök ifråga om jordbearbetning och gödsling, såtider och sorter m. m. Alla dessa försök kunna ju icke, då den ordinarie undervisningen är förlagd till vinterhalvåret, demonstreras direkt för eleverna, men det är givetvis en mycket stor fördel, alt lärarna i sin undervisning kunna åberopa försöksresultaten och därigenom påvisa det, som är lämpligast för jordbruket i den trakt, varifrån flertalet av skolans elever kommer. IV. Såsom ifråga om den blivande lantbrukshögskolans förläggning å ett jordbruk blivit framhållet, är det av en viss betydelse, att eleverna varje dag av sin skolvistelse befinna sig såvitt möjligt i den miljö, i vilken de sedermera skola hava sin verksamhet. • V. Vid de kortare extra kurser, som kunna anordnas emellanåt, erbjuder skoljordbruket ett utomordentligt gott undervisningsmaterial. VI. Till stor del just därför, att skolan är förlagd till ett jordbruk med en omfattande försöksverksamhet, besökes den gärna — isynnerhet under sommarhalvåret — av traktens jordbrukare, som därvid hava tillfälle att erhålla upplysningar och råd av skolans lärarpersonal, att iakttaga hurusom lärarna hava förmåga att i praktiken omsätta det, som de i katedern tala om, samt att lärarna ingalunda draga sig för att, så långt deras tid medgiver, själva lägga hand vid det praktiska arbetet utan tvärtom göra detta gärna och på elt föredömligt sätt. Allt detta återverkar så, att jordbruksbefolkningen får större förtroende och förståelse för skolans verksamhet till gagn för jordbrukets utveckling. VII. Slutligen må nämnas fördelen av att lantmannaskolans elevhushåll kan inköpa åtskilliga varor från skoljordbruket och därigenom undvika den uppskruvning av priserna som, då dessa varor (t. ex. mjölk) måste köpas i orten, ligger nära till hands för utomstående säljare.» I yttrandet från önnestad hava de med förefintligheten av ett skoljordbruk förbundna fördelarna på liknande sätt angivits i olika punkter — inalles 9 — där i huvudsak samma synpunkter anföras. Bl. a. framhålles fördelen av att eleverna dagligen kunna följa de olika arbetena vid skoljordbruket (skolan har såväl huvudkurs som längre kurs). Detta har stor betydelse för elevernas utbildning, icke minst med tanke på alt deras praktik ofta varit ganska ensidigt inriktad på det rena jordbruksarbetet, under det att ladugårdsskötsel, svinskötsel, skogsskötsel och särskilt sådana grenar av lanthushållningen som fjäderfäskötsel, biodling och trädgårdsskötsel ägnats föga tid under den praktiska utbildningen. Skoljordbruket har också fått en viss betydelse för bygden i den mån det utvecklats till ett allsidigt organiserat demonstrationsjordbruk, som skötts efter strängt ekonomiska principer. Sålunda besökes det i stor utsträckning av bygdens lantbrukare, elever i jordbruksbestämda fortsättningsskolor och studieresande från andra orter. Enligt styrelsens mening bör skoljordbruket organiseras så allsidigt som möjligt för att kunna tjäna som demonstrationsmaterial vid undervisningen i lanthushållningens olika grenar.

77 och för att det väl skall fylla sin uppgift bör det skötas av skolans föreståndare eller lärare för skolans räkning. Från Dingle framhålles, att skoljordbrukets betydelse för undervisningen är av mångfaldig art. Skolans lärare komma mera direkt i beröring med praktiska problem, detta såväl på jordbrukets som på husdjursskötselns område. Detta torde utan tvivel leda till att undervisningen kan läggas på en mera praktisk bog. Då lantbruket dessutom, såsom fallet är i Dingle, drives modernt och i alla avseenden är väl utrustat med byggnader, maskiner och redskap av olika slag, gives det ju många tillfällen till demonstrationer. Jordbruket drives dessutom i stort som försöksjordbruk; det är sålunda antaget som fast försöksstation under centralanstaltens j>ordbruksavdelning, och för övrigt utlägges årligen elt flertal försök av olika slag, vilkas resultat alltid komma att omnämnas i undervisningen. Härtill kommer, att under de senaste åren anordnats en praktisk-teoretisk fortsättningskurs för sådana, som redan genomgått lantmannaskolan, och vill det synas, som om denna kurs omfattades med livligt intresse. Lyckligt vore nog, om dylika kurser mera anordnades vid skolorna. Härmed skulle bl. a. frågan om lärarnas sysselsättning under sommaren bliva löst på ett tillfredsställande sätt. I yttrandet från Sätila, som i denna punkt jämväl är relativt utförligt, återfinnes i stort sett samma tankegång som i de förut berörda, men då därtill ytterligare några synpunkter framkomma, må följande anföras ur uttalandet. Skoljordbrukets betydelse för undervisningen anses vara följande: »att skoljordbruket, rätt utnyttjat, utgör det bästa demonstrationsmaterial, som kan tänkas; att lärarna bibehålla en intim kontakt med det praktiska jordbruket och att undervisningen därigenom bör bli bättre anpassad efter det praktiska livets krav och bli mera kritisk, då det gäller en del relativt litet prövade teoretiska spekulationer; att den stora massan av jordbrukare får mera förtroende för undervisningen, då den meddelas av lärare, vilka själva sysselsätta sig med jordbruk och vad därtill hör, ett förtroende, som helt enkelt måste anses som grundförutsättning för att den teoretiska lantbruksundervisningen skall bli i bästa mening fruktbringande; att även med den nuvarande organisationen åtminstone en del elever kan få praktisk undervisning genom att kvarstanna som arbetande lantbrukselever; samt att vid skoljordbruket kunna anordnas praktiska försök rörande såväl växtodling som husdjursskötsel, varvid nya rön kunna prövas och undersökas.» Om skoljordbruket skall kunna fylla ovan angivna uppgifter — framhålles det vidare — måste det självt liksom dess skötsel vara av den beskaffenhet, att driften av detsamma — såvida konjunkturer och andra förhållanden äro normala — blir ekonomiskt lönsam, ty ett skoljordbruk, som jämt och ständigt går med förlust och således måste uppehållas med enskilda eller allmänna medel, kan icke vara något gott föredöme eller exempel. Skoljordbruket som sådant bör emellertid icke belastas med för försök och undersökningar nödvändiga kostnader, utan bör skolan erhålla särskilt anslag för anordnande av dylika i den utsträckning, som kan anses vara lämplig. Slutligen påpekas, att fullt utnyttjat som undervisningsobjekt blir icke skoljordbruket vid de nuvarande teoretiska vinterkurserna utan först om teorctiskt-praktiska kurser anordnas under sommarhalvåret samt om specialkurser i husdjursskötsel och skogsskötsel komma att anordnas. De i ovan berörda uttalanden framförda synpunkterna gå också igen i flertalet övriga yttranden. Sålunda framhålles från Vik, att ett skoljordbruk anses i hög grad önskvärt, då ett sådant kan ha stor betydelse för undervisningen, dels direkt genom att lämna åskådningsmaterial och tillfälle till praktiska demonstrationer och forsok, dels indirekt genom att lärarna bättre kunna bibehålla kontakten med det

78 praktiska jordbrukets ekonomi och utveckling. I yttrandet från Hamra uttalas, att för undervisningen är det av största betydelse, att skolan är förlagd till ett jordbruk som drives av föreståndaren själv eller annan lärare med undervisning i något huvudämne. Från Lunnevad anföres bl. a., att då skoljordbruk finnes och skolans föreståndare eller lärare får sköta detta, skarpes hans blick för det praktiskt genomförbara, och den större förståelsen för det praktiska livets krav framträder val dä också i hans undervisning. Skoljordbruket har också förutsättning att bli en centralpunkt för jordbrukarnas i trakten sammanslutning i avels- och inköpstöreningar. Samarbetet med traktens jordbrukare borde därför så småningom komma att resultera i ökat elevantal från omgivande bygd. Från Tenhull, Grimslöv och Markaryd påpekas också betvdelsen av alt lärarna genom skötseln av ett skoljordbruk komma i bättre kontakt med det praktiska jordbruket. Härigenom få de också intim kännedom om alla de skiftande förhållanden, som påverka bygdens jordbruksdrift. Ett väl skött skoljordbruk är ägnat att öka bygdens intresse för skolan och dess undervisning samt öka förtroendet för densamma. 1 yttrandet frän Gamleby göras ungefär samma synpunkter gällande. Frän Högalid förklaras, att ett skoljordbruk anses önskvärt, och i yttrandet frän llemse göres liknande uttalande. Dock framhålles bär jämväl som en förutsättning för att ett skoljordbruk skall vara till nytta, att det är etl verkligt mönsterjordbruk ej blott i vissa detaljer utan i det stora hela och framför allt ekonomiskt bärkraftigt, varvid dock måste beaktas, alt särskilda anslag böra utgå för försök o. d. vid jordbruket. Det påpekas, all del ej alllid är lätt alt uppfylla de fordringar, som måste ställas på ett skoljordbruk: da det måste drivas med lejd arbetskraft, får det ej vara för litet. Fran Bräkne-Hoby anföres b!, a., all den lärare, som sköter ett skoljordbruk, vid sin undervisning kan visa på del praktiska jordbruket, varigenom hans ord vinna mera i auktoritet. Vidare pekas på möjligbeten alt låta en begränsad del av skolans elever under sommaren la anställning som arbetande elever i jordbruket. 1 yttrandet från Hammenhög framhålles. all etl gott jordbruk är skolans viktigaste undervisningsmaterial och till en verklig jordbrukets undervisningsanstalt hör ovillkorligen ett jordbruk. Dess största betydelse ligger däruti, att skolans lärare därigenom få tillfälle alt praktiskt arbeta i sitt yrke. De komma eljest alt göra skäl för benämningen »pappersjordbrukare», som de ofta beskyllas för all vara. Fran Tomelilla anföres. alt anskaffandet av skoljordbruk anses önskvärt, och i yttrandet frän Osby meddelas, alt samtliga lärare ha uttalat synnerlig tillfredsställelse med skoljordbruket frän undervisningssynpunkt. Även i Munka-Ljungby finner man skoljordbruk önskvärt men bar därjämte den uppfattningen, att med hänsyn till de mycket stora svårigheterna för vissa skolor att anskaffa dylikt, bör förefintligheten av skoljordbruk ej göras till ett absolut villkor för statsunderstöd till skolans drift. I yttrandet frän Vilan framhålles, sedan man påpekat, att ett skoljordbruk medför fördelar bl. a. i avseende på den ständiga kontakten med jordbruket, att den teoretiska undervisningen icke kan undvara det stöd, som erhålles genom att läraren anknyter den till verkliga förhållanden, vilka tekniskt och i synnerhet ekonomiskt sammanhänga med det arbetande jordbruket. Endast därigenom kan undervisningen tillvinna sig det förtroende bos allmänheten och eleverna, som erfordras för skolans framgång. Även de båda andra skolorna i Malmöhus län, Fridhem och Skurup, anse ett skoljordbruk vara av stor betydelse för undervisningen. Samma är förhållandet med skolorna i Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län. Frän Molkom svaras också ja på frågan om skoljordbruk anses önskvärt. Från Kyrkerud framhålles, att då skolans föreståndare brukar jorden och per-

79 sonligen ansvarar för jordbrukets ekonomi, kommer undervisningen att stå i intim kontakt med praktiken. Läraren i husdjursskötsel har också tillfälle att dagligen följa alla arbeten, bl. a. i ladugården, samt erhåller uppgifter från egendomen, vilka kunna användas som undervisningsmaterial, exempelvis vid uppgörandet av foderstater o. d. Vid denna skola fä också eleverna, oaktat kursen är förlagd till vinterhalvåret, till en viss grad följa och deltaga i arbetena vid skoljordbruket, såsom när det gäller rotfruktsupptagning, tröskning, frörensning, sådd av konstgödsel ävensom och i främsta hand husdjurens skötsel och utfodring samt mjölkkontroll; eleverna få sålunda i tur och ordning deltaga i ladugårdsarbetena. Som slutomdöme anföres, att om skolan saknade verkligt jordbruk, skulle förtroendet för skolan hos allmänheten helt säkert icke bliva detsamma, som nu är fallet. I yttrandet från Kävesta säges, att skoljordbruket anses ha stor betydelse, bl. a. genom de årligen anordnade fältförsöken, och i Fellingsbro anses det värdefullt på grund av ati läraren (föreståndaren) själv i praktiken får pröva nya sorter och olika slag av gödslingar, får arbeta med förädling av olika slags husdjur samt får praktisk erfarenhet om de ekonomiska betingelserna för ett jordbruks drivande i orten: genom allt detta blir undervisningen ovillkorligen mera konkret. Från Sala framhålles — liksom i en del föregående uttalanden att skoljordbruket är av stort värde lör undervisningen därigenom, att det utgör ett alltid tillgängligt åskådnings- och demonstrationsmaterial. Detta är särskilt av stor betydelse under sommaren, men även för huvudkursen under vintern är det av stort värde att när som helst kunna komplettera föreläsningarna i husdjurslära med övningar och demonstrationer i ladugården. För föreståndare och lärare utgör skoljordbruket en ständig källa till rön och erfarenheter, vilket gör, att dessa hållas i ständig kontakt med det praktiska jordbruket. Ett skoljordbruk med de möjligheter till försök av olika slag, som det erbjuder, skapar också större intresse för skolan bland traktens jordbrukare. 1 svaret från Mora anföres, att skoljordbrukets betydelse består bl. a. däruti, att detsamma utgör ett praktiskt underlag för den teoretiska undervisningen i de båda huvudämnena, jordbrukslära och husdjurslära. Det kan också fylla en viktig uppgitt genom att vara till föredöme för ortens jordbruk och kreatursskötsel. Styrelsen för skolan i Bollnäs anser pä närmare anförda skäl anskaffandet av ett skoljordbruk önskvärt, och i Hampnäs har detta enligt uppgift länge framstått som ett önskemål. Skoljordbruket i Törsta användes enligt vad som meddelas huvudsakligen för följande ändamål: som försöksjordbruk för skolans föreståndare, för att han på grundval av egen erfarenhet skall kunna skaffa sig en grundlig kännedom om jordbrukets i orten bärighet och därigenom lämna eleverna en mera verklighetstrogen undervisning; som undervisningsobjekt vid skolans kurser; för gödslingsförsök; för att bereda mindre bemedlade elever tillfälle att genom praktiskt arbete helt eller delvis avbetala en vinterkurs vid skolan samt för utbyte av nyttigheter mellan skolan-skolhushållet å ena sidan och skoljordbruket å den andra. Skoljordbruket i Degerfors, varest huvudkursen pågår under sommaren, har enligt uppgift visat sig vara av mycket stor betydelse. Undervisningen vinner i åskådlighet. För många elever äro nyare metoder rätt främmande. De få här tillfälle att lära känna sådana, delvis genom att utanför den egentliga undervisningstiden deltaga i vissa arbeten i jordbruket och trädgården. Likaså få de deltaga i utläggning och skötsel av åtskilliga försök, som utföras för centralanstaltens för jordbruksförsök och Alnarps trädgårdars räkning. Genom allt detta underlättas också för eleverna tillgodogörandet av den teoretiska undervisningen i jordbrukslära m. fl. ämnen. Frän Gran framhålles som fördelar med skoljordbruket, att vederbörande lärare kommer i bättre kontakt med jordbruket, vilket i sin mån verkar befruktande på

80 undervisningen, samt att tillfälle gives till demonstrationer för eleverna i kreatursskötsel och av olika jordbruksredskap och maskiner m. m. Även styrelsen för Matarengi anser skoljordbruket vara av stor betydelse för undervisningen både direkt och indirekt. Genom detsamma hava lärarna i jordbruksoch husdjurslära samt skogshushållning möjlighet att medelst försök och demonstrationer av olika slag åskådliggöra sin undervisning för eleverna, vilket i en landsända som Norrbotten, där jordbruket ännu är mycket efterblivet, måste anses synnerligen betydelsefullt. Vidare har föreståndaren, som brukar egendomen, möjlighet att genom jordbruksförsök under sommaren fördjupa sina insikter i vad som för ortens jordbruk kan vara mest ekonomiskt. En dylik erfarenhet måste hos en lärare vid lantmannaskola givetvis anses vara en nödvändig förutsättning för vinnande av ett gott undervisningsresultat. Förutom dessa direkta fördelar, som tillgången på ett jordbruk innebär för lantmannaskolans undervisning, vill styrelsen framhålla den indirekta betydelsen, som bl. a. ligger däruti, att detsamma kan användas som praktikantgård för lantbrukselever samt att en välskött egendom alltid utgör ett mönster för ortens jordbruk. Ett fätal skolor hava, såsom redan förut antytts, ställt sig tveksamma ifråga om behovet och betydelsen av skoljordbruk. Detta synes dock närmast gälla med hänsyn till de speciella förhållanden, som äro rådande vid resp. skolor. Sålunda anföres av lärarrådet vid Strängnäs, att då i skolans närhet finnes en länets landsting tillhörig egendom, som skall upplåtas till demonstrationsgård, torde anskaffandet av annat jordbruk tillsvidare få anses överflödigt, isynnerhet som utsikter finnas att få disponera ett jordområde intill skolan för demonstrationsodlingar. Skolstyrelsen anför, att anskaffandet av ett speciellt skoljordbruk ej är absolut nödvändigt, men att det dock är önskvärt, att skolan kunde få disponera ett mindre område i sin omedelbara närhet i och för jordbruksdemonstrationsändamäl. Från Högsby framhålles, att då såväl skolans föreståndare som dess ordinarie lärare bedriva praktiskt jordbruk, ehuru pä större avstånd från skolan, torde anskaffandet av skoljordbruk för denna lantmannaskola under nuvarande förhållanden vara av föga betydelse. Då någon säkerhet för att dessa förhållanden komma att fortfara givetvis icke finnas, anses emellertid önskemålet om anskaffandet av skoljordbruk icke böra avvisas ens för denna skola. I yttrandet från Skara påpekas bl. a., att skolans föreståndare tills för kort tid sedan innehaft ett jordbruk en halv mil från skolan samt att möjligheter till demonstrationer för eleverna finnas dels vid en egendom i skolans närhet och dels vid andra institutioner för försöksverksamhet o. d. Pä grund av dessa förhållanden anses något skoljordbruk för närvarande knappast behövligt. Skulle ett sådant likväl med hänsyn till önskvärdheten av att lärarna få tillfälle utöva praktisk jordbruksverksamhet — anskaffas, anses det böra vara relativt stort, enär den lärare, som skall sköta det, väl kan handhava ledningen men ej gärna kan tänkas gå med i det yttre arbetet. Rörande skolan i Kristinehamn meddelas, att skolan har tillgång till ett omedelbart intill densamma beläget och i alla avseenden lämpligt demonstrationsjordbruk. Sä länge endast en till vinterhalvåret förlagd huvudkurs hålles, anses därför icke något behov av eget jordbruk föreligga. Skulle kurserna förlängas så, att de delvis komme att omfatta sommarmånaderna, anses saken ställa sig annorlunda. Från Kolbäck framhålles, att för själva undervisningen vid en huvudkurs torde eget skoljordbruk ej vara av nöden. Förutsättningen för ett teoretiskt studium vid en lantmannaskola måste dock vara, att lärarna efter sin studietid varit praktiskt utövande jordbrukare. Även om så varit fallet, kan det dock mångenstädes vara svårt för lärarpersonalen att komma i den intima kontakt med dagens jordbruksförhållanden och med traktens jordbrukare, som behöves för att vinna nödigt för-

81 troende för skolan, om icke lärarna på något sätt kunna verka även vid praktiskt jordbruk. Från denna synpunkt sett är sålunda ett skoljordbruk önskvärt. Även åtskilliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava, ehuru icke direkt åtsporda härom, framhållit vikten av att lantmannaskolorna äro förenade med lämpliga skoljordbruk. Vid besvarande av frågan, h u r u v i d a lantmannaskolorna i sin nuvarande form anses kunna fylla sin uppgift, h a v a sålunda, såsom av de förut refererade y t t r a n d e n a framgår, utskotten i Stockholms, K a l m a r n o r r a och södra, Blekinge, Malmöhus, Älvsborgs södra, Värmlands, Örebro och Västmanlands län erinrat om betydelsen av skoljordbruk och förordat anskaffandet av sådana, där de ej redan finnas. J ä m v ä l förvaltningsutskotten i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Kopparbergs och Norrbottens län hava, i annat sammanhang, framhållit vikten av att lantmannaskolorna äro utrustade med skoljordbruk. Vid skoljordbruken bör, anföres det från Kronobergs län, drivas försöksverksamhet under föreståndarens ledning. Skolorna borde, såvitt möjligt, utvecklas till lokala försöksanstalter, från vilka lantmännen i orten kunde i n h ä m t a på erfarenhet grundade r å d ifråga om sortval, gödsling, jordbearbetning m. m. Om så kunde ske, skulle skolorna helt visst vinna ökat förtroende och deras verksamhet bli mera fruktbärande för praktiken. Den uppfattning om skoljordbrukens behövlighet och stora betydelse för lantmannaskolorna, som, enligt vad de ovan refererade y t t r a n d e n a utvisa, nu gör sig allmänt gällande hos oss, har redan tidigare t r ä n g t igenom i v å r a grannländer. Eesultatet h ä r a v h a r också, såsom av de lämnade redogörelserna för undervisningen i Danmark, Norge, Finland och Tyskland framgår, blivit, att i samtliga dessa länder jämväl sådana skolor, som blott meddela teoretisk undervisning, så gott som undantagslöst äro förenade med ett skoljordbruk. Av de uttalanden rörande denna fråga, som av föreståndare för och lärare vid ett flertal skolor av ifrågavarande typ gjorts till ledamöter av utredningen vid studiebesök i de tre förstnämnda länderna, framgår också, att man tillmäter skoljordbruket mycket stor betydelse och anser det v a r a nödvändigt för att skolan på ett r ä t t sätt skall k u n n a fylla sin uppgift. Samma uppfattning om skoljordbrukets värde gör sig också, enligt vad lantbruksrådet Leufvén meddelat, gällande i Tyskland. Söker man få fram slutsatsen av ovan refererade uttalanden från länt- utredningens mannaskolornas styrelser och vissa hushållningssällskaps förvaltningsvttrand?utskott, så k a n denna ej g ä r n a bliva mer än en, nämligen att en lantmannaskola för att r ä t t kunna fylla sin uppgift måste v a r a förenad med ett skoljordbruk. Dettas betydelse för skolans undervisning och hela verksamhet ligger icke blott däruti, att det ger tillgång till ett viktigt demonstrationsmaterial. Minst lika stor vikt måste tillmätas den omständigheten, att skolans föreståndare, eventuellt lärare genom skoljord6 — 2 912 14.

82 brukets skötsel kommer i intim kontakt med ortens jordbruk och får tillfälle inhämta praktiska erfarenheter, varigenom undervisningen kan bliva bättre avpassad efter ortsbehovet och konjunkturläget samt mera praktisk och åskådlig. Och därjämte k a n skoljordbruket genom den d ä r bedrivna försöksverksamheten och de vunna praktiska resultaten giva ett gott underlag för såväl undervisningen vid skolan som ock l ä r a r n a s rådgivande verksamhet utanför densamma samt bidraga till att hos eleverna skapa en på erfarenhet grundad uppfattning om jordbrukets ekonomiska möjligheter. P å grund av såväl ovan anförda skäl som ock den i våra g r a n n l ä n d e r vunna erfarenheten hava vi kommit till den bestämda uppfattningen, att v å r a lantmannaskolor måste v a r a förenade med skoljordbruk. Den redan förefintliga bestämmelsen härom bör sålunda i det nya reglementet ytterligare skärpas och förekomsten av ett ändamålsenligt skoljordbruk efter viss övergångstid göras till obligatoriskt villkor för erhållande av statsunderstöd till skolan. Vill m a n som ett oeftergivligt krav för en lantmannaskola uppställa, att den skall v a r a förenad med skoljordbruk, uppstår också den frågan, h u r u v i d a n å g r a n ä r m a r e föreskrifter rörande detta jordbruks beskaffenhet och drift m. m. böra fastställas. Även dessa spörsmål hava u n d e r utredningen varit föremål för behandling. Ifråga om skoljordbrukets storlek har därvid framhållits, att detsamma lämpligen borde motsvara ett medelstort bondejordbruk i orten, sålunda allt efter ortsförhållandena omfatta en åkerareal av 10—25 har. Skall jordbruket kunna fylla sin uppgift, får det ej vara alltför litet. I så fall blir nämligen dess värde som demonstrationsmaterial med hänsyn till det ringa antalet husdjur samt det begränsade behovet av redskap och maskiner mycket inskränkt. Möjligheterna för anställandet av jordbruksförsök av olika slag bliva också minskade. Och då lejd arbetskraft i varje fall måste användas för utförandet av det rena kroppsarbetet, blir det svårare att anpassa denna efter behovet, om arealen är alltför ringa. Att jordbruket är större än ovan nämnts torde väl i och för sig icke medföra någon n ä m n v ä r d olägenhet från undervisningssynpunkt. Driften av ett större jordbruk k a n ju dock, om den sker för skolans räkning, v a r a förenad med avsevärda riskmoment, vartill kommer, att dess skötsel kan taga alltför mycket av föreståndarens resp. lärarens intresse och arbete i anspråk. Skoljordbruket synes oss icke behöva eller ens böra v a r a ett mönsterjordbruk i den meningen, att detsamma måste städse v a r a u t r u s t a t med de allra modernaste anordningar samt drivas i syfte av högsta och bästa produktion u t a n hänsyn till kostnaderna. Vi anse tvärtom, att de ekonomiska synpunkterna på jordbruksdriften böra i huvudsak v a r a bestämmande och att jordbruket alltså bör såvitt möjligt anordnas såsom ett exempel på h u r u ett jordbruk i den ort, där skolan är belägen,

bör skötas för att i händerna på en skicklig och driftig lantman med de för en sådan i allmänhet påräkneliga ekonomiska resurserna kunna giva ett tillfredsställande resultat. Det bör alltså vara efter ortens förhållanden fullt tidsenligt, varmed vi åsyfta, att det å ena sidan naturligtvis icke får i något avseende intaga en efterbliven ståndpunkt men å andra sidan icke heller behöver upptaga alla möjliga nya anordningar och metoder utan att dessa äro för orten och för ett jordbruk av ifrågavarande storlek lämpliga och ekonomiskt fördelaktiga. Skoljordbruket bör vara så anordnat, att eleverna i detsamma finna en förebild till, huru de själva kunna klokt anordna de lantbruk i orten, som de kunna få att sköta, och sålunda varken vara behäftat med försummelser i något avseende eller förete en så dyrbar drift, som en enskild lantman ej mäktar med. Även för skolans och dess lärares del bör en dylik anordning av skoljordbruket vara lämpligast och ägnad att inge förtroende, enär jordbruket därigenom inrangeras i samma kategori som jordbruket i allmänhet i orten och de praktiska möjligheterna att tillämpa där använda anordningar och metoder böra bliva på ett lättfattligt och övertygande sätt ådagalagda. Med fasthållande av denna allmänna typ för skoljordbrukets beskaffenhet är det emellertid givet, att detsamma bör för att kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift i undervisningsavseende vara fullt ändamålsenligt ifråga om byggnader, kreatursbesättning, redskap och maskiner m. m. Likaledes bör, såsom också i yttrandena från skolorna framhålles, driften vara så allsidigt anordnad som möjligt, så att eleverna kunna erhålla praktisk uppfattning om de olika grenarna av jordbruksdriften. Det bör sålunda exempelvis icke vara tillåtet att inrikta driften allenast på viss specialodling t. ex. fröodling eller att underlåta att hålla visst slag av kreatur eller att på annat sätt specialisera driften, så att icke alla väsentliga delar av ett jordbruk, sådant det bör förekomma i orten, äro representerade. Genom att beräkningar framläggas om det ekonomiska resultatet av varje gren av driften bör skoljordbruket bliva för eleverna instruktivt även i ekonomiskt avseende. Att vid jordbruket bör för undervisnings- och demonstrationsändamål drivas viss försöksverksamhet är uppenbart. Av de skoljordbruk, som för närvarande innehavas av lantmannaskolorna, drivas några för skolans räkning men flertalet på egen risk av skolans föreståndare. Principiellt sett torde det få anses riktigast, att jordbruket drives för skolans räkning, och detta synes vara ett mål, vartill man bör sträva. Med hänsyn till existerande svårigheter att för närvarande överallt nå detta, mål hava vi emellertid ansett, att åtminstone tillsvidare en sådan anordning må kunna medgivas, att jordbruket äges eller eljest för egen räkning drives av skolans föreståndare eller någon av dess lärare, därest nödiga anordningar träffas för att skolan må äga förfoga över detsamma för undervisningsändamål. Utarrendering av

84 skoljordbruk till a n n a n person bör sålunda uppenbarligen icke ifrågakomma. ' Under dessa förutsättningar anse vi, att även ett skoljordbruk, som icke äges eller drives direkt för skolans räkning, bör kunna fylla sina ovan angivna uppgifter. Under dessa omständigheter och med hänsyn tillika till de mycket växlande förhållandena vid olika skolor torde det ej v a r a behövligt eller "lämpligt att i reglementet fastställa n å g r a bestämdare föreskrifter i nu förevarande avseende. Detsamma gäller också förut anförda synpunkter ifråga om skoljordbrukets storlek, u t r u s t n i n g och drift. Dessa torde visserligen böra v a r a vägledande ifråga om skoljordbrukens beskaffenhet, men det synes med hänsyn till de mycket olikartade förhållandena i landets olika delar och vid olika skolor icke v a r a möjligt att giva generella föreskrifter härom. Det torde i stället böra ankomma på den övervakande myndigheten att tillse, a t t skoljordbruket är sådant, att det fyller rimliga krav. Åtgärder för underlättandet av skoljordbruks anskaffande. Av förut lämnade uppgifter rörande skoljordbruk vid lantmannaskolorna framgår bl. a., att knappt hälften av de nuvarande skolorna äga eller genom arrendeavtal disponera s å d a n a jordbruk. Anser m a n det nödvändigt, att alla skolor äro förenade med sådant, och fastställer obligatoriska föreskrifter härom, uppstår frågan, om skolorna äga tillräckliga ekonomiska resurser för att skaffa sig tillfredsställande jordbruk. Om så icke är fallet, torde det bliva nödvändigt, att det allmänna vidtager åtgärder för att underlätta anskaffandet av sådana skoljordbruk. För att erhålla kännedom om den uppfattning, som lantmannaskolornas styrelser hysa om detta spörsmål, hava dessa, såsom redan förut nämnts, i samband med y t t r a n d e rörande behovet och betydelsen av skoljordbruk också beretts tillfälle att uttala sig över frågan: »Vilka åtgärder anses böra från det allmännas sida vidtagas för underlättande av anskaffandet av skoljordbruk?» Vid besvarandet av denna fråga har ett flertal skolor inledningsvis framhållit de svårigheter, som äro förbundna med anskaffandet av ett lämpligt skoljordbruk. I många fall' är priset på jorden i närheten av skolorna, särskilt där dessa äro förlagda i eller intill städer eller större samhällen, relativt högt. Kostnaderna för jordbruket skulle också ofta förhöjas genom erforderlig nybyggnad eller omfattande reparationer av jordbrukets ekonomibyggnader, vilka, om skoljordbruket skulle kunna fylla sin uppgift, måste vara i tillfredsställande skick. Då uppsättningen av levande och döda inventarier vid ett skoljordbruk också borde vara relativt fullständig och av god beskaffenhet, bleve även kostnaderna härför i allmänhet större än för motsvarande jordbruk i enskild ägo. Med hänsyn till dessa omständigheter anse inånga lantmannaskolor det omöjligt att med egna resurser kunna uppbringa de för anskaffandet av ett skoljordbruk nö-

85 diga medlen. Särskilt är detta fallet vid sådana skolor, som ägas av föreningar; i flertalet fall hava dessa redan för anskaffandet av nödiga lokaler fått upplåna så stora belopp, att de och deras styrelser icke anse sig kunna ikläda sig ansvaret för upplåning av ytterligare betydande medel. På grund härav framhålles i flertalet yttranden från de skolor, som antingen icke hava något jordbruk eller också blott ett otillräckligt sådant, kraftigt nödvändigheten av åtgärder från det allmännas sida för att underlätta anskaffandet av skoljordbruk. Härvid pekas det i några fall på att det i första hand bör tillkomma vederbörande landsting eller hushållningssällskap eller eventuellt primärkommun att tillhandahålla medel för jordbrukets inköp. Flertalet anser dock, att det bör tillkomma staten att lämna erforderligt bistånd för lösandet av denna fråga. Bland de statsåtgärder, som föreslås, är först att nämna upplåtelse av lämpliga kronoegendomar. Denna tanke är ju ingalunda ny, enär förslaget framfördes redan av 1907 års lantbruksundervisningskommitté. I de fall, då lämplig egendom kan stå till förfogande, torde, framhålles det, denna åtgärd vara för staten jämförelsevis litet betungande. Mera omständligt bleve det visserligen, då ingen egendom på lämplig plats funnes tillgänglig, men även i så fall borde saken — framhålles det från Högsby och M o l k o m — k u n n a ordnas därigenom, att staten anskaffade en ändamålsenlig gärd genom inköp eller utbyte; i förra fallet kunde motsvarande försäljning av kronoegendomar ske. Sist nämnda tillvägagångssätt hade ofta förekommit ifråga om skogsmark, och principiellt borde intet vara att invända däremot. Ifråga om formen för upplåtelsen av en kronoegendom till skoljordbruk förordas från Högsby, att egendomen förblir i statens ägo men får disponeras av skolan, som även får tillgodogöra sig de inkomster jordbruket ger. Genom detta arrangemang vunnes dels att denna fråga verkligen bleve löst för alla skolor, dels skulle staten under en synnerligen tilltalande form giva skolorna en ökning av till dem utgående anslag genom att skolorna finge tillgodogöra sig inkomsten av jordbruket, och detta i sin tur bleve en god sporre för att jordbruken sköttes ekonomiskt. Vid den fasta försöksverksamhetens utvidgning hade staten vidare genom detta arrangemang i sin ägo ett stort antal gårdar med lämpliga försöksvärdar. Förslaget innebär också att nuvarande skoljordbruk inlösas av staten. Den statsåtgärd, som i de flesta yttrandena förordas, är tillhandahållandet av lån på goda villkor. Som förebild för denna låneverksamhet tänker man sig i regel statens egnahemslån. Lånen skulle utlämnas antingen från någon redan befintlig eller också från en för ändamålet nyupprättad lånefond. Ifråga om amorteringstid och ränta framställas olika önskemål. I åtskilliga fall hänvisas till de för egnahemslånen gällande villkoren såsom rimliga och lämpliga även för lån till skoljordbruk. Från vissa håll förordas räntefria amorteringslån och från andra stående lån mot låg ränta. Rörande lånens storlek anföres från Högalid, att lånet i varje särskilt fall bör täcka inköpspriset för egendomen ifråga, och från Hemse framhålles, att det räntefria lån eller anslag, som av staten lämnas för ändamålet, bör vara tillräckligt ej blott till inköp av jord och uppförande av åbyggnader, utan även till uppsättning av levande och döda inventarier. Även från Katrineberg angives som en nödvändig förutsättning för anskaffandet av skoljordbruk, att medel erhållas i så stor utsträckning, att jorden erhålles konstnadsfritt, varjämte ytterligare anslag behövs för uppsättningen av levande och döda inventarier samt för eventuellt behövliga grundförbättringar. I yttrandet från Tenhult anföres, att ifall från det allmännas sida direkt anslag kunde lämnas för inköp av skoljordbruk, vore detta givetvis det bästa stödet, och från Gamleby pekas på den tänkbara utvägen att erhålla lotterimedel för ändamålet. Även Högsby framför tanken på direkta statsanslag för inköp av skoljord-

86 bruk, ehuru denna utväg anses svårframkomligare än den tidigare nämnda, från skolan föreslagna. En av de skolor, som redan skaffat sig ett lämpligt skoljordbruk, nämligen Önnestad, framför i detta sammanhang det förslaget, att, därest möjligheter för anskaffandet av statslån till inköp av skoljordbruk beredes, böra de skolor, som reglementsenligt redan anskaffat jordbruk och för dessa häfta i skuld, samtidigt få möjlighet att i dylik lånefond omplacera de ofta mot hög ränta upplånade medel, som behövts för skoljordbrukets inköp och iordningställande. I åtskilliga yttranden har, såsom tidigare omnämnts, framhållits, att ett skoljordbruk för att rätt fylla sin uppgift bör skötas så att det i och för sig är ekonomiskt bärkraftigt. Emellertid böra vid ett sådant jordbruk utföras åtskilliga försök, som, om de förekomma i större utsträckning, komma att draga avsevärda kostnader. Likaså kunna särskilda utgifter och förminskade möjligheter till inkomster föranledas därav, att skoljordbruken, som böra anordna sin drift allsidigt, ej alltid till fullo kunna utnyttja konjunkturerna. Med hänsyn till dessa omständigheter framhålles, bl. a. från Sätila och Kyrkerud, det berättigade i att ett särskilt statsbidrag utgår till skolan för skoljordbruket och å detsamma utförda försök. I sina förut n ä m n d a y t t r a n d e n rörande lantmannaskolorna och skoljordbrukens betydelse för dessa hava n å g r a förvaltningsutskott jämväl framhållit behovet av åtgärder från det allmännas sida för a t t underlätta anskaffandet av sådana jordbruk. Därvid har i första hand förordats beviljandet av statslån mot billig r ä n t a för ändamålet. Av de ovan refererade y t t r a n d e n a från lantmannaskolornas styrelser framgår bl. a., att det för ett stort antal skolor skulle v a r a förenat med h a r t när oöverstigliga svårigheter att u t a n stöd från det allmännas sida k u n n a anskaffa ett skoljordbruk av tillfredsställande Beskaffenhet. P å g r u n d av dessa uttalanden, vilkas riktighet icke torde kunna bestridas, och med hänsyn till att skoljordbruk, enligt den föreslagna föreskriften härom i reglementet, måste finnas, hava vi funnit det ofrånkomligt, att vissa åtgärder från det allmännas sida vidtagas för att underlätta anskaffandet av skoljordbruk. Och då det knappast torde kunna förutsättas, att resp. läns hushållningssällskap eller landsting under alla förhållanden hava tillfälle eller äro villiga att tillhandahålla medel för ändamålet, ha vi ansett det nödvändigt, att staten lämnar den för ändamålet erforderliga hjälpen. I skolstyrelsernas y t t r a n d e n hava åtskilliga förslag till åtgärder från statens sida i ovan angivna syfte framförts. Sålunda har föreslagits upplåtelse av kronoegendomar, tillhandahållandet av lån på goda villkor och direkta statsanslag. Den förstnämnda åtgärden förordades, såsom förut omnämnts, redan av 1907 års lantbruksunder visningskommitté, men förslaget härom upptogs icke av Kungl. Maj:t eller riksdagen. Sedermera har liknande förslag i skrivelse till Kungl. Maj:t framförts av styrelsen för svenska lantmannaskolornas lärarförening, utan att detta lett till något resultat. Onekligen kunna goda skäl anföras för att fylla vissa lantmannaskolors

87 behov av jordbruk på detta sätt. Med den stadga, som förläggningen av skolorna nu redan nått, skulle å t g ä r d e n emellertid kunna förverkligas endast i vissa särskilda fall, nämligen dels d ä r lämplig egendom finnes intill en redan befintlig skola och dels där en skola skulle komma a t t flyttas eller n y i n r ä t t a s . För sådana fall torde möjlighet att upplåta för ändamålet lämplig kronoegendom på l å n g v a r i g t arrende böra stå öppen. Det anförda gäller även ecklesiastika löneboställen, vilka ofta hava gott läge och lämplig storlek. Att för ändamålet skulle anvisas särskilt statsanslag u t a n återbetalningsskyldighet torde icke kunna ifrågakomma. Den å t g ä r d från statsmakternas sida, som i de flesta y t t r a n d e n från skolstyrelserna förordats och som otvivelaktigt i flertalet fall också skulle bliva den mest ändamålsenliga, är emellertid beviljandet av statslån på relativt goda villkor. En lämplig förebild för en sådan låneverksamhet från statens sida torde statens egnahemslåneverksamhet kunna anses utgöra. För vår del vilja vi också förorda, att en särskild lånefond för ändamålet u p p r ä t t a s och a t t från denna beviljas lån för anskaffandet av skoljordbruk. Liksom för jordbrukslägenheter bör lån kunna erhållas till ett belopp, motsvarande högst 3/6 av jordbruksfastighetens .genom värdering utrönta eller beräknade värde i fullbyggt skick, dock utan hänsyn till växande skog. Visst maximibelopp för lån torde böra stadgas, varvid ett belopp av 50 000 kronor synts lämpligt. I det värde, varefter lånebeloppet beräknas, torde endast själva jordbruksfastigheten med för densammas drift behövliga ekonomibyggnader få ingå; således skulle ej lån kunna beviljas för byggnader, avsedda eller uppförda för -att användas till skollokaler annat än i den m å n de möjligen kunna anses tillhöra själva jordbruket. Lånevillkoren böra utformas i anslutning till bestämmelserna rörande egnahemslån för jordbrukslägenheter. Av det beviljade lånet skulle sålunda 8/s kunna få kvarstå såsom stående lån, medan 2/5 av lånet skulle a m o r t e r a s ; dock skulle även för denna del de fem första åren vara amorteringsfria. Den årliga r ä n t a n skulle utgöra 4 procent under de fem första åren, sedermera 4 Va procent. Under amorteringstiden skulle annuiteten .å amorieringsdelen utgöra 6 1/a procent. Som säkerhet för lånet skulle k u n n a lämnas inteckningar, motsvarande hela lånebeloppet och liggande inom 5/8 av värdet. Därest, på sätt nu föreslagits, staten beviljar lån till anskaffande av skoljordbruk, torde sådana lån också rättvisligen böra utlämnas till de skolor, som n u under senare åren för att tillgodose skolans behov och för att efterkomma gällande föreskrift redan skaffat sig sådant jordbruk. Denna retroaktiva verkan av bestämmelserna om lån måste givetvis begränsas och torde lämpligen böra sträcka sig tillbaka till kristiden med dess förhöjning av prisen på jordbruk, sålunda förslagsvis t. o. m. å r 1918.

88 Vad beträffar storleken av den erforderliga lånefonden synes densamm a efter beräkning av lån å 40 000 kronor till skoljordbruk till en var av 20 lantmannaskolor k u n n a för dessa skolor förslagsvis anslås till 800 00O kronor. Genom a t t möjlighet till erhållande av lån för inköp av skoljordbruk beredes, undanröjes det hittillsvarande största hindret för anskaffandet av sådant. Även om sådan lånemöjlighet öppnas, torde dock anskaffandet av skoljordbruk, ekonomiskt sett, vara förenat med en viss risk för resp. skolor. E t t sådant jordbruk bör, såsom tidigare framhållits, drivas allsidigt, och det torde på grund härav icke bliva möjligt att alltid p å bästa sätt utnyttja r å d a n d e konjunkturer. Uppsättningen av redskap och maskiner bör v a r a fullständig och ändamålsenlig, varför ett relativt stort kapital måste v a r a nedlagt häri. Egendomens inköpspris torde p å g r u n d av belägenheten oftast v a r a större än som motsvarar det genomsnittliga värdet av jordbruk med samma storlek och n a t u r l i g a betingelser för övrigt. P å grund av n ä m n d a omständigheter skulle det kunna göras gällande,, a t t ett skoljordbruk, även om det drives rationellt och ekonomiskt och även under för jordbruk i allmänhet normala konjunkturer, svårligen k a n fullt förränta det i detsamma nedlagda kapitalet. Under sådana förhållanden kunde det ifrågasättas, att skolan jämväl erhölle någon ersättning för de merkostnader i förhållande till de normala, som driften av skoljordbruket medför. Vi hava emellertid icke ansett oss k u n n a tillstyrka något särskilt anslag för detta ändamål. Det bör beaktas, a t t skoljordbruket till följd av det ganska stora skolhushållet samt l ä r a r n a s hushåll m. m. h a r vissa betydelsefulla förmåner i avseende å produkternas avsättning, vilka icke komma vanliga jordbruk i orten till del. De stora förmåner som de billiga statslånen till jordbrukets anskaffande, innebära, måste också tagas i betraktande. Därjämte k a n det befaras, att, ifall ett särskilt driftsanslag medgåves, detta skulle medföra, att allmänhetens tilltro till a t t skoljordbruket utgjorde en förebild, som för dem vore möjlig att efterlikna, skulle undergrävas och a t t uppfattningen skulle bliva, att dylik jordbruksdrift icke vore möjlig u t a n direkt, statsunderstöd. Slutligen äro att m ä r k a de praktiska svårigheter, som skulle uppstå att bestämma dylikt statsbidrag för det fall, att skoljordbruket icke drives för skolans egen räkning. I ett speciellt avseende anse vi emellertid särskilt understöd böra utgå,, nämligen till försöksverksamheten. Denna är förenad med särskilda kostnader och förluster. Så t. ex. kräves vid sortförsök, a t t j ä m v ä l vissa mindre avkastande sorter medtagas, och vid gödslingsförsök, att vissa parceller lämnas ogödslade eller icke fullt gödslade. Arbetet med sådd, skötsel och inbärgning av grödorna från de olika parcellerna är v i d a mer arbets- och tidskrävande än om hela fältet vore behandlat på ens-

artat sätt. Härtill komma särskild tröskning, vägning och förvaring av grödan från varje parcell, resultatens bearbetning och offentliggörande m. m. Vi anse därför, att ett visst bidrag härtill är befogat, och förorda, att statsbidrag å högst 500 kronor för år må utan villkor om ortsbidrag kunna av Kungl. Maj:t anvisas till försök, som anordnas enligt av skolans styrelse fastställd plan, som bifogas ansökningen om anslag. Vid längre kurser och fortsättningskurser, som pågå även under sommaren, böra dylika försök göras särskilt omfattande. Vi vilja framhålla, att den nu ifrågavarande försöksverksamheten är sådan som av skolan själv bedrives för undervisningens skull. En dylik försöksverksamhet bör vid varje skola vara obligatorisk. Därest därjämte försök finnas anordnade för t. ex. centralanstaltens eller utsädesföreningens räkning, är detta en särskild sak, som icke utesluter nödvändigheten av förstnämnda försöksverksamhet. Skolornas utrustning. I den mån lantmannaskolorna — därest ovan framlagda förslag till utredningens bestämmelser och åtgärder godtagas och genomföras — bliva försedda y"™nde. med lämpliga och välskötta skoljordbruk, torde också deras utrustning i allmänhet få anses bliva i hög grad förbättrad. Men till en god utrustning hör givetvis också, att skolan förfogar över tillräckliga och ändamålsenliga lokaler samt lämplig undervisningsmateriell. Frågan är nu, om staten också bör träda stödjande till för att underlätta anskaffandet av dessa delar av utrustningen. Vad då beträffar skollokaler, så kan det erinras, att 1907 års lantbruksundervisningskommitté föreslog upprättandet av en lånefond på 1000 000 kronor, ur vilken lån till bl. a. uppförandet av skolbyggnader för lantmanna- och lanthushållsskolor skulle kunna erhållas. Detta förslag blev emellertid aldrig förverkligat. Av redogörelsen för lantbruksundervisningen i Danmark och Finland framgår bl. a., att statsmakterna i dessa länder beviljat och, vad det sistnämnda landet beträffar, fortfarande bevilja lån till uppförandet av byggnader för vissa skolor. Under utredningen har också dryftats den frågan, huruvida det skulle vara behövligt och lämpligt att bereda möjlighet till erhållande av statslån för uppförande av skollokaler för lantmannaskolorna. Självfallet skulle detta, därest lånevillkoren bleve goda, vara förmånligt för åtskilliga skolor, som behöva uppföra nya eller förbättra redan befintliga lokaler. Emellertid kunna tungt vägande skäl anföras mot beviljande av lån för nämnda ändamål. Värdet av en skolbyggnad är i regel helt och hållet beroende av om skolans verksamhet i densamma kan fortgå i avsedd omfattning. Skulle skolans verksamhet av någon anledning nedläggas, bleve byggnadens värde, åtminstone i flertalet fall, starkt redu-

90 cerat. Därest statslån till en sådan beviljats, exempelvis mot säkerhet i inteckning, kunde staten sålunda försättas i det läget, att den antingen finge göra en betydande förlust på lånet eller också på ett eller annat sätt uppehålla skolverksamheten, även om nödiga förutsättningar härför icke funnes. De skollokaler, som redan finnas, hava överallt tillkommit på bekostnad av ortskorporationer, föreningar eller enskilda personer men i varje fall utan bidrag från staten. Detta system är såsom regel tillämpat jämväl beträffande annan skolverksamhet. Vi finna icke tillräckligt skäl att nu föreslå avvikelse från detta system, såvitt lantmannaskolorna angår. Systemet innefattar även vissa bestämda fördelar. Det överlåter åt ortsintresset att hava ett betydelsefullt inflytande på skolornas tillkomst och utgör en garanti för att de skolor som inrättas motsvara ett inom orten känt behov samt kunna påräkna erforderligt elevantal. Det binder skolan vid orten och utgör för denna ett kraftigt skäl till att söka hålla skolan i gott och ändamålsenligt skick, så att den må kunna motsvara sitt syfte. Det må även anmärkas, att för närvarande behovet av utvidgade eller nya skollokaler icke är särskilt starkt framträdande, enär de nu befintliga lokalerna i regel lämna gott utrymme för elevantalet. Därest detta, såsom är att hoppas, kommer att avsevärt tillväxa eller därest genom skilsmässa mellan nu kombinerade folkhögskolor och lantmannaskolor nya lokaler för de senare behöva anskaffas, uppstår visserligen nödvändigheten att bestrida kostnader för detta ändamål, men även under dessa förhållanden bör enligt vår åsikt det nuvarande systemet bibehållas och dessa kostnader alltså åligga landsting, hushållningssällskap eller andra exponenter för ortsintresset. Vi anse oss sålunda icke kunna förorda, att statsmedel användas såsom bidrag till de egentliga skollokalerna, lärarbostäder, elevbostäder o. dyl. Ifråga om skolornas utrustning med undervisningsmateriell ligga förhållandena i någon mån annorlunda till. Enligt gällande reglemente skall lantmannaskola vara försedd med nödig undervisningsmateriell och varje skola förfoga över en större eller mindre samling därav. I regel upptages också ett mindre belopp, vanligen 200—500 kronor, i varje års utgiftsstat för att användas för nämnda ändamål. Då, såsom fallet oftast varit under de senaste åren, skolornas inkomster varit otillräckliga för utgifterna i sin helhet, har det emellertid legat nära till hands att spara in på ifrågavarande utgiftspost. Kompletteringen av den förefintliga undervisningsmateriellen har därför ofta nog icke skett i den omfattning, som med hänsyn till denna materiells värde för undervisningen skulle varit önskvärt. Med kännedom om nämnda förhållanden har styrelsen för svenska lantmannaskolornas lärareförening också i sin förut omförmälda till utredningen avlåtna skrivelse av den 4 juli 1928 i samband med frågan

om skolornas anslagsbehov i allmänhet framhållit, att då anslagen vore för små, bleve det merendels ingenting över till undervisningsmateriell. Det vore därför önskvärt, att ett särskilt anslag erhölles till detta ändamål med kontroll över att det användes härtill. Denna lärareföreningens framställning synes oss vara förtjänt av beaktande. För ernåendet av ett gott resultat av undervisningen är det tydligen av stor betydelse, att denna så långt möjligt kan åskådliggöras genom lämplig och tillräcklig undervisningsmateriell. Det torde sålunda också föreligga starka skäl för att underlätta anskaffandet av sådan materiell. Lämpligast synes detta kunna ske genom beviljandet av ett särskilt anslag, som uteslutande får användas för ifrågavarande ändamål. Kontroll över att så komme att ske kunde erhållas därigenom, att anslaget utbetalades endast i den mån vederbörande skola styrkte sig ha anskaffat undervisningsmateriell av för skolan lämplig beskaffenhet. Det synes oss i hög grad önskligt, att till ledning för denna anskaffning uppgöres av sakkunniga personer en förteckning å dylik materiell. Denna förteckning bör vara uppdelad i vissa avdelningar eller på annat sätt, så att den utmärker, vilka föremål som överallt äro nödvändiga och sålunda måste i första hand anskaffas, därefter dem som därnäst anses behövliga och så vidare. Förteckningen bör tid efter annan granskas och kompletteras. Statsbidrag bör kunna lämnas intill halva inköpskostnaden. Den andra hälften förutsattes utgå av skolans allmänna tillgångar eller ock genom särskilt för ändamålet anvisat anslag från orten. Statsbidraget anvisas av Kungl. Maj:t i samband med beviljandet av anslag i övrigt till skolan men bör icke få utbetalas, förrän medelst vederbörligt intyg styrkts, att lämplig undervisningsmateriell inköpts och endast med halva inköpskostnaden. Det synes dock icke nödvändigt att härvid taga hänsyn blott* till inköp under året. I vissa fall, särskilt då en större nyuppsättning är erforderlig eller något jämförelsevis dyrbarare föremål anskaffas, torde nämligen statens årsbidrag icke räcka till att på en gång ersätta halva inköpskostnaden. Den icke ersatta kostnadsdelen bör då få komma i betraktande ett senare år. Vi vilja framhålla, att genom ett sådant särskilt anslag viss säkerhet vinnes för att skolorna bli i förevarande viktiga avseende utrustade på ett tillfredsställande sätt, vilket visat sig vid det nuvarande systemet icke vara fallet på grund av alltför knapp medelstillgång. Vi vilja alltså förorda, att möjlighet beredes lantmannaskola att för inköp av undervisningsmateriell under ovan angivna garantier kunna erhålla ett särskilt anslag intill visst maximibelopp. Detta torde lämpligen kunna bestämmas till 400 kronor för år och skola.

92 Skolornas antal. Av redogörelsen för lantmannaskolorna under åren 1908—1928 framgår bl. a., att antalet sådana skolor vid början av n ä m n d a period uppgick till 27 för att sedermera efterhand och särskilt efter genomförandet av den nya organisationen ökas till ett m a x i m u m av 47 under läsåret 1920—1921. Därefter h a r det åter minskats något, så att det under 5-årsperioden 1923—1924 till 1927—1928 utgjorde 44 för att efter nedläggande a v ytterligare tre skolor sjunka till 41 vid utgången a v läsåret 1928—1929. Detta antal lantmannaskolor har man på åtskilliga håll, särskilt med hänsyn till det ringa elevantalet vid en del av dem, ansett vara för stort i förhållande till vårt lands behov. Det mest uppmärksammade u t t r y c ket för denna uppfattning torde ha givits av byråchefen E r n s t Höijer, uå han i sina slutsatser av en på uppdrag av svenska landstingsförbundets byrå år 1926 verkställd statistisk utredning rörande landstingen och den lägre lantbruksundervisningen bl. a. u t t a l a t följande: »Det är alldeles uppenbart, att lantmannaskolornas a n t a l för n ä r v a r a n d e ä r för stort i förhållande till behovet och därför bör inskränkas. Det finns län med ända till fem lantmannaskolor, och i flertalet län är deras a n t a l två eller tre. Säkerligen skulle dock behovet kunna fullt tillgodoses med två skolor i v a r t d e r a av de båda skånska länen och en skola i vart och ett av länen för övrigt.» Även riksdagens revisorer hava i sin till 1928 års riksdag avgivna berättelse upptagit frågan om lantmannaskolornas a n t a l till behandling. Efter att hava lämnat uppgifter om dåvarande skolor framhålla sålunda revisorerna, dels att elevantalet vid vissa skolor måste anses jämförelsevis lågt, dels att, enligt vad revisorerna hade sig bekant, berörda frågor varit föremål för uppmärksamhet från lantbruksstyrelsens sida, men a t t en indragning av eventuellt mindre behövliga skolor i de flesta fall strandat på att de lokala myndigheterna, som, när statsbidrag sökes, skola intyga behovet av skolan ur ortssynpunkt, ofta kanske u n d e r k a s t a t denna fråga en mindre sträng undersökning. Lantbruksstyrelsen syntes, för såvitt icke alldeles särskilda skäl förelegat, funnit sig förhindrad att förorda indragning av statsunderstöd till en skola, även om detta u t a n eftersättande av en orts berättigade krav på nöjaktig undervisning ansetts kunna ske. Nu berörda förhållanden syntes revisorerna påkalla n ä r m a r e utredning rörande en omorganisation av ifrågavarande skolor, därvid särskilt borde tagas under övervägande möjligheterna att genom en indragning av mindre behövliga sådana, eventuellt genom sammanslagning av flera skolor nedbringa statsverkets utgifter till förevarande ändamål. Utredningens Denna fråga om lantmannaskolornas antal är — liksom i motsvarande yttrande. f f t ] 1 f ö r a n d r a liknande skolor — självfallet förtjänt av den största uppmärksamhet. F r å g a n kan och bör emellertid icke blott betraktas från ensidigt statistiska och ekonomiska synpunkter. Den torde fastmera i

93 första h a n d böra skärskådas från den synpunkten, att ifrågavarande skolors undervisning måste bliva tillgänglig för så många som möjligt för a t t därigenom bliva till största möjliga gagn. Vill man betrakta spörsmålet om lantmannaskolornas antal från sist n ä m n d a utgångspunkt, framställer sig osökt den frågan: h u r skulle det samlade elevantalet i lantmannskolorna sannolikt komma att ställa sig, om man i stället för de n u v a r a n d e skolorna hade ett mindre antal, låt v a r a i vissa avseenden bättre utrustade skolor? Det är givetvis icke lätt att på denna fråga giva ett tillfredsställande svar, enär man här delvis rör sig med okända faktorer och ovissa förmodanden. Emellertid torde vissa kända förhållanden och gjorda erfarenheter giva en tämligen god ledning vid frågans bedömande. Sålunda ä r det ett känt faktum, att flertalet skolor hava sina flesta elever från den n ä r m a s t e omgivningen. Detta förhållande bekräftas också av de förut meddelade uppgifter rörande elevernas bostadsort i förhållande till skolan, vilka infordrats och erhållits från lantmannaskolorna. Sålunda har enligt dessa uppgifter under senaste tioårsperiod (i vissa fall kortare eller längre period) antalet elever i huvudkurserna från det härad, i vilket skolan är belägen, uppgått för varje skola till i medeltal 69, från varje angränsande härad till i medeltal 23 och från vart och ett a v övriga härad inom länet till i medeltal 8. Skolorna äro sålunda, på få undantagnär, starkt lokalbetonade. Av dessa uppgifter framgår oförtydbart, att besöken vid lantmannaskolorna i mycket hög grad påverkas av elevernas närhet till desamma. Man torde kunna säga, att skolans dragningskraft på ungdomen står i omvänd proportion till dennas avstånd från skolan. Men då så är förhållandet, torde man ha all anledning befara, att om skolornas antal minskades, så skulle också hela elevantalet reduceras. Denna nu angivna orsak till minskning torde icke kunna motvägas genom en eventuellt bättre u t r u s t n i n g vid ett mindre antal skolor. Den slutledning rörande förhållandet mellan skolornas antal och belägenhet å ena samt elevantalet å a n d r a sidan, som sålunda gjorts på grund av ovan berörda omständigheter, har också fått stöd av vissa iakttagelser vid upprättandet av n y a lantmannaskolor. Det har nämligen i åtskilliga sådana fall visat sig, att om en ny skola upprättats, så har detta icke eller åtminstone icke i n ä m n v ä r d grad påverkat elevantalet vid föru t v a r a n d e i samma eller angränsande län belägna skolor — naturligtvis under förutsättning att avståndet ej varit alltför ringa mellan dessa skolor och den nya. För bedömandet av frågan, om det nuvarande antalet lantmannaskolor i vart land kan anses vara för stort, torde det också vara av intresse att jämföra hela antalet allmänna lägre lantbruksundervisningsanstalter for manlig ungdom i v å r t land med motsvarande i våra närmaste grannländer. Vid en sådan jämförelse synes man lämpligen kunna sätta

94 antalet skolor i olika länder i förhållande till dels åkerarealen och dels antalet brukningsdelar i resp. land. Resultatet av en sådan jämförelse framgår av nedanstående sammanställning: Tå varje skola

Sverige • ••• Danmark. Norge .... Finland .

Antal skolor

Åkerareal i 1 000-tal har

Brukningsdelar

53 23 41 48

3 717 2 912 690 2 160

428 026 205 929 121 536 250 749

1 000-tal Lar

antal brukningsdelar

70 128 17 45

8 076 8 953 2 964 5 224

Bland skolorna h a v a för Sverige medtagits samtliga lantbruks- och lantmannaskolor samt för övriga länder de i resp. redogörelser u p p t a g n a skolorna för allmän lägre lantbruksundervisning. Sålunda h a v a for Finlands vidkommande icke upptagits kreatursskötarskolorna och for D a n m a r k icke de r ä t t m å n g a folkhögskolor, som meddela lantbruksundervisning, delvis i ganska stor omfattning. Åkerarealen h a r upptagits efter de i »Statistisk årsbok för Sverige 1929» upptagna översiktstabellerna, antalet brukningsdelar i Sverige efter samma källa (tab. 78). Uppgifterna om antalet brukningsdelar i Norge hava erhållits från en av lantbruksdirektören O. T. B Janes 1926 utgiven skrift: »Norwegian Agriculture» (sid. 19); sistnämnda uppgift gäller brukningsdelar med en åkerareal överstigande 0-i har. För D a n m a r k och Finland hava uppgifterna om brukningsdelarnas antal h ä m t a t s från statistiska årsböcker för resp. länder. Uppgifterna äro ej fullt jämförbara, enär minimiarealen for de upptagna brukningsdelarna växlar, i det den för Sverige utgör 0-25 har, för D a n m a r k OT.Ö har, för Norge On har och för Finland 0*05 har. Av de ovan sammanställda uppgifterna framgår, att antalet l a n t m a n na- och lantbruksskolor i vårt land vid jämförelse såväl i avseende på åkerareal som brukningsdelar proportionsvis är större än antalet skolor av motsvarande slag i D a n m a r k men däremot mindre än antalet skolor av liknande typ i Norge och Finland. Detta framträder m å h ä n d a ä n n u tydligare, om man beräknar antalet skolor på visst antal brukningsdelar, vilket antal torde i stort sett motsvara antalet jordbrukare. E n sådan beräkning visar, att på 100 000 brukningsdelar komma följande a n t a l skolor, nämligen i Sverige 12-4, D a n m a r k 11, Norge 34 och Finland 18. Förhållandena i två av de tre till jämförelse medtagna grannländerna kunna sålunda icke åberopas till stöd för den uppfattningen, att antalet lantmannaskolor i vårt land är för stort. Och i fråga om Danmark torde böra observeras, att såväl åkerarealens som brukningsdelarnas koncentration till ett jämförelsevis r i n g a ytområde givetvis måste göra behovet av skolor, med hänsyn till antalet, mindre.

95 De förslag och uttalanden rörande en reducering av lantmannaskolornas antal, som framkommit, hava i främsta rummet motiverats med a t t elevantalet vid dessa i genomsnitt och särskilt vid vissa skolor är för lågt, v a r m e d också följer, att utbildningen för elev r ä k n a t blir proportionsvis dyrbar. Särskilt var elevantalet lågt vid tiden för den förut n ä m n d a Höijerska utredningen. Sedermera har det ökats med 20—25 procent, men trots detta måste elevantalet anses som betydligt lägre än det borde vara. Detta elevantal torde emellertid böra ses icke blott i förhållande till de förefintliga skolornas antal u t a n också i förhållande till det antal jordbrukare, som är i behov av teoretisk utbildning. E n sådan jämförelse visar, att i v å r t land blott en mycket ringa del av dessa erhåller sin utbildning vid våra lantmanna- och lantbruksskolor. F r å n dessa utexamineras årligen c:a 1200—1300 elever. I v å r t land finnas enligt ovan lämnad uppgift 428 000 brukningsdelar, av vilka en del visserligen äro små men dock räknas som jordbruk. Antager man, att varje brukare kan sköta sitt jordbruk i 30 år, så skulle årligen över 14 000 nya jordbrukare komma till. Av dessa är det följaktligen för n ä r v a r a n d e endast c:a 9 procent, som erhålla en något så när tillfredsställande yrkesutbildning vid en lantmanna- eller lantbruksskola. P å enahanda sätt gjorda beräkningar utvisa, att elevantalet i motsvarande skolor utgör av årskontingenten nya jordbrukare i Danmark 36 procent, i Norge 31 procent och i F i n l a n d 25 procent. Ifall vi i Sverige komma därhän, att åtminstone 20 procent av årskontingenten besöker ett allmänt lägre lantbruksläroverk, skulle dessas elevantal stiga till 2 800, vilket skulle räcka för 70^ skolor med 40 elever i varje. Därest procenttalet stege till 30, vilket i allt fall är lägre än i D a n m a r k och Norge, skulle det årliga elevantalet bliva 4 200. För dessa elever skulle erfordras icke mindre än 105 skolor med 40 elever i varje, eller ock borde de 70 skolorna kunna mottaga i genomsnitt 60 elever. Under dessa förhållanden synes det oss, som om det vore en alldeles felaktig syn på läget, om man i första hand och u r statens besparingssynpunkt påyrkade en tvångsvis reducering av de n u v a r a n d e skolorna. Det n u v a r a n d e antalet skolor är i och för sig ingalunda för stort. Viktigare än att åstadkomma vissa besparingar i förevarande avseende är att tillskapa sådana förhållanden, att lantungdomens behov av fackutbildning blir i erforderlig mån och på ett för densamma i ekonomiskt avseende överkomligt sätt tillgodosett. Dylik fackutbildning är nämligen en oundgänglig förutsättning för v å r t jordbruks bestånd och lyckliga utveckling. Vi anse därför, att den första och viktigaste åtgärden bör v a r a a t t söka få till stånd en ökad tillslutning till dessa skolor och på så sätt göra deras undervisning mera fruktbringande för vårt lands jordbruk. Då bör också årskostnaden pr elev bli lägre. Med denna vår principiella ståndpunkt är dock givetvis icke förenad den uppfattningen, att de n u v a r a n d e lantmannaskolornas fördelning

96 och förläggning är i alla avseenden tillfredsställande. E n undersökning rörande förhållandena i olika län visar tvärtom, att en förändring h ä r u t i n n a n på vissa håll kan synas önskvärd. Då sådana förändringar till det bättre emellertid i n å g r a fall redan skett, och då vederbörande ortsmyndigheter i a n d r a fall synas ha sin uppmärksamhet r i k t a d pa nämnda förhållanden, har det icke ansetts behövligt eller ens lämpligt, ^ t t vi skulle som resultat av utredningen framlägga bestämda forslag om dylika förändringar. Det torde i stället böra ankomma på å ena sidan vederbörande ortsmyndigheter, å a n d r a sidan lantbruksstyrelsen och Kungl. Maj:t att i varje enskilt fall pröva, i vad mån förändringar i n ä m n d a avseende kunna anses erforderliga, samt att vidtaga för andamålet nödiga åtgärder. Sådan förändring kan innefatta icke blott nedläggande av en skola u t a n även förflyttning av en skola - exempelvis i samband med brytande av förefintlig kombination med folkhögskola. Tilläventyrs k a n även anläggande av ny skola ifrågakomma. For lantmannaskolornas förläggning kommer påtagligen frågan om anskaffande av skoljordbruk att spela en stor roll. Lantmannaskolans kurser. F r å n början förekom i lantmannaskolan endast en kurstyp. Enligt föreskrift i 1912 års reglemente, som i detta avseende icke innebar någon ä n d r i n g i förut rådande förhållanden, skulle undervisningen i denna kurs fortgå minst 20 veckor, ferier oberäknade. Genom beslut av 1915 å r s riksdag tillkom möjlighet att erhålla statsunderstöd till en a n d r a årskurs med samma längd och i huvudsak samma undervisning som vid skolans förut n ä m n d a huvudkurs. Vid ungefär samma tidpunkt hade m a n vid ett par lantmannaskolor i Skåne börjat hålla dels längre, s. k. 9-månaderskurser, dels fortsättningskurser med en undervisningstid av c:a 4 månader. Efter därom gjord framställning och i enlighet med K u n g l . Maj:ts proposition i ärendet beslöt 1918 års lagtima riksdag bevilja statsunderstöd jämväl till sist n ä m n d a kurser; som villkor härför skulle bl. a. gälla, att undervisningen pågick i den längre kursen minst 36 och i fortsättningskursen minst 16 veckor. I samband med den förut n ä m n d a av 1919 års riksdag genomförda regleringen av lönerna till lantmannaskolans lärarpersonal och anslagen + ill skolorna blev undervisningstiden i skolans h u v u d k u r s förlängd med c a en vecka. Samtidigt ändrades föreskrifterna om minimitiden i så måtto, att denna uttrycktes i antal arbetsdagar, och bestämdes minimitiden till för h u v u d k u r s och andra årskurs 125, för längre kurs 215 oeh för fortsättningskurs 95 arbetsdagar. Ändamålet med denna andring från veckor till arbetsdagar var att få till stånd en mera klar och lätt tillämplig föreskrift om minimitiden. Erfarenheten hade nämligen visat att det ofta rådde ovisshet om huruvida i det stadgade antalet

97 v e c k o r s k u l l e få i n r ä k n a s ä v e n e n s t a k a l o v d a g a r , e x e m p e l v i s vid p å s k e n , d å k u r s e n e j a v s l u t a d e s före d e n n a . V i d den n u slutförda u t r e d n i n g e n h a r det ansetts l ä m p l i g t att överv ä g a , h u r u v i d a n å g o n ä n d r i n g i f r å g a o m d e n s t a d g a d e t i d e n för o l i k a kurser kunde anses påkallad. Särskilt har därvid uppmärksamheten varit riktad p å s p ö r s m å l e t , h u r u v i d a m i n i m i t i d e n för h u v u d k u r s e n s k u l l e i v i s s a fall k u n n a f ö r k o r t a s , d e t t a för a t t u n d e r l ä t t a för e l e v e r från s m å b r u k s - och m i n d r e j o r d b r u k a r h e m att g e n o m g å s å d a n k u r s . F ö r u t r e d n i n g e n h a r det ansetts erforderligt a t t erhålla k ä n n e d o m om d e n u p p f a t t n i n g r ö r a n d e m i n i m i t i d e n för o l i k a k u r s e r i l a n t m a n n a s k o l a n , s o m s k o l o r n a s s t y r e l s e r och l ä r a r r å d h y s a . T i l l s k o l s t y r e l s e r n a h a r d ä r f ö r r i k t a t s f ö l j a n d e f r å g a : »Anses d e n n u s t a d g a d e m i n i m i t i d e n för o l i k a k u r s e r i l a n t m a n n a s k o l o r n a l ä m p l i g e l l e r f i n n a s s k ä l för n å g o n ändring?» Av de inkomna svaren på denna fråga framgår, att man vid de allra flesta skolorna (c:a 6/7) ansett de stadgade minimitiderna lämpliga. Visserligen framhålles allmänt, att tiden för huvudkursen med hänsyn till undervisningsplanen och de i regel använda läroböckernas omfattning är knapp, men å andra sidan anses det icke möjligt att förlänga kursen, enär eleverna dä skulle förhindras deltaga i de brådskande höst- och vårarbetena i jordbruket. En utsträckning av kurstiden skulle pa grund härav sannolikt ytterligare reducera elevtillslutningen till skolorna. Ä andra sidan anses någon förkortning av tiden icke tänkbar. Flera skolor hava mer eller mindre utförligt motiverat sin ovan nämnda uppfattning rörande kurstiden och därvid anfört i huvudsak följande. Från Hamra framhålles, att det nog kunde vara önskvärt att utsträcka minimiiden tor undervisningen, men med hänsyn till den stora svårigheten för ett oändligt stort antal jordbrukare att avvara sina söner höst och vår torde nuvarande korta vinterkurser ännu vara behövliga; dock bör möjlighet stå öppen för längre kurser Den eventuellt utsträckta tiden bör emellertid icke användas till specialutbildning '.. e X ' a 7. k o n t r °llassistenter, maskinskötare eller dylikt, utan kursen i sin helhet bor fördjupas med tanke på utbildning av blivande bönder och mindre jordbrukare .Specialkurser må anordnas men i så fall fristående och valfria I yttrandet från Tenhult anföres, att då de ordinarie kurserna vid våra lantmannaskolor ha till uppgift att utbilda föregångsmän vid det mindre och medelstora jordbruket och undervisningen fördenskull måste bibehållas i samma omfattning som hittills, kräves alltjämt minst den nuvarande kurstiden å 125 arbetsdagar Dar så lämpligen kan ske, bör, i synnerhet i sådana trakter, varest skogsbruket ar av större betydenhet, kurstiden kunna ökas med någon vecka, men i så lall torde skolornas anslag behöva höjas i motsvarande grad. Från St. Segerstad framforas hknande synpunkter. I huvudsak samma uppfattning göres gällande i yttrandet frän Markaryd, vari framhålles, att ehuru det visserligen möter stora svångheter att under nu gällande minimitid medhinna föreskrivna kurser torde det v e t r V r r 1 ^ ' S ä , r S l d l t m C d h ä n S y n m d 6 t 1 6 l a t i v t t i d i ^ vårbruket i södra Sverige att förlänga tiden. På sådana platser i landet, där så lämpligen kan ske lär tiden TnaT S - ^ ° ~ e v e n t u e l l t m Urskild förmån för undervisningen 'i skogshushållning _ underlättas genom någon lämplig utökning av statsanslag och elevstipendier Även i Gamleby anses tiden knapp, men å andra sidan fönnenas elevernas praktiska arbete ej medgiva någon förlängning 01 menas

291214.

98 Från Högsby anföres, att tiden är så knapp den gärna kan få vara för kursernas genomgående, och den borde snarast utsträckas så långt möjligt är av hansyn till vårbrukets behov av arbetskraft. Vissa år med lämplig placering av helgdagarna skulle det med fördel gå att ordna undervisningens utsträckande någon eller några veckor, men detta omöjliggöres nu av kostnadsskäl. Ett tilläggsanslag for utsträckt undervisningstid vore lämpligt och detta även ur den synpunkten, att elevmaterialet vissa år är mera svårarbetat än eljest och sålunda gör en utsträckning av kurstiden önskvärd. Även i Hemse anses, att den nuvarande minimitiden är lämplig men att en något längre undervisningstid, t. ex. 140 dagar, skulle vara önskvärd och att möjlighet för beredande av förhöjt statsanslag for denna forlangning bör beredas. . -,Ä. Från Bräkne-Hoby anföres, att tiden för genomgåendet av de starkt utvidgade lärokurserna är knapp men att jordbrukets arbetsbehov omöjliggör en förlängning av kurserna. Därjämte förordas lindrigare villkor för erhållande av statsunderstöd till fortsättningskurs. . I Skurup anses, att tiden för huvudkursen är kort men att en forlangning av tiden ei är möjlig av praktiska skäl. Däremot synes det tänkbart med en utökning av tiden i form av en demonstrationskurs om 2—3 veckor under sommaren i anslutning till skoljordbruket. För deltagande i denna borde elevunderstöd utgå efter samma principer som vid huvudkursen. Från Katrineberg meddelas, att både lärare och elever finna 21-veckorskurserna väl korta Någon förlängning synes önskvärd, men man bör å andra sidan alltid hålla i minnet att tiden för vinterkurserna vid såväl folkhögskolan som lantmannaskolan från 'början avpassats efter jordbrukets behov, d. v. s. från den tid höstarbetena äro avslutade och då tjänstefolket flyttar till tiden för vårarbetets början. Liknande synpunkter framhållas från Dingle. Det skulle säkerligen inverka högst menligt på elevtillslutningen, om tiden för huvudkursen ökades. Emellertid bor möjlighet beredas för de elever, som så önska, att erhålla ökad utbildning, bl. a. vid en praktisk-teoretisk kurs av den typ, som under de senaste åren hållits vid skolan i Dingle. Skolstyrelsen i Sätila finner minimitiden för huvudkursen lämplig men anser, att det kan förekomma fall, där en utökning av kursen är berättigad och att därför skolor, som så önska, borde beredas möjlighet att inom dessa gränser erhålla ökat statsunderstöd i proportion till den lästid, som överskrider den för huvudkurs stipulerade. Dessutom förordas en praktisk-teoretisk kurs av liknande typ som den förut nämnda vid Dingle. . Från Sala och Kolbäck framhålles, att tiden för huvudkursen visserligen i och tor sig är väl kort, men att en ökning med hänsyn till jordbrukets arbetsbehov och elevtillslutningen icke torde vara möjlig. I Matarengi anses, att minimitiden för huvudkursen bör bibehållas. Samtidigt framhållas vissa önskemål rörande fortsättningskursen, vartill det blir tillfälle att återkomma i annat sammanhang. Några skolor — Vik, Kyrkerud, Mora, Bollnäs och Gran — framhålla, att tiden för huvudkursen är för knapp, särskilt när undervisningen i något ämne — närmast åsyftas skogsskötsel — på grund av ortsförhållanden behöver avsevärt utvidgas. Under sådana förhållanden anses en förlängning av kursen med 15—25 dagar behövlig. I samband härmed framföres det önskemålet, att vid en sådan förlängning av huvudkursen statsunderstödet såväl till skolan som ock till behövande elever måtte ökas i proportion till den ökade tiden. I yttrandet från Kristinehamn förordas, att huvudkursen måtte förlängas till sju månader och pågå under tiden 15/10—15/5. Från Skurup framkastas tanken på huvudkursens komplettering genom en demonstrationskurs om 2—3 veckor under sommaren.

99 Ifråga om längre kurs framhålles från Fridhem, att denna med fördel skulle kunna förlängas, så att densamma omfattade närmare ett år med uppehåll för vanliga ferier. I samband härmed borde undervisningsplanen lämpligen utvidgas till att omfatta jämväl vad som meddelas i kontrollassistentkurs, eventuellt också utbildning som vandringsrättare samt specialkurs i bokföring. Liknande synpunkter framföras också i yttrandet från Strängnäs. Från Hammenhög påpekas, att det norska systemet med två vintrars teoretisk kurs och jordbrukspraktik under det mellanliggande sommarhalvåret förtjänar tagas i övervägande. Dock framhålles samtidigt, att man ej får förbise skillnaden i förhållandena på detta område i Sverige och Norge.

Ovanstående referat av från skolorna inkomna yttranden visar bl. a., att ingen enda skolstyrelse ansett sig kunna ifrågasätta eller förorda en nedsättning av den nu för lantmannaskolans huvudkurs stadgade minimitiden, 125 arbetsdagar. Däremot har man i allmänhet funnit en ökning av kurstiden önskvärd; av hänsyn till svårigheten för eleverna att vara borta från hemmet längre tid har man dock icke vågat föreslå en obligatorisk förlängning av minimitiden. Då det, även om jämförelsevis rikliga elevunderstöd kunna erhållas, givetvis måste anses som en betydande uppoffring för de mindre och minsta jordbrukarhemmen att låta sönerna gå i skola under c:a 5 Va månader, ha vi ansett oss böra allvarligt överväga, huruvida icke en förkortning av ovan nämnda tid för huvudkursen utan större olägenhet skulle kunna ske. Därjämte har också diskuterats möjligheten av att låta vissa elever, som så önska, deltaga i undervisningen i en vanlig huvudkurs blott under vårterminen, d. v. s. c:a tre månaders tid. Förutsättningen för en förkortning av tiden för lantmannaskolans kurs måste vara en omläggning av nu gällande undervisningsplan, vilken allmänt anses så pass omfattande, att den nätt och jämnt kan genomföras under nuvarande kurstid. Härvid skulle man kunna tänka sig antingen ett borttagande. eller en minskning av vissa ämnen, närmast av förberedande och allmänbildande art, eller också en proportionerlig minskning av samtliga ämnen. Båda dessa utvägar visa sig emellertid vid närmare granskning vara lika litet tillfredsställande. En minskning av undervisningen i naturkunnighet skulle sålunda otvivelaktigt för eleverna i hög grad försvåra förståelsen av undervisningen i jordbruks- och husdjurslära. Följden därav skulle endast bliva, att en betydande del av de för ifrågavarande huvudämnen anslagna timantalen måste användas för att klargöra de naturvetenskapliga grunder, på vilka jordbruks- och husdjursläran bygga. Därest undervisningen i modersmålet och räkning inskränktes, skulle detta också minska såväl möjligheten att tillgodogöra sig den övriga undervisningen som ock förmågan att sedermera bliva till gagn i det allmänna samhälleliga livet. Ett borttagande av undervisningen i exempelvis medborgarkunskap, som för övrigt är föga omfattande, kan ur sist nämnda synpunkt icke heller anses tillrådlig. Återstå så vissa övningsämnen, exempelvis fältmätning

100 och avvägning, ritning och bokföring. E n minskning i timantalen för dessa bör visserligen kunna ske u t a n större olägenhet för elevernas allm ä n n a utbildning, men det är a t t m ä r k a , att undervisningen i de båda sistnämnda ämnena i regel sättes in mellan lektionerna i de rena läsämnena och därvid jämväl kan betraktas som en väl behövlig omväxling med och vila från dessa. P å grund av nämnda omständigheter är en minskning i timantalet för ovan n ä m n d a ämnen i sådan omfattning, att den skulle möjliggöra kursens förkortning med bortåt två månader, icke tänkbar, för såvitt icke hela programmet för kursen skall förryckas. En proportionerlig minskning med c:a V» av undervisningstiden för samtliga ämnen skulle, då man redan nu enligt skolornas samstämmiga erfarenhet är nere vid minimigränsen för vad som kan anses v a r a nödvändigt för jordbrukarens teoretiska utbildning, självfallet också i högst betänklig grad förminska värdet och betydelsen av den i lantmannaskolan meddelade undervisningen. Olägenheten av att införa en sådan förkortad kurs i lantmannaskolan skulle också kunna befaras bliva så mycket större, som denna å t g ä r d kunde inge allmänheten den uppfattningen, att även en sådan kort kurs vore tillräcklig för lantbrukarens utbildning. Följden h ä r a v skulle sannolikt bliva, att även sådana elever, som hade möjlighet att deltaga i en så att säga normal kurs, i stor utsträckning av kostnadsoch bekvämlighetsskäl blott genomginge den korta kursen. Den ovan antydda utvägen att vid lantmannaskolans h u v u d k u r s mottaga en del elever, som finge komma först vid vårterminens början, lider också den av betydande svagheter. Även om undervisningsplanen ordnades så, att man på höstterminen meddelade undervisning blott i förberedande ämnen (naturkunnighet, svenska språket, r ä k n i n g m. m.) och sålunda i sin helhet förlade undervisningen i huvudämnena till vårterminen, skulle det bliva mycket svårt för dessa senare tillkomna elever att kunna tillgodogöra sig undervisningen. F a r a n för ett otillfredsställande resultat skulle bliva så mycket större, som ifrågavarande elever sannolikt i regel blott hade jämförelsevis svaga förkunskaper. Denna brist torde icke heller på ett tillfredsställande sätt kunna avhjälpas genom anordnandet vid vårterminens början av ett slags parallellundervisning, vid vilken de nytillkomna eleverna i starkt förkortad form meddelades ett s a m m a n d r a g av den under höstterminen lämnade undervisningen. Mottagandet av ett visst antal elever under vårterminen skulle sannolikt också menligt påverka undervisningen för dem, som genomginge den fullständiga kursen. F ö r a t t undervisningen i huvudämnena skulle bliva begriplig för de nytillkomna eleverna, bleve det otvivelaktigt ofta nödvändigt för l ä r a r e n a t t repetera vissa delar av den under höstterminen meddelade undervisningen i naturkunnighet. De otillräckliga förkunskaperna i räkning skulle på liknande sätt hindra fortgången av undervisningen i bokföring och jordbruksekonomi m. m. Till följd h ä r a v skulle det under

101 uämnda förhållanden bliva ännu svårare än hittills att under den starkt begränsade tiden medhinna de kurser i huvudämnena, som nu allmänt förekomma och som i vissa avseenden behöva ytterligare utvidgas och kompletteras. På grund av ovan nämnda omständigheter ha vi icke ansett oss k u n n a förorda en minskning av den nu stadgade minimitiden för lantmannaskolans h u v u d k u r s . Vi kunna av angivna skäl icke heller finna det tillrådligt att tillskapa en särskild kurstyp för sådana elever, som blott vilja deltaga i undervisningen under en del av huvudkursen, närmast t ä n k t under dess vårtermin. Denna vår uppfattning rörande minimitiden och emottagande av elever, sedan kursen pågått en tid, gäller givetvis också ifråga om den hittillsvarande andra årskursen. Då för lantmannaskolans kurser endast stadgats viss minimitid, h a r det tydligen varit skolorna obetaget att, därest de så funne lämpligt, fortsätta sina kurser under längre tid. Vid åtskilliga skolor hava också huvudkurserna p å g å t t längre tid än 125 arbetsdagar. Särskilt h a r detta varit fallet vid de båda skolor, K y r k e r u d och Bollnäs, som på sin under visningsplan upptagit starkt utvidgad undervisning i skogsskötsel. Vid dessa skolor har undervisningen p å g å t t c:a 25 veckor, sålunda n ä r a en m å n a d längre än den fastställda tiden. Men också vissa a n d r a skolor i mellersta och norra Sverige hava förlängt sina kurser med 1—2—3 veckor. Detta h a r tydligen medfört den fördelen, att bättre tid erhållits för undervisningen, som då givetvis också k u n n a t göras fylligare. Någon n ä m n v ä r d olägenhet — oavsett de ökade kostnaderna för elevernas uppehälle vid skolan — h a r icke heller följt med nämnda anordning, då vårarbetena i sist n ä m n d a trakter i regel icke börja så tidigt, att eleverna av denna orsak behöva sluta kursen och komma hem för att vara behjälpliga vid jordbruket. A t t åtskilliga skolor sålunda låtit sina huvudkurser pågå längre än den stadgade minimitiden, oaktat detta hittills icke medfört någon förhöjning av statsunderstödet, synes visa, att ett verkligt behov av en sådan förlängning föreligger. De förut refererade y t t r a n d e n a från skolorna rörande kurstiden vittna också om att man vid flertalet skolor anser en förlängning av kursen i och för sig önskvärd, ehuru man av hänsyn till elevernas arbete i jordbruket på många håll icke anser det möjligt att genomföra en sådan. Med hänsyn till de från skolorna, särskilt de i södra Sverige, anförda skälen mot en förlängning av lantmannaskolans huvudkurs hava vi icke ansett oss k u n n a förorda någon obligatorisk ökning av tiden för densamma. Då det emellertid från undervisningens synpunkt måste anses fördelaktigt och önskvärt med en förlängning av kurstiden, där sådan u t a n olägenhet för eleverna och deras målsmän kan ske, synes det vara lämpligt att för skolorna underlätta en sådan förlängning. Lämpligast torde

detta kunna ske därigenom, att statsunderstödet till kursen, därest denna förlänges med visst antal dagar, ökas i ungefärlig proportion med förlängningen. Därest en ökning av kurstiden skall medföra förhöjt statsunderstöd, kan förhöjningen tänkas ske antingen proportionsvis med ett belopp för varje arbetsdag, som kursen förlänges, eller också med ett visst större belopp för en eller flera perioder. En anordning av först antydda slag, som möjliggjorde för skolorna att erhålla proportionerlig höjning av statsanslaget för varje dags förlängning, skulle visserligen göra det lättare för varje skola att avpassa förlängningen efter förhandenvarande förhållanden men måste samtidigt medföra en ur andra synpunkter mindre önskvärd stark variation av statsunderstödet till olika skolor och sannolikt även under olika år. Med hänsyn till sist nämnda omständighet hava vi ansett oss i stället böra såsom villkor för ökat statsunderstöd till en kurs förorda, att förlängningen skall motsvara en, eventuellt två perioder om visst antal arbetsdagar. För huvudkursen, liksom för andra huvudkurs, synes en sådan period lämpligen böra omfatta 15 dagar, vilket motsvarar något mer än en V" a v u e n stadgade minimitiden. Förlängningen skulle kunna omfatta en eller två perioder och för varje period skulle ett ökat anslag kunna erhållas enligt senare närmare omförmiilda grunder. Den av oss sålunda ifrågasatta förlängningen av huvudkursen skulle kunna ske antingen för att möjliggöra en i allmänhet utvidgad och fördjupad undervisning i skolans olika ämnen eller också för att bereda tillfälle till ökad undervisning i ett särskilt ämne, exempelvis skogsskötsel. I vissa fall synes också en ökning av kurstiden kunna vara behövlig på grund av elevernas varierande och i allmänhet svaga förkunskaper. De skolor, som önska förlänga sin kurs och på grund därav begära ökat statsunderstöd till densamma, böra vid framställningen härom också motivera förlängningen. Längre kurs.

Det nu i detta sammanhang anförda gäller i huvudsak blott lantmannaskolans huvudkurs och den därmed jämställda andra huvudkursen, hittills kallad andra årskurs. Ifråga om längre kurs i lantmannaskolan har någon inskränkning i den nu stadgade minimitiden, 215 arbetsdagar, icke från något håll föreslagits. Någon obligatorisk förlängning av kurstiden har icke heller av någon, som yttrat sig i frågan, förordats. Däremot har man i yttranden från Fridhem och Strängnäs framhållit, att det skulle vara fördelaktigt, om en förlängning av kursen till, inberäknat ferier, närmare ett år kunde få ske, där så befunnes lämpligt. Vid sådan förlängning borde också — framhålles det från Fridhem — i kursen ingå den för utbildning av kontrollassistenter erforderliga undervisningen i husdjurslära m. m.; eventuellt skulle också en sådan

förlängd kurs kunna omfatta utbildning till vandringsrättare eller •specialkurs i bokföring. En förlängning av undervisningstiden för lantmannaskolans längre kurs torde i vissa fall otvivelaktigt kunna anses lämplig och önskvärd. Liksom ifråga om skolans huvudkurs torde den utsträckta undervisningstiden i olika fall kunna anses motiverad genom att skolan vill meddela eleverna antingen en ytterligare utvidgad och fördjupad undervisning i flera av skolans viktigare ämnen eller också en specialutbildning i ett visst ämne eller en viss ämnesgrupp. Sådana speciella utbildningsformer, beträffande vilka särskilda föreskrifter äro meddelade, såsom t. ex. kontrollassistentkurs och kurs för utbildande av vandringsrättare, böra givetvis anordnas enligt de för dem sålunda stadgade föreskrifterna. Men även i andra hänseenden kan en specialutbildning böra anordnas. Det synes oss därför vara lämpligt, att de skolor, som så önska, efter därom gjord framställning skulle kunna medgivas rätt att förlänga kursen och samtidigt erhålla en efter förlängningen avpassad förhöjning av statsunderstödet till kursen. Liksom ifråga om huvudkursen synes anslagsförhöjningen böra beräknas för en, eventuellt två perioder omfattande visst antal dagar. Perioderna torde i detta fall lämpligen böra omfatta 25 arbetsdagar, vilket motsvarar något mer än Vio av den nu stadgade minimitiden. För varje period skulle kunna erhållas en förhöjning av statsunderstödet till kursen enligt för ändamålet senare framlagt förslag. Förutom nu nämnda kurser kan, såsom förut nämnts, i lantmanna- Fortsättning skolan också anordnas s. k. fortsättningskurs. Denna, som enligt hittills gällande föreskrift skall pågå under minst 95 arbetsdagar, är närmast avsedd för sådana elever, vilka förut genomgått lantmannaskolans huvudkurs och önska erhålla ytterligare teoretisk utbildning i sitt yrke. Undervisningen i fortsättningskursen skall meddelas i den omfattning och de ämnen, att densamma jämte den föregående undervisningen i lantmannaskolans huvudkurs tillsammans i huvudsak motsvara för lantmannaskolans längre kurs fastställd undervisning. I de inkomna yttrandena har någon ändring av minimitiden för fortsättningskursen icke ifrågasatts. Vid utredningen har emellertid framförts förslag om att lantmannaskolorna, förutom fortsättningskurser av samma längd och typ som de hittills varande, skulle kunna få med statsunderstöd anordna betydligt kortare sådana. Ändamålet med sådana kortare fortsättningskurser skulle närmast vara att meddela speciell undervisning i vissa ämnen. Vid prövning av detta förslag hava vi emellertid icke ansett oss kunna tillstyrka en sådan ändring av programmet för fortsättningskursen. Undervisningen i denna torde fortfarande i regel böra läggas så, att densamma jämte undervisningen i huvudkursen omfattar ungefär samma kunskapsmått som den längre

104 kursen. Och skall detta kunna ske, synes någon förkortning av kursen icke kunna ifrågakomma. Det behov av kortare specialkurser, som otvivelaktigt kan göra sig gällande på många håll, torde kunna tillgodoses inom ramen för den med statsmedel från anslaget till höjande av det mindre jordbruket understödda undervisning vid särskilda kurser, som redan förefunnits och som vi föreslå väsentligt utvidgad. Av anförda skäl h a v a vi sålunda funnit oss icke kunna förorda kortare minimitid för fortsättningskursen än den nu gällande. Däremot synes, av samma skäl som anförts ifråga om huvudkurs och längre kurs, möjlighet till förlängning av kurstiden och erhållande av ökat statsunderstöd härför böra beredas. Denna förlängning torde i likhet med för den längre kursen böra kunna ske genom en, eventuellt två perioder om vardera 25 arbetsdagar. Även i detta fall synes den ökade undervisningstiden böra få användas antingen för en i allmänhet fördjupad lantmannautbildning eller också för en i visst ämne eller viss ämnesgrupp särskilt utvidgad undervisning. Förhöjningen i statsunderstödet för varje period torde böra beräknas till samma belopp som ifråga om längre kurs. Kursernas Såsom redan nämnts, har vid lantmannaskolan från början endast. Ta0reannraaV 'omkommit en kurs, motsvarande den, som nu benämnes h u v u d k u r s . När övriga i det föregående omnämnda kurser i lantmannaskolan tillkommo, synes man icke hava tänkt sig, att dessa skulle kunna hållas fristående, utan blott vid sidan om skolans huvudkurs. Denna uppfattning h a r också fått sitt uttryck i nu gällande reglemente för lantmannaskolorna. I § 2 av detta heter det nämligen att »jämte huvudkurs» k u n n a vid lantmannaskola under läsåret anordnas en a n d r a årskurs eller längre kurs eller fortsättningskurs. Enligt denna bestämmelse m å s t e sålunda h u v u d k u r s hållas vid varje lantmannaskola; anordnandet a v sådan utgör också den nödvändiga förutsättningen för hållandet a v annan kurs eller a n d r a kurser. Enligt gällande kungörelse angående statsunderstöd till lantmannaskola fordras därjämte ett visst högt eleva n t a l i huvudkurs för r ä t t e n a t t få hålla längre kurs eller fortsättningskurs. Dessa nu gällande föreskrifter äro med hänsyn till de olika kurserna;* tillkomst fullt förklarliga och torde hittilldags också få anses hava v a r i t väl motiverade. A t t en a n d r a årskurs blott kan hållas, där en första sådan, huvudkursen, förut hållits, är ju helt naturligt. De längre kurserna hava i n r ä t t a t s och hittills blott hållits vid relativt stora skolor, d ä r man redan förut hade ett jämförelsevis stort antal elever i huvudkursen. Då bland dessa skolors elevmaterial i regel fanns en del, som hade lust och tillfälle att ägna längre tid åt sin utbildning, anordnades för denna kategori den längre kursen. Samtidigt ansåg man det emellertid nödvändigt a t t bibehålla h u v u d k u r s e n för den del av ungdomen — den stör-

sta — som ej kunde offra längre tid än den för en vanlig vinterkurs erforderliga på sin teoretiska utbildning. Fortsättningskurserna hava också, i likhet med de längre kurserna, tillkommit och hållits endast vid större skolor. Då flertalet elever i dessa fortsättningskurser övergått från huvudkursen i samma skola, har det synts självfallet, att fortsättningskurs endast kunnat hållas vid skola, som också haft huvudkurs. För bibehållande av den nuvarande bestämmelsen om att huvudkurs alltid måste finnas vid en lantmannaskola och utgöra förutsättningen för hållandet av andra kurser kunna anföras åtskilliga skäl. Det viktigaste av dessa torde vara, att varje sådan skola bör bereda ortens lantungdom tillfälle att erhålla utbildning i en kurs av den nuvarande huvudkursens omfattning. Därest så icke sker, nödgas den ungdom, som vill förskaffa sig teoretisk kunskap i jordbruket men ej har tillfälle att offra längre tid på sin utbildning, resa till längre bort belägna skolor. Härigenom ökas kostnaderna för kursens genomgående och detta, jämte det större avståndet till en skola med huvudkurs, torde avhålla åtskilliga, som eventuellt kunnat genomgå sådan kurs, från att göra detta. Vidare kan anföras, att ifrågavarande föreskrift medverkar till uppkomsten av relativt stora skolor, vilket torde få anses fördelaktigt på grund av de ökade möjligheter för bättre utrustning och lärarnas specialisering, som därmed följa. Å andra sidan kan gent emot ifrågavarande föreskrifter anföras, att desamma starkt begränsa möjligheten att inrätta längre kurser. Då undervisningen i en sådan längre kurs måste anses vara mera värdefull än i den betydligt kortare huvudkursen, torde det få anses oegentligt att försvåra uppkomsten av längre kurser. Därest en skola anser sig ha möjlighet att erhålla tillräckligt antal elever i en längre kurs, bör den sålunda få inrätta sådan, oberoende av om huvudkurs hålles eller ej, En sådan frihet bör vara till gagn för skolornas utveckling och jämväl främja en mera grundlig lantbruksundervisning. Vi hava funnit de sålunda från vardera sidan framhållna synpunkterna vara förtjänta av synnerligt beaktande. Det har emellertid synts oss, att de befarade olägenheterna av borttagandet av den nuvarande bestämmelsen om huvudkurs såsom villkor för längre kurs skulle väsentligt förebyggas, därest garanti vunnes mot att ungdomen i en ort skulle genom villkorets borttagande berövas skälig möjlighet att genomgå allenast huvudkurs. En sådan garanti synes kunna erhållas genom att i kungörelsen om statsunderstöd till lantmannaskolor införes såsom ett villkor för understöd till längre kurs vid skola, där huvudkurs icke hålles, att lantbruksstyrelsen efter vederbörandes hörande finner ortens behov av att äga tillgång till huvudkurs vara vid annan eller andra skolor tillräckligt tillgodosett. Därest detta anslagsvillkor godkännes, anse vi ingen betänklighet böra möta mot att lantmannaskola erhåller rätt att, därest

106 övriga villkor härför uppfyllas, inrätta längre kurs, även om huvudkurs ej hålles. I detta syfte kommer sålunda också förslag till erforderlig ändring av nu gällande reglemente att framläggas. Samtidigt med spörsmålet om den längre kursens förhållande till huvudkursen har också frågan, huruvida fortsättningskurs skall kunna få hållas vid skola, som icke har huvudkurs, upptagits till prövning. Då undervisningen i en fortsättningskurs emellertid, som namnet angiver, bör vara en fortsättning av och ansluten till undervisningen i huvudkursen, synes det naturligt, att sådan kurs blott bör få hållas, där huvudkurs förekommer. Härför talar också den omständigheten, att samma lärare kunna tjänstgöra i såväl huvudkursen som den därpå följande fortsättningskursen. Skulle däremot fortsättningskurs kunna anordnas, där blott längre kurs förekommer, bleve, då de båda kurserna måste delvis pågå under samma tid, behovet av lärarkrafter starkt ökat under den korta tid, som fortsättningskursen påginge. Det skulle då sannolikt möta svårigheter att fylla sagda behov med fullt kompetenta krafter. Undervisningen i såväl längre kursen, särskilt senare delen av densamma, som fortsättningskursen är nämligen av den art, att den icke, eller Åtminstone ej i nämnvärd omfattning, bör anförtros åt yngre, mera tillfälliga lärarkrafter. Huvudkurs, såväl första som andra, bör liksom nu kunna fortgå samtidigt med längre kurs. Likaså bör fortsättningskurs kunna pågå samtidigt med längre kurs eller andra huvudkurs. Däremot böra uppenbarligen icke två huvudkurser kunna anordnas samtidigt, utan böra eleverna samlas i en enda kurs med parallellundervisning. Till frågan om den s. k. Dingletypen med praktiskt arbete under sommaren återkomma vi vid behandling av frågan om lantungdomens praktiska utbildning. Lantmannaskolans undervisningsplan. Den för lantmannaskolans huvudkurs nu gällande undervisningsplanen grundar sig i huvudsak på de förslag till sådan, som avgivits av 1907 års lantbruksundervisningskommitté. I §§ 3 och 4 av det förslag till reglemente för med statsmedel understödda lantmannaskolor, som ingick i kommitténs betänkande, intogs föreskrift om de läroämnen, vari undervisning skulle meddelas i skolor av A-, resp. B-typ. Enligt specialmotiveringen för nämnda paragrafer voro i den sålunda föreslagna grundplanen för undervisningen upptagna dels de läroämnen, som vid ifrågavarande tidpunkt i allmänhet funnos intagna i för lantmannaskolorna fastställda stadgar, dels också såsom nya ämnen svenska språket, räkning, välskrivning, trädgårdsskötsel, lanthushållningens allmänna ekonomi samt kommunalkunskap. Att de tre först nämnda av dessa läroämnen upptagits, motiverades

i främsta hand med tillkomsten av den nya skoltypen, litt. B, men också därmed, att erfarenheten förut visat, att en repetitionskurs i nämnda ämnen varit av nöden i skolor av förutvarande typ, närmast motsvarande litt. A. iSom skäl för undervisningen i trädgårdsskötsel anfördes, att denna gren av undervisningen vunnit en sådan omfattning och erhållit en sådan betydelse, att en ordnad undervisning däri blivit av nöden. Detsamma ansågs i ännu högre grad gälla lanthushållningens allmänna ekonomi; undervisningen i detta ämne skulle enligt kommitténs uppfattning bl. a. också omfatta redogörelse för de ekonomiska föreningsformer, som kunna förhjälpa särskilt innehavare av mindre jordbruk att genom ömsesidigt stöd främja sin hushållning. Upptagandet av ämnet kommunalkunskap motiverades med att eleverna för sin blivande verksamhet skulle ha stor nytta av att äga kännedom om däri berörda förhållanden. Såväl i kommitténs förslag som i 1912 års reglemente lämnades särskilt för varje skoltyp föreskrift om i vilka ämnen undervisning skulle förekomma samt i korthet anvisning om den omfattning, vari varje läroämne borde genomgås. I specialmotiveringen för ifrågavarande paragrafer angavs också det timantal, vari enligt kommitténs åsikt de olika läroämnena i allmänhet borde vid vardera skolformens undervisning behandlas i förhållande till varandra. Då detta förslag sedermera tjänat till ledning vid uppgörande av skolornas timplaner, torde det vara anledning att här återgiva förslaget ifråga. Lantmannaskolor Litt. A. Litt. B.

I.

II.

III.

.

Svenska språket Välskrivning Räkning Geometri Kemi Fysik Geologi Botanik Jordbrukslära Husdjursskötsel Mjölkhushållning Sjukvårds- och hovbeslagslära Trädgårdsskötsel Skogshushållning Byggnadslära Lanthushållningens allmänna ekonomi Kommunalkunskap Fältmätning och avvägning Linearri tning Lantbruksbokföring Summa

10 — 30 20 G0 30 20 30 125 125 20 40 15 15 15 25 20 50 65 50 795

80 25 75 20 50 25 15 25 110 110 15 30 15 10 10 20 15 50 50 50 800

Den sålunda föreslagna fördelningen av lärotiden angavs vara uppgjord med hänsyn till de genomsnittsförhållanden, under vilka lantmanna-

108 skolorna utöva sin verksamhet, och sålunda avsedd att tjäna som vägledning under normala förhållanden men icke a t t i detalj följas överallt. Bl. a. framhölls, att undervisningen i skogsskötsel borde avsevärt vidgas i de trakter, där denna hade större betydelse. Även i a n d r a ämnen borde det stå vederbörande skolstyrelse fritt att inom den av reglementet angivna r a m e n avpassa undervisningen i de olika ämnena efter de olika orternas behov. Den olika timfördelningen i skolor av A- och B-typ motiverades med elevernas olika förkunskaper; för de under grupp I upptagna vanliga skolämnena föreslogs, som synes, mer än dubbelt så m å n g a timmar i B-skola som i A-skola, vilket i sin ordning nödvändiggjorde en inskränkning för vissa andra ämnen i B-skolan. 11912 å r s reglemente för lantmannaskolorna intogs, såsom redan n ä m n t s , i enlighet med förenämnda kommittéförslag fullständiga uppgifter rörande läroämnena och de huvuddelar därav, i vilka undervisning skulle ske, för skolor av såväl A-typ (§ 3) som B-typ (§ 4). Skillnaden i de föreskrifter rörande undervisningen i de båda typerna, som lämnats i n ä m n d a paragrafer, v a r emellertid ganska ringa. I verkligheten kom också undervisningen vid de båda skoltyperna a t t bliva ganska likartad. Visserligen torde m a n vid B-skolorna i allmänhet ha ägnat något mera tid åt de a l l m ä n n a förberedande skolämnena (grupp I ovan) än vid A-skolorna, men skillnaden h a r i genomsnitt ej varit betydande. Variationen vid skolor a v samma typ h a r rört sig inom nästan lika vida gränser. Med h ä n s y n till n ä m n d a förhållanden vidtogs i det reglemente för lantmannaskolor, som utarbetades och utgavs i samband med 1919 års reglering av anslagen till och lönerna vid lantmannaskolorna, den föränd ringen, att § 4 erhöll följande lydelse: »Vid lantmannaskolas litt. B huvudkurs eller a n d r a årskurs skall meddelas undervisning i samtliga de ämnen och i huvudsak samma delar därav, som angives i § 3 för motsvarande kurs vid lantmannaskola litt. A. Dock må därvid iakttagas den begränsning i omfattningen av de olika ämnenas behandling, som k a n befinnas nödvändig på g r u n d av elevernas mindre förkunskaper.» Till denna ovan återgivna föreskrift i § 4 h a r med anledning av 1928 å r s riksdags beslut i ärendet fogats ett tillägg a v följande lydelse: »Vid lantmannaskola, som har till syfte att bibringa kunskap särskilt såvitt angår skötseln a v småbruk, skall vid kurs, som i första stycket avses, undervisning meddelas i huvudsak i samma ämnen och samma delar därav, som angivas i § 3. Skolans styrelse åligger att i god tid före början av k u r s insända undervisningsplanen till lantbruksstyrelsen för fastställelse.»> Mot den nu omnämnda, för lantmannaskolans h u v u d k u r s (och a n d r a årskurs) gällande undervisningsplanen hava från olika håll riktats vissa, a n m ä r k n i n g a r . Sålunda h a r det, bl. a. av representanter för folkhögskolan, framhållits, att lantmannaskolans undervisning omfattar allt för m å n g a ämnen. P å grund h ä r a v måste undervisningen i varje ä m n e bliva alltför ytlig och föga givande. Det bleve mångläseri, som k o m m e

109 a t t förhindra en mera grundlig utbildning i sådana ämnen, som borde v a r a de för skolan viktigaste. Även från målsmän för det praktiska jordbruket hava i viss mån liknande e r i n r i n g a r framställts. Sålunda h a r m a n d ä r förmenat, att för mycken tid ägnats åt de förberedande ämnena, bl. a. naturkunnighet, till förfång för undervisningen i de praktiska jordbruksämnena. Likaså h a r det påpekats, att åtminstone i en del fall onödigt mycken tid ägnats åt vissa övningsämnen, t. ex. fältmätning, a v v ä g n i n g och ritning, vilken undervisning ej varit till större gagn för eleverna. Vidare h a r m a n från olika håll gjort a n m ä r k n i n g a r mot a t t undervisningen i vissa bestämda ämnen varit för knapphändig. Sålunda hava representanter för skogsskötseln framhållit, a t t undervisningen i skogsskötsel hittills i regeln varit alltför ringa vid lantmannaskolorna, särskilt cle i skogstrakter belägna. Dessa skogsintresserade hava ansett, att en betydande utvidgning av skogsundervisningen bör ske. Därjämte h a r man, med hänsyn till jordbruksekonomiens allt mera ökade betydelse, framhållit, att skolorna borde ägna detta ämne betydligt större uppmärksamhet än hittills. Och slutligen hava representanter för vissa speciella binäringar, såsom olika slag av smådjursskötsel, biskötsel, sötvattenfiske m. ni., föreslagit, a t t undervisningen i något eller n å g r a av dessa ämnen skulle u p p t a g a s på lantmannaskolans program eller, i de fall då sådan redan finnes, utvidgas. E n jämförelse mellan det antal timmar, som olika skolor använt för undervisningen i samma ämne, visar, att timantalet varierar inom mycket vida gränser. I vissa fall, t. ex. ifråga om skogsskötsel, kan detta åtminstone till en del förklaras av den olika vikt, man med hänsyn till skolornas belägenhet tillmätt ämnet ifråga. I åtskilliga a n d r a fall kan det däremot vara svårt att finna någon rimlig förklaring till de stora olikheterna. Givetvis måste man r ä k n a med, att behovet av undervisning i vissa ämnen, t. ex. de förberedande, kan v a r a större i vissa trakter än i andra, men denna omständighet kan blott förklara en del av olikheterna. I m å n g a fall synas skillnaderna n ä r m a s t bero på lärarpersonalens vid resp. skolor skiljaktiga uppfattning rörande olika ämnens värde och betydelse för elevernas utbildning. Då det för utredningen av föreliggande spörsmål ansetts önskvärt att erhålla kännedom om den uppfattning rörande undervisningsplanen för lantmannaskolorna, som förefinnes hos skolornas styrelser och lärarråd, hava dessa anmodats besvara följande fråga: »Anses n u gällande undervisningsplan lämplig, eller äro ändringar h ä r i önskvärda och i så fall vilka?» Av de på denna fråga avgivna svaren framgår, att de allra flesta skolorna ingenting hava att anmärka mot nu gällande, i reglementet intagna undervisningsplan. Sålunda förklaras i omkring 8/« av de inkomna svaren, att undervisningsplanen anses lämplig. I motiveringen för detta uttalande framhålles dock allmänt och kraftigt, att detta omdöme bl. a. grundar sig på det förhållandet, att den nuvarande

110 planen, såsom den hittills tillämpats, lämnar skolorna möjlighet att anpassa undervisningen i de olika ämnena efter olika orters särskilda behov. Denna frihet att ordna undervisningen efter ortsförhållandena anses genomgående mycket betydelsefull, och nästan varje skola understryker vikten härav. Sålunda anföres exempelvis i yttrande från Hamra, att ifråga om undervisningsplanen bör största möjliga frihet lämnas skolorna, så att de kunna anpassa sig allt efter olika trakters behov och elevernas förutsättningar. Ju snävare gränser, som uppdragas, desto svårare blir det för skolorna att arbeta sig fram och tillvinna sig jordbrukarnas förtroende. I regeln anses hittillsvarande förhållanden i detta avseende fullt tillfredsställande, men från några skolor (Vik, Munka-Ljungby och Gran) framhålles behovet av ännu större frihet. I några av de inkomna yttrandena framföras förslag till vissa ändringar i undervisningsplanen eller dess tillämpning. Sålunda ifrågasattes från Vik, om ej antalet undervisningsämnen skulle kunna reduceras genom vissa specialämnens inordnande i resp. huvudämnen. I yttrandet från Åsa framhålles också, att undervisningsplanen omfattar för många ämnen samt önskvärdheten av att en del ämnen sammanslås. Vidare anföres, att det synes vara olämpligt att giva betyg i ämnen, i vilka undervisningen blott omfattar ett fåtal timmar. Från Tenhult och St. Segerstad anföres, att undervisningen i vissa ämnen, såsom avvägning och linearritning, bör kunna inskränkas i någon mån till fördel för undervisningen i andra ännu viktigare ämnen, t. ex. skogshushållning, beteskultur och jordbruksekonomi. I sistnämnda ämne bör redogörelsen för »de vanligaste ekonomiska föreningsformerna» ej göras alltför kortfattad. Särskild vikt bör läggas vid undervisningen om inköps- och avsättningsförhållandenas rationella ordnande. I yttrande från Hemse förordas också en inskränkning av tiden för undervisningen i ritning samt fältmätning och avvägning, medan däremot en ökning anses behövlig för matematik, bokföring och ekonomiska beräkningar. I Högsby håller man före, att alltför mycken tid vid lantmannaskolorna ägnas åt kemi, varför en anvisning på mindre kemikurs är önskvärd. Munka-Ljungby anser i likhet med Vik, att antalet ämnen bör reduceras, och föreslår i sådant syfte sammanslagning av vissa ämnen, nämligen 1) räkning och geometri, 2) byggnadslära med ritning ävensom fältmätning och avvägning med ritning samt 3) lantbruksekonomi med bokföring. F r å n samma utgångspunkt föreslås i yttrandet från Sätila, att geologi inräknas i jordbrukslära samt att intet särskilt betyg ges i ritning, utan denna sammanföres med närstående ämnen i enlighet med förslaget från Munka-Ljungby. I yttrande från Kristinehamn framhålles, att de naturvetenskapliga ämnena torde kunna något inskränkas, så ock ritning; jordbrukslära, husdjurslära och bokföring böra i stället utökas. Samhällslära och nationalekonomi böra få en tillfredsställande plats på schemat. Från Osby göras liknande synpunkter gällande. Sålunda anses, att undervisning i ritning och maskinlära bör kunna inskränkas till förmån för undervisning i animalisk produktion och binäringar. Medborgarkunskap och allmänbildande föredrag böra beredas något större utrymme i undervisningsplanen. Åtskilliga skolor utom förut nämnda i Jönköpings län — såsom Molkom, Kyrkerud, Mora och Hussborg, framhålla vikten av att undervisningen i skogshushållning göres tillräckligt omfattande och att detta ämne i skogrika trakter, jämte jordbruks- och husdjurslära, betraktas som huvudämne. Från Mora förordas, att praktisk undervisning i snickeri och smide upptages; även i Gran anser man, att undervisning i träslöjd borde vara obligatorisk. I yttrande från Molkom angives som ett önskemål, att eleverna övas i maskinskötsel under en å två veckor. Enligt uttalande från Gran är undervisningsplanen med hänsyn till den korta tiden och elevernas i många fall svaga skolunderbyggnad för vidlyftig. »Gällande» läro-

Ill böcker anses också vara alltför vidlyftiga. Det framhålles som önskvärt, att för denna trakt utarbetade läroböcker i jordbruks- och husdjurslära samt skogshushållning bleve tillgängliga. Även från Skurup anföres, att undervisningsplanen anses väl vidlyftig och kurserna för stora. Det vore önskligt med en viss reducering av de självständiga ämnena, liksom om vissa läroböcker kunde förkortas. Slutligen framhålles i detta sammanhang från önnestad, att nu gällande reglemente visserligen i stort sett ger lantmannaskolorna möjlighet att arbeta med en för de olika bygderna lämplig undervisningsplan, men att reglementet dock bör ändras så, att skolorna givas möjlighet att jämte den grundläggande undervisningen lämna en utvidgad undervisning i vissa ämnesgrupper. Som exempel på sådan utvidgad undervisning namnes, att Kungl. Maj:t medgivit önnestads lantmannaskola att för vissa elever i huvudkursen utöka undervisningen i trädgårdsskötsl till 75 timmar och samtidigt medgivit en motsvarande minskning av timantalet i andra ämnen. Det påpekas, att även för andra grenar av lanthushållningen, såsom fjäderfäskötsel, skogsskötsel och möjligen, i vissa trakter, fiskodling kan en sådan utvidgad undervisning vara behövlig och bliva till stort gagn. Det anses vara en stor fördel, om denna undervisning kunde inhämtas inom ramen för en lantmannaskolkurs, enär undervisningen i de grundläggande ämnena då kunde göras gemensam och eleverna få en mera allsidig utbildning, vilket vore av stor betydelse, enär de i sin praktiska verksamhet med största sannolikhet komme att syssla med såväl jordbruk som husdjursskötsel vid sidan om de speciella grenar av lanthushållningen de tänkte inrikta sig på. Styrelsen för Matarengi finner undervisningsplanerna för huvudkursen och längre kursen lämpliga. Ifråga om fortsättningskursen anses däremot olika skolor böra beredas större frihet att anpassa undervisningen efter ortsförhållandena än vad nu är fallet. Sålunda bör exempelvis sådan kurs kunna anordnas med enbart teoretisk undervisning, enbart praktisk (demonstrationer och övningar) eller blandad teoretisk och praktisk undervisning. Åtskilliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava i sina svar på frågan, om v å r a lantmannaskolor i sin n u v a r a n d e form k u n n a anses f y l l a s i n u p p g i f t , o c k s å b e r ö r t f r å g a n o m för s k o l o r n a g ä l l a n d e u n d e r visningsplan. R ö r a n d e dessa u t t a l a n d e n h ä n v i s a s till o v a n l ä m n a t referat. Vissa a n d r a förvaltningsutskott h a v a i sina svar på frågan, om vilka s y n p u n k t e r och ö n s k e m å l för ö v r i g t r ö r a n d e l a n t m a n n a s k o l o r n a , s o m a n ses b ö r a b e a k t a s v i d d e n n u p å g å e n d e u t r e d n i n g e n , g j o r t e n del u t t a landen angående skolornas undervisning. Sålunda har utskottet i Stockholms län anfört: »Viktigt torde vara, att största möjliga frihet lämnas beträffande undervisningsplaner och vad därmed sammanhänger, så att undervisningen kan lämpas efter de olika orternas förhållanden. Som exempel på behovet av olika kursplaner inom olika län må endast framhållas skogshanteringens varierande betydelse på skilda håll.» I yttrandet från Östergötlands län framhålles, att mot undervisningen vid lantmannaskolorna stundom gjorts den erinran, att för mycken tid ägnats åt undervisningen i s. k. förberedande ämnen till förfång för de rent praktiska. Denna uppfattning torde emellertid ej sällan berott på att man förbisett den omständigheten, att även undervisningen i ett sådant förberedande ämne, exempelvis botanik, när den ledes rätt, genom sin praktiska inriktning kan vara av stor betydelse för huvudämnena och omfatta vissa grundläggande delar av dessa. Å andra sidan är det givetvis ett önskemål, att undervisningen vid lantmannaskolorna i största möjliga

112 mån koncentreras till de praktiska läroämnena. Ett sådant ämne som ritning kräver ofta för mycken tid, och undervisningen däri bör kunna inskränkas. Från Kalmar södra länsdel påpekas även i detta sammanhang vikten av att skolornas undervisning anpassas efter ortens behov, varjämte mera tid anses böra ägnas åt de egentliga huvudämnena. I yttrande från Göteborgs och Bohus län framhålles vikten av begränsning i kursplanen för lantmannaskolor av B-typ. Lärjungarna anses böra få en mera grundlig men till omfattningen begränsad undervisning. Sålunda förordas begränsning av undervisningen i räkning, kemi, fältmätning och avvägning samt kartritning. Å andra sidan anses undervisningen i jordbruksekonomi och skogsskötsel förtjäna erhålla ökat utrymme. Ifråga om förstnämnda ämne förmenar dock utskottet, att för mycken tid icke bör ägnas åt upprättandet av »kulturplaner» o. d., utan att större vikt bör läggas vid att bibringa eleverna insikter i att beräkna och ekonomisera vid jordbruket. Detta mål bör bl. a. kunna ernås genom väl valda exempel vid räkningsundervisningen. Vidare vill utskottet understryka vikten av att undervisningen ifråga om föreningsväsendet och dess betydelse icke gives alltför ringa utrymme. En av förvaltningsutskottets ledamöter har i ett särskilt yttrande förklarat sig anse, att den i skolan vid Dingle lämnade undervisningen i träslöjd bör inskränkas med 8/a och de härigenom ledigblivna timmarna fördelas på andra ämnen. De ovan refererade y t t r a n d e n a rörande undervisningsplanen för lantmannaskolan åsyfta helt n a t u r l i g t till allra största delen den för huvudkursen gällande. Som en sammanfattning av dessa uttalanden torde man k u n n a säga, att ifrågavarande undervisningsplan i stort sett anses tillfredsställande, även om vissa ä n d r i n g a r i en del detaljer förordas såsom lämpliga och önskvärda. Med a n m ä r k n i n g s v ä r d samstämmighet har därj ä m t e framhållits värdet och betydelsen av att skolorna hittills haft möjlighet att inom undervisningsplanens r a m anpassa sin undervisning efter ortsförhållandena. Denna frihet anses också i fortsättningen såsom en nödvändig förutsättning för att skolorna skola kunna utvecklas och bliva till största möjliga gagn. Vid en granskning av de lämnade svaren kan man vidare finna, a t t intet förslag framkommit om vare sig upptagandet av något n y t t ämne eller strykandet av något redan förefintligt sådant från undervisningsplan 3n. För egen del h a v a vi icke heller funnit tillräcklig anledning föreligga att föreslå någon ä n d r i n g i detta avseende. Antalet undervisningsämnen är visserligen större, än som från vissa synpunkter k a n anses önskvärt, men å a n d r a sidan torde icke undervisningen i något av dessa ämnen kunna undvaras, om den vid kursen lämnade teoretiska utbildningen skall bliva något så n ä r fullständig och motsvara den blivande lantbrukarens behov. Något nytt ämne kan, med hänsyn till det redan förut stora antalet undervisningsämnen och den starkt begränsade tiden, givetvis icke utan särskilt t u n g t vägande skäl upptagas. I ett par av de ovan refererade y t t r a n d e n a har föreslagits, att vissa närstående ämnen på undervisningsplanen skulle sammanföras; härigenom skulle, åtminstone formellt sett, antalet ämnen något reduceras. Som en följd h ä r a v skulle också betygssättningen i vissa smärre ämnen bliva överflödig.

113 Vid prövningen av de såväl i nämnda y t t r a n d e n som ock vid utredningen framkomna förslagen till sammanförande av vissa ämnen under samma p u n k t hava vi, med hänsyn till önskvärdheten av att, där detta utan olägenhet för själva undervisningen kan ske, reducera antalet ämnen, ansett oss böra ifråga om tre ämnen förorda en sådan sammanslagning. Sålunda föreslå vi, att i det n y a reglementets undervisningsplan de båda ämnena räkning och geometri sammanföras till ett ämne med beteckningen matematik; under detta angives emellertid, att undervisningen skall omfatta både räkning och geometri. Vidare hava vi infört det förut som självständigt upptagna ämnet sjukvårds- och hovbeslagslära såsom en särskild avdelning under husdjursläran. Och slutligen h a r ämnet ritning upptagits dels under byggnadslära, dels under fältmätning och avvägning; under båda dessa ämnen har angivits, vad därtill hörande ritning lämpligen bör omfatta. Ifråga om den tid, som i lantmannaskolan ägnats och framdeles anses böra ägnas åt vissa ämnen, hava åtskilliga uttalanden gjorts och önskemål framförts. Oavsett frågan om undervisningen i skogsskötsel, vartill vi senare återkomma, hava dessa berört bl. a. matematik, naturkunnighet, jordbruks- och husdjurslära, maskinlära, jordbruksekonomi, bokföring, fältmätning och avvägning, ritning, medborgarkunskap och nationalekonomi samt, i ett par speciella fall, träslöjd. Åtskilliga av dessa förslag synas vara av den beskaffenhet, a t t de ej behöva föranleda något särskilt ståndpunktstagande. Däremot hava vi med anledning av såväl n ä m n d a som från andra håll framkomna uttalanden och synpunkter ansett lämpligt att något ingå på undervisningsplanen och timfördelningen såväl från principiell synpunkt som ock med hänsyn till vissa ämnen. Betraktas undervisningsplanen från principiell synpunkt, torde det n ä r m a s t gälla att taga ställning till förhållandet mellan olika grupper av undervisningsämnen, nämligen dels fackämnena, dels förberedande eller grundläggande ämnen och dels allmänbildande ämnen, exempelvis medborgarkunskap. H ä r v i d torde man böra utgå från den förutsättningen, att lantmannaskolan är och skall v a r a en yrkesskola för lantbrukare. Med hänsyn härtill bör helt naturligt den övervägande delen av undervisningstiden ägnas åt de egentliga jordbruksämnena. Till denna grupp får emellertid räknas icke blott huvudämnena jordbrukslära, husdjurslära och jordbruksekonomi samt, i de flesta trakter, skogsskötsel u t a n också vissa a n d r a ämnen såsom mjölkhushållning, trädgårdsskötsel, byggnadslära och bokföring. I de förberedande eller grundläggande ämnena, vartill här i främsta h a n d få hänföras kemi, fysik, geologi och botanik men även matematik och i viss mån svenska språket, torde undervisningen icke böra göras mera omfattande än som är nödvändigt för att eleverna skola kunna följa med och tillgodogöra sig den följande undervisningen i jordbruksämnena. Och åt de allmänbildande ämnena, till vilken grupp här kan räknas medborgarkunskap, eventuellt 8 — 291214.

nationalekonomi samt, i viss mån, svenska språket, synes icke böra ägnas mera tid än som är nödvändig för att eleverna efter genomgången kurs skola kunna äga nödiga förutsättningar att utan större, av bristande kunskaper förorsakade svårigheter deltaga i samhällslivet och eventuellt fylla vissa funktioner inom kommunen o. d. I de fall, då skolan är speciellt småbruksbetonad och besökes av en ungdom, som icke kan tänka på att ägna mer än en vinterkurs åt sin utbildning, torde emellertid åt de i undervisningsplanen upptagna allmänbildande ämnena skäligen böra tillmätas något större utrymme än vid andra skolor, dock i varje fall under uttrycklig förutsättning att skolans karaktär av en lantbrukets yrkesskola strängt upprätthålles. I den i § 3 av reglementet för lantmannaskolorna intagna undervisningsplanen är den omfattning, i vilken varje ämne skall behandlas, i någon mån angiven eller åtminstone antydd genom uppgifterna om vilka delar av ämnet, som skola behandlas. Ifråga om ett ämne, nämligen jordbruksekonomi, hava vi i det framlagda förslaget till nytt reglemente genom större utförlighet i uppgifterna angivit vår uppfattning om ämnets ökade vikt. I flera yttranden har man framhållit, att undervisningen i jordbruksekonomi bör göras mera omfattande än förut och bl. a. även omfatta redogörelse för de för jordbruket viktiga ekonomiska föreningarna. För egen del hålla vi också före, att betydligt större tid och uppmärksamhet än hittills bör ägnas åt detta för jordbruket numera synnerligen viktiga ämne. Det är ytterst betydelsefullt, att de ekonomiska synpunkterna på lantbruksdriften bliva vida mer framhållna och utredda än för närvarande i regel är fallet vid vår lägre lantbruksundervisning. Vi anse därför, att jordbruksekonomien bör jämte jordbrukslära och husdjurslära vara ett av skolans huvudämnen. Särskilt vilja vi uttala, att föreningsväsendet i dess olika former bör göras till föremål för grundlig och väckande undervisning, enär detsamma måste anses vara en av de kraftigast verkande metoderna för jordbrukets främjande och tillika innefattar en åtgärd, vartill jordbrukarna själva taga initiativet och som de därefter skola själva handhava. Vi anse oss i detta sammanhang böra framhålla önskvärdheten av att en fullt lämplig lärobok i jordbruksekonomi, jämväl innefattande föreningsväsendet och anpassad efter de lägre lantbruksläroverkens behov, måtte komma till stånd. Skall undervisningen i ett ämne utvidgas, måste givetvis den härför erforderliga tiden tagas från andra ämnen. Vid åtskilliga skolor torde detta kunna ske genom inskränkning av tiden för övningar i ritning samt fältmätning och avvägning, åt vilka ägnats onödigt lång tid. I flera skolor ägnas nu åt dessa ämnen mer än 100 timmar, vid ett par skolor nära 200 timmar. Detta måste anses alldeles felaktigt. Genom den förut nämnda ändringen att upptaga ritning under byggnadslära samt

fältmätning och avvägning hava vi också velat markera, att för mycken tid ej bör anslås åt ritning. Av de i lantbruksstyrelsens berättelser intagna uppgifterna över timantalet i olika ämnen vid lantmannaskolorna framgår, såsom förut nämnts, att stora variationer förekomma ifråga om timantal för samma ämne vid olika skolor. Av uppgifterna framgår också, att vissa särskilt viktiga ämnen, t. ex. det förut nämnda jordbruksekonomi, av timantalet att döma behandlats alltför knapphändigt. Då dessa avvikelser från genomsnittet och från vad som kan anses vara normalt för en viss skola eller viss ort ofta nog visa sig vara alltför stora, torde det få anses påkallat att vidtaga någon åtgärd till begränsande av nämnda variation. En sådan eventuell åtgärd får emellertid icke lägga hinder i vägen för den rätt till anpassning efter ortsförhållandena, varpå skolorna sätta så stort värde och vilken otvivelaktigt är till gagn för undervisningen. Med hänsyn härtill kan det icke gärna vara lämpligt att försöka upprätta någon normalplan med angivet timantal, som skulle lända till efterrättelse. Enligt vår uppfattning torde det avsedda syftet bäst och utan någon olägenhet för skolorna och undervisningen kunna nås därigenom, att varje skola med ledning av gällande föreskrifter och eventuella anvisningar får upprätta en undervisningsplan med angivet timantal för olika ämnen. Denna undervisningsplan bör insändas till lantbruksstyrelsen för fastställelse och länder sedan till efterrättelse, intill dess att ändring däri begärts och fastställts. Då förhållandena under kursens lopp emellertid kunna nödvändiggöra smärre avvikelser från planen, torde skolans föreståndare böra medgivas rätt att vidtaga sådana. Det ovan anförda gäller, såsom förut påpekats, i första hand undervisningsplanen för lantmannaskolans huvudkurs och den därmed jämställda andra huvudkursen; i tillämpliga delar får detsamma emellertid givetvis också anses gälla ifråga om de båda andra kurserna i lantmannaskolan, längre kurs och fortsättningskurs. I nu gällande reglemente för lantmannaskolorna finnas föreskrifter om undervisningen i längre kurs intagna i § 5, vilken innehåller motsvarande uppgifter om undervisningsämnen m. m. som för huvudkursen (i skola av A-typ) återfinnas i § 3. Förutom de ämnen, som äro obligatoriska i huvudkursen, tillkomma här ytterligare tre, nämligen zoologi, ekonomilära och affärskunskap samt lagkunskap. Undervisningen i det förstnämnda ämnet, som tidigare jämväl var upptaget på den vanliga lantmannaskolkursens program, skall enligt planen omfatta för jordbruket nyttiga och skadliga djur, särskilt skadeinsekterna. Ändamålet med undervisningen i de båda senare ämnena är givetvis att låta eleverna dels få någon kännedom om de viktigaste förhållandena på affärslivets område, i den mån dessa hava intresse och betydelse för jordbruket, dels också att bibringa dem någon kunskap i de för jordbruket viktigaste lagarna. Denna undervisning torde för ifrågavarande

116 elever, vilka i flertalet fall komma från och gå till jordbruk över medelstorleken, vara väl behövlig och mycket betydelsefull. Vid en granskning av den för längre kursen hittills gällande undervis ningsplanen hava vi ej funnit anledning att, reellt sett, föreslå några större ändringar. Dock hava vi ansett det vara onödigt att upptaga det förut nämnda ämnet zoologi, i vilket undervisningen hittills varit jämförelsevis obetydlig, såsom självständigt ämne vid kursen. Den undervisning däri, som torde vara behövlig, synes lika väl kunna meddelas i samband med undervisningen i jordbrukslära; läran om skadeinsekterna hör nämligen nära samman med allmän växtodlingslära. För övrigt hålla vi före, att här, liksom i huvudkursen, bör särskilt stor uppmärksamhet ägnas åt undervisningen i jordbruksekonomi; den ökade tid, som erfordras härför, torde kunna tagas från mindre viktiga ämnen, exempelvis ritning. Vid en jämförelse mellan de hittillsvarande föreskrifterna rörande undervisningen i huvudkursen och längre kursen finner man, att dessa, såsom helt naturligt är, till största delen överensstämma med varandra. Under sådana förhållanden synes det vara överflödigt att för längre kursen upprepa, vad som förut finnes angivet för huvudkursen. Med hänsyn härtill vilja vi föreslå den formella ändringen i föreskrifterna rörande undervisningen i lantmannaskolans längre kurs, att för denna angives, dels att undervisningen skall omfatta vad för huvudkursen i en föregående paragraf är föreskrivet samt därutöver åsyfta fördjupning och utvidgning av elevernas kunskaper i där angivna ämnen, dels också den undervisning, som skall meddelas utöver vad som för huvudkursen är stadgat. För övrigt torde det i samband därmed böra i reglementet framhållas, dels att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt sådana ämnen, som för elevernas framtida verksamhet äro framför andra av betydelse, dels också att synnerlig vikt bör läggas vid i undervisningen ingående demonstrationer och övningar. Undervisningen i lantmannaskolans fortsättningskurs är, såsom förut i annat sammanhang omnämnts, avsedd att tillsammans med den föregående undervisningen i huvudkursen meddela samma kunskapsmått, som undervisningen i en längre kurs. Om denna princip fasthålles, så är också, i och med att undervisningsplanen för huvudkursen och den längre kursen bestämts, omfattningen av undervisningen i fortsättningskursen angiven. Det torde sålunda också vara tillräckligt att i reglementet föreskriva, att undervisningen i fortsättningskursen skall meddelas i den omfattning och de ämnen, att denna undervisning jämte den föregående undervisningen i huvudkursen tillsammans i huvudsak motsvara för längre kurs fastställd undervisning. De här förut behandlade undervisningsplanerna äro självfallet närmast avsedda för kurser av normal längd, d. v. s. med en undervisningstid som sammanfaller med eller blott obetydligt överstiger den stadgade

117 minimitiden. Emellertid skulle enligt vårt ovan omförmälda förslag samtliga kurser kunna förlängas med en eller två perioder om visst antal dagar. Den utökade tiden skulle enligt förslaget kunna få användas antingen för en i allmänhet fördjupad och utvidgad undervisning i lanthushållning eller också för att giva eleverna ökad kunskap i ett speciellt ämne, exempelvis skogsskötsel. F r å g a n ä r nu, om denna möjlighet till förlängning skall nödvändiggöra n å g r a m e r a detaljerade bestämmelser för undervisningen vid sådana förlängda kurser. För vår del anse vi, att så icke är fallet Därest, enligt vårt förslag, lantbruksstyrelsen skall fastställa undervisningsplanen för varje skolas kurs eller olika kurser, så får den därvid också tillfälle att pröva förslag till användningen av den ökade kurstiden. H ä r i torde enligt v å r t förmenande ligga tillräcklig g a r a n t i för att den ökade undervisningstiden blir på bästa möjliga sätt använd. I det ovan refererade y t t r a n d e t rörande undervisningsplanen från Önnestads lantmannaskola framhålles bl. a., att nu gällande reglemente bör ä n d r a s så, a t t skolorna erhålla möjlighet att, jämte den grundläggande undervisningen, l ä m n a en utvidgad undervisning i vissa ämnesgrupper. Som exempel h ä r p å namnes, att skolan ifråga med Kungl. Maj:ts medgivande för vissa elever i huvudkursen ökat undervisningen i trädgårdsskötsel, varvid en motsvarande minskning i timantalet för vissa a n d r a ämnen fått ske. Det sålunda framlagda förslaget finna vi beaktansvärt. Enligt vår uppfattning böra lantmannaskolorna få r ä t t att, under vederbörlig kontroll, anpassa sin undervisning såväl efter olika orters behov som ock efter de speciella behov, som i vissa fall kunna förefinnas eller framkomma. Det synes oss därför också vara lämpligt, att i reglementet bibehålies en bestämmelse därom, att undervisningen i något eller n å g r a av de på undervisningsplanen u p p t a g n a ämnena må kunna meddelas i större omfattning än som föreskrivits. Dylik utvidgning av undervisningen bör k u n n a ske antingen genom förlängning av kurstiden eller förmedelst inskränkning av undervisningen i andra ämnen. Liksom tidigare varit fallet torde också möjlighet fortfarande böra stå öppen för lantmannaskolorna att meddela undervisning även i andra ämnen än de på undervisningsplanen upptagna, exempelvis nationalekonomi. Självfallet får denna möjlighet icke begagnas i större utsträckning än som k a n vara förenligt med den förut angivna allmänna principen för undervisningens anordnande. Även i detta avseende torde emellertid tillräcklig garanti erhållas därigenom, a t t resp. skolors undervisningsplan skall granskas och fastställas av lantbruksstyrelsen. Slutligen må i detta sammanhang omnämnas, att vi i förslaget till nytt reglemente, j ä m t e förutvarande föreskrift angående gymnastik och kroppsövningar, u p p t a g i t en bestämmelse om att elever, som därtill hava anlag, böra övas i gemensam sång. Sådana sångövningar, som redan

118 förut förekommit vid flertalet lantmannaskolor, särskilt de med folkhögskolor förenade, torde enligt vårt förmenande bidraga till att öka trevnaden vid skolan och samtidigt bereda en välbehövlig omväxling med de i och för sig för därtill ovana elever r ä t t så ansträngande bokliga studierna. Undervisning i skogsskötsel. Undervisningen i skogshushållning vid våra lantmannaskolor har, såsom helt n a t u r l i g t är, meddelats i mycket olika omfattning vid olika skolor. Enligt skolornas redogörelser h a r sålunda timantalet för detta ämne v a r i e r a t från ett tiotal eller t. o. m. lägre vid skolorna på slättbygden upp till 50—60—70 vid vissa skolor i mellersta och norra Sverige. Vid de båda förut n ä m n d a skolorna med utvidgad undervisning i skogsskötsel, K y r k e r u d och Bollnäs, har undervisningen i ämnet under senaste åren omfattat c:a 200 timmar. Av övriga under läsåret 1927—1928 verksamma skolor synas 9 kunna anses belägna i rena jordbrukstrakter, 19 i blandade jordbruks- och skogstrakter samt 13 i övervägande skogstrakter. Undervisningen i skogsskötsel upptog i medeltal pr skola år 1927 inom den första gruppen 5*6 timmar, inom a n d r a gruppen 22'5 timmar och inom tredje gruppen 40-i timmar, allt i huvudkursen. I procent av antalet undervisningstimmar upptog skogsskötseln resp. 0-7, 2-5 och 4-i procent. Denna lantmannaskolornas undervisning i skogshushållning har under senaste tiden v a r i t föremål för åtskillig uppmärksamhet. Sålunda hava centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och Sveriges skogsägareförbund i en gemensam till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse, vilken överlämnats till oss för att tagas i övervägande vid utredningens verkställande, gjort framställning om en utvidgad undervisning i skogshushållning vid lantmannaskolorna. Denna skrivelse, vid vilken fogats y t t r a n den från samtliga skogsvårdsstyrelser i riket, innehåller i huvudsak följande. Framställningen utgår från en granskning av lantmannaskolornas timplan enligt redogörelsen därför i lantbruksstyrelsens årsberättelse. Därvid hade befunnits, ati åt de egentliga jordbruksämnena ägnats i allmänhet omkring en tredjedel av den sammanlagda lärotiden. Fullgoda skäl kunde givetvis åberopas harfor. Däremot syntes dispositionen av de återstående två tredjedelarna av lärotiden vara mindre" ändamålsenlig. Ät de rent naturvetenskapliga ämnena fysik, kemi och geologi ävensom åt vissa hjälpämnen såsom exempelvis linearritnmg hade anvisats ett betydande timantal, medan däremot skogshushållningen erhållit ett tämligen begränsat utrymme på schemat och detta _ med några få undantag — även vid skogsbygdernas lantmannaskolor. Vid sju på prov uttagna skolor från övervägande skogslän hade skogshushållningen sålunda endast 2—5 procent av hela antalet undervisningstimmar. Denna avvägning av lärotiden mellan de olika ämnena vore mindre ändamålsenlig. Skogen utgjorde i rikets skogsbygder samt ofta även i de blandade skogs- och jordbruksbygderna hemmansägarnas värdefullaste tillgäng. Oftast vore det skogen, som lämnade de största kontanta inkomsterna från fastig-

119 heten. Dessvärre hade skogarna å allmogehemmanen hittills i allmänhet ej erhållit den rationella vård, som varit önskvärd, ehuruväl förhållandena härutinnan under senare år avsevärt förbättrats. Medlet att nå en förbättrad vård av allmogeskogarna syntes i första hand vara bibringande av ökade kunskaper i skogsvård åt deras ägare. Den mest effektiva vägen för spridande av sådan ökad insikt vore måhända den undervisning, som skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän meddelade vid stämplingar eller skogsvårdsarbeten ute på marken samt vid fristående kortare kurser och exkursioner. Hela denna upplysningsverksamhet träffade emellertid huvudsakligen sådana skogsägare, som redan visat ett visst skogsvårdsintresse. Undervisningen vid lantmannaskolorna vore vid sidan härav av verkligt stor betydelse, enär den i viss omfattning nådde en publik, som ej av sig själv skulle gå in på skogsvårdsfrågorna. Därför borde vid dessa skolor meddelas en efter omständigheterna väl avvägd undervisning i skogliga ämnen. Centralrådet hade i frågan inhämtat yttranden från samtliga skogsvårdsstyrelser. Av yttrandena framginge, att dessa styrelser på ett par undantag när kraftigt vitsordat både behövligheten av en sådan ändamålsenlig skogsundervisning vid lantmannaskolorna och otillräckligheten av den nuvarande undervisningen. Samtidigt hade emellertid flertalet styrelser påpekat, att en ändring i lantmannaskolornas läroplan ej kunde åstadkommas enbart på skogsvårdsstyrelsernas initiativ samt att dessa styrelser saknade medel att själva bekosta en utvidgad skogsundervisning. Allmänt hade ansetts, att skogsundervisningen behövde kombineras med praktiska övningar på marken. Detta kunde dock knappast genomföras under nuvarande förhållanden, då lantmannaskolornas lärokurs helt vore förlagd till vinterhalvåret. Ett antal skogsvårdsstyrelser hade därför föreslagit, att lärotiden skulle utsträckas med 2 å 4 veckor på våren. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län hade föreslagit, att lärokursen skulle börja 1 oktober i stället för 1 november i syfte att säkrare erhålla en månads lärotid under årstid, då marken i regel vore snöfri. För egen del hava centralrådet och skogsägarförbundet därefter gått att undersöka, på vad sätt och under vilka former en omläggning av lantmannaskolornas undervisning i ovan berörda hänseende måtte kunna genomföras. Därvid hade först framhållits, hurusom vid två skolor den nu ifrågasatta förändringen i timplanen redan genomförts och lämnat mycket goda resultat. Den ena vore skolan vid Kyrkerud i Värmland, vilken inrättades 1922 och alltså nu lämnade erfarenhet från en rätt lång tidsperiod. Då läroplanen omfattade alla vanliga ämnen och någon avkortning icke skett till skogsämnenas favör, hade erforderlig tid för skogsämnena vunnits genom att lästiden utökats med nära en månad och påginge till slutet av april samt omfattade 25 veckor. Praktiska övningar företogos i skogen och timantalet för skogsundervisning fördelades ungefär lika mellan teori och praktik. Undervisningen sköttes av länets länsjägmästare, vilka med biträde av länsskogvaktare jämväl ledde de praktiska övningarna, som i regel varit förlagda till skolegendomens skog. Då åt skogsänmena anslagits omkring 200 timmar, hade man kunnat gå igenom det elementära inom skogshushållningens olika grenar. Intresset för skolan inom länet var mycket stort. — Den andra av ifrågavarande skolor vore den vid Bollnäs i Gävleborgs län. Före år 1923 hade denna skola varit så fåtaligt besökt, att man ifrågasatt dess nedläggande, men man hade i stället beslutat sig för att söka sig fram på en ny linje, nämligen genom utökad skogsundervisning. Kursen förlängdes till 150 arbetsdagar och åt skogsämnena anslogos ungefär 200 timmar, varav en del till praktiska demonstrationer och övningar, förlagda till olika delar av länet. Undervisningen i skogshushållning bekostades av skogsvårdsstyrelsen och handhades av en för ändamålet anställd fackman med jägmästarutbildning. Denna omläggning hade kraftigt ökat intresset för skolan inom länet och elevantalet hade fördubblats.

120 De goda resultat, som erhållits vid de bägge nu nämnda skolorna, visade enligt centralrådets och skogsägarförbundets åsikt hän på, att dessa skolor borde kunna tjäna som mönster vid en omläggning av lantmannaskolornas undervisningsplan. Därmed vore dock ingalunda sagt, att alla skolor i rikets skogsbygder eller i blandade skogs- och jordbruksbygder borde organiseras efter denna modell. En differentiering syntes böra komma till stånd mellan olika län och det kunde även ifrågasättas, huruvida icke inom ett och samma län, där flera lantmannaskolor funnes, någon eller några borde göras mera skogsbetonade men den eller de övriga bibehålla en mer jordbruksbetonad karaktär. Ungdomen finge då välja. De skogsbetonade skolorna borde i stort sett kunna organiseras efter KyrkerudBollnäs-typen. Möjligheter till praktiska övningar och demonstrationer måste beredas. Lärokursen måste delvis förläggas till sådan årstid, då marken vore snöfri. Lärarfrågan måste lösas på ett tillfredsställande sätt. Även vid de skolor, som icke ifrågakomme till dylik omläggning, borde emellertid en utökning av undervisningstiden för skogshushållning ske. Den tid av i allmänhet 15—30 timmar, som nu tillhopa anvisats skogsämnena vid dessa skolor, vore under alla omständigheter för kort. Ämnet »skogshushållning» vore i själva verket ett kollektivnamn för en hel grupp av läroämnen, som alla vore till praktisk nytta för den jordägande befolkningen. Skulle undervisningen trängas ihop på nyss angivna knappa tid, måste lärarens framställning bli så kortfattad och koncentrerad, att gagnet av undervisningen måste starkt ifrågasättas. Först om timantalet ökades till 40 å 80, bleve det möjligt för läraren att giva en så pass fyllig framställning av ämnet, att den bleve av värde för eleverna. En omläggning av undervisningen på sålunda antytt sätt komme givetvis att medföra viss, mindre kostnad. Flertalet skogsvårdsstyrelser hade anmält, att de icke utan särskild ersättning kunde åtaga sig kostnaderna för en utökad undervisning i skogsämnen vid lantmannaskolorna. Denna fråga ävensom utformandet av den närmare planen för undervisningens omorganiserande borde göras till föremål för utredning. M e d a n l e d n i n g a v o v a n n ä m n d a f r a m s t ä l l n i n g h a r d e t a n s e t t s önskv ä r t a t t d i r e k t f r å n de d ä r i b e r ö r d a s k o l o r n a e r h å l l a u p p g i f t e r o m h u r undervisningen i ifrågavarande ämne är ordnad samt i vad m å n samarbete med skogsvårdsstyrelserna äger rum. Till l a n t m a n n a s k o l o r n a s styrelser h a v a därför r i k t a t s följande frågor: »Hur ä r u n d e r v i s n i n g e n i skogsskötseln ordnad? Förefinnes ifråga om denna samarbete med länets skogsvårdsstyrelse % » Av de på dessa frågor avgivna svaren framgår, såsom man kunde vänta, att ifrågavarande förhållanden gestalta sig högst olika vid olika skolor. Inom flertalet län äger ett mer eller mindre omfattande samarbete rum mellan länets skogsvårdsstyrelse och skolorna eller skolan inom länet. I största utsträckning är detta fallet i Värmlands och Gävleborgs län, där skogsvårdsstyrelserna med betydande belopp understödja de förut nämnda skolorna med utvidgad undervisning i skogsskötsel. Sålunda erhåller skolan i Kyrkerud ett årligt anslag av 4 000 kronor av länets skogsvårdsstyrelse, som jämväl ställer jägmästare till förfogande för undervisningen. Till skolan i Bollnäs lämnar skogsvårdsstyrelsen i länet ett årligt bidrag av 2 000 kronor med villkor, att skogsundervisningen vid skolan bedrives av en vid denna fast anställd jägmästare. Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län ställer också sina tjänstemän kostnadsfritt till förfogande för en rätt omfattande (50—60 timmar) undervisning vid skolorna i Molkom och Kristinehamn. Samma är förhållandet i följande län, nämligen Jönköpings (Tenhult och St. Segerstad), Södra Kalmar (Högsby och Högalid) — ge-

121 nom samarbete med Jönköpings läns skogsvårdsstyrelse —, Västmanlands (Sala och Kolbäck), Kopparbergs (Mora), Västernorrlands (Hampnäs), Jämtlands (Törsta), Västerbottens (Degerfors) och Norrbottens (Gran och Matarengi). I något mindre — delvis ganska ringa — omfattning meddelas undervisning av resp. skogsvårdsstyrelsers tjänstemän vid lantmannaskolorna i Vik, Åsa, Strängnäs, Hamra, Lunnevad, Grimslöv, Markaryd, Hemse, Bräkne-Hoby, önnestad, Hammenhög, Osby, Katrineberg, Dingle, Skara, Kävesta och Fellingsbro. Vid sistnämnda grupp av skolor meddelas i åtskilliga fall den huvudsakliga teoretiska undervisningen av skolans lärare, medan vederbörande länsjägmästare eller biträde hos sådan dels håller en kortare serie föreläsningar och dels demonstrerar instruktiva skogsbestånd m. m. för eleverna. Kostnaderna för undervisningen bestridas vid vissa av sistnämnda skolor helt av skogsvårdsslyrelsen, vid andra av skolan och i några fall delas kostnaderna mellan de båda intressenterna. Ett mindre antal skolor, nämligen Gamleby, Tomelilla, Munka-Ljungby, Vilan, Fridhem, Skurup, Fristad och Sätila, hava enligt uppgift intet som helst samarbete med vederbörande skogsvärdsstyrelse. För undervisningen vid en del av dessa skolor äro dock anställda fackligt utbildade lärare. Ifråga om sättet för skogsundervisningens meddelande framgår av de erhållna uppgifterna, att detta sker dels och i största utsträckning genom föreläsningar, dels vid demonstrationer och övningar. Vid Kyrkerud och Bollnäs användes ungefär halva tiden för teoretisk undervisning och halva för övningar och demonstrationer. För eleverna vid lantmannaskolorna i Tenhult, St. Segerstad, Högalid och Högsby är undervisningen i skogsskötsel huvudsakligen förlagd till Jönköpings läns skogsvårdsstyrelses »skogsvårdsgård» Trollebo, och omfattar densamma såväl teoretiska lektioner som övningar. Även vid flertalet övriga skolor, där undervisningen i skogsskötsel h a r någon nämnvärd omfattning, ingå demonstrationer och delvis övningar som ett led i densamma. Såsom redan förut i samband med uppgifterna rörande undervisningsplanen nämnts, hava åtskilliga skolor, där undervisningen i skogsskötsel hittills varit av ringa omfattning, uttalat sig för en ökning därav. Likaledes hava några av de skolor, som icke haft något eller blott obetydligt samarbete med vederbörande skogs vårdsstyrelse, framhållit önskvärdheten av att ett sådant i tillräcklig omfattning mätte komma till stånd. Därvid har dock samtidigt betonats, att den ökade skogsundervisning, vari detta skulle resultera, icke _ med hänsyn till skolornas svaga ekonomi — får föranleda ökade utgifter för dessa. D e f r å n s k o l o r n a l ä m n a d e u p p g i f t e r n a r ö r a n d e u n d e r v i s n i n g e n i skogsh u s h å l l n i n g u t v i s a bl. a., a t t d e n n a u n d e r v i s n i n g v i d e t t f l e r t a l skolor b e d r i v e s i s a m a r b e t e m e l l a n s k o l a n i f r å g a och l ä n e t s s k o g s v å r d s s t y r e l s e . D e t t a s a m a r b e t e m e l l a n l a n t m a n n a s k o l o r n a och d e n m y n d i g het, som i främsta r u m m e t h a r a t t befrämja länets skogshushållning, m å s t e g i v e t v i s u r m å n g a s y n p u n k t e r a n s e s l y c k l i g t och f ö r t j ä n t a v a t t y t t e r l i g a r e u t v e c k l a s . M e d h ä n s y n s å v ä l h ä r t i l l s o m ock t i l l d e n o m s t ä n digheten, att s k o g s v å r d s s t y r e l s e r n a torde sitta inne m e d den största erfar e n h e t e n r ö r a n d e b e h o v e t a v i f r å g a v a r a n d e u n d e r v i s n i n g och h u r d e t t a l ä m p l i g a s t bör t i l l g o d o s e s , h a v a v i för y t t e r l i g a r e u t r e d n i n g r ö r a n d e förel i g g a n d e spörsmål hos s k o g s v å r d s s t y r e l s e r n a a n h å l l i t om vissa uppgift e r och u t t a l a n d e n a n g å e n d e u n d e r v i s n i n g e n ifråga s a m t den omfattning, i vilken styrelsernas m e d v e r k a n h ä r v i d k a n p å r ä k n a s . Till skogsvårds-

122 styrelserna h a v a sålunda r i k t a t s vissa n e d a n a n g i v n a frågor, och h a r p å d e s s a e r h å l l i t s u n d e r r e s p . f r å g o r r e f e r e r a d e och s a m m a n s t ä l l d a s v a r . 1. H u r u m å n g a l ä r o t i m m a r i ä m n e t s k o g s h u s h å l l n i n g k u n n a v i d e d e r t läns lantmannaskolor anses n å g o r l u n d a m o t s v a r a behovet, då h ä n s y n tages t i l l a) s k o g s v å r d e n s b e t y d e l s e i n o m l ä n e t och b) d e n s a m m a n l a g d a u n d e r v i s n i n g s t i d e n i resp. skola? Vilka delar av ämnet anses viktigast att behandla? Ifråga om timantalet hava samtliga skogsvårdsstyrelser med undantag för Malmöhus län uttalat sig för en utvidgning utöver det nu vanligen förekommande. I Malmöhus län anses »det rena jordbruksintresset i första hand böra tillgodoses. Huvudparten av elever komma från slätten och stanna sannolikt där och förhållandevis ringa del av dessa elever få därför praktisk nytta av en kurs i skogsskötsel». Däremot förordas en frivillig kortare tillämpningskurs pä en vecka eller hellre 14 dagar. Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands och Blekinge län anse ett antal av 40 lärotimmar såsom minimum. I förstnämnda län gäller siffran Berga lantbruksskola. Lantmannaskola finnes ej i detta län. Det nuvarande timantalet vid Viks lantmannaskola i Uppsala län, 20 lärotimmar på lärorummet och 5 timmar exkursion, finner länets skogsvårdsstyrelse alldeles för kort och anser, att med bibehållande av karaktären lantmannaskola undervisningen i skogshushållning kunde sättas till 40 timmar för teoretisk undervisning samt 25 timmar för praktiska övningar och exkursioner. I Östergötlands län torde, säger skogsvårdsstyrelsen i detta län, 30—40 timmar anses någorlunda motsvara behovet. I Jönköpings län förordar skogsvårdsstyrelsen 90—100 timmar och finner, att »skogsbruk för detta läns vidkommande bör sättas som huvudämne vid sidan av jordbruks- och husdjurslära». För Kronobergs län anges 80 timmar som minimum, varav hälften teoretisk och hälften praktisk undervisning. Skogsvårdsstyrelsen i norra Kalmar län hänvisar rörande denna sak till särskilda yttranden av jägmästaren E. Haller och rektor B. Hegardt vid Gamleby lantmannaskola, vilka anse nuvarande timantal, 65—70, såsom minimum. I södra Kalmar län anges 40—50 timmar såsom tillräckligt och lämpligt. För Gotland föreslås 40 timmar. Skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län anser en teoretisk kurs å 20 timmar tillräcklig, da allmän växt- och marklära förut genomgåtts i samband ined skolans övriga undervisning. En praktisk tillämpningskurs på 24 timmar anses emellertid även erforderlig. Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län anser nuvarande timantal, 15—20, otillräckligt och förordar en ökning till 30 a 40. Från Göteborgs och Bohus län namnes siffran 50 såsom erforderlig »inklusive tid för exkursioner och praktiska övningar». Från Älvsborgs län svaras: 35 timmar. Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län anser det knappast tänkbart, att för länets vidkommande mer än 25 a 30 timmar i lantmannaskolan och 50 timmar i lantbruksskolan skola kunna anslås. I Värmlands län anges minst ett hundratal timmar såsom behövliga vid skolorna i Molkom och Kristinehamn, som äro belägna i mera jordbruksbetonade bygder, varemot 200 timmar anslås vid västra Värmlands lantmannaskola, Kyrkerud. Även detta senare timantal betraktas som ett minimum. Från Örebro län anges 50 timmar såsom erforderliga och skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län finner, att 80 timmar behövas med hänsyn till skogsvårdens betydelse inom länet men att 50 timmar kunna försvaras med hänsyn till det sammanlagda timantalet i skolorna. I båda fallen böra 25 timmar utgöras av teoretisk undervisning. Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län förordar 30 arbetsdagar och från Gävleborgs län meddelas, att vid lantmannaskolan i Bollnäs kurstiden utökats med en månad för att ge rum åt erforderlig skogsundervisning. Skogsvårdsstyrelsen i

123 Västernorrlands län framhåller, att 200 timmar »utgöra ett minimikrav» med hänsyn till skogsvårdens betydelse i länet men att högst 50 timmar torde kunna reserveras med hänsyn till den sammanlagda undervisningstiden. Från Jämtlands län påpekas, att skogshushållning ifråga om antalet lärotimmar bör jämställas med ämnena jordbruks- och husdjurslära. Med hänsyn till trävaruhanteringens betydelse i Västerbottens län anses i detta län 100 timmar som ett minimium. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län anser 70—100 timmar tillräckliga vid enbart teoretisk undervisning men 200 timmar behövliga, om även praktiska övningar anordnas. Beträffande frågan om vilka delar av ämnet skogshushållnig företrädesvis böra bli föremål för behandling har flertalet skogsvårdsstyrelser framhållit, förutom markvård, beståndsvård och föryngringsmetoder, särskilt de ekonomiska synpunkternas tillgodoseende genom undervisning rörande aptering, olika mätningssätt, kubering, d. v. s. virkets rationella tillvaratagande, och försäljning jämte ekonomiska beräkningar. Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms och Hallands län framhålla vikten av undervisning i betesvård. Från Södermanlands län påpekas, att undervisning om den växande skogens rätta behandling är av mindre betydelse på grund av den konsulterande verksamhet som skogsvårdsstyrelsen utövar. Av större vikt är allt som rör den ekonomiska sidan av skogsbruket. Skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands, Hallands och Gävleborgs län omnämna även undervisning i de vanligaste skogsträdens byggnad och livsbetingelser såsom viktig. Från Västmanlands län framhålles även rotvärdeskalkylering. 2. Ä r d e t m e d h ä n s y n t i l l å r s t i d e n m ö j l i g t a t t u n d e r d e n t i d u n d e r v i s n i n g e n v i d l a n t m a n n a s k o l o r n a p å g å r m e d f r a m g å n g b e d r i v a p r a k t i s k a övn i n g a r i i f r å g a v a r a n d e ä m n e ? N ä r b ö r a d e i s å fall a n o r d n a s och i v i l k e n omfattning? B e h ö v e r i s å d a n t s y f t e k u r s e r n a u t v i d g a s eller o m l ä g g a s ? P å vilket sätt? Den första av dessa frågor besvara de flesta skogsvårdsstyrelser nekande med framhållande av årstidens olämplighet. Skogsvårdsstyrelsen i Östergötland anser dock, att ölägenheterna av årstiden ej äro så stora, att omläggning av kurserna kan anses motiverad. Från Jönköpings län betonas, att skogsodlingsövningar visserligen hindras av tjäle men att flertalet elever redan på förhand äro förtrogna med dessa arbeten. I Kronobergs län anses årstiden ej lägga hinder i vägen, enär övningar i skogsuppskattning samt avverkning och virkesmätning jämte en del exkursioner förläggas till hösten samt hyggesrensning och skogskultur kunna utföras på våren. Från Malmöhus län framhålles, att ett inkräktande av ämnet skogshushållning på den redan förut knappa tiden i lantmannaskolan utöver nu anslagen tid ej kan försvaras i detta jordbrukslän men att, såsom ovan nämnts, en särskild frivillig skogskurs borde förekomma. Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län är av den åsikten, att undervisningen i skogshushållning bör vara av huvudsakligen teoretisk natur samt att det praktiska arbete, som kan behöva förekomma (sådd, plantering, röjning och smärre gallringar) kan utföras när som helst vid lämplig väderlek. I Västerbottens län är lantmannaskolans kurs förlagd till sommaren, varför årstiden ej lägger några hinder i vägen. Övriga skogsvårdsstyrelser framhålla behovet av praktiska övningar men samtidigt svårigheterna att få tillfälle till dessa under den tid vinterkurserna pågå. Det framhålles av flera, att de praktiska övningarnas förläggande till hösten är olämplig, enär eleverna då äro nykomna och ej ha samma förmåga att tillgodogöra sig undervisningen som senare. På våren lägga åtminstone norrut klimatförhållandena hinder i vägen, och sista delen av kursen äro eleverna strängt upptagna av annat skolarbete. Samtliga med undantag av skogsvårdsstyrelsen i Örebro län föreslå

124 förlängning av kurserna. De i detta hänseende gjorda förslagen kunna sammanfattas sålunda: Stockholms län: Speciell skogskurs efter undervisningstidens slut, praktisk och teoretisk undervisning varannan dag. Lämplig kronoskog inom länet bör avsättas till demonstrationsskog. Uppsala län: Särskild skogskurs på omkring 2 veckor vid tidpunkt då lantbruksgöromålen ej äro alltför trängande, exempelvis omedelbart före midsommar eller under oktober månad. N. Kalmar län (Jägmästare E. Haller) : Nuvarande anordning vid Gamleby lantmannaskola anses lämplig: i november månad två dagars praktisk undervisning i skogen, i april omedelbart efter vinterkursens slut 6 dagars skogskurs. S. Kalmar län: ökning av kurstiden med 1 vecka. Gotlands län: Förlängning av kursen eller, om detta ej kan ske, särskild plantörkurs. Blekinge län: Årstiden hindrar ej praktiska övningar men kurstiden bör förlängas, om ej undervisningen i andra ämnen kan inskränkas. Kristianstads län: Praktisk tillämpningskurs på 3—4 arbetsdagar bör förläggas dels till sommaren (exkursionsdagar), dels till hösten, oktober eller november (praktiskt arbete). Hallands län: Kursen bör förlängas på våren 2 veckor. De praktiska övningarna böra omfatta minst 4 dagar. Älvsborgs län: Förlängning av kursen in i maj månad för möjliggörande av skogsodlingsarbeten. Skaraborgs län: Utvidgning eller omläggning av vinterkursen knappast^ lämplig eller erforderlig men fördelaktigt med en utsträckning av kursen på våren för möjliggörande av praktiskt arbete i skogsodling. Värmlands län: Förlängning av kurstiden både höst och vår till en samlad tid av 8—9 månader önskvärd. Västmanlands län: Utvidgning av kursen med en praktisk kurs på 2 veckor före midsommar, mellan vårsådd och höbärgning. Kopparbergs län: Lantmannaskolkursen bör utvidgas att omfatta en specialkurs i skogshushållning. Denna bör pågå minst 1 månad på våren eller hösten. Gävleborgs län: Hänvisning till den med 1 månad utvidgade vinterkursen i Bollnäs. Ytterligare utvidgning ej påkallad. Västernorrlands län: önskvärt att förlägga de praktiska övningarna till lämpligare årstid, helst genom förlängning av kurstiden. Denna borde omfatta tiden 15 oktober 15 maj eller bättre 1 oktober—15 maj. Teoretisk undervisning i skogshushållning jämte praktiska övningar under oktober månad. Den teoretiska undervisningens huvuddel under senvintern. Repetition av kursen samt resten av ämnets praktiska del under tiden 1—15 maj. Jämtlands län: »En månads framflyttning eller, ännu bättre, förlängning av kursen skulle möjliggöra fullt nöjaktig praktik.» »Även en framflyttning eller förlängning av endast 14 dagar skulle vara betydelsefull.» Norrbottens län: Kursen bör utökas sä att den omfattar tiden 1 oktober—10 maj. Praktisk och teoretisk undervisning i skogshushållning kunde lämpligen anordnas under hösten. (Gallring i yngre bestånd och hyggesrensning anses ej böra företagas under den tid vissa skadliga skogsinsekter, särskilt stora märgborren, ha sin svärmningstid — frän början av maj — enär dessa lägga sina ägg i vid denna tidpunkt fällt virke). En del praktiska övningar dessutom i maj. 3. K u n n a s k o g s v å r d s s t y r e l s e n s t j ä n s t e m ä n l ö s g ö r a s f r å n a n d r a g ö r o m å l för a t t b e s t r i d a s k o g s u n d e r v i s n i n g e n v i d s k o l o r n a i d e n o m f a t t n i n g , s o m b e h o v e t k r ä v e r , och h u r b ö r i så fall d e n t e o r e t i s k a u n d e r v i s n i n g e n f ö r d e -

125 las u n d e r k u r s e n med h ä n s y n t a g e n dels till dessa t j ä n s t e m ä n s o r d i n a r i e v e r k s a m h e t och dels t i l l b ä s t a m ö j l i g a r e s u l t a t a v u n d e r v i s n i n g e n ? För närvarande bestrides skogsundervisningen vid lantmanna- och lantbruksskolorna i alla län utom Stockholms, N. och S. Kalmar samt Älvsborgs län av skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän. I följande län anse sig skogsvårdsstyrelsen kunna påtaga sig denna undervisning även sedan en önskvärd utvidgning av densamma ägt rum: Östergötlands, Jönköpings, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. I Stockholms län kan skogsvårdsstyrelsens ordinarie tjänstemän lösgöras för denna undervisning endast om genom extra anslag det blir möjligt anställa behövlig extra arbetskraft. I Uppsala län finner man det tveksamt, om de ordinarie tjänstemännen skola kunna påräknas för en utvidgad undervisning. Tyngdpunkten för den teoretiska undervisningen anses böra förläggas till tiden februari—mars med 3—4 tim. undervisning pr dag 2 å 3 dagar i veckan. I Södermanlands län förefinnes samma tveksamhet beträffande tjänstemännens möjlighet att stå till disposition vid en utvidgad undervisning. Ifråga om tiden för undervisningen framhålles, att densamma ej bör koncentreras till några få dagar i ett sammanhang utan återkomma minst ett par gånger under kursen. Från Östergötlands län föreslås, att några dagar i månaden anslås till skogsundervisning, varvid en del av dagarna ägnas åt praktisk och en del åt teoretisk undervisning. I Jönköpings län anses nuvarande anordning lämplig. Undervisningen förlägges till skolkursens sista del och inledes med 1 dags exkursion i närheten av resp. skolor. Därefter följer 8 dagars kurs för länets båda skolor tillsammans förlagda å skogsvårdsstyrelsens gård Trollebo och slutligen 3 dagars tillämpningsövningar hemma på varje skola. Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län kan med nuvarande personal ej påtaga sig någon undervisning utöver den nuvarande. Samma meddelande lämnas från N. och S. Kalmar län samt Gotlands län. F r å n Blekinge län påpekas, att undervisningen ej kan jämnt fördelas under hela lärotiden utan bör äga rum efter överenskommelse därom varje gång mellan länsjägmästaren och skolans föreståndare. Skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län kan åtaga sig den praktiska undervisningen allenast om den icke kommer att sträcka sig Över mer än t. ex. 20 dagar i allt pr år. »Likaså kan skogsvårdsstyrelsen genom utlämnande av kompendium påverka den teoretiska undervisningen så, att olägenheten av en teoretisk och en annan praktisk lärare i samma ämne i någon mån bortfaller.» I Göteborgs och Bohus län kunna skogsvårdsstyrelsens tjänstemän bestrida 50 timmars skogsundervisning vid lantmannaskolan under förutsättning att undervisningen i detta ämne periodvis koncentreras till flera, förslagsvis 5 å 6 undervisningstimmar pr dag. Man har tänkt sig följande perioder: 1 :sta perioden: Genomgång av hela kursen; exkursioner. 30 timmar på hösten. 2:dra perioden: Repetition; exkursion. 15 limmar på vintern. 3:dje perioden: Tentamen. 5 timmar på våren. Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län har åtagit sig att fr. o. m. år 1929 bestrida erforderlig undervisning i skogshushållning vid Klagstorps lantbruksskola. Månaderna januari—mars anses lämpligast härför. Frän Värmlands län framhålles fördelen av en under hela kursen fortlöpande skogsundervisning, något som dock för närvarande anses otänkbart. Även om av skogsvårdsstyrelsen anställdes en jägmästare helt för detta ändamål, måste denne särskilt med hänsyn till de praktiska övningarna växla mellan skolorna. Den utvidgade skogsundervisningen vid Kyrkeruds lantmannaskola handhaves av skogsvårdsstyrelsens tjänstemän. Dessa besöka skolan ett par veckor då och då under vinterns lopp. I Västmanlands län måste extra kraft anlitas för eventuell utvidgad undervisning. Denna bör helst anställas av skogsvårdsstyrelsen. Den teoretiska undervisningen bör förläggas till kursens senare del med hänsyn till elevernas större förutsättningar att då tillgodogöra sig undervis-

126 ningen. Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att skogsundervisningen vid jordbruksskolorna bör handhavas av skogsvårdsstyrelsernas tjänsteman med hänsyn till den rika erfarenhet av skogsförhållandena å de enskilda skogarna, som dessa äro i tillfälle att vinna. Det synes ej uteslutet, att i nämnda län dessa tjänsteman kunna ställas till förfogande även för en utvidgad skogsundervisning. Denna bor förläggas till tiden f e b r u a r i - a p r i l . Den teoretiska undervisningen bor försiggå under vintern, framhålles från Jämtlands län. Kursen bör lämpligen börja ined 1 eller 2 dagars orientering i ämnet genom exkursioner. Undervisningens teoretiska del har hittills bedrivits varje måndag, 3 timmar vid Birka folkhögskola och 2 timma* vid Törsta lantmannaskola. En koncentration av viss del av den teoretiska undervisningen till kursens senare del, t. ex. i april månad närmast tore den praktiska undervisningen, anses kunna bliva till fördel för undervisnmgsresultatet. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län framlägger en plan rörande skogsundervisningens ordnande inom länet i huvudsak gående ut på att Grans lantmannaskola gores skogsbetonad med en undervisningstid i ämnet av 200 timmar, varav hälften pa lärorummet och hälften i skogen. Skogsvårdsstyrelsen skulle tor ändamålet anställa och bekosta en jägmästare med skyldighet att undervisa även i andra ämnen. Härmed skulle vinnas även den fördelen, att skolans övriga lärare finge en mindre betungande tjänstgöring än vad för närvarande är fallet. Vid Overtornea lantmannaskola i Matarengi borde skogsundervisningen omfatta 70 timmar teoretisk undervisning Denna skulle liksom nu bestridas av en biträdande länsjägmästare. Lektionerna borde förläggas till slutet av april och början av maj. Praktisk undervisning skulle meddelas vid särskild kurs i likhet med vad nu sker. 4. I v i l k e n u t s t r ä c k n i n g b e s t r i d e r s k o g s v å r d s s t y r e l s e n n u k o s t n a d e r n a för u n d e r v i s n i n g e n i s k o g s h u s h å l l n i n g v i d l ä n e t s l a n t b r u k s u n d e r v i s n i n g s anstalter? Ä r det att förmoda, att detta b i d r a g k a n ökas? V i l l s k o g s v å r d s s t y r e l s e n a n o r d n a och h e l t eller d e l v i s b e k o s t a p r a k t i s k t i l l ä m p n i n g s k u r s för elever, s o m g e n o m g å t t l a n t m a n n a s k o l k u r s e n , d ä r e s t s å d a n p r a k t i s k k u r s ej l ä m p l i g e n k a n i n l ä g g a s i d e n s a m m a ? Det framgår av de erhållna svaren, att för närvarande endast ett fåtal skogsvärdsstyrelser äro förhindrade att bekosta skogsundervisningen. Dessa aro Uppsala, Kalmar Norra, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus och Västerbottens. I Östergötland bekostar skogsvårdsstyrelsen undervisningen vid lantmannaskolorna men ej vid Bjärka-Säby lantbruksskola. I Gävleborgs län lämnar skogsvårdsstyrelsen till länets lantmannaskola i Bollnäs ett bidrag av 2 000 kronor till skogsundervisningens ordnande. ... . . . , , Beträffande frågan om utökning av de kostnader, som sålunda flertalet skogsvårdsstyrelser redan påtagit sig, med hänsyn till eventuell utvidgning av skogsundervisningen samt för anordnande av praktisk tillämpningskurs, om sådan ej kan inläggas i den nuvarande lantmannaskolkursen, meddela skogsvårdsstyrelserna följande. Stockholms län: Vid utvidgning av skogsundervisningen måste skolorna bestrida en del av kostnaderna. Jönköpings län: Den redan utvidgade skogsundervisningen vid länets lantmannaskolor bekostas nu helt av skogsvårdsstyrelsen, som även betalar elevernas resor till men ej ifrån egendomen Trollebo, där skogskursen ä*er rum Ytterligare ökning av undervisningen kan skogsvårdsstyrelsen ej bekosta. Särskilt anslag borde utgå, ex. 12—20 kronor pr elev för en kurs på 50—100 timmar Kronobergs län: Utökning av den teoretiska undervisningen kan skogsvårdsstyrelsen ej bekosta, men däremot åtminstone delvis en särskild praktisk tillämpningskurs. I S. Kalmar län sändas på skogsvårdsstyrelsens bekostnad upp till 40 (eventuellt framdeles 50) elever till Trollebo i Jönköpings län. Blekinge lans skogsvårdsstyrelse anser sig kunna bekosta erforderlig teoretisk undervisning samt helt

127 eller delvis även praktisk kurs. Den av skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län föreslagna frivilliga tillämpningskursen på 14 dagar kan anordnas kostnadsfritt. I Hallands län föreslås 4 dagars praktiska övningar utöver den teoretiska undervisningens 30—40 timmar och skogsvårdsstyrelsen är beredd att bekosta det hela. I Göteborgs och Bohus län anses en praktisk tillämpningskurs ej kunna vinna erforderlig anslutning. Praktik bör inläggas i den ordinarie undervisningen, vilken skogsvårdsstyrelsen bekostar intill 50 timmar. Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län, som nu i endast obetydlig utsträckning kan bidraga till omkostnaderna för skogsundervisningen, rekommenderar livligt praktisk kurs och vill i mån av medeltillgång bidraga till kostnaderna. I Skaraborgs län bekostar lantbruksskolan själv sin skogsundervisning, varemot skogsvårdsstyrelsen bekostar den obetydliga skogsundervisning, som förekommer i lantmannaskolan. Skogsvårdsstyrelsen är villig utöka denna undervisning samt även delvis bekosta eventuell praktisk skogskurs. Den förut omnämnda utvidgade skogsundervisningen vid de värmländska skolorna, som skogsvårdsstyrelsen anser erforderlig, är densamma även beredd att bekosta. I Örebro län är en ökning av skogsvårdsstyrelsens kostnader för närvarande ej möjlig att genomföra. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län har en årlig utgift av 1 000 kronor för den av styrelsen helt bekostade skogsundervisningen vid länets båda lantmannaskolor. Detta bidrag torde kunna ökas med c:a 250 kronor såsom bidrag till den av styrelsen föreslagna praktiska kursen. I Kopparbergs län kan skogsvårdsstyrelsen bekosta en utöver nuvarande 50 timmar pr skola något utökad skogsundervisning. Eleverna kunna få deltaga i styrelsens årligen återkommande 1 % månads skogskurs. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län bekostar nu en utökad undervisning vid Törsta lantmannaskola (105 timmar) samt vid Birka folkhögskola (120 timmar) och därjämte lämnas ett bidrag av 150 kronor till Birka och 350 kronor till Törsta för undervisningsmateriel m. m. Vardera skolan erhåller dessutom 300 kronor till premier ät elever, som visat särskilt intresse för ämnet. Från Västerbottens län meddelas, att skogsvårdsstyrelsens ekonomi icke torde tillåta något bidrag till undervisningen, men »om omläggning i läroplanen äger rum, kan påräknas, att styrelsen genom sina tjänstemän meddelar sagda undervisning utan kostnader för skolan». Med omläggning i läroplanen torde avses en av styrelsen föreslagen utvidgning av lärokursen för möjliggörande av en mera praktiskt betonad och mera omfattande skogsundervisning. Det ovan omnämnda förslaget till ökad skogsundervisning i Norrbottens län är länets skogsvårdsstyrelse beredd att bekosta. Praktisk tillämpningskurs har styrelsen under de senaste åren bekostat och kommer sannolikt att fortsätta med sådan. o. P å v i l k a s ä t t b e d r i v e r s k o g s v å r d s s t y r e l s e n för ö v r i g t ( u t o m g e n o m konsulterande verksamhet) undervisning i skogsvård bland länets jordbrukare — skogsägare? Det framgår av de avgivna svaren på denna fråga, att skogsvårdsslyrelserna med högst få undantag bedriva undervisning i större eller mindre omfattning bland den jordbrukande befolkningen genom föredrag, som i allmänhet anordnas i samband med hushållningssällskapens kurser och jordbrukardagar, genom exkursioner och särskilda s. k. skogsdagar med föredrag och demonstrationer. I Älvsborgs län uppges allenast s. k. plantörskurser förekomma, huvudsakligen avsedda för utbildning av plantörer, under vilka kurser även övriga praktiska skogsvårdsarbeten verkställas. Örebro läns skogsvårdsstyrelse anser viktigare att bedriva praktisk upplysningsverksamhet hos envar skogsägare på hans egen mark och arbetar härpå genom anställande av gallringsförmän (vandringslärare) vid sidan av länsskogvaktarna. Vid sidan av ovannämnda föredrag och exkursioner anordna några skogsvårdsstyrelser även särskilda kurser. Sålunda anordnas i Kronobergs län varje höst under

128 en vecka skogsvårdskurs för yngre lantbrukare och lantbrukarsöner. I Hallands län förekomma plantörskurser ooh gallringskurser och likaså i Skaraborgs län årligen under 14 dagar kurser »huvudsakligen för plantörer». I Göteborgs och Bohus län anordnas sådana kurser under 6 dagar vart tredje år. Skogsvårdsstyrelsen i detta län främjar även undervisningen i skogsodling vid länets folkskolor och lämnar härtill gratis erforderlig skogsodlingsmateriel och fri arbetsledning. Till lärare och lärarinnor, som anordna planteringsdagar, utdelas årligen premier om 5 å 20 kronor till ett sammanlagt belopp av omkring 700 kronor. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län håller årligen tvenne kurser om vardera 5 å 6 veckor för yngre jordbrukare och jordbrukarsöner. Den första kursen äger rum på våren före vårbruket och är till en början teoretisk samt avser att lämna undervisning i skogsträdens förekomst, uppdragning m. in. I slutet av kursen anordnas övningar i hyggesröjningar, hyggesbehandling, skogsfrösådd och skogsplantering. Eleverna återvända i början på juni till den andra kursen, som meddelar undervisning i gallringar, utmärkningar, stämplingar, hyggesutläggningar, beräkningar av virkestillgång och skogens avkastning samt avdikning. I Jämtlands län anordnas varje sommar en studieresa under 5 _ 7 dagar för länets skogsägare. Resorna företagas inom länet med en avstickare till Västernorrlands län. 6. Ä r e n s a m v e r k a n ö n s k v ä r d m e l l a n s k o g s v å r d s s t y r e l s e r n a , h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p e n och l a n t m a n n a s k o l o r n a för t i l l g o d o s e e n d e a v s k o g s u n d e r visningens behov genom systematiskt ordnande av den lägre lantbruksundervisningen — den fasta såväl som den a m b u l e r a n d e — inom resp. län? Samtliga skogsvårdsstyrelser besvara denna fråga jakande. Man finner denna samverkan »givetvis önskvärd» och »av stor vikt». Från flera län framhålles, att sådant samarbete redan existerar men att detsamma bör ytterligare utvecklas. Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län anser »samverkan mellan skogsvårdsstyrelsen, hushållningssällskap och lantmannaskolor för tillgodoseende av skogsundervisningens behov genom systematiskt ordnande av den lägre lantbruksundervisningen vara ett oeftergivligt villkor för frågornas lyckliga lösning. Skogsvårdsstyrelserna torde inom resp. län vara bäst skickade att ordna skogsundervisningen, så att nödig hänsyn blir tagen till de olikartade skogsförhållandena inom varje ort, och det måste anses olyckligt, om skogsvårdsstyrelsernas medverkan icke skulle sökas för denna frågas ordnande.» Från Stockholms län föresläs, att vid uppgörande av varje år arbetsplaner lantbruksundervisningsanstalterna skola underhandla med vederbörande skogsvårdsstyrelse. Kalmar läns södra skogsvårdsstyrelse, som anser omskrivna samverkan »synnerligen önskvärd», framlägger även ett förslag rörande skogsundervisningens ordnande. Enligt detta förslag skulle inom varje skogsvårdsstyrelseområde anställas någon lämplig yngre jägmästare i och för skötande av dels skogsundervisningen vid länets lantmannaskolor och lantbruksskolor och dels undervisningen åt skogsägare genom exkursioner. Dessa exkursioner kunde därigenom väsentligen ökas. Denne jägmästare-lärares uppgift skulle således vara att 1) sköta den teoretiska undervisningen vid samtliga skolor av ovan nämnda kategori, 2) sköta de praktiska övningarna vid samma skolor och 3) sköta de teoretiskt-praktiska skogsexkursionerna för skogsägare-jordbrukare, förlagda om möjligt en gång årligen i varje socken. Endast Södermanlands läns skogsvårdsstyrelse tar i viss mån avstånd från en längre gående samverkan än den som redan existerar mellan skogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapet beträffande den ambulerande undervisningen. Någon anledning att inblanda lantmannaskolan i nämnda undervisning finner skogsvårdsstyrelsen ej föreligga. Beträffande åter undervisningen vid lantmannaskolorna så torde väl här, säges det, sedan lärotimmarnas fördelning pä de olika läroämnena

129 blivit fastställd, någon inblandning från hushållningssällskapet beträffande skogsundervisningen vara omotiverad. Av ovan refererade y t t r a n d e n och förslag framgår bl. a., att så- Utredningens väl flertalet skogsvårdsstyrelser som ock åtskilliga styrelser för läntvttrandemannaskolor anse, att i allmänhet taget mera tid än hittills bör ägnas åt undervisningen i skogshushållning i lantmannaskolorna. Även vi hålla före, att denna uppfattning, med hänsyn till skogshushållningens stora betydelse för flertalet j o r d b r u k a r e i v å r t land, principiellt sett är riktig. Självfallet måste dock, liksom hittills, den tid, som i varje skola ägnas åt undervisningen i skogshushållning, r ä t t a s efter den betydelse, som ifrågavarande näringsgren kan tänkas i framtiden få för flertalet elever. Därför torde det icke låta sig göra att genom n å g r a generella föreskrifter i reglementet bestämma den tid, som skall ägnas åt undervisning i ämnet ifråga. I enlighet med vår ovan n ä m n d a principiella uppfattning anse vi det behövligt, att de hittills i undervisningsplanen förefintliga uppgifterna om undervisningen i skogshushållning göras något utförligare än förut. I nu gällande reglemente h a r föreskrivits, att undervisningen i nämnda ämne skall omfatta: »olika slag av skogsträd; huvudgrunderna för skogens förnyande, vård, taxering och avverkning». H ä r t i l l torde böra fogas föreskrift om att undervisning också skall meddelas rörande skogsmarkens beskaffenhet, virkets aptering, skogsprodukternas tillgodogörande och skogslagstiftning. Dessutom hava vi föreslagit, att i reglementet intages den bestämmelsen att, där förhållandena så medgiva, demonstrationer och övningar i skogen skola företagas. I de uttalanden, som av skogsvårdsstyrelserna gjorts, h a r så gott som samstämmigt betygats, a t t ett behov h ä r a v föreligger. I övriga fackämnen förekomma vid lantmannaskolorna endast undantagsvis övningar, vilket sammanhänger dels med att undervisningstiden måste göras jämförelsevis kort, dels därmed att eleverna före inträdet vid skolan böra ha förvärvat praktisk färdighet i de vid ett jordbruk vanligen förekommande göromålen. P å skogshushållningens område torde däremot till och med i de mest skogrika länen endast ett fåtal av eleverna varit i tillfälle att deltaga och förvärva färdighet i sådana arbeten, som n u m e r a anses nödvändiga för skogens ändamålsenliga vård och föryngring och vid densammas värdering och avverkning. Skall därför undervisningen i skogshushållning vid lantmannaskolorna bliva verkligt fruktbärande, synes det oss vara av största vikt, a t t icke endast antalet undervisningstimmar i detta ämne utökas, u t a n även att demonstrationer och praktiska övningar såvitt möjligt anordnas i den omfattning tiden medger. Därest undervisningen i skogshushållning, såsom av skogsvårdsstyrelserna i vissa skogrika län föreslagits, skall omfatta bortåt ett 100-tal timmar, torde denna undervisning icke u t a n olägenhet för undervisningen i a n d r a viktiga ämnen k u n n a r y m m a s inom ramen av den för 9 — 291214.

130 huvudkursen fastslagna minimitiden. Därest de av oss föreslagna, förut omförmälda åtgärderna för förlängning av undervisningstiden för denna kurs bliva godtagna, torde härigenom möjlighet beredas att erhålla den för en så pass omfattande undervisning i skogsskötsel behövliga tiden. En sådan förlängning torde också bliva särskilt lämplig med hänsyn till att vissa av de med skogsundervisningen förbundna övningarna böra ske, sedan snön smält och våren börjat. Emellertid hava vi icke förbisett att i vissa trakter av vårt land skogsskötseln och skogsarbetet äro av Övervägande betydelse i förhållande till dessa trakters jordbruk. För sådana fall anse vi det icke böra vara uteslutet att skolan må kunna göras skogsbetonad även på det sätt, att inom den normala kurstiden undervisningen i övriga ämnen, och detta även om det skulle gälla de egentliga jordbruksämnena, inskränkes till förmån för undervisningen i skogsskötsel. För att de till skogsundervisningen hörande övningarna m. m. må kunna även vid en huvudkurs av normal längd bedrivas under för sådant arbete passande årstid kan det möjligen befinnas lämpligt att låta kursen börja tidigare eller senare än den 1 november. Av de från såväl skolstyrelserna som skogsvårdsstyrelserna lämnade uppgifterna framgår bl. a., att i flertalet län skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän meddela undervisning i skogshushållning vid lantmannaskolorna. En sådan anordning torde ur flera synpunkter få anses mycket ändamålsenlig och fördelaktig. Sålunda erhålles härigenom garanti för att undervisningen blir fullt sakkunnig och grundad på erfarenhet från skogsförhållandena i orten och vidare vinnes samtidigt, att de unga blivande lantbrukarna och skogsägarna komma i kontakt med skogsvårdsstyrelsen och dess tjänstemän, vilket sedermera kan bliva till stort och ömsesidigt gagn. Det synes med hänsyn härtill vara angeläget, att skogsvårdsstyrelserna tillhandahålla nödiga lärarkrafter för ifrågavarande undervisning. Ifråga om möjligheten att bestrida kostnaderna för skogsundervisningen vid lantmannaskolorna med skogsvårdsstyrelsernas medel hava de olika styrelserna lämnat något olika uppgifter. I flertalet fall synas dock skogsvårdsstyrelserna kunna disponera över för ändamålet erforderliga medel. Med hänsyn till denna undervisnings betydelse för länets skogshushållning synes det också ligga nära till hands, att skogsvårdsstyrelserna bekosta densamma. Denna kostnad bör, om så befinnes lämpligt, uppföras såsom ortsbidrag till skolan, enär den ju användes till att bestrida en del av undervisningen vid skolan. Därest skogsundervisningen icke alls eller icke helt och hållet bekostas av skogsvårdsstyrelsen, måste densamma eller återstående delen därav givetvis finansieras på samma sätt som skolans övriga undervisningsutgifter, nämligen medelst de vanliga inkomsterna av statsbidrag och andra ortsbidrag. I de fall, då en ökad skogsundervisning föranleder förlängning av kursen, äro just de ökade inkomster av detta slag, som härmed skulle följa, avsedda

131 att användas för bestridande av kostnaderna för den ökade undervisningen i skogsskötsel. Angående själva sättet för ordnandet av skogsundervisningen har i skogsvårdsstyrelsernas yttranden, med anledning av en särskild fråga rörande detta spörsmål, framkommit åtskilliga förslag. Med hänsyn till de synnerligen växlande förhållandena i olika län och vid olika skolor torde det icke v a r a möjligt eller lämpligt att, utöver vad som redan föreslagits, i reglementet införa några bestämmelser härom. Då ett livligt intresse för denna undervisnings ändamålsenliga ordnande emellertid synes förefinnas såväl hos skogsvårdsstyrelserna som hos lantmannaskolornas styrelser, torde man kunna förvänta, a t t genom samarbete mellan dessa båda parter saken i varje särskilt fall ordnas på bästa möjliga sätt. Till det i svaren på den sista av de ovan nämnda frågorna till skogsvårdsstyrelserna behandlade spörsmålet om samverkan för undervisningens anordnande få vi anledning återkomma i annat sammanhang. Lantmannaskolans förhållande till folkhögskolan. Av de efter utgången av läsåret 1928—1929 i v å r t land förefintliga 41 lantmannaskolorna äro 22 eller c:a hälften förlagda till samma plats som folkhögskola samt hava med denna i större eller mindre utsträckning gemensamma lokaler och förvaltning. Förhållandet mellan dessa kombinerade skolor är reglerat genom vissa föreskrifter i för lantmannaskolan gällande reglemente och stadgan för folkhögskolan, vilka föreskrifter i huvudsak g r u n d a sig på de förslag i ärendet, som framlades av 1907 års lantbruksundervisningskommitté. Då frågan om förhållandet mellan lantmanna- och folkhögskolorna nu återigen upptages till omprövning, torde det vara lämpligt a t t först taga del av den motivering, som nyss nämnda kommitté lämnade för sina förslag till reglering av samarbetet mellan kombinerade lantmanna- och folkhögskolor. Sedan kommittén förut framfört förslag om inrättandet av den nya typen av lantmannaskola, litt. B, vid sidan om den förutvarande, benämnd litt. A, och framhållit, att en reformering av lantmannaskolorna krävde direkta förändringar i dessa skolors ledning och de vid dem anställda l ä r a r n a s ställning, anför den bl. a. följande: »Lantmannaskolans utveckling u r folkhögskolan och organiska samm a n h a n g med denna har medfört, att de båda skolornas ekonomi, ledning och lärarkårer på många håll blivit gemensamma. Folkhögskolans lokaler hava i allmänhet mot billig avgift ställts till förfogande, och även densammas l ä r a r e och undervisningsmateriell hava k u n n a t i avsevärd grad användas för lantmannaskolans räkning, varigenom vunnits, att lantmannaskolor kunnat organiseras utan n å g r a större kostnader. Helt säkert skulle m å n g a av rikets nuvarande lantmannaskolor icke

132 kommit till stånd, om de icke på detta sätt kunnat påräkna ekonomiskt stöd under de första arbetsåren. Förnekas kan emellertid icke, att sambandet mellan lantmannaskola och folkhögskola, sådant detta hittills varit ordnat, flerstädes kommit att medföra olägenheter för den förra skolformen. Lyckligt har samarbetet funktionerat, där folkhögskolans föreståndare, vilken utan undantag samtidigt också varit föreståndare för lantmannaskolan, genom praktisk lantmannaerfarenhet eller lantbruksutbildning ägt nödiga förutsättningar för att i detalj leda även sistnämnda skolas verksamhet; mindre gott synes däremot resultatet i många fall hava utfallit, där sagda föreståndare saknat nämnda förutsättningar och därjämte undervisningen i lantmannaskolans huvudämnen handhafts av unga agronomer, vilka saknat tillräcklig praktisk erfarenhet och på grund härav ej heller kunnat förvärva sig det förtroende hos lantmännen, som är förutsättningen för att dessa sända sina söner till skolan. Dylika och andra förhållanden hava för många lantmannaskolor medfört alltför lågt elevantal. Härtill kommer, att lantmannaskolans uppgift synes för framtiden komma att bliva betydligt mera omfattande än hittills, dels på grund därav att skolan genom ökade understöd från statens sida åt obemedlade och mindre bemedlade elever, på sätt kommittén i detta betänkande föreslår, samt inrättandet av en skoltyp med lägre inträdesfordringar skall kunna med sin undervisning i vida högre grad än nu nå de breda befolkningslagren, dels ock därigenom att vid dessa skolor torde komina att förläggas specialkurser för småbrukare samt för teoretisk utbildning av kontrollassistenter och ladugårdsskötare m. m. På grund härav anser kommittén det vara av största vikt, att lantmannaskolan, även där den är förlagd till samma plats som folkhögskola och har med denna gemensamma lokaler och lärare, må komma att arbeta under mera självständiga former än vad hittills varit fallet och till föreståndare erhålla en person, som genom sin föregående utbildning besitter full kompetens att leda lautbruksundervisning. I sådant avseende anser kommittén det böra föreskrivas, att föreståndare för lantmannaskola skall hava med goda vitsord avlagt examen vid lantbruksinstitut, med företräde för den, som förutom examensmeriter kan förete gott vitsord om praktisk verksamhet på lanthushållningens område, varjämte särskilt avseende bör fästas a god undervisningsförmåga.» Efter att närmare ha berört kompetensfordringarna för lantmannaskolans föreståndare och möjligheten för dispens därifrån fortsätter kommittén: »Att på flera håll från lantbruksundervisningens synpunkt önskan förefinnes att upplösa den hittillsvarande organiska föreningen mellan lantmannaskola och folkhögskola, framgår av de yttranden, som i denna fråga avgivits av hushållningssällskapens förvaltningsutskott. Kommittén anser ock, att så även kommer att ske efter hand på grund av den

133 ökade betydelse samt större tillslutning, som lantmannaskolan kan antagas komma att få, särskilt efter genomförande av den ändrade organisation för denna skolform, som kommittén här ovan föreslagit. E n såd a n upplösning av sambandet mellan dessa båda skolformer är sedan länge genomförd i Danmark, vars 'landbrugsskoler' liksom v å r a lantmannaskolor äro u t g å n g n a från folkhögskolan. För att emellertid redan bestående förhållanden icke alltför hastigt må rubbas och enskildas r ä t t därigenom m å h ä n d a äventyras, vill kommittén föreslå, att i de fall, där m a n finner det lämpligt att fortfarande bibehålla redan förefintlig gemenskap i avseende å lärare, undervisningslokaler ni. m. mellan lantmannaskola och folkhögskola, denna gemenskap bör få fortfara, varvid en av de sålunda samarbetande läroverkens föreståndare bör utses till rektor för båda. Bektors uppgift skulle i avseende å lantmannaskolan bliva att under skolstyrelsens överinseende handhava skolans ekonomi och utöva högsta disciplinära myndigheten vid densamma samt att såsom ordförande i skolans l ä r a r r å d sörja för a t t l ä r a r n a finge tillfälle att gemensamt behandla frågor, som röra undervisningen, lärjungarnas fiamsteg, flit och uppförande samt a n d r a frågor, som kunna lända skolverksamheten till gagn. Lantmannaskolans föreståndare skulle åter vara ansvarig för undervisningens r ä t t a bedrivande inom sagda skola ävensom söka att underlätta elevernas utbildning vid framstående lantbruk. Genom denna anordning anser sig kommittén hava givit en sådan form för fortsatt samarbete mellan folkhögskola och lantmannaskola, att båda böra kunna fylla sina betydelsefulla uppgifter.» Det av kommittén framlagda förslaget till ordnande av samarbetet mellan på samma plats befintliga lantmanna- och folkhögskolor blev av Kungl. Maj:t och riksdagen godtaget. I enlighet därmed intogs också i det för lantmannaskolan utfärdade reglementet en så lydande föreskrift. »Är lantmannaskola förlagd till samma plats som folkhögskola samt har med sistnämnda skola gemensamma lokaler och lärare, må, där skolorna äro ställda under samma styrelse, endera skolans föreståndare kunna av styrelsen utses till rektor för båda skolorna.» Denna bestämmelse kvarstår, med en mindre, redaktionell förändring, också i nu gällande reglemente. Ifråga om rektors befogenhet och skyldigheter stadgas i § 23 av nu gällande reglemente för lantmannaskolorna följande: »Finnes rektor utsedd, tillkommer det honom att vaka över ordningen vid skolan och därom meddela nödiga föreskrifter ävensom att i övrigt, där ej styrelsen annorlunda beslutar, utöva de åligganden, som i § 22 p u n k t e r n a 2, 3, 4, 5, 9 och 10 tillkomma lantmannaskolans föreståndare; skolande rektor efter mottagande av till lantmannaskolan eller dess styrelse ställd skrivelse omedelbart giva skolans föreståndare del av densamma.» De ovan åberopade p u n k t e r n a i § 22, vilken innehåller bestämmelser om föreståndarens åligganden, hava följande lydelse:

134 »2) att under styrelsens inseende h a n d h a v a skolans ekonomi, därest styrelsen icke annorlunda beslutar; 3) att, därest elevantalet under läsåret icke uppgår till det för statsanslags utgående bestämda antal, därom inom fjorton d a g a r efter läsårets början göra anmälan hos lantbruksstyrelsen; 4) att v a r a ordförande i skolans l ä r a r r å d ; 5) att sammankalla lärarrådet minst tre gånger under varje lärokurs ; 9) att mottaga alla till skolan eller dess styrelse ställda skrivelser och över dem föra d i a r i u m ; 10) a t t föra protokoll vid styrelsens och l ä r a r r å d e t s sammanträden samt uppsätta avgående skrivelser och över dem föra diarium.» Angående r ä t t för styrelsen att under vissa förutsättningar utse gemensam rektor samt angående vad som tillkommer honom finnas i för folkhögskolan gällande stadga ungefär motsvarande bestämmelser som de ovan ur lantmannaskolans reglemente återgivna. Enligt ordalydelsen i förut anförda föreskrift rörande utseende av rektor, liksom i motsvarande bestämmelse för folkhögskolan, må »endera» skolans föreståndare kunna utses till rektor för båda skolorna. I praktiken har detta stadgande tillämpats så, att, d ä r särskilda föreståndare för skolorna funnits, folkhögskolans föreståndare på ett und a n t a g när utsetts till befattningen ifråga. För n ä r v a r a n d e ställer sig förhållandet så, att folkhögskolans föreståndare är rektor för de kombinerade skolorna vid Vik, Lunnevad, Grimslöv, Gamleby, Högalid, Önnestad, Tomelilla, Vilan, Skurup, Katrineberg, Färgelanda, Fristad, Molkom, Kävesta, Fellingsbro, Mora, H a m p n ä s och Degerfors, sålunda 18 skolor; samma var förhållandet vid de med utgången av läsåret 1928—1929 nedlagda lantmannaskolorna i Åsa och Munka-Ljungby. Däremot är lantmannaskolans föreståndare rektor vid de båda skolorna i Matarengi. Vid Hemse och Bräkne-Hoby hava de båda skolorna gemensam föreståndare (med agronomisk utbildning), som tillika är rektor. För skolorna vid F r i d h e m finnes ingen gemensam rektor utsedd. Vid Önnestad äro enligt uppgift de båda föreståndarnas arbetsuppgifter delvis ordnade efter a n d r a grunder än de ovan i reglementet angivna. Denna förläggning av lantmannaskola och folkhögskola till samma plats liar otvivelaktigt varit förenad med vissa fördelar. B å d a skolornas elever hava i viss utsträckning, t. ex. ifråga om matsal, gymnastiksal, samlingsrum o. s. v., kunnat använda gemensamma lokaler, varigenom behovet av och kostnaderna för sådana relativt sett blivit mindre. Likaledes har samma undervisningsmateriell, exempelvis i naturkunnighet, kunnat användas, vilket givetvis medfört en viss reducering, pr skola eller elev räknat, av utgifterna för densamma. Även från själva undervisningens synpunkt kan kombinationen av de

135 två skolorna anses medföra vissa fördelar. E t t utbyte av lärare kan ske och h a r i regel skett, varigenom l ä r a r e med högre kompetens för undervisningen i vissa ämnen k u n n a t erhållas. Sålunda hava vid de kombinerade skolorna någon av folkhögskolans lärare med härför lämpad akademisk utbildning vanligen undervisat i lantmannaskolan i svenska, språket och medborgarkunskap, i vissa fall också naturkunnighet och r ä k n i n g . Å andra sidan h a v a lantmannaskolans lärare handhaft undervisningen i folkhögskolan i bokföring, ritning, fältmätning och avvägning m. m. Där, såsom ofta förekommit, utanför den egentliga undervisningen vissa allmänna föredrag hållits, hava, också de båda skolornas l ä r a r e vanligen medverkat, varigenom mera omväxling i programmet för dessa kunnat ernås. Genom detta utbyte av lärare h a r de båda skolornas undervisning i vissa ämnen otvivelaktigt blivit b ä t t r e tillgodosedd än om skolorna varit skilda åt. Det utbyte av t a n k a r och erfarenheter, som de båda skolornas lärare beretts tillfälle till, torde också h a varit gagneligt och ägnat att motverka den ensidighet, som en viss skolas målsmän stundom kunnat göra sig skyldiga till. Förläggningen av tvenne skolor till samma plats har också medfört, att själva läroanstalten i sin helhet blivit större och mera betydande än om skolorna varit förlagda till olika platser. Möjligheten för skolan a t t bli ett centrum för bildningssträvandena i orten samt att tilldraga sig den uppmärksamhet, som ä r önskvärd och behövlig, särskilt med hänsyn till elevanskaffningen, har givetvis därigenom ökats. Gent emot dessa fördelar stå emellertid, enligt vad de gångna årens erfarenhet utvisar, för lantmannaskolornas vidkommande vissa betydande olägenheter. P å grund av det förut n ä m n d a förhållandet, att vid de förenade skolorna folkhögskolans föreståndare på ett u n d a n t a g när v a r i t rektor, h a r folkhögskolan ofta nog utåt kommit a t t framstå såsom den främsta, under det att lantmannaskolan blivit i viss m å n tillbakasatt. Då skolornas rektor i egenskap av folkhögskolans föreståndare helt naturligt i första hand haft intresse av att främja denna skolas verksamhet och utveckling, har det, åtminstone i åtskilliga fall, blivit så, att behövliga åtgärder för främjande av lantmannaskolans utveckling fått komma först i a n d r a rummet. Dessa förhållanden hava ofta nog av lantmannaskolans föreståndare känts som ett tryck, vilket berövat dem lusten a t t göra n å g r a större insatser för lantmannaskolans höjande. Vid de skolor, där tillgången på elever i såväl folkhögskolan som lantmannaskolan varit ringa, har också konkurrensen om elevmaterialet i många fall bidragit till meningsskiljaktigheter och mindre gott samarbete mellan de båda skolornas föreståndare. H ä r t i l l torde en viss oklarhet i föreskrifterna rörande rektors och föreståndares åligganden hava bidragit. Sålunda har annonseringen om skolorna, där den, som

oftast varit fallet, skett gemensamt, handhafts av rektorn. Denne har också enligt gällande föreskrift haft att mottaga alla till skolan och dess styrelse ställda skrivelser, sålunda även anmälningar från blivande elever. Å andra sidan har det ålegat lantmannaskolans föreståndare att föra matrikel över eleverna. Ansvaret för att tillräckligt antal elever erhållits torde också anses hava i första hand legat på honom. I varje fall skulle eventuellt de nog så ödesdigra följderna av ett i längden alltför ringa elevantal i främsta rummet gå ut över skolans föreståndare och lärare. På grund av nämnda förhållanden har det icke kunnat undvikas, att hos lantmannaskolans föreståndare och lärare med eller utan rätt stundom uppstått misstankar om att skolornas rektor utnyttjat sina möjligheter vid elevanskaffningen till folkhögskolans fördel. Som stöd för sådana misstankar hava åberopats vissa enstaka fall, då elever, vilka på förhand ej så noga känt till undervisningen i de båda skolorna, av rektor vid ansökan om inträde vid »skolan» antagits till elev i folkhögskolan men efter en tids vistelse vid denna uttalat, att egentligen borde de ha kommit i lantmannaskolan. Då ansvaret för själva undervisningens ordnande direkt ålegat resp. skolors föreståndare, har denna sak i regel icke givit anledning till några meningsskiljaktigheter. Däremot har den rådande olikheten i skolornas arbetssätt stundom visat sig påverka lantmannaskolans elever i mindre gynnsam riktning. Denna olikhet torde främst kunna anses ligga däruti, att lantmannaskolans elever måste inlära vissa bestämda kurser i ett flertal ämnen, medan detta däremot i regel icke förekommer i folkhögskolan. På grund därav måste också eleverna i den förra skolan, om de skola kunna tillgodogöra sig undervisningen väl, ägna mycken tid åt studier utanför själva lektionstimmarna. Då detta i regel icke i samma grad är fallet med folkhögskolans elever, kan nämnda omständighet vålla ett visst motsatsförhållande mellan de båda skolornas elever och, åtminstone i vissa fall, i större eller mindre grad verka tillbakahållande på elevernas i lantmannaskolan studier. Enligt gällande bestämmelser har det ålegat rektor att vaka över ordningen vid skolan och därom meddela nödiga föreskrifter, medan det däremot tillkommit skolans föreståndare att utöva tillsyn över eleverna samt eventuellt, då sådant visat sig nödigt, för rektor anmäla elev, som gjort sig skyldig till sådan förseelse, att den kunnat föranleda varning eller elevs skiljande från skolan. Denna fördelning av skyldigheten att upprätthålla ordning och disciplin vid skolan och bland eleverna har också stundom givit anledning till meningsskiljaktigheter. Uppfattningen om vad som i ena eller andra fallet får anses tillåtligt för en elev kan ju växla betydligt hos olika personer, beroende på deras livsåskådning samt olika läggning och temperament m. m. Därest icke god

vilja till samförstånd finnes, kan en sådan meningsskiljaktighet tydligen bliva svår att utjämna. På grund av de ölägenheter, som den hittillsvarande kombinationen mellan folkhögskola och lantmannaskola otvivelaktigt medfört, har man från åtskilliga håll yrkat på att lantmannaskolorna genomgående böra göras helt fristående. Uttalanden i denna riktning hava också gjorts i vissa av de yttranden från lantmannaskolornas styrelser och hushållningssällskapens förvaltningsutskott, vilka inkommit som svar å framställda frågor rörande lantmannaskolorna. Ehuru ingen direkt fråga angående förhållandet mellan folkhögskolan och lantmannaskolan framställts, har detta spörsmål dock under rubriken övriga önskemål och synpunkter berörts i några av yttrandena; i svaren från lantmannaskolornas styrelser komma därvid olika meningar fram. Sålunda har styrelsen för Högalids lantmannaskola i sitt yttrande framhållit önskvärdheten av att sambandet mellan folkhögskola och lantmannaskola, vad Högalid beträffar, måtte upprätthållas, då denna förening hittills visat sig lycklig ur pedagogisk, disciplinär och ekonomisk synpunkt samt vunnit allmänhetens förtroende. Mot detta yttrande har emellertid skolans föreståndare, med instämmande av ordinarie läraren, anmält sin reservation och motiverat denna med följande. »1. Någon disciplinär fördel av skolornas förenande synes mig svårt att utfinna, tvärtom medför den disciplinära uppdelning, som måste ske mellan rektor och föreståndare, väsentliga olägenheter, vilka även gjort sig kännbara vid Högalid. 2. Rörande ekonomien bör man skilja mellan årliga kostnader och engångskostnader. De årliga kostnaderna minskas ej genom skolornas förening, vilket framgår, om man jämför anslagen till förenade skolor med samma till fristående. Ofta är t. o. m. utgifterna vid förenade skolor större på grund av det fullt berättigade rektorsarvode, som vid dessa utgår. Beträffande engångskostnaderna är det klart, att om tillräckligt stora byggnader äro uppförda för tvenne förenade skolor, måste ett särskiljande av dem medföra extra kostnader. Vid Högalid är man emellertid överens om att en ökning av det nuvarande elevantalet nödvändiggör nybyggnad. Härvid skulle man lätt utan alltför stora kostnader kunna ordna en uppdelning mellan skolorna på sätt, som nyligen skett på Svalöv. 3. Den fördel ur pedagogisk synpunkt, som av en del personer anses framkomma vid förenade skolor genom utbyte av lärare, kan vinnas även efter särskiljandet, om skolorna ligga nära varandra. Förhindrar avståndet ett dylikt utbyte, vinnas i gengäld andra fördelar.» I yttrandet från skolstyrelsen i Mora framföres bl. a. det önskemålet,, »att skolorna organiseras fristående i ekonomiskt och organisatoriskt hänseende». Gent emot detta uttalande hava emellertid en av skolsty-

138 relsens ledamöter och skolans rektor anmält avvikande mening. Den förre har sålunda förklarat sig anse, att samarbete mellan lantmannaskola och folkhögskola bör förekomma, där sådant u t a n förfång för skolornas utveckling kan ordnas. Rektor Romson h a r framhållit, a t t de, som s t r ä v a efter att till varje pris skilja lantmanna- och folkhögskola åt — till finnandes hos målsmän på båda sidorna — synas förbise viktiga förmåner av kombinationen, vilka båda skolorna icke borde v a r a blinda för. Pedagogiskt skänker kombinationen skolorna r i k a r e möjligheter att på ett naturligt sätt låta eleverna få del av undervisning av kompetenta lärare på olika ämnesområden. E n skilsmässa mellan de båda skolorna skulle också medföra skärpt konkurrens mellan närliggande skolor om det tillgängliga elevmaterialet. Kostnaderna för driften av två skolor med fullständigt skilda lokaler måste också bliva större, än då lokaler och lärarkrafter delvis äro gemensamma. P å g r u n d av dessa omständigheter skulle det vara ett missgrepp av statsmyndigheterna att utfärda en föreskrift, att lantmannaskola ovillkorligen skall v a r a fristående ( = icke med folkhögskola kombinerad). Förvaltningsutskottet i Östergötlands län e r i n r a r om att v å r a lantmannaskolor som regel utvecklats från folkhögskolan och att de båda skolorna flerstädes ännu äro förenade med varandra. Efter den senaste omorganisationen hava emellertid ett flertal fristående skolor uppkommit. De erfarenheter, man haft av dessa fristående skolor, torde i allmänhet hava varit synnerligen goda, och flerstädes vill det synas, som om dessa hava tillvunnit sig större förtroende hos den jordbrukande allmänheten än de med folkhögskola förenade. Utskottet anser för sin del, att tiden principiellt sett nu torde vara inne att definitivt genomföra skilsmässa mellan lantmannaskola och folkhögskola. I yttrandet från Kopparbergs län anföres, att lantmannaskolorna synas utskottet böra organiseras fristående såväl i ekonomiskt som organisatoriskt hänseende. Förvaltningsutskottet i Norrbottens län framhåller likaledes som ett önskemål, att »jordbruksskolorna» helt skiljas från folkhögskolorna. Erfarenheterna torde i allmänhet hava visat, att det icke lämpligen g å r att förena dessa båda skolors intressen i en och samma person. Slitningar mellan de båda skolornas representanter äro icke l ä t t a att undvika. Konkurrensen skolorna emellan har stundom skapat förhållanden vid dessa, som skadat skolornas anseende i bygderna. Det torde endast v a r a undantagsvis som arbetet de olika skolorna emellan varit tillfredsställande och detta mest i de fall, då lantmannaskolans föreståndare v a r i t icktor, väl beroende på dessa föreståndares mera utvecklade p r a k t i s k a läggning. I detta sammanhang må vidare omnämnas, att styrelsen tor svenska lantmannaskolornas lärarförening i sin förut berörda skrivelse bl. a. anfört, att där föreningen mellan lantmannaskola och folkhögskola fortfa-

139 r a n d e b i b e h å l l e s , b ö r l a n t m a n n a s k o l a n b e r e d a s s å fri och s j ä l v s t ä n d i g s t ä l l n i n g som möjligt. S t y r e l s e n för s v e n s k a f o l k s h ö g s k o l a n s l ä r a r f ö r e n i n g h a r t i l l oss i n l ä m n a t e n s k r i v e l s e r ö r a n d e f ö r h å l l a n d e t m e l l a n f o l k h ö g s k o l a och l a n t m a n naskola, vilken i h u v u d s a k l i g a delar är av följande lydelse: Historiskt sett har ju lantmannaskolan vuxit fram ur folkhögskolans andra årskurs. I och med det att lantmannaskolan organiserades som en särskild skolform, som underordnades en annan central myndighet, än vad som gäller om folkhögskolan, uppkom en dualism i ledningen, som genom 1912 års omorganisation av den lägre lantbruksundervisningen ytterligare accentuerades. Denna dualism har ur uppfostrings- och undervisningsarbetets synpunkt varit synnerligen olycklig. Särskilt ha de bestämmelser, som sedan 1912 gälla, varit av den natur att friktionsanledningar med lätthet kunnat uppkomma. Givetvis ha de faktiska relationerna mellan skolorna och deras lärare varit ganska växlande, beroende på olika personliga och ortsförhållanden. På somliga håll ha de varit goda. men man vågar nästan säga, att de varil det trots organisationsformerna. På andra håll ha de icke varit goda,"och schismen har ofta tagit sig uttryck i en strävan från lantmannaskolföreståndarens sida att i organisatoriskt hänseende allt mera lösgöra lantmannaskolan från förbindelsen med folkhögskolan. Styrelsen vill ingalunda förneka, att ur deras synpunkt starka sakliga skäl legat bakom deras strävanden. För egen del anser styrelsen det emellertid icke självklart, att jordbruksundervisningens krav i och för sig skulle fordra en skilsmässa. Andra former av yrkesundervisning, t. ex. den som bedrives i tekniska läroverk, haudelsläroverk, lärlings- och yrkesskolor, sortera under ecklesiastikdepartementet, och i åtskilliga skolor av friare typ, t. ex. Stockholms borgarskola, trivas allmanbildande undervisning och yrkesundervisning sida om sida med varandra. I vissa andra länder t. ex. i Danmark förekommer det, att lantbruksundervisningen åtminstone delvis sorterar under samma departement som den allmanbildande och medborgerliga undervisningen. Enligt styrelsens mening vore den ändamålsenliga utvecklingslinjen den, att där man av ekonomiska eller andra skäl ansåge det fördelaktigt att ha folkhögskol- och lantmannaundervisning förlagda till samma lokaler, göra ledningen i mycket högre grad än nu gemensam och förlägga all undervisning under ecklesiastikdepartementet. En motsatt utveckling, d. v. s. att låta skolorna kyarstanna i gemensamma lokaler men göra dem fullt oberoende av varandra, anser däremot styrelsen, och den ger därvid uttryck åt lärarföreningens bestämda mening, vara i högsta grad olycklig. Det skulle innebära, att två skolor eller kanske ibland tre (folkhögskola, lantmannaskola och lanthushållsskola) skulle begagna samma lokaler; deras lärjungar skulle vistas tillsammans, men de skulle lyda under olika skolchefer; ordningsregler och fordringar i fråga om ordning och uppförande skulle kunna vara olika, och den »anda», som är något så väsentligt för en skola, ehuru den icke så lätt kan uttryckas i ord, än mindre byggas upp genom lagparagrafer skulle kunna vara vitt åtskild i de olika skolorna. Det hela skulle lätt kunna resultera i en anarki, som vore motsatsen till uppfostran. Att dessutom splittringen i ledningen skulle vara synnerligen oförmånlig, när det gällde sådana praktisktekonomiska angelägenheter som tillsyn och underhåll av lokaler och inventarier, säger sig självt, men styrelsen anser dock, att olägenheterna bleve störst på uppfostrmgsområdet. Att de unga män och kvinnor, som komma till en ungdomsskola, ? i S m e t o d l s k t o c h s a k l ' g t god undervisning är viktigt, att god undervisnings- och åskådningsmaterial (t. ex. jordbruk, maskiner, ladugård) finnes är betydelsefullt. Men minst lika viktigt är, att skolan ger lärjungarna exempel på ett trivsamt hemliv och ett samhällsliv, visserligen i smått men väl ordnat och utan möjligheter till anarki. °

140 Utredningens

yttrande.

Enligt styrelsens mening kan bristen på en gemensam personlig ledning icke ersättas av en gemensam styrelse eller eventuellt av något slags arbetsutskott, sammansatt av representanter för de olika styrelserna. Ett sådant kunde kanske hjalpligt fungera som en sammanjämkande myndighet i fråga om praktiskt-ekonomiska angelägenheter och som en skiljedomstol i efterhand vid uppstående personliga tvister. Men den skulle icke på något sätt kunna undandölja bristen på enhetlighet i skolornas arbete och i deras moraliska verkningssätt. Styrelsen och den förening den representerar anse sålunda, att om man i organisatoriskt hänseende skall skilja folkhögskolan och lantmannaskolan åt, det också ur uppfostringssynpunkt är absolut nödvändigt att fullständigt åtskilja dem i fråga om förläggning. ... . Styrelsen uttalar som sin förhoppning, att de sakkunniga skola behjarta har framförda synpunkter och att de också, om ett särskiljande av skolorna skulle föreslås, skola utreda de frågor av ekonomisk innebörd, som intimt sammanhänga med den upplösning av förbindelsen ifråga om förläggning, som styrelsen i så fall finner oavvislig. Det ovan anförda ger vid handen, a t t den hittillsvarande föreningen a v lantmannaskola och folkhögskola medfört såväl fördelar som olägenheter. Vid ett gott personligt samarbete mellan de båda skolornas föreståndare hava fördelarna varit påtagliga och nog så betydelsefulla. Där detta samarbete däremot på g r u n d av olikheter i uppfattning om skolverksamhetens ledning och d ä r a v följande misshälligheter brustit, hava däremot fördelarna inskränkts i väsentlig grad. Å a n d r a sidan kan det ej fördöljas, att kombinationen ifråga från lantmannaskolans synpunkt inneburit vissa betydande olägenheter. Den viktigaste av dessa har varit, att föreningen i m å n g a fall lagt hinder i vägen för lantmannaskolans utveckling. Skolan ifråga har med hänsyn till lokaler o. d. varit bunden inom den ram, som folkhögskolan, såsom varande ägare till lokalerna, fastslagit. Det för länge sedan bestämda läget har också ofta förhindrat anskaffandet av skoljordbruk. Och den i vissa avseenden ej fullt självständiga ställning, som skolans föreståndare intagit, har verkat förlamande på hans arbete för skolans utveckling och betagit honom lusten att söka göra någon större insats härför. Med allt erkännande av den betydelse, som folkhögskolan och dess målsmän, särskilt de äldre, haft för lantmannaskolans tillkomst och utveckling under föregående perioder, måste m a n enligt vår uppfattning på grund av nämnda förhållanden komma till den slutsatsen, att därest lantmannaskolan i framtiden skall k u n n a utvecklas och bliva till största möjliga gagn, är det nödvändigt att den, principiellt sett, ställes helt oberoende av folkhögskolan och som en i allo fristående skola. Då vi nu, efter grundligt övervägande, framlägga förslag i denna riktning, innebär detta i själva verket också blott ett fullföljande av den tankegång, som kommit till uttryck i 1907 års lantbruksundervisningskommittés betänkande. Det framgår nämligen oförtydbart av dess ovan refererade uttalande i denna sak, att den t ä n k t e sig det föreslagna och hittills rådande förhållandet endast som en övergångsform, vilken skulle efterföljas av en anordning med fullt fristående lantmannaskolor.

141 Därest m a n vill i princip gå in för en skilsmässa mellan lantmannaskolan och folkhögskolan, uppstår den frågan, om en sådan skilsmässa kommer a t t utgöra hinder för de båda skolorna att v a r a förlagda till samma plats. I så fall skulle för många av de n u v a r a n d e kombinerade skolorna uppstå betydande svårigheter. För vår del hålla vi före, att ifrågavarande särskiljande icke behöver medföra omedelbar förflyttning av endera a v de båda till samma plats, förlagda skolorna. Gent emot en sådan förflyttning tala främst vissa praktisktekonomiska skäl. Vid åtskilliga förenade skolor hava under senare åren uppförts särskilda undervisningslokaler för lantmannaskolans räkning, och välbelägna skoljordbruk hava inköpts. P å a n d r a platser finnas i den gemensamma skolbyggnaden så pass stora utrymmen, a t t de tillsvidare räcka väl till också för lantmannaskolans behov. Under sådana förhållanden skulle det v a r a misshushållning att förflytta endera skolan till a n n a n plats och uppföra för densamma erforderliga nya lokaler eller på annat sätt anskaffa sådana. Såvitt vi kunna finna, bör det ej heller möta oöverstigliga hinder att låta två fullt fristående och av v a r a n d r a oberoende skolor v a r a förlagda till samma plats och begagna delvis gemensamma lokaler. Ifråga om dessa senare torde saken kunna ordnas så, att den ena skolan hyr sina lokaler hos den andra, den som är eller betraktas såsom ägare till lokalerna. För övrigt torde det knappast behöva bliva svårare att ordna samarbete ifråga om lokalernas utnyttjande o. d. mellan de två helt fristående skolorna än det hittills varit vid förenade lantmanna- och folkhögskolor. Möjligen kunna n å g r a n y a anledningar till tvister mellan de olika skolornas representanter uppstå, men å a n d r a sidan torde vissa förut n ä m n d a orsaker till meningsskiljaktigheter och missämja bortfalla. För de båda skolornas elever torde, liksom förut, likalydande ordningsregler kunna fastställas, och det synes ej böra v a r a förenat med särskilda svårigheter att få dessa lika tillämpade. För underlättandet av samarbetet mellan de båda skolorna torde det bliva lämpligt, att skolornas styrelser utse ett särskilt utskott, en »samarbetskommitté», för att i detalj ordna hithörande angelägenheter. I detta utskott böra givetvis de båda skolornas föreståndare också utses som ledamöter. För övrigt torde till ledamöter i utskottet böra väljas personer, som äro bosatta i skolans närhet. Ur flera synpunkter synes det nämligen v a r a önskvärt, att detta utskott är väl förtroget med förhållandena på platsen och därjämte lätt kan sammankallas. T sin ovan återgivna skrivelse ger styrelsen för svenska folkhögskolans lärarförening u t t r y c k för den uppfattningen, att den dualism i led ningen, som förekommit vid förenade folkhög- och lantmannaskolor, varit synnerligen olycklig. Med utgångspunkt härifrån framhåller styrelsen såsom en lämplig utvecklingslinje att, d ä r man a v ekonomiska eller a n d r a skäl ansåge det fördelaktigt att ha folkhögskol- och lantmannaskolun-

142 dervisning förlagda till samma lokaler, göra ledningen i mycket högre grad än nu gemensam och förlägga all undervisning under ecklesiastikdepartementet. E n motsatt utveckling, d. v. s. att l å t a skolorna kvarstanna i gemensamma lokaler men göra dem fullt oberoende av varandra, anser däremot styrelsen vara i högsta grad olycklig. Som motivering för sitt ovan n ä m n d a förslag framhåller styrelsen bl. a. också, att vissa former av annan yrkesundervisning sortera under ecklesiastikdepartementet och att även jordbruksundervisningens krav skulle kunna bliva tillgodosedda genom sagda departement. Dessutom påpekas, att det i vissa andra länder förekommer, att lantbruksundervisningen åtminstone delvis sorterar under samma departement som den allmänna och medborgerliga undervisningen. Den tanke, som folkhögskolans lärarförenings styrelse här framför, kan ingalunda betraktas som ny. Dess förverkligande skulle egentligen blott innebära en återgång till de förhållanden, som voro rådande vid vissa folkhögskolor, innan 1887 års riksdag beviljade särskilt anslag till lantmannaskolor. Såsom av 1907 års lantbruksundervisningskommittés betänkande (sid. 41) framgår, hade nämligen vissa folkhögskolor redan före nämnda t i d p u n k t i n r ä t t a t särskilda avdelningar i form av a n d r a årskurser, där lantbruksundervisning meddelades och vilka helt stodo under ledning av folkhögskolans föreståndare. E n sådan form av lantbruksundervisning h a r för övrigt alltjämt förekommit vid enstaka folkhögskolor, exempelvis Väddö och Birka. Under läsåret 1929—1930 harden också upptagits vid Åsa folkhögskola, som förut varit förenad med lantmannaskola, men där denna senare med utgången av senaste läsåret nedlagts. Det är lätt förklarligt, att den föreslagna anordningen med förläggande under ecklesiastikdepartementet av de lantmannaskolor, som äro lokalt kombinerade med folkhögskolor, kan från folkhögskolans synpunkt te sig lämplig och tilltalande. För vår del måste vi dock bestämt avvisa förslaget ifråga. Det skulle ingalunda v a r a till gagn för den yrkesmässiga lantbruksundervisningen i dess helhet, om denna skulle splittras därigenom att undervisningen i lantmannaskolorna skulle på grund av dessa skolors belägenhet i förhållande till folkhögskolorna kunna lyda under olika departement och myndigheter samt erhålla statsunderstöd från olika huvudtitlar. Det kan icke v a r a ändamålsenligt att vid sidan om de lantmannaskolor, vilka regleras av vederbörande myndigheter inom lantbruksförvaltningen och stå under kontroll av dessa, skulle vid folkhögskolorna få med statsunderstöd uppehållas en motsvarande yrkesundervisning på lantbrukets område, vilken icke vore underkastad samma regler och kontroll. E n sådan anordning skulle otvivelaktigt k u n n a omöjliggöra den planmässighet ifråga om lantbruksundervisningens ordnande, vilken givetvis här liksom på a n d r a områden måste eftersträvas och så långt möjligt genomföras. Lantmannaskolorna, om vilka

143 nu är fråga, böra enligt vår bestämda åsikt i förvaltningsavseende behandlas ensartat, varhelst de än äro belägna. E n sådan tillfällighet som deras förläggning till samma plats som en folkhögskola får icke därvid utöva något avgörande inflytande. Vad beträffar den förut berörda, vid vissa folkhögskolor redan anordnade lantbruksundervisningen k a n även i avseende på densamma i viss m å n gälla vad som nu anförts med anledning av det ovan omförmäkla förslaget rörande de med folkhögskolor lokalt kombinerade lantmannaskolorna. E h u r u vi på grund av omfattningen av v å r t u p p d r a g icke hava befogenhet att framställa något förslag angående undervisningen i folkhögskolan, kunna vi dock icke underlåta att framhålla det enligt vår åsikt oändamålsenliga och mindre lämpliga i att yrkesmässig lantbruksundervisning på detta sätt med statsunderstöd bedrives j ä m v ä l i n ä m n d a skola. Visserligen torde det icke v a r a riktigt att p å y r k a , att all undervisning i lantbruksämnen nödvändigtvis skall förbehållas de under jordbruksdepartementet lydande undervisningsanstalterna. Det är icke skolans utan ungdomens intressen det främst gäller a t t tillgodose, och ifall denna ungdom k a n på a n n a t sätt än vid den med understöd från jordbruksdepartementets huvudtitel anordnade yrkesundervisningen i lantbruk erhålla någon kunskap i lantbruksämnen, bör detta icke vara densamma förmenat. Men vi vilja kraftigt betona, a t t den sålunda vid folkhögskolorna meddelade lantbruksundervisningen måste u r yrkesutbildningens synpunkt anses otillfredsställande och ingalunda kunna motsvara den utbildning i detta avseende, som lämnas vid en lantmannaskola. I regel torde nämligen tillgången på såväl l ä r a r k r a f t e r som skoljordbruk och annan u t r u s t n i n g bliva sämre vid en dylik, i folkhögskola bedriven lantbruksundervisning än vid en lantmannaskola. I den mån lantungdomen dragés till de med lantbruksundervisning försedda folkhögskolorna i stället för till lantmannaskolarna, skulle detta sålunda betyda en försämring i denna ungdoms fackutbildning. P r o g r a m m e t för folkhögskolan ä r visserligen så elastiskt, att också lantbruksundervisning kan r y m m a s inom dess ram. Men då folkhögskolans egentliga uppgift måste anses v a r a att meddela allmän och medborgerlig bildning, synes det föga förenligt med denna dess uppgift att yrkesundervisning också upptages. Särskilt är detta fallet ifråga om jordbruket, vars fackundervisning sedan länge varit organiserad och åtminstone ifråga om u t r y m m e för elever i förefintliga skolor tillräckligt tillgodosedd. Det principiellt riktiga och mest lämpliga ä r förvisso a t t envar av dessa skolor håller sig till den uppgift, som den fått sig förelagd och som den var på sitt håll må på bästa möjliga sätt söka fylla. Det torde böra ankomma på de myndigheter, vilka h a v a a t t bevilja statsunderstöd till folkhögskolan och övervaka dess verksamhet, a t t tillse, att densamma icke utvidgar sin undervisningsverksamhet sålunda, att den på ett för yrkesutbildningen skadligt sätt t r ä n g e r in på områ-

144 den, vilka ligga vid sidan om dess program och där undervisningen på ett bättre sätt kan handhavas av andra därför speciellt avsedda skolformer. . I slutet av sin skrivelse framhåller folkhögskolans lärarförenings styrelse, att om man i organisatoriskt hänseende skall skilja folkhögskolan och .lantmannaskolan åt, det också ur uppfostringssynpunkt är absolut nödvändigt att särskilja dem ifråga om förläggning. I anslutning härtill uttalas också den förhoppningen, att, om ett särskiljande av skolorna skulle föreslås, utredning rörande de ekonomiska frågor, som samman hänga med upplösning av förbindelsen, måtte verkställas. Såsom motivering för dessa sina uttalanden framhåller styrelsen bl. a., att ett gott samarbete mellan en folkhögskola och en fristående, till samma plats förlagd lantmannaskola skulle bliva så gott som omöjligt på grund av olikheter i »anda» samt brist på enhetlighet i skolornas arbete och i deras moraliska verkningssätt. Det hela skulle lätt kunna resultera i en anarki, som vore motsatsen till uppfostran. Att ett samarbete mellan en folkhögskola och en lantmannaskola under angivna förhållanden kan bliva förenat med svårigheter skall ingalunda förnekas eller fördöljas. Det förefaller dock som om lärarföreningens styrelse i sin strävan att få sina ovan uttalade önskemål beaktade velat utmåla dessa svårigheter i särskilt bjärta färger och för övrigt tillgripit argument, som knappast äro förståeliga eller hållbara. När styrelsen sålunda ordar om en olikhet i skolornas moraliska verkningssätt, så har man svårt att förstå, vad därmed åsyftas. Och när den befarar, att en olika anda skall göra sig gällande hos de bägge skolorna, så må härtill anmärkas, att ett sådant förhållande givetvis kan uppkomma, men detta torde i så fall icke vara beroende på olikheten hos själva skolorna utan hos de personer, som i de särskilda fallen företräda dem. Ty det kan dock icke få förutsättas, att i lantmannaskolan en sämre anda skulle vara rådande; även där bör andan och uppfostran vara ideellt inriktad. Oavsett vilken motivering, som förebragts för förslaget om ett omedelbart särskiljande ifråga om förläggning av de nuvarande förenade folkhög- och lantmannaskolorna, gäller det dock att taga ställning till detsamma. Principiellt sett torde ett sådant särskiljande också ifråga om förläggningen vara riktigast. Vi hålla också före, att, sedan de båda skoltyperna frigjorts från varandra, utvecklingen bör gå i den riktningen, att varje skola blir fristående även ifråga om förläggningen. Men vi kunna, såsom redan förut framhållits, icke anse det nödvändigt, att ett sådant särskiljande för alla skolors vidkommande omedelbart genomföres. Detta må i stället kunna ske efterhand, i den mån som det blir möjligt att ordna lokalfrågor o. d. på ett ändamålsenligt sätt. En särskild anledning till att taga frågan om skolornas åtskiljande under övervägande torde framträda i samband med nödvändigheten av att anskaffa tillfredsställande skoljordbruk till lantmannaskolan. Jämväl när

145 tillbyggnads- eller andra utvidgningsfrågor uppkomma, uppstår självmant frågan om skolornas åtskiljande. N å g r a nya kombinerade skolor böra i varje fall icke i n r ä t t a s . E h u r u lärarföreningens styrelse i sin skrivelse icke direkt angivit vad den ifrågasatta utredningen angående frågor av ekonomisk innebörd, som skulle vara förenade med skolornas särskiljande, borde omfatta, synes m a n kunna förmoda, att styrelsen härvid haft tanke på särskilda statsanslag till skolbyggnader o. d. I enlighet med vår redan förut i a n n a t sammanhang u t t a l a d e uppfattning, att det fortfarande som hittills bör ankomma på vederbörande ortsorgan — landsting, hushållningssällskap eller särskilda sammanslutningar — a t t sörja för erforderliga lokaler o. d. för skolorna, anse vi emellertid en dylik, hela riket omfattande, allmän utredning av a n t y t t slag icke böra av oss verkställas. Ett. genomförande av den skilsmässa i organisatoriskt avseende mellan lantmannaskolan och folkhögskolan, som vi ovan föreslagit, kommer att nödvändiggöra vissa förändringar i för lantmannaskolorna nu gällande reglemente. Då detta emellertid gällt icke blott för kombinerade u t a n också för fristående skolor, äro reglementets bestämmelser självfallet redan n u avpassade j ä m v ä l för sist n ä m n d a skoltyp. De för kombinerade skolor gällande särskilda bestämmelserna utgöras egentligen blott av vissa tillägg rörande r ä t t att utse rektor samt angående dennes åligganden. De med upphävandet av den hittillsvarande förbindelsen följande ä n d r i n g a r n a komma sålunda endast att bestå i uteslutandet av nämnda tillägg. I det förslag till nytt reglemente, som vi komma att framlägga, hava också hittillsvarande föreskrifter angående rektor vid lantmannaskola uteslutits. Vid bifall till detta förslag böra erforderliga ändringar ske i stadgan för folkhögskolorna. Den s. k. syntesskolan. Under den allmänna diskussion angående den lägre lantbruksundervisningen, som p å g å t t under de senaste åren, h a r bl. a. också framförts förslag om u p p r ä t t a n d e t av en skoltyp, vilken i sin undervisning skulle förena de viktigaste av såväl folkhögskolans allmänbildande som ock lantmannaskolans fackbildande ämnen. Denna skola h a r m a n på grund av dess syfte och anordning kallat syntes- eller enhetsskolan. E t t förslag i ovan antydd riktning framlades vid Sveriges lantbrukslärareförbunds årsmöte 1927 av statskonsulenten Aug. Östergren i ett föred r a g : »Den lägre lantbruks undervisningen och dess bästa ordnande.» Efter att ha lämnat en utförlig redogörelse för lantbruksundervisningen i Danmark samt förhållandet mellan lantmanna- och folkhögskolorna och deras undervisning i v å r t land anför h a n följande: »För min del vill jag tänka mig utvecklingen hos oss därhän, att vi få 10 — 2 9 1 2 1 4 .

146 relativt störa lantungdomsskolor, i stort sett en för varje hushållnirgssällskapsområde men antagligen ett p a r i de mest betydande jordbrrkslänen. Dessa skolor böra utgöra utbildningsanstalter för lantungdomen, täckande såväl de n u v a r a n d e folkhögskolornas som de olika lantmannaskolornas och lanthushållsskolornas etc. arbetsuppgifter. Huvudmassan av de manliga eleverna skulle där få undervisning under en vinterkurs efter den kombinerade plan, som i det föregående antytts, men för övrigt skulle allehanda speciella kurser anordnas inom olika klasser eller grupper, såsom allmänbildande kurser ( = folkhögskolkurser), förlängda eller utvidgade lantbrukskurser, lanthushållsskolkurser o. s. v. Även korta kurser, åtta- och f jortondagarskurser, i stil med de nuvarande ambulatoriska kurserna, speciella kurser t. ex. i trädgårdsskötsel, konservering, hönsskötsel etc. skulle anordnas såsom vid de danska skolorna. Dessa ungdomsskolor skulle bliva stora utbildningsanstalter för vederbörande läns jordbrukande befolkning, och det bleve en betydelsefull uppgift att samla denna befolknings intresse omkring de resp. anstalterna. Dessa skulle få sin utpräglade k a r a k t ä r av uppgiften a t t fostra och utbilda lantungdom för l a n t b r u k och lantliv. De skulle ej likt vissa 'praktiska' skolor locka med eller avse platsförvärv utanför jordbruket, u t a n v a r a inriktade på a t t hos eleverna skapa icke blott förutsättningar för framgångsrik verksamhet inom modernäringen u t a n även verkligt intresse för denna för folkets fortbestånd så betydelsefulla n ä r i n g . Vid vissa av de större skolorna skulle finnas möjlighet för ett begränsat antal begåvade, studieintresserade elever att grundlägga sådan allmänbildning, att de med framgång kunna utbilda sig vidare på jordbruksområdet, bl. a., efter genomgående av eventuella förbildningskurser, genom lantbrukshögskolstudier. Det centrala inom lantungdomsskolorna blir emellertid envinterskurserna för den majoritet bland eleverna, som kommer för att deltaga i dem.» I fortsättningen av sitt föredrag (Meddelande 21 från Sveriges lantbrukslärarförbund) utvecklar författaren programmet för den tänkta lantungdomsskolan. Detsamma skulle omfatta såväl allmän skoloch fackundervisning som ock föreläsningar i historia, litteratur, geografi, populär nationalekonomi, hembygdskunskap etc. Eleverna skulle v a r a a n t a g n a för deltagande envar i sin särskilda kurs, men den mera folkhögskolemässiga, vanligen i föredragsform meddelade undervisningen borde v a r a gemensam och då lämpligast förlagd till eftermiddagar eller aftnar samt bl. a. omfatta ovan n ä m n d a ämnen. Det av Östergren framlagda förslaget har givit anledning till vissa inlägg från representanter för folkhögskolan (i Tidskrift för svenska folkhögskolan). Av dessa uttalanden synes emellertid framgå, att man på folkhögskolehåll har föga sympati för tanken på en lantungdomsskola av sådan art, a t t den skulle ersätta såväl folkhög- som lantmannaskolorna. E t t förslag med liknande syfte som det ovan n ä m n d a h a r i samband med de svar å framställda frågor, som avgivits till oss av styrelsen för

147 Katrinebergs lantmannaskola, framlagts i ett särskilt y t t r a n d e av rektorn vid n ä m n d a skola, Ludv. De Vylder. D e t t a förslag skiljer sig emellertid i ett avseende väsentligt från det av Östergren framställda. Den av De Vylder föreslagna kombinerade folkhög- och lantmannaskolkursen skulle nämligen pågå under avsevärt l ä n g r e tid än en vanlig vinterkurs, enligt förslaget 34 veckor. Genom denna förlängning skulle det — med hänsyn till att vissa ämnen för n ä r v a r a n d e äro gemensamma för de båda skolorna — bliva möjligt att i en sådan kurs meddela undervisning i både folkhögskolans och lantmannaskolans ämnen i ungefär samma omfattning, som nu vanligen sker i de båda skolorna. Såsom motivering för detta sitt förslag anför De Vylder bl. a., a t t en blivande jordbrukare behöver icke blott fackutbildning u t a n också sådan allmänbildning, väckelse och karaktärsfostran, som folkhögskolan avser att ge. Man bör därför ej, såsom nu är fallet, tvinga bondesönerna, vilka i regel ej få tillfälle genomgå både folkhögskola och lantmannaskola att välja endera av dem. Det bör i stället bjudas dem tillfälle att besöka en sådan skola, som i huvudsak ger detsamma som de båda skolorna tillsammans. Bl. a. skulle därmed också ernås den fördelen, att den nu ofta förefintliga konkurrensen mellan folkhög- och lantmannaskolorna om elevmaterialet upphörde. Förslagsställaren framhåller, att han icke tänkt sig den föreslagna skoltypen såsom i början mera allmänt genomförd. Men han finner det önskvärt, att den skola, som så önskade, finge möjlighet att genomföra en organisation av a n t y d d art och att erhålla för densamma lämpligt avvägt statsunderstöd. I en till yttrandet från Skara lantmannaskola fogad inlaga från skolans ordinarie lärare, A. E. Hector, framför denne ett förslag angående en skola av ungefär samma typ som den av De Vylder förordade. Enligt Hectors förslag skulle i en längre kurs om 10 månader meddelas ungefär samma undervisning, som för närvarande lämnas i en vanlig- folkhö-skoloch en lantmannaskolkurs. Under de fyra första månaderna borde undervisas i allmänbildande ämnen, under de sex övriga i jordbruksämnen. De, som avlagt realskolexamen, skulle kunna vinna inträde för deltagande blott i de sista sex månadernas undervisning. För övrigt omfattar förslaget kortare kurser om 3 - 4 månader för småbrukare samt extra kurser for äldre jordbrukare och olika slags kurser för kvinnor. I detta sammanhang bör också omnämnas, a t t försök med en skola av i huvudsak samma t y p , som åsyftas i ovan omförmälda förslag, redan gjorts i v å r t land. Samtidigt med att en förut i V a r a förefintlig lantmannaskola å r 1924 nedlades, ombildades den med skolan förenade folkhögskolan till en »jordbruksbetonad folkhögskola», även kallad bondeskola. I den nya skolans undervisningsplan finge, enligt föreståndarens uppgift, de egentliga folkhögskolämnena, modersmålet med dess litteratur samt historia och geografi, ungefär samma timantal sig tilldelade som vid van-

148 liga 21-veckors folkhögskolkurser. Av de viktigare lantmannaskolämnena, jordbruks- och husdjurslära samt lantbrukets ekonomi, h a r skolan enligt uppgift k u n n a t medtaga i det närmaste lika mycket som vanliga lantmannaskolor, medan däremot undervisningen i en del biämnen och mindre betydelsefulla fackämnen måst inskränkas eller uteslutas. Likaså har undervisningen i vissa övningsämnen, såsom i bokföring och ritning samt fältmätning och avvägning, inskränkts eller uteslutits. I övrigt har den för undervisningen behövliga tiden vunnits dels genom a t t kursen börjat en vecka tidigare och slutat en vecka senare än som vanligen ä r fallet i lantmanna- och folkhögskolornas huvudkurser, dels genom a t t inknappa en vecka på ferietiden och dels genom a t t utöka timantalet pr vecka med 5 timmar. P å detta sätt har timantalet k u n n a t ökas med 200—250, vilket varit tillräckligt för a t t få med de omnämnda lantbruksämnena på undervisningsplanen för skolan. Förutom vid folkhögskolan i V a r a h a r ytterligare en sådan kombinerad folkhög- och lantmannaskolkurs inrättats, i det att folkhögskolan i MunkaLjungby hösten 1929, samtidigt med att den förut därstädes befintliga lantmannaskolan nedlades, påbörjade en dylik kurs. Programmet för densamma torde i stort sett överensstämma det det ovan antydda för V a r a . Utredningens Den tanke, som ligger bakom förslaget om upprättandet av en sådan yttrande. s k 0 l t y p , varom här är fråga, synes i och för sig v a r a god och v ä r d allt erkännande. Det torde nämligen icke r å d a mer än en mening om det önskvärda i a t t landsbygdens ungdom erhåller såväl ett visst, icke alltför ringa m å t t av allmänbildning som ock en tillfredsställande yrkesundervisning. Vid de försök till idéns genomförande som redan gjorts såväl vid diskussionen om undervisningsplan för en dylik skola som ock i verkligheten (vid V a r a och Munka-Ljungby) visar det sig emellertid, a t t mycket stora svårigheter och olägenheter möta. Detta gäller såväl förslaget om syntesskolan med en kurslängd, motsvarande lantmanna- och folkhögskolornas nuvarande huvudkurs som ock de båda förslagen om en förlängd kurs. Den stora svårigheten med en kurstyp av den längd och med det program, som förordats i Östergrens förslag, är självfallet att komma till en lämplig och tillfredsställande undervisningsplan för densamma. Östergren h a r veterligt icke själv framlagt något förslag till timplan för den föreslagna kursen. E t t från folkhögskolhåll framfört förslag upptager för de egentliga lantbruksämnena allenast 160 timmar i »jordbrukslära och husdjursskötsel med mjölkhushållning». Ämnet jordbruksekonomi h a r icke upptagits på timplanen och undervisningen i n a t u r k u n n i g h e t h a r väsentligt reducerats. Hela timantalet h a r dock i detta förslag drivits upp till 1000, d. v. s. 8 timmar pr dag under 125 arbetsdagar. Av de ovan refererade uppgifterna angående undervisningen vid skolan i V a r a framgår också, att man nödgats dels ej oväsentligt utöka timan-

149 talet pr vecka, dels förlänga kurstiden och dels inskränka eller utesluta undervisningen i åtskilliga ämnen för att kunna inrymma det viktigaste av såväl folkhögskolans som lantmannaskolans läroämnen på undervisningsplanen. Redan förut har av oss i samband med spörsmålet om huvudkursens längd framhållits, att tiden för densamma icke kan göras kortare än nu är fallet, om en någorlunda tillfredsställande undervisning i de på undervisningsplanen upptagna ämnena skall kunna meddelas. Och vid behandlingen av frågan om de olika ämnena på undervisningsplanen har det visat sig nödvändigt föreslå en inskränkning i timantalet för en del ämnen för att erhålla tillräcklig tid för vissa andra, vari undervisningen ansetts böra utvidgas. Med hänsyn till dessa förhållanden är det uppenbart, att ett upptagande på undervisningsplanen av åtskilliga nya ämnen, såsom historia, geografi och andra egentliga folkhögskolämnen, skulle, därest för undervisningen i desamma reserverades någon nämnvärd tid, inkräkta på den för lantbruksundervisningen erforderliga tiden i sådan grad, att denna undervisnings värde måste i hög grad reduceras. Den för lantmannaskolorna nu gällande undervisningsplanen upptager i det närmaste ett 20-tal ämnen, och man har icke utan skäl framhållit, att detta antal i förhållande till den korta kurstiden är alltför stort. Flera av dessa ämnen höra dock nära samman, och undervisningen i vissa ämnen bygger direkt på vad som meddelats i andra. Skulle nu, enligt förslaget, undervisningen i syntesskolan också omfatta åtskilliga ämnen, som för närvarande finnas på folkhögskolans men icke på lantmannaskolans program, så måste detta självfallet leda till ett mångläseri, som skulle i hög grad menligt påverka undervisningens resultat. Det bleve tillämpning av en regel, som vore rakt motsatt den gamla kända, att man vid undervisningen bör söka meddela eleverna icke mångt men mycket. Det relativt stora timantalet pr dag eller vecka och den forcerade undervisningen i ett stort antal inbördes olikartade rena läsämnen — övningsämnena ha ju exempelvis vid Vara till största delen uteslutits — måste självfallet medföra, att det för flertalet elever blir mycket svårt att följa med och tillgodogöra sig undervisningen. Endast de mest begåvade torde ha möjlighet att under 7—8 timmar dagligen med god behållning taga del av undervisningen genom föreläsningar o. d. i en mångfald ämnen med helt olika innebörd. För de mindre och medelmåttigt begåvade torde en stor del av det som meddelas gå förlorat. Det kunskapsmått, som en elev kan tillägna sig under en kurs, kan uppenbarligen icke stiga med antalet undervisningstimmar pr dag, när detta överstiger vad som svarar mot normalt begåvade elevers receptivitet och arbetsförmåga. På grund av nämnda förhållanden anse vi oss icke kunna förorda åtgärder för inrättandet av en skoltyp med det program, som angivits för den s. k. syntesskolan, därest tyngdpunkten blir förlagd till en vinter-

150 kurs om c:a 5 månaders varaktighet. De fördelar, som densamma kunde erbjuda, skulle, såvitt vi kunna bedöma saken, icke uppväga de betydande olägenheter, vilka måste följa med det i förhållande till den starkt begränsade kurstiden alltför vidlyftiga programmet. Det synes oss, såsom också i a n n a t sammanhang framhållits, v a r a bättre, att varje skoltyp begränsar sin verksamhet till ett visst område och inom detsamma söker meddela ett i förhållande till utbildningstiden möjligast fullständigt kunskapsmått. F r å n ren undervisningssynpunkt te sig de av De Vylder och Hector framförda, ovan nämnda förslagen betydligt mera tilltalande. Med den väsentliga förlängning av kursen, som i dessa förslag avses, skulle den för undervisningen tillgängliga tiden åtminstone n ä r m a sig den, som tvenne vinterkurser av vanlig längd omfatta. Under sådana förhållanden torde ej så mycket v a r a att erinra mot det jämförelsevis omfattande programmet, ehuru även här åtminstone ifråga om De Vylders förslag faran för mångläseri synes föreligga. Olägenheten med denna skoltyp ligger emellertid väsentligen däruti, a t t kurstiden till stor del skulle infalla under sommaren. P å grund h ä r a v måste man befara, att det skulle möta betydande svårigheter att erhålla tillräckligt antal elever. Detta så mycket mera, som kostnaderna för genomgående av kursen på grund av dess längd måste väsentligt ökas. Man k a n visserligen gent emot denna uppfattning erinra, att den här föreslagna kurstiden ej är längre än för lantmannaskolans längre kurs. Det är dock att märka, att sistnämnda kurs huvudsakligen är avsedd för och besökes av elever från något större jordbruk, för vilka de ökade kostnaderna och den förlorade arbetstiden ej betyda så mycket. I regel hava också eleverna i denna kurs före inträdet i densamma förskaffat sig vissa förkunskaper utöver dem, som meddelas i folk- och fortsättningsskolan. Den skolform, varom här är fråga, skulle däremot tydligen v a r a avsedd för dem, som nu i allmänhet besöka en vinterkurs, antingen i folkhögskola eller lantmannaskola, och med dem jämställda. Men dessa anse sig ju i regel icke h a r å d och tillfälle a t t offra längre tid än en vinter på sin utbildning. Och så länge denna uppfattning är allmän, synes man ej med skäl kunna antaga, att de skulle i större utsträckning komma till en betydligt längre kurs, som delvis komme att pågå under den för jordbruket brådaste tiden. Med hänsyn härtill ha vi icke heller funnit oss k u n n a förorda en skoltyp av det slag, som skisserats i de båda senast n ä m n d a förslagen.

Lantmannaskolan oeh fortsättningsskolan. Sedan nuvarande organisation av v å r lägre lantbruksundervisning blivit genomförd, har en ny form av lantbruksundervisning tillkommit. Genom beslut av 1918 års riksdag inrättades den obligatoriska fortsättningssko-

151 lan, vilken enligt fastställda grunder kan vara antingen allmän eller också yrkesbestämd. En form av den yrkesbestämda fortsättningsskolan omfattar undervisning i jordbruk med binäringar. Detta blir sålunda en undervisning av liknande slag som i lantmannaskolan, ehuru den meddelas åt och skall vara avpassad för betydligt yngre elever, i regel i 13—15-årsåldern. ^ Mot denna lantbruksundervisning i fortsättningsskolan hava från åtskilliga håll framförts anmärkningar. Sålunda har man framhållit, att de lärare, som i regel meddela ifrågavarande undervisning, på grund av otillräcklig fackutbildning ej hava förmåga att meddela undervisningen på ett sådant sätt, att den blir till avsett gagn. Vidare har sagts, att eleverna i fortsättningsskolan på grund av sin ringa ålder i allmänhet ej hava tillräckligt intresse för eller tillräcklig praktisk inblick i jordbruket för att kunna tillgodogöra sig undervisningen. Härtill anses också bidraga den omständigheten, att planen för undervisningen i jordbruk och husdjursskötsel gjorts alltför omfattande. Med hänsyn till den knappa tiden för undervisningen måste denna därför bliva ytlig samt av ringa värde. Ändamålet med den i fortsättningsskolan införda yrkesundervisningen torde kunna anses vara dels att göra ifrågavarande skolform mera intresseväckande och värdefull än den tidigare existerande, icke obligatoriska fortsättningsskolan, detta bl. a. genom att ge eleverna någon inblick i det yrke, varåt de i framtiden sannolikt komma att ägna sig, dels ock att väcka deras håg för fortsatta studier i sitt yrke. Huruvida detta sistnämnda syfte uppnåtts eller kan uppnås, därom råda delade meningar. Åtskilliga förmena, att verkan oftast blir den rakt motsatta. Sålunda kunna en del elever få den uppfattningen, att den i fortsättningsskolan meddelade jordbruksundervisningen fyller det behov av sådan, som kan anses föreligga för jordbrukare i allmänhet. Hos andra elever åter, som ej hava något intresse för denna undervisning, kan densamma verka avskräckande och på så sätt avhålla dem från att senare bedriva några studier på detta område. Därest sistnämnda uppfattning angående den inverkan, som jordbruksundervisningen i fortsättningsskolan har på elevernas intresse för fortsatta studier, har fog för sig, skulle denna undervisning givetvis också kunna inverka menligt på elevtillslutningen vid lantmannaskolorna. Åtskilliga representanter för sist nämnda skolor hava också framfört den uppfattningen, att så är fallet. Samtidigt hava de även ifrågasatt, huruvida icke våra lantmannaskolor på ett eller annat sätt skulle, åtminstone inom vissa områden eller för vissa kategorier av elever, kunna övertaga den lantbruksundervisning, som enligt nu gällande bestämmelser skall meddelas i fortsättningsskolan. På grund av nu i korthet berörda omständigheter hava vi ansett oss böra till prövning upptaga jämväl spörsmålet om lantmannaskolans förhållande till fortsättningsskolan. Härvid har det bl. a. gällt att

152 undersöka, dels h u r u v i d a och i vad mån lantmannaskolan skulle kunna övertaga den lantbruksundervisning, som nu meddelas i fortsättningsskolan, dels ock h u r u v i d a sagda undervisning kan t ä n k a s utgöra en ersättning för den undervisning, som hittills meddelats i lantmannaskolan. I n n a n vi n ä r m a r e ingå på n ä m n d a spörsmål, torde det v a r a nödigt att i korthet erinra om den i fortsättningsskolan meddelade lantbruksundervisningens omfattning. Enligt gällande reglemente skall fortsättningsskolans undervisning, då den bygger på sexårig folkskola, omfatta minst 180 timmar under v a r t d e r a av tvenne läsår, sålunda tillhopa minst 360 timmar. Undervisningsplanen för yrkesbestämda fortsättningsskolor omfattar arbetskunskap, medborgarkunskap och modersmålet. Det förstnämnda ämnet, vilket för skolor, bestämda för undervisning i jordbruk med binäringar, skall omfatta jordbruks- och husdjurslära samt något jordbruksekonomi, bör enligt given föreskrift omfatta c:a hälften av hela timantalet. Jordbruksundervisningen i fortsättningsskolan omfattar sålunda i allmänhet omkring 180 timmar, fördelade på två år. Såsom l ä r a r e i de yrkesbestämda fortsättningsskolorna med undervisning i jordbruks- och husdjurslära användas i regel folkskollärare, vilka av skolöverstyrelsen förklarats behöriga a t t undervisa i nämnda ämnen. För erhållande av sådan behörighet erfordras vanligen a t t hava genomgått särskild, för ändamålet i n r ä t t a d utbildningskurs. Dessa utbildningskurser hava anordnats genom skolöverstyrelsens försorg, vanligen vid vissa lantmannaskolor, samt omfattat en tid av sex veckor under två på v a r a n d r a följande år, sålunda tillhopa tolv veckor. Undervisningen i dessa utbildningskurser har handhafts av lantmannaskolans föreståndare och lärare. Någon prövning av i vad mån kursens elever tillgodogjort sig den meddelade undervisningen har icke förekommit; egentliga betyg hava icke heller lämnats. Enligt från skolöverstyrelsen erhållna uppgifter omfattade den obligatoriska fortsättningsskolan av 1918 års typ under läsåret 1926—1927 följande a n t a l avdelningar och l ä r j u n g a r : A n t a l avdelningar lärjungar

Allmänna fortsättningsskolor Landsbygd Städer

4 852 310

70 137 6 158

Yrkesbestämda fortsättningsskolor Landsbygd: jordbruk med binäringar husligt arbete övriga yrken Städer: jordbruk med binäringar .... husligt arbete övriga yrken Summa

643 836 205 10 459 356 7 671

9 511 10 718 3 141 112 8 242 6 917 114 936

153 Av dessa uppgifter framgår bl. a., a t t på landsbygden de allm ä n n a fortsättningsskolorna under sagda läsår utgjorde den ojämförligt största delen. Endast c:a 1/o av hela antalet skolor därstädes voro yrkesbestämda med undervisning i jordbruk; av elevantalet i dessa sistnämnda voro 5 971 gossar och 3 540 flickor. Härtill kom ett något större antal uteslutande för flickor avsedda skolor med undervisning i husligt arbete. Såsom redan antytts, h a r m a n från lantmannaskolhåll till övervägande, framfört den tanken, a t t lantmannaskolorna i vissa fall skulle kunna övertaga fortsättningsskolans jordbruksundervisning. Sålunda anföres i förut n ä m n d a skrivelse från styrelsen för Svenska lantmannaskolornas lärareförening, sedan det förut e r i n r a t s om den obligatoriska undervisningen i jordbruk i vissa yrkesbestämda fortsättningsskolor, följande: »Alla torde dock vara ense därom, att denna icke är en verklig lantbruksutbildning, men den kommer i stor utsträckning att utgöra ett surrogat för en dylik. Detta kommer i synnerhet att bliva fallet, där en organisation kan genomföras, som man nu på sina håll diskuterar, nämligen att göra fortsättningsskolan ettårig och samla ungdomen från ett antal kringliggande socknar till en central plats med hjälp av skolskjutsar, omnibusar etc. och där hålla fackutbildade lärare. Den del av ungdomen, som vid 16 år genomgått en dylik fackskola för jordbruksundervisning, kommer icke till en lantmannaskola vid 18 års ålder eller senare. Da fortsättningsskolan är obligatorisk, kommer detta att gälla all landsbygdens ungdom, och lantmannaskolans undervisning blir överflödig. Man kan dä ifrågasätta, om icke den nämnda centralplatsen just kan utgöras av lantmannaskolan, som därigenom bleve obligatorisk. Man kan också tänka sig denna anordning modifierad pä så sätt, att skolungdomen efter genomgången folkskola fick tillåtelse att välja mellan att genomgå fortsättningsskolan i sin nuvarande form vid den ålder, som där föreskrives, eller också att slippa denna men i stället före en viss ålder t. ex. 19 eller 20 år, ha genomgått en kurs vid lantmannaskola. En dylik anordning skulle sannolikt medföra, att den del av ungdomen, som hade de bästa förutsättningarna för att tillgodogöra sig undervisningen, skulle komma till lantmannaskolan.» Såsom av det anförda framgår, h a r man i skrivelsen ifrågasatt två olika utredningens möjligheter för lantmannaskolan att övertaga en del av fortsättningsskoyttrandelans jordbruksundervisning, nämligen dels att samla de skolpliktiga barnen till lantmannaskolor och där meddela dem undervisning i föreskriven omfattning, dels att låta barnen få befrielse från sin skolplikt i fortsättningsskolan under förutsättning a t t de med målsmännens samtycke förbunde sig att senare genomgå en lantmannaskola. Ifråga om det förstnämnda av dessa alternativ k a n anmärkas, a t t det under alla förhållanden blott kunde komma till användning inom vissa begränsade områden. Därest barnen, såsom man synes ha t ä n k t sig, skulle bo i hemmen och dagligen med omnibus eller dylikt färdas till och från skolan, skulle givetvis endast barn från de skoldistrikt, som äro belägna i skolans närhet, k u n n a komma till en lantmannaskola. Då endast 41 lantmannaskolor n u finnas och dessa i regel äro belägna på stort avstånd från varandra, bleve det sålunda blott en r i n g a del av samtliga elever i jord-

154 bruksbestämda fortsättningsskolor, som på detta sätt skulle kunna få sin undervisning i lantmannaskolorna. E n sådan undervisning för barn i 13—15-årsåldern skulle emellertid otvivelaktigt också bliva till stort hinder för lantmannaskolornas ursprungliga och egentliga undervisning. Även för dessa y n g r e elever måste undervisningen, liksom i regeln sker i fortsättningsskolorna på landsbygden, förläggas till huvudsakligen vinterhalvåret, bl. a. enär de under sommartiden måste v a r a behjälpliga i hemmet. Då undervisningen icke kunde v a r a gemensam med de egentliga lantmannaskolelevernas, skulle det sålunda k r ä v a s såväl större lokalutrymmen som ock ökade lärarkrafter. Undervisningens resultat skulle möjligen, om fackutbildade och i övrigt lämpliga lärare användes, k u n n a bliva något bättre än i åtskilliga fortsättningsskolor, men de viktigaste skälen till att denna jordbruksundervisning blir alltför ofullständig, nämligen den låga åldern och den korta tiden för undervisningen, skulle likväl kvarstå. Med hänsyn till nämnda omständigheter torde de eventuella fördelarna av en sådan anordning icke uppväga de betydande olägenheter, som densamma otvivelaktigt skulle medföra för lantmannaskolornas egentliga verksamhet. Mera tilltalande ter sig vid första påseende det andra av de ovan nämnda alternativen: uppskov med fortsättningsskölpliktens fullgörande mot förbindelse att före viss ålder genomgå lantmannaskola. Principiellt sett torde föga v a r a att invända mot en sådan anordning. Den skulle innebära en mera omfattande och fullständig utbildning för resp. elever samt bidraga till ett bättre utnyttjande av v å r a lantmannaskolors undervisning. Vid en n ä r m a r e prövning av detta förslag visar det sig emellertid tyvärr, att oöverkomliga praktiska svårigheter ställa sig hindrande i vägen för dess genomförande. Förslaget innebär, som förut antytts, att elev, som är pliktig genomgå fortsättningsskola, n ä r m a s t sådan med undervisning i jordbruk, skulle genom att avge en förbindelse att senare besöka en lantmannaskola erhålla befrielse från eller, kanske rättare, uppskov med skolpliktens fullgörande. Fortsättningsskolplikten k v a r s t å r intill fyllda 18 år, men då detta är minimiåldern för elev i lantmannaskola, behövde skolplikten för sådan elev kvarstå längre. Även om en sådan förlängning av skolplikten möjligen låter sig genomföra, måste med hela anordningen följa ett övervakande av a t t förbindelserna infrias. Det är här, som den största svårigheten möter. Förbindelsen ifråga, som måste avgivas genom målsman, finge väl lämnas till skolrådets ordförande. Öm den, för vilken förbindelsen avgetts, flyttade, måste förbindelsen översändas till skolrådet på den n y a bosättningsorten. Det bleve sålunda i m å n g a fall tämligen besvärligt att hålla reda på dessa förbindelser och vissa ungdomars icke fullgjorda skolplikt. Men ä n n u v ä r r e bleve det naturligtvis, om eleven ej inom stadgad tid fullgjorde sin förbindelse. Därest i detta fall det förfaringssätt skulle tillämpas, som är stadgat beträffande fortsättningsskolan, skulle en dylik elev erhålla a n m a n i n g att fullgöra sin plikt samt

155 eventuellt v a r n i n g och vid tredska i nödfall genom polismakt hämtas till en lantmannaskola och med effektiva medel kvarhållas därstädes. Det är med hänsyn till denna skolas k a r a k t ä r av frivillighet uppenbart, a t t något sådant icke kan låta sig göra. Icke heller lärer det skäligen kunna ifrågakomma att tvinga tredskande elever i denna ålder att fullgöra sin skolplikt i en vanlig fortsättningsskola. Under sådana omständigheter måste förslaget ifråga anses ogenomförbart. Av det anförda framgår, att de i lärarföreningens skrivelse framförda förslagen, att lantmannaskolan i vissa avseenden skulle övertaga fortsättningsskolans jordbruksundervisning, enligt v å r t förmenande vid n ä r m a r e prövning befinnas v a r a av den art, att de icke kunna genomföras. Såvitt vi ha oss bekant, ha icke heller de allmänna uttalanden i samma riktning, som från a n d r a håll framkommit, givit n å g r a uppslag ifråga om en sådan överflyttning, vilka kunna praktiskt genomföras och v a r a till gagn för undervisningen i sin helhet. Det andra, förut nämnda spörsmålet, som synes förtjäna att i detta samm a n h a n g prövas, är om fortsättningsskolans jordbruksundervisning k a n tänkas utgöra någon sådan ersättning för lantmannaskolans undervisning, a t t denna senare skulle, åtminstone i viss mån, kunna anses överflödig och sålunda inskränkas. Vid en sådan omprövning bör man givetvis taga hänsyn till arten av den jordbruksundervisning, som meddelas i fortsättningsskolan i förhållande till lantmannaskolans undervisning. Det har redan förut erinrats om att fortsättningsskolans jordbruksundervisning ä r förenad med påtagliga brister. Den korta tid, som undervisningen pågår, gör att densamma måste bliva föga grundlig. E h u r u även tiden för en lantmannaskolkurs måste anses kort, omfattar dock den tid, som under densamma vanligen ägnas åt de fackämnen, vilka ingå jämväl i fortsättningsskolans jordbruksundervisning, vanligen 500 å 600 timmar, d. v. s. c:a tre gånger så lång tid som sistnämnda undervisning. Härtill kommer en annan lika viktig omständighet, nämligen a t t eleverna på grund av sin högre ålder och föregående praktik i jordbruket på ett helt annat sätt än fortsättningsskolans elever kunna tillgodogöra sig undervisningen. P å grund h ä r a v är undervisningen i lantmannaskolan med hänsyn till det resultat, den under normala förhållanden bör ge, vida överlägsen jordbruksundervisningen i fortsättningsskolan, och denna senare kan på intet sätt anses jämförlig med eller ägnad att ersätta den förra. Men h ä r a v följer också, att tillkomsten av den obligatoriska fortsättningsskolan med dess möjlighet till undervisning i jordbruk icke i någon m å n förringar värdet av lantmannaskolorna eller gör dessa mindre behövliga. Såsom förut nämnts, har man från vissa håll u t t a l a t farhågor för a t t jordbruksundervisningen i fortsättningsskolan av angivna skäl bidrager till att minska elevtillslutningen i lantmannaskolorna. Möjligen äro dessa farhågor överdrivna, men det synes ej uteslutet, att någon grund för dem finnes. Skulle sagda undervisning få en sådan verkan, måste detta själv-

156 fallet betraktas såsom mycket betänkligt. I så fall komme fördelen med fortsättningsskolans jordbruksundervisning, som består däri, att den har möjlighet att nå ut i de vidaste kretsar, lätt att motsvaras av den allvarliga nackdelen, att dess svagare utbildning för många finge ersätta den bättre i lantmannaskolan. Skulle ett sådant förhållande verkligen kunna påvisas, torde det förtjäna tagas i övervägande, huruvida och i vad mån den jordbruksbestämda fortsättningsskolan bör omläggas till allmän fortsättningsskola. Från ungdomens liksom från lantbruksundervisningens synpunkt skulle därmed följa den betydelsefulla fördelen, att ungdomen skulle vid inträdet i lantmannaskola eller annan lägre lantbruksundervisningsanstalt hava något bättre förkunskaper i medborgerliga och allmänbildande ämnen. Dessa skolor kunde då i någon mån inskränka undervisningen i sagda ämnen och i stället få mera tid att ägna åt huvudämnena. Den inverkan, som jordbruksundervisningen i fortsättningsskolan kan hava på elevtillslutningen i de lägre lantbruksundervisningsanstalterna, beror givetvis i hög grad på hur denna undervisning lägges. Om densamma går ut på att meddela en massa detaljer, vilkas inlärande vållar barnen svårigheter och på samma gång ger intryck av att ett stort mått av kunskaper förvärvats, kan en sådan undervisning självfallet verka återhållande på elevernas lust för fortsatta studier. Om däremot läraren lägger sin undervisning så, att densamma väcker intresse för jordbruket och ger någon inblick i förefintliga möjligheter på olika områden, torde detta väcka barnens lust att få veta mera såväl genom egna iakttagelser som ock genom fortsatta studier. I så fall torde man kunna hysa förhoppning om att en sådan på detta lägre stadium meddelad jordbruksundervisning i stället för att avhålla lantungdomen från att besöka lantmannaskolorna bidrager till att föra dem dit. Det får självfallet ur många synpunkter anses angeläget, att fortsättningsskolans jordbruksundervisning lägges efter dessa senast i korthet antydda riktlinjer.

Lantmannaskollärarnas användning för annan undervisningsverksamhet än vid skolornas ordinarie kurser. I detta betänkande har redan förut inledningsvis erinrats om den svaghet i organisationen av vår lägre lantbruksundervisning, som ligger däruti, att lantmannaskollärarnas arbetskraft blivit alltför ofullständigt utnyttjad. Vid det ojämförligt största antalet lantmannaskolor (c:a eh) har hittills hållits endast s. k. huvudkurs — oavsett i vissa fall kurser för utbildning av kontrollassistenter, lärare vid fortsättningsskolor m. m. Då huvudkursen, inberäknat julferier, i regel endast pågått c:a 51/* månader, hava skolans föreståndare och lärare, om man bortser från förut nämnda särskilda kurser, blott varit sysselsatta med undervisning under

157 knappt hälften av året. För föreståndaren har därtill kommit en del expeditionsgöromål, men dessa hava självfallet icke varit så omfattande, att de kunnat utfylla den återstående delen av året. I de fall, då skoljordbruk funnits, har detta berett viss sysselsättning under sommarhalvåret åt endera av skolans föreståndare eller ordinarie lärare. Skötseln av detta torde emellertid icke hava tagit eller behövt taga resp. föreståndares eller lärares arbetskraft så helt i anspråk, att icke åtskillig tid kunnat användas för andra ändamål, därest behov därav funnits och tillfälle därtill givits. Ej heller när jämte huvudkurs hållits fortsättningskurs eller längre kurs kan lärarpersonalen anses vara fullt utnyttjad, men ledighetstiden är dock vida mindre. Nämnda förhållanden hava i synnerhet vid enbär huvudkurs i stor utsträckning för skolornas föreståndare och lärare medfört en längre tids sysslolöshet. De försök att erhålla sysselsättning i hushållningssällskapens tjänst eller på andra närstående områden, som skolornas lärarpersonal ofta gjort, ha nämligen långt ifrån alltid krönts med framgång. Att sällskapen icke kunnat tillmötesgå dylika framställningar, torde i regel berott på bristande ekonomiska resurser, som omöjliggjort anställandet av extra arbetskraft. Härom vittnar bl. a. den i inledningen till detta betänkande omnämnda skrivelsen av den 27 september 1927 från hushållningssällskapens ombud, vari framställning gjordes om beviljande av anslag för anställande hos sällskapen av lärare vid lantmannaskolor som extra assistenter, vilken framställning emellertid, såsom också omnämnts, icke ledde till något direkt resultat. Den korta tjänstgöringstiden i lantmannaskolan och svårigheten att under återstående del av året finna lämplig sysselsättning ha icke minst beklagats av lärarpersonalen Ifråga. Sålunda har, såsom bl. a. framgår av inspektörens över lantmannaskolorna berättelser, denna fråga ofta varit på tal vid inspektionerna. Det har därvid genomgående framhållits som ett viktigt önskemål, att möjligheter måtte beredas lärarna att erhålla lämpligt arbete under sommaren i hushållningssällskapens tjänst eller i annan liknande verksamhet. På grund av nämnda förhållanden, vilka ur flera synpunkter måste anses mycket otillfredsställande, hava vi helt naturligt till grundligt övervägande upptagit frågan om ett bättre utnyttjande av lärarpersonalens i lantmannaskolorna — liksom också i lanthushållsskolorna — arbetskraft i lantbruksundervisningens tjänst. För erhållande av nödigt material vid frågans bedömande hava vi ansett oss böra införskaffa närmare uppgifter angående nu rådande förhållanden i detta avseende. Vi hava sålunda till lantmannaskolornas styrelser riktat följande fråga: »I vilken utsträckning äro skolans föreståndare och lärare verksamma i lantbruksundervisningens (i vidsträckt mening) tjänst utom skolan?» Härtill har fogats ytterligare en fråga: »Förefinnes för ändamålet ett ordnat samarbete mellan skolan och länets hushållningssällskap?»

158 A v d e p å d e n först n ä m n d a f r å g a n l ä m n a d e s v a r e n f r a m g å r i h u v u d s a k följande. Föreståndaren för Viks lantmannaskola har under de senare åren tjänstgjort vid fortsättningskurs för folkskollärare under 6 veckor årligen; skolans ordinarie lärare har under sista året varit anställd vid en 6 veckors kontrollassistentkurs. Från Strängnäs uppgives, att ifrågavarande undervisningsverksamhet varit »endast av mera tillfällig art». I yttrandet från Åsa lämnas frågan obesvarad. Föreståndaren för Hamra innehar en del förtroendeuppdrag hos länets hushållningssällskap såsom ordförande i nämnden för premiering av mindre jordbruk och svinpremiering samt egnahemsnämnden; är vidare ordförande i hushållningssällskapets kretsavdelning m. m. Skolans ordinarie lärare tjänstgör som extra jordbrukskonsulent hos hushållningssällskapet under en del av sommarhalvåret; ersättningen härför utgår endast med dagtraktamente och reseersättning. Vid Lunnevad har föreståndaren verkat i hushållningssällskapets tjänst i så måtto, att han under de två senaste somrarna biträtt med att upprätta täckdiknings- och andra avdikningsplaner. Från Tenhult meddelas, att skolans föreståndare och lärare tjänstgöra vid av hushållningssällskapet anordnade småbrukarkurser, varjämte de anlitas för hållande av föredrag vid hushållskretsarnas och hushållsgillenas sammanträden. I den mån, deras tid medgiver, ha de även tjänstgjort för hushållningssällskapets räkning i olika premieringsarbeten, vid försöksverksamheten och vid besiktning av småbruk, för vilka sökts egnahemslån, samt för uppgörande av förslag till täckdikningar och betesanläggningar. I anslutning till nämnda uppgifter framhålles, att ifrågavarande verksamhet gör, att de, som arbeta vid skolan, bliva i tillfälle att lära känna förhållandena ute i bygderna samt eleverna och deras hem. Därigenom kunna de bättre anpassa undervisningen, så att den äger största möjliga tillämpning för orten. Läraren kan följa eleven i hans praktiska verksamhet och tjänstgöra som rådgivare. Detta är i hög grad ägnat att göra undervisningen fruktbärande. Uppgifterna från Stora Segerstad äro i huvudsak överensstämmande med ovan anförda från Tenhult. Sålunda framhålles, att Jönköpings läns hushållningssällskap har låtit sig angeläget vara att befrämja lantmannaskolornas verksamhet genom att i så stor utsträckning som hittills varit möjligt använda lantmannaskolornas föreståndare och lärare såsom ledare och undervisare vid småbrukarkurserna å skolorna, såsom föredragshållare vid hushållsgillenas och hushållskretsarnas årsmöten, såsom ledamöter i premieringsnämnder och såsom extra konsulenter för planering av odlings- och dräneringsföretag, betesanläggningar m. m. inom länet. Detta har nämligen varit till utomordentligt stor nytta för skolornas lärarpersonal, som därigenom till gagn för undervisningen ingående lärt känna länets jordbruksförhållanden, men det har också varit till fördel för hushållningssällskapet, som pä grund av sina begränsade tillgångar icke har möjlighet att anställa tillräckligt inånga konsulenter under hela året. I anslutning till det anförda påpekas, att det för finansieringen av ett dylikt samarbete vore till stor hjälp, om dylik tjänstgöring hos hushållningssällskapet finge för en lärare vid lantmannaskola med enbart huvudkurs jämställas med tjänstgöring vid fortsättningskurs eller andra årskurs. Lönen till vederbörande lärare skulle därigenom ökas från 3 000 kronor för tjänstgöring vid enbart huvudkurs om 5 Va månader till 3 700 kronor för sammanlagt c:a 10 månaders tjänstgöring vid skolan och hos hushållningssällskapet. I Grimslöv inskränker sig undervisningsverksamheten utom skolan till att dess föreståndare och lärare i mindre utsträckning bedriva föreläsningsverksamhet ute i bygderna. Föreståndaren vid Markaryd är tillika rektor för Markaryds lanthushållsskola samt handhar i dess båda årliga kurser undervisningen i husdjursl.ära,

159 c:a 35 timmar pr kurs. Den övriga undervisningen utom skolan inskränker sig till rådgivande verksamhet samt enstaka föredrag. Skolans ordinarie lärare är under sommaren anställd såsom konsulent vid jordbrukarungdomens klubbarbete inom Kronobergs län. Lantmannaskolans i Gamleby föreståndare har verkat såsom föredragshållare i lantbruksämnen inom landsbygdens ungdomsorganisationer samt vid en del kurser anordnade av hushållningssällskap och lantmannaorganisationer. Ordinarie läraren har under sommaren 1928 varit anställd hos hushållningssällskapet som extra jordbrukskonsulent; möjligen kommer ett sådant samarbete till stånd även i fortsättningen. Från Högalid meddelas, att en av skolans lärare tjänstgör som biträde hos lantbruksingenjör och en annan (fast anställd i folkhögskolan) som ledamot och sekreterare i svinpremieringsnämnden. Lantmannaskolan i Högsby anordnar enligt uppgift varje år cirkulerande iordbrukskurser i de tre runt skolan liggande häraderna. Kurserna omfatta två å tre dagar med tre föreläsningar pr dag. Föredragsämnena väljas så att de koncentreras kring ett visst spörsmål. Kurserna hållas av lärarna utan ersättning och av brist pa tillgängliga medel ha dessa även fått bestrida sina resekostnader. Anslutningen till kurserna har varit stor. Lantmannaskolans i Hemse föreståndare och lärare bruka medverka vid de av hushållningssällskapet anordnade s. k. lantmannaveckorna. Ordinarie läraren har därjämte sedan 1922 varit anställd av hushållningssällskapet som mejerikonsulent mot en lön av 1 800 kronor. Vid Bräkne-Hoby är skolans föreståndare, som tillika är föreståndare vid folkhögskolan och rektor vid lanthushållsskolan på platsen, fullt upptagen av sin verksamhet vid skolorna. Skolans lärare, som innehar skoljordbruket, har tidigare varit sekreterare i odhngsradet och senare under en följd av är tagits i anspråk av hushållningssällskapet vid premiering av småbruk och vid besiktning av egna hem m. m., vilka uppdrag han de två senaste åren ensam skött Från Önnestad meddelas, att vid en skola som denna, där undervisningen pågår frän 1 november till omkring 15 augusti och därjämte ett flertal extra kurser, såsom kurs for utbddnmg av kontrollassistenter, lantbruksbokföringskurs, jordbrukskurs for folksko lärare m. fl., årligen anordnas, medgiver tiden icke någon verksamhet i större omfattning utöver det egentliga skolarbetet. Dock medverka skolans daSare m kurser in i T ° m f öreläsningsföreningar, vid flyttande folkhögskoll ä m n t t l ^ n ^ ^ 1 1 1 1 1 1 " 1 1 1 1 0 8 i n k 0 m n a y " r a n d e t h a r n å g 0 t S V a r P å d e n n a f r å S * icke k r u T o l' ™rTaS\ a U e n a V S k ° I a n S ° r d i n a r i e l ä r a r e ä r konsulent hos Sveriges allmanna fjaderfaavelsförening. Från Tomelilla meddelas, att skolans lärare

S3LSS1928 haft anställning som biträdande konsulent hos länets has

hJ^? 1 ^' fr/åväl h u v u d k u r s som fortsättningskurs och andra årskurs hållas, t i 1 3 3 ™ 5 ? s > ? s e ! s a t t n i n g med undervisningen vid skolan och skötsel av s k o t fren btlndPrn ,Sta ^ ^ " ^ V i d M™^™&y hava under de senare aren bådadera under somrarna varit anställda vid växtförädlingsanstalter Lantmannaskolans i Vilan föreståndare tjänstgör som e. o. lärare vid Alnarps S r e r i ; M n S F r ^ h O C h " $ " " - **?*** S O m «f ö r eJ do rr ad ^ ssht åi ldl as rke r i f t . Föreståndare och de n r n S • i ™ g utanför skolan. En av r n a t a l l d S O m l G d a r e fÖF oområde L T d e bTldnd , S r n Sfor , bildad rforsoksring gödslingsförsök

Gn

aV

land

- u k a r e inom skolans

f ö r F e d r a / i a t p r i r h e ^ m e d d e ! ? s ' a t t i b l a n d h å l l e r "ågon av skolans lärare jordbrukstoredrag ute i bygderna. Ordinarie läraren har varit verksam vid fårpremieringen

160 inom länet samt sedan 1920 haft anställning som assistent hos lantbruksingenjör. Lärarna vid Fristad verka också som föredragshållare. Detsamma gäller för Sätila, varifrån jämväl meddelas, att föreståndare och lärare medverka i ortspressen genom uppsatser i frågor rörande lantbruket. Föreståndaren och läraren vid Skara lantmannaskola deltaga i det fria föreläsningsarbetet inom länet medelst hållande av föredrag inom föreläsnings- och J. U. F.-föreningar, någon gång även vid hushållningssällskapets jordbrukskurser. Föreståndaren vid Molkom har medverkat vid hushållningssällskapets kurser för mindre jordbrukare; sådana kurser anordnades i början, 1904—1908, av skolan, men hava sedermera övertagits av hushållningssällskapet. Skolans ordinarie lärare är under sommaren anställd vid Sveriges geologiska undersökning. Från Kristinehamn meddelas, att skolans föreståndare vid flera tillfällen hållit föredrag vid sammanträden för lantbrukare. Ordinarie läraren har under sommaren anställning hos lantbruksingenjören i länet. Föreståndaren och läraren vid Kävesfa hälla föredrag på skilda platser, särskilt genom föreläsningsföreningarnas och J. U. F:s förmedling. Detsamma gäller för Fellingsbro, vars lärare efter anmodan tjänstgöra som föreläsare i jordbruksäumen. Även från Sala lämnas liknande uppgift, nämligen att skolans föreståndare och lärare hålla föredrag på hushållningssällskapets kurser samt i lantbruksklubbar, föreläsningsföreningar och J. U. F.-avdelningar. Föreståndaren vid Kolbäck är på samma sätt anlitad som föreläsare, vid hushållningssällskapets kurser dock enligt uppgift endast i enstaka fall. Skolans lärare är i regel under sommarmånaderna anställd som assistent hos länets lantbruksingenjör. Ifråga om Bollnäs kan nämnas, att skolans föreståndare är sekreterare i Jordbrukarungdomens förbund. För övrigt äro, enligt uppgift, föreståndaren och läraren högst obetydligt verksamma i lantbruksundervisningens tjänst utom skolan, enär ett ordnat samarbete mellan skolan och länets hushållningssällskap ej förefinnes. Från Hussborg meddelas, att skolans lärare visserligen hålla jordbruksföredrag även utom skolan men att något ordnat samarbete mellan skolan och hushållningssällskapet därutinnan icke förefinnes. Föreståndaren vid Hampnäs har flera år under sommarmånaderna tjänstgjort som biträde åt statens lantbruksingenjör inom länet. Föreståndare och lärare vid Törsta äro enligt uppgift icke nämnvärt verksamma i lantbruksundervisningens tjänst utom skolan. En och annan gång håller dock föreståndaren på eget initiativ föredrag ute i bygderna. Föreståndaren vid Grans lantmannaskola har under de sista åtta åren varit ledare för utbildningskurser för folkskollärare, varit rektor och lärare vid lanthushållsskolan på platsen samt förestått skoljordbruket och försöksverksamheten å detsamma, varför hans tid ej medgivit någon annan, åtminstone vidlyftigare verksamhet i lantbruksundervisningens tjänst. Skolans lärare har under de tre sista somrarna varit anställd i en s. k. ströängsnämnd och icke hunnit ägna sig åt annan verksamhet i lantbruksundervisningens tjänst. Från några, ovan icke nämnda skolor, nämligen Skurup, Dingle, Kyrkerud och Mora, hava uppgifter rörande lärarnas verksamhet utom skolan icke lämnats. Såsom redan nämnts, hava lantmannaskolorna anmodats lämna uppgifter r ö r a n d e eventuellt samarbete med v e d e r b ö r a n d e hushållningssälls k a p i f r å g a o m d e n f ö r u t b e r ö r d a u n d e r v i s n i n g s v e r k s a m h e t e n u t o m skolan. A v de p å f r å g a n h ä r o m l ä m n a d e s v a r e n f r a m g å r , a t t ett s å d a n t ordnat samarbete endast förekommer i mycket ringa omfattning. Det ojämförligt största antalet skolor h a r s å l u n d a i sina y t t r a n d e n blott k o n s t a t e r a t , a t t intet o r d n a t s a m a r b e t e i a n g i v n a syfte förefinnes. Så ä r

161 fallet i f r å g a om l a n t m a n n a s k o l o r n a i V i k , Å s a , S t r ä n g n ä s , M a r k a r y d , H ö g a l i d , Ö n n e s t a d , Osby, M u n k a - L j u n g b y , V i l a n , F r i d h e m , S k u r u p , D i n g l e , F r i s t a d , M o l k o m , K ä v e s t a , F e l l i n g s b r o , S a l a , K o l b ä c k , M o r a , Bolln ä s , H u s s b o r g , D e g e r f o r s och G r a n . Å t s k i l l i g a a n d r a h a v a l ä m n a t s a m m a uppgift m e n därtill fogat vissa u t t a l a n d e n . Sålunda namnes frän Grimslöv, att länets hushållningssällskap hittills icke tagit skolans lärarkrafter i anspråk för något slag av undervisningsverksamhet, men förslag i denna riktning föreligger. I yttrandet från Hammenhög anföres: »Något samarbete med hushållningssällskapet har ej kunnat åstadkommas, och det är vår uppfattning, att hushållningssällskapet alldeles icke önskar ett dylikt.» Från Skara meddelas, att något ordnat samarbete mellan skolan och länets hushållningssällskap icke finnes, ehuru redan för rätt länge sedan tanken på dylikt varit uppe. Organiserandet av ett dylikt ordnat samarbete mellan skolan och hushållningssällskapet torde — framhålles det — ur alla synpunkter vara förmånligt. För skolan därigenom att lärarna finge komina i beröring med praktikens män, vilket borde gynnsamt påverka både deras egen undervisningsverksamhet och elevtillslutningen (i den mån de tillvunne sig jordbrukarnas förtroende); lärarna finge dessutom en lämplig sysselsättning under den från skolarbetet lediga tiden. För hushållningssällskapet skulle det helt visst också vara värdefullt att vid vissa tillfällen och på vissa områden kunna inom gränserna för rimliga kostnader utöka den i dess tjänst arbetande, undervisande och rådgivande arbetskraften. De områden, som osökt erbjuda sig för denna biträdande konsulentverksamhet, äro bl. a. egnahems-, kontroll- och försöksarbetet. I ett särskilt yttrande framhåller skolans ordinarie lärare, att då det arbete inom hushållningssällskapen, som lämpligen kunde övertagas av skolans lärare — kontrollföreningsverksamheten, egnahemsverksamheten och jordbrukskurserna — medför extra inkomster för konsulenterna, torde det möta stora svårigheter att anställa lantmannaskolans lärare hos sällskapen utan att konsulenternas inkomster därigenom minskas. I yttrandet från Kristinehamn anföres, att något ordnat samarbete med hushållningssällskapet ej finnes men att detta vore önskvärt. På liknande sätt framhålles från Kyrkerud, att länets hushållningssällskap icke använder skolans fast anställda lärare i sin tjänst, vilket måste anses vara till skada för lantmannaskolans verksamhet. I samma riktning uttalar man sig i Hampnäs, varifrån det uppgives, att något samarbete med hushållningssällskapet ej förekommit, men samtidigt framhålles, att det lämpliga och önskvärda i ett sådant samarbete ligger i öppen dag. Där samarbete för undervisningsändamål eller annat syfte förekommer mellan lantmannaskolorna och vederbörande hushållningssällskap, synes detta i allmänhet icke vara mera omfattande. Det mest intima samarbetet torde förefinnas mellan Jönköpings läns hushållningssällskap och dess båda skolor, Tenhult och Stora Segerstad. Av mera löslig art och företrädesvis beroende på personliga förhållanden synes samverkan mellan Östergötlands läns hushållningssällskap och dess båda skolor, särskilt Hamra, vara. Detsamma gäller skolorna i Gamleby, Hemse, Tomelilla och Sätila, vilkas ordinarie lärare tjänstgöra som konsulenter i Kalmar läns norra resp. Gotlands, Kristianstads och Älvsborgs läns södra hushållningssällskap. Från ett par skolor, Katrineberg och Sätila, omnämnes, att hushållningssällskapets konsulenter hålla föredrag på skolan eller vid av vederbörande sällskap därstädes anordnade kurser. Föreståndaren vid Törsta förvaltar den av Jämtlands läns hushållningssällskap innehavda egendomen Medstugan. I yttrandet från skolan framhålles, att lantmannaskolans fasta lärarkår skulle kunna uträtta åtskilligt för jordbrukets utveckling på annat sätt inom länet, om den hade ordnade möjligheter 11 — 291214.

162 att komma i kontakt med den jordbrukande befolkningen i länet. Ordförande och ledamot i premieringsnämnden för mindre jordbruk skulle t. ex. vara synnerligen lämpliga poster att beklädas av skolans föreståndare och ordinarie lärare. Härigenom skulle f. d. elever vid premieringsbesök ytterligare kunna stimuleras till fortsatta ansträngningar på sina gårdars utveckling och mera allmänt bliva föregångsmän. Även andra områden kunna lätteligen tänkas vara lämpliga för uppehållandet av ett fruktbärande samarbete mellan den jordbrukande befolkningen och skolans lärarkår. I Blekinge län förekommer ett samarbete mellan skolan och hushållningssällskapet i så måtto, att sällskapet lämnat ordinarie läraren vid Bräkne-Hoby vissa uppdrag, och ett liknande förhållande råder i Kalmar läns södra del ifråga om Högalid. Från Högsby har intet svar lämnats på frågan om samarbete, men något sådant torde icke förekomma. I anslutning till de båda förut n ä m n d a frågorna till lantmannaskolornas styrelser h a v a också hushållningssällskapens förvaltningsutskott anmodats att lämna vissa uppgifter angående användningen av ifrågavarande lärarpersonal i sällskapens tjänst. Sålunda hava till dem riktats följande frågor: »Utnyttjas lantmannaskolornas lärarpersonal i hushållningssällskapens tjänst under den tid, då skolverksamheten icke pågår? I så fall, för vilka uppgifter? Därest icke så är fallet, vad är orsaken härtill?» Svaren på de båda första av dessa frågor motsvaras i viss mån av de från skolstyrelserna på förut nämnda liknande frågor lämnade, vilka ovan refererats. De i anslutning härtill avgivna svaren på den sist n ä m n d a av de tre frågorna lämna emellertid åtskilliga värdefulla synpunkter till belysning av förevarande spörsmål, och må förvaltningsutskottens svar i sin helhet därför här refereras. Av svaren ifråga framgår — liksom av skolstyrelsernas svar — a t t lantmannaskolornas lärare visserligen inom flertalet län i någon m å n utnyttjats av hushållningssällskapen för vissa uppgifter, men att detta dock hittills i stort sett endast skett i r i n g a omfattning. Rörande l ä r a r n a s användning i olika län och för olika uppgifter framgår av svaren i huvudsak följande. Inom Södermanlands län har lärarpersonalen i ganska stor utsträckning anlitats för uppgörande av täckdikningsplaner och ledande av studieresor samt som medverkande vid jordbrukarkurser. I Östergötlands län har också lärarpersonalen vid länets lantmannaskolor sedan flera år tillbaka erhållit arbete i hushållningssällskapets tjänst under den tid, då skolverksamheten icke pågått. Detta arbete, som vanligen omfattat uppgörande av täckdikningsplaner m. m., har pågått under större delen av den tid, läraren varit fri från tjänstgöring vid skolan. Från Jönköpings län meddelas, att lantmannaskolornas föreståndare och lärare tjänstgöra vid av hushållningssällskapet anordnade småbrukarkurser sanU anlitas för hållande av föredrag ute i bygderna vid hushållskretsarnas och hushållsgillenas sammanträden. I den mån deras tid det medgiver, ha de även tjänstgjort för sällskapets räkning i olika permieringsarbeten, vid försöksverksamheten, vid besiktning av småbruk, för vilka sökts egnahemslån, samt för uppgörande av förslag till täckdikningar, nyodlingar och betesförbättringar. Detta har varit till stor nytta för skolornas lärarpersonal, som därigenom till gagn för undervisningenlärt känna länets jordbruksförhållanden, men det har även varit till fördel för hushållningssäll-

163 skåpet, som på grund av sina begränsade tillgångar icke har möjlighet att anställa tillräckligt antal konsulenter under hela året. Hushållningssällskapet i Kronobergs län har under de allra senaste åren sökt i möjligaste mån för sin verksamhet utnyttja lantmannaskolornas lärarpersonal. Från Kalmar läns norra del meddelas, att lantmannaskolans i Gamleby ordinarie lärare under år 1928 tjänstgjorde i tre månader som extra jordbrukskonsulent hos hushållningssällskapet. Och frän samma läns södra del omförmäles, att föreståndaren för Högalids lantmannaskola under en följd av år använts för utförande av lokalundersökningar, samt att skolans ordinarie lärare under en följd av år varit anställd hos områdets lantbruksingenjör under sommarmånaderna. Skolans föreståndare är numera delvis upptagen av assistentkurs. Föreståndaren och ordinarie läraren vid skolan i Högsby ha båda egna jordbruk. I yttrandet från Gotlands län anföres, att sedan 7 år tillbaka tjänstgör Hemse lantmannaskolas ordinarie lärare som t. f. jordbruks- och mejerikonsulent. Hans verksamhet är huvudsakligast förlagd till mejerierna samt till kontrollföreningarna som överkontrollassistent, men därjämte biträder han vid försöksverksamheten, upprättar dränerings- och odlingsplaner, föreläser vid kurser etc. samt är suppleant i premieringsnänmderna för nötboskap och svin. Givetvis blir det under det från undervisning fria sommarhalvåret läraren egentligen kan ägna sig åt denna konsulentverksamhet, men då det under skolkursen lätt kan ordnas för honom med minst en undervisningsfri dag i veckan att vid behov användas för konsulentgöromål, har detta ej visat sig innebära några svårare olägenheter. Även skolans föreståndare utnyttjas av hushållningssällskapet såsom föredragshållare och reseledare. I Blekinge län användes lantmannaskolans ordinarie lärare såsom ledamot i premicringsnämnden för mindre jordbruk samt vid inspektion av äldre jordbruks-egnahem. Av Kristianstads läns fem lantmannaskolor hava de tre längre kurs, resp. andra årskurs, och för lärarna vid dessa finnes sålunda icke någon nämnvärd tid att åtaga sig arbete i hushållningssällskapets tjänst. Lärarna vid övriga skolor med enbart huvudkurs hava icke heller annat än i undantagsfall av hushållningssällskapet anlitats och då för avvägningar och upprättande av dikningsplaner under jordbrukskonsulentens tillsyn. F r å n Malmöhus län meddelas, att lantmannaskolornas lärarpersonal hittills endast undantagsvis, såsom vid de nu avslutade statistiska lokalundersökningarna, använts i hushållningssällskapets tjänst. Anledningen härtill har varit, att sällskapets konsulentverksamhet i allmänhet ej erbjuder särskilda uppgifter under den tid, lantmannaskolornas lärare äro lediga, samt att vid de skolor, där längre kurser hållas, lärarna äro sysselsatta hela året. Hushållningssällskapet i Göteborgs och Bohus län har, anföres det i yttrandet därifrån, för några år sedan gjort försök att kombinera husdjurskonsulentbefattningen med befattningen som ämneslärare i husdjursskötsel vid lantmannaskolan. Det visade sig dock rätt snart, att kombinationen icke var lyckad. Sällskapets husdjurskonsulent har många och stora arbetsuppgifter att utföra vintertid. Sålunda kan exempelvis uppsikten över kontrollföreningsverksamheten icke förläggas till uteslutande sommartid. Den ambulatoriska undervisningsverksamheten, där husdjurskonsulentens biträde jämväl är behövligt, kan endast bedrivas vintertid, då lantmännen äro mera lediga. Slutligen sammanfaller den tid, då husdjurskonsulenten skall sammanfatta redogörelser för tjurförenings- och kontrollverksamheten, med den tid, då skolarbete pågår. Av nämnda skäl har sällskapet måst anställa särskild husdjurskonsulent. Från Älvsborgs södra länsdel meddelas, att ordinarie läraren vid Sätila lantmannaskola biträder hushållningssällskapet med upprättande av planer till täckdikningsföretag. I Älvsborgs norra länsdel är föreståndaren för en lantmannaskola

164 anställd hos sällskapet som förrättningsinan vid uppgörande av vattenavledningsplaner, varjämte han som föreläsare brukar medverka vid av sällskapet anordnade undervisningskurser. I yttrandet från Skaraborgs län framhålles, att det där länge varit ett livligt önskemål att kunna utnyttja lantmannaskolans lärare för arbete i hushållningssällskapets tjänst, men att detta av närmare angivna skäl icke låtit sig göra. Senaste vintern har dock skolans ordinarie lärare upprepade gånger anlitats som föredragshållare vid sällskapets småbrukarkurser, varjämte såväl föreståndaren som nämnde lärare varit huvudlärare för den av sällskapet anordnade och till skolan förlagda fasta småbrukarkursen för särskilt antagna elever. I Värmlands län har lantmannaskolornas lärarpersonal endast i undantagsfall använts i hushållningssällskapets tjänst. Orsaken härtill är enligt uppgift, att hushållningssällskapet saknat medel till deras avlönande. Liknande har förhållandet varit i Örebro län, där skolornas lärare ej utnyttjats i sällskapets tjänst på annat sätt än att de hållit föredrag vid sockengillenas sammanträden. Som förklaring härtill omnänmes, att föreståndaren och läraren vid Kävesta ha jordbruk att sköta, varjämte den förstnämnde är upptagen av arbete vid kurser under sommaren. Även föreståndaren vid Fellingsbro handhar skötseln av skoljordbruket. Förvaltningsutskottet framhåller emellertid, att ett utnyttjande av lantmannaskolornas lärare i sällskapets tjänst nog vore önskvärt och säkerligen skulle bliva till gagn icke minst för lärarna själva och skolan i övrigt. Som skäl för denna sin uppfattning anför utskottet i huvudsak samma skäl, som förut anförts i andra yttranden. Från Västmanlands län meddelas, att lärarna i allmänhet icke tagits i anspråk annat än som föredragshållare vid sällskapets undervisningskurser för i mindre jordbruk deltagande män och kvinnor. Verkställda undersökningar ha nämligen givit vid handen, att samarbete på andra områden icke torde vara möjligt, även om dylikt ur flera synpunkter vore önskligt. Förnämsta orsaken härtill är den omständigheten, att verksamheten vid skolorna slutar så sent på våren, att sällskapet i allmänhet då redan påbörjat de mera brådskande vårarbetena, såsom dikning och fältförsök. Under våren, som är den brådaste tiden, är nämligen behovet av tillfällig arbetskraft störst. En stor del av de arbetsuppgifter, som äga samband med diknings- och försöksverksamheten, skulle mycket väl kunna utföras av skolornas lärare, om de ej då vore i arbete i skolorna. Större delen av sällskapets övriga uppgifter är däremot av den art, att de icke lämpligen kunna anförtros åt tillfällig personal, i varje fall icke i någon större utsträckning, då verksamheten måste upprätthållas året runt. I yttrandet från Kopparbergs län anföres, att då därvarande lantmannaskolas lärarpersonal är upptagen en stor del av sommaren av till skolan förlagda specialkurser, synes möjlighet icke ha förefunnits att i någon nämnvärd omfattning utnyttja dessa lärare för arbete i hushållningssällskapets tjänst. I Gävleborgs län har lantmannaskolornas personal utnyttjats av hushållningssällskapet så tillvida, att under åren 1908—1913 en lantmannaskollärare var anställd som jordbrukskonsulent med tjänstgöring under den tid skolarbetet ej pågick. I övrigt har någon av lärarna ofta lett någon av sällskapet anordnad studieresa, hållit kortare undervisningskurser och specialföredrag, tjänstgjort som ledare av försök, varit prisdomare vid fröutställningar o. d. Lärarna vid lantmannaskolan i Västerbottens län hava icke använts i hushållningssällskapets tjänst, enär skolan har sin kurs förlagd till sommarhalvåret, den tid, då extra arbetskraft hos hushållningssällskapet kan vara behövlig. Icke heller i Norrbottens län användes lantmannaskolornas lärarpersonal i hushållningssällskapets tjänst. Orsaken härtill uppgives vara, att sällskapet icke har användning för extra personal av denna kvalitet. För de mera kvalificerade arbetena har hus-

165 hållningssällskapet sina ordinarie konsulenter, som hava full sysselsättning året runt, och för mindre kvalificerade arbeten har sällskapet sina vandringsrättare samt vid behov i bygderna utsedda extra förrättningsmän, vilka hava sådan kompetens, att de kunna utföra enklare odlingsplaner o. d. Med hushållningssällskapets nuvarande organisation torde det vara förenat med svårigheter att låta lantmannaskollärarna biträda som extra konsulenter. Från skolornas synpunkt kan en sådan anordning givetvis framstå som ett önskemål, men från hushållningssällskapets synpunkt ställer saken sig något annorlunda. Anställande av extra konsulenter under sommartiden skulle avsevärt öka resekostnadskontot, vilket hushållningssällskapet saknar medel till. Det under sommaren inhämtade arbetsmaterialet skall även bearbetas inom viss tid, vartill skulle krävas ökad personal hos sällskapet. En del dylikt material skulle svårligen kunna bearbetas av någon annan än den, som utfört förrättningarna. Hushållningssällskapet kan knappast hava samma kontakt med sådan hjälpkraft ifråga om ledning och kontroll som med sin ordinarie personal, och man kan givetvis ej heller vänta sådant intresse och ansvar för hushållningssällskapets verksamhet av ett tillfälligt biträde som av ordinarie. Visserligen kan en tjänstgöring är efter år i hushållningssällskapets arbeten och ett deltagande i sällskapets sammanträden med befattningshavarna, s. k. agronommöten, i någon mån borteliminera dessa olägenheter, men kvar står dock kostnadsfrågan. I a n s l u t n i n g till förut b e h a n d l a d e spörsmål a n g å e n d e u t n y t t j a n d e av lantmannaskolornas lärarpersonal i hushållningssällskapens tjänst har också till f ö r v a l t n i n g s u t s k o t t e n r i k t a t s följande f r å g a : »Vilka uppgifter i l a n t b r u k s u n d e r v i s n i n g e n s tjänst utanför den egentliga skolverksamheten s y n a s lämpligen k u n n a anförtros åt skolornas l ä r a r p e r s o n a l u n d e r den tid, de äro lediga?» I de på denna fråga a v g i v n a svaren h a v a åtskilliga förvaltningsutskott h ä n v i s a t t i l l f ö r u t m e d a n l e d n i n g a v f ö r e g å e n d e f r å g a l ä m n a d e uppgifter a n g å e n d e l ä r a r n a s a n v ä n d n i n g i resp. hushållningssällskaps tjänst. F ö r ö v r i g t h a v a i s v a r e n o m n ä m n t s och f ö r o r d a t s i h u v u d s a k n e d a n omn ä m n d a u p p g i f t e r . I s a m b a n d d ä r m e d h a r också f r å n n å g r a h å l l p å v i s a t s vissa svårigheter, som äro förenade med l ä r a r n a s v e r k s a m h e t inom vissa angivna områden. Bland de uppgifter, som ansetts lämpliga att anförtros åt lantmannaskolornas lärare, har av flera förvaltningsutskott upptagits uppgörande av förslag till nyodlingsföretag, dräneringsplaner, betesförbättringar och anläggningar av gödselstäder samt, i anslutning härtill, avsyning av sådana företag. Vidare har från flera håll pekats på uppgiften som försöksledare, dels direkt hos hushållningssällskapet och dels hos vissa på senare åren bildade s. k. försöksringar för utförande av gödslings- och andra försök. I sammanhang härmed har emellertid förvaltningsutskottet i Östergötlands län framhållit, att det synes vara förenat med vissa svårigheter att använda lärarna vid försöksverksamheten av den anledningen, att utläggning av försöken ofta bör påbörjas före den tid, då skolorna i allmänhet sluta; då samma person bör handhava såväl utläggning som tillsyn och skörd av försöken, har sällskapet icke heller funnit lämpligt använda lärare vid senast nämnda delar av försöksarbetet. Från Malmöhus län har bl. a. omnämnts en mera speciell uppgift, utförande av kalkhaltsundersökningar på olika jordar och inom olika områden, samt biträde vid arealinventering, också detta av mera tillfällig art. Såsom en annan grupp av uppgifter för lantmannaskolornas lärare kan nämnas

det från flera utskott omnämnda deltagandet i premieringar av olika slag, såsom av mindre jordbruk samt av nötboskap, svin och fär. Likaledes är från olika hall föreslaget ledning av studieresor för i mindre jordbruk deltagande man och kvinnor I anslutning härtill kan också nämnas den allmänt förordade medverkan såsom föreläsare vid småbrukarkurser och specialkurser för jordbrukare, t. ex. beteskurser samt föredragshållare vid hushållsgillenas och sockenkommittéernas av hushållningssällskapen sammanträden. Från Kalmar södra länsdel har dock erinrats, att lärarnas deltagande i nämnda kurser i viss mån hindras därav, att skolans kurser och småbrukarkurserna pågå under samma tid. Såsom en för lantmannaskolornas lärare lämplig, relativt ny uppgift har från åtskilliga län framhållits ledning av ungdomsverksamhet. Härvid har pekats på såväl arbetet som instruktörer vid J. U. F:s praktiska verksamhet, i vad det rör försök och tävlingar, som ock uppgiften som konsulent för de i samarbete med I. E. B. under senaste åren bildade s. k. lantungdoinsklubbarna. Ytterligare hava såsom lämpliga uppgifter omnämnts befattningen som överkontrollassistent samt såsom biträde hos resp. läns lantbruksingenjörer. Förutom nu nämnda förslag och uttalanden rörande särskilda för lantmannaskolornas lärare lämpliga uppgifter hava av en del utskott lämnats mera allmänt hållna yttranden. Sålunda har från Älvsborgs norra länsdel anförts, att en lämplig uppgift för lärarna är konsulentverksamhet inom de undervisningsgrenar, som ligga närmast vederbörande lärares undervisningsämnen. Och från Värmlands län har framhållits, att lärarpersonalen skulle under den tid, den är ledig, kunna med fördel användas som biträden vid konsulentverksamheten. Å andra sidan uppgiver utskottet i Kristianstads län, att hushållningssällskapen hittills på grund av begränsade tillgångar haft svårigheter att skaffa lämpliga arbetsuppgifter för lantmannaskolornas lärare under den del av året, då kurser vid skolorna ej pågå. Om nödiga medel ställdes till sällskapens förfogande, skulle dessa nog kunna använda lärarna, bl. a. för den förut omnämnda ungdomsverksamheten. I yttrandet från Blekinge framhålles, att deltagandet i sällskapens arbete för husdjursavelns främjande torde ställa sig svårare än ifråga om förut nämnda uppgifter — försöksverksamheten, uppgörande av diverse planer m. m. —, enär hithörande arbeten icke med säkerhet kunna beräknas alltid bli förlagda till den årstid, då skolarbetet ligger nere. Utredningens De ovan refererade uppgifterna och uttalandena från lantmannaskoyttrande. lornas styrelser och hushållningssällskapens förvaltningsutskott bekräfta till fullo riktigheten av vad som här förut framhållits angående det otillfredsställande utnyttjandet av lantmannaskollärarnas arbetskraft. De visa emellertid också, att frågan om en lämplig och fullständig användning av denna arbetskraft icke är lättlöst. Åtskilliga svårigheter av såväl organisatorisk som ekonomisk a r t lägga hinder i vägen för beredande åt l ä r a r n a av en mer eller mindre fast anställning under hela den tid, de äro lediga från undervisningen i de skolor, där endast h u v u d k u r s hålles. För avhjälpande av här berörda missförhållanden k a n m a n t ä n k a sig olika u t v ä g a r . E n sådan har anvisats i den förut n ä m n d a motionen vid 1926 års riksdag (11:133) angående omorganisation av den lägre lantbruksundervisningen. I denna föreslogs nämligen bl. a., a t t skolornas lärarpersonal skulle anställas i vederbörande hushållningssällskaps.

tjänst. Ehuru intet direkt säges därom, torde meningen hava varit, att denna anställning skulle gälla för helt år. Detta förslag torde böra ses i samband med ett av motionärerna framställt önskemål för en blivande omorganisation av den lägre lantbruksundervisningen, nämligen att den lokala ledningen därav inom varje hushållningssällskaps område borde anförtros åt vederbörande hushållningssällskap eller åt en styrelse, i vilken sällskapet ägde erforderligt inflytande. Förslaget skulle ju kunna tänkas genomförbart, därest sällskapen ägde lantmannaskolorna eller åtminstone hade den direkta ledningen av deras verksamhet. För närvarande är det emellertid, såsom av förut lämnade uppgifter framgår, endast ett ytterst ringa fåtal skolor, vilkas lokaler och jordbruk ägas av hushållningssällskap och för vilka dessa sålunda kunna betraktas som huvudmän. Vi hava icke heller funnit tillräcklig anledning att föreslå några åtgärder, varigenom ifrågavarande av motionärerna framförda önskemål angående skolornas ställande under hushållningssällskapens ledning skulle kunna realiseras. Under sådana förhållanden torde det emellertid få anses uteslutet, att lantmannaskolornas föreståndare och lärare anställas i hushållningssällskapens tjänst. Ett förslag i sådan riktning skulle för övrigt otvivelaktigt stöta på starkt motstånd från skolornas och lärarpersonalens sida. Som stöd för denna uppfattning kan anföras, att styrelsen för svenska lantmannaskolornas lärarförening i sin förut nämnda till oss ställda skrivelse bl. a. förklarat sig vilja för sin del bestämt avråda från att skolorna atällas under hushållningssällskapens ledning. I samband därmed uttalar också styrelsen, att det förefaller vara lämpligast, att samarbetet mellan skolornas lärarpersonal och hushållningssällskapen får vara fritt och icke bindas genom reglementerande bestämmelser. Såsom en andra utväg att lösa frågan om ett bättre utnyttjande av lantmannaskollärarnas arbetskraft i undervisningens tjänst kan man tänka sig ett vid utredningens överläggningar om spörsmålet framfört förslag därom, att samtliga skolors föreståndare och ordinarie lärare skulle vara årsanställda i vederbörande skolas tjänst. Förslaget innebär, att lärarpersonalen vid sådan skola, där endast huvudkurs hålles, skulle vara skyldig att, mot erhållande av viss årslön, enligt skolstyrelsens bestämmande tjänstgöra vid undervisningskurser eller annan liknande verksamhet vid eller utom skolan under den tid, som skolans ordinarie kurs icke påginge, dock med undantag för vanliga ferier. Givetvis skulle det i så fall ankomma på skolstyrelsen att, i samarbete med länets hushållningssällskap och sådan lantbruksundervisningsnämnd, om vars inrättande vi i det följande framlägga förslag, tillse, att resp. lärare bleve på lämpligt sätt sysselsatta under hela den stadgade tjänstgöringstiden. Detta förslag ter sig vid första påseende mycket tilltalande. För en kostnad, som givetvis vore beroende av storleken av den årslön, som medgåves, men vilken, därest sagda lön sattes för lärare exempelvis lika

med jordbrukskonsulents eller sålunda till 4 200 kronor och för föreståndare till något på motsvarande sätt lämpligen förhöjt belopp, måste anses ganska måttlig, skulle det tillföra lantbruksundervisningen i vidsträckt mening mycken och väl behövlig arbetskraft. Och samtidigt skulle det ge lärarna en säker samt ökad avlöning ävensom utsikt till sysselsättning inom deras egentliga arbetsområde under större delen av året. Vid närmare övervägande av förslaget visar det sig emellertid, att ett genomförande av detsamma under nuvarande förhållanden skulle möta stora svårigheter. Dessa svårigheter komme först och främst att bliva kännbara för skolstyrelsen, då den skulle ordna resp. föreståndares och lärares tjänstgöring, i den mån denna komme att äga rum utanför skolan. Naturligtvis finge man, som ovan nämnts, tänka sig, att denna tjänstgöring i regel skulle kunna ordnas i samarbete med resp. hushållningssällskap och lantbruksundervisningsnämnd samt huvudsakligen ske i sällskapets tjänst. Men, såvitt man kan döma av förvaltningsutskottens yttranden angående denna fråga, är det långt ifrån säkert, att sällskapen alltid kunde erbjuda lämpliga arbetstillfällen. Icke heller kan det med säkerhet påräknas, att bemälda nämnd städse skall kunna bereda hela lärarpersonalen full sysselsättning. Det är huvudsakligen dessa omständigheter, som göra denna väg svårframkomlig. Under sådana förhållanden bleve det nämligen sannolikt ej sällan omöjligt för en skolstyrelse att skaffa läraren fullt arbete. Att han likväl, trots att han kanske kunnat användas blott i ganska ringa mån, skulle erhålla hela den garanterade årslönen och alltså bliva i avlöningshänseende likställd med den lärare, som verkligen tjänstgjort hela den stadgade tiden, torde icke kunna anses som en ändamålsenlig lösning av föreliggande spörsmål. Det bör också observeras, att med detta system icke något särdeles stort intresse kunde förväntas från lärarnas sida att medverka vid extra arbete eller att söka få särskilda kurser, kursförlängningar m. m. till stånd. Ett sådant personligt och även ekonomiskt intresse är emellertid av stor betydelse för utvecklandet av undervisningsväsendet på lantbrukets område, vilket ju dock är huvudsaken. En annan omständighet, som komplicerar frågan om genomgående årsanställning och årslön i skolans tjänst, gäller skoljordbruken och deras skötsel. I den mån vårt förslag angående dessa blir genomfört, skall ett skoljordbruk finnas vid varje skola. Samtidigt blir också skolans föreståndare eller, eventuellt, lärare under sommarhalvåret upptagen med jordbrukets skötsel. Men detta torde, såsom redan förut antytts, icke behöva lägga beslag på hela hans arbetskraft utan lämna honom tid övrig att också handhava en del undervisning eller andra närstående uppdrag. Erfarenheterna från de skolor, som jämte huvudkurs ha längre kurs eliter fortsättningskurs, visa bl. a. också att så är fallet. I och med att åirsavlöning infördes, framför allt vid skolor med blott huvudkurs, där hela sommaren är ledig, kunde emellertid frågan om i vad mån jordbrukets

skötsel upptoge resp. föreståndares eller lärares arbetstid lätt ge anledning till meningsskiljaktigheter. Det förefaller åtminstone sannolikt, att den, som skall bära ansvaret för jordbrukets skötsel, med hänvisning till denna sin uppgift förklarade sig förhindrad att fullgöra vissa uppdrag utom skolan, som styrelsen kunde vilja lämna honom. Och därest han mot sin vilja tvingades härtill, skulle detta sedermera kunna åberopas som ursäkt för ett tilläventyrs mindre gott resultat av jordbrukets drift. Vare sig jordbruket dreves för skolans eller resp. föreståndares eller lärares räkning och risk, skulle ett sådant förhållande lätt kunna ge anledning till allvarliga misshälligheter. Vid de bägge nu omförmälda ifrågasatta sätten att bereda lärarna årsanställning torde det hava av dem, som framfört förslag därom, förutsatts, att avlöningen skulle bestridas av statsmedel. Då vår nu gjorda undersökning ådagalagt, att varken hushållningssällskapen eller skolstyrelserna i detta fall ägna sig såsom organ för staten, skulle man för målets vinnande kunna tänka sig, att staten antingen själv direkt anställde lärarna i sin tjänst eller använde något annat organ än de nyssnämnda. Den förra av dessa möjligheter skulle icke gärna kunna tänkas genomförd under annan förutsättning än att skolorna själva förstatligades och ställdes såsom rena statsinstitutioner under lantbruksstyrelsens mera omedelbara förvaltning. En sådan åtgärd skulle säkerligen icke vara till gagn för skolverksamheten. Dessa skolor hava uppstått och utvecklat sig genom frivilligt initiativ och intresse ute i orterna och denna deras karaktär är alltför värdefull för att riskeras genom något förstatligande. För övrigt skulle säkerligen en sådan mycket genomgripande förändring bliva synnerligen dyrbar för staten, enär det näppeligen vore möjligt att då kräva ortsbidrag i samma mån som nu. Något annat tänkbart organ, ägnat att såsom huvudman anställa lärarna i sin tjänst och sörja för arbete åt dem, finnes icke för närvarande. Icke heller vi föreslå något sådant. Visserligen framlägga vi förslag om inrättande av Lantbruksundervisningsnämnder, men detta vårt förslag innebär icke, att dessa nämnder skola hava någon ekonomisk förvaltningav lantbruksundervisningsväsendet. De skola icke i egen regi övertaga vare sig skolorna eller hushållningssällskapens undervisningsverksamhet utan endast hava en sammanhållande, organiserande och ledande uppgift. Enligt vårt förslag kommer såväl skolornas som hushållningssällskapens nuvarande självständiga undervisningsverksamhet att bibehållas, ehuru under nämndens ledning. Härav följer också, att nämnden enligt vårt förslag icke kan ifrågakomma till att hava lantmannaskolornas lärarpersonal direkt anställd hos sig. Med hänsyn till nämnda omständigheter ha vi icke ansett det möjligt för oss att kunna förorda, att nämnda lärarpersonal skulle, oberoende av de hållna kursernas längd, vara årsanställd. Åtminstone tillsvidare och

intill dess någon tids erfarenhet om resultaten av lantbruksundervisningsnämndens verksamhet vunnits, torde det vara nödvändigt att söka nå det eftersträvade syftet genom en mera smidig och lättare genomförbar anordning. I detta avseende synas vissa möjligheter erbjuda sig just i samband med inrättandet inom varje hushållningssällskaps område av en sådan undervisningsnämnd. Denna nämnd skulle på sätt vi längre fram i motiveringen och förslaget till reglemente för densamma närmare angiva, hava till uppgift att ordna den lägre lantbruksundervisningen inom området. För detta ändamål skulle den bl. a. årligen uppgöra en allmän plan för bedrivande av nästföljande års lantbruksundervisning och därvid jämväl tillse, att den ordinarie lärarpersonalen vid lantmannaskolorna såvitt möjligt erhåller full sysselsättning under hela den tid av året, som icke må anses utgöra ferier. Förutsättningen för att nämnden skall kunna fylla denna sin uppgift måste dock självfallet vara, att den har befogenhet att, efter samråd med vederbörande skolors styrelser, i viss utsträckning disponera över ifrågavarande lärarpersonal för de uppgifter, som den till gagn för undervisningen i sin helhet kan finna lämpligt att anförtro åt densamma. Då undervisningsnämnden sålunda skall inom sitt område tillse och ordna så, att lärarpersonalens vid lantmannaskolorna arbetskraft blir på bästa sätt utnyttjad, bör det självfallet därvid bliva nämndens uppgift att taga hänsyn till alla de möjligheter till arbete på lantbruksundervisningens och andra närliggande områden, som kunna erbjudas. I främsta rummet måste därvid skolornas eget behov av lärare vid såväl ordinarie kurser som ock de extra kurser av större eller mindre varaktighet, som enligt vårt förslag torde komma att förläggas till skolorna, tillgodoses. Vidare bör givetvis resp. hushållningssällskaps behov av arbetskraft för undervisning vid ambulatoriska kurser samt för premieringar av olika slag, konsulent- och försöksverksamhet m. m., i den mån sällskapens konsulenter icke räcka till härför, fyllas. Dylik konsulentverksamhet kan vara av mångskiftande slag. Såsom särskilt lämpliga arbeten under den tid på eftersommaren och början av hösten, då skolornas lärare äro mest lediga, kunna nämnas uppgörande av planer för odlingar, betesförbättring, täckdikning m. m. Vidare böra lärarna synnerligen lämpligt kunna användas såsom ungdomsledare vid den särskilda verksamhet bland landsbygdens ungdom, för vars främjande vi i det följande framlägga förslag. Men därjämte torde också de mera lokalt begränsade behoven böra tillgodoses. Så torde det exempelvis kunna anses mycket ändamålsenligt, att en lantmannaskolas lärare handhar ledningen av viss försöksverksamhet inom skolans område. Under senaste åren har på flera ställen i Malmöhus län men också i andra län bildats s. k. försöksringar, och synes det mycket lämpligt, att lantmannaskol-

171 lärare, såsom i vissa fall redan tillämpats, tjänstgöra som försöksledare vid dessa. Därest lantmannaskolornas föreståndare och lärare på nu a n t y t t sätt skola stå till undervisningsnämndens förfogande, böra de givetvis för fullgörande av de dem ålagda uppdragen erhålla skälig ersättning utöver sin ordinarie avlöning vid skolan. Till denna fråga återkomma vi i nästa avdelning av detta betänkande oeh vilja h ä r endast betona, a t t genom en sådan anordning läraren bör få särskilt intresse av att v a r a i full verksamhet. P å grund av det ovan anförda vilja vi förorda, a t t i den nya kungörelsen angående statsunderstöd till lantmannaskolor m. m., till vilken vi framlägga förslag, införes en ny bestämmelse om att skolans föreståndare och ordinarie lärare för åtnjutande av de i kungörelsen stadgade löneförmånerna äro pliktiga att under året stå till vederbörande lantbruksundervisningsnämnds eller skolstyrelsens förfogande, dock med u n d a n t a g för högst två månaders ferier, mot erhållande av viss, jämväl i kungörelsen bestämd ersättning. Denna av oss sålunda föreslagna bestämmelse kan möjligen betecknas såsom ensidig i så måtto, att den skulle ålägga l ä r a r n a en skyldighet, som de hittills icke haft, u t a n att direkt tillförsäkra dem någon motsvarande rättighet, enär det ju måste i någon m å n bliva ovisst, i vilken utsträckning det blir möjligt att u t n y t t j a dem för extra arbete och alltså bereda dem extra inkomst. Det bör emellertid observeras, a t t löneförm å n e r n a för tjänstgöring vid endast huvudkurs blivit tilltagna jämförelsevis rikligt i förhållande till den korta tjänstgöringstiden just med hänsyn till den nuvarande svårigheten för befattningshavaren att erhålla inkomstbringande arbete under den återstående delen av året. Med hänsyn härtill torde det icke kunna anses obilligt eller orättvist, att ifrågavarande befattningshavare förpliktas att under återstående del av året — förutom ferietid — stå till förfogande, när skälig ersättning skall lämnas för det utförda arbetet. För lärarpersonalen vid dubbla kurser eller längre k u r s blir förändringen av ganska ringa praktisk betydelse, och ersättning för det extra arbetet skall j u utgå även i detta fall. Det kan naturligtvis icke anses uteslutet, att en lärare på grund av ifrågavarande bestämmelse någon gång kan nödgas avstå från ett mera lönande privat arbete för att i stället utföra ett honom anvisat men mindre inkomstbringande. Genom att förknippa dylik föreskriven extra verksamhet med r ä t t till ålderstilläggsberäkning, på sätt vi komma att föreslå, hava vi dock velat bereda personalen vid fullgörandet av dylik anvisad verksamhet en förmån, som i någon mån motväger en eventuellt lägre omedelbar inkomst. Man torde också ha anledning antaga, att vederbörande skolstyrelse och undervisningsnämnd vid ordnandet av olika lärares tjänstgöring äro villiga att taga all möjlig hänsyn till de berättigade önskemål och synpunkter, som vid behandlingen av ärendet kunna framkomma

172 från lärarpersonalens sida. Likaledes synes man kunna förutsätta, att resp. lärare får i god tid veta, i vilken utsträckning skolstyrelsen eller undervisningsnämnden önskar taga honom i anspråk under återstoden av året. Gent emot den föreslagna anordningen kan, såsom ovan antytts, anmärkas, att den icke erbjuder någon fullständig garanti för att lärarpersonalen blir använd i lantbruksundervisningens tjänst under hela den tid, som den kan för sådant ändamål disponera. Man torde emellertid med visshet kunna antaga, att undervisningsnämnden begagnar alla till buds stående möjligheter för att främja ett sådant utnyttjande. Då nämnden har dessa arbetskrafter till sitt förfogande, torde den också, så långt tillgängliga ekonomiska resurser medgiva, se till att de bliva på mest ändamålsenliga sätt använda. Detta synes oss innebära en stor vinst såväl från undervisningens som från lärarnas egen synpunkt. Och därmed skulle också det med anordningen avsedda syftet, så långt detta för närvarande är möjligt och innan närmare erfarenhet vunnits, bliva uppnått. Av stor betydelse för systemets förmåga att medföra åsyftad verkan är att nödiga medel finnas att tillgå för gäldande av de ersättningar, som böra utgå till lärarpersonalen. De anslagsförhöjningar, som vi under olika rubriker föreslå, äro även med hänsyn härtill synnerligen behövliga.

Lärarpersonalens avlöning. Såsom i föregående avdelning framhållits, hava vi icke ansett oss kunna, förorda, att lärarpersonalen vid lantmannaskolorna erhåller anställning med för helt år beräknad avlöning vare sig i skolans eller hushållningssällskaps tjänst. Vi hava också funnit, att något annat alternativ för beredande av årsanställning ej heller synes föreligga, enär det icke lärer böra ifrågakomma vare sig att göra dem till statsanställda tjänstemän eller att låta dem vara anställda av lantbruksundervisningsnämnden. Det synes därför nödvändigt att bibehålla systemet med lärarpersonalens avlöning efter kurs. Innan vi gå att uttala oss angående anordnandet av denna avlöning vilja vi återgiva innehållet av en till oss ställd skrivelse av den 9 december 1929 från svenska lantmannaskolornas lärarförening. I skrivelsen yttras, att föreningen tidigare antagit att lönefrågorna icke skalle bli föremål för vår behandling och att på grund härav denna fråga ieke berörts i föreningens förut till oss avgivna yttrande men att föreningen därefter trott sig hava anledning antaga, att särskilt frågan om dyrtidstillläggens inarbetande i lönen skulle av oss utredas. Föreningen ville därför fästa uppmärksamheten på vissa frågor, som stode i samband härmied, och har anfört följande:

173 1) Lantmannaskolornas lärare erhålla endast halvt dyrtidstillägg av statsmedel i jämförelse med statsanställda. I de flesta län lämnas dyrtidstillägg till dessa skolors lärare av landsting eller hushållningssällskap till lika stort belopp, som det av statsmedel utgående, bortsett från det s. k. barntillägget, och dyrtidstillägget kommer härigenom att uppgå till lika stort belopp som för statsanställda. Om nu dyrtidstillägget inarbetas i de fasta lönerna, så ligger den tanken nära till hands, att man endast medtager den del av dyrtidstillägget, som utgår av statsmedel, men utelämnar den del, som betalats av ovannämnda lokala myndigheter. Efter en dylik lönereglering skulle utan tvivel dessa myndigheter icke längre bevilja något dyrtidstillägg och lantmannaskolornas lärare därigenom se sina löner i högst väsentlig grad nedsatta. 2) Vid skolorna anställda extra lärare ha även hittills erhållit dyrtidstillägg dels av statsmedel och dels av lokala myndigheter på samma sätt som ordinarie lärare. Om dyrtidstilläggen indragas, måste dessa lärares löner höjas med motsvarande belopp av skolan. Härtill sakna emellertid skolorna medel, och i det förslag till statsanslag för skolorna efter en eventuell omorganisation, som kominer att av Eder upprättas, bör därför ett belopp upptagas även till detta ändamål med tydlig föreskrift i reglementet, att det skall användas därtill, eller också annan möjlighet beredas att lämna även denna lärargrupp ersättning för de förlorade dyrtidstilläggen. 3) En fråga, som icke står i samband med dyrtidstilläggen, men som dock bör upptagas vid en behandling av lantmannaskollärarnas lönefråga, är den om lärarnas bostads- och bränsleersättning. Denna är nu bestämd till lägst 500 kronor. Minimibelopp blir i detta fall lätt liktydigt med maximibelopp för skolornas styrelser. Det är dock uppenbart omöjligt för en lärare att kunna hyra en bostad och hålla den uppvärmd för detta belopp. Detta bidrag bör höjas och tydlig föreskrift lämmas, att det skall användas för sitt ändamål. 4) Enligt ireglementet har skolans föreståndare icke rätt att erhålla mer än tvä ålderstillägg. Dä skolans föreståndare är bunden vid anstalten hela året på ett helt annat sätt än övriga lärare och därigenom förhindrad att skaffa sig någon extra inkomst, vilken möjlighet oftast står övriga lärare till buds i en eller annan form, så kan det lätt hända att föreståndaren i ekonomiskt avseende blir den sämst ställde. Detta är icke lämpligt, och det synes därför både rätt och billigt, att föreståndaren för en lantmannaskola får i likhet med övriga lärare rätt att uppbära ett tredje ålderstillägg. 5) Vid bestämmandet av lönerna till lärare vid skolor med s. k. längre kurs eller fortsättningskurs bestämdes dessa löner till ett visserligen något högre belopp än till lärare, som tjänstgjort vid enbart huvudkurs, men skillnaden i lön motsvarar icke alls den utsträckta tjänstgöringstiden, varken för lärare eller föreståndare. En rättelse härutinnan bör ske åtminstone för äldre lärares och föreståndares del. 6) Då lantmannaskola är förenad med lanthushållsskola, är i regel lantmannaskolans föreståndare utsedd till rektor. För detta uppbär han ibland arvode, men detta är helt beroende av styrelsens godtycke och ofta utbetalas för detta arbete ingen ersättning alls. Lämpligt vore, om ett skäligt arvode bestämdes i reglementet. V a d b e t r ä f f a r b e l o p p e n a v l ä r a r p e r s o n a l e n s a v l ö n i n g h a v a v i icke a n - utredningens s e t t oss b ö r a f r a m l ä g g a n å g o t f ö r s l a g a n g å e n d e d y r t i d s t i l l ä g g e n s b o r t yttrande. t a g a n d e , e n ä r f r å g a n h ä r o m t o r d e b ö r a lösas i s a m m a n h a n g m e d a n n a n p å g å e n d e u t r e d n i n g i d y l i k t s y f t e b e t r ä f f a n d e s t a t s f ö r v a l t n i n g e n . i allm ä n h e t . Det t o r d e k u n n a a n t a g a s , a t t de i p u n k t e r n a 1) o c h 2) a v l ä r a r -

174 föreningens skrivelse u p p t a g n a förslagen skola komma under övervägande vid n ä m n d a utredning. Vi h a v a icke heller ansett förhållandena påkalla n å g r a m e r a betydande ä n d r i n g a r i de nu för de särskilda kurserna bestämda avlöningsbeloppen för föreståndare och lärare, såvitt a n g å r kurser med den i reglementet bestämda minimilängden. Endast ifråga om n å g r a detaljer förorda vi j ä m k n i n g a r och skola strax återkomma härtill. Visserligen har provisorisk avlöningsförbättring vid riksdagen 1929 beviljats den med lantmannaskolans lärarpersonal likställda folkhögskollärarkåren och vi hava i ett särskilt yttrande förordat samma förmån för lärarpersonalen vid lantmannaskolorna. Då emellertid, något förslag i dylikt syfte icke blivit av Kungl. Maj:t förelagt årets riksdag beträffande sistnämnda lärarpersonal, hava vi funnit denna personals avlöningsfråga lämpligen böra lösas i a n n a n ordning. Det m å framhållas, a t t därest provisorisk avlöningsförbättring tillerkänts lantmannaskolans lärarpersonal, hade v å r t i det följande framlagda förslag erhållit a n n a n utformning. E n av nyss antydda j ä m k n i n g a r utgöres av ett tillägg beträffande avlöningarna vid enbär längre kurs. Hittills h a r längre kurs k u n n a t hållas endast i förening med samtidigt vid skolan pågående huvudkurs, men vi hava, såsom förut nämnts, föreslagit, att längre kurs må k u n n a hållas även fristående. Då undervisningstiden vid sådan kurs är lika lång som vid samtidiga kurser, nämligen minst 215 dagar, samt då det ökade arbetet vid de samtidiga kurserna tillgodoses medelst anställandet av en andre ordinarie lärare, såsom redan nu är föreskrivet, bör påtagligen avlöningen till såväl föreståndare som l ä r a r e vid enbär längre kurs u t m ä t a s lika med vad som gäller beträffande samtidiga kurser. E n a n n a n ändring gäller begynnelselönen för lärare med tjänstgöring vid såväl h u v u d k u r s som längre kurs, fortsättningskurs eller a n d r a huvudkurs, vartill enligt v å r t nyssnämnda förslag kommer fristående längre kurs. Denna begynnelselön är nu bestämd till 3 700 kronor eller sålunda endast 700 kronor mer än för den lärare som tjänstgör blott vid en huvudkurs. Skillnaden i lön synes oss v a r a för liten i jämförelse med det ökade arbetet. P r arbetsdag motsvarar begynnelseavlöningen i huvudkurs 24 kronor men vid de dubbla k u r s e r n a 14-so a 17*2i kronor allt efter längden av de kurser, som äro ifråga. Det må också framhållas, a t t stegringen från 3 000 till 3 700 kronor utgör blott 23-3 procent, u n d e r det att för föreståndare motsvarande ökning från 4 000 till 5 400 kronor utgör 35 procent. Därest sistnämnda ökningsprocent tillämpades j ä m v ä l för lärarna, skulle dessas begynnelselön vid dubbla kurser bliva 4 050 kronor. Vi finna h ä r i fullgoda skäl för a t t — såsom ock p å y r k a t s i lärarföreningens skrivelse, p u n k t e n 5) — en utjämning till l ä r a r n a s förmån sker därigenom att dessas begynnelselön vid dubbla kurser höjes, men k u n n a med hänsyn till eljest uppstående svårigheter vid lönetursberäkningen, när lärare befordras till föreståndare, ej tillstyrka större

175 höjning än till 3 900 kronor. K o n t a n t a avlöningen pr arbetsdag för dem blir då med n u v a r a n d e kurslängder i olika kurskombinationer 15*60 å 18-14 kronor, alltså även i detta fall långt under 24 kronor. Riktigheten av detta betraktelsesätt h a r i viss m å n även beaktats av lantbruksstyrelsen, som i sitt förslag den 27 augusti 1929 till provisorisk avlöningsförbättr i n g åt lantmannaskollärarna förordat ett procentiskt högre löneförbättringsbelopp till lärare vid dubbla kurser än till lärare vid enbär huvudkurs. Genom denna obetydliga j ä m k n i n g bör lönen icke k u n n a anses hava blivit nyreglerad. I enlighet med lärarföreningens framställning förorda vi höjning från 500 till 600 kronor av minsta ersättningsbeloppet till sådan lärare, som icke erhåller stadgade naturaförmåner a v bostad och bränsle. Vi h a v a övervägt det såväl i lärarföreningens skrivelse som från andra håll framställda förslaget, a t t ett tredje ålderstillägg måtte beredas föreståndarna. Genom bifall till detta förslag skulle emellertid en princip frångås, som nu allmänt tillämpas för sådana personalgrupper, vilkas löner icke reglerats enligt det nya, för statens civila förvaltning, de affärsdrivande verken m. 11. gällande systemet. Vi k u n n a icke tillstyrka, att på denna enstaka p u n k t en sådan avvikelse göres. Det m å framhållas, att l ä r a r n a s tredje ålderstillägg torde v a r a medgivet med hänsyn till dem, som stanna i lärargraden, varemot för dem, som övergå till före ståndarbefattning, själva denna befordran medför löneökning. Föreståndartjänst erhålles i regel först vid något högre levnadsålder än lärartjänst, och behovet a v ett tredje ålderstillägg bör därför v a r a mindre, helst som begynnelselönen är högre. Vi hava därför icke ansett oss böra föreslå någon förändring i detta avseende. Något rektorsarvode, när lantmannaskolans föreståndare är rektor för med denna skola förenad lanthushållsskola, k u n n a vi desto mindre tillstyrka, som vi komma att föreslå väsentliga inskränkningar i sådan rektors uppgifter. Det h a r emellertid, såsom redan förut framhållits, synts oss angeläget att sådana anordningar träffas, att lantmannaskolornas lärarpersonal får bättre ordnade tillfällen till arbete under större del av året än nu. I sammanhang härmed bör densamma erhålla ökade tjänsteinkomster i förhållande till arbetstidens utsträckning. Detta system synes oss vila på r i k t i g a och sunda principer. Vi föreslå sålunda, att avlöningen ökas för de tider av 15 resp. 25 dagar i en eller flera perioder, med vilka vi förordat att de ordinarie kurserna må k u n n a förlängas. Denna ökning bör, såsom av bifogade tab. 9 närmare framgår, enligt v å r t förslag utgöra för föreståndare för varje ökningsperiod om 15 dagar i huvudkurs 200 kronor, för den första ökningsperioden om 25 dagar i fortsättningskurs eller längre kurs 400 kronor samt för den a n d r a ökningsperioden om 25 dagar i sådan kurs 300 kronor. För lärare u t g ö r a enligt förslaget motsvarande belopp 150 kronor, 300

176 Tab. 9.

F ö r e s l a g e n k o n t a n t a v l ö n i n g till l ä r a r p e r s o n a l e n v i d l a n t m a n n a s k o l o r (utom ålderstillägg och dyrtidstillägg). Tillägg

Antal dagar arbets- son- Summa dagar dagar

Lön utan tillägg

Belopp

Pr ökad arbets dag

Lön med tillsgg

Belopp

Pr arbe".sdaj

Föreståndare Enbär huvudkurs + 15 dagar + 15 »

125 140 155

21 23 25

146 163 180

4 000 4 000 4 000

200 400

13-33 13-33

4 000 4 200 4 400

32-3028-; 8

Huvudkurs + andra d:o + 15 dagar + 15 » + 15 »

250 265 280 295

42 44 46 48

292 309 326 343

5 400 5 400 5 400 5 400

200 400 600

1333 13-33 13-33

5 400 5 600 5 800 6 000

21«o 21-:3 20-"i 20-5 7

Huvudkurs + ningskurs + 25 dagar + 25 »

220 245 270

37 4L 45

257 286 315

5 400 5 400 5 400

400 700

16-14-

5 400 5 800 6 100

24\- 4 23-67 22-69

215 240 265

36 40 44

251 280 309

5 400 5 400 5 400

400 700

16-— 14-—

5 400 5 800 6 100

25-u 24-12 23-02

125 140 155

146 163 180 292 309 326 343

3 000 3 000 3 000

150 300

3 000 3 150 3 300

2422-50 21-29

250 265 280 295

21 23 25 42 44 46 48

3 900 3 900 3 900 3 900

150 300 450

1010-

io-

3 900 4 050 4 200 4 350

15-fiO 15-28 15'— 14-74

220 245 270

37 41 45

257 286 315

3 900 3 900 3 900

300 500

1210-

3 900 4 200 4 400

17-73 17-14 16-30

215 210 265

36 40 44

251 280 309

3 900 3 900 3 900

300 500

1210-

3 900 4 200 4 400

18-14 17-50 16-60

fortsätt-

Längre kurs, med eller utan h u v u d k u r s + 25 dagar + 25 » Lärare Enbär huvudkurs + i 5 dagar + 15 » Huvudkurs + andra + 15 dagar + 15 » -)- 15 » Huvudkurs + ningskurs + 25 dagar + 25 »

d:o

fortsätt-

Längre kurs, m e d eller utan huvudkurs + 25 dagar + 25 »

kronor och 200 kronor. Den tidslängd såväl i arbetsdagar som inalles, d. v. s. söndagar inräknade, vilken varje kurs, utan eller med förlängningar, innefattar, framgår även av tabellen. Det må framhållas, att, då tabellen blott avser att utvisa löneförhållandena under normala och förlängda kurstider, densamma endast upptager de kontanta begynnelselönerna utan hänsyn till naturaförmåner, dyrtidstillägg och ålderstillägg. Tabellen utvisar, att i de flesta fall hela året icke blir fullt upptaget av skolarbete, icke ens vid förlängda kurser och även när i beaktande tages, att en del av året bör lämnas fritt till ferier. I själva verket kunna enligt vår mening endast dels två huvudkurser med en eller flera för-

177 langningar, dels h u v u d k u r s jämte fortsättningskurs med t v å förlängningar i den senare och dels längre kurs (med eller u t a n huvudkurs) med två förlängningar anses motsvara full arbetsprodukt pr år. Vi hava dock härvid r ä k n a t ferietiden så pass lång som t v å hela månader. Det har då — såsom redan förut framhållits — framstått som angeläget att söka anordna lämplig möjlighet a t t disponera lantmannaskolornas lärarpersonal under den tid a v året, som fattas i normalt årsarbete. I detta syfte föreslå vi, att denna personal skall för den från skolan erhållna avlöningen v a r a skyldig att stå till vederbörande lantbruksundervisningsnämnds eller skolstyrelses förfogande under året, dock med undantag för högst två månaders ferier eller sålunda i minst 260 arbetsdagar. Sistnämnda d a g a n t a l motsvarar ungefär 305 kalenderdagar, sönoch helgdagar inräknade, och 60 dagar eller två månader bli då lediga till ferier. Under n ä m n d a tid av 260 arbetsdagar bör först och främst inbegripas tiden för de ordinarie skolkurser, där personalen tjänstgör. Den övriga tiden bör disponeras för lärarpersonalens utnyttjande antingen för extra kurser vid skolan eller för andra kurser eller uppgifter på lantbruksundervisningens eller därmed närbesläktade områden på sätt vi förut framhållit och framdeles skola n ä r m a r e utveckla. A v lantbruksstyrelsen anordnade specialkurser vid skola, t. ex. för utbildande av kontrollassistenter, instruktörer (vandringsrättare), ladugårdsförmän m. fl., böra givetvis inbegripas under nyssnämnda beteckning »extra kurser vid skolan». Även de kurser, som pläga hållas vid lantmannaskola för utbildande av lärare i jordbruksbestämda fortsättningsskolor, böra i detta avseende kunna godkännas såsom extra kurser vid skolan, ehuru de egentligen höra under den allmänna folkundervisningen. För den tid, varunder lärarpersonalen sålunda utöver de ordinarie skolkurserna tages i anspråk för undervisningsverksamhet, bör densamma givetvis å t n j u t a särskild ersättning. I avseende å bestämmandet av denna ersättnings belopp synes en god utgångspunkt erbjuda sig i de belopp pr dag, som de av oss föreslagna tillökningslönerna för förlängda kurstider utgöra. Dessa lönebelopp k u n n a angivas till i genomsnitt för föreståndare 14 kronor och för lärare 10 kronor pr dag. Det skulle möjligen kunna ifrågasättas att för dessa extra arbeten tillämpa ett enhetligt dagarvode för både föreståndare och lärare, exempelvis 12 kronor pr dag. Därigenom skulle anledning saknas för uppdragsgivare a t t föredraga lärarnas billigare arbetskraft. Men då föreståndarens lön är högre, bör hans dagsarbete bliva högre honorerat. Det må även framhållas, att enär föreståndarna torde i r ä t t stor utsträckning bliva u p p t a g n a av skoljordbrukets skötsel, de icke l ä r a k u n n a disponeras för extra arbeten i fullt samma u t s t r ä c k n i n g som lärarna, vadan beloppet av de högre arvodena till dem icke torde uppväga den besparing som göres genom a t t lärarnas arvode sättes till 10 kronor. Emellertid är denna fråga icke av någon principiell betydelse och beaktansvärda skäl kunna anföras för båda sy12 — 291214.

178 stemen. I v å r t .förslag hava vi u t g å t t från att åtskillnad göres, så att dagarvodet sättes för föreståndare till 14 kronor och för lärare till 10 kronor. I de fall då möjligen högre beräkningsgrund för arvodet vid särskild k u r s eller annan undervisningsverksamhet blivit i vederbörlig ordning fastställd, bör uppenbarligen detta gälla. Till sagda arvode bör i förekommande fall, d. v. s. då arbetet ut föres å a n n a n ort än d ä r föreståndaren resp. läraren är bosatt, komma resekostnadsersättning och dagtraktamente. Nu nämnda arvoden m. m. böra gäldas av den som påkallat lärarpersonalens medverkan. H ä r regleras blott de villkor, u n d e r vilka denna personal bör v a r a skyldig att mottaga dylika uppdrag. Ä efterföljande tab. 10 hava vi angivit den årsinkomst av undervisningsarbete, som med tillämpning av de nu av oss förordade principerna kan tänkas skola tillkomma en föreståndare eller lärare vid lantmannaskola. För att inkomstens hela belopp må framträda h a v a vi å tabellen i n r ä k n a t i lönen värdet av naturaförmånerna, u p p t a g n a till 800 kronor för föreståndare liksom nu samt till 600 kronor för lärare enligt v å r t förslag. Ålderstillägg och dyrtidstillägg h a v a däremot med h ä n s y n till sin oberäknelighet icke medtagits u t a n endast den normala begynnelselönen. Tabellen utvisar, att högsta möjliga årsinkomsten för föreståndare resp. lärare företer vissa växlingar vid olika kombinationer, nämligen för föreståndare mellan 6 340 och 6 900 kronor samt för lärare mellan 4 600 och 5 000 kronor. Dessa växlingar få dock ej anses v a r a särdeles betydande. Det är för övrigt a t t märka, dels att vissa kurskombinationer sträcka sig utöver den angivna skyldighetstiden av 260 dagar samt dels — och framför allt — att arvodesinkomsten för överstigande dagantal är ganska osäker. Den beror ju på i vad mån skolan eller undervisningsnämnden k a n bereda befattningshavaren extra arbete vid särskilda kurser eller annan verksamhet. Denna osäkerhet gör sig särskilt gällande under augusti—oktober månader, då lärarpersonalen just torde v a r a mest ledig från skolarbete och alltså i tillfälle att mottaga uppdrag, men då sådana uppdrag ej lika lätt torde stå till buds på grund av att undervisningskurser, studieresor m. m. icke under denna tid lära ä g a rum i n ä m n v ä r d utsträckning med hänsyn till pågående skördearbete m. m. E n omständighet, som i detta sammanhang måste tagas i betraktande, gäller lärarpersonalens ålderstillägg. För n ä r v a r a n d e stadgas, a t t dylik förhöjning inträder efter fem år, under villkor att innehavaren u n d e r mer än fyra femtedelar av den på fem kalenderår belöpande, i gällande reglemente stadgade minsta undervisningstiden för de kurser, vid vilka h a n haft a t t tjänstgöra såsom fast anställd, med gott vitsord bestritt sin tjänst. Av denna bestämmelse följer, att den som tjänstgjort allenast v i d en h u v u d k u r s under v a r t och ett av fem år, d. v. s. inalles 625 arbetsdagar, blir i avseende på r ä t t till ålderstillägg likställd med den som under' v a r t och ett av de fem åren tjänstgjort antingen vid längre k u r s , d. v. s. 1 075 dagar, eller vid huvudkurs j ä m t e fortsättningskurs, d. v. s.

179 T a b . 10.

B e r ä k n a d å r s i n k o m s t för l ä r a r p e r s o n a l e n vid l a n t m a n n a s k o l o r vid 260 arbetsdagar eller mer vid vissa kurser (utom ålderstillägg och d}-rtidstillägg). Ordinarie skolkurs Annan verksamhet

lön +

arbetsdagar

natura

arbetsdagar

125 140 155

4 800 5 000 5 200

135 120 105

250 265 280 295

6 200 6 400 6 600 6 800

220 245 270

6 200 6 600 6 900

40 15

215 240 265

6 200 6 600 6 900

45 20

Enbär huvudkurs + 15 dagar + 15 »

125 140 155

3 600 3 750 3 900

Huvudkurs + andra d:o + 15 dagar -(- 15 » + 15 »

250 265 280 295

4 500 4 650 4 800 4 950

Huvudkurs + fortsättningskurs + 25 + 25

220 245 270

4 500 4 800 5 000

40 15

Längre kurs, med huvudkurs + 25 dagar + 25 »

215 240 265

4 500 4 800 5 000

45 20

Årsinkomst

arvode i| belopp

pr arbetsdag

1890 1 680 1470

6 690 6 680 6 670

25-7 3 25-nu 25-0 5

6 340 6 400 6 600 6 800

24-3S 24-15 235 7 23-05

560 210

6 760 6 810 6^00

26-— 26-19 25'5 5

630 280

6 830 6 880 6 900

26-2 7 26-4 6 26-04

135 120 105

1350 1200 1050

4 950 4 950 4 950

4 600 4 650 4 800 4 950

19-04 19-04 19-04 17-G9 17*4 7 17-14 16-78

400 150

4 900 4 950 5 000

18-85 19-04 18-52

450 200

4 950 5 000 5 000

19-04 19-23 18-87

Förest å ndare Enbär huvudkurs + 15 dagar + 15 » Huvudkurs -f- andra d:o + 15 dagar + 15 » + 15 »

•••

Huvudkurs + fortsättningskurs + 25 dagar + 25 » Längre kurs, med eller utan huvudkurs + 25 dagar + 25 »

— — — —

—

Lärare

eller

— — — —

utan

—

1100 dagar, eller vid två huvudkurser, d. v. s. 1 250 dagar. Detta kan i och för sig icke gärna anses rättvist. Då vi nu föreslagit skyldighet för lantmannaskolans lärarpersonal att årligen utöver de ordinarie skolkurserna stå till skolstyrelses eller lantbruksundervisningsnämnds förfogande intill viss tid, inalles 260 arbetsdagar, yppar sig härigenom en möjlighet att reglera nämnda förhållanden och vinna större likställighet mellan olika kategorier av lärare. Att för ålderstillägg kräva, att nyssnämnda tid av 260 dagar skulle varje år vara fullt utnyttjad, synes dock för strängt. Även om läraren själv skulle ivrigt önska att bliva använd i så stor utsträckning, kan det tänkas möta svårighet för skolstyrelsen eller nämnden att skaffa honom sysselsättning hela denna tid. Det synes

därför böra vara tillräckligt att beträffande rätten till ålderstillägg utgå från en minsta användningstid av 225 arbetsdagar i genomsnitt pr år. För fem år blir detta 1125 dagar. Då han skall för ålderstillägg hava tjänstgjort mer än fyra femtedelar av denna tid, kommer minimikravet å arbetsdagar för ålderstillägg att bestå däruti, att han tjänstgjort mer än 900 arbetsdagar. Vi hava infört bestämmelser i enlighet med dessa principer i vårt förslag till kungörelse om statsunderstöd till lantmannaskolor. Ur bestämmelsen om villkor för ålderstillägg böra till följd av dessa ändrade regler uteslutas orden »i gällande reglemente stadgade minsta» undervisningstiden. Det blir uppenbarligen, vad de ordinarie skolkurserna beträffar, icke den minsta undervisningstiden som skall konstituera ålderstillägg utan den faktiska undervisningstiden, med eller utan kursförlängningar. I § 5 mom. 1 av vårt förslag till kungörelse hava vi iakttagit detta. I mom. 2 av samma paragraf hava A*i infört bestämmelse, att befattningshavare därjämte äger tillgodoräkna sig den tid från och med kungörelsens trädande i kraft, då han tjänstgjort vid extra kurser vid skolan eller ock fullgjort annan av lantbruksundervisningsnämnd honom anvisad verksamhet. Då emellertid särskilt sistnämnda verksamhet kan vara av synnerligen växlande art, hava vi tillagt en föreskrift, att dylikt tillgodoräknande må ske endast efter lantbruksstyrelsens beprövande. Denna styrelse bör sålunda äga bedöma, huruvida verksamheten kan anses vara av sådan, med vederbörande skolundervisning någorlunda jämförbar beskaffenhet, att den bör i avseende på rätt till ålderstillägg jämställas med denna. För vår del hava vi, särskilt med hänsyn till den sammanhängande tjänstårsberäkning som vi komma att föreslå mellan lärare och jordbrukskonsulenter, ansett, att under sagda verksamhet bör få inbegripas även annat arbete än ren undervisning, såsom deltagande i premieringar, ledande av studieresor, ungdomsarbete, försöksringar m. m. Det är uppenbart, att ålderstillägg, som vid ikraftträdandet av de nya bestämmelserna redan intjänats av befattningshavare, böra få av dem behållas. Ifall en befattningshavare vid nämnda tidpunkt har tjänstgjort viss tid, sedan han tillträtt begynnelselön eller erhållit ålderstillägg, bör denna tid tillgodoräknas honom enligt nuvarande regler vid framdeles skeende tilldelande av ålderstillägg. Men för den tid, som efter sagda tidpunkt ytterligare kräves för ålderstilläggs intjänande, böra de nu föreslagna bestämmelserna gälla, varvid minimikravet å arbetsdagar bör pr år sättas till femtedelen av 900 eller sålunda till 180 i genomsnitt. Det bör tillkomma skolstyrelserna att, i den mån nuvarande anställningsvillkor därtill föranleda, föranstalta, att hinder mot en sådan övergång till de nya bestämmelserna icke uppstår från lärarpersonalens sida. 1 ett särskilt, med ålderstilläggsberäkningen sammanhängande avseende finna vi en ändring nödvändig vid genomförandet av vårt förslag be-

181 träffande l ä r a r n a s u t s t r ä c k t a tjänstgöringsskyldighet. Det gäller lärares r ä t t till avlöning vid befordran till föreståndare. Nu stadgas härom, att föreståndare, som befordrats till denna befattning från att hava varit ordinarie lärare, omedelbart vid tillträdet till föreståndarbefattningen äger tillgodoräkna sig så m å n g a ålderstillägg såsom föreståndare, att hans kontanta minimigrundlön jämte ålderstillägg i sistnämnda befattning närmast överstiger den kontanta minimilön jämte ålderstillägg han senast åtnjutit såsom lärare. Denna regel gäller lika för lärare vid skola med h u v u d k u r s och vid skola med dubbla kurser, ehuru deras löner äro olika, vid övergång till föreståndarbefattning vid vare sig det ena eller a n d r a slaget skolor. Vid övergång till föreståndarbefattning vid skola med dubbla kurser har dock ingen olägenhet h ä r a v uppkommit, eftersom ingen lärare, även med tre ålderstillägg, kommer upp till dylik föreståndares begynnelselön, 5 400 kronor. Men vid övergång till föreståndarbefattning vid skola med endast huvudkurs, alltså 4 000 kronors begynnelselön, visar sig skillnad om den utnämnde kommer från skola a v det ena eller a n d r a slaget, därest han intjänat ett eller två ålderstillägg. Den, som kommer från skola med dubbla kurser, får då såsom föreståndare genast 500 kronor högre lön än den som kommit från skola med allenast huvudkurs. Om än såsom skäl för en sådan anordning hittills möjligen kunn a t åberopas sistnämnde lärares korta årstjänstgöring, blir förhållandet annorlunda, när bägge slagen lärare skola bliva likställda i avseende på tjänstgöringen genom sin skyldighet att stå till förfogande intill 260 arbetsdagar. Då emellertid en bestämmelse angående ålderstillägg givetvis icke kan hänföras till annat än den kontanta lönen, oberoende av arvodesinkomsten, hava vi för ojämnhetens minskande funnit den u t v ä g böra anlitas, a t t lärare vid skola med allenast huvudkurs erhåller r ä t t att vid befordran till föreståndare tillgodoräkna sig tjänstetid utöver fem år i nämnda lärarbefattning. E n speciell svårighet erbjuder skötseln av skoljordbruk. Å ena sidan utgör detta ett arbete, som måste utföras och som för skolan är av betydelse även under den tid, då kurs icke pågår, och å andra sidan kan dess skötsel t ä n k a s i viss mån hindra den därmed sysselsatte att mottaga a n d r a undervisningsuppdrag. För den tid, då kurs av ett eller annat slag pågår vid själva skolan, torde dock sådana svårigheter icke uppstå. Det torde endast v a r a för tiden mellan dylika kurser, som n å g r a regler i detta avseende behövas. Det synes oss möjligt a t t t a g a nödig hänsyn härtill, om det stadgas, att för varje söckendag, varunder vederbörande föreståndare eller lärare ä r upptagen av skötseln av skoljordbruk under den tid, då kurs, ordinarie eller extra, vid vilken han är anställd, icke hålles vid skolan, han skall äga att såväl i avseende på det dagantal, varunder han skall stå till förfogande, som ock för ålderstillägg tillgodor ä k n a sig halv arbetsdag. Däremot är det givetvis beroende av förhållandena i varje särskilt fall, huruvida och i vad mån ersättning för skol-

182 jordbrukets skötsel skall utgå till den person, som sköter detsamma. N å g r a allmänna regler k u n n a icke givas härom på grund av de synnerligen växlande förhållandena i avseende p å skoljordbrukets ställning till skolan, dess storlek m. m., utan lärer det böra, när ersättning anses böra ifrågakomma, få bero på särskild överenskommelse.

S a m m a n h ä n g a n d e t j ä n s t å r s b e r ä k n i n g ifråga o m ålderstillägg för lärarpersonalen vid lantmannaskolor samt jordbrukskonsulenter. J ä m l i k t § 4 i kungörelsen den 5 december 1919 angående statsunderstöd till lantmannaskolor kan föreståndare erhålla två och lärare tre ålderstillägg, v a r t och ett å 500 kronor samt med fem års mellantid. Föreståndare och lärare äga för åtnjutande av r ä t t e n till löneförhöjning genom ålderstillägg tillgodoräkna sig den tid de innehaft motsvarande befattning vid statsunderstödd lantmannaskola, lantbruksskola eller folkhögskola, dock vad beträffar tid före den 1 november 1919 under vissa villkor. Däremot äger dylik befattningshavare icke att tillgodoräkna sig tjänstetid såsom jordbrukskonsulent. Kungörelsen den 19 augusti 1921 angående statsbidrag till avlönande av jordbrukskonsulenter (nr 515) gäller sådan konsulent, anställd i hushållningssällskaps tjänst eller hos kemisk-växtbioiogiska anstalten inom Norrbottens län. Statsbidraget u t g å r för varje konsulent med dels 4.200 kronor såsom grundlön och dels erforderligt belopp för åiderstillägg å 500 kronor efter 5, 10 och 15 år. Konsulent skall åtnjuta minst grundlön å omförmälda belopp jämte nyssnämnda ålderstillägg. Såsom villkor för statsbidrag gäller, a t t alla övriga utgifter för konsulentens anställande och verksamhet bekostas av landsting, hushållningssällskap eller eljest samt att i kungörelsen meddelade bestämmelser ifråga om konsulentens anställning lända till efterrättelse. För ålderstilläggen tages endast konsulenttjänsten i beräkning, dock att konsulent får tillgodoräkna sig den tid h a n före den 1 j a n u a r i 1921 oavbrutet innehaft motsvarande eller högre, med statsbidrag avlönad befattning hos hushållningssällskap. Jordbrukskonsulenterna skola v a r a delägare i statens pensionsanstalt. Jordbrukskonsulent är skyldig b i t r ä d a hushållningssällskapet i dess verksamhet för höjande av det mindre jordbruket och särskilt att biträda sällskapets egnahemsnämnd vid dess egnahemslåne- och jordförmedlingsverksamhet. Vid utredningen angående den lägre lantbruksundervisningens omorganisation h a r från åtskilliga håll — bl. a. förvaltningsutskotten i Östergötlands, Gotlands, Kristianstads, Skaraborgs, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län — framförts såsom ett önskemål, a t t viss förbindelse måtte k u n n a anordnas mellan konsulentkåren och lärarpersonalen vid de lägre lantbruksläroverken i syfte a t t underlätta övergången

från det ena slaget av befattningar till det andra. Det torde därvid huvudsakligen hava åsyftats att bereda möjlighet för en befattningshavare att vid sådan övergång få åtminstone i viss utsträckning tillgodoräkna sig tjänstetid i den ena befattningen för åtnjutande av ålderstillägg i den andra. En till Kungl. Maj:t ingiven framställning den 20 oktober 1928 i, bi. a., detta syfte frän föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter har remitterats till oss. Föreningen har funnit en sådan anordning böra främjas, att den unge agronomen börjar såsom lärare vid lägre lantbruksundervisningsanstalt och därefter övergår till konsulentverksamhet för att kanske framdeles återgå till lärarverksamhet, men då såsom föreståndare. En sådan övergång vore emellertid synnerligen försvårad på grund av att tjänstår ej finge räknas vid övergång från den ena verksamheten till den andra. Föreningen har anhållit om åtgärders vidtagande för att tjänstgöring både som lärare och konsulent måtte få räknas tillsammans vid beräkning av tjänstår. Vi hava under vårt utredningsarbete kommit till den bestämda uppfattningen, att det för lantbruksundervisningen skulle vara till gagn, att en övergång från den ena till den andra av dessa bägge tjänstemannagrupper underlättades. I dylikt syfte är uppenbarligen en sammanhängande tjänstårsberäkning av stor betydelse. Om man endast dömer efter konsulenternas författningsmässigt stadgade minimilöner och de minimiavlöningar, kontant och in natura, som äro tillförsäkrade nämnda lärarpersonal, vill det också synas, som om det icke skulle vålla särdeles stora svårigheter att konstruera ett system i dylikt syfte. Men det visade sig snart, att, ehuru konsulenternas stadgade lön icke kan anses vara särdeles mycket förmånligare än en lantmannaskollärares nuvarande totala avlöningsförmåner, särskilt om i betraktande tages, att den senare icke är upptagen av skolarbetet mer än en del av året, konsulentplatserna dock ganska allmänt anses ekonomiskt förmånligare. Det har därför befunnits nödvändigt att införskaffa närmare upplysningar för att vinna material för bedömande av lärarpersonalens och konsulenternas ställning till varandra i avseende på tjänsteinkomster. Till hushållningssällskapens förvaltningsutskott hava fördenskull rörande konsulenterna riktats vissa frågor i dylikt syfte. Sålunda har till en början frågats: »Utgår till någon eller några av konsulenterna högre grundlön och större ålderstillägg än de fastställda minimilönerna och i så fall med vilka belopp? Erhålla konsulenterna dyrtidstillägg och i så fall efter vilka grunder?» Svaren på dessa frågor äro sammanförda i tab. 11. Av denna sammanställning framgår, att grundlönen stannar vid det föreskrivna minimibeloppet överallt utom hos sex hushållningssällskap. Hos tre av dessa, Stockholms, Gotlands och Kopparbergs, har ökningen sket't i samband med att dyrtidstilläggen borttagits. Hos två av de övriga, Uppsala och Örebro, utgöres ökningen av särskilt tillägg till förste konsu-

184 T a b . 11. Husbållningssällskap

Jordbrukskonsulenternas avlöning. Grundlön

Stockholm

7 000

Uppsala ...

'4 700 4 200

Ålders- j tillägg |

Dyrtidstillägg

3 å 600 3 å 500

Begynnelselön c:a

Slutlön

7 000

8 800

c:a

25%-

5 875

7 750

25%

5 250

7125 6 270

Södermanland

4 200

10%

4 620

Östergötland

4 200

statens oregi.

5 700

7 700

Jönköping

4 200

4 200

5 700

Kronoberg

4 200

4 950

6 700

Kalmar norra

4 200

»

södra

4 200

statens nyregl. statens nyregl.

4 200

5 700

4 950

6 700

Gotland

^SOO

5 500

7 000

Blekinge

4 200

statens nyregl.

4 950

6 700

Kristianstad

4 200

c:a 20 %

5 040

6 840

Malmöhus

4 200

särskilda regi.

5 600

7 550

Halland

4 200

statens oregl.

5 700

7 700

Göteborg och Bohus

4 200

statens nyregl.

4 950

6 700

Älvsborgs norra

4 200

15 % / statens oregl. å \ \ 3 000 kr. /

4 830

6 555

5 300

6 800

4 200

c:a 38 %

5 800

7 860

4 200

/ statens oregl. å \ \ 2 500 kr. /

5 100

6 600

5 000

18%

5 900

7 670

4 200

18 0 /

4 950

6 700

4 200

statens nyregl. \ m. 10 % avdrag/j

4 800

6 500 7 500

»

södra

4 200

Skaraborg Värmland Örebro

2 Västmanland Kopparberg •••

6 000

_

6 000

Gävleborg

4 500

statens nyregl.

5 300

7 100

Västernorrland

4 200

statens nyregl.

4 950

6 700

Jämtland

4 200

statens nyregl.

4 950

6 700

4 200

statens nyregl.

4 950

6 700

4 200

statens nyregl.

4 950

6 700

Västerbotten ••• Norrbotten

1 Härav 500 kr. personligt tillägg. » 800 » » » 3 Tillkommer kallortstillägg å 600 kr. 2

lenten. Hos det återstående sällskapet, Gävleborgs, utgör höjningen blott 300 kronor. Härjämte är att märka, att inom Norrbottens län utgå kallortstillägg å 600 kronor. Vad ålderstilläggen beträffar utgå de överallt, utom i Stockholms län, med de fastställda beloppen. Ökningen i Stockholms län till 600 kronor sammanhänger med dyrtidstiiläggens borttagande.

185 Större skiljaktigheter visa sig ifråga om dyrtidstilläggen. Hos 5 sällskap äro de borttagna, hos 9 utgå de efter statens grunder för beräknande av dylikt tillägg vid nyreglerade verk, hos 2 efter g r u n d e r n a för oreglerade verk och hos 10 efter vissa särskilda regler, som ibland u t g ö r a modifikation av statens. Med utgångspunkt från dyrtidstillägg å 36 procent vid oreglerade och 18 procent vid nyreglerade verk hava slutsummor för hela den kontanta avlöningen u t r ä k n a t s i tabellen. Dessa växla, vad begynnelselönen angår, mellan 4 200 kronor och 7 000 kronor samt beträffande slutlönen mellan 5 700 kronor och 8 800 kronor. Såsom ungefärliga medeltal kunna angivas 5 200 kronor resp. 6 900 kronor. Till jämförelse härmed må erinras, att hittills den normala begynnelseavlöningen utgjort till en lantmannaskollärare med tjänstgöring vid t v å kurser under året — alltså så jämförligt som hittills varit möjligt med konsulentens helårstjänst — 3 700 kronor. Å hälften h ä r a v u t g å r av statsmedel dyrtidstillägg enligt grunderna för dylikt tillägg vid oreglerade verk. I allmänhet h a r från orten beviljats motsvarande dyrtidstillägg å a n d r a hälften a v lönen. Dyrtidstillägget k a n alltså efter 36 procent beräknas inalles till 1300 kronor. Om härtill lägges värdet av fri bostad m. ni. för helt år, hittills uppskattat i författningen till minst 500 kronor, kommer m a n för en dylik l ä r a r e till en sammanlagd begynnelseavlöning av 5 500 kronor. Om m a n p å enahanda sätt u t r ä k n a r kontanta slutlönen, blir denna för en dylik l ä r a r e ungefär 7 000 kronor och hela slutlönen inklusive n a t u r a f ö r m å n e r 7 500 kronor. E n lärare med sådan utsträckt tjänstgöring, som h ä r förutsatts, torde alltså hava något högre avlöning än en konsulent i genomsnitt. Ifall däremot läraren blott är anställd vid huvudkurs, mot 3 000 kronors grundlön, blir hans totala begynnelseavlöning på enahanda sätt beräknad, c:a 4 600 kronor, och hans slutavlöning 6 600 kronor. Denne lärare har alltså något lägre löneinkomst än en konsulent, men h a n är då ej upptagen mer ä n 125 arbetsdagar under året. E n lantmannaskolföreståndare med 5 400 kronors grundlön för tjänstgöring vid flera kurser och ett värde av 800 kronor för n a t u r a f ö r m å n e r har, med inräknande av dyrtidstillägg och naturaförmåner, en begynnelseavlöning om c:a 8100 kronor och en slutavlöning om c:a 9 500 kronor. För en föreståndare med tjänstgöring allenast vid h u v u d k u r s mot grundlön av 4 000 kronor bliva motsvarande belopp 6 250 kronor resp. 7 600 kronor. Även den sistnämnde har alltså väsentligt högre avlöning än en konsulent. Så långt jämförelsen hittills sträckt sig, synes den alltså icke utvisa, att en jordbrukskonsulentbefattning avgjort är förmånligare i ekonomiskt avseende än en befattning som lärare vid en lantmannaskola. Men vissa ytterligare omständigheter måste tagas i betraktande. Till förvaltningsutskotten h a v a därför riktats ytterligare vissa frågor. Sålunda h a r frågats: »Efter vilka grunder utgå resekostnadsersättning

186 och dagtraktamente till konsulenterna vid förrättningar i hushållningssällskapets tjänst? Till vilka belopp hava dessa uppgått under år 1928 för varje konsulent?» Svaren på dessa frågor äro av mycket växlande innehåll Å flera orter utgår ersättningen efter statens resereglemente, i allmänhet efter klass I I D, i ett par fall efter I I E men i andra efter I I C. Vid de flesta sällskap hava särskilda regler bestämts, vanligen innefattande ersättning för resa i andra klass å järnväg samt dagtraktamente å 13, 12, 11 eller 10 kronor. För resa med bil eller efter häst aro bestämmelserna så mångskiftande, att det icke ansetts lämpligt eller nödigt att söka redogöra för dem. Å vissa orter lämnar sällskapet bidrag till konsulent för hållande av egen bil. Ibland gälla olika regler för resa efter förvaltningsutskottets förordnande och efter enskild rekvisition. Ofta gäller högre ersättning vid resa utom sällskapets område. Vad totalbeloppet och utbetalda resekostnads- och traktamentsersättningar under år 1928 angår, får man av uppgifterna därom det intrycket, att härunder icke å alla orter bokförts alldeles jämförbara utgifter, ty beloppen pr konsulent växla i alltför hög grad, även om man beaktar att resebehovet och resornas längd äro mycket olika å skilda trakter och för olika konsulenter. Såsom ett mycket grovt medeltal torde kunna angivas 4 000 kronor. För ett tiotal konsulenter stannar beloppet under 3 000 kronor, varemot för fem konsulenter uppgivas belopp överstigande 6 000 kronor. Då bland de sistnämnda förekommer Kronobergs län med de allra högsta beloppen, 8 800 och 7 000 kronor för de bägge där anställda konsulenterna, under det att grannlänet Jönköpings län uppger så låga belopp som 2 500 och 2 600 kronor, torde en reservation för uppgiftsmaterialets användbarhet vara påkallad. Vi hava icke funnit det möjligt att av de i detta avseende erhållna uppgifterna bilda oss ett bestämt omdöme, i vad mån jordbrukskonsulenterna få anses kunna bereda sig nettoinkomst genom tjänsteresor, men hålla före, att sådan möjlighet åtminstone å vissa orter förefinnes. En annan till förvaltningsutskotten riktad fråga lydde: »Erhålla konsulenterna ersättning för särskilda arbeten, exempelvis uppgörande av dikningsplaner, förslag till anläggning av gödselstad, föredrag vid kurser och dylikt, och i sådant fall efter vilken taxa?» Rätt många förvaltningsutskott hava besvarat denna fråga med rent nej, nämligen Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs norra, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorriands och Västerbottens läns. Från Jämtland meddelas, att vid föredrag å kurser höjes traktamentet med 2 kronor men att i övrigt ingen ersättning utgår. I Norrbotten ersattes allenast uppgörandet av täckdikningsplaner med 6 kronor pr styck. De flesta förvaltningsutskott hava däremot uppgivit, att sådan ersättning, varom nu är fråga, medgives, och hava i allmänhet bifogat de taxor och bestämmelser som gälla härom och vanligen avse täckdikning, dikesprofiler, betesförbättring, nyodling, gödselstäder m. m. För föredrag och kurser

lämnas ersättning med växlande belopp, ibland 5, 10 a 15 kronor om dagen utöver dagtraktamentet, ibland 5 kronor pr föredrag. I Östergötland ges för varje småbrukskurs 20 kronor och för föredrag vid hushållsgille eller dylikt 15 kronor. I Kristianstads län ges d a g t r a k t a m e n t e å 20 kronor för ett föredrag och 30 kronor för två. I Malmöhus län tilllämpas ett särskilt system, innefattande 10 kronor för varje upplysningsföredrag, 5 kronor för lektion om 50 minuter i Malmö och 10 kronor utom Malmö, dock med vissa begränsningar i avseende å antalet föredrag eller lektioner. Slutligen hava förvaltningsutskotten tillfrågats: »Innehar någon eller n å g r a av sällskapets konsulenter avlönade uppdrag i sällskapet underlydande eller av sällskapet understödda nämnder, föreningar eller dylikt och i så fall med vilka belopp? Åtnjuta konsulenterna för övrigt ersättning lör n å g r a uppdrag, som stå i samband med deras befattning och som sålunda anses böra tagas i betraktande vid en utredning rörande deras löneförmåner?» På dessa frågor har beträffande jordbrukskonsulenterna svarats nej från Kalmar norra och södra, Kristianstads, Skaraborgs, Kopparbergs och Västerbottens län. Från Västernorrland uppges, att de ibland, dock endast i mindre omfattning, anlitas av länets jordbrukskommission såsom syneförrättare enligt vanhävdslagen. Från övriga sällskaps områden omförmälas däremot uppdrag av olika slag. I Stockholms län har en konsulent 1 000 kronor såsom egnahemsnämndens sekreterare och en annan 500 kronor för stamboksföring. I Uppsala län har förste jordbrukskonsulenten 900 kronor såsom egnahemsnämndens sekreterare samt 250 kronor från en lantbruksklubb och en fröodlarförening. I Södermanland har en konsulent 300 kronor för skötande av frörenseri och linberedningsanstalt samt en annan 1 035 kronor för undervisning vid mejeriskolan och svinskötarkursen vid Oppeby. I Östergötland har förste konsulenten 600 kronor såsom egnahemsnämndens sekreterare och 800 kronor för ledningen av sällskapets täckdikningsverksamhet. I Jönköpings län är jordbruks- och mejerikonsulenten överassistent hos länets centrala kontrollförening och åtnjuter 500 kronor pr år. Jordbrukskonsulenten har 100 kronor av länets fröodlarförening. I Kronobergs län får en konsulent 700 kronor från egnahemsnämnden och den andre 800 kronor för stamboksföring. I Gotlands län har konsulenten 200 å 300 kronor för inspektion av svinavelssiationerna och stamboksföring av får. En av konsulenterna i Blekinge har 500 kronor såsom sekreterare i premieringsnänmden för nötboskap. I Malmöhus län har en konsulent plägat få 500 kronor såsom kommissarie för lantbruksbinäringarnas höstutställning och en annan har uppburit såsom sekreterare i Skånes fröodlarförening 750 kronor, såsom sekreterare i skogs- och betesvårdsföreningen 300 kronor och såsom kommissarie för maltkornutställningen 500 kronor. I Halland uppbär förste konsulenten 100 kronor för handhavande av småbrukspremieringsnämndens expedition samt 5 kronor för varje värderingsinstrument å lägenheter. Andre konsulenten har 125 kronor såsom sekreterare hos sällskapets tuberkulosdelegerade och 200 kronor för bestyr vid avelsdjursauktioner. En av konsulenterna i Göteborgs och Bohus län uppbär 200 kronor såsom sekreterare i länets fjäderfaavelsförening. Inom Älvsborgs norra länsdel åtnjuter en konsulent 150 kronor såsom kassör hos nötboskapspremieringsnämnden och en annan 800 kronor såsom föreståndare för jordförmedlingsbyrån. Inom södra delen av Älvsborgs län uppbär konsulenten 400 kronor för stamboksföring och 100 kronor för

188 förande av nötboskapspremieringsnämndens räkenskaper. I Värmland har endast den ene jordbrukskonsulenten uppdrag av nu ifrågavarande slag, nämligen såsom föreståndare för jordförmedlingsbyrån, och får härför 500 kronor. I Örebro län åtnjuter en av konsulenterna 1 500 kronor såsom ledare av ritkontoret och täckdikningsförmännens verksamhet samt 600 kronor såsom grundförbättringsnämndens sekreterare. Den andre har 200 kronor såsom maskinnämndens sekreterare och 300 kronor såsom ledare av fältförsöken. I Västmanland uppbär jordbrukskonsulenten 150 kronor såsom sekreterare hos småbrukspremieringsnämnden och 300 kronor såsom föredragande i egnahemsnämnden. I Gävleborgs län utgår till en konsulent 300 kronor såsom sekreterare i sällskapets utsädesnämnd och till en annan 800 kronor jämte tantieme för redaktion av sällskapets tidskrift. En av Jämtlands läns konsulenter har 2 500 kronor såsom sekreterare i egnahemsnämnden. Inom Norrbottens län åtnjuter jordbrukskonsulenten i Tornedalen 900 kronor såsom ombudsman för Bromsska stiftelsen och en annan konsulent har 300 kronor såsom ombudsman för Alträsks kolonisationsområde. E h u r u denna uppräkning torde i åtskilliga avseenden v a r a behäftad med ojämnheter och ofullständigheter samt innefatta vissa uppgifter, som ej ä r o av betydelse för den nu föreliggande frågan, ger den dock vid handen, att ett icke ringa a n t a l av konsulenterna hava inkomstbringande uppdrag vid sidan av sin tjänst. I de flesta fall stannar inkomsten under 1 000 kronor — ibland r ä t t långt därunder — men i ett p a r fall överstiga dessa inkomster 2 000 kronor. Om man därjämte beräknar, att någon nettobehållning uppstår å ersättningar för resekostnads- och dagtraktamenten, samt jämväl t a r hänsyn till konsulenternas inkomst av arbete efter taxa samt för kurser och föredrag m. m., torde m a n v a r a berättigad antaga, a t t de flesta konsulenter kunna göra sig en r ä t t avsevärd inkomst utöver sin avlöning. Det bör dock uttryckligen framhållas, a t t förhållandena härvidlag äro mycket växlande å olika orter och mellan olika konsulentbefattningar, i det att den ene kan ha r ä t t stora extrainkomster och den andre kanske nästan inga eller blott helt obetydliga. Om man därjämte t a r hänsyn till förut omförmälda växlingar i konsulenternas löner och dyrtidstillägg, visar sig, att konsulenternas avlöningsförhållanden förete en synnerligen brokig och svåröverskådlig tavla. utredningens För v å r del hava vi emellertid att anställa jämförelse icke med läraryttrande. personalens nuvarande avlöningsförhållanden u t a n med dem, som vi föreslagit för sagda personal. Då v å r t förslag innefattar, att föreståndare och lärare skola v a r a skyldiga att stå till förfogande i minst 260 arbetsdagar, motsvarande ungefär 305 kalenderdagar, bör m a n kunna u t g å från a t t även denna personal blir i det närmaste upptagen av sin tjänst eller a n n a t däremot svarande, anvisat arbete under praktiskt taget hela året med u n d a n t a g för ferier. Då även konsulenterna torde pläga hava någon tids ledighet från sin tjänst i form av semester eller annorledes, böra alltså framdeles dessa bägge grupper befattningshavare k u n n a anses ungefär jämställda i avseende på tjänstgöringstiden pr år. Beträffande inkomsterna av tjänsten böra givetvis samtliga avlönings-

189 T a b . 12.

Å r s i n k o m s t för j o r d b r u k s k o n s u l e n t e r s a m t l ä r a r e o c h f ö r e s t å n d a r e vid l a n t m a n n a s k o l o r .

Konsulent

Utan ålderstillägg

Med ett ålderstillägg

Med två ålderstillägg

Med tre ålderstillägg

4 200

4 700

6 200

5 700 6 450

L ä r a r e vid a) huvudkurs

4 950

5 450

5 950

b) huvudkurs + andra d:o

4 600

5 100

5 600

c) huvudkurs -f-

4 900

5 400

5 900

6 400

4 950

5 450

5 950

6 450

a) huvudkurs

6 690

7 190

7 690

b) huvudkurs + andra d:o

6 340

6 840

7 340

c) h u v u d k u r s -f

6 760

7 260

7 760

6 830

7 330

7 830

fortsättningskurs

d) längre kurs F ö r e s t å n d a r e vid

fortsättningskurs

d) längre kurs Konsulents avlöning är lägre än lärares föreståndares

400—750 400—750 400-750 400- -750 2 140—2 630 2 140—2 630 2 140—2 630 1640- -2130

förmåner och arvoden för anvisat extra arbete tagas i beräkning beträffande lärarpersonalen. Ifråga om konsulenterna torde förutom de egentliga avlöningsförmånerna böra beräknas den nettoinkomst de må kunna erhålla genom ersättningar för resor samt för arbeten enligt taxa. Vad däremot beträffar de ovan omförmälda särskilda uppdragen av skilda slag, synas de i flera fall bero av personliga förhållanden och icke sällan vara att likställa med tjänstemäns biinkomster i allmänhet. De äro också mycket ojämna och tillkomma på långt när icke samtliga konsulenter. Då vi icke funnit oss böra införskaffa motsvarande uppgifter angående lärarpersonalens nuvarande extrainkomster, skulle dessutom jämförelsen bliva ojämn, ifall dylika inkomster toges i beräkning blott för konsulenterna. För övrigt skulle en sådan jämförelse i varje fall bliva otillförlitlig, enär den för lärarpersonalens del borde ske icke med deras nuvarande extrainkomster utan med dem, som de kunde utöver arvoden för anvisat arbete påräkna efter en sådan utsträckt skyldighet att stå till förfogande, som vi föreslagit. Av dessa skäl hava vi ansett, att man vid förevarande jämförelse bör alldeles bortse från konsulenternas omförmälda uppdrag. En från dessa utgångspunkter gjord jämförelse lämnar de resultat, som framgå av tab. 12. I densamma har icke tagits hänsyn till dyrtidstilllägg, enär dels detta system torde få anses ställt under avveckling dels konsulenternas dyrtidstilläggsförhållanden äro synnerligen växlande och dels även icke hela lärarpersonalen torde åtnjuta dyrtidstillägg å full lön. Något dyrtidstillägg å arvodet för extraarbeten är i varje

190 fall ej åsyftat. Lärarpersonalens avlöning är i tabellen upptagen enligt föregående tab. 10, alltså med inräknande av naturaförmåner. Endast de huvudtyper u r sistnämnda tabell, som motsvara 260 arbetsdagars användning, hava medtagits. Tabellen ut visar, att, då ju ålderstilläggen för både l ä r a r e och konsulenter äro lika många samt utgå med samma belopp och å samma mellantider, skillnaden hela tiden blir oförändrad. Konsulentens avlöning är i varje ålderstilläggsgrupp 400-750 kronor lägre än lärarens. Då emellertid denna skillnad torde få anses fullt uppvägd av konsulentens nettoinkomst av resor och arbeten enligt t a x a samt då det för övrigt är ovisst, h u r u v i d a lärarna k u n n a genom dem anvisad extra verksamhet mot arvode komma fullt upp till de beräknade inkomstbeloppen, lärer det få anses befogat att efter genomförandet av v å r t förslag beträffande lärarpersonalens tjänstgöringsskyldighet anse, att lärare och konsulenter kunna jämställas med v a r a n d r a i avseende å tjänsteinkomster. Tjänstetiden i den ena befattningen bör alltså få fullt tillgodoräknas för ålderstillägg i den andra, varvid givetvis de för åtnjutande av sådant tillägg beträffande vardera befattningen stadgade villkoren böra gälla. Mellan konsulent och föreståndare är skillnaden i avlöning vida större. I n n a n konsulenten intjänat det tredje ålderstillägget är skillnaden minst 2 140 kronor och därefter minst 1 640 kronor. Även med beaktande av den nettoinkomst av resor och taxearbeten, som en sådan i sitt fack framstående konsulent, vilken kan ifrågakomma till föreståndare, kan beräknas intjäna, kan full jämställdhet i detta fall icke gärna ifrågakomma. Förhållandet synes i själva verket k u n n a bliva, med iakttagande av viss nedan angiven föreskrift, tillräckligt reglerat genom tillämpning vid övergång från konsulent- till föreståndarbefattning av samma bestämmelse om viss r ä t t till ålderstilläggsberäkning, som vid tillträde till föreståndarbefattning nu gäller för den, vilken varit ordinarie lärare vid lantmannaskola. Uppenbart är, att konsulenten härvid bör jämställas med l ä r a r e vid skola med huvudkurs j ä m t e andra årskurs, fortsättningsk u r s eller längre kurs eller enbär längre kurs, d. v. s. vad vi förut ibland för korthetens skull kallat dubbla kurser. Då emellertid läraren utöver sin kontanta avlöning åtnjuter bostad och bränsle in n a t u r a eller ersättning därför med belopp, som vi föreslagit till 600 kronor, men som vid avlöningens bestämmande vid ifrågavarande befordran icke tages i beräkning, bör, för att icke konsulenten skall vid dylik övergång till föreståndarbefattning obehörigen gynnas framför lärare u t a n dessa bägge personalgrupper intaga så lika ställning som möjligt, från konsulentens lön, eventuellt jämte ålderstillägg, vid dylikt tillgodoräknande beräknas ett a v d r a g av 600 kronor. Vi vilja på grundval av denna undersökning förorda, att lärare vid lantmannaskolor samt med statsbidrag avlönade jordbrukskonsulenter m å t t e för ålderstillägg få tillgodoräkna sig tjänstetid ömsesidigt i sagda

191 befattningar samt att beträffande föreståndare, som befordras till denna befattning från att hava v a r i t dylik konsulent, samma regler m å gälla som ifråga om föreståndare, vilken förut varit ordinarie lärare vid skola med antingen huvudkurs j ä m t e andra årskurs, fortsättningskurs eller längre k u r s eller ock enbär längre kurs, dock att härvid skall från hans konsulentlön, eventuellt jämte ålderstillägg, beräknas ett avdrag å 600 kronor, motsvarande lärares naturaförmåner. Vid eventuell övergång till konsulentbefattning från föreståndarbefattning torde samma regler böra tillämpas som från lärarbefattning.

S t a t s u n d e r s t ö d till l a n t m a n n a s k o l o r . De nuvarande reglerna angående ordinarie statsunderstöd till lantmannaskolorna finnas meddelade i kungörelsen den 5 december 1919 (nr 857) med ändringar enligt kungörelser 752/1920, 293/1922 och 182/1923. Understöden utgå med vissa angivna belopp till de särskilda kurserna samt till parallellundervisning vid h u v u d k u r s eller a n d r a årskurs och därjämte med erforderligt belopp till ålderstillägg och vikariatsersättningar enligt i kungörelsen stadgade regler. E n del av understöden till huvudkurs, andra årskurs och längre kurs är betecknad såsom grundanslag. Den del av understödet, som överskjuter grundanslaget, u t g å r av statsmedel endast under förutsättning att minst lika stort belopp tillskjutes inom orten. För statsunderstöd till fortsättningskurs, ålderstillägg och vikariatsersättning kräves icke något ortsbidrag. Däremot kräves för statsunderstöd till parallellundervisning ortsbidrag på lika stort belopp som statens understöd. Utöver detta ordinarie understöd har på senare tid av riksdagen anvisats anslag till ökat understöd åt dessa skolor. Enligt nu gällande kungörelse härom (193/1925) k a n sådant extra statsbidrag av Kungl. Maj:t beviljas med för läsår r ä k n a t högst 10 procent av det skolan eljest enligt gällande bestämmelser tillkommande understöd av statsmedel, anslag till ålderstillägg eller särskilt dyrtidstillägg till lärarpersonalen dock icke inräknat. Sådant extra bidrag u t g å r oberoende av huruvida inom orten tillskjutes däremot helt eller delvis svarande belopp. För styrkande av att extra bidrag är erforderligt skall vid ansökningen fogas redogörelse för skolans inkomster och utgifter under det läsår ansökningen avser. Ansökning ingives efter avslutandet av den kurs eller de kurser som det begärda bidraget åsyftar. < Med bortseende från statsunderstöden till parallellundervisning, ålderstillägg och vikariatsersättningar framgå de nuvarande statsbidragen och av dem förutsatta minsta ortsbidrag av följande sammanställning.

192 Statsunderstöd 0 rdinar e

Extra bidrag

Summa

Ortsbidrag

Summa

11700 Grundanslag

I övrigt

Summa

Huvudkurs

3 000

4 000

7 000

7 700

4 000

Andra årskurs

2 500

2 750

1250 Fortsättningskurs

3 500

—

3 500

3 850

Längre kurs

4 000

2 500

6 500

7 150

4 000 3 850

2 500

9 650

Därest skolans föreståndare tillika ä r föreståndare för folkhögskola alltså icke n ä r skolorna hava var sin föreståndare men den ene av dem är utsedd till rektor — skall den del av det ordinarie understödet, som icke ä r grundanslag, minskas vid h u v u d k u r s med 500 kronor samt vid andra årskurs, fortsättningskurs eller längre k u r s med 350 kronor. Det bör ihågkommas, att enligt n u v a r a n d e regler längre kurs kan hållas endast vid skola, som tillika h a r huvudkurs. Understödet till den längre kursen är u t m ä t t med hänsyn till a t t denna kurs till större delen p å g å r samtidigt med huvudkurs och att under denna tid m å n g a kurskostnader äro gemensamma. Till parallellundervisning ges statsunderstöd blott vid h u v u d k u r s och a n d r a årskurs och alltså icke vid fortsättningskurs eller längre kurs. Ordinarie understödsbeloppet är 1 500 kronor. F ö r understöds åtnjutande gälla vissa i kungörelsen angivna villkor. Då frågan, h u r u v i d a det nu till lantmannaskolorna för olika kurser och ändamål utgående statsunderstödet k a n anses lämpligt avvägt, i detta sammanhang måste upptagas till omprövning, har det ansetts önskvärt att för sagda ändamål också få del av de synpunkter, som göra sig gällande vid skolorna. Dessa h a v a därför beretts tillfälle att u t t a l a sig över frågan: »Anses hittills tillämpade grunder för beräknandet av statsunderstödet till lantmannaskolor lämpliga eller finnas skäl för någon ändring häri?» Av de på denna fråga avgivna svaren framgår, att olika skolor i vissa avseenden företräda r ä t t olika meningar med hänsyn till n ä m n d a spörsmål. Å a n d r a sidan finnas emellertid också vissa gemensamma, i flertalet y t t r a n d e n framställda önskemål rörande statsunderstödet. Mot själva grunderna för de ordinarie understödsbeloppens beräknande och storlek hava de flesta skolorna icke haft något att erinra. Åtskilliga skolor, nämligen Gamleby, Osby, Fridhem, Molkom, Kristinehamn, Kävesta, Bollnäs och Degerfors, hava uttryckligen förklarat, att de anse grunderna lämpliga eller — vilket torde vara liktydigt därmed att de icke ha något att invända mot dem eller något ändringsförslag att framställa. Från Tomelilla förklaras, att frågan föranleder icke något yttrande, vilket också torde få tolkas som ett bevis på att man är nöjd med gällande grunder.

193 Från Vik, Markaryd, Högsby, Högalid, Grimslöv, Hemse, Bräkne-Hoby, Vilan, Fridhem, Skurup, Katrineberg, Skara och Hampnäs framhålles lämpligheten och önskvärdheten av att det ökade understöd, som nu utgår med högst 10 procent av ordinarie statsanslagets belopp, sedan skolan med räkenskapssammandrag styrkt sitt behov därav, måtte antingen inarbetas i det ordinarie anslaget och sålunda fixeras till bestämt belopp eller också beviljas i samma ordning som för folkhögskolorna, d. v. s. i samband med ordinarie anslag och på grundval blott av ett statförslag, som visar behovet. I yttrandet från Bräkne-Hoby uttalas också, att detta ökade understöd helst borde höjas, så att det komme i bättre överensstämmelse med den verkliga förändringen i penningvärdet; samma tanke kommer också fram i motsvarande uttalande från Katrineberg. I svaret från Stora Segerstad anföres, att de nu gällande grunderna synas i huvudsak riktiga; dock borde det tillägget göras, att statsanslaget skulle utgå efter den verkliga lästiden, så att en skola, som för att vinna ett bättre resultat av undervisningen förlängde den ordinarie kursen med någon vecka utöver minimitiden, kunde påräkna en ökning av statsanslaget i motsvarande grad. Samma förslag framföres också från Kyrkerud, som anför, att sådana skolor, som hava väsentligt längre lästid än den stadgade minimitiden, böra erhålla förhöjt statsbidrag, motsvarande den längre kurstiden. Liknande synpunkter göras också gällande i yttrandet från Hampnäs. I en del av de inkomna svaren framställas också längre gående krav ifråga om statsunderstöd. Sålunda framhålles från önnestad, att anslaget till längre kurs är proportionsvis för lågt beräknat, enär enbart lärarlönerna vid sådan kurs uppgå till c:a 8 000 kronor och lokalkostnaden till minst 1 500 kronor. Skolans styrelse anser: »att statsbidraget till längre kurs med hänsyn till utrustning och undervisningstid bör utgå med väsentligt högre belopp än som nu sker; att parallellanslagen böra beräknas efter samma grunder som liknande anslag till folkhögskolorna; att, i den mån skolorna erhålla tillstånd att meddela utvidgad undervisning i vissa ämnen, ett anslag bör beviljas för bestridande av de därmed förenade kostnaderna; att ett särskilt anslag, i proportion till skolverksamhetens omfattning, bör beviljas för anskaffande av undervisningsmaterial och att ett särskilt anslag bör lämnas till de skolor, som för egen räkning driva skoljordbruk, till att täcka en del av kostnaderna för demonstrationsförsök m. m. Det blir nämligen ur ekonomisk synpunkt alltför betungande för ett skoljordbruk att, förutom räntor och amortering å fastighets- och inventarievärden, i längden kunna bekosta de utgifter, som äro förenade med försöks- och demonstrationsverksamheten — isynnerhet som detta blir en utgift, vilken drabbar enbart de skolor, som strävat att ställa sig gällande reglemente till efterrättelse.» Det ovan angivna kravet på högre anslag till längre kurs framföres också från Fridhem. I yttrandet därifrån anföres, att anslaget till längre kurs bör vara minst lika stort som till huvudkurs. I yttrandet från Hammenhög anföres bl. a., att de hittills tillämpade grunderna för beräknandet av statsunderstödet till skolorna synas vara ganska lämpliga, under förutsättning att skolornas antal icke får bliva större, än att det föreskrivna minimiantalet elever kan nås. Statsunderstöden till skolorna anses dock för små, så snart det gäller större, fristående skolor. Dessas ekonomi kan helt enkelt icke upprätthållas med nuvarande anslag, om skulderna även skola amorteras och byggnaderna ordentligt underhållas, önskvärt är också, att någon del av statsunderstödet kan erhållas under höstterminen, då skolorna ofta sakna rörelsekapital. Sistnämnda önskemål uttalas också i yttrandena från några andra skolor. Även från Vilan framhålles, att det statsunderstöd, som nu kan tillkomma en lant13 — 291214.

194 mannaskola, måste anses för knappt tillmätt, särskilt för en skola av högre typ och med större elevantal. Lantmannaskolor av verklig A-typ borde äga rätt till högre understöd än sådana av B-typ på grund av de större fordringar på lärarkrafter och undervisningssätt en dylik skolform ställer. I svaret från Katrineberg uttalas, att »statsunderstödet till lantmannaskolorna är hållet i underkant och medger icke en kraftigare utveckling annat än genom understöd från landsting eller hushållningssällskap». Ehuru det villigt erkännes, att både från statens och länsmyndigheternas sida bringas stora offer för lantbruksundervisningen, anses en viss ökning i anslagen nödvändig och hålles det för sannolikt, att en sådan skulle medföra en betydlig ökning i resultatet. Det nuvarande ökade understödet, som omöjligen kan undvaras och som behöver ökas till större överensstämmelse med förändringen i penningvärdet, bör inarbetas i ordinarie anslaget. Ifråga om statsunderstödets beräknande och storlek framhålles från åtskilliga skolor, såsom Vik, Strängnäs, Lunnevad, Skara och Mora, att detsamma nu för huvudkurs är tillmätt så, att det blott motsvarar minimigrundlönerna till skolans föreståndare och ordinarie lärare, men att det borde ökas, så att det också räckte för att tillgodose vissa andra ändamål. Från Vik, Skara och Mora föreslås sålunda, att statsbidraget måtte ökas, så att det även räckte till avlöning ät vissa speciallärare i sädana ämnen, där särskild fackutbildning vore önskvärd eller nödvändig. I yttrandena frän Strängnäs, Lunnevad och Fridhem förordas ett särskilt anslag — eller ökning av nuvarande — för inköp av undervisningsmaterial, varjämte sistnämnda skola pekar pä behovet av statsbidrag till skolbibliotek för lantmannaskolorna. Från Vik framhålles — liksom i yttrandet från Önnestad — önskvärdheten av att ett ytterligare förhöjt statsbidrag måtte utgå till sådana skolor, som ha ett ordentligt skoljordbruk. I Sätila anser man, att särskilt statsbidrag för anordnande av försöksverksamhet vid skoljordbruken, liksom också för anordnande av specialkurser i husdjursskötsel o. d., är behövligt, och från Gran förordas, att visst belopp bör inräknas i statsunderstödet för underhåll av byggnader och inventarier. Även från Mora yrkas på att statsunderstödet bör beräknas sä att det oavsett lärarlönerna — räcker till en del av skolans driftskostnader. I sitt yttrande rörande elevtillslutningen vid skolorna och åtgärder för att främja denna har skolan i Fellingsbro föreslagit, att elevavgifterna (undervisningsavgifterna) måtte bortfalla. Under hänvisning härtill föreslås nu, att därest detta förslag godtages, statsanslaget till huvudkurs måtte höjas till 8 000 kronor. Från Kyrkerud anföres, att »för säkerställande av lantmannaskolornas ekonomi bör statsbidragens storlek icke blott utgå efter det belopp, som motsvarar de fast anställda lärarnas löner, utan även så, att statsbidrag kan erhållas till bestridande av skolornas övriga utgifter». Även från Kolbäck framhålles, att de nuvarande statsunderstöden knappast kunna anses vara till fyllest. »Skolorna hava i regel en svag ekonomi, vilket tvingar dem att göra allehanda inskränkningar, som menligt inverka på skolans undervisningsarbete och elevtillslutning. Då landsting och hushållningssällskap näppeligen synas vara villiga eller mäktiga till större insatser i lantmannaundervisningen, torde det vara nödvändigt, att staten bidrager med större belopp än hittills, om skolorna framdeles skola kunna fylla sin uppgift.» I yttrandet från Sala pekas också på behovet av att statsunderstödet till skolorna i allmänhet höjes. Ifråga om själva beräkningsgrunden anses det önskvärt, att statsunderstödet bleve mera rättvist anpassat i förhållande till ortsbidragen. Under de senare åren ha — framhålles det — åtskilliga landsting och hushållningssällskap anslagit stora belopp för skolornas inom resp. områden utrustning. Dessa större och bättre utrustade skolor, som äro avsedda att kunna mottaga ett

195 större elevantal, draga emellertid också större driftskostnader. De för en sådan större skola nödvändiga ökade ortsbidragen komma emellertid också andra län till godo, enär skolorna mottaga elever från hela landet. För att åstadkomma en med hänsyn till nämnda omständigheter rättvisare fördelning av statsunderstödet föreslås, att det belopp, som beviljas utöver grundanslaget, måtte beräknas i viss procent av ortsbidragen eller av det av skolans huvudman _ i detta fall landsting eller hushållningssällskap — godkända statförslaget. Rörande grunderna för statsanslagets beräkning förordas frän Törsta, att grundanslaget bör utgå med visst belopp pr elev; anslaget för varje elev borde dock lämpligen göras varierande efter kursernas storlek. Vidare borde villkoren för erhållande av anslag till andra årskurs, fortsättningskurs och längre kurs mildras sä, att de kunde uppfyllas även av skolorna i de mera glest befolkade jordbruksområdena i vårt land. D e för e r h å l l a n d e a v s t a t s u n d e r s t ö d t i l l l a n t m a n n a s k o l o r f a s t s t ä l l d a villk o r e n ä r o s a m m a n f ö r d a i § 2 a v f ö r u t n ä m n d a k u n g ö r e l s e d e n 5 decemb e r 1919 och a v oss i h u v u d s a k å t e r g i v n a i r e d o g ö r e l s e n för l a n t m a n n a s k o l o r n a u n d e r å r e n 1908—1928. L i k s o m i f r å g a o m g r u n d e r n a för ber ä k n a n d e t a v statsunderstödet h a v a skolorna beretts tillfälle a t t u t t a l a s i g a n g å e n d e n u g ä l l a n d e v i l l k o r för å t n j u t a n d e a v s å d a n t . D e b å d a s p ö r s m å l e n h a v a i v i s s a y t t r a n d e n b e h a n d l a t s i e t t s a m m a n h a n g , och i a n s l u t n i n g h ä r t i l l h a o c k s å en del a v v i l l k o r e n för e r h å l l a n d e a v s t a t s u n d e r s t ö d blivit berörda r e d a n i den nyss l ä m n a d e redogörelsen. Av de inkomna svaren å föreliggande fråga framgår, att flera skolor äro nöjda med nu gällande villkor. Sålunda hava lantmannaskolorna i Osby och. Kristinehamn direkt uttalat, att de anse villkoren lämpliga. Från Tenhult, Gamleby, Grimslöv, Vilan, Sätila, Kyrkerud och Bollnäs förklaras, att ingen ändring i villkoren anses behövlig eller nödvändig, eller att intet är att anmärka mot desamma. Hemse och Tomelilla meddela, att frågan ej föranleder något uttalande, och i yttrandena från Skurup och Degerfors har punkten förbigåtts. Några skolor, nämligen Stora Segerstad, Munka-Ljungby, Kävesta och Hussborg, anföra, att de i allmänhet anse nu gällande villkor lämpliga; samtidigt framföra de emellertid vissa önskemal rörande smärre, nedan nämnda ändringar i villkoren. Rörande villkoren i allmänhet för erhållande av statsunderstöd framhålles från Strängnäs, att en »uppmjukning av bestämmelserna för olika kursers hällande med statsbidrag torde vara lämplig, så att lantbruksstyrelsen kan själv med hänsyn till lokala förhållanden lämna tillstånd till vissa kursers hållande med frångående av rigorösa bestämmelser i reglementet». Ett liknande uttalande rörande villkoren i allmänhet göres också från Törsta, i det man i yttrandet därifrån påpekar, att i glest befolkade län, t. ex. Jämtland, kunna icke samma villkor för statsanslag passa som för slättbygderna i mellersta och södra Sverige. Samma tanke rörande^ i vissa avseenden olika villkor för å ena sidan södra och mellersta Sverige, å andra sidan Dalarna och Norrland, kommer också fram i yttranden från Mora och Gran. Rörande det första av nu gällande villkor för statsanslag anföres frän Hammenhög, att hushållningssällskapens vitsord om skolans behövlighet böra borttagas såsom värdelösa. I stället bör lantbruksstyrelsen efter inspektörens hörande avgöra, huruvida en skola kan anses behövlig eller ej. Samma villkor beröres också i yttrandet från Vik, där man anser, att vitsord från hushållningssällskapets förvaltningsutskott angående skolans behövlighet inom orten borde anses påkallat endast da det ar fråga om ny skola, eller eljest då elevantalet vid en skola ej uppgår till

196 stadgat minimum för året eller i medeltal. I Kävesta anser man jämväl, att kravet på årligt intyg från hushållningssällskapet angående skolans behövlighet inom orten torde kunna utan olägenhet uppgivas. Från skolorna i Bräkne-Hoby, Fristad, Molkom, Fellingsbro, Kolbäck och Gran hava vissa önskemål rörande ändring i nu gällande föreskrifter angående minimielevantal i lantmannaskolans huvudkurs framförts. Sålunda vill man vid förstnämnda skola ifrågasätta, »huruvida icke det nu stipulerade minimiantalet elever kunde något sänkas, t. ex. från 15 till 12, åtminstone för A-skolor, som av helt naturliga skäl ej kunna påräkna lika stort elevantal som B-skolorna». Som skäl härför anföres den nytta, genom väckelse och upplysning, som även en mindre besökt skola kan vara till i sin bygd. Från Fristad anföres, att minimiantalet elever borde kunna sänkas från 15 till 10, och i Molkom anses, att som alternativt villkor under ifrågavarande punkt bör stadgas, att, då skola varit i verksamhet under tio läsår, ett medeltal av minst 15 elever under de tio sista läsåren skall berättiga till statsanslag. Från Fellingsbro uttalas, att villkoren för erhållande av statsanslag äro i och för sig icke sä svåra, men da man icke vet, hur svår depressionen inom jordbruket kan bliva, torde'en ändring från 15 elever i medeltal för tre år till 12 i medeltal för samma tid kunna anses skälig. I yttrandet från Kolbäck framhålles, att det för utbekommande av statsunderstödet fastade villkoret av ett fixt elevantal, antingen för pågående år eller tre års medeltal, måste anses vara både alldeles för hårt och synnerligen olämpligt. Som skäl för denna uppfattning anföres, att anledningarna till den svaga elevfrekvensen, såsom i yttrandet härom påvisats, äro många och oberäkneliga. Elevfrekvensen' är beroende av faktorer, varöver skolorna eller deras ledning icke kunna råda och för vilka de ej kunna göras ansvariga. Under sådana förhållanden bör ett fixt elevantal som villkor för utbekommande av statsunderstöd icke vara rimligt. Det fixa elevantalet är — framhålles det ytterligare — även olämpligt, enär det lätt förleder till antagande av elever, som helst borde stannat utanför. Vidare påpekas, att vid en lantmannaskola måste allehanda åtgärder, såsom utförande av reparationer, inköp av bränsle och andra förråd, anställande av husmoder och vissa lärare m. m., vidtagas långt före början av varje ny kurs. Dessa åtgärder försvåras emellertid i hög grad, om de måste ske under trycket av ovissheten huruvida statsunderstöd till kursen kan erhållas. Villkoret utnyttjas också stundom av lantmannaskolornas vedersakare till agitation mot skolorna och för att avhålla elever från att i tid anmäla sig till skolan. På grund av nämnda omständigheter anses det, att »villkoren om ett fixt elevantal för utbekommande av statsunderstöd bör sålunda som varande orimligt, orättvist och försvårande för skolornas arbete bortfalla». Då staten emellertid icke i oändlighet kunde understödja skolor, som icke längre fyllde ett behov, bleve det givetvis nödvändigt, att lantbruksstyrelsen i samråd med lokala myndigheter vidtoge åtgärder för sådan skolas avVGCkllTlS»

Slutligen framhålles från Mora ifråga om minimiantalet elever, att för Norrland och Dalarna bör fordran på detta antal sänkas från 15 till 12, och frän Gran framföres samma önskemål särskilt för övre Norrlands vidkommande Ett flertal skolor, nämligen Vik, Tenhult, Stora Segerstad, Markaryd, Hogahd, Högsby, Munka-Ljungby, Vilan, Fridhem, Skara, Kävesta, Fellingsbro och Törsta, yrka i sina yttranden på en sänkning av det nu gällande minimiantalet (30) elever för erhållande av anslag till parallellundervisning. Fem av de nämnda skolorna _ Tenhult Stora Segerstad, Markaryd, Högalid och Högsby — angiva direkt den ifrågasatta nedsättningens storlek och föreslå sålunda, att statsanslag till parallellundervisning bör kunna erhållas, då elevantalet uppgår till eller överstiger 24. F r a n

197 Munka-Ljungby och Vilan förordas, att anslaget bör utgå efter samma grunder, som nu tillämpas för folkhögskolorna, och även i yttrandet från Fridhem hänvisas till samma bestämmelser såsom varande mera tänjbara. övriga skolor hava icke direkt angivit något lägsta antal för rätt till parallellundervisning och anslag härför, men däremot pekat på de skäl, som skulle motivera en sådan. Sålunda förordas från Vik, att rättighet till anordnande av parallellundervisning bör beviljas i sådant fall, där olika förkunskaper hos eleverna göra en sådan anordning önskvärd, även då elevantalet understiger 30. Från Skara framhålles, att Kungl. Maj:t bör äga rätt att på grund av särskilda omständigheter bevilja understöd till parallellundervisning, även om antalet elever skulle vid skolor med i regel mera än 30 elever tillfälligt något understiga nämnda antal. Som skäl härför anföres, att det kan möta svårigheter att för enstaka år i detta hänseende omlägga den planerade undervisningsverksamheten. I yttrandet från Fellingsbro anföres, att enligt hittills vunnen erfarenhet måste parallellundervisning ordnas redan vid ett lägre elevantal än 30. Som gräns nedåt föreslås minst 24 elever med ett anslag av 1 000 kronor. För 30 elever förordas det nu utgående anslaget av 1 500 kronor. Skolstyrelsen i Törsta finner de nuvarande villkoren för anslag till parallellundervisning alldeles för stränga, om man tar hänsyn till de ojämna förkunskaper eleverna hava vid ankomsten till skolan. Somliga elever hava endast mindre folkskola som förkunskaper, andra hava folkskolans förutbildning från denna skolas alla olika typer, och slutligen kommer en del elever med bättre utbildning. På grund härav borde enligt styrelsens mening parallellundervisning kunna få införas, redan då elevantalet uppginge till 20. Det nu för erhållande av anslag till längre kurs eller fortsättningskurs gällande villkoret, att elevantalet i skolans huvudkurs i medeltal för de tre sist förflutna läsåren uppgått till minst 30, anses av ett par skolor vara för strängt. Sålunda framhålles från Vik som ett önskemål, att sådana kurser skulle få anordnas, även om elevantalet vid huvudkursen ej uppgått till i medeltal minst 30, och i yttrandet från Fridhem anföres, att en lindring i nämnda bestämmelser torde vara behövlig och skälig. Såsom ett allmänt önskemål framföres från Skara, att statsunderstödet ej i så stor utsträckning, som sker, måtte göras beroende av elevantalet. Ett liknande uttalande göres från Sala, varifrån framhålles, att det vore önskvärt, att villkoren för erhållande av statsunderstödet ändrades sä, att skolor, som av en eller annan orsak för något år finge elevantalet under minimigränsen, ej behövde sväva i ovisshet, huruvida de skulle kunna erhålla statsanslag eller ej. Angående förhållandet mellan statsunderstöd och ortsbidrag hava några skolor framfört vissa önskemål. Sålunda anföres mera allmänt från Lunnevad, att statsunderstödet bör icke alltför snävt göras beroende av ortsanslagen. I yttrandet från Markaryd förordas, att anslag till parallellundervisning bör utgå utan särskilda villkor om motsvarande ortsbidrag. Skolstyrelsen i önnestad anser, att skäl ej förefinnes för bibehållande av kravet på bidrag från orten, vad längre kurs beträffar, enär skyldighet föreligger att emottaga ett flertal elever från andra län. Som skäl härför anföres bl. a. också, att ortsbidrag ej kräves för erhållande av statsanslag till fortsättningskurs. Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att några skolor i samband med sitt yttrande rörande villkoren för erhållande av statsunderstöd också framhållit önskvärdheten av att det understöd, som beviljas, utbetalas så fort ske kan. Sålunda förmenar man i Högsby, att prövningen av ansökningarna bör kunna ske före höstterminens slut, varjämte de olägenheter, som följa med ett fördröjt utanordnande av anslagen, påvisas. Från Grimslöv och Kolbäck framhålles också behovet av

198 en tidigare utbetalning. Sistnämnda skola ifrågasätter, huruvida ett förskott på anslaget kunde lämnas redan vid kursens början. J ä m v ä l i svaren från vissa skolstyrelser angående i övrigt beaktansvärd a s y n p u n k t e r och ö n s k e m å l h a v a h i t h ö r a n d e f r å g o r b e r ö r t s . Sålunda framhålles från Osby gagnet av den andra årskursen, enär sommarens rika studiemöjligheter då kunde komma även elever från småbruket och det mindre jordbruket till godo. Statsunderstödet till denna kurs vore emellertid nu orimligt lågt och borde avsevärt höjas. Från Gran framhålles önskvärdheten av att vid ordnandet av den lägre lantbruksundervisningen landet i sin helhet ej »skares över en kam», utan att hänsyn tages till de olika förhållanden, som finnas i detta långsträckta land. Särskilt anses de säregna norrländska förhållandena böra beaktas och rikligare understöd givas åt denna landsända med dess både mera efterblivna och ekonomiskt svagare jordbruk. En bland de kraftigaste hävstängerna att stödja detta och utveckla det till större bärkraft torde vara ett kraftigare understödjande av lantmannaskolverksamheten därstädes med särskild inriktning på ett kraftigt understöd till eleverna, så att dessa utan nämnvärda ekonomiska uppoffringar kunna besöka lantmannaskolorna och dessa genom en talrikare elevskara bliva till större nytta i arbetet för jordbrukets höjande. I yttrandet från Tenhult anföres, att ett önskemål vore en sådan anordning, att statsunderstödet utbetalas i förskott vid kursens början, och från Stora Segerstad framhålles, att det vore önskvärt, att statsanslaget åtminstone till en del utbetalades redan i början av läsåret, sedan vederbörande skolstyrelse till lantbruksstyrelsen inlämnat bevis om att minimifordringarna för åtnjutande av statsanslag under läsåret ifråga äro fyllda. Som motivering för den föreslagna anordningen anföres från båda skolorna, att det är förenat med stora svårigheter att anskaffa medel för utbetalning av lärarlöner m. m. under den tid av kursen, vanligen minst 2la, som förflyter, innan statsunderstödet med nu gällande grunder för beviljandet härav kan erhållas. Även från Markaryd framföres samma önskemål med i huvudsak samma motivering. Därjämte erinras om att flertalet lantmannaskolor kämpa med stora ekonomiska svårigheter, vilket inskränker deras rörelsefrihet och hämmar deras utvecklingssträvanden. Då någon förhöjning i ortsbidragen icke syntes kunna påräknas, hava skolans styrelse och lärarråd som sin mening velat framhålla, att en förhöjning i statsanslagen till lantmannaskolorna skulle i hög grad bidraga till att göra den lägre lantbruksundervisningen mera ändamålsenlig och gagnande. I yttrandet från Hussborg anföres, att en tryggare ekonomisk ställning för lantmannaskolorna vore synnerligen önskvärd. Ä v e n f r å n v i s s a f ö r v a l t n i n g s u t s k o t t f ö r e l i g g a u t t a l a n d e n a n g å e n d e skolornas ekonomiska förhållanden. Sålunda erinrar förvaltningsutskottet i Östergötlands län, att statsanslaget till skolorna enligt nu gällande bestämmelser är beroende av bidrag från orten och att skolorna för sin verksamhet till väsentlig del måste påkalla sådana ortsbidrag, särskilt frän hushållningssällskapen. På grund av hushållningssällskapens allt mer anlitade tillgångar och svårigheter att tillgodose de ständigt ökade kraven på anslagsgivning i olika riktningar, ville förvaltningsutskottet framhålla nödvändigheten av att staten för framtiden tillgodoser skolorna med högre anslag än hittills. Förvaltningsutskottet i Jönköpings län uttalar sin anslutning till av länets skolor förut framförda önskemål rörande beräkning av statsunderstödet till lantmannaskolorna. Sålunda anses anslaget böra utgå efter den verkliga lästiden, d. v. s. ökas i

199 den mån lästiden förlänges. Anslag till parallellundervisning anses böra utgå, redan då elevantalet överstiger 24. Skolans behövlighet för orten synes ej behöva vitsordas årligen utan tillsvidare. Statsanslaget bör, med hänsyn till skolornas behov av rörelsekapital, utbetalas tidigare, åtminstone delvis redan vid läsårets början. Det ökade understödet, som nu utgår med 10 procent av ordinarie anslag, bör kunna sökas och erhållas samtidigt med sagda anslag. Från Norrbottens län framhålles, att de ekonomiska svårigheterna för skolorna verka i hög grad hämmande på deras verksamhet och förmåga att fylla sin uppgift. Det kräves pengar icke blott till deras drivande utan även till underhåll av de jämförelsevis stora och många byggnaderna. Slutligen hava vi, då v å r t utredningsarbete var n ä r a sitt avslutande, mottagit en skrivelse från svenska lantmannaskolarnas lärarförening, vari behovet av ökat anslag till dessa skolor ytterligare framhålles. Det erinras, a t t lantbruksundervisningskommittén i sitt förslag år 1908 beräknade kostnaderna för en huvudkurs till inalles 8 750 kronor samt förordade ett statsanslag å 5 000 kronor. År 1919 höjdes anslaget till 7 000 kronor men denna höjning absorberades fullständigt av den samtidigt föreskrivna höjningen i lärarlönerna. Sedermera hade ökningsanslag å högst 10 procent tillkommit men denna höjning stode icke i rimlig proportion till de starkt stegrade utgifterna. E n kraftig höjning av statsanslaget vore absolut nödvändig, oavsett vad som kunde komma att föreslås för att höja l ä r a r n a s löner. Detta vore så mycket nödvändigare, som de inkomster skolorna kunde p å r ä k n a i form av undervisningsavgifter från eleverna visade tendens att ständigt sjunka, beroende i första hand på jordbrukets ekonomiska nödläge. N å g r a väsentligt ökade bidrag från landsting och hushållningssällskap vore ej heller att påräkna. Vid övervägande av frågan om statsunderstöd till lantmannaskolorna utredningens hava vi funnit oss böra föreslå, att det nuvarande ökade understödet å yttrande. högst 10 procent överföres till det ordinarie anslaget och alltså ökar detsamma. Sagda understöd h a r visat sig v a r a för skolorna oundgängligen behövligt och har, utom i enstaka fall, plägat utgå till alla skolor med sitt maximibelopp. Då intet ortsbidrag nu kräves för detsamma, bör det tillföras den del av statsunderstödet, som u t g ö r grundanslag. F ö r bedömande h u r u v i d a de nuvarande understödsbeloppen till de särskilda kurserna kunna anses lämpligt avvägda ä r det nödigt att ställa dem i förhållande dels till de n u v a r a n d e lönerna åt den ordinarie lärarpersonalen vid resp. kurs och dels till antalet arbetsdagar i kursen. Förhållandet framgår av nedanstående sammanställning, varvid det extra bidraget inr ä k n a t s i statsunderstödet. Det må framhållas, att i denna sammanställning, liksom i alla v å r a beräkningar, ortsbidragen upptagas med de minsta såsom villkor för statsbidrag förutsatta beloppen. I verkligheten äro de flerstädes vida större.

200 N u v a r a n d e a n s l a g till l a n t m a n n a s k o l o r s k u r s e r .

Antal arbetsdagar

L ö n e r

U n d e r s t ö d

Före- Ordistån- narie Summa aV rtS aV tS orts- bSumma! av umma ! ° " 1 L°^ " Summa dare lärare ; s t a t e n bidragj staten bidrag| staten bidrag Belopp

| P r o ce n t 1

Pr

dag

Huvudkurs • • • 125

7 700 4 000 11700

65-8

34-2 61-GO 3 2 -

4 000 3 000

7 000

Huvudkurs jämte andra 250 årskurs l

10 450 5 250 15 700

66-5

33-5 41-so 21-— 62-8 0 5 400 3 700

9 100

11550 4 000 15 550

74' i

25-8 52-50 18-18 70-68 5 400 3 700

14 850 6 500 21350

69-5

30-6 69-07 30-23 99-30 5 400 7 400 12 800

2 750 1250

4 000

68-7

31-8 22- - 10-— 32 —

3 850

3 850 100-0

Huvudkurs jämte fortsättningskurs l ••• 220 Huvudkurs jämte längre 215 Andra årskurs 2 125 Fortsättnings95 j Längre k u r s 2

215 J 7 150 2 500

9 650

74-1

40-53

93-60

—

40-53

25-H 33-2 5 11-63 44-S8:

_

—

1 Båda kurserna sammanräknade. • Denna kurs beräknad ensam för sig (kan dock ej förekomma annat än jämte huvudkurs).

Av denna framställning framgår bl. a., a t t såväl det sammanlagda understödet som ock statsunderstödet ensamt städse räcker till de ordinarie lärarlönerna och lämnar viss tillgång därutöver för bestridande av övriga utgifter för kursen. Lärarlönerna utgöra nämligen i pocent:

Vid

huvudkurs jämte andra årskurs » fortsättningskurs » längre kurs

Av statsunderstödet

Av statsunderstöd och ortsbidrag

90-9

59-8 57-9 58-5 60-0

87 7

'

78-8 °D'2

I förhållande till det totala understödsbeloppet från staten och orten caga alltså lärarlönerna vid olika kurser och kurskombinationer i anspråk ungefär lika stor procentisk andel, 58 a 60 procent. Däremot är procenten mera växlande, n ä r endast statsunderstödet tages i betraktande. ^ Statens anslag är nämligen proportionsvis något rikligare vid de senare tillkomna kurstyperna, vilka torde ansetts icke v a r a i lika hög grad lokalbetonade som den ursprungliga huvudkursen. Detta gäller särskilt fortsättningskursen, för vilken intet ortsbidrag nu kräves. Vida större ojämnheter komma till synes, n ä r understöden sättas i förhållande till kursernas dagantal. Mot ett understöd pr dag i huvudkurs a v 93 kronor 60 öre svara vid a n d r a årskurs 32 kronor och vid fortsättningskurs 40 kronor 53 öre, n ä r dessa bägge senare kursformer tagas sär-

201 skilt för sig. Genom de låga dagbeloppen för dessa tillagda kurser sänkes det genomsnittliga dagbeloppet för hela kurstiden — omfattande såväl huvudkurs som efterföljande a n d r a å r s k u r s eller fortsättningskurs — till 62 kronor 80 öre resp. 70 kronor 68 öre. För längre kurs ä r förhållande ej På samma sätt jämförligt, enär denna k u r s under 125 dagar fortgår samtidigt med huvudkursen och anslag d å utgår till bägge kurserna. Då emellertid understödet för längre kurs, tagen särskilt för sig, ej motsvar a r mer än 44 kronor 88 öre per dag, höjes sammanlagda dagbeloppet för h u v u d k u r s jämte längre kurs icke till mer än 99 kronor 30 öre, n ä r det utslås endast på den längre kursens dagantal, nämligen 215. Grunden till dessa ojämnheter torde vara, att det icke ansetts möjligt att ge mindre anslag till en huvudkurs än som skett, därest en sådan kurs överhuvud skulle k u n n a komma till stånd. L ä r a r n a måste ha viss lön, utan att full hänsyn kan tagas till a t t kursen p å g å r blott en mindre del av året, och även a n d r a skolutgifter äro ganska konstanta och oberoende av lästidens längd. Dessa förhållanden hava även föranlett, att vid de kurser, som kombinerats med huvudkurs, icke på långt när lika högt dagunderstöd ansetts erforderligt. Dessa synpunkter äro principiellt taget ovedersägligen riktiga. Emellertid synas de hava i tillämpningen drivits väl långt. Särskilt framstår anslag-et till a n d r a årskurs såsom a n m ä r k n i n g s v ä r t lågt med ett understöd a v allenast 32 kronor pr dag. Vi anse därför understöden till a n d r a kurser än h u v u d k u r s böra proportionsvis något höjas. Därjämte bör h ä n s y n tagas till a t t vi förordat 200 kronors höjning i lönen till lärare, som är anställd vid såväl huvudkurs som andra huvudkurs, fortsättningskurs eller längre k u r s eller ock vid enbär längre kurs. P å grund a v denna löneökning bör vid alla de kurser, där sådan lärare är anställd, motsvarande anslagsökning äga rum. Vi hava emellertid ansett oss icke k u n n a stanna vid att endast förorda vissa av n u nämnda omständigheter påkallade j ä m k n i n g a r i kursanslagens förhållande till v a r a n d r a inbördes u t a n funnit en allmän, mindre höjning v a r a påkallad. Visserligen tillstyrka vi särskilda anslag till försöksverksamhet, undervisningsmateriell och studieresor, men likafullt måste skolornas anslag betecknas såsom väl knappa, då i betraktande tages att av desamma skola bestridas bl. a. pensionsavgifter, avlöningar åt extra lärare, lyse och bränsle, städning, trycksaker, skatter, försäkringar m. m. ävensom byggnadernas underhåll. Då vi föreslagit, a t t längre kurs må kunna anordnas fristående, d. v. s. u t a n samband med huvudkurs, bör anslag även till sådan kurs bestämmas, och hava vi ansett detta böra upptagas till n ä r a likhet med det för huvudkurs jämte fortsättningskurs angivna, dock något lägre eftersom kurstiden är 5 dagar kortare. Vid förlängning av kurstiderna med resp. 15 eller 25 dagar bör anslaget till vederbörande k u r s ökas. Vi hava förut föreslagit ökning i l ä r a r n a s

202 löner med vissa belopp vid dylika förlängningar, och medel härtill måste beredas genom ökade anslag. Vi anse skäligt, att ortsbidrag kräves även till fortsättningskurs, dock i relativt vida mindre omfattning än vid andra kurser, enär fortsättningskurserna äro i mindre grad ortsbetonade. Då undervisningsavgifterna få inräknas i ortsbidraget, torde denna bestämmelse icke böra vålla skolorna större svårigheter. Förhållandet mellan statsbidrag och ortsbidrag har i vissa fall ansetts böra undergå jämkningar. Värt förslag beträffande understöd till olika slag av kurser vid lantmannaskolorna är formulerat i § 1 av det vid detta betänkande fogade förslaget till kungörelse angående statsanslag till dessa skolor. Det framgår närmare av följande sammanställning. F ö r s l a g till a n s l a g till l a n t m a n n a s k o l o r s k u r s e r . Pr dag Procent Statsbidrag OrtsAntal Summa stats-: orts stats-I ortsbidrag dagar grundSumma bidrag bidrag bidrag bidrag Summa anslag annat 96-—

4 000 4 000 8 000! 4 000 12 000 66-67 33-33 64-—i 32 — 4 400 4 300 8 700 4 300 13 00( 66-9 2 33-08 62-14:30-71 4 800 4 600 9 400 4 600 14 000 67-14 32'So 60-64J 29-67

2 500 1500

5 500 72-7 2 27-2 8 32-— 1 2 6 200 72*58 27-42 32-14 12-14

44--

2 800 1700 4 500 1700 5 000 1900

6 900 72-16 27-51 32-26 12-26

44-52

5*26

47-3

Huvudkurs •••

+ 15 dagar

+ 15

»

Audra huvudkurs 1 + 15 dagar

4 000 1500

92-85 90-31

44'2 8

3 100 1900

Fortsättningskurs'

3 500

500 4 000

+ 25 dagar

700 4 800

500 4 500 88-88 11-12 42-11 700 5 500 87-2 7 12-73 4 0 - -

5-83

45-8 3

+ 25

4 700

900 5 600

900 6 500 86-iG 13-84 38-6 2 6-21

44-8 3

Längre kurs samtidigt med huvudkurs '•• 215 240 + 25 dagar

5 500 2 500 8 000 2 500 10 500 76-19 23-81 37-21 11-63 5 900 2 800 8 700 2 800 11500 75'65 24-85 36-2 5 11-67

48-84

6 300 3 100

9 400 3 100 12 500 75-20 24-80 35-47 11-70

47-17

Enbär längre kurs

+ 25 dagar

6 000 5 000 11000 5 000 16 000 68-7 6 31-25 51-17 23-2 5 74-42 I 6 400 5 300 11700 5 300i 17 000 68-8 2 31-1& 48-7 5 22-08 70-83

+ 25

6 800 5 600; 12 4005 600 18 000 68-8 8 31-12 46-7 8 21-13

+ 15

+ 25

»

»

»

»

47-92

67-91

Denna kurs beräknad ensam för sig (kan dock ej förekomma annat än jämte huvudkurs).

I detta förslag har understödet till huvudkurs om 125 dagar höjts med 300 kronor, som påförts statens grundanslag. Dagkostnaden blir visserligen så hög som 96 kronor, men det är att hoppas, att genom anordnande av flera kurser vid skolorna dessa bliva mer utnyttjade och därigenom även kostnaden pr undervisningsdag minskad.

203 Understödet p r dag h a r höjts vid a n d r a huvudkurs från 32 kronor till 44 kronor, vid fortsättningskurs från 40 kronor 53 öre till 47 kronor 37 öre och vid kombinerad längre k u r s från 44 kronor 88 öre till 48 kronor 84 öre Ifall understöden till h u v u d k u r s jämte fortsättningskurs sammanläggas* uppgå de till 16 500 kronor, motsvarande 75 kronor p r dag i 220 dagar' 1 n ä r a överensstämmelse härmed h a r understödet till enbär längre kurs om 215 d a g a r satts till 16 000 kronor, motsvarande 74 kronor 42 öre p r dag Anslagsökningen för kursförlängningar h a r inalles satts för varje 15 dagars period vid h u v u d k u r s till 1 000 kronor och för a n d r a huvudkurs till <00 kronor. F ö r varje dylik förlängning om 25 dagar vid fortsättningskurs och längre kurs h a r totala anslagsökningen föreslagits till 1000 kronor Understödet p r dag inom varje kursform undergår härigenom endast obetydliga förändringar vid kursförlängning. Det h a r med hänsyn till dessa förlängningar icke varit möjligt a t t bibehålla det nuvarande systemet med fixt grundanslag för varje kurstyp D a . s k u l l e ökningen måst till lika delar fördelas p å den del a v statsbiciiaget, som icke utgör grundanslag, samt på ortsbidraget. Men man kan L n t 6 gRV^ b e g ä * r a i a U oHshkh^et *»H ^gå med proportionsvis vida stZL 1 T torl'ånZn™^™^ än av det ursprungliga nndera V n ä m n d a Ö l m i n 8 S a n s l a g hai d ä r f ^ S l a ^ " ö r en del tillförts Överhuvud hava vi sökt åstadkomma a t t ortsbidraget icke ökas lika mycket som statsbidraget, enär det icke sällan torde möta svårighet för sko öraa a t t utverka väsentligt höjt ortsbidrag. Detta bidrag har därför höjts for a n d r a huvudkurs med blott 250 kronor, oaktat hela understödsbeloppet höjts med 1500 kronor. Vid fortsättningskurser hava vi, såsom ill T n o T a m n t 8 * ™ f t t ° r t s b i d r a S b ö ™ k r ä v a s men satt det så lågt som toerad längl e k U r S h a r ortsbid ofÖp^di?n?H%^ i " r a g e t bibehållits oförändrat vid 2 500 kronor och hela understödshöjningen, 850 kronor, h a r ägts p a statsbidraget. Vid enbär längre kurs har ortsbidraget föreslagits till 5 000 kronor eller blott 1000 kronor mer ä n vid huvudkurs Av oknrngsanslagen vid förlängningar i kurstiden h a r å statsbidraget 500 IZ t » T 7 0 ° k r ° n 0 r a V 1 0 0 ° k r 0 n ° r ' V i d a * d ™ huvudkurs o00 kronor a v 700 kronor, vid fortsättningskurs 800 kronor av 1 000 kronor samt vid längre kurser 700 kronor av 1 000 kronor. N å g r a anslagsminskningar för den händelse lantmannaskolas föreståndare tillika ä r föreståndare för folkhögskola hava icke upptagits i v å r t iorslag, enär tillfälle till sådan anordning icke synes böra bibehållas. Till parallellundervisning u t g å r n u särskilt anslag å 1 500 kronor men endast vid h u v u d k u r s eller a n d r a årskurs. H ä r å ges 10 procent tilläggsa a t t anslaget uppgår till 1650 kronor. Anslaget förutsätter ortsbidrag a lika stort belopp som statsanslaget u t a n nyssnämnda tillägg Inalles u t g å r alltså e t t understöd a v 3 150 kronor. Såsom villkor för anslag

204 till parallellundervisning är stadgat, att elevantalet i vederbörande kurs skall överstiga 30. ;§ m Mot dessa bestämmelser hava vi funnit erinringar i flera hänseenden b

D 0 yUkt' anslag synes böra medgivas även vid fortsättningskurs och längre kurs Att ingen bestämmelse härom nu finnes sammanhänger med att för dessa kurser satts ett maximum av 30 elever. Vi anse dylikt maximum böra borttagas. Det kan enligt vår åsikt icke vara riktigt att hindra en skola att nå större utveckling och erhålla större elevantal Tvärtom måste stora skolor anses hava många bestämda foretraden framför mindre och de böra därför befrämjas i stället för att forhindras. Särskilt de danska skolorna äro i detta avseende efterfoljansvärda föredömen. En större skola har lättare att få framstående lärarkrafter, dess utrustning i olika avseenden bör kunna bliva bättre och dess betydelse såsom kulturcentrum för sin ort blir större. Det ar också vida billigare för det allmänna att bekosta undervisning av ett större elevantal i gemensam kurs med parallellundervisning än att ge anslag till två särskilda kurser. Just anslaget till parallellundervismng ar ett utmärkt medel, som staten har i sin hand för att befordra uppkomsten av stora skolor. Det synes också fördenskull böra så tillmätas, att det kan medföra avsedd effekt i detta syfte. För huvudkurs och andra årskurs förutsattes för närvarande endast delning en gång i parallellavdelningar, vilket beror på att även for dessa kurser nu satts ett maximalt elevantal, nämligen 60. Vi anse, att D amval för dessa kurser dylikt maximum bör borttagas, av samma skal som nyss Mot den för anslag till parallellundervisning nu bestämda gränsen av mer än 30 elever hava från skolorna riktats talrika gensagor. Även vi T s e , att denna gräns är alltför hög för att icke ett verkligt g o t resul at av undervisningen skall bliva allvarligt försvårat, nar elevantalet *&£ mar sig sagda antal. Efter åtskilliga överväganden hava vi stannat vid att såsom lägsta delningsgräns förorda ett elevantal som överstiger 25. Vardera avdelningen kan då antagas omfatta mmst ^ elevei. Ar sammanlagda elevantalet högt, kan det inträffa att ny delning behöver tören s för att icke vardera avdelningen skall bli för stor Vi hava anse t detta inträffa när elevantalet överstiger 45. Vid delning i tre avdelningar kan varje avdelning då antagas omfatta mmst 15 elevei. Nya delningar böra kunna ske vid ytterligare ökningar av 20 elever vai 3 e gång. Dessa regler böra gälla för alla slag av kurser. . En följd av dessa successiva delningar är, att nytt parallellundervisningsanslag bör ges för varje gång delning sker. Vi hava i U av vart kungörelseförslag uttryckt detta så, att anslag ges med visst belopp > ioi varje avdelning utöver en, vari eleverna på grund av sitt antal miaste

205 delas för undervisningens behöriga bedrivande. Reglerna om delningsgränserna äro införda i kungörelseförslaget § 2 mom. 7. Det h a r synts oss v a r a alltför strängt att, såsom nu, k r ä v a lika stort ortsbidrag som statsbidrag till parallellundervisning. Då, såsom förut framhållits, elevernas sammanförande i jämförelsevis stora kurser synes böra befrämjas, bör man icke motverka detta genom att för sådant fall k r ä v a relativt större ortsbidrag än till en mindre kurs. Vi hava därför ansett, a t t statens bidragsandel bör höjas och a t t hälften d ä r a v bör betecknas såsom grundanslag. Ortsbidraget kommer således att utgöra en tredjedel av det sammanlagda anslaget. Med iakttagande av dessa principer föreslå vi följande anslagsbelopp för varje parallellavdelning: Huvudkurs Andra huvudkurs Fortsättningskurs Längre kurs, samtidig med huvudkurs Enbär längre kurs

Statsbidrag

Ortsbidrag

Summa

2 400 1 400 1 000 2 200 3 200

1200 700 500 1 100 1600

3 600 2 100 1 500 3 300 4 800

Vid h u v u d k u r s har det n u v a r a n d e sammanlagda anslaget å 3150 kronor ansetts böra höjas till 3 600 kronor. Anslaget till parallellundervisning vid andra huvudkurs har väsentligt nedsatts, nämligen från 3150 till 2100 kronor. Det synes naturligare att undervisningen koncentreras till den första huvudkursen, och det är på grund av den årstid, då a n d r a huvudkurs hålles, mindre sannolikt att behov av parallellundervisning då förekommer. F ö r övrigt synas anslagen till parallellundervisning vid a n d r a kurser än första huvudkurs böra i huvudsak u t m ä t a s i samma proportion till motsvarande anslag vid sagda huvudkurs som den, vari kursernas ordinarie anslag stå till varandra. Någon ökning av parallellundervisningsanslagen vid kursförlängningar hava vi icke ansett oss böra föreslå. Beloppen skulle bliva ganska obetydliga och reglerna synnerligen invecklade. Enligt v å r t förslag bör staten liksom nu ensam gälda kostnaderna för ålderstillägg åt föreståndare och ordinarie lärare ävensom lämna bidrag till vikariatsersättning enligt samma regler som nu. Beträffande anslag av statsmedel till försöksverksamhet vid skoljordbruk samt till anskaffande av undervisningsmateriell åberopa vi v å r a tidigare i detta betänkande framlagda och motiverade förslag härom. Slutligen föreslå vi, att till studieresor, vilka företagas med eleverna enligt reglementets föreskrift därom, må av statsmedel u t g å bidrag intill visst^ dagantal enligt de bestämmelser, som gälla för statsunderstöd till studieresor enligt reglementet för med statsmedel understödda åtgärder till höjande av det mindre jordbruket. Dessa skolstudieresor kunna nämligen ej lämpligen få understöd från anslaget till det mindre

206 jordbrukets höjande u t a n äro slolans ensak och u t g ö r a ett led i skolarbetet samt böra därför få understöd från s a m m a anslag som skolans undervisning i övrigt. I f r å g a om de villkor, som ulöver vad ovan n ä m n t s böra uppställas för anslag till kurserna vid lantmannaskolor, återkomma vi i den speciella motiveringen till vårt fö?slag till kungörelse om statsunderstöd till dessa skolor.

Enligt riksdagens beslut skall i riksstaten för budgetåret 1930/1931 det ordinarie förslagsanslaget till lantmannaskolor upptagas till 420 000 kronor, varjämte ett extra förslagsanslag å 25 000 kronor beviljats för beredande av ökat understöd åt sådana skolor. Med hänsyn till v å r a förslag om höjda anslag till dessa skolors kurser, till ökade anslag vid kursförlängningar, till ökat statsbidrag för parallellundervisning samt till särskilda statsbidrag för försöksverksamhet, för anskaffande av undervisningsmateriell och för studieresor behöver anslagsbeloppet höjas. Med iakttagande av att berörda extra anslag icke vidare skulle erfordras hava verkställda beräkningar givit vid handen, a t t det ordinarie förslagsanslaget behöver ökas med 100 000 kronor till 520 000 kronor.

Förslag till Reglemente för med statsmedel understödda lantmannaskolor. I.

Allmänna bestämmelser. §1.

Lantmannaskolas uppgift är att bibringa kunskap i grunderna för lanthushållningens utövande.

§2. De ordinarie kurserna vid lantmannaskola äro följande: a) huvudkurs om minst 125 arbetsdagar; b) fortsättningskurs om minst 95 arbetsdagar; samt c) längre kurs om minst 215 arbetsdagar. I ovan angivna dagantal inräknas icke sön- och helgdagar, ej heller ferier.

207 Läsår r ä k n a s från och med den 1 november till och med den 31 oktober nästföljande år. Undervisningen s k a l f/örläggas till den årstid, som med hänsyn till förhållandena i orten finnes llämplig. Under varje läsår skall vid skolan amordnas antingen huvudkurs eller längre kurs. Fortsättningskurs kan amordnas endast vid skola med huvudkurs. Två huvudkurser kunna hålllas efter v a r a n d r a under samma läsår men må icke helt eller delvis vara samtidiga. Hålles kurs å sådan tid, att delar av densamma infalla under två läsår hänföres kursen i sin helhet till det läsår, för vilket anslag till kursen erhålles. Beträffande vitsord av lantbruksstyreloen för hållande vid skola a v längre kurs eller fortsättningskurs stadgas i gällande kungörelse angående statsunderstöd till lantmannaskolor m. m. Eleverna inom viss kurs må, i den m å n deras olika förkunskaper eller deras a n t a l eller ock undervisningens specialisering i olika r i k t n i n g a r gor det nödvändigt, vid undervisningen kunna uppdelas på parallellavdelningar. Utöver ovan angivna ordinarie skolkurser, för vilka detta reglemente galler, k u n n a vid skolan anordnas särskilda undervisningskurser enligt reglementet för med statsmedel understödda åtgärder till höjande av det mindre jordbruket ävensom speciella utbildningskurser enligt vad om sådana kurser ä r särskilt stadgat. II.

Undervisning. § 3.

Vid huvudkurs skall meddelas undervisning i: 1) Svenska språket: rättskrivning och satslära samt avfattning av uppsatser i ämnen företrädesvis rörande lanthushållning 2) Matematik: de fyra räknesätten med hela tal, allmänna bråk och decimalbrak, regula de tri, procent- och r a b a t t r ä k n i n g samt enklare ekvationer, samtliga företrädesvis genom exempel tillämpade på lanthushållningen; linjers, ytors och solida figurers uppmätning och beräkning med tillämpning på lanthushållningen. 3) Naturkunnighet: a) Kemi: grunddragen av oorganisk och organisk kemi, med särskilt avseende a lanthushållningen och dess vanliga b i n ä r i n g a r ; förklaring a v jord-, gödsel- och fodermedelsanalys. b) Fysik; grunddragen av mekaniken samt värme- och elektricitetsläran med särskild tillämpning på lantmannens verksamhet, ävensom huvuddragen av väderleksläran. c) Geologi: de för jordbruket viktigaste mineralen och bergarterna; allman översikt over de geologiska krafterna, jordskorpans förändringar

208 samt olika geologiska formationer; redogörelse för de lösa jordavlagring a r n a i Sverige. d) Botanik: växternas y t t r e form och inre byggnad samt livsyttringar, särskilt deras näringsupptagande, groning och utveckling samt fortplantning; för jordbruket viktiga vilda och odlade högre växter samt viktigare bakterier och svampar. Eleverna övas i enklare frökontroll. 4) Jordbrukslära: åkerjordens egenskaper; olika j o r d a r t e r ; jordens avdikning; maskiner och redskap för jordbruket samt deras a n v ä n d n i n g ; åkerjordens bearbetning; växternas behov och jordens förråd av växtnäring- gödsel- och jordförbättringsmedel samt deras a n v ä n d n i n g ; växtföljden; allmän växtodlingslära, omfattande åkerbruksväxternas förädling sådd, skötsel, skörd och förvaring, ogräs, växtsjukdomar och skadeinsekter; speciell växtodlingslära: de olika åkerbruksväxternas odling och lämplighet under olika förhållanden; ä n g a r s och betesmarkers skötsel; nyodling. - . J A I sammanhang med undervisningen i redskapslära utforas demonstrationer av åkerbruksredskap och maskiner. _ 5) Husdjurslära, allmän: djurkroppens, särskilt de större husdjurens byggnad och de olika organens förrättningar; husdjurens avel och forädling, skötsel och vård; djurnäringens allmänna grunder; de olika fodermedlen, deras sammansättning, värde och användning; speciell: notboskapens, hästens, svinets, fårets, getens, fjäderfänas och övriga husdjurs raser, förädling, uppfödning, utfodring och v å r d ; sjukvårds- och hovbeslagslära: husdjurens vanligaste sjukdomar och dessas behandling; hovens bvggnad, vård, skötsel och beslag. > ö v n i n g a r i bedömande av djur efter deras yttre egenskaper och i uppgörande av utfodringstabeller för olika djurslag samt med hansyn till olika fodertillgång och produktionsriktningar. 6) Mjölkhushållning: mjölkens beståndsdelar och egenskaper; mjölkning och mjölkhygien; mjölkens förvaring och transport; grunderna for smör- och osttillverkning. 7) Trädgårdsskötsel: t r ä d g å r d e n s a n l ä g g n i n g och skötsel; olika slag av köksväxter, bärbuskar och fruktträd samt deras odling; trädgårdsalstrens v ä r d e och användning. 8) Skogshushållning: skogsmarkens beskaffenhet; olika slag av skogst r ä d ; h u v u d g r u n d e r n a för skogens förnyande, vård, taxering och avverkn i n g ; virkets aptering; skogsprodukternas tillgodogörande, skogslagstiitning. , .. . Där förhållandena så medgiva, skola demonstrationer och övningar i skogen företagas. .. j • x, ^A 9) Byggnadslära: byggnadsmaterialier och deras a n v ä n d n i n g ; huvudgrunderna för lantmannabyggnaders uppförande och inredning; uppgörande av enklare byggnadsritningar.

209 ^ 10) Jordbruksekonomi: jordbruksnäringens förutsättningar och ställning i samhällslivet; jordegendomen och dess byggnader, levande och döda inventarier, rörelsekapital, jordbrukets kreditförhållanden; för jordbruksdriften erforderlig arbetskraft och dess utnyttjande; lanthushållningens organisation och olika driftsformer; jordbrukets olika produktionsgrenar; lantbruksprodukternas avsättning, för jordbruket viktiga ekenomiska föreningar; det allmännas åtgärder för jordbrukets främjande. Övningar i beräkning av kostnaderna för frambringande av olika slags lantbruksprodukter samt för uppfödning och underhåll av de viktigaste husdjuren; uppgörande av en enklare plan för ett jordbruks drift. 11) Lantbruksbokföring: grunderna för lantbruksbokföringen; uppgörande av ett fullständigt bokslut efter enkelt, för mindre och medelstora, egendomar lämpat system. 12) Medborgarkunskap: staten och dess organ; borgerliga och kyrkliga kommuner samt deras beslutande och förvaltande organ; inkomst- och utgiftsstater; skatter; självdeklaration. Övning i hållande av stämmor, förande av protokoll, uppgörande av självdeklaration och längder m. m. 13) Fältmätning och avvägning: uppmätning av lämpliga ägo figurer; linje- och ytavvägning för uppgörande av enklare avdikningsförslag, ritning av karta, dikesprofil och dräneringsplan. ' § 4. Vid längre kurs skall undervisningen omfatta vad för huvudkurs är i, § 3 föreskrivet samt därutöver åsyfta fördjupning och utvidgning av elevernas kunskaper i där angivna ämnen, särskilt dem, som för elevernas framtida praktiska verksamhet äro framför andra av betydelse. Vid längre kurs bör synnerlig vikt läggas vid demonstrationer och övningar. I enlighet härmed skall undervisningen vid längre kurs omfatta, utöver vad i § 3 stadgas, huvudsakligen följande: 1) Botanik: utförligare behandling av viktigare delar av växtfysiologien; ärftlighetslärans grunddrag. Övningar i kännedom om för jordbruket viktigare växter och växtsjukdomar, så långt möjligt på levande material. 2) Jordbrukslära: utförligare behandling av viktigare delar av maskinoch redskaps- samt växtodlingsläran, särskilt sortkännedom, fröodling och beteskultur. Demonstrationer och övningar i olika maskiners och redskaps montering, användning och skötsel; utläggning av gödslings- och sortförsök; demonstrationer beträffande olika sorter av för orten lämpliga åkerbruksväxter, betning av utsäde samt olika odlings- och skördemetoder ävensom beteskultur. 3) Husdjurslära: utförligare behandling av avelsläran och utfodringsläran; mjölkkontroll. 14 — '291214.

210 De i § 3 vid detta ämne omförmälda demonstrationer och övningar givas väsentligt ökad omfattning. 4) Jordbruksekonomi: utförligare behandling av uti § 3 angivna delar av detta ämne. 5) Lantbruksbokföring: u p p r ä t t a n d e efter ett mera specialiserat system av ett fullständigt bokslut för medelstort jordbruk. 6) Ekmwmilära och affärskunskap: produktionsmedel och produktion; prisbildning; banker och a n d r a kreditanstalter; växlar och checker; bolag och ekonomiska föreningar. ö v n i n g a r i affärskorrespondens och upprättande av vid jordbruk vanligen förekommande affärshandlingar. 7) Lagkunskap: det viktigaste av lagstiftningen rörande fast egendom (skifte och a n n a n delning a v jord, köp, lagfart, inteckningsförfarande, arrende, väghållningsskyldighet, dikning och vattenavledning) samt om köp och byte av lös egendom, penningförsträckning och arbetsavtal. Vid fortsättningskurs skall meddelas undervisning i den omfattning och de ämnen, att denna undervisning jämte den föregående undervisningen i huvudkursen tillsammans i huvudsak motsvara den för längre kurs enligt § 4 fastställda undervisning. § 6. Genom gymnastik- och idrottsövningar bör, d ä r så lämpligen kan ske, sörjas för elevernas sunda kroppsutveckling. Elever, som därtill hava anlag, böra övas i gemensam sång. § 7. Vid lantmannaskola må undervisning kunna meddelas även i m d r a än i §§ 3 och 4 omförmälda ämnen. Ävenledes må undervisning kunna i något eller n å g r a av de i samma paragrafer omförmälda ämner meddelas i större omfattning än i samma paragrafer föreskrives. l y l i k utvidgning av undervisningen kan ske antingen genom förlängning a v kurstiden eller genom inskränkning av undervisningen i andra ämnen. Densamma kan åsyfta antingen a t t öka värdet av den a l l m ä n m utbildning i grunderna för lanthushållningens utövande, som kursen svser a t t bibringa, eller ock a t t giva eleverna ökad kunskap i viss speciell gren av n ä m n d a hushållning. De smärre j ä m k n i n g a r i de olika läroämnenas omfattning, va:till elevernas olika förkunskaper k u n n a föranleda, må j ä m v ä l företagas. § 8. Undervisningen skall städse mellan de olika ämnena v a r a fördelad på sådant sätt, att skolans k a r a k t ä r av att v a r a en yrkesskola :ör länt-

211 brukare noggrant iakttages. I sådant syfte bör i varje kurs den övervägande delen av undervisningstiden ägnas åt jordbrukets fackämnen. § 9. Undervisningsplan, upptagande kursens längd, undervisningsämnena och det ungefärliga a n t a l lärotimmar, som skall ägnas åt varje ämne, beslutas av skolans styrelse efter förslag av föreståndaren samt skall för godkännande underställas lantbruksstyrelsen. Sådan undervisningsplan skall fortfarande lända till efterföljd, intill dess ändring av lantbruksstyrelsen påfordras eller av skolstyrelsen ifrågasattes, i vilket senare fall ändringen icke må tillämpas innan lantbruksstyrelsen godkänt densamma. Dock m å föreståndaren under fortgången av kurs göra de s m ä r r e avvikelser från planen, som av omständigheterna påkallas. § 10. Undervisningen skall meddelas genom: a) Föredrag, v a r v i d iakttages, a t t läraren söker förtydliga ämnet genom experiment och förevisningar, och bör läraren såväl genom frågor till eleverna förvissa sig därom, a t t de r ä t t uppfattat vad som förut genomgåtts, som ock bereda eleverna tillfälle att till honom framställa frågor för vinnande av ytterligare upplysningar i det ämne som behandlas. b) Repetitioner i förening med förhör och eleverna till lösning förelagda skriftliga uppgifter. c) Demonstrationer av olika husdjur, redskap och lantbruksprodukter samt förnödenheter för ett lantbruk. d) Övningar, som verkställas a v eleverna själva efter vederbörande lärares anvisning och under hans ledning. § 11. Skolan skall v a r a försedd med lämpliga lokaler och nödig undervisningsmateriell samt skall för övnings- och demonstrationsändamål ä g a tillgång till för jordbruket viktigare åkerbruksredskap och maskiner, lämpliga för det mindre och medelstora jordbruket inom orten. Skolans undervisnings-, demonstrations- och övningsmateriell skall elev äga begagna på tider och villkor, som föreståndaren bestämmer. § 12. F ö r undervisningens r ä t t a bedrivande skall lantmannaskola förfoga över ett av föreståndaren för eller l ä r a r e vid skolan skött, intill skolan eller i dess omedelbara närhet beläget och med nödig kreatursbesättning försett jordbruk av sådan beskaffenhet, a t t det kan v a r a till verkligt gagn för undervisningen vid skolan. Lantmannaskola, som är förlagd till samma plats som lanthushållsskola, är skyldig lämna lanthushållsskolan tillgång till skoljordbruket

för demonstrationer och övningar samt att låta lanthushållsskolan mot skälig ersättning från skoljordbruket erhålla lantbruksprodukter för undervisningen. Vid varje skola skall ock finnas försöks- och demonstrationsfält, på vilket olika slag av jordbruksförsök utföras och för orten viktigare sorter av olika åkerbruksväxter odlas. Vid skola, som är belägen i sådan trakt av landet, där skogsskötseln är av större betydelse för lantbrukets utövare i allmänhet, skall tillfälle beredas att å lämpligt skogsområde anställa demonstrationer och övningar i nämnda ämne. Tillfälle bör beredas eleverna att genom besök vid framstående lantbruk under lärares ledning studera jordbruket och husdjursskötseln samt lantbrukets binäringar. För eleverna i längre kurs och fortsättningskurs böra dessa studieresor vara mera omfattande samt om möjligt även utsträckas till industriella anläggningar för förädling av jordbrukets produkter eller framställning av förnödenheter för jordbruket. I den mån studieresa icke kan anordnas under pågående kurs, bör skolan söka åstadkomma särskild resa för eleverna å lämplig tid efter kursens slut. § 13. Vid skolan skall enligt av lantbruksstyrelsen fastställt formulär föras dagbok, vari av läraren antecknas kort uppgift om den å lärorummet varje timme meddelade undervisningen samt om demonstrationer ävensom övningar och studieresor, företagna under lärares ledning. § 14. Vid kursens slut anställes offentlig avgångsexamen. Efter genomgången kurs erhåller elev avgångsbetyg, avfattat enligt av lantbruksstyrelsen fastställt formulär samt undertecknat av skolans föreståndare och ordinarie lärare. III.

Elever.

§ 15. Elever antagas av skolans styrelse på förslag av föreståndaren. § 16. 1. För vinnande av inträde vid huvudkurs eller längre kurs fordras av sökande: att hava fyllt 18 år samt att hava minst ett år allvarligt deltagit i lantbruksarbeten. 2. Lantmannaskola, som så önskar, må vara berättigad att, där lantbruksstyrelsen det medgiver, för inträde vid skolans huvudkurs eller längre kurs fordra visst kunskapsmått, dock ej mer än att inträdessökan-

213 de genomgått två klasser av kommunal mellanskola eller motsvarande klasser eller avdelningar i allmänt eller enskilt läroverk med godkända insikter i svenska språket, matematik och naturlära, eller ock vid särskild, vid lantmannaskolan anställd inträdesprövning visat sig äga motsvarande insikter. Den, som genomgått statsunderstödd folkhögskolas huvudkurs, skall anses hava uppfyllt sistnämnda fordran för inträde. 3. För vinnande av inträde vid fortsättningskurs fordras av sökande att hava med goda vitsord genomgått lantmannaskolas huvudkurs eller, där sökande är elev vid huvudkurs, att hava med intyg från skolans föreståndare styrkt lämplighet för deltagande i fortsättningskurs eller ock att styrka sig hava på annat sätt förvärvat motsvarande kunskapsmått. 4. Ansökning om inträde skall vara av sökanden egenhändigt skriven och ställas till skolans styrelse. Vid ansökning till huvudkurs eller längre kurs skola fogas avgångsbetyg från folkskola samt, i förekommande fall, fortsättningsskola, därest icke betyg över större kunskapsmått fordras enligt mom. 2 här ovan, ävensom i övrigt erforderliga intygför styrkande av att inträdes fordringarna av sökanden fyllas, i den mån icke sökandens förutsättningar för inträde i skolan skola utrönas vid sådan prövning, varom i mom. 2 här ovan förmäles. Vid ansökning till fortsättningskurs skola fogas behöriga intyg för styrkande att sökanden uppfyller inträdesfordringarna till sådan kurs. § 17. Under i övrigt lika förhållanden äger av inträdessökande den företräde, som under längre tid varit sysselsatt med lantbruksarbeten; och må på styrelsens prövning bero, om undantag må göras från den i § 16 för inträde i skolan stadgade minimiålder. §18.

Elev bekostar själv sitt uppehälle vid skolan ävensom bostad, läroböcker m. m. och betalar för undervisningen den avgift som styrelsen bestämmer. Om högsta beloppet av undervisningsavgift samt om frielever och elever mot halv undervisningsavgift stadgas i gällande kungörelse angående statsunderstöd till lantmannaskolor m. m. § 19. Elev skall iakttaga ett oförvitligt uppförande och ställa sig till efterrättelse av styrelsen fastställda ordningsstadgar samt av föreståndare eller lärare givna föreskrifter. Elev, som är lättjefull eller ohörsam eller eljest gör sig skyldig till ovärdigt uppförande och som icke låter sig rätta av varning, som föreståndaren inför lärarrådet honom meddelar, ävensom elev, som begått förseelse av svårare beskaffenhet, må kunna av skolstyrelsen skiljas från skolan; och vare sådan elev förlustig av honom erlagd undervisningsavgift.

214 IV. Föreståndare och lärare samt lärarråd.

§ 20.

Vid varje skola skall finnas en vid densamma boende föreståndare, som leder, deltager i och ansvarar för undervisningen, samt minst en eller, där såväl huvudkurs som längre kurs hållas, minst två ordinarie lärare. Därjämte skola vid behov andra lärare anställas till det antal, undervisningens behöriga upprätthållande kräver. Den huvudsakliga undervisningen i jordbrukslära, husdjurslära och jordbruksekonomi skall, där icke lantbruksstyrelsen på grund av särskilda förhållanden annorlunda medgiver, meddelas av föreståndaren eller ordinarie lärare. Föreståndare och lärare bilda tillsammans ett lärarråd. §21. Föreståndare och lärare skola besitta den utbildning och den förmåga att meddela undervisning ävensom de egenskaper i övrigt, som äro behövliga för ett framgångsrikt uppfyllande av deras åligganden. Föreståndare ävensom ordinarie lärare med undervisningsskyldighet i jordbrukslära, husdjurslära eller jordbruksekonomi skall hava med goda vitsord avlagt examen från agronomkursen vid lantbruksinstitut samt såväl genom därefter bedriven väl vitsordad praktisk verksamhet på lanthushållningens område under minst två år som ock i övrigt visat sig äga goda förutsättningar för dylik befattning. Särskilt avseende skall fästas å god undervisningsförmåga, genomgången pedagogisk utbildning och praktiskt utövad konsulentverksamhet samt huruvida sökanden genomgått konsulentkurs å jordbruks- eller husdjurslinje vid lantbruksinstitut. Till föreståndare må endast antagas den, som av lantbruksstyrelsen förklarats därtill kompetent. § 22. Då befattning såsom föreståndare eller ordinarie lärare vid lantmannaskola skall tillsättas, åligger det styrelsen att så snart ske kan och senast inom tre månader efter föregående befattninghavares avgång kungöra densamma till ansökan ledig genom annons i minst en allmänt spridd daglig tidning och en lantbrukstidskrift med angivande av den tid, inom vilken ansökan skall vara till styrelsen ingiven, samt den tid, då befattningen skall tillträdas. Kungörelsen skall vara införd minst trettio dagar före ansökningstidens utgång. Före tillsättandet av föreståndarbefattning skall tillfälle beredas statens inspektör över lantmannaskolorna att yttra sig om sökandenas lämplighet. Föreståndare och ordinarie lärare skola av styrelsen fast anställas antingen på viss tid eller ock tillsvidare med ömsesidig rätt till uppsägning. Anställning på viss tid skall ske för minst tre år i sänder, dock att under

215 de två första åren sådan anställning må ske för kortare period. Uppsägningstiden skall utgöra minst fyra månader. Föreståndare eller ordinarie lärare äger ej utan styrelsens medgivande, rätt att åtaga sig avlönat uppdrag, som är förenat med tjänstgöring under tid, då kurs pågår. § 23. Föreståndaren åligger: 1) att vaka däröver, att undervisningen behörigen fortgår efter detta reglemente och andra gällande föreskrifter samt att såväl lärare som elever fullgöra sina skyldigheter; 2) att under styrelsens inseende handhava skolans ekonomi, därest styrelsen icke annorlunda beslutar; 3) att vara ordförande i skolans lärarråd; 4) att sammankalla lärarrådet minst tre gånger under varje lärokurs; 5) att för styrelsen framlägga förslag till lediga lärarplatsers tillsättande; 6) att för styrelsen anmäla, om anledning till anmärkning finnes mot någon lärare; 7) att såväl inom som utom skolan utöva tillsyn över eleverna och i förekommande fall tilldela elev varning inför lärarrådet ävensom att för styrelsen anmäla, när anledning till elevs skiljande från skolan förekommer; 8) att mottaga alla till skolan eller dess styrelse ställda skrivelser och över dem föra diarium; 9) att föra protokoll vid styrelsens sammanträden, där ej styrelsen annorlunda bestämmer, ävensom att föra protokoll vid lärarrådets sammanträden samt att uppsätta avgående skrivelser och över dessa föra diarium; 10) att till lantbruksstyrelsen insända av styrelsen beslutad undervisningsplan; 11) att skriftligen underrätta statens inspektör om den tid, då kurs börjar eller slutar; 12) att enligt av lantbruksstyrelsen fastställt formulär föra matrikel över skolans elever samt liggare över de dem tilldelade avgångsbetyg; 13) att årligen inom tid, som styrelsen bestämmer, till denna avgiva berättelse om skolans verksamhet under föregående läsår; 14) att underlätta elevernas praktiska utbildning genom att söka åt dem bereda lämpliga elevplatser vid framstående lantbruk; 15) att, där icke av styrelsen eller eljest i vederbörlig ordning annorlunda bestämmes, handhava ledningen av till skolan förlagda särskilda undervisningskurser och speciella utbildningskurser; samt 16) att under styrelsens inseende handhava skötseln av skoljordbruket samt, enligt av styrelsen godkänd plan, av försöks- och demonstrationsfält, såvitt ej styrelsen därtill utsett annan lärare vid skolan.

216 § 24. Lärarrådet åligger: att på föreståndares kallelse s a m m a n t r ä d a för överläggning om elevernas framsteg, flit och uppförande, om de förändringar i undervisningen, som anses nödvändiga till följd a v inträffade förhållanden, samt om vad i övrigt k a n lända till gagn för skolan; att uppgöra förslag till ordningsstadgar, ferier, undervisnings- och timplan, l ä r a r n a s tjänstgöring m. m., vilka förslag underställas styrelsens prövning; samt att avgiva yttranden i de frågor rörande skolans verksamhet, som hänskjutas till lärarrådet. § 25. Lärare åligger a t t med noggrannhet och nit fullgöra sina skyldigheter enligt detta reglemente samt i övrigt ställa sig till noggrann efterrättelse de föreskrifter rörande verksamheten vid skolan, som av skolans styrelse eller föreståndare meddelas. Därest föreståndare eller lärare icke förmår a t t vid skolan upprätthålla skick och ordning eller u r a k t l å t e r att fullgöra sina åligganden enligt detta reglemente eller i övrigt visar sig uppenbart olämplig för sin uppgift, må han k u n n a av styrelsen omedelbart u t a n iakttagande av stadgad uppsägningstid skiljas från sin befattning, dock, där befattningshavaren varit fast anställd vid skolan under minst tre år, endast efter förut given, motiverad och protokollförd, resultatlös varning. V.

Styrelsen.

§ 26. Skolans styrelse utgöres av minst fem personer, däribland skolans föreståndare, vilken dock icke äger att deltaga i beslut, som r ö r föreståndarens r ä t t och ställning vid skolan. Övriga styrelseledamöter jämte suppleanter för v a r och en av dem utses för fyra år, en av vederbörande landsting och en av vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt de återstående till det antal och på det sätt, som a v Kungl. Maj:t för varje särskild skola n ä r m a r e bestämmes. Av de valda ledamöterna skall minst halva antalet v a r a i jordbruk förfarna personer. Styrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande samt inom eller utom sig kassaförvaltare. Styrelsen äger att inom sig utse ett utskott, bestående av t r e ledamöter, däribland föreståndaren, för att å styrelsens v ä g n a r utöva det närmaste handhavandet och övervakandet av skolans löpande ärenden enligt de bestämmelser, som av styrelsen meddelas. Sedan styrelse blivit vald ävensom då förändringar inom densamma ägt rum, l ä m n a r styrelsen uppgift därom till lantbruksstyrelsen.

217 §27. Styrelsen tillkommer: att a n t a g a och entlediga föreståndare och l ä r a r e samt att, med iakttagande av v a d därom är särskilt stadgat, bestämma dessas avlöningsförmåner; att åt föreståndare och l ä r a r e bevilja sökt tjänstledighet samt att, om så prövas nödigt, förordna om platsens uppehållande under ledigheten; alt på förslag av föreståndaren antaga elever samt, om så finnes nödigt, skilja elev från skolan; att årligen, efter förslag av föreståndaren, uppgöra inkomst- och utgiftsstat för skolan; att besluta om undervisningsplan för skolan samt underställa densamma lantbruksstyrelsen; att granska och fastställa ordningsstadgar samt timplan för skolan ävensom plan för skötseln av försöks- och demonstrationsfält; att övervaka, a t t detta reglemente och a n d r a för skolan gällande föreskrifter efterlevas ävensom att skolans verksamhet ledes i enlighet med dess ä n d a m å l ; att bestämma dag för avgångsexamen; att årligen före den 1 februari till lantbruksstyrelsen samt vederbörande landsting och hushållningssällskap enligt av lantbruksstyrelsen fastställt formulär avgiva berättelse över skolans verksamhet under senast förflutna läsår; samt att i övrigt på allt sätt främja skolans bästa. Styrelsens ledamöter böra i övrigt genom besök i skolan och åhörande av undervisningen skaffa sig kännedom om skolans verksamhet samt, i händelse anledning förekommer till a n m ä r k n i n g eller till avhjälpande av påtagliga brister, därom göra anmälan vid styrelsens sammanträde. § 28. F ö r besluts fattande skall minst hälften av styrelsens ledamöter v a r a närvarande. Beslut om disciplinär åtgärd mot föreståndare eller l ä r a r e ävensom beslut om deras skiljande från tjänsten må dock ej fattas, med mindre två tredjedelar av styrelsens ledamöter äro närvarande. Vid omröstning, som utfaller med lika röstetal för olika meningar, gälle den mening, som ordföranden biträder. § 29. F ö r de medel, skolstyrelse h a r under sin förvaltning, ansvara styrelsens ordförande och ledamöter gemensamt. I den årliga granskningen av styrelsens förvaltning deltager å statens v ä g n a r ett av vederbörande länsstyrelse utsett ombud.

218 VI.

Överinseende.

§ 30. Lantbruksstyrelsen äger att utfärda de n ä r m a r e föreskrifter, vilka erfordras för ordnandet av undervisningen vid lantmannaskolorna. Om statlig inspektion av lantmannaskolorna är särskilt stadgat. VII.

Övergångsbestämmelser.

§ 31. Därest vid sådan lantmannaskola, d ä r längre k u r s eller fortsättningskurs icke hålles, särskilda svårigheter förefinnas för anskaffande av sådant skoljordbruk, varom i § 12 första stycket förmäles, eller a n d r a giltiga skäl föreligga, m å lantbruksstyrelsen på ansökan av skolans styrelse medgiva befrielse från skyldighet att förfoga över dylikt jordbruk, dock ej för längre tid än intill dess fem å r förflutit från det detta reglemente t r ä t t i kraft. I sådant fall åligger det skolstyrelsen a t t träffa överenskommelse med innehavare av i skolans närhet befintligt välskött lantbruk om r ä t t för skolans lärare a t t därstädes verkställa för undervisningen behövliga demonstrationer för eleverna. § 32. Är vid tiden, då detta reglemente träder i kraft, vid lantmannaskola, som är förlagd till samma plats som folkhögskola samt h a r med sistn ä m n d a skola gemensam styrelse och gemensamma lokaler men icke gemensam föreståndare, folkhögskolans föreståndare utsedd till rektor för lantmannaskolan, må därvid förbliva under en tid av högst tre å r efter detta reglementes ikraftträdande. I sådant fall äger rektor de befogenheter och skyldigheter, som tillkomma honom enligt nu gällande reglemente. § 33. Föreståndare ävensom ordinarie lärare i jordbrukslära, husdjurslära eller jordbruksekonomi, vilken vid tiden, då detta reglemente träder i kraft, är fast anställd vid lantmannaskola, vare behörig att fortfarande utöva sådan befattning utan hinder därav, a t t icke de uti § 21 a n d r a stycket föreskrivna kompetensvillkoren av honom uppfyllas. § 34. För dem, som vid tiden för detta reglementes trädande i kraft äro ledamöter av styrelsen för lantmannaskola, skall detta u p p d r a g upphöra vid utgången av kalenderåret näst efter det, under vilket reglementet t r ä t t i kraft. Yppas innan dess behov av utseende av ledamot, m å sådant v a l

219 ske enligt nu gällande bestämmelser men skall avse endast tiden intill n ä m n d a tidpunkt. V a d i denna paragraf stadgas äger icke tillämpning på föreståndare, ej heller på rektor, där sådan finnes.

Förslag till Kungörelse angående statsunderstöd till lantmannaskolor m. m. § 1. Till lantmannaskola, anordnad i överensstämmelse med gällande reglemente för med statsmedel understödda sådana skolor, må efter Kungl. Maj:ts beprövande statsunderstöd utgå sålunda: 1) till huvudkurs högst 8 000 kronor, v a r a v i grundanslag 4 000 kronor, vilka belopp kunna vid kurs, som räcker minst 140 arbetsdagar, ökas till 8 700 kronor, v a r a v i grundanslag 4 400 kronor, och vid kurs, som räcker minst 155 arbetsdagar, ökas till 9 400 kronor, v a r a v i grundanslag 4 800 kronor; 2) till andra huvudkurs under samma läsår högst 4 000 kronor, v a r a v i grundanslag 2 500 kronor, vilka belopp kunna vid kurs, som räcker minst 140 arbetsdagar, ökas till 4 500 kronor, v a r a v i grundanslag 2 800 kronor, och vid kurs, som räcker minst 155 arbetsdagar, ökas till 5 000 kronor, v a r a v i grundanslag 3100 kronor; 3) till fortsättningskurs högst 4 000 kronor, v a r a v i grundanslag 3 500 kronor, vilka belopp kunna vid kurs, som räcker minst 120 arbetsdagar, ökas till 4 800 kronor, v a r a v i grundanslag 4100 kronor, och vid kurs, som räcker minst 145 arbetsdagar, ökas till 5 600 kronor, v a r a v i grundanslag 4 700 kronor; 4) till längre kurs vid skola, där huvudkurs hålles, högst 8 000 kronor, v a r a v i grundanslag 5 500 kronor, vilka belopp k u n n a vid kurs, som räcker minst 240 arbetsdagar, ökas till 8 700 kronor, v a r a v i grundanslag 5 900 kronor, och vid kurs, som räcker minst 265 arbetsdagar, ökas till 9 400 kronor, v a r a v i grundanslag 6 300 kronor; 5) till längre kurs vid skola, där huvudkurs icke hålles, högst 11000 kronor, v a r a v i grundanslag 6 000 kronor, vilka belopp kunna vid kurs, som räcker minst 240 arbetsdagar, ökas till 11700 kronor, v a r a v i grundanslag 6 400 kronor, och vid kurs, som räcker minst 265 arbetsdagar, ökas till 12 400 kronor, v a r a v i grundanslag 6 800 kronor;

220 6) till parallellundervisning, för varje avdelning utöver en, v a r i eleverna på grund av sitt antal måste delas för undervisningens behöriga bedrivande, vid h u v u d k u r s högst 2 400 kronor, vid a n d r a h u v u d k u r s högst 1400 kronor, vid fortsättningskurs högst 1000 kronor, vid längre kurs vid skola, där h u v u d k u r s hålles, högst 2 200 kronor, samt vid längre kurs vid skola, där h u v u d k u r s icke hålles, högst 3 200 kronor, skolande av varje till parallellundervisning anvisat belopp hälften u t g ö r a grundanslag; 7) erforderligt belopp till: a) ålderstillägg åt föreståndare och ordinarie l ä r a r e enligt i § 5 angivna grunder; b) bidrag till ersättning åt vikarie för föreståndare eller ordinarie lärare, som åtnjuter tjänstledighet på grund av sjukdom eller för uppehållande av befattning i statens tjänst eller för fullgörande a v annat offentligt uppdrag, med det belopp som, utöver v a d den tjänstledige avstår av sin avlöning, erfordras för ett vikariatsarvode, motsvarande t v å tredjedelar av den för' befattningen fastställda, på ledighetstiden belöpande kontanta minimigrundlönen; 8) till försöksverksamhet ett belopp, högst motsvarande de av denna verksamhet föranledda särskilda kostnader, dock ej mer än 500 kronor för år; 9) till anskaffande a-v undervisningsmateriell högst halva beloppet av anskaffningskostnaden, dock ej mer än 400 kronor för å r ; samt 10) till studieresor, för gäldande av kostnader för ledares och elevernas resor vid huvudkurs, a n d r a h u v u d k u r s eller fortsättningskurs under högst tre d a g a r och vid längre kurs under högst sex dagar, ett belopp, utgående enligt de bestämmelser som gälla för statsunderstöd till studieresor enligt reglementet för med statsmedel understödda åtgärder till höjande av det mindre jordbruket. § 2.

Såsom villkor för erhållande a v understöd enligt § 1 skall gälla: 1) att, då fråga är om ny skola, vederbörande lantbruksundervisningsnämnd samt inspektören över lantmannaskolorna vitsordat behovet av skolan; 2) att, då fråga är om understöd till längre k u r s eller fortsättningskurs, lantbruksstyrelsen efter hörande av bemälde inspektör vitsordat skolans lämplighet för hållande av dylik k u r s ; 3) att, då fråga är om understöd till längre kurs vid skola, där huvudkurs icke hålles, lantbruksstyrelsen, efter hörande av vederbörande lantbruksundervisningsnämnd samt bemälde inspektör, finner ortens behov att äga tillgång till huvudkurs v a r a vid a n n a n eller andra skolor tillräckligt tillgodosett; 4) att undervisningen vid skolan pågår så l å n g tid som i gällande reglemente för med statsmedel understödda lantmannaskolor, ä r föreskrivet

221 för de särskilda kurserna, med rätt för Kungl. Maj:t att, där särskilda skäl därtill föranleda, bevilja statsunderstöd, oaktat kursen icke p å g å r stadgad minimitid; 5) a t t beträffande h u v u d k u r s eller a n d r a huvudkurs elevantalet uppgår till minst 15 eller, då fråga är om skola, som hållit h u v u d k u r s under ett eller flera föregående läsår, i medeltal för de fem sista läsåren eller det mindre a n t a l läsår, då skolan varit i verksamhet, i huvudkurserna vid skolan u p p g å t t till minst 15 samt att tillika, då fråga är om a n d r a huvudk u r s under året, elevantalet i huvudkursen samma år uppgått till minst 40; med r ä t t för Kungl. Maj:t a t t på grund av särskilda omständigheter bevilja statsunderstöd, oaktat villkoren ifråga om elevantal icke äro uppfyllda; 6) a t t beträffande fortsättningskurs ävensom längre k u r s elevantalet i kursen u p p g å r till minst 15 eller, d å fråga är om skola, som hållit dylik k u r s under ett eller flera föregående läsår, i medeltal för de fem sista läsåren eller det mindre antal läsår, då dylik kurs hållits, i motsvarande kurser vid skolan uppgått till minst 15; med r ä t t för Kungl. Maj:t a t t medgiva sådant undantag, som under punkten 5) n ä m n t s ; 7) att, då fråga är om statsunderstöd till parallellundervisning, elevantalet i vederbörande kurs överstiger, för understöd till en parallellavdelning 25, till två sådana avdelningar 45, till tre 65 och så vidare med en ökning av 20 elever varje gång; 8) att, då fråga är om statsunderstöd till huvudkurs, a n d r a huvudkurs, fortsättningskurs, längre kurs eller parallellundervisning, inom orten tillskjutes ett belopp, som med inberäknande av elevavgifter uppgår till minst det belopp, varmed statsunderstödet till själva kursen, resp. parallellundervisningen, överstiger grundanslaget; 9) att undervisningsavgiften vid skolan icke överstiger 50 öre pr arbetsdag vid varje slag av kurs; 10) att, beträffande samtliga kurser, för varje påbörjat 1 000-tal kronor av statsunderstödet till själva kursen och till parallellundervisning minst en elev u t a n avgift (frielev) eller dubbla antalet elever mot halv avgift äga åtnjuta undervisning, i den m å n vid kursen finnas elever, vilka erhållit understöd av statsmedel för genomgående av kurs vid lantmannaskola, eller andra verkligt behövande elever vid kursen anmäla sig till erhållande av sådan förmån; 11) att för undervisningens bestridande vid skolan finnas anställda föreståndare och ordinarie lärare i enlighet med föreskrifterna i gällande reglemente^ för med statsmedel understödda lantmannaskolor; 12) att till föreståndare och ordinarie lärare utgå, förutom ålderstilllagg, minst de i §§ 3 och 4 föreskrivna avlöningsförmåner; 13) att skolans styrelse anmäler föreståndare och ordinarie lärare till delaktighet i statens pensionsanstalt och ställer sig till efterrättelse de i reglementet för sagda anstalt ifråga om huvudman meddelade föreskrif-

222 ter samt att skolan bestrider i samma reglemente stadgad del av de årliga avgifterna till anstalten; 14) att, då fråga är om statsunderstöd till försöksverksamhet, plan för försöken jämte beräkning över de därav föranledda särskilda kostnaderna blivit uppgjord av skolans styrelse och godkänd av lantbruksstyrelsen; 15) att, då fråga är om statsunderstöd till anskaffande av undervisningsmateriell, plan för anskaffningen jämte beräkning över kostnaderna därför blivit av skolans styrelse uppgjord och av lantbruksstyrelsen godkänd; 16) att, då fråga är om statsunderstöd till studieresa, plan för resan jämte kostnadsberäkning blivit uppgjord av skolans styrelse och av lantbruksstyrelsen godkänd samt, beträffande kostnad för resa medelst motorfordon, efter häst eller medelst rodd, att av samma kostnad ett belopp, minst motsvarande hälften av statsverkets andel, tillskjutes av skolan eller annorledes; 17) att skolans verksamhet bedrives i full överensstämmelse med gällande reglemente och av lantbruksstyrelsen utfärdade föreskrifter; samt 18) att skolan underkastar sig den kontroll, Kungl. Maj:t i varje särskilt fall finner skäl föreskriva. § 3. Vid statsunderstödd lantmannaskola anställda föreståndare och ordinarie lärare skola, där ej Kungl. Maj:t på grund av särskilda förhållanden annorlunda bestämmer, åtnjuta, förutom ålderstillägg, en kontant avlöning (grundlön) uppgående till, för år räknat, minst följande belopp: 1) föreståndare med tjänstgöring enbart vid huvudkurs under läsåret 4 000 kronor och föreståndare med tjänstgöring vid såväl huvudkurs som andra huvudkurs under läsåret 5 400 kronor, vilka belopp skola ökas för kurs, som pågår minst 140 dagar, med 200 kronor och för kurs, som pågår minst 155 dagar, med 400 kronor; 2) föreståndare med tjänstgöring antingen vid enbär längre kurs under läsåret eller ock vid såväl huvudkurs som fortsättningskurs eller längre kurs under läsåret 5 400 kronor, vilket belopp skall ökas för längre kurs, som pågår minst 240 dagar, eller fortsättningskurs, som pågår minst 120 dagar, med 400 kronor samt för längre kurs, som pågår minst 265 dagar, eller fortsättningskurs, som pågår minst 145 dagar, med 700 kronor, varemot för förlängd tid i huvudkurs icke i detta fall någon ökning behöver ske; 3) lärare med tjänstgöring enbart vid huvudkurs under läsåret 3 000 kronor och lärare med tjänstgöring vid såväl huvudkurs som andra huvudkurs under läsåret 3 900 kronor, vilka belopp skola ökas för kurs, som pågår minst 140 dagar, med 150 kronor och för kurs, som pågår minst 155 dagar, med 300 kronor; 4) lärare med tjänstgöring antingen vid enbär längre kurs under läsåret eller ock vid såväl huvudkurs som fortsättningskurs eller längre kurs

under läsåret 3 900 kronor, vilket belopp skall ökas för längre kurs, som pågår minst 240 dagar, eller fortsättningskurs, som pågår minst 120 dagar, med 300 kronor samt för längre kurs, som pågår minst 265 dagar, eller fortsättningskurs, som pågår minst 145 dagar, med 500 kronor, varemot för förlängd tid i huvudkurs icke i detta fall någon ökning behöver ske. Den kontanta lönen utgår efter lästid och skall, där ej annorlunda åsämjes, utbetalas månadsvis i efterskott. Därvid skola avdragas pensionsavgifter ävensom vad befattningshavare under tjänstledighet kan vara skyldig avstå, och böra dessa avdrag varje gång ske med belopp, som svara mot de lönebelopp som utbetalas. §4. Utöver den kontanta grundlönen jämte ålderstillägg skola föreståndare och ordinarie lärare åtnjuta: 1) föreståndare bostad av i regel minst fem rum och kök jämte källare och andra nödiga utrymmen ävensom erforderligt bränsle, vartill skall komma lämpligt expeditionsrum, eller, där dessa förmåner icke kunna beredas, kontant ersättning med så stort belopp, som kan anses motsvara sagda förmåners värde, dock minst 800 kronor för helt år räknat; 2) ordinarie lärare, därest han har eget hushåll, bostad av i regel minst fyra rum och kök jämte källare och andra nödiga utrymmen samt eljest bostad av mnnst två rum ävensom i båda fallen erforderligt bränsle eller, där dessa förmåner icke kunna beredas, kontant ersättning med så stort belopp, som kan anses motsvara sagda förmåners värde, dock minst 600 kronor för helt år räknat. Ersättning för bostad och bränsle, där sådan ifrågakommer, utbetalas månadsvis i efterskott. Bostad jämte bränsle in natura tillträdes samtidigt med befattningen och avträdes, då befattningshavare avgår från tjänsten av annan anledning än dödsfall, samtidigt med befattningen. Vid dödsfall må, där avliden befattningshavare efterlämnar med honom sammanboende person, mot vilken befattningshavaren haft försörjningsplikt, den efterlevande fortfarande nyttja tjänstebostaden med åtföljande naturaförmåner eller uppbära ersättning därför till den 1 april eller 1 oktober, som infaller närmast efter tre månader från dödsfallet; vare dock pliktig att till ny befattningshavare upplåta så stor del av bostaden eller avstå så stor del av ersättningen, som skolstyrelsen prövar skäligt; i vilket fall den tillträdande befattningshavaren äger av skolan uppbära skälig ersättning för felande naturaförmåner. § 5. Utöver de i §§ 3 och 4 omförmälda avlöningsförmåner kunna föreståndare och ordinarie lärare erhålla, föreståndare två ålderstillägg samt lä-

224 rare tre ålderstillägg, vart och ett å 500 kronor, skolande ifråga om dessa ålderstillägg gälla: 1) att tidpunkten för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under villkor att befattningshavaren med gott vitsord bestritt sin tjänst under mer än fyra femtedelar av den på fem kalenderår belöpande undervisningstiden för de ordinarie kurser vid lantmannaskola, vid vilka han haft att tjänstgöra såsom fast anställd, dock att förhöjningen icke må inträda, förrän befattningshavaren sålunda tjänstgjort i minst niohundra arbetsdagar; skolande härvid icke föras honom till last den tid, han åtnjutit tjänstledighet för att uppehålla befattning i statens tjänst eller fullgöra annat offentligt uppdrag eller för fullgörande av värnplikt, ej heller den tid, undervisningen vid skolan till följd av smittsam sjukdom varit inställd, och för andra förhöjningen efter ytterligare fem år, på samma villkor, samt för tredje förhöjningen, där sådan ifrågakommer, efter än ytterligare fem år, ävenledes på samma villkor, under iakttagande, vad var och en av omförmälda löneförhöjningar angår, att den högre avlöningen ej må tillträdas förrän vid början av kalenderåret näst efter det, varunder den stadgade tjänståldern blivit uppnådd; 2) att föreståndare och lärare för åtnjutande av rätten till löneförhöjning genom ålderstillägg äga tillgodoräkna sig såväl den tid de efter ingången av november månad 1919 såsom fast anställda innehaft motsvarande eller högre befattning vid annan statsunderstödd lantmannaskola eller vid statsunderstödd lantbruksskola eller folkhögskola som ock, efter lantbruksstyrelsens beprövande, den tid från och med den .^ , då de tjänstgjort vid extra kurser vid lantmannaskola eller fullgjort annan av lantbruksundervisningsnämnd dem anvisad verksamhet, samt ordinarie lärare jämväl den tid han efter ingången av år 1921 innehaft fast anställning såsom med bidrag av statsmedel avlönad jordbrukskonsulent i hushållningssällskaps tjänst eller hos kemisk-växtbiologiska anstalten inom Norrbottens län; 3) att föreståndare, som befordrats till denna befattning från att hava varit ordinarie lärare vid statsunderstödd lantmannaskola eller förste lärare vid statsunderstödd lantbruksskola i södra eller mellersta Sverige eller ordinarie lärare vid statsunderstödd lantbruksskola i Norrland eller innehaft fast anställning såsom sådan jordbrukskonsulent, som i 2) omförmäles, omedelbart vid tillträdet till föreståndarbefattningen äger tillgodoräkna sig så många ålderstillägg såsom föreståndare, att hans kontanta minimigrundlön jämte ålderstillägg i sistnämnda befattning, i den mån de med denna befattning förenade ålderstilläggen därtill lämna tillgång, närmast överstiger den kontanta minimigrundlön jämte ålderstilllägg,' han senast åtnjutit såsom lärare eller konsulent, varvid skall iakttagas dels att den, som befordrats till föreståndare från att hava varit or-

225 d i n a r i e l ä r a r e vid lantmannaskola med allenast huvudkurs, äger att för ålderstillägg såsom föreståndare tillgodoräkna sig tjänstetid utöver fem å r i n ä m n d a lärarbefattning, dels ock att å konsulents avlöning skall r ä k n a s ett a v d r a g av 600 kronor, motsvarande värdet av lärares naturaförmåner; 4) a t t föreståndare eller lärare, som, d å han intjänat stadgad tid för erhållande av ålderstillägg, redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han enligt gällande pensionsbestämmelser är skyldig att avgå från tjänsten, icke må tillträda samma förhöjning; 5) att ålderstillägg utbetalas månadsvis i efterskott av den skola, till vilken för sådant ändamål statsunderstöd utanordnats, även där vederbör a n d e befattningshavare under kalenderåret flyttat till annan statsunderstödd lantmannaskola eller till statsunderstödd lantbruksskola eller vunnit anställning såsom sådan konsulent, som i 2) omförmäles, såvitt han å sin nya befattning äger å t n j u t a ålderstillägg; samt 6) att ålderstillägg u t g å r endast till och med den månad, varunder Befattningshavare upphört att innehava befattning, för vilken ålderstillägg m å av honom åtnjutas. § 6.

Å lantbruksstyrelsen ankommer att besluta i frågor angående föreståndares och ordinarie lärares uppflyttning i högre lönegrad. Ansökan om s å d a n uppflyttning skall, åtföljd av de handlingar, som av lantbruksstyrelsen må i sådant hänseende föreskrivas, av vederbörande befattningshavare inlämnas till skolans styrelse före den 15 november året innan ålderstillägget skall tillträdas, och åligger det skolstyrelsen att med eget yttrande insända ansökningen till lantbruksstyrelsen före den 1 december. Sedan lantbruksstyrelsen fattat beslut i anledning av ansökningen, skall styrelsen snarast möjligt därom u n d e r r ä t t a vederbörande skolstyrelse, som har att om beslutet lämna sökanden meddelande. § 7.

1. Föreståndare eller ordinarie lärare äger under tjänstledighet på grund av sjukdom behålla samtliga honom tillkommande avlöningsförmåner med avdrag av ett belopp, motsvarande en tredjedel av den med befattningen förenade på ledighetstiden jämlikt § 3 andra stycket belöpande kontanta minimigrundlönen, vilket belopp skall utgå till vikarien. 2. Föreståndare eller ordinarie l ä r a r e äger under tjänstledighet för uppehållande av befattning i statens tjänst eller för fullgörande av annat offentligt uppdrag behålla högst samma avlöning som i mom. 1 sägs; ankommande det på lantbruksstyrelsen att för varje särskilt fall bestämma, i vad m å n den tjänstledige skall av sin kontanta grundlön till vikarien avstå mer än i n ä m n d a moment föreskrivits. 3. Åtnjuter föreståndare eller ordinarie lärare tjänstledighet av annan 15 — 291214.

226 anledning än i mom. 1 och 2 sägs, skall han till vikarien avstå två tredjedelar av den med befattningen förenade, på ledighetstiden belöpande kontanta minimigrundlönen. 4. Arvode till vikarie må icke understiga två tredjedelar av den tjänstlediges på ledighetstiden belöpande kontanta minimigrundlön för den eller de kurser, där vikarien tjänstgör. 5. Under tjänstledighet äga föreståndare och ordinarie lärare bibehålla dem tillkommande naturaförmåner eller ersättning för sådana. På skolstyrelsen må bero, huruvida vikarie å ledig befattning skall helt eller delvis åtnjuta de naturaförmåner eller motsvarande ersättning, som tillkomma ordinarie innehavare av tjänsten. Likaledes må det bero av, skolstyrelsen, huruvida vikarie för tjänstledig föreståndare eller ordinarie lärare eller å ledig dylik befattning skall i förekommande fall åtnjuta resekostnadsersättning med skäligt belopp. §8. 1. Avlöning skall för den tid, undervisning måst inställas på grund av rådande smittsam sjukdom bland människor eller husdjur, utgå med samma belopp, som om undervisningen bedrivits i eljest bestämd omfattning, dock med skyldighet för den, vilkens tjänstgöring sålunda för en tid inställts, att utan särskild ersättning fullgöra återvinnande av den förlorade undervisningstiden i den utsträckning, som må komma att påfordras. 2. Till befattningshavare, som till förekommande av smittfara av vederbörande myndighet förbjudits att tjänstgöra, skall under den tid, han i anledning härav är avstängd från tjänstgöring, lönen utgå oavkortad, dock icke för längre tid än högst sex månader. 3. Avlöning må ej utgå till befattningshavare för tid, varunder han avhållit sig från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunnat styrka giltigt förfall. §9. För de i denna kungörelse stadgade avlöningsförmåner äro föreståndare och ordinarie lärare pliktiga att under året stå till vederbörande lantbruksundervisningsnämnds eller skolstyrelsens förfogande, dock med undantag för högst två månaders ferier, eller sålunda i minst 260 arbetsdagar mot erhållande för fullgörande av dem anvisad verksamhet under den tid, då de icke äro upptagna av ordinarie kurs vid skolan, av visst arvode, uppgående för dag till 14 kronor för föreståndare och 10 kronor för lärare, där icke högre arvode är i annan ordning vederbörligen bestämt, jämte i förekommande fall resekostnads- och traktamentsersättning. § 10. För varje söckendag, varunder föreståndare eller lärare är upptagen av skötseln av skoljordbruk under den tid då kurs, ordinarie eller extra, vid vilken han är anställd, icke hålles vid skolan, skall han äga att såväl i

avseende på det dagantal, varunder han skall stå till förfogande, som oek för ålderstillägg tillgodoräkna sig halv arbetsdag. Huruvida och i vad mån ersättning må utgå för skoljordbrukets skötsel må bero av överenskommelse i varje särskilt fall. §11. För åtnjutande av de i denna kungörelse stadgade avlöningsförmånerna skola föreståndare och ordinarie lärare vara skyldiga att vara delägare i statens pensionsanstalt samt vara underkastade de bestämmelser angående avgifter, skyldighet att avgå från tjänsten m. m., som äro eller varda meddelade i reglementet för samma anstalt. § 12. Föreståndare ävensom ordinarie lärare må icke samtidigt vara fast anställd vid annan statsunderstödd skola. §13. Ansökning om annat statsunderstöd till lantmannaskola än för ålderstillägg skall, ställd till Kungl. Maj:t och avfattad enligt av lantbruksstyrelsen fastställt formulär, av vederbörande skolstyrelse ingivas till lantbruksstyrelsen, då fråga är om anslag till kurser enligt § 1 punkterna 1)—5) samt 8)—10), före september månads utgång för hela det påföljande läsåret, då fråga är om anslag till parallellundervisning vid viss kurs, senast en månad efter kursens början samt, då fråga är om bidrag till vikariatsersättning, senast en månad efter utgången av vederbörande kurs. Lantbruksstyrelsen har att, efter hörande av vederbörande inspektör, så snart ske kan med eget utlåtande översända ansökningen till Kungl. Maj: t. § 14. Av Kungl. Maj:t till lantmannaskola beviljat statsunderstöd, som i § 13 avses, utbetalas genom statskontoret till vederbörande skolstyrelse, dock vad beträffar sådant understöd, varom i § 1 punkterna 1)—6) samt 8)—10) sägs, endast i den mån och till det belopp, som styrelsen genom intyg från lantbruksstyrelsen styrker sig vara berättigad att uppbära dylikt statsunderstöd. Vid utbetalning av statsbidrag, varom i § 1 punkterna 1)—5) sägs, skall vederbörligt avdrag för pensionsavgifter göras i enlighet med vad i sådant avseende stadgas i reglementet för statens pensionsanstalt. § 15. Det åligger lantbruksstyrelsen att i början av varje kalenderår till statskontoret lämna uppgift angående beloppet av de ålderstillägg, som skola under året tillkomma befattningshavare vid de statsunderstödda länt-

228 mannaskolorna, varefter statskontoret h a r a t t till vederbörande skolstyrelser på rekvisition u t a n o r d n a sagda belopp. Beträffande föreståndare, som under löpande kalenderår jämlikt § 5 punkten 3) vinner r ä t t till ålderstillägg i vidare m å n än sådant förut tillkommit honom, skall lantbruksstyrelsen göra a n m ä l a n till statskontoret, som utanordnar erforderligt belopp till vederbörande skolstyrelse. Därest under löpande kalenderår befattningshavare upphör a t t innehava befattning, för vilken ålderstillägg må av honom åtnjutas, eller på grund av befattningshavares befordran honom tillkommande ålderstillägg minskas, åligger det skolstyrelse att till statskontoret återställa den del av ålderstillägg, vilken ej skall tillkomma befattningshavaren ifråga.

Förslag till Kungörelse angående statslån för anskaffande av skoljordbruk vid lantmannaskolor och lanthushållsskolor. §1. Landsting, hushållningssällskap, förening eller stiftelse må k u n n a i den ordning denna kungörelse stadgar erhålla statslån för inköp av m a r k a t t användas till skoljordbruk vid med statsmedel understödd lantmannaskola eller lanthushållsskola. Ansökning om sådant statslån skall, ställd till Kungl. Maj:t, ingivas till lantbruksstyrelsen och böra därvid fogas de handlingar, sökanden vill åberopa till stöd för framställningen. Lantbruksstyrelsen skall därefter överlämna ansökningen till Kungl. Maj:t med eget yttrande, innefattande jämväl huruvida skolan lämpligen bör v a r a för framtiden förlagd å platsen ifråga. §2. Skoljordbruket skall v a r a av för skolans behov lämplig storlek, belägenhet och beskaffenhet. I allmänhet bör arealen odlad jord utgöra vid lantmannaskola 10—25 hektar och vid lanthushållsskola 5—15 hektar. F ö r jordbrukets drift behövliga byggnader skola finnas å jordbruket eller eljest v a r a för skolan att tillgå eller ock v a r a avsedda att uppföras. §3. Statslån för anskaffande av skoljordbruk u t g å r med högst fem sjättedelar av det värde, som vid värdering i den ordning § 4 stadgar åsatts det till förvärvande ifrågasatta området med d ä r å befintliga eller till upp-

229 förande avsedda ekonomibyggnader men u t a n hänsyn till växande skog, dock med högst 50 000 kronor för lantmannaskola och högst 30 000 kronor för lanthushållsskola. § 4.

Värdering, varom i § 3 sägs, skall efter besiktning genom sakkunnig person verkställas a v vederbörande hushållningssällskaps egnahemsnämnd. Vid värdering skall hänsyn t a g a s till taxeringsvärde, uppgjort köpeavtal, brandförsäkringshandlingar, kostnadsförslag och andra för bedömandet erforderliga handlingar. Värderingsinstrumentet skall uttryckligen angiva, huruvida enligt egnahemsnämndens åsikt det till inköp ifrågasatta området är lämpligt såsom skoljordbruk vid skolan samt det värde, som vid områdets a n v ä n d n i n g för sådant ändamål skäligen kan åsättas detsamma. §5. Av Kungl. Maj:t beviljat statslån må sist innan amorteringsskyldighet jämlikt § 6 inträder av låntagaren lyftas i statskontoret mot avlämnande av skuldförbindelse därå. Annan l å n t a g a r e än landsting skall därjämte, innan någon del av statslånet må utbekommas, till statskontoret avlämna såsom säkerhet för den avgivna skuldförbindelsens uppfyllande antingen inteckning i det skoljordbruk, som medelst lånet anskaffas, intill ett belopp, icke överstigande fem sjättedelar av jordbrukets genom taxeringsbevis eller på annat sätt, som statskontoret godkänner, intygade jordbruksvärde vid den tid, då säkerheten erbjudes, eller ock annan säkerhet, som av statskontoret godkännes. Därest statskontoret under lånetiden skulle finna ställd säkerhet icke vidare v a r a nöjaktig, skall l å n t a g a r e n inom av statskontoret förelagd tid, dock minst tre månader, avlämna n y a säkerhetshandlingar, som av statskontoret godkännas.

§6. Statslån skall med avseende å återbetalningen delas i en amorteringsdel, utgörande två femtedelar av utbekommet lånebelopp, och en stående del, utgörande tre femtedelar av samma belopp. Amorteringsskyldigheten inträder med sjätte året efter utgången av det kalenderår, då lånet av Kungl. Maj:t beviljats. Intill dess kapitalavbetalningen börjar, erlägges endast r ä n t a efter fyra procent om året å statslånets hela belopp. Därefter erlägges dels å amorteringsdelen, intill dess den blivit till fullo gulden, en annuitet av sex och en halv procent, v a r a v såsom r ä n t a räknas fyra och en halv procent å oguldet kapitalbelopp av amorteringsdelen, dels ock å stående delen r ä n t a efter fyra och en halv procent, intill dess jämväl denna lånedel till fullo inbetalats. Statslånets stående del kan, där icke sådant förhållande, som i § 7 sägs, mellankommer, från statens sida icke uppsägas förrän amorteringsdelen

230 till fullo guldits, och åtnjuter l å n t a g a r e n därvid sex månaders uppsägning. I varje fall skall likväl den stående delen v a r a gulden inom fem å r från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras. R ä n t a och amortering å statslån skall för varje år av låntagare inbetalas till statskontoret före utgången av m a r s månad nästfoljande å r ; skolande sålunda den första amorteringen verkställas under det sjunde året från utgången a v det år, under vilket lånet av Kungl. Maj :t beviljats. Å till betalning förfallet kapitalbelopp, som ej inbetalas till statskontoret inom härför stadgad tid, skall l å n t a g a r e erlägga r ä n t a efter sex procent om året från förfallodagen till dess likvid sker.

§7. Därest beviljat lånebelopp användes för annat ändamål än för anskaffande av det därmed avsedda skoljordbruket, eller låntagaren ej fullgör vad vid lånets beviljande förutsatts beträffande uppförande av byggnader å skoljordbruket, eller låntagaren visar sig försumlig i att erlägga föreskriven ränte- eller kapitalavbetalning, eller det med lånet förvärvade jordbruket icke längre står till skolans förfogande för undervisningsändamål enligt föreskrifter därom i det för vederbörande slag a v skola gällande reglemente, eller skolan nedlägges, äger statskontoret eller lantbruksstyrelsen anmäla förhållandet för Kungl. Maj:t, som bestämmer, h u r u v i d a ogulden del av utbekommet statslånebelopp skall v a r a förfallet till återbetalning samt rätten a t t utbekomma ännu icke utbetalad del av beviljat lån förverkad.

§8. Landsting, hushållningssällskap, förening eller stiftelse må under de i denna kungörelse stadgade villkor k u n n a erhålla statslån jämväl till inbetalning av ogulden del av skuld, vilken åsamkats för sådant inköp av skoljordbruk, som skett efter ingången av år 1918.

Specialmotivering. Förslaget till reglemente för med statsmedel understödda lantmannaskolor. F ö r n ä r v a r a n d e stadgas att lantmannaskolan avser att bibringa kunskap i grunderna för lanthushållningens utövande »med huvudsakligt avseende å förhållandena vid medelstora och mindre jordbruk». Då sistn ä m n d a bestämmelse visat sig framkalla den uppfattningen, a t t åt det medelstora jordbruket skulle vid undervisningen ges visst företräde

231 framför det mindre, eftersom det namnes först, och då en omkastning av ordningen skulle kunna åberopas såsom skäl för en motsatt rangordning, hava vi ansett bestämmelsen böra helt och hållet utgå. Det bör icke möta något hinder att en skola ägnar sig övervägande åt den ena eller andra storleksgraden av jordbruk, beroende bl. a. på förhållandena i den ort där skolan är belägen. Somliga skolor kunna sålunda exempelvis vara mera småbruksbetonade än andra. Angående borttagandet av skillnaden mellan skolor litt. A och litt. B hänvisas till den allmänna motiveringen. Skolans kurser indelas i förslaget i ordinarie kurser, om vilka reglementet gäller, samt andra kurser. Dessa kunna vara antingen kurser enligt reglementet för med statsmedel understödda åtgärder för höjande av det mindre jordbruket eller också speciella utbildningskurser t. ex. kontrollassistentkurser och instruktörskurser, om vilka särskilda bestämmelser gälla. För de ordinarie kurserna hava bibehållits nuvarande benämningar, dock att »andra årskurs» för tydlighetens skull utbytts mot »andra huvudkurs». Likaledes hava kursernas minsta tidslängder ävensom det nuvarande dagberäkningssättet i arbetsdagar bibehållits. Förslaget att vid skola må kunna anordnas längre kurs utan samband med huvudkurs är förut motiverat. För fortsättningskurs kräves däremot fortfarande att skolan har huvudkurs. Förtydliganden ha ansetts lämpliga därutinnan att två huvudkurser icke må kunna helt eller delvis vara samtidiga samt att kurs, som hålles å sådan tid, att delar av densamma infalla under olika läsår, skall i sin helhet hänföras till det läsår, för vilket anslag till kursen erhålles. Vidare har i reglementet ansetts böra införas en erinran om de i anslagskungörelsen föreskrivna villkor om lantbruksstyrelsens vitsord för hållande av längre kurs eller fortsättningskurs. Ett allmänt stadgande om parallellundervisning har också ansetts böra redan här införas. Det må anmärkas att enligt vårt förslag till anslagskungörelse statsanslag till dylik undervisning skall liksom hittills bli beroende uteslutande på elevantalet. Ifall detta icke är så stort som i anslagskungörelsen förutsattes, kan sålunda statsanslag till parallellundervisning icke utgå, även om elevernas olika förkunskaper eller undervisningens specialisering i olika riktningar gör elevernas fördelning å parallellavdelningar nödvändig.

§ 2.

Undervisningens innehåll och omfattning äro i huvudsak angivna i överensstämmelse med föreskrifterna i nuvarande § 3. Beträffande vidtagna ändringar hänvisas till den allmänna motiveringen. Ett flertal mindre jämkningar i texten hava även företagits. Någon motsvarighet till nuvarande § 4, som gäller kurserna vid länt-

§ 3.

232 mannaskola litt. B., förekommer givetvis icke i v å r t förslag, enär vi ansett att skillnaden mellan skolor av A- och B-typ bör upphöra. Icke heller hava vi behövt bibehålla det genom kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 169) till n ä m n d a § 4 fogade tillägget angående lantmannaskolor, som ha till syfte a t t bibringa kunskap särskilt så vitt a n g å r skötseln av småbruk, och vilket innehåller att undervisningsplan för dylik kurs skall insändas till lantbruksstyrelsen för fastställelse. Vi föreslå nämligen i § 9 att undervisningsplan städse skall underställas lantbruksstyrelsen. Det allmänna syftet med en längre kurs har n ä r m a r e angivits i första stycket av denna paragraf. I övrigt hava undervisningsämnena särskilt angivits endast i den mån de innefatta a n d r a grenar av de uti § 3 angivna ämnena eller ock helt nya ämnen. Den längre kursens undervisningsprogram framgår sålunda genom en sammanställning av §§ 3 och 4. I denna paragraf behandlas de möjligheter en skola bör äga såväl till utvidgning av undervisningen i allmänhet, som ock till undervisningens specialisering i visst avseende. Vi hava därvid särskilt tänkt på det i stora delar av vårt land framträdande behovet av utvidgad undervisning i skogshushållning. H ä r ges den mycket viktiga regeln, att undervisningen skall städse mellan de olika ämnena vara fördelad på sådant sätt, att skolans karakt ä r av att v a r a en yrkesskola för lantbrukare noggrant iakttages. Angående vår åskådning på hithörande problem hänvisas till den allmänna motiveringen. Beträffande undervisningsplan stadgas nu i § 27 att sådan plan skall uppgöras av styrelsen. Därest undervisning skall meddelas i även a n d r a än de obligatoriska ämnena eller om undervisning i sistnämnda ämnen skall ges större omfattning än som normalt stadgats, må sådant enligt n u v a r a n d e § 8 ske efter inhämtande av vederbörande inspektörs godkännande. Vi hava ansett bestämdare regler i detta avseende erforderliga, särskilt med hänsyn till den ökade frihet till utvidgning och specialisering, som vi föreslagit i vår § 7, samt för att garantera bibehållandet av skolans y r k e s k a r a k t ä r enligt vår § 8. Vi hava i sådant syfte funnit oss böra föreslå att undervisningsplanen skall för godkännande underställas lantbruksstyrelsen samt att sålunda godkänd plan skall fortfarande lända till efterföljd, intill dess ändring däri i vederbörlig ordning äger rum. Dock må smärre, av omständigheterna påkallade avvikelser göras under pågående kurs. I denna paragraf behandlas frågan om skoljordbruket, v a r o m vi hänvisa till den allmänna motiveringen.

233 Beträffande studieresorna har borttagits inskränkningen att de skola avse jordbruk »i orten». Därjämte har stadgats att dylik resa må kunna anordnas å lämplig tid efter kursens slut, ifall den icke kunnat äga rum under kursen. Vi hava ansett att formulär till dagbok bör fastställas av lantbruksstyrelsen för att befrämja likformighet härutinnan vid olika skolor och underlätta dagböckernas granskning. I den allmänna motiveringen hava ändringarna i denna paragraf blivit utförligt behandlade. Den nuvarande möjligheten att lantmannaskola och folkhögskola hava gemensam föreståndare har ansetts icke böra bibehållas. Angående borttagandet av bestämmelserna om rektor hänvisas till den allmänna motiveringen. Beteckningen »fast anställd» för föreståndare och lärare har borttagits samt beträffande lärare ersatts med ordet »ordinarie». Vi hava ansett det böra stadgas att den huvudsakliga undervisningen i de ämnen, vilka i regel äro skolans viktigaste, nämligen jordbrukslära, husdjurslära och jordbruksekonomi, skall meddelas av föreståndaren eller ordinarie lärare. Denna bestämmelse bidrager i sin mån till att garantera skolans karaktär av en lantbrukets yrkesskola. Emellertid kan det tänkas att i vissa fall, exempelvis då skogsskötseln intager särskilt stort rum vid undervisningen, ett visst specialämne får sådan betydelse, att undervisningen däri bör handhavas av ordinarie lärare. Vi hava fördenskull infört en bestämmelse att lantbruksstyrelsen må på grund av särskilda förhållanden medgiva undantag från nyssnämnda huvudregel. Kompetenskraven för föreståndare och vissa ordinarie lärare hava erhållit tydligare och något skärpt formulering. Bland dessa lärare har nu medtagits lärare med undervisningsskyldighet i jordbruksekonomi. Det har framhållits att särskilt avseende skall fästas jämväl å genomgången pedagogisk utbildning. Ifall dylik utbildning anordnas genom statens försorg, på sätt vi i det följande föreslå, lärer detta villkor böra i sinom tid göras obligatoriskt. Därest en lantbrukshögskola varder inrättad, torde bestämmelserna i denna paragraf böra undergå vissa modifikationer. Förfarandet vid kungörandet av ledig befattning har angivits något mera utförligt än i nu gällande reglemente. Denna paragraf, som handlar om föreståndarens åligganden, har undergått vissa jämkningar, huvudsakligen betingade av borttagandet av rektorsbefattningen samt av ändringar i reglementets övriga delar.

§26.

Sammansättningen av lantmannaskolornas styrelser är nu mycket växlande. Det har ansetts böra stadgas att vederbörande landsting samt vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott skola i varje fall utse var sin ledamot. Övriga ledamöter — utom den självskrivne föreståndaren — böra utses till det antal och på det sätt, som av Kungl. Maj:t för varje skola närmare bestämmes. Den nuvarande föreskriften att dylikt bestämmande skall ske, då statsanslag till skolan första gången beviljas, har borttagits, enär det givetvis är Kungl. Maj:t obetaget att under skolans verksamhetstid meddela beslut om ändring i styrelsens sammansättning. Vidare har föreslagits att suppleanter skola utses, att styrelseledamöternas funktionstid skall vara fyra år samt att minst halva antalet av de valda ledamöterna skall utgöras av i jordbruk förfarna personer. Enär det kan bliva för omständligt att städse sammankalla hela styrelsen för behandling av löpande ärenden, har föreslagits att ett särskilt utskott kan utses för detta ändamål

§ 27.

Styrelsens åligganden äro i denna paragraf angivna i huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande stadganden med de jämkningar, som föranledas av andra ändringar i reglementet. Den nuvarande föreskriften om berättelse till lantbruksstyrelsen inom två månader efter varje avslutad lärokurs har utbytts mot ett stadgande att berättelse skall före den 1 februari avges såväl till lantbruksstyrelsen som vederbörande landsting och hushållningssällskap rörande verksamheten under föregående läsår.

§ 29.

Det har ansetts böra stadgas att styrelsens ordförande och ledamöter gemensamt ansvara för de medel, som skolstyrelsen har under sin förvaltning. Därjämte har det med hänsyn till att skolverksamheten till mycket stor del bedrives med statsmedel ansetts böra föreskrivas att ett av länsstyrelsen utsett ombud skall deltaga i den årliga revisionen.

§81.

Denna paragraf innehåller vissa övergångsbestämmelser beträffande anskaffandet av skoljordbruk. Skälen härför äro angivna i den allmänna motiveringen.

§ 32

Då det icke ansetts kunna ifrågakomma att befintliga rektorsförordnanden skola upphöra genast vid det nya reglementets ikraftträdande, har en respittid av tre år stadgats för avvecklandet i de fall, då folkhögskolas föreståndare är rektor för lantmannaskola.

33.

Denna paragraf innehåller en av de nya kompetensfordringarna för föreståndare och vissa ordinarie lärare föranledd övergångsbestämmelse.

q 34

Den av de nya bestämmelserna rörande styrelsens sammansättning nödvändiga övergångsperioden regleras i denna paragraf.

§

235 Förslaget till kungörelse angående statsunderstöd till lantmannaskolor m. m. Beträffande förändringarna i denna paragrafs innehåll hänvisas till den allmänna motiveringen. Såsom från flera håll påyrkats hava vi ansett vitsord om skolas behövlighet såsom villkor för statsanslags erhållande icke böra erfordras annat än i fråga om ny skola, enär det förtroende skolan vunnit hos allmänheten och som får sitt uttryck i elevantalet bör vara bevis nog i detta avseende. Vi hava ansett det böra tillkomma vederbörande lantbruksundervisningsnämnd i stället för hushållningssällskapets förvaltningsutskott att jämte vederbörande statsinspektör avgiva dylikt vitsord för ny skola. Därjämte hava vi borttagit bestämmelsen att sagda behövlighet skall avse behovet »inom orten», enär givetvis en skola, exempelvis om den åsyftar att vara på visst sätt specialiserad eller att representera en i viss mån högre utbildning genom längre kurser eller på annat sätt, kan vara av en betydelse, som sträcker sig utöver det mera begränsade område, som betecknas såsom »orten». I stycket 3) hava vi infört den i allmänna motiveringen omförmälda föreskriften om att särskilt medgivande av lantbruksstyrelsen fordras för att skola må hålla längre kurs utan att tillika hava huvudkurs. I stycket 5) hava vi infört den modifikationen att den tidsperiod, för vilken elevmedeltal må beräknas, utsträckts från tre till fem år för att i någon mån neutralisera tillfälliga ofördelaktiga förhållanden. Den nuvarande bestämmelsen om ett maximiantal av 60 elever i huvudkurs eller andra huvudkurs har borttagits såsom direkt hindrande den önskvärda uppkomsten av verkligt stora skolor. Därjämte hava vi sänkt det nu för anordnande av en andra huvudkurs föreskrivna minsta elevantalet i första huvudkursen under året från 50 till 40, enär det icke synts berättigat att uppställa alltför svåra villkor för anordnandet av en andra huvudkurs. I stycket 6) har den nuvarande maximibegränsningen av 30 elever i fortsättningskurs eller längre kurs borttagits av samma skäl som föranlett motsvarande ändring beträffande huvudkurs. Därjämte har medeltalsberäkning för elevantalet i dessa slag av kurser under senaste fem> årsperiod införts. Den nuvarande föreskriften att fortsättningskurs eller längre kurs icke må inrättas vid skola, förrän den varit i verksamhet under tre läsår, har icke ansetts böra bibehållas utan frihet böra medgivas skola att även dessförinnan inrätta dylik kurs, så framt skolans lämplighet därtill vitsordas på sätt i stycket 2) finnes angivet. Ävenså har det nuvarande villkoret för hållande av fortsättningskurs eller längre kurs att elevantalet i huvudkursen uppgått till viss storlek, nu 30, borttagits. Genom dessa förändringar har inrättandet av fortsättningskurser och längre kurser i hög grad underlättats.

236 Beträffande de i stycket 7) upptagna stadgandena om parellelluudervisning äro skälen angivna i den allmänna motiveringen. Bestämmelserna i stycket 8) innefatta ingen annan saklig ä n d r i i g ä n att ortsbidrag nu skall krävas även för statsanslag till fortsättningskurs. I stycket 9) har införts en helt ny bestämmelse nämligen om lögsta beloppet av undervisningsavgiften vid lantmannaskola. Dessa avgifter synas för n ä r v a r a n d e utgå med i hög grad växlande belopp vid olika skolor. Om m a n med ledning av lantbruksstyrelsens berättelse fir år 1928 gör en undersökning beträffande de 38 skolor, som haft alenast huvudkurs, finner man att 10 skolor icke haft några betalande dever och att för de återstående 28 skolorna avgiften pr elev växlat med snart sagt alla möjliga belopp mellan 20 kronor och 100 kronor. DetU tillstånd synes icke tillfredsställande, så till vida som skolkursen understundom synes bli därigenom alltför mycket fördyrad och elevtillslutningen försvårad. E t t visst m a x i m u m av undervisningsavgiften synes böra stadgas, och detta bör icke sättas högre än att avgiften bör kunna u t a n större svårighet erläggas av de elever, som icke äro frielever. Dé kurserna vid lantmannaskolorna är av flera slag med olika tidslängd samt då dessa kurser skola enligt v å r t förslag k u n n a förlängas med vissa perioder mot erhållande av ökat statsanslag, kunna så mångskiftande förhållanden inträda att det synts lämpligast att uttrycka omförmälca avgiftsmaximum i visst belopp pr arbetsdag. Då h u v u d k u r s nu skall pågå i minst 125 arbetsdagar, synas de av ovan berörda undersökning framkomna uppgifterna giva vid handen, att ett sådant avgiftsmaximun bör u t a n större olägenhet för huvudmassan av skolor kunna sättas till 50 öre pr arbetsdag, motsvarande 62 kronor 50 öre för huvudkurs. Efter 1928 års förhållanden skulle vid en sådan föreskrift endast sex skobr behövt sänka sina avgifter. Samma m a x i m u m pr dag bör gälla för alla slag av kurser. Det må betonas att genom fastställandet av en sådan högsta avgiftsgräns det endast varit meningen att avskära de högs.a avvikelserna och att det ingalunda ä r önskligt att detta m a x i m u n blir normalavgift. Tvärtom är det angeläget, att avgiften sättes så lågt som möjligt, vilket ju skulle stå i bästa överensstämmelse med övriga itgärder av skilda slag i syfte att göra skolorna m e r a besökta. v Stycket 10) har angående frielever undergått viss omformulering u t a n ändring i sak. E n i nuvarande kungörelse såscm stycket 9) upptagen föreskrift att vid längre kurs eller fortsättningskurs visst a n t a l elever från andm län skola äga åtnjuta undervisning har uteslutits såsom varande utan betydelse, enär skolorna uppenbarligen g ä r n a mottaga elever även från i n d r a trakter, när plats finnes. Beträffande de i styckena 14)—16) meddelade bestämmelserna häivisas till den allmänna motiveringen.

237 I nuvarande kungörelsens § 3 givas regler såväl angående den kontanta grundlönen som naturaförmånerna. För vinnande av större överskådlighet hava vi fördelat dessa regler i två paragrafer. De i förslagets § 3 upptagna bestämmelserna äro redan i den allmänna motiveringen behandlade. Denna paragraf innehåller de i nuvarande § 3 intagna bestämmelserna angående naturaförmåner. I enlighet med därom gjord framställning hava vi ansett ersättningen för lärares naturaförmåner böra, såsom redan i den allmänna motiveringen omförmälts, höjas från 500 till 600 kronor. I fjärde stycket hava vi uttalat att reglerna om efterlevandes rättighet att under viss tid efter befattningshavares dödsfall nyttja tjänstebostad m. m. skola tillämpas även ifråga om sådan ersättning, som utgår i stället för naturaförmåner. Därjämte har stadgats att tillträdande befattningshavare äger av skolan uppbäia skälig ersättning för under sådan tid felande naturaförmåner. De i denna paragraf vidtagna ändringarna äro berörda i den allmänna motiveringen. Denna paragraf innehåller inga sakliga ändringar. Avgörandet enligt mom. 2 huruvida befattningshavare skall under där angiven ledighet avstå mer än en tredjedel av den på ledighetstiden belöpande kontanta grundlönen ankommer enligt nuvarande regler i § 6 mom. 2 på Kungl. Maj:t. Vi hava ansett det onödigt att besvära Kungl. Maj:t härmed och funnit det kunna uppdragas åt lantbruksstyrelsen att besluta härom. Denna paragraf innehåller de nya reglerna angående befattningshavares skyldighet att stå till skolstyrelsens eller vederbörande lantbruksundervisningsnämnds förfogande viss tid under året. Härom hänvisas till redogörelsen i den allmänna motiveringen. Denna paragraf är även behandlad i den allmänna motiveringen. Motsvarar nuvarande § 7. Motsvarar sista stycket av nuvarande § 3. Denna paragraf motsvarar nuvarande § 8. För närvarande skall ansökning om statsanslag till huvudkurs eller längre kurs ingivas före 1 december och beträffande dylikt anslag till fortsättningskurs eller andra årskurs före 15 maj. Detsamma gäller beträffande anslag till parallell-

238 undervisning, varemot ansökning om bidrag till vikariatsersättning skall göras efter utgången av vederbörande kurs. Beträffande anslag till ålderstillägg gälla särskilda regler. Det har från flera håll framställts klagomål över att anslagsfrågorna nu bliva så sent avgjorda, att den kurs, vartill anslaget är avsett, redan länge pågått och kanske till och med slutat, när anslaget erhålles. För att möjliggöra snabbare avgörande av dessa ärenden hava vi föreslagit att alla ansökningar om statsanslag, utom till ålderstillägg, parallellundervisning och vikariatsersättning, skola på en gång för hela det påföljande läsåret ingivas av skolstyrelsen före september månads utgång. Det bör icke möta någon svårighet för skolstyrelsen att redan vid nämnda tidpunkt hava planen för hela nästa läsårs undervisning klar, helst denna plan endast utgör en del av den allmänna undervisningsplan, som lantbruksundervisningsnämnden skall långt före sagda tid hava uppgjort. Landstingets beslut om bidrag till skolverksamheten äro då även kända. Ansökning om bidrag till parallellundervisning kan däremot icke ingivas, förrän skolkursen börjat och antalet tillstädeskomna elever är känt. Bidrag till vikariatsersättning kan icke begäras förrän kursen slutat och behovet av dylik ersättning är konstaterat. För sistnämnda två ansökningar har nu föreslagits en tid av en månad efter kursens början resp. slut. Det må framhållas att enligt förslaget även ansökningar om bidrag till försöksverksamhet, undervisningsmateriell och studieresor skola ingivas före september månads utgång för hela påföljande läsår. Förslag till kungörelse angående statslån för anskaffande av skoljordbruk vid lantmannaskolor och lanthushållsskolor. Beträffande lantmannaskolorna torde detta förslag icke tarva någon särskild motivering utöver vad därom redan förut anförts i detta betänkande. Ifråga om lanthushållskolorna återkomma vi under avdelningen om dessa skolor.

239 Lantbruksskolor. Lantbruksskolorna 1908—1928. De äldsta för lägre lantbruksundervisning i vårt land avsedda anstalterna aro lantbruksskolorna. Den första lantbruksskolan kom till stånd redan år 1840 vid Orup i Malmöhus län. Sedermera inrättades av hushållningssällskapen ett flertal sådana skolor. Under åren 1882—1884 då antalet lantbruksskolor var störst, uppgick detta till 29, vartill kommo de tva liknande skolorna vid Ultuna och Alnarp. Efterhand minskades äter skolornas antal, huvudsakligen på grund av svårigheten att erhålla elever. Då 1907 års lantbruksundervisningskommitté avgav sitt betänkande, funnos emellertid ännu, förutom de vid Ultuna och Alnarp förlagda lantbruksskolorna, 18 statsunderstödda lantbruksskolor i vårt land. Kursen i de äldre lantbruksskolorna var tvåårig med övervägande praktisk undervisning samt lektioner i teoretiska ämnen, i regel förlagda till morgnar och aftnar. I början besöktes skolorna såväl av ynglingar, som önskade utbilda sig till rättare, befallningsmän, ladufogdar o. d., som ock av sådana blivande ägare eller brukare av mindre och medelstora jordbruk, vilka hade för avsikt att framdeles själva handhava skötseln av egna jordbruk. Efterhand minskades emellertid tillslutningen från sistnämnda grupp, och lantbruksskolorna blevo till vida övervägande del utbildningsanstalter för blivande arbetsförmän vid det större jordbruket. Den teoretiska undervisningen vid lantbruksskolorna var, som redan antytts, från början föga omfattande. Förslag om utvidgning av densamma framlades redan 1884 av lantbruksläroverkskommittén, men på grund av motstånd från olika håll, bl. a. av lantbruksskolornas föreståndare, blev detta förslag aldrig genomfört. Några bestämmelser om minimitid för denna undervisning förekom icke i äldre reglementen, och timantalet för teoretiska ämnen var därför ännu ett stycke in på 1900talet mycket varierande vid olika skolor, för äldre avdelningen från c:a 450 upp till nära det dubbla, för den yngre 200—400. ^ Frågan om lantbruksskolornas organisation var föremål för en grundlig behandling av 1907 års lantbruksundervisningskommitté. I sitt betänkande framlade också kommittén förslag om vissa betydelsefulla för-

240 ändringar i denna organisation. De viktigaste av dessa gingo ut på en ökning av den teoretiska undervisningen samt inskränkning av skolornas antal. Vidare föreslogs ökning av statsunderstödet till skolorna. I enlighet med den utveckling, som redan förut skett, omfattade kommitténs förslag två olika typer av lantbruksskolor, en i södra och mellersta Sverige samt en i Norrland och Dalarna. Den förra, vars huvuduppgift enligt kommittén borde vara att utbilda arbetsledare för det större jordbruket, skulle fortfarande vara tvåårig, den senare däremot, vars undervisning redan förut blivit inriktad på att meddela utbildning åt blivande hemmansägare eller hemmansbrukare, ansågs kunna, liksom fallet varit fr. o. m. år 1901, bliva ettårig. Ifråga om de förstnämnda av dessa skolor föreslog kommittén bl. a., att jämte den tvååriga kursen skulle för ett mindre antal elever, vilka hade vissa förkunskaper, anordnas en ettårig kurs. Den teoretiska undervisningen för de äldre eleverna i den tvååriga kursen, liksom for ettårskursens elever, skulle pågå under minst 100 hela dagar; timantalet för denna undervisning skulle uppgå till minst 280 under första året av den tvååriga kursen samt minst 800 under andra året av sistnämnda kurs och vid den ettåriga kursen. På grund av den utsträckta tiden för den teoretiska undervisningen fann kommittén en ökning av statsunderstödet till skolorna nödvändig. Kommittén föreslog sålunda, att årsanslaget till varje skola, som anda sedan år 1858 i regel utgått med 4 000 kronor, måtte höjas till 7 000 kronor. Samtidigt förordade emellertid kommittén en inskränkning i skolornas antal På grundval av dels erhållna uppgifter angående antalet lärlingar som under senaste 10-årsperioden utgått till befattningar såsom rättare, befallningsmän, ladufogdar o. d., dels det beräknade behovet av arbetsförmän inom jordbruket, kom kommittén till det resultatet, att förutom de vid Ultuna och Alnarp förlagda lantbruksskolorna, ett antal av minst nio tvååriga lantbruksskolor vore behövligt för utbildningen av arbetsförmän i tillräckligt antal för det större jordbruket (åkerareal över 100 har) inom södra och mellersta Sverige. Elevantalet vid varje skola förutsattes härvid bliva 32, därav 24 i den tvååriga kursen. För lantbruksskolorna i Norrland och Dalarna föreslog kommittén, att den ettåriga kursen bibehölles men att därjämte skulle inrättas en teoretisk vinterkurs. Elevantalet i den förra ansågs med hänsyn till de jämförelsevis små jordbruk, varöver ifrågavarande skolor förfogade, ej böra bestämmas till mer än 10; i vinterkursen skulle minimiantalet elever beräknas till 10. Den teoretiska undervisningen — gemensam for bada kurserna - skulle pågå under minst 120 hela dagar och omfatta mmst 800 lektions- och övningstimmar. Under samma tid, vinterhalvåret, skulle därjämte genom turvis anordnad tjänstgöring i ladugård och slojdstuga meddelas praktisk undervisning i husdjurens utfodring och vård samt

241 träslöjd, varjämte en dag i veckan borde användas till praktiska övningar och demonstrationer i jordbrukets viktigaste vinterarbeten samt, om möjligt, skogsskötsel. Statsunderstödet till lantbruksskolorna i Norrland, vilket fr. o. m. år 1902 utgått med 6 000 kronor, föreslogs till samma belopp. Den förutvarande tvååriga lantbruksskolan i Kopparbergs län skulle enligt kommitténs förslag omorganiseras till likhet med de norrländska och erhålla samma statsanslag som dessa. Därjämte hemställde kommittén, att för underlättande av vidare praktisk utbildning av elever vid ifrågavarande lantbruksskolor genom beredande av elevplatser på för deras vidare utbildning lämpliga gårdar måtte årligen beviljas ett förslagsanslag av 500 kronor att användas till ersättning för resa till och från plats, där elevanställning vunnits. Med anledning av lantbruksundervisningskommitténs hemställan framlade Kungl. Maj:t i 1911 års statsverksproposition förslag till ändrad organisation av lantbruksskolorna. De av Kungl. Maj:t därvid föreslagna grunderna för den nya organisationen av och statsunderstödet till skolorna överensstämde i huvudsak med kommitténs förslag. Dock hade anslaget till lantbruksskolorna i södra och mellersta Sverige ökats med 500 kronor till 7 500 kronor. Det för de norrländska skolorna föreslagna särskilda understödet till fortsatt elevutbildning upptogs däremot icke i propositionen. Vad Kungl. Maj:t i nämnda proposition föreslagit, blev av riksdagen bifallet. Nytt reglemente utfärdades den 19 oktober 1911 för de med statsmedel understödda lantbruksskolorna i södra och mellersta Sverige och samma dag för skolorna i Norrland och Dalarna (båda under nr 118); de nya reglementena trädde i kraft den 1 november 1912. Under läsåret 1911—1912, det sista då dittillsvarande bestämmelser tillämpades, voro 17 lantbruksskolor i verksamhet, därav 4 i Norrland och Dalarna samt resten i södra och mellersta Sverige. Enligt den nya organisationen skulle 9 skolor upprätthållas inom sistnämnda område, men endast 8 blevo inrättade. Dessa voro: Ulvhäll i Södermanlands län, Bjärka-Säby i Östergötlands län, Stensjöholm i Kronobergs län, Bollerup i Kristianstads län, Klagstorp i Skaraborgs län, Varpnäs i Värmlands län, Hjälmarsberg i Örebro län och Tomta i Västmanlands län. I Norrland och Dalarna funnos vid och efter den nya ordningens genomförande följande fyra lantbruksskolor: Vassbo i Kopparbergs län, Nordvik i Västernorrlands län, 16 — 291214.

242 B r a t t b y i Västerbottens län och Åminne i Norrbottens län. A v dessa 12 skolor hava 9 varit i verksamhet under hela tiden från den n y a organisationens genomförande och äga fortfarande bestånd; skolan i Västerbottens län flyttades dock år 1929 från B r a t t b y till den av länets hushållningssällskap för ändamålet inköpta egendomen Grubbe invid Umeå. Den i Norrbottens län förefintliga, till Åminne förlagda lantbruksskolan nedlades redan år 1914, då i stället en lantmannaskola u p p r ä t t a des vid den av hushållningssällskapet inköpta egendomen Gran. Skolan vid Hjälmarsberg upphörde år 1915. E t t par år senare flyttades den i Kronobergs län befintliga lantbruksskolan från Stensjöholm till Gårdsby. Sistnämnda skola nedlades år 1923, då i stället en ny skola, förlagd till Berga i Stockholms län, inrättades. Sedermera har ingen förändring i skolornas antal och förläggning (oavsett ovan nämnda flyttning i Västerbottens län) ägt rum. Dock är a t t märka, att Vassbo lantbruksskola fr. o. m. läsåret 1925—1926 omorganiserats till tvåårig skola i likhet med lantbruksskolorna i södra och mellersta Sverige. Det för lantbruksskolorna i södra och mellersta Sverige år 1911 utfärdade reglementet gällde med vissa, bl. a. av den år 1919 genomförda löneregleringen för skolornas föreståndare och lärare föranledda smärre ändringar t. o. m. läsåret 1925—1926. Den 29 j a n u a r i 1926 h a r utfärdats n y t t reglemente (nr 26) för sagda skolor att gälla fr. o. m. den 1 november 1926. Detta reglemente gäller j ä m v ä l de båda av staten uppr ä t t a d e skolorna vid Ultuna och Alnarp. För lantbruksskolorna i Norrland och Dalarna gäller fortfarande i huvudsak förut nämnda reglemente av år 1911. Vissa ändringar och tillägg angående föreståndares och lärares anställningsförhållanden och åligganden hava dock vidtagits genom kungl. kungörelser av den 5 december 1919 (nr 857), 26 november 1920 (nr 748) och 8 maj 1925 (nr 110). Statsunderstödet till lantbruksskolorna utgick t. o. m. läsåret 1915— 1916 med förut nämnda, av 1911 års riksdag fastställda belopp 7 500, resp. 6 000 kronor. P å grund av gjord framställning om förhöjning av anslaget från innehavarna av de egendomar i södra och mellersta Sverige, till vilka skolorna voro förlagda, föreslog Kungl. Maj:t 1917 års riksdag att bevilja en särskild ökning av anslaget med 1 500 kronor för skolorna i södra och mellersta Sverige samt 1200 kronor för skolorna i Norrland och Dalarna. Detta förslag bifölls av riksdagen. I 1918 års statsverksproposition föreslog Kungl. Maj:t en förhöjning av ökningsanslaget till 2 200 kronor för skola i södra och mellersta Sverige samt 1800 kronor till skola i Norrland och Dalarna. Såsom särskilt villkor för denna förhöjning skulle gälla, att fasta försök enligt föreskrift och under ledning av centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet utfördes å skolegendomen mot en ersättning av 500 kronor av statsmedel till för-

243 sökens ledare. Även detta förslag blev av riksdagen bifallet, vadan anslaget till skolorna ifråga för läsåret 1918—1919 kom att utgå med inalles 9 700, resp. 7 800 kronor. I samband med sitt förut i kapitlet om lantmannaskolorna omförmälda år 1919 framlagda förslag angående reglering av lönerna till n ä m n d a skolors föreståndare och l ä r a r e föreslog lantbruksstyrelsen också, att minimilöner för föreståndare och förste lärare vid lantbruksskolorna skulle fastställas. Den k o n t a n t a grundlönen föreslogs till 5 700 för föreståndare och 3 700 för förste lärare, vartill för bådadera skulle komma ålderstillägg samt fri bostad och bränsle. Samtidigt föreslogs en höjning av statsunderstödet med 2 500 kronor utöver de år 1911 bestämda beloppen, sålunda till 10 000 kronor för skolor i södra och mellersta Sverige samt till 8 500 kronor för skolorna i Norrland och Dalarna. I den till 1919 års riksdag avgivna propositionen angående ifrågavarande löne- och anslagsreglering följde Kungl. Maj:t i huvudsak lantbruksstyrelsens förslag. Dock vidtogos i enlighet med departementschefens hemställan ett par ändringar, i det att dels minimilönen till lantbruksskolornas föreståndare sattes lika som till föreståndare vid lantmannaskola med h u v u d k u r s och längre kurs, sålunda 5 400 kronor, dels anslaget till lantbruksskolorna i Norrland och Dalarna sänktes till 8 000 kronor. Vad Kungl. Maj.-t i n ä m n d a avseenden föreslagit, bifölls av riksdagen. Kungörelse angående statsunderstöd till lantbruksskolor m. m. utfärdades den 5 december 1919 (nr 850). Ifråga om villkor för åtnjutande av de till skolorna beviljade, förhöjda anslagen, 10 000, resp. 8 000 kronor skulle gälla: »1) att skolans verksamhet bedrives i full överensstämmelse med gällande reglemente och av lantbruksstyrelsen meddelade föreskrifter; samt 2) att till fast anställda föreståndare och förste lärare utgå, förutom ålderstillägg, minst de i § 3 föreskrivna avlöningsförmåner.» De åsyftade löneförmånerna hava redan omnämnts och äro lika dem, som gälla för föreståndare och ordinarie lärare vid lantmannaskola med huvudkurs och längre kurs, fortsättningskurs eller andra årskurs. Det sålunda för lantbruksskolorna bestämda statsunderstödet utgick med samma belopp t. o. m. läsåret 1925—1926. Redan år 1925 hade emellertid ordförandena i styrelserna för samtliga lantbruksskolor hos Kungl. Maj:t gjort framställning om ytterligare ökning av anslagen till ifrågavarande skolor. Framställningen gick ut på en höjning av årsanslaget med 2 000 kronor, varjämte begärdes ett engångsanslag av 5 000 kronor till varje skola såsom bidrag till åstadkommande av anordningar för en rationellare undervisning i maskinlära. Med anledning h ä r a v och i enlighet med lantbruksstyrelsens y t t r a n d e i ärendet föreslog Kungl. Maj:t 1926 års riksdag att höja årsanslaget till skolorna i södra och mellersta Sverige med 1500 kronor och till skolorna i Norrland med 1000 kronor. Detta förslag bifölls av riksdagen, vadan alltså statsunderstö-

244 T a b . 13.

Antal l a n t b r u k s s k o l o r s a m t e l e v e r i d e s s a u n d e r å r e n 1908—1928. Skolor i södra och mellersta Sverige

Skolor i Norrland samt åren 1912 — 1925 i Dalarna

Läsår

antal skolor

antal 2-åt-sk. skolor äldre i 1-årsavd. !kursen

1-års- vinterkursen kursen

1911- -1912 1912- -1913

1913- -1914 1914- -1915

23 25

1907- •1908 1908- •1909

1909- •1910 1910- -1911

1915- -1916

21 7

1916- -1917 1917- -1918

1918- -1919 1919- -1920 1920- -1921 1921- -1922 1922- -1923 1923- -1924

124 Summa elever i samtliga skolor

antal elever

antal elever

1924- -1925

1925- -1926 1926- -1927

1927- -1928

summa

45 31 35 37 35 77 73 58 55 57 51 55 56 53 64 63 42 38 28 24 29

207 196 210 215 201 214 246 220 215 220 202 228 237 227 244 255 219 207 203 207 199

det till lantbruksskola i södra och mellersta Sverige höjdes till 11500 kronor och till skola i Norrland till 9 000 kronor. Ny kungörelse angående statsunderstöd till lantbruksskolor m. m. utfärdades den 18 juni 1927 (nr 222) att gälla fr. o. m. den 1 juli 1927, och är denna kungörelse fortfarande i kraft. I 1907 års lantbruksundervisningskommittés betänkande lämnas bl. a. också uppgifter angående antalet lantbruksskolor och antal lärlingar i dessa under åren 1883—1907. För att visa utvecklingen i nämnda avseenden har i tab. 13 gjorts en motsvarande sammanställning för läsåren fr. o. m. 1907—1908 t. o. m. 1927—1928. För överskådlighetens skull hava därvid skolorna i södra och mellersta Sverige samt Norrland tagits var

245 T a b . 14.

L a n t b r u k s s k o l o r n a s , u t o m Ultuna o c h A l n a r p , i n k o m s t e r av a l l m ä n n a m e d e l s a m t k o s t n a d e r d ä r a v för u t g å e n d e e l e v . Södra och mellersta Sverige

L ä s å r

Norra Sverige (Norrland samt åren 1912 — 1925 Dalarna)

inkomster stats- övriga anslag anslag1

antal inkomster antal utgå- kostnad utgå- i kostnad ende pr elev stats- övriga ende j P r e I e * summa elever | anslag anslag1 summa elever

1907—1908

... 58 000 11213

69 213 117

591-56

22 000

3 200

25 200

1908--1909

..

9 655

69 655 120

5S0-4 6

18 000

5 200

23 200

748-3 9

1909—1910

... 58 000 12 214

70 214 129

544-2 9

18 000

5 200

23 200

662-8 6

1910—1911

... 56 000 11552

67 552 142

475-71

18 000

5 400

23 400

632-43

1911-1912

... 56 000 15 225

71225 119

598-53

18 000

6 000

24 000

685-71

1912—1913

... 60 000

60 000

659-34

24 000 14 672

38 672

502-22

63 050 123

512-60

24 000 22 549

46 549

637-66

32 452

559-52

1913—1914 .

60 000

560-00

60 000

3 050

... 60 000 ... 52 500

60 950 115

530-0 0

18 000 14 452

1915—1916

53 244 111

479-6 8

18 000 16 281

34 281

623-2 9

1916—1917

... 63 000

63 700 113

563-72

21600 14 200

35 800

628-0 7

1917—1918

... 63 000 ... 67 900

63 950 103

768-63

68 850 123

620- s 7 21600 17 600 559-76 21600 21609

39 200

43 209

785-6 2

1914—1915

1918-1919 1919—1920

... 70 000 1920—1921 ... 70 000 1921 — 1922 ... 80 000

71050 131

542-3 7 24 000 23 981

47 281

856-8 0

9 255

79 255 127

624-06

24 000 26 763

50 763

957-79

2 281

82 281 130

632-93

24 000 24 630

48 630

759-84

1922—1923 ... 80 000

2 250

82 250 142

579-23

24 000 25 034

49 034

778-32

70 800 127

557-48

24 000 21315

45 315

42 1078-93

800 ... 80 000 3 13181

70 800 116

25 000 247 433

72 433

38 1 906-13

739-53

16 000 16 000

32 000

28 1142-86

104 631 132

792-6 6

18 000 13 900

24 1329-17

104 994 120

874-9 5

18 000 14 550

32 550

29 1 122-41

1923—1924

... 70 000

1924—1925 ... 70 000 1925—1926

1926—1927 ... 92 000 3 12 631 1927—1928 ... 92 000 "12 994

1 Av landsting och hushållningssällskap. * I anledning av byggnadsföretag uppgick anslaget till Nordvik till 31 000 kronor. Huvudsakligen vid Vassbo, som äges av hushållningssällskapet.

för sig. Skolan i Dalarna har under åren 1912—1925 hänförts till de norrländska skolorna men för övriga år till de södra skolorna. Av eleverna i förstnämnda skolor hava blott de i äldre avdelningen av tvåårskursen samt i ettårskursen medtagits, detta för att erhålla en översikt över antalet från skolorna avgående, utbildade elever. Bland skolorna i södra och mellersta Sverige hava också lantbruksskolorna vid Ultuna. och Alnarp medräknats i denna tabell. De i tabellens sista kolumn lämnade uppgifterna om antalet avgående elever i samtliga skolor visa, att elevantalet i lantbruksskolorna under den tjuguårsperiod, tabellen omfattar, hållit sig ganska jämnt. Det

246 högsta antalet, 255, nåddes under läsåret 1922—1923; under de sista å r e n har antalet v a r i t omkring 200. Av förut lämnade uppgifter angående statsunderstöd till lantbruksskolorna framgår, med vilka belopp detta u t g å t t till olika skolor och under olika år. E n översikt över statsanslagen till samtliga statsunderstödda skolor (sålunda icke statens skolor på U l t u n a och Alnarp) under läsåren 1907—1908 t. o. m. 1927—1928 lämnas i tab. 14. I denna h a v a j ä m v ä l medtagits uppgifter rörande de till vissa lantbruksskolor (huvudsakligen i Norrland och Dalarna) av vederbörande läns hushållningssällskap och landsting lämnade anslagen. Liksom för lantmannaskolor hava också här skolornas inkomster av allmänna medel sammanställts med antalet u t g å n g n a elever; i särskilda kolumner i tabellen hava uppgifter om den beräknade kostnaden av allmänna medel för utbildad elev under olika år angivits för vartdera slaget av skolor. Vad skolorna i södra och mellersta Sverige angår, utvisar tabellen, att antalet u t g å n g n a elever hållit sig någorlunda konstant, vid 110—130, om man bortser från några få tillfälliga avvikelser. Även kostnaden pr utgången elev har bibehållit sig ganska oförändrad vid 500 a 600 kronor ända till de tre sista läsåren, då överflyttandet av skolan i Vassbo till denna skoltyp torde hava kraftigt bidragit att öka kostnaden pr elev. Vid skolorna i norra Sverige, där kursen icke räcker längre än högst ett år, motsvara uppgifterna om u t g å n g n a elever dem som i tab. 13 lämnats för hela elevantalet. Under de fem första åren, då ingen vinterkurs fanns, höll sig antalet mellan 30 och 40, utom det första året, då det var högre. Efter vinterkursens införande steg antalet kraftigt men kunde ej mer ä n två år hålla sig över 70. Därefter har det t. o. m. läsåret 1922—1923 hållit sig mellan 50 och 60, de t v å sista åren något däröver. Sedermera har det nedgått, beroende huvudsakligen på elevbrist i vinterkursen men även på överflyttandet av skolan i Vassbo till de södra skolorna. Kostnaden pr utgången elev h a r vid dessa skolor hållit sig i allmänhet mellan 600 och 800 kronor ända till läsåret 1923—1924. Om m a n bortser från den rent tillfälliga stora kostnaden för läsåret 1924—1925, h a r den under de sista åren uppgått till i genomsnitt något över 1100 kronor. J ä m f ö r m a n de i tab. 14 angivna kostnaderna pr utbildad elev med motsvarande vid lantmannaskolorna, finner man, att vid lantbruksskolorna i södra och mellersta Sverige sagda kostnad varit högre t. o. m. läsåret 1917—1918, men därefter lägre, utom under det allra sista läsåret. Det bör härvid bemärkas, att i dessa lantbruksskolor det vida övervägande antalet elever genomgå t v å å r i g kurs men a t t kostnaden i tabellen fördelats endast på de utgående eleverna, vadan årskostnaden pr elev blir vida billigare i dessa lantbruksskolor än tabellen utvisar. Vad de n o r r a skolorna angår, har kostnaden pr elev varit högre än vid lantmannaskolorna under alla år utom läsåren 1920—1923. Under de sista läsåren har den varit ganska väsentligt högre.

247 Lantbruksskolor i södra och mellersta Sverige. De egendomar, till vilka dessa skolor äro förlagda, äro i allmänhet av betydande storlek. Åkerarealen är störst vid Bollerup med 389 hektar samt överstiger 300 hektar jämväl vid Ultuna, Alnarp, Klagstorp och Varpnäs. Vid alla övriga skolor uppgår åkerarealen till mellan 200 och 300 hektar utom vid Vassbo, där den utgör 105 hektar. Enligt reglementet skall vid varje skola finnas plats för 28 elever, därav 20 i den tvååriga och 8 i den ettåriga kursen. Ännu flera elever kunna antagas efter medgivande av lantbruksstyrelsen. Ifall det bestämda antalet elevplatser icke kan besättas, skall förhållandet anmälas för nämnda styrelse. Minst 20 elevplatser skola vara friplatser. Elevantalet under de fyra åren 1925—1928 framgår av nedanstående sammanställning, varvid bemärkes, att Vassbo först med läsåret 1925—1926 övergick till tvåårig kurs. Tvåårskursen

Ettårskursen

1925 1926 1927 1928 Summa 1925 1926 1927 1928 Summa

Summa Medeltal pr år

Berga

136 Ultuna

...

26 Bjärka-Säby

36 Bollerup ...

23 Alnarp

44 Klagstorp

34 Varpnäs ....

26 Tomta

17 16

222 241 254 249

i:>

71 I 56 I 49 I

251 1217

304 Ulvhäll

Vassbo

34 Elevernas ålder, som skall vid inträdet vara minst 18 år, har i medeltal varit ungefär 23 år. Enligt reglementet skall under första året av den tvååriga kursen teoretisk undervisning i rättskrivning, välskrivning, räkning och naturkunnighet meddelas under minst 200 timmar. Under andra året bedrives den teoretiska undervisningen gemensamt för den ettåriga kursen och den tvååriga kursens andra årskurs och skall omfatta minst 100 hela dagar samt dessutom morgnar och aftnar, så att antalet lektionsoch övningstimmar under lärares ledning ej understiger 880. Under arbetsåret 1926—1927 har timantalet vid de särskilda skolorna växlat beträffande tvåårskursens första årskurs mellan 204 och 262 och beträffande andra årskursen samt ettårskursen mellan 910 och 1003. Medel-

248 talen äro resp. 226 och 950 timmar. Offentlig examen hålles årligen i mars eller april med andra årskursen och ettårskursen. Den praktiska undervisningen h a r under arbetsåret 1926—1927 i medeltal pr elev omfattat 295 dagar vid y n g r e avdelningen av tvåårskursen, 177 dagar vid äldre avdelningen av samma kurs och 174 d a g a r vid ettårskursen. Växlingarna r ö r a sig beträffande y n g r e avdelningen mellan 279 (Alnarp) och 314 (Varpnäs), beträffande äldre avdelningen mellan 158 (Alnarp) och 202 (Varpnäs) samt beträffande ettårskursen mellan 154 (Ulvhäll) och 203 (Varpnäs). Efter genomgången kurs erhålla eleverna avgångsbetyg. Vid varje skola skall enligt reglementet finnas en föreståndare och en förste lärare, vilka skola hava med goda vitsord avlagt avgångsexamen vid lantbruksinstitut samt äga väl vitsordad praktik m. m., ävensom en andre lärare, vilken »bör» hava avlagt dylik examen. Statsbidrag u t g å r till skola vid enskild egendom med 11500 kronor jämte erforderliga belopp till ålderstillägg åt föreståndare och förste lärare ävensom vissa vikariatsarvoden. Till skolan vid U l t u n a anvisar riksdagen årligen erforderligt anslag. Till skolan vid A l n a r p är ej något särskilt anslag anvisat. Såsom villkor för statsbidrag till enskild skola gäller bl. a., att fast anställd föreståndare och förste lärare skola åtnjuta, jämte bostad och bränsle samt trädgårdsland, för varje läsår i kontant grundlön, föreståndare minst 5 400 kronor och förste lärare minst 3 700 kronor. För andre lärare är icke något visst lönebelopp föreskrivet. Till styrelserna för samtliga lantbruksskolor hava r i k t a t s vissa frågor enligt uppgjort formulär. Såsom inledning till redogörelsen för svaren å dessa frågor torde lämpligen böra återgivas följande, till utredningsmännen ställda uttalande av statens inspektör över lantbruksskolorna godsägaren L. M. Kruse. »De statsunderstödda lantbruksskolorna ha i olika former pågått sedan år 1840, då den första, förlagd till Skåne på Orup, började sin verksamhet. Intill sista omorganisationen voro skolorna delvis förlagda på mindre egendomar, men nu äro alla i södra och mellersta Sverige förlagda till större egendomar. Detta blev en nödvändighet, sedan det föreskrivits, att antalet elevplatser vid varje skola skulle vara 28 stycken. I den nordligaste skolan med tvåårskurs — Vassbo — har på mitt förslag ett mindre elevantal blivit tillåtet. Detta på grund av skolans övergång från ett- till tvåårskurs. Detta med större skolor har onekligen sina fördelar men även nackdelar. Undervisningen blir billigare och tillfälle beredes för eleverna att få se bruket av en större uppsättning av mera fulländade hjälpmedel för jordbruksdrift. Men det blir, såvida egendomen icke är mycket stor, svårt att bereda alla elever tillfälle till en allsidig praktisk utveckling. Rikligheten på arbetare i förhållande till egendomens storlek kan lätt leda till att den utgående arbetsförmannen, när han kommer på en mindre gård, icke har sinne för eller förmåga till att med en ringare arbetskraft — på vilken i nuvarande tid är så angeläget spara — rationellt utnyttja denna, så att arbetena bliva i rätt tid utförda. Då en skola av en eller annan anledning blivit nedlagd, har det visat sig svårt, ja inom vissa län nästan omöjligt, att få någon

249 för ändamålet passande och nog stor egendom, som kan emottaga skola, på grund av det föreskrivna höga elevantalet. De lägre lantbruksskolorna ha under sin långa verksamhet alldeles säkert haft och ha allt fortfarande mycket stor betydelse för det svenska jordbruket. De avse enligt reglementet — den tvååriga kursen _ särskilt utbildning av jordbruksförmän, men i dem ha ock under alla tider även fostrats många unga män, som gått att övertaga egna hemman, och många av dessa ha under årens lopp blivit dugande och framstående män icke blott till gagn för sin hemort utan vida därutöver. Den bästa lantmannautbildningen erhålles utan tvivel vid en väl skött lantbruks skola i den tvååriga kursen. Två år erfordras för en god utbildning till arbetsförman, och den som går till eget jordbruk skall ju ock bliva förman på sin gård. När den praktiska och den teoretiska undervisningen få gå hand i hand och bibringas på samma plats och under samma ledning, då kan ett gott resultat uppnås.» Den sålunda uttalade uppfattningen, att den nuvarande organisationen av lantbruksskolorna i södra och mellersta Sverige är i stort sett lämplig och väl tillrättalagd för sitt ändamål, h a r kommit till uttryck jämväl i flera av de från skolstyrelserna inkomna yttrandena, särskilt från Ultuna, A l n a r p och Bjärka-Säby. Den första av de till lantbruksskolorna framställda frågorna lydde sålunda: »Anses nu gällande organisation och undervisningsplan samt reglemente i övrigt för lantbruksskolorna lämpliga eller äro n å g r a ändringar h ä r i önskvärda och i så fall vilka?» F r å n A l n a r p anföres, att de i dessa avseenden nu gällande bestämmelserna i stort sett kunde anses lämpliga men att möjligen lantbruksskolornas betydelse för utbildning av brukare av medelstora jordbruk torde förtjäna mera beaktande. Vilka ändringar, som i dylikt syfte ansåges önskvärda, angives emellertid icke. Beträffande organisationen hava i övrigt icke n å g r a erinringar framställts. Ifråga om undervisningsplanen har från Berga, Ulvhäll, Bjärka-Säby, Klagstorp och Varpnäs p å y r k a t s ökning av antalet hela dagar för den teoretiska undervisningen från 100 till 110. Detta gäller tvåårskursens andra årskurs samt den ettåriga kursen. Till stöd härför anföres, att det visat sig förenat med viss svårighet a t t medhinna de teoretiska kurserna, inklusive demonstrations- och övningstimmar, på i reglementet angiven tid. Om en utökning skedde till 110 dagar, vunnes möjlighet att i n r y m m a n å g r a hela dagar för övningar och demonstrationer i maskinskötsel (särskilt skötsel av traktor), skogskultur, beteskultur, hovbeslag m. m. samt möjligen exkursion till n å g r a framstående jordbruk i närheten av skolan. Detta ansåges skola bliva mer fruktbärande än en utökning av de rent teoretiska kurserna. Emellertid inverkade en dylik utökning på skolegendomens driftsekonomi, vilket borde beaktas vid avvägandet av statsunderstödets storlek. F r å n Klagstorp framhålles, att vid den teoretiska undervisningen

större utrymme borde beredas åt lantbruksekonomi och skogshushållning. Gent emot dessa yrkanden står ett yttrande från Ultuna, vari anföres, att en ytterligare utökning av de teoretiska kurserna icke läte sig göra med nu gällande organisationsform, vilken knappast borde ändras. Den till buds stående tiden för teoretisk undervisning vore så väl utnyttjad, att redan nu risk för elevernas överansträngning förelåge. En ökning av antalet läsdagar skulle ingripa i den praktiska utbildningen och försvåra arbetet på skolegendomen. Inspektören Kruse har för sin del ej funnit något att erinra beträffande reglementets föreskrifter rörande den teoretiska undervisningen, enär tillfälle gåves att under hand företaga en del modifikationer. Ifråga om reglementets övriga bestämmelser hava ändringsförslag framkommit rörande §§ 3, 12, 15 och 24. Beträffande § 3 gäller anmärkningen bestämmelsen, att den tvååriga kursen är avsedd »särskilt för utbildande av jordbruksförmän». Skolorna vid Bjärka-Säby, Bollerup, Klagstorp och Vassbo yrka samstämmigt, att det må tilläggas: »och praktiska jordbrukare». Erfarenheten hade nämligen givit vid handen, att lantbruksskolorna i avsevärd utsträckning fått i tvåårskursen mottaga elever, som önskat en grundligare utbildning för sitt blivande kall som självständiga jordbrukare än den, som den ettåriga kursen kunde giva. Erinringarna beträffande § 12 gälla det föreskrivna antalet elevplatser i tvåårskurs, resp. ettårskurs. Härom anfördes från Bjärka-Säby, att vid denna skola under senare år visat sig en tydligt nedåtgående tendens ifråga om antalet sökande till ettårskursen, varemot tilloppet till tvåårskursen varit mera konstant och tillräckligt för att bereda möjlighet till en önskvärd gallring bland de inträdessökande. Från tvååriga kursen utexaminerade elever, som visat förmansegenskaper, erhölle i regel platser som jordbruksförmän, varemot efterfrågan på utexaminerade ettårselever vore avsevärt mindre. Skäl syntes alltså föreligga för en nedsättning av det bestämda antalet elevplatser i ettåriga kursen. Jämlikt § 13 kunde ju, när anledning förelåge, lantbruksstyrelsens medgivande sökas till att antaga ytterligare elever såväl i den ettåriga som den tvååriga kursen. En sänkning av det i reglementet stadgade normala elevantalet borde därför ej medföra någon olägenhet. Men den nuvarande skyldigheten för skolan att hålla flera platser disponibla i ettårskursen än som med sannolikhet bleve besatta vållade kännbara svårigheter genom dess rubbande inverkan på arbetskraften för egendomens skötsel eller på reglering av antalet elever i tvåårskursen. På grund härav förordas, att det i reglementet bestämda antalet elever i ettårskursen måtte sänkas till 6 eller ännu lägre antal, varemot det bestämda antalet elever i tvåårskursen kunde ökas utöver 20. — Från Bollerup föreslås, att det må bli beroende på lantbruksstyrelsens prcv-

251 ning, huruvida på grund av kvalifikationer hos de sökande till resp. kurser ändring må göras i proportionen mellan antalet elever i de båda kurserna. Detta förslag motiveras med lämpligheten av att kunna öka elevantalet i den ena kursen, ifall fullt antal välmeriterade sökande till den andra kursen saknas. — Liknande synpunkter anläggas i yttrandet från Klagstorp, varest anföres, att det visat sig, att tvåårskursen samlade ett betydligt större antal sökande än den ettåriga. I vissa fall hade kompetenta sökande med synnerligen god jordbrukspraktik måst i brist av utrymme avvisas från den tvååriga kursen, under det att i den ettåriga kursen antagits elever, vilkas praktiska erfarenhet ej hållit mer än minimum av de i reglementet angivna fordringarna. Det vore därför önskligt, att vid sådana skolor, som hade samma erfarenhet härutinnan som Klagstorp, kunde få utbildas endast tvåårselever eller att åtminstone rätt erhölles att antaga endast 2 högst 4 elever i ettårskursen. Från Berga uttalar lärarpersonalen såsom sin åsikt, att antalet elevplatser i ettårskursen bör kunna sänkas till 4, och motiverar detta med i huvudsak samma skäl som anförts från Bjärka-Säby. Skolans styrelse har emellertid i detta avseende ett särskilt yttrande, som lämpligast refereras i en senare punkt, där fråga är om det behövliga antalet skolor. Beträffande § 15 gäller erinringen de särskilda inträdesfordringarna till den ettåriga kursen, vilka nu utgöras allenast av att kunna styrka sig äga sådana teoretiska kunskaper, som efter styrelsens prövning finnas motsvara vad som bör inhämtas under den tvååriga kursens första arbetsår. Styrelserna för skolorna vid Berga, Ultuna, Bjärka-Säby, Bollerup, Klagstorp och Vassbo påyrka samstämmande, att bestämmelsen ändras därhän, att sökande skall styrka sig äga icke blott sådana teoretiska kunskaper utan även sådana praktiska färdigheter, att skolstyrelsen finner honom kunna utan svårighet följa utbildningen i den tvååriga kursens andra arbetsår. Såsom motivering anföres, att det nu för elever i båda slagens kurser stadgade villkoret om intyg att hava under minst ett år varit sysselsatt med lantbruksarbeten icke vore tillfyllest, då det gällde ettårskursen, vars elever skulle i undervisningen åtfölja tvåårskursens äldre avdelning. Erfarenheten hade också visat, att i vissa fall de teoretiskt bäst meriterade eleverna i ettårskursen till följd av bristande praktisk skolning icke dragit full valuta av kurserna. Ett ändringsförslag, vilket i flera yttranden hänförts till reglementets §24, avser andre lärarens ställning. Från nästan alla skolorna förordas nämligen, att andre lärare, som genomgått lantbruksinstitut, borde i likhet med vad fallet vore vid lantmannaskolorna »äga tillgodoräkna sig tjänstår» eller »erhålla fast årsanställning med rätt att räkna tjänstår och erhålla dyrtidstillägg». Inspektören Kruse uttalar däremot som sin åsikt, att dessa ungdomar gärna kunna vara litet rörliga och att det icke skadade, att friska vindar understundom finge blåsa in i skolarbetet.

252 F r å n Tomta förordas, att pensionsåldern för föreståndare och förste lärare sänkes från 65 till 60 år. Vassbo förordar, att tjänstårsberäkning för ålderstillägg och pensionsr ä t t finge gälla lika för konsulenter, lantmanna- och lantbruksskollärare, så att ett friare utbyte av tjänster kunde ske, vilket ansåges skola bliva till stor n y t t a för lantbruksundervisningen. Den andra frågan gällde, huruvida de nu förefintliga lantbruksskolorna kunde anses fylla vårt behov av fackutbildade arbetsförmän inom jordbruket eller om flera skolor vore behövliga för detta ändamål. I detta fall äro samtliga skolstyrelser utom styrelsen för skolan vid Berga eniga i den uppfattningen, att någon ytterligare skola utöver de tio n u existerande icke är behövlig. F r å n Bjärka-Säby anföres att, om behovet bedömdes på grund av efterfrågan på skolutbildade arbetsförmän inom jordbruket och h u r denna ställde sig under senaste åren beträffande de från skolan utexaminerade eleverna, så kunde i stort sett svaras, a t t efterfrågan någorlunda jämnt motsvarat tillgången på för förmansuppgift lämpliga och rekommendabla utgående elever eller platssökande elever av äldre å r g å n g a r . Något tecken hade icke förmärkts, som tydde på behovet av utökning av skolornas antal. I yttrandet från Klagstorp anföres, a t t med de höga fordringar, som för n ä r v a r a n d e ställdes på arbetsledare och förmän inom jordbruket, måste de, vilka antoges till elever vid lantbruksskolorna, besitta mycket goda såväl praktiska som teoretiska kunskaper och i övrigt h a en viss läggning, som lämpade dem för deras blivande kall. Ifall skolornas antal ökades, komme givetvis konkurrensen om elever att bli större än nu och det kunde då lätt hända, att kraven på goda förkunskaper för de inträdessökande måste nedsättas. Då komme också de u t e x a m i n e r a ^ elevernas duglighet och yrkesutbildning a t t sjunka. Lärarpersonalen vid Berga anser likaledes det nuvarande antalet skolor tillräckligt. Styrelsen för sistnämnda skola har däremot gjort följande uttalande: »Vad frågan om behovet av ytterligare lantbruksskolor beträffar, måste denna ses i det samband, i vilket den högre och den lägre lantbruksundervisningens ifrågasatta omorganisation stå till varandra. I det av skolans lärare avgivna yttrandet framhålles, att tillströmningen till Berga lantbruksskola av kompetenta sökande till ettårskursen varit ringa, varför antalet elevplatser i denna kurs skulle kunna begränsas. En sådan begränsning skulle säkerligen också kunna ske, om man utgår ifrån att elevfrekvensen vid ettårskursen i fortsättningen skulle bliva densamma som hittills. Sakkunnige för den högre lantbruksundervisningens ordnande hava emellertid i sitt förra året avgivna betänkande framhållit, att skärpta krav måste framställas på den praktik, som lantbrukets studerande inhämtat, innan de vinna tillträde till de högre undervisningsanstalterna på lantbruksområdet. I häröver avgivna yttranden har också

253 behovet härav understrukits och även framhållits, att sådan kvalificerad praktik främst stode att vinna vid lantbruksskolorna. Det har t. o. m. ifrågasatts, att genomgången lantbruksskola skulle sättas som villkor för vinnande av inträde vid lantbrukshögskola eller agronomkurs. Skulle dessa synpunkter vinna beaktande, följer härav ett ökat behov av elevplatser vid lantbruksskolorna och ej minst vid dessas ettåriga kurser. Den av sakkunnige framställda frågan, huruvida flera lantbruksskolor äro behövliga, synes därför böra besvaras sålunda, att om skolornas uppgift begränsas till att fylla behovet av fackutbildade arbetsförmän inom jordbruket, deras antal f. n. torde vara tillräckligt, men om de dessutom skola i viss utsträckning bliva bottenskolor för den högre lantbruksundervisningen, antalet skolor säkerligen behöver ökas.»

Inspektören Kruse uttalar för sin del den förhoppningen, att utredningen måtte understödja ett av lantbruksstyrelsen framlagt förslag om återupptagande av en lantbruksskola i något av smålandslänen. En rättarskola inom ett län hade för lantmännen i detta län en viss betydelse, icke blott därigenom att det bleve bekvämare och mera inbjudande för en del ynglingar att begagna lantbruksskolan utan även för att vid olika tillfällen lantmännen komme att besöka skolegendomen och därifrån få en del nyttiga uppslag för brukandet av sina gårdar. Inspektören vore visserligen nästan övertygad om att man från de nuvarande skolorna skulle anse en ny skola obehövlig. Men skolorna vore i denna fråga jäviga. När Berga lantbruksskola planerades, hade denna av andra skolor ansetts alldeles obehövlig, men många dugliga unga män hade utgått därifrån och antalet sökande dit hade alltid varit stort. Den värsta konkurrensen för lantbruksskolorna komme från lantmannaskolorna, vilka vore bekvämligare för ungdomen. Till skolorna har vidare riktats följande fråga: »Har tillräckligt antal sökande anmält sig till skolans kurser eller har det mött svårigheter att erhålla stadgat elevantal? Vilka anses i senare fallet orsakerna härtill vara?» ^ Delvis har denna fråga berörts i de svar beträffande reglementets fordringar på elevplatser i de särskilda kurserna, för vilka förut redogjorts. Av svaren på den nu förevarande frågan inhämtas ytterligare följande. ^ Från de flesta skolorna meddelas, att tillgången på inträdessökande varit god eller åtminstone tillräcklig för att fylla det föreskrivna antalet elever. Sålunda uppger Ultuna, att under en lång följd av år antalet sökande betydligt överstigit antalet elevplatser. Ett flertal sökande hade dock icke uppfyllt de fordringar på tidigare utbildning och personlig lämplighet, som borde uppställas. Från Alnarp anföres, att antalet sökande alltid varit så stort, att nödig gallring kunnat vidtagas vid ansökningstidens utgång; den 1 juni hade sålunda under åren 1924—1928 anmält sig följande antal sökande.

1924 1925 1926 1927 1928

Till tvååriga kursen

Till ettåriga kursen

58 50 53 41 47

25 24 24 22 24

Därjämte hade årligen en del ansökningar inkommit senare. Även Ulvhäll, Tomta och Vassbo anmäla tillräcklig tillgång på ansökningar. Ulvhäll uttalar dock, a t t det vore önskligt om tillströmningen vore så stor, att den möjliggjorde en skarpare gallring. F r å n Bjärka-Säby anföres, a t t till den tvååriga kursen tillströmningen av sökande varit ganska j ä m n och avsevärt överstigit antalet lediga platser men ändock i regel blott erbjudit möjlighet till bortgallring av ej tillräckligt lämpliga sökande. Beträffande den e t t å r i g a kursen hade däremot tillgången på kompetenta sökande varit i sjunkande, och någon gång hade svårighet förefunnits a t t få elevplatserna i denna kurs lämpligt besatta. Såväl de sökande som arbetsgivarna syntes sätta högre värde på den grundligare utbildningen i tvåårskursen. E n a h a n d a erfarenhet föreligger från Klagstorp ävensom från Berga, där i regel blott 4 platser i ettårskursen k u n n a t besättas. Mindre god elevtillgång anmäles från Bollerup, som anför, att under de senaste åren antalet välmeriterade sökande ej varit så stort som önskvärt vore. Orsaken härtill syntes vara att söka i de t r y c k t a ekonomiska förhållanden, under vilka jordbruksnäringen för n ä r v a r a n d e arbetade. Då det synts v a r a av intresse att erfara, v a r t de utexaminerade lantbruksskoleleverna tagit vägen, och därigenom få en uppfattning om de ändamål, dessa skolor i verkligheten tjäna, har till skolstyrelserna rikt a t s frågan: »Hava de skolans elever, som så önska, vid avgången erhållit platser som arbetsledare o. d.? I vilken utsträckning hava de övergått till eget eller föräldrarnas jordbruk?» Svaren utvisa, att i regel de elever, vilka önskat erhålla förmansplats, också kunnat beredas dylik. Ifall detta icke lyckats genast på hösten efter kursens slut, har det i allmänhet lyckats påföljande vår. Några yttranden torde emellertid böra närmare refereras. Vid Berga har under de senaste sex åren endast en av tvåårskursens och tva av ettårskursens elever icke kunnat erhålla plats, ehuru de önskat sådan. Av tvåårskursens elever hade 83 procent erhållit befallningsmans- eller rättarplatser. Från Ultuna anföres, att givetvis icke alla till elever antagna unga män motsvarade förväntningarna och att alltså icke alla kunde vid kursens slut av lärarna anses lämpliga till förmän. För skolans anseende vore det av vikt, att icke olämpliga personer rekommenderades. Alla lämpliga hade fått plats, om de så önskat. Endast 4 hade under de senaste fem åren övergått till eget eller föräldrarnas jordbruk. Dessa hade huvudsakligen tillhört ettårskursen. Ulvhäll yttrar att, även om en del elever hade för avsikt att själva övertaga

255 jordbruk, önskade de dock i regel att omedelbart efter skolvistelsen erhålla plats for att under ett par år ytterligare förkovra sig i praktik. Platser hade anskaffats at alla lämpliga. Av de från Bjärka-Säby utexaminerade hade under de senaste tio åren 11 procent av tvåårskursen och 23 procent av ettårskursen icke kunnat beredas önskad plats. Tdl självständigt jordbruk hade övergått 10 procent, resp. 17 procent Till befallningsmans- eller rättarplatser hade övergått 72 procent, resp. 39 procent Ettarskursens elever hade till 13 procent övergått till bokhållarplats, under det att detta^ beträffande tvåårskursens elever varit fallet blott för 2 procent. Från Alnarp har omkring 60 procent av de utgående eleverna erhållit platser under det att återstående 40 procent återgått till eget eller föräldrarnas jordbruk' Fran Klagstorp meddelas, att platsanskaffningen visat sig lättare för tvåårskursens än för ettårskursens elever, i det att anställning kunnat erhållas för 86 procent av de förra men blott för 36 procent av de senare. Till hemmet eller föräldrarnas jordbruk hade övergått 14 procent, resp. 31 procent. Av eleverna ha under de senaste åren c:a 20 procent vid Varpnäs och c a 25 procent vid Vassbo återgått till föräldrarnas jordbruk eller skaffat sig eget. För att erhålla kännedom om skolornas ekonomiska förhållanden har statsunderframställts följande fråga: »Anses det n u v a r a n d e statsunderstödet till st°d? m lantbruksskolorna lämpligt avvägt eller finnas skäl för någon ändring skolorna. häri?» P å denna fråga h a r från alla skolor svarats, att statsunderstödet vore alltför lågt och behövde väsentligt ökas, för att icke skolan skulle medföra förlust för skolegendomen. I de flesta fall har man sökt bestyrka riktigheten av denna åsikt genom utförliga kostnadsberäkningar, upptagande samtliga utgifter och inkomster för skolan, och genom jämförelse med de driftkostnader som skulle uppkommit, därest skolegendomen i stället skötts medelst lejd arbetskraft. Kalkylerna upptaga samtliga en större eller mindre brist på grund av skolan, växlande för de enskilda skolorna mellan 4 711 kronor (Tomta) och 16 438 kronor (Bollerup). Emellertid förete kalkylerna inbördes så betydande skiljaktigheter, att det synes nödvändigt att granska de särskilda posterna var för sig. Vad då utgifterna beträffar, möter först avlöning till lärarpersonalen. För föreståndaren upptages överallt grundlönens belopp, 5 400 kronor, utoin vid Alnarp, där beloppet är 6 400 kronor. Föreståndarens naturaförmåner av bostad, bränsle och t r ä d g å r d upptagas till belopp växlande mellan 700 kronor och 1500 kronor (Alnarp). Förste lärarens lön upptages överallt till normalbeloppet 3 700 kronor, varemot naturaförmånernas värde växlar mellan 500 kronor och 1000 kronor (Alnarp). Någon andre lärare redovisas icke för Alnarp. För övriga skolor upptages hans avlöning, inklusive naturaförmåner, till belopp växlande mellan 1230 kronor (Berga) och 2 500 kronor. Utöver dessa tre l ä r a r e finnas överallt biträdande lärare anlitade, till ett antal växlande mellan 2 och 5. Kostnaden för dessa växlar mellan 375 kronor (Varpnäs) och 1 650 kronor (Alnarp).

256 Vidare upptagas vissa belopp, såsom av skolan förorsakad ökad avlöningskostnad till befallningsman, ladugårdsförman, montör o. d. Denna utgiftspost växlar mellan 900 kronor (Varpnäs) och 2 000 kronor (Ultuna). Till pensionsavgifter för föreståndare och förste l ä r a r e u p p t a g a s överallt 290 kronor. Därefter följer en betydelsefull post, avseende kostnader för elevernas underhåll. Denna post företer stora växlingar, icke blott på grund av det växlande elevantalet u t a n jämväl beträffande kostnaden pr dag och i viss m å n även antalet kostdagar. Sålunda varierar dagkostnaden mellan 1 krona 49 öre (Ultuna) och drygt 2 kronor (Alnarp) samt antalet kostdagar mellan 340 och 355. P å grund jämväl av det mycket växlande elevantalet v a r i e r a r postens slutsumma mellan 14 980 kronor (Tomta) och 32 000 kronor (Alnarp). Till servis, städning, tvätt, sängkläder och lyse upptagas belopp, växlande mellan 1049 kronor (Berga) och 4100 kronor (Alnarp). För bränsle angives kostnaden till lägst 1500 kronor (Tomta) och högst 2 800 kronor (Berga). Alla skolorna utom U l t u n a hava upptagit vissa belopp till lokalhyra, växlande mellan 2 950 kronor (Klagstorp) och 8 400 kronor (Bollerup). Beräkningsgrunderna äro varierande. Vid Ulvhäll har kostnaden upptagits till 5 procent r ä n t a och amortering å 70 000 kronors kapitalvärde. Vid Berga och Bollerup h a beräknats 5 procent resp. 6 procent å nya elevbyggnadens värde och därjämte vissa belopp för köksavdelning och undervisningslokaler. Vid Tomta har upptagits 8 procent å lokalernas beräknade värde. E n a n n a n metod har använts vid Bjärka-Säby och Klagstorp, där årskostnaden upptagits till 100 kronor resp. 75 kronor pr elevrum med tillägg av 1500 kronor resp. 1 300 kronor för övriga lokaler. Till undervisningsmateriell och underhåll av skolinventarier hava ber ä k n a t s belopp, växlande mellan 500 kronor och 1 240 kronor. För anskaffning av e x t r a maskiner och redskap för undervisningen vid skolan h a v a upptagits lägst 1500 kronor och högst 3 000 kronor (Tomta). Till försöksverksamhet, annonser och tryck, l ä k a r v å r d och medicin, post och telefon samt övriga omkostnader upptagas belopp, växlande mellan 2 015 kronor och 3 350 kronor. Om sålunda utgifterna förete väsentliga skiljaktigheter de särskilda skolorna emellan, är detta i nästan ännu högre grad fallet beträffande inkomsterna, naturligtvis med undantag för statsbidraget, som för alla de enskilda skolorna upptages med 11500 kronor. Utöver statsbidraget utgöras inkomsterna huvudsakligen av värdet av elevernas dagsverken. Givetvis möter det stora vanskligheter a t t värdesätta elevernas arbete. Många förhållanden, bl. a. arbetsprisen i. orten, spela här in. Värdet av ett elevdagsverke h a r också upptagits mycket olika. De dagsverken, som utföras av eleverna i a n d r a årskursen av tvåårskursen, hava nästan överallt ansetts värdefullare än övriga elevers dagsverken och

257 hava t a x e r a t s till 3 kronor 50 öre (Ultuna och Ulvhäll), 3 kronor 65 öre (Berga), 3 kronor 75 öre (Bjärka-Säby och Varpnäs), 4 kronor (Bollerup och Alnarp), samt 5 kronor (Tomta). Den y n g r e årskursens dagsverken hava t a x e r a t s till 3 kronor (Ultuna), 3 kronor 25 öre (Varpnäs), 3 kronor 50 öre (Berga, Ulvhäll, Bjärka-Säby, Bollerup och Tomta) samt 4 kronor (Alnarp). E t t å r s k u r s e n s dagsverken sättas i värde av 3 kronor (Ultuna och Ulvhäll), 3 kronor 25 öre (Varpnäs) samt 3 kronor 50 öre (Berga, Bjärka-Säby, Bollerup, A l n a r p och Tomta). F r å n Klagstorp h a r arbetsprodukten angivits i t i m m a r med ett enhetsvärde av 36 öre för alla kurserna. Antalet dagsverken pr elev i de olika kurserna angives något växlande från skilda skolor, samt uppgives för äldre årskursen till lägst 156 (Alnarp) och högst 180 (Berga), för y n g r e årskursen till lägst 277 (Alnarp) och högst 300 (Ulvhäll) samt för ettårskursen till lägst 156 (Alnarp) och högst 180 (Berga). Beträffande beräkningsgrunderna för elevdagsverkenas v ä r d e r i n g h a r från n å g r a skolor presterats motivering. Bjärka-Säby framhåller sålunda, att dessa dagsverken icke kunna r ä k n a s fullt likvärdiga med statares och detta av flera skäl. Eleverna skulle ju övas i alla förekommande lantmannagöromål och deras arbetskraft finge ej u t n y t t j a s ensidigt. Vidare skulle lämnas undervisande handledning vid arbetet samt tillfälle beredas till övning i r ä t t användande av vid ett rationellt jordbruk förekommande tekniska hjälpmedel. Eleverna skulle t u r v i s tjänstgöra i husdjursstallarna för erhållande av grundlig praktisk insikt i alla olika arbeten därstädes. De skulle vidare under tvåårskursens a n d r a år tjänstgöra t u r v i s såsom arbetsförmän och såsom magasinsbokhållare m. m. Då arbetena sålunda i stor omfattning finge k a r a k t ä r e n av undervisning och övning, vore det uppenbart, a t t arbetseffekten vid m å n g a arbeten bleve avsevärt minskad. Detta gällde särskilt vid skötsel och körning av en del maskiner, varvid man i vissa fall måste a n v ä n d a t v å man i stället för en, samt vidare vid m a t n i n g av tröskverk, där hela arbetslagets resultat bleve ogynnsamt påverkat, m. fl. arbeten. I vissa fall kunde ej heller undvikas, a t t kvaliteten av det utförda arbetet bleve lägre än när det utfördes av därtill speciellt uppövade arbetare, såsom vid maskinskötsel, stackläggning av hö och säd m. m. A t t v a r a n n a n vecka uppöva n y elev att h a n d h a v a skötseln av magasin och förråd med kross och k v a r n och alla u t l ä m n i n g a r av kraftfoder m. m. samt journalföring däröver vore tydligtvis ekonomiskt betungande. Vid en skolegendom vore man också hänvisad till a t t låta eleverna utföra ej blott mansdagsverken u t a n även en del sådana arbeten, som a n n a r s kunde verkställas billigare genom hjon. A v dessa och a n d r a skäl syntes elevdagsverkena ej k u n n a värderas till mer än i genomsnitt 80 procent av statdrängsdagsverkena. Då kostnaden för de sistnämnda vid 300 arbetsdagar för år kunde vid Bjärka-Säby beräknas till 4 kronor 45 öre p r dag, borde 17 — 291214.

258 elevernas ej sättas högre än till 3 kronor 55 öre å 3 kronor 60 öre. Värdet vore lägre för ettårskursen och yngre kursen, enär dessa kursers elever besutte mindre arbetsvana vid ankomsten till skolan och enär den y n g r e kursen arbetade året runt, men den äldre kursen endast på sommaren, då arbetsdagens v ä r d e vore större. Ungefär samma synpunkter anföras från Berga och anses böra medföra, a t t elevdagsverkena sättas till 80 procent av statdrängsdagsverken, vilka där kosta 4 kronor 44 öre. — F r å n U l t u n a meddelas, att dagsverkskostnaden för statdräng utgör 4 kronor 91 öre. Vid Klagstorp har, som nämnt, elevarbetet beräknats till 36 öre pr timme. Det meddelas till jämförelse, att timlönen för främmande lejd arbetskraft vore 40 öre och att för fast anställd körkarl avlöningsförmånerna vid 300 dagsverken pr år motsvarade 3 kronor 94 öre pr dag eller 43 öre pr timme. Vid a n v ä n d n i n g av dels fast, dels lejd arbetskraft borde timlönen kunna beräknas till 41 a 42 öre. Beträffande de omständigheter, som verka nedsättande å värdet av elevdagsverkena, anföres i huvudsak detsamma som från Bjärka-Säby. Emellertid medgives, a t t i vissa fall elevens arbetsprestation låge något över vad en van jordbruksarbetare utförde. Det vore dock ej oskäligt att beräkna elevarbetet till i genomsnitt 85 procent av värdet av ett fullgott mansdagsverke vid jordbruket och sålunda till 36 öre pr timme. F r å n Tomta, där dock tvåårskursens dagsverken värderats så högt som till 5 kronor, anföres att, ifall gården i stället skulle drivas med anställda arbetare, skulle årskostnaden minskas med n ä r a 1000 kronor. Vad vidare beträffar den inkomst, som utgöres av elevavgifter, bör erinras, att enligt reglementet minst 20 elevplatser skola vara friplatser och a t t frielev skall avgiftsfritt erhålla undervisning, kost, bostad, vedbrand, lyse och läkarvård. Avgiften för betalande elev bestämmes av lantbruksstyrelsen efter förslag av skolans styrelse. Antalet betalande elever uppgick till vid Berga 14, U l t u n a 10, Ulvhäll 3, Bjärka-Säby 13, Bollerup 8, Alnarp 20, V a r p n ä s 2 och Tomta 8. Det övervägande antalet tillhör den ettåriga kursen. Avgifterna pr år hava utgått med belopp, växlande mellan lägst 150 kronor för tvåårskursen och högst 400 kronor för ettårskursen, bägge beloppen vid Berga. Vad beträffar ettårskursen vid A l n a r p utgör avgiften 850 kronor. Totalinkomsten växlar mellan 750 kronor (Ulvhäll) och 3 500 kronor (Ultuna), om man bortser från Alnarp, som upptager en inkomst av 14 600 kronor. Slutligen må n å g r a a l l m ä n n a uttlanden beträffande statsunderstödet anföras. F r å n Berga och Bjärka-Säby göres på grund av den framlagda kalkylen gällande, att n u v a r a n d e statsunderstödet bör ökas med 5 000 resp. 6 300 kronor, motsvarande den u p p t a g n a bristen, eller sålunda till 16 500 resp. 17 800 kronor. Det framhålles, a t t vid ett lägre elevantal den ekonomiska ställningen bleve ä n n u sämre. F r å n Tomta förordas, att statsunderstödet m å t t e höjas till 16 000 kronor, varigenom den vid denna skola påvi-

sade bristen skulle bliva täckt, eller åtminstone till 15 500 kronor, så att egendomen icke behövde belastas med några utgifter för lärarlöner. Styrelsen för skolan vid Vassbo uttalar, att skolans ägare, Kopparbergs läns hushållningssällskap, orsakats så stora kostnader för skolan, att det flera gånger varit ifrågasatt att nedlägga densamma. Under senare år hade sällskapets direkta kostnader uppgått till 11 000 a 12 000 kronor och dessutom drabbades skolegendomen av stora utgifter för skolan i form av byggnadsunderhåll, dyrbara maskin- och redskapsanskaffningar m. m. Inspektören Kruse har ansett det icke tillkomma honom att göra något uttalande i avseende på den ekonomiska uppgörelsen mellan staten och skolegendomarna men har dock velat erinra om hur olika fordringar, som nu ställdes på såväl bostäder som underhåll åt eleverna gent emot för 12—15 år sedan. Han ville även framhålla, att skolegendomsägarna nedlagt stora kostnader under de senaste åren för att bereda ordning och trevnad för eleverna samt bemödat sig att hålla skolorna oklanderliga. Den typ av lägre lantbruksundervisning, som representeras av länt- utredningens bruksskolorna i södra och mellersta Sverige, har fyllt och fyller ännu yttrande. ett betydelsefullt behov. Det torde därför vara onödigt att närmare motivera vår åsikt, att dessa skolor böra bibehållas. I vissa detaljer synas emellertid ändringar önskvärda. Beträffande reglementets bestämmelser vilja vi sålunda anföra följande. 3 §. Såsom från några skolor förordats, synes böra uttalas, att skolans tvååriga kurs åsyftar utbildande även av andra praktiska jordbrukare än jordbruksförmän, samtidigt med att det framhålles, att den företrädesvis är avsedd för de sistnämnda. 5 §. I betraktande av skogshushållningens stora betydelse anse vi, att den teoretiska undervisningen i detta ämne bör, liksom beträffande lantmannaskolorna föreslagits, angivas fylligare och omfatta: skogsmarkens beskaffenhet; olika slag av skogsträd; huvudgrunderna för skogens förnyande, vård, taxering och avverkning; virkets aptering; skogsprodukternas tillgodogörande; skogslagstiftning. Vi vilja också framhålla önskvärdheten av att åt detta ämne ägnas tillräcklig tid å timplanen. 7 §. Från några skolor har påyrkats, att minimiantalet hela undervisningsdagar under vinterhalvåret för andra årskursen och ettårskursen måtte höjas från 100 till 110. Då emellertid sagda dagantal endast är ett minimum och intet hinder möter för skolan att utöka antalet, om så befinnes önskligt, men en sådan ökning, som väl skulle medföra behov av ökat statsanslag, icke synes oss böra från statens sida påfordras, hava vi icke upptagit detta förslag. 10 §. De i denna paragraf omförmälda journaler böra föras enligt av lantbruksstyrelsen fastställda formulär. 12 §. På grund av att elevantalet i ettårskursen visat tendens till ned-

gång, så att i allmänhet det föreskrivna antalet av 8 platser i denna kurs icke kunnat fyllas, synes det lämpligt att giva skolorna frihet att i stället intaga flera elever i tvåårskursen. Totalantalet platser bör bibehållas vid 28. Vi föreslå därför, att av detta antal minst 20 skola avse den tvååriga och minst 4 den ettåriga kursen samt att alltså de återstående 4 platserna kunna disponeras för vilkendera kursen som helst. 13 §. På grund av den föreslagna ändringen i 12 § bör här angivas, att lantbruksstyrelsens medgivande till antagande av ytterligare elever erfordras, när elevantalet skulle överstiga aatingen i tvåårskursen 24 eller i ettårskursen 8 eller ock inalles 28. 15 §. I anslutning till därom från flera skolor gjorda framställningar anse vi, att för inträde i den ettåriga kursen bör fordras att styrka sig äga, utöver föreskrivna teoretiska kunskaper, jämväl sådana praktiska färdigheter, som efter styrelsens prövning finnas motsvara vad som bör inhämtas under den tvååriga kursens första arbetsår. 16 §. Lantbruksstyrelsens bestämmande av avgiften för betalande elev torde böra avse blott högsta beloppet av denna avgift. Skolstyrelsen bör nämligen kunna nedsätta avgiften under detta belopp, om den finner skäl därtill. 22 §. Eedogörelse för undervisningen vid skolan under senast tilländalupna läsår torde böra av skolstyrelsen ingivas till lantbruksstyrelsen före den 1 februari i likhet med vad vi föreslagit beträffande lantmannaskolorna. 26 §. Från de flesta skolor har föreslagits, att sådan andre lärare, som genomgått lantbruksinstitut, måtte få fast anställning i likhet med förste lärare. Inspektören över skolorna har däremot avstyrkt en sådan anordning. I betraktande av att dessa tjänster torde i viss mån hava karaktär av provtjänstgöring och att deras innehavare ofta ombytas, synes något verkligt behov av ändring i förevarande avseende ej förefinnas. Vi anse oss icke böra framställa något förslag därom. De nu av oss föreslagna ändringarna hava iakttagits i det vid detta betänkande fogade förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av reglementet för nu ifrågavarande skolor. Vad därefter vidkommer antalet lantbruksskolor av nu förevarande slag har från skolornas sida samstämmigt uttalats, att någon ökning i det nuvarande antalet vore varken behövlig eller önskvärd. Styrelsen för skolan vid Berga har dock härvid framhållit, att frågan kunde komma i annat läge till följd av ifrågasatta skärpta krav på praktik för dem, som skulle vinna inträde vid de högre undervisningsanstalterna på lantbruksområdet. Inspektören över lantbruksskolorna har däremot förordat ett av lantbruksstyreisen framlagt och av departementschefen uti punkten 21 av nionde huvudtiteln till 1929 års riksdag omförmält förslag om inrättande av en lantbruksskola i något av smålandslänen. Vad be-

261 träffar nyssnämnda fråga om praktik för dem, som vilja vinna högre teoretisk lantbruksutbildning, torde den böra bedömas särskilt för sig. Även om en anordning i antydd riktning komme att vidtagas, skulle den troligen icke i någon större mån k u n n a utöva inflytande på frågan om antalet lantbruksskolor. Sistnämnda fråga synes därför böra avgöras enbart med hänsyn till behovet av sådan utbildning, som lämnas i dylika skolor. Därvid kunna vi icke undgå att finna det v a r a en brist, att icke någon sådan skola finnes inom den stora och viktiga del av landet som ligger mellan Öster- och Västergötland i norr samt sydligaste Skåne i söder. Vi vilja därför tillstyrka, att en lantbruksskola i n r ä t t a s å lämplig plats inom det mellanliggande området, och synes densamma helst böra förläggas någonstädes i Småland, därest passande jordbruksegendom där ställes till förfogande. Ända tills på senare å r har lantbruksskola varit förlagd i detta landskap men på grund av särskilda omständigheter nedlagts. Ifråga om statsunderstöd till skolorna har från dessa enstämmigt påyrkats höjning av det nuvarande beloppet, 11 500 kronor. Även om icke alla de för en dylik höjning framförda skälen kunna tillmätas någon större betydelse, lärer det dock icke k u n n a bestridas, att den från skolorna förebragta utredningen ger till slutresultat, att en viss höjning är befogad och torde böra medgivas. Då förste lärarens grundlön hittills v a r i t satt lika med lönen för en lärare vid lantmannaskola med tjänstgöring vid såväl h u v u d k u r s som annan kurs och då vi för den sistnämnde föreslagit höjning till 3 900 kronor, bör motsvarande höjning göras även för ifrågavarande förste lärare. Om man med iakttagande av n ä m n d a löneförhöjning och med stöd av de från lantbruksskolorna lämnade uppgifterna söker framkonstruera en »normalstat» för dessa skolor — varvid skolorna vid Ultuna och Alnarp torde böra lämnas u r räkningen, enär de äro hänvisade till a t t få sitt eventuella anslagsbehov prövat i särskild ordning — synes m a n komma till följande resultat. Det förutsattes därvid, att elevantalet är 28, såsom nu ä r stadgat, samt att antalet elever är i tvåårskursen 24 och i ettårskursen 4. Den teoretiska undervisningstiden förutsattes oförändrad. Utgifter. Lärare: Föreståndare, grundlön 5 400 naturaförmåner 800 Förste lärare, grundlön 3 900 naturaförmåner 600 Andre lärare, inklusive naturaförmåner Biträdande lärare Ökad kostnad för instruktörer Pensionsavgifter Elevernas underhåll, 28 elever under 345 kostdagar ä kr. 1-50

g 200 4 500 2 100 600 1000 290

14 6 9 0 14 490

262 Servis, städning, tvätt, sängkläder, lyse Bränsle Lokalhyra Undervisningsmateriell och inventarier Anskaffning av extra maskiner och redskap Diverse omkostnader Inkomster. Dagsverken av äldre kursen, 12 elever, 175 dagsv. pr elev ä 3-90 av yngre kursen, 12 „ 295 „ „ „ ä 3-50 av ettårskursen, 4 „ 175 „ „ „ å 3'50 Elevavgifter av 8 elever k 350 kr Behövligt statsanslag

1 400 1 600 2 800 600 1 500 1 820 Summa kr. 38 900.

8 190 12 390 2 450

23 030 2 800 13 070 Summa kr. 38 900.

Till förklaring av denna »normalstat» få vi anföra följande. Föreståndarens och förste lärarens avlöningar äro upptagna u t a n hänsyn till dyrtidstillägg. N a t u r a f ö r m å n e r n a äro u p p t a g n a till samma belopp som för föreståndare, resp. lärare vid lantmannaskolor. Andre lärarens avlöning har, då n a t u r a f ö r m å n e r n a s värde inräknats, ansetts icke k u n n a sättas lägre än till 2 100 kronor, som är det från skolorna uppgivna lägsta beloppet, om m a n bortser från Berga, där särskilda förhållanden beträffande andre läraren synas råda. Kostnaderna för biträdande lärare och för instruktörer hava upptagits till lägre belopp än vid någon skola utom Varpnäs. Antalet kostdagar för eleverna har u p p t a g i t s till 345, vilket endast vid en skola underskridits och då med blott 5 dagar. Dagkostnaden har satts till 1 krona 50 öre, som nästan sammanfaller med den minsta uppgivna. För servis m. m., bränsle och undervisningsmateriell m. m. h a v a upptagits mycket låga belopp. Lokalhyra och diverse omkostnader hava beräknats t. o. m. något lägre än de lägst uppgivna beloppen härtill. För anskaffning av extra maskiner m. m. h a r upptagits minimibeloppet. Vad angår inkomsterna h a r antalet dagsverken beräknats helt n ä r a de högsta i detta avseende från någon skola redovisade. Dagsverksprisen hava beräknats till de högst uppgivna, om m a n frånser ett par, särskilt höga uppgifter, vilka torde bero av speciella förhållanden. Vid denna beräkning har h ä n s y n tagits till de omständigheter, som enligt skolornas utredning motivera, a t t priset på ett elevdagsverke bör sättas något lägre ä n priset för ett statardagsverke, i synnerhet då det gäller yngre årskursens och ettårskursens elever. Elevavgifterna hava u p p t a g i t s enligt det i allmänhet utgående beloppet av 350 kronor för år. Då minst 20 platser skola v a r a friplatser, k a n antalet betalande elever icke upptagas högre än 8. Icke sällan är det vida lägre.

263 »Normalstaten» utvisar ett statsbidragsbehov av 13 070 kronor. Den synes oss v a r a så försiktigt uppgjord, att den tydligt ådagalägger behovet av ett statsunderstöd å detta belopp, vilket dock torde k u n n a avjämnas till 13 000 kronor. Vi tillstyrka statsbidragets höjning till detta belopp för de icke av staten direkt u p p r ä t t h å l l n a skolorna, att tillämpas när nu gällande kontrakt utlöper eller n y a skolor inrättas. Till kungörelsen angående statsunderstöd till skolorna skola vi återkomma, sedan organisationen av de norrländska skolorna behandlats.

Förslag till Kungörelse angående ändrad lydelse i vissa delar av reglementet den 29 januari 1926 (nr 26) för av staten upprättade eller understödda lantbruksskolor i södra och mellersta Sverige. 3 §. Undervisningen meddelas: dels u t i en tvåårig, för utbildning av jordbruksförmän samt i m å n av u t r y m m e även av andra praktiska jordbrukare avsedd kurs, vilken — år; dels ock kursen. 5§. Teoretisk undervisning i förening med demonstrationer och övningar, där sådana kunna anordnas, skall meddelas i: 10. Skogshushållning: skogsmarkens beskaffenhet; olika slag av skogst r ä d ; h u v u d g r u n d e r n a för skogens förnyande, vård, taxering och avverkning; virkets aptering: skogsprodukternas tillgodogörande; skogslagstiftning. I samband med undervisningen i skogsskötsel utföras, där så k a n ske, praktiska demonstrationer och övningar i skogen. 10 §. Vid skolan skall enligt av lantbruksstyrelsen fastställda formulär föras dels arbets journal, så uppställd, a t t av densamma tydligt framgår, h u r u varje elev v a r i t sysselsatt med olika arbeten och övningar, dels ock undervisningsjournal, vari av läraren göres anteckning om den å lärorummet varje timme meddelade undervisningen.

264 12 §. Vid varje skola skall finnas plats för 28 elever, därav minst 20 i den t v å å r i g a kursen och minst 4 i den e t t å r i g a kursen. Bland ovan nämnda a n t a l av 28 elevplatser skola minst 20 v a r a friplatser. Skulle lantbruksstyrelsen. 13 §. För antagande av fler än 24 elever i tvåårskursen eller 8 elever i ettårskursen eller ock inalles fler än 28 elever fordras medgivande av lantbruksstyrelsen. P å lantbruksstyrelsens bestämde. 15 §. För vinnande inträdesansökningen. F ö r vinnande av inträde i den ettåriga kursen skall inträdessökande därjämte styrka sig äga sådana teoretiska kunskaper och sådana praktiska färdigheter, som efter styrelsens prövning finnas motsvara vad enligt 7 § bör inhämtas under den t v å å r i g a kursens första arbetsår. 16 §. Vid lantbruksskola läkarvård. Högsta avgiften för betalande elev

förslag.

22 §. Föreståndaren skall ock: 4) före den 1 februari enligt formulär, som

skolan.

Lantbruksskolor i Norrland. A v dylika skolor finnas, såsom redan nämnts, endast två, vid Nordvik och vid Grubbe invid Umeå. Sistnämnda skola har intill hösten 1929 v a r i t förlagd vid Brattby. Nedan meddelade uppgifter hänföra sig därför till skolans förläggningstid å sistnämnda ställe. Åkerarealen är vid den förra skolegendomen 32 och var vid den senare 30 hektar. E n l i g t reglementet skall vid dylik skola finnas plats för minst 20 elever, d ä r a v 10 i helårskursen och minst 10 i den teoretiska vinterkursen. Samtliga elever i helårskursen skola v a r a frielever samt erhålla avgiftsfritt undervisning, kost, bostad, vedbrand, lyse och läkarvård. A v elev e r n a i vinterkursen skola minst 4 obemedlade eller mindre bemedlade befrias från undervisningsavgift eller minst 8 erlägga endast halv d y l k avgift. Övriga elever i denna kurs betala för undervisningen den avg.ft

265 styrelsen bestämmer. Samtliga vinterkurselever bekosta själva sitt underhåll ävensom bostad m. m. Elevantalet under de fyra åren 1925—1928 framgår av nedan intagna tablå. Helårskurs

Vinterkurs

1925 1926 L927 1928 Summa 1925 1926 1927 1928 Summa

Brattby

Summa Medeltal 1 pr år i

12 ; 10 j 10

;

4 !

10 i 10

1 i 4

5 1 12

20 Helårskursens elevantal h a r alltså i regel varit fyllt, varemot antalet i vinterkursen långt underskridit det stadgade. Elevernas ålder skall vid tillträdet v a r a minst 18 år. Medelåldern har v a r i t omkring 22 år. Enligt reglementet bedrives den teoretiska undervisningen under vinterhalvåret gemensamt för båda kurserna och skall avslutas före vårbrukets början medelst offentlig examen. Under denna tid skola minst 120 hela dagar anslås till de teoretiska studiernas bedrivande, så a t t antalet lektions- och övningstimmar under lärares ledning icke understiger 800. Turer göras därunder i ladugård och slöjdskola, varjämte en dag i veckan anslås till övningar i de viktigaste vid ortens jordbruk förekommande vinterarbeten ävensom, om möjligt, i skogsskötsel. Under sommarhalvåret skola helårskursens elever deltaga i alla vid egendomen förekommande arbeten, varjämte en repetitionskurs å minst 50 timmar hålles i teoretiska ämnen. Under vinterhalvåret 1927—1928 har antalet teoretiska undervisningstimmar utgjort vid Nordvik 937 och vid B r a t t b y 924. Den praktiska undervisningen har under sommarhalvåret 1928 omfattat 153, resp. 140 dagar. Vid varje skola skall finnas en föreståndare och en ordinarie lärare, varjämte biträdande lärare m å antagas i mån av behov. Statsbidrag u t g å r med 9 000 kronor för läsår under villkor, bl. a., att till föreståndare och ordinarie lärare utgå enahanda avlöningsförmåner, som förut omförmälts beträffande föreståndare och förste lärare vid lantbruksskolorna i södra och mellersta Sverige. Till styrelserna för de båda norrländska skolorna hava framställts samma frågor som till de sydligare skolornas styrelser. För de inkomna svaren skall nu lämnas redogörelse. F r å n föreståndaren vid Nordviks skola föreligger i detta avseende ett Organisation principuttalande, vari styrelsen instämt och v a r u r följande må åter°*i^%£8' givas. m. m.

266 »Norrlands lantbruksskolor hava ej till uppgift att i likhet med lantbruksskolorna i övriga delar av riket utbilda jordbruksförmän, enär behovet av personer med dylik utbildning i Norrland är relativt obetydligt, utan äro de avsedda att bibringa blivande jordbrukare ett visst mått av färdighet i lantmannaarbetens utförande samt de teoretiska grunderna för ett jordbruks bedrivande. Lärokursen är ettårig med början den 1 november. Då den teoretiska undervisningen givetvis är förlagd till vinterhalvåret, börjar den omedelbart efter elevernas ankomst till skolan och kommer sålunda att föregå den jordbrukspraktik kursen omfattar. Detta förhållande är ur undervisningssynpunkt allt annat än fördelaktigt, synnerligast som eleverna trots betyg å minst tvenne års 1 jordbrukspraktik i allmänhet vid sin ankomst till skolan sakna egentlig erfarenhet i jordbruksarbetens utförande. Följden blir även, att de hava svårt att fatta den del av undervisningen, som förutsätter en viss praktisk erfarenhet. De i folkskolan inhämtade kunskaperna, ofta mycket ofullständiga, hava hunnit förblekna under den tid, som förflutit, sedan de lämnat nämnda skola, och den i förhållande till lärokursens omfattning korta lärotiden vid härvarande lantbruksskolor medger ej heller någon repetition av folkskolans läroämnen i den utsträckning sådan vore behövlig. Då härtill kommer, att ynglingarna vid sitt inträde äro ovana vid ihållande tankearbete, är det helt naturligt, att den teoretiska undervisningen vid Norrlands lantbruksskolor som ock vid lantmannaskolorna icke tillgodogöres i samma utsträckning som under andra, lyckligare omständigheter skulle vara fallet. Tvååriga lantbruksskolor passa emellertid ej för Norrland, då efterfrågan på jordbruksförmän är alltför ringa, och de som utbilda sig för skötsel av egna jordbruk ej vilja underkasta sig så lång utbildningstid. Å andra sidan är ej heller den nuvarande lantmannaskolan med uteslutande teoretisk undervisning passande för denna del av landet, då nämnda skolform förutsätter, att eleverna å annat håll inhämtat den praktiska erfarenheten och sådan av värde ej står att erhålla inom orten. Norrlands jordbruksskolor böra därför anordnas med tanke på meddelande ej allenast av ett visst teoretiskt vetande utan även av färdighet i utförande av olika lantmannaarbeten. Dessutom böra skolornas kurser även ordnas så, att de någorlunda kunna fylla kunskapssökandes olika behov av undervisning. Tiden för den teoretiska undervisningen bör med tanke på elevernas ringa förkunskaper utsträckas och jordbrukspraktiken vid skolorna omfatta minst ett år, så att eleverna bli i tillfälle deltaga i samtliga under jordbruksåret förekommande arbeten. Dessa fordringar fyllas, om Norrlands samtliga jordbruksskolor förläggas till egendomar av så pass stor omfattning, att ett antal lantbrukselever vid desamma kunna erhålla sin praktiska utbildning samt vid varje skola inrättas tvenne kurser, en praktisk, omfattande ett år med början den 1 november, samt en teoretisk, omfattande vinterhalvåret och med början vid samma tidpunkt. I den praktiska kursen skulle teoretisk undervisning lämnas under vinteraftnarna endast i svenska språket, räkning, skrivning samt eventuellt geometri och naturkunnighet, tillsammans 250—300 timmar, varigenom välbehövlig tid för repetition av folkskolans läroämnen vunnes. I övrigt skulle eleverna deltaga i samtliga arbeten vid gården, fullgöra turer i stall, ladugård och slöjdstuga samt praktiska övningar i skogsvårds- och avverkningsarbeten. Även skulle de under denna kurs erhålla undervisning å fältet i fältmätning och avvägning. Eleverna i teoretiska kursen skulle erhålla undervisning i lanthushållningslärans huvudämnen ävensom i övriga ämnen, vari undervisning ej meddelats praktiska kursens elever. Tillträde till teoretiska kursen skulle i främsta rummet tillkomma dem, som vid 1 Reglementets § 15 förutsätter minst ett år.

267 samma skola eller annan av samma typ genomgått praktisk kurs, men även i mån av utrymme dem, som fylla fordringarna för inträde i nuvarande lantmannaskolor av B-typ. Elever, som genomgått båda kurserna, skulle erhålla betyg för fullständig avgångsexamen, de, som endast genomgått endera, betyg för praktisk, resp. teoretisk utbildning. En fullständig kurs skulle under dylika omständigheter visserligen taga en tid av 1 Va år i anspråk, men dels bleve det en fördel, att denna tid kunde fördelas på tvenne repriser och dels att den endast komme att omfatta en sommar. Ses den föreslagna utökningen mot bakgrunden av den grundligare utbildning, som möjliggöres i såväl praktiskt som teoretiskt hänseende, blir emellertid vinsten betydande, och jag har all anledning antaga, att utökningen av lärotiden ej kommer att inverka på antalet sökande, så länge endast en sommar tages i anspråk.» I ett bifogat yttrande från ordinarie läraren vid Nordvik samt l ä r a r e n i skogshushållning därstädes utvecklas ytterligare olägenheterna av a t t eleverna komma till skolan med så bristfälliga kunskaper i de grundläggande teoretiska ämnena. E n stor del hade endast genomgått folkskola av lägre typ. Detta förryckte den gemensamma undervisningen. Då man emellertid icke torde kunna skärpa inträdesfordringa r n a i detta avseende, måste enda utvägen bli att utöka undervisningstiden på sätt föreståndaren föreslagit. Styrelsen för skolan i Brattby anser, att den nuvarande organisationen bör i huvudsak bibehållas. Givetvis skulle t v å å r i g a kurser ge bättre resultat, men svårighet skulle med största sannolikhet uppstå för elevrekryteringen. Tidigare försök med tvååriga kurser hade utfallit illa. Tiden för den teoretiska undervisningen bleve dock för varje år allt knappare på grund av nödvändigheten att utvidga lärokursen i flera ämnen. Om kursen började den 24 oktober i stället för den 1 november, skulle n å g r a dagar vinnas för teoretisk undervisning, i första h a n d fältmätning och avvägning. Någon svårighet för eleverna att infinna sig den 24 oktober funnes icke, enär de mest brådskande jordbruksarbetena då vore avslutade. — I ett yttrande av skolans ordinarie l ä r a r e betonas ävenledes önskvärdheten av ökad tid för den teoretiska undervisningen och förordas, att kursen må börja 8—10 dagar tidigare på hösten än nu. Ökning erfordrades särskilt för r ä k n i n g och svenska språket samt lanthushållningens ekonomi och arbetslära. Hushållningssällskapets i Västerbottens län sekreterare A. Granström, vilken är vice ordförande i skolstyrelsen, anför i en vid skolstyrelsens utlåtande fogad P . M., att, då eleverna merendels saknade praktik vid mera rationellt skötta jordbruk, borde rätteligen undervisningen i huvudämnena uppskjutas till efter praktikhalvåret. Därför syntes det lämpligast, att kursen toge sin början 1 maj, eventuellt 15 april. Första halvåret komme då a t t ägnas åt praktik jämte elementär undervisning i räkning och svenska med ett par timmar i veckan. A n d r a halvåret skulle ägnas åt den teoretiska undervisningen. E n förlängning av kurstiden utöver ett år vore icke lycklig, enär elevfrekvensen sannolikt icke bleve tillräcklig. Även om man ökade ut kurserna till 1 V« år, bleve de

ändock icke jämförliga med tvåårskurserna i södra Sverige. Att återigen försöka med tvåårskurser i dessa nordliga trakter, sedan flera lantbruksskolor därstädes tidigare stupat på detta system, skulle ej vara välbetänkt. Inspektören Kruse betonar skiljaktigheten i typ mellan dessa norrländska skolor och dem i södra Sverige. Det hade visat sig, att för utbildningen i allmänhet och för förmansutbildning i synnerhet helårskursens tid vore för kort. Den praktiska vinterutbildningen bleve för knapphändig. De uyinkomna eleverna, som genast under denna vinter därjämte skulle läsa hela sin dryga kurs, vore otränade för läsning och hade för liten eller ingen kunskap i de förberedande ämnena, förutan vilken de ej kunde följa med i undervisningen. För dem vore en l 1 /»årig vistelse vid skolan nödvändig. Första vintern borde de, liksom vid övriga skolor, på kvällarna undervisas i räkning, skrivning, kemi och naturvetenskapliga ämnen samt i övrigt vara i utearbete. Andra vintern kunde de, efter sommarens praktik, vara mogna för de teoretiska fackämnena. Sannolikt skulle det vid detta system bli lättare för eleverna att vid avgång från skolan på våren erhålla platser. De unga män, som nu besökte endast en vinterhalvårskurs, kunde erhålla önskad utbildning vid en lantmannaskola. I förut omförmälda yttrande av ordinarie läraren och läraren i skogshushållning vid Nordvik ifrågasattes höjning av inträdesåldern från 18 till 22 år, varigenom elevernas mogenhet skulle bli större och skolundervisningens resultat komma till bättre praktisk användning, när eleverna från skolan ginge att övertaga eget jordbruk. Vidare framhålles kraftigt, att intet egentligt behov av jordbruksförmän funnes i dessa trakter och att skolorna måste vara anpassade efter befolkningens naturliga förutsättningar. Allt mera ökade krav på en intensivare vård av enskildas skogar ävensom en flerstädes redan kännbar brist på skog till avsalu komme att ställa allt större fordringar på jordbrukarnas yrkesskicklighet. Det vore även nödvändigt, att undervisning i skogshushållning meddelades i ökad omfattning och med den speciella utformning, som vore lämpad för mindre skogsägares behov. Härför krävdes praktiska övningar i närbelägna skogar. Från Brattby betonas likaledes, att behovet av arbetsförmän vid jordbruket är jämförelsevis obetydligt, då jordbruken till övervägande del bestå av mindre bonde jordbruk. Lantbruksskolornas uppgift här vore att ge utbildning åt jordbrukarsöner, som ofta vid rätt tidig ålder övertoge hemgården. De nu återgivna yttrandena utgöra även svar på den del av den andra av de framställda frågorna, som innefattade huruvida de förefintliga lantbruksskolorna kunde anses fylla behovet av fackutbildade arbetsförmän inom jordbruket. Den senare delen av frågan, huruvida flera skolor vore behövliga, besvaras från Brattby med att visserligen ett större

269 antal lägre lantbruksundervisningsanstalter med såväl praktisk som teoretisk undervisning borde finnas med hänsyn tagen till jordbruksbefolkningens n u m e r ä r , men att så länge antalet kvalificerade sökande ej med mer än k n a p p t 25 procent överstege antalet årligen a n t a g n a elever, n y a skolor ej borde inrättas. Eventuellt kunde ytterligare två helårselever a n t a g a s vid den n y a lantbruksskolan vid Umeå. Möjligen kunde någon eller n å g r a av lantmannaskolorna omorganiseras till lantbruksskolor. Beträffande antalet sökande till lantbruksskolorna anföres från Nord- Eleverna. vik, a t t det syntes variera i överensstämmelse med jordbrukets bärighet och penningtillgången men a t t det förefölle som om lantmannaskolorna utövade allt större dragningskraft på ungdomen. Detta främjade ingalunda jordbrukets utveckling i r ä t t riktning i Norrland, varest den praktiska erfarenheten på jordbrukets område vore ringa. Men allmogen insåge ej detta u t a n jämställde den ena skolan med den andra. Av vikt vore därför, att praktisk jordbruksundervisning komme att meddelas vid Norrlands samtliga jordbruksskolor. F r å n B r a t t b y anföres, att endast undantagsvis hade kvalificerade sökande i mer än ett ringa överskott anmält sig. Med de utrymmen, som hittills s t å t t till förfogande, hade endast 5 a 6 elever k u n n a t antagas till teoretisk vinterkurs, och antalet sökande hade i regel ej heller varit större. Vid den nybyggda skolan bleve plats för minst 10 elever i sistn ä m n d a kurs, och det vore att antaga, att detta antal komme att fyllas. P å frågan om de utgående elevernas efterföljande verksamhet svaras från Nordvik, att på grund av den ofullständiga utbildningen i praktiskt hänseende endast ett jämförelsevis r i n g a antal elever k u n n a t rekommenderas till erhållande av förmansställning. Största antalet hade återvänt till sina hem, men många hade övergått till a n d r a yrken. F r å n B r a t t b y meddelas, att de elever, som så önskat, i regel erhållit platser vid lantbruk, ofta som husbondens närmaste man eller i hans ställe. Alltför sällan sökte sig eleverna söderut, där genom skolans förmedling platser stått att erhålla, ehuru visserligen ej så högt avlönade. Under åren 1912—1928 hade av de utgående eleverna 57 procent återgått till hemmet, 30 procent erhållit plats som förmän, drängar eller lantbrukselever och 13 procent gått till anställningar utom facket. F r å n båda skolorna framhålles med styrka, att det n u v a r a n d e statsunderstödet å 9 000 kronor till skolorna är för lågt. År 1927 hade de båda hushållningssällskapen måst av egna medel tillsläppa 13 900 kronor till skolorna utöver avkastningen från skolegendomarna. De från orten utgående bidragen till skolornas underhåll vore i verkligheten större än statens. F r å n Nordvik anföres vidare att, om m a n jämförde statsunderstödet till norrlandsskolorna, 9 000 kronor, med understödet till skolor i den övriga delen av riket, 11500 kronor, de förra förefölle v a r a

270 styvmoderligt behandlade. Visserligen hade de senare en andre lärare anställd, men denna ökade utgift täcktes mer än väl av det större antalet dagsverken pr elev och år. I Norrland uppginge detta a n t a l blott till 145—150 mot 230 a 240 i landets sydligare delar. De södra skolorna hade även ett ej obetydligt antal betalande elever. I detta sammanhang göres gällande, att den nu från skolan föreslagna utsträckningen av undervisningen ej i och för sig komme a t t ställa k r a v på ökat statsbidrag. Behov av sådan ökning förelåge redan n u och komme ej att undergå någon förändring genom en sådan omorganisation som föreslagits. J ä m v ä l från Brattby framhålles såsom önskvärt, a t t statsunderstödet till norrlandsskolorna sattes till samma belopp som för övriga skolor. Nu räckte det ej ens till de ordinarie l ä r a r n a s minimilöner. Dessutom måste ett flertal extra lärare avlönas samt undervisningsmateriell och maskinell u t r u s t n i n g anskaffas, som krävde avsevärda kostnader, svårare a t t b ä r a för ett litet norrländskt jordbruk än för ett syd- eller mellansvenskt storgods. utredningens De norrländska lantbruksskolorna representera en från skolorna i yttrande. g ö d r a Q c h m e n e r s t a Sverige avvikande typ. De hava dels en ettårig teoretisk-praktisk kurs och dels en teoretisk vinterkurs. Även vid den senare kursen bedrives dock tillsammans med helårskursens elever i viss m å n praktiskt arbete, nämligen genom turvis anordnad tjänstgöring i ladugård och slöjdstuga, varjämte en dag i veckan må användas till praktiska övningar och demonstrationer i de viktigaste vid ortens jordbruk förekommande vinterarbeten ävensom, om möjligt, i skogsskötsel. Likafullt företer vinterkursen i avseende på undervisningen stor likhet med lantmannaskolans huvudkurs. Den är också ungefär lika lång. Eleverna vid densamma skola själva bekosta underhåll och bostad liksom vid lantmannaskolorna och de erhålla statsunderstöd enligt samma grunder som elever vid sistnämnda skolor. Det kan därför med visst fog göras gällande, att ifrågavarande vinterkurser representera en dubbelorganisation i förhållande till lantmannaskolorna. I betraktande härav och med hänsyn tillika till det r i n g a antal elever, som under senare år besökt dessa vinterkurser, synes knappast tillräckligt skäl förefinnas att fortfarande u p p r ä t t h å l l a desamma, u t a n torde det, på sätt inspektören över lantbruksskolorna förordat, k u n n a anförtros åt lantmannaskolorna att övertaga denna undervisning, helst sistnämnda skolor med de av oss förordade j ä m k n i n g a r n a i deras organisation och anslag torde bliva ä n n u b ä t t r e än nu skickade därtill. Den huvudsakliga kursen vid de norrländska lantbruksskolorna är helårskursen. Det har med full r ä t t framhållits, att uppgiften för denna kurs icke är att utbilda jordbruksförmän, liksom vid skolorna i landets sydligare delar, u t a n att bibringa dem, som åsyfta att bli egna jordbrukare, nödiga kunskaper och färdigheter. Något förslag att nedlägga denna

kurs har icke framkommit. Då i Norrland ett stort behov förefinnes av praktisk utbildning i jordbrukets teknik, synes denna kurs vara för dessa trakter av ganska stor betydelse på grund av den förening av teori och praktik, som den erbjuder. Mot den nuvarande helårskursen hava emellertid, enligt vad redogörelsen för de inkomna yttrandena utvisar, framställts vissa anmärkningar. Det har sålunda ansetts oriktigt, att den teoretiska undervisningen i jordbrukets egentliga fackämnen meddelas på vintern, innan eleverna genom praktiskt arbete i rationellt jordbruk vid skolegendomen vunnit den rätta förmågan att förstå och tillägna sig densamma. Felaktigheten i denna anordning torde ytterligare skärpas därigenom, att eleverna skola redan på våren avlägga offentlig examen i de teoretiska ämnena. Därjämte har anmärkts, att tiden för den teoretiska undervisningen vore alltför knapp. Att söka avlägsna dessa olägenheter genom att förändra dessa skolor till tvååriga liksom de sydligare skolorna har icke från något håll föreslagits och synes med hänsyn till ortsförhållandena och de nedslående erfarenheterna från tidigare försök i sådan riktning icke kunna ifrågakomma. Däremot hava två genomgripande förslag till omorganisation i annat avseende framställts, det ena innebärande att förlänga kurstiden till halvtannat år och det andra att bibehålla kurstiden såsom ettårig men låta kursen börja på våren. Från några håll har visserligen därjämte ifrågasatts att åstadkomma något längre tid för den teoretiska undervisningen genom att låta skolan börja på hösten några dagar tidigare än nu, men då denna jämkning, ehuru välbetänkt, skulle i och för sig vara av ganska ringa verkan, synes förslaget därom kunna lämnas å sido i detta sammanhang. Det förslag, som framställts från Nordviks lantbruksskola och som avser kursens förlängning till halvtannat år, har utformats så, att vid skolan skulle inrättas två kurser liksom nu men med den betydelsefulla skillnaden, att den praktiska kursens elever skulle under vintern efter inträdet i skolan undervisas teoretiskt huvudsakligen blott i allmänna och grundläggande ämnen samt sysselsättas med praktik under sommaren. Under nästa vinter skulle hållas teoretisk undervisningskurs i lanthushållningslärans huvudämnen. Först därefter skulle eleverna kunna erhålla fullständigt avgångsbetyg, alltså efter halvtannat år. Till detta system har förslagsställaren ifrågasatt ett par kompletterande anordningar. Det skulle sålunda icke vara elev förmenat att lämna skolan på hösten efter den huvudsakliga praktiska utbildningens avslutande och därvid erhålla betyg över genomgången praktisk utbildning. Han skulle alltså vid denna tidpunkt icke hava erhållit någon som helst teoretisk undervisning i lantbrukets viktigaste ämnen. Detta synes oss vara en så stor brist, att en dylik ettårskurs näppeligen bör

272 kunna v a r a förtjänt att uppehållas med statsbidrag. Vi underkänna ingalunda behovet av praktik u t a n anse den tvärtom ytterst angelägen, men att med statsmedel understödja densamma u t a n förening med någon som helst teoretisk fackundervisning synes icke kunna förordas. Den a n d r a ifrågasatta kompletterande anordningen består däri, att i den föreslagna teoretiska vinterkursen, alltså den som skulle följa efter sommarpraktiken, borde kunna i m å n av plats intagas n y a elever samt a t t dylikt inträde skulle stå öppet för dem, som fyllde fordringarna för inträde i lantmannaskola av B-typ, d. v. s. endast folkskolebildning. Dessa utifrån kommande elever skulle alltså varken i avseende på grundläggande teoretiska kunskaper eller praktisk utbildning v a r a jämställda med kursens övriga elever. De skulle säkerligen nästan omöjliggöra ett gott resultat av undervisningen, ifall de ej bildade en särskild avdelning, som krävde särskild lärare. Förslagsställarens avsikt synes i själva verket v a r a att söka anordna en »jordbruksskola», som skulle utgöra en kombination av lantbruksskola och lantmannaskola samt t r ä d a i stället för båda dessa skoltyper, och att den föreslagna teoretiska vinterkursen skulle u t g ö r a en ersättning för lantmannaskolans kurs. E n så radikal omstöpning av den lägre lantbruksundervisningen i Norrland skulle dock givetvis innebära stora faror för densamma. Nämnda tillläggsförslag måste därför avvisas. De personer, som förslaget avser, böra i stället söka sig in vid lantmannaskola. Om m a n bortser från de bägge nu n ä m n d a tilläggsanordningarna, kvarstår emellertid huvudtanken i förslaget om en kurs på h a l v t a n n a t år. Denna kurstyp företer i själva verket god överensstämmelse med det vid de norska lantbruksskolorna tillämpade systemet. Den kan också betraktas såsom givande en skola av samma typ som lantbruksskolorna i de sydligare delarna av v å r t land men med uteslutande av den a n d r a sommarens praktik, som ju torde v a r a speciellt ägnad åt förmansutbildningen. Fördelarna med denna anordning ur undervisningssynpunkt äro oförnekliga. Under den första vintern skulle eleverna teoretiskt undervisas huvudsakligen i allmänbildande och grundläggande ämnen samt vissa övningsämnen och i övrigt sysselsättas med sådant arbete, som under denna årstid förekommer i dessa trakter. H ä r v i d skulle givetvis liksom nu t u r e r göras i ladugård och slöjdstuga m. m. I särskilt hög grad borde denna vinter kunna ägnas åt undervisning i skogsskötsel med allt vad därtill hör, såväl teoretiskt som praktiskt. P å detta sätt skulle dessa skolor k u n n a utgöra ett slags kombinerade lantbruks- och skogsskolor, vilket för dessa trakter av landet säkerligen vore av stor betydelse. Efter sommarens praktik skulle påföljande vinter så gott som uteslutande ägnas åt teoretisk undervisning i lantbruksämnena. Härigenom vunnes tillräcklig tid för dessa. Efter fullt genomgången kurs skulle eleven h a v a erhållit en utbildning, som i teoretiskt avseende vore fullt likvärdig med den, som kan erhållas vid en h u v u d k u r s i lantmannaskola,

och i praktiskt avseende vore densamma överlägsen. Tillåtelse att lämna kursen på hösten borde ej erhållas annat än på grund av fullt giltiga skäl och något betyg borde då icke lämnas. Ej heller borde nya elever kunna intagas på hösten för att genomgå endast andra vinterns kurs. Visserligen kunde det ifrågasättas att, liksom sker vid de sydligare skolorna beträffande dessas ettårskurs, lämna dylikt inträdestillstånd under den uttryckliga förutsättningen, att de inträdande styrkte sig hava lika goda teoretiska och praktiska kunskaper, som skolans egna elever förvärvat under det förflutna året vid skolan. Men den avgörande skillnaden föreligger, att i de sydligare skolorna ettårseleverna dock stanna över påföljande sommars praktik. Den enda modifikation, som synes kunna medges, vore, att den, som av någon orsak måst avbryta kursen en höst efter praktikens slut, skulle få en senare höst fortsätta i andra årets vinterkurs. Den teoretiska undervisningen borde bliva ungefär lika omfattande som motsvarande undervisning vid de sydligare lantbruksskolorna, vilken ju också pågår under två vintrar. Den borde dock göras särskilt utförlig i avseende på skogsskötseln. Vad den praktiska undervisningen under sommarhalvåret beträffar, skulle ingen förändring gent emot nuvarande förhållanden inträda, därest elevantalet denna årstid fortfarande hölle sig vid 10. Vissa konsekvenser av den sålunda ifrågasatta anordningen måste emellertid beaktas. För närvarande, då under vintern alla elever samundervisas, besörjes undervisningen av föreståndaren och en ordinarie lärare, varjämte i mån av behov biträdande lärare anställas. Då ju enligt det föreslagna systemet första och andra årskursen måste hava var sin särskilda undervisning, torde för vardera tarvas en särskild lärosal, varjämte antagligen behov skulle uppstå av ökade lärarkrafter vintertiden. Att fördenskull anställa liksom vid de sydligare skolorna en andre lärare torde måhända icke vara erforderligt, men behovet av biträdande lärare komme att ökas. Vidare är att märka, att då för närvarande helårskursens elever avgiftsfritt erhålla undervisning, kost, bostad m. m. och detta givetvis borde fortfarande äga rum under det första året av den förlängda kursen, andra förhållanden skulle inträda under den andra vintern. Det kunde visserligen ifrågasättas, att eleverna då skulle betala sitt underhåll jämte bostad m. m. liksom eleverna i den nuvarande vinterkursen. Emellertid borde de även under den andra vintern åtnjuta samma förmåner som under kursen i övrigt. Den nya kursformen borde nämligen utgöra en sammanhängande enhet även i detta avseende. Det vore förvisso också nödvändigt att erbjuda eleverna dessa förmåner för att kunna hava någon utsikt till att förmå unga män att genomgå en så pass lång kurs som på halvtannat år, vilken ju för dem innebure en mycket avsevärd uppoffring av tid och 18 — 291214.

arbetsförtjänst. Elevunderstöden borde hela tiden utgå efter de grunder, som gälla för lantbruksskolor. För fri kost, bostad m. m. åt eleverna under andra vintern skulle, som sagt, för skolan uppstå en ny utgiftspost. Även om denna icke beräknas för de dagar, då eleverna utföra ladugårdsturer eller dylikt, kunde den för 10 elever i 140 dagar a 1 krona 50 öre pr dag anslås till omkring 2 100 kronor. Då därjämte ökad kostnad för lärarkrafter m. m. antagligen skulle uppkomma, synes ökningen i årskostnad kunna inalles beräknas till ungefär 3 500 kronor. Borttagandet av den nuvarande särskilda vinterkursen torde icke medföra någon besparing för skolan. Eleverna i denna kurs hava undervisats tillsammans med helårskursens elever och någon extra lärarkraft har säkerligen icke behövt anställas för deras skull. Underhåll och bostad under kurstiden hava de fått bekosta själva. Skolan skulle däremot förlora dessa elevers arbete vid turer i ladugård m. m. Det torde knappast kunna påräknas, att detta skulle kunna fullt ersättas medelst motsvarande arbete av den förlängda kursens elever under andra vinterhalvåret, enär denna tid borde i högre grad ägnas åt teoretisk undervisning. Skolan skulle även gå förlustig undervisningsavgift från de elever i den nuvarande vinterkursen, som icke vore frielever, men då under senare år samtliga elever i sagda vinterkurs varit frielever, torde denna omständighet sakna betydelse. Med hänsyn till samtliga nu nämnda förhållanden lärer man vid den ekonomiska beräkningen böra helt bortse från upphörandet av den nuvarande vinterkursen, som ju för övrigt varit mycket fåtaligt besökt. Det vill alltså synas som om till följd av den ifrågasatta omläggningen till en kurs på halvtannat år det årliga statsbidraget behövde ökas med 3 500 kronor eller till 12 500 kronor, d. v. s. icke mycket mindre än det belopp, som vi föreslagit för de sydligare skolorna. Man skulle sannolikt icke kunna påräkna, att för detta statsbidrag skulle utexamineras fler än högst 10 elever årligen. Inrättandet av sådana kurser om halvtannat år som de nu ifrågavarande skulle emellertid innebära ett experiment, vars utgång vore särdeles oviss. Allt beror på huruvida det kan anses antagligt, att sådana kurser skulle kunna erhålla tillräckligt antal inträdessökande. I några yttranden hava uttalats farhågor i dylikt avseende. Vi kunna för vår del icke undgå att dela dessa farhågor. Något större antal inträdesansökningar till den nuvarande helårskursen lär under senare år icke plägat föreligga, och det är fara värt att förhållandet bleve betydligt sämre, ifall kursen förlängdes. Det bör beaktas, att vintertiden i Norrland vida mer än i landets sydligare delar är arbetssäsong, då goda förtjänster kunna erhållas på skogsarbete, och att det därför torde för den unge lantmannen i dessa trakter vara en jämförelsevis stor uppoffring att ägna två vintrar till skolarbete. Vidare bör icke förglömmas, att de norr-

ländska lantbruksskolorna åsyfta förnämligast att utbilda, teoretiskt och praktiskt, blivande egna jordbrukare och icke arbetsförmän, av vilka i Norrland ett ganska ringa behov föreligger. De blivande egna jordbrukarna skulle emellertid troligen ännu mer än nu föredraga att gå till en lantmannaskola i stället för en lantbruksskola, ifall denna senares kurs förlängdes till halvtannat år. Av dessa skäl hava vi icke vågat såsom vårt förslag upptaga förlängning av de norrländska lantbruksskolornas helårskurs till ett och ett halvt år. Det kan förtjäna erinras, att det från Nordvik framställda omorganisationsförslaget icke avsett blott lantbruksskolorna utan samtliga »jordbruksskolor» i Norrland och sålunda även lantmannaskolorna. Någon dylik förändring av lantmannaskolorna kunna vi för vår del icke tillstyrka. På grund av den förut framhållna vikten av att i Norrland tillfälle må erbjudas även till praktisk undervisning i jordbrukets teknik samt då detta måste ske sommartid och då härmed bör förbindas viss teoretisk utbildning, vilken kräver sin särskilda tid, hava vi ansett nödvändigt, att en kurs om ett års tid bibehålles. Då det därefter gällt att undersöka, huruvida helårskursens nuvarande anordning skulle kunna förbättras, har det andra av förberörda bägge huvudförslag kommit under övervägande, nämligen det som förordat, att kursen skulle börja på våren i stället för på hösten. Förslaget motiveras av att det innebure bestämda fördelar, att praktiken finge gå före den teoretiska undervisningen i lantbruksämnena. Om kursen började den 15 april eller den 1 maj, borde första halvåret ägnas huvudsakligen åt praktik, varefter den egentliga teoretiska undervisningen skulle äga rum påföljande vinterhalvår. Det synes oss, som om detta system skulle innebära beaktansvärda fördelar, dock under förutsättning att eleverna vid ankomsten till skolan på våren kvarhållas där under två å tre veckor för att erhålla viss grundläggande teoretisk undervisning. Då vid denna anordning praktiken föregår den teoretiska undervisningen i lantbrukets huvudämnen, synes ökad möjlighet förefinnas för att realisera en plan, som vi anse mycket behjärtansvärd. För närvarande har elevantalet i helårskursen måst begränsas till 10, enär det är sällsynt att i Norrland finna jordbruk, där fler än 10 elever kunna erhålla sysselsättning under sommaren. Med den nuvarande ordningen mellan teori och praktik inbördes har det troligen varit en nödvändighet att låta eleverna utföra sin obligatoriska praktik just på skolegendomen. Ifall däremot praktiken går före, synes det möta mindre betänklighet att låta densamma, i den mån skolegendomen icke lämnar utrymme för alla eleverna, bedrivas vid andra för ändamålet godkända gårdar i trakten under noggrann övervakning av skolans lärare. Det är uppenbart, att dessa andra elevgårdar icke få vara belägna på alltför långt avstånd från skolan, på det att övervakningen icke må vålla särskilda svårigheter.

276 Det bör k u n n a betraktas som om skoljordbruket vore för elevundervisningen u t v i d g a t medelst dessa gårdar. Ifall skoljordbruket kan, liksom nu förutsattes, bereda arbete åt 10 elever och ett lika stort antal k a n placeras å jordbruk i trakten, kommer den teoretiska undervisningen på hösten att kunna samla 20 elever eller det nu förutsatta minsta antalet, för vilket skolans lokaler skola v a r a avsedda. Årskursen utexaminerade elever blir då 20 eller dubbelt mot nu. Elevgårdarna böra utses av skolans styrelse, eftersom praktiken därstädes utgör en oskiljaktig och obligatorisk del av skolundervisningen. Givetvis bör därvid noga uppmärksammas, att elevgårdens jordbruk är välskött och dess innehavare kompetent att handleda eleverna. Det torde emellertid v a r a tillbörligt, att lantbruksstyrelsen skall godkänna en gård såsom elevgårcl till skolan. Förhållandet mellan skolan och elevgården såväl i ekonomiskt som a n d r a avseenden torde böra regleras genom avtal mellan skolstyrelsen och gårdens innehavare. Då vissa k r a v böra uppställas på elevgårdens jordbruksdrift och utrustning, vilka torde medföra vissa utgifter för gårdens innehavare, och då elevarbetet, som ju skall ordnas med tillgodoseende av midervisningsändamålet, medför vissa olägenheter för gårdens ekonomiska drift, bör det icke förutsättas, att eleverna skola erhålla någon lön för sitt arbete å elevgården. De böra arbeta där under samma villkor som vid skolans eget jordbruk. Såsom redan nämnts, böra skolans lärare övervaka elevernas arbete å elevgårdarna så att de kunna i samråd med vederbörande gårds innehavare bedöma detsamma och åsätta det betyg. Arbetet vid elevgårdarna bör i undervisningsavseende v a r a så likartat som möjligt med arbetet vid skolans eget jordbruk. Då praktiken, var den än fullgöres, utgör en del av skolarbetet, böra alla elever under hela skoltiden v a r a frielever samt kunna, i den mån deras ekonomiska förhållanden därtill ge anledning, erhålla elevunderstöd av statsmedel. Då elevgårdarna böra ligga i skolans närhet, torde någon ersättning icke behöva förekomma, v a r e sig för elevernas resekostnad mellan skolan och elevgårdarna eller för l ä r a r n a s färder för elevernas övervakande. Vi vilja alltså föreslå, att försök göres med att omlägga organisationen av de norrländska lantbruksskolorna efter följande huvudlinjer. Endast en kurs hålles, vilken börjar på våren, tidigast 15 april och senast 1 m a j . Eleverna skola minst två, högst tre veckor efter ankomsten till skolan erhålla sådan orienterande teoretisk undervisning i de viktigaste delarna av lanthushållningen, som sätter dem i stånd att bättre förstå de erfarenheter, de skola inhämta under sommarens praktik. Därefter vidtager under återstoden av första halvåret praktisk undervisning vid skolans jordbruk för 10 elever och för de återstående vid särskilt utsedda elevgårdar i enlighet med här ovan angivna grunder. Såvitt möjligt bör därunder någon teoretisk undervisning lämnas, vilket lättast k a n ske för de vid skolans jordbruk kvarstannande eleverna. Oktober m å n a d torde särskilt lämpa sig härför. Under andra halvåret sam-

277 las alla eleverna till gemensam undervisning vid skolan dels för att erhålla återstående teoretisk undervisning och dels för a t t liksom nu förr ä t t a t u r e r i ladugård, slöjdstuga m. m. samt, i den mån tiden för den teoretiska undervisningen sådant medgiver, deltaga i jordbrukets vinterarbeten och skogsskötsel. Då den av oss föreslagna kursen skulle vara lika lång som den nuvarande helårskursen, kunde den synas icke böra ge anledning till någon förändring i statsanslaget till skolan. Emellertid måste t v å omständigheter beaktas. Då elevernas teoretiska undervisning skulle tillökas med två till tre veckor genast vid ankomsten på våren, vållar detta skolan kostnad för deras underhåll, vilken för minimiantalet av 10 elever med en dagkostnad av 1 krona 50 öre under 20 dagar gör 300 kronor. Därest elevantalet stiger över 10, kommer såväl under sagda tid som under påföljande vinterhalvår ytterligare dylik ökad dagkostnad a t t uppstå. De dagar, då ladugårdsturer eller annat praktiskt arbete under vintern utföres, bör denna kostnad anses ersatt av arbetet, men för övriga dagar utgör kostnaden ren ökning i skolans utgifter. Man synes k u n n a anslå denna tid till inalles 150 å 160 dagar, vår och vinter hopräknade. Efter ovan angivna dagkostnad av 1 krona 50 öre skulle utgiften uppgå till 225 å 240 kronor för varje sådan elev utöver 10. Med hänsyn till dessa omständigheter och då den ordinarie lärarens lön bör ökas till 3 900 kronor av samma skäl, som anförts beträffande förste läraren vid de sydligare skolorna, samt i betraktande av att från skolornas sida med styrka framhållits, att det nuvarande anslaget vore för lågt, synes det normala statsanslaget till skolan böra höjas till 10 000 kronor. Såsom ovan framhållits, stå skolans utgifter i visst förhållande till elevantalet. Då det emellertid är ovisst, huruvida och i vad mån antalet kommer att (iverstiga 10, bör någon ytterligare ökning i det fasta anslaget icke föranledas av denna möjlighet till ökat elevantal. Däremot anse vi skäligt, att skolan erhåller ytterligare bidrag av 200 kronor för varje helårselev utöver 10. Därest skolan skulle erhålla 20 elever, skulle statsbidraget alltså uppgå till inalles 12 000 kronor. För den händelse denna omläggning med helårskursens början om våren icke anses böra genomföras, torde den nuvarande organisationen av denna kurs böra bibehållas. I sådant fall skulle i huvudsak ingen annan ändring ske än att den nuvarande särskilda vinterkursen borttages. I detta fall synes det förut omnämnda förslaget att skolan börjar några dagar före den 1 november v a r a lämpligt och förtjänt a t t genomföras. Statsanslaget torde i detta fall böra ökas med endast 500 kronor. Allt efter det system som väljes, bör reglementet undergå erforderliga förändringar.

278 K u n g ö r e l s e n o m s t a t s u n d e r s t ö d till l a n t b r u k s s k o l o r . I avseende å kungörelsen den 18 juni 1927 (nr 222) angående statsunderstöd till lantbruksskolor hava vi följande ä n d r i n g a r a t t föreslå. § 1. A v förut anförda skäl bör statsunderstödet till lantbruksskola i södra och mellersta Sverige ökas till 13 000 kronor. Ifall förslaget om att kursen vid de norrländska lantbruksskolorna skall börja på våren godkännes, bör statsunderstödet till dessa skolor höjas till 10 000 kronor jämte 200 kronor för varje helårselev utöver 10. Ifall däremot ingen annan huvudsaklig ändring rörande dessa skolor sker, än a t t den särskilda vinterkursen borttages, bör understödet höjas blott till 9 500 kronor. § 3. Minimigrundlönen för förste lärare, resp. ordinarie lärare bör bestämmas till 3 900 kronor. Eftersom i § 7 mom. 5 talas om ersättning till föreståndare och förste, resp. ordinarie lärare för naturaförmåner, bör i § 3 stadgas, att dylika naturaförmåner böra kunna utbytas mot dylik ersättning, varvid böra föreskrivas samma minimibelopp, som av oss föreslagits beträffande lantmannaskola, eller sålunda 800 kronor för föreståndare och 600 kronor för lärare. § 4. H ä r bör stadgas r ä t t för föreståndare och lärare att för ålderstilllägg tillgodoräkna sig tjänstgöring såsom konsulent hos hushållningssällskap eller hos kemisk-växtbiologiska anstalten i Luleå enligt samma regler som av oss i dylikt avseende föreslagits beträffande lantmannaskolor.

I riksstaten finnes nu upptaget ett ordinarie förslagsanslag å 122 500 kronor såsom understöd åt lantbruksskolor. Då vi föreslagit dels ökning i statsbidragsbeloppet med 1500 kronor till envar av de nuvarande å t t a enskilda skolorna i södra och mellersta Sverige, dels inrättande av en ny sådan skola med statsbidrag å 13 000 kronor, dels ock ökning med 1000 kronor till v a r d e r a av de båda norrländska skolorna jämte möjlighet till ökat anslag, beroende av elevantalet, anse vi a t t det ordinarie statsanslaget bör ökas med 27 500 kronor till 150 000 kronor. H ä r v i d är icke hänsyn tagen till de båda statsskolorna vid Ultuna och Alnarp u t a n lärer bedömandet av dessa skolors anslagsbehov böra bero av framställningar av vederbörande statsinstitutioner.

279 Lanthushållsskolor. L a n t h u s h å l l s s k o l o r n a 1912—1928. V å r a svenska lanthushållsskolor äro av jämförelsevis ungt datum. Förtjänsten av att denna skoltyp kommit till stånd i v å r t land tillkommer 1907 års lantbruksundervisningskommitté. I den del av sitt betänkande, som rör denna n y a skoltyp, erinrar kommittén först om betydelsen av kvinnans arbete vid såväl det mindre som det något större jordbruket. E n mångfald uppgifter, såsom skötsel av husdjur och trädgård, tillvaratagande och beredning av produkter från ladugård och trädgård, handhavandet av vissa binäringar, såsom fjäderfäskötsel, samt ledningen av hemmets inre ekonomi, tillkomma henne. Därför kräves det, att hon erhåller lämplig utbildning för denna del av sitt kall. Av allra största betydelse ä r det dock, att landsbygdens kvinnor förvärva ökad skickliget i husmoderns kall, så att de kunna på bästa sätt förvalta hemmets ekonomi och med enkla medel främja hälsa och trevnad i detsamma. I enlighet med denna sin uppfattning föreslog kommittén dels vissa å t g ä r d e r för främjandet av det mindre jordbruket, vilka skulle tillgodose behovet av ökad undervisning för den äldre kvinnan på landsbygden, dels också för de unga lantkvinnornas utbildning skolor av en ny typ, för vilka kommittén tänkte sig benämningen lanthushållsskolor. E n k u r s vid dylik skola borde enligt kommitténs åsikt pågå under minst tolv veckor och omfatta övningar och undervisning i följande ämnen: I. Praktisk undervisning (övningar och demonstrationer): a) matlagning, bakning, tillvaratagande av slakt; b) konservering; c) tvätt och städning; d) mjölkhushållning; e) trädgårdsskötsel, fjäderfä- och smådjursskötsel, svin- och nötboskapsskötsel samt mjölkning med demonstrationer i trädgård, hönshus, ladugård och svinhus ävensom praktiska övningar, där så lämpligen kan ske. II. Teoretisk undervisning: a) närings- och födoämneslära; b) enkel bokföring och beräkning av hushållsutgifter, lämpade efter olika inkomstbelopp;

280 c) hälso- och sjukvårdslära samt barnavård; d) mjölkhushållning; e) trädgårdsskötselns grunddrag och trädgårdsalstrens tillgodogörande; f) skötseln av fjäderfä och andra smärre husdjur; samt g) svinskötselns och nötboskapsskötselns grunddrag.

Med hänsyn till de stora olikheter i jordbrukshänseende, som råda inom landets olika delar och som betinga, att undervisningen på varje plats lämpas efter de lokala förhållandena, ansåg sig kommittén icke böra föreslå någon viss undervisningsplan att lända till efterrättelse vid de föreslagna skolorna; frågan om de olika läroämnenas omfattning, liksom huruvida a n d r a ämnen än de ovan nämnda skulle upptagas på läroplanen, syntes lämpligast kunna avgöras av den för varje skola utsedda styrelsen. Kommittén tänkte sig, att de föreslagna skolorna skulle förläggas till folkhögskolor eller lantmannaskolor eller också såsom fullt fristående till annan lämplig plats. Tillgång till demonstrationer vid ett välskött mindre jordbruk borde emellertid alltid finnas, enär denna omständighet vore av största betydelse för en framgångsrik verksamhet vid skolan, v a r s undervisning borde ordnas så praktiskt som möjligt. Framdeles borde också vid skolorna kunna ordnas vissa specialkurser, såsom t. ex. smörberednings- och ystningskurser, mjölkningskurser, trädgårdskurser, syltningskurser m. m. allt efter de olika orternas behov och förhållanden. Vid skolan skulle finnas en vid densamma boende föreståndarinna samt övriga lärarkrafter i m å n av behov; kommittén fann önskligt, a t t såväl föreståndarinnan som särskilt l ä r a r i n n a n i huslig ekonomi avlagt examen från lärarinnekurs i sagda ämne. I de fall, då lanthushållsskola vore förlagd till samma plats som folkhögskola eller lantmannaskola och hade med dylik skola gemensamma lokaler och lärare, borde dylik skolas föreståndare utses till rektor jämväl för lanthushållsskolan. Kostnaderna för en kurs vid lanthushållsskola med ovan angivna organisation beräknade kommittén till 2 200 kronor, och fann kommittén skäligt, att staten bidrog till dessa kostnader med 1800 kronor. Som villkor för statsanslagets åtnjutande skulle bl. a. gälla, att antalet elever vid kursen uppgick till minst 12. P å grundval av det sålunda framlagda kommittéförslaget och i huvudsaklig överensstämmelse därmed utarbetades och avgavs av Kungl. Maj:t proposition i ärendet till 1912 års riksdag. Det framlagda förslaget till upprättandet av lanthushållsskolor godkändes av riksdagen, som j ä m v ä l i enlighet härmed beviljade ett förslagsanslag av 36 000 kronor (beräknat för 20 kurser) till understöd åt sådana skolor. Reglemente för med statsmedel understödda lanthushållsskolor samt kungörelse angående statsanslag till sådana utfärdades av Kungl. Maj:t den 29 juni 1912 (nr 118 och 120). Intresset för den nya skoltypen var tydligen från början stort, ty re-

281 d a n under första läsåret, 1912—1913, upprättades icke mindre än 14 skolor,, fördelade på tio olika län. Dessa skolor voro: Kumlan, Rimforsa, Tollarp, Hammenhög, Osby, Fridhem, Tyft, Vendelsberg, Färgelanda, Stenstorp, Kävesta, Degerfors, Strömsör och Matarengi. Av dessa voro Kumlan, Rimforsa, Tollarp och Strömsör fristående (Kumlan och Rimforsa dock i viss förbindelse med lanthushållningsseminariet på resp. platser), de övriga förenade med folkhög- eller lantmannaskolor. Under följande läsår tillkommo ytterligare fem lanthushållsskolor, nämligen Östra Grevie, Katrineberg, Bjärtorp, Ådalen och Gran; däremot var kursen vid Tyft inställd, och skolan blev sedan nedlagd. Läsåret 1914—1915 voro inalles 21 skolor i verksamhet; såsom nya hade tillkommit Karlstad, Tärna och Mora. Följande läsår inrättades 7 nya skolor, nämligen Benninge, Värnamo, Rottneskvarn, Tumleberg, Fellingsbro och Hussborg. Då samtliga de föregående år förefintliga också voro i verksamhet, hade antalet skolor härmed stigit till 27. Under läsåret 1916—1917 ökades antalet lanthushållsskolor y t t e r l i g a r e genom 4 nytillkomna, nämligen Markaryd, Arvika, Karlskoga och Birka. Följande år tillkommo skolorna i Tenhult och Bräkne-Hoby, varemot skolan i Ådalen nedlagts med utgången av föregående läsår; antalet skolor var sålunda nu 32. Genom tillkomsten av skolorna vid Hälsinggården och i Sätila ökades det under läsåret 1918—1919 ytterligare, men då skolan i Arvika nedlades, stannade antalet vid 33. De b å d a närmast följande läsåren inrättades nya lanthushållsskolor i Snöån (1919—1920) samt Vackstanäs, Stora Segerstad och Uddeholm (1920—1921); med utgången av förstnämnda läsår nedlades däremot skolan i Karlstad och vid det sistnämndas slut skolan i Rottneskvarn. Läsåret 1921—1922 tillkom skolan i Dingle och 1922—1923 den i Borghamn. H ä r m e d var antalet lanthushållsskolor uppe i 38 och hade i och med detta n å t t sitt hittillsvarande maximum. Sedermera hava blott tillkommit två n y a skolor, K y r k e r u d och Offer, men då under samma tid tvenne skolor, V a r a (Tumleberg) och Karlskoga, nedlagts, är antalet vid slutet av läsåret 1928—1929 också 38. 1 det förutnämnda, av 1907 års lantbruksundervisningskommitté framlagda förslaget till organisation av lanthushållsskolorna, liksom också i det förut omnämnda reglementet för desamma, förekommo endast bestämmelser om ett slag av kurser, vilka, som förut nämnts, skulle pågå under minst 12 veckor. Utan hinder av föreskrifterna i reglementet kunde varje skola under ett läsår hålla en eller flera kurser; anslaget till varje kurs utgick med samma belopp, vare sig skolan hade en eller flera sådana. Redan från början har också var och en av dessa kombinationer funnits företrädda vid lanthushållsskolorna. Snart nog gjorde man vid åtskilliga lanthushållsskolor den erfarenheten, att en längre tid än den för kursen föreskrivna minimitiden var behövlig för att ge eleverna en tillfredsställande utbildning. Särskilt v a r

282 detta fallet, där man med hänsyn till ortsförhållandena ansåg det lämpligt och nödigt att meddela praktisk handledning också i skötseln av större husdjur. P å grund h ä r a v framfördes förslag om inrättandet a v längre kurser, vilka skulle pågå under minst 24 veckor, sålunda dubbelt så länge som förut stadgats. I enlighet med detta förslag ingick också Kungl. Maj:t till 1917 års riksdag med proposition om förhöjt anslag till sådana förlängda kurser; anslaget till sådan längre kurs blev av riksdagen fastställt till 2 700 kronor, sålunda 50 procent högre än till en kortare kurs. I enlighet med detta beslut utfärdade Kungl. Maj:t den 28 september 1917 dels kungörelse angående ändrad lydelse av vissa p a r a g r a fer i förut nämnda reglemente för lanthushållsskolorna och dels ny kungörelse angående anslag till lanthushållsskolor (nr 638 och 639). I den förut nämnda av 1907 års lantbruksundervisningskommitté uppgjorda beräkningen av kostnaderna för en lanthushållsskolkurs, på vilken förslaget om statsanslag till kursen grundade sig, hade lönerna till föreståndarinna och l ä r a r i n n a förslagsvis upptagits till 800, resp. 400 kronor. Någon föreskrift om att dessa belopp skulle utgå som minimilöner blev dock icke här, lika litet som ifråga om lantmannaskolorna, föreslagen eller antagen. Lönerna till skolornas föreståndarinnor och lärarinnor voro därför under de första åren mycket varierande. P å grund av det under åren 1916—1918 starkt sjunkande penningvärdet blevo såväl de till lanthushållsskolornas föreståndarinnor och lärarinnor i allmänhet utgående lönerna som ock anslagen till skolorna i sin helhet allt mera otillräckliga. Med anledning h ä r a v beviljade riksdagen för åren 1918 och 1919 anslag till tillfällig löneförbättring åt lanthushållsskolornas föreståndarinnor och lärarinnor samt för sista hälften av 1918 jämväl extra krigstidstillägg. Även vissa landsting och hushållningssällskap anslogo medel för samma ändamål. Trots detta blev emellertid såväl skolornas som deras ordinarie lärarkrafters ekonomiska ställning mycket svår vid slutet av nämnda tidsperiod. Med hänsyn till nämnda förhållanden framförde lantbruksstyrelsen i en förut under lantmannaskolorna omnämnd skrivelse av den 29 jan u a r i 1919 till Kungl. Maj:t förslag om fullständig reglering av lönerna till föreståndarinnor och lärarinnor vid lanthushållsskolorna samt anslagen till desamma och villkoren för dessas åtnjutande. Detta förslag innebar, såsom av det följande framgår, i vissa avseenden nya principer för beräknandet av anslagen till olika kurser, liksom också för lärarpersonalens avlöning. Dessutom föreslogs i detsamma en förlängning av minimitiden för den ursprungliga, korta kursen från 12 till 15 veckor. P å grundval av och i så gott som fullständig överensstämmelse med det utav lantbruksstyrelsen framlagda förslaget utarbetades och avgavs a v Kungl. Maj:t den 14 m a r s 1919 proposition till riksdagen (nr 265) angående anslag till lantbruksskolor, lantmannaskolor och lanthushållsskolor. Vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit ifråga om lanthushålls-

283 skolorna och övriga skolor bifölls av riksdagen, som j ä m v ä l lämnade K u n g l . Maj:t begärt bemyndigande a t t vidtaga de j ä m k n i n g a r i de föres l a g n a g r u n d e r n a för statsbidraget, som kunde finnas erforderliga, ävensom u t f ä r d a n ä r m a r e föreskrifter r ö r a n d e dessa grunders tillämpning. I enlighet med riksdagens beslut utfärdade Kungl. Maj:t den 12 december 1919 n y t t reglemente för med statsmedel understödda lanthushållsskolor ä v e n s o m kungörelse a n g å e n d e statsunderstöd till lanthushållsskolor m. m. (nr 853 och 854) a t t gälla från och med den 1 j a n u a r i 1920. I n n e b ö r d e n av de s å l u n d a av Kungl. Maj:t och riksdagen fattade besluten, i vad desamma gälla statsunderstöd till lanthushållsskolor och villkoren för erhållande h ä r a v , torde bäst k l a r g ö r a s genom a t t återge de b å d a första p a r a g r a f e r n a i sistnämnda författning, vilka h a v a följande lydelse: § l. Till lanthushållsskola, anordnad i överensstämmelse med gällande reglemente för med statsmedel understödda sådana skolor, må, efter Kungl. Maj:ts beprövande, statsunderstöd utgå sålunda: 1) till kortare kurser: a) för första kursen under läsåret högst 3 200 kronor b) » andra » » » » 2 600 » c) » tredje » » » » 2 000 » varav i grundanslag för varje kurs 1 500 kronor; 2) till längre kurser: a) lör första kursen under läsåret högst 1 500 kronor b) » andra » » » » 3 600 » varav i grundanslag för vardera kursen 2 250 kronor; 31 samt därjämte erforderligt belopp till ålderstillägg åt föreståndarinna och lärarinna, vilken bestrider full tjänstgöring, enligt i § 4 angivna grunder. Hålles vid lanthushållsskola under samma läsår en kortare och en längre kurs, må statsunderstödet till den längre kursen beräknas såsom för första kurs, även där denna kurs hålles efter den kortare kursen, skolande den kortare kursen i dylikt fall betraktas såsom andra kurs.

Såsom villkor för erhållande av statsunderstöd enligt § 1 skall gälla: 1) att vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt, ifråga om ny skola, jämväl inspektören över lanthushållsskolorna vitsordat behovet inom orten av skolan; 2) att undervisningen vid skolan pågår så lång tid, som i gällande reglemente för med statsmedel understödda lanthushållsskolor är föreskrivet för de särskilda kurserna, med rätt för Kungl. Maj:t att, där särskilda skäl därtill föranleda, bevilja statsunderstöd, oaktat kursen icke pågått stadgad minimitid; 3) att antalet elever vid kursen uppgår till minst 12 och högst 24, med rätt för Kungl. Maj:t att pä grund av särskilda omständigheter bevilja statsunderstöd, oaktat villkoren ifråga om elevantal icke äro uppfyllda; 4) att inom orten tillskjutes ett belopp, som med inberäknande av elevavgifter uppgår minst till det belopp, varmed statsunderstödet till kursen överstiger grund-

284 anslaget, varemot bidrag från orten icke kräves för av statsmedel beviljade ålderstillägg; 5) att för varje påbörjat 1 000-tal kronor av det till en kurs utgående statsunderstödet minst en frielev eller dubbla antalet elever mot halv avgift äga åtnjuta undervisning i kursen, i den mån vid densamma finnas obemedlade eller mindre bemedlade elever, vilka erhållit understöd av statsmedel för genomgående av kurs vid lanthushållsskola, eller andra obemedlade eller mindre bemedlade elever vid kursen anmäla sig till erhållande av sådan förmån; 6) att för undervisningens bestridande vid skolan finnas anställda föreståndarinna och minst en lärarinna med full tjänstgöring i enlighet med föreskrifterna i gällande reglemente för med statsmedel understödda lanthushållsskolor; 7) att till föreståndarinna ävensom till lärarinna, vilken bestrider full tjänstgöring, utgå, förutom ålderstillägg, minst de i § 3 föreskrivna avlöningsförmåner, såvida ej Kungl. Maj:t i särskilt fall finner anledning medgiva undantag; 8) att skolans verksamhet bedrives i full överensstämmelse med gällande reglemente och av lantbruksstyrelsen utfärdade föreskrifter; samt 9) att skolan underkastar sig den kontroll, Kungl. Maj:t i varje särskilt fall finner skäl föreskriva.

I § 3 av samma kungörelse finnas föreskrifter om de minimilöner, som enligt den fastställda regleringen skola utgå till föreståndarinna och ordinarie lärarinna i lanthushållsskola. I de sålunda tillförsäkrade lönerna ingår grundlön med följande belopp:

1) kortare kurser: första kursen under läsåret andra » » » tredje » » » Kronor 2) längre kurser: första kursen under läsåret andra » » » Kronor

förestandarinna

lärarinna

1 400 1 000 800

1 000 800 600

3 200

2 400

2 000 1 400

1 500 1 000

3 400

2 500

Till dessa grundlöner komma så ålderstillägg, för föreståndarinna två och för lärarinna tre, vart och ett å 300 kronor, efter resp. 5 och 10 samt, för lärarinna, 15 års tjänstgöring. Förutom den kontanta lönen skola föreståndarinna och l ä r a r i n n a åtnjuta bostad och bränsle enligt n ä r m a r e angivna bestämmelser. Av ovan lämnade uppgifter framgår bl. a., a t t de fastställda minimilönerna (grundlönen) till föreståndarinna och l ä r a r i n n a utgå efter en fallande skala allt efter det antal kurser, vari de undervisa. Denna anordning har närmast motiverats därmed, att en föreståndarinna eller lärarinna, som är bunden vid exempelvis en kortare kurs, i regel ej torde kunna erhålla ett lika lönande arbete under de återstående två tredjedelarna av året; samma princip måste också anses gälla, där anställningen gäller två kortare eller en längre kurs.

285 Som en n a t u r l i g följd av dessa bestämmelser om minimilönerna beräknades också statsunderstödet till olika kurser efter fallande skala. För en sådan anordning talar också den omständigheten, a t t skolans övriga utgifter, exempelvis hyra, byggnadsunderhåll o. d., i regel ej heller stiga i proportion till antalet kurser. I det n y a reglementet infördes en del förtydliganden och ändringar, dock ej av mera genomgripande art. Sålunda bestämdes minimitiden för kurserna, liksom för lantmannaskolor, i dagar, 105 för kortare och 165 för längre k u r s ; i detta antal ingå emellertid också sön- och helgdagar, då eleverna äro samlade och praktisk handledning i exempelvis matlagning lämnas. Vidare infördes föreskrift om att vid varje skola skall finnas, förutom föreståndarinna, minst en lärarinna med full tjänstgöring. Dessa senast nämnda författningar äro fortfarande i huvudsak gällande. Vissa smärre ändringar och tillägg hava dock blivit nödvändiga, bl. a. med anledning av att lanthushållsskolornas föreståndarinnor och l ä r a r i n n o r från och med år 1921 erhållit delaktighet i statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. (numera statens pensionsanstalt). Föreskrift om skyldighet att tillhöra densamma har utfärdats genom kungl. kungörelse av den 26 november 1920 (nr 751). Samtidigt tillkom också genom en särskild kungl. kungörelse (nr 750) bestämmelser om föreståndarinnas och ordinarie lärarinnas anställningsförhållanden. Genom kungörelse av den 8 maj 1925 (nr 112) hava dessa föreskrifter och därmed sammanhängande bestämmelser rörande föreståndarinnas och l ä r a r i n n a s skyldigheter något ändrats. Förutom det statsunderstöd, som utgått till lanthushållsskolorna enligt 1919 års riksdags ovan omförmälda beslut och därpå grundade kungl. kungörelse, hava skolorna under senare åren på grund av utav riksdagen för varje år fattat beslut erhållit ökat understöd, under senare år med högst 10 procent. Därjämte har till skolornas lärarpersonal u t g å t t dyrtidstillägg å halva minimilönen efter samma grunder, som gällt för befattningshavare i statens tjänst (oreglerade verk). I det föregående h a r i korthet omnämnts tidpunkten för de olika lanthushållsskolornas tillkomst ävensom hur antalet skolor under de första åren tämligen hastigt ökades. I tab. 15 lämnas en översikt över antalet skolor, som varit i verksamhet under olika läsår. I samma tabell finnas också sammanställda uppgifter rörande antalet kurser av olika slag samt elevantalet i de olika kurserna från ifrågavarande skolors tillkomst t. o. m. läsåret 1927—1928. Ifråga om skolornas antal framgår av tabellen, a t t detta, såsom redan nämnts, ökats t. o. m. läsåret 1922—1923, varefter det bibehållit sig ungefär oförändrat. Antalet kurser, vilket på grund av att mer än en kurs kunnat hållas vid varje skola är större ä n antalet skolor, har med någon mindre avvikelse varit i stigande t. o. m. läsåret 1924—1925. Sedan möjlighet att erhålla anslag till längre kur-

286 Tab. 15. Lanthushållsskolor: antal skolor, kurser och elevantal åren 1912—1928.

L ä s å r

Antal skolor

1912—1913 1913—1914 1914—1915 1915—1916 1916—1917 1917—1918 1918—1919 1919—1920 1920—1921 1921—1922 1922—1923 1923—1924 1924—1925 1925—1926 1926—1927 1927—1928

A n t a l kortare

k u r s e r längre

o

summa

19 32 34 43 50 52 56 53 54 59 59 59 60 60 58 58

A n t a l

e l e v e r

i kortare i längre kurser kurser

325 462 540 693 777 723 733 536 525 637 647 626 595 576 580 513

_I

325 462

— — — 76 89 209 229 306 305 329 380 482 439 508

540 693 777 799 822 745 754 943 952 955 975 1058 1019 1021 I

ser tillkommit, har en anmärkningsvärd förskjutning i antalet kurser från kortare och till längre sådana ägt rum, så att under sista läsåret n ä s t a n lika m å n g a längre kurser som kortare sådana hållits. Elevantalet var under de första sju läsåren statt i oavbrutet stigande. Efter en tillbakagång åren 1919—1920 och 1920—1921 skedde en stark ökning under läsåret 1921—1922. Under de följande fyra läsåren steg elevantalet ytterligare och nådde 1925—1926 sitt hittillsvarande maximum, 1058. De båda sista åren har det varit något lägre men dock överstigit 1000-talet. De under läsåret 1928—1929 i verksamhet varande lanthushållsskolorna och deras fördelning på olika län framgår av följande översikt: Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands

län » » » » » » » » »

Vackstanäs, Kumlan, Benninge, Rimforsa och Borghamn, Värnamo, Tenhult och Stora Segerstad, Markaryd, Bräkne-Hoby, Hammenhög, Tollarp och Osby, Fridhem, Östra Grevie och Åkersberg, Katrineberg,

287 Göteborgs och Bohus län Älvsborgs » Skaraborgs » Värmlands » Örebro » Västmanlands » Kopparbergs » Gävleborgs » Västernorrlands » Jämtlands » Västerbottens » Norrbottens »

Vendelsberg och Dingle, Färgelanda (norra delen) och Sätila (södra delen), Bjärtorp och Axvall, Uddeholm och Kyrkerud, Fellingsbro och Kävesta, Tärna, Mora och Snöån, Hälsinggården, Hussborg och Offer, Birka, Strömsör och Degerfors, Gran och Matarengi.

Av denna översikt framgår bl. a., a t t lanthushållsskolor finnas i 22 län, medan 2, K a l m a r och Gotlands, sakna sådana. Tre län hava vardera t r e skolor, 10 län v a r d e r a två skolor och de övriga vardera en. Uppgift rörande de olika kurser, som hållas vid varje lanthushållsskola, lämnas i a n n a t sammanhang. Enligt för lanthushållsskolan gällande reglemente må skolans styrelse med hänsyn till förhållandena inom orten bestämma de olika läroämnenas omfattning ävensom h u r u v i d a i undervisningen skola ingå även andra ämnen, berörande undervisningens syfte, än de ovan nämnda, vilka angivas i § 3 av reglementet; börande dock de i § 3 upptagna teoretiska ämnena i varje fall tilldelas erforderlig tid, vid kortare kurser i allmänhet omkring två undervisningstimmar dagligen, samt återstoden av undervisningstiden användas till demonstrationer och övningar. I enlighet med denna bestämmelse har den teoretiska undervisningen i lanthushållsskolorna i allmänhet omfattat vid kortare kurser 150—220 t i m m a r och vid längre kurser 230—280 timmar. Det största timantalet har i regeln ägnats åt närings- och födoämneslära, hälso- och sjukvårdslära samt trädgårdsskötsel. Undervisningen i husdjursskötsel, inklusive fjäderfä- och smådjursskötsel, har med hänsyn till omfattningen växlat mycket vid olika skolor. Vid åtskilliga skolor har bl. a. också meddelats en mer eller mindre omfattande undervisning i svenska språket och räkning. Det i skolornas redogörelser angivna timantalet för den praktiska undervisningen varierar för kortare kurser vanligen från omkring 600 till c:a 800 timmar samt för längre kurser från n ä r a 1100 till 1200 a 1300 timmar, i enstaka fall t. o. m. något högre. I det föregående hava uppgifter lämnats angående de grunder, efter vilka ordinarie statsunderstöd u t g å t t till lanthushållsskolorna. Förutom detta har, såsom också omnämnts, statsanslag beviljats till ålders- och dyrtidstillägg åt lärarpersonalen, ökat understöd till skolorna m. m. I tab. 16 lämnas en översikt över de belopp, vilka årligen såsom statsunderstöd utgått till samtliga skolor. Under de sex första åren visa dessa,

288 T a b . 16.

L a n t h u s h å l l s s k o l o r n a s s a m t l i g a i n k o m s t e r u n d e r å r e n 1912—1928.

L ä s å r

S t a t s

u n d e r

ordinarie anslag1

övriga anslag

1912—1913

32 880

1913—1914

54 830

1914—1915

60 330

1915—1916

78 700

1916—1917

89 770

1917—1918

100 628

1918—1919

157 073

1919—1920

292 323

1920—1921

288 036

1921—1922

246 881

1922—1923

233 496

1923—1924

235 822

stöd summa

32 880

— — — —

Ortsbidrag summa

(22364)

Summa inkomster

(55 244)

54 830

43 815

98 645

60 330

50 577

110 907

78 700

66 043

144 743

89 770

97 978

187 748

100 628

139 746

240 374

157 073

125 058

282 131

292 323

463 399

288 036

202 518

490 554

246 881

187 046

433 927

233 496

177 680

411 176

235 822

187 632

423 454

1924—1925

235 323

— — — — — — —

235 323

196 774

432 097

1925—1926

202 640

52 359

254 999

215 625

470 624

1926—1927

203 980

53 923

257 903

209 562

467 465

' 1927—1928

206 650

55 285

261 935

223 893

485 828 1

1 For läsaren 1918 — 1919 t. o. m. 1921—1925 jämväl övriga anslag (dyrtidstillägg, ökat understöd, ålderstillägg in. m.) 2 Uppgifter saknas för fyra skolor.

såsom följd av det år för år ökade antalet skolor, en j ä m n stegring. P å g r u n d av de tillfälliga anslagen till löneförbättring och dyrtidstillägg m. m. ökades anslagsbeloppet starkt under läsåren 1918—1919 t. o. m. 1920—1921, varefter summan åter nedgick. Under de t r e läsåren 1922— 1923 t. o. m. 1924—1925 höll den sig nästan oförändrad, men sedermera h a r beloppet årligen ökats något. Såsom villkor för åtnjutande av statsunderstöd till lanthushållsskolorna har, liksom ifråga om lantmannaskolorna, bl. a. gällt, a t t skolan skall förfoga över ortsbidrag till visst minimibelopp. Ortsbidragen hava i flertalet fall u t g å t t med större belopp ä n stadgat minimum. Summorna av dessa ortsbidrag under olika år äro jämväl u p p t a g n a i tab. 16. Beloppen visa, på ett par u n d a n t a g när, en j ä m n stegring och n ä r m a sig s u m m a n för statsunderstödet till skolorna. I tab. 17 lämnas en översikt över ortsbidragen och h u r u dessa fördela sig på olika bidragsgivare. Av tabellen framgår bl. a., att hushållningssällskapens och landstingens bidrag under clen första femårsperioden voro

289 T a b . 17.

L a n t h u s h å l l s s k o l o r n a s i n k o m s t e r av a n d r a m e d e l ä n s t a t s a n s l a g u n d e r å r e n 1912—1928. O r t s b i d r a g L ä s å r

f r å n

Diverse kommuner, elev- inkomster föreningar avgifter in. m. 111. 111.

hushållningssällskap

landsting

1912--1913

6 750

6 250

1913--1914

8 000

8 290

2 417 2 417 1612

1914--1915

7 550

9 750

1915--1916

1 Summa

I 6139

8 226

17 687

43 815

4 273

17 357

50 577

12 300

8 853

16 584

17 256

66 043

(22 364)

1916--1917

13 043

14 675

20 591

39 505

97 978

1917--1918

19 833

24 024

9 436

18 556

139 743

1918--1919

36 460

23 916

34 360

125 058

1919--1920

29 962

58 894

24 724

171 076

1920--1921

27 400

83 938

35 448

25 797

29 936

202 518

1921--1922

70 382

32 217

27 975

25 369

187 046

1922--1923 1923--1924

29 850

63 625

33 570

24 268

26 365

177 680

29 440

77 411

25 682

24 588

30 511

187 632

1924--1925

34 490

78 928

25 677

26 214

196 774

1925--1926

34 053

99 841

29 217

25 424

25 593

215 625

1926--1927

36 887

86 040

34 432

27 940

23 364

209 562

1927--1928

42 010

82 375

39 912

29 801

28 304

223 893

1 Uppgifter saknas för fyra skolor.

ungefär lika stora. Sedermera hava emellertid landstingsbidragen ökats i vida starkare proportion, så att de under senare år i genomsnitt varit mer än dubbelt så stora som hushållningssällskapens anslag. Liksom ifråga om lantmannaskolorna torde detta bero på att sällskapen ej haft tillräckliga resurser för att fylla skolornas nödvändiga behov av ortsbidrag, varför landstingen måst träda emellan. Angående övriga ortsbidrag och inkomster hänvisas till tabellen. Proproportionsvis äro bidragen från kommuner m. m. samt elevavgifter större än för lantmannaskolorna. I tab. 18 hava, liksom förut för lantmanna- och lantbruksskolorna, skolornas inkomster och elevantal under olika år sammanställts, och på grundval härav har kostnaden för varje utbildad elev beräknats. Av siffrorna i den sista kolumnen framgår, att hela kostnaden pr elev under de första åren uppgick till c:a 200 kronor. Efter att sedermera med den börjande kristiden ha ökats för att under läsåren 1919—1920 och 1920—1921 ha nått ett maximum av över 600 kronor, har kostnaden pr 1 9 — 291214.

290 T a b . 18.

K o s t n a d e r p r elev i l a n t h u s h å l l s s k o l o r n a å r e n 1912—1929. Inkomster av

L ä s å r

Antal elever

statsanslag

ortsbidrag

Kostnader pr elev av statsbidrag

av ortsbidrag

Summa

1912—1913

32 880 x(22 364)

(68-si)

(16£ •98)

1913—1914

54 830

43 815

118-08

94-84

213 52

1914-1915

60 330

50 577

111-72

93-6 0

205 38

78 770

66 043

1130 7

95-30

208 97 241 63

1915-1916

1916—1917

89 770

97 978

115-5 3

1917—1918

100 628 139 746

125-94

174-90

300 84

1918-1919

157 073 125 058

343 23 622 01

1919—1920

292 323 171 076

392-38

229-63

1920—1921

288 036 202 518

268-5 9

650 60

1921—1922

246 881 187 046

261-86

1983 5

460 15

1922—1923

233 496 177 680

246-3 2

186-6 4

432 90

1923—1924

235 822 187 632

246-93

1964 7

443 40

1924—1925

235 323 196 774

241-36

201-82

443 18

1925-1926

254 999 215 625

2038 0

444 8 2

1926—1927

257 903 209 562

205-6 5

458 74

1927—1928

261 935 223 893

256-55

219-29

475 81

Uppgifter saknas för fyra skolor

elev från och med läsåret 1921—1922 hållit sig ganska jämn, nämligen mellan 432 och 475 kronor. Den obetydliga stegringen under de senaste åren torde bero på att flera skolor, såsom förut i annat s a m m a n h a n g omnämnts, övergått från kortare till längre kurser.

Lanthushållsskolornas

organisation, u t r u s t n i n g och undervisning* Nuvarande förhållanden.

I den nu lämnade redogörelsen för v å r a lanthushållsskolors tillkomst och utveckling under åren 1912—1928 hava dessa skolors organisation, antal, elevantal och ekonomiska förhållanden m. m. i stora drag skildrats. Däremot innehåller denna korta historik inga uppgifter om de enskilda skolorna. Då kännedomen om vissa förhållanden vid varje skola, t. ex. skolans ställning såsom fristående eller förenad med a n n a n skola, tillgång till lokaler och eventuellt skoljordbruk, möjlighet att emottaga ett större eller mindre elevantal o. s. v., ansetts v a r a behövlig för vår utredning, hava skolornas styrelser anmodats lämna uppgifter härom. De så-

291 lunda erhållna uppgifterna hava sedermera bearbetats och sammanställts, och återgivas de viktigaste a v dem i det följande. Därvid må först lämnas n å g r a uppgifter rörande skolornas ställning i förhållande till a n d r a undervisningsanstalter samt deras lokala och äganderättsförhållanden. Liksom lantmannaskolorna äro lanthushållsskolorna dels fristående Skolornas och dels kombinerade med annan undervisningsanstalt, i detta fall an- »tttUningaamt tingen folkhögskola eller lantmannaskola eller båda. De friståendes an- äglndermstal är, procentiskt taget, något större än beträffande lantmannaskolorna, förhållanden. eller 13 av 38. Kombinerade med såväl folkhögskola som lantmannaskola äro 9 skolor, nämligen skolorna vid Bräkne-Hoby, Katrineberg, Färgelanda, Fellingsbro, Kävesta, Mora, Degerfors och Matarengi ävensom Fridhem, varest dock sambandet huvudsakligen gäller folkhögskolan. Skolorna vid Värnamo, Östra Grevie, Vendelsberg, Axvall, T ä r n a och Birka, alltså 6 skolor, äro kombinerade med folkhögskola. Återstående 10 skolor vid Tenhult, Stora Segerstad, Hammenhög, Osby, Dingle, Sätila, Kyrkerud, Hussborg och Gran ävensom Markaryd äro kombinerade med lantmannaskola, varvid dock är att märka, att vid Markaryd de båda skolornas lokaler h a v a olika ägare. De olika typerna förekomma, som synes, i brokig blandning över hela landet. Stor omväxling visar sig också beträffande äganderätten till de av lanthushållsskolorna begagnade lokalerna. Vederbörande landsting har uppgivits såsom ensam ägare till lokalerna vid 6 skolor, nämligen Värnamo, Färgelanda, Sätila, Axvall, T ä r n a och Degerfors. Vid 3 skolor — BräkneHoby, K a t r i n e b e r g och Kävesta — ägas lokalerna delvis av landstinget och delvis av stiftelse eller förening eller ock gemensamt med sådan institution. E n skola, Bjärtorp, vilken tillkommit genom donation, äges av vederbörande landsting och hushållningssällskap gemensamt. Hushållningssällskapet står som ägare av lokalerna till 4 skolor, nämligen skolorna vid Tenhult, Dingle, Strömsör och Gran. Skolan vid Fellingsbro äges av kommunen med samma namn. Vid de 7 skolorna vid Stora Segerstad, Hammenhög, Tollarp, Fridhem, Östra Grevie, Åkersberg och Hussborg ägas lokalerna av en förening. Skolan vid Bimforsa äges av F r e d r i k a Bremerförbundet. De 5 skolorna vid Vackstanäs, Osby, Vendelsberg, Hälsinggården, B i r k a och Matarengi ägas av stiftelser. Skolan vid K u m l a n äges dels av ett konsortium och dels av sällskapet Uppsala enskilda läroverk. De 3 skolorna vid Uddeholm, Snöån och Offer ägas av de aktiebolag, å vilkas m a r k de äro belägna, nämligen Uddeholms aktiebolag, Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag och Björkå aktiebolag. Skolan vid Benninge äges av skolans föreståndarinna och vid Markaryd ägas lokalerna av skolans rektor. Vid Mora är en privatperson ägare till lokalerna. Slutligen är att nämna, att vid Borghamn, som ligger invid Omberg, lokalerna ägas av staten samt arrenderas av en förening. Denna

292 uppräkning utvisar, att å skilda orter olika krafter varit verksamma för skolornas inrättande och upprätthållande. Samtidigt med att detta ådagalägger en beaktansvärd smidighet och anpassningsförmåga i avseende å bestämmelsernas tillämplighet under skilda förhållanden, ger bilden ett nästan förvirrande intryck av brokighet. Man torde dock ej böra fästa för mycket avseende härvid, enär ju huvudsaken är, att skolorna, om än under olika slags ägare och därav betingade skiljaktigheter i avseende på styrelse m. m., dock alla arbeta inom reglementets ram för uppnående av skolans däri föresätta mål. För att underlätta en uppfattning angående lanthushållsskolornas ekonomiska ställning har till dessa skolor riktats följande fråga: »Hur stort är — i de fall då lokalerna ej jämväl användas för folkhögskola eller lantmannaskola — deras taxerings- och brandförsäkringsvärde? Vilken skuldsumma vilar på dem?» Frågan har således inskränkts till att avse de fristående skolorna. Beträffande de skolor, som ha gemensamma lokaler med lantmannaskolor, hänvisas till vad härom anförts vid redogörelsen för sistnämnda slag av skolor. Ifråga om de lanthushållsskolor, som äro kombinerade med folkhögskola, har det ansetts kunna antagas, att lokalerna äro huvudsakligen avsedda för folkhögskolan. Börande de lanthushållsskolor, som hava egna lokaler, ibland i förening med jordegendom, hava ingått uppgifter, vilka sammanställts sålunda. Taxeringsvärde

Brandförsäkringsvärde

Skuld

Vackstanäs ....

37 000

120 500

21000 Kumlan

50 240

41700 Benninge

43 000

60 000

25 000

57 500

Rimforsa Borghamn

••••

Markaryd

40 000

12 000

Tollarp

27 100

50 000

18 000

Åkersberg

54 000

90 000

40 500

60 000

Bjärtorp Uddeholm

34 000

••••

Snöån

15 000

20 000

Hälsinggården.

25 200

101 500

Offer Strömsör

45 000

30 000 27 000

103 000

Skoljordbruk. Enligt för de statsunderstödda lanthushållsskolorna gällande reglemente skall sådan skola för undervisningens rätta bedrivande hava tillgång till jordbruk av sådan beskaffenhet, att det kan såsom undervisningsmateriell var eleverna till verkligt gagn vid deras utbildning. För

293 a t t e r h å l l a k ä n n e d o m om i vilken u t s t r ä c k n i n g d e olika skolorna själva ä g a eller b r u k a s å d a n t s k o l j o r d b r u k h a r i det till l a n t h u s h å l l s s k o l o r n a s styrelser u t s ä n d a frågeformuläret framställts fråga, h u r u v i d a ett uteslut a n d e för l a n t h u s h å l l s s k o l a n s b e h o v a v s e t t , a v s k o l a n b r u k a t j o r d b r u k funn e s , s a m t v e m som ä g d e d e t och h u r s t o r t det v o r e . Tillgång till särskilt eget jordbruk har anmälts från Vackstanäs, Kumlan. Rimforsa, Tenhult, östra Grevie, Uddeholm, Tärna och Hälsinggården. Redan inom denna grupp äro dock förhållandena rätt växlande. Skoljordbruket vid Vackstanäs tillhör den stiftelse, som äger skolan, och omfattar 20*6 har åker och trädgård. Vid Kumlan äges jordbruket av ett sällskap, Uppsala enskilda läroverk. Arealen är 9 har. Rimforsa skoljordbruk äges liksom själva skolan av Fredrika Bremerförbundet och omfattar 17-5 har öppen jord. Vid Tenhult äges jordbruket av ett för skolan intresserat konsortium och omfattar omkring 2 har. Den vid Östra Grevie förefintliga arealen tillhör den folkhögskolförening, som äger själva skolan, samt omfattar 3*5 har tomt, trädgård och åker. Uddeholms aktiebolag äger jorden till skolan därstädes, vilken omfattar 2-8 har tomt, trädgård och åker. Vid Tärna äges skolan jämte ett jordbruk om 5*5 har av landstinget. Vid Hälsinggården ägas skola och jordbruk av en stiftelse. Arealen är 6*9 har öppen jord. Vid vissa av nu nämnda skolor finnes även någon areal äng, hagmark eller skogsmark. Några av de lanthushållsskolor, som icke äro förenade med lantmannaskolor, hava tillgång till jordbruk såsom demonstrationsobjekt, men driva det icke själva. Sålunda meddelas från Snöån, att det till gården hörande jordbruket om 100 har åker, som tillhör Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag, skötes av rättare men står till skolans förfogande i demonstrationssyfte. Skolan själv hade endast omkring 0'8 har trädgård och ängsmark. Skolan vid Offer ligger å den liknämnda, Björkå aktiebolag tillhöriga gården om 55 har öppen jord. Vid Birka finnes ej något för lanthushållsskolans elever direkt avsett, av denna skola brukat jordbruk, men stiftelsen Birka folkhögskola äger skollantbruk om 6 har odlad jord. Västerbottens läns hushållningssällskap äger skolan vid Strömsör jämte jordbruk om 23-5 har åker och betesvall. Jordbruket har hittills använts för undervisningsändamål endast i avseende på kreatursskötseln. En relativt omfattande trädgård finnes, som helt skötts av skolan. Skolorna vid Markaryd, Stora Segerstad, Bräkne-Hoby, Hammenhög, Osby, Katrineberg, Dingle, Sätila, Fellingsbro, Kävesta, Degerfors och Gran meddela, att det för lantmannaskolan å samma platser avsedda jordbruket står även till lanthushållsskolans förfogande, men att något särskilt för sistnämnda skola avsett jordbruk ej finnes och ej heller vore behövligt. Från de fristående skolorna vid Benninge, Borghanm, Värnamo, Tollarp, Åkersberg, Vendelsberg, Bjärtorp och Axvall samt de med lantmannaskolor kombinerade skolorna vid Fridhem och Hussborg meddelas, att något skoljordbruk icke finnes. Vid Axvall skall dock sådant anskaffas och vid Fridhem är jordbruk redan inköpt. Vid Hussborg har tillfälle beretts eleverna att vid en närliggande lantegendom deltaga i mjölkningstävlingar, varjämte skolan har en mindre trädgård. V i d l a n t h u s h å l l s s k o l o r n a s k a l l e n l i g t r e g l e m e n t e t d e n 12 d e c e m b e r 1919 Kurser och elevantal. u n d e r v a r j e l ä s å r , v i l k e t r ä k n a s f r å n och m e d d e n 1 n o v e m b e r t i l l o c h m e d d e n 31 o k t o b e r n ä s t f ö l j a n d e å r , a n o r d n a s e n eller f l e r a k u r s e r u n d e r d e n eller de å r s t i d e r , s o m m e d h ä n s y n t i l l o r t e n s f ö r h å l l a n d e n s y n a s l ä m p l i g a . D e s s a k u r s e r k u n n a v a r a a n t i n g e n k o r t a r e , m i n s t 105 d a g a r , e l l e r

294 längre, minst 165 dagar, i v a r t d e r a fallet sön- och helgdagar inräknade men ferier oberäknade. F ö r erhållande av statsunderstöd gäller enligt kungörelsen den 12 december 1919, bl. a., att antalet elever vid kursen skall uppgå till minst 12 och högst 24, med r ä t t för Kungl. Maj:t att på grund av särskilda omständigheter bevilja statsunderstöd, oaktat villkoren ifråga om elevantal icke äro uppfyllda. Enligt lantbruksstyrelsens berättelse för å r 1928 höllos u n d e r nämnda år vid de 38 lantmannaskolorna inalles 58 kurser, d ä r a v 30 korta och 28 långa. Kurserna fördelade sig sålunda, att 12 skolor hade endast en kort kurs, 5 skolor hade två korta kurser, 2 skolor hade tre korta kurser, 8 skolor hade en lång kurs, 9 skolor två långa kurser och vid 2 skolor höllos en kort och en lång kurs. K u r s e r n a s längd växlade ganska mycket, vilket framgår av följande sammanställning: Korta antal

kurser veckor: = dagar

21 5 2 1 1

15 15 V, 16 17 18

—

—

105 109 112 119 126

30 Länga antal

7 10 8 1 1 1

kurser veckor == dagar

23 Va 21 29 33 12

161 165 168 203 231 294

—

28 Uteslutande långa kurser höllos vid alla skolor i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kopparbergs och Gävleborgs län. Uteslutande korta kurser ha hållits vid skolorna i Kronobergs, Blekinge, Hallands, Örebro, Västernorrlands och J ä m t l a n d s län. I de övriga län, d ä r lanthushållsskolor finnas, förekommo båda typerna, varvid är att märka, att av de 12 kurserna i Kristianstads och Malmöhus län endast 3 voro långa. Sammanlagda elevantalet i de 30 korta kurserna var 513, motsvarande 17-i elever pr kurs. I de 28 långa kurserna var antalet elever 508, vilket i medeltal gör 18*i elever pr kurs. Av dessa uppgifter synes knappast någon bestämd övervikt i elevfrekvens kunna utläsas för någondera kurstypen, u t a n torde skiljaktigheterna bero på tillfälliga eller lokala förhållanden. V ä x l i n g a r n a i elevantalet hava varit större i de kortare kurserna, under det att de längre kurserna varit något mera jämnstora, såsom framgår av följande sammanställning: till och med 13 elever 14—21 » 22 eller fler »

Korta kurser

Långa kurser

9 13 8

2 20 6

295 F ö r att s ä k r a r e k u n n a bedöma betydelsen a v de från lantbruksstyrelsens b e r ä t t e l s e h ä m t a d e s t a t i s t i s k a u p p g i f t e r n a a n g å e n d e e l e v a n t a l e t h a r till skolornas styrelser framställts denna fråga: »Hur stort elevantal k a n E d e r s k o l a m o t t a g a och h a v a s v å r i g h e t e r a t t e r h å l l a d e t t a a n t a l f ö r e f u n n i t s ? » D ä r j ä m t e h a r f r å g a t s : » V i l k a a n s e s de v i k t i g a s t e o r s a k e r n a t i l l eventuellt r i n g a elevantal vara?» Svaren på dessa frågor utvisa, att vid ett stort antal skolor ingen svårighet mött, åtminstone under senare år, att erhålla hela det elevantal, som skolan lämpligen kan mottaga. Dylika svar hava avgivits från skolorna vid Vackstanäs, Benninge, Tollarp, östra Grevie, Åkersberg, Vendelsberg, Dingle, Sätila, Bjärtorp, Fellingsbro, Kävesta, Tärna, Mora, Snöån, Offer, Birka, Degerfors och Gran. Från vissa andra skolor har uppgivits, att det varit lätt att erhålla elever till vinterkursen, varemot det icke alltid varit lika lätt beträffande sommarkursen. Svar av denna innebörd hava avgivits från skolorna vid Rimforsa, St. Segerstad, Hammenhög, Osby, Katrineberg, Uddeholm, Hälsinggården och Strömsör. Från Värnamo anföres att, ehuru skolan har plats för 24 elever, ett antal av 16 ansetts lämpligast samt att anskaffningen av elever varit lätt. Ur svaren från de nu nämnda skolorna må följande anföras. F r å n Benninge anföres, att till de sista årens vinterkurser har ej plats kunnat beredas för alla anmälda. Sökande från länet hade getts företräde. Rimforsa uppger, att orsaken till att fullt elevantal ej kunnat erhållas till sommarkurserna vore att, om det vore svårt för lantmännen att skicka sina döttrar till skolor, där, oaktat statsunderstöd, omkostnaderna uppginge till ett par hundra kronor, det bleve än svårare sommartid, då de behövdes för arbete å den egna gården. Från Värnamo yttras däremot, att elevanskaffningen under senare år varit lätt, oaktat kursen varit förlagd till sommaren, då småbrukarna i allmänhet hade svårt att undvara sina döttrar. Styrelsen för skolan i Tollarp anför, att skolan lämpligast kan mottaga 20 elever men att detta antal under senare år höjts till 24 på grund av riklig tillströmning. Vid den tredje kortare kursen, som påginge mellan 15 juli och 30 oktober, hade dock ej detta antal uppnåtts, enär lantbrukardöttrarna då vore upptagna av arbete i sina hem. Jämväl från Osby meddelas, att till de båda vinterkurserna inkommit flera anmälningar än som kunnat antagas. Detta hade varit förhällandet trots att styrelsen upprättat en särskild hushållsskola utan statsunderstöd och med betydligt högre avgifter. I denna skolas kurser hade elevantalet varit ungefär lika stort som i lanthushållsskolans kurser. Vid skolan kunde alltså mottagas ungefär dubbelt sä många elever som gällande reglemente medgäve. Från Katrineberg anföres, att anslutningen till vinterkursen städse varit mycket god och kursen hade är 1927 ej ens behövt annonseras. Styrelsen hade antagit 20 elever, vilket med hänsyn till undervisningen ansäges vara maximum för en kortare kurs. Vid sommarkurserna hade elevantalet varit 12 14, vilket för elevernas del vore det mest önskvärda. Vid Vendelsberg finnes plats blott för omkring 15 elever. Vid Axvall kan numera mottagas ett 20-tal men förut endast ett mindre antal. Att Uddeholmsskolan haft mindre elevantal i sommarkurserna än i vinterkurserna uppges bero pä att en del ungdomar då hade svårt att vara borta från hemmen samt att vissa skolor, vilka under vintern hade endast manliga kurser, hade hushållskurser under sommaren. Till en del kunde också trögheten att besöka

296 skolor bero på ekonomiska omständigheter och icke minst på oföretagsamhet. Att besöka en skola, utöver folkskolan, hade icke i Värmland så ingått i allmänna medvetandet som i andra trakter av landet. Frän Fellingsbro meddelas, att vissa år flera anmält sig än som kunnat mottagas. Vid Mora har, enligt uppgift, ingen svårighet förefunnits att erhålla det bestämda antalet av 20 elever, sedan skolan övergått från kortare till längre kurs. Vid Hälsinggården har det varit lätt att få elever till de senaste fyra vinterkurserna, men beträffande sommarkurserna hade fullt antal uppnåtts endast vid en kurs. Detta ansågs bero mest på lantungdomens svårighet att sommartiden vara borta från hemmet och möjligen också på ringa intresse för utearbete. Skolan i Strömsör uppges kunna mottaga 16 elever i vinterkurs och 19 i sommarkurs. Till vinterkurserna sökte i regel 30—40 personer men till sommarkurserna ett mindre antal, enär lantbrukardöttrarna då vore mer upptagna. Vid Degerfors anses ett elevantal av 14—16 lämpligast. Gent emot dessa skolor, som rapportera lätt elevanskaffning, åtminstone till vinterkursen, står ett antal skolor, vilka haft viss svårighet att erhålla så stort elevantal, som de kunnat mottaga. Skolan vid Kumlan meddelar, att densamma kan mottaga 20 elever, men antalet hade växlat mellan 12 och 19 och i medeltal under de sista 10 åren utgjort 16. Orsakerna till att elevantalet sålunda ej varit fullt ansåges vara, dels att kännedom om lanthushållsskolornas uppgift, betydelse och arbetssätt vore för litet spridd, dels ekonomiska svårigheter, då utom den direkta utgiften för undervisning, bostad, mat och värme även elevens eventuella arbetsförtjänst bortfölle eller, om eleven förut arbetat i hemmet, i många fall annan arbetskraft där måste anställas, dels att statens understöd vore så låga, att ganska många ej ginge i land med de återstående utgifterna för kursen, dels ock att det strävsamma liv, som måste föras vid skolan, om den korta kurstiden skulle ge resultat av något värde, icke passade samman med tidsandan, som ginge mot större bekvämlighet och större fordringar på liv och nöjen än i gångna förnöjsammare dagar. Från Borghamn uppges, att skolan under åren 1923—1927 haft plats för 10 elever, men medeltalet hade stannat vid 14. Numera kunde skolan mottaga 20 och hade erhållit 19. En väsentlig orsak till att elevantalet ej varit större anses hava varit, att landsbygdens flickor hellre besökte städernas hushållsskolor. Styrelsen för Tenhults skola anför, att skolan lämpligen kunde mottaga 18—20 elever, men att detta antal de flesta åren icke uppnåtts. Skolan hade tidigare med sannolikhet ej varit anordnad på ett för orten lämpligt sätt, i det att eleverna utnyttjats i stor utsträckning för betungande grundförbättringsarbeten och en omfattande husdjursskötsel. Detta grovarbete hade i många fall avskräckt eleverna från skolan, och de hade i stället sökt sig till de korta och lätta folkhögskolkurserna eller till städernas specialkurser. Det vore relativt lättare att få elever från rena jordbrukarhem till vinterkurserna än till sommarkurserna. Vid Markaryd kan såsom maximum mottagas 20 elever. Till vinterkurserna har i allmänhet utan svårighet kunnat anskaffas 15—18, men vid sommarkurserna har antalet stannat vid 12—15. Anledningen till att elevtillslutningen i allmänhet icke vore så stor, som man kunde hava anledning vänta, ansåges vara lantmännens ogynnsamma ekonomiska förhållanden. Hur stort elevantal, som kan mottagas vid Fridhem, angives icke, men det anföres, att det för skolan lämpligaste elevantalet vore 14—16. Under de senare åren hade elevfrekvensen visat tecken till någon nedgång, vilket ansågs sannolikt bero på konkurrens från andra, senare inrättade skolor. Vid Hussborg synes ej heller det antal av 20, som skolan kan utan trängsel mottaga, hava erhållits, utan har antalet hållit sig omkring 18.

297 Från Östra Grevie, vilken skola, såsom ovan nämnts, icke försport svårighet att anskaffa elever, anföres, att i en hel del fall, då förfrågningar om kursen ingått, vilka icke sedermera resulterat i anmälan, det varit möjligt för skolans lärare att utröna orsakerna till uteblivandet. Dessa hade dä varit antingen bristande ekonomiska resurser eller att vederbörande sökt sig till sådan skola, där utbildning lämnades i enbart slöjd eller husligt arbete (praktiska skolor eller hushålls- och vävskolor). Ur yttrandet från skolan vid Bräkne-Hoby må återgivas, att, enär varje kurs varade i 16 veckor, vid skolan i princip ej mottoges fler än 15 elever i varje kurs, så att var och en elev finge minst en vecka till de olika arbetsturerna, enär en vecka i regel bortginge till förberedelser vid kursens början och rengöring vid kursens slut. Antalet 15 hade dock ej alltid kunnat upprätthållas, synnerligast icke vid den första kursen på våren, helst som skolan gärna ville framhålla önskvärdheten av att elev först genomginge folkhögskolan. I detta sammanhang kan lämpligen omförmälas ett uttalande från Vendelsberg, att bestämmelsen därom att eleverna skola tidigare hava praktiskt deltagit i skötseln av lanthushåll vore skäligen meningslös, ja till och med skadlig, för den händelse det skulle anses önskvärt, att flickor, tillhörande hantverks- och industriarbetarklassen, lockades över till lantbruksnäringen. F ö r a t t få en uppfattning, i vilken mån lanthushållsskolorna kunna Elevernas hoanses tillgodose huvudsakligen den närmaste omnejdens behov, har stadsort. framställts frågan: »Huru fördela sig skolans elever under senaste tioårsperioden med hänsyn till bostadsort i förhållande till skolan?» Resultatet av svaren har sammanförts i tab. 19. Svaren äro i vissa fall ofullständiga. E n speciell ojämnhet föranledes därav, att häradsindelningen ej förekommer i landets nordligare delar, och att svaren därifrån i stället i allmänhet hänföra sig till tingslag. Såsom huvudintryck av tabellen framgår, att skolorna i allmänhet äro i mycket hög grad ortsbetonade. F ä s t e r man sig först vid förhållandet mellan antalet elever från det egna länet och från a n d r a län, överstiger det senare det förra blott vid Vackstanäs, Kumlan, Rimforsa och Vendelsberg, beträffande vilka skolor alldeles speciella förhållanden föreligga. Ifråga om vissa a n d r a skolor, där elevantalet från a n d r a län ändock ä r a n m ä r k n i n g s v ä r t högt, såsom Hammenhög, Tollarp och Osby, beror förhållandet till väsentlig del på att dessa skolor ligga helt n ä r a gränsen till annat län och därför kunna i n r ä k n a en avsevärd del av detta inom sitt naturliga elevanskaffningsområde. Sålunda hade Hammenhög 326 och Tollarp 151 elever från Malmöhus län samt Osby har fått ett stort antal elever från Kronobergs län. Liknande förhållande gör sig gällande beträffande Åkersberg, som fått 54 elever från Kristianstads län, Markaryd och Sätila, som fått ett r ä t t stort elevantal från Halland, samt Fellingsbro, som fått ett flertal elever från Västmanland. Vid jämförelse mellan den första och andra kolumnen i tabellen visar sig den t r ä n g r e lokalbetoningen i de jämförelsevis höga siffror, som den första kolumnen utvisar, oaktat den redovisar blott ett enda härad. Vissa skolor ligga på gränsen mellan två eller flera härad, och där framträda liknande förhållanden med dem, som nyss omnämnts beträffande länen.

298 Tab. 19. Uppgifter rörande elevernas i lanthushållsskolornas bostadsort i förhållande till skolan.

S k o l a (tioårsperiod, där ej annat angives)

Elever från samma län som skolan Elever övriga härad angränsande härad från SumSkomedel- antal antal medel- Sum- ovriga lans antal antal tal ma tal län härad elever härad elever elever härad elever ! 48 |

Vackstanäs (8 år) •••• 61

103 I 224

6*8

5 Rimforsa

6-7

146 4

Borghamn (5 år)

115 |

6-2

105 |

1 52 8 25 7-1 11

137 |

175 !

63 Kumlan Benninge (11 år)

••••

74 Värnamo Tenhult

10-3

1 Stora Segerstad (8 år)

2-8

6 Markaryd

4 Bräkne-Hoby

65-5

8 Hammenhög (20 år) .

76 Tollarp

26-5

8-4

247 |

120 | 179

290 15

Osby

259 Fridhem

16-8

121 Östra Grevie

19-8

19 Akersberg (8 år)

44 Vendelsberg

9-7

117 Dingle (7 år)

10-c

32 Katrineberg

••••

Färgelanda 100

Sätila

1-6

17 Bjärtorp Axvall

75 Uddeholm

74 Fellingsbro

80 Kävesta

5 3 3 3

24-7

1)

4-7

26-7

28-3

8i

4-6

55 Tärna Mora

29 Snöån

45 Hälsinggården

97 Hussborg

17 Offer (4 år)

3 4 1 —

24-2

44 14 126

Birka

56 Strömsör

77 Degerfors

22 Gran

40 Matarengi

30-2

130 114

1 5

9 3

20-8

4 8 9 3 8

206 283 28 194 — 58 — 31-5 182 16-6 358 12 7 136 173 24 4-9 177 10-7

14 157 101 2 20 25 5 7 7

299 Vid Osby har elevsumman för de båda härad, vid vilkas gemensamma g r ä n s skolan ligger, sammanslagits. F ö r vissa skolor har icke hel tioårsperiod redovisats, enär skolan icke så länge varit i verksamhet. F ö r H a m m e n h ö g h a r meddelats uppgifter för 20 år och för Benninge för 11 år. Beaktar man dessa skillnader, ger tabellen viss ledning även för bedömandet av skolornas storlek och intensiteten i det där bedrivna skolarbetet, vilket visar sig i elevantalets storlek, som i viss mån är beroende på antalet kurser som hållas årligen, Det största totala elevantalet visar Hammenhög, men då det avser 20 år, torde denna skola få t r ä d a tillbaka för Osby och kanske även för Tollarp. Även Akersberg, som dock har blott 8 å r att redovisa, och Hälsinggården förete stort elevantal och likaså Strömsör, när hänsyn tages till de speciella förhållandena i övre Norrland. Om man bortser från de skolor, vilka varit i verksamhet endast en del av tidsperioden, hava de minsta elevantalen uppgivits från skolorna i Värnamo (128), Östra Grevie (132), F r i d h e m (136), Degerfors (141), B j ä r t o r p (143) och Mora (146). Alla dessa skolor h a v a blott en kurs om året, varav Bjärtorp och Mora längre kurser och de övriga kortare. E t t annat spörsmål av intresse har synts vara, i vilken omfattning lanthushållsskolorna besökas av d ö t t r a r från egentliga jordbrukarhem, vilka k u n n a antagas skola nyttiggöra sina inhämtade kunskaper vid verksamhet i lanthushåll, samt i vilken mån även döttrar från andra samhällskategorier genomgå dessa skolor. Svaren på den i detta syfte framställda frågan hava sammanförts i tal). 20. I flera fall äro uppgifterna ganska svävande. F r å n Kävesta anföres, att det vida övervägande antalet varit barn av mindre jordbrukare, och från Offer uppges, att eleverna i allmänhet varit döttrar till hemmansägare eller ärren datorer. För övrigt synas vid de särskilda skolorna förhållandena i nu förevarande avseende vara särdeles växlande. I landets sydligare delar synas jordbrukardöttrarna i allmänhet v a r a i majoritet, ifall man undantager skolorna vid Vackstanäs, K u m l a n och Rimforsa, vid vilka speciella förhållanden råda. Några skolor i dessa landsdelar äro så gott som uteslutande besökta a v jordbrukardöttrar, såsom Hammenhög, Katrineberg och Sätila. T landets mellersta och n o r r a delar, där den med industri och skogsarbete m. m. sysselsatta befolkningen är relativt talrik, är flerstädes den från andra hem än jordbrukarhem kommande elevgruppen övervägande, såsom vid Uddeholm, Hälsinggården och Gran. F r å n vissa skolor anföres, a t t flera av eleverna från icke jordbrukarhem skulle genom giftermål övergå till jordbruket. F r i d h e m uppger, att antalet elever från jordbrukarhem under de två sista åren varit synnerligen litet, samtidigt med att mindre bemedlade yrkesgrupper ökats. F r å n några skolor h a r gruppen »från icke jordbrukarhem» specificerats, men då uppgifterna härom äro

300 Tab. 20. Uppgifter rörande elevernas i lanthushållsskolorna fördelning efter faderns yrke. Från andra hem

Summa

145 Sätila

248 Bjärtorp

143 Axvall

263 S k o l a Från (tioårsperiod, där ej | jordbruannat angives) [ karhem

Från jordbrukarhem

Från andra hem

Summa

Vackstanäs (8 år)

135 Dingle (6 ar) ..

Kumlan

327 Färgelanda

299 S k o l a (tioårsperiod, där ej annat angives)

Benninge (4 år) Rimforsa Borghamn (5 år)

120 71

••

Värnamo

128 Uddeholm •••

97 Tenhult

183 Fellingsbro

215 Stora Segerstad (8 år

79;

21;

Kävesta

Markaryd

80.

20;

Tärna (5 år) ••

228 Bräkne-Hoby

93 Mora

70;

30.

Hammenhög (20 år)..

90.

10.

324 Snöån

431 Tollarp

24 Hälsinggården

187 Osby (2 år)

40 Hussborg

295 Fridhem

136 Offer

Östra Grevie

132 Birka (5 år)—-

106 Åkersberg (8 år)

445 Strömsör

362 Degerfors

33 Gran

180 Matarengi ••••

184 Katrineberg

: Vendelsberg

ganska få och icke fullt analoga, torde knappast några slutsatser kunna dragas av dem. Ävenledes har ibland uppgivits, att fäder, som hänförts till gruppen icke jordbrukare, vid sidan av sitt egentliga yrke bedreve något litet lantbruk. Platser ät eleverna.

För att söka få frågan om det syfte, vartill lanthushållsskolkursens elever använt sin utbildning, ytterligare belyst, har till skolorna riktats följande fråga: »I vilken utsträckning hava eleverna efter genomgången kurs önskat erhålla och genom skolans bemedling erhållit platser som hembiträden eller dylikt? Hur stort antal har fortsatt sin utbildning vid högre läroanstalter?» De flesta svaren innebära, att endast ett fåtal elever önskat erhålla hembiträdestjänst samt att det vida övervägande antalet flickor återgått till föräldrahemmet eller ock bildat eget hem. Dock råder i detta avseende rätt stor olikhet mellan skolorna. Sålunda synas särskilt eleverna frän Kumlan, Benninge, Rimforsa, Borghamn, Tenhult, Tollarp, Åkersberg, Bjärtorp, Axvall, Tärna och Hussborg i högre grad än vid övriga skolor söka avlönad anställning såsom hembiträden. Från Östra Grevie och Gran meddelas, att vida fler platser finnas tillgängliga än eleverna vilja

301 mottaga. Platsförmedling torde äga r u m n ä s t a n vid alla skolor men synes endast vid n å g r a få h a en mera avsevärd omfattning och betydelse. Det a n t a l elever, som fortsatt utbildning vid högre läroanstalter, ä r vid de flesta skolor ytterst ringa, ibland endast en v a r t annat å r och ibland ä n n u mindre. U n d a n t a g göra främst K u m l a n och Rimforsa samt i mindre m å n jämväl Vackstanäs, Borghamn, Åkersberg, T ä r n a och Hälsinggården. Även vid dessa skolor har dock nu ifrågavarande a n t a l stannat vid högst 10—20 av hela antalet u t g å n g n a elever.

Lanthushållsskolans allmänna organisation. Enligt det för de statsunderstödda lanthushållsskolorna gällande reglementet har sådan skola till uppgift att meddela unga kvinnor praktisk och teoretisk undervisning i huslig ekonomi och de lantgöromål, som i den ort, d ä r skolan är belägen, utföras av kvinnor. Under de år, som förflutit sedan lanthushållsskolan tillkom, h a r den genom sin verksamhet sökt fylla denna sin uppgift. Att den i stort sett också lyckats därmed torde framgå av det relativt stora a n t a l skolor av denna typ, som upprättats, och av den jämförelsevis goda tillslutning av elever, som flertalet skolor k u n n a t visa. I den förut lämnade motiveringen för v å r a förslag rörande lantmannaskolorna har inledningsvis omnämnts, att i den allmänna diskussion, som föregått utredningen, åtskilliga a n m ä r k n i n g a r och önskemål ifråga om sistnämnda skolors undervisning, elevantal, ekonomiska förhållanden o. s. v. framförts. Något sådant har knappast eller åtminstone endast i ringa grad varit fallet beträffande lanthushållsskolorna. Dessa synas i allmänhet taget ha fått en för sin uppgift väl lämpad organisation och inom de områden, där de verkat, tillvunnit sig allmänt och stort förtroende. Elevtillslutningen har också i allmänhet varit så god, a t t inga berättigade a n m ä r k n i n g a r om särskilt stora kostnader av allmänna medel för varje elevs utbildning kunnat framställas. Att lanthushållsskolorna sålunda tillvunnit sig allmänt förtroende och i stort sett torde få anses ha väl fyllt sin uppgift utesluter emellertid icke, att olika meningar och önskemål gjort sig gällande även ifråga om dessa skolor. Särskilt hava dessa gällt kursernas längd och skolans undervisningsplan. Sålunda har m a n på vissa håll ansett, att undervisningens tyngdpunkt i vida högre grad än hittills borde förläggas till utbildningen i olika slag av husdjursskötsel o. d., medan man å a n d r a sidan ansett det viktigaste v a r a att lämna undervisning i husligt arbete. Till dessa spörsmål, varom här blott inledningsvis må erinras, återkomma vi i det följande. För a t t erhålla kännedom om den allmänna uppfattningen rörande lanthushållsskolorna bland lantmännens representanter h a r till hushållningssällskapens förvaltningsutskott riktats följande frågor: »Anses v å r a

302 lanthushållsskolor i sin n u v a r a n d e form kunna fylla sin uppgift att meddela unga kvinnor praktisk och teoretisk undervisning i huslig ekonomi och de lantgöromål, som i den ort, d ä r skolan är belägen, utföras av kvinnor? Om så icke är fallet, vilka förändringar i dessa skolors organisation anses behövliga?» I allmänhet har h ä r å svarats, att den nuvarande organisationen är lämplig, varvid ibland framhållits, att reglementet bereder möjlighet för att med viss frihet ordna skolarbetet efter ortsförhållandena. Därjämte hava från åtskilliga håll framförts vissa önskemål rönande kurstidens längd och undervisningsplanen m. m., vilka skola återgivas i samband med behandlingen av resp. frågor. Det för lanthushållsskolorna hittills gällande reglemente har — i enlighet med den i förslaget angivna grundtanken — medgivit en viss rörelsefrihet ifråga om skolans organisation och undervisning. Av såväl de vid inspektionen av ifrågavarande skolor gjorda erfarenheterna som ock av de från skolorna lämnade uppgifterna rörande undervisningen m. m. framgår, a t t lanthushållsskolorna utformats r ä t t olika under olika förhållanden. Sålunda h a r man i de trakter, där kvinnorna allmänt delt a g a i såväl de större som de mindre husdjurens skötsel, ägnat relativt mycken tid åt praktisk och teoretisk undervisning i detta ämne. P å a n d r a håll däremot, där kvinnorna numera endast mera undantagsvis deltaga i husdjursskötseln, har man icke ansett det ändamålsenligt att offra någon större del av kurstiden på hithörande ämnen. Man h a r där i stället anv ä n t tiden för en relativt mer omfattande undervisning i husligt arbete, däri inräknat kvinnlig slöjd. P å grund a v nämnda förhållanden hava två i viss mån skilda typer av lanthushållsskola uppstått. Under utredningen har också med anledning h ä r a v framkastats den tanken, att man i reglementet skulle u p p t a g a olika bestämmelser om dessa olika typer. Vid n ä r m a r e prövning liar emellertid en sådan anordning befunnits obehövlig och olämplig. Skillnaden mellan de olika typerna är i själva verket icke så stor, som den vid första påseende kan synas. Den består huvudsakligen däruti, att undervisningen i husdjursskötsel sker i större eller mindre omfattning. Men i detta avseende kan man ej tala om någon bestämd gräns mellan olika typer. Alla möjliga kombinationer och övergångar ifråga om timfördelningen finnas. Under sådana förhållanden har det ansetts mera ändamålsenligt att söka avfatta reglementets bestämmelser om undervisningen så att de fortfarande medgiva anpassning efter olika orters behov och förhållanden än att söka u p p d r a g a bestämda gränser mellan olika typer av lanthushållsskolor. I detta sammanhang har också frågan om var tyngdpunkten i den vid lanthushållsskolorna lämnade utbildningen bör ligga diskuterats. Olika meningar h a v a därvid framkommit, i det man å ena sidan framhållit, att lanthushållsskolornas viktigaste och egentliga uppgift är att utbilda

303 goda husmödrar för lantbrukarhemmen, å andra sidan förmenat, att sagda skolor i främsta rummet böra ägna sig åt undervisningen i olika delar av husdjursskötseln och a n d r a ämnen, som hava särskild betydelse för jordbruket och dess ekonomi. Vi vilja för vår del ingalunda u n d e r s k a t t a undervisningen i senast nämnda ämnen och anse, att den alltjämt bör få intaga en viktig och efter ortsförhållandena avpassad plats å lanthushållsskolans program. Men vi hava den bestämda uppfattningen, a t t lanthushållsskolans viktigaste uppgift är och bör v a r a att lämna de u n g a kvinnorna en möjligast god utbildning för de arbeten, som utföras inom hemmet. Så länge kvinnans viktigaste arbetsområde är hemmet och så visst som hennes viktigaste kall är och bör v a r a husmoderns, så bör också den största vikten läggas vid hennes utbildning för detta arbetsområde och detta kall. Då, såsom redan nämnts, lanthushållsskolans organisation i stort sett synes vara väl lämpad för sitt ändamål och då några egentliga anm ä r k n i n g a r mot densamma oss veterligt icke framkommit, hava vi icke funnit anledning att föreslå någon mera genomgripande ändring h ä r i . Den något ändrade lydelse av § 1 lanthushållsskolans reglemente, som vi föreslå, avser blott a t t ge ett tydligare u t t r y c k för skolans ändamål, vilket enligt vår uppfattning är att meddela unga kvinnor utbildning för skötseln av ett lanthushåll. I sådant syfte skall, enligt den av oss föreslagna formuleringen, skolan lämna praktisk och teoretisk undervisning i husligt arbete samt i sådana yttre göromål, vilka lämpligen utföras av kvinnor. Orden husligt arbete hava insatts i stället för det förut anv ä n d a begreppet huslig ekonomi, varmed i allmänhet torde avses ett visst begränsat ämnesområde. Därjämte har utsagts, att undervisning skall meddelas i sådana yttre göromål, vilka lämpligen utföras av kvinnor. I n u v a r a n d e reglemente angives, såsom förut nämnts, .att undervisning skall lämnas i de lantgöromål, som i den ort, där skolan är belägen, utföras av kvinnor. Den föreslagna n y a formuleringen kan sålunda sägas giva skolorna en i viss m å n ökad möjlighet att lämna undervisning i för kvinnan lämpliga yttre göromål.

Lanthushållsskolans kurser. I den förut omnämnda ursprungliga planen för lanthushållsskolans organisation upptogs, såsom förut omnämnts, blott en enda kurstyp, omfattande en undervisningstid av minst 12 veckor. Sedermera tillkom en längre kurs med dubbelt så lång varaktighet. I samband med 1919 å r s lönereglering förlängdes den kortare kursen med tre veckor. Därjämte blev undervisningstidens längd, uttryckt i dagar, minst 105 för kortare och 165 för längre kurs. Av den lämnade redogörelsen för lanthnshållsskolornas utveckling fram-

304 går bl. a. ifråga om de olika kurserna, att, sedan statsunderstödet till dessa genom 1919 års reglering tillmätts i efter kurslängden lämpade proportioner, har antalet längre kurser betydligt ökats, medan däremot de kortare kurserna gått tillbaka i antal. Detta förhållande torde få anses vittna om att man funnit de längre kurserna mera värdefulla ur utbildningssynpunkt än de kortare. Bland lanthushållsskolornas lärarkår torde också den uppfattningen vara allmän, att de kortare kurserna ej giva så god behållning och att man därför allmänt borde övergå till längre kurser. För att erhålla kännedom om den inom lanthushållsskolornas styrelser rådande uppfattningen angående den lämpligaste tiden för sagda skolors kurser har till dessa riktats följande fråga: »Anses den nu stadgade minimitiden för olika kurser i lanthushållsskolan vara lämplig eller finnas skäl för någon ändring?» I de på denna fråga avgivna svaren hava, som man kunde vänta, olika meningar gjort sig gällande. För att underlätta bedömandet av de olika uttalandena må först, i anslutning till föregående uppgifter om kurser av olika slag, lämnas följande översikt över kurserna vid de olika skolorna under läsåret 1927—1928. Kortare

Längre

kurser

kurser

En kurs

Två kurser

Tre kurser

En kurs

Två kurser

Värnamo Fridhem Ö. Grevie Färgelanda Axvall Kyrkerud Fellingsbro Kävesta Offer Birka Degerfors Matarengi

Markaryd Bräkne-Hoby Katrineberg Vendelsberg flussborg

Tollarp Osby

Vackstanäs Tenhult Dingle Sätila Bjärtorp Mora Snöån Gran

Kumlan Benninge Rimforsa Borghamn Stora Segerstad Hammenhög Uddeholm Hälsinggården Strömsör

12 En k o r t och en l å n g k u r s

Åkersberg Tärna

8 Det bör anmärkas, att kursen vid Vackstanäs räckt i 42 veckor, nästan motsvarande 10 månader, och att kursen vid Bjärtorp räckt i 33 veckor, vilket ungefär motsvarar 8 månader. Typen med korta kurser förordas utan reservation av skolorna i Värnamo, Bräkne-Hoby, Katrineberg, Kävesta och Matarengi. Från Bräkne-Hoby anföres, att ett obligatoriskt övergående till s. k. längre kurser skulle dels åstadkomma minskning av lärarpersonalens inkomster, såvida lönen i en sådan kurs ej jämställdes med den i två korta kurser, dels medföra att en del elever förhindrades komma till lanthushållsskolan eller ock nödgades avstå från folkhögskolan, t r ä n Katrineberg anföres, att i Halland erfarenheten visat, att de kortare kurserna vore lämpligast. Från Kävesta uttalas, att längre kurser ej skulle få tillräckligt med elever.

305 östra Grevie och Fellingsbro, vid vilka skolor den korta kursen är förlagd till sommaren, anse, att de korta kurserna i allmänhet fullt motsvarade elevernas anspråk. Dock syntes en mindre utvidgning vara önsklig. Från östra Grevie har ifrågasatts förlängning med 3—4 veckor, då enbart praktiska övningar i husligt arbete skulle förekomma, och Fellingsbro förordar förlängning med 10 14 dagar för att bättre hinna tillvarataga trädgårdsprodukter och även för att få mera tid till praktisk husdjursskötsel. Degerfors anser den nuvarande minimitiden för kortare kurser lämplig, medan skolan i Matarengi förordar en ökning med 20 dagar till 135 dagar. Ett bestämt underkännande av 3 x/2 månaders kurserna och förord för 5 Va månaders kurser kommer till uttryck från Borghamn, Tenhult, Mora och Strömsör, vilka anföra, att erfarenheten visat, att de kortare kurserna äro otillräckliga och böra avskaffas. Från Tenhult anföres, att den längre kursen kunde eventuellt minskas till 150 dagar, så att, där lantmanna- och lanthushållsskolkurs holies samtidigt, dessa kurser kunde börja och sluta på samma gång, och för att vid skolor med två längre kurser lärarpersonalen måtte beredas behörig vilotid. Mora anser kurstiden icke böra vara kortare, snarare längre än 5 Va månader. Axvall anser, att de kortare kurserna böra förlängas med tre veckor. Från Offer meddelas, att styrelsen beslutat utvidga kursen från 3 Va till 5 1 / 2 månader. Hammenhög anser de kortare kurserna för korta och de längre alltför långa samt föreslår 4 x / 2 månaders kurser. Svaren från ett rätt stort antal skolor kunna anses innefatta, att olika kurstyper kunna hava sitt berättigande å olika orter eller under olika förhållanden. Sålunda uttalas från Vackstanäs, att kurser av nu stadgad minimitids längd visserligen i många fall kunde åstadkomma god nytta för elever, som ej vore i tillfälle att bevista längre kurser, men att även kurser borde anordnas, som vore avsevärt längre än den stadgade »maximitiden». Lärarrådet och styrelsen för skolan vid Benninge anföra, att 10 månaders kurserna lämnade stora möjligheter att meddela en allsidig undervisning samt att bibringa eleverna ett verkligt intresse för lantbruk. Två 5 V» månaders kurser kunde i detta avseende icke ge samma utbyte. Dock vore 10 månaders kurser icke lämpliga för alla skolor. För de skolor, som hade att göra med äldre och mera försigkomna elever, syntes 5 Va månaders och t. o. m. 3 V2 månaders kurser kunna vara fullt berättigade och användbara. Dessa kurstyper borde därför bibehållas, men det vore ett önskemål, att flera skolor kunde beredas möjlighet att anordna 10 månaders kurser. Från Markaryd och Osby anföres, att då författningen medgåve anordnandet av såväl längre som kortare kurser, syntes ingen anledning föreligga till ändring i den nu stadgade minimitiden. Undervisningstiden vore passande. Jämväl Stora Segerstad och Tärna anse, att båda kurstyperna böra bibehållas. Även Tollarp och Åkersberg anse de nuvarande olika kurstiderna lämpliga, och detta med hänsyn till nuvarande stipendier. Ur undervisningssynpunkt förordas den längre kursen, men enbart längre kurser skulle medföra minskad tillslutning från småbrukardöttrar, såvida ej stipendierna väsentligt höjdes. Yttrandet från Fridhem innebär, att kurserna borde med hänsyn till undervisningsresultatet omfatta minst 5 Va månader, men då elevtillströmningen till så långa kurser inom skolans område syntes vara oviss, borde möjligheten hållas öppen även för kortare kurser. Vid Dingle har lärarrådet ansett 5 Va månader vara den kortaste kurstid som borde förekomma. Skolstyrelsen har dock ställt sig betänksam med hänsyn till be-

2 0 — 2912 14.

306 fårade svårigheter vid elevanskaffningen. Möjligen kunde fortsättningskurser anordnas för de elever, som vore villiga därtill. Från Uddeholm föreligger ett utförligt yttrande. Ur undervisningssynpunkt vore 3 Va månaders kurs i allmänhet för kort. Undervisningen bleve splittrad till men för grundlighet och verklig kunskap i de viktigare ämnena. För södra Sverige, där en begränsning av de praktiska ämnena kunde göras, vore den korta kursen måhända tillräcklig men däremot icke i mellersta och norra Sverige. Där borde nämligen djurskötseln såväl praktiskt som teoretiskt hava sin tid, enär denna i hemmen huvudsakligen påvilade kvinnorna. För dessa landsdelar vore 5 Va månader den minsta kurstiden, om någon kunnighet skulle vinnas i kvinnornas mångskiftande arbete. Ur ekonomisk synpunkt vore emellertid den kortare kursen lättare tillgänglig. Det vore dock ovisst, huruvida detta uppvägde den ökade stadga i kunskaper, som en längre kurs gåve. Det vore önskligt, att ännu längre kurser (8—10 månader) finge ett kraftigare ekonomiskt stöd än nu. Styrelsen för Hussborgs skola anser 3 1 / 2 månader vara den kortast möjliga tiden med avseende på alla de olika grenar, som även en kort kurs skulle omfatta. Likväl vore det av betydelse, att sådana kortare kurser funnes, enär möjlighet därigenom kunde beredas de allra sämst lottade att genomgå en kurs. Från Birka anföres, att de nu stadgade minimitiderna vore för jämtländska förhållanden lämpliga. Lärarrådet vid Gran anser de längre kursernas tid vara lämplig, men att de korta kurserna borde, om de skulle bibehållas, utökas med en månad. Då skillnaden i kurstid i så fall blott bleve en månad, syntes de korta kurserna kunna upphöra. Skolans styrelse har däremot ansett, att förhållanden kunde finnas, som gjorde att även en kortare kurs försvarade sin plats. Resultatet kunde visserligen ej bliva lika gott, men en god grund kunde dock hinna läggas, på vilken eleverna sedan kunde bygga i det praktiska arbetet. Många flickor kunde ej heller offra längre tid på sin utbildning. Med användning av samma lärarkrafter och utan större ekonomiska uppoffringar kunde också, om de kortare kurserna bibehölles, flera kurser årligen hållas vid samma skola, vilket hade stor betydelse. Det vore nog önskligt, att tiden för de korta kurserna något förlängdes, men detta medförde ökade kostnader. Slutligen hava några skolor ansett kurstiden böra bliva ännu längre än de n u varande s. k. längre kurserna av normalt 165 dagar. Ett dylikt uttalande föreligger från Kumlan, som först anför, att de korta kursernas minimitid måste anses otillräcklig för att ge resultat av verkligt värde för yrkesutbildning för landsbygdens behov. De första åren av sin verksamhet hade Kumlan haft tre korta kurser årligen, men resultatet hade både av lärarinnor och elever ansetts otillfredsställande. Hela kursen hade utgjorts av begynnelser utan fortsättning. Vidare anföres, att det skulle vara synnerligen välgörande, om m a n kunde få till stånd helårskurser i stället för numera halvårskurser. Även om de s. k. längre kurserna å 165 dagar gällde nämligen att, när eleverna kommit därhän, att de verkligen hade på känn, hur ett arbete skulle utföras, skulle de sluta; någon pålitlighet och vana kunde därför sällan bli tal om. Dessutom vore arbetena i ett lanthushåll vitt skilda till sin natur under årets olika delar. Vinterkursens elever finge sålunda ingen praktisk trädgårdsskötsel eller jordbruk. Hindren för förlängning vore emellertid av huvudsakligen ekonomisk natur. Det visade sig redan nu mången gång svårt eller omöjligt för flickor att bevista skolan under ett halvt år, och skulle tiden fördubblas, ökades svårigheterna avsevärt. Enligt rektors och föreståndarinnans vid Rimforsa åsikt är den nu stadgade minimitiden för de olika kurserna icke lämplig, åtminstone beträffande mellersta och norra Sverige. Till och med 165 dagar vore nämligen vid de skolor, där den prak-

307 tiska undervisningen hade den omfattning, som reglementet föreskreve, en alltför knappt tillmätt tid för vinnande av goda resultat, särskilt ifråga om de yngre eleverna, vilka, även om de komme från lantmannahem, ej hade den erfarenhet och mognad, som vore nödvändig för inhämtande av den mångfald kunskapei, varav kvinnorna i lanthemmet vore i behov. Om kurserna förlängdes, kunde de även bli mera likartade. Såsom förhållandena nu vore, bleve skillnaden mellan sommar- och vinterkurs alltför stor. Jämväl skolans styrelse har betonat skillnaden i beskaffenhet mellan två kurser under samma år. Vinterarbete och sommararbete vore i ett lanthushåll av helt olika natur, vadan en tillfredsställande utbildning nu endast vore möjlig genom bevistande av två kurser. Men förlängd kurstid medförde krav på ökat anslag pr kurs. Bjärtorp meddelar, att därstädes tidigare endast förekommit kurser å 10 månader, men efter krigsåren hade kurserna pågått 8 månader. Kurser å 8—10 månader vore mest lämpliga. Vid Snöån ha,de man upphört med de korta kurserna, enär dessa befunnits ej kunna lämna någon behållning. Det vore lyckligast, om författningen tilläte anordnandet av kurser med elastisk längd på sådant sätt, att en skola kunde anordna antingen en kurs på minst 5 månader och högst 10 månader eller också två kurser om minst 5 å 6 månader. Detta skulle låta sig göra, om t. ex. författningen stipulerade: kurs i lanthushållsskola skall omfatta minst 150, högst 300 dagar, sön- och helgdagar inräknade. Statsbidraget borde då utgå icke pr kurs utan pr tjänstgonngsdag eller tjänstgöringstimme, liksom fallet vore med statsanslaget till fortsättningsskolor samt lärlings- och yrkesskolor. Åtskilliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava i sina svar på förut n ä m n d a fråga, h u r u v i d a v å r a lanthushållsskolor i sin n u v a r a n d e form anses k u n n a fylla sin uppgift, också u t t a l a t sig a n g å e n d e k u r s t i d e n s längd. Sålunda framhålles från Östergötlands, Blekinge, Kristianstads, Skaraborgs, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län, att endast de längre kurserna om 5 V* månader kunna anses fylla sitt ändamål. Från Blekinge uttalas, att vid kortare kurser kunde knappast den så viktiga praktiska undervisningen i sådana ämnen som t. ex. fjäderfäskötsel och mjölkhushållning komma till sin rätt. Från Västerbotten och Norrbotten uttalas bestämt, att de kortvariga kurserna sakna betydelse for jordbruket och vore alltför otillräckliga i utbildningshänseende, samt att de fördenskull borde slopas. Två femmånaderskurser årligen vore den bästa formen. Därigenom bleve ock skolorna och lärarpersonalen bäst utnyttjade. Detta framhålles även från Västernorrlands län. Blekinge anser, att man knappast bör alldeles förbjuda korta kurser och göra längre kurser obligatoriska, enär förståelsen för skolans undervisning ännu pa manga håll vore alltför litet utbredd bland allmänheten. Från Örebro län förordas, att de nuvarande korta kurserna förlängas 2—3 veckor. Från Stockholms län tillstyrkes inrättandet av kurser, omfattande större delen av aret och avseende en mera grundlig utbildning. A v o v a n r e f e r e r a d e y t t r a n d e n f r a m g å r , a t t m y c k e t o l i k a m e n i n g a r och s y n p u n k t e r g ö r a s i g g ä l l a n d e i f r å g a o m m i n i m i t i d e n för k u r s e r n a i l ä n t h u s h å l l s s k o l a n . I v i s s a a v s e e n d e n t o r d e m a n dock k u n n a f i n n a en s a m s t ä m m i g u p p f a t t n i n g . S å l u n d a erkännes allmänt, a t t den l ä n g r e kursen

utredningens yttrande.

308 u r utbildningssynpunkt är överlägsen den kortare. Särskilt anses den längre utbildningstiden v a r a nödvändig, då undervisningen skall omfatta jämväl praktisk handledning i nötboskapsskötsel. Med hänsyn härtill är denna längre tid för kursen framför allt behövlig i n o r r a men delvis också i mellersta Sverige, d. v. s. i de trakter, där kvinnorna allmänt deltaga i de större husdjurens skötsel och följaktligen äro i särskilt behov av utbildning däri. Om man sålunda också är ense om de längre kursernas överlägsenhet, så anses det dock ganska allmänt, att möjlighet för hållande av kortare kurser även framdeles bör finnas. Det viktigaste skälet härför är, att det givetvis är förenat med mindre ekonomisk uppoffring a t t genomgå en sådan kortare kurs än en längre. Förefintligheten av kortare kurser ökar sålunda möjligheterna för unga kvinnor från småbruk och a n d r a ekonomiskt svagt ställda hem att genomgå lanthushållsskola. Därest endast längre kurser finge hållas, skulle detta sannolikt avsevärt minska elevtillslutningen och sålunda medföra en inskränkning av lanthushållsskolans möjligheter att genom sin undervisning bliva till gagn i möjligast vida kretsar. F r å n åtskilliga håll, där man anser, att de n u v a r a n d e kortare kurserna böra bibehållas, h a r en viss förlängning a v tiden för dessa förordats. Förlängningen h a r från olika håll föreslagits från 10—14 d a g a r upp till 3 a 4 veckor. Enligt hittills gällande bestämmelser hava, såsom av det föregående framgår, anslag kunnat erhållas till två olika slag av kurser, kortare och längre, den senare med en minimitid av 165 dagar eller c:a 5 Va månad. Emellertid hava vid ett par skolor, Vackstanäs och Bjärtorp, båda tillkomna genom donationer, de årliga kurserna pågått under avsevärt längre tid, 8—10 månader. I n å g r a av de inkomna yttrandena har också förordats, att en kurstyp med längre undervisningstid än vid den n u v a r a n d e längre kursen borde inrättas. Såsom lämplig tid för en sådan förlängd kurs har nämnts 8—10 månader, varjämte i något y t t r a n d e förordats hållande av helårskurser. Vid prövning av såväl ovan återgivna som ock inom utredningen samt från a n d r a håll framförda synpunkter och önskemål angående längden av lanthushållsskolans kurser hava vi funnit övervägande skäl tala för bibehållandet av båda de nu förefintliga kurstyperna. I f r å g a om den nuvarande längre kursen synes knappast någon meningsskiljaktighet råda. Tiden för densamma h a r allmänt ansetts lämplig, och något förslag till ändring av den för densamma nu stadgade minimitiden har icke framkommit. F ö r v å r del vilja vi också förorda, a t t sagda minimitid bibehålles oförändrad. Då denna kurs typ kommit till allt större användning och allmänt erkännes hava en u r olika synpunkter lämpligvaraktighet, vilja vi förorda, att kursen ifråga framdeles kommer att benämnas huvudkurs. E t t ytterligare skäl för denna beteckning är, att

vi, såsom av det följande framgår, komma att föreslå införande av en kurs med längre minimitid än 165 dagar, vilken alltså - lämpligen bör benämnas längre kurs. Mot bibehållandet av den kortare kursen, för vilken minimitiden ursprungligen var 12 veckor men sedan ökats till 15 veckor eller 105 dagar, har anmärkts, att den är alltför kort för att undervisningen i densamma skall kunna fylla syftet med lanthushållsskolans utbildning. Särskilt har denna anmärkning framförts från sådant håll, där man önskar att tyngdpunkten i skolans utbildning skall förläggas till undervisningen i yttre göromål, såsom skötsel av större och mindre husdjur o. cl. Skall detta kunna ske, måste nämligen längre tid stå till buds för praktiska övningar i sådana yttre arbeten. Vi inse för vår del till fullo betydelsen och fördelen av att elevernas i lanthushållsskolan utbildning får fortgå under en längre tid än den för en kortare kurs stadgade. Men även denna utbildning i en kortare kurs i lanthushållsskola synes oss vara så pass värdefull för dem, som senare skola ägna sig åt skötseln av ett lanthushåll, att möjligheten för erhållande av sådan fortfarande synes böra stå öppen. Det kan enligt vår mening icke vara riktigt att slopa en sådan kursform, som under en följd av år prövats och därvid tillvunnit sig stort förtroende. Borttagandet av densamma skulle sannolikt i vissa trakter avsevärt reducera tillslutningen av elever till skolan. Och särskilt skulle detta gå ut över elever från mindre bemedlade hem, vilka kanske ha det största behovet av den utbildning, varom här är fråga, men som icke anse sig ha råd att bevista en längre kurs med dess större kostnader. I valet mellan att bereda möjlighet till en jämförelsevis god utbildning för ett större antal elever och att endast anordna en ännu bättre sådan för ett sannolikt avsevärt mindre antal, ha vi ansett övervägande skäl tala för det förra alternativet och vilja sålunda förorda bibehållandet av kortare kurser, så mycket mera som möjligheterna för erhållande av sådan bättre utbildning alltjämt skulle stå till buds för dem, som hava tillfälle att förskaffa sig densamma. Då vi funnit oss böra bibehålla de kortare kurserna, hava vi också till övervägande upptagit frågan, huruvida en mindre förlängning av minimitiden för dessa skulle kunna vara möjlig. Den nu stadgade minimitiden, 105 dagar, medger hållande av tre kurser årligen, och ett par lanthushållsskolor hava begagnat sig av tillfället härtill. För tre sådana kurser åtgår emellertid en minimitid av 315 dagar, och då härtill lägges den vanliga tiden för jul- och påskferier, återstår endast ett 30-tal dagar av året. Någon tid behöves också för storrengöring, reparationsarbeten o. d. mellan kurserna eller åtminstone mellan vissa av dem. Skall möjligheten att hålla tre kortare kurser årligen hållas öppen, kan sålunda blott en obetydlig förlängning av kurstiden förekomma. Med hänsyn till såväl detta som ock önskvärdheten av att i någon mån utöka tiden för ifrågavarande kurser vilja vi föreslå en förlängning av nu gällande minimitid,

105 dagar, med 5 dagar sålunda till 110 dagar. Denna tid sammanfaller i det närmaste med den för fristående kvinnlig kurs med undervisning i hushållsgöromål i folkhögskolan stadgade minimitiden, 16 veckor, d. v. s. 112 dagar. Såsom redan nämnts, hava ett par lanthushållsskolor hållit kurser av större varaktighet än de hittillsvarande längre kurserna, vilket emellertid icke för dem medfört någon höjning av statsunderstödet. Såväl de båda nämnda skolorna som ock några andra hava i sina ovan refererade yttranden rörande kurstiden förordat inrättande av en ny kurstyp, som skulle pågå under längre tid än den hittillsvarande längre kursen. Som skäl härför har anförts, att man i en sådan kurs skulle kunna meddela en betydligt mera omfattande och allsidig undervisning än som är möjligt i hittillsvarande kurser. Detta skulle bl. a. också underlättas och möjliggöras därigenom, att en sådan kurs sträckte sig över större delen av året med dess allt efter årstiden växlande arbeten. Särskilt den praktiska undervisningen i trädgårdsskötsel skulle i en sådan kurs kunna göras långt mera fullständig än i kurser av mindre varaktighet. Det torde icke behöva råda någon tvekan, om att utbildningen i den sålunda ifrågasatta kursen med en varaktighet av 8—10 månader bör kunna bliva relativt mycket fullständig och värdefull. Den skulle i viss mån kunna anses utgöra en motsvarighet till lantmannaskolans längre kurs. Liksom möjlighet beretts att erhålla statsunderstöd till denna senare kurs, synes också motsvarande tillfälle här böra erbjudas. Vi vilja sålunda förorda, att i lanthushållsskolan vid sidan av förutvarande längre kurs, av oss förslagsvis benämnd huvudkurs, och kortare kurs inrättas en längre kurs. Minimitiden för densamma torde lämpligen böra bestämmas till 275 dagar, motsvarande minimitiden för de båda andra kurserna tillhopa. Förhållandena vid lanthushållsskolorna synas icke motivera inrättandet, liksom vid lantmannaskolorna, av särskilda fortsättningskurser såsom påbyggnad av en kurs med kortare varaktighet. I samband med behandlingen av för utber orda frågor angående tiden för olika kurser har också till övervägande upptagits spörsmålet, huruvida möjlighet till viss förlängning av de olika kurserna samt erhållande av ett häremot svarande ökat statsunderstöd borde beredas. Liksom ifråga om lantmannaskolans kurser, för vilka en sådan förlängning föreslagits, kunna givetvis vissa skäl åberopas härför. Sålunda skulle tillfälle till en sådan förlängning och ett däremot svarande förhöjt statsunderstöd bereda skolorna ökade möjligheter att anpassa sina kurser efter olika orters växlande behov. En sådan bättre anpassningsförmåga måste ju från undervisningens synpunkt innebära en fördel. Emellertid måste det vid prövningen av föreliggande fråga ihågkommas, att lanthushållsskolorna redan nu hava jämförelsevis stor frihet ifråga om valet av olika kurser. En skola kan nu få anslag till en, två eller tre kortare kurser, en eller två längre eller en kort och en lång

311 kurs. Enligt vårt förslag skulle ytterligare en kurstyp tillkomma. Skillnaden i längd mellan de sannolikt vanligaste kurserna är ej heller så betydande; mellan kortare kurs och huvudkurs (enligt vårt förslag) blir sålunda skillnaden blott 55 dagar. Med hänsyn till nämnda omständigheter ha vi icke ansett tillräckliga skäl föreligga att föreslå viss förlängning av minimitiden för lanthushållsskolans kurser mot erhållande av däremot svarande förhöjt statsunderstöd. Den för lanthushållsskolorna gällande undervisningsplanen grundar sig på och överensstämmer i allt väsentligt med det förut återgivna förslag1 härtill, som framlades av 1907 års lantbruksundervisningskommitté. För den senare tillkomna längre kursen har någon särskild plan icke blivit uppgjord. Rörande den praktiska undervisningen hava dock i samband med inrättandet av denna längre kurs vissa bestämmelser införts i reglementet. Föreskrifter angående undervisningen vid lanthushållsskola finnas i §§ 3 och 4 av reglementet för ifrågavarande skolor. Enligt § 3 skall undervisningen vid varje kurs (såväl kortare som längre) omfatta: I. Praktisk undervisning (övningar och demonstrationer): a) matlagning, bakning, tillvaratagande av slakt; b) konservering; c) tvätt och städning; d) mjölkhushållning; e) trädgårdsskötsel, fjäderfä- och smådjursskötsel, svin- och nötboskapsskötsel samt mjölkning, med demonstrationer i trädgård, hönsgård, ladugård och svingård ävensom praktiska övningar därstädes; dock att vid kortare kurser dylika praktiska övningar böra anordnas endast i den mån så lämpligen kan ske. II. Teoretisk undervisning: a) närings- och födoämneslära; b) enkel bokföring och beräkning av hushållsutgifter, lämpade efter olika inkomstbelopp; c) hälso- och sjukvårdslära samt barnavård; d) mjölkhushållning; e) trädgårdsskötselns grunddrag och trädgårdsalstrens tillgodogörande; f) skötseln av fjäderfä och andra smärre husdjur; samt g) svinskötselns och nötboskapsskötselns grunddrag. Vid längre kurs skall den praktiska undervisningen omfatta jämväl demonstrationer och övningar i enkel sömnad och lagning samt, där så lämpligen kan ske, i vävnad. Enligt § 4 må skolans styrelse med hänsyn till förhållandena inom orten bestämma de olika läroämnenas omfattning ävensom huruvida i undervisningen skola ingå även andra ämnen, berörande skolans syfte, än de i § 3 omförmälda; börande dock de i § 3 upptagna teoretiska ämnena i varje fall tilldelas erforderlig tid, vid kortare kurser i allmänhet omkring två undervisningstimmar dagligen, samt Återstoden av arbetstiden användas till demonstrationer och övningar.

312 Förutom i de ovan nämnda obligatoriska ämnena hava åtskilliga skolor också meddelat undervisning i en del andra ämnen. Så har det r ä t t allmänt förekommit, att någon undervisning lämnats i svenska språket och räkning, vari eleverna vid inträdet i skolan ofta visat mycket svaga förkunskaper. I vissa skolor h a r också ett fåtal t i m m a r ä g n a t s åt någon del av naturkunnighet, i andra åter åt medborgarkunskap. Kvinnlig slöjd har förekommit i samtliga kurser, sålunda icke blott i den längre, där undervisning i sådan enligt gällande föreskrift skall lämnas. Rörande timantalet i olika ämnen har i hittills gällande reglemente icke funnits någon föreskrift. E j heller i motiveringen för förut nämnda undervisningsplan hava lämnats n å g r a anvisningar rörande lämpligt timantal. Den enda bestämmelsen rörande undervisningstiden h a r varit, att den teoretiska undervisningen vid kortare kurser i allmänhet bör omfatta omkring två t i m m a r dagligen. De hittills gällande bestämmelserna hava tydligen, och detta från börj a n fullt avsiktligt, lämnat skolstyrelserna stor frihet att ordna undervisningen. P å grund av denna rörelsefrihet och den skiftande uppfattning rörande cle olika ämnenas vikt och betydelse för elevernas utbildning, som på olika håll gjort sig gällande, har också den för undervisningen i samma ämne vid olika skolor använda tiden, även d å det gällt kurser av samma längd, varit mycket varierande. Särskilt har denna olikhet gjort sig gällande ifråga om den teoretiska undervisningen i sådana ämnen som exempelvis husdjursskötsel, bokföring och vissa icke obligatoriska ämnen samt praktiska övningar i trädgårdsskötsel, husdjursskötsel, mjölkning och slöjd. De för undervisningen i n ä m n d a ämnen efter skolornas årsredogörelser i lantbruksstyrelsens berättelser sammanställda timantalen visa en påfallande stark variation. Då det för prövning av frågan om undervisningsplanen ansetts erforderligt att erhålla kännedom om vederbörande skolstyrelsers uppfattning rörande densamma, ha till dessa framställts följande frågor: »Anses nu gällande undervisningsplan för lanthushållsskolan lämplig? Om så icke ä r fallet, vilka ä n d r i n g a r i densamma anses önskvärda?» Av de inkomna svaren på ovannämnda frågor framgår, att ungefär halva antalet skolor har ansett den nuvarande undervisningsplanen lämplig, varvid särskilt framhållits den frihet, som genom sist anförda stadgande lämnats skolstyrelserna att i mån av ortens förhållanden bestämma läroämnenas omfattning samt att upptaga även andra ämnen än de obligatoriskt föreskrivna. Sådana svar hava ingått från skolorna vid Benninge, Borghamn, Värnamo, St. Segerstad, Markaryd, Bräkne-Hoby, Osby, Dingle, Bjärtorp, Fellingsbro, Kävesta, Snöån, Hälsinggården, Hussborg, Offer och Degerfors samt från styrelsen för skolan vid Gran. De skolor, som omfatta denna åsikt, äro som synes ganska jämnt spridda över hela landet. Beträffande Gran bör nämnas, att skolans lärarråd visserligen funnit undervisningsplanen för de längre kurserna lämplig men ansett att, om de kortare kurserna skulle bibehållas, praktisk undervisning i ladugårds- och »mejeriskötsel» borde vid dem indragas, enär på den korta tid, som dessa kurser påginge, en mera utvidgad undervisning i övriga ämnen borde ingå. I dessa senare kurser borde

313 däremot undervisning i kvinnlig slöjd bliva obligatorisk. Skolstyrelsen, som icke gjort någon erinran mot sistnämnda förslag, har däremot icke kunnat biträda lärarrådets åsikt, att den praktiska undervisningen i ladugårds- och mejeriskötsel borde uteslutas vid de kortare kurserna, samt uttalat den mening, att praktisk undervisning i dessa grenar av lantbruket vore av så stor vikt, att den borde bibehållas även i de kortare kurserna. Från Tollarp förordas, att undervisningsplanen icke »liksom hittills» blir bunden och absolut likartad för hela landet, utan att möjlighet måtte finnas att taga hänsyn till skilda ortsförhållanden. Även vissa andra skolor förorda ökad frihet i undervisningens anordning. Bland de skolor, som ansett ändring i ett eller annat avseende önskvärd, hava endast några få gjort uttalanden, som kunna anses innebära ett förordande av ökad teoretisk undervisning. Sålunda uttala Rimforsa och Birka, att det vore av stort behov att undervisning i svenska och räkning infördes. Det betonas dock, att det vore otänkbart att genomföra en sådan ändring i planen, med mindre minimitiden utsträcktes, ty någon inskränkning i tiden för de nu föreskrivna ämnena kunde ej tillrådas. Från Mora uttalas, att praktiska skrivövningar i form av brev samt kortare uppsatser, som avhandlade olika ämnen, i vilka undervisning meddelades, borde förekomma. Inskränkning i den teoretiska undervisningen förordas däremot från andra håll. Sålunda yttras från Kumlan, att det vore önskvärt att få den teoretiska undervisningen inskränkt, så att mer lugn och tid kunde ägnas åt det praktiska arbetet, vilket i alla fall spelade största rollen för sådana flickor, för vilka undervisningen i främsta rummet vore avsedd. Axvall anser, att vid kortare kurser den teoretiska undervisningen i nötboskapsskötsel bör uteslutas, så snart ej praktiska övningar däri förekomma. Från Mora uttalas, att den teoretiska undervisningen icke under några förhållanden borde överstiga 11 å 12 veckotimmar. Tärna önskar frihet från betygssättning i teoretiska ämnen, särskilt vid korta kurser. I vissa yttranden förordas större frihet beträffande vissa praktiska ämnen, varmed tydligen avses att göra undervisningsplanen smidigare, så att den kunde lättare jämkas efter elevernas önskningar och behov med hänsyn till deras framtida verksamhet och enligt ortens sed. Sålunda yttras från Tenhult, att det borde tagas under övervägande, om icke vissa ämnen kunde göras valfria, så att den, som önskade mera utbildning i köksarbete och mjölkhushållning, skulle kunna befrias från en del slöjd och tvärtom. Hammenhög anser, att undervisning i egentligt lantbruk ej bör vara obligatorisk och ej heller praktisk övning i mjölkning. Från Tollarp föreslås, att undervisning i praktisk svin- och nötboskapsskötsel samt mjölkning gjordes valfri även vid längre kurser. Från Åkersberg anföres, att även för de längre kurserna borde, beträffande praktisk undervisning i sistnämnda ämnen, gälla vad som vore stadgat för de kortare kurserna, nämligen att övningar i desamma borde anordnas endast i den mån så lämpligen kunde ske. Till följd härav borde bestämmelsen om att längre kurs skulle vara förenad med ett mindre jordbruk med ladugård och svingård icke vara obligatorisk. Enahanda åsikt omfattas av styrelsen för skolan vid Sätila, vilken såsom motiv framhåller, att det torde vara mer till skada än gagn att påtvinga eleverna praktiska övningar i sådana ämnen, som icke brukade utföras av kvinnorna i elevernas hemorter, särskilt som man till följd härav nödgades inskränka på tiden för de ämnen, som anginge själva hemmets skötsel och vård och som borde vara kvinnans huvuduppgift i jordbrukarhemmet. Från Offer förordas, att ökad tid måtte ägnas åt den praktiska undervisningen i kreaturens vård samt mjölkning. Styrelsen för Strömsörs skola anför helt allmänt, att den praktiska undervisningen

314 borde beredas om möjligt större timantal, möjligen genom att utöka varje kurs till sex månader. Några skolor hava påyrkat upptagandet i undervisningsplanen av vissa ämnen. Styrelsen för skolan vid Vackstanäs anser sålunda, att vid längre kurs plats borde beredas även för praktisk undervisning i barnavård. Tollarp förordar såsom valfria ämnen slöjd, barnavård och hemvård, men endast under förutsättning att praktisk svin- och boskapsskötsel samt mjölkning bleve valfria, enär splittringen bleve alltför stor, ifall alla dessa ämnen skulle medtagas. Obligatorisk undervisning i vävning förordas från Rimforsa beträffande längre kurser. Tenhult anser, att vävnad och sömnad böra bli obligatoriska på grund av att hemslöjden åter borde komma till heders på landsbygden och i syfte att bereda större omväxling i skolans arbetsprogram. Även Fridhem förordar »demonstrationer» i enkel sömnad och lagning samt, där så lämpligen kunde ske, även i vävnad, jämväl i de kortare kurserna. Från Katrineberg föreslås, att slöjd måtte givas större rum, särskilt under vinterkursen. I yttrandet från Matarengi förordas, att även för de kortare kurserna upptoges undervisning i slöjd, såsom vävnad och enklare sömnad. Från Mora uttalas, att undervisningen i kvinnohygien och allmän hälsolära samt barnavård borde beaktas mer än hittills varit fallet, ävenledes borde mer tid ägnas åt hushållsekonomi, bokföring och varukännedom. Undervisning i praktisk matematik med tillämpningsövningar inom hushåll, trädgård och ladugård borde dessutom ingå i undervisningsplanen. Skolan i ö s t r a Grevie synes arbeta under speciella förhållanden. Då denna skola, enligt vad dess styrelse yttrar, i icke ringa grad finge räkna med att hämta sitt elevmaterial från traktens städer samt, glädjande nog, i allt mer växande antal från arbetarhem, mötte alltjämt svårighet att hos dessa elevgrupper utvinna något intresse för ämnena husdjurs- och trädgårdsskötsel, dock lättare för det sistnämnda, enär dess betydelse ur ren hälso- och rekreationssynpunkt i regel insåges. En möjlighet att göra dessa ämnen valfria skulle utan tvivel i hög grad öka skolans och särskilt den kortare kursens användbarhet. En tänkbar utväg vore att låta eleverna välja mellan en jordbrukslinje, en trädgårdslinje och en slöjdlinje. Ett sådant arrangemang skulle givetvis öka lärarpersonalens arbete med ett ej oväsentligt timantal, men det skulle i gengäld befria lärarna från besväret att i resp. arbetsgrupper dragas med ett antal totalt ointresserade elever. Den praktiska undervisningens övervägande betydelse betonas även i yttrandet från Uddeholm, som förordar begränsning av skolstyrelsernas frihet att plocka in på schemat sådana ämnen, vilka ej sluta sig till det praktiska arbetet. Därigenom skulle mångläseri och splittring i undervisningen undvikas. Lanthushållsskolan borde lägga sin undervisning så, att den verkligen svarade mot den praktiska utbildning, landsbygdens ungdom behövde. En husmor på landet hade mera nytta av att vara väl insatt i ett hems vård än att tid skulle offras på fysik, botanik o. d. Ifall t. ex. svenskan vore bristfällig, när eleven komme till skolan, vore det föga troligt, att den skulle väsentligt bättras under det fåtal lektioner, vartill rum för densamma kunde beredas på schemat. Desutom borde man kunna vänta, att de rena skolkunskaperna skulle vara så pass väl tillgodosedda genom folkskola och fortsättningsskola, att lanthushållsskolan ej behövde ägna sig däråt utan finge koncentrera sig på utbildandet av goda husmödrar. För att vinna stadga och någorlunda likformighet i undervisningen borde inspektrisen eller inspektören hava att yttra sig om styrelsens förslag till ämnesplan. Jämväl borde inom vissa gränser bestämmas, hur stor del av tiden som skulle ägnas åt de tre huvudgrupperna av praktiskt arbete: 1) matlagning med närstående ämnen, 2) sömnad, vävnad och hemmets vård samt 3) djurskötsel och utearbete. I annat fall kunde lätt ett sådant område som slöjden få för stor plats på schemat till men för övriga ämnen. Visserligen hade slöjden

315 mycket stor betydelse för hemmen, men fråga vore, huruvida icke t. ex. matlagning hade forsteg, enar den ju hade icke endast ekonomisk utan även hygieniskTety delse. Slöjden vore i allmänhet lockande, och en högt driven slöjdundervisning n ä gade draga elever till skolan. Då den väl förekomme vid alla skolor och ? a la kurser, borde den upptagas p å kursplanen jämställd med övriga ämnen. Vid Uddeholm hade matlagning, bakning, slakt och konservering upptagit omkring 10 vec kor djurskötsel och mjölkhushållning omkring 3 veckor Tamt s ö m n a d , % L a d " tvätt och städning, trädgårdsskötsel in. m. omkring 10 veckor Vice ordföranden i styrelsen för skolan vid Benninge, fröken Tamm, uttalar att undervisning or kvinnor i boskapsskötsel ä r av så stor betydelse, att den boTorga mseras särskilt genom praktiska och teoretiska kurser i vils analogi med de manliga ladugårdsskötarkurserna eller annorledes. i D + f f » n k t i S l ? U ' n d e r v i s n i 1 1 ^ 1 1 i djurskötsel och t r ä d g å r d s a r b e t e v i d lanthushallsskolorna har, såsom redan a n t y t t s och såsom a v erfarenhetern a frän inspektionen a v skolorna framgår, v a r i t mycket olika o r d n a d vid olika skolor. D å det synts v a r a a v betydelse a t t få frågan om denna undervisning, som enligt reglementet skall förekomma vid alla l ä n g r e k u r ser och j ä m v ä l v i d k o r t a r e kurser, d ä r så lämpligen ske kan, y t t e r l i g a r e belyst, h a r till lanthushållsskolorna r i k t a t s f r å g a n : »I vilken o m f a t t n i n g förekomma p r a k t i s k a ö v n i n g a r i nötboskaps-, svin- och fjäderfäskötsel, mjölkning och trädgårdsskötsel, och h u r äro dessa ordnade"?» Vid redogörelsen för s v a r e n p å d e n n a fråga torde varje a r t a v praktiskt arbete lämpligen behandlas särskilt. Svaren äro dock ibland ej fullt tydliga, v a d a n misstag ej ä r o uteslutna. Vad då först nötboskapsskötseln vidkommer, förekommer sådan icke alls vid de kortare kurserna v,d Värnamo, Markaryd, Bräkne-Hoby, Tollarp, Fridhem KatriKorgnamn Tenhult, Hammenhög och B ärtorp, oaktat dessa skolor hava s k längre kurser. Vid Osby, östra Grevie, Akersberg och Kävesta, där korta kurser hållas fö rekommer notboskapsskötsel endast i form av demonstrationer. Från Rimforsa dar längre kurser hållas, meddelas, att sedan november 1926 vore »på g und av styrelsebeslut» nötboskapsskötseln valfri, dock så att skötseln av kalvar vore obliga^ tor.sk. De elever, som valt ämnet, hade två och två under 2 veckor fulLTndlgt skott middagsarbetet i ladugården. luusianaigt a ä T ^ r e f t e r i , V - i , d u k 0 m m e r svinskötsel' ger undervisning däri icke rum vid Markaryd, Tollarp, Fridhem, Vendelsberg, Sätila, Fellingsbro och Kävesta. DemonslraT.vJ

A skolor ^ l Ö r Z i ^ e ? 0 ™ » V l d ° S b y ' ° S t r a ^ °Ch * » »* ^ Praktisk undervisning.i fjäderfåskötsel saknas endast vid Markaryd, Fridhem och Sa ila, varjämte allenast demonstrationer däri förekomma vid östra Grevie nå 0n VendXberrorhTli8 ^ ^ P r a k t i s k undervisning vid Markaryd, Fridhem, Vendelsberg och Fellingsbro, som hava korta kurser, och ej heller vid Borghamn med dess långa kurser. I form av demonstrationer lämnas undervisnmg 7 m ^ k ning vid Värnamo, Tollarp, Akersberg, Katrineberg, Axvall och Kävesta FranSäd & in tta £timmar^ ^ ' m \ ^,d ZHussborg ^ , ™förekomma * ^ endast « * frivilliga * m J Ö l k nmjölkningstävlingar * ° m f a t t a r e n d a s l nIa ggera

enm r n a r inn e a

^

™ ** *""*****

"

k

« r s d e l t a ^ - a och öva "under fedning "av

316 Vid de skolor, som icke härovan omnämnts, torde praktiska övningar av det i varie fall ifrågavarande slaget bedrivas. _ Trädgårdsskötsel synes förekomma vid samtliga skolor. Deltagande i vissa utomhusarbeten vid jordbruk har meddelats från Vackstanäs och Kumlan. Angående det sätt, på vilket ifrågavarande praktiska arbete av olika slag ar anordnat vid de särskilda skolorna, äro uppgifterna synnerligen växlande. Exempelvis må nämnas, att vid Vackstanäs varje elev får 1 veckas övning i notboskapsskötsel 2 veckor i svin- och fjäderfäskötsel, 2 veckor i mjölkning, 4 veckor i trädgårdsskötsel och 1 vecka i jordbruksarbete. Vid Kumlan får varje elev i medeltal 3 veckors arbete i ladugårds- och smådjursskötsel, varunder mjölkas varje dag. I praktisk trädgårdsskötsel deltager varje elev ungefär 6 veckor, spridda over sommarkursen Vid Borghamn utgöres arbetet endast av 10—11 dagars praktiska övningar i höns- och svinskötsel. Vid Östra Grevie fordras av eleverna, att de samtliga tillägna sig nödtorftig mjölkningsteknik, men ämnet omfattas av eleverna med mycket ringa intresse, enär mjölkning där i trakten ej vore ett kvinnoarbete Vid Bjärtorp deltaga eleverna i mjölkning under 14 dagar. Ystning sker av ett 50-tal ostar under kursens lopp, enär inom Skaraborgs län intresset för hemystning vore stort Smådjuren skötas av en elev under 2 veckor i tur och ordning. Vid Uddeholm få eleverna självständigt sköta djuren. En elev, »ladugårdstur», skoter ladugården med utgödsling, rykt och mjölkning samt mjölkens skötsel. En elev, »smadjurstur», sköter grisarna och hönsen. Vid Fellingsbro är en tredjedel av elevantalet dagligen sysselsatt med hönsskötsel och trädgårdsskötsel. Vid Mora fa eleverna i grupper av 3—4 under lärares ledning utföra alla slags arbeten vid djurskötseln, dock ej utgödsling. Vid Snöån skötes kreatursbesättningen av tva elever i taget så att varje elev får praktisk husdjursskötsel under 3—4 veckor. Vid Strömsör uttagas varje vecka fyra elever, av vilka två sköta det egentliga ladugårdsarbetet en deltager såsom mejerska i mjölkningen och har hand om mjölkens torädling samt en sköter grisar och höns. Arbetet pågår 7 timmar dagligen. Vid Gran sköta eleverna ensamma allt arbete i ladugård, mejeri och trädgård efter fordelmng turvis mellan dem. Vid alla skolor ägnas särskilt intresse åt trädgårdsarbetet.

Några hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava i sina svar på den förut omnämnda frågan, huruvida lanthushållsskolorna anses i sm nuvarande form fylla sin uppgift, också berört frågan om skolornas undervisning. Sålunda påyrkas större frihet för skolan att anpassa sin undervisning efter ortsförhållandena från Jönköpings, Kristianstads och Malmöhus län. Då reglementet endast i viss mån tilläte en dylik anpassning, vilken vore särskilt behövlig beträffande undervisningen i lantgöromål, borde reglementet ändras därhän, att skolstyrelsen finge rätt att i samråd med skolans inspektris välja undervisningsämnen och bestämma undervisningens omfattning inom en vidare ram än nu. Älvsborgs södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, att större vikt bör läggas vid praktisk trädgårds- och smådjursskötsel. Från Skaraborgs län uttalas, att det ville synas som om den praktiska undervisningen i handläggandet av sådana arbeten, som framför allt förekomme i ett småbrukarhem, icke alltid ägnades tillräcklig uppmärksamhet utan eftersattes till förmån för finare matlagning och kvinnlig slöjd. Från Västmanlands län ifrågasattes inrättande av kortare specialkurser, särskilt avpassade för kvinnor vid småbruk. Härvid framhålles. att

317 särskilt de mindre jordbrukens framgång vore i mycket stor u t s t r ä c k n i n g beroende av hustruns insatser. I en till oss ingiven skrivelse från svenska lanthushållsskolornas förening har också en fråga rörande undervisningsplanen berörts. Sålunda erinras, att i reglementets § 2, punkt 1 e) upptagas under r u b r i k e n »praktisk undervisning» för längre kurser, »demonstrationer» ävensom »praktiska övningar». Då någon tvekan torde r å d a rörande innebörden a v denna föreskrift, vore ett förtydligande önskvärt. Med blott demonstrationer syntes i trädgårdsskötsel, fjäderfä- och smådjursskötsel, svinoch nötboskapsskötsel samt mjölkning föga k u n n a vinnas; det behövdes omfattande och intensiv övning för inpräglande av handlag och teori. De ovan refererade y t t r a n d e n a bekräfta till fullo vad som förut anförts utredningens angående undervisningen i lanthushållsskolan, nämligen att densamma yttrande. utformats väsentligt olika vid särskilda skolor samt att uppfattningen om h u r densamma lämpligen bör ordnas v ä x l a r på olika håll, beroende särskilt p å skiljaktiga lokala förhållanden. De ådagalägga också svårigheterna vid uppgörandet av en för samtliga skolor gemensam undervisningsplan. Uppenbarligen måste densamma, för såvitt de för olika orter skiftande behoven av utbildning för de unga kvinnorna skola k u n n a tillgodoses, göras så pass vid och smidig, a t t undervisningen i de särskilda ämnena inom dess r a m k a n anpassas efter olika behov och intressen. Den för lanthushållsskolorna hittills gällande undervisningsplanen h a r omfattat såväl praktisk som teoretisk undervisning, och det torde icke v a r a mer än en mening om att så också bör v a r a förhållandet framdeles. I den av oss föreslagna, förut nämnda, n y a formuleringen av § 1 i reglementet för lanthushållsskolan angives också, att skolan skall lämna praktisk och teoretisk undervisning i husligt arbete samt i sådana y t t r e göromål, vilka lämpligen utföras av kvinnor. Då det gäller a t t söka få fram och motivera en lämplig undervisningsplan för lanthushållsskolan, torde det v a r a mest överskådligt och ändamålsenligt a t t behandla de olika slagen av undervisningen v a r för sig. Och d å den praktiska undervisningen upptager största delen a v undervisningstiden samt j ä m v ä l satts främst på undervisningsplanen, m å den här först behandlas. De ämnen, i vilka praktisk undervisning skall meddelas, kunna, såsom också skett i nämnda § 1 av reglementet, uppdelas i två grupper, husligt arbete och yttre göromål. I den förstnämnda gruppen ingår dels, såsom det viktigaste ämnet, m a t l a g n i n g och vad därmed sammanhänger, dels t v ä t t och städning samt kvinnlig slöjd. Då lanthushållsskolan, såsom redan 1907 å r s lantbruksundervisningskommitté angav, måste betrakta utbildningen a v unga kvinnor till dugande husmödrar såsom den mest betydelsefulla av sina uppgifter, bör självfallet undervisningen i matlagning och övriga egentliga hushållsgöromål tillmätas så mycken tid, som k a n

318 anses nödvändig för ändamålet o^h som förhållandena i övrigt medgiva, I samma syfte bör givetvis nödig handledning lämnas i tvätt och städning. Vi hava ansett, att de nu under a) och b) upptagna praktiska ämnena böra sammanslås till ett under benämning »hushållsarbete». Det möter nämligen stora svårigheter att skilja dem åt vid undervisningen och i arbetsredogörelsen. Ifråga om undervisningen i slöjd hava olika meningar framförts. I hittills gällande reglemente har icke funnits någon föreskrift om att sådan undervisning skulle förekomma i kortare kurser. Enligt § 4 i reglementet hava skolorna dock varit oförhindrade att meddela slöjdundervisning jämväl i de kortare kurserna, vilket också genomgående skett. Omfattningen av denna undervisning har dock varit mycket växlande. I regel torde handledning hava lämnats i enklare sömnad, bl. a. vanlig linnesömnad och förfärdigande av en barnutstyrsel, samt dessutom lagning. Därjämte har också rätt allmänt förekommit någon vävnad. För mindre försigkomna elever har denna omfattat endast enklare vävnad av exempelvis handdukar, bomullstyg o. d., varemot de, som redan haft övning i sådant, fått ägna sig åt mera krävande uppgifter. Då det för en husmoder otvivelaktigt måste anses högst värdefullt och angeläget att ha erforderlig insikt och övning i enklare sömnad, lagning o. d., anse vi, att undervisning häri bör lämnas jämväl vid kortare kurser. I enlighet med denna vår uppfattning föreslå vi, att i reglementet intages föreskrift om att sådan undervisning skall lämnas i lanthushållsskolans samtliga kurser. Med hänsyn till den för kortare kurs starkt begränsade tiden torde däremot undervisning i vävnad, såsom varande mera tidskrävande, icke böra upptagas såsom obligatorisk i denna kurstyp. Sådan undervisning synes oss emellertid alltid böra meddelas i huvudkurs och längre kurs. Dock hava vi genom formuleringen av den föreslagna bestämmelsen härom uttryckligen angivit, att det här icke gäller konstvävnad eller dylikt utan sådan vävnad, som har betydelse för ett lanthushåll. Den tid, som ägnats åt den praktiska undervisningen i nu nämnda ämnen, särskilt kvinnlig slöjd, måste självfallet rättas dels efter kursens längd och dels efter hur stor del av arbetstiden, som upptages av övningar i yttre göromål. Då detta senare är beroende av åtskilliga nedan nämnda omständigheter, torde det icke vara möjligt att lämna någon för alla skolor gällande gene, rell föreskrift om huru stor del av undervisningstiden som skall ägnas åt nu omförmälda ämnen. Av de yttre göromålen torde mjölkhushållning och trädgårdsskötsel vara de, som närmast ansluta sig till det husliga arbetet. I det förstnämnda ämnet synes praktisk handledning i större eller mindre utsträckning hava lämnats vid samtliga skolor och kurser. I regel ha ele-

319 verna därvid fått handhava skötsel, förvaring och separering av mjölk samt smör- och ostberedning. Någon ändring i hittills härvid allmänt tillämpad praxis torde icke böra ifrågakomma. Den praktiska undervisningen i trädgårdsskötsel vid en kurs påverkas självfallet i högsta grad av den tid på året, då kursen hålles. Vid de under vintern hållna kurserna måste denna undervisning inskränkas till ett minimum Med hänsyn till trädgårdsskötselns stora betydelse för såväl hemmets trevnad som dess ekonomi innebär nämnda förhållande givetvis en betänklig minskning i det allmänna värdet av den utbildning, som kan lämnas under en vinterkurs. Att på grund härav lägga hinder i vägen for hällandet av sådana kan dock icke anses tillrådligt, särskilt därför att de unga kvinnorna från mindre väl situerade lantbrukarhem, som aro i särskilt stort behov av sådan utbildning, som lanthushållsskolan ger, i regel lättare kunna undvaras i hemmet och komma till skolan under vintern än under sommaren. I den mån arbeten i trädgård kunna förekomma under den tid, som kurs pågår, böra dock eleverna få deltaga i sådana Vid denna praktiska undervisning bör givetvis största uppmärksamhet agnas åt köksväxtodling, men i den mån tiden det medgiver synes handledning också böra lämnas i odling av fruktträd och bär* buskar samt odling av vanliga prydnadsväxter. Förutom i nu nämnda ämnen skall enligt reglementets föreskrifter praktisk undervisning, åtminstone i vissa kurser, lämnas i olika grenar av husdjursskotsel, däri inbegripet mjölkning. Av ifrågavarande djurskötsel har i undervisningsplanen först nämnts fjäderfäskötsel. Av de frän skolorna lämnade uppgifterna framgår, att praktisk undervisning ^ o r ^ S S i . - ? n 8 t a k ! . , ? ^ i n t a g näl% l ä m n a t S Vid S a m t H g a ^ h u s h å l l s skolor. Med hansyn till fjäderfäskötselns och särskilt hönsskötselns betydelse for saval hemmets som det mindre jordbrukets ekonomi torde också ifrågavarande undervisning böra vara obligatorisk för samtliga sko°kni°Ch T - - f å S ° ? 6 t t m i n i m ™ t 0 r d e h ä r v i d b ö r a ^ ä v a s , *tt varje skola har ett ändamålsenligt hönshus med åtminstone ett 20-tal höns av lämplig ras samt att eleverna i tur och ordning få under vederbörlig ledning handhava skötseln av dessa. J ^ * k r . t o d 6 r ~ ? * svinskötsel har hittills, ehuru i växlande omtattnmg förekommit vid flertalet lanthushållsskolor. Ett 10-tal skolor med kortare kurser hava dock icke haft någon egentlig sådan undervisV w T f k ° t S e l n e m e l l e r t i d > iiksom fjäderfäskötseln, har den allra + tors a betydelse för hemmets och jordbrukets ekonomi, och då kvinnorna ax ^ \ A T I å r t l a n d f o r t f a r a n d e v a n l i ^ n få handhava skötseln av dessa husdjur, torde praktisk handledning i svinskötsel böra lämnas i Ä f f ?* k u r s e r ' J ™^1 ' * * « vid skolorna redan för ändamålet behövliga lokaler, men skulle så ej vara fallet, bör uppförandet av ett svinhus ej bereda alltför stora ekonomiska svårigheter. Storleken

320 av detta, liksom också svinskötselns omfattning, bör kunna anpassas efter kursernas längd och antal samt övriga lokala förhållanden. I nötboskapsskötsel har, såsom av förut refererade uppgifter frän lanthushållsskolorna framgår, praktisk undervisning lämnats endast i c:a hälften av skolorna. De av skolstyrelserna avgivna yttrandena rörande undervisningsplanen visa också, att meningarna om denna undervisnings relativa betydelse och lämplighet under olika förhållanden äro mycket delade I de trakter, där kvinnorna numera endast undantagsvis handhava mjölkkornas skötsel, anses det vara av föga betydelse att lämna lanthushållsskolornas elever praktisk handledning häri. Den kan för dem ej bil av något större värde, och den begränsade tiden vid en kurs anses kunna användas bättre för praktisk undervisning i andra ämnen. I Norrland liksom i andra trakter, där kvinnorna fortfarande fa skota också de större husdjuren, anses helt naturligt den praktiska undervisningen i nötboskapsskötsel såsom en mycket viktig del av skolans undervisning. Denna uppfattning omfattas också på en del håll, där man vill förlägga tyngdpunkten av lanthushållsskolans undervisning till de egentliga lantbruksämnena och sålunda förmenar, att lanthushållsskolan hittills ägnat proportionsvis alltför mycken tid åt den egentliga husmodersutbildningen. ' .... För vår del hålla vi före, att dessa från olika landsdelar framförda synpunkter och önskemål var för sig hava sitt berättigande. Det synes oss därför också vara nödvändigt, att den praktiska undervisningen i det ämne varom här är fråga, får anpassas efter vad som för olika orter be nines lämpligt. I en frivillig skola torde det i längden icke vara möjligt och för övrigt icke heller ändamålsenligt att söka påtvinga eleverna en undervisning, som de och deras målsmän anse i och för sig vara till foga gagn och indirekt till skada därigenom, att den upptager en tid, som till bättre nytta kunnat användas för andra ändamål. Enligt denna VM uppfattning vilja vi förorda, att föreskrifterna om den praktiska undervisningen avfattas så, att den också skall omfatta nötboskapsskötsel dock att vid kortare kurser ävensom vid andra kurser i sådana landsdelar, dar detta arbete icke plägar utföras av kvinnor, dylika praktiska övningar ma anordnas endast i den mån så befinnes lämpligt. Genom en sådan formulering anse vi oss hava gjort det möjligt för de olika skolornas styrelser att med iakttagande av reglementets föreskrifter i varje fall ordna denna undervisning på för skolan och eleverna mest lämpliga satt. Vad så slutligen angår mjölkning, vilken i hittills gällande reglemente jämställts med övriga ämnen, vari praktisk undervisning skall meddelas, så torde därom i viss mån kunna anses gälla, vad ovan anförts om notboskapsskötsel. Dock har undervisning i mjölkning hittills förekommit mera allmänt än i nötboskapsskötsel. Med hänsyn till att kvinnorna i lantbmkarhemmen i betydligt större utsträckning deltaga i mjölkning an i de större husdjurens skötsel torde också starkare skäl för en allman praktisk

321 undervisning i detta ämne kunna anföras än ifråga om nötboskapsskötsel. Om vi sålunda hålla före, att sådan undervisning i regel bör förekomma, hava vi dock icke ansett oss böra i vårt förslag till reglemente upptaga densamma såsom under alla förhållanden obligatorisk. Vi vilja i stället beträffande kortare kurser förorda en liknande föreskrift rörande mjölkning som den förut n ä m n d a angående nötboskapsskötsel. Den teoretiska undervisningen i lanthushållsskolor bör självfallet, i den mån så ske kan, ansluta sig till förut omförmälda praktiska övningar. Den teoretiska och den praktiska undervisningen böra i möjligaste m å n avpassas efter och komplettera varandra, så att de tillsammans lämna en för elevernas kommande arbetsuppgifter lämpad och, så långt utbildningstiden medgiver, fullständig utbildning. I likhet med den praktiska undervisningen bör sålunda också den teoretiska, särskilt i vissa ämnen, med hänsyn till sin omfattning ordnas efter olika orters behov och förhållanden. P å g r u n d h ä r a v kan det förut anförda angående d«n praktiska undervisningen i princip och stor utsträckning gälla också ifråga om lanthushållsskolans undervisning i teoretiska ämnen. Rörande denna må dock ytterligare följande anföras. I hittills gällande reglemente har såsom första ämne, v a r i teoretisk undervisning skall meddelas, upptagits närings- och födoämneslära. Enligt v å r t förmenande bör ämnet ifråga också fortfarande bibehålla denna sin plats. Då undervisningen i det hittills på nämnda sätt betecknade ämnet emellertid omfattat icke blott läran om närings- och födoämnena utan också om de sistnämndas beredning till olika slags m a t r ä t t e r och då så fortfarande bör vara förhållandet, synes detta även böra komma till uttryck i undervisningsplanen. Vi vilja alltså föreslå, att det i reglementet föreskrives, att undervisningen i sagda ämne skall omfatta närings-, födoämnes- och matlagningslära. Såsom a n d r a ämne i det föreslagna nya reglementet ha vi upptagit hälso- och sjukvårdslära samt b a r n a v å r d med likalydande formulering som hittills. F r å n en skola, Vackstanäs, har föreslagits, att även praktisk undervisning borde vid längre kurs lämnas i sist nämnda del av ämnet. Självfallet kan det för eleverna vara av stort värde a t t också erhålla praktisk handledning i barnavård. Då det emellertid vid flertalet skolor torde vara svårt att ordna en sådan praktisk undervisning, ha vi icke ansett oss böra upptaga förslag härom. I detta såväl som i övriga teoretiska ämnen bör emellertid den teoretiska undervisningen så långt möjligt stödjas med demonstrationer, vilket vi också i rubriken över denna grupp av ämnen uttryckligen angivit. K a n vid undervisningen i b a r n a v å r d demonstrationerna ske av »levande material», torde detta vara mycket lämpligt. Bland de ämnen, vari praktisk handledning skall lämnas, äro också upptagna tvätt och städning. Något motsvarande ämne för teoretisk undervisyl —

291214.

322 ning har hittills icke förekommit, men vilja vi föreslå, att såsom i viss mån en motsvarighet härtill upptages ämnet hemvård. Givetvis har detta en långt mera omfattande innebörd än det ovan nämnda praktiska ämnet men båda röra sig åtminstone delvis inom samma områden. Da en av husmoderns viktigaste uppgifter ju måste anses vara att varda hemmet också i yttre mening och även under enkla förhållanden sa långt möjligt göra detta vackert och trevligt, synes det vara val befogat att även någon teoretisk undervisning lämnas om medlen och metoderna Vi Q 7*f Öl*

I hittills gällande reglemente har under teoretisk undervisning som ett ämne upptagits »enkel bokföring och beräkning av hushållsutgifter, lämpade för olika inkomstbelopp». Att utföra beräkningar av nämnda slag är tydligen ganska besvärligt och måste, om de skola bliva något sa nar vägledande och fullständiga, kräva lång tid. Sådana beräkningar torde också vara av föga intresse och värde för ett lanthushåll, där det framför allt gäller att i största möjliga utsträckning tillgodogöra sig och leva av gårdens egna produkter. Det torde också endast mera undantagsvis ha förekommit, att beräkningar av ifrågavarande slag förekommit vid våra lanthushållsskolor. På grund av nämnda förhållanden ha vi ansett, att tillräcklig anledning att bibehålla nämnda föreskrift icke finnes. Emellertid bör enligt vår åsikt stor uppmärksamhet ägnas de ekonomiska synpunkterna. Vi vilja därför föreslå, att såsom ett särskilt nytt ämne upptages lanthushållets ekonomi. Undervisningen i detta ämne torde, liksom hittills vanligen skett, bl. a. i anslutning till den praktiska matlagningen böra omfatta beräkningar av kostnaderna for olika måltider. Men därutöver synas eleverna, särskilt i huvudkurser och längre kurser, böra övas i andra för lanthushållets ekonomi betydelsefulla beräkningar, t. ex. rörande höns- och svinskötsel. En sammanfattande översikt över de olika omständigheter, som utöva inflytande pa lanthemmets ekonomiska förhållanden, bör också ingå som en väsentlig del av ämnet ifråga. Enklare bokföring, vilken i hittillsvarande reglemente nämnts i samband med beräkning av hushållsutgifter, har av oss upptagits som ett särskilt ämne. Vid kortare kurser torde undervisningen i detta knappast kunna omfatta mer än vanlig enkel hushållsbokföring, helst dock med intagande av inkomster från och utgifter för hönshus och trädgård. Vid övriga kurser synes däremot så mycken tid kunna ägnas åt detta betydelsefulla ämne, att däri även kan ingå vanlig enkel bokföring for ett mindre lantbruk. Det torde nämligen i många fall vara av stor vikt, att husmodern i ett lantbrukarhem har så pass god insikt i sådan bokföring, att hon kan biträda därmed eller på egen hand sköta densamma. I likhet med vad fallet är i hittills gällande reglemente hava vi som särskilda ämnen för teoretisk undervisning upptagit mjölkhushållning, trädgårdsskötselns grunddrag och fjäderfäskötsel. Enligt hittillsvaran-

323 de föreskrift skulle undervisningen i trädgårdsskötsel också omfatta trädgårdsalstrens tillgodogörande. Denna bestämmelse har emellertid synts oss överflödig, dels därför att vad däri innefattas kan anses utgöra en del av ämnet trädgårdsskötsel och dels därför att tillgodogörandet av trädgårdsalstren, åtminstone i vissa avseenden, behandlas i annat sammanhang (under födoämneslära); vi hava därför i vårt förslag till föreskrifter uteslutit nämnda tillägg. Likaså hava vi strukit bestämmelsen angående undervisning om andra smärre husdjur. Med hänsyn till dessas ringa betydelse synes det oss nämligen icke vara lämpligt att föreskriva obligatorisk undervisning om dem. Något hinder för att, om så befinnes lämpligt, meddela någon undervisning om ifrågavarande husdjur bör likväl med hänsyn till skolstyrelsens nedan omförmälda rätt att inom vissa gränser bestämma om undervisningen icke föreligga. Som obligatoriskt ämne för alla kurser hava vi vidare upptagit svinskötselns grunddrag. Ifråga om det sista under teoretisk undervisning upptagna ämnet, nötboskapsskötselns grunddrag, hava vi däremot, i anslutning till vår förut uttalade uppfattning rörande den praktiska undervisningen häri, ansett oss för kortare kursers vidkommande böra förorda en viss valfrihet. Sålunda föreslå vi under ämnet ifråga en tillläggsbestämmelse om att i sådana kortare kurser, där praktisk undervisning i nötboskapsskötsel icke förekommer, dylik teoretisk undervisning må anordnas endast i den mån så befinnes lämpligt. Enligt hittills gällande bestämmelser har det varit överlåtet på skolans styrelse att med hänsyn till förhållandena inom orten bestämma de olika läroämnenas omfattning ävensom huruvida i undervisningen skola ingå även andra ämnen, berörande skolans syfte, än de ovan nämnda. Av ovan anförda skäl torde det vara nödigt och lämpligt, att en sådan rörelsefrihet och befogenhet fortfarande lämnas åt skolstyrelsen. De gångna årens erfarenheter synas emellertid hava visat, att denna skolstyrelsernas rörelsefrihet stundom utnyttjats i högre grad än som med hänsyn till skolans syfte kan anses önskvärt och ändamålsenligt. Undervisningen i vissa ämnen har sålunda stundom gjorts mer omfattande än som kan anses lämpligt, medan den däremot i andra ämnen varit alltför knapphändig. Goda skäl kunna följaktligen anföras för att i någon mån begränsa skolstyrelsernas befogenhet ifråga om att på egen hand bestämma undervisningens i olika ämnen omfattning. En sådan begränsning torde lämpligen kunna genomföras i samband med uppgörande av en normalplan för lanthushållsskolans undervisning. Sådana normalplaner förekomma, som bekant, allmänt för olika slag av skolor; en i detta fall nära till hands liggande förebild är den normalplan, som fastställts för de norska husmorskolorna. En normalplan för lanthushållsskolorna skulle enligt vår åsikt kunna fylla en dubbel uppgift. Dels skulle den sålunda ge anvisningar om hur undervisningen

324 lämpligen bör ordnas i olika kurser och under olika förhållanden samt sålunda tjäna till vägledning vid uppgörande av de olika skolornas undervisningsplan. Men dels skulle den också kunna fylla det ovan omnämnda behovet att i någon m å n begränsa skolstyrelsernas rörelsefrihet vid undervisningens ordnande. Det torde nämligen k u n n a införas en bestämmelse om att undervisningen skall ske i huvudsaklig överensstämmelse med en sådan förefintlig normalplan. Såväl från ovan n ä m n d a som a n d r a synpunkter synes det oss, som om en normalplan för lanthushållsskolans undervisning skulle kunna bliva till avsevärt gagn för densamma. Normalplanen torde, åtminstone tillsvidare, lämpligen böra fastställas av lantbruksstyrelsen. Det är ju tänkbart och t. o. m. antagligt, att om en normalplan nu utarbetas och fastställes, densamma, sedan en tids erfarenhet vunnits, k a n behöva kompletteras och i vissa avseenden omarbetas. Och detta låter sig givetvis lättare genomföra, om fastställelsen av planen sker av lantbruksstyrelsen än om densamma skulle ingå i reglementet eller särskilt fastställas av Kungl. Maj:t. E t t förslag till normalplan har utarbetats och fogas som bilaga till detta betänkande. Ifråga om undervisningstidens fördelning har i hittills gällande reglemente icke funnits a n n a n föreskrift, än att de teoretiska ämnena böra tilldelas erforderlig tid, vid kortare kurser i allmänhet omkring två undervisningstimmar dagligen. I regel har också den sålunda i mera obestämd form givna anvisningen följts. Det vill emellertid synas, som om det skulle vara lämpligare, att omförmälda bestämmelse bleve ersatt med en föreskrift om viss bestämd minimitid för den teoretiska undervisningen i de obligatoriska ämnena. Någon maximitid torde, efter hittills vunnen erfarenhet att döma, icke behöva angivas. Vi vilja sålunda föreslå, att det i reglementet stadgas beträffande samtliga kurser, att den teoretiska undervisningen i nämnda ämnen bör omfatta i genomsnitt minst 10 timmar pr vecka. Vidare må erinras, att skolstyrelsen enligt hittills gällande reglemente haft r ä t t att på undervisningsplanen upptaga även a n d r a ämnen än de ovan nämnda. Där detta medgivande begagnats, har det i regel gällt svenska språket och räkning, i vilka ämnen eleverna ofta visat mycket svaga förkunskaper. Denna undervisning har ansetts nödvändig för att eleverna skulle kunna följa med och tillgodogöra sig undervisningen i andra ämnen, bl. a. bokföring och ekonomiska beräkningar. Dessutom har det ansetts i viss mån misskrediterande för skolan, om elever, som genomgått densamma, visat alltför dåliga insikter i förstnämnda ämnen. Denna möjlighet att meddela undervisning också i a n d r a än de på undervisningsplanen u p p t a g n a ämnena synes fortfarande böra hållas öppen. Dock torde m a n böra förutsätta, att det sålunda lämnade medgivandet ej begagnas i alltför stor utsträckning. Särskilt gäller detta

325 kortare kurser, där såväl kurstiden i sin helhet som ock tiden för den teoretiska undervisningen redan med hänsyn till de såsom obligatoriska upptagna ämnena måste betecknas som mycket knapp. I syfte att bereda möjlighet för en ur åtskilliga synpunkter önskvärd och lämplig specialisering av undervisningen ha vi i vårt förslag till nytt reglemente för lantmannaskolorna förordat vissa bestämmelser angående utvidgning av undervisningen i något eller n å g r a ämnen samt en motsvarande begränsning av undervisningen i andra ämnen. E n liknande möjlighet till undervisningens specialisering i viss riktning torde böra beredas också för lanthushållsskolorna. Det låter nämligen tänka sig, att någon eller n å g r a skolor skulle vilja betydligt utvidga sin undervisning i ett visst ämne, exempelvis trädgårds- eller fjäderfäskötsel. En sådan väsentligt ökad undervisning i ett ämne, vilken dock icke torde kunna förekomma a n n a t än vid h u v u d k u r s eller längre kurs, skulle bl. a. kunna medföra den fördelen, att de elever, som begagnat sig därav, kunde, eventuellt efter ytterligare utbildning i samma ämne vid särskilda specialkurser, bliva kompetenta och lämpliga att användas som instruktörer hos hushållningssällskapen i ämnet ifråga. Likaledes förefaller det sannolikt, att många l a n t b r u k a r d ö t t r a r skulle vilja genomgå en kurs, där de på s a m m a gång erhölle utbildning i husligt arbete och på ett visst specialområde, t. ex. de ovan nämnda trädgårds- eller fjäderfäskötsel. En sådan utbildning borde sålunda enligt vår uppfattning kunna fylla ett verkligt behov och i m å n g a fall bliva till betydande gagn. Om undervisningen i ett visst ämne sålunda väsentligt utvidgas, kommer detta emellertid givetvis att nödvändiggöra, att undervisningen i något eller n å g r a av de övriga ämnena i motsvarande grad reduceras. I vissa fall kan det tänkas, att det lämpligaste skulle vara att helt och hållet utesluta något eller några ämnen från undervisningsplanen för en skola med specialiserad undervisning. I dylika fall bör emellertid särskilt medgivande för vidtagande av sådan ändring i undervisningsplanen krävas. P å grund av n ä m n d a omständigheter vilja vi förorda, att i reglementet för lanthushållsskolorna intages en bestämmelse om att, därest en skolas styrelse för beredande av ökad undervisning i visst eller vissa ämnen finner det nödvändigt a t t i mera betydlig mån inskränka eller alldeles utesluta något eller n å g r a av de i reglementet föreskrivna obligatoriska ämnena, styrelsen må göra framställning härom hos lantbruksstyrelsen, som må äga att med hänsyn till de anförda skälen fatta beslut i ärendet. Vi vilja med anledning av en utav styrelsen för F r e d r i k a Bremerförbundets fruktodlings- och trädgårdsskola Apelryd ingiven framställning framhålla att, ifall sagda skola förändras till en på trädgårdsskötsel specialiserad lanthushållsskola, den nu av oss föreslagna bestämmelsen bör för denna skola bliva av stort värde.

326 Skoljordbruk och övrig utrustning. Såsom redan förut i redogörelsen för lanthushållsskolornas tillkomst och utveckling omnämnts, skulle skolorna ifråga enligt det framlagda och sedan godkända förslaget till reglemente för desamma för undervisningens r ä t t a bedrivande äga tillgång till jordbruk av sådan beskaffenhet, att det såsom undervisningsmateriell kunde v a r a eleverna till verkligt gagn vid deras utbildning. Denna föreskrift motiverades särskilt därmed, att undervisningen i lanthushållsskolorna borde göras så praktisk som'möjligt; för detta ändamål ansågs tillfälle att ordna demonstrationer v a r a av största betydelse. I samband med beviljandet av anslag till längre kurser om minst 24 veckor i l a n t h u s h å l l s k o l an infördes i reglementet en n y bestämmelse angående skoljordbruk. Enligt denna skulle skola, vid vilken holies k u r s om minst 24 veckor, v a r a förenad med ett mindre jordbruk med ladugård, svingård, hönsgård och trädgård. Såväl denna föreskrift som ock den förut n ä m n d a angående tillgång till jordbruk hava bibehållits i huvudsak oförändrade i det år 1919 utfärdade, nu gällande reglementet. A v den förut lämnade redogörelsen för skoljordbruk vid lanthushållsskolorna framgår bl. a., att endast ett jämförelsevis ringa antal skolor förfogar över ett uteslutande för lanthushållsskolans behov avsett, av skolan b r u k a t jordbruk. N å g r a hava tillgång till skolan närstående ägare tillhörigt jordbruk u t a n att själva driva detsamma. A n d r a åter, vilka äro förlagda till s a m m a plats som lantmannaskola, hava r ä t t a t t för undervisningsändamål förfoga över sistnämnda skola tillhörigt och av skolans föreståndare eller lärare b r u k a t jordbruk. Och slutligen finnes en grupp, som enligt uppgift icke har tillgång till något skoljordbruk. För att erhålla kännedom om styrelsernas för lanthushållsskolorna uppfattning angående skoljordbrukens värde för ifrågavarande skolor har till de skolor, vilka förfoga över jordbruk, r i k t a t s följande fråga: »Vilken betydelse anses skoljordbruket ha för undervisningen?» Till de skolor, som sakna jordbruk, har riktats frågan: »Anses anskaffandet av ett sådant lämpligt?» Svaren på dessa med v a r a n d r a n ä r a sammanhangande frågor gå i olika riktningar. I allmänhet hava de skolor, som äga tillgång till skoljordbruk i en eller annan form gjort gällande, att dylikt jordbruk vore av stor betydelse för undervisningen. Sålunda har anförts från Vackstanäs, att jordbruket vore grundläggande och ovillkorligen nödvändigt för erhållande av undervisningsmaterial for de praktiska övningarna. Från Kumlan anföres, att skolans elever finge deltaga i alla de arbeten i det egentliga jordbruket, som vanligen utfördes av kvinnor, såsom satta potatis, rensa rotfrukter, räfsa hö, ta upp säd, plocka potatis samt biträda vid^tröskning Därjämte deltaga eleverna i arbetet i trädgård, ladugård m. m. Vid Kimforsa anses skoljordbruket nödvändigt för elevernas enligt reglementet föreskrivna övningar och framhålles, att utan skoljordbruk bleve det icke något verkligt lanthushåll Från Tenhult uttalas, att en för ortens behov lämpad undervisning krävde ett jordbruk åtminstone så stort, att det beredde möjlighet för trädgårds- och sma-

327 djursskötsel. Styrelsen för skolan i Markaryd uttalar, att genom skoljordbruket finge skolan en viss karaktär av lantgård, vilket syntes fördelaktigt, då det gällde att kvarhålla elevernas intresse vid hemmen och jordbruken därstädes. Skoljordbrukets betydelse utvecklas utförligt i yttrandet från Stora Segerstad. Även från Sätila framhålles, att eleverna finge liksom i hemmen arbeta under lantliga förhållanden och att de bleve i tillfälle att en längre tid se, hur ett modernt jordbruk sköttes. Från Uddeholm uttalas, att ladugårdsskötseln hade sin givna plats i skolans undervisning för att därigenom om möjligt höja aktningen för detta arbete och bibringa flickorna någon kunskap i denna ekonomiskt så betydelsefulla del av lanthushållningen, vilken ju i allmänhet i de trakter, där denna skola vore förlagd, påvilade kvinnorna. Vid Tärna anses skoljordbruk oumbärligt. Från Hälsinggården meddelas, att eleverna deltaga i jordbruket i de sysslor, som i orten bruka utföras av kvinnlig arbetskraft. Styrelsen för Strömsörs skola framhåller, att, med hänsyn därtill att husdjursskötseln i Västerbottens län i regel personligen utövas av husmodern, vore det särskilt betydelsefullt att denna viktiga detalj finge praktiskt inläras i skolan. Genom kreatursskötseln skulle nämligen lanthushållet huvudsakligen finansieras och ett rätt handhavande av denna bleve avgörande för hemmets förkovran i ekonomiskt avseende. Från Gran framhålles, att skoljordbruket möjliggjorde undervisning i praktiskt arbete i ladugård och mejeri, som eljest vore svår att åstadkomma. Från de flesta av nu nämnda skolor betonas även skoljordbrukets betydelse för demonstrationsändamål. Icke alla de skolor, som nu hava skoljordbruk, hava dock lika bestämda uttalanden om dess behövlighet. Bräkne-Hoby anser jordbruket knappast ha någon väsentlig betydelse för lanthushållsskolan, förutom beträffande trädgården och smådjuren. Från Snöån uttalas, att då undervisningen framför allt vore inriktad på mjölkhushållning, hade ett skolans jordbruk ringa betydelse, och något jordbruk utöver den nuvarande anordningen önskades icke. (Det må dock härvid anmärkas, att eleverna vid Snöån i avsevärd mån äro upptagna av skötseln av kreatur samt trädgård, vadan yttrandet torde avse arbeten i det egentliga åkerbruket.) Från Birka anföres, att det icke vore ur elevfrekvensens synpunkt lämpligt att anskaffa särskilt jordbruk, vilket skulle vara detsamma som att ytterligare utvidga den praktiska jordbruksundervisningen. (Denna är dock vid denna skola rätt omfattande, enär det uppgives, att ladugårdsbesättningen om 10 kor, 5 svin och 100 höns skötes uteslutande av eleverna under pågående kurs, varjämte dessa någon gång deltaga i själva jordbruksarbetet.) Från Östra Grevie uttalas, att skolans jordbruk visat sig äga betydelse för undervisningen dels för produktion av trädgårdsalster till hushållsundervisningens behov, dels för produktion av foder och spannmål för djurbesättningen och dels för anläggning av vissa försöksodlingar i demonstrationssyfte. De två sistnämnda synpunkterna syntes dock, efter år för år upprepad erfarenhet, ganska tvivelaktiga på grund av det synnerligen ringa intresse, som eleverna, med sällsynta undantag, visade för allt praktiskt betonat undervisningsarbete i samband med jordbruk och husdjursskötsel. Vid Katrineberg är det till lantmannaskolan hörande småbruket utarrenderat till privatperson men användes för demonstration. Skolans styrelse uttalar sig i nu förevarande fråga sålunda: »Anskaffandet av ett skoljordbruk för lanthushållsskolan anses ej lämpligt. Knappast torde åtminstone i Halland den självägande jordbrukarklassens kvinnor deltaga i det praktiska jordbruksarbetet å gården i den utsträckning, att det kan anses motivera anskaffandet av ett skoljordbruk för deras räkning. Faktiskt komma lanthushållsskolornas allra flesta elever för att lära sig allt, som hör till hushållsarbete, vidare slöjd samt trädgårdsskötsel. Undervisning i praktiskt jordbruks-, resp. ladugårdsarbete skulle medföra en minskad anslutning

328 till dessa skolor, vars elever i stället skulle komina att söka upp rena husmodersskolor. Härmed vare dock icke förnekat, att döttrarna i bondehemmen här i Halland hjälpa till att mjölka. De flesta ha mjölkat, anse sig kunna det och äro icke benägna för någon undervisning i sådana praktiska sysslor, som de mena sig lära i sina hem. Ett par timmars mjölkningsdemonstration ha vi dock brukat låta ingå i skolarbetet.» De skolor, vilka icke nu hava skoljordbruk, ha samfällt ansett dylikt obehövligt. Några hava närmare motiverat denna åsikt. Styrelsen för Benninge lanthushållsskola har i enlighet med lärarrådets uppfattning anfört, att med den nuvarande kurslängden av 5 1/s månader skoljordbruket huvudsakligen hade betydelse genom de produkter, som därifrån erhölles, såsom mjölk, slaktdjur o. d. Kurserna började nu den 1 november och den 1 maj, varigenom man finge en vinterkurs och en sommarkurs. Sommarkursen bleve då den enda, där jordbruksarbete kunde ifrågakomma. Då skolan vid denna kurs, utöver de vanliga undervisningsämnena, hade utvidgad smådjursskötsel, trädgårdsskötsel och konservering, ansågs någon undervisning i jordbruksarbete ej böra förekomma. Det vore även så, att de äldre och mera erfarna lantbrukardöttrarna plägade besöka vinterkursen, vilket knappast kunde bero enbart därpå, att de då hade lättare att komma ifrån hemmen, utan säkerligen också därpå, att de räknade med att det måste bli mindre yttre och mera inre sysslor under vinterhalvåret. Med bibehållande av nuvarande kurstid av 5 Va månader kunde nyttan av skoljordbruk ej tillnärmelsevis motsvara kostnaderna; vid 10 månaders kurser borde däremot jordbruk finnas. Denna åsikt har ytterligare utvecklats i ett särskilt yttrande av skolstyrelsens vice ordförande, fröken Elisabeth Tamm. Under erinran att reglementet stadgar, att kurser såväl på 105 som 165 dagar skola upptaga nötboskapsskötsel samt mjölkning ävensom praktiska övningar i ladugård, anför fröken Tamm, att det vore uppenbart, att under så korta kurser, omfattande många olika ämnen, det vore omöjligt att anslå tid för praktisk ladugårdsskötsel i den utsträckning, att verklig färdighet och insikt i detta arbete kunde ernås. Det syntes henne oriktigt och som ett underkännande av skolans ändamål att som villkor för statsbidrag uppställa fordran på en undervisning, som saknade varje förutsättning av grundlighet, allra helst när det gällde ett så viktigt område. Även vid ännu längre kurser, om 10 månader, vore det enligt hennes mening ur praktisk, pedagogisk och ekonomisk synpunkt ovisst, om det i regel vore fördelaktigt med ett skoljordbruk, Att hålla några kor för att skötas av ett tjugutal eller flera elever kunde knappast ge en åskådlig föreställning om den uppgift en småbrukarhustru finge i skötandet av sin ladugård. Styrelsen och lärarrådet vid Värnamo anse, att lanthushållsskolan bör koncentrera sitt arbete omkring hemmets inre vård och sådana utomhussysslor, som utan försummelse härav kunna skötas av husmodern, exempelvis smådjurs- och trädgårdsskötsel. Ur denna synpunkt kunde anskaffandet av ett mera omfattande skoljordbruk till lanthushållsskolorna knappast vara behövligt eller ens lämpligt. Det vore också en allmän erfarenhet, att det vore svårt att sköta ett skoljordbruk så, att det tillvunne sig ortsbefolkningens förtroende. Vad man för elevernas del avsåge att vinna med skoljordbruk, vunnes helt visst bättre genom studiebesök vid ekonomiskt väl skötta jordbruk samt sedermera, då de kommit ut i livet, genom småbrukarkurser och konsulentverksamhet. Från Hammenhög yttras, att skoljordbruk säkerligen icke är nödvändigt vid de sydskånska skolorna, enär egentligt jordbruksarbete icke i denna trakt utföres av kvinnor. Lanthushållsskolornas lärarinnor äro ej heller i regel intresserade av jordbruk. Vid Tollarp hade man tidigare gjort försök med skoljordbruk, men denna form

329 av undervisning i lanthushållsskolan hade ej ansetts tillfredsställande. Varken målsmän eller elever hade visat förståelse för undervisning i lantbruksgöromål, praktisk nötboskapsskötsel eller mjölkning. Följden hade blivit, att lantbrukardöttrarna, för vilka skolan i första hand vore avsedd, sökt sig till andra s. k. hushållsskolor,' där deras håg och intresse ofta vändes ifrån landsbygden och dess arbeten. Från Bjärtorp anföres, att då skolan vore belägen på västgötaslätten med de större lantbruk, som där förekomme, det ej vore vanligt att kvinnorna deltoge i lantbruket. Jordbruk hade därför ej någon större betydelse för skolan. Ifall eleverna skulle i större utsträckning deltaga i jordbruksarbete, komme de elever, för vilka skolan vore avsedd, att försvinna och skolan att befolkas av icke lantbrukardöttrar. Styrelsen för Hussborgs skola anför, att anskaffandet av ett jordbruk för den kvinnliga ungdomens undervisning ansåges väl dyrbart i förhållande till den nytta det komme att medföra vid undervisningen. I n å g r a av de från hushållningssällskapens förvaltningsutskott avgivna svaren på frågan, huruvida lanthushållsskolorna anses i sin nuvarande form k u n n a fylla sin uppgift, beröres också spörsmålet om skoljordbruk. Sålunda betonas kraftigt vikten av sådana i y t t r a n d e n a från Stockholms, Västmanlands och Västerbottens län. Endast de skolor, som vore försedda med ett verkligt småbruk, ansåges äga förutsättningar att r ä t t fylla sin uppgift. Av de ovan refererade yttrandena från skolstyrelserna framgår, att uppfattningen om skoljordbrukens betydelse för undervisningen är mycket olika på olika håll. Likaledes visar det sig av de erhållna uppgifterna, att skoljordbruken utnyttjas för undervisningen i högst varierande omfattning. Sålunda kan — såsom en ytterlighet i ena riktningen — erinras om att mun vid en skola låtit eleverna deltaga icke blott i skötseln av större och mindre husdjur utan också i rena jordbruksarbeten, såsom potatissättning, rotfruktsrensning, skörd av hö, säd och potatis samt trosknmgsarbeten. Å a n d r a sidan ha elevernas övningar i arbeten tillhörande djurskötseln, även ifråga om svin och fjäderfä, vid n å g r a skolor inskränkts till ett minimum. Dessa olikheter i skoljordbrukens utnyttjande och i uppfattningen om deras betydelse för undervisningen sammanhänga naturligtvis med de förut vid behandlingen av undervisningsplanen för lanthushållsskolorna berörda skiftande åsikterna angående det lämpligaste ordnandet av den praktiska undervisningen, särskilt i husdjursskötsel. Liksom ifråga om denna torde det också vara lämpligt och nödigt att skärskåda frågan om jordbrukets behövlighet och betydelse för lanthushållsskolan med hänsyn till de i olika t r a k t e r samt vid olika skolor och kurser växlande förhållandena. I nu gällande bestämmelser angående jordbruk vid lanthushållsskolorna stadgas, såsom förut omnämnts, dels i allmänhet att för undervisningens r ä t t a bedrivande skall finnas tillgång till jordbruk av viss beskaffenhet, dels också, för skola med längre kurs, att sådan skola skall

vara förenad med ett mindre jordbruk med ladugård, svingård, hönsgård och trädgård. Denna sist anförda uppräkning torde kunna sägas utgöra en anvisning om de olika uppgifter vid undervisningen, som skoljordbruket skall tillgodose. Det torde vara lämpligt att här, i anslutning till föregående behandling av frågan om den praktiska undervisningen i motsvarande ämnen, också beröra dessa olika uppgifter samt i vad mån de kunna och böra tillgodoses vid skolor av olika typ och med olika kurser. I vår motivering angående undervisningsplanen för lanthushållsskolan hava vi bl. a. framhållit, att praktisk undervisning i trädgårdsskötsel bör, i den mån årstiden, då kurs hålles, sådant medgiver, förekomma vid varje kurs, oberoende av dess längd. Likaledes hava vi uttalat, att praktisk undervisning i fjäderfäskötsel, särskilt hönsskötsel, samt svinskötsel bör vara obligatorisk i alla skolor och kurser. Föreskrifter härom hava också införts i det av oss uppgjorda förslaget till nytt reglemente för lanthushållsskolorna. En nödvändig förutsättning för att en skola skall kunna meddela tillfredsställande praktisk undervisning i nu senast berörda ämnen torde få anses vara, att skolan ifråga förfogar över trädgård samt höns- och svinhus med besättning. På grund härav vilja vi föreslå, att i ett nytt reglemente för lanthusliållsskolorna intages en för alla skolor och kurser gällande föreskrift, att skolan skall vara försedd med — förutom lämpliga lokaler och nödig undervisningsmateriell — trädgård, hönsgård och svingård av sådan beskaffenhet, att de kunna vara eleverna till verkligt gagn vid deras utbildning. Enligt det av oss uppgjorda och i denna del förut motiverade förslaget till undervisningsplan för lanthushållsskolan, skall i skolan förekomma praktisk undervisning i nötboskapsskötsel, dock att vid kortare kurser ävensom vid andra kurser i sådana landsdelar, där detta arbete icke plägar utföras av kvinnor, dylika praktiska övningar må anordnas endast i den mån så befinnes lämpligt. En liknande bestämmelse har av oss föreslagits ifråga om mjölkning, dock så att medgivandet att inskränka undervisningen här endast gäller för kortare kurser. Där praktisk undervisning i nötboskapsskötsel och mjölkning skall förekomma, måste skolan givetvis för ändamålet förfoga över en ladugård med kobesättning. Emellertid synes det icke vara nödvändigt att föreskriva, att skolan under alla förhållanden själv måste äga och driva det jordbruk, till vilket ladugården hör. I de fall, då lanthushållsskola är förlagd till samma plats som lantmannaskola, vilken har skoljordbruk, torde saken kunna ordnas så, att den förstnämnda skolan genom särskild föreskrift — jämväl i reglementet för lantmannaskolan — tillförsäkras rätt att för elevernas övningar i ifrågavarande ämnen förfoga över sagda jordbruks ladugård. Även där jordbruk ställes till förfogande av annan jordägare än lantmannaskola, vilket är fallet exempelvis vid Snöån, Offer, Birka och Strömsör, bör lanthushållsskolans behov av att hava tillgång till

ladugård för undervisningsändamål kunna anses fyllt utan att skolan direkt handhar själva jordbrukets drift. Med hänsyn härtill ha vi föreslagit en bestämmelse om att skola, vid vilken praktisk undervisning meddelas i nötboskapsskötsel och mjölkning, skall vara förenad med eller eljest äga tillgång till ladugård för demonstrationer och de praktiska övningarnas utförande. Vid sådana skolor, som icke äro förenade med lantmannaskola med skoljordbruk eller där icke annan jordägare ställer skoljordbruk till förfogande, men undervisning i nötboskapsskötsel och mjölkning enligt reglementet skall förekomma, måste skolan för att kunna på ett tillfredsställande sätt ordna sagda undervisning förfoga över eget jordbruk med ladugård. Ett skoljordbruk vid en lanthushållsskola har emellertid eller kan åtminstone hava, förutom nu nämnda speciella ändamål, också en mera allmän uppgift att fylla. Liksom förut erinrats ifråga om lantmannaskolornas jordbruk kan och bör det underlätta förbindelsen mellan jordbruket och lanthemmen i orten samt skolans undervisning. Denna dess uppgift har också framhållits i vissa ovan återgivna yttranden från en del skolstyrelser, vari bl. a. anförts, att skoljordbruket gåve skolan en viss karaktär av lantgård, vilket vore fördelaktigt, då det gällde att kvarhålla elevernas intresse vid hemmen och jordbruket därstädes, samt att eleverna finge, där jordbruk funnes, liksom i hemmen arbeta under lantliga förhållanden, varigenom undervisningen bleve bättre anpassad efter kvinnans verksamhet i ett lanthushåll. Med hänsyn till såväl denna skoljordbrukets uppgift och betydelse i allmänhet som ock de speciella ändamål, för vilka det är behövligt, hålla vi före, att lanthushållsskola, som icke har tillgång till lantmannaskolas jordbruk eller på annat sätt har omedelbar anslutning till ett jordbruk, bör vara förenad med eller hava tillgång till ett intill skolan eller dess omedelbara närhet beläget lämpligt jordbruk. Särskilt måste detta fasthållas som ett bestämt krav för sådana skolor, där huvudkurs eller längre kur* (enligt av oss föreslagen beteckning) hållas. Vi hava också i vårt förslag till riytt reglemente infört sådana bestämmelser, som giva uttryck åt denna vår uppfattning. Därest lanthushållsskola är förenad med ett för dess räkning drivet jordbruk, måste det självfallet anses vara av största vikt, att såväl jordbruket i sin helhet som ock i främsta rummet dess kreatursskötsel bedrives på ett fullt rationellt sätt. För att erhålla bästa möjliga garanti härför torde det vara lämpligt att i reglementet införa en bestämmelse om att det tillkommer styrelsen att uppdraga åt lämplig person att under styrelsens överinseende handhava jordbrukets skötsel. En liknande föreskrift finnes, ehuru i annat sammanhang, redan i nu gällande reglemente. Härigenom erhåller styrelsen frihet att allt efter omständigheterna uppdraga åt skolans föreståndarinna eller annan, för ändamålet möjligen bättre skickad person att sköta jordbruket ifråga. Finnes skoljordbruk, bör detsamma givetvis i så stor utsträckning, som

332 lämpligen kan ske, användas för demonstrationer och övningar i de ämnen, som äro u p p t a g n a på lanthushållsskolans undervisningsplan. Då vi på grund av ovan anförda skäl i allmänhet finna det önskvärt, att lanthushållsskola är förenad med ett skoljordbruk och då vi för vissa skolor förorda, att ett bestämt krav ställes härpå, anse vi oss också böra föreslå, att lanthushållsskola i likhet med lantmannaskola beredes möjlighet att erhålla statslån för anskaffandet av sådant jordbruk. Vi hava förut vid behandlingen av motsvarande spörsmål för lantmannaskolorna föreslagit upprättandet av en särskild lånefond för ändamålet. Det förslag till kungl. kungörelse angående statslån för anskaffande av skoljordbruk, som vi i anslutning härtill uppgjort, gäller också lanthushållsskolor. Bestämmelserna för lånen böra givetvis v a r a desamma för de båda skolorna. Endast i ett avseende, nämligen ifråga om jordbrukets storlek, synes en viss skillnad böra göras mellan lantmannaskola och lanthushållsskola. Medan vi sålunda såsom lämplig storlek för ett skoljordbruk vid förstnämnda skola angivit 10—25 har odlad jord. har denna för lanthushållsskola upptagits till 5—15 har. Maximibeloppet för lån, som för lantmannaskola föreslagits till 50 000 kronor, har med hänsyn härtill för lanthushållsskola satts lägre, nämligen till 30 000 kronor. Det torde nämligen icke vara någon fördel för en lanthushållsskola att hava ett jordbruk med större areal eller större lånevärde än de nämnda. Däremot ökas givetvis den ekonomiska risken för skolan, om den skall driva ett relativt stort jordbruk. Under sådana förhållanden finnes det tydligen ingen anledning att genom statslån till större jordbruk u p p m u n t r a till anskaffandet av sådana. Om till anskaffande av skoljordbruk vid 10 lanthushållsskolor beräknas i genomsnitt 20 000 kronor, åtgår härtill ett belopp av 200 000 kronor. Då vi förut beräknat lånefondens för lantmannaskolornas del behövliga kapital till 800 000 kronor, blir alltså totalbeloppet en miljon kronor. Hela detta belopp torde dock icke behöva genast göras tillgängligt.

UndervisFör lanthushållsskolorna — liksom för lantmannaskolorna — har hitni 9 tills stad ats t rteli S ' a t t s k o l a n s k a 1 1 v a r a försedd med lämpliga lokaler och materte . nö^g undervisningsmateriell. Någon ä n d r i n g i denna bestämmelse ha 'yltTaZT* vi självfallet icke haft anledning föreslå. För lantmannaskolornas vidkommande hava vi förut behandlat frågan, h u r u v i d a n å g r a åtgärder från statens sida för att underlätta anskaffandet av lämpliga lokaler borde vidtagas. Vi ha därvid på anförda skäl förklarat oss anse, att det framdeles som hittills borde ankomma på vederbörande ortsmyndigheter eller a n d r a representanter för ortsintressena att sörja för tillgodoseendet av ifrågavarande skolors lokalbehov. Denna vår uppfattning gäller också ifråga om lanthushållsskolorna. Vi hava sålunda icke heller, när det gäller dessa skolor, anledning att föreslå n å g r a åtgärder från statens sida för att underlätta anskaffandet av lokaler.

833 Till en god utrustning vid en lanthushållsskola hör bl. a. också, a t t den h a r tillräcklig tillgång till lämplig undervisningsmateriell. Denna undervisningsmateriell vid lanthushållsskolorna är, om man t a r begreppet i m e r a vidsträckt betydelse, av väsentligt olika slag. Dit kan nämligen r ä k n a s dels sådan, vanliga inventarier närstående materiell som exempelvis symaskiner, vävstolar, separatorer, kärnor, köksinventarier och porslin m. m., dels också undervisningsmateriell i inskränkt bemärkelse, såsom planscher, preparat, föremål av papiermaché o. s. v. Båda dessa grupper äro självfallet nödvändiga för undervisningen. Med häns y n till användningen äro de dock olika, i det att den förstnämnda gruppen i regel blott användes vid den praktiska undervisningen, den sistnämnda däremot vid den teoretiska. För att underlätta anskaffandet av lämplig och tillräcklig undervisningsmateriell vid lantmannaskolorna hava vi i det föregående framställt förslag om beviljande av särskilt statsbidrag för anskaffandet av sådan. D å det även för undervisningen vid lanthushållsskolorna är av stor vikt, a t t denna kan förtydligas med tillhjälp av lämplig undervisningsmateriell, vilja vi förorda, a t t även dessa skolor beredas möjlighet att för ändamålet erhålla särskilt statsanslag efter i huvudsak samma regler. D e n n a möjlighet synes oss dock böra i vissa avseenden begränsas. Dels bör statsbidrag lämnas endast för sådan undervisningsmateriell, som kan hänföras till den ovan n ä m n d a andra gruppen, d. v. s. ä r behövlig för och användes vid den teoretiska undervisningen. Dels torde bidrag för ä n d a m å l e t endast böra utgå till skolor, som hålla huvudkurs eller längre kurs. Visserligen förefinnes behov av dylik materiell även vid kortare kurs, men då sådana kurser på något undantag när endast hållas vid skolor, som äro förlagda till samma plats som folkhög- eller lantmannaskola eller bådadera, torde möjlighet att få begagna sig av sistnämnda skolors materiell, som åtminstone till stor del är användbar också för lanthushållsskolorna, i regel förefinnas. Därtill kommer, att den längre tiden för undervisningen vid förstnämnda kurser medför såväl ett större behov av som ock en bättre möjlighet att utnyttja ifrågavarande materiell. Slutligen torde, liksom för lantmannaskolorna, böra gälla, dels a t t statsmedel blott erhålles till halva kostnaden för den anskaffade matenellen, dels att ett högsta årligt belopp för varje skola fastställes. Detta belopp torde med hänsyn till det mindre behovet av undervisningsmateriell för den teoretiska undervisningen i lanthushållsskolan och den, åtminstone för närvarande, mindre tillgången därnå i marknaden böra bestämmas till 200 kronor för år, vilket motsvarar hälften av det förlantmannaskolorna föreslagna maximibeloppet. Liksom ifråga om lantmannaskolorna vilja vi framhålla önskvärdheten av att en förteckning över för lanthushållsskolorna lämplig och tillgänglig undervisningsmateriell uppgöres av sakkunniga personer och tillhandahålles skolorna.

334 Lanthushållsskolans förhållande till lantmannaskolan och folkhögskolan. Då 1907 års lantbruksundervisningskommitté utarbetade sitt förslag till u p p r ä t t a n d e av lanthushållsskolor, tänkte den sig, såsom av dess förut refererade uttalande angående denna sak framgår, att de föreslagna skolorna skulle förläggas till folkhögskolor eller lantmannaskolor eller också såsom fullt fristående till annan lämplig plats. De sedan dess gångna årens erfarenheter ha visat, att samtliga dessa olika alternativ blivit begagnade. De nu i verksamhet varande 38 lanthushållsskolorna fördela sig i n ä m n d a avseende på följande sätt. Fristående imstaenae

Förlagda folkhögskola och lantmannaskola

till

samma

]antmannaskola

p l a t s som folkhögskola

Bräkne-Hoby Tenhult Vackstanäs Värnamo Fridhem St. Segerstad Ö. Grevie Kumlan Vendelsberg Benninge Katrineberg Markaryd Axvall Rimforsa Färgelanda Hammenhög Tärna Borghamn Fellingsbro Osby Birka Tollarp Kävesta Dingle Åkersberg Mora Sätila Bjärtorp Degerfors Kyrkerud Uddeholm Matarengi Hussborg Snöån Gran Hälsinggården Offer • Strömsör Av denna översikt framgår, att 13 lanthushållsskolor äro fristånde (Kumlan och Rimforsa dock i visst samarbete med intill liggande lanthushållningsseminarier), 9 förlagda till samma plats som både lantmannaskola och folkhögskola, 10 till samma plats som lantmannaskola och 6 till samma plats som folkhögskola. Enligt kommitténs förslag borde i de fall, då lanthusllåll§§kolä vore förlagd till samma plats som folkhögskola eller lantmannaskola och h a d e med sådan skola gemensamma lokaler och lärare, dylik skolas föreståndare utses till rektor j ä m v ä l för lanthushållsskolan. Detta forslag godkändes och i reglementet infördes bestämmelser om skolstyrelses r a t t a t t utse rektor samt om rektors åligganden. Enligt nu gällande reglemente tillkommer det rektor, där sådan finnes utsedd, a t t vaka över ordningen vid skolan och därom meddela nödiga föreskrifter, samt, dar skolans styrelse ej annorlunda beslutat, i övrigt utöva de åligganden, som i § 15 p u n k t e r n a 2 - 6 och 9 - 1 1 tillagts lanthushållsskolans föreståndarinna, med skyldighet för rektor att efter mottagandet av till lanthushållsskolan eller dess styrelse ställd skrivelse omedelbart giva skolans föreståndarinna del därav. De n ä m n d a p u n k t e r n a i § 15 av reglementet h a v a följande lydelse: 2) att under styrelsens inseende handhava skolans ekonomi, därest styrelsen icke annorlunda beslutar;

335 3) att, därest elevantalet vid någon k u r s icke uppgår till det för statsanslags utgående till sådan kurs bestämda, omedelbart efter kursens början d ä r o m göra a n m ä l a n hos lantbruksstyrelsen; 4) a t t minst tre gånger under lärokursen sammankalla lärarinnor och l ä r a r e för överläggning om elevernas framsteg, flit och uppförande, om de förändringar i undervisningen, som till följd av inträffade förhållanden anses nödvändiga, samt om vad i övrigt kan lända till gagn för skolan; 5) a t t uppgöra förslag till undervisnings- och timplan samt ordningsstadgar, lärarinnors och lärares tjänstgöring, ferier m. m., vilka förslag underställas styrelsens prövning och godkännande; 6) a t t för styrelsen framlägga förslag till lediga lärarinne- eller lärarplatsers tillsättande; 9) a t t mottaga alla till skolan eller dess styrelse ställda skrivelser och över dem föra diarium; 10) a t t vid styrelsens sammanträden föra protokoll samt uppsätta avgående skrivelser och över dessa föra diarium; 11) a t t skriftligen u n d e r r ä t t a vederbörande inspektör och inspektris om tid för kursers början och avslutande. Förordnande som rektor för lanthushållsskola innehas för n ä r v a r a n d e av 12 folkhögskolföreståndare och 12 lantmannaskolföreståndare samt 1 föreståndare för både folkhög- och lantmannaskola. Den förläggning av lanthushållsskolor till lantmanna- och folkhögsko- utredningens lor, som i stor u t s t r ä c k n i n g förekommit, h a r otvivelaktigt i hög grad yttrande. u n d e r l ä t t a t tillkomsten av n y a skolor. I många fall torde en sådan förläggning ha varit den enda förutsättning, under vilken skolan k u n n a t komma till stånd. Sammanförandet av en lanthushållsskola med någon av eller båda de a n d r a n ä m n d a skoltyperna måste också ur allmän synpunkt anses ha medfört avsevärda fördelar. Där lanthushållsskolan, såsom ofta varit fallet vid förenade skolor, haft blott en kort eller lång eller,^ mera undantagsvis, t v å korta kurser, hava dessa k u n n a t förläggas till sommarhalvåret, då lantmanna- eller folkhögskolans lokaler eljest skulle varit outnyttjade eller åtminstone blott i mindre omfattning använda. Sagda lokaler hava sålunda genom kombinationen blivit bättre utnyttjade. Den omständigheten att lantmannaskolans l ä r a r e och, ehuru i mindre omfattning, l ä r a r e och lärarinnor i folkhögskolan anlitats som lärare i lanthushållsskolan torde också ha medfört, att undervisningen i denna i vissa avseenden blivit mera värdefull. Gent emot dessa med lanthushållsskolans förläggning till samma plats som lantmannaskola och — eller folkhögskola förenade fördelar stå emellertid också vissa olägenheter. De lokala förhållandena ha stundom ställt sig hindrande i vägen för lanthushållsskolans utveckling, exempelvis genom övergång från kortare till längre k u r s eller hållandet av mer än en

336 kurs årligen. I vissa fall har man trott sig finna, att kombinationen särskilt med folkhögskola haft tendens a t t för lanthushållsskolan försvåra upprätthållandet av dess k a r a k t ä r utav en skola i lanthushållning for kvinnor och kommit densamma att få likhet med en husmodersskola. Dar folkhögskola funnits, har också konkurrensen om elevmaterialet mellan dennas kvinnliga kurs och lanthushållsskolan bidragit till a t t minska elevtillslutningen i den sistnämnda. Rent ekonomiskt sett torde också kombinationen i vissa fall icke ha varit till gagn för lanthushållsskolan. Vid övervägande av de med lanthushållsskolas förläggning till samma plats som lantmanna- eller folkhögskola eller bådadera förenade fördelarna och olägenheterna ha vi kommit till den uppfattningen, att det principiellt taget skulle för lanthushållsskolans del i allmänhet v a r a förmånligast, om den gjordes fullt fristående. Då emellertid lanthushållsskolan i de flesta fall haft ett gott stöd av den på platsen förefintliga äldre folkhögskolan eller lantmannaskolan och då de olägenheter av förläggningen till samma plats, som stundom kunnat påvisas, icke varit så allvarliga att de synts böra motivera ett bestämt förbud mot kombinationen ifråga, hava vi ansett dylik kombination kunna fortfarande medgivas, men endast under förutsättning att lanthushållsskolans ställning till den skola, med vilken den har gemensam förläggning, göres mera fristående och självständig pa sätt vi här nedan föreslå. N ä m n d a förutsättning gäller anordningen med gemensam rektor. I det föregående hava vi framfört och motiverat förslag om upphävande av bestämmelserna angående gemensam rektor för lantmanna- och folkhögskola. Det h a r då givetvis legat n ä r a till hands att i konsekvens härmed förorda slopandet av rektorsinstitutionen jämväl for lanthushållsskolorna, och frågan härom liar även varit föremål för grundlig prövning. Mot den nuvarande anordningen med rektor kunna naturligtvis i viss mån anföras samma skäl, varmed vi motiverat v å r t förslag att gemensam rektor för folkhögskola och lantmannaskola icke längre bor förekomma. De gångna årens erfarenheter synas emellertid ha visat, att lanthushållsskolan icke haft samma olägenhet av med a n n a n skola gemensam rektor som fallet varit med lantmannaskolan. Samtidigt måste det också erkännas, att fördelarna med denna anordning varit mera påtagliga för lanthushållsskolan än för lantmannaskolan. För en l a n t h u s h å l l s k o l a , som är förlagd till samma plats som någon eller bådadera av de båda a n d r a skolor, varom här är fråga, torde möjligen också uppstå större svårigheter att bedriva sin verksamhet som fullt fristående än för en lantmannaskola i samma läge. Det förtjänar också erinras, att för närv a r a n d e 2/s av samtliga lanthushållsskolor h a v a med a n n a n skola gemensam rektor. Vid övervägande av ovan n ä m n d a omständigheter samt med kännedom om och hänsvn tagen till förhållandena vid de skolor, v a r o m här är fråga, ha vi kommit till den uppfattningen, att den r ä t t för lanthushållsskolas styrelse att under vissa förutsättningar utse annan skolas föreståndare till

337 rektor för skolan, som enligt nu gällande bestämmelser förefinnes, fortfarande bör bibehållas, men allenast i väsentligt modifierad form. Under behandlingen av detta spörsmål har det ifrågasatts, att sagda r ä t t skulle begränsas till a t t gälla allenast föreståndare vid lantmannaskola. Som skäl härför h a r bl. a. anförts, att lanthushållsskolan sorterar under och beviljas statsanslag genom samma myndigheter som lantmannaskolan men icke som folkhögskolan, och att den gemenskap mellan olika skolor, som förordnandet av gemensam rektor innebär, icke lämpligen bör utsträckas till skolor, tillhörande olika departement. Då emellertid erfarenheten hittills visat, att någon avsevärt större olägenhet icke gjort sig märkbar, då lanthushållsskolan haft gemensam rektor med folkhögskola än med lantmannaskola, och då något y r k a n d e om skilsmässa i detta avseende från folkhögskolan ej heller, såvitt vi känna, framkommit från lanthushållsskolans sida, hålla vi före, att tillräcklig anledning att förorda sådan begränsning, som ovan nämnts, icke kan anses föreligga, därest rektors befogenheter inskränkas på nedan angivet sätt. De sålunda av oss avsedda förändringarna gälla fördelningen av åliggandena mellan rektor och föreståndarinna. I n å g r a fall synes oss en ändr i n g h ä r u t i n n a n vara ur lanthushållsskolans välförstadda intresse påkallad. Enligt hittills gällande ovan återgivna bestämmelser har det, då rektor varit utsedd, ålegat honom a t t handhava skolans ekonomi, därest styrelsen icke annorlunda beslutat. Denna anordning torde i en del fall h a v a gett anledning till misshälligheter och från lanthushållsskolans synpunkt ej varit förmånlig. I regel torde det också vara lämpligare, a t t föreståndarinnan, som ju har ansvaret för lanthushållsskolan, h a n d h a r skolans ekonomi. P å grund av dessa omständigheter vilja vi förorda, att uppdraget att h a n d h a v a skolans ekonomi normalt skall anses tillhöra föreståndarinnans åligganden. Med bibehållande av punktens ifråga formulering kommer dock skolans styrelse fortfarande att hava möjlighet a t t därest den så finner lämpligt, överlåta åt a n n a n än föreståndarinnan att handhava detta uppdrag. Till rektors åliggande h a r hittills också hört att mottaga alla till skolan eller dess styrelse ställda skrivelser och över dem föra diarium. Rektor har dock haft skyldighet att efter mottagandet av sådan skrivelse giva skolans föreståndarinna del därav. Denna bestämmelse synes från lanthushallsskolans synpunkt icke ha varit i allo lycklig, och detta huvudsakligen av två skäl. Dels torde det ofta ha inträffat, att skolans rektor av förbiseende eller a n d r a skäl försummat att låta skolans föreståndarinna få del av de till lanthushållsskolan anlända skrivelserna. Dels har också genom denna bestämmelse anmälningar från sökande till elevplats vid skolan kommit att gå till rektorn. I betraktande av att det ålegat skolans föreståndarinna a t t föra matrikel över eleverna, måste sistnämnda förhållande anses mindre lämpligt. Detta är så mycket mera fallet, som skolans föreståndarinna måste anses i främsta rummet ansvara för elev22 — 291214.

338 anskaffningen och på samma gång h a r det största intresset av att denna leder till gott resultat. Med hänsyn till nämnda omständigheter synes oss en ändring av nu gällande bestämmelse i förevarande avseende v a r a påkallad. Vi vilja sålunda förorda, a t t det framdeles skall tillkomma skolans föreståndarinna att mottaga alla till skolan eller dess styrelse ställda skrivelser och över dem föra diarium. H ä r v i d bör hon dock hava skyldighet att omedelb a r t låta skolans rektor få del av skrivelserna i den mån de gälla skolans förhållanden till offentliga myndigheter eller eljest innefatta sådana ärenden, som tillhöra rektors handläggning. Genom denna anordning torde m a n få en bättre ordning särskilt ifråga om elevanskaffning och därmed sammanhängande förhållanden. Ytterligare må i detta sammanhang erinras om a t t det hittills ålegat rektor att uppgöra förslag till undervisningsplan m. m. Denna uppgift synes oss rätteligen böra tillkomma skolans l ä r a r r å d , vilket kan förutsättas skola med intresse och sakkunskap tillse, att lanthushållsskolans speciella typ och uppgifter bliva bevarade och tillgodosedda vid undervisningen. Vi hava därför föreslagit, att det skall åligga l ä r a r r å d e t att uppgöra sådant förslag. Bestämmelser om l ä r a r r å d ha hittills icke förefunnits i reglementet för lanthushållsskolorna, men h a v a vi, i konsekvens med vad som gäller för lantmannaskolorna, ansett, a t t ett sådant bör finnas också i lanthushållsskolan, samt infört bestämmelser härom i vårt förslag till nytt reglemente. Slutligen hava vi ansett, att vissa enkla expeditionsgöromål, vilka nu tillkomma rektorn, böra åläggas föreståndarinnan. Genom de av oss sålunda föreslagna ä n d r i n g a r n a i bestämmelserna angående föreståndarinnans och rektors, där sådan finnes, åligganden, kommer den senares befogenhet att i väsentliga avseenden inskränkas. Såvitt vi kunna finna kommer detta emellertid icke att i n k r ä k t a på rektorginsti tutionens huvudsakliga uppgift att verka sammanhållande och förmedlande mellan de till samma plats förlagda skolorna. De fördelar, som anordningen med rektor hittills visat sig medföra, böra fortfarande k u n n a bestå, under det a t t vissa olägenheter, vilka stundom gjort sig gällande, vid tillämpning av de oss föreslagna bestämmelserna torde komma att bortfalla.

L ä r a r i n n o r n a s a n v ä n d n i n g för a n n a n u n d e r v i s n i n g s v e r k s a m h e t än vid s k o l o r n a s o r d i n a r i e k u r s e r . Av förut lämnade uppgifter angående lanthushållsskolornas kurser framgår bl. a., att under senaste året, för vilket uppgifter voro tillgängliga, hade 12 skolor blott en kortare kurs, 5 två och 2 tre kortare kurser,

339 8 en längre kurs och 9 två längre kurser samt 2 skolor vardera en längre och en kortare kurs. H ä r a v följer också, a t t stora olikheter förefinnas ifråga om tjänstgöringstiden för de vid olika lanthushållsskolor anställda föreståndarinnorna och lärarinnorna. Vid de tillsammans 11 skolor, som v a r d e r a hava antingen tre kortare eller två längre kurser, kan anställningen givetvis betraktas som årsanställning, enär den tid av året, som återstår, sedan minimitiden för de nämnda kurserna — för n ä r v a r a n d e 315, resp. 330 dagar — fråndragits, icke kan betraktas för lång för behövliga ferier, snarare tvärtom. Även vid de båda skolor, som h a v a en längre och en kortare kurs, torde tjänstgöringen vid skolan k u n n a anses nästan helt och hållet taga lärarinnornas arbetskraft i anspråk. Annorlunda ställer sig förhållandet vid övriga lanthushållsskolor. Vid dessa blir nämligen tjänstgöringstiden, inberäknat sön- och helgdagar, högst 210 dagar (två kortare kurser) och lägst 105 dagar (en kortare k u r s ) ; där en längre kurs hålles, är motsvarande tid 165 dagar. Sålunda k a n man säga, att vid de sammanlagt 25 skolor, som hava blott en kortare eller en längre kurs eller två kortare kurser, är tjänstgöringstiden icke så lång, att den lägger beslag på de där anställda föreståndarinnornas och l ä r a r i n n o r n a s hela arbetskraft. Följaktligen bliva de icke helt utnyttjade för den form av lantbruksundervisning, som meddelas i n ä m n d a skolor. Då det vid utredningen ansetts vara av intresse att erhålla kännedom om huruvida och i vilken omfattning lärarpersonalen vid lanthushållsskolorna användes för undervisningsverksamhet under den tid, skolornas kurser icke pågå, h a r till styrelserna för lanthushållsskolorna r i k t a t s en fråga härom. På denna fråga har från skolorna vid Vackstanäs, Kumlan, Benninge, Rimforsa, Borghamn, Bräkne-Hoby, Hammenhög, Tollarp, Osby, Åkersberg, Vendelsberg, Bjärtorp, Uddeholm, Tärna och Strömsör svarats, att lärarpersonalen icke har dylik undervisning, varvid i många fall betonats, att kurserna vid skolan paga sa stor del av året, att tiden icke medgiver någon undervisningsverksamhet utom skolan. Till belysande av förhållandena meddelas från Kumlan, där två längre kurser hållas, att vid semester och längre tids sjukdom måste vikarie anställas, under det att för kortare tider lärarinnorna kunde vikariera för varandra sa att de kvarvarande skötte envar halvannan tjänst. Under de korta tiderna mellan kurserna - 1 å 2 veckor _ vore åtminstone två lärarinnor upptagna av att övervaka husdjurens vård samt av inventering och reparationer. De ovannämnda skolorna vid Borghamn, Osby, Åkersberg, Uddeholm och Strömsör hava som sagt, uppgivit, att lärarinnorna icke äro upptagna av undervisningsverksamhet mellan skolkurserna, men då samtidigt uppgives att vid skolorna hållits vissa särskilda kortare kurser, är det antagligt att lärarinnorna varit sysselsatta vid dessa t ran ett stort antal skolor inberättas däremot sådan särskild verksamhet av olika slag, varom nu är fråga. Vid Värnamo äro föreståndarinnan och lärarinnan anställda vid folkhögskolans vinterkurs. Vid Tenhult har föreståndarinnan undervisat i och lett av hushåll-

340 ningssällskapet anordnade tredagars kurser för jordbrukarkvinnor ute i bygderna. Vid St Segerstad undervisa föreståndarinnan och lärarinnan vid hushållningssällskapets årliga, till skolan förlagda husmoderskurser. Vid Markaryd deltager föreståndarinnan i hushållningssällskapets småbrukarundervisning under en vecka varjämte i augusti under en vecka hålles en konserveringskurs vid skolan. Vid Fridhem har lärarinnan haft tjänstgöring vid fortsättningsskola ett ar anda till 108 dagar. Föreståndarinnan vid Östra Grevie är under den tid, da lanthushallskurs ej pågår, anställd som husmoder och lärarinna vid folkhögskolan a platsen Lärarinnan är upptagen av skolans trädgård och har någon gang haft vikariat vid fortsättningsskola. Vid Katrineberg har föreståndarinnan undervisning i folkhögskolan under sju veckor av höstterminen. Övriga lärarinnor hava ibland tillfällig sysselsättning vid fortsättningsskolor eller eljest. Vid Dingle ^ föreståndarinnan husmoder vid lantmannaskolan. Lärarinnan vid Sätila har hal ht en del konserveringskurser. Vid Axvall är föreståndarinnan under den tid, lanthushallsskolan ej pågår, sysselsatt med undervisning i folkhögskolans huvudkurs och högre kurs. Föreståndarinnan vid Fellingsbro är även anställd som husmoder for folkhögskolan och lantmannaskolan. Från Kävesta uppges, att skolans föreståndarinna och lärarinna hava under ferierna arbete vid andra skolor, dock ej med fast anställning eller regelbunden sysselsättning. Vid Mora är föreståndarinnan under vintermånaderna anställd som skolkökslärarinna vid Mora folkhögskola varemot övriga lärarinnor icke hava någon sysselsättning under tiden mellan kurserna. Föreståndarinnan vid Snöån tjänstgör under tre månader utöver kursen som konsulent inom skolans verksamhetsområde och uppbär särskild lon harlor. r-ran Hälsinggården meddelas, att lärarinnorna hava sysselsättning vid skolan mellan kurserna i den mån eleverna stanna för att övergå till nästa kurs eller for att under dagarna mellan kurserna hjälpa till vid och ytterligare förkovra sig i matlagning och husdjursskötsel. Vid Hussborg har föreståndarinnan anställning som husmoder vid lantmannaskolan. Skolkökslärarinnan har ibland vikariat vid andra skolor. Föreståndarinnan vid Offer tjänstgör under tiden mellan kurserna såsom skolkökslärarinna i Värmland och lärarinnan vid Offer är föreståndarinna för den kvinnliga ladugårdsskötarskolan därstädes. Lärarinnan vid Birka ar ärligen från 10 januari till 15 maj skolkökslärarinna vid Birka folkhögskola Vid Degerfors har ordinarie lärarinnan plägat hava verksamhet vid flyttande skolkök eller annan skola. Vid Gran äro föreståndarinnan och lärarinnan sysselsatta med vinterhushållskurser och kvinnliga ladugårdsskötarkurser, varjämte föreståndarinnan är husmoder i lantmannaskolan. F ö r a t t y t t e r l i g a r e få s k o l a r b e t e t s o m f a t t n i n g b e l y s t och e r f a r a i v a d m å n skolan själv bedriver särskild undervisningsverksamhet h a r utredn i n g e n framställt till skolstyrelserna f r å g a n : »Anordnas, utöver de ordin a r i e k u r s e r n a , a v s k o l a n a n d r a k o r t v a r i g a k u r s e r och i v i l k a ä m n e n l ä m n a s u n d e r v i s n i n g v i d dessa*?» Ungefär halva antalet skolor meddelar, att sådana särskilda kurser icke hållas, varvid i flera svar framhålles, att de ordinarie kurserna pågå så stor del av aret, att tid icke finnes till ytterligare kurser, eller att lokalerna äro under den övriga delen av året upptagna av andra skolformer, såsom folkhögskola eller lantmannaskola Från Hammenhög anföres, att då alla kortare kurser anordnas av hushållningssällskapet, har skolan hittills saknat anledning att upptaga dylik undervisning^ Beträffande vissa skolor hava särskilda kurser redan omförmalts i samband med frågan om lärarinnornas sysselsättning. Ytterligare må här anföras, hurusom vid Vackstanäs hålles under pågående ordinarie kurs en kurs i barnavård under ledning av en särskild lärarinna. Vid Kumlan få eleverna i fackskolans la-

341 rarinnekurs C avlägga en del prov vid skolan. Kortare konserveringskurser, ibland anordnade av hushållningssällskapet, hava ägt rum vid Borghamn, Värnamo, Markaryd, Osby, Östra Grevie, Åkersberg, Katrineberg, Sätila, Axvall och Uddeholm. Vid vissa skolor ha förekommit kurser i växtfärgning och vävnad samt skolkökskurser. Vid Värnamo har därjämte hållits »husmodersdagar». Vid Osby hava alltsedan 1916 årligen anordnats fyra tioveckorskurser i hushållsundervisning med frihet för de elever, vilka vilja deltaga i slöjd och vävning, att utöka tiden till 15 veckor. Elevantalet har växlat mellan 16 och 24 samt utgjort inalles 714. Vid Uddeholm hava anordnats barnavårds- och samaritkurser, varjämte varje sommar en »trädgårdsklubb» av 8—12 barn i åldern 10—14 år undervisats av skolans trädgårdslärarinna. För ytterligare utredning av detta spörsmål angående lärarinnornas i l a n t h u s h å l l s s k o l o r n a u n d e r v i s n i n g s v e r k s a m h e t u t o m skolan h a r till hush å l l n i n g s s ä l l s k a p e n s f ö r v a l t n i n g s u t s k o t t f r a m s t ä l l t s f ö l j a n d e f r å g a : »Utnyttjas l a n t h u s h å l l s s k o l o r n a s l ä r a r p e r s o n a l för a r b e t e i h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p e n s t j ä n s t u n d e r d e n t i d , d å s k o l v e r k s a m h e t e n icke p å g å r ? I s å fall för v i l k a u p p g i f t e r ? » T i l l i k a h a r f r å g a t s , v i l k a u p p g i f t e r i och för undervisningen av kvinnor från lantmannahem utanför lanthushållsskolorna, som syntes lämpligen k u n n a anförtros åt skolornas lärarperson a l u n d e r d e n t i d de v o r e l e d i g a . På den förra av dessa frågor hava från Stockholms, Kristianstads, Skaraborgs, Värmlands och Gävleborgs län svarats, att föreståndarinnor eller lärarinnor i större eller mindre mån plägat användas såsom ledare för studieresor för kvinnor. I Kronobergs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län plägar lanthushållsskolornas lärarpersonal användas för undervisning i småbrukskurser. Detta är även fallet i Malmöhus län vid sådana kurser, som äro förlagda till skolan, och i Norrbottens län vid dit förlagda hemmamejeri-, ladugårdsskötar- och hushållskurser. I Jönköpings län hava föreståndarinnorna, när de därtill haft tid, anlitats såsom ledare av husmoderskurser, såsom föredragshållare under hemkonsulentens husmoderskurser och såsom ledare av studieresor för kvinnor. Från övriga hushållningssällskap än de nu nämnda meddelas, att någon användning av lanthushållsskolornas lärarinnekrafter i sällskapets tjänst icke förekommit. Vad beträffar den senare frågan har från Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Malmöhus och Kopparbergs län anförts, att kursernas längd vid skolorna icke syntes ge lärarinnorna möjlighet till arbete utom skolan, då de ju borde åtnjuta viss tids ferier. Från Södermanlands, Jönköpings, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs södra och norra, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västernorrlands och Västerbottens län uttalas, att dylikt arbete för dem vore önskvärt och syntes böra beredas, om än det icke kunde ske i någon större utsträckning. Såsom lämpligt arbete föreslås från vissa håll tjänstgöring vid ambulerande kurser, särskilt konserveringskurser. I synnerhet i avlägsnare delar av länet vore dylika kurser önskvärda (Älvsborgs norra och Värmland). Från Jönköpings län förordas, att lärarinnorna måtte biträda vid hushållningssällskapets undervisning i fjäderfäskötsel, mjölkhushållning, trädgårdsskötsel m. m. Från Halland föreslås,. att de skola användas vid studieresor för kvinnor samt såsom deltagare i premieringen av mindre jordbruk ävensom i syftemål, motsvarande de med vandringsrättarinstitutionen avsedda. I Göteborgs och Bohus län anser man dem lämpliga att deltaga i sällskapets undervisning i huslig ekonomi, smådjursskötsel och liknande ämnen samt meddelar, att, därest kompetent lärarinna funnes, som kunde förfoga över sin tid under ferierna, sällskapet sannolikt skulle hava god användning

342 för henne såsom hemkonsulent. Skaraborgs läns hushållningssällskaps uttalande innebär, att lärarpersonalen lämpligen syntes kunna anlitas vid småbruksundervisningen för kvinnor och såsom ledare för studieresor samt i den kvinnliga J. U. F.och lantungdomsklubbverksamheten. Från Norrbottens län anföres, att det vore bäst med två kurser vid skolan, så långa att lärarinnorna hade arbete därmed året runt, men att eljest verksamhet såsom biträdande hemkonsulent vore lämpligare, vilket dock försvårades på grund av kostnaderna för sällskapet. utredningens Av de ovan refererade uppgifterna framgår bl. a., att föreståndarinyttrande. n o r n a och l ä r a r i n n o r n a vid de skolor, där kurser icke p å g å under hela eller största delen av året, under den tid de äro lediga från skolan hava ägnat sig åt uppgifter av mycket olika art. N å g r a hava sålunda haft befattning som husmödrar vid lantmanna- eller folkhögskolor. A n d r a hava tjänstgjort som lärarinnor i folkhögskolor eller fortsättningsskolor eller andra skolor eller kurser för kvinnlig ungdom. Därjämte har en del använts för undervisning i ambulerande kurser för kvinnor. Av uppgifterna från förvaltningsutskotten framgår därjämte, att lärarinnorna i vissa fall blivit anlitade som ledare för hushållningssällskapens studieresor för kvinnor. De sålunda erhållna upplysningarna, liksom också den kännedom om förhållandena vid lanthushållsskolorna, som vunnits vid inspektionen av desamma, ger vid handen, att lärarpersonalen vid dessa skolor under den tid, den är ledig från skolornas kurser, icke i större omfattning användes för' undervisning med liknande syfte som lanthushållsskolornas. Då det emellertid med hänsyn till såväl lärarinnornas egen utbildning som ock framför allt behovet av ökad undervisning för de inom lanthushållningen verksamma kvinnorna måste anses synnerligen önskvärt, att lärarinnornas arbetskraft blir så långt möjligt utnyttjad för sagda undervisning, har det synts oss angeläget att söka underlätta ett sådant utnyttjande. Vi hava därför också tagit under övervägande frågan om h u r detta ändamål lämpligen skulle kunna vinnas. I v å r t yttrande angående lantmannaskolorna hava vi utförligt behandlat spörsmålet om lärarpersonalens vid sistnämnda skolor användning för annan undervisningsverksamhet än vid skolans ordinarie kurser. Vi hava därvid också diskuterat olika möjligheter att främja en sådan användning. Bl. a. har sålunda tanken på att t r y g g a den undervisningsverksamhet, varom här är fråga, genom att, oavsett längden av skolans ordinarie kurser, anställa l ä r a r n a för hela året v a r i t föremål för prövning. Av skäl, som i nämnda sammanhang n ä r m a r e omförmälts, hava vi emellertid icke funnit oss kunna framlägga förslag angående sådan årsanställning. J ä m v ä l för lanthushållsskolornas vidkommande hava vi diskuterat olika tänkbara åtgärder för att t r y g g a eller främja lärarpersonalens användning för undervisning med liknande syfte som i sagda skolor under den tid, då kurser i dessa icke pågå. Även i detta fall hava vi funnit

tanken på en årsanställning för lärarinnorna — oavsett kursernas vid skolan längd — ogenomförbar. De skäl, som anförts häremot ifråga om lantmannaskolorna, gälla i minst lika hög grad för lanthushållsskolornas vidkommande. Risken att få utbetala hel årslön utan att kunna bereda fullt arbete under hela året synes vara fullt lika stor vid de senare skolorna som vid de förra. Då vi icke kunnat finna någon annan framkomlig väg till att nå det ovan angivna syftet, hava vi också för lanthushållsskolorna nödgats stanna vid att föreslå en liknande bestämmelse som i motsvarande fall för lantmannaskolorna. Vi vilja alltså förorda, att i kungörelsen angående statsunderstöd till lanthushållsskolor m. m. intages en bestämmelse om att skolans föreståndarinna och lärarinna för åtnjutande av de i kungörelsen stadgade avlöningsförmånerna äro skyldiga att stå till vederbörande lantbruksundervisningsnämnds eller skolstyrelses förfogande, när så påkallas under året, dock med undantag för högst två månaders ferier. De böra därvid äga åtnjuta särskilt arvode eller sådana särskilda förmåner, som kunna för meddelande av undervisning i vissa kurser eller eljest varda medgivna. Liksom för lantmannaskolorna och kanske i ännu högre grad kan givetvis genomförandet av den sålunda föreslagna bestämmelsen bliva förenat med vissa svårigheter. Sålunda torde exempelvis det förhållandet, att åtskilliga föreståndarinnor äro gifta med föreståndaren för den till samma plats som lanthushållsskolan förlagda folkhögskolan eller lantmannaskolan, medföra en viss begränsning av möjligheterna att utnyttja ifrågavarande föreståndarinnors arbetskraft utom skolan. Då en biträdande lärarinna enligt författningen skall vara anställd vid de skolor, där föreståndarinnan ej har full tjänstgöring, kan givetvis nämnda lärarinna i föreståndarinnans ställe användas för extra uppdrag. Den föreslagna anordningen kan naturligtvis också i andra avseenden komma att medföra vissa olägenheter. Den lärarpersonal, som blir underkastad bestämmelsen, får därigenom tydligen vidkännas en viss inskränkning i sin rörelsefrihet utan att tillförsäkras någon motsvarande garanti för att erhålla sysselsättning och därmed följande inkomst under hela året. Av samma skäl, som anförts under lantmannaskolorna, torde dock föreskriften ifråga kunna anses fullt berättigad. Man torde också här kunna förutsätta, att vederbörande skolstyrelse och undervisningsnämnd vid tillämpning av den nya bestämmelsen taga skälig hänsyn till såväl redan befintliga förhållanden som ock de berättigade önskemål, som av vederbörande föreståndarinna eller lärarinna kunna framföras. Även för lanthushållsskolorna gäller naturligtvis, att den föreslagna anordningen icke ger någon säker garanti för att lärarpersonalen blir utnyttjad för undervisning utom i skolans kurser i den utsträckning som kan anses önskvärd. Men man tcrde också här kunna hysa den för-

344 hoppningen, a t t undervisningsnämnderna skola så långt möjligt söka få en sådan undervisning till stånd cch därigenom också främja ett förnuftigt utnyttjande av lärarinnornas arbetskraft till gagn för den på detta område synnerligen väl behövliga och betydelsefulla undervisningen.

S t a t s u n d e r s t ö d till l a n t h u s h å l l s s k o l o r n a . Bestämmelserna om ordinarie statsunderstöd till lanthushållsskolor återfinnas i kungörelsen den 12 december 1919, nr 854, med ä n d r i n g a r av vissa paragrafer enligt kungörelser 751/1920, 294/1922 och 312/1926. Huvudreglerna angående anslagsbeloppen m. m. givas i § 1, som innehåller, att till lanthushållsskola, anordnad i överensstämmelse med gällande reglemente för dylika, med statsmedel understödda skolor, må efter Kungl. Maj:ts beprövande statsunderstöd utgå sålunda: 1) till kortare kurser: a) lör första kursen under läsåret högst 3 200 kronor b) » andra » » » » 2 600 » c) » tredje » » » » 2 000 » v a r a v i grundanslag för varje kurs 1500 kronor; 2) till längre kurser: a) för första kursen under läsåret högst 4 500 kronor b) » andra » » » » 3 600 » v a r a v i grundanslag för v a r d e r a kursen 2 250 kronor; 3) samt därjämte erforderligt belopp till a) ålderstillägg åt föreståndarinna och lärarinna, vilken bestrider full tjänstgöring, enligt vissa i kungörelsen angivna grunder; b) bidrag till ersättning åt vikarie för fast anställd föreståndarinna eller fast anställd l ä r a r i n n a i vissa fall. Därjämte stadgas, att, därest vid lanthushållsskola under samma läsår hållas en kortare och en längre kurs, statsunderstödet till den längre kursen må beräknas såsom för första kurs, även om denna hålles efter den kortare kursen, samt att i dylikt fall den kortare kursen skall betraktas såsom a n d r a kurs. Med termen »grundanslag» avses, att denna del av statsunderstödet utgår oberoende av ortsbidrag. F ö r åtnjutande av dessa understöd äro i § 2 uppställda vissa villkor, för vilka längre fram redogörelse skall i erforderliga delar lämnas. Vidare h a v a till dessa skolor alltsedan år 1919 av riksdagen anvisats särskilda förslagsanslag för beredande åt dem av ökat understöd. J ä m l i k t utfärdade kungörelser, senast nr 194/1925, hava ifrågavarande understöd alltsedan läsåret 1923—1924 u t g å t t med högst 10 procent av skola eljest enligt gällande bestämmelser tillkommande understöd av statsmedel, anslag till

345 ålderstillägg samt särskilt dyrtidstillägg till lärarpersonalen icke inräknat, samt oberoende av h u r u v i d a inom orten tillskjutes däremot helt eller delvis svarande belopp. Bidrag beviljas av Kungl. Maj:t efter prövning av behovet på grund av företedd redogörelse över skolans inkomster och utgifter. Därjämte h a r riksdagen från och med år 1920 anvisat anslag till dyrtidstillägg åt lärarpersonalen vid statsunderstödda lanthushållsskolor. Gällande kungörelse härom är utfärdad den 21 juni 1921 (nr 476) med ändr i n g a r genom kungörelser n r 284/1922, 186/1923 och 314/1926. Dylikt dyrtidstillägg u t g å r till fast anställd föreståndarinna och lärarinna, som bestrida full tjänstgöring, med vissa begränsningar och undantag, å ett belopp, motsvarande i regel hälften av den i gällande författning stadgade kont a n t a minimiavlöningen, dock ej å värdet av bostad, bränsle och trädgårdsland. Dyrtidstillägg tillkommer jämväl annan l ä r a r i n n a än nyss nämnts och beräknas i sådant fall efter vissa grunder, dock högst å ett belopp, motsvarande hälften av den kontanta avlöningen. Angående dyrtidstilläggets storlek givas regler i § 3 enligt lydelse genom kungörelsen n r 186/1923. Till lanthushållsskolorna h a r framställts följande fråga: »Anses hittills tillämpade grunder för beräknandet av statsunderstödet till lanthushållsskolor lämpliga eller finnas skäl för någon ändring häri?» Med denna fråga åsyftades samtliga ovan omförmälda understödsformer. På denna fråga hava många skolor svarat, att sagda grunder vore lämpliga eller att anledning till erinran mot dem ej förefunnes eller att skolstyrelsen icke hade något att i detta avseende anföra. Sådana svar hava avgivits från Borghamn, Värnamo, Tenhult, Bräkne-Hoby, Hammenhög, Osby, Katrineberg, Dingle, Axvall, Kävesta, Hälsinggården, Offer, Birka, Strömsör och Degerfors. Från det övervägande antalet skolor framställas emellertid ändringsförslag i ett eller annat avseende. Skolan i Markaryd föreslår, att det extra understödet å högst 10 procent måtte utöka det ordinarie anslaget eller också beviljas samtidigt med detta och utgå utan särskilda villkor i avseende å det löpande årets utgifter, såsom förhållandet vore vid folkhögskolorna. Även Fridhem anser, att det »ökade understödet» bör mga i det ordinarie anslaget och höja grundbidraget. Från Hussborg anföres, att nu gällande grunder för statsunderstöd vore lämpliga, endast för såvitt anslag frän hushållningssällskap och landsting samt övriga ortsbidrag kunde påräknas i samma utsträckning som hittills. I varje fall vore det önskvärt, att staten helt övertoge skolans drift. Skolan vid Rimforsa framhåller, att man icke vid upprättande av inkomst- och utgiftsstat kan räkna med en obestämd summa, och hemställer fördenskull, att ordet^ »högst» i tabellen över statsunderstöden måtte uteslutas. Från Fridhem föreslås, att grundanslaget måtte ökas, enär den del av ortsbidragen, som utgjordes av elevavgifter, visade stadig tendens att minskas såsom en följd av att allt flera obemedlade elever besökte skolan. Från Vendelsberg och Tärna uttalas, att statsunderstödet är alltför knappt. Skolan i Sätila framhåller önskvärdheten av att statsanslagen höjas och att dyrtidstilläggen i stället bortfalla.

346 Från Fellingsbro påyrkas, att statsanslaget måtte höjas, så att fri undervisning kunde tilldelas alla elever. Skolan vid Gran anser, att i statsunderstödet borde visst belopp beräknas for underhåll av byggnader och inventarier. Dessutom borde statsunderstöd utgå for avlöning åt extra lärarkraft och till rektor. Från Kumlan göres gällande, att de fristående lanthushållsskolorna hade betydligt större utgifter för lokaler och materiell än de skolor, som vore kombinerade med folkhögskolor eller lantmannaskolor, och att de därför borde åtnjuta större understöd. Åtminstone för fristående skolor vore de nuvarande understoden avgjort for lå-a Det vore i regel svårt att få lokala bidrag utöver vad som fordrades for erhållande av statsanslag. De flesta skolor lede av ekonomiska svårigheter, som i angden bleve outhärdliga. Skolor med eget jordbruk jämte ladugård hade större kostnader än andra och även härtill borde hänsyn tagas vid tillmätande av statsunder5

"styrelsen för skolan i Mora anser, att staten bör bidraga till skolornas allmänna driftkostnader i större utsträckning än hittills. östra Grevie lanthushållsskola gör följande jämförelse. Till folkhögskolornas fristående kvinnliga sommarkurser med samma arbetstid som lanthushållsskolornas kortare kurs (16 veckor) kunde för närvarande erhållas statsbidrag med grundanslag å 3 500 kronor, 10 procent förhöjning för utsträckt läsår från 13 till 16 veckor 350 kronor samt 10 procent »dyrtidstillägg» å dessa belopp 385 kronor tillhopa 4 235 kronor. Mot detta stode för lanthushållsskolans del grundanslag a 3,200 kronor samt 10 procent ökat understöd »vid usel ekonomi» 320 kronor, inalles 3 520 kronor Denna differens å 715 kronor förefölle som ett missgynnande av lanthushållskursen, och dennas anslag borde därför höjas till minst 4 000 kronor. Förhållandet mellan å ena sidan statsunderstödet samt å den andra antalet erforderliga lärarinnor och den för dem stadgade minimiavlöningen ar loremal tor uttalanden från flera håll. Sålunda anföres från Vackstanäs, att erfarenheten visat, att lärarkrafterna utnyttjades alltför hårt. Dessa skolor vore på särskilt sätt krävande där.genom, att de vore internatskolor. Det vore därför ett önskemål, att större anslag matte utgå för att flera lärarkrafter med full tjänstgöring måtte kunna tillsattas. Statsunderstödet förutsatte nu blott två sådana lärarkrafter. Särskilt för de skolor, dar praktisk undervisning i större omfattning bedreves, vore det nödvändigt att kunna Hälla tillräckligt antal lärarkrafter. Där skoljordbruk funnes och föreståndarinnan utöver en del teoretisk undervisning, översikt över samtliga arbetsområden och omvårdnad av eleverna — även förestode jordbruket, borde hennes löneförmåner beräknas efter »full tjänstgöring». Vackstanäs förordar tillika, »att lärarkrafterna med full tjänstgöring må åtnjuta samma löner, dyrtidstillägg, pensionsmojhgheter och sjukvikarieförmåner som lärarkrafterna vid två 5 V2-månaders kurser, da ju 10 veckors ferier är önskemål för alla och tjänstgöringstiden vid dessa längre kurser alltså blir lika lång som vid de skolor, vilka ha två 5 V 2 -månaders kurser». Jämväl från Kumlan anföres, att enligt vunnen erfarenhet vore det absolut nödvändigt i en skola med praktisk undervisning även i husdjursskötsel, slakt, grovbak och tvätt, trädgårdsskötsel, sömnad och vävning, att ha tre lärarinnor med full tjänstgöring. Eleverna arbetade i 4—6 grupper på lika inånga olika stallen. Tenhults skola anser ett anslag å 1 000 kronor behövligt för avlönande av extra lärarinna, särskilt under sommarkursen. Från Benninge meddelas, att skolstyrelsen måst anställa en tredje s. k. extra lärarinna och fördenskull måst göra skulder, ehuru hon fått nöja sig med liten lön. Det vore önskvärt dels att även lönen till tredje lärarinnan beräknades vid statsunderstödet, dels ock att skolan erhölle ett bestämt belopp för avlöning åt

347 semestervikarie åt de ordinarie lärarinnorna (med två längre kurser å tillhopa 11 månader, och då den tolfte månaden åtginge för förvaltningsbestyr m. m., funnes nämligen ingen tid till ferier). Även Borghamn, Tollarp, Åkersberg och Bjärtorp anse, att till de skolor, där ytterligare en lärarinna måst anställas, det ordinarie statsbidraget bör utgå i proportion till utgiftsökningen. Mora föreslår, att vid skolor med minst 20 elever understöd bör utgå till avlöning åt tre lärarinnor, av vilka två borde vara ordinarie. Stora Segerstad anser statsbidrag till tredje'lärarinna böra utgå redan vid ett antal av 16 elever. Rimforsa förordar anslag till en tredje lärarinna vid skolor med längre kurser. Även från Uddeholm påyrkas anslag till en tredje lärarinna, enär ingen möjlighet funnes för två lärarinnor att i längden kunna sköta undervisningen på ett tillfredsställande sätt, om vid skolan holies två långa eller tre korta kurser. Den tredje lärarinnan krävdes, enär ämnena vore så olikartade och måste vara förlagda till olika delar av skolan samt därför, att eljest ingen möjlighet till semester funnes för lärarinnorna, då ju tiden mellan kurserna åtginge till att ordna för den nya kursen. Nu avlönades tredje lärarinnan av skolstyrelsen, ja, på sina håll av de två andra lärarinnorna vid skolan. Då funnes ju ingen garanti för att en kraft anställdes med nödiga kvalifikationer. Skolans ekonomi pressades även hårt till men för anskaffning av undervisningsmateriell m m Anslaget borde därför höjas för anställande av en tredje lärarinna, men höjningen borde göras i viss mån svåråtkomlig för att icke kunna missbrukas. Av yttrandet framgår, att detta förslag åsyftar endast de fristående skolorna. Tillika föreslås att bestämmelse meddelas om den minimitid, lärarinna hade att tillgodoräkna sig såsom semester vid skola med tre korta eller två långa kurser, ty tiden mellan kurserna kunde i regel ej användas härtill. Statsunderstödets beräkning på grundvalen av hållna kurser är föremål för ändringsförslag från vissa skolor. Från Vackstanäs, Benninge och Bjärtorp uttaas såsom önskvärt, att detsamma måtte utgå i proportion till lästiden även vid längre kurser ån 5 V* månader, varmed påtagligen åsyftas, att en tredje grupp av kursunderstöd skulle inrättas. Ett mera genomgripande förslag framföres från bnoan, som anför, att det nuvarande systemet, där statsbidraget utgår till varje hel kurs oberoende såväl av kursens längd (minst 105 resp. 165 dagar) som av antalet lärarkrafter (minst två), icke uppmuntrade till att förlänga kurserna utöver minimitiden och ej heller till sådan ändamålsenlig anordning av undervisningen som vore önskvärd av den anledningen, att två lärarinnor svårligen kunde behärska de manga ämnen, som skulle behandlas. Det vore därför en lyckligare anordning att lata statsbidraget utgå efter tjänstgöringsdag för fast anställd lärare och tjänstgoringstimme for timlärare. I överensstämmelse med det nuvarande statsbidragets storlek skulle dagspenningen bli 10 kronor och timpenningen syntes kunna sattas till 2 kronor a 2 kronor 50 öre. Från Kumlan föreslås, att skolor med två längre kurser måtte erhålla särskilt tilllaggsanslag for avlöning av vikarie under semesterledighet för. ordinarie lärarinna. Styrelsen för skolan i Mora anser anslag böra utgå till erforderlig undervisningsoch demonstrationsmateriell. Styrelsen för skolan i Osby anser skillnaden mellan anslagen till första andra och tredje kursen vara för stor samt anslagen till andra och särskilt tredje kursen vara ior laga. Därjämte framställes önskan om anslag för kortare konserveringskurser pa sommaren för elever, som genomgått vinterkurs. , n F r f " ? ° l a n ' V ä r n a m o framhålles såsom ett önskemål, att lanthushållsskolorna tillerkändes ett särskilt anslag för anordnande av studieresor. Dylika resor kunde lätt åstadkommas medelst autobussar, och anslaget behövde ej vara stort. Studieresorna borde inordnas som ett led i undervisningen och icke som en avslutning pa kursen. °

348 Till skolorna h a r j ä m v ä l r i k t a t s följande fråga: »Anses n u gällande v i l l k o r för å t n j u t a n d e a v s t a t s u n d e r s t ö d t i l l l a n t h u s h å l l s s k o l o r l ä m p l i g a eller a n s e s n å g o n ä n d r i n g h ä r i b e h ö v l i g ? » D e flesta s k o l o r h a v a a n s e t t de n u v a r a n d e v i l l k o r e n k u n n a u t a n ä n d r i n g b i b e h å l l a s . N å g r a skolor h a v a e m e l l e r t i d f r a m s t ä l l t e r i n r i n g a r , v i l k a r i k t a sig m o t f ö l j a n d e i § 2 a v f ö r u t o m f ö r m ä l d a k u n g ö r e l s e d e n 12 d e c e m b e r 1919 u p p t a g n a v i l l k o r , nämligen att vederbörande

hushållningssällskaps

förvaltningsutskott

vitsordar

behovet inom orten av skolan; a t t a n t a l e t e l e v e r v i d k u r s e n u p p g å r t i l l m i n s t 12 och h ö g s t 24, m e d r ä t t för K u n g l . M a j : t a t t p å g r u n d a v s ä r s k i l d a o m s t ä n d i g h e t e r b e v i l j a s t a t s understöd, o a k t a t villkoren ifråga om elevantal icke ä r o uppfyllda; s a m t a t t för v a r j e p å b ö r j a t 1 000-tal k r o n o r a v d e t t i l l e n k u r s u t g å e n d e s t a t s u n d e r s t ö d e t m i n s t e n frielev eller d u b b l a a n t a l e t e l e v e r m o t h a l v a v g i f t äga att, under vissa förutsättningar, å t n j u t a undervisning vid kursen. Mot förstnämnda bestämmelse om vitsord från hushållningssällskapets förvaltningsutskott vända sig styrelserna för skolorna i Rimforsa, Värnamo, Tenhult, Fridhem och Kävesta. Kravet på dylikt årligt intyg syntes ej behöva upprätthållas yttras från Kävesta. Rimforsa anser vitsord obehövligt, ifall skolan agt bestand i fem är och elevantalet varit tillräckligt. Frän Värnamo uttalas, att skolans behövlighet borde vara av hushållningssällskapet tillräckligt vitsordat därigenom, att sällskapet understödde skolan medelst anslag. Villkoret borde kvarstå endast vid upprättande av ny skola och för skola, som icke understöddes av hushållningssällskap Fridhem anser bidrag av »ortsmyndighet» vara tillräckligt vitsord. Uttalandet frän styrelsen för Tenhults skola har vidsträcktare innebord och beror även villkoret om visst elevantal. Skolstyrelsen anser, att det vore onskhgt, om det nuvarande osäkerhetstillständet kunde ersättas av en mera stabil organisation. Det vore bättre, om anslag ej behövde sökas ärligen utan för längre eller kortare perioder Därav skulle följa, att intyg om skolans behövlighet eller att den fyllde fordran angående minimiantal elever icke behövde årligen företes. Ifall sistnämnda fordran något år ej fylldes, ställde det sig svårt och vore säkerligen mangen gång oklokt att avveckla skolan och indraga anslagen. Visade det sig däremot, att en skola under en följd av år icke kunde samla tillräckligt elevantal eller visade den sig eljest obehövlig, borde avvecklingen ske planmässigt. Beträffande villkoret om visst elevantal i kursen har anmärkning framställts jämväl från Rimforsa, Bräkne-Hoby, Fridhem och Kävesta. Rimforsa anser att, därest en skola haft stadgat minimiantal elever under minst tre ar i toljd, borde den erhålla fullt anslag, även om vid en kurs elevantalet skulle understiga minimum Bräkne-Hoby och Kävesta förorda ävenledes, att i analogi med lantmannaskolor elevantalet i medeltal under en treårsperiod måtte läggas till grund. Fran Fridhem föreslås, att som villkor för statsanslag bör sättas ett medeltal av 10 elever i fem år. . . Frågan om frielever föres på tal från Osby, ehuru visserligen icke direkt i lorm av påyrkad ändring i anslagsvillkoren. Skolstyrelsen yttrar, att för att få fram flera elever från småbrukarnas och de mindre jordbrukarnas hem behövde friplatsernas antal ökas, vilket emellertid skulle medföra behov av ökning av statsinslaget Några uttalanden gälla själva huvudvillkoret för statsunderstöd, nämligen att skolan skall vara anordnad enligt reglementet. Bestämmelsen i § 9 av detta regie-

349 mente, att för inträde såsom elev fordras bl. a., att sökanden minst ett år allvarligt deltagit i de vid ett lantmannahem förekommande göromålen, har föranlett erinringar från Vackstanäs och Bräkne-Hoby. Den förra skolan anser det kunna vara tillfyllest med bestämmelsen i § 10 därom, att under i övrigt lika förhållanden den inträdessökande äger företräde, som uppfyllt något av där stadgade villkor, varibland förekommer att hava under längre tid deltagit i praktiska arbeten inom lantmannahem. Skolstyrelsen hade kommit till denna åsikt bl. a. med hänsyn till de stadsflickor, vilka skulle bliva lantbrukarhustrur och som icke kunde anslå flera år till praktisk utbildning för sitt blivande kall. Från Bräkne-Hoby anföres, att den nu ifrågavarande bestämmelsen knappast kunnat upprätthållas. Huvudskälet för eleverna att söka sig till lanthushållsskola vore att få lära sig matlagning. Att elever även från andra hem än lantbrukarhem finge komina till en skola med mera lantlig prägel vore blott till nytta. Bestämmelsen borde antingen utgå eller ock förändras därhän, att de ägde företräde, vilka minst ett år deltagit i lanthushållsgöromål. Mot bestämmelsen i reglementets § 13 därom, att vid skolan skola finnas en föreståndarinna och en lärarinna med full tjänstgöring, vänder sig styrelsen för skolan i Rimforsa och påyrkar, att det måtte uttryckligen föreskrivas, att vid skolor med längre kurs skola vara anställda två lärarinnor med full tjänstgöring. Härav föranleddes ökat anslag, på sätt förut framhållits. Till oss har överlämnats för att tagas i övervägande vid vår utredningen skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 oktober 1928 av svenska lanthushållsskolornas förening, vari anföres huvudsakligen följande. Nu utgående avlöningsbelopp till föreståndarinna och lärarinnor, dyrtidstillägg inberäknat, kunde anses skäliga med hänsyn till utbildning och tjänstgöringens art i förhållande till a n d r a jämförliga befattningar. Nu utgående anslag till skolorna förutsatte, att undervisningen kunde bestridas av föreståndarinna och allenast en l ä r a r i n n a jämte extralärare. Erfarenheten hade emellertid visat, att för undervisningens lämpliga bedrivande behövdes inalles tre lärarinnor med full tjänstgöring jämte tillfälliga krafter. Lanthushållsskolornas uppgift och arbetssätt företedde nämligen vissa av sakens n a t u r betingade skiljaktigheter från lantmannaskolornas. De senares undervisning vore huvudsakligen teoretisk och r ä t t stora avdelningar kunde undervisas av en lärare. Det vore däremot tydligt, att i lanthushållsskolan undervisning i matlagning, konservering, husdjursskötsel och mjölkhushållning, trädgårdsskötsel, sömnad och vävnad, tvätt och städning måste v a r a både praktisk och teoretisk, t. o. m. väsentligen praktisk. Därav följde, att eleverna måste indelas i smärre grupper, vanligen 5—6 efter olika förhållanden. Varje grupp sysselsattes en tid (1—2 veckor) med samma arbete, t. ex. i köket, med djuren, i trädgården, i vävsalen, och eleverna cirkulerade mellan grupperna. Även inom varje grupp måste den praktiska handledningen bli i hög grad individuell. E n l ä r a r i n n a kunde under sådana förhållanden icke samtidigt handleda och undervisa mer än högst två grupper. Man hade alltså normalt att räkna med två lärarinnor utom föreståndarinnan. Det »ökade understöd», som nu kunde beviljas med högst 10 procent av ordinarie anslag, borde med förhöjt belopp sammanläggas med sagda

350 anslag. Det motsvarade icke de senare årens ökningar i kostnaderna för lokal, materiell, tryck och dylikt. För skolans realutgifter behövdes en ökning i motsvarande parti av inkomsterna med 20 a 30 procent. Lanthushållsskolornas ekonomi vore mycket olika, huvudsakligen beroende på stora olikheter i understöd från landsting, hushållningssällskap och kommuner. I det hela vore dock skolornas ekonomi ytterligt svag. År 1927 visade samtliga skolor en brist på 64 806 kronor. Vidare framhållas en del önskningar angående vikariatsarvoden, semester och anslag till semestervikarie, r ä t t att för ålderstillägg inräkna viss tjänstgöring vid a n d r a undervisningsanstalter, såsom lärlings- eller yrkesskola, folkhögskola m. fl. Därjämte göres gällande, att någon olikhet i anslagsbehovet torde förefinnas allt efter som skolan vore försedd med eget jordbruk eller ej. Även i den förut berörda, av svenska lantmannaskolornas lärarförening till oss ingivna skriften av den 1 m a r s 1930 behandlas lanthushållsskolornas ekonomi och förordas en väsentlig anslagshöjning. Såsom motiv anföras ungefär samma skäl som beträffande lantmannaskolorna. N å g r a mera betydande förändringar i avseende på anslagen till de särskilda k u r s e r n a vid lanthushållsskolor h a v a vi icke a t t föreslå, utom vad som föranledes av tillkomsten av längre kurser om minst 275 dagar. Vi anse sålunda, att de n u v a r a n d e avlöningarna till föreståndarinna och ordinarie l ä r a r i n n a vid kortare kurser och huvudkurser böra bibehållas oförändrade. De hava förresten nästan enhälligt förklarats v a r a lämpligt avvägda. F r å g a n om dyrtidstilläggen lämnas i denna utredning alldeles å sido. Vi h a v a icke heller ansett oss k u n n a tillmötesgå det från flera håll framkomna kravet på att vid lanthushållsskolorna skulle i regel v a r a anställd — förutom föreståndarinnan och den nuvarande ordinarie lärarinnan _ ytterligare en ordinarie l ä r a r i n n a och att till följd h ä r a v anslaget till kurserna måtte ökas. Förhållandena vid skilda skolor med olika inriktning av undervisningen samt med olika stort elevantal äro nämligen så skiljaktiga, att den ekonomiska hjälp, som må böra i särskilda fall lämnas, synes lämpligast kunna få formen av ett särskilt anslag till parallellundervisning vid vissa kurser. Att lanthushållsskolornas ekonomi skulle i allmänhet v a r a så ansträngd, att en allmän höjning av kursanslagen skulle v a r a därav nödvändiggjord, hava vi icke funnit v a r a av utredningen bekräftat. Någon anledning att medelst anslagshöjning särskilt u p p m u n t r a de kortare kurserna anse vi i varje fall icke föreligga. För huvudkursen innebär däremot v å r t förslag en mindre anslagshöjning. Vi bifoga förslag till ny kungörelse angående statsunderstöd till lanthushållsskolor m. m.

351 V a d anslagen till själva kurserna angår framgå såväl de n u v a r a n d e anslagen, med inräknande av tilläggsanslaget å 10 procent, som ock de anslag vi föreslå av nedanstående sammanställning. Anslag til! lanthushållsskolor. N u

F ö r s l a g

Statsbidrag

Statsbidrag Antal OrtsAntal Orts- L .. Summa i i Sum- .bidrag dagar grundbidrag Summa dagar grundSumma anslag övrigt anslag övrigt ma kurs 105.

1820 1700

3 520 1 700 5 220 110

Kort »

»

1760 1 100 2 860 1100

3 960 110

III.

»

x.

1 700

2 700J 110

1800 1 100 2 900 1 100 4 000 1800 500 2 300 500 2 800

5 280 3 300

8 580 3 300 11 880 330

5 400 3 300 8 700 3 300 12 000

Huvudkurs 165

2 700 2 250

1 I. II.

I.

2 200

1800 1700 3 500 1700

5 200

2 610 1350

4 950 2 250 7 200 165 3 960 1 350 5 31o| 165

3 000 2 200 5 200 2 200 7 400 3 000 1200 4 200 1 200 5 400

5 310 3 600

8 910 3 600 12 510 330

6 000 3 400 9 400 3 400 12 800

I.

Huvudkurs 165

2 700 2 250

II.

Kort

II.

»

kurs 105 270

Längre kurs ...

4 950 2 250 7 200 165 3 000 2 200 5 200 2 200 7 400 1760 1 100 2 860 1 100 3 960 110 | 1 800 1 100 2 900 1 100 4 000

4 460 3 350

7 810 3 350 11 160 275

4 800 3 300 8100 3 300 11400

5 400 3 000 8 400 3 000 11400

Det n u v a r a n d e ökade understödet bör, såsom vi ock föreslagit beträffande lantmannaskolorna, inräknas i det ordinarie anslaget samt därvid tillföras grundanslaget, eftersom icke särskilt ortsbidrag nu kräves för detsamma. Grundanslaget har av oss satts till samma belopp för alla kurser av samma slag liksom nu är fallet i 1919 års kungörelse, d. v. s. innan tilläggsanslaget tillkom. Vad de kortare kurserna angår hava vi ansett, att anslagen k u n n a bibehållas ungefär oförändrade, oaktat minsta kurslängden ökas med fem dagar. Ortsbidragen till dessa kurser föreslås bibehållna med n u v a r a n d e belopp, under det att statsbidraget och därmed även skolans totala anslagsinkomst blir enligt v å r t förslag minskat vid första kursen med 20 kronor men ökat vid a n d r a kursen med 40 kronor och vid tredje kursen med 100 kronor. Vad huvudkursen beträffar har densamma ansetts böra i någon mån gynnas. Det totala anslaget har höjts för första kursen med 200 kronor och för a n d r a kursen med 90 kronor. E n a n n a n ändring är att genom grundanslagets ökning till 3 000 kronor staten enligt v å r t förslag och under förutsättning att ortsbidraget endast uppgår till stadgat minimibelopp åtager sig en proportionsvis något högre andel än nu i kurskostnaderna. Statsanslaget ökas nämligen för första kursen med 250 kronor och för

352 a n d r a kursen med 240 kronor, under det att kravet på ortsbidrag sänkes med 50 resp. 150 kronor. För den n y a längre kursen har föreslagits ett totalt anslag å samma belopp som enligt förslaget skulle utgå till en första h u v u d k u r s och en andra kortare kurs, vilka tillsammans också räcka i 275 dagar. Grundanslaget har dock för att gynna denna kursform höjts till 5 400 kronor. För n ä r v a r a n d e utgår icke vid lanthushållsskolorna något särskilt anslag till parallellundervisning. Vi hava emellertid ansett dylikt anslag böra medgivas, men endast såvitt angår h u v u d k u r s och längre kurs. Anslaget utgör ett bidrag till avlönande av den ytterligare lärarkraft, som kräves till följd av elevernas uppdelning p å flera avdelningar. Då visst maximum för elevantalet vid lanthushållsskolor fortfarande bör stadgas på grund av undervisningens övervägande praktiska art, och då detta maximum för ifrågavarande kursformer av oss föreslås till 30, hava vi ansett anslag till parallellundervisning böra givas blott en gång under varje kurs. P å sätt och vis äger parallellundervisning städse r u m vid lanthushållsskolorna därigenom, att eleverna måste för ett lämpligt anordnande av undervisningen indelas i s. k. turer. Detta förhållande torde emellertid få anses vara beaktat vid utmätandet av det ordinarie kursanslaget, och det är endast vid ett elevantal, avsevärt större än det minsta, som behov kan anses föreligga att indela eleverna i så pass många avdelningar a t t särskilt parallellundervisningsanslag kan anses befogat. Då vi föreslå maximiantalet elever i nu ifrågavarande kurser till 30, synes gränsen för utgåendet av anslag till parallellundervisning lämpligen k u n n a sättas till något över hälften av sagda antal eller sålunda vid ett elevantal som överstiger 16. Genom ett dylikt anslag befrämjas den önskvärda uppkomsten av jämförelsevis stora skolor. Då vi icke ansett oss böra tillmötesgå önskningarna om anslagsökning för avlönande av en a n d r a o r d m a r i e lärarinna, komma dock genom detta parallellundervisningsanslag okade medel att tillföras de skolor, som torde v a r a mest i behov därav. Statsanslagets belopp har föreslagits till vid första huvudkurs högst 600 kronor, vid a n d r a huvudkurs högst 400 kronor och vid längre kurs högst 800 kronor. Då ortsbidrag bör krävas, motsvarande hälften av statsbidraget, komma totalanslagen till parallellundervisning vid dessa kurser a t t uppgå till resp. 900, 600 och 1200 kronor. Ifråga om v å r t förslag om särskilt anslag till undervisningsmateriell för den teoretiska undervisningen vid h u v u d k u r s eller längre kurs hänvisas till förut framlagd motivering. Liksom vid lantmannaskolor anse vi, att visst bidrag till studieresor bör utgå. Förslaget är formulerat i anslutning till vårt förslag beträffande nyssnämnda skolor. Något särskilt anslag för försöksverksamhet vid lanthushållsskolorna h a r icke synts erforderligt. Vad beträffar lärarpersonalens avlöningar hava vi, såsom redan nämnts,

icke föreslagit några förändringar ifråga om kortare kurser och huvudkurser. För den nya längre kursen hava föreslagits avlöningar, som äro lika med för tre kortare kurser och alltså något överstiga dem för en huvudkurs jämte en kort kurs men äro lägre än för två huvudkurser. Beloppen framgå av kungörelseförslaget § 3. Liksom vid lantmannaskolorna hava vi föreslagit, att lärarpersonalen vid lanthushållsskolor skall vara skyldig att för sin avlöning stå till skolstyrelsens eller lantbruksundervisningsnämndens förfogande under året, dock med undantag för högst två månaders ferier. Eftersom vid dessa skolor sön- och helgdagar, som infalla under kurs, inräknas i kurstiden, har det dagantal, varunder lärarpersonalen sålunda är skyldig att stå till förfogande, satts till minst 300 dagar. Då bli ungefär två månader lediga till ferier. Det dagarvode, de till denna personal hörande befattningshavare må vara berättigade uppbära för extra tjänstgöring under denna tid, har föreslagits till 10 kronor för föreståndarinna och 7 kronor 50 öre för ordinarie lärarinna. För närvarande stadgas beträffande ålderstillägg bl. a., att befattningshavaren skall hava tjänstgjort minst 500 dagar under den tid av minst fem år som kräves för erhållande av dylikt tillägg. Då vi nu föreslå skyldighet att utöver de ordinarie kurserna stå till förfogande på sätt ovan nämnts ävensom att sådan tjänstgöring må tagas i betraktande för ålderstillägg, har sagda minimitjänstgöringstid måst väsentligt höjas. Vid jämförelse med vårt förslag beträffande lantmannaskolornas lärarpersonal och med hänsyn till att det icke kan med säkerhet påräknas, att dylik extra tjänstgöring städse kan beredas föreståndarinnor och lärarinnor, hava vi ansett, att man bör utgå från en användningstid av ungefär 260 dagar i genomsnitt för år. För fem år blir då dagantalet 1300. Då för ålderstillägg fordras att hava tjänstgjort minst fyra femtedelar av denna tid eller 1 040 dadar, hava vi ansett sistnämnda tid utgöra minimum. Vi hava dock avjämnat den till 1050 dagar, motsvarande i genomsnitt 210 dagar för år. Det bör erinras, att dagberäkningen icke är densamma som vid lantmannaskolorna, där blott arbetsdagarna medräknas. Beträffande övriga bestämmelser i vårt förslag till kungörelse angående statsunderstöd till lanthushållsskolor m. m. hänvisas till den speciella motiveringen. Till understöd åt lanthushållsskolor skall enligt riksdagens beslut uppföras i riksstaten för budgetåret 1930/1931 ett ordinarie förslagsanslag å 245 000 kronor. Därjämte har för beredande av ökat understöd åt dessa skolor beviljats ett extra förslagsanslag å 10 000 kronor. Våra nu framlagda förslag innebära vissa höjningar i statsbidragen till dessa skolors kurser ävensom nya särskilda statsbidrag till parallellundervisning, till anskaffande av undervisningsmateriell och till studieresor. Dessutom 2 3 — 291214.

354 hava vi förutsatt, att den kvinnliga trädgårdskolan vid Apelryd skall ombildas till en trädgårdsbetonad lanthushållsskola. Dessa v å r a förslag medföra, a t t enligt verkställda beräkningar det ordinarie förslagsanslagets belopp behöver höjas till 300 000 kronor eller med 55 000 kronor, varvid dock det extra anslaget å 10 000 kronor icke längre blir erforderligt. Något särskilt extra anslag till skolan vid Apelryd kommer ej heller att vidare erfordras. Det har under senare å r upptagits till 7 000 kronor. Den verkliga anslagsökningen blir alltså 38 000 kronor.

Förslag till Reglemente för med statsmedel understödda lanthushållsskolor. I.

Skolans ändamål. §1.

Lanthushållsskolas uppgift är att meddela unga kvinnor utbildning för skötseln av ett lanthushåll. I sådant syfte skall skolan lämna praktisk och teoretisk undervisning i husligt arbete samt i sådana yttre göromål, vilka lämpligen utföras av kvinnor. II.

Undervisning. § 2.

Vid skolan anordnas under varje läsår, som r ä k n a s från och med den 1 november till och med den 31 oktober nästföljande år, en eller flera ordinarie kurser under den eller de årstider, som med hänsyn till ortens förhållanden synas lämpliga. Hålles k u r s å sådan tid, att delar av densamma infalla under två läsår, hänföres kursen i sin helhet till det läsår, för vilket anslag till kursen erhålles. K u r s e r n a kunna v a r a antingen huvudkurser, minst 165 dagar, eller kortare kurser, minst 110 dagar, eller längre kurser, minst 275 dagar, i varje fall sön- och helgdagar i n r ä k n a d e men ferier oberäknade. T v å eller flera av dessa kurser må icke vid skola hållas på sådant sätt, a t t de helt eller delvis äro samtidiga, därest icke Kungl. Maj:t på därom gjord ansökan därtill lämnat särskilt tillstånd. I den mån undervisningen gör det nödvändigt, uppdelas eleverna på parallellavdelningar.

355 Utöver ovan angivna skolkurser, för vilka detta reglemente gäller, k u n n a vid skolan anordnas särskilda undervisningskurser enligt reglementet för med statsmedel understödda åtgärder till höjande av det mindre jordbruket ävensom speciella utbildningskurser enligt vad om sådana kurser ä r särskilt stadgat. § 3. Vid varje kurs skall undervisningen omfatta: I. P r a k t i s k undervisning med övningar: a) hushållsarbete (matlagning, bakning, tillvaratagande av slakt, konservering m. m.); b) t v ä t t och städning; c) enkel sömnad och lagning; d) mjölkhushållning; e) trädgårdsskötsel, i den m å n sådan kan förekomma vid skolan under den årstid, då kursen hålles; f) fjäderfäskötsel; g) svinskötsel i för orten lämplig omfattning; h) nötboskapsskötsel, dock att vid kortare kurser ävensom vid a n d r a kurser i sådana landsdelar, där detta arbete icke plägar utföras av kvinnor, dylika praktiska övningar må anordnas endast i den m å n så befinnes lämpligt; i) mjölkning, dock att vid kortare kurser övningar h ä r i må anordnas endast i den mån så befinnes lämpligt. I I . Teoretisk undervisning med demonstrationer: a) närings-, födoämnes- och matlagningslära; b) hemvård; c) hälso- och sjukvårdslära samt b a r n a v å r d ; d) lanthushållets ekonomi; e) enklare bokföring; f) mjölkhushållning; g) trädgårdsskötselns g r u n d d r a g ; h) fjäderfäskötsel; i) svinskötselns g r u n d d r a g ; j) nötboskapsskötselns grunddrag, dock att i sådana kortare kurser, där praktisk undervisning i detta ämne icke förekommer, dylik teoretisk undervisning må anordnas endast i den m å n så befinnes lämpligt. Vid huvudkurs och längre kurs bör, där så lämpligen kan ske, undervisning jämväl meddelas i sådan vävnad, som har betydelse för ett lanthushåll, ävensom i vävteori. Vid den praktiska undervisningen i trädgårdsskötsel samt fjäderfä-, svin- och nötboskapsskötsel ävensom mjölkning skola övningar äga r u m i trädgård, höns- och svinhus samt ladugård.

356 §4. Skolans styrelse må i huvudsaklig överensstämmelse med en av lantbruksstyrelsen fastställd normalplan och med hänsyn till förhållandena inom orten bestämma de olika läroämnenas omfattning ävensom huruvida i undervisningen skola ingå även a n d r a ämnen, berörande skolans syfte, än de i § 3 omförmälda; börande dock den teoretiska undervisningen i de u t i § 3 upptagna ämnena omfatta i genomsnitt minst 10 timm a r i varje vecka. Anser skolans styrelse nödvändigt, att för beredande av väsentligt ökad undervisning i visst eller vissa ämnen undervisningen i något eller n å g r a av de i § 3 omförmälda obligatoriska ämnena antingen inskränkes i mera betydlig m å n eller ock alldeles uteslutes från läroplanen, må skolstyrelsen därtill i n h ä m t a medgivande av lantbruksstyrelsen. § 5. Undervisningen skall meddelas genom: a) Föredrag, varvid iakttages, att l ä r a r i n n a n söker förtydliga ämnet genom förevisningar; och bör l ä r a r i n n a n såväl genom frågor till eleverna utröna, h u r u v i d a dessa r ä t t uppfattat vad som förut genomgåtts, som ock bereda eleverna tillfälle att till henne framställa frågor för vinnande av ytterligare upplysning i det ämne, som behandlas; b) Repetitioner i förening med förhör samt, i den mån så lämpligen kan ske, eleverna till lösning förelagda skriftliga uppgifter; c) Demonstrationer av olika husdjur samt apparater och förnödenheter för ett lanthushåll jämte produkter från sådant hushåll ävensom arbetsmetoder m. m.; samt d) Övningar, som verkställas av eleverna själva efter vederbörande lär a r i n n a s anvisning eller under hennes ledning. § 6. Skolan skall vara försedd med lämpliga lokaler och nödig undervisningsmateriell samt t r ä d g å r d , hönsgård och svingård av sådan beskaffenhet, att de kunna v a r a eleverna till verkligt gagn vid deras utbildning. Lanthushållsskola, som är förlagd till samma plats som lantmannaskola, äger, enligt vad därom stadgas i reglementet för sistnämnda slag a v skolor, för demonstrationer och övningar tillgång till lantmannaskolans skoljordbruk samt att mot skälig ersättning från detta erhålla lantbruksprodukter till undervisningen. Annan lanthushållsskola, vid vilken hålles h u v u d k u r s eller längre kurs, skall för nyssnämnda ändamål v a r a förenad med eller eljest äga tillgång till ett intill skolan eller i dess omedelbara närhet beläget lämpligt jordbruk. Detta bör även, där så l ä m p ligen k a n ske, vara fallet beträffande a n n a n lanthushållsskola, varest hållas allenast kortare kurser.

357 Skola, vid vilken undervisning meddelas vare sig i nötboskapsskötsel och mjölkning eller enbart i mjölkning, skall vara förenad med eller eljest äga tillgång till ladugård för demonstrationer och de praktiska övningarnas utförande. Tillfälle bör beredas eleverna att vid en eller flera studieresor under lärarinnas ledning studera välskötta lanthushåll vid mindre jordbruk jämte binäringar. I den mån sådan resa icke kan anordnas under pågående kurs, bör skolan söka åstadkomma särskild resa för eleverna å lämplig tid efter kursens slut. §7. Vid skolan skall enligt av lantbruksstyrelsen fastställt formulär föras dagbok, vari av lärarpersonalen antecknas kort uppgift dels om den under dagen meddelade teoretiska undervisningen jämte demonstrationer dels ock om den praktiska undervisningen med övningar ävensom studieresor, företagna under lärarinnas ledning. §8. Vid kursens slut anställes offentlig avgångsexamen. Efter genomgången kurs erhåller elev avgångsbetyg, avfattat enligt av lantbruksstyrelsen fastställt formulär samt undertecknat av skolans föreståndarinna och lärarinnor med full tjänstgöring. III. Elever. § 9. Elever antagas av skolans styrelse på förslag av föreståndarinnan. § 10. För vinnande av inträde vid lanthushållsskola fordras av sökande: att hava fyllt 16 år; samt att hava minst ett år allvarligt deltagit i de vid ett lanthushåll förekommande göromål; med rätt för styrelsen att från detta villkor meddela undantag, när skäl därtill äro. Ansökan om inträde vid lanthushållsskola skall vara av sökanden egenhändigt skriven och ställas till skolans styrelse. Vid ansökningen skola fogas behöriga intyg för styrkande av att inträdesfordringarna av sökanden fyllas ävensom avgångsbetyg från folkskola samt i förekommande fall fortsättningsskola. § 11. Under för övrigt lika förhållanden äger av inträdessökande den företräde, som fyllt 18 år eller som under längre tid deltagit i praktiska arbeten inom lanthushåll.

§ 12. Elev bekostar sitt uppehälle vid skolan ävensom bostad, läroböcker m. m. och betalar för undervisningen den avgift, som styrelsen bestämmer. Om högsta beloppet av undervisningsavgift samt om frielever och elever mot halv undervisningsavgift stadgas i gällande kungörelse angående statsunderstöd till lanthushållsskolor m. m. § 13. Elev skall iakttaga ett oförvitligt uppförande och ställa sig till efterrättelse av styrelsen fastställda ordningsstadgar samt av rektor, föreståndarinna, lärarinna eller lärare givna föreskrifter. Elev, som är lättjefull eller ohörsam eller eljest gör sig skyldig till ovärdigt uppförande och som icke låter sig rätta av varning, som rektor eller föreståndarinna inför lärarrådet henne meddelar, ävensom elev, vilken begått förseelse av svårare beskaffenhet, må kunna av styrelsen skiljas från skolan; och vare sådan elev förlustig av henne erlagd undervisningsavgift. IV. Föreståndarinna, lärarinnor och lärare samt rektor. § 14. Vid varje skola skall finnas en vid densamma boende föreståndarinna, som leder, deltager i och ansvarar för undervisningen, ävensom minst en ordinarie lärarinna. Där föreståndarinna på grund av att hon är gift och sköter eget hushåll eller av annan anledning ej bestrider full tjänstgöring, skall dessutom finnas anställd en biträdande extra lärarinna. I övrigt anställas lärarinnor och lärare till det antal, undervisningens behöriga upprätthållande kräver. Där förhållandena i särskilt fall göra sådan anordning önskvärd, må Kungl. Maj:t på framställning av skolstyrelsen medgiva, att skolan skall stå under ledning av manlig föreståndare, beträffande vilken i sådant fall skall i tillämpliga delar gälla vad i detta reglemente stadgas om föreståndarinna. Den ordinarie lärarinnan skall i detta fall tjänstgöra såsom biträdande föreståndarinna. Är lanthushållsskola förlagd till samma plats som lantmannaskola eller folkhögskola samt har med dylik skola gemensamma lokaler, må, där så befinnes lämpligt, efter överenskommelse mellan skolornas styrelser lantmannaskolans eller folkhögskolans föreståndare kunna utses till rektor för lanthushållsskolan. Föreståndarinna, lärarinnor och lärare ävensom rektor, där sådan finnes, bilda tillsammans ett lärarråd.

359 § 15. Föreståndarinna, lärarinnor och lärare skola besitta den utbildning och den förmåga att meddela undervisning ävensom de egenskaper i övrigt, som äro behövliga för ett framgångsrikt uppfyllande av deras åligganden. Såväl föreståndarinna som ordinarie l ä r a r i n n a skola h a v a med goda vitsord avlagt avgångsexamen från lärarinnekurs vid med statsmedel understött lanthushållningsseminarium; dock må på lantbruksstyrelsens prövning bero, om u n d a n t a g från sistnämnda bestämmelse m å kunna medgivas. Till föreståndarinna må endast antagas den, som av lantbruksstyrelsen förklarats därtill kompetent. § 16. När befattning som föreståndarinna eller ordinarie l ä r a r i n n a skall tillsättas, åligger det styrelsen att så snart ske kan och senast t r e månader efter föregående befattningshavares avgång kungöra densamma till ansökning ledig genom annons i minst en allmänt spridd tidning och en facktidskrift med angivande av den tid, inom vilken ansökan skall vara till styrelsen ingiven, samt den tid, då befattningen skall tillträdas. Kungörelsen skall v a r a införd minst trettio dagar före ansökningstidens utgång. Före tillsättandet av föreståndarinnebefattning skall tillfälle beredas statens inspektris över lanthushållsskolorna att y t t r a sig om sökandens lämplighet. F ö r e s t å n d a r i n n a och ordinarie l ä r a r i n n a skola av styrelsen fast anställas antingen p å viss tid eller ock tillsvidare med ömsesidig r ä t t till uppsägning. Anställning på viss tid skall ske för minst tre å r i sänder, dock att under de två första åren sådan anställning må ske för kortare period. Uppsägningstiden skall utgöra minst fyra månader. Föreståndarinna eller ordinarie l ä r a r i n n a äger ej u t a n styrelsens medgivande r ä t t att å t a g a sig avlönat uppdrag, som är förenat med tjänstgöring under tid, då kurs pågår. §17. Föreståndarinnan åligger: 1) att v a k a däröver, att undervisningen behörigen fortgår efter detta reglemente och a n d r a gällande föreskrifter samt att såväl lärarinnor och lärare som elever fullgöra sina skyldigheter; 2) att under styrelsens inseende h a n d h a v a skolans ekonomi, därest styrelsen icke annorlunda beslutar; 3) att v a r a ordförande i skolans l ä r a r r å d ; 4) att sammankalla l ä r a r r å d e t minst t v å gånger under varje lärokurs; 5) att, efter s a m r å d med rektor, där sådan finnes, för styrelsen framlägga förslag till lediga lärarinne- eller lärarplatsers tillsättande;

360 6) a t t för styrelsen eller, där rektor finnes utsedd, för denne anmäla, om anledning till a n m ä r k n i n g finnes mot någon l ä r a r i n n a eller lärare; 7) att såväl inom som utom skolan utöva tillsyn över eleverna och i förekommande fall tilldela elev varning inför lärarrådet eller, där rektor finnes utsedd, för denne anmäla elev till erhållande av sådan varning ävensom att för styrelsen eller, där rektor finnes utsedd, för denne anmäla, n ä r anledning till elevs skiljande från skolan förekommer; 8) att mottaga alla till skolan eller dess styrelse ställda skrivelser och över dem föra diarium; 9) att föra protokoll vid styrelsens sammanträden, där ej styrelsen annorlunda bestämmer, ävensom att föra protokoll vid l ä r a r r å d e t s samm a n t r ä d e n samt att uppsätta avgående skrivelser och över dessa föra diarium; 10) att till vederbörande inspektris insända av styrelsen fastställd undervisningsplan ; 11) att skriftligen u n d e r r ä t t a vederbörande inspektris om den tid, då kurs börjar eller slutar; 12) a t t enligt av lantbruksstyrelsen fastställt formulär föra matrikel över skolans elever samt liggare över de dem tilldelade avgångsbetyg; 13) att årligen inom tid, som styrelsen bestämmer, till denna avgiva berättelse om skolans verksamhet under föregående läsår; samt 14) att, n ä r styrelsen icke annorlunda bestämmer, h a n d h a v a ledningen av till skolan förlagda särskilda undervisningskurser och speciella utbildningskurser. § 18. Finnes rektor utsedd, tillkommer det honom att vaka över ordningen vid skolan och därom meddela nödiga föreskrifter samt att, där skolans styrelse ej annorlunda beslutat, i övrigt utöva de åligganden, §0111 i § 17 p u n k t e r n a 3) och 4) tillagts skolans föreståndarinna. § 19. L ä r a r r å d e t åligger: att på kallelse av föreståndarinnan eller, där rektor finnes utsedd, av denne s a m m a n t r ä d a för överläggning om elevernas framsteg, flit och uppförande, om de förändringar i undervisningen, som anses nödvändiga till följd av inträffade förhållanden, samt om vad i övrigt kan lända till gagn för skolan; att uppgöra förslag till ordningsstadgar, ferier, undervisnings- och timplan, lärarinnors och lärares tjänstgöring m. m., vilka förslag underställas styrelsens prövning; samt att avgiva yttranden i de frågor rörande skolans verksamhet, som hänskjutas till lärarrådet.

§ 20. Lärarinna och lärare åligger att med noggrannhet och nit fullgöra sina skyldigheter enligt detta reglemente samt i övrigt ställa sig till noggrann efterrättelse de föreskrifter rörande verksamheten vid skolan, som av skolans styrelse, rektor eller föreståndarinna meddelas. Därest föreståndarinna, lärarinna eller lärare icke förmår att vid skolan upprätthålla skick och ordning eller uraktlåter att fullgöra sina åligganden enligt detta reglemente eller i övrigt visar sig uppenbart olämplig för sin uppgift, må hon eller han kunna av styrelsen omedelbart utan iakttagande av stadgad uppsägningstid skiljas från sin befattning, dock, där befattningshavaren varit fast anställd vid skolan under minst tre år, endast efter förut given, motiverad och protokollförd, resultatlös varning. V. Styrelsen. § 21. Skolans styrelse utgöres av minst fem personer, däribland skolans rektor, där sådan finnes, samt skolans föreståndarinna, vilka senare dock ej äga att deltaga i beslut, som rör deras rätt och ställning vid skolan. Övriga styrelseledamöter, av vilka minst två skola vara kvinnor, utses jämte suppleanter för envar av dem för fyra år, en av vederbörande landsting och en av vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt de återstående till det antal och på det sätt, som av Kungl. Maj:t för varje särskild skola närmare bestämmes. Finnes manlig föreståndare, skall den biträdande föreståndarinnan äga säte och stämma i styrelsen. Styrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande samt inom eller utom sig kassaförvaltare. Styrelsen äger att inom sig utse ett utskott, bestående av tre ledamöter, däribland föreståndarinnan, för att å styrelsens vägnar utöva det närmaste handhavandet och övervakandet av skolans löpande ärenden enligt de bestämmelser, som av styrelsen meddelas. Sedan styrelse blivit vald, ävensom då förändringar inom densamma ägt rum, lämnar styrelsen därom uppgift till lantbruksstyrelsen. § 22. Styrelsen tillkommer: att antaga och entlediga föreståndarinna, lärarinnor och lärare samt att, med iakttagande av vad därom är särskilt stadgat, bestämma dessas avlöningsförmåner; att åt rektor, där sådan finnes, föreståndarinna, lärarinna och lärare bevilja sökt tjänstledighet samt, om så finnes nödigt, förordna om platsens uppehållande under ledigheten;

362 att antaga elever samt, om så finnes nödigt, skilja elev från skolan; att årligen uppgöra inkomst- och utgiftsstat för skolan; att granska och fastställa ordningsstadgar samt undervisnings- och timplan; att övervaka, att detta reglemente och andra för skolan gällande föreskrifter efterlevas ävensom att skolans verksamhet ledes i enlighet med dess ändamål; att bestämma dag för avgångsexamen vid de olika kurserna; att årligen före den 1 februari till lantbruksstyrelsen samt vederbörande landsting och hushållningssällskap enligt av lantbruksstyrelsen fastställt formulär avgiva berättelse över skolans verksamhet under senast förflutna läsår; att, därest sådant jordbruk, som i § 6 omförmäles, av skolan innehaves, lämna uppdrag åt lämplig person att under styrelsens överinseende handhava jordbrukets skötsel; samt att i övrigt på allt sätt främja skolans bästa. Styrelsens ledamöter böra genom besök i skolan och åhörande av undervisningen skaffa sig kännedom om skolans verksamhet samt, i händelse anledning förekommer till anmärkning eller till avhjälpande av påtagliga brister, därom göra anmälan vid styrelsens sammanträde. § 23.

För besluts fattande skall minst hälften av styrelsens ledamöter vara närvarande. Beslut om disciplinär åtgärd mot föreståndarinna, lärarinna eller lärare ävensom beslut om deras skiljande från tjänsten må dock icke fattas, med mindre två tredjedelar av styrelsens ledamöter äro närvarande. Vid omröstning, som utfaller med lika röstetal för olika meningar, gälle den mening, som ordföranden biträder. § 24. För de medel, skolstyrelse har under sin förvaltning, ansvara styrelsens ordförande och ledamöter gemensamt. I den årliga granskningen av styrelsens förvaltning deltager å statens vägnar ett av vederbörande länsstyrelse utsett ombud. VI. Överinseende. § 25. Lantbruksstyrelsen äger att utfärda de närmare föreskrifter, vilka erfordras för ordnandet av undervisningen vid lanthushållsskolorna. Om statlig inspektion av lanthushållsskolorna är särskilt stadgat.

363 VII.

Övergångsbestämmelser. § 26.

F ö r dem, som vid tiden för detta reglementes trädande i kraft äro ledamöter av styrelsen för lanthushållsskola, skall detta uppdrag upphöra vid utgången av kalenderåret näst efter det, under vilket reglementet t r ä d e r i kraft. Yppas innan dess behov av utseende av ledamot, må sådant val ske enligt nu gällande bestämmelser men skall avse endast tiden intill n ä m n d a tidpunkt. V a d i denna paragraf stadgas äger icke tillämpning å föreståndarinna, ej heller å rektor, där sådan finnes.

Förslag till Kungörelse angående statsunderstöd till lanthushållsskolor m. m. §1. Till lanthushållsskola, anordnad i överensstämmelse med gällande reglemente för med statsmedel understödda sådana skolor, må efter Kungl. Maj:ts beprövande statsunderstöd utgå sålunda: 1) till kortare

kurser:

a) för första kursen under läsåret högst 3 500 kronor b) » andra » » » » 2 900 » c) » tredje » » » » 2 300 » v a r a v i grundanslag för varje kurs 1800 kronor; 2) till

huvudkurser:

a) för första kursen under läsåret högst 5 200 kronor b) » andra » » » » 4 200 » varav i grundanslag för varje kurs 3 000 kronor; 3) till längre kurs högst 8 400 kronor, v a r a v i grundanslag 5 400 kronor; 4) till parallellundervisning vid första h u v u d k u r s högst 600 kronor, vid a n d r a h u v u d k u r s högst 400 kronor och vid längre kurs högst 800 kronor, v a r a v i varje fall hälften utgör grundanslag; 5) erforderligt belopp till a) ålderstillägg åt föreståndarinna och ordinarie l ä r a r i n n a enligt i § 5 angivna grunder; b) b i d r a g till ersättning åt vikarie för föreståndarinna eller ordinarie l ä r a r i n n a , som åtnjuter tjänstledighet på grund av sjukdom eller

364 för uppehållande av befattning i statens tjänst eller för fullgörande av annat offentligt uppdrag, med det belopp som, utöver vad den tjänstlediga avstår av sin avlöning, erfordras för ett vikariatsarvode, motsvarande två tredjedelar av den för befattningen fastställda, på ledighetstiden belöpande k o n t a n t a minimigrundlönen. 6) till anskaffande av undervisningsmateriell för den teoretiska undervisningen vid h u v u d k u r s eller längre kurs högst halva beloppet av anskaffningskostnaden, dock ej mer än 200 kronor för å r ; samt 7) till studieresor, för gäldande av kostnaden för ledares och elevernas resor vid kortare kurs under högst två dagar, vid h u v u d k u r s under högst fyra dagar och vid längre kurs under högst sex dagar, ett belopp utgående enligt de bestämmelser som gälla för statsunderstöd till studieresor enligt reglementet för med statsmedel understödda åtgärder till höjande av det mindre jordbruket. Hålles vid l a n t h u s h å l l s k o l a under samma läsår en kortare kurs och en huvudkurs, må statsunderstödet till huvudkursen beräknas såsom för första kurs, även där denna kurs hålles efter den kortare kursen, skolande den kortare kursen i dylikt fall betraktas såsom a n d r a kurs. Hålles vid lanthushållsskola under läsåret kurser på sådant sätt, a t t de helt eller delvis äro samtidiga, må för tid, då detta inträffar, de härovan under 1)—4) bestämda statsunderstöden i skälig mån nedsättas. § 2. Såsom villkor för erhållande av statsunderstöd enligt § 1 skall gälla: 1) att, då fråga är om ny skola, vederbörande lantbruksundervisningsnämnd samt inspektrisen över lanthushållsskolorna vitsordat behovet av skolan; 2) att undervisningen vid skolan p å g å r så lång tid, som i gällande reglemente för med statsmedel understödda lanthushållsskolor är föreskrivet för de särskilda kurserna, med r ä t t för Kungl. Maj:t att, d ä r särskilda skäl därtill föranleda, bevilja statsunderstöd, oaktat kursen icke pågår stadgad minimitid; 3) att antalet elever vid kursen uppgår till minst 12 eller, då fråga är om skola, som varit i verksamhet under ett eller flera föregående läsår, i medeltal för de fem sista läsåren eller det mindre antal läsår, då skolan varit i verksamhet, uppgått till minst 12 i alla vid skolan hållna kurser av samma slag som den kurs, varom fråga ä r ; med r ä t t för K u n g l . Maj:t att på grund av särskilda omständigheter bevilja statsunderstöd, oaktat villkoren ifråga om elevantal icke äro uppfyllda; 4) att antalet elever icke överstiger, beträffande kortare kurs 24 samt beträffande huvudkurs eller längre kurs 30; 5) att, då fråga är om statsunderstöd till parallellundervisning vid huvudkurs eller längre kurs, elevantalet i vederbörande kurs överstiger 16;

365 6) att, då fråga är om statsunderstöd till kortare kurs, huvudkurs, längre kurs eller parallellundervisning, inom orten tillskjutes ett belopp, som med inberäknande av elevavgifter uppgår till minst det belopp, varmed statsunderstödet till själva kursen resp. parallellundervisningen överstiger grundanslaget; 7) att undervisningsavgiften vid skolan icke överstiger för kortare kurs 40 kronor, för huvudkurs 60 kronor och för längre kurs 100 kronor; 8) att, beträffande samtliga kurser, för varje påbörjat 1000-tal kronor av statsunderstödet till själva kursen och till parellellundervisning minst en elev utan avgift (frielev) eller dubbla antalet elever mot halv avgift äga åtnjuta undervisning, i den mån vid kursen finnas elever, vilka erhållit understöd av statsmedel för genomgående av kurs vid lanthushållsskola, eller verkligt behövande elever vid kursen anmäla sig till erhållande av sådan förmån; 9) att för undervisningens bestridande vid skolan finnas anställda föreståndarinna och minst en ordinarie lärarinna i enlighet med föreskrifterna i gällande reglemente för med statsmedel understödda lanthushållsskolor; 10) att till föreståndarinna och ordinarie lärarinna utgå, förutom ålderstillägg, minst de i §§ 3 och 4 föreskrivna avlöningsförmåner; 11) att skolans styrelse anmäler föreståndarinna och ordinarie lärarinnor till delaktighet i statens pensionsanstalt och ställer sig till "efterrättelse de i reglementet för sagda anstalt ifråga om huvudman meddelade föreskrifter samt att skolan bestrider i samma reglemente stadgad del av de årliga avgifterna till anstalten; 12) att, då fråga är om statsunderstöd till anskaffande av undervisningsmateriell, plan för anskaffningen jämte beräkning över kostnaderna därför blivit av skolans styrelse uppgjord och av lantbruksstyrelsen godkänd; 13) att, då fråga är om statsunderstöd till studieresa, plan för resan jämte kostnadsberäkning blivit uppgjord av skolans styrelse och av lantbruksstyrelsen godkänd samt, beträffande kostnad för resa medelst motorfordon, efter häst eller medelst rodd, att av samma kostnad ett belopp, minst motsvarande hälften av statsverkets andel, tillskjutes av skolan eller annorledes; 14) att skolans verksamhet bedrives i full överensstämmelse med gällande reglemente och av lantbruksstyrelsen utfärdade föreskrifter; samt 15) att skolan underkastar sig den kontroll Kungl. Maj:t i varje särskilt fall finner skäl föreskriva. § 3.

Vid statsunderstödd lanthushållskola anställda föreståndarinna och ordinarie lärarinna skola, där ej Kungl. Maj :t på grund av särskilda för-

366 hållanden annorlunda bestämmer, åtnjuta, förutom ålderstillägg, en kont a n t avlöning (grundlön) uppgående till, för år r ä k n a t , minst följande belopp: 1) föreståndarinna: för kortare kurser 1 400 kronor för den första, 1 000 kronor för den a n d r a och 800 kronor för den tredje kursen under samma läsår; för huvudkurser 2 000 kronor för den första och 1400 kronor för den a n d r a kursen under samma läsår samt för längre kurs 3 200 kronor; 2) l ä r a r i n n a : för kortare kurser 1 000 kronor för den första, 800 kronor för den a n d r a och 600 kronor för den tredje kursen under samma läsår; för huvudkurser 1500 kronor för den första och 1000 kronor för den a n d r a kursen under samma läsår samt för längre kurs 2 400 kronor. Till ordinarie lärarinna, som jämlikt § 14 a n d r a stycket av reglementet tjänstgör såsom biträdande föreståndarinna, skall u t g å särskilt arvode, minst motsvarande hälften av skillnaden mellan föreståndarinnas och ordinarie lärarinnas kontanta minimigrundlön för vederbörande kurs. Föreståndarinna, som på grund av att hon ä r gift och sköter eget hushåll eller av a n n a n anledning ej har full tjänstgöring vid skolan, äger åtnjuta den härovan för föreståndarinna med full tjänstgöring bestämda grundlönen med avdrag av så stort belopp, som skolstyrelsen med vederbörande inspektörs godkännande anser erforderligt till skäligt arvode å t en- extear läsarinöftr Där vid lanthushållsskola under läsåret kurser hållas på sådant sätt, att de helt eller delvis äro samtidiga, äger befattningshavare, som tjänstgör vid mer än en av kurserna, att för den tid, då detta äger rum, uppbära avlöning endast för den kurs, vid vilken avlöningen är högst. Därest befattningshavare bestrider undervisningen vid flera lanthushållsskolor under samma läsår, må avlöning till henne ej mer ä n en gång under läsåret u t g å för en första eller en a n d r a kurs. Bestrider befattningshavare under samma läsår undervisningen vid en kortare kurs och en huvudkurs, må, vare sig kurserna hållas vid samma eller olika skolor, avlöning till henne för huvudkursen u t g å såsom för första kurs, även där denna kurs hålles efter den kortare kursen, skolande avlöningen för den kortare kursen i dylikt fall utgå såsom för a n d r a kurs. Föreståndarinna eller lärarinna, vilken först under pågående läsår tillträder sådan befattning vid lanthushållsskola, äger att för den första, resp. a n d r a kurs under läsåret, vari hon undervisar, å t n j u t a avlöning såsom för första, resp. andra kurs, även om kursen är skolans andra, resp. tredje. Skall enligt bestämmelserna i nästföregående tre stycken avlöning till befattningshavare för viss k u r s utgå med a n n a t belopp än det regelmässiga, må statsunderstödet till skolan för samma k u r s enligt lantbruksstyrelsens beprövande i mån d ä r a v skäligen jämkas.

367 Den kontanta lönen utgår efter lästid och skall, där ej annorlunda åsämjes, utbetalas månadsvis i efterskott. Därvid skola avdragas pensionsavgifter ävensom vad befattningshavare under tjänstledighet kan vara skyldig avstå, och böra dessa avdrag varje gång ske med belopp, som svara mot de lönebelopp, som utbetalas. § 4.

Utöver den kontanta grundlönen jämte ålderstillägg skola föreståndarinna och ordinarie lärarinna åtnjuta 1) föreståndarinna bostad av minst två rum samt erforderligt bränsle; 2) lärarinna bostad av minst ett större rum samt erforderligt bränsle eller motsvarande ersättning, minst 300 kronor för helt år räknat. Såväl föreståndarinna som lärarinna skall äga rätt åtnjuta ovan nämnda naturaförmåner under hela läsåret, därest anställningen vid skolan under samma läsår omfattar en kurstid av minst 220 dagar, men eljest blott för den tid anställningen varar. Föreståndarinna eller lärarinna vid lanthushållsskola, som är gift med föreståndare eller ordinarie lärare vid statsunderstödd folkhögskola eller lantmannaskola, med vilken lanthushållsskolan är förenad, och sålunda redan på grund därav kommer i åtnjutande av fri bostad på platsen eller ersättning därför, äger icke rätt att kräva ovan omförmälda naturaförmåner vid lanthushållsskolan eller ersättning därför. Under tid, då kurs pågår, äga föreståndarinna och lärarinna rätt att åtnjuta kost i elevhushållet mot enahanda avgift som erlägges av elev. Ersättning för bostad och bränsle utbetalas månadsvis i efterskott. Bostad jämte bränsle in natura tillträdes samtidigt med befattningen och avträdes, då befattningshavare avgår från tjänsten av annan anledning än dödsfall, samtidigt med befattningen. Vid dödsfall må, där avliden befattningshavare efterlämnar med henne sammanboende person, mot vilken befattningshavaren haft försörjningsplikt, den efterlevande fortfarande nyttja tjänstebostaden med åtföljande naturaförmåner eller uppbära ersättning därför till den 1 april eller 1 oktober, som infaller näst efter tre månader från dödsfallet; vare dock pliktig att till ny befattningshavare upplåta så stor del av bostaden eller avstå så stor del av ersättningen, som skolstyrelsen prövar skäligt, i vilket fall den tillträdande befattningshavaren äger av skolan uppbära skälig ersättning för felande naturaförmåner. § 5. Utöver de i §§ 3 och 4 omförmälda avlöningsförmåner kunna föreståndarinna och ordinarie lärarinna erhålla, föreståndarinna två ålderstilllägg samt lärarinna tre ålderstillägg, vart och ett å 300 kronor, skolande ifråga om dessa ålderstillägg gälla:

1) att tidpunkten för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under villkor att befattningshavaren med gott vitsord bestritt sin tjänst under mer än fyra femtedelar av sammanlagda undervisningstiden för de ordinarie kurser, som därunder hållits vid den lanthushållsskola, där hon varit anställd, dock att förhöjningen icke må inträda, förrän befattningshavaren sålunda tjänstgjort i minst ettusenfemtio dagar; skolande härvid icke föras henne till last den tid, hon åtnjutit tjänstledighet för att uppehålla befattning i statens tjänst eller fullgöra annat offentligt uppdrag, ej heller den tid, undervisningen vid skolan till följd av smittsam sjukdom varit inställd, och för andra förhöjningen efter ytterligare fem år, på samma villkor, samt för tredje förhöjningen, där sådan förekommer, efter än ytterligare fem år, ävenledes på samma villkor; under iakttagande, vad var och en av omförmälda förhöjningar angår, att den högre avlöningen ej må tillträdas förrän vid början av kalenderåret näst efter det, varunder den stadgade tjänståldern blivit uppnådd; 2) att föreståndarinna och lärarinna för åtnjutande av rätten till löneförhöjning genom ålderstillägg äga tillgodoräkna sig såväl den tid de efter ingången av år 1920 innehaft motsvarande eller högre befattning vid annan statsunderstödd lanthushållsskola som ock, efter lantbruksstyrelsens beprövande, den tid från och med den då de tjänstgjort vid extra kurser vid lanthushållsskola eller fullgjort annan av lantbruksundervisningsnämnd dem anvisad verksamhet; 3) att föreståndarinna, som befordrats till denna befattning från att hava varit ordinarie lärarinna vid statsunderstödd lanthushållsskola, omedelbart vid tillträdet till föreståndarinnebefattningen äger tillgodoräkna sig så många ålderstillägg såsom föreståndarinna, att hennes kontanta minimigrundlön jämte ålderstillägg i sistnämnda befattning närmast överstiger den kontanta minimigrundlön jämte ålderstillägg, hon senast åtnjutit såsom lärarinna; 4) att föreståndarinna eller lärarinna, som, då hon intjänat stadgad tid för erhållande av ålderstillägg, redan uppnått den levnadsålder, vid vilken hon enligt gällande pensionsbestämmelser är skyldig att avgå från tjänsten, icke må tillträda samma förhöjning; 5) att ålderstillägg utbetalas månadsvis i efterskott av den skola, till vilken för sådant ändamål statsunderstöd utanordnats, även där vederbörande befattningshavare under kalenderåret flyttat till annan statsunderstödd lanthushållsskola, såvitt hon å sin där innehavda befattning äger åtnjuta ålderstillägg; samt 6) att ålderstillägg utgår endast till och med den månad, varunder befattningshavare upphört att innehava befattning, för vilken ålderstillägg må av henne åtnjutas.

369 § 6.

Ä lantbruksstyrelsen ankommer att besluta i frågor angående föreståndarinnas och ordinarie lärarinnas uppflyttning i högre lönegrad. Ansökan om sådan uppflyttning skall, åtföljd av de handlingar, som av lantbruksstyrelsen må i sådant hänseende föreskrivas, av vederbörande befattningshavare inlämnas till skolans styrelse före den 15 november året innan ålderstillägget skall tillträdas, och åligger det skolstyrelsen att med eget yttrande insända ansökningen till lantbruksstyrelsen före den 1 december. Sedan lantbruksstyrelsen fattat beslut i anledning av ansökningen, skall styrelsen snarast möjligt därom underrätta vederbörande skolstyrelse, som har att om beslutet lämna sökanden meddelande. § 7.

1. Föreståndarinna eller ordinarie lärarinna äger under tjänstledighet på grund av sjukdom behålla samtliga henne tillkommande avlöningsförmåner med undantag av ett belopp, motsvarande en tredjedel av den med befattningen förenade, på ledighetstiden jämlikt § 3 sista stycket belöpande kontanta minimigrundlönen, vilket belopp skall utgå till vikarien. 2. Föreståndarinna eller ordinarie lärarinna äger under tjänstledighet för uppehållande av befattning i statens tjänst eller för fullgörande av annat offentligt uppdrag behålla högst samma avlöning, som i mom. 1 sägs; ankommande det på lantbruksstyrelsen att för varje särskilt fall bestämma, i vad mån den tjänstlediga skall av sin kontanta grundlön till vikarien avstå mer än i nämnda moment föreskrivits. 3. Åtnjuter föreståndarinna eller ordinarie lärarinna tjänstledighet av annan anledning än i mom. 1 och 2 sägs, skall hon till vikarien avstå två tredjedelar av den med befattningen förenade, på ledighetstiden belöpande kontanta minimigrundlönen. 4. Arvode till vikarie må icke understiga två tredjedelar av den tjänstledigas på ledighetstiden belöpande kontanta minimigrundlön för den eller de kurser, där vikarien tjänstgör. 5. Under tjänstledighet äga föreståndarinna och ordinarie lärarinna bibehålla dem tillkommande naturaförmåner eller ersättning för sådana. På skolstyrelsen må bero, huruvida vikarie å ledig befattning skall helt eller delvis åtnjuta de naturaförmåner eller motsvarande ersättning, som tillkomma ordinarie innehavare av tjänsten. Likaledes må det bero av skolstyrelsen, huruvida vikarie för tjänstledig föreståndarinna eller ordinarie lärarinna eller å ledig dylik befattning skall i förekommande fall åtnjuta resekostnadsersättning med skäligt belopp.

—

2:i1 2 1 4 .

§ 8. 1. Avlöning skall för den tid, undervisning måst inställas på grund av rådande smittsam sjukdom bland människor eller husdjur, utgå till befattningshavare med samma belopp, som om undervisningen bedrivits i eljest bestämd omfattning, dock med skyldighet för den, vilkens tjänstgöring sålunda för en tid inställts, att utan särskild ersättning fullgöra återvinnande av den förlorade undervisningstiden i den utsträckning, som må kunna påfordras. 2. Till befattningshavare, som till förekommande av smittfara av vederbörande myndighet förbjudits att tjänstgöra, skall under den tid, hon i anledning härav är avstängd från tjänstgöring, lönen utgå oavkortad; dock icke för längre tid än högst sex månader. 3. Avlöning må ej utgå till befattningshavare för tid, varunder hon avhållit sig från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunnat styrka giltigt förfall. § 9. För de i denna kungörelse stadgade avlöningsförmåner äro föreståndarinna och ordinarie lärarinna pliktiga att under året stå till vederbörande lantbruksundervisningsnämnds eller skolstyrelsens förfogande, dock med undantag för högst två månaders ferier, eller sålunda i minst 300 dagar mot erhållande för fullgörande av dem anvisad verksamhet under den tid, då de icke äro upptagna av ordinarie kurs vid skolan, av visst arvode, uppgående för dag till 10 kronor för föreståndarinna samt 7 kronor 50 öre för lärarinna, där icke högre arvode är i annan ordning vederbörligen bestämt, jämte i förekommande fall resekostnads- och traktamentsersättning. § 10. För åtnjutande av de i denna kungörelse stadgade avlöningsförmånerna skola föreståndarinna och ordinarie lärarinna vara skyldiga att vara delägare i statens pensionsanstalt samt vara underkastade de bestämmelser angående avgifter, skyldighet att avgå från tjänsten m. m., som äro eller varda meddelade i reglementet för samma anstalt. § 11. Föreståndarinna ävensom ordinarie lärarinna må icke samtidigt vara fast anställd vid annan statsunderstödd skola. § 12. Ansökning om annat statsunderstöd till lanthushållsskola än för ålderstillägg skall, ställd till Kungl. Maj:t och avfattad enligt av lantbruksstyrelsen fastställt formulär, av vederbörande skolstyrelse ingivas till lantbruksstyrelsen, då fråga är om anslag till kurser enligt § 1 punkter-

371 na 1), 2), 3) 6) och 7), före september m å n a d s utgång för hela det påföljande läsåret, då fråga är om anslag till parallellundervisning vid viss kurs senast en månad efter kursens början samt, då fråga är om bidrag till vikariatsersättning, senast en månad efter utgången av vederbörande kurs. Lantbruksstyrelsen har att, efter hörande av vederbörande inspektör, så snart ske kan med eget utlåtande översända ansökningen till Kungl. Maj: t. § 13. Av Kungl. Maj:t till lanthushållsskola beviljat statsunderstöd, som i § 12 avses, utbetalas genom statskontoret till vederbörande skolstyrelse, dock vad beträffar sådant understöd, varom i § 1 p u n k t e r n a 1) 4) samt 6) och 7) sägs, endast i den mån och till det belopp, som styrelsen genom intyg från lantbruksstyrelsen styrker sig vara berättigad att uppbära dylikt statsunderstöd. Vid utbetalning av statsbidrag, varom i § 1 punkterna 1)—3) sägs, skola vederbörliga a v d r a g för pensionsavgifter göras i enlighet med vad i sådant avseende stadgas i reglementet för statens pensionsanstalt. § 14. Det åligger lantbruksstyrelsen att i början av varje kalenderår till statskontoret lämna uppgift angående beloppet av de ålderstillägg, som skola under året tillkomma befattningshavare vid de statsunderstödda lanthushållsskolorna, varefter statskontoret har att till vederbörande skolstyrelser på rekvisition utanordna sagda belopp. Beträffande föreståndarinna, som under löpande kalenderår jämlikt § 5 punkten 3) vinner r ä t t till ålderstillägg i vidare mån än sådant förut tillkommit henne, skall lantbruksstyrelsen göra anmälan till statskontoret, som utanordnar erforderligt belopp till vederbörande skolstyrelse. Därest under löpande kalenderår befattningshavare upphör a t t innehava befattning, för vilken ålderstillägg må av henne åtnjutas, eller p å grund av befattningshavares befordran henne tillkommande ålderstillägg minskas, åligger det skolstyrelse att till statskontoret återställa den del av ålderstillägg, vilken ej skall tillkomma befattningshavaren ifråga. § 15. Har Kungl. Maj:t för särskilt fall medgivit, att lanthushållsskola skall stå under ledning av manlig föreståndare, skall vad i denna kungörelse stadgas om föreståndarinna i tillämpliga delar gälla bemälde föreståndare; ägande Kungl. Maj:t att i övrigt för sådant fall meddela de särskilda bestämmelser som må erfordras.

372 Specialmotivering. Förslaget till reglemente för med statsmedel understödda lanthushållsskolor. Definitionen å lanthushållsskolans uppgift har ä n d r a t s . För närvarande angives den vara att meddela unga kvinnor praktisk och teoretisk undervisning i huslig ekonomi och de lantgöromål som i den ort, där skolan är belägen, utföras av kvinnor Häremot har a n m ä r k t s att termen »huslig ekonomi» allmänt användes för att beteckna blott ett av de ämnen, som ingå i skolans undervisningsplan. Det h a r synts riktigare att först mera allmänt uttrycka uppgiften med att den avser att meddela utbildning för skötseln av ett lanthushåll samt därefter angiva att undervisningen avser dels husligt arbete och dels sådana yttre göromål, som lämpligen utföras av kvinnor. Hänvisningen till ortens sedvänja i avseende å kvinnornas deltagande i lantgöromål har borttagits, enär skolan icke sällan kan finna med sin uppgift förenligt att söka påverka ortens vanor i detta fall. Angående de särskilda kurserna, deras benämningar, längd m. m. hänvisas till den allmänna motiveringen. E n särskild föreskrift har införts därom att två eller flera ordinarie kurser icke få hållas samtidigt utan särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t. Därjämte har införts en bestämmelse om parallellavdelningar. Föreskrifterna i a n d r a och fjärde styckena överensstämma med motsvarande stadganden i vårt förslag till reglemente för lantmannaskolorna. Beträffande undervisningsämnena hava vissa ä n d r i n g a r vidtagits, för vilka motivering förut lämnats i detta betänkande. Beträffande den föreslagna normalplanen hänvisas till den allmänna motiveringen samt till den vid detta betänkande fogade bilagan. A n d r a stycket har införts för att underlätta specialisering av undervisningen i visst syfte. Denna paragraf är ny samt avfattad i anslutning till lantmannaskolornas föreslagna reglemente. F r å g a n om skoljordbruk samt övriga i denna paragraf berörda frågor äro behandlade i den allmänna motiveringen. F o r m u l ä r till dagbok har föreslagits skola fastställas av lantbruksstyrelsen av enahanda skäl som anförts för motsvarande förslag beträffande lantmannaskolorna.

373 Vi hava föreslagit att lanthushållskurs skall avslutas med offentlig avgångsexamen. Det är icke vår mening att elevernas kunskapsmått skola utrönas vid denna examen eller att betygen skola grundas på examens resultat, utan liar avsikten varit att bereda föräldrar och målsmän samt befolkningen i orten ett tillfälle att närvara och erhålla en uppfattning om skolarbetet.

§ 8.

I nuvarande reglemente föreskrives att elev skall hava minst ett år allvarligt deltagit i de vid ett lantmannahem förekommande göromål. Vi hava utbytt ordet lantmannahem mot lanthushåll samt tillagt ett stadgande om rätt för skolstyrelsen att, när skäl därtill äro, medgiva undantag från detta villkor. De nuvarande stadgandena om viss kunskapskompetens hava ansetts överflödiga med hänsyn till den obligatoriska folk- och fortsättningsskolan och därför uteslutits.

§ 10.

Den nuvarande företrädesrätten till inträde för den, som genomgått folkhögskola eller visat sig hava motsvarande kunskaper, har borttagits, enär nämnda förhållanden icke synts vara av så väsentlig betydelse för den utbildning, som en lanthushållsskola avser att bibringa, att någon företrädesrätt därav bör föranledas. Det synes icke rimligt att vid platsbrist nödgas från tillträde till lanthushållsskola utesluta just dem, som icke haft förmånen att hava genomgått folkhögskola.

§ 11.

Det kan tänkas att i vissa fall, såsom då skolan är förenad med ett större jordbruk eller en större trädgård eller av andra anledningar, det befinnes önskvärt att ledningen av det hela och alltså även skolarbetet lägges i händerna på en manlig person. Ehuru detta säkerligen endast kommer att ske i sällsynta undantagsfall, hava vi velat bereda möjlighet att ändock ordna förhållandena med bibehållande av skolans karaktär av lanthushållsskola och hava fördenskull infört de bestämmelser, som finnas upptagna i andra stycket av denna paragraf. Frågan om rektor är behandlad i den allmänna motiveringen. Föreskrift är i förslaget meddelad angående lärarråd.

§ u-

För närvarande finnas endast ytterst ofullständiga bestämmelser angående förfaringssättet vid tillsättandet av befattningar såsom föreståndarinna eller ordinarie lärarinna. Vi hava ansett sådana bestämmelser erforderliga och infört dem i denna paragraf, som är avfattad i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande förslag beträffande lantmannaskolorna.

§ in-

Denna paragraf har undergått åtskilliga jämkningar, vilka dock ej torde erfordra särskild motivering utöver vad i den allmänna motiveringen nämnts därom.

§ 17.

374 § is.

Rektors uppgifter hava väsentligt inskränkts, vilket även omförmälts i den allmänna motiveringen.

§ 19-

L ä r a r r å d e t s uppgifter hava angivits i huvudsaklig överensstämmelse med vad i motsvarande avseende föreslagits beträffande lantmannaskolorna.

§21.

F ö r ä n d r i n g a r n a i bestämmelserna angående styrelsens sammansättning m. m. äro av huvudsakligen enahanda n a t u r som de, vilka föreslagits beträffande lantmannaskolorna, och hava vidtagits av väsentligen samma anledningar. Ur bestämmelsen att av styrelsens ledamöter minst två skola vara i orten bosatta kvinnor har uteslutits föreskriften om bostadsorten såväl med hänsyn till att dylik föreskrift icke synts v a r a mer nödig för dessa än för a n d r a styrelseledamöter som ock därav, att faktiskt för vissa skolor denna bostadsbegränsning kan vålla olägenheter.

§ 22.

Tiden för avgivande av berättelse till lantbruksstyrelsen har bestämts i likhet med vad som föreslagits i fråga om lantmannaskolorna.

§ 24.

Om skolstyrelsens ekonomiska ansvar samt om allmänt ombud i revisionen givas här föreskrifter motsvarande vad som föreslagits för lantmannaskolorna.

§ 26.

Några a n d r a övergångsbestämmelser hava icke synts erforderliga ä n beträffande styrelsen, varom samma regler givits som för lantmannaskolorna. Förslaget till kungörelse angående statsunderstöd till lanthushållsskolor.

§ !

Angående bestämmelserna i denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen. För det fall att jämlikt tredje stycket i § 2 av reglementet kurser med Kungl. Maj:ts medgivande hållas på sådant sätt, att de äro helt eller delvis samtidiga, gives i sista punkten av denna paragrafs sista stycke den föreskrift att för sådant fall statsunderstöden till kurserna samt till parallellundervisning vid dessa må i skälig m å n nedsättas. Detta har redan av Kungl. Maj:t tillämpats i åtskilliga fall av förevarande beskaffenhet.

§ 2.

Liksom vid lantmannaskolorna har vitsord om skolas behövlighet icke ansetts böra krävas annat än för ny skola. Medelberäkning av elevantal har även här föreslagits, i likhet med vid lantmannaskola för femårsperiod.

375 För huvudkurs och längre kurs har högsta elevantalet ansetts kunna höjas från 24 till 30, delvis på grund av vårt förslag om särskilt anslag till parallellundervisning. I mom. 7) hava fastställts vissa maxima för undervisningsavgifterna. Då beträffande lanthushållsskolorna inga tilläggsanslag vid kursförlängningar föreslås, har det icke befunnits nödigt att uttrycka avgiftsbeloppet pr dag utan har visst högsta avgiftsbelopp föreslagits för varje kurstyp. För närvarande synas dessa avgifter växla i hög grad mellan olika skolor, nämligen för kortare kurs mellan 10 och 100 kronor samt för längre kurs i den nuvarande betydelsen av denna term mellan 15 och 80 a 100 kronor (högsta avgiftsbeloppet är något osäkert). Vi hava ansett maximiavgiften böra sättas till för kortare kurs 40 kronor, för hu vudkurs 60 kronor och för den av oss föreslagna längre kursen 100 kronor. Om man vill för bedömande av skäligheten av dessa belopp göra en jämförelse med den av oss föreslagna maximiavgiften vid lantmannaskolor av 50 öre för arbetsdag, bör från lanthushållskursernas tid frånräknas därunder infallande sön- och helgdagar. För söckendagarna under vederbörande kurs motsvara de föreslagna avgifterna ungefär 43 öre pr dag. Det synes fullt riktigt att lanthushållsskolornas undervisningsavgift är något lägre än lantmannaskolornas pr dag räknat. I övrigt äro de föreslagna förändringarna i denna paragraf antingen omförmälda i den allmänna motiveringen eller ock analogiskt hämtade från förslaget beträffande lantmannaskolorna. Angående de ordinarie avlöningsbeloppen hänvisas till den allmänna motiveringen. Det föreslås att till sådan ordinarie lärarinna, vilken tjänstgör som biträdande föreståndarinna vid skola med manlig föreståndare, skall utgå särskilt arvode. För det fall att flera kurser hållas på sådant sätt, att de helt eller delvis äro samtidiga, föreslås att befattningshavare, som därvid tjänstgör vid mer än en av kurserna, skall äga uppbära avlöning endast för den kurs, vid vilken avlöningen är högst. Några bestämmelser om rektorsarvode finnas icke nu meddelade. Såsom vi i den allmänna motiveringen beträffande lantmannaskolorna anfört synas med hänsyn till de väsentliga inskränkningar vi föreslå beträffande rektors uppgifter och befogenheter sådana bestämmelser vara för framtiden än mindre erforderliga. För befattningshavares rätt att uppbära naturaförmåner under helt år fordras nu att anställningen vid skolan under samma läsår omfattar minst två kurser. Då det synts oberättigat att icke härvid hänsyn tages till huruvida kurserna äro kortare eller huvudkurser samt då jämte en längre kurs av den utav oss föreslagna typen en annan kurs icke

376 hinner hållas vid skolan under läsåret, ifall de icke äro delvis samtidiga, har det synts riktigare att i nu förevarande avseende uttrycka minimitiden i dagantal. Vi hava satt detta till 220 dagar, motsvarande två kortare kurser enligt v å r t förslag. I stället för den n u v a r a n d e föreskriften att föreståndarinna och lärarinna äga under kurs åtnjuta kost i elevhushållet till självkostnadspris, vilken kan föranleda invecklade och kanske omtvistade beräkningar av detta pris, har nu föreslagits att dessa befattningshavare skola för kosten erlägga samma avgift som elev erlägger. För övrigt hava vidtagits vissa förändringar i analogi med vad som föreslagits beträffande lantmannaskolorna. § 5.

Beträffande ä n d r i n g a r n a i denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

§ 7.

I denna paragraf hava vidtagits vissa ä n d r i n g a r liksom i motsvarande avseende beträffande lantmannaskolorna.

§ 9. §12. § 15.

För denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen. Bestämmelserna i denna paragraf hava ändrats i överensstämmelse med vad som i motsvarande hänseende föreslagits för lantmannaskolorna. Då det icke ansetts nödigt att i kungörelsen införa alla de specialbestämmelser, som må kunna bliva erforderliga för det säkerligen sällsynta fall, att lanthushållsskola har manlig föreståndare, har i denna paragraf uttalats att Kungl. Maj:t må äga meddela de n ä r m a r e bestämmelser som må erfordras utöver reglementets föreskrifter.

377 Åtgärder för praktisk elevutbildning. Den lantbruksundervisning, som från början meddelades i vårt land, bestod till vida övervägande del av praktisk handledning i utförande av olika slags jordbruksarbeten. I och med våra lantmannaskolors tillkomst och utveckling blev emellertid förhållandet ett annat. Vid dessa skolor meddelas, som bekant, uteslutande teoretisk undervisning och vid planläggningen av densamma har man utgått från den förutsättningen, att eleverna redan före inträdet i skolan genom arbete i hemmet eller vid annat jordbruk förskaffat sig praktisk färdighet i utförandet av alla vanliga lantbruksarbeten. En av fordringarna för inträde vid våra lantmannaskolor är också, att elev skall hava minst ett år allvarligt deltagit i de vid ett lantbruk förekommande göromålen. Erfarenheterna såväl hos oss som i våra grannländer hava emellertid visat, att den praktiska utbildning, som eleverna förvärvat sig före inträdet i våra lantmannaskolor eller andra liknande skolor med uteslutande teoretisk undervisning, ofta är mycket bristfällig. På grund därav hava också särskilda åtgärder för komplettering av den praktiska elevutbildningen visat sig erforderliga. De åtgärder i detta syfte, som hittills vidtagits i vårt land, hava emellertid haft föga räckvidd och måste, såsom av det följande framgår, betecknas som otillräckliga. Däremot har man i våra grannländer organiserat den praktiska elevutbildningen på ett till synes effektivt och ändamålsenligt sätt. Uppgifter härom finnas i redogörelserna för den lägre lantbruksundervisningen i våra grannländer, men torde det vara skäl till att också här i korthet erinra om denna elevutbildnings ordnande. I Danmark har det sedan långt tillbaka varit vanligt, att de unga blivande lantbrukarna för att förskaffa sig god praktisk utbildning sökt och erhållit platser som lantbrukselever på välskötta gårdar. Tidigare förekom det också rätt allmänt att unga män från Skåne och, ehuru i mindre utsträckning, andra delar av vårt land sökte sig över till Danmark för att få lära sig praktiskt jordbruk. Till främjande av denna praktiska elevutbildning har det kungl. danske Landhusholdningsselskab vidtagit vissa åtgärder. Sällskapet antager sålunda lärlingar, vilka genom dess förmedling få plats på olika gårdar. De indelas i tre olika grupper, nämligen lärlingar på större gårdar,

378 lärlingar på bondgårdar och ladugårdsskötarelärlingar. Lärotiden är tre år på de större gårdarna och två år på bondgårdar, fördelade på olika gårdar. Lärlingarna, som erhålla lön för sitt arbete, skola föra dagbok enligt anvisningar av husbonden eller sällskapet. De erhålla för varje år betyg enligt särskilda formulär. För de elever, som genomgått teoretisk kurs i lanbruksskola, motsvarande våra lantmannaskolor, och som dessförinnan blott praktiserat i hemmet, har staten vidtagit åtgärder för att underlätta fortsatt praktisk utbildning vid välskötta gårdar. Behövande elever som genomgått sådan kurs, kunna sålunda för ändamålet erhålla ett statsunderstöd av 20 kronor pr månad under högst 6 månader. Understödet utbetalas till vederbörande husbonde, som är skyldig giva eleverna kost och logi samt erforderlig handledning i deras studier. Eleven är skyldig deltaga i alla förekommande arbeten. Ett 20-tal jordbruk, till stor del skoljordbruk, äro godkända till mottagande av statsunderstödda elever. Vid de norska lantbruksskolarna, i vilka kursen i regeln omfattar 1 V-> år, nämligen två vintrar och en mellanliggande sommar, ingår det praktiska arbetet under sommarhalvåret såsom en del av undervisningen. Denna praktik under sommaren ifråga fullgöres i mån av utrymme vid den egendom, där skolan är förlagd. De, som icke få plats på skolegendomen, erhålla elevplatser på andra välskötta jordbruk, med vilkas innehavare skolan träffat avtal om mottagande av elever. För att eleverna skola noga följa med och grundligt sätta sig in i arbetena vid den egendom, där de praktisera, äro de ålagda att göra noggranna anteckningar enligt särskilt fastställda formulär. Dessa anteckningar, den s. k. »listeföringen», kontrolleras av skolans lärare. Vid åtskilliga skolor är en av lärarna utsedd till lärlingsinspektör, och åligger det denne bl. a. att ett par gånger under sommaren besöka alla de egendomar, som mottagit elever, samt därvid tillse dels att den praktiska utbildningen är väl ordnad, dels att eleverna fullgöra sina skyldigheter ifråga om listeföring m. m. Vid den i redogörelsen omnämnda vinterlantbruksskolan i Oslo har den praktiska elevutbildningen också varit ordnad på liknande sätt. Denna skolas grundare och mångårige föreståndare fäste också på sin tid mycket stor vikt vid det sätt, på vilket eleverna fullgjorde sin sommarpraktik och den därmed förbundna listeföringen. I Finland är den praktiska elevutbildningen särskilt organiserad. Så gott som varje lantmannaskola samt åtskilliga jordbruksskolor ha träffat avtal med ett större eller mindre antal s. k. praktikantgårdar, vilka mottaga elever för sommarpraktik. Enligt finska lantbruksstyrelsens berättelse för år 1927 funnos detta år inalles 362 praktikantgårdar för lantbrukspraktik med ett elevantal av 692. Ledningen och övervakningen av denna lantbrukspraktik har ålegat lantbruksstyrelsens inspektör för länt-

379 bruksundervisningen. Den lokala övervakningen handhaves i regel av vederböramde undervisningsanstalts lärare, envar inom sitt distrikt. För e r h å l l a n d e av fullständigt, s. k. dimissionsbetyg från lantmannaoch småbruksskolor erfordras att hava såväl genomgått fullständig teoretisk k u r s som ock att äga föreskriven praktik. Staten lämnar anslagtill kostnaderna för jordbrukspraktikantverksamhetens övervakande. För å r 1929 h a r för lärlingsinstitutionen i sin helhet anvisats 278 040 finska m a r k (= c:a 26 000 kronor), i vilket belopp dock även ingå kostnader för p r a k t i k a n t e r i kreatursskötsel och mejerihushållning m. m. För dessa s i s t n ä m n d a grupper av praktikanter har u t g å t t direkt bidrag med 200 resp. 225 finska m a r k för varje praktikant, i den mån det beviljade statsanslaget r ä c k t till för ändamålet. Vid de finska p r a k t i k a n t g å r d a r n a få eleverna också göra noggranna anteckningar över gårdens drift och utförda arbeten m. m. enligt särskilda, av lantbruksstyrelsen fastställda formulär. Dessa uppgifter gran skas av skolans lärare och ingå sedermera till lantbruksstyrelsens undervisningsavdelning. Denna sålunda organiserade elevpraktik anses i Finland utgöra en mycket viktig del av den lägre lantbruksundervisningen i sin helhet. Dess stora betydelse och höga värde ligger, såsom förre chefen för lantbruksstyrelsen, överdirektör Bränder framhållit, främst däruti, att de mest framstående och erfarna privata j o r d b r u k a r n a i landet härigenom komma med i undervisningsverksamheten. P r a k t i s k elevutbildning genom deltagande i arbetena vid välskötta jordbruk har sedan r ä t t långt tillbaka förekommit också i vårt land, särskilt i Skåne. F r å g a n om denna utbildning behandlades också av 1907 års lantbruksundervisningskommitté. Sedan kommittén i sitt betänkande e r i n r a t om vikten av sådan elevpraktik och därvid uttalat, att knappast något verkar mera väckande och sporrande på den unge lantmannen, ä n om h a n i någon annan bygd än hans egen får såsom arbetande lantbrukselev hos en verkligt framstående lantman taga ingående kännedom om lantbruksdriften och jordbruksarbetenas tekniska utförande, framhåller den, att »det må oavvisligen ingå i lantmannaskolornas föreståndares skyldigheter, a t t för denna plans genomförande i den mån detta är möjligt träffa nödiga anordningar för att kunna bereda skolans elever, före eller efter genomgåendet av kursen vid lantmannaskolan, anställning som lantbrukselev vid framstående och för varje elevs blivande verksamhet lämpat jordbruk, vars innehavare äger nödiga förutsättning a r a t t kunna handleda elevernas praktiska utbildning». F ö r att uppm u n t r a eleverna att begagna sig av de tillfällen till praktisk utbildning, som genom nämnda åtgöranden kunde stå till buds, ville kommitt é n föreslå, att lantbrukselev bereddes ersättning av statsmedel för biljet tkostnaden å järnväg inom Sverige vid resa från lantmannaskolan till den plats, där elevanställning vunnits, samt vidare efter elevtidens slut

380 till hemorten eller, därest elevanställningen gått före kursen vid lantmannaskolan, mellan nämnda platser i omvänd ordning. Denna ersättning, som tänktes skola utbetalas genom lantmannaskolans föreståndare av för sådant ändamål anvisat särskilt anslag, borde enligt kommitténs mening ej tillkomma lantbrukseleven förrän efter elevtidens slut och mot uppvisande av betyg om fullgjord elevtjänstgöring under minst ett halvt år samt av dagbok med av eleven förda anteckningar om under elevtiden utförda arbeten, med iakttagande tillika därav att, därest elevtjänstgöringen föregått kurs vid lantmannaskolan, ifrågavarande ersättning icke skulle utbetalas förrän elev inställt sig vid sådan kurs. Under förutsättning att under den närmaste tiden omkring 100 lantmannaskolelever årligen komme att anlita den antydda vägen till praktisk utbildning, föreställde sig kommittén, att ett årligt anslag av 2 000 kronor skulle bliva tillräckligt för gäldande av den ifrågasatta reseersättningen för eleverna. Dessutom föreslog kommittén, såsom förut i redogörelsen för lantbruksskolorna omnämnts, ett årligt statsanslag av 500 kronor såsom bidrag för liknande ändamål till elever i den teoretiska vinterkursen vid lantbruksskolorna i Norrland och Dalarna. Dessa av kommittén framlagda förslag till åtgärder för främjandet av den praktiska elevutbildningen ledde ej till annat resultat än att i reglementet för lantmannaskolarna, liksom i reglementet för lantbruksskolorna i Norrland och Dalarna, infördes en föreskrift om att det skulle åligga föreståndaren att underlätta elevernas praktiska utbildning genom att söka åt dem bereda lämpliga elevplatser vid framstående lantbruk. Denna bestämmelse kvarstår också oförändrad i senast utfärdade reglemente för lantmannaskolorna. För att erhålla kännedom om huru denna angelägenhet ordnats vid lantmannaskolorna, hava dessa anmodats att besvara frågan: »Äro sär skilda åtgärder för elevernas fortsatta praktiska utbildning vidtagna och i så fall vilka?» Av de inkomna svaren framgår, att ifrågavarande åtgärder i regel inskränka sig till anvisning och hjälp vid anskaffandet av elevplatser vid välskötta och i övrigt för ändamålet lämpliga jordbruk. I de fall, där skoljordbruk finnes och detta är nog stort för att ge tillräckligt arbete åt en eller flera lantbrukselever (utöver den nödvändiga fasta arbetsstyrkan), anställas vanligen sådana, och tagas dessa då i regel från eleverna i skolans vinterkurs. Flertalet elever, som önska fortsatt utbildning, kunna dock icke erhålla sådan vid de fåtaliga och i regel ej så stora skoljordbruken, utan anskaffas elevplatser vid andra välskötta, företrädesvis större jordbruk, belägna inom skolans eget verksamhetsområde eller i trakter med mera utvecklat och framstående jordbruk. I regel lämnas icke genom skolans förmedling något ekonomiskt bidrag för underlättandet av ifrågavarande praktiska utbildning. Inom ett par län kunna eleverna dock erhålla särskilt understöd för ända-

381 målet. Sålunda erhålla elever, som genomgå lantmannaskolan i Hemse och förbinda sig a t t s t a n n a vid anvisad egendom minst ett år, dels under skoltiden i s. k. kostpenningar 50—80 kronor och dels ett resestipendium av 75—100 kronor. De för sagda ändamål tillgängliga, av länets hushållningssällskap beviljade anslagen äro resp. 345 och 375 kronor årligen. Även eleverna vid Grans lantmannaskola k u n n a erhålla dylikt understöd. För elevernas fortsatta praktiska utbildning finnas där nämligen tillgängliga stipendier a 300 kronor, vilka efter ansökan tillfalla från skolan utgångna elever, som under 6 månader som praktiserande elev vistas vid framstående och godkänt jordbruk i södra eller mellersta Sverige. Såsom åtgärder för elevernas praktiska utbildning namnes också från ett p a r skolor, a t t åt en del elever skaffas platser som underbefäl, d. v. s. r ä t t a r e , bokhållare o. d. vid något större g å r d a r . E h u r u ingenting säges d ä r o m i y t t r a n d e n a från skolorna ifråga (Strängnäs, M a r k a r y d och Vilan), torde m a n dock k u n n a antaga, att detta gäller för s å d a n a elever, som redan före inträdet i skolan skaffat sig god praktik samt för övrigt n å t t en viss mognad. E n sådan platsanskaffning torde för övrigt, e h u r u m e r a undantagsvis, förekomma vid flertalet skolor. I detta s a m m a n h a n g erinras också i n å g r a av de inkomna svaren om att elever omedelbart efter slutad kurs i lantmannaskola genomgå kontrollassistentkurs och därefter, för såvitt de befinnas lämpliga, erhålla platser som kontrollassistenter. De ovan refererade uppgifterna visa, att lantmannaskolornas föreståndare visserligen i enlighet med sitt åliggande hjälpa eleverna med anskaffandet av elevplatser men att därutöver, på ett par u n d a n t a g när, inga särskilda åtgärder vidtagits för att främja elevernas p r a k t i s k a utbildning. Någon egentlig organisation för tillgodoseende av detta viktiga behov kan man icke tala om. I detta s a m m a n h a n g bör erinras om Sveriges allmänna lantbrukssällskaps elevgårdar. Denna organisation torde dock icke kunna sägas hava slagit igenom i någon mera betydande omfattning. I likhet med 1907 års lantbruksundervisningskommitté anse vi det utredningens v a r a synnerligen viktigt och angeläget, att den teoretiska undervisning, yttrande som meddelas eleverna i lantmannaskolorna, kompletteras med en tids praktisk utbildning vid välskötta och för ändamålet i övrigt lämpliga gårdar. Endast genom erhållandet av en sådan kombinerad teoretisk och praktisk utbildning torde den unge blivande l a n t b r u k a r e n k u n n a anses hava, så långt detta genom en ordnad utbildning är möjligt, erhållit nödiga förutsättningar för att på ett framgångsrikt sätt h a n d h a v a skötseln av ett jordbruk. P å grund av n ä m n d a omständigheter anse vi det vara nödvändigt att vissa åtgärder för främjandet av lantmarmaskolelevernas praktiska utbildning vidtagas. Dessa synas oss närmast böra gå ut på dels ett bättre

organiserande av den tillgång som må finnas av lämpliga gårdar för elevpraktiken, dels underlättandet av elevernas inställelse vid dessa, dels fastställandet av vissa regler för praktikens fullgörande samt anordnande av viss övervakning över densamma och dels en efter vissa fastställda grundprinciper ordnad betygssättning av elevernas praktiska arbeten. Den första förutsättningen för en väl ordnad fortsatt praktisk utbildning av elever, vilka genomgått våra lantmannaskolor, måste givetvis anses vara, att ett tillräckligt antal egendomar, som äro lämpliga ocn villiga att mottaga elever, finnes. På dessa gårdar, som självfallet böra sökas bland såväl medelstora som större jordbruk, måste givetvis ställas den fordran, att de skola vara väl skötta och utrustade med moderna redskap och maskiner m. m. Men därutöver fordras också, att den som innehar eller såsom ledare av driften sköter egendomen har intresse för elevutbildningen och ser till att eleverna erhålla övning i samtliga arbeten vid gården, även mera krävande sådana. Därest icke så sker, måste gagnet av elevernas deltagande i arbetet på gården för dem själva bliva i hög grad minskat. I den mån lantmannaskolorna bliva försedda med tillräckligt stora, välskötta och väl utrustade skoljordbruk böra givetvis dessa vara synnerligen väl ägnade att bereda eleverna tillfälle till praktik genom att de stanna vid skolan under sommarhalvåret. Då emellertid plats vid dessa skoljordbruk påtagligen icke kan beredas mer än för ett mindre antal elever, kvarstår nödvändigheten att därutöver anskaffa även andra elevgårdar. Frågan är nu, vem som skall utvälja och träffa avtal med sådana egendomar, som lämpa sig för elevutbildning. Hittills har det i vårt land, om man bortser från Sveriges allmänna lantbrukssällskaps anordning med vissa elevgårdar, varit brukligt, att lantmannaskolornas föreståndare mera lösligt från fall till fall överenskommit med vissa egendomsinnehavare att mottaga från skolorna avgående elever som lantbrukselever. Detta tillvägagångssätt torde i allmänhet ha varit något så när tillfyllest för skolor i sådana trakter, där tillgången på för ändamålet lämpliga egendomar varit god. För skolor i vissa delar av mellersta och norra Sverige har det däremot ofta varit förenat med svårigheter att erbjuda de avgående elever, som så önskat, platser som lantbrukselever på lämpliga gårdar. Och särskilt har det varit vanskligt för skolornas föreståndare att skaffa lämpliga elevplatser åt dem, som tilläventyrs för sin utbild ning önskat erhålla plats som lantbrukselev i annan, vanligen söderut belägen del av landet. För undvikande av dessa svårigheter och olägenheter torde det vara nödvändigt, att skolorna på något sätt allmänt erhålla kännedom om sådana gårdar, som äro villiga att mottaga elever och lämpliga för ändamålet. Saken synes för varje hushållningssällskaps område kunna ordnas så, att sällskapets förvaltningsutskott träffar avtal med innehavarna

av lämpliga gårdar att emottaga ett visst antal lantbrukselever. En förteckning över dessa egendomar med uppgift om deras storlek, kreatursbesättning m. m. bör därefter upprättas och insändas till lantbruksstyrelsen, som har att sammanställa uppgifterna från samtliga sällskap och sedan i tryck tillhandahålla skolorna och andra intresserade förteckningen över samtliga sådana elevgårdar i landet. Med ledning av denna skulle skolornas föreståndare kunna inom viss i förteckningen angiven tid sätta sig i förbindelse med innehavare av sådana gårdar, som de anse vara lämpliga för elevernas fortsatta praktiska utbildning. I detta sammanhang framställer sig osökt den frågan, huruvida man kan antaga, att ett tillräckligt antal elevgårdar skall på antytt sätt kunna erhållas, därest icke någon särskild ersättning erbjudes deras innehavare. För vår del anse vi sannolikt, att detta bör kunna bliva fallet. Visserligen medför det vissa olägenheter att använda elever som arbetskraft, beroende dels på att de, åtminstone i vissa fall, ej ha tillräcklig vana vid jordbruksarbete, dels på att de, vid en rätt ordnad elevpraktik, bland annat böra få öva sig i skötseln av vissa maskiner, vilket medför minskad arbetsprestation och ökat slitage. Men å andra sidan äro dessa elever i regel intresserade och angelägna att utföra ett gott arbete. Deras intresse av att visa bästa möjliga arbetsprestationer torde också ytterligare ökas, om de, som vi tänka oss, komma att erhålla ett mera detaljerat betyg över sin elevpraktik. Därtill kommer också, att månadsersättningen till eleverna på sådana auktoriserade elevgårdar bör kunna sättas relativt låg. Med hänsyn till nämnda omständigheter ha vi icke ansett det vara av behovet påkallat att föreslå beviljandet av särskilt statsbidrag för mottagandet av lantbrukselever vid de av oss förordade auktoriserade elevgårdarna. Såsom redan nämnts, föreslog 1907 års lantbruksundervisningskommitté såsom ett medel att uppmuntra lantmannaskolornas elever att begagna sig av de tillfällen till praktisk utbildning, som kunde erbjudas vid lämpliga elevgårdar, att lantbrukselev skulle beredas ersättning av statsmedel för resa till plats, där elevanställning erhållits, samt vidare efter elevtidens slut till hemorten. Vi finna för vår del detta förslag beaktansvärt och vilja föreslå en liknande anordning. Eesebidraget synes dock kunna begränsas till att gälla blott resan till den plats, där eleven skall praktisera. För behövande elever torde det ofta vid kursens i lantmannaskolan slut vara svårt att uppbringa även det jämförelsevis ringa belopp, som erfordras för resa till en på något större avstånd belägen egendom. Det kan då vara en god hjälp med ett resebidrag, vilket torde böra utbetalas genom skolans föreståndare. Att även lämna ersättning för resan från elevgården synes vara mindre motiverat, särskilt då vi utgå ifrån att resebidrag bör lämnas endast till elever, som redan genomgått kurs vid lantmannaskola. I många fall händer det, att en sådan elev efter den från början avtalade praktiktiden kvarstannar ytterligare en

384 tid på egendomen eller också söker och erhåller plats på annan gård. Det torde under sådana förhållanden icke v a r a anledning att lämna ersättning för resa från elevgården till hemmet. P å grund av n ä m n d a förhållanden vilja vi s å l u n d a föreslå, a t t elev i lantmannaskola, som omedelbart efter kursen i denna genom skolans föreståndares bemedling antager plats som lantbrukselev på godkänd elevgård, beredes möjlighet a t t erhålla bidrag av statsmedel till kostnaden för resa dit. I avseende å färdsätt böra samma bestämmelser tillämpas, som gälla för bidrag till studieresor enligt kungörelsen angående statsbidragtill åtgärder för höjande av det mindre jordbruket. Något ortsbidrag bör icke krävas. E r s ä t t n i n g bör utgå endast när resekostnaden överstiger 5 kronor. Då staten ej torde hava något intresse av att främja allt för långa resor för ändamålet, synes bidraget tillika böra begränsas till högst 25 kronor för elev. Medlen torde böra utbetalas genom skolans föreståndare, som i vederbörlig ordning får söka för ändamålet behövligt statsanslag. Under förutsättning att högst 200 elever årligen komma att begagna sig av tillfället att erhålla resebidrag och att detta beräknas till i genomsnitt 20 kronor pr elev, skulle ett årligt förslagsanslag av 4 000 kronor vara tillräckligt för de föreslagna reseersättningarna till lantbrukselever. Gagnet av den praktiska elevutbildningen måste givetvis bliva större i samma m å n som eleverna noga följa med arbetena på gården och göra iakttagelser rörande driftens anordning och ledning m. m. För att öka elevernas intresse för att göra sådana iakttagelser och för att underlätta deras uppteckningar angående vad som försiggår på elevgården torde m a n i likhet med vad fallet är exempelvis i Norge och Finland, böra bereda dem tillgång till lämpliga formulär för ifrågavarande anteckningar. Sådana formulär synas böra genom lantbruksstyrelsens försorg utarbetas och genom skolorna tillhandahållas de elever, som antaga platser vid elevgårdar. I likhet med vad fallet är i Norge och F i n l a n d torde den på ovan a n t y t t sätt organiserade elevpraktiken böra bliva föremål för en ordnad övervakning. Det synes ligga närmast till hands a t t denna anordnas genom lantbruksundervisningsnämndernas försorg och a t t den uppdrages åt föreståndare eller lärare vid lantmannaskola, även vid de elevgårdar som icke utgöras av skolans eget skoljordbruk. Inom de hushållningssällskapsområden, där mer än en dylik skola finns, kan därvid antingen tillsynen inom hela området uppdragas åt en enda person eller ock området indelas i distrikt samt särskild övervakare förordnas inom varje distrikt. E n sådan övervakning bör kunna anses såsom sådant extra arbete för lantmannaskolornas lärarpersonal, vilket vi förut omförmält och som de böra v a r a skyldiga åtaga sig mot fastställt arvode. I vad mån den må få tagas i betraktande för ålderstillägg bör

385 bero på övervakningsarbetets omfattning och det antal dagar detta må anses kräva. Såsom ett ytterligare medel att öka elevernas intresse för att på bästa sätt tillgodogöra sig de möjligheter till praktisk utbildning, som erbjudas vid elevgårdarna, torde man böra söka genomföra en ordnad betygssättning av deras arbete vid gården. Hittills har det i vårt land vanligen varit så, att en lantbrukselev, som vistats på en gård, erhållit ett mera allmänt avfattat intyg att han deltagit i alla vid gården förekommande arbeten, varjämte hans uppförande vitsordats. För de elever, som icke komma att söka några platser, betyder det ju mindre, om något betyg från elevpraktiken erhålles eller ej. Däremot kunna sådana betyg, om de lämna erforderliga och riktiga upplysningar, vara av stor betydelse både för dem, som ämna framdeles söka platser, och för de egendomsägare, som hava behov av att anställa lantbruksbiträden o. d. Med hänsyn härtill torde man böra söka ordna en mera enhetlig och detaljerad betygssättning för lantbrukselever. Betygen torde sålunda böra avfattas enligt ett av lantbruksstyrelsen fastställt formulär. Detta betygsformulär synes lämpligen kunna tryckas å samma formulär, som användes för avgångsbetyg från lantmannaskolan. Därigenom skulle betyget från elevgården komma att ingå som en kompletterande del av betyget från lantmannaskolan. Dess värde för dem, som sedermera komme att söka platser, skulle på så sätt otvivelaktigt i hög grad ökas. För erhållande av fullständigt betyg från den praktiska utbildningen vid elevgård torde en viss minsta tid för denna böra stadgas. Denna tid bör i regel icke understiga 6 månader, men torde med hänsyn till lokala förhållanden kunna i vissa fall inskränkas till 5 månader. Vid utfärdandet av betyget över elevpraktiken synes hänsyn böra tagas jämväl till det sätt, på vilket eleven utfört ovan nämnda anteckningar angående elevgårdens drift m. m. Dessa anteckningar böra därför ställas till förfogande för dem, som skola utfärda betygen. För vinnande av bättre överensstämmelse mellan betygen från olika elevgårdar synes betygssättningen böra ske i samverkan mellan elevgårdens innehavare eller driftsledare och vederbörande övervakare.

Praktiskt betonade fortsättningskurser vid lantmannaskolor. I samband med behandlingen av spörsmålet om den praktiska elevutbildningen har till övervägande också upptagits frågan om s. k. praktiskt betonade fortsättningskurser för elever, som förut genomgått lantmannaskola. Sådana hava under de senaste fyra åren varit anordnade vid Dingle lantmannaskola. Det första året hölls kursen utan statsunderstöd. För åren 1927 och 1928 har Kungl. Maj:t efter framställning av sko2 5 — 291214.

386 lans föreståndare, vilken tillika anordnat och lett ifrågavarande kurser, årligen såsom bidrag till kostnaderna för kursen av tillgängliga medel beviljat ett anslag av 1 000 kronor. Även för den senaste, år 1929 hållna kursen har framställning om statsunderstöd gjorts. P r o g r a m m e t för denna kurs har omfattat dels praktiskt arbete och dels teoretisk undervisning. Enligt lämnade uppgifter hava eleverna deltagit i praktiskt arbete vid skoljordbruket i medeltal c:a 5 timmar dagligen. Arbetet h a r dock ordnats så, att, när skötseln av jordbruket så påfordrat, hava eleverna uteslutande fått ägna sig åt praktiskt arbete, under det att teoretisk undervisning bedrivits, då jordbruksarbetet varit mindre brådskande eller vid regnväder. Eleverna ha deltagit i alla vid ett välskött jordbruk förekommande arbeten jämte skötsel av jordbruksförsök. De ha vidare fått sig tilldelade olika turer, såsom r ä t t a r e t u r e r , turer i ladugård och häststall samt körturer och diverse arbeten. Den teoretiska undervisningen omfattade vid de senast hållna kurserna 352 resp. 275 timmar. Den omfattade följande ämnen: matematik, botanik med växtinsamling, jordbrukslära, husdjurslära, kontrollföreningarnas plan och arbetssätt, kontrollbokföring, mjölkens beståndsdelar och egenskaper, fettprovning, sjukvårdslära, jordbruksekonomi, ekonomisk geografi, lagkunskap rörande jordbruket samt lantbruksbokföring och affärskunskap. Under de båda sista kurserna synes undervisningen till stor del varit inriktad på elevernas utbildning till kontrollassistenter. Sålunda hava av den teoretiska undervisningen i det närmaste 60 t i m m a r ägnats åt husdjurslära och dessutom i genomsnitt 120 timmar åt ämnen, som direkt röra kontrollföreningsverksamhet. Av de inalles 12 eleverna under de båda åren hava också enligt uppgift 8 antagit platser som kontrollassistenter. F r å g a n om sådana praktiskt betonade fortsättningskurser har också berörts i n å g r a av de utav styrelserna för lantmannaskolorna till oss avgivna y t t r a n d e n a över olika kurser eller i a n n a t sammanhang. Sålunda framhålles från Skurups lantmannaskola, att det vore av stor betydelse, om en praktiskt betonad fortsättningskurs (sommarkurs) kunde anordnas för ett begränsat antal elever (förslagsvis 5) å skoljordbruket. Denna kurs, i vilken såväl teoretisk undervisning som praktiskt arbete skulle ingå, kunde anordnas förslagsvis från mitten av april till mitten av oktober. I y t t r a n d e t från Dingle hänvisas till de vid skolan hållna, ovan n ä m n d a kurserna. Då dessa givit gott resultat, anses möjligheter böra beredas för fortsatt anordnande av sådana. F r å n Sätila framhålles såsom ett önskemål, a t t ett begränsat a n t a l elever, c:a 10 st., vilka förut genomgått vinterkursen, kunde beredas fortsatt praktisk och teoretisk undervisning under sommarhalvåret, exempelvis teoretisk undervisning 10 t i m m a r i veckan och i övrigt praktisk un-

387 dervisning genom att eleverna turvis finge deltaga i vid skoljordbruket förekommande arbeten och häröver föra anteckningar. Det påpekas också, a t t ett skoljordbruk icke blir fullt u t n y t t j a t som undervisningsobjekt, då blott teoretisk vinterkurs hålles. Detta skulle däremot bliva fallet, om sådana ovan nämnda teoretisk-praktiska kurser jämte specialkurser i husdjursskötsel och skogsskötsel bleve anordnade vid skolan. I y t t r a n d e t från Matarengi anföres ifråga om undervisningsplanen för lantmannaskolas fortsättningskurs, att större frihet än som nu är fallet bör beredas olika skolor a t t anpassa denna efter ortsförhållandena. Kursen borde sålunda exempelvis kunna anordnas med enbart teoretisk, enb a r t praktisk eller blandad teoretisk och praktisk undervisning. Sedan skolstyrelsen utförligt motiverat behovet av praktisk utbildning för de blivande j o r d b r u k a r n a i Norrland och framhållit, att denna utbildning bör ske vid framstående jordbruk inom det egna länet, framlägges förslag till program för en praktisk fortsättningskurs vid skolan. K u r s e n borde vidtaga omedelbart efter huvudkursens avslutning eller omkring den 20 april och göras obligatorisk för alla elever, som genomg å t t den teoretiska kursen vid lantmannaskolan, dock med u n d a n t a g för dem, som förvärvat eller ämnade förskaffa sig praktisk utbildning vid a n n a n lämplig p r a k t i k a n t g å r d . Tiden för kursen, vilken liksom nuvar a n d e fortsättningskurs tänktes pågå i 95 arbetsdagar, skulle komma att omfatta den period, då de viktigaste arbetena inom växtkulturen, nyodlings-, diknings-, betesröjnings- m. fl. av de viktigaste jordbruksarbetena utfördes. Dessutom kunde under denna tid beredas tillfälle till praktik i skogsskötsel, vilket vore av stor betydelse, enär marken medan vinterkursen pågår i regel är snötäckt. Den för fortsättningskursen beräknade tiden skulle för skolans i Matarengi vidkommande förslagsvis användas på följande sätt: skogsbruk 15 dagar vårbruk och trädgårdsskötsel 25 » nyodlings- och grundförbättringsarbeten 15 » upptagning och beredning av torvströ 8 » skötsel av rotfrukts- och potatisland 7 » skördearbete 10 » gödselvård m. m 5 » övning i växtkännedom 5 » demonstrationer och exkursioner 5 » Summa 95 dagar. Dessa olika arbeten skulle i regel ske vid skolans jordbruk. Därest detta i vissa fall, t. ex. i fråga om nyodling, dikning och skogsvårdsarbete, ej kunde ske, syntes det ej möta svårigheter att efter avtal med enskilda ägare förlägga sådana arbeten till a n n a n lämplig gård i närheten. Av ovan lämnade uppgifter och återgivna uttalanden framgår bl. a., utredningens att kurser av den typ, varom här är fråga, hittills endast anordnats vid yttrande.

388 en skola i vårt land. Emellertid ha också några andra skolor förklarat sig anse det vara önskvärt att möjlighet för hållande av dylika kurser beredes. Ehuru i vissa fall inga bestämda krav på statsunderstöd till dem blivit framställda, torde man kunna utgå ifrån att bakom förslagen ifråga ligger tanken på att erhålla statsunderstöd till kurserna. Det får ju nämligen anses ha varit varje skola obetaget, att om den så önskat, anordna kurser med ovan angivet syfte. Ifrågavarande kurser, som ju huvudsakligen upptagas av praktiskt arbete, kunna emellertid icke betraktas såsom sådana fortsättningskurser, vilka omförmälas i lantmannaskolornas reglemente, utan äro en fullt fristående anordning. Ifall statsbidrag skall utgå till dem, bör detta därför ske i annan ordning. Uppfattningen om det lämpligaste programmet för dessa kurser synes vara rätt olika på olika håll. Kursen vid Dingle har, åtminstone under de senaste åren, blivit lagd så, att den jämte jordbrukspraktik också meddelat utbildning i kontrollassistentgöromål. I Matarengi har man tänkt sig en kurs med uteslutande praktiskt arbete, övningar och demonstrationer. I yttrandena från Skurup och Sätila synes man däremot ha syftat på en teoretisk-praktisk kurs med övervägande praktiskt arbete samt teoretisk undervisning i dem av lantmannaskolans ämnen, som hava mest betydelse för det praktiska jordbruket. Med hänsyn till de skiftande uppfattningar angående programmet för sådana kurser, varom här är fråga, som gjort sig gällande, ha vi funnit det mycket svårt att för närvarande föreslå någon bestämd organisation för desamma. Det torde vara lämpligast, att de skolor, som hava intresse för saken, fortfarande försöksvis anordna sådana kurser. Liksom hittills skett i fråga om kursen vid Dingle, torde Kungl. Maj:t hava möjlighet att, i den mån så kan befinnas lämpligt, av tillgängliga medel lämna understöd till kostnaderna för dylik kurs och lärer Kungl. Maj:t ej underlåta att, ifall ökade medel härtill erfordras, begära anslag härtill av riksdagen. Man torde i varje fall böra utgå från, att den teoretiska undervisningen vid dylik kurs, därest statsunderstöd ifrågasattes, icke ordnas så att den avser att meddela utbildning för sådana speciella yrken eller befattningar — t. ex. kontrollassistent, instruktör m . fi. —t för vilka genomgåendet av särskilda med understöd av statsmedel anordnade specialkurser bör vara obligatoriskt. Likaså synes eventuellt understöd, åtminstone huvudsakligen, böra beräknas med hänsyn till den teoretiska undervisning, som meddelas vid kursen. Därest kursen endast avser att lämna tillfälle till praktiskt arbete samt övningar och demonstrationer berörande jordbruk och skogsskötsel, torde eleverna i densamma närmast få betraktas som jämförliga med eleverna å godkända elevgårdar under förutsättning att kursen pågår lika lång tid som vi förutsatt för dylik praktisk elevutbildning. Möjligen bör dock i detta avseende hänsyn tagas till de speciella förhållandena i övre Norrland, där jord-

389 brukstekniken i allmänhet står lågt och där behovet av praktisk handledning i utförandet av de viktigaste jordbruksarbetena sålunda är särskilt stort. En annan möjlighet är att i dessa trakter kursen anordnas såsom lantbruksskola enligt den av oss föreslagna typen för dylika skolor i Norrland.

390 Lantbruksundervisning för en större allmänhet. De nu existerande med statsmedel understödda å t g ä r d e r n a i det syfte, ovanstående rubrik angiver, finnas upptagna bland dem, som avse höjandet av det mindre jordbruket. För dessa gäller n u m e r a reglementet den 4 oktober 1929 (350), vilket omfattar premiering av mindre jordbruk, anordnande av studieresor samt undervisning för i m i n d r e jordbruk deltagande män och kvinnor. Detta reglemente ä r till innehållet n ä s t a n alldeles lika med det förut gällande reglementet den 1 j u n i 1923, allenast med den skillnad a t t sistnämnda reglementes kapitel om premiering av mindre odlingsföretag numera uteslutits. Av dessa åtgärder h a v a studieresorna och undervisningskurserna ett direkt undervisande syfte och falla därför under v å r t utredningsuppdrag. J ä m v ä l jordbrukspremieringen h a r till väsentlig del dylikt syfte och har därför nu av oss medtagits. Till samtliga dessa ändamål anvisar riksdagen årligen å extra stat ett gemensamt anslag, som under senare år uppgått till 325 000 kronor. Beträffande villkoren för statsbidrag från detta anslag gäller numera kungörelsen den 4 oktober 1929 (351) (förut kungörelsen den 1 juni 1923).

P r e m i e r i n g av m i n d r e j o r d b r u k . P r e m i e r i n g av mindre jordbruk förekommer inom samtliga hushållningssällskaps områden. N å g r a uppgifter om premieringsverksamheten under å r 1928 torde här först böra meddelas. Antalet till premiering anmälda småbruk utgjorde i hela landet 2 750. Växlingarna äro stora. I fyra sällskapsområden översteg det 200 (Kronobergs, Kristianstads, Östergötlands och Värmlands), i fem var det mellan 100 och 200 men i de övriga under 100. Antalet med pris belönade jordbruk v a r inalles 717, d ä r a v 60 med första, 225 med andra och 428 med tredje pris samt 4 med extra pris. Inom de olika sällskapens områden v ä x l a r antalet pris mellan 97 (Kronobergs län) och 5 (Värmlands län). I tre län utdelades endast 7 pris, i ett län 8 och i två län 9 pris. Prisbeloppen voro nästan överallt de i kungörelsen bestämda maximibeloppen a v resp. 120, 80 och 50 kronor. I Kronobergs län voro de resp. 80, 60 och 40 kronor. Premielån utdelades i vida större antal, nämligen inalles 1 837, växlande mel-

391 lan högst 166 (Kalmar södra länsdel) och 165 (Kristianstads län) samt lägst 8 (Jönköpings län). Premielånens belopp var mycket växlande. Inalles utdelades 34 premielån å 10—25 kronor, 442 å 30—50 kronor, 405 ä 55—75 kronor, 463 å 80—100 kronor, 444 å 105—125 kronor, 35 å 130—150 kronor (endast i två län) samt 14 å 175—200 kronor (endast i ett län). De u n d e r året utlämnade premielånen fördelade sig med 1108 för gödselstäder, 9 för byggnadsföretag, 381 för inredning och cementering av uthus, 247 för dikningsarbeten och 52 för diverse ändamål. Slutsumman är 1797 lån och stämmer icke med ovan angivna summa av beviljade premielån, beroende på att vissa sällskap icke u t l ä m n a lånen samtidigt med deras beviljande utan först sedan arbetet utförts. Inalles åtgick under året till pris 45 355 kronor och till premielån 149 875 kronor. Alltsammans utgjorde statsmedel med undantag av n å g r a mindre belopp å 3 175 kronor från sällskapen själva. Med inräknande av kostnaderna för premieringsn ä m n d e r n a s resor uppgingo samtliga kostnader för jordbrukspremieringen till 237 352 kronor, därav 204 679 kronor av statsmedel och 32 673 kronor av sällskapens medel.

Då jordbrukspremieringen bedrives genom hushållningssällskapens för- Reglementet. sorg medelst av förvaltningsutskotten utsedda premieringsnämnder, hava vi ansett det angeläget att vinna kännedom om den erfarenhet, som vunnits om de nuvarande bestämmelsernas lämplighet för det åsyftade ändamålet. Vi hava därför till förvaltningsutskotten riktat följande frågor: »Anses gällande bestämmelser i sagda reglemente, i vad det avser premier i n g av mindre jordbruk, på mest effektiva sätt k u n n a främja det med premieringen åsyftade undervisningsmomentet! Om så icke ä r fallet, vilka ä n d r i n g a r i bestämmelserna anses önskvärda 1 ?» På den första av dessa sålunda framställda frågor hava förvaltningsutskotten inom Uppsala, Örebro och Västerbottens län svarat ja. Förvaltningsutskottet i Västmanlands län har anfört, att bestämmelserna ifråga torde i stort sett vara tillfredsställande, och utskottet i Norrbottens län har förklarat sig anse, att mot de gällande bestämmelserna rörande jordbrukspremieringen torde intet vara att erinra. Samma uttalande göres av utskottet i Göteborgs och Bohus län, som förklarar sig jämväl hava i ärendet hört premieringsnämndens ordförande, vilken icke heller haft något önskemål att framställa. övriga hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava också, så gott som genomgående, anfört, att de anse nu gällande bestämmelser för jordbrukspremieringen i stort sett ändamålsenliga. Samtidigt hava emellertid utskotten framfört åtskilliga synpunkter och önskemål rörande spörsmålet av i huvudsak följande innehåll. Från Stockholms län meddelas, att premieringen därstädes från jordbrukarna vunnit allt större tillslutning. Särskilt ha premielånen visat sig ägnade att stimulera intresset för en bättre skötsel av jordbruk av ifrågavarande storleksklass. Något behov av ändrade bestämmelser synes ej föreligga. Förvaltningsutskottet i Södermanlands län anser, att jordbrukspremieringen i nuvarande form väl fyller sin uppgift även ifråga om det med premieringen åsyftade undervisningsmomentet, då ju pris kan tilldelas för redan utförda arbeten, och

392 premielån kan utdelas, vilka sporra till fortsatta förbättringar, varigenom de premierade jordbruken ofta bli mönstergårdar i bygderna och genom exemplets makt verka upplysande och vägledande för andra. Som ett komplement till jordbrukspremieringen har Södermanlands läns hushållningssällskap gått in för att till därav förtjänta husmödrar utdela »husmoderspris» samt att till prisutdelningen samla alla pristagarna till en småbrukardag, då »kritik» över jordbrukspremieringen och föredrag hållas, jordbruksfilmer visas m. m. Från Östergötlands län anföres, att i stort sett torde gällande bestämmelser, i vad de avse premiering av mindre jordbruk, på ett tillfredsställande sätt främja det med premieringen åsyftade undervisningsmomentet. Sålunda begagnar premieringsnämnden varje tillfälle att för innehavarna av mindre jordbruk, som besökas, meddela en direkt till de vid resp. jordbruk föreliggande förhållandena anknuten rådgivningsoch upplysningsverksamhet. Huruvida det emellertid kan anses nödvändigt för såväl premieringens utförande som även för tillgodoseende av berörda undervisning, att en särskild nämnd tillsättes, torde kunna sättas ifråga. Säkerligen skulle alla de olika syftena med premieringen bliva väl tillgodosedda, om densamma utfördes av en duglig jordbrukskonsulent ensam. Det är uppenbart, att genom en dylik anordning en avsevärd minskning i kostnaderna skulle ernås. För att det med småbrukspremieringen åsyftade undervisningsmomentet skall främjas väl, är det — framhåller förvaltningsutskottet i Jönköpings län — av stor vikt, att premieringsnämnden har god tid för sitt besök vid varje småbruk, så att den ej endast hinner inspektera detta, utan även hinner att med ägaren diskutera olika spörsmål. Nämndens ledamöter bliva därigenom i tillfälle att lämna råd och anvisningar ifråga om åtgärder, som äro av betydelse för ifrågavarande jordbruks framtida utveckling. — Då det inom sällskapets område anses synnerligen lämpligt, att husmoderns arbetsområde vid det mindre jordbruket blir bedömt även från kvinnlig synpunkt, har, sedan hemkonsulent anställdes inom länet, denna fått medfölja premieringsnämnden och deltaga i dess arbete. Denna anordning har visat sig synnerligen fördelaktig. — Undervisningsmomentet bör främjas även på så sätt, att innehavare av jordbruk, som varit föremål för bedömning, uttagas till studieresor, varunder de bliva i tillfälle att se andra jordbruk, som kanske i ett eller annat avseende ligga före deras egna. — Vid premieringen böra penningpris fortfarande utdelas. Det vore önskvärt, om därutöver i vissa fall hederspris, i form av värdeföremål, kunde utdelas enligt premieringsnämndens förslag. Premielånesystemet bör, såsom varande ett utomordentligt gott hjälpmedel, när det gäller att få vissa förbättringar genomförda, alltjämt bibehållas och bör utökas att avse jämväl andra förbättringsarbeten, för vilka särskilda penningutlägg erfordras. — Bestämmelserna i § 11 av ovan angivna kungörelse böra vinna tillämpning för landet i dess helhet och tillräckliga medel ställas till förfogande för detta ändamål. Ägare av sådant demonstrationsjordbruk åsamkas ju avsevärd tidsförlust och annan kostnad vid mottagande av studiebesökande. Som kompensation härför borde något belopp utgå till genomförande av förbättringar enligt premieringsnämndens förslag. Från Kronobergs län meddelas, att ansökningarna till premiering av mindre jordbruk ha varit mycket talrika inom länet, och hushållningssällskapet har ej (exempelvis genom krav på mera utförliga ansökningshandlingar) sökt begränsa deltagandet. Då premieringsnämnden sålunda måst på relativt kort tid besöka ett mycket stort antal jordbruk, har det med premieringen åsyftade undervisningsmomentet nog ej kunnat tillgodoses så, som önskligt vore. Ett sätt att åstadkomma bättre effekt i detta hänseende, som borde prövas, vore att från ett större område — eventuellt hela länet — kalla samman deltagarna till korta kurser med föredrag och praktiska demonstrationer. Mera förtjänta pristagare borde beredas tillfälle att deltaga i studiefärder inom eller utom länet. Härtill erfordras dock ökade statsanslag.

393 Förvaltningsutskottet i Kalmar norra länsdel förmenar, att det med premieringen av mindre jordbruk avsedda undervisningssyftet torde effektivt kunna främjas genom vidtagande av praktiska åtgärder för att i största möjliga utsträckning sprida kännedom bland jordbrukarna om de bästa framstegen på lanthushållningens område, som uppvisas vid premieringen. Länets södra utskott anser, att premieringsresorna ej borde — såsom nu på grund av kostnadsskäl är fallet — forceras alltför mycket. Nämnden eller konsulenterna borde ägna önskvärd tid åt samtal vid besök hos småbrukarna, varigenom det åsyftade undervisningsmomentet bättre främjades. Förvaltningsutskottet i Gotlands län anför, att då vid den av sällskapet bedrivna premieringsverksamheten ej framkommit några svårigheter att tillämpa reglementets bestämmelser, synas dessa smidigt och väl avpassade. Utskottet finner det vara svårare yttra sig om, huruvida det med premieringen åsyftade undervisningsmomentet härvid på bästa sätt främjas. Naturligtvis vore det lämpligt, att premieringsnämnden kunde ägna något längre tid åt varje ställe för samtal och lämnande av ytterligare anvisningar och råd, än vad nu vanligen sker, då man måste söka medhinna största möjliga antal pr dag, detta dels för att kostnaderna för förrättningen må kunna hållas nere och dels för att länets jordbrukskonsulent vid denna årstid har många andra viktiga arbeten att utföra. Från Blekinge framhålles, att bestämmelserna i ifrågavarande reglemente enligt utskottets mening äro väl lämpade för främjandet av premieringens syftemål att väcka intresse för och giva undervisning angående förbättringsåtgärder vid det mindre jordbruket. Särskilt premielånen verka mycket förmånligt i detta avseende. För att premieringen skall bliva verkligt effektiv och dess ovan angivna syfte fullt ut kunna nås, erfordras emellertid betydligt ökade anslag. Anslutningen till premieringen är numera inom Blekinge län så stor, att premielånen måst göras mycket små. Det är icke nog med att reglementets maximibelopp för premielån icke på många år kunnat utdelas, trots det att mången gång mycket starka skäl förelegat för utlämnande av så stort belopp. Vissa år har en avsevärd del av till premielån berättigade deltagare blivit utan bidrag, enär annars de utlämnade premielånen skulle blivit så små, att de skulle alldeles förfelat sitt ändamål att verka som sporre för vederbörande att utföra den avsedda förbättringsåtgärden. — Den nuvarande knappheten på medel gör sig även starkt kännbar på så sätt, att resorna måste påskyndas alltför mycket, i avsikt att resekostnaderna härigenom skola kunna nedbringas och så stor del av anslaget som möjligt bli tillgängligt för pris och premielån. Skall det med premieringen avsedda undervisningssyftet komma till sin rätt, måste småbrukaren få en icke alltför knappt tillmätt tid för att grundligt rådfråga premieringsnämnden rörande de spörsmål, som ligga honom om hjärtat, och nämnden å sin sida måste ha tid på sig, om den skall kunna bilda sig ett tillförlitligt omdöme om driftens olika grenar och kunna giva ägaren nödiga råd och anvisningar. Förvaltningsutskottet i Malmöhus län anför, att bestämmelserna angående premiering av mindre jordbruk synas i huvudsak ändamålsenliga. Då det emellertid av kostnadsskäl är nödvändigt söka medhinna så många jordbruk som möjligt om dagen, kan ur undervisningssynpunkt önskvärd tid ej avses till varje deltagare i premieringen. — Utskottet har velat begagna tillfället påpeka olägenheterna med bestämmelserna, att säkerhet ej må fordras för premielån. Detta stadgande föranledde, att sällskapet antingen måste vänta utbetala premielånet, till dess arbetet utförts, eller också riskera att det självt eller dess premieringsnämnd finge vidkännas förlust, om låntagaren komme på obestånd, innan föreskrivna arbeten utförts. Från Hallands län framhålles, att nämnden för premiering av mindre jordbruk städse söker att jämväl undervisningsvis fylla sin uppgift. Emellertid skulle genom

394 kvinnlig arbetskraft åt nämnden vinnas större effektivitet härutinnan på det område, som närmast tillhör husmödrarna. Förvaltningsutskottet i Älvsborgs södra länsdel uttalar, att premielån böra utgå även för andra ändamål än de, vartill nuvarande reglemente lämnar tillstånd. Utskottet i länets norra del finner bestämmelserna rörande premieringen i stort sett ändamålsenliga, men anser likaledes önskvärt, att gränserna för premielån vidgades så, att ej särskilt medgivande erfordrades för utdelning av premielån till annat ändamål än gödselvård och avdikning, t. ex. till belesförbättring och stenröjning. Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, att gällande bestämmelser för småbrukspremieringen äro bra och att de i ingen mån lägga hinder i vägen för ett effektivt främjande av undervisningsmomentet vid premieringen. Graden av denna effektivitet är enligt utskottets mening helt beroende av premieringsnämndens kvalifikationer och intresse för uppdraget. Från Värmland anföres, att ifrågavarande bestämmelser i stort sett synas vara ändamålsenliga, men önskvärt vore, att gränserna för premielånens utdelning vidgades så, att ej särskilt medgivande erfordrades för utdelning av premielån för annat ändamål än gödselvård och dikning, t. ex. betesförbättring. Genom anvisningar av premieringsnämnden och genom medelst premielånen lämnad ekonomisk hjälp kan jordbrukaren få en bristande detalj avhjälpt på ett mycket fördelaktigt sätt. Förvaltningsutskottet i Kopparbergs län finner gällande bestämmelser rörande premiering av mindre jordbruk tillfyllest. Det synes dock utskottet kunna ifrågasättas, om icke huvudvikten torde böra läggas vid de s. k. premielånen. Genom instruktion av premieringsnämnden och ekonomisk hjälp att utföra förbättringsarbetet får premielåntagaren en bristande detalj i sin lanthushållning avhjälpt på ett effektivt sätt. För att ernå större smidighet synes det som om större frihet att tilldela premielån även för andra ändamål än till gödselvård och avdikning bör tillerkännas premieringsnämnden, utan att den därom behövde göra särskild framställning. F r å n Gävleborgs län framföras också liknande synpunkter som de senast anförda. Utskottet erinrar, att länets hushållningssällskap redan år 1923, då stadfästelse söktes på de stadgar för med statsmedel understödda åtgärder till höjande av det mindre jordbruket, som sagda år antogos av sällskapet, hemställde, att premielån måtte få utlämnas för »borttagande av i åker förekommande för bearbetningen hinderliga impediment». Denna begäran blev då avslagen. — Det är, framhåller utskottet, i denna liksom säkerligen inom många andra orter mycket vanligt, att åkrar äro svårt belamrade med jordfasta stenar, dels nående upp över åkerytan och dels, ehuru ej synliga, dock sträckande sig upp över det vanliga plogdjupet. Kunde genom premielån i övrigt väl förtjänta jordbrukare uppmuntras och sättas i stånd att borttaga dylika hinder, skulle därigenom mången nu av sten besvärad åker komma att förvandlas till åker i fullgod kultur ulan att draga ens närmelsevis de kostnader, som äro förenade med motsvarande åkerutökning genom nyodling. Utskottet finner därför starka skäl för att förorda, att i reglementet för premiering av mindre jordbruk införes bestämmelse om att premielån må få utdelas även för borttagande av för bearbetningen hinderliga impediment i åkrarna. — Det rent undervisande momentet i småbrukspremieringen har enligt vad erfarenheten visat ej i önskvärd grad kunnat tillgodoses. Med det stora antal premieringsanmälningar, som vanligen inkomma varje år, har premieringsnämnden måst starkt forcera premieringsarbetet för att traktamentskostnaderna, vilka helt skola bestridas av hushållningssällskapet, ej skola bliva för stora. Det synes därför utskottet vara motiverat, att, då staten ikläder sig avsevärda utgifter för premieringen dels i form av priser och premielån och dels i form av bidrag till premieringsnämndens rese-

395 kostnader, staten — för att tillförsäkra sig full nytta av nämnda åtgärder — även bidrager med en del, t. ex. med hälften av behövliga dagtraktamenten för premieringsnämnden. Härigenom finge nämnden tillfälle att genom förlängda besök på premieringsställena mera djupgående lämna direkt undervisning i olika detaljer i det ifrågavarande jordbrukets skötsel. Förvaltningsutskottet i Västernorrlands län har den uppfattningen, att undervisningsmomentet vid nuvarande premiering av mindre jordbruk är endast i viss omfattning tillgodosett. Det vore säkerligen lämpligt, att vederbörande premieringsnämnd i huvudsak på sätt, som i föreskrifterna beträffande speciell premiering för åstadkommande av mönsterjordbruk i Norrland och Dalarna sägs, lämnade vederbörande jordbrukare ett skriftligt utlåtande över, hur jordbruket enligt nämndens uppfattning i olika avseenden bör bedrivas. För att en större allmänhet sedermera skall hava nytta ur undervisningssynpunkt av premieringsnämndens åtgärder för höjandet av visst jordbruk borde lämpligen, där så ske kan och vederbörande jordägare lämnat sitt tillstånd, allmänheten inbjudas till att bese lämpliga jordbruk, varvid såväl fel som förtjänster vid resp. jordbruk klargjordes. N ä r vi tagit förevarande premierings väsende under n ä r m a r e övervägan- utredningens de, hava vi funnit oss böra föreslå vissa ändringar i reglementets bestäm- yttrande. melser därom. Då vi därjämte, såsom vi längre fram få n ä r m a r e utveckla, förorda betydelsefulla ändringar jämväl beträffande studieresor och undervisningskurser samt föreslå införande i reglementet av ett n y t t kapitel om upplysningsverksamhet, hava vi uppgjort förslag till helt n y t t reglemente, vilket finnes bifogat detta betänkande. Under hänvisning till detta förslag vilja vi nu till detsamma foga följande motivering, såvitt jordbrukspremieringen angår, varvid vi förbigå de ändringar, som äro av enbart redaktionell natur. Vi hava ansett önskligt, att det med premieringen förbundna undervis2 §. ningsmomentet kommer till ett tydligt uttryck redan i början av bestämmelserna. Vi hava därför formulerat denna nya paragraf för a t t angiva premieringens dubbla syfte a t t dels utdela belöning och dels meddela undervisning. Denna paragraf motsvarar 2 § i nu gällande reglemente. Det h a r synts 3 §. oss olämpligt att inom större sällskapsområden underdistrikten icke få vara flera än tre. Detta gör nämligen, att det kan inträffa att alltför stort område varje år blir föremål för premieringsarbetet och att detta arbete måste antingen över hövan forceras, vilket blir till skada särskilt i undervisningsavseende, eller ock pågå alltför länge och d r a g a onödigt stora årskostnader. Vi hava därför velat öppna möjlighet att, d ä r så anses lämpligt, indela sällskapsområdet i flera än tre, dock högst fem underdistrikt. Att till följd h ä r a v premiering skulle kunna återkomma inom samma distrikt med så långa mellanrum som fem år, synes oss icke v a r a någon olägenhet av större betydelse. Vida viktigare har det synts oss vara, att premieringen blir så effektiv, även i undervisningavseende, som möjligt. Motsvarar nuvarande 3 §. Vi hava funnit önskvärt, att i premierings4 §. nämnden må kunna, i de orter d ä r det befinnes lämpligt, beredas plats

396 för en kvinna, och hava i sådant syfte infört, att nämnden skall bestå av, jämte ordföranden, minst en ledamot. Hemmets skötsel och husmoderns arbete i övrigt bedömas bäst av en kvinna. Lanthushållsskolornas föreståndarinnor eller ock särskilda kvinnliga konsulenter synas vara särskilt skickade för detta uppdrag och för att vid premieringen giva lanthemmens kvinnor lämplig handledning och anvisningar. För närvarande stadgas, att en av nämndens medlemmar skall vara jordbrukskonsulent. Vi hava tillagt: »eller äga motsvarande utbildning», varmed vi avsett att bereda möjlighet särskilt för lärare vid lantmannaskolor att tjänstgöra i dylik nämnd. Funktionstiden i nämnden har utsträckts från tre till fyra år för att vinna överensstämmelse med ett flertal liknande organisationer. Vi hava icke kunnat finna, att den nuvarande bestämmelsen om treårig funktionstid har något direkt samband med sällskapsområdets nu stadgade indelning i tre underdistrikt. För närvarande är medgivet, att då premieringen avser allenast tilldelande av premielån, vederbörlig besiktning verkställes av endera ordföranden eller ledamoten. Det är här icke fråga om besiktning av ett arbete, som verkställts med anlitande av premielån, utan om det första bedömandet av småbrukets beskaffenhet samt det avsedda arbetets behövlighet, dess lämpliga utförande och kostnaden för detsamma. Denna förrättning synes oss lika viktig som en besiktning, vilken åsyftar att avgöra, huruvida småbruket skall erhålla pris. En förutsättning för att premielån skall kunna tilldelas ett jordbruk, som icke erhåller penningpris, är enligt bestämmelserna därom, att jordbruket, »ehuru i övrigt uppfyllande villkoren därför, är i behov av förbättringen för att kunna prisbelönas». Premielåns tilldelande förutsätter alltså ett konstaterande av att jordbruket i övrigt är prisvärdigt. Under dessa förhållanden hava vi ansett detta bedömande böra ske endast av premieringsnämnden i dess helhet och alltså uteslutit ovan omförmälda medgivande. Lika med nuvarande 4 §. Motsvarar nuvarande 5 §. Det har tillagts, att i stället för penningpris må kunna utdelas något för pristagarens jordbruksdrift nyttigt föremål. Vi hava därvid främst tänkt på en maskin eller ett redskap men även annat, t. ex. viss mängd förädlat utsäde eller en kalv eller en gris eller dylikt torde kunna ifrågakomma. Att, såsom Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott föreslagit, bland prisen upptaga särskilda husmoderspris hava vi ej ansett lämpligt. De sällskap, som så önska, kunna naturligtvis göra det på egen kostnad. Motsvarar 6 § i nuvarande reglementet. I mom. 3:o har införts, att tilldelandet av diplom skall ske enligt av lantbruksstyrelsen meddelade närmare bestämmelser. I mom. 5:o har antalet gånger, då en jordbrukare kan för samma jordbruk erhålla penningpris, inskränkts från fem till fyra, bl. a. för att upp-

397 muntra de tävlande att så snart som möjligt verkställa sådana förbättringar, som göra dem förtjänta av första pris. De i mom. 7:o uppräknade arbeten, för vilka premielån må kunna beviljas, hava av flera förvaltningsutskott i ovan refererade yttranden ansetts vara alltför snävt begränsade. Vi ansluta oss till denna mening. För närvarande kan icke utan särskilt medgivande av lantbruksstyrelsen premielån utgå till annat än till gödselvården inom- eller utomhus samt avdikning. Vi hava nu upptagit stenröjning, betesförbättring eller annan varaktig förbättring, för vars åstadkommande särskilt penningutlägg erfordras, och ansett något särskilt medgivande av lantbruksstyrelsen icke vara behövligt. Genom denna allmänna formulering torde varje angeläget behov av förevarande art kunna bli avhjälpt medelst premielån. Med hänsyn särskilt till statens åtgärder för beteskulturens främjande hava vi tillagt en bestämmelse därom, att premielån icke må utgå för arbete, vartill statsunderstöd i annan ordning erhållits. Vi vilja i detta sam manhang betona, att vi anse premielånen vara en synnerligen lämplig och väl funnen metod för det mindre jordbrukets upphjälpande. Den synes oss böra anlitas i så stor utsträckning som omständigheterna medgiva. I mom. 8:0 hava vissa kompletteringar gjorts. I denna paragraf, som motsvarar nuvarande 7 §, givas närmare bestämmelser om premielånen. Från ett förvaltningsutskott har framhållits såsom en olägenhet, att säkerhet ej må fordras för premielån, enär denna bestämmelse hade till följd, att sällskapet antingen måste vänta utbetala premielånet till dess arbetet utförts eller också riskerade förlust, om låntagaren komme på obestånd, innan arbetet utförts. Vi kunna icke godkänna detta betraktelsesätt. Det är påtagligt, att just obehövligheten av att skaffa borgen eller annan säkerhet är ett av de huvudsakliga moment, som göra premielånen till en belöning. Därest säkerhet skulle krävas, kanske utökad med krav på vederhäftighetsintyg för borgensmännen, skulle detta göra hela systemet så tungt och omständligt, att största skada för denna gagneliga verksamhet kunde befaras skola uppstå. Vi kunna icke heller dela den uttalade uppfattningen, att frånvaron av säkerhet skall kunna föranleda, att premielånet ej utbetalas förrän arbetet är utfört. Ett sådant förfarande står i direkt strid mot reglementets bestämmelse, att låntagaren skall avge förbindelse att återbetala lånet, ifall arbetet icke inom den utsatta tiden utförts på nöjaktigt sätt. Han kan icke »återbetala» ett lån, som han icke får, förrän arbetet utförts och godkänts. Ifall sällskapet ägde rätt att tillsvidare innehålla lånet, hade detta bort uttryckas exempelvis med att lånet icke skulle utgå, om ej arbetet behörigen utförts. Nu är det klart, att reglementet åsyftar att lånet skall av sällskapet utbetalas mot erhållande av låntagarens förbindelse. Det blir därefter en senare, på arbetets behöriga utförande beroende fråga, huruvida lånet skall avskrivas eller återfordras. Att hushållningssällskapet härvid står viss risk är ovedersägligt, men detta får icke bli orsak till ändring i systemet.

398 Möjligen skulle liksom vid egnahemslånerörelsen något vederlag kunna tillerkännas sällskapen för denna risk. Då emellertid risken icke kan anses v a r a särdeles stor, enär ju premielån icke bör tilldelas a n d r a än verkligt d u k t i g a och skötsamma jordbrukare samt utsikten att få hela lånet efterskänkt bör förmå låntagaren att så mycket som möjligt anstränga sig a t t behörigen utföra arbetet, hava vi icke ansett det erforderligt a t t framlägga något förslag om dylikt vederlag. För a t t tydligare angiva den verkliga innebörden av bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf hava vi underkastat detsamma en redaktionell omarbetning. Denna paragraf är ny. Den innehåller bestämmelser om den med premieringen sammanhängande undervisande verksamheten. Den torde icke t a r v a särskild motivering. Att, såsom från ett förvaltningsutskott ifrågasatts, nämnden skall lämna skriftligt utlåtande över det besiktigade jordbruket, hava vi icke ansett böra obligatoriskt föreskrivas. Givetvis står det nämnden öppet att, när den anser det lämpligt, lämna dylikt utlåtande. I denna paragraf, som motsvarar n u v a r a n d e 8 §, h a r uttryckligen föreskrivits, att besluten om prisbelöning och premielån skola uppskjutas tills premieringsresorna avslutats. Detta h a r skett, enär premieringsnämnden först då k a n överblicka hela samlingen av besiktigade småbruk samt väga deras olika prisvärdighet och behov a v premielån mot v a r a n d r a under hänsynstagande till beloppet av de medel, som för året äro tillgängliga för premieringsväsendet inom området. Är lika med nuvarande 9 §. Motsvarar n u v a r a n d e 10 §. I stycket d) hava föreslagits vissa ändringar. Det nuvarande systemet, a t t allenast nämndens resekostnader skola halveras mellan staten och hushållningssällskapen men dessa senare ensamma gälda alla d a g t r a k t a menten, h a r uppenbarligen varit för sällskapen ganska betungande. U t a v vissa till oss ingivna yttranden framgår, att det understundom för traktamentskostnadernas skull visat sig nödvändigt att starkt forcera premieringsresorna, vilket varit till skada särskilt i avseende på möjligheten a t t d ä r u n d e r meddela undervisning. Vi hava ansett, att staten härvidlag bör komma sällskapen till hjälp genom att övertaga gäldandet även av halva kostnaden för dagtraktamentena. Vid sådant förhållande bör det uppenbarligen också tillkomma staten att, liksom redan nu skett beträffande resekostnadsersättningen, fastställa vissa regler, efter vilka sagda traktamenten högst må utgå. Då jämväl de nuvarande bestämmelserna ifråga om resekostnadsersättningen synts böra kompletteras, hava vi såsom huvudregel infört stadgande om a t t gottgörelse, varom nu är fråga, alltså avseende såväl resekostnadsersättning som dag-traktamente, icke må i något fall u t g å efter för den resande förmånligare grunder än enligt bestämmelserna i gällande allm ä n t resereglemente. Vi vilja h ä r v i d hänvisa exempelvis till bestämmel-

serna om samåkning, om halvt dagtraktamente m. m. Högsta medgivna klassen har föreslagits skola vara II C liksom nu. Det har inom utredningen ifrågasatts, att de av hushållningssällskapen enligt denna paragraf meddelade bestämmelserna skola icke blott som nu delgivas lantbruksstyrelsen utan underställas denna styrelses prövning och godkännande. Vi hava dock ansett den nuvarande anordningen böra bibehållas. Därest lantbruksstyrelsen finner någon bestämmelse mindre lämplig, lärer styrelsen icke underlåta att framställa erinran därom till vederbörande hushållningssällskap. I yttersta fall äger lantbruksstyrelsen att vid sitt förslag till Kungl. Maj:t om fördelning av statsanslaget taga hänsyn till det anmärkta förhållandet. I denna paragraf, som motsvarar nuvarande 11 §, hava endast vidtagits vissa jämkningar med hänsyn dels till att de allmänna premieringarna återkomma med längre mellantid än tre år i de orter, där underdistrikten bliva flera än tre, och dels därtill att i stället för jordbrukskonsulent kan i nämnden tjänstgöra person med motsvarande utbildning. Ett framkommet förslag att systemet med mönsterjordbruk skulle kunna vinna tillämpning även i landets mellersta och södra delar hava vi icke funnit oss böra biträda, enär något behov att därstädes införa detta system icke synts oss föreligga.

13 §.

I de ovan refererade uttalandena från förvaltningsutskotten har från flera statsbidrag. håll anförts såsom en huvudanmärkning, att de medel, som nu stå till förfogande för premieringsväsendet, äro i hög grad otillräckliga. Dessa medel utgöras dels av statsbidrag och dels av sällskapens egna tillskott. De nuvarande reglerna härom återfinnas i kungörelsen den 4 oktober 1929 (351) och äro av följande huvudsakliga innehåll. Av statsmedel gäldas dels hela beloppet av penningpris intill 120 kronor för första pris, 80 kronor för andra pris och 50 kronor för tredje pris, dels premielån intill hälften av den beräknade kostnaden för det med lånet avsedda arbetet, dock ej till högre belopp än 125 kronor, dels ock halva beloppet av resekostnadsersättningen till ordförande och ledamot i premieringsnämnd. Av hushållningssällskapets medel skola gäldas dels andra hälften av nyssnämnda resekostnadsersättning och dels alla dagtraktamenten till premieringsnämnden samt i övrigt alla de kostnader, som icke gäldas av statsmedel eller annorledes. Ifall sällskapet vill utdela högre pris än ovan sagts eller premielån utöver hälften av den beräknade arbetskostnaden, är detta alltså sällskapets ensak. En viktig omständighet är också, att statsbidrag icke erhålles annat än intill ett visst årligen av Kungl. Maj:t bestämt belopp för varje sällskap, vilket belopp avväges med hänsyn till det totala, för året disponibla statsanslaget samt till de från olika sällskap inkomna framställningarna om bidrag. Härvid kan uppenbarligen inträffa, att statsanslaget icke räcker till för beviljande av hela de ansökta beloppen. I viss

mån kan detta avhjälpas senare under året, därest hos något sällskap icke hela det beviljade beloppet gått åt, men detta kan endast avse jämförelsevis obetydliga belopp. Vad beträffar frågan om statsbidraget har till förvaltningsutskotten riktats följande fråga: »Anses bestämmelserna angående statsbidrag till åtgärder för höjandet av det mindre jordbruket tillfyllestgörande? I motsatt fall, vilka ändringar anses önskvärda?» De härå avgivna svaren gälla således samtliga åtgärder till höjande av det mindre jordbruket. Nästan från alla förvaltningsutskott framhålles därvid statsanslagets otillräcklighet. Särskilt från Östergötlands och Skaraborgs län betonas, att detta haft till följd att sällskapen icke fått statsbidrag med de belopp, vartill de varit författninsgenligt berättigade, utan måst själva vidkännas betydligt högre bidrag än som vederbort och som de vid åtgärdernas planerande beräknat. Beträffande särskilt premieringsväsendet framhålles från Hallands län, att de nu utgående premielånen vore för låga, samt anföres, att t. ex. vid anläggandet av tidsenliga gödselstäder kostnaderna ytterst sällan torde understiga men däremot ganska allmänt överstiga 300 kronor. Förvaltningsutskotten i Örebro och Gävleborgs län anse det önskligt, att vid premiering statsbidrag må utgå jämväl till bestridande av nämndens dagtraktamenten, varigenom nämnden bättre än hittills kunde bli i tillfälle att lämna jordbrukarna råd och hjälp ifråga om jordbrukets och husdjurens skötsel. utredningens Vi finna för vår del uppenbart, att därest den viktiga premieringen av yttrande. m m a ^ r e jordbruk skall kunna vinna önskvärd utveckling, det är ofrånkomligt att tillgången på medel väsentligt ökas. Orsakerna till den allmänt påtalade bristen på medel kunna ligga såväl i att statsanslaget varit för litet som ock däri, att hushållningssällskapens starkt begränsade tillgångar icke skulle medgivit sällskapen att bestrida sin föreskrivna andel i kostnaderna för premieringsväsendet, därest detta vunnit ökad omfattning. Bägge orsakerna hava förvisso spelat in. I bägge avseendena bör också rättelse ske. Beträffande penningprisen synes visserligen någon ändring icke tarvas. De nuvarande maximibeloppen, som gäldas helt av statsmedel, synas lämpligt avvägda. Allenast ett tillägg bör göras därom, att när hushållningssällskap beslutat utdela något för jordbruket nyttigt föremål i stället för pengar, även kostnaden härför må inom de angivna gränserna gäldas av statsmedel. Det nuvarande maximibeloppet, som av statsmedel må utgå till premielån, nämligen 125 kronor, synes däremot alltför lågt. Till förbättringar, som överstiga en beräknad kostnad av 250 kronor, kan låntagaren alltså icke erhålla premielån till halva beloppet, därest icke hushållningssällskapet självt tillsläpper skillnaden. I många fall torde dock en förbättring, som måste anses högst nödvändig och förtjänt att komma till stånd med

401 hjälp av premielån, d r a g a större kostnad. Vi hava därför och med hänsyn därjämte till den u t v i d g n i n g av premielånens användningsområde, som vi ovan föreslagit, ansett erforderligt, a t t statsbidragets maximibelopp ökas till 250 kronor, vilket med bibehållande av regeln om högst halva kostnaden skulle möjliggöra fullt premielån av statsmedel till företag om högst 500 kronors kostnad. Detta bleve en lättnad både för låntagaren och sällskapen. Såsom förut motiverats anse vi, att staten skall gälda halva beloppet jämväl av dagtraktamentena till medlemmarna av premieringsnämnd under premieringsresorna. Till premiering av mindre jordbruk h a r Kungl. Maj:t anvisat följande belopp för nedannämnda år. 1926 kronor 178 700 1927 » 181000 1928 » 189 900 1929 » 200 700. I betraktande av de a v oss förordade ä n d r i n g a r n a i avseende å högsta premielånebeloppet samt traktamentsersättningarnas gäldande och med hänsyn tillika till angelägenheten av a t t utveckla denna verksamhet anse vi, a t t ett årligt statsanslagsbelopp av 300 000 kronor till förevarande ändamål är det minsta som bör komma ifråga. Det torde dock kunna v a r a tillräckligt, intill dess erfarenheten fått utvisa behovet av ytterligare ökning.

Studieresor. Studieresor för i mindre jordbruk deltagande m ä n och kvinnor kunna enligt n u v a r a n d e reglemente v a r a antingen hembygdsresor eller längre studieresor. Under år 1928 anordnades dylika resor a v samtliga hushållningssällskap utom tre (Södermanlands, V ä r m l a n d s och Västmanlands). Hembygdsresor för m ä n anordnades av å t t a sällskap. Antalet resor var 29, men därav kommo icke mindre än 16 på Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap. Detta sällskaps hembygdsresor räckte blott i 1 a 2 dagar, under det att de övriga resorna av detta slag i allmänhet räckte 3 a 4 dagar, i Norrbotten 9 dagar. Till deltagande i dessa resor hade anmält sig 502 personer, av vilka 425 deltogo i resorna. Inom Göteborgs och Bohus län voro h ä r a v resp. 248 och 217. Hembygdsresor för kvinnor anordnades endast av fyra sällskap till ett sammanlagt antal av 5 resor. Eesorna räckte 3 dagar, i Norrbotten 7 dagar. Av 88 sökande deltogo 78 i resorna. Längre resor för män hava å r 1928 anordnats av de flesta hushållningssällskap, nämligen nitton, och resornas a n t a l var 23. Tidslängden växlade mellan 4 och 16 dagar. Till dessa resor hade anmält sig 771 per26 — 291214.

402 söner, men endast 299 hade blivit antagna såsom deltagare. Längre resor för kvinnor anordnades av sju sällskap, v a r t och ett med en resa. Antalet ansökningar var 275, men endast 88 deltagare antogos. Inalles anordnades sålunda 63 resor av skilda slag med sammanlagt 890 deltagare. Kostnaden för resorna uppgick till 69 742 kronor, v a r a v 34120 kronor av statsmedel och 35 616 kronor av hushållningssällskapens medel. Av statsmedel bestridas enligt vissa detaljerade regler kostnaderna för ledares och deltagares resor inom landet dels på järnväg eller på fartyg, dels med anlitande av automobiltrafik, anordnad av staten, dels ock efter häst, med motorfordon eller rodd i den utsträckning det visat sig nödvänd i g t ' a t t anlita dessa fortskaffningsmedel. I sistnämnda fall ersattes kostnaden dock allenast med ett belopp intill fem öre för varje kilometer samt under förutsättning att vederbörande hushållningssällskap till gäldande av samma kostnad tillskjuter minst lika stort belopp som statsverket. I övrigt skall sällskapet åtaga sig att gälda alla de kostnader för resorna, som icke betalas a v statsmedel eller annorledes. Till förvaltningsutskotten h a r under hänvisning till gällande reglemente framställts följande fråga: »Anses gällande föreskrifter rörande studieresor för i mindre jordbruk deltagande män och kvinnor ändamålsenliga eller anses ändringar häri önskvärda: a) beträffande s. k. hembygdsresor? b) beträffande s. k. längre studieresor?» Den sålunda framställda frågan har i yttrandet från Gotlands län lämnats obesvarad, medan förvaltningsutskottet i Örebro län besvarat densamma med ja. Förvaltningsutskotten i Kalmar norra länsdel, Hallands, Göteborgs och Bohus län samt norra delen av Älvsborgs län hava förklarat sig anse, att inga ändringar i föreskrifterna för ifrågavarande studieresor äro av behovet påkallade eller att de icke hava något att erinra mot bestämmelserna. Ett flertal förvaltningsutskott, nämligen de i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar södra, Blekinge, Kristianstads, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens lån, hava framhållit behovet och önskvärdheten av att bestämmelserna rörande statsbidraget till studieresorna ändras och moderniseras i den riktningen, att ersättning jämväl kan erhållas för resor med automobilbuss. Som skäl härför har anförts, att på så sätt anordnade resor mången gång komma att ställa sig billigare än med det färdsätt, som nu praktiseras. Vidare framhålles, att färden med motorfordon möjliggör ett bättre utnyttjande av tiden, än då resan skall ske med järnväg, och sålunda oftast är långt mera praktisk än resa med järnväg. Härigenom vinnes också möjlighet att under färden studera sådana jordbruk och binäringar, som med hänsyn till sitt läge ej kunna medtagas i resplanen vid järnvägsresa. Vid färd å landsväg kunna också resedeltagarna erhålla en bättre uppfattning om traktens jordbruk i allmänhet än vid resa med järnväg. Bland de fördelar, som skulle vara förenade med att företaga studieresor med automobilbuss, har också framhållits, att detta färdsätt blir billigare än resa med järnväg. Trenne förvaltningsutskott — Östergötlands, Blekinge och Skaraborgs läns — hava också föreslagit, att såsom förutsättning eller villkor för erhållandet av ersättning för sådan resa skall gälla, att de genom användandet av detta färdsätt uppkomna kostnaderna icke uppgå till högre belopp, än om resan företagits med sådant fortskaffningsmedel, för vilket staten enligt nu gällanie bestämmelser be-

403 strider resekostnaderna; Å andra sidan har framhållits, att kostnaderna för resa med bilbuss i sin helhet böra bestridas av statsmedel. Från Uppsala län anföres, att hembygdsresor icke förekomma i detta län, men bör för deltagande föreskriven högsta areal brukad jord ökas till densamma som för de längre resorna eller till 40 har. Förvaltningsutskottet i Södermanlands län anser det vara önskvärt, att högre statsbidrag än nu kunde erhållas för täckande av resekostnaderna, så att även mindre bemedlade jordbrukare i större utsträckning än nu kunde deltaga. I yttrandet från Jönköpings län uttalas, att nu gällande föreskrifter äro ändamålsenliga. Därjämte framhåller förvaltningsutskottet följande. a) Till deltagare i s. k. hembygdsresor böra framför andra uttagas innehavare av premierade jordbruk samt jordbrukare med egnahemslån. Ett visst antal deltagare av denna kategori böra utan ansökan utses på förslag av premieringsnämnd och egnahemsnämnd. Samma bestämmelser böra gälla ifråga om hembygdsresor för kvinnor. b) Till deltagare i längre studieresor böra uttagas innehavare av demonstrationsjordbruk samt för övrigt sådana personer, som hava särskilda förutsättningar att draga full nytta av en studieresa, t. ex. de dugligaste av de från lantmanna- och lanthushållsskolorna utexaminerade eleverna. Förvaltningsutskottet i Malmöhus län anför, att då studieresorna från länet alltid, då så kan ordnas, förläggas till Danmark, vållar bestämmelsen, att statsbidrag endast utgår till resor inom landet, att statsbidrag till studieresorna endast i ringa utsträckning kunnat erhållas inom Malmöhus län. Utskottet tillåter sig därför föreslå, att bestämmelserna om studieresor ändras så, att statsbidrag kan erhållas även för resekostnader utrikes. Även från Kristianstads län framhålles, att statsbidrag synes böra erhållas jämväl för studieresor till Danmark, från vilket land många impulser hämtats, som främjat det mindre jordbruket inom vårt land. 1 yttrandet från Älvsborgs södra länsdel framhålles som ett önskemål, att större statsbidrag bör utgå för såväl hembygdsresor som längre studieresor. Även förvaltningsutskottet i Värmlands län anser det vara önskvärt, att högre statsbidrag än nu kunde erhållas för täckande av resekostnaderna, så att även mindre bemedlade jordbrukare i större utsträckning än nu är fallet kunde deltaga i studieresorna. Från Gävleborgs län anföres, att beträffande föreskrifterna för studieresor har intet annat behov av ändring i nu gällande föreskrifter visat sig, än att, då det gäller längre studieresor till avlägset belägna orter, resenärerna borde sammankallas en dag, innan själva resan begynner, för att av reseledaren förberedas till resan. Detta bör ske på så sätt, att reseledaren redogör för vad som å vart och ett av de ställen, som komma att besökas, särskilt skall studeras, t. ex. föreningsväsendet, nötkreatursskötseln, svinskötseln, försöksverksamheten, avdikningen, lantbruksekonomien, betesvården, byggnaderna, gödselvården, elektrifieringen o. s. v. Han bör härvid ock redogöra för, vilka åtgärder från det allmännas eller hushållningssällskapets sida vidtagits för att hjälpa jordbrukarna i det ena eller andra avseendet. I trakter, där jordbruk och kreatursskötsel stå högt eller där deltagarna kunna beräknas vara vana vid att resa och iakttaga, torde den åsyftade undervisningsdagen vara onödig, men ej så där deltagarna huvudsakligen komma från i vidsträckta skogsbygder spridda byar eller gårdar. Envar torde nog erkänna, att om man skall få full nytta av en långväga resa, bör man, innan resan påbörjas, taga så noggrann kannedom som möjligt om vad man på de främmande orterna söker alt få se och studera. Skulle ändring i antydd riktning komma att göras i föreskrifterna for studieresor, komme detta ju uppenbarligen att bidraga till att även reseledaren mera noga an hittills måste förbereda resorna, vilket också otvivelaktigt komme att bidraga till ett ökat resultat av desamma.

404 Förvaltningsutskottet i Västernorrlands län framhåller, att upprätthållandet av skillnaden mellan s. k. hembygdsresor och längre studieresor torde vara mindre lämplig. Hembygdsresorna skulle givetvis vinna ökat intresse, om desamma utsträcktes till något angränsande län. Villkoret att vederbörande hushållningssällskap skall hava tillskjutit minst samma belopp, som sökt statsbidrag för kostnaderna för färd efter häst, med motorfordon eller medelst rodd, torde lämpligen böra ersättas med bestämmelser att ifrågavarande kostnad skall hava täckts på annat sätt än med statsbidrag. Ej få jordbrukare torde nämligen vara villiga att själva bestrida dylika kostnader, som, om resorna anordnas med anlitande av bussar, ställa sig relativt billiga. Åtminstone Västernorrlands läns hushållningssällskaps ekonomi tillåter icke att i önskvärd utsträckning lämna bidrag till dylika resekostnader. I de nu refererade yttrandena har, som synes, berörts såväl reglementets bestämmelser om studieresor som ock kungörelsens stadganden om statsbidrag. Sistnämnda stadganden beröras ytterligare i svaren på den särskilda frågan till förvaltningsutskotten angående statsbidraget. Vad som från dessa svar redan under avdelningen om premieringsväsendet meddelats angående den allmänna uppfattningen om statsanslagets otillräcklighet gäller även ifråga om studieresor. Beträffande statsbidragen till dylika resor må u r dessa svar särskilt omförmälas följande. F r å n Östergötland föreslås, att hälftendelningen i sista punkten av kungörelsens stadganden härom måtte ändras därhän, att staten betalar 3A och sällskapet V*F r å n K a l m a r läns norra del framföres önskemålet, att statsbidrag må utgå till hela kostnaden för motorfordon, även då resan företages med dylikt fordon å sträckor, d ä r j ä r n v ä g visserligen kan användas men resa med motorfordon blir billigare och lämpligare. F r å n K a l m a r södra länsdel uttalas, a t t statsbidrag till rikligare stipendier till studieresor för deltagare i småbrukskurser och i småbrukspremiering vore önskvärda. Förvaltningsutskottet i Gotlands län påyrkar, att hela föreskriften om att i visst fall sällskapet skulle tillskjuta minst lika belopp som statsverket måtte utgå. F r å n Örebro län framhålles, att statsbidrag må utgå jämväl för resa med bil eller buss, varmed torde avsetts sådana fall, då det icke visat sig direkt nödvändigt att anlita dessa fortskaffningsmedel. Vi hava omarbetat reglementets bestämmelser angående studieresor och få under hänvisning till det vid detta betänkande fogade reglementsförslaget anföra följande motivering. Motsvarar 12 § i n u v a r a n d e reglemente. I första stycket har tillagts, a t t besöken kunna avse även välskötta skogar. N u v a r a n d e a n d r a stycket h a r uppdelats. Beträffande hembygdsresorna har uttryckligen betonats dessa resors syfte att påvisa sådant, som k a n v a r a till gagn för driften av ett mindre jordbruk i besökarnas hemort. Såväl de lokala förhållandena som småbrukets speciella omständigheter böra nämligen ge dessa resor deras k a r a k t ä r . Med hänsyn till skogsskötselns omnämnande i första stycket är det tydligt, att vid en hembygdsresa även sådan skogsskötsel kan och bör studeras, som är av betydelse för ett med skog försett

405 mindre jordbruk i orten. Dessa hembygdsresor synas i främsta rummet böra uppmuntras. De längre studieresorna torde merendels hava ett mera allmänt syfte i avseende å därunder bedrivna jordbruksstudier. Med hänsyn såväl härtill som till a t t dessa resor äro jämförelsevis dyrbara, hava vi ansett det böra framhållas, att till deltagare i sådana resor böra antagas endast sådana personer, som äro i besittning av nödiga förkunskaper och därför kunna förväntas skola få verkligt utbyte av en dylik resa. Vi hava tillagt, att dylik resa må kunna ske jämväl till Finland. Motsvarar n u v a r a n d e 13 §. Allmän plan för resorna bör vara fastställd av vederbörande lantbruksundervisningsnämnd. Antagandet av deltagare bör ske efter s a m r å d med nämnden för premiering av mindre jordbruk och egnahemsnämnden. Detta sammanhänger med att vi i 16 § föreslå, a t t företräde skall ges innehavare a v premierade småbruk och egnahemslåntagare samt dessas familjemedlemmar. Vi hava därjämte föreslagit, att i resplanen må kunna i n r y m m a s särskild tid för föredrag och diskussion, vare sig före eller efter själva resan. E t t dylikt tillfälle att före resans början giva en orienterande översikt över de jordbruksfrågor, som det är avsikten a t t under resan främst studera, samt att efter dess slut giva en sammanfattning av de lärdomar, som resan givit, synes kunna utgöra ett värdefullt tillskott till resans resultat för deltagarna däri. Det är uppenbart, att även under själva resan ledaren bör så mycket som möjligt påvisa och förklara det som är av intresse samt besvara frågor därom. Denna paragraf motsvarar nuvarande 14 §. Tredje stycket är tillagt. Det torde h ä r böra anmärkas, att de studieresor, som enligt reglementena för vissa skolor böra företagas med skolornas egna elever, icke avses i nu ifrågavarande reglemente u t a n böra anordnas och bekostas i annan ordning. Vad därefter vidkommer de i kungörelsen innefattade reglerna för statsbidrag till studieresor hava vi ansett dem böra undergå vissa jämkningar. Vid studieresa, som äger r u m till Danmark, Norge eller Finland, synes visst statsbidrag böra utgå även för resan inom det främmande landet. Vi hava emellertid, bl. a. på grund av svårigheten beträffande kontroll över reseräkningarna, ansett sådant bidrag böra gälla endast järnvägsresa. Därjämte synes ersättning böra medgivas för resa medelst fartyg till det främmande landet och åter. I avseende å färd med motorfordon, efter häst eller medelst rodd har den ändring vidtagits, a t t statsbidrag må utgå, icke blott som nu i den mån det visat sig nödvändigt att anlita dessa fortskaffningsmedel, u t a n i den mån sådant visat sig lämpligt. Vi instämma nämligen i den från flera håll uttalade uppfattningen, att en studieresa kan på ett särdeles fördelaktigt sätt anordnas medelst gemensamt förhyrd automobilomnibus eller annat motorfordon. Resan kan härigenom planläggas ändamålsenligare och

15 §.

16 §.

406 tiden bättre utnyttjas. Deltagarna få också under färden bättre tillfälle att iakttaga lantbrukets tillstånd i de genomresta trakterna. I regel torde dylik gemensam färd icke heller bli d y r a r e än järnvägsresa; i många fall blir den billigare. F ö r n ä r v a r a n d e bidrager staten till dylik resa med högst 5 öre för kilometer för varje deltagare under förutsättning att hushållningssällskapet tillskjuter minst lika mycket. Denna bestämmelse har visat sig vålla sällskapen stora kostnader och torde i icke ringa mån utgjort en anledning för sällskapen a t t ålägga sig viss återhållsamhet vid anordnandet av studieresor. Dylika resor äro dock, n ä r de äro väl planlagda och genomförda, ett av de a l l r a bästa undervisningsmedlen för praktiska lantbrukare. Vi hava därför ansett det angeläget, att statens bidrag ökas, och föreslå, att maximibidraget pr kilometer ökas till 7 öre samt att till följd h ä r a v det föreskrivna ortsbidraget sänkes till att mots v a r a minst hälften av statens kostnad. Själva den kilometerkostnad, varifrån beräkningen utgår, blir ungefär oförändrad. Nu är den 5 + 5 = 10 öre och skulle bli 7 + 3-5 = 10-5 öre. I betraktande av att resorna böra såvitt möjligt företagas med omnibus eller liknande fordon, som r y m m e r ett större antal deltagare, och då resorna fortgå över så pass lång vägsträcka, att avgiften bör kunna u t g å efter fallande skala eller efter särskilt avtal, bör n ä m n d a maximikostnad i regel v a r a fullt tillräcklig. Vi hava i överensstämmelse med ordalagen i kungörelsens 1 § tillagt att ortsbidraget kan tillskjutas icke blott av hushållningssällskapet u t a n även »annorledes». Härigenom beredes möjlighet att i ortsbidraget inräkna exempelvis även den andel i färdkostnaden, som tilläventyrs må tillskjutas av föreningar eller enskilda.

E t t spörsmål, som under v å r a överläggningar i detta ämne uppkommit, har gällt kombination av studieresor och undervisningskurser. Vi hava därför till förvaltningsutskotten r i k t a t en fråga, huruvida dylik kombination förekomme inom vederbörande hushållningssällskaps område samt huruvida, ifall så icke hittills skett, skäl till sådan kombination ansåges föreligga. Denna fråga har från Gävleborgs län redan besvarats i samband med närmast föregående. Förvaltningsutskotten i Stockholms, Östergötlands, Blekinge, Malmöhus och Hallands län, Älvsborgs södra länsdel och Västerbottens län hava meddelat, att någon kombination av studieresor och undervisningskurser hittills icke förekommit inom resp. hushållningssällskaps områden. De båda förstnämnda utskotten hava samtidigt förklarat sig anse, att särskilda skäl för en sådan kombination ej synas föreligga. Från Blekinge anföres, att nuvarande bestämmelser anses lämpliga, och från Älvsborgs södra länsdel, att det torde icke passa att kombinera studieresa och undervisningskurser. Utskottet i Malmöhus län framhåller, att det ej ansetts lämpligt med ifrågavarande kombination, då studieresorna förläggas till sommaren, till följd varav deltagarna ha svårt att vara hemifrån en längre tid. Åt samma uppfattning gives uttryck i yttrandet från Halland, där det säges, att då studieresorna städse förläggas till sommartiden och upptaga avsevärd tid, skulle kur-

407 ser i samband med dem med visshet icke vinna tillslutning. Jämväl från Västerbottens län påpekas, att svårigheter torde möta att anordna kombination av studieresa och undervisningskurs. Förvaltningsutskotten i Älvsborgs norra länsdel och Värmlands län meddela, att studieresorna inom resp. län hittills icke kombinerats med undervisningskurser, och hålla utskotten före, att så endast undantagsvis lämpligen kan förekomma eller bör ske. Från Kalmar norra länsdel anföres, att en väl planlagd studieresa tar deltagarnas hela uppmärksamhet och krafter i anspråk, varför undervisningskurser, som anordnas under resan eller omedelbart efter densamma, torde lämna ett mindre gott resultat. Utskottet i Gotlands län erinrar, att förhållandena för länet i viss mån ligga annorlunda till än i de flesta andra län, beroende på det egna länets ringa utsträckning samt de dyrare resorna, så snart andra orter skola besökas. En sådan resa (till fastlandet) kan ej kombineras med en undervisningskurs, då deltagarnas bortovaro från hemmet skulle bliva alltför lång, om så skedde. Hembygdsresorna betraktas ju halvt som nöjesresor och kunna ej heller lämpligen förenas med kurser; kortare orienterande föredrag av reseledaren eller annan person böra ju hållas vid lämpliga tillfällen och demonstrationer. Inom Kristianstads läns hushållningssällskaps område hava ej heller studieresor kombinerats med undervisningskurs. Förvaltningsutskottet förmenar, att skäl härför ej synes föreligga utom i det fall, att undervisningskurs med särskilt antagna elever anordnas och att i programmet för dylik kurs ingår studieresa, antingen till framstående jordbruk eller till framstående utövare av den binäring, kursen omfattar. Hushållningssällskapet i Göteborgs och Bohus län har hitintills icke kombinerat studieresor med undervisningskurser. Dock har frågan om kombination mellan undervisning för särskilt antagna elever och längre studieresor blivit föremål för överläggning, och torde förvaltningsutskottet i sinom tid upptaga denna fråga till behandling. Förvaltningsutskottet i Skaraborgs län meddelar, att studieresorna ej kombinerats med undervisningskurser, men att däremot sällskapets kurser i betesskötsel hittills alltid kombinerats med en kortare studieresa till egendomar med välskötta betesmarker. Kombinationen av studieresor och undervisningskurser synes ej lämplig, men väl är det ett önskemål att kunna bereda eleverna vid lantmanna- och lanthushållsskolorna tillfälle att under lärares ledning göra en studieresa, om än kort, för beseende av välskötta småbruk m. m. inom eller utom länet. En dylik studieresa kunde vara en lämplig och lärorik avslutning jämväl för deltagarna i fasta småbrukarkurser. Förutsättningen för att sådana studieresor skola komma till stånd är emellertid, att statsanslag för ändamålet ställes till förfogande. Från Västmanlands län upplyses, att någon kombination av kurser och resor icke förekommer i annan mån än att hushållningssällskapet årligen anordnar s. k. demonstrationskurser ute i det fria, varvid deltagarna under ledning av jordbrukskonsulenten och länsjägmästaren eller annan ledare allt efter de lokala förhållandena och tillgången på demonstrationsmaterial erhålla undervisning i sådana ämnen, som lämpa sig för denna undervisningsform. Kurserna ifråga ingå som ett led i sällskapets undervisning för i mindre jordbruk deltagande män och kvinnor och hava i regel anordnats i samråd med sällskapets underavdelningar i socknarna och ortens J. U. F.-avdelning. Några studieresor i samband med undervisningskurserna hava ej heller varit anordnade i Kopparbergs län men väl kortare exkursioner i kringliggande bygder, särskilt beträffande undervisningen i skogsskötsel. Tiden för hållande av undervisningskurser är i detta län begränsad till två kortare perioder av året, vadan någon tid till studieresor i samband med kurserna ej står till buds. För övrigt finner förvaltningsutskottet för sin del en sådan anordning ej lämplig i detta län.

408 I Västernorrlands län hava studieresorna icke kombinerats med undervisningskurser i annan mån, än att dels viss undervisning lämnats vid besök å lantmannaskolor och dels reseledaren före resans avslutning plägar med deltagarna genomgå de anteckningar över resorna, som förts av deltagarna, samt därvid särskilt framhålla de viktigaste lärdomarna. De av hushållningssällskapet i Norrbottens län anordnade studieresorna hava alltid upptagit besök vid länets försöksgårdar, vilka då demonstrerats av sakkunnig person. Några särskilda kurser hava ej kombinerats med resorna. Tiden torde i allmänhet icke tillåta detta. Den korta sommartiden i nordligaste Norrland tillåter för jordbrukaren endast en mycket begränsad bortovaro från det egna arbetet. Förvaltningsutskotten i Uppsala, Södermanlands och Örebro län meddela, att studieresorna från resp. län, då så lämpligen kunnat ske, kombinerats med deltagande i någon kortare kurs, anordnad av svenska mosskulturföreningen eller annan förening med speciellt syfte. Utskottet i Södermanlands län framhåller, att det anser en dylik anordning lämplig för höjandet av utbytet av resorna. Från Jönköpings län anföres, att flertalet av de undervisningskurser, som hushållningssällskapet under de senare åren anordnat vid länets lantmanna- och lanthushållsskolor, hava kombinerats med studieresor. Dessa resor hava utgjort avslutningen av kursen och hava just därigenom varit till mycket stor nytta. Förvaltningsutskottet i Kronobergs län meddelar, att kombination skett beträffande vissa kurser och resor, som hushållningssällskapet anordnade sommaren 1928, och att detta synes erbjuda vissa fördelar. Undervisningen blir givetvis mera levande, om den kompletteras genom praktisk demonstration. Slutligen har förvaltningsutskottet i Kalmar läns södra del som sin mening uttalat, att småbrukarkurser för särskilt antagna elever böra kombineras med under sommaren företagen två dagars hembygdsresa. Utredningens F ö r v å r del anse vi att, där en kombination av undervisningskurs och yttrande, studieresa lämpligen låter sig praktiskt genomföra, densamma skulle innebära avsevärda fördelar. Resan kommer då att utgöra så a t t säga en illustration till det som inhämtas under kursen. I betraktande av de från flera håll påpekade svårigheterna a t t åstadkomma en dylik kombination hava vi emellertid icke ansett n å g r a särskilda föreskrifter i dylikt syfte böra inflyta i reglementet. Statsbidrag till en i kombination med under visningskurs anordnad studieresa kan givetvis erhållas enligt de allmänna reglerna för dylika resor. Såsom förut erinrats, är här icke fråga om sådana studieresor, som anordnas enbart för elever vid lantmannaskola, lantbruksskola eller lanthushållsskola i omedelbart samband med undervisningen vid skolan.

De till studieresor under senare år av Kungl. Maj:t anvisade statsbidragsbeloppen hava utgjort: å r 1926 » 1927 » 1928 » 1929

kronor 23 600 » 29800 » 32 600 » 36100.

409 Då vi, såsom förut anförts, hålla före, a t t dessa studieresor äro en under visningsform a v synnerligen stor betydelse och med särdeles gagneliga v e r k n i n g a r samt då vi föreslagit vissa utvidgningar av statens bidrags plikt, anse vi oss böra föreslå, att det årligen behövliga anslaget tillsvidare beräknas till 60 000 kronor. Erfarenheten torde få utvisa, i vad m å n detta belopp behöver höjas.

Undervisning. De i reglementet för å t g ä r d e r till höjande av det mindre jordbruket avsedda undervisningskurserna äro av flera slag. E n h u v u d t y p innefattar kurser, avsedda lör en större allmänhet, vilka kurser skola pågå minst 6 d a g a r , dock a t t kurs, avsedd enbart för kvinnor, må omfatta kortare tid, minst 3 dagar. E n a n n a n h u v u d t y p utgöres av kurser för särskilt antagna elever. Av denna h u v u d t y p finnas två slag, nämligen dels kurser, huvudsakligen avsedda för män, ehuruväl de stå öppna även för kvinnor, samt dels kurser avsedda enbart för kvinnor. Det förra slaget av kurser delas i sin t u r i längre kurser på minst två, högst sex veckor, varvid huvuddragen av jordbruksläran och husdjursskötseln genomgås, samt specialkurser i minst 6, högst 12 dagar. Även de rent kvinnliga kurserna för särskilt ant a g n a elever kunna v a r a av två slag, nämligen dels husmoderskurser med mera allmänt undervisningsprogram och räckande minst två, högst sex veckor, och dels specialkurser på minst 6, högst 12 dagar. Hushållningssällskap kan dock med Kungl. Maj:ts medgivande meddela undervisning, varom nu ä r fråga, i kurser av kortare varaktighet, än här ovan angivits, eller eljest i a n n a n form. Denna utväg att anordna kurserna med större frihet har använts av de flesta hushållningssällskap i stor utsträckning. Undervisningskurser enligt reglementet anordnades under å r 1928 av samtliga hushållningssällskap utom Örebro läns. Såväl kurstyperna som antalet kurser voro mycket växlande. Det är emellertid omöjligt att inr a n g e r a de i lantbruksstyrelsens t r y c k t a berättelse redovisade kurserna under reglementets olika typer och slag av kurser, enär berättelsens terminologi och uppställning icke sammanfalla med reglementets. Enligt berättelsen förekommo 12 dagars kurser för manliga elever endast hos fem hushållningssällskap och till ett sammanlagt antal av 10. Åtminstone de i Södermanland hållna 6 kurserna voro avsedda för allmänheten och icke blott för särskilt a n t a g n a elever. I berättelsen redovisas därjämte såsom jordbrukskurser (icke specialkurser) dels icke mindre än 86 kurser om 6 dagar hos 18 hushållningssällskap och dels 83 ännu kortare kurser hos 11 sällskap. Enligt samma berättelse höllos å r 1928 av 11 hushållningssällskap 57 specialkurser för män och kvinnor, redovisade såsom trädgårdskurs, beteskurs, bokföringskurs, k u r s i fjäderfäskötsel, mjölkningskurs

410 eller täckdikningskurs. Av dessa kurser höllos icke mindre än 25 inom Jönköpings län. E n b a r t för kvinnor avsedda specialkurser höllos samma å r till ett antal av 111 utav 15 hushållningssällskap, d ä r a v 25 kurser i Norrbottens, 21 i Västerbottens, 15 i Malmöhus län o. s. v. Det största antalet synes hava varit konserveringskurser. Därjämte förekomma småbrukskurs, ostberedningskurs, fruktpackningskurs, slaktkurs. E t t stort antal (37 st.) rubriceras såsom husmoderskurser, ehuru sådana kurser utgöra en särskild, från specialkurser skild kursform. Kostnaderna för denna undervisning uppgingo inalles år 1928 till 107 571 kronor, v a r a v 49 656 kronor utgjorde statsbidrag och 57 915 kronor gäldades av sällskapen. Enligt kungörelsen om statsbidrag bidrager staten med högst hälften av den summa, vartill kostnaderna uppgått. Att i verkligheten statens andel stannat r ä t t långt under hälften synes tyda på att statsanslaget icke räckt till för att bestrida hela den kostnadsandel, som högst bort falla på staten. För å r 1929 har Kungl. Maj:t för ändamålet anvisat 62 200 kronor. Under hänvisning till det före utfärdandet av reglementet den 4 oktober 1929 gällande reglementet av den 1 juni 1923 har till förvaltningsutskotten riktats följande frågor: »Anses gällande bestämmelser för den av hushållningssällskapen bedrivna och med statsbidrag understödda undervisningen genom kurser v a r a lämpliga och effektiva? I motsatt fall, vilka ändringar anses önskvärda?» På den förstnämnda av dessa frågor hava förvaltningsutskotten i Uppsala och Västerbottens län svarat ja. Utskotten i Skaraborgs, Värmlands och Kopparbergs län hava förklarat sig anse, att ifrågavarande bestämmelser äro lämpliga och effektiva. Förvaltningsutskottet i Östergötlands län har i stort sett ingen erinran att göra mot nu gällande bestämmelser för den av hushållningssällskapet bedrivna och med statsbidrag understödda undervisningen genom kurser. Från Älvsborgs norra länsdel anföres, att gällande bestämmelser för undervisningskurser giva tillfälle till kurser av åtskilliga typer och anses lämpliga. Utskottet i Västmanlands län gör som svar på frågan det uttalandet, att bestämmelserna ifråga i stort sett äro tillfyllest, och utskottet i Gävleborgs län anser bestämmelserna vara tillfredsställande, enär hushållningssällskapen jämlikt 22 §, mom. 4:o i reglementet ägde möjlighet att i tillräcklig mån anpassa kurserna efter sig företeende behov och förhållanden. Några av de förut nämnda förvaltningsutskotten hava emellertid samtidigt med sina ovan refererade uttalanden framställt vissa önskemål. För dessa liksom också för av åtskilliga andra utskott framförda synpunkter och önskemål redogöres i det följande. Ett flertal förvaltningsutskott, nämligen de i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar södra, Älvsborgs södra, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län, hava framhållit önskvärdheten av att statsunderstöd beviljas jämväl för kurser i speciella ämnen eller ämnesgrupper, såsom i rationell betesskötsel, utförande av cementerade gödselvårdsanläggningar och andra cementarbeten, täckdikningskurser, kortare ladugårdsskötarkurser, kurser i får- och fjäderfäskötsel, mjölk ningskurser, smörberedningskurser, kurser i trädgårdsskötsel samt tillredning och konservering av trädgårdsalster, trädbeskärningskurser samt kurser för småbrukarhustrur. Åtskilliga utskott hava särskilt framhållit, att sådana specialkurser som

411 vissa av de ovan nämnda säkerligen äro av stor betydelse och kunna bliva mycket gagneliga för jordbrukarna. Från Örebro län har därjämte framhållits, att såväl teoretisk som praktisk undervisning bör meddelas i dessa specialkurser. Förvaltningsutskottet i Stockholms län anför, att det torde kunna ifrågasättas, huruvida ej reglementet generellt borde medgiva anordnandet av kortare exempelvis tredagars — undervisningskurser av det slag, som avsåges i reglementets § 22, mom. l:o. Härigenom kunde kurserna komma att beröra större områden pr år, än vad f. n. är fallet. F r å n Södermanlands län meddelas, att inom hushållningssällskapets område har hittills förekommit den form av undervisningskurser, som i § 22 av reglementet betecknades med l:o, vilka kurser pågått under tolv dagar med ett föredrag varje kväll. Dessa kurser anser förvaltningsutskottet såväl till sin omfattning som sin form vara synnerligen väl lämpade att bidraga till jordbrukets utveckling, särskilt ifråga om att sporra jordbrukarna till att följa med sin tid. Dessa kurser hade haft och hade allt fortfarande mycket stor betydelse för de jordbrukare, som redan hade ett eget jordbruk och därför ej kunde bevista längre, fasta kurser vid skolor. Kurserna i Södermanlands län ha i regel varit mycket talrikt besökta och i övrigt omfattats med stort intresse av den jordbrukande allmänheten. Förvaltningsutskottet i Östergötlands län framhåller, att enligt utskottets uppfattning är ifrågavarande undervisningsverksamhet att anse som ett synnerligen viktigt led i hushållningssällskapets åtgärder för jordbrukets befrämjande. Under sådana förhållanden vore det mycket önskvärt, att kursernas antal kunde göras betydligt större än för närvarande. Till följd av de alltför otillräckliga anslag, som hushållningssällskapet hittills kommit i åtnjutande av för denna sin verksamhet, har det nödgats avstå ifrån en sålunda välbehövlig utvidgning. Det framstår därför som ett bestämt önskemål, att staten genom ökad anslagsgivning sätter sällskapet i tillfälle att tillgodose de krav på undervisning, som i mycket hög grad föreligga. I yttrandet från Jönköpings län anföres följande: a) De i § 22, mom. l:o av reglementet nämnda undervisningskurserna för en större allmänhet böra bibehållas. b) De nu gällande bestämmelserna för undervisningskurser, avsedda för särskilt antagna manliga elever, hava, enär medel hittills stått till förfogande för blott en eller annan sådan kurs, icke varit nog effektiva. För att den stora massan av jordbrukare skall kunna nås av dylik undervisning, är det ett oundgängligt villkor, att hushållningssällskapens statsanslag för detta ändamål ökas till sådant belopp, som erfordras för behövligt antal kurser årligen. Enligt nuvarande reglemente böra undervisningskurser av detta slag vara förlagda till med statsmedel understödd lantmannaskola eller lantbruksskola eller annan lämplig plats, där ett välskött mindre jordbruk eller småbruk är att tillgå för demonstrationsändamål. Denna bestämmelse bör alltjämt bibehållas. Liknande undervisningskurser för särskilt antagna kvinnliga elever böra anordnas vid lantmanna- eller lanthushållsskolorna. Det vore högeligen önskvärt, att minst en sådan kurs på två veckor anordnades under vintern och två eller flera kurser under sommaren. Förvaltningsutskottet i Kronobergs län framhåller, att reglementet möjliggör undervisning av skiftande art och i flera former och har, på det hela taget, visat sig ändamålsenligt. Utskottet vill dock uttala det önskemålet, att hushållningssällskapen lämnades än större frihet med hänsyn till kursernas form och varaktighet, utan att särskild framställning behövde göras hos Kungl. Maj:t. Från Kalmar norra länsdel påpekas, att i § 22, mom. 4:o av reglementet intagen bestämmelse, att hushållningssällskap, som önskar, att undervisningen meddelas i annan ordning, än reglementet föreskriver, äger därom hos Kungl. Maj:t göra särskild framställning, synes innebära möjlighet för sällskapen att beträffande dy-

412 lika undervisningskursers anordnande få de synpunkter därå, som inom de olika områdena kunna ifrågakomma, tillgodosedda. Utskottet i länets södra del ger också uttryck åt en liknande uppfattning, nämligen att reglementet medger hållande av kurser i en för orten önskvärd omfattning. Därjämte framhålles, att de stipendier, som få åtnjutas av deltagare i kurser för särskilt antagna elever, böra avvägas i syfte att hela kostnaden täckes för dem, som vistas borta från hemmet under den tid, kurs pågår. I yttrandet från Gotland anföres, att några egentliga svårigheter torde ej nuvarande bestämmelser ha förorsakat. Det borde överhuvud taget vara ganska obehövligt att uppställa vissa kurstyper; varje hushållningssällskap bör ha frihet att efter ortens behov anordna kurser, dock enligt av lantbruksstyrelsen godkänd plan. Förvaltningsutskottet i Blekinge påpekar, att man visserligen skulle kunna tänka sig, att i reglementet flera olika slag av kurser, än vad nu är fallet, upptagas och att'bestämmelser härför preciserades. Men tack vare bestämmelserna i §§ 21 och 22 av ifrågavarande reglemente synes tillräcklig elasticitet redan finnas i detsamma. Förvaltningsutskottet i Kristianstads län anser, att tiden för de kurser, som avsåges i 22 §, l:o, borde omfatta minst 3 dagar. Utskottet har — säges det — icke förbisett, att detta enligt mom. 4:o kan medgivas. I övrigt synas gällande bestämmelser icke giva anledning till erinran. Från Malmöhus län omförmäles, att utskottet anser, att större frihet bör lämnas vid anordnandet av undervisningskurser, så att de med avseende å program och längd kunna anpassas efter vid varje tillfälle förekommande behov. För Hallands läns vidkommande hava — enligt yttrandet — de kurser, som omförmälas uti 22 §, l:o och 2:o av ifrågavarande reglemente, visat sig hava haft en lycklig inverkan och, beträffande först avsedda slaget av kurser, räknat även ganska många kvinnliga deltagare. Kurser enligt 3:o i förenämnda paragraf hava icke hållits inom länet, och något omdöme om dylika kan sålunda icke avgivas. Från Göteborgs och Bohus län meddelas, att undervisningskurser enligt 22 §, 1 :o av reglementet hava varit den undervisningsform, som inom hushållningssällskapets område mest blivit tillämpad. Mot kursformen har icke funnits anledning till någon anmärkning. Visserligen har förvaltningsutskottet under senare år på grund av antalet framställningar om kurser måst tudela 6-dagarskurserna till 3-dagars, enär man icke kunnat på annat sätt tillmötesgå framställningarna. Undervisningskurser för särskilt antagna manliga elever ha ännu icke kommit till användning inom sällskapets område, men förvaltningsutskottet håller för sin del före, att sådana kurser lämpligen kunna komma till användning dels vid lantmannaskola, dels vid välskött egendom, och frågan torde komma under förvaltningsutskottets vidare behandling. Kurser för särskilt antagna kvinnliga elever enligt mom. 3:o hava icke heller anordnats, vilket måhända till största delen varit beroende på saknad av lämpliga undervisningskrafter. Enligt mom. 4:o har hushållningssällskapet anordnat ett flertal kurser, och detta moment finner utskottet innebära så stora möjligheter att planlägga kurser på för varje ort erforderligt sätt, att någon ytterligare komplettering av reglementet ifråga om planer för ambulatorisk undervisning icke synes föreligga. Förvaltningsutskottet i Skaraborgs län konstaterar också, att reglementets bestämmelser medge undervisningens ordnande på ett flertal olika sätt, och däri ligger enligt utskottets mening deras styrka. Särskilt genom stadgandet i 22 §, 4:o är en utomordentligt värdefull rörelsefrihet beredd för hushållningssällskapen att kunna anpassa dessa undervisningskurser efter resp. orters behov och förhållanden, och glädjande nog har denna rörelsefrihet visat sig vara tillfinnandes ej endast på papperet. Utskottet i Örebro län framhåller som sin uppfattning, att skola de jordbruks-

413 kurser, som pågå flera dagar, medföra tillräcklig nytta, böra de i möjligaste mån kombineras med demonstrationer och övningar. Från Västmanlands län uttalas det önskemålet, att sällskapet måtte erhålla något vidgad frihet ifråga om anordnandet av olika slag av kurser. Därjämte framhålles, att i samband med nu pågående utredning bör undersökas, huruvida icke grunderna för statsbidragets utgående skulle kunna ändras i sådan riktning, att de sällskap, som icke av egna medel äro i tillfälle att anvisa tillräckligt stora belopp för denna verksamhet, om möjligt skulle kunna erhålla högre statsbidrag, än vad nu är fallet. Förvaltningsutskottet i Västernorrlands län framhåller, att beträffande undervisningskurs, avsedd för större allmänhet, torde villkoret, att kursen ifråga skall omfatta minst sex dagar, böra utgå. För att kunna anordna ambulerande kurser i mindre samt mera avsides belägna byar i Norrland utan alltför stora kostnader kan nämligen en kurstid av tre dagar i undantagsfall böra förekomma. I Norrland, där kvinnorna i övervägande grad handhava ladugårdsskötsel, torde det ej heller vara nödvändigt att såsom nu föreskriva, att en dag särskilt skall vara avsedd för kvinnor. Undervisningen på de områden, som intressera kvinnan, bedrives inom detta län i regel under vissa timmar så gott som varje undervisningsdag på sådan tid, att de, som hava hem eller ladugård att sköta, kunna få tillfälle bevista densamma. För att undervisningskurserna skola skänka deltagarna mera varaktig behållning, vore det lämpligt, att vederbörande undervisare ålades i skriftlig form avfatta en resumé över resp. föredrag i och för tryckning och utdelning till kursdeltagarna. För detta läns vidkommande vore det av värde, om särskilda anslag kunde erhållas till specialkurser för trädgårdsskötsel samt konservering och tillredning av trädgårdsalster. I yttrandet från Norrbottens län lämnas en utförlig redogörelse för de kurser som hållits inom länet, och för de erfarenheter, som därvid vunnits. Yttrandet är av följande lydelse: »Bestämmelserna i Kungl. Maj:ts reglemente den 1 juni 1923 (nr 244) 8 22 punkt 4:o hava hittills givits en sådan vid tolkning, att det för hushållningssällskapet vant möjligt att anordna de olika slag av kurser, som hushållningssällskapet funnit lampliga. Skulle en snävare tolkning framkomma, vore det givetvis lämpligt att tlera slag av kurser upptoges i reglementet. ° ' Inom Norrbottens län ha kurserna enligt punkt l:o i § 22 visat sig vara av den allra största betydelse för jordbrukets utveckling. Sådana sexdagarskurser för en större allmänhet hava nu pågått i 25 år inom länet och äro fortfarande lika popuhira och mottagas alltjämt med lika stort intresse och livlig tillslutning av åhörare Dessa kurser hava varit det bästa medlet för agitationen för en ändamålsenlig jordbruksdrift. Och detsamma kan sägas om i samma punkt nämnda kurser om minst 3 dagar for enbart kvinnor, vilka pågått sedan 1922, kombinerade med demonstrationer pa förmiddagarna. Emellertid har behovet av tredagarskurser för en större allmänhet i likhet med förstnämnda sexdagarskurser gjort sig gällande i sådana byar, där tillräcklig tillslutning till sexdagarskursen ej kan erhållas. Sådana hava begärts i enlighet med punkt 4:o och även beviljats. Även dessa kurser hava pågått sedan gammalt och visa sig hava i det närmaste samma betydelse som sexdagarskurserna. Punkt l-o skulle ju darfor lämpligen kunna ändras, så att tiden för dessa slags kurser sättes till minst 3 dagar. Kurser enligt punkt 2:o och punkt 3:o a) hava av hushållningssällskapet anordnats i ratt stor omfattning före kriget. Sedan dess har emellertid tillräcklig tillslutnin* till dessa kurser icke erhållits. Möjligheten till anordnandet av dylika kurser bör dock givetvis stå kvar.

414 Dessutom har hushållningssällskapet sedan lång tid tillbaka på särskilt tillstånd enligt punkt 4:o anordnat följande kurser: o a 3 dagars föreläsningskurser med föredrag för en större allmänhet pa eftermiddagarna, såsom ovan nämnts i samband med kurser enligt punkt 1 :o. b. Kurser, praktisk-teoretiska, i konservering och användning av tradgardsalster med 3—6 dagars undervisning i varje kurs. , „ . „ « , A c Praktiska kurser i slakt och tillvaratagande av slakt med 3 till 6 dagars undervisning i varje kurs, varvid slakt med bedövning företages och ett rationellt tillvaratagande av samtliga delar av de slaktade djuren demonstreras. Kursdeltagarna få därvid utföra alla de förekommande arbetena. d. Demonstrationsdagar vid kemisk-växtbiologiska anstaltens forsoksgardar och andra framstående jordbruk. Önskvärt och behövligt är, att dessa olika slag av kurser fortfarande matte fa a T Vid sexdagarskurserna enligt punkt l:o hava även bokföringskurser sedan gammalt anordnats på förmiddagarna. Då de ekonomiska beräkningarna vid jordbruket äro av alldeles särskild vikt och betydelse, kan ifrågasättas, om ej denna form av kurser borde kunna få anordnas självständigt och utvecklas till större^ grundlighet och vidare omfattning. Förvaltningsutskottet vill föreslå en sådan atgard. Dessutom är önskvärt, att praktiska kurser i betesskötsel och täckdikning matte få bekostas med medel från samma anslag som ovannämnda kurser De korta vinterdagarna häruppe hava även medfört ett behov att fa i synnerhet ungdomen sysselsatt med nyttiga och gagnande arbeten under de langa vinterkvällarna Hushållningssällskapet har därför ansett sig nödsakat att upptaga slöjdkurser såväl för män som för kvinnor på sitt program. Det är av alldeles särskild vikt, att befolkningen ute i bygderna underhåller och förkovrar sin slöjdskicklighet, så att de kunna tillverka sitt husgeråd av olika slag själva. Detta ar tor dem en ekonomisk fråga av största betydelse. Jordbrukarna hava svart att fa in tillräckligt med kontanter för att kunna tillgodose behovet av enkla men trevliga inventarier för sitt hem, och även utgifter för enklare jordbruksredskap kunna sparas, där jordbrukaren är händig nog att förfärdiga dem själv. Därtill kommer, att en skapande sysselsättning såsom slöjd förhindrar nedsjunkandet i dådlöshet och skapar verksamhetslust även på andra områden. Den kan dessutom vara ett gott ekonomiskt hjälpmedel, genom försäljning av slöjdalster, för anskaffande av L t rörelsekapital för jordbrukets drivande, som särskilt de i avlägsna bygder boende hava svårt att på annat sätt anskaffa. Hushållningssällskapet offrar därför rätt stora belopp årligen för anordnandet av slöjdkurser av olika slag i bygderna, ehuru hushållningssällskapet med sin svaga ekonomi knappast har medel därtill Behovet av ytterligare medel för ändamålet är stort. I jordbruksfackskolorna lanthushållsskolorna obligatoriskt, men även i lantmannaskolorna frivilligt, ingår'ju också undervisning i slöjd och detta med rätta. Slöjden är att betrakta som en mycket viktig binäring till jordbruket i dessa bygder. Önskvärt ar darfor, att till slöjdkurser kunde erhållas statsmedel i likhet med övriga här nämnda kurser. Denna sak är alldeles för litet beaktad av statsmakterna. Och förvaltningsutskottet vill därför föreslå en dylik anordning. Alla dessa ambulerande kurser äro av allra största vikt för jordbruksnäringens utveckling och kunna knappast överskattas. Då jordbrukarna ej vilja komma till skolorna,'måste skolorna komma till dem. Det hade näppeligen varit möjligt att på dessa 25—30 år, sedan upplysningsarbetet på allvar började i Norrbotten, höja jordbrukskulturen såväl som jordbrukarnas levnadsstandard såsom skett, om ej ett sådant intensivt arbete med dessa kurser bedrivits. Då man jämför jordbrukets nuvarande ståndpunkt inom Norrbottens län med förhållandena förr, sa

415 vittnar utvecklingen inom jordbruksnäringen under denna tid om ett intensivt och resultatbringande arbete för denna, liksom den vittnar gott om jordbruksbefolkningens inom länet stora intresse för sin näring. Mycken efterblivenhet finnes naturligtvis ännu, där belägenheten varit alltför avsides eller där slentrianen varit för benhärd. Uppfattningen om jordbrukets betydelse för dessa bygder förr och nu är ock en helt annan. Det är därför av vikt, att tillräckligt med medel finnas till förfogande för denna undervisning genom kurser, vilken är fullt ut lika viktig som annan obligatorisk undervisning. Ävenså måste, om denna undervisningsform skall kunna utvecklas, staten påtaga sig en större andel av kostnaderna än vad nu ar fallet. Hushållningssällskapet saknar medel för en utveckling av denna verksamhet. Här om någonsin är sålunda kravet på ökade statsanslag befogat.» Då, såsom ovan nämnts, lantbruksstyrelsens berättelse meddelar endast otydliga uppgifter om ifrågavarande undervisningsverksamhet och då det för den pågående utredningen ansetts v a r a av betydelse a t t erhålla kännedom om den omfattning, i vilken hushållningssällskapens undervisningsverksamhet genom kurser av olika slag hittills bedrivits, hava förvalt ningsutskotten anmodats besvara följande frågor: »Vilka kurstyper hava företrädesvis kommit till användning vid den av hushållningssällskapet anordnade undervisningen? P å h u r många platser hava kurser anordnats årligen (eller under senaste femårsperioden)? Om undervisningskurser för särskilt a n t a g n a elever varit anordnade, a) h a v a de varit förlagda till någon av områdets skolor för den lägre lantbruksundervisningen? b) h u r har kursen (eller kurserna) varit anordnad (allmän eller specialkurs)? c) h u r länge och vilken årstid hava kurserna pågått? d) vilka lärarkrafter hava företrädesvis använts?» P å dessa frågor hava förvaltningsutskotten lämnat utförliga och för utredningsarbetet värdefulla svar. De äro emellertid så detaljerade, att det icke synts lämpligt att h ä r referera desamma. E n synnerligen viktig punkt i hela systemet beröres i följande, till förvaltningsutskotten riktade frågor: »I vad mån kan den av hushållningssällskapet hittills bedrivna småbruksundervisningen anses täcka behovet av sådan undervisning?» samt »Om ovan omförmälda behov icke kunnat fyllas, vad är orsaken härtill och vilka åtgärder erfordras för tillgodoseendet av detsamma?» Av de på den förstnämnda frågan avgivna svaren framgår, att förvaltningsutskotten i några lan hava den uppfattningen, att ifrågavarande undervisning helt eller åtminstone i huvudsak fyller behovet därav, medan däremot flertalet utskott håller före att densamma icke kan anses tillgodose behovet av sådan undervisning. Till den första kategorien torde få räknas förvaltningsutskottet i Uppsala län, som anför, att kurser ha anordnats i den mån ansökningar inkommit. En liknande uppfattning synes komma till uttryck i yttrandet från Södermanlands län. I detta framhålles först att den av hushållningssällskapet anordnade undervisningen är ej särskilt inriktad

416 på småbruksundervisningen men är lagd på så bred grund, att den val fyller även den uppgiften, i den mån det är möjligt inom den tidsrymd, som står till förfogande, vilket bestyrkes därav, att flertalet deltagare i av hushållningssällskapet anordnade kurser varit från medelstora och mindre jordbruk. Vidare meddelas, att förutom genom förut nämnda kurser bedriver hushållningssällskapet en intensiv upplysningsverksamhet genom konsulenters och andra tjänstemäns medverkan med föredrag vid hushållningsgillenas, hushållningskretsarnas, lantbruksklubbarnas, småbrukarföreningarnas, fruktodlarföreningarnas m. fl. föreningars sammanträden samt icke minst genom konsulentverksamhet i övrigt av olika slag. Från Malmöhus län anföres, att kurserna ha i allmänhet varit väl besökta, men mera sällan har förekommit, att elever på grund av bristande utrymme ej kunnat mottagas. Utskottet i Hallands län finner behovet av småbruksundervisning täckt i huvudsakliga delar. Enda önskvärda utvecklingen skulle avse ett något utökat antal kortare kurser. Förvaltningsutskottet i Kopparbergs län uttalar, att den av hushållningssällskapet hittills bedrivna småbrukarundervisningen med tillägg av rätt att få anordna specialkurser med statsbidrag anses i huvudsak kunna täcka behovet av sådan undervisning. Från Gävleborgs län meddelas, att kurser av olika slag hava anordnats, i den mån hushållningssällskapet funnit så behövligt, antingen genom sällskapets eget initiativ eller på begäran av hushållsgille. Förvaltningsutskottet i Göteborgs och Bohus län finner den framställda frågan synnerligen svår att besvara. Om frågan tages ur den synpunkten, huruvida inom länet gjorda anspråk på anordnande av sådan undervisning kunnat tillgodoses, har detta skett genom den vidtagna åtgärden, att det anordnats kortare kurser i stället för längre kurser, men härmed torde frågan ingalunda vara löst, enär anspråken på grundlighet i undervisningen givetvis måste eftersättas, då flera men avkortade kurser blivit anordnade. Vidare torde knappast behovet av undervisning kunna mätas med antalet gjorda framställningar, enär flera orter, som kunna vara i mycket stort behov av sådan undervisning, icke inkommit med någon framställning. Därest hushållningssällskapets resurser, särskilt vad beträffar frågan om undervisningskrafter, sträckt sig längre än vad fallet varit, hade en utsträckt undervisning av ifrågavarande art varit önsklig. Från Älvsborgs läns norra del anföres, att de av hushållningssällskapet anordnade kurserna torde i allmänhet hava varit tillfyllest för täckande av behovet av undervisning, utom vad angår småbrukarkurser, vilka ständigt varit synnerligen väl besökta men återkomma till samma bygd alltför sällan. Gent emot dessa ovan anförda uttalanden från förvaltningsutskott, vilka anse, att den av resp. hushållningssällskap hittills bedrivna småbruksundervisningen helt eller åtminstone i huvudsak fyller behovet av sådan undervisning, stå emellertid yttranden från ett flertal utskott, som hava en motsatt uppfattning samt i mer eller mindre kraftiga ordalag förklara, att behovet icke kan anses tillgodosett. Sålunda förklarar utskottet i Stockholms län, att den av hushållningssällskapet på detta sätt anordnade undervisningen kan säkerligen ej anses fylla det behov, som förefinnes av vidgad upplysning på området. Från Östergötlands län anföres, att de hittills lämnade anslagen till småbruksundervisningen varit alltför knappa för att behovet av sådan kunnat nöjaktigt tillgodoses. Det vore sålunda, med hänsyn till denna undervisnings stora betydelse, mycket önskvärt, att kursernas antal kunde göras betydligt större än för närvarande. En sådan utökad undervisning skulle emellertid nödvändiggöra anställande av ytterligare konsulenter, då de nuvarande tillfölje andra arbetsuppgifter knappast räcka till för ökning av undervisningsverksamheten i den utsträckning, som det föreliggande behovet kräver. Förvaltningsutskottet i Jönköpings län framhåller, att den av hushållningssäll-

417 skåpet hittills bedrivna småbruksundervisningen har icke ens närmelsevis kunnat täcka behovet av sådan undervisning. Utskottet i Kronobergs län anser också, att nämnda undervisning ej kan anses täcka behovet. Småbruksundervisningen behövde säkerligen utvidgas högst avsevärt. Från Kalmar läns norra del anföres, att småbruksundervisningen inom området bör kunna utvidgas. För att en mera omfattande sådan verksamhet skall kunna ändamålsenligt planläggas och för rimliga kostnader genomföras, erfordras tillgång på i hushållningssällskapets tjänst anställda lärarkrafter, som kunna meddela dylik undervisning inom lanthushållningens olika grenar. För sällskapets vidkommande gör sig i detta avseende särskilt bristen på en tjänsteman med arbetsuppgift huvudsakligen på husdjursskötselns område gällande, och då sällskapet icke förmår av egna medel bestrida kostnaderna för en sådan befattnings upprätthållande, är det för sällskapet synnerligen angeläget och nödvändigt att erhålla statsbidrag till avlönande av en s. k. husdjurskonsulent. Förvaltningsutskottet i Kalmar läns södra del anser, att såväl kurser för särskilt antagna elever som ock specialkurser böra inom området anordnas i utsträckt omfattning. För att få kurserna väl besökta är det önskvärt, att stipendier till deltagarna kunna disponeras. Från Gotlands län framhålles, att hushållningssällskapet länge önskat utvidga undervisningen genom att öka antalet av de omtyckta »lantmannaveckorna» och hålla kortare specialkurser samt möjligen kurser med särskilt antagna manliga elever, och förvaltningsutskottet har diskuterat möjligheten därav, men det låter sig ej realisera, så länge sällskapet endast kan erhålla statsbidrag till en jordbrukskonsulent. För utökning av undervisningsverksamheten är alltså en ökning av de konsulterande arbetskrafterna ett oeftergivligt villkor, så mycket mer som länets avskilda läge praktiskt taget hindrar användningen av föreläsare från andra orter. Förvaltningsutskottet i Blekinge län är övertygat om att en utvidgad undervisningsverksamhet skulle vara till stort gagn för det mindre lantbrukets utveckling. Med en undervisningsverksamhet av den omfattning, som sällskapet för närvarande bedriver, kunna emellertid dess möjligheter praktiskt taget anses vara uttömda, såväl vad beträffar ekonomiska resurser som tillgängliga lärarkrafter. Med större anslag skulle möjligen de nuvarande kursernas antal kunna ökas något. Men om nya verksamhetsgrenar skola kunna upptagas, behövas ökade konsulentkrafter Bristen pa hemkonsulent gör t. ex., att en mångfald av de betydelsefulla verksamhetsgrenar, som falla under en sådan konsulents arbetsområde, icke kunna bli nöjaktigt uppmärksammade. Vidare framhåller utskottet i sitt yttrande, att den verksamhet bland landsbygdens ungdom, som på flera håll inom landet under de senare åren _ låt vara på forsok upptagits med tillämpning av de nya pedagogiska principer, som införts t Z T ? ? " ur*VTunZU8en amerikanska International Education Board och som även hittills fatt ekonomiskt stöd av denna organisation, är, efter de vunna resultaten att döma, val värd att på allvar upptagas här i landet. Den av denna rörelse tillkämpade metoden att söka redan hos barnen vid lanthemmen grundlägga intresset genom att lata dem under sakkunnig ledning och på eget ansvar sköta ett mindre jordstycke omhanderhava uppfödningen av några mindre husdjur o. s. v. samt att lata dem fa skörda den eventuella vinsten, har under den korta tid den tillämpats hos oss redan avsatt sa vackra frukter, att man allmänt måste söka slå in på denna bog. Ingen organisation torde vara närmare till att omhanderhava denna verksamhet an hushållningssällskapen. Men ett sådant arbete förutsätter tillgång på aval personliga krafter för rörelsens ledning som penningmedel i en sådan om fattning, som gor att det under nuvarande förhållanden är omöjligt _ i allt fall

Z< —

231214.

418 för Blekinge läns hushållningssällskap — att tänka på upptagandet av sådan verkFörvaltningsutskottet i Kristianstads län uttalar, att den av hushållningssällskapet bedrivna småbruksundervisningen torde icke kunna anses helt täcka behovet av dylik undervisning, och utskottet i Älvsborgs södra länsdel framhåller, att behovet torde icke på långt när täckas, men med de resurser, som sällskapet forfogar over, kunna knappast flera kurser anordnas. Även från Skaraborgs län anföres, att den av hushållningssällskapet hittills bedrivna småbruksundervisningen kan ej pa långt nar anses täcka det starkt framträdande behovet av sådan undervisning. Det synes _ framhålles det — framför allt vara genom undervisning, anordnad pa har ifrågavarande sätt, som man i längden skall kunna nå den stora jordbrukande allmänheten, varav endast en försvinnande liten del är i tillfälle att begagna sig av undervisningen vid våra lägre lantbruksundervisningsanstalter, men som så val behöver bibringas ökad yrkesutbildning. Intresset för undervisningskurserna är också i ständigt stigande i länet, och årligen föreligga ansökningar om flera sådana kurser än vad sällskapet med nuvarande arbetskrafter och ekonomiska resurser kan anordna. „ . Förvaltningsutskottet i Värmlands län anför, att den av hushållningssällskapet bedrivna småbruksundervisningen kan icke anses vara tillfyllest, beroende på att sällskapets konsulenter äro så upptagna av andra göromål, att deras tid ej räcker till för anordnandet av flera kurser, och att erforderliga medel ej finnas tillgängliga därtill eller för anställande av flera konsulenter och vandringsrättare, vilkas antal är alldeles otillräckligt för ett så vidsträckt län som Värmlands. Även från Örebro län meddelas, att på grund av brist på medel har ej så stort antal kurser, som önskligt varit, kunnat hållas inom länet. Den av hushållningssällskapet i Västmanlands län hittills bedrivna småbruksundervisningen kan, enligt dess förvaltningsutskotts uppfattning, icke heller anses hava varit av tillräcklig omfattning, utan erfordras en betydande utvidgning av densamma, om sällskapet skall äga möjlighet att nå det stora flertalet av länets småbrukare. Sällskapet skulle helt säkert icke tveka att genomföra en dylik utvidgning, om det blott ägde tillräckliga ekonomiska resurser för ändamålet. Så är emellertid icke förhållandet, och torde någon förändring till det bättre knappast vara att förvänta, med mindre sällskapets ekonomi undergår en betydande förbättring. För en utvidgning av verksamheten erfordras dessutom en betydande ökning av sällskapets personal, särskilt dess jordbrukskonsulenter och vandringsrättare. Då sällskapet emellertid icke har möjlighet att av egna medel avlöna ytterligare någon konsulent och förhållandet torde vara liknande inom flertalet andra hushållningssällskap, vill sällskapet i detta sammanhang uttala det önskemålet, att i samband med utredningen även måtte framläggas förslag om ökade anslag av statsmedel till hushållningssällskapen, antingen i form av ökat allmänt statsbidrag eller på så sätt att staten anvisar ytterligare medel för anställande av jordbrukskonsulenter. Först då dessa förutsättningar bliva uppfyllda, blir sällskapet i stånd att taga upp undervisningsfrågan i sådan omfattning, att möjlighet kunde beredas för det stora flertalet småbrukare att erhålla undervisning och biträde genom sällskapets försorg. Med tanke på de utomordentligt svåra förhållanden, varunder jordbruket i allmänhet och småbruket i synnerhet arbeta, torde det bistånd från statens sida, som här blivit ifrågasatt, vara att betrakta såsom oundgängligen nödvändigt, om icke småbruksrörelsen skall komma att lida svårt avbräck. Rörande förhållandena i Västernorrlands län meddelas i yttrandet därifrån, att den av hushållningssällskapet hittills bedrivna småbruksundervisningen endast i viss omfattning kunnat täcka behovet i de tätare bebyggda jordbrukstrakterna inom länet; undervisningsverksamheten i länets utbygder eller eljest mera glest bebyggda

419 platser har varit alltför ringa. Förvaltningsutskottet i Jämtlands län uttalar också, att den hittills bedrivna småbruksundervisningen kan ej anses vara tillräcklig. Från Västerbottens län framhålles, att det vore önskvärt, om större anslag kunde beredas hushållningssällskapet för utvidgad undervisningsverksamhet genom kurser samt om större frihet medgåves för sällskapen att ordna kurserna efter de lokala behoven. Slutligen meddelas från Norrbottens län, att hushållningssällskapet hittills icke kunnat tillgodose det behov av kurser, som gjort sig gällande, till följd av brist på medel. Många kurser hava måst uppskjutas från ett år till ett annat, och många ansökningar om kurser hava måst avslås. Vidare framhåller utskottet, att hushållningssällskapet även anser, att den undervisningsverksamhet, som bedrives av J. U. F.-föreningarna, bör upptagas i detta sammanhang. Det är ingen undervisningsform, som skapar sådan kärlek till torvan som den, vilken bedrives inom J. U. F.-rörelsen' där varje ungdom är »självständig jordbrukare för sig». Intet har heller skapat sådan verksamhetslust hos ungdomen som denna praktiskt-demonstrativa undervisningsform, och intet har heller varit så ägnat att utveckla sinnet för det ekonomiska som bokföringen över J. U. F.-medlemmarnas små jordbruksaffärer. Hushållningssällskapet har därför en följd av år anvisat anslag till denna verksamhet, men tyvärr på grund av bristande medel blott i mycket begränsad omfattning. Den a n d r a av de i detta s a m m a n h a n g inledningsvis o m n ä m n d a frågorna, som rör orsaken till a t t behovet av s m å b r u k s u n d e r v i s n i n g icke k u n n a t f y l l a s s a m t e r f o r d e r l i g a å t g ä r d e r för t i l l g o d o s e e n d e t a v d e t s a m m a , h a r a v d e f ö r v a l t n i n g s u t s k o t t , s o m a n s e t t b e h o v e t fyllt, i a l l m ä n h e t l ä m n a t s o b e s v a r a d . Å t s k i l l i g a f ö r v a l t n i n g s u t s k o t t , n ä m l i g e n de i Ö s t e r g ö t l a n d s , Kalmar norra, Gotlands, Blekinge, V ä r m l a n d s , Örebro, V ä s t m a n l a n d s , K o p p a r b e r g s och V ä s t e r b o t t e n s län, h a v a , såsom a v de o v a n r e f e r e r a d e s v a r e n å den först n ä m n d a f r å g a n f r a m g å r , i dessa j ä m v ä l b e s v a r a t den senast anförda. Övriga utskott h a v a som svar p å frågan anfört i huvudsak följande. Förvaltningsutskottet i Stockholms län framhåller, att det erfordras helt andra ekonomiska resurser än dem, som sällskapen f. n. förfoga över, för att åstadkomma en fullt rationell och systematisk småbruksundervisning. Från Jönköpings län meddelas, att hushållningssällskapets ledning saknat ekonomiska mojligheter att ordna denna undervisning i behövlig omfattning. Anslagen hava varit for små och undervisarna för få. Om 8—10 småbrukarkurser inrättas vid länets bada lantmannaskolor varje vinterhalvår, vinnes dels den fördelen att anda till 70 procent av dem, som årligen kunna räknas vara i behov av sådan undervisning, bliva i tillfälle att genomgå åtminstone en kurs på två veckor, dels den tordelen, att de lärare, som erfordras för nämnda undervisning under vinterhalvåret pa sommaren kunna utnyttjas i hushållningssällskapets tjänst och således för en relativt ringa kostnad kunna fylla det stora behov av ökad konsulenthjälp som J foreligger. ' ' Förvaltningsutskottet i Kronobergs län uppger, i likhet med de båda senast nämnda, att framstå orsaken till undervisningens otillräcklighet är bristande tillgångar. For en utvidgning av denna verksamhet, så att den täcker behovet kräves ej blott okat direkt statsbidrag (som ju enligt författningen blott utgår till en del av kostnaden) utan också en betydlig ökning av det allmänna statsanslaget till ö hushållningssällskapen. Från Kalmar läns södra del påpekas, att för många småbrukare är ej allenast

420 den utgift deltagandet i en kurs medför, ett hinder för deltagandet, utan en därigenom utebliven förtjänst, särskilt under vintern, avhåller honom från att deltaga i kursen Rikliga stipendier skulle motväga dessa olägenheter. Förvaltningsutskottet i Kristianstads län anför, att orsakerna till den otillräckliga omfattningen av småbruksundervisningen äro bl. a., att konsulenternas arbetsuppgifter i tjänsten knappast medgiva en mera omfattande undervisningsverksamhet än för närvarande; att en mera väsentlig utvidgning av kurserna erfordrar ett ökat antal lärarkrafter, särskilt under vintern, då de mindre jordbrukarna aro i tillfälle att deltaga i kurserna, och att hushållningssällskapet med bibehållande av sina övriga arbetsuppgifter knappast kan ikläda sig de ökade utgifter, som erfordras härför. . Utskottet i Göteborgs och Bohus län anger orsaken till att behovet av undervisning icke kunnat fyllas i den omfattning, som kan anses önskligt, vara otillräckliga lärarkrafter. Den tid av året, då mindre jordbrukare kunna deltaga i ambulatorisk undervisning, inskränker sig till vintertiden, och det är givetvis icke möjligt för hushållningssällskapet att anställa ytterligare undervisningskrafter allenast för denna tid, utan måste dessa krafter beredas sysselsättning jämväl under den tid, då ambulatorisk undervisning icke kan meddelas. Om försök skulle göras att låta denna undervisning bedrivas av lärarpersonalen vid lantmanna- och lanthushållsskolorna, är det sannolikt, att man jämväl här skulle finna samma svårigheter, nämligen att under den tid, då jordbrukarna hava tillfälle att mottaga undervisning, lärarpersonalen är bunden vid sin egentliga undervisningsverksamhet. Såsom lämplig åtgärd för tillgodoseende av småbruksundervisningen forordas frän Älvsborgs södra länsdel bättre statsbidrag åt hushållningssällskapen. Även utskot tet i länets norra del anvisar samma utväg. För att kunna fylla behovet av flera kurser erfordras mera anslag för allmänna omkostnader och för ersättning till un dervisare från andra orter. Orsaken till att behovet av undervisning ej kunnat tackas är nämligen, att sällskapets konsulenter knappast hava tid över för flera kur ser och att anslagen ej heller räcka till flera sådana. Jämväl från Skaraborgs lan framhålles, att för ändamålet erfordras betydligt rikligare statsbidrag, så att behövlig arbetskraft kan anställas. Förvaltningsutskottet i Västernorrlands län uppger som orsak till smabruksundervisningens otillräcklighet, att tillgängliga arbetskrafter och sällskapets ekonomiska tillgångar hava icke räckt till för ändamålet. Samma orsaker hava också anförts i yttrandet från Jämtlands län. Även frän Norrbottens län angives brist pä medel som anledning till ifrågavarande förhållande. Utskottet framhåller, under hänvisning till föregående uttalande, som sin mening, att icke blott anslagen till dessa undervisningsformer böra ökas, utan att också staten bör påtaga sig en större andel av kostnaderna härför eller ock giva hushållningssällskapen större allmänt anslag, sä att sällskapen i nödig utsträckning kunna tillgodose behoven pä detta område. Dessutom bör statsanslag erhållas för avlönande av en ledare i varje större län för J. U. F.-rörelsen samt statsmedel anvisas för understödjande av de genom J. U. F.rörelsen anordnade undervisningsformerna. I s a m b a n d med f r å g o r n a om d e n n u v a r a n d e undervisningens otillräckl i g h e t och o m o r s a k e r n a h ä r t i l l b ö r i k o r t h e t å t e r g i v a s i n n e h å l l e t a v s v a r e n p å f ö r u t o m f ö r m ä l d a f r å g o r a n g å e n d e l ä m p l i g h e t e n a v de n u v a r a n d e b e s t ä m m e l s e r n a o m s t a t s b i d r a g , s å v i t t a n g å r d y l i k t b i d r a g till u n d e r v i s ningsverksamheten. De h ä r o m f r a m s t ä l l d a f r å g o r n a h a v a i y t t r a n d e n från Älvsborgs läns

421 n o r r a del och V ä s t e r b o t t e n s l ä n l ä m n a t s o b e s v a r a d e . F ö r v a l t n i n g s u t s k o t tet i U p p s a l a l ä n h a r b e s v a r a t d e m , e l l e r r ä t t a r e d e n f ö r s t a a v d e m , m e d ja, och u t s k o t t e t i B l e k i n g e l ä n h a r f ö r k l a r a t s i g a n s e b e s t ä m m e l s e r n a t i l l f y l l e s t g ö r a n d e . I y t t r a n d e t f r å n G ö t e b o r g s och B o h u s l ä n a n f ö r e s också, a t t h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p e t icke h a f t a n l e d n i n g t i l l e r i n r a n m o t i f r å g a v a rande bestämmelser. Flertalet förvaltningsutskott h a r emellertid framställt vissa önskemål r ö r a n d e ä n d r i n g a v g r u n d e r n a för b e v i l j a n d e t a v s t a t s b i d r a g t i l l i f r å g a varande ändamål. I yttrandet frän Östergötlands län har förvaltningsutskottet framhållit, hurusom det nu utgående statsbidraget icke är tillräckligt. Som villkor för statsbidragets utgående stadgas nu, att hushållningssällskapet skall tillskjuta lika stor del som staten. Det har emellertid ofta visat sig, att ett påräknat statsbidrag motsvarande det belopp, som sällskapet för samma ändamål tillskjutit, uteblivit, och att sällskapet, som planlagt åtgärderna med beräkning att erhålla statsunderstöd i full utsträckning, nödgats vidkännas betydligt större del av kostnaderna än staten. Med hänsyn till sällskapets svåra ekonomiska ställning torde detta förhållande icke i längden kunna fortgå, och önskvärt vore, att statsbidraget gjordes mera oberoende av sällskapets anslag. Redan en sådan bestämmelse, som att kostnaderna fördelades med 75 procent på staten och 25 procent på hushållningssällskapen, skulle medföra en ökad möjlighet för sällskapen att utan nämnvärd utgiftsökning för egen del tillgodose de ständigt ökade kraven pä bidrag till åtgärder för höjande av det mindre jordbruket. Förvaltningsutskottet i Jönköpings län anför, att de nu utgående statsanslagen äro alldeles otillräckliga för fyllande av föreliggande stora behov av småbruksundervisning. Sålunda erfordras ökat statsbidrag till undervisningskurser för en större allmänhet och för kurser avsedda för särskilt antagna manliga och kvinnliga elever samt för specialkurser av olika slag. Även förvaltningsutskottet i Kronobergs län uttalar den meningen, att bestämmelserna i nämnda författning böra ändras, så att medel för tillgodoseende av de utav utskottet förut framförda önskemålen rörande undervisningskurser kunna erhållas. Från Kristianstads län framhålles, att det förhållandet, att endast viss del av kostnaderna för den ambulatoriska undervisningen i vidsträcktare mening täckes genom statsbidrag, nödvändiggör en stark begränsning av undervisningen. För en väsentligt ökad undervisningsverksamhet kräves därför procentiskt ökade statsbidrag. Från Älvsborgs läns södra del framhålles i allmänhet, att större statsbidrag bör utgå för ändamålet. Förvaltningsutskottet i Skaraborgs län anser sig också böra påpeka statsanslagets otillräcklighet, varpå sällskapet ärligen fått bevis därigenom, att de statsbidrag, som sällskapet för berörda ändamål tilldelats, icke någon gång under de senaste åren uppgått till det belopp, vartill sällskapet författningsenligt varit berättigat. Mot de gällande bestämmelserna angående statsbidraget i och för sig har utskottet inga erinringar alt göra. Samma synpunkter framföras i yttrandet från Värmlands län, som också uttalar önskvärdheten av att statsanslaget för ifrågavarande ändamål väsentligen höjes. Utskottet i Västmanlands län finner, att någon större anmärkning mot bestämmelserna ifråga icke torde kunna anföras. Såsom flera gånger förut i yttrandet betonats, är huvudsaken att förefintliga möjligheter kunna utnyttjas. Detta är emellertid icke möjligt för sällskapet ifråga med mindre att sällskapets ekonomi kommer att avsevärt förbättras. I yttrandet från Kopparbergs län hänvisas till förut gjorda påpekanden rörande statsbidrag till specialkurser.

422 Utskottet i Jämtlands län anser, att större anslag äro nödvändiga för att kunna utöka undervisningen; därjämte anses mera frihet vid dess anordnande önskvärd. Från Norrbottens län erinras om att förvaltningsutskottet i svar på föregående frågor framhållit den stora betydelse för jordbruksnäringen, som ifrågavarande undervisning haft, ävensom att hushållningssällskapet icke ined sina nuvarande resurser kunnat tillmötesgå alla de anspråk, som gjorts på dylik undervisning. Det synes därför utskottet som om staten borde ekonomiskt stödja denna undervisningsform kraftigare än vad hittills skett, antingen så att staten påtager sig en större del av undervisningskursernas kostnad eller ock så att hushållningssällskapet tilldelas större allmänt anslag för mötande av utvecklingen på detta område.

Jämväl i svaren på en framställd fråga: »Vilka synpunkter och önskemål i övrigt rörande den ambulatoriska undervisningsverksamheten anses böra beaktas vid nu pågående utredning?» hava några uttalanden gjorts, som förtjäna anföras. Sålunda anföres från Stockholms län, att en väsentlig höjning av statsbidragen skulle sätta hushållningssällskapen i stånd att vidtaga mera effektiva åtgärder för undervisningsverksamheten, än vad som för närvarande är möjligt. I yttrandet från Södermanlands län anföres, att i den mån så lämpligen kan ske bör förutom den mera allmänna jordbruksundervisningen även anordnas specialkurser, då endast en fråga eller eventuellt några varandra närstående frågor behandlas, t. ex. byggnadskurser, cementeringskurser, täckdikningskurser, beteskurser, fjäderfäkurser o. s. v. Genom specialutbildning bör nämligen en småbrukare själv kunna göra mycket, som han eljest måste leja för, liksom också hans möjligheter till extra förtjänster eller bättre inkomster överhuvud därigenom ökas. Vidare erinras om att i länet årligen anordnas 8 å 9 12 dagars undervisningskurser. Det dröjer dock alltför länge, tills sådana ånyo kunna anordnas på samma plats. Härtill kommer, att den undervisning, som där meddelas, måste bliva så kortfattad, att den ingalunda kan motsvara de önskemål, som en yrkesutövande mindre jordbrukare har att beredas tillfälle att inhämta nödiga kunskaper inom lanthushållningens olika områden. En fördel med denna undervisning är, att den har sin huvudsakliga tyngdpunkt förlagd till kvällarna. Det synes förvaltningsutskottet, att dylik »aftonskolundervisning» (jfr aftonskolidén för städerna) utgör en synnerligen lämplig undervisningsform. Det torde alltså förefinnas ett behov av undervisningskurser, som pågå avsevärt längre än 12 dagar men kortare tid än 5—6 månader, t. ex. 2—3 månader, och att dessa anordnas som aftonskolor på sådant sätt, att de kunna besökas av yrkesutövande jordbrukare, vilka ej kunna vara borta frän sina jordbruk längre tid. Därjämte vill förvaltningsutskottet ifrågasätta, huruvida icke större plats pä skolornas schema kunde beredas för undervisning i jordbrukets ekonomi och ekonomisk samverkan jordbrukare emellan. Förvaltningsutskottet i Jönköpings län, som förut framhållit behovet av ökat statsanslag för kurser av olika slag, vill slutligen erinra om att ökat statsanslag erfordras även för hushållningssällskapens verksamhet i övrigt, framför allt för anställning av flera konsulenter och konsulentbiträden, i synnerhet under sommarhalvåret. Även utskottet i Kronobergs län anser det behövligt med ökade anslag, så att flera konsulenter och andra undervisare kunna anställas och hela verksamheten ifråga utvidgas. Genom sin nuvarande organisation med sockenaydelningar ha hushållningssällskapen stora möjligheter att nå hela den jordbrukande befolkningen, men medel saknas att till fullo utnyttja denna organisation. I yttrandet från Kalmar läns norra del hänvisas till vad som förut anförts rörande behovet av medel för konsulentverksamhetens utvidgning. Förvaltningsutskottet i

423 Gotlands län önskar också ökade konsulentkrafter. Varje län anses böra erhålla statsbidrag till minst två jordbruks- husdjurskonsulenter. Jämväl utskottet i Blekinge län anser, att en ökning av konsulentkåren med ty åtföljande ökning av statsanslaget till avlöning åt jordbruks- och husdjurskonsulenter blir nödvändig, om förut i yttrandet berörda verksamhetsgrenar skola kunna utvecklas. Därjämte vill utskottet till sist betona, att det icke är nog med eventuell ökning av de direkta anslagen till löner och älderstillägg ät konsulenterna. Det tarvas dessutom en ökning av det allmänna statsanslaget till hushållningssällskapen för bestridande av rese- och traktamentskostnader samt alla andra kostnader, som bliva en följd av den sålunda ökade verksamheten. Från Hallands län anföres, att för möjliggörandet av en vidgad undervisningsverksamhet efter nu tillämpade normer torde det bliva nödigt, att staten bidrager kraftigare än hittills, då sällskapets ekonomiska resurser eljest icke synas förslå. Lämpligt skulle bliva, om statsanslaget finge motsvara två tredjedelar av de uppkommande kostnaderna. Från Älvsborgs läns södra del förordas anordnandet av jordbrukardagar med bidrag av statsmedel samt att sådant bör utgå jämväl till specialkurser. Förvaltningsutskottet i Värmlands län anser en väl avvägd fördelning av statsmedlen till de olika grenarna av den ambulatoriska undervisningsverksamheten vara av stor betydelse, särskilt som statsanslaget i sin helhet är otillräckligt. Och från Kopparbergs län erinras, att omfattningen av ifrågavarande undervisningsverksamhet, som givetvis måste betraktas såsom säi skilt betydelsefull, är till större delen beroende på för densammas bedrivande erforderliga och tillgängliga arbetskrafter. Utskottet vill därför i detta sammanhang framhålla behovet och önskvärdheten av att statsmedel jämväl bliva anvisade åt hushållningssällskapen för anställande av ytterligare konsulenter. Förvaltningsutskottet i Västernorrlands län anser det vara av särskilt värde, att reglementeringen av statens anslagsgivning till den lägre lantbruksundervisningen icke bindes i alltför snäva former, utan att vederbörande hushållningssällskap får viss frihet att organisera undervisningen på sätt, som kan anses ändamålsenligt för resp. bygders behov. Även utskottet i Jämtlands län önskar frihet att under kontroll ändra formerna för verksamheten efter olika behov; därjämte anses ökade medel för densamma behövliga.

Den ambulatoriska undervisningen har hittills huvudsakligen handhafts a v hushållningssällskapen, i vissa l ä n dock i s a m a r b e t e m e d inom resp. län befintliga lägre lantbruksundervisningsanstalter. Ledningen av denna v e r k s a m h e t h a r emellertid hittills u t e s l u t a n d e legat hos sällskapen. F ö r a t t u t r ö n a , i v a d m å n det h o s f ö r v a l t n i n g s u t s k o t t e n k u n d e f i n n a s i n t r e s s e för e t t s a m a r b e t e p å d e t t a o m r å d e m e l l a n s ä l l s k a p e n och n ä m n d a u n d e r v i s n i n g s a n s t a l t e r , h a r t i l l u t s k o t t e n r i k t a t s f ö l j a n d e f r å g a . »Bör l e d n i n g e n a v d e n a m b u l a t o r i s k a u n d e r v i s n i n g e n som h i t t i l l s u t e s l u t a n d e h a n d h a v a s a v h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p e n eller b ö r d e n a n o r d n a s i s a m v e r k a n m e d i n o m s ä l l s k a p e t s o m r å d e v e r k a n d e l a n t m a n n a - och l a n t h u s h å l l s s k o l o r ? » A v d e p å den s å l u n d a f r a m s t ä l l d a f r å g a n a v g i v n a s v a r e n f r a m g å r , a t t n ä s t a n a l l a f ö r v a l t n i n g s u t s k o t t h a v a d e n u p p f a t t n i n g e n , a t t s j ä l v a ledningen av den a m b u l a t o r i s k a u n d e r v i s n i n g s v e r k s a m h e t e n fortfarande bör h a n d h a v a s a v h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p e n . N å g r a u t s k o t t , n ä m l i g e n de i Ble-

Ledningen av undervisningen.

424 k i n g e , M a l m ö h u s , Ä l v s b o r g s s ö d r a , V ä r m l a n d s , Ö r e b r o och J ä m t l a n d s l ä n , h a v a i n s k r ä n k t sig t i l l a t t u t t a l a , a t t l e d n i n g e n a v d e n n a v e r k s a m h e t b ö r uteslutande handhavas av hushållningssällskapen. Flertalet förvaltningsu t s k o t t h a r e m e l l e r t i d o c k s å a n f ö r t v i s s a s k ä l för d e n n a s i n u p p f a t t n i n g , v a r j ä m t e å t s k i l l i g a u t t a l a t sig för e t t v i s s t s a m a r b e t e m e d s k o l o r n a , dock i regel med bibehållande av sällskapens ledning av verksamheten. Sålunda framhålles från Stockholms län, att från organisatorisk synpunkt torde det vara lämpligast, att ledningen av den ambulatoriska undervisningen som hittills handhaves av hushållningssällskapen. Den kontakt, som skolorna kunna få med denna undervisning, torde väl närmast kunna erhållas genom lärarnas inval i premieringsnämnder etc. Att härför uppdraga några generella bestämmelser synes emellertid svårligen kunna ske. Förvaltningsutskottet i Uppsala län anser, att undervisningen icke bör anordnas i samverkan med skolorna, ty lärarkrafterna vid lantmannaskolorna kunna endast anlitas under den tid av året, då jordbrukarna ha minsta tiden att sitta på skolbänken. Från Södermanlands län anföres, att ambulatorisk undervisning bör meddelas på olika orter under vinterhalvåret, så att jordbrukarna kunna bo hemma och sköta sina dagliga sysslor; att den ambulerande undervisningen bäst meddelas av hushållningssällskapets jordbrukskonsulenter, som böra äga den bästa lokalkännedomen, och vilkas undervisning därför bör kunna få den bästa lokalfärgen, och att därför på grund av anförda skäl ledningen för ifrågavarande undervisning som hittills bör ligga hos hushållningssällskapet. Förvaltningsutskottet i Östergötlands län vill, under hänvisning till sitt i annat sammanhang framförda förslag om inrättandet av ett centralorgan för ledningen av all lägre lantbruksundervisning inom sällskapets område, bestämt uttala sig för, att ledningen av den ambulatoriska undervisningen lämnas åt sagda organ, och att, därest det icke befinnes lämpligt att inrätta ett sådant, ledningen av ifrågavarande undervisning liksom hittills uteslutande bör handhavas av hushållningssällskapen. Utskottet i Jönköpings län anser, att ledningen bör handhavas av hushållningssällskapets förvaltningsutskott genom en dess undervisningsnämnd i samverkan med länets lantmanna- och lanthushällsskolor. Detta sätt tillämpas för närvarande med fördel inom länet. Frän Kronobergs län anföres, att ledningen bör ligga hos hushållningssällskapen, vilka ha bäst känning av behovet i olika orter, men dessa böra i möjligaste män samverka med skolorna. Utskottet i Kalmar norra länsdel har samma uppfattning ifråga om ledningen och anser, att då undervisningen i huvudsak sker under den tid, lantmannaskolans kurs pågår, kan endast i undantagsfall samverkan i sådant avseende med denna skola äga rum. Från Kalmar södra länsdel anföres, att ledningen bör kunna handhavas av endera skolan eller sällskapet under medverkan från båda. Förvaltningsutskottet i Gotlands län anser, att ledningen bör fortfarande ligga hos hushållningssällskapet, men detta bör ej få hindra samverkan (samarbete) med lantmannaskolan, särskilt som sådan torde vara nödvändig, om mera fast organiserade kurser skola anordnas. Lyckligast torde också vara, om lantmannaskolan genom sin styrelse är så nära som möjligt knuten vid hushållningssällskapet och dess förvaltningsutskott. Utskottet i Kristianstads län framhåller också, att den rent ambulatoriska undervisningen bör handhavas av hushållningssällskapet, men i den mån lantmanna- och lanthushållsskolorna kunna medverka vid anordnandet av särskilda kurser, böra sädana ordnas under samverkan mellan sällskapet och skolorna. Frän Halland anföres, att hushållningssällskapet bör ha ledningen, helst som, vad

425 angår undervisningen för män, lantmannaskolornas lärare lära sakna tid att därvid medverka. Utskottet i Göteborgs och Bohus län anser, att ledningen av den ambulatoriska undervisningen bör som hittills handhavas av hushållningssällskapets tjänsteman. Dessa ha genom sina resor och sin verksamhet i övrigt den bästa kontakt med jordbrukarna i de olika orterna och besitta jämväl den bästa kännedom om i vilka avseenden undervisning bör bedrivas. Om det också kan synas vara lämpligt att särskilt till de lantmannaskolor, där skolegendom finnes och man sålunda har tillgång till demonstrationsmaterial, förlägga vissa kurser för särskilt antagna elever och vid undervisningen i sådan kurs jämväl utnyttja lantmannaskolornas lärarkrafter, synes dock kursledningen alltfort böra anförtros åt hushållningssällskapets konsulenter. Mot detta utskottets uttalande har dock reservation anförts av ledamoten Osberg, som anser det vara helt naturligt att sådana kurser som förläggas till lantmannaskola, böra stå under ledning av skolans rektor Förvaltningsutskottet i Älvsborgs norra länsdel anför, att ledningen bör handhavas av sällskapen, men skolornas lärarkrafter torde lämpligen kunna anlitas som medverkande vid undervisningen. Utskottet i Skaraborgs län har samma mening rörande ledningen men framhåller samtidigt, alt samverkan mellan hushållnings sa skapen och vederbörande lantmanna- och lanthushållsskolor bör etableras på så satt, att dessa skolors lärarkrafter i största möjliga utsträckning anlitas vid undervisningen ifråga. Liknande synpunkter framföras också i yttrandet från Västmanlands län. ^ T T * a n s , e r m a n l Kopparbergs län, att det endast i undantagsfall är möjligt att förlägga kurserna till lantmanna- och lanthushållsskolorna, enär lämpligaste tiden for kursernas hållande sammanfaller med tiden för skolornas »läsår» Någon nämnvärd samverkan med inom sällskapets område förefintlig lantmannaskola synes darfor knappast tänkbar. Då hushållningssällskapens konsulenter på grund av sin verksamhet bäst känna till, hur undervisningen skall läggas efter de olika orternas speciella behov, bör också av detta skäl ledningen av ifrågavarande undervisning fortfarande handhavas av sällskapen. Från Gävleborgs län anföres, att den ambulatoriska undervisningen bör för att ledningen skall bliva enhetlig och därigenom planmässig helst ombesörjas av hushållningssällskapet. Utskottet i Västernorrlands län anser också, att sällskapet bör hava ledningen, m e n f r a m h å l l e r s a m t i d i g t , a t t d e t v o r e m y i s s t £ Qm kan erholles frän lantmanna- och lanthushållsskolor därigenom, att skolornas lärar« ! / ; ' f 6 , m U n fe k U n d e ' t 0 g e s * a n s P r å k f ö r undervisning vid kurserna ifråga. Beträffande kurser för särskilt antagna elever borde däremot ledningen handhavas i samverkan med nämnda skolor. Dä denna undervisningsform närmar sig den vid ifrågavarande skolor eljest förekommande, vore det säkerligen lämpligast, att kurserna itraga leddes av vederbörande skolas föreståndare Förvaltningsutskottet i Västerbottens län anser, att hushållningssällskapen genom sm övriga verksamhet äga större förutsättningar än lantmanna- och lanthushållsskolorna att leda den ambulatoriska undervisningen och sålunda ensamma böra hava lednm g e n av densamma. Utskottet i Norrbottens län uttalar också, att resp. hushållningssällskap givetvis böra få bestämma, huru ledningen av den ambulatoriska undervåningen bör ordnas. Inom länet har så tillvida samarbetats med skolorna som dessas lärarkrafter medverkat vid kurser av olika slag, då så låtit sig göra. I d e t t a s a m m a n h a n g b ö r l ä m p l i g e n r e d o g ö r e l s e l ä m n a s för de f r å n s t y r e l s e r n a for l a n t m a n n a s k o l o r n a l ä m n a d e s v a r e n p å f ö l j a n d e f r å g a - » H u r u och i v a d m å n a n s e s u n d e r v i s n i n g e n för e g e n t l i g a s m å b r u k a r e k u n n a ske från lantmannaskolorna?»

småbrukarkurser vid ^ Z T " skolorna.

426 Åtskilliga skolor hava därvid framhållit, att deras undervisning i huvudkursen vore anpassad efter småbrukets behov. För de redan i verksamhet varande små brukare, som hade möjlighet att genomgå en lantmannaskolkurs, liksom också för ynglingar, som tänkte bli småbrukare och hade samma möjlighet, vore sålunda i dessa fall ifrågavarande undervisning redan på ett tillfredsställande sätt ordnad. Sådana synpunkter framföras särskilt av lantmannaskolorna i Norrland, men även andra skolor, exempelvis Stora Segerstad, Osby, Högalid och Bräkne-Hoby, uttala sig i samma riktning. I detta sammanhang meddelas från lantmannaskolan i Osby, att dess styrelse gjort erbjudande till länets egnahemsförening och egnahemsnämnd att utan undervisningsavgift mottaga egnahemssmåbrukare (sådana som äga och bruka jord) i kommande vinterkurs. Erbjudandet hade skett under villkor, att egnahemsföreningen beviljade varje av dessa egnahemssmäbrukare 100 kronor till uppehållet vid skolan. Skolstyrelsen beräknar, att dessa småbrukare skulle därjämte erhålla vanligt understöd som obemedlade med 150 kronor. Då de erhölle fri undervisning och 250 kronor stode till förfogande, borde de kunna genomgå vanlig vinterkurs vid Osby utan kontantutgift, enär kostnaden för uppehållet vid skolan (bostad och kost) med ledning av sista årets utgifter beräknats understiga 50 kronor pr månad. Egnahemsföreningen hade godtagit skolstyrelsens erbjudande och beviljat medel för ändamålet. Det kan tilläggas, att föreningen enligt uppgift lämnar samma bidrag till småbrukare, som besöka andra skolor inom länet. En del lantmannaskolor, vilka ej anse undervisningen i skolans huvudkurs vara särskilt avpassad för småbrukare, ha framfört tanken på särskilda kurser av samma längd som huvudkursen eller särskilda parallellavdelningar i denna senare med för småbrukare direkt avsedd undervisning. Sålunda framhålles från Vik, som eventuellt uttalat sig för en särskild småbruksskola, att denna skulle lämpligen kunna anordnas som en särskild kurs vid sådana lantmannaskolor, som ha egna skoljordbruk. I en sådan kurs borde förekomma såväl teoretisk som praktisk undervisning med huvudvikten lagd vid smådjursskötsel, ladugårdsskötsel, trädgårdsskötsel samt slöjd och smide. Undervisningen skulle omfatta en huvudsakligen teoretisk sexmänaderskurs under vintern samt en praktisk fortsättningskurs under sommaren. I samband med denna praktiska fortsättningskurs skulle även kortare demonstrationskurser för äldre småbrukare kunna anordnas vid skolan. I yttrandet från Högalid namnes också som en utväg att handhava småbruksundervisningen att vid vissa lantmannaskolor, där eleverna ej till övervägande del komme från mindre jordbruk, i viss utsträckning anordna parallellundervisning för småbrukare. Samma tanke framföres också något mera utformad från Fridhem, där det — sedan kortare kurser för småbrukare förordats — anföres, »att den ungdom, vilken har för avsikt att utbilda sig för småbrukaryrket, bör beredas möjlighet att genomgå en vanlig kurs vid en lantmannaskola. Skulle till någon skola tillslutningen av sådana sökande av en eller annan anledning bliva särskilt stor, torde en särskild linje eller kurs inrättas för att därigenom i största möjliga utsträckning kunna anpassa undervisningen för detta utbildningsbehov.» Med hänsyn till svårigheten för småbrukarna att vara borta från sitt hem och arbete under så lång tid, som lantmannaskolans huvudkurs omfattar, påpekas det från Gamleby, att det skulle »kunna tänkas, att skolan i samarbete med egnahemsverksamheten och hushållningssällskapet i länet kunde lata småbrukare under vårterminen deltaga i undervisningen i exempelvis gödsellära och växtodling, husdjurens utfodring och avelsarbetets ordnande, antingen under hela vårterminen eller en kortare tid». Närstående detta förslag är ett från lantmannaskolan i Högsby framfört sådant om anordnandet vid lantmannaskolorna av kurser för småbrukare om 2 + 1 1 / 2

427 månad. Den första hälften av kursen skulle hållas före jul, den andra efter, i skogstrakter först efter den 1 mars, detta med hänsyn till att förtjänsten vid skogsarbete ej skulle förhindras genom deltagande i kursen. Fordringarna på elevantalet borde ej ställas högre än till 10 a 12, då möjlighet förefunnes att med framgång i denna undervisning tillämpa något av den självverksamhet, som förekomme i det fria och frivilliga folkbildningsarbetets studiecirklar. D e o v a n n ä m n d a u t t a l a n d e n a och f ö r s l a g e n å s y f t a , s å s o m a v d e t s a g d a f r a m g å r , u n d e r v i s n i n g e n v i d k u r s e r a v s a m m a l ä n g d eller n å g o t k o r t a r e än lantmannaskolornas huvudkurser. F ö r f l e r t a l e t — för a t t ej s ä g a a l l a — l a n t m a n n a s k o l o r s t å r d e t d o c k k l a r t , a t t d e t ej g ä r n a k a n b l i v a m ö j l i g t för d e n s t o r a m ä n g d e n a v s m å b r u k a r e , s ä r s k i l t n å g o t ä l d r e sådana, a t t besöka dylika k u r s e r . D ä r f ö r förordas också a v så gott som s a m t l i g a skolor e n u n d e r v i s n i n g för s m å b r u k a r e i k o r t a r e k u r s e r . Det anses särskilt l ä m p l i g t , a t t s å d a n a k u r s e r förläggas till l a n t m a n n a s k o l o r n a , m e n ä v e n k u r s e r u t e i b y g d e r n a f ö r o r d a s . Ä v e n v i d d e s s a b ö r a dock, så l å n g t möjligt, l a n t m a n n a s k o l o r n a s l ä r a r e m e d v e r k a . Ifråga om de sålunda föreslagna kursernas längd framföras en del olika förslag. Flertalet skolor förorda, att kurserna böra pågå under ett par veckors tid. I några fall föreslås tiden till en å två veckor, och å andra sidan uttala sig en del skolor för något längre tid, 2—4 t. o. m. 6 veckor. Frän Högsby framkastas tanken på sexveckorskurser i stil med de s. k. vandrande folkhögskolkurserna. Dessa skulle förläggas på lämpliga platser ute i bygderna inom skolans verksamhetsområde. Varje dag skulle 3—4 föreläsningar hållas och förläggas till sådan tid, att deltagarna också kunde utföra en del arbete i hemmet. Undervisningen skulle i huvudsak handhavas av lantmannaskolans lärare, och borde vid sådan skola, som förklarade sig villig anordna tre sådana kurser, ytterligare en lärare utöver de nu förefintliga anställas samt statsanslag för avlöning till denne beviljas. Rörande undervisningen i dessa kortare kurser förordas allmänt, att densamma borde begränsas till att omfatta ett visst ämne eller en grupp av närstående ämnen. Dessa skulle självfallet växla vid de olika kurserna på samma plats. Genom att besöka flera efter varandra följande kurser skulle en småbrukare sålunda efterhand kunna fa en inblick i samtliga olika grenar av lanthushållningen. Som exempel pa ämnen eller ämnesgrupper för sådana kurser namnes i yttrandet från Önnestad1) jordarter, dikning, bearbetning och gödsling; 2) sorter' och utsäde; jordbruksväxternas odling och skötsel; 3) husdjurslära (ladugårds- och svinskötsel); 4) fjäderfäskötsel; 5) skogsskötsel och betesvård; 6) köksväxtodling; 7) frukt- och bärodling; 8) bokföring och ekonomi m. fl. grupper. Även från Mora framföras liknande förslag. Undervisningen i de föreslagna kurserna för småbrukare bör, enligt uttalanden från flera håll, omfatta icke blott teoretisk undervisning utan också demonstrationer och i vissa fall eventuellt också övningar. För att undervisningen skulle bliva ändamålsenlig och fruktbringande krävdes därför med nödvändighet, att de skolor som skulle hälla sådana, bl. a. hade tillgång till etl välskött och instruktivt skoljordbruk, dar bl. a. de viktigaste av jordbrukels binäringar bedreves på ett rationellt sätt. I anslutning härtill påpekas, att kurserna i allmänhet med hänsyn till småbrukarnas arbete borde förläggas till vintertiden, men att kurser i det egentliga jordbruket lämpligen borde förläggas till någon relativt ledig tid under sommaren för att vissa forsok och olika metoder för växtodlingen då skulle kunna demonstreras

428 Med hänsyn till småbrukarnas i allmänhet svaga ekonomi framhålles behovet och betydelsen av att deras besök vid ovan angivna kurser ej måtte medföra några nämnvärda ekonomiska uppoffringar. Själva undervisningen vid kurserna borde givetvis under alla förhållanden vara avgiftsfri. Men därutöver borde lämnas bidrag för deltagarna i sådan utsträckning, att det åtminstone i huvudsak täckte kostnaderna för deras uppehälle (logi och kost) vid kursen. Ett sådant kraftigt understöd från det allmännas sida betraktas genomgående som en nödvändig förutsättning för att ifrågavarande kurser skulle bliva tillräckligt besökta och sålunda komina till avsett gagn. Från skolorna i Vilan och Molkom erinras, att småbrukarkurserna i resp. län från början tillkommit och hållits vid dessa skolor men sedan, delvis på grund av lokala förhållanden, flyttats och övertagits av hushållningssällskapen. I flera yttranden framhålles lämpligheten av att småbrukarkurserna, som hittills huvudsakligen handhafts och ordnats av hushållningssällskapen och genom deras konsulenter, överflyttas till lantmannaskolorna, till fördel för kurserna och jämväl till gagn för skolorna och deras lärare. Slutligen omnämnes i en del yttranden, alt lantmannaskolornas lärare bedriva undervisning för småbrukare bl. a. också genom medverkan vid av hushållningssällskapen anordnade kurser ute i bygderna, genom jordbruksföredrag vid andra tillfällen samt genom redogörelser i facktidskrifter och dagspressen för vid skolorna utförda försök. utredningens E t t lämpligt organiserande av den gren av den lägre lantbruksunderyttrande. visningen, som utgöres av populära, kortare kurser och som ibland brukar benämnas den ambulatoriska lantbruksundervisningen, torde v a r a en av de allra viktigaste och betydelsefullaste uppgifterna för vår utredning. Vi h a v a funnit denna friare undervisningsform synnerligen användbar i många olika avseenden. I densamma kunna på ett lämpligt sätt inrymmas kurser av skilda slag och av växlande beskaffenhet. Vi hava därför velat giva de nu ifrågavarande undervisningskurserna en så allmän och omfattande läggning som möjligt och hava fördenskull förkortat kapitlets överskrift till allenast »Undervisning». E n viktig förändring föreslå vi d ä r u t i n n a n att, jämte hushållningssällskap, jämväl styrelse för lantmannaskola, lantbruksskola eller lanthushållsskola upptagits såsom en sådan institution, genom vilken ifrågavarande kurser i regel anordnas. Visserligen kan enligt n u v a r a n d e bestämmelsen i 15 § a n d r a stycket sista punkten efter Kungl. Maj:ts beprövande i varje särskilt fall understöd utgå även till annan undervisningsverksamhet än som bedrives genom hushållningssällskap. Men det h a r synts oss angeläget att öppna möjlighet för styrelserna för nyssnämnda skolor att utan dylikt särskilt beslut av Kungl. Maj:t anordna kurser av förevarande slag. Av de inkomna svaren framgår, att hushållningssällskapen flerstädes i icke ringa utsträckning förlagt sina kurser vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna, men detta h a r icke synts v a r a en anledning till att icke bereda skolorna själva tillfälle att, om de hava medel därtill, anordna sådana kurser. För skolornas egen del kunna dylika kurser v a r a av stor betydelse. Skolorna komma på det sättet i livligare och mera omedelbar kontakt med den jordbrukande allmänheten.

429 Lärarpersonalen kan därigenom även bättre utnyttjas och erhålla ökad sysselsättning. Det ä r även av betydelse, att allmänheten vid sådana kurser vinner ökad kännedom om skolorna och de utbildningsmöjligheter de erbjuda. Det kunde möjligen befaras, att en osund konkurrens och kanske ett svåröverskådligt v i r r v a r r komme att uppstå, ifall kurser anordnas både av sällskapen och skolorna. Denna eventualitet bör dock kunna förebyggas genom inrättandet inom varje hushållningssällskaps område av den lantbruksundervisningsnämnd, om vilken vi framlägga särskilt förslag. De från förvaltningsutskotten avgivna y t t r a n d e n a utvisa, a t t den möjlighet, som nu enligt 16 § 4:o förefinnes för sällskapen att med särskilt medgivande av Kungl. Maj:t meddela undervisning annorledes än som bestämts i mom. l:o—3:o av samma paragraf, av åtskilliga sällskap ansetts innebära tillräcklig frihet för dem att ordna undervisningen såsom de finna lämpligast. De från a n d r a utskott uttalade önskningarna, att statsbidrag måtte kunna ges till vissa särskilt omnämnda kurser och undervisningsformer, synas däremot giva vid handen, a t t den nyssnämnda möjligheten icke beaktats av dessa sällskap. Det h a r till och med från ett håll förordats, att inga kurstyper alls måtte uppställas u t a n full frihet häru t i n n a n lämnas sällskapen, dock under förutsättning att lantbruksstyrelsen godkände planen för undervisningen. Så långt som sistnämnda yrkande åsyftar hava vi icke ansett oss kunna gå. Det har synts oss erforderligt, att fortfarande vissa bestämda kurstyper fastställas, vilka u t a n vidare godkännas såsom behöriga undervisningskurser enligt reglementets mening. Men vi hava sökt att i flera hänseenden vidga ramen för dessa kurser, så att en mångfald olika kurstyper må kunna rymmas inom densamma och sålunda Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd icke behövas a n n a t än rent undantagsvis. Vi hysa den förhoppningen att härigenom en ökad livaktighet i avseende på förevarande undervisningsverksamhet må befordras. Genom lantbruksundervisningsnämndens försorg torde i allt fall en viss ordning och planmässighet i hela undervisningsväsendet v a r a att förvänta. Efter dessa mera principiella uttalanden beträffande v å r t förslag i dess helhet, såvitt det avser undervisningskurser, övergå vi till att n ä r m a r e motivera detta, v a r v i d vi hänvisa till det vid detta betänkande fogade reglementsförslaget kap. IV. Motsvarar n u v a r a n d e 15 §. Ordet »mindre» framför »jordbruk» har uteslutits. I undervisningskurser, öppna för allmänheten, äger uppenbarligen envar deltaga. Även i undervisningskurs för särskilt a n t a g n a manliga elever kan enligt n u v a r a n d e bestämmelser envar jordbrukare deltaga, om än småbrukare äga företräde. I de särskilda kurserna för kvinnliga elever uppställes icke nu någon begränsning till småbrukarkvinnor. Borttagandet av ordet »mindre» åsyftar för övrigt a t t bereda större frihet,

särskilt för specialkurser. Huvudsyftet är ju likväl att främja det mindre jordbruket. Det har ansetts böra redan här, i början av bestämmelserna, uttalas, att undervisningen skall äga rum enligt av lantbruksundervisningsnämnd fastställd plan eller enligt eljest meddelade föreskrifter. Med sistnämnda uttryck avses bestämmelser, meddelade av Kungl. Maj:t eller lantbruksstyrelsen eller eljest i vederbörlig ordning. Nuvarande andra stycket är med förändrat innehåll flyttat dels till 18 § och dels till 20 §. Här stadgas först, att undervisningen i regel anordnas genom hushållningssällskap eller styrelse för lantmannaskola, lantbruksskola eller lanthushållsskola. Angående denna bestämmelse hänvisas till vad härovan därom anförts. Vidare har från första stycket av nuvarande 16 § hämtats bestämmelsen, att för begagnande av sålunda, d. v. s. genom hushållningssällskap eller skolstyrelse, anordnad undervisning må avgift icke fordras eller erläggas. Det nuvarande reglementet innehåller ett undantag från denna bestämmelse, nämligen det som omförmäles under mom. 3:o sista stycket. I verkligheten rör det sig emellertid där icke om undervisningsavgift utan om ersättning för de vid demonstrationerna vid husmoderskurs använda råmaterialierna. Denna avgift för begagnade förbrukningsartiklar är icke att betrakta såsom avgift för själva undervisningen. Vi hava i vår 19 § bibehållit ett stadgande härom. Det är endast för undervisningen såsom sådan, som enligt 18 § avgift icke bör förekomma. I denna paragraf, som motsvarar nuvarande 16 §, hava vi föreslagit många förändringar. Mom. l:o. Benämningen å de här avsedda kurserna har förkortats till: »Undervisningskurs, öppen för allmänheten.» Ändringen har ingen saklig betydelse. Minimitiden för dylik kurs har i enlighet med från många håll framställda yrkanden minskats från sex till tre dagar. Att, såsom från vissa håll ifrågasatts, sänka tiden ännu mera och kanske ända till en dag, hava vi icke ansett oss böra förorda. Därest statsbidrag önskas till kortare undervisning än under tre dagar, står möjligheten öppen att begära tillstånd av Kungl. Maj:t, som då lärer överväga, huruvida gagnet av kursen må finnas motivera statsbidrag. Då en kurs av nu förevarande beskaffenhet icke behöver fortgå oavbrutet, utan avbrott under densamma kunna äga rum, bör det för övrigt i många fall vara möjligt att i statsbidragsavseende sammanföra flera kursdagar till en gemensam kursperiod. Om dessa avbrott stadgas nu, att de må utgöra högst två veckor mellan varje undervisningsdag. Denna föreskrift synes icke tillfredsställande. Den utgör icke hinder för en sådan oformlighet som att t. ex. en sexdagarskurs utsträckes, med avbrott av två veckor mellan varje undervisningsdag, över en tidrymd av ända till tio veckor. Vi hava ansett, att en kurs av förevarande slag i intet fall bör för att kunna räknas såsom en

431 sammanhängande kurs utsträckas över längre tid än fyra veckor. I samband därmed h a r bestämmelsen om avbrott under kursen k u n n a t förenklas till att helt allmänt gälla de avbrott, som m å erfordras. Den n u v a r a n d e föreskriften att minst en undervisningsdag skall avses företrädesvis för kvinnliga deltagare har ansetts saklöst k u n n a uteslutas. Vi tro oss kunna förutsätta, att kvinnornas speciella undervisningsbehov icke kommer att fördenskull förbises vid dessa kurser. Mom. 2:o. För n ä r v a r a n d e angivas de i detta mom. behandlade kurserna såsom »Undervisningskurs, avsedd för särskilt a n t a g n a manliga elever». I slutet a v momentets första stycke finnes emellertid å undanskymd plats stadgat: »Deltagande i sådan kurs må ock stå öppet för kvinnor.» Vi hava, icke k u n n a t finna någon anledning till att sålunda sätta kvinnorna uttryckligen i efterhand vid dessa kurser. Den omständigheten att efterföljande mom. 3:o avhandlar särskilda kurser för kvinnor utgör intet skäl för att beteckna kurserna i mom. 2:o såsom särskilt avsedda för män. De stå i lika m å n öppna för både m ä n och kvinnor och böra därför betecknas endast såsom »Undervisningskurs avsedd för särskilt a n t a g n a elever». Bestämmelsen om kursens förläggning till a n n a n plats än skola har undergått viss jämkning, bl. a. med hänsyn till arten av de demonstrationer som krävas, särskilt vid vissa specialkurser. I slutet av första stycket har införts en ny bestämmelse, vid vilken vi fästa stor vikt, nämligen att kursen må kunna anordnas icke blott såsom enbart teoretisk kurs utan ock i förening med praktiska övningar i den omfattning så anses lämpligt. Visserligen torde redan nu vissa teoretiskpraktiska kurser hava förekommit, men det har synts oss viktigt att så att säga anbefalla dem genom att direkt omnämna dem i reglementet. I synnerhet vid vissa specialkurser äro praktiska övningar oundgängliga för att verklig behållning av undervisningen skall kunna vinnas. Exempelvis kunna nämnas kurser i betesskötsel, ladugårdsskötsel, fjäderfäskötsel, täckdikning, skogsplantering eller annan skogsskötsel m. m. Genom att sådana teoretisk-praktiska kurser normalt inordnas inom reglementets ram, öppnas vidsträckta möjligheter för en omfattande och gagnelig undervisningsverksamhet. Förslaget upptager liksom nu två slag av kurser för särskilt a n t a g n a elever. De längre, mera allmänna kurserna hava av oss benämnts jordbrukskurser. Vid sådan kurs skola nu genomgås huvuddragen av jordbruksläran och husdjursskötseln. Vi hava ansett lämpligt, att möjlighet beredes att ägna kursen enbart åt det ena av dessa vittomfattande ämnen och vi hava därför omformulerat stadgandet i dylikt syfte. Den nuvarande tidslängden av minst två, högst sex veckor h a r bibehållits. Det kunde visserligen ifrågasättas att utsträcka maximitiden, men då det icke ä r önskligt att genom alltför långa kurser av detta slag skapa en kurstyp, som moDhgen skulle i allmänhetens uppfattning utgöra ett surrogat för en lantmannaskolkurs, hava vi icke velat förorda en dylik åtgärd. E n ytter-

ligare förlängning synes för övrigt för dessa kurser knappast kunna hava någon reell innebörd, enär ju kurserna äro huvudsakligen avsedda för personer, som äro praktiskt sysselsatta i lantbruk och därför torde hava synnerligen svårt att under lång tid vara frånvarande från sitt arbete. Genom att nyssberörda två ämnen kunna delas på särskilda kurser bör för övrigt ett avsevärt större kunskapsmått kunna meddelas dem, som må vara i tillfälle att genomgå bägge kurserna, än som är möjligt i en sammanhängande kurs med nuvarande kurslängd. Det andra slaget av kurser för särskilt antagna elever kallas liksom nu specialkurser. Dylik kurs skall nu avse vissa delar av lanthushållningen eller någon av dess binäringar. Sistnämnda uttryck har utbytts mot »eller ämne som berör» lanthushållningen, för att tydligare utmärka att avsikten är att medgiva stor frihet. Sålunda böra härunder komma t. ex. bokföringskurser, slaktkurser, slöjdkurser m. fl. kurser, vilka visserligen beröra lanthushållningen men knappast kunna anses inbegripna under de nuvarande ordalagen. Särskilt med hänsyn till den mycket skiftande arten av denna specialundervisning och den olika tid som kräves för inhämtande av nödiga kunskaper och färdigheter, har den stadgade kurstiden, nu minst sex, högst tolv dagar, utsträckts åt båda hållen till minst tre dagar, högst sex veckor. I avseende å villkoren för att kunna antagas till elev hava gjorts ett par mindre jämkningar. Den nuvarande bestämmelsen, att vid varje kurs minst fem deltagare från annan ort inom sällskapets område än där kursen hålles skola äga erhålla fritt kosthåll under den tid kursen pågår, har ansetts kunna uteslutas, då ju undervisningen är avgiftsfri och behövande deltagare erhålla understöd av statsmedel. Mom. 3:o. Undervisningskurserna för särskilt antagna kvinnliga elever delas liksom nu i husmoderskurser och specialkurser. Beträffande de förra föreslås endast den ändring, att den nuvarande bestämmelsen om minst två lektionstimmar varje arbetsdag, varav den ena skall anslås till demonstrationsundervisning i huslig ekonomi eller matlagning, borttages. Det har synts önskligt att lämna större frihet härvidlag. Kursens natur blir tillräckligt betecknad genom föreskriften att undervisningen skall avse husligt arbete och lanthushållning. Ifråga om specialkurserna har tillagts, att de kunna avse viss gren av husligt arbete och icke nödvändigtvis allt som inbegripes under denna beteckning. Därjämte har minimitiden sänkts från sex till tre dagar. Vid de flyttande kvinnliga kurserna har borttagits den nuvarande föreskriften om minst en arbetsdag i varje vecka å varje undervisningsställe, enär denna föreskrift ansetts kunna utgöra ett hinder för ett ändamålsenligt ordnande av dylik flyttande kurs. Bestämmelsen om avgift såsom ersättning för använda råmaterialier har undergått vissa ändringar.

433 Mom. 4:o. Detta moment har undergått vissa jämkningar av huvudsakligen redaktionell natur. Motsvarar närmast senare punkten av andra stycket i nuvarande 15 §. Det har nu framhållits, att här avsedd undervisning må förekomma endast undantagsvis. De allvarligaste anmärkningarna, som av förvaltningsutskotten framställts beträffande den nu förevarande undervisningsverksamheten, gälla bristen på penningmedel. Det uppgives från de flesta håll, att denna brist utgjort den huvudsakliga anledningen till att sagda verksamhet icke vunnit större utveckling än som skett och att den stannat långt under vad som varit önskvärt och behövligt. Bristen är tvåfaldig. Dels hava sällskapens knappa tillgångar icke medgivit dem att bestrida hälften av kostnaderna för en ytterligare utvidgad undervisning. Dels har statsanslagets alltför ringa belopp icke heller räckt till härför. Det har från flera utskott framhållits, att statsanslaget icke ens räckt till att bestrida statens hälft av kostnaderna för den hittills utövade undervisningsverksamheten och att till följd härav sällskapen måst ikläda sig även en del av den kostnad, som rätteligen bort gäldas av staten. Förut meddelade uppgifter angående de resp. kostnadsandelarna år 1928 synas utgöra ett bevis för riktigheten av denna uppgift. Till avhjälpande av dessa missförhållanden hava flera åtgärder föreslagits. Nästan alla äro ense om att statsanslagets belopp bör kraftigt ökas. Beträffande sällskapens andel har föreslagits dels ökning av sällskapens allmänna anslag, dels ökning av anslaget till konsulenter för att på denna väg få en del av kostnaderna för lärarkrafter vid undervisningen bestridda, dels ock procentisk minskning av sällskapens kostnadsandel från nuvarande hälften till en tredjedel eller en fjärdedel av kostnaden. Det avgörande momentet härvidlag utgöres av sällskapens andel. Utan att ökad möjlighet beredes sällskapen att gälda den kostnadsandel, som må åligga dem, torde man icke kunna påräkna någon väsentligt ökad undervisningsverksamhet från deras sida, även om statsanslaget höjes. Det torde vara ovedersägligt, att hushållningssällskapens allmänna anslag, trots på senare tid vidtagna ökningar, är alltför knappt för att sätta dem i stånd att på ett så kraftigt sätt som önskvärt vore ytterligare befrämja jordbruksnäringen i skilda hänseenden och däribland även i avseende å undervisningen. Likväl hålla vi före, att den för ifrågavarande undervisnings utveckling behövliga ökade hjälpen till sällskapen icke bör i första hand lämnas i form av ökat allmänt anslag utan på ett sätt, som innebär garanti för att sagda hjälp kommer just undervisningsverksamheten till godo och icke tilläventyrs konsumeras för andra ändamål. Icke heller anse vi den ifrågasatta utvägen att ge ökat anslag för anställande av konsulenter böra enbart för undervisningens skull tillgripas. 28 — 2012 14.

20 §.

434 Visserligen anse vi, på sätt vi i annat sammanhang omförmäla, att konsulentkåren städse bör hållas vid ett sådant antal, att den fullt motsvarar behovet, men spörsmålet härom bör icke behandlas enbart från den nu ifrågavarande undervisningens synpunkt utan med beaktande av samtliga de uppgifter, som tillkomma konsulenterna. Vi hålla jämväl före, att skolornas lärarpersonal bör i ökad mån kunna utnyttjas vid förevarande undervisning, även när den bedrives genom hushållningssällskapen. Härigenom bör en viss lättnad beredas konsulenterna. I stället uppstår emellertid krav på medel till ersättning åt dessa lärare. Det kan också möjligen befinnas lämpligt att vid undervisningen i viss mån och mera tillfälligtvis anlita personer, som erhållit erforderlig utbildning i agronom- eller konsulentkurs men icke hava anställning såsom konsulenter eller ordinarie lärare. Av alla dessa skäl anse vi, att en ökning av anslaget till anställande av konsulenter icke innebär en tillfredsställande utväg till lösande av den nu förevarande frågan. Den tredje av de ovan antydda utvägarna synes oss däremot ägnad att på ett lämpligt sätt leda till målet. Vi förorda därför, att förhållandet mellan statens och sällskapens andelar förändras, och vilja tillstyrka, att staten bidrager intill högst två tredjedelar av kostnaden. Den återstående andelen, minst en tredjedel, bör liksom nu tillskjutas av vederbörande sällskap eller bestridas av medel, varöver sällskapet för ändamålet förfogar, exempelvis genom av landstinget anvisat anslag. Det synes oss icke vara något att principiellt anmärka mot en sådan höjning av statens andel. Även hushållningssällskapens medel kunna väsentligen betraktas såsom statsmedel i vidsträckt bemärkelse, och det är enbart en lämplighetsfråga, huruvida ökade statsmedel till en viss verksamhet skola utgå direkt eller genom omvägen via sällskapen. Att nu gå längre än till att höja statsandelen till två tredjedelar kunna vi icke förorda. Redan denna höjning bör kunna medföra ganska stor verkan, därest samtidigt statsanslagets belopp ökas därhän, att denna bidragsandel verkligen kan utgå. Den nu förordade proportionen bör tillämpas jämväl beträffande sådan undervisning av nu förevarande slag, som anordnas av skolstyrelse. Vad slutligen angår det statsanslagsbelopp, som med hänsyn till de av oss förordade ändringarna i reglementet och ifråga om bidragsprocenten kan bliva erforderligt, må erinras, att totalkostnaden år 1928 uppgick till ungefär 107 000 kronor samt att det samstämmigt anförts, att statsanslagets litenhet varit den förnämsta orsaken till att verksamheten icke fått ökad omfattning. Hushållningssällskapen själva bidrogo med ungefär 58 000 kronor. Då det bör förutsättas, att sällskapen icke av en ändring av bidragsreglerna komma att taga sig anledning till minskning i sina bidrag, skulle sistnämnda belopp enligt de av oss föreslagna reglerna motsvara ett statsbidrag å ungefär 116 000 kronor. Härtill bör för undervisningen vid skolorna läggas visst statsbidragsbelopp, förslagsvis 24 000 kronor, motsvarande ett bidrag från skolorna själva å 12 000 kronor. Slutligen

435 bör för sådan undervisning, som avses i 20 § av reglementet, något belopp beräknas, förslagsvis 10 000 kronor eller samma belopp som därtill av Kungl. Maj:t anvisats för år 1929. Inalles skulle statsanslaget till undervisning alltså behöva upptagas till 150 000 kronor. Denna kalkyl är, som synes, ytterst approximativ, och vi vilja icke göra gällande, a t t undervisningsbehovet skulle därigenom bliva fullt tillgodosett. Tillsvidare och i a v v a k t a n på nödig erfarenhet torde dock det föreslagna beloppet kunna v a r a tillräckligt. De angivna särskilda beloppen äro givetvis endast ber ä k n i n g s g r u n d e r och innebära icke, att de skola var för sig reserveras för de särskilda ändamålen.

Upplysningsverksamhet. I den skrivelse den 11 oktober 1927, v a r u t i lantbruksstyrelsen för Kungl. Maj:t anmälde behovet av anslag att äskas av 1928 års riksdag till höjande av det mindre jordbruket, framlade styrelsen ett förslag angående anordnande av ökad upplysningsverksamhet för mindre jordbrukare. Departementschefen anförde härom i punkten 51 a v nionde huvudtiteln år 1928, a t t h a n funne syftet med detta förslag v ä r t allt beaktande men a t t förslaget syntes böra komma under övervägande vid den allmänna utredning angående småbruksundervisningen, som borde igångsättas. Det åligger alltså oss a t t nu t a g a ställning till lantbruksstyrelsens berörda förslag. Lantbruksstyrelsen har i nämnda skrivelse upptagit till prövning frågan, h u r u v i d a icke ytterligare åtgärder till höjande av det mindre jordbruket vore erforderliga än dem, som nu understödjas från statsanslaget till n ä m n d a ändamål, och har härom anfört följande: »Styrelsen har därvid särskilt tagit sikte på behovet av ökad upplysningsverksamhet. Det är visserligen sant, att enligt gällande bestämmelser statsbidrag från ifrågavarande anslag redan nu kan utgå och utgår för undervisning åt det mindre jordbrukets idkare. Denna undervisning är dock, i den mån den anordnas genom hushållningssällskapens försorg, begränsad till vissa former — i allmänhet kortare kurser — och kommer i åtnjutande av ett relativt blygsamt statsbidrag. Ifråga om statsbidrag för detta ändamål kräves, att ett minst lika stort belopp som statsbidraget anvisas av hushållningssällskapens egna medel. Det torde icke vara tvivel underkastat, att sålunda anordnad upplysnings- och undervisningsverksamhet varit och är av stor betydelse för höjande av det mindre jordbruket. Lantbruksstyrelsen anser sig dock böra ifrågasätta, huruvida icke en supplerande, i viss mån efter andra linjer fullföljd verksamhet i samma syfte skulle i väsentlig grad befordra ett gynnsamt resultat av här ifrågavarande åtgärder. Den grupp av jordbrukare, som närmast äro att hänföra till det mindre jordbruket, eller de, som bruka under 10 hektar åker, omfattar ett antal av över 300 000 eller mera än 75 procent av alla landets jordbruksidkare. Nämnda grupp brukar över 30 procent av Sveriges åkerareal. Den undervisning, som genom det allmännas försorg anordnas vid lantmannaskolor m. fl. jordbruksundervisningsanstalter,

436 kan givetvis på grund av de ekonomiska uppoffringar i tid och pengar, ett utnyttjande av densamma kräver, endast i ringa utsträckning anlitas av omförmälda stora grupp jordbrukare. I själva verket bliva dessa så gott som helt och hållet hänvisade till de korta kurser, som anordnas genom hushållningssällskapen, och till den personliga upplysningsverksamhet, som bedrives genom sällskapens konsulenter och vandringsrättare. Att med det ringa bidrag, som för ändamålet står till förfogande, och med den begränsning av formerna för upplysningsverksamheten, som föreligger, denna icke alltid kan anses lämna det resultat, man skulle önskat, finner lantbruksstyrelsen naturligt. Lantbruksstyrelsen har visserligen alla skäl att vitsorda de stora framsteg inom vårt jordbruk, som under senare tiden gjorts jämväl ifråga om de mindre jordbruken, men måste dock konstatera, att mycket återstår att göra på detta område. Den svenske jordbrukaren har en konservativ läggning, som gör att han endast långsamt inriktar sin jordbruksdrift efter nyare linjer och sålunda tillgodogör sig den erfarenhet, som vunnits på andra håll, och de hjälpmedel, som senare tider ställt till förfogande. Endast genom ett allvarligt bedrivet upplysningsarbete, i många fall en verklig propagandaverksamhet, torde denna konservatism kunna övervinnas. Lantbruksstyrelsen syftar härvid bl. a. på sådana frågor inom jordbruket som utfodringen — särskilt av mjölkdjuren — som på många håll är sådan, att den utgör ett hinder för ett riktigt utnyttjande av de hjälpmedel för nötkreatursavelns höjande, vilka det allmänna ställt till förfogande genom stöd vid tjur hållningen m. m., vidare betesförbättring, täckdikning, konstgödselns användning o. s. v. Alla dessa frågor, som redan beaktats av en avsevärd del utav landets jordbrukare, äro enligt lantbruksstyrelsens förmenande av en sådan avgörande betydelse för såväl jordbrukets produktion i stort sett som den enskilde jordbrukaren, att icke nog kraftiga åtgärder kunna vidtagas för att hos den jordbrukande allmänheten i gemen väcka ett levande intresse för dessa frågor. Skall emellertid en sådan upplysningsverksamhet bliva effektiv, synes den icke kunna eller böra — såsom nu sker — inskränkas till enbart kurser här och var i landet. Enligt styrelsens förmenande kräves för en verklig framgång en allt efter förhållandena på olika orter anordnad och på ett visst, begränsat kunskapsområde inriktad propagandaverksamhet genom kurser, föredrag, uppvisningar och demonstrationer. Jämväl ortspressen bör därvid anlitas. Lantbruksstyrelsen är övertygad om att ett starkt intresse inom hushållningssällskapen förefinnes för en sådan kraftigare upplysningsverksamhet, därest den ekonomiskt möjliggöres. Att utarbeta ett direkt program för själva anordnandet eller formulera bestämmelser härför synes lantbruksstyrelsen i frågans nuvarande läge omöjligt, då enligt styrelsens förmenande en verksamhet av denna art helt och hållet måste anpassas efter ortsförhållandena. Skall en dylik verksamhet kunna lända till därmed avsett gagn, torde den så långt möjligt böra överlämnas åt hushållningssällskapens fria initiativ. Därest såsom villkor för eventuellt statsbidrag för ändamålet stadgas, dels att vederbörande hushållningssällskap självt bidrager med lika stort belopp som statsbidraget, dels ock att planen för upplysningsverksamheten godkännes av lantbruksstyrelsen, torde tillräcklig säkerhet föreligga för att tillbörlig sparsamhet iakttages och att verksamheten bliver tillfredsställande ordnad. I anslutning till vad lantbruksstyrelsen sålunda anfört, finner sig styrelsen böra hemställa, att Kungl. Maj:t mätte äska medel till stödjande av sådan upplysningsverksamhet, som hushållningssällskap för det mindre jordbrukets vidkommande anordnar för belysande av ett eller flera viktiga jordbruksspörsmål enligt särskild, av lantbruksstyrelsen godkänd plan. Ifråga om det för ändamålet erforderliga anslagsbeloppet saknar lantbruksstyrelsen närmare utgångspunkt för beräkning därav, men finner, med hänsyn till

437 kravet på lika bidrag från vederbörande hushållningssällskaps sida, anslaget tillsvidare kunna begränsas till 50 000 kronor. Anmärkas må, att detta belopp måste synas obetydligt i jämförelse med de stora summor, som av statsmakterna årligen offras på skapandet av nya jordbruk. Egnahemsbildningens framgång och värde är emellertid enligt lantbruksstyrelsens förmenande helt och hållet beroende av att jämsides därmed verksamma åtgärder vidtagas i syfte att höja det mindre jordbruket och sätta dess utövare i tillfälle att vid utförandet av sitt mödosamma och i ekonomiskt avseende riskfyllda arbete verkligen kunna tillgodogöra sig alla till buds stående medel.» F ö r v å r del instämma vi till fullo med lantbruksstyrelsen i fråga om utredningens gagnet av en effektiv och populär upplysande verksamhet på lanthushåll- yttrande. ningens område. Den verksamhet i dylikt syfte, som styrelsen i sin skrivelse förordat, är emellertid ganska oklart angiven. Den synes för övrigt k u n n a i väsentliga delar understödjas såväl enligt nuvarande bestämmelser rörande undervisning av i mindre jordbruk deltagande m ä n och kvinnor som enligt de bestämmelser rörande undervisningsverksamhet vi h ä r ovan förordat. I vissa avseenden innebär emellertid lantbruksstyrelsens förslag n y a uppslag, nämligen såvitt angår statsunderstöd till uppvisningar och demonstrationer s a m t för anlitande av ortspressen. Även i vad beträffar föredrag, varmed torde avses enstaka föredrag, som icke sammanföras till en egentlig k u r s , innebär förslaget på sätt och vis en u t v i d g n i n g av nuvarande regler. Dylika enstaka föredrag k u n n a visserligen redan nu med särskilt medgivande av Kungl. Maj:t såsom en form av undervisning erhålla statsunderstöd, men denna möjlighet h a r icke överallt begagnats. Vad lantbruksstyrelsen sålunda föreslagit synes åtminstone i viss omfattn i n g v a r a ägnat a t t böra bringas till utförande. Beträffande artiklar i pressen förutsätta vi emellertid, att understödet endast må u t g å i form av författarhonorar, anskaffande av klichéer o. d. och icke såsom gottgörelse till tidningsorganen för artiklarnas införande. Kedan nu förekomma visserligen talrikt i pressen artiklar i lanthushållning, och det kunde därför synas som om statens medverkan i detta avseende skulle vara överflödigt. Det bör dock kunna antagas, att de nu ifrågasatta a r t i k l a r n a skulle bliva både särskilt sakkunniga och opartiska i avseende på innehållet samt avfattade i en ledig, populär och lättläst form. Genom att a r t i k l a r n a erbjudas pressen u t a n att denna behöver vidkännas n å g r a kostnader för deras anskaffande torde man kunna förvänta, att de skola erhålla vidsträckt spridning. Bland de ändamål, vartill anslaget till åtgärder för höjande av det mindre jordbruket för n ä r v a r a n d e må användas, upptages i därom n u gällande bestämmelser ett, som står den nu ifrågasatta upplysningsverksamheten ganska nära. I reglementets 17 § stadgas nämligen, att genom vederbörande hushållningssällskaps försorg böra till undervisningens underlättande åtgärder vidtagas för spridande av ströskrifter i lanthushåll-

438 ning vare sig genom försäljning till nedsatt pris eller genom gratisutdelning. Det synes oss som om denna metod för spridande av upplysning i nu förevarande avseende borde kunna ytterligare utvecklas. Den torde sålunda böra icke nödvändigtvis vara anknuten till den i reglementet omförmälda egentliga undervisningsverksamheten utan få användas även eljest, såsom vid småbruks- och kreaturspremieringar, vid utställningar och uppvisningar, under studieresor, vid skolor och ungdomsverksamheten samt överhuvud vid alla lämpliga tillfällen. Även kan direkt kringsändning ibland vara lämplig, ifall man på grund av inhämtade upplysningar, exempelvis genom hushållningssällskapens sockenavdelningar, har anledning antaga, att adressaten har intresse av att taga kännedom om den tillsända skriften. Vidare torde systemet böra utvecklas därhän, att det må gälla icke blott ströskrifter, varmed torde avses helt korta tryckalster, utan att jämväl böcker i lanthushållning med ett både populärt och värdefullt innehåll måtte få försäljas till nedsatt pris samt även kunna, när särskilda skäl därtill föreligga, utdelas gratis. En mycket viktig fråga, som står de nu behandlade frågorna nära, rör anskaffandet av lämpliga läroböcker till skäligt pris åt eleverna vid våra lägre lantbruksundervisningsanstalter, såväl de allmänna skolorna och kurserna som specialkurser av skilda slag. Från många håll hava till oss framställts klagomål över de stora kostnader för böcker, som eleverna måste vidkännas och som för dem i hög grad fördyra kursen. Vi hava tagit kännedom om de nu vid lantmannaskolorna använda läroböckerna och hava fått den uppfattningen, att åtminstone vissa av de nu allmänt använda läroböckerna äro vidlyftigare än som torde erfordras vid dessa jämförelsevis korta skolkurser samt att flera av dem äro ganska dyra. Det har även uppgivits, att i vissa ämnen användbara läroböcker så gott som saknas. Ett kännbart behov synes oss därför föreligga av för ändamålet fullt lämpade samt billigare läroböcker för den lägre lantbruksundervisningen. De sålunda åsyftade nya läroböckerna kunna påtagligen även för den stora jordbrukande allmänheten bliva till gagn för själv studium. Detta utesluter dock icke, att åtgärder synas även böra vidtagas för åstadkommandet av för denna allmänhet och i synnerhet för idkarna av mindre jordbruk särskilt avsedda billiga läsböcker i lanthushållningen eller olika grenar av densamma. Vi anse, att det vore särdeles lämpligt, ifall statsmedel i viss utsträckning finge efter Kungl. Maj:ts medgivande av lantbruksstyrelsen användas för att befordra författandet och utgivandet till billigt pris av sådana läroböcker och läsböcker, som nu nämnts. Metoderna för att nå detta syfte kunna vara av flera slag. Vi vilja såsom exempel nämna bekostande av författarens honorar samt bidrag för bestridande av tryckningskostnaden eller för framställande av en särskild gottköpsupplaga. Därest hushållningssällskap finner, att dessa

439 böcker böra tillhandahållas elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter eller deltagare i kurser för ytterligare nedsatt pris, ger ovan omförmälda upplysningsverksamhet möjlighet därtill. Vi hava ansett dessa åtgärder v a r a a v den vikt, att en särskild avdelning av reglementet bör ägnas däråt, och hava formulerat bestämmelser i anslutning till vad vi nu anfört. Dessa bestämmelser måste i frågans nuvarande läge v a r a helt allmänt hållna, så att verksamheten m å k u n n a anpassas efter ortsförhållandena. F ö r statsunderstöd till den upplysningsverksamhet, som i enlighet härmed skulle bedrivas genom hushållningssällskapen, bör såsom lantbruksstyrelsen föreslagit krävas bidrag från sällskapens sida med lika stort belopp som statsbidraget. Lantbruksstyrelsens åtgärder för åstadkommandet och tillhandahållandet a v billiga läroböcker och läsböcker böra däremot helt bekostas av statsmedel. E h u r u vi, som ovan nämnts, anse, att vissa av de utav lantbruksstyrelsen föreslagna upplysningsåtgärderna kunna inordnas under den undervisningsverksamhet, vi redan förut behandlat, hava vi dock med hänsyn särskilt till att vi i a n d r a hänseenden förordat en väsentlig utvidgning av upplysningsverksamhetens omfattning icke haft något a t t invända mot det av lantbruksstyrelsen föreslagna statsanslagsbeloppet, 50 000 kronor. Kungl. Maj:t lärer böra för varje år bestämma det belopp, som bör h ä r a v avses för lantbruksstyrelsens merberörda åtgärder beträffande läroböcker m. m.

Vi h a v a således förordat statsanslag till premiering av mindre jordbruk » studieresor » undervisning » upplysningsverksamhet

kronor 300 000 » 60 000 » 150 000 » 50 000 Summa kronor 560 000. Då det nuvarande anslaget till höjande av det mindre jordbruket under senare år uppgått till 325 000 kronor, utgör den föreslagna ökningen 235 000 kronor. Inom totalbeloppets r a m bör Kungl. Maj:t äga disponera medlen efter behov för de särskilda ändamålen utan viss begränsning mellan dem inbördes.

440 Förslag till Reglemente för med statsmedel understödda åtgärder till höjande av det mindre jordbruket. i. Åtgärdernas allmänna beskaffenhet. 1$. De i detta reglemente avsedda, med statsmedel understödda åtgärderna till höjande av det mindre jordbruket utgöras av premiering av mindre jordbruk, anordnande av studieresor, undervisning och upplysningsverksamhet. II. Premiering av mindre jordbruk. 2*.

Premieringen åsyftar dels att genom tilldelande av belöning åt dem, som nedlagt förtjänstfullt arbete på sitt jordbruks höjande, uppmuntra dem till att ytterligare förkovra detsamma, dels ock att i samband med besiktning av till premiering anmälda jordbruk meddela en till det besiktigade jordbrukets beskaffenhet anknuten undervisning på lanthushållningens område. 3*.

För premieringens verkställande bildar varje hushållningssällskaps område ett distrikt, som av sällskapet uppdelas i minst tre, högst fem underdistrikt. Premiering verkställes varje år inom ett av dessa underdistrikt.

4 i Premieringen verkställes av en nämnd, bestående av ordförande och minst en ledamot, vilka utses av hushållningssällskapets förvaltningsutskott. En av nämndens medlemmar skall vara jordbrukskonsulent eller äga däremot svarande utbildning. Utgöres nämnden av flera än två personer, bör en av dem vara kvinna. Vid val av medlemmar i premieringsnämnd utses jämväl erforderligt antal suppleanter. Valen skola avse en tid av fyra år. Vid omröstning inom nämnden gäller den mening, om vilken de flesta sig förenat. Skulle inom nämnd, som består av allenast två personer, ordföranden och ledamoten vara av olika mening, gäller den mening, som omfattas av ordföranden, dock att, där fråga är om prisbedömning eller tilldelan-

441 de av premielån, den mening skall gälla, som omfattas av den, vilken åsätt lägre poäng eller föreslagit lägre lånebelopp. Besiktning av arbete, som verkställts med anlitande av premielån, bör utföras av vederbörande jordbrukskonsulent eller a n n a n u t a v premieringsnämnden därtill utsedd person. Besiktning för premiering må verkställas endast under m å n a d e r n a juni —september. 5§. Det åligger n ä m n d e n att verkställa premieringen i enlighet med detta reglemente samt de n ä r m a r e föreskrifter hushållningssällskapets förvaltningsutskott kan h a v a meddelat.

6§. Premier utgå i form av diplom, penningpris och premielån. Hushållningssällskaps förvaltningsutskott må dock äga bestämma, huruvida i stället för penningpris m å kunna utdelas något för pristagarens jordbruksdrift n y t t i g t föremål. 7 $. För premieringens verkställande gälla följande h u v u d g r u n d e r : l:o. Föremål för premiering ä r endast mindre jordbruk, vars idkare d ä r a v h a r sin huvudsakliga utkomst. 2:o. För att kunna premieras skall jordbruk h a v a en åkerareal, ej överstigande 15 hektar eller den mindre areal hushållningssällskapet bestämmer. 3:o. Diplom tillhandahålles av lantbruksstyrelsen och må enligt a v denna styrelse meddelade n ä r m a r e bestämmelser tilldelas allenast jordbrukare, vilken för av honom idkat jordbruk erhåller första p r i s ; hushållningssällskap dock obetaget a t t till övriga pristagare enligt eget formulär meddela prisbedömningsresultatet. 4:o. Jordbrukare, som för jordbruk erhållit penningpris, m å för samma jordbruk vid en senare premiering icke erhålla dylikt pris, med mindre verklig förbättring d ä r å blivit utförd. 5:o. Jordbrukare m å icke för samma jordbruk erhålla penningpris sammanlagt mer än fyra gånger och ej heller, d ä r sådana pris av olika grader utdelas, penningpris av samma grad mer än två gånger. 6:o. Första pris må icke tilldelas jordbrukare, med mindre h a n för pre mieringsnämnden uppvisar antingen av honom själv, enligt av lantbruksstyrelsen fastställt formulär, eller av bokföringsbyrå förda anteckningar över jordbruket för tiden från förra premieringen. 7:o. Premielån tilldelas jordbrukare för utförande av visst förbättringsarbete vid a v honom idkat, för premiering anmält jordbruk, oberoende av huruvida penningpris erhålles för samma jordbruk eller detsamma, ehuru

i övrigt uppfyllande villkoren därför, är i behov av förbättringen ifråga för att kunna prisbelönas. Förbättringsarbete skall, för att premielån må kunna erhållas, avse antingen gödselvården inom- eller utomhus, avdikning, stenröjning, betesförbättring eller annan varaktig förbättring, för vars åstadkommande särskilt penningutlägg erfordras. Premielån må icke utgå för arbete, vartill statsunderstöd i annan ordning erhållits. 8:0. Vid bedömande av jordbruk för premiering skall fästas särskilt avseende vid: a) åkerjordens avdikning, brukning och växtkraft, b) växtodlingens anordning och beskaffenhet, c) skötseln av skogs- och betesmark, där sådan finnes, d) det sätt, varpå den fasta och flytande spillningen tillvaratages, e) husdjurens beskaffenhet, vård och avkastning, f) åbyggnadernas underhåll, g) på vad sätt och i vad mån anteckningar över jordbrukets ekonomi verkställas, samt h) hemmets skötsel och husmoderns arbete i övrigt.

8i I avseende å premielån åligger det premieringsnämnden: a) att bestämma, till vilket förbättringsarbete lån må anlitas; b) att efter beräkning av kostnaderna för förbättringsarbetets utförande bestämma lånebeloppet inom de av hushållningssällskapet härutinnan angivna gränser; c) att bestämma tiden, då förbättringsarbete skall vara fullgjort; och d) att tillse, om och på vad sätt arbetet blivit utfört. Beviljat premielån utbetalas till låntagaren mot dennes förbindelse till hushållningssällskapet att inom föreskriven tid utföra det av premieringsnämnden bestämda förbättringsarbetet samt att, därest vid bosikt ning befinnes, att arbetet icke inom den utsatta tiden på nöjaktigt sätt utförts, till sällskapet ofördröjligen återbetala lånet. Annan säkerhet för lånets återbetalande, än i denna paragraf sägs, må icke låntagare avfordras. Finner premieringsnämnd, att det förbättringsarbete, för vilket premielån lämnats, blivit inom föreskriven tid på tillfredsställande sätt utfört, skall premielånet anses vara därigenom guldet och omförmälda förbindelse ofördröjligen återställas till låntagaren. •9§. Premieringsnämnd bör vid besiktning av till premiering anmält jordbruk låta sig angeläget vara att genom samtal med jordbrukets innehavare samt meddelande av råd och anvisningar tillgodose premieringens syfte att utgöra ett led i den statsunderstödda undervisningsverksamheten för höjande av det mindre jordbruket.

443 10 §. Premieringsnämnd må icke fatta beslut rörande utdelande av penningpris och premielån, förrän samtliga premieringsresor inom vederbörande underdistrikt för året avslutats. 11 i Mot premieringsnämnds beslut må t a l a n icke föras. 12 $. Hushållningssällskap har a t t för sitt område meddela de bestämmelser, som, utöver vad detta reglemente innehåller, erfordras för premieringen och dess verkställande, särskilt ifråga om: a) storleken inom den i 7 § 2 mom. angivna gräns av de jordbruk, som må bliva föremål för premiering; b) penningprisens storlek samt villkoren för deras erhållande; c) premielånens högsta belopp samt villkoren för deras erhållande; d) dagtraktamente och resekostnadsersättning åt premieringsnämndens ordförande och ledamöter samt annan besiktningsman, om vilken i 4 §, näst sista stycket, förmäles, dock att sådan gottgörelse icke i något fall må u t g å efter för den resande förmånligare grunder än enligt bestämmelserna i gällande allmänt resereglemente och ej heller efter högre klass ä n I I C i sagda reglemente eller, beträffande hos hushållningssällskapet anställd tjänsteman, efter högre grunder än som eljest gälla vid resa i tjänsten; samt e) de särskilda föreskrifter, som äro erforderliga för uppnående inom distriktet av det med premieringen avsedda ändamål. De bestämmelser, som sålunda meddelas av hushållningssällskap, skola ofördröjligen delgivas lantbruksstyrelsen. 13 §. Inom Norrland och Dalarna må hushållningssällskap i syfte att skapa förutsättningar för en förbättring av jordbruket, d ä r särskilda skäl d ä r t i l l förefinnas, besluta om anordnande vid sidan av den allmänna premieringen u t a v speciell premiering för åstadkommande av mönsterjordbruk enligt följande h u v u d g r u n d e r : l:o. Premieringsnämnd u p p r ä t t a r med ägare eller b r u k a r e av jord om högst 15 hektar åker avtal att för viss tid, högst tio år, ställa det jordbruk, h a n innehar, under kontroll av vederbörande premieringsnämnd, dock a t t sådant avtal, såvitt a n g å r b r u k a r e av jord, icke m å upprättas, med mindre brukningsrätten omfattar minst nio å r från tiden för avtalets ikraftträdande. 2:o. I samband med de allmänna premieringarna inom underdistriktet besiktigas jordbruket av premieringsnämnden, som därvid lämnar r å d ifråga om å t g ä r d e r för jordbrukets förbättrande samt angiver, vilka för-

444 bättringsarbeten som under tiden intill nästa a l l m ä n n a premiering böra verkställas. Samtidigt härmed lämnar nämnden anvisning på tillävent y r s förefintlig möjlighet a t t erhålla lån från fonder för olika ändamål samt bestämmer, vilka premielån som för ett v a r t av de följande åren intill nästa premiering skola u t g å för vissa förbättringar. 3:o. De år, då allmän premiering icke förekommer inom underdistriktet, besökes jordbruket av den medlem a v premieringsnämnden, som nämnden därtill utser, för utövande av kontroll å utförandet av föreskrivna förbättringsarbeten. 4:o. J o r d b r u k a r e , med vilken avtal, varom här är fråga, träffats, är skyldig a t t årligen efter av lantbruksstyrelsen fastställt formulär föra fortlöpande anteckningar rörande jordbrukets ekonomi och att vid slutet a v varje bokföringsår insända dessa anteckningar till premieringsnämnden för granskning. I övrigt skola beträffande sådan speciell premiering, som i denna para graf avses, gälla de för den allmänna premieringen meddelade bestämmelser. III. Studieresor. 14 §. Studieresorna skola hava till uppgift att bereda deltagarna tillfälle att genom besök under sakkunnig ledning vid framstående jordbruk, välskötta skogar, försöks- och demonstrationsfält m. m. h ä m t a mesta möjliga lärdom för skötande av mindre jordbruk och vad därmed står i samband. Sådana resor k u n n a företagas a) såsom kortare färder inom länet eller närliggande bygd i syfte a t t för deltagarna uppvisa framstående mindre jordbruk eller annat mönstergillt arbete inom lanthushållningens område, som k a n v a r a till gagn för driften av ett mindre jordbruk i besökarnas hemort (hembygdsresor), samt b) såsom längre studieresor inom Sverige eller till Danmark, Norge eller F i n l a n d för sådana personer, som kunna förväntas skola få verkligt utbyte av en dylik resa. 15 §. Hushållningssällskaps förvaltningsutskott tillkommer att i enlighet med av vederbörande lantbruksundervisningsnämnd fastställd plan eller eljest meddelade föreskrifter anordna resorna; att efter samråd med nämnden för premiering av mindre jordbruk och egnahemsnämnden antaga delt a g a r e i varje resa samt att utse sakkunnig person a t t leda densamma. I resplanen må kunna i n r y m m a s särskild tid för föredrag och diskussion, vare sig före eller efter själva resan.

445 16 §. Till deltagare i studieresa må av m ä n a n t a g a s endast den, som livnär sig a v jordbruk eller jordbruksarbete, och m å icke antagas någon, som äger eller brukar en åkerareal av, ifråga om längre studieresa, mer än 40 hektar eller, ifråga om hembygdsresa, mer än 15 hektar, eller ock, i vartdera fallet, den mindre areal, hushållningssällskapets förvaltningsutskott äger bestämma. Vidkommande kvinnors deltagande i studieresa äger förvaltningsutskottet meddela n ä r m a r e bestämmelser. Företräde till deltagande i studieresa bör lämnas dem, som deltaga i premieringen av mindre jordbruk, samt egnahemslåntagare ävensom sådana personers familjemedlemmar. IV. Undervisning. 17 §. Undervisningen skall avse att meddela kunskaper i skötandet av jordbruk och vad därmed står i samband. Den skall äga r u m enligt a v lantbruksundervisningsnämnd fastställd plan eller enligt eljest meddelade föreskrifter. 18 §. Undervisningen anordnas i regel genom hushållningssällskap eller styrelse för lantmannaskola, lantbruksskola eller lanthushållsskola. För begagnande av sålunda genom hushållningssällskap eller skolstyrelse anordnad undervisning må avgift icke fordras eller erläggas. 19 §. Ifråga om undervisning, som i 18 § avses, skall gälla: l:o. Undervisningskurs, öppen för allmänheten, skall pågå under minst tre dagar och kan, med de avbrott som må erfordras, fortgå under högst fyra veckors tid; 2:o. Undervisningskurs, avsedd för särskilt antagna elever, bör v a r a förlagd till med statsmedel understödd lantmannaskola eller lantbruksskola eller a n n a n lämplig plats, där tillfälle till demonstrationer i anslutning till undervisningen förefinnes, och må k u n n a anordnas såväl såsom enbart teoretisk kurs som ock i förening med praktiska övningar i den omfattning så anses lämpligt. Kursen kan a n o r d n a s : a) såsom jordbrukskurs under minst två, högst sex veckor, varvid huvuddragen av jordbruksläran eller husdjursskötseln eller båda genomgås, eller b) såsom specialkurs under minst tre dagar, högst sex veckor, omfattande viss eller vissa delar av lanthushållningen eller ämne, som berör densamma.

446 För att k u n n a a n t a g a s till elev vid sådan undervisningskurs erfordras att hava under minst t v å år deltagit i lantbruk och iakttages därvid, a t t företräde till deltagande i kurs skall lämnas den, som bedriver jordbruk, vars åkerareal ej överstiger 15 hektar, eller är jordbruksarbetare. 3:o. Undervisningskurs för särskilt antagna kvinnliga elever kan anordnas: a) såsom husmoderskurs under minst två, högst sex veckor, med allman undervisning i husligt arbete och lanthushållning, eller b) såsom specialkurs under minst tre, högst tolv dagar, omfattande antingen husligt arbete eller viss gren därav eller ock någon av de delar av lanthushållningen, som falla inom kvinnans verksamhetsområde. Såväl husmoderskurs som specialkurs må anordnas vare sig såsom fast kurs på ett ställe eller såsom flyttande kurs på flera ställen, det ena efter det andra. Vid såväl husmoderskurs som specialkurs må den, som a n o r d n a r kursen, kunna bestämma viss avgift för varje deltagare såsom ersättning för de vid demonstrationerna använda råmaterialierna. 4:o. Undervisning må k u n n a a v hushållningssällskap eller skolstyrelse anordnas på a n n a t sätt ä n genom de i l:o—3:o nämnda kurser eller med avvikelse från de rörande dessa kurser meddelade bestämmelser, därest Kungl. Maj:t på särskild framställning sådant medgiver. 20 §. Undervisning må undantagsvis kunna anordnas i annan ordning än genom hushållningssällskap eller i 18 § omförmäld skolstyrelse, därest Kungl. Maj:t på därom gjord särskild ansökan efter hörande av vederbörande lantbruksundervisningsnämnd sådant medgiver, och skall i sådant fall undervisningen anordnas på det sätt, som för varje fall må varda föreskrivet. V. Upplysningsverksamhet. 21 §. Genom hushållningssällskapens försorg böra åtgärder vidtagas till befordrande av upplysning i lanthushållning genom spridande vid lägre lantbruksundervisningsanstalter, undervisningskurser och på a n n a t lämpligt sätt av för ortens behov avpassade skrifter och böcker i detta ämne. vare sig genom försäljning till nedsatt pris eller genom gratisutdelning, samt genom åstadkommandet av för ortspressen avsedda a r t i k l a r i lanthushållningen berörande frågor. Hushållningssällskap bör även söka främja upplysningsverksamheten på lanthushållningens område genom att understödja för ändamålet anordnade uppvisningar och demonstrationer samt överhuvud medelst sådana åtgärder av olika slag, som sällskapet finner för ändamålet lämpliga.

447 22 §. Lantbruksstyrelsen bör söka befordra åstadkommandet och tillhandahållandet åt allmänheten för billigt pris såväl av för den lägre lantbruksundervisningen lämpade läroböcker som ock av för idkare a v mindre jordbruk avsedda böcker i lanthushållningen eller olika grenar av densamma. VI. Berättelse över åtgärderna. 23 §. Hushållningssällskapens förvaltningsutskott skola före j a n u a r i m å n a d s u t g å n g varje år till lantbruksstyrelsen insända särskilda berättelser enligt av lantbruksstyrelsen fastställda formulär över de under nästföregående år verkställda premieringar av mindre jordbruk och med anledning a v förut beviljade premielån vidtagna åtgärder, angående studieresor samt angående av vederbörande hushållningssällskap anordnad undervisning och upplysningsverksamhet, varom i detta reglemente förmäles. E n a h a n d a skyldighet åligger skolstyrelse beträffande av densamma jämlikt 19 § a n o r d n a d undervisning. Den, som med Kungl. Maj:ts tillstånd anordnat sådan undervisning, varom i 20 § förmäles, h a r att inom ovan angiven tid till lantbruksstyrelsen avgiva berättelse över undervisningsverksamheten under nästföregående år, vilken berättelse skall avfattas enligt föreskrifter, som lantbruksstyrelsen meddelar. VII. Överinseende. 24 §.

Lantbruksstyrelsen åligger att h a n d h a v a överinseendet och kontrollen över de i d e t t a reglemente omförmälda å t g ä r d e r ävensom a t t årligen till Kungl. M#j:t avgiva berättelse över desamma och vad därmed äger sammanhang.

Förslag till Kungörelse angående statsbidrag till åtgärder för höjande av det mindre jordbruket. 1 §. Hushållningssällskap, som önskar erhålla understöd av statsmedel till premiering av mindre jordbruk, till studieresor, till undervisning eller till upplysningsverksamhet enligt reglementet för med statsmedel under-

448 stödda åtgärder till höjande av det mindre jordbruket, skall före utgången av februari månad det år, för vilket bidraget sökes, därom till lantbruksstyrelsen ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning och därvid foga: a) då ansökningen avser bidrag till premiering av mindre jordbruk, bevis att sällskapet åtagit sig att gälda alla de kostnader för premieringen, som icke betalas av statsmedel eller annorledes, samt de av sällskapet för premieringen antagna bestämmelser; b) då ansökningen avser bidrag till studieresor, ej mindre bevis, att sällskapet åtagit sig att gälda alla de kostnader för resorna, som icke betalas av statsmedel eller annorledes, än även plan för de tillämnade resorna och uppgift å ledaren samt antalet av dem, som skola deltaga i varje särskild resa; c) då ansökningen avser bidrag till undervisning, ej mindre bevis, att sällskapet för ändamålet anslagit eller eljest förfogar över medel till minst halva beloppet av det begärda statsbidraget, än även uppgift angående de huvudgrunder, som sällskapet önskar skola tillämpas vid tillämnad undervisning; samt d) då ansökningen avser bidrag till upplysningsverksamhet, ej mindre bevis, att sällskapet för ändamålet anslagit eller eljest förfogar över medel till minst lika stort belopp som det begärda statsbidraget, än även uppgift angående de huvudgrunder, som avses skola tillämpas vid den tillämnade verksamheten. Hushållningssällskap, som för visst år erhållit statsbidrag, varom förmäles under punkt c) eller d), må, utan hinder av vad i samma punkter stadgas, uti ansökning om sådant bidrag för ett senare år åberopa vid förut ingiven ansökning fogad uppgift angående huvudgrunder för undervisningen eller upplysningsverksamheten, såvitt desamma alltjämt äro oförändrade. 2$. Styrelse för lantmannaskola, lantbruksskola eller lanthushållsskola, som önskar erhålla understöd av statsmedel till undervisning enligt reglementet för med statsmedel understödda åtgärder till höjande av det mindre jordbruket, skall före utgången av februari månad det år, för vilket bidraget sökes, därom till lantbruksstyrelsen ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning och därvid foga ej mindre bevis att skolan för ändamålet förfogar över medel till minst halva beloppet av det begärda statsbidraget än även uppgift angående de huvudgrunder, som avses skola tillämpas vid tillämnad undervisning. Skolstyrelse, som för visst år erhållit statsbidrag till sådan undervisning, må, utan hinder av vad här ovan stadgas, uti ansökning om sådant bidrag för ett senare år åberopa vid förut ingiven ansökning fogad uppgift angående huvudgrunder för undervisningen, såvitt desamma alltjämt äro oförändrade.

3§. Den, som önskar erhålla bidrag Ull sådan undervisningsverksamhet, som avses i 20 § av omförmälda reglemente, skall före utgången av februari m å n a d det år, för vilket bidraget sökes, d ä r o m till lantbruksstyrelsen ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning och därvid foga fullständig redogörelse, h u r u undervisningen är avsedd a t t anordnas, ävensom, i den händelse a n d r a medel finnas för ändamålet tillgängliga, bevis om storleken och beskaffenheten av samma medel. 4 §.

Lantbruksstyrelsen h a r att före utgången a v m a r s månad med eget utl å t a n d e till Kungl. Maj:t överlämna de inkomna ansökningarna; ägande styrelsen därvid jämväl göra framställning om anvisande av erforderliga medel för anskaffande av blanketter till diplom för premieringen m. m. ävensom för åtgärder för åstadkommande och tillhandahållande av läroböcker m. m. enligt 22 § i reglementet. 5 §. Till hushållningssällskap m å av statsmedel utgå bidrag, motsvarande: a) i fråga om premiering av mindre jordbruk, dels penningpris eller v ä r d e t a v något för pristagarens jordbruksdrift nyttigt föremål intill ett belopp av 120 kronor för första pris, 80 kronor för a n d r a pris och 50 kronor för tredje pris, dels premielån intill hälften av den utav premieringsn ä m n d beräknade kostnaden för det förbättringsarbete, för vars utförande lånet lämnats, dock ej till högre belopp än 250 kronor, med skyldighet för hushållningssällskap att, om förbättringsarbete, för v a r s utförande premielån lämnats, ej inom bestämd tid blivit utfört, ofördröjligen till statskontoret återleverera den del a v premielånet, som gäldats av statsmedel, dels ock halva beloppet av den resekostnadsersättning och de dagtraktamenten, som enligt av hushållningssällskapet meddelade bestämmelser tillgodokomma ordförande och ledamot i premieringsnämnd eller särskild besiktningsman; b) i fråga om studieresor kostnader för ledares och deltagares resor dels inom landet eller i utlandet i tredje klass på j ä r n v ä g samt mellan svenska h a m n a r eller mellan Sverige och utlandet å däcksplats på fartyg, varvid, om resan göres på natten med begagnande av sovplats, kostnad m å beräknas för sovplats i tredje klass å j ä r n v ä g eller billigaste sovplats å fartyg; dels inom landet med anlitande av automobiltrafik, anordnad av staten; dels ock inom landet med motorfordon, efter häst eller medelst rodd i den utsträckning det visat sig lämpligt anlita dessa fortskaffningsme del, dock med den begränsning att i d e t t a fall kostnaden ersattes allenast m e d ett belopp intill sju öre för varje kilometer, som a v ledaren och envar 29 — 291214.

450 deltagare tillryggalagts, samt under förutsättning tillika att av samma kostnad ett belopp, minst motsvarande hälften av statsverkets andel, tillskjutes av vederbörande hushållningssällskap eller annorledes; c) ifråga om undervisning, anordnad enligt 19 § i förberörda reglemente, högst två tredjedelar av den summa, vartill kostnaderna för undervisningen u p p g å t t ; d) ifråga om upplysningsverksamhet, anordnad enligt 21 § i reglementet, högst hälften av den summa, vartill kostnaderna för verksamheten uppgått. Blanketter till diplom att vid premiering a v mindre jordbruk utdelas till förste pristagare bekostas av statsmedel och tillhandahållas, på rekvisition, åt hushållningssällskapens förvaltningsutskott av lantbruksstyrelsen. 6§. Till styrelse för lantmannaskola, lantbruksskola eller lanthushållsskola. må till undervisning, anordnad enligt 19 § i förberörda reglemente, u t g å bidrag av statsmedel motsvarande högst t v å tredjedelar av den summa, vartill kostnaderna för undervisningen uppgått.

7 i För anordnande av undervisning, som avses i 20 § av förberörda reglemente, k a n bidrag utgå med belopp, som av Kungl. Maj:t efter omständigheterna i varje särskilt fall bestämmes. 8 §.

De i 22 § av merberörda reglemente omförmälda åtgärder, som av lantbruksstyrelsen vidtagas för åstadkommande och tillhandahållande av läroböcker m. m. i lanthushållning, bekostas av statsmedel inom av Kungl. Maj:t för ändamålet anvisat belopp. 9§. Statskontoret h a r att till vederbörande utbetala de av Kungl. Maj:t beviljade bidragen, dock, vad a n g å r de till hushållningssällskap eller skolstyrelse för ifrågavarande ändamål beviljade bidragen, endast med så stort belopp, som sällskapet eller skolstyrelsen med intyg från lantbruksstyrelsen styrker sig hava för dessa ändamål utgivit a v beskaffenhet a t t , enligt vad ovan sägs, k u n n a gäldas av statsmedel, samt beträffande de under 7 § omförmälda bidragen under de villkor, som Kungl. Maj:t k a n komma att i varje särskilt fall föreskriva. 10 i Hushållningssällskap eller skolstyrelse, som för i denna kungörelse omförmält ändamål under något å r vidkänts utgifter av beskaffenhet a t t

451 kunna gäldas av statsmedel till större belopp än det sällskapet eller skolstyrelsen för samma år beviljade statsbidraget, må, utan hinder av bestämmelserna i 1 eller 2 § här ovan, äga att i samband med avgivande av föreskriven berättelse ingiva till lantbruksstyrelsen till Kungl. Maj:t ställd ansökning om erhållande av det ytterligare bidrag av statsmedel för samma år, som enligt 5 § a), b), c) och d) må kunna utgå. Lantbruksstyrelsen har att före utgången av nästföljande februari månad med eget utlåtande till Kungl. Maj:t överlämna de ansökningar, som i anledning härav kunna inkomma.

452 Ungdomsverksamheten. Under de år, som följa närmast efter genomgåendet av den obligatoriska folkskolan (alltså 13- å 14-årsåldern), har lantungdomen i Sverige intill de senaste åren varit hänvisad till hemmen. Av gammalt har lanthemmet utgjort den naturliga och lämpliga miljön för den praktiska utbildningen av de unga, som ämnat för framtiden stanna inom moder när ingen. Allt fortfarande torde lanthemmet komma att bibehålla denna sin gamla uppgift. Härvid böra emellertid följande omständigheter beaktas. 1. Jordbrukets ekonomiska svårigheter och även andra orsaker ha framkallat en oförtydbar olust i lanthemmen, vilken menligt inverkar på de ungas tro på jordbruket såsom framtida inkomstkälla. 2. Svårigheterna att bland den stora massan av jordbrukare sprida kännedom om nyare och bättre jordbruksmetoder och jämväl det förhållandet, att ekonomiska svårigheter fördröjt eller förhindrat genomförandet av tekniska förbättringar, ha haft till följd, att den uppväxande läntungdomen fortfarande till stor del i hemmen vänjes vid föråldrade och i längden oekonomiska driftsmetoder. 3. Då inom de flesta praktiska yrken den yrkesutbildade arbetarens tid numera i motsats till i forna dagar ej kan med ekonomisk fördel användas till handledning av nybörjare, har detta fört till inrättande av särskilda yrkesskolor, i vilka jämväl den praktiska färdigheten i 1'esp, yrke bibringas. Yrkesskolor av detta slag stå emellertid ej till buds för den uppväxande lantungdomen och torde ej heller böra påkallas. Vissa åtgärder för ett effektivare utnyttjande av den tid, som den unge för sin praktiska utbildning tillbringar i hemmet, torde däremot anses önskvärda. 4. Hemmens sedliga och socialt fostrande inflytande över det uppväxande släktet är av mindre omfattning än tidigare, i det att nutidens friare uppfattning av ungdomens förhållande till hemmet i hög grad frigjort de unga från bundenheten i egna eller arbetsgivares hem. Gäller detta samhällenas ungdom mera än landsbygdens, så har dock utvecklingen tvivelsutan visat, att även denna senare kategori av ungdom allt mer undandrager sig hemlivets sedligt och socialt fostrande inflytande och därmed gör en kännbar förlust. Att denna utveckling pålägger samhället nya förpliktelser gent emot den uppväxande ungdomens fostran torde även vara allmänt erkänt. Folkskolans fostrande inflytande upphör redan i 13- a 14-årsåldern.

453 De sålunda berörda förhållandena torde jämte andra liknande ligga till grund för åtgärder, som i syfte att underlätta lantungdomens praktiska utbildning och även dess fostran i övrigt vidtagits i de flesta civiliserade länder och jämväl i vårt. Vi önska i samband härmed även erinra om att den av Kungl. Maj:t år 1907 tillsatta kommittén för ordnande av den lägre lantbruksundervisningen i sitt år 1908 avgivna betänkande riktat uppmärksamheten på behovet av särskilda åtgärder för den uppväxande lantungdomens omvårdnad och undervisning. Kommitterade uttalade härom bl. a. följande: »De år, som närmast följa på folkskolekursens avslutande, vilket vanligen inträffar vid 13- a 14-årsåldern, tillbringas av landsbygdens ungdom i allmänhet i hemmen med sysselsättningar, som mer eller mindre nära anknyta sig till jordbruksdriften, men är härunder intet tillfälle berett denna ungdom att, i likhet med vad i många fall för ungdomen i städerna äger rum i s. k. tekniska aftonskolor eller yrkesskolor, genom särskilt anordnad undervisning få inhämta några grundläggande och intresseväckande kunskaper i detta yrke, där deras krafter tagas i anspråk. Detta har nog också till följd, att det ofta mödosamma arbetet i lantmannens yrke kommer att hos den unge bilda grunduppfattningen om detsamma med den påföljd, att ungdomen vid första möjliga tillfälle vänder det ryggen. Kommittén anser därför, att det vore i hög grad önskligt, om åtgärder vidtoges för att i jordbrukets intresse taga vara på landsbygdens ungdom vid här nämnda ålder, då i de flesta fall avgörandet beträffande levnadsbana sker. Även ur allmänt social och uppfostrande synpunkt skulle det vara av stor betydelse, om denna ungdom bleve satt i tillfälle att använda åtminstone någon del av den lediga tid, som särskilt under våra långa och mörka vintrar står den till buds, till inhämtande av intressegivande kunskaper i det yrke, vari den mången gång har sin verksamhet utan rätt förståelse av eller intresse för detsamma.» Kommittén ansåg, att ifrågavarande ändamål skulle kunna i avsevärd mån vinnas, om inom landsbygdens kommuner anordnades aftonskolkurser i lantbruksämnen m. m., men ansåg tiden ej inne att framkomma med förslag till understödjande från statens sida av sådan undervisning. Bristen på dugliga ledare för sådana kurser skulle enligt kommitténs mening på många håll ännu lägga hinder i vägen för upptagande av dylik undervisningsverksamhet. En överblick över vad som i några andra länder i enahanda syfte genomförts, liksom även en sammanställning av de åtgärder, som från statens sida eller med understöd av statsmedel i vårt land vidtagits, torde här vara på sin plats. I slutet av förra århundradet började man här och där i Förenta staterna att reflektera närmare över det förhällandet, att den vid jordbruket uppväxande ungdomen syntes hysa allt mindre intresse för sina fäders yrke. Man tillskrev folk-

454 skolorna orsaken härtill. Läraren var i allmänhet uppvuxen i en stad, var också bosatt i närmaste stad och anknöt vid undervisningen självfallet till stadsforhallanden varigenom barnens tankebanor kommo att gå i samma riktning. Undervisning i naturlära förekom icke. I stället för att lantlivet och jordbruket skulle ha utgjort medelpunkten, runt om vilken de olika ämnena anslöto sig, rent av avlägsnade undervisningen barnen från hemmens förhållanden. Vid samma tid höll en föreningsverksamhet under namn av »Farmers institutes» på att växa fram här och där i staterna. Ändamålet var att anordna kurser i jordbruk för farmarna. Folkskolinspektörerna vände sig till dessa »Farmers institutes» för att få dem att ta hand om lärarnas träning för undervisning i naturlära med anknytning till jordbruk. De ledande i dessa »Farmers institutes» insågo emellertid, att vida mer effektiva åtgärder måste vidtagas för att instruera de uppväxande barnen i jordbruk och väcka deras intresse för yrket och lantlivet. Behovet härav hade uppenbarligen blivit rätt allmänt att döma därav, att ungefär samtidigt inom vitt skilda delar av staterna en originell och förut oprövad men som det skulle visa sig synnerligen lycklig metod för den uppväxande lantungdomens fostran började tillämpas. Mest bekant är måhända det initiativ, som i sydstaterna togs av doktor Seaman A. Knapp vid jordbruksdepartementet i Washington. Doktor Knapp hade av jordbruksdepartementet skickats till sydstaterna för att ta bukt på en liten skalbagge, som fördärvade bomullsskördarna. Det främsta medlet mot skadeinsekten borde, ansåg doktor Knapp, ligga i en ordnad växtföljd, som hindrade bomullsskördarna att följa för tätt på varandra. I den nya växtföljden borde majs ingå, men då man i många trakter hade fått för sig, att tillfredsställande majsskördar icke kunde erhållas på typiska sydstatsjordar, blev det för doktor K. en stor och maktpäliggande uppgift att väcka intresset för majsodling i dessa trakter. Doktor K. beslöt, att pojkarna skulle gå i spetsen. De första försöken att bilda s. k. majsklubbar och resultaten av dessas arbeten voro sä lyckade, att man år 1909 samlade sig till ett försök att bilda majsklubbar i var och en av sydstaterna. Det året voro 10 543 pojkar organiserade i sådana klubbar, och intresserade personer donerade sammanlagt 4C 000 dollars som pris ät de bästa odlarna. Det mest typiska för detta slag av föreningsverksamhet är, att varje medlem i hemmet utför ett arbete, avsett att lära vederbörande själv och att visa andra bästa sätlei att utföra nämnda arbete, att verkställa ekonomiska beräkningar Över företaget, att visa och förklara för andra arbetsmetoderna samt att skriva en berättelse om företaget. Arbetet är vanligen ett eget, självständigt, ekonomiskt företag, såsom att på viss åkerareal odla någon lämplig kulturväxt, uppföda ett eller flera djur, producera i trädgarden frukt och grönsaker för familjens behov och eventuellt till avsalu, konservera trädgärdsalster o. s. v. Arbetet utföres under ledning av en jordbrukskonsulent. Det ger konsulenten en efterlängtad möjlighet att komma i kontakt med de unga och därigenom även med hela farniarfamiljen och det möjliggör en praktisk och effektiv jordbruksundervisning, vid vilken lärarons anvisningar av lärjungen direkt omsättas i det praktiska livet. För den unge betyder genomförandet av det självvalda företaget utom ökade kunskaper och vunna erfarenheter även ökad sjålvtillit och ansvarskänsla samt tro pä jordbruket som förvärvskälla. Det dröjde inte länge, förrän man hade klart för sig, att ökningen av den egentliga jordbruksproduktionen utgjorde endast hälften av det problem, som landsbygden gav att lösa. Den andra var hemmet och hemlivet, och denna hälft var kvinnans del av problemet. En förbättring av hemmen och ett höjande av hemlivet upp till en högre standard förutsatte förbättrad ekonomi. Jordbrukets höjande genom pojkarnas demonstrerande av nya och bättre jordbruksmetoder var

455 ju ett medel härtill och det viktigaste, men kanske kunde även farmarhustrun och döttrarna dra sitt strå till stacken. Man satte igång med flick-klubbar med fjäderfäskötsel och konservering av trädgårdsalster som huvuduppgifter. År 1914 voro mer än 33 000 flickor anslutna till dessa klubbar, och samma är konserverades tomater och andra trädgårdsalster till ett värde av 284 880 dollars. Den 1 juli 1914 trädde en lag i kraft, genom vilken all upplysningsverksamhet pä jordbrukets område, konsulentverksamhet för äldre såväl som för yngre, övertogs av jordbruksdepartementet i Washington i samarbete med de olika staternas lantbrukshögskolor. Enligt denna lag, Smith-Lever Act, skall den genom nämnda samarbete etablerade upplysningsverksamheten bestå av »instruktion och praktiska demonstrationer i jordbruk och huslig ekonomi till personer i skilda kommuner, vilka ej ha tillfälle att besöka ovannämnda lantbrukshögskolor, skolande denna undervisning delgivas dem genom fältdeinonstrationer, publikationer och på annat sätt. Denna verksamhet skall genomföras efter riktlinjer godkända av jordbruksdepartementet i Washington och resp. staters lantbrukshögskolor.» Omkostnaderna för upplysningsverksamheten bestridas till betydande del av förbundsregeringen i Washington. Varje är utanordnas av denna 480 000 dollars, varav varje stat erhåller 10 000 dollars som grundanslag för ifrågavarande undervisningsverksamhet. Dessutom anslås för närvarande årligen en summa av 4 100 000 dollars, som fördelas mellan staterna i proportion till lantbruksbefolkningens storlek i desamma och under villkor att resp. stater anslå minst lika stort belopp. Detta belopp bör anslås av staten själv, länen (counties), lantbrukshögskolor och även utfyllas genom bidrag av organisationer eller privatpersoner. Av den gemensamma förbundskassan synes alltså för närvarande utgå till varje stat förutom förstnämnda grundanslag av 10 000 dollars i genomsnitt 85 000 dollars. Dock har pä senaste åren ytterligare tilläggsanslag beviljats. Högsta ledningen av klubbarbetet ligger hos jordbruksdepartementet i Washington, som för ändamålet samarbetar med lantbrukshögskolans i varje stat avdelning för upplysningsverksamhet (Agricultural Extension Service) samt med byrån för yrkesundervisning inom varje stats ecklesiastikdepartement. Under dessa myndigheter fungera statskonsulenter för klubbarbetet. I varje län handhaves ledningen av och undervisningen i klubbarna dels av de vanliga jordbrukskonsulenterna, dels av särskilda klubbkonsulenter, manliga och kvinnliga. För varje klubb finnes därjämte en lokal ledare. Omstående bild åskådliggör denna organisation såsom nian önskar genomföra den i Indiana. Enligt denna plan skulle i varje län finnas en särskild klubbkonsulent, något som ännu är fallet endast i en del län. I somliga stater är man emellertid av den meningen, att de vanliga jordbrukskonsulenterna böra ha hand om även klubbarbetet och att en särskild klubbkonsulent icke bör förekomma. Man menar i dessa stater, att jordbrukskonsulenten hinner uträtta mera, då han vid ett besök pä en farm ger råd både åt farmaren själv och hans barn. Det är också lättare för konsulenten att komma i god kontakt med farmaren, då han tvingas att besöka farmen för klubbmedlemmarnas skull. Särskilt gäller detta de kvinnliga konsulenterna, hemkonsulenterna, som eljest ha svårt nog att på ett otvunget sätt komma i kontakt med husmödrarna. Genom barnen som förmedlare går det emellertid lätt. Statskonsulenten för klubbarbetet har till uppgift att årligen utarbeta planer för inspektion av verksamheten, upprätta en arbetskalender utvisande vad som under året bör göras inom staten och med angivna data för olika under året förekommande förrättningar, utställningar m. m., biträda vid bildande av nya klubbar, utarbeta tryckta anvisningar för klubbarna och för bildande av nya sådana, deltaga i de instruktionskurser, som anordnas för klubbledare och konsulenter, biträda med

r\lubb ar betets organisation i ll.S.ff. ' 3 ta t ens ecklesiastikdepartement rjudfining för jordbrtthpuridcroisnmg ute i /.an det

fjodet'///f/g för grl\ c5 undervisning

5tatskpnsulent för Klubbarbetet r 5amt assistenter) Organisatio' Banker oel] Jordbrukskonsuner för ut' affärs/näps organisationer lenter, pemkjonsulenter ställningar för varje count IJ

jm>°M arbetet för utställningar och demonstrationer samt sammanställa i en årsberättelse de vunna resultaten. Länskonsulenterna liksom de jordbrukskonsulenter, som handha ledningen av klubbarna, skola söka utveckla sockenorganisationer, biträda med utarbetande av planer för verksamheten inom länet och kommunerna, föra register över alla medlemmarna inom länet, söka anskaffa lokala ledare och instruera dessa, anordna konferenser mellan de olika ledarna, besöka varje klubbmedlem i hemmet för instruktion rörande arbetet, genomse klubbmedlemmarnas berättelser och instruera i utarbetandet av dem, utbilda ett s. k. demonstrationslag i varje klubb, anordna fältvandringar och utställningar samt utarbeta en årsberättelse över klubbarbetet inom länet. De lokala ledarna skola närvara vid alla klubbmöten, tillse varje medlems arbete, distribuera till medlemmarna cirkulär från länskonsulenten samt före arbetets början tillse, att medlemmarna ha uppfattat de instruktioner, som givits, och förstå att ifylla förekommande blanketter. Han skall tillse, att varje klubb organiserar årets arbete så, att det motsvarar fordringarna på en »mönsterklubb», deltaga i ledarnas möten, besöka hemmen för att stödja och uppmuntra samt hjälpa klubben att få till stånd offentliga demonstrationer. När nu de ny vordna klubbmedlemmarna, som ha en ålder av mellan 10 och 20 år, beslutat sig för ett visst företag att starta med, arrenderat jord av föräld-

457 rårna och fått löfte om stallrum för ett eller annat eget djur, kommer konsulenten och ger sina instruktioner, och han återkommer om möjligt varje månad för att uppmuntra och ge nya anvisningar. Konsulenten skall vara undervisaren, och den lokale ledaren synes ifrån början egentligen endast haft till uppgift att hålla klubben samman, övervaka ordningen på mötena o. d. Allt mer håller emellertid den rent instruerande uppgiften på att glida över från konsulenten på de lokala ledarna. Ju fler medlemmar, som ansluta sig till verksamheten, dess svårare blir det för konsulenten att hinna med att tillräckligt ofta besöka och instruera var och en. För att göra de lokala ledarna kompetenta att biträda som instruktörer anordnas för dem instruktionskurser. År 1927 höllos ej mindre än 10 882 sådana kurser, besökta av över 98 000 ledare. År 1922 funnos 157 klubbkonsulenter, 1 288 jordbrukskonsulenter med klubbarbete samt 271 hemkonsulenter. För att ge en föreställning om antalet konsulenter i olika stater i förhållande till antalet län och klubbmedlemmar meddelas nedanstående uppgifter för år 1928.

jordbrukskonsulenter

A n t a l hemkonsulenter

klubbkonsulenter

88 55

87 42

20 15

7 5

29 000 13 000

276 210

21 95

6 000 24 000

140 237

Antal län Ohio W. Virginia New Jersey Tennessee •••

5 Medlemsantal Antal klubbi samtliga medlemmar klubbar pr konsulent

I detta sammanhang må omnämnas, att lantbrukslärarna i ej ringa omfattning deltaga i ledningen av klubbarbete. Samarbete äger som ovan nämnts rum mellan avdelningen för yrkesundervisning vid resp. staters ecklesiastikdepartement och lantbrukshögskolans avdelning för upplysningsverksamhet. Lantbrukslärarna sortera under förstnämnda avdelning men kunna tack vare samarbetet tagas i anspråk även för upplysningsverksamheten. Särskilt är detta samarbete lyckligt genomfört i Indiana. I ett stort antal av de skolor, som utgöra en påbyggnad av folkskola, de 4-åriga s. k. High-schools, ha införts särskilda klasser med jordbruksundervisning och undervisning i lanthushåll. De manliga lärarna äro utbildade vid lantbrukshögskola och de kvinnliga äro skolkökslärarinnor med 4-ärig mångsidig utbildning och med kompetens att undervisa ej endast i egentliga hushållsgöromål, födoämneslära o. d., utan även i kvinnlig slöjd, hälsovård m. m. Eleverna få jämsides med sitt skolarbete i hemmet utföra ett praktiskt arbete med karaktär av självständigt ekonomiskt företag enligt samma principer som tillämpas i klubbarbetet. Eleverna äro också anslutna till klubbar. Lärarna tjänstgöra dessutom också som instruktörer i traktens klubbar och *få på så sätt tillfälle att följa sina elever först under skolåren och sedan kanske flera år framåt i klubbarbete. Tack vare samarbetet mellan ledningen av yrkesskolundervisningen och ledningen av klubbverksamheten kunna på detta sätt lärarna tagas i anspråk för arbete mom två skilda departement. I Indiana är det ej mindre än 134 manliga och 98 kvinnliga lärare, som bedriva praktisk verksamhet med eleverna dels under skolåren, dels även efter skoltidens slut i klubbarna. För övrigt äro i Indiana ej mindre än 9 / 10 av klubbmedlemmarna skolbarn. Klubbarnas verksamhet är mångsidig. De rena lantbruksuppgifterna äro de viktigaste. Medlemmarna kunna odla majs, vete och andra sädesslag, luzern sojabönor, potatis, bomull, tobak, klöver och andra foderväxter, frukt, grönsaker o s

458 v Vilken kulturväxt som helst kan bli föremål för medlemmarnas odling. Även skogshushållning är i en del stater en om än ej så ofta förekommande arbetsuppgift. Vidare uppföda medlemmarna nötkreatur, mjölkdjur såväl som goddjur, svin, far och fjäderfä. Även biskötsel förekommer. Snickeri och mekanik äro också uppgiiter för pojkar Även flickor kunna ägna sig åt ovannämnda uppgifter, särskilt aro trädgårdsskötsel, kalvuppfödning och biskötsel näringsgrenar, som flickorna med förkärlek ägna sig åt. Flick-klubbarnas mera speciella arbetsområde ar ju lanthemmet, och dessa klubbar ägna sig mest åt matlagning, konservering, närmgslara, sömnad, heminredning och hälsovård. År 1927 voro följande antal medlemmar sysselsatta med nedan angivna arbetsuppgifter. 2b Sädesodling JJJ Foderodling •••••.;• »253 Odling av potalis, bomull och andra specialgrodor 2o >,x> Trädgårdsskötsel ^ ?qo Skogshushållning * *]** Uppfödning av mjölkdjur i i ui » » göddjur ** '^J\ 5 Fjäderfäskötsel ? qoi Jordbruksekonomi * ^ Matlagning S Si Näringslära ']j *J! Sömnad "•*« Annat hemarbete *j* °f • Heminredning *0 U24 Hälsovård go b 4352 ,;) Diverse Summa 776 029 För övrigt finns knappast någon gräns för uppgifterna. Nya sådana kunna när som helst tagas upp. För varje särskild uppgift utges av verksamhetens ledning inom varje stat ett instruktionshäfte. Detta kan vara mer eller mindre utförligt men ger den unge företagaren vanligtvis endast en stomme, som konsulentens eller den lokale ledarens muntliga undervisning och den unges egna erfarenheter efterhand utfylla. I instruktionshäftel finner klubbmedlemmen en enkel och systematiskt uppställd handledning, ibland är innehållet uppställt lektionsvis. ibland i form av årsprogram. 1. ex. l:a årets fjäderfäskötsel, 2:a årets o. s. v. Medlemmen erhåller därjämte formulär för egna anteckningar om sitt arbete och blanketter for noggranna räkenskapers förande. Allt arbete utföres i tävlan med klubbkamraterna, och sedan ett foretag avslutats sker prisbedömning. Prisen utgöras, utom av pokaler och andra prydnadsföremål, av fria resor till »läger» och jordbrukskurser samt till utställningar. Bank e r ' affärsfirmor och organisationer skänka givmilt pengar härtill. De, som på ett nöjaktigt sätt deltagit* i arbetet ett år, erhålla ett diplom såsom intyg härom, och därjämte förekommer i somliga stater ett särskilt diplom, som utdelas etter 4 eller 5 års gott arbete. Klubbarnas emblem är en fyrklöver med ett stort H på varje klöverblad. Dessa 4 H beteckna Hand, Huvud, Hjärta och Hälsa, och medlemsemblemet vill sålunda ständigt erinra medlemmarna om att deras gemensamma arbete avser att utveckla ej blott hända skickligheten och att flitigt begagna hjärnan vid utförandet av varje arbete utan även att i detta föreningsarbete införa ett etiskt moment _ plikttrohet o. s. v. Slutligen vill det fjärde H-et erinra öm beydelsen av ett målmedvetet arbete för utvecklande av friska och sunda kroppar. Klubbarnas motto är »att göra det bästa bättre» och ger vid handen, att klubbarbetet icke endast avser att ge medlemmen färdighet i ett visst arbetes utförande,

459 utan att han skall uppnå verklig skicklighet. litt viktigt led i detta strävande utgöra övningarna och tävlingarna i »bedömning». Genom att kritiskt granska inte endast sitt eget arbetsresultat utan även andras förvärvar man erfarenhet. Därför få medlemmarna företaga övningar i bedömning av sömnadsarbeten, konserverade produkter m. m. Vid sådan övning spelar medlemmen rollen av prisdomare och åsätter produkterna en viss poängsumma i enlighet med de bedömningsgrunder han blir anvisad. Ett särskilt slag av bedömning utgör djurbedömningen. Man tillmäter dessa övningar stor uppfostrande betydelse. Även om man i allmänhet i Amerika överdriver exteriörbedönmingens praktiska betydelse, har man haft så gynnsamma erfarenheter av densammas pedagogiska värde, att man anser sig kunna ägna mycken tid åt övningar och tävlingar i bedömning av djur, huvudsakligen nötkreatur och svin men även höns. Vid dessa övningar fä medlemmarna antingen poängbedöma ett visst djur eller också placera t. ex. fyra för ändamålet utvalda djur i tur och ordning efter deras bedömda värde. Hela klubbverksamheten går ut på, såsom ofta framhålles, att vara en demonstrerande verksamhet. Även jordbrukskonsulenterna ha ju till uppgift att lära jordbrukarna nya och förbättrade jordbruksmetoder. Men det är icke någon lätt sak att vinna farmarens öra och endast ett fätal kan en jordbrukskonsulent nå. Genom klubbarbetet skola de unga »demonstrera» de bästa metoderna och på så sätt sprides hastigast möjligt kännedomen om dessa. Emellertid inövas även särskilda demonstrationslag med uppgift att offentligt demonstrera något visst arbetes rätta utförande. I allmänhet består ett sådant lag av två medlemmar, och demonstrationen tillgår så, att vardera utför en viss del av arbetet, under det de .samtidigt beskriva hur arbetet skall göras. Vanliga uppgifter för klubbarnas demonstrationer äro: val av utsäde av majs, potatis m. m., hur utsädet undersökes, betning av utsäde, hur man igenkänner några vanliga växts jukdomar (eller skadeinsekter), hur man planterar ett fruktträd, hur man lär en kalv att dricka, hur man rengör mjölkkärl, hur man bedömer djur av olika slag, hur man klipper får, hur man ger ett djur medicin, hur man »avlusar» höns. hur man undersöker om ägg äro befruktade, hur man packar in ägg. hur man filar en säg. Som ett viktigt fostrande led i klubbarbetet betraktas det lägerliv, till vilket klubbmedlemmarna om somrarna samlas. I flertalet län förekomma iäger (camps) under fem dagar varje sommar. Härtill väljes en vacker plats med tillgång till bad och helst belägen ute i vildmarken fjärran från samhälle. Antingen bor man här i tält eller också, något som blir allt vanligare, står lägerplatsen till förfogande år efter år och bebygges då med några enkla hyddor. Lägerlivet liknar våra scouters men är mera anlagt på instruktion. Där upptas tiden med föredra" slöjd eller annat praktiskt arbete, demonstrationer, lekar, gymnastik, simning och livräddning, sångövningar m. ni. År 1927 anordnades inalles 2 456 läger besökta av 180 000 klubbmedlemmar. När klubbmedlemmarna frambragt produkter som resultat av sitt arbete höra dessa även kunna förvandlas till pengar. Möter avsättningen oöverstigliga svårigheter eller måste produkterna säljas till underpris, så förlorar klubbarbetet den inre nödvändiga drivijädern och en god del av sin uppfostrande betydelse. Medlemmen skall förvärva egen erfarenhet om att det arbete, som nedlägges, slutligen tar form av klingande valuta. Redan tidigt insåg man i staterna betydelsen av att avsättningen av klubbarnas produkter ordnades. Särskilda anstalter ha från statsmakternas sida vidtagits för lantbruksprodukternas avsättning i allmänhet och de statliga organ, som arbeta härmed, ägna sig även åt klubbanias produkter Jordbrukskonsulenterna ha bland andra uppgifter även den mvcket betydelsefulla och kravande att ge farmarna råd ifråga om produkternas försäljning och även att direkt lämna sin medverkan härvid. Vanligt är t. ex., att konsulenten i samband

460 med en utställning anordnar auktion på av klubbmedlemmarna uppfödda djur I vårte T t a f be ar dessutom en eller flera statskonsulenter för avsättning marketing p e d a S s " samarbetande med statskonsulenten för produktion (production special s ts De sa statskonsulenter utarbeta tillsammans för varje manad av aret arbet planer ör producenterna. Arbetsplanerna innehålla detaljerade rad angående vad som varje månad bör göras, vilka kulturväxter, som böra odlas, nar sådd eller plantering av viss växt bör ske, samt angående gödsling och a n n a s o m ror odC S e r n a . Målet är alltså att i varje del av staten tillfredsställa behovet av varje särskild produkt utan att ett svårsålt överskott nagonstades uppstår Klubbarnas produkter åsättas ett varumärke, som bl. a. upptar en fyrklover med ett H å varje småblad samt mottot »Att göra det bästa bättre». Detta varumärke är nu både väl känt och välkänt över allt i staterna. Jämförande stickprov som då och då tagits av 4-H-klubbvaror och motsvarande varor av annan tillverkning, har alltidutfallit på ett sätt, som länt klubbarnas vara till heder Detta förhållande och det ovan omnämnda, av statskonsulenter organiserade arbetet for avsättning ha sett till resultat, att inga nämnvärda svårigheter möta vid produkternas försäljning Till detta goda resultat bidrar givetvis den gradering av alla varor som sker och som gör att den köpande allmänheten vet, att den köpta varan ar vad den utges för att vara. Jordbruksdepartementet i Washington har utarbetat noggranna bestämmelser för denna gradering, avseende alla tänkbara slag av produkter. Man skattar denna gradering högt, då den medför ordning och reda pa marknaden, man får betalt efter varans beskaffenhet och det lönar sig att saluföra kvalitetsprodukter. Beträffande de resultat, som denna i Förenta staterna högt skattade klubbverksamhet medfört, framhåller man där följande. Medlemmarna få intresse för jordbruk och en genom erfarenhet vunnen övertygelse om dess möjligheter. De bindas vid hemmet genom ett for deras krafter avpassat arbete i hemmet och för hemmet och de knytas på samma satt vid hembygden genom att ägna sig åt uppgifter av vikt för kommunen. De få övning i att på brukligt parlamentariskt sätt leda ett mötes förhandlingar och de fä vana vid samarbete. Klubbarbetet banar väg för jordbrukskooperationen. Det rent materiella resultatet av klubbverksamheten är imponerande. Några uppgifter härom ge även en uppfattning om den stora omfattning, som denna undervisningsverksamhet tagit. År 1927 brukades av klubbmedlemmar 77 000 acres jord och skördades bl. a. 1 V* milj. bushels majs, 12 1 / 3 milj. pounds bomull, 203 000 bushels spannmål. Av klubbmedlemmar uppföddes 26 000 djur av mjölkras, 9 000 av gödras, 68 000 svin, 18 000 får, 1 Va milj. fjäderfä. Sammanlagda ärliga värdet av klubbprodukterna anses f. n.' uppgå till omkring 12 milj. dollars, d. v. s. omkring 45 milj. kronor. Det framhålles vidare, att undervisningen icke bara är effektiv utan även billig. Varje konsulent har ju ett mångfaldigt större antal elever än läraren i en skola kan ha. Då för övrigt flertalet konsulenter ha klubbarbetet vid sidan av en ordinarie, krävande tjänstgöring, bli kostnaderna för undervisningen i klubbarna relativt små. I N. Carolina har man räknat ut, att eleverna vid lantbruksskolorna förtjäna på sina klubbföretag 3"io dollars för varje dollar, som läraren har i lön. Nationalekonomiskt sett blir ju undervisningen sålunda billig. Man har vidare funnit, att en mycket stor procent ay dem, som deltagit i klubbarbete, komma att besöka jordbruksskolorna. De få ett levande intresse för jordbruk och en stark känsla av att kunskapsbehovet för en jordbrukare är stort. Klubbarbetet ger dem mycken, erfarenhetsmässigt vunnen och därför särdeles värdefull kunskap, men en mera systematisk och fullständig kunskap är det förbehållet skolan att meddela. Antalet elever i lantbruksskolor ökas för varje år, och

461 detta förhållande tillskriver man klubbverksamheten förtjänsten av. År 1919—1920 var i N. Carolina antalet elever i lantbruksskolorna 721. Fyra år senare, 1923—1924, hade detta antal stigit till 5 405. Då klubbungdomen frambringar avsevärt större skördar pr arealenhet än de officiella medelskördarna, väntar man, att dessa senare skola komma att stegras i den mån en växande procent av farmarna komma att utgöras av f. d. klubbmedlemmar. Den för jordbruksnäringen icke minst betydelsefulla verkan av klubbarbetet ligger däri, att genom detsamma kännedomen om nya, förbättrade jordbruksmetoder snabbt sprides. Det har tidigare framhållits, att klubbarna utföra ett demonstrationsarbete. Det var vad redan doktor Knapp avsåg med majsklubbarna i Sydstaterna, och det är allt fortfarande en av klubbarnas huvuduppgifter. När de unga uppfödarna få sakkunnig instruktion rörande odlingsmetoder, djurens utfodring och vård o. s. v., nå de snart nog avkastningsresultat, som förut varit okända i trakten. Farmarna se dessa resultat inför sina egna ögon och tveka givetvis ej att själva tillämpa de nya metoderna. För omkring 15 år sedan började framlidne konsulent M. Helm i Svendborg ett fackligt upplysningsarbete för unga lantmän. Han samlade de unga på somrarna till möten, varvid i anslutning till föredrag, som höllos, s. k. fältvandringar företogos, då deltagarna blevo i tillfälle att i växande gröda göra iakttagelser. Denna form av undervisningsverksamhet, till vilken initiativ tagas av landboföreningarna och deras konsulenter, har vunnit insteg på många platser i Danmark. Samma är förhållandet med de vintermöten, som ävenledes konsulent Helm tog initiativ till. Vid dessa hållas föredrag och meddelas instruktion inom skilda områden. Numera äro dessa kurser förenade med vissa praktiska hemuppgifter för deltagarna. Grundtanken i Helms arbete var att i tidiga år hos de unga väcka intresse föi* och kärlek till lantmannens liv och gärning. Hans nästa steg blev att ställa upp för de unga bestämda praktiska uppgifter och sålunda i uppfostringsarbetet begagna sig av ungdomens själ v verksamhet. Sålunda anordnades tävlingar, och de ungas tävlingslust blev en viktig sporre i arbetet. Det tävlades och tävlas ännu i dag i sädana arbeten som plöjning, rotfruktsgallring, hästuppvisning, djui bedömning, mjölkning, bokföring, skötsel av rotfruktsarealer, vård av kreatursbesättningar o. s. v. Om konsulent Helms i viss män banbrytande arbete skriver den kände föreståndaren för Tune landbrugsskole, N. Bredkjaer: »Helm ville höja upp jordbruksarbetet pa ett högre plan i ungdomens ögon, få dem att värdera det och borttaga något av det slit och trälande, som alltid kommer att prägla ett arbete, när det icke är lusten för detsamma som är drivfjädern.» Under senare är har i Danmark arbetet för den uppväxande lantungdomens fostran dels fortsatt efter de riktlinjer konsulent Helm uppdrog, dels förts in på nya vägar. Efter underhandlingar mellan Danmarks dåvarande lantbrukskonsulent i Förenta staterna, S. Sorensen, jordbruksdepartementet i Köpenhamn och International Education Board (I. E. B.) i New York sändes på hösten 1923 den danskfödde konsulenten Fr. P. Lund på bekostnad av I. E. B. till Danmark för att där demonstrera, hur lantungdomsklubbarnas verksamhet i Amerika bedrives. På våren 1924 började detta klubbarbete i Danmark med 700 deltagare. På initiativ av jordbruksdepartementet tillsattes år 1926 en kommitté på 7 personer bestående av en av departementet utsedd ordförande, professor Lars Frédenksen, två representanter for »De samvirkende danske Landboforeninger», två for »De samvirkende danske Husmandsforeninger», en representant för »Det' kgl.

Danmark.

462 danske Landhusholdningsselskab» och en för »De samvirkende danske Husholduingsforeninger». Denna kommitté, »Landsudvalget for landokonomisk Uiigdomsarbejde», erhöll som uppgift att förvalta de medel, som av I. E. B. ställdes til förfogande, sprida upplysning om huru den idé, som ligger till grund for det amerikanska klubbarbetet, kan anpassas efter danska förhallanden giva vagledning vid planläggning och genomförande av klubbverksamhet pa olika orter samt utöva tillsyn över klubbverksamheten. Kommitténs verksamhet utfores med tillhjälp av tvä konsulenter, en manlig och en kvinnlig, av vilka den förre även ar kommitténs sekreterare. Kommittén har beviljats intill år 1931 följande årliga iorslagsanslag av I. E. B.: uv >7

iQQfi 1928-1929 1929-1930 1930—1931

:::::::::::

25 000 29000 3000

dollars *

1U u u u

Dessa medel användas till: 1. Löner, rese- och expeditionskostnader för kommitténs konsulenter. 2. Trycksaker och demonstrationsmaterial. 3 Möten för de i ungdomsverksamheten deltagande konsulenterna. -i". Studieresor för dessa konsulenter för att bese ungdomsverksamheten i olika delar av Danmark. 5 Bidrag till de organisationer, som anordna »klubbverksamhet». De i punkt 5 nämnda bidragen beviljas till Husmands-, Husholdnmgs- och Landboforeninger, i huvudsak som bidrag till avlöning av konsulenter men även till andra med verksamheten förenade utgifter. Regeln har varit, att högst haltten av de sammanlagda utgifterna betalats med medel, som kommittén beviljat. Frän och med den i april 1928 äro — med hänsyn till statsbidrag — de i ungdomsarbetet sysselsatta konsulenterna likställda med ovan nämnda organisationers övriga konsulenter. . Såsom villkor för bidrag från Landsudvalget (d. v. s. egentligen 1. E. B.) anges att verksamheten skall planläggas så att varje deltagare är ekonomiskt intresserad i arbetsresultatet samt att deltagarnas personliga arbete utgör utgångspunkt för den undervisning, som meddelas, samt att deltagarnas arbete utföres under tillsyn och vägledning av en konsulent eller annan godkänd rådgivare. De i verksamheten deltagande ungdomarnas arbete skall företrädesvis utgöras av a) frambringande av jordbruks- eller trädgårdsprodukter, b) uppfödning och vård av husdjur, c) trädgårdsprodukters förvaring och användning samt andra arbeten i lanthushållet. Men även särskilda arbetsuppgifter förekomina, såsom ogräsrensning och skötsel av en viss gröda, mjölkning och andra med mjölkhushållningen förenade arbeten, användning och skötsel av maskiner och redskap. Kurser avsedda att bibringa färdighet i dessa arbeten åtföljas i allmänhet av tävlingar. Sommaren 1927 förekom ungdomsverksamhet i 64 landbo- och andra föreningar, sommaren 1928 hade antalet ökats till 91. Antalet deltagande ungdomar var 1927 6 600 och 1928 8 852 (därav 5 192 gossar och 3 660 flickor). I ungdomsarbetet deltogo 1928 84 manliga och 22 kvinnliga konsulenter. För undvikande av misstolkning må här inskjutas den anmärkningen, att dessa konsulenter, i varje fall flertalet av dem, deltaga i ungdomsarbetet vid sidan av sin egentliga verksamhet som jordbrukskonsulenter.

463 Av gossarna ha 2 615 haft odlingsföretag, 1182 skött rotfruktsgrödor, 109 uppfött kalvar, 82 arbetat med utfodring och värd av mjölkkor, 136 skött fjäderfä och 389 deltagit i mjölkkurser. Av flickorna ha 1 449 odlat grödor av olika slag, 176 skött rotfruktsgrödor, 29 uppfött kalvar, 151 skött fjäderfä och 1 686 deltagit i olika hushållsarbeten, matlagning, konservering och sömnad. Korta kurser anordnas om somrarna under 3 dagar för de duktigaste ungdomarna. Dessa erhålla fria resor till och från kursen samt fritt uppehälle vid densamma. Sommaren 1928 anordnades 5 sådana kurser, var och en med en viss specialuppgift: 1. Potatisodling och trädgårdsskötsel. 2. Trädgårdsskötsel, trädgårdsprodukternas användning samt fjäderfäskötsel. 3. Nötkreaturs- och svinskötsel. 4. Mjölkning samt mjölkkors vård. 5. Matlagning och konservering. Kurserna höllos på olika landbrugsskoler (motsvarande vara svenska lantmannaskolor), den sistnämnda kursen på lanthushållsseminariet Ankerhus i Sorö. Slutligen må också nämnas instruktionsmöten, som hållas för de i ungdomsarbetet deltagande konsulenterna samt deras lokala medhjälpare (under år 1928 höllos 7 sådana möten ined sammanlagt 268 deltagare), samt bidrag till studieresor inom landet för konsulenterna (är 1928 fördelades 2 650 kronor till 25 konsulenter). Den första jordbrukarungdomsklubben i England bildades år 1921 på initiativ av det stora mjölkbolaget United Dairies, närmast i avsikt att väcka jordbrukarungdomens intresse för en förbättrad mjölkproduktion. År 1922 tillkommo ytterligare två klubbar, och samma år började tidningsmagnaten, framlidne lord Northcliffe, intressera sig för rörelsen samt verkade för densamma genom tidningen Daily Mail. Såsom resultat härav hade klubbarnas antal år 1923 ökats till trettiosju, och ägnade sig dessa även åt andra grenar av jordbruket, såsom t. ex. svin-, fjäderfäoch kamnavel, trädgårdsskötsel m. ni. År 1924 började jordbruksministeriet direkt intressera sig för rörelsen. Man gav den en ny organisation, och under ministeriets hägn utbredde sig verksamheten snabbt. Nu finnas inom 23 grevskap omkring 120 klubbar med ett medlemsantal av omkring 2 000, och vederbörandes kreatursinnehav värderas till över 72 000 kronor. Då det emellertid i och med rörelsens tillväxt befanns önskvärt, att den skulle äga en egen och frän statskontroll fristående ledning, utbad sig jordbruksministeriet medverkan från the National Council of Social Service, vilken organisation ägnar stort intresse åt frågor rörande landsbygdens befolkning. I januari 1929 bildades the National Association of Young Farmers' Clubs en självständig organisation, som emellertid står under ett slags överinseende av såväl nämnda Council som av jordbruksministeriet, vilket senare utfäst sig att allt fortfarande bidraga med teknisk eller annan sakkunnig hjälp. Den nya organisationen utgiver en tidskrift, »The Young Farmer». Rörelsen erhåller för närvarande understöd från jordbruksministeriet samt the Carnegie United Kingdom Trust, men är detta en tillfällig och endast för begynnelsestadiet avsedd hjälp. Sålunda är jordbruksministeriet berett att bl. a lämna ett understöd med 2/3 av lönen till ledare, som utses av lokala organisationer för befrämjandet av ungdomsarbetet inom viss trakt. Meningen är emellertid, att rörelsen småningom helt och hållet skall kunna finansieras från frivilliga bidrag. Syftet med den nuvarande organisationen var även bl. a., att en fristående ledning lättare skulle kunna påräkna allmänhetens finansiella understöd än en, som handhades av ett regeringsdepartement — något som i allmänhet alltför lätt förde tanken på statsunderstöd. För den nya organisationens underhåll upptages även en viss medlemsavgift från de anslutna klubbarna. Vad finansieringen av de särskilda klubbarna beträffar är det emellertid att märka, att bidrag från officiellt håll icke lämnas härför, utan bruka i stället någon eller några personer på platsen, någon lokal förening e. d. förskottera begynnelse-

England

kapitalet (vilket i allmänhet varierar mellan £ 10 och £ 40 — i undantagsfall £ 50 _ 1 0 0 — allt efter den gren av jordbruket klubben avser att ägna sig at). Om ett a r bruka därefter klubbarna kunna stå på egna fötter samt återbetala det erhållna lånet. F ö r försäkring av medlemmarnas boskap är även sörjt. Jordbrukarungdomsklubbarna ä r o icke endast avsedda för barn till jordbrukare utan för all ungdom mellan 10 och 20 ä r s ålder. Varje klubb förestås av en klubbledare _ vanligen en skollärare på platsen eller någon ung och skicklig jordbrukare - varjämte tre sakkunniga personer, däribland helst grevskapets Agricultural Organiser ( = jordbrukskonsulent) bilda en s. k. rådgivande kommitté. Styrelse för klubben utse de unga bland sig själva samt sköta i övrigt själva klubbens angelägenheter. Intresserade personer på platsen kunna därjämte mot ärlig avgift bliva hedersledamöter av klubben. Vid en klubbs bildande inköpes av det till låns erhållna kapitalet erforderliga djur och växter, vilka utlottas till medlemmarna. Varje medlem h a r att i särskilt tillhandahållna böcker föra noggranna anteckningar över sitt arbete. Klubbarna sammanträda i allmänhet varje vecka eller var fjortonde dag, varvid lämpligt program (innefattande föredrag, diskussion, ljusbilder, tävlingar m. m.) anordnas, ofta med hjälp av någon jordbruks- eller undervisningsmyndighet pa platsen Besök anordnas även p å gårdar och andra platser av intresse. Förutom de r a d och anvisningar rörande djurens och växternas skötsel, som lämnas vid klubbsammanträdena företager förutnämnda rådgivande kommitté inspektioner hos de olika medlemmarna. E n gång om året anordnas sedan utställning och försäljning av djur och produkter av olika slag, och skola 10 procent av all förtjänst lämnas till resp. klubbs fonder. . ,, . Rörande antalet konsulenter och medhjälpare inom den engelska jordbrukarungdomsrörelsen har uppgift icke kunnat erhållas, och enligt vad av ovanstående torde framgå är det icke möjligt att söka angiva någon siffra. Ledarna eller konsulenterna utgöras, vid sidan av ledningen i London och grevskapens Agricultural Organisers, av intresserade och sakkunniga personer på de olika platserna och kunna rätt betydligt variera, allt efter klubbarnas storlek m. fl. omständigheter. Att jordbrukarungdomsrörelsen i England redan visat sig synnerligen framgångsrik torde icke kunna betvivlas. Den popularitet den uppnått bland myndigheter och jordbrukare samt ungdomen själv och det ständigt växande antalet klubbar utgöra bästa belägg härför. Till en del beror den framgång, som särskilt under senare tid kunnat antecknas, helt säkert p å den numera smidiga och sa at säga decentraliserade organisationen. P å varje plats söker m a n tillvarataga befintlig arbetskraft och befintliga institutioner och sammanslutningar _ sa t. ex. bildas jordbrukarungdomsklubbar ofta i anslutning till en underavdelning av National Farmers' Union, en jordbrukarnas diskussionsförening m. m. — och bygger således vidare p å den grund, som i varje särskilt fall redan finnes. Rörelsens ledning hyser ock den största tillit till dess framgångsrika utveckling, och hoppas man, att genom jordbrukarungdomsrörelsen skall utvecklas en sund, vaken, framåtsträvande och av sitt arbete intresserad lantbefolkning, samt att klubbarbetet kommer att för mången bliva utgångspunkten för högre jordbruksutbildning ävensom fostra män ined ledarförmåga och ansvarskänsla for jordbrukets och samhällets bästa. Sverige.

I avseende på de åtgärder som i Sverige vidtagits för fostran av lantungdomen i de åldersklasser, som nu äro ifråga, äro att huvudsakligen märka den jordbruksbestämda fortsättningsskolan samt Jordbrukarungdomens förbund (J. TJ. F.) och I. E. B:s verksamhet. För dessa åtgärdei skall nu en kort redogörelse lämnas.

465 Htöraride den genom riksdagens beslut den 8 maj 1918 införda fortsättningsskolan torode endast en kort erinran i detta sammanhang erfordras beträffande densam ma.'s uppgift och organisation. Den redan 1877 genom en kungörelse författningsenligt bestämda fortsättnings sko)lan blev genom ovannämnda beslut ändrad dels i så måtto, att densamma skulle konnma att bliva obligatorisk såväl för skoldistrikten beträffande densammas inrättande som för lärjungarna med avseende på genomgående av densamma, dels ävem så tillvida att undervisningen skulle få en mera praktisk läggning. Folkundervisningskominiltén sammanfattar det allmänna programmet för fortsättmingsskolan sålunda: »Fortsättningsskolan skall, i den mån det låter sig göra, taga sikte på det praktiska arbete, som sysselsätter dessa lärjungar eller sannolikt skaill bliva deras framtida livsuppgift; den skall i huvudsak samla sin undervisning omkring detta arbete och såmedelst kunna omedelbart främja de ungas intresse och duglighet för deras levnadsyrke; samtidigt härmed skall den fullfölja undervisningens förnämsta syfte, främjandet av lärjungarnas sedliga och intellektuella utveckling och deras utbildning till dugliga samhällsmedlemmar.» Ämnena arbetskunskap, medborgarkunskap och modersmålet skola i fortsättningsskolan vara huvudämnena, de två sistnämnda i alla dylika skolor, det förstnämnda ämnet endast ä sådana orter, där ett visst bestämt yrke är så dominerande, att det kan göras till samlingspunkt för undervisningen." I senare fallet är skolian grkesbestämd, och ämnet arbetskunskap, som upptar halva undervisningstiden, 180 undervisningstimmar, kan ansluta sig till jordbruk, jordbruk och skogsb r u k eller till något visst hantverk, viss industrigren eller handel (för kvinnlig ungdoiri husligt arbete). Yrkesundervisningen i fortsättningsskolan skall utgöra dels en teoretisk sådan, d. v. s. en undervisning om yrket, dels, såvitt möjligt, praktisk handledning i yrkesarbete, alltså undervisning i yrket. Det senare kan mera sällan bli fallet. Den yrkesbestämda fortsättningsskolans praktiska värde skall ligga däri, att undervisningen i densamma skall »höja lärjungens intresse för arbetet och ingiva honom aktning för detsamma». Kompetens att meddela undervisning i ämnet arbetskunskap i jordbruksbestämd fortsättningsskola erhålla i vanliga fall folkskolans lärare, sedan de genomgått en särskild jordbrukskurs om 12 veckor, fördelade pä 2 ar. Sådana kurser anordnas årligen vid vissa lantmannaskolor. Arvodet för undervisningen i fortsättningsskolan utgör 2 kronor 50 öre pr undervisningstimme utom för ämnet arbetskunskap, för vilket timarvodet är 3 kronor. För den jordbruksbestämda fortsättningsskolan finnes icke någon fastställd normalplan. För att belysa den allmänna läggningen av skolans undervisning och densammas omfattning har folkskolöverstyrelsen uppställt följande exempel på undervisningsplan för densamma. Exempel på undervisningsplan i arbetskunskap i anslutning till jordbruk. 1. Jordbrukslära. Olika jordarter och deras egenskaper; åkerjorden, olika slag av åkerjord. Villkoren för växtens liv, särskilt med hänsyn till de odlade växterna. Åkerjordens avdikning och bearbetning. Jordförbättring och gödsling, gödselvården. De odlade åkerväxterna: olika slag, utsäde och sådd, behandling under växttiden, skörd, bärgning och förvaring. Växtföljd och växelbruk. Ängen och betena. Ogräs, växtsjukdomar och skadeinsekter. Vid jordbruket använda redskap och maskiner med inledande elementär framställning av erforderliga delar ur fysiken. 2. Husdjursskötsel. Olika slag av husdjur och deras viktigaste raser. Inre byggnad och livsförrättningar hos några av de husdjur, som hava ekonomisk betydelse. Fodermedel; ut3 0 — 291214.

466 fodringen och dess ekonomi; värdet av olika slag av beten. Husdjurens behandling och värd; deras vanligaste sjukdomar. Mjölken och dess behandling. 3. Något om lantbruksprodukternas förädling och användning. 4. Ritning, huvudsakligen enkla ritningar till redskap och byggnader. Enklare fältmätningsövningar. 5. Ett jordbrukarhems ekonomi: viktigare inkomst- och utgiftsposter, besparingar, skuldsättning. Till lanthushållningen hörande praktiska beräkningar, grundade pä gällande priser. Jordbruksprodukternas avsättning. Något om föreningsm h försäkringsväsendet på lanthushållningens område. Hemslöjdens betydelse; hemslöjdsföreningar. Enklare bokföring och i samband därmed det viktigaste om post-, telegraf- och järnvägsförsändelser samt ifyllande av vanligen förekommande blanketter. 6. Hygieniska synpunkter ifråga om arbetet. Vikten av aktsamhet vid vissa arbeten, åtgärder vid olycksfall. Omständigheter, som inverka på arbetsförmågan, såsom sömn, vilostunderna under arbetsdagen, söndagsvila, gymnastik, andlig vederkvickelse, mat och dryck i hemmet och under arbetet, nykterhet, arbetsställningen, arbetsdräkten. Vad som är att iakttaga ifråga om tuberkulos och andra smittosamma sjukdomar. 7. Korta meddelanden om jordbruksnäringen i Sverige, dess utveckling och nuvarande ståndpunkt. Jordbrukets betydelse. 8. Besök vid lantgårdar. Iakttagelser å försöksfält, där sådant kan anordnas. Beträffande den omfattning, i vilken landskommunerna begagnat sig av möjligheten att få inrätta jordbruksbestämd fortsättningsskola, framgår av tillgängligt statistiskt material för läsåret 1926—1927, att antalet avdelningar av fortsättningsskola på landsbygden varit 6 536. Därav har den allmänna fortsättningsskolan omfattat 4 852 avdelningar med 70137 elever och den jordbruksbestämda fortsättningsskolan 643 avdelningar, eller endast 9*9 procent av samtliga, med 9 511 elever. Samma år, 1918, som riksdagen fattade beslut om inrättandet av ovan omförmälda fortsättningsskola, igångsattes en frivillig verksamhet med syfte liknande nämnda skolforms men med ett mera omfattande verksamhetsområde och åsyftande såväl ännu skolpliktig ungdom som vuxen sådan, Jordbrukare-ungdomens förbund (J. U. F.). Detta förbunds uppgift är enligt stadgarna »att till fromma for var modernarings sunda och ostörda utveckling stärka lantungdomens håg för och höja dess duglighet i jordbrukaryrket, att göra livet på landet rikare och att sålunda motarbeta flykten från landet». Detta mål söker förbundet uppnå genom att bibringa medlemmarna hembygdskärlek, grundad på en djupare hembygdskunskap, förvärvad genom egna studier i hembygden; väcka intresse och förståelse för jordbrukaryrket, särskilt genom anordnande av tävlingar i växtodling, plöjning, mjölkning, hemslöjd och andra arbetsgrenar inom jordbruket och lanthemmet ävensom av enklare jordbruksförsök och genom uppmuntrande av ungdomens självverksainhet, bl. a. i egna ekonomiska företag; väcka intresse för sparsamhet, så att ungdomen i tid lär sig att väl använda de inkomster, den genom eget arbete kan erhålla; hos ungdomen söka väcka djupare intressen och håg för nyttig och särskilt för landsbygden gagnande verksamhet, såsom föreläsnings- och studiecirkelverksamhet, aftonskolor, jordbruks- och trädgårdskurser, hemslöjds- och Röda-kors-kurser, ävensom för sociala uppgifter, såsom hjälp åt åldringar och sjuka, vård och försköning av kyrko- och skolgårdar eller andra allmänna platser, skogsplantering m. m., samt för sunda och förädlande nöjen; och fysiskt fostra ungdomen genom lek, idrottsövningar och friluftsliv.

467 I enlighet med Kungl. Maj.ts proposition till 1920 års riksdag beviljades förbundet för åir 1921 ett årsanslag av 15 000 kronor på villkor, att förbundet visade sig hava från annat håll för ändamålet under året mottagit understöd å minst lika stort belopp. Från och med nämnda år har förbundet årligen åtnjutit understöd med 15 000 kronor pr år, under åren 1925 och 1926 dock endast 10 000 kronor pr år. I samband med Kungl. Maj:ts proposition till 1920 års riksdag fogade chefen for jordbruksdepartementet, statsrådet Alfred Petersson, till statsrådsprotokollet bl a. följande uttalande: »De uppgifter Jordbrukare-ungdomens förbund satt sig före att söka främja äro for hela vart land men i första hand för dess jordbrukande befolkning och jordbruket självt av synnerligen stor betydelse. Det är ägnat att framkalla allvarliga bekymmer ur många synpunkter, att jordbruksbefolkningen icke blott relativt utan även absolut taget visar en stark tendens att minskas. I viss mån torde en sådan förändring visserligen vara betingad av en naturlig utvecklingsgång, bl. a av att stadsmannanäringarna torde äga avsevärt starkare förmåga av expansion än jordbruksnäringen. Men det kan dock icke förbises, att den så mycket omtalade flykten trän landet i stor utsträckning kan hänföras till andra, mera psykologiska orsaker, vilka ur viss synpunkt betecknats med uttrycket 'tråkigheten på landsbygden' Dessa motiv få icke underskattas. Om man vill söka förebygga, att inflyttningen rai ! . l a " d s b y g d e n till städerna och stadsliknande samhällen sker i raskare tempo an förhållandena i själva verket påkalla och att städerna fyllas med en befolkning : vilken kanske icke där kan finna sin utkomst, under det att jordbruket lider brist pa arbetskraft bör man icke underlåta att så gott sig göra låter avhjälpa den jordbrukande landsbygdens underlägsenhet i nyss antydda avseende. Man måste i pa satt och vis flytta de företräden städerna i nämnda hänseenden äga _ i den man de aro sunda och förädlande _ ut på landet. Det sätt, pä vilket Jordbrukare-ungdomens förbund gripit sig an med sin uppgift, synes utvisa öppen blick för både mål och medel. Då förbundet för att tramja anslutningen icke kräver någon avgift av sina aktiva medlemmar, är det h ivel, att behovet av penningmedel utifrån skall bliva stort. Visserligen bör det icke vara uteslutet, att förbundets lokalavdelningar kunna i någon mån bereda sig inkomster genom upptagande av en mindre avgift vid av dem anordnade föredrag ; musikaliska underhållningar, idrottstävlingar m. m., men dessa inkomster torde i , varje tall bliva ganska obetydliga och icke täcka omkostnaderna. I betraktande av ' ovan anförda, såväl sociala som jordbruksekonomiska synpunkter, anser jag därför staten hora med bidrag understödja föreningens verksamhet.» I lantbruksstyrelsens yttrande över förbundets framställning till Kungl M a i t S uttalades bl. a. följande: *""igi. iviaj.i »Lantbruksstyrelsen håller före, att ifrågavarande organisation bör bliva av viss betydelse for ungdomens kvarhållande på landsbygden och skapandet av en intress e r a d jordbrukarstam samt att organisationens verksamhet i nämnda syfte är av sådant allmänt intresse, att densamma bör kunna påräkna ekonomiskt understöd av staten. Förbundets verksamhet kan givetvis bliva av stor allmän betydelse, men i ännu högre grad torde här kunna påräknas ett verkligt ortsintresse Man kan med skäl vänta, att husbönder, kommuner, hushållningssällskap och landsting bora hava gagn av en enligt förbundets program bedriven verksamhet och att pa grund härav väsentliga bidrag från orten kunna påräknas. »' länken att i Sverige söka omplantera den amerikanska klubbrörelsen och anpassa densamma efter förhållandena i vårt land var vid förbundets startande den dominerande men kom ej under de första åren av dess tillvaro att fullföljas då förbundets tillgångar ej möjliggjorde anställande av inom avdelningarna verksamma instruktörer eller konsulenter. Dä det även visade sig omöjligt att i erforder-

468 Ua omfattning erhålla biträde av hushållningssällskapens tjänstemän enär dessas I g omtattning ernai förbundets medlemmar till stor del reda 2 ^ e n Z r ^ l ^ W ^ blev, att i denna frivilliga verksamhet iU övervägande del mera vuxen ungdom kom att deltaga. Endast i de fall Bit ålon äldre person, vanligen läraren pä platsen eller en yngre, ofta vid ^ ^ • i S S ^ S ä ^ S L e , av intresse för saken åtagit sig de uppväxande ungas h l n d t d a Ä ha dessa blivit anslutna till rörelsen och inom den ursprungliga inoHeravdelningen bildat en särskild grupp, en s. k. junioravdelnmg. ^ f Ä S i S S r e n , som inom J. U. F:s avdelningar dominerar, ar tävlingar i o S a arbeten inom jordbruket och lanthemmet i syfte att öka in tresset for modernärmger och lantlivet samt höja yrkesskickligheten. Mest förekommande aro tövZa?rPlö^ mjölkning, rotfrukts- och potatisodling samt trädgårdsskötsel. m^rivligl^gsérenBT märkas: linodling, konservering, gödselvård hovbeflag j o r o S s f ö r s ö k Där instruktion ej kan erhållas av hushå Inmgssal skåpens änstemä^ ersattes denna i någon mån av tryckta instruktionshaften och tavlmgsr e g k r V i d tävlingar i växtodling får varje deltagare avgiva en berättelse rörande ^ D ^ Ä S S . som därnäst synes hava tagit förbundsmedlemmarnas intresse livl -ast i anspråk, är studiearbetet i för ändamålet bildade s. k studiecirklar Ledn i g&eii av ludieverksaniheten är anförtrodd åt en för ändamålet anställd studieledare H u en folkhögskolrektor). Studiecirklarna åtnjuta särskilt statsanslag för sina bokinköp och jämväl anslag av de flesta landsting. De m t i n d a verksamhetsgrenarnas utveckling och nuvarande omfattning iramgår av nedanstående tabell, som också ger en bild av förbundets och dess verksamhets utveckling i övrigt. A n t a l medavdellemmar ningar

A r

1918 1919 1920 1921 1922 1923 19v>4 1925 1926 1927 1928 1929

| ... ! i | '• ! 1 i 1

15 86 86 113 136 150 204 234 263 286 316 364

390 658 285 949 509 748 280 371 989 955 823 572

Bokinköp studiecirklar

summa

11 20 46 53 60 130 172 192

476-44 886-0 0 1649-24 1337-0 7 2 671-20 7 942-19 13 547-90 15 247-3 8

möten

995 1400 1886 2 778 2 436 4 426 B 852 6 770 7 722 7 362

A n t a l I ... ,. \ tävlings-, föredrag j tavhngav ; å e M t g a r e

228 254 407 582 423 855 866 098 169 056

20 48 154 291 372 441 518 654

149 341 1094 2 125 2 856

41627 ! 6 938 | 2 538

18 239

3 121 3 809 4 741

Endast i ett län är den svårlösta frågan om instruktion och handledning åt den i den praktiska verksamheten deltagande ungdomen löst. Det är i Uppsala lan varest "hushållningssällskapets båda vandringsrättare, länsträdgårdsmastaren sam hemkonsulenten stå J. U. F.-avdelningarna till tjänst i den utsträckning som hittilb, e S a t f D e L * tjänstemän instruera före och under tävlingarnas lopp, deltag, i prisbedömningen och hålla vid prisutdelningen kritik Hur välgörande detta tillmötesgående från hushållningssällskapets sida varit foi ungdomsverksamhetens utveckling i nämnda län framgår av följande siffror, utvi sande antalet tävlingar och deltagare i dessa dels inom hela landet, dels i Upp sala län.

469 Antal tävlingar j 1 1

intal deltagare

i samtliga länji Uppsala län||i samtliga länji Uppsala län 1927 1928

•

441 518

176(39-9%)) |180 (36'6 %)\\

3 124 3 809

1225 1308

En följd av den instruerande verksamhet, som de nämnda tjänstemännen inom Uppsala län utöva, torde även komma till synes i den omständigheten, att den uppväxande ungdomens deltagande i denna praktiska verksamhet är livligare inom Uppsala län än annorstädes. Utom med växtodling ha mänga av dessa unga varit sysselsatta med grisuppfödning och hönsskötsel. Förutom statsanslaget har J. U. F. årliga anslag å 100 kronor av hushållningssällskap och landsting. År 1928 beviljades sådana anslag av följande hushållningssällskap: Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar norra, Kalmar södra, Gotlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs norra, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens. De anslagsgivande landstingen voro följande: Stockholms, Kronobergs, Kalmar norra, Kalmar södra, Gotlands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Västernorrlands och Västerbottens. Dessa årliga anslag till förbundet uppgå till omkring 3 000 kronor. Något större är det belopp, som hushållningssällskapen ärligen anslå till förbundets distrikt (länssammanslutningar). Hushållningssällskapens underavdelningar stödja avdelningarna med belopp, vilka sammanlagt torde uppgå till omkring 7 000 kronor pr år. Från enskilda donatorer har J. U. F. årligen mottagit växlande belopp, de sista åren uppgående till omkring 15 000 kronor pr år. För samarbete med liknande ungdomsrörelser i Danmark och Norge har förbundet under några år åtnjutit elt till 2 000 å 3 000 kronor uppgående anslag från Clara Lachmanns donationsfond. Det på bekostnad av dessa medel etablerade samarbetet har bestått i utbyte av föredragshållare, i studieresor töv svensk lantungdom i Danmark och Norge eller omvänt samt i utbyte av publikationer. I nämnda studieresor ha vanligen 60 å 80 ungdomar deltagit. J. U. F. utger egen tidskrift, J. U. F.-bladet, utkommande med två nummer pr månad, samt en serie småskrifter, av vilka 1—8 hittills utkommit och utgått i ett sammanlagt antal av 42 000 ex. Dessa skrifters ändamål är att sprida kännedom om lantungdomens verksamhet i självfostrande syfte såväl i Sverige som i andra länder. Vidare utgives en serie handböcker med instruktion rörande förbundets olika verksamhetsgrenar. De hittills utgivna handböckerna, 1—6, behandla: hur man anlägger enkla demonstrationsförsök, hur ungdomen kan deltaga i insamlingen av folkminnen, hur studiearbetet i en ungdomsförening ordnas. De sist utkomna utgöra handledningar i djurbedömning samt i hovbeslag. Förbundet har även utgivit en av medlemmarna använd »Dagbok för Sveriges jordbrukarungdom». I avsikt att erhålla ekonomiskt stöd, möjliggörande anställande av ungdomskonsulenter, sökte J. U. F. år 1924 förbindelse med Rockefellerinstitutionens i U. S. A. avdelning International Education Board (I. E. B ) . Sedan tillmötesgående svar ingått, sändes av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet en skrivelse till I. E. B. med inbjudan att i J. U. F:s avdelningar sprida kännedom om den undervisande verksamhet, som bedrives i lantungdomsklubbarna i U. S. A. genom konsulenter. Sedan denna inbjudan mottagits, sände I. E. B. till Sverige statskonsulenten Frants B. Lund, director of Extension Work vid International Education Board, och denne påbörjade på våren 1925 i Skaraborgs län sin verksamhet att demonstre-

470 ra huru ovannämnda »klubbarbete» i U. S. A. bedrives. För ändamålet anställdes i nämnda län på bekostnad av I. E. B. en ungdomskonsulent. Denna verksamhet har sedan utvidgats att omfatta även andra län. Under år 1929 voro manliga konsulenter anställda inom följande hushållningssällskapsområden: Jönköpings, Kronobergs Kalmar, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs södra, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västerbottens. Dessutom voro 6 kvinnliga konsulenter anställda. De manliga konsulenterna hava avlönats av I. E. B. med undantag av konsulenten i Kronobergs län, som avlönats av I. E. B. och J. U. F. gemensamt. För år 1930 hava följande hushållningssällskap beslutat bidraga till avlöning av konsulenter med följande belopp: Jönköpings länshushållningssällskap Kronobergs » » S.Kalmar > » Kristianstads » > Hallands » > S. Älvsborgs » * Skaraborgs » » Örebro > * Västmanlands » » Kopparbergs » » Gävleborgs » » Västerbottens » " Norrbottens » *

kronor * * * * * *

2 000 &5n *J» 2 000 l """ 500 l ™" 800 " ™" » j J00 » | »»» ! * J"JJ \-"\: * E™ Kronor 13 000

Sedan direktör Lund i skrivelse den 8 juni 1927 anmodat chefen för jordbruksdepartementet att utse en representant — tillika ordförande — i en kommission bestående av tre ledamöter med uppgift att vara rådgivande vid ledningen av den utav I. E. B. här i landet bedrivna verksamheten, uppdrog dåvarande chefen for jordbruksdepartementet åt professor Nils Hansson att vara ledamot och tillika ordförande i sagda kommission. Enligt direktör Lunds önskan utsagos de bada övriga medlemmarna av hushållningssällskapens ombudsmöte samt J. U. F. Börande sättet för denna ungdomsverksamhets bedrivande hänvisas till ovan lämnade redogörelse för den amerikanska klubbverksamheten, vars principer härvid i det stora hela tillämpats. Följande översikt torde kunna giva ett begrepp om verksamhetens hittills ernådda omfattning och resultat. Siffrorna avse år 1929.

Antal deltagare L ä n

|

Gossar j Flickor Summa

Odlad areal m2

Utgifter Skördevärde (Eget arbete medräknat)

Nettovinst

143 174 73 313 166 184 115 129 92 75 112 137

97 130 79 279 128 176 74 91 74 39 107 111

240 304 152 692 294 360 189 220 166 114 219 248

51565 127 291 40 320 187 268 97 795 102 057 141 050 56 243 37 209 14 273 42113 73 392

10 862-9 7 15 993-71 5 900*68 24 385-6 9 17 746-22 19 269-38 15 269-92 9 998-16 5 996-80 5 542-0 6 10 951-19 13 775-23

6 084-4 8 7 726-33 2 987-61 12 843-3 8 7 494-13 8 770-16 10 335-7 9 5 327-2 2 2 736-50 1721-95 3 968-10 6 356-7 6

4 778*49 8 267-38 2 913-07 11542-31 10 252-09 10 499-22 4 934-13 4 670-94 3 260-30 3 820-H 6 983-0 9 7 418-47

Summa 1713

3 098 | 970 576

155 69201

76 352-41 ;

79 339-60

471 Kostnaderna för verksamheten finansåret 1 juli 1928—30 juni 1929 uppgingo till -62 515 kronor 36 öre. Den för finansåret 1 juli 1929—30 juni 1930 uppgjorda budgeten upptar en slutsumma av 81 960 kronor, varav 76 360 kronor ställas till disposition av I. E. B. Utgifterna i det uppgjorda statförslaget fördela sig pä följ a n d e sätt: 12 manliga konsulenter, arvoden och reseutgifter kronor 63 220 6 kvinnliga konsulenter, arvoden och reseutgifter . . » 12 450 Trycksaker , ! 850 Demonstrationsmaterial » 370 Konsulentmöte , 2 035 Resestipendier åt konsulenter » 1295 Diverse utgifter » 740 Kronor 819607 Rociefellerinstitutionen torde vara villig att under ännu några år bidraga till kostnaderna för denna ungdomsverksamhet under förutsättning att ökade penningmedel inom landet ställas till förfogande. Denna förutsättning synes i viss mån -kunna fyllas därigenom, att Kungl. Maj:t genom resolution den 14 december 1928 medgbit, att av lotterimedel 100 000 kronor utbetalas till J. U. F. att användas till förbundets verksamhet, särskilt upprätthållandet av konsulentverksamheten, under villkor att högst 20 000 kronor av medlen ifråga årligen tagas i anspråk för ändamålet. I de,ta s a m m a n h a n g torde böra å t e r g i v a s n å g r a u t t a l a n d e n r ö r a n d e verksamheten bland landsbygdens ungdom, vilka gjorts av hushållningssälls k a p e n s f ö r v a l t n i n g s u t s k o t t i s a m b a n d m e d f r å g a n o m ä n d r i n g a r beträff a n d e d e n a m b u l a t o r i s k a u n d e r v i s n i n g e n för s m å b r u k a r e . Från Kalmar läns södra del framhålles, att erforderligt statsbidrag för uppehållande ; utsträckt omfattning av den undervisningsverksamhet, som påbörjats genom anställande av konsulenter för praktisk undervisning av landsbygdsungdom (s. k. klubbkonsulenter) är önskvärt. Förvaltningsutskottet i Kristianstads län anser, att den rent ambulatoriska undervisningsverksamheten lämpligen borde kunna kombineras med den ungdomsverksamhet, som inom vissa län blivit igångsatt i järnarbete med I. E. B. Denna ungdomsverksamhet måste givetvis snart nog bekosta av medel från vårt eget land Som ledare för denna verksamhet måste mom virje län finnas minst en manlig och en kvinnlig konsulent och därjämte behövligt antal medhjälpare _ lärare vid lantmanna- och lanthushällsskolor eller andra. Utom sina egentliga uppgifter borde dessa konsulenter kunna kraftigt deltaga 1 undervisningsarbetet genom anordnande av kurser av olika slag. Utskottet nöjtr sig med dessa antydningar men vill framhålla, att en kombination mellan ungdon sverksamheten och undervisningsverksamheten i övrigt samt mellan lantmanna- och lanthushållsskolor säkerligen skulle giva ett gott resultat. Härför erfordras emellertid kraftigt stöd av statsmedel. I ytt-andet frän Hallands län erinras om den stora och djupa betydelse ungdomsverksamheten pä jordbruksområdet under de senaste åren erhållit tack vare det uncerstöd, den haft förmånen åtnjuta från utomstående håll. Då detta understöd enellertid inom en icke avlägsen framtid torde komma att undandragas verksamhetm, synes det ligga stor vikt uppå att statsmakterna inträda för dennas fortfarande upprätthållande, närmast genom bekostande av åtminstone avlöningen till den konsulent, som inom de olika länen kräves för verksamhetens ledning och framtidi fortkomst. Att hushållningssällskapen själva i allmänhet skulle äga möj-

472 lighet avlöna de nödiga konsulenterna, synes fullkomligt uteslutet, varför ett avstannande i den påbörjade utvecklingen kan befaras, därest icke staten effektivt träder emellan. Förvaltningsutskottet i Skaraborgs län framhåller, att det vid den nu pågående utredningen synes angeläget, att särskilt den frågan ägnas ingående uppmärksamhet, huruvida och på vad sätt hushållningssällskapen i större utsträckning an hittills skola, speciellt i sin undervisande och rådgivande verksamhet, kunna utnyttja de möjligheter till kontakt med jordbrukets utövare, som de rörelser, vilka representeras' av J. U. F. och I. E. B., erbjuda. Utskottet tillmäter för sin del dessa rörelser en mycket stor betydelse. Det undervisande moment, som ligger i det av dem bedrivna praktiska arbetet i form av tävlingar o. d., är säkerligen till sina verkningar mera betydelsefullt än åtskillig annan undervisning inom jordbruket. Under sådana förhållanden förtjänade det noga övervägas, huruvida icke dessa rörelser borde på det intimaste förknippas med hushållningssällskapen, ja rent av ingå som ett led i dessas verksamhet. Inom länets hushållningssällskap hava åtgärder redan vidtagits i detta syfte och avsikten är att, sä snart de ekonomiska möjligheterna föreligga, i sällskapets tjänst anställa en konsulent för ungdomsverksamheten inom länet. I sitt arbete bör en sådan konsulent kunna påräkna hjälp och stöd av lärarna vid såväl lantmanna- som lanthushållsskolorna, och hela verksamheten bör kunna bliva av den allra största betydelse för yrkesutbildningen inom jordbruket. En första förutsättning för att hushållningssällskapen skola på ovan antytt sätt, alltså genom anställande av särskilda konsulenter, kunna stödja och utveckla här omförmälda ungdomsrörelser är emellertid, alt statsanslag för ändamålet ställas till sällskapens förfogande, och enligt utskottets mening är det i hög grad befogat att sä sker. Förvaltningsutskottet i Norrbottens län anser först och främst, att torutom nuvarande, undervisningsformer J. U. F.-rörelsens undervisningsform bör upptagas pa programmet samt organiseras och understödjas. En särskild konsulent bor anställas inom varje län som ledare för denna rörelse, varjämte instruktörer och mstruktriser böra anskaffas, i den män hushållningssällskapens egna befattningshavare, konsulenter och vandringsrättare, icke kunna — på grund av sina andra ordinarie uppdrag disponeras för ifrågavarande verksamhet. Utredningens Ovan lämnade redogörelse för den frivilliga, fostrande lantungdomsyttrandt. verksamheten i Amerika, D a n m a r k och E n g l a n d samt i v å r t eget land giver vid handen, a t t en ny metod för jordbruksundervisning åt l a n t u n g d o m i u p p v ä x t å r e n börjat tillämpas. Att ett visst behov i d e n n a r i k t n i n g r e d a n länge förefunnits f r a m g å r såväl av det u t t a l a n d e av 1907 å r s lantbruksundervisningskommitté, som ovan återgivits, som även a v det förhållandet, a t t riksdagen å r 1918 inr ä t t a d e en n y skolform, den förut omnämnda jordbruksbestämda fortsättningsskolan, med uppgift visserligen i främsta r u m m e t a t t »främja l ä r j u n g a r n a s sedliga och intellektuella utveckling och deras u t b i l d n i n g till d u g l i g a samhällsmedlemmar», men också a t t bibringa eleverna intresse och duglighet för deras f r a m t i d a verksamhet som j o r d b r u k a r e . Med h ä n s y n till vad s t a t s m a k t e r n a i v å r t l a n d i och med i n r ä t t a n d e t a v den jordbruksbestämda fortsättningsskolan redan åtgjort i nyss omförmälda syfte k a n det ifrågasättas, h u r u v i d a h ä r u t ö v e r y t t e r l i g a r e åt-

gärder äro påkallade. Vid dryftandet h ä r a v ha följande synpunkter vunnit v å r t beaktande. Med hänsyn till de för den jordbruksbestämda fortsättningsskolan med delade föreskrifterna synes denna skolforms mål v a r a att meddela så ingående kunskaper i de olika jordbruksämnena som elevernas ålder och undervisningstidens korthet medge. Planen är vad fackundervisningen beträffar ganska likartad med den för lantmannaskolorna gällande. Sistn ä m n d a skolas elever ha en ålder av minst 18 år, en minimiålder som ej h a r ansetts böra sänkas, enär eleverna k u n n a med verklig framgång inh ä m t a teoretiskt vetande på jordbrukets område först sedan de i det praktiska livet förvärvat ett visst m å t t av erfarenheter. Fortsättningsskolans elever sakna detta underlag av praktiska erfarenheter och synas på g r u n d h ä r a v ej kunna d r a g a så stor n y t t a av undervisningen som säkerligen avsetts. Det är också tvivelaktigt, huruvida teoretisk undervisning i jordbruk för den åldersgrupp, som här är ifråga, 13- å 14-åringar, k a n hos dem väcka yrkesintresse till liv. Hos det stora flertalet brukar läxläsningen snarare framkalla olust. Dock är resultatet härvidlag i hög grad beroende av lärarens pedagogiska, skicklighet och hans eget intresse för ämnet. Det torde emellertid v a r a a t t befara, att lärare, som ej uppvuxit i jordbrukarhem och som ej erhållit a n d r a kunskaper i facket än dem, som den korta lärarkursen i jordbruk vid någon lantmannaskola k u n n a t bibringa, icke skola v a r a i besittning av det levande intresse för och den kännedom om jordbruksnäringen, som säkerligen erfordras för att överföra sådant intresse på andra. I den allmänna diskussionen om lantmannaskolornas ställning h a r också med en viss rätt framhållits, att elever från jordbruksbestämd fortsättningsskola, som tack vare egen begåvning och lärarens förmåga att väcka deras intresse för ämnet k u n n a t erhålla ett visst mått av kunskaper^ anse sig ha erhållit tillräckliga sådana för sitt framtida utövande av jordbrukaryrket. Såväl de som kanske ännu mera deras föräldrar finna det ej nödvändigt, a t t de sedermera även genomgå lantmannaskola. E h u r u visserligen vår utredning ej k a n anses avsedd att omfatta även den jordbruksbestämda fortsättningsskolan och dess organisation, ha vi dock ansett oss böra i detta sammanhang framhålla de svagheter ifråga om denna skolform, som gjort sig gällande. I jämförelse med densamma synes oss den fackligt undervisande verksamhet, som bedrives av J. U. F . med hjälp av hushållningssällskapens tjänstemän eller av särskilda ungdomsledare, äga vissa avgörande företräden. De unga få härvid självständigt men med en ungdomsledare som l ä r a r e hand om jordbruksföretag av den storlek, som deras ålder och krafter medge. Det ekonomiska utbytet av företaget är deras eget. Deltagarnas ansvarskänsla blir härigenom väckt, och de gripas a v ett intresse och en arbetsiver, som endast det egna självständiga och vinstgivande företaget i längden kan ge. Den undervisning, som ledaren meddelar, omsattes

av lärjungen omedelbart i praktiska livet och blir därför en verkligt levande kunskap, som ej så lätt glömmes som den genom böcker meddelade. Eleven-jordbrukaren ställes i samband med sin praktiska verksamhet inför en rad av problem, vilka han får tillfälle att diskutera med ledaren. Den teoretiska undervisningen i skolan kan självfallet ej på samma sätt mångsidigt belysa de olika arbetena inom växtodlingens eller djuruppfödningens och djurskötselns områden. Det praktiska arbetet med det egna jordbruksföretaget kan givetvis ej ge den unge företagaren annat än ett visst mått av kunskap och. erfarenhet inom de speciella och begränsade områden, som han ägnar sig åt. De mera systematiska och sammanhängande kunskaperna tillhör det lantmannaskolorna att meddela, och man torde kunna påräkna ökad tillströmning av elever till dessa skolor, i den mån som ungdomsverksamheten vinner ökad utbredning. De i Amerika vunna erfarenheterna ge vid handen, att de unga, som i egenskap av egna små företagare fått ett livligt intresse för jordbrukaryrket, mer än annan ungdom känna behov av att i en skola fördjupa sitt vetande. De förut meddelade erfarenheterna beträffande elevfrekvensen i lantbruksskolorna i N. Carolina motsvaras av enahanda erfarenheter även i andra stater. Säkerligen kan beträffande denna ungdomsverksamhet, som är avsedd att, vad den enskilde medlemmen angår, fortfara under flera år och varunder den unge fostras dels genom kamratlivet, dels under umgänge med dem, som handhava ledningen av ungdomsverksamheten, även sägas, att den har stora förutsättningar att »främja de ungas sedliga och intellektuella utveckling och deras utbildning till dugliga samhällsmedlemmar». Enligt sakens natur bör anslutningen till denna fostrande ungdomsverksamhet vara frivillig. Under sådana förhållanden är det tydligt, att denna praktiska ungdomsverksamhet icke åsyftar att ersätta den jordbruksundervisning, som meddelas i den jordbruksbestämda fortsättningsskolan, där sådan skola finnes inrättad. Enligt vår mening är den dock ägnad att utgöra ett värdefullt och välbehövligt komplement till denna. I Förenta staterna synes man med anledning av de vunna erfarenheterna allmänt vara av den meningen, att av de penningmedel, som användas för upplysningsverksamhet på jordbrukets område, inga äro bättre använda än de, som gå till bestridande av kostnaderna för den s. k. klubbverksamheten. Om denna verksamhets betydelse gjorde på .sin tid presidenten Coolidge följande uttalande: »Troligen är ingen verksamhet av större betydelse för jordbrukets ekonomiska framtid och sociala ställning än Boys and Girls Clubs.» Såväl i Danmark som i Finland synes man böjd för att lika oförbehållsamt erkänna detta slag av undervisning (i Finland finnas f. n. omkring 125 ungdomskonsulenter), och hittills vunna erfarenheter i vårt eget land synas att döma av från olika håll gjorda uttalanden vara mycket goda. Vi vilja härvid endast erinra

475 om de uttalanden, som gjorts av flera hushållningssällskaps förvaltningsutskott, och vilka återgivits h ä r ovan. A v de m å n g a verksamhetsgrenar, som upptagits på J. U. F : s program torde n u omförmälda undervisande verksamhet under ledning a v konsulenter och andra vara den ur jordbruksundervisningssynpunkt betydelsefullaste. Den verksamhet, som av förbundets avdelningar hittills bedrivits u t a n medverkan av särskild ungdomskonsulent men med stöd a v bl. a hushållningssällskapens tjänstemän i den ganska obetydliga omfattning, vari dessa kunnat stå till förfogande, synes oss v ä r d det största beaktande. De inom avdelningarna och huvudsakligen bland mera v u x e n ungdom anordnade arbetstävlingarna, vilken verksamhet red a n t a g i t en betydande omfattning, ha visat sig ägnade a t t i hög grad befordra de ungas intresse för yrket, yrkesskickligheten och aktningen för jordbrukaryrket. I samband med dessa tävlingar anordnad instruktion i mjölkning, plöjning, hovbeslag m. m. samt av hushållningssällskapen, skogsvårdsstyrelserna, hembygdsföreningarna, Eöda korset m. fl. p å J U i^.-ungdomens begäran anordnade kurser i jordbruks- och husdjursskötsel beteskultur, skogsvård, manlig och kvinnlig slöjd, sjukvård och barnavård m. m. synas oss v a r a av stort värde. Den verksamhet för lantlivets höjande genom hem- och hembygdsvårdande arbete och genom olika å t g ä r d e r lor lantungdomens sunda, fysiska och intellektuella utveckling, v a r i J U F tagit en förtjänstfull del, torde knappast kunna överskattas. F r å n samba lets sida har det enligt vår mening stor betydelse, att de bildningstilllallen, som av staten eller statsunderstödda organ ställas till förfogande ej bh obeaktade utan ivrigt utnyttjade av kunskapssökande ungdom A t t lantungdomen organiseras och får vana vid gemensamt arbete såväl för jordbrukets höjande som för ekonomisk och social verksamhet överhuvud taget ar värt statsmakternas stöd och uppmuntran. Bristande vilja till samverkan bland lantmännen anses med r ä t t a ha hittills utgjort ett svårt hinder for jordbruksnäringens utveckling. Då J. U. F . inom sina led samlar ungdom av olika å l d r a r och kön u t a n att politiska, religiösa eller ändra särintressen få tillåtas verka splittrande, äger förbundet enligt vå? mening goda möjligheter att fullfölja de nu nämnda uppgifterna 1 samband med frågan om sättet för ungdomsledares anställande h a r diskuterats möjligheten a v att förlägga ledningen av verksamheten till nåsot centralt ämbetsverk, närmast d å lantbruksstyrelsen. Härigenom skulle kunna vinnas större auktoritet åt verksamheten ute bland allmänlielen, enhetlighet i densamma och en t r y g g a d utveckling. Denna organisationsform skulle emellertid kunna befaras foga in verksamheten i alltför s m v a former. Så länge ifrågavarande undervisning och den i a n d r a avseenden fostrande och socialt betydelsefulla verksamhet, som a v J . TJ. F . bedrives, ännu befinner sig i utveckling, skulle säkerligen ett fastställande i forfattning a v vissa detaljerade bestämmelser kunna innebära en viss faia. Den fortsatta anpassningen till olika lokala förhållanden och det

476 nödvändiga hänsynstagandet till de tidvis växlande behoven torde för hela verksamheten k r ä v a jämförelsevis fria former. Av avgörande betydelse för denna fråga synes oss emellertid v a r a önskvärdheten av att hos denna ungdomsverksamhet allt framgent bibehålla k a r a k t ä r e n av fri ungdomsrörelse. Detta innebär, att deltagarna känna, att det är de själva, som taga initiativ och äro de bestämmande. De välja själva i resp. länsavdelningar sina representanter i förbundsstyrelsen liksom de enskilda avdelningarnas funktionärer och känna sig som medarbetare i en betydelsefull verksamhet för hembygdens och fosterlandets bästa. Detta uppnås genom att J. U. F . genom sin styrelse behåller ledningen a v denna fria ungdomsverksamhet. Den önskvärda enhetligheten bör även under sådana förhållanden k u n n a ernås, i det att gemensamma instruktionshäften, räkenskapsböcker m. m., utarbetade med ledning av efterhand v u n n a erfarenheter, bliva använda, att erfarenheter, som vinnas i ett län, få inverka befruktande på arbetsmetoderna även i andra län samt att enhetliga former beträffande tävlingars anordnande och bedömande komma a t t tilllämpas icke blott inom angränsande avdelningar eller inom ett län u t a n för hela landet, möjliggörande i viss omfattning eventuellt gemensamma rikstävlingar. Såsom framgår av den redogörelse, som lämnats rörande jordbrukarungdomsrörelsen i England, h a r i detta land jordbruksministeriet v a r i t direkt verksamt för rörelsens utbredning och för skapandet av en från statskontroll fristående ledning för densamma. Den bildade sammanslutningen »the National Association of Young F a r m e r s Clubs» (riksförbundet av jordbrukarungdomens klubbar) är en självständig organisation, vilken på samma sätt som J. IT. F . står under ett visst överinseende av jordbruksministeriet. Sedan, enligt vad vi erfarit, Roekefellerinstitutioneii under sommaren 1929 h ä n v ä n t sig till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet med framställning a t t statsrådet måtte utse en inhemsk ledning för den av n ä m n d a institution bekostade konsulentverksamheten, då den hittillsvarande ledningen nu fullföljt sitt u p p d r a g att h ä r i landet demonstrera, h u r klubbverksamheten i U. S. A. är ordnad, har statsrådet föreslagit, att ledningen anförtros åt J. U. F . F ö r a t t vinna en av Rockefellerinstitutionen önskad säkerhet för att de medel, som från institutionens sida komma att för de följande åren ställas till förfogande, bliva använda på ett sätt, som från regeringens synpunkt är tillfredsställande, h a r med J . U. F . överenskommelse träffats om a t t förbundets s t a d g a r skulle ändras i den riktning, a t t en ledamot av förbundets styrelse skall utses av Kungl. Maj:t. E n ä r hushållningssällskapen visat stort intresse för ungdomsverksamheten och redan i flera län beviljat bidrag till avlöning åt ungdomsledare, har av chefen för jordbruksdepartementet även föreslagits, att en ledamot av J. U. F : s styrelse skall utses av hushållningssällskapens ombud. Ä n d r i n g av J. U. F : s stadgar i nu nämnda rikt-

n i n g a r h a r numera skett. Roekefellerinstitutioneii å sin sida har godk ä n t den föreslagna anordningen. J. U. F : s medelsförvaltning är sedan länge underkastad granskning av en av Kungl. Maj:t utsedd revisor och dess verksamhet står under lantbruksstyrelsens inspektion. A t t sålunda styrelsen för J. U. F . utom ledningen av förbundets verksamhet, sådan denna hittills bedrivits, j ä m v ä l anförtros ledningen a v den genom särskilt anställda ungdomsledare föranstaltade verksamheten synes välbetänkt. För vinnande av ytterligare garanti torde emellertid J . U. F : s stadgar böra fastställas av Kungl. Maj:t. Den nu vidtagna anordningen torde närmast v a r a avsedd a t t tillämpas under de år, då denna ungdomsledarverksamhet kommer att bekostas huvudsakligen med medel, som r e d a n stå till förfogande, nämligen dem, som beviljas av Roekefellerinstitutioneii och dem som av lotterimedel ställts till J. II. F:s disposition, samt med bidrag av medel, som av hushållningssällskapen beviljas. H u r u v i d a i framtiden, d å en större del av de medel, rörelsen kommer att kräva, torde böra ställas till förfogande av statsmedel, någon ändring av nu omnämnda, anordningar beträffande verksamhetens ledning kommer att erfordras, torde icke för n ä r v a r a n d e behöva eller lämpligen kunna komma under bedömande u t a n lärer böra få bero på rörelsens utveckling under de närmaste åren och d ä r u n d e r vunna erfarenheter. De uppgifter, som böra tillkomma den centrala ledningen, d. v. s. J. U. F : s styrelse, synas vara i huvudsak följande. Genom upplysningsverksamhet, som bör bedrivas i form av föredrag, tidningsartiklar eller eljes, bör allmänheten få tillfälle att lära känna, h u r ungdomsverksamheten är ordnad och de möjligheter, som finnas att på en ort igångsätta sådan verksamhet. Centralledningen skall vidare utfärda instruktion för i rörelsens tjänst arbetande personer, utöva tillsyn över dessas arbete samt mottaga och bearbeta av dem avgivna rapporter, utarbeta anvisningar rörande ungdomens praktiska verksamhet ävensom formulär för medlemmarnas egna berättelser om och räkenskaper över sina företag. Den centrala ledningen bör även verka för utbildning av de personer, som skola omhanderhava den lokala verksamheten, samt, n ä r så anses lämpligt, sammankalla dessa till möten för överläggningar och instruktion. Då enligt J. U. F:s stadgar förbundets sekreterare är föreståndare för förbundets centralbyrå, synes det nödvändigt, att denne helt ägnar sin arbetskraft åt denna befattning. De mångskiftande och krävande arbeten, som föreståndaren får att utföra — bl. a. täta inspektionsresor ute i bygderna för att stå i intim kontakt med verksamheten därstädes och utöva erforderlig ledning och övervakning, ledningen av utbildningskurser för de personer, som anställts för det lokala arbetet, utarbetandet av instruktioner och anvisningar samt utgivandet av publikationer — torde emellertid komma att bli så omfattande, att därjämte minst en konsulent lärer behöva anställas i förbundets tjänst. J. TJ. F . åtnjuter för n ä r v a r a n d e ett årligt statsanslag av 15 000 kro-

nor. Då vi förutsätta, att sekreteraren kommer att ägna hela sin arbetskraft åt denna verksamhet samt att därjämte i förbundets tjänst anställes en årsavlönad manlig konsulent och eventuellt även en kvinnlig; då vidare ej obetydligt belopp kommer att erfordras för dessa personers resor och därjämte ökade medel behövas till kontorspersonal, till utgivande av publikationer samt till anordnande av instruktionskurser för de personer, som anställas för det lokala arbetet i bygderna m. m., synes årsanslaget böra avsevärt höjas. Sådan anslagsökning torde emellertid endast småningom påfordras och i viss mån bli beroende av i vilken omfattning bidrag utgår från Rockefeller institutionen. Lämpligast synes vara, att J. U. F. i sin årliga ansökan till Kungl. Maj:t om anslag för det kommande året meddelar budgetförslag, av vilket framgår det sammanlagda medelsbehovet och det belopp, som för året erhålles från annat håll. Frågan om de lokalt arbetande instruktörerna, deras kompetens samt sättet för deras anställande och avlönande har av oss diskuterats. Utom i undantagsfall torde det icke vara möjligt att påräkna hushållningssällskapens nuvarande tjänstemän såsom ungdomsledare. Den främsta orsaken härtill är att söka däri, att flertalet hushållningssällskap redan synas ha svårt att med tillgängliga arbetskrafter medhinna nuvarande göromål. Endast i Uppsala län har förvaltningsutskottet låtit sällskapets båda vandringsrättare, dess hemkonsulent och länsträdgårdsmästare ägna en väsentlig del av sin arbetstid åt instruktion i J. U. F.-avdelningarna. Åtminstone vad vandringsrättarna beträffar torde detta ske med uppoffrande av tid, som eljes skulle ha ägnats andra viktiga arbeten. Ehuru det är vår förhoppning, att hushållningssällskapen skola i allt högre grad finna möjlighet att medelst hos desamma anställd personal och därvid helst medelst särskilda ungdomskonsulenter medverka för denna betydelsefulla rörelses utveckling, torde man sålunda vara nödsakad att tillsvidare utgå ifrån att, därest för de unga ständigt tillgängliga rådgivande och instruerande krafter skola finnas till förfogande, huvudsakligen annan personal erfordras såsom ungdomsledare. Rörande ungdomsledarnas kompetens hava skilda meningar framkommit. Sålunda har framhållits, att de uppgifter de unga komma att syssla med äro mera enkla sådana, odling av vissa kulturväxter eller uppfödning av grisar, kalvar, höns eller eventuellt även andra djur, samt att en person med god praktisk underbyggnad och med utbildning såsom vand ringsrättare bör, särskilt sedan vandringsrättarnas utbildning komplette rats i enlighet med vårt förslag härom, vara kompetent att meddela erforderlig handledning. Å andra sidan har påpekats, att ungdomen säker-, ligen har skarpt öga för en eventuell viss osäkerhet hos läraren och har ett starkt framträdande behov av att hos denne kunna erkänna verklig auktoritet. Handledaren ställes också under sin verksamhet inför många olikartade problem att av honom lösas. En vaken ungdom med blick för

479 vad den ser i naturen har ofta ofantligt mycket att fråga om och är övert y g a d om att läraren vet allting. Det h a r även visat sig, att de äldre jordbrukarna, sedan de genom ungdomsledarens resultatrika handledande a v sonen eller dottern fått förtroende för denne, ha mycket att resonera med honom om. Denne måste därför v a r a väl förtrogen med skilda jo dbrukssporsma och ha erhållit en god såväl praktisk som teoretisk utbildning. Lika viktigt som det är, att ungdomsledaren är en duktig yrkes man, h k a nödvändigt är det emellertid, a t t h a n äger de speciella personliga egenskaper, som göra honom lämpad för sitt krävande kall. H a n a T i n n a d 6 Un8raS fört TW ? . ™ e n d e , så att de u t a n blyghet framställa till honom alla de frågor, rörande vilka de önska klarhet. H a n skall bli deras k a m r a t och förtrogne, samtidigt som h a n genom sin kunnighet och genom sitt personliga uppträdande åtnjuter deras aktning och respekt Bet stora flertalet av dem, som hittills tjänstgjort som ungdomsledare,' hava v a n t agronomiskt utbildade. N å g r a få ha varit vandringsrättare. Bet har visat sig, att de senare lyckats i sitt arbete lika bra som de förra * o r närvarande torde icke några bestämda regler i avseende på ungdomsledarnas kompetens eller överhuvud beträffande den lokala organisationen bora givas, utan torde förhållandena böra lämnas att utveckla

an.hff ' V a r j e , ° r t S b e h O V ' Z m å n S ° m ™ ^ < ^ r ö r e l s e n vinner starkare anslutnmg i någon ort, synes det nödvändigt att i spetsen för densamma ställes en särskild ungdomskonsulent med framstående kompetens och som uteslu ande ägnar sig åt densamma. Vid hans sida torde böra vid verksamheten anlitas, antingen stadigvarande eller mera tillfälligt, krafter f v obka slag och växlande kompetens. Särskilt torde lärarpersonalen vid antmannaskolor och lanthushållsskolor v a r a synnerligen väl ägnad härtill ävensom hushållningssällskapens vandringsrättare, i den mån deras tid rÖrelSenS bÖrJan m11™;i ° C h f Ö r s t a b e d d i n g bör en enklare o ganisation kunna vara tillfyllest. I varje fall måste god teoretisk utbildning och flerårig praktisk erfarenhet ävensom vissa personliga egensKaper betraktas som nödvändiga förutsättningar för dem, vilka skola verka såsom ungdomsledare. I Förenta staterna finnes för varje ungdomsklubb en äldre person som lokal ledare, och dessa lokala ledare ha i ganska stor omfattning tagits i anspråk som medhjälpare åt konsulenterna, då dessa icke medhunnit • att person igen besöka medlemmarna mer än en eller annan gång under aret. Den lokale ledaren åtnjuter intet arvode, och det har på den grund visat sig svårt att i Amerika finna personer, som samtidigt äro lämpade tor uprdraget och vilja åtaga sig detsamma. Detta sammanhänger med att man i Amerika icke äger någon organisation motsvarande J. U F -rörelsen, i vilken vuxen ungdom utgör kärnan. Klubbungdomen l ä m n a r klubbarbetet oftast före 18-årsåldern. Hos oss däremot torde bland den v u x n a J. U *.-ungdonien i en bygd intresserade och kompetenta krafter kunna p a r a k m s vilja ställa sig till förfogande såsom lokala ledare

480 Vi önska särskilt framhålla lämpligheten av att i främsta rummet lantmannaskolornas liksom lanthushållsskolornas lärare, resp. lärarinnor, utnyttjas vid ungdomsverksamheten under den för dem arbetsfria delen av året. Visserligen är det önskvärt, att ungdomsledarna kunna disponeras för denna verksamhet under hela året, men då sommarhalvåret dock är den tid, då det viktigaste arbetet av de unga förrättas och därtill det arbete, som kräver mest tillsyn och handledning, är det uppenbart, att en lärare eller lärarinna i egenskap av ungdomsledare skulle, om den från skolan arbetsfria delen av året infaller under sommaren, härunder kunna uträtta ett betydelsefullt och gagnande arbete. Härtill kommer, vad de manliga lärarna beträffar, att deras tjänstgöring under vintern vid skolan ej torde omöjliggöra en viss tillsyn över de ungas denna tid bedrivna arbete med uppfödning av husdjur. I annat sammanhang ha vi framhållit vikten av att lantmannaskollärarna liksom lanthushållslärarinnorna användas i hushållningssällskåpens tjänst under arbetsfri del av året. Vad som till stöd härför anförts torde äga full tillämpning även då det gäller dessa lärarkrafters användande vid ungdomsverksamheten. Härtill kommer, att nämnda lärare genom sådan verksamhet skulle komma att stå i ständig kontakt med ungdomen ute i bygderna. Vid sina upprepade besök i hemmen bleve de i tillfälle att personligen lära känna de uppväxande unga och under samarbetets fortgång utöva ett visst inflytande på dem. Om denna ungdomsverksamhet, såsom vi förmoda, är ägnad att ge de unga förståelse för yrkeskunskapernas betydelse och sålunda draga dem till lantmannaskolorna, så bör detta resultat så mycket säkrare vinnas, då skolornas lärare komma i direkt beröring med bygdernas ungdom. Då vi hysa den uppfattningen, att verksamheten såsom hittills bör fa växa fram successivt i den mån ett tillräckligt starkt ortsintresse kommer till synes, anse vi, att tillsvidare såväl konsulenterna som andra ungdomsledare endast böra anställas mera tillfälligt. Beträffande det statsbidrag, som må vara behövligt för den lokala ledningen av ungdomsverksamheten, har det synts oss lämpligt att, i likhet med vad fallet är ifråga om bidrag av statsmedel till annan undervisningsverksamhet på jordbrukets område, kostnaderna för verksamheten fördelas mellan statsverket och de lokala anordnarna eller andra bidragsgivare. Det ortsintresse, som härigenom kommer till synes, är även i detta fall enligt vår mening en nödvändig förutsättning för att ett gott resultat av verksamheten skall kunna förväntas. Då hela ungdomsrörelsen för närvarande måste anses befinna sig på utvecklingens stadium böra villkoren för statsbidrag göras helt allmänna. Vi hava efter ingående överläggningar kommit till den slutsats, att det för att erhålla garanti för att nödig sparsamhet iakttages är lämpligast, att statens bi drag inom ett bestämt maximum inskränkes till en viss andel av månads

481 arvodena till ungdomsledarna samt att återstoden av dessa arvoden ävensom alla resekostnader och övriga utgifter bestridas av anslag från orten, J . U. F. eller annorledes. Vi föreslå således, att staten bidrager med högst två tredjedelar av arvodena till ungdomsledarna, dock ej med mer än 200 kronor för månad. Med hänsyn till att många ungdomsledare behöva vara verksamma endast kortare del av året och att arvodesbeloppet bör avvägas i mån av deras arbete och kompetens, hava verkställda approximativa beräkningar givit vid handen, att under de närmaste åren ett successivt stigande statsanslag av 20 000—40 000 kronor torde bliva tillräckligt. Liksom förut är framhållet beträffande statsbidraget till J. U. F:s centrala verksamhet bör det emellertid även i detta fall tillkomma J . U. F:s styrelse att årligen till Kungl. Maj:t ingiva beräkning över det erforderliga anslagsbeloppet, vilket ju också tillsvidare röner inverkan av bidragen från Rockefellerinstitutionen. För att nödig kontroll å anordnandet av ifrågavarande undervisningsverksamhet må erhållas, vilja vi tillika föreslå, att den årliga planen för ungdomsverksamheten inom varje hushållningssällskaps område underställes lantbruksundervisningsnämnden för prövning och godkännande. Huvudgrunderna för statsbidrag till den nu ifrågavarande ungdomsverksamheten på landsbygden kunna alltså enligt vår mening sammanfattas sålunda: 1) De med statsmedel understödda åtgärderna för främjande av ungdomsverksamheten på lanthushållningens område avse praktisk handledning åt lantungdom i utförande av sådana arbeten, som förekomma i lantbruket och inom lanthemmet, samt sådan vägledande och rådgivande verksamhet för denna ungdom, vilken är ägnad att göra densamma intresserad och duglig för en verksamhet i lantbruk och lanthem. 2) Ledningen av sådan statsunderstödd verksamhet utövas av J. U. F. i enlighet med förbundets av Kungl. Maj:t fastställda stadgar och under överinseende av lantbruksstyrelsen. 3) Inom varje hushållningssällskaps område bedrives ifrågavarande ungdomsverksamhet enligt plan, som för varje år uppgöres av J. U. F:s styrelse i samråd med sällskapets förvaltningsutskott och godkännes av lantbruksundervisningsnämnden. Denna plan skall innefatta redogörelse för de arbetsuppgifter, som skola under året förekomma, samt uppgift å de personer, vilka skola anlitas såsom ungdomsledare, med angivande för envar av den tid, under vilken anställningen är avsedd att räcka, arbetets ungefärliga omfattning samt storleken av det arvode, som beräknas skola utgå. 4) Såsom ungdomsledare böra i första hand anlitas särskilda av hushållningssällskap, J. U. F. eller eljest för sådant ändamål anställda ungdomskonsulenter ävensom lärarpersonalen vid lantmannaskolor och lanthushållsskrior samt hushållningssällskapens tjänstemannapersonal. 5) Till ungdomsledarnas arvode utgår, i den mån för ändamålet anvisat 3 1 — 29L2H.

statsanslag därtill lämnar tillgång, bidrag av statsmedel intill två tredjedelar av arvodet, dock högst 200 kronor för månad, under villkor att återstoden av arvodet ävensom resekostnader och alla av ungdomsledarnas verksamhet föranledda kostnader i övrigt gäldas av hushållningssällskap, J. U. F. eller annorledes.

483 Utbildningskurser för speciella ändamål. Utöver de förut i detta betänkande omförmälda kurserna äro att märka några, vilka också torde böra räknas till den lägre lantbruksundervisningen. Här skola nu behandlas kurser för utbildande av kontrollassistenter samt manliga och kvinnliga kreatursskötare, utbildningskurser i fjäderfäskötsel, vissa trädgårdskurser, kurser för utbildande av täckdikningsförmän ävensom kurser i beteskultur och ängsskötsel. Kurser för utbildande av vandringsrättare ävensom hela den lägre mejeriundervisningen skola behandlas i senare kapitel. Vi hava däremot icke ansett oss böra i vårt utredningsarbete inbegripa även den fackliga trädgårdsundervisningen, sådan den bedrives vid de nuvarande trädgårdsskolorna. Vad beträffar trädgårdsskolan för kvinnor vid Apelryd hava vi redan under avdelningen om lanthushållsskolor förordat, att densamma måtts omorganiseras till en sådan skola med specialisering på trädgårdsskötsel samt i våra förslag till reglemente för lanthushållsskolor och till kungörelse om statsbidrag till dessa skolor upptagit bestämmelser, ägnade att underlätta en sådan anordning.

Utbildningskurser för kontrollassistenter. Utbildningskurser för kontrollassistenter hava sedan länge varit anordnade genom statens försorg. För dessa kurser gäller reglementet den 28 februari 1914 (nr 24) med ändringar enligt kungörelser 115/1920 och 165/1924. Sådan kurs skall vara förlagd till lantmanna- eller lantbruksskola eller annan dylik anstalt. Med vederbörande vid anstalten upprättar lantbruksstyrelsen skriftligt avtal på viss tid med ömsesidig uppsägningsrätt. Till kursen utgår av statsmedel understöd med dels ett grundanslag av 800 kronor och dels ett bidrag av 20 kronor för varje elev. Elevantalet skall vara minst 15 och högst 45, dock att lantbruksstyrelsen kan på grund av särskilda omständigheter medgiva statsanslag även när elevantalet understiger 15, varvid emellertid grundanslaget kan av lantbruksstyrelsen nedsättas. Föreståndare är den person, som därtill utses i avtalet. För att kunna antagas till elev fordras att hava avlagt godkänd avgångsexamen från statsunderstödd lantmanna- eller länt-

484 bruksskola eller styrka sig äga motsvarande kunskaper samt att minst t v å år deltagit i lantbruksarbete, v a r v i d den, som kan förete goda vitsord rörande insikt i praktisk ladugårdsskötsel, äger företräde vid i övrigt lika kompetens. Elev erlägger en undervisningsavgift av 15 kronor och ä r skyldig att själv hålla sig med kost och husrum. Något elevunderstöd a v statsmedel u t g å r icke. K u r s t i d e n är minst sex veckor. Undervisningen skall omfatta a) nötboskapens avel och vård, b) nötboskapens utfodring, c) mjölkens beståndsdelar och egenskaper samt mjölkprovningarnas teori, d) fettbestämningar å mjölk, e) svinskötsel, f) kort redogörelse för nötboskapens och svinens vanligast förekommande sjukdomar, g) kontrollföreningarnas plan och arbetssätt, h) kontrollbokföring. Därj ä m t e böra eleverna för erhållande av praktisk utbildning följa arbetena inom en kontrollförening. Lantbruksstyrelsen fastställer efter förslag a v föreståndaren detaljerad undervisningsplan för utbildningskurs. Efter avslutad kurs erhåller eleven betyg. Under å r 1928 höllos dylika kurser å 9 ställen i landet, nämligen vid Åsa i Södermanlands län, Högalid i K a l m a r län, önnestad i Kristianstads län, Alnarp och Vilan i Malmöhus län, Skara i Skaraborgs län, Kävesta i Örebro län, Sala i Västmanlands län och Törsta i J ä m t l a n d s län. Elevantalet växlade mellan 15 (Törsta) och 45 (Önnestad) samt utgjorde sammanlagt 250 eller i medeltal vid varje kurs ej fullt 28. Den teoretiska undervisningen omfattade överallt nästan samma t i m a n t a l med växlingar allenast mellan 108 och 115. Den praktiska undervisningen var däremot ganska olika å skilda ställen. Detta gäller icke så mycket ämnena kontrollbokföring och kontrollarbete, vilka tillsammans upptogo 72 a 96 timmar, men desto mer ämnet fettbestämning av mjölk. Vid sex kurser upptog detta ämne 24 a 26 timmar men vid en k u r s 78, vid en a n n a n 80 och vid Alnarp icke mindre än 108 timmar. Då härtill kommer, a t t vid en kurs (Skara) mjölkning upptagit 40 timmar, företer hela timantalet för praktisk undervisning så stora växlingar som mellan 98 och 212. Vid de flesta kurserna har det varit 108 a 113. Vi hava inhämtat, att under år 1929 anordnats jämväl en kurs vid F r i d h e m i Malmöhus län, varigenom antalet kurser i Skåne ökats till fyra, ävensom en k u r s vid Bollnäs i Gävleborgs län. Det ä r a t t märka, att kursen vid F r i d h e m anordnats endast för dem, som genomgått lantmannaskolas längre kurs, och att fördenskull kurstiden med särskilt medgivande ansetts k u n n a nedsättas till tre veckor. Kungl. kungörelsen den 8 juni 1923 (nr 246) angående statsbidrag till främjande av kontrollföreningsverksamheten stadgar såsom villkor för att statsunderstöd må utgå till hushållningssällskap såsom bidrag till understöd åt medlemmar i kontrollförening, a t t sällskapet skall ingiva bevis att kontrollarbetet inom föreningen utföres av därtill behörigen utbildad och av förvaltningsutskottet godkänd

485 assistent. Det synes ligga närmast till hands att antaga, att avsikten varit att endast den assistent skulle anses vara »behörigen utbildad», som genomgått en sådan statsunderstödd kurs som ovan nämnts och vid vilken 1914 års reglementes fordringar i avseende på undervisningens anordning, längd och omfattning m. m. vore uppfyllda. Emellertid hava ett flertal s. k. kontrollassistentkurser å skilda orter inrättats utan statsbidrag, ibland under benämning »kontrollassistentkurs vid statsunderstödd lantmannaskola». Dessa kurser hava alltså icke varit underkastade sagda reglemente och icke varit föremål för inspektion av vederbörande statskonsulent. Likväl hava förvaltningsutskotten icke sällan godkänt från dessa mera privata kurser utgångna elever såsom »behörigen utbildade» assistenter. Sådant godkännande synes icke vara med god ordning överensstämmande. Kontrollassistentens arbete är så viktigt, icke blott såsom förutsättning för sådant statsbidrag som ovan nämnts utan i än högre grad i flera andra avseenden, bl. a. såsom underlag för sådana mer eller mindre officiella uppgifter beträffande produktionen, vilka äro av betydelse vid bedömande av djurens avelsvärde samt pläga offentliggöras i stamböcker, auktionskataloger m. m., att det är nödvändigt att nämnda assistenter besitta full och ostridig kompetens. Strängare upprätthållande av kraven i detta avseende synes böra föreskrivas. Dock torde av billighetsskäl böra medgivas, att de assistenter, som redan godkänts, få fortfara med sin verksamhet. Beträffande de nuvarande statsunderstödda kurserna för utbildande av kontrollassistenter synes först kunna anmärkas, att det hittills årligen behörigen utbildade antalet assistenter knappast är tillräckligt. Antalet kontrollföreningar synes efter några, års nedgång nu ånyo vara statt i rask ökning. Det var under år 1928 omkring 825 men kan nog numera beräknas till minst 900. Då man torde kunna utgå från att en assistent icke stannar i sin tjänst i mer än tre år i genomsnitt och då icke alla kurselever taga anställning såsom assistenter, bör den årliga utbildningen av assistenter omfatta minst 350 a 360. De under senare år av riksdagen för ändamålet beviljade anslagen hava varit avsedda för utbildande av 300 assistenter om året. Nyssnämnda privata kurser äro i sin mån ett bevis på att det hittillsvarande antalet assistenter från de statsunderstödda kurserna varit för litet. Beträffande inträdesfordringarna anse vi den skärpning böra vidtagas, att goda vitsord skola företes rörande insikt i praktiskt ladugårdsarbete, och icke blott som nu, att dylikt vitsord skall ge företräde vid i övrigt lika kompetens. Företräde kan däremot lämpligen ges den, som under minst ett år själv deltagit i dylikt arbete. Vidare anse vi det nuvarande stadgandet, att även den, som icke genomgått med statsmedel understödd lantmanna- eller lantbruksskola, må kunna antagas till elev, därest han styrker sig äga motsvarande kunskaper, kunna giva anledning till att personer med alltför svag fackligt teo-

486 retisk underbyggnad antagas till elever. N ä m n d a bestämmelse synes därför böra borttagas. Däremot bör kursen öppnas för dem som genomg å t t sådan längre utbildningskurs för ladugårdsförmän, med ett års praktik och fyra månaders teori, som vi komma att föreslå till inrättande. Redan nu står kursen öppen för både män och kvinnor. Detta bör uppenbarligen få fortfara. Ifråga om undervisningen anse vi att, e h u r u v ä l handledning i maskinmjölkning redan nu torde meddelas, detta ämne bör uttryckligen upptagas å undervisningsplanen. Ävenledes bör det viktiga ämnet mjölkbedömning medtagas. Den nu stadgade undervisningstiden om minst sex veckor synes oss v a r a alltför kort och än mer otillräcklig blir den, ifall undervisningen tillökas beträffande maskinmjölkning och mjölkbedömning. Det m å erinras, att i Finland den teoretiska undervisningen i kontrollassistentkurs p å g å r i minst 2 1/2 månader. Vi hålla för v å r del före, att minimitiden bör utsträckas till å t t a veckor för vanliga elever. För dem, som förut genomgått lantmannaskolas längre kurs eller fortsättningskurs eller ock sådan längre kurs för ladugårdsförmän som ovan nämnts, torde kurstiden, i analogi med medgivandet beträffande den nya kursen vid F r i d hem, kunna göras kortare och inskränkas till fyra veckor. I v a r t d e r a fallet bör liksom nu lantbruksstyrelsen fastställa detaljerad undervisningsplan. Vartdera slaget av kurser bör hållas fristående från det andra, enär det eljest bleve svårt att på lämpligt sätt anordna undervisningen. Statsanslaget till de nuvarande kurserna synes v a r a fullt tillräckligt, även när kurstiden förlänges till å t t a veckor. Såsom skäl för denna vår uppfattning må framhållas såväl att rätten att hålla dylika kurser nu är ganska eftersökt som ock att s. k. kontrollassistentkurser anordnats u t a n statsbidrag. För sådana fyra veckors kurser för mer kompetenta elever, som ovan förordats, torde grundanslaget kunna nedsättas till 500 kronor för kurs. Det pr elev utgående statsbidraget bör bibehållas vid 20 kronor och likaså elevens undervisningsavgift av 15 kronor p r kurs. För utbildande av 360 assistenter kräves med ett medeltal av 30 elever i varje k u r s 12 kurser. Ifall 11 av dessa a n t a g a s v a r a åttaveckorskurser, kräves för dem (11 • 800 + 330 • 20 = ) 15 400 kronor i statsbidrag. Till en fyraveckorskurs skulle åtgå (500 + 30 • 20 = ) 1100 kronor. Inalles torde alltså tarvas ett årligt statsanslag av 16 500 kronor. D å anslagsbehovet under senare å r beräknats till 14 000 kronor, innebär detta en ökning med 2 500 kronor.

487 U t b i l d n i n g av k r e a t u r s s k ö t a r e . För n ä r v a r a n d e äro i Sverige tillämpade t v å skilda system för utbildande av kreatursskötare. Det ena åsyftar en mera grundlig utbildning vid praktisk-teoretiska kurser under ett helt år enligt reglementet den 28 september 1917 (nr 636) för med statsmedel understödda utbildningskurser för ladugårdsförmän och svinskötare med ändring enligt kungörelse nr 495 år 1919. E h u r u detta reglemente icke innehåller föreskrift a t t icke kvinnor mottagas i dessa kurser, torde kurserna dock hittills h a v a besökts uteslutande av manliga elever. Och ehuru reglementet ej heller stadgar att det är avsett blott för viss del av landet, har det kommit i tillämpning endast i landets södra och mellersta delar. Det a n d r a systemet t a r uttryckligen sikte på de speciella förhållandena i landets nordligare delar. För detsamma gäller reglementet den 28 augusti 1917 (nr 590) för med statsmedel understödda utbildningskurser för kvinnliga ladugårdsskötare i Norrland och Dalarna. Sedan § 2 av detta reglemente ä n d r a t s år 1921, har den ursprungliga lydelsen återställts genom kungörelsen nr 218 år 1924. Denna utbildningsform, som innefattar k o r t a praktisk-teoretiska kurser under minst 21/2 månader, är sålunda avsedd blott för vissa landsdelar och står öppen endast för kvinnor. Först torde böra lämnas en kort redogörelse för den nuvarande anordningen av utbildningskurserna för ladugårdsförmän och svinskötare. För den p r a k t i s k a utbildningen i dessa kurser träffar lantbruksstyrelsen avtal med innehavare av lämpliga egendomar att mottaga visst a n t a l elever under ett år, 29 oktober—23 oktober, mot erhållande av gottgörelse av statsmedel, för n ä r v a r a n d e uppgående till 300 kronor för ladugårdselev och 350 kronor för svinskötarelev. Kursen står under närmaste uppsikt av en styrelse, utsedd av vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Innehavaren eller förvaltaren av egendomen ä r kursens föreståndare, vilken leder och övervakar arbetet och undervisningen. För inträde som elev fordras att hava fyllt 19 år och att h a v a minst ett år allvarligt deltagit i ladugårdsarbeten eller skötsel av svin, varjämte fordras god hälsa och vissa elementära kunskaper i läsning, skrivning och räkning. Eleven skall deltaga i alla arbeten, som stå i samband med kreatursbesättningens vård, utfodring och tillsyn. H a n äger å t n j u t a fri bostad jämte bränsle och kost ävensom kontant minst 350 kronor för ladugårdselev och 400 kronor för svinskötarelev. Under tiden 1 juni—30 september avbrytes den praktiska kursen för en m å n a d beträffande ladugårdselev och för den kortare tid lantbruksstyrelsen må finna tillräcklig för svinskötarelev och eleven övergår till teoretisk kurs. Sådan kurs anordnas genom avtal av lantbruksstyrelsen vid lantbruksskola eller annan läroanstalt på lantbruksundervisningens område, som lantbruksstyrelsen finner lämplig, mot särskild gottgörelse a v

488 statsmedel, vilken för kurs om en månad nu utgör 80 kronor för varje elev samt 600 kronor för övriga utgifter för kursens hållande. För denna gottgörelse är kursens föreståndare skyldig lämna eleven undervisning, kost och husrum. K u r s e r n a stå under inspektion av vederbörande statskonsulent i boskapsskötsel, resp. svinskötsel. P r a k t i s k a kurser för ladugårdselever voro år 1928 anordnade å 17 gårdar, nämligen Berga i Stockholms län, U l t u n a i Uppsala län, Stora Sundby, Ålberga, Ulvhäll och Näsby i Södermanlands län, Bjärka-Säby i Östergötlands län, Ryningsnäs i K a l m a r län, Bollerup i Kristianstads län, Bosjökloster och A l n a r p i Malmöhus län, M u n k a g å r d i Hallands län, Klagstorp och Kilagården i Skaraborgs län, Varpnäs i Värmlands län, Götarsvik i Örebro län och Tomta i Västmanlands län. Alla dessa g å r d a r äro jämförelsevis stora, ibland mycket stora med ett nötkreatursantal av 100 till inemot 400 djur. Hela antalet elever v a r 74, växlande vid de särskilda, g å r d a r n a mellan 1 och 8. De teoretiska ladugårdsskötarkurserna voro koncentrerade å fyra ställen, nämligen Bjärka-Säby, Bollerup, Alnarp och Klagstorp, på sistnämnda ställe med t v å kurser. Antalet undervisningstimmar var 149—169. Två praktiska svinskötarkurser höllos å r 1928, vid Oppeby i Södermanlands län och Almnäs i Skaraborgs län med en elev på v a r t d e r a stället. Den teoretiska kursen hölls vid Oppeby. Beträffande den undervisning, för vilken nu redogjorts, h a v a under sen a r e år framställts vissa förslag. Sålunda hemställdes år 1928 i motion nr 172 i första kammaren om framställning till Kungl. Maj:t i syfte att dessa kurser m å t t e bliva öppna även för kvinnor. Jordbruksutskottet förmälde sig med hänsyn till det med genomgången av dessa längre kurser förenade ansträngande kroppsarbetet och då något egentligt behov i det angivna hänseendet knappast syntes föreligga, hysa tveksamhet med avseende å det praktiska resultatet av en sådan åtgärd. Däremot ifrågasatte utskottet, h u r u v i d a icke med tanke särskilt på det mindre jordbruket ett mera påtagligt behov skulle k u n n a fyllas genom anordnande jämväl i landets södra och mellersta delar a v kortare kurser för utbildande av kvinnliga ladugårdsskötare, motsvar a n d e dem som hållas i landets norra delar. I enlighet med utskottets hemställan föranledde motionen ingen riksdagens åtgärd. Vid 1929 års riksdag förnyades motionen, nu med hemställan att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa, a t t till nu förevarande u t r e d n i n g m å t t e hänskjutas frågan om ordnandet även för kvinnor av sådana längre kurser för ladugårdsförmän och svinskötare, som r e d a n finnas för män. Sedan vi på given anledning i skrivelse den 9 februari 1929 till första k a m m a r e n s första tillfälliga utskott förmält oss anse de oss givna direktiven innebära uppdrag att taga under övervägande j ä m v ä l frågan om ä n d r a d e anordningar för utbildande av kvinnliga ladugårdsskötare, beslöt

489 riksdagens första kammare att motionen icke skulle föranleda någonåtgärd. Vidare är att märka, att Stockholms läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott i skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 november 1927, för vars huvudinnehåll departementschefen redogjort uti punkten 26 av nionde huvudtiteln till 1929 års riksdag, gjort gällande, att kurserna visserligen syntes på ett tillfredsställande sätt fylla de krav, som för närvarande rimligtvis kunde ställas på utbildningen av skolad ladugårdspersonal, men att de vore alldeles otillräckliga för att fylla det erforderliga antalet utbildade ladugårdsskötare. Behovet av dylik personal vore nämligen mycket stort. Antalet kurser borde därför ökas, men då detta vore avhängigt av att avtal kunde träffas med lämpliga egendomar, syntes en ökning av kursernas antal knappast vara möjlig, om ej de ekonomiska villkoren för anordnande av kurser avsevärt förbättrades. Olägenheterna av ständigt ombyte av ladugårdspersonal samt de med kurserna följande oundgängliga utgifterna uppvägdes näppeligen av det relativt obetydliga statsbidraget. Större möjlighet borde öppnas även för gifta elever att genomgå kurserna. En väsentlig ökning av statsanslaget vore därför nödvändig. Vidare borde till prövning upptagas frågan, huruvida ej jämväl mera kortvariga kurser för kvinnliga ladugårdsskötare lämpligen borde anordnas. Erfarenheten särskilt från Finland syntes visa, att mycket vore att vinna genom överförandet av kvinnlig arbetskraft till ladugårdarna. Särskilt borde behovet av personal för mindre och medelstora besättningar på detta sätt lättare kunna fyllas. Även borde övervägas, om ej ladugårdsskötare med långvarig, god praktik borde få avgiftsfritt genomgå teoretisk utbildningskurs ävensom komma i åtnjutande av stipendium. Sedan statskonsulenten i boskapsskötsel förklarat sig dela de av förvaltningsutskottet framförda synpunkterna och ifrågasatt vissa förändringar i kursernas anordnande, har lantbruksstyrelsen i utlåtande den 31 augusti 1928 yttrat huvudsakligen följande. Dessa kurser hade, i synnerhet beträffande ladugårdsförmän, fått en mycket stor betydelse. Erfarenheten under de senaste åren hade visat, såväl att efterfrågan på de vid kurserna utbildade eleverna, särskilt i mellersta Sverige, vore mycket stor som ock att så gott som överallt ett flerdubbelt större antal lämpliga elever anmälde sig än som kunde mottagas vid de praktiska kurserna. En oknmg av antalet ställen, där kurser anordnades, vore nödvändig. Att fördenskull öka gottgörelsen från staten syntes dock knappast vara erforderligt. Lantbruksstyrelsen hade till följd av bristande medelstillgång måst avvisa erbjudanden från ett flertal lämpliga egendomar att mottaga kurser. Att medelstillgången vore otillräcklig motbevisades icke därav att reservation uppstått å anslaget, ty detta berodde på att styrelsen icke ansett sig kunna träffa avtal om anordnande av kurser, förrän medel därtill beviljats av riksdagen, och att därför ett år 1925 beviljat anslag till utbildning av förhöjt antal ladugårdsförmän icke kunnat komma till an-

vändning. För läsåret 1929—1930 komme enligt gällande avtal möjlighet till utbildning att beredas 79 ladugårdselever och 1 svinskötarelev. Detta antal vore dock ej tillfyllest utan borde ökas till 100, vilket förutsatte anordnande av ytterligare en teoretisk kurs. Hushållningssällskapets förslag att vid de teoretiska kurserna skulle mottagas jämväl elever, som icke samtidigt genomginge praktisk kurs, funne lantbruksstyrelsen sig knappast kunna tillstyrka i betraktande av den stora betydelsen av en verkligt praktisk skolning. Likaledes funne sig lantbruksstyrelsen sakna skäl förorda förslaget om anordnande av kvinnlig utbildning inom södra och mellersta Sverige. Landsbygdens kvinnliga ungdom i dessa landsdelar vore icke på samma sätt som i Norrland van vid och villig att ägna sig åt praktiskt ladugårdsarbete. Ett försök i angiven riktning skulle troligen stranda av brist på elever. Lantbruksstyrelsen hemställde slutligen, att Kungl. Maj: t måtte av 1929 års riksdag äska medel såväl till de kurser, som börjat den 1 november 1928, som ock till dem, som skulle anordnas från och med 1 november 1929, på det att styrelsen måtte kunna i tid träffa avtal om anordnande från sistnämnda tidpunkt av ökat antal kurser. Statskontoret tillstyrkte den av lantbruksstyrelsen föreslagna engångsanordningen beträffande anslags beviljande för två år. Departementschefen fann utredningen utvisa, att skäl talade för att ökade möjligheter bereddes för utbildning av ladugårdsskötare i större antal, och ansåg frågan om anordnande jämväl i södra och mellersta Sverige av kortare utbildningskurser för kvinnliga elever vara värd att närmare övervägas. Emellertid syntes dessa frågor böra överlämnas till oss för behandling vid vår utredning. I avvaktan på resultatet härav syntes ej heller beträffande beviljandet av anslag någon ändring böra ske i hittills tillämpade ordning, ehuruväl, såsom lantbruksstyrelsen utvecklat, det nuvarande systemet syntes vara mindre lämpligt. Såväl för läsåret 1928/ 1929 som för läsåret 1929/1930 borde lantbruksstyrelsen utgå från en medelstillgång av 34 000 kronor. — Enligt styrelsens utredning skulle detta belopp räcka till 80 elever. Förvaltningsutskottets ifrågavarande skrivelse med däröver avgivna utlåtanden hava överlämnats till oss för att tagas i övervägande vid fullgörandet av vårt utredningsuppdrag. De med statsmedel understödda utbildningskurserna för kvinnliga ladugårdsskötare i Norrland och Dalarna skola enligt reglementet vara förlagda till lantbruks-, lantmanna- eller lanthushållsskola eller annan dylik anstalt. Med vederbörande vid anstalten träffar lantbruksstyrelsen avtal, varigenom anstalten förbinder sig att enligt reglementets föreskrifter bereda undervisning åt visst antal elever mot erhållande av dels ett grundanslag av 300 kronor för varje kurs och dels därutöver 40 kronor för varje elev. Elevantalet skall vara minst 5, men lantbruksstyrelsen kan med-

491 giva lägre antal, v a r v i d grundanslaget må k u n n a skäligen nedsättas. Den n ä r m a r e uppsikten över kursen utövas av vederbörande skolas styrelse, ^eller, där kursen icke ä r förlagd till skola, av en utav hushållningssällskapets förvaltningsutskott utsedd styrelse. Skolans föreståndare eller i fall, som nyss nämnts, en i avtalet utsedd person är föreståndare för kursen och skall tillse och leda undervisningen. N å g r a särskilda inträdesfordringar för eleverna äro icke uppställda, men hänsyn skall tagas till sökandes lämplighet för utbildningen med iakttagande att det erfordras att hava förut deltagit i skötseln av kreatur. Elev erlägger icke någon avgift för undervisningen. Hon ä r däremot skyldig att själv hålla sig med kost och husrum, vilket alltså utgör en betydelsefull skillnad från de förut nämnda manliga kreatursskötarkurserna. Nu ifrågavarande elever betraktas sålunda i detta avseende på samma sätt som elever vid lantmannaskolor och lanthushållsskolor. E n följd h ä r a v är, att dessa elever enligt särskild författning äga r ä t t till elevunderstöd (stipendium) av statsmedel i likhet med nyssnämnda elever. Undervisningen fortgår hela tiden på samma ställe och omfattar såväl praktisk som teoretisk undervisning s a m t skall räcka i minst 2 V» månader å tid som lantbruksstyrelsen bestämmer. Lantbruksstyrelsen fastställer detaljerad undervisningsplan. Under år 1928 höllos dylika kurser å fyra ställen, nämligen å Offers g å r d i Västernorrlands län, Brännland och Kristineberg i Västerbottens län samt Gran i Norrbottens län. Vid Offer finnes lanthushållsskola och vid Gran såväl lantmannaskola som lanthushållsskola. Brännland och Kristineberg äro enskilda egendomar med avelscentra. Det faller i ögonen, att ingen kurs i n r ä t t a t s vare sig i Dalarna eller inom Gävleborgs eller J ä m t l a n d s län. P å var och en av de nämnda fyra ställena höllos två kurser. I dessa utbildades inalles 49 elever, nämligen vid Offer 20, vid B r ä n n l a n d och Kristineberg v a r d e r a 10 och vid Gran 9. De egendomar, d ä r kurserna höllos, voro, såsom vanligt är i dessa landsdelar, a v jämförelsevis liten storlek. Den största var Offer med 57 nötkreatur, Brännland hade 35, Kristineberg 24 och Gran 11. E n följd h ä r a v h a r blivit, a t t resp. ladugårdar icke torde överallt hava givit plats för alla elever i viss k u r s att samtidigt fullgöra praktiskt arbete u t a n att det blivit nödvändigt att indela dem i grupper. Då emellertid alla eleverna måst samfällt deltaga i den gemensamma teoretiska undervisningen, h a r följden blivit, a t t man ansett nödigt att i viss utsträckning bereda sysselsättning åt den g r u p p eller de grupper, som icke för tillfället hade praktiskt ladugårdsarbete. P å grund h ä r a v och med hänsyn tillika till a t t eleverna ju själva skola bekosta sitt uppehälle, lärer m a n hava — utanför reglementets r a m — anordnat undervisning i hushållsgöromål m. m., varigenom dessa kurser på sätt och vis fått en anstrykning av lanthushållsskola i m i n d r e format. Numera äro kurserna vid B r ä n n l a n d och Kristineberg nedlagda och i stället kurser inrättade vid den nya lantmannaskolan i Grubbe invid

492 Umeå, varest skola hållas årligen fyra kurser om tre månader med 5 elever i varje. Årliga behovet av statsanslag till dessa kurser har under senare år beräknats till 6 000 kronor, men statens kostnad har i verkligheten varit avsevärt lägre. Vid bedömandet, huruvida de nu tillämpade anordningarna för speciell utbildning på kreatursskötselns område äro väl ägnade att fylla sitt ändamål och fullt tillräckliga att motsvara behovet, finner man, att problemet sönderfaller i ett flertal särskilda frågor. Om man då först fäster sig vid södra och mellersta Sverige och därvid tar i betraktande den ojämförligt mest omfattande utbildningen, nämligen av ladugårdsskötare, är att märka, att för närvarande dylik utbildning är anordnad endast för den personalkategori, som betecknas med ordet »ladugårdsförmän». I ordet förman ligger, att denne skall hava en jämförelsevis stor kreatursbesättning att sköta och helst även att han skall hava sig underställd någon personal, för vilken han är förman. Om man sålunda redan av namnet kan draga den slutsatsen, att denna undervisning är avsedd att tillgodose huvudsakligen det större jordbrukets behov av arbetskraft på nu ifrågavarande område, starkes denna uppfattning därav, att den nuvarande ettåriga utbildningskursen är så anordnad och tar så pass lång tid, att eleven uppenbarligen åsyftar att efter dess genomgående erhålla en jämförelsevis väl avlönad anställning, som ju endast kan erbjudas vid större ladugårdar. Om detta får anses fastslaget, framställer sig osökt frågan, huruvida icke behov finnes för anordnande av utbildningskurser även för ladugårdsskötare för det medelstora jordbruket samt av kurser för sådana mindre jordbrukare, som i huvudsak själva sköta sin ladugård. Därjämte påkallar frågan om kvinnors utbildning för ladugårdsarbete särskild uppmärksamhet. Till dessa frågor skola vi längre fram återkomma. Det torde utan vidare kunna få anses givet, att sådana kurser som de nuvarande för utbildning av ladugårdsförmän hava en betydelsefull uppgift att fylla och böra bibehållas. Lantbruksstyrelsens uttryckliga uppgift, att efterfrågan på från dessa kurser utgångna elever varit långt större än tillgången och att endast bristen på disponibla statsmedel hindrat styrelsen att anordna ökat antal sådana kurser, torde härutinnan få anses tillräckligt avgörande. Att dessa kurser även ur elevernas synpunkt befunnits lämpliga och ägnade att ge god valuta i form av ökade möjligheter att erhålla förmånliga anställningar framgår av den omständigheten, att enligt lantbruksstyrelsens uppgift mångdubbelt fler sökande anmält sig till kurserna än som kunnat antagas — ett icke alltför vanligt förhållande beträffande den lägre lantbruksundervisningen. Då vi alltså ansett oss kunna utgå från att berörda kurser böra allt framgent upprätthållas, hava vi tagit under övervägande, huruvida deras

493 nuvarande anordning i alla avseenden är fullt lämplig eller om denna bör i något hänseende jämkas för att vinna ännu bättre resultat. Det har därvid ifrågasatts, huruvida icke eleverna, innan de börja den praktiska kursen, borde genomgå en helt kort förberedande teoretisk instruktionskurs för att vinna en allmän överblick över de ämnen, som praktiskt tillämpas i ladugårdsarbetet, och bliva skickade att bättre förstå betydelsen av de olika praktiska arbetena. Detta system tillämpas med gott resultat i Finland. En dylik kurs kunde inskränkas till 3 å 4, möjligen 6 dagar. Den borde ledas antingen av föreståndaren för den läroanstalt, dit den senare teoretiska undervisningen skulle förläggas, eller ock av resp. ledare för den praktiska utbildningskursen. En dylik orienterande överblick bör påtagligen hava stort värde. Dess anordnande synes dock vara förenat med vissa svårigheter, därest resor mellan praktikgårdarna och den teoretiska skolan skulle därav nödvändiggöras. Däremot torde man utan att pålägga innehavaren av praktikgården alltför betungande förpliktelser kunna uppställa krav på att denne skall föranstalta, att eleverna vid praktikens början under minst tre dagar erhålla en dylik orienterande teoretisk handledning. En svaghet vid utbildningen synes oss vara, att under praktiktiden ingen samverkan äger rum med föreståndaren för den teoretiska kurs, dit eleven skall övergå. För att befordra utbildningens resultat synas eleverna böra åläggas att till nämnda föreståndare insända månadsrapporter enligt av lantbruksstyrelsen uppgjort formulär, varjämte bemälde föreståndare bör äga att, då sådant kan anses påkallat, på ort och ställe verkställa inspektion av elevernas praktiska arbete. En förutsättning för en sådan anordning är, att redan vid praktikårets början bestämmes, till vilken teoretisk kurs envar elev skall hänvisas, men detta torde knappast innebära någon svårighet. Det borde ej vara omöjligt att bestämma, att samtliga elever från praktikgårdarna inom visst område skola tilldelas viss teoretisk kurs och att sålunda varje skola, där teoretisk kurs hålles, får sitt bestämda distrikt. Dei kan vidare sättas ifråga, huruvida icke den för den teoretiska kursen tillmätta tiden av en månad är väl kort. Då eleverna anlända till kursen, aro de vanligtvis ganska hårt ansträngda av det praktiska arbetet och det har uppgivits, att de i början hava svårt att följa med och draga avsedd nytta av den teoretiska undervisningen. Med hänsyn härtill och då behov torde förefinnas av ökad teoretisk undervisning särskilt i maskinmjölkning och möjligen även i mjölkbedömning, anse vi oss kunna tillstyrka, att den teoretiska kursen förlänges från en månad till sex veckDr. De såhnda förordade jämkningarna i kursernas anordning torde knappast behöva medföra ökning i det nu bestämda statsbidraget till den praktiska kursen. Den förlängda bortovaron vid teoretisk kurs medför visserligen för praktikgårdens innehavare ökad olägenhet, men då denna

494 bortovaro inträffar under sommaren, då ladugårdsarbetet torde vara lättast, bör detta icke vara av större betydelse. Anslaget till teoretisk kurs torde däremot till följd av berörda inspektion samt mottagandet av rapporter ävensom kurstidens förlängning böra något ökas, förslagsvis från 600 till 800 kronor, varjämte ersättningen pr elev om 80 kronor för månad torde böra upptagas till 100 kronor, när kursen utsträckes till sex veckor. För oss har framstått frågan, huruvida icke tillfälle borde beredas till ännu grundligare utbildning på ladugårdsskötselns område än genom dessa kurser. Kreatursskötselns och överhuvud den animala produktionens betydelse är så stor och denna gren av lanthushållningen innefattar så stora möjligheter för en framgångsrik utveckling, att de medel, som offras för att åt några av utövarna av detta yrke bereda en särskilt framstående utbildning, säkerligen vore väl använda. Dock bör denna ökade utbildning tillsvidare anordnas endast mera försöksvis och i mindre skala, intill dess erfarenheten visat omfattningen av behovet därav. Vi hava tänkt oss dylik utbildning anordnad i form av en praktisk kurs under minst ett helt år jämte en teoretisk kurs om minst fyra månader. För det närmare anordnandet av en sådan kurs kunna flera möjligheter tänkas. Man kan sålunda sammanföra den med de nyssnämnda kurserna och låta den längre kursens elever antingen kvarstanna å praktikgården hela sommaren för att ta den teoretiska kursen efteråt eller ock avbryta praktiken under sommaren och fortsätta densamma efter den teoretiska kursens slut. En annan metod vore att intaga eleverna i denna kurs på våren, någon dag efter den 24 april, och låta dem fortsätta praktiken under ett år för att påföljande vår övergå till teoretisk kurs. ^ Vi hava för vår del funnit sistnämnda system förmånligast. Den praktiska kursen borde givetvis förläggas till särskilt framstående gårdar. Vad den teoretiska kursen angår synes oss dess förläggande till en med framstående skoljordbruk försedd lantmannaskola förtjänt av synnerligt beaktande, dock att givetvis även en lika väl kvalificerad lantbruksskola bör kunna komma i betraktande. Om den teoretiska kursen pågår i fyra månader, d. v. s. ungefär 100 arbetsdagar, blir den i avseende på tidslängden rätt jämförlig med lantmannaskolornas fortsättningskurs om 95 dagar. Vid denna teoretiska kurs bör givetvis lämnas en väsentligt mer omfattande och fördjupad undervisning än vid de vanliga teoretiska kurserna. Särskilt bör framhållas, att vid densamma bör lämnas undervisning i mjölkbedömning. Detta ämnes betydelse gör sig allt mer gällande. Det synes naturligast, att noggrann kunskap i detta ämne besittes just av förmannen i en ladugård, varest de arbeten äga rum, som utöva bestämmande inverkan på mjölkens kvalitet. Inalles torde den teoretiska kursen böra omfatta minst 600 lektionstimmar. Vi hava uppgjort följande förslag till undervisningsplan för dylik kurs.

495 Timplan för längre teoretisk kurs för ladugårdsförmän. Välskrivning Svenska språket Räkning Kemi Fysik (värmelära 111. m.) Botanik och bakteriologi Husdjurslära, allmän: Djurkroppens byggnad och förrättningar Avel och förädling Utfodringslära Speciell husdjurslära: Nötboskapen Övriga husdjur Sjukvårds- och förlossningslära Ladugården och dess inredning Mjölkhushållning, nrjölkhygien och mjölkbedömning Jordbruksekonomi, särskilt med avseende på kreatursskötseln Bokföring (vanl. och journalföring) Demonstrationer och exkursioner

JQ 4g '•••••••••' 50 40 a 20 30

10a

qn

30 30 50

50 40

9Q

40 20 50 30 30 60 OQH Summa 620

E t t särskilt skäl för anordnande av en sådan längre utbildningskurs, som nu skisserats, hava vi funnit däri, att densamma bör utgöra ett synnerligen gott underlag för kontrollassistentutbildning. Till den praktiska delen av denna kurs bör staten bidraga med s a m m a belopp som till de nuvarande praktiska kurserna. F ö r den teoretiska kursen torde, liksom vid de nuvarande teoretiska kurserna, anslag böra utgå till skolan såväl för själva kursen som för husrum och kost åt eleverna. Det förra anslaget synes böra u p p t a g a s till 2 000 kronor och det senare till 250 kronor pr elev, allt för hel kurs. Såsom förut framhållits, torde tillfredsställande utbildningsmöjligheter på kreatursskötselns område för det medelstora och mindre jordbrukets behov nu icke förefinnas. De redan existerande ladugårdsförmanskurserna utbilda en personal, som lärer v a r a för dyrbar för jordbruk av n u ifrågavarande storlek. Visserligen finnes möjlighet att vid de med bidrag från statens anslag till höjande av det mindre jordbruket anordnade kurserna för särskilt antagna elever anordna undervisning i ladugårdsskötsel, men då sagda kurser icke nu få, därest de skola anordnas såsom specialkurser, räcka längre än högst 12 dagar, måste detta anses otillräckligt. Vid övervägande av möjligheterna att tillgodose nu ifrågavarande utbildningsbehov h a v a vi stannat vid den åsikten, att teoretiska kurser om ungefär fyra veckors längd synas lämpligast, dock att tidslängden bör

kunna något växla efter förhållandena på olika orter. Dessa kurser synas lämpligen kunna infogas bland dem, vilka såsom kurser för särskilt antagna elever upptagas i reglementet för åtgärder till höjande av det mindre jordbruket. Det må erinras, att tillträdet till de i detta reglemente avsedda kurserna står öppet för envar och är icke förbehållet allenast småbrukare samt att undervisningen är avgiftsfri. Vi anse, att dessa kurser i kreatursskötsel böra äga rum antingen såsom jordbrukskurser i husdjursskötsel eller ock såsom specialkurser och vilja erinra att enligt vårt förslag maximitiden för dessa kurser utsträckts till sex veckor. I avseende på statsunderstöd till kurserna och stipendier åt deltagarna m. m. komma nu ifrågavarande kreatursskötarkurser att följa reglerna för nyssnämnda kurser. Vi åberopa vårt förslag härom i samband med övriga förslag beträffande reglementet för åtgärder till höjande av det mindre jordbruket och vilja särskilt framhålla, att dessa kurser icke behöva vara enbart teoretiska utan kunna förenas med praktiska övningar. Dessa kurser böra i främsta rummet förläggas till lantmannaskolor, som äro försedda med lämpliga skoljordbruk. För sådana mindre jordbrukare, som själva sköta sin ladugård, synas kortare specialkurser om minst tre dagar med bidrag från merberörda statsanslag för åtgärder till det mindre jordbrukets höjande vara lämpliga. Av Stockholms läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i förut omförmälda framställning ifrågasatts, huruvida icke ladugårdsskötare med långvarig, god praktik borde få avgiftsfritt genomgå allenast den till de statsunderstödda utbildningskurserna för ladugårdsförmän hörande teoretiska kursen. Vi anse oss icke kunna tillstyrka detta förslag sådant det föreligger. Den kontrollerade praktik, som ingår i dessa utbildningskurser, utgör enligt vår åsikt en så viktig och nödvändig del av utbildningen, att den icke kan undvaras, såvitt staten skall ekonomiskt bidraga till elevens utbildande. Däremot synes intet hinder böra möta för vederbörande kursföreståndare att antaga en sådan ladugårdsskötare, som förvaltningsutskottet åsyftat, såsom extra elev och därvid uppställa de villkor beträffande avgift för undervisning, bostad och kost han anser skäliga. Det bör bli en ren privatsak och statsmedel må icke utgå därtill. Möjligen bör lantbruksstyrelsens medgivande inhämtas, så att icke på detta sätt elevantalet blir större än som är lämpligt för undervisningen av de egentliga eleverna. För övrigt skola ju kurser för särskilt antagna elever enligt vårt reglementsförslag kunna inrättas för ladugårdsskötare av nu avsett slag och, om så anses lämpligt, anordnas såsom uteslutande teoretiska. Syftet med nyssberörda framställning blir därigenom tillgodosett. Såväl nyssnämnda förvaltningsutskott som lantbruksstyrelsen hava med

styrka framhållit, att antalet kurser för utbildande av ladugårdsförmän behöver ökas. Även vi äro av denna uppfattning och vilja betona, att det är så viktigt, att landet äger tillräcklig tillgång å utbildad personal av detta slag, att den ringa kostnadsökning för statsverket, som anordnandet av flera kurser medför, på intet sätt bör få utgöra hinder därför. Vi anse sålunda, att det i form av efterfrågan på elever yppade behovet bör vid varje tidpunkt vara bestämmande för elevantalet, och hålla för antagligt, att även det av lantbruksstyrelsen föreslagna antalet av 100 elever pr år skall visa sig otillräckligt. Emellertid bör, som sagt, erfarenheten få fälla utslaget och det kan tänkas, att därvid de nya kursformer vi förordat kunna utöva viss inverkan. I avseende å den budgetmässiga anordningen av anslaget till dessa ladu går dsskötarkurser instämma vi med lantbruksstyrelsen och statskontoret. Det är uppenbarligen nödvändigt, att statsmedel till dessa kurser finnas anvisade och tillgängliga, innan lantbruksstyrelsen kan ingå avtal med egendomsinnehavare och skolföreståndare om kursernas anordnande. Vi vilja vidare till bemötande av eventuella invändningar framhålla, att vi anse lantbruksstyrelsens centrala handläggning vara nödvändig och böra bibehållas beträffande de nu ifrågavarande praktiskt-teoretiska kurserna för utbildande av ladugårdsförmän, där ju avtal måste träffas med vissa egendomar och skolor och där det hela måste uppbyggas såsom ett sammanhängande system under tillgodoseende av olika landsdelars behov. För de huvudsakligen teoretiska kurser, som äro avsedda väsentligen för det medelstora och mindre jordbruket, bör man däremot kunna lita till initiativ ute i orterna, liksom vid andra särskilda statsunderstödda åtgärder till detta jordbruks höjande. Det må jämväl framhållas, att ehuruväl sådana utbildningskurser för ladugårdsförmän, som 1917 års reglemente avser, icke hittills hållits i nordligare landsdelar än Västmanland, bestämmelserna icke innefatta något hinder för att anordna sådana kurser även längre norrut, ehuruväl sällsyntheten av större jordbruk i dessa trakter torde göra dem där mindre behövliga. Ifråga om de särskilda utbildningskurserna för svinskötare hava vi ingen ändring att föreslå. Svinskötseln kan givetvis ock göras till föremål för s. k. specialkurs. Något formellt hinder att, på sätt i förut omförmälda motioner i riksdagen påyrkats, mottaga kvinnliga elever vid de nuvarande utbildningskurserna för ladugårdsförmän och svinskötare finnes icke. Vi hålla före, att därest verkligen några unga kvinnor skulle vilja och känna sig starka nog att i jämbredd med de manliga eleverna genomgå en dylik kurs, skulle detta icke möta oöverstigliga svårigheter vare sig ur bostads- eller 32 — 291214.

498 a n d r a synpunkter. Det må exempelvis erinras om att kvinnor ibland genomgått de statsunderstödda trädgårdsskolorna. Emellertid är det möjligt att med de n ä m n d a motionerna åsyftats inr ä t t a n d e av särskilda, endast för kvinnor avsedda ladugårdsförmanskurser av ungefär samma typ som nyssnämnda, huvudsakligen för manliga elever avsedda kurser. Vi kunna icke för v å r del finna att något egentligt behov h ä r a v föreligger och hålla före, att sådana kurser skulle komma a t t sakna elever. Dock hava vi intet a t t invända mot att försök i dylik riktning göres, därest någon ladugårdsinnehavare skulle vilja ikläda sig den därmed förbundna risken. Den teoretiska kursen borde i varje fall k u n n a v a r a gemensam för både män och kvinnor. Vad därefter de norrländska kurserna a n g å r hava de, såvitt vi kunnat finna, mottagits med välvilja av befolkningen i dessa landsdelar. Det ä r dock anmärkningsvärt, att de icke u p p r ä t t a t s i flera delar a v sitt tilllämpningsområde än som varit fallet. Det må också, såsom förut framhållits, betonas, a t t de av flera skäl måst i viss mån gå utöver sin r a m och n ä r m a sig lanthushållsskolans typ. Vi hava övervägt, h u r u v i d a det vore klokt att söka motverka denna tendens och genom ändringar i reglementet åstadkomma garanti för att de verkligen bliva renodlade ladugårdsskötarskolor, såsom de från början avsetts att vara. Sådana bestämmelser skulle väl bl. a. innefatta, att antalet elever icke finge å varje ställe v a r a större än att de alla kunde samtidigt sysselsättas med sådant praktiskt arbete, som direkt sammanhängde med ladugårdens skötsel, och dessemellan alla åtnjöte teoretisk undervisning i hithörande ämnen. I betraktande av kreatursbesättningarnas jämförelsevis ringa storlek i dessa norra bygder skulle vid ett strängt genomförande av detta system kanske till och med det nu stadgade minimiantalet elever, nämligen fem, befinnas för högt. Ifall detta a n t a l minskas, kommer emellertid svårighet lätt att uppstå a t t u t a n oskälig kostnad pr elev bereda dem den stadgade teoretiska undervisningen. F r å g a kan också uppstå, huruvida den faktiskt skedda utvidgningen av dessa kursers program verkligen bör klandras. Om man blott vid undervisningsplanens fastställande noga tillser, att huvudvikten allt framgent lägges på kreatursskötseln, praktiskt och teoretiskt, synes det icke kunna v a r a a n n a t än till fördel för de u n g a kvinnliga eleverna att de under den tid, som denna fackundervisning nödvändigtvis måste lämna ledig, förvärva sig a n d r a för en lantkvinna nyttiga kunskaper, såsom i hemvård, matlagning, hönsskötsel och dylikt. Det torde till och med för att vidmakthålla lusten hos unga kvinnor att ägna sig åt ladugårdsarbete v a r a fördelaktigt a t t i skolan kunna bjuda dem någon undervisning jämväl i nyss angivna ämnen. I varje fall måste iakttagas, att vid dessa kurser ladugårdsskötseln får intaga ett långt m e r framträdande r u m än vid lanthushållsskolor, även om dessa äro särskilt jordbruksbetonade.

499 Det ä r påtagligt, att om reglementet förutsätter att kurstiden å minst 2 V» m å n a d e r skall uteslutande ägnas åt den i reglementet närm a r e angivna praktiska och teoretiska undervisningen i ladugårdsskötsel, icke det avsedda timantalet blir disponibelt härtill, ifall eleverna måste fördelas i grupper och delvis sysselsättas med a n d r a ämnen. Det synes därför önskligt att kurstiden må kunna förlängas. Då det emellertid torde v a r a både för ladugårdsägaren och för eleverna förmånligast, a t t kurserna j ä m n t utfylla tiden mellan två ordinarie flyttningstider samt kursernas minimilängd icke gärna synes kunna utsträckas så långt som inemot 6 månader, torde den nuvarande minimitiden av 2 Va månader böra bibehållas för att två kurser må kunna, om så önskas, inrymmas på halvåret. Men genom beredande av vissa förmåner för förlängd kurstid bör sådan förlängning befrämjas. Ersättningen till skolan synes i sådant syfte böra höjas i mån av förlängningen. Då den n u v a r a n d e ersättningen torde k u n n a anses lämpligt avvägd för en tidslängd av intill 3 månader, vilken j u skall tillämpas vid Grubbe, bör anslagsökningen gälla endast för tid därutöver. Den synes lämpligen kunna bestämmas för varje överskjutande period av två veckor till 50 kronor i grundanslag och 10 kronor för varje elev. E n ä r understöd till behövande elever utgå i förhållande till kurstiden, kräves i detta avseende ingen å t g ä r d till följd av kurstidens förlängning. Vi hava även haft under övervägande, huruvida dessa kurser borde omläggas till större likhet med ladugårdsförmanskurserna och alltså delas i praktiska kurser på flera g å r d a r och en för flera dylika g å r d a r gemensam teoretisk kurs. Vi hava dock icke trott att detta skulle innebära en lycklig lösning av frågan. Under den korta tid dessa kurser måste pågå och i betraktande av de här ifrågavarande jämförelsevis små kreatursbes ä t t n i n g a r n a torde det v a r a förmånligast, att praktik och teori få inhämtas i ett sammanhang. Dessa kvinnliga elever hava också vid kursens början vida mindre föregående praktisk erfarenhet än förmanseleverna. Tillräcklig anledning till att fortfarande inskränka användningen av denna k u r s t y p till Norrland och Dalarna synes oss icke föreligga. Tvärtom synas goda skäl tala för att tillåta dess tillämpning även i övriga delar a v landet. Åtminstone i vissa t r a k t e r torde den där kunna visa sig lämplig och fylla ett behov. I f r å g a v a r a n d e kurser, särskilt med förlängd kurstid, synas kunna i viss mån motsvara syftet med ovan omförmälda motioner. Enligt v å r a nu framställda förslag synes anslagsbehovet till utbildningskurser för ladugårdsförmän och svinskötare k u n n a beräknas sålunda. Vanliga förmanskurser. Praktisk utbildning av 100 ladugårdsförmanselever å 300 kr Sex teoretiska kurser å 800 kr. pr kurs Kost och logi därunder å 100 kr. pr elev

kr. 30 000 » 4 800 » 10 000 44 soft

500 Praktisk utbildning av 2 svinskötarelever ä 350 kr En teorelisk kurs Kost och logi därunder ä 80 kr. pr elev

kr. * •• »

700 600 16

°

1 460

Längre ladugårdsförmanskurs. Praktisk utbildning av 10 elever ä 300 kr Teoretisk kurs Kost och logi därunder ä 250 kr. pr elev

kr. 3 000 » 2 00° » 2 500 7 500 Summa kr. 53 760 Då anslagsbehovet under senare å r i statsverkspropositionen beräknats till 34 000 kronor, uppstår alltså en ökning med 19 760 kronor. Vad beträffar de kvinnliga ladugårdsskötarkurserna, vilka hittills varit besökta av ungefär 50 elever årligen, synes det befogat att, särskilt med hänsyn till den föreslagna utsträckningen av dessa kursers användningsområde till hela riket, beräkna ett till 70 förhöjt elevantal. Kalkylen över det erforderliga statsanslaget ställer sig då sålunda. 12 kurser å 300 kronor kronor 3 600 70 elever å 40 kronor » 2 800 Summa kronor 6 400. Med hänsyn till den föreslagna möjligheten av ökat statsunderstöd till förlängda kurser synes anslaget böra u p p t a g a s till 7 000 kronor. I jämförelse med det nu till 6 000 kronor beräknade anslagsbehovet innebär detta en ökning med 1000 kronor. Då för budgetåret 1930/1931 anslaget på grund av förefintliga reservationer begränsats till 5 000 kronor, blir ökningen 2 000 kronor.

U t b i l d n i n g s k u r s e r i fjäderfäskötsel. Ifråga om utbildningskurser i fjäderfäskötsel torde först böra omförmälas den kurs, som under läsåret 1928/1929 första gången hölls vid Hammenhögs lantmannaskola och som avsåg utbildande a v fjäderfäskötare samt jämväl av undervisare i fjäderfäskötsel. Denna k u r s utgjordes av en verklig huvudkurs med efterföljande fortsättningskurs och pågick under nio månader från 1 november till omkring 1 augusti. Den v a r med Kungl. Maj:ts medgivande specialbetonad på fjäderfäskötsel, så att vissa a n d r a ämnen i stället behandlades endast i reducerad omfattning. Undervisningen var både praktisk och teoretisk. Kursen åtnjöt vanligt författningsenligt bidrag från anslaget till understöd av lantmannaskolor och eleverna hade r ä t t till elevunderstöd (stipendium) liksom vanliga lantmannaskolelever. Denna kurs representerar sålunda i verkligheten icke någon särskild kurstyp u t a n är endast en i avseende på undervisningens anordning modifierad form av de vanliga lantmannaskolkurserna, vilka vi förut i detta betänkande behandlat. Vi hava därvid u t t a l a t v å r anslutning till tanken a t t lantmannaskolornas kurser må k u n n a på dylikt sätt

501 specialiseras. Vi anse i enlighet härmed den vid H a m m e n h ö g nu tillämp a d e m e t o d e n s y n n e r l i g e n l ä m p l i g och f ö r t j ä n t a v a t t , i d e n m å n s å v i s a r sig behövligt, v i n n a efterföljd annorstädes. Det ä r u p p e n b a r t , a t t u n d e r v i s n i n g s p l a n e n i v a r j e fall b ö r i v e d e r b ö r l i g o r d n i n g u n d e r k a s t a s n o g grann granskning. U n d e r f o r t g å n g e n a v v å r t u t r e d n i n g s a r b e t e h a r t i l l oss ö v e r l ä m n a t s en a v S v e r i g e s a l l m ä n n a f j ä d e r f ä a v e l s f ö r e n i n g d e n 24 s e p t e m b e r 1929 t i l l K u n g l . M a j : t s t ä l l d s k r i v e l s e o m a n s l a g för b u d g e t å r e t 1930/1931, s å v i t t s k r i v e l s e n a v s å g e u n d e r v i s n i n g s k u r s e r p å fj ä d e r f ä a v e l n s o m r å d e . I d e t t a avseende i n h ä m t a s a v skrivelsen huvudsakligen följande: »Verksamheten med ordnande av undervisningskurser för fjäderfäodlare och blivande sådana har föreningen för avsikt att utvidga därhän, att föreningen på centralt belägna orter skulle samla ett lämpligt antal elever från ett eller flera närbelägna län till erhållande av undervisning under åtminstone en veckas tid av föreningens konsulenter jämsides med praktisk undervisning vid väl skötta fjäderfägårdar. För att underlätta möjligheten för elever att bevista dessa kurser är föreningen i behov av medel till understöd åt dem såsom bidrag till kostnaderna för deras resor och vivre. Föreningen har räknat med ett bidragsbelopp av 30 kronor för varje elev och ett antal av 200 elever pr år, sålunda ett sammanlagt anslag av statsmedel för detta ändamål på 6 000 kronor. På grund av bristen på medel har länsföreningarnas verksamhet inom resp. distrikt hittills varit av ganska liten omfattning. Fjäderfäskötselns utveckling har befrämjats genom anordnandet av kurser, ibland även studieresor, premiering av välskötta hönsgårdar samt utställningar, men någon större regelbundenhet och intensitet i arbetet har icke kunnat åstadkommas. I regel hava allmänna föreningens konsulenter anlitats såsom undervisare, ledare och prisdomare. Då länsföreningarna icke själva — med några få undantag — kunnat avlöna hos sig anställda undervisare eller instruktörer, har rådgivnings- och upplysningsverksamhet hos enskilda hönsodlare i deras hem kunnat utövas endast i mån som någon av allmänna föreningens tvenne konsulenter varit för ändamålet disponibla. Det ligger i sakens natur, att denna verksamhet under sådana förhållanden icke kunnat taga den omfattning, som är av behovet påkallad. Vid övervägande av hur arbetet med fjäderfäskötselns befrämjande lämpligen bör bedrivas ute i bygderna har fjäderfäavelsföreningen kommit till den uppfattningen, att länsföreningarna måste erhålla möjlighet till anställande av särskilda personer, vilka såsom instruktörer kunde i samarbete med allmänna föreningens konsulenter verka för denna näringsgrens befrämjande var och en inom sitt distrikt. De böra därvid ägna sig såväl åt produktionens utveckling och därmed förenade kurser, utställningar, kontroll, rådgivning m. m. som även åt avsättningens organiserande, d. v. s. medverka vid bildandet av lokalföreningar (äggkretsar) och ägguppsamlingsställen samt tillhandagå med råd och upplysningar därvidlag. Beträffande tillgången på lämpliga personer som länsinstruktörer får föreningen framhålla, att den avser arbetskraft av ungefärligen den kvalifikation, som erhålles genom de vid Hammenhögs lantmannaskola inrättade specialkurserna. Dessa kurser, som stå under lantbruksstyrelsens överinseende, äro av stor betydelse och böra alltfort upprätthållas. Emellertid är av vikt att undervisningen i högre grad än som nu är fallet inriktas icke blott på de produktiva uppgifterna utan även på avsättningsfrågorna, d. v. s. ägghandeln i allmänhet och särskilt andelsföreningarnas betydelse därvidlag. Då föreningen erhåller statsbidrag för sina konsulenter, är föreningen givetvis beredd att ställa sina konsulenter till förfogande för med-

502 verkan vid undervisningen, i den mån sådant kan ordnas som ett led i deras övriga arbetsuppgifter. Om så sker, beredes tillfälle att redan på utbildningsstadiet bibringa de elever, som senare kunna komma att anställas som länsinstruktörer, en närmare kunskap om det arbete, som bedrives och planeras för fjäderfäskötselns utveckling och äggförsäljningens organisering, varjämte grunden samtidigt skulle läggas för förståelse och gott samarbete mellan konsulenterna och länsinstruktörerna. Under förutsättning att länsförening, i vars tjänst instruktören skall stå, för ändamålet disponerar 1 000 kronor, resekostnader däri inberäknade, anser sig föreningen kunna räkna med att av statsmedel såsom bidrag till varje sådan instruktörs avlöning anvisas 1 000 kronor för år. Därest landets samtliga till allmänna föreningen anslutna länsföreningar skulle anställa dylika instruktörer — vilket är att anse som önskvärt — skulle för detta ändamål alltså behövas anslag av statsmedel å tillhopa 26 000 kronor.»

Sedan föreningen framlagt en sammanfattning av sin planerade utgiftsstat, har föreningen vidare anfört: »Föreningen har vid utarbetandet av förslaget ej förbigått möjligheten att staten såsom villkor för dylika anslag kunde komma att förbehålla sig större medbestämmanderätt i föreningens styrelse och förvaltning. En sådan omläggning av föreningen skulle givetvis medföra de mest djupgående konsekvenser och göra densamma till halvstatlig institution i likhet med Sveriges utsädesförening, svenska betes- och vallföreningen m. fl. Vidare kan ju frågan om länsinstruktörer lösas jämväl genom samarbete med hushållningssällskapen i mera likhet med vad som nu är fallet vid övriga grenar av lanthushållningen och husdjursskötseln. Frågan om instruktörer torde då lämpligen böra lösas på så sätt, att av statsmedel anvisades ett förslagsanslag av exempelvis 26 000 kronor att utgå med bidrag om 1 000 kronor vardera till anställande av instruktörer inom de olika hushållningssällskapens områden. Varje hushållningssällskap borde i så fall stå såsom huvudman för instruktören, evad denne vore anställd direkt i sällskapets tjänst eller hos länsföreningen. Sällskapet borde då såsom villkor för erhållande av statsbidrag dels garantera minst lika stort belopp från lokalt håll och dels säkerställa att sådana åtgärder vidtagas, att instruktörerna till det allmännas bästa samarbetade med föreningens konsulenter och följde deras direktiv. En omläggning av föreningens verksamhet av sådan omfattning bör givetvis icke ske utan närmare utredning och kan givetvis ej åtminstone i sin helhet genomföras så hastigt, att densamma kan taga sin början i och med budgetåret 1930/1931. Då mycket talar för att från statsmakternas sida ett övervägande kommer att äga rum beträffande föreningens framtida organisation och verksamhet, så skulle därigenom åtminstone under budgetåret 1930/1931 föreningens verksamhet i stort sett fortgå på samma sätt som hittills. Någon ökning av statens bidrag är dock -redan nu oavvisligt, om föreningen skall kunna något så när fylla sin uppgift.»

Med stöd av denna motivering har föreningen framlagt ett förslag till utgiftsstat för året 1930/1931, uti vilket ingen utgiftspost till instruktörer förekommer samt utgiftsposten till undervisningskurser inskränkts till 2 000 kronor. Inalles utvisar denna stat ett anslagsbehov av 41 000 kronor.

503 I utlåtande den 21 oktober 1929 över denna framställning har lantbruksstyrelsen, med erinran a t t statsanslaget till fjäderfäaveins befrämjande upptoges för budgetåret 1929/1930 till 20 000 kronor och med vitsordande av denna avels stora betydelse, anfört bl. a.: »Emellertid torde vissa av de i programmet angivna åtgärderna nära sammanhänga med hushållningssällskapens verksamhet och redan vara föremål för sällskapens ekonomiska stöd. Så är framför allt förhållandet med de föreslagna instruktörerna hos länsföreningarna. Redan nu torde nämligen hos hushållningssällskapen eller under deras ekonomiska medverkan hos länsföreningar i ej så få fall finnas anställda konsulenter eller instruktörer på fjäderfäavelns område. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande torde därför böra tagas under omprövning, huruvida förevarande instruktörsfråga icke lämpligast kan och bör lösas i samarbete med hushållningssällskapen och om eventuellt statsbidrag för ändamålet ej bör förmedlas av sällskapen, såsom fallet är ifråga om övriga konsulenter och instruktörer på jordbruksområdet, varvid eventuellt i vissa fall flera hushållningssällskap skulle — åtminstone till en början — kunna förena sig om en gemensam instruktör. Jämväl frågan om formerna för undervisningskurser på fjäderfäavelns område och de understöd, som skäligen böra utgå såsom resebidrag åt kursdeltagare, synes kräva närmare utredning. Det synes lantbruksstyrelsen tveksamt, om denna form av lokal undervisning bör utbrytas ur det program för allmän lokal undervisning, som bör gälla för hushållningssällskaps område. Då lantbruksstyrelsen har anledning antaga, att frågan om den lokala undervisningen på jordbruksområdet kommer att i sin helhet och sålunda även i denna del upptagas till omprövning av de sakkunniga, som fått i uppdrag att avgiva förslag till ordnande av den lägre lantbruksundervisningen, synes ett ställningstagande på denna punkt lämpligen böra uppskjutas, till dess att dylikt förslag föreligger. För undervisningsverksamhet beräknade föreningen såväl för verksamhetsåret 1928/1929 som för löpande år ett belopp av 800 kronor. Omförmälda revisionsberättelse visar emellertid, att föreningens verkliga utgifter för samma ändamål inskränkt sig till ett obetydligt belopp. I anslutning till vad lantbruksstyrelsen redan anfört ifråga om föreningens allmänna program vill styrelsen föreslå, att ifrågavarande post uteslutes ur statförslaget. De jämkningar lantbruksstyrelsen sålunda vill föreslå i föreningens statförslag medföra en minskning av de beräknade utgifterna med sammanlagt 5 000 kronor, vadan föreningens behov av statsbidrag skulle kunna beräknas till 36 000 kronor.» Vid detta ärendes föredragning inför Kungl. Maj:t den 3 januari 1930 anförde departementschefen, a t t han ansåge den av föreningen framlagda fullständigare planen böra, innan den förelades riksdagens prövning, göras till föremål för n ä r m a r e undersökning i anslutning till andra pågående ut redningar och i samarbete med hushållningssällskapen. Det av föreningen framlagda alternativa förslaget syntes däremot kunna i stort sett godkännas. Vad beträffade undervisningsfrågan ansåge han väl i överensstämmelse med lantbruksstyrelsen, att densamma borde i sin slutliga utformning tillsvidare anstå, men denna verksamhet syntes dock icke under tiden böra helt lämnas u t a n understöd. Genom densammas uppehållande i viss utsträckning komme även erfarenhet att vinnas rörande bästa sät-

504 tet för verksamhetens framtida anordnande. För möjliggörande av kursers avhållande och för understödjande a v mindre bemedlades deltagande i desamma tillstyrkte han, a t t till föreningens förfogande m å t t e ställas ett belopp av 1 500 kronor. Detta belopp h a r också tagits i beräkning i det anslag å 40 000 kronor, som Kungl. Maj:t äskat av årets riksdag för fjäderfäavelns befrämjande. utredningens De undervisningskurser, till vilka Sveriges allmänna fjäderfäavelsyttrande. förening i sin förevarande framställning begärt statsanslag, äro avsedda för fjäderfäodlare och blivande sådana. Vid desamma skulle ett lämpligt antal elever från ett eller flera närbelägna län samlas till en central ort och där under åtminstone en veckas tid erhålla teoretisk undervisning av föreningens konsulenter jämsides med praktisk undervisning vid väl skötta fjäderfägårdar. I och för sig företer denna kurstyp stor likhet med de av oss vid behandlingen av undervisningskurser under kapitlet om det mindre jordbruket förordade specialkurser för särskilt antagna elever, vilka kurser anordnas av hushållningssällskap eller skolstyrelser och enligt v ä r t förslag kunna vara förenade med praktiska övningar och demonstrationer. Skillnaden består dels i avseende på arrangören — här föreningen — och dels beträffande kursernas finansiering samt elevernas förmåner. F r å n de av hushållningssällskapen anordnade kurserna skilja de sig jämväl därutinnan, a t t de skulle vara avsedda även för elever från andra län ( = hushållningssällskapsområden). P å grund av den väsentliga likhet, som oaktat dessa avvikelser ändock förefinnes, kunde det synas överflödigt att jämsides med nyssnämnda kursform bereda statsunderstöd även åt sådana av föreningen anordnade kurser, som nu äro ifråga. Vi vilja dock icke för v å r del avstyrka, att detta i viss mindre omfattning m å t t e ske såsom en övergångsform under en kortare period. Det kan tänkas, att föreningens kurser p å ett fördelaktigt och behövligt sätt komplettera hushållningssällskapens och skolstyrelsernas undervisningsverksamhet i detta avseende, intill dess densamma blivit behörigen organiserad. De kurser, som föreningen hittills hållit, hava varit väl besökta samt säkerligen medfört betydande gagn. Den omständigheten, att det ä r föreningens avsikt att liksom hittills sammanföra till en dylik k u r s elever från ett större område, ger särskild anledning antaga, a t t elever i tillräckligt antal skola infinna sig och att just sådana skola komma, som hava allvarlig avsikt att göra kursen sig till nytta. Detta större område för elevtillförseln utgör givetvis å vissa orter, där fjäderfäskötseln ä n n u fått endast mindre omfattning, ett företräde som dessa kurser h a v a framför liknande, blott för det egna hushållningssällskapsområdet anordnade kurser. Det torde emellertid böra tillses, a t t föreningens kurser bliva u r deltagarnas synpunkt ungefär likställda med förutnämnda specialkurser för särskilt a n t a g n a elever. Sålunda bör föreningen tillförbindas a t t av

505 det för kursen anvisade statsanslaget tilldela behövande elever understöd med minst samma belopp, som utgår till dylika elever vid nyssn ä m n d a specialkurser. Däremot synas statsmedel icke böra användas till särskilt resebidrag u t a n lärer sådant bidrag, om det erfordras, böra bestridas av föreningen eller dess länsavdelningar eller av hushållningssällskapen eller annorledes. Då dessa undervisningskurser icke torde behöva förekomma i alltför stor omfattning, synes ett statsanslag å det belopp föreningen begärt eller 2 000 kronor om året böra v a r a tillfyllest. F ö r u t o m vid dylika undervisningskurser skulle enligt föreningens förslag en mera direkt på allmänheten inriktad undervisnings- och upplysningsverksamhet ute i orterna utövas av särskilda instruktörer, vilka skulle för ändamålet anställas av länsföreningarna. Dessa ifrågasatta instruktörer synas i avseende på kompetens och uppgifter samt med hänsyn j ä m v ä l till den av föreningen beräknade kostnaden för deras anställande v a r a bra nog jämförliga med vandringsrättare. Dessa sistnämnda äro emellertid anställda i hushållningssällskapens tjänst. Vi instämma till fullo i åsikten, a t t dylika instruktörer på fjäderfäskötselns område äro mycket behövliga och att sådana böra tillsättas, men anse i likhet med lantbruksstyrelsen, att detta bör ske genom hushållningssällskapen, Vi återkomma härtill vid behandlingen av frågan om vandringsrättare och få då även tillfälle att beröra sättet för instruktörernas utbildning.

Vissa trädgårdskurser. J ä m t e den trädgårdsundervisning, som bedrives vid de egentliga trädgårdsskolorna och som vi nu icke upptaga till behandling, har under senare år ett mindre statsbidrag av Kungl. Maj:t anvisats av tillgängliga medel till en t r ä d g å r d s k u r s för kvinnor vid önnestad. Kurstiden h a r varit sju månader från mitten av m a r s till mitten av oktober. E h u r u väl det synes kunna ifrågasättas, h u r u v i d a icke denna kurs lämpligen bör förändras till en trädgårdsbetonad lanthushållsskolkurs, hava vi, då kursen är helt lösligt organiserad och beroende av år för år av Kungl. Maj:t beviljade bidrag, ansett oss icke böra framlägga något förslag ifråga om densamma. En mera fast form h a v a de trädskötarkurser, till vilka — ävensom till en trädgårdskurs i Norrland för småbrukare — riksdagen från och med å r 1920 anvisat anslag å extra stat. Kostnaden för dessa kurser h a r under senare år beräknats till 19 000 kronor för å r och statsbidrag till dem utgår från ett a v riksdagen årligen anvisat extra anslag, som för nästkommande budgetår upptagits till 24 000 kronor. F ö r att deltagarna i dessa kurser må erhålla undervisning i trädens skötsel under olika årstider äro kurserna fördelade på fyra perioder, nämligen en 12 dagars vinterkurs, en 6 d a g a r s vårkurs, en 6 d a g a r s höstkurs samt en 6 d a g a r s

506 repetitionskurs i början av påföljande år. Sammanlagda kurstiden är sålunda 30 dagar. Såväl 1927 som 1928 höllos sex dylika kurser i olika delar av landet. K u r s e r n a förläggas i regel till skilda ställen under olika år, men vissa platser hava dock fått kurser flera år i följd. Det är givet, a t t bl. a, tillgången på för undervisningen lämpliga fruktträdsplanteringar här spelar in. Antalet deltagare var 74 år 1927 och 87 år 1928. Statsbidrag utgick det förstnämnda året med 15 734 kronor och det sistnämnda med 18058 kronor. För dessa kurser gälla enligt kungl. brev den 3 december 1920 och den 6 juni 1929 samt lantbruksstyrelsens cirkulär den 27 september 1929 i huvudsak följande bestämmelser. Kurser anordnas till det antal och å de platser i södra och mellersta Sverige, som lantbruksstyrelsen kan finna lämpligt bestämma, under iakttagande att minst 8 elever antagas till varje kurs. Ansökning om deltagande i undervisningen inlämnas till vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som därefter senast den 1 december till lantbruksstyrelsen anmäler, vilka elever hushållningssällskapet önskar bereda tillfälle att bevista kurs, varom här är fråga. Till elev må lantbruksstyrelsen a n t a g a endast den, som äger ej mindre erforderliga fattningsgåvor för att fullt tillgodogöra sig undervisningen än även fallenhet och intresse för trädgårdsskötsel. I första hand skall plats beredas för trädskötare, som äro anställda hos fruktodlarförening. I den m å n fullt antal trädskötare hos fruktodlarförening icke anmält sig till sådan kurs, må hos koloniträdgårdsförening anställd trädskötare samt hos hushållningssällskap anställd täckdikningsförman kunna antagas till elev på samma villkor som hos fruktodlarförening anställd trädskötare. I mån av utrymme må även andra elever mottagas vid kursen. Lantbruksstyrelsen bestämmer, till vilken kurs elev skall hänvisas. För kursernas anordnande må av de för ändamålet till lantbruksstyrelsens förfogande ställda medel till utgifter för arvode och reseersättning åt kursledare och lärare, h y r a för lokal och redskap ävensom materialier och expenser i övrigt användas högst ett till 150 kronor beräknat belopp för varje antagen elev, varjämte till varje elev, som är anställd såsom trädskötare hos fruktodlarförening eller koloniträdgårdsförening, utbetalas ett dagtraktamente av fyra kronor för varje bevistad kursdag. Elevs resor till och från eller under kurs må ej bekostas av statsmedel. Såsom villkor för trädskötares antagande till elev gäller, att resp. hushållningssällskap avgiver förbindelse, att sällskapet bekostar dylika resor eller visar, att medel därför eljest äro tillgängliga, varjämte elev bör lämna skriftlig försäkran, att han är oförhindrad att deltaga i alla kurserna. Logi och kost erhållas på platsen men betalas av eleven. För ifrågavarande undervisning har lantbruksstyrelsen fastställt program, utvisande att undervisningen är både praktisk och teoretisk, den

507 senare bestående i föreläsningar och demonstrationer under inalles c:a 70 hela t i m m a r . Vid kursen förekommer även undervisning i köksväxtodling, blomsterodlihg, konservering, sortering och packning av frukt m. m. Dessa kurser synas vara av allmänheten omfattade med stor sympati, och ansökningarna om deltagande i desamma hava varit vida flera än som k u n n a t bifallas. Kurserna synas också v a r a på ett lämpligt sätt anordnade. Möjligen skulle man kunna anmärka, att beteckningen trädskötarkurs icke är fullt exakt, enär ju även flera andra grenar av trädgårdsskötseln behandlas under kursen, men då trädvården i allt fall är det huvudsakliga, lärer denna hävdvunna benämning kunna bibehållas. För v å r del h a v a vi icke något annat att föreslå beträffande dessa kurser, än a t t sådana kurser, som ledas av personer med särskilt framstående kompetens i facket, lämpligen synas k u n n a användas såsom repetitionskurser för i hushållningssällskaps tjänst anställda instruktörer i trädgårdsskötsel samt lärare och lärarinnor i trädgårdsskötsel vid lägre lantbruksundervisningsanstalter. Dessutom anse vi, att anslaget bör ökas för att möjliggöra hållandet av flera kurser. Det h a r allt mera visat sig, av vilken avgörande betydelse för fruktträdens avkastning en regelbunden, sakkunnig skötsel av desamma är, medelst beskärning, besprutning m. m., men den stora allmänheten torde ännu icke hava kommit till full insikt härom eller kunna utföra dessa arbeten på r ä t t sätt. Även ifråga om fruktens sortering och förpackning råda i v å r t land i allmänhet mycket otillfredsställande förhållanden. Ökad upplysning h ä r u t i n n a n är av icke ringa ekonomisk betydelse. Vi vilja därför föreslå, att antalet kurser ökas till åtminstone tio årligen samt att till följd h ä r a v det härtill avsedda statsbidragsbeloppet höjes till 30 000 kronor, vadan det extra anslaget till kurser i trädgårdsskötsel bör ökas till 35 000 kronor. Såsom nyss antytts, har statsanslag även plägat anvisas till en trädgårdskurs för småbrukare vid trädgårdsskolan i Härnösand. Antalet delt a g a r e har varit 20 men ansökningarna 80 a 130. Dessa kurser synas böra kraftigt utvecklas. Då emellertid frågan om trädgårdsskolan i Norrland upptagits till särskild behandling i a n n a n ordning, anse vi oss icke böra avgiva något förslag i nämnda avseende.

Vissa andra utbildningskurser. E n särskild kurstyp utgöres av de utbildningskurser för täckdikningsförmän, som anordnas direkt genom lantbruksstyrelsens försorg. Till dessa kurser — ävensom till utbildningskurser för förrättningsmän vid täckdikningsföretag, vilken undervisningsform dock icke torde k u n n a

508 hänföras till den lägre lantbruksundervisningen — p l ä g a r riksdagen anvisa ett gemensamt anslag å extra stat. Dylika kurser för täckdikningsförmän h a v a hållits m e r a oregelbundet och varit beroende på huruvida från hushållningssällskapen anmälts behov av utbildande av ytterligare personal av detta slag. K u r s e r n a hava anordnats av lantbruksstyrelsen genom dess agrikulturtekniska b y r å samt h a v a på senare tid varit förlagda till Kolbäcks lantmannaskola i Västmanlands län. Kurstiden har varit tre veckor. Eleverna antagas av lantbruksstyrelsen och anses böra v a r a högst 20. Undervisningen är dels teoretisk dels praktisk. Varje kursdeltagare erhåller av de anslagna statsmedlen reseersättning till och från kursen samt 4 kronor för varje kursdag men skall själv hålla sig med kost och husrum. Kostnaden för en kurs beräknas till c:a 4100 kronor. utredningens Någon ändring beträffande dessa kurser hava vi icke att föreslå. Vi yttrande. a n s e a ^ ^ a r lämpligt, att såväl hållandet av kurs som ock formen för densamma bör liksom hittills få bli beroende av behovet och förhållandena vid varje särskild tidpunkt.

E t t annat slag av kurser utgöres av de utbildningskurser i beteskultur och ängsskötsel, som anordnas av lantbruksstyrelsen i samverkan med betes- och vallföreningen med anlitande av ett utav riksdagen å extra stat anvisat anslag härtill. Anslagsbehovet har av lantbruksstyrelsen uppgivits till 3 500 kronor om året, vilket belopp är beräknat att räcka till två kurser om en vecka vardera. K u r s e r n a h a v a under senare tid hållits vid Hasselfors egendom i Örebro län. De äro n ä r m a s t avsedda för sådana personer i hushållningssällskaps eller skogsvårdsstyrelses tjänst, eller med dem likställda, vilka vilja vinna kompetens såsom undervisare i beteskultur och ängsskötsel, men stå öppna även för a n d r a personer, som på egen bekostnad vilja deltaga i dem. De h a v a varit ganska talrikt besökta. De fyra kurserna 1927—1928 hava haft sammanlagt 50 ordinarie och 40 extra deltagare. Dagligen hava hållits praktiska övningar i beteskultur under 5 timmar samt föreläsningar under 3 timmar. utredningens Vi fästa stor vikt vid dessa kurser för utbildande av personer, som yttrande. D ö r a intaga en ledande ställning ifråga om tillämpningen av rationell beteskultur och ängsskötsel. Vi vilja emellertid framhålla såsom angeläget, att kurserna förläggas till olika delar av landet, så a t t d e l t a g a r n a få öva sig i att söka genomföra modern beteskultur även på marker, som ärc av annan och kanske mer svårarbetad n a t u r l i g beskaffenhet än marken vid Hasselfors. Därjämte synes det k u n n a ifrågasättas, h u r u v i d a icke kurstiden är väl kort. I övrigt hava vi icke funnit något v a r a att

509 anföra beträffande dessa kurser, vilka fortfarande böra hållas samt av staten stödjas medelst anslag. Vi vilja betona, att sistnämnda kurser äro avsedda för utbildande av undervisare på betesskötselns område ävensom för större jordbrukare. Till utbildande av sådana instruktörer, som omförmälas i nästa avdelning av detta betänkande, måste de dock anses otillräckliga. De böra därjämte kompletteras med teoretiska och praktiska kurser i betesskötsel för den stora jordbrukande allmänheten, men sådana kurser böra anordnas såsom statsunderstödda specialkurser för särskilt antagna elever enligt reglementet för åtgärder till det mindre jordbrukets höjande samt hållas vare sig vid lantmannaskola eller å annan plats, där lämplig mark finnes att tillgå för praktiskt arbete och demonstration.

510 Konsulenter och instruktörer. Jordbrukskonsulenter. Enligt kungl. kungörelsen den 19 augusti 1921, nr 515, utgår statsbidrag till avlönande av jordbrukskonsulenter, anställda i hushållningssällskaps tjänst eller hos kemisk-växtbiologiska anstalten inom Norrbottens län. Hos hushållningssällskapen finnas därjämte anställda ett flertal andra tjänstemän med titeln konsulent, såsom husdjurskonsulenter, mejerikonsulenter, byggnadskonsulenter, trädgårdskonsulenter m. fl., men till deras avlöning utgår icke statsbidrag från nämnda anslag, därest de icke tillika äro jordbrukskonsulenter och kunna i denna egenskap föranleda statsbidrag. Om andra konsulenter än sådana jordbrukskonsulenter, till vilkas avlönande statsbidrag utgår, är i detta sammanhang icke fråga. Enligt beslut vid beviljandet av anslag för ändamålet fixerar riksdagen högsta antalet jordbrukskonsulenter, för vilka statsbidrag må utgå, och har detta under senare år utgjort 56 samt av innevarande års riksdag bestämts till 59. Beträffande frågan om genomgående tjänstårsberäkning mellan konsulenter samt lärarpersonalen vid lantmannaskolor och lantbruksskolor hava vi redan yttrat oss i avdelningarna rörande nämnda skolor. Vid bifall till våra där framställda förslag bör § 6 i ovanberörda kungörelse undergå vederbörlig ändring. Vi bifoga förslag till kungörelse härom. I den förut omnämnda framställningen den 20 oktober 1928 från föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter har även förts på tal frågan om konsulentkårens rekrytering och framhållits såsom önskvärt, att blivande konsulenter finge arbeta såsom biträden (konsulentassistenter, konsulent. aspiranter, extra jordbrukskonsulenter e. d.) åt äldre jordbrukskonsulenter för att såväl själva vinna övning som ock prövas i avseende på den personliga läggning, vilken vore i denna befattning i hög grad betydelsefull. Föreningen har ansett förslagsvis fem dylika platser böra tillsvidare inrättas med en avlöning av statsmedel av 2 500 kronor för år, varjämte ersättning för resor i tjänsten borde utgå i form av dagtraktamenten och reseersättning samt bekostas av hushållningssällskapen på enahanda sätt som till de ordinarie konsulenterna. Föreningen har hemställt om ett statsanslag å 12 500 kronor för detta ändamål.

511 Lantbruksstyrelsen har funnit förslaget visserligen värt beaktande men ansett sig knappast kunna tillstyrka framställningen, förrän den av styrelsen upprepade gånger ifrågasatta ökningen av antalet med statsunderstöd avlönade jordbrukskonsulenter kommit till stånd. Då vi övervägt denna fråga ur synpunkten av jordbrukskonsulenternas verksamhet i avseende på den lägre lantbruksundervisningen, hava vi funnit det synnerligen behövligt, att den, som utses till konsulent, äger icke blott framstående teoretisk utbildning och särdeles god förfarenhet på det praktiska jordbrukets område jämte en viss pedagogisk utbildning utan även att han, innan han vinner ordinarie anställning, bör vara någon tid prövad i utövandet av konsulentverksamhet. För närvarande är i detta avseende endast stadgat, att jordbrukskonsulent skall hava blivit av lantbruksstyrelsen förklarad kompetent till sådan anställning utan att det närmare angives, vad som bör krävas för att sålunda kunna bliva kompetentförklarad. Närmare bestämmelser härom synas önskvärda. Men att för vinnande av nyssnämnda ökade garantier för att konsulenten äger alla de kvalifikationer, som platsen kräver, bevilja statsunderstöd till en ny särskild tjänstemannakår av konsulentaspiranter kunna vi icke finna erforderligt. Genom den lättare övergång från lärartjänst vid lantmanna- eller lantbruksskola till konsulentbefattning, som den av oss föreslagna genomgående tjänstårsberäkningen skulle medföra, bör konsulentkårens rekrytering med kvalificerade personer i hög grad underlättas. Genom anlitande av lantmannaskolornas lärare för konsulentgöromål bör för övrigt jordbrukskonsulenternas behov av biträde vid sagda verksamhet kunna bliva i avsevärd mån tillgodosett. Då vi funnit det högst angeläget att söka bereda användningstillfällen för nämnda lärarpersonal under den tid, då den icke är upptagen av skolarbetet, skulle dessa bemödanden motverkas genom upprättandet av en sådan aspirantkår, som nu ifrågasatts. Vi anse fördenskull, att konsulentföreningens framställning i denna del icke bör, åtminstone tillsvidare och intill dess erfarenhet vunnits om verkningarna av nyssnämnda, av oss föreslagna reformer, föranleda någon åtgärd från statens sida. I betraktande av de betydelsefulla uppgifter såsom undervisare, vilka tillkomma konsulenterna vid kurser av skilda slag och såsom föredragshållare samt i övrigt i hela deras verksamhet, synes det befogat att kräva, att de besitta viss pedagogisk utbildning. Såsom anställningsvillkor torde därför böra uppställas att hava genomgått en särskild, av staten anordnad kurs i dylikt syfte. För detta villkors tillämpning böra dock nödiga övergångsbestämmelser stadgas. Beträffande anordnandet av dylika kurser få vi anledning att återkomma i samband med behandlingen av frågan om utbildande av lärare vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna. Det må emellertid framhållas, att lösningen av denna fråga står i nära sammanhang med den ännu oavgjorda frågan om inrättandet av en lantbrukshögskola.

512 Beträffande konsulenternas avlöning hava vi icke funnit skäl framlägga något ändringsförslag. F r å g a n om dyrtidstilläggens upphörande är föremål för särskild utredning i annan ordning. Icke heller hava vi funnit oss böra avgiva yttrande ifråga om det antal konsulenter, till vilket statsunderstöd må böra beviljas. Ur lantbruksundervisningens synpunkt är det påtagligen angeläget, att så många konsulenter måtte kunna anställas, som behovet i varje fall kräver. Storleken av detta behov är emellertid i viss mån beroende av den omfattning, vari lärarpersonalen vid lantmannaskolorna må finna användning i konsulentverksamhet.

Förslag till Kungö r else om ändrad lydelse av 6 § i kungörelsen den 19 augusti 1921 (nr 515) angående statsbidrag till avlönande av jordbrukskonsulenter. 6 §. Jordbrukskonsulent är berättigad till tre ålderstillägg, vart och ett å 500 kronor, och gäller ifråga om dem följande: 1) Tidpunkten — uppnådd. 2) För åtnjutande av rätt till ålderstillägg äger jordbrukskonsulent tillgodoräkna sig såväl den tid, han före den 1 januari 1921 oavbrutet innehaft mo1 svarande eller högre med statsbidrag avlönad befattning hos hushållningssällskap, som ock den tid han innehaft befattning såsom fast anställd eller ordinarie föreståndare eller lärare vid statsunderstödd lantmannaskola eller statsunderstödd lantbruksskola, dock endast i den mån han enligt därom gällande bestämmelser ägt tillgodoräkna sig sådan tid för ålderstillägg i nämnda befattning. 3) Jordbrukskonsulent förhöjning. 4) Ålderstillägg utbetalas månadsvis i efterskott av det hushållningssällskap, till vilket för sådant ändamål statsunderstöd utanordnats, även där vederbörande befattningshavare under kalenderåret erhållit anställning hos annat hushållningssällskap eller såsom föreståndare eller lärare vid statsunderstödd lantmannaskola eller statsunderstödd lantbruksskola, såvitt han å sin nya anställning äger åtnjuta ålderstillägg. 5) Ålderstillägg åtnjutas.

513 Instruktörer (vandringsrättare) och kurser för deras utbildande. Vandringsrättarinstitutionen är i hög grad betydelsefull och har under den tid den varit i verksamhet visat sig särdeles gagnelig för att sprida upplysning och väckelse bland utövarna av mindre jordbruk, synnerligast i mera avsides belägna trakter. Det har emellertid med visst fog gjorts gällande, att benämningen å dessa tjänstemän icke är fullt lämplig. Ordet rättare för osökt tanken på ett större jordbruk, där rättaren utövar befäl över en viss arbetsstyrka. Här är alls icke fråga om något befäl och vandringsrättaren har icke befogenhet att utdela några befallningar. Titeln vandringsrättare kan befaras vålla missförstånd beträffande hans verkliga uppgifter. Han är nämligen helt och hållet en rådgivande och undervisande person, som skall vara till hjälp åt dem, som frivilligt vilja höra på hans anvisningar eller som begära hans utlåtande, råd eller praktiska handledning i något avseende. Även den del av namnet, som angiver att han skall så att säga vandra omkring i bygderna och självmant slå sig i samspråk i jordbruksfrågor med allmänheten, kan numera icke under alla förhållanden anses fullt riktigt beteckna hans verksamhet. Vi hava ansett önskligt, att titeln utbytes mot någon annan, som riktigare angiver befattningens uppgift. Vi hava haft flera förslag under övervägande samt för vår del stannat vid benämningen »instruktör». Visserligen betecknar den måhända icke fullt tydligt den underordnade ställning i förhållande till konsulenterna, som dessa befattningshavare intaga, men denna olägenhet torde vara av ringa betydelse, enär vandringsrättarna redan nu flerstädes lära i dagligt tal benämnas instruktörer. En annan anmärkning kunde möjligen vara, att ordet instruktör har en helt allmän innebörd och att titeln därför vore för vidsträckt. Då här uppenbarligen endast är fråga om instruktörer på lanthushållningens område samt då deras kompetensvillkor, anställningssätt, verksamhet m. m. äro genom författning särskilt reglerade, bör någon risk för misstag och förblandning icke förefinnas. Titelns mera allmänna natur är däremot i vissa avseenden en fördel, i det att densamma lämpligen kan omfatta även vissa specialiserade befattningar, såsom t. ex. instruktörer i fjäderfäskötsel, trädgårdsskötsel m. m. (specialinstruktörer), under det att vandringsrättarna nu förutsättas alla skola vara allsidigt utbildade och verksamma. Benämningen finnes redan använd för vissa hos hushållningssällskapen anställda befattningshavare, exempelvis fiskeriinstruktör. Dennes ställning och hans uppgifter inom sitt område synas erbjuda stora likheter med deras, för vilka vi nu föreslå titeln instruktör. Hittills torde vandringsrättarna hava uteslutande varit manliga. Emellertid synes hinder icke böra möta att jämväl kvinnor utses till fyllande av nu ifrågavarande uppgifter. Detta bör underlättas genom den föreslagna förändringen av benämningen till instruktör. Särskilt såsom specialinstruktörer i fjäderfäskötsel och trädgårdsskötsel samt i andra grenar av lanthus3 3 — 291214.

514 hållningen, vilka i vederbörande ort pläga tillkomma kvinnorna i lanthemmen, synas kvinnliga instruktörer kunna vara särdeles lämpliga. För bedömandet av den mest ändamålsenliga anordningen av instruktörsorganisationen samt den utbildning och kompetens, som bör fordras, är det nödvändigt att först göra klart för sig dessa befattningshavares allmänna ställning i jordbruksförvaltningen. De böra hava till uppgift, såsom ovan framhållits, att stå särskilt de mindre jordbrukarna till tjänst med råd och praktiska anvisningar. Härav följer, att det måste finnas ett så att säga folkligt drag över hela institutionen. De böra helst vara personer, som framgått ur de breda lagren av jordbrukarbefolkningen. De måste kunna känna med allmogen, se med dess ögon, tala dess språk och hava lätt att vinna dess förtroende. Någon synnerligt hög teoretisk utbildning är icke nödvändig, ehuruväl tjänstinnehavaren måste äga så pass grundliga kunskaper, att han icke riskerar att till följd av brist härutinnan förlora allmänhetens tillit. Men det fordras framför allt grundlig praktisk erfarenhet och ett sunt ekonomiskt sinne samt personliga egenskaper, som göra honom lämpad för verksamheten. Vi anse för vår del, att för personer med denna uppgift och med de riktiga kvalifikationerna finnes ett synnerligen stort arbetsfält, isynnerhet i sådana trakter av landet, där jordbruket ännu icke hunnit samma utveckling som i våra bästa jordbruksbygder. Vi vilja ifrågasätta, huruvida icke utvecklandet av denna institution är, åtminstone för nämnda trakter, minst lika viktigt som av konsulentinstitutionen. Under det att det större jordbruket och flerstädes även det medelstora i vårt land intager en ganska hög ståndpunkt, är däremot å många orter det mindre jordbruket i stort behov av uppryckning och hjälp. Härvid äro dessa instruktörer synnerligen väl ägnade att medverka. Det bör också framhållas, att denna väg är för det allmänna jämförelsevis billig. Vandringsrättarinstitutionen har å skilda trakter av vårt land vunnit mycket ojämn användning. År 1928 utgjorde hela antalet 78, men därav voro icke mindre än 30 anställda i Västerbottens och Norrbottens län. I övriga norrländska län funnos tillhopa 14 samt i vart och ett av Kopparbergs, Värmlands och Kristianstads län 4. Återstående 22 vandringsrättare fördelade sig på nio hushållningssällskap med 1—3 hos varje. Hos sex hushållningssällskap — Södermanlands, Gotlands, Blekinge, Malmöhus samt Älvsborgs norra och södra — funnos inga vandringsrättare anställda. Enligt kungörelsen den 19 augusti 1921 (nr 514) angående statsbidrag till avlönande av vandringsrättare kan hushållningssällskap härtill erhålla statsbidrag med 1 500 kronor för varje, i den mån anslagna medel därtill lämna tillgång. Såsom villkor stadgas dels att vandringsrättarens kontanta grundlön utgör minst 2 000 kronor, dels att såväl skillnaden mellan statsbidraget och grundlönen som ock den avlöning därutöver, inberäknat ålderstillägg och dyrtidstillägg, som må kunna finnas påkallad, ävensom rese- och

515 traktamentsersättning bestridas av landsting, hushållningssällskap eller eljest, dels ock att kungörelsens övriga bestämmelser lända till efterrättelse. Statsbidraget till vandringsrättare är sålunda i två avseenden ofördelaktigare för hushållningssällskapen än motsvarande bidrag till konsulenter. Dels får icke sällskapet hela den stadgade minimigrundlönen av statsmedel utan är skyldigt att själv tillskjuta 500 kronor. Dels skall sällskapet och icke staten betala ålderstilläggen. Vi anse det viktigt, att i dessa avseenden de för konsulenter tillämpade principerna vinna tillämpning jämväl å instruktörerna och att staten sålunda lämnar fullt bidrag till grundlönen, vilken torde kunna bibehållas vid 2 000 kronor, ävensom bekostar ålderstilläggen. Dessa torde böra vara tre liksom för konsulenter m. fl. Vart och ett bör vara å 300 kronor samt utgå efter 5, 10 och 15 år i sådan tjänst hos samma eller annat hushållningssällskap. Eedan tilländalupen tjänstetid från och med ingången av år 1921 bör tillgodoräknas för ålderstillägg. J ä m l i k t gällande bestämmelser åtnjuta vandringsrättarna pensionsrätt i statens pensionsanstalt. Deras tjänster äro av lantbruksstyrelsen reglerade efter en lön av 2 000 kronor och två ålderstillägg å 300 kronor. Enligt förenämnda kungörelse skall den, vilken må antagas till sådan vandringsrättare, för vilkens avlöning statsbidrag må utgå, innehava flerårig praktik i jordbruk samt hava genomgått lantbruks- eller lantmannas k o l o r s ävensom av staten anordnad kurs för utbildande av vandringsrättare. Dock må efter dispens av lantbruksstyrelsen till vandringsrättare kunna antagas person, som icke genomgått mer än en av nyssnämnda kurser, därest han styrkt sig äga nödiga teoretiska och praktiska insikter i jordbruk och kreatursskötsel samt genom sin föregående verksamhet visat sig särskilt lämplig för befattning av ifrågavarande art. Till sådana särskilda utbildningskurser har riksdagen sedan länge anvisat anslag å extra stat. För dessa kurser har Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 24 november 1922 meddelat bestämmelser. Enligt dessa skall dylik kurs forläggas till lantbruks- eller lantmannaskola samt avtal därom träffas mellan lantbruksstyrelsen och skolan för viss överenskommen tid. I varje kurs skola antagas minst tio elever, dock kan lantbruksstyrelsen, när särskilda skäl därtill föranleda, medgiva lägre elevantal. Kursen skall pågå mmst 30 arbetsdagar och omfatta: I. Kortfattad, med hänsyn till vandringsrättarens verksamhet lämpad teoretisk undervisning rörande a) jordbruk: 1) jordens avdikning, bearbetning och gödsling, 2) växtodling, 3) användning av olika jordbruksredskap, 4) kreatursgödselns behandling, b) husdjursskötsel: 1) nötboskapens avel, uppfödning, vård och utfodring,

516 2) svin-, får- och smådjursskötsei, 3) kontrollverksamhet i ladugårdar och svinstall, c) ekonomiska sammanslutningar mellan lantmän, d) jordbruksbokföring, samt e) egnahemsverksamhet och övriga med statsmedel understödda åtgärder för jordbruksnäringens främjande; II. Praktiska övningar och demonstrationer beträffande: a) täckdikning och enklare dikesavvägning, b) rotfruktsodling, ävensom, där så kan ske, beträffande c) anläggning av gödselstäder, d) upptagning av torvströ och bränntorv med vad därtill hörer, samt e) beteskultur; III. Studieresa för demonstration av välskötta småbruk. Lantbruksstyrelsen bestämmer tiden för kursen och förordnar lärare vid densamma. För att kunna antagas till elev fordras godkänd avgångsexamen från lantbruks- eller lantmannaskola, och det är att märka, att någon rätt för lantbruksstyrelsen att medge dispens från detta villkor icke är medgiven. Vidare fordras flerårig, väl vitsordad praktik i jordbruksgöromål. Elev erhåller kostnadsfri undervisning men är skyldig att själv hålla sig med kost och husrum. Elevunderstöd utgår icke. Lantbruksstyrelsen utövar tillsyn över kursen och äger lämna närmare föreskrifter om densamma. Kurserna hava växlat mellan två och tre om året. Under senare år har kontrakt om sådana kursers hållande avslutats av lantbruksstyrelsen med lantmannaskolorna vid Hamra i Östergötlands län, Kävesta i Örebro län och Bollnäs i Gävleborgs län samt lantbruksskolorna vid Bollerup i Kristianstads län och Brattby i Västerbottens län. Såväl åren 1927 som 1928 höllos endast två kurser, det förra året vid Kävesta och Bollnäs, det senare vid Hamra och Brattby. Elevantalet pr kurs växlade mellan 8 och 14, i medeltal 11. År 1927 utbildades 25 elever men år 1928 endast 19. Utredningens Vid bedömande av de krav, som böra uppställas för kompetens till inyttrande. s t r u ktörsbeiattning, är det nödigt att göra åtskillnad mellan instruktörer i lanthushållning i allmänhet och specialinstruktörer. Vad då först de allmänna instruktörerna angår synas oss de nuvarande bestämmelserna rörande vandringsrättarnas utbildning giva anledning till vissa anmärkningar. En formell anmärkning är, att de särskilda utbildningskurserna torde bora regleras i författning, liksom fallet är beträffande exempelvis kurser for utbildande av kontrollassistenter, ladugårdsförmän m. fl. Den lantbruksstyrelsen nu medgivna rätten att för vandnngsrattares anställande under vissa förhållanden medgiva dispens från genomgåendet av antingen skolkurs eller den särskilda utbildningskursen synes icke vara välgrundad. Även om denna dispensrätt endast i undantagsfall torde komma

517 i tillämpning och ehuruväl det kan förutsättas, att lantbruksstyrelsen icke medgiver dispens annat än då synnerliga skäl tala därför, anse vi för vår del, att nämnda dispensrätt bör borttagas, helst densamma faktiskt synes kunna avse befrielse endast från den allra viktigaste kursen, nämligen den speciella utbildningskursen, enär, såsom ovan framhållits, för tillträde till denna kurs oavvisligt fordras genomgången lantbruks- eller lantmannaskola. Vad praktiken angår är ej någon viss tidslängd för densamma föreskriven. På grund av växlande förhållanden, bl. a. i avseende å praktikens olika värde, lärer detta också svårligen kunna ske. Det är emellertid påtagligt, att ju erfarnare i praktiskt avseende en sökande är, desto lämpligare torde han i regel vara. En alltför ung person har icke lätt att vinna den förtroendeingivande ställning som tjänsten kräver. I regel torde inalles minst sex års praktik böra fordras. En tids tjänstgöring såsom kontrollassistent bör vara en merit och likaså genomgången kurs i beteskultur och andra dylika praktiska kurser. Kursens nuvarande längd av allenast minst 30 arbetsdagar synes oss vara alldeles för ringa, särskilt med hänsyn till omfattningen av undervisningsprogrammet. Skall det nuvarande vandringsrättarsystemet fortleva och utvecklas, så att det må kunna i ökad mån göra avsedd nytta, måste utbildningen väsentligt stärkas. Det synes oss lämpligt, att ifrågavarande utbildning fortfarande må äga rum vid särskilda, av lantbruksstyrelsen för ändamålet föranstaltade kurser, helst som nämnda utbildning näppeligen kan anses hava någon i högre grad lokalbetonad karaktär. För att tillräcklig tid må erhållas för genomgåendet av alla de för utbildningen nödvändiga ämnena, synes kursens tidslängd ej kunna sättas kortare än 16 veckor eller nära fyra månader. Antalet arbetsdagar blir då omkring 96 eller ungefär detsamma som i en fortsättningskurs vid lantmannaskola. Att utsträcka kurstiden ännu längre — vilket visserligen vore önskvärt ur utbildningssynpunkt — hava vi icke kunnat tillstyrka, enär det kan befaras, att en längre kurstid skulle verka avskräckande på inträdessökande, vilka ju få själva bekosta sitt uppehälle under kursen och därtill avstå från arbetsförtjänst samt icke få elevunderstöd. Kursens program synes oss böra i någon mån jämkas för att det mest viktiga må kunna genomgås tillräckligt grundligt. Undervisningen i egnahemsverksamhet synes oss sålunda kunna uteslutas. Elevantalet är nu bestämt till minst tio. Detta minimiantal synes lämpligt, dock att lantbruksstyrelsen må liksom nu kunna i särskilda fall medge lägre antal. Emellertid synes även ett maximiantal böra stadgas och bör detta icke sättas högre än 15, enär det vid en kurs av detta slag är av stor vikt, att undervisningen göres individuell och varje elev blir fullt hemmastadd inom hela studieområdet. Kurserna böra liksom nu kunna förläggas till lantbruksskola eller lantmannaskola, varvid i senare fallet bör såsom villkor uppställas, att skolan äger ett framstående och välskött skoljordbruk.

518 De hittills hållna kurserna hava ägt rum under sommaren. Detta är uppenbarligen riktigt med hänsyn till kursernas uppgift och den i dem ingående betydelsefulla praktiska undervisningen. Hittills har kostnaden för varje kurs av lantbruksstyrelsen beräknats till 1 700 kronor. För varje kurs bestämmes gottgörelsen i avtalet om kursens hållande. I verkligheten har den under åren 1927 och 1928 utgjort i genomsnitt 1 475 kronor. Ersättningen till den skola, som håller kursen, synes oss lämpligen kunna utgå enligt samma principer som vid kontrollassistentkurs, nämligen med visst belopp, dels för själva kursen och dels för varje kursdeltagare. Härvid är dock först att märka, att vi för kontrollassistentkurs föreslagit en tid av 48 arbetsdagar men här dubbla tidslängden. Vidare må icke förbises, att den nu ifrågavarande instruktörskursen skall omfatta många fler ämnen än kontrollassistentkursen samt att såväl det föreskrivna minsta som det medgivna högsta elevantalet bör — såsom vi ock föreslagit — vara vida mindre än vid en sådan kurs. Eleverna böra också fortfarande vara befriade från undervisningsavgift, vilken däremot erlägges vid kontrollassistentkurs och tillför skolan inkomst. Med hänsyn till nu angivna förhållanden torde gottgörelsen av statsmedel icke kunna begränsas till att utgå endast med samma belopp pr tidsenhet som vid kontrollassistentkurs. Det synes oss som om den statliga gottgörelsen lämpligen borde för en 16 veckors kurs utgå med dels ett grundanslag av 3 000 kronor för kurs och dels ett bidrag av 100 kronor för varje elev. Vid ett elevantal av 10 blir då sammanlagda beloppet 4 000 kronor. Vid maximiantalet av 15 elever skulle gottgörelsen stiga till 4 500 kronor. Det må erinras, att vi beträffande fortsättningskurs vid lantmannaskola föreslagit statsanslag å högst 4 000 kronor under förutsättning av ortsbidrag å 500 kronor. Det behövliga antalet kurser pr år lärer böra få bero av erfarenheten. Tillsvidare torde det kunna vara tillfyllest att beräkna, att inalles 30 elever årligen utbildas i tre kurser, vilket skulle motsvara ett anslagsbehov av 12 000 kronor. Vad härefter vidkommer instruktörerna i vissa grenar av lanthushållningen, av oss benämnda specialinstruktörer, torde det vara onödigt att för dem kräva en sådan allsidig instruktörsutbildning som den nyss behandlade. Detta torde även vara olämpligt så tillvida som därigenom specialiseringen inom det särskilda ämnesområdet skulle försvåras samt kräva ytterligare utbildning jämte därmed förenade kostnader. Det synes oss därför nödigt att för dessa specialinstruktörer uppställa andra utbildningsföreskrifter. Ett för alla dessa specialinstruktörer gemensamt anställningsvillkor bör vara flerårig, väl vitsordad praktik inom det område av lanthushållningen, som är ifråga. För nu ifrågavarande befattningar synes, med nedan nämnt undantag,

519 böra först och främst krävas genomgången kurs vid lantbruks- eller lantmannaskola. Det kunde synas som om detta villkor icke städse borde uppställas, men då det är synnerligen nödvändigt att även dessa specialinstruktörer hava god uppfattning om lantbruket och dess möjligheter samt att de icke i sin verksamhet stå främmande för lantbefolkningens allmänna förhållanden, hava vi ansett detta villkor icke böra eftergivas. Kursen kan emellertid vara på nedan angivet sätt specialiserad. Vad specialutbildningen beträffar anse vi, att kurser, anordnade i nära överensstämmelse med den förut i detta betänkande omförmälda kursen i fjäderfäskötsel vid Hammenhögs lantmannaskola, kunna med iakttagande av en för ändamålet särskilt avpassad undervisningsplan vara särdeles lämpliga. Denna kurs var anordnad såsom en specialiserad huvudkurs jämte fortsättningskurs vid själva skolan samt pågick alltså minst 220 arbetsdagar, motsvarande ungefär 36 veckor. Jämväl för andra utbildningsgrenar, exempelvis trädgårdsskötsel, synes denna kurstyp lämplig. Densamma motsvarar också i avseende å utbildningstidens längd vad vi föreslagit beträffande de allmänna instruktörerna, när för dem lantmannaskolas huvudkurs och den särskilda utbildningskursen sammanräknas. Även andra kursformer av ungefär samma utbildningsvärde torde dock kunna komma i betraktande. Det synes därför vara tillräckligt att föreskriva, att vederbörande specialkurs skall vara av lantbruksstyrelsen uttryckligen godkänd såsom instruktörsutbildningskurs i det avseende, varom i varje fall är fråga. Sådana korta kurser i beteskultur, som förut omförmälts, böra icke kunna godkännas för kompetens till instruktörsbefattning. Det nyss antydda undantaget från kravet på genomgången lantmannaeller lantbruksskola gäller kvinnliga instruktörer. För dem synes det lämpligt att föreskriva — jämte flerårig god praktik — genomgåendet av en på det ifrågavarande ämnet specialiserad längre kurs vid lanthushållsskola, omfattande minst 275 dagar eller sålunda ungefär 39 veckor. Vid en sådan kurs böra deltagarna få särdeles god inblick i förhållandena på landsbygden och särskilt i lanthemmens skötsel. Då vi förutsatt, att specialutbildningen sålunda skall i regel ske vid kurser, vilka erhålla statsunderstöd i annan ordning, torde åtminstone tillsvidare något särskilt anslag för specialutbildningskurser icke erfordras. Såsom bidrag till vandringsrättarnas avlönande anvisar riksdagen årligt anslag på extra stat. För innevarande budgetår uppgår anslaget till 114 000 kronor, motsvarande bidrag till 76 vandringsrättare. För budgetåret 1930—1931 har beviljats anslag å 120 000 kronor till 80 vandringsrättare. Anslaget är av bestämt anslags natur. Då vi äro livligt övertygade om att antalet instruktörer enbart av den kategori, som motsvarar de nuvarande vandringsrättarna, behöver ökas, och då härtill kommer, att vi förordat statsbidrag för anställande av specialinstruktörer samt att bi-

520 drag från detta anslag må utgå även till kvinnliga instruktörer, anse vi, att det erforderliga antalet instruktörer nu icke bör beräknas lägre än 100. Även detta antal torde komma att inom kort visa sig för lågt. Efter ett grundanslag av 2 000 kronor till varje skulle härtill åtgå 200 000 kronor. Härtill komma ålderstillägg. Dessa låta sig svårligen exakt beräkna. Men då flertalet instruktörer torde innehaft sin tjänst jämförelsevis kort tid, synes det tillräckligt att beräkna ett ålderstillägg för 40 instruktörer och två dylika tillägg för 10 instruktörer, vadan medelsbehovet härtill skulle bliva 18 000 kronor. Inalles skulle alltså behövas att anslaget höjdes till 218 000 kronor. Anslagets natur bör på grund av ålderstilläggens oberäknelighet förändras till förslagsanslag liksom anslaget till jordbrukskonsulenter. På samma sätt som för dessa bör årligen det maximiantal instruktörer, till vilka statsbidrag må utgå, fixeras av riksdagen. Detta antal bör naturligtvis göras beroende av framställningar från hushållningssällskapen om bidrag till anställande av ifrågavarande befattningshavare. Det må slutligen framhållas, att vi icke anse att behovet av undervisare med sådana uppgifter, som vi nu angivit, bör överallt och uteslutande tillgodoses genom sådana jämförelsevis fast anställda befattningshavare som de nu ifrågavarande instruktörerna. Ganska ofta kräves dylik instruktionsverksamhet blott under en del av året och är sålunda säsongarbete. Även av andra skäl kan i någon ort sagda verksamhet befinnas böra ordnas på annat sätt. Något hinder häremot bör naturligtvis ej möta, men hushållningssällskapen böra då, liksom hittills, av sina övriga tillgångar bestrida kostnaderna härför. Vårt förslag innebär blott att bereda sällskapen ökad möjlighet att för helt år anställa instruktörer av nu ifrågavarande slag, i den omfattning sådana må krävas.

Förslag till Kungörelse angående statsbidrag för avlönande av instruktörer i lanthushållning. 1 §. Instruktör, varom i denna kungörelse är fråga, skall vara anställd i hushållningssällskaps tjänst. Instruktörens verksamhet kan avse antingen lanthushållningen i allmänhet eller ock viss särskild gren av densamma (specialinstruktör). Denna kungörelse gäller såväl manliga som kvinnliga instruktörer.

521 2 §. Till avlönande av instruktör kan hushållningssällskap erhålla statsbidrag. Dylikt bidrag, som beviljas för tillhopa högst det antal instruktörer, för vilket riksdagen anvisat anslag, utgår för varje med årligen dels 2 000 kronor såsom grundlön och dels det belopp, som jämlikt 7 § tillkommer honom såsom ålderstillägg. Såsom villkor för statsbidrags erhållande gäller, att övriga utgifter för instruktörens anställande och verksamhet bekostas av landsting, hushållningssällskap eller eljest samt att ifråga om instruktörens verksamhet de i 3— 13 §§ härefter meddelade bestämmelser lända till efterrättelse. 3 §.

För att kunna anställas såsom instruktör i lanthushållning i allmänhet erfordras att äga flerårig, väl vitsordad praktik i jordbruk samt att hava genomgått lantbruks- eller lantmannaskolkurs ävensom av staten anordnad kurs för utbildande av sådana instruktörer. 4 §. För att kunna anställas såsom instruktör i viss gren av lanthushållningen (specialinstruktör) erfordras att äga flerårig, väl vitsordad praktik inom den gren därav, som är ifråga, samt att hava genomgått antingen allmän lantbruks- eller lantmannaskolkurs jämte sådan speciell utbildningskurs, vilken blivit av lantbruksstyrelsen för ändamålet godkänd, eller ock å det ifrågavarande ämnet specialiserad och av lantbruksstyrelsen för ändamålet godkänd vare sig längre kurs eller såväl huvudkurs som fortsättningskurs vid lantmannaskola eller, beträffande kvinnliga instruktörer, längre kurs vid lanthushållsskola. 5 §. Instruktör skall vara anställd med minst sex månaders ömsesidig uppsägningstid. Anställning såsom instruktör frånträdes den 31 oktober, därest icke annorledes överenskommes. 6 $. Instruktör skall åtnjuta minst grundlön med det i 2 § omförmälda belopp jämte ålderstillägg enligt 7 §. 7 $. Instruktör är berättigad till tre ålderstillägg, vart och ett å 300 kronor, och gäller ifråga om dem följande: 1) Tidpunkten för första förhöjningen inträder efter fem år, under villkor att instruktören under mer än fyra femtedelar av den anställningstid, som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med gott vitsord bestritt sin tjänst, dock att

522 härvid icke må föras honom till last den tid han åtnjutit tjänstledighet för att uppehålla befattning i statens tjänst eller fullgöra annat offentligt uppdrag eller för fullgörande av värnplikt, för andra förhöjningen efter ytterligare fem år, på samma villkor, samt för tredje förhöjningen efter än ytterligare fem år, ävenledes på samma villkor, under iakttagande, vad var och en av omförmälda löneförhöjningar angår, att den högre avlöningen ej må tillträdas förr än vid början av kalenderåret näst efter det, varunder den stadgade tjänståldern blivit uppnådd. 2) F ö r åtnjutande av ålderstillägg äger instruktör tillgodoräkna sig den tid, v a r u n d e r h a n efter den 1 j a n u a r i 1921 oavbrutet innehaft motsvarande eller högre, med statsbidrag avlönad befattning hos hushållningssällskap. 3) Instruktör, som, då h a n intjänat stadgad tid för erhållande av ålderstillägg, redan uppnått den levnadsålder, vid vilken h a n enligt gällande pensionsbestämmelser är skyldig att avgå från tjänsten, må icke tillträda samma förhöjning. 4) Ålderstillägg utbetalas månadsvis i efterskott av det hushållningssällskap, till vilket för sådant ändamål statsunderstöd utanordnats, även där vederbörande befattningshavare under kalenderåret erhållit anställning hos a n n a t hushållningssällskap, såvitt h a n å sin d ä r innehavda befattning äger åtnjuta ålderstillägg. 5) Ålderstillägg u t g å r till och med den månad, varunder instruktör upphört att innehava anställning, för vilken ålderstillägg må av honom åtnjutas.

8 i Å lantbruksstyrelsen ankommer att besluta i frågor om instruktörs uppflyttning i högre lönegrad. Ansökan om sådan uppflyttning skall, åtföljd av de handlingar, som av lantbruksstyrelsen må i sådant hänseende föreskrivas, av vederbörande instruktör inlämnas till hushållningssällskapets förvaltningsutskott före den 15 november året innan ålderstillägget skall tillträdas, och åligger det hushållningssällskapet att med eget yttrande insända ansökningshandling a r n a till lantbruksstyrelsen före den 1 december. Sedan lantbruksstyrelsen fattat beslut i anledning a v ansökningen, skall styrelsen snarast möjligt därom u n d e r r ä t t a vederbörande hushållningssällskap, som h a r att om beslutet lämna sökanden meddelande. 9§. 1 mom. Instruktör, som erhåller tjänstledighet p å grund av sjukdom, äger behålla samtliga honom tillkommande avlöningsförmåner med avd r a g för ett belopp, motsvarande en tredjedel av d e n med befattningen förenade kontanta minimigrundlönen, vilket belopp u t g å r till vikarien.

2 mom. Instruktör, som erhållit tjänstledighet för uppehållande av befattning i statens tjänst eller för fullgörande av annat offentligt uppdrag, äger behålla högst samma avlöning som i 1 mom. sägs; ankommande det på lantbruksstyrelsen att för varje särskilt fall bestämma, i vad mån den tjänstledige skall av sin kontanta grundlön avstå mer än i nämnda moment föreskrivits. 3 mom. Åtnjuter instruktör tjänstledighet av annan anledning än i 1 och 2 mom. sägs, skall han avstå två tredjedelar av den med befattningen förenade kontanta minimigrundlönen. 10 §. Instruktör må ej innehava annan avlönad befattning hos hushållningssällskapet. Ej heller må instruktör utan tillstånd av hushållningssällskapets förvaltningsutskott samt lantbruksstyrelsen innehava annan stadigvarande anställning. 11 §. Instruktör är skyldig att vara delägare i statens pensionsanstalt samt vara underkastad de bestämmelser, som äro eller varda meddelade i reglementet för samma anstalt. 12 §. Instruktör åligger att lämna jordbrukare, i synnerhet mindre sådana, råd och anvisningar beträffande jordbrukets och husdjursskötselns bedrivande eller beträffande den speciella gren av lanthushållningen, för vilken han är anställd, samt därvid genom praktisk handledning av förekommande arbeten visa, huru dessa bäst utföras. Instruktörs verksamhet skall vara ledd och övervakad av inom hushållningssällskapets område anställd konsulent. De närmare bestämmelserna om instruktörs verksamhet meddelas av hushållningssällskapet i särskild instruktion. 13. §. Instruktör må icke av jordbrukare, han besöker, mottaga någon ersättning. 14 §. Till Kungl. Maj:t ställd ansökning om bidrag av statsmedel till grundlön åt instruktör skall av hushållningssällskap ingivas till lantbruksstyrelsen före utgången av december månad året före det, för vilket bidraget sökes, och skall vid ansökningen fogas bevis, att utgifter för instruktörs anställande och verksamhet, utöver vad som utgår av statsmedel till

524 grundlön och ålderstillägg, komma a t t under det år, för vilket statsbidrag sökes, bekostas av landsting, hushållningssällskap eller eljest. Lantbruksstyrelsen h a r att före den 1 nästpåfoljande mars med eget utlåtande överlämna de inkomna ansökningshandlingarna till Kungl. Maj :t. 15 §. Av Kungl. Maj:t beviljat statsbidrag till grundlön åt instruktör ävensom av lantbruksstyrelsen beviljade ålderstillägg utbetalas av statskontoret till vederbörande hushållningssällskap i den mån sällskapet genom intyg från lantbrukssstyrelsen styrker sig äga r ä t t uppbära dylikt statsbidrag. 16 §. Hushållningssällskapens förvaltningsutskott skola före utgången av m a r s månad varje å r till lantbruksstyrelsen insända berättelse enligt av denna styrelse fastställt formulär över instruktörs verksamhet under det nästföregående året. 17 §. Lantbruksstyrelsen må äga medgiva, a t t statsbidrag m å utgå för sådan instruktör, som vid tiden för denna kungörelses ikraftträdande är anställd i hushållningssällskaps tjänst, även om de i 3 och 4 §§ stadgade kompetensvillkor icke av honom uppfyllas.

Hemkonsulenter. För tillgodoseende av de vid jordbruket och lanthushållen sysselsatta kvinnornas behov av undervisning h a r under senare å r en del hushållningssällskap anställt kvinnliga undervisare, vanligen benämnda hemkonsulenter. D å det vid den pågående utredningen ansetts v a r a av intresse att få klarlagt, i vilken utsträckning detta skett, ävensom h u r nämnda konsulenters verksamhet är ordnad, h a r till förvaltningsutskotten riktats följande frågor: »Finnas kvinnliga konsulenter (hemkonsulenter) anställda i hushållningssällskapets tjänst? I så fall, vilka bestämmelser gälla för deras tjänstgöring och avlöning m. m.1?» De sålunda framställda frågorna hava i yttrandet från Älvsborgs läns norra del lämnats obesvarade. F y r a hushållningssällskap — Uppsala, Östergötlands, Jönköpings och Malmöhus läns — hava enligt lämnade uppgifter vardera en kvinnlig konsulent anställd. F r å n de båda nordligaste länen meddelas i resp. yttranden, a t t sällskapet i Västerbottens län anställt

525 t v å kvinnliga trädgårdsinstruktörer samt att i Norrbottens län två hemk o n s u l e n t e r ä r o a n s t ä l l d a hos hushållningssällskapet. Övriga förvalt n i n g s u t s k o t t h a v a m e d d e l a t , a t t r e s p . h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p för n ä r v a r a n d e icke h a r n å g o n kvinnlig konsulent anställd i sin tjänst. Åtskilliga a v sistnämnda förvaltningsutskott h a v a i sina svar angivit o r s a k e n t i l l a t t s ä l l s k a p e t icke h a r n å g o n s å d a n k o n s u l e n t a n s t ä l l d s a m t f r a m h å l l i t v i s s a s y n p u n k t e r , v i l k a för b e l y s a n d e a v f r å g a n o m s å d a n a k o n s u l e n t e r s a n s t ä l l n i n g och a n v ä n d n i n g torde böra anföras. Sålunda framhålles från Kronobergs län, att hushållningssällskapet skulle i sin undervisningsverksamhet ha god användning för en hemkonsulent. Och från Gotlands län anföres, att någon kvinnlig konsulent är ännu ej anställd, naturligtvis av ekonomiska skäl. Önskvärt vore få en duglig sådan, framför allt för den för länet så viktiga fjäderfäskötseln. Förutsättningen är dock, att hjälp härtill kan erhållas från staten antingen i form av särskilt anslag för ändamålet eller genom ökning av hushållningssällskapets allmänna anslag. Även förvaltningsutskottet i Kristianstads län anser, att det vore i högsta grad önskvärt, om sällskapet kunde anställa en kvinnlig konsulent, enär den rent kvinnliga undervisningen, vilken måste anses vara synnerligen viktig, ej kan bedrivas i nämnvärd omfattning utan sådan konsulent. För anställande av kvinnlig konsulent är särskilt statsbidrag nödvändigt. Förvaltningsutskottet i Skaraborgs län anför, att i betraktande av det kvinnliga arbetets synnerliga betydelse vid skötseln av ett mindre jordbruk ville det synas nog så angeläget, att hemkonsulenter kunde anställas inom varje hushållningssällskap, men härför erfordrades givetvis, att staten anvisade medel till deras avlönande. Till en viss grad kunde måhända hemkonsulentfrågan lösas på så sätt, att lärarinnorna vid lanthushållsskolorna under ferierna engagerades för konsulentverksamhet. Även utskottet i Örebro län, som meddelar, att sällskapet på grund av brist på medel ej kunnat anställa någon hemkonsulent, anser, att dessa konsulenter hava en mycket stor uppgift att fylla och att det sålunda vore högeligen önskvärt, om staten kunde lämna bidrag till deras avlöning. Från Västmanlands län anföres, att sällskapet ej har någon kvinnlig konsulent, men förvaltningsutskottet är fullt förvissat därom, att en dylik befattningshavare skulle hava en stor uppgift att fylla i länet, och skulle sällskapet helt visst icke tveka att gå in för anställandet av en sådan, om blott sällskapet förfogade över erforderliga medel för en dylik åtgärd. Även i yttrandet från Kopparbergs län framhålles, att det vore önskvärt, att statsbidrag bleve anvisat i och för anställandet av kvinnliga konsulenter. I Gävleborgs län finnes, enligt vad förvaltningsutskottet meddelar, ingen kvinnlig konsulent inom länet, men medel ha anvisats för att i samverkan med International Education Board kunna anställa en konsulent för den igångsatta ungdomsrörelsen. I yttrandet från Västernorrlands län anföres, att inga kvinnliga konsulenter finnas anställda i hushållningssällskapets tjänst, utan denna verksamhet handhaves av landstinget. Då sällskapet är mest skickat att utöva målsmanskapet jämväl för denna verksamhet, vore det säkerligen bäst få densamma överflyttad till sällskapet. (Länsmejerskan Anna Kroon utövar särskilt på husdjursskötselns område sådan undervisningsverksamhet, som tangerar en hemkonsulents.) För detta läns vidkommande skulle hemkonsulenter få ett betydelsefullt arbetsfält med att vara vederbörande länsträdgårdsmästare behjälpliga, dels att undervisa i köksväxtodling samt dels medverka vid trädgårdskurser. Hushållningssällskapet har under åren 1909—1917 haft en särskild kvinnlig konsulent anställd, vilken såsom specialuppdrag haft dels

526 att lämna förutnämnda undervisning på trädgårdsskötselns område, dels att undervisa i fjäderfäskötsel. Av ekonomiska orsaker såg sig emellertid hushållningssällskapet nödsakat att tillsvidare icke återbesätta denna befattning. Förvaltningsutskottet i Jämlands län meddelar, att för några är sedan fanns anställd en s. k. resemejerska, som undervisade i mjölkning och mjölkhantering. Då hon slutade, ansåg sig sällskapet av ekonomiska skäl nödsakat att indraga befattningen. En hemkonsulent skulle otvivelaktigt kunna utföra ett gagnande arbete och vara behövlig. Hittills har sällskapets ekonomi ej tillåtit anställande av en dylik befattningshavare. S å s o m r e d a n n ä m n t s , h a v a i n a l l e s sex h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p a n s t ä l l t k v i n n l i g a u n d e r v i s a r e . E ö r a n d e d e s s a s t j ä n s t g ö r i n g och a v l ö n i n g m. m . h a v a resp. sällskaps f ö r v a l t n i n g s u t s k o t t m e d a n l e d n i n g a v d ä r o m frams t ä l l d f ö r f r å g a n l ä m n a t v i s s a u p p g i f t e r , i n å g r a fall g e n o m a v s k r i f t e r a v i n s t r u k t i o n för och k o n t r a k t m e d v e d e r b ö r a n d e . A v d e s s a f r a m g å r bl. a., a t t a v l ö n i n g s f ö r m å n e r n a för i f r å g a v a r a n d e k o n s u l e n t e r ä r o f ö l j a n d e : Uppsala län: grundlön 2 000 kronor samt 3 ålderstillägg a 300 kronor efter resp. 3, 6 och 9 års tjänstgöring; Östergötlands län: befattningen tillsatt på förordnande, grundlön 2 000 kronor samt 10 procent dyrtidstillägg därå; Jönköpings län: grundlön 2 400 kronor samt 3 ålderstillägg å 250 kronor efter resp. 3, 6 och 9 års tjänstgöring; Malmöhus län: grundlön 1 600 kronor jämte tre ålderstillägg å 300 kronor efter resp. 5, 10 och 15 års tjänstgöring; Västerbottens län (trädgårdsinstruktris): grundlön 1 500 kronor jämte 3 ålderstillägg a 250 kronor efter resp. 3, 6 och 9 års tjänstgöring, vartill för närvarande kommer dyrtidstillägg; Norrbottens län: grundlön 2 500 kronor jämte 3 ålderstillägg å 250 kronor efter resp. 3, 6 och 9 års tjänstgöring. Till dessa löneförmåner komma resekostnads- och traktamentsersättning enligt för resp. sällskap närmare angivna grunder. I ett par län utgår förhöjt traktamente, då föredrag hålles. Angående bestämmelser för ifrågavarande konsulenters tjänstgöring m. m. hänvisas i yttrandena från Uppsala, Östergötlands, Malmöhus och Norrbottens län till bifogade avskrifter av för resp. konsulenter utfärdad instruktion. Från Västerbottens län meddelas, att de anställda trädgårdsinstruktriserna tillhandagå med biträde vid anläggande av köksträdgårdar och planteringar, undervisa i trädgårdsprodukternas tillagning och användning samt hålla konserverings- och husmoderskurser. I samband därmed framhåller förvaltningsutskottet, att statsbidrag bör ställas till hushållningssällskapens förfogande för anställande av hemkonsulenter. Sådana böra äga samma kompetens som lärarinnor vid lanthushållsskolor. Förvaltningsutskottet i Uppsala län framhåller, att hemkonsulentens verksamhet är högt skattad av lantbefolkningen. Statsbidrag för avlönande av sådan anses därför vara önskvärt. Från Östergötlands län meddelas, att den anställda hemkonsulenten dels handhaft de uppgifter, som vanligen åligga sådan, dels också tjänstgjort som fjäderfäkonsulent. Denna kombination av arbetsuppgifterna har, enligt yttrandet, onekligen varit till stor fördel i flera avseenden och icke minst med hänsyn till nödvändigheten av att till sällskapets förfogande står en person, som kan undervisa i den för det mindre jordbruket så betydelsefulla fjäderfäskötseln. Att hushållningssällskapet, såsom av ovanstående uppgifter framgår, icke anställt hemkonsulenter som ordinarie, beror helt och hållet på att sällskapets ekonomiska ställ-

527 ning icke tillåtit detsamma att binda sig för de utgifter, som erfordras härför. Med hänsyn till den utomordentligt stora betydelsen av att hemkonsulenter finnas anställda i hushållningssällskapens tjänst, anser sig förvaltningsutskottet böra framhålla önskvärdheten av att statsbidrag efter i stort sett motsvarande grunder, som gälla för avlönande av jordbrukskonsulent och vandringsrättare, måtte utgå jämväl till avlönande av hemkonsulenter. Från Norrbottens län meddelas, att hushållningssällskapet, såsom redan omnämnts, har två hemkonsulenter, därav en finsktalande, anställda. På detta område skulle, framhålles det, ha erfordrats ökad arbetskraft, men har hushållningssällskapet med nuvarande resurser icke kunnat tillmötesgå anspråken härpå. Det synes utskottet som en brist i statens åtgärder för det mindre jordbrukets höjande, att undervisningen för småbrukarkvinnorna intager en så underordnad ställning jämfört med övriga åtgärder i detta syfte. Det torde dock vara allom välbekant, att lanthushållningens resultat hos de mindre jordbrukarna i mycket hög, för att ej säga övervägande grad är beroende av dessa kvinnors förmåga att fylla sin uppgift. Man ser otaliga exempel på hurusom en duktig och skicklig jordbrukares ansträngningar äro förgäves, där hans kvinna icke fyller måttet, liksom att ganska medelmåttiga jordbrukare hava framgång i sina strävanden, där de ha för sitt kall lämpliga och dugliga kvinnor vid sin sida. Med kännedom om detta borde småbruksundervisningen inriktas på att medelst kvinnliga undervisare höja småbrukarkvinnornas kvalitativa nivå. ökade statsbidrag till avlönande av dylika kvinnliga undervisare, hemkonsulenter, eller ökat allmänt bidrag till hushållningssällskapen för att dessa skola kunna upptaga denna undervisning på sitt program, borde därför vara en viktig angelägenhet. Med hushållningssällskapets nuvarande resurser låter detta sig icke göra. Vi h a v a från Sveriges husmodersföreningars riksförbund mottagit en skrivelse, vari förbundet meddelar, a t t detsamma ä m n a r under den närmaste framtiden inrikta sitt arbete på bildande a v husmodersföreningar på landsbygden och att förbundet vid detta sitt arbete för landsbygdens husmödrar är i hög grad beroende av hemkonsulents stöd. Då emellertid ett flertal län saknar hemkonsulent, anhåller förbundet, a t t vi m å t t e medverka till åstadkommande av statsbidrag till hushållningssällskap för anställande av sådan konsulent. Vi finna för vår del de uttalanden, för vilka vi nu redogjort, utvisa, a t t ett verkligt behov förefinnes a v kvinnliga undervisare i lanthushållning eller särskilda grenar därav, kanske framför allt inom det område som är kvinnans huvudsakliga, nämligen hemvård och husligt arbete med allt vad därtill hör. Det ovan återgivna uttalandet från Norrbotten synes på ett fullt riktigt sätt ådagalägga den mycket stora betydelsen av en dylik undervisning. Även om lanthushållsskolornas lärarinnor må kunna i ökad omfattning användas för detta ändamål, lärer det, bl. a. på grund av att dessa lärarinnor under en stor del av året äro upptagna av sin skolverksamhet, icke k u n n a påräknas, att behovet blir enbart på detta sätt fyllt. Det synes erforderligt, a t t åtminstone i viss begränsad omfattning särskild personal tages i anspråk för ändamålet. Den bör givetvis v a r a anställd i hushållningssällskapens tjänst.

528 De ovan omförmälda i Västerbottens län anställda kvinnliga undervisarna hava kallats trädgårdsinstruktiiser. Såväl denna benämning som vissa av ovan refererade uttalanden från förvaltningsutskotten häntyda på att ifrågavarande kvinnliga undervisare äro av två slag. I den m å n de ifråga om kompetens, verksamhet, avlöning m. m. äro närmast jämförliga med sådana kvinnliga instruktörer, som behandlats i näst föregående avdelning av detta betänkande, böra de hänföras till nämnda grupp befattningshavare samt hushållningssällskapen kunna från därtill avsett anslag erhålla statsbidrag till deras avlönande, ifall de därför stadgade villkoren uppfyllas. Med »hemkonsulent» torde emellertid i allmänhet avses en kvinnlig undervisare med högre utbildning och kompetens. Det torde böra av henne krävas, att hon genomgått lanthushållningsseminarium och alltså h a r samma kompetens som en lärarinna i lanthushållsskola. Det torde just v a r a av sådana väl utbildade kvinnliga konsulenter, som behovet på landsbygden är särskilt framträdande. E n dylik grundlig och god utbildning torde också krävas för att på detta ömtåliga område kunna u p p t r ä d a med förtroendeingivande sakkunskap. Minst lika viktigt är emellertid, att konsulenten äger de r ä t t a personliga egenskaperna för sitt grannlaga värv. Om en sådan hemkonsulent alltså bör hava samma kompetens som en lanthushållslärarinna, torde hon också böra i avlöningsavseende närmast jämföras med en sådan. Då hemkonsulentens verksamhet uppenbarligen bör omfatta helt år, k a n jämförelsen endast ske med en sådan lärarinna, som är anställd vid skolan så lång tid, att återstoden av året k a n betraktas såsom normala ferier. Detta är fallet när l ä r a r i n n a n är anställd antingen vid tre kortare kurser eller vid två huvudkurser, i bagge fallen enligt v å r t förslag upptagande 330 dagar. Vi hava för sådan lärarinna föreslagit avlöning av 2 400 resp. 2 500 kronor. H ä r t i l l kommer fri bostad eller ersättning därför med minst 300 kronor. Vi anse det emellertid icke från statens synpunkt omedelbart erforderligt att kräva, att åt dessa hemkonsulenter beredes ordinarie ställning med ålderstillägg och pensionsrätt. Denna kategori av befattningar är för n ä r v a r a n d e stadd i utveckling, och det synes u r nämnda synpunkt tillräckligt a t t anse densamma tillsvidare hava n a t u r e n av arvodestjänster. Härför t a l a r även, att befattningarna torde i stor utsträckning få karaktären av övergångstjänster samt även i övrigt bliva föremål för ganska stark omsättning av innehavare. Vid sådant förhållande synes m a n vid utmätandet av minimiarvodena kunna bortse från lärarinnornas nyssnämnda förmån av fri bostad och överlåta åt hushållningssällskapen att, om de så önska, bereda hemkonsulenterna n ä m n d a förmån. Det synes tillräckligt, a t t minimiarvodet bestämmes till 2 500 kronor samt att staten bidrager till varje dylik konsulent med minimiarvodets belopp. Övriga kostnader för hennes verksamhet såsom resekostnader m. m. böra bestridas av vederbörande hushållningssällskap eller i annan ordning.

529 Genom en sådan anordning är icke åsyftat att förhindra sällskapen att ge hemkonsulenterna fastare anställning. Några av de redan anställda äro sålunda tillförsäkrade ålderstillägg. En sådan anordning må kunna fortfarande äga rum, men detta bör bli hushållningssällskapens ensak. I sådant fall böra dessa tjänster vederbörligen regleras och anmälas för inträde i statens pensionsanstalt. Såsom villkor för statsbidrag bör uppställas, att konsulenten har ovan angivna kompetens, att hon erhåller årsarvode å minst 2 500 kronor, att hushållningssällskapet bestrider samtliga övriga kostnader för hennes anställande och verksamhet, att hennes verksamhet bedrives enligt av hushållningssällskapet utfärdad instruktion samt att sällskapet årligen avgiver berättelse däröver till lantbruksstyrelsen. Till en början synes statsbidrag icke behöva anvisas till fler än tio hemkonsulenter och anslaget alltså bestämmas till 25 000 kronor. Vi bifoga förslag till kungörelse angående statsbidrag till avlönande av hemkonsulenter.

Förslag till Kungörelse angående statsbidrag till avlönande av hemkonsulenter. 1$. Hemkonsulent, varom i denna kungörelse är fråga, skall vara anställd i hushållningssällskaps tjänst.

2 i Till avlönande av hemkonsulenter kan hushållningssällskap erhålla statsbidrag med 2 500 kronor till var och en för år räknat, i den mån anslagna medel därtill lämna tillgång, under villkor dels att hemkonsulents kontanta arvode utgör minst 2 500 kronor, dels att den avlöning utöver minimiarvodet, som må kunna finnas påkallad, ävensom rese- och traktamentsersättning bestridas av landsting, hushållningssällskap eller eljest, dels ock att bestämmelserna i 3—4 §§ härefter lända till efterrättelse. 3§. För att kunna anställas såsom hemkonsulent erfordras att innehava behörighet såsom ordinarie lärarinna vid lanthushållsskola. 34— 2 9 J 2 1 1 .

530 4*.

Hemkonsulent åligger att på lämpligt sätt lämna husmödrarna på landsbygden, i synnerhet i mindre jordbrukarhem, råd och anvisningar angående hemmets vård och husligt arbete i övrigt samt angående sådana yttre göromål i lanthushållning, som lämpligen utföras av kvinnor. De närmare bestämmelserna om hemkonsulents verksamhet meddelas av hushållningssällskapet i särskild instruktion, som meddelas lantbruksstyrelsen. 5§. Till Kungl. Maj,:t ställd ansökning om bidrag av statsmedel till avlönande av hemkonsulent skall av hushållningssällskap insändas till lantbruksstyrelsen före utgången av december månad året näst före det, för vilket bidrag sökes, och skall vid ansökningshandlingarna fogas bevis att de för hemkonsulents anställande och verksamhet utöver statsbidraget erforderliga medel komma att under det år, för vilket statsbidrag sökes, bekostas av landsting, hushållningssällskap eller eljest. Lantbruksstyrelsen har att före den 1 nästpåföljande mars med eget utlåtande till Kungl. Maj:t överlämna de inkomna ansökningshandlingarna.

6 i Av Kungl. Maj:t beviljat statsbidrag utbetalas av statskontoret till vederbörande hushållningssällskap i den mån sällskapet genom intyg från lantbruksstyrelsen styrker sig vara berättigat att uppbära dylikt statsbidrag.

7§. Hushållningssällskaps förvaltningsutskott skall före utgången av mars månad varje år till lantbruksstyrelsen insända berättelse enligt av lantbruksstyrelsen fastställt formulär över hemkonsulents verksamhet under nästföregående år.

531 Den lägre mejeriundervisningen. Det k a n ifrågasättas, h u r u v i d a den lägre mejeriundervisningen faller under det oss givna uppdraget. I det betänkande, som avgavs av 1907 års kommitté för ordnande av den lägre lantbruksundervisningen, berördes icke mejeriundervisningen. Vid ett gemensamt s a m m a n t r ä d e med den s. k. jordbruksutredningen har emellertid från dess sida u t t r y c k t s önskan, a t t vi måtte till utredning företaga även frågan om denna undervisnings lämpliga anordning. Det har därvid framhållits, att erforderlig tillgång på tillräckligt fackutbildad personal vore av största betydelse samt ett nödvändigt villkor för mejerirörelsens utveckling och för åstadkommandet av en god kvalitet hos mejeriprodukterna, vilket särskilt för exporten av sådana produkter vore utslagsgivande. Det har tillika gjorts gällande, att de n u v a r a n d e anordningarna i undervisningsavseende syntes giva anledning till vissa erinringar. För vår del h a v a vi ansett det v a r a u r lantbrukets synpunkt synnerligen angeläget att förädlingen av mjölken, som är en av det svenska lantbrukets allra viktigaste alster, sker i mejerierna på ett så sakkunnigt och ekonomiskt förmånligt sätt som möjligt samt att de framställda produkterna äro av framstående beskaffenhet och därför böra k u n n a betinga goda priser. Detta bör nämligen i sin t u r återverka på det pris, som kan betalas till lantmännen för mjölken. Härtill kommer, att en mycket stor del av landets mejerier äro andelsmejerier eller eljest ägas av lantmän. Mejeriskötseln och mejeriundervisningen hava alltså ett mycket intimt samband med lantbruket och lantbruksundervisningen. Med hänsyn till nu anförda omständigheter h a v a vi medtagit ifrågavarande undervisning i v å r t utredningsarbete. Vi h a v a i detta ämne haft överläggningar med professorn i mejerikemi m. m. vid A l n a r p L. G. Thomé samt statskonsulenten i mejerihushållning E. Carlberg. Till belysande av mjölkproduktionens och mejerihanteringens omfattning samt deras betydelse för vår nationalhushållning torde först n å g r a u r den officiella statistiken hämtade uppgifter böra h ä r återgivas. Antalet kor i Sverige utgjorde år 1890 1579 000 samt hade ökats år 1900 till 1765 000 och år 1910 till 1861000. P å grund av kristiden hade antalet år 1920 sjunkit till 1739 000 men steg därefter ånyo och uppgick år 1927, det sista år för vilket uppgifter föreligga, till 1865 000.

532 Om den genomsnittliga mjölkmängden pr ko och år för hela landet uppskattas till c:a 2 200 kg, kan den totala mjölkmängden å r 1927 anslås till omkring 4 100 000 ton mjölk. Efter ett medelpris av 12 öre pr k g blir värdet h ä r a v ungefär 500 miljoner kronor. Antalet mejerier och den i mejerierna invägda möjlkmängden utgjorde: Andelsmejerier

1890 1900 1910 1920 1925 1926 1927

Övriga mejerier

—

—

430 550 565 673 683 682

1 258 866 914 975 972 966

Summa

Mjölkmängd ton

1 562 1 688 1 416 1 479 1 648 1 655 1 648

506 000 842 000 1 149 000 968 000 1 441 000 1 635 000 1 751 000

H ä r a v framgår bl. a., att a v den härovan för år 1927 beräknade totala mjölkmängden i landet ungefär 43 procent gått genom mejerierna. A v den år 1927 i samtliga mejerier invägda mjölken kommo 1243 000 ton på andelsmejerierna och 508 000 ton på övriga mejerier. I medeltal kom alltså på varje andelsmejeri 1823 000 kg och på varje a n n a t mejeri 526 000 kg, vilket visar, att de förra i genomsnitt voro mer än t r e gånger så stora som de senare. Inalles funnos 52 mejerier med en mjölkmängd av mer än 5 000 000 kg, v a r a v 44 voro andelsmejerier. över mejeriernas tillverkning av smör och ost (utom mesost) lämnas följande sammanställning. Värde 1 000 kr.

Ost ton

110 122 106 536 112 190 122 885

6 594 7 436 10 136 14 469 19 356 21 526 23 203

Smör ton

16 093 26 114 32 938 19 465 31 998 38 485 42 010

1890 1900 1910 1920 1925 1926 1927

Värde 1 000 kr.

— 42 511 28 084 30 025 32 856

Sammanlagda värdet av vid mejerierna erhållna produkter, i n b e r ä k n a t försåld konsumtionsmjölk, grädde m. m., uppgick år 1927 till 264 miljoner kronor. Den år 1927 vid mejerierna anställda personalen fördelade sig s å l u n d a : Föreståndare kvinman nor

Andelsmejerier 364 Övriga mejerier 269 Summa 633

38 30 68

Snm ma kvinnor

Mejerister

Mejerskor

Maskinister

män

Övrig personal kvinnor

män

265 384

550 619

303 215

897 367

729 501

1 829 1 235

1 317 1 150

3 064

2 467

533 De personalgrupper, som för vår utredning äro av största betydelsen, äro p å t a g l i g e n föreståndare, mejerister och mejerskor. Gruppen föreståndare innesluter emellertid olikartade element, nämligen dels fackutbildad personal och dels personer u t a n dylik utbildning, såsom föreningsordförande eller a n d r a lantmän, vilka icke handhava själva mejeridriften. Huru m å n g a i de nu n ä m n d a grupperna, som erhållit verklig fackutbildning i mejeriskola, kan icke angivas men det är antagligt, att detta antal är k n a p p t en tredjedel av hela antalet i dessa grupper. De såsom »övrig personal» rubricerade utgöras nästan helt och hållet av arbetspersonal och k u n n a vid vår utredning lämnas å sido. Mejeri under visningen h a r sedan länge åtnjutit understöd från statens sida. Statsbidrag till inrättande av mejeriskolor anvisades första gången av rikets ständer år 1858. Sedan ökade anslag småningom beviljats och tillika medgivits, att medlen finge användas till mejerielevers undervisande vid enskilda mejerier, anordnades undervisningen i form av s. k. mejeristationer. Kursen var tvåårig, fördelad på första och andra årets stationer. Reglemente för dylika stationer, vilka voro avsedda uteslutande för kvinnor, fastställdes av lantbruksstyrelsen den 11 april 1890. D ä r j ä m t e h a r från och med år 1893 vid Alnarp meddelats lägre mejeriundervisning, dels för manliga elever i en med institutets egna medel underhållen kurs och dels för kvinnliga elever i en mejeriskola, vilken först underhölls av Malmöhus läns hushållningssällskap men till vilken Kungl. Maj:t från och med å r 1916 anvisade särskilt statsbidrag, tills den nedlades år 1921. Slutligen har från och med år 1896 en enskild mejeriskola funnits vid Åtvidaberg, avsedd för såväl manliga som kvinnliga elever. Den 9 j a n u a r i 1914 anmodade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet lantbruksstyrelsen att verkställa utredning och avgiva yttrande, h u r u v i d a den lägre mejeriundervisningen i landet vore med hänsyn till tidens k r a v och förhållandena i landets olika delar anordnad på tillfredsställande sätt. Sedan lantbruksstyrelsen bemyndigats att för utredningens verkställande anlita särskilda sakkunniga, tillkallade styrelsen num e r a landshövdingen G. Sederholm, professorerna L. F . Rosengren och Nils Hansson samt statskonsulenten i mejerihushållning G. Liljhagen. Dessa personer avgåvo den 30 j u n i 1915 utlåtande och förslag i ämnet av följande huvudsakliga innehåll. Den manliga mejeriskolan vid Alnarp borde bibehållas och utvidgas till att kunna mottaga ett 30-tal elever. Ifall detta antal framdeles bleve otillräckligt för landets behov, borde ytterligare en skola upprättas och då helst i mellersta Sverige. Alnarps-skolan borde göras mera fristående från övriga undervisningsanstalter vid institutet och hava egen föreståndare men ändock stå under högsta ledning av institutets styrelse och dess rektor. För inträde skulle fordras bl. a. en ålder av 21 år, god folkskolebildning och minst två års väl vitsordad mejeripraktik. Även kvinnor borde få mottagas. Elev skulle erlägga viss avgift för undervisning, bostad

534 m. m. samt betala för kosten enligt styrelsens bestämmande. Kursen skulle vara ettårig. Den teoretiska undervisningen beräknades omfatta 622 lärotimmar med i medeltal två timmar var söckendag. Special- och repetitionskurser för inom mejeriyrket redan praktiserande personer borde anordnas såväl vid denna skola som å andra lämpliga ställen i landet. Fyra kurser om året borde anordnas. De sakkunnigas förslag innefattade icke någonting beträffande mejeriskolan vid Åtvidaberg. Beträffande utbildningen av mejerskor anmärktes mot anordningen med mejeristationer förnämligast, att den teoretiska undervisningen vore otillräcklig och borde meddelas av en vid skolan bosatt, fullt fackutbildad lärare, vilken då också bleve i tillfälle att dag för dag följa den praktiska undervisningen. I detta syfte borde lämpligt antal av andra årets mejeristationer ombildas till mejeriskolor för kvinnor. Då elevantalet i varje skola ej borde överstiga 8 å 10, borde minst sju skolor upprättas för att kunna årligen utbilda 50 å 60 elever, vilket antal dittills visat sig kunna fylla behovet. Skolorna borde förläggas till lämpliga enskilda mejerier. Lärotiden borde vara ett år och omfatta omkring 390 teoretiska lärotimmar med minst en timme dagligen. För inträde som elev borde fordras minst två års väl vitsordad mejeripraktik. För att tillräckligt antal kompetenta elever skulle erhållas även från mellersta och norra Sverige, borde ettåriga förbildningskurser anordnas genom avtal mellan lantbruksstyrelsen samt välskötta och tidsenliga mejerier. För tillträde till dessa kurser borde krävas ettårig praktik. Mejeriskolorna kunde lämpligen förläggas till lantbruksskolor och mejeriskolans huvudlärare få användning såsom lärare även vid sådan skola. Ifall mejeriskola måste förläggas till mejeri, där andra skolor icke funnes, kunde man tänka sig, att länets mejerikonsulent vore bosatt vid skolan och övertoge undervisningen i de egentliga fackämnena. Denna anordning skulle bli till fördel både för eleverna och för konsulenten. I övrigt borde undervisningen bestridas av extra lärare, exempelvis ortens folkskollärare, ävensom instruktionsmejerskan och maskinisten. Av de föreslagna sju skolorna borde en förläggas till Skåne, tre i de mellansvenska provinserna och tre i Norrland. Vid den manliga mejeriskolan vid Alnarp borde inrättas minst 10 stipendier, varav 5 för obemedlade och 5 för mindre bemedlade elever. Stipendiebeloppen föreslogos lika med dem, som då utgingo till elever vid lantmannaskolor. Vid envar av de ovan omförmälda special- och repetitionskurserna borde finnas tillfällen till fem stipendier å 50 kronor. De kvinnliga mejeriskolornas elever borde kunna erhålla stipendier enligt samma grunder som lantbruksskolornas elever. Mejeriskolan U n d e r d e t a t t b e m ä l d a s a k k u n n i g a s u t l å t a n d e v a r f ö r e m å l för h a n d vid Alnarp l ä g g n i n g i l a n t b r u k s s t y r e l s e n , u t f ä r d a d e s d e n 20 j u n i 1918 f ö r n y a d e s t a d g a r för l a n t b r u k s - och m e j e r i i n s t i t u t e t v i d A l n a r p ( n r 406), v i l k a ä n n u gälla. I dessa stadgar förekomma vissa bestämmelser även om mejeris k o l a n . S å l u n d a f ö r e s k r i v e s i 1 §, a t t m e d i n s t i t u t e t ä r f ö r e n a d e n l ä g r e mejeriskola, avsedd att utbilda mejerister såväl genom teoretisk undervisning som genom praktisk övning i deras yrke. Enligt 2 § omfattar u n d e r v i s n i n g e n vid den lägre mejeriskolan ett år. E n l i g t 3 § u t g ö r a s l ä r o ä m n e n a v i d n ä m n d a s k o l a a v k e m i e n s och f y s i k e n s a l l m ä n n a s t e g r u n d e r , m e j e r i l ä r a , h u s d j u r s l ä r a u t o m h ä s t s k ö t s e l , h u s d j u r e n s h ä l s o - och s j u k v å r d s l ä r a , å n g m a s k i n s l ä r a och h u s b y g g n a d s l ä r a s a l l m ä n n a s t e g r u n der. V i d konsulentkursens mejerilinje och vid den lägre mejeriskolan s k o l a e n l i g t 13 § f i n n a s p l a t s e r för t i l l s a m m a n s 12 o r d i n a r i e e l e v e r , d ä r a v

535 2 frielever. Enligt 15 och 16 §§ fordras för inträde vid mejeriskolan att h a v a u p p n å t t minst 18 års ålder, att h a v a med goda vitsord genomgått folkskola eller äga däremot svarande kunskaper samt att h a v a minst ett år a l l v a r l i g t deltagit i alla vid ett mejeri förefallande göromål. Betalande elever i mejeriskolan erlägga enligt 18 § för undervisning och bostad årligen 50 kronor. För kosthåll m. m. erlägga betalande elever därjämte de avgifter, som för varje år bestämmas av institutets styrelse. Frielev erhåller kostnadsfritt samtliga dessa förmåner. Professorn i mejeriteknik och mejerihushållning är tillika mejeriföreståndare. I n s t i t u t e t s styrelse u t f ä r d a r n ä r m a r e bestämmelser rörande undervisningen. Vissa för institutet i allmänhet meddelade stadganden torde v a r a tillämpliga jämväl å den lägre mejeriskolan. Då lantbruksstyrelsen den 25 oktober 1920 underställde frågan om den lägre mejeriundervisningen Kungl. Majrts prövning, anförde styrelsen att, enär omorganisationen av den manliga undervisningen vore beroende av då ännu icke utförd tillbyggnad av mejeri- och bostadsbyggnader vid A l n a r p , frågan i denna del måste tillsvidare anstå. Icke heller sedan dess h a r någon dylik omorganisation ägt rum. Beträffande den lägre mejeriskolan vid Alnarp hava vi i n h ä m t a t följande n ä r m a r e uppgifter. Förutom i de uti s t a d g a r n a u p p t a g n a läroämnena har sedan flera år undervisning meddelats även i handelslära samt i svenska och räkning åt de elever, som behövt detta. Undervisningsämnena hava upptagit ungefär följande antal lektionstimmar: Fysik, kemi, bakteriologi Mejerilära Husdjurslära (utom hästskotsel) Hälso- och sjukvårdslära Ångpanne- och ångmaskinslära Husbyggnadslära och ritning Handelslära Mejeribokhålleri Svenska och räkning

75 155 20 10 25 25 35 65 85 495

Övningsämnena hava upptagit följande antal d a g a r : Mejeriarbeten Smörprovning Arbeten i ko- och svinstall

310 9 10 329

Lärare hava v a r i t institutets vederbörande professorer, v a r j ä m t e läraren i husbyggnadslära undervisat i detta ämne och ritning, k a m r e r a r e n undervisat i bokhålleri, biträdande lärare handhaft undervisningen i handelslära ävensom i svenska och r ä k n i n g samt ladugårdsföreståndaren lett övningarna i ko- och svinstall.

536 Exkursioner h a v a företagits till mejerier i skolans närhet. Antalet elever h a r under senare år varit 25. Sista läsåret var elevernas medelålder 27 år. Deras praktiktid varierade mellan 4 och 9 år. Avgiften för kursen är 900 kronor. Härför erhålles kost, bostad med enkla möbler, värme och ljus, nödig städning och läkarvård. Eleverna hava i regel omedelbart efter kursens avslutning erhållit platser såsom föreståndare för mindre mejerier, förste mejerister, smöroch ostmejerister eller mjölkbedömare. Mejeriskolor Beträffande den lägre mejeriundervisningen för kvinnor framlade därfbrjkvinnor e m o t lantbruksstyrelsen i sin skrivelse den 25 oktober 1920 förslag. I vämejerier sentliga delar biträdde lantbruksstyrelsen de sakkunnigas förslag, dock under betonande a t t vid mejeriskolorna kravet på praktisk färdighet i mejeriyrket icke finge stå tillbaka för den teoretiska undervisningen och att fördenskull timplanen för sistnämnda undervisning måste reduceras. I vissa avseenden kunde emellertid lantbruksstyrelsen icke instämma i de sakkunnigas förslag. Förslaget om förbildningskurser för inträde i mejeriskolorna avstyrktes av n ä r m a r e angivna skäl. Förslaget att h u v u d l ä r a r e n vid mejeriskola skulle vara boende vid skolan syntes ej k u n n a förverkligas annat än i undantagsfall. Vid företagen undersökning hade nämligen befunnits, att tillgång till härför erforderliga bostadsutrymmen saknades vid nästan alla mejerier på landet. Det vore otänkbart, a t t någon mejeriinnehavare skulle vilja förbinda sig till att för ändamålet uppföra nybyggnad. Uppställandet av ifrågavarande villkor skulle dessutom alltför mycket fördyra den tilltänkta organisationen. De flesta mejeriskolor syntes komma att förläggas till p r i v a t a mejerier och hela ansvaret borde läggas på dessas innehavare. Såsom föreståndare för skolan borde mejeriinnehavaren v a r a skyldig mottaga visst a n t a l frielever. Lantbruksstyrelsen borde även bestämma de betalande elevernas avgift. Föreståndaren skulle vidare anställa instruktionsmejerska, hålla lämpliga undervisningslokaler och mejeriinventarier, bekosta läkarvård och skjutsar å t eleverna m. m. Härför borde han erhålla en ersättning av 2 000 kronor i ett för allt. Till skolans huvudlärare borde u t g å fast lön med 800 kronor samt, därest han ej vore boende vid skolan, 300 kronor till ersättning för resor samt för kost och bostad under vistelsen vid skolan. Till t i m l ä r a r e beräknades 1000 kronor. Inalles beräknade lantbruksstyrelsen sålunda kostnaderna för en skola till 4100 kronor och för sju skolor till 28 700 kronor. H ä r t i l l komme kostnaden för elevstipendier, förslagsvis beräknade till 6 300 kronor, så att hela anslagsbeloppet bleve 35 000 kronor årligen. Då departementschefen den 7 j a n u a r i 1921 anmälde detta ärende, anförde han, a t t det syntes kunna d r a g a s i tvivelsmål, h u r u v i d a alla de av

lantbruksstyrelsen förordade ändringarna i de sakkunnigas förslag vore ägnade att från organisations- och undervisningssynpunkt utgöra förbättringar. Han ansåge sig dock böra upptaga lantbruksstyrelsens förslag, vilket i varje fall innebure avsevärda framsteg vid jämförelse med de då rådande förhållandena samt för statskassan skulle vara ej ens hälften så kostsamt som sakkunnigförslaget enligt dåvarande prisläge beräknats bliva. Därest erfarenheten skulle visa, att ändringar och ytterligare utvecklingar av de föreslagna lägre mejeriskolorna framdeles vore påkallade, borde sådant kunna genomföras utan större svårighet. Samtliga elever borde erhålla fri kost och bostad vid skolan såsom ersättning för sitt praktiska arbete. Jordbruksutskottet tillstyrkte förslaget men uttalade betänkligheter på grund av befarad svårighet att särskilt inom vissa delar av Norrland och mellersta Sverige erhålla elever med tillräcklig föregående utbildning. Utskottet uttalade den förvissningen att, därest det skulle visa sig möta svårigheter att på sätt i Kungl. Maj:ts framställning förutsattes åvägabringa den erforderliga förutbildningen, lantbruksstyrelsen icke skulle underlåta att föreslå Kungl. Maj:t vidtagande av de åtgärder som funnes påkallade. Kungl. Maj:t torde icke sakna nödiga medel till sådana åtgärders vidtagande. Riksdagen biföll utskottets hemställan och anvisade för ändamålet ett ordinarie anslag av 35 000 kronor. Genom beslut vid 1922 års riksdag överfördes anslagsposten till understöd åt elever vid dessa skolor till det allmänna anslaget för understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter, och anslaget till mejeriskolorna sänktes till 29 000 kronor. Vid 1929 års riksdag medgavs, att reseersättningen åt huvudlärarna vid Flarkens och Nederkalix mejeriskolor finge höjas till 600 kronor. Någon anslagsökning behövde ej härav föranledas på grund av förefintlig reservation å anslaget. Den 30 juni 1921 utfärdade Kungl. Maj:t reglemente för mejeriskolor för kvinnor (nr 509), vilket ännu gäller. Enligt detta skall mejeriskola förläggas till välskött, tidsenligt anordnat mejeri. Högst sju skolor må inrättas. Lantbruksstyrelsen fattar beslut härom med iakttagande att skolorna fördelas på olika delar av landet. Inalles böra vid skolorna finnas platser för minst 42 frielever och 14 betalande elever. Varje kurs är ettårig med början 24 oktober. Den teoretiska undervisningen omfattar: svenska språket, räkning, naturkunnighet, mejerilära, byggnadslära, maskinlära och bokföring. De praktiska övningarna skola omfatta regelbundna turer i 1) undersökning av mjölk, 2) syrning av grädde och beredning av smör, 3) beredning av olika ostsorter och lagring av ost, 4) undersökning och bedömning av ost och smör, 5) skötande av ångpanna, ångmaskin och övriga mejerimaskiner samt, i den mån så lämpligen kan ske, deltagande i reparation och underhåll av mejerilokaler, maskiner och

538 redskap. För inträde såsom elev fordras bl. a. en ålder av 19 år, goda vitsord om genomgången folkskolekurs, samt minst två års väl vitsordad mejeripraktik. Vid antagning av elever lämnas företräde åt sökande, vilken uppnått mogen ålder och äger särdeles god praktik samt företer intyg om förvärvade grundläggande kunskaper; dock skola såsom elever i första hand mottagas sökande som genomgått av lantbruksstyrelsen anordnad kurs för mejerielever och av nämnda styrelse blivit hänvisade till viss mejeriskola. Frielev skall erhålla fri undervisning, kost och möblerad bostad m. m. Betalande elev erlägger avgift, vars storlek bestämmes av lantbruksstyrelsen, men är i övrigt likställd med frielev. Avgiften lär pläga bestämmas så låg att den knappt motsvarar kostens värde. Elev må ej under lärotiden användas till annat arbete än sådant som kan befordra det ändamål, för vilket hon vistas vid skolan. Till mjölkning må elev icke användas. Elev är skyldig att vid behov i t u r deltaga i göromål för det gemensamma skolhushållet. Skolans styrelse utgöres av fem ledamöter, v a r a v en ordförande utsedd av lantbruksstyrelsen, t r e ledamöter utsedda av hushållningssällskapets förvaltningsutskott, ävensom skolans föreståndare. Därest mejeriskola är förlagd till lantbruksskola, fungerar denna skolas styrelse som styrelse även för mejeriskolan. Föreståndare antages av skolstyrelsen efter samråd med statskonsulenten i mejerihushållning under iakttagande att, därest skolan ä r förlagd till privat mejeri, dettas innehavare skall förordnas, om h a n är villig därtill och kompetent. Vid skolan skall finnas en huvudlärare, som av lantbruksstyrelsen förklarats kompetent därtill. Föreståndaren må k u n n a antagas till lärare. Därjämte skall finnas en instruktionsmejerska, som med goda betyg genomgått mejeriskola samt av statskonsulenten godkänts såsom instruktionsmejerska. Såsom jordbruksutskottet år 1921 antagit, befanns det nästan genast erforderligt att anordna särskild förutbildning för inträde vid mejeriskola. Härigenom tillkommo de s. k. elevmejerierna, till vilka Knngl. Maj:t årligen anvisat statsanslag från det under nionde huvudtiteln uppförda ordinarie reservationsanslaget till befrämjande i allmänhet av jordb r u k och lantmannanäringar. Anslaget, som för läsåret 1929—1930 utgör inalles 8100 kronor, u t g å r såsom statsbidrag dels till kursens föreståndare med 150 kronor för varje elev och dels såsom understöd till obemedlad elev med högst 120 kronor och till mindre bemedlad elev med högst 60 kronor för kurs. För dessa elevmejerier har lantbruksstyrelsen den 8 september 1922 fastställt reglemente. Enligt detta antager lantbruksstyrelsen i m å n av behov enskilt, välskött och tidsenligt mejeri till elevmejeri samt utser styrelse. Föreståndaren skall v a r a boende vid mejeriet och öva närmaste tillsyn över verksamheten. Elever antagas av mejeriets styrelse. För inträde fordras bl. a. 18 års ålder samt goda vitsord om genomgången fullständig folkskolekurs eller därmed jämförliga kunskaper. Vid a n t a g n i n g av

539 elever skall särskild hänsyn tagas till den tid, elev förut må h a v a deltagit i mejeriarbete. Kursen börjar 24 oktober och ä r ettårig. Elev erhåller avgiftsfritt undervisning, bostad och kost. Den teoretiska undervisningen o m f a t t a r : svenska språket, räkning, välskrivning och förande av mejerijournal. De praktiska övningarna utgöras av regelbundna t u r e r i mejeriet, innefattande renhållning och mejeriinventariernas skötsel och vård, mjölkens invägning och separering, syrning av grädde och beredning av smör samt beredning och lagring av ost. För att meddela praktisk undervisning vid dylikt elevmejeri fordras att v a r a förklarad därtill kompetent av statskonsulenten i mejerihushållning. Elev, som med nöja k t i g a vitsord genomgått kursen och förklarats för yrket lämplig, blir av lantbruksstyrelsen tilldelad plats vid mejeriskola. De n u v a r a n d e sju mejeriskolorna äro förlagda vid Oppeby i Södermanlands län, Bjärka-Säby i Östergötlands län, Ljungbyholm i K a l m a r län, Blomberg i Skaraborgs län, Ange i J ä m t l a n d s län, F l a r k e n i Västerbottens län och Nederkalix i Norrbottens län. Elevantalet utgjorde år 1928 inalles endast 45, växlande mellan 5 vid Oppeby och 8 vid BjärkaSäby, 43 voro frielever och 2 betalande elever. 30 elever kommo från det egna länet och 15 från a n d r a län. Den invägda mjölken var störst vid Ljungbyholm, nämligen c:a 3 220 000 kg. Vid Oppeby var den 1720 000 kg, vid Bjärka-Säby 1200 000 kg och vid Nederkalix 1 055 000 kg. Vid de tre övriga mejerierna v a r mjölkmängden jämförelsevis liten, nämligen vid Ange 703 000, vid Blomberg 655 000 och vid F l a r k e n 603 000 kg. Vid Ljungby holm bedrevs huvudsakligen smörtillverkning. Vid Oppeby och Bjärka-Säby synas smör- och osttillverkningen varit ungefär lika stora. Vid Blomberg och de norrländska mejerierna bedrevs huvudsakligen osttillverkning, varvid vid Ange förekom en avsevärd tillverkning av mesost. Den teoretiska undervisningen har omfattat 350 a 390 timmar, därav 75—97 t i m m a r i svenska språket, 75—92 t i m m a r i räkning, 30—52 timmar i naturkunnighet, 80—90 timmar i mejerilära, 20—30 t i m m a r i maskin- och byggnadslära samt 70—80 t i m m a r i bokföring. Elevmejerierna voro å r 1928 fjorton, v a r a v tre i v a r t d e r a av Södermanlands och Östergötlands län samt två i v a r t och ett av Skaraborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Det faller i ögonen, att inga elevmejerier i n r ä t t a t s inom andra län än dem, där mejeriskola finnes, och att icke heller inom K a l m a r län elevmejerier anordnats. Hela antalet elever var 30 och a v dessa voro endast 9 från andra län än det, där elevmejeriet var beläget. Även denna omständighet bidrager att framhäva den s t a r k a lokaliseringen av denna undervisning. Den invägda mjölken vid dessa elevmejerier var mycket växlande. Den största mängden — 6 200 000 kg — uppvisar Bankeberg i Östergötland. Två mejerier hade mellan 4 och 5 miljoner kg, ett mellan 3 och 4 miljoner kg, ett mellan 2 och 3 miljoner kg, två mellan 1 och 2 miljoner kg och sju under 1 miljon kg, d ä r a v det minsta ej mer än 168 000 kg. I Söderman-

540 land och Östergötland synas smör och osttillverkningen hava bedrivits i ungefär lika stor omfattning, varemot i Skaraborgs län och Norrland även vid dessa mejerier osttillverkningen varit vida övervägande. Vad slutligen beträffar mejeriskolan vid Åtvidaberg är dess kurs halvårig. Denna skola är helt privat samt åtnjuter icke statsunderstöd och är icke underkastad någon statskontroll. Under det att vårt utredningsarbete ännu icke hunnit beröra den lägre mejeriundervisningen, kom frågan härom under hösten 1929 i visst avseende under diskussion och utredning genom för frågan intresserade. P å inbjudan av Malmöhus läns mejeriidkarförening sammanträdde den 16 september 1929 i Sockholm representanter för n ä m n d a förening, mjölkcentralen i Stockholm samt nio andra större mejeriföreningar eller mejeriföretag för dryftande av vissa mejeriväsendet berörande frågor. Därvid kom även elevutbildningen på tal och de n ä r v a r a n d e uppdrogo åt en kommitté att verkställa utredning och avgiva förslag rörande densamma. F r å g a n behandlades vidare vid sammanträde i Malmö den 25 oktober 1929 av kommitterade jämte med dem adjungerade personer. De därvid närvarande voro professorerna Thomé och Rosengren samt t. f. professorn Samuelsson, Alnarp, direktörerna Jacobsson, Malmö, Eriksson, Nyköping, och Edman, Örebro, disponenten Johansson, Eksjö, konsulentern a Hultman, Malmö, och Larell, Kristianstad, samt agronomen Danils, Åtvidaberg. Vid sammanträdet antogs enhälligt ett av förenämnda kommitterade nppgjort förslag till »Ordningsregler för utbildning av mejerielever med betygsformulär», vilket förslag skulle ingivas till lantbruksstyrelsen. Då detta förslag synes v a r a av stort värde, anse vi oss här böra återgiva detsamma, dock med uteslutande av formulären. Förslaget är av följande lydelse: § ISökande till mejeriskola skall hava genomgått en ordnad elevutbildningskurs. § 2. Utbildningstiden skall vara för inträde i mejeriskola för män: 1 provar samt 3 års elevutbildning-, för inträde i mejeriskola för kvinnor: 1 provar samt 2 års elevutbildning. § 3. Under provåret skall eleven deltaga i alla i mejeriet förekommande arbeten och får därvid visa, om han (hon) är lämplig för vidare utbildning i facket. § 4. För tillträde till provåret fordras: intyg om uppnådd ålder av 18 år, god frejd, läkarintyg om god hälsa och stark kroppsbyggnad,

541 goda vitsord om genomgången fullständig folkskolekurs eller därmed liga kunskaper. Provåret kan genomgås på vilket välskött mejeri som helst.

jämför-

§ 5. Sedan elev genomgått provåret och av mejeriföreståndaren erhållit intyg om lämplighet för fortsatt utbildning, är han (hon) kompetent att påbörja den egentliga elevutbildningen. § 6. Elevutbildningen ställes länsvis under närmaste ledning av en mejerinämnd. Denna utgöres av I en representant för länets mejeriidkarförening, II en representant för länets mejcristförening, III länets mejerikonsulent. Skulle mejerikonsulenten eller någon av de nämnda korporationerna saknas inom länet, utser hushållningssällskapet de bristande ledamöterna. § 7. Elevutbildningen sker i därtill utsedda elevmejerier. Elevmejeri, som skall vara välskött, tidsenligt utrustat mejeri, utses av lantbruksstyrelsen efter förslag av mejerinämnd. § 8. Ansökan till elevplats inlämnas till mejeriets föreståndare. Elev antages av mejerinämnd på förslag av mejeriföreståndaren. Då utbildningen i allmänhet icke slutföres på ett enda mejeri, har mejerinämnd vid elevs förflyttning till nytt mejeri att se till, att utbildningen blir fullt allsidig. § 9. Elevutbildningen avser att ge eleven dels praktisk färdighet inom mejeriyrket, dels vissa teoretiska kunskaper. Den praktiska utbildningen omfattar alla i ett mejeri förekommande arbeten med ungefär lika tid på de tre huvudområdena: ångpanne- och maskinskötsel, smörtillverkning och osttillverkning, varvid arbetet gärna kan uppdelas i kortare turer, helst dock icke kortare än en månad. Naturligtvis bör eleven även hava övning i sådana arbeten som rengöringsarbete, mjölkens invägning och bedömning, bokföring etc. Den teoretiska undervisningen omfattar dels förklaringar över arbetena i ett mejeri i anslutning till någon kortfattad lärobok, dels, om det är av behovet påkallat, undervisning i svenska språket (rättskrivning) och räkning (de fyra räknesätten med hela tal, decimalbråk och vanliga bråk). § 10. Elev skall som ersättning för sitt arbete erhålla av mejeriet, där han (hon) är anställd, kost och logi samt dessutom kontant lön, bestämd efter förhållandena i orten samt med hänsyn tagen till att elevtiden är en utbildningstid. § U. Då elev slutar sin tjänstgöring å ett elevmejeri, erhåller han (hon) betyg av mejeriets föreståndare enligt formulär I.

542 § 12. Sedan elev avslutat hela sin elevutbildning, skall mejerinämnden inom det län, där han (hon) senast tjänstgjort, med ledning av de av elevmejerierms föreståndare utfärdade betygen, lämna honom (henne) betyg över den avslutade elevutbildningen enligt formulär II. § 13. Elevmejeri är underkastat den inspektion, varom lantbruksstyrelsen n å förordna.

inhämtade F ö r a t t u t r ö n a å s i k t e r n a inom s å d a n a kretsar, som k u n d e förväntas yttranden ] i a v a e r f a r e n h e t o m d e n n u v a r a n d e l ä g r e m e j e r i u n d e r v i s n i n g e a s a m t ina »!e)e1Znd!re t r e s s e a v a t t d e n s a m m a v o r e p å e t t t i l l f r e d s s t ä l l a n d e s ä t t o r g a n i s e r a d , visningen. n a Y a v i u p p g j o r t e t t f r å g e f o r m u l ä r , s o m v i t i l l s t ä l l t o r d f ö r a r d e n i allm ä n n a s v e n s k a m e j e r i s t f ö r e n i n g e n , o r d f ö r a n d e n a i e t t a n t a l mejerist- och mejeriföreningar, samtliga mejerikonsulenter, svenska smörprovningarna, o r d f ö r a n d e n i S v e r i g e s s m ö r e x p o r t f i r m o r s f ö r e n i n g , f ö r e s t å n d a r n a för m e j e r i s k o l o r n a v i d A l n a r p och Å t v i d a b e r g och för s a m t l i g a m e j e r i s k o l o r för k v i n n o r ä v e n s o m n å g r a för f r å g a n s p e c i e l l t i n t r e s s e r a d e p e r s o n e r . V i h a v a p å dessa frågor erhållit ett stort a n t a l svar. P å de f r a m s t ä l l d a f r å g o r n a a v g a v s vid f ö r e n ä m n d a s a m m a n t r ä d e i M a l m ö d e n 25 o k t o b e r 1929 a v de d ä r v i d n ä r v a r a n d e p e r s o n e r n a e t t gem e n s a m t s a m m a n f a t t a n d e s v a r a v följande lydelse: »Det antal manliga mejerister, som årligen utgår från Alnarp och Åtvidaberg (c:a 40), synes svara mot nuvarande behov, men behovet kominer sannolikt att något ökas. Kursen vid Åtvidaberg är endast halvärig; minimitiden för en någorlunda fullständig mejeriskolutbildning måste emellertid sättas till ett år, vilket är kurstiden vid Alnarp. Staten bör därför utom mejeriskolan vid Alnarp upprätta ännu en sådan skola, som förlägges till mellersta Sverige. Skäl tala för att förläggningsplatsen blir Ultuna, dä därigenom vinnes fördelen att institutet (högskolan) får lärare och demonstrationsmaterial för undervisningen i mjölkhushållning och mejeriskolan kan från institutet få lärare i vissa biämnen. De manliga mejerielevernas förutbildning före inträdet i mejeriskolan är f. n. icke ordnad på något sätt; mötet förordar kommitterades 'förslag till ordningsregler'. Beträffande själva skolutbildningen anser mötet den nuvarande kombinationen av teoretisk och praktisk utbildning alltjämt böra bibehållas; mot den nuvarande kursens omfattning och innehåll vid mejeriskolan vid Alnarp synes inga väsentliga anmärkningar kunna göras. De kvinnliga mejeristernas utbildning är f. n. icke tillfredsställande. Elevtiden är för kort; den bör ordnas i överensstämmelse med kommitterades 'förslag till ordningsregler'. De kvinnliga mejeriskolorna äro icke sä ordnade, att man kan vänta att av dem erhålla något gott resultat. Huvudläraren är icke boende vid skolan, kommer dit dä och då och håller några lektioner; han kan under sådana förhållanden icke leda elevernas utbildning på samma sätt som om han följde deras dagliga arbete. Att vid var och en av de förefintliga sju kvinnliga mejeriskolorna anställa en kvalificerad huvudlärare, som omhänderhade elevernas såväl praktiska som teoretiska utbildning inom mejeriskötseln, skulle bliva för dyrbart. Mötet anser

543 därför, att mian måste frångå det nuvarande systemet med många små skolor och övergå till e t t mindre antal större skolor. F. n. utexamineras årligen 60—70 mejerskor. oich detta antal synes fylla behovet. För deras utbildning skulle behövas tre skiolor, som borde förläggas en i södra, en i mellersta och en i norra Sverige. De böra ordnas vid tidsenligt inredda mejerier med sä mångsidig produktion som möijligt; vid val av mejeri bör hänsyn även tagas till möjligheten att fä biträdande läirare. Huvudläraren skall vara ledare av mejeriet. Skolorna böra i övrigt i huvudsak ordnas i överensstämmelse med de manliga skolorna.» I detta uttalande har svenska smörprovningarnas styrelse dock m e d v i s s a d e t a l j a n m ä r k n i n g a r , s o m n ä r m a r e f r a m g å a v uttalanden:

instämt, följande

»Beträffande § 2 anser styrelsen, att elevtiden för kvinnliga elever bör göras lika med dera för manliga elever. Beträffande § 6 har styrelsen ansett, att hushållningssällskapens förvaltningsutskott böra uttse sådan nämnd. Där sädana korporationer, som förmälas i I och II av nämnda paragraf, finnas, synas de däremot böra äga att avgiva förslag till representanter i sådan nämnd. Beträffande § 7. Såsom villkor torde även böra föreskrivas, att till elevmejeri endast bör utses sådant mejeri, där personalen direkt anskaffas och avlönas av mejeriföretaget och ej genom åtagen entreprenad av mejeriföreståndaren tillhandahålles. Beträffande § 9. Elevmejeri bör vara sä utrustat, att särskilt mindre bibliotek med tillgång till kortfattade läroböcker och tidskrifter finnes, och bör sådant bibliotek vara förenat med läs- och skrivrum för eleverna. Den teoretiskt fackliga undervisningen bör givetvis meddelas av mejeriföreståndaren. övrig undervisning synes böra meddelas av annan person med erforderlig pedagogisk utbildning. Till bestridande av kostnaderna härför synas elevmejerierna böra erhålla anslag av •itatlsmedel. För inträde vid mejeriskolor för sökande, elever bör fordras inträdesprövning, sä {dt allenast sådana personer vinna inträde, vilka i alla avseenden äga tillräckliga förutsättningar för att kunna tillgodogöra sig undervisningen. Vid skolan bör förekomma såväl praktisk som teoretisk undervisning. Första halvåret torde, såsom nu är fallet, den praktiska undervisningen kunna bedrivas jämsides med den teoretiska. Under senare halvåret torde tiden däremot uteslutande böra anslås för teoretisk undervisning, i vilken jämväl bör ingå kurs i driftsoch arbetsledning samt ekonomisering av mejeridrift. Styrelsen vill slutligen understryka förslaget om två mejeriskolor för manliga elever, varav en bör förläggas till Alnarp och en till Ultuna, samt av tre skolor för kvinnliga elever, varav en för vardera södra, mellersta och norra Sverige.» M e d a n l e d n i n g a v d e t f r å n M a l m ö m ö t e t f r a m s t ä l l d a f ö r s l a g e t o m förl ä g g n i n g : a v en m e j e r i s k o l a för m ä n t i l l U l t u n a h a r y t t r a n d e n b e g ä r t s f r å n s t y r e l s e n för d e t t a i n s t i t u t . D e t t a y t t r a n d e ä r a v f ö l j a n d e l y d e l s e : »För Utuna lantbruksinstitut skulle upprättandet av en sådan undervisningsanstalt innebära en ej oväsentlig fördel, då ett modernt utrustat mejeri på platsen skulle kunna utnyttjas för demonstrationer i samband med undervisningen i mejerilära för institutets elever. Å andra sidan skulle emellertid en sådan anläggning ej utan betydliga kostnader kunna åvägabringas, dä den nuvarande mejeribyggnaden ej är för ett sådant ä n d a m å l användbar, utan en ny mejeribyggnad måste uppföras och utrustas med

544 erforderliga maskiner, vartill kommer behovet av undervisnings- och bostadsutrymmen, vilket allt skulle kräva ett ganska stort engängsanslag för anläggningen. En viss svårighet torde under nuvarande förhållanden också vara förbunden med anskaffandet av lärarkrafter för mejeriskolan. Ytterligare kan anföras, att den mjölk, som skulle erfordras för undervisningsmejeriets drift, måste komma att ställa sig synnerligen dyr. Ultuna egendom har nämligen f. n. synnerligen förmänliga avsättningsbetingelser för den producerade mjölken, bortåt 400 000 liter pr år, varav en ej obetydlig del direkt försäljes till konsumenter och återstoden levereras till Uppsala mejeri. Skulle egendomen erhålla samma pris från undervisningsmejeriet som nu kan uppnås, måste således detta räkna med dryga inköpskostnader; skulle däremot egendomen lämna mjölken till lägre pris än det, som nu erhälles, komme den att åsamkas en årlig förlust av 6 000 a 8 000 kronor. Om emellertid vid en förläggning av den blivande lantbrukshögskolan till Ultuna även den högre mejeriundervisningen kommer att ingå som ett led i denna, och således åtgärder för ordnande av praktisk undervisning för eleverna vid denna avdelning måste vidtagas, torde däremot intet hinder möta för att jämsides med högskolekursen även anordnas en lägre kurs.» Vid institutsstyrelsens yttrande var fogad en P . M. från Ultuna egendoms förvaltare E. Sjögren, vari anföres, att det för n ä r v a r a n d e vid Ult u n a befintliga mejeriet under en längre följd av år använts endast såsom uppsamlingsplats för mjölk från de till U l t u n a hörande gårdarna samt till distributionslokal för denna mjölk. Någon mejeridrift hade icke förekommit och kunde icke anordnas i dessa lokaler u t a n genomgripande ändringsarbeten. Av mjölkproduktionen såldes nu c:a 12 procent i småflaskor till ett jämförelsevis högt pris, och denna försäljning tenderade att starkt ökas. Denna förmån kunde egendomen icke tänkas avsäga sig. För ren mejeridrift kunde därför för den närmaste framtiden beräknas blott 600 a 800 liter mjölk pr dag från egna ladugårdar. Lever a n s av mjölk från egendomar i trakten vore icke utesluten, men det syntes komma att medföra svårigheter att lämna dessa eventuella leverantörer samma pris och förmåner, som de kunde u p p n å vid det stora och välskötta Uppsala mejeri, där de nu lämnade sin mjölk. A v de inkomna svaren på de framställda frågorna inhämtas i övrigt huvudsakligen följande. Beträffande utbildningen av manliga mejerister hade frågats: 1) K u n n a befintliga anstalter för utbildande av manliga mejerister anses v a r a tillräckliga för att fylla behovet av dylik personal 1 ? Om så icke är förhållandet, vilka åtgärder böra från det allmännas sida vidtagas för avhjälpandet av denna b r i s t ! 2) Om plats behöver beredas för utbildning av ett ökat antal manliga mejerister, bör ej en statsunderstödd skola för ändamålet förläggas till lämplig plats i mellersta Sverige? 3) Är den nuvarande utbildningen av mejerister lämpligt ordnad eller anses ä n d r i n g a r motiverade i något av följande avseenden: a) den praktiska utbildningen: elevtidens längd; elevtidens fördelning på mejerier

545 a v o l i k a s l a g ; k o n t r o l l ö v e r d e n p r a k t i s k a e l e v u t b i l d n i n g e n (elevmejer i e r ) ; b) d e n t e o r e t i s k a u t b i l d n i n g e n : k o m b i n a t i o n a v t e o r e t i s k och p r a k t i s k u t b i l d n i n g ; d e n t e o r e t i s k a k u r s e n s o m f a t t n i n g och i n n e h å l l . Några svar på den första frågan gå ut på att nu befintliga manliga mejeriskolor äro tillräckliga. I dessa svar har jämväl skolan vid Åtvidaberg tagits i beräkning, varvid från vissa håll förutsatts att denna skola skulle omorganiseras och få statsunderstöd. De flesta uttalandena ge emellertid uttryck för den åsikten, att nuvarande anstalter icke fylla behovet. Ett sådant uttalande innehåller: »Centraliseringen av mejerihanteringen, stordriften och den maskinella utrustningen kräva mera maniig personal än vad som förut varit fallet. Organisationen bland mejeriarbetarna framkallar större behov av skolad personal pä de viktigare och mera ansvarskännande arbetena.» Direktör Fredricson vid Bjärka-Säby och mejerikonsulenten S. Ljunggren anföra i ett gemensamt yttrande, att det syntes sannolikt att en koncentration av mejeridriften till större mejerier komme att framdeles medföra ett ökat behov av mejerister med fullständig mejeriskolutbildning. Ett annat uttalande lyder: »Då på grund av vår mejerihanterings utveckling maskiner av olika slag börja spela allt större roll och för ernående av bättre organisation vore det önskvärt, att ledningen vid alla större och medelstora mejerier handhades av grundligt utbildade manliga mejerister.» Det framhålles också att de nyutbildade mejeristerna äro efterfrågade och erhålla platser som mjölkbedömare vid de i allt större utsträckning förekommande mjölkbedömningsföreningarna. Det vida övervägande antalet svar förorda inrättandet av en statsunderstödd manlig skola i mellersta Sverige. Beträffande platsen föreslås från flera håll Örebro eller Uppsala. Mejerikonsulenten i Skaraborgs län anser, att skolan bör förläggas till lämplig plats i detta län. Om nödvändigheten av skärpta bestämmelser rörande elevutbildningen, vilken beröres i frågan 3) a), råder en enstämmig uppfattning. I avseende å de skärpta reglernas innehåll förekomma skiljaktigheter. De flesta uttalanden förorda en elevtid av fyra år, men även tre, fem och sex år föreslås. Från vissa håll föreslås, att det första året bör vara ett mera allmänt provar och de senare åren tillbringas vid särskilt utsedda och kontrollerade elevmejerier. Vissa förslag förorda, att härav ett år bör ägnas åt maskinskötsel, minst ett år åt smörberedning och minst ett år åt ostberedning. Från andra håll uttalas mera allmänt, att elevtidens fördelning a olika slag av mejerier är önskvärd. I flera uttalanden förordas, att elevmejerierna böra utses och kontrolleras av lantbruksstyrelsen samt åtnjuta statsunderstöd. I andra yttranden förordas, att ordnandet av den praktiska elevutbildningen hänskjutes till resp. mejeristföreningar i varje län eller ock besörjes av frivilliga lokala kommittéer under lantbruksstyrelsens inseende. Det uppgives i ett yttrande, att bestämda elevmejerier redan nu äro anordnade genom Allmänna svenska mejeristföreningens försorg men att denna anordning behöver vidare utvecklas och ställas under kontroll. I ett yttrande framhålles såsom önskvärt, att elevmejerier inrättas i varje län. Beträffande den teoretiska utbildningen förordas allmänt dess kombination med praktisk utbildning. I ett par yttranden betonas dock, att det praktiska arbetet väsentligen bör utgöras av demonstrationer och övningar. I ett uttalande framhålles, att den praktiska utbildningen vid skolan ej bör taga för stor del av tiden i anspråk. Skolmejeriet borde vara helt oberoende av elevernas arbetskraft. I några yttranden göres gällande, att den rent teoretiska utbildningen vid Alnarp är tillfredsställande. I andra yttranden göras vissa erinringar av växlande innehall. Sålunda uttalas i ett yttrande, att en del av den alltför vidlyftiga kursen i husdjursskötsel saklöst kan slopas och undervisningen i stället utökas med affärskunskap, 35 - 2 0 1 2 1 4 .

546 tillämplig vid mejerierna. Ett annat yttrande förordar, att undervisningen mera inriktas på merkantil verksamhet så att de svenska driftsledarna må kunna driva mejerierna mera affärsmässigt och kunna fullt jämställas med de danska och finska kollegerna. Ett yttrande riktar sig mot ämnesgrupperingen vid undervisningen och anser, att ämnena böra bliva: praktisk matematik och fysik, allmän kemi och mejerikemi, bakteriologi, mejeriorganisation och mejeriekonomi, mjölkproduktionslära, smör- och osttillverkning, maskinteknik, byggnadslära med ritning, bokföring och handelslära samt lagkunskap berörande mejerihanteringen. I ett annat yttrande påyrkas längre utbildning i ångpanne- och maskinskötsel samt göres gällande, att Alnarps mejeri vore för litet för utbildning av så många elever. Längre och fördjupad utbildning i mejeriekonomi krävdes. I ett yttrande framhålles, att affärsteknik och organisationsfrågor för lantbruk och mejeriindustri borde upptaga större del av undervisningsprogrammet än nu. Från ett annat håll förordas, att den teoretiska undervisningen måtte ökas till omkring 800 timmar. Det må omförmälas, att i ett yttrande föreslås att inträdesfordringarna till manlig mejeriskola måtte bestämmas till realskoleexamen eller fullständigt avgångsbetyg från folkskola eller därmed jämförliga kunskaper. V a d d ä r e f t e r b e t r ä f f a r u t b i l d n i n g e n a v mejerskor (kvinnliga mejerister) u t t a l a s f r å n å t s k i l l i g a h å l l , a t t d e n n u v a r a n d e o r g a n i s a t i o n e n d ä r a v är tillfredsställande. I de f l e s t a y t t r a n d e n a f r a m s t ä l l a s dock a n m ä r k n i n g a r och f ö r s l a g . Beträffande deras utbildning har först frågats, huruvida antalet utbildade mejerskor är tillräckligt. Svaren äro växlande. Frän landets södra delar uppges i allmänhet att tillgången är tillräcklig, varvid i ett yttrande anföres, att det vore lyckligast om mejeripersonalen bleve manlig, enär sådan personals arbete vore att föredraga. Södra Kalmar läns mejeristförening meddelar, att f. n. funnes god tillgång på sådana mejerskor som genomgått de vanliga mejeriskolorna men att tillgången på s. k. Alnarpsmejerskor vore mycket knapp. Mejerikonsulenten i samma länsdel anser däremot, att elevantalet vid därvarande Ljungbyholms skola borde vara större och ökas till 9 årligen. Eleverna vore i regel medellösa och därför bleve företrädesvis frielevplatserna besatta. Att inom länet saknades elevmejerier utgjorde också en orsak till att skolans elevantal vore för lågt. Mejerikonsulenten i Skaraborgs län besvarar den nu förevarande frågan med nej, varemot styrelsen för mejeriskolan i Blomberg svarar ja. Ordföranden i Västmanlands läns mejeriförening anser, att antalet årligen utbildade mejerskor böra ökas till 60, och framhåller, att avgången av kvinnliga mejerister är väsentligt större än av manliga. Från Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län anföres, att tillgången på utbildade mejerskor icke är tillräcklig, varemot uppgift i motsatt riktning föreligger från Västerbottens län. Från Oppeby mejeriskola meddelas, att eleverna alltid erhållit platser vid mejerier, oaktat det vissa år varit ganska svårt att uppbringa dylika. På senare åren syntes intresset för mejerihanteringen hava ökats och efterfrågan på skolad personal hade blivit större. Vidare har frågats, huruvida förläggningen av de nuvarande kvinnliga mejeriskolorna är tillfredsställande med hänsyn till hela landets mejerihantering. Herrar Fredricson och Ljunggren anse den nuvarande anordningen med mejeriskolor i olika delar av landet lämna värdefulla möjligheter för utbildning av mejerskor med lämplig hänsyn tagen till olika förhållanden på mejerihanteringens område inom landet. I ett svar från Skåne påyrkas, att en mejeriskola för kvinnor förlägges till Alnarp med slopande av en eller flera av de nu befintliga. I ett annat svar göres gällande att förläggningen är otillfredsställande därutinnan, att tillräcklig maskinell

547 utrustning saknades å vissa ställen. Mejerikonsulenten i Kalmar län anser, att den för sydligaste Sverige avsedda skolan (vid Ljungbyholm) har det bästa läge den kan erhålla. Mejerikonsulenten i Skaraborgs län anser, att en skola med plats för flera kvinnliga elever i mellersta Sverige säkerligen skulle behövas. Västmanlands läns mejeriförenings ordförande anser, att det nuvarande antalet av sju skolor, varav fyra i Norrland, är för stort och borde kunna minskas. Från Adalarnas mejeri- och producentförening (Västernorrlands län) meddelas, att länets hushållningssällskap alltsedan 1895 haft egen mejeriskola vid Örnsköldsviksortens mejeri men att då utbildningen därstädes icke ansetts så fullständig som önskligt vore, framställning gjorts hos lantbruksstyrelsen att få en statsunderstödd skola inrättad för sagda län jämte Kopparbergs och Gävleborgs län. Dessa tre län hade likartad produktion och konsumtion. Förhållandena i Jämtland vore däremot avvikande. Förslaget om den nya skolan stödjes jämväl i andra uttalanden från Västernorrlands län ävensom från Gävleborgs län. Mejerikonsulenten i Norrbottens län anser, att det ej torde spela någon roll i vilken landsdel skolorna vore placerade. Resekostnaderna vore av underordnad betydelse i jämförelse med övriga kostnader för utbildningen. Speciella ortsförhållanden borde studeras under elevtiden men borde icke få inverka på den teoretiska undervisningen, ty detta skulle endast medföra en förkastlig slentrianmässighet, som bidroge att göra produktionen ojämn i olika landsdelar. Från Oppeby uttalas, att något behov av nya mejeriskolor icke torde förefinnas samt att förläggningsorten spelade en underordnad roll. Huvudsaken vore att mejeriet vore lämpligt och att en jämn förädling av inkommen mjölk bedreves utan störning av tidvis återkommande försäljning av helmjölken. På nästa fråga, huruvida villkoren för inträde i mejeriskola vore tillfyllestgörande, har från flera håll uttalats, att elevtiden borde utsträckas från inalles 2 till 3 eller 4 år. Herrar Fredricson och Ljunggren förorda två års kontrollerad kurs i elevmejeri före inträdet i mejeriskola samt att vid elevmejerierna meddelas teoretisk undervisning i sådana ämnen, vilka äro att betrakta som en förutsättning för att eleverna skola kunna tillgodogöra sig den fackliga undervisningen vid skolan. Från Norrbotten uttalas, att man bör slippa att från skolan släppa ut mejerskor, som måste komplettera sin praktik på böndernas bekostnad. De bleve nu icke kompetenta att sköta ett mejeri på egen hand förrän de innehaft mejerskeplats i 2 a 3 år. Minimiåldern anses å flera håll böra höjas från 18 till 20, 21 eller 22 år. I några yttranden göres gällande, att elevernas kunskaper i svenska och räkning äro för svaga; särskilt gäller detta i vissa delar av Norrland, där folkbildningen ännu är dålig, icke minst på grund av de flyttande folkskolorna. Å andra sidan uttalas från flera håll den åsikten, att de nuvarande inträdesfordringarna äro bra. Sålunda anföres från Oppeby, att det kunde befaras att en skärpning av kraven på praktik före skolan komme att skrämma bort de duktigaste flickorna från mejeriyrket. Redan nu måste elevmejerierna för att få lämpliga elever ibland antaga sädana utan föregående praktik. Även från ett annat håll betonas, att det viktigaste vore lämpliga personliga egenskaper hos eleverna. Det har vidare frågats, huruvida den nuvarande ettåriga kurstiden vid mejeriskolorna, därav omkring 370 timmar användes för teoretisk utbildning, vore tillräcklig. I allmänhet har härä svarats ja. I ett yttrande avges detta svar dock under förutsättning att elevtiden utsträckes till 4 är samt att fullt kompetenta lärarkrafter anställdes, vari nu mycket bruste. I ett annat påyrkas de teoretiska timmarnas ökning med 20 procent. I ett yttrande förordas ökning av lektionstimmarna i matematik från 75 till 100. I motsats härtill anföres i ett yttrande frän Norrbotten, att den nuvarande kurstiden vore tillräcklig, ifall sådana kurser, som tillhöra folkskolan, strokes från schemat. Från skolan vid Oppeby uttalas, att den nuvarande anordningen med förberedande teoretisk undervisning vid elevmejerier

548 under ett år och egentlig teoretisk undervisning vid skolan under ett år, bägge åren jämsides med den praktiska utbildningen, torde fä anses som den bästa möjliga. Erfarenheten hade också visat, att eleverna med mycket få undantag fått den utbildning, att de kunde på egen hand sköta ett mejeri. Herrar Fredricson och Ljunggren anse, att antalet lektionstimmar vid skolan icke bör sättas högre än till c:a 350, enär man borde genom förläggandet av en del av den teoretiska undervisningen till elevmejerierna fä möjlighet att vid skolan koncentrera undervisningen på rent fackliga ämnen och bereda eleverna tid för läxläsning. I nära samband med nyssnämnda fråga står den därpå följande, vilken avsåg att erfara, huruvida förändringar beträffande undervisningsämnen eller timfördelning för den teoretiska utbildningen ansåges erforderliga. De flesta svaren innebära, att det nuvarande systemet härutinnan är tillfredsställande. I ett svar påyrkas emellertid mera bokföring och handelskunskap. I svaret från Norrbotten göres, såsom redan anförts, gällande, att välskrivning, rättskrivning och räkning böra undanstökas vid elevmejerierna. Vid skolan borde däremot införas kurs i bokföring och korrespondens, varjämte journalföringen borde moderniseras. Den låge nu 30 år efter sin tid och vad som nu kallades bokföring hade intet med bokföring att skaffa. Undervisningen i huvudämnena borde utökas med minst 50, helst 100 procent. En fråga, huruvida den praktiska utbildningen vore tillräcklig, har i allmänhet besvarats medelst hänvisning till vad som redan anförts vid frågan om inträdesfordringarna. Vikten av att ett av praktikåren tillbringas vid elevmejeri framhålles allmänt. I yttrandet av mejerikonsulenten i Norrbottens län anföres, att den praktiska utbildningen vid skolorna borde väsentligt minskas, vilket borde gå för sig vid höjda fordringar å praktik vid inträdet. Elevernas arbete vid skolan finge icke utnyttjas på sådant sätt, att skolan bleve ett självändamål. Eleven måste ha tillräcklig tid för studier, fritid och vila, varmed det nu å en del håll vore klent beställt. Under sådana förhållanden kunde undervisningen ej bli effektiv. Motsatt åsikt företrädes av skolan vid Oppeby, som visserligen också anser, att undervisningen i svenska och räkning borde kunna något minskas, men håller före att den härigenom vunna tiden borde ägnas åt den praktiska utbildningen vid skolan, vilket ansåges behövligt. Herrar Fredricson och Ljunggren hava ansett undervisningen nu vara i stort sett tillfredsställande men med hänsyn särskilt till sitt förslag om grundläggande undervisning vid elevmejerierna framlagt en detaljerad undervisnings- och timplan för såväl elevmejerier som mejeriskolor. Slutligen har framställts en fråga, huruvida nuvarande bestämmelser rörande skolornas ledning och lärarpersonal vore lämpliga och tidsenliga. Svaren på denna fråga äro av olika innebörd. I yttrandet från ordföranden i Sveriges smörexportörers förening uttalas, att de lärarkrafter, vanligen mejerikonsulenter, som nu användas, ha i regel alldeles för liten utbildning. Mejerikonsulenterna borde genomgå samma fyraåriga elevkurs vid mejerier och genomgå mejeriskolan innan de utbildas till konsulenter. Tyvärr bruste nu mycket inom denna kår, som dock hade en så utomordentligt stor uppgift att fylla för höjandet av vår mejerihantering. I det av direktören Fredricson och mejerikonsulenten Ljunggren avgivna yttrandet anföres däremot, att de icke funne skäl till erinringar mot de nu gällande bestämmelserna ifråga om ledningen och lärarpersonalen. Då resultatet av skolutbildningen i väsentlig grad berodde på dessa, och då de utexaminerade mejerskorna i allmänhet fått erkännande för duglighet i sitt fack, syntes detta vittna om att riktlinjerna för undervisningen och dess meddelande vid skolorna vore riktiga. Det kunde visserligen anföras såsom ett önskemål, att huvudläraren vore ständigt bosatt vid skolan för att bliva i tillfälle att dagligen meddela instruktionsundervisningen

549 i allla detaljer. Till följd av ekonomiska m. fl. skäl torde dock detta ej låta sig genomföras, med mindre den nuvarande skolformen bleve ersatt med mejeriskolor med ett relativt stort elevantal, något som de ansåge i vad rörde det praktiska arbetet vara mindre lämpligt, bl. a. ur undervisningssynpunkt. Man finge ej heller underskatta fördelen av att kunna såsom huvudlärare vid skolan använda en mejerikonsulent, vilken stode i ständig kontakt med ett stort antal mejerier och därför borde kunna anses äga förutsättningar att anpassa den teoretiska undervisningen efter det praktiska livets krav. Mejerikonsulenten i Norrbottens län föreslår, att huvudläraren skall vara bosatt vid skolan eller att, ifall länens mejerikonsulenter skola bibehållas såsom huvudlärare, att skolan förlägges till konsulentens stationsort. Under andra förhållanden vore det fullkomligt uteslutet att na ett tillfredsställande resultat. Fordringarna pä instruktionspersonalen borde skärpas. De nu utexaminerade mejerskorna vore endast i sällsynta fall kompetenta att tjänstgöra som instruktionsmejerskor vid skolorna, icke minst på grund av otillräcklig kännedom om maskiner och deras skötsel. Skolmejeriernas maskinella utrustning lämnade i flera fall mycket övrigt att önska. Den borde vara minst lika god som vid övriga mejerier i länet, så att icke eleverna stode helt främmande inför sina uppgifter, när de komme ut som mejerskor. Beträffande mejerskeutbildningen i dess helhet må vidare ett uttalande av mejerikonsulenten i Norrbottens län omförmälas. Han anser att denna undervisning kommit in på fel spår genom att splittras på ett större antal mindre skolor. Nackdelen vore främst, att huvudläraren icke vore bosatt vid skolan utan hade sin anställning där såsom bisyssla. Det vore även ibland svårt att till dessa små skolor anskaffa lämplig instruktionspersonal och timlärare. Det enda rationella vore att centralisera elen teoretiska utbildningen av kvinnliga mejerister till en eller två skolor och där fast anställa såväl huvudlärare som behövlig instruktionspersonal. Dessa skolor borde förläggas till i alla avseenden förstklassiga mejerier, men däremot vore det icke nödvändigt att invägningen av mjölk vid dessa mejerier vore särdeles stor. Tillräcklig mjölkmängd för att demonstrera olika maskiner och tillverkningar kunde lätt erhållas. Såsom vid de manliga skolorna borde praktiken vid skolan icke ta den övervägande delen av tiden i anspråk utan endast tjäna till att komplettera den teoretiska undervisningen. Om eleverna hade tillräckliga teoretiska och praktiska förkunskaper, kunde det ifrågasättas, huruvida icke halvårskurser borde kunna bli fullt tillräckliga. Ett uttalande, som i viss män går i samma riktning, göres av södra Kalmar läns mejeristförening, som anser att de kvinnliga mejeriskolorna lämpligen böra kombineras med de manliga, dels av ekonomiska skäl och dels därför att vid dessa skolor bättre kvalificerade lärarkrafter vore att tillgå. De ekonomiska förhållandena beröras i ett par uttalanden från skolorna. Från Oppeby påpekas, att understöden till eleverna nu utgå med lika stort belopp det år de vistas vid elevmejeri som då de genomgå skolan. Likväl erhölles vid elevmejerierna en viss månadsavlöning, vilket nog vore väl motiverat, under det att vid skolan, där lång tid ägnades åt den teoretiska undervisningen och där en i förhållande till mjölktillgången stor personal holies, någon extra avlöning icke kunde med nuvarande anslag ifrågakomma. Eleverna måste under skolåret även inköpa rätt så elyrbara skolböcker. Det vore av dessa skäl önskvärt, att stipendierna under skoltiden ökades. Även frän Blomberg göres gällande, att statsstipendiet måste betydligt ökas. A n g å e n d e elevmejerierna h a r a v oss f r a m s t ä l l t s en f r å g a , h u r u v i d a dessa m e d n u v a r a n d e b e s t ä m m e l s e r f y l l a s i n u p p g i f t a t t u t g ö r a f ö r k u r s

550 till mejeriskolorna och, därest detta icke ansåges v a r a fallet, vilka förändringar som vore önskvärda. Denna fråga har i flera yttranden berörts redan i svaren å föregående frågor. Här må endast omnämnas några särskilda uttalanden. Från Mellersta Sveriges mejeriförening uttalas, att elevmejerierna böra vara skyldiga att meddela undervisning i skrivning, svenska språket och räkning. För första årets elever vore sådana mindre mejerier mest lämpliga, där föreståndaren eller mejerskan själv deltoge i arbetet och delgåve eleverna de första handgreppen. Även mejerikonsulenten i Västerbottens län förordar, att ett bestämt antal undervisningstimmar i svenska och räkning föreskrives och att detta måtte bli så stort, att elevernas förkunskaper i dessa ämnen bleve bättre än nu vid inträdet i skola. Från Flarkens mejeriskola förordas mera allmänt, att ett visst timantal bestämmes för den teoretiska undervisningen. Mejerikonsulenten i Värmlands län anser att vid utväljandet av elevmejerier största hänsynen bör fästas vid föreståndarens kvalifikationer i olika avseenden, produkternas jämnhet och kvalitet, mejeridriftens ekonomiska resultat m. m. Den maskinella utrustningen borde komma i andra rummet, enär maskinkännedom borde inhämtas vid skolorna. Elevmejerierna borde bereda plats åt så många elever, att gallring kunde äga rum till skolorna. Sistnämnda önskan uttalas även frän Oppeby, som tillika framhåller att de elever, som så behövde, borde få kvarstanna vid elevmejeriet ytterligare ett år. Oppeby förordar dock att sökande, som har en längre väl vitsordad praktik, må liksom nu kunna antagas till ordinarie elev vid skola utan att hava vistats vid elevmejeri. Detta borde lätt kunna ske, enär vid de flesta skolor nog funnes plats för ett större antal frielever än nu.

Då vi nu gå att för egen del y t t r a oss beträffande den lägre mejeriundervisningens anordnande, vilja vi till en början återgiva följande uttalanden av de sakkunniga, som år 1915 på lantbruksstyrelsens u p p d r a g avgåvo förslag i ämnet. Med hänvisning till att ifrågavarande undervisning erhöll sin första egentliga utformning under 1890-talet, anförde de sakkunniga: »Mejerihanteringen har under de årtionden, som förflutit, sedan den lägre mejeriundervisningen ordnades, n å t t en omfattning mer än dubbelt så stor som då. E j mindre genomgripande hava emellertid förändringarna varit med avseende på metoder och arbetssätt inom mejeridriften. Denna var förr i huvudsak att betrakta som ett hantverk, där skickligheten i stort sett bestämdes av vederbörandes handlag, vana och omsorg vid tillämpningen av ett under utbildningen praktiskt inlärt arbetssätt. Att k ä n n a varför en sak gjordes på det ena eller a n d r a sättet och pröva om och i sådant fall vilka förändringar i metoden, som kunde påkallas av under arbetet mötande förhållanden, det låg i regel utanför vederbörande mejerists eller mejerskas uppgift. Nu har åter mejerihanteringen, liksom så m å n g a a n d r a grenar av vår industri, i ej r i n g a g r a d förstått att tillgodogöra sig vetenskapens rön och dess arbetssätt. Dess praktiska metoder hava vetenskapligt undersökts, klarlagts och utvecklats och vila sålunda n u ej längre endast på praktisk erfarenhet. Det kräves därför också av dem, som skola h a v a

ledningen av det praktiska arbetet i mejerierna om hand, att de känna och förstå varför de skola gå tillväga på det ena eller andra sättet, samt även huru de, när förhållandena kanske dag för dag förändras, skola finna sig tillrätta därmed. Detta innebär visserligen ej, att den praktiska yrkesutbildningen inom den lägre mejeriundervisningen får tillbakasättas — denna är nu ej mindre viktig än förr —, men mejerihanteringens nuvarande ståndpunkt kräver, att ledarna av det praktiska arbetet därinom skola utbildas så, att de känna de vetenskapliga grundvalarna för sitt arbete och äga kunskaper och omdöme nog att tillämpa dem i sin dagliga gärning. Det har stått klart för oss, att om vår lägre mejeriundervisning skall kunna fylla dessa krav — oeftergivliga för vår mejerihanterings fortsatta utveckling — då måste också undervisningen omläggas så, att större mått av teoretiska kunskaper genom den bibringas eleverna. Men å andra sidan får denna undervisning ej bliva något skilt från det praktiska arbetet, den bör tvärtom gå hand i hand med detta, förklarande och tillämpande. Endast därigenom får den för elevernas kommande verksamhet det praktiska värde, den kan och bör hava.» I dessa femton år gamla uttalanden få vi till fullo instämma. De gälla i lika hög grad de nuvarande förhållandena och hava under den förflutna tiden blivit ytterligare bestyrkta av erfarenheten. Därest vår mejerihantering skall kunna ytterligare utvecklas och vinna den höga standard, för vilken den har så goda förutsättningar, är det påtagligen nödvändigt, att vid densamma i högre grad än nu anställes skicklig, fackutbildad personal, och för detta ändamåls vinnande är det oundgängligt, att bättre och rikligare tillfällen än nu beredas för meddelande av dylik fackutbildning. Att ens approximativt beräkna behovet av fackutbildad personal möter stora svårigheter. Vad först den manliga personalen beträffar utvisar statistiken, att år 1927 funnos 633 föreståndare och 649 mejerister, tillhopa 1282 personer. Då emellertid en stor del av föreståndarna utgöras av lantmän utan mejeriteknisk utbildning och därför nu böra lämnas åsido, torde totala antalet behövlig manlig fackutbildad personal icke böra anslås högre än till 900 a 1000. Jämväl med hänsyn till det totala antalet mejerier, 1 648, varav 682 andelsmejerier, synes nämnda beräkning hava viss sannolikhet för sig, helst som vid de största mejerierna mer än en manlig mejerist torde vara anställd. Om man vidare antager, att varje mejerist stannar i yrket i genomsnitt under 20 år, blir årliga tillskottsbehovet 45 a 50 mejerister. För närvarande lärer den genomsnittliga tiden för en mejerists kvarstannande i yrket ej kunna sättas längre än till omkring 15 år men det synes oss kunna antagas, att i mån som mejerihushållningen utvecklas och mejeristernas yrke specialiseras deras avlöning kommer att höjas och de själva stanna i yrket längre än nu. Till nu ifrågavarande kategori böra räknas även de år 1927 befintliga 68 kvinnliga föreståndarna, vilkas befattningar torde kräva lika god utbildning som

552 beträffande de manliga mejeristerna. Även om genom ökad koncentration av mejeridriften personalbehovet i vissa fall kommer att nedbringas, lärer just till följd av samma förändring behovet av högre kvalificerad mejeristpersonal av den kategori, som nu är i fråga, bliva mera framträdande. Tendensen synes också gå i riktning mot ökad användning av manlig personal på de ledande platserna. I varje fall är det ur mejerihanteringens synpunkt av största vikt, att just på dessa platser finnas fullt kompetenta personer med grundlig utbildning. Man synes därför kunna såsom grundval för organisationen av en mejeriundervisning av ungefär samma omfattning som i den nuvarande skolan vid Alnarp tillsvidare lägga ett antal av 50 utexaminerade elever årligen. Det stora antalet inträdessökande till Alnarpsskolan ger anledning antaga, att för en undervisning av nu angivna omfattning icke skola saknas elever. Antalet mejerskor utgjorde enligt 1927 års statistik 1169. Då detta antal motsvarar blott ungefär två tredjedelar av hela antalet mejerier eller 1648 och då påtagligen flera av de större mejerierna hava mer än en mejerska, visar det sig, att ett mycket stort antal mejerier icke haft någon mejerska alls anställd. I åtskilliga fall torde anställandet av manlig mejerist h a v a gjort mejerska obehövlig. H u r som helst torde man nu böra utgå från nyssnämnda antal av 1169 mejerskor. Dessa stanna icke i yrket i genomsnitt lika länge som männen. Ifall man i medeltal beräknar en anställningstid av 15 år, vilket dock i själva verket torde v a r a för långt, skulle det årliga tillskottsbehovet bliva n ä r a 80 utexaminerade mejerskor. I betraktande av den r å d a n d e tendensen till koncentration av mejeridriften synes emellertid årsbehovet kunna tillsvidare beräknas något lägre eller till 65 a 70. Vad därefter vidkommer frågan hur utbildningen av manliga mejerister samt av de kvinnliga mejerister, som vilja vinna samma kompetens, bör v a r a anordnad, framgår av det föregående, att den nuvarande mejeriskolan vid Alnarp med dess årskontingent av 25 elever icke ensam k a n fylla behovet. Såväl på grund av att det icke g ä r n a skulle vara u r undervisningens synpunkt lämpligt att förstora denna skola till den grad, att den skulle k u n n a mottaga ända till dubbla det n u v a r a n d e elevantalet, som ock med hänsyn till önskvärdheten att för sökande från a n d r a landsdelar underlätta genomgåendet av en dylik kurs och icke minst på g r u n d av det väckande och befruktande inflytande förefintligheten av en välskött mejeriskola av förevarande slag bör k u n n a utöva på hela mejerihanteringen i den landsdel, där den är belägen, synes oss en ny skola av samma typ böra i n r ä t t a s å lämplig plats i mellersta Sverige. F r å g a n om den lämpligaste förläggningsplatsen synes icke nu kunna bli föremål för något bestämt uttalande. Därest vid en förläggning till Ult u n a av den ifrågasatta lantbrukshögskolan även den högre mejeriundervisningen kommer a t t ingå som ett led i denna, lärer, såsom styrelsen för lantbruksinstitutet vid Ultuna framhållit, även en lägre mejeriskola

553 lämpligen k u n n a förläggas dit. I så fall skulle denna skola bliva en direkt statsinstitution liksom den vid Alnarp befintliga. I annat fall synes, i b e t r a k t a n d e av de skäl Ultunastyrelsen och U l t u n a egendoms förvaltare anfört, den manliga mejeriskolans förläggande till Ultuna icke g ä r n a böra komma ifråga. Den mellansvenska skolan bör i sådant fall anordnas såsom en statsunderstödd, till något i alla avseenden lämpligt, framstående enskilt mejeri anknuten skola. Helst synes skolan böra vara förlagd till lämplig plats i Mälardalen eller närmast därintill gränsande trakter, men så m å n g a omständigheter måste härvid tagas i betraktande, att frågan nu måste lämnas beroende på ytterligare utredning och på underhandlingar mellan lantbruksstyrelsen och vederbörande mejerier. I huvudsak har den nu vid Alnarpsskolan lämnade mejeriundervisningen ansetts ganska lämpligt anordnad. Även vi anse, att typen med ettårig skola bör bibehållas. Den kurstyp på ett halvt år, som nu representeras av den privata skolan vid Åtvidaberg, kan icke anses lämna så god utbildning, som detta viktiga yrke kräver, och bör således enligt vår mening ej heller framdeles understödjas med statsmedel. Vi anse vidare, att undervisningen bör v a r a både teoretisk och praktisk. I avseende på undervisningens detaljer torde vissa ä n d r i n g a r v a r a önskvärda, men då detta i hög grad beror på elevernas förkunskaper vid inträdet i skolan, bör frågan om inträdesfordringarna först klarläggas. Enligt institutets reglemente fordras för n ä r v a r a n d e för inträde i mejeriskolan vid Alnarp endast att hava fyllt 18 år, a t t hava med goda vitsord genomgått folkskola och a t t minst ett år allvarligt deltagit i alla vid ett mejeri förefallande göromål. P å grund av det stora antalet inträdessökande har emellertid praktiktiden för de a n t a g n a eleverna under senare å r varit vida högre och varierat mellan 4 och 9 år. Även med iakttagande h ä r a v har det n u v a r a n d e systemet icke befunnits tillfredsställande och reformsträvandena från mejerihanteringens målsmän hava därför koncentrerat sig på åstadkommandet av en reglerad och koncentrerad elevutbildning såsom förberedelse för inträde vid mejeriskolan. Redan 1915 års sakkunniga betonade samstämmigt, att det krävdes att eleverna redan vid inträdet i skolan vore förtrogna med arbetet inom ett välskött mejeri, att de visat tillräcklig fallenhet och kraft härför samt att de för övrigt besutte den allmänna förbildning, som erfordrades för tillgodogörande av den allmänna teoretiska undervisningen. Då vi i väsentliga delar k u n n a ansluta oss till det ovan återgivna, av Malmömötet den 25 oktober 1929 antagna förslaget om regier för elevutbildningen, lägga vi detsamma till grund för den efterföljande framställningen. § 1. Den här uppställda regeln att sökande till mejeriskola skall hava genomgått en ordnad elevutbildningskurs kan möjligen synas väl sträng för att städse gälla u t a n undantag. Vi tro dock att det är nödvändigt

att uppställa detta krav, enär man eljest riskerar att elever komma in i skolan med alltför ojämna förkunskaper, vilket skulle allvarligt skada undervisningen. § 2. Utbildningstiden för inträde i manlig mejeriskola har i Malmöförslaget upptagits till 1 provar samt 3 års elevutbildning. Detta förslag bör ses i sammanhang med de föreslagna bestämmelserna om elevtidens användning. Enligt § 3 skulle under provåret bedrivas endast praktiskt mejeriarbete. Enligt § 9 skulle under de tre egentliga elevåren såväl utföras praktiskt arbete som ock meddelas viss teoretisk undervisning, omfattande dels förklaringar över arbetena i ett mejeri i anslutning till någon kortfattad lärobok dels ock, om det är påkallat av behovet, undervisning i svenska språket (rättskrivning) och räkning. I samma § 9 föreslås ock, att vid den praktiska utbildningen skall ungefär lika tid ägnas de tre huvudområdena ångpanne- och maskinskötsel, smörtillverkning samt osttillverkning. Tillika bör beaktas förslaget i § 4, att för tillträde till provåret skall fordras att hava uppnått 18 års ålder. Dessa föreslagna bestämmelser hava hos oss väckt vissa betänkligheter. Det har synts kunna innebära en viss fara att göra den obligatoriska elevtiden så lång som fyra år, varav skulle följa att hela utbildningstiden, mejeriskolan inräknad, bleve fem år. Det torde kunna befaras, att denna långa lärotid skulle motverka bemödandena att bereda mejerihanteringen erforderlig tillgång på fackutbildad manlig personal. Vi hava också ansett det kunna dragas i tvivelsmål, huruvida åt skötseln av ångpanna och maskiner behöver ägnas lika lång tid som åt vardera av smöroch osttillverkning. Vidare hava vi ansett gagnet av att redan under dessa elevår teoretisk mejeriundervisning meddelas i anslutning till lärobok kunna med skäl betvivlas. Under förutsättning att härmed endast avses att ge enkla förklaringar rörande det tekniska utförandet av arbetena i mejeriet hava vi dock ansett förslaget härom kunna godtagas. Slutligen har det synts oss önskligt, att de elever, som på grund av i annan ordning inhämtade kunskaper icke äro i behov av undervisning i svenska och räkning, vartill enligt vår mening bör läggas även välskrivning, erhålla någon förmån i avseende på inträde vid mejeriskola. Vi hava med hänsyn härtill ansett själva elevtiden kunna begränsas till 2 år. Därav böra smör- och osttillverkning omfatta den huvudsakliga tiden med ungefär lika tid för vardera samt den återstående tiden ägnas åt ångpanne- och maskinskötsel samt andra mejeriarbeten. Hela elevtiden, provåret inräknat, blir då 3 år. Då vi icke ifrågasätta någon ändring i förslaget om att inträdesåldern till provåret skall vara 18 år, kommer inträdesåldern i mejeriskolan att bli lägst 21 år. Det har, som sagts, synts oss önskligt, att elever med fullständigare utbildning än folkskolans kurs erhålla någon förmån. Vi hava därvid ansett, att icke annan dylik föregående utbildning än genomgången lantmannaskola bör komma ifråga. Visserligen kunde det, om man endast

555 fäste sig vid kunskaper i svenska språket och räkning, ifrågasättas att medgiva samma förmån jämväl åt den som genomgått folkhögskola eller eljest hade motsvarande kunskaper i dessa ämnen, men det n ä r a sambandet mellan l a n t b r u k och mejeridrift h a r för oss utgjort ett avgörande skäl härvidlag. Det ä r nämligen av stor betydelse för en yrkesman på mejeriområdet att hava goda kunskaper på lantbrukets och speciellt kreatursskötseins område, så att han kan sätta sig in i mjölkproducenternas förhållanden och villkor och likaså är det av stor vikt för lantmännen att vid mejeriet mötas med förståelse i dessa avseenden. L a n t b r u k och mejeridrift böra samverka och böra gå hand i hand. Denna metod har särskilt i D a n m a r k och Finland visat särdeles gynnsamma och efterföljansvärda resultat. Ifråga om beskaffenheten av den förmån, som bör beredas lantmannaskolelever, vilja vi först förorda en viss förkortning av elevtiden. Då den egentliga kontrollerade elevpraktiktiden påtagligen icke bör minskas, kan förkortningen endast åstadkommas ifråga om provtiden. Denna synes också kunna för dessa mer meriterade sökande u t a n betänkligheter nedsättas till V2 år. H ä r i g e n o m skulle sammanlagda tiden i lantmannaskolas huvudkurs och vid mejeriutbildningen bliva 3 år eller lika med vad härovan föreslagits för övriga elever. Med hänsyn såväl till att för inträde i lantmannaskola kräves ett års föregående jordbrukspraktik som ock därtill, att undervisning i svenska språket, r ä k n i n g och välskrivning vid elevmejeri icke torde t a r v a s för f. d. lantmannaskolelever, bör emellertid någon y t t e r l i g a r e förmån beredas dessa. Vi vilja i detta syfte föreslå, att dessa elever skola äga företräde framför a n d r a sökande dels vid placering å elevmejeri efter provtidens slut och dels senare vid inträde i mejeriskola. M å h ä n d a kan det befinnas praktiskt att sammanföra dessa elever till visst eller vissa elevmejerier för att undervisningen å t alla eleverna vid s a m m a elevmejeri må bli ensartad. § 6. Mejerinämnd bör i n r ä t t a s för varje hushållningssällskaps område inom de län, som äro delade i två sådana områden. I enlighet med det av smörprovningarnas styrelse framlagda förslaget förorda vi, att sällskapets förvaltningsutskott utser n ä m n d e n samt a t t vederbörande mejeriidkarförening och mejeristförening få avge förslag till representanter. § 7. Smörprovningarnas styrelse h a r föreslagit, a t t till elevmejeri må antagas endast sådant mejeri, där personalen direkt anskaffas och avlönas av mejeriföretaget samt sålunda icke genom åtagen entreprenad tillhandahålles av mejeriföreståndaren. Vi anse det visserligen vara riktigt att denna grundsats iakttages men finna det onödigt att införa stadgande därom i reglementet, enär det bör förutsättas, att lantbruksstyrelsen även t a r denna omständighet i betraktande vid utseendet av elevmejerier. § 9. Angående denna p a r a g r a f åberopas vad som beträffande undervisningen anförts vid § 2. Undervisningen i svenska, r ä k n i n g och välskrivning bör meddelas av därtill kompetent person, såsom l ä r a r e vid

556 folkhögskola eller lantmannaskola eller ock folkskollärare. Någon avgångsexamen i dessa ämnen torde icke behöva hållas med eleverna men betyg bör sättas. Den praktiska undervisningen bör under föreståndarens ledning och på hans ansvar meddelas av personer, som förklarats kompetenta därtill av lantbruksstyrelsen, och bör härvid givetvis minst fordras genomgången mejeriskola av nu förevarande slag samt grundlig praktik. § 10. Vi ansluta oss till den h ä r uttalade åsikten att elev skall under elevtiden åtnjuta fri kost och logi samt en lön, avpassad efter förhållandena i orten och med hänsyn tagen till att elevtiden är en utbildningstid. Vi anse i enlighet härmed, a t t något statsunderstöd i form av stipendium icke bör utgå till dessa elever. Beträffande provårstiden torde n å g r a särskilda föreskrifter utöver vad Malmöförslaget innehåller icke erfordras. Dylikt provar bör kunna fullgöras vid vilket välskött mejeri som helst. H u r u m å n g a elevmejerier som böra inrättas, antalet elever vid varje mejeri samt mejeriernas fördelning i olika landsdelar torde endast av erfarenheten kunna avgöras. Mejeriernas storlek blir härvid i viss mån bestämmande. Om m a n antager att årligen minst 50 elever böra utbildas för i n t r ä d e i mejeriskola, behöves, då elevtiden är t v å å r i g , minst 100 elevplatser. I Malmömötets förslag har förutsatts att denna elevmejeriorganisation skall k u n n a anordnas u t a n särskilt understöd från statens sida. Vid sådant förhållande anse vi anledning för oss saknas att föreslå sådant understöd. Därest emellertid det kommer att möta svårighet att sålunda uppbygga ett tillräckligt stort och tillfredsställande elevmejerisystem, torde frågan om statsunderstöd böra upptagas till prövning. Ifall ett måttligt understöd ges, kan staten lättare ställa krav på elevmejeriets och undervisningens beskaffenhet samt förebygga, att eleverna bli oskäligt utnyttjade i praktiskt arbete till förfång för deras utbildning. Vad därefter beträffar organisationen av själva den lägre mejeriskolan, avsedd huvudsakligen för m ä n men öppen även för kvinnor, har i det föregående meddelats, att vid Alnarpsskolan den teoretiska undervisningen plägat upptaga c:a 495 lektionstimmar samt den praktiska undervisningen i övningsämnen c:a 329 dagar. Enligt från institutet erhållna uppgifter plägar arbetet i mejeriet pågå hela läsåret förutom 10 dagars julferier och 10 dagars sommarferier. Tjänstgöringen i mejeriet k r ä v e r dagligen 5 å 7 t i m m a r och är fördelad i 10-dagarsturer samt omfattar de vanliga i ett mejeri förekommande arbetena. Med avseende å denna skola vilja vi först framhålla såsom angeläget, att den erhåller en från institutet mera fristående ställning och organiseras i viss analogi med de till Alnarp förlagda trädgårdsskolan och lantbruksskolan. Detta påyrkades redan av 1915 års sakkunniga. För

557 såväl Alnarpsskolan som den av oss ifrågasatta nya mellansvenska skolan bör gälla ett och samma reglemente, liksom nu ett gemensamt reglemente gäller för alla lantbruksskolor i södra och mellersta Sverige (26/ 1926) och för trädgårdsskolorna (551/1924). Merbemälda sakkunniga framlade år 1915 förslag till reglemente för mejeriskolan vid Alnarp. I huvudsakliga delar torde detta förslag kunna lända till efterföljd. Antalet elever var där angivet till högst 30, vilket synes k u n n a godkännas. I avseende på inträdesfordringarna bör enligt vårt förslag krävas godkänd utbildning vid elevmejerier samt 21 års ålder, ävensom god hälsa m. m. Någon inträdesprövning bör icke äga rum. Företräde bör såsom ovan nämnts tillerkännas f. d. lantmannaskolelever. Elev bör för undervisningen betala en låg avgift enligt styrelsens bestämmande samt liksom vid lantmannaskolorna själv bekosta sitt uppehälle vid skolan ävensom bostad. Dock bör styrelsen kunna påfordra, att eleverna begagna av institutet tillhandahållna bostad och kost mot av f.tyrelsen bestämd avgift. Då eleverna sålunda skola själva bekosta sitt uppehälle vid skolan och därjämte utföra ett omfattande arbete i mejeriet, synes det berättigat att behövande elever må k u n n a erhålla statsunderstöd enligt samma regler som gälla för elever vid lantmannaskola. Då hittills totala årsavgiften varit 900 kronor för elev u t a n r ä t t till elevunderstöd, böra dessa föreslagna bestämmelser innebära avsevärda förmåner för eleverna. Kursen bör som sagt vara ettårig. Den bör börja den 1 november och avslutas före den 24 oktober påföljande år. Åt den teoretiska undervisningen bör enligt vår mening beredas avsevärt ökat utrymme. Visserligen böra eleverna för erhållande av erforderlig praktisk utbildning och grundlig vana vid alla mejerigöromål fortfarande utföra det huvudsakliga arbetet i mejeriet men för egentligt grovarbete torde de icke böra tagas i anspråk. 1915 års sakkunniga beräknade, a t t den av dem föreslagna teoretiska undervisningen skulle draga inalles 622 timmar. Även denna tid synes oss v a r a väl kort. Vi vilja för vår del föreslå nedan angivna timantal, varvid 1915 års sakkunnigas förslag angivits inom parentes. Sverska språket (60) 60 Vals* rivning / 9 -< Räkring iClv uB o k,,. (uo) /o forin S (75) 80 Handelslara och affärskorrespondens .., (20) 40 £emi '.'.'.'•'.'.'.'.'.'.'.'.'.'".'.•'.'.' (50) 60 lyff .-:-•: (25) 25 B^nologi 10 25 J e ^ r a (100) 160 Maskinlara (60) 60 Byggnadslära med ritning >52\ 55 Husdjursskötsel, mjölkhygien .................... (50) 50 Sjukv'årdslära Lo) 20 Mejeri ekon om i, mejeriorganisation och förenings väsen _ 50 (622)

558 Då undervisningen i välskrivning förutsattes undangjord vid elevmejerierna eller lantmannaskola, behöver icke någon tid däråt ägnas vid skolan. Däremot anse vi väsentligt ökad tid böra ägnas åt handelslära med affärskorrespondens, kemi, bakteriologi, mejerilära och maskinlära, varjämte som nytt ämne upptagits mejeriekonomi, mejeriorganisation'och föreningsväsen. I samband med sistnämnda ämne bör även lämnas en kort undervisning i den lagstiftning, som är av betydelse för mejeridriften, i den mån så icke skett i handelsläran. Det är överhuvud av stor vikt, att den merkantila och organisatoriska utbildningen göres vida grundligare än nu. Även om vid större mejerier affärsledningen oftast är anförtrodd åt någon på detta område speciellt förfaren person, lärer det i synnerhet vid mindre mejerier vara erforderligt, att mejeriföreståndaren kan, jämte det han har ansvaret för tillverkningen, även biträda med eller själv sköta produkternas avsättning på förmånligaste sätt. Tillverkning och avsättning äro i hög grad beroende av varandra. Endast därest bägge i erforderlig mån beaktas och bringas att samverka kan ett gott ekonomiskt resultat uppnås. Denna teoretiska undervisning motsvarar i genomsnitt nära tre lektionstimmar varje söckendag, när ferierna frånräknas. Vid undervisningens anordnande bör uppmärksammas, att tillräcklig tid lämnas eleverna till överläsning, författande av föreskrivna uppsatser m. m. En eller flera studieresor böra också företagas. Den praktiska undervisningen bör meddelas genom övningar under lärares ledning, varvid eleverna indelas i turer. Dessa övningar, vilka pågå varje förmiddag och för övrigt i den utsträckning mejeriets drift påkallar, böra avse att öka elevernas redan i praktiken inhämtade praktiska färdigheter, att göra dem fullt förtrogna med en nutida mejerihanterings alla detaljer, att giva dem övning och vana i hanterandet av mindre vanliga mejerimaskiner och arbetsmetoder samt att hos dem inskärpa det på lärorummet inlärda genom talrikt förekommande exempel och försök på mejeriverksamhetens olika områden. För att detta mål skall kunna vinnas, kräves att mejeriet ständigt hålles i bästa ordning och är försett med fullt tidsenliga mejeriredskap och maskiner samt att dess instruktionspersonal är fullt tillräcklig för att under lärarnas ledning kunna utöva nödig tillsyn och giva behövlig personlig handledning åt den enskilde eleven. Beträffande Alnarpsskolan är dess lärarfråga fullständigt beroende av huruvida den högre mejeriundervisningen fortfarande förlägges dit eller icke. Det har därför, i det läge vari frågan om den planerade lantbruks högskolan för närvarande befinner sig, icke synts lämpligt att nu framlägga något utformat förslag i detta avseende. Vid den mellansvenska skolan torde, därest den icke förlägges till Ultuna, särskilda anordningar böra träffas för erhållande av lämpliga och kompetenta lärarkrafter, varvid förhållandena i väsentlig mån bero på skolans förläggning. Vi anse det

därför ändamålslöst att för närvarande söka konstruera något förslag i detta avseende. Särdeles viktigt är, att tillräcklig och fullt kompetent instruktionspersonal finnes anställd. Det minsta som behövs är en mejerist för skumning och smörberedning, en mejerist eller mejerska för ostberedning och ostlagring samt en mejerimaskinist. Åtminstone de båda förstnämnda böra hava genomgått mejeriskola av nu ifrågavarande slag samt därutöver förvärvat framstående skicklighet och erfarenhet under flerårig praktik. Vad beträffar det understöd från statens sida, som bör utgå till dessa skolor, torde beträffande Alnarpsskolan böra erinras att 1915 års sakkunniga uppgjorde en förslagsstat utvisande ett anslagsbehov av 10 200 kronor. I denna stat upptogos alla för skolans drift behövliga utgifter, varefter fråndrogos de personalkostnader, som mejeriets drift under normala omständigheter skulle krävt. Då förhållandena i viktiga avseenden ändrat sig sedan sagda tid, kan berörda förslagsstat icke numera anses tillämplig, även om den högre mejeriundervisningen fortfarande blir förlagd till Alnarp. Det må för jämförelsens skull erinras, att trädgårdsskolan vid Alnarp, där eleverna under vintern hava teoretisk undervisning i 4 å 5 timmar pr dag och under den övriga årstiden i mindre omfattning samt i övrigt äro upptagna av praktiskt arbete och där elevantalet år 1927—1928 var 21 ordinarie och 5 extra elever, erhåller ett årligt statsanslag av 10 000 kronor. Lika stort anslag åtnjuter trädgårdsskolan vid lantbruksakademiens experimentalfält. Lantbruksskolan vid Alnarp erhåller icke något särskilt statsanslag utan bestridas omkostnaderna för skolan av Alnarps egendom, som tillgodogör sig elevernas arbete. Däremot åtnjuter lantbruksskolan vid Ultuna statsanslag å 9 350 kronor. Det synes oss påtagligt, att den lägre mejeriskolan vid Alnarp bör erhålla visst statsanslag. Storleken av det sålunda behövliga statsanslaget är beroende av, bl. a., den högre mejeriundervisningens framtida anordnande och därför omöjlig att nu ens approximativt beräkna. Detaljerat förslag härom torde böra i sinom tid avgivas av Alnarpsinstitutets styrelse. Minst lika svårt är det att beräkna något anslagsbelopp till den mellansvenska skolan, enär de förhållanden, under vilka den kommer att anordnas, likaledes äro ovissa. Det torde dock vara sannolikt, att den kommer att vid ungefär lika elevantal draga något större kostnader i statsbidrag än Alnarpsskolan, likasom fallet är med de enskilda statsunderstödda lantbruks- och trädgårdsskolorna i jämförelse med de skolor av samma slag, som äro förlagda till statens lantbruksinstitut. Såsom förut nämnts, böra behövande elever vid de båda nu ifrågavarande lägre mejeriskolorna åtnjuta elevunderstöd av statsmedel efter samma grunder, som tillämpas beträffande elever vid lantmannaskolor.

560 Special- och "kurser"9"

1915 års sakkunniga framhöllo med styrka betydelsen av att specialrepetitionskurser anordnas för den mejeripersonal, som redan vore ute i praktiken. Det hade enligt deras åsikt varit en mycket kännbar brist, att dylika kurser saknats eller endast förekommit i alltför otillräckligt antal. Genom dylika kurser skulle mejeriskolan och dess ledare få ett synnerligen gott medel a t t snabbare än eljest kunde ske inarbeta n y a och förbättrade metoder på mejerihanteringens olika områden. Kursens längd borde bero på det ämne, som behandlades, men i regel borde den omfatta minst en, högst fyra veckor. Minst två dylika kurser borde anordnas årligen. Ingen undervisningsavgift borde erläggas av deltagarna, vilka däremot borde betala för kost och logi. Till varje kurs borde u t g å statsbidrag med ett efter kursens längd avpassat belopp, dock högst 500 kronor. Därjämte borde vid varje dylik kurs finnas tillgång till minst 5 stipendier å 50 kronor till behövande elever. Detta förslag finna vi synnerligen behjärtansvärt. Även vid den planerade mellansvenska skolan böra dylika kurser anordnas. Mot förslaget hava vi ej annat att erinra, än att det knappast synes erforderligt att bevilja deltagarna stipendier av statsmedel. Om de ej äro i tillfälle att själva helt och hållet bestrida omkostnaderna, ehuruväl det här är fråga om personer, som h a v a avlönad anställning, torde det ligga i deras arbetsgivares intresse a t t l ä m n a dem något bidrag för att sätta dem i stånd att på ett ännu b ä t t r e och mer tidsenligt sätt än förut bedriva mejeriskötseln. Det är ju arbetsgivaren, som n ä r m a s t bör ha gagn härav. Vi tillstyrka alltså, a t t för minst två dylika kurser vid Alnarpsskolan anvisas årligen 1000 kronor, vilket belopp bör fördubblas när den mellansvenska skolan kommer till stånd. Bidraget bör anvisas av Kungl. Maj:t med belopp som anses skäligt i förhållande till kursernas omfattning. Dylika repetitions- och specialkurser böra även anordnas vid de lägre mejeriskolorna för kvinnor. Vi återkomma härtill längre fram.

ocn

Utbildningen J ä m t e den nu behandlade utbildningen av mejerister, huvudsakligen mejeia oi. m a n i j g a j j ^ r e n särskild utbildning av mejerskor fortfarande äga rum. Vi hava förut angivit årsbehovet av sådana utexaminerade mejerskor till 65 å 70. För n ä r v a r a n d e sker utbildningen vid de sju mejeriskolorna för kvinnor, och kontingenten utexaminerade elever har hållit sig omkring 45, ehuru enligt reglementet plats bör finnas för 56. Det reglementsenliga antalet av 42 frielever har varit fyllt men däremot h a v a endast helt få betalande elever funnits. Då vi beräknat årsbehovet ännu högre än det nuvarande reglementets platssiffra, är det nödigt att söka finna lämpliga u t v ä g a r att öka elevantalet. Även om genom därtill ägnade åtgärder — exempelvis ökning av antalet frielevplatser — det nuvarande platsantalet skulle bliva fullt besatt, torde icke de n u v a r a n d e skolorna kunna leverera det av oss beräk-

561 nade årligen behövliga elevantalet. Härför erfordas att antingen antalet skolor av nuvarande typ ökas eller åtminstone vissa skolor anordnas på sådant sätt, att de kunna mottaga ett väsentligt större elevantal än nu. Sistnämnda eventualitet innebär en mer eller mindre genomgripande omorganisation av hela skolsystemet. Alla dessa utvägar hava i de refererade yttrandena haft sina förespråkare. För närvarande finnes såsom förberedelse till inträde i mejeriskolorna för kvinnor organiserat ett system av elevmejerier. Bibehållandet härav har allmänt förordats, varvid dock vissa förändringar föreslagits från olika håll. Det synes oss lämpligast att först taga frågan om dessa elevmejerier under övervägande, enär beskaffenheten av den därstädes meddelade utbildningen har stor inverkan på anordnandet av den undervisning, som må äga rum vid själva skolorna. Det förut återgivna uttalandet frän Malmömötet innehåller, att tiden för den nuvarande elevutbildningen är för kort och att denna utbildning bör ske enligt det vid mötet antagna förslaget till ordningsregler. Dessa regler innehålla samma bestämmelser för kvinnor som för män, dock med den skillnad, att efter provåret skulle fordras blott 2 års elevutbildning för inträde i mejeriskola för kvinnor mot 3 års för inträde i mejeriskola för män. Även från flera andra håll har utsträckning av den nuvarande ettåriga tiden vid kvinnligt elevmejeri föreslagits. Vi hava av förut angivna skäl ansett oss kunna förorda, att för de manliga eleverna praktiktiden vid elevmejeri efter fullgjort provar begränsas till 2 år. Påtagligen böra lägre anspråk i detta avseende uppställas för de kvinnliga än för de manliga mejeriskolorna. För inträde vid de kvinnliga mejeriskolorna fordras nu två års väl vitsordad praktik. Det ena av dessa år plägar fullgöras vid elevmejeri. Vi hava inhämtat, att vissa svårigheter understundom mött för att erhålla fullt elevantal till dessa eleymcjcrier. Till följd härav hava också till skolorna måst i viss utsträckning antagas elever, som icke genomgått elevmejeri utan annorledes fullgjort den föreskrivna tvååriga praktiken. På grund av dessa förhållanden hava vi funnit det icke vara tillrådligt att utsträcka den obligatoriska lärotiden vid elevmejeri utöver det nuvarande året. Det praktikår, som kräves utöver året vid elevmejeri, bör föregå sistnämnda år och alltid utgöra provar. Visserligen torde denna minsta praktikkurs om sammanlagt två år vara i knappaste laget, men vi kunna ej underlåta att fästa visst avseende vid den från Oppeby uttalade farhågan, att alltför mycket skärpta krav på praktik före inträdet i skolan skulle kunna V3rka ofördelaktigt på elevtillslutningen. De mejerskor, som genomgått en kvinnlig mejeriskola, torde icke heller kunna påräkna att framdeles i yrket i allmänhet erhålla lika höga löner som de manliga mejeriste?na och därför kan det icke gärna begäras, att de skola ägna lika lång tid ät sin utbildning. Med hänsyn till praktiktidens korthet torde 36 — 291214.

562 det icke vara möjligt att för de kvinnor, som genomgått lantmannaskola eller ock huvudkurs eller längre kurs vid lanthushållskola nedsätta provtiden, men de böra ha företräde till inträde vid elevmejeri och mejeriskola'. I övrigt anse vi, att de av oss förordade bestämmelserna rörande den manliga elevutbildningen böra gälla jämväl beträffande utbildningen av elever för inträde i de kvinnliga mejeriskolorna. Även vid dessa elevmejerier bör således lämnas teoretisk undervisning i svenska språket, räkning och välskrivning. Eleven bör av mejeriet erhålla kost och logi och en lämpligt avvägd lön. Däremot anse vi, att de nuvarande elevunderstöden av statsmedel böra indragas och i stället statsbidraget till elevmejeriets innehavare ökas till 250 kronor för varje elev för att bereda bemälda innehavare tillfälle att utbetala sådan lön, som nyss nämnts. Detta vårt förslag innebär icke någon väsentlig ändring i de nuvarande bestämmelserna angående elevmejerier. På grund härav kan det icke antagas, att eleverna skola vid inträdet i skolan hava nämnvärd större praktisk erfarenhet än för närvarande torde vara fallet. En väsentlig del av undervisningen i praktiskt avseende torde därför även framgent böra ske vid själva skolan. Att vid de kvinnliga mejeriskolorna uppställa genomgången vederbörlig elevutbildning såsom ett obligatoriskt inträdesvillkor torde visserligen vara önskligt men lärer åtminstone tillsvidare få anses vara för strängt. I mån av platstillgång böra även andra elever med minst två års väl vitsordad mejeripraktik kunna mottagas, därest de vid prövning visa sig äga nöjaktiga kunskaper i svenska språket, räkning och välskrivning. Icke desto mindre synas elevmejerier böra upprättas i så stort antal, att de från dem årligen utgångna eleverna åtminstone i det närmaste motsvara det antal, som mejeriskolorna beräknas årligen mottaga, nämligen 65 å 70. Till elevmejeriernas placering i landets olika delar skola vi längre fram återkomma. Vad beträffar själva mejeriskolorna för kvinnor innebär yttrandet från Malmömötet, att man bör frångå det nuvarande systemet med många små skolor och övergå till ett mindre antal större skolor. Tre skolor anses behövliga, en i södra, en i mellersta och en i norra Sverige. Även från andra håll har en koncentration till färre men större skolor förordats. I detta sammanhang bör omförmälas, att vi tagit kännedom om ett av statskonsulenten i mejerihushållning den 1 november 1929 till lantbruksstyrelsen avgivet yttrande i anledning av den förut omnämnda, från Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott gjorda framställningen om förläggning av en statsunderstödd mejeriskola för kvinnor inom sällskapens område. Han anför, att rekryteringen av mejeripersonal för dessa län ävensom för vissa andra torde varit avsedd att i första hand ske medelst elever, som ge-

nomgått Oppeby mejeriskola i Södermanlands län. Då framställningen syntes beröra förhållanden inom ett vidsträcktare område, har han verkställt en undersökning, som bl. a. utvisar, att produktionsriktningen på mejeriområdet är jämförelsevis likartad inom de tre nämnda länen samt inom Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Örebro och Västmanlands län, i det att större delen av mjölken där användes till slumming, d. v. s. för erhållande av grädde till försäljning eller smörberedning. Inom Jämtlands län dominerar däremot ystningen. Då dessutom osttillverkningen därstädes i övervägande grad inriktat sig på andra ostslag än i de förut nämnda länen, visade sig att Jämtland alltså intoge en särställning. Av de från mejeriskolan i detta län (Ange) under åren 1922—1928 utgångna 45 eleverna hade 41 eller 91 procent lått anställning inom länet. Av dessa uppgifter ansåg han framgå, att mejeriskolan i Jämtlands län varit erforderlig för tillgodoseendet av enbart jämtländska behov. Ifråga om Oppeby ställde sig saken annorlunda. Av de från denna skola under åren 1922—1928 utgångna 49 eleverna hade 21 fått anställning, åtminstone till en början, i Södermanlands län men de övriga spritts över en stor del av riket. De nuvarande två mejeriskolorna hade sålunda endast på ett högst otillfredsställande sätt kunnat tillgodose behovet av mejeriskolutbildad personal inom andra av de ovannämnda länen än Jämtland och Södermanland. För avhjälpande av denna brist syntes två utvägar möjliga. Antingen kunde man inom dessa län upprätta ytterligare en mejeriskola av nuvarande typ — eller ock skapa en större mejeriskola, vilken skulle tillgodose såväl Södermanlands län som ock Stockholms, Uppsala, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län. Vid en sådan större skola borde kunna mottagas 15 a 20 elever. Huvudläraren borde för att dagligen kunna övervaka mejeriets drift vara bosatt vid skolan. Han skulle meddela undervisning i huvudämnena samt vara utbildad mejerikonsulent. Behovet av timlärare blev ej större än vid en mindre skola. Inrättandet av en dylik skola innebure avsevärda fördelar. Dels komme eleverna att kunna erhålla en under läsåret mera jämnt fördelad undervisning än som vore möjligt med nuvarande skolorganisation, emedan huvudläraren nu ej vore boende på platsen. Dels skulle eleverna kunna praktiskt handledas på ett bättre sätt, då det skulle ske genom en mejerikonsulent i stället för av en mejerska. Dels borde den teoretiska undervisningen kunna göras betydligt mera givande, då den skulle meddelas av en i praktiken medverkande huvudlärare. Tillika borde framhållas, att huvudläraren, som ju skulle bo vid mejeriskolan, borde bättre lära känna eleverna och deras kvalifikationer, vilket syntes vara av betydelse vid elevernas placering på mejerierna efter genomgången kurs. Sedan mejeridriften numera koncentrerats på sådant sätt, att mejerierna över lag blivit större och flera verkligt stora mejerier anlagts, syntes det icke böra erbjuda någon större svårighet att erhålla lämplig plats för en mejeriskola av föreslå-

564 gen. storlek. Statskonsulenten har på grund h ä r a v föreslagit, a t t skolan vid Oppeby måtte indragas och en ny mejeriskola för kvinnor, avsedd för 15 a 20 elever, upprättas för Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län. Därjämte borde antalet elevmejerier ökas. Denna statskonsulentens framställning synes oss särdeles beaktansvärd. H a n s motivering överensstämmer med de synpunkter som framförts vid Malmömötet och i flera andra yttranden. De sålunda till förmån för större skolor än de nuvarande framförda skälen synas oss övertygande och fullt giltiga även för andra landsdelar än de i hans framställning avsedda, därest icke förhållandena påkalla särskilda undantagsregler. Vissa sådana undantag synas nämligen erforderliga. För J ä m t l a n d har statskonsulentens utredning påvisat önskvärdheten av att en särskild mindre skola fortfarande upprätthålles. Även för de båda nordligaste länen Västerbotten och Norrbotten torde undantag böra göras. Då dessa sistnämnda landsdelar icke böra sammanföras med J ä m t l a n d och då m a n ej heller torde böra hänvisa dem till en mejeriskola i mellersta Sverige, lärer bibehållandet av den mindre skoltypen för övre Norrland framstå såsom en nödvändighet. H u r u v i d a de nuvarande båda skolorna i Västerbottens och Norrbottens län böra sammanslås till en gemensam skola eller om två skolor böra där bibehållas, är vanskligt att avgöra. Med hänsyn till att den förstnämnda skolan är specialiserad för tillverkning av västerbottensost synas vissa skäl förefinnas för a t t fortfarande hava två skolor. Men för landets söder om n ä m n d a tre län belägna delar synes systemet med stora skolor v a r a fullt användbart. Då statskonsu lenten ansett det icke böra erbjuda särskild svårighet a t t erhålla lämplig plats för en dylik skola i mellersta Sverige, lärer förläggningsfrågan kunna finna lämplig lösning även i de övriga nu avsedda landsdelarna. Om man frånser J ä m t l a n d s och de t v å nordligaste länen, står upprättandet av två större skolor jämte den av statskonsulenten föreslagna mellansvenska skolan i n ä r a överensstämmelse med Malmömötets förslag om tre skolor. Efter övervägande av förhållandena hava vi kommit till den åsikt, a t t den ena skolan borde v a r a avsedd för sydöstra och södra Sverige samt huvudsakligen omfatta Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län. Den a n d r a borde huvudsakligen betjäna västra Sverige samt v a r a avsedd för Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län. Gotland kunde föras antingen till det mellersta eller det södra distriktet. Den södra skolan borde liksom den mellersta v a r a avsedd för 15 a 20 elever, under det att för den västra elevantalet icke torde böra beräknas högre än 12 a 16. Om m a n antager ett elevantal för såväl skolan i J ä m t l a n d som för v a r d e r a skolan i övre Norrland av 6 a 8, skulle härigenom sammanlagda elevantalet bli 60 a 80 eller i medeltal 70.

565 F ö r samtliga dessa skolor bör upprättas ett tillräckligt antal elevmejerier. Det ä r av synnerlig vikt, att sådana i n r ä t t a s i så m å n g a län som möjligt. Den nuvarande starka lokaliseringen av dessa elevmejerier bör icke bibehållas. Det k a n knappast undgå att framstå som en orättvisa mot stora landsdelars befolkning, att tillfället för densamma till mejeriundervisning nu är i hög grad eftersatt. Ty det är uppenbart, a t t befintligheten av ett elevmejeri å en ort kraftigt stimulerar till genomgående av detsamma och gynnsamt påverkar fackutbildningen inom orten p å mejerihanteringens område. Vi anse dock, att icke fullt så m å n g a elevanejerier behöva för närvarande inrättas, att skolornas m a x i m i a n t a l elever eller 80 blir fyllt, utan torde ett antal av 30 elevmejerier, motsvar a n d e 60 elever efter beräkning av två vid varje mejeri, kunna tillsvidare vara, tillräckligt. Det återstående antalet elevplatser vid skolorna kan lämpligen reserveras för elever, som komma från a n n a n utbildning. Antalet elevmejerier synes för v a r d e r a av den södra och mellersta skolan böra v a r a 8, för den v ä s t r a 6 å 7 samt för var och en av Jämtlandsskolan och skolorna i övre Norrland 2 å 3. I n t r ä d e s f o r d r i n g a r n a vid kvinnlig mejeriskola böra bliva genomgånget elevmejeri eller a n n a n motsvarande utbildning, såsom förut nämnts. Då för tillträde till provar bör fordras 18 års ålder, blir lägsta inträdesåldern vid mejeriskola 20 år. V a d beträffar undervisningen vid skolan, bör den teoretiska delen, nu omfattande 350—390 timmar, något ökas. Vi föreslå för de större skolorna följande timantal, varvid de för läsåret 1927—1928 i genomsnitt redovisade angivas inom parentes. Svenska språket Räkning Naturkunnighet (kemi, fysik, bakteriologi) Mejerilära Maskin- och byggnadslära Bokföring Handelslära, mejeriekonomi och föreningslära

(80) (78) (34) (82) (22) (72) —

70 80 60 120 30 80 40

(368)

480 Detta a n t a l av 480 lektionstimmar motsvarar något mindre än t v å lektionstimmar varje söckendag, ferier frånräknade. För de mindre skolorna torde detta t i m a n t a l k u n n a något reduceras. Tillräcklig tid bör beredas för överläsning. Mejeriarbetet bör bedrivas så att det har k a r a k t ä r av undervisning till n y t t a för elevernas utbildning. För rent grovarbete böra eleverna icke användas annat än i viss mindre utsträckning. E n ytterst viktig fråga är anskaffandet av lärarkrafter. Detta gäller främst huvudläraren. Det synes oss påtagligt, att allvarliga anmärkningar k u n n a med fog r i k t a s mot det nuvarande systemet, där huvudläraren icke är bosatt vid skolan u t a n reser dit periodvis för att hålla

566 lektioner och i övrigt tillse skolans skötsel. Detta system har i de inkomna yttrandena rönt mycket klander, och dess nackdelar belysas på ett övertygande sätt i statskonsulentens ovan refererade uttalande angående den mellansvenska skolan. Vi anse det nödvändigt, att vid de tre större skolorna i södra och mellersta Sverige huvudläraren blir boende vid skolan och ägnar densamma huvuddelen av sin tid och sin arbetskraft. Vid de mindre skolorna i Jämtland och övre Norrland torde detta villkor näppeligen kunna uppställas. Men det är önskvärt, att därest mejerikonsulenten i orten blir huvudlärare, lärarens stationsort och platsen för skolan äro så nära varandra som möjligt och helst sammanfalla. Huvudläraren bör städse äga mejerikonsulentutbildning. — Vi anse det visserligen icke innefattas i det oss givna uppdraget att avgiva något förslag beträffande mejerikonsulenternas utbildning men kunna icke underlåta att instämma i det av ordföranden i Sveriges smörexportörers förening gjorda uttalandet, att dessa konsulenter i regel hava alltför liten utbildning, särskilt i avseende å praktiskt mejeriarbete. Det synes vara en rimlig fordran, att konsulenterna icke blott i teoretiska kunskaper vida överträffa dem som genomgå en manlig mejeriskola utan även att de hava minst lika grundlig praktisk utbildning som dessa. Därjämte böra de äga pedagogisk utbildning. Då huvudläraren icke ens vid de större skolorna lärer få sin tid fullt upptagen av skolarbetet, även med inräknande av det praktiska handledande av eleverna, som bör tillkomma honom, bör han hava i uppdrag att utöva tillsyn över samtliga de elevmejerier, som tillhöra skolans distrikt. En sådan tillsyn utövas nu av statskonsulenten i mejerihushållning, men han hinner i regel ej med mer än ett besök pr år vid varje elevmejeri. Det är emellertid högst behövligt med en tätare tillsyn, vid vilken ingående handledning kan lämnas för den praktiska undervisningen. En sådan anordning har visat sig önskvärd. Såsom ett önskemål må för övrigt framhållas, att innehavaren av det mejeri, där större skola är förlagd, anställer huvudläraren såsom föreståndare för detta mejeri, enär endast därigenom enhet i undervisningen och mejeriarbetet kan med säkerhet åstadkommas. I övrigt bör den teoretiska undervisningen, i den mån så befinnes lämpligt, kunna anförtros åt timlärare, särskilt i svenska språket och räkning. Den praktiska undervisningen bör under huvudlärarens ledning och tillsyn utövas av instruktionspersonal, som av lantbruksstyrelsen förklarats därtill kompetent. Vad beträffar elevernas ställning vid dessa mejeriskolor må till en början erinras, att enligt nuvarande regler skola finnas inalles 42 frielevplatser och att frieleverna erhålla fri undervisning, kost och möblerad bostad, varemot betalande elever erlägga viss avgift, vilken lärer plägat bestämmas så låg, att den knappt motsvarat kostens värde. Antalet betalande elever har varit mycket litet samt utgjorde vid samtliga skolor

under läsåret 1926—1927 blott fem och under läsåret 1927—1928 endast två. Eleverna torde icke åtnjuta någon avlöning från mejeriet. Statsunderstöd till obemedlade och mindre bemedlade elever hava utgått efter samma regler som vid lantbruksskolor med 120 resp. 60 kronor för helt år. Eleverna vid dessa mejeriskolor hava alltså ansetts liksom lantbruksskolornas elever betala de naturaförmåner de åtnjuta av skolan medelst sitt arbete därstädes, här i skolans mejeri. Den omständigheten att frielevplatserna kunnat fyllas men att endast några få av de för betalande elever avsedda platserna blivit besatta synes ådagalägga, att skolkursen befunnits vara alltför dyrbar för andra än frielever. En utvidgning av elevernas förmåner synes därför böra äga rum. Detta synes lämpligen kunna ske därigenom att det föreskrives, att samtliga elever skola vara frielever. Detta torde icke kunna anses innebära någon obillighet gent emot mejeriskolans innehavare, enär ju denna åtnjuter förmånen av elevernas arbete utan ersättning. Elevunderstöd böra utgå av statsmedel enligt samma system som för närvarande. Vi återkomma härtill i ett senare kapitel. Det bör icke förbises, att särskilt vid de av oss föreslagna större skolorna för utbildande av mejerskor viss svårighet kanske kan möta för skolan att bereda bostad för ett så stort elevantal och i samband därmed att för dem anordna gemensamt kosthåll. En annan omständighet, som skiljer de av oss föreslagna större skolorna från de nuvarande, är att till följd av det ökade elevantalet vid dessa skolor det torde bliva svårare för mejeriet att på ett för detsamma nyttigt sätt tillgodogöra sig elevernas praktiska arbete. Förstnämnda olägenhet torde emellertid kunna avlägsnas genom att skolan ombesörjer inackordering för de frielever, åt vilka den icke själv kan bereda bostad. Den senare av nyssnämnda svårigheter lärer icke böra tillmätas alltför stor betydelse, enär det mejeri, dit skolan förlägges, bör vara av ansenlig storlek samt eleverna, vilka ej böra sysselsättas med praktiskt arbete mer än högst 6—8 timmar pr dag, kunna fördelas i turer vid den praktiska tjänstgöringen. För fullständighetens skull må framhållas, att det icke bör kunna ifrågakomma att tillförbinda innehavaren av en mejeriskola för kvinnor att giva eleverna någon avlöning, såsom vi föreslagit beträffande elevmejerierna. Vad slutligen beträffar kostnaden för utbildningen av mejerskor behoves först till understöd åt elevmejerier för utbildande varje år av 60 elever å 250 kronor ett årligt anslag av 15 000 kronor. Beträffande själva skolorna torde de av oss föreslagna förändringarna icke behöva medföra avvikelse från de nuvarande anslagsnormerna annat än ifråga om lönen till huvudläraren. Vid de tre sydligare, större skolorna torde hans avlöning böra såsom statskonsulenten föreslagit för den av dessa skolor, vilken skulle förläggas i mellersta Sverige, böra be-

568 stämmas till 6 000 kronor. Denne h u v u d l ä r a r e skulle intaga en ställning i viss m å n jämförlig med föreståndaren för en lantbruksskola, vilken åtnjuter 5 400 kronors lön j ä m t e fri bostad m. m. Någon obligatorisk bostadsförmån bör emellertid icke stadgas för nu ifrågavarande huvudlärare. Statsanslaget för envar av n ä m n d a tre skolor bör alltså beräknas sålunda. Till mejeriskolans innehavare kronor 2 000 » huvudläraren » 6 000 » timlärare » 1 000 Kronor 9000 För skolorna i J ä m t l a n d och övre Norrland torde icke kunna förutsättas, att särskild huvudlärare med mejerikonsulentutbildning anställes vid skolan, u t a n lärer det fortfarande bliva nödvändigt a t t såsom sådan lärare anlita den tjänstgörande mejerikonsulenten. Därest dessa skolor äro förlagda på samma ställe som mejerikonsulents stationsort, bortfaller behovet av resebidrag åt huvudläraren. E n sådan förläggning k a n dock ej med säkerhet påräknas. Då den teoretiska undervisningen skall ökas och även ökad tillsyn å skolarbetet i övrigt bör krävas, lärer lönen böra höjas. För att befrämja ett sammanförande i lokalt avseende av skolans förläggningsplats och huvudlärarens bostadsort synes lönen böra bestämmas till visst bestämt belopp, med skyldighet för huvudläraren a t t själv därmed bestrida eventuellt erforderliga resekostnader för tjänstgöring vid skolan. Detta belopp föreslå vi till 1 500 kronor. Statsanslaget till envar av dessa skolor kan därför beräknas sålunda. Till mejeriskolans innehavare » huvudläraren » timlärare

kronor 2 000 » 1 500 » 1 000 Kronor 4 500

Samtliga huvudlärare böra vid resor för inspektion av elevmejerier å t n j u t a ersättning enligt klass I I D i resereglementet, a t t gäldas av nionde huvudtitelns anslag till rese- och traktamentspenningar. Såsom förut anförts torde även vid de kvinnliga mejeriskolorna special- och repetitionskurser böra anordnas. Beträffande dessa kurser kan i huvudsak åberopas vad som anförts därom vid de manliga skolorna. F ö r dylika kurser vid de kvinnliga skolorna föreslå vi ett årligt anslag av 1500 kronor. Inalles h a v a vi alltså föreslagit följande statsanslag till den lägre mejeriundervisningen. Utbildningen av mejerister: Till mejeriskola vid Alnarp kr. » mejeriskola i mellersta Sverige » » special- och repetitionskurser... »

— — 2 000 ] i r

2 000

569 Utbildningen av mejerskor: Till elevmejerier kr. 15 000 » tre större mejeriskolor » 27 000 » tre mindre » » 13 500 » special- och repetitionskurser... » 1 500 k r 57 QOO Summa kronor 59 000 Det m å erinras, att för n ä r v a r a n d e icke något särskilt statsanslag anvisats till utbildningen av mejerister. F ö r utbildningen av mejerskor utgår ett statsanslag till de sju mejeriskolorna å tillhopa 29 000 kronor och till elevmejerierna p l ä g a r Kungl. Maj:t från ordinarie anslaget till befrämjande i allmänhet av jordbruk och l a n t m a n n a n ä r i n g a r anvisa ett årligt belopp av 8100 kronor. I jämförelse med dessa bägge anslag å tillhopa 37100 kronor innebär vårt förslag beträffande den kvinnliga mejeriundervisningen en anslagsökning av 19 900 kronor. H ä r t i l l kommer n y t t anslag å 2 000 kronor till repetitionskurser för mejerister. H u r stor den totala anslagsökningen till den lägre mejeriundervisningen blir beror av kostnaden för de bägge skolorna för mejerister. Utöver dessa kostnader tillkomma utgifter från särskilt anslag till elevunderstöd, för n ä r v a r a n d e endast vid de kvinnliga mejeriskolorna men enligt v å r t förslag även vid skolorna för mejerister.

570 Statsunderstöd åt behövande elever. Gällande bestämmelser angående understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter äro meddelade i kungörelsen därom den 15 juni 1922 (nr 296) med ä n d r i n g beträffande understödsbeloppen genom kungörelse den 11 juni 1926 (nr 255). Understöd utgår nu med högst följande belopp: vid lantbruksskola i södra och mellersta Sverige samt vid helårskurs vid lantbruksskola i Norrland ävensom vid kvinnlig mejeriskola med 120 kronor till obemedlad och 60 kronor till mindre bemedlad elev för varje årskurs; vid lantmannaskola, lanthushållsskola, utbildningskurs för kvinnliga ladugårdsskötare i Norrland och Dalarna samt vid teoretisk vinterkurs vid lantbruksskola i Norrland med 30 kronor till obemedlad och 15 kronor till mindre bemedlad elev för varje m å n a d ; samt vid fast s m å b r u k a r k u r s med särskilt a n t a g n a elever med 1 krona 50 öre om dagen för envar d ä r t i l l berättigad under den tid kursen pågår. Alla dessa understöd u t g å från ett gemensamt under nionde huvudtiteln uppfört ordinarie förslagsanslag, som för budgetåret 1929/1930 upptagits till 160 000 kronor. Därjämte plägar Kungl. Maj:t årligen i samband med anvisande av statsbidrag till elevmejerier för kvinnor från ordinarie anslaget till undervisningsanstalter för jordbruk och l a n t m a n n a n ä r i n g a r föreskriva, a t t från nämnda anslag understöd må av lantbruksstyrelsen tilldelas elever vid dylikt mejeri med högst 120 kronor till obemedlad och högst 60 kronor till mindre bemedlad elev för årskurs. Ovan angivna understödsbelopp till elever vid lantmannaskolor m. fl. utgingo till och med budgetåret 1928/1929 jämväl till elever vid folkhögskola. P å grund av enskild motion beslöt 1929 års riksdag att fördela stipendierna till folkhögskoleleverna i tre grader och bestämde beloppen till resp. 45, 25 och 15 kronor för månad. Sedan lantbruksstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t föreslagit, a t t motsvarande förändringar måtte äga r u m ifråga om understöden till elever vid lantmannaskolor och med dem ifråga om elevunderstöd enligt ovan angivna regler likställda skolor och kurser, h a v a vi till följd av d ä r å erhållen remiss i utlåtande den 25 september 1929 tillstyrkt lantbruksstyrelsens förslag. Vi anförde därvid följande:

571 »Det torde vara obestridligt, att våra lägre lantbruksundervisningsanstalter icke äro så talrikt besökta av studerande ungdom, som dessa ungdomsskarors storlek och undervisningens nyttighet för deras blivande levnadskall borde giva anledning att förvänta. Under vårt utredningsarbete har det blivit för oss klart, att en viktig orsak till detta beklagliga förhållande är den kostnad eleverna få vidkännas för genomgående av en skolkurs. Till underlättande av dessa kostnaders bestridande finnas nu att tillgå statens understöd till obemedlade och mindre bemedlade elever. I de svar på vissa framställda frågor, som vi riktat till resp. skolstyrelser, har från samtliga lantmannaskolor och nästan alla lanlhushållsskolor gjorts gällande, att dessa understödsbelopp böra väsentligt höjas, därest lantungdomen skall se sig i stånd att genomgå skolkurs. Vi hava för vår del blivit övertygade om att en sådan höjning är erforderlig, åtminstone vid vissa skolformer, och hade redan före remissens mottagande varit betänkta att göra underdånig framställning i dylikt syfte, desto mer som understödsbeloppen till folkhögskolelever reglerats uppåt vid 1929 års riksdag. Sistnämnda omständighet gör det enligt vår åsikt till en akt av rättvisa att utan dröjsmål reglera understöden vid de lantbruksundervisningsanstalter, vilkas elever hittills varit i avseende på stipendiebeloppen likställda med eleverna vid folkhögskolorna. I avseende å understödsgradernas antal och understödsbeloppens storlek i varje grad hava i de till oss inkomna svaren en mångfald olika förslag framställts. Utan att vilja redan nu taga definitiv ställning till dessa förslag anse vi, att man för närvarande bör i stipendieavseende jämställa eleverna vid lantmannaskolor, lanthushållsskolor, utbildningskurser för kvinnliga ladugårdsskötare i Norrland och Da larna samt vid teoretiska vinterkurser vid lantbruksskolor i Norrland med eleverna vid folkhögskolor enligt innevarande års riksdagsbeslut. Visserligen kunna skäl anföras för att beträffande stipendiebeloppen vid ifrågavarande lantbruksundervisningsanstalter göra viss åtskillnad mellan olika slag av skolor och kurser, men då riksdagen icke gjort någon skillnad mellan olika kurser vid folkhögskola och då de nu föreslagna stipendiebeloppen icke synas hindra ge nomförande framdeles av en åtskillnad, därest en sådan vid närmare övervägande befinnes önskvärd, hava vi icke funnit nämnda förhållande utgöra hinder för oss att nu ansluta oss till lantbruksstyrelsens förslag. I likhet med lantbruksstyrelsen anse vi, att förhållandena icke nödvändiggöra att innan vårt arbete avslutats frågan om ändring i reglerna för understöd till elever vid lantbruksskola, kvinnlig mejeriskola eller fast småbrukarkurs särskilt upptages till prövning. Vi få alltså för vår del förorda bifall till lantbruksstyrelsens hemställan.» I årets s t a t s v e r k s p r o p o s i t i o n h a r K u n g l . M a j : t f r a m l a g t förslag i enlighet med lantbruksstyrelsens hemställan. D e t t a förslag h a r n u m e r a a v riksdagen bifallits. D e n 23 n o v e m b e r 1922 a v g å v o s k o l ö v e r s t y r e l s e n och l a n t b r u k s s t y r e l s e n gemensam utredning jämte förslag angående stipendier av statsmedel åt elever vid u n d e r s t y r e l s e r n a s inseende stående läroanstalter. F ö r lantb r u k s u n d e r v i s n i n g e n s del h a r d e t t a f ö r s l a g h i t t i l l s i c k e f ö r a n l e t t n å g o n särskild åtgärd. Vi hava tagit kännedom om detta ämbetsverkens utlåt a n d e och b e a k t a t d e t s a m m a v i d d e t f ö r s l a g v i k o m m a a t t f r a m l ä g g a . B l a n d de f r å g o r v i i b ö r j a n a v v å r t u t r e d n i n g s a r b e t e r i k t a d e t i l l s t y r e l s e r n a för l a n t m a n n a s k o l o r a v s å g e n a t t få e r f a r a , h u r u v i d a n å g o n

572 ändring ansåges önskvärd beträffande statsunderstöden till elever och i så fall i vilken riktning. Ehuru frågan härom numera i viss mån kommit i nytt läge genom riksdagens beslut beträffande understöden till elever vid folkhögskolor samt vid lantmannaskolor m. fl., anse vi oss böra i korthet redogöra för innehållet i svaren på nyssnämnda fråga. Vid samtliga lantmannaskolor anser man en höjning av de nu utgående understödsbeloppen synnerligen väl behövlig. I svaren från ett flertal skolor hänvisas till de förut gjorda uttalandena rörande orsaken till den ringa elevtillslutningen vid lantmannaskolorna. Såsom av dessa framgår, anses det viktigaste skalet till det otillfredsställande elevantalet vara ekonomiska svårigheter för jordbruket och omöjligheten för mindre och medelstora jordbrukare att göra de direkta och indirekta ekonomiska uppoffringar, som genomgåendet av en kurs vid lantmannaskola medför Det viktigaste medlet att förbättra elevtillslutningen anses darfor också vara att minska kostnaderna för kursens genomgående dels genom att göra kursen så billig som möjligt, dels genom ökat statsunderstöd till obemedlade och mindre bemedlade elever. Då de tillfrågade lantmannaskolorna sålunda undantagslöst förordat en höjning av statsunderstödet till behövande elever, hava de i allmänhet gjort detta med den förut nämnda motiveringen. I vissa fall hava emellertid också en del andra synpunkter framkommit som motiv för höjningen. Sålunda framhålles från önnestad, att det i många fall är omöjligt för småbrukare, jordbruksarbetare m. fl. att bekosta sina barns uppehälle vid en lantmannaskola, även om dessa erhålla ett understöd av 30 kronor pr månad; det är därför önskvärt, att i dylika fall stipendier för dessa mycket behövande måtte utgå med högre belopp. I yttrandet från Osby anföres, att för lantmannaskolor av B-typ, som särskilt avpassat sin undervisning för småbrukets och det mindre jordbrukets behov, böra stipendierna höjas till lägst 50 kronor pr månad för obemedlad elev. Från Katrineberg uttalas, att en höjning av statsunderstödet till elever vore det mest verksamma medel för att åstadkomma ett bättre utnyttjande av lantmanna skolorna. Särskilt skulle ju denna åtgärd medföra, att skolorna skulle kunna besökas mer av ungdomen från de mindre jordbruken, och därför kunde det sågas, att höjandet av understödet till lantmannaskolornas elever skulle innebära en av de kraftigaste åtgärder för det mindre jordbrukets höjande. En ökad elevfrekvens skulle också betyda, att utbildningskostnaden pr elev skulle sjunka. Även från Sala påpekas, att då lantbruksundervisningen redan förorsakar staten och kommunerna avsevärda kostnader, bör det vara ett statsintresse att så många som möjligt få del av undervisningen, då ju kostnaderna pr elev härigenom bli mindre.^ Och i regel torde det vara den ekonomiska frågan, som i första hand inverkar på elev frekvensen. Medan samtliga skolor, såsom av det anförda framgår, äro eniga om att en höjning av elevunderstödet är erforderlig, hava däremot flera olika förslag rörande höjningens storlek framkommit. Av dessa äro en del mera allmänt hållna, under det att i flertalet fall bestämda belopp angivas. Bland dem, som framfört förslag om en bestämd höjning av statsunderstödet till behövande elever, må först nämnas Lunnevad, Sätila och Degerfors, vilka samtliga förordat en höjning av nu utgående understöd med 50 procent. Motsvarande ökning föreslås från Önnestad och Vilan, vilka uttala, att ett belopp av 45 kronor för månad borde kunna tillkomma envar verkligt och mycket behövande elev. I yttrandet från Gran anföres, att statsunderstödet bör sättas till minst 45 kronor pr månad för obemedlad och minst 25 kronor pr månad för mindre bemedlad elev; samma belopp förordas också i svaret från Mora. Från Vik framhålles, att under-

573 stöden borde utgå med lägst 20 och högst 50 kronor pr månad, under det att understödet i svaren från Munka-Ljungby och Kyrkerud föreslås till 50 kronor för obemedlad och 25 kronor för mindre bemedlad elev. Från Kristinehamn förordas en höjning till, för hel huvudkurs räknat, 200 kronor för obemedlad och 100 kronor för mindre bemedlad elev. Vid ett flertal skolor har man den uppfattningen, att en rättvisare och lämpligare fördelning av statsunderstöden till behövande elever skulle kunna genomföras, om dessa, som f. n. endast kunna hänföras till endera av två grupper: obemedlade och mindre bemedlade, allt efter behovet uppdelades i tre olika kategorier. Såsom behövliga och lämpliga understödsbelopp för dessa tre behovsgrupper föreslås av lantmannaskolorna i Tenhult, Stora Segerstad, Grimslöv, Högalid, Högsby och Fridhem 20, resp. 35 och 50 kronor för månad. Nära dessa står Hampnäs med sitt förslag om 15, 25 och 45 kronor. Från Fellingsbro ifrågasattes något lägre belopp, nämligen 10, 20 och 35 kronor, medan Hussborg föreslår 10, 20 och 40 kronor. Det påpekas dock i yttrandet från Fellingsbro, att det lägsta beloppet föreslagits med tanke på sådana lantbrukarsöner, som nu med hänsyn till att fadern äger ett, låt vara av stora skulder tryckt, lantbruk ej kunna få något understöd och därför ej komma till skolorna; ett mindre bidrag anses emellertid kunna underlätta dessas genomgående av skolan. I yttrandet från Törsta, där även uppdelningen i tre behovsgrupper förordas, föreslås understödsbeloppen, för huvudkurs räknat, till 100, resp. 150 och 200 kronor. Utom nu nämnda förhöjning av statsunderstödet pr månad till behövande elever förordas också från några skolor — Stora Segerstad, Markaryd och Gran — en ökad möjlighet till understöd i den formen, att detta skulle utgå efter lästid, d. v. s. ökas i den mån tiden för en kurs överstiger den för densamma stadgade minimitiden. Rörande den nuvarande ordningen för statsunderstödets beviljande och fördelning anmärkes från åtskilliga skolor, att understödsbeloppen komma eleverna för sent tillhanda. Sålunda anföres från Vik: »Önskvärt vore, att statsbidraget, antingen i sin helhet eller viss del därav, kunde utgå tidigare under läsåret, än vad nu är fallet.» Och i yttrandet från Osby framhålles, att stipendierna komma eleverna till godo väl sent. »Stipendieansökningarna böra insändas vid kursens början (ej tidigare) till vederbörande myndigheter. Beslut om desamma borde så vara skolan tillhanda inom en månad och medlen ställas till förfogande för månadsvis utbetalning. Eleverna komina då från olägenheten att upplåna medel.» Även i Kolbäck anses det på anförda skäl angeläget, att understödet beviljas och ubetalas tidigare än nu är fallet. Besked om tilldelat statsunderstöd bör kunna erhållas vid kursens början. Formerna för ansökningarnas prövning böra förenklas. Ifråga om sättet för den slutliga fördelningen av det för en skolas behövande elever beviljade understödsbeloppet förordas från flera skolor en liknande anordning, som för närvarande tillämpas vid folkhögskolorna. Sålunda anföres i yttrandet från Tenhult, att en önskvärd förändring vore, att bestämmandet av under stödsbeloppet till varje elev överlämnas till skolans styrelse, som givetvis på grund av lokalkännedom lättare kan avgöra förekommande gränsfall. I Grimslöv önskar man, att samma rätt, d. v. s. att göra vissa mindre jämkningar ifråga om understödsbeloppen, tillerkännes skolans lärare, vilka naturligtvis under kursens lopp lära känna åtskilligt ifråga om eleverna och deras förhållanden, som ej framgår av deras stipendieansökningar. Från Markaryd, Gamleby, Högalid och Högsby förordas jämväl denna anordning; i yttrandena från Markaryd och Högsby namnes dock alternativt lärarrådet eller styrelsen. Vilan, Fridhem, Sala och Mora finna det jämväl önskvärt, att skolstyrelsen erhåller ifrågavarande rätt till jämkning av beloppen. Från åtskilliga skolor framhålles behovet av att nu gällande bestämmelser angå-

574 ende rätt till understöd bliva mera klart och ändamålsenligt formulerade. Sålunda anföres från Strängnäs, att begreppen obemedlad och mindre bemedlad bora andras därhän att skolstyrelsen, som har lättast att undersöka behovet av understöd, även kan tillerkänna elev sådant före ankomsten till skolan. Dessutom önskas »möjlighet till för vederbörande bättre tolkning av begreppen 'medellös' och 'mindre bemedlad'» Från Grimslöv framhålles, att det är av stor vikt, att de principer, efter vilka stipendiesökande elever uppdelas i obemedlade, mindre bemedlade och icke behövande äro lika för folkhögskolan och lantmannaskolan samt att dessa principer delgivas skolan, så att föreståndaren för en skola ungefär vet, hur stort stipendium han i varje särskilt fall skall våga ställa i utsikt. För närvarande rader härvidlag stor osäkerhet, och del har inträffat flera fall, då elever, som vant klart och tydligt obemedlade och i folkhögskola alldeles säkert skulle erhållit el er kanske - 1 ett föregående år — verkligen erhållit stipendier såsom obemedlade, efter genomgången kurs i lantmannaskola till stor besvikelse fått nöja sig med stipendier som mindre bemedlade. I vttrandet från Katrineberg påpekas, att med den nuvarande formuleringen av villkoren för erhållande av statsunderstöd knappast ännu någon enda elev varit berättigad härtill; en ändring häri anses sålunda behövlig. I vttrandena från vissa skolor hava ytterligare några önskemal rörande elevunderstöden framkommit. Sålunda framhålles från Fridhem - med hänsyftning pa den tillämpade principen, att elev, som under kursen kan bo i sitt hem oavsett behovet för övrigt, endast erhåller understöd som mindre bemedlad _ nödvändigheten av att bestämmelserna om elevernas vistelseort under kursen och dess inverkan på understödets storlek väsentligt mildras. I Sätila anses, att den ekonomiska gränsen för erhållande av statsunderstöd bor sättas högre än hittills samt att större hänsyn än nu är fallet bör tagas till^ skolstyrelsernas förslag vid tilldelandet av understöd. Från Kävesta forordas att den i författningen angivna definitionen för obemedlad må ändras darhan, att bidrag Iran annat håll, som utfyller statsunderstödet till beloppet för de verkliga kostnaderna för kursen, ej måtte utgöra hinder för elev att anses som obemedlad Det nuvarande stipendiebeloppet går ej upp till mer än c:a 40 procent av kostnaden, och obemedlad elev är sålunda hänvisad uteslutande till lån för att kunna bevista en kurs i lantmannaskolan. . . . , Slutligen framhålles från Törsta, att med hänsyn till jordbrukets ekonomiska svårigheter i allmänhet borde statsunderstöden till behövande elever vara attare tillgängliga för sådana från småbrukarklassen. Det förefölle, enligt yttrandet, som om man vid bedömandet av elevernas understödsansökningar toge alltför stor hansyn till gårdarnas taxeringsvärden och alltför ringa beaktade de svårigheter en sniäbrukare hade i kampen för tillvaron. Det borde vara sa mycket större skäl härför, då man besinnade, att industriarbetarna i staderna ofta kunde få-en Mtag[yr kesutbildning i aftonskolor o. d. utan att behöva vara borta frän sina arbetsförtjänster och därtill finge bo hemma. A v hushållningssällskapens förvaltningsutskott b e h a n d l a flera i sina y t t r a n d e n e l e v t i l l s l u t n i n g e n v i d s k o l o r n a och å t g ä r d e r för a t t b e f r ä m j a densamma. Sålunda erinras från Södermanlands län, a t t vid en jamto r e l s e m e l l a n l a n t m a n n a s k o l o r n a och de b i l d n i n g s a n s t a l t e r , s o m s t a s t a d e r n a s och de större s a m h ä l l e n a s u n g d o m till buds, f r a m g å r , a t t den jordbrukarungdom, som går lantmannaskolvägen, får v i d k ä n n a s betydl i g t s t ö r r e k o s t n a d e r för s i n u t b i l d n i n g ä n n y s s n ä m n d a k a t e g o r i e r . Det ä r s å l u n d a också av stor betydelse, a t t m i n d r e b e m e d l a d e k o m m a i atnju-

575 t ä n d e av tillräckliga, väl avvägda stipendier, varigenom kontantutgifterna för dessa elever nedbringas, så a t t de ej av ekonomiska skäl måste försaka en lantmannaskolkurs. Förvaltningsutskottet i Östergötlands län framhåller också, a t t kostnaderna för en lantmannaskolkurs ställa sig höga i förhållande till elevernas och deras målsmäns resurser. Utskottet framför därför som ett önskemål, a t t högre stipendier av statsmedel måtte tilldelas behövande elever. Som skäl härför anföres bl. a. också, att statens kostnader för yrkesutbildningen på a n d r a områden än jordbrukets äro större än inom detta, varför en sådan höjning måste anses berättigad. Vidare framhåller utskottet som ett bestämt önskemål, att det kunde ordnas så, att de, som söka stipendier, erhålla underrättelse om resultatet av ansökningen i god tid före början av den lantmannaskolkurs, vilken de ä m n a bevista. Ofta är det nämligen avgörande för den sökandes skolvistelse, om han får stipendiet eller icke. F r å n K a l m a r södra länsdel förordas rikliga stipendier, vilka föreslås böra u t g å med 20—35—50 kronor pr månad. Även utskottet i Blekinge län anser, med hänsyn till de t r y c k t a tider, som nu r å d a på jordbrukets område, det v a r a önskvärt, att rikligare tillgång på stipendier m å t t e bered a s skolorna. E n grupp högre stipendier, än vad som för n ä r v a r a n d e finnes, skulle säkerligen bli till stor välsignelse. J ä m v ä l från Hallands, Värmlands, Västmanlands och Norrbottens län framhålles behovet och betydelsen av kraftigare statsunderstöd till obemedlade och mindre bemedlade elever. Förvaltningsutskottet i Värmlands län motiverar detta sitt uttalande särskilt med att därigenom skulle vinnas större tillslutning till skolorna även från de mindre jordbrukarna. Och utskottet i Norrbottens län finner det med hänsyn till jordbrukets läge och möjligheterna för arbetsförtjänst på a n d r a håll nödvändigt, att understöden tillmätas så rikligt, att obemedlade elever kunna genomgå skolan u t a n kostnader samt att de mindre bemedlades utgifter härför avsevärt minskas. J ä m v ä l till styrelserna för lanthushållsskolorna riktades en fråga angående elevunderstöden. Nästan alla skolor hava framkommit med förslag. De flesta av dessa gä ut pä höjning av understödsbeloppen. Skolorna vid Kumlan, Benninge, Rimforsa, Tollarp, Åkersberg, Katrineberg och Bjertorp påyrka så lunda höjning, dock utan att angiva de höjda belopp, som önskas. Skolorna vid Benninge och Bjertorp anse, att skillnaden i beloppen till obemedlade och mindre bemedlade bör göras mindre än nu. Skolorna i Sätila och vid Degerfors förorda höjning av de nuvarande understödsbeloppen med 50 procent. Skolan i Osby föreslår, att stipendierna för obemedlade höjas till lägst 50 kronor pr månad, enär flertalet elever komma från arbetar- och småbrukarhem med små ekonomiska villkor. Skolorna vid Vackstanäs och Uddeholm förorda understödens höjning till 30, resp. 40 kronor pr månad, under det att skolan vid Stora Segerstad föreslår 20, resp. 50 kronor, skolorna vid Tärna och Mora 25, resp. 40 kronor och skolan vid Gran

576 25. resp. 45 kronor. Frän Uddeholm anföres, att skolan vore belägen i en trakt med små inkomsttagare, å jordbruk om 3—10 hektar och en kontant inkomst av 600—1 000 kronor om året. I dessa hem kunde icke gärna ett av barnen få hemifrån så stort belopp, som med nuvarande statsunderstöd behövdes för en längre kurs. Skolorna vid Tenhult, Fridhem, Östra Grevie och Hussborg föreslå underhållstagarnas fördelning i tre grupper. Fridhem föreslår beloppen 15, 30 och 45 kronor samt Tenhult 30, 35 och 50 kronor. Sistnämnda skola anför såsom motiv, att en dylik höjning vore behövlig för att göra det möjligt för ett större antal flickor från mindre jordbrukarhem att besöka skolan. Skolan vid Östra Grevie anser ändring av bestämmelserna om elevunderstöd vara det mest aktuella behovet beträffande lanthushållsskolorna. Understöden borde höjas med en tredjedel av nuvarande belopp samt beräknas, ej efter kursinånad utan efter kursvecka. Behovsgraderna borde bliva fyra, nämligen: obemedlade, mindre bemedlade, behövande och icke behövande. Stipendiebeloppen för de tre förstnämnda graderna borde bli pr vecka 10 kronor, 7 kronor 50 öre och 5 kronor, utgörande för kurs om 16 veckor 160, 120 och 80 kronor. För närvarande utginge understöden för 16 veckor = 4 månader med 120 kronor till obemedlad och 60 kronor till mindre bemedlad. Skolan vid Hussborg anser, att de mest behövande av kategorien obemedlade böra erhålla 45 kronor pr månad, varmed torde avses tre understödsgrader å resp. 15, 30 och 45 kronor. Vidare anföres från Fridhem, att minskning av stipendierna för elev, som under skoltiden kunde bo i hemmet, ej borde ske utan vidare, utan endast i den mån så förordats av skolstyrelsen. I nära överensstämmelse härmed påyrkas från Tenhult, att vid elevunderstödens utmätande avseende icke borde fästas vid den omständigheten, huruvida eleverna kunde bo i sitt hem eller icke, enär ju alla eleverna borde äta på skolan, då ju matlagning och bakning vore ett viktigt led i deras utbildning. Katrineberg tillstyrker, att understödsvillkoren göras mindre rigorösa, på det att den kvinnliga ungdomen från mindre bondgårdar måtte kraftigare uppmuntras att genomgå lanthushållsskolan. Detsamma torde åsyftas med förslaget från Sätila, att den ekonomiska gränsen för erhållande av understöd borde sättas högre än hitttills. Styrelsen för skolan i Hussborg anser höjt understöd särskilt behövligt, it all de kortare kurserna förlängdes. Längre kurser nödvändiggjorde nämligen för helt obemedlade jämförelsevis högre understöd, enär många av dessa annars komme att helt utestängas från skolan. Skolan vid Gran påyrkar, att statsunderstöd måtte kunna erhållas även för den tid av en viss kurs, som översköte den för kurstypen fastställda minimitiden. I detta sammanhang bör nämnas, att skolorna vid Markaryd och Kävesta ifråga om elevunderstöden åberopat de yttranden, som från samma skolor avgivits beträffande understöd till elever vid lantmannaskolor och för vilka förut redogjorts, samt att skolan vid Fellingsbro ansett statsunderstöden till skolorna böra höjas i syfte att all undervisning måtte för eleverna bli avgiftsfri. Från St. Segerstad ifrågasattes, att månadsunderstödet göres större för de längre kurserna under sommarhalvåret än för övriga kurser, enär sommaren vore den mest givande kurstiden ur undervisningssynpunkt. Den nuvarande bestämmelsen, att understöden beslutas av lantbruksstyrelsen, har föranlett erinringar från åtskilliga håll. Rimforsa-skolan förordar, att beviljandet av understöden måtte ske i full överensstämmelse med beviljandet av understöden åt elever vid folkhögskolor. Östra Grevie föreslår, att lantbruksstyrelsen skulle bestämma »normalbeloppet» för varje understödssökande men medgiva rätt för skolstyrelser och lärarråd att

577 efter prövning jämka beloppen uppåt eller nedåt, inom den totalsumma, som tilldelats kursen. Denna jämkning borde göras dels med hänsyn till resp. elevers sätt att tillgodogöra sig undervisningen samt vars och ens totalkostnad för kursen, och dels under prövning av de omständigheter, som icke komme till synes vid användandet av det nuvarande ansökningsformuläret och sålunda icke kunde bedömas av lantbruksstyrelsen utan blott av en lokal styrelse, som ägde personkännedom. Detta vore önskligt pä grund bl. a. av det varje år tydligt exemplifierade faktum! att ej alla intygsgivande kommunala förtroendemän eller präster tolkade bestämmelserna om »obemedlad» och »mindre bemedlad» pä samma sätt. Även starka pedagogiska skäl talade för att dylik jämkningsrätt infördes. Jämväl skolorna i Fridhem och Mora förorda, att skolstyrelse må få rätt till mindre jämkningar i statsstipendierna, och åberopa till stöd härför jämförelse med förhållandet vid folkhögskolorna. Skolan vid Värnamo utvecklar, hurusom vid den centrala prövningen av understödsansökningarna, som sker endast på grund av uppgifter i papperen, misstag kunna begås och ojämnheter uppkomma. Dessa olägenheter borde kunna avhjälpas därigenom, att skolstyrelserna i likhet med vad fallet vore vid folkhögskolorna tillerkändes rätt att, efter egen prövning och lärarpersonalens hörande, fördela de av lantbruksstyrelsen skolan tilldelade elevunderstöden. Liknande förslag föreligger från skolan i Tenhult. Skolstyrelsen i Sätila uttalar mera allmänt, att det vore önskvärt, att större hänsyn än hittills toges till skolstyrelsernas förslag vid tilldelandet av understöd. Den nu tillämpade tidpunkten för understödens beviljande till eleverna har påtalats från Rimforsa och Osby. Rimforsa uttalar önskan om att redan vid kursens början elev måtte kunna erhålla kännedom om, huruvida statsunderstöd beviljats eller ej. Osby framhåller, att stipendierna komma eleverna till godo väl sent. Särskilt gjorde sig detta gällande för sista kursen under läsaret, vilken avslutades i slutet av februari. Stipendieansökningarna borde insändas vid kursens början till vederbörande myndigheter. Om därefter beslut kunde fattas inom en manad och medlen ställas till förfogande för månadsvis utbetalning, skulle eleverna komma ifrån olagenheten att behöva upplåna medel under kursen.

Styrelserna för lantbruksskolorna i södra och mellersta Sverige hava på framställd fråga angående elevunderstöden allmänt förklarat sig anse, att en höjning vore erforderlig till 240 å 250, resp. 120 å 125 kronor. De nuvarande understöden hava ansetts så låga, att de utgjorde endast en bråkdel av en elevs utgifter för kursen. Kostnaden för enbart böcker, skrivmaterial o. d. belöpte sig till omkring 110 kronor. Eleverna komme i regel från hem, varifrån bidrag till kursen icke kunde påräknas. De hade icke gärna kunnat vid föregående platser hopspara några medel utan måste ofta sätta sig i skuld, som de sedermera hade svårt att betala. Under skoltiden hade de icke någon arbetsförtjänst. Vid avgången från skolan vore de i regel ej i stånd att sätta eget hushåll, vilket dock allt mera började krävas för att kunna få anställning såsom rättare eller annan förman. En ökning av understöden skulle sannolikt medföra ökade möjligheter att tillföra skolorna sådana elever, som vore bäst kvalificerade för utbildning till jordbruksförmän. Understödens otillräcklighet framstode särskilt starkt vid jämförelse med understöden till elever vid lantmannaskolorna, varest kursen påginge 37 — 291214.

endast c:a fem månader, medan lantbruksskolkursen för de flesta räckte två år. Inspektören Kruse anför, att det vore alldeles visst, att mången intelligent jordbruksarbetare skulle vilja vid en lantbruksskola förkovra sina kunskaper och utbilda sig till förman, om han blott hade medel därtill. En tvåårig kurs kostade för böcker och kläder m. m. minst 450 a 500 kronor. Det vore högst önskvärt att bereda just sådana personer, vilka under flera år såsom arbetare eller fördrängar visat duglighet och intresse för jordbruksarbete, tillfälle att besöka lantbruksskola, ty dessa bleve i regel de bästa förmännen. Härför erfordrades ökning av understöden. Beträffande elevunderstöden vid de norrländska lantbruksskolorna anföres från Nordvik, att det nuvarande understödet till elever i helårskursen kunde med hänsyn till kursens ringa längd anses någorlunda tillfredsställande. Om däremot enligt förslaget från denna skola jordbrukspraktiken förlängdes till att omfatta ett helt år, behövde understödet ökas till 250 kronor pr år för att eleverna skulle kunna genomgå, kursen utan skuldsättning. Brattby anser att understöden behöva ökas samt framhåller, att år för år allt dyrbarare läroböcker komme till användning, att även annan materiell måste anskaffas av eleverna, att i Västerbottens vidsträckta län resekostnaderna till och från skolan ofta uppginge till 50 å 60 kronor samt att knappheten på kontanter vore stor till följd av utpräglad naturahushållning. Vid övervägande av frågan om elevunderstöd vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna hava vi funnit reglerna därom böra undergå så många ändringar, att en helt ny författning i ämnet torde böra utfärdas. Vi hava uppgjort förslag därtill i viss anslutning till de bestämmelser, som gälla för elevunderstöd vid folkhögskolor och få under hänvisning till detsamma lämna följande motivering för de särskilda ändringsförslagen. Bland de undervisningsanstalter, vilkas elever böra kunna erhålla statsunderstöd, hava upptagits jämväl de med statsmedel understödda trädgårdsskolorna. Förslag häiom framställdes redan i skolöverstyrelsens och lantbruksstyrelsens förberörda skrivelse den 23 november 1922. Dessa skolor äro organiserade i huvudsaklig överensstämmelse med de statsunderstödda lantbruksskolorna. De hava en tvåårig kurs, under vilken eleverna fritt erhålla undervisning, kost och bostad mot det att de utföra praktiskt arbete. Eleverna kunna icke anses komma från mera välbärgade hem än lantbruksskolornas elever och de åsyfta liksom dessa att utbilda sig för förmansställning inom sitt yrke. Det synes oss vara fullt konsekvent, att de jämväl i avseende på möjligheten att erhålla statsunderstöd likställas med dem.

579 Såsom förut nämnts föreslå vi, att såväl den nuvarande lägre mejeriskolan vid Alnarp omorganiseras till en noggrannare reglerad statsinstitution som ock a t t en ny lägre statsunderstödd mejeriskola, likaledes huvudsakligen för manliga elever, inrättas i mellersta Sverige. Då dessa skolors elever böra kunna erhålla statsunderstöd, hava skolorna upptagits i den i 1 § förekommande uppräkningen, därigenom att den nuvarande begränsningen »för kvinnor» uteslutits. Vi vilja erinra, att vi i samband med de kvinnliga elevmejeriernas regie rande genom särskild författning förordat, att de understöd, som n u beviljas för elever vid dylikt mejeri, måtte upphöra och elevmejeriernas innehavare i stället tillförbindas att, mot erhållande av ett höjt statsbidrag, tilldela dessa elever viss lön för deras arbete. Detsamma gäller vid den elevmejeriorganisation för huvudsakligen manliga elever, som vi förordat. Då vi framlagt förslag om att utbildningskurser för kvinnliga ladugårdsskötare må kunna i n r ä t t a s även i a n d r a delar av riket än Norrland och Dalarna, har till följd h ä r a v nämnda geografiska begränsning uteslutits. Med anledning av att vi förordat upphörande av teoretiska vinterkurser vid lantbruksskolorna i Norrland har bestämmelsen om understöd åt elever vid dylika kurser uteslutits. Den i n u v a r a n d e kungörelsen använda benämningen »småbrukarkurs» å sådana kurser för särskilt a n t a g n a elever, som omförmälas i reglementet för åtgärder till höjande av det mindre jordbruket, har u t b y t t s mot den i reglementet använda, mera allmänna benämningen »undervisningskurs». I sak innebär detta icke någon skillnad. Vi hava vidare ansett möjlighet böra öppnas för tilldelande av elevunderstöd även vid sådan mera fristående undervisning, som omförmäles i n ä m n d a reglemente (20 § enligt vårt förslag). Även med beaktande att denna undervisning icke kan inordnas under någon av de genom författning reglerade undervisningsformerna utan äger r u m mera fritt, synas skäl saknas att förmena eleverna understöd, n ä r undervisningen dock befinnes v a r a av det gagn, att statsbidrag beviljas till densamma. P å g r u n d av denna undervisnings mångskiftande n a t u r bör det tillkomma Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall bestämma, efter vilka regler understödet må utgå. Sådant understöd synes dock icke böra få överstiga två tredjedelar av det för den närmast jämförliga statsreglerade undervisningsformen bestämda högsta understödsbeloppet. Det må till jämförelse härmed erinras om att Kungl. Maj:t icke plägat tilldela exempelvis en dylik fri skola lika stort statsunderstöd som till lantmannaskola. Den n u v a r a n d e beteckningen av »obemedlad» eller »mindre bemedlad» å elev, som kan ifrågakomma a t t erhålla understöd, har i överensstämmelse med ämbetsverkens förslag år 1922 och riksdagens beslut å r 1929 beträffande folkhögskolorna borttagits och i stället införts bestämmelsen.

att understöd må utgå allenast till verkligt behövande elev. Understöden böra dock fortfarande utdelas med olika belopp efter olika behovsgrader, varom stadgas i 5 §. Även för deltagare i fast undervisningskurs för särskilt antagna elever har nu införts regeln, att sådan deltagare skall, för att kunna få understöd, vara verkligt behövande. Till följd härav och då vi även för dessa deltagare föreslå tre behovsgrader, hava vi ansett oss kunna utesluta den nuvarande föreskriften, att understöd må kunna utgå endast till sådan deltagare, som är boende så avlägset från den plats, där kursen hålles, att deltagaren icke kan under densamma vistas i sitt hem. Ämbetsverken föreslogo redan år 1922, att sistnämnda bestämmelse måtte borttagas. För närvarande utgår understöd endast till sådan deltagare i dylik undervisningskurs, som har sin verksamhet vid jordbruk med högst 12 hektar åker. Då emellertid reglementet angående åtgärder till höjande av det mindre jordbruket allmänt fixerar en gräns vid 15 hektar, vilken i vårt förslag beträffande dylika åtgärder bibehållits, hava vi ansett, att även i nu förevarande avseende gränsen bör gå vid sistnämnda arealstorlek. Därjämte hava vi i enlighet med vårt förslag beträffande dessa undervisningskurser tillagt »eller är jordbruksarbetare». Dessa bestämmelser äro givetvis tillämpliga även å kvinnor. Denna paragraf är ny. Den är grundad på ämbetsverkens förslag år 1922 och uttalar en princip, som redan är fastslagen beträffande folkhögskolorna och som jämväl torde hava tillämpats i viss utsträckning vid lantmannaskolorna. Denna paragraf motsvarar närmast delar av nuvarande 4 och 5 §§. Innehållet är emellertid avsevärt förändrat. För närvarande gäller, att vid alla skolor och kurser, utom småbrukarkurser, ansökan om understöd av elever skall ingivas till vederbörande styrelse för dylik skola eller kurs i samband med inträdesansökningen samt att sådan styrelse skall efter kursens början meddela lantbruksstyrelsen, vilka av de sökande som infunnit sig vid kursen, samt översända deras understödsansökningar med eget yttrande. Vid småbrukarkurs skall sådan ansökan efter kursens påbörjande ingivas till vederbörande förvaltningsutskott, som översänder densamma till lantbruksstyrelsen efter kursens slut. Mot den förstnämnda bestämmelsen hava riktats vissa anmärkningar, som sammanhänga med hela det nuvarande systemet för utseende av stipendiater. Det har sålunda anförts, att det riktigaste vore, att de, som vore betänkta på att genomgå en lantmannaskola eller annan lantbruksundervisningsanstalt, i god tid före kursens början finge veta, huruvida stipendium tilldelades dem, enär detta ofta vore en för deras ekonomiska förmåga att genomgå skolkursen avgörande omständighet. Vi inse full-

väl det önskvärda i ett dylikt arrangemang, men hava funnit detsamma skola möta mycket stora praktiska svårigheter. Tidigare tillämpades det systemet, att eleverna skulle rätt lång tid före kursens början anmäla sig till erhållande av stipendium, men följden härav blev, att ganska få sådana ansökningar inkommo inom den bestämda tiden. Det har nämligen visat sig, att ungdomen mycket ofta icke förr än i sista stund fattar beslutet att t. ex. under vintern genomgå en lantmannaskola. Många omständigheter kunna föranleda ett dylikt dröjsmål med beslutet. Det nuvarande systemet har, ehuru icke tillfredsställande, dock visat sig fungera någorlunda bra, vilket torde bero på att skolornas föreståndare på grund av vunnen erfarenhet och då anslaget numera är förslagsanslag kunnat med rätt stor säkerhet ställa i utsikt stipendium till visst belopp åt dem, som de ansett förtjänta därav. I överensstämmelse med vad som gäller vid folkhögskolorna hava vi ansett någon annan tidsbestämmelse icke erfordras än ifråga om tidpunkten för understödsansökningarnas insändande till lantbruksstyrelsen. Vi hava föreslagit denna till en månad efter kursens början, och styrelsen för skola eller utbildningskurs kan då ända till inemot tiden för ansökningarnas insändande mottaga understödsansökningar från eleverna. Samma tid av en månad har ansetts kunna stadgas jämväl ifråga om ansökningar om understöd åt deltagare i av andra kursföreståndare samt hushållningssällskap anordnade kurser. Andra årets elever vid lantbruksskola i södra och mellersta Sverige samt vid trädgårdsskola böra ingiva särskild ny ansökan. Enär förhållandena torde kunna i något fall ge anledning till avvikelse från de givna tidsbestämmelserna, hava vi föreslagit, att lantbruksstyrelsen må, då särskilda omständigheter därtill föranleda, kunna bestämma annan tidpunkt för ansöknings ingivande till ämbetsverket. Det av oss sålunda förordade systemet sammanhänger för övrigt med den förändrade metod för understödens tilldelande, som vi här nedan föreslå i anslutning till vad som i detta hänseende gäller vid folkhögskolorna, nämligen att lantbruksstyrelsen icke skall definitivt och individuellt tilldela de särskilda eleverna understöd med vissa bestämda belopp utan med iakttagande av vissa beräkningsgrunder endast tillerkänna skolan eller kursen ett stipendiebelopp, som skolans eller kursens styrelse därefter må enligt givna regler fördela bland de understödsberättigade. Denna paragraf, som är i huvudsak hämtad från bestämmelserna rörande elevunderstöd vid folkhögskolor, innehåller uppgift å de handlingar av olika slag, som av styrelse eller föreståndare för skola eller kurs eller av förvaltningsutskott skola fogas vid ansökning om anslag till elevunderstöd. Bestämmelser i samma ämne finnas nu beträffande lantbrukets undervisningsanstalter i 4 och 5 §§.

582 5 §.

H ä r stadgas först, att lantbruksstyrelsens beslut om elevunderstöd skall fattas snarast möjligt efter ansökningshandlingarnas mottagande. F ö r n ä r v a r a n d e gäller beträffande skolor och a n d r a kurser än småbrukarkurser, att dylikt beslut skall fattas först efter ingången av det kalenderår, för vilket statsanslag för ändamålet beviljats. E n ä r denna bestämmelse numera saknar reell grund, sedan budgetåret omlagts, har den borttagits. Det svåraste hindret för ett snabbt beslut i understödsfrågan h a r hittills varit, a t t det först måste vara avgjort, huruvida själva den kurs, som eleven bevistar, erhåller statsunderstöd, ty elevunderstöd kan uppenbarligen icke utgå vid a n d r a än statsunderstödda utbildningsanstalter. Sådant beslut h a r beträffande lantmannaskolor in. fl. hittills icke k u n n a t av Kungl. Maj:t fattas tidigare än ungefär vid årsskiftet. F r å g a n om ändring i reglerna för beviljande av statsunderstöd till själva kursen har av oss förut behandlats vid frågan om statsunderstöd till lantmannaskolor och lanthushållsskolor och få vi nu hänvisa därtill. P å grund av de av oss i nämnda hänseende föreslagna bestämmelser, varigenom tidpunkten för besluts fattande väsentligt tillbakaflyttats, torde n ä m n d a svårighet bliva undanröjd. Lantbruksstyrelsens beslut om elevunderstöd vid de kurser, som börja den 1 november, bör k u n n a fattas omedelbart efter det ansökningarna inkommit till ämbetsverket och alltså i december månad. Redan i 4 § har föreslagits, att i ansökning till lantbruksstyrelsen skall uppges för varje elev, som anses v a r a i behov av understöd, h u r u v i d a eleven är att r ä k n a såsom mycket behövande, behövande eller mindre behövande. I 5 § föreslås, att lantbruksstyrelsen skall beräkna olika understödsbelopp för dessa särskilda behovsgrader. Alltså skola graderna bliva tre, såsom nu gäller vid folkhögskolor och av årets riksdagbeslutats även för elever vid lantmannaskola, lanthushållsskola och ladugårdsskötarkurs för kvinnor. Understödsbeloppen utgöra nu vid folkhögskola och enligt riksdagens nämnda beslut i de tre graderna resp. 45, 25 och 15 kronor för månad. Såsom huvudsakligt motiv till förändringen beträffande folkhögskolorna anfördes vid 1929 års riksdag, a t t det förutvarande maximibeloppet av 30 kronor för m å n a d vore alltför lågt för de allra mest behövande. Den dåvarande högre understödsgruppen delades därför i två grupper, av vilka den ena höjdes med 15 kronor och den a n d r a sänktes med 5 kronor. I v å r t ovan återgivna utlåtande den 25 september 1929 i sistnämnda ärende y t t r a d e vi, att skäl visserligen kunde anföras för att beträffande stipendiebeloppen vid de i lantbruksstyrelsens förslag avsedda lantbruksundervisningsanstalterna göra viss åtskillnad mellan olika slag av skolor och kurser men att, då riksdagen icke gjort någon skillnad mellan olika kurser vid folkhögskola och då de av lantbruksstyrelsen föreslagna stipendiebeloppen icke syntes hindra genomförandet framdeles av en åtskillnad, därest en sådan vid n ä r m a r e övervägande befunnes önskvärd,

583 vi icke funnit nämnda förhållande utgöra hinder för oss att ansluta oss till lantbruksstyrelsens förslag. Efter sådant närmare övervägande, som sålunda antytts, hava vi funnit starka skäl tala för en åtskillnad mellan å ena sidan lantmannaskolorna och å den andra lanthushållsskolorna jämte utbildningskurserna för kvinnliga ladugårdsskötare. Då eleverna vid de båda sistnämnda undervisningsanstalterna själva utföra matlagningen och skolhushållets skötsel i övrigt, behöver i regel icke skolan eller kursen bekosta någon särskild arbetskraft för detta ändamål, och till följd därav bör den avgift, som skolan uttager av eleverna för kosthållet, kunna bliva lägre än vid lantmannaskolorna. Härtill kommer, att elevernas utgifter för läroböcker och annan undervisningsmateriell äro väsentligt lägre än vid lantmannaskolorna, vilket sammanhänger med att kurserna till stor del upptagas av praktiskt arbete, så att mindre tid kan ägnas åt den teoretiska undervisningen. Vi anse på dessa grunder en sådan åtskillnad vara välgrundad. Det är uppenbarligen icke önskvärt att åstadkomma densamma genom att åter sänka de nu av Kungl. Maj:t föreslagna understödsbeloppen vid nyssnämnda, för kvinnor avsedda undervisningsanstalter. Sagda belopp äro fullt behövliga för eleverna vid nämnda anstalter och det bör för övrigt icke ifrågakomma att sätta understödsbeloppen lägre vid de för kvinnor avsedda undervisningsanstalterna på lantbrukets område än vid folkhögskolans jämförliga, för kvinnor avsedda kurser. Vi vilja i stället förorda, att understödsbeloppen vid lantmannaskolorna höjas med 5 kronor i de två högre understödsgraderna eller sålunda till resp. 50 och 30 kronor. Den mellersta graden skulle därigenom faktiskt bibehållas vid det förutvarande maximibeloppet och allenast för de allra mest behövande en ny grad inrättas. Då enligt vårt förslag eleverna vid de lägre mejeriskolorna för huvudsakligen manliga elever skola betala sin kost vid skolan, böra de i avseende å elevunderstöd jämställas med elever i lantmannaskola. Det må anmärkas, att när enligt vårt förslag kurserna vid lantmannaskola förlängas med 15, 30, 25 eller 50 dagar, bör även denna förlängda tid få läggas till grund för elevunderstöd. Även beträffande de skolor med undervisning under ett helt år eller mer, där eleverna för sitt arbete åtnjuta fri undervisning, kost och bostad, synes oss en åtskillnad böra göras mellan de för män och de för kvinnor avsedda skolorna. Även vid dessa skolor böra behovsgraderna vara tre. Vid de förstnämnda skolorna synes med hänsyn därjämte till de i yttrandena från lantbruksskolorna framhållna omständigheterna understöden böra i någon mån ökas. Vi vilja på grund av dessa skäl föreslå, att vid lantbruksskolorna och de med dem jämförliga trädgårdsskolorna understödsbeloppet skall i den nya mellersta behovsgraden sättas lika med det nuvarande maximibeloppet, 120 kronor, att en ny högre grad inrättas med ett understöd av 160 kronor och att den lägsta

584 graden sättes på lika stort avstånd nedåt från mitten eller sålunda vid 80 kronor, allt för årskurs. Vid de lägre mejeriskolorna för kvinnor synes däremot tredelningen k u n n a ske på sådant sätt, att den nuvarande lägre behovsgraden bibehålles såsom den lägsta med 60 kronor och att den n u v a r a n d e högre graden, 120 kronor, klyves lika åt bägge hållen, så a t t den mellersta graden blir 100 kronor och den högsta 140 kronor. För deltagare i fast s m å b r u k a r k u r s med särskilt a n t a g n a elever finnes nu endast en behovsgrad fastställd med 1 krona 50 öre om dagen. Genom tillägg av ordet »högst» h a r visserligen möjlighet beretts att i förekommande fall gå under denna gräns, men detta torde näppeligen hava i praktiken ägt rum. Vi h a v a ansett önskligt, att även vid dessa kurser t r e behovsgrader inrättas, helst därigenom nödig hänsyn kan t a g a s till elevernas bostadsort i förhållande till den plats, där kursen hålles. Vi h a v a ansett tredelningen böra äga r u m på det sätt, a t t understödet för dag sänkes för den lägsta klassen till 1 krona, bibehålles för den mellersta klassen vid 1 krona 50 öre och höjes för den högsta klassen till 2 kronor. Ifall en sådan k u r s räcker en månad, beräknad till 30 dagar, bliva understödsbeloppen resp. 30, 45 och 60 kronor, vilket synes lämpligt i förhållande till de av oss föreslagna understöden vid lantmannaskolor och lanthushållsskolor. Det bör erinras, att deltag a r n a i dessa kurser i regel äro v u x n a personer, som för bevistande av kursen måste avstå från arbetsförtjänst eller vidkännas kostnader för skötseln av det egna jordbruket eller hemmet. Dessa understöd böra liksom n u u t g å med lika belopp för m ä n och kvinnor. Det näst sista stycket i denna paragraf ä r hämtat från ämbetsverkens förslag år 1922. Innehållet i denna p a r a g r a f är h ä m t a t från motsvarande bestämmelser rörande folkhögskolor med vissa av ämbetsverken år 1922 förordade ä n d r i n g a r och tillägg. Genom den h ä r föreslagna anordningen få styrelserna för skolor och kurser samma möjlighet att vidtaga j ä m k n i n g a r i understödsbeloppen till de särskilda eleverna, som n u beträffande elever vid folkhögskola stå till buds eller av ämbetsverken föreslagits. Beträffande styrelse för skola eller kurs motsvaras den i denna paragraf i n t a g n a föreskriften om redovisning av sista punkten i n u v a r a n d e 4 §. Det har föreslagits, att dylik redovisningsskyldighet jämväl skall åligga kursföreståndare ävensom förvaltningsutskotten beträffande av hushållningssällskapen anordnade undervisningskurser.

I budgeten för året 1929—1930 är, som sagt, förslagsanslaget till understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter upptaget till 160 000 kronor. Årets riksdag har på Kungl. Maj:ts förslag beslutat

585 dess höjning till 200 000 kronor. Även detta belopp torde behöva något ökas. Understöd hava av oss föreslagits jämväl till elever vid trädgårdsskolor och lägre mejeriskolor för män ävensom vid sådana kvinnliga kreatursskötarkurser, som må upprättas söder om Dalarna och Norrland, samt vid undervisning enligt 20 § i merberörda reglemente för det mindre jordbrukets höjande. Vi hava visserligen förordat borttagandet av stipendier till elever vid de nuvarande vinterkurserna vid lantbruksskolorna i Norrland, men det är antagligt, att dessa elever komma att i stället söka sig in vid lantmannaskola. Därjämte hava vi förordat höjning av understödsbeloppen vid lantmannaskolorna och lantbruksskolorna. Vi anse av samtliga nu nämnda skäl, att förslagsanslagets belopp bör ökas till 225 000 kronor.

Fö r s l a g till Kungörelse angående understöd av statsmedel åt vissa elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter. 1 §. Understöd, som i denna kungörelse avses, må tilldelas verkligt behövande elev vid av staten inrättad eller med statsmedel understödd lantbruksskola, trädgårdsskola, lantmannaskola, lanthushållsskola, lägre mejeriskola och utbildningskurs för kvinnliga ladugårdsskötare ävensom åt sådan verkligt behövande deltagare i fast undervisningskurs med särskilt antagna elever, vilken har sin verksamhet vid jordbruk, vars åkerareal ej överstiger 15 hektar, eller är jordbruksarbetare. ^ Vid sådan undervisning, som avses i 20 § av reglementet för åtgärder till höjande av det mindre jordbruket, äger Kungl. Maj:t på därom gjord ansökning medgiva, att understöd må utgå till verkligt behövande elev eller deltagare enligt reglerna för understöd vid lantmannaskola eller lanthushållsskola eller fast undervisningskurs, allt efter som Kungl. Maj:t finner undervisningens beskaffenhet föranleda, dock högst med två tredjedelar av de för sådan skola eller kurs i 5 § bestämda högsta belopp. 2 *.

Vid skola eller kurs, där viss minsta levnadsålder är stadgad för elev, dock med rätt för skolstyrelse eller annan myndighet att härifrån medgiva undantag, skall elev för att kunna ifrågakomma till understöd hava

586 före kursens slut uppnått minsta levnadsåldern.

den i vederbörande författning stadgade

3 §.

Ansökan om anslag till elevunderstöd skall för varje kurs inom en månad efter kursens början ingivas till lantbruksstyrelsen, beträffande de i 1 § omnämnda skolor och kurser med undantag för av hushållningssällskap anordnad fast undervisningskurs, av styrelsen eller föreståndaren för sådan skola eller kurs, och beträffande av hushållningssällskap anordnad fast undervisningskurs, av sällskapets förvaltningsutskott. Beträffande elever vid lantbruksskola i södra och mellersta Sverige samt vid trädgårdsskola skola särskilda ansökningar göras för första och andra årskursen. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må lantbruksstyrelsen bestämma annan tidpunkt för ansöknings ingivande, än nu sagts. 4 §.

Vid dylik ansökning skola fogas: 1) uppgift om tidpunkten för början och avslutning av kursen och om den ort, där kursen hålles, samt, där understöd skall beräknas efter månad eller dag, uppgift å det antal månader eller dagar kursen omfattar ; 2) förteckning på de elever, som anmält sig till erhållande av understöd, med angivande av varje sådan elevs hemvist och födelsedatum samt med uppgift huruvida eleven av styrelsen eller kursföreståndaren eller, beträffande av hushållningssällskap anordnad fast undervisningskurs, av sällskapets förvaltningsutskott anses vara i behov av understöd eller icke ävensom, i förra fallet, huruvida eleven är att räkna såsom mycket behövande, behövande eller mindre behövande; 3) de intyg och uppgifter rörande sökandens ekonomiska ställning, vandel m. m., som av denne ingivits vid ansökningen om understöd: börande dessa uppgifter vara avfattade å tryckt, av lantbruksstyrelsen fastställt formulär samt bestyrkta av vederbörande kommunalnämnds ordförande, församlingens pastor eller annan trovärdig person i hemorten, varjämte skolstyrelse, kursföreståndare eller, i förekommande fall, hushållningssällskaps förvaltningsutskott må meddela de upplysningar i övrigt, som kunna vara av betydelse vid prövning av elevs behov av understöd. 5 i Lantbruksstyrelsen har att beträffande varje särskild kurs snarast möjligt efter mottagandet av ansökningshandlingarna meddela beslut

587 rörande beloppet av det anslag till elevunderstöd, som skall tillkomma kursen. Därvid skola understöden beräknas till högst följande belopp, nämligen Till mycket Till Till mindre behövande behövande behövande elev elev elev Vid lantbruksskola samt trädgårdsskola, för varje å r s k u r s - !

160'—

120 —

Vid lägre mejeriskola för kvinnor, för varje årskurs

140" —

100 —

50' —

30-

45 —

25-

2'—

1'50

i

Vid lantmannaskola och lägre mejeriskola för män, för varje månad Vid lanthushållsskola och utbildningskurs för kvinnliga ladu-i gårdsskötare, för varje månad Vid fast undervisningskurs med särskilt antagna elever, förj varje dag [

Vid kurs, där understödet utgår efter månad, inräknas icke ferier. Såsom månad skall i understödsavseende förstås läsperiod eller arbetsperiod om 30 dagar. Därest kurstiden överskjuter jämnt antal sådana månader, må understöd för överskjutande tid ej utgå, med mindre denna tid uppgår till minst 15 dagar, och skall då beräknas till högst hälften av det för vederbörande behovsgrad fastställda maximibeloppet för hel månad. De sålunda för varje kurs bestämda beloppen skola av lantbruksstyrelsen omedelbart tillställas vederbörande skolstyrelse, kursföreståndare eller förvaltningsutskott. 6 §.

1. Det anslag, som skolstyrelse, kursföreståndare eller förvaltningsutskott sålunda får av lantbruksstyrelsen sig tillerkänt för viss kurs, må, sedan skolans lärare eller, beträffande fast undervisningskurs eller särskild undervisning enligt 20 § i reglementet för åtgärder till höjande av det mindre jordbruket, kursens ledare uppgjort förslag till understödsmedlens fördelning, efter skolstyrelsens, kursföreståndarens eller förvaltningsutskottets beprövande fördelas bland de elever, vilka såsom behövande medräknats vid bestämmandet av samma anslag, dock med iakttagande därav: att vid kurs, där vitsord lämnas om flit och uppförande, understöd endast må tilldelas elev, som vid tiden för understödens fördelning gjort sig förtjänt av högsta vitsordet i nämnda avseenden; att elev, som under studietiden kan erhålla bostad och kost i sitt hem, endast efter särskilt medgivande av lantbruksstyrelsen må hänföras till högsta behovsgraden;

588 att elev, som icke vid understödens fördelning uppnått en ålder av 18 år, icke må tillerkännas understöd i högsta behovsgraden; samt att, därest understöd tilldelas elev, som ej deltager i hela kursen, det tilldelade understödet ej må utgå med högre belopp för den tid, eleven varit närvarande, än det belopp, som av lantbruksstyrelsen beräknats för motsvarande tid beträffande elev av den behovsgrad, till vilken den ifrågavarande eleven hänförts. 2. Skolstyrelse, kursföreståndare eller förvaltningsutskott må, där så anses lämpligt, innehålla intill en tredjedel av varje understödsbelopp, till dess kursen är avslutad. 3. Har understöd ej kunnat helt eller delvis utdelas till elev, vilken såsom behövande medräknats av lantbruksstyrelsen, då det kursen tilldelade anslaget bestämdes, skall så stor del av detta anslag, som motsvarar den icke utdelade delen av den för eleven ifråga beräknade andelen av anslaget, undantagas från utdelning. Det sålunda undantagna beloppet skall innehållas och hos lantbruksstyrelsen anmälas i sammanhang med framställning av understödsmedel för nästföljande kurs eller, om dylik framställning skulle visa sig icke vara erforderlig, omedelbart återlevereras till statsverket. 7 §.

Redovisning för den av skolstyrelse, kursföreståndare eller förvaltningsutskott beslutade fördelningen av understödsmedlen skall efter avslutandet av varje särskild kurs insändas till lantbruksstyrelsen med bifogande av elevernas kvitton å mottagna understödsbelopp.

589 Lantbruksundervisningsnämnder. På flera ställen i föregående delar av detta betänkande har hänvisats till det förslag vi ämnade framlägga om inrättandet av lantbruksundervisningsnämnder. Denna fråga skall nu mera ingående behandlas. En synnerligen betänklig svaghet i det nuvarande systemet för den lägre lantbruksundervisningen i vårt land är den rådande bristen på organisatorisk samverkan mellan hushållningssällskapen och skolorna samt mellan dessa sistnämnda inbördes. I viss mån gäller detsamma jämväl andra för undervisningsverksamheten på lanthushållningens område befintliga anordningar. Särskilt för ett ändamålsenligt ordnande av lärarpersonalens vid skolorna sysselsättande och utnyttjande under tiden mellan skolkurserna har detta oreglerade tillstånd varit till stor olägenhet. Nu nämnda förhållanden hava haft till följd, att undervis ningsverksamheten i vidsträckt bemärkelse på lanthushållningens område å många orter icke bedrivits tillräckligt planmässigt och mångsidigt och ej heller så ekonomiskt, som vid en bättre samverkan torde varit möjligt. Ibland har en viss dubbelverksamhet kunnat uppkomma och understundom har rent av en icke tilltalande konkurrens yppat sig. I flera av de yttranden, som inkommit till oss, hava sagda missförhållanden påpekats. Detta har skett i de yttranden från lantmannaskolorna, lanthushållsskolorna och förvaltningsutskotten, som innefattat svar på frågor angående den undervisningsverksamhet utom skolan, vartill skolornas lärarpersonal varit anlitad, och huruvida ett ordnat samarbete funnes mellan skolan och hushållningssällskapet. För dessa svar har redogörelse redan förut lämnats. Av desamma framgår, att sådant anlitande skett blott i ganska ringa omfattning och att ordnat samarbete knappast alls förekommit. Jämväl i de från vissa lantmannaskolor inkomna svaren på frågan »Vilka synpunkter och önskemål för övrigt anses böra beaktas vid den nu igångsatta utredningen rörande den lägre lantbruksundervisningen?» har nu ifrågavarande spörsmål berörts. Sålunda har lärarrådet vid Vik med instämmande av skolans styrelse uttalat som sm uppfattning, att en intimare form av samarbete och största möjliga grad av enhetlighet borde eftersträvas inom de skilda verksamhetsformerna för den lägre lantbruksundervisningen inom varje län. Frän Gamleby framhålles, att samarbete mellan hushållningssällskapen och lantmannaskolorna bör äga rum i sä stor utsträckning som möjligt. Från Katrineberg anföres, att den lägre lantbruksunder-

visningen i värt vidsträckta land borde icke för mycket normaliseras utan borde hushållningssällskapen var i sin ort organisera arbetet och staten stä mera kontrollerande och understödjande. Från Strängnäs uttalas önskan om »en effektiv och snar lösning av problemet: arbete ät lärarna vid de lantmannaskolor, som i huvudsak hava blott en huvudkurs 1 november—15 april». Det anses önskvärt, att en »central» mottager dessa lärares anhållan i god tid på våren, varefter lärarna under kommande halvår skulle beredas arbete med hänsyn till fallenhet och meriter vid t. ex. hushållningssällskap eller praktiskt jordbruk. Detta skulle ge en ökad känsla av trygghet och dessutom möjliggöra fortsatt utbildning.

Frågan om samarbete beröres även i vissa svar från hushållningssällskapens förvaltningsutskott på framställda frågor dels huruvida, därest inom sällskapets område funnes mer än en lantmannaskola, de anslagsgivande korporationerna plägade utse gemensamma representanter för samtliga skolor så att samverkan mellan de olika skolorna härigenom åstadkommes, och dels angående de synpunkter och önskemål, som i övrigt ansåges böra beaktas vid utredningen. Förvaltningsutskottet i Östergötlands län anför sålunda, att det för sin del icke kunde finna annat, än att det skulle vara till bestämd fördel, om ett centralorgan icke blott för lantmannaskolorna utan för all lägre lantbruksundervisning, saval den fasta som ambulatoriska, funnes inom varje hushållningssällskaps område. Detta centralråd, undervisningsstyrelse, undervisningskommitté, eller vad som nu kunde befinnas lämpligt att kalla denna institution, borde ha stora utsikter att pa ett rationellt sätt kunna ordna den lägre lantbruksundervisningen inom sitt område Huruvida detta centralorgan borde utgöra den direkta styrelsen jamval for de inom området förefintliga fasta lägre lantbruksundervisningsanstalterna kunde sättas ifråga. Med det stora värde, som onekligen måste anses förbundet med attde olika skolorna vore direkt fast anslutna till den ort, inom vilken de arbetade, och jämväl med hänsyn därtill, att flera av de nu existerande skolorna hade särskilda bestämmelser rörande sättet för utseende av sina styrelser, syntes det vara lämpligast, att varje skola hade sin särskilda lokalstyrelse, som dock borde sta i intim kontakt med centralorganet. För att tillgodose detta önskemal kunde säkerligen olika vägar stä till buds. För sin del föreställde sig förvaltningsutskottet, att en sådan vore, att varje lokalstyrelse hade att välja en eller möjligen ett par ledamöter i centralrådet, i vilket hushållningssällskapets förvaltningsutskott hade att utse sä stort antal ledamöter, att dessa alltid komme att utgöra majoriteten. Förvaltningsutskottet i Jönköpings län meddelar, att dä det i länet ansetts önskvärt att lantmannaskolorna sä långt som möjligt stå under samma ledning och samarbeta med varandra, har hushållningssällskapets förvaltningsutskott utsett samma personer till ordinarie ledamöter och samma personer till suppleanter i styrelserna för länets bada lantmannaskolor. Av utskottet vald revisor är även gemensam för båda skolorna. Från Skaraborgs län framhålles såsom ett önskemål organiserandet av ett ordnat samarbete mellan hushållningssällskapen och inom deras resp. områden verkande lantmannaskolor i syfte att inom lämpliga grenar av sällskapens verksamhet draga nytta av skolornas lärarkrafter under den tid, de äro lediga frän det or dinarie skolarbetet. Ett sådant samarbete skulle enligt utskottets förmenande medföra påtagliga fördelar för båda parterna, för skolorna sålunda genom lärarnas bättre kontakt med det praktiska jordbruket och för sällskapet genom det erhållna tillskottet av arbetskraft. Även utskottet i Kalmar norra länsdel uttalar sig för

591 beredande av möjlighet för hushållningssällskapen att mot jämförelsevis billig ersättning utnyttja lärarkrafterna i lantmannaskolan under någon del av den tid, skolan icke pågår. Beträffande önskvärdheten av att gemensamma representanter utses i flera skolstyrelser gä svaren i olika riktningar. F r å n Kristianstads län anföres, att inom länet, där fem lantmannaskolor finnas, hava de anslagsgivande korporationerna olika ledamöter i de olika skolornas styrelser. Förvaltningsutskottet anser det icke önskvärt, att någon person är ledamot i mera än en lantmannaskolas styrelse. Även frän Malmöhus län meddelas, att hushållningssällskapet, som utser ledamöter i styrelserna för de lantmannaskolor, som av sällskapet understödjas, hitintills icke har utsett samma representanter för samtliga skolor. I yttrandet frän Älvsborgs läns norra del upplyses, att hushållningssällskapet vid val av ledamöter i lantmannaskolornas styrelser i allmänhet tagit hänsyn till ortsintresset, så att till ledamöter utsetts personer inom resp. skolors intressesfär. Inom Skaraborgs län finnes för närvarande endast en statsunderstödd lantmannaskola, varför — såsom förvaltningsutskottet anför — frågan där icke är aktuell. Utskottet drager dock i tvivelsmål lämpligheten av fullständigt samma representanter i de olika styrelserna. Snarare syntes det skola vara till gagn att ha de olika ortsintressena så mycket som möjligt representerade. För åstadkommande av nödig samverkan mellan skolorna borde det vara tillräckligt med en eller högst två gemensamma styrelseledamöter. F r å n Värmland meddelas, att styrelserna för resp. lantmannaskolor inom länet utgöras av olika personer. Denna anordning kunde dock icke anses tillfredsställande, enär ringa eller ingen samverkan mellan de olika skolorna därigenom ägde rum. Dä skolorna icke helt kunde anses tjäna något ortsintresse (många av eleverna komme nämligen från andra orter), syntes det utskottet lämpligt, att de anslagsgivande myndigheterna utsåge samma styrelseledamöter för de skilda skolorna. Förvaltningsutskottet i Örebro län ger också uttryck åt samma uppfattning, i det utskottet anför, att ur många synpunkter kunde det vara ändamålsenligt, att de anslagsgivande korporationerna utsåge samma representanter i skolornas styrelser, när mer än en skola funnes inom länet. Detta hade beaktats av länets landsting, som utsåge samma representanter i styrelserna för de båda lantmannaskolorna vid Kävesta och Fellingsbro. Ortsintresset borde dock, framhålles det, i någon mån bliva tillgodosett inom skolornas styrelser. Inom Västmanlands län finnas tvenne lantmannaskolor, varav den ena äges av hushållningssällskapet och den andra av landstinget. Sällskapet anvisar emellertid anslag till båda skolorna, men landstinget understödjer endast sin egen skola. Beträffande styrelsernas sammansättning meddelas, att samma person (landshövdingen) är ordförande i båda styrelserna, men att styrelserna i övrigt bestå av olika personer. Från Kopparbergs län anföres, att inom länet finnes endast en lantmannaskola. Dar det finnes mer än en skola inom ett hushållningssällskaps område, ansåges det önskvärt, att de anslagsgivande korporationerna uti resp. skolors styrelser utsåge samma _ t. ex. två _ representanter för samtliga skolor, så att erforderlig samverkan mellan de olika skolorna därigenom ästadkommes. Inom Gävleborgs län finnes numera också blott en lantmannaskola. Under den tid, tvenne sådana existerade, utsagos av skolornas principal, landstinget, särskild styrelse för vardera skolan. Någon samverkan mellan skolorna förekom ej. Förvaltningsutskottet i Norrbottens län meddelar, att inom länet är hushållningssällskapets ordförande och sekreterare resp. ordförande och ledamot i båda lantmannaskolornas styrelser; i vardera skolans styrelse hava dessutom ett par per-

592 söner från den ort, i vilken skolan är belägen, säte. Denna anordning med ett par personer i styrelsen gemensamma för länets olika skolor vore icke blott önskvärd utan nödvändig till förekommande av osund konkurrens och därmed följande slitningar mellan skolorna, vilket kunde bliva till skada för dessas verksamhet.

En annan sida av den ifrågasatta samverkan mellan hushållningssällskapen och skolorna beröres i en till förvaltningsutskotten framställd fråga rörande medverkan av hushållningssällskapens tjänstemän såsom lärare vid lantmannaskolorna. Av de på denna fråga avgivna svaren framgår, att i stort sett sällskapens konsulenter och övriga tjänstemän endast i mycket ringa omfattning medverka som lärare vid lantmannaskolorna. Sålunda meddela förvaltningsutskotten inom Kalmar norra, Älvsborgs södra, Kopparbergs och Västerbottens län, att någon medverkan av sällskapets tjänstemän icke förekommer. Som skäl härför angives från Kopparbergs län, att sällskapets tjänstemän redan äro ytterst upptagna uti sin tjänstutövning; övriga utskott hava icke anfört någon särskild orsak till det uppgivna förhällandet. Från Östergötlands, Kalmar södra (en skola), Gotlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs norra, Värmlands och Norrbottens (en skola) län meddelas, att sällskapets trädgärdskonsulent, resp. länsträdgärdsmästare undervisat i trädgårdsskötsel vid lantmannaskolan eller skolorna inom länet. I Östergötlands län har därjämte byggnadskonsulenten lämnat undervisning vid lantmannaskolorna. För övrigt hava de nämnda sällskapens tjänstemän icke medverkat som undervisare vid skolorna med undantag för Värmlands län, där sällskapets övriga tjänstemän hållit enstaka föredrag. I Södermanlands län hava hushållningssällskapets konsulenter i någon om ock ringa utsträckning anlitats av skolorna för hållande av föredrag, särskilt om sällskapets verksamhet och de möjligheter till erhållande av lån eller bidrag av statsmedel, som genom hushållningssällskapen stå jordbrukarna till buds. Från Jönköpings län anföres, att hushållningssällskapets tjänstemän hittills icke medverkat som lärare vid lantmannaskolornas ordinarie kurser, men önskvärt vore, att de finge tid och tillfälle att avhandla något speciellt ämne eller framlägga erfarenhetsrön från sin verksamhet inom länet. Härigenom vunnes den fördelen, att skolornas elever lärde känna hushållningssällskapets konsulenter och deras arbete. Förvaltningsutskotten i Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Västmanlands och Gävleborgs län meddela, att resp. sällskaps konsulenter endast mera undantagsvis och genom enstaka föredrag lämnat undervisning vid de inom länen ifråga befintliga lantmannaskolorna. I Kristianstads län medverkar husdjurskonsulenten i någon mån vid kurser för kontrollassistenter. För övrigt anses konsulenternas många arbeten icke medgiva deras deltagande i undervisningen i någon större omfattning. Samma skäl för nämnda förhällande anföres också av förvaltningsutskottet i Västmanlands län. Dä emellertid ett samarbete mellan sällskapet och skolorna ur flera synpunkter vore önskvärt, skulle sällskapet gärna se, att sådant kunde komma till stånd. Detta förutsatte emellertid, att sällskapet bleve i tillfälle att utöka sin personal, ett behov som med hänsyn till de mänga och betydande arbetsuppgifter, vilka numera påvilade sällskapet, framträdde starkare för varje är, oberoende av frågan om samarbete med skolorna. Från Gävleborgs län omnämnes, att dä hushållningssällskapets tjänstemän, såsom förut nämnts, endast i mindre omfattning anmodats biträda vid lantmannaskolorna, hade detta varit för hållande av enstaka föredrag och kortare specialkurser. Liknande har förhållandet varit i Örebro län, där hushållningssällskapets tjänste-

593 m ä n endast mannaskola.

medverkat vid vandringsrättarkurser, som hållits vid Kävesta lant-

Ä v e n i f r å g a om l a n t h u s h å l l s s k o l o r n a h a r f r å g a n om s a m v e r k a n med a n d r a p å området v e r k s a m m a organisationer ansetts böra undersökas, och d ä r f ö r h a r t i l l s t y r e l s e r n a för n ä m n d a s k o l o r r i k t a t s f ö l j a n d e f r å g a : »l v a d m å n ä g e r s a m a r b e t e r u m m e l l a n l a n t h u s h å l l s s k o l a n och l ä n e t s h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p , h e m s l ö j d s f ö r e n i n g s a m t a n d r a i n s t i t u t i o n e r och s a m m a n s l u t n i n g a r , v i l k a eljest u t ö v a v e r k s a m h e t för d e n k v i n n l i g a l a n t ungdomens utbildning?» De allra flesta skolorna hava svarat, att något sådant samarbete icke äger rum med undantag därav, att länets hushållningssällskap må hava beviljat skolan anslag samt i vissa fall utsett några ledamöter i skolstyrelsen jämte revisorer. I detta sammanhang bortses från att vissa av skolornas lärarkrafter haft sysselsättning i hushållningssällskapets tjänst mellan kurserna. Endast några få skolor meddela, att samarbete av annat slag äger rum med hushållningssällskapet, men även i dessa fall är detsamma ganska obetydligt och formlöst. Från Vackstanäs meddelas sålunda, att vid hushållningssällskapets jordbrukarkurser ute i bygderna skolans verksamhet göres känd genom jordbrukskonsulenterna, vilka förevisa skioptikonbilder från skolan. Hembygdsresorna för småbrukarkvinnor ledas av skolkökslärarinnan vid skolan, varvid en studiedag anslås åt skolan. Vid Axvall m. fl. skolor hava konserveringskurser, anordnade av hushållningssällskapet, förekommit. Vid Tenhult anordnas på hushållningssällskapets bekostnad årligen en kurs å en vecka för småbrukarkvinnor och avslutas med en studieresa. Dessa kurser ledas av föreståndarinnan. Skolans rektor är ledamot och föreståndarinnan suppleant i hushållningssällskapets undervisningsnämnd. Även föreståndarinnan vid Tollarp har under senare år lett studieresor för kvinnor. Vid Sätila hållas föredrag av hushållningssällskapets konsulenter. Föreståndarinnan vid Uddeholm har flera gånger hållit föredrag vid hushållningssällskapets smäbrukarkurser. Vid Offer instruerar länsmejerskan eleverna i mjölkning. Frän Hammenhög uttalas, att intet som helst samarbete men väl en skarp konkurrens äger rum med länets hushållningssällskap och hemslöjdsförening. En av hushållningssällskapet understödd privat vävskola låge i en angränsande socken i skolans omedelbara närhet. En annan av staten, länet och hushållningssällskapet understödd husmodersskola vore upprättad vid folkhögskolan vid Tomelilla omkring en mil frän Hammenhög. I det lilla Ingelstads härad hade man sålunda med offentligt understöd upprättat tre, väsentligen lika utbildningsanstalter för landsbygdens kvinnliga ungdom. Dessutom holies 6-veckors hushållskurser för vuxen ungdom av skolkökslärarinna i alla kommunens fortsättningsskolor och 6veckors slöjdkurser anordnades av hushållningssällskapet och dess hemslöjdskonsulent här och var i socknarna alldeles intill skolan. I dessa kurser vore allt fritt, även material. I häradets norra del hade ytterligare en privat vävskola inrättats och länets hemslöjdsförening annonserade efter elever i sina vävkurser. Man kunde väl fråga sig, vilken undervisningsuppgift som till sist skulle återstå för lanthushållsskolorna. Det såge ut som om på detta område härskade fullständig anarki. Alla dessa skolor och kurser finge snart offra lika stora belopp på reklam för att få elever, som hela undervisningen kostade. Samarbete med hemslöjdsförening förekommer vid flera skolor därutinnan, att dylik förening ställt till förfogande mönster och prover samt ibland anordnat växtfargmngskurser vid skolan. Ett mera ordnat samarbete inberättas frän Tollarp Uddeholm och Mora. Uddeholm uttalar, att skolans styrelse och lärarinnor klart 3 8 — 291214.

594 inse betydelsen av att undervisningen i slöjd inriktas sä, att den värmländska slöjdkaraktären tages till vara dels genom kopiering av äldre vävnader, broderier m. m. och dels genom dessas anpassande för nutida behov. För att slöjdkunnigheten inom vårt svenska folk ej måtte förflackas utan bevaras sund och äkta vore det viktigt, att förbindelsen med en gängen tid ej avskures och att kunskapen om den egna hembygdens slöjd bevarades levande. Detta kunde bäst ske genom samarbete med länets hemslöjdsförening. Även frän Mora framföras liknande synpunkter. Vad beträffar samarbete med andra institutioner och sammanslutningar är endast att omförmäla, hurusom frän Kumlan meddelas, att vederbörande hushållsgille samt ortens J. U. F.-förening ganska ofta hade sina möten vid skolan samt att från Uddeholm uppgives, att socknens hembygdsrörelse hade utgått från och hade sitt stöd i skolan, varest holies samkväm en gång i månaden m. m. Vidare må omförmälas ett yttrande från Hammenhög, avseende förhållandet till andra skolformer. Delvis är yttrandet berört redan vid redogörelsen för förhållandet till hushållningssällskap och hemslöjdsförening. Därjämte fästes uppmärksamheten på den nya undervisningsform, som med understöd av allmänna medel igångsatts under de senaste åren genom s. k. »folkhögskolkurser». Då behovet av folkhögskolutbildning vore så minimalt, som det numera visat sig vara, kunde knappast en dylik undervisning av ambulerande art anses verkligen vara behövlig, åtminstone icke i de södra delarna av landet Det verkliga skälet för dessa kursers anordnande vore nog att söka bedriva propaganda för ökad elevtillslutning till folkhögskolorna. Om verksamheten hölle sig inom resp. folkhögskolas naturliga elevområde, vore detta ej något att klandra, men sagda kurser användes av vissa skolor för att ytterligare skärpa den redan förut hänsynslösa konkurrensen om eleverna. Den »redan förut av skolor och undervisningsanstalter hart betungade landsända», där Hammenhög vore beläget, hade nu fatt även sädana folkhögskolkurser. Skolorna borde åläggas att taga viss hänsyn till varandra vid anordnandet av dylika kurser. Konkurrensen mellan skolorna vore redan nu sä svår, att den icke tålde en ytterligare skärpning, om icke rent absurda förhållanden skulle uppstå. Förvaltningsutskotten hava jämväl ifråga om lanthushållsskolorna anmodats meddela, huruvida samma representanter plägade utses i styrelserna för flera dylika skolor. I allmänhet har svarats, att något sådant system icke i regel tillämpats, om det dock sporadiskt förekommit, att samma representanter utsetts. Östergötlands läns hushållningssällskap åberopar därvid sitt uttalande beträffande motsvarande fråga rörande lantmannaskolorna, vari förordas i n r ä t t a n d e inom sällskapens områden av ett centralråd, en undervisningsstyrelse eller undervisningskommitté för att rationellt ordna den lägre lantbruksundervisningen inom området. F r å n Jönköpings och Örebro län meddelas, att samma personer utses av hushållningssällskapet i styrelserna för de bägge skolorna, och detta är delvis fallet även i Norrbottens län. E h u r u denna metod ännu icke praktiseras i Värmlands, Kopparbergs och Västernorrlands län, uttalas från dessa län, att densamma dock synes önskvärd och fördelaktig. Däremot förordas från Kristianstads län, att varje skola skall hava särskilda styrelseledamöter. Såsom redan framhållits anse vi, att för befordrande av planmässighet och sammanhang på den lägre lantbruksundervisningens område någon ledande och sammanhållande organisation ute i bygderna måste komma.

595 till stånd. En sådan organisation är redan under nuvarande förhållanden i hög grad önskvärd, men blir vid genomförandet av våra nu framlagda förslag nödvändig. Såsom av vårt nu avgivna betänkande på olika ställen framgår, bygga våra förslag på befintligheten av en dylik organisation. Utan densamma riskerar det hela att falla sönder. Den centrala ledning, som utövas genom lantbruksstyrelsen, varken kan eller är avsedd att fullgöra en sådan, efter de lokala förhållandena avpassad, mera detaljerad organisationsuppgift, även om statsinspektionen och handläggningen av undervisningsärendena ordnas på det sätt vi komma att föreslå. Tendenser till vinnande av viss planmässighet och samverkan mellan de olika i en ort verksammma krafterna på den lägre lantbruksundervisningens område hava ej alldeles saknats. Ett steg i sådan riktning har i några fall tagits därigenom, att gemensamma representanter i flera skolstyrelser blivit utsedda av de anslagsgivande ortskorporationerna. Hur erkännansvärd denna åtgärd än må vara, blir dess verkan dock skäligen ringa, i det att densamma icke gärna kan åstadkomma mer än en viss överensstämmelse och en viss hänsyn mellan de skolor inbördes, av vilkas styrelser dessa representanter äro medlemmar. Någon ordnad samverkan med den undervisningsverksamhet, som äger rum utanför skolorna, åvägabringas icke därigenom och ej heller kan lärarpersonalens rationella utnyttjande under tiden mellan skolkurserna nämnvärt påverkas därav. En något mera organiserad samverkan äger rum i Jönköpings län genom en där inom hushållningssällskapet tillsatt undervisningsnämnd. Inom Malmöhus län hava även åtgärder i dylikt syfte tillfälligtvis vidtagits i form av en förberedande utredning i anslagsfrågor genom några av landstinget och hushållningssällskapet tillsatta delegerade. För att överallt vinna det åsyftade målet är det emellertid påtagligen nödvändigt att i författningsväg meddela bestämda föreskrifter på detta område. Eljest kan det icke förutsättas, att ändamålsenligt samarbete mellan alla på den lägre lantbruksundervisningens område verksamma krafter ute i orterna överallt kommer till stånd. Frågan om de åtgärder, som böra vidtagas i sådant syfte, är emellertid ganska svårlöst. Det kan ifrågakomma att antingen överlåta den avsedda uppgiften åt något redan befintligt organ eller ock att för ändamålet tillskapa ett nytt organ, vars ställning till och befogenheter gent emot de nuvarande då böra bestämmas. Av de redan nu befintliga lokala organen skulle väl hushållningssällskapen närmast komma ifråga. Vi hava emellertid förut i detta betänkande haft anledning att uttala och motivera vårt avstyrkande av den eventualitet, som innebär, att dessa sällskap skola helt och hållet övertaga de lägre lantbruksläroverken. Men ifall dessa läroverk alltså böra enligt vår åsikt bibehålla den fristående ställning gent emot hushåll-

ningssällskapen, som de nu intaga, bör det icke heller kunna ifrågakomma att i nu förevarande hänseende ställa dem under sällskapens ledning och bestämmanderätt. Detta vore desto olämpligare som flertalet skolor äges av landsting eller föreningar m. fl. Att överlåta ordnandet av nu förevarande frågor rörande den lägre lantbruksundervisningen enbart till landstingen kan uppenbarligen icke ifrågakomma. Icke heller bör staten direkt ingripa på detta område. Vi hava av tidigare angivna skäl avvisat tanken på de lägre lantbruksläroverkens förstatligande och staten bör ej heller för egen räkning övertaga den undervisningsverksamhet av skilda slag, som nu utövas av hushållningssällskapen. Då vi haft att överväga frågan om åstadkommandet av den åsyftade ledande och sammanhållande lokala organisationen, hava vi därför måst utgå ifrån att skolorna fortfarande böra bestå såsom självständiga institutioner samt att hushållningssällskapen fortfarande skola omhanderhava sin omförmälda undervisningsverksamhet. Vid sidan härav kommer då också fortfarande att bedrivas även annan dylik undervisningsverksamhet, antingen direkt anordnad av staten själv, i regel genom lantbruksstyrelsens försorg, eller ock utövad med bidrag av statsunderstöd genom vissa föreningar eller på annat sätt. Under sådana förhållanden har det endast återstått att föreslå inrättandet av ett nytt lokalt organ för fullgörande av ifrågavarande ledande och sammanhållande uppgifter. Visserligen är det icke i och för sig tilltalande att tillskapa en ny institution, men vi hava funnit detta icke kunna i förevarande fall undvikas, ifall syftemålet skall kunna nås. Frågan om den allmänna ställning i förvaltningsavseende, som detta organ bör intaga, framställer sig då först till besvarande. Då, såsom vi redan framhållit, såväl hushållningssällskapen som skolorna böra bibehållas vid sin nuvarande verksamhet i förevarande avseende, är det en given sak, att de skola bevaras såsom självständigt förvaltande och beslutande institutioner. De böra alltså fortfarande hava vederbörlig personal anställd hos sig, mottaga de anslag som i undervisningssyfte bliva dem tilldelade och ombesörja de anvisade medlens behöriga användande. Den nya organisation, som bör komma till stånd, bör alltså icke i dessa avseenden inkräkta på nämnda institutioners verksamhet och behöver därför icke heller hava någon ekonomisk förvaltning, annat än för sina egna behov. Det gäller då att söka finna en organisationsform, varigenom en organiserad samverkan mellan de olika på den lägre lantbruksundervisningens område verksamma lokala krafterna kan åstadkommas, utan att dessas självständighet och fria beslutanderätt inskränkes mer än som är oundgängligen nödvändigt för ändamålets vinnande. Det organ, som för detta ändamål bör komma till stånd, bör därför icke hava större befogenheter än som nödvändigtvis krävas för fullgörandet av dess ledande

597 och sammanhållande uppgifter. Vi hava efter omsorgsfullt övervägande funnit ett sådant organ lämpligast kunna få formen av en huvudsakligen planläggande och ledande lantbruksundervisningsnämnd inom varje hushållningssällskaps område. En dylik nämnd bör uppenbarligen utgöra så att säga en delegation av representanter för de organ, som inom området bedriva lägre lantbruksundervisning eller bekosta densamma. Det är ju mellan dem, som den avsedda samverkan bör åstadkommas, och det som erfordras är att bereda dem tillfälle att under vederbörligen fastslagna former behandla frågor om dylik samverkan och om allt som därmed sammanhänger. Genom gemensamma överläggningar i dessa frågor bör ett samfällt gott resultat av allas verksamhet inom olika delar av den lägre lantbruksundervisningen kunna ernås. De huvudsakliga intressenter, mellan vilkas undervisningsverksamhet en samverkan sålunda bör åstadkommas, äro staten, hushållningssällskapen, landstingen och skolstyrelserna. Staten är ju i hög grad intresserad av denna undervisning. Den anvisar huvuddelen av de för densamma erforderliga anslagen och uppställer vissa villkor för anslagens användande. Hushållningssällskapen omhanderhava i stor utsträckning undervisningens meddelande och anvisa själva betydande anslagsbelopp samt äro för hela sin verksamhet i hög grad beroende av att den lägre lantbruksundervisningen är väl ordnad. Landstingen äga ett ganska stort antal av skolorna och understödja även undervisningsverksamheten medelst särskilda anslag, vilka på senare tid, såvitt angår lantmannaskolorna och lanthushållsskolorna, uppgått till ungefär dubbla beloppet av hushållningssällskapens anslag till dessa skolor. Skolstyrelserna företräda skolornas speciella intressen. I viss mån kunna även skogsvårdsstyrelserna inräknas såsom intresserade parter vid ifrågavarande undervisning, nämligen så tillvida som de merendels bekosta den vid skolorna meddelade skogsundervisningen. Av skogsvårdsstyrelserna själva anordnade undervisningskurser av skilda slag komma icke här i betraktande. Bland dessa intressenter böra alltså de representanter hämtas, som skola tillsammans utgöra undervisningsnämnden. Därvid böra givetvis representanter finnas såväl för staten som för hushållningssällskap och landsting. Vad skogsvårdsstyrelserna beträffar, må visserligen erkännas, att särskilt i vissa orter och vid vissa skolor skogsundervisningen är av stor betydelse, men det synes dock icke nödigt att fördenskull låta skogsvårdsstyrelserna vara särskilt representerade i nämnden. Det kan förutsättas, att i dessa orter även landstingets och hushållningssällskapets representanter äga intresse för skogsfrågor och skogsundervisning. Erforderlig samverkan på detta område, vartill skogsvårdsstyrelserna i de till oss avgivna uttalandena förklarat sig villiga, bör för övrigt kunna utan svårighet åstadkommas genom de anordningar för ärendenas utredande och handläggning i nämnden, som vi föreslå.

598 Svårare att avgöra är frågan om skolstyrelsernas representation i nämnden. Vid första påseendet kunde det synas som om just dessa framför andra borde vara företrädda, eftersom det ju till stor del gäller skolornas egen undervisning och deras lärares användning. Emellertid måste vid denna frågas avgörande även beaktas undervisningsnämndens uppgifter och de former, vari dess arbete bör äga rum. Ifall alla skolstyrelser — både för lantmannaskolor och lanthushållsskolor och kanske även andra skolor — skulle vara företrädda i nämnden, komme denna, åtminstone å vissa orter, att bestå av ett ganska stort antal ledamöter, enär väl övriga intressenter då borde utse så många representanter, att skolstyrelserna icke hade majoritet i nämnden gent emot sina principaler: stat, hushållningssällskap och landsting. Nämnden finge då karaktären av en rätt stor rådplägande församling. Detta vore säkerligen icke lyckligt. Enligt vår åsikt bör nämnden kunna lätt sammankomma och arbeta under så enkla former och med så liten tidsutdräkt som möjligt. Den bör därför icke utgöras av något stort antal medlemmar. Att inom de hushållningssällskapsområden, där flera skolor finnas, låta dessas skolstyrelser gemensamt utse en eller flera representanter i nämnden synes icke heller innebära en lämplig utväg. Anordnandet av ett sådant valförfarande för flera eljest av varandra alldeles oberoende och fristående skolstyrelser bleve ganska otillfredsställande och dessutom skulle troligen alltid den uppfattningen kvarstå, att den utsedde sökte framför allt tillgodose den skolas intressen, av vars styrelse han vore ledamot. Huruvida lantmannaskolor och lanthushållsskolor skulle utse gemensam representant eller vartdera slaget av skolor var sin kunde också vara tveksamt. Vid närmare omprövning av hithörande förhållanden synes det emellertid kunna med skäl ifrågasättas, huruvida skolstyrelserna verkligen intaga någon från de övriga ovannämnda intressenterna självständig och med dem jämställd ställning. Skolstyrelserna tillsättas redan nu i regel till väsentlig del av landsting och hushållningssällskap. Enligt våra förslag till reglementen för lantmannaskolor och lanthushållsskolor skola dessa skolors styrelser bestå av — förutom skolans föreståndare, resp. föreståndarinna — minst fyra personer, av vilka städse en skall utses av landstinget och en av hushållningssällskapets förvaltningsutskott samt de övriga på det sätt Kungl. Maj:t bestämmer. Det lärer kunna förutsättas, att åtminstone i de fall, då skolan äges av landsting eller hushållningssällskap, vederbörande ortskorporation därvid erhåller mer än en ledamot i styrelsen. I varje fall synes, då landsting eller hushållningssällskap äger skolan, dennas styrelse böra betraktas allenast såsom organ för en till vederbörande korporation hörande institution, och nämnda korporations representanter i nämnden torde då få anses kunna tillräckligt företräda även skolstyrelsen. Något annorlunda ligger visserligen saken, när skolan äges av förening, stiftelse, bolag eller enskild person,

599 men även i detta fall underhålles skolan i regel huvudsakligen genom anslag från nämnda ortskorporationer jämte statsbidrag. Det synes icke föreligga tillräckligt skäl för att för dessa fall göra någon avvikelse från vad som eljest synes böra stadgas beträffande nämndens sammansättning. För övrigt torde äganderättsförhållandena beträffande skolan spela jämförelsevis ringa roll vid de frågor, som komma under nämndens handläggning. Det kunde möjligen ifrågasättas, att skolornas intressen skulle i nämnden företrädas icke av representant för skolstyrelsen utan av skolans föreståndare eller föreståndarinna eller annan medlem av lärarpersonalen. Enär dessa personer äro anställda i skolans tjänst, intaga de emellertid gent emot de ovan nämnda huvudintressenterna en ställning, som .gör att de ännu mindre än skolstyrelserna böra kunna tillerkännas likställd beslutanderätt med dessa intressenters representanter. Däremot är det påtagligen angeläget, att nämnden får tillfälle att draga nytta av den erfarenhet om skolförhållandena och om lantbruksundervisningen i allmänhet samt särskilt i pedagogiskt avseende, som lärarpersonalen äger, och vi vilja därför föreslå, att nämnden må äga kalla föreståndare och föreståndarinnor m. fl. till överläggning inför sig. Med hänsyn till nu anförda förhållanden hava vi stannat vid att föreslå, att nämnden skall utgöras av allenast fem personer, av vilka en skall utses av länsstyrelsen och anses företräda statens intressen samt två utses av landstinget och två av hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Genom en dylik sammansättning av nämnden bör densamma intaga en över ^ de särskilda skolorna och övriga undervisningsanstalter stående, opartisk ställning. Genom de befogenheter, vi anse böra tillkomma nämnden, kommer densamma säkerligen att erhålla tillräcklig auktoritet, ehuru dess direkta beslutanderätt, formellt taget, blir ganska begränsad. Särskilt betydelsefull bör nämndens uppgift bliva att i samband med sin allmänna planläggning av undervisningsverksamheten förbereda de frågor om anslag till undervisningsändamål, som skola underställas landsting och hushållningssällskap, och därvid söka tillse, att önskvärd samverkan och ändamålsenlighet erhålles. Det har icke synts böra föreskrivas, att en ledamot i nämnden bör vara kvinna, utan böra de, som hava att utse ledamöter, få härutinnan förfara efter omständigheterna. Pä grundvalen av de nu framhållna principerna hava vi uppgjort ett vid detta betänkande fogat förslag till reglemente för lantbruksundervisningsnämnder och få under hänvisning till detsamma framlägga följande motivering för de särskilda bestämmelserna i detta förslag. § 1. Denna paragraf utsäger i allmänna ordalag nämndens uppgift. § 2. Angående nämndens sammansättning hava vi redan yttrat oss. Det föreslås, att jämväl suppleanter skola utses. Det har icke ansetts lämpligt, att någon av dem, som utse medlemmar

i nämnden, självfallet även skall utse ordförande. Nämnden själv synes böra göra detta, varvid full hänsyn kan tagas till personliga kvalifikationer, oberoende av vilket intresse den utsedde kan anses närmast representera. Det vill synas lämpligt, att länsstyrelsens utseende av ledamot sker, sedan de övriga fyra ledamöterna redan valts. Härigenom fårlänsstyrelsen tillfälle att sörja för att nämnden erhåller en så allsidig sammansättning, som omständigheterna medgiva. Därest, såsom vi i en senare avdelning av detta betänkande få tillfälle att utveckla, statens inspektion över den lägre lantbruksundervisningen kommer att omorganiseras, bör sjätte stycket i denna paragraf undergå omarbetning. Genom bestämmelsen i sista stycket avses att utmärka, att nämnden icke behöver ha särskild sekreterare eller annan kanslipersonal. I mån av arbetenas omfattning bör det emellertid tillkomma Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter härom. § 3. Denna paragraf handlar först om det sammanträde med skolföreståndare m. fl., som vi ovan antytt. Bland de där uppräknade personerna förekommer även länsjägmästaren såsom representant för skogsvårdsstyrelsen. Något formligt beslut bör icke fattas av de vid dylikt sammanträde närvarande, utan ändamålet är endast att diskutera förekommande frågor samt framlägga de önskningar och synpunkter, som anses böra beaktas av nämnden vid den planläggning av undervisningsverksamheten under nästföljande år, varom närmare förmäles i § 6. Eftersom sådan planläggning torde i regel resultera i framställning till landstinget, bör ifrågavarande sammanträde äga rum i så god tid, som på grund härav erfordras. I andra stycket tillerkännes nämnden befogenhet att tillkalla där nämnda personer även vid andra tillfällen än vid nämnda planläggningssammanträde. § 4. Denna paragraf angiver i huvuddrag den undervisning, som skall bliva föremål för nämndens verksamhet. Därunder komma först alla lantmannaskolor och lanthushållsskolor samt all av hushållningssällskap eller landsting anordnad eller under deras medverkan eljest bedriven lägre lantbruksundervisning. Vilka åtgärder som skola anses falla under denna beteckning kan understundom vara tveksamt, enär gränserna äro i viss mån flytande och ovissa. Vi anse emellertid, att de verksamhetsgrenar, som vi behandlat i detta betänkande, böra kunna föras dit, i den mån de anordnas eller understödjas av landsting eller hushållningssällskap, såsom t. ex. ungdomsverksamheten. Konsulenternas och instruktörernas verksamhet faller sålunda också härunder, i den mån den är av direkt undervisande natur. För övrigt torde praxis böra få ganska fritt utbilda sig i detta hänseende. Det lärer icke böra vara nämnden betaget att tolka uttrycket »lantbruksundervisning» ganska vidsträckt, särskilt med hän-

syn till det önskvärda beredandet åt skolornas lärarpersonal av lämplig sysselsättning mellan skolkurserna. Andra stycket i denna paragraf hänvisar, beträffande nämndens befattning med där omförmäld undervisning, till bestämmelser i särskilda författningar eller till särskilda av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter. Lantbruksskolorna torde väl i regel icke komma att bli föremål för nämndens verksamhet. Däremot kan i detta avseende framhållas anordnande av övervakning över elevgårdar samt frågor angående utbildningskurser för speciella ändamål. Med sådan undervisning, varom i förevarande andra stycke förmäles, bör nämnden alltså icke taga annan befattning än som särskilt uttryckligen uppdrages åt densamma. § 5. I denna paragraf äro de tillvägagångssätt, på vilka nämnden har att fylla sin uppgift, närmare angivna. Det må anmärkas, att den omnämnda tillsynen över att undervisningen fortgår i enlighet med uppgjord plan icke är avsedd att få formen av inspektion eller annan direkt kontroll. Nämnden bör endast hava sin uppmärksamhet riktad härpå för att kunna ge erforderliga anvisningar och råd samt, om så erfordras, taga hänsyn till vid undervisningen förekommande förhållanden, när fråga blir om planläggning av liknande undervisning ett senare år samt om anslag därtill. § 6. Här behandlas de olika stadierna av nämndens arbete för ordnandet av den lägre lantbruksundervisningen inom området under ett visst år. Efter ett sådant förberedande sammanträde, som omförmälts i § 3 , skall nämnden först uppgöra en allmän plan i detta avseende. Härvid har nämnden i första hand att beakta de framställningar, som må hava inkommit till nämnden. Det synes vara särdeles lämpligt, att skolstyrelserna ingiva sina framställningar till nämnden, även om framställningarna äro ställda till landsting eller hushållningssällskap. Likaledes, böra hushållningssällskapens framställningar till landstingen gå genom nämnden. För övrigt bör det givetvis vara nämnden obetaget att självmant komma med initiativ och förslag, varvid dock vissa förberedande underhandlingar med skolstyrelser och hushållningssällskap torde vara erforderliga för att frågan må föreligga i tillräckligt utrett skick. På grundvalen av hela det samlade materialet uppgör nämnden en enhetlig, allmän plan för nästföljande kalenderår samt ingiver därefter i vederbörlig ordning sina på denna plan grundade framställningar om anslag till landsting och hushållningssällskap. Härvid böra naturligtvis bifogas de direkt till dessa korporationer ställda framställningar, som må hava inkommit till nämnden. Då väl landstinget i regel fattar beslut före hushållningssällskapet, kan det inträffa, att planen behöver jämkas på grund av landstingets beslut, vilket därför bör ske vid det senare inträffande avlåtandet av de för hushållningssällskapet avsedda framställningarna. Sedan såväl landsting som hushållningssällskap fattat beslut, äro för-

utsättningarna för planens genomförande, såvitt dessa korporationer angår, klara och en definitiv plan kan av nämnden uppgöras. Detta bör kunna ske senast i början av det år planen avser. Redan dessförinnan böra ansökningar om statsbidrag till skolorna vara av skolstyrelserna inom stadgad tid ingivna till lantbruksstyrelsen. Till åtgärder för det mindre jordbrukets höjande skola ansökningar om statsbidrag ingivas från hushållningssällskap och skolstyrelser före 1 mars. Då Kungl. Maj:ts beslut åtminstone i de sistnämnda anslagsärendena icke kan påräknas vara meddelat vid tiden för uppgörandet av berörda definitiva plan, kan det inträffa, att densamma ej kan till alla delar fullföljas på grund av att påräknat statsbidrag uteblir eller erhålles med mindre belopp än som beräknats. Det har därför befunnits nödvändigt att stadga att, ehuruväl nämnda plan är fastställd att lända till efterrättelse under året, nämnden må på grund av uteblivandet av eller inskränkning i påräknat statsbidrag vidtaga erforderliga jämkningar i eller avvikelser från densamma. Dylika förändringar vid planens genomförande kunna uppenbarligen påkallas även av andra oförutsedda omständigheter, såsom t. ex. att icke tillräckligt antal deltagare anmäler sig till en planerad undervisningskurs eller studieresa e. d. Formuleringen av sista stycket är beroende av huru statsinspektionen ordnas. § 7. I denna paragraf angives närmare planens innehåll. Planen bör vara ganska allmänt hållen och icke gå i detaljer. Detta åsyftas bl. a. med bestämmelsen att planen skall angiva allmänna riktlinjer för undervisningens bedrivande vid skolornas kurser. Ifall denna undervisning skall vara särskilt specialiserad i något avseende, t. ex. för småbruk eller på skogsskötsel, trädgårdsskötsel eller dylikt, skall detta bestämmas samt tillika i planen angivas den ungefärliga omfattning, vari denna specialisering skall äga rum. I andra stycket behandlas den viktiga frågan om lärarpersonalens disponerande. Vi anse, att nämnden bör söka, såvitt möjligt, för varje sådan lärare bestämma hans verksamhet under den för sådant ändamål disponibla delen av året. Bestämmandet härom kan icke gärna ske förrän vid den definitiva planens fastställande och torde även därefter behöva undergå jämkningar i mån av inträffande omständigheter, t. ex. dödsfall, sjukdom, förflyttning till annan tjänst m. m. Vi erinra om att vi föreslagit, att lantmannaskolornas och lanthushållsskolornas lärarpersonal skall vara skyldig att stå till nämndens förfogande visst dagantal under året samt fullgöra av nämnden lämnade uppdrag. Ett önskemål är, att lantbruksundervisningsnämnderna inom olika områden uppehålla viss förbindelse med varandra, särskilt i syfte att kunna bereda lämplig sysselsättning åt ifrågavarande lärarpersonal. § 8. Denna paragraf torde icke tarva särskild motivering. $ 9. Beträffande bestridandet av kostnaderna för nämnden hava vi

stannat vid att de böra gäldas av statsmedel. Då staten för åstadkommandet av önskvärd samverkan på ifrågavarande område mellan olika lokala organ föreskriver inrättandet av en särskild ny organisation, synas kostnaderna härför icke böra drabba nämnda ortsorgan. Dessa kostnader torde kunna begränsas till ganska måttliga belopp. Nämndens ledamöter böra för inställelse vid sammanträden ävensom för nödiga resor åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt klass I I C i gällande allmänt resereglemente. Härtill bör komma något belopp för protokollsföring, expedition, skrivmaterialer och övriga expenser. Sammanträdeslokal torde kunna påräknas hos landstingen eller hushållningssällskapen. Någon särskild kostnad för ersättning till personer, vilka jämlikt § 3 beredas tillfälle att deltaga i förberedande planläggningssammanträde, lärer icke erfordras, enär det bör bero på dessa personer själva eller deras principalorganisation, huruvida de skola närvara därvid. Däremot torde ersättning böra av nämndens medel gäldas till dem, som särskilt inkallas jämlikt andra stycket i § 3, när sådan inställelse föranleder särskild kostnad för den inkallade. Verkställda överslagsberäkningar hava givit anledning antaga, att ett sammanlagt belopp av 30 000 kronor torde kunna tillsvidare bliva tillräckligt för samtliga nämnder inom rikets alla hushållningssällskapsområden. Inom detta totalbelopp bör Kungl. Maj:t liksom exempelvis beträffande jordbrukskommissionerna anvisa särskilda anslag till varje nämnd. Behovet av anslag kan nämligen växla, bl. a. med hänsyn till områdenas storlek och därav föranledda olika resekostnader. § 10. Då reglementet icke torde kunna ge regler för alla de förhållanden, som må uppkomma, lärer Kungl. Maj:t böra i mån av behov meddela i övrigt erforderliga bestämmelser rörande nämndens verksamhet. Let må anmärkas, att någon besvärsrätt över nämndens beslut icke synes böra ifrågakomma.

Förslag till Reglemente för lantbruksundervisningsnämnder. § 1. Inom varje hushållningssällskaps område skall finnas en lantbruksuncervisningsnämnd med uppgift att i den omfattning detta reglemente stadgar ordna den lägre lantbruksundervisningen inom området.

604 § 2.

Nämnden skall bestå av fem ledamöter. Suppleanter utses till samma antal. En ledamot jämte en suppleant för denne utses av länsstyrelsen. Vederbörande landsting och hushållningssällskapets förvaltningsutskott välja vardera två ledamöter och två suppleanter för dem. Ledamöter och suppleanter utses för fyra år. Avgår någon under den tid, för vilken han blivit utsedd, skall nytt val ske för den återstående tiden. Nämnden utser en av sina ledamöter att vara ordförande. Vid sammanträde med nämnden har envar närvarande ledamot en röst. Såsom nämndens beslut gäller den mening, om vilken de flesta röstande förenat sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden vid sammanträdet. Nämnden må icke fatta beslut, med mindre, jämte den av länsstyrelsen utsedde ledamoten eller dennes suppleant, minst en av landstinget och en av hushållningssällskapets förvaltningsutskott utsedd ledamot eller suppleant äro tillstädes. Vid nämndens sammanträden äga statens inspektör över lantmannaskolorna och lanthushållsskolorna m. m. samt statens inspektris över lanthushållsskolorna närvara och deltaga i överläggningen men icke i besluten samt med rätt att få sin mening antecknad i protokollet. Nämnden äger själv besluta angående protokollsföring samt om sättet för arbetets ordnande inom nämnden, i den mån icke särskilda föreskrifter härom bliva av Kungl. Maj:t meddelade. § 3.

Nämnden bör varje år bereda hushållningssällskapets sekreterare ävensom föreståndare och föreståndarinnor för inom området befintliga lantmannaskolor och lanthushållsskolor, vederbörande länsjägmästare samt de andra på lantbruksundervisningens område verksamma personer, som nämnden finner lämpligt, tillfälle att å tid, som nämnden bestämmer, under en dag sammankomma med nämnden för överläggning angående planläggningen av undervisningsverksamheten på nämnda område under nästföljande år. I övrigt äger nämnden, när helst den så finner nödigt, anmoda bemälda befattningshavare och med lantbruksundervisning eljest sysselsatta personer att för överläggning eller meddelande av upplysningar infinna sig hos nämnden. § 4.

Nämndens verksamhet omfattar inom området befintliga lantmannaskolor och lanthushållsskolor jämte vid dem anordnade särskilda kurser, ävensom all av landsting eller hushållningssällskap eller under medverkan

605 av någondera av dem eljest inom området anordnad lägre undervisning i lanthushållningen eller särskilda grenar av eller binäringar till densamma, däri inbegripna studieresor. Beträffande av staten direkt anordnad undervisning på lanthushållningens område samt annan med statsmedel omedelbart eller medelbart understödd dylik undervisning än ovan nämnts har nämnden att taga den befattning, som i vederbörande författning är i sådant avseende stadgad eller eljest må bliva av Kungl. Maj:t för varje fall föreskriven. § 5. Nämndens verksamhet bör hava till huvudsyfte att söka åstadkomma, att den lägre lantbruksundervisningen inom området bedrives på ett planmässigt och effektivt sätt. För sådant ändamål bör nämnden taga initiativ till sådana anordningar, som kunna främja sagda undervisning, samt söka få till stånd en ändamålsenlig samverkan mellan alla dem, som inom området bedriva dylik undervisningsverksamhet, ävensom tillse, att undervisningen fortgår i enlighet med uppgjord plan. § 6. Det åligger nämnden att årligen uppgöra en allmän plan för bedrivande under nästföljande år av den lantbruksundervisning, som enligt § 4 är föremål för nämndens verksamhet. ^ I sådant avseende bör nämnden årligen i god tid före utgången av motionstiden till landsting och hushållningssällskap uppgöra en förberedande plan och därvid beakta de framställningar i ämnet, som då må hava inkommit till nämnden. Inom i varje fall föreskriven tid har nämnden att med bifogande av nämnda plan ingiva framställningar till landstinget eller hushållningssällskapet om de anslag, som nämnden anser erforderliga för undervisningens bedrivande enligt planen under nästföljande år. Därest dessa framställningar icke avlåtas samtidigt, må vid den senare gjorda framställningen nyssnämnda plan jämkas i den mån sådant föranledes vare sig av beslut, som då redan kan ha fattats av den ena av nämnda korporationer, eller av senare till nämnden inkomna framställningar eller av andra anledningar. Sedan såväl landstinget som hushållningssällskapet fattat beslut i anledning av nämndens framställningar samt angående vad i övrigt må hava inom landstinget eller sällskapet förekommit beträffande den lägre lantbruksundervisning, varmed nämnden har att taga befattning, fastställer nämnden plan för sagda undervisnings bedrivande inom området under det ifrågavarande året. Denna plan skall under året lända till efterrättelse, dock att nämnden må på grund av uteblivandet av eller inskränkning i påräknat statsbidrag

606 eller eljest inträffande oförutsedda omständigheter vidtaga erforderliga jämkningar i eller avvikelser från densamma. Avskrift av planen skall tillställas lantbruksstyrelsen, vederbörande statsinspektör och statsinspektris samt landstingets och hushållningssällskapets förvaltningsutskott ävensom i erforderliga delar de övriga institutioner och organisationer, genom vilka någon del av planen är avsedd att utföras. § 7. Den i § 6 omförmälda, av nämnden fastställda planen skall innefatta bestämmelser om antalet, längden och beskaffenheten av de kurser, som under året skola hållas vid varje lantmannaskola och lanthushållsskola inom området samt allmänna riktlinjer för undervisningens bedrivande vid dessa kurser. Vidare skall i planen bestämmas de särskilda kurser, som skola annorledes än genom nämnda skolor anordnas under året, med angivande av tid och ort för kursernas förläggning samt deras laiigd och beskaffenhet. Beträffande studieresor skall angivas ungefärlig tid for resan och de huvudsakliga dragen av resplanen. Jämväl ifråga om annan undervisning bör dennas beskaffenhet angivas. Vid planens uppgörande skall nämnden söka på lämpligaste sätt fördela verksamheten mellan skolornas lärarpersonal och hushållningssällskapets tjänstemän samt annan för ändamålet behövlig och tillgänglig personal. Därvid bör tillses, att den ordinarie lärarpersonalen vid lantmannaskolorna och lanthushållsskolorna såvitt möjligt erhåller oavbruten, full sysselsättning under hela den tid av året, som icke må anses utgöra ferier. § 8. Det åligger nämnden att, då sådant av Kungl. Maj:t eller lantbruksstyrelsen äskas, avgiva infordrade yttranden och förslag. < _ Nämnden skall årligen före den 1 april till lantbruksstyrelsen ingiva berättelse över sin verksamhet under nästföregående år. § 9. Ledamot av nämnden åtnjuter för inställelse vid sammanträde ävensom för de resor, som av uppdraget föranledas och äro att såsom nödiga anse, resekostnads- och traktamentsersättning enligt klass I I C i gällande allmänt resereglemente. Dessa ersättningar ävensom övriga kostnader för nämndens verksamhet gäldas av statsmedel.

Närmare bestämmelser Kungl. Maj:t.

§ 10. rörande nämndens verksamhet meddelas av

607 Praktisk-pedagogisk utbildning av lantbrukslärare. R e s u l t a t e t av den undervisning, som meddelas i skolor av olika slag ar, såsom erfarenheten utvisat, i hög grad beroende av det sätt, på vilket undervisningen meddelas. Det är icke tillräckligt, att en lärare har ä n sa g r u n d l i g a kunskaper i det ämne, vari han undervisar, om h a n icke h a r förmåga att meddela eleverna dessa sina kunskaper på ett lättfattligt och intresseväckande sätt. Undervisningens resultat torde, i allm ä n h e t taget, kunna sägas stå i direkt proportion till lärarens förmåga att l å t a eleverna få del av de kunskaper, som han själv förvärvat sig. Om sålunda, vilket ingen torde bestrida, lärarens undervisningsförm å g a i allmänhet taget är av stor och avgörande betydelse för resultatet av undervisningen, så torde detta i särskilt hög grad kunna anses v a r a förhållandet vid de undervisningsanstalter, som avhandlas i detta betänk a n d e . Undervisningen i dessa pågår i regel under relativt kort tid, och da undervisningsplanen i förhållande till den korta tiden är mycket omfattande, måste lärostoffet meddelas i mycket koncentrerad form. Eleverna i de olika kurserna hava också vid inträdet i regel icke på flera å r »suttit på skolbänken» och äro sålunda ovana vid att tillgodogöra sig undervisningen. Det är därför här särskilt viktigt att redan från början k u n n a fånga elevernas intresse och väcka till liv deras lust att på bästa möjliga satt tillgodogöra sig den lämnade undervisningen. I detta sammanhang förtjänar ytterligare en omständighet påpekas. Vid samtliga de skolor och kurser, i vilka lantbruksundervisning meddelas, a r deltagandet frivilligt. Gagnet av denna undervisning torde få anses stå i direkt proportion till antalet av dem, som vilja tillgodogöra sig densamma. Men då detta antal, såsom erfarenheten utvisat, är i högsta grad beroende av respektive lärares personlighet och förmåga a t t undervisa, kan man också säga, att gagnet av hela lantbruksundervisningen blir i alldeles särskild grad beroende av lantbrukslärarnas förmåga att meddela undervisning av sådan art att den väcker intresse och v e r k a r tilldragande på dem, för vilka den är avsedd. E n lantbrukslärares - liksom övriga lärares - förmåga att meddela undervisning är givetvis beroende på flera olika omständigheter. Självfallet kan ingen bli en god lärare, som icke h a r tillräckliga kunskaper och god praktisk erfarenhet på det ämnesområde, där hans undervisningror sig. Likaledes ä r det uppenbart, att naturlig begåvning och fallen-

608 het för lärarkallet härvidlag äro av den största betydelse. Den, som h a r dessa förutsättningar — kunskaper, erfarenhet och naturlig begåvning för kallet — kan naturligtvis bli en god lärare, även om h a n icke erhållit någon särskild pedagogisk utbildning. Tack vare att dessa n ä m n d a förutsättningar merendels förefunnits, har också v å r t lands l a n t b r u k s l ä r a r k å r hittills i allmänhet k u n n a t fylla sin uppgift p å ett tillfredsställande sätt. Trots detta synas dock förhålland e n a på detta område v a r a sådana, a t t de påkalla åtgärder för en särskild pedagogisk utbildning av v å r a lantbrukslärare. E n sådan skulle uppenbarligen v a r a till gagn på flera olika sätt. De, som hava goda n a t u r l i g a förutsättningar för lärarkallet, skulle tydligen genom en såd a n utbildning få tillfälle att ytterligare utveckla sin undervisningsförmåga. F ö r dem, som icke ä g a lika god naturlig fallenhet i detta avseende, skulle givetvis denna utbildning k u n n a bliva till särskilt stort gagn. Och de, som tilläventyrs trots bristande förutsättningar på området likväl tänkte ägna sig åt lärarkallet, skulle vid genomgåendet av en praktisk-pedagogisk kurs och därmed följande betygssättning få klargjort för sig, att de icke böra ägna sig åt n ä m n d a kall u t a n i stället åt någon ann a n för dem lämpligare uppgift. Om sålunda beredande av möjlighet för pedagogisk utbildning av lantbrukslärare skulle bliva till gagn för dem själva och därigenom indirekt för lantbruksundervisningen som sådan, så skulle den också bereda en avsevärd fördel för alla dem, som h a v a att anställa lantbrukslärare av ena eller a n d r a kategorien. Vid den utbildning och prövning i särskilda kurser, varom här är fråga, skulle det givetvis genom betyg konstateras, h u r u v i d a och i vad m å n vederbörande l ä r a r a s p i r a n t vore lämplig för lärarkallet. Härigenom skulle en gallring kunna ske bland dem, som h a för avsikt att ägna sig åt detta kall, så att de avgjort olämpliga komme u r räkningen. Och det skulle också för exempelvis en skolstyrelse bliva l ä t t a r e a t t med ledning av betyget från en utbildningskurs av a n t y t t slag välja mellan i a n d r a avseenden n ä r a jämställda sökande till en lärarbefattning. Betydelsen av att l ä r a r n a , förutom tillräckliga kunskaper inom sitt ämnesområde, också ä g a en god pedagogisk utbildning h a r redan för länge sedan blivit insedd av målsmännen för den elementära undervisningen i vårt land. Detta har också föranlett vidtagande av särskilda åtgärder för tillgodoseende av behovet av sådan utbildning, och torde det v a r a lämpligt att här i korthet omnämna för ändamålet vidtagna anordningar i vad de gälla manliga l ä r a r e ; de lämnade uppgifterna äro hämtade från en av undervisningsrådet Nils H ä n n i n g e r utarbetad redogörelse. För lärarna vid de allmänna läroverken bestämdes redan år 1865 i läroverksstadgan, att de skulle genomgå ett provar. Detta provar omfattade ett helt läsår och kunde genomgås vid vilket läroverk som helst. Tio är senare utfärdades en

609 särskild provårsstadga, i samband varmed bestämdes, att provar skulle genomgås vid vissa bestämda läroverk. Antalet provärsläroverk var till en början fyra men har sedermera ökats till sex. Därjämte har provårskurs sedan år 1917 varit anordnad vid folkskoleseminarierna i Stockholm och Göteborg. Enligt 1875 års stadga skulle rätt att genomgå provar tillkomma den, som avlagt de för erhållande av lärartjänst vid statens elementarläroverk föreskrivna kunskapsproven. Proväret skulle genomgås i tre ämnen och omfatta tvä samtidigt fortlöpande kurser, en praktisk och en teoretisk. Provårets gestaltning har sedermera i vissa avseenden modifierats genom nya .stadgebestämmelser. År 1907 inrättades vid universiteten en för blivande ämneslärare vid de allmänna läroverken särskilt avsedd examen, benämnd filosofisk ämbetsexamen. I denna ingår bl. a. en kurs i psykologi samt pedagogikens teori och historia. Till följd härav avskaffades i den nya stadga rörande proväret, som utkom år 1915, den teoretiska kursen i provåret. Därjämte fixerades vissa ämneskombinationer för proväret i anslutning till de bestämmelser rörande ämneskombination, som gälla för filosofisk ämbetsexamen. Sedan provärskurser inrättats jämväl vid ett par folkskoleseminarier, utfärdades ar 1917 stadga härom och samtidigt ny stadga angående provar vid allmänt läroverk. Därigenom fastställdes bl. a., att full likställighet skulle råda mellan vid läroverk och vid seminarium genomgånget provar samt att provåret kunde »delas», d. v. s. genomgås med en hälft vid läroverk och med den andra hälften vid seminarium. De nuvarande bestämmelserna angående provåret återfinnas sålunda i de båda stadgorna av år 1917 med däri senare vidtagna, mindre väsentliga ändringar. Enligt nämnda bestämmelser skall proväret i regel omfatta två terminer; dock kan lärarkandidat med längre tids föregående lärartjänstgöring erhålla rätt att genomgå provar på en termin. I provåret ingå dels praktiska övningar, dels diskussioner och föreläsningar rörande pedagogiska frågor ävensom vissa för lärarutbildningen avsedda kurser. Lärarkandidaten fär såväl åhöra undervisning på läroverkets olika stadier som meddela undervisning, detta senare med i regel högst 7 timmar i veckan. Därvid handledes han av de lärare, som av läroanstaltens rektor, vilken tillika i vanliga fall är föreståndare för provårskursen, därtill utses. Metodiska frågor rörande de särskilda läroämnena behandlas vid sammanträden med lärarkandidaterna och de handledande lärarna. Dessutom behandlas föredrags- och diskussionsvis viktigare frågor rörande den allmänna uppfostrings- och undervisningslärans tilllämpning pä de särskilda uppgifter, som tillkomma de läroanstalter, vilka provärsutbildningen avser, dessa läroanstalters allmänna anordning och för dem gällande lagstiftning. Slutligen anordnas varje termin ett antal föreläsningar över de särskilda ämnenas metodik ävensom varje läsår dels en kurs i skolhygien, dels en kurs i muntlig framställningskonst, däri inbegripet talteknik. För nu nämnda föredrag och diskussioner rörande allmänna uppfostringsfrågor, för föreläsningarna i metodik och för kurserna i hygien och i muntlig framställningskonst bör lärarkandidat i regel icke tagas i anspråk för närvaro vid desamma mera än sammanlagt tvä timmar i veckan. Det tillkommer föreståndaren för provåret att vid varje termins början uppgöra plan för lärarkandidaternas arbete. Vid den detaljerade utformningen av stadgans föreskrifter äger föreståndaren en relativt stor frihet. I regel får lärarkandidaten i varje ämne undervisa i 3—4 serier pä olika stadier med 8—12 timmar i varje serie.^ Även längre undervisningsserier kunna förekomma. Efter genomgängen provårskurs erhåller lärarkandidaten betyg, innefattande vitsord över nit och fallenhet för lärarkallet ävensom över undervisningsskicklighet dels i allmänhet, dels med avseende pä olika ämnen och eventuellt olika stadier. Vitsorden avgivas av 39 — 291214.

610 föreståndaren i samråd med de lärare, som deltagit i lärarkandidatens handledning. Endast den, som med godkänt betyg genomgått provårskurs, kan erhålla anställning som ordinarie ämneslärare vid läroverk och folkskoleseminarium. Föreståndaren och de handledande lärarna erhålla särskild ersättning för sitt arbete. Till lärarkandidaterna utgår däremot under proväret intet arvode; men provårskursen är avgiftsfri. Den vid folkskoleseminarierna meddelade undervisningen för blivande folkskollärare omfattar jämväl pedagogisk utbildning. Enligt den år 1914 utfärdade undervisningsplanen för statens folkskoleseminarium upptager den fastställda timpla nen, vilken är avsedd att tjäna till huvudsaklig ledning vid arbetsordningens uppgörande, bl. a. ämnet psykologi och pedagogik med följande timantal under de tre sista av de fyra årsklasserna: klass II 2, klass III 2 och klass IV 4 veckotimmar. Med varje seminarium är förenad en övningsskola, bestående av folkskola och en folkskolans högre avdelning. Den praktiska lärarutbildningen börjar i andra klassen därmed, att eleverna få under hel dag följa undervisningen och även hålla övningslektioner i övningsskolan, för varje elev sammanlagt 6—7 dagar. Under senare hälften av läsåret anordnas undervisningsövningar för grupper av elever, med 1 timme i veckan för varje grupp om högst 5 elever. I tredje klassen fortsättas heldagsbesöken i övningsskolan, för varje elev minst två dagar i föjd och under sammanlagt fyra dagar. Därjämte förekomma gruppövningar, i medeltal två timmar i veckan för varje grupp om högst 5 elever. Även i fjärde klassen förekomma heldagsbesök i övningsskolan, för varje elev tre dagar i följd och sammanlagt sex dagar med full tjänstgöring en av de sista dagarna. Gruppövningarna skola i denna klass omfatta i medeltal 3 timmar i veckan för varje grupp om högst fem elever. Dessutom skola enskilda elever fullgöra undervisningsövningar i särskilda ämnen och i sammanhängande följd, för varje elev sex undervisningstimmar i ett ämne eller i vartdera av två ämnen, under läsaret sammanlagt 6—12 timmar. I alla tre klasserna förekommer därjämte behandling av didaktiska och metodiska frågor under i medeltal 1 timme i veckan. I detta sammanhang torde det också vara av intresse att omnämna de åtgärder, som vidtagits för utbildning av lärare vid yrkesskolorna. Sedan år 1918 påbörjats organiserandet av ett system av praktiska ungdomsskolor av olika slag, visade det sig omedelbart nödvändigt att sörja för en för dessa skolor speciellt avsedd lärarutbildning. Från och med år 1920 trädde en särskild institution i verksamhet, yrkespedagogiska centralanstalten, genom vars försorg anordnas kortare och längre kurser (frän ett par veckor till fyra månader) för personer, som äro eller ämna bliva lärare vid anstalter för yrkesundervisning. Lärarna vid dessa anstalter äro i stor utsträckning i det praktiska livet verksamma yrkesmän, och de kurser som anordnas äro dels sådana, som avse att meddela en fördjupad facklig insikt, dels och framför allt sådana, som äro ägnade att tillgodose den rent pedagogiska utbildningen. Sålunda har t. ex. anordnats en kurs för lärare vid verkstads-, lärlingsoch yrkesskolor för hantverk och industri samt för lärare vid lärlings- och yrkesskolor för handel. Kursen har omfattat följande moment: 1. undervisningslära, 2. pedagogisk psykologi, 3. pedagogikens historia, 4. ordning och disciplin, 5. lärlings- och yrkesskolornas organisation, 6. metodik för undervisning i verkstadsarbete, 7. auskultering och övningslektioner vid Stockholms stads verkstads-, lärlingsoch yrkesskolors avdelningar för hantverk och industri, resp. vid samma skolors avdelningar för handel. Andra kurser hava anordnats för lärarinnor i vävning, för lärarinnor i sömnad, för lärare i lärlings- och yrkesskolor för minuthandel o. s. v. Den mest omfattande av de av yrkespedagogiska centralanstalten anordnade kurserna är en pedagogisk utbildningskurs för personer, som önska utbilda sig till

611 handelslärare. För tillträde till en sådan kurs fordras att hava avlagt examen vid handelshögskola eller att på annat sätt ha förvärvat motsvarande utbildning. Kursen är med hänsyn till sin anläggning och utsträckning i tiden närmast jämförlig med den förut omtalade, under vissa förutsättningar medgivna provårskursen på en termin för blivande läroverkslärare. R ö r a n d e den pedagogiska utbildningen av kvinnliga lärare för den elem e n t ä r a undervisningen må här blott nämnas, att utbildningen vid så väl högre lärarinneseminariet som ock några därmed jämställda privata högre lärarinneseminarier bl. a. också omfattar teoretisk undervisning i pedagogik och de särskilda ämnenas metodik samt praktiska undervisningsövningar. Samma är förhållandet vid seminarierna för utbildning av småskollärarinnor. F ö r v å r a manliga lantbrukslärare har möjligheten att förskaffa sig pedagogisk utbildning a n n a t än genom självstudier hittills varit starkt begränsad. I undervisningsplanen för lantbruksinstitutens agronomkurser ingår icke någon teoretisk undervisning i pedagogik och n å g r a tillfällen till praktiska undervisningsövningar givas icke heller. Konsulentk u r s e r n a vid Ultuna och Alnarp omfatta visserligen ett mindre antal föreläsningar i pedagogik och jämväl något eller n å g r a undervisningsprov, men även denna pedagogiska utbildning måste anses alltför knapphändig. H ä r t i l l kommer också, att vid skolorna fortfarande äro i betydande a n t a l anställda lärare, som icke genomgått konsulentkurs. B ä t t r e ställt med hänsyn till den pedagogiska utbildningen är det ifråga om l ä r a r i n n o r n a vid lanthushållsskolorna. Vid lanthushållssemin a r i e r n a å Rimforsa och Brogård meddelas undervisning i pedagogik, och l ä r a r i n n o r n a få öva sig i undervisning samt avlägga undervisningsprov. De erhålla också betyg över sin undervisningsförmåga och lämplighet som lärarinnor. Angående den pedagogiska utbildningen av lantbrukslärare i våra grannländer må nämnas, att pedagogik ingår som valfritt ämne i undervisningsplanen för andra och tredje årskurserna vid Norges lantbrukshögskola. Ämnet omfattar enligt uppgift i undervisningsplanen de viktigaste grundsatserna för undervisningen ined därtill anslutna övningar i hållande av föredrag. För ändamålet hava använts två veckotimmar under hela läsåret, varav i regel den ena använts för föreläsningar och den andra till övningar. Vid den i redogörelsen för lantbruksundervisningen i Norge omförmälda statens småbrukslärarskola omfattar undervisningsplanen för den tvååriga kursen bl a 100 timmar »undervisningslära med undervisningsprov». Enligt uppgift genomgås viktigare delar av psykologin samt undervisningens historia och allmän undervisningslara. Vid sidan härav få eleverna hålla provföreläsningar, i allmänhet tre pr elev. I Finland tillmäter man påtagligen lantbrukslärarnas pedagogiska utbildning synnerligen stor vikt. För att tillgodose behovet av sådan utbildning har man nämligen, såsom av redogörelsen för lantbruksundervisningen i detta land framgår helt nyligen upprättat en särskild läroanstalt, kallad lantbruksnormalskolan. Angående dennas organisation och arbetssätt hänvisas till nämnda redogörelse. Ifråga om skyldigheten för normalskolans lärare att handleda läraraspiranterna stadgas bl a

612 i reglementet för skolan följande: »Vid seminarieövningar med läraraspiranterna bör varje överlärare genom föredrag, diskussioner och personlig undervisning göra läraraspiranterna förtrogna med till hans område hörande undervisningsmetoder, litteratur, användning av undervisnings- och åskådningsmaterial och utförande av prov samt skötseln av lantbruksläroverk, upprätthällande av ordning och disciplin vid dem ävensom andra till deras verksamhet hörande göromål.» Vidare föreskrives, att på lämpliga tider böra läraraspiranterna beredas tillfälle att öva sig i utförande och värdesättande av provuppgifter inom olika slags lantbruksarbeten. För att antagas till läraraspirant, d. v. s. vinna inträde vid lantbruksnormalskolan, bör sökanden förutom agronomisk ämbetsexamen hava vid universitetet avlagt godkänd examen i pedagogik och didaktik. Antalet läraraspiranter i varje kurs bestämmes av lantbruksstyrelsen på förslag av skolans lärarkollegium. Kollegiet har också att uppgöra förslag beträffande auskulteringsstipendier, som tilläventyrs skola tilldelas läraraspiranter; härför reserverade medel fördelas av lantbruksstyrelsen, vilken jämväl fastställer studie- och hyresavgifter. Som kompetensvillkor för erhållande i Finland av ordinarie lärarbefattning vid lantmanna- och småbruksskolor, jordbruksskolor och kreatursskötarskolor fordras enligt fr. o. m. år 1928 gällande förordningar angående sagda skolor bl. a. att hava avlagt godkända lärarprov vid lantbruksnormalskola. Kursen vid normalskolan kan sålunda betraktas som obligatorisk för blivande lantbrukslärare. De lärare, som vid förordningens ikraftträdande innehade platser, kunna dock erhålla nya sådana, oavsett nämnda villkor. F r å g a n om lantbrukslärarnas utbildning behandlades för v å r t lands vidkommande på sin tid av 1907 års lantbruksundervisningskommitté. Härvid framhölls såväl behovet av större jordbrukspraktik som ock vikten för l ä r a r n a av större pedagogiska insikter och undervisningsvana. För tillgodoseende av detta sistnämnda k r a v ansåg kommittén mycket v a r a att vinna, om den blivande lantbruksläraren före inträdet vid lantbruksinstitut genomginge någon lantbruks- eller lantmannaskola, varigenom h a n bleve i tillfälle att taga kännedom om undervisningens planläggning samt metoderna vid densammas meddelande vid de läroanstalter, åt vilka h a n sedermera skulle ägna sitt arbete. Likaledes framhölls det lämpliga i att unga agronomer, som ville ä g n a sig åt lantbrukslärarens kall, för förvärvande av nödig undervisningsvana till en början toge anställning som biträdande lärare vid lantbruks- eller lantmannaskola. Och slutligen uttalades önskvärdheten av att blivande lantbrukslärare bereddes tillfälle att med statsbidrag studera lantbruksundervisningen i a n d r a länder i större utsträckning än som anslaget till lantbrukets studerande då medgav. I sitt år 1927 avgivna betänkande h a v a högre lantbruksundervisningssakkunniga också något berört frågan om de blivande l a n t b r u k s l ä r a r n a s pedagogiska utbildning. I undervisningsplanen för den föreslagna nya lantbrukshögskolan har sålunda även upptagits ämnet pedagogik. Det för undervisningen ifråga förslagsvis u p p t a g n a timantalet är dock ringa, nämligen endast 10 föreläsnings- och 15 övningstimmar.

613 Av det ovan anförda framgår bl. a., att erforderliga åtgärder för den pedagogiska utbildningen av lärare för den elementära undervisningen vid såväl de allmänna läroverken som folk- och småskolorna m. fl. i vårt land redan för länge sedan blivit vidtagna. Likaledes har man, åtminstone i ett par av våra grannländer, sökt tillgodose behovet av sådan utbildning också för lantbrukslärarna. Hos oss är däremot, om man bortser från förut nämnda föreläsningar i pedagogik vid konsulentkurserna, intet åtgjort för att bereda lantbrukslärarna tillfälle till förvärvande av sådan utbildning. Med hänsyn till den här förut framhållna betydelsen av att lärarna besitta god undervisningsförmåga, anse vi detta förhållande innebära en betänklig brist i lantbruksundervisningens nuvarande organisation. Vi hålla sålunda också före, att det måste anses som en angelägenhet av stor vikt, att åtgärder för avhjälpande av denna brist snarast möjligt måtte vidtagas. Utbildningen bör uppenbarligen bestå icke blott i teoretisk undervisning i pedagogik m. m. utan även i praktiska övningar. Då vi sålunda anse oss böra framlägga förslag om en på ena eller andra sättet anordnad praktisk-pedagogisk utbildning för lantbrukslärare, har det också för oss gällt att taga ståndpunkt till frågan, hur en sådan utbildning lämpligen bör komma till stånd. Härvid hava vi tagit under övervägande de olika utvägar för ändamålets vinnande, om vilka de förut nämnda, på olika håll hittills genomförda anordningarna kunna ge anvisning. Dessa torde kunna sägas vara av väsentligen tre olika slag: utbildningens förläggande till en för ändamålet särskilt upprättad läroanstalt, dess inordnande i undervisningsplanen för den utbildningsanstalt, där den blivande läraren erhåller sin fackutbildning, och dess förläggning till en, eventuellt flera läroanstalter av samma eller motsvarande art som den, där den blivande läraren i flertalet fall torde komma att få sin framtida verksamhet. Det först anförda sättet för den praktisk-pedagogiska utbildningens anordnande, nämligen upprättandet av en särskild läroanstalt för ändamålet, har, såsom av förut lämnade uppgifter framgår, kommit till användning i Finland. Givetvis skulle en sådan anordning medföra stora fördelar, främst bestående däruti att anstalten från början kunde organiseras med hänsyn till sin speciella uppgift. Självfallet komme dock ett anlitande av denna utväg att bliva förenat med dryga kostnader. Därtill komme att anstalten, om den organiserades på liknande sätt som lantbruksnormalskolan i Finland, skulle föranleda upprättandet jämväl av en av staten direkt driven skola för lägre lantbruksundervisning såsom övningsskola till denna anstalt. En sådan övningsskola skulle bliva av en i vissa avseenden ny typ, varav vi i vårt land för närvarande icke torde kunna sägas hava något direkt behov. På grund av dessa omständigheter och då vi hysa den uppfattningen, att man kan nå det avsedda ändamålet med mindre omfattande anordningar och lägre kostnader, ha vi icke ansett oss böra förorda anlitandet av ifrågavarande utväg.

614 Det andra av de ovan angivna sätten är att inordna den praktisk-pedagogiska utbildningen i undervisningsplanen för den läroanstalt, där den blivande läraren erhåller sin utbildning i fackämnena. Detta system är, som av förut lämnade uppgifter framgår, tillämpat ifråga om bl. a. folkskollärarkårens utbildning. En liknande anordning förekommer också exempelvis vid den norska småbrukslärarskolan. Genomförandet av en sådan princip för ifrågavarande lärarutbildning skulle givetvis innebära, att densamma enligt nuvarande ordning förlades till våra lantbruksinstitut och, om en lantbrukshögskola upprättas, till denna. I konsekvens med vad fallet är vid seminarierna skulle sålunda teoretisk undervisning i pedagogik och metodik lämnas vid institutet, resp. högskolan, och för elevernas undervisningsövningar skulle finnas en särskild övningsskola. Ett anlitande av denna utväg för lantbrukslärarnas utbildning uti nu ifrågavarande avseende synes knappast vara möjligt. I olikhet med vad fallet är vid seminarierna är det vid lantbruksinstituten blott en del av elevantalet, som har för avsikt att ägna sig åt lärarkallet. Med hänsyn härtill kan den teoretiska undervisningen i pedagogik icke gärna göras alltför omfattande. Och än mindre torde den kunna omfatta utbildning i metodik för lärarkallet vid olika slag av undervisning. Undervisningsövningarna skulle av förut anförda skäl icke heller gärna kunna göras obligatoriska för samtliga elever. De lantbruksskolor, som för närvarande äro förlagda till samma egendomar som lantbruksinstituten, torde icke heller utan allvarliga olägenheter för elevernas i dessa skolor egen utbildning kunna anordnas som övningsskolor. Med hänsyn till att föreståndarna för dessa skolor samtidigt hava förvaltningen av en stor egendom sig anförtrodd, synes det icke vara möjligt för dem att ägna erforderlig tid åt handledning av lärarkandidater och bedömning av deras undervisning. Det skulle sannolikt icke heller visa sig lämpligt att överlåta ledningen och övervakningen av denna lärarkandidaternas undervisning och deras prov i lantbruksskolan åt någon annan än skolans föreståndare. I huvudsak samma svårigheter torde komma att yppa sig beträffande anordnande vid en eventuell lantbrukshögskola av praktisk-pedagogisk utbildning i tillräckligt stor omfattning. På grund av nämnda omständigheter ha vi icke ansett oss kunna förorda åtgärder för lärarnas praktisk-pedagogiska utbildning i den riktning, som senast blivit antydd. Av de ovan angivna sätten att anordna praktisk-pedagogisk utbildning för lantbrukslärare återstår sålunda det sist nämnda, det att förlägga ifrågavarande utbildning till en, eventuellt flera läroanstalter av samma art som den, där den blivande läraren i flertalet fall torde komma att få sin framtida verksamhet. Det vill synas som om detta tillvägagångssätt, vilket i huvudsak överensstämmer med det hittills i vårt

615 land för lärare vid de allmänna läroverken och seminarierna tillämpade, också skulle vara för det avsedda syftet lämpligt och ändamålsenligt samt jämväl kunna genomföras utan större kostnader. Vi vilja också för vår del förorda, att åtgärder måtte vidtagas för att få till stånd en lärarutbildning i enlighet med denna princip. Vid ett ordnande av den praktisk-pedagogiska utbildningen enligt senast antydda tillvägagångssätt skulle sålunda den, som tänkte ägna sig åt lägre lantbruksundervisning, beredas tillfälle att genomgå en provårskurs. Sådan kurs skulle, allt efter behovet, årligen anordnas vid en eller flera lägre lantbruksundervisningsanstalter. Av dessa torde lantmannaskolorna få anses som de lämpligaste för ändamålet, särskilt med hänsyn till den omständigheten, att föreståndaren vid lantbruksskola på grund av sin uppgift att handhava den i regel stora skolegendomens förvaltning icke kan anses förfoga över tillräcklig tid för att övervaka utbildningen vid provåret. Bland lantmannaskolorna torde endast någon eller några av de större, helst sådana, där samtidigt ett par kurser pågå, kunna ifrågakomma för ändamålet och sålunda bliva vad man torde kunna kalla provårsskola. För beredande av tillfälle till undervisningsövningar för lärarkandidaterna erfordras nämligen tillgång till ett jämförelsevis stort elevmaterial, helst fördelat på olika kurser och parallellavdelningar. Den av oss tänkta provårskursen torde i avseende å tidslängden böra omfatta en hel huvudkurs. Vid de allmänna läroverken omfattar provåret i regel två terminer i följd, och det torde icke finnas någon anledning att för lantbrukslärarna göra kursen kortare än nyss nämnts. Utbildningen vid ett för lantbrukslärare avsett provar torde kunna i tillämpliga delar ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som är stagdat angående provar vid rikets läroverk. Den skulle sålunda omfatta dels praktiska övningar med därtill hörande behandling av metodiska spörsmål, dels också föreläsningar och diskussioner rörande pedagogiska frågor. Omfattningen av den teoretiska undervisningen i pedagogik och metodik torde böra rättas efter den undervisning, som lärarkandidaterna förut erhållit. Därest undervisning i dessa ämnen vid lantbruksinstituten eller en blivande lantbrukshögskola icke skall förekomma eller eventuellt blott ske i mycket ringa omfattning, är det givetvis behövligt, att lärarkandidaterna under provåret erhålla en grundläggande kurs i pedagogik. Kommer däremot sådan att ingå i undervisningsplanen för institut eller högskola, torde den teoretiska undervisningen, liksom nu är fallet vid läreverkens provar, kunna inskränkas till att huvudsakligen omfatta metodiken vid undervisningen och därmed sammanhängande spörsmål. Givetvis kan det vara lämpligt att undervisningen, såsom fallet är vid lantbruksnormalskolan i Finland, också berör skötseln av lantbruksundervisningsanstalter, upprätthållandet av

616 ordning och disciplin m. m. Uppgifter angående lantbruksundervisningens organisation torde också böra lämnas. För organisation av en lärarutbildning efter ovan antydda riktlinjer är det givetvis av vikt att söka få klargjort, dels hur många lärarkandidater, som årligen behöva utbildas, och dels hur många sådana, som kunna mottagas vid varje provårsskola. Enligt i högre lantbruksundervisningssakkunnigas betänkande förefintliga beräkningar finnas i vårt land för närvarande c:a 200 lantbrukslärare och därmed närmast jämställda konsulenter. Då jämväl de senare med hänsyn till såväl eventuell övergång till lärar- eller föreståndarbefattning som ock sin undervisande verksamhet som konsulenter torde få anses vara i behov av sådan utbildning, varom här är fråga, synes man vid beräkning av det årliga antalet lärarkandidater böra utgå från hela detta antal. Räknar man vidare med en tjänstgöringstid av i genomsnitt 25 år, skulle årligen 8 lärarkandidater behöva utbildas. På antalet lärarkandidater, som en provårsskola kan mottaga, torde i främsta hand inverka skolans möjlighet att bereda dessa tillfälle att bedriva och öva sig i undervisning. En skola som samtidigt har två kurser, huvudkurs och längre kurs, har sålunda självfallet möjlighet att mottaga flera lärarkandidater än en, som blott har huvudkurs. I den mån skolans elevantal föranleder uppdelning i parallellavdelningar, kommer detta givetvis också att bereda ökade möjligheter för lärarkandidaternas undervisning. Det antal lärarkandidater, som en skola lämpligen bör emottaga, är även beroende på den omfattning, i vilken varje lärarkandidat skall bedriva undervisning under provåret. I samma mån som de till utbildningen hörande praktiska övningarna i undervisningen för varje kandidat utsträckas, i samma mån minskas också det antal lärarkandidater, som kan mottagas vid en skola. Emellertid måste ytterligare en omständighet tagas i betraktande. Därest undervisningen vid skolan icke skall avsevärt försämras och skolelevernas berättigade intressen att erhålla en möjligast god utbildning åsidosättas, kan självfallet endast en mindre del av undervisningen överlåtas åt provårskandidaterna. Att denna överlåtelse i regel bör gälla mindre viktiga ämnen och sådana delar av huvudämnena, där den praktiska erfarenheten har mindre betydelse vid undervisningen, säger sig självt. Vill man med hänsyn till nämnda omständigheter söka göra en ungefärlig beräkning över hur många lärarkandidater, som böra kunna mottagas vid en lantmannaskola med två samtidigt pågående kurser, torde detta kunna ske på följande sätt. I en huvudkurs omfattar undervisningen vanligen omkring 800 timmar och i den samtidigt pågående längre kursen torde timantalet under samma tid vara ungefär lika stort. Hela antalet undervisningstimmar under den tid huvudkursen pågår blir

sålunda 1600. Av dessa torde icke gärna mer än en fjärdedel, sålunda 400 timmar, kunna överlåtas på provårskandidaterna. Då varje lärarkandidat synes böra få meddela undervisning under minst ett 50-tal timmar, skulle sålunda en skola med dubbla kurser lämpligen kunna mottaga sex a åtta lärarkandidater. Till jämförelse därmed kan nämnas, att vid provårsläroverken mottagas högst tio lärarkandidater. Vid dessa läroverk finnas emellertid ett 30-tal lärare, således tio gånger så många som vid en lantmannaskola, och elevantalet torde stå i ungefärlig proportion därtill. Vid den blivande provårsskolan eller -skolorna skulle givetvis skolans lärare, liksom vid provårsläroverken, lämna eleverna handledning rörande undervisningens bedrivande. Vid det första upprättandet av provårsskola möter den svårigheten, att skolornas nuvarande lärare själva sakna teoretisk-pedagogisk utbildning. Tack vare mångårig erfarenhet torde dock lärarna vid den eller de skolor, som kunna tänkas ifrågakomma för ändamålet, otvivelaktigt kunna lämna lärarkandidaterna god praktisk handledning vid undervisningens planläggning och utförande samt jämväl ha förutsättningar för att bedöma olika kandidaters undervisningsförmåga. För den teoretiska undervisningen i pedagogik och metodik bleve det däremot tillsvidare nödvändigt att anlita lärare från andra undervisningsanstalter, vilka genom särskilda studier förskaffat sig kompetens att meddela sådan undervisning. Det torde emellertid icke behöva vara förenat med alltför stora svårigheter och kostnader att för en eller ett par prov årsskolor erhålla lämpliga lärare för ifrågavarande undervisning. Rörande provårets anordning för övrigt torde det icke vara behövligt att här framlägga förslag till detaljerade föreskrifter. Med ledning av Kungl. Maj:ts stadga angående provar vid rikets allmänna läroverk av den 19 maj 1917 (nr 312) och däri vidtagna smärre ändringar synas erforderliga bestämmelser lätt kunna utarbetas. Bäst torde vara att i början låta dessa få provisorisk karaktär, enär det kan visa sig nödigt att på grund av gjorda erfarenheter snart justera och komplettera föreskrifterna. Som tidigare nämnts äro provar anordnade vid sex läroverk och två seminarier. Kungl. Maj:t bestämmer varest provårsskola skall anordnas. De närmare föreskrifter angående provåret, som kunna finnas erforderliga för tillämpning av bestämmelserna i stadgan, meddelas av skolöverstyrelsen. Denna har också att inom vissa i stadgan angivna gränser och beviljade anslag bestämma arvoden åt lärare vid provårsläroverken. Motsvarande uppgifter ifråga om eventuell provårsskola för lantbrukslärare böra tillkomma lantbruksstyrelsen. Kostnaderna för de vid läroverken och seminarierna anordnade provåren inskränka sig till vissa arvoden och ersättningar åt föreståndaren för och lärarna vid provåret. Arvodena och ersättningarna, som utgå

618 med tillsammans högst 1500 kronor till föreståndare och högst 600 kronor till varje lärare, bestämmas i vissa avseenden av Kungl. Maj:t. Arvodet är för varje lärare bestämt till 300 kronor, vartill kommer viss ersättning inom ovan angivna maximibelopp. Ersättningen till föreståndaren bestämmes delvis i förhållande till antalet deltagare i provårskursen. Beräknar man med hänsyn till det mindre antalet deltagare i en provårskurs för lantbrukslärare ersättningen i sin helhet till kursens föreståndare till 1000 kronor och till varje lärare till 400 kronor, skulle härför, under förutsättning att, såsom fallet är vid lantmannaskola med två samtidiga kurser, två ordinarie lärare finnas, erfordras 1800 kronor. Härtill komma kostnaderna för teoretisk undervisning i pedagogik. Om dessa beräknas till 1200 kronor, skulle den årliga utgiften för undervisningen vid en provårsskola bliva 3 000 kronor. Från början torde det vara lämpligast att inrätta blott en provårskurs. Därest antalet sökande skulle göra detta erforderligt, kunde sedermera vid behov ytterligare en eller ett par dylika kurser anordnas. Det synes dock innebära betydelsefulla fördelar, att provårsutbildningen såvitt möjligt koncentreras vid en enda skola. Större enhetlighet i utbildningen och större likformighet vid bedömandet av provårskandidaternas kompetens bör då erhållas än om utbildningen fördelas å flera skolor. Vid lantbruksnormalskolan i Finland kunna läraraspiranterna enligt gällande författningar erhålla »auskulteringsstipendier». Liknande möjlighet förefinnes icke för lärarkandidaterna vid våra provårsläroverk, men det har framförts som ett önskemål, att sådant bidrag skulle kunna erhållas. Då lantbrukslärarkandidaterna icke synas böra uti ifrågavarande avseende intaga annan ställning än läroverkens provkandidater, finna vi oss icke böra nu framlägga något förslag om dylika stipendier. Provårskursen bör emellertid vara avgiftsfri. För erhållande av ordinarie ämneslärarbefattning vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium i vårt land kräves bl. a. att hava genomgått provar och därvid erhållit minst betyget godkänd i undervisningsskicklighet. Likaledes fordras det, som förut nämnts, för erhållande av ordinarie befattning som lantbrukslärare i Finland att hava genomgått lantbruksnormalskolan. Därest den av oss föreslagna provårsinstitutionen för lantbrukslärare blir genomförd, torde motsvarande bestämmelser också böra införas i reglementena för våra lantmanna- och lantbruksskolor. Även för jordbrukskonsulenter synes samma kompetensfordran böra uppställas samt tillämpas jämväl för husdjurskonsulenter. Vi hava dock för vår del, innan något åtgjorts för förslagets realiserande, icke ansett oss böra införa dylika bestämmelser i av oss föreslagna nya reglementen eller ändringar i gällande sådana.

619 Inspektion över den lägre lantbruksundervisningen. E t t lämpligt anordnande av inspektionen över de lägre lantbruksundervisningsanstalterna ä r en särdeles viktig angelägenhet. U t a n en effektiv och sakkunnig inspektion löper m a n risk att givna bestämmelser angående denna undervisning icke överallt bliva ändamålsenligt tillämpade. Med det sätt, på vilket sådan inspektion anordnas, sammanhänger också i viss m å n undervisningsärendenas handläggning i lantbruksstyrelsen. F ö r e inrättandet av särskilda inspektörsbefattningar var i avseende på inspektionen allenast stadgat, att chefen för lantbruksstyrelsen ägde, n ä r han så funne nödigt och hans övriga ämbetsgöromål det medgåve, föret a g a resor för att inspektera de under styrelsens inseende ställda läroverken och a n d r a anstalter, med r ä t t dock för bemälde chef att, när omständigheterna därtill föranledde, u p p d r a g a åt ledamot i styrelsen a t t i hans ställe företaga resa i inspektionsändamål ävensom att efter bemyndigande av chefen för jordbruksdepartementet anmoda annan sakkunnig att verkställa dylik inspektion. E n ä r detta system icke syntes med hänsyn till lantbruksundervisningens ökade omfattning v a r a tillräckligt, föreslog 1907 års lantbruksundervisningskommitté tillsättandet av särskilda inspektörer. Sedan omorganisation av lantbruks- och lantmannaskolor beslutats vid 1911 års riksdag samt riksdagen år 1912 beslutat inrättandet av lanthushållsskolor, varvid de i samband med propositionerna i dessa ämnen framlagda förslag beträffande inspektionen lämnats av riksdagen utan erinran, utfärdades den 29 juni 1912 (nr 122) instruktion för inspektörerna över den lägre lantbruksundervisningen i riket. Denna instruktion med däri genom kungörelse den 21 december 1915 (nr 598) gjord ändring innehöll huvudsakligen, att riket indelades i tre inspektionsdistrikt, det norra, mellersta och södra; a t t inspektör förordnades av Kungl. Maj:t för tre år i sänder; att inspektionen skulle inom varje distrikt omfatta samtliga med statsmedel understödda lägre lantbruksundervisningsanstalter ävensom annan med statsmedel understödd verksamhet för dylik undervisnings meddelande med u n d a n t a g likväl för mejeriundervisningen; att vederbörande inspektör skulle årligen besöka envar av nämnda anstalter, därav lantbruksskolorna t v å gånger, samt a t t inspektörerna skulle till lantbruksstyrelsen avgiva y t t r a n d e n ävensom årlig berättelse.

620 De sakkunniga, som den 19 j a n u a r i 1918 avgåvo betänkande rörande omorganisation av lantbruksstyrelsen m. m., upptogo frågan om inspektionen till förnyad prövning. De ansågo undervisningens skiljaktiga beskaffenhet vid de olika undervisningsanstalterna göra en sådan geografisk indelning, som då tillämpades, mindre lämplig och förordade inspektionens omläggning efter skolornas a r t till en inspektion för samtliga skolor av visst slag. Då emellertid en manlig person knappast kunde förutsättas innehava nödig sakkunskap för att verksamt k u n n a utöva inspektion över lanthushållsskolornas undervisning, praktiskt och teoretiskt, i huslig ekonomi och vissa kvinnliga lantgöromål, syntes inspektionen över själva undervisningen vid dessa skolor böra anförtros åt en kvinnlig inspektris. De sakkunniga föreslogo sålunda en inspektör för lantbruksskolorna, en inspektör för lantmannaskolorna och lanthushållsskolorna, dock med u n d a n t a g beträffande undervisningen vid sistnämnda skolor, samt en inspektris för nämnda undervisning. Befattningarna borde fortfarande vara arvodestjänster och tillsättas på förordnande. De sakkunnigas förslag h ä r u t i n n a n blev i huvudsak godkänt. Den 8 oktober 1918 utfärdades nu gällande instruktion för inspektörerna över den lägre lantbruksundervisningen i riket (nr 916). Enligt denna handhaves tillsynen över den med statsmedel understödda lägre lantbruksundervisningen av två inspektörer, av vilka den ene skall utöva tillsyn över lantbruksskolorna och den andre över lantmanna- och lanthushållsskolorna samt övrig med statsmedel understödd verksamhet för meddelande av lägre lantbruksundervisning, med u n d a n t a g likväl för sådana utbildningskurser för särskilda yrkesutövare, vilka inspekteras av vederbörande statskonsulenter (alltså icke u n d a n t a g endast för mejeriundervisningen). I vad tillsynen avser lanthushållsskolarna skall densamma huvudsakligen omfatta skolans ekonomi, efterlevnaden av gällande reglementen och andra föreskrifter, lokalförhållanden m. m. För övervakandet av undervisningen vid lanthushållsskolorna skall finnas anställd en särskild inspektris, för vars verksamhet n ä r m a r e bestämmelser utfärdas av lantbruksstyrelsen efter överläggning, i den mån så erfordras, med skolöverstyrelsen. Inspektör förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av tre år i sänder. Inspektrisen förordnas av lantbruksstyrelsen likaledes för tre år. Inspektör åligger att under lantbruksstyrelsens överinseende utöva tillsyn över verksamheten vid vederbörande undervisningsanstalter, övervaka efterlevnaden av reglementen och a n d r a föreskrifter samt genom upplysningar och r å d kraftigt understödja skolstyrelse, föreståndare och l ä r a r e i deras arbete. Inspektör bör genom personliga besök enligt av lantbruksstyrelsen fastställd resplan skaffa sig ingående kännedom om vederbörande anstalts lärarkrafter, undervisningsplan, undervisningssätt, arbetsordning och ekonomiska förhållanden, däri inbegripet l ä r a r n a s avlöningsförmåner, samt, där jordbruk finnes vid anstalten, h u r u v i d a detta

621 bedrives tidsenligt och planmässigt. H a n bör tillika verka för vidtagande av sådana anordningar som kunna främja skolans verksamhet. — I denna instruktion föreskrivas alltså icke obligatoriska årliga besök vid varje undervisningsanstalt. Lantbruksstyrelsesakkunniga hade ansett detta onödigt och förordat en mera fri anordning av besöken enligt för varje år uppgjord resplan. Det åligger inspektör a t t på anmodan av lantbruksstyrelsen avgiva yttranden i frågor angående de under hans uppsikt stående undervisningsanstalterna, att granska inkommande ansökningar om stipendier till elever vid sådana anstalter samt att biträda vid utarbetandet av den del av lantbruksstyrelsens årsberättelse, som berör hans verksamhetsområde. Därjämte åligger det inspektören för lantmanna- och lanthushållsskolor att granska ansökningar om statsbidrag till de under hans tillsyn ställda anstalterna och avgiva utlåtande över dem samt att i övrigt biträda vid handläggningen inom lantbruksstyrelsen av ärenden rörande omförmälda anstalter ävensom att, n ä r han därom anmodas, såsom föredragande därvid deltaga. Inspektör skall årligen avgiva berättelse till lantbruksstyrelsen. F ö r inspektrisen har lantbruksstyrelsen den 10 april 1919 fastställt instruktion, som huvudsakligen innehåller, att hon skall besöka lanthushållsskolorna enligt av lantbruksstyrelsen fastställd resplan samt övervaka, att såväl den praktiska som den teoretiska undervisningen meddelas i enlighet med gällande reglemente och övriga föreskrifter och att för densammas bedrivande finnas anställda fullt kompetenta och tillräckliga lärarkrafter; att tillse att den undervisning och praktiska handledning, som lämnas i de egentliga lantbruksämnena, är väl avpassad efter ortens förhållanden och kvinnornas arbetsuppgifter i lanthushåll; att verka för anskaffande av lämplig undervisningsmateriell, erforderliga inventarier, smärre husdjur jämte utrymmen för dessa och för trädgårdsskötsel samt att tillhandagå med r å d och anvisningar och på allt sätt söka främja skolornas verksamhet. Till avlönande av dessa inspektörer är å riksstaten uppfört ett ordinarie anslag av 5 000 kronor. Arvodena utgå till inspektören över lantmanna- och lanthushållsskolor med 3 000 kronor, till inspektören över lantbruksskolorna med 1250 kronor och till inspektrisen med 750 kronor. Å dessa arvoden u t g å r dyrtidstillägg enligt grunderna för oreglerade löner. För tjänsteresor åtnjutes resekostnads- och traktamentsersättning. I gällande instruktion för lantbruksstyrelsen den 21 augusti 1925 (nr 391) stadgas, att styrelsen h a n d h a r överinseendet och kontrollen över statens och med statsmedel understödda lantbruksundervisningsanstalter. Dessa ärenden handläggas å lantbruksbyrån. Generaldirektören äger förordna a n n a n styrelsens tjänsteman, statskonsulent eller inspek-

tör över lantmanna- och lanthushållsskolor att i byråchefs ställe och, efter omständigheterna, under dennes inseende handlägga visst ärende eller viss grupp av ärenden. Generaldirektören må företaga tjänsteresor bl. a. för att inspektera de under styrelsens inseende ställda läroverk och andra anstalter samt, när omständigheterna därtill föranleda, uppdraga åt byråchef eller annan tjänsteman hos styrelsen att i hans ställe företaga resa i inspektionsändamål ävensom, efter bemyndigande av chefen för jordbruksdepartementet, anmoda sakkunnig person utom styrelsen att verkställa sådan resa. Den organisation av inspektionen över den lägre lantbruksundervisningen, för vilken vi nu redogjort, synes oss icke tillfredsställande ur synpunkten av de ändamål, för vilka den är avsedd. Om man än kunnat åtnöjas med densamma under den tid, då inspektionsväsendet på detta område varit under utveckling och då man i flera avseenden varit hänvisad till att pröva sig fram, torde numera en fastare organisation vara önskvärd och behövlig. Det synes icke längre vara tillrådligt att bibehålla systemet med att låta inspektörsuppdraget vara en bisyssla för personer, som äro upptagna av annan, kanske mycket arbetskrävande verksamhet för egen räkning eller i enskild tjänst. Detta synes oss desto mindre bliva möjligt, ifall de förslag till utveckling av den lägre lantbruksundervisningen i flerfaldiga hänseenden, som vi framlägga, bliva genomförda. För dessas lyckliga och ändamålsenliga bringande i verkställighet överallt i vårt land anse vi, att det kräves en initiativkraftig, rådgivande, ledande och kontrollerande inspektionsverksamhet av sådan art och omfattning, att den icke rimligen kan ifrågasättas hos personer, vilka mot ett helt ringa arvode hava inspektionsuppdraget såsom bisyssla. De av oss, vilka icke innehava dylikt inspektionsuppdrag, vilja begagna tillfället att uttryckligen framhålla, att vi anse att de personer, åt vilka inspektionen för närvarande är anförtrodd, fullgjort densamma på ett synnerligen förtjänstfullt sätt, Vår åsikt om nödvändigheten av systemförändring grundar sig uteslutande på principiella och sakliga skäl. Det är ganska naturligt, att en gång givna former kunna, i mån som utvecklingen går framåt samt utförligare och noggrannare bestämmelser meddelas i avseende på undervisningsverksamheten, befinnas mindre lämpliga eller tillfyllestgöi ande, hur nitiska och dugliga än de personer äro, vilka äro satta att utöva det av dessa former reglerade inspektionsuppdraget. Då vi alltså anse en förändring nödvändig, kunna vi icke förorda återgång till det förra systemet med geografisk distriktsindelning, enär vi anse enhetlighet i inspektionen vara av mycket stor betydelse. De bägge manliga inspektörernas nuvarande arbete kan sägas vara av två slag. Det ena utgöres av de egentliga inspektionerna vid besök å

undervisningsanstalterna under tjänsteresor och det andra av en i synnerhet för inspektören över lantmannaskolor och lanthushållsskolor mycket omfattande expedition jämte granskning av diverse ansökningar. Visserligen lärer han hava på senare tid befriats från granskning av ansökningar från elever om stipendium, men i stället har annat expeditionsarbete tillkommit till följd av ärenden angående ökat statsbidrag åt skolorna samt dyrtidstillägg åt personalen. Vi hava nu förordat, att nämnda ökade statsbidrag skola bortfalla och inbegripas i de ordinarie statsbidragen till skolorna. Även dyrtidstilläggen torde förr eller senare försvinna. Men likafullt äro expeditionsärendena mycket tidskrävande och våra i detta betänkande framlagda förslag komma att i väsentlig grad öka dem, synnerligast som behandlingen även av stipendieansökningarna synes böra liksom tidigare tillkomma den person, som har inspektionen över skolorna om hand. Hittills lär sistnämnde inspektör plägat varje år vid besök inspektera ungefär en tredjedel av de under hans tillsyn ställda skolorna. Det vill dock synas oss, som om en tätare inspektion kunde, åtminstone under vissa förhållanden, vara önsklig. En ganska allvarlig brist är, att den övriga med'statsmedel understödda verksamhet för meddelande av lägre lantbruksundervisning, som det enligt instruktionen åligger honom att inspektera, alltså förnämligast de genom hushållningssällskapen föranstaltade undervisningskurserna och annan dylik verksamhet, hittills endast i mycket ringa mån blivit föremål för inspektion. Då det torde kunna antagas, att vid genomförandet av våra förslag beträffande kurser för särskilt antagna elever denna undervisningsform kommer att kraftigt utvecklas, blir behovet av inspektion därigenom ökat. I några avseenden kommer inspektionsmyndigheten att vid bifall till våra förslag få nya arbetsområden, nämligen beträffande ungdomsverksamheten och den praktiska elevutbildningen. Vidare torde en allmänt ökad livaktighet på undervisningsområdet vara att påräkna på grund av inrättandet av lantbruksundervisningsnämnderna, med vilka inspektionen torde kunna få ett både fruktbringande och tidskrävande samarbete. Även i avseende på själva skolorna ökas inspektionens uppgifter såsom t. ex. beträffande undervisningsplanerna. En omständighet, som torde göra det framdeles mindre motiverat att bibehålla den nuvarande åtskillnaden mellan inspektionen av lantbruksskolorna och lantmannaskolorna, är att enligt vårt förslag bestämda krav uppställas på att sistnämnda skolor skola hava skoljordbruk. Det synes oss därför icke böra möta några avgörande betänkligheter att förena inspektionen av bägge dessa slag av skolor under ett och samma organ. Ett sådant koncentrerande av inspektionen underlättar i hög grad möjligheterna att anordna densamma på ett rationellt och effektivt sätt. Även sparas härigenom resekostnader. Vad inspektionen över lanthushållsskolorna angår är det påtagligt, att

624 själva undervisningen bör framdeles liksom nu inspekteras av en kvinnlig inspektris. Den i den allmänna instruktionen förekommande bestämmelsen att, då lantbruksstyrelsen u t f ä r d a r särskild instruktion för henne, detta må, i den mån så er fordias, ske efter överläggning med skolöverstyrelsen, häntyder på en av lantbruksstyrelsesakkunniga uttalad tanke, a t t en gemensam inspektris för husligt arbete m å h ä n d a skulle kunn a anställas såväl för lanthushållsskolorna som för vissa under skolöverstyrelsen lydande undervisningsanstalter. E n sådan sammanblandning k u n n a vi dock för ingen del förorda. Redan bemälda sakkunniga gjorde den uttryckliga reservationen, att förslagets genomförande vore tänkbart endast under förutsättning att till befattningen ifråga kunde förvärvas en person med erforderliga kvalifikationer för ett sakligt bedömande jämväl av den vid lanthushållsskolorna förekommande undervisningen i lantmannaarbeten. Det synes knappast sannolikt, att denna förutsättningk a n uppfyllas. I varje fall är det antagligt, att den gemensamma inspektrisens huvudintresse och egentliga kompetens skulle i så hög grad ligga på det husliga arbetets område, att det vore fara v ä r t att lanthushållsskolornas särskilda k a r a k t ä r av lantbruksundervisningsanstalter skulle förbises och desamma tillåtas att allt mer glida över till att likna husmodersskolor. E n viss tendens härtill har redan i n å g r a fall visat sig och det ä r angeläget a t t icke vidtaga någon åtgärd, som är ägnad att gynna densamma. F r å g a n h u r u v i d a inspektrisens över lanthushållsskolorna verksamhet skall liksom nu omfatta endast undervisningen med vad därtill hörer eller inbegripa även de uppgifter, som nu tillkomma den manliga inspektören, torde för sitt avgörande böra bli beroende på hur inspektionen i allmänhet anordnas. Därest inspektionen bibehålles såsom en från lantbruksstyrelsen skild organisation, liksom nu, synas goda skäl tala för att låta inspektrisen hava hand om allt som a n g å r lanthushållsskolorna. Emellertid torde just frågan om inspektionens ställning i förhållande till lantbruksstyrelsen v a r a förtjänt att noga övervägas. E n möjlighet, som därvid ligger närmast till hands, är att så att säga inflytta inspektionen i nämnda styrelse. Lantbruksstyrelsens organisation skulle då givetvis behöva undergå vissa förändringar, vilka samtidigt skulle vara till betydande gagn även för styrelsens förmåga att medhinna handläggningen av den stora mängd ärenden, som tillhöra lantbruksbyrån. Denna möjlighet skall nu n ä r m a r e undersökas. Vi vilja i detta sammanhang omförmäla, a t t i Finlands lantbruksstyrelse, vilken är uppdelad på sex avdelningar jämte två speciella byråer, finnas, förutom bl. a. en allmän lantbruksavdelning och en avdelning för husdjursskötsel, en särskild undervisningsavdelning. Denna utgöres av ett lantbruksråd såsom avdelningschef samt en inspektör för lantbruksundervisningen, en inspektör för trädgårdsskötseln samt en inspektör och en biträdande inspektör för huslig ekonomi, de bägge sistn ä m n d a kvinnliga. Till avdelningen höra ärenden angående lantbruks-

625 undervisningen och undervisningen i trädgårdsskötsel samt huslig ekonomi. A v lantbruksrådet å denna avdelning fordras, förutom avlagd lantbrukstjänstemannaexamen, grundliga insikter och praktisk erfarenhet på lantbruksundervisningsområdet, varjämte h a n bör hava avlagt examen i pedagogik. Även av inspektören för lantbruksundervisningen k r ä v a s s a m m a kunskapsprov och erfarenhet. De kvinnliga inspektörerna skola innehava viss n ä r m a r e angiven teoretisk och praktisk kompetens. I Finland sker alltså inspektionen genom för detta ändamål fast anställd personal inom det centrala ämbetsverket. I v å r t land finnes inom skolöverstyrelsen centralt anordnad en vittomfattande inspektion, både genom manlig och kvinnlig personal. Inspektionen över folkskolorna ä r däremot på grund av dessas stora a n t a l decentraliserad till ett flertal för sådant ändamål anställda statstjänstemän. Ifråga om folkhögskolorna är visserligen inspektionen anordnad såsom en arvodestjänst och innehavaren har uppdraget såsom bisyssla, men folkhögskolorna äro betydligt färre än samtliga de lägre lantbruksundervisningsanstalterna och inspektionen på lantbruksundervisningens område skulle bliva mer mångsidig samt dessutom avse även mycket annat än själva skolorna. Ser m a n först frågan ur inspektionens egen synpunkt, torde dess inflyttande i lantbruksstyrelsen kunna innebära såväl fördelar som vissa olägenheter. Inspektionen bör därigenom kunna ske med ännu större auktoritet samt under ständig kontakt med de synpunkter som göra sig gällande å ledande håll inom lantbruksförvaltningen. F ö r ä n d r i n g e n i inspektionsverksamheten från en bisyssla till en huvuduppgift för dess utövare k a n därvid också lättare genomföras. Själva inspektionsverksamheten genom resor torde nämligen v a r a av en viss ojämn och oregelbunden n a t u r och det ä r då till stor fördel, att med densamma k a n förbindas närstående verksamhet inom styrelsen. J u s t detta samband mellan inspektionsverksamheten och handläggningen av övriga undervisningsfrågor bör för inspektionen vara av mycket stor och välgörande betydelse. Å a n d r a sidan kan det göras gällande att genom en dylik centralisering av inspektionen densamma möjligen kan få en alltför ämbetsmannamässig och byråkratisk prägel samt sakna den känsla för de särskilda orternas synpunkter och behov som är så viktig vid denna, på frivillighetens grund byggda undervisningsverksamhet. Då inspektionen genom personal mom lantbruksstyrelsen väl skulle ske av därstädes fast anställda ordinarie befattningshavare, kunde det göras gällande, att det ej bleve h k a lätt som beträffande arvodestjänster på förordnande att, ifall tjänstens innehavare ej längre befunnes fullt lämplig för uppgiften eller om tillaventyrs hans hälsa och krafter icke tilläte ett så flitigt kringresande, som tjänsten egentligen borde påkalla, få honom ersatt av a n n a n person. 4 0 — 291214.

626 För bägge dessa åskådningar kunna, som sagt, anföras beaktansvärda skäl. De sist anförda farhågorna synas oss dock icke behöva verka avskräckande, I Finland torde systemet hava tillämpats med framgång, ehuru det visserligen icke varit i verksamhet under särdeles lång tid. Även av skolöverstyrelsens inspektionssystem torde goda erfarenheter hava vunnits. Vad särskilt risken för byråkratisering angår synes densamma icke vara särdeles stor. De personer, som utses till dessa befattningar, torde i regel själva komma från undervisningsverksamhet på lantbrukets område och just genom sina resor och sina inspektioner, vid vilka de komma i beröring med skolorna och övrig undervisningsverksamhet samt vidmakthålla kontakten med det levande livet på detta område, torde deras praktiska verksamhetssinne bevaras. I själva verket synes emellertid vid denna frågas avgörande densamma böra betraktas icke enbart ur inspektionens mera speciella synpunkt utan i minst lika hög grad ur synpunkten av att vinna den organisation, som är lämpligast för lantbruksförvaltningen och lantbruksundervisningsväsendet i allmänhet. Därmed komma vi in på frågan om ärendenas handläggning i lantbruksstyrelsen. Undervisningsärendena handläggas nu därstädes på lantbruksbyrån. Denna byrå har emellertid ett så omfattande arbetsområde och ärendena å byrån äro så många och delvis så tidskrävande, att redan på grund härav en lättnad i byråns arbetsbörda framstår såsom en nödvändighet. En sådan lättnad är icke minst förestavad av hänsyn till lantbrukets egna intressen. Det är icke tillfredsställande, om byråns tid och arbetskrafter i så hög grad upptagas av ett övermått av löpande ärenden, att fyllandet av byråns viktiga uppgifter för att i allmänhet främja lantbrukets och dess binäringars utveckling i olika avseenden blir försvårat. Vi hava med hänsyn till förhållanden, som längre fram omnämnas, icke ansett det erforderligt för vår utredning att från lantbruksstyrelsen införskaffa någon detaljerad uppgift å lantbruksbyråns ärenden under de senaste åren men hava erhållit en sådan, redan uppgjord uppgift för år 1926, vilken utvisar ett antal av 4 784 ärenden. Om än många av dessa varit av ganska enkel beskaffenhet, hava andra, naturligt nog, varit desto mera arbetskrävande. Såväl på grund härav som av den kännedom om arbetsmängden på lantbruksbyrån, som vi äga eller förskaffat oss, kunna vi såsom vår övertygelse uttala, att en väsentlig lättnad för lantbruksbyrån är redan med hänsyn härtill synnerligen välbehövlig. En sådan lättnad kan icke med verklig effekt åstadkommas genom tillförandet åt byrån av ett antal tjänstemän i lägre grad, ty ansvaret för det hela komme då likafullt att vila på byråchefen och det är möjligheten för denne att behärska hela arbetsmaterialet, som blir bestämmande för arbetsresultatet. Den enda rationella lösningen av frågan synes oss vara att byrån delas. Härvid erbjuder sig såsom en synnerli-

627 gen taeaktansvärd möjlighet att i n r ä t t a just en särskild undervisningsb y r å under ledning av en byråchef. E n sådan ändring synes oss skola, oavsett den nyss berörda l ä t t n a d i arbetsmängden som kan uttryckas siffermässigt i minskning av antalet ä r e n d e n å lantbruksbyrån, medföra viktiga fördelar för lantbruksstyrelsens hela verksamhet. Vardera byrån och dess byråchef finge då ett mera begränsat område att behärska och kunde med speciell sakkunskap ä g n a sig åt alla på b y r å n förekommande ärenden. Särskilt borde byråcheferna då finna erforderlig tid till ledande och initiativtagande verksamhet, såväl på undervisningsområdet som beträffande lantbruket i allm ä n h e t . Ifall det överhuvud kan anses föreligga någon risk för att en initiativkraftig och i det praktiska livet erfaren man, vilken utnämnes till byråchef, småningom blir så att säga byråkratiserad genom att under en l ä n g r e följd av år vara hänvisad huvudsakligen till rena ämbetsgöromål å ämbetsrummet, bör denna risk bliva i hög grad förminskad genom l a n t b r u k s b y r å n s delning. Den nya undervisningsbyråns chef kommer då genom sina inspektionsresor i oavbruten förbindelse med förhållandena ute i landet och hans sinne bör därigenom bevaras friskt och öppet för tidens strömningar, vilket bör bliva till stort gagn för hela hans verksamhet, även inom själva styrelsen. Motsvarande förmåner för handläggningen av de i egentlig mening praktiska lantbruksärendena, vilka skulle fortfarande tillhöra lantbruksbyrån, skulle vinnas genom a t t byråns uppgifter inskränktes till dessa och att byråchefen finge ökade tillfällen a t t följa och, där så läte sig göra, leda utvecklingen under flitig samverkan med det praktiska lantbrukets män och med de på lantbrukets område verksamma organisationerna. För lantbruksstyrelsen, som har att söka tillgodose och främja en i eminent grad praktisk näring, bör lantbruksbyr å n s delning alltså vara av stor betydelse och den bör även kunna bliva till väsentligt gagn för vårt jordbruk i dess helhet. A den nya undervisningsbyrån borde, jämte byråchefen, finnas en byrådirektör jämte övrig erforderlig personal. Byråchefen borde själv i första rummet utöva inspektionen över hela den lägre lantbruksundervisningen. I den omfattning så ansåges lämpligt borde dock byrådirektören biträda vid inspektionsverksamheten. Härigenom skulle vinnas den stora fördelen, att de personer, som skola handlägga undervisningsärendena i lantbruksstyrelsen, erhålla tillräcklig personlig kännedom om förhållandena vid de särskilda skolorna, kurserna m. m. Å b y r å n böra nämligen handläggas alla ärenden rörande lantbruksundervisning av olika slag. Det torde icke vara nödigt att nu framlägga ett detaljerat förslag beträffande de ärenden, som böra överflyttas till denna byrå, men förslagsvis må nämnas, att detta synes böra ske beträffande ärenden angående lantbruksinstitut, lantbruksskolor, lantmannaskolor, lanthushållsskolor praktisk elevutbildning, trädgårdsundervisning, mejeriundervisning och a n n a n specialundervisning på lantbrukets område, verksamheten för hö-

628 jande av det mindre jordbruket genom studieresor, undervisning och upplysningsverksamhet, reseunderstöd och stipendier för lantbrukets studerande, jordbrukarungdomens förbund, lantbruksundervisningsnämnderna, hushållningssällskapens instruktörer och hemkonsulenter m. fl. ärenden, som äro av liknande art som dessa. Huruvida jämväl ärenden angående premiering av mindre jordbruk samt jordbrukskonsulenterna skola föras hit, kan vara tveksamt. Med den utveckling, som torde vara att motse på nu nämnda områden, lärer det icke behöva befaras att byrån skall sakna fullt arbete, synnerligast när den krävande inspektionsverksamheten även tages i betraktande. Såsom nyss anförts synes denna inspektionsverksamhet böra i första hand tillkomma byråchefen och i andra hand byrådirektören. Emellertid kräva vissa frågor härvidlag särskilt beaktande. Inspektionen över lanthushållsskolornas undervisningsverksamhet lärer icke gärna kunna överlåtas åt manliga inspektörer utan bör besörjas av en kvinna. Även om samtliga ärenden rörande lanthushållsskolorna sammanfördes, skulle dock denna uppgift antagligen icke bli tillräckligt omfattande för att motivera fast anställande av en särskild inspektris inom lantbruksstyrelsen. Det synes därför, ifall inspektionen på nu angivet sätt inflyttas i lantbruksstyrelsen, bliva lämpligast att fortfarande dela inspektionen över lanthushållsskolorna och att för tillsynen över dessa skolors undervisning anställa en särskild inspektris mot arvode och på förordnande för viss tid. Även den lägre mejeriundervisningen intager så tillvida en särställning, som densamma bedrives huvudsakligen praktiskt och är så pass speciell, att man icke kan av allmänt lantbruksutbildade inspektörer förvänta tillräckligt ingående sakkunskap på detta område. Inspektionen av denna undervisning torde därför böra under byråchefens tillsyn utövas av statskonsulenten i mejerihushållning. Jämväl i vissa andra fall, såsom ifråga om särskilt specialiserad undervisning t. ex. i skogsskötsel, trädgårdsskötsel m. m., bör någon på det ifrågavarande området särskilt sakkunnig person inom eller utom lantbruksstyrelsen kunna, när så anses erforderligt, förordnas att för styrelsens räkning utföra inspektion. Den inspektion av vissa utbildningskurser som nu utövas av andra statskonsulenter än i mejerihushållning, bör upphöra såsom ett dem utan vidare tillkommande tjänståliggande, varemot de böra vara skyldiga mottaga inspektionsuppdrag, när de därtill föror dnas. . . Med hänsyn till samtliga nu anförda omständigheter anse vi inspektionens inflyttande i lantbruksstyrelsen vara att i främsta rummet förorda. Att vi likväl icke nu finna oss böra framlägga ett bestämt förslag därom samt angående inrättande av en undervisningsbyrå beror på att enligt vad vi erfarit, utredningar pågå, vilka torde komma att hava till resultat förslag om ändringar i andra avseenden av lantbruksstyrel-

629 sens och särskilt lantbruksbyråns organisation. Dessa olika förslag böra uppenbarligen tagas under omprövning i ett sammanhang och under behörigt hänsynstagande till de för varje förslag framförda skälen. Vi hava emellertid velat kraftigt betona, att lantbruksundervisningens välförstådda intresse synes oss kräva, att åt de därtill hörande ärendena ävensom särskilt åt inspektionen beredas fullt tillräckliga och för ändamålet väl kvalificerade arbetskrafter inom lantbruksstyrelsen. För att en sådan omorganisation, som vi nu förordat, och som kan tänkas böra föranleda personalförflyttningar samt möjligen även indragningar, icke må försvåras, vilja vi slutligen föreslå, att ledigblivande tjänster på lantbruksstyrelsens lantbruksbyrå icke måtte tillsättas med ordinarie innehavare utan endast på förordnande tillsvidare.

630 Utredningens hemställan. Under åberopande av vad vi i de särskilda avdelningarna av detta betänkande anfört få vi, huvudsakligen, göra följande framställningar, nämligen beträffande: 1.

Lantmannaskolor:

att reglemente för med statsmedel understödda lantmannaskolor utfärdas i överensstämmelse med v å r t förslag; att kungörelse angående statsunderstöd till lantmannaskolor m. m. utfärdas i överensstämmelse med v å r t förslag; att ordinarie förslagsanslaget till understöd åt lantmannaskolor höjes från 420 000 kronor med 100 000 kronor till 520 000 kronor; att kungörelse angående statslån för anskaffande av skoljordbruk vid lantmannaskolor och lanthushållsskolor utfärdas i överensstämmelse med vårt förslag; samt att för anskaffande av sådana skoljordbruk en lånefond å tillsvidare förslagsvis 1000 000 kronor i n r ä t t a s . 2.

Lantbruksskolor:

att kungörelse angående ä n d r a d lydelse i vissa delar av reglementet den 29 j a n u a r i 1926 (nr 26) för av staten upprättade eller understödda lantbruksskolor i södra och mellersta Sverige utfärdas i överensstäm melse med v å r t förslag; att en ny statsunderstödd lantbruksskola u p p r ä t t a s i Götaland, helst i Småland; att de statsunderstödda lantbruksskolorna i Norrland omorganiseras enligt av oss angivna riktlinjer; att kungörelsen om statsunderstöd till lantbruksskolor ändras i vissa delar enligt v å r a i sådant avseende framlagda förslag; samt att ordinarie förslagsanslaget till understöd åt lantbruksskolor höjes från 122 500 kronor med 27 500 kronor till 150 000 kronor. 3.

Lanthushållsskolor.

att reglemente för med statsmedel understödda lanthushållsskolor utfärdas i överensstämmelse med v å r t förslag;

631 att kungörelse angående statsunderstöd till lanthushållsskolor m. m. u t f ä r d a s i överensstämmelse med vårt förslag; samt att ordinarie förslagsanslaget till understöd åt lanthushållsskolor höjes från 245 000 kronor med 55 000 kronor till 300 000 kronor. 4.

Praktisk elevutbildning:

att för främjande av praktisk utbildning åt elever, som genomgått lantmannaskola, åtgärder vidtagas enligt de riktlinjer vi i betänkandet angivit; samt att ett ordinarie förslagsanslag å 4 000 kronor anvisas till statsbidrag för elevernas resor till elevgårdarna enligt av oss föreslagna bestämmelser. 5.

Lantbruksundervisning för en större allmänhet:

att reglemente för med statsmedel understödda åtgärder till höjande av det mindre jordbruket utfärdas i överensstämmelse med v å r t förslag; att kungörelse angående statsbidrag till åtgärder för höjande av det mindre jordbruket utfärdas i överensstämmelse med vårt förslag; samt att det extra reservationsanslaget till höjande av det mindre jordbruket höjes från 325 000 kronor med 235 000 kronor till 560 000 kronor. 6.

Ungdomsverksamheten:

att ungdomsverksamheten på lanthushållningens område organiseras och av staten understödjes enligt de h u v u d g r u n d e r vi i sådant avseende angivit; att statsbidrag till jordbrukarungdomens förbund utgår med ökat belopp enligt n ä r m a r e utredning av förbundet angående behovet för varje år; samt att till den lokala ungdomsverksamheten på landsbygden anvisas erforderligt anslag enligt n ä r m a r e utredning av jordbrukarungdomens förbund angående behovet h ä r a v för varje år. 7.

Utbildningskurser för speciella ändamål:

att ä n d r i n g a r i bestämmelserna om statsunderstödda utbildningskurser för kontrollassistenter vidtagas i enlighet med vad vi i sådant avseende anfört och förordat; att det extra reservationsanslaget till utbildningskurser för kontrollassistenter höjes från 14 000 kronor med 2 500 kronor till 16 500 kronor; att bestämmelserna angående statsunderstödda utbildningskurser för ladugårdsförmän och svinskötare ä n d r a s i enlighet med vad vi i detta avseende anfört och förordat;

632 att det extra reservationsanslaget till utbildningskurser för ladugårdsförmän och svinskötare höjes från 34 000 kronor med 19 760 kronor till 53 760 kronor; att bestämmelserna angående utbildningskurser för kvinnliga ladugårdsskötare i Norrland och Dalarna göras tillämpliga å riket i dess helhet samt ä n d r a s i enlighet med vad vi därom anfört och förordat; att det extra reservationsanslaget till utbildningskurser för kvinnliga ladugårdsskötare i Norrland och Dalarna under förändrad benämning »utbildningskurser för kvinnliga ladugårdsskötare» höjes från 5 000 kronor med 2 000 kronor till 7 000 kronor; att det i det extra anslaget till fjäderfäavelns befrämjande ingående belopp, som är avsett till understödjande av undervisningskurser, anordnade av Sveriges allmänna fjäderfäavelsförening, höjes från 1500 till 2 000 kronor och utgår enligt de bestämmelser vi i sådant avseende förordat; samt att det i det extra reservationsanslaget till kurser i trädgårdsskötsel ingående belopp, som är avsett till understödjande av trädskötarkurser, höjes från 19 000 kronor till 30000 kronor samt att till följd h ä r a v sagda reservationsanslag höjes från 24 000 kronor med 11000 kronor till 35 000 kronor.

8.

Konsulenter och instruktörer:

att kungörelse om ä n d r a d lydelse av 6 § i kungörelsen den 19 augusti 1921 (nr 515) angående statsbidrag till avlönande av jordbrukskonsulenter utfärdas i överensstämmelse med v å r t förslag; att kungörelse angående statsbidrag för avlönande av instruktörer i lanthushållning utfärdas i överensstämmelse med vårt förslag, jämte det att nu gällande kungörelse den 19 augusti 1921 (nr 514) angående statsbidrag till avlönande av v a n d r i n g s r ä t t a r e upphäves; att i stället för det extra anslaget å 120 000 kronor till vandringsrättare ett extra anslag å 218 000 kronor anvisas till instruktörer i lanthushållning; att utbildningskurser för instruktörer i lanthushållning anordnas i överensstämmelse med vad vi i detta avseende anfört och förordat samt att kungörelse i ämnet utfärdas; att i stället för det extra reservationsanslaget å 6 500 kronor till utbildningskurser för v a n d r i n g s r ä t t a r e anvisas till utbildande av instruktörer i lanthushållning ett extra reservationsanslag å 12 000 kronor; att kungörelse angående statsbidrag till avlönande av hemkonsulenter utfärdas i överensstämmelse med vårt förslag; samt att såsom statsbidrag till anställande av hemkonsulenter anvisas ett extra reservationsanslag å 25 000 kronor.

633 9.

Den lägre mejeriundervisningen.

att den lägre mejeriskolan vid Alnarp omorganiseras i enlighet med av oss angivna riktlinjer; att en lägre mejeriskola för utbildande av mejerister anordnas å lämplig p l a t s i mellersta Sverige enligt de riktlinjer vi angivit; att utbildningen vid elevmejerier såsom förberedelse för i n t r ä d e vid dessa mejeriskolor anordnas enligt de huvudgrunder vi angivit; att utbildningen av mejerskor vid elevmejerier och mejeriskolor ano r d n a s enligt de av oss framlagda förslag därom; att till uppehållande av mejeriskolan vid Alnarp och den ifrågasatta mejeriskolan i mellersta Sverige anvisas erforderligt statsbidrag med belopp, som torde få bero på ytterligare utredning; att till special- och repetitionskurser vid mejeriskolan vid A l n a r p anvisas ett anslag av 2 000 kronor; samt att i stället för det nuvarande ordinarie reservationsanslaget å 29 000 kronor till lägre mejeriskolor för kvinnor anvisas till utbildning av mejerskor ett ordinarie reservationsanslag å 57 000 kronor. 10.

Statsunderstöd åt behövande elever:

att kungörelse angående understöd av statsmedel åt vissa elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter utfärdas i överensstämmelse med vårt förslag; samt att ordinarie förslagsanslaget till understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter höjes från 200 000 kronor med 25 000 kronor till 225 000 kronor. 11.

Länt bruksunder visn ingsnä m n d e r :

att reglemente för lantbruksundervisningsnämnder utfärdas i överensstämmelse med v å r t förslag; samt att ett extra reservationsanslag å 30 000 kronor anvisas till bestridande av kostnader för lantbruksundervisningsnämnder. 12.

Praktisk- pedagogisk utbildning av lantbrukslärare:

att åtgärder vidtagas för anordnande av praktisk-pedagogisk utbildning av lantbrukslärare i enlighet med de av oss i sådant avseende angivna riktlinjer; samt att för bestridande av kostnaderna för sådan utbildning anvisas ett extra reservationsanslag å 3 000 kronor.

634 13.

Inspektion över den lägre lantbruksundervisningen:

att inspektionen över den lägre lantbruksundervisningen omorganiseras enligt av oss angivna huvudgrunder samt att beträffande lantbruksstyrelsens organisation vidtagas h ä r a v påkallade förändringar, varvid i n r ä t t a n d e t av en särskild undervisningsbyrå inom styrelsen tages under övervägande i enlighet med vad vi därom anfört.

V å r a nu framlagda förslag innebära anslagsökningar eller nya anslag å tillhopa kronor 673 760. Emellertid bör beaktas att därigenom följande anslagbliva obehövliga, nämligen: anslag till ökat understöd (högst 10 procent) till lantmannaskolor kronor 25 000 motsvarande anslag till lanthushållsskolor » 10 000 anslag till trädgårdsskola för kvinnor » 7 000 » 42 000 så att verkliga anslagsökningen skulle utgöra

kronor 631760.

H ä r v i d är dock ytterligare att märka, å ena sidan, att i denna beräkning någon anslagsökning icke upptagits till jordbrukarungdomens förbund eller ungdomsverksamheten ute i orterna och ej heller något anslagtill lägre mejeriskolan vid Alnarp eller till den ifrågasatta mellansvenska mejeriskolan, enär det icke synts möjligt att nu angiva n å g r a bestämda belopp i dessa hänseenden, och å a n d r a sidan, att genom upptagandet av statsunderstöd till elevmejerier för kvinnor under anslaget till utbildande av mejerskor behov för Kungl. Maj:t icke längre kommer att förefinnas att därtill anvisa medel — hittills 8 100 kronor årligen — från ordinarie anslaget till befrämjande i allmänhet av jordbruk och lantmannanäringar. Vi vilja därjämte fästa uppmärksamheten på angelägenheten av att statsanslag till skolor och kurser beviljas för visst budgetår på sådant sätt, att anslaget finnes anvisat av riksdagen i god tid innan kursen skall börja. I samband med budgetårets omläggning uppstodo i vissa fall olämpliga förhållanden i detta avseende, vilket särskilt framhållits beträffande utbildningskurserna för ladugårdsförmän och svinskötare. I de fall, där sådana förhållanden råda, böra övergångsvis två årsanslag samtidigt anvisas. V å r a nu framlagda förslag innebära i flera fall att statsverket helt eller delvis övertager utgifter, som hittills bestritts medelst ortsbidrag, men i a n d r a fall medföra de ökade krav på bidrag från orten. E h u r u alla

635 överslagsberäkningar i förevarande avseende måste bliva synnerligen osäkra och approximativa, vill det dock synas som om de ökade kraven skola bliva i någon mån övervägande, synnerligast ifall de förhoppningar vi trott oss kunna hysa om ökad livaktighet på den lägre lantbruksundervisningens område gå i uppfyllelse. Även om det torde k u n n a förväntas att landstingen skola befinnas villiga att åtaga sig en väsentlig del av dessa ökade ortsbidrag, lärer det dock i m å n g a fall ligga n ä r m a s t till hands, att dessa bidrag bestridas av hushållningssällskapen. H u r u vida dessa sällskap skäligen må kunna med sina nuvarande inkomster lämna ökat bidrag till ifrågavarande undervisning, hava vi icke ansett det tillkomma oss att söka bedöma.

636 Reservationer. Av greve Mörner. inträdesviii- I betraktande av vikten av att de, vilka genomgå de huvudsakligen kor vid mejeri- fg r m a n i i g a mejerister avsedda lägre mejeriskolorna och vilka torde sk0la ' komma att uppbära det huvudsakliga ansvaret för vår mejerirörelses utveckling, besitta tillräckligt omfattande och grundlig praktisk utbildning, har jag ansett att utredningen bort såsom inträdesvillkor vid dylik mejeriskola förorda en t r e å r i g utbildningstid vid elevmejeri utöver provåret. Denna tidslängd har förordats såväl av Malmömötet som i de flesta till oss inkomna y t t r a n d e n a från på mejeriområdet verksamma korporationer, tjänstemän och enskilda personer. Den har även tillstyrkts av professor Thomé under den överläggning vi haft med honom. Då praktiktiden för dem, som antagits till elever vid lägre mejeriskolan vid Alnarp, hittills faktiskt varit 4—6 år, innebär kravet på t r e å r i g kontrollerad elevtid icke någon ökning i avseende på tiden. Mot a t t provåret förkortas till hälften för dem, som förut genomgått lantmannaskola, har jag ingen erinran.

Av herr Gustafson. Skoljordbruk. De sakkunniga h a v a ansett, »att åtminstone tillsvidare en sådan anordning må kunna medgivas, att jordbruket äges eller eljest för egen r ä k n i n g drives av skolans föreståndare eller någon av dess lärare, därest nödiga anordningar träffas för att skolan må äga förfoga över detsamma för undervisningsändamål». För egen del har jag yrkat, att jordbruket skall ägas av skolan och drivas för dess r ä k n i n g av föreståndaren eller någon av lärarna. Skall jordbruket, på ett tillfredsställande sätt, k u n n a fylla den uppgift, som avsetts med detsamma, blir en sådan anordning oundgängligen nödvändig. U t a n att så blir fallet får skoljordbruket ingen a n n a n betydelse för elevernas utbildning än vilket annat jordbruk som helst, beläget i skolans n ä r h e t och skött på sådant sätt att det vore lämpligt som demonstrationsjordbruk. Skötes jordbruket däremot för skolans egen räkning, k a n planläggningen av driften och det av räkenskaperna över detsamma uppvisade ekonomiska resultatet alltid vara fullt offentligt, vilket

637 måsite anses v a r a av största betydelse för såväl skolans elever som den jorclbrukande allmänheten i skolans närhet. D<en lantmannaskola, som lyckas åstadkomma en ekonomiskt tillfredss t ä l l a n d e drift av sitt jordbruk, kommer a t t vinna ökad tilltro från den j o r d b r u k a n d e allmänhetens sida, och detta skall i hög grad bidraga till en »ökad elevtillslutning med d ä r a v följande utveckling a v denna undervisnings omfattning och betydelse. Även för de jordbrukare, som icke äro i tillfälle a t t genomgå en lantmannaskolekurs, k u n n a de från ett såd;ant skoljordbruk offentliggjorda redogörelserna för driften och de ekonomiska resultaten bliva av stor vägledande och befruktande betydelse. F r å n dessa utgångspunkter h a r j a g ansett, a t t jordbruket alltid skall drivas för skolans r ä k n i n g och a t t driftens anordning såväl som det ekonomiska resultatet därav skall göras tillgängligt för eleverna vid skolan ävensom den jordbrukande allmänheten. F ö r n ä r v a r a n d e utgår icke vid lanthushållsskolorna något särskilt an- Anslag till pas l a g till parallellundervisning. De sakkunniga hava dock föreslagit a t t ralle[lunderiisning vid

s å d a n t anslag skall utgå, då elevantalet överstiger 16. lanthushåiisJ a g h a r icke kunnat b i t r ä d a detta förslag. A t t redan vid e t t antal av skolor. e n d a s t 17 elever bereda möjlighet a t t anställa en tredje l ä r a r k r a f t synes m i g icke vara nödvändigt eller försvarbart, ty härigenom skulle p å varje l ä r a r i n n a icke komma fullt 6 elever. J a g h a r y r k a t a t t anslag till parallellundervisning skulle utgå först då elevantalet överstiger 22. H ä r v i d bör givetvis förutsättas a t t detta anslag endast bör få användas för avlönande av sådan lärarkraft, som särskilt anställes för a t t tillgodose behovet av parallellundervisning. I Finland h a r m a n ordnat behovet av ytterligare lärarkrafter vid lanthushållsskolorna på det sättet, a t t en tredje l ä r a r i n n a anställes under tvenne månader för undervisning i handarbete. Elevantalet i dessa skolor uppgår till högst 24. Efter vad som d ä r uppgivits, anses detta system v a r a tillfredsställande. Det vill synas som om en motsvarande anordning skulle vara tillräcklig även för v å r a lanthushållsskolors vidkommande. I varje fall giver det stöd för antagandet a t t anslag för parallellundervisningen icke bör utgå förrän elevantalet överstiger 22. I förslaget till kungörelse angående statsunderstöd till lanthushålls- Gift föreskolor m. m. § 3 h a r gift föreståndarinnas tjänstgöringsskyldighet stdndarinnas .

.,

» £... .

,

....

tjänstgörings-

angivits pa följande satt: skyldighet i »Föreståndarinna, som p å grund av a t t hon är gift och sköter eget hus- lanthushållshåll eller av annan anledning ej h a r full tjänstgöring vid skolan, äger åtnjuta den härovan för föreståndarinna med full tjänstgöring bestämda grundlönen med avdrag av så stort belopp, som skolstyrelsen med vederbörande inspektörs godkännande anser erforderligt till skäligt arvode å t en extra lärarinna.»

638 Härtill har jag icke kunnat lämna min anslutning. Så länge statens kvinnliga befattningshavare i allmänhet kunna bibehålla sina befattningar även efter ingånget äktenskap, kan det givetvis icke ifrågasättas andra förhållanden på nu ifrågavarande område. Man har dock här gått längre än vad som gäller för gift befattningshavare på andra statliga och halvstatliga områden, i det att befrielse från full tjänstgöringsskyldighet — förutom på grund av sjukdom — även medgives av det skälet, att föreståndarinna sköter eget hushåll. Vid tillsättande av föreståndarinnebefattning bör det ju vara en naturlig strävan att söka förvärva de mest kompetenta lärarkrafterna. Det vill synas som om man icke skulle kunna nå det därmed avsedda syftet, därest icke full tjänstgöringsskyldighet stadgas. Det kan väl knappast göras gällande att en extra lärarinna skall kunna fullgöra föreståndarinnas tjänsteåliggande på ett sådant sätt som denna på grund av sin större erfarenhet är i stånd att göra. Det kan alltså tänkas, att lanthushållsskolans inre arbete kan komma att bliva lidande på en sådan anordning. Jämväl ur befordringssynpunkt kan, från lärarinnornas vid lanthushållsskolornas sida, göras befogade erinringar emot denna anordning. Men ännu betänkligare vore om det föreslagna stadgandet av andra kvinnliga befattningshavare skulle kunna med framgång åberopas såsom skäl för dess tillämplighet på övriga statliga områden. Det skulle då komma att innebära en synnerligen farlig princip med vittgående konsekvenser. På grund av vad som ovan anförts, anser jag, att ifråga om de befattningar som tillsättas efter det den nya kungörelsen blivit utfärdad bör detta medgivande ej vidare få tillämpas. För de föreståndarinnor, som redan äro gifta och inneha ordinarie anställning vid lanthushållsskola, då den nya kungörelsen träder i kraft, bör ifrågavarande stadgande dock få gälla under deras återstående tjänstgöringstid. I det framlagda förslaget till reglemente för med statsmedel understödda åtgärder till höjande av det mindre jordbruket § 4 har premieringsnämndens sammansättning angivits på följande sätt: »Premieringen verkställes av en nämnd, bestående av ordföranden och minst en ledamot, vilka utses av hushållningssällskapets förvaltningsutskott. En av nämndens medlemmar skall vara jordbrukskonsulent eller äga däremot svarande utbildning. Utgöres nämnden av flera än två personer, bör en av dem vara kvinna.» Enligt nu gällande reglemente utgöres premieringsnämnden av ordförande och en ledamot. Såvitt man kunnat bedöma har nämndens begränsning till två personer icke inneburit någon som helst olägenhet. De sakkunnigas förslag, att nämnden skall bestå av ordförande och minst en ledamot, innebär att premieringsnämnden bör kunna bestå av tre personer. För ökningen av antalet ledamöter anföres som skäl, att hem-

mets skötsel och husmoderns arbete i övrigt bedömes bäst av en kvinna och att en kvinnlig ledamot vid premieringen skulle kunna giva lanthemmens kvinnor lämplig handledning och anvisningar. För egen del har jag ansett, att det undervisande momentet vid premieringen icke kan givas det utrymme att en utökning av antalet ledamöter i nämnden enbart på grund härav kan anses vara väl motiverad. Den ökade kostnaden skulle knappast komma att innebära en motsvarande ökning i intensiteten av nämndens arbete. På grund härav har jag ansett att premieringsnämnden, såsom hittills, skall utgöras av ordförande och en ledamot. Bland åtgärder för främjande av den lägre lantbruksundervisningen hava de sakkunniga föreslagit, att statsbidrag skall utgå till hushållningssällskapen för anställande av hemkonsulenter. Detta förslag innebär att staten skulle gå in för att helt avlöna en ny grupp befattningshavare hos sällskapen. Förslaget avser, i första hand, att giva landsbygdens husmödrar möjlighet att erhålla sakkunnigt biträde i lanthemmets vård och det inom detsamma förekommande husliga arbetet. Det säger sig självt att om man med denna undervisning skall kunna nå ut till de skilda lanthemmen i hushållningssällskapens vidsträckta områden, skulle härför erfordras ett mycket stort antal hemkonsulenter. Fullt genomfört skulle tillgodoseendet av behoven på detta nya undervisningsområde komma att föra med sig betydande kostnader. Visserligen föreslås att till en början endast tio befattningar skola inrättas, men det är självfallet, att om det skall bliva någon mening med förslagets syfte, måste varje hushållningssällskap hava åtminstone en hemkonsulent, Redan detta innebär att det föreslagna antalet måste mer än fördubblas. Om man utgår ifrån att hushållningssällskapen inom sina respektive områden ofta hava upp till ett hundratal socknar, så inses lätt omöjligheten av att en enda befattningshavare skall kunna nå något större antal hem med sin undervisning. En undervisning, som huvudsakligen är lagd på att meddelas i de enskilda hemmen, måste på grund av sin egen natur bliva så dyrbar, att staten icke bör gå in för densammas igångsättande. Undervisningen på detta område bör alltså, i stort sett, inskränkas till att kurser i hemvård och konservering m. m. anordnas ute i bygderna genom hushållningssällskapens försorg. Härför erfordras inga särskilda befattningshavare, enär denna undervisning bör anförtros åt lanthushållsskolornas lärarinnor, vilka på det sättet kunna erhålla arbetsuppgifter under den tid av året som de icke äro upptagna av arbete i skolornas ordinarie kurser. Som en särskild reflektion må i detta sammanhang anföras, att i den mån staten önskar bidraga till att hushållningssällskapens verksamhet utvidgas, bör detta lämpligast ske på det sättet att det allmänna anslaget till sällskapen ökas. Härigenom beredas dessa möjlighet att utvidga sin

640 verksamhet på de områden, som inom de olika hushållningssällskapen anses v a r a mest behövliga. Otvivelaktigt blir såväl statsnyttan som sällskapen själva bäst betjänade av en dylik anordning. P å g r u n d av dessa omständigheter har jag icke kunnat biträda förslaget om inrättandet av hemkonsulentbefattningar hos hushållningssällskapen. Förslaget till kungörelse angående understöd av statsmedel åt vissa elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter avser a t t bestämma efter vilka grunder elevunderstöd må utgå. Det finnes dock en skola i verksamhet — Skånska lantbruksskolan Dala, pr Askeröd — vilken, på grund av förslagets avfattning, icke kan erhålla elevunderstöd efter samma grunder som vid övriga lantmannaskolor. Denna skolas möjlighet att erhålla elevunderstöd blir beroende på Kungl. Maj:ts medgivande och begränsas på sätt som stadgas i § 1 i ovannämnda kungörelse, där det heter: »Vid sådan undervisning, som avses i 20 § av reglementet för åtgärder till höjande av det mindre jordbruket, äger Kungl. Maj:t på därom gjord ansökning medgiva, att understöd må utgå till verkligt behövande elev eller deltagare enligt reglerna för understöd vid lantmannaskola eller lanthushållsskola eller fast undervisningskurs, allt efter som Kungl. Maj:t finner undervisningens beskaffenhet föranleda, dock högst med två tredjedelar av de för sådan skola eller kurs i 5 § bestämda högsta belopp.» H ä r a v framgår, att även i det fall Kungl. Maj:t medgiver att elevunderstöd må utgå, skall det begränsas till högst två tredjedelar av det belopp, som u t g å r till elever vid lantmannaskolor i allmänhet. Det har synts mig som om inga verkligt bärande skäl blivit anförda till motiverande av en sådan undantagsställning för den skola, varom n u är fråga. Redan den omständigheten, att staten årligen anvisar medel för u p p r ä t t h å l l a n d e av verksamheten vid skånska lantbruksskolan, t a l a r för att dess elever borde få åtnjuta elevunderstöd i samma ordning som gäller vid övriga lantmannaskolor. Att skånska lantbruksskolan ständigt haft god elevtillslutning vittnar ju också om, att eleverna och deras målsmän tillmäta undervisningen vid denna skola samma värde som vid a n d r a lantmannaskolor. I y t t r a n d e till utredningen har också Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalat det önskemålet, »att eleverna vid den inom länet belägna Dala lantbruksskola med hänsyn till möjligheten att erhålla statsunderstöd måtte bliva jämställda med eleverna vid lantmannaskolor». Alla skäl synas alltså tala för att en sådan jämställdhet åvägabringas. J a g har därför inom de sakkunniga y r k a t att eleverna vid skånska lantbruksskolan skola erhålla elevunderstöd efter samma grunder som vid övriga lantmannaskolor.

641 Det i föreliggande betänkande framlagda förslaget om ä n d r a d ordning inspektionen for statens inspektion över den lägre lantbruksundervisningen och hithörande ärendens handläggning i lantbruksstyrelsen har jag för min del icke kunnat biträda och får som motivering för min avvikande meninganföra följande. De hittillsvarande inspektörerna över den lägre lantbruksundervisningen och inspektrisen över lanthushållsskolorna hava — i likhet med inspektören Över folkhögskolorna - tillsatts på förordnande på viss tid E n sådan anordning medför enligt min uppfattning beaktansvärda fördelar. För dessa arvodestjänster k u n n a anlitas personer, som genom sin övriga verksamhet stå det praktiska livet och särskilt jordbruket n ä r a Härigenom hava de goda tillfällen att lära känna de krav, som i olika orter och under olika förhållanden böra ställas på lantbruksundervisningen. De torde på grund h ä r a v också kunna förväntas t a g a vederbörlig hänsyn till de behov och önskemål ifråga om denna undervisning vilkas tillgodoseende är en nödvändig förutsättning för en tillfredsställande utveckling av densamma. Genom förordnande på viss kort tid av dessa som arvodestjänster inr a t t a d e befattningar vinnes också den betydelsefulla fördelen, a t t om förhållandena skulle påkalla ombyte, ett sådant lätt k a n ske. H ä r i synes h g g a en väl behövlig g a r a n t i för att personer med lämpliga personliga förutsättningar skola kunna förvärvas för uppdragen ifråga. Därest, såsom i betänkandet föreslås, inspektionen inflyttas i lantbruksstyrelsen, kan man befara, att densamma lätt får en mera byråkratisk prägel. Även om de tjänstemän i lantbruksstyrelsen, som enligt iorslaget skulle handhava inspektionen, genom resor till olika slags skolor m. m. kunna erhålla kännedom om förhållandena i olika orter ligger det dock n ä r a till hands att antaga, att de komma att sträva efter en uniformering av verksamheten, som i stort sett kan bliva till skada for densamma. Olägenheterna av en därmed följande brist på hänsyn till olika orters behov och önskemål kunna säkerligen bliva betydande m Även den föreslagna anordningen med en särskild undervisningsbyrå i lantbruksstyrelsen torde bliva förenad med allvarliga ölägenheter. • ! n « T ? l a n t b r u k s u n d e r v i s n i * g e n har ett mycket n ä r a samband med ett tlertal andra frågor, som handläggas på lantbruksbyrån, exempelvis olika grenar av hushållningssällskapens verksamhet. E n uppdelning av dessa ärenden på två byråer torde bliva mycket svår att genomföra E t t i sm helhet bättre resultat torde kunna ernås genom en enhetlig handläggning av samtliga för det egentliga jordbruket och lantbruksundervisningen i större eller mindre grad gemensamma frågor. Skulle för ändamålet erforderlig arbetskraft för n ä r v a r a n d e vara otillräcklig torde be hovet därav kunna tillgodoses u t a n att en uppdelning på olika byråer P å grund av nämnda omständigheter anser jag, att n u v a r a n d e ordning 4 1 — 291214.

642 för inspektionen av den lägre lantbruksundervisningen samt handläggningen av frågor rörande denna undervisning i lantbruksstyrelsen bör bibehållas i huvudsak oförändrad. Dock torde den ändringen böra vidtagas, att inspektionen över lanthushållsskolorna i sin helhet anförtros åt den för ändamålet utsedda inspektrisen. Såsom en konsekvens h ä r a v torde böra följa, att inspektrisen, i likhet med inspektörerna, förordnas av Kungl. Maj:t.

Av herrar Gustafson och Ljung. För erhållande av statsunderstöd till längre kurs i lantmannaskola har hittills gällt vissa villkor, vilka bl. a. inneburit, att sådan kurs endast kan i n r ä t t a s vid skola, som haft och har huvudkurs med visst minimiantal elever. Ändamålet med dessa föreskrifter har varit dels att längre kurs blott skulle kunna komma till stånd vid lantmannaskolor, vilka redan nått en viss omfattning och stadga, dels också att varje lantmannaskola skulle erbjuda möjligheter för unga män inom verksamhetsområdet att genomgå huvudkurs vid densamma. Då de skäl, som föranlett de n u v a r a n d e bestämmelserna om att längre kurs endast kan förekomma »jämte» h u v u d k u r s och som bl. a. äro anförda å sid. 105 i betänkandet, enligt vår uppfattning fortfarande äga giltighet och kunna anses tungt vägande, anse vi, att de fortfarande böra i huvudsak bibehållas. Vi vilja sålunda förorda, att i det av utredningen föreslagna nya reglementet stadgas, att längre kurs endast kan anordnas vid skola, där huvudkurs hålles, samt att bland villkoren för statsunderstöd till sådan kurs föreskrives, att elevantalet vid skolans h u v u d k u r s skall uppgå till samma antal, som stadgats för erhållande av anslag till parallellundervisning.

Av friherre Lilliecreutz. 1.

Rörande

inspektion

över den lägre

lantbruksundervisningen.

Under denna rubrik angiva utredningsmännen vissa riktlinjer för en omorganisation av lantbruksstyrelsen i syfte att bättre än hittills sätta den i stånd att ifråga om åtgärder för lantbruksundervisningens främjande utöva den ledande, rådgivande och kontrollerande myndigheten. Utan att vilja förringa värdet av övriga av utredningsmännen föreslagna åtgärder till den lägre lantbruksundervisningens främjande, finner jag förslaget om en omorganisation i detta syfte vara det måhända betydelsefullaste. Värdet av en initiativkraftig ledning, som jämväl är r u s t a d för att utöva en rådgivande och kontrollerande verksamhet, torde knappast k u n n a

643 överskattas. Den torde kunna anses som en grundförutsättning både för a t t ett målmedvetet arbete skall kunna bedrivas alla de m å n g a undervisningsleden igenom, allt från småbrukarkursen ute i en lantkommun u p p till högskolans föreläsningssalar, och för att de allmänna medel, som ställas till förfogande, på ändamålsenligaste sätt komma till användning. E n d a s t i ett par avseenden är jag emellertid i denna fråga av något skiljaktig mening med utredningsmännens majoritet. Under motiveringen att »även om samtliga ärenden rörande lanthushållsskolorna sammanfördes, denna uppgift antagligen icke skulle bli tillräckligt omfattande för att motivera fast anställande av en särskild inspektris inom lantbruksstyrelsen» föreslås, att inspektionen över länthushållsskolorna fördelas mellan en i undervisningsbyrån fast anställd m a n l i g befattningshavare och en utanför byrån stående, på förordnande för viss tid och mot arvode anställd, inspektris. Denna sistnämndas göromål avses begränsade till hittillsvarande, nämligen att endast öva tillsyn över lanthushållsskolornas undervisning. Redan det, a t t inspektionen över ifrågavarande skolor även för framtiden skulle uppdelas mellan en manlig och en kvinnlig befattningshavare, synes mig icke ägnat a t t g a g n a inspektionens effektivitet. Det synes mig, som om undervisningen vid en skola måste stå i så intimt samband med alla övriga a n o r d n i n g a r vid anstalten ifråga, att gränsen mellan tvenne inspekterandes befogenhet måste bliva synnerligen svår att uppdraga. Åtgärden kan dessutom lätt leda till ett ingalunda önskvärt divisionsansvar. Den uttalade farhågan för att inspektionsuppgiften icke skulle ge full sysselsättning åt en fast anställd inspektris, kan jag icke dela. Enligt ovan citerade uttalande av utredningsmännen, synas dessa endast ha fästat avseende vid de göromål, som hittills påvilat inspektrisen. För min del håller jag före, att redan den utveckling av den fasta skolverksamhet, som bör bliva följden av de föreslagna reformerna, bort motivera ett vida kraftigare utnyttjande av inspektrisen än som hittills skett. Det är emellertid att märka, att såsom en röd t r å d genom alla ågärder för den framtida lantbruksundervisningen, den högre som den lägre, bör gå en s t r ä v a n mot samverkan. Bristen på dylik målmedveten samverkan torde varit en av de väsentligaste bristerna i hittillsvarande system, om man nu ens kan tala om ett dylikt ifråga om åtminstone den lägre lantbruksundervisningen. Åtgärd efter åtgärd ha efter hand vidtagits och anslag för nya undervisningsändamål beviljats, u t a n att det synes hava allvarligt undersökts, huruvida den nya åtgärden icke kunde inrangeras uti eller åtminstone bringas i samverkan med a n d r a anordningar för enahanda eller liknande syfte. Flera exempel h ä r p å k u n n a anföras. Mest i ögonen fallande ä r dock den n ä r a nog fullständiga brist på samverkan, som hittills ägt r u m mellan den fasta och den ambulato-

a) inspek*"*»w ««ställningm n -

644 riska undervisningsverksamheten. Även om man på allra senaste tiden k u n n a t skymta ansatser till en förbättring i detta avseende, synes m a n dock ännu v a r a långt avlägsen ifrån en målmedvetet organiserad dylik samverkan. Under det skolorna i vederbörande inspektörer och inspektris haft målsmän, som kunnat verka sammanhållande och vägledande, ha sådana representanter helt saknats ifråga om all undervisningsverkhet utanför de fasta skolorna. Enligt mitt förmenande har denna brist i mycket hög grad h ä m m a t utvecklingen a v den ambulatoriska verksamheten, vilken dock i ett välordnat undervisningssystem bör hava en mycket viktig funktion a t t fylla. Redan 1907 års sakkunniga insågo betydelsen av att lantbruksstyrelsen, under v a r s överinseende den ambulatoriska undervisningsverksamheten ställdes, förseddes med en tjänsteman, vilken uteslutande kunde ägna sig åt ledning och övervakande av denna verksamhet. I detta syfte förordade de ett inom lantbruksstyrelsen utarbetat förslag till anställande av en statskonsulent för det mindre jordbruket med angivande a v synnerligen klara och framsynta anvisn i n g a r för dennes arbetsuppgifter. E n dylik tjänsteman tillsattes, men sedan h a n efter n å g r a år överflyttats till a n n a n verksamhet, har den ambulatoriska verksamheten saknat särskild målsman inom lantbruksstyrelsen. N ä r utredningsmännen uppenbarligen beräknat inspektrisens verksamhet endast med hänsyn till lanthushållsskolornas behov, synas de h a v a förbisett angelägenheten av, att en intim samverkan k a n komma till stånd j ä m v ä l emellan den fasta och den ambulatoriska kvinnliga undervisningsverksamheten. Lämpligen bör detta ordnas genom anställandet a v en för båda gemensam inspektris, vars tid och krafter under sådana förhållanden måste tagas helt i anspråk. Då det därjämte måste anses synnerligen angeläget, att lantbruksstyrelsen beredes möjlighet a t t städse stå i full kontakt med arbetet jämväl i vad det rör den kvinnliga undervisningsverksamheten, synes mig inspektrisen böra inrangeras bland befattningshavarna i lantbruksstyrelsens undervisningsbyrå. b) inspektion Uppenbart är det utredningsmännens mening, att hela ansvaret för av mejeri- o c h i 6 ( } n i n gen av åtgärderna för lantbruksundervisningens främjande undervisskall läggas i lantbruksstyrelsens händer. Detta synes mig också konseningen. kvent böra komma till uttryck i de bestämmelser, som utfärdas för reglerandet av de olika undervisningsåtgärderna. Att sålunda såsom föreslås föreskriva att inspektionen av mejeriundervisningen under byråchefens tillsyn skall utövas av statskonsulent i mejerihushållning synes mig icke stå i full konsekvens med utredningsmännens såväl erinran om statskonsulenternas skyldighet att mottaga inspektionsuppdrag, som deras uttalade förvissning om, att lantbruksstyrelsen i a n d r a fall, där fråga är om specialiserad undervisning, t. ex. i skogsskötsel m. m., skall veta att finna sakkunnig hjälp för erforderlig inspektion. Särbestämmelser i

förevarande avseende i fråga om den lägre mejeriundervisningen synas mig sålunda icke önskvärda. På ovan anförda grunder bör det jämväl konsekvent föreskrivas, att planer för undervisningsåtgärder skola för godkännande underställas lantbruksstyrelsens prövning. Så har enligt förslaget icke över allt skett, exempelvis ej beträffande lanthushållsskolorna. Givetvis bör lantbruksstyrelsen medgivas rätt att beträffande åtgärder av mindre omfattning överlåta sin prövningsrätt på undervisningsnämnd, skolstyrelse eller annan som lantbruksstyrelsen därför prövar lämplig.

c) Godkännande av planer.

Ifråga om antagande av lärarpersonal föreslås i reglementena för Kompetensprövning av såväl lantmanna- som lanthushållsskolorna att till föreståndare respekti- lärarpersonal ve föreståndarinna endast må antagas den, som därtill förklarats kompe- vid de fasta tent av lantbruksstyrelsen. För övrig fast anställd lärarpersonal, d. v. s. skolorna. vid varje skola minst en lärare, respektive lärarinna föreslås ingen dylik kompetensförklaring före anställandet. Utredningsmännen hava härvid följt hittills gällande bestämmelser i förevarande avseende. Med hänsyn till angelägenheten av att för ifrågavarande befattningar må kunna förvärvas endast prövade och för kallet fullt lämpliga personer, synas mig starka skäl tala för att som villkor för fast anställning av jämväl lärare och lärarinna vid ifrågavarande skolor borde fordras lantbruksstyrelsens kompetensförklaring. Svårigheterna för en skolstyrelse att, där ej uppenbar olämplighet eller oskicklighet föreligger, bli av med en för sitt kall mindre lämpad fast anställd lärare torde vid denna frågas bedömande ej böra underskattas. Även om en kompetensförklaring icke kan anses innebära full trygghet mot varje misstag vid ett personval, måste dock en föregången prövning av lantbruksstyrelsen, med de resurser, över vilka den enligt förslaget skulle komma att förfoga, innebära en beaktansvärd fördel i förevarande avseende. Kravet på dylik kompetensförklaring även för fast anställd lärare synes desto mera vara berättigat, som dels skolornas personal avses i stor utsträckning utnyttjad för konsulentverksamhet i hushållningssällskapens tjänst, dels en överflyttning från skol- till konsulentverksamheten och vice versa förordas. Då för anställandet av hushållningssällskapens med statsbidrag avlönade konsulenter kräves lantbruksstyrelsens kompetensförklaring, synes med fog samma fordran böra uppställas för skolornas fast anställda lärarpersonal. Hittills gällande bestämmelse, att inspektör före tillsättandet av föreståndarebefattning vid lantmannaskola skall beredas tillfälle yttra sig om sökandes lämplighet, har icke blott bibehållits i utredningsmännens förslag till reglemente för lantmannaskolor, utan motsvarande bestämmelse har jämväl införts i förslag till reglemente för lanthushållsskolorna beträffande tillsättande av föreståndarinnebefattningen. Kommer den om-

646 organisation av lantbruksstyrelsen till stånd, som i betänkandet föreslås, med det tillägg beträffande inspektrisens fasta anställande, som av mig ovan förordats, torde särskilda bestämmelser rörande inspektörs och inspektris hörande böra utgå. II.

Beträffande

vissa åtgärder

avseende

lanthushållsskolorna.

a) Skolornas Det synes som erfarenheterna från de c:a 17 år, under vilka skolor av ama m.m. ^ e i m a j.yp v a r ^ j verksamhet, ävensom den snabba utA7eckling som under sagda å r ägt r u m å jordbrukets område bort giva anledning till reformer av mera vittgående innebörd än som skett. Även om ordalydelsen för skolornas ändamål blivit i någon mån förändrad, har man ej velat åt skolorna i n r y m m a n å g r a väsentligt utvidgade uppgifter. Såväl genom ämnesval som genom anvisningar rörande kurstidernas användning synes man, även om en viss frihet beträffande ämnesval medgivits, alltjämt velat bibehålla skolornas k a r a k t ä r av husmodersskolor med undervisningen begränsad till göromål, vilka eleven själv kan komma att lägga hand vid, därvid huvudvikten fortfarande förlagts på inomhusarbetet. Det m å starkt ifrågasättas, huruvida icke tidsutvecklingen krävt, att undervisningen mer än som skett inriktats mot samma mål, som angivits för lantmannaskolorna, nämligen att »bibringa grunderna för lanthushållningens utövande». Givetvis hade detta ej. behövt utesluta, att huvudvikten av utbildningen vid lanthushållsskolorna förlagts till de ämnen, som mera direkt beröra kvinnans arbetsområden. Förbises må emellertid ej vikten av, att landsbygdens kvinnor erhålla en allmän orientering rörande de faktorer, som äro av betydelse för ett jordbruks ekonomiska drift. Vid skötseln av ett mindre jordbruk torde i större delen av v å r t land det väsentligaste av arbetet utföras a v m a n och hustru gemensamt. Det måste därför anses v a r a av stor betydelse, att båda förstå de m å n g a faktorer, som utöva inflytande över jordbruksnäringen. Av skilda orsaker kunna flertalet av de landsbygdens kvinnor, som ha för avsikt att k v a r s t a n n a vid jordbruket, endast en gång i sitt liv få tillfälle att offra någon längre tid på att genomgå en yrkesskola. Det är därför av så mycken större vikt, att denna skola inriktas icke blott mot att bibringa kunskaper i sådana göromål, vilka kvinnorna k u n n a v ä n t a s komma att själva utföra, u t a n även mot att vidga deras förståelse för jordbruksyrket i dess helhet. b) "Kortare Uppenbart kunna h ä r skisserade k r a v icke tillgodoses under en s. k. kurser". kortare kurs. Att som föreslås även för framtiden bibehålla den korta kurstypen och jämväl åsätta den beteckningen lanthushållsskola synes mig icke ändamålsenligt. Även om den kurstypen som övergångsform tidigare m å h ä n d a k u n n a t ha sitt berättigande, synes tiden v a r a mogen för dess slopande och ersättande med kursformer, som bättre lämpa sig

647 för tidens krav. E t t studium av vad undervisningen i en kortare kurs enligt § 3 förslag till reglemente för lanthushållsskolor skall omfatta ger t y d l i g t vid handen, h u r u ytliga och otillfredsställande de kunskaper måste bliva, som av medelmåttigt begåvade elever kunna inhämtas under en dylik kurs. Icke minst tydligt framträder detta, när m a n betänker, att kompetensfordringarna för inträde vid lanthushållsskola enligt utredningsmännens förslag komma att mildras i jämförelse med de hittills gällande. F o r d r i n g a r n a på icke blott att läsa ledigt innantill och skriva en t y d l i g handstil u t a n även att äga god övning i de fyra räknesätten med hela tal hava sålunda slopats u r reglementet och ersatts med föreskrift om insändande av avgångsbetyg från folkskola och i förekommande fall fortsättningsskola. Även om betänkligheter kunna resas, A-arom mera nedan, mot att överhuvudtaget kraven på r ä t t till inträde m i n s k a t s beträffande såväl lantmanna- som lanthushållsskolor, framt r ä d a ölägenheterna h ä r a v så mycket skarpare, när m a n finner att åt lanthushållsskola icke inrymts samma möjlighet att med lantbruksstyrelsens medgivande till viss gräns skärpa fordringarna för inträde, som enligt § 16 förslag till reglemente för lantmannaskolor beretts dessa skolors styrelser. S i n tveksamhet rörande de kortare kursernas bibehållande hava utredningsmännen övervunnit under förmenande, att ett borttagande av d e m sannolikt i vissa t r a k t e r skulle komma a t t reducera tillslutningen a v elever till skolan och därvid särskilt gå ut över elever från mindre bemedlade hem. F r å n av mig ovan angivna synpunkter vore en minskn i n g av elevantalet vid de kortvarigare kurserna ingalunda att beklaga. Deras borttagande torde med stor sannolikhet resultera uti, att elevantalet vid skolor med tillfyllestgörande utbildningsmöjligheter komme a t t ökas till fördel både för dessa skolor och för eleverna själva. Med de stipendiemöjligheter, som enligt förslaget öppnas, torde de ekonomiska svårigheterna för genomgående av en fullständig lanthushållskurs komma att avsevärt minskas. Otvivelaktigt föreligger dock behov av att ordna yrkesundervisning för de lantbrukets kvinnor, för vilka jämväl a n d r a hinder möta för genomgående av en fullständig lanthushållsskolekurs än de rent ekonomiska. Speciellt gäller detta husmödrarna vid mindre jordbruk. Av största vikt synes mig v a r a att även deras behov av vidgad yrkesutbildning n u bli beaktade och tillgodosedda. Men icke ens för dem synas de kortare kurserna lämpa sig vare sig med hänsyn till kursens längd eller det föreslagna undervisningsprogrammet. Utnyttjas emellertid på ett ändamålsenligt sätt de möjligheter i §§ 17—20, förslaget till reglemente för med statsmedel understödda åtgärder till höjande av det mindre jordbruket i n r y m m a för anordnandet vid och genom lanthushållsskolorna av särskilta undervisningskurser, torde utbildningskraven för dem, som av en eller annan anledning ha svårt att bevista

648 skolornas huvud- eller längre kurser, k u n n a på ett tillfredsställande s ä t t tillgodoses. Uppfattningen bland lanthushållsskolornas l ä r a r k å r om värdet av de kortare kurserna angives (se sid. 304) allmänt vara, »att de ej giva så god behållning och att m a n därför allmänt borde övergå till längre kurser». I sin inspektionsrapport för 1927 anför inspektrisen för lanthushållsskolorna bl. a. »även i a n d r a avseenden blir undervisningen vid 105 d a g a r s kurserna otillfredsställande och föga motsvarande lanthushållets behov». Om de kortare kurserna sålunda icke giva önskvärd behållning för dem, för vilka de n u äro avsedda, företrädesvis landsbygdens ungdom, och de icke heller lämpa sig för de landsbygdens kvinnor, vilka red a n äro bundna vid ett småbruk, synes mig starka skäl tala för deras slopande. Otvivelaktigt skulle en dylik åtgärd i flera avseenden bidraga till icke blott att förenkla bestämmelserna för lanthushållsskolorna u t a n även att klarställa deras uppgift att v a r a yrkesskolor. E n förändring i h ä r åsyftad riktning kan visserligen v ä n t a s innebära svårigheter förvissa redan befintliga skolor, som i n r ä t t a t sig för kurser enbart av denn a typ, men genom reglerande övergångsbestämmelser torde sagda svårigheter så småningom kunna övervinnas. Skulle det av en eller annan anledning visa sig oundgängligen nödvändigt att i någon eller n å g r a orter inom landet bibehålla eller uppr ä t t a skolor med kortare kurser, böra dylika skolor erhålla a n n a n ben ä m n i n g än lanthushållsskolor och för dem och deras verksamhet ut-, färdas särskilda bestämmelser. I enlighet med ovanstående förutsattes att alla bestämmelser i lanthushållsskolornas reglemente, som avse de s. k. kortare kurserna, u t g å . De beröras därför ej i det följande. E t t studium av berättelserna över lanthushållsskolornas verksamhet ger vid handen, att hittills gällande bestämmelser och anvisningar vid skilda skolor tolkats väsentligt olika. Som ett helhetsintryck k v a r s t å r , a t t m a n som skolornas huvuduppgift i allmänhet satt den egentliga husmodersutbildningen och därvid speciellt den del därav, som omfattar inomhusarbetet, under det att undervisningen i de egentliga lantbruksämnena i större eller mindre grad kommit att intaga en mera underordnad plats. Det skall inte bestridas, att tidigare bestämmelser givit ett visst fog för ett dylikt förhållande, ej heller a t t vissa organisatoriska brister försvårat ett genomförande av ändamålsenligare reformer a v skolornas arbetsprogram. Det måste emellertid starkt ifrågasättas, h u r u vida de nu föreslagna bestämmelserna beträffande undervisningsplanen k u n n a anses i någon högre grad främja en tidsenligare inriktning a v skolorna. I stort sett äro de nu föreslagna bestämmelserna desamma som föru t allenast med n å g r a smärre förbättringar beträffande den teoretiska

undervisningen såsom bl. a. att »lanthushållningens ekonomi» upptagits som särskilt ämne samt att mjölkning upptagits i planen för de praktiska övningarna. En avgjord försämring anser jag vara, att ämnet nötboskapsskötsel, vilket hittills varit obligatoriskt, nu föreslås i vissa fall kunna bortväljas. Vill man, vilket jag tror vara synnerligen angeläget,, giva lanthushållsskolorna en mer än hittills markerad betoning av yrkesskolor för jordbrukets kvinnor, så bör icke blott nötboskapsskötseln ingå som obligatoriskt ämne utan jämväl ämnet jordbrukslära upptagas i den teoretiska undervisningen. Detta senare ur ovan anförda synpunkter rörande behovet av att jämväl kvinnorna må erhålla erforderlig, orientering om alla på jordbruksdriftens räntabilitet inverkande faktorer. Härför erforderlig tid torde utan svårighet och utan förlängning av kurstiden kunna erhållas genom begränsning av tiden för andra ämnen, exempelvis vävnad och slöjd. En värdefull förbättring ifråga om undervisningsplanen innebär förslaget om fastställande av normalplan med därtill fogade anpassningsmöjligheter. Bestämmelsen åter att skolstyrelsen äger fastställa detaljplanen för skolan, vilken därefter insändes till inspektrisen, finner jag mindre ändamålsenlig. Anledning synes mig saknas för att ifråga om fastställande av undervisningsplanen stadga andra bestämmelser för lanthushållsskolor än de som föreslagits skola gälla beträffande lantmannaskolorna, nämligen att den skall underställas lantbruksstyrelsen. Endast härigenom lär det bliva lantbruksstyrelsen möjligt att utöva erforderlig kontroll över, att undervisningen bedrives i önskvärd riktning. I anslutning till vad härom ovan anförts finner jag de företagna lindringarna ifråga om inträdesfordringar synnerligen betänkliga. Man icke blott utesluter fordringarna på, att sökanden skall besitta de nödvändigaste teoretiska förkunskaper utan lägger jämväl i vederbörande skolstyrelses händer att bevilja licens från föregående praktik. Reformsträvandena i detta fall borde ha gått i helt motsatt riktning. Man har bibehållit minimiåldern för inträde vid 16 år. Allmänna omdömet från skolhåll om att eleverna ha större gagn av en skolkurs genomgången vid något mognare ålder, borde ha manat till att höja åldersgränsen åtminstone till den, som föreskrivits för de manliga eleverna, nämligen till fyllda 18 år. Den omständigheten, att de kvinnliga skolorna därigenom i genomsnitt finge ett jämförelsevis mognare material att handskas med, torde endast vara till fördel. Medgivandet om licens från fordran på ett års föregående praktik synes mig sakna varje fog. Detta så mycket mer som förslaget icke ens antydningsvis angiver de skäl, på grund av vilka licensen skall kunna medgivas. Bestämmelsen härom synes sålunda helt böra utgå. Skulle emellertid licensförfarandet av någon anledning anses erforderligt, synes det böra läggas i lantbruksstyrelsens

650 h ä n d e r och den eller de omständigheter tydligen angivas, under vilka licens k a n få meddelas. e) Förestån- A v n u gällande bestämmelser rörande lärarpersonalen upptager fördarinnans s i a g e t oförändrad bestämmelsen om, att i vissa fall till rektor för lantdligganden. hushå]lsBkolsi k a n förordnas föreståndare för till samma plats som skolan förlagd lantmanna- eller folkhögskola. Vid en jämförelse mellan ifrågavarande rektors befogenhet enligt det äldre och nu föreslagna reglementet finner man, att han enligt det förra av 14 uppräknade åligganden hade att b ä r a ansvaret för 8, under det att han av samma antal ärenden nu skulle få 2, förutom i båda fallen skyldigheten att vaka över ordningen vid skolan. De t v å självständiga uppdrag förutom sistn ä m n d a övervakande, som sålunda skulle tillkomma honom, äro att vara ordförande i lärarrådet samt att sammankalla detta, Den enligt mitt förmenande fullt riktiga strävan att mer än hittills lägga ansvaret för skolverksamheten på föreståndarinnan, h a r m a n sålunda icke konsekvent genomfört. Förutom de t v å synnerligen oväsentliga uppdrag, som direkt undandragits föreståndarinnan, h a r man, så vitt j a g kan förstå, u t a n påvisbart gagn genom stadgandena i reglementsförslagets § 17 mom. 5—7, åstadkommit ett obehövligt led mellan den ansvariga föres t å n d a r i n n a n och den beslutande styrelsen. Det är nämligen att märka, a t t alla d ä r angivna åtgärder äro beroende på styrelsens beslut. Beträffande rektorsinstitutionens behövlighet för lokalfrågans reglering torde knappast behöva erinras om, att det är vederbörliga skolors styrelser, som lära ha dispositionsrätt över lokalerna. E n ä r sålunda förordnandet av särskild rektor för lanthushållsskolorna icke kan anses i någon avsevärd mån gagna utan snarare förtynga arbetet, synas bestämmelserna härom böra utgå ur reglementet och de för denne föreslagna åliggande helt överlåtas åt föreståndarinnan eller i de fall, som omnämnas i § 14 a n d r a stycket, föreståndaren. III.

Ifråga

om lantbruksundervisning

för en större

allmänhet.

n) Premiering I reglementet för premiering av mindre jordbruk under § 12 avseende av mindre d e bestämmelser hushållningssällskap äger utfärda utöver vad som av jordbn K x m g l i Maj:t stadgats, h a r bibehållits föreskriften om, att sålunda utfärdade bestämmelser skola »meddelas» lantbruksstyrelsen. I analogi med vad jag tidigare anfört beträffande angelägenheten av att åt lantbruksstyrelsen inrymmes stadgad befogenhet att icke blott kontrollera u t a n j ä m v ä l att vägleda undervisningsverksamheten, synas av hushållningssällskap utfärdade bestämmelser böra för godkännande underställas lantbruksstyrelsens prövning. N ä r det som här gäller att fastställa vissa grundläggande regler för en tävlan synes angeläget vara, att dessa icke u t a n tungt vägande skäl göras allt för olika skilda distrikt emel-

651 lan. Givetvis bör detta icke innebära ett schablonmässigt förfarande, u t a n måste behörig hänsyn tagas till lokala förhållanden. Det må vidare ifrågasättas, h u r u v i d a icke den möjlighet att erhålla statsbidrag för åstadkommande av mönsterjordbruk, vilken, hämtad från n u gällande reglemente, enligt förslagets § 13 fortfarande endast står öppen för Norrland och Dalarna, jämväl må kunna beredas övriga landsdelar, som så önska. Även om denna möjlighet hittills endast i r i n g a utsträckning lär ha u t n y t t j a t s i de nordliga delarna av landet, är. å t g ä r d e n tvivelsutan väl v ä r d beaktande. Särskilt torde dylika mönsterg å r d a r kunna bliva av värde som besöksplatser för studieresande. Å betänkandets sida 401 lämnas en intressant statistisk redogörelse för b) Studieresor. under år 1928 genom hushållningssällskapen anordnade studieresor. Den mångfald resetyper, växlande mellan 1 till 16 dagars varaktighet, som kommit till användning, visar med önskvärd tydlighet, h u r u vitt skild uppfattningen inom olika hushållningssällskap är beträffande de uppgifter, dessa resor avse a t t fylla. De synes mig j ä m v ä l v i t t n a om, huru välbehövlig en effektivare handledning vid och kontroll över resornas anordnande är. Vid utformningen av föreliggande förslag till reglemente för studieresorna h a r man i stort sett följt de förutvarande bestämmelserna och sålunda medgivit anordnande av såväl kortare resor, s. k. hembygdsresor, som längre resor, vilka senare kunna utsträckas jämväl till grannländerna. De sistnämnda angivas avsedda för sådana personer, som kunna förväntas skola få verkligt gagn av en dylik resa. Det må av flera skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke tiden vore mogen för en koncentration på de kortare resorna, avsedda för de verkliga småbrukarna, d. v. s. sådana med innehav av högst 15 h a r odlad jord. Detta så mycket hellre som enligt betänkandet möjligheter i andra former öppnas för resor avsedda för sådana deltagare, för vilka de längre resorna angivas avsedda. Att de längre resorna kunnat ha sitt berättigande som ett led i här berörda åtgärder under de tider, d å tillgången på välskötta — särskilt mindre — jordbruk var starkt begränsad och företrädesvis v a r att söka i det sydligaste Sverige och Danmark, skall icke bestridas, men sedan n u m e r a studievärda jordbruk av alla storleksklasser praktiskt taget finnas i alla delar av landet, lärer reserayongern a utan skada kunna avsevärt begränsas. Det torde knappast k u n n a bestridas, att ju mer likartade de n a t u r l i g a betingelserna äro på de besöktas och de besökandes jordbruk, desto mera få de sistnämnda att lära. H u r u nöjsamt det än k a n v a r a för t. ex. norrländska och skånska jordbrukare att göra studiebesök hos varandra, bli dock de lärdomar, de kunna omsätta på den egna torvan, allt för få och för staten allt för dyrköpta. E n väl planlagd och ledd resa på 3—6 dagar, under vilken deltagarnas intresse oavbrutet kan hållas uppe, är ett u t m ä r k t medel att väcka och giva impulser. Vida större gagn torde de resenärer, det här

652 i första h a n d gäller, hava av två kortare resor med något års mellanr u m än av en lång. Med hänsyn till a t t största möjliga antal småbrukare må k u n n a beredas tillfälle deltaga uti åtminstone en studieresa, synas mig för den skull de statsmedel, som anvisas för resor av ifrågavarande slag, uteslutande böra användas för kortare resor. Av ovan åberopade statistik rörande studieresorna framgår även, a t t under det att flertalet hushållningssällskap under år 1928 anordnat studieresor för män, endast 11 av de 26 sällskapen anordnat dylika för kvinnor. Vid en jämförelse mellan såväl antalet resor som deltagare i dessa framstår disproportionen de båda grupperna emellan ännu skarpare. Även om en av orsakerna härtill torde v a r a att söka uti otillräckliga anslag, måste dock ifrågasättas, h u r u v i d a icke även med nuvarande anslag proportionen kunnat och bort v a r a en annan. Under alla förhållanden synes mig frågan för framtiden böra beaktas vid tillmätandet av anslag till studieresor. § 20 i h ä r berörda reglementsförslag inrymmer r ä t t för Kungl. Maj:t att i vissa fall medgiva anordnande av undervisning efter andra grunder än som i reglementets §§ 17—19 angivits. Bestämmelsen ifråga ä r h ä m t a d från motsvarande bestämmelse i nuvarande reglementes § 21 sista stycket. Häremot synes intet v a r a att erinra under förutsättning a t t tolkningen av den föreslagna paragrafen blir en a n n a n än den hittills tillämpade av § 21 i gällande reglemente. Med stöd a v den sistnämnda hava nämligen statsmedel, avsedda för understödjande av ifrågavarande ambulatoriska undervisning, åtminstone delvis tagits i anspråk för ändamål, som äro hänförliga till den fasta skolverksamheten. Sålunda har av detta anslag u t g å t t bidrag till enskilda personer för anordnande av kurser motsvarande lantmannaskolornas huvudkurser eller längre kurser. Anses dylika privata undervisningsanstalter vid sidan om de ordinarie lantmannaskolorna vara av den betydelse, att de jämväl för framtiden böra åtnjuta statsbidrag, varom meningarna kunna var delade, böra särskilda medel härtill anvisas under rubriken »D. Undervisningsanstalter för jordbruk och lantmannanäringar», I X huvudtiteln. Även om utredningens förslag rörande höjning av anslaget till å t g ä r der för det mindre jordbruket kommer att bifallas och ökade medel sålunda ställas till förfogande, äro behoven på detta område så stora, a t t de anvisade medlen uteslutande böra få användas för i reglementet angivn a åtgärder. IV.

Lärarpersonalens vid lantmannaoch lanthushållsskolor ning för annan undervisning än vid skolornas ordinarie

användkurser.

Med beaktande av angelägenheten av att sagda skolors lärarpersonal m å k u n n a finna användning för undervisningsverksamhet j ä m v ä l under de tider a v året, då deras tid ej tages i anspråk för den ordinarie

653 v e r k s a m h e t vid respektive skolor, ha utredningsmännen föreslagit, att d e n n a personal under ett visst sammanlagt antal d a g a r skall mot särskilt arvode stå till förfogande för undervisningsuppdrag. För föreståndare eller l ä r a r e vid lantmannaskola föreslås arvodet skola utgå med 14 respektive 10 kronor pr d a g och för föreståndarinna eller l ä r a r i n n a vid lanthushållsskola med 10 respektive 7 kronor 50 öre pr dag, vartill, då arbetet utföres å a n n a n ort än vederbörandes boningsort, komma resekostnads- och traktamentsersättning. I f r å g a v a r a n d e såväl arvode som resekostnads- och traktamentsersättning föreslås — åtminstone beträffande l ä r a r n a (sid. 178) — böra gäldas av den, som påkallat lärarpersonalens medverkan. Fastslås det a t t samtliga ifrågavarande kostnader skola drabba rekvirenten, torde det kunn a befaras, att lärarpersonalens biträde för detta ändamål kommer att bliva ytterst lite utnyttjat. Med det gagn såväl skolverksamheten som lärarpersonalen kan väntas få av att den sistnämnda beredes tillfälle komma i direkt kontakt med befolkningen utanför skolornas h a n k och stör, synes rekvirents bidrag till kostnaderna böra begränsas till dem för rese- och traktamentskostnader. Erfordras härutöver ersättning bör den u t g å av medel, som ställas till skolornas förfogande.

Av herr Linders, som förklarat sig instämma i herr Gustafsons reservation angående statsunderstöd åt behövande elever.

Av herr Ljung. Enligt det framlagda förslaget till nytt reglemente för lantmannaskolorna skall undervisningen i längre kurs åsyfta fördjupning och u t v i d g ning av elevernas kunskaper i de för huvudkursen angivna ämnena. Självfallet skulle en sådan fördjupning och utvidgning kunna drivas längre i samma mån som undervisningen redan från början kunde läggas på ett högre plan. För möjliggörande av detta anser jag, att för inträde i längre k u r s bör krävas vissa förkunskaper, motsvarande vad som i § 16, punkt 2, av det föreslagna n y a reglementet ä r angivet. Visserligen skulle, såsom i betänkandet, sid. 63, framhålles, en sådan föreskrift innebära en viss skärpning av nu gällande bestämmelser, men enligt vad j a g kan finna skulle denna olägenhet mer än väl uppvägas av de därmed förenade fördelarna. Erfarenheten från de skolor, som hittills haft motsvarande inträdesfordringar, har, såsom å sid. 62—63 i betänkandet framhålles, visat, att det ej erbjuder n å g r a svårigheter att upprätthålla dessa inträdesfordringar. F ö r d e l a r n a därmed torde också v a r a obestridliga.

654 Själva syftet med den längre kursen, att meddela en i främsta rummei för de medelstora och större jordbruken avpassad, mera omfattande undervisning i jordbruk, skulle k u n n a nås på ett vida bättre sätt, om undervisningen, tack vare bättre och jämnare förkunskaper, kunde från början läggas på ett något högre plan. Den nu föreslagna föreskriften skulle visserligen kunna utestänga en del elever från inträde i längre kurs. Men då möjligheten att genomgå huvudkurs med därpå följande fortsättningskurs alltid stode öppen, skulle även dessa elever, om de så önskade, kunna förskaffa sig en bättre utbildning än den huvudkursen k a n ge. Maximiantal Såsom villkor för erhållande av statsunderstöd till lantmannaskolor h a r elever i länt- hittills bl. a. stadgats visst maximiantal elever, nämligen för huvudkurs mannaskola. ^ ^ ^ f ^ ^ ^ ^ ^ ^ fortsättningskurs 30. I det förslag till kungörelse angående statsunderstöd till sagda skolor, som nu framlagts i betänkandet, hava dessa bestämmelser borttagits. Som motivering härför har å sid. 235 i betänkandet anförts, att nämnda bestämmelse är direkt hindrande för den önskvärda uppkomsten av verkligt stora skolor. I likhet med utredningens majoritet finner jag det önskvärt, att stora lantmannaskolor med i olika avseenden goda resurser uppkomma. Emellertid k a n j a g icke bortse från att förekomsten att ett allt för stort antal elever i en viss kurs medför allvarliga ölägenheter. Det blir omöjligt för skolans föreståndare och lärare att på den korta tiden tillräckligt lära känna dessa m å n g a elever. Stora svårigheter uppkomma vid ordnandet av demonstrationer och övningar. Den individuella prövningen vid förhör och tentamina i och för betygssättning blir också i höggrad försvårad. Då dessa ölägenheter enligt min uppfattning icke k u n n a avhjälpas genom elevernas uppdelning i grupper för parallellundervisning samt beviljande av statsunderstöd härför, anser jag att ett visst maximiantal elever för olika kurser bör stadgas. Med hänsyn till den relativt stora omfattning, v a r i demonstrationer och övningar böra ingå i längre kurs och fortsättningskurs, torde maximiantalet i dessa kurser liksom förut böra sättas avsevärt lägre än i huvudkurs. P å grund av ovan angivna skäl och i betraktande av de förslag angående anslag till parallellundervisning, som framlagts i betänkandet, vill jag föreslå, att i villkoren för erhållande av statsunderstöd till lantmannaskolor stadgas, att elevantalet ej får överstiga i huvudkurs 80 samt i längre kurs och fortsättningskurs 40. Ålderstillägg Enligt nu gällande föreskrifter angående minimilön åt föreståndare och till förestån- i a r a r e i lantmannaskolor kan föreståndare erhålla t v å och l ä r a r e tre mZnaskoiä. ålderstillägg. Då dessa bestämmelser år 1919 tillkommo, gällde som allmän regel, att antalet ålderstillägg var lägre i högre befattningar än i

655 lägre sådana inom samma grupp. Bestämmelsen ifråga framgick som en n a t u r l i g följd av denna allmänt tillämpade princip, även om vissa andra skiil också kunde åberopas härför. Med nu gällande bestämmelser om minimilöner kommer följden av den n ä m n d a föreskriften bl. a. a t t bliva, att föreståndarens slutlön endast blir 500 kronor högre än den fast anställde lärarens. Denna skillnad k a n icke anses utgöra skälig ersättning för det ökade arbete och ansvar, som följer med föreståndarbefattningen. Någon a n n a n ersättning härför torde ej heller annat än i undantagsfall förekomma. Det synes mig därför också vara fullt förklarligt och väl motiverat, då svenska lantmannaskolornas lärarförening i sin på sid. 173 i betänkandet återgivna skrivelse gör framställning om sådan ändring i gällande bestämmelser, att även föreståndare skall k u n n a erhålla tre ålderstillägg. De skäl, som i betänkandet anförts som motiv för att framställningen icke tillstyrkts, k a n j a g för min del icke finna tillräckligt bärande. J a g vill sålunda förorda sådan ä n d r i n g i bestämmelserna om ålderstillägg, att även föreståndare må kunna erhålla tre ålderstillägg.

A v herr Svensson. Undertecknad, som i övrigt biträder kommitténs förslag rörande ungdomsverksamhetens ordnande, har beträffande storleken a v föreslagna bidrag av statsmedel till ungdomsledarnas arvoden anmält avvikande mening, och får j a g härmed n ä r m a r e utveckla de synpunkter, jag därvid framhållit. Kommitténs ledamöter hava varit eniga därom, att som ungdomsledare böra kunna anställas såväl agronomiskt utbildade personer som ii ven sådana med kompetens som v a n d r i n g s r ä t t a r e (instruktörer). Medgivandet att även de senare skola k u n n a anses kompetenta vilar på den förutsättningen, att det »å varje ort, där ungdomsrörelsen vinner starkare anslutning, synes nödvändigt att i spetsen för densamma ställes en särskild ungdomskonsulent med framstående kompetens» (sid. 479). Ungdomsledarna med lägre kompetens skulle bliva dennes medhjälpare och arbeta under hans överinseende. Det är uppenbarligen aA^ betydelse a t t ungdomsverksamheten i ett län igångsattes under de mest g y n n s a m m a betingelser och sålunda under den möjligast kompetenta ledning, så att den redan från början blir mönstergillt ordnad och därigenom vinner allmänhetens förtroende. Av denna anledning synes man böra r ä k n a med, att tills vidare huvudsakligen särskilda ungdomskonsulenter bliva erforderliga med agronomisk utbildning. P å dessa personer böra u t a n tvivel ställas samma krav ifråga om utbildning som på konsulenter och lantbrukslärare. De böra dessutom

656 vara i besittning av vissa särskilda personliga egenskaper, som göra dem lämpade för den ansvarsfulla ledning av uppväxande ungdom som här ä r ifråga. Deras arvoden synas böra tillmätas i förhållande till dessa krav. Hittills verksamma ungdomskonsulenter hava åtnjutit ett arvode av ,350 kronor pr månad samt reseersättning. Detta arvode torde anses lågt i betraktande av att dagtraktamente vid resor ej utgått och dessa konsulenters tjänstgöring är förenad med så gott som dagliga resor till i verksamheten deltagande ungdomar. Kommittén har för lantmannaskollär a r e vid tjänstgöring under tid av året, som ej upptages av skolans ordinarie kurser, föreslagit ett dagarvode av 10 kronor samt reseersättning jämte dagtraktamente. Då det är önskvärt, att just lantmannaskolornas l ä r a r e i största möjliga utsträckning komma till användning som ungdomskonsulenter under sommarhalvåret, synes det ofrånkomligt att för sådant fall giva tillfälle till inkomst, som fullt svarar mot den vid annan tjänstgöring stipulerade. Ovannämnda arvode av 350 kronor för månad jämte reseersättning torde därför ej böra underskridas. Enligt kommitténs mening böra kostnaderna för ungdomsverksamhe ten fördelas mellan statsverket och anordnarna, Samma regel gäller ju även annan undervisningsverksamhet på jordbrukets område. Sålunda u t g å r enligt nuvarande bestämmelser för undervisningskurser för i mindre jordbruk deltagande män och kvinnor av statsmedel ett bidrag a v högst hälften av den summa, vartill kostnaderna uppgått, och enligt kommitténs förslag skulle detta bidrag höjas till högst två tredjedelar av kostnaderna. Det till avlönande av jordbrukskonsulenter utgående statsanslaget motsvarar konsulenternas hela grundlön jämte ålderstilllägg, varemot kostnaderna för resor och dagtraktamenten bestridas aAT hushållningssällskapen. Kostnaderna för å r 1929 anställda 13 ungdomskonsulenter med sammanlagt 76 tjänstgöringsmånader utgjorde: arvoden 26 614 kronor 34 öre (350 kronor pr månad), resekostnader 24 244 kronor 56 öre eller sammanlagt 50 858 kronor 90 öre. Resekostnaderna h a v a sålunda uppgått till inemot hälften (47'6 procent) av de sammanlagda kostnaderna. Därest ett bidrag a v statsmedel för n ä m n d a år skulle h a v a utgått i enlighet med kommitténs förslag eller med högst 200 kronor för tjänstgöringsmånad, skulle detta bidrag hava utgjort ej fullt 30 procent av de sammanlagda kostnaderna. E h u r u v ä l ett tillräckligt starkt ortsintresse bör komma till synes i form av anslag från de lokala anordnarna eller i övrigt från orten såsom en förutsättning för ett gott resultat av verksamheten, synes dock ej så avsevärt större k r a v böra ställas på ortsintresset i detta fall än ifråga om övrig undervisningsverksamhet. Kommittén h a r icke ansett lämpligt att föreslå författningsenligt bestämda arvoden åt ungdomsledarna, enär dessas kompetens torde komma att bliva växlande. I det fall att dessas hela arvodesbelopp komme att

657 u t g å av statsmedel, kunde detta befaras locka till att bevilja ungdomsledare med lägre kompetens högre arvodesförmåner än som svarade mot denna. Detta synes mig kunna undvikas genom att fastställa visst maximibelopp som bidrag till arvode åt ungdomskonsulenter och ett annat lägre sådant som bidrag till arvode åt ungdomsledare med lägre kompetens (instruktörer) i analogi med de till avlönande av jordbrukskonsulenter och v a n d r i n g s r ä t t a r e utgående bidragen. De kvinnliga ungdomskonsulenterna åtnjuta f. n. ett månadsarvode av 250 kronor, vilket arvode, med hänsyn till att ej heller åt dem dagtraktamente utgår, torde v a r a något lägre än den av kommittén föreslagna avlöningen åt hemkonsulenter. Då de kvinnliga ungdomskonsulenterna böra hava erhållit samma utbildning, som föreslagits för hemkonsulenter, bör någon minskning av sagda arvode ej ifrågakomma. P å grund av det sålunda anförda anser jag, att kommittén bort föreslå att bidrag av statsmedel må, i den mån för ändamålet anvisat statsanslag därtill lämnar tillgång, utgå med a) för manlig ungdomskonsulent högst 350 kronor för månad, b) för kvinnlig ungdomskonsulent högst 250 kronor för månad, c) för instruktör högst 200 kronor för månad, under villkor att återstoden av arvodet, ävensom rese- och övriga kostnader gäldas av hushållningssällskap, J. U. F . eller annorledes.

42 — 2 91314.

BILAGOR

661 Bilaga 1.

Normalplaner för undervisningen i lanthushållsskolans ordinarie kurser. Praktisk undervisning. Övningarna

omfatta

nedan

upptagna ämnen m e d antal a r b e t s t i m m a r :

Hushållsarbete imatlagning, bak ning, kon servering e t c ; dukning, servering; diskning och andra rengöringsarbeten) Tvätt, mangling, strykning; rumsstädning Enkel sömnad, lagning; vävnad Mjölkhushållning Trädgårdsskötsel Fjäderfäskötsel Svinskötsel Nötboskapsskötsel Mjölkning Andra ämnen Summa

för dem angivna

ungefärliga

H u v ui k u r s

K o r t kurs

Vinter

Sommar

Vinter

aSommar

Längre kurs

500 150 280 70

500 150 200 50 120 60 30 20 40

350 80 170 30

350 80 100 30 100 40 20

—

—

—

700 250 350 100 200 100 50 40 50 60

1 170

— 60 30 40 40 1 170

— 40 20 20 30

— 20

Teoretisk undervisning. Ungefärligt

antal lektionstimmar i nedan angivna ämnen:

Närings-, födoämnes- och matlagningslära Hemvård Vävteori Hälso- och sjukvårdslära samt barnavård Lanthushållets ekonomi Enklare bokföring Mjölkhushållning Trädgårdsskötselns g r u n d d r a g . . . Fjäderfäskötsel Svinskötselns grunddrag Nötboskapsskötselns grunddrag Andra ämnen Summa

Huvudkurs

Kort kurs

Längre kurs

75 12 12 35 10 25 15 30 20 6 20

60 10 30 10 15 10 25 20 o 15

—

—

125 20 20 60 15 30 20 40 30 10 30 50

—

662 Huvudkurs. Riktlinjer för den praktiska undervisningen. Undervisningen i hushållsarbete (matlagning, bakning, tillvaratagande av slakt, konservering, dukning och servering, diskning och andra rengöringsarbeten i köket) skall avse att bibringa eleverna en viss yrkesskicklighet vid utförandet av göromålen, vänja dem vid planmässigt och målmedvetet arbete samt öva och utveckla deras ordningssinne, omdöme och ansvarskänsla. Då det yrke, som här avses, är husmoderns i lantmannahemmet, bör vid undervisningen i hushållsarbete lanthemmets behov och möjligheter ständigt hållas i sikte. Som första mål bör därför uppställas insikt och skicklighet i att tillvarataga och på bästa sätt anrätta de produkter lantbruket lämnar hushållet och detta ifråga om både vardags- och helgdagskost. Det ligger alltså stor vikt på att eleverna få lära sig tillaga ävensom att tycka om en blandad kost av de produkter som framställas av jordbruket eller utan direkt utgift kunna erhållas; alltså att tillaga rätter av mjöl, gryn, baljväxter, rotfrukter, trädgårdens grönsaker, odlade och vilda frukter och bär, men även av animaliska produkter såsom mjölk och ägg, av kött och innanmäte av våra slaktdjur ävensom av kött av fjäderfä, vilt och fisk. Bakningen bör omfatta bakning av såväl grövre som finare brödslag med begagnande av mjöl av svensk brödsäd och med användande av olika slags jäsmedel samt med gräddning dels i järnspiselugn, dels i murad ugn, eller med andra ord den gräddningsform som i orten användes. Vid tillvaratagande av slakt skall meddelas undervisning om tillagning av allehanda slag av s. k. slaktmat ävensom, såsom av det föregående framgår, om användning av matnyttiga inälvor samt om olika förvaringsmetoder ifråga om kött. Tyngdpunkten vid undervisningen om förvaring av grönsaker, frukt och bär skall läggas på sådana enklare metoder som torkning och saltning av grönsaker, beredning av saft, extrakt, mos samt kompotter, ehuru naturligtvis konservering å glas bör förekomma i den utsträckning att eleverna bli förtrogna med denna metod. Vid matsedlarnas utarbetande skall i största utsträckning tagas hänsyn till levnadssättet på orten, varvid de seder och bruk i detta hänseende, vilka kunna godkännas av näringsfysiologien, upptagas och begagnas, men vad som strider mot densamma bekämpas och ersattes av bättre och hälsosammare. Om möjligheter finnas, bör tillfälle till mer självständiga övningar givas eleverna, varvid såväl kunskaper i arbetets utförande som raskhet, ordning och renlighet ådagaläggas. Sådana övningar böra kunna ersätta de nu förekommande proven. Köket, dess inredning och utrustning skall kunna tjäna som mönster för ett lantkök. Det skall alltså vara ändamålsenligt inrett och försett med praktiska inventarier, varibland sådana arbetsbesparande redskap och maskiner, som kunna anbefallas åt husmödrarna vid våra smärre och medelstora lantmannahem. Vidare böra finnas spislar av för orten lämplig modell, och eleverna skola erhålla noggrann undervisning om spiselns skötsel särskilt ur bränslebesparande synpunkt. Eleverna skola lära sig att nätt och prydligt duka ett bord, lägga upp och servera maten. Någon ordinarie arbetstid bör däremot ej anslås till sådant arbete ifråga om dukning, som är onödigt för ett lanthem. Alla rengöringsarbeten böra förklaras och demonstreras samt inövas. Mot slutet av kursen kunna eleverna, när möjlighet därtill gives, befrias från en del sådana arbeten för att få mer tid till läsning eller till andra hushållsarbeten, vari de ha mindre övning. Undervisning i tvätt och städning. Varje elev bör under lärarinnas ledning deltaga i en större tvätt. s. k. byk, ävensom i övningar i tvätt av kulörta kläder, ylle,

663 gardiner och ömtåligare plagg. Metoder och maskiner för underlättande och förenkling av arbetet böra användas, dock med iakttagande av dels att dessa kunna anbefallas åt hemmen, dels att arbetsresultatet ej därigenom försämras. Tvättundervisningen skall omfatta även inskötandet av en tvätt medelst mangling, strykning och även stärkning. Utom den övning i städning, som vinnes genom städning av de egna rummen, kök och matsal, böra eleverna genom städning av lärarinnornas rum och skolans sällskapsrum, där sådant finnes, erhålla övning i en mer krävande städning med syfte att i deras eget intresse påverka, förutom ordningssinnet, även iaktattagelseförmågan och sinnet för bostadens trevnad och skötsel. Sömnadsundervisningen skall huvudsakligen avse att bibringa eleverna färdighet i underhåll av gångkläder och linneförråd. Olika slag av lagningsarbete böra alltså vara obligatoriska tillika med sömnad av enklare underkläder för såväl kvinnor som män. Där färdighet i enkel sömnad förefinnes och tiden medger det, kan även s. k. finare linnesöm få förekomma. I undervisningen bör ingå sömnad av en serie småbarnskläder. Skolan bör vara försedd med modeller för sömnadsundervisningen, varvid iakttages, att dessa äro så beskaffade att flesta möjliga arbetssätt inläras samt att de äro praktiska och lätta att tvätta och stryka. Till modellerna böra finnas normalmönster, och eleverna skola undervisas i begagnandet av dessa mönster samt deras ändring åtminstone till egen storlek. Klädsömmen skall omfatta endast sömnad av enkla modeller av lätthanterligt tyg. Någon stickning och virkning bör förekomma ävensom sådan prydnadssöm, som är för orten karakteristisk. Undervisningen i vävning skall avse att bibringa eleverna färdighet i uppsättning och utförande av enkla nyttighetsvävar. De förberedande arbetena bobining, varpning etc. böra utföras av varje elev. Endast undantagsvis bör förekomma vävslag i mer än 4 skaft och åt egentlig konstvävnad bör tid ej ägnas. Lämpliga vävslag äro tuskaft och kypert med variationer samt förenklad dräll till handdukar, sänglinne, sängtäcken, mattor och gardiner. Där färdighet i dessa vävslag finnes och tiden medger, kunna arbeten med rikare utsmyckning t. ex. rosengång och munkabälte, där mönstret skyttlas in, få förekomma ävensom vävar i 6—8 skaft. Tidsödande och arbetssamma inplockningar av mönster få ej förekomma. Elever, som önska lära sig egentlig konstvävnad, hänvisas till hemslöjdsföreningarnas vävkurser. Undervisning i mjölkhushållning skall omfatta övningar i mjölkens skötsel, separering, separatorns och mjölkkärlens rengöring samt mjölkens förädling till ost och smör. Varje elev bör få tillverka två ostar (hushållsost) samt utföra åtminstone en kärning. Å sådana orter, där andels- och andra mejerier blott sparsamt förekomma, bör mer tid ägnas åt ost- och smörtillverkning än å orter, där mejeriväsendet är mer utvecklat. Trädgårdsskötseln. Undervisningen skall vad s. k. sommarkurs beträffar omfatta den fullständiga skötseln av en mindre trädgård från läggning av bänk för uppdragning av plantor och de första vårarbetena å kalljord t. o. m. den slutliga skörden och lagringen av trädgårdens alster. Huvudvikten skall läggas på grönsaksodlingen, men undervisningen bör även omfatta övningar i skötseln av bärbuskar samt blomsterodling. För arbetet skola finnas praktiska redskap av olika slag och i tillräckligt antal, övningar i skötseln av fönsterträdgård bör förekomma. Vid vinterkurs utföras övningar i trädgårdsskötsel i den mån så ske kan. Undervisningen i fjäderfäskötsel skall bestå i övningar i den dagliga skötseln av en mindre hönsgård (25—50 höns), kläckning och uppfödning av kycklingar samt

664 behandling och försäljning av hönsgårdens produkter. Där betingelserna för gåsoch ankskötsel äro goda, må även övningar i dessa grenar av fjäderfäskötsel upptagas. Undervisning i svinskötsel skall bestå i övningar i uppfödning av gödgrisar från smågrisstadiet samt i de trakter, där svinskötseln tillkommer kvinnorna och där två kurser hållas pr år, eventuellt även skötsel av avelssugga. Undervisning i nötboskapsskötsel, övningarna skola omfatta nötboskapens utfodring och rykt samt uppfödning av kalvar. Mjölkningsundervisningen skall avse att lära eleverna att med användande av rätta grepp utföra mjölkningsarbetet samt mjölkens behandling efter mjölkningen. I undervisningen skola även ingå övningar i de arbeten, som krävas för att mjölkningen skall anses hygieniskt utförd (mjölkrykt m. m.), samt diskning av de vid mjölkning använda kärlen. För att undervisningen i djurvård skall bliva fruktbärande är det nödvändigt, att djurstallarna fylla nutida fordringar och kunna tjäna till mönster ifråga om byggnadssätt, inredning och inventarieuppsättning samt att en noggrann hygien är genomförd. Det ofta föraktade, såsom simpelt och smutsigt ansedda arbetet med djuren bör genom lanthushållsskolorna få upprättelse och flickorna böra få göra den erfarenheten, att där allt är mönstergillt ordnat ger arbetet med djuren en särskild tillfredsställelse. Djurbesättningen skall vara av bästa beskaffenhet ur avkastningssynpunkt, så att eleverna få begrepp om vad man bör fordra av ett gott djur. Däremot bör ej ovillkorligen fordras rasrena nötkreatur. Besättningen får ej vara för stor och arbetet alltid så ordnat att eleverna ej kunna få den uppfattningen att skolan utnyttjar deras arbetskraft för ekonomisk vinning.

Riktlinjer för den teoretiska undervisningen. Närings-, födoämnes- och matlagningslära. Födoämnenas allmänna sammansättning; näringsämnenas viktigaste egenskaper och förändringar. Enkel framställning av ämnesomsättningen. Våra födoämnens ursprung; de särskilda födoämnenas sammansättning, näringsvärde, pris (landtbruksprodukternas försäljnings- och inköpspris); enkla näringsvärdeberäkningar; kännetecken på god och dålig vara, förfalskningar; födoämnenas förvaring under kortare och längre tid; principerna för olika förvaringsmetoder. Kryddor och njutningsmedel, deras ursprung och användning; missbruket av kaffe och spritdrycker, dess vådor och bekämpande. Matlagning slår a och demonstrationer. I nära förbindelse med det praktiska arbetet meddelas undervisning i tillagning av de särskilda å matsedeln förekommande rätterna och dessas pris uträknas. Denna undervisning, som kan utgöra inledning eller avslutning av dagens arbete i köket, understödes av matlagningsdemonstrationer förlagda till ordinarie lektionstid eller till arbetstiden i köket. Matlagningsdemonstrationerna skola åskådliggöra viktigare typer av tillagningssätt, variationer i tillagning av ett och samma födoämne etc. Kostens sammansättning; sjukkost, småbarnskost. I anslutning till matlagningsundervisningen meddelas undervisning om spislar, bränsle (olika bränsleslags egenskaper, värmeeffekt, pris och utnyttjande), om kokkärl och köksinventarier i allmänhet ävensom om kökets rengöringsarbeten och om rengöringsmedlen. Demonstrationer komma härvid till stor användning.

665 Hemvård. Svenska allmogehem förr och nu. Bostadens läge, dess inredning och möblering ur praktisk och hygienisk synpunkt samt med hänsyn till trevnad och skönhet. Vården av bostad, möbler, linneförråd, säng- och gångkläder. Hälso- och sjukvårdslära samt barnavård. (Som underlag för undervisningen i hälsolära meddelas grunddragen av människokroppens byggnad och förrättningar.) Personlig hygien i betydelsen av renlighet, frisk luft och sol, rörelse och vila. hygieniska kläder och skodon. Sjukdomsorsaker; översikt över de vanligaste sjukdomarna, principer för hemsjukvård; samhällets åtgärder ifråga om sjukvård. Första hjälpen vid olycksfall. Späda barns och småbarns dagliga skötsel, deras föda, kläder etc. Lanthushållets ekonomi. Betydelsen för lantmannahemmets ekonomi av en rik och god produktion för egen förbrukning och för avsättning. Vikten av kvinnans deltagande i produktionen och arbetet. De hemmaproducerade varornas mest ekonomiska användning i det egna hushållet. Begränsning av inköp. Kontantköp. Byte av hemmaproducerade varor mot handelsvaror. Kredit- och avbetalningssystem. Lantmännens föreningsväsende. Besparingar, försäkringar. Affärsmoral. Bokföring. En ung flickas personliga räkenskaper. Husmors räkenskaper för hushållet samt räkenskaper för ett mindre jordbruk (småbruk). I anslutning till undervisningen i lanthushållets ekonomi genomgås och diskuteras de särskilda inkomst- och utgiftsposterna i räkenskaperna. Mjölkhushållning. Mjölkens sammansättning och i mjölken förekommande bakterier; mjölkningen, mjölkkärlens vård; mjölkens behandling och användning för smör- och ostberedning i hemmet. Separator, kärna, redskap för ystningen. Trädgårdsskötselns grunddrag. Täppans betydelse för hemmet. Jordens bearbetning, gödsling och grundförbättring. Köksträdgårdens skiftesindelning. Sådd, plantering, vattning, rensning och gallring. De viktigaste köksväxternas egenskaper, odling, skörd och förvaring. Grunddragen av odling av fruktträd och bärbuskar. Blomsterodling å fritt land och i fönsterträdgården. Växternas allmännast förekommande fiender. Fjåderfäskötsel. Hönsskötselns betydelse såsom binäring. Hönshuset, dess inredning och inventarier. Val av ras. Den allmänna skötseln, utfodring, foderstater m. m. Avelsdjur. Kläckning och uppfödning av kycklingar. Tillvaratagande och försäljning av fjäderfäskötselns produkter. Huvuddragen av gås-, ank- och kalkonskötsel. Svinskötselns grunddrag. Svinhuset; raser, avelsdjuren och deras vård. Uppfödning av smågrisar och gödsvin. Nötboskapsskötselns grunddrag. Ladugården och dess renhållning. Djurens allmänna vård, kampen mot tuberkulosen. Husdjursavelns allmänna grunder; raser, tjur- och kontrollföreningar, avel. Nötkreaturens matsmältningsorgan. Fodermedel. Mjölkkornas utfodring; kalvkors, kalvarnas och ungdjurens vård. Exempel på lämpliga demonstrationer i hushållsarbete. Demonstrationer i rengöringsarbeten: spiselns skötsel; diskning av olika slag; skurning av omålat trä (golv, bord och träredskap); tvättning av målat trä samt fönstertvättning; putsning av metaller; rengöring av baljor och hinkar.

666 Matlagningsdemonstrationer: bakning med användning av jäst; bakning med användande av mineraliska jäsmedel; avredning av såser, soppor och stuvningar; äggrätter; sillrätter; rensning, stekning och kokning av annan fisk; skrapning, sköljning och tillagning av rot- och grönsaker; tillagning av köttfärser; stekning i gryta och å panna, buljongskokning; flottyrkokning och kokning i flottyr; krämer, efterrätter med gelatin, gräddefterrätter. Konserveringsdemonstrationer: rengöring av glas. korkning, hartsning, redskapens användning; saftberedning, kokning av mos; kompott på butelj och glas, sylt, marmelad och gelé; saltning, torkning och inläggning av grönsaker, gurkor m. m. Slaktdemonstrationer: styckning av gris, kalv och får; olika saltningsmetoder; förvaring av kött under fett; tillagning av diverse slakimat; plockning, urtagning och tillagning av höns. Demonstrationer i mjölkhushållning: separatorn och separering; diskning av separator och mjölkkärl, kärning; ystning, paraffinering. Demonstrationer i trädgårdsskötsel: trädgårdslandets iordningställande; sådd och plantering, hackning; anläggande av kallbänk; skolning av plantor i bänk; omplantering av krukväxter. Demonstrationer i ladugården: den dagliga rykten; mjölkrykt, mjölkning; sil och silning. Diverse demonstrationer: sovrummets städning; tvätt av ylle, stärkning; symaskinen, dess iordningställande och skötsel; hopsättning av vävstol; bobining. Kortare kurs. Undervisningsplanen för kortare kurser omfattar samma praktiska övningar som huvudkursens utom övningar i vävning, övningar i nötboskapsskötsel och mjölkning kunna enligt reglementet uteslutas ur undervisningen. Då kortare kurser i regel hållas under månaderna maj—augusti och således skörden och höstarbetena i trädgården ej infalla under kursen (där vinterkurser hållas, utgå ju de praktiska övningarna i trädgårdsskötsel nästan fullständigt), bortgå säkerligen ett 20-tal övningstimmar. Dessa avkortningar äro emellertid ej tillräckliga utan timantalet måste, om ej dagsarbetet skall bliva alltför tungt, ytterligare inskränkas enligt tabellens anvisningar. Det torde vara lämpligt att minska övningarna i hushållsarbete vad beträffar rengöringsarbetena i köket, som delvis kunna utföras av legd arbetskraft. Däremot bör ej matlagningsarbete utföras av andra än eleverna. Ifråga om den teoretiska undervisningen vid kortare kurser kan lektionsantalet lämpligen reduceras enligt den ovan intagna tabellen. Ur ämnet bokföring böra räkenskaper för ett mindre jordbruk utgå. Ur ämnet fjäderfäskötsel uteslutes vad som rör gås-, kalkon- och ankskötsel. Nötboskapsskötsel kan alldeles uteslutas, där ej praktiska övningar förekomma i detta ämne. Längre kurs. Undervisningsplanen för längre kurser omfattar samma praktiska övningar som huvudkursens. Den ökade tiden ger tillfälle till ökade övningar i föreskrivna ämnen, och torde därvid i första hand matlagningen och vad därtill hör ävensom tvätten komma i åtanke samt på sådana orter, där kvinnorna i större utsträckning sköta nötkreatur och svin, undervisningen i sådan djurvård tillgodoses med ökat antal övningar. Ifall undervisningen är specialiserad på t. ex. trädgårdsskötsel eller fjäderfäskötsel eller i annat avseende, bör åt respektive ämne ges ökat timantal. Där lokaler och övriga förhållanden medgiva det, kan vid längre kurser praktisk undervisning i barnavård med fördel införas.

667 Vad den teoretiska undervisningen vid längre kurser beträffar bör särskilt undervisningen i närings-, födoämnes- och matlagningslära samt i hälso- och sjukvårdslära jämte barnavård utökas i förhållande till huvudkursen. Av i reglementet ej föreskrivna ämnen kan lämpligen upptagas undervisning i: svenska språket, omfattande övningar i högläsning med återgivande av det lästa dels muntligt, dels skriftligt, rättskrivningsövningar samt övningar i uppsättande av ansökningar, tjänstebetyg o. d.; räkning: praktiska räkneuppgifter, enkla kalori- och foderstatsberäkningar; kemi: med anknytning till det praktiska arbetet lämnas en enkel framställning av de delar av kemin, som hava betydelse för husmoderns arbete, t. ex. kapitlen om näringsämnena, rengöringsmedel, jäsningsprocesser o. d.; samt medborgarkunskap: lagar, som avse att värna hemmet, kvinnan, barnet, fattiga och åldringar, såsom äktenskaps- och barnavårdslagar, lagen om arvsrätt, fattigvårdslagar, enkelt och praktiskt framställt.

668 Bilaga

2.

Den lägre lantbruksundervisningen i våra grannländer. Danmark. I betraktande av att den lägre lantbruksundervisningen är avsedd att tillfredsställa behovet av fackundervisning för brukare eller blivande brukare av mindre och medelstora jordbruk, synes behovet av sådan undervisning vara jämförelsevis stort i vårt södra grannland. Av 205 900 brukningsdelar äro där icke mindre än 109 000 mindre än 10 hektar, 91 000 mellan 10 och 60 hektar, och endast 5 400 gårdar ha en storlek av över 60 hektar. Av jordarealen kommer icke mindre än */» på de två förstnämnda storleksgrupperna. Antalet fackskolor av nu antytt slag (landbrugsskoler och husmandsskoler) är i Danmark 20, men härtill komma ett betydande antal folkhögskolor med jordbruksundervisning. Antalet manliga elever i de förra är omkring 2 500. Då lantbefolkningen i Danmark uppges uppgå till 990 000 personer, utgöra nämnda elever i lantmannaskolorna 2*5 promille härav. Denna procentsiffra är dock i realiteten för låg, då som redan antytts jordbruksundervisning i ej ringa omfattning meddelas vid åtskilliga folkhögskolor, något vartill vi sedan återkomma. (I Sverige äro motsvarande siffror ungefärligen följande: lantbefolkningen 2 043 000 personer, elevantalet i lantmanna- och lantbruksskolor omkring 1 400 = 0*68 promille.) Enligt meddelande från Det statistiske Departement i Köpenhamn utgjorde året 1925/1926 antalet manliga elever i såväl folkhögskolor som lantmannaskolor 35 procent av en årgång manlig lantungdom i landssocknarna. För de kvinnliga eleverna var motsvarande siffra 26 procent. Utredningsmännen hava genom besök vid såväl lantmanna- som folkhögskolor i Danmark sökt bilda sig en uppfattning om lantbruksundervisningens nuvarande läge i detta land. Under för ändamålet företagen resa i Danmark besöktes följande skolor: »landbrugsskoler»: Kserehave, Asmildskloster, Borris, Ladelund, Graasten, Dalum, Fyns stifts husmansskole vid Odense och Höng husmansskole på Själland; folkhögskolor: Askov, Tommerup och Kjöng. Danmarks »landbrugsskoler» motsvara nära våra lantmannaskolor, i det att de meddela teoretisk undervisning, i allmänhet under en vinterkurs. I det följande använda vi om dessa skolor, för undvikande av missförstånd, beteckningen lantmannaskolor. Skolor med såväl praktisk som teoretisk undervisning ha även förekommit men ha övergivits. En sådan skola existerar dock ännu, »Den Classenske Agerbrugsskole» på Falster, vilken är grundad på en donation. Närmare om densamma här nedan. Att den skolform, som vi i Sverige benämna lantbruksskolor, sålunda ej slagit igenom i Danmark, torde väl sammanhänga därmed, att det danska jordbruket med avseende på den tekniska utvecklingen står på ett så högt plan, att möjligheter för god praktisk utbildning av de blivande jordbrukarna finnas på de enskilda gårdarna överallt i landet och att särskild skola härför sålunda ej anses behövlig.

669 Den Classenske Agerbrugsskole. Denna skola, grundad på en donation av generalmajor J. F. Glassen, död 1792, är den enda återstående lägre lantbruksundervisningsanstalten i Danmark med både teoretisk och praktisk undervisning. Men även vid denna skola har utvecklingen gått emot en betydlig inskränkning av den praktiska undervisningen. Skolan började redan 1799, men tiden var då ännu ej mogen, elever infunno sig ej, och försöket måste uppges. 50 år senare, 1849, trädde skolan åter i verksamhet. Kursen var till en början 2-årig, och eleverna erhöllo halva dagen teoretisk undervisning samt fingo den återstående delen av dagen deltaga i arbetet vid skolans jordbruk. År 1907 omorganiserades emellertid undervisningen, och man övergick till kurser på 17 månader två vintrar med mellanliggande sommar. Vintrarna användas uteslutande till teoretisk undervisning, somrarna till såväl teoretisk som praktisk. Första vintern ägnas åt grundläggande ämnen: danska språket och räkning samt kemi, fysik, anatomi, zoologi, botanik, ritning och lantbruksbokföring. Andra vintern meddelas undervisning i jordbruks- och husdjurslära, redskapslära, mjölkhushållning, driftsräkenskaper, redskaps- och byggnadsritning, veterinärkunskap m. m. Om sommaren undervisas i botanik, växtsjukdomar, jordartslära, djurbedömning, laboratorieövningar, fältmätning och avvägning. Eleverna föra såväl vinter som sommar dagbok över de vid skolans jordbruk förekommande arbetena. Varje skoldag omfattar vintertid 6 lektionstimmar förutom gymnastik. Några kvällar i veckan ägnas åt allmanbildande föredrag, uppläsning och liknande. Lantmannaskolorna. Liksom våra svenska lantmannaskolor ha de danska »landbrugsskoler» framgått ur folkhögskolan. Till hela sin läggning förete också de danska och de svenska skolorna stora överensstämmelser. En anmärkningsvärd skillnad har dock bestått däri, att de danska skolorna vanligen startats och även ägts av föreståndarna. Detta har varit en styrka men också en svaghet. Skolan är föreståndarens privata affärsföretag. Skall skolan bestå, måste föreståndaren lägga in hela sin kraft på att sköta såväl undervisningen som jordbruket. Statens anslag ha kunnat hållas jämförelsevis låga. Å andra sidan lider systemet av vissa svagheter, framför allt den att det vid en föreståndares frånfälle ofta kräves en förmögen lantbrukslärare för att upptaga hans mantel. De flesta skolor ägas emellertid numera av sällskap, föreningar och aktiebolag. Antingen är föreståndaren arrendator av hela anstalten, eller också driver han jordbruket för ägarnas räkning och är själv anställd med fast lön. Antalet skolor sedan mitten av 1800-talet framgår av följande översikt, som även visar de förskjutningar mellan antalet folkhögskolor och lantmannaskolor som ägt rum.

1844/1845—1850/1851 1851/1852—1860/1861 1861/1862—1870/1871 1871/1872—1880/1881 1881/1882-1890/1891 1891/1892—1900/1901 1901/1902—1910/1911 1911/1912—1915/1916 1916/1917—1920/1921 1921/1922—1925/1926 1

Antal Folkhögskolor 2 11 50 64 67 73 82 71 60 59

Åtminstone i de senare siffrorna ingå även 2 eller 3 trädgårdsskolor.

Antal Lantmannaskolor 4 5 7 10 13 11 19 22 21 22 1

670 Rörande understöd av statsmedel gälla i Danmark samma bestämmelser för folkhögskolor och lantmannaskolor. Skolan skall först godkännas efter en av kyrko- och undervisningsdepartementet föranstaltad undersökning omfattande jämväl skolans undervisningsplan. För att kunna godkännas skall skolan ha varit i oavbruten verksamhet de två sista åren och därvid varje år haft minst 12 årselever. 1 En skola kan dock erhålla godkännande, med rätt att mottaga statsunderstödda elever, om den haft i genomsnitt 10 årselever. Om en redan godkänd skola under de tre sista åren av sin verksamhet icke haft i genomsnitt 8 årselever, bortfaller statsunderstödet. Godkännandet knytes till viss bestämd person såsom föreståndare. Vid ombyte av föreståndare skall nytt godkännande sökas. Statsanslaget utgår enligt lag av den 29 april 1913 med 1) ett grundanslag av 500 kronor, 2) 50 procent av skolans utgifter till lärarlönerna, 3) 10 procent av 6 procent av skolbyggnadernas värde, 4) 35 procent av skolans utgifter till undervisningsmaterial samt 20 procent av föreståndarens lön såsom lärare. Efter tillkomsten av nyssnämnda lag var anslagssumman till samtliga folkhögskolor och lantmannaskolor 150 000 kronor och högsta anslaget till en skola 2 500 kronor. Senare ha anslagen höjts — för år 1928/1929 är summan 567 000 kronor, en avsevärd stegring sålunda. De för år 1928 utbetalade anslagen till lantmannaskolor utgöras av följande belopp. Ordinarie anslag 7457 Asmildskloster 5 715 .. .. 14177 + extra ansl. 2100 Fyns Stifts Husmandskole .... 7802 7339 4441 Hön£ 5 567 8403 ... 8 558 14 274 + extra ansl. 2 100 Lyngby 9112 Mailing 5 137 5723 4362 4916 6 117 8485 Vejlby 6878 4423

Antal årselever 50 34 115 46 36 45 31 56 40 123 43 34 28 17 24 28 50 56 17

Skolornas viktigaste inkomst är elevavgifterna. Då eleverna bo på skolan, kommer avgiften att innefatta avgift för såväl kost och logi som undervisning. För kost och undervisning betalas 80 kronor pr månad och för rum, som delas av 2, vanligen 8 a 10 kronor pr person och månad. Samtliga skolor ha 5 a 6 månaders vinterkurs november—april. Är kursen 6 månader, utgör sista månadens undervisning kontrollassistentutbildning. Några skolor, såsom Borris, Vejlby och Skaarup, annonsera även 3 månaders vinterkurs januari—mars. Denna kurs är då icke en fristående sådan utan den ordinarie vinterkursen, till vilken elever kunna vinna inträde även efter jul. Icke mindre än 10 skolor ha även 9-månaderskurs, november—juli. Några skolor, såsom Graasten och Ladelund, annonsera särskild 4-månaderskurs april juli, Antalet årselever erhålles, om elevantalet i kurserna multipliceras med kursens längd i månader och produkten divideras med 12. T. ex. 12 elever i 5-månaderskurs = 5 årselever.

671 men denna kurs sammanfaller med 9-månaderskursen, i det den utgör en fortsättning av 5-månaderskursen. Denna 4-månaderskurs svarar sålunda emot den vid några svenska skolor förekommande fortsättningskursen. Såvitt vi kunna finna, kunna alltid elever, som förut genomgått vanlig vinterkurs, mottagas som elever vid den sista 4-månadersperioden av en 9-månaderskurs. Av ett särskilt slag är en 17-månaderskurs, som hålles vid Koerehave lantmannaskola. Denna kurs, som ännu är att betrakta endast som ett försök, omfattar 2 vintrar och mellanliggande sommar. Första vintern omfattar undervisningen huvudsakligen de grundläggande naturvetenskapliga ämnena samt danska språket, räkning, ritning och bokföring. Under de 7 sommarmånaderna, april till november, få eleverna dels deltaga i arbetet vid skolans jordbruk, dels ägna ungefär halva tiden åt teoretiska studier: botanik, jordartslära, fältmätning, växtsjukdomar m. m. Andra vintern är undervisningen åter uteslutande teoretisk och omfattar företrädesvis de rena fackämnena. Denna kurs liknar såväl till sin allmänna läggning som till sin längd kursen vid den Classenske Agerbrugsskole. Till varje lantmannaskola i Danmark hör ett jordbruk, som i regel skötes av föreståndaren. Man fäster stort avseende vid skoljordbruket framför allt ur den synpunkten, att »skolans lärare få leva i den ekonomiska atmosfär som den egna jordbruksdriften ger». »En lantmannaskola i Danmark kan ej existera utan jordbruk» är ett typiskt uttalande av en dansk skolföreståndare. Jordbrukets storlek varierar mycket. Sålunda upptager detsamma vid Asmildskloster 23 hektar, vid Borris 45 hektar, vid Ladelund 55 hektar, vid Graasten 110 hektar, vid Kaerehave 30 hektar. Den dagliga undervisningstiden omfattar 7—9 lektionstimmar. Vid 5-månaderskurserna är det genomsnittliga timantalet 1032, vid 6-månaderskurserna 1 116. Undervisningsplanen skiljer sig ej väsentligt från den i de svenska lantmannaskolorna brukliga. Utanför den egentliga timplanen förekomma dock i större omfattning än vid våra svenska skolor allmänbildande föredrag: historia, nationalekonomi, hälsolära m. m. Såsom nedan framgår är antalet lektionstimmar, som ägnas åt allmänbildande ämnen, mycket varierande. Vid Borris är detsamma stort, vid t. ex. Kserehave anmärkningsvärt litet. Möjligen sammanhänger detta med det elevmaterial, som skolan brukar få. Av manliga elever i lantmannaskolorna läsåret 1926/1927' hade 25 */» procent förut genomgått folkhögskola. Vid somliga skolor synes man dock som regel räkna med en vida större procent forna folkhögskolelever. Föreståndarna vid Ladelund och Graasten uppgiva således denna procentsiffra till 50 å 60. Borris 5 mån. Fysik 21 Kemi 38 Anatomi 21 Botanik 21 Geologi 22 Jordbrukslära 172 Husdjurslära 137 Trädgårdsskötsel 12 Veterinärkunskap — Redskaps- och maskinlära — Mjölkhushållning — Lantbruksbokföring 36 Kontrollbokföring — Fältmätning och avvägning samt ritning 25 Häri ingår även redskapslära. 2 Timantal ej uppgivet.

Kserehave 6 mån. 16 63 26 37 28 231 155 24 12 53 9 45 68 60

Graasten 5 mån. 36 1 60 55 43 32 171 245 —2 10 24 2 40 42

672 Borris 5 mån. Fettprovning Kontrollära Danska språket Räkning Allmän historia Lantbrukshistoria Geografi Samhällslära Jordbruksekonomi Hälsolära Uppläsning, föredrag m. m. Gymnastik Diverse övningar

~ 88 88 °** 18 " *•• 1" 90 120 Summa 1 014

Kaerehav B 6 mån. 34 46 13 25

Graasten 5 mån.

16 35

16 102 7

dagl. övningar

1 140

40 30

Timantalet i de olika ämnesområdena framgår i övrigt av följande översikt. Genomsnittl. timantal pr kurs Naturvetenskapliga ämnen ... Jordbrukslära j Husdjursskötsel | Övriga lantbruksämnen j Allmänbildande ämnen

Antalet skolor med ett timantal i 5 mån.-kurs av 6180

81—101— 121 — 1161- 201 — 2 4 1 — 281 — 321280 320 100 i 120 160 200 240 2

181 176 155 179 338

i

I jämförelse med de svenska lantmannaskolorna samla de danska stora elevskaror, i många fall så stora att man kan ställa sig tveksam med avseende på möjligheten att vid de största skolorna göra undervisningen effektiv. Parallellundervisning bedrives givetvis i stor utsträckning och ofta äro eleverna uppdelade på 4 a 5 avdelningar. Då det sammanlagda elevantalet emellertid vid vissa skolor kan uppgå till 200 och däröver, blir antalet elever i varje grupp ändock stort. Parallellundervisningen omfattar endast sådana ämnen som danska språket, räkning, bokföring, fältmätning, ritning. Elevantalet vid lantmannaskolorna uppgick läsåret 1925/1926, det sista för vilket siffror finnas tillgängliga, till:

Lyngby Tune Slangerup Höng Kserehave Haslev Sydsjaellands Skaarup Korinth

Ord. vinterkurs 99 152 37 26 112 92 82 78 143

9 mån. kurs 89 51 6 5 17 21

Ord. vinterkurs Dalum 294 Fyns Stifts Husmandsskole 60 Mailing 112 Vejlby 65 St. Restrup 33 Asmildskloster 93 Borris 82 Ladelund 143 Graasten 98

Sedan ett 10-tal år är det sammanlagda elevantalet ganska konstant, högskolorna beträffa synes antalet manliga elever ha decimerats.

9 mån.kurs 53

— — — 13 —

Vad folk-

673 Manliea elever i lantmannaaij 0 i or 1901/1902—1905/1906 1906/1907—1910/1911 1911/1912-1915/1916 1916/1917—1920/1921 1921/1922-1925/1926 1920/1921 1921/1922 1922/1923 1923/1924 1924/1925 1925/1926

,

1083 1175 1313 2225 2 566 2514 2802 2611 2398 2521 2498

Lantmannaskolf J Procent " samtliga elever i båda skolformerna 15 elev r

oi 26 31 28 31 31 31 31 31

Om såsom lantmannaskolelever de folkhögskolelever medräknas, som tillhöra folkhögskolors lantbruksavdelningar, torde antalet lantmannaskolelever utgöra ungefär 1J3 av det samlade elevantalet. Enligt författningen skall minimiåldern för elev vara 18 år. Dock får intill V* av de manliga eleverna vara mellan 16 och 18 år. I själva verket är elevtillgången vid skolorna så god, att föreståndarna kunna gallra de inträdessökande. Man fordrar god praktisk underbyggnad och en ålder av helst ej under 20 år. Statistiken visar också, att endast ett försvinnande fåtal av eleverna varit under 18 år. Under läsåret 1925/1926 voro i de ordinarie vinterkurserna Under 18 år 18 25

18 1 Hg

Över 25 år j c k e a i l g i v e n ålder

Självfallet komma eleverna i största utsträckning från jordbrukarhem. manliga eleverna i lantmannaskolorna kommo läsåret 1925/1926 60 % från bondehem 13 » » småbrukarhem 2 » » arbetarhem 7 » » hantverkarhem.

340 334. Av de

Återstående 18 procent tillhörde andra yrkesgrupper. Motsvarande tal för folkhögskolornas manliga elever voro 49, 18, 7, 10 och 16 procent. Eleverna komma således i mycket stor utsträckning från mindre bemedlade hem. Detta möjliegöres genom statens elevunderstöd. Enligt författningen kunna behövande elever vid godkända skolor erhålla understöd till ett sammanlagt belopp av 35 kronor i måna

Sk l0rS Äret 1 0 Q9^1 t oL h a l V a ^ f ^ T, ^ ^ ° ^ k ^ S l s t f Ö r f l u t n a f i ™nsår. 1 *7 7?r 1 , 9 2 5 / 1 9 2 6 u P P S l c k d e t bel °PP> som utdelades till lantmannaskolornas elever till 137 74o kronor motsvarande 47 kronor 68 öre pr »elevmånad». Det belopp som av staten beviljats till elevunderstöd fördelas på resp. amt med ledning av föregående ars ansökningar. Det på resp. amt belöpande anslaget fördelas sedan av amtskolradet. Ansökan om elevunderstöd skall ingivas till amtskolrådet före den 1 juli ifråga om kurs, som börjar den 1 november. Den sökande skriver sin ansökan pa en for andarna et fastställd blankett, å vilken frågor rörande sökandens och för åldrarnas ekonomi besvaras och bestyrkas av sockenrådet. För att komma i åtnjutande av understöd skall den sökande vara mindre bemedlad samt T v ä fyl t Ar " , b a n d e n yugre, skall han bifoga intyg från kyrkoherden i församlingen

v t r r e S k o t T o ^ ^ i ii 0,k i Sk0lan Gller ° C k S å ' ° m h a n åtnjUtit -dStt

han tfer den 1 f 1 6 " f lan,tmannaskola> ^ resp. skolas föreståndare att nan äger den mognad och sådana förkunskaper, att han kan draga full nytta av 4 3 — 291214.

674 lantmannaskolans undervisning. Understödsbeloppens storlek varierar efter de sökandes behov och kan uppgå till 60 kronor pr manad. En egendomlighet för Danmark är, att eleverna i stor utsträckning söka sig till skolor p l större eller mindre avstånd från hembygden. Nedanstående siffror rörande detta förhållande omfatta elever från såväl folkhögskolor som lantmannaskolor. en . »»— Skolans läge

1920/1921 2 274 2 116 2 099 3 477

1915/1916 '

1925/1926 2 406 1964 2 101 3 069

2 195 Samma amt 1467 Grannamt "•••• ••*} i AQQ Annat amt i samma huvuddel av landet ^ ^ Annan huvudlandsdel Inte mindre än 32 procent av ungdomen har sökt sig till någon annan huvuddel av landet. Utbytet mellan Jylland och öarna är dock något o j ä m n t i det att ar 1925/1926 39 procent av »jyderne» reste till öarna, medan blott 21 procent av öborna foro till Jylland. .. . I?„J«0« Eleverna erhålla icke betyg efter slutad kurs och examen äger ej rum. Lndast vid kontrollassistentkurserna hålles avgångsprövning. _ Lantbrukslärarna i Danmark äro i mycket stor utsträckning utgångna ur bondehemmen. De ha ofta genomgått folkhögskola och lantmannaskola ore utbildningen vid landbohöjskolen. Antalet fast anställda lärare vid de 22 skolorna utgjorde läsåret 1925/1926 96, föreståndarna ej medräknade. Timlärare funnos till ett antal av 69. Detta stora lärarantal _ mera än 5 fasta lärare pr skola — torde sammanhänga med lärarnas ringa tjänstgöring, de jämförelsevis laga loner de synas åtnjuta samt deras inkomstgivande arbete utanför skolan. 45 procent av samtliga lärare ha mindre än 7 veckolimmar. Denna låga siffra förklaras av att en hel del timlärare ha något specialfack och endast undervisa några fa timmar under hela kursen. De fasta lärarnas timantal är emellertid också lagt, såsom följande översikt utvisar. ^ ^ ^ A n t a l l ä r a r e med veckotimmar 25 och 13—24 däröver -12 1—6 Föreståndare Fasta lärare

6 18

11 38

6 35

Av de fasta lärarna voro 1925/1926 21 procent konsulenter och 16 procent egna jordbrukare. För de blivande jordbrukarnas praktiska utbildning har Det kgl. danske Landhusholdningsselskab vidtagit åtgärder. Sällskapet antager lärlingar och utplanterar dem på vissa gårdar. Lärlingarna indelas i 3 klasser. 1. Lantbrukslärlingar på större gårdar. De äro anställda hos Landhusholdningsselskabet i 3 år och tjänstgöra på välskötta större gårdar i olika delar av landet, både på Jylland och på öarna samt äro pliktiga att deltaga i alla förefallande arbeten. Åt välförtjänta lärlingar utdelar sällskapet av tillgängliga donationsmedel avsevärda stipendier för genomgående av lantmannaskola. 2. Lantbrukslärlingar på välskötta bondgårdar. De tjäna under sällskapet i 2 år på 2 olika gårdar. 3. Ladugårdsskötarlärlingar. Dessa lärlingar utbildas på 2 större gårdar under loppet av 3 år, 2 år på den ena gården och 1 på den andra. Lärlingsplatserna stå öppna för unga män av alla samhällsklasser. Jordbrukar-

675 söner skola vara minst 17 år, övriga minst 18 år. 1—2 års föregående jordbrukspraktik erfordras samt intyg om tillfredsställande kunskaper, vandel, hälsa och arbetsförmåga. Lönen är förutom kost och husrum 400 kronor första året, 500 kronor andra året och 600 kronor tredje året. Lärlingarna skola föra dagbok enligt anvisningar av husbonden eller sällskapet. Varje år erhåller lärlingen betyg för 1) arbetsförmåga, 2) praktisk färdighet, 3) fattningsförmåga, 4) förståelse av och intresse för jordbruk, 5) uppförande, 6) ordningssinne, 7) behandling av hästar och kreatur, 8) villighet och flit, 9) villighet att tillvarataga husbondens intressen. Andra och tredje året ges även betyg för duglighet som arbetsledare. För elever, som genomgått en teoretisk skola sådan som de danska liksom de svenska lantmannaskolorna och som fått sin praktiska utbildning endast i hemmet, är det av värde att efter slutad kurs få praktisera vid ett främmande välskött jordbruk för att få nya idéer, ökade erfarenheter och större omdömesförmåga. Staten har i Danmark behjärtat denna synpunkt och genom lag av 8 maj 1908 föranstaltat om sådan utbildningsmöjlighet. Behövande elever, som genomgått 5 a 6 månaders kurs på en godkänd lantmannaskola, kunna erhålla ett understöd av 20 kronor pr månad under högst 6 månader för att få praktisk utbildning vid ett välskött jordbruk. Understödet utbetalas till vederbörande husbonde, som är skyldig giva lärlingen kost och logi samt erforderlig vägledning i hans studier. Eleven är skyldig att deltaga i allt förekommande arbete. Ett 20-tal jordbruk, till stor del skoljordbruk, äro godkända till mottagande av statsunderstödda elever. Husmandsskolor. Danmarks småbrukare »de danske Husmaend», utgöra den procentuellt största gruppen av Danmarks jordbrukare, om man indelar dessa senare i småbrukare (Husmaend), bönder (Gaardbrugere) och godsägare. Denna klass har alltifrån den allmanna rösträttens införande i Danmark (1849) gjort sig alltmer gällande såväl till följd av en fortgående numerär utveckling som på grund av den strävan till såväl ekonomisk som andlig utveckling som kan sägas numera känneteckna densamma. Med husmaend förstår man i det stora hela den grupp av jordbrukare i Danmark, som brukar mindre än 5 hektar jord. Gränsen är ingalunda skarpt markerad av denna siffra. Även jordens beskaffenhet spelar en viss roll. Det finns och har funnits husmän utan egentligt jordbruk, och en stor del av desamma ha haft så små jordarealer att förfoga över, att de måst genom arbetsförtjänst på annat håll skaffa sig inkomster. Kärnpunkten i den danska husmandsrörelsen har därför varit hävdandet av folkets rätt till landets jord. Lagstiftningsåtgärder ha även tillmötesgått dessa krav, bl. a. lagen om upplösning av län (grevskap och baronier) och fideikommiss samt styckning av prästgårdsjord. Ett mycket stort antal småbruk ha i senare M ^ m ° l j d a V d e n n a l E g n y b i l d a t s - E n u « t » L o v om jordlodder till husmandsbrug» (1899) kunna flitiga och hederliga män och ogifta kvinnor av jordarbetarklassen erhålla lan for inköp av en mindre jordegendom (minst 2 hektar). Den kooperativa rörelsen bland Danmarks jordbrukare kom att samla även småbrukare i andelsföreningarna. Detta har i hög grad bidragit att höja småbrukarklassen, och klasskillnaden mellan denna klass och bondeklassen synes i övrigt mer och mer minskas «enoni småbrukarnas efter hand förbättrade villkor, deras stigande självmedvetande och bildningssträvanden. En frukt av dessa strävanden i förening med en viss känsla av klassisolering var bildandet av särskilda skolor för småbrukarnas yrkesutbildning. Man började vid

676 vissa skolor korta kurser på 1—2 veckor för husmän. Dessa kurser fingo god tillslutning från husmännens sida, men kunde ej tillfredsställa behovet av yrkesutbildning för blivande husmän. Denna utbildning, menade man, borde ej vara alldeles ensartad med den som meddelas i lantmannaskolorna, vilka huvudsakligen besökas av böndernas barn. De exempel, som vid undervisningen i fackämnena hämtas ur det praktiska livet, hänföra sig mest till förhållandena vid större jordbruk och äro ej tillämpliga vid småbruken. Undervisning i avel och utfodring av hästar har mindre betydelse för de blivande husmännen. Dessa senare ha behov av undervisning i sådana ämnen som trädgårdsskötsel, hönsskötsel, biodling och andra binäringar till jordbruk i större omfattning än sådan förekommer vid lantmannaskolorna. Danmarks dåvarande jordbruksminister genomdrev år 1902 statsanslag för upprättande av tvenne husmansskolor. Envar av dessa skolor, Kaerehave på Själland och Borris på Jylland, erhöll i statslån 60 000 kronor mot första inteckning, 3 Va procents ränta och 1 procents amortering med villkor att 1 / 4 så stor summa anskaffades på privat väg. Kaerehave husmansskola öppnades i november 1903 och Jyllands husmansskola vid Borris hösten 1907. Dessa skolor existera fortfarande. Erfarenheterna ha emellertid ådagalagt, att något behov av särundervisning för de blivande husmännen knappast förefinnes. Ett starkt belägg härför får väl det förhållandet anses utgöra, att dessa skolors namn ändrats till »Kaerehave landbrugsskole» och »Borris landbrugsskole». Skolorna besökas av barn från småbrukarhem och bondehem i ungefär liknande proportioner som andra lantmannaskolor. Tvenne nya husmansskolor ha emellertid upprättats. De samvirkende fynske Husmandsforeninger upprättade 1908 Fyns stifts Husmandsskole vid Odense och De samvirkende sjaellandske Husmandsforeninger inköpte år 1925 Höng Folkehöjskole och ombildade densamma till husmansskola. Dessa skolor meddela allmänbildande undervisning i, som det synes, något större utsträckning än flertalet lantmannaskolor. Skillnaden är emellertid obetydlig, och båda skolorna besökas även av bondehemmens barn, om ock husmansbarnen här äro i majoritet, förklarligt nog då husmännen själva äga skolorna och därför omfatta dem med speciellt intresse. En av dessa skolors föreståndare framhåller, att den grundläggande fackundervisningen självfallet blir densamma för blivande brukare av små och större jordbruk samt att småbrukarbarnen naturligt nog sikta mot ett jordbruk av större dimensioner än ett egentligt småbruk. Pojkarna, framhåller han," äro ej intresserade av hönsskötsel, vari undervisningen därför är obetydlig. Hästar vilja de däremot gärna höra mycket om. De båda husmansskolorna intaga sålunda ur undervisningssynpunkt ej någon särställning utan äro inbegripna i den framställning och de statistiska meddelanden rörande lantmannaskolorna, som i det föregående lämnats. Jordbruksundervisning i folkhögskolorna. Vid över hälften (32) av Danmarks 58 folkhögskolor förekommer jordbruksundervisning enligt Landökonomisk Aarbog 1929. Härvid äro tydligen ej medräknade ett antal skolor med ett mera obetydligt antal jordbrukstimmar, ty enligt statistiska meddelanden rörande ungdomsskolorna läsåren 1921/1922—1925/1926 förekommer jordbruksundervisning i 46 folkhögskolor med ett timantal, som växlar på följande sätt. Antal folkhögskolor med följande antal undervisningstimmar i jordbruksämnen:

677 Timantal i jordbruksämnen 1—20 21-40 41—60 61—80 81—100

Antal skolor 4 7 7 6

Timantal i jordbruksämnen 101-120 121-160 161—200 201—240 241—280

Antal skolor 2 8 1 1 2 Summa 46

Genomsnittligt timantal i jordbruksämnen pr kurs är enligt samma källa för nämnda skolor 84. För nämnda 46 skolor betyder detta ett sammanlagt timantal av närmare 3 800, vilket motsvarar sammanlagda timantalet i denna ämnesgrupp vid 7—8 lantmannaskolor. Kommitterade hava besökt tvenne folkhögskolor med jordbruksundervisning, Tommerup och Kjöng, båda på Fyen. Vid Tommerup undervisas dels i en allmän folkhögskolavdelning, dels i en lantbruksavdelning. Vid besöket var elevernas antal 103, därav 90 i lantbruksavdelningen. Till skolan hör ett jordbruk på 27*5 hektar. Föreståndaren arrenderar detta. Timantalet i de olika läroämnena beräknas i lantbruksavdelningen utgöra: F

ysik

Kemi

Anatomi Jordbrukslära Husdjurslära Bokföring Lantbrukshistoria Redskapslära Fältmätning och avvägning Danska språket Rakning

20 tim. 50 » 20 » 170 » 96 » 20 » 20 » 5 » 40 » 80 » 60 »

Historia Geografi Samhällslära Ritning Gymnastik Fria föredrag Bibellära Missionslära Sång Frågetimmar

40 tim 40 » 20 » 15 » ...'..'.'.'...'. 60 » 60 » 40 » 20 » 40 » ^ ..'..'.''.'.'..'.'. 20 » Summa 936 tim.

Andra kurser. Undervisningen för män och kvinnor, som redan bedriva jordbruk, för männen i speciella grenar av lanthushållningen, för kvinnorna i lantbrukets binäringar och hemmets inre arbeten, sker i form av 1) korta kurser vid vissa skolor, 2) ambulatoriska kurser anordnade av landboföreningar eller husmansföreningar. Till korta kurser vid skolorna lämnar staten ett årligt bidrag av 50 000 kronor. Detta belopp utgår som stipendier till deltagarna. Kurserna ha en längd av från 8 dagar till 1 månad och skola hållas vid för ändamålet av jordbruksdepartemente* godkända skolor. Icke mindre än 47 lantmannaskolor och folkhögskolor ha sådant godkännande. Vid flera skolor hållas åtskilliga sådana kurser årligen, vanligen med en längd av 11 dagar. Så är t. ex. fallet vid Kaerehave. Kurser för män hållas på vintern for kvinnor om somrarna. De förra meddela undervisning i växtodling, husdjursskötsel, trädgårdsskötsel, hönsskötsel och bokföring. Även hållas föredrag berörande jordbruksdriftens planläggning och ekonomi. De kvinnliga kurserna omfatta föredrag och demonstrationer i matlagning, konservering, sjukvård och barnavård somnad, trädgårdsskötsel, hönsskötsel samt även en del historiska föredrag. I september hålles en månadslång liknande kurs för kvinnor. Kostnaderna för en 11 dagars kurs uppgå vid Kaerehave (undervisning, mat bostad, ljus och värme) till 50 kronor, vid 1-månadskursen till 100 kronor. Statsunderstodet fördelas av en för varje landsdel utsedd tremannakommitté Under-

678 stödet är i allmänhet tillräckligt för de direkta utgifterna, även för resor till och från skolan. o Till obemedlade elever vid de ambulatoriska kurserna utgå ärligen 15 000 kronor av statsmedel. Understödet fördelas på samma sätt som ifråga om korta kurser. År 1927/1928 deltogo i dessa kurser omkring 14 000 personer. Undervisning i lanthushåll för flickor. Skolor direkt motsvarande våra svenska lanthushållsskolor finnas ej i Danmark. Undervisning i hushållsgöromål samt i trädgårdsskötsel och hönsskötsel meddelas vid några få folkhögskolor samt för närvarande vid 12 lantmannaskolor. Kurserna pågå 3 eller 5 månader. Antalet elever vid samtliga dessa kurser uppgår for närvarande till mellan 500 och 600. Undervisningens art och omfattning framgår av följande översikt rörande undervisningsämnena vid Kaerehave, där såväl 3-månaders som 5-månaders kurser 1-» A l l o c

Hushållning: undervisning och övningar i matlagning, bakning, slakt, konservering. . Födoämneslära: födoämnenas innehåll, sammansättning och näringsvärde. Kemi: hushållets kemi och näringslära. Fgsik: vardagslivets fysik. Ekonomi: eleverna få göra ekonomiska beräkningar över födoämnenas varde och användning. Hushällsräkenskaper. Receptgenomgång: teoretisk förklaring över dagens matsedel. Handarbete: linnesömnad, måttagning, tillskärning, klädsömnad och broderi. Demonstrationer anknytande till undervisningen i hushållsgöromål, handarbete, trädgårdsskötsel och fjäderfäskötsel. Hålsolära: människokroppens byggnad, sjukvård, barnavård. Växtodling och växtkännedom: köksväxter, bärbuskar och fruktträd, trädgårdsanläggning, allmän kännedom om vilda växter samt blomsterodling utom- och inomhus. Danska språket: läsning och skrivövningar. Räkning. . Historia: litteratur, kyrkohistoria, kulturhistoria samt uppläsning av kända torfattares mera betydande verk. Samhällslära: kännedom om allmän lagstiftning. Ggmnastik: gymnastik, sånglekar och bollspel. Sång. Konsulentverksamhet. Som statskonsulenter äro hos »Det kgl. danske Landhusholdningsselskab» anställda: 5 mejerikonsulenter, 1 statskonsulent i växtkultur, 2 i hästavel, 1 i jordbruksredskap och -maskiner, 1 i kraftmaskiner och elektrisk installation, 1 i fjäderfäskötsel, 1 i fruktodling och trädgårdsskötsel. Statsanslag utgår jämväl till de konsulenter, som anställas av landbo- och husmandsföreningarna. Statsanslaget utgår i stort sett med */« av varje konsulents lön och reseomkostnader samt kontorsutgifter. Enligt Landökonomisk Aarbog för 1929 funnos detta år i nämnda föreningar anställda 164 konsulenter. Därav voro jordbrukskonsulenter 61, husdjurskonsulenter 20, jordbruks- och husdjurskonsulenter 22, konsulenter för räkenskapsföring 48, för grundförbättringar 4 samt för

679 trädgårdsskötsel 9. Härtill kommer ett antal konsulenter anställda av avelsföreningar och mejeriföreningar samt kvinnliga konsulenter, anställda dels av landbo- och husmandsföreningar, dels av husholdningsföreningar. Konsulenter för ungdomsverksamheten äro de ovan omtalade.

Norge. För kort tid sedan eller, närmare bestämt, år 1925 kunde man i Norge fira 100årsminnet av den första lantbruksskolans upprättande. Till jubileet utgavs en minnesskrift »Landbruksundervisningen i Norge 1825—1925», vilken ger en översikt över den norska lantbruksundervisningens historia under nämnda tidsperiod. Ur densamma må här inledningsvis anföras några kortfattade uppgifter rörande lantbruksundervisningens i Norge tillkomst och utveckling. Som grundläggare av den norska lantbruksundervisningen räknas överläraren Jacob Sverdrup. Efter studier vid universitetet i Köpenhamn, särskilt i historia, språk och botanik, verkade han först som privatlärare i nämnda stad och blev sedermera, år 1807, föreståndare för en skola i Kongsberg. Bland avlöningsförmånerna ingick dispositionsrätten över ett mindre jordområde, som förut legat så gott som oanvänt men av Sverdrup brukades, så att det födde 4 kor och 1 häst. Många uppmärksammade Sverdrup på grund av hans vällyckade jordbruk och bland dem greve Wedel-Jarlsberg, vilken anställde honom som förvaltare på Jarlsberg. Här började Sverdrup emottaga lantbrukselever. Då Sverdrup emellertid på grund av sitt myckna arbete med egendomsförvaltningen ej kunde meddela eleverna någon nämnvärd teoretisk undervisning, kände han detta som en stor olägenhet. Efter egen önskan frånträdde han därför år 1825 sin befattning som förvaltare och övertog gården Sem i Borre, som han med Wedels hjälp inköpt. Här igångsatte han den 29 oktober samma år en skola med praktisk-teoretisk undervisning i lantbruk — Norges första lantbruksskola. Sverdrup erhöll, jämte visst understöd från annat håll, från början statsunderstöd med ett årligt belopp av 600 spd. till sin skola. För att erhålla tillräckligt utrymme för elevernas praktiska utbildning arrenderade han av greve Wedel egendomen Rise; denna, jämte elevernas praktiska utbildning, sköttes av Sverdrups son, vilken, med lön från statskassan, blivit anställd som hans medlärare. Sverdrups skola fortsatte till år 1836, då statsbidraget till skolan indrogs, därför att han åtagit sig att vid sidan av sin skolverksamhet handhava skötseln av Larviks grevskap med tillhörande järnverk. Sverdrup nedlade därför år 1837 skolan men fortsatte att mottaga lantbrukselever på nämnda egendom. Hans son, Peter Sverdrup, drev privat lantbruksskola å den förut nämnda egendomen Rise till år 1848, då amtet övertog skolan. Skolan på Sem var i främsta hand avsedd att vara en skola för bondsöner, och statsbidraget lämnades med det villkor, att minst 8 elever från bondeståndet årligen skulle erhålla fri undervisning och fritt uppehälle. Dessutom mottogos emellertid också andra elever, 10—12 årligen, som fingo erlägga avgift, och vilka delvis ifråga om arbete och undervisning intogo en annan ställning än de förstnämnda. Undervisningen var praktisk-teoretisk, men den mesta tiden upptogs av arbete, och den teoretiska undervisningen fick därför ej så stor omfattning. Elevernas svaga förkunskaper försvårade också meddelandet av sagda undervisning. Ändamålet med den förut nämnda indragningen av statsanslaget till Sverdrups skola hade icke varit att undandraga den påbörjade lantbruksundervisningen statens stöd. Efter anmodan från stortinget gjorde regeringen på 1830-talet undersök-

680 ningar och beräkning av kostnaderna för upprättandet av en högre lantbruksundervisningsanstalt. Den uppgjorda planen ansågs emellertid för dyr, och för ändamålet erforderligt anslag beviljades ej. I stället anslog stortinget år 1842 ett årligt belopp av 2 400 spd. (1845 höjt till 4 000 spd.) till drift av lantbruksskolor, som inrättades av kommuner eller enskilda, att utgå med högst 600 spd. till varje skola. Detta föranledde upprättandet av lantbruksskolor i samtliga fylken, på ett undantag när; i slutet av 1850-talet funnos sålunda sammanlagt 18 sådana skolor. Några av dessa voro förlagda till av fylkena för ändamålet inköpta gårdar, men de flesta blevo, efter kontrakt mellan fylket och ägaren, inrättade på privata egendomar, där förhållandena ofta voro mindre tillfredsställande. Det genom förut nämnda åtgärd väckta intresset för upprättande och underhåll av lantbruksskolor efterträddes emellertid snart av en reaktion. Flertalet av skolorna nedlades under 1860-talet, och under 1870- och 1880-talen voro endast 6 skolor i verksamhet. Orsakerna till denna tillbakagång anses bl. a. ha varit att bristen på välutbildade lärare och de svaga förkunskaperna hos eleverna medförde, att undervisningen blev ytlig och bristfällig. De dåliga tiderna för jordbruket medförde också, att man ansåg sig behöva spara på alla håll, således också ifråga om utgifterna för undervisningen. På bondehåll ansågs också undervisningen vid lantbruksskolorna, som oftast tillkommit genom och upprätthöllos av män ur överklassen, överflödig. Den mindre goda utrustningen vid en del skolor bidrog även till att minska tillslutningen till desamma. Under 1880-talet började åter intresset för lantbruksundervisningen vakna. År 1886 upprättades vinterlantbruksskolan i Oslo av Olav Sendstad och Bastian R. Larsen, båda sedermera mycket kända och uppskattade som lantbrukslärare. Året därpå började bröderna Bernt och Wilhelm Holtsmark sin privata skola på Sem i Asker, där numera småbrukslärarinstitutet är förlagt. Samma år upprättades också den första nya fylkeslantbruksskolan på Vestnes i More fylke. Alla dessa tre nya skolor började med nya slags kurser. Vinterlantbruksskolan skilde på den teoretiska och den praktiska utbildningen, vilken senare blev förlagd till privata jordbruk, och den teoretiska undervisningen blev uppdelad i halvår, så att eleverna fingo en viss frihet att genomgå kortare eller längre kurser. Vid skolan på Sem blevo också upprättade rena teoretiska kurser vid sidan av de praktisk-teoretiska; på Vestnes gjordes kursen ettårig. De flesta av de gamla skolorna hade en praktisk-teoretisk kurs på två år. ^ År 1875 förändrades emellertid kursen vid skolan på Jönsberg till att bli 1 Va-årig. På grund härav nekades skolan anslag, och först 1878 godkändes planen, fast i annan form än den ursprungliga. Striden om organisationen av och undervisningsplanen vid lantbruksskolorna fortsatte fram genom 1880- och 1890-talen. Efterhand blev skoltypen med 1 Va-års kurser godtagen. Den förordades bl. a. också i ett år 1898 avgivet betänkande av en parlamentarisk kommitté, som jämväl föreslog inrättandet av 2- och 1-vintrars teoretiska kurser. Under 1890-talet försiggick en stark utveckling av lantbruksundervisningen, i det flera nya skolor upprättades. Orsakerna härtill voro flera, främst att undervisningens betydelse blev mer och mer insedd och erkänd av såväl bönderna som de ledande. De nya produktions- och avsättningsförhållandena inom jordbruket spelade också en stor roll, i det att de ökade behovet av teoretisk utbildning. Härtill kom emellertid en för lantbruksundervisningens ekonomi synnerligen viktig omständighet, nämligen att stortinget år 1893 beslutat, att staten för framtiden skulle överta 3A av skolornas utgifter mot förut endast hälften. För beräkningen av statsbidraget fastställdes vissa principer, vilka delvis fortfarande gälla, och till vilka det i fortsättningen blir anledning återkomma.

681 Vid sekelskiftet funnos i Norge 20 lantbruksskolor. Under de närmaste 10 åren tillkommo 3 nya, varemot 2 äldre nedlades. Följande tioårsperiod visar en mycket stark utveckling, i det att icke mindre än 22 nya skolor upprättades; under samma tid nedlades dock 5 skolor. Antalet skolor uppgick år 1920 till 38; år 1925 hade det ytterligare ökats till 41, därav 35 lantbruksskolor och 6 småbruksskolor. Skolornas organisation och undervisning voro under åren 1912—1914 föremål för utredning av en särskild kommitté, som dock ej föreslog något väsentligt nytt. Till 1914 års storting framlades ett förslag »om ordningen av den lägre lantbruksundervisningen och statens förhållande till denna». Detta förslag och stortingets därpå grundade beslut utgör grundvalen för nu gällande organisation av lantbruksskolorna och deras undervisning. I början av 1900-talet uppkom i Norge, liksom på andra håll, i samband med den växande småbruksrörelsen också intresse för en särskild undervisning för småbrukare. En år 1907 tillsatt »jordkommitté» hemställde sålunda i sitt betänkande om utredning rörande vad som från det offentligas sida kunde göras för att skaffa småbrukarna en bättre undervisning i lantbruk med därtill hörande binäringar. På initiativ av statsrådet B. Holtsmark anställdes så år 1912 sex med statsmedel avlönade småbruks-vandringslärare, vilkas uppgift det var att genom anordnandet av korta, flyttbara kurser på olika platser i distrikten meddela undervisning i skötseln av småbruk. Härmed var den första början till särskild undervisning för utövare av småbruk tagen. År 1913 tillsatte dåvarande statsministern Gunnar Knudsen, som tillika var chef för lantbruksdepartementet, en kommitté för frågans ytterligare utredning. Kommittén utarbetade en plan för en statens småbrukslärarskola och för småbruksskolor ute i fylkena samt annan undervisning för småbrukare (kortare kurser och vandringslärare). På grundval av detta betänkande utarbetade och överlämnade departementet år 1914 till stortinget en proposition »om ordning av småbruksundervisningen», vilken i huvudsak bifölls av stortinget. År 1915 började småbrukslärarskolan på Sem sin verksamhet, och strax därefter började man inrätta småbruksskolor. Vissa folkhögskolor anordnade också särskilda klasser för småbruksundervisning, men de flesta av dessa ha åter blivit nedlagda. Vid sidan om den allmänna lägre lantbruksundervisningen har man i Norge sedan rätt långt tillbaka också haft en speciell undervisning i mejerihushållning. Initiativet till densamma togs av »Selskapet for Norges Vel». Redan i början av 1850talet upptog sällskapet ett energiskt arbete för bättre krealursskötsel och större mjölkproduktion och samtidigt härmed också arbete för ett bättre utnyttjande av mjölken till produkter för avsalu. Sålunda inkallades för ändamålet över ett 50tal kreatursskötare från Schweiz, vilka bl. a. också skulle handhava mjölkens skötsel och beredning till smör och ost. Från mitten av 1860-talet lämnade sällskapet bidrag till bonddöttrar, vilka genom arbete vid egendomar på Jylland skaffade sig utbildning i mjölkens skötsel. Och ungefär samtidigt upptogs spörsmålet om utbildning av mejerskor inom landet. För ändamålet utfärdades en kungörelse om att sällskapets direktion ämnade upprätta mejeriskolor enligt närmare angivna grunder och önskade upprätta kontrakt därom med egendomsägare, som voro villiga mottaga sådan skola och hade nödiga förutsättningar härför. Enligt den uppgjorda planen upprättade och underhöll sällskapet under åren 1868—1888 11 mejeriskolor. Från desamma utgingo under tidsperioden något över 250 kvinnliga elever. Undervisningen var så gott som uteslutande av praktisk art. Från den 1 juli 1888 övertog staten de av Selskapet for Norges Vel tidigare ledda

682 åtgärderna för befrämjande av mejerihanteringen, däribland mejeriskolorna. Redan förut, våren 1887, hade under statens medverkan upprättats en mejeriskola för män vid Brandbu mejeri, Hadeland. Kursen vid denna var först ettårig men blev redan från och med andra kursen ändrad till 1 Va-årig. Undervisningen var praktisk-teoretisk, den senare omfattade såväl förberedande ämnen som fackämnen. Efter samma plan som den nämnda upprättades sedermera ytterligare tre skolor; därtill kommo tre ysteriskolor, där den teoretiska undervisningen dock var obetydligUtom de nu nämnda skolorna för män upprättades från och med år 1888 också åtskilliga mejeriskolor för kvinnor efter i huvudsak samma plan som den ovan nämnda vid Brandbu. Antalet sådana uppgick under perioden 1888—1906 till 7, vartill kommo ett par av mera speciell typ. Från samtliga dessa utexaminerades under nämnda period 461 elever. Undervisningen vid de ovan nämnda skolorna, särskilt de för män, hade visat sig bristfällig, och det visade sig därför behövligt med en ny ordning. Denna utformades under åren 1904—1905 och genomfördes efter stortingets beslut från och med år 1907. Enligt planen upprättades en 3-årig skola för utbildning av manliga mejeriföreståndare, vilken först förlades till lantbrukshögskolan i Ås, sedermera till Levanger och slutligen, fr. o. m. år 1926 till Trondhjem. Därjämte inrättades tre skolor för utbildning av mejerskor, vid vilka kursen i början var ettårig men sedan (år 1921) ökades till 15 månader; före antagandet till elev måste sökande ha arbetat ett år i mejeri. Ett par skolor av äldre typ bibehöllos några år framåt men äro nu nedlagda. Undervisning i huslig ekonomi eller, som den på norska benämnes, husmorundervisning har förekommit i Norge sedan år 1865, då den första skolan upprättades av fru Minna Wetlesen på Abildso gård i Ostre Åker. Denna skola var privat, och först ett tiotal år senare tillkommo med offentliga medel underhållna skolor. År 1875 tillsatte på förslag av dåvarande folkhögskolföreståndaren Jac. Sverdrup Nordre Bergenhus' amtsting en kommitté för att uppgöra förslag till offentlig husmorundervisning. Denna framlade följande år en plan jämte budget för en sådan skola, vilken också enligt amtstingets beslut upprättades år 1876 på Holmedal i Sondfjord. Följande år inrättades en liknande skola av Sondre Bergenhus' amtsting och i början av 1880-talet tillkommo ytterligare några skolor av samma typ. Samtliga skolor voro förlagda till privata gårdar, vilkas ägare också i regeln voro föreståndare. Undervisningen, som pågick under nio månader, var dels och huvudsakligen praktisk, dels teoretisk; för den senare skulle användas högst två timmar dagligen. I slutet av 1880-talet, då upprättandet av husmorsskolor genom amtens försorg avstannat, upptogs frågan härom av Selskapet for Norges Vel. Efter utredning genom en av sällskapet tillsatt kommitté, vilken bl. a. utarbetade plan för praktiskteoretiska ettåriga skolor, upprättades under 1890-talet med stöd av sällskapet sex sådana skolor, vilka fortsatte sin verksamhet åtskilliga år framåt. Efterhand som dessa nu nämnda och åtskilliga andra skolor för utbildning i husligt arbete tillkommit och varit i verksamhet, framställdes också krav på ett kraftigare understöd åt desamma från statens sida. Först år 1908 framlades emellertid, efter åtskilliga förberedelser, av lantbruksdepartementet för stortinget en proposition »Angående ordningen av husmorskoler och Statens laererinneskole i husstell». Däri föreslogs bl. a. dels upprättande av tre huvudtyper av skolor, dels att all hithörande undervisning skulle förläggas under sagda departement. De tre typerna voro: amtshusmorskolor, kommunala husmorskolor och flyttbara hushålls-

683 kurser. Förslaget ifråga antogs av stortinget med ett par ändringar; bl. a. beslöts, att också privata husmorskolor skulle kunna erhålla bidrag. Då nämnda proposition framlades, var antalet skolor med statsbidrag 14 med cirka 200 elever pr år. År 1920 hade skolornas antal ökats till 62 och elevantalet till över 2 300.

Den lägre lanlbruksundervisningens i Norge omfattning under senaste tiden framgår av följande efter »Landbruksdirektörens årsberetning 1927» och därtill hörande tillägg gjorda sammanställning över antalet lantbruksundervisningsanstalter och elever vid dessa: A n t a l skolor intagna elever Lantbruks- och småbruksskolor: Lantbruksskolor med l1/* års kurs » » 1 » > » >^ 5—9 mån. kurs Vinterlantbruksskolan i Oslo Småbruksskolor

573 120 346 79 124

18 5 11 1 ••••• " Summa 41

1 242

1 P

17 38

Husmorskolor: Fvlkeshusmorskolor med 7—10 mån. kurser 9 » 5 » » 20 » 2—4 » » 4 Kommunala husmorskolor med 5 mån. kurser 18 » » » 3—6 » » 5 Privata husmorskolor med 3—10 mån. kurser 8 Summa 64

2 071

Mejeriskolor: Mejeriskola för män Mejeriskolor » kvinnor

2 071

Trädgårdsskolor: Statsskolor: 2 vintrars teor. kurs l 1 / 2 o. 1 års prakt.-teor. kurs 1 års prakt, teor- kurs (för kvinnor) Statsunderstödda privatskolor (därav 1 för kvinnor) Stats-fylkesskola, l1/» års prakt.-teor. kurs

1 2 1 2 1_

123 Summa

123 Elevantalet vid husmorskolorna fördelade sig efter kursernas längd på följande sätt: 7—10 månaders 226, 5 månaders 1 545 och 2—4 månaders 300. Antalet ansökningar om inträde i ovan angivna skolor var avsevärt större än de antagna elevernas och utgjorde för lantbruksskolorna 1 219, småbruksskolorna 157, mejeriskolorna 196 och husmorskolorna 3 185. För lantbruksskolorna uppgives, att antalet ansökningar sjunkit något, sannolikt till följd av ekonomiska svårigheter för jordbruket; även den omständigheten att stortinget nedsatt kostbidraget för eleverna (från 30 till 25 kronor i genomsnitt) anses ha medverkat till nedgången. För utbildningen av lärare vid ovan nämnda undervisningsanstalter finnas Norges lantbrukshögskola vid Ås och »Statens laererinneskole i husstell» vid Stabekk. Därtill kommer den förut nämnda småbrukslärarskolan vid Sem.

684 Verksamheten vid olika slag av lantbruksundervisningsanstalter. Lantbruksskolor. De viktigaste lägre lantbruksundervisningsanstalterna i Norge äro, såsom av det förut anförda framgår, lantbruksskolorna. Deras nuvarande organisation är grundad på stortingets beslut i ärendet år 1914. Den nya ordningen trädde i kraft från och med år 1917. Enligt denna upprättas skolan i regel av fylket, som får svara för det erforderliga jordbruket, skollokaler och undervisningsmateriell för den praktiska undervisningen. Skolans driftskostnader fördelas däremot mellan fylket och staten, så att staten betalar 3/4 och fylket V« av skolans enligt närmare bestämmelser godkända årliga utgifter. Lantbruksskolorna äro i regel förlagda till av fylket efter fylkestingets beslut för ändamålet inköpta och iordningställda egendomar. Skolegendomarna äro vanligen efter norska förhållanden relativt stora, omfattande 30—90 hektar åker jämte skog. De äro också .— åtminstone i regel — väl bebyggda, såväl ifråga om ekonomibyggnader som med hänsyn till skollokaler. Skollokalerna omfatta såväl erforderliga lärosalar och rum för övningar som ock bostäder för elever och lärare. De senare ha vid flertalet skolor fått åt sig uppförda särskilda, vackra och rymliga bostadshus. I själva huvudbyggnaden finnas vid många skolor utom förut nämnda lokaler också ett mottagningsrum och en mindre matsal för bl. a. besökande främlingar. Detta, såväl som lokalerna i allmänhet, gör ett genomgående gott intryck. Skoljordbruket drives för skolans (fylkets) räkning och står under ledning av skolans föreståndare, som till biträde vid gårdens skötsel har en s. k. gårdsfullmäktig. Lantbruksskolornas huvudkurs varar 1 V2 år, två vintrar och en mellanliggande sommar. Den teoretiska undervisningen, som meddelas under de båda vinterhalvåren, omfattar tillsammans under hela kursen vanligen 1 200—1 500 timmar. Läroämnena äro i huvudsak desamma som i våra lantbruks- och lantmannaskolor. På grund av den längre kurstiden blir dock timantalet i varje ämne vanligen något större än hos oss och proportionen mellan de olika ämnena synes ofta skilja sig något från den i våra skolor vanliga. Sålunda anslås relativt stort timantal för exempelvis räkning, skogsskötsel och trädgårdsskötsel medan däremot ganska ringa tid användes för ritning. Den teoretiska undervisningen i de olika läroämnena fördelas på de båda vintrarna på så sätt, att under första vintern meddelas undervisning i naturkunnighet (fysik, kemi, geologi, botanik och zoologi), matematik, norska språket, husdjurens anatomi och fysiologi, redskapslära, byggnadslära, bokföring, ritning och samhällslära. Under denna tid få eleverna dessutom turvis deltaga i arbetena i stall, ladugård och svinhus samt skogsarbeten, varjämte de erhålla praktisk handledning i enklare träslöjd och smide. Under andra vintern av kursen undervisas eleverna i jordbruks- och husdjurslära, mjölkhushållning, trädgårds- och skogsskötsel, jordbruksekonomi samt jordbrukets binäringar. I jordbruksekonomien (»driftslära») ingår bl. a. även lantbrukshistoria och samverksamhet. I samband med undervisningen i skogsskötsel få eleverna i andra årsklassen deltaga i demonstrationer och övningar i skogen. Under det mellan de båda vintrarna liggande sommarhalvåret få eleverna dels, på sätt senare skall närmare omnämnas, deltaga i praktiskt jordbruksarbete på skolans egendom eller annorstädes, dels erhålla de undervisning i fältmätning, avvägning och kartritning samt växtkännedom. Därjämte få de åhöra redogörelser ute på fälten över gårdens drift samt äro skyldiga föra vissa listor och anteckningar rörande egendomens skötsel och de utförda arbetena. För undervisningen äro, utom föreståndaren, vanligen anställda 3 4 lantbruks-

685 lärare. Där särskild skogsavdelning finnes, äro dessutom anställda ett par lärare i skogsskötsel. Ofta tillkommer därjämte en lärare i trädgårdsskötsel. Utom lärarna i de teoretiska ämnena finnas för den praktiska undervisningen gårdsfullmäktig och ladugårdsförman (»fjosmester») samt hantverkslärare. F ö r inträde i lantbruksskolorna äro uppställda ungefär samma villkor som vid våra motsvarande skolor. Sålunda skola eleverna vara fyllda 18 år, lämna vitsord om oklanderlig vandel samt läkarbetyg över god hälsa. Vidare skola de ha deltagit i jordbruksarbete minst ett år samt ha goda kunskaper från folkskolan och fortsättningsskolan. Ofta ha eleverna också före inträdet genomgått en folkhögskola eller liknande ungdomsskola. Skolorna ha i regel ett ganska stort antal elever. Sålunda emottagas vid de större skolorna vanligen 40—50 elever i varje årsklass av den längre kursen, vars elevantal sålunda blir det dubbla. För undervisningen i vissa ämnen, såsom norska språket, räkning och bokföring, delas klasserna ofta i parallellavdelningar. Antalet inträdessökande har under de senare åren varit mycket stort, så att en betydande del ej kunnat mottagas. Dock har, som förut nämnts, sökandenas antal den allra sista tiden sjunkit något. För undervisningen erlägga eleverna ingen avgift. De få bo på skolan och erhålla där kost; avgiften för logi och kost bestämmes av styrelsen eller fylkestinget. Denna är dock vanligen lägre än skolans självkostnader, enär statens och fylkets bidrag till elevernas uppehälle vid skolan vanligen åtminstone delvis ingår i den gemensamma hushållskassan. I vissa fall är dock saken ordnad så, att mindre bemedlade erhålla särskild nedsättning i avgifterna under det de övriga få betala för de verkliga kostnaderna. Såsom redan nämnts pågår lantbruksskolornas kurs två vintrar och en mellanliggande sommar. Under sommaren meddelas i huvudsak endast undervisning i jordbrukets praktik. I mån av utrymme erhålla eleverna sådan på skolegendomen. Denna är emellertid, såsom av det förut anförda framgår, i regel ej tillräckligt stor för att kunna bereda alla eleverna arbete, även om arbetsstyrkan vid skoljordbruket, såsom vanligen synes vara fallet, tilltages relativt stor. De, som icke få plats på skolans egendom, erhålla elevplatser på andra välskötta jordbruk, med vilkas innehavare skolan träffat avtal om mottagande av elever. I ersättning för sitt sommararbete erhålla eleverna kost och logi samt en viss summa, exempelvis på Kalnes lantbruksskola 200 kronor. För att eleverna under sommaren skola noga följa med och grundligt sätta sig in i arbetena vid den egendom, där de praktisera, äro de ålagda att göra noggranna anteckningar enligt särskilt fastställda formulär. Dessa anteckningar, den s. k. »listeföringen», kontrolleras av skolans lärare. Vid åtskilliga skolor, särskilt de på östlandet, är en av lärarna utsedd till lärlingsinspektör, och åligger det denne bl. a. att ett par gånger under sommaren besöka alla de egendomar, som mottagit elever, och därvid tillse dels att den praktiska utbildningen är väl ordnad, dels att eleverna fullgöra sina skyldigheter ifråga om »listeföring» m. m. Vid kursens slut — i flertalet skolor även vid första läsvinterns slut — hålles offentlig avgångsexamen med särskilt utsedda censorer. På grundval av sina därvid genom skriftliga prov och vid muntliga förhör ådagalagda kunskaper erhålla eleverna betyg i de olika ämnena, vilka betyg sedan offentliggöras i skolans årsberättelser och i tidningarna. De som erhålla fullständiga avgångsbetyg bliva därigenom norska agronomer. I planen för de norska lantbruksskolorna — åtminstone flertalet av dem — ingår också, eller har i varje fall ingått, att även kortare kurser om c:a 5 månader skola hållas. Sådana kurser, vilka med hänsyn till planläggning och omfattning nära överensstämma med huvudkurserna vid våra lantmannaskolor, hållas också

686 fortfarande vid en del skolor. Tillslutningen till dem är emellertid ringa, och vid åtskilliga skolor har så litet antal elever anmält sig till de annonserade kurserna att dessa inställts. För fjällbygderna med dess smärre jordbruk och kargare förhållanden i allmänhet hava upprättats skolor med kortare, vanligen 1-åriga men i vissa fall blott c:a 7 månaders kurser. Alla dessa skolor äro små, enkla och billiga. De hava i regel omkring 20 elever, varav 4—10 genomgå den praktisk-teoretiska 1-årskursen och resten deltager blott i den teoretiska vinterkursen om 6—7 månader. Förutom de nu nämnda skolorna med praktisk-teoretiska kurser finnes också ett fåtal med endast teoretisk undervisning vid kurser om 5—6 månader. Sådana finnas exempelvis på Skansgården, Storsteigen och Jaeren. Undervisningen vid nämnda skolor överensstämmer nära med den vid våra vanliga lantmannaskolor. Timantalet för den teoretiska undervisningen är 600—700 timmar, alltså knappt så högt som vid våra motsvarande kurser. En från lantbruksskolorna i viss mån skild men dessa dock närstående typ är den förut omnämnda vinterlantbruksskolan i Oslo. Undervisningen i skolans huvudkurs överensstämmer i stort sett med den i de vanliga lantbruksskolorna. Dessutom förekomma specialkurser för elever med särskilda förkunskaper samt en högre kurs, vilken utgör en påbyggnad på den vanliga 1 1 /2-årskursen. Då skolan är belägen i Oslo, kan den givetvis ej vara direkt förbunden med något jordbruk. Föreståndaren, den förut nämnde Olav Sendstad, hade emellertid på sin tid själv en större egendom, och eleverna vid skolan måste under sommaren mellan de två vintrarna i kursen praktisera på jordbruk — eventuellt i hemmet —- samt därvid föra utförliga listor och anteckningar. Dessa uppgifter, för vilka särskilda formulär äro uppgjorda, granskas sedermera av skolans lärare och få i viss mån utgöra grundval för avgångsbetyget från skolan. Den för en tid sedan avlidne föreståndaren Olav Sendstad, vilken genom nämnda tillämpning av sin skolas motto: »Praksis laeres best i den praktiske bedrift» kan anses som upphovsman till detta system med sommarpraktik och »listeföring», fäste mycket stort avseende vid det sätt på vilket eleverna utföra sina åligganden ifråga om denna listeföring. För lantbruksskolorna finnes icke något gemensamt för alla skolor lika, av högsta myndigheten fastställt reglemente; däremot skall varje skolas undervisningsplan godkännas av lantbruksdepartementet. I regel överensstämma dessa planer nära med ett före beslutet om nu gällande ordning av sakkunniga uppgjort förslag till undervisningsplan för lantbruksskolor. Småbruksskolor. Såsom förut nämnts möjliggjordes genom beslut av 1914 års storting tillkomsten av särskilda statsunderstödda småbrukarskolor, och hava efter nämnda tid sju sådana upprättats. Liksom lantbruksskolorna äro småbruksskolorna i regel förlagda till av fylket inköpta egendomar. Skolorna äro i regel mycket väl utrustade med lokaler för undervisningen och ekonomibyggnader m. m. Skoljordbruken äro inrättade och drivna som små jordbruk med huvudvikten lagd på husdjursskötsel och lantbrukets binäringar. Av den tillgängliga arealen användes en relativt stor del för skolans trädgård. Liksom vid lantbruksskolorna är avsikten med skoljordbruket, att detta skall vara ett mönsterbruk i bästa mening och synes detta ändamål också i allmänhet vara fyllt. Småbruksskolornas huvudkurs, vinterkursen, pågår under 5—6 månader, sålunda ungefär samma tid som vid våra lantmannaskolor. Den teoretiska undervisningen, som omfattar omkring 700 timmar, meddelas genom föreläsningar och repetitioner, huvudsakligen förlagda till förmiddagarna. Denna undervisning omfattar ungefär

687 samma ämnen som i lantbruksskolorna och i våra lantmannaskolor. Dock använder man proportionsvis mindre tid för undervisning i förberedande ämnen, såsom norska språket, räkning och naturkunnighet, samt större del av timantalet för huvudämnena. I dessa senare söker man också anpassa undervisningen efter småbrukets speciella behov, så att exempelvis i husdjursläran behandlas de smärre husdjuren relativt utförligt. Den teoretiska undervisningen vid småbruksskolorna stödes och kompletteras genom en praktisk utbildning medelst demonstrationer och övningar. Denna praktiska undervisning är i regel förlagd till eftermiddagarna, då eleverna turvis få deltaga i arbetena med kreaturens och smådjurens skötsel samt i träslöjd och smide. Vid småbruksskolan å Haga är denna eftermiddagsundervisning exempelvis ordnad så, att hälften av eleverna är fri för läxläsning och hemarbete med ritning e. d., V« arbetar i kostall, svin- och hönshus m. m. och V« sysslar med slöjd, huvudsakligen träslöjd. I mån av behov och utrymme kunna de elever, som genomgått vinterkursen, under sommaren få praktisera på skoljordbruket. Där, såsom vid skolan på Valle, särskild avdelning för trädgårdsskötsel finnes, gäller detta också eleverna i denna, som då få arbeta i skolans trädgård. Även hantverkslärlingar kunna antagas vid skolorna. Under sommarhalvåret anordnas vid småbruksskolorna kortare kurser, vanligen om c:a en veckas tid, delvis dock betydligt längre. Dessa äro avsedda för småbrukare i allmänhet och kunna dels vara kurser med mera allmänt program, dels specialkurser. Som exempel på ämnen för de senare kan nämnas fjäderfäskötsel, biskötsel, trädgårdsskötsel och elektroteknik. Även för kvinnor avsedda kurser i hushållsgöromål m. m. hava hållits. Vid kurserna meddelas undervisning dels av skolans lärare, dels av särskilt utbildade och för tillfället anlitade fackmän. Den vid småbruksskolorna meddelade undervisningen är, liksom vid lantbruksskolorna, fri. För bestridande av utgifterna för kost och logi lämnas understöd och detta i så pass stor utsträckning, att obemedlade få fritt uppehåll. Till belysande av den omfattning, i vilken undervisningen vid ovan nämnda skolor meddelas, må här efter konsulentens för lantbruks- och småbruksskolorna berättelse för år 1927 lämnas följande uppgifter rörande timantalet för olika grupper av ämnen vid några skolor av olika typer:

688 Teoretisk

Allmänbild, ämÖvningar nen och bokföring

Summa

219 317 305 213 270 261

177 138 138 263 200 216

1513 1471 1443 1388 1247 1356

208 185 282

239 255 202

161 113 135

1112 1084 1124

465 378 396

55 125 76

169 139 149

34 46 9

732 688 662

427 464 434

109 41 66

152 151 108

41 47 92

729 703 700

Huvudämnen

Naturkunnighet

Kalnes, Östfold Hvam, Akershus Jönsberg, Hedmark Storhove, Opland S0ve, Telemark Skjetlein, Sor-Tröndelag

759 690 720 565 475 456

358 311 280 347 302 423

Skolor med 1-årskurser. Nordre Gudbrandsdalen Hardanger Lilleval

504 531 505

Skolor med 5—6 man. Hvam Skansgården Maere, Nord-Tröndelag

S k o l o r

Lantbruksskolor

undervisning

med 1 xh års eller 2 vintrars kurser.

kurser.

Småbruksskolor. Haga, Östfold Valle, Opland Halsnoy Kloster

F ö r u t o m den teoretiska undervisningen h a r också i skolorna meddelats handledn i n g i vissa p r a k t i s k a ö v n i n g a r o c h l a n t b r u k s a r b e t e n . Sålunda hava övningarna i h a n d s l ö j d vid o l i k a l a n t b r u k s s k o l o r m e d lVa å r s k u r s e r o m f a t t a t f r å n 38 u p p till 3 2 3 t i m m a r ; i p r a k t i s k a a r b e t e n för övrigt h a v a e l e v e r n a deltagit f r å n c:a 1 000 till o m k r i n g 1 500, i n å g o t fall u p p till 1 800 t i m m a r . Vid l a n t b r u k s s k o l o r m e d k o r t a r e k u r s e r h a v a d e p r a k t i s k a ö v n i n g a r n a v a r i e r a t m y c k e t m e d h ä n s y n till tiden ( 3 0 — 4 4 2 t i m m a r ) , o c h vid n å g r a s k o l o r h a v a s å d a n a icke alls f ö r e k o m m i t . I s m å b r u k s s k o l o r n a s v i n t e r k u r s e r h a v a p r a k t i s k a ö v n i n g a r ingått m e d ett t i m a n t a l f r å n 168 u p p till 600. Statens

småbrukslärarskola

Sem.

D e n n a l ä r o a n s t a l t , v i l k e n u p p r ä t t a t s g e n o m beslut av s t o r t i n g e t d e n 3 juli 1914, h a r till ä n d a m å l a t t u t b i l d a l ä r a r e för s m å b r u k s s k o l o r o c h k o n s u l e n t e r för s m å b r u k e t s a m t a t t g e n o m k u r s e r av olika slag b e f r ä m j a d e t m i n d r e j o r d b r u k e t . Den s o r t e r a r , l i k s o m l a n t b r u k s h ö g s k o l a n , d i r e k t u n d e r l a n t b r u k s d e p a r t e m e n t e t o c h ledes av e n f ö r e s t å n d a r e , v i l k e n t i l l s a m m a n s m e d de fast a n s t ä l l d a l ä r a r n a b i l d a r »skolerådet». F ö r undervisningen finnas, u t o m föreståndaren, anställda tre överlärare, 3 l ä r a r e o c h en a s s i s t e n t j ä m t e t i m l ä r a r e o c h en del a n d r a f u n k t i o n ä r e r . Dessutom a n l i t a s s ä r s k i l t u t b i l d a d e f a c k m ä n s o m l ä r a r e i d e s p e c i a l k u r s e r , s o m a n o r d n a s för elevernas utbildning. K u r s e n vid s k o l a n v a r f r å n b ö r j a n blott ettårig. S e d e r m e r a h a r d e n e m e l l e r t i d ö k a t s till t v å å r , u n d e r ö v e r g å n g s t i d e n v a r a d e d e n 1 Va—1 3 A å r . F ö r att vinna i n t r ä d e i s k o l a n m å s t e s ö k a n d e h a v a g e n o m g å t t fullständig 1 Va å r s k u r s vid l a n t b r u k s s k o l a eller t r ä d g å r d s s k o l a . M i n i m i å l d e r n för i n t r ä d e ä r 20 å r , m e n v a n l i g e n ä r o e l e v e r n a ä l d r e , så att m e d e l å l d e r n d e sista å r e n v a r i t 2 4 — 2 5 å r . U t o m e n d e r a a v f ö r u t n ä m n d a s k o l o r h a e l e v e r n a v a n l i g e n före i n t r ä d e t o c k s å g e n o m g å t t e n

689 folkhögskola eller annan därmed jämställd ungdomsskola. I varje årskurs emottagas intill 20 elever. Undervisningen vid skolan, som nu sålunda är fördelad på två läsår, är ordnad på så sätt, att under det första året, klass I, undervisas huvudsakligen i naturkunnighet, nationalekonomi och samverksamhet samt bokföring, dock förekommer redan detta år en del undervisning i huvudämnena. Den teoretiska undervisningen bedrives i denna klass i regel på förmiddagarna, delvis dock även på eftermiddagarna. P å eftermiddagarna få eleverna under särskilda turer deltaga i stall och ladugård, hönshus, slöjdverkstad m. m. Under den tid, vårsådden pågår, inställes den teoretiska undervisningen helt och hållet, så att första årskursens samtliga elever då få deltaga i alla praktiska jordbruks- och trädgårdsarbeten. Arbetena övervakas av skolans lärare och särskilda förmän. Vid slutet av första läsåret anställes examen i de genomgångna ämnena och de därvid erhållna betygen stå fast och ingå i avgångsbetyget från skolan. Under kursens andra läsår (klass II) lämnas undervisning i huvudämnena, såsom jordbruks- och husdjurslära, trädgårdsskötsel m. m. samt undervisningslära. Vanligen hållas fyra å fem föreläsningar om dagen, förlagda till förmiddagen. Därjämte meddelas, i regel under eftermiddagarna, teoretisk och praktisk undervisning i särskilda specialkurser, varierande i längd från ett par dagar till tre veckor, med fackmän som lärare. Sådana kurser hållas i flera olika ämnen; som exempel kan nämnas elektroteknik, skötsel av motorer, utläggning av försök, ogräsbekämpande, ordnande och prisbedömning av smärre utställningar, packning av frukt och övning i lantbruksjournalistik. Under sommarhalvåret få därjämte även eleverna i II klassen deltaga i arbetet med försök samt demonstrationer i jordbruket och trädgården ävensom i ladugård och smådjursstallar. I trädgården har varje elev vissa fruktträd och en viss liten avdelning, som han får sköta på eget ansvar. Lektionerna i undervisningslära, som omfatta ett 100-tal timmar, meddelas av en särskild speciallärare. Denne håller föreläsningar i ämnet och därjämte få eleverna hålla provlektioner, vanligen tre var och en, vilka sedan underkastas kritik av läraren. I utbildningen ingår slutligen också, att eleverna få göra åtskilliga utfärder till välskötta jordbruk, utställningar, museer m. m. Enligt den av lantbruksdepartementet år 1927 fastställda planen för undervisningen i småbrukslärarskolan skall den teoretiska undervisningen i de olika ämnena omfatta följande antal timmar. Kemi och fysik med övningar Botanik med mikroskopi, bakteriologi och växtsjukdomslära Zoologi, geologi och jordartslära Nationalekonomi, lagkunskap och samverksamhet Allmän husdjurslära (anatomi, utfodrings- och avelslära) Speciell husdjurslära (häst, nötboskap, svin, får och getter) Bokföring J o r d k u l t u r och gödsellära Maskinlära, elektroteknik och fältmätning Växtkultur och driftslära (härunder ogräslära) F r u k t - och grönsaksodling Allmän trädgårdsskötsel med ritning Byggnadslära med ritning Fjäderfä och kaniner Pälsdjur Sötvattensfiske och biodling Undervisningslära med undervisningsprov Sjukdomslära (husdjurssjukdomar) Mejerilära Lantbrukshistoria

,...Z........

190 t i m m a r 110 » 90 •» 85 » 140 » 160 » 65 » 90 » 105 » 165 » 160 » 90 » 70 » 140 » 20 » 100 » 100 » 20 » 25 » 20 »

Summa 1 945 timmar 4 4 — 291211.

690 Till denna uteslutande teoretiska undervisning kommer så den teoretisk-praktiska undervisningen i förut nämnda specialkurser. ^ Vid kursens slut hålles offentlig avgångsexamen. De som bestått proven i saval förut nämnda som denna examen erhålla avgångsbetyg som småbrukskandidater _ från lantbrukshögskolan avgångna benämnas, som bekant, lantbrukskandidater och samtliga från lantbruksskolorna avgångna elever kallas agronomer. Dessa småbrukskandidater erhålla platser som lärare vid småbruksskolor, som fylkes-agronomer, häradsagronomer, häradsträdgårdsmästare och bygdekonsulenter. Pa grund av sin grundliga praktiska utbildning ha de också jämförelsevis lätt for att få platser i det praktiska jordbruket såsom förmän o. d. Vid småbrukslärarskolan anordnas också 2-åriga kurser för utbildning av lärare i hantverk samt 1-åriga lärlingskurser för utbildning i småbruksdrift och lantbrukets binäringar. För de sökande till lärarkursen, som icke hava minst 1 000 timmars teoretisk undervisning före inträdet, är anordnad en förberedande kurs om 360 timmar. Denna undervisning omfattar väsentligen naturkunnighet. Mejeriskolorna. Såsom förut nämnts finnas för närvarande i Norge 4 mejeriskolor, därav 1 huvudsakligen avsedd för manliga och 3 för kvinnliga elever. Den förstnämnda av dessa, Statens mejeriskola i Trondhjem, har enligt planen till ändamål att meddela dem, som önska utbildning i mejerihantering, den härför nödvändiga praktiska övningen och de nödvändiga teoretiska kunskaperna. Undervisningen är fordelad på en 2-årig huvudsakligen praktisk lärlingskurs och en efterföljande 10 månaders teoretisk kurs. I lärlingskursen antagas årligen i allmänhet 18—20 elever, av vilka bl. a. i regel kräves, att de skola ha genomgfått en fylkes- eller folkhögskola eller annan motsvarande skola. Lärlingarna anvisas plats vid privata mejerier, vilka av skolan äro antagna som läroställen. De erhålla där under utbildningstiden fritt uppehälle och en mindre avlöning. Under första läroåret få lärlingarna uteslutande syssla med praktiskt arbete, under andra få de förutom övningar i mejeriarbete undervisning i norska språket och räkning, varjämte de få föra mejerijournaler. De lärlingar, som erhålla godkända betyg från lärlingskursen, hava rätt att bli antagna som elever i den teoretiska kursen. I denna meddelas undervisning i följande ämnen: mejerilära, husdjurslära, byggnadslära, mejerimaskinlära, värmelära, kemi och fysik, bakteriologi, matematik, handelslära, bokföring, laboratorieövningar och ritning. Enligt redogörelsen för skolans verksamhet år 1927 hade undervisning i de olika ämnena meddelats följande antal timmar: mejeriteknologi 114, driftslära 47, mjölkens kemi 29, bakteriologi 52, husdjurslära 91, byggnadslära 63, maskinlära 56, räkning 59, geometri och driftsberäkningar 47, kemi 89, fysik 80, bokföring 130, handelslära 61, kontorsarbete 27, kemiska övningar 58, bakteriologiska och tekniska övningar 155 samt ritning 101, tillsammans 1 259 timmar å 50 minuter. Antalet ansökningar om inträde vid skolan har varit mycket stort, exempelvis 1926 110 och 1927 123, av vilka antogos 20 vartdera året. Statens mejeriskolor för kvinnor hava enligt planen till ändamål att utbilda unga kvinnor till mejerskor. Skolorna äro förlagda till Stange, Jaerens och 0 r l a n dets mejerier. Kursen varar 15 månader, och i varje kurs antagas i allmänhet 12 elever. För att antagas till elev erfordras bl. a. att minst ett år ha arbetat i mejeri eller ysteri. Eleverna erhålla fritt uppehälle vid skolan och fri undervisning. Enligt den fastställda arbets- och undervisningsplanen skall den teoretiska un-

691 dervismingen, som meddelas under eftermiddagarna, omfatta följande ämnen och antal t i m m a r : Norska språket Räkning Förande av räkenskaper och journaler Kemi Fysik Husdjurs- och utfodringslära Mejerilära, inkl. driftslära, maskinlära och bakteriologi Laboratorieövningar 110 X 2

c:a 80 timmar » HO » » HO » » 80 » » 80 » » 100 » » 250 » > 220 »

Den praktiska utbildningen sker genom deltagande i arbetet i resp. mejerier. Eleverna ä r o därvid uppdelade i två huvudgrupper och för övrigt i så många mindre avdelningar, som anses ändamålsenligt för arbetets utförande. De olika grupperna växla arbeten för varje vecka, så att de i tur och ordning få deltaga i alla vid mejeriet förekommande arbeten. Husmorskolor. De norska skolorna för undervisning i husligt arbete kunna, såsom av det förut anförda framgår, med hänsyn till vem som upprättat och underhåller desamma indelas i tre grupper: amts- eller fylkeshusmorskolor, kommunala husmor skolor och privata husmorskolor, vartill komma av vissa hushållningssällskap anordnade flyttbara hushållskurser. Skolor tillhörande förstnämnda grupp äro i regel förlagda till landsbygden och avsedda för dess kvinnliga ungdom. De kommunala skolorna äro till allra största delen upprättade i städerna, och detsamma gäller de privata husmor skolor na. Efter kursernas längd kunna skolorna uppdelas i tre grupper: husmor skolor med 7—10 månaders, med 5 månaders och med 2—4 månaders kurser. Såsom av den förut gjorda sammanställningen av skolornas antal och elevantalet i desamma i viss mån framgår, tillhör det största antalet skolor den mellersta gruppen. År 1927 höllos enligt den av konsulenten för husmorskolorna för detta år lämnade redogörelsen 41 5-månaderskurser med tillsammans 1 545 elever, 9 kurser om 7—10 månader med 226 elever och 14 kurser om 2—4 månader med 300 elever. Av fylkeshusmorskolorna äro de flesta fristående men en del kombinerade med en lantbruks- eller folkhögskola, i vilket fall de kunna hava med denna antingen gemensam eller också särskild styrelse, beroende på distriktets beslut. Åtskilliga fristående skolor hava jordbruk, andra däremot icke. Någon bestämd fordran att jordbruk skall finnas är nämligen icke uppställd. Däremot måste trädgård samt smådjur — svin och fjäderfä — finnas och självfallet även lämpliga lokaler för dessa. Den praktiska undervisningen i ladugårds- och smådjursskötsel är olika ordnad i olika skolor, mer eller mindre omfattande. Dock synes det vara regel, att eleverna få deltaga åtminstone i smådjurens skötsel. Där större husdjur finnas, deltaga eleverna också i skötseln av dessa. För husmorskolorna har lantbruksdepartementet låtit utarbeta och år 1926 utgivit en normalplan. Enligt denna skall ändamålet med sådan skola vara att giva eleverna praktisk-teoretisk undervisning i de olika arbeten, som en husmor och mor bör hava insikt i, samt att söka väcka deras håg och intresse för hemmets uppgifter ävensom styrka karaktären och viljelivet. Undervisningen skall bygga på det grundlag eleverna hava från hemmet samt nära anpassas efter förhållandena och levnadssättet på orten. Därjämte skall skolan verka för en god skötsel av hemmen genom att avhålla korta kurser för husmödrar och andra, i den mån förhållandena göra detta möjligt.

692 Enligt normalplanen bör undervisningen omfatta följande ämnen med nedan angivna ungefärliga timantal:

Praktisk undervisning: Husets inredning, hemvård och rengöring Matlagning, konservering, bakning m. m. Tvätt, mangling, strykning m. m. Husdjursskötsel och mjölkning ••• Trädgårdsskötsel Sömnad, vävnad, stickning m. m. Skötsel av spädbarn Teoretisk undervisning : Modersmålet Räkning, bokföring och samverksamhet.Födoämneslära • Husdjurslära och mjölkhushållning Trädgårdsskötsel Kemi och fysik Elektricitetslära med övningar Hälsolära med barnavård Matlagning och andra köksarbeten Psykologi och uppfostringslära Samhällslära Summa för teor. undervisn.

10 mån. kurs

5 mån. kurs

100 100 100 345 5-20

50 50 50 70—150 5—20

40 40 60 70 70 40 15 60 40 20 15

15 30 25 25 20 6 30 20 10 10

191 Förutom i ovan angivna ämnen bör också enligt planen undervisning meddelas i sång och gymnastik, varjämte allmänbildande föredrag böra anordnas utanför den egentliga undervisningstiden. Av den nämnda redogörelsen för husmorskolornas verksamhet under år 1927 framgår, att timantalet i ovan nämnda ämnen varierat mycket, även vid skolor med samma kurslängd. För inträde som elev fordras vid fylkeshusmorskolorna en ålder av 18 år och vid de kommunala skolorna 16 år; dessutom kräves i regel minst ett års arbete i hushåll. Undervisningen meddelas utan avgift. För kost och logi erlägges avgift, som varierar mycket vid olika skolor, år 1925 enligt uppgift från 20—80 kronor pr månad. Obemedlade kunna erhålla stipendier. Elevantalet växlar vid olika skolor men är vanligen 20—30. Statens understöd till den lägre lantbruksundervisningen. De norska lantbruksundervisningsanstalterna kunna, såsom av det förut anförda framgår, med hänsyn till äganderättsförhållandena och statens förhållande till dem ifråga om anslag indelas i följande tre grupper: 1. av staten upprättade och underhållna anstalter; 2. av fylken och härad inrättade och underhållna anstalter samt 3. privata statsunderstödda anstalter. Till den första gruppen höra, förutom lantbrukshögskolan och statens lärarinneskola, småbrukslärarskolan vid Sem samt statens trädgårdsskolor och mejeriskolor. Ifrågavarande skolor drivas helt och hållet för statens räkning samt underhållas med statsmedel. Den andra gruppen omfattar det ojämförligt största antalet av de lägre lantbruksundervisningsanstalterna i Norge. Till hithörande skolor beviljas betydande anslag av statsmedel. Dessa utgå emellertid icke, såsom hos oss är fallet, med för olika slag av skolor eller kurser till storleken, eller åtminstone maximisumman,

693 fastställda belopp. Statsunderstödet beräknas i stället, såsom förut mera i förbigående omnämnts, till 3/« av skolans driftskostnader enligt ett efter särskilda grunder uppgjort och sedan av vederbörande myndigheter godkänt utgiftsförslag; återstående del, sålunda V*> av driftskostnaderna måste bestridas med lokala anslag. Nämnda »budgetförslag» uppgöres ursprungligen, vanligen efter lärarrådets hörande, av skolans föreståndare och styrelse. Härvid måste vissa i överensstämmelse med stortingets beslut av lantbruksdirektören fastställda bestämmelser följas. Dessa bestämmelser innehålla bl. a. »löningsregulativer», d. v. s. föreskrifter om löner till föreståndare, lärare och övriga funktionärer. Utom lönerna upptagas bland utgifterna s. k. kosthållsstipendier och bränslebidrag åt eleverna. Dessa ut gå med visst belopp pr »elevmånad». Understödet ifråga beräknades vid den nya ordningens genomförande år 1915 för lantbruksskolorna till 25 kronor, höjdes sedan efterhand upp till 60 kronor år 1920 för att sedan åter reduceras till för budgetåren 1922/1923 40 kronor, 1923/1924 35 kronor, 1924—1927 30 kronor och 1927/1928 25 kronor för längre kurser (över 9 månader) och 30 kronor för kortare kurser. För eleverna i husmorskolorna beräknas understödet 5 kronor lägre. Det bör bemärkas, att angivna understödsbelopp får beräknas för skolans samtliga elever, således icke blott för obemedlade eller mindre bemedlade. Vidare får i statförslaget upptagas utgifter för försöksverksamhet, undervisningsmateriell, läkare och medicin, kontorsutgifter, trycksaker och annonser, examensutgifter, vissa resekostnader för lärare och till utfärder för eleverna samt utgifter för vid skolan anordnade kortare kurser (understöd åt eleverna m. m.). Däremot måste den, som svarar för skolan, sörja för skoljordbruket samt underhåll av hus, inventarier och materiell för den praktiska undervisningen. Det sålunda uppgjorda budgetförslaget insändes till vederbörande fylkesting (eller annan skolans huvudman) för att av detta behandlas och eventuellt efter vissa ändringar godkännas. Sedan överlämnas det av fylkesmannen till lantbruksdepartementet, där det efter granskning och därav föranledda eventuella ändringar lägges till grund för proposition till stortinget om anslag till resp. skolor. Av de godkända utgifterna upptages härvid, som förut nämnts, 3 / 4 i statsunderstöd. Till de större lantbruksskolorna utgå betydande belopp i statsunderstöd; deras godkända budgetförslag uppgå sålunda för innevarande år i många fall från 50 000 till 80 000 kronor, varaV 3 / 4 lämnas i statsbidrag. För mindre lantbruksskolor och flertalet småbruksskolor rör sig budgetförslaget vanligen om 20 000 40 000 kronor, i en del fall dock med lägre belopp. Husmorskolornas statförslag variera vanligen mellan 10 000 och 30 000 kronor, men i några fall finnas såväl högre som lägre belopp. Vad slutligen beträffar statsunderstödet till den tredje av de ovan nämnda grupperna, till vilken räknas vinterlantbruksskolan i Oslo samt privata trädgårds- och husmorskolor, så grundas detta på av lantbruksdepartementet i varje fall för stortinget framlagda förslag. Dessa anslag utgöra dock tillsammans en relativt ringa summa.

694 För budgetåret 1928/1929 äro till samtliga lantbruksundervisnigsanstalter beviljade följande anslag: Lantbrukshögskolan kronor 1 219 298 Statens småbrukslärarskola on7fiii Statens lärarinneskola * oi o «eStatsskolor för trädgårdsskötsel » 21288o 98 50 Mejeriskolor » ° 2 086 049 Lantbruks- och småbruksskolor * 1190 000 6 3 5 00Q Husmorskolor * 1825 000 5 Vinterlantbruksskolan i Oslo n nnn Privata trädgårdsskolor * 199 27 620 husmorskolor » 122 620 Konsulenter för skolorna1 •• kronor 18 050 Kronor 4 051719 Från utgifterna för statens skolor avgå en del inkomster, vilka för samma tid beräknats till sammanlagt 867 075 kronor.

Finland. Den lägre lantbruksundervisningen i Finland företer från början av sin tillkomst och intill sista tiden i vissa avseenden stor likhet med motsvarande undervisning i vårt eget land. Då det för kännedomen om lantbruksundervisningen i Finland för närvarande torde vara av intresse att också veta hur denna tidigare varit anordnad och sedan utvecklats, må här efter en av förre chefen för finska lantbruksstyrelsen, överdirektören U. Bränder, avgiven redogörelse lämnas några uppgifter härom. Lantbruksundervisningens uppkomst och utveckling. Allmän

lantbniksundervisning.

Efter långa förberedelser öppnades den första skolan i Finland på det finska staten tillhöriga, i landets sydvästra del belägna godset Mustiala år 1840. Utom den egentliga tvååriga lantbruksskolan omfattade skolan från början också specialavdelningar för fårskötare och kvinnliga ladugårdsskötare. De teoretiska lektionerna voro förlagda till morgnar och kvällar under vinterhalvåret, resten av dagen samt hela sommaren användes för praktiskt arbete i jordbruket, vilket också skulle tjäna som en mönstergård. Under ett tjugutal år var Mustiala den enda skolan i landet, men under åren 1857—1863 grundades nya skolor i landet efter mönster av Mustiala, dock utan avdelning för fårskötare. Programmet för undervisning omfattade i främsta hand praktisk utbildning. Bristen på elementära kunskaper försvårade också den teoretiska undervisningen. Skolorna gestaltade sig som utbildningsanstalter för arbetsledare och godsförvaltare samt för kreatursskötare på stora och medelstora gårdar. Bondebefolkningen tog skolorna mindre i anspråk för sin fackliga utbildning. Skolor av den nämnda typen upprättades ännu på 1880-talet. Emellertid började man allmänt kräva upprättandet av skolor, som bättre tillgodosåg bondebefolk1

Befattningen som konsulent för lantbruksskolorna är på grund av stortingsbeslut nedlagd från den 1 juli 1928.

695 ningens behov. År 1889 upprättades på det av staten ägda goset Har ju i Viborgs län efter tysk förebild en skola med teoretisk undervisning under vinterhalvåret, och åren 1896, resp. 1898 uppstodo liknande skolor vid Orismala och Osara, samtliga i förbindelse med tidigare verksamma lantbruksskolor. Dessa skolor, vilkas kurs omfattade två vintrar, blevo snart mycket omtyckta, men de besöktes dock huvudsakligen av söner till mera välsituerade innehavare av medelstora egendomar. På grund härav skred man i början av 1900-talet till upprättandet av lantmannaskolor med 5- till 6-månaderskurser. Efter hand utvecklades dessa skolor till att utgöra grundtypen för den allmänna lantbruksundervisningen. För närvarande upgår antalet sådana skolor till 30. Sedan den elementära utbildningen för befolkningen i allmänhet förbättrats, har det också blivit möjligt att i dessa skolor, liksom i övriga lägre lantbruksundervisningsanstalter, göra undervisningen mera grundlig och omfattande. Då undervisningen i nämnda skolor emellertid är huvudsakligen teoretisk, har det visat sig nödvändigt att för såväl åskådningsundervisningen som ock exkursioner för eleverna förbinda varje skola med ett eget, helst litet eller högst medelstort skoljordbruk, vilket i allmänhet motsvarar den genomsnittliga storleken av jordbruken i orten. Det visade sig emellertid också snart vara behövligt att anordna praktisk utbildning för eleverna på välskötta privata jordbruk. Ur denna anordning med elevpraktik, vilken också genomförts på andra specialgebit av lantbruket, har en mycket viktig och väsentlig del av den nuvarande finska lantbruksundervisningen utvecklat sig. Dess stora betydelse och höga värde ligger främst däruti, att de mest framstående och erfarna privata jordbrukarna i landet härigenom komma med i undervisningsverksamheten. Eleverna erhålla sin praktiska utbildning på gårdar, vilka i storlek motsvara deras föräldrars jordbruk. Då därtill, såsom senare visat sig vara fallet, kommer, att denna praktiska utbildning kan infogas i lärokursen, blir dess effektivitet ytterligare ökad. För närvarande börja nämligen de flesta lantmannaskolorna sin kurs i början av januari, avbryta verksamheten i slutet av april eller början av maj och återupptaga densamma i senare hälften av oktober för att sedan avsluta kursen omkring den 20 december. Från början av maj till mitten av oktober lära alla elever, vilka önska genomgå hela kursen och erhålla avgångsbetyg, praktiskt lantbruk på förut nämnda läro- och övningsgårdar. Sådana funnos år 1928 till ett antal av 415, och på dessa bedrevo under året 769 elever sina praktiska studier. Antalet undervisningstimmar i lantmannaskolorna uppgå i genomsnitt till c:a 1 000, varav för de båda huvudämnena jordbruks- och husdjurslära vardera omkring 100 timmar samt för skogsskötsel c:a 50 timmar. Undervisningen omfattar jämväl sådana ämnen som nationalekonomi, föreningsväsen och lantbruksgeografi. Av lärarna, vanligen två men stundom tre, tjänstgör minst en under sommaren som konsulent i skolans verksamhetsområde, under det att den andre har uppsikt över eleverna på praktikgårdarna och sköter skoljordbruket. Elevantalet i varje skola uppgår i medeltal till 30, i några skolor upp till 50, ett större elevantal anses icke önskvärt. Ehuru lantmannaskolorna vanligen äro organiserade så, att de tillgodose behovet av utbildning för det mindre jordbruket, hava dock några skolor under senaste tiden lagt sin undervisning särskilt med hänsyn till småbruket; vid de flesta skolorna anordnas därjämte korta praktiska kurser för småbrukare. På grund av den utveckling i förut nämnd riktning, som lantbruksundervisningen i allmänhet tagit under senaste tiden, hava också de förut nämnda lantbruksskolorna funnit nödigt att bättre anpassa sin undervisning efter densamma. De flesta hava ombildats till 1 1 /2-åriga praktisk-teoretiska skolor, i vilka under första året huvudvikten lägges på den praktiska utbildningen, medan däremot den andra vintern användes för teoretiska studier. Efterpraktiken kan antingen ske på skoljordbruket, som i regeln är en större egendom, eller också på privata jordbruk. Det

696 förstnämnda är vanligen fallet med elever, som önska utbilda sig till arbetsledare i främmande tjänst. Efterhand som jordbruket utvecklade sig och man började tillgodose behovet av lantbruksundervisning i större omfattning, gjorde sig också behovet av en grundligare och kompletterande" fackundervisning för dem, som genomgått de lägre lantbruksundervisningsanstalterna och därefter varit praktiskt verksamma inom lantbruket en tid, kännbart. För tillgodoseende av detta behov har det förutvarande lantbruksinstitutet (och lantbruksskolan) vid Mustiala samt skolan vid Kronoborg ombildats till fortbildningsanstalter eller lantbruks-mellanskolor, s. k. lantmannainstitut. Kursen vid dessa varar två år (tillsammans 13 månader), och utbildningen åsyftar huvudsakligen teoretisk undervisning. Den mellan de två vintrarna liggande sommaren reserveras för praktiska övningar. Elevantalet uppgår till 50—70 och lärarnas antal till 6—7, däribland en speciallärare för veterinärkunskap och hästavel samt en för sociala ämnen (nationalekonomi, föreningsväsen, geografi o. s. v.). Läroanstalterna utbilda sina elever icke blott såsom privata jordbrukare utan också till godsförvaltare, vandringslärare, bokförare o. s. v. Vid sidan av de nu nämnda läroanstalterna står högre svenska lantbruksläroverket i Åbo med tre vintrars undervisning. För glest befolkade skogstrakter, där utvecklingen ej hunnit så långt, äro ambulatoriska lantmannaskolor upprättade. Dessa flytta från ort till ort och hålla årligen 2 3, omkring 8—10 veckor långa kurser, vid vilka man lägger särskild vikt vid åskådningsundervisning. Då utvecklingen fortskrider, få dessa provisoriska skolor vanligen vika för fasta sådana. För att bereda jordbrukare, särskilt innehavare av mindre jordbruk, vilka redan överskridit skolåldern, tillfälle att förvärva fackkunskap hava flera olika åtgärder, vilka tjäna detta syfte, vidtagits. Såsom den viktigaste av dessa torde få anses den verksamhet, som utövas av konsulenter och praktiska vandringslärare. Tidigare voro flera av dessa direkt avlönade av staten, men för närvarande stå de uteslutande i tjänst hos lantbrukssällskap eller specialföreningar. Antalet konsulenter och vandringsrättare uppgick år 1927 till mer än 700. En annan mycket viktig faktor vid ifrågavarande undervisning och ett omtyckt utbildningssätt är anordnandet av kortare eller längre studieresor. Årliga antalet deltagare i sådana kan minst uppskattas till 2 000. Vid en översikt över den lägre lantbruksundervisningen i allmänhet får man icke förbise det värdefulla bidrag till denna, som folkhögskolorna, för närvarande uppgående till 48, givit. Ehuru dessa egentligen äro avsedda för allmänt medborgerlig utbildning, hava de flesta skolor dock ansett utbildningen i landets modernäring så viktig, att de upptagit undervisning däri på sitt program och för densamma anställt en fackman. Det ges även folkhögskolor, vilkas ledare är agronom, och vilka för sin undervisning förfoga över ett särskilt skoljordbruk. Liksom i Danmark hava också folkhögskolorna här utövat inflytande på lantbruksundervisningen och vid denna tillämpade metoder. Specialundervisning

på

lantbruksområdet.

Såsom av det förut anförda framgår, fann man redan vid grundandet av den första finska lantbruksskolan särskild undervisning i kreatursskötsel viktig. Så var också fallet vid inrättandet av de skolor, som följde närmast därefter. Sedermera har emellertid denna undervisning, liksom övrig specialutbildning på jordbrukets område, utvecklats i samma riktning som den allmänna lantbruksundervisningen: man har kommit till det resultatet, att den praktiska färdigheten bäst läres på väl skötta privata jordbruk, under det att skolornas uppgift är att

697 meddela en möjligast grundlig teoretisk undervisning, varvid dock åskådningsmateriell, samlingar, skoljordbruk, övningar för eleverna och exkursioner måste i tillräcklig utsträckning komma till användning som hjälpmedel. För nära 60 år sedan började särskilda tvååriga praktisk-teoretiska kreatursskötar- och mejeriskolor upprättas; i dessa mottogos endast kvinnliga elever. Senare, då mejeriskötseln utvecklat sig mera och smörexporten började växa, inrättades speciella ettåriga mejeriskolor. Även i dessa utbildades endast kvinnliga elever, vilka efter avslutad kurs erhöllo anställning som mejerskor vid privata eller andelsmejerier. Då man gjorde den erfarenheten, att tillräckligt grundlig kunskap i smörberedning icke kunde förvärvas på ett år, upphörde dessa skolor i allmänhet. Även ettåriga kreatursskötarskolor grundades, och antalet av dessa uppgick för ett tjugutal år sedan till över 40. Snart nog märkte man emellertid, att ett år icke var tillräckligt för utbildning av dugliga kvinnliga kreatursskötare. Skolorna kunde därjämte endast upptaga ett alltför ringa antal elever. Av de nämnda skolorna återstå för närvarande endast 2. En del av dem hava ombildats till tvååriga kreatursskötarskolor. Antalet sådana uppgår till 13 med ett elevantal av något över 100. Den viktigaste formen för speciell undervisning i kreatursskötsel representeras emellertid för närvarande av de teoretiska kreatursskötarskolorna. Den egentliga utbildningskursen vid dessa varar 5 V2 månad under vintern; därtill kommer en 2 Va månaders specialkurs på våren eller hösten för utbildning av kontrollassistenter. Antalet sådana skolor uppgår till 16. Hela antalet elever i desamma uppgick år 1928 till 766. Som inträdesfordran gäller, förutom folkskolebildning, minst ett års praktik i en välskött och för ändamålet godkänd ladugård. Sådana funnos år 1928 till ett antal av 326 med 769 praktikanter. Förutom de nämnda skolorna finnes också ett institut för nötboskapsskötsel i Kuopio, en hästskötarskola vid Kronoborg, en svinskötarskola i Mietoinen, en fjäderfäskötarskola i närheten av Tavastehus samt sex ambulatoriska kreatursskötarskolor. I det nämnda institutet är kursen ettårig, och gälla för inträde vissa fordringar, bl. a. genomgången mellanskola. Ifråga om mejeriundervisningen har man övergått till ett nytt system. Det finnes tre teoretiska mejeriskolor med niomånaderskurser. Inträdesfordringarna äro: minst två års praktik i ett godkänt mejeri. Antalet sådana var år 1928 89 med tillsammans 192 praktikanter. På Mustiala finnes en särskild skola för osttillverkning, likaledes med niomånaderskurs. Smörexportföreningen Valio har en egen mejeriskola i Hälsingfors. För utbildning i trädgårdsskötsel finnas fem skolor med tvååriga praktisk-teoretiska kurser. Dessutom finnes från och med år 1912 ett trädgårdsinstitut på den staten tillhöriga egendomen Lepaa. Kursen är där tvåårig, och för inträde fordras genomgången mellanskola samt två års föregående praktik. Även på trädgårdsskötselns område är numera elevpraktiken organiserad. Antalet trädgårdar för ändamålet uppgick 1928 till 15 med 102 elever. Undervisning

i huslig

ekonomi.

Undervisningen i huslig ekonomi har i Finland en ålder av c:a 35 år och är sålunda betydligt yngre än den egentliga lantbruksundervisningen. Under lång tid var densamma uppdelad efter tvenne linjer. Enligt den första lades huvudvikten på matlagning och därjämte, på hälsolära och hemmets skötsel. Den andra omfattade däremot grönsaksodling och huslig ekonomi i allmänhet. För närvarande kan man på detta område särskilja fyra olika skolformer, nämligen institut för huslig ekonomi, husmodersskolor, skolor för huslig ekonomi och hushållsskolor.

698 Vid institut för huslig ekonomi skall anordnas en instruktionskurs och en husmoderskurs. Kurserna i instituten för huslig ekonomi vara vardera 1 år. Instruktionskursen är en fortbildningskurs för elever i husmodersskolorna. Instituten hava till ändamål att utbilda vandringslärarinnor i husligt arbete. Antalet institut är fem och elevantalet (1928) tillsammans 239. Husmodersskolornas kurser omfatta 11 månader. Skolorna hava, förutom ekonomiträdgård, egna skoljordbruk, vanligen med 1—2 hektar åker; deras program är mångsidigt och i desamma utbildas särskilt hushållerskor och värdinnor. Av denna typ finnas 8 skolor med tillsammans omkring 300 elever. De motsvara närmast lanthushållsskolorna i vårt land. Skolorna för huslig ekonomi äro mestadels i verksamhet under sommarmånaderna, och deras kurser vara 5 eller 7 månader. Deras undervisningsprogram är i många fall olika det för närmast föregående skoltyp. Som en viktig del därav ingå husligt arbete och köksväxtodling. Antalet skolor av denna typ var 1928 24 med över 600 elever årligen. Hushållsskolorna, vilka samtliga äro belägna i städerna, hava tvenne ungefär 4 månaders ( = en termin) långa kurser under året. Huvudvikten lägges alltid på ändamålsenlig matlagning och skötsel av hemmet. Fem sådana skolor finnas, och uppgick antalet elever i desamma år 1928 till 631. Även på hushållsundervisningens område har man sökt förverkliga systemet med elevpraktik. Sålunda funnos år 1927 för sådant ändamål upplåtna 71 hushåll med tillsammans 127 elever. Samtliga ovan nämnda skolor för husligt arbete äro i administrativt hänseende underställda lantbruksstyrelsen och lantbruksministeriet. 1926 å r s kommitté. Frågan om den lägre lantbruksundervisningen i Finland har nyligen varit föremål för utredning av en särskild kommitté under ordförandeskap av lantbruksrådet J. Erkki Hällström. Denna kommitté avgav sitt betänkande år 1926, och är den nuvarande organisationen av ifrågavarande undervisning i huvudsak grundad på däri framlagda förslag. Det torde därför vara av intresse att ur den svenska sammanfattningen av kommittébetänkandet återgiva följande utdrag ur den allmänna motiveringen för kommitténs förslag, enär denna klargör såväl de under föregående tid gjorda erfarenheterna på området som ock skälen för den nu genomförda organisationen. »I det närmaste hava 25 år förflutit sedan dess den egentliga lantbruksundervisningen nyorganiserades, och har sagda undervisning därefter förblivit på samma ståndpunkt, oaktat förhållandena under tiden förändrat sig. Jordbruksundervisningens och i allmänhet hela lantbruksundervisningens utveckling har ej förmått hålla jämna steg med samhällsutvecklingen huvudsakligast på grund av den svåra ekonomiska situation, som uppstod genom världskriget och vårt lands självständighetsstrid. Numera hava förhållandena dock redan stadgat sig så pass mycket, att något hinder ej borde möta att på lantbruksundervisningens område, liksom redan skett inom övriga undervisningsgrenar, vidtaga de förbättringar, de förändrade förhållandena och utvecklingen förutsätta. De nuvarande olika formerna av lantbruksundervisningsanstalter hava av allt att döma vunnit den jordbrukande befolkningens och i allmänhet lantmännens godkännande, och böra förty anses motsvara sitt ändamål. Däremot synas berörda anstalters undervisningsprogram och metoder kräva förändringar. Enligt kommitténs åsikt borde dessa, för att motsvara sitt ändamål, mera anpassas efter de lokala förhållandena och med beaktande av nyare agrarpolitiska synpunkter. Först

699 och främst äro lanthushållningens förutsättningar i skilda delar av landet så olikartade, att samma undervisningsämnen ej överallt äro av samma betydelse. För det andra har genom statens kolonisationsverksamhet den redan förut talrika småbrukarbefolkningen ökats, vilken befolkning är i behov av särskild handledning och rådgivning. Bland ägarna av medelstora jordbruk och jordbruk, större än dessa, gör en allt större vakenhet sig gällande. Användningen av olika slags hjälpmedel, såsom konstgödselämnen, kraftfoder och moderna maskiner, har blivit allmännare. Större uppmärksamhet har ägnats försöksverksamhetens resultat. I allmänhet förmärkes bland den jordbrukande befolkningen en strävan mot framåtskridande, som även beträffande lantbruksundervisningen är allt mera förpliktande. I lantbruksundervisningsanstalterna äro i allmänhet den teoretiska och praktiska undervisningen skilda från varandra sålunda, att en särskild praktisk utbildning förenats med den teoretiska undervisningen. Erfarenheten har utvisat, att, ehuru den nuvarande lärlingsinstitutionen i huvudsak motsvarar sitt ändamål, en fastare kontroll dock vore påkallad för att göra praktiken effektivare. Likaså har erfarenheten givit vid handen, att en rent teoretisk undervisning, särskilt ifråga om den lägre lantbruksundervisningen, ej medfört önskat resultat. För att undervisningen skall bliva effektiv, är det nödvändigt, att jämte den teoretiska undervisningen i möjligast stor omfattning tillämpa åskådlig undervisning särskilt i fackämnen, vilket emellertid förutsätter att de härintills följda undervisningsmetoderna böra underkastas granskning. Särskilt har lärarnas vid de privata lantbruksundervisningsanstalterna avlöningar varit rätt obestämda och otillräckliga. En del förordningar innehålla visserligen bestämningar om lönernas storlek, men dessa bestämningar äro helt och hållet föråldrade, varför det ej är möjligt att inom ramen för desamma trygga lärarnas ekonomiska ställning. Deras avlöningar böra förty helt och hållet omregleras och bestämmelserna rörande sagda avlöningar förnyas. På lantbruksundervisningsanstalternas utveckling hava jämväl de knappa statsbidragen verkat hämmande. Under de allra sista åren hava sagda bidrag höjts i någon mån, men har denna förhöjning dock ej ännu varit så stor, att de nuvarande statsunderstöden skulle motsvara de före kriget beviljade statsbidragen. Då på lantbruksundervisningsanstalternas undervisningsmateriell, skollokaler, elevbostäder in. m. d. ställas rätt stora fordringar och dessas anskaffande samt underhåll sålunda förutsätta betydande penningmedel, inses den prekära situation, vari de privata lantbruksundervisningsanstalterna för närvarande befinna sig. Lantbruksundervisningsanstalternas verksamhet bör ställas på en säkrare fot genom fastställande av grunderna för deras årliga statsunderstöd. Vid inrättande av nya lantbruksundervisningsanstalter, enkannerligen av lantmannaskolor, har man icke alltid tillräckligt omsorgsfullt prövat möjligheterna för deras framgångsrika verksamhet i framtiden. Det ges skolor, för vilkas inrättande offrats betydande belopp och vilkas underhållskostnader i förhållande till det ringa elevantalet i desamma äro oproportionerligt stora. Ekonomiskt taget vore det fördelaktigare att underhålla ett mindre antal väl utrustade större skolor än flera små dylika, med ett otillräckligt antal elever. Med hänsyn härtill borde verksamhetsområdena för såväl redan befintliga som ock framdeles tillkommande lantbruksundervisningsanstalter så utstakas, att elevantalet i desamma bleve tillräckligt stort och att anstalternas omgivning vore lämplig för dessas verksamhet. Lantbruksundervisningsanstalternas garantiföreningar hava, oaktat de dyra tiderna, varit tvungna att för undervisningsanstalternas framgångsrika verksamhet låta för resp. skolors behov uppföra skollokaler, elevhem och lärarbostäder samt ekonomibyggnader på sina för åskådlig undervisning avsedda lägenheter. Emedan till byggnadsarbetena billigare lån ej alltid kunnat av staten erhållas eller, då sådana

700 erhållits, dessa emellertid varit otillräckliga, och icke heller medel till byggnadskostnadernas täckande kunnat hopbringas genom garantiförbindelser, hava garantiföreningarna nödgats upptaga lån mot hög ränta av enskilda penninginrättningar. Skötseln av dylika lån, för att ej tala om de stora ränteutgifterna, har berett garantiföreningarna svårigheter vid anskaffande av säkerhet och borgen för sagda lån ävensom vid dessas ofta skeende omreglering. Situationen har utvecklat sig därhän, att densamma ej kan avhjälpas utan statens mellankomst. Med hänsyn härtill borde erforderliga anslag reserveras för att utgivas såsom byggnadslån åt privata lantbruksundervisningsanstalter, och borde dylika lån beviljas till belopp ända till 90 procent av byggnadernas kostnadsförslag.» »Enligt den av kommittén omfattade definitionen på lantbruksundervisning ingå däri: a) jordbruksundervisning; b) undervisning i nötboskapsskötsel; c) undervisning i mejeri- och mjölkhushållning; d) undervisning i hästskötsel; samt e) undervisning i svinskötsel och skötsel av de mindre husdjuren. Envar av dessa undervisningsgrenar omfattar särskilda läroämnen, varjämte en del undervisningsgrenar förutsätta en större eller mindre kännedom jämväl av andra undervisningsområden. Sålunda förutsätter i allmänhet jordbruksundervisningen, att undervisning jämväl meddelas i ämnen hörande till övriga förenämnda undervisningsområden. Av de nuvarande undervisningsanstalterna meddelas jordbruksundervisning av lantmanna- och småbrukarskolorna, jordbruksskolorna och lantmannainstituten. Såsom särskilda skoltyper hava berörda undervisningsanstalter befunnits motsvara sitt ändamål. Till nu ifrågavarande slag av anstalter torde även det till inrättande planerade institutet för utbildande av instruktörer för småbruket kunna hänföras. Lantmanna- och småbrukarskolornas ändamål är att meddela undervisning åt ägare av lägenheter eller dem, som ärna utbilda sig därtill, medan åter jordbruksskolorna hava till uppgift att därjämte meddela undervisning åt personer, som ärna utbilda sig till förvaltare och instruktörer på lantbrukets område. Undervisningen i institutet för utbildande av instruktörer för småbruket utgöres likaså av fortsatt undervisning såväl åt innehavare av egna lägenheter som ock åt personer, vilka ärna utbilda sig till instruktörer på lantbrukets område. Undervisningen i institutet för utbildande av instruktörer för småbruket utgöres likaså dels av kompletterande undervisning och går speciellt ut på att utbilda instruktörer för småbrukare. Ehuru undervisningen i nötboskapsskötsel står jordbruksundervisningen nära, utgör densamma dock en särskild undervisningsgren. Undervisning i nötboskapsskötsel meddelas av: 1) institutet för nötboskapsskötsel; 2) teoretiska kreatursskötarskolor, vilka omfatta kreatursskötarkurser, kontrollassistentkurser och kurser i nötboskapsskötsel för småbrukare; 3) praktisk-teoretiska kreatursskötarskolor; samt 4) ambulatoriska kreatursskötarskolor. Av dessa avse kreatursskötarkurserna, de praktisk-teoretiska kreatursskötarskolorna, kontrollassistentkurserna och institutet för nötboskapsskötsel utbildande av egentliga fackmän samt kurserna i nötboskapsskötsel för småbrukare och de ambulatoriska kreatursskötarskolorna meddelande av undervisning åt självständiga kreatursägare eller blivande sådana. Erfarenheten om den år 1908 genomförda nyorganisationen av undervisningen i nötboskapsskötsel, varigenom den praktiska och teoretiska undervisningen åtskildes och den förra lades till grund för den senare, har utvisat, att sagda åtgärd varit

701 ändamålsenlig såväl vad undervisningen beträffar som ock däri, att det sålunda blivit möjligt att meddela undervisning i nötboskapsskötsel åt ett betydligt större elevantal än tidigare. Jämsides med detta undervisningssystem har dock även det äldre praktisk-teoretiska undervisningssystemet bibehållits. I skolor av båda dessa typer har elevantalet varit tillräckligt, tidtals till och med rundligt; likaså har efterfrågan på dem, som utbildats i dessa skolor, varit betydande, ofta så pass stor att skolorna ej förmått tillfredsställa den. Kommittén är förty av den åsikt, att den på föregående praktik grundade teoretiska undervisningen bör utgöra huvudtypen för undervisningen i nötboskapsskötsel. Men i betraktande av den stora och med nötboskapsskötselns utveckling sannolikt växande efterfrågan på fackmän inom nötboskapsskötselns område anser kommittén, att jämte skolor av nyssnämnda även fortfarande skolor av den praktisk-teoretiska typen böra underhållas. Då elevantalet i dessa sistnämnda skolor är beroende av kreatursbesättningens storlek på resp. skollägenheter, är det klart, att antalet dylika skolor i varje fall kommer att bliva relativt begränsat. Med avseende å underhållskostnader ställa sig dessa skolor för staten billigare än de s. k. teoretiska kreatursskötarskolorna. Man bör givetvis sträva därhän, att en möjligast stor del av den jordbrukande befolkningen blir delaktig av undervisningen i nötboskapsskötsel. På grund härav bör denna undervisning, såsom fallet även för närvarande är, ordnas i syfte att utbilda såväl egentliga fackmän på nötboskapsskötselns område som ock självständiga kreatursägare. Mejeriundervisningen är i praktiken ordnad enbart enligt det s. k. teoretiska undervisningssystemet. Densamma avviker sålunda från undervisningen i nötboskapsskötseln såväl häruti som ock däri, att densamma endast avser utbildande av egentliga fackmän. Vid dryftning av frågan om mejeriundervisningens nyorganisation har kommittén kommit till det resultat, att det nuvarande undervisningssystemet i stort sett motsvarar sitt ändamål, om ock däri på grund av utvecklingens krav en del ändringar och tillägg äro av nöden.»

Den lägre lantbruksundervisningens i Finland omfattning under senaste tiden framgår av följande efter lantbruksstyrelsens berättelse för år 1928 återgivna sammanställning över antalet undervisningsanstalter samt lärare och elever vid dessa.

702 Antal lärare Antal skolor

S k o l o

1.

Lantbruksundervisningsanstalter.

Lantmannainstitut, 2-åriga Lantbruksläroverket i Åbo, 3-årigt Jordbruksskolor, l 1 / 2 - å 2-åriga Lantmannaskolor, fasta » ambulatoriska Övriga, särsk. jordbruksskolor

••

Summa 2. Undervisningsanstalter

i

2 1 7 29 7 2

12 3 19 65 7 3

15 12 56 1

1 16 14 3 5 1 1

3 37 14 3 5 1 1

6 7 19 4

6 8 2

2 1

2 1

1 7

3 5

7 29 14 6

djurskötsel.

Institutet för nötboskapsskötsel Kreatursskötarskolor, teoretiska Kreatursskötarskolor, praktisk-teor., 2-åriga D:o 1-åriga D:o ambulatoriska Kurser i hästskötsel » » svinskötsel Summa 3.

lär. i ordi- extra o. prakt, narie timlär. arbeten

Mejeriundervisningsanstalter.

Mejeriskolor Kurs i ostberedning Summa 4. Undervisningsanstalter

i

trädgårdsskötsel.

3 10

Trädgårdsinstitut Trädgårdsskolor

13 Summa 5. Undervisningsanstalter

i huslig

ekonomi.

Institut för lärare i huslig ekonomi Institut för huslig ekonomi Husmodersskolor Skolor för huslig ekonomi Hushållsskolor Summa

6.

1 5 8 24 5

6 32 32 56 16

2 10 7 57 11

37 |

—

Praktikantställen

Antal praktikanter

415 326 89 15 66 4 1 19

769 769 192 102 77 6 13 19

1947 Lärlingsinstitutionen.

Jordbrukspraktik Kreatursskötarpraktik Mejeri praktik Praktik i trädgårdsskötsel » » huslig ekonomi » » ostberedning » » hovbeslag * » svinskötsel

Summa

703 V e r k s a m h e t e n vid olika slag av lantbruksundervisningsanstalter. Såsom redan förut nämnts, har den lägre lantbruksundervisningen i Finland nyligen varit föremål för utredning och därpå grundade beslut av vederbörande myndigheter. Sedermera har i enlighet med riksdagens beslut utfärdats en »lag om lantbruksundervisningsanstalter» av den 1 juli 1927, vilken bl. a. innehåller bestämmelser om statsunderstöd till sådana anstalter. Vidare hava, med stöd av § 11 i n ä m n d a lag, förordningar rörande organisationen av och verksamheten vid olika slag av lantbruksundervisningsanstalter utfärdats. För flertalet av de äldre anstalterna äro dessa förordningar av den 30 december 1927, för en del nytillkomna av senare datum. I det följande skall nu i korthet redogöras för verksamheten vid de mera betydande undervisningsanstalterna, varvid samtidigt de viktigaste och av mera allmänt intresse varande bestämmelserna i nämnda förordningar återgivas. Med lantbruksundervisningsanstalter avses i den nämnda lagen lantmanna-, småbrukar- och jordbruksskolor, lantmannainstitut, kreatursskötarskolor, institut för nötboskapsskötsel, mejeriskolor, ostberedningsskolan, skolor för hästskötsel och hovbeslag samt andra med de ovannämnda jämförliga undervisningsanstalter. Lantmanna-

och

småbrukarskolor.

Lantmanna- och småbrukarskolornas ändamål är enligt förordningen om desamma att hos eleverna väcka intresse för lanthushållning och meddela dem efter de lokala förhållandena lämpad elementarundervisning i lantbruk samt bibringa dem allmänna medborgarkunskaper. Fråga om inrättandet av sådan skola kan väckas av kommun, förening eller annan sammanslutning eller av lantbruksstyrelsen; beslut om skolans inrättande fattas av statsrådet. Skolans lärokurs varar ett år, däri medräknad fullgjord, 5 1/s månaders sommarpraktik i lantbruk. Där särskilda lokala förhållanden sådant fordra, kan skolans lärokurs bestämmas att omfatta ända till två år. Utom den ordinarie lärokursen anordnas årligen antingen i skolan eller annorstädes i dess verksamhetsområde kortare specialkurser. Skolorna böra, såvitt möjligt, vara internat. I skolorna meddelas undervisning i följande ämnen: jordbrukslära, lantbrukets ekonomi och lantbruksbokföring, husdjurslära, mjölkhushållningslära, skogslära, trädgårdsskötsel, byggnadslära, samhällslära, nationalekonomi, agrarpolitik, hälsolära, naturvetenskaperna, räkning och geometri samt fältmätning och avvägning, ritning och modersmålet. Dessutom kunna i undervisningen inrymmas även andra ämnen, som avse den allmänmedborgerliga bildningens höjande. Undervisningen i de olika läroämnena bör vara möjligast åskådlig. Jämte den egentliga undervisningen böra eleverna bibringas praktisk övning i handslöjd och enklare lantmäteri- och avvägningsarbeten samt för dem anordnas gemensamma diskussionsmöten och exkursioner till framstående lägenheter, varförutom eleverna böra beredas tillfälle till gymnastik-, sport- och sångövningar. Programmet för undervisningen, liksom också kurstiden, fastställes av lantbruksstyrelsen efter förslag av skolans lärare och styrelse. Vid skolan anställas minst två ordinarie lärare i lanthushållning, av vilka den ene är föreståndare för skolan, samt en lärare i slöjd. Som kompetensvillkor för ordinarie lärarbefattning i lanthushållning fordras, att sökanden avlagt agronomiexamen och därefter under minst ett år ägnat sig åt av lantbruksstyrelsen godkänd efterpraktik samt att han äger kännedom om småbrukarförhållanden ävensom att han avlagt godkända lärarprov vid lantbruksnormalskola. Ordinarie lärare utses av lantbruksstyrelsen efter förslag av skolans styrelse. Lärare åligger att jämte sin egentliga lärarverksamhet utöva tillsyn över de praktiska övningarna och anordna korta lärokurser samt biträda vid annat lanthushåll-

704 ningen främjande arbete inom skolans verksamhetsområde enligt för skolan fastställt reglemente och av skolans direktion uppgjort och av lantbruksstyrelsen fastställt program. Ordinarie lärare äro berättigade att på tid, som av skolans styrelse bestämmes, åtnjuta ledighet under högst två månader om året, julferien däri inräknad. För elev vid skolan gäller som inträdesvillkor bl. a. att hava fyllt sjutton år, genomgått »högre folkskola» och åtminstone under ett halvt år deltagit i lantbruksarbeten. Företräde skall lämnas åt den, som genomgått folkhögskola eller äger sådan förpraktik, varöver han kan förete godkänt intyg. Understiger skolans elevantal två år å rad tjugu, eller motsvarar ej skolan eljest sitt ändamål, må lantbruksstyrelsen hemställa till statsrådets prövning, huruvida skolan eller, om den är privat, dess statsunderstöd skall indragas. Undervisningen vid lantmannaskolorna pågick under år 1928 enligt lantbruksstyrelsens berättelse från 22 till 25 veckor, och var kurstiden i medeltal 24 veckor. Det totala antalet undervisningstimmar uppgick i medeltal till 1 116*7. Timantalet fördelade sig på de olika ämnena eller ämnesgrupperna i genomsnitt för samtliga 29 skolor på följande sätt: Antal timmar Fack- och elementarämnen: Jordbrukslära Lantbruksekonomi Lantbr u ksgeograf i Trädgårdsskötsel Samhällslära, nationalekonomi, andelslära och agrarpolitik Husdjurslära, inkl. smådjursskötsel Husdjurens anatomi och sjukvårdslära Mjölkhushållningslära Skogsvårdslära Botanik och zoologi Kemi, agrikulturkemi och fysik Byggnadslära Räkning och geometri Lantbruksbokföring Ritning (föremål, byggnader, kartor m. m.) Ämnesskrivning och affärskorrespondens Hälsolära och övriga ämnen

100-6 42 - 9 17' 3 24*8 46-4 109-6 43'9 9*8 36' 5 33 - i 50-7 18'1 80* 7 • • • 37" 7 32*8 42*6 19'8 Summa i medeltal

Övningsarbeten: Slöjd Lantmäteri och avvägning Gymnastik Sång Diskussions- och talövningar Exkursioner Åskådningsundervisning och praktiska övningar

747* 2 133-9 12*8 16*6 20.3 37*1 26 - 3 123*0

Summa i medeltal

369-5

Vid de olika skolorna förekomma självfallet stora växlingar i timantalet för olika ämnen. Sålunda varierar exempelvis timantalet för jordbrukslära från 81 till 135, för lantbruksekonomi från 16 till 68, för trädgårdsskötsel från 9 till 36, för lantbruksgeografi från 0 till 28, för botanik 14—42, bokföring 21—55, räkning 13—81 o. s. v. Hela antalet undervisningstimmar varierar från 841 till 1 348. Av de 29 lantmannaskolor, som enligt ovanstående sammanställning funnos år 1928, voro 7 förlagda till staten tillhöriga egendomar, de övriga voro enskilda. Till

705 varje skola hör ett skoljordbruk, som i regel skötes av skolans föreståndare. På ett flertal av dessa anordnas försöks- och demonstrationsodlingar. Elevernas undervisningsavgift varierar, efter lokala förhållanden, mellan 50 och 200 finska mark; hyran till skolan för bostad uppgår till 10—40—60 finska mark pr månad. Kosthållet är vid skolorna, på ett par undantag när, ordnat kooperativt; kostnaden för maten har i medeltal för senaste åren uppgått till 250 300 finska mark. Jordbruksskolor. Jordbruksskolorna ha till ändamål att meddela personer, vilka utbilda sig till självständiga jordbrukare och arbetsledare, fackundervisning och praktisk övning i lanthushållning. Sådan skola kan numera förläggas endast på staten tillhörig egendom och står under lantbruksstyrelsens inseende. Lärotiden vid jordbruksskola varar två år och fördelar sig på en övningsperiod och en teoretisk kurs jämte övning. Under övningsperioden, som fortgår ett år, skola eleverna utföra alla på skolegendomen förekommande arbeten och erhålla teoretisk undervisning under sex vintermånader, i medeltal två timmar om dagen, i följande ämnen: modersmålet och skrivning, räkning, elementär ritning och geometri, naturvetenskapernas grunder och hälsolära samt lantbruksfackämnenas grunder, varförutom eleverna på lämpliga tider under sommaren skola meddelas fackundervisning i form av förklaringar eller i samband med exkursioner. I skolan bör handledning givas jämväl i på lantbrukets område förekommande handslöjd. Vid arbetenas utförande bör avseende fästas vid arbetsintensiteten och arbetskraftens ändamålsenliga utnyttjande. Den teoretiska lärokursen omfattar samma undervisningsämnen, som äro föreskrivna för lantmannaskolorna (se föregående uppgift därom). Bestämmelserna rörande lärare äro också i tillämpliga delar lika dem för lantmannaskolorna. För eleverna är stadgat en något högre inträdesålder, 18 år, samt något längre praktik före inträdet, minst ett år. Av de sju skolor, som funnos 1928, voro sex 1 Vs-åriga; undervisningen är i dessa första läsåret praktisk-teoretisk och andra vintern teoretisk. Den föreskrivna övningen eller efterpraktiken fullgöra eleverna vid fem av dessa skolor på därtill godkända praktikantgårdar, medan eleverna vid skolan på Harju fullgöra den på skolegendomen. I skolan på Elisenvaara är undervisningen under vartdera läsåret praktisk-teoretisk. Fyra skolor voro förlagda till staten tillhöriga egendomar, resten till enskilda. För de senare gäller ej senast utfärdade förordning angående jordbruksskolor, utan skola för dem tidigare utfärdade stadganden lända till efterrättelse. Den teoretiska undervisningen vid jordbruksskolorna pågick under år 1928 i genomsnitt 23 veckor i första och 23-6 veckor i andra årskursen. Hela antalet undervisningstimmar i fack- och elementarämnen uppgick i medeltal för båda årskurserna till 976 samt i övningsarbeten till 545. Fördelningen mellan olika ämnen har proportionsvis varit ungefär densamma som i lantmannaskolorna. Dock synes relativt mycken tid ha ägnats åt naturkunnighet samt räkning och geometri. Lantmannainstitut. Lantmannainstitutets ändamål är att meddela fortsatt undervisning inom lanthushållningens område åt personer, vilka genomgått lantmanna- eller småbrukarskola eller jordbruksskola, ävensom åt sådana, vilka innehava föreskrivna kunskaper och godkänd praktik. Lantmannainstitut kan förläggas endast på staten tillhörig egendom. Dess verksamhet övervakas av lantbruksstyrelsen. Lärotiden vid lantmannainstitut utgör två år och fördelar sig på två årskurser. 45 — 291214.

706 Första årskursen vidtager under förra hälften av januari och avslutas före jul samt omfattar jämväl en kontrollerad fem och en halv månaders sommarpraktik Andra årskursen, som fördelar sig på en egentlig teoretisk kurs och praktisk-teoretiska specialkurser, vilka anordnas under sommartid, vidtager hkasa under förra hälften av januari och fortgår, frånräknad eleverna pa lämplig tid under sommaren tillkommande ledighet, utan avbrott till lärotidens slut I lantmannainstitut meddelas undervisning i följande ämnen: jordbrukslara, lantbruksmaskinlära, lantbrukets ekonomi och lantbruksbokföring, husdjurslara, mjölkhushållning, husdjurens anatomi och fysiologi samt hälso- och sjukdomslara, skogslära trädgårdsskötsel, byggnadslära och ritning, ekonomisk geografi, agrarpolitik, andelslära, samhällslära och nationalekonomi, kemi och fysik, meteorologi, geologi, botanik läran om växtsjukdomar och skadedjur, matematik, fältmatning och avvägning' samt skriftliga uppgifter. I undervisningen kunna dessutom upptagas ämnen som avse att höja den allmänna medborgerliga bildningen. Jämte den egentliga undervisningen bör eleverna bibringas praktisk övning i utförande av lantmäteri- och avvägningsarbeten, för dem anordnas gemensamma diskussionsmöten och föredragsövningar samt exkursioner till lämpliga gärdar ävensom, under årskursen på sommartid, specialkurser i lanthushållningens olika områden samt handledning i praktisk rådgivande verksamhet. Lärarpersonalen vid lantmannainstitut består av sex ordinarie lärare, nämligen lektorerna i jordbrukslära, husdjurslära, skogshushållning, lantbruks- och nationalekonomi, naturvetenskaperna och veterinärlära. För att kunna antagas till elev vid lantmannainstitut fordras bl. a. att hava genomgått högre folkskola och dessutom lantmanna- eller småbrukarskola eller jordbruksskola eller att inneha mot mellanskolkurs svarande kunskaper samt att efter genomgången kurs vid lantmanna- eller småbrukarskola under kontroll förvärvat minst från ett till ett och ett halvt års förpraktik, i vilken ingå tvenne vaxtpenoder, eller att sökanden eljest inom lanthushållningen haft sysselsättning, som kan •inses svara mot förenämnda kontrollerade praktik. Under år 1928 omfattade undervisningen vid de båda lantmannainstituten, i första och andra årskursen, följande antal undervisningstimmar: Kronoborg 204 ,Q-,

Jordbrukslara Lantbruksekonomi och bokföring Husdjurslära ; " ' '." 1 'ö"j"*,'. im Husdjurens anatomi och fysiologi samt halso- och sjukvardslara ... iU^ Mjölkhushållning 97 Skogshushållning ^_ Trädgårdsskötsel g0 Byggnadslära och teckning ^_ Samhällslära g^ Nationalekonomi ^ Agrarpolitik 96 Lantbruksgeografi och -historia ^ Naturkunnighet 7.x Lantmäteri och avvägning samt kartritning ^ Modersmålet .Q Matematik 9Q Diskussions- och föredragsövningar •••••• Särskilda övningar (frökontroll, laboratorieövningar m. m.) och ex^ kursioner — Summa 1468

Mustiala 187 13g ^ 130 J ™ -^5 jg 5g 32 5g 1^9 14 ig8

5.7 g7

40 &Q

1 521

Elevantalet i båda årskurserna uppgick 1928 till 62 vid Kronoborg och 75 vid Mustiala. I varje årskurs mottages c:a hälften av nämnda antal; 1928 hade till de båda instituten inkommit 70 resp. 85 ansökningar om inträde, således dubbelt sa

707 många som kunde antagas. De avgående eleverna få till en del platser som instruktörer hos lantbrukssällskapen, en del bli arbetsledare eller bokhållare och övriga återgå till föräldrarnas eller egna jordbruk. Till denna grupp av undervisningsanstalter är närmast också att räkna högre svenska lantbruksläroverket i Åbo. Kursen i detsamma är 3-årig. För inträde fordras att hava genomgått 5-klassig lyceikurs, men även sådana, som genomgått folkhögskola eller lantmannaskola samt därutöver tillägnat sig stadgade kunskaper, främst i naturvetenskaperna samt i matematik och modersmålet, mottagas. Därjämte kräves minst ett års jordbrukspraktik. Undervisningsplanen upptager för de olika årskurserna följande antal veckotimmar: Årskurs

L ä r o ä m n e

T

TT

TT .

Språk Samhällslära m. fl. dyl. ämnen Naturkunnighet Fackämnen

4 5 15 9

6 3 12 15

4 3 2 25

Summa 33

34 De elever, som genomgått läroverket, hava till övervägande del dels erhållit platser såsom förvaltare, inspektörer eller lantbruksbokförare, dels blivit verksamma som ledare av egna jordbruk. Teoretiska

kreatursskötarskolor.

Teoretisk kreatursskötarskola har till ändamål att meddela personer, som ärna utbilda sig till kreatursskötare och kontrollassistenter, fackundervisning samt övning i nötboskapsskötsel, så ock att lämna småbrukare ledning i nötboskapsskötselns grunder. Sådan skola kan tillhöra staten eller lantbruks- eller hushållningssällskap eller ock en sammanslutning av sådana sällskap. Lärokursen vid teoretisk kreatursskötarskola omfattar minst ett års praktik i godkända ladugårdar och därpå följande teoretisk undervisning. Dessutom anordnas på skolans föranstaltande: kontrollassistentkurs, i vilken ingå teoretisk undervisning och praktiska övningar samt kortvariga kurser i boskapsskötsel, vid vilka el» mentarundervisning meddelas och handledning lämnas i nötboskapsskötsel. Den till lärokursen hörande praktiken, vilken är organiserad som s. k. kreaturslärlingsinstitution, fullgöres på av vederbörande lantbruks- eller hushållningssällskap utsedda övningsgårdar. Dessa skola väljas med beaktande av att gårdens kreatursbesättning med hänsyn till ras och beskaffenhet är ägnad att giva lärlingen rätt insikt i kreatursförädling samt att nötboskaps- och svinskötseln även i övrigt där befinna sig på ändamålsenlig ståndpunkt; valet underställes lantbruksstyrelsens godkännande. För varje lärling kan erhållas ett statsunderstöd av 500 mark om året. Vid den teoretiska kursen, som börjar i november månad och fortgår omkring sex månader, lämnas undervisning i följande ämnen: läran om husdjursskötsel och avelslära, husdjurens hälso- och sjukdomslara, förlossnings- och mjölkhushållningslära, anatomi och fysiologi, lantbruksekonomi, räkning, naturkunnighet, modersmålet och ladugårdsbokföring. I undervisningsprogrammet kunna dessutom inbegripas även andra ämnen, som avse den allmänna medborgarbildningens höjande. Vid sidan av den egentliga undervisningen skola eleverna övas i bedömande av kreaturens exteriör, utförande av fett- och hållbarhetsbestämningar för mjölk samt i mjölkningstävlingar, varjämte utfärder till lämpliga ladugårdar skola företagas. Vid kontrollassistentkurserna, vilkas ändamål är att bereda kreatursskötare tillfälle till fullständigande av deras fackkunskaper samt särskilt att utbilda dem för am-

708 bulatorisk kreatursskötar- och kontrollassistentverksamhet, meddelas undervisning, förutom i de ämnen, som ingå i den teoretiska kursen vid kreatursskötarskolorna, i kreaturs- och kontrollbokföring, varjämte eleverna böra beredas tillfälle till sådana övningar, som ingå i sagda kurs, ävensom övning i praktisk instruktörsverksamhet, i anordnandet av tävlingar på boskapsskötselns område och i utförande av kontrollassistentåligganden. För att antagas till elev vid kontrollassistentkurs fordras att hava genomgått teoretisk lärokurs eller tvåårig praktisk-teoretisk kreatursskötarskola samt att därefter under minst ett år med framgång verkat som kreatursskötare. Med lantbruksstyrelsens medgivande kunna dock även sådana sökande, som erhållit sin teoretiska utbildning vid ettårig praktisk-teoretisk kreatursskötarskola, vinna inträde. Vid skolorna anordnas även kortvariga, högst fyra veckor fortgående kurser i boskapsskötsel enligt av lantbruksstyrelsen fastställt program. Ändamålet med dessa är särskilt att väcka småbrukarnas intresse för rationell boskapsskötsel. Av de 766 elever, som år 1928 emottogos vid de teoretiska kreatursskötarskolorna, inklusive deras kontrollassistentkurser, voro blott 17 manliga och resten eller 749 kvinnliga. Skolorna äro inrättade som internat, och elevernas hushall — i varje fall vid de av utredningsmännen under studieresorna i Finland besökta skolorna — skötes som kooperativt företag. Kostnaden för maten uppgick enligt uppgift endast till 150—175 finska mark pr manad. De utgångna eleverna hade enligt uppgift lätt att fä plats som ladugårdsskötare, s. k. dejor. Praktisk-teoretiska kreatursskötarskolor. De praktisk-teoretiska kreatursskötarskolornas uppgift är att meddela personer, som ärna utbilda sig till kreatursskötare, fackundervisning och praktisk övning i nötboskapsskötsel. De kunna vara avsedda antingen för kvinnliga eller för manliga elever samt ägas av staten, enskild person eller sammanslutning. Beslut om skolas inrättande fattas av statsrådet, och platsen för densamma skall godkännas av lantbruksstyrelsen. Skolans lärokurs varar i tvä år. I densamma meddelas handledning i till nötboskaps-, får-, svin- och fjäderfäskötsel hörande arbeten samt hushållsgöromål ävensom teoretisk undervisning i följande ämnen: läran om nötboskaps-, svin-, fär- och fjäderfäskötsel, husdjurens anatomi, hälso- och sjukdomslära, mjölkhushällningslära, naturkunnighet, räkning, ladugärdsbokföring, rätt- och ämnesskrivning. Vid de 14 skolorna av denna typ mottogos är 1928 170 elever, därav 139 kvinnliga och 31 manliga. Skolorna vid Mustiala och Har ju äro avsedda för manliga elever. Av kreatursskötarskolor, såväl som av lantmannaskolor, finnas också ambulatoriska. Då dessa emellertid för våra förhållanden torde vara av mindre intresse, medtages av utrymmesskäl här icke någon redogörelse för desamma. Detsamma gäller de 1-åriga praktisk-teoretiska kreatursskötarskolorna, vilka enligt uppgift torde få anses vara en typ, som är ställd på avskrivning. Institut för nötboskapsskötsel. Institut för nötboskapsskötsel har till ändamål att utbilda instruktörer i nötboskapsskötsel samt praktiskt och teoretiskt skolade ladugårdsföreståndare. Dess lärokurs omfattar 12 månaders praktik i av lärarkollegiet godkänd ladugård samt 12 14 månaders teoretisk undervisning, i vilken sistnämnda ingår en två månaders praktik i därtill godkänt mejeri. Elev, som tidigare fullgjort kontrollerad praktik, kan befrias frän förutnämnda praktik. Undervisning meddelas i följande ämnen: husdjursförädling, nötboskaps-, svin-, fär- och fjäderfäskötsel, utfodring, nötboskapsskötselns ekonomi samt gödsellära

709 ävensom husdjurens anatomi och fysiologi samt hälso- och sjukdomslära, kemi, fysik och botanik, bokföring, samhällslära och andelsverksamhetslära. Därtill kommer handledning i praktisk instruktörsverksamhet samt laboratoriearbeten och andra övningar. För undervisningen äro anställda tre lektorer samt, i män av behov, extra lärare. För att antagas som elev erfordras bl. a. att hava genomgått mellanskolkurs eller ock kontrollassistentkurs jämte mellanskolkurs i modersmålet, matematik och naturkunnighet. Denna skoltyp representeras endast av institutet för nötboskapsskötsel i Kuopio. I den egentliga lärokursen vid detta funnos år 1928 29 elever, därav 1 manlig och 28 kvinnliga. Den teoretiska undervisningen omfattade 876 timmar, vartill kommo övningar under 684 timmar. Teoretiska

mejeriskolor.

Teoretisk mejeriskolas ändamål är att meddela personer, som ärna utbilda sig till smörberedare, praktisk övning och teoretisk undervisning i mejerihantering. Undervisningen omfattar en praktisk och en teoretisk lärokurs. Dessutom anordnas specialkurser, vilka omfatta kompletterande teoretisk fackundervisning. Sådan skola kan ägas av staten eller av mejeriförbund. I den praktiska lärokursen handledas kvinnliga och manliga lärlingar i till mejerihanteringen hörande arbeten uti av lantbruksstyrelsen därtill godkända mejerier, övningsmejerierna utses av vederbörande mejeriförbund med beaktande av att mejerierna i avseende ä byggnader och anordningar äro ändamålsenliga och att den mjölkmängd, som i varje av dessa årligen förädlas, i allmänhet ej understiger 300 000 kg pr lärling, och underställes valet lantbruksstyrelsens godkännande. Mejeripraktiken fortgår under minst två år, varav första året utgör provtid. Lärling erhåller av övningsmejeriet bostad samt avlöning, som fastställes av mejeriförbundets styrelse. I den teoretiska kursen, som fortgår omkring nio månader, meddelas undervisning i: mejerilära, mjölkhushållningsbakteriologi, allmän maskinlära och mejerimaskinlära, mejeribokföring, husdjursskötsel, samhälls- och andelsverksamhetslära, nationalekonomi, husdjurens hälso- och sjukvärdslära, allmän hälsolära, kemi och fysik, räkning, teckning samt modersmålet och affärskorrespondens. Därtill komma övningar av olika slag i övningsmejeriet och laboratoriet samt gymnastik och sängövningar. Från de tre mejeriskolorna utexaminerades år 1927 78 elever, därav 66 kvinnliga och 12 manliga. Den teoretiska undervisningen omfattade vid de olika skolorna lägst 850, högst 989 eller i medeltal 924 timmar. Förutom dessa mejeriskolor finnes också, vid Mustiala, en teoretisk ostberedningskurs. Denna genomgicks 1928 av 8 manliga elever. Den teoretiska undervisningen vid kursen omfattade 826 timmar. Undervisningsanstalter

i huslig

ekonomi.

Såsom av den förut gjorda sammanställningen över lantbruksundervisningsanstalternas antal framgår, funnos i Finland år 1928 sammanlagt 43 anstalter för undervisning i huslig ekonomi, därav 1 institut för lärare i huslig ekonomi, 5 institut för huslig ekonomi, 8 husmodersskolor, 24 skolor i huslig ekonomi (för det mesta sommarkurser) och 5 hushållsskolor (i städer). I instituten för huslig ekonomi och husmodersskolorna varade kurserna i regel 8—12 månader, i skolorna för huslig ekonomi 5 eller 7 månader och i hushållsskolorna c:a 4 månader. Skolorna för huslig ekonomi äro vanligen i verksamhet under sommarhalvåret och förlagda till länt-

710 manna- eller folkhögskolor, där de använda de då lediga lokalerna. Undervisningen i huslig ekonomi har under de senaste åren varit under omorganisation. Den 18 maj 1929 har utfärdats en »lag angående läroanstalter i huslig ekonomi», vilken huvudsakligen innehåller föreskrifter om anslag till sådana anstalter jämte villkoren för tillgodonjutande härav. Närmare bestämmelser angående tillämpning av denna lag skall utfärdas genom förordning, men denna är, då detta skrives, icke ännu utgiven. Utbildning

av lärare för lantbruksundervisningsanstalter

m. m.

Den egentliga, fackliga utbildningen av lärare vid de finska lantbruksundervisningsanstalterna sker vid Hälsingfors' universitets agronomiska fakultet, och faller denna utbildning, såsom tillhörande den högre lantbruksundervisningen, utom ramen för denna redogörelse. Emellertid har man i Finland under den allra sista tiden också inrättat en särskild anstalt för den slutliga lärarutbildningen, en s. k. lantbruksnormalskola, och torde det vara av intresse att här i korthet redogöra för denna skolas organisation. . Lantbruksnormalskolan har till ändamål att meddela praktisk utbildning for lärarkallet åt dem, som ärna bliva lantbruksskollärare, samt lantbruksundervisning åt eleverna vid nedannämnda övningsskolor. Skolan är förlagd till Järvenpää, c:a 4 mil norr om Hälsingfors och äges av staten samt står under lantbruksstyrelsens inseende. Vid lantbruksnormalskolan finnas en läraravdelning samt, såsom övningsskolor, en lantmannaskola och en teoretisk kreatursskötarskola ävensom ett skoljordbruk för åskådningsundervisning. För övningsskolorna är, såvitt ej annorlunda stadgas, i tillämpliga delar gällande vad om lantmanna- och småbruksskolor samt om teoretisk kreatursskötarskola är stadgat. I lantbruksnormalskolans läraravdelning, vars verksamhet börjar i januari och fortgår till vårens utgång, intages årligen, på förslag av lärarkollegiet, ett av lantbruksstyrelsen fastställt antal läraraspiranter. För att antagas till läraraspirant bör sökanden, förutom ämbetsexamen, hava vid universitet avlagt godkänd examen i pedagogik och didaktik. Dessutom fordras någon tids lärarpraktik. Läraraspirants didaktiska studier vid lantbruksnormalskolan omfatta: 1. åhörande av undervisning; 2. övningstimmar; 3. deltagande i konferenserna för kritik och diskussion av övningstimmarna, samt 4. deltagande i seminarieövningar. Under kursen måste läraraspirant hålla minst fyra provlektioner i varje huvudämne samt två lektioner i vartdera av två andra ämnen. Dessutom skall den, som ärnar utbilda sig till lärare vid lantbruksläroverk, för ådagaläggande av sin undervisningsförmåga avlägga undervisningsprov. Dessas bedömande verkställes av en vitsordsnämnd, bestående av föreståndaren såsom ordförande samt de övriga överlärarna jämte en av lantbruksstyrelsen förordnad person såsom ledamöter, över läraraspirants under studietiden vid lantbruksnormalskolan ådagalagda nit och förmåga samt fallenhet för lärarkallet, så ock över de vitsord, varmed hans avlagda undervisningsprov bedömts, utfärdas åt vederbörande av vitsordsnämnden underskrivet betyg enligt av lantbruksstyrelsen fastställt formulär. Antalet ordinarie lärare vid lantbruksnormalskolan uppgår till fem, därav tre överlärare (i jordbrukslära, lantbruksekonomi och husdjursskötsel) samt två lektorer (i naturkunnighet och boskapsskötsel). Lantbruksministeriet utser på framställning av lantbruksstyrelsen en av överlärarna till föreståndare. För samtliga ordinarie lärares kompetens äro fastställda särskilda, relativt högt ställda fordringar. Lantbruksnormalskolan är, som redan nämnts, nyinrättad, och lärarutbildningen

711 vid densamma torde, enligt uppgift vid utredningens besök, komma att få rättas efter de erfarenheter, som efterhand göras. Förutom lantbruksnormalskolan har också under senaste tiden inrättats ett småbrukskonsulentinstitut, förlagt till en staten tillhörig egendom vid Hy vinge, c:a 6 mil norr om Hälsingfors. Lärotiden vid detta varar två år och fördelas på två årskurser. Första årskursen är huvudsakligen praktisk-teoretisk. Andra årskursen omfattar en egentlig teoretisk kurs och under sommaren anordnade praktisk-teoretiska specialkurser. Den teoretiska undervisningen omfattar samma ämnen som i lantmannainstituten. Under första årskursen böra eleverna vid sidan om den egentliga teoretiska undervisningen under vissa tider och i viss ordning deltaga i å institutets jordbruk förekommande arbeten samt erhålla ledning i handarbeten, som lämpa sig för småbruk. Under andra årskursen skola sommartid vid sidan av den teoretiska undervisningen hållas specialkurser, omfattande lantbrukets olika områden, och givas handledning i konsulentgöromål. Ifråga om lärarnas antal och kompetens samt inträdesfordringar för eleverna gälla i huvudsak samma föreskrifter som för lantmannainstituten. Smäbrukskonsulentinstitutet började sin verksamhet först i januari 1930. För utbildning av lärare i huslig ekonomi finnes jämväl ett särskilt institut, liksom lantbruksnormalskolan förlagt till Järvenpää och ägt av staten. För detsamma hade under föregående år uppförts en betydande och i allo mycket ändamålsenlig nybyggnad. Kursen vid institutet är tvåårig. Två avdelningar finnas, den ena för utbildning av lärare i huslig ekonomi och den andra för lärare i trädgårdsskötsel. Med institutet är förenad en husmodersskola, som tillika utgör övningsskola för institutet. Därjämte finnes ett skoljordbruk, vilket användes för åskådningsundervisning. Då den vid institutet lämnade undervisningen närmast torde vara att hänföra till högre lantbruksundervisning, torde en redogörelse för densamma här vara överflödig. Statens understöd till den lägre lantbruksundervisningen. Såsom av det förut anförda framgår, kunna de finska lantbruksundervisningsanstalterna med hänsyn till äganderättsförhållandena uppdelas i två grupper, dels sådana, som ägas av staten och drivas för dess räkning, dels enskilda, vilka erhålla statsunderstöd. Enligt uppgifter fördelade sig år 1929 de viktigaste skoltyperna i n ä m n d a avseende pä följande sätt: Sta ;en Av privat _ tillhiJriga natur Lantbruksnormalskolan Lantmannainstitut Lantbruksläroverket i Åbo Jordbruksskolor Lantmannaskolor » ambulatoriska Övriga särskilda jordbruksskolor • Institut för nötboskapsskötsel Teoretiska kreatursskötarskolor Praktisk-teoretiska kreatursskötarskolor, 2-åriga » » » 1-åriga Ambulerande kreatursskötarskolor Teoretiska mejeriskolor

1 3 — 4 8 — — — 4 6 1 — —

— — 1 3 23 7 3 1 12 8 1 5 3

1 3 1 7 31 7 3 1 16 14 2 5 3

712 Under år 1929 beviljades statsunderstöd till samtliga anstalter för den lägre lantbruksundervisningen med följande belopp: Statens skolor. Lantbruksundervisningsanstalter Undervisningsanstalter i husdjursskötsel » » mejeri skötsel » »trädgårdsskötsel » » huslig ekonomi

finska

m a r k 4079 300 896 800 » 30 800 » 536 900 » 1452 000

Privata skolor. Lantbruksundervisningsanstalter Undervisningsanstalter i husdjursskötsel » »mejeriskötsel > »trädgårdsskötsel » » huslig ekonomi Till lantbruksminisleriets Understöd åt elever Lärlingsinstitutionen Ålderstillägg m. m. Småbrukarkurser

disposition

» » » >

för alla

5 107 100 2217000 399 000 62 900 1 781 700

skolor. » »

898000 278 040 601 060 » 400 000 Finska mark 18 740 600

Till lantbruksundervisningsanstalter av privat natur kunna enligt förut nämnda lag av den 1 juli 1927 statsunderstöd numera utgå med följande belopp (finska mark):

Lantmanna- och småbruksskola Ambulatorisk sådan Teoretisk kreatursskötarskola Ambulatorisk kreatursskötarskola Praktisk-teoretisk kreatursskötarskola, högst Teoretisk mejeriskola

Till lärares avlöning 80 000—120 900 51000 75000—106500 38 300 18 000 57 000—106 500

Till andra årliga kostnader 29 500—71 000 15000—18000 35000—59000 10000—15000 250 pr elev 32 000—59 000

Till avlönande av extra lärare vid vissa skolor kan därjämte erhållas högst 8 000 finska mark om året. Vidare erhålles medel till lärares ålders- och familjetillägg. överstiger eller understiger elevantalet vid lantmanna- och småbrukarskola, teoretisk kreatursskötarskola och mejeriskola 30, ökas eller minskas totalbeloppet av understödet till skolan med 500 mark för varje elev utöver eller under 30. Vid fastställande av statsunderstödets belopp skola ändamålsenligheten av de för skolan avsedda lokalerna, ortsförhållandena samt övriga på underhållskostnaderna för skolan inverkande omständigheter tagas i betraktande. Enligt lagen angående läroanstalter för huslig ekonomi av den 18 maj 1929 k u n n a privata sådana anstalter tilldelas statsbidrag med följande belopp i finska mark:

Institut för huslig ekonomi Husmodersskolor Skolor för huslig ekonomi Ambulatoriska sådana Hushållsskolor

*

Till lärares avlöning 182 500—206 500 111000—160 000 38 0C0— 79 300 19500—41000 53 000—155 500

Till andra årliga utgifter 65 000—110C0O 53 000—100000 15000— 2000O 20 500— 28 000 52 000—100 0CO

Det angivna statsunderstödet till andra utgifter än avlöning utgår under förutsättning, att elevantalet i de olika skolorna uppgår till resp. 45, 30, 25, 12 och 30. Är elevantalet större eller mindre än nämnda antal, jämkas statsunderstödet enligt liknande principer som de för förut nämnda grupper av undervisningsanstalter.

713 De för år 1930 beviljade statsunderstöden till den lägre lantbruksundervisningen: uppgå till sammanlagt över 19 000 000 finska mark. I nämnda belopp ingår bl. a.utgifterna för den nya lantbruksnormalskolan med 516 000 och för småbrukskonsulentinstitutet med 481 600 finska mark. För övrigt torde ökningen ha till väsentlig del föranletts av en i samband med den nya organisationen genomförd lönereglering för undervisningsanstalternas lärare. Förutom understöd till de årliga driftskostnaderna kunna privata, statsunderstödda skolor också erhålla lån till nybyggnader. Sådana lån beviljas intill 80 procent av nybyggnadssumman. Å de erhållna lånen betalas en årlig annuitet av 5 procent, varav 3 procent utgör ränta och 2 procent amortering. Årligen beviljas sädana lån till ett sammanlagt belopp av 3 500 000 finska mark, men de inkomna ansökningarna gälla betydligt större summor. Ansökningarna om lån insändas, med bifogande av ritningar för den planerade nybyggnaden, till lantbruksstyrelsen. Så snart lånet beviljats, utanordnas halva lånebeloppet.

Tyskland. (Enligt meddelande av lantbruksrådet G. Leufvén.)

Den lägre lantbruksundervisningen i Tyskland omfattas med stort intresse och ä r föremål för kraftigt understöd av stat, kretsar och kommuner samt lantbrukskamrar. Den är visserligen icke fullt enhetligt ordnad, därför att Tyska riket såsom sådant icke har något med undervisningen att göra, utan denna är helt beroende av de olika länderna, som var för sig utfärda föreskrifter för undervisningens ordnande i samband med tilldelande av statsanslag. Emellertid äro skolformerna i de olika länderna tämligen likformiga, och då Preussen varit den ledande tyska staten även på detta område, hava de skolformer, som där vunnit burskap, även i huvudsak tillämpats i de övriga staterna. För lantbruksundervisningen i Preussen har Geheime Oberregierungsrat G. Oldenburg i preussiska lantbruksministeriet uti en år 1928 utkommen Denkschrift lämnat en uttömmande redogörelse, varur jag i det följande återgivit vissa delar, kompletterade med iakttagelser, som jag på ort och ställe varit i tillfälle att göra. I.

Den manliga lantbruksundervisningen. 1. Fortsättningsskolorna

på

landsbygden.

(Ländliche Fortbildungsschulen )

Såsom förhållandena nu äro i fortsättningsskolorna på landet och som de gestalta sig för den framtid, man kan överskåda, är en systematisk fackundervisning omöjlig. För detta är först och främst undervisningstiden (vanligen 3 år under 20 veckor på vintern med 4—6 timmar i veckan) för kort, oavsett att även lärarkrafterna (nästan uteslutande folkskollärare) icke skulle kunna meddela sådan undervisning samt eleverna också skulle vara för unga. Då fortsättningsskolorna på landet äro hänvisade till folkskollärarna såsom lärarkrafter (mot ersättning pr timme), spelar dessas utbildning och förmåga att meddela yrkesmässig (fack-) undervisning en särskilt viktig och för en framtida framgång avgörande roll. Man skulle kunna begära, att redan dessa lärares grundläggande yrkesutbildning borde anpassas efter förhållandena vid undervisningen i

714 fortsättningsskolorna. Först då skulle de förhållandevis korta utbildningskurser för fortsättningsskollärare, vilka hållas i de särskilda provinserna, regeringsområdena och distrikten för att förbereda och handleda lärarna i deras uppgifter för fortsättningsskolan, få en verklig betydelse. Preussiska staten har under mitten av 1870-talet upptagit till behandling frågan om ett planmässigt befrämjande av fortsättningsskolorna på landsbygden. Först hörde detta till ecklesiastikdepartementets åligganden, till år 1884, sedan överflyttades det till handelsdepartementet, vilket förvaltade samtliga yrkesskolor och fortsättningsskolor på landet. År 1895 ställdes undervisningsväsendet i fortsättningsskolor på landet under lantbruksdepartementet. Sedan denna tid daterar sig uppsvinget i denna undervisningsgren, vilken även befordrades genom den därmed uppkomna och säkerställda förbindelsen mellan fortsättningsskolan och det praktiska livet. Visserligen genomförde lantbruksministeriet endast småningom det yrkesmässiga inställandet på undervisningen och i början mycket tvekande på grund av i lantbrukskretsar yttrade betänkligheter; dock arbetade man målmedvetet, och därigenom ernåddes, att fortsättningsskolan på landet i dag erkännes såsom en nyttig och oumbärlig inrättning till yrkesutbildning för landsbygdens ungdom i allmänhet. Fortsättningsskolan på landsbygden bildar det första trappsteget i lantbruksskolorganisationen och bibringar den stora massan av landsbygdens ungdom efter skoltiden visserligen ej så ingående men för deras yrkesutbildning dock värdefulla kunskaper. Detta skolväsen rönte också inflytande av en lag i Preussen, vilken för första gången år 1904 i provinsen Hessen-Nassau införde besökstvång i skolorna genom en församlingsstadga såsom ett stöd för skolorna, vilkas utveckling förut hämmats genom den ofördelaktiga frivillighetsprincipen; tre ytterligare sådana lagar följde för flertalet av de övriga preussiska provinserna till år 1913. Trots de förhållandevis fördelaktiga verkningarna härav (stigande antal skolor, stigande antal elever, regelbundenhet i skolbesöken), blev arbetet endast ett styckverk, och först genom lagen den 31 juli 1923 angående utvidgande av yrkes- (fortsättnings-) skolplikten fick man e n enhetlig reglering för hela statsområdet, och därmed hade en lovande grundval blivit lagd för den vidare utvecklingen. Härefter uppdrogs befordrandet av landsbygdens fortsättningsskolor i första hand åt landskretsarna (Kreise), vilka huvudsakligen jämte församlingarna äro kallade att genom en kretsstadga införa skoltvång för hela eller en del av den inom skoldistriktet sysselsatta eller boende ogifta ungdomen av båda könen under 18 år. Ett stort antal av landskretsarna har samtidigt övertagit förvaltningen av distriktets samtliga fortsättningsskolor i stället för de särskilda församlingarna, och därigenom har åstadkommits önskvärd enhetlighet och större kontinuitet. Särskilt förtjänar den omständigheten att framhållas, att kretsförvaltningarna bredvid detta ideella och formella befrämjande av fortsättningsskolorna på landsbygden även nu bidraga med finansiellt understöd av kretskommunalförbundens medel för att så utjämna den på grund av det ofördelaktiga finansläget efter kriget utövade återhållsamheten från statens sida vid beviljande av statsbidrag. Det sedan påbudet av lagen den 31 juli 1923 inträdda glädjande uppsvinget av fortsättningsskolorna på landet i Preussen visar, att med denna stadga den riktiga vägen beträtts för att uppbygga denna skolinrättning, om än blott så småningom, på en naturlig grundval. Redan nu kan man fastställa, att det med hjälp av de nuvarande lagliga bestämmelserna kommer att bliva möjligt att genomföra tvång på fortsättningsskola i hela Preussen, först för den manliga ungdomen, och sedan, om det ock dröjer, även för flickor, som slutat skolan. Lagen har visserligen en betänklig lucka, •därigenom att den, huvudsakligen av finansiella skäl, icke velat pålägga församlingarna eller kretskommunalförbunden plikten att inrätta och underhålla fortsättningsskolor. Detta kan under vissa omständigheter hava till följd att skoltvånget får

715 sväva i lutften, därför att ingen skola finnes. Men så länge landskretsarna främja saken i r a d och dåd och staten beviljar tillskott, synes det ej finnas anledning att frukta något sådant. Utveckling av fortsättningsskolorna på landsbygden.

Ar

1862 1896 1900 1902 1907 1913 1923 1924 1925 1926 manliga • kvinnliga

Antal skolor Antal elever

559 930 1139 1421 3 477 6 775 2 374 3 922 7 874 9 912 1416

9 288 13 307 16 225 20 666 50 185 111699 42 401 98 203 186 179 223 340 10172

, , I Därav täcktes Antal under Sammanlagda , gtftt8. ut lfter visningstimS i anslag mar pr år Rm. Rm.

116 774 290 024 598 771 158 805 351 671 778 130 1 074 509 52 686

91808 144 777 182 236 519 168 1 168 399 317 305 720 315 1811000 2 512 696 218 029

93 213 340 604 808 986 201 264 151 600 608 340 753 274 58193

Förutom preussiska statens anslag lämnades under år 1926 bidrag till de manliga fortsättningsskolorna, av provinserna med 4 588 Rm., av kretsarna med 994 561 Rm., av kommunalförbunden med 376 940 Rm., av lantbrukskamrarna med 718 Rm., av enskilda med 4 321 Rm., varförutom lärjungarnas avgifter uppgingo till 378 294 Rm. Till de kvinnliga fortsättningsskolorna utgjorde summan av kretsarnas bidrag 133 611 Rm., kommunalförbundens 8 959 Rm., lantbrukskamrarnas 200 Rm., enskildas 1 309 Rm. och lärjungarnas avgifter 15 757 Rm. 2.

Lärlingsgårdar.

(Anerkannte Lehrwirtschaften fur Landwirte.)

I motsats till nästan alla andra läroanstalter på lantbrukets område är denna undervisningsform både praktisk och teoretisk med huvudvikten lagd på det praktiska. Den avser sålunda i främsta rummet att bereda tillfälle för unga bondsöner att förvärva praktisk färdighet uti de olika arbetenas utförande på en mönstergillt skött mindre egendom, men att samtidigt därmed meddela det teoretiska vetande, som behövs för att lärlingarna skola förstå, varför de olika arbetena utföras på visst sätt samt kunna tillägna sig de enklaste teoretiska begreppen inom jordbruket. Lärokursen är i allmänhet 1-årig men ibland 2-årig och avslutas med offentlig prövning inför en av lantbrukskammaren utsedd prövningskommission, varvid till de godkända lärlingarna utdelas examensbetyg med utsättande av betygsgrader för såväl de olika praktiska arbetena som även de teoretiska insikterna. Med denna undervisningsform bar staten intet att göra, utan den uppehälles helt av lantbrukskamrarna, som först lämna ett förberedande godkännande av de anmälda egendomarna och därefter, sä snart minst två lärlingar med huvudbetyget »god» bestått prövningen, förklara dem som »anerkannte». Som exempel på vilken omfattning denna undervisningsform fått vill jag endast anföra, att i provinsen Brandenburg lantbrukskammaren förklarat 12 egendomar för »anerkannte» och 37 för »vorgemerkte» och att från dessa lärlingsgårdar år 1927 utexaminerades 80 på hösten och 42 på våren. De lärlingar, som genomgå fullständig kurs, betala i allmänhet ingen avgift utan erhålla fritt logi och vivre samt en mindre handpenning pr månad. De, som ej genomgått fullständig kurs med avslutningsexamen, få dock betala en mindre avgift.

716 3. Lantmannaskolorna. (Landwirtschaftliche (Winter-) Schulen.) I lantmannaskolorna erhålla unga lantbrukare, vilka genomgått folkskola samt erhållit praktisk utbildning, under två vinterterminer med var och en omkring 20 till 22 undervisningsveckor, de teoretiska fackkunskaper, vilka erfordras för skötande av ett lantbruk. Skolorna äro genom sin organisation och sin läroplan företrädesvis avsedda såsom fackskolor för söner från små och medelstora bondgårdar och intaga sålunda på grund av den övervägande mängden av gårdar av denna storlek inom det tyska lantbruket den viktigaste platsen bland de nya inrättningarna för lantbruksundervisningen. Dessa bondeskolor ha först tillkommit på 1860-talet, då de delvis utvecklade sig ur de praktisk-teoretiska lantbruksskolorna, eller också kommo de till stånd genom omkringvandrande lantbrukslärare, vilka insägo, att de icke kunde använda vintermånaderna bättre än genom meddelande av planlagd undervisning till bondesönerna. Detta nära samband mellan praktik och rådgivning har bibe: hållits i dessa skolor och är karakteristiskt för deras verksamhet. Teori och praktik skola ömsesidigt fullständiga varandra, och medlet till detta utgör den rådgivning rörande lantbruksdriften, vilken planmässigt bedrives av facklärarna under de fria sommarmånaderna. Antalet skolor har stigit år från år, så att man i Preussen redan kommit betydligt närmare det mål, som redan för årtionden sedan uppställts, nämligen att erhålla åtminstone en sådan skola i varje krets. Nedanstående tabell visar utvecklingen av lantmannaskolorna.

År

1876 1882 1890 1898 1902 1904 1907 1910 1913 1 1919 1923 1924 ! 1926

Lantmannaskolor

Elever

12 38 61 103 119 131 171 204 239 253 339 346 368

164 885 2 235 4 102 4 735 5 366 6 458 8 602 9 903 16 441 15 016 20 672 21586

Antalet besö- Därav har kände sedan genomgåtta skolans till- fullständig kurs (2 terkomst miner) av

38154 44 836 63 935 108 564 144 519 168 565 234 258 254 140 306 339

35 810 45 219 60 595 66 750 96 033 103 420 127 462

Ett avgörande inflytande på utbredandet av lantmannaskolor i Preussen hade en lag under 1870-talet, nämligen »Dotationsgesetz» den 8 juli 1875, som bl. a. uppdrog åt provinsförbunden att mot bidrag av statsmedel understödja de lägre lantbruksundervisningsanstalterna. En märkbar framgång inträdde först under förra århundradets sista årtionde, då de genom lagen av år 1894 grundade lantbrukskamrarna efter överenskommelse med provinsförbunden övertogo skolorna i sin förvaltning. Rörelsen befrämjades genom preussiska staten, vilken beslöt sig för att indirekt understödja skolorna genom att anslå medel till rådgivningsverksamheten (»Wirtschaftsberatung»), vilken utövades av skolornas lärare. På detta sätt uppnåddes genom samarbete mellan staten, provinsförbunden, lantbrukskamrarna och de lokala kommunalförbunden intill krigsutbrottet, att lantmannaskolornas antal steg från 61 år 1890 till omkring

717 250 år 1913. Visserligen var fördelningen liksom förut ojämn; av de omkring 250 anstalterna tillhörde mer än 150 de västliga provinserna. De sorgliga erfarenheterna på folknäringens område under världskriget medförde slutligen den redan länge väntade omkastningen i begreppet om betydelsen av lantbruksundervisningen. Staten beviljade direkta understöd, vilket åter gjorde provinsförbunden, lantbrukskamrarna och de lokala kommunalförbunden böjda till allvarliga bemödanden. Skolornas antal steg i preussiska statsområdet från 250 år 1913 till 368 år 1926, och genom utvidgandet av många skolor från enklassiga (»kombiniertklassigen») till tvåklassiga (»getrenntklassigen») steg antalet fullt sysselsatta facklärare under samma tid från 395 till 789. Vid ett stort antal av lantmannaskolorna hava inrättats särskilda flickklasser med ett halvt års kurs under vintermånaderna. Utgifterna för samtliga lantmannaskolor i Preussen uppgingo år 1926 till 7 034 118 Rm., varav staten bidrog med 2 755 822 Rm., provinserna med 860 578 Rm., kretsarna med 724 300 Rm., kommunerna med 64 192 Rm., lantbrukskamrarna med 1 245 721 Rm., varjämte lärjungarnas skolavgifter uppgingo till 1 149 874 Rm. samt diverse inkomster till 233 631 Rm. Skolavgiften för Va års kurs har växlat mellan 40 och 75 Rm, men i allmänhet utgått med 60 Rm., och avgifterna i flickklasserna ha i regel utgått med samma belopp. Av synnerligen stort intresse är den konsulterande verksamhet, som utövas av lantmannaskolornas lärare, och denna vill jag beteckna som efterföljansvärd, ty därigenom utnyttjas lantbrukslärarnas tid på ett effektivt sätt, samtidigt som de därigenom komma i intim beröring med lantbefolkningen i sitt distrikt och stå i ständig kontakt med det praktiska jordbruket. Lantbrukslärarna äro nämligen anställda som tjänstemän hos vederbörande lantbrukskamrar, som till deras avlöning lämna avsevärda bidrag, och kunna därför utnyttjas såsom deras konsulenter vid sidan av kamrarnas ordinarie tjänstemän. Då samtidigt lantmannaskolorna äro lokalställen under den tyska växtinspektionen (Pflanzenschutzdienst), tagas lärarnas medverkan i anspråk för upptäckandet och motarbetandet av växtsjukdomar och skadedjur, varigenom en synnerligen effektiv samverkan åstadkommes mellan de centrala och lokala organen för växtsjukdomars bekämpande. Till belysande av den omfattning, i vilken lantmannaskolornas lärare tagas i anspråk för den konsulterande verksamheten, vill jag här anföra antalet förrättningar, som lantmannaskolornas lärare under är 1927 haft i provinsen Brandenburg: enskild rådgivning 6 089, massrådgivning 593, föredrag 1 092, sammanträden 2 130, premieringar 137, studieresor 445, godkännande av utsädesstammar 811, skriftliga utlåtanden 540, växtinspektion 384, lärlingsprövningar 68, skolutflykter 280, gödslings- och odlingsförsök å egna försöksfält 476 och ä lokala fältförsök 1 219. Dagtraktamente och resekostnader för dessa förrättningar erläggas dels av lantbrukskamrarna, dels av de större rekvirenterna. Frän lantmannaskolan i Stralsund, som är en av de nyaste och bäst inrättade skolorna, kan jag anföra, att under arbetsåret 1 april 1927—31 mars 1928 direktören haft 168 och lärarna 125 förrättningar, omfattande föredrag, godkännande av utsäde, fältbesiktningar, fältförsök, driftskonsultation och växtinspektion. Å skolans försöksfält, c:a 2 hektar stort, utfördes 132 sort-, gödslings-, bearbetnings- och sätidsförsök, varförutom där finns en särskild botanisk trädgärd samt ett av lantbrukskammaren inrättat jordprovslaboratorium, där en mängd undersökningar utföras enligt Mitscherlichs metod. Till skolans förfogande för demonstrationer och försök stå fem mönsterjordbruk i närheten.

718 4.

Äkerbruksskolorna. lAckerbauschulen.)

Åkerbruksskolorna tjäna liksom lantmannaskolorna till utbildande av unga bondejordbrukare. Delvis besökas de också av unga män, vilka sedermera önska anställning som tjänstemän på stora gods. Från lantmannaskolan skiljer sig åkerbruksskolan bl. a. däruti, att undervisningen icke delas på två på varandra följande vinterhalvår, utan läroplanen utan avbrott löper i en kurs på 1—2 år. Härigenom erhållas givetvis undervisningstekniska och pedagogiska fördelar, vilka ej få underskattas, varvid dock också nackdelar medfölja, då ett besök i en åkerbruksskola ställer sig dyrare; och i motsats till vinterskolan måste elevernas arbetskraft under sommaren saknas i deras föräldrars lantbruk. I en åkerbruksskola erhålles vanligen sakkunnig och grundlig undervisning (demonstrationer under vegetationstiden), förutsatt att lärotiden är tillräckligt läng. Erfarenheten har visat, att härför i allmänhet fordras två är. I detta avseende är det emellertid mycket olika. Det finns i Tyskland åkerbruksskolor med endast 1-årig kurs jämte skolor med 1 Va- samt 2-årig kurs. Mycket olika är också ställningen till frågan om sammanställningen av teoretisk och praktisk utbildning. Bredvid företrädesvis praktiska åkerbruksskolor (»Lehrwirtschaften») finna vi praktisk-teoretiska, teoretisk-praktiska och rent teoretiska anstalter, varmed den olika uppfattningen om betydelsen av den praktiska utbildningen eller den fullkomliga avsaknaden av sådan utbildning fullkomligt bevisas. I allmänhet har erfarenheten ånyo visat, att sammansättningen av teori och praktik i sådana anstalter icke är lämplig. Det ena hindrar lätt det andra; svårigheter av personlig art ställa sig hindrande för rörelsen o. s. v. Därför anser man i den nyare tiden, att teoretisk-praktiska åkerbruksskolor äro olämpliga samt även visa sig otidsenliga därigenom, att den unge lantbrukaren på ett mycket mera ändamålsenligt sätt under sin praktiska lärotid arbetar i ett vanligt lantbruk (»anerkannte Lehrwirtschaft») och kanske sedan i en ålder av minst 16 eller 17 år genomgår en rent teoretisk åkerbruksskola för att förskaffa sig för sitt kommande yrke erforderliga teoretiska kunskaper. Därför erfordras numera i Preussen vid inträde i de s. k. av staten erkända åkerbruksskolorna följande: 1. åtminstone avslutad folkskolutbildning, 2. åtminstone två års praktisk utbildning, om möjligt avslutad genom lärlingsprövning, 3. ålder minst 16 år. Lärotiden är fastställd att vara i 2 år med åtminstone 40 undervisningsveckor varje år. Undervisningen delas i 4 klasser, varje klass på elt halvt års tid. Vid lärotidens slut göres en avslutningsprövning, muntlig och skriftlig, för en av staten tillsatt prövningskommission. Den som består prövningen erhåller ett betyg på s. k. medelmogenhet, »mittlere Reife». Man synes övertygad om att dessa tvååriga anstalter, som bygga på en praktisk utbildning, kunna bibringa något mera mogna ungdomar en grundlig teoretisk utbildning, och tror därför att en större utbredning förestår för denna fackskoletyp. Till detta kommer också skolornas rätt att utdela betyg, dä tyskarna nu en gång lägga stor vikt vid dessa yttre anordningar. Om detta medför, att mänga bondesöner besöka skolorna och på detta sätt skaffa sig en grundlig fackutbildning, sä finner man sig i denna övertro på betyg. Utvecklingen av åkerbruksskolorna var i Preussen under de sista 50 åren på tillbakagående. Orsakerna härtill ligga i den stora utbredningen av lantmannaskolor under samma tidrymd. Bonden behövde en billigare skola, vilken lät honom behålla sin sons arbetskraft under sommaren. Nu äro dock förhållandena annorlunda, och man kan hos en stor del av bönderna förutsätta, att de kommit till insikt om att de skulle begå ett oförlåtligt fel, om de skulle undanhålla sina söner en grundlig fackutbildning på en åkerbruksskola. Emedan förhållandena äro sådana, och tidens nöd tvingar dem att giva sönerna en god utbildning, utan vilken

719 de icke k u n n a ha någon framtid, är det att vänta, att de teoretiska åkerbruksskolorna för framtiden åter komma att uppleva ett uppsving. Nedanstående översikt visar närmare åkerbruksskolornas utveckling i Preussen: Äkerbruksskolor

Ar

Elever

36 33 27 26 19 17 11 9 U

1875 1882 1890 1898, 1907 1908 1914 1917 1920 1923 1924 1926

585 696 1061 964 1032 1.011 663 730 1757 835 948 807

Därav ha Antalet elever genomgått sedan skolans] fullständig tillkomst kurs

—

!

26 845 30 921 32 563 35 301 38 781

13 832 14 309 15 556 16 745

39 889

17 828

Preussiska statens anslag till de 6 åkerbruksskolorna uppgick år 1926 till 13 759 Rm., provinsernas till 61 284 Rm., kretsarnas till 24 560 Rm., kommunernas till 9 159 Rm. och lantbrukskamrarnas till 21 203 Rm., vartill komma lärjungarnas skol- och kostpengar 118 352 Rm. och andra inkomster 3 968 Rm., varigenom samtliga skolkostnader 252 320 Rm. täckts. Åkerbruksskolor uppehållas numera endast i provinserna Sachsen och Hannover. Denna skolform synes numera dömd att försvinna. 5.

Lantbruksskolorna.

(Landwirtschaftsschulen.)

Lantbruksskolorna, även kallade lantbruksrealskolor, intaga ifråga om organisation, läroplan och lärotid en särställning i lantbruksundervisningens uppbyggnad. Efter reglementet av år 1875 bestå de av tre fackklasser, vilka motsvara sjätte, femte och fjärde klasserna i ett nutida högre allmänt läroverk. Före dessa fackklasser hava vid alla lantbruksskolor under tidernas lopp ännu tre klasser tillsatts motsvarande tredje, andra och första klasserna i ett högre läroverk, så att man genomgående har att göra med en sexklassig realskola. I läroplanen intaga de allmänbildande ämnena, däribland ett främmande levande språk, den främsta platsen; därbredvid bedrives i de tre fackklasserna även lantbruksundervisning (4—6 timmar i veckan). Skolorna vilja alltså bredvid grundläggande lantbruksfackkunskaper förmedla en sådan allmänbildning, som erhålles i en realskola med »medel mogenhet». Avgångsbetyget gav också rätt till ett års frivillig militärtjänst. Dessa skolor, av vilka den 1 april 1927 ännu tolv bestodo, hade sin uppkomst i en önskan att skaffa sådana lantbrukarsöner, som eftersträvade en högre utbildning, bredvid fackkunskap även en sådan allmänbildning, som fordrades för erhållande av rätt till ett års frivillig militärtjänst. Uppkomsten av sådana bildningsmöjligheter i en tid (mitten av 1870-talet), då det endast fanns mycket få, för en lantbrukarson svåråtkomliga och endast med höga kostnader förenade högre läroanstalter (gymnasier, realgymnasier, högre realskolor), och då det knappast fanns några lantbruksfackskolor, var av stor betydelse och utgjorde ett gott framsteg. Ej heller kan det bestridas, att lantbruksskolorna efter 50-årig verksamhet i sin helhet varit gagneliga för lantbruket. Dock torde det få anses, att man i nuva-

720 rande tid med förhållanden så olika mot för 50 år sedan knappast skulle besluta sig för att gå samma väg. Man har insett, att det i allmänhet är bättre att skilja undervisningen på allmänbildningens område ifrån fackutbildningen och uppbygga den senare på den förra samt även låta en praktisk utbildning föregå den teoretiska undervisningen. I talrika under tiden uppkomna högre läroanstalter och fackskolor erbjudes möjlighet till denna skilda utbildning, utan att det ena behöver göra intrång på det andras område. Till dessa överväganden kommer, att lantbruksskolorna i sin förra form även därigenom betydligt förlorat i existensberättigande, att ett av deras mest betydande, för flera elever det viktigaste, av deras yttre mål, bortfallit, nämligen rättigheten till ettårig frivillig militärtjänst. Även om man alltså icke kan se något behov av att anlägga nya lantbruksskolor av den nuvarande typen, så är dock vägen fri att tidsenligt utveckla de nuvarande anstalterna genom en reform av deras uppbyggnad och läroplan. Lantbruksskolornas utveckling i Preussen framgår av nedanstående sammanställning:

År

1880 1900 1910 1913 1924 1926

Antal lant- Antal huvud- Antal elever bruksskolor sakliga lärar- i fackklasser krafter

16 16 18 18 15 15

114 142 173 185 131 115

Antal med Antal sedan betyg avuppkomsten gångna m. betyg avelever gångna elever

1676 2 239 4116 4 005 3 583 1667

558 568 474 547

10165 11932 17 049 18 042

Samtliga utgifter för lantbruksskolorna uppgingo år 1926 till 1 527 234 Rm., varav 518 805 Rm. täckts med statsmedel, 42 764 Rm. av provinserna, 318 101 Rm. av kretsarna, 100 985 Rm. av lantbrukskamrarna, 495 793 Rm. av skolavgifter och 50 786 Rm. av diverse inkomster. 6. De högre läroanstalterna

(seminarierna)

för praktiska

lantbrukare.

(Höhere Lehranstalten (Seminare) fur praktische Landwirte.)

Till år 1908 fanns det i Preussen intet mellanled mellan lantmannaskolorna och åkerbruksskolorna å ena sidan och lantbrukshögskolan eller lantbruksuniversitetet å andra sidan. Detta hade till följd, att en betydlig del av den ungdom, som skulle komma att intaga en ledande ställning, antingen erhöll en för dem olämplig eller otillräcklig teoretisk fackutbildning (på en lägre läroanstalt) eller också gick miste om varje teoretisk fackutbildning, därför att högskoletiden blev för dyr. Genom anläggandet av de högre läroanstalterna (seminarierna) för praktiska lantbrukare skulle denna lucka fyllas. Bestämmande för inrättandet och driften av dessa nyinrättade anstalter äro de föreskrifter, som preussiska lantbruksministeriet utfärdat, enligt vilka seminarierna hava till uppgift att lämna blivande ledare för mellanstora och större lantbruk (ägare, förvaltare och godstjänstemän) tillfälle att på kortast möjliga tid grundligt tillägna sig de för en fackutbildning erforderliga lantbrukskunskaperna. Det är alltså fråga om typiska fackskolor med högre mål. Detta förhållande framgår också därigenom, att endast mera mogna yrkesutövare (ålder minst 20 år, i regel minst 4-årig praktisk verksamhet) och god allmänbildning (vanligen »mittlere Reife») lämnas tillträde hit. Lärokursen varar ett år med minst 42 undervisningsveckor. Läroplanen är avpassad efter behoven vid medel-

721 stora och större lantbruk. Ifråga om undervisningen lägges mindre vikt vid den systematiska fullständigheten i studierna än vid den bästa möjliga anpassningen efter behoven vid ledning av ett större lantbruk. Undervisningen meddelas dels i föreläsningsform dels seminarmässigt, d. v. s. det lägges särskild vikt vid verkligt medarbete från åhörarnas sida. Därför bedrivas mycket övningar, demonstrationer och besiktningar, och lärjungarna hava skyldighet att genom självstudier lära sig ett visst pensum. Lärokursen avslutas genom skriftlig och muntlig prövning inför en statlig prövningskommission, vars ordförande skall vara en lantbrukshögskoleprofessor. Var och en som består i prövningen erhåller rättighet till titeln »statligt prövad lantbrukare» (»Staatlich gepriifter Landwirt»). Vid varje anstalt tjänstgöra, förutom hjälpkrafter för specialområdena, tre docenter (medräknat direktören), vilka företräda de tre huvudområdena av lantbruksläran. Lärjungarnas förbildning samt seminariernas särskilda huvuduppgifter ställa höga fordringar på docenternas förmåga och intresse vid undervisningen, och de måste i synnerhet vara hemma i förhållanden och behov vid det praktiska lantbruket. Betydelsen av dessa moderna anstalter för lantbruksundervisningen i sin helhet ligger däri, att de giva den mera bildade lantbrukaren tillfälle att i kretsen av likaså bildade yrkesbröder erhålla en för praktikens behov fullkomlig teoretisk fackutbildning utan alt han behöver vara hänvisad till ett för honom mindre lämpat besök vid en lägre lantbruksskola eller till studerande vid en högskola, vilket är förbundet med stora uppoffringar ifråga om tid och pengar. Erfarenheten har visat, att i och med upprättandet av dessa anstalter ett kännbart behov blivit täckt. Alla seminarier, av vilka det finnes 10 i Preussen, och som i allmänhet ägas av lantbrukskamrarna, äro fyllda till sista plats (högsta antal pr anstalt 60). Vid enstaka anstalter var antal sökande så stort, att mer än dubbla antalet mast avvisas. Rörande nyttan av undervisningen finnes endast en mening. I allmänhet är man nöjd med seminariernas resultat, så att man är berättigad till det omdömet, alt denna skoltyp har uppfyllt de gjorda förväntningarna och bestått sitt prov. Särskilt uttalas äter och åter med rätta den åsikten, att det kortare och billigare seminariebesöket i allmänhet är för praktikern att föredraga framför ett studerande vid högskola, vilket pä grund av sin natur endast, då det bedrives med nödvändig grundlighet och tillräckligt länge (åtminstone 4, helst 6 terminer) kan lämna ett resultat motsvarande kostnaderna. Många lantbrukare kunna och vilja nu för tiden icke kosta på sig det dyrbara besöket vid en högskola. Ävenså har tidens nöd påskyndat den insikten, att den visst icke ringa fördelen av akademisk utbildning dock för den stora mängden av yrkespraktiker icke får överskattas och även har sina avigsidor. För högskolorna skulle en övergång av den större delen av praktikerna med i regel blott »mittlere Reife» till seminarierna betyda befrielse från en ballast, så att högskolorna i högre grad skulle kunna ägna sig ät sina egentliga, strängt vetenskapliga, läro- och forskningsuppgifter. År 1928 utgjorde vid de 10 högre läroanstalterna antalet huvudlärare 30 och bilärare 76 samt lärjungar 537. Utgifterna belöpte sig till 435 706 Rm., varav staten bidrog med 146 318 Rm., provinserna med 29 275 Rm., kretsarna och kommunerna med 6 640 Rm., lantbrukskamrarna med 88 533 Rm., vartill kommo skolavgifter med sammanlagt 123 366 Rm., utgående med 200 Rm. pr kurs, samt övriga inkomster med 41 574 Rm.

46 — 291214.

722 II.

Den kvinnliga lantbruksundervisningen i Preussen. 1. Fortsättningsskolor

för flickor på landet

(Ländliche Mädchenfortbildungsschulen)

Undervisningen har till uppgift att verka uppfostrande och yrkesutbildande för den stora mängden av kvinnlig ungdom på landet efter skoltidens slut till uppnådd 17 års ålder. Liksom fortsättningsskolor för gossar på landet måste dessa skolor inskränka sin undervisningstid till 4—6 timmar i veckan under omkring 20 undervisningsveckor för vart och ett av tre vinterhalvår. Vid undervisningen lägges särskild vikt på praktisk handledning i hushållsgöromål. Såsom lärarkrafter fungera uteslutande personer med annan sysselsättning (mest kvinnliga), vilka förberedas för denna uppgift i särskilda kurser. Erhållandet av sådana hjälplärarkrafter ur det bildade folkets led pä slättlandet förorsakar stora svårigheter. I första rummet beror den tillfredsställande lösningen av detta problem pä den vidare utvecklingen. Om och när det skall lyckas att erhålla huvudlärare (var och en för flera timmar), kan man ännu icke beräkna. Införandet av skoltväng genom distrikts- eller kommunalstadga eftersträvas. I detta avseende och även på annat sätt kunna i och för utbyggandet av fortsättningsskolor för flickor på landet grundsatserna finna samma användning som för fortsättningsskolorna för gossar. År 1926 funnos 416 fortsättningsskolor för flickor på landet. Det är antagligt, att deras antal redan under de nästkommande åren kommer att mångdubblas. Likväl är det en läng väg till ernåendet av målet, nämligen att erhålla en sådan skola med skoltvång i varje större landsförsamling. Till och med då, när det lyckats att övervinna alla personliga (lärarkrafter) och finansiella svårigheter, vilka stå hindrande för utbyggandet av detta skolväsen, kan man ändå blott räkna med en så småningom skeende utveckling. 2. Ambulerande

hushållsskolor

pä landet

(Ländliche Wanderhaushaltungsschulen)

ha till uppgift att bereda döttrar till småbönder, i lantindustrien sysselsatta kvinnor eller också lantbruksarbeterskor tillfälle att i slutna kurser under 2 till 3 månader tillägna sig ett visst mått yrkeskännedom och färdighet. Bredvid lanthushållsundervisning behandlas också lantbruksämnen (smådjursskötsel, frukt-, grönsaksoch trädgårdsodling o. s. v.) Undervisningen meddelas av facklärarinnor (vanligen lanthushållslärarinnor); dagligen meddelas 6—8 lektioner. Anordnare äro vanligen kretsarna. Skolorna (kurserna) vandra från ort till ort för att under loppet av ett är besöka kretsens alla huvudorter. Inrättningen har i allmänhet visat sig nyttig, i synnerhet i landsdelar med tät befolkning och goda trafikförhållanden. Trots detta är det tvivelaktigt, om de ambulerande hushallsskolorna vid sidan om fortsättningsskolor för flickor och flickklasserna vid lantmannaskolorna i framtiden skola finna ett tillräckligt arbetsfält, när dessa båda nämnda inrättningar erhålla den önskvärda utbredningen. Staten understödjer de ambulerande hushållsskolorna på landet genom anslag: dessa äro likväl tämligen sparsamma. År 1924 beviljades för 122 skolor med 507 kurser allt som allt 20 740 Rm., alltså för skola resp. kurs 170 resp. 40 Rm. Om utvecklingen av de ambulerande hushållsskolorna på landet skall skrida framåt, så måste betydligt större anslag beviljas. Nu bära kretsarna de huvudsakliga underhållskostnaderna, som år 1924 uppgingo till 235 048 Rm.

723 3. Flickklasser vid lantmannaskolor (Mädchenklassen an landwirtschaftlichen (Winter) Schulen) ha till uppgift att bibringa flickor från små och medelstora bondgårdar i en ålder av minst 16 år under en 5 månaders kurs allmänbildning och att grundligt utbilda dem i alla hushålls- och lantbruksämnen. Vid omkring 100 lantmannaskolor hava dylika flickklasser inrättats, och antalet ökas för varje år, vadan det är atl antaga, att vid flertalet lantmannaskolor dylika flickklasser komma att inrättas. Man strävar även efter att göra dessa flickklasser 2-åriga liksom lantmannaskolorna. 4.

Lanthushållsskolor

(Landwirtschaftliche Haushaltungsschulen)

ha till uppgift att giva döttrar från företrädesvis stora bondgårdar (20—100 har) under en ettårig kurs med omkring 20—42 undervisningsveckor bredvid en allmänbildande undervisning en god och fulländad utbildning för en kvinna i lanthushåll. Dessa anstalter äro principiellt förbundna med inackordering; de förfoga även över anläggningar för smådjursskötsel samt frukt- och trädgårdsodling. År 1926 funnos i Preussen 44 sådana skolor, av vilka 2 stodo under landsdistriktens förvaltning, 21 under lantbrukskammares, 13 under lantbruksföreningar och andra föreningar, under det att 8 av företagen bildats av stiftelser och kyrkliga organisationer. Allt som allt utbildades 1 693 elever, som erlade en skol- och kostavgift av 600—900 Rm. Underhållskostnaderna delades, i den mån de icke täcktes genom skol- och inackorderingsavgifter, som uppgingo till 1 053 357 Rm., på staten med 96 806 Rm., provinserna med 42 185 Rm., kretsarna med 19 922 Rm., församlingarna med 4 500 Rm.. lantbrukskamrarna med 95 898 Rm. och husmodersföreningarna eller andra med 115 081 Rm. Staten beviljade i anslag i regel 50 procent av lönen för tvä huvudlärarinnor. 5. Husmodersskolor

pä landet

(Wirtschaftliche Frauenschulen auf dem Lande)

ha till uppgift att giva unga flickor med avslutad flickskol- eller mellanskolbildning en sä grundlig utbildning i hushåll, som kan behövas för en blivande godsfru, husföreståndarinna på landet och lärarinna i lanthushåll. I dessa anstalter, av vilka år 1928 i Preussen funnos 22, som alla upprättats av enskilda husmodersföreningar, fullföljas alltså olika utbildningsmål. Sålunda finnas 3 olika kurser, nämligen a) ettårig kurs för unga flickor (sedan omkring 1905); b) ettårig kurs för husföreståndarinnor (sedan 1923); förutsättning: två års praktik, avgångsprövning, sedan två års vidare praktik, slutligen statligt erkännande som hushallsföreståndarinna på landet; c) tvåårig kurs för lärarinnor i lanthushåll (lanthushållsseminarium). Utbildning: ett års hushållsskola (tillsvidare ännu valfritt), två års praktisk lärotid (helst avslutad med lärlingsprövning), sedan två års seminarium med prövning inför statlig kommission, sedan ett års praktisk-pedagogisk och social utbildning (läroprovår) vid en härför bestämd lanthushållsskola, allt som allt alltså fem eller sex års utbildningstid. Av de 22 husmodersskolorna i Preussen hade dock endast 11 lanthushållsseminarium, vid vilka årligen utbildades 16 lärarinnor. Inrättande av ett tolvte seminarium planeras. Därigenom skulle årligen utbildas omkring 200 lärarinnor, av vilka efter de hittills gjorda erfarenheterna blott 75 procent (150) uppnå anställningsmöjlighet. I kursen för husföreståndarinnor utbildades 1926 40 elever och i kursen för unga flickor 179.

724 Samtliga underhållskostnader för husmodersskolorna uppgingo är 1926 till 1 735 480 Rm., varav staten bidrog med 182 300 Rm., provinserna med 13 482 Rm., kretsarna med 6 276 Rm., församlingarna med 4 365 Rm., lantbrukskamrarna med 1000 Rm. och olika husmodersföreningar med 30 694 Rm. Elevernas skol- och inackorderingsavgifter belöpte sig till 1368 179 Rm. och övriga inkomster till 126 184 Rm. Statens understöd till de olika undervisningsformerna utgår i regel med 75 procent av lärarnas löner, vilka växla allt efter åldersklasser och ortsgrupper, dock högst efter en lön av 5 800 Rm. För de olika skolformerna har preussiska lantbruksministeriet fastställt läroplaner. För lantmannaskolorna har dock ministeriet icke fastställt någon läroplan, utan fastställas dessa av vederbörande lantbrukskammare. Ej heller finnes någon allmän läroplan fastställd för fortsättningsskolorna pä landet.

Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

3 Utredningsuppdraget

6 Allmän översikt

15 Lantmannaskolor

22 Lantmannaskolorna 1908 — 1928 22 Lantmannaskolornas organisation, utrustning och undervisning 35 Nuvarande förhållanden 37 Lantmannaskolans allmänna organisation 52 Lantmannaskolans former. A- och B-typ 58 Frågan om särskilda skolor för småbrukare 64 Skoljordbruk 74 Åtgärder för underlättande av skoljordbruks anskaffande 84 Skolornas u trustning 89 Skolornas antal 92 Lantmannaskolans kurser 96 Lantmannaskolans undervisningsplan 106 Undervisning i skogsskötsel 118 Lantmannaskolans förhållande till folkhögskolan 131 Den s. k. syntesskolan 145 Lantmannaskolan och fortsättningsskolan 150 Lantmannaskollärarnas användning för annan undervisningsverksamhet än vid skolornas ordinarie kurser 156 Lärarpersonalens avlöning 172 Sammanhängande tjänstårsberäkning ifråga om ålderstillägg för lärarpersonalen vid lantmannaskolor samt jordbrukskonsulenter 182 Statsunderstöd till lantmannaskolor 191 Förslag till reglemente för med statsmedel underslödda lantmannaskolor 206 Förslag till kungörelse angående statsunderstöd till lantmannaskolor m. in. 219 Förslag till kungörelse angående statslån för anskaffande av skoljordbruk vid lantmannaskolor och lanlhushållsskolor 228 Specialmotivering till: förslaget till reglemente 230 » » kungörelse angående statsunderstöd 235 » » » » statslån till skoljordbruk 238

726 Sid.

Lantbruksskolor

t

239 Lantbruksskolorna 1 9 0 8 - 1 9 2 8 239 Lantbruksskolor i södra och mellersta Sverige 2 17 Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse i vissa delar av reglementet den 29 januari 1926 263 Lantbruksskolor i Norrland 264 Kungörelsen om statsunderstöd till lantbruksskolor 278 Lanthushållsskolor Lanthushållsskolorna 1 9 1 2 - 1 9 2 8 Lanthushållsskolornas organisation, utrustning och undervisning Nuvarande förhållanden Lanthushållsskolans allmänna organisation Lanthushållsskolans kurser Skoljordbruk och övrig utrustning Lanthushållsskolans förhållande till lantmannaskolan och folkhögskolan Lärarinnornas användning för annan undervisningsverksamhet än vid skolornas ordinarie kurser Statsunderstöd till lanthushållsskolor Förslag till reglemente för med statsmedel understödda lanthushållsskolor Förslag till kungörelse angående statsunderstöd till lanthushållsskolor Specialmotivering till: förslaget till reglemente » » kungörelse angående statsunderstöd Åtgärder för praktisk elevutbildning Praktiskt betonade fortsättningskurser vid lantmannaskolor Lantbruksundervisning för en större allmänhet Premiering av mindre jordbruk Studieresor Undervisning Upplysningsverksamhet Förslag till reglemente för med statsmedel underslödda åtgärder till höjande av det mindre jordbruket Förslag till kungörelse angående statsbidrag till åtgärder för höjande av det mindre jordbruket

279 279 290 290 301 303 326 334 338 344 354 363 372 374 377 385 390 390 401 409 435 410 147

Ungdomsverksamheten

452 Utbildningskurser för speciella ändamål Utbildningskurser för kontrollassistenter Utbildning av kreatursskötare

483 483 487

727 Sid.

Utbildningskurser i fjäderfäskötsel Vissa trädgårdskurser Vissa andra utbildningskurser

500 505 507

Konsulenter och instruktörer

510 Jordbrukskonsulenter 510 Förslag till ändrad lydelse av 6 § i kungörelsen den 19 augusti 1921... 512 Instruktörer (vandringsrättare) och kurser för deras utbildande 513 Förslag till kungörelse angående statsbidrag för avlönande av instruktörer i lanthushållning 520 Hemkonsulenter 524 Förslag till kungörelse konsulenter

angående

statsbidrag

för avlönande av hem529

Den lägre mejeriundervisningen

531 Statsunderstöd åt behövande elever

570 Förslag till kungörelse angående understöd av statsmedel åt vissa elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter 585 Lantbruksundervisningsnämnder

589 Förslag till reglemente för lantbruksundervisningsnämnder

603 Praktisk-pedagogisk utbildning av lantbrukslärare

607 Inspektion ö v e r den lägre lantbruksundervisningen

019 Utredningens hemställan Reservationer

630 (530

Bilagor: Normalplaner kurser

för

undervisningen

i lanthushållsskolans

Den lägre lantbruksundervisningen i våra grannländer Danmark N °rge Finland Tyskland

ordinarie ggj 668 ggg 079 (394 713

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1930 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas n u m m e r i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning.

Rättskipning.

Fångvård.

Vatten v ä s e n .

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Statsförfattning. A l l m ä n s t a t s f ö r v a l t n i n g . Förslag till vissa ändringar i vallagen för skyddande av partibeteckningar. (5j

Industri.

Kommunalförvaltning.

H a n d e l o c h sjöfart. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lotsförordning s a m t a n d r a författningar och föreskrifter rörande lotsverket. [7]

Statens och k o m m u n e r n a s finansväsen.

Kommunikationsväsen.

Politi.

Bank-, kredit- och penningväsen.

Socialpolitik. Domänverkets omfattning, uppgifter och organisation. [81

Försäkringsväsen.

Häiso- och sjukvård.

Allmänt näringsväsen.

Fast e g e n d o m .

Jordbruk med binäringar.

Kyrkoväsen.

Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Skydd för äldre kulturföremål. [3] B e t ä n k a n d e ined förslag ang. ordnande av d e n lägre l a n t b r u k s u n d e r v i s n i n g e n . 191

Försvarsväsen.

Utrikes ärenden.

Internationell rätt.

J o r d b r u k s u t r e d n i n g e n s betänkanden. 1. Betänkande ang. Gränsen för Sveriges territorialvatten. [6] åtgärder för vete- och r å g m a r k n a d e n s stödjande. [1] ! 2. Betänkande ang. j o r d b r u k e t s kreditförhållanden. [2] 3. Betänkande ang. vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens främjande. [4]

291214. Isaac Marcus Boktr.-A.-B., Stockholm 19ö0